om upprustning av Göta kanal, m.m.
31 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 30 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:66, om upprustning av Göta kanal, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77: 66 Regeringens proposition
1976/77: 66
om
upprustning av Göta kanal, m. m.;
beslutad
den 3 mars 1977
Regeringen föreslår riksdagen alt antaga det
förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
BO
TURESSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen förklarar sig regeringen beredd att
svara för en snabb och genomgripande uppmstning av hela Göta kanal, såväl
västgöla- som öslgötaleden, till en beräknad kostnad av 45 milj. kr., under
förutsättning att en godtagbar överenskommelse kan träffas med de nuvarande
huvudmännen om den fortsatta driften av kanalen.
Frågan om en utbyggnad av västgötaleden för att
kunna tå emot större lastfartyg har behandlats av flera utredningar. I
propositionen konstateras att en utbyggnad i dagens läge har visat sig kräva
så slora resursinsatser, alt dessa, vid eri jämförelse med andra
investeringar, inte står i rimlig proportion till den samhällsekonomiska nytta
som utbyggnaden skulle ge.
Genom att i stället satsa på en upprustning viU
regeringen slå vakt om de värden som kanalen har som byggnadsminnesmärke och
turistled.
1 Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 66
Prop.
1976/77: 66 2
Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-03-03
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo,
Krönmark, Burenslam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Turesson
Proposition
om upprustning av Göta kanal, ni. m.
1
Inledning
Ar 1972 tillkallades en utredningsman, f. d.
landshövdingen Jarl Hjalmarson, för att uireda vissa frågor beträffande Göta
kanal. I febmari 1973 avlämnade han betänkandet (Ds K 1973: 1) Upprustning av
Göta kanal och i mars 1975 betänkandet (Ds K 1975: 3) Utredning om utbyggnad
av Göta kanals västgölaled. Yttranden över det sistnämnda betänkandet har
avgelts av överbefälhavaren, statens järnvägar, statens vägverk,
sjöfartsverket, lånenämnden för den mindre skeppsfarten, statskontoret,
riksrevisionsverket, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt
försvar, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Skaraborgs och Örebro län, Föreningen för inre vattenvägar, Göta kanalbolag,
Kusltankers intresseförening, Lantbrukarnas riksförbund, Näringslivets
trafikdelegalion, Rederiföreningen för mindre fartyg. Svenska hamnförbundet,
Svenska turistföreningen, Svenska turisttrafikförbundet, Svenska
åkeriförbundet, Sveriges redareförening och Vätterdelegationen.
Arbetsmarknadsstyrelsen har bilagt yttranden från
de fyra berörda länsarbetsnämnderna. Länsstyrelsen i Östergötlands län har
bilagt yttrande från Motala och ödeshögs kommuner samt från Östergötlands och
Södermanlands handelskammare, länsstyrelsen i Jönköpings län från länsarbetsnämnden
samt Jönköpings kommun, länsstyrelsen i Skaraborgs län från Skaraborgs
landsting, Hjo kommun. Karlsborgs kommun, Töreboda kommun, Marieslads kommun,
Gullspångs kommun. Näringslivskommittén i Skaraborgs län, Thunbolagel och
Vänerns hamnförbund och länsstyrelsen i Örebro län från Askersunds kommun,
Företagareföreningen, Örebro läns landsting och Handelskammarens
näringslivskommitté för Örebro län.
Prop. 1976/77: 66 3
2
Frågans tidigare behandling
Kanal
tr af iku t redn ingen
Kanaltrafikutredningen tillsattes år 1961 med
uppgift att göra en trafikekonomisk utredning om godstransporterna meUan
väner- och vät-terområdena samt västkusten. Vad gällde Göta kanals
västgötalinje hade utredningen tillgång till av Vätterdelegationen framtagna
beräkningar av kostnaden för olika utbyggnadsalternativ. Kostnaden för ett
alternativ som skulle medge passage av fartyg med en dödvikt om 1 500 ton på
ett djupgående av 4 m, beräknades tiU 130 milj. kr. i 1963 års penningvärde.
Till grund för sina kalkyler lade utredningen emellertid ett mera begränsat
utbyggnadsförslag som utarbetats inom utredningen. Förslaget syftade till att
göra kanalen tillgänglig för fartyg med en dödvikt upp till ca 1 000 ton.
Betydande besparingar bedömdes gå att göra genom enklare slusskonstruktioner m.
m. Investeringskostnaden uppskattades till 50 milj. kr. Utredningen fann trots
den lägre investeringskostnaden utbyggnaden inte företagsekonomiskt lönsam och
förordade i sitt betänkande (SOU 1967: 32) Vänerns och Vätterns förbindelse
med västerhavet enbart en modernisering av västgöla- och östgötalinjerna för
att Göta kanal skulle fylla funktionen som farled för turist- och småbåtstrafik.
1969
års riksdagsbehandling
I prop. 1969: 122 angående Vänerns och Vätterns
förbindelse ined västerhavet behandlades kanaltrafikutredningens belänkande.
Beträffande Göta kanals västgölaled fann föredragande departementschefen
utförda beräkningar visa att en utbyggnad inte skulle bli samhällsekonomiskt
lönsam. Departementschefen anförde vidare att kanalens framtida roll i
frilufts- och rekreationssammanhang från statens sida borde prioriteras och
prövas i större sammanhang och i anslutning till bedömningar av det totala
stödet till friluftsintressena.
Statsutskottet anförde i sitt utlåtande 1969: 178
med anledning av propositionen och i anslutning därtill väckta motioner
följande beträffande Göta kanals västgötadel:
"Det av utrednmgen och i propositionen
framlagda materialet synes onekligen ge vid handen att trafiken på kanalen
varken nu eller i framli den motiverar några irivesteringar från statens sida
för höjande av ledens kapacitet. Visst ytterligare material för bedömningen av
denna fråga har emellertid som motionärerna framhåller tiUkommit, varjämte vissa
av uiredningens bedömningar ur skilda synpunkter ansetts kunna ifrågasättas.
Frågan om täckningen av uppkommande investeringskostnader för kanalens
drivande enbart för turist- och nöjesbåtstrafik samt storleken av de utgifter
som torde bli ofrånkomliga även vid ett totalt nedläggande av kanaldriften har
inte heller närmare klarlagts. iDå viss oklarhet sålunda synes råda i nämnda
avseenden ävensorri beträffande
Prop.
1976/77: 66 4
utvecklingen
i stort av trafiken och dess fördelning på skilda transportmedel m. m. inom
närmast berörda områden fiimer ulskotlet det angeläget att en ytterligare
prövning av härmed sammanhängande frågor kommer lill stånd."
Riksdagen beslöt att som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört (rskr 1969: 388).
Sjöfartsverkets
utredning
I skrivelse den 20 mars 1970 uppdrog Kungl. Maj:t
åt sjöfartsverket att i samråd med statens vattenfallsverk se över
kanaltrafikutredningens förslag angående Göta kanal i enlighet med vad
statsutskottet anfört i sitt utlåtande.
Sjöfartsverket redovisade den 26 augusti 1971 sitt
uppdrag. Verket tog upp tre alternativa förslag tUl åtgärder, antingen
utbyggnad av Göta kanals västgötadel, iståndsättning av kanalen i sin helhet
som fritidsled eller nedläggning av kanaldriften.
Kostnadsberäkningarna för en utbyggnad av västgötadelen
grundade sjöfartsverket på en teknisk granskning av det i kanaltrafikutredningens
betänkande redovisade begränsade utbyggnadsalternativet. Kanalen förutsattes
bli tUlgänglig för fartyg med en största längd av 70 m, största bredd av 10 m
och ett djupgående av 3,8 m, motsvarande en lastförmåga av drygt 1 000 ton.
Vattendjupet i de grävda kanaldelarna skulle öka från 2,97 till 4,3 m och botlenbredden
fråri 14,26 till 18 m. Kanalens relativa standard förutsattes bli oförändrad.
Detta innebar att de största fartygen inle kunde hålla högre fart än tre knop
utan att få botlenkänning. Sjöfartsverket påpekade att några mera omfattande
grundundersökningar inte var gjorda.
Antalet slussar skulle minska från 21 till 7.
Lyflhöjderna, meUan 6,2 och 7,3 m, gjorde att de enkla konstruktioner som
kanaltrafikutredningen fömtsatt inte bedömdes tillräckliga. Av 17 vägbroar
berördes 15 av mer eller mindre omfattande ombyggnadsarbeten. Vägverket beräknade
broinvesleringarna lill 18; mUj. kr. Med hänsyn till de nya broarnas högre
standard borde enligt sjöfartsverket halva kostnaden falla på vägverket.
De
två järnvägsbroarna över leden måste byggas om. Skulle som kanaltrafikutredningen
fömtsatt trafUien kunna fortgå utan avbrott under perioden majseptember syntes
det vidare nödvändigt att bl. a. lägga samtliga nya slussar bredvid den
nuvarande kanalen. Kostnaderna för utbyggnaden beräknade sjöfartsverket till 90
milj. kr. i 1970 års penningvärde.
Vattenfallsverket
ansåg bl. a. att kanalstandarden borde förbättras så att fartygen kunde hålla
en fart av fem knop. Merkostnadema för de fördjupningar och breddningar som den
högre farten skulle kräva uppskattade sjöfartsverket till 15 milj. kr.
Prop.
1976/77: 66 5
Vid en investering om 90 milj. kr. blev den årliga
kostnaden inkl. drift och underhåll nära 10 milj. kr. Inkomstema beräknade
sjöfartsverket till 2 milj. kr., vilket betydde elt årligt underskott av ca 8
mUj. kr. Bibehölls östgötadelen för turist- och småbåtstrafik tillkom
kostnaderna för iståndsättning av denna del, ca 10 milj. kr., samt en årlig
underhållskostnad om 300 000 kr.
Alternativet med iståndsättning av hela Göta kanal
beräknades kosta totalt ca 19 milj. kr. Årskostnaderna, inkl. kapitalkostnader,
beräknade sjöfartsverket till drygt 3 milj. kr. Med avdrag för kanalavgifter
och avkastningen av kanalbolagets tillgångar blev underskottet knappt 2 milj. kr.
Alternativet nedläggning av driften av Göta kanal
beräknades kosta i återstäUningsarbeten mellan 1,5 och 2,5 milj. kr., beroende
på vilka estetiska krav som kom att ställas efter en nedläggning.
Enligt sjöfartsverkets bedömning var en utbyggnad
av västgötadelen klart olönsam. Verket förordade alternativet uppmstning och
fortsatt drift av kanalen i dess nuvarande utformning.
Utredning
om upprustning av Göta kanal
Kungl. Maj:t redovisade sitt ställningstagande lill
sjöfartsverkels utredning i en promemoria tilUiörig statsrådsprotokollet den
26 april 1972, varvid kommunikationsministern fick bemyndigande att tillkalla
en sakkunnig med uppgift att utreda vissa frågor beträffande Göta kanal. I promemorian
framhölls att samhäUeliga intressen talade för åtgärder i syfle att säkra
kanalens framtida drift. Kanalen utgjorde ulan tvekan ett kulturhistoriskt
minnesmärke av stort värde. En nedläggning borde inte komma till stånd. En
utbyggnad av västgöladelen var inte motiverad vare sig i ett rent företagsekonomiskt
eller i ett vidare samhällsekonomiskt perspektiv. Den sakkunnige fick i
uppgift att utreda frågor som hörde samman med kanalens fortsatta drift,
organisationsform samt kostnaderna för att täcka årliga underskott m. m. Dessa
frågor måste belysas innan det gick att ta slutUg ställning till frågan om en
upprustning av kanalen.
I det nämnda betänkandet Upprustning av Göta kanal
redovisade den sakkunnige bl. a. följande förslag. Medel för en uppmstning av
Göta kanal 19 milj. kr. i 1970 års prisnivå föreslogs stäUda tUl en särskild
allmännyttig stiftelses förfogande. Förvaltningen och driften av kanalen borde
även fortsättningsvis Göta kanalbolag svara för. Uppmstningen förutsattes ta
tio år i anspråk. Del av avkaslningen på stiftelsens kapital skulle få
utnyttjas för att begränsa underskotten i kanalbolagets rörelse. Landstingen i
Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs och Örebro län hade därtill utfäst sig
att lämna vissa bidrag. Av allmänna medel skulle bestridas också förvärvet av
aktierna i kanalbolaget. Någon överr enskommelse om köpesummans storlek hade
inte gått att träffa. Den bedömdes dock ligga i storleksordningen 3,8 milj. kr.
Prop. 1916fl7'. 66 6
Behandling
av frågan vid 1972och 1973 års riksdagar
Vid behandlingen av en motion angående Göta kanal
vid 1972 års riksdag uttalade trafikutskottet (TU 1972: 2) att det var
angeläget att även ett alternativ med utbyggnad av kanalens västgöladel för
trafik med större båtar ingående prövades vid behandlingen av frågan inom
Kungl. Maj:ls kansli. Riksdagen gav Kungl. Maj:t som sin mening till känna vad
utskottet anfört (rskr 1972: 44).
Med anledning av en motion till 1973 års riksdag om
utbyggnad av Göta kanal uttalade trafikutskottet med hänvisning tiU 1972 års
riksdagsbehandling följande i sitt betänkande TU 1973: 2:
"Kungl. Maj:t har sedan dess tUlkallat en
särskUd utredningsman med uppgifi att utreda den framtida kanaldriften. I
direktiven sägs att en utbyggnad av västgöladelen får £(nses vara ett orealistiskt
företag. Enligl utskottets uppfattning bör emellertid detla alternativ bli
föremål för en ingående prövning. En sådan prövning bör ske på elt tidigt
stadium för atl undvika att handlingsfriheten bindes på gnmd av tidsnöd när
frågan om kanalens framtid skall avgöras. Utskottet tiUstyrker därför motionen."
Riksdagen beslöt, med bifaU tUl motionen, som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört angående utbyggnad av
Göta kanal (rskr 1973: 68).
Genom beslut den 6 september 1973 gav Kungl. Maj:t
den sakkunnige utvidgat uppdrag. Frågan om Göta kanals utbyggnad alternativt
upprustning skulle göras till föremål för ytterligare prövning och innefatta
såväl förelagsmässiga som samhällsekonomiska överväganden. I sammanhanget
skulle beaktas de återverkningar som en utbyggnad kunde få på alternativa
landtransportmedel.
3
Utredningen om utbyggnad av Göta kanals västgötaled
Nuvarande
kanal
Göta kanals västgölaled, alltså sträckan mellan
Vänern och Vättern, har en total längd av ca 65 km, varav 38 km består av
konslbyggda sträckor. HöjdskiUnaden mellan Vänerns och Vätterns medelvaltenytor
utgör ca 44 m och meUan Vänern och kanalens högsta nivå, sjön Viken, 47,5 m.
Kanalen tillåler trafik av fartyg med en största längd av 32 m, bredd av 7 m
och djupgående av 2,82 m. Detta svarar mot en största dödvikt av knappt 300
ton.
Alternativ
för den framtida lasttrafiken
Utredningen diskuterar tre alternativ för den
framtida lasttrafiken. Det mest långtgående innebär en utbyggnad till de
dimensioner Trollhätte kanal f. n. har, innebärande bl. a. ett möjligt
djupgående av 5,3 m. Investeringskostnaden för detta alternativ beräknas tiU
370 milj. kr. i
Prop. 1976/77: 66 7
1974
års prisläge. Huvudvikien läggs vid det inom kanaltrafikutredningen framförda
och senare av sjöfartsverket kostnadsberäknade alternativet, dvs. en för s. k.
paragraffartyg i 1 000 tons-klassen anpassad utbyggnad. I fråga om djupgåendet
framläggs därvid två underalternaliv, nämligen 3,8 resp. 4,2 m. Kostnaderna
beräknas till 130 resp. 150 milj. kr. i 1974 års prisläge. Del större djupet
tillåter en snabbare genomfart av de konslbyggda sträckorna. Alternativt skulle
det bli möjligt att ge för leden specialbyggt tonnage en lastförmåga av 1 500 a
1 600 ton.
Som ett tredje alternativ ser utredningen åtgärder
för all stimulera lasttrafiken på en kanal med nuvarande dimensioner. Därvid
förutsätts alt hela Göta kanal upprustas för en kostnad av ca 33 milj. kr. i
1974 års prisläge inberäknat kostnaden för västgölaledens del av en elektrifiering
av slussarnas manövreringsanordningar. Vidare förutsätts borttagande av
kanalavgiflerna för godstrafiken och förbättrade finansieringsmöjligheter för
kanaltonnaget.
Godskvantiteter
Som utgångspunkt för beräkning av de
godskvanliieter som är tänkbara för en utbyggd kanal tar utredningen en av
näringslivskommittéerna i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs och Örebro län
gjord undersökning från september 1972. I fråga om torrlastgods redovisade
undersökningen 18 företag med en sammanlagd godskvantitet om ca 390 000 ton.
Vad gällde mineraloljeprodukter kunde enligt undersökningen anlas alt
transporterna blev lika stora som för torrlastgodset.
Utredningen har kontaktat samtliga företag som
redovisais i näringslivskommittéernas undersökning. Av den angivna kvantiteten
på 390 000 ton bedömer uiredningen all ca 170 000 ton inte är aktueUt att
fraktas på kanalen på grund av bl. a. att det rör sig om små gods-kvantiteter,
stort avstånd till vätterhamnar samt framfört allt att i flertalet fall
företagen inte visat något intresse för kanaltransport. Av resterande 220 000
ton torrlastgods avser ca 170 000 ton enbart fyra företag enligt följande
sammanställning.
in ut
tOQ
Baskarpssand AB, Habo Forsviks skogar. Forsvik Hammars
glasbruk. Hammar Vieille Montagne, Åmmeberg
Summa
15 000
16 500
40 000
100 000
40 000 131500
Hammars glasbruk redovisar därtill 25 000 ton
ingående oljeprodukter.
Mot bakgrund av tillgänglig produktionsstatistik
har utredningen bedömt bl. a. total kvantitet export- och importgods inom
vätterområ-
Prop. 1976/77: 66 8
det
liksom områdets förbmkning av mineraloljeprodukter. På basis av material från
betänkandet (SOU 1970: 57) Olja i rör tar utredningen för år 1980 upp en total
kvantitet om ca 1,2 milj. ton petroleumprodukter, varav knappt 0,7 milj. avser
den s. k inre zonen, dvs. de kommuner som gränsar till vattenleden.
Kvantiteterna, som ligger drygt 40 % över dem som redovisats för år 1970, är
dock enligt utredningen att betrakla som maximivärden med hänsyn till
åtgärderna i syfte att begränsa den framlida ökningen av energikonsumtionen.
Transportkostnadsberäkningar
Utredningen erinrar om vissa transporlgeografiska
skillnader mellan välter- och vänerområdet. Vattenvägen till Vättern är
betydligt längre än till Vänern, Räknat från Göteborg är dislansen till
Jönköping 360 km mol 250 km for hamnarna i norra Vänern. Den höjd som slussarna
skall övervinna är ungefär dubbelt så slor vilket medför ökade tidsförluster m.
m. Landsvägsavståndet mellan Jönköping och närmaste kusthamn är något mindre än
för Karlstad. Därtill kommer att medan upplandet från Karlstad och övriga vänerhamnar
huvudsakligen sträcker sig i riktning från kusthamnarna motsatsen gäller för
Jönköping och andra hamnplatser vid Vättern. De genomsnittliga avstånden till
kusthamn är därför betydligt kortare för välterområdel än för vänerområdet.
Södra välterom-rådet ligger därtill mitt emellan ost- och västkust. Vid
transport lill och från östersjöhamnar minskar sjötransportsträckan starkt vid
omlastning i ostkusthamnar som Västervik eller Oskarshamn. Del sydliga läget
gynnar vidare utrikestransporter med järnväg eller lastbil till kontinenten
via de skånska färjehamnarna. Motala som utgör ett andra centrum för
välterområdel är till övervägande del ostkustorienlerat med ett avstånd till
Norrköping om endast 95 km.
Utredningen grundar i princip sina transporlkostnadskalkyler
på elt särkostnadsresonemang. De koslnader som bedöms lika för skilda
trans-porlaltemaliv tas inte med. Kanalavgifterna sätter utredningen till 4 kr.
per ton. Självkostnaderna för alternativa transportmedel har erhållits från
olika irafikförelag. Självkostnadskalkyler för järnvägstransport har dock inte
varit tillgängliga för uiredningen, varför i detta fall faktiskt tillämpade
frakter i likartade relationer legat till grund för beräkningarna.
I fråga om sligtransporterna från Åmmeberg, beräknade
till 100 000 ton år 1980, gör utredningen en jämförelse mellan det f. n.
tillämpade systemet med utlastning över vänerhamnen Otterbäcken och skeppning
via Göta kanal från Ammeberg. Med 4 kr. söm avgift i den utbyggda västgötaleden
blir alternativet med omlastning i Otterbäcken 10 kr. per ton billigare än
transport via västgötaleden. Skälet är det större vänerfartygets bättre
transportekonomi.
Vid
sin genomgång av övrigt torrlastgods anser utredr
Prop. 1976/77: 66 9
ningen
att vissa transportkostnadsbesparingar för sågade trävaror från Forsvik, sand
och kalksandslen från Baskarp samt soda och kalk tUl Hammars glasbruk skulle
kunna uppnås med en utbyggd kanal. Som alternativ till lastning eller lossning
över företagens egna hamnar släller utredningen i huvudsak omlastning i
vänerhamn.
Utredningen redovisar också kalkyler för transport
av spannmål från Töreboda till Norge. Bl. a. genom möjligheterna att utnyttja
slörre fartyg vid utlastning i vänerhamn uppslår ingen
Iransportkostnadsbespa-ring vid utlastning via Göta kanal. Inte heller i fråga
om gödningsmedel från Norge finner utredningen anledning att tillgodoräkna
kanalutbyggnaden några transportkostnadsbesparingar.
Som potentiellt gods betecknar utredningen massa
från Munksjö AB:s fabrik i Aspa. Företaget bedömer emellertid värdet av att
utnyttia kanalen som mycket litet med hänsyn till de små sändningsstorlekar
det är fråga om.
Som utgångspunkt för transportkoslnadsberäkningarna
i fråga om mineraloljeprodukter tar utredningen den faktiska sjöfrakten
GöleborgKarlstad, 18 kr. per ton inkl. hamnavgifter. För att svara mot den
drygt ett dygn längre rundresetiden vid transport till Jönköping räknas
kostnaden upp till 24: 50 kr. per ton. Som alternativ ställer utredningen
järnvägstransport i hela tåg GöteborgJönköping. Med ledning av de uppgifter
som utredningen inhämtat om rabatterade oljefrakter beräknas
transportkostnaderna inkl. lastnings- och lossnings-kostnader till 16 kr. per
ton vid en årskvantitet av 300 000 ton. Utredningen tillägger att kanalfrakten
överstiger den faktiska järrivägsfrakten även vid jämförelsevis små
årskvanliteler. Kanalfarten kan bl. a. till följd av en ca dubbelt så lång
transporlsträcka inte konkurrera med järnvägen vid transport från Göteborg.
Någon kostnadsfördel skulle enligt utredningen kanalutbyggnaden inle heller
föra med sig för transporter från Brofjorden.
Med i storl samma kalkylförutsättningar behandlar
utredningen oljetransporter till Motalaområdet.
Till skiUnad från vad gäller Jönköping förutsäiter
utredningen dock att i jämförelsealternativet detaljdislributionen sker från
depåer i kusthamnar, dvs. i delta fall Norrköping. Med hänsyn till bl. a. den
förutsatta högre depåkostnaden i Motala tillgodoräknar utredningen inte kanalalternativet
någon besparing.
De enda oljetransporter som enligt utredningens
bedömning skuUe vinna på kanaltransport är skeppningar till Hammars glasbmk.
För en kvantitet år 1980 om 25 000 ton räknar utredningen med en besparing om
350 000 kr., varav kanalavgifter m.m. utgör tillhopa ca 100 000 kr.
För torrlastgods och oljeprodukter tillsanimans
beräknar utredningen en transporlkostnadsbesparing av totalt 1,4 milj. kr.,
varav 0,4 mUj. kr. skulle tillföras kanalbolaget i ökade kanalavgifter.
2t
Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 66
Prop.
1976/77: 66 10
Utredningen gör därtill en bedömning av del större
utbyggnadsalternativet, aUtså en anpassning liU Trollhätte kanals dimensioner.
De ytterligare transportkostnadsbesparingarna blir enligt utredningens beräkningar
inte högre än 1 milj. kr.
Resultatet
för kan al rörelsen efler en utbyggnad
Uiredningen räknar inte med alt en utbyggd kanal
skall öka drift- och underhållskostnaderna. Skälet är främst det genom
utbyggnaden minskade antalet slussar. För beräkning av de tUIkommande
kapitalkostnaderna ulgår utredningen från en statiig normallåneränla om 7,25 %
och en avskrivningslid om 40 år. Investeringen vid djupgåendel 4,2 m beräknas
som nämnts till 150 milj. kr. eller 135 milj. kr. utöver vad enbart en
upprustning av västgötaleden kräver. Den årliga kapitalkostnaden blir då 10,4
milj. kr. Väljs det lägre djupgåendet, 3,8 m, sjunker den tillkommande
investeringskostnaden till 115 milj. kr. och den årliga kapitalkostnaden till
8,9 milj. kr.
Häremot ställer utredningen av den sammanlagda
transportkostnads-besparingen, ökade kanalavgifter av 0,4 milj. kr. Utredningen
tillägger att en viss begränsad ökning av avgifterna bör vara möjlig genom differentiering
av dessa. Investeringen är dock inle försvarlig från företagsekonomisk
synpunkt.
Uiredningen fömtsäiter en årlig ökning av de
godskvanliieter som tillförts transportkoslnadsbesparingar med genomsnittligt 3
% per år. Besparingarna, inberäknat kanalavgifler, skuUe då år 2000 uppgå till
ca 2,4 milj. kr. Beloppet svarar vid antagen kalkylränta och avskrivningstid
mot en investering som inte ligger mycket över 30 milj. kr.
Alternativet utbyggnad till Trollhätte kanals
dimensioner skuUe innebära en investering av 370 milj. kr. och en årlig
kapitalkostnad av 27j4 milj. kr., mot vilken skall ställas beräknade
transportkoslnadsbesparingar på ca 2,5 milj. kr.
Samhällsekonomiskasynpunkter
Utredningen anför alt syftet med investeringen är
att inom ramen för de kanaldimensioner som väljs ge företagen i välterområdel
elt transportalternativ som tillåler mera ekonomiska farlygslransporter än
nuvarande led. Inlandssjöfart kan ersätta transportkostnadsuppläggningar med
större inslag av landsvägs- och järnvägsbefordran. Avgörande för trafikanterna
i de fall sändningsstorlekar, regularitet m. m. gör inlandssjöfarten
attraktiv, är i vad mån kanalfartygen kan erbjuda besparingar i form av lägre
undervägs- och terminalkoslnader. Enbart så långt faktiska besparingar går att
nå kan trafikanterna fömtsättas utnyttja den utbyggda leden.
Den
företagsekonomiska beräkningen är enbart att se som ett led i en
Prop. 1976/77: 66 11
samhällsekonomisk
kalkyl. De samhäUsekonomiska korrigeringar utredningen gör kan sammanfattas
under följande rubriker.
Sysselsättning genom anläggningsarbetena. Kanalutbyggnaden
uppskattas sysselsätta 300 personer under fyra år. Därtill kommer vissa
följdinvesteringar i hamnar. En hamnutbyggnad i Jönköping är enligt
utredningens bedömning inte aktueU. I Forsvik alternativt Karlsborg samt
Hammar och Baskarp förutsätts ske vissa mindre investeringar.
Utredningen konstaterar att enligt prognoser som
finns utarbetade för Skaraborgs, Värmlands och Örebro län förutses för perioden
1974 1978 en ganska god balans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft.
Konjunkturförändringar kan dock påverka prognosulfallet och lokala avvikelser
från länsprognoseraa är möjliga. Även med hänsyn härtill syns området i
kanalens omedelbara närhet inle behöva någon extraordinär
sysselsällningsstimulans kommande femårsperiod. Utbyggnaden kräver därtill i
stor omfattning specialutbildad arbetskraft som bara. till mindre del kan
rekryteras lokalt.
Någon anledning finns inle alt av
sysselsättningsskäl räkna ner investeringskostnaden för att ge uttryck för den
samhäUsekonomiska uppoffringen. I det perspektiv som kan läggas bör
investeringen därför tas upp till den marknadsmässiga kostnaden.
Lokaliseringseffekter. För att klargöra förekomsten
av regionalpolitiska problem i området och för att få belyst i vilken mån en
kanalutbyggnad kan tänkas bidra till atl lösa dessa har utredningen bett
berörda länsstyrelser alt besvara vissa frågor. Svaren är utförligt redovisade
i utredningens betänkande.
Som motiv för kanalutbyggnaden har anförts att den
skulle stimulera till såväl expansion inom nuvarande industri som till
nylokalisering. Det är dock den lätta industrin som från
sysselsättningssynpunkt expanderar mest, alltså företag som inte alls eller
bara i mycket liten grad är beroende av inrikes sjötransporter. Förhållanden
som leveranssäkerhet, rörlighet och snabbhet får en avgörande betydelse i
transportuppläggningarna. En nackdel för Vätterområdet är den längre vinterstängningen
jämfört med hamnar vid havet och även vid Vänern.
Utredningen gör en genomgång av de faktorer som
medfört en koncentration av hamnverksamhelen, såsom landlransportmedlens stöne
kapacitet, övergången till mera lastdryga fartyg, mer specialiserade terminalanläggningar
etc. Näringslivet har blivit allt mindre beroende av direkt tillgång till hamn.
De mest expansiva delarna av vätterområdet, Motala och Jönköping, kan enUgt
utredningen ses som exempel på detta.
För tung industri gäller att man vid nylokalisering
väljer lägen som gör det möjligt att utnyttja det stora tonnagets fördelar.
Några tUIkommande kanaltransporter av virke torde inte heller vara att påräkna
med
Prop.
1976/77: 66 12
hänsyn
till att de begränsade virkestillgångarna minskar skogsindustrins
utbyggnadsmöjligheter inom området.
Sammanfattningsvis anser utredningen att den
stimulans som kan erfordras för regionen bäst sker genom normala
lokaliseringspolitiska ålgärder.
Vägkostnader m. m. Utredningen anför att det i
olika sammanhang görs gällande alt den tunga laslbilslrafiken inte bär sina
kostnader för vägslitage, trafikolyckor m. m. Lastbilarnas tonkm-kostnad borde
alltså ökas i en samhällsekonomisk kalkyl. Ett motsvarande betraktelsesätt
skall då anläggas på kanalsjöfarlen. Med utgångspunkt i den samhällsekonomiska
kalkyl utredningen redovisar skulle kanalav-giflen för alt svara mol
utbyggnadens samhäUeliga kostnader behöva sättas väsentligt högre än de 4 kr.
som använts i beräkningarna.
Den ringa godsmängden ca 100 000 ton skulle
enligl utredningen inte behöva föranleda några ytterligare investeringar i
vägnätet om utbyggnad av västgötaleden inte genomförs. Det rör sig om endast
obetydUga trafikökningar på berörda vägslräckningar. Även om
lasl-bUskostnaderna ändrades radikalt skulle detla inle påverka kanalens
godsunderlag och ge upphov till besparingar i fråga om väginvesteringar och
underhåll.
Vid kanalavgifter beräknade från samhällsekonomiska
utgångspunkter finns ett avsevärt utrymme för uppräkning av
laslbilskostnaderna utan alt detta påverkar utredningens kalkyler.
Drivmedelsbesparingar. I utredningens kostnadsberäkningar
tas drivmedel upp tiU gällande priser. Skillnader mellan marknadspris och
samhäUsekonomiskt pris på energi i elt bristläge ger enligt utredningen
anledning tUl speciella överväganden i fråga om energiförbrukningen och
motiverar att den samhällsekonomiska kalkylen också redovisar de kvantiteter
drivmedel som beräknas gå åt vid alternativa transportuppläggningar.
Vid samma transportavstånd erbjuder kanaltransport
betydligt bättre drivmedelsekonomi än lastbilstransport. Vissa mindre
besparingar går alt nå också jämfört med järnvägstransport. Är
transportsträckan längre vid sjö- än vid landtransporl minskar dock självfallet
besparingen. Vid stigande fartygsstorlek minskar drivmedelsbehovet per tonkm.
Det i kalkylen för sligtransporterna redovisade vänerfartyget får därigenom så
mycket bättre drivmedelsekonomi än det till en utbyggd västgölaled anpassat
fartyg att trots den tUIkommande lastbilsbefordran det totala drivmedelsbehovel
bUr lägre.
För
andra transporter för vilka utredningen redovisat transportkostnadsbesparingar
innebär kanalalternativet enligt utredningens beräkningar
drivmedelsbesparingar om totalt 300 m per år (1980 års trafikvolym). Vid ett
oljepris på den nivå som utredningen lagt till gmnd för sina kalkyler, 400 kr.
per ton, svarar detta mot inte mer än 120 000
Prop.
1976/77: 66 13
kr.
Utredningens slutsats blir att även väsentliga prisökningar som kan följa av en
tilltagande brist på olja inle nämnvärt påverkar den samhällsekonomiska
bedömningen.
Trafiksäkerhet. Enligt utredningen saknas den
kunskap som behövs för att bedöma i vilken grad en utbyggd kanal kan bidra tiU
alt sänka antalet trafikolyckor. Utredningen har ändå sökt att överslagsvis
uppskatta storleksordningen av trafiksäkerhelseffekten och får den till atl
motsvara högst 200 000 kr. per år.
Miljöeffekter.
Genom förskjutningen från landsvägs- tUl kanaltrafik får man vissa positiva
miljöeffekter. Ca 3 000 lastbilsresor ersätts, räknat för år 1980, med 120
fartygsturer. Buller och luftföroreningar minskar längs vissa vägslräckningar.
Mot kanaltrafikens fördelar i dessa avseenden står enligt utredningen bl. a. de
nackdelar som följer med oljetransporter på kanalen. Vätterns betydelse som
vattentäkt innebär alt ett fartygshaveri där kan fä aUvarUga konsekvenser.
Slarv och tekniska missöden kan förorsaka mindre oljeutsläpp.
Försvarsberedskap.
Utredningen har kontaktat överstyrelsen för ekonomiskt försvar för att få
belyst en utbyggd västgötaleds betydelse från försvars- och
beredskapssynpunkt. Ett krisläge som hindrar passage av Öresund kan från
säkerhetssynpunkt ge anledning till att flytta varor från västkusthamnar till
inre delar av landet. Kanalen skulle därvid få sin största teoretiska betydelse
för oljelransporter tUl Jönköping vilkel då fömtsätter alt hamnmöjUgheter
finns där. Som framgått av det föregående tillmäts inte kanalen någon betydelse
för jönköpingsområdets oljeförsörjning i fredslid. Kosinaderna för att enbart
utifrån beredskapssynpunkt investera i oljehamn m. m. synes enUgt utredningen
inle stå i proportion tiU nyttan härav i ett beredskapsläge.
Med hänsyn till möjligheterna att med Trollhätte
kanal och nuvarande västgötaled tiUgodose försvars- och beredskapsintressen
torde en utbyggnad av den senare få endast marginell betydelse. Effekten bör
dock inräknas som en om än begränsad samhällsekonomisk pluspost.
Turistvärde.
Kanalen är ett för sin tid förnämligt byggnadsverk och måste betraktas som ett
kvalificerat byggnadsminne av riksintresse. Kanalsträckningen förutsätts så långt
möjligt bibehållas vid utbyggnaden. Det är dock oundvikligt att kanalen både
under byggnads-liden och därefter förlorar något av sitt turistvärde.
Breddningen och det minskade antalet slussar torde
för huvuddelen av turisterna utgöra en positiv faktor. Utredningen anser att
denna faktor kan bidra till att öka kanalens turistvärde.
Utredningens
förslag
Eftersom en utbyggnad av västgötaleden skulle vara
såväl företagsekonomiskt som samhällsekonomiskt olönsam har utredningen inte
kun-
Prop. 1976/77: 66 14
nat
finna tillräckliga skäl för en sådan. Utredningen föreslår dock att en
upprustning av kanalen kommer till stånd enligt det alternativ som behandlas i
sjöfartsverkels utredning år 1971 och i betänkandet Upprustning av Göta kanal.
Upprustningen som kostnadsberäknas till 33 milj. kr. i 1974 års prisläge är
främsl motiverad av kanalens betydelse som turist- och småbåtsled.
Även om en upprustning är positiv för lastlrafiken
är det önskvärt att vissa ytterligare ålgärder vidtas i syfte att öka
föruisättningarna för en forlsatt lasttrafik på västgötaleden inom ramen för
dess nuvarande dimensioner. Kanalens betydelse från beredskapssynpunkt skulle
därigenom komma all bevaras. Vidare bibehålls de miljömässiga fördelarna vid
kanallrafik. Utredningen föreslår därför utöver upprustning av kanalen
dels förbättrade finansieringsvillkor vid fartygsin-vesleringar, dels slopande
av kanalavgifterna för godstrafiken. I upprustningen bör ingå en elektrifiering
av manövreringsanordningarna hos västgölaledens slussportar. Detta skulle få en
viss betydelse för de mindre fartygens konkurrenskraft men även göra kanalen
mer attraktiv för fritidsbåtstrafiken. Ett slopande av kanalavgiflerna skulle
för år 1974 innebära minskade intäkter för kanalbolaget av ca 200 000 kr. per
år.
4
Remissyttranden över utredningens förslag
Allmänt
Följande remissinstanser delar utredningens
uppfattning alt en utbyggnad av västgötaleden inte bör komma lill stånd,
nämligen statens järnvägar, statens vägverk, sjöfartsverket,
riksrevisionsverket, statens naturvårdsverk. Svenska hamnförbundet. Svenska
turisttrafikförbundet och Svenska åkeriförbundet.
Statskontoret menar att frågan om Göta kanals
framtid tills vidare får anses tillräckligt belyst från företagsekonomiska,
samhällsekonomiska och andra utgångspunkter. Statskontoret ansluter sig till
utredningens överväganden men tillägger att en utbyggnad av kanalen är möjlig
längre fram om förutsättningama härför radikalt skulle ändras. Länsstyrelsen i
Jönköpings län anför liknande synpunkter. Projektering av en utbyggnad av
kanalen anser länsstyrelsen bör anstå till dess fömtsättningarna för en
kanalutbyggnads genomförande mer konkret kan överblickas. Näringslivets
trafikdelegation anför att möjligheterna att bygga ut kanaldelen bör bevakas.
Inte heller länsstyrelsen i Skaraborgs län förordar en omedelbar utbyggnad. De
av utredningen föreslagna uppmstningsåtgärderna bör ses som minimiåtgärder de
närmaste åren. Det är av yttersta vikt för godstrafiken alt i vart fall dessa
kommer tUl stånd utan ytterligare dröjsmål. För den framtida handlingsfriheten
är det viktigt alt projektering av utbyggnaden görs som
Prop. 1976/77: 66 15
beredskapsarbete
nu. Sveriges redareförening önskar ytterligare utredningar som grund för ett
ställningstagande bl.a. för alt få belyst Göta kanals roll i en för samhället
optimal Irafikstruktur.
I princip tillstyrks en utbyggnad av
länsstyrelserna i Östergötlands och Örebro län. Föreningen för inre
Vattenvägar, Kusltankers intresseförening. Rederiföreningen för mindre fartyg,
Vätterdelegationen samt de fyra hörda länsarbetsnämnderna. Så sker också i
flertalet av de yttranden från landstings kommuner m. fl. som fogals till
länsstyrelsernas yttranden. Göta kanalbolag uttalar sig allmänt positivt för
en utbyggnad. Överbefälhavaren och överstyrelsen för ekonomiskt försvar
understryker utbyggnadens värde från beredskapssynpunkt.
Remissinstanserna även de som i och för sig
förordar en utbyggnad av västgötaleden är över lag eniga om angelägenheten
av en snar upprustning av hela kanalen.
Godskvantiteter
och transportkostnads-beräkningar
Riksrevisionsverket konstaterar att utredningens
transportekonomiska kalkyler skett som särkostnadsberäkningar. I vissa fall har
utredningen gjort känslighetsanalyser av kalkylresultaten. Verket kan inte
finna något som ändrar de slutsatser som utredningen dragit av beräkningarna.
Svenska
hamnförbundet ansluler sig till utredningens synpunkler och förslag. Sjöfarten
till vätterområdet är obetydlig inle bara på grund av att kanalen är omodern
utan även av en rad andra orsaker. Den viktigaste är de korta avstånden till
väner- och kusthamnar. Fartygen har vidare en total höjdskillnad om 90 m att
övervinna och sjöfarten är under en stor del av året avstängd på grund av is.
Härtill kommer atl vätterområdet näsian hell saknar godsunderlag i form av
stora kvantiteter ensartat, tungt gods, som kan motivera kanaltrafik med
specialtonnage. Sett mot bakgrund av den utveckling som under senare år
präglat sjöfart och hamnverksamhel, med allt snabbare och kapitalin- .
tensivare fartyg och allt effektivare utrustning för snabb godshantering i
hamnarna, vilket allt lett till en utglesning av fartygsanlöpen, ter sig en
utbyggnad av Göta kanal enligt hamnförbundel som synnerUgen orealistisk.
Sjöfartsverket uttalar att företagen eftersträvar
kontinuerliga transporter i system som ger lägsta totalkostnad.
Vinterstängningen, två å tre månader per år, kommer härvid att vara en negativ
fakior. Från sjö säkerhets- och miljösynpunkt anser verket det nödvändigt att
i likhet med vad som gäUer för Trollhätte kanal en loisorganisation skapas för
en utbyggd västgötaled. Vätterdelegationen däremot räknar med att för Vänerns
del isläggning bara undantagsvis kan medföra svårigheter
Prop. 1976/77: 66 16
för
sjöfarten. Delegationen betvivlar också behovet av en särskUd
lots-ningsorganisation.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att frågan om
hamn i Jönköping måste bli föremål för mycket ingående studier eftersom det är
svårt att finna ett hamnläge, som är godtagbart ur plan- och miljösynpunkt.
Vissa remissinstanser tar upp frågan om ev.
begränsning av fordonslängder för lastbilar. Länsstyrelsen i Östergötlands län
påpekar alt en begränsning till 18 m ger en annan undervägskostnad för
lastbilarna och Näringslivskommittén i Skaraborgs län uttalar att en
begränsning av lastbilarnas längd kan få posiliva effekter för sjöfarten.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det osannolikt
atl sjötransport inle skulle vara ett tänkbart transportmedel för någon annan
industri i vätterområdet än dem som uiredningen redovisat. Som exempel på
godsslag som kan öka i omfattning nämner länsstyrelsen sand och grus. F. n.
undersöks möjligheterna att från vätterområdet täcka göteborgsregionens behov
härav. Länsstyrelsen betonar att det är av avgörande betydelse för godsmängderna
på kanalen om kanaltransporterna kommer att vara fördelaktiga för
oljeprodukter.
Enligt Lantbrukarnas riksförbund skulle en
kanalutbyggnad ha stor betydelse för jordbruket. Inom de kommuner som direkt
gränsar till kanalens västgötaled eUer Vättern producerades under år 1974 ca 50
000 ton brödsäd för direkt avsalu. För vidare transport gick också viss del av
fodersäden. Det finns slora möjligheter att efter en utbyggnad av kanalen
kombinera spannmålstransporter till Norge med import därifrån av gödselmedel.
Länsstyrelsen i Östergötlands län betvivlar
utredningens analys, som visar att oljetransporlerna till jönköpingsregionen
inte skulle vara lönsamma för kanaltrafik jämfört med transporter på jämväg.
Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar att olja är en betydelsefull
produkt för jönköpingsregionens del. Det kan enligt länsstyrelsen inte
uteslutas atl kanaltransporter skulle kunna utgöra ett realistiskt
transportalternativ. I fråga om torrlastgods har industrin i södra vätterbygden
sådan karaktär att inga större mängder gods lämpar sig för in- eller
uttransporter med fartyg.
Föreningen för inre vattenvägar som i ett
utförligt yttrande kommenterat utredningens godsberäkningar accepterar
utredningens transportkostnadsberäkningar i fråga om torrlastgodset. Vad gäller
mi-neraloljeproduktema anser föreningen till skillnad från utredningen att
kanalutbyggnaden skall gottskrivas ytterligare transportkoslnadsbesparingar om
ca 1 milj. kr.
Flera
remissinstanser uppehåller sig vid det s. k. europaskeppet och värdet att få en
anknytning mellan vätterområdet och det västeuropeiska kanalnätet. Bl. a.
anför Vätterdelegationen att en ekonomiskt konkurrenskraftig rederinäring kan
skapas genom utbyggnad av väst-
Prop. 1976/77: 66 17
götaleden.
Samordningen av uibyggnaden av kanalerna inom EG-om-rådet lill vissa
standarddimensioner och ett sjövärdigt tonnage anpassat efler dessa möjliggör
direkttransporler inte bara meUan kusthamnar utan också till inlandshamnar,
varigenom dyra omlastningar går att undvika.
Samhällsekonomiska
synpunkter
Allmänt
Samtliga remissinstanser synes dela uiredningens
uppfattning att en utbyggnad inte går att företagsekonomiskt motivera. De
samhäUsekonomiska effekter som utredningen behandlat las upp av flertalet remissinstanser.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser den av
uiredningen gjorda samhällsekonomiska bedömningen vara mycket sununarisk.
Föreningen för inre vattenvägar finner den inte godtagbar som gmnd för en
samhällsekonomisk bedömning. Föreningen presenterar såsom räkneexempel en
sådan. Enligt denna skulle det kapitaliserade värdet av utbyggnadens olika
effekter vara positivt.
Sysselsättningseffekter
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att
projektet kommer att ge positiva effekter också under själva utbyggnaden,
främst genom den ökade sysselsättning som skapas under byggnadsperioden.
Projektet kan sättas i gång när en ökad sysselsättning krävs och är därför ett
lämpligt beredskapsarbete. Vätterdelegationen anser att om utbyggnaden till väsentlig
del sker som beredskapsarbete, vilkel delegationen förordat, förbättras starkt
den ekonomiska kalkylen.
Lokaliserings
effekter
De remissinstanser som tillstyrker en utbyggnad
betonar starkt de regionalpolitiska effektema. Länsstyrelsen i Östergötlands
län underslryker den långsiktiga lokaUseringspolitiska effekt som en utbyggnad
skulle få. Utvecklingen i de sju kommuncentra i kanalområdet är enligt
länsstyrelsemas bedömningar övervägande negativa varför investeringen ur
regionalpolitisk synpunkt är mycket angelägen. Länsstyrelsen i Örebro län
framhåller med hänvisning till de i utredningen redovisade befolkningsramarna
för länen att dessa förutsätter statliga, kommunala och landstingskommunala
insatser. Befolkningsramarna bör därtill betraktas bara som riktvärden för den
länsvisa planeringen. En utveckling av näringslivet som medför högre
befolkningstal än målsättningens är givetvis önskvärd. En satsning på Göta
kanal bör leda tUl utbyggnad av befintliga företag och lokalisering av nya
företag. Vätterområdet skulle med en utbyggd kanalförbindelse västerut utgöra
ett alternativ för sådan industri som är i behov av läge vid vatten utan att
Prop. 1976/77: 66 18
för
den skull störa valtenmUjön. Samspelet mellan en kanalutbyggnad och andra
samhälleliga insatser bör kunna ge goda förutsättningar för en förbättrad
regional struktur i hela vätterområdet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser alt för södra
vätterbygden det är tveksamt huruvida de regionalpolitiska effektema skulle
kutma bli mer än marginella. Länsstyrelsen betonar emellertid alt bedömningen
är bjggd på nuvarande transportpoliliska och transpoitekonomiska fömtsättningar,
varför en omprövning kan komma i fråga om dessa förutsättningar väsentiigt
förändras.
Riksrevisionsverket delar utredningens uppfattning
att en kanalutbyggnad sannolikt bara skuUe ge marginella regionalpoliliska
effekter i de områden kring Vättern där insaiser främst behövs. Tillkomsten av
arbetstillfällen i norra vätterområdet bör knappast avse den typ av produktion
för vilken sjöfart innebär Iransportekonomiska fördelar.
Miljöeffekter
Flera
av remissinstanserna tar upp risken av oljeutsläpp i Vättern.
Riksrevisionsverket påtalar alt Vättern har
betydelse inle bara som vattentäkt ulan också för det rörliga friluftslivet och
för den kulturella och vetenskapliga naturvården. Enligt verkets uppfattning
krävs en mer ingående prövning av konsekvenserna av eventuella oljeutsläpp.
Statens naturvårdsverk anser att en utbyggnad av
kanalen i och för sig skulle ge vissa fördelar från miljösynpunkt. Detta gäller
närmast minskat bullar och minskade luftföroreningar i fråga om
lastbilstrafiken. Mot detta ställs risken av ett fartygshaveri med oljeutsläpp.
Enligt verkets uppfattning kan de marginella miljövinsterna inle motivera del
betydande kapital som måsle investeras.
Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar om alt
Vättern, som i den fysiska riksplaneringen blivit upptaget som ett riksobjekt,
har betydelse för vattenförsörjningen i en stor region och alt ett
betydelsefullt fiske bedrivs. En ökad sjöfart medför större risker för
förorening av sjön dels genom utsläpp från fartygen vid normal drift och vid
olyckor och dels genom etablering av särskilt vattenförorenande industrier. I
den år 1970 uppgjorda vattenvårdsplanen sägs att en sådan etablering inte bör
få ske inom Vätterns tillrinningsområde.
Vissa remissinslanser bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands län och
landstinget i Skaraborgs län anser dock inte att oljetransporter på Vättern
skulle innebära elt miljöhot.
Försvarsberedskap
Överbefälhavaren anför att en utbyggnad av
västgöladelen är fördelaktig från totalförsvarssynpunkt. Överstyrelsen för
ekonomiskt försvar erinrar om alt den i andra sammanhang betonat betydelsen av
en gynnsam lokalisering av vårt näringsliv från beredskapssynpunkt. En
Prop. 1976/77: 66 19
ökning
av oljetransporlerna till depåer vid Vättern skulle underlättas att få en
bättre spridning av de kommersiella cisternulrymmena och därmed en bättre
lokalisering av de skyddade oljelagren. För detla fordras emellertid hamn- och
hanteringsmöjligheter i Jönköping.
Turistvärde
De båda turistorganisationerna, Svenska
turistföreningen och Svenska turisttrafikförbundet, betonar Göta kanals stora
betydelse som turistattraktion för både in- och utländska turister. Det bör
enligl de båda organisationema gå alt utveckla kanalens attraktivitet
ytterligare genom olika åtgärder. De förordar därför bl. a. en upprustning av
kanalen. Turistföreningen är tveksam till om en utbyggnad skulle öka turistvärdet
och turisttrafikförbundet avsiyrker en sådan.
Även statens naturvårdsverk konstaterar att den
nuvarande kanalen har slorl värde för rekreation och turism. En utbyggnad
skulle enligt verkels mening inte öka detta värde. Mycket av kanalens
kulturvärde och charm skulle försvinna, dvs. de egenskaper som har gett och fortfarande
ger kanalen dess betydelse för turismen.
Riksrevisionsverket finner att utredningen inle
redovisat hur nuvarande kanal skulle påverkas av en utbyggnad. Av
sjöfartsverkels utredning framgår dock att en uträlning och breddning skulle
få påtagliga följder för kanalen som byggnadsverk och för miljön kring kanalen.
Uppschaktade massor uppgår tiU ca 2 mUj. m. Trädplanering och grässådd krävs
på en sträcka av tre mil efter kanalen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län menar alt det
bästa sättet att säkra kanalen som turistled är att en utbyggnad sker varigenom
godstrafik blir grunden för kanaldriften.
Stöd
ål den nuvarande lasttrafiken
Näringslivets trafikdelegation finner det angeläget
atl åtgärder snabbt vidtas för att stimulera den lasttrafik som fortfarande
förekommer på västgöladelen så att trafiken kan bibehållas och vidareutvecklas.
Föreningen tillstyrker därför förutom en upprustning av kanalen slopande
av kanalavgifter för godstrafik och förbättrade villkor vid
far-tygsinvesteringar. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det vara av allra
största vikt alt stöd lämnas åt nyttotrafiken och ser de av utredningen
föreslagna åtgärderna som minimiåtgärder de närmaste åren.
Sjöfartsverket har ingen erinran mot de föreslagna
åtgärderaa. Även statskontoret kan acceptera att kanalavgifterna slopas och
anser att man genom att rusta upp kanalen och slopa avgiftema skapar
handlingsfrihet för framtiden.
SJ, riksrevisionsverket och statens naturvårdsverk
avstyrker helt eller delvis elt stöd åt nuvarande lasttrafik på kanaleri.
Enligt SJ står ett slopande av kanalavgifterna inle i överensstämmelse med elt
rätt
Prop.
1976/77: 66 20
fördelat
kostnadsansvar. Riksrevisionsverkei saknar en bedömning av vilken lasltrafik
som är motiverad från beredskapssynpunkt och vilka miljömässiga fördelar en
sådan trafik innebär. Naturvårdsverket anser att frågan om kanalavgifterna bör
avgöras i samband med en av verket föreslagen utredning om det framtida
bevarandet av landels kanaler.
5
Kanalens öppethållande
Enligt Kungl. Maj:ts privilegium för Göta
kanalbolag av den 11 april 1810 stadgas att det åligger bolaget att "i
alla tider hålla slussar och kanalen i gott och så fullkomligt stånd all segelfarten
mellan Vänern och Östersjön vid Slätbaken och Söderköping, då is icke hindrar
alltid må vara öppen och brukbar".
Trafiken på Göta kanal har under de senasie
decennierna radikalt ändrat karaktär. Medan fritidsbåtstrafiken har ökat mycket
starkt har godstrafiken på kanalen avtagit undan för undan. Sedan den praktiskt
taget försvunnit på öslgötaleden medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni
1970 att driften på östgötaleden inskränktes till att omfatta endast
fritidsbåtssäsongen. Därefter har godstrafik uppehållils endast på
västgötaleden. Även där har emellertid trafiken under de senaste åren minskat
starkt. I skrivelse den 5 februari 1976 har Göta kanalbolag anmält att den
omsatta godsvolymen på västgölaleden under år 1974 uppgick tUl 77 000 ton och
år 1975 tUl endast 45 000 ton.
Mot bakgrund av denna utveckling har kanalbolaget
hemställt att öppethållandet på kanalens västgötaled i likhet med vad som
gäller för östgötaleden begränsas till alt gälla från millen av maj fram till
millen av september, varvid öppnings- och stängningsdag årligen anpassas till
för turisttrafiken lämpliga dagar.
Enligt
nu inhämtade uppgifler uppgick lastlrafiken år 1976 till endast knappt 7 000
ton. I kanalavgifter inbringade denna trafik ca 13 500 kr., medan merkostnaden
för att hålla kanalen öppen under liden före och efter fritidsbåtssäsongen
innebär en merkostnad av ca 500 000 kr.
6
Huvudmannaskap för kanaldriften
Göta kanalbolag bildades innan det fanns svensk
aktiebolagsrättslig lagstiftning. Kanalbolaget är ett blandat
offentligrättsligt och privat-rättsligt rättssubjekt. I privUegiebrevet av den
11 april 1810 vilket med nuvarande terminologi skulle benämnas koncession
medgavs bl. a. kanalbolaget att bygga kanalen och driva kanalrörelse. I privilegiebrevet
föreskrevs att bolaget skulle ta ut avgift av trafikanterna enligt en särskild
taxa som skulle fastställas av Kungl. Maj:t. (Taxan fastställs numera av
sjöfartsverket.)
Prop.
1976/77: 66 21
De
tillgångar som tillfördes bolaget enligt privUegiet var
den mark som krävdes för
kanalanläggningen. Den beskrevs som "en jordrymd av Tvåhundrade alnars
bredd efler Canalens sträckning"
den mark som behövdes för
boställen för kanalbolagets personal och för hamnar och lastkajplalser
kronans nära till kanalen
belägna skogsparker och kalkbrott, vilka kanalbolaget fick "nyttja och
allena vårda för Canalens framgena underhåll".
I skrivelse den 5 september 1975 har Göta
kanalbolag förklarat sig inte vara berett atl fortsätta driften av kanalen och
föreslår atl staten i princip återtar de tillgångar som gavs bolaget enligt
privUegiet.
Förslagel innebär alt kanalbolaget till staten
överlämnar följande tiUgångar ulan ersättning, nämligen
kanaljorden omfattande 1 139
hektar med kanalanläggningen, inkl. samlliga på kanaljorden uppförda
tjänstebostäder, däribland kanalhuset i Motala, magasin och Sjötorps varv,
donerade fastigheter med en
total areal av 3 344 hektar, varav 2 752 hektar produktiv skogsmark med
tillhörande tjänstebostäder,
inventarier och materiel
omfatlande virke, redskap och förbrukningsartiklar för kanalens löpande drift
och underhåll,
skogsförvaltningens effekter
vid donerade skogar, omfatlande inneliggande lager av osålda skogsprodukter
samt utrustning för avverkning,
reparationsfonden i
riksgäldskontoret samt
elt kontant belopp, härrörande
från en större avverkning av överårig skog, som av skogsvårdstekniska skäl
skett år 1975.
Kanalbolaget förutsäiter vidare bl. a. alt sluss-
och brovaktare, underhållsarbetare och skogsarbetare övergår i statens tjänsl,
medan bolaget ansvarar för övrig personal.
De bolagels tillgångar som inte ingår i den
föreslagna överlåtelsen omfattar främst skogsfastigheter vilka förvärvats av
kanalbolaget för överskottsmedel vid driften av kanalen. Den inköpta marken
består av 1 300 hektar, varav 1 076 är produktiv skogsmark.
7
Riksdagsbehandling år 1976
Sedan Göta kanalfrågan kortfattat omnämnts i prop.
1975/76: 100 lades ell antal motioner i ämnet fram i början av år 1976.
Motionerna behandlade dels frågan om utbyggnad eller upprustning, dels huvudmannaskapsfrågan.
Sedan behandlingen av motionema skjutits tUl hösten redovisade Irafikutskollel
sitt ställningstagande i frågan i betänkandet TU 1976/77: 7.
Utskottet
anförde följande:
Enligt vad utskottet erfarit är förslagen i
utredningens belänkande saml häröver inhämtade remissyttranden aUtjämt under
beredning i regeringens kansli. Utskottet fömtsätter att därvid med beaktande
Prop. 1976/77: 66 22
inle
minsl av trafiksäkerhets- och energiaspekterna även utbyggnadsalternativet
ingående prövas samt att möjligheteraa övervägs att låta arbetena med en
eventuell utbyggnad komma till utförande med anlitande av medel för
beredskapsarbeten. Med hänsyn till den oklarhet som f. n. råder beträffande
ansvaret för den framtida driften av kanalen m. m. framslår det vidare som
angeläget att förslag i ämnet snarast föreläggs riksdagen.
Under hänvisning till vad sålunda anförts och i
avvaktan på resultatet av förenämnda beredning finner utskottet någon särskild
framställning från riksdagens sida med anledning av motionerna ej nu påkallad.
Utskottets hemställan att motionerna inte skulle
föranleda någon särskild ålgärd från riksdagens sida godtogs av riksdagen.
8
Föredraganden
Göta kanal förbinder Vänern med Östersjön. Den är
190,5 km lång. Kanalen består av två delar, västgölaleden och östgötaleden.
Västgölaleden byggdes åren 18101822. Den börjar i
Sjötorp vid Vänern och går genom sjöarna Viken och Bottensjön ut i Vättern vid
Karlsborg. Denna del är 65 km lång, varav 38 km är grävd kanal. Den högsta
punkten på denna del av kanalen är sjön Viken 92 m. ö. h. Nivåskillnaden
mellan Viken och Vänern är 47 m med 20 slussar. Mellan Viken och Vättern är
nivåskillnaden 3,5 m med en sluss.
Östgötaleden byggdes åren 18101832. Leden går från
Motala genom sjöarna Boren, Roxen och Asplången ut tUl Mem vid Slätbaken.
Östgötaleden är 92 km lång, varav 49 km är grävd kanal. Den högsta delen av
denna kanaldel är sjön Vättern, vars normala vattenstånd är ca 88,5 m. ö. h.
Nivåskillnaden ner till Östersjön övervinns med 37 slussar.
Kanalen är byggd för fartyg med högst följande
dimensioner, nämligen längd 32 m, bredd 7 m och djupgående 2,82 m. Dessa
fartygsdimensioner medger en lastförmåga av mindre än 300 ton.
Kanalbolaget har för driften av kanalen och
bolagets tUlgångar i övrigt sammanlagt ett 70-tal anställda, varav ca 40 sluss-
och brovakter under seglationssäsongen, ett tiotal anställda för reparations-
och underhållsarbeten, 12 skogshuggare och 7 anställda i administrativa och
tekniska funktioner.
För kanalbolaget gäller privilegiebrev av den 10
aprU 1810, bolagsordning av den 14 september 1883 och reglemente (1922: 476)
för begagnande av Göta kanal.
Trafiken på kanalen har alltmer kommit att
domineras av fritidsbåtarna. Antalet passager genom kanalen med fritidsbåtar
har ökat från mindre än 1 000 per år i början av 1960-talet till över 5 000 per
år. Samtidigt har godstrafiken på kanalen minskat efter hand. På östgötaleden
Prop. 1976/77: 66 23
har
ingen egentiig lasltrafik förekommit under 1970-talel. Även på västgötaleden
har lasttrafiken gått ner kraftigt och under det senaste årel varit obetydlig.
Flera utredningar har under senare år behandlat
frågan om utbyggnad av Göta kanals västgötaled. Kanaltrafikutredningen som
tillsattes år 1961 och behandlade frågan om Vänerns och Vätterns förbindelse
med västerhavet kom fram till att en utbyggnad av västgötaleden i motsats
till en förbättring av Trollhätte kanal inte kunde anses lönsam och förordade
i stället en modernisering av såväl Västgöta- som östgötaleden för att
förbättra förutsättningama för turist- och fritidsbåtstrafiken på kanalen.
I prop. 1969: 122 angående Vänerns och Vätterns
förbindelse med västerhavet, där kanaltrafikutredningens betänkande
behandlades, föreslogs bl. a. en utbyggnad och fördjupning av Trollhätte
kanal. Däremot föreslogs inte en utbyggnad av Göta kanals västgölaled, eftersom
en sådan bedömdes som både företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt olönsam.
Riksdagen fann emellertid att det behövdes
ytterligare utredning. Sjöfartsverket fick därför i uppdrag alt i samråd med
statens vallenfallsverk se över kanaltrafikutredningens förslag om Göta kanal.
Sjöfartsverket redovisade år 1971 detta uppdrag och presenterade tre
alternativ, nämligen utbyggnad av västgötaleden, uppmstning av hela kanalen
för främsl turist- och fritidsbåtstrafik resp. nedläggning av kanaldriflen.
Sjöfartsverket räknade med alt en utbyggnad av
ungefär samma omfattning som kanaltrafikutredningen hade studerat skuUe kosta
ca 90 milj. kr. i 1970 års prisläge. Kostnaderna för uppmstningen av hela kanalen
angavs till 19 milj. kr. Nedläggning av driften beräknades till följd av
återslällningsarbeten kosta mellan 1,5 och 2,5 milj. kr. Med hänsyn till att en
utbyggnad fortfarande bedömdes som klarl olönsam och då en nedläggning av
kanaldriften av olika skäl inte ansågs böra komma i fråga föreslog
sjöfartsverket upprustning och fortsatt drift av kanalen i dess nuvarande
utformning.
På gmndval av bl. a. sjöfartsverkets uiredning
bedömde regeringen att en utbyggnad inte kunde motiveras av vare sig
förelagsekonomiska eller samhällsekonomiska skäl. För att utreda frågan om
organisationsform, underskottstäckning m. m., innan slutiig ställning togs till
frågan om upprustning av kanalen tiUkallades en sakkunnig, f. d.
landshövdingen Jarl Hjalmarson. I betänkandet (Ds K 1973: 1) Upprustning av
Göta kanal föreslog utredningsmannen alt medel för nödvändig uppmstning 19
milj. kr. i 1970 års prisläge av slaten skuUe ställas lUl en aUmännytlig
stiftelses förfogande. I betänkandet angavs bl. a. att de fyra berörda landstingen
hade förbundit sig atl under vissa fömtsättningar lämna årliga driftbidrag
under uppmstningstiden. Det förutsattes därvid att stiftelsen skulle överta
aktierna i Göta kanalbolag som även i fortsättningen
Prop.
1976/77: 66 24
skulle
förvalta och driva kanalen och att landstingen blev representerade i
stiftelsen.
Sedan riksdagen hade uttalat önskemål om förnyad,
ingående prövning av utbyggnadsalternativet fick den sakkunnige i september
1973 utvidgat uppdrag. I betänkandet (Ds K 1975: 3) Uiredning om utbyggnad av
Göta kanals västgölaled har utredningsmannen redovisat sina överväganden med
anledning därav.
Utredningen diskuterar ohka alternativ för den
framlida lasUra-fiken på Göta kanals västgötaled. Elt altemativ är all bygga ul
kanalen så att den blir tUlgänglig för samma fartyg som numera kan trafikera
Trollhätte kanal, dvs. fartyg med ett djupgående intill 5,3 m och med en
största längd av 88 m och bredd av 13 m. Detta alternativ beräknas kosta 370 milj.
kr. i 1974 års prisläge.
Utredningsmannen har främst uppehållit sig vid det
på sin tid inom kanaltrafikutredningen studerade utbyggnadsalternativet som
senare har blivit närmare utformat och kostnadsberäknat av sjöfartsverket.
Utbyggnaden är anpassad för fartyg med en största längd av 70 m och bredd av 10
m. I fråga om djupgåendet har utredningen diskuterat dels sjöfartsverkets
alternativ med 3,8 m, dels ett alternativ med 4,2 m. Det större djupet enligt
det senare alternativet tillåter en snabbare genomfart av de konslbyggda
sträckorna. Vid lägre fart går det i stället att öka fartygens lastförmåga.
Uiredningen räknar med att för leden specialbyggda fartyg kan få en
lastförmåga med den lägre farten av 1 500 ä 1 600 ton. Kostnaden för en
utbyggnad för 4,2 m djupgående beräknas tUl 150 milj. kr. i 1974 års prisläge.
Efter bl. a. ingående diskussioner om möjliga
godskvantiteter och transportkoslnadsbesparingar och efter prövning av olika
samhällsekonomiska effekter av en utbyggnad såsom inverkan på
sysselsättning, lokalisering, vägtransporter, drivmedelsförbrukning,
trafiksäkerhet, miljö, försvarsberedskap och turism kommer utredningsmannen
fram till att en utbyggnad inle kan motiveras vare sig från företagsekonomisk
eller samhällsekonomisk synpunkt. I stället föreslås, i likhet med tidigare,
upprustning av kanalen inkl. elektrifiering av slussarna på västgötaleden
tiU en beräknad kostnad av ca 33 milj. kr. i 1974 års prisläge. Uiredningen
föreslår vidare att kanalavgifterna för lasttrafiken slopas och att
finansieringsvillkoren vid fartygsinvesteringar för kanaltrafiken förbättras.
Utredningens förslag har varit föremål för en
omfattande remissbehandling.
Innan jag går ytterligare in på förslaget vill jag
något beröra de allmänna förotsätlningar som jag anser bör vara uppfyllda vid
investeringar inom transportsektorn. Investeringarna inom denna sektor är ofta
mycket omfattande och binder därmed stora samhälleliga resurser. Genom att
investeringarna är långsiktiga och i påtaglig grad kan påverka
Prop.
1976/77: 66 25
den
framtida trafik- och samhällsutvecklingen är del angeläget all de blir noggrant
prövade.
Man måste ha en helhetssyn på investeringarna inom
transportsektorn. En kanalutbyggnad kan alltså inte ses isolerad från annan
investeringsverksamhet i transportsystemet. Investeringarna skall medverka
till att vi får en trafik i samverkan, där effektiva transportlösningar kan erbjudas,
som svarar mot såväl näringslivels som samhällets krav. Sådana
transportlösningar måste innebära atl varje transportmedels konkurrensförutsättningar
utnyttjas och att samhällets resurser i transporlanlägg-ningar utnyttjas så
effektivt som möjligt.
När det gäller investeringar inom transportområdet
kan det enligt min uppfattning i åtskilliga fall vara befogat att inte grunda
investeringarna bara på företagsekonomiska bedömningar. En investering kan
trots alt den brister i företagsekonomisk lönsamhet visa sig angelägen alt
genomföra, därför att den bedöms få posiliva samhälleliga effekter.
Inom vägbyggnadsområdet där den ojämförligt största
investeringsverksamheten inom transportsektorn sker, grundas redan idag planeringen
i mycket hög grad på bedömningar av samhälleliga effekter. Varje vägbyggnadsprojekt
föregås av en omfattande planering där kravet på samhällsekonomisk lönsamhet
är det avgörande. I betänkandet (SOU 1975: 85, 86) Vägplanering föreslås att
planeringsmetodiken skall ulvecklas ytterligare för att åstadkomma mera
fullständiga samhälleliga avvägningar.
Även
inom andra transportgrenar pågår en ulveckling mot en planering och
invesleringsprövning där ökade krav ställs på alt beakta de samhälleliga
effekterna. Som exempel på frågor som tillmätts ökad vikt under senare år vill
jag nämna de regional- och miljöpolitiska kraven saml
energihushållningsaspekten. Denna utveckling har inneburit att de fördelar som
sjötransporter från bl. a. dessa utgångspunkter erbjuder har fått större tyngd.
Intresset har ökat att ta tUlvara dessa fördelar i fråga om sjötransporter
såväl längs kusten som till våra större insjöar. Med hänsyn framför allt till
de väntade positiva samhälleliga effekterna har riksdagen tidigare beslutat om
utbyggnader av Trollhätte kanal och Södertälje kanal. Trollhätte kanals
utbyggnad blev klar under hösten 1975 och denna i kombination med att en
särskild isbrytare för Vänern har anskaffats ger möjligheter för
åretruntsjöfart med större fartyg på Vänem, vilket har bedömts positivt för
näringslivets utveckling vid Vänern och i Vänerns omland. Under år 1976 har
man slutfört arbetet med att göra Södertälje kanal och mälarfarlederna djupare.
Dessa investeringar beräknas ge motsvarande positiva effekter för
mä-larområdet.
Kanaltransporter kan visa sig fördelaktiga i fråga
om transport av stora kvantiteter relativt enhetligt gods. För vänerområdet är
det i
Prop. 1976/77: 66 26
första
hand fråga om skogsprodukter och mineraloljor. Vad avser mälar-området har
oljan relativt sett större betydelse vartill kommer annat tungt massgods. Det
bör i sammanhanget nämnas att de under senare tid ändrade förutsättningarna vad
gäller såväl skogsuttag som energiförbmkning har fört med sig alt prognoserna
rörande de framtida trans-portvolymerna för de nämnda kanalerna numera har
räknats ned betydligt.
Frågan gäller om man nu skall göra en investering i
en utbyggnad av Göta kanals västgötaled för att göra vätterområdet tUlgängligt
för större fartyg än de som idag kan trafikera kanalen. Att bygga ut Göta kanal
tUl Trollhätte kanals dimensioner till en kostnad som av utredningen har
uppskattats liU 370 milj. kr. i 1974 års prisläge är med hänsyn till förutsedda godskvanliieter,
ingrepp i miljö m. m. ett alternativ som knappast har berörts av någon av
remissinstanserna. Även jag anser alt detla alternativ saknar aktualitet.
Frågan är då om det föreliggande
utbyggnadsalternativet för fartyg med 1 500 tons lastförmåga bör genomföras med
de förutsättningar som gäller idag vid en bred samhällelig bedömning.
Kanaltrafikutredningen, liksom senare sjöfartsverket, lade tyngdpunkten vid de
direkta transportkostnadsbesparingarna. Beräkningarna hade viss
samhällsekonomisk inriktning. I det nu föreliggande betänkandet har man på ett
hell annat sätt vidgat den samhälleliga bedömningen. Även om man beaktar miljöfaktorerna
vilka enligt remissinsianserna i och för sig talar såväl emot som för en
utbyggnad och väger in fördelar med avseende på trafiksäkerhet samt beaktar
framtida prishöjningar på energi, spelar dock storleken av de tänkbara
transportkostnadsbesparingarna en avgörande roll för kalkylresultatet.
Man måsle konsiatera alt det finns vissa skillnader
i förutsättningarna för sjötransporter mellan å ena sidan Vättern och å andra
sidan Vänem och Mälaren. Vänem och Mälaren har ett stort omland som sträcker
sig i riktning från kusten. Vätterns omland begränsas av närheten till osl-och
västkust och för västra välterområdel också av närheten till Vänern.
Till de från sjöfartssynpunkt ofördelaktiga
förhållandena hör också alt avståndet kanalvägen till orter vid södra Vättern
blir betydligt längre än motsvarande landavstånd. Den jämfört med Vänern dubbla
höjden över havet med de tidsödande slussningar som följer härmed fördröjer
ytterligare kanaltransporterna. Härtill får läggas att issvårigheter kan
medföra att kanalen utan omfattande åtgärder måste hållas stängd under en
del av året.
De angivna förhållandena för enligt utredningen med
sig att godsunderlaget från Vätterns omland blir mycket Utet. Det kommer huvudsakligen
att omfatta massgods som transporteras i sådana kvantiteter att det ger
underlag för hela fartygslaster. Nämnvärda transportkostnadsbesparingar kan
även då dessa fömtsättningar är uppfyllda påräknas
Prop. 1976/77: 66 27
bara
for befraktare med egen hamn eller belägna myckel nära allmän hamn.
Mot bakgrund av bl. a. de redovisade förhållandena
gör utredningen en pessimistisk bedömning av de godsmängder som kan vara
aktuella för en utbyggd västgötaled. Med utgångspunkt i dessa bedömningar
räknar utredningen med en årlig transportkostnadsbesparing på ca 1,5 milj. kr.
år 1980 inberäknat förutsedda kanalavgifter. Transport volymer och därmed
besparingarna antas öka med 3 % per år och skulle år 200C uppgå tUl ca 2,5
milj. kr. Häremot ställs den årliga kapitalkostnaden för en utbyggnad på drygt
10 milj. kr.
Vissa remissinslanser anser att utredningen har
varit aUlför negativ vid sin bedömning av förväntade godskvantiteter. Della
gäller särskilt omfattningen av kanaltransport av oljeprodukter.
Föreningen för inre vattenvägar har bl. a. genom
att göra en annan bedömning än utredningen av tänkbara oljetransporter ansett
att en utbyggnad skulle vara lönsam. Föreningen har accepterat utredningens
bedömningar av den troliga mängden av torrlastgods på en utbyggd kanal. Någon
direkttrafik tiU Europas inland med s. k. europaskepp som har tagits upp av
en del andra remissinslanser räknar inte föreningen med. Föreningen anser
emellertid alt belydande kvantiteter olja skuUe komma att transporteras på
kanalen.
Förutsättningen för att en inlandsled skall komma
upp i godsmängder, som motiverar belydande investeringar, är vUket också har
tagils upp av vissa remissinslanser att den erbjuder påtagliga
kostnadsfördelar vid transporter av olja. Länsstyrelsen i Skaraborgs län som i
och för sig är positiv tUl en framtida utbyggnad synes sålunda göra sin
inställning till en sådan beroende av om kanalen blir konkurrenskraftig i fråga
om oljetransporterna tUl vätterområdet.
Det bör påpekas att kanaltransporter med olja till
södra vätterområdet skulle kräva investeringar i en oljehamn i Jönköping. I
yttrandet från Föreningen för inre vattenvägar har bl. a. kostnadema för en sådan
inle beaktats. Som länsstyrelsen i Jönköpings län har påpekat är de svårt att
finna ett ur mUjösynpunkt godtagbart hamnläge vid Jönköpinj och dessutom har
kommunen enligt utredningen förklarat att den inle äi beredd alt investera i en
ny oljehamn.
Det är självfallet angeläget att man vid valet av
transportlösninj beaktar miljö-, trafiksäkerhets- och energiskäl. När det
gäller oljelransporter till Jönköpingsområdet måste man dock ha i minnet att
en even tuell övergång till kanaltransporter av olja vilket i och för sig
utredningen bedömer som osannolikt skulle innebära en trafikavledning från
SJ. Petroleumprodukterna svarar för 25 % av transportarbetet på linjen
FalköpingJönköping och ett bortfall av dessa transporter skulle direkt påverka
SJ:s möjligheter att upprätthålla sin service på linjen.
I
sammanhangel bör också beaktas de miljöaspekter, som hänger sam-
Prop.
1976/77: 66 28
man
med frågan om oljelransporter på Vättern och som bl. a. har påpekats av
naturvårdsverket och länsstyrelsen i Jönköpings län. Man kan inle bortse från
risken för oljeutsläpp vilket skuUe få svåröverskådliga konsekvenser just i
Vättern, som är en viktig vattenreservoar, och som efter omfattande åtgärder
under senare år nu är på väg alt bli en ren sjö. Även om riskerna med
oljetransporter med fartyg inte skall överdrivas anser jag att mUjöskäl talar
mot denna typ av transporter på Vättern.
Sammanfattningsvis anser jag att kanaltransporter
av olja inte skulle vara ett bättre alternativ än ett oljetransportsystem med
tonvikt på järnvägsbefordran. Det är angeläget att utnyttja de förutsättningar
som SJ har att utföra transporter till låg samhällsekonomisk kostnad.
När det gäller alt ta ställning till frågan om en
utbyggnad av västgötaleden vill jag först allmänt konstatera att hamnarna vid
kusten har fått en allt större regional räckvidd. Till delta har inle minst
utbyggnaden till större vattendjup bidragit Uksom tillkomsten av speciaUserade
anordningar för lastning och lossning. Kusthamnarnas och även vissa
vänerhamnars slora omland medger all små godsmängder från olika förelag kan
samlastas vid elt utskeppningsställe, vilket ger möjlighet att utnyttja
lastkapaciteten hos stora fartyg. Detta ger en fördelaktig transportekonomi,
samtidigt som hamnarna kan erbjuda större valfrihet när det gäller destination
och tidpunkt för leverans. Godsunderlaget från området öster om Vänern är
viktigt för alt utnyttja de stora investeringar som har lagts ner på utbyggnad
av Trollhätte kanal och vänerhamnarna. Utredningen har inte kunnat påvisa något
ekonomiskt utrymme för anläggning och drifl av allmänna hamnar och därmed för
en mera mångsidig trafik i Vättern. Transportlösningar med kortväga
anslutningstransporter med lastbil till större kusthamn alternativt vänerhamn
torde väl kunna fylla kraven på samordning och effektivitet från såväl företagsekonomiska
som samhällsekonomiska utgångspunkter.
Det bör i sammanhanget påpekas att de godsmängder
som utredningen har bedömt skulle komma alt gå på en utbyggd Göta kanal ca
100 000 ton inte motsvarar mer än 1520 lastbilar per arbetsdag, fördelade på
flera olika vägar. De utöver de angivna transportkostnadsbesparingarna
positiva samhällseffekterna från miljö-, energi-och trafiksäkerhetssynpunkt
eller med hänsyn till försörjningsberedskapen som en utbyggnad skulle föra med
sig är därför mycket begränsade.
En
utbyggnad av västgötaleden bör enligt olika remissinstanser kunna utföras som
beredskapsarbete och därvid begränsas den samhällsekonomiska uppoffringen.
Beträffande den samhällsekonomiska effekten är det enligt min mening även i
detla fall för såväl regionen som samhället i stort angeläget att jämföra
alternativa investeringar, t. ex. i vägnätet. Det finns åtskilliga
trafikinvesteringar, som uppvisar bättre sam-häUsekonomisk lönsamhet.
Prop.
1976/77: 66 29
Som både utredningen och flera remissinstanser har
påpekat är Göta kanal som byggdes i början av 1800-talet ett av vårt lands
förnämsta byggnadsminnesmärken. Den är bl. a. därigenom också en av våra
största och internationellt mest kända turistattraktioner. En utbyggnad av
västgölaleden skulle innebära bl. a. en kraflig breddning av kanalen, som
skulle dels rasera mycket av det gamla byggnadsminnesmär-ket, dels för ganska
lång tid göra miljön torftigare kring kanalen.
Sammanfattningsvis anser jag att med de
bedömningar som f. n. kan göras det inle nu är motiverat med en utbyggnad av
Göta kanals västgölaled. Elt avgörande skäl är att en utbyggnad i dagens läge
har visat sig kräva så stora resursinsatser motsvarande det minst omfatlande
alternativet ca 200 milj. kr. att dessa, vid en jämförelse med andra
investeringar, inte slår i rimlig proportion tUl den samhällsekonomiska nytta
som utbyggnaden skulle ge. Som bl. a. statskontoret som i och för sig är
negativ tiU en utbyggnad i dagens läge har framhållit kan en utbyggnad vara
berättigad längre fram om förutsättningarna härför påtagligt skulle ändras.
Sådana ändrade förutsättningar är enligt min mening på sikt inte uteslutna med
hänsyn tUl den utveckling som kontinuerligt sker inom transportområdet. Jag
tänker då bl. a. på olika former av pråmtransporter.
Vissa remissinslanser har pekat på den omfattande
utbyggnad av kanalsystemet som sker på kontinenten. En utbyggd Göta kanal
skulle möjliggöra direkttransport mellan vätterhamnar och kontinenten med
specialbyggda kanalfartyg, s. k. europaskepp.
Jag anser att utvecklingen av sådana nya
transportlösningar fortlöpande bör följas. En sådan trafik skulle förmodligen
kräva en annan typ av utbyggnad av kanalen än som förutsatts av utredningen.
Frågan
om en sådan eventuell framtida trafik och vilken utbyggnad av västgölaleden och
framför allt kommunala investeringar i hamnar som därvid skulle krävas på sikt
bör enligt min mening med hänsyn tUl den vikt som frågan bedöms ha för den
berörda regionen prövas på regional nivå. Jag anser att det närmast är de
berörda landstingen och kommunerna som bör ta initiativ till kompletterande ulredningar
om inlresse härför finns. Skulle så ske är jag positiv tUl all förorda alt
staten medverkar vid det tekniska och ekonomiska utredningsarbete som kommer
all krävas. Det kan i ett sådani samrrianhang finnas anledning alt på
motsvarande sätt i den mån ett regionalt intresse föreligger se över
fömtsättningarna för en utbyggnad även av östgötaleden. Övervägandena kan
också omfatta möjlighetema att på nytt få tUl stånd en ökad godstrafik på
kanalen med dess nuvarande dimensioner.
Jag anser att Göta kanal i sin helhet har ett så
stort värde ur framför allt turist- och miljösynpunkt att en snabb upprustning
av såväl östgöta-som västgölaleden är angelägen. Kanalens stora betydelse som
turistattraktion visas inte minst av det ständigt stigande antalet fritidsbåtar
Prop.
1976/77: 66 30
som
utnyttjar den. Är 1976 uppgick antalet fritidsbåtar som passerade kanalen till
nära 5 200. Dessutom går tre passagerarbåtar i regelbunden turisttrafik genom
kanalen mellan Stockholm och Göteborg och mänga turister gör turer med
utflyktsbåtar på kortare sträckor av kanalen.
Av utredningen angivna åtgärder för upprustning av
kanalen innefattar förstärkning av slussmurar och kajer, rensnings- och
muddrings-arbeten i kanalen, elektrifiering av samtliga slussportar och
tappningsluckor samt iståndsättande av kanalen i övrigt.
Kostnaderna för en sådan upprustning har av
utredningen som nämnts beräknats till 33 milj. kr. i 1974 års prisläge. Vid en
förnyad inspektion av kanalens tillstånd samt uppdatering av kostnadsberäkningarna,
som har gjorts av sjöfartsverket, har kostnaderna beräknats tiU 45 milj. kr. i
1977 års prisläge.
Göta kanalbolag har förklarat sig vilja frånträda
ansvaret för kanalens fortsatta drift och tUl staten överlämna
kanalanläggningen med tillhörande tjänstebostäder samt viss del av övriga
tillgångar m. m.
Det bör i sammanhanget påpekas att staten i samband
med att Göta kanal byggdes i början av 1800-talet donerade stora skogsområden
tiU förelaget, för att man med hjälp av skogsinkomster skulle kunna driva och
underhålla kanalen. År 1961 överläts börsnoterade aktier m. m. som förvärvals
av Göta kanalbolag med vinstmedel till ett för ändamålet bildat
investmentbolag Göta kanal bolags intressenter AB som idag äger praktiskt
taget alla aktier i kanalbolaget. Utöver att vinstmedel placerats i aktier har
vinstmedel genom årens lopp använts för inköp av ytterligare skogsområden. När
nu Göta kanalbolag förklarar sig beredd att överlämna kanalanläggningen m. m.
till staten utan ersättning kan konstateras att bolaget i sitt erbjudande inte
inkluderar de skogar som köpts med vinstmedel och vars avkastning är avgörande
för den nuvarande ekonomin i företaget.
Regeringen har idag bemyndigat mig att tillkalla en
särskild utredare för att i samråd med bl. a. berörda landsting överväga
frågan om huvudmannaskap för driften av Göta kanal och att i anslutning härtill
förhandla med berörda intressenter. Jag avser att om så skulle erfordras
återkomma till riksdagen i denna fråga.
Med hänsyn till angelägenheten att msta upp kanalen
har regeringen utan att avvakta resultatet av dessa förhandlingar uppdragit
åt sjöfartsverket att projektera en upprustning av kanalen. I den nämnda
kostnadsberäkning som sjöfartsverket har gjort har sysselsättningen genom
upprustningsarbeten prelimmärt beräknats tiU ca 2 300 manmånader. Det innebär
en sysselsättning av nära 100 man under åtta månader per år (perioden 15
september15 maj) om upprustningen sker under en treårsperiod. En stor del av
arbetena kan vara möjliga att utföra med arbetskraft som anvisas av
arbetsförmedlingen.
Under
fömtsättning att en för samhället godtagbar överenskommelse
Prop.
1976/77: 66 31
kan
träffas om den fortsatta driften av kanalen bör uppmstningsarbete-na kunna
sällas igång redan i höst. Projektet bör i så fall kunna överlämnas till
arbetsmarknadsstyrelsen för att med förtur bedrivas som statiigt
beredskapsarbete, då sysselsättningsläget kräver det.
Kanalbolaget har med hänsyn till relationen
mellan kostnader och intäkter föreslagit att västgötaleden skall vara öppen
under samma period som östgötaleden, dvs. i princip mellan den 15 maj och den
15 september. Jag avser att föreslå regeringen ett begränsat allmänt
öppethållande på västgötaleden. För att inte försämra för den kvarvarande
godstrafiken på västgölaleden kommer dock möjlighet alt finnas kvar för
lastfartyg att passera kanalen även på annan tid.
9 HemstäUan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemsläller jag att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna de riktlinjer för upprustning av Göta
kanal, m. m. som jag har förordat.
10 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga
det förslag som föredraganden har lagt fram.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 740115
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
16 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (16)
16 kopplingar i 9 dokument.
- Bet. 1982/83:TU11 om anslag till Sjöfart m.m. (prop. 1982/83:100 bil. 8) s. 9 i texten
- Bet. 1977/78:TU22 med anledning av propositionen 1977/78:119 om statligt övertagande av Göta kanalbolag, m. m. jämte motion s. 1 i texten
- Bet. 1976/77:TU22 med anledning av propositionen 1976/77:66 om upprustning av Göta kanal, m. m. jämte motioner s. 1 · s. 7 i texten
- Prop. 1977/78:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1978/79 i texten
- Prop. 1977/78:102 med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen s. 25 i texten