Sök i Ratio Lex

om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

108 sidor, varav 107 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 107 av 108 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1976/77:137, om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 Regeringens proposition

1976/77:137

om
ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet;

beslutad
den 30 mars 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det
förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda
dag.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

PER
AHLMARK

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås tillägg till 32 och 57 §§ och en ändring i 33 § lagen
(1976: 580 om medbestämmande i arbetslivet (MBL). TiUägget till 32 § har till
syfte att markera, att medbestämmandeavtal kan träffas om överlämnande av
beslutanderätt till arbetstagarföreträdare eller särskilt inrättade
partssammansatta organ i den utsträckning och med de verkningar som utvecklas
närmare i propositionen. Bakgrunden till förslaget är den diskussion som har
förekommit rörande förhållandet mellan MBL och viss annan lagstiftning, främst
den associationsrättsliga. Tillägget till 57 § är avsett att ge en lösning på
vissa av de ansvarsfrågor som uppkommer vid utövande av beslutanderätt i
partssammansatta organ eller i övrigt av företrädare för arbetstagarna med
stöd av medbestämmandeavtal. Ändringen i 33 § är en följdändring med anledning
av tillägget till 32 §.

1
Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 137

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrives att 32, 33 och 57 §§ lagen
(1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

32 §

Mellan parter som träffar kollektivavtal om löner
och allmänna anställningsvillkor bör, om arbetstagaiparten begär det, även
träffas kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagama i frågor som
avser ingående och upphörande av anställningsavtal, ledningen och fördelningen
av arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt.

7 kollektivavtal om medbestämmanderätt kan
parterna, med beaktande av vad som föreskrives i 3 §, bestämma att beslut, som
annars skulle fattas av arbetsgivaren, skall fattas av företrädare för arbetstagarna
eller av särskilt inrättat partssammansatt organ.

33 §

Innehåller koUektivavtal före- Innehåller
kollektivavtal före

skrifter om medbestämmanderätt skrifter om medbestämmanderätt

för arbetstagama i fråga som av- för arbetstagama i fråga som av

ses i 32 § och uppkommer tvist ses i 32 § och uppkommer tvist

om tillämpning i vissl fall av så- om tUlämpning i visst fall av så

dan föreskrift eller av beslut som dan föreskrift eller av beslut som

har fattats med stöd därav, gäller har fattats med stöd därav, gäller

arbetstagarpartens mening till dess arbetstagarpartens mening till dess

tvisten har slutligt prövats. Det- tvisten har slutligt prövats. Det

samma gäller tvist om kollektiv- samma gäller tvist om kollektiv

avtal rörande påföljd för arbets- avtal rörande påföljd för arbetsta-

tagare som har begått avtalsbrott, gare som har begått avtalsbrott.

Vad som nu har sagts ger dock ej Vad som nu har sagts ger dock ej

arbetstagarparten rätt att fatta be- arbetstagarparten rätt att verkstäl-

slut på arbetsgivarens vägnar. la beslut på arbetsgivarens vägnar.

Intager två eller flera arbetstagarparter
oförenliga ståndpunkter i sådan tvist som avses i första stycket, får
arbetsgivaren ej fatta eller verkställa beslut som beröres av tvisten förrän
denna har slutiigt prövats.

Arbetsgivaren behöver ej iakttaga vad som föreskrives
i första och andra styckena, om synnerliga skäl föreligger eller om
arbetstagarparts mening är oriktig och parten har insett eller bort inse detta.

57 § Arbetstagarorganisation skall ersätta
uppkommen skada, om den i tvist som avses i 33 eller 34 § har föranlett eller
godkänt felaktig tUl-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 3

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

lämpning
av avtal eller av denna lag och organisationen har saknat fog för sin ståndpunkt
i tvisten. Detsamma gäller om organisationen har saknat fog för förklaring
enligt 39 §.

Arbetstagarorganisation svarar vidare för skada,
som tillfogas arbetsgivaren genom att företrädare för organisationen i
förhållande till honom missbrukar sin ställning som ledamot i särskilt genom
avtal inrättat beslutsorgan eller i sådan ställning förfar grovt vårdslöst.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Kollektivavtal, som har ingåtts före lagens
ikraftträdande och som innefattar avvikelse från 57 § andra stycket, gäller i
den delen endast om avtalet har tillkommit för att utgöra sådan avvikelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1977-03-17

Närvarande:
statsråden Ahlmark, ordförande, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson,
Mogård, Olsson, Asling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam
Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande:
statsrådet Ahlmark

Lagrådsremiss
med förslag till ändringar i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet

1
Inledning

I samband med att lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet (MBL) antogs av riksdagen tillsattes inom
regeringskansliet en expertgrupp med uppgift att granska vissa frågor kring
förhållandet mellan den nya lagen och redan befintlig lagstiftning på andra
områden, främst det associationsrättsliga. Bakgmnden till granskningsarbetet
var vissa kritiska synpunkter som hade framförts av lagrådet, föredragande
departementschefens uttalanden med anledning därav (prop. 1975/76: 105 bilaga 1
s. 472 ff, 528 ff) och inrikesutskottets behandling av ämnet (InU 1975/76: 45
s. 25 ff). Expertgruppen samrådde under sitt arbete med rättsvetenskaplig
expertis och hade kontakt med arbetsmarknadens parter i den formen att gruppens
arbete redovisades vid sammanträden med nya arbetsrättskommittén (A 1976: 02).
Resultatet av gmppens arbete lades fram i januari 1977 i promemorian (DsA
1977: 2) Förhållandet mellan medbestämmandelagen och viss annan lagstiftning.
Promemorian bör fogas till protokollet i deUa ärende som bilaga 1.

I promemorian utvecklas expertgruppens syn på
förhållandet mellan lagen om medbestämmande i arbetslivet och annan
lagstiftning, varvid det gmndläggande problemet anges vara om andra regler, t.
ex. aktiebolagslagen (1975: 1385) och den associationsrättsliga lagstiftningen
i övrigt, lägger hinder i vägen för sådana medbestämmandeavtal som lagstiftaren
i 32 § MBL har uppmanat arbetsmarknadens parter att träffa. Expertgruppen beskriver
de rättsliga fömtsättningama för medbestämmandeavtal och vUket utrymme som
torde finnas för sådana avtal. Vidare behandlar gruppen vissa frågor kring
ansvaret för beslut som fattas av företrädare för arbetstagarna i kraft av
medbestämmandeavtal.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 5

Promemorian
utmynnar i förslag tUl ändring i 57 § MBL i syfte att klarlägga vissa sådana
ansvarsfrågor.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgelts
av Svea hovrätt, arbetsdomstolen, utredningen (C 1970: 29) om den kommunala demokratin.
Centralorganisationen SACO/SR, Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska kommunförbundet. Statsföretagens
förhandlingsorganisation (SFO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Dessutom har yttrande avgetts av Jurist- och samhällsvetareförbundet (JUS).

LO och TCO har i en skrivelse till mig den 20
januari 1977 berört vissa aspekter på det ämne som behandlas i expertgruppens
promemoria och begärt viss ytterligare ändring i MBL. Vidare har nya
arbetsrättskommittén inkommil med en skrivelse den 25 januari 1977, föranledd
av den redovisning av expertgmppens arbete som hade förekommit vid sammanträden
med kommittén.

2
Promemorian

I denna del hänvisas till bilaga 1. En
sammanfattning av promemorian finns under punkt 1 i bilagan.

3
Remissyttrandena

ÅtskiUiga remissinstanser säger sig inte ha någon
erinran, eller i huvudsak inte någon erinran, mot expertgruppens synpunkter
rörande de allmänna rättsliga förutsättningama för medbestämmandeavtal varigenom
beslutanderätt överlämnas till företrädare för arbetstagarna eller till
särskilt inrättade partssammansatta organ. Hit hör Svea hovrätt, KFO, LO, SAF
och SFO. Några av dessa instanser, och även vissa andra av remissinstanserna,
menar emellertid att oklarheten beträffande rättsläget inte kan anses skingrad
genom expertgruppens utredning. Detta omdöme fälls av bl. a. Svea hovrätt, kommunaldemokratiutred-ningen
och kommunförbundet. Från åtskilliga remissinstansers sida uttalas att
tillfredsställande klarhet kan nås enbart genom lagstiftning, vare sig det sker
genom tiUägg till MBL eller genom ändringar i den associationsrättsliga lagstiftningen.
Till dem som rekommenderar sådana åtgärder hör kommunaldemokratiutredningen,
SACO/SR och JUS, KFO, LO, Landstingsförbundet, kommunförbundet, SFO och TCO. I
allmänhet anges inte närmare i yttrandena hur de ifrågasatta

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 6

tilläggsreglerna
i MBL eller den associationsrättsliga lagstiftningen bör vara utformad. LO och
TCO hänvisar dock till sin skrivelse den 20 januari 1977 och begär ett tillägg
till 3 § MBL, av innehåU att det utan hinder av vad som föreskrivs i
aktiebolagslagen, lagen om ekonomiska föreningar eller annan
associationsrättslig lagstiftning skaU kunna genom avtal enligt 32 § MBL
bestänunas att beslut i viss fråga eUer i viss gmpp av frågor i styrelsens
eller verkställande direktörens ställe skall fattas av företrädare för
arbetstagama eller av särskUt inom företaget upprättat partssammansatt organ.
JUS rekommenderar att den associationsrättsliga lagstiftningen kompletteras
med en regel om att delegation inom styrelsens och verkställande direktörens
befogenhet får ske till arbetstagarrepresentanter.

SAF erinrar om att expertgmppen inte har ansett sig
ha anledning att gå in på frågan om arbetsmarknadsorganisationemas egna befogenheter
i förhållande till medlemmarna när det gäller slutande av medbestämmandeavtal.

Arbetsdomstolen hänvisar till att domstolen kan i
sin dömande verksamhet när som helst komma att ställas inför det
tolkningsproblem som har behandlats i expertgmppens promemoria. Under sådana
omständigheter säger sig domstolen inte vilja i detta sammanhang uttala någon
uppfattning om innebörden av gällande rätt. Liksom vissa av de tidigare nämnda
remissinstansema förklarar arbetsdomstolen emellertid att det mot bakgrund av
vad som förekom i samband med antagandet av MBL är önskvärt att den ovisshet
som måste anses råda i fråga om rättsläget undanröjs genom lagstiftning. Detta
synes enligt domstolen kunna ske genom ett klargörande tillägg till 3 § eller
möjligen 32 § MBL. Arbetsdomstolen säger sig emellertid inte finna anledning
att ta ställning till hur lagtexten bör närmare utformas.

De remissinstanser som yttrar sig närmare om den
offentliga sektorns förhållanden ställer sig skeptiska till uttalanden i
promemorian av innebörd att de resonemang som där förs är i princip tillämpliga
även i fråga om offentiiga arbetsgivare, i den utsträckning det över huvud
finns utrymme för medbestämmandeavtal. Kommunaldemokratiutredningen yttrar
härom att det inte utan vidare låter sig göra att överföra civilrättsligt
grundade tankegångar till den offentiiga sektorns förhållanden. Även om
civilrättsliga grundsatser är i stor omfattning normerande också för de
kommunala organens handlande måste stor försiktighet iakttas vid försök till
jämförelser med privat verksamhet. Även om t. ex. återkaUelse av ett
delegationsbeslut enligt gällande kommunalrättsliga regler alltid kan ske, är
motiven för denna huvudregel inte helt desamma som när det gäller återkallelse
enligt reglerna för det privaträttsliga fullmaktsinstitutet. Utredningen tillägger
att det ankommer på den att överväga olika möjligheter till fördjupat
arbetstagarinflytande inom den kommunala sektorn. En deluppgift i detta
sammanhang avser möjlig-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 7

heterna
att överföra handläggningen av ärenden med påtagligt intresse för personalen
till partssammansatta organ. Det är därvid ett centralt problem i vad mån en
sådan uppgiftsöverföring kan förenas med den kommunala demokratin och i vad mån
förändringar i kommunallag-stiftningen i så fall erfordras. Utredningen kommer
vid sin genomgång av dessa frågor att ägna särskild uppmärksamhet åt
återkallelsefrågan. Den räknar med att lägga fram förslag på området under
våren 1977. Landstingsförbundet och kommunförbundet hänvisar också båda till
det pågående utrednmgsarbetet beträffande den konununala sektom. TCO betonar
att även andra arbetsgivare än aktiebolag och ekonomiska föreningar berörs av
de i expertpromemorian behandlade problemen. Den av LO och TCO föreslagna
tUläggsregeln i MBL bör emellertid uppfattas som analogt tillämplig på sådana
andra arbetsgivare.

JUS betonar att det bör vara en utgångspunkt för
den rättsUga analysen att aktiebolagslagens tvingande regler gäller framför
MBL. Detta leder bl. a. tUl att medbestämmandeavtal som strider mot ett
aktiebolags bolagsordning eller mot bolagsstämmans inslmktioner till styrelsen
blir ogiltiga enligt aktiebolagslagen, om arbetstagarorganisationen är i ond
tro om dessa inskränkningar och dessas oförenlighet med kollektivavtalet,
vilket organisationen i allmänhet torde vara, alldeles oavsett registreringen
av bolagsordningen. En annan sak i detta sammanhang är att
arbetstagarorganisationen kan vidta stridsåtgärder för att få ett giltigt avtal
till stånd, dvs. för att få bolagsstämman att ändra bolagsordningen eller att
återkalla inskränkningama för styrelsen. JUS pekar också i anslutning till
vissa uttalanden i promemorian på att man torde i vissa fall kunna
oåterkalleligt överlåta egendom för medbestämmandeändamål och därmed stärka
arbetstagarrepresentanternas ställning i förhållandet till arbetsgivaren.

Expertgruppen har även behandlat frågan om det
rättsliga ansvaret för verksamhet som bedrivs och beslut som fattas i
partssammansatta organ eller eljest av arbetstagarföreträdare till följd av
medbestämmandeavtal. I det sammanhanget har gmppen föreslagit ett tillägg till
57 § MBL, enligt vilket ansvaret för skada skall åvila inte de enskilda
arbetstagarföreträdarna utan den fackliga organisation på vars uppdrag de
utövar sina funktioner. Principen bakom detta förslag, vilken stämmer överens
med grunderna för redan gällande skadeståndsregler i MBL, giUas av de fackliga
organisationer som yttrat sig i frågan. LO och TCO uttalar sålunda båda, att de
finner det vara en riktig princip att ansvaret för enskild arbetstagares
handlande i egenskap av facklig förtroendeman skall bäras av hans organisation,
och tillstyrker förslaget. I samma riktning uttalar sig JUS. Svea hovrätt
förklarar att det föreslagna tiUägget tUl 57 § visserligen innebär ett
förtydligande beträffande arbetstagarpartens ansvar gentemot arbetsgivaren i
vissa fall. Med hänsyn till gäUande skadeståndsregler i MBL säger sig
hovrätten emellertid

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 8

ifrågasätta
behovet av tillägget. Arbetsdomstolen förklarar sig lämna det föreslagna
tillägget utan erinran. KFO säger sig finna det lämpligt att 57 § MBL
kompletteras på sätt som föreslagits. Enligt kommunförbundet har expertgruppen
inte på ett tUlfredsställande sätt klargjort vad som skall gälla om ansvaret
för beslut som fattas eller verksamhet som i övrigt bedrivs av
arbetstagarparten med stöd av medbestämmandeavtal. SACO/SR och JUS går mer i
detalj in på vissa rättsfrågor kring ansvaret för beslut som fattas eller
åtgärder som vidtas med stöd av medbestämmandeavtal. SACO/SR ägnar därvid
särskild uppmärksamhet åt möjligheterna all tillämpa disciplinära påföljder när
arbetstagarföreträdare handlar på sätt som strider mot träffade avtal eller
andra regler. Enligt organisationen bör disciplinpåföljd inte kunna komma i
fråga när enligt det föreslagna tillägget tiU 57 § den fackliga organisationen
har att bära uppkommande skadeståndsansvar. En sådan samordning av
påföljdsreglema bör åstadkommas genom tiUägg till 62 § MBL. I sammanhanget
pekar SACO/SR även på de regler som hittUls har gällt i fråga om ansvaret för
beslut i partssammansatta organ inom den statliga sektorn, dvs. inom den s. k.
DEFF-verksamheten. 1 den mån dessa regler är avsedda att gälla även fortsättningsvis
i fråga om offentligrättsligt reglerade beslutsorgan, uppkommer en skillnad i
förhållande till den åsyftade ordningen enligt MBL:s ansvarsregler. JUS säger
sig hälsa med tillfredsställelse att skadeståndsansvaret gentemot arbetsgivaren
för missgrepp av arbetstagarnas företrädare enligt förslaget läggs på den
fackliga organisationen. JUS menar dock att lagregeln bör kunna utformas
klarare och att det vidare bör framgå av regeln, att skadeståndsansvar inte
skall komma i fråga när arbetsgivaren har haft möjlighet (information och tid)
att förebygga skada. Enligt organisationens mening bör uppkommande
skadeståndsansvar mot tredje man också bäras av organisationen och inte av den
enskilde arbetstagarrepresen-tanten. Detta måste klargöras i lag. Därigenom
skulle samtidigt undanröjas den oklarhet som åtminstone när det gäller
arbetstagarrepresentanter som normalt inte har till uppgift atl fatta beslut
av ifrågavarande slag måste anses råda, huruvida skadeståndsansvaret skall
bedömas enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen eller regler i den
associationsrättsliga lagstiftningen eller om sysslomän. JUS pekar vidare på
att ansvarsfrågan kan ställa sig annorlunda när arbetstagarrepresentanter fått
i uppgift att förvalta särskUt avsatta medel för ändamål som bestämts i
medbestämmandeavtal och framhåller att därmed sammanhängande problem förtjänar
att övervägas närmare. SlutUgen förklarar JUS att frågan om arbetstagarnas
straffansvar inte har lösts genom det föreslagna tillägget till 57 § MBL. Även
den frågan bör enligt organisationen belysas närmare, lämpligen under det
fortsatta utredningsarbete som förutsätts komma att följa.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 9

4
Föredraganden

4.1
Rättsliga förutsättningar för medbestämmandeavtal

Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL)
innehåller en serie nya regler om förstärkt förhandlingsrätt, rätt till
information, tolkningsföreträde och facklig vetorätt som är avsedda att utgöra
en grund för ett vidgat inflytande för arbetstagarna över deras arbetssituation
i vidsträckt mening och över den verksamhet som bedrivs hos arbetsgivaren.
Arbetsgivaren skall i viktigare frågor förhandla med arbetstagarnas
organisation innan beslut fattas (1113 §§) och han skall lämna information till
arbetstagarorganisationen i den utsträckning som behövs för att organisationen
skall kunna ta tillvara sina medlemmars gemensamma intressen i förhållandet
till arbetsgivaren (19 §). Uppstår det rättsliga tvister mellan arbetsgivare
och arbetstagare skall i åtskilliga viktiga fall den ståndpunkt som
arbetstagarnas organisation intar gälla tUl dess tvisten har slutligt prövats
(3335 §§). För den arbetsgivare som vill låta arbete utföras av annan än den
som är anställd hos honom har förhandlingsskyldigheten preciserats och
förstärkts med rätt för arbetsgivarens fackliga motpart att under vissa
förutsättningar inlägga veto (3839 §§).

En grundläggande tanke bakom lagen är att det även
i fortsättningen skall vara en uppgift för de förhandlande parterna på arbetsmarknaden
att genom överenskommelser sinsemellan utveckla och närmare utforma
arbetstagarinflytandet. Ett smidigt och väl fungerande inflytandesystem kan
inte komma till stånd om parterna inte lämnas frihet att själva pröva sig fram
till de lösningar som lämpar sig bäst och att anpassa sig efter de skiftande
förhållandena på olika håll i näringslivet och inom den offentliga
verksamheten. Lagens uppgift är att ge stöd åt utvecklingen mot ett vidgat
arbetstagarinflytande och att skapa utgångspunkter för partemas eget arbete på
denna utveckling.

Detta synsätt har kommit till uttryck inte minst i
att de nya reglerna om förstärkt förhandlingsrätt m. m. har gjorts dispositiva
på det sättet att de tUlåter avsteg och anpassning genom kollektivavtal. Men
grundsatsen att arbetstagarinflytandet skall utvecklas i första hand av arbetsmarknadens
parter själva återspeglas framför allt i 32 § MBL. Lagstiftaren har där
uppmanat parterna att träffa kollektivavtal om medbestämmanderätt för
arbetstagarna i frågor som avser ingående och upphörande av anställningsavtal,
ledningen och fördelningen av arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt.

Lagrådet tog vid sin granskning av förslaget till
MBL upp en fråga av omedelbar betydelse för genomförandet av den tanke som ligger
bakom 32 § i lagen, nämligen i vilken utsträckning associationsrättens
författningsreglering, t. ex. aktiebolagslagen, medger träffande av kol-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 10

lektivavtal
om medbestämmanderätt i egentlig mening för arbetstagarrepresentanter, dvs. om
direkta beslutsbefogenheters överlämnande ät sådana representanter. Det var
enligt lagrådets uppfattning oklart hur det rättsligt ligger till på denna
punkt. Lagrådet ställde sig för egen del, med reservation för att tiden inte
hade medgett en noggrann genomlysning av problemen, tveksamt till om gällande
rätt lämnar annat än ett begränsat uttymme för sådana avtal. Vid riksdagens
behandling av lagförslaget pekade inrikesutskottet på den osäkerhet om
rättsläget som hade blivit följden av att föredragande departementschefen och
lagrådet hade givit uttryck åt delvis skilda uppfattningar om möjligheterna
att träffa medbestämmandeavtal. Det var enligt utskottets mening angeläget att
den osäkra situationen klarades ut, eftersom den annars skulle kunna bli ett
hinder i förhandlingarna om koUektivavtal på medbestämmanderättsområdet.
Riksdagen anslöt sig härtill. Det arbete som nu har utförts av en expertgrupp
inom regeringskansliet skall ses mot denna bakgrand.

I den debatt som har förts i detta ämne, i samband
med att MBL antogs och senare, förefaller problemen ibland ha vidgats på ett
sätt som knappast är motiverat och som varken de förhandlande partema eller
någon annan kan vara betjänta av. Man har ställt sig frågan om det över huvud
är möjligt att ttäffa medbestänraiandeavtal med gUtig verkan. Men det är
tydligt att omfattande och betydelsefulla sådana avtal kan träffas utan att man
behöver hysa några som helst tvivel om deras ställning av fullt bindande
kollektivavtal. Kollektivavtal kan träffas om inflytande i de former som har
anvisats av MBL själv, t. ex. om rätt till förhandlingar och om innebörden och
utformningen av förhandlingar, om rätt till information, om tolkningsföreträde
för den fackliga sidan i rättstvister, etc. Lagen hänvisar själv genom sin
dispositivitet parterna att träffa sådana avtal. De kan välja ut områden av
särskild betydelse för arbetstagarsidan och i de angivna formema bygga upp ett
vidsträckt och betydelsefullt arbetstagarinflytande på de områdena. Ett exempel
är det arbetsmiljöavtal som träffades mellan på ena sidan SAF och på den andra
LO och PTK våren 1976. Där finns regler som syftar till att stärka samverkan
mellan arbetsgivare och arbetstagare för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö.
Det finns regler om skyddsombuds rätt till information och arbetsgivares
skyldighet att aktivt verka för att skaffa fram sådan och ställa den till förfogande,
om rätt för skyddsombud att medverka vid planering och genomförande av
undersökningar på arbetsmiljöområdet, om skyddskommittés rätt att ta emot och
föra vidare information på sitt verksamhetsområde, om dess rätt att medverka i
allt arbetsmiljöarbete hos arbetsgivaren, etc. Ett annat exempel är den
överenskommelse om ekonomikommitté och arbetstagarkonsulter som träffades
mellan sam-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 11

ma
parter våren 1975 och som innehöU ett omfattande system av regler i syfte att
bereda arbetstagama och deras företrädare effektiv insyn i företagens
ekonomiska förhåUanden.

Den
fråga som togs upp av lagrådet gällde inte medbestämmandeavtal av det här
senast antydda slaget, där inflytandet består i rätt till samråd eller
förhandlingar, rätt att få delta vid planering av viss verksamhet, rätt till
information m. m. Som jag nyss nämnde var det i stäUet möjlighetema att träffa
bindande avtal om överlåtande av beslutanderätt tUl företrädare för
arbetstagarna som lagrådet satte i fråga. Och det var i det sammanhanget
riskema för att företaget/arbetsgivaren skulle kunna åsamkas ekonomisk skada
genom arbetstagarföreträdamas förfoganden, utan att lagen anvisar några regler
om ansvaret för denna skada, som framstod som det centrala problemet.

Innan
jag går in på detta problem, som också har varit det centrala i
expertpromemorian, vill jag än en gång konstatera att de rättsliga frågor som
har ställts inte tar sikte på avtal om medbestämmande i andra former än genom
direkt beslutsdelegation. Detta torde innebära att det över huvud inte finns
anledning att sätta ifråga den fulla friheten för parterna att med bindande
verkan ttäffa avtal på grundval av många av de krav som redan har framställts
eller som är att vänta från fackligt håll i förhandlingarna om
medbestämmanderätt. Sådana krav kan gälla personalpolitiken och gå ut på rätt
till medverkan vid fastställande av riktlinjer och principer för
personalarbetet, förbättring under facklig medverkan av personalplaneringen,
inflytande över personalregistreringen, faststäUande av riktlinjer för
nyrekryteringen och förfarandet vid nyanställningar, utformning av regler för
introduktion av nyanställda och andra utbildningsprogram och medverkan vid
internutbildning, inflytande över informationen tUl de anställda,
fastställande av regler om exempelvis intyg och betyg vid avgång från
företaget, etc. Kraven kan också gälla ett vidgat inflytande över
arbetsorganisation och arbetsledning och syfta till ändring av nu tillämpade
mönster i riktning mot utvidgning och ökad växling av arbetsuppgiftema, andra
normer än de hittills tillämpade för ledning och kontroll av arbetet, införande
av grupporganisation m. m. Det kan bli fråga om medbestämmandeavtal rörande
många aspekter på detta område, där deltagande i planeringen och i
fastställandet av förutsättningarna för nya arbetsorganisations-och
arbetsledningssystem blir ett gmndläggande inslag. Många ytterligare exempel
på inflytandeområden och inflytandeformer som inte medför de här aktuella
rättsliga problemen kan dras fram.

Även
i de frågor som bmkar sägas höra till företagsledningen kan träffas
medbestämmandeavtal som över huvud inte reser de rättsliga frågor som tagits
upp av lagrådet och som behandlats i expertpromemorian. Jag tänker på avtal
varigenom inflytandet genom förhandlingsrätt och rätt till information enligt
MBL utvecklas och preciseras, t. ex.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 12

genom
att man mer i detalj anger vilka frågor som skall tas upp, i vilka organ
inflytandet skall utövas, hur information och vidareinformation skall anordnas.
Avtal kan träffas om medverkan i dessa former i företagens linjeorganisation,
något som på fackligt håll betraktas som viktigt eftersom i praktiken många av
de betydelsefulla besluten utreds, förbereds, diskuteras och åtminstone
preliminärt fattas på andra håll i företagen än i styrelsen eller i övrigt i
den högsta ledningen.

Det problem som har väckt diskussion är emellertid
i vilken utsträckning arbetstagarna och deras företrädare kan beredas inflytande
även genom rätt att direkt delta i beslutsfattandet hos arbetsgivaren. I diskussionen
har man från olika håll efterlyst ett klarläggande av denna fråga och pekat på
att den osäkerhet som har rått kan komma att bli ett allvarligt hinder i
förhandlingarna om medbestämmandeavtal, i första hand på
företagsledningsområdet. Den synpunkten framfördes av inrikesutskottet (InU
1975/76: 45 s. 28) vid dess behandling av förslaget till MBL och har sedan
återkommit i skilda sammanhang. Jag ansluter mig helt till uppfattningen att
rättsläget bör så långt det är möjligt klarläggas, så att de förhandlande
parterna vet var de står och vad som kan åstadkommas i förhandlingarna. Men på
samma gång vill jag erinra om en synpunkt som har framförts i expertpromemorian
och som jag finner riktig. Man överdriver sin önskan att få den rättsliga
bedömningen av medbestämmandeavtalen klarlagd om man begär att det skall på
förhand kunna sägas i detalj hur varje tänkbart medbestämmandeavtal ter sig
från rättslig synpunkt. Som jag redan har sagt är det en grundläggande tanke
bakom 32 § MBL att parterna på arbetsmarknaden skall stå fria alt bestämma
områdena och formerna för medbestämmandet. Av den principen får anses följa att
man inte kan på förhand kartlägga hela området och ange i alla enskildheter hur
den rättsliga bedömningen av olika lösningar bör utfalla. Vad man kan göra är
att granska de rättsliga principfrågorna och anvisa huvudalternativ till
lösningar som utgångspunkt för parternas förhandlingar. Det måste sedan ankomma
på parterna själva och på rättstillämpningen att fortsätta och göra nödvändiga
detaljbedömningar.

Expertgruppen har inriktat sin diskussion på den
privata arbetsmarknadens förhållanden, på de civilrättsliga
frågeställningarna, och har mer i förbigående ägnat sig åt frågan om
tillämpningen av dess tankegångar pä medbestämmandet inom den offentiiga
sektorn. Jag skall i det följande först behandla medbestämmandeavtalen på den
privata sidan och sedan något mer komma in på den offentliga sektorns
förhållanden.

I expertgruppens diskussion tas först upp frågan om
de allmänna rättsliga villkoren för överlämnande av beslutanderätt till
företrädare för arbetstagarna genom medbestämmandeavtal. Gruppen erinrar om hur
det i propositionen med förslaget till MBL har sagts att vanliga regler för
beslutsdelegation får antas gälla på det sättet att det, om saken

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 13

ställs
på sin spets, kan bli nödvändigt att ytterst räkna med en rätt för delegerande
bolagsorgan att återta sin beslutanderätt (prop. 1975/76: 105 bilaga 1 s. 529).
Gmppen ansluter sig för egen del tUl detta uttalande men påpekar att
uttalandet inte innebär att bolaget/arbetsgivaren skulle ha möjlighet att med
hänvisning till vad som förekommit i ett eller annat enskUt fall ensidigt
befria sig från ett träffat medbestämmandeavtal i dess helhet. En sådan rätt
skulle strida mot 31 § MBL. Vad det gäller är i stället en möjlighet för
arbetsgivaren att undvika skada om det i något särskilt fall skulle inträffa
att företrädare för arbetstagarparten söker utnyttja formella befogenheter
enligt ett medbestämmandeavtal på ett sätt som strider mot avsikten med
avtalet. Och skadeståndsansvar skall enligt departementschefen komma i fråga
för arbetsgivare som ulan tUlräckliga skäl ingriper i arbetstagarföreträdar-nas
verksamhet enligt ett medbestämmandeavtal. Expertgmppen framhåller vidare att
det här inte är fråga om att aktiebolagslagen eller annan associationsrättslig
lagstiftning skapar speciella begränsnmgar i eller särskilda förutsättningar
för träffande av medbestämmandeavtal. I princip detsamma måste antas gälla
aUmänt i fråga om avtalsrättsliga åtaganden, oavsett vem det är som gör
åtagandet.

Expertgruppen menar att det här angivna synsättet i
själva verket följer av att man väljer avtalet som medel för att skapa
medbestämmanderätt för arbetstagarna. Medbestämmandeavtalet blir bindande som
andra koUektivavtal och överträdelse av avtalet på arbetsgivarens sida blir
liksom andra kollektivavtalsbrott skadeståndsgrundande. Lika litet som annars
när någon som är rättsligt självständig har utsett annan att handla på sina
vägnar kan däremot i detta sammanhang den utsedde göra anspråk på att mot sin
huvudmans vilja få fortsätta att företräda denne i den meningen, alt
huvudmannen även i fortsättningen kan bindas i förhållande till utomstående. En
sådan verkan av ett medbestämmandeavtal skulle i princip vara oförenlig med
allmänna grundsatser om självständiga personers och sammanslutningars rätt att
ytterst själva råda över sin rättsliga ställning.

Expertgruppens uttalanden på denna första punkt har
inte motsagts i remissyttrandena. Även jag finner att den utgångspunkt för den
fortsatta behandlingen av ämnet, som ligger i gmppens uttalanden, är riktig.
Jag delar också gruppens mening att en annan inställning skulle innebära alt
man fick överväga djupgående ingrepp i det hittUls gällande regelsystemet, t.
ex. genom en genomgripande revision av aktiebolagslagen med inrättande av ett
helt nytt system av regler om besluts- och ansvarsordningen. Det är enligt min
mening klart att ett sådant steg inte kan tas blott och bart genom alt man
skriver in en enda allmänt formulerad regel i MBL om verkningama av
medbestämmandeavtal. Man är i stället inne på betydligt mera vidsträckta frågor
om intiytande

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 14

för
de anställda i nya former, och till dessa frågor kan någon ställning inte tas
utan ett omfattande utredningsarbete.

När man säger att medbestämmandeavtal om överlämnande
av beslutanderätt måste liksom andra kollektivavtal upprätthållas genom att
kollektivavtalsrättsliga sanktioner följer på avtalsbrott är det enligt min
mening angeläget att göra en precisering. Vad man åsyftar är medbestämmandeavtal
genom vilka arbetstagama eller företrädare för dem får en allmän rätt att
besluta på ett visst eller på vissa områden. Avtalen kan visserligen innehålla
riktiinjer för hur besluten skall fattas, vilken avvägning av olika synpunkter
och intressen som skall göras etc, men de kännetecknas av att det ytterst har
överlåtits åt de utsedda att fatta beslut i det enskilda fallet. Därmed följer
också från arbetsgivarens synpunkt att utövandet av beslutanderätten kan
medföra rättsliga bindningar och ekonomiska konsekvenser som inte kan med full
säkerhet överblickas när medbestämmandeavtalet träffas. Det är mot den bakgrunden
man har att se grundsatsen att arbetsgivaren skall kunna under eget
skadeståndsansvar bedöma vilka åtaganden han har gjort genom
medbestämmandeavtalet och var gränserna för detta går. Men detta utesluter inte
att man träffar medbestämmandeavtal som på annat sätt tillgodoser
arbetsgivarens intresse av förutsebarhet beträffande konsekvenserna av att
beslutanderätt överlåts på arbetstagarsidan. Expertgruppen har varit inne på
detta och tanken har också tagits upp av en av de rättsvetenskapliga rådgivama,
liksom på något håll i remissyttrandena.

Vad jag här tänker på är arrangemang varigenom
arbetsgivaren avskiljer pengar eller annan egendom för ett visst i
medbestämmandeavtal angivet ändamål och binder sig vid att låta företrädare för
arbetstagarna besluta om användandet av egendomen. Det kan röra sig om
fritids-aiUäggningar, matsalar, läkarmottagning eller andra inrättningar för
hälso- eller sjukvård m. m. Det möter inte några rättsliga hinder att genomföra
sådana arrangemang på sådant sätt, att den verksamhet som åsyftas eller den
egendom som avskiljs blir självständig från företaget i övrigt och därmed sätts
helt under arbetstagarföreträdamas förvaltning och kontroll.

Möjligen kan det dock på någon punkt visa sig
motiverat med en ändring av gäUande lagregler (jfr vad som sagts i promemorian
om 28 § lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m.), men det är enligt min
mening en fråga som får tas upp i annat sammanhang när det kuimat klargöras
vilket behov som föreligger. Ett närliggande fall, på vilket bl. a. det
tidigare nämnda arbetsmiljöavtalet uppvisar exempel, är att man inom företaget
budgeterar vissa medel för viss verksamhet eller vissa ändamål i övrigt och
utser företrädare för arbetstagama (t. ex. i en skyddskommitté) att handha de
medel som anvisats. Hur i detalj

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 15

rättsläget
skall karakteriseras vid arrangemang av denna art torde bero av hm- avtalet har
utformats och aUtså i efterhand vara en fråga om tolkning av avtalet. Det står
enligt min mening klart att det här finns goda möjligheter att ge arbetstagamas
företrädare en stark och självständig stäUning inom avtalets ram, vare sig man
väljer att direkt avskilja vissa medel för ett angivet ändamål eller
arbetsgivaren binder sig rättsligen vid att ställa medlen till förfogande när
de behövs. Något skäl att, som satts i fråga i ett remissyttrande, påverka
avtal av detta slag genom att i lag föra in en särskild regel för
avtalstolkningen finns enligt min mening inte.

Utanför
de här senast behandlade fallen är enUgt expertgmppens mening
medbestämmandeavtal om beslutsdelegation rättsligt bindande i den meningen att
arbetsgivaren blir skadeståndsskyldig om han utan tillräckliga skäl ingriper i
den verksamhet och det beslutande, som bedrivs av arbetstagamas företrädare i
partssammansatta organ eller i andra former som anges i medbestämmandeavtalet.
Det avgörande för värdet av medbestämmandeavtalen blir med detta synsätt under
vilka fömtsättningar sådant skadeståndsansvar kommer i fråga och när det
tvärtom bör antas att arbetsgivaren kan göra sitt ingripande utan att drabbas
av skadeståndspåföljd. Expertgmppen har för sin del menat att detta i princip
är en fråga för parterna att bestämma eller med andra ord att avtalsfriheten är
stor. Enligt gruppen finns vissa i och för sig givna gränser, framför allt att
medbestämmandeavtal inte kan träffas eller upprätthåUas i den mån de skulle innebära
hinder för arbetsgivaren att rätta sig efter tvingande lag eller offentiig
myndighets beslut. Vid sidan härav är det enligt gruppen inte möjligt att säga
något generellt. Det är ytterst en fråga om tolkning av medbestämmandeavtalet
att fastställa var dess gränser går.

Inte
heller detta synsätt hos expertgruppen har väckt någon principiell gensaga i
remissyttrandena, låt vara att det från några håll har sagts att man härigenom
inte har nått särskUt mycket längre i klarhet än tidigare. Som jag inledningsvis
berörde bör man å andra sidan inte sträcka sig för långt i kraven på noggrann
belysning på förhand av rättsläget i fråga om de olika medbestämmandeavtal som
kan tänkas bli träffade mellan partema på arbetsmarknaden. Man måste sannolikt
nöja sig med en analys av principproblemen och överlåta gränsdragningen i
detalj åt de avtalsslutande parterna och rättstillämpningen. Och när det gäller
expertgmppens principresultat har det inte rests några invändningar bland
remissinstanserna. Även jag finner gruppens principiella inställning riktig.

Det förefaller mig klart att det närmare
bestämmandet av arbetsgivarens skadeståndsansvar blir beroende inte minst av
vUket område som berörs av medbestämmandeavtalet. Tänker man sig ett avtal på

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 16

personalpolitikens
område där arbetstagarnas företrädare ensidigt eller såsom majoritet i ett
partssammansatt organ fär rätt att besluta t. ex. om nyanställningar när
enighet råder om att sådana skall ske, om rekry-teringsprinciper och om
introduktionsprogram, internutbildning inom vissa ramar, förfarande och former
vid avgång från företaget m. m., synes utrymmet för en rätt för arbetsgivaren
att utan skadeståndspåföljd ingripa i verksamheten vara mycket begränsat. Han
bör som expertgruppen har påpekat kunna inskrida mol beslut som strider mot
lag eller offentlig myndighets beslut, i den mån sådana kan tänkas, men i
övrigt torde arbetstagarföreträdamas självständighet vara stor. Rimligen
kommer läget att te sig i allt väsentligt på samma sätt när det gäller
medbestämmandeavtal med beslutanderätt för arbetstagarna på
arbetsorganisationens och arbetsledningens område, låt vara att det där ligger
närmare till hands att länka sig medbestämmandeavtal varigenom parterna gemensamt
fastställer riktlinjer som sedan skall till-lämpas av arbetsgivaren på dennes
ansvar.

Det område för arbetstagarnas medbestämmande som är
det mest svårbedömda i detta sammanhang är självfallet den egentliga företagsledningen.
Man ser här framför sig att en medbestämmanderätt som går längre än till en
rätt att förhandla enligt 11 och 12 §§ MBL, eller tUl en väl avgränsad facklig
vetorätt, medför risk för en splittring av ansvaret för företagets ekonomi som
är svår att förena med de grundsatser för detta ansvar på vUka annan
lagstiftning bygger. Det är inför perspektivet av avtal på detta område som
frågan om förhållandet mellan MBL och t. ex. aktiebolagslagen och annan
associationsrättslig lagstiftning blir mest akut. Samtidigt torde detta åtminstone
tills vidare vara ett område där rättsfrågorna spelar en från praktisk synpunkt
mindre viktig roll än på många andra. De fackliga kraven på medbestämmande i
form av beslutanderätt har åtminstone hittills inte riktats mot de övergripande
och större företagsledningsfrågorna. Ett medbestämmande i den meningen på
företagsledningsområdet drar med sig en mer omfattande problematik kring
fördelningen av makt och ansvar än den som hittills har aktualiserats i
diskussionen kring den rättsliga giltigheten av medbestämmandeavtal.

Expertgruppen menar för sin del att det inte finns
några principiella rättsliga hinder mot gUtiga och bindande medbestämmandeavtal
även på detta område. Även här, och egentligen i synnerhet här, ligger svårigheten
emellertid i att förutse följderna av en upplåten beslutanderätt och att på
förhand avgränsa beslutanderätten på ett meningsfullt sätt. Expertgruppen
påpekar, och det har också i den tidigare diskussionen många gånger
framhåUits, att det finns nödvändiga och givna gränser. Som exempel har tagits
tvingande bestämmelser i annan lag än MBL, associationsrättsliga eller av annan
natur. Man har som exempel hänvisat till reglerna i aktiebolagslagen om
funktionsfördel-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 17

ningen
mellan olika bolagsorgan och framhållit att styrelse och verkstäUande direktör
inte kan med bindande verkan träffa medbestämmandeavtal som inkräktar på
bolagsstämmans exklusiva beslutanderätt. På samma sätt torde ett antal regler
i aktiebolagslagen, som har direkt beröring med bolagets organisation och
funktionsfördelningen mellan å ena sidan stämman och å den andra styrelse och
verkställande direktör, vara tvingande och inte kunna rubbas genom avtal. Man
har också särskilt pekat på tvingande lagregler som har till syfte att skydda
borgenärernas intressen i företaget, t. ex. de associationsrätts-liga reglerna
om tvångslikvidation, författningar om uppbörd av skatter och avgifter och
brottsbalkens regler om gäldenärsbrott. Dessa senare regler innebär, om de tas
som exempel, att ledningen för ett bolag inte kan på grund av ett träffat
medbestämmandeavtal nödgas fortsätta en rörelse när det strider mot
fordringsägarnas intressen på det kvalificerade sätt som anges i 11 kap. 3 §
brottsbalken.

Att det finns gränser av denna art för
medbestämmandeavtalen torde vara ovedersägligt och har såvitt bekant inte
heller förnekats från något håll. Med expertgmppens sätt att se på saken har
man anledning att räkna med att medbestämmandeavtalen själva kommer att tyst och
uttryckligen bygga på att dessa gränser finns. Det blir därmed en fråga av
underordnat intresse att slå fast hur gränsdragningen skall anses verka
rättsligt sett, dvs. om man skall se ett hinder mot avtalens till-lämpning i
tvingande lag eller om man drar gränserna genom tolkning av avtalen själva.

Ett svårare problem än vad som bör antas gälla inom
de har åsyftade gränsernas ram i fråga om möjlighetema för företagen att genom
medbestämmandeavtal binda sig vid att låta arbetstagarnas intressen spela in i
beslutsfattandet med ekonomiska konsekvenser som inte kan helt överblickas när
avtalet träffas. Här har delvis skilda värderingar kommit i dagen. En av
expertgruppens vetenskapliga rådgivare har yttrat att det skulle kunna hävdas,
att en bolagsstyrelse har rätt att ulan skadeståndsansvar återkalla ett
förvaltningsuppdrag så snart' bolaget står inför en avsevärd risk att behöva
begära sig i likvidation. Den övergripande rättspolitiska synpunkten skulle
vara att borgenärsintresset, och ytterst sålunda hänsynen till företagens
behov av att kunna skaffa kredit, kräver att man tillämpar en grundsats av
denna innebörd. Expertgruppen har för egen del betonat att man här rör sig på
ett område som är svårt att överblicka och där det sannolikt inte går att säga något
generellt. Enligt dess sätt att se saken bör. utgångspunkten dock vara att
företaget/arbetsgivaren har vidsträckta möjligheter att göra bindande
åtaganden. Det ligger då i båda parters intresse att dessa åtaganden
preciseras och konkretiseras i avtalen så ätt medbestämmandet bUr möjligt att
hantera i praktiken. Gränsdragningen blir i princip en avtalstolkningsfråga om
den rättstillämpande instansen

2
Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 137

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 18

ytterst
får lösa med ledning av vad som uttryckligen sagts i avtalet och, där det inte
räcker, av rättspolitiska och andra skälighetssynpunkler. Närmare kan man
enligt expertgruppens mening knappast komma när det gäller att göra en allmän
bedömning av problemet på förhand.

Jag
är för min del ense med expertgmppen i denna bedömning. Men jag vill anknyta
till vad jag tidigare har sagt och betona att jag inte ser något i praktiken
betydelsefullt problem i att man inle kan i förväg ange precis var gränsema går
för arbetsgivarnas förpliktelser enUgt denna grupp av medbestämmandeavtal. Det
ligger inte något fel i att man får i viss mån pröva sig fram allteftersom de
fackliga kraven ställs och förhandlingarna kommer att beröra dessa frågor, Och
vidare finns det, som jag har pekat på i det föregående, rika möjligheter för
parterna att finna lösningar som inte ställer gränsdragningsfrågan på sin
spets. Men det sätt att se på medbestämmandeavtalens rättsliga konstruktion,
som expertgruppen har gett uttryck åt och som jag har beskrivit i det
föregående, bör det te sig naturligt för parterna att välja lösningar genom
vilka den nödvändiga avvägningen mellan olika gruppers (aktieägares,
arbetstagares, borgenärers) ekonomiska intressen görs på förhand och som inte
innebär att företaget/arbetsgivaren frånhänder sig möjligheten att ta det
yttersta ekonomiska ansvaret för verksamheten. De fackliga kraven på
medbestämmandeavtal torde inte syfta till att arbetsgivarna skall frånkännas
denna möjlighet.

Från fackligt håll har man uttryckt bekymmer inför
den osäkerhet om rättsläget som man anser ha blivit följden av riksdagsbehandlingen
av förslaget till MBL förra året. De delvis skilda uppfattningar som yppades av
lagrådet och föredraganden och inrikesutskottets av riksdagen godkända
uttalanden om behovet av ytterligare rättslig gransk-nmg har enligt LO:s och
TCO:s mening lett tiU en osäkerhet om det rättsliga läget, som kan undanröjas
enbart genom en uttrycklig regel i MBL om möjligheten att genom
medbestämmandeavtal överlämna beslutanderätt åt företrädare för arbetstagarna
eller åt särskilda inom företagen upprättade partssammansatta organ. LO och TCO
har i en skrivelse till mig och senare i sina yttranden över expertpromemorian
begärt att 3 § MBL tillförs en regel av följande lydelse:

Utan hinder av vad som föreskrives i
aktiebolagslagen, lagen om ekonomiska föreningar eller annan
associationsrättslig lagstiftning kan genom avtal enligt 32 § bestämmas att
beslut i viss fråga eller i viss grupp av frågor i styrelsens eller verkställande
direktörens ställe skall fattas av företrädare för arbetslagarna eller av
särskilt inom företaget upprättat partssammansatt organ.

LO har i sitt remissyttrande sagt sig inte ha något
att erinra mot den juridiska analys som har gjorts i expertpromemorian. Men LO
menar att det behövs ett klariäggande genom en ändring i MBL för att parternas
förhandlingsarbete skall kunna bedrivas på ett meningsfullt sätt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 19

TCO
har gjort uttalanden av liknande innebörd. Även andra remissinstanser, bland
dem arbetsdomstolen, har ansett ett klargörande tillägg till MBL önskvärt.

Jag har förståelse för de önskemål om en
klarläggande lagbestämmelse som har framförts av de fackliga
centralorganisationerna och från andra håll. Det är självfallet viktigt att
osäkerhet om rättsläget inte tillåts bli ett hinder i förhandUngarna om
medbestämmandeavtal. Jag är därför beredd att föreslå ett tillägg tUl MBL för
att markera att medbestämmandeavtal kan träffas även om rätt att besluta för
företrädare för arbetstagarna eller för särskilt inrättade partssammansatta
organ. Min tanke är då att en sådan tilläggsbestämmelse skall bygga på de
resonemang som jag har utvecklat i det föregående.

Tekniskt
sett finner jag det riktigast att tilläggsbestämmelsen tas in i 32 § MBL och
att den utformas utan den särskilda hänvisning till aktiebolagslagen och annan
associationsrättslig lagstiftning, som har gjorts i LO:s och TCO:s förslag. En
sådan hänvisning kan nämligen ge intrycket att avtal skall kunna träffas även i
strid mot otvetydigt tvingande bestämmelser i sådan lag. Som framgår av vad som
sagts i det föregående torde detta inte vara syftet med organisationernas förslag.
Meningen är i stället att markera att medbestämmandeavtal kan utan rättsliga
hinder träffas på det sätt och med de verkningar som jag i huvudsaklig
anslutning till expertpromemorian nu har beskrivit.

I fråga om medbestämmandeavtalen inom den
offentliga sektorn har expertgruppen nöjt sig med omdömet att dess på civilrättsliga
tankegångar byggda resonemang torde vara på motsvarande sätt tiUämpligt, i den
mån det med hänsyn till den politiska demokratin över huvud finns utrymme för
avtal om överförande av beslutanderätt inom den sektorn. Frågan vilka
offentligrättsligt betingade hinder som föreligger mot sådana avtal är därmed
uppenbarligen av betydelse.

Vad först gäller den statiiga sektom vill jag peka
på att regeringen enligt grundlagen torde vara oförhindrad att på det statliga
området låta företrädare för arbetstagama vid en myndighet ingå i ett eller
flera beslutande organ inom myndigheten. Hinder möter inte heller mot att ge
sådana företrädare majoritetsställning i organet. I dessa fall beslutar organet
i myndighetens namn på samma sätt som exempelvis dess styrelse. Den hittills
bedrivna s. k. DEFF-verksamheten har byggt härpå. Om arbetstagarförettädama
skall utses direkt av facklig organisation, krävs stöd i lag, eftersom utseende
av ledamöter i ett beslutande organ utgör myndighetsutövning.

Regeringsformen öppnar emeUertid också en annan väg
för medbestämmande. Förvaltningsuppgift kan nämligen brytas ut ur en myndighets
arbetsuppgifter och lämnas över tUl bl. a. förening eller enskild individ (11
kap. 6 § ttedje stycket första meningen). Denna föreskrift omfattar också det
fallet att förvaltningsuppgifter lämnas över till en

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 20

fristående
partssammansatt beslutsgrupp, som då har att besluta .självständigt. En sådan
delegering av beslutanderätten kan tas tillbaka, om det finns skäl för en sådan
åtgärd.

När det gäller möjligheterna att delegera
beslutanderätten, föreligger dock på det statliga området en skillnad jämfört
med vad som,gäller inom den privata sektorn. Det måste anses följa av regeringsformen
att ett Överlämnande av beslutsbefogenheter bara kan ske genom ett i
offentligrältsUg ordning fattat beslut. Innefattar den överlämnade uppgiften
myndighetsutövning, måste åtgärden dessutom ha stöd i lag (11 kap. 6 § sista
meningen). Regeringsformen får anses innebära att den ståtlige arbetsgivaren
kan. överlåta på ett partssammansatt organ att fatta vissa beslut men att detta
dock inte kan ske direkt genom avtal. Härvidlag har MBL inte medfört någon
ändring av rättsläget.

Som även framgår av 3 § MBL är möjUgheterna att
träffa kollektivavtal, medbestämmandeavtal såväl som andra avtal, beroende av
de gränser som dras upp i tvingande lag. För den offentliga sektorns del
betonades detta särskilt i förarbetena till arbetsrättsreformen, varvid som
exempel på sådan lag anfördes främst regeringsformen, kommunaUa-garna och lagen
(1976: 600) om offentiig anställning (LOA).

I sammanhanget vill jag framhålla att
regeringsformen inte betager parterna möjligheten att gå in på beslutsfrågorna
i ett kollektivavtal. Kommer exempelvis statens avtalsverk och arbetstagarsidan
överens om en viss lösning som kan genomföras bara genom ett offentligrättsligt
beslut, uppnår man det åsyftade resultatet genom att regeringen efter
hemställan av avtalsverket fattar det nödvändiga beslutet. En sådan ordning,
som i praktiken ger arbetstagarsidan samma möjligheter till inflytande som på
den privata sektorn, stämmer överens med en praxis som sedan länge har
utvecklats på det statliga området.

I kommunaUagarna och de olika lagar som reglerar
särskilda kommunala verksamhetsgrenar finns bestämmelser om hur
beslutanderätten i kommuner utövas. Dessa bestämmelser utgör hinder mot
deltagande av företrädare för arbetstagarna i kommunala beslut. Denna fråga
övervägs emellertid av utredningen om den kommunala demokratin. Den väntas
lägga fram sina förslag senare i vår.

Det tillägg tiU 32 § MBL, som jag viU föreslå, bör
för den offentliga sektorns del ses mot nu angivna bakgrund.

Slutligen bör framhållas att det inte torde finnas
några hinder mot att den ståtlige arbetsgivaren i medbestämmandeavtal, åtar sig
ett skadeståndsansvar för den händelse ett i offentligrättslig ordning fattat
beslut om inrättande av partssammansatta organ eller om överlåtande av beslutanderätt
i övrigt skulle utan befogad anledning återkallas under medbestämmandeavtalets
giltighetsperiod. Härvid förutsätts att statens åtagande godkänns av i sista
hand riksdagens lönedelegation. Så till vida föreligger en parallell till det
synsätt som expertgmppen har utvecklat

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 21

och
som jag har beskrivit i det föregående. Det blir med andra ord även här ytterst
en fråga om tolkningen av träffade medbestämmandeavtal att avgöra under vilka
förutsättningar ett sådant återkallande får göras utan skadeståndspåföljd och i
vilka fall skadeståndsansvar tvärtom bör följa. Till ledning för tolkningen kan
partema i avtalet närmare ange när ett återkallande från det aUmännas sida utan
skadeståndspåföljd kan komma i fråga. Vid sin bedömning av denna fråga får den
rättstiU-lämpande instansen även ta hänsyn till i vad mån ändrade förhållanden
av offentligrättslig natur har motiverat återkallande av beslutanderätt, och i
förekommande fall i vad mån urspmngligen förutsättningarna har förelegat för
det beslut som har fattats av den offentlige arbetsgivaren.

4.2
Ansvaret för fattade beslut

Expertgruppen har slutligen också tagit upp frågan
om ansvaret för beslut som fattas av företrädare för arbetstagarna sedan
medbestämmandeavtal träffats om överlämnande av beslutanderätt tUl dem. Gruppen
har även här menat att det avgörande bör vara innebörden av det
medbestämmandeavtal som har träffats. Man kan enligt gruppen tänka sig
medbestämmandeavtal genom vilka arbetstagarna får rätt att genom sin fackliga
organisation utse någon att i egenskap av anställd hos arbetsgivaren utöva
funktioner hos denne, t. ex. såsom personalhandläggare eller arbetsledare. I
sådana faU träder vanliga regler om arbetstagares ansvar i förhållande till arbetsgivaren
och utomstående i tillämpning för den utsedde. Som en annan grupp av avtal kan
man se de medbestämmandeavtal genom vilka arbetstagarnas företrädare uppträder
som representanter för arbetstagarna som gmpp genom deras fackliga
organisation. I dessa fall tankes arbetstagarföreträdarna inte i egentlig
mening utöva några funktioner på arbetsgivarens vägnar eller i hans verksamhet.
Det rör sig i stället om utövande av inflytande på arbetstagarnas vägnar i
fackliga former. Därmed är det också det rättsliga ansvaret mot
arbetsgivaren/företaget som träder i förgrunden och det är enligt expertgmppen
naturligt att se ett överträdande av given beslutanderätt som ett brott mot det
träffade medbestämmandeavtalet. Detta ansvar bör eiUigt gruppen liksom i andra
sammanhang enligt MBL bäras av den fackliga organisationen och inte av den enskilde
arbetstagarföreträdaren personligen, vare sig han är anstäUd för andra
uppgifter hos arbetsgivaren eller överhuvud inte är arbetstagare hos denne.
Expertgruppen har ansett att skadeståndsansvaret för arbetstagarparten i
hithörande fall bör även i övrigt ges samma innebörd som ansvaret enligt MBL i
jämförbara situationer. Detta innebär att det även bör göras en begränsning av
det ansvar som skulle kunna följa enligt den aUmäima regeln i 54 § i lagen.
Detta bör enligt grup-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 22

pens
förslag ske genom ett tillägg tiU 57 §, i vUket den princip som nu är inskriven
i den paragrafen görs tiUämplig även på de här aktuella fallen.

Det resonemang som expertgruppen har fört i denna
del har i allmänhet lämnats utan erinran eller uttryckligen godkänts av
remissinstanserna. Några remissinstanser på den fackliga sidan har
understrukit att det är en riktig princip att skadeståndsansvaret läggs på den
fack liga organisationen och inte på den enskilde i de faU som åsyftas med det
föreslagna tillägget till 57 § MBL. Även jag finner denna tanke riktig och jag
anser det befogat att den kommer till uttryck i lagen.

Man torde få förstå expertgruppen så, att man kan i
de fall som åsyftas med det föreslagna tillägget till 57 § begränsa sig tUl
frågan om det rättsliga ansvaret gentemot företaget/arbetsgivaren.
Expertgruppen tänker sig medbestämmandeavtal som innefattar ett slags utveckling
av lagens egna inflytandeformer, dvs. där rätten till medbestämmande är
konstruerad som en eller flera skyldigheter för arbetsgivaren men där det i
praktiken inte blir fråga om ett direkt rättsligt ansvar gentemot utomstående.
Inrättar man medbestämmandeavtalet så att någon eller några av arbetstagarsidan
utsedda personer får rätt att verkställa beslut eller eljest träda i rättslig
förbindelse med utomstående på arbetsgivarens vägnar, synes expertgruppens
tanke vara att vanliga regler för skadeståndsansvar och annat rättsligt ansvar
efter delegation av beslutanderätt skaU bU gällande.

Det är möjligt att en sådan uppdelning i två
huvudgrupper av de tänkbara medbestämmandeavtalen kan te sig förenklad och
schematisk. Inte desto mindre torde den vara nödvändig när man behandlar frågan
om ansvaret för beslut som fattas eller åtgärder som vidtas med stöd av
medbestämmandeavtal. En sak är avvägningen av ansvaret i sådana situationer som
avses med den nu gällande 57 § och liknande situationer, dvs. när medbestämmandet
är att uppfatta som ett anspråk från arbetstagarsidan gentemot arbetsgivaren
och när arbetsgivaren i princip har möjlighet att bedöma anspråkets
berättigande och genom egna åtgärder motverka skada. Det framstår då som
rimligt och skäligt att, såsom skett i 57 §, lägga ansvaret på den fackliga
organisationen och föreskriva ansvar enbart i kvalificerade fall. När skada
uppstår till följd av en åtgärd, som vidtas av den som är satt att rättshandla
på arbetsgivarens vägnar eller på annat sätt företräda honom, är läget däremot
inte utan vidare detsamma. Arbetsgivaren har, som expertgruppen utvecklat,
visserligen i princip samma anspråk mot den utsedde som gentemot andra som
företräder honom på att denne skaU följa givna anvisningar, åtminstone i den
meningen att den utsedde inte får handla i strid med anvisningarna. Strider
dessa mot medbestämmandeavtalet är detta en fråga som berör inte den enskilde
arbetstagarföreträdaren utan parterna i medbestämmandeavtalet. Men situationen
kännetecknas vidare

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 23

av
att arbetsgivaren måste i många fall avstå från att själv eller genom egna
företrädare följa alla beslut som fattas och åtgärder som vidtas av den
utsedde. Vidare följer det av arrangemanget att arbetsgivaren kan komma att bli
bunden gentemot utomstående och ansvarig för skada gentemot tredje man på ett
sätt som han inte med säkerhet kan på förhand överblicka. Allt detta betyder
att det inte är självfaUet att även i detta fall arbetstagarsidans ansvar skall
läggas på den fackliga organisationen och kunna utkrävas av denna enbart i faU
som åsyftas i 57 §. A andra sidan finns det skäl som talar för att även i dessa
fall låta det rättsliga ansvaret vila på den fackliga organisationen. Man är
emellertid då inne på betydligt mer vidsträckta frågor kring det ansvar som
skall följa med medbestämmandets utövande, vilka inte bör lösas innan man har
fått erfarenheter av hur det avtalade medbestämmandet utvecklas och bättre kännedom
om de därmed sammanhängande problemen. Detsamma gäller för övrigt andra
ansvarsfrågor som. kan hänga samman med medbestämmande genom att arbetsgivaren
direkt företräds av personer som utsetts av arbetstagarparten i
medbestämmandeavtal, främst frågor om fördelning mellan arbetsgivare och
arbetstagarföreträdare av förekommande straffrättsligt ansvar och frågor om
disciplinansvar. Man befinner sig här nära de ansvarsfrågor som kan uppkomma i
den mån man skulle välja att utveckla medbestämmandet på något eller några
områden lagstiftningsvägen. De omfattas därmed av den nya
arbets-rättskommilténs utredningsuppdrag på medbestämmandeområdet.

Jag anser sålunda att det nu bör göras ett sådant
tUlägg tUl 57 § MBL som har föreslagits av expertgruppen. Lagtexten bör dock utformas
på ett sådant sätt att det tydligare än som föreslagits framgår vilka fall som
åsyftas. Det bör anges att arbetstagarorganisationen svarar för arbetsgivaren
tillfogad skada genom att organisationen föranlett felaktig tillämpning av avtal
om medbestämmanderätt.

Jag är medveten om att den här skisserade lösningen
av ansvarsfrågorna kan komma att återverka på utformningen av medbestämmandeavtalen,
framför allt på det sättet att parterna får anledning att noga hålla isär
beslutande och verkställande funktioner. Det är emellertid enligt min mening
svårt att se att det ligger någon egentiig olägenhet i detta.

När det gäller den offentiiga sektorn stäUer sig
ansvarsfrågorna inte på samma sätt som inom den privata. Som jag tidigare har
påpekat kan beslutanderätt för en arbetstagargmpp eller partssammansatt beslutsgrupp
inom den offentliga sektom inte grundas omedelbart på avtal. På grund av
regeringsformens bestämmelser måste på den statiiga sidan ett överförande av
beslutanderätt till ett sådant organ alltid ske genom ett offentligrättsligt
beslut, i allmänhet en förordning. I vissa fall krävs stöd i lag. När ett
sådant beslut fattas torde beslutsorganet enligt vedertaget synsätt bli ensamt
behörigt att besluta inom den sfär som avses

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 24

med
dess uppdrag. Det skulle strida mot rådande förvaltningsrättslig ordning, om
den ifrågavarande myndighetens chef eller annat organ inom myndigheten skulle
kunna åsidosätta eller förhindra verkställighet av det beslut som fattas av
det behöriga arbetstagarorganet eller partssammansatta organet. Det ligger i
linje härmed att man hittills har ansett personligt ansvar åvila alla dem som
deltar i beslut inom organ av det här aktuella slaget. Ansvaret innefattar
straffrättsligt ansvar på samma sätt som i andra fall av utövande av
beslutanderätt på offentlig myndighets vägnar (jfr 20 kap. brottsbalken).

Mot denna bakgrund synes läget vid utövande av
beslutsrätt i arbetstagargrupper eller partssammansatta beslutsgmpper inom den
statliga delen av arbetsmarknaden vara i allt väsentligt detsamma som när inom
den privata sektorn arbetstagarföreträdare får rätt att verkställa beslut eller
eljest träda i rättslig förbindelse med utomstående på arbetsgivarens vägnar.
Därav bör också följa att det ifrågasatta tUlägget till 57 § MBL inte bör vara
tiUämpligt. I stäUet bör vanliga regler för skadeståndsansvar och annat
rättsligt ansvar gälla. Såvitt gäller den kommunala sektorn, där det f. n.
inte är möjligt att träffa medbestämmandeavtal om partssammansatta organ,
torde ansvarsfrågorna få lösas i samband med ställningstagande till
kommunaldemokratiutredningens förslag.

5
Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

lag
om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i
detta ärende som bilaga 2.

6
Specialmotivering

32 §

Syftet med andra stycket i 32 § är att markera att
arbetsgivare kan i medbestämmandeavtal som avses i första stycket utfästa sig
att överlämna åt företrädare för arbetstagarna att besluta i vissa frågor.
Uppgiften att besluta kan också överlåtas på särskilt inrättade beslutsorgan i
vUka båda parter är företrädda. Medbestämmandet enligt lagen är alltså inte
begränsat till de former för inflytande som föreskrivs på andra håll i lagen,
dvs. rätt tiU förhandling och information, tolkningsföreträde och facklig
vetorätt i visst fall, utan kan också utövas i form av deltagande i
beslutsfattandet eller självbestämmande.

Av
hänvisningen i lagtexten till 3 § framgår, att giltiga medbestäm-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 25

mandeavtal
av den angivna innebörden kan träffas inom ramen för vad som särskilt
föreskrivs i annan lag eUer i författning som meddelats med stöd av lag.
Härmed anknyts också till det allmänna synsätt rörande MBL:s förhållande tiU
annan lagstiftning och andra rättsregler i övrigt, vilket har kommit tUl
uttryck i förarbetena tiU MBL. Arbetstagarnas medbestämmanderätt utövas, vare
sig den grundar sig på MBL:s egna regler eller på medbestämmandeavtal, inom
ramen av annan lagstiftning som reglerar företagens verksamhet ur andra
synvinklar än förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (se prop.
1975/76: 105 bilaga 1 s. 331). Och medbestämmandeavtalen är som sådana för sin
giltighet beroende både av vad som i allmänhet gäller om avtal mellan inbördes
självständiga parter och av vad som finns särskilt föreskrivet om
kollektivavtal. Medbestämmandeavtal som har slutits i behörig ordning av
arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation binder enligt 26 § MBL inom sitt
tillämpningsområde även medlem i organisationen. I vad mån det för
organisationernas behörighet att träffa avtal med sådana verkningar krävs
ändringar i gällande stadgar har i detta lagstiftningsärende betraktats som en
partsintern fråga. Av 2 § MBL följer att medbestämmandeavtal enligt lagen inte
kan träffas i de med den paragrafen avsedda frågorna.

När det särskilt gäller frågan om
medbestämmandeavtalens rättsliga förhållande till regelsystemet i
aktiebolagslagen och annan associationsrättslig lagstiftning har det synsätt,
på vUket andra stycket i denna paragraf vilar, utvecklats i den allmänna
motiveringen. Den väsentliga punkten är här att medbestämmandeavtalen blir
rättsligt bindande i samma mening som andra avtal, dvs. framför allt så att den
part som bryter mot avtalet blir skadeståndsskyldig gentemot sin motpart.
Medbestämmandeavtalen innebär däremot inte att det t. éx. i aktiebolag eller
ekonomiska föreningar kan inrättas beslutande organ som i rättsligt hänseende
står fria eller självständiga från bolagets eller föreningens organ i övrigt.
En annan sak är att man torde kunna för medbestämmandeändamål särskilt avskUja
pengar eller annan egendom, vars förvaltning kan uppdras åt företrädare för
arbetstagarna med självständig ställning i förhållande tUl arbetsgivaren.

Vissa gränser för möjligheterna att med giltig
verkan träffa avtal om överlämnande av beslutanderätt följer av tvingande lag.
Som exempel kan pekas på aktiebolagslagens tvingande regler om fördelning av beslutanderätten
i frågor rörande det bundna kapitalet, reglema om utseende av verkställande
direktör och firmatecknare, om ansvaret för redovisning m. m., om skyldighet
under vissa förutsältningar att begära bolaget i likvidation. Regler av
liknande innebörd finns i annan associationsrättslig lagstiftning. Vidare har
i den allmänna motiveringen givits exempel på fall i vilka medbestämmandeavtal
inte kan upprätthållas av hänsyn till annan tvingande lagstiftning, t. ex.
brottsbalkens

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 26

bestämmelser
om gäldenärsbrott och uppbördslagstiftningens regler om skyldighet att
innehålla och inleverera skatter och avgifter, eller av hänsyn till offentlig
myndighets beslut. I övrigt är upprätthållandet av träffade medbestämmandeavtal
i grunden en fråga om tolkning av avtalen, i förekommande fall mot bakgrund av
en avvägning av den art som anges i den allmänna motiveringen. Uppkommande
skadeståndsansvar för arbetsgivare som avtalsstridigl ingriper mot arbetstagarföreträdare
eller partssammansatta organ utmäts enligt 54, 55 och 60 §§ i lagen.

Frågan om utrymmet och formerna för
medbestämmandeavtal om överlåtande av beslutanderätt inom den offentliga
sektorn har behandlats i den allmänna motiveringen.

57
§

Syftet med detta nya stycke i 57 § är att lösa
frågan om det rättsliga ansvaret för beslut som fattas i partssammansatta organ
eller liknande beslutsorgan som imättas med stöd av medbestämmandeavtal. Gemensamt
för de fall som åsyftas i stycket är att medbestämmandet utövas genom att
företrädare för arbetstagarnas organisation fattar beslut vilka arbetsgivaren
har i medbestämmandeavtalet utfäst sig att verkställa eller på annat sätt rätta
sig efter. Medbestämmandeavtalen tankes i de hithörande fallen vara uppbyggda
så, att arbetsgivaren kan själv delta i eller följa verksamheten i det
partssammansatta organet eller i det beslutsorgan med arbetstagarföreträdare
som det i övrigt kan röra sig om. Verkställandet av fattade beslut ankommer på
arbetsgivaren. Skadan för denne tankes liksom i de fall som åsyftas i 57 §
första stycket, med dess hänvisning till 33 och 39 §§, uppkomma genom att
arbetsgivaren finner sig böra rätta sig efter det beslut som fattas, trots att
han i princip hade kunnat välja att i stället vägra att göra detta under
hänvisning till att arbetstagarföreträdarna har uppsåtiigen eller grovt
vårdslöst fattat eller deltagit i beslut som strider mot medbestämmandeavtalet.
Den beskrivning av arbetstagarföreträdamas handlande som har gjorts i lagtexten
är avsedd att markera att det rör sig om fall av i princip samma art som i
paragrafens första stycke. Bedömningen av uppkommande skadeståndsanspråk bör
också ske efter motsvarande principer som enligt det stycket. Beslut som fattas
av arbetstagarföreträdare i fall som avses i det nya stycket kan inte i något
fall betraktas som brott mot arbetstagarföreträdarens enskUda anställningsavtal
med arbetsgivaren.

Andra stycket är inte avsett att vara tillämpligt
på beslut som fattas eller åtgärder som vidtas av arbetstagarrepresentanter som
har fått behörighet att verkställa beslut eller eljest handla på arbetsgivarens
vägnar i förhåUande till utomstående. I sådana faU har frågan om ansvaret för
beslut eller åtgärder ansetts böra lösas på samma sätt som

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 27

annars
när en arbetsgivare ger någon i uppdrag att företräda honom, dvs. när det är
fråga om delegation av vanligt slag utav uppgifter i arbetsgivarens verksamhet.
Detta betyder att den utsedde bär personligt skadeståndsansvar enligt de regler
som tUlämpas i andra motsvarande fall, dvs. i regel i enlighet med 4 kap. 1 §
skadeståndslagen eller i förekommande fall enligt de regler som gäller för
sysslomäns ansvar (jfr 18 kap. handelsbalken). I åtskilliga av de senare faUen
torde det kunna komma i fråga med analogisk tillämpning av skadeståndslagens
regler om ansvaret för skada som vållas av arbetstagare i tjänsten (jfr prop.
1972: 5 s. 564 f). Vidare tiUkommer det arbetsgivaren att liksom i andra fall
av delegation skilja den utsedde från uppdraget, fastän detta kan om
vederbörliga skäl saknas för åtgärden medföra skadeståndsansvar för brott mot
medbestämmandeavtalet. Om den utsedde är anställd hos arbetsgivaren för
utförande av det ifrågavarande uppdraget kommer också vanUga regler om
anställningsskydd in i bilden. Vanliga regler om fördelning av förekommande straffrättsligt
ansvar vid delegation gäller också.

Stycket är inte heller tillämpligt på
arbetstagarföreträdare som utsetts att sköta eller delta i förvaltningsuppdrag
under sådana omständigheter, att man inte har att göra med ett beslutsorgan hos
arbetsgivaren, t. ex. i en fristående stiftelse.

Frågan om ansvaret för deltagande i särskilt
inrättade beslutsorgan inom den offentliga sektorn har behandlats i den
allmänna motiveringen.

Andra stycket är dispositivt på sätt som anges i 4
§ tredje stycket MBL.

Ikraftträdande

Lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1
juli 1977. TiUägget till 32 § torde inte medföra några särskilda
övergångsproblem. I fråga om tiUägget till 57 § gäller samma princip rörande
verkan på äldre kollektivavtal som den vUken tillämpades vid MBL:s
ikraftträdande, dvs. att äldre kollektivavtal som innebär avvikelse från lagens
regel blir gällande enbart om avtalet i den delen tUlkommit för att utgöra en
sådan avvikelse.

7 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådels yttrande inhämtas över lagförslaget.

8 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga
1

Arbetsmarknadsdepartementet

Förhållandet mellan medbestämmandelagen och viss annan
lagstiftning

Promemoria av en expertgrupp inom regeringskansliet

DsA 1977: 2 Januari 1977

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 31

Innehåll

1 Sammanfattning .............................................. 32

2
Medbestämmandelagens förarbeten....................... . 35

2.1
Utredningsarbetet. Avgränsning
av ämnesområdet 36

2.2
Uttalanden om
medbestämmanderättsavtal i förarbetena 37

2.2.1
Departementschefen vid remissen
tUl lagrådet 37

2.2.2
Lagrådet ............................................. 38

2.2.3
Departementschefen. Utskottet.................. 41

3 Problemöversikt ............................................. 42

3.1
Förhållandet mellan MBL och
associationsrätten... . 42

3.2
Rättsliga förutsättningar i
allmänhet för medbestämmanderättsavtal 43

4 Inrättande av nya
bolagsorgan............................. . 45

4.1
Förhållandet mellan
medbestämmanderättsavtal och associationsrättsliga regler 45

4.2
Fakultativa bolagsorgan ................................. . 48

4.3
Sammanfattning............................................ . 52

5 Skadestånd vid
återkaUande av beslutanderätt....... . 54

5.1
Fömtsättningama för
skadeståndsskyldighet ...... . 54

5.2
Sammanfattning............................................ . 59

6 Ansvaret för
arbetstagarföreträdares beslut ........... . 61

6.1
Förarbetena .............................................. . 61

6.2
Alternativa lösningar .................................... . 61

6.3
Genomförandet .......................................... . 66

Bilaga

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 32

1
Sammanfattning

I samband med att lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet den 2 juni 1976 antogs av riksdagen tiUsattes
inom regeringskansliet en arbetsgrupp med uppgift att närmare granska vissa
frågor kring förhållandet mellan den nya lagen och redan befintlig lagstiftning
på andra områden, främst det associationsrättsliga. Granskningsarbetet hade tUl
utgångspunkt vissa kritiska synpunkter som hade framförts av lagrådet,
föredragande departementschefens uttalanden med anledning därav (prop. 1975/76:
105 bUaga 1 s. 472 ff, 528 ff) och inrikesutskottets behandling av ämnet (InU
1975/76: 45 s. 25 ff). Arbetsgruppen, som har bestått av jurister från
arbetsmarknads-, justitie- och industridepartementen, har under sitt arbete
samrått med rättsvetenskaplig expertis och haft kontakt med arbetsmarknadens
parter i den formen att gruppens arbete har redovisats vid sammanträden med
nya arbetsrättskommittén (jfr InU s. 28). Resultatet av gruppens arbete läggs
fram i denna promemoria.

Det grundläggande problem som arbetsgruppen har
behandlat är huruviL'a andra regler, t. ex. aktiebolagslagen (1975; 1385) och
den asso- ciationsrättsliga lagstiftningen i övrigt, lägger hinder i vägen för
träffandet med giltig verkan av sådana inedbcstämmanderättsavtal som lagstiftaren
i 32 § medbestämmandelagen har uppmanat arbetsmarknadens parter att träffa. Vad
som här har varit från rättslig synpunkt av störst intresse är
medbestämmanderättsavtal i företagsledningsfrågor. Gruppens resultat är att
det inte finns några rättsliga hinder mot sådana avta;, vare sig i det
associationsrättsliga regelsystemet eller på andra håll. Det saknas alltså
anledning att i detta grundläggande avseende göra tn annan bedömning än den som
gjordes i propositionen med förslaget tUl medbestämmandelag (prop. s. 529).
Medbestämmanderättsavtal kan träffas, tillämpas och rättsligt upprätthållas
såväl i t. ex. personalpolitiska frågor och frågor om arbetsorganisation och
arbetsledning som i företagsledningsfrågor.

I
propositionen framhölls att det uppenbarligen finns vissa gränser för
möjligheterna att träffa och genomdriva medbestämmanderättsavtal. Även om det i
allmänhet finns ett avsevärt utrymme för sådana avtal och avtalen i alla
normala fall kan upprätthållas kommer i en analys som den förevarande det juridiska
intresset att riktas på var gränsema går och, framför allt, i vad mån det finns
rättsliga möjligheter att komma till rätta med situationen när
medbestämmanderättsavtal utnyttjas på ett annat sätt än det av parterna
avsedda. Den juridiska analysen kommer med andra ord att inriktas inte på de
vanliga och normala fallen, där medbestämmanderättsavtal träffas och tUlämpas
på ett riktigt sätt, utan på de avvikande fallen.

I
propositionen förklarade departementschefen med tanke pä undan-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 33

tagsfallen
(s. 529) att det, om saken ställs på sin spets, kan bli nödvändigt att ytterst
räkna med en rätt för delegerande bolagsorgan att återta sin beslutanderätt
(jfr även InU s. 28). Vad som här åsyftades var uppenbariigen inte att
bolaget/arbetsgivaren skulle ha möjlighet att med hänvisning till vad som
förekommit i ett eller annat enskUt fäll ensidigt befria sig från
medbestämmanderättsavtalet i dess helhet. Detta skulle för övrigt strida mot 31
§ medbestämmandelagen. Vad det gällde var i stället en möjlighet för
arbetsgivaren att undvika skada om det i något särskilt fall skulle inträffa
att företrädare för arbetstagarparten söker utnyttja formella befogenheter
enligt ett medbestämmanderättsavtal på ett sätt som inte har varit avsett.
Denna rätt att i undantagsfall återkalla delegation sade sig
departementschefen inte se som något stort problem. Han tillade att
skadeståndsansvar skulle komma i fråga för arbetsgivare som utan tillräckliga
skäl ingriper i arbetstagarföreträdamas verksamhet enligt ett
medbestämmanderättsavtal. Vad skadeståndsansvaret beträffar kan vidare erinras
om statsmakternas uttalanden (prop. s. 301 ff och 424 f; jfr InU s. 49) att
det behövs effektiva rättsliga sanktioner för att markera den vikt som
lagstiftaren har fäst vid de nya handlingsmönster som har angivits i lagen och
att det inte i något fall skall te sig lönsamt för en arbetsgivare att sätta
arbetstagarnas rätt åt sidan till förmån för andra intressen.

Arbetsgruppen har inte kommit fram till något annat
sätt att se på de rättsliga förutsättningarna för medbestämmanderättsavtalen än
det som har kommit tUl uttryck i propositionen. Det är enligt gmppens mening
väsentligt att komma ihåg att det här inte är fråga om att aktiebolagslagen
eller annan associationsrättslig lagstiftning skapar speciella begränsningar i
eller särskUda förutsättningar för träffande av medbestämmanderättsavtal. De
regler på associationsrättens område som lagrådet har pekat på stämmer väl
överens med vad som måste antagas gälla allmänt i fråga om avtalsrättsliga
åtaganden, även om arbetsgivaren inte är ett bolag eller någon annan
sammanslutning utan en enskUd person eller ett offentligrättsligt subjekt som
staten eller en kommun. Ett medbestämmanderättsavtal som en arbetsgivare
träffar blir liksom andra kollektivavtal bindande på det sättet att
arbetsgivaren blir skadeståndsskyldig gentemot sin avtalsmotpart om han bryter
mot avtalet genom att ingripa i arbetstagarföreträdamas verksamhet enligt
detta. Möjlighet för arbetsgivaren att utan skadeståndspåföljd göra ett sådant
ingripande föreligger enbart när beslut som arbetstagarnas företrädare vill
fatta i sin tur strider mot avtalet. Liksom i andra fall när en part har bundit
sig vid ett kollektivavtal är arbetsgivaren däremot förhindrad att med
anledning av arbetstagarföreträdamas handlande ensidigt befria sig från
medbestämmanderättsavtalet i dess helhet (jfr 31 § medbestämmandelagen).

Lika
litet som annars när någon som är rättsligt självständig har

3 Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 137

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 34

utsett
annan att handla på sina vägnar kan däremot i detta sammanhang den utsedde göra
anspråk på att mot sin huvudmans vilja få fortsätta att företräda denne i den
meningen, att huvudmannen även i fortsättningen kan bindas i förhållande tUl
utomstående. En sådan verkan av ett mebestämmanderättsavtal skulle, bortsett
möjligen från mycket speciella fall, inte kunna förenas med allmänna
grundsatser om självständiga personers och sammanslutningars rätt att ytterst
själva råda över sin rättsliga ställning. Den kan med visst fog också sägas
strida mot själva utgångspunkten för medbestämmandelagen, dvs. att det är fråga
om att i förhållandet mellan inbördes självständiga parter (arbetsgivare och
arbetstagare) ge den ena parten ett inflytande över beslut som rör den andres
rättsliga förhållande till utomstående och som annars skulle fattas av honom
själv. Ett frångående av denna utgångspunkt skulle innebära att man fick
överväga djupgående ingrepp i det hittills gällande regelsystemet, t. ex. en
genomgripande revision av aktiebolagslagen med inrättande av ett helt nytt
system av regler om besluts- och ansvarsordningen m. m., och något sådant har
inte varit avsikten med medbestämmandelagen. Det är inte heller på det sättet
som medbestämmanderättsavtalen skall upprätthällas juridiskt utan liksom
annars inom avtalsrätten genom att den arbetsgivare som bryter mot ett träffat
avtal blir skadeståndsskyldig för avtalsbrottet. Skadestånd är också den genomgående
sanktionsformen vid brott mot regler i medbestämmandelagen.

Frågorna vilka gränser som närmare bestämt får
antas gälla för möjligheterna att träffa medbestämmanderättsavtal och under
vUka omständigheter en arbetsgivare skall kunna utan att dra på sig
skadeståndsansvar ingripa mot beslut som fattas av arbettstagarnas
företrädare, därför att besluten är avtalsstridiga, har i propositionen
överlämnats åt rättstUlämpningen och åt avtalsparterna själva. Det har inte
bedömts lämpligt eller ens möjligt att i lagen eller dess förarbeten ta
ställning tUl vad som bör gälla vid olika avtal och skilda
tillämpningssituationer. Även på denna punkt har arbetsgmppen kommit tUl samma
resultat. Vissa gränser är givna, framför allt att medbestämmanderättsavtal
inte kan träffas eller upprätthållas i den mån de skulle innebära hinder för
arbetsgivaren att rätta sig efter tvingande lag eller offentlig myndighets
beslut. Vid sidan härav är det inte möjligt att säga något generellt. Ytterst
måste det alltid vara en fråga om tolkning av avtalet att fastställa var dess
gränser går. Därmed är det också i grunden avtalsparternas sak att
konkretisera sig och därigenom undvika tvister eller åtminstone ge ledning åt
den rättstillämpande instans som får tUl uppgift att slita uppkommande tvister.

En ytterligare central fråga som berördes av
lagrådet är vad som skall gälla om ansvaret för beslut som fattas eller
verksamhet som i övrigt bedrivs av arbetstagarparten med stöd av medbestämmanderätts-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 35

avtal.
Den problemariken var enligt lagrådet otillräckligt belyst under förarbetena
till medbestämmandelagen. Departementschefen förklarade för sin del att
ansvarsfrågorna borde lösas med tiUämpning av hittUls gällande regler om
ansvaret vid delegation av beslutanderätt och i övrigt avtalsvägen. På denna
punkt har arbetsgruppen sagt sig att det avgörande återigen måste vara
innebörden av det medbestämmanderättsavtal saken gäller och den rättsliga
funktion som arbetstagarnas företrädare skall fylla. Innebär avtalet att
arbetstagarna skall genom sin fackliga organisation utse någon att i egenskap
av anställd hos arbetsgivaren utöva funktioner hos denne, t. ex. på
personalavdelningen, träder vanliga regler om arbetstagares ansvar i
förhållande till arbetsgivaren och utomstående i tillämpning för den utsedde.
Har avtalet inte en sådan innebörd får man i stället se arbetstagarnas
företrädare som representanter för arbetstagarna som grupp genom deras
fackliga organisatioii. Ett rättsligt ansvar för ev. missbruk av
arbetstagarinflytandet är då att uppfatta som ett ansvar för brott av
arbetstagarparten mot medbestämmanderättsavtalet. Detta ansvar bör liksom i
andra sammanhang enligt medbestämmandelagen bäras av den fackliga
organisationen och inte av den enskilde företrädaren personligen. Mot bakgmnd
bland annat av vad som har kunnat konstateras om arbetsgivarens möjligheter att
genom eget ingripande skydda sig mot skada till följd av motpartens överskridande
av sina befogenheter enligt medbestämmanderättsavtalet har arbetsgruppen
ansett, att skadeståndsansvaret för arbetstagarparten bör även i övrigt ges
samma innebörd som ansvaret enligt medbestämmandelagen i jämförbara
situationer. Detta innebär framför allt att det även i dessa fall bör göras en
begränsning av det ansvar som skulle kunna följa enligt den allmänna regeln i
54 § i lagen. Liksom i de fall som nu anges i 57 § bör skadeståndsansvar för
arbetstagarparten komma i fråga enbart när den fackliga organisationens
företrädare har saknat fog för sitt avtalsstridiga handlande eller för den
ståndpunkt de drivit i strid mot avtalet. Detta bör enligt arbetsgruppens
förslag uppnås genom ett tUlägg tUl 57 §.

2
Medbestämmandelagens förarbeten

Enligt 32 § i den nya lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet (MBL) bör mellan parter som träffar
kollektivavtal om löner och aUmänna anställningsvUlkor om arbetstagarparten
begär det träffas kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna i
frågor som avser ingående och upphörande av anställningsavtal, ledningen och
fördelningen av arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt. Beskrivningen
av ämnesområdet för sådana medbestämmanderättsavtal, som åsyftas i paragrafen,
är avsedd att innebära en rekommendation till arbetsmarknadens parter att
träffa medbestämmanderättsavtal även

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 36

i
sådana frågor som översiktligt brukar betecknas som företagsledningsfrågor. I
anslutning tiU sin granskning av det remitterade förslaget i denna del tog
lagrådet upp frågan i vilken utsträckning associationsrättens
författningsreglering har den innebörden att den medger träffande av
kollektivavtal om medbestämmanderätt i egentlig mening för
arbetstagarrepresentanter, dvs. om direkta beslutsbefogenheters överlämnande
åt sådana representanter (prop. 1975/76: 105 bUaga 1 s. 472). Lagrådet fann
detta ämne otillräckligt belyst i förslaget. Med hänsyn tUl den knappa tid som
stod tUl buds förklarade sig lagrådet för egen del inte kunna bidra med någon
grundligare utredning men ändå vUja framföra vissa tUl aktiebolagsrättsliga
frågor begränsade synpunkter i ämnet. Vad lagrådet hade att säga föranledde i
sin tur föredragande departementschefen till vissa kompletterande uttalanden i
samband med att lagrådets yttrande anmäldes vid regeringssammanträde (prop. s.
528 ff). Han erinrade om att han redan vid remissen till lagrådet hade
förutskickat en särskild utredningsinsats i syfte att ägna hela det aktuella
problemområdet en analys. Vid riksdagsbehandlingen förklarade inrikesutskottet
att den osäkra situation som blivit resultatet av att lagrådet och
departementschefen hade redovisat delvis olika uppfattningar om rättsläget
borde snarast klaras ut, då den eljest kunde utgöra ett hinder i strävandena
att få till stånd kollektivavtal på medbestämmanderättsområdet (InU 1975/76:
45 s. 25 ff). Det utredningsarbete som departementschefen hade utlovat borde
enligt utskottet därför bedrivas skyndsamt och med sikte på att ge frågorna en
allsidig belysning. Enligt utskottets uppfattning borde fömtom
regeringskansliets expertis på lämpligt sätt anlitas sakkunskap från exempelvis
rättsvetenskapligt håll och från parterna på arbetsmarknaden. Det var enligt
utskottet önskvärt att arbetet bedrevs med inriktning på att lagändringar som
kunde visa sig erforderliga skulle kunna genomföras före medbestämmandelagens
ikraftträdande. Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen tUl känna
vad utskottet anfört.

2.1
Utredningsarbetet. Avgränsning av ämnesområdet

Det här berörda frågekomplexet har behandlats av en
arbetsgrupp inom regeringskansliet sammansatt av jurister från arbetsmarknads-,
justitie- och industridepartementen. Gmppen har i de rent juridiskt-tekniska
frågorna inhämtat råd från vetenskaplig expertis på bl. a. de associations- och
arbetsrättsliga områdena (professorerna Knut Rodhe, Carl Martin Roos, Folke
Schmidt och Tore Sigeman). Gmppen har också föredragit en promemoria med en
preliminär sammanfattning av resultaten inför nya arbetsrättskommittén och
berett kommitténs ledamöter tUlfälle att anlägga synpunkter på promemorian.
Ledamöterna

1
Utdrag ur förarbetena har fogats såsom bilaga till denna promemoria.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 37

har framfört sådana synpunkter men samtidigt betonat, att
de inte har velat i detta sammanhang ta stäUning för egen del tUl de
bedömningar på skilda punkter som gjorts av arbetsgmppen. Kommittén har ställt
i utsikt en skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet i ärendet. Resultatet
av gruppens analys läggs fram i den nu föreliggande promemorian.

Det ämne som togs upp av lagrådet
rörde som framgått förhållandet mellan den associationsrättsliga
författningsregleringen och kollektivavtal om medbestämmanderätt för
arbetstagarna på i första hand företagsledningsområdet. Som en avslutning på
diskussionen av detta ämne anlade lagrådet också vissa allmänna synpunkter på
gränserna för kollektivavtal om medbestämmanderätt för de anställda.
Riksdagsutskottets uttalande om behovet av ytterligare utredning torde däremot
vara inriktat på frågan om förhållandet mellan den associationsrättsliga lagstiftningen
och MBL.

Som närmare utvecklas i det
följande torde den problematik som lagrådet har behandlat inom de
aktiebolagsrättsliga reglemas ram på väsentliga punkter te sig likartad oavsett
om arbetsgivaren är ett aktiebolag eller en annan juridisk eller fysisk
person. Ämnesområdet för arbetsgruppens arbete har vidgats i motsvarande mån.
Arbetsgruppen har också funnit anledning att särskUt lägga tonvikten vid vissa
aspekter på den här aktuella problematiken, vilka lagrådet har behandlat enbart
helt översiktligt.

2.2 Uttalanden om medbestämmanderättsavtal i förarbetena

2.2.1 Departementschefen vid remissen till lagrådet

MBL innehåller, vid sidan möjligen
av vissa regler om facklig vetorätt mot beslut av arbetsgivare att låta någon
utföra arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid
skall vara arbetstagare hos arbetsgivaren (3840 §§), inte några bestämmelser
som ger arbetstagarna rätt att direkt delta i beslut som skall fattas av
arbetsgivaren eller på dennes vägnar. Lagens egna inflytanderegler inskränker
sig tUl att tillförsäkra arbetstagarna rätt till förhandling före
arbetsgivarens beslut, rätt till information om förhållanden av betydelse för
beslutsfattandet i arbetsgivarens verksamhet och rätt till visst företräde för
sin ståndpunkt i rättstvister av närmare angivet slag. Härutöver är det huvudtanken
bakom lagen att ett mer utvecklat inflytande för arbetstagarna skall komma tUl
stånd genom medbestämmanderättsavtal enligt 32 §.

Inför remissen tUl lagrådet
uttalade föredragande departementschefen som en allmän regel för lagens
tillämpning att arbetstagamas medbestämmanderätt skall utövas inom ramen av
annan lagstiftning, som reglerar företagens verksamhet ur andra synvinklar än
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstagarnas rätt till
förhand-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 38

lingar,
och överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om
medbestämmanderätt, rubbar inte förpliktelser som åvilar företagen t. ex.
enligt byggnadslagstiftningen, miljöskyddslagstiftningen, konkurrensbegränsningslagstiftningen
och annan näringsrättslig lagstiftning, skattelagstiftningen etc. Det sades
vara parternas sak att välja sådana former för avtalat medbestämmande, att
arbetsgivaren fortfarande kan bära det ansvar av denna art som åvilar honom enligt
lag eller offentlig myndighets beslut.

En ram för utövandet av medbestämmanderätten bildas
enligt departementschefen emellertid också av sådan lag som reglerar de rättsliga
former i vilka arbetsgivarens verksamhet bedrivs. I sådan lag, t. ex. i lagstiftningen
om aktiebolag och ekonomiska föreningar, finns regler om av vem och i vilken
ordning eller under vilka förutsättningar vissa beslut skall eller får fattas.
I den mån sådana regler är tvingande, av hänsyn till utomstående eller
minoriteter, innefattar de begränsningar i möjligheterna att träffa avtal om en
annan ordning än den i lagen angivna. I åtskilliga frågor, som nu tUlhör
området för styrelsens och verkställande direktörens beslutanderätt, lägger
emellertid enligt departementschefen aktiebolagslagstiftningen inte några
hinder i vägen för kollektivavtal varigenom beslutanderätten helt eller delvis
förs över på de anställda eller på företrädare för dem. Även åtskilliga frågor
på företagslednings- och affärsledningsområdet är, förklarade departementschefen
vidare, av den arten att denna möjlighet står öppen utan hinder av
bolagslagstiftningen. I princip torde gälla att avtal kan träffas om
medbestämmanderätt i beslut som det enligt aktiebolagslagstiftningen
tillkommer styrelsen eller verkställande direktören att fatta, under
förutsättning att medbestämmanderätten utformas så att frågan om det rättsliga
ansvaret gentemot samhället och tredje man blir löst. Beslut som i
aktiebolagslagstiftningen har förbehåUits bolagsstämman torde enligt departementschefen
inte kunna överflyttas på annat beslutande organ genom kollektivavtal. Frågor
om ändring av bolagsordningen, höjning eller nedsättning av aktiekapitalet,
likvidation och utseende av styrelse och revisor kan inte på grund av avtal
avgöras av någon annan än bolagsstämman. Även om emellertid själva beslutanderätten
i hithörande och vissa ytterligare exemplifierade frågor inte kan överlåtas på
företrädare för arbetstagarna, kan enligt departementschefen mindre ingripande
former av medbestämmande tänkas (t. ex. primär förhandlingsrätt).

2.2.2
Lagrådet

De synpunkter som framfördes av lagrådet med
anledning av denna framställning i remissprotokoUet kan sammanfattas på
följande sätt.

Departementschefen hade uttalat som sin mening att
koUektivavtal borde kunna med gUtig verkan träffas om överflyttande av besluts-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 39

befogenheter
i åtskilliga frågor från ett bolags styrelse eller dess verkställande direktör
till de anställda eller till företrädare för dem. TUl detta uttalande hade dock
fogats den reservationen, att beslutsdelegation inte utan åsidosättande av
aktiebolagslagstiftningen kan ske i sådan utsträckning att styrelsen för ett
bolag i realiteten måste anses ha från-trätt sin stäUning som sådan. Det hade
också uttalats att de normala bolagsorganen alltid måste ha kvar sådana
befogenheter, att de kan förhindra att bolaget ådrages rättsliga sanktioner för
brott mot lag. En allmän förutsättning hade angivits vara att
medbestämmanderätten utformas så, att frågan om det rättsliga ansvaret
gentemot samhället och tredje man blir löst.

Lagrådet
vände sig mot uttalandena i remissprotokollet om möjligheterna till
beslutsdelegation i den mån de skulle innebära, att bolagets ordinarie
beslutande organ (främst styrelsen och verkställande direktören) skulle kunna
med giltig verkan genom kollektivavtal förbinda sig att för avtalets
giltighetstid (eller med andra ord oåterkalleligt under viss tid) låta bolaget
företrädas av ett särskilt inrättat organ med inslag av företrädare för de
anställda. En sådan möjlighet får enligt lagrådet antas strida mot grunderna
för författningsregleringen av aktiebolagets organisation.

Lagrådet
pekade på att den här aktuella problematiken inte torde under senare tid ha varit
föremål för någon mera ingående undersökning i vårt land. Visst stöd för sin
uppfattning ansåg sig lagrådet emellertid finna i en utredning av Bergendal i
dennes doktorsavhandling Aktiebolagets författning och dess yttre
rättsförhållanden enligt svensk rätt (1922). Bergendal hävdade där att det
skulle få anses strida mot grunderna för aktiebolagets organisation (i
synnerhet sådan denna kommit till uttryck i vissa angivna lagrum i 1910 års
aktiebolagslag) om bolaget skulle kunna gentemot en utomstående, i dennes
intresse, rättsligt förplikta sig att låta honom utöva inflytande över
beslutsfattandet inom bolaget. Lagrådet menade att den aktiebolagsrättsliga
grunden för bedömandet av hithörande problem torde vara i allt väsentligt densamma
i den nya aktiebolagslagen (1975: 1385) som i 1910 års lag; även den nya lagen
utgår från föreställningen om aktieägarna som de i företagen beslutande och
kan sägas i första hand reglera aktieägarnas inbördes mellanhavanden.
Kollektivavtalsbestämmelser om direkta beslutsbefogenheter för
arbetstagarrepresentanter är enligt lagrådet närmast att hänföra till sådana
förpliktelser för bolaget i tredje mans intresse, mot vilka Bergendal ställde
sig avvisande. Vad Bergendal kom fram till torde enligt lagrådet i det väsentliga
gälla även enligt den nya lagen, låt vara att det med ett modernt synsätt ter
sig naturligare än förr att beakta att arbetstagama har ett intresse av en
framgångsrik utveckling för företaget på samma sätt som bolagsledningen har
det.

Enligt
lagrådet kan även föreskrifterna i 8 kap. 11 § aktiebolagslagen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 40

om
styrelsens upplåtande av rätt att teckna bolagets firma, utgöra grund för vissa
slutsatser av intresse. Sådant bemyndigande att företräda bolaget och teckna
dess firma, som åsyftas i 8 kap. 11 §, kan när som helst fritt återkallas. Det
får antas att bestämmelsen om denna fria återkallelserätt har tvingande
karaktär. Är detta riktigt kan det enligt lagrådet alltså inte komma i fråga att
en bolagsstyrelse skulle kunna, ens med avseende på något slag av
angelägenheter i bolagets verksamhet, med giltig verkan genom kollektivavtal
förbinda sig att för avtalets giltighetstid låta ett särskilt organ med
arbetstagarinslag företräda bolaget och teckna dess firma. Bolagsstyrelsen kan
alllid återkalla en av styrelsen själv meddelad behörighet att företräda
bolaget. Lagrummet kan enligt lagrådet möjligen också tillåta slutsatsen att
det inte är möjligt för styrelsen att oåterkalleligt upplåta befogenhet
(gentemot bolaget självt) för annan att avgöra vilka beslut som skall fattas på
bolagets vägnar. Styrelsen för ett bolag skulle inte kunna oåterkalleligt
upplåta sådan befogenhet åt annan beträffande sitt förvaltningsområde i dess
helhet, och möjligen inte heller kunna beträffande någon del av förvaltningsområdet
villkorslöst avhända sig sin beslutanderätt.

Lagrådet hänvisade slutligen också till den
diskussion som fördes vid tillkomsten av den nya aktiebolagslagen om inrättande
i bolag av ett nytt bolagsorgan, av aktiebolagsutredningen benämnt
förvaltningsrådet (jfr prop. 1975: 103 s. 234 f). Utredningsförslaget på den
punkten hade avvisats av föredragande statsrådet. Vad som uttalades i det
sammanhanget är enligt lagrådet ägnat att understryka vilka komplikationer som
möter när det gäller att tillskapa nya bolagsorgan och passa in dem i det
aktiebolagsrättsliga systemet.

Lagrådet menade dock inte att det helt saknas
utrymme för delegation till arbetstagare eller arbetstagarrepresentanter av
beslutsbefogenheter i ett aktiebolag. Delegation av beslutsbefogenheter till
befattningshavare hos bolaget är en praktisk nödvändighet i många fall. Sådan
delegation torde emellertid kännetecknas å ena sidan av att den till vilken
uppgiften delegeras är skyldig att rätta sig efter anvisningar av det
delegerande organet och att detta när som helst kan ingripa i eller återta
beslutsfattandet och å andra sidan av att det delegerande organet bär ansvar
för skada som har föranletts av försummelse med avseende pä själva delegationen
eller av bristande instruktioner eller bristande Övervakning. Det är möjligt,
förklarade lagrådet, att en delegation av denna begränsade innebörd kan,
åtminstone inom ramen för den löpande förvaltningen, ske också till någon som
vid fuUgörande av delegerade uppgifter inte kan anses handla i egenskap av
anställd i bolaget. Kanske får det också antas, tillfogade lagrådet, att
kollektivavtal om delegation fär tillerkännas giUighet i så måtto att bolaget
kan bli skadestånds-skyldigt om det ingriper i beslutsfattande utan att ha
objektiva skäl därtill.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 41

I lagrådets yttrande behandlades
också frågan om ansvaret för skada när beslut fattas av
arbetstagarrepresentanter i kraft av medbestämmanderättsavtal. Den delen av
yttrandet tas upp i avsnitt 6 i det följande.

2.2.3 Departementschefen. Utskottet

Vid anmälan av lagrådsyttrandet
betonade departementschefen (prop. s. 528 ff) att vad saken främst gäller är
att söka förena de regler som finns på andra rättsområden med de nya
medbestämmanderättsreglerna. Bedömningen av vUket arbetstagarinflytande, som
kan uppnås inom den associationsrättsliga lagstiftningens ram, bör bli beroende
även av de mål som lagstiftaren har sagt sig vUja nå genom lagstiftningen på
medbestämmanderättsområdet. Att det finns vissa gränser för avtalat
medbestämmande på företagsledningsplanet står klart. Men inom de ramarna finns
enligt departementschefen klara möjligheter även tUl delegation av rena
beslutsbefogenheter. De allmänna vUlkor för sådan delegation som får antas
gälla och som berörts av lagrådet bör kunna tillämpas på ett sätt som är
avpassat för de nya situationer som blir aktuella. Det är t. ex. naturligt,
sade departementschefen, att sådana anvisningar som bör kunna ges till den som
mottar delegation av beslutanderätt blir utformade i samband med
kollektivavtalsförhandlingarna mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Principerna om ansvar för försummelse vid själva delegationsbeslutet m. m.
sades kunna bli omsatta på ett ändamålsenligt sätt. Att det om saken stäUs på
sin spets kan bli nödvändigt att ytterst räkna med en rätt för delegerande
bolagsorgan att återta sin beslutanderätt förklarade sig departementschefen
inte se som ett stort problem. Departementschefen hänvisade till att lagrådet
antytt att det finns utrymme för att ålägga skadeståndsansvar, om denna
möjlighet att återkalla utnyttjas på ett oriktigt sätt.

Även i fråga om ansvaret för beslut
som fattas i kraft av delegation genom kollektivavtal menade
departementschefen, att det är möjligt att utan särskild lagstiftning komma
fram tUl lösningar som tUlgodoser de praktiska behoven.

Inrikesutskottet framhöll att de
olika uppfattningar som lagrådet och departementschefen redovisat med
nödvändighet medför att osäkerhet uppkommer om rättsläget (InU 1975/76: 45 s.
27). Det bör dock enligt utskottet samtidigt ihågkommas att uppfattningarna
synes stämma överens på en viktig punkt, nämligen i fråga om möjligheten att
återkalla delegation till arbetstagarorganisation, låt vara att sådan
återkallelse sker under skadeståndsansvar.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 42

3
problemöversikt

Det framgår av vad som här har återgivits från
diskussionen i MBL:s förarbeten att man har varit inne på flera olika problem
kring de rättsliga villkoren för medbestämmanderättsavtal på främst
företagsledningsområdet. I princip torde problem av samma innebörd kunna komma
upp även vid medbestämmanderättsavtal som rör arbetets ledning och fördelning
eller t. ex. personalpolitiska frågor. Det ligger emellertid i sakens natur att
problemen upplevs som särskilt betydelsefulla när medbestämmanderättsavtalen
gäller frågor av stor ekonomisk betydelse för arbetsgivarens företag.

Den fråga som hittills har ägnats mest utrymme i
diskussionen kan sägas i sin mest aUmänna form gälla vilka rättsliga
möjligheter som finns att i medbestämmanderättsavtal överlåta på arbetstagarna
eller deras företrädare att fatta beslut som eljest skulle ha fattats av arbetsgivaren.
Denna fråga måste emellertid preciseras för att kunna behandlas och besvaras.
Det framgår av förarbetena att detta kan ske på flera sätt. Man kan ta fasta på
olika aspekter, beroende kanske inte minst på hur långt man räknar med att
arbetstagarnas anspråk på medbestämmanderätt sträcker sig.

Vid sidan av grundproblemet om de rättsliga
förutsättningama överhuvud för medbestämmanderättsavtal uppkommer frågor t. ex
om ansvaret för beslut som fattas med stöd av medbestämmanderättsavtal och om
behörigheten att binda företagen vid sådana avtal.

3.1
Förhållandet mellan MBL och associationsrätten

Vid formuleringen av frågan vilka förutsättningar
som finns för rättsligt bindande medbestämmanderättsavtal kan man lägga
särskUd vikt vid förenligheten mellan 32 § MBL och associationsrättsliga regler
om beslutande organ i bolag och föreningar och om ansvaret för beslut som
fattas av sådana organ. Denna aspekt har som framgått spelat stor roll i MBL:s
förarbeten. För att det skall vara fruktbart att fundera över denna sida av
saken bör man emellertid förutsätta att det verkligen är ett syfte med
medbestämmanderättsavtalen att på ett eller flera områden ersätta de vanliga beslutande
organen med nya. Det är enbart under den förutsättningen som man har anledning
att ställa frågan om associationsrättsliga regler medger inrättande av
fakultativa organ vid sidan av de ordinarie beslutande organ som förutses i
lagstiftningen. Och det är egentligen också enbart om man antar ett sådant
syfte som man kommer in på den av Bergendal behandlade frågan, huruvida
grunderna för den associationsrättsliga regleringen tUlåter att utomstående i
sitt eget intresse får rätt att delta i beslut som fattas i ett aktiebolag.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 43

Även om man finner anledning att
undersöka dessa associationsrätts-ligt betonade frågor är det emellertid inte
sagt att svaren står att finna enbart i regler eller grundsatser på det
associationsrättsliga området. Detta belyses av lagrådets resonemang kring 8
kap. 11 § aktiebolagslagen. Lagrådet antydde vissa slutsatser av att detta
lagrum innehåller en sannolUct tvingande regel om rätt för styrelsen att när
som helst återkalla bemyndigande för styrelseledamot, verkställande direktör
eller annan att företräda bolaget och teckna dess firma. En sådan rätt att
återkalla ett givet bemyndigande stämmer emellertid väl överens med en
fullmakts- och uppdragsrättslig grundsats med vidsträckt tUlämplig-het på det
förmögenhetsrättsliga området. Bergendal kom tUl resultatet att bolagsstämman
inte kan gentemot tredje man binda sig vid att låta denne utöva beslutanderätt
i bolaget. Detta ligger i linje med vad som får antas gälla som en allmän
grundsats, nämligen att ingen kan oåterkalleligt förvärva en allmän behörighet
att företräda annan och fatta beslut på dennes vägnar (låt vara att den
rättspolitiska bakgrunden till denna regel inte torde vara densamma i alla
skilda situationer). En närmare undersökning torde sålunda visa att hindren mot
oåterkallelig delegation av beslutsbehörighet till de anställda eller till
företrädare för dem är i huvudsak desamma oavsett om arbetsgivaren är ett
aktiebolag eller någon annan sammanslutning eller om han är enskild näringsidkare.
Även andra skäl kan tala för att problemet ställer sig på samma sätt oavsett
vem som är arbetsgivare. Hit hör konstruktionen av det ansvar som lägges på
företagen i annan lagstiftning, t. ex. i arbetarskyddslagen.

3.2 Rättsliga förutsättningar i allmänhet för
medbestämmanderättsavtal

Man kan naturligtvis också redan
från början ta till utgångspunkt att medbestämmanderättsavtalen inte är avsedda
att utgöra grund för inrättande i bolag av särskilda beslutande organ, vilka
skulle vara rättsligt sett självständiga i den meningen att deras befogenhet
att besluta på bolagets vägnar inte skulle kunna tas ifrån dem av de ordinarie
beslutande organen (de organ som sköter den löpande förvaltningen eller
åtminstone det högsta beslutande organet). Vare sig det beror på att parterna
anser rättsliga hinder föreligga för en självständighet av detta slag eUer de
har andra skäl, kan det självfallet råda enighet redan vid avtalets tillkomst
om att avtalet inte skall medföra att det tillsätts ett nytt beslutande organ
med arbetstagarinslag, som får sin ställning säkrad gentemot bolaget självt.
Avtalet kan då i stället få uppfattas så att bolaget uppdrar åt företrädare för
arbetstagarna att fatta beslut i vissa angelägenheter (eller ger dem rätt t.
ex. att ställa upp vUlkor för att

1 Vad som här och i fortsättningen sägs om bolag är avsett
att på motsvarande sätt tillämpas på föreningar och andra sammanslutningar.
Resonemangen är i princip tillämpliga även när arbetsgivaren är ett rättssubjekt
inom den offentliga sektorn (en myndighet el. likn.).

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 44

vissa
beslut skall få fattas). Såvitt gäller förhållandet till tredje man som berörs
av besluten står de ordinarie organen rättsligt sett fria att begränsa eller
helt upphäva arbetstagarföreträdamas uppdrag. Men i förhållandet mellan
bolaget och motparten i medbestämmanderättsavtalet gäller, att en sådan
begränsning eller ett sådant upphävande får ske enbart om vissa vUlkor är
uppfyllda. Visar det sig i det enskilda fallet att viUkoren inte är uppfyllda,
blir bolaget ersättningsskyldigt för avtalsbrott.

Om man antar att ett medbestämmanderättsavtal av
denna innebörd kan träffas med gUtig verkan, blir det väsentliga problemet under
vUka förutsättningar ersättningsskyldighet för avtalsbrott kommer i fråga. Det
är också viktigt att ta ställning till i vilken utsträckning dessa förutsättningar
behöver ha kommit till uttryck i medbestämmanderätts-avalet för att
arbetstagarparten skaU kunna göra anspråk på ersättning inför domstol.

Det är tydligt att man här inte rör sig med
rättsfrågor av speciellt associationsrättslig natur. Lösningen bör kunna bli
densamma oavsett om arbetsgivaren är en fysisk person eller sammanslutning av
ett eller annat slag.

En mer speciellt associationsrättslig
frågeställning kan uppkomma om man tänker sig att bolagsstämman i ett
aktiebolag skulle vUja i bolagsordningen binda styrelsen vid att följa beslut
eller anvisningar av ett särskilt inrättat organ med arbetstagarinslag. Det kan
självfallet diskuteras om och i vad mån sådana bindningar av styrelsen är rättsligt
möjliga (jfr Bergendals uttalanden på detta ämnesområde). Det är emellertid
tvivelaktigt om den frågan har någon egentlig praktisk betydelse för
problematiken kring de allmänna rättsliga förutsättningarna för
medbestämmanderättsavtal. Den förbigås därför i denna promemoria. Detsamma
gäller andra i och för sig tänkbara frågor kring möjligheterna för ett
bolagsorgan att binda ett annat inför träffandet av medbestämmanderättsavtal,
t. ex. huruvida bolagsstämman kan genom bestämmelse i bolagsordningen hindra
styrelse och verkställande direktör att träffa medbestämmanderättsavtal på
bolagets vägnar. För analysen av de grundläggande rättsliga förutsättningarna
för medbestämmanderättsavtal kan aktiebolag liksom andra rättssubjekt
behandlas som ett sammanhängande helt och frågor om förhållandet inbördes
mellan skilda ordinarie bolagsorgan, mellan skUda grupper av aktieägare o.
likn. lämnas utanför. Det torde t. ex. vara uppenbart att ett medbestämmanderättsavtal
inte kan annat än i speciella fall angripas som sådant av en minoritet under
hänvisning till de s. k. generalklausulerna i 8 kap. 13 § och 9 kap. 16 §
aktiebolagslagen. Inte heUer kan t. ex. en bolagsstämma i efterhand genom
ändring i en bolagsordning befria bolaget från dess förpliktelser enligt ett av
styrelsen eller verkställande direktören träffat medbestämmanderättsavtal.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 45

Som redan har antytts hör i sammanhanget också in
frågan om det rättsliga ansvaret för arbetstagare och arbetstagarföreträdare
som fattar beslut i kraft av medbestämmanderättsavtal. Uppenbarligen är denna
fråga beroende av vilket av de förut beskrivna alternativen för medbestämmanderättsavtalens
innebörd som man har att göra med. Frågan behandlas ytterligare i avsnitt 6.

Slutligen finns det anledning att nämna ett
ytterligare problem som inte har särskUt behandlats i förarbetena tUl MBL,
nämligen vad som kan gälla om arbetsgivarorganisationernas behörighet på gmnd
av gällande stadgar att på medlemsföretagens vägnar träffa medbestämmanderättsavtal
av ett eller annat innehåll. Detta är emellertid väsentligen en intern fråga
inom arbetsgivarnas organisationer, som inte tas upp till behandling i detta
sammanhang.

Arbetsgruppen har med utgångspunkt i vad som har
sagts i MBL:s förarbeten övervägt de olika aspekter som har sammanfattats i det
föregående. Syftet har varit dels att närmare undersöka innebörden av vissa
uttalanden som har gjorts i förarbetena, dels att bedöma i vad mån det finns
behov av lagstiftning för att lösa problem på det här aktuella området eller
för att få till stånd klarhet på enskilda punkter.

4
Inrättande ar nya bolagsorgan

4.1
Förbällandet mellan medbestämmanderättsavtal och associationsrättsliga regler

Den fråga som lagrådet i första hand har ställt sig
är huruvida det är möjligt utan ändringar i den associationsrättsliga
lagstiftningen att träffa medbestämmanderättsavtal som innebär delegation av
direkta beslutsbefogenheter åt företrädare för arbetstagarna. Det framgår av
lagrådets resonemang (i anslutning till 8 kap. 11 § aktiebolagslagen och det
återgivna avsnittet ur Bergendals avhandling) att vad som åsyftas med sådant
överlämnande av direkta beslutsbefogenheter är att arbetstagarna eller deras
företrädare tillförsäkras i sitt eget intresse rätt att besluta eller delta
i beslut på bolagets vägnar. De ordinarie beslu tande organen tankes med andra
ord avstå från rätt att besluta och företräda bolaget utan möjlighet att ändra
eller återkalla detta avstående.

Lagrådet har ställt sig avvisande tUl tanken att
det utan ingrepp i den associationsrättsliga lagstiftningen skall kunna avtalas
om sådan beslutsdelegation. Det är därvid oåterkalleligheten under
medbestämmanderättsavtalets giltighetsperiod som lagrådet finner strida mot
associationsrättens regler. (Det är på den punkten som lagrådet åberopar
Bergendals uttalanden, att det skulle strida mot den associationsrättsliga
regleringens gmnder om bolagsstämman kunde ge utomstående en oåterkallelig
rätt att delta i beslut i bolaget. Lagrådets åberopande av 8 kap. 11 §

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 46

aktiebolagslagen
syftar också tUl att finna stöd för att ett oåterkalleligt upplåtande av
beslutsrätt inte kan godtas.)

Såvitt kan förstås av departementschefens
uttalanden vid anmälan av lagrådets yttrande har han på denna viktiga punkt
samma uppfattning som lagrådet (jfr InU 1975/76: 45 s. 27). Departementschefen
har förklarat att det om saken ställs på sin spets kan bli nödvändigt att
ytterst räkna med rätt för delegerande bolagsorgan att återta sin beslutanderätt
(prop. s. 529). Vad som här har åsyftats torde inte vara en allmän rätt att
häva medbestämmanderättsavtalet under påstående om avtalsbrott av motparten
(jfr 31 § MBL), utan enbart rätt att i det enskilda fallet undvika skada om ett
medbestämmanderättsavtal skulle komma att utnyttjas på ett oriktigt sätt.

Arbetsgruppen har inte kommit tUl annat resultat på
denna punkt än det som kommit till uttryck i MBL:s förarbeten.

Den rättsliga grundvalen för detta
ställningstagande kan beskrivas på flera sätt. Det stämmer sålunda överens med
den aktiebolagsrättsliga grundsats enligt vUken bolagsstämman inte kan med
bindande verkan avhända sig eller begränsa sin suveränitet till förmån för
något annat organ i bolaget. Den högsta beslutanderätten tillkommer enligt
aktiebolagslagstiftningen aktieägarna genom bolagsstämman. Styrelsen och
bolagets andra ställföreträdare är i princip skyldiga att följa bolagsstämmans
beslut (prop. 1975: 103 s. 234, 383). Bolagsstämmans kontrollverksamhet kan
inte beskäras. Denna ordning får anses tryggad av absoluta regler i
aktiebolagslagen.

Som redan har sagts står emellertid synsättet också
i samklang med vad som anses allmänt gälla inom förmögenhetsrätten i fråga om
återkallelse av fullmakt och uppdrag och vissa därmed närbesläktade former av
bemyndigande att företräda annan eller att sköta annans angelägenheter.
Möjligheterna till beslutsdelegation tUl förmån för arbetstagare och
arbetstagarföreträdare får med andra ord antas principiellt sett och oavsett
vem som är arbetsgivare ha den innebörden att delegationen kan återkallas. Sker
detta på grund av ett brott från arbetstagarsidan mot vad som bestämts vid
delegationen kan återtagandet ske utan påföljd. Återtas delegationen i strid
mot medbestämmanderättsavtalet blir det däremot liksom i andra avtalssammanhang
fråga om påföljd för avtalsbrott, dvs. skadestånd.

I förarbetena tUl 12 § avtalslagen (1915: 218)
anförs att det sedan gammalt ansetts ligga i fullmaktens begrepp, att
fullmaktsgivaren har rätt att när som helst återkalla fullmakten och att han
inte kan avsäga sig denna rätt. TUl stöd härför brukar enligt förarbetena
åberopas att den som råder över sig och sitt gods inte kan med laga verkan frånskriva
sig rätten att själv ombesörja sina angelägenheter. Då en fullmakt ej berövar
fullmaktsgivaren möjligheten att själv företa den rättshandling fullmakten
avser, skulle det för övrigt vara till föga gagn att göra

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 47

fullmakten
oåterkallelig. Fullmaktsgivaren kunde ju ändå, genom att själv företa den
ifrågavarande rättshandlingen eller ombesörja dess företagande genom en annan
person, göra det omöjligt för fullmäktigen att begagna fullmakten. I vissa faU
när fullmakten utfärdats i fullmäktigens eget intresse och avser en preciserad
rättshandling, t. ex. inkassering av ett huvudmannen tillhörigt belopp som
fullmäktigen får behörighet att lyfta för egen räkning, har det visserligen
hävdats att fullmakten skulle kunna göras oåterkallelig (jfr NJA 1966, s. 97
och 379 och där anmärkta rättsfall). I vad mån detta verkligen är fallet är
dock omtvistat. Vanligen kan i dessa fall det bakomliggande uppdraget
beskrivas på annat och mera träffande sätt, i det nämnda exemplet som en
cession av fordran. Avtalslagen tar inte ståndpunkt till frågan huruvida fall
av denna typ kan betecknas som undantag från principen om fri återkallelserätt
i fullmaktsförhållanden. Förarbetena ger dock klart vid handen att ett mera
genereUt bemyndigande att rättshandla på annans vägnar under alla
omständigheter kan återtas.

Också sysslomannaskap anses i princip kunna upphöra
när som helst genom att huvudmannen återkallar uppdraget. Någon uttrycklig föreskrift
härom finns visserligen inte i 18 kap. handelsbalken. Bestämmelser av intresse
även för den allmänna avtals- och obligationsrätten finns emellertid i 46, 76
och 87 §§ kommissionslagen (1914: 45) angående återkallelse av kommissionärs,
handelsagents och självständig handelsresandes upjxlrag. Enligt dessa
bestämmelser har huvudmannen rätt att när som helst återkalla uppdraget utan
att behöva ange något skäl härför. I lagens förarbeten framhålls att den som
fått i uppdrag att ingå avtal för annans räkning inte därigenom har förvärvat
någon rätt att mot huvudmannens vUja utföra uppdraget, utan denne kan när helst
han vill återkalla detsamma. Detta gäller även om uppdraget givits för viss
bestämd tid och oavsett om sysslomannen skall handla i huvudmannens namn eller
i sitt eget. Vad sysslomannen i sådana fall har anspråk på är inte att under
den bestämda tiden få handla på huvudmannens vägnar utan endast att hållas
skadelös och sålunda få den ersättning han kunnat påräkna för uppdraget.

Som framgått av den tidigare redogörelsen
upprätthålls principen om fri återkallelserätt också vid förordnande av
firmatecknare. Enligt 8 kap. 11 § aktiebolagslagen kan ju styrelsen när som
helst återkalla sådant förordnande. Denna föreskrift fanns också i 1944 års
aktiebolagslag men inte i 1910 års aktiebolagslag. Den infördes på förslag av
lagberedningen i 1944 års lag utan nägon närmare motivering. Föreskriften bör
jämföras med bestämmelsen i 6 § prokuralagen (1974: 158) enligt vilken prokura
när som helst kan återkallas. Prokura är en handelsrättslig generalfullmakt
som står firmateckningsrätten vid aktiebolag mycket nära. Den styrelsen
tUlerkända befogenheten att återkalla förordnande om firmateckningsrätt kan
mot denna bakgrund knappast

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 48

uppfattas som en särskild aktiebolagsrättslig
kompetensregel. Uppenbarligen avspeglar bestämmelsen en allmän grundsats i
fråga om avtals-mässig representation, förvaltningsbefogenhet och
beslutanderättsöverföring, nämligen att oåterkalleliga bemyndiganden för
stäUföreträdare, uppdragstagare och delegat inte erkänns på förmögenhetsrättens
område.

I den svenska juridiska
litteraturen, särskilt i äldre doktrin, har den allmänna frågan om fullmaktens
återkallelighet tUldragit sig en del intresse. Än större uppmärksamhet synes
frågan ha ägnats i annan nordisk rättslig litteratur. För hänvisningar till
litteratur se Roos, Mysteriet med de oåterkalleliga fuUmaktema, Tidskrift for
Rettsvitenskap, 1967 s. 326 ff. TUl avsnittet 1 övrigt se bl. a. Almén-Eklund,
Lagen om avtal, 9 uppl. 1968, s. 59 f, Ekeberg-Benckert, Obligationsrättens speciella
del II, komp. 1957 s. 307, och Bengtsson,
SärskUda avtalstyper, s. 154.

Om man alltså godtar att upplåtande
av behörighet att besluta på en arbetsgivares vägnar aUtid är principiellt sett
återkalleligt, och det bör enligt arbetsgruppens mening godtas, har som redan
påpekats därmed inte sagts att medbestämmanderättsavtal inte kan träffas med
bindande verkan.1 Det återstår att undersöka på vUket sätt bindande sådana
avtal kan förenas med grundsatsen om återkallelighet. Denna fråga behandlas
under punkt 5 i det följande.

4.2 Fakultativa bolagsorgan

Antar man principen om
äterkaUelighet i fråga om arbetsgivare som är aktiebolag eller annan juridisk
person, torde frågan i vad mån den associationsrättsliga lagstiftningen tUlåter
inrättande av andra beslutande organ än de i lag föreskrivna (fakultativa
organ) komma i ett annat läge. Det har nämligen då slagits fast att gällande
rätt inte möjliggör att sådana nya organ inrättas och ges en självständig
ställning på det sättet, att beslutet om inrättande inte kan återkallas av den
instans inom bolaget som har fattat det. Men gör man den begränsningen framstår

1 Professor Schmidt har i detta sammanhang gjort följande
påpekanden. Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening torde alltid äga att när
som helst återkalla en rätt för viss person att teckna företagets firma, dvs.
att rättshandla i företagets namn. Denna regel får också antas gälla när
firmateckningsrätten givits t. ex. tiU en nämnd där arbetstagarrepresentanterna
är i majoritet eller som består enbart av arbetstagarrepresentanter. Frågan om
aktiebolaget eller den ekonomiska föreningen kan återkalla ett visst
förvaltningsuppdrag är mera komplicerad. Huvudregeln torde vara att ett
återkallande i strid med en utfästelse att låta uppdraget bestå kan föranleda
skadeståndsansvar. Utfästelse om förvaltningsuppdrag skulle enligt vanlig
terminologi betecknas som ett bindande avtal. Det är emellertid enligt Schmidts
mening möjligt att uppdraget bör anses bindande även i annan mening.
Bolagsstyrelsen skulle inte med rättsverkan kunna fatta ett beslut om att
stänga en läkarmottagnjng förvaltad av en personalnämnd. Detsamma skuUe kunna
sägas om en åtgärd som avser att företaget skall återta sin rätt att bestämma
över en matsal eller en fritidsanläggning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 49

det
närmast som en lämplighetsfråga om man vill kalla en beslutande enhet som
inrättas genom ett medbestämmanderättsavtal för ett fakultativt bolagsorgan. I
själva verket talar goda skäl emot att så sker, eftersom den
associationsrältsliga lagstiftningens regler om beslutande organs ansvar för
fattade beslut inte torde kunna sträckas ut att gälla även dem som grundar sin
rätt att besluta på avtal.

Aktiebolagslagen innehåller inte något uttryckligt
förbud mot inrättande av fakultativa bolagsorgan. I praxis är det också
vanligt att beslut fattas på bolagets vägnar av annan än de organ som särskilt
föreskrivs i lagen. I större företag kan funktionsfördelningen ha avlägsnat sig
långt från lagens mönster, t. ex. så att verkställande direktören sköter den
långsiktiga planeringen och därvid mer eller mindre rutinmässigt och med mer
eller mindre långa mellanrum konsulterar styrelsen medan den löpande
förvaltningen är delegerad till medlemmar av direktionen. Det är också vanligt
att stora koncerner är indelade i divisioner som leds av divisionschefer. I
varje division kan då ingå flera bolag. Rimligen är det främst en
lämplighetsfråga om man i dessa sammanhang vill tala om att särskilda
beslutande organ har inrättats. Ansvarsfrågorna torde emellertid genomgående ha
ordnats så att det är fråga om delegation av beslutanderätt på den
delegerandes ansvar. Någon konflikt med aktiebolagslagens funktions- och
kompetensfördelning uppstår därför ej. Med hänsyn till bl. a. att det regelmässigt
är fråga om en villkorad delegation på grundvalen av ett
subordinationsförhållande synes den delegerande inte heller riskera att komma i
konflikt med principen om att en person i sysslomannaställning inte utan
huvudmannens samtycke får sätta annan i sitt ställe.

Skyddskommittéer och företagsnämnder är i och för
sig exempel på enheter i företag som kan ha utrustats med vissa
beslutsbefogenheter utan uttryckligt stöd i den associationsrättsliga
lagstiftningen. Genom lagen (1974: 325) om avsättning till arbetsmUjöfond har
t. ex. arbetstagarnas företrädare i skyddskommittéer och företagsnämnder fått
inflytande på hur fonderade medel skall användas. Genom det avtal som träffats
i april 1976 mellan SAF samt LO och PTK om företagshälsovården har arbetstagarföreträdarna
också fått vissa beslutsbefogenheter. Genomgående för dessa exempel är dock att
det redan på förhand har preciserats ramar (beloppsgränser) för dessa
befogenheter.

De ordinarie bolagsorganens kompetensområde
påverkas vidare av lagstiftning vid sidan av aktiebolagslagen. Till skydd för
tredje man kan det t. ex. föreskrivas genom civilrättslig speciallagstiftning
att skötseln av vissa angelägenheter skall ankomma på ett särskUt organ, vars
sammansättning och befogenhet regleras indispositivt av lagen i fråga. De
ordinarie bolagsorganens rätt att inom de gränser som följer av aktiebolagslagens
organisationsmönster fritt bestämma om formerna för förvaltningen av bolagets
angelägenheter inskränks därigenom i motsva-

4
Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 137

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 50

rande
mån. Ett exempel på ett i speciallag reglerat organ med viss exklusiv
förvaltningsbefogenhet utgör styrelse för pensions- eller personalstiftelse.
Enligt 16 och 30 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
skall ledamöter och suppleanter i sådan styrelse väljas till lika antal av
arbetsgivaren och de arbetstagare som omfattas av stiftelsens ändamål. Lagen
innehåUer också tvingande bestämmelser om styrelsens åligganden i olika
hänseenden.

Det kan också förtjäna nämnas att lagen (1951: 308)
om ekonomiska föreningar reglerar enbart styrelsens ställning men att det ändå
står klart att lagstiftaren har menat att föreningarna skall ha full frihet att
bygga på lagens organisationsform i enlighet med sina egna önskemål. I vissa
föreningar förekommer t. ex. förvaltningsråd som ett styrelsen överordnat organ
(Rodhe, Föreningslagen, 6:e uppl. 1974, s. 105, 117).

Lagrådet (prop. s. 476) har i det här aktuella
ärendet hänvisat till att tanken på förvaltningsråd i aktiebolagen avvisades
med motivering att beslutsfattande inom företagen skulle kompliceras och risk
uppstå för onödig byråkratisering och oklarhet i ansvarsförhållandena om
aktiebolagsutredningens förslag på denna punkt godtogs (prop. 1975: 103 s. 234
f.). Enligt lagrådets mening är vad som uttalades i det sammanhanget ägnat att
understryka vilka komplikationer som möter när det gäller att tUIskapa nya
bolagsorgan och inpassa dem i det aktiebolagsrättsliga systemet. Det är
emeUertid då att märka att förvaltningsrådet enligt aktiebolagsutredningens
förslag skulle vara ett kontakt- och informationsorgan mellan bolagsledningen
och bolagsstämman. Rådet skulle övervaka styrelsens och verkställande
direktörens skötsel av bolagets angelägenheter. Det skulle vidare avge
utlåtande rörande den årsredovisning som avges av styrelsen och verkställande
direktören och i övrigt till bolagsstämman lämna sådana uppgifter som bör komma
till aktieägarnas kännedom. Rådet skulle således inte ha några beslutsfunktioner
med avseende på bolagets angelägenheter.

Att det i och för sig är möjligt att passa in ett
förvaltningsråd i det aktiebolagsrättsliga organmönstret framgår av att
utredningsförslaget hade inspirerats av förebilder i annan nordisk
lagstiftning. Förvaltningsråd finns i finsk och norsk aktiebolagsrätt (prop.
1975: 103 s. 81).

Uppenbariigen har emellertid frågan om
möjligheterna att inrätta fakultativa bolagsorgan intresse i det nu diskuterade
sammanhanget enbart i den mån det kan anses tillåtet att ge sådana organ
beslutsbefogenheter som annars tillkommer ordinarie organ. Sker detta genom
att t. ex. styrelsen i ett aktiebolag överiåter vissa av sina befogenheter på
ett partssammansatt organ med arbetstagarinslag finns knappast anledning att
tala om ett nyinrättat bolagsorgan. Det följer då av den aUmänna grundsats som
tidigare behandlats att styrelsen kan begränsa eller återkalla det
partssammansatta organets beslutsbefogenheter, nämligen i den meningen att
organet då inte längre har befogerUiet att be-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 51

sluta
på bolagets vägnar. Under den förutsättningen är det väl då naturligt att se
det partssammansatta organets befogenheter som gmndade på en delegation eller
ett uppdrag från det ordinarie beslutande organets sida.

När i sådana fall beslutsbefogenheter tillkommer
exempelvis en utomstående företrädare för arbetstagarna kan arrangemanget
beskrivas som en beslutsdelegation i kombination med ett uppdrag att delta i
beslut om bolagets angelägenheter i de avseenden delegationen omfattar. Något
principiellt hinder mot extern delegation torde inte kunna utläsas av
författningsregleringen av aktiebolags organisation. Det gör inte någon
skillnad att detta uppdrag har meddelats på grund av att bolagsstyrelsen har
åtagit sig i ett kollektivavtal att meddela uppdraget. De komplikationer som
kan uppstå gäUer i stället ansvaret för fattade beslut i organet (avsnitt 6)
och i vad mån det i förhållandet mellan bolaget och arbetstagarparten i
kollektivavtalet kan bestämmas begränsningar i styrelsens möjligheter att
återkalla uppdraget av innebörd att återkallelse medför ersättningsskyldighet
om inte vissa villkor är uppfyllda (avsnitt 5).

Av större intresse åtminstone från principiell
synpunkt är i vad mån bolagsstämman kan genom föreskrifter i bolagsordningen
inrätta särskilda beslutande organ vid sidan av styrelsen och verkställande
direktören eller underkasta beslut som fattas av dem vUlkor t. ex. om godkännande
av företrädare för arbetstagarna (jfr avsnitt 3.2 i det föregående). Det bör
här beaktas att det skulle kunna påstås strida mot grunderna för
aktiebolagslagen att ett överordnat bolagsorgan ger ett lydnadspliktigt,
underordnat organ föreskrifter som avsevärt rubbar den i lagen föreskrivna
funktionsfördelningen mellan organen. I förarbetena till aktiebolagslagen
framhålls att det inte överensstämmer med lagens anda och mening att
bolagsstämman dirigerar bolagsledningens förvaltning i sådan utsträckning att
styrelsen förlorar sin ställning som ansvarig handhavare av förvaltningen
(Lind, Aktiebolagslagen, 1976, s. 163). På liknande sätt skulle det kunna sägas
strida mot aktiebolagslagens grunder att såsom verkställande direktör behålla
en person vars legala förvaltningsrätt underkastats så väsentliga begränsningar
att han i realiteten inte längre kan anses äga ställning av verkställande
direktör (Stenbeck-Wijnbladh-Nial, Aktiebolagslagen, 5 uppl. 1966, s. 200).

Skäl kan åberopas för en restriktiv inställning
till möjligheterna att på den här åsyftade vägen begränsa styrelsens och
verkställande direktörens rätt att efter eget bedömande utöva den
kontinuerliga och faktiska verksamhetsledningen. Hänsynen tUl såväl aktieägama
som tredje man kan påstås kräva att den egentliga företagsledningen och
ansvaret för denna koncentreras hos dessa instanser. Oavsett hur långt detta
synsätt leder gäller emellertid även här den allmänna begränsningen att
bolagsstämma inte kan bindas gentemot utomstående vid att inte ändra

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 52

bolagsordningen på en sådan punkt. Det kan då knappast
hävdas att det praktiska behovet påkallar att man närmare undersöker vilka möjligheter
som föreligger tUl konstruktioner av den här antydda innebörden. Den
principiella rätten att återkalla givna bemyndiganden förutsätter att
bolagsstämman behåller medel att kontrollera (och ev. ingripa mot) beslut som
fattas. Detta kan knappast i praktiken ordnas utan anlitande av de organ som enligt
den ordinarie ordningen sköter den löpande förvaltningen. Man ligger då
återigen nära alternativet att se arbetstagarsidans rätt till medbestämmande
såsom grundad på ett utav bolagets ordinarie organ meddelat uppdrag. Och det i
praktUcen lämpligaste sättet att meddela sådana uppdrag torde vara att det görs
av styrelsen eller verkställande direktören på dess eller dennes ansvar.i

4.3 Sammanfattning

Det följer av allmänna rättsliga
grundsatser att en enskild person som arbetsgivare inte kan oåterkalleligt för
viss tidsperiod upplåta allmän behörighet för annan t. ex. vissa anställda
eUer företrädare för de anställda, att besluta på hans vägnar och företräda
honom i förhåUande tUl tredje man. Arbetsgivaren kan alltid i det enskilda
fallet själv besluta jämsides med den han givit beslutsbehörighet och han kan
begränsa eller helt återkalla den givna behörigheten. Detta kan då leda till
skadeståndsansvar för brott mot ett träffat medbestämmanderätts-avtal.
Rättsläget är i princip detsamma i fråga om arbetsgivare som är aktiebolag
eller ekonomisk förening.

För den offentliga sektorns del har
av hänsyn tUl den politiska demokratin gjorts vissa begränsningar i
möjligheterna att träffa medbestämmanderättsavtal (jfr prop. 1975/76: 105
bilaga 2). Inom de ramar som dragits upp för sådana avtal torde emellertid det
här utvecklade synsättet ha motsvarande tillämplighet även inom den sektorn av
arbetsmarknaden. En annan sak är att det här torde ligga nära till att genom
lagstiftning skapa en grund för arbetstagarnas deltagande i besluts-

1 Professor Schmidt har påpekat att man inte behöver i
alla sammanhang av intresse från medbestämmanderättssynpunkt förutsätta att en
nämnd med arbetstagarföreträdare som utövar verksamhet enligt
medbestämmanderättsavtal handlar i bolagets (arbetsgivarens) namn och att
betalningar sker genom bolagets ordinarie kassakontor enligt verkställande
direktörens anvisningar. Man bör också kunna tänka sig en verksamhet utövad av
ett företag inom företaget vilket inom en viss finansiell ram handlar helt
självständigt även i förhållande till tredje man. Det kan gälla en
personalläkarmottagning, matsalar eller fritidsanläggningar. Det naluriiga
vore enligt professor Schmidt att knyta an tiU bestämmelserna ora
personalstittelse i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Lagstiftaren bör dock då överväga att ändra den stränga regeln i 28 § alt
personalstiftelse inte fär inneha fordran mot arbetsgivaren. Etl beslut av
bolagsstyrelse att anslå ett visst belopp för en viss period till ett ändamål
bör vara bindande när ändamålet avser en verksamhet som utövas av en nämnd i
anslutning till ett medbestämmanderätls-avtal. I och för sig borde det inte
vara något hinder att beslutet skulle grunda en fordran likvärdig med andra fordringar
mot bolaget.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 53

fattandet
hos statiiga myndigheter och kommunala organ. Sker det eUer väljer man t. ex.
den konstruktion som tUlämpats i den s. k. DEFF-verksamheten kan självfallet
därigenom de ordinarie beslutsfattande organens möjligheter att övervaka och
ev. ingripa mot verksamheten i t. ex. partssammansatta organ med
beslutsbefogenheter vara begränsade. För den kommunala arbetsmarknadens del
övervägs dessa frågor f. n. av kommunaldemokratiutredningen som väntas lägga
fram sitt förslag våren 1977.

Principregeln
om medbestämmanderättsavtal i 32 § MBL medför inte någon ändring av rättsläget
på dessa punkter. Klausuler i sådana avtal om oåterkallelighet av given
befogenhet att besluta på arbetsgivarens vägnar blir inte giltiga. MBL ger inte
rätt tUl förhandlingar om sådana avtalsklausuler och anspråk på sådana
klausuler kan inte understödjas med kvarlevande stridsrätt. En ändring av dessa
grundsatser förutsätter fundamentala ingrepp i lagstiftning utanför MBL.

Med
denna utgångspunkt finns det knappast anledning att i detta sammanhang fördjupa
sig i problemet huruvida den associationsrättsliga lagstiftningen medger
inrättande av bolagsorgan (föreningsorgan) vid sidan av de organ som förutses i
lagstiftningen. Varje sådant arrangemang är i varje fall underkastat den
begränsningen att det inte kan ges innebörden av en obetingad rätt för
utomstående, vare sig det är en facklig organisation eller någon annan, att
utse beslutsfattare som inte kan fråntas sina befogenheter av bolagets eller
föreningens högsta ordinarie organ. Godtar man den begränsningen har man i
realiteten också sagt, att de organ som inrättas med stöd av
medbestämmanderättsavtal inte är bolags- eller föreningsorgan i egentlig
mening.

Av
den allmänna förutsättningen att beslut om delegation i anledning av
medbestämmanderättsavtal är återkalleligt följer rent praktiskt att avtalen
torde få inrättas så att arbetsgivaren får tiUfälle att följa beslut som fattas
av partssammansatta organ eller i övrigt av företrädare för arbetstagama,
åtminstone i sådana fall där besluten kan ha verkningar för arbetsgivaren i
förhållandet tUl samhället eller tredje man. En nära till hands liggande
lösning är att avtalen konstrueras på det sättet, att verkställandet av fattade
beslut förbehålles arbetsgivaren eller företrädare för honom. I det
arbetsmiljöavtal som träffades i aprU 1976 meUan SAF samt LO och PTK föreskrivs
att minst en av arbetsgivarrepresentanterna i skyddskommitté skall, om hinder därför
ej föreligger, vara i företagsledande eUer därmed jämförlig ställning. I
praktiken torde det inte stöta på några svårigheter att finna lösningar som
tUlgodoser båda parters intressen härvidlag.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 54

5
Skadestånd vid återkallande av beslutanderätt 5.1 Förutsättningarna för
skadeståndsskyldighet

Som angivits i det föregående kan man emellertid
tänka sig att träffa medbestämmanderättsavtal utan att därmed syfta tUl
inrättande av nya beslutande organ med arbetstagarinslag, vilka skulle få sin
stäUning säkrad på det sättet att given beslutsrätt överhuvud inte skulle kunna
återtas. Avtalet skulle då rättsligt sett i stället innebära att bolaget eller
föreningen uppdrar åt arbetstagare eller företrädare för dem att fatta vissa
beslut eller vidta åtgärder på företagets vägnar. De kan som ett alternativ få
rätt t. ex. att ställa upp villkor för att vissa beslut skall få fattas. Detta
innebär, såvitt gäller förhållandet utåt, att de ordinarie organen inte är
förhindrade att följa och när de finner skäl till det ingripa i beslut som
fattas eller åtgärder som vidtas. Avtalet är inte desto mindre ett fullt gUtigt
och bindande medbestämmanderättsavtal. Varje ingripande från arbetsgivarens
sida i strid mot avtalet skulle liksom vid andra avtalsbrott medföra
skadeståndsskyldighet.

En sådan innebörd skulle kunna ges även åt
medbestämmanderättsavtal som på arbetsgivarsidan träffas av enskild
företagare. I själva verket skulle i det fallet ett medbestämmanderättsavtal
inte gärna kunna få någon annan innebörd. Även medbestämmanderättsavtal inom
den offentliga sektorn av arbetsmarknaden skulle kunna ges den här beskrivna
innebörden. Jämför dock vad som sagts under punkt 4.3 i det föregående.

Granskar man detta alternativ kan man först fråga
sig om konstruktionen som sådan över huvud är möjlig. På den punkten finner
man knappast någon ledning i förarbetena tiU MBL. Det bör dock anmärkas att
lagrådet ansåg tänkbart att det finns utrymme för delegation under vissa
förutsättningar, åtminstone inom ramen för den löpande förvaltningen, även
till den som vid fullgörande av delegerade uppgifter inte kan anses handla i
egenskap av anställd hos företaget. Lagrådet tUlade att det kanske också får
antagas, att kollektivavtal om sådan delegation får tillerkännas giltighet i så
måtto att företaget kan bli skadestånds-skyldigt om det ingriper i
beslutsfattandet utan att ha objektiva skäl därtill. Den rättsliga
konstruktion, som lagrådet tänkte sig, torde vara just att den närmast
ifrågavarande ordinarie beslutsinstansen hos företaget uppdrar åt vissa
företrädare för arbetstagarna att utöva funktioner hos företaget.

För bedömandet av om det över huvud är tänkbart att
konstruera medbestämmanderättsavtal på det här angivna sättet kan det finnas
skäl att erinra om att det redan nu i andra sammanhang förekommer att företag
ikläder sig förpliktelser som knappast skiljer sig principiellt från vad som
skulle kunna komma i fråga i medbestämmanderättsavtal. Ett exempel är vUlkor
rörande ett företags verksamhet som en kreditgivare

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 55

kan
tänkas ställa upp i samband med ätt kredit beviljas.

I förarbetena till aktiebolagslagen har behandlats
det fallet att en bolagsordning innehåller bestämmelser som ger tredje man viss
rättighet. Enligt förarbetena kan bolagsstämman ändra sådana bestämmelser.
Detta betyder emeUertid inte att det skulle saknas rättsskydd för tredje man i
en sådan situation. Bestämmelsen i bolagsordningen sägs kunna motsvaras av en
obligationsrättsligt giltig utfästelse gentemot en tredje man vars brytande kan
medföra skadeståndsskyldighet för bolaget (prop. 1975: 103 s. 408).

Följande exempel på tänkbara konstruktioner av
medbestämmanderättsavtal kan vara belysande. Ett företag skulle kunna tänkas
åtaga sig i ett kollektivavtal att under avtalsperioden inte genomföra några
driftsinskränkningar. En variant skulle kunna vara att kollektivavtalet i
stället föreskriver att beslut om driftsinskränkning inte får verkställas utan
medgivande av arbetstagarparten i avtalet. Slutligen skulle man kunna tänka sig
den konstruktionen av avtalet att det föreskrivs att beslut om
driftsinskränkning skall fattas av ett partssammansatt organ och att det skall
råda enighet i organet för att beslutet skall få fattas. Arbetstagarnas
företrädare skulle med andra ord få ett slags vetorätt i fråga om
driftsinskränkningar.

Oavsett vilken variant som kommer i fråga skulle
enligt förutsättningarna för resonemanget i detta avsnitt företagets ordinarie
ledning (bolagsstyrelsen) ha kvar sin befogenhet inom bolaget och sin behörighet
utåt att besluta och genomföra en driftsinskränkning där en sådan skulle av
ledningen bedömas vara motiverad. Frågan är emellertid om kollektivavtalet i en
sådan situation skulle vara bindande på det sättet, att företaget skulle kunna
bli ersättningsskyldigt (skadeståndsskyldigt) för frångående av avtalet.

Arbetsgruppen har för sin del inte funnit några
skäl för att så inte skulle vara fallet. Principiellt sett torde
skadeståndsskyldighet för brott mot medbestämmanderättsavtalet kunna uppkomma
oavsett vilken av de tre varianterna av avtalet som saken gäller.

I sammanhanget kan observeras att en begränsning av
företagsledningens faktiska handlingsfrihet i företagsledningsfrågor skulle
kunna inträda även till följd av medbestämmanderättsavtal som inte direkt berör
sådana frågor. Arbetsrättskommitténs förslag innehöll bestämmelser (26 § FKL)
om rätt till medinflytande för arbetstagarsidan i frågor som rör bl. a.
ingående och hävande av arbetsavtal. Beslutanderätten förutsattes kunna utövas
inom ett partssammansatt organ. Tydligen kan emellertid en sådan reglering, om
den upprätthålles, innebära betydande bindningar för den ordinarie ledningen. Denna
kan i praktiken inte besluta om att bygga en ny fabrik, bygga ut en anläggning
eller lägga ned en driftsenhet utan att försäkra sig om att det
partssammansatta organet fattar erforderliga beslut om nyanställningar resp.
uppsägningar

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 56

eller
permitteringar. Även kommitténs förslag inrymde alltså möjlighet till
återverkningar av avtalad medbestämmanderätt för arbetstagarna på
företagsledningsområdet, låt vara att kommittén inte uttalade sig för
alternativ med majoritet för arbetstagarföreträdarna i partssammansatta organ.
Det har inte gjorts gällande att kommitténs förslag på denna punkt skulle
strida mot associationsrättsliga principer.

I själva verket torde kärnproblemet inte vara
huruvida skadeståndsskyldighet över huvud är tänkbar i situationer av det här
åsyftade slaget. Viktigare är under vUka förutsättningar skadeståndsskyldighet
kan kuraina i fråga och inte minst hur det skall fastställas att dessa förutsättningar
är uppfyUda.

I vissa lägen torde det komma i fråga att
fastställa ekonomisk skada för arbetstagarna eller för deras fackliga
organisation som en följd av arbetsgivarens ingripande i en beslutanderätt som
tUlkommer arbetstagarsidan enligt ett medbestämmanderättsavtal. Större roll
torde dock det allmänna skadeståndet för kollektivavtalsbrott komma att spela.
Det är också tänkbart med på förhand normerade skadeståndspåföljder (viten) i
medbestämmanderättsavtalet (MBL:s skadeståndsregler är på det sättet
'iispositiva att part kan ikläda sig längre gående skadeståndsansvar än som
följer direkt av lagen; se 4 § tredje stycket). Man kan imellertid
uppenbarligen inte nöja sig med att helt allmänt hänvisa till möjligheten att
utdöma skadestånd för kollektivavtalsbrott. Det måste undersökas om man kan
precisera förutsättningarna för sådan skadeståndsskyldighet.

Av MBL:s förarbeten framgår att beslutanderätt som
tillerkänts arbetstagarföreträdare (genom kollektivavtal och ett därtill
knutet uppdrag) skall kunna återtas av arbetsgivaren om ett förestående beslut
skulle komma att strida mot lag eller offentlig myndighets beslut (prop. s.
331). En sådan rätt för arbetsgivaren att gripa in i beslutsfattandet i
enskilda fall skulle få anses förutsatt av parterna i alla medbestämmanderättsavtal.
På motsvarande sätt skulle arbetsgivaren ha rätt att utan påföljd återta
beslutandet i den mån ett av arbetstagarnas företrädare planerat beslut skulle
komma att omöjliggöra för företaget att iaktta offentlig myndighets beslut
eller uppfylla avtalsförpliktelse gentemot utomstående under förutsättning att
denna avtalsförpliktelse har varit känd och godtagen av arbetstagarsidan när
medbestämmanderättsavtalet träffades (jfr prop. s. 479, 530). I fall som dessa
skulle inte komma upp någon fråga om skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren.

Som exempel på situationer av denna art kan man
peka på bestämmelserna i 11 kap. 3 § brottsbalken. Enligt det lagrummet skall
gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan
motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på
äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan
sådan åtgärd och som därigenom uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 57

framkallar eller förvärrar obestånd, dömas för vårdslöshet
mot borgenärer. Uppenbarligen bör det straffansvar som enligt detta lagrum
vilar på företagsledningarna innebära att ledningen för ett företag som befinner
sig i ekonomiska svårigheter måste ha kvar ett handlingsutrymme och, om skälen
är tillräckligt starka, kunna besluta om driftsinskränkning eller nedläggning
(jfr övriga regler i 11 kap. brottsbalken om gäldenärsbrott och reglerna i 13
kap. aktiebolagslagen om tvångslikvidation). I vad mån det då kan bli fråga om
fullgörande av särskilt åtagna ekonomiska förpliktelser gentemot arbetstagarna
är en sak. Däremot är det svårt att i ett sådant sammanhang finna utrymme för
allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.

Att det finns gränser av det här
antydda slaget för medbestämmanderättsavtalen torde emellertid knappast vara
ett stort problem i den praktiska tUlämpningen. Om ett företag råkar i
ekonomiska svårigheter är ju ett av syftena med träffade medbestämmanderättsavtal
att arbetsgivare och arbetstagare skall nå fram till en gemensam uppfattning
om de åtgärder som måste och bör vidtas.

Läget blir ett annat i situationer
där arbetsgivaren inte kan åberopa påtagliga skäl av detta slag för sitt
anspråk på att visst beslut skall fattas eller viss åtgärd vidtas trots att
arbetstagarparten hävdar annan mening. Man kan tänka sig exempelvis lägen där
arbetsgivaren bedömer att ett tilltänkt beslut av arbetslagarnas företrädare
skulle komma att i en eller annan mening medföra skada för företaget. En
svårighet ligger här i att bedömningen av risken för skada kan vara osäker och
att det dessutom kan vara svårt att med någon säkerhet säga vad som skall
betraktas som skada. Avtalet får antas innebära att företaget har åtagit sig
att stå vissa risker för skada, därför att arbetstagarna som kollektiv har
intressen som inte är desamma som t. ex. aktieägarnas.

Som exempel kan tas sådana avtal om
inskränkningar i driften som berördes tidigare i detta avsnitt. Har ett företag
åtagit sig att under en viss period över huvud inte företa någon
driftsinskränkning, kan detta

1 Professor Schmidt har i detta sammanhang anmärkt att
skälen för en regel om möjlighet för bolagsstyrelsen att i vissa lägen häva ett
förvaUningsuppdrag utan att della medför skadeståndsansvar skulle ligga i de
rättspolitiska överväganden som motiverat ett antal regler främst i
aktiebolagslagen, såsom 8 kap. 13 §, 12 kap. 5 § och 13 kap. Schmidt har nämnt
även 11 kap. 3 § brottsbalken. Han har tillagt att det skulle kunna hävdas, att
bolagsstyrelse har rätt att utan skadeståndsansvar återkalla ett
förvaltningsuppdrag så snart bolaget slår inför en avsevärd risk att behöva
begära bolaget i likvidation. Man kan nämligen mena att en avvägning av de
rättspolitiska synpunkter som ligger till grund för MBL och de som ligger till
grund för associationsrätten bör leda till att bolagsstyrelse har rätt att
återkalla ett förvaltningsuppdrag till en nämnd, partsammansatt eller med
representanter enbart från arbetstagarsidan, redan då det visat sig att
nämnden allvarligt missbrukat sin ställning. Den övergripande synpunkten
skulle här vara borgenärsintresset. Som teoretiska exempel skulle kunna tas
fall att en nämnd som ansvarar för per-sonalrestauranten ordnar festmåltider
eller att en nämnd som svarar för en idrottsanläggning ger stora bidrag för
"inköp" av en spelare till det lag som bär bolagets namn.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77; 137 58

tolkas
som att företaget har iklätt sig en ekonomisk garanti för de anställda under
avtalets giltighetsperiod. Avtalet kan direkt översättas i ekonomiska termer på
det sättet att de anställda garanteras kollektiv-avtalsenliga
anställningsförmåner under viss tid. Det är svårt att se annat än att avtalet
bör betraktas som gällande, åtminstone under normala förhållanden (jfr
exemplen på kvalificerade undantagsfall i det föregående), på det sättet att
företaget är bundet vid den ekonomiska garantin för den händelse det skulle
besluta att trots det träffade avtalet företa driftsinskränkning. Möjligen
skulle jämkning eller befrielse från den ifrågavarande förpliktelsen kunna
tänkas i särskUda fall enligt 36 § avtalslagen.

Har avtalet i stället fått innebörden av en rätt
för arbetstagarsidan att inlägga veto mot driftsinskränkning eller föreskriver
det att beslut därom skall fattas under enighet i ett partssammansatt organ, är
det kanske inte lika säkert att avtalet skall anses innebära en obetingad
ekonomisk garanti för arbetstagarna under avtalsperioden. Detta är emellertid
principiellt en avtalstolkningsfråga. Det kan ha varit tanken med avtalet att
det skall få spela in huruvida vissa förutsättningar för driftsinskränkning
föreligger, huruvida vissa åtgärder i arbetstagarnas intresse vidtagits etc.
Såvitt gäller arbetstagarnas ekonomiska intresse av trygghet i anställningen är
det svårt att se annat än att även de här senast åsyftade avtalen rörande
begränsningar i företagets rätt att vidta driftsinskränkning skulle vara
bindande. En fråga för sig är i vilken utsträckning sådana avtal kan betraktas
som bindande även på det sättet, att företaget kan åläggas allmänt skadestånd
för kollektivavtalsbrott vid åsidosättande av sina förpliktelser enligt
avtalet.

Även detta är emellertid i grunden en avtalstolkningsfråga.
Innebär avtalet i den först nämnda varianten enbart en ekonomisk garanti,
skulle det eventueUt över huvud inte innebära något avtalsbrott om en
driftsinskränkning företogs under avtalstiden men arbetstagarna hölls
skadeslösa ekonomiskt. Skulle det däremot kunna sägas ligga andra intressen
för arbetstagarna i avtalets upprätthållande, kan det bli fråga även om ett
allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.

Frågan om det allmänna skadeståndet ställs mer på
sin spets om det träffas medbestämmanderättsavtal som inte omedelbart kan
översättas i ekonomiska termer. Avtal kan ha slutits t. ex. om inflytande för
arbetstagarsidan över handläggningen av personalfrågor. I avtalet kan ingå
sådana moment som att beslut om anställning av vissa befattningshavare får ske
enbart efter tUlstyrkande av ett partssammansatt organ med
arbetstagarmajoritet. Åsidosätter arbetsgivaren en sådan avtalsföreskrift kan
väl i allmänhet detta avtalsbrott inte sägas medföra ekonomisk skada för
arbetstagarsidan. Däremot Ugger det nära tUl hands, i den mån arbetsgivaren
inte kan visa stöd i avtalet för sitt handlande, alt aUmänt skadestånd kommer
till användning som sanktion mot av-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 59

talsbrottet.
MBL:s skadeståndsregler blir då tillämpliga och arbetsdomstolen har att bedöma
vilket skadestånd som bör komma ifråga med hänsyn tiU omständigheterna i det
enskilda fallet (60 § MBL).

Det låter sig enligt arbetsgruppens mening inte
göra att här ställa upp några aUmänt gällande riktiinjer. Rättsliga
förutsättningar för utdömande av allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott
föreligger otvivelaktigt i fall av hithörande art (jfr reglerna om skadestånd
i 5461 §5 MBL). Om en arbetsgivare bereder arbetstagarnas företrädare inflytande
genom medbestämmanderättsavtal får utgångspunkten vid tolkningen rimligen vara
att avtalet skall upprätthållas såsom bindande i den mån det inte i sig själv
innehåller några begränsningar eller undantag. I vilka fall och efter vUka
normer sådant skadeståndsansvar skall komma i fråga måste emellertid överlåtas
i första hand åt parterna själva och ytterst till rättstillämpningen.

Som antytts i förarbetena till MBL står det
parterna på arbetsmarknaden fritt att välja avtalskonstruktioner genom vilka
de här aktuella problemen bringas under kontroll. En sådan möjlighet är att det
i avtalet på förhand anges en ekonomisk ram för den verksamhet över vilken
arbetstagarna får ett avgörande inflytande, t. ex. genom majoritetsrepresentation
i ett beslutande partssammansatt organ. Exempel härpå finns senast i det avtal
om arbetsmiljö som träffats i april 1976 av SAF samt LO och PTK. I övrigt torde
man från statsmakternas sida jnte kunna komma längre än tUl att rekommendera
parter, som träffar medbestämmanderättsavtal, att redan i avtalet ta upp tiU
behandlini; hithörande frågor, bland dem frågan om påföljderna i skilda
förutsebara fall av att avtalets föreskrifter åsidosätts. Sådana anvisningar i
avtalen torde få direkt betydelse för rättstillämpningen.

En särskild fråga i sammanhanget är huruvida det
kan tänkas att enskilda arbetstagarföreträdare, som fråntages sina uppdrag av
arbetsgivaren, blir berättigade tUl ersättning för förlusten av uppdraget. Om
arbetstagarföreträdarna är tUlförsäkrade t. ex. ett arvode för sitt uppdrag
kan de ha ett rent personligt intresse av att inte bli skilda från detta. Här
rör man sig emellertid inte med frågor som är speciella för det
kollektivavtalsrättsliga området. Svaret får ges med tillämpning av allmänna
regler för uppdragsförhållanden och med beaktande av omständigheterna i det
enskilda fallet.

5.2
Sammanfattning

Arbetsgruppen har kom.mit fram tUl att de
medbestämmanderättsavtal som träffas med stöd av 32 § MBL normalt bör förstås
så att de ger arbetstagarparten en rätt i förhåUande till arbetsgivaren till
medbestämmande och att denna avtalsfästa rätt upprätthålls på samma sätt som
andra rättigheter enligt kollektivavtal, dvs. genom att arbetsgivaren

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 60

ådrar
sig skadeståndsskyldighet om han inte uppfyller sina förplUctelser enligt
avtalet. Andra konstruktioner är tänkbara i speciella fall, t. ex. när
företrädare för arbetstagarna får disponera över ett visst belopp för ett
avtalat ändamål. I vissa undantagssituationer, t. ex. om beslut som företrädare
för arbetstagarna vill fatta strider mot lag eller om det eljest är fråga om
avtalsbrott på arbetstagarsidan kan arbetsgivaren ingripa och besluta utan
hinder av medbestämmanderättsavtalet. I övrigt är medbestämmanderättsavtalet
bindande och brott mot avtalet medför skadeståndsskyldighet.

I
den mån medbestämmanderättsavtalet kan sägas innehålla ekono-m.iska garantier
för arbetstagarna eller för någon av dem torde avtalet kunna upprätthållas
efter allmänna avtalsrättsliga principer. När det gäller allmänt skadestånd för
kollektivavtalsbrott beror det i första hand av en tolkning av avtalet självt i
vilken utsträckning sådan sanktion skall komma i fråga. Med den principiella
avtalsfrihet som föreligger på området torde det stå avtalsparterna fritt att
i detta hänseende inrätta avtalet på det sätt de finner lämpligt. Ger
medbestämmanderättsavtalet inte stöd för annat bör det betraktas som bindande
i den meningen att dess åsidosättande medför allmänt skadestånd för
kollektivavtalsbrott. AUmänna principer för jämkning av oskäliga avtalsvillkor
utgör yttergränsen för de sanktioner (i form av avtalsviten, normerade
skadestånd och liknande) som kan tänkas komma i fråga.

Inom
de ramar som har draghs upp i fråga om möjligheterna av hänsyn till den
politiska demokratin att träffa medbestämmanderättsavtal inom den offentliga
sektorn torde det sagda vara tUlämpligt även där. Här liksom tidigare görs då
reservation för att man genom särskild lagstiftning inrättar arbetstagarinflytandet
i t. ex. partssammansatta organ på annat sätt.

Det skulle kunna övervägas att föra in en
tilläggsbestämmelse i medbestämmandelagen, t. ex. som ett andra stycke i 32 §,
i syfte att göra klart i lagens text att medbestämmanderättsavtalens rättsliga
verkningar är att uppfatta på detta sätt.

Arbetsgruppen har dock inte funnit skäl att föreslå
ett sådant tUlägg. Det kan som nämnts sannolikt i vissa situationer tänkas
medbestämmanderättsavtal enligt vilka arbetstagarparten får en gentemot arbetsgivaren
skyddad ställning även på det sättet att arbetsgivaren över huvud inte kan
förfoga över avtalstillämpningen, t. ex. när ett penningbelopp har ställts till
arbetstagarsidans disposition för vissa ändamål och fråga uppkommer om
avtalsenligheten av ett tUltänkt beslut av arbetstagarparten. Helt aUmänt
torde det inte heller vara nödvändigt av hänsyn till tydligheten av lagen med
det här ifrågasatta tiUägget till 32 §.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 61

6 Ansvaret för arbetstagarföreträdares beslut 6.1 Förarbetena

Lagrådet tog också upp frågan i vad mån den som med
stöd av ett medbestämmanderättsavtal fattar beslut för ett aktiebolags räkning
kan ådraga sig ansvar gentemot bolaget för skada som åsamkas detta. Frågan gällde
därvid särskUt det rättsliga ansvaret för sådana arbetstagarföreträdare (i
exempelvis ett partssammansatt organ med rätt att besluta i vissa frågor), som
antingen över huvud inte är anställda hos bolaget eller som har anställts för
helt andra arbetsuppgifter. I ingeidera av dessa fall kan enligt lagrådet
arbetstagarföreträdaren anses handla i egenskap av arbetstagare hos bolaget när
han fullgör sin uppgift som arbetstagarföreträdare. Han skulle därför inte
kunna åläggas ansvar för sitt handlande i organet efter de regler som gäller
för arbetstagares skadeståndsansvar. Men inte heller aktiebolagslagens regler
om ansvar för dem som handlar i egenskap av organ för ett bolag passar in. Lagrådets
slutsats blev att någon genomtänkt och ändamålsenlig reglering av
skadeståndsansvaret inte har redovisats med avseende på de här aktuella
beslutsfattarna. Saken kan enligt lagrådet inte heller avhjälpas genom att
regler tas in även om ansvarsfrågorna i medbestämmanderättsavtalen. Styrelsen
i ett aktiebolag torde nämligen inte kunna genom avtal disponera över
tilltänkta beslutsfattares ansvarighet gentemot bolaget. Oavsett hur
beslutanderätten fördelas mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan borde det
enligt lagrådet göras klart, att befogenhet att besluta och skyldighet att ta
ansvar skall följas åt (prop. s. 478).

Departementschefen uttalade för sin del
uppfattningen att det finns möjligheter för parterna på arbetsmarknaden att
komma fram tUl lösningar som tUlgodoser de praktiska behoven. Han påpekade att
problemet får begränsad betydelse i faU där arbetstagarsidans beslutanderätt
bestäms att gälla inom vissa på förhand fastställda ramar, t. ex. inom ramen
för vissa anslag eller liknande. Men även utanför dessa fall borde det enligt
departementschefen vara möjligt att reglera ansvarsfrågorna avlalsvägen (prop.
s. 530). Självfallet spelar det här in, tillade departementschefen, vilken
rättslig innebörd som ges åt själva delegationsbeslutet.

6.2
Alternativa lösningar

Det är tydligt att departementschefens sist återgivna
uttalande har sitt stora berättigande. Behovet av regler om ansvar för
beslutande arbetstagarföreträdare beror rimligen av vUken innebörd som i det enskilda
fallet ges åt medbestämmanderätten.

Man kan tänka sig att ett medbestämmanderättsavtal
ger arbetstagarna genom deras fackliga organisation ett avgörande inflytande
över

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 62

tUlsättandet
av vissa befattningar i företaget, t. ex. av personalchef eller arbetsledare. I
viss mening hämtar då den utsedde sitt uppdrag från arbetstagarna. Inte desto
mindre kan det ligga närmast till att betrakta honom som anstäUd för de
ifrågavarande funktionerna hos arbetsgivaren, på i princip samma vUlkor som
andra anställda och med samma lydnads- och ansvarsförhållande till
arbetsgivaren som om anställningen hade skett utan inflytande för den eller de
fackliga organisationerna.

En
annan kategori av medbestämmanderättsavtal är avtal som ger de fackliga
organisationerna som sådana ett inflytande över arbetsgivarens verksamhet. Det
kan röra sig t. ex. om avtal rörande sådan förhandlingsrätt som avses i 11 och
12 §§ MBL, avtal om vidgat tolkningsföreträde utöver vad som följer av 3335
§§ MBL eller om fackligt veto på något utvalt område. Det ansvar som kan behöva
föreskrivas för utövandet av arbetstagarinflytande enligt sådana avtal bör
rimligen bäras av den fackliga organisationen. Liksom när det gäUer arbetstagarinflytandet
enligt MBL:s egna bestämmelser utövas inflytandet på den fackliga organisationens
vägnar av dess utsedda företrädare.

En ytterligare grupp av medbestämmanderättsavtal,
som kan sägas vara en mellangrupp på det sättet att den har likheter med båda
de förut nämnda slagen av avtal, är sådana avtal som föreskriver rätt till
inflytande för arbetstagarna i ett partssammansatt organ som tilldelas vissa
beslutsbefogenheter. Arbetsgivarens företrädare i ett sådant organ bär
naturligen samma ansvar för sitt deltagande i organets verksamhet som vid
utövande i andra sammanhang av sina funktioner hos arbetsgivaren. När det
gäller arbetstagarnas representanter är däremot rättsläget inte lika klart. En
rad olika synpunkter kan läggas på ansvarsfrågorna i fall av denna art. Om
arbetstagarföreträdarna ingår som en minoritet i det partssammansatta organet
ställer sig sålunda frågan om ansvaret för beslut, i vilka de deltar, inte utan
vidare på samma sätt som om de befinner sig i majoritet (eUer om de är ensamma
företrädda i en nämnd eller annat organ med beslutsrätt). Rent praktiskt torde
det inte heller föreligga samma behov av ansvarsregler i fall där
arbetstagarnas företrädare inte har tUlagts någon rätt att företräda företaget
utåt, eller att verkställa beslut, som om de har fått sådana befogenheter.

Det har också betydelse för ansvarsfrågorna hur man
principiellt ser på de beslut som fattas och den verksamhet som bedrivs i ett
partssammansatt organ. Med ett synsätt kan man betrakta ett sådant organ,
oavsett dess sammansättning, som en sammanhållen grupp av beslutsfattare i
vilken alla bör bära samma ansvar för beslut som med deras deltagande fattas av
organet. Detta torde vara det naturliga synsättet om man över huvud betraktar
beslutande grupper av detta slag som organ inom företaget eller myndigheten,
tillsatta efter särskilda regler, men principiellt sett jämbördiga med andra
beslutande organ. I den s. k.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 63

DEFF-verksamheten
inom den statiiga förvaltningen har medbestämmanderätten hittills uttryckligen
utformats så alt de av arbetstagarsidan utsedda ledamöterna i beslutande organ
skall anses delta i beslutandet i sin egenskap av anställda tjänstemän och
därmed bära personligt ansvar för beslut i vilka de deltagit (se t. ex. DEFF:s
rapport nr 4 s. 10 f). Vad som har varit rättsläget när företagsnämnderna på
den privata arbetsmarknaden utövat beslutanderätt, t. ex. i förslagsärenden, är
mera osäkert. Det synes inte ha förelegat något praktiskt behov av ett klarläggande
av ansvarsfrågorna och dessa synes inte ha blivit satta på sin spets.

Det
ligger emellertid nära tUl hands, särskilt i vissa situationer, att se på de
partssammansatta organen på ett annat sätt. Om arbetstagarföreträdarna
befinner sig i minoritet i det partssammansatta organet skiljer sig de
överläggningar som förekommer inom organet och de beslut som där fattas inte
mycket från arbetstagarinflytande i den formen, att arbetsgivaren är skyldig
att förhandla med representanter för arbetstagarna men står fri att därefter
besluta på egen hand (jfr 11 och 12 §§ MBL). Liksom i det rena
förhandlingsfallet kan det då vara rimligt att se arbetsgivaren och dennes
företrädare i det partssammansatta organet som ensamma ansvariga gentemot
företaget och tredje man för de beslut som fattas. Ett sådant synsätt är väl
förenligt med att de partssammansatta organen har tUlkommit i arbetstagarnas
intresse, dvs. just för att göra det möjligt för dem att få gehör för sina
särskilda synpunkter i beslutsprocessen inom företaget.

I fall av denna art skuUe det med andra ord inte
föreligga något behov av regler om ansvar för arbetstagarföreträdarna i det
partssammansatta organet. Detsamma skulle gälla när arbetstagarna i övrigt
inte kan utöva ett direkt avgörande inflytande på besluten, t. ex. i fall där
enighet ställs upp som förutsättning för att beslut skall få fattas och
arbetsgivarsidans företrädare medverkar till ett visst beslut. Detta senare
fall kan dock i vissa sammanhang vara mer komplicerat, eftersom det kan tänkas
att arbetsgivaren eller dennes företrädare blir mer eller mindre tvingade att
fatta visst beslut inför alternativet att inte vinna enighet kring ett annat
beslut, som arbetsgivarsidan i och för sig finner riktigare. Även när skada
uppkommer därför att det över huvud inte går att fatta ett visst beslut i
enighet kan det göras gällande, med större rätt än när arbetstagarsidan är
försatt i minoritet, att arbetstagarföreträdarna har del i ansvaret för
skadan.

Även när arbetstagarna befinner sig i majoritet i
ett partssammansatt organ, eller när de är ensamma företrädda i en beslutsgrupp
med visst verksamhetsområde, ligger det emellertid nära till att peka på
likheterna

1
Man torde inte behöva räkna särskilt med det fallet att arbetsgivarens företrädare
är inbördes oeniga med påföljd att vissa av dem förenar sig med arbetstagarminoriteten
oih beslut.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 64

med
arbetstagarinflytande i form av rätt tUl förhandlingar med arbetsgivaren. Om
man utgår från att arbetsgivaren principiellt sett har rätt att följa
verksamheten i organet eller beslutsgruppen och ingripa när ett tilltänkt
beslut eller en planerad åtgärd kan väntas medföra skada, som företaget inte är
skyldigt att godta, kan det sägas att arbetsgivaren har kvar sin beslutanderätt
i alla sådana fall där det kan bli fråga om skada för vilken någon bör göras
ansvarig. Arbetsgivaren har enligt de allmänna grundsatser som är förutsatta i
MBL, och enligt medbestämmanderättsavtalet självt, rätt att pröva om beslut
som arbetstagarnas företrädare vill fatta är förenliga med lag och andra
rättsliga förpliktelser för företaget i förhållande till samhället och tredje
man. Han har också rätt att inskrida om arbetstagarnas företrädare på annat
sätt överskrider sina befogenheter enligt medbestämmanderättsavtalet eller om
de står i begrepp att orsaka skada i strid mot avtalet. Den bedömning
arbetsgivaren står inför kan vara svår att göra men den kan principiellt sett
göras och därmed skulle också behovet av ansvarsregler för arbetstagarna kunna
påstås bortfaUa.i

Ett resonemang efter dessa linjer torde emellertid
av flera skäl inte kunna genomföras helt. Till att börja med kan man inte
bortse från att behovet av ansvarsregler för arbetstagarnas företrädare blir
beroende av hur verksamheten i de partssammansatta organen eller i arbetstagarnas
beslutsgrupper rent praktiskt inrättas i fråga om möjligheter för arbetsgivaren
att följa och övervaka åtgärder som vidtas och beslut som fattas. I den mån
arbetstagarföreträdarna får rätt att på det område som åsyftas med medbestämmanderättsavtalet
ta kontakter utåt och verkställa beslut, kan självfallet arbetsgivarens
möjligheter rent praktiskt att ingripa bli små. Om arbetstagarnas företrädare
disponerar över ett penningbelopp eller förvaltar annan egendom kan
arbetsgivarens handlingsmöjligheter i praktiken vara obefintliga. Vidare kan
det, liksom i de fall som nu åsyftas med 57 § MBL, tänkas fall i vilka arbetstagarsidan
utnyttjar befogenheter på ett oriktigt sätt utan att arbetsgivaren förmår
eller tror sig kunna med framgång ingripa. Självfallet saknas det anledning att
räkna med annat än att faU av det här beskrivna slaget bli ovanliga. Inte
desto mindre synes möjligheten att de uppkommer kräva ett ställningstagande
till frågan om arbetstagarsidans rättsliga ansvar.

Som redan antytts synes ett alternativ vara att
utforma ett personligt ansvar för de företrädare för arbetstagarna som deltar i
beslut eller åtgärder, vilka medför skada i strid mot det
medbestämmanderättsavtal som har träffats. Ett sådant ansvar skulle möjligen i
vissa fall kunna

1
Reglerna om tolkningsföreträde vid tvist om medbestämmanderäUsavtal i 33 § MBL
innebär inle någon förskjutning i rättsläget på den här ifrågavarande punkten,
eftersom saken gäller yttergränserna för arbetstagarinflytandet enligt MBL.
Jfr även regeln i 33 § första stycket att tolkningsföreträdet inte ger
arbetstagarparten rätt att beslula på arbesgivarens vägnar.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 65

följa
redan av nu befintliga regler om ansvaret för arbetstagares fel eller
försummelser i tjänsten. Som lagrådet har påpekat inträder emellertid
svårigheter när arbetslagarnas företrädare antingen över huvud inte är
anställda hos arbetsgivaren eller är anställda för helt andra arbetsuppgifter
än dem som utövas i det partssammansatta organet. Åtminstone på den privata
sektorn av arbetsmarknaden torde denna senare grupp kanske bli den vanligaste.
Ett personligt ansvar skulle då kunna bygga på allmänna regler om
skadeståndsansvar för uppdragstagare (sysslomän). Mer följdriktigt vore väl
dock att genom särskilda åtgärder slå fast att de här aktuella
arbetstagarföreträdamas ansvar inte blir mer långtgående än arbetstagares i
allmänhet. Skadeståndsansvaret borde med andra ord inte sträcka sig längre än
som följer av 4 kap. 1 § skadeståndslagen (eller motsvarande tiUämpning av
MBL:s skadeståndsregler) och det borde även i övrigt vara uppbyggt på samma
sätt som skadeståndsansvaret för arbetstagare i den lagen. Enklast vore kanske
att i lag slå fast att arbetstagarföreträdare i partssammansatta organ och
beslutsorgan i övrigt skall bära samma ansvar för sin verksamhet i den
egenskapen som en arbetstagare har i förhållande till sin arbetsgivare för fel
eller försummelser i tjänsten.

Det
finns emellertid enligt arbetsgruppens mening starka skäl även emot en sådan
lösning. Det har redan pekats på de stora likheterna mellan å ena sidan
arbetstagarinflytande genom förhandlingar och i övrigt i de former som anges i
MBL och å andra sidan verksamheten i partssammansatta organ och beslutande
arbetstagargrupper. I själva verket torde det vara svårt att dra en alldeles
entydig och klar gräns och i varje fall torde likheterna vara sådana, att det
knappast går att finna några bärande sakliga skäl för att göra en skillnad i fråga
om ansvaret för arbetstagarföreträdamas handlande. Ett medbestämmanderättsavtal
som ger en facklig organisation rätt att inlägga veto mot vissa beslut av
arbetsgivaren ligger mycket nära ett avtal, enligt vilket samma rätt utövas av
arbetstagarföreträdare i ett partssammansatt organ. Andra sådana exempel kan
anföras. HärtUl kommer den särskUda komplikation som ligger i reglerna i 33 §
MBL om fackligt tolkningsföreträde i tvist om tUlämpning av
medbestämmanderättsavtal. Dessa regler torde medföra att en tvist mellan
arbetsgivare och arbetstagarföreträdare inom ett partssammansatt organ om
avtalsenligheten av ett tUltänkt beslut kan omedelbart övergå i en
tolkningsföreträdessituation, i vilken den fackliga organisationen bär ansvaret
enligt 57 § MBL för hävdandet av arbetstagarsidans ståndpunkt. Det förefaller
svårt att mot den här redovisade bakgrunden bygga på ett system med personligt
skadeståndsansvar för verksamheten inom partssammansatta organ och liknande
beslutsgrupper men med enbart ett kollektivt ansvar vid utövande av
arbetstagarinflytande enligt MBL:s egna regler. Det synes i stället riktigast
att direkt anknyta till den reglering av

5 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 137

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 66

det
rättsliga ansvaret i närliggande situationer som har gjorts i 57 § MBL. Där
föreskrivs skadeståndsansvar för arbetstagarorganisation, som missbrukar
tolkningsföreträde enligt 33 eller 34 § eller facklig vetorätt enligt 39 § i
lagen. En liknande reglering finns för där avsedda fall i 10 § lagen (1974:
358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Det vore
följdriktigt att i MBL slå fast att liknande handlande i strid mot ett träffat
medbestämmanderättsavtal skall i skadeståndshänseende behandlas på samma sätt.
Det är en viktig grundsats i MBL att ansvaret för enskildas handlande i
egenskap av företrädare för en facklig organisation skall bäras av
organisationen och inte av den enskilde. Denna grundsats bör inte frångås
enbart därför att arbetstagarinflytandet bygger på avtal och inte direkt på
MBL.

6.3
Genomförandet

Arbetsgruppens tanke är alltså att det i vissa fall
skall kunna komma i fråga att arbetsgivaren till följd av åtagande i ett
medbestämmanderättsavtal anställer en av arbetstagarna utsedd person och
delegerar till denne beslutande och verkställande uppgifter på alldeles samma
sätt som när i andra sammanhang en sådan delegation görs. Medbestämmanderättsavtalet
ändrar här inte den rättsliga bilden. Arbetsgivaren är inte genom avtalet bunden
vid att foga sig i vilken tillämpning som helst från avtalsmotpartens sida när
det gäller utseende av den som skall ta emot hans uppdrag. Den utsedde kan
skiljas från sitt uppdrag och är principiellt sett skyldig att följa
arbetsgivarens anvisningar vid utförandet av uppdraget, även om dessa
anvisningar skulle strida mot medbestämmanderättsavtalet. Skulle så vara
fallet kan det bli fråga om ansvar för arbetsgivaren för kollektivavtalsbrott.
Men den utsedde kan inte ensidigt åsidosätta anvisningarna av det skälet att
han själv, eventuellt med stöd av den fackliga organisationen, anser att de
strider mot medbestämmanderättsavtalet. På den punkten torde inte tolkningsföreträdesreglerna
i 33 § MBL medföra någon komplikation, eftersom de reglerna inte leder längre
än till en skyldighet för arbetsgivaren i förhållandet till arbetstagarparten
att vid äventyr av skadestånd foga sig i dess uppfattning i en tvistig
tUlämpningsfråga. Tolkningsföreträdet ger inte arbetstagarparten behörighet att
fatta beslut på arbetsgivarens vägnar.

I fall där ett särskilt uppdragstagarförhållande av
denna art inte följer av medbestämmanderättsavtalet bör arbetstagarsidans rätt
till medbestämmande i princip uppfattas som en avtalsfråga mellan
arbetsgivaren och vederbörande fackliga organisation. Medbestämmande är en
utbyggnad av systemet med förhandlingar mellan två självständiga parter.
Därför bör det också finnas ett enhetligt system av regler om ansvaret för
beslut och åtgärder som berör partsförhållandet.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 67

I frågan huruvida överträdelse av
medbestämmanderättsavtal på arbetstagarsidan leder tUl skadeståndsansvar och
hur i så fall detta ansvar bör vara utformat har man att söka ledning i MBL.

I 57 § har lagstiftaren för de där
avsedda situationerna velat klargöra dels alt den enskilda
arbetstagarföreträdarens ansvar bör stå tiUbaka för kollektivets, dels att den
fackliga organisationen på arbetstagarsidan bör ha utrymme för att agera och
driva sin ståndpunkt utan omedelbar risk för rättsligt ansvar eller, med andra
ord, att sådant ansvar bör komma i fråga enbart i klara missbruksfall. Ett
motsvarande synsätt bör tillämpas i fall av brott mot medbestämmanderättsavtal.
Detta synes böra göras möjligt genom att man i 57 § för in en regel om
skadeståndsansvar för missbruk av avtalad rätt till medbestämmande. En sådan
tilläggsregel bör täcka det fallet att en arbetstagarorganisation kan sägas ha
genom sina ordinarie företrädare föranlett oriktig tiUämpning av ett
medbestämmanderättsavtal. Det är då fråga om medbestämmanderättsavtal som är
uppbyggda på i princip samma sätt som MBL:s inflytanderegler. Avtalet kan
innehålla t. ex. regler om vetorätt för arbetstagarsidan i vissa fall.
Dessutom bör tUlägget täcka verksamheten i partssammansatta organ och liknande
beslutsgrupper, där inflytande utövas av företrädare för arbetstagarna vUka
utsetts på facklig väg. Regeln bör i den delen innebära att
arbetstagarorganisationen svarar för skada som uppkommit genom att företrädare
för organisationen missbrukat sin ställning som ledamot i partssammansatt organ
eller motsvarande beslutsgrupp som inrättats med stöd av ett
medbestämmanderättsavtal. Arbetsgruppen föreslår följande lydelse av 57 § MBL:

57 § Arbetstagarorganisation skall ersätta uppkommen
skada, om den i tvist som avses i 33 eller 34 § har föranlett eller godkänt
felaktig till-lämpning av avtal eller av denna lag och organisationen har
saknat fog för sin ståndpunkt i tvisten. Detsamma gäller om organisationen har
saknat fog för förklaring enligt 39 §.

Arbetstagarorganisation svarar även
i övrigt för uppkommen skada om den utan fog har föranlett eller godkänt
felaktig tillämpning av avtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna eller om
företrädare för organisationen har missbrukat sin ställning i beslutsorgan som
inrättats med stöd av sådant avtal.

En fråga som är värd uppmärksamhet
även i detta sammanhang är effekterna av arbetstagarsidans tolkningsföreträde
enligt 33 § MBL och av den regel om skadeståndsansvar för missbruk av
tolkningsföreträdet som redan finns i 57 § MBL. Om en arbetsgivare råkar i
tvist med sin motpart på arbetstagarsidan rörande tillämpningen av ett
medbestämmanderättsavtal har arbetstagarparten enligt 33 § tolkningsföreträde
i tvisten. Till följd härav kan arbetsgivaren t. ex. tvingas att uppskjuta ett
beslut som han för sin del menar sig ha rätt att fatta utan hinder av ett
medbestämmanderättsavtal av vilket han i och för sig är bunden.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 68

Åsamkas
arbetsgivaren härigenom skada blir arbetstagarparten skadeståndsskyldig under
de förutsättningar som anges i 57 §. Härigenom torde 57 § i dess redan gällande
lydelse komma att i praktiken täcka många fall av missbruk av avtalat
arbetstagarinflytande genom en facklig organisations företrädare; ofta eller
kanske i regel uppstår i sådana missbruksfall tvist mellan arbetsgivare och
arbetstagarorganisation om avtalstillämpningen och skada för arbetsgivaren kan
då sägas uppkomma genom att arbetstagarsidan utnyttjar sitt i lagen
föreskrivna tolkningsföreträde. Principiellt sett synes dock det riktigaste
vara att samma skadeståndsregel uttryckligen gäller för själva avtalsbrottet
som för ett oriktigt utnyttjande av tolkningsföreträdet. Härtill kommer att 33
§ är dispositiv och att tolkningsföreträdet sålunda kan ha avtalats bort. Det
kan även av andra skäl förekomma att tolkningsföreträdesregeln inte åberopas
när fråga uppkommer om rätta tillämpningen av medbestämmanderättsavtal. När
det gäller verksamheten i partssammansatta organ är det vidare tänkbart att
skada åsamkas innan en tvist ännu uppstått på det fackliga planet, t. ex. genom
att beslut fattas eller åtgärder vidtas som arbetsgivaren inte får kännedom om
i tid för att väcka tvist med den fackliga organisationen eller genom att
arbetsgivaren av ett eller annat skäl avstår från att väcka sådan tvist.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 69

Bilaga

Prop.
1975/76:105 bilaga 1.

Lagrådsremissen:
ur specialmotiveringen (till 3 § MBL).

3 §

Bestämmelsen i 3 § är avsedd att ge ledning då
fråga uppkommer om det är medbestämmandelagen eller andra föreskrifter som skaU
tillämpas i en given situation.

Medbestämmandelagen utgår från den vedertagna
principen att speciallag tar över allmän lag. Har i lag eller med stöd av lag
meddelats särskild föreskrift som avviker från medbestämmandelagen, gäUer den
föreskriften. Exempel på sådana föreskrifter kan hämtas från anställningsskyddslagen,
förtroendemannalagen och studieledighetslagen, i vilka det anges att
överläggning i vissa fall skall äga rum innan en arbetsgivare fattar beslut
som rör enskild arbetstagare, t. ex. om uppsägning av arbetstagare, omplacering
av facklig förtroendeman, uppskov med studieledighet osv. Dessförinnan skall
arbetsgivaren ha varslat eUer underrättat den berörda kollektivavtalsbundna
lokala arbetstagarorganisationen om den tilltänkta åtgärden. Dessa särskilda
föreskrifter, som bl. a. innehåller regler om hur lång tid i förväg som frågan
skall tas upp med arbetstagarparten, gäller alltså i stället för de allmänna
reglerna om primär förhandlingsskyldighet i medbestämmandelagen. Det bör
emellertid tUläggas att såväl de nu berörda särskilda föreskrifterna som de
motsvarande bestämmelserna i medbestämmandelagen är dispositiva. Det är alltså
möjligt för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal göra de
anpassningar av de olika regelsystemen som framstår som lämpliga. Det är också
möjligt att komplettera t. ex. anställningsskyddslagens varsel- och
överläggningsregler med föreskrifter i sådana kollektivavtal som avses i 32 §
medbestämmandelagen.

I den allmänna motiveringen har berörts att det kan
bli aktuellt att på vissa punkter ge särskilda från medbestämmandelagen
avvikande föreskrifter för de offentligt anställda. Ett liknande behov kan uppkomma
beträffande andra arbetstagare, vilkas stäUning i något hänseende är
offentligrättsligt reglerad. Med hänsyn till att sådana föreskrifter stundom
utfärdas i administrativ ordning har 3 § utformats på det sättet att avvikande
föreskrifter också kan utfärdas med stöd av lag. Som regel torde det dock bli
fråga om lagstiftning. Grundläggande regler om statstjänstemännens
rättsstäUning skall t. ex. enligt 11 kap. 10 § regeringsformen ges i lag.

Bestämmelsen i 3 § tar sikte pä avvikande
specialbestämmelser i annan lagstiftning. Det är t. ex. inte avsikten att de
allmänna bestäm-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 70

melserna
i skadeståndslagen skall ta över de särskilda föreskrifter som har lämnats i
5461 §§ medbestämmandelagen. Beträffande skadestånd för brott mot
kollektivavtal som har trätt i stället för de särskilda reglerna i t. ex.
anställningsskyddslagen, förtroendemannalagen och studieledighetslagen bör
emeUertid beaktas uttalandet i förarbetena tUl anstäUningsskyddslagen (prop.
1974: 88 s. 184 ff) och föreskriften i 14 § studieledighetslagen att det bl. a.
är talefristerna i den särskilda lagstiftningen som gäller även om talan
grundas på kollektivavtalet. Reglerna om frister för talan om skadestånd vid
kollektivavtalsbrott i 65 § medbestämmandelagen blir t. ex. inte tillämpliga i
dessa fall.

Om lagens tillämpning gäller i övrigt att
arbetstagarnas medbestämmanderätt utövas inom ramen av annan lagstiftning, som
reglerar företagens verksamhet ur andra synvinklar än förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstagarnas rätt till förhandling och överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetstagare om medbestämmanderätt mbbar inte
förpliktelser som åvilar företagen t. ex. enligt byggnadslagstiftningen,
miljöskyddslagstiftningen, konkurrensbegränsningslagstiftningen och annan
näringsrättslig lagstiftning, skattelagstiftningen, etc. I den mån
kollektivavtal träffas som ger arbetstagarsidan bestämmanderätt på något
område, där beslut nu fattas av arbetsgivaren, är det parternas sak att välja
sådana former för medbestämmandet att arbetsgivaren fortfarande kan bära det
ansvar av denna art som åvilar honom enligt lag eller offentUg myndighets
beslut. Det ligger i sakens natur att lösningama här måste sökas med hänsyn
till omständigheterna i varje enskilt fall.

En ram för utövandet av medbestämmanderätten bildas
också av sådan lag som reglerar de rättsliga former i vilka arbetsgivarens verksamhet
bedrivs. I sådan lag finns ofta även regler om av vem och i vilken ordning
eller under vilka förutsättningar vissa beslut skall eller får fattas. Sådana
regler är ofta tvingande av hänsyn till utomståendes eller minoriteters
intressen. Många exempel härpå finns i lagstiftningen om aktiebolag och
ekonomiska föreningar. Reglerna om skydd för det bundna kapitalet och om
offentlig redovisning är tvingande. Däri ligger att de inte kan åsidosättas
genom förhandUngsöverenskommelser mellan företaget och de anställda. Inte
heller får regler i den nu föreslagna lagen tillämpas så att skyldighet enligt
sådan annan lagstiftning inte kan fullgöras i föreskriven tid. Även sådana
aUmänna grundsatser i hithörande lagstiftning som att ekonomisk förening skall
bedriva sin verksamhet enligt kooperativa principer är av tvingande karaktär
och kan inte åsidosättas genom avtal.

Aktiebolagslagstiftningen innehåller också regler
om fördelningen av beslutsbefogenheterna mellan de olika bolagsorganen. Vissa
beslut av grundläggande betydelse förbehålls bolagsstämman medan det ankommer
på styrelsen och verkställande direktören, där en sådan finns, att

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 71

ha
hand om förvaltningen. Revisorerna granskar styrelsens och verkstäUande
direktörens förvaltning och bolagets räkenskaper.

I åtskilliga frågor, som nu tillhör området för
styrelsens och verkställande direktörens beslutanderätt, lägger
aktiebolagslagstiftningen inte några hinder i vägen för kollektivavtal,
varigenom beslutanderätten helt eller delvis förs över på de anställda eUer på
företrädare för dem. Beslut kan fattas t. ex. i partssammansatta organ eller av
enbart arbetstagarföreträdare i frågor på t. ex. personalpolitikens område.
Detsamma gäller om beslut på området för arbetets ledning och fördelning, t.
ex. frågor om val och fördelning av arbetsuppgifter, arbetsmetoder,
arbets-mätning och arbetstid. Även åtskilliga beslut som ligger på företags-och
affärsledningsområdet, och som det annars tillkommer styrelse eller
verkställande direktör att besluta om, kan utan hinder av
bolagstag-stiftningens regler helt eller delvis överlåtas på arbetstagarna
eller företrädare för dem. På vissa områden, t. ex. företagshälsovård och
arbetsmiljö eller personalutbUdningen, kan t. ex. träffas avtal om självbestämmanderätt
inom avtalade budgetramar. I princip torde gäUa att avtal kan träffas om
medbestämmanderätt i beslut som det enligt aktiebolagslagstiftningen
tillkommer styrelsen eller verkställande direktören att fatta, under den redan
nämnda allmänna förutsättningen att medbestämmanderätten utformas så att
frågan om det rättsliga ansvaret gentemot samhället och tredje man blir löst.
Denna ståndpunkt skall ses mot bakgrund av att frågor om ingående av
kollektivavtal tUlhör styrelsens ansvarsområde. Det ligger dock i sakens natur
att beslutsdelegation inte utan åsidosättande av aktiebolagslagstiftningen kan
ske i sådan utsträckning att styrelsen för ett bolag i realiteten måste anses
ha frånträtt sin ställning som en sådan. Att en gräns av den innebörden måste
finnas är dock knappast något som reser praktiska problem vid tillämpning av
reglerna om medbestämmanderätt för arbetstagarna.

I princip torde å andra sidan gälla att beslut som
i aktiebolagslagstiftningen förbehållits bolagsstämman inte kan överflyttas på
annat beslutande organ genom kollektivavtal. Frågor om ändring av bolagsordningen,
höjning eUer nedsättning av aktiekapitalet, likvidation och utseende av
styrelse och revisor kan inte på grund av avtal avgöras av någon annan än
bolagsstämman. Aktiebolagslagens regler om vinstutdelning kan inte heller
sättas åt sidan genom kollektivavtal i den mån dessa regler avser att skydda
det bundna kapitalet eller tillförsäkra minoritet rätt till vinstutdelning.
När lagen inte föreskriver vinstutdelning torde däremot kunna tänkas en på
kollektivavtal grundad facklig vetorätt mot utdelning. Även om emellertid
själva beslutanderätten i hithörande frågor inte kan överlåtas på företrädare
för arbetstagarna, kan mindre ingripande former av medbestämmanderätt i
företaget väl tänkas. Att visst beslut i sista hand skall fattas av ett i lag
angivet bolagsorgan hindrar inte tillämpning av den föreslagna lagens regler
om

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 72

primär
förhandlingsrätt och om rätt till information eller av regler i avtal av
liknande innehåll.

Det har ansetts kunna överlåtas åt arbetsmarknadens
parter och domstolspraxis att här tills vidare forma rättsutvecklingen. I en
kommande översyn av associationsrätten från de här aktueUa utgångspunkterna kan
hithörande problem väntas bli återupptagna och ytterligare belysta.

Lagrådets
yttrande över 3 § MBL:

3 §

Ett från både principiell och praktisk synpunkt
betydelsefullt frågekomplex hänför sig till förhåUandet mellan den föreslagna
lagen om medbestämmande i arbetslivet och associationsrättsliga regler. Det är
därvidlag klart, att associationsrättsliga författningsföreskrifter utgör sådana
föreskrifter som enligt 3 § skall äga företräde framför medbestämmandelagen.
Oklart är emellertid i vilken utsträckning associationsrättens
författningsreglering har den innebörden, att den medger träffande av
kollektivavtal om medbestämmanderätt i egentlig mening för arbetstagarrepresentanter,
dvs. om direkta beslutsbefogenheters överlämnande åt sådana representanter.
(Här och i det följande avses alltså icke medinflytande som är begränsat tUl
rätt att deltaga i överläggningar och liknande. Ej heller åsyftas
medbestämmanderätt genom representation i bolagsstyrelse. Förutskickas bör
också, att såvitt en bestämmelse i kollektivavtal om delegation av
beslutsbefogenhet antages sakna giltig verkan däri ligger bl. a. att
bestämmelsens åsidosättande ej kan föranleda skadeståndsansvar för
kollektivavtalsbrott.)

Någon större praktisk aktualitet synes spörsmål om
delegation genom kollektivavtal av direkta beslutsbefogenheter inom
företagsled-ningsomrädet hittUls inte ha haft. Efter införandet av
medbestämmandelagen kan situationen väntas bli en annan. Med hänsyn härtill
framstår det som i och för sig anmärkningsvärt, att förhållandet meUan kollektivavtal
rörande företagsledning och den associationsrättsliga författningsregleringen
blivit endast mycket ofuUständigt belyst. En anledning härtill torde emeUertid
vara, att ifrågavarande förhållande innefattar komplicerade och svårbedömbara
problem och att en tillfredsställande analys av dessa samt framläggande av de förslag
till lagändringar som kunde föranledas av en sådan analys skulle kräva ett
omfattande och tidsödande utredningsarbete. Detta har uppmärksammats i prop.
1975: 103 med förslag till ny aktiebolagslag, där det uttalas att en mer genomgripande
översyn av lagstiftningen i nämnda hänseende måste komma (s. 197, jfr därtill
lagrådet på s. 750). Också i förevarande remissprotokoll har behovet av en
sådan översyn framhållits, men det har ansetts kunna överlåtas åt
arbetsmarknadens parter och domstolspraxis att här tills vidare forma
rättsutveckhngen. TUl ledning därvid har arbetsmark-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 73

nadsparterna
och domstolspraxis fått i huvudsak endast några knapphändiga uttalanden på
skilda ställen i remissprotokollet.

Det är enligt lagrådets mening angeläget att
spörsmål, i vad mån as-sociationsrättslig lagstiftning medger delegation av
beslutsbefogenheter inom företagsledningsområdet, under lagstiftningsärendets
fortsatta behandling uppmärksammas mera ingående än som hittiUs har skett. Lagrådet
har för sin del icke haft möjlighet att inom den knappt tillmätta tid som
stått till buds för behandling av det remitterade förslaget i dess helhet
bidra med någon grundligare utredning. Likväl anser sig lagrådet böra framföra
några synpunkter i ämnet, särskilt som vad där-utinnan anförs i
remissprotokollet synes i vissa hänseenden långt ifrån odiskutabelt.
Synpunkterna begränsas till aktiebolag.

Frånsett fall, där det kan bli fråga om rättsligt
ansvar gentemot samhället eller tredje man, torde enligt remissprotokollet i
princip gälla, att avtal kan träffas om medbestämmanderätt i beslut som det
enligt aktiebolagslagstiftningen tillkommer styrelsen eller verkställande
direktören att fatta. Härtill fogas endast den reservationen, att
beslutsdelegalion inte utan åsidosättande av aktiebolagslagstiftningen kan ske
i sådan utsträckning att styrelsen för ett bolag i realiteten måste anses ha
frånträtt sin ställning som en sådan.

Den i remissprotokollet sålunda uttalade
principståndpunkten skall, sägs det, ses mot bakgrunden av att frågor om
ingående av kollektivavtal tillhör styrelsens ansvarsområde. För den händelse
tanken här har varit, att man från detta förhåUande skulle kunna sluta sig tUl
den intagna principståndpunkten, har lagrådet svårt att följa tankegången. Den
omständigheten, att det i princip ankommer på styrelsen att företräda bolaget
vid slutande av kollektivavtal, synes icke medgiva någon slutsats att styrelsen
skulle kunna genom kollektivavtal i vare sig större eller mindre utsträckning
avhända sig beslutanderätt inom området för styrelsens verksamhet. Spörsmål om
och i vad mån en sådan delegation av beslutsbefogenheter kan med giUig verkan
ske genom kollektivavtal synes vara att bedöma utifrån andra överväganden,
närmast sådana som sammanhänger med grunderna för författningsregleringen av
aktiebolags organisation och med utformningen av aktiebolagslagstiftningen i
vissa särskilda hänseenden.

Hithörande spörsmål har såvitt känt inte varit
föremål för någon mera ingående undersökning i vårt land på senare tid. En
grundlig utredning av möjligheterna att begränsa de normala bolagsorganens
handlingsfrihet genom avtal med eller eljest av hänsyn till tredje man har
emellertid år 1922 framlagts av Ragnar Bergendal i doktorsavhandlingen
Aktiebolagets författning och dess yttre rättsförhållanden enligt svensk rätt.
Av vad Bergendal uttalat i avhandlingen synes i förevarande sammanhang vara av
särskilt intresse främst vad som på s. 119 ff anförs under rubriken
"Befogenhet att giva föreskrifter åt styrelsen":

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 74

"Här bör även en annan sida av förhåUandet
mellan bolagsstämma och styrelse betraktas, nämligen frågan om stämmans
inslmktioner för styrelsen. Intet hindrar, att åt dessa gives den form, att
styrelsen ålägges i vissa fall inhämta yttrande av någon eller några angivna
personer och lägga deras mening till grund för sitt handlande naturligtvis
med bibehållet eget ansvar för styrelseledamöterna för iakttagande av aktiebolagslagens
och bolagsordningens föreskrifter. De personer, som beklädas med en sådan
delegerad instruktionsbefogenhet i synnerhet såsom medlemmar av ett enligt
bolagsordningen inrättat 'förvaltningsråd', varpå även från Sverige finnas
exempel torde väl i regel få anses intaga ställningen av ett bolagets 'organ'
och sålunda stå 'inom' bolaget, framför allt vara enligt i huvudsak de för
mandatet gäUande grundsatser gentemot bolaget ansvariga för viss omsorg
beträffande iakttagande av bolagets intresse; befogenheten skulle ej tillkomma
dem för deras egen räkning, och de vore ej att anse som utomstående i nu
förevarande mening. Annorlunda om befogenheten skulle få utövas för att
tUlvarataga, icke bolagets intresse utan tredje mans intresse gentemot bolaget.
Vi tänka härvid icke på sådana fall, i vilka tredjeman skulle äga att emot
styrelsen såsom företrädare för bolaget, dvs. i själva verket mot detta senare
utöva befogenheter av sådan art, att de lika väl kunde hava tiUkommit honom
emot en fysisk person, t. ex. att såsom köpare tUl säljaren avgiva s. k.
specifikationsuppgift eller liknande förklaringar, utan frågan gäller, huruvida
åt tredjeman kan i hans eget intresse inrymmas en mellanstäUning mellan
stämman och styrelsen i bolagets angelägenheter, som i övrigt ej omedelbart
angå honom. Det synes oss som nyss nämndes icke ovillkorligen vara uteslutet,
att stämman skulle kunna ålägga styrelsen att rätta sig efter en tertii
föreskrifter. Härpå ligger dock mindre vikt, ty i varje fall lär det få anses
strida mot grunderna för aktiebolagets organisation, i synnerhet sådan denna
funnit uttryck i 57 och 59 §§, att bolaget skulle gentemot tertius kunna ikläda
sig en förpliktelse att låta honom utöva en sådan myndighet. Ett vore att
bolagsstämman kunde finna lämpligt att tills vidare sätta honom i tillfälle att
göra det, med möjlighet för stämman att när som helst återkalla ett sådant bemyndigande
(jfr 57 § 5 mom.), något annat, att stämman skulle äga göra hans ställning
oåterkallelig vare sig med eller utan stöd av bolagsordningen. Om någon rätt
för en utomstående av nu ifrågavarande innehåll kan alltså ej bliva
fråga." (Noter och notsiffror här uteslutna.)

Trots att 1910 års aktiebolagslag, som utgjorde
grundvalen för Bergendals undersökning, sedermera ersatts av 1944 års lag i
ämnet, vilken i sin tur från ingången av år 1977 avlöses av aktiebolagslagen
(1975: 1385), synes den aktiebolagsrättsliga grunden för bedömandet vara i allt
väsentiigt oförändrad. Också 1975 års aktiebolagslag (ABL) utgår från
föreställningen om aktieägarna som de i företagen beslutande och kan sägas i
första hand reglera aktieägarnas inbördes mellanhavanden. Man kan såsom
föredragande statsrådet i prop. 1975: 103 s. 197 kritisera förhållandet, men
man kan svårligen bortse från det.

Om man söker inordna kollektivavtalsbestämmelser om
direkta beslutsbefogenheter för arbetstagarrepresentanter i de av Bergendal behandlade
kategorierna, vill det förefalla som om sådana bestämmelser

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 75

närmast
vore att hänföra till det slag av förpliktelser mot tredje man som behandlas
sist i de återgivna uttalandena och mot vilka förpliktelser Bergendal ställer
sig avvisande. Med ett modernt synsätt kan det visserligen te sig mera
naturligt än vid tidpunkten för pubUceringen av Bergendals avhandling att
betrakta arbetstagarrepresentanter som organ "inom" bolaget. Med allt
erkännande av det berättigade i synsättet, att det för arbetstagarna lika väl
som för bolagsledningen måste vara väsentligt att bolaget åtminstone på längre
sikt utvecklas framgångsrikt, synes det likväl oundvikligt att konstatera, att
vissa arbetstagarintressen om vilkas iakttagande det i förevarande sammanhang
är fråga kan komma att bryta sig mot ägarintressena. Med hänsyn härtill ger
enligt lagrådets mening redan det anförda anledning tiU tvivelsmål, huruvida
direkta beslutsbefogenheter för arbetstagarrepresentanter på företagsledningsområdet
låter sig förena med ABL.

Till det sagda förtjänar erinras om att ett av
aktiebolagsutredningen framfört förslag om inrättande av ett nytt bolagsorgan,
av utredningen benämnt förvaltningsrådet, avvisades av föredragande statsrådet
i prop. 1975: 103 s. 234 f. Som skäl härför anfördes, att beslutsfattande inom
företagen skulle kompliceras och risker skulle uppstå för onödig byråkratisering
som kunde hämma företagsledningens handlingskraft ävensom att förslaget var
ägnat att åstadkomma oklarhet beträffande ansvarsgränserna mellan de olika
bolagsorganen. En annan sak var enligt föredragande statsrådet, att det i ett
framtida företagsdemokratiskt system kunde bli aktuellt att inrätta ett nytt
bolagsorgan, vUket dock i så fall måste få en annan uppbyggnad och ha andra befogenheter
än det av utredningen föreslagna förvaltningsrådet. Vad sålunda återgivits är
enligt lagrådets mening ägnat att understryka vUka komplikationer som möter
när det gäller att tillskapa nya bolagsorgan och inpassa dem i det
aktiebolagsrättsliga systemet.

I detta sammanhang må också hänvisas till Nial,
Svensk associationsrätt (1975) s. 180 f samt t. ex. till artiklar av Mats
Andenaes i TfR 1970 s. 504 ff och Johs Andenaes i Lov og Rett 1970 s. 113 ff.

Vad härefter gäller utformningen av ABL i särskilda
hänseenden synes i förevarande sammanhang av intresse att först uppmärksamma
föreskrifterna i 8 kap. 11 §. Enligt dessa föreskrifter kan styrelsen meddela
bemyndigaiide för annan att företräda bolaget och teckna dess firma. Sådant
bemyndigande kan emellertid enligt lagrummet när som helst återkallas. Detta
gäller även om bemyndigandet har begränsats tUl att exempelvis avse endast
vissa rättshandlingar. Det får antagas, att föreskriften om fri
återkallelserätt har tvingande karaktär. Är detta antagande riktigt, kan det
alltså icke komma i fråga att en bolagsstyrelse skulle kunna ens med avseende
på något slag av angelägenheter i bolagets verksamhet med giltig verkan genom
kollektivavtal för-

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 76

binda
sig att för avtalets giltighetstid låta ett särskilt organ med arbetstagarinslag
företräda bolaget och teckna dess firma.

Att någon har utrustats med firmateckningsrätt
innebär i och för sig ingalunda, att han har fått rätt att fatta beslut för
bolagets räkning. Det är alldeles klart, att man härvidlag måste skilja mellan
behörighet (gentemot tredje man) och befogenhet (i förhållande till bolaget),
och någon rätt för styrelsen att åt annan upplåta en befogenhet att fatta
beslut för bolagets räkning kan ej utiäsas ur 8 kap. 11 § ABL. I förstone kan
lagrummet snarast synas föranleda en slutsats i motsatt riktning, nämligen att
icke heller en beslutsbefogenhet för annan kan av styrelsen upplåtas
oåterkalleligt. Det kan nämligen förefalla som ett orimligt antagande, att
styrelsen, trots att den kan fritt återkalla firmateckningsrätt som har
upplåtits åt annan, skulle kunna vara förpliktad att fungera som osjälvständigt
expeditionsorgan åt denne.

En slutsats i nämnda riktning från 8 kap. 11 § ABL
synes emellertid i själva verket icke leda längre än till att styrelsen icke
kan oåterkalleligt upplåta beslutsbefogenhet åt annan beträffande sitt
förvaltningsområde i dess helhet, och möjligen också till att den icke
beträffande någon del av förvaltningsområdet kan villkorslöst avhända sig sin
beslutanderätt. Så långt föreligger överensstämmelse med remissprotokollet,
såvitt därigenom har uttalats att styrelsen icke kan avhända sig beslutanderätt
i sådan utsträckning att den i realiteten upphör att fungera som en sådan och
att de normala bolagsorganen alltid måste ha kvar sådana befogenheter att de
kan förhindra att bolaget ådrages rättsliga sanktioner för brott mot lag.

Ett ansvar för den som fattar beslut för ett bolags
räkning, vilket icke närmare berörs i remissprotokollet, är däremot ansvaret
gentemot bolaget för skada som kan åsamkas detta. För den som fattar beslut i
ett aktiebolags verksamhet kan skadeståndsansvar gentemot bolaget ifrågakomma
endera enligt allmänna skadeståndsregler eller enligt regler i ABL. Rörande
förhållandet mellan dessa regler har under förarbetena till ABL (prop. 1975:
103 s. 543) uttalats att skadeståndstalan mot en person i organställning skall
prövas efter ABL:s regler, när anspråket grundas på handling som vederbörande
har vidtagit i sin egenskap av organ för den juridiska personen, medan talan om
skadestånd skall följa allmänna regler, om skadeståndsanspråket grundas på
handling som personen i fråga inte har vidtagit i egenskap av organ för
bolaget.

När en hos ett aktiebolag anställd person fattar
beslut i bolagets verksamhet, är det naturiigen vanligtvis fråga om
beslutsfattande som ett led i själva anställningen, såsom då en inköpschef
beslutar om inköp. Vid eventuell delegation genom kollektivavtal av beslutsbefogenhet
till ar-betstagarrepresentant ensam eUer jämte annan kan däremot företrädesvis
tänkas ifrågakomma, att delegationen sker antingen tUl någon som över huvud
icke är anställd hos bolaget eUer till någon som har an-

s. 77 Kontrollera mot PDF

ställts
för andra arbetsuppgifter. I ett partssammansatt organ med uppgift att handha
frågor rörande bolags personalpolitik tankes exempelvis ingå en styrelseledamot
i lokal fackförening med anställning på annat håll eller en person som hos
bolaget har anstäUts för verkstadsarbete. Icke i någotdera av de sistnämnda
fallen torde arbetstagarrepresentan-ten kunna anses vid fullgörandet av sin
uppgift som ledamot av det partssammansatta organet handla i egenskap av
arbetstagare hos bolaget. Enligt de återgivna uttalandena i förarbetena till
ABL skulle således spörsmål om skadeståndsskyldighet för
arbetstagarrepresentanten med avseende på organets beslut vara att bedöma
enligt ABL:s regler. ABL innehåller emellertid inga bestämmelser om
skadeståndsskyldighet för annat för aktiebolag beslutande organ än de normala
beslutsorganen. Detta förhållande synes innebära, att någon genomtänkt och
ändamålsenlig reglering av skadeståndsansvaret icke står till buds med
avseende på beslutsfattare, om vilka här är fråga.

I anslutning till det sist sagda förtjänar
uppmärksammas ett uttalande i remissprotokollet, enligt vilket ett av flera
skäl till att regler om beslutanderätt för arbetstagarsidan har ansetts inte
böra införas direkt i lagen är, att beslutanderätt för arbetstagarsidan inte
bör införas utan att man ingående överväger hur ansvaret för fattade beslut
skall utformas. Möjligen har man härvid tänkt sig, att sädana överväganden även
för aktiebolags del bör ske vid kollektivavtalsförhandlingar och resultera i
koUeklivavtalsbestämmelser om ansvar för fattade beslut. För den händelse så
skulle vara fallet nödgas emellertid lagrådet uttala, att det synes kunna
starkt betvivlas, att ett aktiebolags styrelse kan utan ändring av ABL genom kollektivavtal ej
blott frånhända sig en del av sina beslutsbefogenheter utan även i större eller
mindre utsträckning disponera över tilltänkta beslutsfattares ansvar gentemot
bolaget.

Varken det ovan anförda eller andra synpunkter kan
naturligtvis utgöra hinder mot varje delegation av beslutsbefogenheter i ett
aktiebolag. Att uppgifter inom ramen för den löpande förvaltningen i ett bolag
delegeras till anställda är en praktisk nödvändighet, och med stöd av delegation
fattas en stor mängd beslut av anställda i deras dagliga arbete, exempelvis av
en inköpschef när han beslutar om inköp. Sådan delegation torde emellertid
kännetecknas av att å ena sidan den till vilken uppgiften har delegerats är
skyldig att rätta sig efter anvisningar av det delegerande organet och detta
när som helst kan ingripa i eller återtaga beslutsfattandet samt att å andra
sidan det delegerande organet bär ansvar för skada som har föranletts av
försummelse med avseende på själva delegationen eller av bristande
instruktioner eller bristande övervakning. Det är möjligt, att en delegation av
denna begränsade innebörd kan åtminstone inom ramen för den löpande
förvaltningen ske också till någon som vid fullgörande av delegerade
uppgifter icke kan anses handla i egenskap av anställd i bolaget. Kanske får
det också antagas,

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 78

att
kollektivavtal om delegation får tillerkännas giltighet i så måtto att bolaget
kan bli skadeståndsskyldigt, om det ingriper i beslutsfattandet utan att ha
objektiva skäl därtill.

I belysning av det anförda förefaller det däremot
äventyrligt att vid antagande av den nu föreslagna lagen eller senare vid
kollektivavtalsförhandlingar på basis av densamma utgå från att kollektivavtal
om direkta beslutsbefogenheter för arbetstagarsidan skall i rättspraxis utan
ändring av ABL tillerkännas giltighet i vidare mån än ovan har antytts. Vilka
ingrepp i den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen som man med utgångspunkt
häri må ha skäl att överväga finner sig lagrådet icke ha möjUghet att nu uttala
sig om. Lagrådet vill emellertid framhålla angelägenheten av att en klar och
ändamålsenlig utformning av regler om skadeståndsansvar för fall av
beslutsdelegation kommer till stånd. Oavsett hur beslutanderätt fördelas
mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan, bör det göras klart, att befogenhet
att besluta och skyldighet att ta ansvar skall följas åt.

Det hittills anförda har, såsom betonats, gällt
aktiebolagsrättsliga förhållanden. Det kan tilläggas några synpunkter, som
gäller oavsett om arbetsgivaren är juridisk eller fysisk person. Därvidlag bör
först erinras om vad departementschefen har uttalat i specialmotiveringen till
3 §. Bl. a. sägs där att överenskommelser om medbestämmanderätt inte rubbar
förpliktelser, som åvilar företag t. ex. enligt byggnads-, miljöskydds-,
konkurrensbegränsnings- och annan näringsrättslig lagstiftning,
skattelagstiftning etc. Vidare sägs, att det är parternas sak att finna sådana
former för medbestämmandet att arbetsgivaren fortfarande kan bära det ansvar
som åvUar honom enligt lag eUer offentlig myndighets beslut. En allmän
förutsättning anges dessutom vara, att medbestämmanderätten utformas så att frågan
om det rättsliga ansvaret gentemot samhäUet och tredje man blir löst.

Dessa uttalanden bör väl uppfattas så, att en
yttersta gräns för medbestämmandets omfattning anses ligga däri att
arbetsgivaren måste förbehållas rätt att ingripa för att trygga att med
rörelsen förenade rättsliga förpliktelser gentemot det allmänna och mot tredje
man blir iakttagna. Lagrådet delar denna uppfattning. Vad angår de
slraffsanktionerade förpliktelser, som i många avseenden åvUar näringsidkare,
anses också att en näringsidkare i princip inte kan undgå straffsanktionen
genom överiåtelse av förpliktelse eller genom upplåtelse av ställning (jfr
Thorn-stedt, Om förelagaransvar, särskUt s. 181182). Och skadeståndsrätts-ligt
kan han inte freda sig genom att hänvisa till att avtalsbrott eller skadegörande
handling har uppkommit till följd av beslut, som har fattats av ett särskilt,
med beslutsbefogenheter utrustat organ inom hans företag.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 79

Departementschefen
vid anmälan av lagrådets yttrande:

3
§

Med anledning av vad lagrådet har yttrat under
denna paragraf tUl frågan om förhållandet mellan den associationsrättsliga
lagstiftningen, närmare bestämt den aktiebolagsrättsliga, och kollektivavtal om
medbestämmanderätt för arbetstagarna på företagsledningsområdet vill jag
anmärka följande. Enligt min mening är det, trots att det inte i detta
sammanhang görs några ändringar i ABL eller annan associationsrättslig
lagstiftning, inte riktigt att nalkas den här aktuella problematiken med
utgångspunkt i förutsättningen att associationsrätten har ett i och för sig
givet innehåll, som inte i någon mån kan påverkas av den reform på det
arbetsrättsliga fältet som nu skall genomföras. Frågan om konkurrensen mellan
ABL och medbestämmandelagen kan inte lösas så, att ABL enligt 3 §
medbestämmandelagen ges ett reservalionslöst företräde framför den sistnämnda
lagen. Uppgiften måste i stället i princip vara att förena de regler, som
finns på de båda områdena, och att därvid låta bedömningen av vilket
arbetstagarinflytande som kan uppnäs inom den associationsrättsliga
lagstiftningens ram bU beroende inte minst av de mål som lagstiftaren säger sig
vilja nå genom lagstiftningen på medbestämmanderättsområdet. Mot den bakgrunden
blir det inte rättvisande att fristående söka fastställa vad som är den
associationsrättsliga grunden för en bedömning av hithörande problem och att
låta resultaten bli beroende enbart därav. Och det blir inte heller av större
intresse att fastställa vad som kan anses följa av grunderna för en gången tids
aktiebolagsrättsliga lagstiftning. Den omständigheten att även modern
aktiebolagsrättslig lagstiftning kan sägas bygga på föreställningen, att det
är företrädare för aktieägarna som skaU fatta besluten i aktieägarnas
intresse, är inte längre avgörande när arbetstagarnas anspråk på
medbestämmanderätt får lagstiftningens stöd genom en vilt-syftande
arbetsrättslig reform som är avsedd att gälla för arbetsmarknaden i dess
helhet.

Mot denna bakgrund vill jag hävda att det inte
finns anledning att inta en restriktiv attityd i fråga om möjligheterna att med
stöd av medbestämmandelagen få till stånd kollektivavtal om medbestämmanderätt
för arbetstagarna inte bara i arbetsledningsfrågor och besläktade frågor utan
även på företagsledningsplanet. Att det finns vissa givna gränser är uppenbart
och jag har också varit inne härpå i motiven till det remitterade förslaget.
Men inom de ramarna finns enligt min mening klara möjligheter även till
delegation av rena beslutsbefogenheter. De allmänna villkor för sådan
delegation, som får antas gälla och som berörts av lagrådet, bör kunna tUlämpas
på ett sätt som är avpassat för de nya situationer som blir aktuella. Det är t.
ex. naturligt att sådana anvisningar, som bör kunna ges till den som mottar
delegation av beslutande-

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 80

rätt,
blir utformade i samband med kollektivavtalsförhandlingarna mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Principerna om ansvar för försummelse vid
själva delegationsbeslutet m. m. kan enligt min mening också väntas bli omsatta
på ett ändamålsenligt sätt. Att det om saken stäUs på sin spets kan bli
nödvändigt att ytterst räkna med en rätt för delegerande bolagsorgan att återta
sin beslutanderätt ser jag inte heller som ett stort problem. Som lagrådet har
antytt finns utrymme för att ålägga arbetsgivare skadeståndsansvar om denna
möjlighet utnyttjas på ett oriktigt sätt. När det slutligen gäller ansvaret för
beslut, som fattas i kraft av delegation genom kollektivavtal, kan jag inte
heller se annat än att det finns möjlighet att komma fram till lösningar som
tillgodoser de praktiska behoven. Det är att märka, såsom också har antytts i
remissprotokollet, att problemet får begränsad betydelse i fall där
arbetstagarsidans beslutanderätt bestäms att gälla inom vissa på förhand
fastställda ramar, t. ex. inom ramen för vissa anslag eller liknande. Men även
utanför dessa fall kan jag inte se annat än att det bör vara möjligt att, när det
finns behov av det, reglera även ansvarsfrågan avtalsvägen. Självfallet spelar
det här in vilken rättsUg innebörd som ges åt själva delegationsbeslutet.

Jag står alltså fast vid min uppfattning att de
hithörande problemen bör kunna tills vidare på ett tUlfredsställande sätt lösas
av parterna på arbetsmarknaden och vid behov i rättspraxis. Som jag redan har
förutskickat anser jag dock att hela problemområdet bör ägnas en analys genom
en särskild utredningsinsats och det är min avsUct att ett sådant arbete skall
komma till utförande snarast möjligt.

Till vad lagrådet avslutningsvis uttalat om vissa
gränser i aUmänhet för arbetstagarsidans medbestämmanderätt kan jag ansluta
mig. I tydlighetens intresse bör dock betonas, att vad som sagts där inte
innebär att en arbetsgivare skulle ha möjlighet att genom avtal med tredje man
inskränka en medbestämmanderätt, som redan tillförsäkrats hans arbetstagare
eller deras företrädare.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 81

InU
1975/76: 45 s. 25 ff.

Medbestämmandelagen

Lagens
tillämpningsområde m. m.

I
lagförslagets första sex paragrafer behandlas vissa allmänna avgräns-nings- och
definitionsfrågor. Utöver vad i det följande anförs har utskottet inte funnit
anledning att närmare kommentera dessa paragrafer. I 1 § första stycket anges
att lagen är tiUämplig på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Detta stadgande får betydelse när det gäller att avgränsa en arbetsgivares
privata förhållanden från förhållanden som är hänförliga tUl företaget.
Utskottet tar upp det spörsmålet i samband med reglerna om informationsrättens
omfattning.

Verksamhet som är av religiös, vetenskaplig,
konstnärlig eller annan ideell nalur eller har kooperativt, fackligt, politiskt
eller annat opinionsbildande ändamål är undantagen från lagens
tillämpningsområde såvitt avser verksamhetens mål och inriktning (2 §). Det
innebär att arbetsgivaren inte är förhandlingsskyldig i sådana frågor och att
kollektivavtal inte heller kan träffas därom. Som framgår av propositionen
omfattas bl. a. tidningsföretag av denna bestämmelse (se även KU:s yttrande,
bil. 6).

I motionen 2396 av herrar Bergman i Göteborg (s)
och Nordberg (s) yrkas att riksdagen skall uttala att allmännyttiga
bostadsföretag skall innefattas under 2 §. Som skäl härför åberopas att sådana
företag är demokratiskt styrda genom att kommun skall utse samtliga ledamöter i
företagets styrelse.

För offentlig verksamhet föreslås, som utskottet
senare skall behandla, särskilda regler för bestämmande av vilka frågor som
omfattas av arbetstagarinflytande genom förhandlingar och avtal. De reglerna
omfattar emellertid inte privaträttsligt organiserade företag med särskUda
uppgifter som bestämts av stat och kommun. Som framgår av departementschefens
uttalande (bU. 1, s. 527) skall emellertid för sådana företag gälla undantaget
för verksamhetens mål och inriktning. Detta står i överensstämmelse med de
allmänna motiven tUl bestämmelsen i 2 § som bl. a. innebär att
arbetstagarinflytandet i mål- och inriktningsfrågor bör vika när sådana frågor
avgörs på demokratisk väg i annan ordning. De allmännyttiga bostadsföretagen
tillhör utan tvivel denna kategori. Med hänvisning härtill och då uppräkningen
i 2 § inte är avsedd att vara uttömmande biträder utskottet motionen i nu
förevarande del. Någon ändring i lagtexten kan inte anses påkallad.

Däremot kan utskottet inte biträda motionen i
övriga delar som innebär att riksdagen skall göra ett uttalande om att för de
allmännyttiga bostadsföretagens del skall slutas ett huvudavtal av samma
innebörd som det som preliminärt ingåtts på den offentliga sektorn (se bU. 3).

6
Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 137

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 82

Ett
sådant uttalande skulle stå i strid med principen att kollektivavtal skall
träffas på grundval av parternas frivilliga överenskommelse. I den delen
avstyrks alltså motionen.

Medbestämmandelagen utgår från den vedertagna
principen att speciallag tar över allmän lag. Enligt 3 § gäller därför att om
i lag eller med stöd av lag meddelats särskild föreskrift som avviker från medbestämmandelagen
gäller den föreskriften. Exempel på sådana föreskrifter finns i andra
arbetsrättsliga lagar, såsom anställningsskyddslagen, förtroendemannalagen,
studieledighetslagen och sjömanslagen. Men även lagar som reglerar företagens
verksamhet kan begränsa medbestämmandelagens räckvidd. Det gäller exempelvis
byggnadslagstiftning, skatteregler, lagstiftning om mUjöskydd och
konkurrensbegränsning.

En fråga som visat sig kontroversiell är
förhållandet mellan den associationsrättsliga lagstiftningen och
medbestämmandelagen. Enligt grundsatsen i 3 § tar bestämmelser i
aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar över medbestämmandelagen
om reglerna kommer i konflikt med varandra. Fråga har därvid uppkommit i vad
mån den associationsrättsliga lagstiftningen lägger hinder i vägen för
kollektivavtal varigenom beslutanderätten helt eller delvis förs över på de anställda
eller företrädare för dem. Departementschefen menar att ett sådant överförande
normalt är möjligt. Avtal bör enligt hans uppfattning kunna träffas om
medbestämmanderätt i beslut som det enligt aktiebolagslagsliftningen tiUkommer
styrelsen eller verkställande direktören att fatta under den allmänna
förutsättningen att medbestämmanderätten utformas så att frågan om det
rättsliga ansvaret gentemot samhället och tredje man blir löst. Vissa gränser
för beslutsdelegation finns dock enligt departementschefens uppfattning. Det
torde inte vara möjligt att delegera beslutanderätten i sådan omfattning att en
styrelse därigenom i praktiken frånträtt sin ställning. Inte heller är det
enligt vad som anförs möjligt att genom kollektivavtal tUl annat organ överflytta
bestämmanderätt i frågor som enligt aktiebolagslagen är förbehållen
bolagsstämma.

Lagrådet har i ett utförligt resonemang satt i
fråga departementschefens slutsatser beträffande möjligheterna till
beslutsdelegation i aktiebolag. Lagrådet finner det anmärkningsvärt att
förhållandet mellan kollektivavtal rörande företagsledning och den
associationsrättsliga författningsregleringen blivit ofullständigt belyst och
betonar att frågan under lagstiftningsärendets fortsatta behandling bör
uppmärksanunas mera ingående.

Lagrådet synes mena att den rättsliga
konstruktionen av aktiebolag ger anledning tUl tvivel, huruvida direkta
beslutsbefogenheter för arbetstagarrepresentanter låter sig förena med
aktiebolagslagen. I anslutning tUl det av departementschefen förda resonemanget
om möjlighet för

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 83

styrelse
att delegera beslutanderätt tar lagrådet upp ansvaret gentemot bolaget för
skada som kan åsamkas detta. Lagrådet påpekar att aktiebolagslagen inte
innehåller bestämmelser om skadeståndsskyldighet för annat för bolaget
beslutande organ än det normala beslutsorganet. För den händelse man tänkt sig
att ansvarsfrågan skall kunna regleras genom kollektivavtal betvivlar lagrådet
att ett aktiebolags styrelse utan ändring i aktiebolagslagen i större eller
mindre utsträckning kan disponera över tilltänkta beslutsfattares ansvar
gentemot bolaget.

Lagrådet utesluter emellertid inte att delegation
tUl ett organ med arbetstagarinflytande i viss omfattning kan vara möjlig
åtminstone inom ramen för löpande förvaltning. Sådan delegation förekommer i
stor omfattning till olika befattningshavare i bolag men kännetecknas då av en
skyldighet att rätta sig efter instruktioner från det delegerande organet och
en ovillkorlig rätt till återkallelse av delegationen. Det delegerande organet
bär å andra sidan ansvar för skada som har föranletts av försummelse med
avseende på själva delegationen eller av bristande instruktioner eller
bristande övervakning. Lagrådet hänvisar tiU dessa regler och uttalar vidare
att det kanske får antas att kollektivavtal om delegation får tillerkännas
giltighet i så måtto att bolaget kan bli skadeståndsskyldigt om det ingriper i
beslutsfattandet utan att ha objektiva skäl därtiU.

Mot bakgrund av det anförda säger lagrådet att det
förefaller äventyrligt att anta att kollektivavtal om direkta
beslutsbefogenheter för arbetstagarsidan skall i rättspraxis tillerkännas
gUtighet i vidare mån än vad lagrådet antytt. Vilka ingrepp i den
aktiebolagsrättsliga lagstiftningen som man med utgångspunkt häri kan ha skäl
att överväga har lagrådet inte ansett sig ha möjlighet att uttala sig om.
Oavsett hur beslutanderätten fördelas mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan
bör enligt lagrådets mening reglerna utformas så att befogenhet att besluta
och skyldighet att ta ansvar skall följas åt.

I
samband med att lagrådets yttrande anmäldes vid regeringssammanträde gjorde
departementschefen vissa uttalanden som visar att han har ett annat synsätt än
lagrådet på möjligheterna att förena medbestämmandelagens regler med
aktiebolagslagen. Enligt departementschefen kan aktiebolagslagen inte ges
reservalionslöst företräde. Bedömningen av vilket arbetstagarinflytande som kan
uppnås inom den associationsrättsliga lagstiftningens ram blir beroende inte minst
av de mål lagstiftaren säger sig vUja nå genom lagstiftningen på
medbestämmandeområdet. Departementschefen hävdar att det bör vara möjligt att
med stöd av medbestämmandelagen få tUl stånd kollektivavtal om medbestämmanderätt
för arbetstagarna inte bara i arbetsledningsfrågor och besläktade frågor utan
även på företagsledningsplanet.

I anslutning tUl tidigare redovisade resonemang om
möjlighet tUl delegation av rena beslutsbefogenheter säger departementschefen
att de

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 84

allmänna
reglerna om delegation får anses gälla och att problemen om ansvar för beslut
synes kunna lösas genom kollektivavtal. Ytterst får man räkna med att ett
delegerande beslutsorgan har rätt att återta sin beslutanderätt men att ett
sådant återtagande sker under skadeståndsansvar, om fog saknas för
återtagandet.

Departementschefen står alltså fast vid sin
uppfattning att problemen t. v. bör kunna på ett tillfredsställande sätt lösas
av parterna på arbetsmarknaden och vid behov i rättspraxis. Departementschefen
hänvisar vidare lill att hela problemområdet bör analyseras genom en särskild
utredningsinsats. Det är hans avsikt att ett sådant arbete skaU komma tUl
utförande snarast möjligt.

I ett par motioner behandlas frågan om sambandet
mellan aktiebolagslagen och medbestämmandelagen. I centerpartiets partimotion
2430 påtalas den rättsosäkerhet som kan uppkomma på området. Motionärerna vill
alt den aviserade utredningen snarast kommer till stånd och att i avvaktan
härpå den av lagrådet uttalade regeln om sambandet mellan beslutsbefogenhet och
ansvarsskyldighet skall upprätthållas.

I moderata samlingspartiets motion 2494 riktas
kritik mot departementschefen för att han inte följt lagrådets uppfattning.
Motionärerna åberopar lagrådets argumentering som ett skäl för att undanta
foretags-ledningsfrågorna från medbestämmandelagen. Det allmänna spörsmålet om
företagsledningsfrågor skall inbegripas under lagen tar utskottet upp i ett
senare sammanhang.

Herr Wennerfors (m) anser i motionen 2500 att det
är otUlfreds-ställande att riksdagen på det arbetsrättsliga området inför en ny
lagstiftning som direkt kolliderar med annan lagstiftning. Motionären vill
därför ha en utredning om kollisionen mellan medbestämmandelagen i fråga om
företagsledningsfrågor och aktiebolagslagen och annan lagstiftning som
reglerar befogenheter och ansvar för företagen.

Av den tidigare redovisningen framgår att det finns
olika uppfattningar om möjligheterna att förena den nya lagen med associationsrättslig
lagstiftning. De olika uppfattningar som lagrådet och departementschefen
redovisar medför med nödvändighet att osäkerhet uppkommer om rättsläget. Det
bör dock samtidigt framhållas att uppfattningarna på en viktig punkt synes
stämma överens, nämligen i fråga om möjligheten att återkalla delegation tUl
arbetstagarorganisation. Sådan återkallelse sker dock under skadeståndsansvar.
Det är angeläget att den påtalade osäkra situationen snarast klaras ut då den
eljest kan utgöra ett hinder att få till stånd kollektivavtal på medbestämmandeområdet.
Det utredningsarbete som departementschefen utiovat bör därför bedrivas
skyndsamt. Det är också väsentligt att frågorna får en allsidig belysning.
Enligt utskottets uppfattning bör förutom regeringskansliets expertis på
lämpligt sätt anlitas sakkunskap från exempelvis rättsvetenskapligt håll och
från parterna på arbetsmarknaden. Det är

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 85

önskvärt
att arbetet bedrivs med inriktning på att lagändringar som kan visa sig
erforderliga kan genomföras före medbestämmandelagens ikraftträdande den 1
januari 1977. Vad utskottet i anslutning till motionerna anfört i den aktuella
frågan bör regeringen underrättas om.

De
associationsrättsliga problem som ovan behandlats aktualiserar frågan om en
mera genomgripande förändring av aktiebolagslagstift-ningen med sikte på att
öka arbetstagarnas inflytande. Denna fråga togs upp redan i den under allmänna
motionstiden väckta motionen 1107 av herrar Hörberg (fp) och Jonsson i Alingsås
(fp). Motionärerna begärde en parlamentarisk utredning.

I
propositionen (s. 204) säger departementschefen att det nämnda
utredningsarbetet om associationsrätten och medbestämmandelagen också bör
kunna skapa ett underlag för att när förutsättningar föreligger att inleda ett
utredningsarbete av det slag som berörs ta stäUning tUl vilken inriktning som
arbetet bör ges.

Utskottet delar departementschefens uppfattning och
förutsätter att en parlamentarisk utredning tillsätts så snart det är möjligt.
I sak innebär detta att motionärernas önskemål om utredning kan bli
tillgodosett. Motionen synes inte behöva föranleda någon åtgärd.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 86

Bilaga 2 Det remitterade förslaget

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i
arbetslivet

Härigenom föreskrives att 32 och 57
§§ lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 § Mellan parter som träffar
kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor bör, om
arbetstagarparten begär det, även träffas kollektivavtal om medbestämmanderätt
för arbetstagama i frågor som avser ingående och upphörande av
anställningsavtal, ledningen och fördelningen av arbetet och verksamhetens
bedrivande i övrigt.

/ kollektivavtal om medbestämmanderätt
kan, med beaktande av vad som föreskrives i 3 §, bestämmas att beslut som
annars skulle fattas av arbetsgivaren i stället skall fattas av företrädare för
arbetstagarna eller av ett särskilt inrättat partssammansatt organ.

57 § Arbetstagarorganisation skall
ersätta uppkommen skada, om den i tvist som avses i 33 eller 34 § har föranlett
eller godkänt felaktig till-lämpning av avtal eller av denna lag och organisationen
har saknat fog för sin ståndpunkt i tvisten. Detsamma gäller om organisationen
har saknat fog för förklaring enligt 39 §.

Arbetstagarorganisation svarar
vidare för skada som tillfogas arbetsgivaren genom att företrädare för
organisationen i förhållande till honom missbrukar sin ställning som ledamot i
särskilt genom avtal inrättat beslutsorgan eller på annat jämförligt sätt
föranleder felaktig tillämpning av avtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Kollektivavtal, som har ingåtts
före lagens ikraftträdande och som innefattar avvikelse från 57 § andra
stycket, gäller i den delen endast om avtalet har tiUkommit för att utgöra
sådan avvikelse.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 87

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1977-03-29

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson,
justitierådet Mannerfelt, justitierådet Welamson.

Regeringen har den 17 mars 1977 på
hemställan av statsrådet Ahlmark beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i
arbetslivet.

Förslaget, som finns bilagt detta
protokoll har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Olof Bergqvist.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

I. Lagrådet vill inledningsvis
uttala sin anslutning till vad i remissprotokollet anförs därom, att
omfattande och betydelsefulla medbestämmandeavtal i en mångfald ämnen kan
träffas utan att man behöver hysa några som helst tvivel om deras ställning av
fullt bindande avtal. De frågor som nu är av intresse hänför sig endast till
medbestämmandeavtal, varigenom direkta beslutsbefogenheter anförtros åt
arbetstagarrepresentanter eller åt ett särskilt organ med mer eller mindre
starkt inslag av arbetstagarrepresentation. Avtal av sådan innebörd
aktualiserar vissa problem oberoende av företagsform. Företrädesvis är det
emeUertid förhållandena i aktiebolag och vissa andra associationer som
härvidlag tilldrar sig intresset. Det är, såsom också framhåUs i
remissprotokollet, inför perspektivet av medbestämmandeavtal inom området för
den egentiiga företagsledningen som frågan om förhållandet meUan MBL och den
associationsrättsliga lagstiftningen blir mest akut.i

De antydda begränsningarna av
området för hithörande problem föranleder emellertid inte, att problemen
skulle kunna betecknas som föga betydelsefulla. Det i remissprotokollet angivna
förhållandet, att de fackliga kraven på medbestämmande i form av
beslutanderätt åtminstone hittills inte har riktats mot de övergripande och
större företagsledningsfrågorna, medger inte några slutsatser för framtiden.
Och de problem, som medbestämmandeavtal om direkta beslutsbefogenheter på
företagsledningsområdet kan aktualisera, synes ha en högst realistisk bakgrund
däri, att var för sig legitima intressen på arbetstagarsidan och på ägarsidan
i ell aktiebolag kan länkas skarpt bryta sig mot varandra och att endera
sidans eller båda sidornas intressen kan komma att stå mot borgenärsintressen
eller andra tredjemansintressen. Detta kan belysas av exem-

1 Vad som i det följande anförs
beträffande aktiebolag torde ha i huvudsak motsvarande tillämpning beträffande
ekonomiska föreningar och vissa andra juridiska personer.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 88

pelvis
spörsmål om nedläggning av ett företag eUer av viss gren av dess verksamhet. Om
arbetstagarsidan i frågor av detta slag har förhandlat sig till vissa direkta
beslutsbefogenheter i medbestämmandeavtal, har den med säkerhet avsett att
arbetstagarnas intresse av fortsatt sysselsättning skall kunna så långt möjligt
tillgodoses även till priset av en ekonomisk förlust för arbetsgivaren.
Problemet, hur långl elt medbestämmandeavtal skaU få effekt i fall av denna
typ, kan inle ses som en fråga, hur arbetsgivaren skall kunna skyddas mot skada
genom att arbetstagarsidan i något särskilt fall söker utnyttja formella
befogenheter på ett sätt som strider mot avsikten med avtalet (jfr
remissprotokollet s. 13).

II. I
remissprotokollet (s. 13) antar departementschefen såsom en utgångspunkt för
den fortsatta behandUngen av ämnet följande uttalande av expertgruppen:

"Medbestämmandeavtalet blir bindande som andra
kollektivavtal och överträdelse av avtalet på arbetsgivarens sida blir liksom
andra kollektiv-avtalsbrott skadeståndsgrundande. Lika litet som annars när
någon som är rättsligt självständig har utsett annan att handla på sina vägnar
kan däremot i detta sammanhang den utsedde göra anspråk på att mot sin
huvudmans vilja få fortsätta att företräda denne i den meningen, att
huvudmannen även i fortsättningen kan bindas i förhållande till utomstående.
En sådan verkan av ett medbestämmandeavtal skulle i princip vara oförenlig med
allmänna grundsatser om självständiga personers och sammanslutningars rätt att
ytterst själva råda över sin rättsliga ställning."

I anslutning till expertgruppen uttalar
departementschefen vidare, att ett frångående i princip av denna utgångspunkt
skulle innebära att man fick överväga djupgående ingrepp i det hittills
gällande regelsystemet. Man skulle därmed, tillägger departementschefen bland
annat, vara "inne på betydligt mera vidsträckta frågor om inflytande för
de anställda i nya former, och till dessa frågor kan någon ställning inte tas
utan ett omfattande utredningsarbete".

Beträffande den återkallelighetsprincip som sålunda
utgör själva grundvalen för den nu förevarande lagrådsremissen vill lagrådet
först framhåUa, att principen inte var berörd i den remiss angående MBL, var-över
lagrådet tidigare yttrat sig. En första antydan från vederbörande
departementschefs sida om en sådan princip gjordes i hans anförande med
anledning av lagrådets yttrande på följande sätt: "Att det om saken ställs
på sin spets kan bli nödvändigt att ytterst räkna med en rätt för delegerande
bolagsorgan att återta sin beslutanderätt ser jag inte heUer som elt stort
problem" (prop. 1975/76: 105 BU. 1 s. 529). Till tolkningen av det
citerade uttalandet har expertgruppen lämnat bidraget: "Vad som här har åsyftats
torde inte vara en allmän rätt att häva medbestämmanderättsavtalet under
påstående om avtalsbrott av motparten (jfr 31 § MBL), utan enbart rätt att i
det enskilda fallet undvika skada om ett medbestämmanderättsavtal skulle komma
att utnyttjas på ett oriktigt sätt" (PM s. 46 f.).

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 89

Expertgruppen har i sin PM (s. 46
ff.) utvecklat uppfattningen, att departementschefens uttalande står i
samklang med vad som aUmänt anses gälla inom förmögenhetsrätten i fråga om
återkallelse av fullmakt och uppdrag och vissa därmed närbesläktade former av
bemyndigande att företräda annan eller att sköta annans angelägenheter. Det
nyss citerade uttalandet i nu förevarande remissprotokoll ger intrycket, att den
ifrågavarande återkallelighetsprincipen erbjuder en lösning som självklart följer
av allmänna avtalsrättsliga grundsatser.

Enligt lagrådets mening kan man
emellertid inte utan vidare utgå från att allmänna avtalsrältsliga grundsatser
om återkallelighet av uppdrag och liknande låter sig otvunget tillämpa på
avtalsförhållanden av den innebörd det nu gäller. De uppdrag och likartade
rättsförhållanden, beträffande vilka en återkallelserätt allmänt anses gälla,
torde kännetecknas av att det typiskt sett i första hand ligger i
uppdragsgivarens intresse att uppdraget blir utfört. Att man på samma sätt har
att behandla avtalstyper, som till det yttre framstår som uppdragsförhållanden
men där det centrala avtalsinnehållet är just alt "uppdragsgivaren"
skall ge avkall på sin beslutanderätt till förmån för
"uppdragstagarens" eget intresse av att få bestämma, synes långt
ifrån givet.i

I själva verket synes det heller
inte vara fråga om att allmänna grundsatser rörande återkallelighet av uppdrag
tänkts få en motsvarande till-lämpning på förevarande område. Därvidlag må
först uppmärksammas den särskilda sanktion, som återkallelse av delegation
enligt medbestämmandeavtal kan medföra, nämligen skadestånd som inte är
begränsat till ekonomisk skada. Det skadestånd som vid normala
uppdragsförhållanden kan vara förbundet med återkallande är begränsat till den
ekonomiska skada uppdragstagaren kan lida genom att inte längre få företräda
huvudmannen, dvs. det motsvarar i allmänhet den ersättning uppdragstagaren
kunnat påräkna för uppdraget. Risken för sådant skadestånd kan naturligtvis
medföra effekten, att huvudmannen drar sig för att återta sin beslutanderätt,
men det är inte denna effekt som skadeståndet i sådana sammanhang väsentligen
syftar tiU. Det skadestånd som ifrågakommer, om arbetsgivare återtar en i
medbestämmandeavtal gjord delegation av beslutanderätt, skall däremot i första
hand fylla funktionen att just avhålla arbetsgivaren från att besluta. Man
sätter därmed i

1 Se AlménrEklund, Lagen om avtal,
9 uppl. s. 60 (noter här uteslutna):

"Huruvida i-------- fall, då fullmakten utfärdals i fullmäktigens eget in

tresse, det i själva verket föreligger en fullmakt, eUer om icke fastmera den

s. k. fullmakten innefattar en överlåtelse av fullmaktsgivarens rätt mot tredje

man, kan emellertid vara föremål för olika menmgar. I förevarande lagstift

ning har man icke tagit ståndpunkt till detta eller andra med frågan om oå

terkalleliga fullmakter sammanhängande spörsmål. Finnas sådana fuUmakter,

har naturligtvis en återkallelse av fullmakten icke någon verkan." Jfr
noten å

s. 48 i expertgmppens PM. Det är en sak för sig, att man i frågan, hur be

tungande en rättslig förpliktelse kan få bU, har att räkna med vissa yttersta

gränser beträffande alla slag av avtal. Sådana gränser, inom förmögenhetsrät

ten i första hand representerade av 36 § avtalslagen, torde i sammanhanget

vara av underordnat inttesse.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 90

det aktuella sammanhanget ett pris på gmndsatsen om
självständiga personers och sammanslutningars rätt att ytterst själva råda
över sin rättsliga ställning. I samma mån som ett allmänt skadestånd åläggs
någon just därför att han bestämmer över sina angelägenheter, i samma mån har
man gjort ett intrång i själva den nämnda grundsatsen. Att ett skadestånd som
avser annat än direkt ekonomisk förlust utgår innebär nämligen, att man
förnekar rättsenligheten i det handlande som utgör gmnden för skadeståndet.

Det bör här också uppmärksammas
att, såsom redan har antytts, den tilltänkta återkallelserätten inte avsetts
vara en rätt att för framtiden befria sig från medbestämmandeavtalet i dess
helhet; häremot har 31 § MBL ansetts utgöra hinder. Det får antagas att
motsvarande tänkts gälla i fråga om upphävande för framtiden av den
ifrågavarande beslutsbefogenheten, även om denna utgör endast en del av vad
som regleras i medbestämmandeavtalet (jfr 31 § tredje stycket MBL). Vad det är
fråga om synes därmed inte heller i detta hänseende vara en sådan återkallelserätt
som i normala uppdragsförhållanden följer av allmänna avtalsrättsliga
principer utan i stället om någonting som mera träffande kan betecknas
stoppningsmöjlighet.

Med det anförda har lagrådet velat
framhålla, att lösningen av de i lagrådets tidigare yttrande berörda problemen
näppeligen synes vara på förhand given av avtalsrättsliga principer för
uppdragsförhållanden och liknande avtalstyper och att den lösning, åt vilken
remissprotokollet ger uttryck, knappast heller kan sägas innebära att sådana
principer utan vidare överförs till förevarande område.

III. Det är terminologiskt viktigt
att fasthålla att den återkallelserätt, varom remissprotokollet talar och som
här benämns stoppningsmöjlighet, är en "rätt" att förhindra att
arbetsgivaren blir bunden gentemot tredje man eller att eljest ett av
arbetstagarorgan fattat beslut sätts i verket, alldeles oavsett om utövandet
av "rätten" medför skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren eller ej.
I vilken utsträckning det härvidlag kan bli fråga om skadestånd är i själva verket
det centrala problemet i förevarande sammaiUiang. Tills vidare skall
emellertid detta problem lämnas åsido. Innan lagrådet går in härpå skall
uppmärksamheten ägnas åt vilka former för beslutsdelegation som är förenliga
med den förutsatta principen om stoppningsmöjlighet.

Det kan då först konstateras, att
några svårigheter inte uppkommer beträffande medbestämmandeavtal som ger
arbetstagarorgan rätt att inom visst område påkalla att arbetsgivaren fattar
beslut i enlighet med dess önskemål. Detsamma gäller, om avtalet visserligen
utformas som en

1 Härtill kan exempelvis erinras om
rättsgrundsatsen, att utfästelse att framdeles köpa fastighet ej är bindande
för avgivaren. Denna rättsgrundsats har antagits innebära ej blott att något
köp ej kan framtvingas pä grund av sådan utfästelse utan även atl underlåtenhet
att infria den icke medför skyldighet att utge skadestånd för avtalsbrott
enligt allmänna regler. Se NJA 1974 s. 526.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 91

rätt
för organet att besluta i visst ämne men det framgår att det ankommer på
arbetsgivaren att verkstäUa beslutet. (Under termen verkstäUighet inbegrips
här aUa sådana åtgärder som ifrågakommer för att arbetsgivaren skall kunna bli
bunden gentemot tredje man.) Stoppningsmöjlighet föreligger i sådana faU aUtid
och kan utnyttjas genom att arbetsgivaren vägrar att fatta beslut eUer att
verkställa fattat beslut.

På samma sätt synes man ha att bedöma det fall, att
arbetstagaror-gans beslutsfunktion enligt medbestämmandeavtal är förenad med
rätt att agera utåt med stöd av en för det särskilda fallet utfärdad fullmakt.
Om arbetsgivaren får begränsa fullmakten till behörighet att fatta och
verkställa ett beslut av specificerat innehåU, är ju hans faktiska möjlighet alt
stoppa ett sådant beslut tillgodosedd. Den ifrågavarande beslutsformen synes i
förevarande hänseende helt likvärdig med en befogenhet att fatta beslut, som
det ankommer på arbetsgivaren att verkställa.

Låt oss emellertid antaga, att medbestämmandeavtal
avser behörighet för arbetstagarorgan att företräda arbetsgivaren på visst
område, endera genom att avtalet självt ger uttryck åt sådan behörighet eller
genom att däri föreskrivs förpliktelse för arbetsgivaren att utfärda en
åtminstone tills vidare gällande fullmakt för arbetstagarorganet. För att det
för sådana fall skall bli meningsfullt att tala om en återkallelserätt av den
innebörd som förutsätts i remissprotokollet, måste det tydligen finnas någon
garanti för att arbetsgivaren får tillfälle att utöva den. En viss sådan
garanti skulle väl i och för sig kunna vinnas genom föreskrift om skyldighet
för arbetstagarorganet att understäUa arbetsgivaren fattat beslut. Det
remitterade förslaget upptar emeUertid inte någon sådan föreskrift. En med
underställningsskyldighet förenad behörighet för arbetstagarorgan förefaller
knappast heller kunna vara av något särskilt värde från arbetstagarsynpunkt i
jämförelse med en befogenhet att fatta beslut, som arbetsgivaren skall
verkställa. Det synes med hänsyn till det anförda ligga i linje med
remissprotokollets intentioner, att någon sådan behörighet för
arbetstagarorgan att företräda arbetsgivaren som nu diskuterats inte skall
kunna skapas genom medbestämmandeavtal.

En särskild form av beslutsdelegation tilldrar sig
i detta sammanhang uppmärksamhet, nämligen den beslutsdelegation som i företag
av någon storleksordning måste ske till skilda personer i deras egenskap av anställda.
Med befattning som exempelvis inköpschef eUer personalchef följer en viss
ställningsfuUmakt. Man kan nu fråga sig, huruvida ett medbestämmandeavtal kan
förenas med principen om stoppningsmöjlighet i fråga om fattade beslut i det
fall att avtalet går ut på att arbetsgivaren efter anvisning av
arbetstagarsidan skall anstäUa någon i sådan befattning. Ä ena sidan kan
hävdas, att arbetsgivaren inte skulle ha mindre möjlighet att stoppa beslut som
befattningshavaren avser att fatta och effektuera med stöd av sin
ställningsfullmakt än arbetsgivaren skulle ha haft om han fritt hade tUlsatt
denne. Ä andra sidan kan de be-

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 92

gränsade
möjligheter att stoppa beslut som föreligger vid denna typ av delegation bli
särskUt kännbara, när arbetsgivaren inte får fritt utvälja en person som har
hans förtroende. I likhet med expertgruppen (PM s. 66) anser lagrådet, att
arbetstagarsidan inte kan med giltig verkan i medbestämmandeavtal uppnå, att
arbetsgivaren vid skadeståndsansvar skall i dylik befattning tillsätta vilken
som helst person som arbetstagarsidan anvisar men att arbetsgivaren blir
pliktig att följa ett personförslag mot vilket i och för sig ingen befogad
invändning kan riktas. Möjligen får man emellertid göra den begränsningen, att
det skall röra sig om en med ställningsfullmakt förenad befattning som under
alla omständigheter förutsätts skola finnas i företaget. Framförs från
arbetstagarsidan krav på inrättande av ny sådan befattning synes frågan, i vad
mån den förutsatta "återkallelserätten" skall innefatta någon
realitet, bli mer accentuerad.

Det sagda kan sammanfattas så, alt en
återkallelserätt i remissprotokollets mening torde förutsätta att
arbetstagarsidan inte kan genom medbestämmandeavtal uppnå någon egentlig
behörighet att utåt företräda arbetsgivaren.

IV. Det i
föregående avsnitt anförda har tagit sikte på den tekniska utformningen av
medbestämmandeavtal. Lagrådet övergår nu tiU det centrala problemet, nämligen i
vad mån ett beslut kan med hänsyn till beslutets innehåll stoppas
sanktionsfritt.

I detta sammanhang må först återges ett uttalande i
remissprotokollet (s. 17 f.):

"Gränsdragningen blir i princip en
avtalstolkningsfråga som den rättstillämpande instansen ytterst får lösa med
ledning av vad som uttryckligen sagts i avtalet och, där det inte räcker, av
rättspolitiska och andra skälighetssynpunkler. Närmare kan man enligt
expertgruppens mening knappast komma när det gäller att göra en allmän
bedömning av problemet på förhand."

Departementschefen har ställt sig bakom detta
uttalande av expertgruppen. Visserligen innehåller remissprotokollet i samma
ämne andra uttalanden, vilka synes uttrycka andra ståndpunkter (s. 15 och 17).
Med hänsyn till expertgruppens och departementschefens fortsatta behandling av
ämnet kan det emellertid inte råda något tvivel om att det är det här citerade
uttalandet som är det representativa. Denna behandling genomsyras nämligen av
just inställningen, att utrymmet för att säga någonting genereUt är ringa,
eftersom det gäller en tolkning av medbestämmandeavtal som inte kan göras
förrän man har ett givet avtal framför sig.

Den fråga det här gäller kan formuleras på olika
sätt, beroende av på vilket stadium den aktualiseras. Redan när en
arbetstagarpart utformar det förslag till medbestämmandeavtal som han avser att
framlägga för motparten i avtalsförhandlingar måste han söka göra klart för
sig, i vad

s. 93 Kontrollera mot PDF

mån
förslagets innehåll är sådant att brott mot ett avtal i enlighet med förslaget
skulle kunna föranleda skadestånd för arbetsgivaren. Därvid måste han givetvis
tolka sitt eget förslag i den meningen, att han preciserar vad det är han
åsyftar. Om han därvid skulle säga sig, att han inte åsyftar något annat än som
går att genomdriva med lagliga medel, torde han snart finna att han rört sig i
en cirkel. Vad han viU veta är, vad som går att genomdriva med lagliga medel,
och därvid hjälper honom ingen avtalstolkning. På motsvarande sätt ter sig
arbetsgivarsidans bedömning av ett framlagt avtalsförslag.

För den händelse arbetsgivarparten inte viU
acceptera motpartens avtalsförslag, kan så fråga uppkomma, humvida
arbetstagarsidan skall tillgripa stridsåtgärd. Därvid inställer sig det
allvarliga spörsmålet, om stridsåtgärden blir lovlig. Åtminstone såvitt gäller
den s. k. kvarlevande stridsrätlen (jfr PM s. 53) och troligen även eljest
(se prop. 1975/76: 105 Bil. 1 s. 472, jfr dock s. 526 f) torde åtgärdens
lovlighet slå och falla med lagligheten av den klausul för vilken man går till
strid.

Redan av det anförda torde otvetydigt framgå, att
det aktuella problemet ingalunda är en fråga om avtalstolkning. Det är en
fråga om avtalsfrihetens gränser. Givetvis kan inte parter med laga verkan
avtala om vad de med laga verkan får avtala om.

När etl avtal träffas, kan det självfallet bli
aktuellt att tolka avtalet, bland annat för att se om det håller sig inom
medgivna gränser för avtalsfriheten. Därvid är det rimligt att, såvitt dess
ordalydelse och parternas avsikter vid avtalsförhandlingarna medger det, ge
avtalet en tolkning som innebär att det inte överskrider gränserna för
avtalsfriheten. Men i fråga om fastställandet av dessa gränser kan man aldrig
komma någon vart genom att tolka avtal. Vad ett avtal går ut på är en sak, vad
det med laga verkan får gå ut på är en annan; medan det förra är en fråga om
tolkning av avtalet, är det senare ett spörsmål att besvara fristående
därifrån. Genom att sammanställa resultaten av de två operationerna får man
svaret på frågan, i vad mån ett konkret avtal är giltigt eller m. a. o. kan
upprätthåUas med skadestånd för avtalsbrott.

Det är enligt lagrådets mening viktigt att
fasthålla det nu utvecklade förhållandet mellan avtalstolkning och rättslig
gränsdragning. Om man inte gör det, kan man nämligen förledas att tro, att det
här är fråga om någonting som måste bedömas i efterhand enligt varje träffat
avtal. Därmed övervältrar man problemen på i första hand avtalsslutande parter
och i andra hand rättstillämpande myndigheter, medan det i själva verket är
lagstiftarens sak att utstaka gränserna så, att både avtalsslutande parter och
rättstillämpande myndigheter erbjuds rimlig vägledning.

V. RemissprotokoUet ger i och för sig knappast
onaturligt mot den nyss angivna bakgrunden ytterst knapphändig upplysning när
det gäller hållpunkter för bedömning av frågan, var gränserna för avtalsfrihe-

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 94

ten
i förevarande hänseende går. Det ger därvidlag intet utöver vad som redan
antytts i lagrådsremissen angående MBL. De enda gränser som nu förevarande
lagrådsremiss ger uttryck åt är att "medbestämmandeavtal inte kan träffas
eller upprätthållas i den mån de skulle innebära hinder för arbetsgivaren att
rätta sig efter tvingande lag eller offentlig myndighets beslut" (s. 15).
Lagrådet har fullt klart för sig, att uppgiften att söka närmare precisera här
aktuella gränser för avtalsfriheten är svår. Det oaktat anser sig lagrådet ha
anledning att i det närmast följande antyda några hänseenden, i vilka en mera
preciserad gränsdragning från lagstiftarens sida bör kunna krävas.

Därvid må uppmärksamheten först ägnas åt
grundsatsen, att arbetsgivare inte skall kunna genom medbestämmandeavtal
förmås att handla i strid mot tvingande lag. Samma grundsats kan också
uttryckas så, att arbetsgivare inte skall kunna ådömas skadestånd för
avtalsbrott om hans handlande varit påkallat för att iakttaga tvingande lag.
För en del tänkbara situationer torde den sålunda uttryckta gränsen vara klar
nog. Belräffande ett flertal praktiskt betydelsefuUa typfall synes emeUertid en
precisering önskvärd. Detta kan illustreras av följande exempel. Låt oss
antaga, att arbetstagarsidan i ett medbestämmandeavtal har tiUerkänts vetorätt
mot företagsnedläggning. Vi tänker oss vidare, att arbetsgivaren mot
arbetstagarsidans veto nedlägger företaget under påstående att nedläggning är
nödvändig för att de anställdas källskatter skall kunna betalas och för att
arbetsgivaren skall undgå ansvar för brott mot uppbördslagen. Efter nedläggningen
blir källskatterna rätteligen betalda. Arbetstagarsidan gör nu gällande, att
detta hade kunnat ske, även om driften fortsatts, och att arbetsgivaren därför
inte kan undgå skadestånd för kollektivavtalsbrott. Man ställs här inför
frågan, humvida arbetsgivaren för det fall att bevisbördan inte skall anses
åvila arbetstagarsidan måste för att rättfärdiga sitt handlande visa att
källskatterna inte hade kunnat inbetalas om driften fortsatts. Eller är det för
frihet från skadestånd tillräckligt att situationen med fog kunnat bedömas så,
att nedläggning var påkallad för att källskatterna skulle kunna rätteligen
inbetalas? Motsvarande problem kan aktualiseras av exempelvis bestämmelserna
om straff för gäldenärsbrott.

Det må framhållas, att skyldigheten att inbetala
källskatt eller att eljest tillvarataga borgenärers intressen kan aktualisera
de nu behandlade frågorna i långt mindre dramatiska sammanhang än
förelagsnedläggelse. I lägen, där ett företags ekonomiska ställning är svag,
kan sådana skyldigheter tvinga företaget till att aUmänt skära ner sina
utgifter, och detta kan då självfallet inträffa även inom områden, där det
enligt medbestämmandeavtal tUlkommer arbetstagarsidan att fatta beslut.

1 Det må här framhållas, att remissprotokoUet
uppenbarligen använder uttrycket "tvingande lag" med syftning på
alla bestämmelser vilka föreskriver visst handlande som obligatoriskt.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 95

Expertgruppen synes mena, att arbetsgivaren i
situationer av denna typ skall ha ett rimligt manövemtrymme inom vilket
skadestånd icke kan ifrågakomma. Gmppen uttalar nämligen (PM s. 57), att det
straffansvar, som enligt 11 kap. 3 § brottsbalken vilar på företagsledningarna,
uppenbarligen bör innebära att ledningen för ett företag som be-fiimer sig i
ekonomiska svårigheter måste ha kvar ett handlingsutrymme och, om skälen är
tillräckligt starka, kuima besluta om driftsinskränkning eller nedläggning.
Lagrådet delar expertgruppens mening i denna del.

Lagrådet vill framhålla, att vad nu sagts
beträffande tvingande lag har motsvarande tUlämpning i fråga om myndighets
beslut.

1 förarbetena till MBL talas också om
arbetsgivarens rättsliga ansvar gentemot tredje man. I lagrådsremissens
specialmotivering till 3 § angavs, att en förutsättning för
medbestämmandeavtal i aktiebolag är att medbestämmanderätten utformas så, att
frågan om det rättsUga ansvaret mot tredje man blir löst (prop. Bil. 1 s. 332).
I departementschefens anförande med anledning av lagrådets yttrande försågs
uttalandet med reservationen, att arbetsgivare inte skall ha möjlighet att
genom avtal med tredje man inskränka en medbestämmanderätt som redan tillförsäkrats
hans arbetstagare eller deras företrädare (prop. Bil. 1 s. 530, jfr s. 479). I
expertpromemorian anförs såsom en tolkning av departementschefens nyss
omnämnda uttalanden att en förutsättning för arbetsgivarens rätt att utan
påföljd återta beslutandet för att uppfylla avtalsförpliktelse gentemot
utomstående skulle vara, "att denna avtalsförpliktelse har varit känd och
godtagen av arbetstagarsidan när medbestämmanderättsavtalet träffades"
(PM s. 56). Lagrådet anmärker härtill, att den fömtsättning som expertgmppen
antar erforderlig den har inte berörts av departementschefen i förevarande
lagrådsremiss uppenbarligen sätter i gungning hela principen, att
arbetsgivaren skall tillförsäkras rätt att uppfylla förpliktelser gentemot
tredje man. Det är inte lätt att inse, varför särskild betydelse skulle
tillmätas det förhållandet att arbetstagarsidan redan innan något
medbestämmandeavtal har träffats och alltså medan arbetsgivaren hade ensam
bestämmanderätt på företagsledningsområdet godtagit en viss förpliktelse mot
tredje man. Det ligger knappast heller i öppen dag, varför man skulle bortse
från förpliktelser mot tredje man som arbetsgivaren har iklätt sig efter medbestämmandeavtalets
ingående men inom ramen för den beslutanderätt som enligt avtalet har fömtsätts
skola finnas kvar hos honom. Det är en sak för sig, att man inte kan godtaga
manövrer av arbetsgivare i syfte att via förpliktelser mot tredje man göra den
medbestämmanderätt som tillförsäkrats arbetstagarsidan illusorisk.

Enighet torde råda om att ett antal bestämmelser i
aktiebolagslagen är av sådan karaktär, att de inte kan åsidosättas genom
medbestämmandeavtal. I remissprotokollet (s. 17) erinras om ett antal angivna
sådana

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 96

regler.
Ett frågekomplex som däremot i remissprotokollet inte ägnas någon uppmärksamhet
hänför sig till det förhållandet, att ett bolagsorgan har att förvalta medel,
som inte är dess egna, och vid sin förvaltning har att tillvarataga
bolagets/aktieägamas intressen.

I förarbetena till MBL har departementschefen
uttalat, att beslutsdelegation inte utan åsidosättande av
aktiebolagslagstiftningen kan ske i sådan utsträckning, att styrelsen i
realiteten måste anses ha frånträtt sin ställning som en sådan. Att en gräns av
den innebörden måste finnas ansåg departementschefen dock inte vara något som
reser praktiska problem vid tillämpning av reglerna om medbestämmanderätt för
arbetstagarna. (Prop. Bil. 1 s. 332).

Om man menar, att konflikt med
aktiebolagslagstiftningen uppkommer först om styrelsen på grund av
medbestämmandeavtal i stort sett har upphört att utöva några som helst
egentiiga förvaltningsbefogenheter, får det väl antagas att MBL sent eUer
aldrig kommer att föranleda någon sådan konflikt. Frågan är emellertid just, om
gränsen går så långt bort som departementschefens nyss återgivna uttalanden
synes ge vid handen.

Här
må närmast erinras om följande bestämmelser i aktiebolagslagen. 8 kap. 6 §
första stycket första meningen: "Styrelsen svarar för bolagets
organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter."

8 kap. 14 § första meningen: "Har
ställföreträdare, som företagit rättshandling för bolaget, överskridit sin
befogenhet, är rättshandUngen ej gällande mot bolaget, om den mot vilken
rättshandlingen företogs insåg eller bort inse att befogenheten
överskreds."

15 kap. 1 §: "Stiftare, styrelseledamot och
verkställande direktör, som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtiigen eller
av oaktsamhet skadar bolaget, skall ersätta skadan. Detsamma gäUer när skadan
vållas aktieägare eller annan genom överträdelse av denna lag eller bolagsordningen."

I sammanhanget kan också erinras om bestämmelserna
i 10 kap. 5 § brottsbalken om ansvar för trolöshet mot huvudman.

Lagrådet har i sitt tidigare yttrande framhållit
såsom klart, att associationsrättsliga författningsföreskrifter utgör sådana
föreskrifter som enligt 3 § MBL skall äga företräde framför MBL. Denna
uppfattning har inte blivit klart motsagd av vederbörande departementschef vare
sig under förarbetena lill MBL eller i förevarande remissprotokoll. I sitt anförande
över lagrådets tidigare yttrande har visserligen dåvarande departementschefen
uttalat, att aktiebolagslagen inte kan enligt 3 § MBL ges reservalionslöst
företräde framför MBL. Han har emeUertid inte uttalat, alt lösningen skulle
vara den motsatta.i I stället skulle uppgiften i

1 Inrikesutskoltet konstaterade i sitt betänkande
över förslaget till MBL (InU 1975/76: 45 s. 25.), att enligt gmndsatsen i 3 §
MBL bestämmelser i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar tar
över MBL, om reglerna kommer i konflikt med varandra.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 97

princip vara att förena de regler som finns på de båda
områdena. (Prop. Bil. 1 s. 528 f.) En sådan förening är även enligt lagrådels
mening nödvändig. Frågan är emeUertid, om den låter sig göra på ett rationellt
och klargörande sätt utan vidare lagstiftningsåtgärder och vad den i så fall
innebär.

Till det anförda vill lagrådet
vidare framhålla, att det knappast synes avgörande hur man i förevarande
hänseende tolkar 3 § MBL, för den händelse man tar fasta på departementschefens
uttalanden i förevarande remissprotokoll, att arbetsgivare icke skall på grund
av medbestämmandeavtal kunna förmås att handla i strid mot tvingande lag. Ty
dessa uttalanden måste otvivelaktigt vara tUlämpliga också på handlande av
ställföreträdare för aktiebolag.

Det är att märka, att bestämmelsen
i 8 kap. 6 § första stycket första meningen aktiebolagslagen måste anses vara
tvingande lag i den mening detta uttryck har enligt remissprotokollet.
Uppenbarligen kan inte en bolagsstyrelse genom avtal med tredje man befria sig
från den skyldighet att svara för förvaltningen av bolagets angelägenheter som
lagrummet stadgar. Och trots att styrelsen i princip har att efterkomma anvisningar
av bolagsstämman såsom bolagets högsta beslutande organ, finns även i
förhållande till bolagsstämman ett utrymme inom vilket styrelsen alltid skall
handha förvaltningen på eget ansvar. En bolagsstyrelse får sålunda inte
efterkomma en föreskrift av bolagsstämman beträffande förvaltningen, vars
verkställande styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande av bolagets
intressen.i

Från angivna utgångspunkter kommer
man alltså inte ifrån problemet, i vad mån genom medbestämmandeavtal
föreskrivna direkta beslutsbefogenheter för arbetstagarsidan på
företagsledningsområdet låter sig förena med i första hand bestämmelsen i 8
kap. 6 § aktiebolagslagen, att styrelsen svarar för förvaltningen av bolagets
angelägenheter.

En bland flera tolkningar av denna
bestämmelse är att en bolagsstyrelse icke kan fullgöra sin författningsenliga
skyldighet att svara för förvaltningen av bolagets angelägenheter, om den
genom kollektivavtal försatt sig i en situation där den inte, utan att ådraga
bolaget aUmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott, kan förhindra
verkställighet av ett beslut på företagsledningsområdet som styrelsen finner i
väsentiig mån strida mot bolagets intressen.-

Om en bolagsstyrelse träffar ett
kollektivavtal, som försätter styrelsen i den beskrivna situationen, innebär
det med nyssnämnda tolkning att

1 Se prop. 1975: 103 s. 382 och
Nial, Svensk associationsrätt, 2 uppl. s. 88 f., ifr Lind, Aktiebolagslagen s.
170.

- En sak för sig, som principiellt
ligger vid sidan av tolkningsfrågan, är att en styrelse kan finna det av sldlda
skäl med bolagets initresse helt förenligt att i avsevärd utsträckning
tillmötesgå arbetstagarsidans önskemål.

7 Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 137

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 98

styrelsen överskrider sin befogenhet. Och eftersom dess
bristande befogenhet härvidlag skulle följa av lag, torde arbetstagarparten
inte kunna enligt 8 kap. 14 § aktiebolagslagen åberopa, att avtalet det oaktat
skall vara gällande på grund av god tro hos arbetstagarparten.

Till detta tolkningsalternativ må
anföras, att det ingalunda behöver sakna bärkraft på den grund att det skulle i
alltför betydande grad strida mot målsättningen för den vittsyftande
arbetsrättsliga reform som MBL innebär. Inte minst i förevarande
remissprotokoll har ju utvecklats, i hur hög grad man kan genom
medbestämmandeavtal förverkliga reformens målsättning att förstärka
arbetstagarinflytandet utan att det för den skull blir aktuellt med direkta
beslutsbefogenheter för arbetstagarsidan på företagsledningsområdet. För detta
tolkningsalternativ talar också den omständigheten, att de
associationsrättsliga beslämmelserna lämnats helt orubbade.

En diametralt motsatt tolkning av
bestämmelsen i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen innebär, att styrelsen anses
fullgöra sin uppgift att svara för förvaltningen av bolagets angelägenheter, om
den blott tillser att bolaget självt inte handlar i strid mot tvingande lag
eller myndighets beslut och ej heller åsidosätter förpliktelser mot tredje man.
Styrelsen skulle alltså alltjämt kunna sägas fullgöra sin uppgift, även om den
har avhänt sig möjligheten att ulan att ådraga bolaget allmänt skadestånd för
kollektivavtalsbrott vidtaga någon som helst förvaltningsåtgärd i övrigt.

Med en sådan tolkning skulle
tydligen bestämmelsen om bolagsstyrelses skyldighet att svara för
förvaltningen av bolagels angelägenheter ha, utan ändring av bestämmelsen,
blivit berövad en mycket stor del av sitt reella innehåll.i Huruvida man kan
komma så långt med gängse lagtolk-ningsmetoder måste betecknas såsom minst sagt
osäkert.

En tredje tolkning är att gränsen
för de beslutsbefogenheter på företagsledningsområdet, som en bolagsstyrelse
kan med rättslig effekt avhända sig genom kollektivavtal, går någonstans
mellan de båda förut anförda tolkningarna. För gränsens närmare bestämmande
enligt denna tolkning saknas dock i stort sett hållpunkter.

1 detta sammanhang må återges följande uttalanden av
professor

Knut Rodhe:

"Aktiebolagslagen förutsätter
att syftet med ett aktiebolags verksamhet är att tillföra aktieägarna vinst.
Varje aktieägare har enligt lagen ett anspråk på att bolagsstämman skall
respektera denna grundläggande regel och bolaget såsom helhet har ett anspråk
mot styrelsen av samma in-

11 sammanhanget må erinras om ett
under aktiebolagslagens förarbeten gjort uttalande, avseende frågan i vilken
omfattning bolagsstämman kan ge bolagsledningen direktiv i förvaltningsfrågor.
Därom anförs i prop. 1975: 103 (s. 236): "Som utredningen framhållit överensstämmer
det inte med lagens anda och mening att bolagsstämman dirigerar
bolagsledningens förvaltning i sådan utsträckning att styrelsen förlorar sin
ställning som ansvarig handha-vare av förvaltningen."

2 Jfr å ena sidan prop. Bil.
1 s. 529 och å andra sidan Strömholm i Tid

skrift för Sveriges Advokatsamfund 1976 s. 462 ff., särskilt s. 469.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 99

nebörd. Det är nu uppenbart, alt bolagsstämman och
bolagets styrelse måste ha en avsevärd handlingsfrihet när det gäUer att dra
gränserna för vad som ar tillbörligt enligt den angivna principen. Men
någonstans måste gränsen gå. Bolagets styrelse har inte rätt att med öppna ögon
förslösa bolagets medel på åtgärder som inte ens vid en långsiktig bedömning
kan försvaras såsom liggande i bolagets iniresse, exempelvis genom alt låta
bolagets medel rinna bort genom att man fortsätter en förlustbringande
rörelsegren, eller genom att använda bolagets medel till en nyinvestering, som
visserligen skapar sysselsättning men inte kan väntas förränta sig.

En styrelseledamot, han må vara
vald av bolagsstämman eller av en arbetstagarorganisation, som handlar i strid
med de krav aktiebolagslagen sålunda ställer upp, kan ådraga sig
skadeståndsskyldighet enligt denna lag och i grövre faU straff för trolöshet
mot huvudman enUgt brottsbalken 10: 5. Jag erinrar om att i rekvisiten för
detta brott ingår skada men icke vinning.

Den som vill göra gällande, att en
företagsledning på grund av föreskrift i elt medbestämmandeavtal eller på
uppmaning av landels regering skall ha rätt och eventuellt plikt att i nu
angiven mening vara trolös mot sina huvudmän, bör rimligen också se till att
det genom lag fastslås, hur långt företagsledningen i detta avseende har rätt
att gå utan att ådraga sig påföljder i relation till aktieägarna."

De nu återgivna uttalandena torde
visserUgen närmast rikta sig mot en i diskussionen framförd tes, enligt vilken
problemet om förhåUandet mellan MBL och aktiebolagslagen helt enkelt kan lösas
genom att man ger MBL företräde framför aktiebolagslagen. Uttalandena synes
emellertid i praktiskt taget samma mån ha intresse även för det fall, att man
inte tUlgriper ett sådant alexanderhugg som en omsättning i praktiken av nämnda
tes skulle innebära.

Enligt lagrådets mening är det
mot bakgrunden av vad som förevarit vid tillkomsten av MBL inte möjligt att
med säkerhet uttala sig om vilket rättsläge som i förevarande hänseende
uppkommit med lagens ikraftträdande. En uttrycklig lagreglering av hithörande
spörsmål synes därför påkallad. Den föreslagna bestämmelsen i 32 § andra
stycket MBL kan härvidlag inte anses tillräckligt klargörande. En tillfredsställande
lagreglering torde fömtsätta, att man på gmndval av ett mera djupgående
utredningsarbete inför lagbestämmelser av större precision.

Fråga uppkommer i det läget, om i
avbidan på en sådan utredning 32 § MBL likväl bör kompletteras med bestämmelsen
i det nu föreslagna andra stycket. Ett tiUräckligt skäl härför torde kunna vara
att den kan tjäna syftet alt undanröja en måhända utbredd missuppfattning att
aktiebolagslagen skulle överlag förhindra tillkomsten av medbestämmandeavtal
(jfr ovan s. 87). I och för sig skuUe bestämmelsen också kunna anses fylla
funktionen att utmärka, att någon behörighet alt verkstäUa beslut

1 Uttalandena är med vederbörligt
tillstånd hämtade från manuskript tiU en artikel, mbricerad
"Medbestämmandelagen och aktiebolagslagen" och avsedd att publiceras
i Svensk Juristtidning i april 1977.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 loo

på
arbetsgivarens vägnar inte skaU kunna tillkomma arbetstagarsidan på grund av
kollektivavtal. Bestämmelsen talar ju endast om fattande av beslut. I belysning
av vad som ovan under III anförts om remissproto-kollets
återkallelighetsprincip är det också naturligt att anse bestämmelsen
motsättningsvis innebära, att någon rätt att verkställa beslut inte skall
tillkomma arbetstagarsidan. Det är emellertid att märka, att MBL i 33 § första
stycket sista meningen använder uttrycket "fatta beslut på arbetsgivarens
vägnar" såsom avseende verkstäUande av beslut. (Se prop. 1975/76: 105 Bil.
1 s. 388.) Med den ovan antydda tolkningen av den föreslagna bestämmelsen i 32
§ andra stycket skulle därför uttrycket "fatta beslut" kunna
uppfattas såsom använt i skilda betydelser i olika lagrum i MBL. Med hänsyn
till vad nu anförts synes lagstiftarens intentioner komma bäst till sin rätt,
om 32 § andra stycket antages ha den innebörd som nämnts här ovan och 33 §
första stycket sista meningen ändras så att "fatta beslut" utbyts mot
"verkställa beslut".

VI. Ytterligare bör beröras den reglering av spörsmål om skadeståndsskyldighet
för arbetstagarsidan, åt vUken remissprotokollet ger uttryck. I den delen
innefattar remissprotokollet dels att en särskild bestämmelse föreslås för
fall, där det är fråga om utövande av beslutsbefogenheter i förhållande till
arbetsgivaren, dels att fall där arbetstagarsidan har tillagts behörighet att
utåt företräda arbetsgivaren skall bedömas enligt allmänna skadeståndsregler.

Lagrådet
vill först erinra om vad som har anförts ovan under III. Såvitt det kan
ifrågakomma, att befattning hos arbetsgivaren som är förenad med viss
ställningsfullmakt skall tillsättas på förslag eller anvisning av
arbetstagarsidan, har lagrådet intet att invända mot att frågan om
skadeståndsansvar gentemot arbetsgivaren för sådan befattningshavares åtgärder
bedöms enligt allmänna skadeståndsregler. Vad gäller behörighet att företräda
arbetsgivaren i annan ordning har lagrådet funnit förslaget innebära, att någon
sådan behörighet inte skall kunna med rättslig effekt avtalas i
medbestämmandeavtal. Ett formellt undanlag ulgör möjligen avtal om att
arbetsgivaren skaU vara skyldig att för varje särskih fall utfärda fullmakt för
en specificerad rättshandling. I sak skiljer sig en sådan ordning inte från en
enbart intern beslutsbefogenhet, och den möter därför som nämnts inga
betänkligheter från synpunkten av stoppningsmöjlighet. Av samma skäl synes den
inte heller i skadeståndshänseende böra bedömas på annat sätt än då det är
fråga om utnyttjande internt av beslutsbefogenheter i förhållande tiU
arbetsgivaren. Lagrådet förutsätter också, att begäran enligt
medbestämmandeavtal av fullmakt för specificerad rättshandling utgör ett sådant
agerande i förhållande tiU arbetsgivaren som omfattas av det föreslagna andra
stycket i 57 § MBL.

För den händelse genom medbestämmandeavtal skulle
kunna med rättslig effekt skapas behörighet för arbetstagarrepresentanter att
utåt företräda arbetsgivaren i vidare mån än nu sagts, synes ett sådant ska-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 101

deslåndsansvar enbart för beslutsfattande representanter
som kan följa av allmänna regler knappast vara tillfredsställande. Detta
förefaller i själva verket också ligga nära departementschefens mening, sådan
den framförs på s. 23 i remissprotokollet. Nu angivna förhållande utgör i sin
mån ett ytterligare skäl för att inte räkna med att en längre gående behörighet
för arbetstagarsidan kan med rättslig effekt skapas genom medbestämmandeavtal.

Vad angår avfaliningen av den föreslagna bestämmelsen i 57
§ andra stycket MBL är att anföra följande. Enligt den föreslagna lagtexten är
arbetstagarorganisationen skadeståndsansvarig, om dess företrädare i
förhållande till arbetsgivaren missbrukar sin ställning som ledamot i särskilt
genom avtal inrättat beslutsorgan eller "på annat jämförligt sätt
föranleder felaktig tUlämpning av avtal om medbestämmanderätt för arbetstagama".
Av specialmotiveringen framgår, att även grov vårdslöshet av
arbetstagarföreträdare skall utlösa avsett skadeståndsansvar. Denna ståndpunkt
synes välmotiverad, såvitt man därmed såsom måste antagas har avsett alla
fall då grov vårdslöshet hos arbetstagarföreträdare i medbestämmandeorgan vid
agerande i förhållande till arbetsgivaren föranleder skada för denne.
Emellertid är det ingalunda givet, att den grova vårdslösheten vid
beslutsfattandet såsom lagtexten anger föranleder "felaktig
tillämpning" av ifrågavarande medbestämmandeavtal. Dylikt avtal behöver
ju inte innehåUa mer än att beslutsbefogenhet i viss fråga tillkommer
företrädare för arbetstagarorganisation. Att en företrädare för sådan
organisation vid fullgörande av sitt uppdrag förfar grovt vårdslöst kan då
inte sägas stå i strid med avtal av angivet slag eller innebära, att avtalet
blir felaktigt tillämpat. Det rättsläge som eftersträvas torde bli klarare
uttryckt, om bestämmelsen utformas på förslagsvis följande sätt:

"Arbetstagarorganisation
svarar vidare för skada, som tillfogas arbetsgivaren genom att företrädare för
organisationen i förhållande tUl honom missbrukar sin slällning som ledamot i
särskilt genom avtal inrättat beslutsorgan eller i sådan ställning förfar
grovt vårdslöst."

VII. Lagrådet vill avslutningsvis
uppehålla sig något vid förhållandena på medbestämmandeområdet såvitt angår den
statliga sektorn.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att inom den
statliga sektorn inte avses skola finnas någon sådan stoppningsmöjlighet varom
för den privata sektorns del lidigare har varit tal. Återkallelserätten förutsätts
för den statliga sektorns del innebära en rätt att i offentligrättslig ordning
för framtiden återkalla det tidigare beslutet om överlämnande av
beslutsbefogenhet.

Såsom framhålls i remissprotokollet
måste det anses följa av regeringsformen, alt ett överlämnande av
beslutsbefogenheter bara kan ske genom ett i offentligrättslig ordning fattat
beslut. Regeringsformen får anses innebära, att även återtagande av delegering
måste ske i sådan

1 Jfr Nial, Svensk associationsrätt, 2 uppl. s. 103.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 102

ordning.
Kollektivavtal kan följaktiigen inte träffas om vare sig överlämnande eller
återtagande av beslutsbefogenheter. Härav följer då i sin tur, att arbetstagarsidan
inte heller får tillgripa stridsålgärder för att till-tvinga sig ett sådant
avtal med staten. Detta torde framgå redan av allmänna regler, men i 3 kap. 1
§ andra stycket lagen om offentiig anställning har upptagits en uttrycldig
bestämmelse i ämnet. Enligt denna är stridsåtgärd med syfte att påverka
inhemska politiska förhållanden otill-låten inom lagens tillämpningsområde.

I remissprotokollet uttalas, att det inte torde
finnas några hinder mot att den ståtlige arbetsgivaren i medbestämmandeavtal
åtar sig ett skadeståndsansvar för den händelse ett i offentligrättslig
ordning fattat beslut om inrättande av partssammansatta organ eller om
överlåtande av beslutanderätt i övrigt skulle utan befogad anledning
återkallas under medbestämmandeavtalets giltighetsperiod. Vad lagrådet nyss har
anfört innebär, alt lagrådet inte kan ansluta sig till detta uttalande såvitt
detta avser allmänt skadestånd. Om nämligen kollektivavtal inte kan träffas om
själva återkallandet av beslutanderätt, kan det inte antagas vara möjligt att
avtalsvägen ikläda staten en skadeståndsskyldighet av nyssnämnda innebörd och
därmed inte heller för arbetstagarsidan att tUlgripa stridsåtgärder för att
åstadkomma en sådan avtalsreglering. En annan ordning skulle innebära, att regeringsformen
på denna punkt sätts ur spel och att man därmed äventyrar den fria
beslutanderätten för de politiska organen.

Det må anmärkas, att remissprotokollet förutsätter
(s. 20) att statens åtagande av skadeståndsansvar vid återkallande av beslutanderätt
skall godkännas av i sista hand riksdagens lönedelegation. Enligt 9 kap. 11 §
regeringsformen är lönedelegationens uppgifter emellertid begränsade till
frågor rörande anställningsvillkor, och inom detta område kan inte anses falla
frågor, som hänför sig tiU inrättande av partssammansatta organ eller
överlåtande av beslutanderätt i övrigt till företrädare för arbetstagarsidan
(jfr 23 och 32 §§ MBL).

Remissprotokollet antyder också en annan möjlighet
att gå in på beslutsfrågor av nu ifrågavarande slag i kollektivavtal. Härom
anförs bl. a. följande (s. 20):

"Kommer exempelvis statens avtalsverk och
arbetstagarsidan överens om en viss lösning som kan genomföras bara genom ett
offentligträtts-ligt beslut, uppnår man det åsyftade resultatet genom att regeringen
efter hemställan av avtalsverket fattar det nödvändiga beslutet."

Lagrådet är övertygat om att arbetstagarsidan inom
den statliga sektorn i praktiken kan beredas ett betydande medbestämmande
genom den i citatet beskrivna ordningen. En konsekvens av att det här rör sig
om ej avtalsbara frågor synes emeUertid bli, att ej heller en överenskommelse
om en hemställan till regeringen får karaktären av kollektivavtal. Stridsåtgärder
för framtvingande av sådan överenskommelse är då inte till-låtna, och brott mot
överenskommelsen kan inte grunda skadeståndsskyldighet enligt MBL.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 103

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1977-03-30

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder,
Troedsson, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande:
statsrådet Ahlmark

Proposition
om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet;

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över
förslag till lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i
arbetslivet.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Det
har med all tydlighet framgått av den diskussion som inleddes under förarbetena
till MBL och som sedan har förts vidare bland annat i expertpromemorian (Ds A
1977: 2) Förhållandet mellan medbestämmandelagen och viss annan lagstiftning
att åtskUliga delvis svåra juridiska problem är förknippade med den rättsliga
konstmklionen av medbestämmandeavtal. Sådana problem uppkommer om avtalen
syftar till att överföra direkta beslutsbefogenheter från arbetsgivaren till
företrädare för arbetstagama eller till särskilda beslutsorgan med arbetstagarrepresentation.
Frågorna gäller hur man skall på ett riktigt och konsekvent sätt passa in
medbestämmandeavtalen i systemet av lagar och rättsregler i övrigt utanför MBL.
Uppgiften är att reda ut hur inflytande och befogenheter fördelas mellan
arbetsgivaren och arbetstagarnas företrädare genom att medbestämmandeavtal
träffas och vad som skall gälla om ansvaret för beslut som fattas och åtgärder
som vidtas.

Lagrådets
yttrande i detta ärende belyser flera av de viktigaste rätts-frågoma på
området. Det innehåUer på åtskilliga punkter en fördjupning av den rättsliga
analysen som enligt min mening kommer att visa sig vara av stort värde för den
fortsatta utvecklingen på medbestämmandets område. I några hänseenden riktas i
yttrandet anmärkningar mot resonemang och synpunkter i expertpromemorian och
lagrådsremissen, i vissa andra pekas på behovet av preciseringar. En kämpunkt
i yttrandet är lagrådets diskussion av frågan om utrymmet för medbestämmandeavtal
på det egentiiga företagsledningsområdet mot bakgrun-

1
Beslut om lagrådsremissen fattat vid regeringssammanträde den 17 mars 1977.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 104

den
av andra rättsregler, främst den associationsrättsliga lagstiftningen. På detta
område menar lagrådet att det behövs ett mer djupgående utredningsarbete än
det hittills utförda och en lagreglering av slörre precision än den som har
föreslagits i detta sammanhang.

Med reservation härför godtar emellertid lagrådet
förslagen om till-lägg till 32 och 57 §§ MBL, med vissa rekommendationer om
jämkningar i lagtexten. Detta får ses som ett uttryck för att lagrådet i väsentiiga
delar ansluter sig tUl de tankegångar i rättsfrågoma som ligger lill grund för
förslagen.

Jag konstaterar att lagrådel inledningsvis
förklarar sig dela den uppfattning som jag har utvecklat i motiven till det
remitterade förslaget, nämligen att omfattande och betydelsefulla
medbestämmandeavtal kan träffas utan att man behöver hysa några som helst
tvivel om deras ställning av fullt bindande avtal. Det är enligt min mening
angeläget alt peka på detta, eftersom man i diskussionen ibland möter det missförståndet
att det skulle föreligga i stora drag samma rättsliga svårigheter med alla
medbestämmandeavtal. Att så inte är fallet framgår med all tydlighet av alla de
exempel som jag inledningsvis har dragit fram i motiven tUl lagrådsremissen.

När det gäller medbestämmandeavtal om överlämnande
av beslutsbefogenheter till arbetstagarna eller företrädare för dem är det,
som jag också antydde vid remissen till lagrådet, viktigt att komma ihåg, att
uppgiften för expertgruppen och syftet med det nu aktuella lagförslaget har
varit att ange i huvuddragen hur man kan konstruera medbestämmandeavtal som är
ägnade att ge ett effektivt inflytande ål arbetstagama och som samtidigt är
hanterliga från rättslig synpunkt. Det har om man så vUl gäUt att ange modeller
tUl medbestämmandeavtal som tUlgodoser båda dessa krav. 1 expertpromemorian
och lagrådsremissen urskUjer man i huvudsak två sådana modeller, vilka har
ytterligare renodlats i lagrådets yttrande under punkt III. Den ena
kännetecknas av att arbetstagarsidan får inflytande genom att arbetsgivaren i
medbestämmandeavtalet förbinder sig att på det område som åsyftas i avtalet
rätta sig efter och verkstäUa beslut, som fattas av företrädare för
arbetstagarna i särskilda beslutsorgan med eller utan representation för
arbetsgivaren. Den rättsliga förpliktelsen för arbetsgivaren visar sig i att
han blir skadeståndsskyldig om han inte respekterar sitt åtagande enligt
medbestämmandeavtalet. På arbetstagarsidan bärs det rättsliga ansvaret gentemot
arbetsgivaren av den fackliga organisationen enligt det föreslagna andra stycket
i 57 § MBL. Ett typfall i vilket denna rättsliga modell kommer till användning
är att medbestämmandeavtalet innehåller bestämmelser om inrättande av en
partssammansatt beslutsgrupp med uppgift att fatta beslut för arbetsgivaren på
något eller några områden. Enligt den andra modellen innebär rätten till medbestämmande
att arbetsgivaren åtar sig att anställa befattningshavare.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 105

t.
ex. handläggare av personalfrågor, på anvisning av arbetstagarsidan. Fullgör
arbetsgivaren inte detta åtagande blir han skadeståndsskyldig för brott mot
medbestämmandeavtalet. Ansvaret för den anställdes beslut och verksamhet i
övrigt bärs av honom själv enligt vanliga regler.

En
viktig grundsats som utvecklas i expertpromemorian och i remissen till
lagrådet är att medbestämmandeavtalen inte kan ges den rättsliga verkan, att
företrädare för arbetstagarna får en oåterkallelig rätt alt företräda
arbetsgivaren utåt. Det bortses då från särskilda arrangemang i vUka t. ex. ett
penningbelopp överlåts på en särskild juridisk person vars ledning utses av
arbetstagarsidan. Den nämnda grundsatsen sägs stå i överensstämmelse med
allmänna regler om återkallelighet av fullmakt och av uppdrag till en
uppdragstagare att vara verksam för en uppdragsgivare. På denna punkt menar
lagrådet att man bör akta sig för att dra för långtgående slutsatser av de
likheter man kan finna meUan medbestämmande enligt medbestämmandeavtal och
uppdrag i vanlig civilrättslig bemärkelse. En uppenbar skiUnad ligger redan
däri att den vanlige uppdragstagaren förutsätts vara verksam helt i
uppdragsgivarens intresse medan det ligger i medbestämmandets begrepp att det
skall få utövas i arbetstagarnas och inte i arbetsgivarens intresse, låt vara
att man ofta kan säga att dessa intressen i viss mening sammanfaller.
Rättsreglerna för det vanliga uppdragsförhållandet präglas av den angivna
förutsättningen. De kan inte utan vidare och i sin helhet överföras tUl
medbestämmandeområdet. Och så sker i själva verket inte heller, påpekar
lagrådet, när modellerna för medbestämmandeavtalen beskrivs i
expertpromemorian och i remissen. Medan den allmänna grundsatsen om
återkallelighet av uppdrag innefattar en rätt att återkalla uppdraget för
framtiden (men däremot kanske inte en rätt att fortiöpande följa en
uppdragstagares verksamhet i syfte att ge möjlighet att omedelbart ingripa i
enskilda fall), tankes möjligheten att ingripa i medbestämmandet vara begränsad
till det enskilda fallet men däremot inte gälla för framliden, i den mån
arbetsgivaren inte befrias från sina skyldigheter enligt medbestämmandeavtalet
i den ordning som anges i 31 § MBL. Vidare gäller i allmänna uppdragsrättsliga
förhåUanden att uppdragsgivaren kan vid återkallandet av uppdraget bli skyldig
att ersätta uppdragstagarens ekonomiska skada. På medbestämmandeområdet
tillkommer emeUertid en i praktiken långt viktigare skadeståndsskyldighet,
skyldigheten att utge s. k. allmänt skadestånd, vilken i realiteten utgör en
begränsning av grundsatsen om rätt att återkalla uppdrag.

Dessa påpekanden av lagrådet är självfallet riktiga
och berättigade i den mån man förstår expertpromemorian och lagrådsremissen så,
alt de rättsliga förutsättningarna för vanliga uppdragsförhållanden och
medbestämmande enligt medbestämmandeavtal påstås vara desamma. Uppenbarligen
föreligger inte någon sådan överensstämmelse. Så till

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 106

vida
gäller samma grundsats som det i intetdera fallet kan bli fråga om en rätt att
binda en huvudman uppdragsgivare eller arbetsgivare i förhållande till
utomstående. Men i övrigt gör sig självfallet det för medbestämmandet
grundläggande draget gällande, nämligen att arbetsgivaren skall kunna bindas
rätlsUgt vid ett åtagande att bereda arbetstagarna inflytande. Det är i
skyldigheten att utge aUmänt skadestånd för brott mot medbestämmandeavtalet
som deima grundsats kommer till uttryck. Och att 31 § MBL medför hinder mot
att arbetsgivaren ensidigt befriar sig från medbestämmandeavtalet vid
avtalsbrott av motparten är enbart en lika specieUt kollektivaytalsrättslig
yttring av samma gmndsats. I dessa delar är det inte fråga om att reglema för
medbestämmandeavtalet följer av allmänna uppdragsrältsliga grundsatser. Däremot
torde man kunna påstå att de inte heller är oförenliga med sådana grundsatser
och på den punkten har lagrådet inte anmält annan mening.

Enligt den modell för medbestämmandeavtal som i
detta sammanhang beskrivs i det remitterade förslaget säkerställs inflytandet
för arbetstagarna på det sättet att arbetsgivaren blir under skadeståndsansvar
skyldig att rätta sig efter de beslut som fattas av företrädare för
arbetstagarna eller i särskUt inrättade beslutsorgan med arbetstagarrepresentation.
Medbestämmandeavtalen tankes å andra sidan i detta typfall inte medföra att
även verkställigheten av fattade beslut läggs på arbetstagarsidans
representanter. Skulle man i lagen anvisa även en sådan möjlighet hade i själva
verket lagen också bort tillföras regler om skyldighet för arbetstagarsidan att
fortlöpande hålla arbetsgivaren underrättad om planerade och fattade beslut.
Vidare hade föreskrifter i lagen om en sådan möjlighet krävt ett mer
fullständigt besvarande av frågan om ansvarigheten för beslut som fattas av företrädare
för arbetstagarna. Som utvecklats i motiven till det föreslagna andra stycket
i 57 § täcker den däri upptagna regeln inte det fallet att beslut fattas och
verkställs av arbetstagarsidan på det sättet, att arbetsgivaren blir omedelbart
bunden i förhållande till utomstående. Det praktiska behovet av
medbestämmandeavtal som innefattar detta ytterligare moment kan inte bedömas
vara sådant, att det är motiverat att nu lösa de delvis komplicerade
ansvarighetsfrågor som hänger samman därmed. Man skulle då behöva gå in inte
enbart på frågor om den skadeståndsrättsliga ansvarigheten för vidtagna
åtgärder utan även på åtskilliga straffrättsliga problem som är svåra att
överblicka. Det bör som också framhållits i remissen bli en uppgift på längre
sikt att ta ställning härtUl. Lagen bör med andra ord tills vidare anses lämna
öppet i vad mån avtal, som dock inte är kollektivavtal i MBL:s mening, av den
innebörden kan träffas och vilka rättsliga verkningar sådana avtal kan tänkas
få. Den rättsliga bedömningen från MBL:s utgångspunkter av sådana avtal kan
därmed i viss mån jämföras med bedömningen av avtal

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 107

på
det område som enligt 2 § undanlas från lagens tillämpningsområde.

Mot denna bakgrund finner jag det välmotiverat att
göra den åtskillnad mellan uttrycken fatta och verkställa beslut som lagrådet
föreslår. Detta bör leda tiU att det görs en följdändring i 33 § MBL i enlighet
med lagrådets förslag. Det bör anmärkas att det nya stycket i 32 § givelvis
inte får läsas motsättningsvis så, att det utesluter medbestämmandeavtal om
mindre ingripande former av medbestämmande än delaktighet i beslutsfattandet
hos arbetsgivaren. Inle heller medför det hinder mot avtal enligt den andra
modell som jag har berört i det föregående, eller med andra ord avtal som ger
arbetstagarsidan rätt att utse vissa befattningshavare hos arbetsgivaren. Jag
delar här lagrådets uppfattning att arbetsgivarens förpliktelse får ses som en
plikt att följa ett personförslag, mot vilket i och för sig ingen befogad
invändning kan riktas. I regel, om än inte undantagslöst, kommer den utsedde
att inta stäUning av arbetstagare hos arbetsgivaren.

Med
det sätt att se på medbestämmandeavtalen som utvecklas i remissen till lagrådet
är det centtala problemet i vilka fall ett ingripande av arbetsgivaren i ett
partssammansatt organs eller arbetstagarföreträdares beslutande skall medföra
skadeståndsansvar för brott mot medbestämmandeavtalet och i vilka fall sådant
ansvar inte skall följa. Lagrådet har här inledningsvis uppehållit sig vid hur
man teoretiskt bör se på problemen och betonat att man inte får blanda samman
frågan om vilka avtal som kan träffas med avsedd rättslig verkan med tolkningen
av de avtal som faktiskt träffas. Att denna distinktion i och för sig måste
upprätthållas är riktigt. En annan sak är att dess praktiska betydelse beror
a\ vilka gränser man antar gälla för medbestämmandeavtalen. Räknar maR med alt
utrymmet för sådana avtal är stort blir problemet att definiera gränserna
jämförelsevis mindre och frågan om vUken innebörd parterna har givit ett
träffat medbestämmandeavtal praktiskt sett av större betydelse.

I sin diskussion av gränsdragningsfrågan ägnar
lagrådet särskild uppmärksamhet åt utrymmet för medbestämmandeavtal om direkta
beslutsbefogenheter för arbetstagarsidan i aktiebolag. Med dess sätt att se saken
är 8 kap. 6 § aktiebolagslagen, enligt vilken styrelsen svarar för bolagets
organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter, tvingande lag i
samma mening som andra bestämmelser i aktiebolagslagen vUka har betraktats som
tvingande i motiven till det remitterade förslaget. Problemet för
aktiebolagens del blir därmed i vad mån genom medbestämmandeavtal föreskrivna
direkta beslutsbefogenheter för arbetstagarsidan på företagsledningsområdet
låter sig förena med i första hand bestämmelsen i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen.
Man kan enligt lagrådet tänka sig att i detta sammanhang tolka föreskriften i
aktiebolagslagen på flera olika sätt. I yttrandet behandlas tre olika
tolkningsalternativ av vilka två skulle kunna beskrivas som rättsligt tänkbara
ytterlighetsståndpunkter

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 108

medan
det tredje ligger någonstans däremellan. Lagrådet kommer fram till omdömet att
det för närvarande inte är möjligt att med säkerhet uttala sig om vilket
rättsläge som i förevarande hänseende har uppkommit med ikraftträdandet av
MBL. En uttrycklig lagreglering synes enligt lagrådet därför påkallad och en
sådan lagreglering sägs inte kunna ges tillräcklig precision utan ett mera
djupgående utredningsarbete än det hittills utförda. Lagrådet menar dock att
det nu föreslagna tiUägget till 32 § kan tills vidare fylla en funktion, bland
annat som en anvisning om den modell för medbestämmandeavtal som jag tidigare
har berört.

Jag har i princip inte något att invända mot
lagrådets sätt att formulera den här aktuella frågestäUningen. Dock kan det
enligt min mening vara skäl att betona att det i grunden knappast föreligger
någon skiUnad mellan aktiebolagen och andra arbetsgivare i fråga om
möjUgheterna att bereda utrymme för medbestämmandeavtal på företagsledningsområdet.
Det är nämligen en sak att aktiebolagslagen och annan lag innehåller regler om
de förvaltande och verkställande bolagsorganens ansvar gentemot bolaget och
dess ägare och att ett vidsträckt medbestämmande för arbetstagarna måste
återverka på tillämpningen av dessa regler. Därmed är emellertid inte sagt att
reglerna i sig behöver framstå som ett hinder mot utvecklandet av
medbestämmanderätt för arbetstagarna.

Lagrådets yttrande utmynnar som jag nyss nämnde i
omdömet att ett klarläggande av rättsläget på det här aktuella området kräver
uttrycklig lagreglering på grundval av ytterligare utredning. Jag har i motiven
till det remitterade förslaget för egen del pekat på att medbestämmande i form
av beslutanderätt för arbetstagarsidan i de övergripande och större
företagsledningsfrågorna drar med sig en mer omfattande problematik kring
fördelningen av makt och ansvar än den som hittills har aktualiserats i
diskussionen kring den rättsliga giltigheten av medbestämmandeavtal. I botten
av varje diskussion om medbestämmande på företagsledningsområdet ligger
oundvikligen problemet hur rätten att bestämma i frågor av betydelse för
företagens bestånd och utveckling skall förenas med ansvar för de beslut som
fattas. Att medbestämmandet ytterst drar med sig frågor av denna innebörd och
omfattning betyder emeUertid ingalunda att vägen tills vidare är stängd för medbestämmande
på företagsledningsområdet. Tvärtom måste det anses föreligga ett betydande
utrymme för avtal på detta område, genom vilka företaget/arbetsgivaren gör
åtaganden av ekonomisk betydelse. Denna uppfattning har kommit till tydligt
uttryck i MBL:s förarbeten och bör också anses ligga till grund för de tillägg
till lagen som nu föreslås.

Mot denna bakgrund anser jag att det ifrågasatta
tillägget till 32 § nu bör införas i lagen.

Lagrådet pekar i detta sammanhang även på några
punkter där enligl dess mening innebörden av resonemangen i motiven behöver
preciseras. Den ena gäller tillämpningen av grundsatsen att arbetsgivaren inte
skall

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:137 109

kunna
genom medbestämmandeavtal förmås att handla i strid mot tvingande lag. På den
punkten menar jag att den gmndsats som har kommit till uttryck i
expertpromemorian bör gäUa. För att befrias från skadeståndsskyldighet bör
arbetsgivaren ha att visa att han haft goda skäl för sin bedömning att ett
visst handlande varit nödvändigt för att tvingande lag skulle kunna iakttas.
Jag vill här tUlägga att jag ansluter mig tUl expertgmppens uppfattning att
tolkningsföreträdet enligt 33 § MBL inte innebär någon förskjutning i
rättsläget i fråga om arbetsgivarens möjlighet att agera, eftersom saken
gäller yttergränsema för arbetstagarinflytandet enligt MBL. I fråga om
arbetsgivarens möjligheter att utan hinder av medbestämmandeavtal fullgöra
förpliktelser gentemot tredje man föreligger det knappast någon skiljaktighet i
uppfattning mellan lagrådet och expertgmppen. Det väsentliga är, som lagrådet
också påpekar, att arbetsgivaren inte skall ha möjlighet att uppsåtiigen sätta
åt sidan arbetstagarnas medbestämmanderätt genom att binda sig rättsligt i förhållande
till tredje man. Att arbetsgivaren redan har avtalsförpliktelser gentemot
utomstående när han träffar ett medbestämmandeavtal får antas vara det normala
och kommer helt säkert också att utgöra en fömtsättning för de
medbestämmandeavtal som träffas. I den meningen kommer också de
förpliktelserna gentemot utomstående alt vara godtagna av arbetstagarsidan när
medbestämmandeavtalet träffas. Därmed är inte sagt att arbetsgivaren skulle
kunna sanktionsfritt handla under hänvisning till en tidigare förpliktelse
gentemot tredje man om denna uppenbart och på ett för arbetstagarsidan
väsentligt sätt strider mot förutsättningarna för elt senare träffat
medbestämmandeavtal och arbetsgivaren har underlåtit att upplysa härom när han
träffade medbestämmandeavtalet. Det av lagrådet återgivna uttalandet av
expertgruppen torde inte heller vara avsett att betyda alt arbetsgivaren skulle
vara förhindrad att uppfylla förpliktelser gentemot tredje man som han utan
hinder av medbestämmandeavtalet har kunnat åtaga sig under avtalets
giUighetstid. När medbestämmandeavtalet tUlåter arbetsgivaren att ikläda sig
sådana förpliktelser får det rimUgen också ges den tolkningen att det lämnar
honom utrymme för att uppfylla dem.

Mot vad lagrådet anför under punkt VI i
anslutning till förslaget om tiUägg till 57 § har jag inget att invända. Jag
erinrar dock om vad jag tidigare har sagt i fråga om avtal i vilka en
arbetsgivare överlåter även behörighet att verkställa beslut på företrädare för
arbetstagarna. Sådana avtal åsyftas som framgått inte med lagens regler om
medbestänunande-avtal. Det lämnas tills vidare öppet i vad mån det ändå går att
med rättslig verkan träffa sådana avtal. Lagrådets förslag till omredigering
av den föreslagna lagtexten finner jag välmotiverat och jag godtar därför förslaget.

Som jag nämnt uttalar lagrådet inledningsvis sin
anslutning till vad som sagts i remissen om att omfattande och betydelsefulla
medbestäm-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:137 110

mandeavtal
i en mångfald ämnen kan ttäffas utan att man behöver hysa några som helst
tvivel om deras ställning av fullt bindande avtal. Jag viU betona att detta
omdöme torde gälla för den statiiga sektorn likaväl som för den privata.

Men som framgår redan i remissen torde man inom den
statliga sektorn inte kunna lämna över beslutsbefogenheter till utomstående
direkt genom ett medbestämmandeavtal. Sådant överlämnande torde nämligen enligt
regeringsformen få ske i offentligrättslig ordning. Lagrådet vänder sig mot
tanken att den ståtlige arbetsgivaren genom avtal skulle kunna åtaga sig en
skyldighet att utge allmänt skadestånd vid återkallelse av sådant överlämnande.
Jag finner efter förnyat särskilt samråd med cheferna för justitie- och
budgetdeparlementen att lagrådets uppfattning i frågan bör godtas.

Även med de hinder som således får anses föreligga
mot att träffa kollektivavtal om beslutsbefogenheter återstår emellertid den
nyss angivna möjligheten att via ett offentligrättsligt beslut lämna över
sådana befogenheter till partssammansatta beslutsorgan eller tiU företrädare
för arbetstagarsidan. Jag är övertygad om alt de statsanställda den vägen kan
beredas möjlighet till medbestämmande också vid beslut i betydelsefulla
frågor.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer
jag att regeringen föreslår riksdagen

att antaga det av lagrådet granskade förslaget till
lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga
det förslag som föredraganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770163

Doktrin (3)

  1. Anm. av TORSTEN SETH & GUSTAV SVENSSON: Arbetstagarinflytande m.fl., SvJT 1986 s. 215, på s. 217 · Fritt tillgänglig
  2. Per Eklund, Juridiken som samhälleligt styrmedel, SvJT 1977 s. 577, på s. 586 · Fritt tillgänglig
  3. Om möjligheten att försätta konkursbo i konkurs, SvJT 1977 s. 298 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

49 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (19)

19 kopplingar i 10 dokument.

  1. Prop. 1995/96:172 Avveckling av bankstödet om s. 20 i texten
  2. Skr. 1984/85:155 1984/85:155 s. 73 i texten
  3. Bet. 1979/80:LU2 med anledning av motioner om aktiebolagsrättsliga frågor s. 4 i texten
  4. Bet. 1977/78:LU20 med anledning av motioner om en ny aktiebolagslag m. m. s. 3 · s. 5 i texten
  5. Rskr. 1976/77:319 i texten

Visa alla 10

Doktrin (30)

30 kopplingar i 13 dokument.

  1. Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, 1989 s. 234 om s. 38 · s. 376 om s. 70 · s. 377 · s. 378 om s. 25 · och 2 till i texten
  2. Norberg, Arbetsrätt och konkurrensrätt, 2002 s. 406 om s. 41 · s. 407 om s. 41 · s. 408 om s. 37 · s. 541 i texten
  3. Sjödin, Ett europeiserat arbetstagarinflytande, 2015 s. 102 · s. 162 om s. 4 · s. 334 i texten
  4. Fahlbeck, Praktisk arbetsrätt, 1989 s. 452 om s. 12 · s. 452 om s. 15 · s. 480 i texten
  5. Halje, Rättslig operationalisering av företags samhällsansvar, 2022 s. 523 om s. 70 · s. 658 i texten

Visa alla 13