med förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m.
41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:53, med förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m.
Dokumentets text
Prop.
1916111: 53 Regeringens proposition
1976/77: 53
med
förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.
m.;
beslutad
den 30 december 1976.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprolokoll ovannämnda dag.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
OLOF
JOHANSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
proposhionen läggs fram förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor
kärnbränsle. Förslaget innebär att frågor om hanteringen av använt kärnbränsle
och högaktivt avfall skall vara lösta innan en reaktor får tas i drift. Lagen
avses bli tillämplig på reaktor för vilken tillstånd har meddelats enligt
atomenergilagen (1956: 306) och som inte har tillförts kärnbränsle före den 8
oktober 1976.
Särskilt
tillstånd föreslås bh meddelat av regeringen. Sådant tillstånd får meddelas
endast om reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett betryggande sätt
tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och
var en helt säker slutiig förvaring av det vid upparbetningen erhållna
högaktiva avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat
krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker
slutiig förvaring av det kan ske.
För
reaktor för vilken ansökan om slutligt godkännande för drift-tagning har gjorts
före den 8 oktober 1976 (Barsebäck 2) föreslås särskilda föreskrifter gälla.
Dessa innebär i huvudsak att reaktorn inte får drivas efter utgången av år
1977, om inle särskilt tillstånd har meddelats till det. För reaktorn föreslås
mindre omfattande krav för tillstånd än vad som gäller beträffande övriga
reaktorer.
Vägras
tillstånd eller föranleder den föreslagna lagen i annat fall att meddelat
tillstånd inte kan utnyttjas, föreslås reaklorinnehavaren bli berättigad till
ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före
lagens ikraftträdande.
Lagen
föreslås träda i kraft två veckor efter den dag då den har utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.
1
Riksdagen 1976177.1 saml Nr 53
Prop. 1976/77: 53 2
Furslag
till
Lag
om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.
Härigenom
föreskrives följande.
1 §
Denna lag gäller anläggning för utvinning av kärnenergi (kärn
reaktor), för vilken före ikraftträdandet av denna lag har meddelats lill
slånd enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306) och vilken ej har tillförts
kärnbränsle före den 8 oktober 1976.
Med
alt kärnreaktor tillföres kärnbränsle förslås i denna lag, att reaktorn första
gången tillföres kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion
kan ske.
2 §
Har ansökan om slutligt godkännande för drifltagning beträffande
kärnreaktorn ej ingivits till statens kämkraftinspektion före den 8 okto
ber 1976, får reaktorn ej tillföras kärnbränsle utan särskilt tillstånd av
regeringen.
Tillstånd
får meddelas endasl om reaktorns innehavare
1.
har företett avtal, som på ett belryggande
sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, och dessutom
har visat, hur och var en helt säker slutiig förvaring av del vid upparbetningen
erhållna högaktiva avfallet kan ske, eller
2.
har visat, hur och var en hell
säker slutlig förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske.
3 §
Har ansökan om slutligt godkännande för drifttagning beträffande
kärnreaktorn ingivits till statens kämkraftinspektion före den 8 oktober
1976, får reaktorn efter utgången av år 1977 eller den dag efter ut
gången av september 1977 som regeringen bestämmer ej tillföras kärn
bränsle eller, om så har skett, drivas utan särskilt tihstånd av regeringen.
Tillstånd
får meddelas, om reaktorns innehavare före utgången av september 1977
1.
har företett avtal, som på elt
betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kämbränsle,
eller
2.
har visat, att hanteringen av
använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske på ett helt säkert sätt.
Meddelas
ej tillstånd enligt vad nu har sagts, får tillstånd meddelas endast om
reaktorns innehavare fullgör vad som föreskrives i 2 § fÖr erhållande av där
avsett tillstånd.
4 §
Vägras lillslånd som avses i 2 eller 3 § eller föranleder denna lag
i annat fall att tillstånd enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306) ej kan
utnyttjas, är kärnreaktorns innehavare berättigad till ersättning av sta
ten för föriusl till följd av åtgärd som han före denna lags ikraftträdande
har vidtagit med anledning av tillståndet enligt atomenergilagen.
Försummar
reaktorns innehavare att vidta skäliga åtgärder för alt begränsa föriusien,
sättes ersättningen ned i motsvarande mån.
Prop. 1976/77: 53 3
5
§ Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § första stycket eller 3
§ första stycket dömes till böter eller fängelse i högst två år.
Denna
lag träder i kraft två veckor efler den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Prop. 1976/77: 53
Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanlräde 1976-12-02
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo,
Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Johansson
Lagrådsremiss
med förslag till lag om särskilt tillstånd för att få ta kärnreaktor i drift
1
Inledning
Kontroll
och tillsyn över verksamheten på kärnenergiområdet utövas enligt lagen (1956:
306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen, ändrad senast
1975: 706).
Tillstånd
enligt atomenergilagen har meddelats för tolv kommersiella kärnreaktorer. Av
dessa har hittills fem tagits i drift. Vid tiUståndsgivningen har frågor om
hantering av det använda bränslet från reaktorerna inte reglerats. Under
senare år har emellertid dessa frågor kommit att spela en allt viktigare roll i
den allmänna debatten kring kärnkraftens säkerhet.
Chefen
för indusiridepartementet tillkallade år 1973 utredningen ( I 1972: 08) rörande
aktivt avfall från kärnkraftverk, Aka-utredningen, med uppgift bl. a. att göra
en genomgång av de tekniska, ekonomiska och säkerhetsmässiga problemen i
samband med såväl upparbetning av kärnbränsle som den följande behandlingen och
förvaringen av det högaktiva avfallet. Utredningen skulle på grundval av sm genomgång
analysera de olika frågor som är av betydelse för den svenska beredskapen på avfallsområdet,
bl. a. lokaliseringsmöjligheter, behov av forsknings- och utvecklingsarbete
samt frågor rörande organisation, finansiering och lagstiftning.
Aka-utredningen
har i maj 1976 avgivit betänkandet (SOU 1976: 3031) Använt kärnbränsle och
radioaktivt avfall. Betänkandet innehåller ett omfattande bakgrundsmaterial
jämte vissa förslag till åtgärder. Betänkandet har remissbehandlats och bereds
f. n. inom industridepartementet. Elt ställningstagande till utredningens
förslag bör an-
Prop. 1976/77: 53 5
slå
till dess berednmgen har avslutats. Jag vill emellertid redan nu la upp frågan
om det skall ställas villkor beträffande hanteringen av använt bränsle från en kärnreaktor
för att reaktorn skall få tas i drift.
2
Gällande bestämmelser
Kontroll
och tillsyn över verksamheten på käraenergiområdet utövas som redan har nämnts
enligt atomenergilagen. Lagen tillkom år 1956 (prop. 1956: 178, 3LU 1956: 23, rskr
1956: 345) i samband med att riktlinjer för utvecklingsarbetet på
kärnenergiområdet fastställdes. Endast smärre ändringar och tillägg har gjorts
under de drygt 20 år som lagen sålunda har varit i kraft.
Enligt
atomenergilagen krävs tillstånd för förvärv, innehav, överlåtelse och
bearbetning av och annan befattning med uran, plutonium eller annat ämne som
används som atombränsle i atomreaktor (1 §). Tillståndsskyldigheten omfattar
också förening i vilken sådant ämne ingår. Delsamma gäller i fråga om torium
och annat ämne, som kan omvandlas till atombränsle, liksom förening som sådant
ämne ingår i. Tillstånd krävs vidare för att förvärva, inneha, överlåta,
bearbeta eller annars ta befattning med atombränsle som har använts i
atomreaktor. Vidare behövs tillstånd för ulförsel av atombränsle eller ämne
som kan omvandlas till atombränsle samt för utförsel av använt atombränsle.
Enligt
2 § atomenergilagen krävs tillstånd för att uppföra, inneha och driva atomreaktor
eller anläggning för bearbetning av använt atombränsle m. m.
Tillstånd
enligt atomenergilagen får begränsas till att gälla viss tid (4 §). Vid
meddelande av tillstånd liksom under tillstånds giltighetstid får uppställas
sådana villkor som är påkallade av säkerhetsskäl eller annars från allmän
synpunkt. Möjligheten att föreskriva nya eller ändrade villkor under tillstånds
giltighetstid har tillkommit med hänvisning till alt den snabba tekniska utvecklmgen
på atomenergiområdet gör att det kan uppkomma behov av att uppställa villkor
som inte var aktuella när tillstånd meddelades (prop. 1956:178 s. 26). Ett
meddelat tillstånd kan återkallas, om uppställt villkor inte iakttas eller
annars synnerliga skäl föranleder därtill.
I
förarbetena till atomenergilagen framhålls (prop. 1956: 178 s. 28) att återkaUelse
av tillstånd eller uppställande av nya villkor kan medföra olägenheter för den
enskilde. När fråga uppstår om att återkalla tillstånd eller att under
tillstånds giltighetstid ändra uppställt villkor eller uppställa nya villkor
bör enligt propositionen självfallet tillbörlig hänsyn tas till den enskildes
intresse. Någon generell regel om ersättning för de förluster som i sådana fall
kan uppstå har emellertid inte ansetts böra uppställas. Skulle det i något fall
framstå som uppenbart obilligt att ersättning inte lämnas avses detta bli
föremål för särskild prövning.
Prop. 1976/77: 53 6
Atomenergilagen
innehåller också ansvarsbestämmelser samt föreskrifter om förverkande, vite
och besvär över tillsynsmyndighets beslut.
Tillstånd
enligt atomenergilagen meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer. I förordningen (1976: 12) om tillsynsmyndighet enligt
atomenergilagen m. m. har regermgen överlåtit åt statens kärnkraftinspektion
att pröva vissa tillståndsfrågor. Tillstånd att uppföra, inneha eller driva
atomreaktor meddelas dock av regeringen.
Enligl
nämnda förordning skall statens kärnkraftinspektion utöva tillsynen och
efterlevnaden av 13 §§ atomenergilagen samt av villkor som har meddelats med
stöd av 4 § samma lag. Inspektionen har rätt att efter anfordran få de
upplysningar och handlingar som behövs för tillsynens utövande och får meddela
de föreskrifter som fiims behövliga för att säkerställa efterlevnaden av
föreskrivna villkor. Inspektionen har vidare rätt att få tillträde till
anläggning eller plats där verksamhet på atomenergiområdet bedrivs.
Frågor
om skydd mot strålningsskador regleras med stöd av strålskyddslagen (1958:
110). Enligt deima får radiologiskt arbete, varmed förstås bl. a. arbete med
radioaktivt ämne och arbete vid anläggning för utvinning av kärnenergi, inte
bedrivas utan tillstånd (2 §). Tillståndsskyldighet gäller också i fråga om
handel med radioaktivt ämne, införsel och förvärv, innehav och överlåtelse av
sådant ämne.
När
tillstånd meddelas skall också meddelas de villkor och övriga föreskrifter som
finns behövliga från strålskyddssynpunkt (5 §). Om det är påkallat, får senare
meddelas nya eller ändrade villkor eller föreskrifter. Tillstånd som meddelats
enligt strålskyddslagen får återkallas om föreskrift avseende strålskyddet inte
har iakttagits eller om det annars är påkallat från strålskyddssynpunkt (7 §).
Tillstånd
enligt strålskyddslagen krävs inte för vad som omfattas av tillstånd enligt
atomenergilagen, om annat inte föreskrivs i det tillståndet (2 § femte
stycket). När tillstånd har beviljats enhgt atomenergilagen, får emellertid,
utöver de för tillståndet gällande villkoren, meddelas särskilda föreskrifter
som behövs för strålskyddet. Om tillståndet avser anläggning som anges i
atomenergilagen skall dock fråga om föreskrift som angår annat än den normala
driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid
anläggningen underställas regeringens prövnmg.
Frågor
om tillstånd prövas och särskilda föreskrifler meddelas av
strålskyddsmyndigheten. Strålskyddsmyndighet är statens strålskyddsinstitut.
Institutet utövar också tillsyn över efterlevnaden av strålskyddslagen och de
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Dessa föreskrifter grundas på
internationella rekommendationer, främst av Internationella
strålskyddskommissionen och Förenta nationernas vetenskapliga
strålningskommitté.
Prop. 1976/77: 53 7
3
Meddelade tillstånd enligt atomenergilagen
Regeringen
har under åren 19661976 meddelat sammanlagt tolv tillstånd att uppföra, inneha
och driva kärnkraftreaktorer på fyra olika platser, nämligen Simpevarp i
Oskarshamns kommun (reaktorerna benämnda Oskarshamn 1, 2 och 3), Ringhals i Varbergs
kommun (Ringhals 1, 2, 3 och 4), Barsebäck i Kävlinge kommun (Barsebäck 1 och
2) och Forsmark i Östhammars kommun (Forsmark 1, 2 och 3). Tillstånden gäller
i samthga fall utan tidsbegränsning.
Tillstånden
har i huvudsak sammma utformning. Kraftföretaget lämnas tillstånd att dels
uppföra, inneha och driva en kärnreaktor på viss plats i huvudsakhg överensstämmelse
med ansökan dels för reaktorns drift förvärva, inneha och i övrigt ta
befattning med erforderlig mängd uran. För tillståndet skall gälla de villkor
som vid remissbehandHngen har föreslagits av kärnkraftinspektionen och av
statens strålskyddsinstitut. Inspektionen bemyndigas alt meddela de
ytterligare villkor för tillståndet som behövs av säkerhetsskäl eller annars
från allmän synpunkt.
Enligt
de tillstånd som har meddelats på senare tid skall vidare gälla de villkor som
följer av Sveriges internationella åtaganden beträffande kontroll av klyvbart
material. Härmed åsyftas dels förpliktelser enligt bilaterala kärnenergiavtal
med bl. a. Förenta staterna dels åtaganden gentemot Internationella
atomenergiorganet (IAEA) på grundval av fördraget om förhindrande av spridning
av kärnvapen.
Tillkomsten
och lokaliseringen av ett kärnkraftverk kan också fordra regeringens tillstånd
enligt 136 a § byggnadslagen (1947: 385). Därjämte sker sedvanlig planprövning enUgt
byggnadslagstiftningen samt tillståndsprövning enligt mUjöskyddslagen. Också domstolsprövnuig
enligt vattenlagen aktualiseras vid tillkomsten av ett kärnkraftverk. I samband
med dessa prövningsförfaranden kan villkor av skilda slag ställas upp. Dessa
förbigås emellertid här.
De
villkor som föreskrivs i regeringens tillstånd enligt alomenergila-gen innebär
att reaktorns konstruktion och uppförande blir föremål för en ingående och
kontinuerlig övervakning från myndigheternas sida. Uppförande av reaktorn får
således inle påbörjas förrän inspektionen godkänt organisation och program för
att säkerställa kvalitet och funktion hos anläggningen. Inspektionen och
strålskyddsinstitutet skall hållas fortlöpande underrättade om konstruktion och
uppförande. Anläggningen får inte tas i drift förrän den har blivit slutligt
godkänd av dessa myndigheter. Som tidigare har nämnts kan inspektionen också
närhelst den finner det motiverat av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt
meddela ytterligare villkor för tillståndet.
Under
byggnadstidens slutfas och under provdriften sker redovisning etappvis till
inspektionen. Övergång till ny etapp kräver inspektionens tillstånd.
Prop. 1976/77: 53 8
En
etapp av stor betydelse är laddning och nukleär provdrift. Elt tillstånd
härtill innebär atl reaktorn får laddas, dvs. tillföras bränsle. Sedan
bränslehärden har monterats genomförs bl. a. vissa reaktorfysikaliska mätningar
av betydelse för den senare reaklordriften. Därvid görs reaktorn kritisk. Detta
innebär att en nukleär kedjereaktion sätts i gång, dock med ytterst ringa
effektutveckling.
Etappen
efter laddning innebär alt reaktorn färdigställs för provdrift till att börja
med upp till 20 % av full effekt och ansluts till nätet. Efter fömyad
redovisning kan inspektionen ge tillstånd till provdrift med 60 % effekt och
därefter med full effekt.
Hittillsvarande
erfarenheter tyder på att det tar sex å åtta månader från det tillstånd till
laddning lämnas till dess det blu: aktuellt med tillstånd för provdrift med
full effekt.
Efter
redovisning av sista etappen i provdriftsskedet kan kämkraftinspektionen ge
tillstånd till s. k. rutinmässig drift. Under denna utför inspektionen
fortlöpande besiktning av anläggningen.
F. n.
körs endast en kämkraflreaktor i rutinmässig drift, nämligen Oskarshamn 1. Fyra
reaktorer körs i olika stadier av provdrift, nämligen Oskarshamn 2, Ringhals 1
och 2 samt Barsebäck 1. För Barsebäck 2 har ansökan om slutUgt godkännande ingelts
till statens kärnkraftinspektion i juni 1976. Inspektionen har den 23 november
1976 godkänt anläggningen. I samband därmed har inspektionen med stöd av regeringens
bemyndigande ställt upp ytterligare villkor för tillståndet. Dessa innebär bl.
a. att laddning med bränsle får ske först sedan inspektionen har meddelat
närmare föreskrifter härom.
Tillstånden
enligt atomenergilagen omfattar även innehav och användning av det uran som
behövs för reaktoms drift. Detta anses omfatta även det använda bränsle som
tas ut ur reaktorn och som lagras vid kärnkraftverket viss tid före transport
till upparbetningsanläggning. Utförsel ur landet av det använda bränslet kräver
regeringens tillstånd enligt atomenergilagen. Sådant tillstånd lämnas först
sedan berörda utländska regeringar har godkänt utförseln enligt bestämmelsema
i de bilaterala kämenergiavtalen mellan Sverige och resp. stat. Dessuiom krävs
för själva transporten särskilda tillstånd från kärnkraftinspektionen och strålskyddsinslitulet.
Hittills
har endast bränsle från en kommersiell kraftreaklor, nämligen Oskarshamn 1,
skickats till upparbetning. Detta bränsle har transporterats lill
Storbritannien.
4
Aktuellt läge i fråga om kärnkraftutbyggnaden
Det
svenska kärnkraftprogrammet omfattar f. n. 13 kärnkraftblock (prop. 1975: 30
bil. 1, NU 1975: 30, rskr 1975: 202). Ett kämkraftblock består av reaktor,
turbin, övrig utrustning och byggnader. Tolv block är i drift, under byggnad
eller beställda. Något beslut om det trettonde
Prop.
1976/77: 53 9
blocket
har ännu inte fattats. Forsmark alternativt Barsebäck har angetts som tänkbara
lägen.
I
följande tabell redovisas för de tolv aktuella blocken resp. reaktorers
nettoeffekt och del år blocket har tagits eller beräknas bli taget i drift. Av
blocken är fem i drifl och fem under uppförande. Beträffande Forsmark 3 och
Oskarshamn 3 har beställningar skett. För Forsmark 3 har också vissa
anläggningsarbeten påbörjats.
Kärnkraftblock
i drift, under byggnad eller beställda
Netto eleffekt MW
I drift är
Oskarshamn
1
450
1972
Oskarshamn
2
580
1974
Ringhals
1
760
1975
Ringhals
2
820
1975
Barsebäck
1
580
1975
Barsebäck
2
580
1977
Ringhals
3
900
1977
Forsmark
1
900
1978
Ringhals
4
900
1979
Forsmark
2
900
1980
Forsmark
3
1000
1982
Oskarshamn
3
1000
1983
Reaktorerna
till Ringhals 24 är av tryckvattentyp och levereras av det amerikanska
företaget Westinghouse. Övriga reaktorer är av kokartyp och levereras av AB Asea-Atom.
För samtiiga reaktorer som inte är i drift levereras tryckkärlen av Uddcomb Sweden
AB och turbinerna av Stal-Laval AB. Ett stort antal leverantörer och
entreprenörer inom och utom landet har anlitats för projekten.
Kämbränsle
för de tolv blocken kontrakteras separat för de fyra huvudleden uran,
anrikning, tillverkning av bränsleelement och upparbetning. Beträffande uran
har kontrakt tecknats med olika leverantörer för tiden t. o. m. år 1985.
Behoven är helt täckta t. o. m. år 1979.
Beträffande
anrikning föreligger kontrakt med US Energy Research and Development
Administration för samthga tolv block t. o. m. år 1995. En reservkvantitet har
upphandlats i Sovjetunionen. Tillverkningen av bränsleelement för den s. k.
första bränslehärden upphandlas samtidigt med reaktom och sker huvudsakligen
hos reaktorleverantören. Upparbelnlngskontrakt föreligger för Oskarshamn 12
med British Nuclear Fuels Limited (BNFL).
Kärnkraftföretagens
upphandling av bränsle samordnas genom det samägda Svensk
Kärnbränsleförsörjning AB, som i viss utsträckning även tecknar kontrakt för
delägarnas räkning. Staten har ställt en garanti på f. n. högst 800 milj. kr.
för bolagets åtaganden inom kärnbränslecykeln (prop. 1974: 170, NU 1974: 56, rskr
1974: 396). Av garanlibeloppet har hittills ca 475 milj. kr. tagits i anspråk.
I
det följande lämnas vissa allmänna uppgifter rörande den pågående utbyggnaden
av kärnkraft. Särskilt redovisas arbetsläge, nedlagda kost-
Prop. 1976/77: 53 10
nåder
och finansiering för sådana block vilkas färdigställande kan komma att påverkas
av nya villkor för att få ta reaktorn i drift. Redovisningen lämnas efter den
ordning i vilken nya block beräknas komma att bli färdiga.
Barsebäcksverket
Ägare
lill Barsebäcksverket är Sydsvenska Värmekraft AB, ett helägt dotterbolag lill
Sydsvenska Kraft AB (Sydkraft). Ca 60 % av aktierna i Sydkraft innehas av elt
konsortium bildat av ett antal kommuner i Sydsverige, nämligen Halmstad,
Helsingborg, Landskrona, Lund, Malmö och Oskarshamn. Ca 20 % av aktierna ägs av
Kooperativa Förbundet. Därutöver finns flera tusen enskilda aktieägare.
Del
första blocket i Barsebäck är i drift och det andra är färdigbyggt.
Förberedelser för provdrift pågår. Det finns planer för ett Iredje block, men
inget beslut har ännu fattats.
Vid
Barsebäck 2 är ca 300 av Sydkrafts personal sysselsatta med driftförberedelser.
Därtill kommer viss personal från Asea-Atom m. fl. leverantörer.
Hittills
nedlagda kostnader i Barsebäck 2 kan grovt uppskattas till
1 100
milj. kr. inkl. bränsle.
Finansieringen
av Barsebäck 2 har skett huvudsakligen genom långfristiga lån som Sydkraft har
tagit upp på den svenska kapitalmarknaden. I viss utsträckning har upplåning
skett ulomlands, bl. a. för kärnbränslet.
Ringhals
kraftstation
Ringhals
kraftstation ägs helt av staten genom vattenfallsverket. De två första kämkraftblocken
är i drift.
Två
ytterligare block är under byggnad. Beträffande Ringhals 3 är byggnadsarbetena
avslutade och montaget i slutskedet. Förberedelser för att ta blocket i drift
har påbörjats. Laddning av bränslet skall enligt planerna påbörjas i maj 1977.
Vattenfallsverket räknar med att kunna ta blocket i drifl i december 1977.
I
Ringhals 4 befinner sig byggnadsarbetena i elt intensivt skede. Montaget har
påbörjats och väntas fortgå under år 1977 och en del av år 1978.
Bränsleladdning beräknas kunna ske i slutet av år 1978.
Antalet
sysselsatta hos vattenfallsverket för projektet uppgår till ca
2 000
personer, varav ca 1 750 i Ringhals. Däri ingår även ca 400 perso
ner för driften av Ringhals 12. Antalet anställda hos leverantörer och
entreprenörer på arbetsplatsen uppgår till ca 1 000. Därtill kommer ett
par tusen personer som är sysselsatta med tillverkning av utrustning
m. m. hos leverantörer.
Nedlagda
kostnader t. o. m. september 1976 uppgår för Ringhals 3 tiU 1 245 milj. kr. och
för Ringhals 4 till 541 milj. kr., inkl. bränsle. Anlägg-
Prop. 1976/77: 53 11
ningskostnaden
för de två blocken tillsammans beräknas uppgå till 3 150 milj. kr. t. o. m.
budgetåret 1979/80. Tillkommande kostnader har härvid beräknats i prisläge juli
1976.
Finansieringen
sker över investeringsanslaget Kraftstationer m. m. på statsbudgeten.
Forsmarks
kraftstation
Ägare
till Forsmarks kraftstation är Forsmarks Kraftgrupp AB (Forsmarksbolaget).
Aktierna i bolaget innehas av statens vattenfallsverk med 74,5 % och
Mellansvensk Kraftgrupp AB med 25,5 %. Sistnämnda bolag ägs i sin tur direkt
eller indirekt av ett antal kommuner och kraftproducenter i Mellansverige.
Samarbetet
inom Forsmarksbolaget grundas på två konsortialavtal mellan vallenfallsverket
och Mellansvensk Kraftgrupp. Det första avtalet, som godkändes av statsmakterna
år 1971 (prop. 1971: 145 s. 51 och 55, NU 1971: 55, rskr 1971: 358), gäller
utbyggnaden av de två första blocken. Det andra avtalet, som godkändes våren
1976 (prop. 1975/76: 181, NU 1975/76: 42, rskr 1975/76: 260), gäller utbyggnad
av ytteriigare två block. Endast belräffande det första av dessa, dvs.
Forsmark 3, föreligger beslut om utbyggnad.
Enligt
konsortialavtalen uppdras arbetet med att uppföra blocken liksom driften av
dem åt vattenfallsverket. Parterna skall äga rätt till så stor del av blockens
uttagbara effekt som svarar mot deras andel av aktiekapitalet. Likaså skall
parterna svara för motsvarande andelar av finansieringen.
Forsmark
13 är f. n. under olika stadier av uppförande. Beträffande Forsmark 1 är
byggnadsarbetena i det närmaste avslutade och maskinmontage pågår. Laddning med
kämbränsle beräknas kunna påbörjas hösten 1977.
Forsmark
2 är nästan identiskt med Forsmark 1. Tidplanen hgger ca två år senare. F. n.
pågår omfattande byggnadsarbeten. Tyngre komponenter är under tillverkning hos
ett antal leverantörer.
Arbetena
på Forsmark 3 utgörs fortfarande främst av ingenjörsinsatser hos
leverantörerna och hos vattenfallsverket. Vissa markarbeten har dock påbörjats.
Projektets tidplan löper två år efter Forsmark 2.
Forsmarksbolaget
har option på leverans av elt fjärde block identiskt med Forsmark 3. Något
beslut om utbyggnad har dock inte fattats.
Antalet
sysselsatta hos vattenfallsverket för projektet uppgår f. n. till ca 1 850
personer, varav ca 1 500 i Forsmark. Därtill kommer ca 1 300 anställda hos
leverantörer och entreprenörer på arbetsplatsen. Ytterligare ett par tusen
personer beräknas vara sysselsatta med tillverkning av utrustning m. m. hos
leverantörer.
Nedlagda
kostnader t. o. m. september 1976 uppgår för Forsmark 1
Prop. 1976/77: 53 12
2
till 1 745 milj. kr. och för Forsmark 3 till 122 milj. kr. inkl. bränsle. Det
totalt beräknade kapitalbehovet t. o. m. budgetåret 1982/83 beräknas till 5
565 milj. kr. för Forsmark 12 och 4 650 milj. ler. för Forsmark 3.
Tillkommande kostnader har härvid beräknats i prisläge juli 1976.
Enligt
gällande konsortialavtal finansieras utbyggnaden med dels tillskott från
aktieägarna i form av aktiekapital och delägarlån dels externa lån. Delägarfuiansieringen
fömtsätts svara mot 3035 % av kapitalbehovet och täcks för vattenfallsverkets
del av medel från investeringsanslaget Kraftstationer m. m. Externa lån tas
upp såväl på den inhemska obligationslånemarknaden som utomlands i utländsk
valuta.
För
de svenska obligationslånen lämnar delägama, som komplettering till sådan
säkerhet som ställs av Forsmarksbolaget, borgen såsom för egen skuld gällande
fram till kommersiell idrifttagning av resp. block. Delägarnas ansvarighet är
begränsad till den procentuella andel som svarar mot andelen i bolaget.
För
de utländska lånen har det visat sig nödvändigt att ställa garanti av
vattenfallsverket, dvs. svensk statsgaranti, även för Mellansvensk Kraftgrupps
andel av upplåningen. Såvitt avser dessa lån garanterar emellertid delägarna
gentemot vattenfallsverket ett belopp molsvarande andelarna i Forsmarksbolaget.
Riksdagen
(prop. 1974: 1 bil. 15, NU 1974: 26, rskr 1974: 198) har bemyndigat regeringen
att medge vattenfallsverket att teckna borgen för lån som Forsmarksbolaget tar
upp på den allmänna kapitalmarknaden intill ett belopp av 2 160 milj. kr. Härav
har t. o. m. september 1976 1 021 milj. kr. tagits i anspråk.
Oskarshamnsverket
Ägare
till Oskarshamnsverkel är Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB. Detta företag har
bildats uteslutande med syfte att uppföra och driva verket. Den störste
aktieägaren är Sydkraft med en andel av 35 %. Övriga ägare är ett antal
kraftproducenter i Mellansverige.
De
två första blocken är i drift. Oskarshamn 3 har i huvudsak upphandlats under
år 1976. Arbetet utgörs t. v. främst av ingenjörsmsatser. Vissa komponenter med
lång leveranstid torde av huvudleverantörerna ha beställts hos
underleverantörer. Några större arbeten på platsen har ännu inte påbörjats.
Vissa planfrågor är ännu olösta.
Antalet
sysselsatta hos Oskarshamnsverkets Kraftgmpp för Oskarshamn 3 beräknas till ca
100 personer inkl. konsulter. Antalet sysselsatta hos leverantörer och
entreprenörer bedöms till ca 1 800 personer.
Uppgift
om nedlagda kostnader för Oskarshamn 3 saknas. HittiUs har ett lån på 100 milj.
kr. tagits upp utomlands.
Prop. 1976/77: 53 13
5
Hantering av använt kärnbränsle
Följande
uppgifter om hantering av använt bränsle från kärnkraftreaktorer och om det
industriella läget beträffande upparbetning har hämtats huvudsakligen ur Aka-ulredningens
betänkande.
Bränslet
i de kraftreaktorer som nu är aktuella i Sverige utgörs av anrikat uran.
Uranet i form av uranoxid fylls i långa metallrör, och ett antal sådana rör
monteras samman till bränsleelement. Elementen sätts in i reaktorn för
utvinning av värme genom kärnklyvning.
Bränsleelementen
bestrålas i reaktom under tre till fem år innan de måste bytas ut och ersättas
med färskt bränsle. Det använda bränslet innehåller resturan och nybildat
plutonium samt radioaktiva klyvnings-produkter. Dessa produkter, som utgör ca 3
% av innehållet i bränslet, utvecklar till en början stark värme.
Det
använda kärnbränslet placeras i en djup vattenbassäng intill reaktorn och
lagras där vanligen minst ett år. Det forslas därefter i strålskärmade
transportbehållare till en anläggning för upparbetning eller till en särskild
förvaringsanläggning.
Vid upparbetningen
skiljs uran, plutonium och klyvningsprodukter från varandra genom en serie
mekaniska och kemiska processer. Uranet och plutoniet kan användas åter som
bränsle. Klyvningsprodukterna utgör huvudbeståndsdelen i det s. k. högaktiva
avfallet, som efter upparbetningen har flytande form. Även små mängder
plutonium finns i avfallet.
Metoder
har utvecklats för att överföra avfallet i fast form, bl. a. glas. Principiella
lösningar har också enligt Aka-utredningen utarbetats för slutlig förvarmg av
avfallet i berggrunden. Eftersom avfallet innehåller vissa långlivade
radioaktiva ämnen måste förvaringen kunna ske så att det hålls skilt från
biosfären under mycket lång tid.
En
alternativ väg är förvaring av använt bränsle utan föregående upparbetning. I
princip anses slutlig förvaring av bränslet kunna ske i berggrunden på samma
sätt som för högaktivt avfall. Sådan förvaring av använt bränsle ställer
sannolikt större tekniska krav bl, a. genom innehållet av plutonium och de
avsevärt större volymerna. A andra sidan kan metoden innebära vissa fördelar
från kontrollsynpunkt. Riskerna för att plutonium skulle kunna användas till kämladdningar
är nämligen mycket mindre när plutoniet är bundet i använt bränsle än när rent
plutonium lagras.
Mängden
använt bränsle som årligen tas ut ur en stor kraftreaktor kan anges till
genomsnittligt ca 25 ton. Efter upparbetning uppgår volymen högaktivt avfall
från bränslet till ca 20 m i flytande form och till ca 3 m* i fast form för slutiig
förvaring.
Ett
antal industriella anläggningar uppfördes under 1940- och 1950-
Prop. 1976/77: 53 14
talen
för alt behandla lågutbränt bränsle från dåtida reaklortyper. Högutbränt bränsle
av det slag som används i nyare reaktorer ställer väsentligt större krav. Den
första civila anläggningen för bearbetning av sådanl bränsle togs i drift år
1966.
F. n.
kan i Västeuropa högutbränt bränsle upparbetas endast vid den franska anläggningen
i La Hague. Den brittiska anläggningen i Windscale håller på att byggas ut med
sikte på att kunna behandla sådant bränsle under första hälften av 1980-talet.
Ägare
till La Hague är det statiiga franska kämbränsleföretaget CO- GEMA. Ägare till Windscale är det
likaledes stathga BNFL. Dessa två förelag har, jämte ett tyskt bolag som
planerar att uppföra en anläggning på 1980-talel, bildat en gemensam
organisation för marknadsföring, United Reprocessors GmbH. Denna organisation
förhandlar nu med kraftföretag i en rad västeuropeiska länder och i Japan om
långtidskontrakt för 1980-lalet. I den mån kapachet för att upparbeta kontrakterade
kvantiteter inte hinner byggas ut torde lagring t. v. av det använda bränslet
komma att ske vid upparbetningsanläggningama.
I
Förenta staterna är läget oklart. F. n. är ingen anläggning för högut-bränl
bränsle i drift.
Använt
bränsle från svenska kärnreaktorer har hittills skickats utomlands för upparbetning.
Behovet av upparbetning för Oskarshamn 12 är läckt t. o. m. år 1979 genom ett
kontrakt med BNFL, som omfattar även slutlig förvaring av det högaktiva
avfallet. Förhandlingar om kontrakt för samtliga svenska kraftreaktorer t. o. m.
är 1989 pågår mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning och United Reprocessors.
På
initiativ av Aka-utredningen har hösten 1975 inrättats ett särskilt statligt
programråd för radioaktivt avfall. Rådet har till uppgift att i avvaktan på en
mera definitiv lösning av organisationsfrågan samordna och ta initiativ till
forskning och utvecklmg i fråga om lagring av använt kärnbränsle. Rådet har
ansvaret för ett utvecklhigsprogram som finansieras genom bidrag från
kraftföretagen genom Svensk Kärnbränsleförsörjning. En huvudpunkt i programmet
är förprojektering av en central anläggning för lagring av använt bränsle från
svenska kärnreaktorer.
6
Föredraganden
Sedan
1950-talet har i Sverige liksom i andra mdustriländer stora resurser lagts ned
på utveckling av kämenergi för civila ändamål. I vårt land har hittills fem
kommersiella kämkraftreaktorer tagits i drift, och ytterligare sju är under
uppförande eller beställda. Kärnkraften har under det senaste året svarat för
knappt 20 % av landets elproduktion, medan dess andel av den installerade effekten
i produktionssystemet f. n. uppgår till 14 %. Kraftföretagen har i sin planermg
räknat med att större delen av den väntade ökningen av elkonsumtionen under det
närmaste årtiondet kommer att täckas med kärnkraft.
Prop. 1976/77: 53 15
De
särskilda säkerhetsfrågor som är förbundna med kämkraftens användning
motiverar en sträng kontroll av verksamheten. Denna sker på grundval av lagen
(1956: 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen). Lagen kom
till i samband med att de första utvecklingsinsatserna på området beslutades i
vårt land. För att uppföra och driva en kämreaktor krävs regeringens tillstånd.
Regermgen eller, efter regeringens bemyndigande, siatens kärnkraftinspektion
kan meddela de villkor för tillståndet som är påkallade av säkerhetsskäl eller
annars från allmän synpunkt. Nya eller ändrade villkor kan ges även under
tillstånds giltighetstid. Tillstånd kan återkallas om uppställt villkor inte
iakttas eller synnerliga skäl för återkaUelse föreligger.
Tillstånd
enligt atomenergilagen har meddelats för samtiiga de tolv reaktorer som är i
drift, som uppförs eller som är beställda.
Frågor
om skydd mot strålningsskador regleras enligt strålskyddslagen (1958: 110).
Denna lag har ett vidare tiUämpningsområde än atomenergilagen. Enligt
strålskyddslagen krävs således tiUstånd för bl. a. allt arbele med radioaktivt
ämne. TUlstånd meddelas av strålskyddsmyndigheten, dvs. statens
strålskyddsinstitut. Myndigheten meddelar därvid föreskrifter om bl. a. högsta
tillåtna utsläpp av aktivitet. Dessa föreskrifter grundas på internationella
rekommendationer. TUlstånd enhgt strålskyddslagen krävs inle för vad som
omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen. Strålskyddsinslitulet får
emellertid meddela särskilda föreskrifter som behövs för strålskyddet.
Riksdagen
tog ställning till utbyggnadsprogrammet för kärnkraft fram till mitten av 1980-talel
i samband med att man godkände allmänna riktlinjer för energihushållning m.m.
våren 1975 (prop. 1975:30, NU 1975: 30, rskr 1975: 202). Ställningstagandet
innebar bl. a. att två kärnreaktorer ulöver de elva som redan beslutats skulle
få uppföras. Frågan om förläggningen av den trettonde reaktorn lämnades dock
öppen. 1975 års beslut innebar vidare att hårda bindningar för framtiden i
fråga om kärnkraften skulle undvikas, t. ex. principbeslut om uppförande av upparbetningsanläggningar
eller anordningar för förvaring av radioaktivt avfall.
Ett
viktigt moment i 1975 års beslut var att ett bättre kunskapsunderlag om såväl
kärnkraften som vissa andra frågor på energiområdet borde föreligga innan man
drog upp riktUnjer för energihushållningen under senare delen av 1980-talet.
Det förutsatles att sådana riktlinjer skulle läggas fast redan år 1978.
Som
redan har nämnts innebar 1975 års beslut en fortsatt utbyggnad av
kärnkraftverk. Därmed har också möjlighelerna att avbryta utbyggnaden utan
resursförluster successivt minskat. Dessutom ökar mängden använt reaktorbränsle
som måste tas om hand.
De
problem som är förknippade härmed har kommit att inta en central roll vid
bedömningen av kärnkraftens risker. Det finns flera skäl till
Prop. 1976/77: 53 16
detta.
Bränslet innehåller starkt radioaktiva ämnen. Dessa ämnen måsle kunna hållas skUda
från aUt liv tills aktiviteten har minskat till ofarlig nivå. Vissa ämnen
avklingar snabbt, andra åter måste hållas skilda från det ekologiska systemet i
många hundra år. För plutonium är det fråga om tiotusentals år.
Vid
reaktordriften utnyttjas bara en mindre del av bränslets energiinnehåll.
Främst för att ta till vara resterande uranmängder men även plutonium ämnen
som båda kan återanvändas upparbetas bränslet. Upparbetningen är en tekniskt
komplicerad process.
Under
de senaste åren har man intensivt sökt lösningar på de problem som upparbetning
och avfallsförvaring ger upphov till. Beslut har fattats om att bygga ut den
industriella kapaciteten för upparbetning i flera länder. Stora ansträngningar
har gjorts för alt finna en lämplig teknik för att föra över det högaktiva
avfallet från upparbetningen till en form som är lämpad för slutlig förvaring
och att finna metoder för den slutliga förvaringen.
Ett
alternativ som diskuteras är förvaring av använt bränsle utan föregående upparbetning.
Denna metod innebär att plutonium, som under vissa förutsättningar kan användas
för framställning av kärnladdningar, inte blir åtkomligt. Avfallsvolymerna
blir emellertid med denna metod väsentUgt större och kraven på säker förvaring
måste vara lika stränga som för det högaktiva avfallet från upparbetningen.
En
redogörelse för det aktuella internationella läget på dessa områden har våren
1976 lämnats av Aka-utredningen (I 1972: 08) i betänkandet (SOU 1976: 3031)
Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Av redogörelsen framgår att upparbetning
i industriell skala av bränsle från de reaktortyper som utbyggnaden av
kärnkraft i världen nu baseras på förekommer endast i mycket begränsad
omfattning. De anläggningar i Frankrike och Storbritannien som håUer på att
byggas ut för bearbetning av sådant bränsle har haft problem av olika slag.
Endast kort erfarenhet finns från provdrift av en anläggning i Frankrike. För
1980-talet förutses kapacitetsbrist. Detta tvingar fram lagring i någon form.
Läget i Förenta staterna är mycket oklart. Bl. a. är tillståndsfrågorna för
planerade nya anläggningar olösta.
Av
betänkandet framgår vidare att en rad frågor om hantering av det högaktiva
avfallet kräver ytterligare utveckUngsinsatser innan någon bestämd metod för
slutlig förvaring av avfallet i Sverige kan anvisas. Ett antal av de instanser
som har yttrat sig över betänkandet har pekat på svåra och hittills olösta
problem i samband med förvaringen.
Använt
bränsle från kärnreaktorer i Sverige har hittills skickats utomlands för upparbetning.
För bränsle som t. o. m. år 1979 tas ut från de tvä första svenska kommersiella
kraflreaktorerna, Oskarshamn 1 och 2, gäller ett upparbetningskontrakt med det
statliga brittiska kärnbränsle-företaget BNFL. Delta kontrakt innefattar även
förvaring av det högaktiva avfallet.
Prop. 1976/77: 53 17
För
övriga reaktorer pågår förhandUngar mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB
och United Reprocessors GmbH. Detta företag svarar för marknadsföringen av upparbetningstjänster
för BNFL, det franska kärnbränsleförelaget COGEMA och en planerad tysk
anläggning. Förhandlingarna, som förs på grundval av en tidigare
principöverenskommelse mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning och United Reprocessors,
gäller kontrakt för omhändertagande av allt använt bränsle från svenska kraftreaktorer
t. o. m. år 1989. United Reprocessors ställer tjänster till förfogande avseende
transporter, lagring, upparbetning och överföring av det aktiva avfallet i fast
form. Beträffande den slutliga förvaringen väntas emellertid företagel komma
att förbehålla sig rätt att efter viss tid skicka tillbaka avfallet lill
ursprungslandet.
Den
bild som här har tecknats visar att läget i fråga om upparbetning och avfallsförvaring
är oklart. Detta intryck har förstärkts under det halvår som har gått sedan Aka-utredningen
lade fram sitl betänkande. Frågorna måste övervägas ytterligare på grundval av
bl. a. remissyttrandena över belänkandet. Jag avser att inom kort begära
regeringens bemyndigande att lillkaUa en särskild energikommission. Denna kommer
att få liU uppgift bl. a. att analysera problemen rörande kärnkraftens
säkerhet samt hanteringen av det högaktiva avfallet och ge sin syn på om en
helt säker slutlig förvaring kan ske eller inte. Kommissionen skall vidare
ange tänkbara modeller för etl nytt energipolitiskt förslag som skall
föreläggas riksdagen år 1978. Jag anser det emeUertid nödvändigt att redan nu
ta upp fråga om ytterligare villkor för att få ta kärnreaktorer i drift.
Det
är en allmänt godtagen princip att den som driver industriell verksamhet också
skall ansvara för att de problem som verksamheten ger upphov till kan lösas. De
krav som i det hänseendet ställs på innehavaren av en kärnreaktor måste med
nödvändighet vara mycket långtgående. Godtagbara lösningar beträffande alla
led av hanteringen av det använda bränslet måste kunna anges av
reaktorinnehavaren redan från början även om den slutiiga förvaringen av
avfallet kan komma att bli aktuell först ett antal år efter det att driften av kärnreaktorn
har påbörjats. Jag finner det alltså självklart att det måste finnas
betryggande garantier för att det avfaU som bildas genom driften kan tas om
hand på ett säkert sätt innan en kärnreaktor får las i drift.
De
tillstånd för kärnkraftreaktorer som hittills har meddelats med stöd av
atomenergilagen är förknippade med ett anlal villkor om reaktorernas
uppförande och drift. Tillstånden har emellertid inte förbundits med villkor
som tar sikte på hanteringen av det använda bränslet. Sådana villkor måste
enligt min mening ställas upp beträffande sådana reaktorer som ännu inte har
tagits i drift.
Villkor
av det slag del här blir fråga om kan i och för sig meddelas redan nu av
regeringen enligt atomenergilagen om de är påkallade av
2
Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 53
Prop. 1976/77: 53 18
hänsyn
till säkerheten eller annars från allmän synpunkt. Enligt min mening bör
emellertid rätlen att ställa villkor av det slag jag förordar regleras i lag.
För den ståndpunkten talar redan det förhållandet att problemen med
avfallshanteringen inte tillräckUgt beaktades när tillstånden meddelades.
Vidare innebär villkoren en väsentiig inskränkning i lillståndsinnehavarens
rättigheter. Villkoren kan också få omfattande ekonomiska konsekvenser för
såväl de berörda företagen som samhäUet. Regleringen bör som jag nyss har nämnt
omfatta sådana reaktorer för vilka tillstånd har meddelats men vilka ännu inte
har lagils i drift. Tillstånd bör få meddelas endast om det föreligger ett
avtal som på ett betryggande sätt tiUgodoser behovet av upparbetning av använt
kärnbränsle. Dessutom måste reaktorinnehavaren kunna visa hur och var en helt
säker slutlig förvaring av det högaktiva avfallet kan ske. Om reaktorinnehavaren
kan visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av bränslet kan ske utan
föregående upparbetning bör även detta kunna godtas. I den internationella
debatten har framhåUits att sådan förvaring skulle kunna medföra väsentligt
minskade risker för plutoniumspridning. En reglering av det slag jag här
förordar bör därför öppna möjligheter att godkänna även ett sådant förfarande.
Bevisbördan
i de hänseenden som jag nu har nämnt bör ligga på den som har tillstånd att
inneha reaktorn. Prövningen av frågor om tUlstånd bör ankomma på regeringen.
De
överväganden som jag här har redovisat täcker inte in det fall att en reaktor
har färdigställts men ännu inte har tagits i drift. Enligt min mening bör en
sådan reaktor få tas i drifl utan särskilt tillstånd. Dock bör tillstånd krävas
om frågan uppkommer om fortsatt drift efter utgången av år 1977. Därvid bör
ställas samma krav i fråga om upparbetningsavtal som nyss har angivils.
Tillstånd bör kunna meddelas även om innehavaren visar att hanteringen av inte
upparbetat bränsle kan ske på ett säkert sätt.
Utanför
mitt förslag faller sådana reaktorer som har tagits i drift. För de fem
reaktorer det här gäUer kan slutna avtal ge vissa möjligheter till upparbetning
eller avfallsförvaring. Det bör med skärpa betonas att den hanteringskapacitet
som har avsatts för dessa reaktorer inte får tas i anspråk för sådana reaktorer
som faller under tillståndstvånget. Jag vill här även framhålla atl innehavaren
av en reaktor, oavsett om den redan har tagits i drift eller om den blir tillståndspliktig
enligt vad jag har förordat, bör bära kostnaderna för samtliga de åtgärder som
är förknippade med hantering och förvaring av använt kärnbränsle och
radioaktivt avfall samt för de åtgärder som krävs sedan en kämreaktor har
tagits ur drift. Jag avser alt återkomma till denna fråga i annat sammanhang.
Innebörden
av vad jag nu har anfört är att det åligger reaktorinnehavaren alt visa på
konkreta lösningar av kärnkraftens avfallsproblem.
Prop. 1976/77: 53 19
Det
är emellertid givet att slalen har del slutliga ansvaret och dessuiom en
betydelsefull uppgift när det gäUer dels alt precisera de villkor som skall
ställas dels att få till stånd forsknings- och utveckUngsinsatser som syftar
till en helt säker hantering av använt bränsle och aktivt avfall.
De
nämnda villkoren för att en reaktor skall få tas i drift kan leda till att en
reaktorinnehavare hindras från att utnyttja ell tidigare meddelat tillstånd
enligt atomenergilagen. I sådana fall uppkommer frågan om ekonomisk ersättning
från staten.
I
förarbetena till atomenergilagen förutsattes atl ersättning skulle kunna
lämnas till en tillståndsinnehavare t. ex. i fall där nya villkor för tillståndet
ställdes upp. Hur en sådan ersättning skulle beräknas angavs emellertid inle.
Förarbetena utgår från att frågan skulle bli föremål för särskild prövning om
det i något fall skulle framstå som uppenbart obilligt att ersättning inte
lämnades.
Emellertid
är det i den aktuella situationen enligt min mening inte rimligt att
ersättningsfrågorna lämnas öppna på samma sätt som i atomenergilagen. Frågorna
måste bedömas mot bakgrund av de särskilda förhållanden som i dag råder på
kärnkraftområdet. Jag syftar härvid inte enbart på de ekonomiska konsekvenserna
för berörda kraftföretag om reaktorer som är färdigställda eller under byggnad
inte får tas i drift. Även leverantörer och entreprenörer som är knutna till
projektet kan komma att drabbas. Det är viktigt att en eventuell avveckling av
pågående projekt kan ske på ett sätt som tar all rimlig hänsyn tiU arbetstagarnas
och de berörda kommunernas intressen.
Ersättningsfrågorna
är svårlösta. De lär få lösas i första hand genom förhandlingar mellan staten
och innehavaren av reaktorn. Det rådande osäkra sakläget kan tala för att skälighelshänsyn
ges särskilt utrymme. Emellertid bör de berörda företagen ges ett underlag för
sitt handlande. Det framstår därför som motiverat att här dra upp vissa
riktlinjer för bedömningen av ersättningsfrågorna.
Jag
anser att rätt till ersättning för reaktorinnehavare som vägras tillstånd att
ta anläggning i drift till viss del bör lagfästas. Härför talar främst att
tillstånd enligt atomenergUagen redan har meddelats och att villkor av nu aktueUt
slag inte tidigare har ställts. Frågan uppkommer då hur långt denna
uttryckligen lagfästa rätt bör sträcka sig. Enligt min mening bör här
tidpunkten för ikraftträdande av de hestämmelser jag förordar vara avgörande.
Del är rimligt att reaktorinnehavaren ges en lagfäst rätt till ersättning för
kostnader som han har lagt ned före denna tidpunkt. När det gäUer kostnader
som hänför sig tiU tiden efter ett ikraftträdande bör han emellertid kunna ta
ställning till om han anser sig kunna tillgodose de krav för tillstånd som
anges i bestämmelserna. Han kommer i princip att befinna sig i samma situation
som den innehavare av ett tUlstånd enligt atomenergilagen, som utan att ha
gjort sig skyldig till försummelse hindras från att utnyttja tillståndet genom
att
rop.
1976/77: 53 20
tterligare
villkor ställs upp av regeringen eller tillsynsmyndigheten. >om jag tidigare
har framhållit finns ingen lagfäst rätl lill ersättning enigt atomenergUagen.
Ersättning kan emeUertid utgå efler särskild pröv-ling. Enligt min mening bör
detsamma gälla även i den situation som lu är aktuell.
Jag
stannar således för atl lagfäst rätl till ersättning bör föreligga jara för
kostnader som enligl den för resp. projekl gällande planen har lagts ned fram
till den lidpunkt då bestämmelserna om tillstånd för att få ta en reaktor i
drift har trätt i kraft.
Ersättningen
bör i princip motsvara den förlust som reaktorinnehavaren drabbas av till
följd av åtgärd som han har vidtagit med anledning av tillståndet enligt
atomenergilagen. Della innebär att ersättning bör utgå i första hand för
kostnader som har lagts ned i anläggningen fram till den tidpunkt då de
bestämmelser som jag har förordat träder i kraft.
Främst
till följd av penningvärdets fall kan kostnaderna ha stigit under
anläggningstiden och fram till nyssnämnda tidpunkt. När det gäUer frågan om
kompensation för dessa kostnadsökningar bör beaktas det sätt på vilket
anläggningen har finansierats. Inom svensk kraftindustri finansieras
utbyggnaden av produklionsanläggningar huvudsakligen genom extern upplåning.
Enligt vad jag har erfarit gäller detta också de nu aktuella anläggningarna.
Andelen eget kapital i form av t. ex. aktiekapital lorde svara mot högsl en
tredjedel av den totala finansieringen.
Vid
beräkning av ersättningen för nedlagda kostnader enligt lagen bör enligt min
mening sådana kostnader som kan relateras till den egna kapitalinsatsen
beräknas med hänsyn tagen till aktuellt kostnadsläge. Någon motsvarande
uppräkning av kostnader som har finansierats genom extern upplåning eller
annat liknande sätt bör emellertid inte ske.
Vid
beräkningen av ersättning för nedlagda kostnader bör ränta läggas till. I
fråga om lånat kapital lorde ränteberäkningen inte behöva vålla speciella
problem. När det gäller den egna kapitalinsatsen synes en rimlig utgångspunkt
för beräkningen i princip vara den ränta som reaktorinnehavaren hade kunnat
påräkna vid utlåning av kapitalet mot fullgod säkerhet på den öppna marknaden.
Förutom
för nedlagda kostnader hör ersättning utgå för sådana kostnader som
reaktorinnehavaren vid tidpunkten för ikraftträdandet inte kan undvika vid
avveckling av projektet. Sådana kostnader kan utgöras av skadestånd till såväl
kraftföretagens kunder som leverantörer och entreprenörer vid anläggningsprojeklen.
Slutiigen bör hänsyn tas även lill ansvarel för personal och för sådana avvecklingsålgärder
som behövs vid anläggningarna.
Innehavaren
bör vara skyldig att i möjlig mån begränsa skadeverkningarna. Om så inte har
skett bör ersättningen kunna jämkas.
Skulle
arbetena avbrytas redan i samband med att bestämmelserna
Prop. 1976/77: 53 21
träder
i kraft kommer någon prövning enligt vad jag förut har förordat inte till
stånd. Ersättningen bör då rimligen utgå på samma sätt som om regeringen efter
prövning hade vägrat tillstånd.
Jag
återgår nu till frågan om ersättning för kostnader som läggs ned sedan
bestämmelserna har trätt i kraft. Som jag nyss har framhållit bör ersättning
kunna utgå efter särskild prövning. Vid de överväganden som härvid blir
aktuella bör särskUt beaktas om innehavaren har sökt att i rimlig mån begränsa
förlusten om och när det har blivil uppenbart att villkoren enligt de nya
bestämmelserna inte skulle kunna uppfyllas. Om så har skett bör de principer
för beräkning av lagfäst ersättning som jag tidigare har angivit kunna vara
vägledande.
En
lösning av ersättningsfrågan efter de riktlinjer som jag nu har förordal kan
komma atl få till följd atl de berörda enskilda kraftföretagen får svårigheter
att finansiera en eventuell fortsatt utbyggnad av vissa kärnkraftverk. Frågan
har redan aktualiserats beträffande Forsmarks kraftstation, för vilken
finansieringen sker delvis på den svenska obligationslånemarknaden. Jag har
tidigare vid anmälan till tUläggsbudget I till statsbudgeten för innevarande
budgetår av investeringsanslaget Kraftstationer m.m. (prop. 1976/77: 25 bil.
10 s. 116) tagit upp frågan om medgivande för vallenfallsverket att teckna
borgen även för de enskilda intressenternas andel av upplåningen, varvid det
har fömtsätts atl dessa skall ställa garanti för sina andelar av säkerheten.
Behov av liknande åtgärder kan komma att uppstå även för att underlätta
finansiering av investeringar i alternativ kraftproduktion, antingen genom uppförande
av nya anläggningar eller genom ombyggnad av kärnkraftverk.
Jag
vill framhålla alt frågor om ersättning uppkommer endast i förhållande till
enskilda innehavare av anläggningarna. Staten äger genom vattenfallsverket
Ringhals kraftstation och är huvuddelägare i Forsmarks kraftstation. Om VattenfaUsverkets
ekonomiska simation påverkas till följd av de bestämmelser som jag här har
förordat får detta regleras över statsbudgeten i den utsträckning som detta
behövs. Utgångspunkten bör därvid vara att konkurrensförhållandet mellan
enskild och statlig kraftindustri inte skall rubbas.
De bestämmelser som jag
här har förordat bör lämpligen tas in i en särskild lag vid sidan av
atomenergilagen. Lagen bör träda i kraft två veckor efter den dag då den har
utkommit från trycket i Svensk författningssamling. I övergångsbestämmelser
till den särskilda lagen bör regleras frågor om tillstånd för reaktor som har
färdigställts men som ännu inte har tagits i drift.
Det
bör framhållas att den föreslagna särskilda lagen inte rubbar tillstånd som
tidigare har meddelats enligt atomenergilagen. Däremot kan den särskilda lagen,
för reaktor som faller inom lagens tillämpningsområde, komma att utgöra hinder
för att utnyttja sådant tillstånd. Således kan ett tillstånd att driva en
reaktor brytas om regeringen efter
3
Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 53
Prop. 1976/77: 53 22
prövning
finner att innehavaren inte har uppfyllt de villkor för att få ta en reaktor i
drift som anges i den särskilda lagen. I ett sådant fall kan det bli fråga om atl
återkalla tillståndet enligt atomenergUagen. Samma gäller om innehavaren av en
reaktor, som har meddelats tUlstånd att ta reaktorn i drift enligt den
särskilda lagen, senare visar sig inte kunna uppfylla kraven på säker avfallsihantering.
Som
jag tidigare har framhållit har regeringen i samband med att tillstånd för en kärnreaktor
har meddelats enligt atomenergUagen ställt upp viUkor bl. a. om att reaktorn
inte får tas i drift förrän den har slutligt godkänts av statens
kärnkraftinspektion. Detta innebär alt inspektionen har bemyndigats att pröva
frågan om reaktorer skall få tas i drift eller inte. Det bör övervägas att i
samband med att den särskilda lagen träder i kraft begränsa dessa bemyndiganden
för inspektionen så att inspektionen inte skall kunna godkänna en reaktor
förrän regeringen har meddelat tillstånd enligl den nya lagen. Det ankommer på
regeringen att besluta härom.
En
begränsning av tillståndets giltighetstid kan komma att medföra olägenheter för
reaktorinnehavaren. Som jag redan har nämnt förutsattes i förarbetena till
atomenergilagen att ersättning skulle kunna lämnas efter särskild prövning. I
allmänhet torde tidsbegränsning av ett tillstånd enligt atomenergilagen
innebära en mindre allvariig inskränkning i reaktorinnehavarens rätt än att
tillstånd att få ta reaktorn i drift enligl den förordade särskilda lagen
vägras.
Den
situationen kan emellertid uppkomma att giltighetstiden för ett tillstånd
enligt atomenergilagen begränsas så att de ekonomiska förutsättningarna för
verksamheten radikalt ändras. Samma läge kan uppkomma om tillståndet
förknippas med ytterligare vUlkor beträffande av-faUshanteringen. I sådana fall
kan frågan om ersättning prövas enligt atomenergilagen, dvs. efter bilUghetsöverväganden.
7
Upprättat lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats
förslag liU
lag
om särskilt tillstånd för att få ta kärnreaktor i drift.
Förslaget
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.
8
Specialmotivering
1 §
Paragrafen
anger lagens tillämpningsområde. I enlighet med de överväganden som har
redovisats i den allmänna motiveringen bör lagen vara tillämplig på sådana kärnreaktorer
som ännu inte har tagits i drift.
Prop. 1976/77: 53 23
men
till vilka före lagens ikraftträdande tillstånd har meddelats för uppförande,
innehav och drift enligt föreskrifterna i 2 § atomenergilagen (1956: 306).
Utanför tillämpningsområdet faller således kärnreaktorer vilka vid lagens
ikraftträdande redan har börjat drivas. Oskarshamn 1 och 2, Ringhals 1 och 2
samt Barsebäck 1 befinner sig alla i olika stadier av drift. Härmed förstås
att kärnbränsle har tUlförts så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion
har kunnat sättas i gång. Alt en reaktor som har tagits i drift tas ur drifl
för att förses med nytt kärnbränsle i stället för utbränt, medför givetvis
inte att lagen bUr tillämplig.
2
§
I
denna paragraf föreskrivs att en kärnreaktor som omfattas av lagen inte får
tillföras kärnbränsle så atl en självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan
ske, om inte särskilt tillstånd har meddelats till det. Frågor om tillstånd
prövas av regeringen. Uttrycket särskilt tiUstånd har valts för att ange all
någon ändring beträffande de övriga tillstånd som krävs i fråga om reaktorn
inte är avsedd.
Uppförande,
idrifttagning och drift av en kärnreaktor består av en mångfald olika etapper
eller skeden. Tillsammans bildar dessa en fortlöpande process. I lagen knyts lillståndsskyldighelen
till laddningen, dvs. när kärnbränsle för första gången placeras i reaktorn så
att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan ske. Det kan emellertid
tänkas fall där en ovillkorlig bindning till detta skede kan medföra väsentliga
olägenheter från såväl teknisk som ekonomisk synpunkt. Möjlighet bör därför
finnas för regeringen att medge att ytterligare något skede får påbörjas eller
utföras. En föreskrifl med denna innebörd har tagils upp i paragrafens tredje
stycke. Föreskriften är avsedd att tillämpas restriktivt.
För
tillstånd att ta en kärnreaktor i drifl ställs i paragrafen upp vissa krav på
hantering av det i reaktorn använda kärnbränslet och det i detta ingående
högakliva avfallet. Kraven innebär att sådana åtgärder bör vidtas som, under
alla faser av hanteringen av det använda kärnbränslet, kan säkra att skador
inte uppkommer på det ekologiska systemet. Det åUgger reaktorns innehavare atl
visa dels hur det använda kärnbränslet eller avfallet avses bli hanterat, dels
alt hanteringen medför trygghet mot skadlig inverkan. Frågorna har behandlats i
den allmänna motiveringen.
För
tillstånd krävs att reaktorns innehavare företer avtal om upparbetning av
använt kärnbränsle och visar hur och var slutlig förvaring av det vid upparijetningen
erhållna högaktiva avfallet avses ske. Om upparbetning inte skall äga rum, har
reaktorns innehavare att visa hur och var en helt säker slutUg förvaring av det
använda kärnbränslet kan ske. Avtalet skall på ett betryggande sätt tillgodose
behovet av upparbetning av del använda kärnbränslet. Av termen avtal följer
att det
Prop. 1976/77: 53 24
skall
vara fråga om en juridiskt bindande överenskommelse. Denna skall ha ett sådant innehåll
all den tillgodoser det behov som föreligger av upparbetning av det i kärnreaktorn
använda kärnbränslet. Avtalet skall vidare ha träffats med någon som har
resurser för upparbetning och som i övrigi kan förväntas svara mot de krav som
följer av vad som har överenskommits. Det kan inte krävas att giltighetstiden
är samma som den tid som beräknas som reaktorns driftstid. Möjligheter måste
också 'finnas för en anpassning tUl teknikens utveckling på upparbetningsområdet.
Om avtalets giltighetstid är kortare än reaktorns driftstid, får det övervägas
att tidsbegränsa tillståndet att driva reaktorn så att det motsvarar avtalets
giltighetstid. En sådan anpassning kan regeringen göra enligl 4 §
atomenergilagen. Uppkommer därvid fråga om ersättning, får denna bedömas enligl
vad jag förut har nämnt i den allmänna motiveriingen.
I
fråga om högaktivt avfall, som har erhållits vid upparbetning, och använt
kärnbränsle, som inte har upparbetats, ankommer det på reaktorns innehavare
alt visa hur och var en helt säker slutiig förvaring av avfallet eller
kärnbränslet kan ske. Med hänsyn till de stora risker som är förenade med högaktivt
avfall och använt kärnbränsle, måste mycket starka säkerhetskrav ställas på den
slutUga förvaringen av det. Det gäller härvid krav på såväl hur avfallet
hanleras som var det förvaras. Utgångspunkten måste vara att det högaktiva
avfallet från upparbetning och det använda kärnbränslet som inle har
upparbetats skall hållas åtskilt från allt liv. I de beskrivningar som
reaktorns innehavare har att lämna måste ingående och omfattande uppgifter ges
för bedömning av säkerheten. Det räcker således inte med att översiktliga
planer och skisser presenteras. Det bör därutöver konkret anges i vilken form
avfallet eller det använda kärnbränslet avses bli förvarat, hur
förvaringsplatsen avses bli ordnad, hur transporterna av del använda
kärnbränslet eller avfallet avses ske och i övrigt vad som behövs för atl bedöma
om den föreslagna slutiiga förvaringen kan anses helt säker och möjlig att utföra.
Häri ligger i första hand att förvaringen kan uppfylla de krav som ställs från slrålskyddssynpunkt
och som syftar till skydd mot strålnings-skador. Förvaringsplatsen skall kunna
anordnas så att avfallet eller det använda kärnbränslet isoleras för så lång
tid som behövs för att aktiviteten skall ha minskat till ofarlig nivå. Vid
bedömningen måste även beaktas risken för att avfallet eller det använda
kärnbränslet sprids till biosfären genom naturliga processer, olyckshändelser
eller krigshandlingar. Det fordras inte att en förvaringsplats är färdigställd
när tillståndsfrågan prövas.
Skulle
det visa sig att den slutliga förvaringen av högaktivt avfall eller använt,
inte upparbetat kärnbränsle ändock inte kan anses helt säker och avfallet
eller det använda kärnbränslet kan hänföras till viss reaktor, kan fråga
uppkomma om driften av reaktorn bör fortsättas el-
Prop. 1976/77: 53 25
ler
avbrytas i avvaktan på att problemen med den slutliga förvaringen löses. Det
kan härVid bli aktuellt att ställa upp viUkor för fortsatt drift enligt
atomenergilagen.
Om
fordringarna enhgt denna paragraf inte är uppfyllda och tillstånd därför
vägras, får kärnreaktorn inte tas i drift. Att reaktorns innehavare härvid kan
vara berättigad till ersättning följer av 3 §.
3
§
I
paragrafen lämnas föreskrifter om ersättning som innebär att reaktorinnehavare
är berättigad till ersättning av staten för de kostnader som har lagts ner före
lagens ikraftträdande. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen.
Enligt
första stycket är reaktorinnehavaren berättigad till ersättning av staten dels
när tUlstånd all ta kärnreaktor i drift vägras, dels när lagen i annat fall
föranleder att tillstånd enhgt atomenergilagen inte kan utnyttjas. Med det
senast sagda avses det fallet att en reaktorinnehavare avbryter uppförandet
eller projekteringen av reaktorn på grund av att han bedömer atl de villkor som
föreskrivs i lagen inte kan uppfyllas och att därför meddelat tiUstånd enligt atomenerg;ilagen
inle vidare kan komma att utnyttjas, I ett sådant läge torde han sakna
anledning att söka tillstånd atl ta reaktorn i drift. I båda de nu nämnda
situationerna är reaktorns innehavare berättigad till ersättning för förlust tiU
följd av åtgärd som han har vidtagit före lagens ikraftträdande med anledning
av tillståndet enligt atomenergUagen. Formuleringen är hämtad från lagen (1974:
890) om vissa mineralfyndigheter och lagen (1966: 314) om kontinenlalsockeln.
I
princip är reaktorns innehavare sålunda berättigad till ersättning för de
kostnader som har lagts ner när lagen trädde i kraft. Hit hör inte bara
kostnader för reaktorn utan också sådana kostnader som hänför sig till turbin,
övrig utrustning och byggnader som ingår i kärnkraftblocket. Som ersättningsgilla
kostnader bör räknas också sådana kostnader som har uppstått efter lagens
ikraftträdande och som hänger samman med ansvaret för personal och för
behövliga avvecklingsåtgärder. Jag har i den allmänna motiveringen berört vilka
kostnader som bör beaktas och vilken hänsyn som bör tas till förändringar i
kostnadsläget. Från det värde som sålunda har beräknats skall självfallet dras
del värde som reaktorn kan ha i så att säga befintUgt skick, dvs. reaktorns
eller reaklordelarnas försäljnmgs- eller skrotvärde. Detsamma gäller turbin och
annan utrustning och byggnader som ingår i kärnkraftblocket. Utöver vad jag nu
har sagt utgår ersättning för andra förluster som uppkommer till följd av att
tillstånd har vägrats eller tillstånd enligt atomenergilagen inte kan
utnyttjas. Ersättning kan sålunda utgå för skadestånd som reaktorinnehavare
drar på sig genom att han tvingas bryta kontrakt med leverantörer eller genom
att han inte kan fullgöra gjorda
Prop. 1976/77: 53 26
åtaganden
att leverera elektrisk kraft. I linje med detta kan ersättning utgå för ökade
kostnader för alternativ produktion eller för anskaffande av ersättningskrafl
om därigenom ersättningsskyldigheten kan begränsas. Däremot får
reaktorinnehavaren själv bära förlusten av utebliven vinst, beräknad t. ex.
som skillnaden meUan produktionskostnad och intäkter av levererad kraft.
Paragrafens
andra stycke innehåller en föreskrift om jämkning av ersättningen.
Föreskriften tar som jag har framhållit i den allmänna motiveringen sikte på
att reaktorns innehavare har att söka begränsa förlusten. Underlåtenhet att
söka i rimlig mån begränsa förlust medför att ersättningen skall sättas ned.
Nedsättning kan komma i fråga t. ex. om reaktorns innehavare inte försöker
begränsa den skadeståndsskyldighet mot tredje man som kan uppkomma i samband
med annullering av kontrakt.
Utgångspunkten
för ersättningsberäkningen är alltid tidpunkten för lagens ikraftträdande.
Detta gäller såväl nedlagda kostnader som avvecklingskostnader. Särskilt i
fråga om de senare kan vissa svårigheter uppstå om arbetena har fortsatt någon tid
efter ikrafllrädandet och åtgärder exempelvis för atl annuUera kontrakt inte
har vidtagits omedelbart. Även i ett sådant fall har man att gå tillbaka till
tidpunkten för ikraftträdandet. Kostnader som kunnat undvikas om avveckling
hade skett omedelbart ersätts inle enhgt 3 §. Reaktorinnehavaren är här hänvisad
lill den prövning som kan ske i särskild ordning.
Efter
denna lags ikraftträdande får som jag har berört i den allmänna motiveringen
förutsättningarna för verksamheten anses ha i viss mån ändrats. Det har då
blivit klart att krav ställs på innehavaren av en kärnreaktor att det använda
kärnbränslet från reaktorn skall kunna las om hand på ett betryggande sätt och atl
reaktorinnehavaren bär ansvaret härför. En jämförbar situation uppstår om nya
villkor ställs upp eller tillstånd återkaUas enligt atomenergilagen utan att tillståndshavaren
har gjort sig skyldig till försummelse. Någon generell regel om ersättning för
förlust som har uppstått till följd av åtgärd som har vidtagits efter lagens
ikraftträdande har därför inte ställts upp 'i lagen. Fråga om ersättning för
sådana kostnader får prövas särskilt. Därvid bör de riktUnjer som jag tidigare
har angivit för prövningen av ersättningsfrågorna i förekommande faU kunna
vara vägledande. Vad jag nu har sagt om ersättningsfrågan blir tUlämpligt också
när kostnader uppslår genom alt idrifttagningen av en reaktor försenas tdl
följd av prövning enligt lagen.
Finner
reaktorinnehavare att meddelat tillstånd enligt atomenergilagen inte kan
utnyttjas tiU följd av denna lag, Ugger det i sakens natur att innehavaren
omedelbart anmäler detla till regeringen. Någon föreskrifl härom är inte
behövlig.
Prop. 1976/77: 53 27
4 S
Paragrafen
innehåller föreskrifter om straffansvar för den som med uppsåt eller av oaktsamhet
tar kärnreaktor i drift utan att ha behövligt tillstånd till det enligt 2 §.
Påföljden fängelse i högst två år gäller enligt atomenergilagen för grova brott
mot tillståndsskyldigheten enligt 1 och 2 §§ den lagen och mot villkor som har
meddelats med stöd av 4 § nämnda lag. Samma påföljd föreskrivs i denna
paragraf. Om kärnreaktor tas i drift utan tillstånd, är detta vanligtvis av Uka
allvarlig beskaffenhet som brott mot nyss nämnda föreskrifter i atomenerg'ilagen.
Övergångsbestämmelser
Den
nya lagen skall enligt första stycket träda i kraft två veckor efter del att
den har uikommit i Svensk författningssamling.
Om
ansökan om slutiigt godkännande av kärnreaktor redan hade ingivits till
statens kärnkraftinspektion när regeringsförklaring avgavs av den tillträdande
regeringen den 8 oktober 1976 men då ännu inte hade tagits i drift, gäller
särskilda regler för den reaktorn. Frågan har tidigare berörts i den allmänna
motiveringen. Som jag där har uttalat bör särskilt tillstånd inte krävas innan
reaktorn tas i drift. Detta innebär att, om kärnbränsle inle har tillförts
reaktorn vid denna lags ikraftträdande, reaktorn får tas i drift utan hinder av
2 §.
Fråga
om tillstånd till fortsatt drifl skall prövas av regeringen under år 1977. Det
föreskrivs därför att reaktorn inle får drivas efter utgången av detta år utan
särskilt tillstånd av regeringen. Reaktorinnehavaren måste ges skälig tid att
ställa sig till efterrättelse de krav som följer av denna lag. Tidsskäl
motiverar vidare att kraven på meddelande av tillstånd utformas så atl kärnreaktorns
innehavare har att förete avtal om upparbetning av använt kärnbränsle eller, om
upparbetning ej avses ske, att visa att hanteringen av det använda, ej
upparbetade kärnbränslet kan ske på ett säkert sätt. Kärnreaktorns innehavare
skall fullgöra vad som sålunda ankommer på honom före den 1 oktober 1977. Någon
ändring beträffande de övriga tillstånd som krävs i fråga om reaktorn är
självfallet inte avsedd.
Om reaklorinnehavaren
inte begär tillstånd eller om tillstånd vägras, får reaktorn inte drivas dfter
utgången av år 1977 eller den tidpunkt efter utgången av september 1977 som
regeringen bestämmer. Vid bestämmande av sådan tidpunkt bör reaktorinnehavaren
ges en från teknisk och ekonomisk synpunkt rimUg tid för avställning av
reaktorn.
Före
lagens ikraftträdande krävs självfallet inte något särskUt tillstånd för att
reaktor skall få tillföras kärnbränsle. Har ansökan om slutiigt godkännande av
reaktor getts in före den 8 oktober 1976 och har reaktorn tagils i drift efter
nämnda dag men före ikraftträdandet gäller enligl sista punkten i andra
stycket att reaktorn inte får drivas utan sär-
Prop. 1976/77: 53 28
skilt
tillstånd efter utgången av år 1977 eller den tidpunkt efter utgången av
september 1977 som regeringen bestämmer. Fallet jämställs även i övrigt med det
förut berörda. Tillstånd alt driva reaktorn får således meddelas endast om
reaktorns innehavare före utgången av september 1977 har företett avtal som på etl
betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle
eller har visat att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske på
elt säkert sätt.
I
fråga om båda de nu nämnda fallen gäller enligt tredje stycket att 3 § om
ersättning och 4 § om straff äger molsvarande tillämpning.
Bestämmelserna
i fjärde stycket syftar på det faUet att innehavare av reaktor som avses i
andra stycket inte ansöker om tillstånd att driva reaktorn efler utgången av år
1977 eller alt sådant tillstånd vägras. Innehavaren är därmed inte betagen möjUgheten
att senare ta reaktorn i drift. Om han önskar göra det gäller emellertid de
villkor som ställs upp i 2 § fulll ut. Delta innebär bl. a. atl också kraven på
en helt säker slutlig förvaring av avfall eller använt kärnbränsle måste vara
uppfyllda. Har reaktorn inte tillförts kärnbränsle gäller 24 §§ enligt sin lydelse.
Har reaktorn tillförts kärnbränsle före lagens ikraftträdande eller med
tillämpning av bestämmelserna i andra stycket krävs särskilt tiUstånd av
regeringen för alt reaktorn skall få drivas. Bestämmelserna i 3 § om ersättning
och i 4 § om straff äger då motsvarande tillämpning. Bestämmelserna i fjärde
stycket har utformats i enUghet med det sagda.
9
Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget tiU lag om särskilt
tillstånd för att få ta kärnreaktor i drift.
10
Beslut
Regeringen
beslutat" i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1976/77: 53 29
Bilaga
Det remitterade förslaget
Förslag
till
Lag
om särskilt tillstånd för att få ta kärnreaktor i drift
Härigenom
föreskrives följande.
1
§ Denna lag gäller sådan
anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnreaktor) för vilken har meddelats
tillstånd som avses i 2 § atomenergilagen (1956: 306) före ikraftträdandet av
denna lag och som ej har tillförts kärnbränsle så atl en självunderhållande kärnklyvningsreaktion
har kunnat ske.
2
§ Kärnreaktor som avses i 1 §
får ej utan särskilt tillstånd tillföras kärnbränsle så atl en
självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan ske.
Fråga
om tillstånd som avses i första stycket prövas av regeringen. Tillstånd får
meddelas endast om reaktorns innehavare
1. har företett avtal som på ett betryggande sätt
tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och
var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna
högaktiva avfallet kan ske eller
2. har visat hur och var en helt säker slutlig
förvaring av ej upparbetat kärnbränsle kan ske.
Regeringen
får utan hinder av vad som föreskrives i första stycket meddela särskilda föreskrifter
om reaktorns utnyttjande i avbidan på att tillståndsfrågan avgöres.
3 §
Vägras tillstånd som avses i 2 § eller föranleder denna lag i annat
fall att tillstånd enhgt 2 § atomenergilagen (1956: 306) ej kan utnyttjas,
är kärnreaktorns innehavare berättigad till ersättning av staten för för
lust till följd av åtgärd som han har vidtagit före lagens ikraftträdande
med anledning av tillstånd som avses i 2 § atomenergilagen.
Försummar
kärnreaktorns innehavare att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin
förlust, sättes ersättningen ned i motsvarande mån.
4 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § första
stycket dömes till fängelse i högst två år.
Denna
lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Bestämmelserna
i 2 § gäller ej kärnreaktor, för vilken ansökan om slutligt godkännande har
ingivits till statens kärnkraftinspektion före den 8 oktober 1976 och som vid
ikraftträdandet av denna lag ej har
4
Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 53
Prop. 1976/77: 53 30
tillförts
kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion har kunnat ske.
Sådan reaktor får dock ej utan särskUt tillstånd av regeringen drivas efter
utgången av år 1977 eller den tidpunkt efter utgången av september 1977 som
regeringen beslämmer. Tillstånd får meddelas endast om reaktorns innehavare
före utgången av september 1977 har företett avtal som på ett betryggande sätt
tillgodoser behovet av upparbetning av använt kämbränsle eller har visat att
hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske på ett säkert sätt.
Vad som nu har sagts om särskilt tillstårid av regeringen gäUer även kärnreaktor
för vilken ansökan som fömt sagts har ingivits före den 8 oktober 1976 och som
efter nämnda dag men före ikraftträdandet av denna lag har tillförts
kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion har kunnat Ske.
Bestämmelserna
i 3 och 4 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om reaktor och tillstånd som
avses i andra stycket.
Meddelas
ej tillstånd enligt andra stycket gäller 24 §§. Har reaktorn tUlförts
kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan ske skall
dock gälla att den ej får drivas utan särskilt tiUstånd av regeringen och
skall 3 och 4 §§ äga motsvarande tillämpning.
Prop. 1976/77: 53 31
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1976-12-21
Närvarande:
F. d. justitierådet Edling, regeringsrådet Nordlund samt justitieråden Ulveson
och Erik Nyman.
Enligt
lagrådet den 3 december 1976 tUIhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 2 december 1976 har regeringen på hemställan av
statsrådet Johansson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag tiU lag
om särskUt tillstånd för att få ta kärnreaktor i drift.
Förslaget,
som finns bilagt detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Staffan Laurén.
Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:
I
atomenergilagen meddelas generella regler, som är avsedda att ge möjligheter
till erforderUg kontroll och tillsyn över verksamheten på kärnenergiområdet. KontroUen
bygger på tUlståndstvång. Enligt lagen överlämnas det åt regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer att ge tillstånd till uppförande, innehav
och drift av kärnreaktor samt att vid tiUståndsgivningen och under tillstånds gUtighetstid
uppställa de villkor som behövs av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt.
Under vissa förutsättningar kan tUlstånd även återkallas. Reglerna har byggts
upp så, att tUlståndsgivningen fortlöpande skall kunna anpassas efter
statsmaktemas målsättning för det fortsatta kärnenergi-arbetet och efter de
resultat som den tekniska och vetenskapliga utvecklingen kan komma att
frambringa (se prop. 1956: 178 s. 21).
Det
remitterade lagförslaget innebär, att vid sidan av atomenergilagen skulle
genomföras en reglering av speciellt slag beträffande vissa av de tolv kärnreaktorer
som regeringen enUgt atomenergilagen har meddelat tUlstånd till. Fem reaktorer,
som har tagits i drift under åren 19721975 (Oskarshamn 1 och 2, Ringhals 1 och
2 samt Barsebäck 1), berörs över huvud taget inte av regleringen. Beträffande
en reaktor, som är färdigställd men ännu inte torde ha tagits i drift
(Barsebäck 2), föreslås särskUda regler, inskrivna i lagförslagets
övergångsbestämmelser. Förslagets huvudregler blir alltså omedelbart
tillämpliga blott på sex reaktorer, som inte har tagits i drift men som är
under byggnad eller beställda (Ringhals 3 och 4, Forsmark 1, 2 och 3 samt
Oskarshamn 3).
Prop. 1976/77: 53 32
Och
om regeringen framdeles skulle meddela tillstånd för ytterligare någon reaktor,
kommer denna inte att omfattas av bestämmelserna.
Förslaget
är i väsentliga delar gmndat på politiska och tekniskt-vetenskapliga
överväganden. Det inrymmer emellertid också rättsliga och lagtekniska problem
av komplicerad natur.
Såsom
framhållits lämnar atomenergilagen långtgående möjligheter för regeringen att
föreskriva villkor för att kärnreaktor, till vilken tillstånd har lämnats
enligt lagen, skall få tas i drift. Också sådana villkor rörande hanteringen av
använt kärnbränsle som det remitterade lagförslaget uppställer hade
regeringen, på säll föredragande statsrådet påpekar, kunnat föreskriva
beträffande varje särskild reaktor redan med stöd av atomenergilagen. Den
föreslagna lagen tillför alltså inle regeringen några nya handlingsmöjligheter
men binder regeringen vid att ej låta vissa kärnreaktorer tas i drift utan att
särskilda, på förhand angivna villkor beträffande avfallshanteringen är
uppfyllda. Men även om innehavaren av en reaktor kan anses ha uppfyllt
villkoren och får regeringens särskilda tillstånd alt ta reaktorn i drift,
kvarstår regeringens möjligheler att med stöd av atomenergUagen föreskriva
andra vUlkor eller i sista hand dra in meddelat tillstånd. Den föreslagna lagen
innefattar alltså i vad angår villkorsreglerna en mycket speciell reglering,
som från rättslig synpunkt har ganska begränsad räckvidd. Från sådan synpunkt
är ersättningsreglerna av större betydelse. Dessa innebär att, om den nya
lagstiftningen föranleder att tillstånd enligt atomenergilagen ej kan
utnyttjas, reaktorns innehavare är berättigad till ersättning av staten för
förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före lagstiftningens
ikraftträdande. För åtgärder därefter föreligger däremot inte någon lagfäst
rätt till ersättning, men i remissen förutsätts, att ersättning även härför
skall kunna utgå i viss utsträckning efter vad som kan anses skäligt. Genom
denna anknytning till ikraftträdandet ställs reaktorns innehavare redan vid en
tidpunkt, då måhända ännu inte kan bedömas om eller när säkerhetsproblemen med avfaUshanteringen
kan lösas, inför valet att omedelbart lägga ned arbetet med reaktorns färdigställande
med rätt till ersättnmg för alla sina kostnader eller att fortsätta arbetet i
hopp om att tekniken skall utvecklas så att tillstånd senare skall kunna
erhållas. Med hänsyn härtill är det tillfredsställande, att även om någon rätt
till ersättning för åtgärder efter ikraftträdandet inte lagfästs, möjlighet
till sådan ersättning dock skall föreligga efter prövning i det särskilda
fallet.
Enligt
vedertagen uppfattning som bekräftas i regeringsformens motiv (se prop. 1973:
90 s. 203 f) ligger i själva lagbegreppet, att en lag måste vara generellt
utformad. Detta krav har man i det remitterade lagförslaget tydligen ansett
uppfyllt genom att de kärnreaktorer som avses i lagens oUka bestämmelser har
betecknats genom omskrivning i generella termer. Det kan emellertid
ifrågasättas, om kravet på
Prop. 1976/77: 53 33
generell
utformning verkligen är tillgodosett, när lagen enligt förslaget inte blir tiUämplig
i fråga om kärnreaktor tUl vUken möjligen tillstånd framdeles kan komma att
lämnas. Även bortsett från denna formella synpunkt talar enligt lagrådets
uppfattning skäl för alt lagen bör omfatta också del fallet. SkuUe ett nytt
tillstånd meddelas, bör redan på grund av lag samma vUlkor gäUa för den tiUkommande
reaktorn som för övriga. Lagrådet förordar därför en ulvidgning av förslaget på
denna punkt. Härtill återkommer lagrådet under 1 § i förslaget.
En
lagteknisk fråga som omedelbart inställer sig är, om inle de föreslagna
reglerna om vUlkor för hantering av använt kämbränsle hade bort skrivas in i
atomenergilagen. För en sådan lösning synes tala, att villkor av det slag det
här gäUer såsom förut berörts i och för sig kan meddelas redan med stöd av
atomenergilagens bestämmelser. Om reglema placerades i atomenergilagen, borde
det vidare vara möjligt att klarare uttrycka hur de skall förhålla sig till
lagens övriga bestämmelser. Emellertid finns det också skäl som talar i en
annan riktning. Med de lösningar i sak som remissen innebär skulle det bli
nödvändigt att förse vissa av atomenergilagens regler med komplicerade
undantagsbestämmelser. Det skulle vidare svårligen låta sig göra att arbeta in
de föreslagna ersättningsreglerna i atomenergilagen. Och om man under alla
omständigheter måste placera ersättningsbestämmelsema i en särskUd lag, kan
detta sägas vara ett starkt skäl för alt dit hänföra även vill-korsreglema.
Lagrådet anser därför, att tekniken att meddela de nya reglerna i en särskild
lag bör godtas.
De
särskilda övergångsbestämmelserna beträffande reaktor, för vUken ansökan om
slutligt godkännande har ingivits till kämkraftinspektionen före den 8 oktober
1976 (Barsebäck 2), är ganska svåra alt genomtränga. Enligt lagrådets mening
skulle de bli lättare att förstå, om de utformades inte som undantag från
lagens regler om annan reaktor utan som självständiga stadganden vid sidan av
dessa; härigenom skulle bl. a. vinnas att straff- och
ersättningsbestämmelserna kunde göras direkt tillämpliga på det fall att tUlstånd
ej meddelats för sådan reaktor. Lagrådet förordar en sådan ändring av
systemaliken, att i en ny paragraf, betecknad 3 §, upptas uttömmande regler om
sådan reaktor, medan 2 § i följd härav inskränks att gälla reaktor, för vUken
ansökan om slutligt godkännande ej har ingivits till kämkraftinspektionen före
den 8 oktober 1976.
Rubriken
till det remitterade lagförslaget täcker inte det fallet att den i övergångsbestämmelsema
åsyftade kärnreaktorn har tagits i drift, när lagen träder i kraft. Om den av
lagrådet förordade ändringen av systematiken genomförs, blir detta förhållande
ännu mer framträdande. Såsom anförts i remissen består uppförande, idrifttagning
och drift av en kämreaktor av en mångfald olika etapper eller skeden, som
tillsammans bildar en fortlöpande process. Den nu föreslagna regleringen
Prop. 1976/77: 53 34
knyter
i huvudsak an tUI ett moment i denna process, nämligen tillförseln av
kärnbränsle. Det vore en fördel, om detta återspeglades i lagens rubrik, som då
lämpligen kunde lyda: "Lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor
kärnbränsle, m. m."
Belräffande
de särskilda lagbestämmelsema i förslaget får lagrådet anföra följande.
1 §
Såsom
anförts inledningsvis bör lagen utformas så, att den i princip omfattar även kärnreaktor,
för vUken tiUstånd enligt atomenergilagen kan komma att meddelas efter lagens
ikraftträdande. Begränsningen i 1 § lill tillstånd som har meddelats "före
ikraftträdandet av denna lag" bör därför utgå.
Enligt
förslaget äger lagen inte tillämpning på kärnreaktor, som har tillförts kämbränsle
före lagens ikraftträdande. Detta gäller emellertid inte fullt ut. I övergångsbestämmelsema
till lagen intas nämligen särskilda regler beträffande kämreaktor, för vilken
ansökan om slutligt godkännande har ingivits till statens kärnkraftinspektion
före den 8 oktober 1976, och dessa regler tar sikte även på det fallet att
reaktorn tillförts kämbränsle i tiden mellan den 8 oktober 1976 och ikraftträdandet.
Den tidpunkt, före vilken en reaktor skall ha tillförts kämbränsle för alt den
skall vara undantagen från lagstiftningen, är alltså den 8 oktober 1976 och
icke ikraftträdandet. Paragrafen bör jämkas i enlighet härmed.
I 2
§ används såsom beskrivning av vad som kräver särskilt tillstånd, att kärnreaktor
tillförs kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan
ske. Motsvarande beskrivning återfinns i 1 § och i övergångsbestämmelsema.
Upprepningarna är tyngande på lagtexten. Av denna bör vidare framgå, att
särskilt tillstånd såsom anges i motiven endast krävs, när reaktorn första
gången skall tillföras kämbränsle. Lagrådet föreslår, att i 1 § upptas en
begreppsbestämning som tillgodoser dessa synpunkter.
I
enlighet med det anförda kan 1 § förslagsvis ges följande lydelse: "Denna
lag gäller anläggning för utvinning av kämenergi (kärnreaktor), för vilken
har meddelats tiUstånd enligt 2 § atomenergUagen (1956: 306) och vilken ej
har tillförts kärabränsle före den 8 oktober 1976.
Med
att kärnreaktor tUlfÖres kärnbränsle förstås i denna lag, att reaktorn första
gången tillföres kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion
kan ske."
Prop. 1976/77: 53 35
2 §
Som
fömtsättning för att särskilt tiUstånd att tUlföra kärnbränsle skall få
meddelas anges i det i paragrafen upptagna första altemativet bl. a., att
reaktorns innehavare skall ha företett avtal som på ett betryggande sätt
tillgodoser behovet av upparbetning av använt kämbränsle. Ordalagen ger mer
intryck av att gälla bränsleförsörjningen än bemästrandet av säkerhetsproblemen
beträffande det använda bränslet. Att avtalet på ett betryggande sätt skall
tillgodose behovet av upparbetning synes enligt motiven skola innebära, att
allt i reaktorn använt kämbränsle skall kunna behandlas på detla sätt, låt
vara att avtalet inte behöver täcka reaktorns hela drifttid. Det fallet har
inte berörts att reaktorinnehavaren för en del av det använda kärnbränslet
löser säkerhetsproblemen enligt alternaliv 1 och för återstoden enligt
alternativ 2. Skäl synes dock saknas att inte tillåta en sådan kombination.
När
det gäller den slutliga förvaringen av det vid upparbetningen erhållna
högaktiva avfallet eller det använda, ej upparbetade kärnbränslet ställs kravel
att förvaringen skall vara "helt säker". Meningen härmed synes vara
att understryka att förvaringen skall vara säker mot alla tänkbara skaderisker.
I lagförslaget anges på annat ställe, alt hanteringen av använt, ej upparbetat
kärnbränsle skall kunna ske på ett "säkert" sätt. Den sålunda gjorda
graderingen av ordet säker, som språkligt är tvivelaktig, kan vålla
tolkningsproblem.
Innebörden
av paragrafens tredje stycke synes vara att regeringen i visst fall får medge,
att reaktorn tiUförs kärnbränsle trots att villkoren för tillstånd härtill inte
har uppfyllts. En sådan regel strider mot lagens syfte att nya kärnreaktorer
inte får tillföras kärnbränsle innan säkerhetsproblemen är lösta. Det kan för
övrigt ifrågasättas, om något verkligt behov finns av undantagssladgandet.
Enligt lagrådets mening bör stadgandet utgå.
Såsom
lagrådet tidigare har anfört torde i en ny paragraf, betecknad
3 §, böra upptas regler,
motsvarande föreskrifterna i förslagets över
gångsbestämmelser beträffande reaktor, för vUken ansökan om slutiigt
godkännande har ingivits till kämkraftinspektionen före den 8 oktober
1976. Varken av lagtexten eller föredragande statsrådets uttalanden
framgår klart, vUka bestämmelser som är att tiUämpa för det fall att
sådan reaktor inte har tiUförts kärnbränsle före utgången av år 1977
eller den dag efter utgången av september 1977 som regeringen be
stämmer. Om meningen är att de mildare villkoren för tillstånd alt där
efter tillföra kärnbränsle då skall gälla, torde den nya 3 § kunna ges
följande lydelse:
"Har
ansökan om slutligt godkännande beträffande kärnreaktorn ingivits till statens
kärnkraftinspektion före den 8 oktober 1976, får reaktom efter utgången av år
1977 eller den dag efter utgången av septem-
Prop. 1976/77: 53 36
ber
1977 som regeringen bestämmer ej tillföras kämbränsle eller, om så har skett,
drivas ulan särskUt tillstånd av regeringen.
Tillstånd
får meddelas, om reaktorns innehavare före utgången av september 1977
1.
har förelett avtal, som på etl
betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle,
eller
2.
har visat, att hanteringen av
använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske på ett säkert sätt.
Meddelas
ej tillstånd enligt vad nu har sagts, får tiUstånd meddelas endast om reaktorns
innehavare fullgör vad som föreskrives i 2 § för erhållande av där avsett
tillstånd."
3 §
De
i denna paragraf upptagna ersättningsreglerna har ganska utförUgt motiverats i
remissen, även i fråga om detaljer. Utan att ta ställning till de olika
behandlade lolkningsspörsmålen vill lagrådet understryka, att ledning vid lillämpning
av de föreslagna reglerna får sökas också i allmänna ersättningsrättsliga
principer, särskilt på skadeståndsrättens område. Det är alltså t. ex.
självklart, att man vid prövning av frågor om en förlust har uppkommit tiU
följd av viss åtgärd har att tiUämpa de allmänna principerna för orsaks- och adekvansbedömning.
TUI slut får det ankomma på rättstUlämpningen att med ledning av motivuttalanden
och allmänna rättsgrundsatser pröva de ersättningsfrågor som kan uppkomma.
I
remissen berörs inte de problem som uppkommer för en kärn-kraflanläggnings
kreditgivare på grund av den nya lagen. Vanliga regler med syfte att tillgodose
kreditgivare med säkerhet i viss egendom kan inte göras tillämpliga, eftersom
fråga är om ersättning för anläggnings-havarens förlust och ej om ersättning
för att själva egendomen har tagits i anspråk eller skadats. Om det anses
nödvändigt att säkerställa att kreditgivare får del i utgående
ersättningsbelopp, fordras alltså en reglering av speciellt slag; en sådan
kräver närmare utredning.
Den
i paragrafens andra stycke upptagna regeln ansluter sig till den i rätispraxis
tillämpade principen att en skadelidande har skyldighet att söka begränsa sin
förlust och måste vara aktivt verksam i detla syfte. Någon erinran mot att
principen här direkt uttalas i lagtexten bör enUgt lagrådets mening ej resas
(jfr SOU 1976: 66 s. 161).
Enligt
den av lagrådet förordade systematiken bör förevarande paragraf betecknas 4 §
och uppta hänvisning även till 3 §.
4 §
Enligt
det föreslagna stadgandet straffas både den som uppsåtligen och den som av oaktsamhet
bryter mot lagens bestämmelser. Påföljden har bestämts till fängelse i högst
två år. Detta innebär att fängelse blir
Prop. 1976/77: 53 37
straffminimum
även i oaktsamhelsfall. Enligt lagrådets mening ger detta anledning till
betänkligheter. Lagrådet föreslår därför att, om inte oaktsamhetsbrott undantas,
böler införs i straffskalan.
Den
av lagrådet förordade systematiken med en ny 3 § får som konsekvens att
förevarande paragraf bör betecknas som 5 § och omredigeras så att den
straffbelägger även brott mot 3 § första stycket.
Övergångsbestämmelserna
Med
den av lagrådet förordade systematiken bortfaller behovet av särskilda
övergångsbestämmelser.
Prop. 1976/77: 53 38
Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1976-12-30
Närvarande:
statsministem FäUdui, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson,
Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenslam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Johansson
Proposition med förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kämreaktor
kämbränsle, m. m.
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrandei över förslag tiU lag om särskilt tillstånd för att
få ta kärnreaktor i drift. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande m. m.
och anför.
I
aUt väsentligt har lagrådet godtagit de sakliga lösningar som förslaget
innebär liksom tekniken att meddela de nya reglerna i en särskild lag.
Lagrådets påpekanden är av övervägande lagteknisk och redaktionell natur. De
förslag till ändringar som lagrådet lägger fram finner jag i huvudsak vara
välgrundade. Jag godtar sålunda i stort vad lagrådet har föreslagit. På en
punkt har jag en annan uppfattning än lagrådet. På ytterligare några punkler
vill jag något kommentera lagrådels yttrande.
Lagrådet
ifrågasätter om kravet att en lag skall vara generellt utformad verkligen är
tillgodosett i fråga om det remitterade förslaget, när lagen inte blir tUlämplig
i fråga om kämreaktor tUl vilken möjligen tiUstånd framdeles kan komma att
lämnas. Enligt min mening är emellertid i det remitterade förslaget kravet på
generell utformning av lagen uppfyllt. Av förarbetena tiU regeringsformen
framgår (prop. 1973: 90 s. 203204) sålunda bl. a. att detta krav anses uppfyUt
om lagen avser en i allmänna termer bestämd krets av personer.
Även
bortsett från den nu behandlade formella frågan talar enligt lagrådets
uppfattning skäl för att lagen bör omfatta också eventuellt tillkommande
reaktorer, eftersom redan på grund av lag samma villkor bör gälla för den
tillkommande reaktorn som för övriga. För min del vill
»
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 2 december 1976.
Prop. 1976/77: 53 39
jag
framhålla alt den föreslagna lagen syftar till att reglera särskilda frågor som
hänger samman med att redan givna tiUstånd inte har förbundits med villkor som
tar sikte på hanteringen av det använda kärnbränslet. Regleringen bör inte
göras mera omfattande än som motiveras av lagens syfte. Jag anser därför alt tiUämpningsområdet
inte bör utvidgas i enUghet med vad lagrådet har föreslagit. Skulle tillstånd
enligt atomenergilagen framdeles komma att lämnas i fråga om kämreaktor bör enligl
min mening direkt i tillståndet föreskrivas villkor som svarar mol dem som har
tagits upp i förslaget.
2 §
Som
förutsättning för särskilt tiUstånd att tillföra kärnbränsle anges i det i
paragrafen upptagna första alternativet bl. a. att reaktoms innehavare skall
ha företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning
av använt kärnbränsle. Enligt lagrådet ger ordalagen mer intryck av att gälla
bränsleförsörjningen än bemästrandet av säkerhetsproblemen beträffande det
använda bränslet. Uttrycket skall givetvis förstås mot bakgrunden av lagens
allmänna syfte att tillgodose säkerhetsaspekterna. EnUgt min mening behöver
någon tvekan inte uppstå på denna punkt.
Lagrådet
påpekar vidare att det fallet inte har berörts att reaktorinnehavaren för en
del av det använda kärnbränslet löser säkerhetsproblemen enligt alternativ 1
och för återstoden enligt alternativ 2. Jag delar lagrådets mening att skäl
saknas att inte tillåta en dylik kombination. Lagtexten motsäger inte en sådan
tillämpning.
När
det gäller den slutliga förvaringen av det vid upparbetningen erhållna
högaktiva avfallet eller det använda, ej upparbetade kärnbränslet ställs
kravet att förvaringen skall vara "helt säker". I övergångsbestämmelserna
anges att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle skall kunna ske på elt
"säkert" sätt. För undvikande av tolkningsproblem förordar jag att
uttrycken "helt säker" resp. "helt säkert sätt" används.
Enligt
tredje stycket i det remitterade förslaget fick regeringen i visst fall medge,
att reaktorn tillfördes kämbränsle trots att villkoren härför inte hade
uppfyllts. Som lagrådet har föreslagit bör stadgandet utgå.
3 §
Lagrådet
berör de problem som uppkommer för en kärnkraftan läggnings kreditgivare på
grund av den nya lagen. Denna fråga har tagits upp också i en skrivelse från AUmänna
pensionsfonden, första, andra och tredje fondstyrelserna. Jag räknar för min
del med att eventuella ersättningsfrågor kommer att lösas genom
överenskommelse. Staten kan härvid genom vUlkor se tUI att borgenärernas
intressen bhr tillgodosedda. Vid en domstolsprövning saknar domstolen möjlighet
att
Prop. 1976/77: 53 40
förordna
om nedsättning av utdömda ersättningsbelopp. Som lagrådet har anfört fordras
för att säkerställa att kreditgivare får del i utgående ersättningsbelopp en
reglering av speciellt slag. En sådan kräver närmare utredning. För egen del
bedömer jag att en reglering av detta slag kan undvaras.
Jag vUl
här även nämna atl Svenska Byggnadsarbetareförbundet, med anledning av
lagrådsremissen, har tagit upp frågan om de ekonomiska konsekvensema av den
föreslagna lagens tUlämpning för de anställda vid kärnkraftverken. Förbundet
hemställer att regeringen utfäster sig atl ge de anställda full ekonomisk gottgörelse
för förluster som de kan komma att drabbas av vid en eventuell avveckling, hell
eUer delvis, av kärnkraften. Sveriges Civilingenjörsförbund har tidigare fört
fram liknande önskemål i mera genereU form. Förbundet har således hemställt om
garantier för att anställda inte personligen skall behöva bära alla kostnader
och olägenheter som följer av en snabbt omlagd energipolitik.
Jag
vill påpeka att ersättningsreglerna i lagförslaget innebär lagfäst rätt för
reaktorinnehavaren till ersättning för kostnader som har lagts ned före lagens
ikraftträdande. Som framhålls i den allmänna motiveringen för förslaget bör
vid beräkning av ersättningen hänsyn tas bl. a. till ansvaret för personal.
Kraftföretaget bör därigenom kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot de anslällda
vid en eventuell aweckling. För kostnader som hänför sig till tiden efter
lagens ikraftträdande bör ersättning till reaktorinnehavaren kunna ulgå efter
särskild prövning. Det ligger i sakens natur att särskild hänsyn därvid kommer
att tas till de anställdas intressen.
Den
föreslagna lagen kan få till följd att verksamheten i samband med vissa
kärnkraftverksprojekt minskar snabbare än förutsett såväl på byggnadsplatsen
som hos tillverkare av utrustning. De problem för de anställda som därvid kan
uppkomma är av liknande slag som då stora anläggningsprojekt färdigställs.
Samhället förfogar över bl. a. arbetsmarknadspolitiska medel för att lösa
sådana problem. Jag vill också erinra om att den energikommission, som jag med
stöd av regeringens bemyndigande den 22 december 1976 avser att tiUkalla inom
kort, enligt sina direktiv skall upprätta en plan för successiv avveckling av kärnkraften.
Därmed kommer det även alt föreligga ett bättre underlag för att bedöma behovet
av åtgärder för att lösa de omställningsproblem som en avveckling för med sig.
Jag vill vidare erinra om att kommissionen enligt direktiven skall ge förslag
till åtgärder som krävs för alt eventuellt behövliga anläggningar för
alternativ kraftproduktion snabbt skall kunna byggas.
4 §
Mot
lagrådets förslag att böter införs i straffskalan har jag inte något
att
erinra.
Prop. 1976/77: 53 41
Utöver
vad jag har anfört i det föregående bör vissa jämkningar vidtas.
Hemställan
Jag
hemställer atl regeringen föreslår riksdagen att antaga det av lagrådet
granskade förslaget till
lag
om särskilt tillstånd att tUlföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. med vidtagna
ändringar.
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har
lagt fram.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 760*41
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
37 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (27)
27 kopplingar i 15 dokument.
- SOU 2017:8 Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2017. Kärnavfallet - en fråga i ständig förändring s. 38 om s. 17 · s. 39 om s. 23 · s. 39 om s. 24 · s. 59 i texten
- SOU 2013:59 Ersättning vid rådighetsinskränkningar s. 87 om s. 17 i texten
- Prop. 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling s. 104 om s. 26 i texten
- Prop. 1990/91:40 om ändrade kapitaltäckningsregler med anledning av skattereformen, m.m. s. 44 i texten
- Prop. 1983/84:60 med förslag till ny lagstiftning på kärnenergiområdet s. 46 om s. 24 · s. 60 om s. 26 i texten
Doktrin (10)
10 kopplingar i 5 dokument.
- Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991 s. 169 om s. 19 · s. 169 om s. 32 · s. 286 om s. 36 · s. 289 om s. 36 · och 1 till i texten
- Bengtsson, 14 uppsatser 1983-1991, 1992 s. 101 om s. 25 · s. 101 om s. 26 i texten
- JT 1995/96 s. 689 s. 690 om s. 18 i texten
- Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 1, 1986 s. 125 om s. 19 i texten
- Westerlund, Naturvård och pågående markanvändning, 1980 s. 226 i texten