om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, m.m.
159 sidor, varav 86 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 86 av 159 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:141, om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77:141 Regeringens proposition
1976/77:141
om
ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister, m. m.
beslutad
den 30 mars 1977.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
PER
AHLMARK
Propositionens
huvudsakliga innehåll
De senaste årens arbetsrättsliga reformarbete har
medfört en markant ökning av måhillströmningen till arbetsdomstolen (AD). Trots
fortlöpande personalförstärkningar är domstolens arbetsläge f. n. ansträngt.
Och domstolens arbetsbörda kan väntas öka ytterligare, bl. a. som en följd av
att lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) trädde i kraft vid
årsskiftet.
Mot denna bakgrund läggs i propositionen fram
förslag som syftar till att minska AD:s arbetsbörda, förenkla domstolens
arbetsformer och i övrigt underlätta domstolens verksamhet.
Det viktigaste förslaget går ut på att begränsa
tillströmningen av mål till AD genom att vissa mål förs över från AD som första
domstol till tingsrätt, med möjlighet för part att överklaga tingsrätts dom hos
AD. Enligt de nya behörighetsregler som föreslås skall enbart arbetsgivar-och
arbetstagarorganisationer och arbetsgivare som själva har slutit kollektivavtal
få väcka talan direkt hos AD. Vidare skall gälla som fömtsättning för AD:s
behörighet att målet gäller tvist om kollektivavtal eller om tillämpningen av
MBL eller att målet gäller arbetstvist i övrigt mellan parter, som är bundna
av kollektivavtal, eller i vilken enskild icke kollektivavtalsbunden
arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts i arbete på vilket
arbetsgivaren tillämpar kollektivavtal. Med denna utformning av
behörighetsreglerna får enskilda arbetsgivare som inte har slutit
kollektivavtal och enskilda arbetstagare, organiserade eller oorganiserade,
vända sig till tingsrätt som första donwtol om de vill väcka talan i
arbetstvist.
I anslutning tUl ändringen i behörighetsreglerna
föreslås att anspråk som framställs vid tingsrätt i form av ansökan om
lagsökning eller betal-
1
Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 141
Prop. 1976/77:141 2
ningsföreläggande
skall färdigbehandlas av tingsrätten, även om anspråket visar sig vara
tvistigt. Målet skall alltså inte som f. n. överlämnas till AD när tvisten rör
organiserad arbetstagare.
Sammantagna beräknas de här redovisade förslagen
leda till att den nuvarande måltillströmningen minskar med 3040 %.
Ett
annat förslag innebär att AD skall i fortsättningen kunna avgöra mera
okomplicerade mål i en mindre sammansättning, bestående av ordförande jämte en
arbetsgivarledamot och en arbetstagarledamot. YtterUgare förslag går ut på att
AD skall få möjlighet att i likhet med tingsrätterna meddela s. k. tredskodom
mot part, som uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse eller
huvudförhandling, och att domstolen skall få ökade möjligheter att efter
skriftlig eller muntlig förberedelse avgöra mål på handlingarna, alltså utan
att huvudförhandling hålls i målet.
Det föreslås också att AD tillförs ytterligare en
s. k. ämbetsmannale-damot med särskild insikt i förhållandena på
arbetsmarknaden och ytterligare en ledamot som representerar de offentliga
arbetsgivama.
De föreslagna ändringama i nu gällande regler
föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i
arbetstvister
Härigenom föreskrives i fråga om
lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister
dels att 2 kap. 1, 2 och 57 §§, 3
kap. l-,och 69 §§, 4 kap. 5 och 911 §§ samt 5 kap. 1 § skall ha nedan angivna
lydelse,
dels att i lagen skall införas en
ny paragraf, 2 kap. 8 §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
2 KAP.
1 §»
Arbetsdomstolen skall som första domstol upptaga och
avgöra tvist om kollektivavtal och annan arbetstvist, som avses i lagen
(1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet, samt arbetstvister i övrigt
mellan arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation, å ena sidan, och
arbetstagarorganisation eller medlem i sådan organisation, å andra sidan.
Att arbetsdomstolen även i annat
fall än som avses i första stycket prövar arbetstvist som första domstol,
därom finns särskilda bestämmelser.
Arbetsdomstolen skall som första
domstol upptaga och avgöra tvist som väckes av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation
eller av arbetsgivare som själv slutit kollektivavtal, om målet gäller
1.
tvist om
kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet,
2.
arbetstvist
i övrigt under förutsättning att kollektivavtal gäller mellan parterna eller
att enskild arbetstagare som beröres av tvisten sysselsattes i arbete som avses
med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av.
Arbetsdomstolen är behörig domstol
enligt första stycket även när kollektivavtal tillfälligt icke gäller.
Gemensamt med arbetstvist enligt
första eller andra stycket får handläggas även annan arbetstvist mellan samma
eller olika parter, om domstolen med hänsyn till utredningen och övriga
omständigheter finner sådan handläggning lämplig. När skäl därtill föreligger,
kan domstolen åter särskilja målen.
2 § Annan arbetstvist än som avses
i 1 § skall upptagas och avgöras av tingsrätt.
Talan som avses i I § och som föres
av arbetsgivare, som själv slutit kollektivavtal, eller av ar-
1 Senaste lydelse 1976: 581.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
I sådan tvist får arbetsgivaren
sökas vid rätten i den ort där arbetstagaren har sitt hemvist.
Föreslagen
lydelse
betsgivar- eller arbetstagarorganisation för egen del får
väckas vid tingsrätt i stället för vid arbetsdomstolen. Är svaranden organisation,
eller skulle enligt 4 kap. 5 § andra stycket organisation ha stämts in om
tvisten hade väckts vid arbetsdomstolen, får det dock ske enbart med stöd av
sådant avtal som anges i 10 kap. 16 § rättegångsbalken.
I arbetstvist enligt första eller
andra stycket får arbetsgivaren sökas vid rätten i den ort där arbetstagaren
har sitt hemvist.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har mål, som enligt 1 § skall
upptagas och avgöras av arbetsdomstolen, väckts vid tingsrätt, skall det på
yrkande av part överlämnas till arbetsdomstolen. Har talan i sådant mål
fullföljts till arbetsdomstolen, skall målet på yrkande av part utan stämning
företagas till handläggning där. Talan skall anses väckt vid arbetsdomstolen,
när ansökan om stämning inkom till tingsrätten.
Har talan väckts vid tingsrätt av medlem i arbetsgivar-
eller arbetstagarorganisation och kan organisationen enligt 1 § och 4 kap. 5
§ föra denna talan vid arbetsdomstolen, skall organisationen beredas tillfälle
att uppge om den vill föra talan där. Detsamma gäller när tvist om
kollektivavtal väckts vid tingsrätt av den som har varit medlem i arbetsgivar-
eller arbetstagarorganisation som slutit avtalet. Förklarar därvid
organisationen att den vill föra talan vid arbetsdomstolen, skall målet överlämnas
dit.
Har I annat fall än som avses i
första stycket mål, som enligt 1 § skall upptagas och avgöras av arbetsdomstolen,
väckts vid tingsrätt, skall det på yrkande av part överlämnas till
arbetsdomstolen. Har målet avgjorts av tingsrätt och därifrån fullföljts till
arbetsdomstolen, skall det på yrkande av part företagas till handläggning som
om talan hade väckts där.
/ fall som avses i första eller
andra stycket skall talan anses väckt vid arbetsdomstolen, när ansökan om
stämning inkom till tingsrätten.
Prop.
1976/77: 141 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Finner hovrätt eller högsta
domstolen att dit fullföljt mål rätteligen skulle ha fullföljts till arbetsdomstolen,
skall målet överlämnas till denna domstol.
Mot beslut varigenom mål
överlämnats till arbetsdomstolen får talan ej föras. Har annan domstol än
högsta domstolen överlämnat målet, skall arbetsdomstolen, om den finner sig
icke vara behörig, visa målet åter till den domstol som överlämnat det.
6 §
Finner arbetsdomstolen sig icke Har talan väckts vid arbetsdom-
vara behörig enligt 1 § att upptaga stolen av medlem i
arbetsgivar-mål som väckts där, skall dom- eller arbetstagarorganisation, eller
stolen på yrkande av part hänvisa i tvist om kollektivavtal av den målet till
tingsrätt som är behörig. som varit medlem i organisation
som slutit avtalet, och förklarar ej organisationen att
den vill föra talan där enligt 1 § och 4 kap. 5 §, skall målet på yrkande av
part hänvisas till tingsrätt som är behörig. Detsamma gäller om arbetsdomstolen
i annat fall finner sig icke vara behörig enligt 1 § att pröva talan som har
väckts där.
Meddelas i arbetsdomstolen beslut,
varigenom viss tingsrätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål som har
väckts vid tingsrätten, skall arbetsdomstolen på yrkande av part hänvisa målet
till annan tingsrätt som är behörig.
Har skilda domstolar genom beslut
som vunnit laga kraft funnits obehöriga, skall arbetsdomstolen, om den finner
någon av dem vara behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den tingsrätt,
som bort upptaga målet. Sådan ansökan skall göras inom en månad från den dag då
det sist meddelade beslutet vann laga kraft.
Bestämmelsema i denna paragraf
gäller ej, om domstols bristande behörighet beror på att målet ej skall handläggas
enligt denna lag.
7 §
Finner hovrätt eller högsta domstolen
att dit fullföljt mål rätteligen skulle ha fullföljts till arbetsdomstolen,
skall målet överlämnas till denna domstol.
Finner arbetsdomstolen att dit
fullföljt mål rätteligen skulle ha fullföljts till hovrätt, skall
arbetsdomstolen överlämna målet till vederbörande hovrätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 §
Mot beslut varigenom mål överlämnats
till arbetsdomstolen får talan ej föras. Har annan domstol än högsta domstolen
överlämnat målet, skall arbetsdomstolen, om den finner sig icke vara behörig,
visa målet åter till den domstol som överlämnat det.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 KAP.
Arbetsdomstolen består högst tre ordförande,
högst vice ordförande samt fjorton dra ledamöter.
1 §2
av Arbetsdomstolen består av högst
tre tre ordförande, högst tre vice ordan- förande
samt sexton andra ledamöter.
Ledamot skall vara svensk
medborgare och får ej vara omyndig eller i konkurstillstånd. Innan ledamot tar
säte i arbetsdomstolen, skall han ha avlagt domared.
För annan ledamot än ordförande skall finnas högst tre
ersättare. Vad i denna lag sägs om ledamot gäller även ersättare, om ej annat
särskilt anges.
Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre
år.
2
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ordförande, vice ordförande och två andra ledamöter utses
bland personer som ej kan anses företräda arbetsgivar- eller
arbets-tagarintressen.
Ordförande, vice ordförande och tre andra ledamöter utses
bland personer som ej kan anses företräda arbetsgivar- eller
arbets-tagarintressen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ordförande och vice ordförande skall vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv.
opaginerad Kontrollera mot PDF
De två andra ledamöterna skall ha särskild insikt i
förhållandena på arbetsmarknaden.
De tre andra ledamötema skall ha särskild insikt i
förhållandena på arbetsmarknaden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
¥
Av övriga tolv ledamöter utses
fyra efter förslag av Svenska arbetsgivarföreningen,
en efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet,
en såsom representant för staten
som arbetsgivare,
2 Senaste lydelse 1975: 1294.
3 Senaste
lydelse 1976: 581.
Av övriga tretton ledamöter utses
fyra efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen ,
en efter förslag av Svenska kommunförbundet,
en efter förslag av Landstingsförbundet,
en såsom representant för staten som arbetsgivare.
Prop.
1976/77:141 7
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fyra efter förslag av Landsorga- fyra efter förslag av Landsorga
nisationen i Sverige, nisationen i Sverige,
två efter förslag av Tjänstemän- två efter förslag av Tjänstemän
nens centralorganisation. nens centralorganisation.
Vad i första stycket sägs om
utseende av ledamot äger motsvarande tillämpning på utseende av ersättare för
sådan ledamot. Av ersättarna för de ledamöter som utses efter förslag av
Tjänstemännens centralorganisation skall dock två utses efter förslag av
Centralorganisationen SACO/SR.
Förslag till ledamöter och
ersättare skall upptaga minst dubbelt så många personer som de som skall utses
med ledning av förslaget. Har sådant förslag ej avgetts, förordnar regeringen
ändå ledamöter och ersättare till föreskrivet antal.
4 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är ordförande hindrad att tjänstgöra, får vice
ordförande inträda i ordförandes ställe. Ersättare för vice ordförande får
dock inträda i ordförandes ställe endast vid handläggning som avses i 7 §.
Är annan ledamot än ordförande hindrad att tjänstgöra i
visst mål, inträder ledamot eller ersättare som utsetts på motsvarande sätt.
Därvid anses ledamöter som utsetts efter förslag av Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet samt ledamot som representerar staten som
arbetsgivare ha utsetts på samma sätt.
Är ordförande hindrad att
tjänstgöra, får vice ordförande inträda i ordförandes ställe. Detta gäller
dock ej ersättare för vice ordförande.
Är annan ledamot än ordförande
hindrad att tjänstgöra i visst mål, inträder ledamot eller ersättare som
utsetts på motsvarande sätt. Därvid anses ledamot som utsetts efter förslag av
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet samt ledamot som representerar
staten som arbetsgivare ha utsetts på samma sätt.
Kan ledamot eller ersättare ej tillkallas enligt andra stycket, får
ordföranden i målet kalla annan lämplig person att tjänstgöra som tillfällig
ersättare.
Arbetsdomstolen sammanträder med
ordförande samt högst sex och lägst fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som
avses i 2 § deltager högst tre och lägst en. Av de ledamöter som avses i 3 §
deltager högst fyra och lägst två, lika många för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan.
6 §
Arbetsdomstolen är domför med
ordförande samt högst sex och lägst fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som
avses i 2 § deltager högst tre och lägst en. Av de ledamöter som avses i 3 §
deltager högst fyra och lägst två, lika många för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan.
Arbetsdomstolen är även dom-för med
ordförande samt en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan
1. vid huvudförhandling i mål som
saknar betydelse för ledning
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
av rättstillämpningen och även i övrigt är av enklare
beskaffenhet,
2.
vid avgörande
av mål utan huvudförhandling,
3.
vid
annan handläggning som ej sker vid huvudförhandling.
Vill någon ledamot vid handläggning
enligt andra stycket att mål skall avgöras eller viss fråga prövas av domstolen
i den sammansättning som föreskrives i första stycket, gäller hans mening som
domstolens beslut.
7 §
Arbetsdomstolen är domför med
ordförande samt en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan
vid måls avgörande utan huvudförhandling,
vid syn utom huvudförhandling,
vid prövning av yrkande om
förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i
målet,
vid meddelande av förordnande som
sägs i 4 kap. 14 § tredje stycket denna lag eller i 50 kap. 8 § andra stycket
eller 52 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken,
vid behandling av fråga om
prövningstillstånd som sägs i 22 § lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål
om mindre värden.
Vill någon ledamot vid handläggning
enligt första stycket att mål som fullföljts till arbetsdomstolen genom vad
skall avgöras efter huvudförhandling eller att eljest viss fråga skall prövas
av domstolen i den sammansättning som föreskrives i 6 §, gäller hans mening som
domstolens beslut.
Ordförande får ensam på arbetsdomstolens
vägnar företaga förberedande åtgärd samt meddela beslut om avskrivning av mål.
Under förberedelse som avses i 4
kap. 9 § får ordföranden även
1.
pröva
yrkande om kvarstad eller skingringsförbud,
2.
meddela
beslut om avvisande av mål, om det är uppenbart att rättegångshinder
föreligger,
3.
meddela
tredskodom,
4.
meddela
dom över yrkande som har medgivits eller eftergivits,
5.
stadfästa
förlikning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid annan handläggning än som avses i 7 § och som ej sker
vid huvudförhandling eller syn är arbetsdomstolen domför med ordförande. Sådan
handläggning kan
Handläggning som avses i 7 § första stycket kan enligt
ordförandes uppdrag också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid
domstolen, vilken förordnats
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
enligt ordförandes uppdrag också ombesörjas av annan
lagfaren tjänsteman vid domstolen, vilken förordnats därtill av domstolen.
Föreslagen
lydelse därtill av domstolen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 §
Finner arbetsdomstolen vid
överläggning till dom eller beslut den rådande meningen avvika från
rättsgmndsats eller lagtolkning som den senast antagit, kan domstolen i den
sammansättning som föreskrives i 6 § förordna att målet eller viss i målet
uppkommen rättsfråga skall avgöras av domstolen i dess helhet.
När mål avgöres av arbetsdomstolen
i dess helhet, skall alla ledamöter eller ersättare för dem deltaga i
avgörandet. Sådant avgörande kan fattas utan huvudförhandling.
Finner arbetsdomstolen vid
överläggning till dom eller beslut den rådande meningen avvika från
rättsgmndsats eller lagtolkning som den senast antagit, kan domstolen i den
sammansättning som föreskrives i 6 § första stycket förordna att målet eller
viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av domstolen i dess helhet.
När mål eller viss däri uppkommen
fråga avgöres av arbetsdomstolen i dess helhet, skall alla ledamöter eller
ersättare för dem deltaga i avgörandet. Av de ledamöter eller ersättare som
har utsetts efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
deltager dock endast en.
Avgörande som avses i andra stycket
kan fattas utan huvudförhandling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I tvist om kollektivavtal kan organisation, som slutit
avtalet, väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen för den som är eller har
varit medlem i organisationen. I annan arbetstvist kan arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation som avses i 6 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i
arbetslivet väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen för medlem i organisationen.
Den som är eller har varit medlem i sådan organisation har rätt att själv väcka
och utföra talan, om han visar att organisationen undandrager sig att tala på
hans vägnar. Vad som finns före-
* Senaste lydelse 1976: 581.
I tvist om kollektivavtal kan
organisation, som slutit avtalet, väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen
för den som är eller har varit medlem i organisationen.
1
annan
arbetstvist som anges i
2
kap. I § kan
arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation som avses i 6 § lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen för
medlem i organisationen. Vad som finns föreskrivet om part beträffande
jävsförhållande, personlig instäUelse, hörande under sanningsförsäkran och
andra frågor som rör bevisningen skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
även
gälla den för vilken organisationen för talan.
skrivet om part beträffande jävsförhållande, personlig
inställelse, hörande under sanningsförsäkran -och andra frågor som rör bevisningen
skall även gälla den för vilken organisationen för talan.
Vill någon föra talan vid
arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande medlem i organisation som avses
i första stycket, skall i motsvarande fall som anges där även organisationen
instämmas. Organisationen kan därvid svara på medpartens vägnar, om denne ej
själv utför sin talan.
Vad som i denna paragraf sägs om organisation gäller även
om sammanslutning av flera sådana organisationer. Med medlem avses därvid
såväl de anslutna organisationerna som deras medlemmar.
9 §
Utfärdas stämning, skall
förberedelse i målet äga rum. Arbetsdomstolen bestämmer efter omständigheterna
i vilken mån förberedelsen skall vara muntlig eller skriftlig.
Till muntlig förberedelse skall part och ställföreträdare för part
kallas att infinna sig personligen, om det kan antagas att förberedelsen därigenom
främjas. Skall personlig inställelse ske, kan domstolen förelägga vite.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uteblir båda parterna från sammanträde för muntlig
förberedelse, skall målet avskrivas. Uteblir ena parten från sådant sammanträde,
skall domstolen vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse, om detta kan
antagas vara till gagn för målets utredning. 1 annat fall skall målet utsättas
till huvudförhandling. Vad som nu sagts om utevaro från muntlig förberedelse
äger motsvarande tillämpning, om svaranden vid skriftlig förberedelse underlåter
att inkomma med svaromål.
Uteblir båda parterna eller en av dem från sammanträde för
muntlig förberedelse gäller vad som föreskrives i 44 kap. 1 och 2 §§
rättegångsbalken. Finner domstolen med hänsyn till tvistens art eller andra
omständigheter i målet att yrkande om tredskodom ej bör bifallas, skall
domstolen på den tillstädeskomne partens yrkande i stället vidtaga åtgärder
för fortsatt förberedelse, om detta kan antagas vara till gagn för utredningen,
eller utsätta målet till huvudförhandling. Framställes ej sådant yrkande av
parten, skall målet avskrivas. Erinran om att målet kan avgöras genom tredskodom
skall intagas i kallelsen till sammanträdet, om domstolen finner att sådan
påföljd för utevaro kan komma i fråga.
Underlåter svaranden vid skriftlig förberedelse att
inkomma med svaromål, utsattes målet till huvudförhandling, om icke fortsatt
förberedelse kan antagas vara till gagn för målets utredning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Siivurande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sodan törbcredelsen avslutats, till avgörande så snart
det kan ske.
Mål avgöres etter huvudförhandling.
Beslut om avskrivning eller iivvisande nv mål sonit dom (iver yrkande, som
medgivils eller ciwrgivin. iiir dock meddelas utan huvudförhandling.
Domstolen kan också stadiästa förlikning utan att lialla huvudlörltandlnig.
10 S skall
arbetsdomstolen företaaa målet
Mål avgöres efter huvudförhandling.
Domstolen får dock avskriva eller avvisa mål, meddela tredskodom och dom över
yr-kande, som medgivits eller eftergivits, samt stadfästa förlikning utan att
hålla huvudförhandling.
Domstolen får även i annat fall än
som avses i anj.a stycket företaga tnid till avgörande ulan huvudförhandling,
om part begär det och domstolen med hänsyit till tvistens art och övriga
omständigheter finner det lämpligt. Mot parts bestridande får mål dock icke
utan synnerliga skäl avgöras i denna ordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 S Till huvudtörhandling skall part och
ställföreträdare för part kallas att infinna sig personligen, om hans närvaro
behövs för utredningen. Skall personlig inställelse ske, kan domstolen
förelägga vite.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lie blir ena parten från sammanträde iör
liuvudförhandling, skall malel företagas till förhandling ocli avgörande, ont
motparten yrkar det. Erinran liärom skall in-iai;as i kallelsen till
sai7imanträdel. Uteblir häda partcnui eller framställes ej sådant yrkande,
skall mdlet avskrivas.
Uteblir blida parterna eller en av dem frän sammanträde
för hii-vudför/iandling gäller vad som föreskrives i 44 kap. / § ocli 2 §
första siycket rättegångsbalken. Finner domstolen med hänsyn till tvistens art
eller andra omständigheter i målet att yrkande om tredskodom ej hör bifallas,
skall domstolen pä den tillstädeskomne partens yrkande i stället företaga målet
till förhandling och avgörande. Framställes ej sådant vr-kande skall målet
avskrivas.
Kallelse till huvudförhandling
skall innehålla erinran ont att ntä-let utan liinder av parts utevaro kan pu
yrkande av ntoiparten företagas till förhandling och avgörande. Erinran om
att målet kan avgöras genom tredskodom skall intagas i kallelsen, om
domstolen finner att sädiin påföljd lör utevaro kan koituna i fråga.
Prop.
1976/77:141 12
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Uppskjutes påbörjad
huvudförhandling, skall förhandlingen fortsättas snarast möjligt. Ny
huvudförhandling behöver ej hållas i anledning av sådant uppskov.
5 KAP. 1 §
Vad som föreskrives i 4 kap. 7 §
äger motsvarande tillämpning i arbetstvist som med stöd av 2 kap. 2 § väckes
vid tingsrätt.
Förekommer anledning att
kollektivavtal, som slutits av andra än parterna i målet, har betydelse för
prövningen av tvisten i målet, skall de parter som slutit kollektivavtalet
beredas tillfälle att yttra sig i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1977. I fråga om mål som har inkommit till tingsrätt eller arbetsdomstolen
före ikraftträdandet tillämpas dock alltjämt 2 kap. 1, 2 och 57 §§ i sin
äldre lydelse.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 372) om lagsökning och
betalnings
föreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden
Härigenom föreskrives att 2 § lagen
(1974: 372) om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Hänskjutes mål om lagsökning Har ansökan om lagsökning el-
eller betalningsföreläggande såsom ler betalningsföreläggande gjorts
tvistigt till rättegång, skall det av medlem i arbetsgivar- eller ar-
överlämnas till arbetsdomstolen, betstagarorganisation och hän-
oin tvist om anspråket skall uppta- skjules målet såsom tvistigt till
gas och avgöras av denna domstol. rättegång eller göres ansökan om
Talan får ej föras mot beslut om återvinning enligt 35 § lagsök-
överlämnande. Har annan dom- ningslagen (1946: 808), skall orga-
stol än högsta domstolen överläm- nisationen, om den enligt 2 kap.
nai målet, skall arbetsdomstolen, 1 § och 4 kap. 5 § lagen (1974:
om den finner sig icke vara behö- 371) om rättegången i arbetstvis-
rig att pröva tvisten, visa målet ter kan föra borgenärens talan vid
åter till den domstol som över- arbetsdomstolen, beredas tillfälle
lämnat det. att uppge om den vill föra talan
Har tingsriiit meddelat utslag i där. Detsamma gäller när ansökan
lagsökningsmål eller i mål om be- om lagsökning eller betalningsföre-
talningsföreläggande på ansök- läggande har gjorts i kollektivav-
ningen tecknat bevis att utmätning talslvist av den som liar varit
med-
får ske och vill gäldenären söka lem i arbetsgivar- eller
arbetsta-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
återvinning, skall han, om tvist om anspråket skall
upptagas och avgöras av arbetsdomstolen, inom tid som anges i 35 § första
stycket lagsökningslagen göra ansökan om målets upptagande vid denna domstol.
Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig, skall målet överlämnas till
tingsrätten. Ansökan om målets upptagande vid arbetsdomstolen skall därvid
anses som ansökan om återvinning.
Talan i mål som överlämnats till
arbetsdomstolen enligt första stycket eller som upptagits av arbetsdomstolen
enligt andra stycket skall anses väckt där, när ansökningen om lagsökning
eller betalningsföreläggande gjordes vid tingsrätten.
Föreslagen
lydelse
garorganisation som har slutit avtalet. Förklarar
organisationen att den vill föra talan vid arbetsdomstolen, skall målet
överlämnas dit.
Talan får ej föras mot beslut om
överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall
arbetsdomstolen, om den finner sig icke vara behörig att pröva tvisten, visa
målet åter till den domstol som överlämnat det.
Talan i mål som överlämnats till
arbetsdomstolen enligt första stycket skall anses väckt där, när ansökningen om
lagsökning eller betalningsföreläggande gjordes vid tingsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1977. I fråga om mål där ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande har
gjorts före ikraftträdandet tillämpas dock alltjämt äldre bestämmelser.
3 Förslag tUl
Lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i
arbetslivet
Härigenom föreskrives att 21, 31,
34, 35, 37 och 70 §§ lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 § Part som skall lämna information har rätt till
förhandling med motparten om tystnadsplikt rörande den information som skall
lämnas. Om förhandlingen avser information enligt 19 §, äger 14 § motsvarande
till-lämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppnås icke enighet vid förhandling enligt första
stycket, kan parten väcka talan vid arbetsdomstolen om tystnadsplikt. Sådan
talan skall väckas inom tio dagar efter det att förhandling har avslutats.
Domstolen skall förordna om tystnadsplikt, i den mån det kan antagas att det
annars skulle föreligga risk för väsentlig skada för part eller annan.
Uppnås icke enighet vid för-handhng enligt första stycket,
kan parten väcka talan vid domstol om tystnadsplikt. Sådan talan skall väckas
inom tio dagar efter det att förhandling har avslutats. Domstolen skall
förordna om tystnadsplikt, i den mån det kan antagas att det annars skulle
föreligga risk för väsentlig skada för part eller annan.
Prop.
1976/77: 141 14
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har part påkallat förhandling om
tystnadsplikt och iakttager han föreskrifterna i första och andra styckena,
gäller till dess frågan har blivit slutligt avgjord den tystnadsplikt som han
kräver. Är kravet obefogat och har parten insett eller bort inse detta,
föreligger dock ej tystnadsplikt.
31 §
Har arbetsgivare, arbetstagare Har arbetsgivare, arbetstagare
eller organisation som är bunden eller organisation som är
bunden av kollektivavtal grovt brutit mot av kollektivavtal grovt brutit mot
sådant avtal eller mot denna lag sådant avtal eller mot denna lag och har
förfarandet väsentlig be- och har förfarandet väsentlig betydelse för
avtalsförhållandet i tydelse för avtalsförhållandet i dess helhet, får
arbetsdomstolen dess helhet, får domstol på yrkan-på yrkande av motpart
förklara de av motpart förklara att kollekatt kollektivavtal som binder par-
tivavtal som binder parterna icke terna icke längre skall gälla mel- längre
skall gälla mellan dem. lan dem.
Är kollektivavtal på den ena sidan
eller på båda sidor slutet av flera parter och har förklaring enligt första
stycket gjorts för endast vissa av dem, får annan part inom tre veckor därefter
med omedelbar verkan säga upp samma avtal för egen del.
Finner arbetsdomstolen att visst Finner domstol att visst förfa-
förfarande strider mot kollektiv- rande
strider mot kollektivavtal
avtal eller mot denna lag, får dom- eller
mot denna lag, får domstolen
stolen på yrkande befria arbets- på yrkande
befria arbetsgivare, ar-
givare, arbetstagare eller organisa- betstagare
eller organisation från
tion från förpliktelse enligt kollek- förpliktelse
enligt kollektivavtal el-
tivavtal eller enligt lagen, i den ler
enligt lagen, i den mån det
mån det med hänsyn till det otill- med
hänsyn till det otillåtna för
låtna förfarandet icke skäligen kan farandet
icke skäligen kan krävas
krävas att förpliktelsen fullgöres. att förpliktelsen fullgöres.
34 §
Uppkommer mellan arbetsgivare och
arbetstagarorganisation, som är bundna av samma kollektivavtal, tvist om
medlems arbetsskyldighet enligt avtal, gäller organisationens mening till dess
tvisten har slutligt prövats.
Föreligger enligt arbetsgivarens
uppfattning synnerliga skäl mot att omtvistat arbete uppskjutes, får han utan
hinder av första stycket kräva att arbetet utföres enligt hans mening i
tvisten. Arbetstagaren är då skyldig att utföra arbetet. Sådan skyldighet
föreligger dock ej, om arbetsgivarens mening i tvisten är oriktig och
arbetsgivaren har insett eller bort inse detta eller om arbetet innebär fara
för liv eller hälsa eller därmed jämförligt hinder möter.
Blir arbetet utfört enligt andra Blir arbetet utfört enligt andra
stycket, skall arbetsgivaren ome- stycket, skall
arbetsgivaren ome
delbart påkalla förhandling i tvis- delbart påkalla förhandling i tvis
ten. Kan tvisten icke lösas vid för- ten. Kan tvisten icke lösas vid för
handling, skall han väcka talan vid handling, skall han väcka talan vid
arbetsdomstolen. domstol.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation,
som är bundna av samma kollektivavtal, rättstvist om lön eller annan
ersättning till medlem i organisationen, är arbetsgivaren skyldig att
omedelbart påkalla förhandling i tvisten. Kan tvisten icke lösas vid
förhandling, skall han väcka talan vid arbetsdomstolen. Underlåter
arbetsgivaren att påkalla förhandling eller väcka talan, är han såvitt avser
det omtvistade beloppet skyldig att utge ersättning enligt arbetstagarorganisationens
mening, om kravet ej är oskäligt.
Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation,
som är bundna av samma kollektivavtal, rättstvist om lön eller annan
ersättning till medlem i organisationen, är arbetsgivaren skyldig att
omedelbart påkalla förhandling i tvisten. Kan tvisten icke lösas vid
förhandling, skall han väcka talan vid domstol. Underlåter arbetsgivaren att
påkalla förhandling eller väcka talan, är han såvitt avser det omtvistade
beloppet skyldig att utge ersättning enligt arbetstagarorganisationens
mening, om kravet ej är oskäligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skall enligt föreskrift i kollektivavtal förhandling
enligt 34 § tredje stycket eller 35 § äga rum både lokalt och centralt, skall
central förhandling påkallas inom tio dagar efter det att den lokala förhandlingen
har avslutats. Talan vid arbetsdomstolen skall väckas inom tio dagar efter det
att förhandling har avslutats.
Skall enligt föreskrift i kollektivavtal förhandling
enligt 34 § tredje stycket eller 35 § äga rum både lokalt och centralt, skall
central förhandling påkallas inom tio dagar efter det att den lokala förhandlingen
har avslutats. Talan vid domstol skall väckas inom tio dagar efter det att
förhandling har avslutats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utöver vad som i övrigt gäller kan arbetsdomstolen i mål
om till-lämpningen av denna lag eller om kollektivavtal förordna att förhandling
skall hållas inom stängda dörrar, i den mån det kan antagas att offentlighet
skulle medföra risk för väsentlig skada för part eller annan genom yppande av
affärs-, drifts- eller därmed jämförligt förhållande hos företag eller organisation
eller av enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden.
Utöver vad som i övrigt gäller kan domstol i mål om
tillämpningen av denna lag eller om kollektivavtal förordna att förhandling
skall hållas inom stängda dörrar, i den mån det kan antagas att offentlighet
skulle medföra risk för väsentlig skada för part eller annan genom yppande av
affärs-, drifts- eller därmed jämförligt förhållande hos företag eller organisation
eller av enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77:141 j6
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig
anställning
Härigenom föreskrives att 16 kap. 1
§ och 17 kap. 2 § lagen (1976: 600) om offenthg anställning skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 KAP,
1 §
Mål om skadestånd enligt 3 I mål, vari denna lag skall till-
kap. 6 § prövas av arbetsdomsto- lämpas, gäller
lagen (1974: 371) len och handlägges enligt lagen om rättegången i
arbetstvister. (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
I fråga om rättegångskostnad i mål
som rör disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning
enligt denna lag äger 41 § tredje stycket lagen (1974: 12) om anställningsskydd
motsvarande till-lämpning,
17 KAP.
2 §
I tvist om tillämpningen av 7 I tvist om tillämpningen av 7
kap. 3 § äger domstolen för tiden kap. 3 § äger domstolen för tiden
intill dess lagakraftägande dom el- intill dess lagakraftägande dom el
ler beslut föreligger förordna, att ler beslut föreligger förordna, att
anställningen skall upphöra när anställningen skall upphöra när
arbetstagaren har uppnått den ål- arbetstagaren har uppnått ålder
der då skyldighet att avgå senast som avses i nämnda lagrum,
inträder.
Mot beslut enligt första stycket
som tingsrätt har meddelat under rättegången skall talan föras särskilt genom
besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1977. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om mål där talan har väckts
före ikraftträdandet. I fråga om talan mot myndighets beslut som har meddelats
före ikraftträdandet gäller fortfarande äldre bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 Förslag till
Lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1)
Härigenom föreskrives att 44 § arbetarskyddslagen (1949:
1) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mål om tillämpning av 42 § prövas av arbetsdomstolen; dock
skall talan mot arbetstagare prövas av allmän domstol.
Utan hinder av 42 § lagen (1974:12) om anställningsskydd
prövar arbetsdomstolen mål som rör uppsägning eller avskedande av arbetstagare
med anledning av hans uppdrag som skyddsombud.
Mål som prövas av arbetsdomstolen handlägges enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
För tiden intill dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger kan domstolen förordna, att 42 § fjärde stycket ej
skall äga tillämpning. Yrkande om sådant förordnande får ej bifallas utan att
motparten har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Mål om tillämpning av 42 §
handlägges enligt lagen
(1974:371)
om rättegången i arbetstvister. I fråga om talan mot arbetstagare gäller dock
vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet.
För tiden intill dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger kan domstol förordna, att 42 § fjärde stycket ej
skall äga tillämpning. Yrkande om sådant förordnande får ej bifallas utan att
motparten har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1977. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i' fråga om mål där talan har väckts
före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1974: 379.
2 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 141
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77:141 J8
Utdrag ARBETSMARK1
vid
regeringssammanträde 1977-03-30
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder,
Troedsson, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Ahlmark
Proposition
om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister, m. m.
1
Inledning
Lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister
(arbetstvistlagen) innehåller regler om rättegången i tvister om kollektivavtal
och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. 1
lagen finns bestämmelser om domstolarna i arbetstvister, bland dem regler om
vilka sådana tvister som skall prövas av arbetsdomstolen (AD) som första
domstol och vilka arbetstvister som skall prövas av tingsrätt i första instans
och av AD i andra. Reglerna innebär att AD är ensam behörig domstol för i
princip alla arbetstvister inom den organiserade sektorn av arbetsmarknaden och
fullföljdsinstans till tingsrätterna i övriga arbetstvister. I jämförelse med
äldre regler är detta en utvidgning av AD:s verksamhetsområde. I
arbetstvistlagen finns vidare regler om AD:s sammansättning m. m. liksom vissa
bestämmelser om rättegången i AD.
Det förutsågs vid arbetstvistlagens tillkomst att
de nya reglerna i denna om AD;s behörighet skulle komma att medföra en ökning
av domstolens arbetsbörda. Även andra arbetsrättsliga reformer, framför allt
lagen (1974: 12) om anställningsskydd, förutsågs leda till en växande
arbetsbörda för domstolen. I syfte att göra det möjligt för domstolen att möta
de ökade krav som ställdes förstärktes domstolens resurser genom ökning av
antalet ledamöter och förstärkning av dess kansli.
Det har emellertid kunnat konstateras att
tillväxten i måltillströmningen till AD har blivit avsevärt större än
beräknat. Trots en successiv utökning av dess personalorganisation kan
domstolen endast med betydande svårigheter klara av sin nuvarande arbetsbörda.
Härtill kommer att man kan räkna med en ytterligare tillväxt i
måltillströmningen, inte
Prop.
1976/77: 141 19
minst sedan lagen (1976: 580) om medbestämmande i
arbetslivet (MBL) har trätt i kraft vid ingången av 1977.
Inom arbetsmarknadsdepartementet
har i januari 1977 utarbetats departementspromemorian (Ds A 1977: 3) Åtgärder
för att minska arbetsdomstolens arbetsbörda. I denna promemoria finns förslag
till vissa ändringar i arbetstvistlagens behörighetsregler i syfte att Vätta
AD:s arbetsbörda. Det finns också vissa förslag till förenkling av domstolens
arbetsformer och till underlättande i övrigt av dess verksamhet. Förslagen har
utarbetats efter överläggningar med en rådgivande grupp, i vilken har ingått
ordförandena i AD justitierådet Hans Stark och hovrättslagmännen Jan Ljungar
och Johan Lind samt ledamöterna i domstolen direktörerna Gunnar Lindström och
Eric Törngren, förbundsordföranden Bert Lundin och förste ombudsmannen John
Östlund. Promemorian bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som
bilaga.
Departementspromemorian har
remissbehandlats. Därvid har yttranden avgetts av Stockholms tingsrätt,
domstolsverket, statens avtalsverk (SAV), juridiska fakulteten vid
universitetet i Stockholm, AD, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Statsföretagens förhandlingsorganisation
(SFO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund och Sveriges
domareförbund. Juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala har utan eget
ställningstagande överlämnat ett av docenten Carl Hemström utarbetat förslag
till yttrande.
Skrivelser med anledning av
promemorian har dessutom inkommit från Försvarets civilförvaltning och
Försvarets personalnämnd (FPN).
1 anledning av att vissa
remissinstanser hade framfört förslag till lagändringar utöver dem som tagits
upp i departementspromemorian hölls i arbetsmarknadsdepartementet den 14 mars
1977 en överläggning med representanter från AD, kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SAF, LO, TCO, SACO/SR och SAV.
2 Gällande ordning
Enligt arbetstvistlagen skall AD
som första och enda domstol ta upp och avgöra tvist om kollektivavtal och annan
arbetstvist, som avses i lagen om medbestämmande i arbetslivet, liksom
arbetstvister i övrigt mellan arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation, på
ena sidan, och arbetstagarorganisation eller medlem i sådan organisation, på
andra sidan. Domstolen prövar även i vissa andra fall, enligt bestämmelser i
annan lagstiftning, arbetstvister som första domstol. Annars gäller att andra
arbetstvister skall tas upp och avgöras av tingsrätt innan de, efter överklagande,
kan prövas av AD. Lagen innehåller även regler om överlämnande till AD av mål
som oriktigt väckts eller fullföljts hos allmän domstol. Omvänt finns regler om
hänvisning och överlämnande till allmän domstol av mål som anhängiggjorts hos
AD. Enligt den särskilda
lagen
(1974: 372) om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden kan lagsökning och betalningsföreläggande utverkas
vid tingsrätt även om tvist om anspråket omfattas av AD:s behörighet. Visar
det sig i ett sådant fall att anspråket är tvistigt, skall tingsrätten
emellertid överiämna målet till AD för vidare handläggning. Återvinning mot
utslag i lagsökningsmål eller mot slutbevis i mål om betalningsföreläggande
får begäras genom att gäldenären ansöker om målets upptagande vid AD.
AD består sedan den 1 juli 1976 av tre ordförande,
tre vice ordförande och fjorton andra ledamöter. Ordförandena är anställda vid
domstolen medan övriga ledamöter fullgör sina uppdrag vid sidan av sitt
ordinarie arbete. För varje annan ledamot än ordförande finns tre ersättare.
Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre år. Vid förfall för
både ledamot och ersättare får ordföranden i målet kalla annan lämplig person
att tjänstgöra som tillfällig ersättare.
Ledamöterna i AD kan indelas i två grupper. Den ena
gruppen utgörs av de tre ordförandena, de tre vice ordförandena och två andra
ledamöter. Dessa åtta s. k. ämbetsmannaledamöter utses bland personer som inte
kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ordförandena och
vice ordförandena skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv, medan de två
andra ledamöterna skall ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden.
Den andra ledamotsgmppen består av tolv ledamöter som har utsetts efter förslag
av parterna på arbetsmarknaden. Av ledamöterna på arbetsgivarsidan utses fyra
efter förslag av SAF, en efter förslag av Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet och en som representant för staten som arbetsgivare. Av ledamöterna
på arbetstagarsidan utses fyra efter förslag av LO och två efter förslag av
TCO. Ersättarna för arbetsgivar- och arbetstagarleda-möterna utses på
motsvarande sätt, dock att två av ersättarna för de båda TCO-ledamöterna utses
efter förslag av SACO/SR.
Vid huvudförhandling sammanträder AD normalt med
sju ledamöter, nämligen ordförande, vice ordförande och en tredje
ämbetsmannaleda-mot samt två arbetsgivarledamöter och två arbetstagarledamöter.
Bland arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna växlar sammansättningen beroende
på målets beskaffenhet. Närmare bestämmelser härom finns i instruktionen (1974:
589) för arbetsdomstolen och i domstolens arbetsordning. I mål som är av
allmän betydelse för förhållandena på arbetsmarknaden framför allt mål om
tillämpning av arbetsrättslig lagstiftning deltar på arbetsgivarsidan en
SAF-ledamot och en ledamot som representerar offentlig arbetsgivare samt på
arbetstagarsidan en LO-ledamot och en TCO-ledamot (s. k. allmän
sammansättning). I mål som huvudsakligen har betydelse endast för visst
förhandlingsområde, t. ex. mål om tolkning av kollektivavtal, deltar enbart
ledamöter som har utsetts efter förslag av de organisationer vilkas
förhandlingsområde tvisten huvudsakligen rör (s. k. särskild sammansättning).
Prop. 1976/77: 141 21
Domstolen är vid huvudförhandling domför även med
fem eller sex ledamöter. Enligt uttalanden i förarbetena till arbetstvistlagen
kan domstolen vid huvudförhandling i vissa mål, särskilt i överklagade mål som
gäller rena bevisfrågor eller annars saknar intresse från arbetsrättslig
synpunkt, med fördel sammanträda med tre ämbetsmannaledamöter samt en
arbetsgivarledamot och en arbetstagarledamot. Vidare är domstolen vid
avgöranden som fattas utan huvudförhandling, bl. a. vid avgörande av
överklagade mål på handlingarna och vid fattande av s. k. interimistiska beslut,
domför i en mindre sammansättning, bestående av ordförande samt en
arbetsgivarledamot och en arbetstagarledamot. Om någon ledamot i denna mindre
sammansättning vill att målet eller viss fråga i detta skall prövas av
domstolen i en större sammansättning, gäller emellertid hans mening som
domstolens beslut. I samtliga fall när domstolen sammanträder med endast en
ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan deltar från dessa
sidor ledamöter som har utsetts efter förslag av de organisationer vilkas
förhandlingsområde tvisten huvudsakligen rör.
Reglerna
om rättegångsförfarandet i arbetstvistlagen bygger på rättegångsbalkens regler
om rättegången i dispositiva tvistemål. Arbetstvistlagens särregler hänger
samman med AD:s ställning av specialdomstol med särskild sammansättning, dess
karaktär av eninstansdomstol i åtskilliga mål och slutinstans i andra mål och
den särskilda arten av vissa av de mål som prövas av domstolen. I det här
aktuella sammanhanget finns anledning att särskilt peka på följande.
Förberedelsen av målen kan enligt domstolens bestämmande vara antingen muntlig
eller skriftlig. Om part uteblir från förhandling för förberedelse eller
underlåter att komma in med skriftligt svaromål kan handläggningen ändå
avslutas. Domstolen vidtar då åtgärder för fortsatt förberedelse, om den
bedömer att detta är till gagn för utredningen, och sätter i annat fall ut
målet till huvudförhandling. Uteblir ena parten från sammanträde för huvudförhandling,
kan motparten yrka att målet företas till förhandling och avgörs i sak.
Erinran om denna påföljd av utevaro skall tas in i kallelsen till
huvudförhandlingen. Uteblir båda partema eller framställs inte yrkande om
avgörande utan hinder av parts utevaro, avskrivs målet. Parts utevaro vid
muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling kan däremot inte som vid
allmän underrätt föranleda tredskodom. Någon motsvarighet finns inte heller
till möjligheten enligt rättegångsbalken för utebliven part att söka
återvinning mot en dom som har meddelats efter förhandling i hans utevaro.
Mål
som fullföljs till AD genom vad företas till avgörande utan huvudförhandling,
om ej muntlig bevisning skall förebringas eller eljest särskilda skäl
föranleder annat. Besvärsmål avgörs utan huvudförhandling. Däremot gäller om
mål som AD handlägger som första domstol att de skall avgöras efter
huvudförhandling. Undantag från denna regel har gjorts i fråga om beslut om
avskrivning eller avvisande av mål och
Prop. 1976/77:141 22
i
fråga om dom över yrkande som medgivits eller eftergivits. Sådana avgöranden
får meddelas utan huvudförhandling. Domstolen kan också stadfästa förUkning
utan att hålla huvudförhandhng. I sådana fall är domstolen som tidigare nämnts
domför med den mindre sammansättningen, ordföranden och en ledamot för vardera
arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan. När AD är första domstol sker prövning
av mål i sak således enbart vid huvudförhandling.
3
Departementspromemorian (Ds A 1977: 3)
I promemorian redovisas inledningsvis med vissa
statistiska uppgifter hur antalet mål hos AD har vuxit under de senaste åren.
Under 1976 kom 350 mål in till domstolen och 276 mål avgjordes. Detta innebär
att mer än sex gånger fler mål kom in det året än årsgenomsnittet under 1960-talet.
Jämför man med genomsnittet under förra delen av 1970-talet till och med första
halvåret 1974 är antalet inkomna mål 1976 mer än fyra gånger så stort.
Promemorian innehåller vidare vissa uppgifter om den förstärkning av
domstolens personalresurser som har genomförts efterhand. Sammanfattningsvis
uttalas att arbetssituationen vid domstolen för närvarande är ansträngd
samtidigt som det inte finns några tecken på att måltillströmningen har nått
sin kulmen. Tvärtom, konstateras det, är tendensen fortfarande starkt stigande.
Härtill kommer att ytterligare reformer på det arbetsrättsliga fältet kan
väntas medföra en ytterligare ökning av målantalet, låt vara att det ännu inte
låter sig göra att uppskatta storleken av denna ökning. I sammanhanget nämns de
nya reglerna om ansvaret för funktionärer i offentlig verksamhet och framför
allt den stora arbetsrättsliga reform som företagits med MBL och lagen (1976:
600) om offentlig anställning (LOA).
Mot denna bakgrund konstateras att särskilda
åtgärder måste vidtas för att ge AD möjligheter att även i fortsättningen fylla
sin uppgift att snabbt slita uppkommande tvister på arbetsmarknaden. Det anges
två vägar att nå detta mål. En är att begränsa måltillströmningen till domstolen,
så att dess totala arbetsbörda minskar. Den andra är att söka ytterligare öka
domstolens arbetskapacitet.
En inskränkning av arbetstvistlagens
tillämpningsområde anges inte vara en metod för minskning av måltillströmningen
som är sakligt motiverad, i varje fall inte för närvarande. Inte heller finns
enligt promemorian skäl att återuppta den vid arbetstvistlagens tillkomst
diskuterade men avvisade tanken att föra in hovrätt som en instans mellan
tingsrätt och AD. Vad som däremot bör övervägas är enligt promemorian en
justering av kompetensreglerna, så att tingsrätt i fortsättningen blir första
instans i vissa av de mål som nu tas upp av AD som första domstol.
När
det gäller åtgärder för att öka domstolens arbetskapacitet erinras
Prop. 1976/77:141 23
om att det vid tillkomsten av arbetstvistlagen uttalades
att man i det längsta borde undvika att ytterligare öka antalet ledamöter. På
någon punkt sägs en utökning visserligen kunna ske utan att domstolens karaktär
riskerar att gå förlorad. 1 övrigt bör man enligt promemorian i första hand
undersöka möjligheterna att minska arbetsbelastningen för ledamöterna genom
att domstolens arbetsformer ändras. Detta sägs framför allt kunna ske genom en
justering av sammansättningsreglerna och reglerna om rättegångsförfarandet.
I ett avsnitt om gränsdragningen
mellan AD:s och tingsrätternas behörighet redovisas viss statistik rörande
arten av de mål som kommit in till AD under de senaste åren. Enligt denna har
omkring 25 % av målen varit sådana som av gammalt har hört till AD:s
verksamhetsområde, dvs. mål om kollektivavtal samt mål om
föreningsrättskränkning och om olovlig stridsåtgärd. Den största gruppen av mål
utgörs av anställningsskyddsmålen (omkring 44 % av hela antalet). En tredje
stor grupp av mål består av kravmål av skilda slag. Den omfattar omkring 24 %
av hela antalet inkomna mål. Bland möjligheterna att skära bort vissa mål från
den grupp av mål som skall prövas av AD som första domstol nämns som den mest
radikala att man gör domstolen till exklusivt forum enbart för
kollektivavtalsmål och mål om föreningsrättskränkning och olovlig
stridsåtgärd. Detta alternativ avvisas emellertid på närmare angivna skäl som
alltför långtgående i dagens läge. I promemorian avvisas också alternativet
att enbart ta undan rena kravmål från AD:s prövning i första instans. Som ett
tredje alternativ anges att man uppställer det kravet för arbetsdomstolens
behörighet som första domstol, att anställningsförhållandet mellan de tvistande
parterna skall regleras av kollektivavtal. Även detta alternativ avvisas
emellertid på närmare utvecklade skäl, bland dem att regler av detta innehåll
skulle slå ojämnt och vara svåra att genomföra på ett konsekvent sätt. I
stället anvisas som lösning den ändringen i gällande regler, att enskild medlem
i organisation som saknar stöd av denna inte skall ges rätt att väcka talan
direkt hos AD. Sådan enskild organisationsmedlem skall i stället i första hand
hänvisas till tingsrätt med sin tvist. Som ny huvudregel föreslås att AD ges behörighet
att som första domstol pröva arbetstvister där talan väcks av arbetsgivar-
eller arbetstagarorganisation, antingen för egen del eller för en medlems
räkning. Rätt att väcka talan vid AD sägs dessutom böra tillkomma arbetsgivare
som själv har slutit kollektivavtal. 1 båda fallen skall det enligt förslaget
vara en förutsättning att talan riktas mot annan än oorganiserad arbetstagare.
1 anslutning till detta förslag föreslås vidare den ändringen i lagen om
lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden, att anspråk som enskild organisationsmedlem
framställer vid tingsrätt i form av ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande skall i sin helhet behandlas där, även om anspråket
visar sig vara tvistigt.
Prop. 1976/77:141 24
I fråga om domstolens sammansättning föreslås en
utökning av antalet ledamöter på det sättet, att domstolen tillförs en
ytterligare sådan ämbetsmannaledamot, som tjänstgör jämte ordföranden och vice
ordföranden, och en ytterligare offentlig arbetsgivarledamot samt ersättare
för dessa nya ordinarie ledamöter. Även på domförhetsreglernas område föreslås
vissa ändringar. En av dessa är att domstolen bereds möjlighet att företa vissa
enklare mål till huvudförhandling i sin mindre sammansättning, bestående av
ordföranden jämte en ledamot från vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan.
Vidare föreslås att ordförande i domstolen skall få ensam fatta beslut om
avskrivning av mål liksom om avvisande av mål, när saken är uppenbar, samt
meddela dom över yrkande som har medgivits eller eftergivits, stadfästa
förlikning och pröva yrkande om kvarstad eller skingringsförbud.
När det gäller rättegångsförfarandet vid AD som
första domstol föreslås att tredskodom införs som påföljd för parts utevaro
vid förhandling för muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling. Med
hänsyn till den särskilda arten av vissa mål hos AD föreslås dock att hittills
gällande regler om förfarandet vid parts utevaro behålles vid sidan av
tredskodomsinstitutet och att det läggs i domstolens hand att bedöma om
tredskodom bör meddelas eller inte. Det föreslås att tredskodom skall ktmna
meddelas av ordföranden vid förberedelse eller av domstolen vid
huvudförhandling. Slutligen föreslås i promemorian att AD skall även i mål som
domstolen prövar som första domstol kunna företa prövning i sak på
handlingarna, när domstolen med hänsyn till tvistens art och övriga
omständigheter finner det lämpligt.
4
Remissyttrandena
Remissinstanserna delar allmänt den i promemorian
uttryckta uppfattningen att det är nödvändigt att nu vidta åtgärder i syfte
att lätta ar-besdomstolens snabbt växande arbetsbörda. De uppgifter som
redovisas i promemorian om måltillströmningen de senaste åren och den ytterligare
ökning som är att vänta sedan MBL med tUlhörande annan lagstiftning trätt i
kraft utgör enligt många remissinstansers åsikt ett starkt skäl för att
åtgärder nu vidtas utan dröjsmål. Flertalet remissinstanser ansluter sig också
i huvudsak till de förslag till åtgärder som redovisas i promemorian. De
remissinstanser som säger sig kunna i huvudsak ansluta sig till förslagen är
domstolsverket, SAV, juridiska fakulteten i Stockholm, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SAF, SFO, LO, TCO, SACO/SR och Sveriges advokatsamfund.
AD skildrar i ett utförligt yttrande själv det läge
som domstolen befinner sig i och de åtgärder som domstolen finner böra vidtas.
Domstolen uttalar genomgående sin anslutning till promemorians förslag men
föreslår på några punkter, främst när det gäller behörighetsreglema, att mer
ingripande åtgärder skall vidtas.
Prop. 1976/77:141 25
Stockholms tingsrätt menar dock att man med hänsyn
till svårigheterna att överblicka den framtida måltillströmningen bör vara
försiktig när det gäller genomförandet av så pass ingripande åtgärder som de i
promemorian föreslagna. Innan man kan bilda sig en säker uppfattning om
tillströmningen av mål till AD kan det därför enligt tingsrätten ifrågasättas
om inte problemet med domstolens arbetsbörda kunde lösas genom en utökning av
antalet ledamöter. Tingsrätten finner att bärande skäl inte har framförts i
promemorian mot en sådan åtgärd. Med hänsyn till nuvarande arbetsläge vid AD
säger sig tingsrätten emellertid inte vilja motsätta sig, att längre gående
åtgärder vidtas på kort sikt i avvaktan på en mer övergripande reform av
rättegångsförfarandet i arbetstvister. Från annat håll uttalas däremot
anslutning till uppfattningen att en allmän ökning av antalet ledamöter inte
bör övervägas nu. LO uttalar sålunda att detta altemativ är det som sist bör
tillgripas. Det är enligt LO angeläget att så länge AD arbetar under nuvarande
former tillse att ledamöterna så regelbundet som möjligt deltar i domstolens dömande
verksamhet, så att kontinuiteten i domstolens arbete upprätthålls. LO anser i
anslutning till promemorian att en förändring av AD:s kompetensregler är en
bättre metod för att komma till rätta med måltillströmningen. SAF uttalar att
det tills vidare synes riktigt att avvakta den fortsatta utvecklingen och samla
ytterligare erfarenheter innan man överväger personella förstärkningar eller
andra åtgärder som på ett mer avgörande sätt kan lösa de problem som AD står
inför.
Även andra remissinstanser är inne på att man
åtminstone på längre sikt måste överväga mer genomgripande åtgärder för att få
till stånd en lämplig ordning för prövningen av rättstvister på arbetsrättens
område. SFO uttalar att sannolikheten för en fortsatt kraftig tillväxt av
målantalet är så stor, att det finns anledning att redan nu utreda förutsättningama
att t. ex. beträffande vissa typer av mål organisera AD regionvis. Detta kunde
enligt SFO ske genom att domstolen fick avdelningar i vissa större orter med
förebild från organisationen av kammar-rättema. SACO/SR menar att man bör
överväga att för vissa kategorier av mål, framför allt anställningsskyddsmålen,
inrätta ett mer utvecklat tvåinstanssystem i vilket t. ex. en tingsrätt i varje
län utgjorde första instans under AD. De utsedda tingsrätterna skulle då döma i
en treman-nasammansättning med en jurist som ordförande och med en företrädare
för vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan som ytterligare ledamöter.
Liknande synpunkter framförs av Stockholms tingsrätt.
Huvudförslaget i promemorian, överförande av mål i
vilka enskild organisationsmedlem väcker talan utan stöd av sin organisation
till tingsrätt som första instans och fullföljande i motsvarande lägen av handläggningen
av mål om lagsökning och betalningsföreläggande i tingsrätt, tillstyrks av de
flesta remissinstansema. I den riktningen uttalar sig sålunda domstolsverket,
SAV, juridiska fakulteten i Stockholm, Svenska
Prop.
1976/77:141 26
kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SAF, SFO, LO, TCO, SACO/ SR och Sveriges domareförbund.
Stockholms tingsrätt uttalar sig däremot kritiskt mot förslaget i denna del.
Tingsrätten förklarar att sakliga grunder bör vara avgörande för den ena eller
andra domstolens behörighet. Den föreslagna regleringen lägger i en
arbetsmarknadsorganisations hand att bestämma forum för en medlems
arbetstvist. En sådan reglering kan enligt tingsrätten ej bedömas vara sakligt
grundad. Det har vid tillkomsten av arbetstvistlagen sagts att enskilda
organisationsmedlemmar behöver den "säkerhetsventil" som rätt att
själva väcka talan vid AD innebär. Denna synpunkt bör enligt tingsrätten
alltjämt beaktas. En nackdel med förslaget är enligt tingsrätten också att de
allmänna underrätterna får i uppgift att bedöma även kollektivavtalstvister,
utan att ha AD:s på erfarenheter och sakkunskap bland ledamöterna grundade
förutsättningar härför. SACO/SR föreslår att även mål i vilka arbetsgivare som
svarande saknar stöd av sin organisation skall prövas av tingsrätt i första
instans.
Åtskilliga av remissinstanserna menar emellertid
att man bör överväga längre gående åtgärder än den i promemorian föreslagna
för att avskilja mindre betydelsefulla mål från AD som första och enda instans.
AD tillstyrker i och för sig förslaget i promemorian. Åtskilliga från arbetsrättslig
synpunkt okomplicerade mål skulle därmed bli hänvisade till tingsrätterna som
första instans. Eftersom målen dessutom ofta är svårutredda och därför mindre
väl lämpade för ett eninstansförfarande, kommer ett genomförande av förslaget
att ha betydelse även från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt domstolens mening
kan man dock inte räkna med att nå den effekt av förslaget som beräknas i
promemorian. För det första svarar inte minskningen av målantalet mot en
motsvarande minskning av AD:s arbetsbörda. Detta beror på att de berörda målgrupperna
är genomsnittligt enklare än de kvarvarande målen. Som också uttalas i
promemorian har man vidare anledning att räkna med att organisationema i större
utsträckning kommer att föra sina medlemmars talan i fortsättningen, om
förslagen genomförs. Därtill kommer att man måste räkna med att
fullföljdsbenägenheten är särskilt stor i mål av det aktuella slaget. Förslaget
är enligt domstolen emellertid likväl av avsevärd betydelse, eftersom
behandlingen av målen väsentligt underlättas, antingen det blir så att
organisationen för sin medlems talan eller att målet skall prövas av AD i
andra instans. Inte desto mindre måste enligt domstolens mening ytterligare mål
föras bort för att domstolen skall kunna möta den väntade ökade
måltillströmningen. Det är enligt domstolen då värt att närmare analysera ett
av de altemativ som nämnts i promemorian, nämligen att överföra mål i vilka
tvisten rör anställningsförhållande som inte regleras av kollektivavtal. Denna
målkategori är så omfattande att en mycket avsevärd begränsning av domstolens
arbetsbörda skulle uppnås. Förslaget skulle också få den effekten
Prop.
1976/77:141 27
att en betydande del av anställningsskyddsmålen skulle
komma att överföras till tingsrätterna, varigenom denna målgrupps dominans
skulle minska kraftigt. Inget hindrar enligt domstolen att arbetstagarorganisation
även för egen del för talan vid tingsrätt om allmänt skadestånd vid
arbetsgivares brott mot anställningsskyddslagen.
Det finns enligt AD ett par
särskilda motiv för att välja kollektivavtalsbundenheten som en omständighet
som avgör att ett mål skall behandlas av AD som enda domstol. När det särskilt
gäller tvister om tillämpning av anställningsskyddslagen, men även exempelvis
semesterlagen, finns på det kollektivavtalsreglerade området i mycket stor utsträckning
bestämmelser i kollektivavtal som i större eller mindre utsträckning modifierar
och kompletterar lagens regler i sådana avseenden där detta är tillåtet.
Väljer man kollektivavtalsbundenheten som kriterium, undviks de komplikationer
som annars skulle följa av att ett mål om tillämpning av lag samtidigt kan
innefatta tvist om tolkning eller tillämpning av bestämmelser av nyssnämnt slag
i kollektivavtal. Vidare torde kunna antas att förhandlingssystemet
regelmässigt fungerar betydligt bättre på det kollektivavtalsreglerade området
än utanför detta. Tvisterna från det icke kollektivavtalsreglerade området är
också erfarenhetsmässigt sämre utredda, och därmed mindre lämpade för ett
en-instanssystem, än tvister där förhandling förekommit enligt förhandlingsordning
i kollektivavtal. AD föreslår alltså en forumregel som innebär en kombination
av promemorieförslaget och förslaget att föra mål i vilka tvisten rör
anställningsförhållande som inte regleras av kollektivavtal till tingsrätt.
Härtill bör enligt domstolen övervägas en regel som innebär att arbetsgivar-
eller arbetstagarorganisation, eller arbetsgivare som har slutit
kollektivavtal, har rätt att väcka talan vid tingsrätt i arbetstvist som
enligt huvudregeln skulle ha handlagts av AD som ensam domstol. En sådan regel
skulle kunna få betydelse bland annat för vissa enklare typer av mål av
indrivningskaraktär eller liknande från det kollektivavtalsreglerade området.
Om organisation skulle ha intagit svarandeställning i målet om det handlagts i
AD, synes enligt domstolen dock böra krävas att skriftligt avtal slutits med
organisationen om tvistens väckande vid tingsrätt (jfr 10 kap. 16 §
rättegångsbalken).
Även juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet föreslår att man skall gå längre än i promemorian för
att skära ned antalet mål som skall prövas av AD som enda instans. En radikal
regel skulle enligt fakulteten vara att man i princip lät endast sådana
arbetstvister gå direkt till AD, där käranden är organisation och där svaranden
är organisation eller medlem i organisation. En sådan regel skulle innebära att
mål mot enskilda oorganiserade arbetsgivare inte skulle behöva belasta AD som
första instans. Regeln skulle emellertid medföra betydligt ökade krav på
tingsrättema. Och eftersom någon förändring av tingsrätternas organisation vid
handläggning av arbetstvister inte är aktuell i detta sam-
Prop. 1976/77:141 28
manhang,
säger sig fakulteten inte vilja utveckla aUernativet ytterligare. En annan
möjlighet är emellertid enligt fakulteten att AD:s behörighet som första
domstol begränsas till, förutom mål som avses i MBL eller förtroendemannalagen,
mål där anställningsförhållandet mellan de tvistande parterna regleras i
kollektivavtal. Fakulteten utvecklar skälen för detta alternativ på i huvudsak
samma sätt som AD. Även i det förslag till yttrande som överlämnats av
juridiska fakulteten i Uppsala diskuteras detta altemativ. En invändning
skulle dock enligt yttrandeförslaget vara den olika ställning som med en dylik
lösning skulle tillkomma kollektivavtalsbärande och icke kollektivavtalsbärande
organisationer.
TCO uttalar att den vanligaste måltypen på
tjänstemannasidan utgörs av tvister med arbetsgivare som saknar kollektivavtal
och som inte tillhör organisation. Dessa mål är i stor utsträckning av
indrivningskaraktär och borde inte belasta AD som första instans. Det borde
enligt TCO i stället övervägas att överlåta åt käranden att välja fomm i första
instans. Finner t. ex. en arbetstagarorganisation att ett mål är av principiellt
intresse, bör den kunna välja AD som första instans och i annat fall kunna
stämma till tingsrätt med möjlighet att överklaga till AD. En liknande
möjlighet torde redan följa av de föreslagna reglerna om förfarandet i mål om
lagsökning eller betalningsföreläggande. En komplettering beträffande mål som
anhängiggörs genom stämning skulle enligt TCO vara av värde och medföra att AD
avlastades en väsentlig del av de från principiell synpunkt ointressanta mål
som domstolen nu har att handlägga.
Stockholms
tingsrätt påpekar att det vid ett genomförande av promemorieförslaget är mest
ändamålsenligt att kräva, att enskild organisationsmedlem som väcker talan vid
tingsrätt visar redan när han väcker talan att hans organisation inte vill
medverka (jfr 2 kap. 5 § arbetstvistlagen enligt förslaget). Samma lösning bör
väljas i 2 § lagen om lagsökning och betalningsföreläggande för
fordringsanspråk i anställningsförhållanden. Den i promemorian föreslagna
ordningen att tingsrätten skall bereda arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation tillfälle att ange om den vill utföra medlemmens talan
är olämplig, eftersom den medför att det i ett inledningsskede när kanske
brådskande åtgärder måste vidtas kan vara oklart om tingsrätten är behörig.
Vidare bör enligt Stockholms tingsrätt den föreslagna 5 kap. 1 §
arbetstvistlagen ändras så att det otvetydigt framgår, att tingsrätt äger
inhämta yttrande från avtalsslutande parter när tvisten rör kollektivavtal. Det
kan enligt tingsrätten sättas i fråga om inte de avtalsslutande partema bör ha
skyldighet att yttra sig när domstolen så önskar. Även domstolsverket gör
vissa påpekanden om den tekniska utformningen av förslagen i dessa delar.
Förslaget i promemorian att domstolen skall tillföras ytterligare en s. k.
ämbetsmannaledamot och ytterligare en företrädare för de offentliga arbetsgivarna
godkänns eller lämnas utan erinran av de flesta re-
Prop. 1976/77: 141 29
missinstanserna.
SFO anknyter emellertid här till promemorians förslag att införa vissa
möjligheter för AD att pröva vissa där väckta tvister på handlingama. Enligt
SFO skulle detta innebära vissa olägenheter för den grupp av arbetsgivare som
tillhör organisationen. Avtalsförhållandena inom organisationens område är
delvis speciella och avvikande från vad som gäller inom SAF:s område. Vid
skriftlig handläggning kan därför uppstå en obalans till arbetsgivarsidans
nackdel, eftersom arbetstagarna men inte arbetsgivarna är representerade i
domstolen. En lösning, som enligt SFO också ter sig motiverad mot bakgrund av
organisationens storlek (108 medlemsföretag med sammanlagt omkring 75 000
anställda), vore att SFO fick föreslå en ledamot eller ersättare i AD. SACO/SR
säger sig bestämt hävda att den föreslagna utökningen på den offentliga
arbetsgivarsidan bör motsvaras av att SACO/SR får föreslå en ordinarie ledamot
i AD. Med den vidgning av det förhandlingsbara området som har skett inom den
offentliga sektorn och med de nya problemområden, som blir föremål för
domstolens bedömning med införandet av medbestämmanderättslagstiftningen, bör
alla huvudorganisationerna på arbetstagarsidan vara företrädda med ordinarie
platser i domstolen.
Även
förslagen i promemorian om vissa ändringar i fråga om AD:s arbetsformer vinner
i stor utsträckning anslutning bland remissinstanserna. På vissa punkter
framförs dock från några håll anmärkningar.
Förslagen
rörande domstolens sammansättning, att vissa mål skall kunna avgöras i
tremannasammansättning och att AD:s ordförande skall kunna ensam fatta vissa
beslut, gillas av de flesta remissinstanser som har uttalat sig i frågan. AD
förklarar själv att förslaget om avgörande av vissa mål i
tremannasammansättning kommer att innebära betydelsefulla fördelar för
domstolens verksamhet. Förslaget öppnar möjlighet att hålla huvudförhandling i
flera mål samtidigt utan att ytterligare ledamöter, frånsett ordföranden,
behöver tas i anspråk. Domstolens arbetskapacitet över en längre tid ökar
visserligen inte härigenom, eftersom arbetsbelastningen på ordförandena inte
påverkas. Däremot skapas möjlighet att för kortare tid öka kapaciteten,
varigenom problem som föranleds av tillfällig målanhopning kan bemästras.
Utsättandet av mål till förhandling kommer att väsentligt underlättas genom att
förslaget ger ökat förhandlingsutrymme. Särskilt betydelsefullt är att förslaget
kommer att öppna möjlighet till att på ett enklare sätt än hittills bereda
utrymme för skyndsam handläggning av särskilt brådskande mål. Avgörande är
emellertid om förslaget kan anses försvarligt från rättssäkerhetssynpunkt. Det
bör emellertid ses mot bakgmnd av att domstolens ledamöter besitter en högst
betydande erfarenhet av arbetsmarknadsförhållanden och av rättstillämpning på
det arbetsrättsliga området. Hänsyn bör vidare tas till att ledamot har frihet
att påkalla att mål som ordföranden har satt ut till behandling i
tremannasammansättning skall
Prop. 1976/77:141 30
behandlas
i den större sammansättningen. Enligt AD:s mening får rättssäkerhetsintresset
anses i tillräcklig grad tillgodosett med förslaget. Från några håll görs dock
påpekanden. Domstolsverket menar att det kan sättas i fråga om beslut om
avvisning bör fattas av ensamdomare i en slutinstans, även om befogenheten är
inskränkt till att avse fall då det är uppenbart att rättegångshinder föreligger.
I vart fall bör enligt verket lagtexten utformas på annat sätt än enligt
promemorian, eftersom uttrycket "om saken är uppenbar" enligt gängse
juridiskt språkbruk avser fall då käromålet utan tvekan är sakligt grundat.
Beslut av ensamdomare om kvarstad eller skingringsförbud bör enligt verket på
begäran av part omedelbart omprövas av domstolen i större sammansättning.
Enligt det förslag till yttrande som överlämnats av juridiska fakulteten i
Uppsala bör, om domstolen skall få avgöra vissa mål i mindre sammansättning,
instruktionen för domstolen på denna punkt utformas så att den inte lämnar
utrymme för helt skönsmässiga bedömningar. För att inte den föreslagna rätten
för var och en av de tre ledamöterna i den mindre sammansättningen att hänvisa
målet till större sammansättning skall kunna missbrukas, bör enligt
yttrandeförslaget regeln få det innehållet, att envar av ledamöterna har rätt
att få målet hänskjutet till större sammansättning innan det gått till
huvudförhandling men att därefter beslut om hänskjutande förutsätter att minst
två av de tre ledamöterna är ense härom. Juridiska fakulteten i Stockholm
kritiserar förslaget om avgörande av vissa mål i tremannasammansättning och
menar att förslaget är alltför vagt utformat. Det är enligt fakulteten
principiellt inte lämpligt att en domstol skall på skönsmässig grund få avgöra
sina egna arbetsformer. Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt fakulteten
också tveksamt om det är tillfredsställande, att en domstol med endast en
rättsbildad ledamot skall pröva tvister som på en gång första och sista
instans. Möjligheten för var och en av ledamöterna att begära hänskjutande
till den större sammansättningen är inte en tillräcklig motvikt. Fakulteten
avstyrker förslaget i denna del. Däremot tillstyrker fakulteten förslaget att
vissa avgöranden skall kurma träffas av ordföranden ensam. SAF säger sig vilja
ifrågasätta om det kan anses helt tillfredsställande att ensamdomare får
befogenhet att pröva yrkande om kvarstad eller skingringsförbud respektive
meddela beslut om avvisande av mål, om saken är uppenbar.
Förslaget att AD skall kunna meddela tredskodom
lämnas utan erinran eller tillstyrks uttryckligen av flertalet
remissinstanser. Några remissinstanser ställer sig dock kritiska. Stockholms
tingsrätt anser att de skäl som anförs för förslaget i promemorian inte är
godtagbara. Den arbetsbesparande effekten torde vara marginell. Övervägande
skäl talar enligt tingsrätten i stället mot en sådan reform. Den prövning som
enligt förslaget skall föregå beslut huruvida tredskodom skall meddelas
strider enligt tingsrätten mot tredskodomsinstitutets princip. Genom för-
Prop.
1976/77:141 31
slaget tillskapas ett nytt slags tredskodom som skiljer
sig från institutets utformning och tillämpning vid tingsrätterna. Om förslaget
genomförs måste man räkna med att AD:s tredskodomar, som ju föregåtts av en
viss prövning, blir prejudicerande för tredskodomsinstitutets tillämpning vid
tingsrätt. Ett genomförande av förslaget måste därför föranleda att även
tredskodomsinstitutet vid tingsrätt omarbetas. Om en sådan förändring över
huvud är påkallad bör den övervägas i ett annat och större sammanhang. Härtill
kommer att tredskodomsinstitutet inte i något annat fall förekommer vid domstol
som utgör sista instans. Domstolsverket säger sig inte ha något att erinra mot
att AD ges möjlighet att meddela tredskodom. Det kan enligt verket också vara
lämpligt att domstolen får möjlighet att vägra meddela tredskodom i de situationer
som anförts i promemorian. Däremot anser domstolsverket att tredskodom inte
får vara av annat innehåll än vad käranden yrkat. Om domstolen vid meddelande
av tredskodom skall få jämka yrkade skadestånd, bör detta i vart fall komma
till tydligt uttryck i lagtexten. I så fall får dock domen inte karaktär av
tredskodom. Juridiska fakulteten i Stockholm förklarar sig inte ha haft tid
att fördjupa sig i förslagen på denna punkt. Fakulteten inskränker sig därför
till att påpeka att institutet tredskodom inte skulle behövas i AD om man valde
att genomföra den ändringen av fommreglema, att alla mål mot oorganiserad
arbetsgivare skall stämmas in till tingsrätt. SAF säger sig vara medveten om
att vissa fördelar är att vinna om tredskodom tillätes. Det är dock inte utan
vidare säkert att fördelarna överväger nackdelarna. Ett särskilt skäl att
ställa tredskodomsförfarandet på framtiden är den väntade allmänna översynen av
rättegångsbalken. Skulle likväl redan nu öppnas möjlighet till tredskodom i AD,
bör enligt SAF snävare gränser gälla beträffande utdömande av yrkade
skadeståndsbelopp än som anges i promemorian. Avvikelse bör inte endast ske när
yrkandet är uppenbart ogrundat eller när yrkat belopp är uppenbart för högt mot
bakgrund av domstolens praxis. Avvikelse bör även göras när det över huvud
framgår att ett yrkande avviker från beläst praxis i domstolen. LO pekar på
att möjligheterna att få tredskodom verkställd i de nordiska grannländerna är
begränsade.
Förslaget att bereda möjlighet för
AD att avgöra även vissa där väckta tvister på handlingarna har också i
allmänhet vunnit remissinstansernas gillande. Från flera håll hävdas dock att
regeln härom bör utformas så, att det inte skall vara möjligt att mot parts
bestridande avgöra mål på handlingama. Till de remissinstanser som framför
denna åsikt hör Stockholms tingsrätt, juridiska fakulteten i Stockholm och
SACO/SR.
Även i det förslag till yttrande
som har överlämnats av juridiska fakulteten i Uppsala uttalas att parterna bör
vara ense om skriftlig handläggning för att sådan skall få förekomma. SFO
anser som redan fram-
Prop. 1976/77:141 32
gått
att förslaget är mindre tillfredsställande från organisationens och dess
medlemmars synpunkt, eftersom motparterna på arbetstagarsidan är representerade
i AD medan SFO inte har att föreslå någon arbetsgivarledamot. Den muntliga
handläggningsformen med dess större möjligheter för parterna att i detalj
utveckla sin talan är därför särskilt värdefull för arbetsgivarsidan på SFO:s
område.
SAV tar upp vissa effekter av förslagen i
promemorian på den offentliga sektoms förhållanden. Förslaget om överförande
av vissa mål till tingsrätt medför enligt verket att förfarandet i ärenden om
avskedande blir ytterligare utdraget inom den offentliga sektorn. SAV ifrågasätter
om detta kan vara lämpligt och om man inte i stället borde genom en särskild
regel i LOA tillse att nuvarande ordning för prövning av tvister om avskedande
enligt 11 kap. 1 § LOA bibehålls. Genomförs en sådan tanke, bör motsvarande
regler för enhetlighetens skull införas även beträffande avskedande enligt 11
kap. 2 § och beträffande avstängning enligt 13 kap. 1 § LOA. Vidare bör enligt
SAV bestämmelserna i 17 kap. 2 § LOA om skyldighet att avgå med pension ändras,
så att interimistiskt beslut om anställningens upphörande enligt 7 kap. 3 §
får meddelas av domstolen redan från tidpunkt innan tjänstemannen når
pensionsålderns övre gräns. Försvarets civilförvaltning föreslår för sin del,
mot bakgrund likaledes av problemen kring skyldighet att avgå med pension, att
AD skall avgöra mål mellan arbetstagare, vars avlöningsförmåner fastställs
under medverkan av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer som
kärande och staten i egenskap av arbetsgivare som svarande. Försvarets
personalnämnd pekar på samma problem. Svenska kommunförbundet gör vissa
anmärkningar av närmast lagteknisk natur till promemorians förslag om ändring i
16 kap. 1 § LOA.
Slutligen tar några remissinstanser upp frågan om
tingsrätternas behov av bättre resurser och bättre möjligheter att följa AD:s
praxis, om ytterligare arbetstvister förs över till dem som första domstol.
Stockholms tingsrätt betonar vikten av en snabb publicering av AD:s avgöranden.
En annan åtgärd, som borde övervägas för att ge underrättsdomare ökad kännedom
om AD:s praxis, är enligt tingsrätten att ge sådana domare som sysslar med
arbetstvister möjlighet till adjungering i AD. Enligt tingsrätten bör de
ifrågasatta ändringarna i arbetstvistlagen med tanke på sommaruppehåll och
vikariesituation vid tingsrätterna träda i kraft först efter sommaren 1977.
Sveriges domareförbund säger sig förutsätta att den arbetskraftsförstärkning,
som reformen kommer att medföra behov av för åtminstone de största
tingsrätterna, tillförs dessa utan dröjsmål och vidare att erforderlig
information angående arbetsrättslig lagstiftning och praxis meddelas domarna i
tingsrätt.
Prop.
1976/77:141 33
5 Föredraganden
Genom den reformering av rättegångsordningen på det
arbetsrättsliga området, som genomfördes den 1 juli 1974, vidgades AD:s
verksamhetsområde avsevärt. Enligt lagen (1974: 371) om rättegången i
arbetstvister (arbetstvistlagen) kan AD pröva tvister om kollektivavtal och
andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (arbetstvister).
I tvister mellan arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation, på ena sidan, och
arbetstagarorganisation eller medlem i sådan organisation, på den andra, är AD
första och enda domstol. I andra arbetstvister, dvs. i tvister där
arbetstagaren inte är fackligt organiserad, är tingsrätt första domstol och AD
fullföljdsinstans.
Utvecklingen under åren efter tillkomsten av
arbetstvistlagen har visat ett mycket snabbt stegrat tillflöde av mål till AD.
I departementspromemorian (Ds A 1977: 3) Åtgärder för att minska
arbetsdomstolens arbetsbörda har utvecklingen belysts med statistik från
domstolen. Det framgår av denna att AD under 1976 fick in mer än sex gånger så
många mål som genomsnittet under 1960-talet och mer än fyra gånger så många mål
som den årliga genomsnittssiffran under 1970-talets första år fram till
halvårsskiftet 1974. Antalet inkomna mål år 1976 var 350,
Av uppgiftema i promemorian, och av det
remissyttrande AD själv avgivit över denna, framgår att ökningen av
måltillströmningen inte kan väntas vara avslutad. Den fortgår och visar snarast
en stigande tendens. Bland orsakerna till ökningen har tillkomsten av
anställningsskyddslagen uppenbarligen varit den mest betydelsefulla. Av
avsevärd betydelse för måltillströmningen har enligt AD också varit att
domstolen till skillnad mot förr som enda domstol behandlar lönetvister och
dylikt även utanför det kollektivavtalsreglerade området, under fömtsättning
att arbetstagaren är fackligt organiserad. Domstolen pekar i sitt
remissjrtt-rande också på att även sådana kategorier av mål som domstolen tidigare
hade att behandla visar ökande siffror. Detta sägs sannoHkt åtminstone till en
väsentlig del bero på en ökande benägenhet från de fackliga organisationemas
och deras medlemmars sida att bringa tvister till rättslig prövning när
organisationen eller medlemmen anser att annan tillfredsställande lösning på
tvisten inte kan uppnås. AD menar däremot att det moment i rättegångsreformen som
består i att domstolen har blivit fullföljdsinstans till tingsrättema hittills
har i relativt begränsad utsträckning påverkat måltillströmningen.
Som redovisas i departementspromemorian har AD
under de senaste åren vid flera tillfällen tillförts personalförstärkningar. En
ytterligare ordförande tillträdde sin tjänst i början av år 1975 och domstolen
fick en tredje ordförande den 1 juli 1976. Domstolens kansli har också förstärkts
vid skilda tillfällen. Numera kan regelbundet hållas huvudförhandling tre
dagar i veckan mot tidigare högst en före den 1 juU 1974
3
Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 141
Prop. 1976f77:141 34
och
normalt två under tiden därefter till och med första halvåret 1976. Trots detta
är det uppenbart att domstolen endast med mycket stora ansträngningar kan
hålla någorlunda jämna steg med måltillströmningen. Den mycket höga arbetstakt
som tillämpas för närvarande kan inte upprätthållas under någon längre tid. AD
betonar själv i sitt yttrande att det i dagsläget finns ett uttalat behov såväl
av att kunna ägna mera tid åt arbetet med målen som av att begränsa
arbetsbördan. Därtill konuner att domstolen med den högt uppdrivna arbetstakten
är mycket sårbar vid tillfälliga störningar i arbetet på grund av sjukdom eller
Hknande.
Det är knappast möjligt att ännu med någon säkerhet
säga vilken betydelse för den fortsatta utvecklingen av måltillströmningen som
ikraftträdandet av MBL kommer att få. Starka skäl talar dock för att målantalet
kommer att öka ytterligare och att ökningen kommer att bli betydande. Till en
fortsatt ökning bidrar även andra omständigheter som har berörts i
departementspromemorian. AD menar för egen del, med betonande av att man inte
kan göra annat än en mycket allmän uppskattning, att måltillströmningen inom
den närmaste tiden kommer att öka med per år räknat åtminstone 150 mål. Risken
är enligt domstolen dock stor för att detta är en kraftig underskattning.
Mot
den här redovisade bakgrunden är det enhgt min mening oundgängligt att
åtgärder vidtas för att utan dröjsmål lätta AD:s arbetsbörda. Det torde
praktiskt taget råda enighet om att detta inte bör ske genom att
tillämpningsområdet för arbetstvistlagen begränsas. Det finns inte något som
säger att sådana tvister har kommit att hänföras till den för arbetstvister
speciella prövningsordningen enligt arbetstvistlagen som i stället hade bort
handläggas helt inom det allmänna domstolsväsendet. AD betonar tvärtom själv
att det för domstolens roll som prejudikatinstans har varit fruktbärande att
få möjlighet att verka över hela det ar-betsrättshga området. Likaledes saknas
anledning att återuppta den tidigare diskuterade tanken att skjuta in hovrätt
som andra instans mellan tingsrätt och AD.
Det är också en allmänt utbredd uppfattning att man
åtminstone tills vidare inte bör välja som lösning att öka antalet ledamöter i
AD. Inte minst arbetsmarknadens parter har vid skilda tillfällen givit klart uttryck
för denna mening. Den enda återstående möjligheten att på ett effektivt sätt
ingripa för att lätta domstolens arbetsbörda synes, som också framgår av
departementspromemorian och av den efterföljande diskussionen, vara att föra
över mål från AD som första domstol till tingsrätterna, med möjlighet för
parterna att fullfölja talan hos AD. Det är visserligen inte möjligt att med
särskilt stor säkerhet avgöra hur stor effekt på antalet mål hos AD som skilda
tänkbara åtgärder av denna innebörd kan få. Vissa mål är betydligt svårare och
kräver mer arbete än andra. Överförs mål till tingsrättema kan den positiva
effekten härav för AD:s
Prop. 1976/77:141 35
del
komma att åtminstone i viss mån motverkas av en ökande benägenhet hos partema
att överklaga tingsrätternas domar. Även andra omständigheter gör det svårt
att säkert överbHcka verkningarna av ändringar i reglerna om fördelningen av
mål mellan AD och tingsrätterna.
Inte desto mindre synes det klart att man totalt
sett kan nå inte oväsentliga effekter på den här antydda vägen. Stöd för den
uppfattningen får man i vissa uppskattningar som har gjorts i
departementspromemorian och även i andra uppgifter som har framkommit under
diskussionen. Av de tänkbara altemativ som redovisas har man i promemorian
stannat för två. Det ena innebär att medlem i arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationen
som inte har stöd av sin organisation hänvisas att väcka talan vid tingsrätt
som första instans. Det andra går ut på att anspråk som framställs vid
tingsrätt i form av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande skall
färdigbehandlas av tingsrätten, även om anspråket visar sig vara tvistigt, i
stället för att som nu i sådant fall överlämnas till AD som arbetstagaren är
organiserad i. Med dessa förslag kan man uppnå att åtskilliga från arbetsrättsliga
synpunkter okomplicerade mål flyttas över till tingsrättema som första
instans. Inte minst skulle en inte obetydlig del av anställningsskyddsmålen
komma att omfattas härav. En särskild gynnsam effekt skulle ligga däri att
inte så få av de aktuella målen är svåmtredda och därför inte bara
arbetskrävande utan också i och för sig föga lämpade för ett
eninstansförfarande.
De här nämnda förslagen har mottagits väl tmder
remissbehandlingen. De flesta remissinstanserna har funnit förslagen välfunna
och väl ägnade att bidra till en inte obetydUg minskning av arbetsbelastningen
i AD. Från flera håll och inte minst från AD:s egen sida har emellertid
hävdats, att förslagen knappast kan beräknas få tillräcklig effekt. Ett djupare
ingrepp i de nu gällande fördelningsreglerna sägs vara nödvändigt om man vill
uppnå något mer än en snabbt övergående minskning av måltiUflödet till AD.
Det ytterligare förslag som mot denna bakgmnd har
förts fram går ut på att man skaU kombinera promemorians lösning med en regel, enligt
vilken det i princip blir avgörande för AD:s behörighet som första domstol om
tvisten rör anställningsförhållande som regleras av kollektivavtal eller om i
varje fall kollektivavtal gäller mellan de tvistande parterna. Till förmån för
ett sådant ytterligare steg talar att det skulle medföra att ännu fler
anställningsskyddsmål förs över till tingsrättema, varigenom den målgmppens
dominans hos AD skulle minska ytterligare. Även rent allmänt skulle förslaget
kunna få en inte obetydlig effekt på antalet mål i AD som första domstol. Som
särskilda skäl för förslaget har i AD:s remissyttrande också åberopats att det,
särskilt när tvisten galler anställningsskyddsfrågor men även på andra områden,
finns på det kollektivavtalsreglerade området i mycket stor utsträckning
Prop. 1976/77:141 36
bestämmelser
i kollektivavtal som i större eller mindre utsträckning modifierar och
kompletterar lagens regler i sådana avseenden där detta är tillåtet. Väljer man
kollektivavtalsbundenheten som kriterium, undviks de komplikationer som annars
skulle följa av att ett mål om tillämpning av lag samtidigt kan innefatta tvist
om tolkning eller tillämpning av bestämmelser av detta slag i kollektivavtal.
Vidare kan det antas att förhandlingssystemet regelmässigt fungerar betydligt
bättre på det kollektivavtalsreglerade området än utanför detta. Tvister från
det icke kollektivavtalsreglerade området är också erfarenhetsmässigt sämre
utredda och därmed mindre lämpade för ett eninstanssystem än tvister där förhandling
förekonmiit enligt förhandlingsordning i kollektivavtal.
Mot bakgmnd bland annat av dessa synpunkter och
andra förslag som framförts från remissinstansemas sida anordnades i arbetsmarknadsdepartementet
den 14 mars 1977 en överläggning tUl vilken företrädare för de större
organisationerna på arbetsmarknaden och andra av de hithörande frågorna berörda
hade inbjudits. Diskussionen vid detta tillfälle gav vid handen att man på de
flesta håll hyser sympati för tanken att, tillsammans med det i promemorian
föreslagna kriteriet, låta kollektivavtalsbundenheten vara det avgörande för
fördelningen av mål mellan AD som första instans och tingsrättema. Den
modifikationen ansågs dock böra göras, att man hänför till AD även mål rörande
arbetstagare som visserligen inte själva tillhör organisation som slutit
kollektivavtal men som sysselsätts i arbete på vilket arbetsgivaren tillämpar
kollektivavtal. För den lösningen ansågs föreningsrättsliga skäl tala.
Jag har även för egen del kommit fram till att den
här antydda kombinationen av promemorians förslag och det ytterligare
förslaget att anknyta till kollektivavtalsbundenheten har starka skäl för sig.
Det är visserligen svårt att säga något alldeles bestämt om effekten av en
sådan ändring i behörighetsreglerna, räknat i antalet mål hos AD. Mycket
överslagsmässigt skulle man dock kunna räkna med att de två förslagen
tillsammans skulle medföra en sänkning av det nuvarande målantalet hos
domstolen i storleksordningen 3040 procent.
Mot den nu angivna bakgrunden föreslår jag den
ändringen av de nu gällande reglerna i 2 kap. 1 och 2 §§ arbetstvistlagen att
AD får att som första domstol pröva enbart mål som stäms in av arbetsgivar-
eller arbetstagarorganisation eller av arbetsgivare, som själv har slutit
kollektivavtal, och enbart mål som antingen gäller tvist om kollektivavtal
eller tvist om tillämpningen av MBL och mål som gäller arbetstvist i övrigt,
under fömtsättning att partema står i kollektivavtalsförhållande till varandra
eller att tvisten berör enskild arbetstagare som sysselsätts i arbete på vilket
arbetsgivare tillämpar kollektivavtal som han är bunden av. Mål som stäms in av
enskilda medlemmar i organisation, oorganiserade arbetsgivare utan
kollektivavtal eller av enskilda oorganiserade arbetsta-
Prop. 1976/77:141 37
gare
skulle med denna regel höra till tingsrätt. Detsamma skulle i princip gälla om
arbetstvister i övrigt utanför kollektivavtalsförhållanden.
Denna lösning av behörighetsfrågoma bör enligt min
mening medföra ett antal följdändringar på andra håll i arbetstvistlagen,
främst i syfte att säkerställa organisationernas hittillsvarande rätt att
företräda sina medlemmar i rättegång inför AD och att deltaga i rättegång tillsammans
med medlem såsom svarande. Vidare bör de ändrade behörighetsregler för AD som
jag föreslår kombineras med en möjlighet för part, som har rätt att vända sig
till AD, att i stället välja tingsrätt som fomm. En sådan regel kan väntas få
betydelse bland annat för vissa enklare typer av mål av indrivningskaraktär
eller liknande från det kollektivavtalsreglerade området.
Vid sidan av förslaget om ändrad fördelning av mål
mellan AD och tingsrättema har i departementspromemorian föreslagits ett antal
var för sig mindre ingripande åtgärder i det gemensamma syftet att förbättra
arbetsläget i AD.
Ett sådant förslag ror AD:s ledamotssammansättning
och går ut på en ökning av antalet ordinarie ledamöter med två. Förslaget har
sin grund i att de två ämbetsmannaledamöter, som tjänstgör vid sidan av ordförande
och vice ordförande, och de ledamöter som representerar de offentliga
arbetsgivama har svårt att hinna med den för deras del omfattande tjänstgöring
som nödvändiggörs av att domstolen i det övervägande antalet fall sammanträder
i s. k. allmän sammansättning. Jag finner det lämpligt att förslaget genomförs
på det sätt som har angivits i promemorian. Domstolen bör alltså tillföras en
ytterligare ämbetsmannaledamot som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket i lagen
och ytterUgare en representant för de offentliga arbetsgivarna. Den senare
utökningen bör genomföras på det sättet att Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet får föreslå varsin ledamot i domstolen i stället för som
hittills en gemensam ledamot. En utöknuig av antalet ordinarie ledamöter med
två medför även att tre ersättare skall utses för var och en av de nya
ordinarie ledamöterna.
Den utökning av ledamotsantalet som jag nu har
nämnt motiveras alltså av att vissa ledamotsgrupper om vardera två ledamöter
har svårt att hinna med tjänstgöringen. Övriga gmpper har inte haft samma svårigheter.
Det föreligger därför enligt min mening inte skäl att i detta sammanhang
överväga ytterligare ändringar i domstolens sammansättning.
I promemorian föreslås också jämkningar i
domförhetsregleraa dels på det sättet att det görs möjligt för AD att i vissa
mål hålla huvudförhandling i en sammansättning bestående av ordförande jämte
en företrädare för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan (den s. k.
mindre sammansättningen), dels på det sättet att ordförande får rätt att
under
förberedelsen fatta vissa beslut varigenom mål skiljs från domstolen utan prövning
i sak och vissa andra beslut. Båda dessa förslag är enligt min mening väl
ägnade att underlätta arbetet i domstolen och att bereda behövligt större
utrymme för domstolens förhandlingar. Med en väl avvägd tillämpning firms det
inte heller anledning till betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Även i
den mindre sammansättningen representerar domstolen högst betydande erfarenhet
av arbetsmarknadsförhållanden och av rättstillämpningen på det arbetsrättsliga
området. I mål som reser rättsfrågor av betydelse, eller som i övrigt inte
framstår som jämförelsevis okomplicerade, bör Uksom hittills huvudförhandling
hållas med domstolen i den större sammansättningen. Liksom enUgt nu gällande
rätt bör lagen dessutom innehålla en möjlighet för var och en av ledamöterna i
den mindre sammansättningen att utverka hänskjutande av mål till den större
sammansättningen.
När det gäller ordförandes behörighet att träffa
vissa avgöranden har det under remissbehandlingen inte yppats olika meningar
såvitt gäller beslut av helt eller övervägande formell art. Dit räknar jag då
avskrivning av mål, stadfästande av förlikning och meddelande av dom över
yrkande som har medgivits eller eftergivits. Enighet råder om att sådana
avgöranden bör få fattas av ordförande ensam. I fråga om promemorians förslag
att tredskodom skall kunna meddelas av ordförande vid muntlig förberedelse har
förekommit en del kritik i några remissinstansers yttranden. Denna har
emellertid närmast att göra med frågan om det överhuvud är lämpligt att tredskodom
förekommer hos AD. Till denna fråga återkommer jag i det följande. Slutligen
har det från ett par håll satts i fråga om ordförande bör ha behörighet att
avvisa mål resp. meddela beslut om kvarstad och skingringsförbud. Jag hyser för
min del inte några betänkligheter mot förslaget i dessa hänseenden. Det ligger
nära till att sådana beslut, som i tingsrätt kan fattas av ensamdomare, får
fattas av ordföranden även i AD. Hänsyn bör självfallet även i detta sammanhang
tas till att AD är slutinstans. Detta sker emellertid genom den möjHghet
ordföranden har att hänskjuta mera svårbedömda beslut till domstolen i annan
sammansättning. Såvitt gäller avvisning bör det markeras i lagtexten, att
ordförande skall fatta beslut ensam enbart när det är uppenbart att avvisning
skall ske.
I promemorian föreslås som jag nyss antydde också
att AD skall beredas möjlighet att meddela tredskodom som påföljd för parts
utevaro från sammanträde för muntlig förberedelse eller huvudförhandling. Förslaget
bör främst ses mot bakgrund av att det numera förekommer hos AD åtskilliga mål
som inte på något väsentUgt sätt skiljer sig från mål vid de allmänna
domstolarna och i vilka tredskodom framstår som ett helt naturligt alternativ
när part uteblir från förhandling. Särskilt i mål vilkas utgång är beroende av
en kanske omfattande utredning rörande faktiska omständigheter kan det ibland
te sig ganska främmande med
Prop. 1976/77:141 39
den
regel som hittills har gällt för rättegången hos AD, nämligen att avgörande
sker i sak utan hinder av att part uteblir från huvudförhandling. Visserligen
torde de av mig föreslagna ändringarna i behörighetsreglerna förändra bilden i
viss mån. Inte desto mindre finner jag det väl motiverat att tredskodom införs
som ett påföljdsaltemativ vid sidan av de hittills förekommande, när part
uteblir från förhandling hos AD. Tredskodomsinstitutet bör tillämpas enligt de
riktlinjer som dras upp i promemorian och som på det stora hela har lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Jag ser för min del inte något oriktigt
eller främmande i att AD får möjlighet att, på grundval av en bedömning av
tvistens art och omständigheterna i övrigt, avgöra om tredskodom skall komma i
fråga. På denna punkt delar jag inte den kritiska uppfattning som har framförts
av en remissinstans. Tvärtom är det mot bakgmnd av att AD dömer både i mål av
särskild kollektivavtalsrättslig och annan arbetsrättslig färgning och i mål
av mindre betydelse från sådana synpunkter naturligt, att det läggs i domstolens
hand att träffa ett val mellan tredskodom och avgörande i sak. Det är enligt
min mening också viktigt att domstolen får tillfälle att i sin fulla
sammansättning utforma rikthnjer för bedömningen på detta område. Tydligt är
att främst kollektivavtalstvister i egentlig mening och t. ex. mål om olovlig
stridsåtgärd inte skall komma i fråga för tredskodom. Denna påföljd bör
reserveras för mål av den art som likaväl kan förekomma som s. k. dispositiva
tvistemål vid allmän domstol. När det gäller det i promemorian behandlade
problemet med det s. k. allmänna skadeståndet finner jag det riktigt, att domstolen
skall kunna sätta ned sådana skadestånd om uppenbart för högt belopp har
yrkats. I övrigt bör huvudregeln för tredskodom gälla, dvs. att den tillstädeskomne
partens yrkanden skall vinna bifall, Detma distinktion låter sig inordna i de
allmänna reglema för tredskodom i RB, så till vida som uppenbart för höga
yrkanden om allmänt skadestånd får i den mening som åsyftas i 44 kap, 8 § RB
anses sakna stöd i laga skäl (jfr 35 kap. 5 § RB). Tingsrätt som nu har att
döma ut allmänna skadestånd, t. ex. i anställningsskyddsmål, torde ha att
förfara på samma sätt. Slutligen har i promemorian föreslagits att AD skall
kunna företa mål till avgörande på handlingama även när det är fråga om mål som
prövas av domstolen i första instans. Jag finner även detta förslag förtjänt
av att genomföras. Som regel bör gälla att avgörande utan muntlig förhandling
bör förekomma endast om parterna i målet är ense om att det är tillräckligt att
deras sak läggs fram skriftUgen för domstolen, I undantagsfall bör dock sådan
handläggning kuima tillämpas även mot parts bestridande. Vad jag då syftar på
är fall där det är uppenbart att muntlig förhandling inte tjänar något rimligt
ändamål och där man måste anta att part insisterar på muntlig handläggning utan
att ha legitima skäl härför. Jag har därmed i nära anslutning till
departementspromemorian gått
Prop. 1976/77:141 40
igenom
de förslag i syfte att lätta arbetsdomstolens arbetsbörda som jag anser nu böra
komma till genomförande. Sammantagna bör de här aktuella ändringarna i
arbetstvistlagen kunna få en inte oväsentlig betydelse för ansträngningama att
skapa bättre förutsättningar för verksamheten i AD, Den fortsatta utvecklingen
får utvisa om det blir nödvändigt att längre fram vidta mer ingripande eller på
annat sätt inriktade åtgärder. Avslutningsvis vill jag emellertid betona, att
det med hänsyn till den rådande situationen i AD är ytterst angeläget att
riksdagen fattar beslut i ärendet i sådan tid att de ifrågasatta ändringama i
arbetstvistlagen kan träda i kraft vid halvårsskiftet 1977. Det är min avsikt
att senare under våren överväga närmare i vilken utsträckning de här framlagda
förslagen bör föranleda ändring i AD:s instmktion och andra åtgärder av administrativ
natur. Självfallet är det angeläget att AD:s domar publiceras snabbt och
effektivt så att domstolens praxis blir känd utan dröjsmål och kan tjäna till
ledning i tingsrätternas verksamhet. På det området har domstolen emellertid
kommit långt i ansträngnmgarna att förbättra nuvarande förhållanden och några
ytterhgare åtgärder är därför inte behövliga. I vad mån särskilda åtgärder
blir nödvändiga för att möta den ökade tillströmningen av arbetstvister för
tingsrätternas del torde få avgöras när efter hand erfarenheter samlas av den
här aktuella reformens verkningar. Några omedelbara åtgärder torde inte vara
påkallade.
Förslagen till ändringar i arbetstvistlagen
föranleder även förslag till vissa följdändringar i annan lagstiftning. Dessa
kommenteras närmare i specialmotiveringen. Med anledning av vissa förslag som
har framförts under remissbehandlingen vill jag emellertid uppehålla mig något
ytterligare vid förhållandena inom den offentliga sektorn. Den handläggningsordning
som jag har föreslagit i det föregående synes i huvudsak utan speciella
olägenheter kunna ges tillämpning också där.
Som redan har framgått kan emellertid den nya
ordningen ibland leda till förlängning av den sammantagna handläggningstiden,
eftersom mål som hittills har tagits upp direkt av AD kan komma att få
handläggas först av tingsrätt och därefter i andra instans av AD. Detta gäller
också i mål om entlediganden av olika slag. Statens avtalsverk har i sitt
remissyttrande tagit upp ett par speciella frågor i anslutning härtill. Det
gäller främst två former av entledigande enligt lagen (1976: 600) om offentlig
anställning (LOA), nämligen avskedande och åldersentledigande.
Avskedande kan enligt LOA följa på brott (11 kap, 1
§) eller på grov eller upprepad tjänsteförseelse (11 kap. 2 §). Sådant
skiljande från anställning skall komma i fråga bara i sådana fall där
arbetstagaren har visat att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin
anställning. Därmed åsyftas enligt motiven fall där det skulle vara stötande,
om arbetstagaren fick behålla sin tjänst (prop. 1975: 78 s. 164).
Föreskrifterna, vilka trädde i kraft så sent som den 1 januari 1976, skall med
andra ord tillämpas
Prop.
1976/77:141 41
bara
i rena undantagsfall. Förfarandet i fråga om avskedande enligt LOA är mer
formbundet och därför mer tidskrävande än motsvarande förfarande utanför LOA:s
område (jfr 1820 och 35 §§ anställningsskyddslagen).
Avtalsverket sätter i fråga, om det bör förhindras
att de nya reglerna medför ännu större tidsutdräkt i fråga om avskedande enligt
LOA. Detta föreslås ske genom en undantagsregel, som behåller nuvarande ordning
för handläggning av tvist därom. För enhetlighetens skull borde i så fall
enligt avtalsverket motsvarande gälla i fråga om avstängning enligt LOA.
Även om vissa skäl således kan tala för
avtalsverkets inställning, är jag för egen del inte beredd att nu förorda någon
särregel av antytt slag.
Arbetstagare är enligt LOA skyldig att avgå från
anställningen vid ålder som anges i avtal om statlig pension eller motsvarande
avtal (7 kap. 3 §). Statliga pensionsbestämmelser återfinns främst i det
allmänna pensionsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän. För
flertalet statligt reglerade anställningar gäller någon av
pensioneringsperioderna 60 63 år, 6365 år eller 6566 år. Av pensionsavtalet
framgår att avgångsskyldighet normalt inträder först vid den för anställningen
gällande pensioneringsperiodens övre gräns. Men avgångsskyldighet kan också
inträda vid periodens nedre gräns eller under perioden, nämligen bl. a. för den
händelse arbetstagarens avgång är önskvärd i samband med omorganisation, som
berör hans tjänsteställe, eller rationalisering av arbetsförhållandena där (jfr
4 § 1 mom. tredje och fjärde styckena statens allmänna
tjänstepensionsreglemente 1959: 287). Ärende om avgång vid nedre gränsen eller
under perioden avgörs genom särskilt myndighetsbeslut efter handläggning i
speciell ordning (2 § kungörelsen 1959: 420 med tilläggsbestämmelser till
statens allmänna tjänstepensionsreglemente m. m.). I detta sammanhang kan
bortses från att det för vissa anställningar i stället för pensioneringsperiod
gäller en fast pensionsålder.
Beslut om avgångsskyldighet enligt 7 kap. 3 § LOA
får i regel verkställas först sedan det har prövats slutligt enligt
arbetstvistlagen eller rätten till talan har förlorats (17 kap. 1 §), dvs.
först sedan det har vunnit laga kraft. Men i tvist om tillämpningen av 7 kap. 3
§ får domstolen, för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut
föreligger (interimistiskt), förordna att anställningen skall upphöra, när
arbetstagaren har uppnått den ålder då skyldighet att avgå senast inträder (17
kap. 2 §). Det är i allmänhet vid den övre gränsen för pensioneringsperioden.
Däremot saknas möjlighet till sådant interimistiskt förordnande i fråga om
avgång dessförinnan.
Med hänsyn till den förlängda handläggningstid som
enligt vad jag nyss påpekat kan bli följden av den nya handläggningsordningen
före-
Prop. 1976/77:141 42
slår
avtalsverket att domstol nu ges möjlighet att meddela interimistiskt
förordnande med verkan redan från tidpunkt före den övre gränsen. Liknande
synpunkter förs fram av ett par myndigheter inom försvaret, vilka bl. a.
närmare anger betydelsefulla praktiska olägenheter med promemorieförslaget.
Det är givetvis inte avsett att den nya ordnmgen
skall få rubba väsentliga inslag i det system med pensioneringsperioder som
kollektivavtalsparterna är ense om. Skulle en arbetstagare, som på
myndighetens initiativ har entledigats med verkan från pensioneringsperiodens
nedre gräns eller från tidpunkt inom perioden, föra talan mot beslutet både i
tingsrätt och sedan i AD, kunde han därigenom hålla sig kvar i tjänst under så
lång tid, att förfarandet med sådana entlediganden i en del fall inte längre
skulle te sig ändamålsenligt. Såvitt nu kan bedömas, synes den av avtalsverket
föreslagna ordningen vara tillfyllest för att undanröja sådana olägenheter med
en utökad instansordning.
Godtas mitt förslag i övrigt, bör domstolen således
ges möjlighet att i tvist om tillämpningen av 7 kap. 3 § LOA interimistiskt
förordna om avgång från anställningen med tidigaste verkan redan från den
tidpunkt som avses i myndighetens beslut. En sådan möjlighet kan lämpligen tillskapas
genom en ändring i 17 kap. 2 §.
I nyss upptagna frågor med anknytning till LOA har
särskilt samråd med chefen för budgetdepartementet ägt mm.
6
Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till
1.
lag om ändring i lagen (1974:
371) om rättegången i arbetstvister,
2.
lag om ändring i lagen (1974:
372) om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden,
3.
lag om ändring i lagen (1976:
580) om medbestämmande i arbetslivet,
4.
lag om ändring i lagen (1976:
600) om offentlig anställning,
5.
lag om ändring i
arbetarskyddslagen (1949: 1).
7
Specialmotivering
7.1
Lagen om rättegången i arbetstvister
Förslagen om ändringar i arbetstvistlagen omfattar
reglerna i 2 kap. om fördelningen av mål mellan AD som första domstol och
tingsrätterna med vissa därtill anslutande regler om överlämnande och hänvisning
av mål från en domstol till en annan, vissa av reglerna i 3 kap. om
Prop. 1976/77:141 43
domstolens
sammansättning och domförhet samt några av reglerna i 4 kap. om förfarandet vid
AD som första domstol. Dessutom har gjorts ett tillägg till 5 kap. 1 §. I den
följande specialmotiveringen behandlas endast de ändringar som har gjorts i de
äldre bestämmelserna. I fråga om paragrafer som har lämnats helt ombbade och
kvarstående bestämmelser i ändrade paragrafer hänvisas till förarbetena till
arbetstvistlagen, främst SOU 1974: 8 Rättegången i arbetstvister och prop.
1974: 77 med förslag till lag om rättegången i arbetstvister, m. m. (med
specialmotivering s. 136 ff.).
2
kap. 1 §
I denna och följande paragraf dras gränsen mellan
AD och tingsrätterna i fråga om behörigheten att som första domstol ta upp och
avgöra arbetstvister. AD:s behörighet regleras i 1 § medan 2 § handlar om
tingsrättemas.
Avgörande för AD:s behörighet enligt 1 § första
stycket i dess nya lydelse är till en början vem som väcker talan. Endast
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och enskilda arbetsgivare, som
själva har träffat kollektivavtal, får väcka talan vid AD som första domstol.
Andra enskilda arbetsgivare, vare sig de tillhör arbetsgivarorganisation och
då är eller inte är bundna av kollektivavtal eller de är oorganiserade och
kol-lektivavtalslösa, och enskilda arbetstagare, organiserade eller oorganiserade,
har enligt 2 § att vända sig till tingsrätt om de vill väcka talan i arbetstvist.
Vidare gäller emellertid enligt 1 § första stycket att enbart tvister om
tillämpning av MBL och tvister i kollektivavtalsförhållanden, och i ett därmed
jämställt fall, får väckas vid AD som första domstol av dem som enligt det nyss
sagda överhuvud får vända sig direkt till AD. Detta framgår av punkterna 1 och
2 i 1 § första stycket. Enligt punkt 1 tar AD upp tvister som väcks av
organisationer eller enskild arbetsgivare som slutit kollektivavtal, om målet
gäller tvist om kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i MBL. Enligt
punkt 2 hör till AD som första domstol även andra arbetstvister, som väcks av
de angivna parterna, imder förutsättning att kollektivavtal gäller mellan
partema i målet eller att tvisten åtminstone rör enskild arbetstagare, som
sysselsätts i arbete som avses i kollektivavtal av vilket arbetsgivaren är
bunden. Med detta sistnämnda kriterium täcker behörighetsreglerna i 1 § även
tvister som rör oorganiserade arbetstagare och arbetstagare tillhörande
kollek-tivavtalslösa organisationer, om arbetstagaren arbetar i ett arbete
beträffande vilket arbetsgivaren tillämpar kollektivavtal som binder honom i
förhållande till andra arbetstagare och deras organisation. Liksom i övrigt
enligt paragrafens första stycke gäller dock även i detta fall att talan får
väckas hos AD endast av organisation på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan
och av arbetsgivare som själv har slutit kollektivavtal.
Behörighetsreglema
i 1 § första stycket gäller både arbetstvister mel-
Prop. 1976/77:141 44
lan
organisationerna, t. ex. rörande tolkning av kollektivavtal, och tvister
mellan arbetsgivare och arbetstagare som tillhör organisation på ömse sidor.
Liksom tidigare skall reglema ses mot bakgrund av grundsatsen att
organisationema på arbetsmarknaden skall ha rätt att föra talan hos AD för
sina medlemmar. Fömtsättningen är dock att målet gäller sådan tvist som anges
i punkterna 1 och 2 i 1 § första stycket. Grundsatsen kommer till uttryck i 4
kap. 5 §, som i första stycket behandlar organisations rätt att väcka talan
för medlem och i andra stycket föreskriver att även organisation skall stämmas
in till AD, om talan väcks mot medlem i organisationen. Dessa regler
kompletteras av bestämmelserna i 2 kap. 5 § första stycket om överlämnande av
mål till AD när organisation vill föra kärandetalan med stöd av 4 kap. 5 § första
stycket. Till bilden hör vidare 2 kap, 2 § andra stycket andra meningen, som
ger organisation även på svarandesidan inflytande över frågan huruvida talan
som berör medlem skall prövas av tingsrätt eller av AD som första domstol,
AD prövar självmant sin behörighet enligt 1 §, På
samma sätt prövar tingsrätt sin behörighet enligt 2 §, En annan sak är att
domstolarna i regel inte torde ha anledning att kräva särskild utredning om
tillhörighet till organisation resp, bundenhet av kollektivavtal, när part
lämnar av motparten obestridda uppgifter därom i ett mål (jfr dock vad som sägs
om enskild organisationsmedlems uppgifter under 2 kap, 5 §). Begreppet tvist
har samma innebörd som enligt arbetstvistlagen i dess äldre lydelse, dvs. samma
innebörd som i 10 kap. RB och i andra processuella bestämmelser. Begreppen
arbetsgivar- och arbetstagarorganisation används i samma bemärkelse som i 6 §
MBL. Även kollektivavtalsbegreppet är detsamma som MBL:s (jfr om rättsläget
före arbetstvistlagen SOU 1974: 8 s. 162 f). Med tvist om kollektivavtal avses
liksom tidigare tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd och rätta innebörd,
tvist humvida visst förfarande strider mot kollektivavtal och tvist om påföljd
for sådant förfarande. Enskild arbetsgivare får väcka talan hos AD som första
domstol när målet i denna mening gäller tvist om kollektivavtal som han själv
har slutit, även om situationen skulle vara den att kollektivavtalet har
upphört att gälla när tvisten anhängiggörs hos domstolen. Behörighetsreglerna
i 1 § första stycket får vidare anses täcka även det fallet att enskild
oorganiserad arbetsgivare vill föra talan om att han inte är bunden av kollektivavtal.
Tvister som avses i MBL prövas av AD som första
domstol om talan väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av
enskild arbetsgivare som har slutit kollektivavtal. Innebörden av kravet på
denna punkt att den enskilde arbetsgivaren skall ha slutit kollektivavtal är
att arbetsgivaren skall ha för egen del träffat kollektivavtal, ett
självständigt kollektivavtal, eller ett s. k. hängavtal och att han skall när
talan väcks hos AD fortfarande vara bunden av avtalet (jfr dock 1 § andra stycket).
Prop. 1976/77:141 45
Det
följer motsättningsvis av den här behandlade regeln och av 2 § första stycket
att mål som gäller tillämpning av MBL kan i vissa fall komma att få prövas av
tingsrätt, låt vara att detta torde bli förhållandevis ovanligt med hänsyn
till att MBL:s regler i stor utsträckning tar sikte på organiserade
förhållanden resp. på förhållandet mellan arbetstagarorganisationerna och
arbetsgivare som är bundna av kollektivavtal. Någon gång kan det emellertid
tänkas att enskild arbetstagare vill föra talan om föreningsrättskränkning utan
stöd av organisation. Det skall i så fall ske vid tingsrätt. Och enskild
oorganiserad och kollektivavtalslös arbetsgivare, som vill väcka talan rörande
t. ex. förhandlingsrätten enligt 10 §, skyldighet att lämna information enligt
18 §, tystnadsplikt enligt 21 § eller varselskyldighet enhgt 45 § MBL, har att
göra detta vid tingsrätt (jfr den i detta sammanhang ändrade lydelse av vissa
paragrafer i MBL).
Enligt 1 § första stycket 2 skaU även annan
arbetstvist, som väcks av organisation eller av arbetsgivare som själv har
slutit kollektivavtal, tas upp av AD som första domstol under fömtsättning att
kollektivavtal gäller mellan partema i målet eller att enskild arbetstagare som
berörs av tvisten sysselsätts i arbete som avses i kollektivavtal vilket
arbetsgivaren är bunden av. Kravet att kollektivavtal skall gälla mellan
parterna får i detta sammanhang anses uppfyllt även när enbart t. ex. ett
kollektivavtal med förhandlingsordning gäller mellan organisationer på ömse
sidor, till vilka enskilda arbetsgivare och arbetstagare som berörs av tvisten
är anslutna, eUer när annars kollektivavtal gäller enbart på organisationsplanet.
Den ståndpunkten harmonierar bäst med gnmdsatsen om organisationernas rätt att
delta i rättegångar på medlemmamas vägnar (jfr 2 kap. 5 § och 4 kap. 5 §) och
med tanken att tvister mellan parter, som normalt står i ett etablerat
kollektivavtalsförhållande till varandra, skall tas upp av AD som första
domstol. Regeln i 1 § andra stycket om AD:s behörighet i det tillfälligt
kollektivavtalslösa tillståndet verkar i samma riktning.
Den tvist som görs till föremål för rättegång hos
AD som första domstol behöver sålunda inte röra någon bestämmelse i
kollektivavtal eller i övrigt vara en kollektivavtalstvist i egentUg mening. Om
en tvist mellan en enskild arbetsgivare och arbetstagare hos honom rör en viss
aspekt av anställningsförhållandet, räcker det att kollektivavtal reglerar en
annan del av detta eller att kollektivavtal gäller mellan organisationer på
ömse sidor. Det har inte ansetts behövligt att kräva att kollektivavtalsregleringen
gäller någon väsenthg fråga i anställningsförhållandet. Kollektivavtal skall
enligt punkt 2 i 1 § första stycket gälla vid tiden för rättegången i AD. I
anslutning tiU vad som har sagts skola gälla enligt den äldre lydelsen av 2
kap. 1 § om AD:s behörighet med hänsyn till organisationsförhållandena (se
prop. 1974: 77 s. 148), bör tidpunkten för talans väckande anses vara det
avgörande även i fråga om kollektivavtals-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77:141 4g
bundenhet.
Den praktiska betydelsen här av valet mellan den tidpunkten och tidpunkten för
delgivning av stämning (jfr. 10 kap. 15 § RB) förtas dock i regel av
bestämmelsen i 1 § andra stycket. Har kollektivavtal gällt vid den tidpunkt
till vilken ett omtvistat anspråk hänför sig men upphört att gälla när talan
skall väckas, är AD mte längre behörig som första domstol (frånsett om situationen
är den som avses i 1 § andra stycket). På denna punkt torde regleringen i 1 § i
dess nya lydelse skilja sig frän vad som gällde före tillkomsten av
arbetstvistlagen när det i viss särskild arbetsrättslig lagstiftning, t. ex.
1963 års semesterlag, föreskrevs att AD skulle vara behörig domstol i mål
beträffande arbetstagare vilkas arbetsavtal reglerades av kollektivavtal.
Enligt 1 § andra stycket är AD behörig som första
domstol även när kollektivavtal tillfälligt icke gäller. Denna regel bygger på
samma tanke som t. ex. 5 § andra stycket MBL, nämligen att regler i lag för
parter som normalt är inbördes bundna av kollektivavtal inte skall upphöra att
gälla i det tillfälligt kollektivavtalslösa tillståndet. I de allra flesta fall
torde regeln inte medföra några tillämpningssvårigheter. Skulle någon gång
tvistande parter ha olika mening huruvida man befinner sig i ett tillfälligt
kollektivavtalslöst tillstånd torde domstolens bedömning få grunda sig, förutom
på parternas skäl för sina ståndpunkter, på hur länge kollektivavtal tidigare
har gällt och hur lång tid som har förflutit sedan kollektivavtal senast
gällde. Någon hjälpregel om rätt att väcka talan viss tid efter det att
kollektivavtal löpt ut eller liknande har inte ansetts behövas.
Med den här beskrivna fördelningen enligt 1 och 2
§§ av målen mellan AD och tingsrättema kommer sålunda tvister om
kollektivavtal att prövas av AD som första domstol utom när talan väcks på egen
hand av enskild arbetsgivare eller arbetstagare som tillhör, eller har tillhört,
avtalsslutande organisation men som inte har organisationens stöd i tvisten.
Målen rörande MBL fördelas mellan AD och tingsrättema på sätt som har
beskrivits i det föregående.
Lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen är tillämplig enbart i kollektivavtalsreglerade och
tillfäUigt kollektivavtalslösa förhållanden. Lagen syftar till att ge ett stöd
åt den fackUga verksamheten på arbetsplatserna och tvister om lagens
tillämpning torde mot den bakgrunden på arbetstagarsidan praktiskt taget
undantagslöst drivas av organisation. Delta medför att mål rörande
förtroendemannalagen kommer att med enbart enstaka undantag höra till AD som
första domstol. Om någon gång en arbetsgivare som tiUhör arbetsgivarorganisation
och därigenom är bunden av kollektivavtal skulle väcka talan utan stöd av sin
organisation, skall målet dock tas upp av tingsrätt. Detsamma gäller om
undantagsvis en facklig förtroendeman för talan utan stöd av sin organisation
t. ex. om ogiUigförklaring av en uppsägning under åberopande av 8 § i lagen. I
12 § förtroendemannalagen föreskrivs
Prop. 1976/77:141 47
att
mål om tillämpning av den lagen handläggs eidigt arbetstvistlagen.
Enligt 21 § lagen (1976: 351) om styrelserepresentation
för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar skall i mål om tillämpning
av lagen (med ett i detta sammanhang betydelselöst undantag) arbetstvistlagen
gälla, i den mån tvisten avser förhållandet mellan företaget och de anställda.
Med hänsyn till styrelserepresentationslagens innehåll torde alla mål av
hithörande slag höra till AD som första domstol.
Mål
rörande lagen (1974:12) om anställningsskydd skall enligt 1 § första stycket
arbetstvistlagen tas upp av AD som första domstol om talan väcks av
organisation på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan, eller av enskild
arbetsgivare som själv har slutit kollektivavtal, under förutsättning att
kollektivavtal gäller när talan väcks eller att enskild arbetstagare som
berörs av tvisten sysselsätts i arbete som avses i kollektivavtal som
arbetsgivaren är bunden av. AD är enligt 1 § andra stycket behörig i
motsvarande mån även under tillfälligt kollektivavtalslöst tillstånd. I övrigt
skall mål rörande anställningsskyddslagen prövas av tingsrätt som första
domstol. Lagen innehåller i 42 § en motsvarande hänvisning till
arbetstvistlagen som i 12 § förtroendemannalagen. Regleringen är densamma i
övrig anställningsskyddslagstiftning och arman lagstiftning rörande det
enskilda arbetsavtalet, se t. ex. 7 § lagen (1939: 727) om förbud mot
uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av
värnpliktstjänstgöring m. m., 9 § lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och
lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare, 15 § lagen (1974: 981)
om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning, 12 § lagen {1976: 280) om
rätt till föräldraledighet, 9 § lagen (1970: 215) om arbetsgivares
kvittningsrätt, 23 § lagen (1963:114) om semester med motsvarighet i 34 § i
den nya semesterlag som föreslagits i prop. 1976/77: 90. Enskilda arbetsgivares
och arbetstagares tvister rörande tillämpningen av lagen (1970: 943) om
arbetstid m. m. i husligt arbete handläggs på samma sätt enligt
arbetstvistlagen utan särskild hänvisning till denna lag. Vid tvister i övrigt
rörande anställningsvillkor, eller förhållandet i övrigt mellan enskilda
arbetsgivare och arbetstagare, sker fördelningen mellan AD och tingsrätterna
efter de här redovisade reglerna.
Erdigt 42 § arbetarskyddslagen (1949:1) får
skyddsombud inte hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare får inte
heller tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor
därför att han har utsetts till skyddsombud eller på gmnd av hans verksamhet
som skyddsombud. Arbetsgivare som bryter mot dessa föreskrifter är skadeståndsskyldig
och rättshandUngar som strider mot föreskriftema är ogiltiga. Skyddsombud, som
gör gällande att han tillskyndats försämrade arbetsförhållanden eller
anställningsvillkor med anledning av uppdraget att vara skyddsombud, har enligt
en avslutande bestämmelse i 42 § rätt att behålla sina tidigare
arbetsförhållanden och anställningsvillkor till
Prop.
1976/77:141 48
dess
frågan har slutligt prövats. Enligt 44 § arbetarskyddslagen skall mål om
tillämpning av 42 § prövas av AD, dock att talan mot arbetstagare skall prövas
av allmän domstol. Vidare föreskrivs att AD skall utan hinder av 42 §
anställningsskyddslagen pröva mål som rör uppsägning eller avskedande av arbetstagare
med anledning av hans uppdrag som skyddsombud. Mål som prövas av AD enligt
dessa bestämmelser skall enligt 44 § tredje stycket arbetarskyddslagen
handläggas enhgt arbetstvistlagen. I en till lagrådet den 24 mars 1977 avlåten
remiss med förslag till arbetsmiljölag m. m. har föreslagits en samordning med
annan arbetsrättslig lagstiftning på det sättet, att mål om motsvarigheter i
arbetsmiljölagen tiU 42 § arbetarskyddslagen skall handläggas enligt
arbetstvistlagen och följa reglerna i deima om målens fördelning mellan AD och
tingsrätterna. Denna samordning har ansetts böra genomföras redan i samband med
de nu aktuella ändringarna i arbetstvistlagen och det föreslås därför nu
ändring av 44 § arbetarskyddslagen. Samma bedömnmg har gjorts i fråga om lagen
(1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Samordningen med de allmänna
processreglema i arbetstvister behöver dock inte medföra något ingrepp i
sistnämnda lag, eftersom 15 § i denna hänvisar till arbetarskyddslagen.
För den offentliga sektoms del har hittills gällt
en specialreglering på det sättet, att mål rörande arbetskonflikter i strid mot
de särskilda bestämmelserna i 3 kap lagen (1976: 600) om offentlig anställning
(LOA) har förbehållits AD. Detta har framgått av 16 kap. 1 § LOA i vilken har
föreskrivits att mål om skadestånd enligt 3 kap. 6 § i lagen prövas av AD och
handläggs enligt arbetstvistlagen. Även på denna punkt har principen för
målfördelningen mellan AD och tingsrättema i 2 kap. 1 § arbetstvistlagen
ansetts böra få slå igenom. Detta har skett genom ändring av 16 kap. 1 § LOA
(se under 7.3 i det följande). Eftersom kollektivavtal täcker praktiskt taget
hela den offentliga sektorn, och med hänsyn till andra stycket i förevarande 2
kap. 1 §, torde ändringens praktiska betydelse bli ringa. Med anledning av de
här senast nämnda lagändringarna har hänvisningsregeln i 1 § andra stycket i
paragrafens hittillsvarande lydelse kunnat strykas.
I 1 § tredje stycket har den kumulationsregel som
hittills stått i stycket lämnats oförändrad.
2
kap. 2 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om
tingsrätts behörighet att ta upp arbetstvister till prövning. Huvudregeln är
oförändrat att annan arbetstvist än sådan som avses i 1 § skall tas upp och
avgöras av tingsrätt. Den faktiska iimebörden av denna regel har däremot
förändrats med ändringen av behörighetsreglerna i 1 §. Denna ändring har
närmare beskrivits under 1 §.
I
andra stycket av 2 § har tagits upp regler som gör det möjligt för
Prop. 1976/77:141 49
part
som enligt 1 § får väcka talan hos AD att i stället vända sig till tingsrätt.
Tanken är att mål av begränsad betydelse från allmän arbetsrättslig synpunkt
och i övrigt mål av mindre principiellt intresse skall kunna tas upp av
tingsrätt, trots att t. ex. organisation står som kärande i målet och trots att
det rör sig om kollektivavtalsreglerade förhållanden.
Av styckets första mening framgår att det är
enskild arbetsgivare, som själv har slutit kollektivavtal, och organisation på
arbetsgivar- eller arbetstagarsidan som har möjUghet att välja tingsrätt
framför AD (jfr.
1 §
första stycket). Organisations valmöjlighet enligt regeln gäller dock
enbart talan som organisationen för på egna vägnar. Detta hänger sam
man med att talan för organisationsmedlems del alltid kan föras hos
tingsrätt i den formen, att medlemmen själv står som kärande i målet
och att organisationen biträder honom med stöd av rättegångsfullmakt
eller i egenskap av rättegångsbiträde. En möjlighet i nu förevarande pa
ragraf för organisation att föra talan på medlems vägnar även vid tings
rätt skulle få motsvaras av en vidgning av 4 kap. 5 § till att gälla även
hos tingsrätt. För en sådan ändring har inte tillräckliga skäl ansetts före
ligga.
När organisation står som svarande i arbetstvist
har organisationen ansetts också böra få inverka på valet av domstol, i den
mån AD i och för sig är behörig enligt 2 kap. 1 §. När organisationer står på
ömse sidor i tvister om kollektivavtal eller tvister rörande tillämpning av
MBL, eller i övrigt i tvister som rör kollektivavtalsreglerade förhållanden,
har valet mellan AD och tingsrätt ansetts böra få träffas av båda sidor och AD
blir behörig domstol om enighet icke uppnås. Motsvarande har ansetts böra gälla
när enskild kollektivavtalsbunden arbetsgivare står på kärandesidan. Mot denna
bakgmnd har såsom fömtsättning för val av tingsrätt framför AD i dessa fall
ställts upp att det föreligger ett sådant skriftligt prorogationsavtal som
avses i 10 kap. 16 § rättegångsbalken, dvs. ett avtal som gäller antingen för
en redan uppkommen tvist eller för framtida tvist. Samma regel har ställts upp
för det fallet att en enskild svarande är organiserad, eller har varit
organiserad, och organisationen därmed skulle ha varit berättigad att delta på
svarandesidan i målet för den händelse detta hade stämts in till AD (jfr 4 kap.
5 § andra stycket).
I paragrafens tredje stycke finns utan saklig
ändring den tidigare i andra stycket intagna regeln om rätt att i arbetstvist
stämma in arbetsgivaren till tingsrätten i den ort där arbetstagaren har sitt
hemvist.
2 kap.
5 §
I denna och de två efterföljande paragraferna har i
lagens hittills gällande lydelse behandlats skilda frågor om vad som skall
iakttas när en arbetstvist stämts in eller fullföljts till fel domstol. I 5 §
har behandlats
4
Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 141
Prop. 1976/77:141 50
det
fallet att en arbetstvist rätteligen skulle ha tagits upp av AD som första
domstol eller fullföljts till AD. I 6 § har funnits regler om förfarandet när
en arbetstvist som enligt 2 § skolat tas upp av tmgsrätt väckts vid AD eller
vid en tingsrätt som förklarats obehörig enligt forumreglerna i 10 kap. RB
eller den särskilda forumregel som funnits i 2 § andra stycket. Slutligen har
i 7 § funnits en regel om det fallet att ett mål felaktigt fullföljts till AD i
stället för till hovrätt. Alla dessa regler finns kvar i 5 § och efterföljande
paragrafer. Vissa omredigeringar har dock gjorts med anledning av tillägg som
gjorts till 5 och 6 §§. Det första av dessa tillägg återfinns i 5 § första
stycket, som reglerar det fallet att enskild medlem i arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation väcker talan vid tingsrätt under sådana omständigheter
att organisationen skulle ha haft rätt enligt 4 kap. 5 § att föra talan på
medlems vägnar vid AD. De nya reglerna i 5 § första stycket har nödvändiggjorts
av att det enligt 1 § i dess nya lydelse har blivit avgörande för AD:s
behörighet som första domstol bland annat om talan väcks av organisation eller
av enskild medlem eller förutvarande medlem i organisationen. Tanken med dessa
nya behörighetsregler har inte varit att göra något ingrepp i den rätt organisationerna
hittills har haft att föra talan för sina medlemmar vid AD.
Tekniskt har frågan lösts så, att det har lagts på
tingsrättema att undersöka om det föreligger förutsättningar för rättegång
inför AD enligt 2 kap. 1 § och 4 kap. 5 §. Om enskild arbetsgivare eller
arbetstagare stämmer in en arbetstvist till tingsrätt har tingsrätten att ta
reda på om käranden är medlem i organisation, eller i förekommande fall om han
varit medlem i organisation som slutit kollektivavtal vilket är föremål för
tvist. Vidare skall undersökas om målet gäller sådan tvist som anges i 1 § första
stycket 1 eller 2, dvs. om det är en kollektivavtalstvist eller en tvist som
avses i MBL eller om i varje fall kollektivavtal binder parterna i målet
(eller deras organisationer) eller målet berör enskild arbetstagare som
sysselsätts i arbete på vilket arbetsgivaren tillämpar kollektivavtal. Vid
undersökningen har tingsrätten också att beakta bestämmelsen i 1 § andra
stycket.
Om tillräckliga uppgifter inte lämnats redan i
eller i anslutning till stämningsansökningen torde undersökningen få göras
genom att tingsrätten förelägger käranden att komplettera ansökningen med
vederbörliga uppgifter. Eftersom det för enskilda arbetsgivare och i synnerhet
enskilda arbetstagare ofta torde vara svårt att med tillförlitlighet avgöra,
huruvida kollektivavtal föreligger resp. om kollektivavtal faktiskt tillämpas
på ett visst anställningsförhållande utan att vara bindande för arbetstagaren,
torde tingsrättens frågor till den ensldlde få särskilt inriktas på
organisationstillhörigheten. Uppger den enskilde att han tillhör, eller under
omständigheter som kan ha betydelse i sammanhanget har tillhört organisation,
kan lämpligen vederbörliga frågor om kollektivavtalsbun-
Prop. 1976/77:141 51
denheten
och om föreliggande kollektivavtals betydelse för tvisten ställas till
organisationen samtidigt som tingsrätten enligt föreskrifterna i 5 § första
stycket bereder denna tillfälle att avgöra om den vill föra talan med stöd av
4 kap. 5 §. Med hänsyn till betydelsen för organisationerna av deras rätt
enhgt 4 kap. 5 § att bevaka rättegångar rörande träffade kollektivavtal och
även i övrigt delta i medlemmars tvister med sin motpart i
anställningsförhållandet, bör tingsrätt inte annat än i helt uppenbara fall
nöja sig med uppgift av enskild kärande att han visserligen tillhör (eller har
tillhört) organisation men att förutsättningarna i övrigt för talan hos AD med
stöd av 2 kap. 1 § och 4 kap. 5 § inte föreligger. Reglerna i 2 kap. 1 § och 4
kap. 5 § får sammantagna uppfattas som behörighetsregler för AD och tingsrätt
är således inte behörig att pröva tvist som organisation haft rätt att få
prövad vid AD som första domstol.
Kommer tingsrätt till resultatet att
förutsättningarna för talan hos AD är uppfyllda och förklarar vederbörande
organisation att den önskar föra talan hos AD, skall enligt 5 § första stycket
tredje meningen målet överlämnas till AD. Enligt paragrafens tredje stycke
skall det då anses att talan har blivit väckt när den enskilde kärandens
ansökan om stämning kom in till tingsrätten. Detta har som framgår av
förarbetena till 5 § i dess äldre lydelse (prop. 1974: 77 s. 152) betydelse för
bevarande av talerätt enligt de preskriptionsbestämmelser som finns i
arbetsrättslig lagstiftning och i kollektivavtal.
Under remissbehandUngen har en remissinstans begärt
att reglerna i 5 § första stycket i stället skulle utformas som en skyldighet
för enskild organisationsmedlem att redan vid talans väckande visa att
organisationen undandrar sig att tala på hans vägnar. Som skäl härför har
åberopats dels att handläggningen blir tungrodd om det åläggs domstolen att
bereda vederbörande organisation tillfälle att avgöra om den vill föra talan,
dels att det är otillfredsställande om frågan om tingsrättens behörighet kan
hållas öppen under mer eller mindre lång tid efter det att stämningsansökningen
har kommit in, i synnerhet som det inte sällan kan tänkas förekomma att
brådskande åtgärder måste vidtas. Mot dessa i och för sig beaktansvärda
synpunkter har emellertid ansetts böra vägas risken för rättsförlust om den
enskilde ålades att vid risk att få sin talan avvisad redan i
stämningsansökningen visa, att hans organisation inte är beredd att föra hans
talan. Med de bestämmelser som finns i kollektivavtal och arbetsrättslig
lagstiftning om preskription av rätt att föra talan är det ofta av stor vikt
för enskild medlem att kunna utan dröjsmål väcka talan vid domstol (jfr t. ex.
66 § MBL). Eftersom en medlem inte alltid kan räkna med att på kort varsel få
besked av sin organisation, om den vill föra hans talan, bör medlemmen inte
vara förhindrad att an-hängiggöra talan även utan att först ha inhämtat sådant
besked. Väljer man emellertid att ge försteg åt den synpunkten, torde den i
första styc-
Prop.
1976/77:141 52
ket
av förevarande paragraf beskrivna ordningen i övrigt vara den mest
ändamålsenliga. Hinder föreligger ej mot att tingsrätt fattar beslut om
brådskande åtgärd, t. ex. säkerhetsåtgärd, utan att behörighetsfrågan hunnit
utredas.
I andra stycket har med en omredigering utan
betydelse i sak tagits upp de regler som tidigare stått i paragrafens första
stycke. Regeln i det tidigare första styckets tredje mening har dock överförts
till ett nytt stycke i paragrafen.
Enligt det nya andra stycket skall, i andra faU än
som avses i första stycket, arbetstvist överlämnas till AD om den felaktigt
stämts in till tingsrätt och om part begär sådant överlämnande. Framställs inte
något sådant yrkande skall tingsrätten avvisa målet. Tingsrätten är dock skyldig
att bereda parterna möjlighet att begära överlämnande till AD innan
avvisningsbeslut meddelas. Vidare skall enligt andra stycket mål som fullföljts
till AD efter det att tingsrätt avgjort målet trots att detta hade bort stämmas
in direkt till AD, tas upp och avgöras av AD som om det hade väckts där. Målet
skall i detta fall av AD undanröjas med stöd av 50 kap. 26 § jämförd med 59
kap. 1 § 1 RB och, om part yrkar det, företas till handläggning av AD som
första domstol. I båda de här beskrivna fallen skall talan anses väckt när
ansökningen om stämning kom in till tingsrätten.
Med ändringarna i 1 och 2 §§ samt 5 § första
stycket torde det nya andra stycket få begränsad betydelse i praktiken. Ett
fall som täcks av andra meningen i stycket är att tingsrätt har avgjort ett mål
utan att beakta reglerna i första stycket. Blir det under pågående handläggning
av ett mål hos tingsrätt känt för organisation att målet finns och att förutsättningar
föreligger för talan hos AD med stöd av 2 kap. 1 § och 4 kap. 5 §, får det
anses följa av första stycket i förevarande paragraf att tingsrätten då skall
överlämna målet till AD om organisationen önskar det.
2
kap. 6 §
I första stycket av denna paragraf har i lagrummets
hittillsvarande lydelse föreskrivits, att AD skall, om domstolen finner sig
inte vara behörig enligt 1 § att ta upp och pröva mål som väckts där, på
yrkande av part hänvisa målet till tingsrätt som är behörig. En sådan
hänvisning är bindande för tingsrätten, som har att utan stämning ta upp målet
till behandling. Talan vid tingsrätten anses väckt när ansökan som stämning
kom in till AD. Käranden löper därmed inte risk att hans rätt till talan
preskriberas till följd av att han förlorar tid genom att välja fel domstol.
Framställs inte något yrkande om hänvisning till behörig tingsrätt, skall talan
i stället avvisas av AD.
Denna bestämmelse om hänvisning till behörig
tingsrätt står kvar i paragrafens första stycke. Den har emellertid byggts ut
av hänsyn till
Prop. 1976/77:141 53
ändringama
i behörighetsreglerna i 1 §, enligt vilka det för AD:s behörighet som första
domstol blir av betydelse om talan väcks av organisation eller av medlem eller
fömtvarande medlem i organisation. De nytillkomna bestämmelsema kan sägas
motsvara de nya reglema i 5 § första stycket, som reglerar det fallet att
enskild medlem väckt talan vid tingsrätt när hans organisation i själva verket
hade velat föra hans talan vid AD.
Enligt de nya bestämmelserna i stycket skall AD för
den händelse enskild medlem eller fömtvarande medlem i organisation har väckt
talan hos domstolen och målet är av sådan beskaffenhet att det enligt 1 § skall
prövas av AD om organisation för talan, tillfråga den enskildes organisation
om den vill föra talan med stöd av 4 kap. 5 §. Framgår det inte av
stämningsansökningen eller därtill fogade handlingar om den enskilde käranden
är, eller i förekommande fall har varit, organiserad måste den frågan först
utredas genom föreläggande om komplettering på den punkten. Liksom hos
tingsrätt bör frågan humvida kollektivavtal gäller ställas till organisation
snarare än till enskild medlem. Leder utredningen till att AD inte är behörig
och yrkas inte hänvisning till tingsrätt, skall talan avvisas av AD.
Andra, tredje och fjärde styckena i paragrafen
kvarstår oförändrade (se prop. 1974: 77 s. 154),
2
kap. 7 §
Till första stycket i denna paragraf har med
oförändrad lydelse överförts det tidigare andra stycket i 2 kap. 5 §. Regeln
avser det fallet, att tingsrätt inte har uppmärksammat att tvist skall
handläggas enligt arbetstvistlagen eller att tingsrätt oriktigt har ansett att
så inte skall ske och att detta har medfört att arbetstvist, eller del av en
sådan, oriktigt har fullföljts till hovrätt och ev. därifrån till högsta
domstolen. Målet skall då behandlas i hovrätt resp, i högsta domstolen på samma
sätt som enligt 2 kap. 5 § andra stycket i dess äldre lydelse (se prop. 1974:
77 s. 152).
Andra stycket motsvarar första stycket i
paragrafens äldre lydelse (se prop. 1974: 77 s. 155).
2 kap.
8 §
Paragrafen innehåller utan ändring bestämmelserna i
2 kap. 5 § tredje stycket i lagens äldre lydelse (se prop. 1974: 77 s. 153).
3 kap.
13 §§
I dessa paragrafer har intagits regler om utökning
av ledamotsantalet med en sådan ämbetsmannaledamot med särskild insikt i
förhållandena på arbetsmarknaden, som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket, och en
ledamot som representant för de offentliga arbetsgivarna. De nya reglema härom
har behandlats i den allmänna motiveringen.
Prop. 1976/77:141 54
i
3
kap. 4 §
I denna paragraf föreskrivs vad som skall ske när
en ledamot är hindrad att tjänstgöra i domstolen. I första stycket har
hittills föreskrivits att vice ordförande får träda in i ordförandes ställe vid
förfall för denne men att detsamma däremot inte gäller i fråga om ersättare för
vice ordförande. Med domstolens stora arbetsbelastning har det emellertid
visat sig att det vore av värde om möjligheter kunde öppnas för ersättare för
vice ordförande att i ordförandes ställe ombesörja förberedande åtgärder och
leda sammanträde för muntUg förberedelse. Hittills har detta behov
tillgodosetts genom särskilda förordnanden för ett antal av ersättarna att
handlägga sådana uppgifter hos AD. Genom ändring i andra meningen i 4 § första
stycket uppnås emellertid att ersättarna får denna behörighet redan i sin
egenskap av ersättare för vice ordföranden. Liksom tidigare gäller emellertid
att ersättare för vice ordförande inte kan inträda i ordförandes ställe vid
måls avgörande i sak.
I övrigt har enbart företagits en följdändring i
paragrafens andra stycke.
3
kap. 6 §
I denna och följande paragrafer har samlats regler
om AD:s domförhet. Huvudregeln om domförheten vid avgörande av mål har
hittills funnits intagen i 6 § med dess regler om den s. k. större sammansättningen,
bestående av högst sju och lägst fem ledamöter. Vid sidan härav har 7 §
innehållit regler om den mindre sammansättningen (dvs. ordförande jämte en
ledamot för vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan) nch 8 § regler om
behörighet för ordförande att vidta förberedande åtgärder på domstolens
vägnar. Slutligen har 9 § innehållit bestämmelser om plenum.
Huvudregeln
om den större sammansättningen står kvar i 6 § första stycket med en ändring
utan betydelse i sak. Detta betyder bl. a. att domstolen kan välja mellan att
sammanträda med fem, sex eller sju ledamöter efter samma riktlinjer som
tidigare (prop. 1974: 77 s. 161 f.). Valet mellan s. k. allman och särskild
sammansättning sker också på samma sätt som tidigare.
Genom
andra stycket sker den utvidgning av domstolens möjligheter att sammanträda i
den mindre sammansättningen som har behandlats i den allmänna motiveringen.
Reglerna i stycket täcker till en början alla de fall av handläggning i den
mindre sammansättningen som har avsetts i 3 kap. 7 § i lagens äldre lydelse,
dvs. avgörande av överklagande mål utan huvudförhandling och vissa andra fall
av avgörande utan huvudförhandling (jfr 4 kap. 10 § andra stycket i den äldre
lydelsen), syn utom huvudförhandling, fattande av vissa beslut under
rättegången och behandling av frågor om prövnmgstillstånd enligt 22 § lagen
(1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Formellt omfattar dom-
Prop. 1976/77:141 55
förhetsregeln
även förberedande handläggning av målen i allmänhet, men detta innebär inte att
avsikten har varit att inskränka på utrymmet för ordförande att ensam svara för
sådan handläggning. Tvärtom har detta utrymme utvidgats i påföljande paragraf.
Reglerna i 6 § andra stycket medför emellertid att ordförande kan ta upp fråga
som anges i 7 § i den mindre sammansättningen, på samma sätt som sådana frågor
kan med stöd av 6 § första stycket hänskjutas till domstolen i den större
sammansättningen.
Utvidgningen av utrymmet för avgörande av mål i den
mindre sammansättningen sker dels genom den ändring av 4 kap. 10 § varigenom
även mål som anhängiggjorts direkt hos AD kan avgöras materiellt av domstolen
utan huvudförhandling, dels genom den nya regeln i 3 kap. 6 § andra stycket att
den mindre sammansättningen kan hålla huvudförhandling för avgörande av mål
som saknar betydelse för ledningen av rättstillämpningen på domstolens
verksamhetsområde och som även i övrigt är av enklare beskaffenhet. Sammantagna
är reglerna avsedda att göra det möjligt för domstolen att avlasta den större
sammansättningen mål som från rättsliga och andra synpunkter framstår som
förhållandevis okomplicerade och som därför kan avgöras av domstolen i den
mindre sammansättningen utan risk för att man därigenom åsidosätter anspråken
på en fullödig domstolsprövning. Vid huvudförhandling inför domstolen i den
mindre sammansättningen kan behandlas mål i vilka man inte möter några nya
eller annars betydelsefulla rättsfrågor, framför allt mål i vilka domstolen kan
falla tillbaka på klara lagbestämmelser eller väl utvecklad praxis, och i vilka
inte heller utredningen av de faktiska omständigheterna är särskilt omfattande
eller på annat sätt mera komplicerad. Som exempel kan nämnas mindre
komplicerade anställningsskyddsmål och andra lagtillämpningsmål av hknande
natur. Ytterligare exempel är mål rörande brott mot vissa bestämmelser i
kollektivavtal av enklare beskaffenhet (såsom bestämmelser om skyldighet att
teckna och vidmakthålla försäkring och bestämmelser av ordningskaraktär), och
mål i övrigt om kollektivavtalstillämpning där det inte tvistas om kollektivavtals
rätta tolkning. När målen ter sig förhållandevis okomplicerade från rättslig
synpunkt och inte heller beror av prövningen av muntlig bevisning, kan det vara
på sin plats med avgörande i sak på handlingarna av domstolen i den mindre
sammansättningen. Är målet av mer principiell betydelse från andra än rena
utredningssympunkter kan domstolen välja att företa det till avgörande i den
större sammansättningen men utan huvudförhandling. Fortfarande bör dock
huvudförhandling i den större sammansättningen vara den form som anlitas för
mål som inte ter sig från de här angivna synpunkterna väl lämpade för
handläggning i enklare former.
I paragrafens sista stycke återfinns den regel om
rätt för ledamot av domstolen i den mindre sammansättningen att begära
hänskjutande av
Prop. 1976/77:141 56
mål
eller särskild fråga till den större sammansättningen, vilken hittills har
funnits i 7 § andra stycket. Regeln har jämkats av hänsyn till ändringen av
reglerna om den mindre sammansättningen men är i övrigt i sak oförändrad. Det
har inte ansetts böra göras någon sådan begränsning i fråga om tidpunkten för
ledamots begäran om hänskjutande till den större sammansättningen, som har
satts i fråga på något håll i remissyttrandena.
3
kap. 7 §
I denna paragraf har samlats reglerna om ordförandes
behörighet att vidta förberedande åtgärder i mål hos AD. Behörigheten omfattar
liksom enligt 8 § i dess äldre lydelse sådana åtgärder som tillhör inledningen
av förfarandet, t. ex. utfärdande av stämning, förelägganden, kallelser m. m.,
och hållande av muntlig förberedelse. Behörigheten för ordförande har vidare
utvidgats till att omfatta vissa i paragrafen närmare angivna beslut. Skälen
härför har angivits i den allmänna motiveringen. Där har också framhållits att
ordföranden alltid står fri att hänskjuta beslut av hithörande slag till
domstolen i annan sammansättning, när beslutet är förenat med någon rättsfråga
av svårbedömd art eller när det eljest är av särskild betydelse. I fråga om
behörigheten att avvisa mål har i lagtexten särskilt angivits, att ordföranden
beslutar ensam enbart i uppenbara fall. De överväganden som ordföranden har att
göra i fråga om meddelande av tredskodom behandlas också närmare i den allmänna
motiveringen.
3
kap. 8 §
I denna paragraf återfinns den regel, som tidigare
har funnits i paragrafens andra mening, om rätt för ordförande att uppdra åt
lagfaren tjänsteman vid AD, vilken förordnats därtill av domstolen, att företa
förberedande åtgärder och hålla muntlig förberedelse. En utvidgning av
behörigheten har gjorts på det sättet, att sådan lagfaren tjänsteman får
meddela beslut om avskrivning av mål (se 7 § första stycket). Däremot omfattar
hans behörighet inte sådana beslut som anges i 7 § andra stycket.
3
kap.9 §
Till andra stycket i denna paragraf har gjorts ett
tillägg med anledning av den utökning av antalet ordinarie ledamöter som
gjorts genom ändring i 1 och 3 §§. När AD sammanträder i plenum bör lika många
ledamöter delta för vardera av arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan. Eftersom
domstolen efter ändringarna i 1 och 3 §§ kommer att ha sju arbetsgivarledamöter
och sex arbetstagarledamöter, har genom tillägget bestämts att endast en av de
arbetsgivarledamöter som utses på förslag av Svenska kommunförbundet resp.
Landstingsförbundet får delta när domstolen sammanträder i plenum. Vid valet
mellan dessa ledamöter
Prop. 1976/77:141 57
bör
den som suttit längst i domstolen ha företräde och vid lika lång tid i
domstolen den som är till levnadsåldern äldst. En regel härom bör skrivas in i
domstolens instruktion.
I övrigt har företagits vissa ändringar i
paragrafen av enbart redaktionell natur.
4
kap. 5 §
I denna paragraf regleras arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationernas rätt att på medlemmarnas vägnar i arbetstvister
väcka och utföra talan hos AD och deras ratt att delta i rättegång inför AD
tillsammans med medlem på svarandesidan. Inga andra ändringar har gjorts i paragrafen
än sådana som följer av den enligt 2 kap. 1 och 2 §§ ändrade fördelningen av
arbetstvisterna mellan AD och tingsrätterna.
Enligt paragrafen i dess tidigare lydelse har gällt
att enskild medlem, och i kollektivavtalstvister även fömtvarande medlem i
organisation som slutit avtalet, har fått på egen hand väcka talan hos AD om
han kunnat visa, att hans organisation beslutat att inte tala på hans vägnar.
Denna regel har utgått ur paragrafen som en följd av att de nya reglerna i 2
kap. 1 § om AD:s behörighet som första domstol hänvisar enskilda
organisationsmedlemmar att väcka talan hos tingsrätt. I specialmotiveringen
till 2 kap. 1, 2 och 5 §§ har utvecklats hur AD och tingsrätterna skall förfara
för att säkerställa att arbetstvister stäms in till rätt domstol och att
organisationema får tillfälle att ta ställning till om de skall utnyttja sin
rätt enligt 4 kap. 5 § att föra talan hos AD. Det har här också påpekats, att
en motsvarande rätt för organisationerna inte föreligger i rättegång inför
tingsrätt men att ingenting hindrar att organisation med stöd av
rättegångsfullmakt eller på annat sätt biträder medlem i sådan rättegång.
Skulle organisation i ett sådant fall önska föra talan även för egen del, kan
detta i allmänhet enhgt 2 kap. 2 § andra stycket ske utan hinder av att
organisationens talan i och för sig är av den arten, att AD vore behörig som första
domstol. Målen kan enligt kumulationsreglerna i 14 kap, RB handläggas
gemensamt. Vill å andra sidan organisation föra talan hos AD endast i fråga om
en del av medlems anspråk mot en motpart, kan AD med utnyttjande av
kumulationsregeln i 2 kap, 1 § tredje stycket ta upp även återstående del av
anspråket på talan av medlemmen för egen del.
Andra
och tredje styckena i paragrafen kvarstår oförändrade,
4
kap. 9 §
I denna paragraf har tagits upp bestämmelser om
förberedelsen av mål som anhängiggjorts vid AD som första domstol. Enligt
paragrafens inledande regler, som har lämnats oförändrade, skall förberedelse
äga rum om AD efter prövning av inkommen ansökan utfärdar stämning. AD avgör
efter omständigheterna i vilken mån förberedelsen skall vara muntlig eller
skriftlig.
Prop.
1976/77:141 58
Vidare finns i paragrafen regler om kallelse till
sammanträde för muntlig förberedelse och om vad som skall inträffa när båda
parter eller en av dem inte inställer sig till sådant sammanträde. Enligt
paragrafens hittills gällande lydelse skall domstolen avskriva målet om båda
parter uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse. Uteblir ena parten
skall domstolen vidta åtgärder för fortsatt förberedelse, om detta kan antagas
vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall målet sättas ut till
huvudförhandling. Fömtsättningen för dessa åtgärder är i båda fallen, trots att
det inte uttryckligen anges i lagtexten, att den tillstädeskomne parten inte
önskar att målet i stället skall avskrivas. Enligt en avslutande regel i
paragrafen i hittillsvarande lydelse gäller motsvarande regler för det fallet
att svaranden vid skriftlig förberedelse underlåter att komma in med svaromål.
I paragrafen har nu företagits de ändringar som
föranleds av att tredskodom införs som ett påföljdsalternativ vid ena partens
utevaro från förhandling i mål som handläggs av AD som första domstol. Skälen
för införandet av detta nya altemativ har utvecklats i den allmänna
motiveringen. Där framgår också att tredskodomsinstitutet i arbetstvistlagen
är detsamma som i RB (se 44 kap. 810 §§ RB). Detta innebär bl. a, att
återvinning kan sökas mot tredskodom på motsvarande sätt som vid tingsrätt.
Vidare har utvecklats vilka rikthnjer som bör följas vid AD:s val mellan
tredskodom och andra alternativ när part uteblir från förhandling. Av 4 kap. 11
§ framgår att tredskodom införs som ett påföljdsalternativ även vid parts
utevaro från huvudförhandling i AD som första domstol.
Enligt de nya reglerna om tredskodom i 9 § skall
domstolen när den kallar till muntlig förberedelse ta ställning till om
tredskodom bör kunna komma ifråga som påföljd vid parts utevaro. Den prövningen
sker på handlingarna i målet. Uteblir ena parten från sammanträde för muntlig
förberedelse skall i princip reglerna i 44 kap. 2 § RB gälla. Detta innebär att
den tillstädeskomne parten kan välja mellan tredskodom och avskrivning av
målet. Tredskodom får inte meddelas om ej erinran om denna påföljd för utevaro
har tagits in i kallelsen till förberedelsen. Yrkar han inte tredskodom skall
målet avskrivas. Är det svaranden som uteblir, får dock käranden enligt 44
kap. 2 § andra stycket RB begära fortsatt muntlig förberedelse. Kommer
svaranden inte heller vid detta senare tillfälle har käranden att välja mellan
tredskodom och avskrivning av målet. I detta mönster av regler tillkommer
emellertid enligt paragrafens tredje stycke att AD har att pröva om framställt
yrkande om tredskodom bör föranleda att sådan dom meddelas. Finner domstolen
att detta inte bör ske, skall målet antingen sättas ut till fortsatt
förberedelse, om detta bedöms vara till gagn för utredningen, eller sättas ut
till huvudförhandling. Även i detta fall kan dock den tillstädeskomne parten i
stället välja avskrivning av målet.
Prop.
1976/77:141 59
Av det sagda framgår, att det är AD och inte den
tillstädeskomne parten som har att avgöra om alternativet till avskrivning
skall vara tredskodom eller fortsatt handläggning av målet i syfte att få till
stånd ett avgörande i sak. Självfallet har domstolen därvid att beakta vad den
tillstädeskomne parten anser, men domstolen är inte bunden därav.
Vid skriftlig förberedelse gäller liksom tidigare
att svarandes underlåtenhet att inkomma med svaromål kan föranleda antingen
att målet sätts ut till muntlig förberedelse, om detta kan antas vara till gagn
för utredningen, eller att målet sätts ut till huvudförhandling. Tredskodom
kan alltså inte komma i fråga som påföljd för sådan underlåtenhet under skriftlig
förberedelse.
Av 3 kap. 7 § framgår att AD är domför med
ensamdomare vid förberedelse. Tredskodom kan meddelas under förberedelsen av
ordförande i domstolen (eller av vice ordförande eller ersättare för denne, 3
kap. 4 § första stycket).
Med reservation för vad som sagts i det föregående
rörande tredskodom gäller i övrigt samma regler som tidigare rörande kallelse
till förberedelse, valet mellan olika former för förberedelse och förfarandet
vid förberedelse (se prop. 1974: 77 s. 179 ff).
4
kap. 10 §
I denna paragraf finns bestämmelser om vad som
skall iakttas vid måls avgörande sedan förberedelsen avslutats och om formerna
för avgörande av mål i övrigt.
Enligt huvudregeln skall mål avgöras efter
huvudförhandling. Domstolen kan dock i vissa fall skilja från sig mål även
utan huvudförhandling. Vissa av dessa fall har redan tidigare upptagits i
andra stycket av 10 §, nämligen avskrivning och avvisande av mål, meddelande av
dom över yrkande som medgivits eller eftergivits och stadfästande av förlikning.
Av 3 kap. 7 § andra stycket framgår att sådana avgöranden kan meddelas under
förberedelsen av ordförande på domstolens vägnar. De kan också meddelas av
domstolen i den mindre eller den större sammansättningen utan att målet
företas till huvudförhandling.
Som ytterligare fall tillhörande den här beskrivna
kategorin har i paragrafens andra stycke tagits upp meddelande av tredskodom.
Av 4 kap. 9 § framgår dock, att sådant avgörande kan fömtom vid huvudförhandling
meddelas endast vid muntlig förberedelse.
1 inget av de här angivna fallen föreligger något
hinder mot att avgörandet träffas vid huvudförhandhng, om frågan kommer upp
vid en sådan. När det gäller avvisningsbeslut kan det ibland även vara
lämpligt att hålla särskild huvudförhandhng för att avgöra frågan. Sådan huvudförhandling
kan hållas innan förberedelsen har avslutats (jfr prop. 1974: 77 s. 184).
Hänskjuts fråga om avvisning av mål till huvudförhandling, torde frågan
regelmässigt vara av den arten att domstolen
Prop. 1976/77:141 60
skall
sammanträda i sin större sammansättning. Domstolen är dock i och för sig domför
även med den mindre sammansättningen, om de i 3 kap. 6 § angivna
fömtsättningama är uppfyllda,
I paragrafens tredje stycke har tagits upp regler
om avgörande även i andra fall än de i det föregående nämnda av mål på
handlingama. Skälen för denna vidgning av möjligheterna att träffa avgöranden
utan huvudförhandling har utvecklats i den allmänna motiveringen. Av styckets
text framgår, att det är en förutsättning för avgörande i denna form att
åtminstone ena parten begär prövning på handlingama och att domstolen med
hänsyn till tvistens art och övriga omständigheter finner att avgörande utan
huvudförhandling lämpligen kan ske. Vidare föreskrivs att denna form för
avgörande inte får anlitas mot parts bestridande med mindre det föreligger
synnerliga skäl. Som har utvecklats i den allmänna motiveringen skall
synnerliga skäl anses föreligga bara om det är uppenbart, att muntlig
handläggning inte fyller någon uppgift och att parts bestridande inte bygger på
legitima skäl.
4
kap. 11 §
Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser om
huvudförhandling inför AD i mål som anhängiggjorts vid domstolen som första
instans.
Paragrafen har i sin tidigare gällande lydelse
innehållit regler om kallelse till huvudförhandling, om förfarandet vid parts
utevaro från huvudförhandling och om uppskov med påbörjad huvudförhandling. I
dessa regler har inte företagits andra ändringar än sådana som följer av att
tredskodom införts som ett altemativ vid parts utevaro från huvudförhandling.
Ändringama på denna punkt bygger på samma grund som motsvarande ändringar i 4
kap. 9 § rörande tredskodom vid sammanträde för muntlig förberedelse.
Domstolen skall liksom tidigare i kallelse till
huvudförhandling erinra om att parts utevaro kan medföra, att målet på yrkande
av motparten företas till förhandling och avgörande i sak utan hinder av
utevaron. Bedömer AD att förutsättningama härför föreligger med hänsyn till
tvistens art och övriga omständigheter, skall dessutom tas in ermran i kallelsen
om att utevaro kan medföra att tredskodom meddelas om till-städeskommen motpart
yrkar det. Regler härom har tagits in i paragrafens tredje stycke.
Uteblir båda parterna från huvudförhandling skall
liksom tidigare målet avskrivas.
Vid ena partens utevaro från huvudförhandhng har
motparten enligt de nya reglerna liksom vid förberedelse i princip att välja
mellan avskrivning av målet och tredskodom, i den mån målet är av sådan art
att tredskodom kan komma i fråga och domstolen har erinrat om denna påföljd i
kallelsen till förhandlingen. Är detta inte fallet eller finner domstolen vid
förhandlingen att tredskodom inte bör komma i fråga,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77:141 6t
kan
den tillstädeskomne parten i stället yrka att målet skall företas till
förhandling för avgörande i sak. Framställer parten inte yrkande härom skall
målet avskrivas.
Rörande förfarandet vid huvudförhandling har som
nämnts inte företagits några ändringar i vad som tidigare gällt (se prop.
1974: 77 s. 184 ff.). Inte heller har det gjorts annan ändring i paragrafens
tredje stycke, som handlar om uppskov med påbörjad huvudförhandling och om
domstolens möjligheter att företa mål till fortsatt huvudförhandling, än att
dess bestämmelser har tagits upp i fjärde stycket.
5
kap. 1 §
Enligt de nya behörighetsreglema i 2 kap. 1 och 2
§§ kan det i vissa fall förekomma att part som är förhandUngsskyldig enligt MBL
eller enligt kollektivavtal har att väcka talan vid tingsrätt. Mot den
bakgrunden har det krav att rättegång skall föregås av förhandling, som ställs
upp i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen, ansetts böra gälla även för rättegången vid
tingsrätt. En regel härom har tagits in i första stycket av 5 kap. 1 §. Innebörden
av kravet på föregående förhandUngar är detsamma som vid AD (se prop. 1974: 77
s. 174 f.).
Andra stycket i paragrafen täcker även det fallet
att kollektivavtal är föremål för tvist inför tingsrätt och att ena eller båda
kollektivavtalsparterna inte deltar i rättegången. Regelns syfte har ansetts
kunna bli tillgodosett utan att det, som en remissinstans satt i fråga, har
behövt föreskrivas skyldighet för kollektivavtalspart att yttra sig.
Övergångsbestämmelser
Enligt övergångsbestämmelserna skall de nya
reglerna i arbetstvistlagen träda i kraft den 1 juli 1977. I fråga om
behörighetsreglerna och reglerna om överlämnande av mål till annan domstol
föreskrivs dock som ett undantag att äldre regler i 2 kap. 1, 2 och 57 §§
gäller i deras äldre lydelse beträffande mål, som har kommit in till domstol
före den 1 juli 1977.
7.2
Lagen om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden
Genom ändringar i 2 § i denna lag genomförs för mål
om lagsökning och betalningsföreläggande inom lagens tillämpningsområde
arbetstvistlagens nya princip om överförande till tingsrättema av
arbetstvister, som väcks och utförs av enskild medlem i arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation. Enligt 2 § i dess hittills gällande lydelse har
tvistigt mål om lagsökning eller betalningsföreläggande skolat överlämnas till
AD, om den domstolen varit behörig att pröva tvist om anspråket. Enligt de nya
reglerna skall lagsöknings- och betalningsföreläggandemål slutföras
Prop.
1976/77:141 62
vid
tingsrätt, även om de är tvistiga, för den händelse vederbörande organisation
inte förklarar att den önskar föra talan vid AD med stöd av 4 kap. 5 §
arbetstvistlagen. Detta framgår av 1 §, som kvarstår oförändrad, och av 2 § i
den nya lydelsen. Samma regel skall gälla när ansökan om återvinning görs
enligt 35 § lagsökningslagen.
Vid sidan av den här berörda ändringen i fråga om
de hithörande målens avgörande har gjorts ändringar av enbart redaktionell
natur i 2 §.
7.3
Följdändringar
Medbestämmandelagen. I 21 § har gjorts en ändring i
andra stycket som en följd av att mål som avses i paragrafen rörande
tystnadsplikt skall kunna prövas även av tingsrätt. Uttrycket "slutligt
avgjord" i tredje stycket betyder efter ändringen i behörighetsreglerna
lagakraft-vAinnet avgörande av tingsrätt eller slutligt avgörande av AD. I 70 §
har gjorts en likadan ändring i syfte att markera, att mål rörande tillämpningen
av MBL eller kollektivavtal kan även i tingsrätt i motsvarande mån som i AD
handläggas inom stängda dörrar. Paragrafen kompletterar de allmänna reglerna
om inskränkning av offentligheten inför domstol i 5 kap. 1 § andra stycket RB
och lagen (1947: 630) om inskränkning av offentligheten vid domstol
beträffande allmänna handlingar. Möjligheterna att förordna om stängda dörrar
gäller inte endast i mål om tystnadsplikt enligt 21 § MBL, utan även när det i
övrigt råder tvist om tillämpningen av MBL eller om kollektivavtal och
förhandlingen inför domstol kan komma i beröring med sådana ekonomiska och
personliga förhållanden som åsyftas i 70 §. Rörande förarbetena till 70 § se
prop. 1975/76: 105 Bilaga 1 s. 433 f, 519 f, 539. I 31, 34, 35 och 37 §§ har
slutligen också ordet arbetsdornstolen bytts ut mot ordet domstol. Detta har
skett som en följd av att genom ändringama i 2 kap. arbetstvistlagen även
kollektivavtalstvister och tvister rörande MBL i förhållandet mellan
kollektivavtalsbundna parter kan komma att höra till tingsrätt såsom första
instans, om tvisten väcks av enskild medlem i arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation. Med hänsyn till karaktären av de tvister, som avses i
31 § MBL, torde det bli ytterst ovanligt, om ens överhuvud förekommande, att
sådana tvister kommer att föras till tingsrätt som första instans genom att
organisation avstår från sin rätt enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen att föra
talan på medlems vägnar. Hävning av kollektivavtal enligt 31 § första stycket
MBL torde för övrigt kunna komma i fråga enbart på talan av part i avtalet. I
mål som avses i 34, 35 och 37 §§ MBL synes det kunna bli vanligare att
tingsrätt blir behörig till följd av att organisation underlåter att föra
talan. Här bör också erinras om vad som sagts i anslutning till 2 kap. 2 §
andra stycket arbetstvistlagen om möjligheterna för organisation att för egen
del, och såsom biträde åt medlem, föra talan hos tingsrätt som första instans.
Prop.
1976/77:141 63
Enligt 49 § MBL har förlikningsman alt vända sig till AD med där avsedda
ärenden. På denna punkt görs inte någon ändring.
Lagen om offentlig anställning. Genom ändring i 16
kap. 1 § i lagen har arbetstvistlagen gjorts generellt tillämplig på
handläggningen av arbetstvister inom LOA:s område. Ändringen har kommenterats
under 2 kap. 1 § i specialmotiveringen till ändringarna i arbetstvistlagen.
Enligt den nya lydelsen av 17 kap. 2 § LOA får
domstol interimistiskt förordna att arbetstagare skall avgå från anställningen
vid ålder som avses i 7 kap. 3 § LOA, dvs. vid ålder som anges i
pensionsavtal.
Som framgår av den allmänna motiveringen är de
flesta arbetstagare med statligt reglerad tjänst skyldiga att avgå när de
uppnår övre gränsen av den pensioneringsperiod som gäller för tjänsten. Under
vissa förutsättningar kan myndigheten emellertid enhgt det allmänna pensionsavtalet
genom särskilt beslut förklara arbetstagaren avgångsskyldig redan vid periodens
nedre gräns eller vid någon tidpunkt under perioden. Ett sådant beslut får
verkställas först sedan det har vunnit laga kraft (17 kap. 1 §), om annat inte
bestäms genom interimistiskt förordnande enligt 17 kap. 2 §.
Med hittillsvarande lydelse av paragrafen har
sådant interimistiskt förordnande om avgångsskyldighet kunnat meddelas med
verkan bara från pensioneringsperiodens övre gräns resp. pensionsålderns
uppnående (jfr prop. 1975/76: 105 Bilaga 2 s. 252, 268). Möjligheten till
interimistiskt förordnande vidgas nu till att kunna avse avgång redan vid pensioneringsperiodens
nedre gräns eller vid vilken tidpunkt som helst under pensioneringsperioden,
räknat från vad som följer av myndighetens beslut.
Arbetarskyddslagen. Ändringen i 44 §
arbetarskyddslagen har kommenterats under 2 kap. 1 § i specialmotiveringen
till ändringarna i arbetstvistlagen.
8
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att
antaga inom arbetsmarknadsdepartementet upprättade förslag till
1.
lag om ändring i lagen (1974:
371) om rättegången i arbetstvister,
2.
lag om ändring i lagen (1974:
372) om lagsökning och betalnings-föreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden,
3.
lag om ändring i lagen (1976:
580) om medbestämmande i arbetslivet,
4.
lag om ändring i lagen (1976:
600) om offentlig anställning,
5.
lag om ändring i
arbetarskyddslagen (1949: 1).
Prop.
1976/77:141 64
9
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de
förslag som föredraganden har lagt fram.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arbetsmarknadsdepartementet Bilaga
Åtgärder för att minska
arbetsdomstolens
arbetsbörda
Promemoria utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet
Ds A 1977: 3
5 Riksdagen 1976177. 1 saml. Nr 141
Prop. 1976/77:141 67
Innehåll
Sid
1
Inledning ...................................................... .. 69
2
Allmänna utgångspunkter ................................... .. 69
3
Gränsdragningen mellan
arbetsdomstolens och tingsrätternas behörighet 75
4
Arbetsdomstolens sammansättning........................ . 84
5
Rättegångsförfarandet vid
arbetsdomstolen............ 89
5.1
Irdedande synpunkter .................................. 89
5.2
Tredskodom som påföljd vid utevaro
................ 91
5.3
Måls avgörande utan
huvudförhandling ............. 97
6 Sammanfattning ............................................. 99
Bilaga
Lagförslag
Prop. 1976/77:141 69
1 Inledning
Under 1970-talet har betydande reformer genomförts
på arbetsrättens område. Dessa reformer har medfört en markant ökning av
mål-tillströmningen till arbetsdomstolen. Trots fortlöpande personalförstärkningar
är arbetssituationen vid domstolen f. n. ansträngd. Och domstolens arbetsbörda
kan väntas öka ytterligare, bl. a. som följd av lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet.
Mot bakgmnd härav har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats föreliggande promemoria med förslag
till åtgärder för att minska arbetsdomstolens arbetsbörda, förenkla domstolens
arbetsformer och i övrigt underlätta domstolens verksamhet. Dessa förslag har
diskuterats med en rådgivande gmpp, i vilken har ingått ordförandena i arbetsdomstolen
justitierådet Hans Stark och hovrättslagmännen Jan Ljungar och Johan Lind samt
ledamötema i domstolen direktörema Gunnar Lindström och Eric Törngren,
förbundsordföranden Bert Lundin och förste ombudsmannen John östlund.
De statistiska uppgifter om arbetsdomstolens
verksamhet som redovisas i promemorian har tagits fram med hjälp av
sekreterama vid arbetsdomstolen Harald Bergendahl, Erik Lempert, Lena
Svenaeus, Hans Tocklin och Håkan Torén.
2 Allmänna
utgångspunkter
Tvister av arbetsrättslig natur handlades tidigare
i skilda rättegångsformer. I huvudsak gällde att tvister om förhållanden som
reglerades i kollektivavtal prövades av arbetsdomstolen medan andra
arbetsrättsliga tvister handlades vid allmän domstol, I syfte att främja en
enhetlig behandling av arbetstvister genomfördes år 1974 en genomgripande
reformering av domstolsorganisationen på det arbetsrättsliga området. Reformen
innebar att arbetsdomstolen blev ensam behörig domstol för i princip alla
arbetstvister inom den organiserade sektorn av arbetsmarknaden och
fullföljdsinstans till de allmänna underrättema beträffande övriga
arbetstvister. De nya reglerna togs in i lagen (1974: 371) om rättegången i
arbetstvister (arbetstvistlagen), som trädde i kraft den 1 juli 1974.
När denna reform beslutades ansågs det uppenbart
att den skulle komma att medföra en väsentligt ökad tillströmning av mål till
arbetsdomstolen. Även andra arbetsrättsliga reformer, framför allt lagen
(1974: 12) om anställningsskydd som trädde i kraft samtidigt med arbetstvistlagen,
föratsågs leda till en växande arbetsbörda för arbetsdom-
Prop. 1976/77:141 70
stolen.
För att domstolen skulle kunna möta de krav som dessa reformer ställde på den
framstod det som nödvändigt att dess resurser förstärktes i olika avseenden, I
detta syfte fördubblades antalet ledamöter i domstolen, samtidigt som dess
kansU utökades i motsvarande mån. Denna förstärkning av domstolens
arbetskapacitet bedömdes vara tillräcklig för att bemästra den ökade
måltillströmning som kunde väntas i framtiden. Samtidigt betonades emellertid
att alla sådana bedömningar måste bli mer eller mindre godtyckliga och att
frågan om den lämpligaste ordningen för avgörande av arbetstvister fick tas
upp på nytt, om utvecklingen tog en annan riktnmg än den som hade bedömts som
den mest sannolika.
Numera kan konstateras att måltillströmningen till
arbetsdomstolen efter den 1 juli 1974 har blivit avsevärt större än beräknat
och att domstolen, trots en successiv utökning av dess personalorganisation,
endast med betydande svårigheter klarar av sin nuvarande arbetsbörda. Denna
utveckling framgår av tabell 1.
Tabell
1 Antalet inkomna och avgjorda mål vid arbetsdomstolen under 1970-talet
Inkomna
Avgjorda mål gm
Summa
av-
Balans
mål
dom
beslut
gjorda mål
1970
97
28
31
59
54
1971
51
54
34
8S
17
1972
87
33
27
60
44
1973
105
46
55
101
48
(Första
halvåret
1974)
(35)
(28)
(26)
(54)
(29)
1974
135
54
63
117
66
1975
283
85
122
207
142
1976
350
137
139
276
216
Som jämförelse kan nämnas att antalet inkomna mål
under 1960-talet uppgick till i genomsnitt 53 per år. Motsvarande
genomsnittssiffra för tiden därefter t, o, m. första halvåret 1974 utgör 83.
Under den följande perioden har denna siffra stigit till hela 293, vilket gör
en ökning av fem och en halv gånger resp. tre och en halv gånger jämfört med
de tidigare angivna perioderna. Samtidigt bör påpekas att denna ökning på intet
vis är konstant utan tvärtom visar en kraftigt stigande tendens. Håller man sig
enbart till det senaste året rör det sig om en ökning av mer än sex och en halv
gånger resp. drygt fyra gånger.
För att klara denna ökade måltillströmning har
arbetsdomstolen, som nämnts, fortlöpande tillförts ytterligare fast anställd
personal. I början av år 1975 tillträdde den andre av domstolens ordförande sin
tjänst, och den 1 juli 1976 erhöll domstolen en tredje ordförande. Vidare har
antalet anställda vid domstolens kansli stigit från fem i december 1974 till
drygt tretton i juli 1976, då domstolen erhöll bl. a. en
Prop. 1976/77:141 71
tjänst
som avdelningsdirektör. Genom dessa personalförstärkningar har domstolens
arbetskapacitet givetvis ökat betydligt. Efter den 1 januari 1975 har domstolen
avgjort i genomsnitt 242 mål per år. Jämfört med motsvarande genomsnittssiffra
för 1960-talet och för tiden därefter t. o. m. första halvåret 1974, dvs. 53
resp. 80, rör det sig om en öknuig av fyra och en halv gånger resp. tre gånger.
Ser man enbart till det senaste året har awerkningstakten ökat drygt fem gånger
resp. nästan tre och en halv gånger, I sammanhanget bör påpekas att domstolen
genom tillkomsten av en tredje ordförande regelbundet har kunnat hålla
huvudförhandling tre dagar i veckan mot tidigare högst en före den 1 juli 1974
och normalt två under tiden därefter t, o. m. första halvåret 1976. Detta har
emellertid kunnat inverka på antalet avgjorda mål först under de tre sista
månadema av år 1976.
Den höga takten i målawerkningen under år 1976 har
givetvis inneburit en stor arbetsbelastning på ordförandena i domstolen. Denna
awerkningstakt hade emellertid inte varit möjlig, om inte Övrig personal i
domstolen framför allt biträdespersonalen på målkanslisidan och domstolens
sekreterare tagit på sig en orimligt stor arbetsbörda som kunnat accepteras
endast för en begränsad tidsrymd. För att domstolen skall mera stadigvarande
kunna ta tillvara den kapacitetsökning som tillkomsten av en tredje ordförande
innebär har det därför ansetts nödvändigt att dess personalorganisation i
övrigt förstärks ytterligare. Sålunda har domstolen i framställning den 16
december 1976 om överskridande av anslag för budgetåret 1976/77 hemställt att
utan dröjsmål tillföras fyra nya tjänster som sekreterare och annan
biträdespersonal. Vidare har regeringen i den nyligen framlagda
budgetpropositionen för budgetåret 1977/78 föreslagit att den vid ingången av
budgetåret 1976/ 77 anställda kansUpersonalen ökas med drygt sju tjänster.
Sammanfattningsvis kan sägas att arbetssituationen
vid arbetsdomstolen f. n. är ansträngd. Några tecken på att måltillströmningen
ännu har nått sin kulmen finns emellertid inte. Tvärtom är tendensen som fömt
nämnts i starkt stigande. Dessutom finns det anledning räkna med att vissa
arbetsrättsliga reformer som nyligen har genomförts kommer att ta domstolens
resurser i anspråk i betydande omfattning.
Den 1 januari 1976 infördes nya bestämmelser om
ansvaret för funktionärer i offentlig verksamhet. Genom denna reform har det
tidigare straffrättsliga ansvaret för ämbetsbrott avskaffats i väsentliga
avseenden och ersatts av ett privaträttsligt ansvar av huvudsakligen samma
natur som det som tillämpas på den privata arbetsmarknaden. I pro-cessuellt avseende
innebär reformen att både de disciplinmål som tidigare har prövats i
administrativ ordning och de disciplinärenden som kan tillkomma som följd av
den nya regleringen skall handläggas i samma ordning som andra arbetstvister.
Arbetsdomstolen är således numera behörig att pröva tvister beträffande
offentliga tjänstemän om
Prop. 1976/77:141 72
åläggande
av disciplinpåföljd, om avskedande, om avstängning på grund av brott eller
tjänsteförseelse och om förflyttning. Även tvister från den offentliga
tjänstemannasektorn om avgångsskyldighet i samband med pensionering, om
skyldighet att underkasta sig läkarundersökning och om avstängning på gmnd av
sjukdom omfattas av arbetsdomstolens behörighet.
Dessa nya bestämmelser grundar sig på ett förslag
av ämbetsansvars-kommittén. Enligt kommittén var det tydligt att denna reform
skulle komma att medföra en inte obetydlig ökning av arbetsdomstolens arbetsbörda,
även om det dock måste bedömas som osäkert hur stor ökningen kunde bli. I
samband härmed redovisade kommittén vissa statistiska uppgifter rörande antalet
disciplinmål m. m. som handlagts vid regeringsrätten under åren 19661969. På
gmndval av detta siffermaterial har arbetsdomstolen i sin petitaskrivelse för
budgetåret 1977/78 beräknat att reformen kommer att öka antalet mål vid
domstolen med åtminstone 35 om året. Även om endast ett fåtal tvister av detta
slag har förekommit vid domstolen under det år som de nya bestämmelsema nu har
varit i tillämpning torde det på sikt vara realistiskt att räkna med en ökning
av den omfattning som domstolen har antagit.
Ännu större betydelse för den framtida
målutvecklingen vid arbetsdomstolen kommer lagen (1976: 580) om medbestämmande
i arbetslivet (medbestämmandelagen) att få. Denna lag, som trädde i kraft den
1 januari 1977, innebär en omfattande och genomgripande reformering av den
tidigare lagstiftningen på den kollektiva arbetsrättens område. Lagens främsta
syfte är att främja kollektivavtal om medbestämmanderätt för de anställda i
alla frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dvs.
även i frågor om företagsledning etc. Uppkommer tvist om tillämpningen av
sådant avftal eller om arbetsskyldighet, har den kollektivavslutande
fackföreningen s. k. tolkningsföreträde, dvs. föreningens uppfattning gäller
tills frågan har avgjorts genom förhandlingar eller i sista hand av
arbetsdomstolen. Även i lönelvisler slår arbetstagarpartens uppfattning om
löneavtalets rätta innebörd igenom, om inte arbetsgivaren omgående tar
initiativet om arbetsskyldighet, har den kollektivavtalsslutande fackföreningen
s. k. primär förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren i vissa fall. Enligt dessa
regler måste arbetsgivaren ta initiativ till förhandlingar med de fackliga
organisationema innan han fattar beslut om viktigare förändring av sin
verksamhet eller av arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare
som tillhör förhandlingsberättigad organisation. Den primära
förhandlingsskyldigheten har förenats med regler om skyldighet för
arbetsgivaren att fortlöpande informera i första hand den lokala
arbetstagarorganisationen om sin verksamhet och personalpolitik. Slutligen kan
nämnas att arbetsgivaren är skyldig att på eget initiativ förhandla med
kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisation innan han
Prop. 1976/77:141 73
anlitar
utomstående arbetskraft för att utföra visst arbete. Han får inte heller
besluta eller verkställa sådan åtgärd, om arbetstagarorganisationen lägger in
veto mot åtgärden under åberopande att den kan antas medföra åsidosättande av
lag eller kollektivavtal för arbetet eller att den annars strider mot vad som
är allmänt godtaget inom branschen.
Att medbestämmandelagen på sikt kommer att påverka
arbetsdomstolens arbetsbörda i avsevärd mån kan det knappast råda någon tvekan
om. Hur snart lagen kan få denna effekt är det emellertid f. n. svårt att
uttala sig om. I och för sig kan de nya reglema om primär
förhandlingsskyldighet tämligen omgående ge upphov till tvister humvida
arbetsgivaren har iakttagit denna skyldighet och om påföljd för överträdelse av
dessa regler. Även informationsreglema och reglema om facklig vetorätt vid
anlitande av utomstående arbetskraft kan inom en nära framtid föranleda tvister
som i sista hand får avgöras av arbetsdomstolen. Däremot är det mindre
sannolikt att domstolen under den närmaste tiden får anledning att pröva mål om
tolkning eller till-lämpnmg av sådana medbestämmandeavtal som kan ingås enligt
de nya reglerna. I vart fall under år 1978 torde dessa regler emellertid komma
att på ett mera påvisbart sätt ge utslag i måltillströmningen till
arbetsdomstolen. I sammanhanget bör beaktas att dessa tvister kan kräva
skyndsam handläggning i vissa fall. Partema kan nämligen i flertalet tvister
begära s. k. interimistiskt beslut, dvs. beslut som skall gälla i avvaktan på
den slutliga prövningen av tvisten.
En omständighet som också kan få betydelse för
arbetsdomstolens arbetsbörda är att det tidigare lagreglerade avtalsförbudet på
den offentliga sektorn har tagits bort i den samtidigt med medbestämmandelagen
antagna lagen (1976: 600) om offentlig anställning och ersatts av ett särskilt
regelsystem i det på området träffade särskilda huvudavtalet. Härigenom har
utrymmet för kollektivavtalsregleringen vidgats betydligt, och arbetsdomstolen
kan därför småningom komma att tillföras fler kollektivavtalstvister från
detta område än det fåtal som hittills har förekommit vid domstolen (i
genomsnitt sex per år).
Även om det i dagens läge inte går att bilda sig
någon säker uppfattning om den framtida måltillströmningen till
arbetsdomstolen ger den nu lämnade framställningen klart vid handen att
särskilda åtgärder måste vidtas, om domstolen i fortsättningen skall fylla sin
uppgift att snabbt slita uppkommande tvister på arbetsmarknaden. Därvid kan man
gå till väga på två sätt. Dels kan man söka begränsa måltillströmningen till
domstolen, så att dess totala arbetsbörda minskar. Dels kan man inrikta sig på
att ytterligare öka domstolens arbetskapacitet.
Ett sätt att begränsa måltillströmningen till
arbetsdomstolen skulle i och för sig kunna vara att inskränka arbetstvistlagens
tillämpningsområde. Lagen är f. n., med vissa undantag, tillämplig på alla
tvister som rör förhållandet emellan arbetsgivare och arbetstagare. Vid lagens
till-
Prop.
1976/77:141 74
komst
uttrycktes farhågor för att arbetsdomstolen genom ett så vidsträckt
tillämpningsområde skulle komma att tillföras en mångfald tvister som saknade
större arbetsrättsligt intresse. Dessa farhågor har emellertid hittills visat
sig sakna gmnd. Vid en genomgång av de mål som efter den 1 juli 1974 har kommit
in till arbetsdomstolen som första instans eller fullföljdsinstans är det svårt
att finna exempel på tvister som hellre borde ha prövats inom det allmänna
domstolsväsendet, dvs. i sista hand av hovrätt eller högsta domstolen. Ett
snävare tillämpningsområde för arbetstvistlagen är alltså i varje fall f. n.
inte sakligt motiverat.
En annan fråga som diskuterades ingående vid
arbetstvistlagens tillkomst var om tingsrättemas avgöranden i arbetstvister
skulle kunna överklagas direkt till arbetsdomstolen eller om hovrätt borde
utgöra mellaninstans. Enligt några remissinstanser riskerade arbetsdomstolen i
ett tvåinstanssystem att tillföras så många överklagade mål från tingsrättema
att dess karaktär av prövningsinstans för principiellt viktiga arbetstvister
gick förlorad. Departementschefen höll emellertid för troligt att det
tillskott av överklagade mål som kunde bU följden, om arbetsdomstolen gjordes
till andra i stället för tredje instans, inte i någon större utsträckning
skulle komma att påverka dess arbetsbörda. Denna uppfattning delades av
riksdagen. Hur utvecklingen i praktiken har gestaltat sig framgår av tabell 2.
Tabell
2 Antalet överklagade mål vid arbetsdomstolen efter den 1 juli 1974
Inkomna
Avgjorda mål gm
Summa av-
Balans
mål
dom
beslut
gjorda mål
1974
(andra halvåret)
3
0
2
2
1
1975
19
3
14
17
3
1976
39
15
9
24
18
Även om antalet överklagade mål har tilltagit
betydligt under det senaste året ger tabell 2, sammanställd med tabell 1, vid
handen att dessa mål ännu så länge utgör ett begränsat problem i förhållande
till de mål som kommer in till arbetsdomstolen som första domstol. De
överklagade målen utgör nämligen bara 8,3 % av det totala antalet mål som har
kommit in till arbetsdomstolen efter den 1 juli 1974. Ser man enbart till
statistiken för år 1976 är andelen visserligen något högre (11,1 %), men den
ligger alltjämt på en ganska blygsam nivå. I sammanhanget bör även beaktas att
de överklagade målen ofta bereder domstolen mindre arbete än de andra målen. I
ett förhållandevis stort antal av de överklagade målen inskränker sig
arbetsdomstolens befattning med målen till en prövning av interimistiska
yrkanden, kvar-stadsyrkanden eller andra processuella yrkanden som alltså inte
rör
Prop.
1976/77:141 75
själva
sakfrågan. En del mål, som omfattas av lagen (1974: 8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden, faller vidare bort på grund av det
dispensprövningssystem som gäller enligt den lagen. Och i de kvarstående mål
där arbetsdomstolen får göra en fullständig överprövning av sakfrågan är den
förberedande handläggningen och domskrivningen i regel mindre arbetskrävande än
i andra fall.
Slutsatsen av det anförda blir att det f. n. inte
finns anledning att föra in hovrätt som en instans mellan tingsrätt och
arbetsdomstolen, I stället bör undersökas om den allt kraftigare ökningen av de
mål som enligt nuvarande kompetensregler får stämmas in direkt till
arbetsdomstolen kan hejdas genom en justering av dessa kompetensregler, så att
tingsrätt i fortsättningen blir första instans för vissa av dessa mål. Den
frågan behandlas närmare i avsnitt 3.
När det gäller frågan vilka åtgärder som kan behöva
sättas in för att öka arbetsdomstolens arbetskapacitet är det tydligt att det i
längden inte räcker med en fortsatt utökning av kanslipersonalen. Det torde
nämligen stå utom all tvekan att domstolen med oförändrade arbetsformer har
begränsade möjligheter att ytterligare höja sin awerkningstakt, om inte en
förstärkning sker även på ledamotssidan. Som framhållits vid tillkomsten av
arbetstvistlagen bör man emellertid i det längsta undvika att tillföra
domstolen fler ledamöter än den f. n. består av. På någon punkt kan visserUgen
en utökning ske utan att domstolens karaktär riskerar att gå förlorad. I
övrigt bör man emellertid i första hand undersöka om det inte går att minska
arbetsbelastningen för ledamöterna genom att domstolens arbetsformer ändras på
olika sätt. Detta torde framför allt kunna ske genom en justering av
sam-mansättningsreglema och reglema om rättegångsförfarandet. Hithörande
frågor tas upp till närmare behandling i avsnitten 4 och 5.
Det bör framhållas att de åtgärder som föreslås i
det följande inte innebär några radikala mgrepp i den nuvarande regleringen av
rättegången i arbetstvister. Med hänsyn till osäkerheten om hur den framtida
målutvecklingen kan komma att gestalta sig bör man inte nu överväga några
genomgripande förändringar i arbetsdomstolens verksamhet.
3
Gränsdragningen mellan arbetsdomstolens och tingsrätternas behörighet
Ursprungligen hade arbetsdomstolen som enda uppgift
att pröva mål om kollektivavtal. Efter hand utvidgades domstolens behörighet
till att omfatta även mål om tillämpning av viss arbetsrättslig lagstiftning.
Enligt dessa lagar t. ex. lagen (1963: 114) om semester gällde dock i regel
som fömtsättning för domstolens behörighet att tvisten rörde arbetstagare vars
anställningsförhållande reglerades av kollektivavtal.
Prop.
1976/77:141 76
I arbetstvistlagen har
arbetsdomstolens behörighet utformats efter delvis andra hnjer. Enligt denna
lag skall domstolen som första och enda domstol ta upp och avgöra tvist om
kollektivavtal och annan arbetstvist som avses i medbestämmandelagen samt
arbetstvister i övrigt mellan arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation, å ena
sidan, och arbetstagarorganisation eller medlem i sådan organisation, å andra
sidan. Annan arbetstvist skall normalt tas upp och avgöras av tingsrätt innan
den, efter överklagande, kan prövas av arbetsdomstolen. Vidare kan lagsökning
eller betalningsföreläggande utverkas vid tingsrätt, även om tvist om anspråket
omfattas av arbetsdomstolens behörighet. Visar det sig i ett sådant fall att
anspråket är tvistigt, skall tingsrätten emellertid överlämna målet till
arbetsdomstolen för vidare handläggning.
Arbetsdomstolen är alltså numera
behörig att som första domstol pröva alla arbetstvister där en
arbetstagarorganisation eller medlem i sådan organisation är part på kärande-
eller svarandesidan. Genom denna utvidgning av behörigheten har domstolen
efter den 1 juli 1974 tillförts olika mål som inte tidigare kunnat prövas där.
Målens huvudsakliga karaktär framgår av tabell 3, där siffrorna inom parentes
anger mål som börjat som betalningsföreläggande vid tingsrätt men därefter
såsom tvistigt överlämnats till arbetsdomstolen.
Tabell 3 Den huvudsakliga karaktären av de mål som har
kommit in till arbetsdomstolen som första domstol under tiden den 1 juli 1974
den 30 juni 1976
1.7.1974
1.7.1975
Summa
30.6.1975
30.6.1976
Olovlig
stridsåtgärd
11
18
29
Kollektivavtal
48 (6)
38 (1)
86 (7)
Föreningsrättskränkning
4
13
17
Förtroendemannalagen
4
7
11
Anställningsskydd
88 (5)
142
230 (5)
Kvittning
2
5
7
Semesterkrav
20 (12)
30 (11)
50 (23)
Lönekrav
i övrigt
32 (11)
19 (8)
51 (19)
Pensionskrav
0
4
4
Återbetalning
av lön
6 (4)
5 (5)
11 (9)
Övrigt
7 (1)
19 (4)
26 (5)
222 (39)
300 (29)
522 (68)
Anmärkning: I tabellen har uteslutits ett under första
halvåret 1976 inkommet mål där handlingarna återsänts till tingsrätt utan
åtgärd.
Tabellen visar att de mål som sedan
gammalt har bildat kärnan i arbetsdomstolens verksamhet, dvs. de tre första
gmppema, uppgår till 25,3 % av det totala antalet mål som arbetsdomstolen har
haft att pröva som första domstol. Egentligen är denna andel något högre. I
tabellen har nämligen ett femtontal kollektivavtalsmål som har gällt frågor om
anställningsskydd redovisats som anställningsskyddsmål. Bland de redovisade
anställningsskyddsmålen återfinns även ett tiotal mål som samtidigt har avsett
påföljd för underlåtenhet att iaktta för-
Prop.
1976/77:141 77
handlingsregler
i kollektivavtal. Att nu angivna kollektivavtalsmål i detta sammanhang har
behandlats som anställningsskyddsmål beror på att de synes väsentligen ha
föranletts av anställningsskyddslagen. Utan denna lag skulle dessa tvister
sannolikt inte uppkommit, A andra sidan kan nämnas att tretton av de redovisade
föreningsrättskränkningsmålen även har gällt frågan humvida saklig gnmd för uppsägningen
har förelegat enligt anställningsskyddslagen. Dessa mål skulle dock förmodligen
tmder alla förhållanden ha stämts in till arbetsdomstolen även om denna lag
inte hade funnits.
Av tabellen framgår vidare att
anställningsskyddsmålen utgör den största målgmppen och uppgår till nästan
hälften (44,1 %) av hela antalet redovisade mål. Av anställningsskyddsmålen
hänför sig sex till tiden före anställningsskyddslagens tillkomst, varav fyra
avser tillämpningen av lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa
arbetstagare (den s. k, äldrelagen). Övriga mål gäller tillämpningen av den nya
anställningsskyddslagen eller, i ett par fall, motsvarande bestämmelser i
andra lagar. Den på senare tid ökade tillströmningen av mål till arbetsdomstolen
beror alltså huvudsakUgen på tillkomsten av en allmän lagstiftning om
anställningsskydd. I sammanhanget kan anmärkas att dessa mål ofta är ganska
besvärUga att utreda och därför inte bara genom sitt antal tar domstolens
resurser i anspråk i betydande utsträckning.
Den återstående stora målgmppen utgörs av de rena
kravmålen, dvs. större delen av de mål som återfiims i de fem sista grupperna i
tabellen (givetvis förekommer emellertid kravyrkanden också i de andra redovisade
målen). Vissa av de mål som har betecknats som semesterkrav var arbetsdomstolen
redan tidigare behörig att handlägga. Den utvidgning av domstolens behörighet
som genomfördes den 1 juli 1974 har emellertid resulterat i ett tillskott av
kravmål som efter avdrag för några mål som har avvisats eller hänvisats tiU
tingsrätt därför att arbetsdomstolen inte heller nu har varit behörig uppgår
till ca 20 % av hela antalet mål som domstolen har haft att pröva som första
domstol. Totalt utgör kravmålen 24,1 % av de redovisade målen.
Som förut nämnts kommer medbestänunandelagen med
all sannolikhet att medföra en väsentlig ökning av de traditionella målen om
kollektivavtal och förhandUngsrätt, samtidigt som lagen kan ge upphov till ett
antal tvister av hittills inte förekonmiande slag. Även om dessa mål inte
kommer att antalsmässigt dominera över de andra målen vid arbetsdomstolen är
det angeläget att domstolens rättsskipande verksamhet kan koncentreras till
mål som avses i medbestämmandelagen, liksom till mål om tillämpning av lagen
(1974: 358) om fackUg förtroendemans ställning på arbetsplatsen
(förtroendemannalagen) vilka står dessa mål nära. Det skulle därför kunna
övervägas att göra arbetsdomstolen till exklusivt fomm för de nu angivna målen
och ta undan alla andra mål från domstolens behörighet som första mstans. Dessa
andra mål
Prop.
1976/77:141 78
bl, a, anställningsskyddsmålen skulle alltså, i likhet med arbetstvister som
rör oorganiserade arbetstagare, i stället få börja i tingsrätt men efter
överklagande kunna prövas av arbetsdomstolen som fullföljdsinstans.
En sådan ändring av de nuvarande reglema om
arbetsdomstolens och tingsrätternas inbördes behörighet skulle på ett radikalt
sätt lösa problemet hur arbetsdomstolens arbetsbörda skall kunna minskas. Samtidigt
skulle tyngdpunkten i domstolens verksamhet åter förskjutas till de mål för
vilka domstolen ursprungligen tillskapats. Dessa mål torde i regel vara av
principiell karaktär och mera gå ut på att få ett vägledande uttalande av domstolen
i en viss tolkningsfråga än att få ett visst sakförhållande utrett. De skiljer
sig därigenom från bl. a. anställningsskyddsmålen, vilka som fömt sagts ofta
är utredningsmässigt ganska tungrodda.
Mot en lösning av det slag som nu har angetts kan
emellertid riktas olika invändningar. Sålunda skulle det möjligen kunna
ifrågasättas om det är lämpligt att helt överlåta åt tingsrättema där
arbetsmarknadens organisationer inte är representerade att i första instans
styra rättsutvecklingen när det gäller en lag av så central betydelse från
arbetsrättslig synpunkt som anställningsskyddslagen. A andra sidan bör framhållas
att tingsrätterna därvid kan hämta ledning för sina avgöranden ur den
rikhaltiga praxis som numera har himnit utbilda sig vid arbetsdomstolen
rörande tillämpningen av denna lag. Dessutom kan arbetsdomstolen som
fullföljdsinstans se till att rättstillämpningen i dessa mål blir så enhetlig
som möjligt. För arbetsmarknadens organisationer, som i regel har sitt säte i
Stockholm, skulle det emellertid kunna te sig mindre tillfredsställande att i
mål som inte gäller tillämpningen av medbestämmandelagen eller
förtroendemannalagen behöva instäUa sig vid ohka tingsrätter ute i landet. Med
en sådan lösning av behörighetsfrågan uppkommer vidare vissa komplikationer av
huvudsakligen lagteknisk art. Bl. a. skymtar svårigheter att på ett
tillfredsställande sätt avgränsa de egentliga kollektivavtalsmålen från mål om
tillämpning av kollektivavtalsbestämmelser i ämnen som också regleras i lag,
t. ex. anställningsskyddslagen. Och utan en sådan avgränsning riskerar
arbetsdomstolen att på en omväg tillföras ett flertal anställningsskyddsmål
redan som första domstol.
I dagens läge är det emellertid framför allt en
annan synpunkt som talar mot en ändring av behörighetsreglerna efter dessa
linjer. Som förut nämnts bÖr man inte överväga några genomgripande
förändringar i arbetsdomstolens verksamhet förrän närmare erfarenheter har
wmnits om den utveckling av måltillströmningen till domstolen som man f. n. inte
kan bilda sig någon säker uppfattning om. Man bör därför i detta sammanhang
pröva om inte arbetsdomstolens arbetsbörda kan minskas genom andra åtgärder som
inte går fullt så långt som den nu diskute-
Prop. 1976/77:141 79
rade
lösningen. Den kan emellertid senare tas upp till förnyad diskussion, om de
åtgärder som föreslås i det följande visar sig otillräckliga. Vid den framtida
översynen av reglema om rättegången i arbetstvister som då skulle bh nödvändig
kunde man möjligen också överväga om handläggningen av de mål som inte tas upp
omedelbart av arbetsdomstolen bör koncentreras till ett mindre antal
tingsrätter, exempelvis en i varje län. Dessa tingsrätter skulle i så fall
kunna ges en särskild sammansättning i dessa mål med representation från
organisationerna på arbetsmarknaden.
En något mindre ingripande åtgärd är att enbart ta
undan de rena kravmålen från arbetsdomstolens behörighet som första domstol. Genom
ett sådant undantag skulle domstolen avlastas en hel del mål som saknar den
principiella karaktär att det är befogat med en prövning vid denna domstol
redan i första instans. Inte heller deima lösning går emellertid fri från
invändningar. Bl. a. kan svårigheter fömtses uppkomma vid den närmare utformningen
av en undantagsregel av detta slag. Den träffar inte heller de
utredningsmässigt besvärUga mål som det är särskilt angeläget att
arbetsdomstolen kan bli av med. I första hand bör därför undersökas om inte
domstolen på ett enklare sätt kan befrias från mål som saknar större
principiellt intresse men ändå bereder domstolen ett betydande arbete.
En sådan lösning skulle måhända kunna vara att
efter förebild i de tidigare fommreglema i semesterlagen och andra lagar
uppställa det kravet för arbetsdomstolens behörighet som första domstol att
anställningsförhållandet mellan de tvistande partema regleras av kollektivavtal.
Hur många av de nuvarande målen som uppfyller detta krav framgår av tabell 4,
där siffroma inom parentes anger mål som har överlämnats från tingsrätt till
arbetsdomstolen såsom tvistigt betalningsföreläggande.
Tabell
4 Till arbetsdomstolen under tiden den 1 juli 1974 den 30 juni 1976 inkomna
mål där anställningsförhållandet har reglerats av kollektivavtal
Kollektivavtal
Ej kollektiv-
Okänt
avtal
Olovlig
stridsåtgärd
29
0
0
Kollektivavtal
86
(7)
0
0
Föreningsrättskränkning
5
12
0
Förtroendemannalagen
11
0
0
Anställningsskydd
125
(I)
61
(1)
44 (3)
Kvittning
4
3
0
Semesterkrav
13
(4)
24
(7)
13 (12)
Lönekrav
i övrigt
20
(7)
18
(6)
13 (6)
Pensionskrav
1
2
1
Återbetalning
av lön
9
(7)
0
2 (2)
Övrigt
7
10
(3)
9 (2)
310
(26)
130
(17)
82 (25)
Anmärkning:
Se anmärkningen till tabell 3.
Prop. 1976/77:141 gO
Till tabellen kan fogas den ytterligare
anmärkningen att av de mål där anställningsförhållandet inte reglerats av
kollektivavtal har fem avvisats emedan de i själva verket mte utgjort någon
arbetstvist samt femton avsett oorganiserad arbetstagare och därför utom i
ett fall där målet handlagts gemensamt med ett annat mål hänvisats till tingsrätt.
Med
avdrag för dessa mål och med en försiktig uppskattning att kollektivavtal har
saknats i hälften av de fall där någon uppgift inte har funnits på denna punkt
kommer man fram till att anställningsförhållandet har reglerats av
kollektivavtal i 351 av de 502 mål som arbetsdomstolen då bar haft att pröva
som första domstol. Det innebär att kollektivavtal har saknats i 30,1 % av
målen. Om de fyra första målgrupperna som i detta sammanhang saknar intresse
inte tas med i beräkningen stiger andelen till 38,7 %. Håller man sig enbart
till anställningsskyddsmålen uppgår denna andel till 33,8 %, medan den för de
rena kravmålen utgör 47,8 %.
En
forumregel av detta slag diskuterades även vid tillkomsten av arbetstvistlagen
men avvisades då av ohka skäl. För att regeln inte skulle leda till mindre
tillfredsställande resultat i vissa fall ansågs den behöva förses med olika
tilläggs- och undantagsregler, och ett sådant regelkomplex befarades bli
ganska svårtillämpat. Vidare framhölls att en naturligare utgångspunkt för
regleringen var att skilja mellan fall när förhandlingar kan påkallas rörande
tvistefrågan och övriga fall. Eftersom förhandlingar i princip kan påkallas
inom hela den organiserade sektorn av arbetsmarknaden borde alla tvister från
detta område hänföras till arbetsdomstolen som första domstol. Huruvida
anställningsförhållandet reglerades av kollektivavtal eller ej ansågs därvid sakna
betydelse.
En forumregel som innebär att arbetsdomstolens
behörighet som första domstol begränsas till förutom mål som avses i
medbestämmandelagen eller förtroendemannalagen mål där anställningsförhållandet
regleras av kollektivavtal skulle skära bort ett rätt betydande antal av de
nuvarande målen. Till skillnad från en fommregel som tar sikte enbart på de
rena kravmålen skulle den även ta undan en del mera timgrodda mål. Den skulle
emellertid slå ojämnt. Sålunda är det inte något som säger att t. ex.
anställningsskyddsmål skulle inrymma mindre principiellt betydelsefulla frågor
bara därför att anställningsförhållandet inte regleras av kollektivavtal. Vad
anställningsskyddsmålen beträffar bör vidare beaktas att även
arbetstagarorganisation som inte har träffat kollektivavtal har rätt till
allmänt skadestånd, om en arbetsgivare åsidosätter anställningsskyddslagens
bestämmelser gentemot en medlem i organisationen. Att
arbetstagarorganisationen bör kunna föra sin skadeståndstalan vid
arbetsdomstolen, även om organisationen inte är bunden av kollektivavtal, har
hittills inte satts i fråga.
Prop.
1976/77:141 81
Uppenbariigen
skulle det emellertid inte vara någon lämplig ordning, om arbetstagarens talan
i ett sådant fall måste utföras vid tingsrätt därför att
anstälhiingsfÖrhållandet inte regleras av kollektivavtal. Den fömt angivna
forumregeln skulle därför behöva förses med ett undantag för detta fall.
Härigenom skulle regeln emellertid genombrytas på ett avgörande sätt.
Det nu sagda talar för att man bör söka en annan
lösning för att begränsa måltillströmningen till arbetsdomstolen i första
instans. Det kan då finnas anledning att överväga om arbetsdomstolen i fortsättningen
bör vara behörig att pröva tvister där en organiserad arbetsgivare eller
arbetstagare själv väcker och utför talan vid domstolen därför att hans
organisation undandrar sig att göra det för hans räkning. De fall där en
enskild arbetsgivarmedlem väcker och utför talan vid arbetsdomstolen torde vara
sparsamt förekommande. Däremot är det inte ovanligt att en enskild
arbetstagarmedlem saknar stöd av sin organisation vid utförande av talan i
domstolen. Detta framgår av tabell 5.
Tabell
5 Till arbetsdomstolen under tiden den 1 juli 1974 - den 30 juni 1976 inkomna
mål där medlem av arbetstagarorganisation har väckt och utfört talan utan stöd
av sin organisation
1.7.1974
1.7.1975-
Summa
30.6.1975
30.6.1976
Olovlig
stridsåtgärd
0
0
0
Kollektivavtal
2
3
5
Föreningsrättskränkning
0
0
0
Förtroendemannalagen
0
0
0
Anställningsskydd
16
34
50
Kvittning
0
0
0
Semesterkrav
2
4
6
Lönekrav
i övrigt
8
4
12
Pensionskrav
0
1
1
Återbetalning
av lön
0
0
0
Övrigt
2
6
8
30
52
82
Anmärkning:
Se anmärkningen till tabell 3.
Tabellen visar att medlem i arbetstagarorganisation
har väckt och utfört talan vid arbetsdomstolen utan stöd av sin organisation i
15,7 % av de mål som har kommit in till domstolen som första instans. Då har
inte beaktats de inte så sällan förekommande fall där en enskild medlem har
fört talan i ett från tmgsrätt överiämnat mål om betalningsföreläggande.
Räknar man bort samtliga överlämnade mål om betalningsföreläggande, ökar
andelen mål vari enskild medlem har fört talan till 18,1 9c. Bland
anställningsskyddsmålen utgör denna andel 21,7%, medan den för de rena
kravmålen uppgår till 16,7 %.
Vid tillkomsten av arbetstvistlagen diskuterades
ingående om en medlem vars organisation undandrar sig att föra hans talan skulle
ha rätt
6
Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 141
Prop. 1976/77:141 82
att
själv föra sin talan vid arbetsdomstolen. Departementschefen framhöll att det
i ett sådant fall förelåg en risk för att målet inte på samma sätt som när en
organisation för medlemmens talan skulle vara förberett genom förhandlingar
mellan partema. Rätt att påkalla förhandling tillkommer nämligen inte enskilda
medlemmar i en arbetstagarorganisation. Med hänsyn härtill skulle det enligt
departementschefen kunna te sig följdriktigt att enskilda medlemmar som saknar
stöd av sm organisation inte tilläts att väcka talan vid arbetsdomstolen utan
i stället fick vända sig till tingsrätt. Departementschefen ansåg emellertid
inte påkallat att då göra någon ändring i de regler om enskild medlems rätt
att väcka och utföra talan i arbetsdomstolen som gällt alltsedan domstolens
tillkomst. De fall när en medlem inte nöjer sig med organisationens beslut att
målet ej bör prövas i arbetsdomstolen antogs nämligen bli rätt fåtaliga. Vidare
åberopades att organisationen vanligtvis har förhandlat för medlemmens räkning
också när den sedermera har undandragit sig att föra dennes talan i
arbetsdomstolen. Slutligen framhölls att det skulle vara klart olämpligt om en
kollektivavtalstvist kom att prövas av annan domstol än arbetsdomstolen. Dessa
uttalanden godtogs av riksdagen.
Även om de mål där en enskild medlem har fört talan
i arbetsdomstolen inte utgör någon större målkategori är det dock fråga om
regelbundet förekommande mål som erfarenhetsmässigt bereder domstolen ett
väsentligt merarbete framför allt på förberedelsestadiet men även under den
följande handläggningen. För domstolen skulle det därför innebära en inte
obetydlig lättnad i arbetsbördan, om dessa mål i fortsättningen fick börja i
tingsrätt. I regel är målen också sådana att en behandling vid arbetsdomstolen
i första instans inte ter sig motiverad.
Om mål där en medlem inte stöds av sin organisation
undantas från arbetsdomstolens behörighet som första instans innebär det
visserligen att även kollektivavtalstvister i vissa fall kan komma att prövas
av tingsrätt. Olägenheterna härav bör dock inte överdrivas. Redan i dag kan
tingsrätt få anledning att avgöra innebörden av ett kollektivavtal som indirekt
bestämmer anställningsvillkoren för en oorganiserad arbetstagare. Det kan
vidare förutsättas att en organisation inte undandrar sig att föra en medlems
talan när den gäller en betydelsefull kollektivavtalstolkningsfråga. I
sammanhanget bör även beaktas bestämmelsen i 5 kap. 1 § arbetstvistlagen, som
gäller också för rättegången i tingsrätt. Om anledning förekommer att
kollektivavtal som har slutits av andra än parterna i målet har betydelse för
tvisten, skall de avtalsslutande parterna enligt denna bestämmelse beredas
tillfälle att yttra sig i målet. Därigenom kan de lägga fram sin syn på den
omtvistade tolkningsfrågan. Slutligen kan framhållas att ett avgörande av
tingsrätt som inte överklagas till arbetsdomstolen självfallet inte har något prejudikatsvärde.
Vidare
kan framhållas att det för den medlem som inte stöds av sin
Prop. 1976/77:141 83
organisation
kan från kostnadssynpunkt vara en fördel att få föra talan vid en tingsrätt i
hemorten. Han har sedan möjlighet att överklaga tingsrättens avgörande till
arbetsdomstolen, om han inte är nöjd med utgången i målet. Härigenom kan målet
visserligen dra ut längre på tiden än om han fick börja direkt i
arbetsdomstolen. Men å andra sidan bör beaktas den tid som skulle ha förflutit
för det fall att hans organisation hade fört hans talan och då först förhandlat
för hans räkning innan målet stämts in till arbetsdomstolen.
Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att
en medlem som saknar stöd av sin organisation inte ges rätt att väcka talan
direkt vid arbetsdomstolen utan i första hand hänvisas till tingsrätt med sin
tvist, Lagtekniskt innebär denna lösning att regleringen av behörighetsfrågan
kan göras mycket enkel, EnUgt huvudregeln blir arbetsdomstolen behörig att som
första domstol pröva arbetstvister där talan väcks av arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisationen antingen för egen del eller för en medlems räkning.
Rätt att väcka talan vid arbetsdomstolen bör vidare tillkomma arbetsgivare som
har slutit kollektivavtal. En förutsättning för domstolens behörighet bör dock
i båda fallen vara att talan riktas mot annan än oorganiserad arbetstagare. Ett
sådant krav gäller i princip f. n., och på denna punkt finns det inte anledning
att göra någon ändring i de nuvarande reglerna. Det kan tilläggas att arbetsdomstolen
ändå kan pröva en talan mot oorganiserad arbetstagare, om denna talan med stöd
av 2 kap. 1 § tredje stycket arbetstvistlagen handläggs gemensamt med en
arbetstvist som omfattas av domstolens behörighet. Detta gäller bl. a. mål om
påföljd för olovlig stridsåtgärd vari även oorganiserade arbetstagare har
deltagit.
Samtidigt med att de nu angivna reglema tas in i
arbetstvistlagen bör den nuvarande talerättsregeln i 4 kap. 5 § denna lag
ändras så att medlem i arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation i
fortsättningen inte får rätt att själv väcka talan vid arbetsdomstolen, om
organisationen undandrar sig att göra det på hans vägnar. Denna regel bör
vidare kompletteras med en föreskrift om att en sådan medlem väcker talan vid
tingsrätt i en arbetstvist så skaU hans organisation beredas tillfälle att ange
om den vill utföra hans talan vid arbetsdomstolen.
Den
nu förordade lösningen aktuaUserar även en ändring av reglerna i lagen (1974:
372) om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden. Denna lag innebär, som fömt nämnts, att lagsökning
eller betalningsföreläggande kan utverkas vid linasrätt utan hinder av att
tvist om anspråket skall handläggas enligt arbetstvistlagen. Om anspråket visar
sig vara tvistigt, blir emellertid arbetstvistlagens fommregler åter
tillämpliga. Enligt nuvarande regler skall målet alltså då överlämnas tiU
arbetsdomstolen som första domstol, om tvisten rör en organiserad arbetstagare.
Av tabell 3 framgår att 13 % av de mål som arbetsdomstolen under
Prop.
1976/77:141 84
tiden
den 1 juli 1974den 30 juni 1976 haft att pröva som första domstol har
utgjorts av överlämnade mål om betalningsföreläggande. Dessa mål, som uppgår
till 44,4 % av de vid domstolen förekommande kravmålen, har sällan sådan
principieU betydelse att det är befogat med en prövning i arbetsdomstolen redan
som första instans. Ofta undandrar sig också organisationema att föra sina
medlemmars talan i dessa mål. I regel har förhandlingar inte heller skett innan
målen handläggs vid arbetsdomstolen. Domstolen får därför inte sällan lägga ned
större arbete på dessa mål än som svarar mot deras vikt från arbetsrättslig
synpunkt.
Genomförs den ordningen att tvister där talan väcks
av en enskild medlem skall tas upp och avgöras av tingsrätt innan de efter
överklagande kan prövas av arbetsdomstolen, ter det sig följdriktigt att
anspråk som en medlem framställer vid tingsrätt i form av ansökan om lagsökning
eller betalningsföreläggande får i sin helhet behandlas där även om anspråket
visar sig vara tvistigt. På samma sätt som skaU gälla, om talan i stället hade
väckts genom stämningsansökan, bör dock medlemmens organisation först beredas
tillfälle att uppge om den vill föra medlemmens talan vid arbetsdomstolen. Hör
organisationen inte av sig eller förklarar den att medlemmen får föra sin talan
själv vid tingsrätten, bör målet handläggas färdigt där. Tingsrättens avgörande
bör dock givetvis kunna överklagas till arbetsdomstolen på samma sätt som i
andra arbetstvister.
Enligt de statistiska uppgifter som har redovisats
tidigare skulle de båda nu förordade reformerna leda tiU att 28,7 % av de mål
som arbetsdomstolen f. n. prövar som första domstol faller bort. Totalt, dvs.
de överklagade målen inräknade, skulle reformerna medföra att den nuvarande
måltillströmningen minskar med 26,5 %. Oavsett att det statistiska materialet
är aUtför bräckligt för att tillåta några långtgående slutsatser om den
framtida utvecklingen är det dock antagligt att det verkliga bortfallet blir
något lägre. Man får nämUgen räkna med att en del av målen i stället kommer in
till arbetsdomstolen som fullföljdsinstans. Vidare kan det tänkas att
organisationema i fortsättningen inte undandrar sig att föra en medlems talan i
samma utsträcknmg som hit-tiUs har skett. Men i så fall uppnår man i stället
den fördelen att målen då kommer att vara förberedda på ett helt annat sätt än
de nu är när de kommer in till domstolen.
4
Arbetsdomstolens sammansättning
Arbetsdomstolen består sedan den 1 juli 1976 av tre
ordförande, tre vice ordförande och fjorton andra ledamöter. Endast
ordförandena är anställda vid domstolen. Övriga ledamöter fullgör sitt uppdrag
vid sidan av sin ordinarie gärning. För varje annan ledamot än ordförande finns
Prop.
1976/77:141 85
tre
ersättare. Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre år. Vid
förfall för både ledamot och ersättare får ordföranden i målet kalla annan
lämplig person att tjänstgöra som tillfällig ersättare.
Ledamöterna
i arbetsdomstolen kan indelas i två gmpper. Den ena gruppen utgörs av de tre
ordförandena, de tre vice ordförandena och två andra ledamöter. Dessa åtta s.
k. ämbetsmannaledamöter utses bland personer som inte kan anses företräda
arbetsgivar- eller arbetslagar-intressen. Ordförandena och vice ordförandena
skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv, medan de två andra ledamöterna
skall ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden. Den andra ledamotsgruppen
består av tolv ledamöter som har utsetts efter förslag av parterna på
arbetsmarknaden. Av ledamöterna på arbetsgivarsidan utses fyra efter förslag av
SAF, en efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet samt
en såsom representant för staten som arbetsgivare. Av ledamötema på
arbetstagarsidan utses fyra efter förslag av LO och två efter förslag av TCO.
Ersättarna för arbetsgivar-och arbetstagarledamöterna utses på motsvarande
sätt, dock att två av ersättarna för de båda TCO-ledamötema utses efter förslag
av SACO/ SR.
Vid huvudförhandling sammanträder domstolen normalt
med sju ledamöter, nämligen ordförande, vice ordförande och en tredje ämbetsmannaledamot
samt två arbetsgivarledamöter och två arbetstagarledamöter. Bland arbetsgivar-
och arbetstagarledamöterna växlar sammansättningen beroende på målets
beskaffenhet. Närmare bestämmelser härom finns i instmktionen (1974: 589) för
arbetsdomstolen och i domstolens arbetsordning. I mål som är av allmän
betydelse för förhållandena på arbetsmarknaden framför allt mål om
tillämpning av arbetsrättslig lagstiftning, t. ex. anställningsskyddslagen
deltar på arbetsgivarsidan en SAF-ledamot och en ledamot som representerar offentlig
arbetsgivare samt på arbetstagarsidan en LO-ledamot och en TCO-ledamot (s. k.
allmän sammansättning). I mål som huvudsakligen har betydelse endast för visst
förhandlingsområde t. ex. mål om tolkning av kollektivavtal deltar
uteslutande ledamöter som har utsetts efter förslag av de organisationer vars
förhandlingsområde tvisten huvudsakligen rör (s. k. särskild sammansättning).
Domstolen är vid huvudförhandling domför även med
fem eller sex ledamöter. Enligt uttalanden i förarbetena till arbetstvistlagen
kan domstolen vid huvudförhandling i vissa mål särskilt i överklagade mål
som gäller rena bevisfrågor eUer annars saknar intresse från arbetsrättslig
synpunkt med fördel sammanträda med tre ämbetsmannaledamöter samt en
arbetsgivarledamot och en arbetstagarledamot. Vidare är domstolen vid
avgöranden som fattas utan huvudförhandling bl. a. vid avgörande av
överklagade mål på handlingama och vid fattande av s. k. interimistiska beslut
domför i en mindre sammansätt-
Prop. 1976/77:141 86
ning,
bestående av ordförande samt en arbetsgivarledamot och en arbetstagarledamot.
Om någon ledamot i denna mindre sammansättning vill att målet eller viss fråga
i målet skall prövas av domstolen i en större sammansättning, gäller emellertid
hans mening som domstolens beslut. I samtliga fall när domstolen sammanträder
med endast en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan deltar
från dessa sidor ledamöter som har utsetts efter förslag av de organisationer
vars förhandlingsområde tvisten huvudsakligen rör.
Som tidigare nämnts sammanträdde arbetsdomstolen
före den 1 juli 1974 högst en dag i veckan. Därvid deltog, utöver
ämbetsmannaleda-mötema, i regel två SAF-ledamöter och två LO-ledamöter. Endast
i vissa mål inträdde s. k. särskilda ledamöter en representerande offentlig
arbetsgivare och en utsedd efter förslag av TCO i stället för en av SAF-
resp. LO-Iedamöterna. Trots att domstolen numera sammanträder tre dagar i
veckan tjänstgör var och en av SAF- och LO-ledamöterna i stort sett i samma
utsträckning som under tiden före den 1 juli 1974, dvs. inte fullt en dag i
veckan. Detta hänger samman med att den allmänna sammansättningen efter hand
har blivit helt dominerande och nu förekommer i mer än 90 % av alla
huvudförhandlingsmål. Av de fyra SAF- resp. LO-ledamöterna tas därför endast
tre mera regelbundet i anspråk en dag i veckan. Därmed har arbetsbelastningen i
sin tur ökat för de ledamotsgmpper där enbart två ledamöter ingår. Mest utsatta
är de två ämbetsmannaledamöter som tjänstgör vid sidan av ordförande och vice
ordförande både i aUmän och i särskild sammansättning. För deras del har
svårigheterna att regelbundet tjänstgöra en och en halv dag i veckan blivit så
stora att domstolen ibland har fått sammanträda utan sådan ledamot därför att
inte ens tiUfälUg ersättare har kunnat anskaffas. Även för de offentliga
arbetsgivarledamö-terna, som tjänstgör drygt en dag i veckan, har denna
tjänstgöring kommit att framstå som betungande. De har därför uttryckt
önskemål om representation av ytterligare någon ledamot i domstolen. Däremot
har TCO-ledamöterna förklarat sig inte ha upplevt några problem att inställa
sig i den omfattning som har varit påkaUad för deras del.
Om den redan nu höga avverkningstakten skall kunna
höjas ytterligare måste domstolen uppenbarligen sammanträda ännu fler dagar än
den gör f. n. Med nuvarande arbetsformer är en sådan utökning av antalet
sammanträdesdagar emellertid knappast möjlig utan att antalet ledamöter ökas i
motsvarande mån. En rekrytering av fler ledamöter än de som f. n. ingår i
domstolen skulle å andra sidan vara olycklig. Domstolens karaktär riskerar då
att gå förlorad, och svårigheter skulle även kunna uppstå att bevara
kontmuiteten i rättstillämpningen. Dessa synpunkter underströks starkt vid
tillkomsten av arbetstvistlagen, och man bör inte i detta sammanhang genomföra
några åtgärder som kom-
Prop. 1976/77:141 87
mer
i konflikt med detta synsätt. Det hindrar inte att de två fömt nämnda
ambetsmannaledamöterna, som redan nu har vissa problem att tjänstgöra i avsedd
omfattning, tillförs ytterligare en ledamot jämte ersättare för denne. Även det
önskemål som har framförts från de offentliga arbetsgivarledamöterna om en motsvarande
utökning för deras del bör tillgodoses. Därvid synes det vara naturligt att
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet, som f. n. gemensamt avger
förslag till en ledamot, i fortsättningen får representeras av var sin ledamot.
Detta bör dock inte gälla när domstolen sammanträder i plenum. I så fall
skulle nämligen jämvikten mellan ledamötema på arbetsgivar- och
arbetstagarsidan rubbas. Vid avgöranden i plenum bör därför endast en av de
ledamöter som representerar Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
delta.
Om tanken på en generell utökning av ledamöterna
avvisas, uppkommer frågan om det går att öka domstolens arbetskapacitet genom
en ändring av de arbetsformer som tillämpas f. n. Ett sätt skulle exempelvis
vara att minska antalet ledamöter i huvudförhandlingsmålen. Visserligen torde
avgöranden av principiell natur alltid böra avgöras av domstolen i full
sammansättning, dvs. med sju ledamöter. Men enklare mål där avgörandet kan
antas sakna mera allmänt intresse borde kunna avgöras i en sammansättning med
färre ledamöter. Redan enligt nuvarande regler är domstolen vid
huvudförhandling domför med en arbetsgivarledamot och en arbetstagarledamot
samt tre ämbetsmannaledamöter. En sådan sammansättning har, som förut nämnts,
rekommenderats i förarbetena till arbetstvistlagen för fall där något uttalat
behov av arbetsgivar- och arbetstagarledamöternas särskilda erfarenhet och
sakkunskap av förhållandena på arbetsmarknaden inte föreligger. Denna
sammansättning har emellertid vissa nackdelar. I en sammansättning med sju
ledamöter råder i omröstningshänseende en balans på så sätt att ingen av de tre
ledamotsgrupper som ingår i domstolen ambetsmannaledamöterna,
arbetsgivarledamöterna och arbetstagarledamötema kan ensam överrösta de båda
andra gmpperna. Denna balans mbbas i en sammansättning med fem ledamöter, där
tre av dem är ämbetsmannaledamöter. Sammansättningen innebär inte heller att
dessa ämbetsmannaledamöter får någon lättnad i sin arbetsbörda.
På grund av det anförda skulle det i stäUet kunna
övervägas att domstolen i mera okomplicerade huvudförhandlingsmål fick
sammanträda i den mindre sammansättning bestående av ordförande, en
arbetsgivarledamot och en arbetstagarledamot som f. n. föreskrivs för
avgöranden vid annat sammanträde än huvudförhandling. Härigenom skulle
domstolens totala arbetskapacitet givetvis öka, samtidigt som tyngdpunkten i
den dömande verksamheten skuUe komma att ligga på de mål för vilka domstolen
genom sin specieUa sakkunskap och erfarenhet är sär-
Prop.
1976/77:141 88
skilt
lämpad. Något hinder från rättssäkerhetssynpunkt kan inte anses föreligga mot
att mål av enklare beskaffenhet handläggs i en sådan mindre sammansättning,
särskilt inte om varje ledamot i denna sammansättning ges samma rätt som f. n.
att få målet hänskjutet till en större sammansättning.
Det finns alltså skäl att ändra de nuvarande
domförhetsreglerna så att även huvudförhandlingsmål som saknar mera aUmänt
intresse i fortsättningen kan prövas av arbetsdomstolen i denna mindre
sammansättning. Till mål av denna beskaffenhet bör i första hand hänföras
tvister som huvudsakligen gäller bevisfrågor e. d. och alltså inte inrymmer
svårbedömda eller annars mera intrikata rättsfrågor. Även mål som härrör från
ett genom arbetsdomstolens praxis noga belyst rättsområde synes lämpa sig väl
för avgörande i denna sammansättning. Bl. a. torde en stor del av
anställningsskyddsmålen numera kurma anses höra till denna kategori. Närmare
riktlinjer fÖr bedömningen av vilka mål som bör kunna handläggas i den mindre
sammansättningen kan ges i instruktionen för domstolen. I sista hand bör det
ankomma på domstolen själv att ta ställning till denna fråga.
Även på en annan punkt kan det finnas anledning att
överväga en ändring i de nuvarande domförhetsreglerna. Till skillnad från vad
som gäller för lagfaren domare i tingsrätt får en ordförande i arbetsdomstolen
f. n. inte i något fall avgöra mål på egen hand. Detta har motiverats med att
de ledamöter som representerar parterna på arbetsmarknaden bör ta del i alla
slutUga avgöranden som domstolen fattar. Denna motivering har emellertid inte
någon större styrka när det gäller avgöranden av uteslutande eller övervägande
formeU art. Ett visst mått av förenkling och tidsbesparing skuUe kunna uppnås,
om avskrivningsbeslut och domar över yrkanden som har medgivits eller
eftergivhs fick meddelas vid den muntliga eller skriftliga förberedelsen av
ordföranden i målet. Detsamma gäUer ifråga om stadsfästande av förlikning. Ett
steg i denna riktning skulle även vara att ge ordföranden möjlighet att ensam
avvisa mål om saken är uppenbar. Det kan vidare finnas skäl att medge
ordföranden rätt att under förberedelsen pröva yrkanden om kvarstad eller
skingringsförbud.
De avgöranden som nu har berörts bör alltså i
fortsättningen kunna fattas av en ordförande ensam. Inget hindrar emellertid
att ordföranden hänskjuter avgörandet tiU domstolen i en annan sammansättning,
om han anser att det är lämpligare. Skulle avgörandet undantagsvis gälla frågor
av mer principiell betydelse, bör sådant hänskjutande regelmässigt ske.
Som kommer att utvecklas närmare i avsnitt 5 bör
arbetsdomstolen i fortsättningen kunna meddela tredskodom, om ena parten
uteblir från muntlig förberedelse eller huvudförhandling i målet. Framför allt
av praktiska skäl bör tredskodom som påföljd för parts utevaro vid förbe-
Prop.
1976/77:141 89
redelsen
meddelas av ordföranden i målet. Därmed markeras samtidigt att avgörandet har
en annan karaktär än de domar som domstolen meddelar efter prövning av målet i
sak.
5
Rättegångsförfarandet vid arbetsdomstolen
5.1
Inledande synpunkter
Reglerna om rättegångsförfarandet i 4 kap.
arbetstvistlagen bygger på rättegångsbalkens regler om rättegången i
dispositiva tvistemål. I mål som behandlas av arbetsdomstolen som första
domstol dömer domstolen i huvudsak efter rättegångsbalkens regler för
tingsrätt, medan rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans bygger på
de allmänna reglerna i rättegångsbalken om hovrättsprocessen. På vissa punkter
innehåller dock arbetstvistlagen avvikelser från de allmänna rättegångsreglerna.
Dessa avvikelser har i stor utsträckning förebilder i 1928 års lag om
arbetsdomstol och hänger samman med arbetsdomstolens ställning av
specialdomstol med särskild sammansättning, dess karaktär av eninstansdomstol
i åtskilUga mål och slutinstans i andra mål och den särskilda arten av vissa
av de mål som prövas av domstolen. Av särskild betydelse för utvecklandet av speciella
regler om rättegången i arbetsdomstolen har varit målen om tolkning och
tillämpning av kollektivavtal. I sådana mål har tvisten ofta betydelse utanför
förhållandet mellan de närmast inblandade partema, den enskilde arbetsgivaren
och den eller de berörda enskilda arbetstagama. Detta återspeglas i rättegångsreglerna,
där flera bestämmelser har tillkommit just i syfte att tillgodose de
utomstående kollektiva intressen som kan vara berörda av den enskilda tvistens
prövning.
I
fråga om rättegångsförfarandet vid arbetsdomstolen som första domstol gäller
enligt arbetstvistlagen bl. a. följande särskilda regler. Förberedelsen kan
alltefter vad domstolen finner lämpligt vara muntlig eller skriftlig (4 kap. 9
§). I den praktiska tiUämpningen inleds förberedelsen i regel genom
skriftväxling och fortsätter med en muntlig förhandling. Det muntliga inslaget
bedöms ofta som nödvändigt för att målet skall kunna bli tillräckligt berett
för huvudförhandling. Part och ställföreträdare för part kallas personUgen tUl
förberedelsen om det kan antas att denna därigenom främjas. Visar det sig vid
den muntUga förhandlingen att förberedelsen kan vinna på ytterligare
skriftväxling, är domstolen oförhindrad att förordna därom. Om part uteblir
från förhandUng eller underlåter att komma in med skriftligt svaromål kan
likväl handläggningen avslutas. Domstolen vidtar då åtgärder för fortsatt
förberedelse av målet, om den bedömer att detta är tiU gagn för utredningen,
och sätter i annat fall ut målet till huvudförhandling. Till huvudförhandlingen
kallas part att infinna sig personligen, om hans närvaro behövs
Prop. 1976/77:141 90
för
utredningen (4 kap. 11 §). Uteblir ena parten från sammanträde för
huvudförhandling, kan motparten yrka att målet företas tiU förhandling och
avgörs i sak. Erinran om denna påföljd av utevaro skaU tas in i kallelsen till
huvudförhandlingen. Uteblir båda partema eUer framställs inte yrkande om
avgörande utan hinder av parts utevaro, avskrivs målet. Parts utevaro vid
muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling kan däremot inte som vid allmän
underrätt föranleda tredskodom. Någon motsvarighet finns inte heller till
möjligheten enligt rättegångsbalken för utebliven part att söka återvinning
mot en dom som har meddelats efter förhandling i hans utevaro.
De särskilda reglerna på denna senaste punkt har
praktiskt taget oförändrade förts över från 1928 års lag om arbetsdomstol. Vid
tillkomsten av denna lag anfördes som motivering till dessa bestämmelser att
arbetsdomstolens avgöranden, särskilt i tolkningsfrågor, ofta har betydelse
utöver det enskilda fallet. En på den närvarande partens framställning grundad
tredskodom skuUe lätt kunna missuppfattas som ett auktoritativt besked i
tvisten. Härtill har kommit att man med hänsyn tiU parts-förhållandena och till
målens karaktär har bedömt att ett tredskoför-farande skulle komma att spela en
jämförelsevis obetydUg roll vid arbetsdomstolen (jfr SOU 1974: 8 s. 133). Vid
tillkomsten av arbetstvistlagen anfördes i stora drag samma skäl till förmån
för att behålla dessa regler om påföljd för parts utevaro vid förhandling inför
domstolen. Det betonades särskilt att avgöranden i kollektivavtalsmål ofta har
betydelse utanför den enskilda tvisten och att man genom särskilda regler i
arbetstvistlagen (t. ex. 5 kap. 1 §) har velat skapa bästa möjliga förutsättningar
för materiellt riktiga avgöranden av sådana tvister. Mot denna bakgrund
bedömdes det inte vara tillfredsställande om arbetsdomstolen skulle vara tvungen
att vid ena partens uteblivande från förhandling meddela tredskodom och
därigenom bli förhindrad att pröva målet i sak (SOU 1974: 8 s. 133, prop. 1974:
77 s. 120, 185).
Man kan också se ett samband mellan den särskilda
regleringen på denna punkt i arbetstvisdagen och de regler om arbetsdomstolens
domförhet för vilka har redogjorts i avsnitt 4. Som anförts där har man
hittills ansett sig böra hålla fast vid som en allmän princip att mål vid
arbetsdomstolen inte skall avgöras av en juristdomare ensam.
I vädjade mål som AD avgör i egenskap av
fullföljdsinstans sker prövningen utan huvudförhandling, om ej muntlig
bevisning skall förebringas eller eljest särskilda skäl föranleder annat (4
kap. 15 §). Besvärsmål avgörs utan huvudförhandling. Vid huvudförhandling i
mål som fullföljts till domstolen gäller följande om parts utevaro (4 kap. 16
§). Om käranden uteblir förfaller hans vadetalan. Erinran om denna påföljd
skall tas in i kallelsen till huvudförhandlingen. Käranden kan ansöka om
återupptagande av målet enligt de allmänna reglerna därom i 50 kap. 20 §
rättegångsbalken. Är det svaranden som uteblir före-
Prop. 1976/77:141 91
tas
målet ändå till förhandling och avgörande, om svarandens närvaro inte är av
betydelse för målets handläggning eller utredning. Även om denna påföljd skall
kallelse till huvudförhandling innehålla erinran.
De förfaranderegler som nu redovisats har helt
nyligen prövats och formulerats vid tillkomsten av arbetstvistlagen. Det torde
inte finnas skäl till ändrade värderingar i fråga om deras huvudgrunder.
Särarten hos många av de mål som prövas av arbetsdomstolen motiverar speciella
processregler både på de här behandlade punkterna och i andra avseenden, som
inte är av omedelbart intresse i detta sammanhang. Helt allmänt torde också
möjlighetema vara jämförelsevis små att nå mera betydande
rationaliseringsvinster genom ändringar i förfarandereglema. Ett särskilt skäl
att gå fram med försiktighet är också att man bör undvika att föregripa
resultaten av den allmänna översyn av rättegångsbalken i syfte att förenkla
och förbilliga det allmänna rättegångsförfarandet som nu förestår (Ds Ju 1976:
8 Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol). Inte desto mindre
torde det finnas skäl för justeringar på några punkter.
Ett uppslag till omläggnmg av förfarandereglerna i
syfte att förenkla och spara tid åt domstolen i sammansättning med flera
ledamöter vore att med sikte särskilt på vissa mål utan allmänt intresse införa
tredskodom som påföljd vid utevaro från förhandling. Genom lämplig utformning
av reglerna skulle man kunna sörja för att det inte blir fråga om något
egentligt avsteg från principen att AD:s mål skall avgöras under medverkan av
företrädare för arbetsmarknadens parter. Ett förslag till sådana regler
utvecklas närmare i avsnitt 5.2.
En ytterligare möjlighet till förenkling av
förfarandet skulle vara att införa vidgad rätt för arbetsdomstolen att avgöra
mål på handlingarna. Den frågan behandlas i avsnitt 5.3.
5.2
Tredskodom som påföljd vid utevaro
Parts utevaro från förhandling för muntlig
förberedelse eller från huvudförhandling i dispositivt tvistemål hos tingsrätt
medför i normalfallet att tredskodom meddelas mot den uteblivne. En
fömtsättning är dock att den tillstädeskomne parten yrkar tredskodom (44 kap. 2
och 4 §§ rättegångsbalken). Sker inte det skall målet i princip avskrivas. Om
svaranden uteblir från muntlig förberedelse kan käranden dock utverka att målet
sätts ut till fortsatt muntlig förberedelse. Uteblir svaranden då ännu en gång
står valet enbart meUan tredskodom och avskrivning. Om av något skäl ett mål
sätts ut till fortsatt huvudförhandling får parterna föreläggas att inställa
sig vid påföljd att tredskodom kan meddelas mot part som uteblir eller att
målet kan avgöras utan hinder av partens utevaro (43 kap. 11 §
rättegångsbalken). Vid parts utevaro i ett sådant fall kan den tillstädeskomne
parten välja mellan
Prop. 1976/77:141 92
att
yrka tredskodom och att begära slutförande av förhandlingen och materiellt
avgörande av målet utan hinder av utevaron (44 kap. 4 § rättegångsbalken). Om
ingetdera av dessa alternativ väljs avskrivs målet.
I mål som handläggs enligt lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden skall också som huvudregel part
kallas till sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan meddelas mot
honom. I det förenklade förfarande som regleras i lagen motsvarar sammanträde,
beroende på omständigheterna, såväl muntlig förberedelse som huvudförhandling
enligt rättegångsbalken. Om särskilda skäl föreligger får rätten utöver
påföljden tredskodom förelägga part den alternativa påföljden att målet kan
komma att avgöras i sak utan hinder av hans utevaro. I förarbetena har
understmkits att befogenheten att kalla part vid denna senare påföljd är avsedd
att tillämpas restriktivt. Man har velat markera bestämmelsens karaktär av
undantagsregel genom att ställa upp villkoret om särskilda skäl. Bestämmelsen
är avsedd att till-lämpas huvudsakligen i fall där målet redan handlagts vid
sammanträde eller där tvisten tidigare behandlats av reklamationsorgan (prop.
1973: 87 s. 190). Därmed torde undantagsregeln i det väsentliga bygga på samma
tanke som de regler i 43 kap. 11 § och 44 kap. 4§ rättegångsbalken som ger
vissa möjligheter till avgörande i sak vid parts utevaro; tillstädeskommen part
skall inte behöva nöja sig med tredskodom i ett läge där handläggningen av
målet i båda parters närvaro har framskridit så långt att förutsättningar finns
för ett säkert avgörande i sak. Även i tvistemålen om mindre värden är dock
tredskoförfarandet det väsentliga påtryckningsmedlet för att förmå parterna att
inställa sig till förhandling inför domstolen.
Som antyddes i avsnitt 5.1 kan skäl anföras för att
införa tredskodom som påföljd för utevaro även i rättegången inför
arbetsdomstolen. Det väsentliga skälet är att man på den vägen skulle kunna
bidra till att förenkla förfarandet i vissa mål genom att domstolen får
möjlighet att skilja sig från dem utan att behöva sätta ut dem till
hu\aidförhand-ling. Vidare sparar man in förhandlingstid i fall när part
uteblir från ett huvudförhandlingstilltälle. Till förmån för införande av
tredskodomsinstitutet i arbetstvistlagen kan även sägas att de mål hos arbetsdomstolen,
där part utan laga förfall uteblir från förhandling, mera sällan torde vara av
den arten att det av sådana skäl som har angetts i förarbetena till
arbetstvistlagen skulle vara olämpligt med ett avgörande genom tredskodom.
HärtiU kommer att det bör vara fullt möjligt att utforma tredskodomsinstitutet
så att olägenheter av sådana skäl kan undvikas. Framför allt kan detta ske
genom att den tillstädeskomne parten inte som i den allmänna processen får en
obetingad rätt till tredskodom vid motpartens utevaro.
Av de arbetstvister som kom in till arbetsdomstolen
som första domstol under perioden den 1 juli 1974den 31 december 1975 hade
vid
Prop.
1976/77:141 93
utgången
av år 1976 370 mål avgjorts genom dom eller slutligt beslut. I 38 av dessa mål
uteblev arbetsgivaren från förberedelsen eller huvudförhandlingen. Av dessa 38
mål utgjorde tio hänskjutna betalningsförelägganden, medan två hade stämts in
av enskild medlem i arbetstagarorganisation. Om man av hänsyn till de
lösningar som har förordats i avsnitt 3 drar av dessa mål, utgör det
återstående antalet mål där arbetsgivaren uteblev från förberedelsen eller
huvudförhandlingen 26, dvs. 7 c av hela antalet avgjorda mål. I ett fall
uteblev arbetsgivaren endast vid förberedelsen medan han i övriga 25 fall
uteblev helt. Dessa 25 mål avgjordes genom dom, vilket gör 14,8 % av hela
antalet mål som avgjordes genom dom. Av målen rörde fem tolkning eller tillämpning
av kollektivavtal, tio anställningsskydd och elva semesterersättning eller
andra lönekrav.
I 16 av dessa mål har anställningsförhållandet
reglerats av kollektivavtal, i nio fall har det inte reglerats av sådant avtal
och i två faU har det inte funnits någon uppgift på den punkten. I samtUga faU
har den uteblivne arbetsgivaren varit oorganiserad och i samtliga har han varit
svarande i målet inför arbetsdomstolen.
De fall där arbetstagare har utebUvit vid
förhandling inför arbetsdomstolen torde genomgående ha gällt mål om olovlig
stridsåtgärd, i vilka enskilda arbetstagare har varken instäUt sig personUgen
eller före-trätts av organisation eller på annat sätt.
Dessa uppgifter torde visa att de mål där part
uteblir från förhandling inför arbetsdomstolen regelmässigt är sådana, att man
inte skall be-höa befara missförstånd eller andra negativa konsekvenser av att
tredskodom införs som påföljd för utevaron. Utevaro från förhandling
förekommer mest i mål som inte har principiellt intresse och som inte på något
väsentligt sätt skiljer sig från mål som kan handläggas vid tingsrätt och där
avgöras genom tredskodom. I de mål som i främsta rummet har intresse utanför
den enskilda tvisten, de egentliga kollektivavtalsmålen, är parterna i de
flesta fall organiserade på ömse sidor. I de målen torde det oavsett hur
påföljderna utformas enbart i rena undantagsfall förekomma att part utebUr från
förhandling.
Regler i arbetstvistlagen om tredskodom som påföljd
för parts utevaro synes lämpligen böra utformas på följande sätt.
Eftersom det kanske främsta syftet är att förenkla
handläggningen och undvika att domstolen samlas till huvudförhandling med fuUt
antal ledamöter när part inte vill medverka till en sakligt riktig domstolsprövning
och därför inte hörsammar kaUelse tiU domstolen, bör tredskodom kunna meddelas
vid parts utevaro från muntUg förberedelse. Liksom enligt allmänna
rättegångsregler bör tredskodom kunna meddelas enbart efter yrkande av
tiUstädeskommen part. Däremot bör den parten inte ha rätt tiU tredskodom
oavsett målets art.
Som
redan har framgått meddelas enligt rättegångsbalken tredsko-
Prop. 1976/77:141 94
dom
efter en summarisk prövning av den tillstädeskomne partens talan (44 kap. 8 §).
När tredskodom meddelas mot käranden skall käromålet ogillas, såvitt det inte har
medgivits av svaranden eller det annars uppenbart framgår att käromålet är
grundat. Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens uppgifter om
omständigheterna i målet, såvitt svaranden har fått del av uppgiftema och
dessa inte strider mot allmänt kända förhållanden. Om den framställning som
käranden gör inte innefattar laga skäl för hans talan eller om det annars
uppenbart framgår att käromålet är ogrundat, skall det ogillas. I andra fall
bifal-les kärandens talan i tredskodomen.
Dessa regler torde i praktiken innebära att den
tillstädeskomne parten regelmässigt får sin talan bifallen. När man överväger
att införa tredskodom som ute varopåföljd även vid arbetsdomstolen måste man
dock uppmärksamma den reservation som ligger i att kärandens talan inte skall
bifallas om käranden inte har åberopat rättsUgen hållbara skäl för den. Även de
övriga reservationerna kan ha sitt intresse. Inför man efter förebild av de
aUmänna rättegångsreglema en obetingad rätt för tillstädeskommen part till
tredskodom när motparten uteblir från förberedelsesammanträde skuUe följden, om
än i undantagsfall, kunna bli att domstolens ordförande tvangs att ensam ta
ställning tiU svårbedömda rättsfrågor på det arbetsrättsliga fältet. Andra
avgöranden skulle komma att få bygga på både en bedömning av de faktiska omständigheter
som påståtts i målet och en analys av rättstillämpnings-frågor. I de fall part
uteblir från förhandling i en kollektivavtalstvist skulle det även i ett
tredskoförfarande kunna bli nödvändigt att göra åtminstone en allmän bedömning
av framställda yrkandens förenlighet med ett åberopat kollektivavtals
bestämmelser. Här kommer också in den komplikation som ligger i att en
tiUämpning av 5 kap. 1 § arbetstvistlagen, enligt vilken parterna i
koUektivavtal som kan tänkas få betydelse i andra parters tvist skall få yttra
sig innan tvisten avgörs, knappast kan på ett naturligt sätt passas in i ett
tredskoförfarande (jfr SOU 1974: 8 s. 133).
Det är mot denna bakgrund tydUgt att regler som ger
den tillstädeskomne parten rätt till tredskodom när motparten uteblir kan te
sig svåra att förena med synsättet bakom de regler som i övrigt gäUer om domstolens
sammansättning vid målens avgörande. Det kan visserligen sägas att tredskodom
i huvudsak meddelas efter en formeU prövning och att den därför inte skall
tillmätas betydelse utanför det enskilda fallet. Till den del domen meddelas
efter en prövning av huruvida laga skäl åberopats för framställda yrkanden,
dvs. efter en rättslig prövning av den tillstädeskomne partens talan, är detta
dock som nyss antytts inte helt riktigt. I tillspetsade fall är det inte
uteslutet att en tredskodom skulle behöva grundas på ett ställningstagande till
en svårbedömd arbetsrättslig fråga eller till en svår fråga om innebörden av
ett kollek-
Prop. 1976/77:141 95
tivavtal.
I mål av den arten, och framför aUt i rena kollektivavtalstolk-ningsmål, bör
därför tredskodom i princip inte förekomma. Tredskodomsinstitutet är för
arbetsdomstolens del mer lämpat för mål där den tvist som kan föreUgga mellan
partema gäUer främst faktiska omständigheter eUer när man har skäl att antaga
att det inte är fråga om en tvist i egentlig mening utan i stället t. ex. om
utverkande av betalning för en i realiteten ostridig fordran. I mål om
arbetstagares deltagande i olovlig stridsåtgärd finns i regel nödvändig
utredning tillgänglig, även om några enskilda svarande uteblir, och ett
avgörande av sådana mål i sak bör därför vara det naturliga.
Det sätt som står till buds att åstadkomma en
lämplig inriktning av ett tredskodomsförfarande hos arbetsdomstolen synes mot
denna bakgrund vara att det läggs i domstolens hand att med ledning av synpunkter
av det här redovisade slaget pröva om tredskodom bör komma i fråga. Blir svaret
nekande bör i stället nuvarande regler i arbetstvistlagen tillämpas.
Ett särskilt problem erbjuder de mål i vilka part
yrkar s. k. allmänt skadestånd för brott mot lag eller mot kollektivavtal.
Sådana yrkanden är vanliga hos arbetsdomstolen. I anställningsskyddsmål och mål
mot enskilda arbetsgivare om i och för sig förhållandevis klara brott mot
kollektivavtal är sådana yrkanden regel. Samtidigt torde värdet av
tredskodomsinstitutet vara särskilt stort just i sådana mål. Den tillämpning
av rättegångsbalkens regler om tredskodom som ter sig riktigast när allmänt
skadestånd yrkas synes vara att framställt krav godtas om det inte är uppenbart
ogrundat. En bifaUande tredskodom innebär då inte att domstolen har tagit
ställning till skäUgheten av yrkandena i vidare mån än att domstolen har
funnit, att de yrkade beloppen inte är uppenbart för höga mot bakgrunden av
domstolens praxis och de faktiska omständigheter som har påståtts av käranden
och på vilka tredskodomen bygger. Är yrkande om allmänt skadestånd uppenbart
för högt när det begärs tredskodom vid muntlig förberedelse, bör domstolens
ordförande kunna antingen vägra att meddela tredskodom eller i tredskodomen
sätta ned skadeståndsbeloppet. Det senare alternativet bör kunna tillämpas t.
ex. i faU där det har yrkats aUmänt skadestånd för brott mot regler i
anställningsskyddslagen om förfarandet vid uppsägning eller avskedande och
yrkandet klart överstiger de skadeståndsbelopp som vanligen tillämpas vid
arbetsdomstolen för brott mot regler av det slaget.
Uteblir ena parten från huvudförhandling i
tingsrätt har enligt de allmänna reglerna i rättegångsbalken den
tillstädeskomne motparten rätt till tredskodom. Det skäl som talar för
införande av tredskodom även i rättegången vid arbetsdomstolen, nämligen att
man därigenom skulle kunna spara huvudförhandlmgstid åt domstolen, kan inte med
riktigt samma styrka åberopas till stöd för en motsvarande regel vid
Prop.
1976/77:141 96
huvudförhandling
på domstolens område som när det gäller tredskodom vid muntlig förberedelse.
Även när domstolen har samlats tiU huvudförhandling kan emellertid värdefull
tid vinnas genom att domstolen får möjlighet att meddela tredskodom i stället
för att företa målet till saklig prövning när part uteblir. Härtill kommer att
det i åtskilliga mål även sakligt sett finns anledning att föredra tredskodom,
med den möjlighet som då ges den uteblivne att söka återvinning, framför en
slutlig prövning på ett ofullständigt material. En ytterUgare synpunkt till
förmån för tredskodomsinstitutet även vid huvudförhandling är att man därigenom
skapar möjlighet för domstolen i dess fulla sammansättning att leda
utvecklandet av domstolens praxis vid tiUämpning av institutet. Domstolen kan i
full sammansättning ta ställning till i vilka faU och under vilka
omständigheter yrkanden om allmänt skadestånd skall anses vara så uppenbart för
höga, att de inte bör bifaUas i tredskodom, och även i övrigt utforma
riktlinjer för när tredskodom bör komma i fråga och när domstolen i stället bör
vägra att meddela sådan dom.
Mot bakgmnd av det anförda föreslås att tredskodom
införs som påföljd för utevaro vid förhandling för muntUg förberedelse eUer huvudförhandling
vid arbetsdomstolen. Detta synes böra ske på det sättet att reglema om
tredskodom i rättegångsbalken görs tillämpUga även i processen inför
arbetsdomstolen som första domstol, med den reservationen att domstolen får
rätt att pröva om tredskodom bör konmia i fråga med hänsyn till tvistens art
och övriga omständigheter i målet. Prövningen bör ske redan när kaUelse till
förhandling utsändes och vidare när yrkande om tredskodom framstäUs inför
domstolens ordförande vid muntlig förberedelse respektive inför domstolen i
dess helhet vid huvudförhandling. Vid prövningen i samband med förhandling bör
domstolen kunna vägra tredskodom och då i stäUet tUlämpa nu gäUande regler i 4
kap. 9 och 11 §§ arbetstvistlagen. Men domstolen bör också kunna tillämpa
tredskodomsinstitutet fuUt ut och därmed även, när det i fall som det tidigare
antydda befinnes lämpUgt, meddela tredskodom som går den tillstädeskomne parten
emot.
I samband med förberedelsema inför den förestående
översynen av det allmänna rättegångsförfarandet har diskuterats möjUghetema att
effektivisera den skriftliga handläggningsformen genom att rätten får befogenhet
att knyta tredskodomspåföljd tiU föreläggande att avge inlaga i målet (Ds Ju
1976: 8 s. 75). I diskussionen på denna punkt har särskilt framhållits behovet
av en sådan reform i mål som handläggs enligt lagen om rättegången i tvistemål
om mindre värden. Det synes inte lämpligt att för arbetsdomstolens del överväga
denna fråga iiman den hunnit utredas i ett vidare sammanhang. Liksom hittiUs
bör därför tills vidare gälla att arbetsdomstolen får sätta ut målet till
muntUg förberedelse när svaranden vid skriftligt förfarande imderlåter att
komma in med svaromål, om sådan muntlig förberedelse kan antas vara till
Prop.
1976/77:141 97
gagn
för utredningen, och i annat fall kalla parterna till huvudförhandling.
I mål som handläggs av arbetsdomstolen som
fullföljdsinstans tillämpas enligt 4 kap. 16 § arbetstvistlagen i stora drag
samma regler på påföljd för parts utevaro från huvudförhandling som i
hovrättsprocessen enligt rättegångsbalken (SOU 1974: 8 s. 214, prop. 1974: 77
s. 121, 191). Detta iimebär i korthet att utebUven vadekärandes talan förfaller
medan utevaro av svaranden inte hindrar att målet företas till förhandling och
avgörande. Är vadesvarandens närvaro av betydelse för målets handläggning
eller utredning kan det dock komma i fråga att målet på nytt sätts ut till
huvudförhandling. I dessa regler finns inte skäl att göra ändring i detta
sammanhang,
5.3
Måls avgörande utan huvudförhandling
Enligt 4 kap, 10 § arbetstvistlagen skaU mål som
arbetsdomstolen handlägger som första domstol avgöras efter huvudförhandling.
Vid huvudförhandling är domstolen domför med sin större sammansättning, dvs.
med fem, sex eller sju ledamöter (3 kap. 6 §). Beslut om avskrivning eller
avvisande av mål och dom över yrkande som medgivits eller eftergivits får dock
meddelas utan huvudförhandling. Domstolen kan också stadfästa förUkning utan
att hålla huvudförhandling (4 kap. 10 §). I sådana fall är domstolen domför med
den mindre sanunansättningen, ordföranden och en ledamot för vardera
arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan (3 kap. 7 §). Som närmare utvecklats i
avsnitt 4 kan det finnas skäl att ändra dessa regler om domstolens
sammansättning på det sättet att ordföranden ges rätt att träffa vissa
hithörande avgöranden under förberedelsen.
Mål som fullföljs till arbetsdomstolen genom vad
företas till avgörande utan huvudförhandling, om ej mimtlig bevisning skall
förebringas eller eljest särskilda skäl föranleder annat (4 kap. 15 §
arbetstvistlagen). Besvärsmål avgörs utan huvudförhandhng. Domstolen är liksom
annars när huvudförhandling inte hålles domför i den mindre sammansättningen
enligt 3 kap. 7 § arbetstvistlagen. Om någon ledamot i den mindre
sammansättningen anser att huvudförhandling bör hållas i vademål skall det ske.
De långtgående möjlighetema för arbetsdomstolen att såsom fullföljdsinstans
avgöra mål på handlingama i en mindre sammansättning hänger samman med att man
har velat så långt möjUgt undvika att domstolen belastas med aUt det arbete som
en fullständig överprövning av alla fullföljda mål skulle kunna komma att
innebära. Man har ansett sig kunna utan att sätta befogade rättssäkerhetshänsyn
i fara låta domstolens prövning bli en prövning i sak men begränsad till det material
som förebragts i underrätten, dvs. de skriftliga bevis och de protokollförda
förhör som tagits upp där. Hänskjutande till huvudförhand-
7 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 141
Prop.
1976/77:141 98
Ung
har sagts böra ske om det vid arbetsdomstolens prövning av det skriftliga
materialet framstår som tveksamt om den muntliga bevisningen har bedömts på
ett riktigt sätt av underrätten eller om eljest avgörandet i arbetsdomstolen
beror på vilken tilltro som bör sättas tiU viss bevisning när ändring kommer i
fråga. Huvudförhandling har också sagts böra komma tiU stånd om ny muntlig
bevisning åberopas i arbetsdomstolen och domstolen finner denna bevisning
kunna tiUåtas enligt vanliga regler för rättegången i högre rätt. Slutligen har
hänskjutande till huvudförhandling sagts regelmässigt böra ske i fråga om
tvister som rör större värden och tvister som är kollektivavtalsrättsligt
färgade eller som annars är av sådan principieU karaktär att det är befogat
med en prövning av domstolen i den sedvanliga sammansättningen (SOU 1974: 8 s.
94 f., 213; prop. 1974: 77 s. 97, 190). Med denna avvägning har man velat uppnå
bl. a. att domstolen skall endast undantagsvis behöva i sin större
sammansättning befatta sig med tvister av ba-gatellartad natur, samtidigt som
den dock har möjlighet att pröva sådana tvister för vilka den genom sin
speciella sakkunskap och erfarenhet är särskilt lämpad.
Vissa frågor under rättegången, bl. a. frågor om
interimisUskt förordnande, kan enligt 3 kap. 7 § arbetstvistlagen prövas av
domstolen i dess mindre sammansättning.
Sakprövning av mål på handlingama förekommer
sålunda för närvarande enbart i mål som fullföljts till arbetsdomstolen.
Prövningen i sådana mål sker i domstolens mindre sammansättning enUgt 3 kap. 7
§ i lagen. Det föreligger dock inte något hinder mot att prövningen hänskjuts
till domstolen i dess större sammansättning utan att för den skull målet
företas till huvudförhandling.
Ett sätt att förenkla handläggningen och spara in
förhandlingstid vore att bereda utrymme för avgörande i sak på handUngarna även
av mål som behandlas av arbetsdomstolen som första domstol. Även om vissa
arbetsrättsligt sett okompUcerade mål förs över till tingsrätt som första instans
i enlighet med vad som har förordats i avsnitt 3 kommer det att finnas mål hos
domstolen i vilka man utan egentlig olägenhet bör kunna avstå från muntlig
handläggning. Hit kan höra t. ex. vissa sådana mål om disciplinpåföljd enligt
10 kap. 1 § lagen (1976: 600) om offentlig anställning som skall prövas av
arbetsdomstolen. Ett annat exempel kan vara prövning av enbart
preskriptionsfrågor i den mån domstolen behandlar dessa som en del av saken i
målet. Även i andra fall kan det tänkas att muntlig handläggning framstår som
onödig, t. ex. när de faktiska omständigheterna är ostridiga och målet rör
enbart en eller flera rättsfrågor. Det kan alltså sättas i fråga om inte
arbetstvistlagen med tanke på sådana mål bör tiUföras en regel om prövning i
sak utan huvudförhandling även när arbetsdomstolen är första domstol. En sådan
regel skulle med de hittills gällande bestämmelserna i 3 kap.
Prop. 1976/77:141 99
7
§ om domstolens sammansättning betyda, att prövningen fick göras av domstolen i
dess mindre sammansättning med möjUghet att i mer komplicerade fall hänskjuta
avgörandet tUl den större sammansättningen. En sådan avvägning av
domförhetsregleraa ter sig lämplig även vid ett tillägg av det här ifrågasatta
slaget till reglema om handläggningsordningen.
Normalt bör det vara en fömtsättning för skriftUg
handläggning i här åsyftade faU att båda parterna önskar sådan handläggning och
domstolen finner den lämpUg. Med hänsyn till möjlighetema för part att
missbmka en regel som obetingat kräver båda parters medgivande till skriftlig
handläggning, bör det dock ligga i domstolens hand att i undantagsfall besluta
om sådan handläggning även mot parts bestridande.
6
Sammanfattning
De senaste årens reformarbete på arbetsrättens område
har medfört en markant öknmg av måltillströmningen till arbetsdomstolen. Trots
fortlöpande personalförstärkningar är arbetssituationen vid domstolen f. n.
ansträngd. Och domstolens arbetsbörda kan väntas öka ytterUgare, bl. a. som
följd av lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.
Mot denna bakgmnd konstateras i promemorian att
särskilda åtgärder måste vidtas, om arbetsdomstolen i fortsättningen skall
kunna fylla sin uppgift att snabbt slita uppkommande tvister på
arbetsmarknaden. Promemorian innehåUer förslag till vissa åtgärder som syftar
tiU att minska arbetsdomstolens arbetsbörda, förenkla domstolens arbetsformer
och i övrigt underlätta domstolens verksamhet.
Ett förslag går ut på att begränsa
måltillströmningen till arbetsdomstolen, så att dess totala arbetsbörda
minskar. EnUgt detta förslag skall i princip endast organisationerna på
arbetsmarknaden kunna väcka talan direkt i arbetsdomstolen. Om en sådan
organisation inte vUl föra talan för en medlems räkning, får medlemmen i första
hand vända sig till tingsrätt med sin talan. Han kan aUtså inte som f. n. få
talan prövad direkt av arbetsdomstolen. Vidare föreslås att anspråk som
framställs vid tingsrätt i form av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande
skall färdigbehandlas vid tingsrätten, även om anspråket visar sig vara
tvistigt. Målet skaU alltså mte som f. n. överlämnas till arbetsdomstolen när
tvisten rör en organiserad arbetstagare. I båda fallen kan dock den som inte är
nöjd med tingsrättens avgörande överklaga detta till arbetsdomstolen.
Sammanlagt beräknas dessa förslag leda till att den nuvarande måltUlströmningen
till arbetsdomstolen minskar med ca 25 %.
Ett annat förslag mnebär att arbetsdomstolen i
fortsättningen skall kunna avgöra mera okomplicerade mål i en mindre
sammansättning, bestående av ordförande, en arbetsgivarledamot och en
arbetstagar-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77:141 lOO
ledamot.
F. n. avgörs sådana mål normalt i en större sammansättning, i vilken bl. a, två
arbetsgivarledamöter och två arbetstagarledamöter ingår. Genom att färre
ledamöter behöver tas i anspråk i dessa faU kan domstolens totala
arbetskapacitet öka, samtidigt som tyngdpunkten i den dömande verksamheten
kommer att Ugga på de mål för vilka domstolen genom sin specieUa sakkunskap
och erfarenhet är särskUt lämpad,
EnUgt ett tredje förslag skaU arbetsdomstolen få
möjUghet att meddela s, k, tredskodom mot part som uteblir från ett sammanträde
för muntUg förberedelse eUer huvudförhandling. Det innebär att domen gmndas på
den närvarande partens uppgifter om omständighetema i målet utan att domstolen
behöver närmare pröva riktigheten av dessa uppgifter. Om den utebUvne parten
anser att domen är oriktig kan han dock inom viss tid begära att målet prövas på
nytt. Domstolen föreslås vidare få ökade möjUgheter att avgöra mål på
handlingama, alltså utan att någon förhandling håUs i målet.
Förslagen
avses träda i kraft den 1 juli 1977,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
1
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1974: 371)
om rättegången i arbetstvister
dels att 2 kap, 1 och 57 §§, 3 kap, 14 och 69 §§
samt 4 kap. 5 och 911 §§ skaU ha nedan angivna lydelse,
dels
att i lagen skall införas en ny paragraf, 2 kap. 8 §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 §
Arbetsdomstolen
skaU som första domstol upptaga och avgöra tvist om kollektivavtal och annan
arbetstvist, som avses i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet,
samt arbetstvister i övrigt mellan arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation,
å etta sidan, och arbetstagarorganisation eller medlem i sådan organisation, å
andra sidan.
Att arbetsdomstolen även i annat fall än som avses
i första stycket prövar arbetstvist som första domstol, därom finns särskilda
bestämmelser.
Gemensamt
med arbetstvist enligt första eller andra stycket får handläggas även annan
arbetstvist mellan samma eller oUka parter, om domstolen med hänsyn till utredningen
och övriga omständigheter finner sådan handläggning lämplig. När skäl därtUl
föreligger, kan domstolen åter särskilja målen.
Arbetsdomstolen
skall som första domstol upptaga och avgöra
1. arbetstvist
mellan arbetsgiva
re som har slutit kollektivavtal
eller arbetsgivarorganisation som
kärande och arbetstagarorganisa
tion eller den som är eller, i tvist
om kollektivavtal, har varit med
lem i sådan organisation som sva
rande,
2. arbetstvist mellan arbetsta
garorganisation som kärande och
arbetsgivare eller arbetsgivarorga
nisation som svarande.
Gemensamt med arbetstvist som avses i första
stycket får handläggas även annan arbetstvist mellan samma eller olika
parter, om domstolen med hänsyn tiU utredningen och övriga omständigheter
finner sådan handläggning lämplig. När skäl därtill föreligger, kan domstolen
åter särskilja målen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
Senaste lydelse 1976: 581.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har mål, som enligt 1 § skall
upptagas och avgöras av arbetsdomstolen, väckts vid tingsrätt, skall det på
yrkande av part överlämnas tUl arbetsdomstolen. Har talan i sådant mål
fullföljts till arbetsdomstolen, skall målet på yrkande av part utan stämning
företagas till handläggning där. Talan skall anses väckt vid arbetsdomstolen,
när ansökan om stämning inkom till tingsrätten.
Finner hovrätt eller högsla domstolen
att dit fullföljt mål rätteligen skulle ha fullföljts till arbetsdomstolen,
skall målet överlämnas till denna domstol.
Mot beslut varigenom mål överlämnats till arbetsdomstolen
får talan ej föras. Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet,
skall arbetsdomstolen, om den finner sig icke vara behörig, visa målet åter
till den domstol som överlämnat det.
Har talan väckts vid tingsrätt av den som är eller, i
tvist om kollektivavtal, har varit medlem i arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation, skall organisationen beredas tillfälle att uppge om
den vill föra denna talan vid arbetsdomstolen med stöd av 4 kap. 5 §.
Förklarar organisationen att den vill det, skall målet överlämnas till
arbetsdomstolen.
Har mål, som enligt 1 § skall upptagas och avgöras av
arbetsdomstolen, väckts vid tingsrätt, skall det på yrkande av part överlämnas
till arbetsdomstolen. Har målet avgjorts av tingsrätt och därifrån fullföljts
till arbetsdomstolen, skall det på yrkande av part företagas till handläggning
som om talan hade väckts där.
/ fall som avses i första eller andra stycket skall talan
anses väckt vid arbetsdomstolen, när ansökan om stämning inkom till
tingsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6§ Finner arbetsdomstolen sig icke
vara behörig enligt 1 § att upptaga mål som väckts där, skall domstolen på
yrkande av part hänvisa målet till tingsrätt som är behörig.
Meddelas i arbetsdomstolen beslut,
varigenom viss tingsrätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål som har
väckts vid tingsrätten, skall arbetsdomstolen på yrkande av part hänvisa målet
till annan tingsrätt som är behörig.
Prop. 1976/77:141 103
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Har skUda domstolar genom beslut som vunnit laga
kraft funnits obehöriga, skall arbetsdomstolen, om den finner någon av dem vara
behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den tingsrätt som bort upptaga
målet. Sådan ansökan skaU göras inom en månad från den dag då det sist
meddelade beslutet vann laga kraft.
Bestämmelsema i denna paragraf gäller ej, om
domstols bristande behörighet beror på att målet ej skall handläggas enligt
denna lag.
7 §
Finner hovrätt eller högsta domstolen att dit
fullföljt mål rätteligen skulle ha fullföljts till arbetsdomstolen, skall
målet överlämtws till denna domstol.
Finner arbetsdomstolen att dit fullföljt mål
rätteligen skulle ha fullföljts tUl hovrätt, skall arbetsdomstolen överlämna
målet till vederbörande hovrätt.
8 §
Mot beslut varigenom mål överlämnats till
arbetsdomstolen får talan ej föras. Har annan domstol än högsta domstolen
överlämnat målet, skall arbetsdomstolen, om den finner sig icke vara behörig,
visa målet åter till den domstol som överlämnat det.
3
KAP.
1
§2
Arbetsdomstolen består av högst Arbetsdomstolen
består av högst
tre ordförande, högst tre vice ord- tre ordförande, högst tre vice ord
förande samt fjorton andra leda- förande samt sexton andra leda
möter, möter.
Ledamot skall vara svensk medborgare och får ej
vara omyndig eller i konkurstUlstånd. Innan ledamot tar säte i arbetsdomstolen,
skall han ha avlagt domared.
För annan ledamot än ordförande skall finnas högst
tre ersättare. Vad i denna lag sägs om ledamot gäller även ersättare, om ej
annat särskilt anges.
Ledamöter
och ersättare förordnas av regeringen för tre år.
2 §
Ordförande, vice ordförande Ordförande, vice ordförande
och två andra ledamöter utses och tre andra ledamöter utses
bland personer som ej kan anses bland personer som ej kan anses
företräda arbetsgivar- eller arbets- företräda arbetsgivar- eller arbets
tagarintressen. tagarintressen.
2
Senaste lydelse 1975: 1294.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ordförande
och vice ordförande skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv.
opaginerad Kontrollera mot PDF
De
två andra ledamöterna skall ha särskild insikt i förhållandena på
arbetsmarknaden.
De
tre andra ledamötema skall ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Av
övriga tolv ledamöter utses Av övriga tretton ledamöter ut-
ses
fyra
efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen,
en efter förslag av kommunförbundet och
tingsförbundet,
fyra efter förslag av Svenska
arbetsgivareföreningen,
Svenska Lands-
en efter förslag av Svenska kommunförbundet,
en efter förslag av Landstingsförbundet,
en
såsom representant för staten som arbetsgivare,
fyra
efter förslag av Landsorganisationen i Sverige,
två
efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation.
en såsom representant för staten som arbetsgivare,
fyra efter förslag av Landsorganisationen i
Sverige,
två efter förslag av Tjänstemännens
centralorganisation.
Vad i första stycket sägs om utseende av ledamot
äger motsvarande tillämpning på utseende av ersättare för sådan ledamot. Av
ersättarna för de ledamöter som utses efter förslag av Tjänstemännens
centralorganisation skall dock två utses efter förslag av
Centralorganisationen SACO/SR.
Förslag
till ledamöter och ersättare skaU upptaga minst dubbelt så många personer som
de som skall utses med ledning av förslaget. Har sådant förslag ej avgetts,
förordnar regeringen ändå ledamöter och ersättare till föreskrivet avtal.
4
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är
ordförande hindrad att tjänstgöra, får vice ordförande inträda i ordförandes
ställe. Detta gäller dock ej ersättare för vice ordförande.
Är annan ledamot än ordförande hindrad att
tjänstgöra i visst mål, inträder ledamot eller ersättare som utsetts på
motsvarande sätt. Därvid anses ledamot som utsetts efter förslag av Svenska
kommunförbundet och Landstmgsför-bundet samt ledamot som representerar staten
som arbetsgivare ha utsetts på samma sätt.
3
Senaste lydelse 1976: 581.
Är
ordförande hindrad att tjänstgöra, får vice ordförande inträda i ordförandes
ställe. Vid huvudförhandling får ersättare för vice ordförande ej inträda i
ordförandes ställe.
Är
annan ledamot än ordförande hindrad att tjänstgöra i visst mål, inträder ledamot
eller ersättare som utsetts på motsvarande sätt. Därvid anses ledamöter som
utsetts efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet samt
ledamot som representerar staten som arbetsgivare ha utsetts på samma sätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Kan ledamot eller ersättare ej tiUkaUas enligt andra
stycket, får ordföranden i målet kalla annan lämplig person att tjänstgöra som
tillfällig ersättare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arbetsdomstolen sammanträder med
ordförande samt högst sex och lägst fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som
avses i 2 § deltager högst tre och
lägst en. Av de
ledamöter som avses i 3 § deltager högst fyra och lägst två, lika många för
vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan.
6 §
Arbetsdomstolen är domför med
ordförande samt högst sex och lägst fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som
avses i 2 § deltager högst tre och lägst
en. Av de ledamöter
som avses i 3 § deltager högst fyra och lägst två, lika många för vardera
arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan.
Arbetsdomstolen är även domför med
ordförande samt en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan
vid avgörande av mål som saknar mera allmänt intresse, vid avgörande av annat
mål utan huvudförhandling och vid annan handläggning som ej sker vid
huvudförhandling. Det ta gäller dock ej, om någon av ledamöterna i denna
sammansättning påkallar att målet eller viss fråga i målet skall prövas av domstolen
i den sammansättning som avses i första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 §
Ordförande får ensam på arbetsdomstolens
vägnar företaga förberedande åtgärd samt meddela beslut om avskrivning av
mål.
Under förberedelse som avses i 4
kap. 9 § får ordföranden även
1. pröva yrkande om kvarstad eller
skingringsförbud,
2. meddela beslut om avvisande av
mål, om saken är uppenbar,
3. meddela tredskodom,
4. meddela dom över yrkaitde som har
medgivits eller eftergivits,
5. stadfästa förlikning.
A rbetsdomstolen är domför med
ordförande samt en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan
vid måls avgörande utan huvudförhandling,
vid syn utom huvudförhandling,
vid prövning av yrkande om förordnande för tiden intill
dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet,
vid meddelande av förordnande som sägs i 4 kap. 14 §
tredje stycket denna lag eller i 50 kap. 8 § andra stycket eller 52 kap. 7 §
tredje stycket rättegångsbalken,
vid behandling av fråga om
prövningstillstånd som sägs i 22 § lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål
om mindre värden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Vill någon ledamot vid handläggning enligt första
stycket att mål som fullföljts till arbetsdomstolen genom vad skall avgöras
efter huvudförhandling eller att eljest viss fråga skall prövas av domstolen i
den sammansättning som föreskrives i 6 §, gäller hans mening som domstolens
beslut.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
annan handläggning än som avses 17 § och som ej sker vid huvudförhandling
eller syn är arbetsdomstolen domför med ordförande. Sådan handläggning kan
enligt ordförandes uppdrag också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid
domstolen, vilken förordnats därtill av domstolen.
Handläggning
som avses i 7 § första stycket kan enligt ordförandes uppdrag också ombesörjas
av annan lagfaren tjänsteman vid domstolen, vilken förordnats därtill av
domstolen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
§ Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller beslut den rådande
meningen avvika från rättsgmndsats eller lagtolkning som den senast antagit,
kan domstolen i den sammansättning som föreskrives i 6 § förordna att målet
eUer viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av domstolen i dess
helhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
När
mål avgöres av arbetsdomstolen i dess helhet, skall alla ledamöter eller
ersättare för dem deltaga i avgörandet. Sådant avgörande kan fattas utan
huvudförhandling.
När
mål eller viss däri uppkommen fråga avgöres av arbetsdomstolen i dess helhet,
skall aUa ledamöter eller ersättare för dem deltaga i avgörandet. Av de
ledamöter eller ersättare som har utsetts efter förslag av Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet deltager dock endast en.
Avgörande som avses i andra stycket kan fattas utan
huvudförhandling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
tvist om kollektivavtal kan organisation, som slutit avtalet, väcka och
utföra talan vid arbetsdomstolen för den som är eller har varit medlem i
organisationen. I annan arbetstvist kan arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation
4
Senaste lydelse 1976: 581.
I
tvist om kollektivavtal kan organisation, som slutit avtalet, väcka och
utföra talan vid arbetsdomstolen för den som är eller har varit medlem i
organisationen. I annan arbetstvist kan arbetsgivar-eller
arbetstagarorganisation som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse
avses
i 6 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet väcka och utföra
talan vid arbetsdomstolen för medlem i organisationen. Vad som finns
föreskrivet om part beträffande jävsförhållande, personlig inställelse,
hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som rör bevisningen skall
även gälla den för vilken organisationen för talan.
Nuvarande
lydelse
som
avses i 6 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet väcka och utföra
talan vid arbetsdomstolen för medlem i organisationen. Den som är eller har
varit medlem i sådan organisation har rätt att själv väcka och utföra talan,
om lian visar att organisationen undandrager sig att tala på hans vägnar. Vad
som finns föreskrivet om part beträffande jävs-förhåUande, personlig
instäUelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som rör bevisningen
skall även gäUa den för vilken organisationen för talan.
Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot
medlem eller förutvarande medlem i organisation som avses i första stycket,
skall i motsvarande fall som anges där även organisationen instämmas. Organisationen
kan därvid svara på medpartens vägnar, om denne ej själv utför sin talan.
Vad som i denna paragraf sägs om organisation
gäller även om sammanslutning av flera sådana organisationer. Med medlem avses
därvid såväl de anslutna organisationerna som deras medlemmar.
9
§ Utfärdas stämnmg, skaU förberedelse i målet äga mm. Arbetsdomstolen
bestämmer efter omständigheterna i vilken mån förberedelsen skall vara muntlig
eller skriftUg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till
muntlig förberedelse skall part och ställföreträdare för part kallas att
infinna sig personligen, om det kan antagas att förberedelsen därigenom
främjas. Skall personlig inställelse ske, kan domstolen förelägga vite.
Uteblir båda parterna från sammanträde för muntlig
förberedelse, skall målet avskrivas. Uteblir ena parten från sådant
sammanträde, skall domstolen vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse, om
detta kan antagas vara tUl gagn för må-
Vid
muntlig förberedelse skall part föreläggas att komma tillstädes vid påföljd av
att tredskodom eljest kan meddelas mot honom, om domstolen med hänsyn till tvistens
art och övriga omständigheter i målet finner att sådan påföljd för utevaro bör
kunna komma i fråga. Part och ställföreträdare för part skall kallas att
infinna sig personligen, om det kan antagas att förberedelsen därigenom främjas.
SkaU personUg inställelse ske, kan domstolen förelägga vite.
Uteblir
båda parterna eller en av dem från sammanträde för muntlig förberedelse gäller
vad som föreskrives i 44 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken. Har vid ena partens
utevaro ej meddelats föreläggande om tredskodom som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
lets utredning. I annat fall skall målet utsättas till
huvudförhandling. Vad som nu sagts om utevaro från muntlig förberedelse äger
motsvarande tillämpning, om svaranden vid skriftlig förberedelse underlåter
att inkomma med svaromål.
Föreslagen
lydelse
påföljd för utevaron eller finner domstolen med hänsyn
till tvistens art eller andra omständigheter i målet att yrkande om tredskodom
ej bör bifallas, skaU domstolen dock i stället vidtaga åtgärder för fortsatt
förberedelse, om detta kan antagas vara till gagn för utredningen, eller utsätta
målet till huvudförhandling. Vad som nu sagts om vidtagande av åtgärder för
fortsatt förberedelse och om utsättande av mål till huvudförhandling äger
motsvarande till-lämpning, om svaranden vid skriftlig förberedelse underlåter
att inkomma med svaromål.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 § Sedan förberedelsen avslutats, skall arbetsdomstolen
företaga målet till avgörande så snart det kan ske.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mål avgöres efter huvudförhandling. Beslut om avskrivning
eller avvisande av mål samt dom över yrkande, som medgivits eller eftergivits,
får dock meddelas utan huvudförhandling. Domstolen kan också stadfästa
förlikning utan att hålla huvudförhandling.
Mål avgöres efter huvudförhandling. Domstolen får dock avskriva
eller avvisa mål, meddela dom över yrkande, som medgivits eller eftergivits,
samt stadfästa förlikning utan att hålla huvudförhandling. Även i annat fall
får mål företagas till avgörande utan huvudförhandling, om part begär det och
domstolen med hänsyn till tvistens art och övriga omständigheter i målet
finner det lämpligt; sådan handläggning får dock inte utan synnerliga skäl
tillämpas mot parts bestridande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §
Vid huvudförhandling skall part
kallas att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest kan
meddelas mot honom, om domstolen med hänsyn till tvistens
art och övriga
omständigheter i målet finner att sådan påföljd för utevaro bör kunna komma i
fråga. I antmt fall skall kallelsen innehålla erinran om att målet kan
företagas till förhandling och avgörande utan hinder av partens utevaro.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. \ 9 1 6lll : 141
109
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Till huvudförhandling skall part och
ställföreträdare för part kaUas att infinna sig personUgen, om hans närvaro
behövs för utredningen. Skall personlig instäUelse ske, kan domstolen
förelägga vite.
Uteblir
ena parten från sammanträde för huvudförhandling, skall målet företagas till
förhandling och avgörande, om motparten yrkar det. Erinran härom skall
intagas i kallelsen till sammanträdet. Uteblir båda parterna eller framställes
ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.
Föreslagen lydelse
Utsattes
mål till fortsatt huvudförhandling får part även meddelas sådant föreläggande
som anges i 43 kap. Il § tredje stycket rättegångsbalken.
Part och ställföreträdare för part skall kallas att
infinna sig personUgen, om hans närvaro behövs för utredningen. Skall
personlig inställelse ske, kan domstolen förelägga vite.
Uteblir
båda parterna eller en av dem från sammanträde för huvudförhandling gäller vad
som föreskrives i 44 kap. 1 §, 2 § första stycket och 4 § andra stycket rättegångsbalken.
Har vid ena partens utevaro ej meddelats föreläggande om tredskodom som påföljd
för utevaron eller finner domstolen med hänsyn till tvistens art eller andra
omständigheter i målet att yrkande om tredskodom ej bör bifallas, skall
domstolen på den tillstädeskomne partens yrkande i stället företaga målet till
förhandling och avgörande. Framställes ej sådant yrkande skall målet avskri-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppskjutes påbörjad huvudförhandlmg, skall
förhandlingen fortsättas snarast möjligt. Ny huvudförhandling behöver ej
hållas i anledning av sådant uppskov.
Denna lag träder i kraft den 1 juU 1977. I fråga om
mål som har inkommit tiU tingsrätt eUer arbetsdomstolen före ikraftträdandet
tiUämpas dock aUtjämt 2 kap. 1 och 57 §§ i sin äldre lydelse.
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1974: 372) om lagsökning och betalningsföreläggande för
fordringsanspråk i anställningsföifaållanden
Härigenom föreskrives att 2 § lagen (1974: 372) om
lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 §
Hänskjutes mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande såsom tvistigt till rättegång, skall det överlämnas till
arbetsdomstolen, om tvist om anspråket skall upptagas och avgöras av denna domstol.
Talan får ej föras mot beslut om överlämnande. Har annan domstol än högsta
domstolen överlämnat målet, skall arbetsdomstolen, om den finner sig icke
vara behörig att pröva tvisten, visa målet åter till den domstol som
över-lämrtat det.
Har tingsrätt meddelat utslag i
lagsökningsmål eller i mål om betalningsföreläggande på ansökningen tecknat
bevis att utmätning får ske och vill gäldenären söka återvinning, skall han,
om tvist om anspråket skall upptagas och avgöras av arbetsdomstolen, inom tid
som anges i 35 § första stycket lagsökningslagen göra ansökan om målets
upptagande vid denna domstol. Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig,
skall målet överlämnas till tingsrätten. Ansökan om målets upptagande vid
arbetsdomstolen skall därvid anses som ansökan om återvinning.
Talan i mål som överlämnats till
arbetsdomstolen enligt första stycket eller som upptagits av arbetsdomstolen
enligt andra stycket skall anses väckt där, när ansökningen om lagsökning
eller betalningsföreläggande gjordes vid tingsrätten.
Har ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande gjorts av den som är eller, i tvist om kollektivavtal,
har varit medlem i arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation och hänskjutes
målet såsom tvistigt till rättegång eller göres ansökan om återvinning enligt
35 § lagsökningslagen (1946: 808), skall organisationen beredas tillfälle att
uppge om den vill föra borgenärens talan vid arbetsdomstolen med stöd av 4
kap. 5 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Förklarar organisationen
att den vill det, skall målet överlämnas till arbetsdomstolen.
Talan får ej föras mot beslut om
överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall
arbetsdomstolen, om den finner sig icke vara behörig att pröva tvisten, visa
målet åter till den domstol som överlämnat det.
Talan i mål som överlämnats till
arbetsdomstolen erdigt första stycket skaU anses väckt där, när ansökningen om
lagsökning eller betalningsföreläggande gjordes vid tingsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1977.1 fråga om mål där ansökan om lagsökning eUer betalningsföreläggande har gjorts före
ikraftträdandet tniämpas dock aUtjämt äldre bestämmelser.
Prop. 1976/77:141 111
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning
Härigenom föreskrives att 16 kap. 1 § lagen (1976:
600) om offentlig anställning skaU ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
16
KAP.
1 §
Mål om skadestånd enligt 3 kap. I mål, vari
denna lag skall till-6 § prövas av arbetsdomstolen och lämpas, gäller
lagen (1974: 371) handlägges enligt lagen (1974: om rättegången i
arbetstvister. 371) om rättegången i arbetstvister.
I fråga om rättegångskostnad i mål som rör
disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkamndersÖkning enligt denna
lag äger 41 § tredje stycket lagen (1974: 12) om anstälhiingsskydd motsvarande
till-lämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt i fråga om mål där talan har väckts före
ikraftträdandet.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770U4
Doktrin (1)
- Erik de Maré, Om något arbets-, process och skatterättsliga frågor vid condictio indebiti avseende för mycket utbetald lön, FT 1988 nr 1–2 s. 24, på s. 29 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
20 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar i 3 dokument.
- Prop. 1991/92:85 Ny kyrkolag i texten
- Rskr. 1976/77:328 i texten
- Bet. 1976/77:AU28 med anledning av propositionen 1976/77:141 om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, m. m., jämte motioner s. 1 · s. 18 · s. 19 i texten
Rättsfall (12)
12 kopplingar i 11 dokument.
- AD 2025 nr 68 om s. 44 i texten
- AD 2023 nr 21 om s. 50 i texten
- AD 2021 nr 16 om s. 50 i texten
- AD 2017 nr 13 om s. 44 i texten
- AD 2013 nr 8 om s. 45 i texten
Doktrin (3)
3 kopplingar.
- Fahlbeck, Praktisk arbetsrätt, 1989 s. 442 i texten · dokumentnivå
- FT 1988 s. 24 Erik de Maré, Om något arbets-, process och skatterättsliga frågor vid condictio indebiti avseende för mycket utbetald lön s. 29 i texten
- Flodgren, Fackföreningen och rätten, 1978 s. 161 om s. 36 i texten