Sök i Ratio Lex

om semesterlag, m.m.

345 sidor, varav 330 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 330 av 345 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1976/77:90, om semesterlag, m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 Regeringens proposition

1976/77:90

om
semesterlag, m. m.;

beslutad
den 3 mars 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

PER
AHLMARK

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny
semesterlag, soni skall ersätta nuvarande semesterlag från år 1963. Den nya
semesterlagen innefattar förbättrade semesterförmåner i bl..a. följande
hänseenden,

Semesterledigheten förlängs från fyra till fem
veckor. Arbetstagaren får rätt till semesterledighet redan under det första
anställningsåret. Rätten till ledighet förutsätter inte att arbete har utförts
imder ett tidigare år. Semesterlön utgår däremot som hittills endast i den mån
sådan lön har tjänats in.

Semesterlönen utgör for alla arbetstagare 12 % av
arbetstagarens inkomst i anställningen under det s. k. intjänandeåret, dvs. den
tolv-månadersperiod som föregår semesteråret. Semesterlön beräknas på all under
intjänandeåret erhållen lön, oavsett anställningens varaktighet. Det krävs
alltså inte längre att arbete har utförts under ett visst minsta antal dagar
under en månad av intjänandeåret för att semesterlön skall tjänas in.
Intjänandeåret för semesterlönen flyttas i förslaget närmare sommarsemestern
och omfattar tiden den 1 april 31 mars. Lönehöjningar under första kvartalet
det år då semestern utgår kommer därigenom att räknas in i underlaget för
semesterlöneberäkningen.

Genom att alla arbetstagare får rätt till ledighet
utan krav på intjänande och genom att semesterlön beräknas på all inkomst
under intjänandeåret förbättras semesterrättigheterna i betydande grad för
deltidanställda. Semesterförmånernas omfattning blir för sådana arbetstagare
inte längre beroende av arbetstidens förläggning. Nyanställda får enligt
propositionen betald semesterledighet tidigare än nu, eftersom semesterlön
tjänas in också under perioden januarimars det år då semesterledigheten tas
ut.

1
Riksdager. 1976/77. 1 saml. Nr 90

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 2

Arbetstagarnas inflytande på semesterförläggningen
förstärks. Förslaget bygger i denna del på de principer som har lagts fast i
lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Kollektivavtal kan träffas
om medbestämmande i frågor om semesterförläggning. Har det inte skett,
föreligger för arbetsgivaren s. k. primär förhandlingsskyldighet i fråga om
förläggningen av huvudsemestern för året. När arbetsgivaren inte är skyldig att
förhandla, måste han i stället samråda med arbetstagaren om utläggningen av
dennes semester.

Rätten att tjäna in semesterlön vid sjukdom och annan
s. k. semesterlönegrundande frånvaro ökas avsevärt. Semesterlön tjänas in
inom vissa gränser under främst sjukdom, arbetsskada, föräldraledighet,
ledighet för utbildning i vissa fall och ledighet vid kortare militärtjänst m.
m.

Arbetstagaren får rätt att spara semesterledighet.
Av den betalda semesterledigheten enligt lagen kan en arbetstagare spara en
vecka varje år. Han kan då efter fem år ta ut tio semesterveckor i följd. Inget
hindrar att han tar ut sparade semesterdagar tidigare eller i övrigt disponerar
den sparade ledigheten på annat sätt.

Den
nya semesterlagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978.

Slutligen föreslås att Sverige tillträder
internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 132) om semester
(reviderad 1970).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 3

1
Förslag till Semesterlag

Härigenom
föreskrives följande.

Inledande
bestämmelser

1
§ Arbetstagare har rätt till
semesterförmåner enligt deima lag. Sådana förmåner är semesterledighet,
semesterlön och semesterersättning.

2
§ Avtal är ogiltigt i den mån
det innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag upphäves eller
inskränkes. Detta gäller dock ej, om annat framgår av lagen.

Avvikelse från 3, 9, 11. 16, 22, 23, 26, 29 och 30
§§ får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits
eller godkänts av organisation som är att anse som central
arbetstagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i
arbetslivet. Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal eller av
kollektivavtal om avvikelse från 12, 19, 20 eller 21 §, får i angivna
hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den
avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning att arbetstagaren
sysselsattes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat
tillämpligt kollektivavtal.

3 §
Med semesterår avses tiden från, och med den 1 april ett år till

och med den 31 mars påföljande år. Motsvarande tid närmast före.ett

semesterår kallas intjänandeår.

Såsom semesterledighet skall anses ledighet enstaka
semesterdagar och period av semesterdagar jämte i 9 § angivna arbetsfria
dagar,, vilken börjar och slutar med semesterdag.

Rätt
till semesterledighet och semesterlön

4 §
Arbetstagare har rätt till tjugofem semesterdagar varje semesterår

utom i fall som avses i 5 och 27 §§. .

Under semesterledighet skall arbetstagare ha
semesterlön i den mån han har tjänat in sådan under intjänandeåret.

Arbetstagare får avstå från rätt till
semesterledighet som ej är förenad med semesterlön.

5 §
Under det semesterår då arbetstagare anställes har han rätt till tio

semesterdagar, om anställningen börjar efter den 31 juli, och till fem

semesterdagar, om den börjar efter den 30 september.

Arbetstagare som anställes för viss tid, viss
säsong eller visst arbete saknar rätt till semesterledighet, om ej
anställningsavtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre månader,
men äger rätt till semesterersättning för anställningstiden hos arbetsgivaren.

Vederlag för arbete, som har avsetts skola pågå
högst tre månader och omfatta högst sextio timmar, förutsattes inbegripa
semesterersättning, om ej annat framgår av omständigheterna.

Om förlängd semesterledighet finns bestämmelser i
lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 4

6
§ Arbetstagare som byter
anställning har rätt till semesterledighet i den nya anställningen endast i den
mån han icke redan har fått sådan ledighet.

7
§ Semesterdagar med semesterlön
utgör så stort antal av semesterdagarna enligt 4 § som svarar mot den del av
intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har innehaft anställning hos
arbetsgivaren. Arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön
inräknas i anställningstiden endast om fråga har varit om semesterledighet
eller ledighet som enligt 17 § är semesterlönegrundande.

Vid beräkning enligt första stycket anges del av
intjänandeåret i antal dagar. Uppstår vid beräkning av antalet semesterdagar
med semesterlön brutet tal, avrundas detta till närmast högre hela tal.

Av semesterdagar som utlägges under visst
semesterår skall, om ej annat avtalas, dagar som är förenade med semesterlön
utgå först.

8 §
Arbetstagare är skyldig att på begäran lämna arbetsgivaren be

sked i vad mån han önskar få ut semesterledighet, som ej är förenad

med semesterlön, eller avstå från sådan ledighet. Besked behöver ej

lämnas innan arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar utan

lön han har eller kan beräknas få rätt till.

Har semesterledighet utan lön lagts ut med
anledning av arbetstagarens besked enligt första stycket, får arbetstagaren ej
senare avstå från ledigheten utom i fall som avses i 13 §.

Beräkning
av semesterledighet

9 §
Semesterledighet beräknas i hela dagar. Lördag och söndag räk

nas ej som semesterdagar annat än i fall som avses i tredje stycket.

Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar
har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt
till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten och
dels antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Har i fall som nu
avses arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är
lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, räknas den som
semesterdag.

Är arbetstagaren ledig lördag eller söndag, som
annars skulle ha utgjort arbetsdag, och är fråga om kortare semesterledighet
än som anges i andra stycket, räknas sådan dag som semesterdag. Arbetsfri dag
skall då ej anses som semesterdag.

Med söndag jämställes helgdag samt påskafton,
pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton.

Förläggning
av semesterledighet

10 §
Att i fråga om förläggnmgen av semesterledighet kollektivavtal

kan träffas om medbestämmanderätt för arbetstagarna följer av 32 §

lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. I fråga om arbets

tagare för vilken sådant avtal ej träffats, skall gälla vad som föreskrives

i andra och tredje styckena.

Angående förläggningen av semesterledighet som
avses i 12 § skall nyssnämnda lags bestämmelser om arbetsgivares
förhandlingsskyldighet beträffande viktigare förändring av arbetstagares
arbets- eller anställningsförhållanden äga motsvarande tillämpning. Om
arbetstagaren icke företrädes av förhandlingsberättigad organisation eller om
sådan orga-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:90 " 5

nisation
ej önskar förhandla, skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren om
ledighetens förläggning.

Beträffande förläggningen av annan semesterledighet
skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren, om förhandling med dennes organisation
icke har ägt rum.

Kan överenskommelse om förläggning av
semesterledighet ej uppnås, bestämmer arbetsgivaren om förläggningen i den mån
ej annat har avtalats.

11
§ Har beslut om förläggning av
semesterledighet träffats på annat sätt än genom överenskommelse med
arbetstagare eller företrädare för honom, skall arbetsgivaren underrätta arbetstagaren
om beslutet. Underrättelsen skall lämnas senast två månader före ledighetens
början. När särskilda skäl föreligger får den lämnas senare, dock om möjligt
minst en månad före ledighetens början.

12
§ Om ej annat har avtalats,
skall semesterledigheten förläggas så, att arbetstagaren får en ledighetsperiod
av minst fyra veckor under juniaugusti. Även utan stöd av avtal får sådan
semesterperiod förläggas till annan tid, när särskilda skäl föranleder det.

13
§ Beslutar arbetsgivare om
permittéring som arbetstagare ej hade anledning räkna med då han lämnade besked
enligt 8 §, har arbetstagaren rätt att avstå från utlagd semesterledighet, som
ej är förenad med semesterlön, i den mån ledigheten sammanfaller med
permitte-ringsperioden. Detta gäller dock endast om han underrättar arbetsgivaren
senast två veckor före seniesterledighetens början. Får arbetstagaren först
senare kännedom om permitteringen, har han rätt att avstå från ledigheten genom
att utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren. Har semesterledigheten då inletts,
upphör ledigheten med utgången av den dag då arbetsgivaren underrättades.

14
§ Semesterledighet får ej utan
arbetstagarens medgivande förläggas till uppsägningstid. '

Skulle vid uppsägning från arbetsgivarens sida
uppsägningstiden helt eller delvis infalla under redan utlagd semesterledighet
och beror uppsägningen på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren
personligen, skall semesterledighetens förläggning i samma mån upphävas, om
arbetstagaren begär det.

Första och andra styckena gäller ej i den mån
uppsägningstiden överstiger sex månader.

15 §
Infaller under semesterledigheten dag då arbetstagaren är oför

mögen till arbete på grund av sjukdom eller dag som är semesterlöne

grundande enligt 17 § första stycket 26 skall, om arbetstagaren utan

dröjsmål begär det, sådan dag ej räknas som semesterdag.

Semesterdagar som återstår på grund av att första
stycket har till-lämpats skall utgå i ett sammanhang, om arbetstagaren ej
medger annat.

Beräkning
av semesterlön

16 §
Semesterlönen utgör tolv procent av arbetstagarens under in

tjänandeåret förfallna lön i anställningen.

Vid
beräkning av lönen under intjänandeåret skall i lönesumman ej

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 6

inräknas
semesterlön eller pérmitteringslön med anledning av driftsuppehåll för
samtidig semester. I lönesumman skall ej heller inräknas ersättning som har
utgått för dag, då arbetstagaren helt eller delvis har haft sådan ledighet från
arbetet som är .semesterlönegrundande enligt 17 §. För varje sådan dag skall
arbetsinkomsten i stället ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens
geiiomsnitthga dagsinkomst i anställningen under övrig tid av intjänandeåret.
Har arbetstagaren då ej haft någon inkomst i anställningen, skall semesterlönen
beräknas med hänsyn till den inkomst som det kan antagas att han skulle ha
haft, om han under denna tid hade arbetat för arbetsgivarens räkning.

17 §
Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande, när fråga är

om

1.
ledighet på grund av sjukdom, i
den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 180 dagar eller om
frånvaron beror på arbetsskada,

2.
ledighet enligt lagen (1976:
280) om rätt till föräldraledighet, dels i samband med barns födelse eller
adoption i den mån frånvaron icke överstiger 120 dagar eller, för ensamstående
förälder, 180 dagar, dels; för tillfällig vård av barn,

3.
ledighet på grund av risk för
överförande av smitta, om arbetstagaren är berättigad till ersättning enligt
lagen (1956: 293) om ersättning åt smittbärare, i den mån frånvaron under
intjänandeåret icke överstiger 180 dagar,

4.
ledighet för utbildning, som ej
enligt annan lag medför rätt till semesterlön, om arbetstagaren erhåller
timstudiestöd, inkomstbidrag eller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen
(1973: 349) eller om utbildningen till väsentlig del avser fackliga eller med
facklig verksamhet sammanhängande frågor, i den mån frånvaron under
intjänandeåret icke överstiger 180 dagar,

5.
ledighet på grund av sådan i 27
§ vämpliktslagen (1941: 967) eller med stöd därav föreskriven tjänstgöring om
högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning och ej heller direkt ansluter sig
till grundutbildning, eller ledighet på grund av motsvarande vapenfri tjänst, i
den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar, eller

6.
ledighet på grund av att
arbetstagaren efter det kalenderår då han har fyllt tjugotvå år fullgör
tjänstgöring i civilförsvaret på annan tid än då civilförsvarsberedskap råder
eller beredskapsövning får anordnas vid krigsmakten, i den mån frånvaron under
intjänandeåret icke överstiger 60 dagar.

Vid tillämpning av första stycket 1 skall frånvaro
under de första 90 dagarna av frånvaroperiod ej i något fall anses bero på
arbetsskada. Har arbetstagare av anledning som anges i första stycket 1 varit
oavbrutet frånvarande från arbetet under två hela intjänandeår, grundar
därefter infallande dag av frånvaroperioden icke rätt till semesterlön.

I frånvaroperiod som avses i första stycket
inräknas även dagar under perioden då arbetstagaren icke skulle ha utfört
arbete.

Sparande
av semesterledighet och semesterlön

18 §
Arbetstagare, som under ett semesterår har rätt till mer än tjugo

semesterdagar med lön, får av överskjutande sådana dagar spara en

eller flera till ett senare semesterår.

Sparad
semesterdag skall läggas ut inom fem år från utgången av det

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:90 '''- ' ' 7

semesterår då den sparades, om ej .annat följer av 20 §
tredje meningen. Semesterdagar får icke sparas under semesterår då
arbetstagaren får ut semesterdag, som har sparats från tidigare år.

19 §
Vill arbetstagare spara semesterdagar eller vill han taga i anspråk

sparade semesterdagar i anslutning till semesterledigheten i övrigt, skall

han underrätta arbetsgivaren i samband med att förläggningen av årets

semesterledighet bestämmes. Underrättelse behöver dock icke lämnas

förrän arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar med lön

han har eller kan beräknas få rätt till. Arbetstagare, som vill taga i an

språk sparade semesterdagar utan sammanhang med semesterledigheten

i övrigt, skall meddela arbetsgivaren detta senast tre månader i förväg.

Vad i första stycket sägs gäller endast.i den mån
ej annat har avtalats.

20
§ Sparade semesterdagar skall
förläggas till det semesterår som arbetstagaren väljer. Detta gäller dock ej
om annat har avtalats eller särskilda skäl föreligger mot att semesterdagarna
förlägges till det året. Har arbetstagaren avsett att sparade semesterdagar
skall förläggas till det femte året efter det semesterår då de sparades och
skulle sådan förläggning medföra betydande olägenhet, får överenskommelse
träffas att semesterdagarna skall läggas ut under det sjätte året.

21
§ Önskar arbetstagare samtidigt
få ut minst fem sparade semesterdagar, skall dessa och hela semesterledigheten
för semesteråret utgå i en följd, om ej annat har avtalats.

22
§ Semesterlönen för varje
sparad semesterdag utgör, om ej annat följer av 23 §, 0,48 procent av summan av

1.
den lön i anställningen sorti
har förfallit under intjänandeåret närmast före det semesterår, då de sparade
semesterdagarna uttages, dock frånsett lön för tid då arbetstagaren. har varit
helt eller delvis frånvarande från arbetet, samt

2.
ett beräknat inkomstbelopp för
de dagar under samma intjänandeår då arbetstagaren har varit helt eller delvis
frånvarande från arbetet av annan anledning än semester eller permittéring vid
driftsuppehåll för samtidig semester. .

Beräkning av underlag för semesterlön som avses i
första stycket 2 sker enligt grunderna för 16 § andra stycket tredje och fjärde
meningarna.

23 §
Semesterlön enligt 22 § skall beräknas som om arbetstagaren

under där avsett intjänandeår varit anställd med samma andel av full

arbetstid som under det eller de intjänandeår, då rätt till semesterlön

för de sparade semesterdagarna förvärvades.

Särskilda
bestämmelser om semesterlön

24 §
Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till fönnån

av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning

för särskilda kostnader.

25 §
Arbetstagare, som får fri kost i arbetsgivarens hushåll, har rätt

till skälig kostersättning för de dagar under semesterledigheten då för

månen ej har utnyttjats till någon del.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 8

26 §
Arbetsgivaren skall betala ut semesterlönen till arbetstagaren i

samband med semesterledigheten. I fråga om arbetstagare med tidlön,

beräknad för vecka eller längre tidsenhet, får arbetsgivaren i samband

med semesterledigheten utge den på den betalda semestertiden belö

pande tidlönen samt senast vid semesterårets utgång utge den semester

lön som kan återstå.

27 §
Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller annars under

sådana förhållanden att det icke kan anses tillkomma arbetsgivaren att

vaka över arbetets anordnande, är berättigad till särskild semesterlön

med tolv procent av arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i

anställningen.

Beräkning av lönen under intjänandeåret skall ske
med motsvarande tillämpning av 16 § andra stycket. Vad där föreskrives angående
semesterlönegrundande frånvaro skall dock tillämpas med avseende på kalendervecka,
om ej annan tidsperiod överenskommes. Även 24 och 25 §§ samt, om anställningen
har avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst 60 timmar, 5 §
tredje stycket äger motsvarande tillämp-. ning.

Särskild semesterlön skall betalas ut senast den 30
juni näst efter intjänandeårets utgång eller, om intjänandeåret löper ut efter
den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

Semesterersättning ;

28 §
Upphör arbetstagare att vara anställd hos arbetsgivaren mnah

han har erhållit den semesterlön som han har tjänat in, skall arbetsta

garen i stället erhålla semesterersättning, i den mån ej annat följer av

31 §.

Motsvarande skall gälla om arbetstagares
anställningsvillkor ändras så att semesterledighet med semesterlön skall utgå
redan imder intiänande-året. I sådant fall skall bestämmelserna om sémesterersättning
tillämpas som om anställningen upphört vid den tidpunkt från vilken de nya anställningsvillkoren
skall gälla.

Om
semesterersättning i visst annat fall föreskrives i 5 §.

29 §
Semesterersättoing bestänunes enligt grunderna för beräknmg

av semesterlön. För arbetstagare, som har rätt till fri kost i arbetsgi

varens hushåll, skall kostersättning dock utgå endast för det antal dagar

för vilka semesterersättning skall beräknas.

För sparade semesterdagar skall semesterersättning
beräknas som om de hade tagits ut under det semesterår då anställningen
upphörde.

Har arbetstagare mottagit semesterlön i förskott,
minskas semesterersättningen med sådan semesterlön. Detta gäller dock ej, om
den förskottsvis erhållna semesterlönen har utgått mer än fem år före anställningens
upphörande eller om anställningen har upphört på grund av

1.
arbetstagarens sjukdom,

2.
förhållande som avses i 6 §
tredje stycket första meningen lagen (1974: 12) om anställningsskydd eller

3.
uppsägning från arbetsgivarens
sida, som beror på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren
personligen.

30 §
Semesterersättning skall betalas ut till arbetstagaren utan oskä

ligt dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 9

Möter hinder mot att beräkna semesterérsättningen
inom en månad efter anställningens upphörande, skall den betalas ut inom en
vecka efter det hindret upphörde.

Övergång
av företag

31 §
Arbetstagares rätt enligt denna lag påverkas ej av att företag

eller del av företag övergår till ny arbetsgivare.

Övergår arbetstagare till ny arbetsgivare inom
samma köiicerri, skall han i semesterhänseende äga samma rätt i den nya
anställningen som han skulle ha haft i den tidigare. Härför förutsattes dock,
att arbetstagaren ej uppbär semesterersättning av den tidigare arbetsgivaren
och att han senast en månad efter anställningens upphörande avger förklaring
till såväl den tidigare som den nye arbetsgivaren, att han önskar överföra intjänade
semesterförmåner till den nya anställningen.

I fall som avses i andra stycket är den nye
arbetsgivaren berättigad att av den tidigare arbetsgivaren få ut ett belopp
svarande mot den semesterersättning som denne eljest haft att utge till
arbetstagaren.

Skadestånd

32 §
Arbetsgivare som bryter mot denna lag skall till arbetstagaren

utge, förutom den semesterlön eller semesterérsättiiing vartill arbetstaga

ren kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått
skall hänsyn tagas även till arbetstagarens intresse av att erhålla
semesterledighet och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra
omständigheter är skäligt, kan skadeståndet nedsättas eller helt bortfalla.

Preskription

33 §
Arbetstagare som vill fordra semesterlön, semesterersättning eller

skadestånd enhgt denna lag skall väcka talan därom inom två år från

utgången av det semesterår då arbetstagaren enligt lagen skulle ha er

hållit den förmån till vilken anspråket hänför sig. Försummar han det,

är rätten till talan förlorad.

Rättegång j

34 §
Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen (1974:

371) om rättegången i arbetstvister.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1978, då lagen (1963: 114) om semester upphör att gälla.
Semesterledighet enligt den nya lagen utgår dock först under semesteråret den
1 april 1978-den 31 mars 1979, om ej annat överenskommes.

2.
Äldre lag äger fortsatt
giltighet

a)
i fråga om semesterförmån, som
har tjänats in före ikraftträdandet och som utgår imder tiden den 1
januariden 31 mars 1978,

b)
i fråga om beräkning av
semesterlön och semesterersättning som har tjänats in under år 1977 och skall
utgå under semesteråret den 1 april 1978den 31 mars 1979.

3. Under semesteråret den 1 april 1978den 31 mars
1979 utgår,

förutom semesterlön eller semesterersättning enligt 2 b, semesterlön el

ler semesterersättning som har tjänats in under tiden den 1 januari

opaginerad Kontrollera mot PDF

den 31 mars 1978. För samma semesterår skall vid
tillämpningen av 7 § tiden den 1 januari 1977den 31 mars 1978 betraktas som
intjänandeår.

4. Kollektivavtal, som har ingåtts
före den 1 januari 1978 och inne

fattar sämre förmåner för arbetstagare än som följer av den nya lagen,

är i sådan del utan verkan. Har avtalet tillkommit för att utgöra avvi

kelse från viss regel i den nya lagen, beträffande vilken deima medger

att avvikelse överenskommes, och har avtalet träffats i den ordning

lagen anger, gäller dock avtalet i den delen.

Vad som sagts i första stycket
inverkar ej på giltigheten av avtalsföreskrifter i hänseenden som anges under
2.

5. Bestämmelserna under 4 gäller i
tillämpliga delar även i fråga om

avtal som ej är kollektivavtal.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:115) om förlängd semester för
vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

Härigenom föreskrives att 1 och 3
§§ lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med
radiologiskt arbete skall ha nedan angivna lydelse.

1 §1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Semester, vartill rätt förvärvats
enligt lagen om semester, skall utgå med tre dagar för varje kalendermånad av
kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning å
minst femton dagar utfört radiologiskt arbete, vari arbetstagaren utsatts för
joniserande strålning i sådan ut-sträclming, att menlig inverkan därav kan befaras.

Med avseende å semester, som utgår
enligt första stycket, skola bestämmelserna i 7 § andra ocli tredje styckena
lagen om semester äga motsvarande tillämpning. Därvid skall iakttagas,

1 Senaste lydelse 1964: 101.

Föreslagen
lydelse

Arbetstagare som för arbetsgi
varens räkning utför radiologiskt arbete, vari arbetstagaren utsattes för
joniserande strålning i sådan utsträckning att menlig inverkan därav kan
befaras, har under villkor som föreskrives i denna lag rätt till längre
semesterledighet än som följer av 4 § semesterlagen (1977: 000). För varje
kalendermånad av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har utfört sådant
arbete minst femton dagar, skall semesterledigheten påföljande semesterår
förlängas med fem tolftedels semesterdag.

Uppstår vid beräkningen brutet
dagantal, skall det avrundas till närmast högre hela tal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

1)
att dag,
varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom till godo för
erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han omedelbart före och
efter semestern utfört arbete, som avses i denna lag, samt

2)
att dag,
varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning, varom
förmäles i 7 § andra stycket b)e) lagen om semester, icke må räknas arbetstagaren
till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar därest, av annan orsak
än drifts-, uppehåll för samtidig semester, arbete, som avses i denna lag, uppenbarligen
icke kunnat beredas honom å sådan dag.

Föreslagen
lydelse

Med dag, under vilken utförts
arbete, som avses i första stycket, jämställes

1)
dag,
under vilken arbetstagaren varit semesterledig, dock endast om hans arbete
omedelbart före och omedelbart efter ledigheten varit sådant som avses i första
stycket, samt

2)
dag,
under vilken arbetstagaren haft ledighet som är semesterlönegrundande enligt
17 § semesterlagen, dock ej om arbete, som avses i första stycket, uppenbarligen
icke kunnat beredas honom sådan dag öch ajiledningen härtill varit annan än
driftsuppehåll för samtidig semester.

För varje semesterdag som tillkommer
enligt första stycket utgår semesterlön med 0,48 procent av arbetstagarens
under intjänandeåret förfallna lön i anställningen, beräknad enligt 16 §
semesterlagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 §

Om semester, som utgår med Om semester för arhetsta°are

tillämpning av denna lag, gäller i som avses i denna lag gäller i öv-

övrigt vad i lagen om semester är rigt vad i semesterlagen
(1977:

stadgat. 000) är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Beträffande förlängning av semester
under semesteråret den 1 april 1978den 31 mars 1979 skall de nya
bestämmelserna tillämpas, med iakttagande av att tiden den 1 januari 1977den
31 mars 1978 betraktas som intjänandeår. I övrigt skall, i den mån enligt
övergångsbestämmelserna till semesterlagen (1977: 000) äldre bestämmelser i
lag eller avtal skall äga fortsatt giltighet, detsamma gälla på förevarande
lags tillämpningsområde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3
Förslag till

Lag
om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)

Härigenom föreskrives att 12 § förmånsrättslagen
(1970: 979) skall ha nedan angivna lydelse.

12 §1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Allmän förmånsrätt följer därefter med
arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av
anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år innan
konkursansökningen gjordes och på lön eller ersättning under skälig
uppsägningstid, högst sex månader. Har arbetstagaren under uppsägningstiden utfört
arbete enligt anställningsavtalet med gäldenären, gäller förmånsrätten all
lön eller ersättning för arbetet. I den mån arbete ej utförts under
uppsägningstiden gäller förmånsrätten endast sådan lön eller ersättning som
överstiger inkomst vilken arbetstagaren tm-der tid som lönen eller ersättningen
avser förvärvat i annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat
förvärva i anställning som han skäligen bort godtaga. Vid bestämmande enligt
vad nyss sagts i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under
uppsägningstid är förenad med förmånsrätt skall med samtidig inkomst i annan
anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid
arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller
ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen.
Har lönefordran som förfallit tidigare än ett år innan konkursansökningen
gjordes varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om talan väckts eller
sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom sex måna-

1
Senaste lydelse 1975:1248.

Föreslagen lydelse

Allmän förmånsrätt följer därefter med
arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av
anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år innan
konkursansökningen gjordes och på lön eller ersättning under skälig
uppsägningstid, högst sex månader. Har arbetstagaren under uppsägningstiden utfört
arbete enligt anställningsavtalet med gäldenären, gäller förmånsrätten all
lön eller ersättning för arbetet. I den mån arbete ej utförts under
uppsägningstiden gäller förmånsrätten endast sådan lön eller ersättning som
överstiger inkomst vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersättningen
avser förvärvat i annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat
förvärva i anställning som han skäligen bort godtaga. Vid bestämmande enligt
vad nyss sagts i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under
uppsägningstid är förenad med förmånsrätt skall med samtidig inkomst i annan
anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel
vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser samma tid som
lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget
efter uppsägningen. Har lönefordran som förfallit tidigare än ett år innan
konkursansökningen gjordes varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om
talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts
inom sex måna-

opaginerad Kontrollera mot PDF

der från
förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex månader från det att
tvisten blivit slutligt avgjord. 1 fråga om semesterlön eller
semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, gäller
förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående
två kvalifikationsåren.

der från förfallodagen och kon-kursansökningéh följt inom sex månader
från det att tvisten bhvit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller
semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, gäller
förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två
intjänandeåren. Förmånsrätten gäller även innestående semesterlön eller
semesterersättning för semesterledighet som har sparats i den utsträckning 18
och 20 §§ semesterlagen (1977: 000) medger.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med
fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för
högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Förmånsrätten
gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om
gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23
och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare,
som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade
väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt
enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om
gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om förmånsrätt
för fordran i konkurs på grund av ansökan som har gjorts före ikraftträdandet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 14

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET
PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-12-09

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård,
Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten,
Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Ahlmark

Lagrådsremiss med förslag till ny semesterlag m. m.

1 Inledning

Den nu gällande
scmesterlagstiftningen tillkom år 1963. Detta år beslutades lagen (1963: 114)
om semester (1963 års SemL, ändrad senast 1974: 380), vilken trädde i kraft
den 1 juli samma år, samt lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete (ändrad 1964: 101). Den senare lagen
trädde i kraft den 1 januari 1964. Nuvarande semesterlagstiftning har föregåtts
av tidigare lagar i ämnet, den första från år 1938.

Med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 1 mars 1974 tillkallades sakkunniga för att verkställa en
allmän översyn av semesterlagstiftningen. De sakkunniga avlämnade i november
1975 ett betänkande (SOU 1975: 88) med förslag till semesterlag, omfattande
fem veckors semester, m. m.

Förslaget till semesterlag torde få
fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över
betänkandet avgetts av hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg,
överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen,
försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket (RFV), postverket, televerket,
statens järnvägar (SJ), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
riksskatteverket (RSV), statens avtalsverk (SAV), universitetskanslersämbetet
(UKÄ), centrala studiestödsnämnden (CSN), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
arbetarskydds-

' De sakkunniga var vid
betänkandets avgivande f. d. förbundsordföranden Gunnar Hallström,
förbundssekreteraren Bertil Axelsson, direktören Sven-Olof Cronqvist,
direktören Erik Förstadins, ledamoten av riksdagen Anita Gradin, direktören
Eric Johansson, ombudsmannen Göran Karlsson, ledamoten av riksdagen Ola
Nyquist och avtalssekreteraren Holger Olsson.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 15

styrelsen,
länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Föreningen skogsbrukets arbetsgivare,
Bankinstitutens arbetsgivareorganisation, Sveriges redareförening.
Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Sveriges kooperativa och
allmännyttiga bostadsföretags förhandlingsorganisation (KAB), Fastigheternas
förhandlingsorganisation (FFO), Försäkringskassornas förhandlingsorganisation.
Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO), Sveriges hantverks- och
industriorgar nisation (SHIO), Svensk industriförening. Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, ILO-kommittén och Försäkringskasseförbundet.

Yttranden har överlämnats, av UKÄ från
rektorsämbetena och de juridiska fakulteterna vid Uppsala, Lunds och Stockholms
universitet, av länsstyrelsen i Malmöhus län från Skånes handelskammare samt
TCO-kommittéerna i Landskrona/Svalöv och Helsingborg, av länsstyrelsen i
Örebro län från länsarbetsnämnden och socialkonsulenterna i länet, Örebro läns
landsting, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt Örebro läns
FCO-distrikt, av SAF från Svenska byggnadsindustriförbundet, av LO från
flertalet medlemsförbund samt av FFO från ett tiotal allmänna
försäkringskassor.

Yttranden över betänkandet har dessutom avgetts av
Fredrika Bre-mer-förbundet. Svenska transportarbetareförbundet och Sveriges
turistråd. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen samt Föreningen skogsbrukets
arbetsgivare instämmer i SAF:s yttrande.

Sammanställning av remissyttrandena torde få
bifogas till regeringsprotokollet som bilaga 2.

2
Gällande ordning i huvuddrag

1963 års SemL föregicks av 1938 och 1945 års
semesterlagar. I fråga om innehållet i dessa hänvisas till SOU 1975: 88 s.
5154. Med 1963 års semesterlagstiftning reformerades semesterrätten i viktiga
hänseenden. De viktigaste förbättringarna bestod i en förlängning av den lagstadgade
semestern från tre till fyra veckor, en förbättring av semestervillkoren för
korttids- och deltidsanställda sanit införandet av en enklare beräkningsmetod
beträffande tim- och ackördsavlönade. SemL har nu i huvudsak följande innehåll.

Inledande bestämmelser. 1963 års SemL gäller för
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Undantagna är arbetstagare som är
medlem av arbetsgivarens familj och arbetstagare som avlönas uteslutande genom
andel i vinst (1 §). Lagen har karaktär av social skyddslag och är därför till
huvudsaklig del tvingande. Avtal mellan arbetsgivare och arbetstaga-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 16

re,
som innefattar avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre
föirmåner för arbetstagaren än vad som utgår enligt lagen, är enligt 2 § i den
delen ogiltigt, om inte annat uttryckligen anges i lagen.

Semester utgör enligt gällande lag en rätt till
ledighet med bibehållen lön. Semesterrätt förvärvas enligt 3 § första stycket
genom det arbete som arbetstagaren utför under ett kalenderår för
arbetsgivarens räkning. Det år under vilket arbetstagaren tjänar in semestern
kallas kvalifikationsår. Arbetsgivare och arbetstagare kan träffa avtal om att
annan tolvmånadersperiod skall vara kvalifikationsår. Semester skall utgå året
näst efter kvalifikationsåret, om inte överenskommelse träffas om att semestern
helt eller delvis skall utgå tidigare; Semesterlön skall utgå under semestern
(3 § andra och tredje styckena).

Särskilda bestämmelser gäller för arbetstagare som
utför arbetet i sitt hem eller i övrigt under sådana förhållanden, att
arbetsgivaren inte kan eller bör vaka över arbetet. För dessa s. k.
okontrollerade arbetstagare innebär semestern enbart rätt till s. k. särskild
seniesterlön (4 §).

Om anställningen upphör innan arbetstagaren har
fått ut all intjänad semesterlön, har han rätt att i stället få kontant
ersättning, semesterersättning (5 §). Semesterersättning utgår också i ett
annat fall, nämli-. gen när arbetstagarens anställningsvillkor, utan att
anställningen upphör, ändras så att semester skall utgå redan under
kvalifikationsåret i stället för under året näst efter detta. I sådant fall
skall anses att anställningen har upphört vid den tidpunkt, då
anställningsvillkoren ändrades, varför semesterersättning skall utgå för
innestående semester.

Överlåtelse av företag eller fartyg får inte
inverka på arbetstagarens rätt enligt lagen (6 §).

Semesterns längd. Hur lång semester som skall utgå
bestäms enligt 7 § första stycket av det arbete som har utförts hos samme
arbetsgivare under kvalifikationsåret. Två semesterdagar tjänas in för varje
månad av kvalifikationsåret, under vilka arbetstagare har arbetat minst 15 dagar.
Om arbetstagaren har arbetat minst 8 dagar och högst 14 dagar under en månad,
har han rätt till en semesterdag för den månaden. Den dagliga arbetstidens
längd saknar betydelse för rätten till semester.

Som arbetad dag räknas enligt andra stycket även dag,
då arbetstagaren har varit frånvarande på grund av semester, sjukdom, havandeskap
och barnsbörd samt viss militärtjänst, civilförsvarstjänst och vapenfri
tjänst. Sådan frånvaro som är semestergrundande brukar kallas privilegierad
frånvaro. Lagen ställer upp vissa tidsgränser inom vilka frånvarotid som nu
nämnts jämställs med arbetad tid. Regeln om privilegierad frånvaro gäller
inte, om arbetsgivare av annan orsak än driftsuppehåll för samtidig semester
uppenbarligen inte hade kunnat erbjuda arbetstagare arbete under frånvarotiden
(7 § tredje stycket).

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 17

Söndagar räknas inte in i semestern, vilket
däremot.är fallet med helgdagar och sedvanliga fridagar. Helgdagar inräknas
dock inte om semestern är kortare än sju dagar. För arbetstagare med
söndagsarbete gäller en särskild regel. Har arbetstagare enligt avtal rätt till
längre semester än den lagstadgade, gäller enligt 9 § 1963 års SemL:s bestämmelser
även beträffande den överskjutande delen, om annat inte har avtalats.

Semesterns förläggning. Enligt huvudregeln utgår
semestern året näst efter kvalifikationsåret. Någon viss semesterperiod ar inte
föreskriven i lagen. Som en rekommendation gäller dock att semestern bör förläggas
till sommaren. Arbetsgivaren kan i princip fritt bestämma tiden för semestern.
Denna får dock i princip inte läggas så att den sammanfaller med sjukdomstid
eller annan privilegierad frånvarotid. Sker det kan arbetstagaren begära att
frånvarodagarna räknas av från semestern. Semestern skall i princip utgå i ett
sammanhang, om annat inte har avtalats. Semester som ar längre än 24 dagar, får
arbetsgivaren dela upp även mot arbetstagarens vilja. Då skall dock den ena
delen av semestern vara minst 24 dagar.

Arbetsgivaren skall enligt 11 § i god tid före
semesterns början underrätta arbetstagaren om tiden för semestern.
Underrättelsen bör om möjligt lämnas en månad före semesterns början och får
inte i något fall ges senare än 14 dagar före semestern.

Semesterlönen. Arbetstagare skall i princip ha
samma lön under semestern som han har när han arbetar. Semesterlönen för
arbetstagare, som avlönas med tidlön per vecka, månad eUer år, skall därför
motsvara den vanliga lönen under semestertiden (12 § första stycket). För andra
arbetstagare, dvs. sådana som har timlön, ackord, provision o. d., beräknas
semesterlönen på grundval av inkomsten under kvalifikationsåret. Semesterlön,
sjuklön eller övertidstillägg skall därvid inte räknas med i inkomsten. Vid privilegierad
frånvaro skall för beräkning av semesterlönen arbetsinkomsten ökas med ett
belopp, som för varje fråh-varodag motsvarar arbetstagarens genomsnittliga
dagsinkomst i anställningen (andra och tredje styckena). Ersättning för
särskilda kostnader och förmån av fri bostad skall inte tas med vid beräkningen
av semesterlönen (fjärde stycket). Avvikelse från reglerna om semesterlönens
beräkning enligt procentmetoden kan göras genom kollektivavtal som på
arbetstagarsidan sluts av huvudorganisation. Har sådant avtal träffats, får
arbetsgivaren också tillämpa avtalet på oorganiserad arbetstagare (femte
stycket).

Arbetstagare som får fri kost här enligt 13 § rätt
till kostersättning. Denna skall även utgå för sön- och helgdagar som infaller
under semestern.

Semesterlönen skall utbetalas i samband med
semestern. Kollektivavtal kan träffas om annan tidpunkt för semesterlönens
utbetalande. Sådant

2 Rilisdagen 1976/77. 1 saml. nr 90

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 18

avtal
måste dock vara träffat eller godkänt på arbetstagarsidan av huvudorganisation
(14 §).

Semestern skall användas för vila och avkoppling.
För att framhålla vikten härav föreskrivs att arbetstagare som utnyttjar
semestern till förvärvsarbete inom det egna yrket förlorar rätten till
semesterlön (15 §).

I 16 § finns bestämmelser om beräkningen av den
särskilda semesterlönen till okontrollerade arbetstagare. Den utgör nio
procent av arbetstagarens saimnanlagda arbetsinkomst under kvalifikationsåret.
I fråga om ersättning för särskilda kostnader, förmån av fri bostad och kostersättning
gäller samma regler som för övriga arbetstagare. Lagens regler om privilegierad
frånvaro gäller däremot inte för okontrollerade arbetstagare. "Vissa särbestämmelser
gäller om utbetalningen av den särskilda semesterlönen.

Lagen behandlar också det fallet att en
arbetstagare imder samma år utför både kontrollerat och okontrollerat arbete,
s. k. blandat arbete. Har arbetstagaren under en viss kalendermånad utfört
sådant arbete, men är det kontrollerade arbetet inte av sådan omfattning att
det grundar rätt till semesterlön, skall det behandlas som okontrollerat.
Arbetstagaren får alltså rätt till särskild semesterlön för bägge arbetena (17
§).

Semesterlönen är i många avseenden jämställd med
vanlig arbetslön. Den är skyddad mot kvittning från arbetsgivarens sida enligt
lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt (ändrad 1976: 587). Semesterlön
är inte fredad mot införsel. Däremot skyddas semesterlön och semesterersättning
mot utmätning i vidsträckt omfattning. Semesterlön har förmånsrätt i
arbetsgivarens konkurs enligt bestämmelserna i 12 § förmånsrättslagen (1970:
979, lagen omtryckt 1975: 1248). Förmånsrätten för semesterlön eller
semesterersättning som är intjänad före konkursansökan omfattar belopp som
står inne för det löpande och de närmast föregående två k\'alifikationsåren.
För tiden efter konkursansökningen gäller samma regler som för vanlig lön. Vid
arbetsgivarens konkurs svarar staten enUgt lagen (1970: 741) om stathg
lönegaranti vid konkurs (ändrad senast 1975:1261) för semesterlön eller
semesterersättning som är förenad med förmånsrätt.

Semesterersättning. När en anställning upphör har
arbetstagaren rätt till kontant ersättning för all intjänad semester som han
inte har fått ut under anställningen. Semesterersättning skall också, som
nämnts, erläggas om anställningsvillkoren, utan att anställningen upphör,
ändras så att semestern skall utgå under löpande kvalifikationsår i stället för
under året näst efter detta. Semesterersättningen beräknas enligt samma regler
som gäller för semesterlön. Vissa regler finns om avräkning av
förskottssemester mot semesterersättning. Rätten till avräkning gäller inte
förskottssemester som har utgått mer än fem år före anställningens upphörande
(18 §).

Semesterersättningen
skall i princip betalas ut senast inom en vecka

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 19

från
utgången av det kalenderkvartal då anställningen har upphört (19 §). Vad
beträffar skydd mot kvittning samt förniånsrätt och statlig lönegaranti gäller
samma regler för semesterersättning som för semesterlön.

Skadestånd, preskription m. m. Om arbetsgivaren
åsidosätter sina förpliktelser enligt 1963 års SemL, kan han bli skadeståndsskyldig.
Skadan behöver inte vara av ekonomisk natur, utan även s. k. ideellt skadestånd
kan utgå. Skadeståndet kan under vissa förutsättningar nedsättas eller helt
bortfalla (20 §). Skadeståndsskyldigheten fördelas mellan flera ska-devållare efter
vars och ens skuld (21 §).

För fordringar som grundas på 1963 års SemL gäller
en kortare preskriptionstid än den allmänna tioårspreskriptionen. Den som vill
göra gällande anspråk enligt 1963 års SemL skall väcka talan därom inom två år
från utgången av det år, under vilket arbetstagaren enligt lagen hade rätt att
få ut den semesterförmån till vilken anspråket hänför sig (22 §).

Mål om tillämpning av 1963 års SemL handläggs
enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister (ändrad senast 1976:
581). Tvister som rör organiserad part handläggs direkt vid arbetsdomstolen
(AD) som första och enda domstol. Tvister mellan oorganiserade parter handläggs
först vid tingsrätt. De fullföljs till AD i andra och sista instans.

Vid sidan av 1963 års SemL gäller lagen (1963: 115)
om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete (särskilda
semesterlagen). Lagen föregicks av liknande lagar år 1946 och 1951. Enligt den
särskilda semesterlagen utgår semester med tre dagar för varje kalendermånad
under vilken arbetstagaren utför radiologiskt arbete under minst 15 dagar. Det
skall därvid vara fråga om radiologiskt arbete som utsätter arbetstagaren för
joniserande strålning i sådan omfattning att skadlig inverkan kan befaras (1
§). Enligt 2 § skall arbetarskyddsstyrelsen på begäran av domstol eller av den
vars rätt berörs, avgöra om visst arbete omfattas av den särskilda
semesterlagen. I 1 § andra stycket finns särskilda regler om den närmare
tillämpningen av 1963 års SemL:s bestämmelser om privilegierad frånvaro på
sådan semester som omfattas av den särskilda lagen. I övrigt gäller enligt 3 §
bestämmelserna i 1963 års SemL.

3
Semesterlagens tillämpningsområde 3.1 Gällande ordning m. m.

3.1.1
Arbetstagarbegreppet

1963 års SemL gäller som har nämnts för
arbetstagare i allmän och enskild tjänst med två undantag. Undantagen avser
arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj och arbetstagare som
avlönas uteslutande genom andel i vinst. Begreppet arbetstagare definieras inte
i lagen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 20

Arbetstagarbegreppet har under senare tid i olika
lagstiftningssammanhang varit föremål för betydande uppmärksamhet. En utförlig
redogörelse for begreppet arbetstagare i svensk rätt finns i arbetsrättskommitténs
betänkande (SOU 1975: 1) Demokrati på arbetsplatsen (s. 691 ff). I detta
sammanhang skall därför endast nänmas följande.

Under tiden fram till omkring år 1945 uppkom två
skilda arbetsta-garbegrepp. Det ena var det s. k. sociala (eller
socialrättsliga) arbetstagarbegreppet, vilket framträdde i försäkringsrådets
praxis vid tillämpningen av 1916 års lag om försäkring för olycksfall i
arbetet. Det andra var det s. k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet, vilket
utbildades i rättstillämpningen i högsta domstolen (HD) och AD. Det
civilrättsliga arbetstagarbegreppet tog sin utgångspunkt i vad som hade
avtalats mellan parterna, medan det sociala arbetstagarbegreppet med
arbetstagare jämställde även dem som, civilrättsligt sett, var självständiga
företagare men som i ekonomiskt och socialt hänseende och med hänsyn till omständigheterna
i övrigt framstod som i huvudsak likställda med arbetstagare.

Den rättsutveckling som senare har ägt rum i fråga
om gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare (självständiga
företagare) har lett till att den tidigare skillnaden mellan det
civilrättsliga arbetstagarbegreppet och ett s. k. socialt arbetstagarbegrepp
inte längre fiims. Praktiskt sett tillämpas numera endast det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet. Det gäller inte bara vid AD:s och de allmäima domstolarnas
tillämpning av exempelvis den arbetsrättsliga lagstiftningen och
semesterlagsttftningen. Även försäkringsdomstolen tillämpar i princip det
civilrättsliga arbetstagarbegreppet.

Vid tillämpningen av det civilrättsliga begreppet
fästs, å andra sidan, inte längre lika avgörande vikt som tidigare vid vissa
avtalsmoment. Bedömningen av huruvida någon är arbetstagare eller
uppdragstagare och sålunda självständig företagare sker numera genom en helhetsbedömning
av samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Därvid kan tas in i den
samlade bedömningen även omständigheter som saknar omedelbar anknytning till
avtalet. Vilka omständigheter som är av betydelse för avgörande, av frågan om
part är arbetstagare, och sålunda omfattas av bl. a. 1963 års SemL framgår av
rättspraxis.

Omständigheter som tyder på att den
arbetspresterande parten är att betrakta som arbetstagare brukar anses vara: 1)
Han har att personligen utföra arbetet vare sig detta utsagts i avtalet eller
får anses vara förutsatt mellan kontrahenterna. 2) Han har faktiskt helt eller
så gott som helt själv utfört arbetet. 3) Hans åtagande innefattar, att han
ställer sin arbetskraft till förfogande för efter hand uppkommande
arbetsuppgifter.

4)
Förhållandet mellan
kontrahenterna är av mera varaktig karaktär.

5)
Han är förhindrad att samtidigt
utföra liknande arbete av någon betydelse åt annan, vare sig detta grundar sig
på direkt förbud eller bott-, nar i arbetsförhållandena, såsom exempelvis då
hans tid eller krafter

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 21

ej
kan räcka till annat arbete. 6) Han är beträffande arbetets utförande
underkastad bestämda direktiv eller närmare kontroll vare sig detta gäller
sättet för arbetets utförande, arbetstiden eller arbetsplatsen. 7) Han har att
i arbetet använda maskiner, redskap eller råvaror, som tillhandahålls honom av
medkontrahenten. 8) Han får ersättning för sina direkta utlägg, exempelvis för
resor. 9) Ersättningen för arbetsprestationen utgår åtminstone delvis i form
av garanterad lön. 10) Han är i ekonomiskt och socialt hänseende jämställd med
en arbetstagare. Omständigheter som talar för att den arbetspresterande parten
är att betrakta som uppdragstagare (självständig företagare) brukar anses vara:
1) Han är ej skyldig att personligen utföra arbetet utan kan på eget ansvar
överlåta arbetet helt eller delvis åt annan. 2) Han låter faktiskt på sitt
ansvar annan helt eller delvis utföra arbetet. 3) Arbets-åtagandet är begränsat
till viss eller möjligen vissa bestämda uppgifter. 4) Förhållandet mellan
kontrahenterna är av tillfällig natur. 5) Varken avtalet eller
arbetsförhållandena hindrar honom från att samtidigt utföra liknade arbete av
någon betydelse åt annan. 6) Han bestämmer frånsett inskränkningar som
påkallas av arbetets natur själv sättet för arbetets utförande samt arbetstid
och arbetsplats, varvid dock är att märka att semesterlagen gäller även
beträffande s. k. okontrollerade arbetstagare. 7) Han har att i arbetet använda
egna maskiner, redskap eller råvaror. 8) Han har att själv stå för utgifterna
vid arbetets utförande. 9) Vederlaget för arbetsprestationen är helt beroende
av verksamhetens ekonomiska resultat; 10) Han är i ekonomiskt och socialt hänseende
jämställd med en företagare inom verksamhetsgrenen. 11) Han har för
verksamheten erhållit personligt tillstånd eller auktorisation av myndighet
(exempelvis tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik) eller fått egen firma
registrerad.

3.1.2
Medlem av arbetsgivarens familj

Arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj
undantas från 1963 års SemL:s tillämpning. Undantaget innebär att familjemedlem
inte direkt på 1963 års SemL kan göra anspråk på semester..Undantaget går
tillbaka till 1938 års semesterlag och har inte satts i fråga vid senare
ändringar.

Någon allmängiltig definition av begreppet
familjemedlem finns inte. Praxis torde kunna sammanfattas så, att släktingar i
rätt upp- eller nedstigande led liksom make eller maka samt adoptivbarn och
adoptivföräldrar alltid är undantagna. Syskon, svågrar, svägerskor, magar,
svärdöttrar och svärföräldrar samt fosterbarn och myndlingar är undantagna
endast om de sammanbor med eller har gemensamt hushåll med arbetsgivaren. Har
semestern särskilt reglerats i kollektivavtal, gäller avtalets
semesterbestänunelser även för familjemedlemmar. Detta torde också gälla
oorganiserade arbetstagare, om dessa inte särskilt har undan-tagits från
avtalets tillämpningsområde.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 22

Även i viss annan närstående lagstiftning undantas
familjemedlem. Detta är exempelvis fallet i allmänna arbetstidslagen (1970:
103, ändrad senast 1976: 597) och lagen (1974:12) om anstälhiingsskydd (ändrad
senast 1976: 593). Däremot gäller lagen (1962: 381) om allmän försäkring, AFL,
(ändrad senast 1976: 622), lagen (1974: 981) om arbetstagares rätt till
ledighet för utbildning (ändrad 1976: 595), lagen (1976: 380) om
arbetsskadeförsäkring, och, med vissa undantag, arbetarskyddslagen (1949:1,
ändrad senast 1976: 583) även familjemedlemmar.

3.1.3
Arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i vinst

Undantaget för arbetstagare som avlönas uteslutande
genom andel i vinst har följt med ända sedan 1938 års semesterlag och går
tillbaka på ett förslag av 1936 års semestersakkunniga. Undantagsregeln har därefter
aldrig satts ifråga vid senare ändringar av semesterlagen. Den avser inte sådan
arbetstagare som avlönas med provision, beräknad på omsättningen. Undantaget
för arbetstagare som avlönas uteslutande genom vinstandel förekommer inte i
annan lagstiftning.

3.2
Kommittén

3.2.1
Arbetstagarbegreppet

Kommittén erinrar om att arbetstagarbegreppet i
svensk rätt inte har närmare definierats i lag men att tolkningen har
överlämnats till rättstillämpningen. I betänkandet framhålls vidare att 1963
års SemL bygger på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, vars närmare
innebörd fastställs genom en helhetsbedömning av olika faktorer som anses känneteckna
ett tjänsteavtal eller ett uppdragsavtal. Kommittén anser att den närmare
innebörden av begreppet arbetstagare i semesterlagstiftningen på samma sätt
som hittills bör bestämmas genom rättstillämpningen, varvid utgångspunkten bör
vara det civilrättsliga arbetstagarbegreppet sådant det har utformats i
rättspraxis.

Det är enligt kommittén uppenbart att den
personkrets som omfattas av semesterlagen successivt har utvidgats under årens
lopp sedan 1938 års semesterlag. Eftersom rättsfallen från semesterlagens
område har varit få på senare år, är det emellertid svårt att fastställa hur
långt denna utveckling har fortskridit och vilket inflytande
försäkringsdomstolens praxis skall ges vid fastställandet av
semesterlagstiftningens tillämpningsområde. Enligt kommitténs mening är det
angeläget att domstolarna tillämpar det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
enhetligt, om inte starka skäl, hänförliga exempelvis till viss lagstiftnings
syfte eller utformning, i enskilda fall talar för annat. Försäkringsdomstolens
praxis kan dock inte utan vidare vara vägledande vid gränsdragningen mellan
tjänsteavtal och uppdragsavtal vid tillämpningen av lagstiftningen angående
semester, med hänsyn till att försäkringsdomstolen tillämpar ett mycket
vidsträckt arbetstagarbegrepp, delvis beroende på den schablon-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1916/11: 90 23

mässiga
bedömningen inom socialförsäkringen. Skiljaktigheterna i socialförsäkringslagstiftningen
och semesterlagstiftningen måste enligt kommittén beaktas. Det är sålunda inte
alls givet att en person som försäkringsdomstolen har bedömt som arbetstagare
enligt socialförsäkrings-lagstiftningen också skall anses som arbetstagare
enligt 1963 års SemL eller den nya lagen. Vid tillämpningen av semesterbestämmelserna
bör lagens syfte att bereda en anställd en viss tids ledighet för vila och avkoppling
tillmätas stor betydelse. Ett svagt rekreationsbehov kan därför enligt
kommittén peka mot att ett arbetstagarförhållande inte skall anses vara för
handen. Det kan t. ex. gälla en bisyssla som en person sköter vid sidan av
normalt heltidsarbete på sådant sätt att han ensam kan bestämma omfattningen av
sin arbetsinsats.

Kommittén pekar slutligen på att
försäkringsdomstolens praxis blir avgörande när det gäller.den särsldlda
semesterlön vid semestergrundande frånvaro som kommittén har föreslagit (se
8.5). Det beror på den koppling till socialförsäkringen som kommittén har
föreslagit i denna del. Fall kan alltså tänkas, där personer som inte är
arbetstagare i den föreslagna semesterlagens mening får särskild semesterlön
vid t. ex. sjukdom.

3.2.2 Medlem
av arbetsgivarens familj

Kommittén anför att den omständigheten att
familjemedlemmar har ställts utanför 1963 års SemL ursprungligen har motiverats
med att samhället inte bör gripa in med tvingande lagstiftning i familjeförhållanden.
Svårigheter att kontrollera efterlevnaden av lagen har även spelat en viss
roll. Enligt kommitténs mening bör semesterlagstiftningen, som bärs upp av ett
utpräglat skyddsintresse, omfatta alla arbetstagare, oavsett familjebanden.
Svårigheter att i enstaka fall övervaka att lagen följs bör stå tillbaka för
detta skyddsintresse. Till detta kommer att undantaget saknar betydelse i det
vanliga fallet att semestervillkoren regleras i kollektivavtal. Kommittén
anser därför att undantaget för familjemedlem kan avskaffas utan olägenhet,
vilket överensstämmer med vad som rekommenderats av det nordiska
ämbetsmannautskott som tillsattes år 1965 för att utreda möjligheterna till
viss samordning av semester-lagstiftningen i Norden (jfr SOU 1975: 88 s. 67).

3.2.3 Arbetstagare
som avlönas genom andel i vinst

Kommittén pekar på att undantaget för arbetstagare
som avlönas uteslutande genom andel i vinst inte finns i annan arbetsrättslig
lagstiftning. Det har ingen särskild semesterrättslig bakgrund utan är hämtat
från en konvention om semester för sjöfolk. En person som avlönas uteslutande
genom andel i vinst är enligt kommittén inte löntagare i vanlig bemärkelse.
Det kan endast i sällsynta undantagsfall tänkas att en person med denna
löneform är arbetstagare i 1963 års SemL:s mening. Undantaget kan därför
enligt kommittén utan vidare tas bort.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 24

4
Semesterns längd m. m.

4.1
Förutvarande och gällande ordning

Enligt 1938 års semesterlag var semestern högst
tolv vardagar om året. Genom 1945 års semesterlag förbättrades
semesterförmånerna på flera punkter. Semestern var dock fortfarande lika lång
för alla arbetstagare som omfattades av lagen, eller högst tolv arbetsdagar om
året. Redan 1946 ändrades emellertid lagens regler om semesterns längd.
Ungdomar under 18 år fick då rätt till tre veckors semester. Genom en lag om
förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete utsträcktes semestern till tre veckor för gruvarbetare, nattarbetare
och mörkrumsarbetare. För arbetstagare med radiologiskt arbete bestämdes
semestertiden till sex veckor. Förlängningen för dessa grupper motiverades med
arbetarskyddssynpunkter.

Frågan om en förlängning av den allmänna semestern
till tre veckor togs upp i riksdagen år 1947. Efter utredning genomfördes vid
1951 års riksdag tre veckors semester för alla arbetstagare. De särsldlda förmånerna
för ungdomar, gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare föll bort. Genom
en särskild lag tillförsäkrades arbetstagare med radiologiskt arbete fortsatt
rätt till sex veckors semester. Ar 1960 tillsattes den kommitté som år 1962
lade fram förslaget till 1963 års SemL. Lagen, som trädde i kraft den 1 juli
1963, iimebar bl. a. att semestern förlängdes till 24 dagar, vilket ger en
sammanhängande semestertid av fyra veckor. Full fyraveckorssemester utgick
enligt den nya lagen första gången under år 1965.

Stora grupper av arbetstagare är genom avtal
berättigade till längre tids semester än vad 1963 SemL föreskriver. Det gäller
i fråga om flertalet stats- och kommunaltjänstemän samt privattjänstemän med
lön över viss nivå.

Beträffande semesterns längd i vissa andra länder
hänvisas till SOU 1975: 88 s. 85 f.

4.2
Kommittén

I betänkandet erinras om att stora grupper av
arbetstagare, främst stats- och kommunalanställda, redan har längre semester än
fyra veckor på grund av avtal. Det är i första hand arbetstagare inom
LO-området utanför den offentliga sektorn samt de privattjänstemän som inte når
upp till de löner som ger rätt till extra semesterdagar som får nöja sig med
fyra veckors semester enligt lag. Införandet av en femte semestervecka skall därför
enligt kommittén främst ses som ett led i en önskvärd utjämning av
semesterförmånerna mellan olika grupper på arbetsmarknaden.

En
förlängning av den lagstadgade semestern med en vecka innebär

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 25

enligt
kommittén endast en begränsad förkortning av arbetstiden. Kostnaderna för
reformen har av kommittén beräknats till omkring 2 % av lönekostnaden per
arbetad timme. Med hänsyn härtill anser kommittén att förutsättningar finns att
inom en snar framtid förlänga den lagstadgade semestern från fyra till fem
veckor. Kommittén har emellertid inte närmare uttalat sig om när och hur
löntagarna skall ta i anspråk tillgängligt reformutrynune. Det anges i första
hand vara en angelägenhet för de berörda fackliga organisationerna. Förslaget
har dock utformats så att huvuddelen av arbetstagarna skall kunna få ut fem
veckors betald semester under år 1977.

I betänkandet erinras om att den allmänna
semesterlagstiftningen tidigare gav rätt till förlängd semester för vissa
arbetstagare, exempelvis sådana med pressande arbete. Enligt den nu gällande
särskilda semesterlagen har vissa arbetstagare med radiologiskt arbete sex
veckors semester. I viss utländsk lagstiftning varierar semesterns längd
beroende på anställningstid och arbetets art. Enligt kommittén framstår sådana
skillnader i många fall som. orättvisa. En riktpunkt anges därför vara att
skillnaderna i fråga om semesterförmåner bör i möjlig utsträckning utjämnas.

Vad gäller vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete kunde förlängd semester ha ett visst
berättigande när den allmänna semestern var kort och arbetarskyddet föga
utvecklat. Kommittén anser emellertid att en längre semester inte är det bästa
sättet att kompensera en dålig arbetsmiljö. Brister i arbetsmiljön skall i
första hand avhjälpas genom åtgärder direkt på arbetsplatsen. Det finns däremot
enligt kommittén inte skäl att i lag införa några särbestämmelser för vissa
grupper av arbetstagare i fråga om semesterns längd.

Som närmare framgår i det följande (11.2) föreslår
kommittén att den särskilda semesterlagen upphävs.

Som tidigare nämnts innefattar semester enligt 1963
års SemL, liksom enligt dess föregångare, i allmänhet en rätt till ledighet med
lön. Kommittéförslaget innebär även i det hänseendet en nyhet i det att rätten
till ledighet och rätten till betalning under ledigheten skiljs åt. Varje
arbetstagare får i princip rätt till fem veckors semesterledighet, medan semesterlönen
liksom tidigare tjänas in av arbetstagaren genom arbete;

5
Förvärv av semesterrätt 5.1. Gällande ordning

5.1.1
Kvalifikationsår semesterår

Semester tjänas enligt 7 § 1963 års SemL in på
grund av arbetstagarens arbete under ett år, kvalifikationsårct. Detta behöver
inte sammanfalla med kalenderår utan kan omfatta annan lika läng period.
Semester

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 26

utgår
enligt lagens huvudregel året näst efter kvalifikationsåret. Överenskommelse
kan dock träffas om att semestern, helt eller delvis, skall utgå tidigare som
förskottssemester.

Lagens huvudregel om föregående år som
kvalifikationsår för semestern medför, att det dröjer lång tid från det att
semest»m tjänas in tills arbetstagaren får ut semestern. En nyanställd kan därför
få vänta länge innan han får full semester första gången. Den som ofta byter
anställning löper risk att få ut sin semester enbart i form av kontant
ersättning i stället för som betald ledighet. En annan konsekvens av lagens
system är att löneökningen under semesteråret inte direkt påverkar
semesterlönens storlek för de tim- och ackördsavlönade, eftersom semesterlönen
beräknas på arbetstagarens inkomst under året före semestern.

De olägenheter i vissa hänseenden som hänger samman
med att ha föregående år som kvalifikationsår kan mildras eller undanröjas
genom att avtal träffas om avvikelse från lagens kvalifikationsregler. Semestern
kan sålunda efter överenskommelse helt eller delvis läggas tidigare än året
efter kvalifikationsåret. Genom att överenskommelse träffas om att annan tid än
föregående kalenderår skall vara kvalifikationsår vinner man den fördelen, att
kvalifikationsåret kommer närmare den vanliga semesterperioden, dvs. i
allmänhet sommaren. Arbetstagaren får alltså en längre semester redan under
sitt första anställningsår. En överenskommelse om förskjutning av
kvalifikationsåret får som följd en motsvarande förskjutning av det år, då
semestern skall utgå. Detta gäller dock inte när överenskommelsen går ut på att
löpande kalenderår eller löpande anställningsår skall vara kvalifikationsår.
Någon särskild form krävs inte för överenskommelse om ändrat kvalifikationsår.
Ett enskilt avtal får dock inte strida mot ett kollektivavtal (se t. ex. AD
1956: 9) eller inskränka arbetstagarens förmåner enligt semesterlagen.
Arbetsgivaren kan inte ensidigt bestämma att semestern skall utgå i förskott.

Om parterna är ense, kan de välja vilken som helst
period om tolv månader som kvalifikationsår. Byte av anställning kan medföra
att olika kvalifikationsår blir tillämpliga. Det kan också inträffa att
arbetstagaren byter befattning hos samme arbetsgivare och att de samtidigt kommer
överens om att semestern i fortsättningen skall utgå med löpande år som
kvalifikationsår i stället för enligt lagens huvudregel. Lagens bestämmelser
om semesterersättning skall enligt 5 § i det fallet tillämpas såsom om
anställningen hade upphört, då anställningsvillkoren ändrades. Arbetstagare
har då rätt att få ut den semesterersättning som han tjänat in i den tidigare
befattningen. Semestern utgår därefter i den nya tjänsten på grund av arbetet
under det löpande året. Arbetstagaren får alltså dubbel semester i samband med
ändringen.

Ett
annat sätt för nyanställda att få ut semester redan under det

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 27

första
anställningsåret är att avtal träffas om förskottssemester. Semester utgår då
redan under första anställningsåret, medan lagens huvudregel om föregående år
som kvalifikationsår behålls (se AD 1974: 33). Om arbetstagaren slutar inom fem
år efter det att förskottssemestern togs ut, har arbetsgivaren rätt att räkna
av förskottssemestern på semesterersättningen (18 § andra stycket).

Löpande kalenderår som intjänadeår tillämpas främst
på statens område. För vissa rörliga avlöningsförmåner (t. ex.
vikariatstillägg, ob-tillägg, jour- och beredskapstillägg m. m.) bestäms
emellertid semesterlönen inte på det löpande årets inkomster utan utgår i
stället semestertillägg under det följande året. Löpande kalenderår tillämpas
dock inte beträffande exempelvis statligt anställda byggnadsarbetare.
Åtskilliga tjänstemän med primärkommun som arbetsgivare liksom arbetstagare med
landstingskommun som arbetsgivare omfattas av avtal om löpande kalenderår. För
de privatanställda tjänstemännen är det mera sällsynt att kollektivavtalen
bygger på en sådan beräkningsmetod.

5.1.2
Semesterlagens kvalifikationsregler

Semester tjänas enligt 7 § 1963 års SemL in på
grund av det utförda arbetet hos en arbetsgivare under en månad. Arbetstagaren
tjänar in en semesterdag om han under månaden arbetat minst 8 men högst 14 dagar
och två semesterdagar om han arbetat minst 15 dagar. Det behöver inte vara
fulla arbetsdagar.

1963 års SemL:s kvalifikationsregler medför i åtskilliga
fall begränsningar av semesterförmånerna för korttidsanställda och
deltidsanställda samt för arbetstagare med oregelbundet (s. k. intermittent)
arbete, även om åttadagarsregeln, som tillkom genom 1963 års SemL, avsevärt förbättrade
situationen för dessa grupper.

Kvalifikationsbestämmelsernas inverkan i fråga om
dessa grupper kan åskådliggöras genom några exempel. Den som arbetar på heltid
under 14 dagar i sträck får ingen semester, om arbetsdagarna råkar infalla
runt ett månadsskifte med sju dagar i vardera månaden. Däremot ger 15
arbetsdagar i samma månad rätt till två semesterdagar, även om arbetstagaren
bara har arbetat en timme om dagen. Den som arbetar en timme dagligen i åtta
dagar under en månad får rätt till en semesterdag men inte den som arbetar sju
hela dagar i en månad. En person som utför arbete åt flera arbetsgivare under
samma månad riskerar att gå miste om semesterdagar, som han skulle ha haft
rätt till, om han hade arbetat hos samme arbetsgivare. För deltidsanställda kan
arbetstidens förläggning i vissa fall få betydelse för semesterns längd. En
deltidsanställd som arbetar på halvtid under hela året tjänar sålunda in 24
semesterdagar. Ändras veckoarbetstiden från fem halva dagar till två eller tre
hela dagar i veckan, försämras semesterförmånerna. En annan oförutsedd följd
av reglerna är att en skiftarbetare formellt kan

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 28

förlora
semesterdagar, om skiftschemat under en viss månad omfattar färre än 15
arbetspass.

5.1.3
Privilegierad frånvaro

Enligt 7 § 1963 års SemL likställs ledighet i vissa
fall med arbetad tid. Det gäller som tidigare nämnts ledighet på grund av
semester, yrkesskada, sjukdom, havandeskap, militär- och civilförsvarstjänst
samt vapenfri tjänst.

Ny semester intjänas alltså under sådan s. k.
privilegierad frånvaro, men endast inom vissa tidsgränser. För att semesterrätt
skall kunna förvärvas vid privilegierad frånvaro krävs, att arbetsgivaren
skulle ha kunnat sätta arbetstagaren i arbete under frånvarotiden. Om arbetsplatsen
skulle vara stängd på grund av arbetsbrist, får en anställd som samtidigt är
sjuk inte tillgodoräkna sig sjukdomstiden för intjänande av semester. Vad som
sagts nu gäller emellertid inte vid semesterstängning av företaget (7 § tredje
stycket). Av 21 § sista stycket lagen om anställningsskydd följer att
permitteringstid i vissa fall grundar rätt till semester.

Även andra lagar än 1963 års SemL har bestämmelser
enligt vilka semester kan tjänas in under viss frånvarotid. Det gäller ledighet
för skyddsombud, facklig förtroendeman och invandrare som deltar i
svenskundervisning. Enligt anställningsskyddslagen skall tid då arbetstagare
har rätt till lön vid uppsägning och permittéring likställas med arbetad tid.

Bestämmelserna om privilegierad frånvaro innebär i
huvudsak följande.

Semester. Semesterdagar räknas som arbetsdagar när
det gäller intjänande av semester för att arbetstagaren skaU kimna nå upp till
full semester påföljande år. Tillämpar ett företag semesterstängning, kan en
arbetstagare som inte har rätt till full semester och därför blir per-mitterad
inte enligt 1963 års SemL räkna sig till godo permitteringstiden som arbetad
tid för intjänande av nästa års semester. Enligt 21 § sista stycket lagen om anställningsskydd
skall emellertid med arbetad tid likställas tid då arbetstagaren har varit
permitterad mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än 30 dagar under
ett kalenderår. I motsvarande mån tjänar arbetstagaren alltså in semester.

Sjukdom. En arbetstagare som på grund av sjukdom
inte kan arbeta får enligt 1963 års SemL räkna frånvarotiden som arbetad tid
under sammanlagt högst 90 dagar av kvalifikationsåret. Det är kalenderdagarna
som räknas. I de 90 dagarna inräknas sålunda inte bara arbetsdagar utan även
fridagar under sjukdomstiden. Arbetstagaren tjänar emellertid in semester
endast för de frånvarodagar då han skulle ha arbetat åt arbetsgivaren, om inte
sjukdomen hade inträffat. Sjukdomsorsaken saknar betydelse under dessa 90 dagar.
Sjuldedighet under längre

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 29

tid
än 90 dagar ger däremot rätt till semester, endast om sjukdomen beror på
yrkesskada, varmed förstås skada som faller under lagen (1954: 243) om
yrkesskadeförsäkring. Fr. o. m. år 1977 torde bestämmelsen få avse arbetsskada
enligt lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring. (I det följande avses med
termen yrkesskada även arbetsskada). Arbetstagares rätt att tillgodoräkna sig
frånvaro på grimd av sjukdom som semestergrundande tid upphör, när frånvaron
varat oavbrutet under två hela kvalifikationsår efter insjuknandet.

Genom reglemas utformning får ordningsföljden
mellan vanlig sjukdom och yrkesskada betydelse för intjänandet av semester. Är
arbetstagaren under kvalifikationsåret frånvarande på grund av vanlig sjukdom
under de angivna 90 dagarna och därefter frånvarande med anledning av
yrkesskada, blir hela frånvaroperioden semestergrundande. Är ordningsföljden
den motsatta, kommer endast frånvaron på grund av yrkesskada att grunda rätt
till semester.

Bestämmelserna tillkom i samband med 1954 års
lagstiftning om samordning av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Denna samordning innebär att den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de
första 90 dagarna av sin sjukdom får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäkringen
och att ersättning från yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan
90-dagarstiden gått till ända. Praktiskt sett innebär samordningen från
socialförsäkringens synpunkt att det vid sjukdomsfall, som kan vara orsakat av
yrkesskada, inte finns något behov av att pröva sjukdomsorsaken om inte
sjukdomen varar en längre tid. 1960 års semesterkommitté, som ingående
behandlade frågan (SOU 1962: 44 s. 99102), kom till den uppfattningen att en
eftersträvad större rättvisa inte kunde uppnås utan att man spolierade de
betydande praktiska fördelar som var förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen
var att i 1963 års SemL helt skilja sjukdom som föranletts av yrkesskada och
aiman sjukdom, vilket skulle leda till att arbetstagare i en helt annan
utsträckning än dittills hade varit vanligt skulle påkalla utredning om att
sjukdomen föranletts av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i arbetstagarens
intresse att i görlig mån spara det antal dagar, som vid vanlig sjukdom
kvalificerar till semester. Kommittén föreslog ingen ändring i bestämmelserna
om sjukdomstid som kvalifikationsgrund för semester. Såväl föredragande
departementschefen som riksdagen anslöt sig till kommitténs ståndpunkt.

Havandeskap och barnsbörd. Kviima som har varit
ledig i samband med havandeskap eller bamsbörd får räkna högst 90 dagar av
ledigheten som arbetad tid. Begränsningen hänför sig till själva havandeskapet
och inte till kvalifikationsåret. Liksom vid sjukdom räknas kalenderdagar.
Bestämmelsen har ändrats med verkan fr. o. m. den 1 januari 1977. Även man
kommer då att inom 90-dagarstiden tjäna in semester under tid då han är
föräldraledig (prop. 1976/77: 38).

Militärtjänst m. m. Rätt till semester intjänas
under viss tid då arbetstagaren har fullgjort militär- eller
civilförsvarstjänst eller vapenfri tjänst.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 30

Som
privilegierad frånvaro räknas främst sådan i 27 § värnpliktslagen (1941: 967, ändrad
senast 1976: 308) föreskriven militärövning om högst 60 dagar som inte ansluter
sig till första tjänstgöringen (grundutbildningen). Det innebär att
privilegieringen omfattar ledighet för repetitionsutbildning.
Grundutbildningen, beredskapsövning, varje slag av militärövning som direkt
ansluter sig till grundutbildningen samt tjänstgöring enligt 28 § 1 mom.
värnpliktslagen ger däremot inte rätt till semester, även om frånvaron skulle
vara kortare än 60 dagar. Privilegic-ringstiden utgör 60 dagar per kalenderår.

Efter lagändring år 1966 kan den som fullgör
vapenfri tjänst tillgodoräkna sig denna i scmesterhänseende i motsvarande
utsträckning som gäller vid värnpliktstjänstgöring.

I 1963 års SemL har såsom kvalificerande
frånvaroanledning vid sidan av militärtjänstgöring införts även viss
tjänstgöring i civilförsvaret. Såsom privilegierad anses sådan tjänstgöring i
civilförsvaret, som fullgörs på annan tid än då civilförsvarsberedskap råder
eller då beredskapsövning får anordnas vid krigsmakten, förutsatt att
arbetstagaren föregående år fyllt lägst 22 år. Privilegieringen avser även här
en tid av högst 60 dagar under varje kvalifikationsår.

Viss annan lagstiftning. Enligt 40 a §
arbetarskyddslagen skall skyddsombud beredas erforderlig ledighet från sina
arbetsuppgifter för att under arbetstid kunna fullgöra sitt uppdrag. Ombudet
har härvid rätt till bibehållen lön och andra anställningsförmåner. Sådan
arbetsdag eller del av arbetsdag då skyddsombud utför skyddsarbete skall i semesterhänseende
jämställas med arbetad tid. Enligt 7 § lagen (1974: 358) om facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen (ändrad senast 1976: 594)
kvalificerar den ledighet som fordras för det fackliga uppdraget till
semester. Tid under vilken arbetstagare är ledig enligt lagen (1972: 650) om
rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare
(ändrad senast 1976: 590) jämställs enligt 2 § sista stycket i lagen med
arbetad tid och är alltså semestergrundande. Slutligen gäller enligt 12 och 21
§§ lagen om anställningsskydd att tid då arbetstagare vid uppsägning eller
permittéring är berättigad till lön likställs med arbetad tid vid tillämpning
av bl. a. 1963 års SemL.

5.2
Huvuddragen av kommittéförslaget

5.2.1
Inledning

Kommittén anför inledningsvis att 1963 års SemL:s
kvalifikationsregler i huvudsak bygger på samma system som 1938 års lag.
Ändringarna 1945 och 1963 rubbade inte lagens grundvalar. Man pekar på att
utvecklingen på arbetsmarknaden och därvid inte minst den ökade rörligheten
har lett till att 1963 års SemL på många punkter framstår som föråldrad. Som
exempel på bristerna i lagen pekar kommittén på bl. a. fördröjningen av
semestern för nytillträdande, lagens konsekvenser för korttids-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 31

och
deltidsanställda och begränsningarna i rätten att tjäna in semester vid
sjukdom, värnplikt m. m.

I enlighet med sina direktiv har kommittén särskilt
tmdersökt om de nuvarande bristerna kan undanröjas genom införandet av en århg
mini-misemester eller genom att låta kvalifikationsåret sammanfalla med
semesteråret.

En lagfäst minintisemester skulle enligt kommittén
kunna i princip utformas så, att alla arbetstagare garanterades en viss minsta
betald årlig semester, exempelvis fyra veckor, oavsett anställningstid och utfört
arbete, medan särskilda krav skulle ställas för rätten till den femte
semesterveckan. Vid en närmare analys finner emellertid kommittén att denna
lösning är förenad med en lång rad svårigheter. Till en början ger den upphov
till tröskelproblem. Det kan enUgt kommittén vidare befaras att en
minimisemester skulle kunna uppfattas som orättvis genom att t. ex. sex
månaders anställning skulle berättiga till lika lång semester som nio månaders
anställning. Bestämmelser måste finnas som förhindrar att den som har flera
deltidsanställningar eller den som byter anställning får ut minimisemester vid
mer än ett tillfälle under året. Konunittén kommer fram till att enbart
införandet av en regel om årlig minimisemester inte är någon framkomlig väg för
att förbättra semestervillkoren för de särskilda grupper som nämns i
direktiven. Lösningen måste därför sökas efter andra linjer, varvid också
själva utbetalningsordningen måste komma med i bilden.

Även införandet i en ny semesterlag av en ordning
med löpande kvalifikationsår är enligt kommittén behäftad med betydande
olägenheter. En övergång från föregående år till löpande år som
kvalifikationstid för semestern innebär att arbetsgivaren i samband med
övergången blir skyldig att betala ut den innestående semesterlönen.
Arbetstagarna skulle med andra ord få dubbel semester i samband med övergången.
Kommittén har för enbart LO-SAF-området uppskattat kostnaden för denna
"extrasemester" till 2 miljarder ler. (8,1 % på bruttolönesumman 25
miljarder). Löpande kvalifikationsår är vidare svårt att tillämpa på arbetstagare
med rörliga löner som ackord, provision o. d. Det beror på att semestern delvis
utgår i förskott. Av erfarenhet vet man att huvuddelen av semestern tas ut
under sommaren. När semesterlönen skall räknas ut, känner man inte till
arbetstagarens inkomst under återstående del av kvalifikationsåret. Ungefär
halva semesterlönen måste beräknas på en uppskattad inkomst. Man kan alltså
först tvingas att preliminärt uppskatta semesterlönen på rörliga löner och
sedan göra en korrigering när året gått till ända. Det kan utfalla så att
arbetstagaren blir återbetalningsskyldig, om semesterlönen har varit för stor.
I motsatt fall får arbetstagaren ett tillgodohavande hos arbetsgivaren, vilket
dock borde ha utgått redan i samband med semestern. En regel om
förskottssemester måste enligt kommittén vidare förenas med regler om
återbetalning, exempelvis

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 32

på
slutlönen, av för mycket utbetald semesterlön. En sådan avräkning kan enligt
kommittén ibland vara betungande för arbetstagarna, vilka i allmänhet inte har
råd att undvara någon del av slutlönen. En annan svårighet med löpande
kvalifikationsår som kommittén pekar på är att avräkning också måste göras på
arbetstagarens lön för icke privilegierad frånvaro (t. ex. tjänstledighet för
egna angelägenheter) som inträffar efter det att förskottssemester tagits ut.

Sammanfattningsvis anför kommittén att en ändring
av kvalifikationsåret så att det sanunanfaller med semesteråret är till viss
fördel för nyanställda, som därigenom tidigare får ut semester. I övrigt sägs
en sådan ändring inte bidra till att förbättra semesterrätten för de grupper
som i dag får en otillfredsställande semester. Den begränsade fördelen får
enligt kommittén vägas mot de svårigheter som är förenade med ett system med
löpande kvalifikationsår. Kommittén vill för sin del inte tillstyrka en sådan
ordning.

Kommittén har i stället sökt komma till rätta med
de nuvarande bristema i SemL bl. a. genom att förskjuta kvalifikationsåret i
förhållande till semesteråret och införa en rätt för alla arbetstagare till fem
veckors obetald semesterledighet utan krav på viss arbetad tid. Vidare föreslås
att semesterlönen beräknas på all lön som har utgått i anställningen under
intjänandeåret med vissa undantag. Nuvarande trappstegsregler i form av krav på
utfört arbete under 8 resp. 15 dagar av en kalendermånad föreslås alltså
avskaffade även beträffande semesterlönen. Reglerna om semestergrundaride
frånvaro knyts till semesterlönen på så sätt att semesterlön intjänas även
under den privilegierade frånvaron. Rätten till semesterlön vid sjukdom,
föräldraledighet, värnplikt m. m. föreslås utvidgad. Den semesterlön som tjänas
in vid semestergrundande frånvaro (särskild semesterlön) utgår enligt
förslaget genom en särskild fond (10.1).

5.2.2
Förskjutning av semesteråret

Kommittén föreslår att den nuvarande lagens
uppbyggnad med ett intjänandeår som föregår semesteråret behålls. Ändringen
består i att intjänandeåret flyttas från föregående kalenderår till tiden den 1
maj 30 april. Denna tid har valts med tanke på att semestrarna vanligen läggs
ut under juniaugusti med tyngdpunkten i juli.

Förskjutningen av semesteråret innebär att
löneökning under tiden den 1 januari30 april ger direkt utslag på
semesterlönen för tim- och ackördsavlönade, eftersom denna beräknas på lönen
under intjänandeåret. Vidare kommer nytillträdande arbetstagare ätt få ut betald
semester tidigare än nu. Den som anställs den 1 maj ett år har med det förskjutna
intjänandeåret tjänat in full semesterlön den 30 april påföljande år. En person
som anställs under tiden den 1 januari30 april tjänar

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 33

också
in en viss semesterlön, som kan utnyttjas redan under det första semesteråret.

Enligt kommittéförslaget kan avtal träffas om att
semesterår och intjänandeår skall omfatta annan tid av samma längd liksom att de
skall sammanfalla. Avtalet får dock inte försämra de förmåner som lagen ger
arbetstagarna. Med hänsyn härtill kan det enligt betänkandet sättas i fråga om
det är förenligt med lagförslaget att avtala om att behålla den gällande lagens
gnmdregel, dvs. föregående kalenderår som intjänandeår. Giltigheten av sådana
avtal får enligt betänkandet prövas från fall till fall efter en
helhetsbedömning av de semesterförmåner som avtalet ger arbetstagaren.

5.2.3
Rätten till semesterledig/tet och seniesterlön

Kommittéförslaget innefattar som har nämnts en rätt
för arbetstagare till fem veckors semesterledighet varje semesterår, som
omfattar tiden den 1 maj30 april. Det gäller även arbetstagare som anställs
under semesteråret, dock inte efter den 31 oktober. Reglerna om semestergrundande
frånvaro saknar betydelse för semesterledighetens del. Semestergrundande
frånvaro får betydelse endast för semesterlönens storlek.

Förslaget skiljer alltså, som tidigare har nämrits,
på rätt till semesterledighet, för vilken inga särskilda kvalifikationsregler
gäller, och rätt till semesterlön. Varje anställning som faller under lagen
skall ge rätt till semesterlön oberoende av arbetsuppgifternas art och
omfattning. Semesterlönen föreslås beräknas på all lön som har utgått i anställningen
under intjänandeåret med vissa i lagen närmare angivna undantag. Semesterlönens
storlek avgörs av anställningstid och inkomsten under intjänandeåret.
Semesterlönen skall användas för att bekosta den semesterledighet som läggs ut
under semesteråret närmast efter intjänandeåret. Genom denna uppläggning
bortfaller de olägenheter som hänger samman med kravet i 1963 års SemL på visst
antal arbetade dagar.

Antalet semesterdagar har av kommittén föreslagits
till 25 varje semesterår. Därvid har tagits som utgångspunkt att arbetstiden
är 40 timmar per vecka, fördelade på fem arbetsdagar, måndagfredag. I normalfallet
betyder fem veckors semester 37 lediga dagar i följd, om semestern inleds på
en måndag. Har arbetstagaren varit anställd mot lön ett helt intjänandeår, har
han sålunda rätt till 25 betalda semesterdagar. Detsamma gäller om
arbetstagaren har varit frånvarande på grund av sjukdom eller annan orsak som i
semesterhänseende jämställs med arbetad tid. Sådan frånvaro ger enligt
förslaget rätt till särskild semesterlön. Har arbetstagaren varit anställd
endast en del av intjänandeåret, minskar antalet betalda semesterdagar i
motsvarande mån.

Av kommitténs förslag följer att en arbetstagare
kaii ha rätt till semesterledighet ett semesterår utan att ledigheten
motsvaras av intjänad

3 Riksdagen 1976/77. 1 saml. nr 90

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 34

semesterlön.
Det blir faUef om arbetstagaren helt eller delvis har saknat anställning under
intjänandeåret eller har varit frånvarande utan lön av skäl som inte är
semestergrundande. Arbetstagaren är enligt förslaget inte skyldig att utnyttja
denna rätt. Han kan däremot inte avstå från sin rätt till semesterledighet, när
denna är förenad med lön. Det strider enligt kommittén mpt grundtanken bakom
förslaget att en arbetstagare får ut semesterlön utan saniband med
semesterledighet. Avtal som innebär att en arbetstagare mpt ersättning avstår
från sin rätt till semester är enligt förslaget ogiltigt.

Kommittén framhåller vikten av att man vid
semesterstängning håller isär betald och obetald semester. En arbetstagare med
ännu inte intjänad semesterrätt, som i samband med semesterstängning inte
erbjuds arbete, betraktas som permitterad i anställningsskyddslagens mening.
Han får alltså rätt till pérmitteringslön enligt 21 § nämnda lag efter 14
dagars permittéring eller tidigare med stöd av 30-dagarsregeln i samma lagrum.
Den del av semesterledigheten som inte täcks av mtjänad semesterlön skall
enligt kommittéförslaget betraktas som permitteringstid, på vilken reglerna om
pérmitteringslön skall tillämpas.

5.2.4
Semestergrundande frånvaro

Som tidigare har nämnts tjänas enligt förslaget
semesterlön in vid vissa särskilt uppräknade former av ledighet. Sådan ledighet
kallas av kommittén semestergrundande frånvaro. Denna motsvarar den s. k.
privilegierade frånvaron enligt 1963 års SemL. Enligt förslaget saknar dock
som framgått semestergrundande frånvaro liksom annan frånvaro betydelse för
själva ledighetens längd. Den semestergrundande frånvon kopplas i stället
samman med semesterlönen genom att arbetstagaren tmder ledigheten tjänar in
särskild semesterlön. Enligt kommitténs förslag utvidgas den semestergrundande
frånvaron kraftigt. I denna del hänvisas till redogörelsen i avsnitt 8.5.

6
Okontrollerade arbetstagares semesterrätt

6.1
Gällande ordning

Vissa arbetstagare har inte kuimat inpcissas i 1963
års SemL:s system, som bygger på att viss tids arbete berättigar till viss tids
betald ledighet. Det gäller de s. k. okontrollerade arbetstagarna. Som sådana
betecknas i lagen arbetstagare som utför arbete, i sitt hem eller i övrigt
under sådana förhållanden, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att
vaka över arbetets anordnande (4 §). Att fastställa om exempelvis en
hemarbetande har arbetat för en arbetsgivares räkning ett visst antal dagar
under en månad är ofta omöjligt. Det väsentUga för lagstiftningen har varit
att ge den okontrollerade arbetstagaren ekonomisk ersätt-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 35

ning,
så att han i praktiken får möjlighet till betald ledighet. Det har åstadkommits
genom en konstruktion med särskild semesterlön.

Den särskilda semesterlönen i 1963 års SemL:s
mening utgör 9 % av arbetstagarens sammanlagda faktiska arbetsinkomst hos
arbetsgivaren under kvalifikationsåret Reglerna om privilegierad frånvaro
gäller inte för okontrollerade arbetstagare. Sådan arbetstagare får inte i
semesterhänseende tillgodoräkna sig tid då han har varit sjuk eller fullgjort
militärövning. Ä andra sidan fordras inte för okontrollerad arbetstagare ett
visst antal arbetade dagar per månad för kvalifikation till semester.

De okontrollerade arbetstagarna brukar indelas i
sådana som har hemarbete (t. ex, inom textilindustrin) och övriga arbetstagare
som. utför arbetet i sådana former att det inte kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetet, t. ex. vissa handelsresande och
försäkringsombud. Hemarbete förekommer i två former, dels som arbetsvärd främst
för svårt rörelsehindrade och dels som hemindustriellt arbete. Hemarbetet inom
arbetsvården organiseras genom hemarbetscentralema.

6.2
Kommittén

Kommittén framhåller att huvudskälet för
särbehandlingen av de okontrollerade arbetstagarna bortfaller, när kravet på
viss tids arbete för rätt till semester slopas. Vidare anser kommittén att
reglerna om semestergrundande frånvaro bör gälla även de okontrollerade arbetstagarna.
Det anses vara angeläget att semesterformånema är lika för alla, oavsett sättet
för arbetets ordnande.

Kommittén föreslår därför att särbehandlingen av de
okontrollerade arbetstagarna upphävs; Det kan enligt konunittén knappast
medföra' några större svårigheter att avskaffa särbehandlingen av deima
förhållandevis lilla grupp. Semesterledighet kan ordnas- exempelvis genom att
något arbete inte lämnas" ut under semestertiden. Semesterlön som' tjänas
in under semestergrundande frånvaro, t. ex; sjukdom, kommer med förslaget att
betalas ut på samma sätt' som for alla' andira arbetstagare. D& problem som
i vissa fäll kan följa med' den föreslagna ordningen anser kommittén kunna
lösas avtalsvägen.

7
Semesterledigheten och dess förläggning 7.1 Söndagar, helgdagar och sedvanliga
fridagar

7.1.1
Gällande ordning

Enligt 8 § 1963 års SemL skall' söndagar inte
iSltnas in- i semester. Bestämmelsen har sin grund i att semestern
skall'vara'minst fyra veckor. Om semestern är längre än sex dagar i en följd,
skall helgdagar räknas in'

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 36

i
denna. Sedvanliga fridagar skall alltid räknas in i semestern. Detsamma gäller
arbetsfria lördagar.

Begreppet sedvanlig fridag är oklart. Därmed avses
dag som för ett flertal arbetstagare sedvanemä&sigt inte är arbetsdag,
fastän dagen inte är en sön- eller helgdag. Sedvänjan bör föreligga inom ett
h< yrkesområde med hänsyn tagen också till de speciella
arbetsförhållandena. Som fridagar i denna bemärkelse kan numera räknas
midsommarafton och flertalet andra helgdagsaftnar. Enligt de flesta
kollektivavtal är påsk-, pingst-, midsonunar-, jul- och nyårsafton fridagar,
med större eller mindre inskränkningar beroende på verksamhetens art. Den omständigheten
att en person normalt arbetar på en söndag och i stället får ledigt en arman
veckodag, medför inte att en sådan fridag skall anses som sedvanlig i
semesterlagens mening.

För arbetstagare med söndagsarbete finns en
särskild bestämmelse i 8 § andra stycket 1963 års SemL. Bestämmelsen innebär
att arbetstagaren tillförsäkras ledighet på söndag som infaller under eller
näst efter semestern. Om arbetstagaren helt eller delvis får kompensation för
sitt söndagsarbete genom ledighet på annan veckodag, skall denna, om den
infaller under semestern, räknas som semesterdag.

Den särskilda ledigheten på söndagar under och
omedelbart efter semestern omfattar även motsvarande helgdagar.

1963 års SemL reglerar inte särskilt frågan om
utläggning av semester för arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete och armat
oregelbundet arbete, utan det är endast söndagsarbete som är särskilt reglerat
i 8 § andra stycket i lagen. For arbetstagare i kontinuerlig skiftgång
fastställs i regel ett arbetsschema lång tid i förväg. Det kan ibland inträffa
att inom en semesterperiod faller fler dagar som enligt schemat normalt skulle
vara fridagar än som motsvarar antalet söndagar, vilket kan medföra att den
enskilde arbetstagaren anser sig förlora semesterdagar.

Förmånligare reglering i fråga om helgdagar och
fridagar följer i vissa fall av kollektivavtal. För statstjänstemän gäller
sålunda, att helgdagar samt påskafton, midsommarafton och julafton inte räknas
in i semestern. Samma regler gäller för tjänstemän vid allmänna försäkringskassor.
På det kortmumala området utgår semestern med ett visst antal vardagar per år.
Inom vissa begränsade delar av den privata arbetsmarknaden har avtalats att
semester endast omfattar arbetsdagar.

7.1.2
Kommittén

Kommittéförslaget bygger i fråga om beräkningen av
semestertidens längd på fem dagars arbetsvecka. Lördagar och söndagar kommer
därigenom inte att räknas som semesterdagar. Om semesterledigheten börjar en
måndag, leder förslaget till en sammanhängande ledighet av 37 dagar, av vilka
25 utgör semesterdagar. Börjar ledigheten på aiman vardag, omfattar den i
stället 35 dagar.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 37

För att hindra missbmk av regeln att lördagar i
allmänhet skall hållas utanför semesterledigheten föreslås, att lördag som är
arbetsdag skall räknas som semesterdag, om den utlagda semestertiden är kortare
än fem kalenderdagar. Om en person med lördagsarbete tar ut semesterledighet
under tiden fredagmåndag åtgår alltså tre semesterdagar för semesterperioden.
En person som vanligen arbetar på lördagar skulle utan en sådan regel kilnna
otillbörligt förlänga sin semesterledighet genom att dela upp sin semester.

Helgdagar skall enligt förslaget inte räknas som
semesterdagar. Semesterledigheten förlängs alltså med en dag, om den
sammanfaller med en helgdag.

I fråga om sedvanliga fridagar i semesterlagens
mening, varmed numera enligt kommittén får anses påsk-, pingst-, midsommar-,
jul- och nyårsafton, föreslår kommittén att de i semesterhänseende likställs
med sön- och helgdagar. Eftersom påsk- och pingstafton alltid infaller på
lördagar, nämns dessa dagar inte särskilt i lagförslaget.

I betänkandet föreslås inte någon särskild regel
för det fall att arbetsveckan är kortare än fem dagar. En deltidsanställd som
arbetar endast ett par dagar i veckan skall alltså räkna alla vardagar utom
lördagar som semester. I annat fall skulle semesterledigheten sträckas ut orimligt
långt. Förslaget har i detta hänseende samma principiella iimebörd som den nu
gällande lagen.

Särskilda bestämmelser föreslås för arbetstagare
som normalt arbetar på lördagar och söndagar. Redan av huvudregeln följer att
lördagar och söndagar inte ingår i semesterledigheten samt att fridagar som
utgår som kompensation för lördags- eller söndagsarbete och som infaller under
semesterledigheten i gengäld räknas som semesterdagar. De särskilda
bestämmelserna, som syftar till att ge arbetstagare med lördags-och
söndagsarbete rätt till lika lång sammanhängande semesterledighet som
vardagsarbetande, innebär att arbetstagare som är skyldig att arbeta lördag
eller söndag har rätt till ledighet även de lördagar och söndagar som ligger
omedelbart före och efter en semesterperiod om minst tre veckor. Sådana
arbetstagare får alltså enligt förslaget rätt att sluta sitt arbete på fredagen
före en semesterperiod. Efter semestern behöver arbetstagaren inte börja arbeta
förrän på måndagen. Bestämmelsen gäller alla former av lördags- och
söndagsarbete. Den rätt till ledighet som förslaget sålunda ger arbetstagaren
ligger vid sidan av semesterledigheten. Den utgör alltså inte semesterledighet.
Bestämmelsen har vidare utformats så att den endast kan åberopas en gång varje
semesterår. Den gäUer nämligen endast om semesterledigheten är tre veckor (19
kalenderdagar) i en följd eller längre.

Vad som sagts nu avser endast själva ledigheten. I
fråga om semesterlön innebär förslaget att arbetstagare inte har rätt till
betalning under mer än 25 semesterdagar. För den återstående ledighetstiden kan
han

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 38

alltså
inte, lika lite som nu, grunda någon ersättningsrätt. Avgörande för rätten till
ersättniiig är i stället iimehållet i det avtal som gäUer mellan parterna.

De bestämmelser i kommittéförslaget, för yUka nu
har redogjorts, tar främst sikte på arbetstagare, vars arbetstid inte är
oregelbunden eller förskjuten. Reglerna kan inte utan vidare tillämpas på
arbetstagare med obekväm eller förskjuten arbetstid. Arbetstagare med oregelbundet
arbete kan grovt taget indelas i skiftarbetare, turlisteaxbetare samt personer
med annan form av oregelbunden arbetstidsförläggning. Kommittén pekar i sitt
förslag på åtskilliga svårigheter när det gäller tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna på främst arbetstagare i s. k. kontinuerligt skiftarbete, dvs.
skiftarbete som pågår under veckans alla dagar, och turlistearbetande,
exempelvis inom vårdsektorn (se SOU 1975: 88 s. 134135). Konunittén konuner
för sin del fram till att frågan hur arbetstagarna i dea fall skall erhålla en
riktig arbetstid enligt avtalet samtidigt som någon ledighet inte går förlorad
vid semesterutläggningen inte kan lösas genom generella laestämmelser. Det
beror bl. a. på den variationsrikedom i fråga om arbetstidsförläggningen som
finns på dessa områden. Frågan får i stället lösas genom avtal mellan partema.

7.2
Ordningen för bestämmande av tiden för semestern. Semesterns förläggning till
viss tid

7.2.1 Gällande
ordning

Enligt 10 § första stycket 1963 års SemL får
arbetsgivaren bestämma tiden för semestern. Semestern bör dock om möjligt
läggas till sommaren, om arbetstagaren inte begär annat. SemL saknar
föreskrift om samråd. I gengäld har arbetstagaren rätt att kräva odelad
semester. Genom denna uppläggning har man velat bana väg för förhandlingar
mellan partema om semesterns förläggning. Om semestern är längre än 24 dagar
får den delas upp även utan arbetstagarens samtycke. Arbetstagaren kan dock
alltid kräva att den ena delen skall vara minst 24 dagar.

I 11 § föreskrivs att arbetsgivaren i god tid före
semesterns början skall på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för
semestern. Underrättelse bör länmas såvitt möjligt en månad före semesterns början
och får inte i något fall ges senare än 14 dagar dessförinnan.

7.2.2 Kommittén

I kommittéförslaget understryks att parterna bör
sträva efter att fastställa semestertiden i samförstånd. En regel föreslås
därför av irmehåll att tiden för semesterledigheten fastställs efter
överenskommelse meUan parterna. Detta förutsätts i praktiken kunna i många fall
gå till så, att arbetstagaren begär att få semesterledighet vid en viss
tidpunkt, varefter

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1916/11: 90 39

parterna
enas om tiden för semesterns föflägjghing. En sådan ordning är emellertid inte
möjlig att mera allitiänt génornföra på större arbetsplatser, eftersom det är
svårt att tillgodose alla enskilda önskéihål. I dessa fall får semestertiden
fastställas efter förhahdUhg iiiéllan parterna. Formerna för dessa
förhandlingar regleras inte härihäfe i förslaget. Kommittén fömtsätter att de
regler som kommer ätt gälla enligt den kommande lagen om medbestäinmande i
arbetslivet även kbininér att omfatta frågan om förläggning lav
seinesterlédighét. Génoni ätt parterna träffar kollektivavtal om ordriingeii
för föiTåggning av séihestér-ledighet får de möjlighet att välja den lösning
söih passar bäst på varje särskilt avtalsområde. Semesterfrågan fcän särhördhäs
rhed andrå närliggande frågor, exempelvis frågan örn åfbetstideiis
föriäggiiing.

Kommittén anser att de lokala
arbétstagarörgänisätibhémäs ihflytaiide på semesterledighetens förläggning bör
"stärkas i förbållande till vad som nu gäller. Det får ankorhlnä på
partériiä ätt i-egléra föfihéfna för iirflytandet genom kolléktivaal. Ett
sådant 'avtal kan exéiiipélvis tänkas ge arbetstagarsidan rätt tiU samråd
eller vetorätt. Genom kollektivavtal kan regleras, förUtöm formerna för
ärbétstagarisiäaiis iiiflytändé, också sådana frågor soih förhandJlhgsördiiihg,
frister för frä"mställa'ndé av semesterönskemål, värseltider och väd söih
skäll gäfla bim päiléirria inte kan enas. I sistnämnda hänseende ähges avtalen
kiinna iiinehållä regler om bestämmanderätt för endera parten, skiljeförfarande
é. d.

Om semesterledighetens förläggning inte här
reglerats i avtal, kollektivt eller enskilt, skall enligt förslaget
arbetsgivaren lilcsöin hittills bestämma tiden för semesterledigheten. Hän
blir émfellertid skyldig ätt först samråda med arbetstagaren elleir dennes
förétirädärfe. Bestämmelsen om samråd anges främst få betydelse för
oorganiserade arbetstagare som ej faller under något avtal.

Kommittén anför vidare att båda parter i iällmänhet
har ett géihen-samt intresse av att tiden för semesterlédiglietén fästställs i
göd tid. Detta sker också i stör utsträckning ihöm exempelvis industrin, där
semesterledigheten brukar bestänunas halvårsvis i förväg. Arbetstagarna
behöver också en täimligen lång varséltid för ätt ktinha planera semestern så
att den ger bästa utbyte i form av vila och avkoppling. Från den synpunkten
anser kommittén att den nuvarande inihsta varseltiden på 14 dagar är alltför
kört. Eftersom seihestéi: i regel är éh intjänad anställningsförmån, bör enligt
kommittén stoi: vikt fästas vid arbetstagarnas önskemål.

Förslaget innebär att arbetsgivaren skäll
underrätta öm semestertiden senast tre månader i förväg i de fall då han ensam
bestäihmér tidéh för semesterledigheten, om inte särskilda skäl hindrar det.
Särskilda skäl kan t. ex. vara att arbetstagaren inte själv kan precisera sina
semesterönskemål tre månader i förväg eUer att det inte är praktiskt möjligt
för arbetsgivaren att iaktta tremånadersfristen. Oitiständigheter som hör

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 40

samman
med produktionen utgör enligt kommittéförslaget endast undantagsvis särskilda
skäl för arbetsgivaren att vänta med att bestämma semestertiden då fara
föreligger för betydande produktionsstörningar eUer viktiga samhällsintressen.
Underrättelse om tid för semesterledighet skall alltid lämnas minst en månad
före semesterledighetens början, om inte arbetstagaren medger kortare varsel.

Kommittén behandlar vidare vissa särskilda frågor
som rör förläggning av obetald semesterledighet. Enligt förslaget kan, som
redan framgått, en arbetstagare ha rätt till semesterledighet som inte täcks av
semesterlön. Detta kan inträffa om han inte har varit anställd hela
intjänandeåret eller om han har varit frånvarande av skäl som inte är
semestergrundande. Förläggningsreglema skall även tillämpas på sådan obetald
semesterledighet. Arbetstagaren behöver emellertid endast utnyttja ledighet
som svarar mot intjänad, semesterlön. Kan arbetsgivaren inte erbjuda arbete
under semesterstängning, skall enligt betänkandet den semesterledighet som inte
täcks av intjänad semesterlön i princip betraktas som permittéring.

Antalet betalda semesterdagar kan fastställas först
i början av juni varje år (jfr 10.1). Har varsel om semester skett t. ex. i
februari månad, kan detta konuna att omfatta även obetald semesterledighet.
Arbetstagarens rätt att inte utnyttja sådan ledighet, bör enligt kommittén
gälla även sedan ledigheten har blivit utlagd. Hänsyn måste emellertid också
tas till arbetsgivarens behov av varsel om ett sådant avstående. Kommittén
föreslår därför en varselskyldighet för arbetstagaren. Rätten att avstå från
tidigare bestämd ledighet torde enligt kommittén knappast medföra större
planeringsproblem än de som uppkommer när en arbetstagare återvänder i förtid
efter militärtjänst, föräldraledighet eller studieledighet. Med hänsyn främst
tUl att semestervikarier kan behöva anställas har fristen i huvudfallet bestämts
till en månad. Har semesterledighet bestämts med en månads varsel, kortas
fristen av till två veckor. Iakttar arbetstagaren varseltidema men kan han inte
erbjudas arbete, blir han permitterad.

I fråga om uppdelniiig av semestern aivser
komniittén det vara naturligt att knyta an till de nuvarande bestämmelserna
när semestern förlängs med en vecka. Arbetstagaren får även enligt förslaget
rätt till fyra veckors sammanhängande semesterledighet, medan den femte veckan
skall kunna tas ut mera fritt. Det ligger enligt kommittén också i linje med
att man kan vänta en ökad tendens till uppdelning av semesterledigheten, när
den lagstadgade semestern förlängs till fem veckor. Genom särskilda
bestämmelser, som behandlas i det följande, ges möjlighet att spara den femte
veckan till en längre sammanhängande ledighet vid senare tidpunkt.

Semestern skall enligt SemL om möjligt förläggas
till sommaren. Kommittén anser att denna rekommendation i den gällande lagen
bör skär-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 41

pas
och preciseras. Man föreslår därför att minst fyra veckor av semesterledigheten
förläggs under juniaugusti, om inte särskilda skäl hindrar det. Vad som skall
anses vara särskilda skäl i detta sammanhang får ytterst bero på en avvägning
mellan arbetstagarens önskemål och intresset av att verksamheten hos
arbetsgivaren kan fortgå utan allvarlig störning. Förslaget bygger på att
semesterns förläggning skall kiuma lösas i samförstånd mellan parterna på
arbetsplatsen. Frågan om en arbetsgivare har särskilda skäl att göra avsteg
från lagens huvudregel antas därför mera sällan behöva ställas på sin spets.
Eftersom semestern är en förmån som skall utnyttjas för vila och avkoppling,
måste enligt förslaget stor vikt fästas vid arbetstagarens önskemål. Arbetsgivaren
får därför tåla vissa hinder i produktionen eller verksamheten för att
tillmötesgå arbetstagarens önskemål. Hänsyn till säkerheten på arbetsplatsen
och viktiga samhällsintressen kan vara särskilda skäl att lägga semestern till
annan tid än juniaugusti.

Kommittéförslaget innehåller vidare en särskild
bestämmelse som rör förläggning av semesterledighet till uppsägningstid. EnUgt
gällande rätt kan arbetsgivaren under sådan tid lägga ut semester som tjänats
in under föregående kvalifikationsår. Kommittén anför att syftet med uppsägningstiden
är att ge arbetstagaren rådrum för att söka en ny anställning utan att behöva
råka ut för inkomstminskning. Om semester förläggs till uppsägningstid,
inskränks det skydd för anställningen som uppsägningstiden garanterar. Det
gäller främst vid uppsägning från arbetsgivarens sida när samtidigt
uppsägningstiden är kort. Semester under uppsägningstid minskar också i viss
mån arbetstagarens möjlighet att utnyttja semestern för vila och avkoppling.
Ett skydd för uppsägningstiden när det gäller semesterförläggningen får enligt
kommittén ses som ett komplement till anställningsskyddet. Eftersom en arbetstagare
i vissa fall kan ha intresse av att få ut semester under uppsägningstid
föreslås inte något generellt förbud mot att förlägga semesterledighet till
uppsägningstid. Erforderligt skydd för uppsägningstiden kan enligt kommittén
däremot åstadkommas, om den del av uppsägningstiden som återstår när semestern
börjar förskjuts med det antal dagar som semesterledigheten omfattar. Det blir
alltså fråga om ett avbrott i uppsägningstiden. Den tid av semesterledigheten
som sammanfaller med uppsägningstid skall alltså enligt förslaget inte anses
som uppsägningstid, vilket innebär att reglerna i 1214 §§ lagen om anställningsskydd
inte gäller under den tiden. Uppsägningslön skall alltså inte betalas ut för
samma tid som semesterlön utgår. Uppsägningslön skall heller inte utgå under
semesterledighet som är obetald, om den läggs ut under uppsägningstid.

Vid längre uppsägningstider minskar behovet av
skydd för semesterledighet. Kommittén föreslår därför att bestämmelsen skall
gälla endast vid uppsägningstider upp t. o. m. sex månader. Bestämmelsen gäller
endast vid uppsägning från arbetsgivarens sida.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 42

7.3
Skydd mot förläggning av semesterledigheten till viss tid

7.3.1
Gällande ordning

Enligt 10 § andra stycket 1963 års SertiL gäller,
ätt öm semester förlagts till sjukdomstid eller till annan frånvarotid sona är
privilegierad enligt 7 § andra stycket, arbetstagaren kän fordra ätt isådan tid
avräknas från semestern. Tanken bakom dessa skyddsregler är ätt semestiern
skall ge arbetstagaren vila och avkoppling från arbetet. Detta syfte
tillgodoses bara om arbetstagaren kan fritt förfoga över sin tid under
semésterii. Arbetstagare som vill att sjukdagar eller annan privilegierad
frånvarotid skall avräknas, skall utan dröjsmål begära det hos arbetsgivaren.
Han är vidare skyldig att styrka sjukdomsfall med läkarintyg eller uppgift från
allmän försäkringskassa. Semesterdagar, som återstår sedan frän-räkning skett,
skall läggas ut tUl en sammanhängande period, om arbetstagaren inte medger
annat. Om arbetsgivaren med stöd av 14 § SemL har betalat hela semesterlönen
vid semesterns början, har arbetstagaren inte under den nya semesterperioden
någon ratt till semesterlön utöver den som redan betalats ut.

Kopplingen till reglerna om privilegierad fråirväto
i 7 § andra stycket i lagen innebär exempelvis att arbetstagaren inte har tätt
ätt få avräkning från semestern av ledighet söm avser militär grundutbildning
eller annan vämpliktstid som är längre än 150 dagar. HaVandeskäpsledighet är
inte heller skyddad sedan 90-dagarsgränsen här passerats. Vid ledighet på
grund av sjukdom gäller däréitiöt inte någon tidsbegränsning.

Beträffande arbetstagare på fartyg finns en
särskild bestämmelse i 10 § sista stycket och 11 § andra stycket 1963 års SemL.
Fartygsäiiställd som önskar semester skall sålunda hos arbetsgivaren göra en
skriftlig ansökan. Arbetsgivaren bestämmer när Semestern skäll utgå. Semester
får inte utan arbetstagarens medgivande utgå annat än i svensk hamn. Om
arbetstagaren har begärt semester men fartyget inte kommit till svensk hamn
under semesteråret, är han inte skyldig ätt ta ut semester. Överenskommelse kan
då träffas om att semestern skall skjutas upp till nästa år. Sker inte detta,
skall arbetsgivaren i stället för semester betala ersättning till arbetstagaren
med belopp motsvarande semesterlönen.

7.3.2
Kommittén

Kommittéförslaget ansluter i huvuddragen till
nuvarande ordning. Reglerna om skydd mot förläggning av semesterledighet till
viss tid knyter an till reglerna om semestergrundande frånvaro. Utan arbetstagarens
samtycke får semesterledighet inte sammanfalla med sådan frånvarotid som är
semestergrundande. En arbetstagare som är eller blir sjuk under semestern kan
begära att sjukdagarna skall räknas av från den redan bestämda semestern. Han
har då rätt att få ny semesterledighet vid ett senare tillfälle. Rätten gäller
all sjukdom, oavsett öm den har

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:90 . 43

börjat
före eller under semestern. Även insjuknandedagen skall från-räknas.
Arbetstagaren har vanligen fått ut hela semesterlönen i samband med semestern.
Blir han 5juk och avbryter semestern, är han iiite skyldig att betala tillbaka
semesterlönen men ihar å andra sidan ingen rätt till ytterligare semesterlön,
liär ersättningssemestem skall utgå.

Enligt förslaget skall liksom hittills den som vUl
byta ut sjukdagar under semestern mot nya semesterdagar begära det hos
arbetsgivaren utan dröjsmål. Den nuvarande bestämmelsen att arbetsgivaren skall
styrka sjukdom på begäran av arbetsgivaren genom läkarintyg eller uppgift från
försäkringskassa föreslås utgå. Vid tvist skall arbetstagaren styrka skälet
till frånvaro, varvid några legala begränsningar av bevismedlen inte skall
gälla.

Särbestämmelserna för sjöfolk, vilka har varit
oförändrade sedan 1938 års semesterlag, föreslås utgå. Som skäl anförs att
sjöman numera enligt 29 § sjömanslagen (1973: 282) har rätt till fri hemresa
på vissa villkor för att bl. a. fira semester på hemorten, varför bestämmelsen
i 10 § sista stycket SemL anses överflödig. Vidare framhålls att partema genom
kollektivavtal kommit överens om vissa avlösningssystem, i vilka även
semesterledighet läggs in. Bestämmelserna i sjömanslagen och kollektivavtalen
för berörda grupper torde enligt kommittén numera ge ett tillfredsställande skydd
för sjöfolkets semester.

8
Semesterlön 8.1 Gällande ordning

1963 års SemL utgår som redan flera gånger har
nämnts från att semester är en rätt till ledighet från arbetet med bibehållen
lön. Ut-gångspimkten för beräkning av semesterlön är därmed given. Arbetstagaren
skall ha samma lön under semestern som när han arbetar. Principen är enkel att
tillämpa för arbetstagare som enbart har fast tidlön (vecko-, månads- eller
årslön). De skall enligt 12 § första stycket ha sin vanliga lön under
semestern. För dem som inte har fast tidlön, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, är det inte lika enkelt att räkna ut semesterlönen. För dem skall,
efter den ändring som genomfördes vid tillkomsten av den nuvarande lagen,
semesterlönen motsvara 9 % av den sammanlagda arbetsinkomsten i anställningen
under kvalifikationsåret (12 § andra stycket).

Löneformen vid semesterns början avgör om det ena
eller andra beräkningssättet skall användas. Har en arbetstagare först haft
tim- eller ackordslön och sedan fått månadslön, skall månadslönen utgå under
semestern, även om han haft tim- eller ackordslön under hela kvalifikationsåret.
Detta torde gälla även om semesterlönen skulle bli lägre än om den hade
beräknats i procent av lönen under kvalifikationsåret.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 44

Har
arbetstagaren i stället gått över från månadslön till tim- eller ackordslön,
skall semesterlönen beräknas enligt procentregeln.

I vissa fall tillämpas båda metoderna samtidigt.
Detta sker om arbetstagaren vid tiden för semestern har ackord, premielön,
provision eller annan rörlig lön vid sidan av en fast vecko- eller månadslön.
Arbetstagaren skall i sådana fall först ha sin vanliga vecko- eller månadslön
under semestem. Därutöver skall han ha ett tillägg med 9 % av den rörliga lönen
(kombinationsmetoden).

Enligt 12 § tredje stycket 1963 års SemL skall vid
tillämpning av procentregeln inte i arbetsinkomsten för kvalifikationsåret
räknas in semesterlön, sjuklön eller övertidstillägg. Att semesterlönen inte
skall medräknas hänger samman med att den redan har beaktats vid bestämmandet
' av nioprocentsfaktom. Har arbetstagaren under kvalifikationsåret varit
frånvarande på grund av sjukdom havandeskap, viss militärtjänst m. m. som avses
i 7 § andra stycket b)e) (privilegierad frånvaro), beräknas semesterlönen för
sådan dag enligt en särskild regel. För varje frånvarodag som ger rätt till
semester läggs till den faktiska arbetsinkomsten under kvalifikationsåret ett
belopp som svarar mot den genomsnittliga dagsinkomsten i anställningen under
det året. Vid långvarig sjukdom kan det hända att en arbetstagare skall
ha.semesterlön för ett år, då han inte alls har arbetat åt arbetsgivaren. I ett
sådant faU kan genomsnittsregeln inte tillämpas. Semesterlönen skall då i
stället räknas ut med hänsyn till arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst
under det kvalifikationsår, då han senast var i arbete hos arbetsgivaren.

Vid beräkning av semesterlön skall enligt 12 §
fjärde stycket bortses från förmån av fri bostad och ersättning för särskilda
kostnader. Detta gäller för alla arbetstagare. Har arbetstagaren rätt till fri
kost, skall skälig kostersättning utgå för de semesterdagar då förmånen inte
kan utnyttjas (13 §).

Partema har möjlighet att träffa avtal om avsteg
från lagens regler om beräkning av semesterlön. Sådant avtal får träffas för
arbetstagare, vars semesterlön helt eller delvis skall beräknas enligt
procentregeln. Överenskommelsen skall ha form av kollektivavtal, som på arbetstagarsidan
har slutits eller godkänts av huvudorganisation. Avtalsfriheten är inte
obegränsad. Av 2 § i lagen följer att avtal ej får försämra arbetstagarens
förmåner enligt lagen.

Beträffande frågan vilken frånvaro som är
privilegierad enligt SemL hänvisas till 5.1.3.

8.2
Kommittéförslaget i huvuddrag

Det förslag som kommittén bar lagt fram innebär att
semesterlönen delas upp i två delar, nämligen semesterlön för avlönad tid och
semesterlön för semestergrundande frånvaro.

Arbetsgivaren
skall svara för den semesterlön som tjänas in under av-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 45

lönad
tid. Till avlönad tid hänförs även tid då arbete inte har utförts men avlöning
har utgått.. Med avlönad tid jämställs semesterledighet vare sig betalning har
utgått eller ej. Semestergrundande frånvaro skall emellertid aldrig räknas som
avlönad tid, även om ersättning, t. ex. sjuklön, har utgått för den tiden.

Den semesterlön som tjänas in vid semestergrundande
frånvaro kallas i betänkandet som nämnts särskild semesterlön. Den beräknas och
betalas ut av riksförsäkringsverket enligt bestämmelserna i en föreslagen
särskild lag. Särskild semesterlön kan endast beräknas för fem veckors
semester. Har arbetstagaren längre semesterledighet än fem veckor enligt
avtal, får arbetsgivaren svara för den semesterlön som tjänas in vid
semestergmndande frånvaro såvitt avser de överskjutande semesterdagarna. Det
förutsätts att parterna träffar avtal om beräkningen av semesterlönen i den
delen. Arbetsgivaren skall också svara för semesterlön som hänför sig till
sjukdomstid för det fallet, att arbetstagaren inte är eller skall vara
inskriven i allmän försäkringskassa vid tiden för sjukdomen.

Vad gäller semesterlön för avlönad tid bygger
förslaget på den nuvarande uppdelningen mellan arbetstagare som har tidlön för
vecka eller längre period och arbetstagare med timlön, daglön eller rörlig lön.
Den som har vecko- eller månadslön skall i regel ha samma lön under
semestertiden som när han är i arbete (sammalöneregeln). I övriga fall skall
procentregeln tillämpas. Sammalöneregeln kompletteras med en bestämmelse om att
procentregeln skall tillämpas på all rörlig lön som har utgått vid sidan av den
fasta tidlönen under intjänandeåret (kombinationsmetoden). Här avses t. ex.
ersättning för skift-, beredskaps- och övertidsarbete.

Vidare föreslås bestämmelser, enligt vilka
procentregeln i vissa fall skall användas även på arbetstagare med månadslön o.
d. De tar främst sikte på fall, då arbetstagaren har gått över från heltids-
till deltidsarbete i samma anställning eller då arbetstagarens fasta tidlön av
annat skäl är lägre under semesteråret än motsvarande lön under intjänandeåret.
Procentregeln skall tillämpas om den fasta tidlönen vid semesterledighetens
början är lägre än arbetstagarens fasta tidlön under intjänandeåret. Även i ett
annat fall skall enligt förslaget procentregeln tillämpas på vecko- eller
månadsavlönade eller därmed jämställd personal. Det gäller om en arbetstagare
har fått ändrad löneform och gått över från en rörlig lön under intjänandeåret
till en fast tidlön under semesteråret. Om procentregeln i ett sådant fall
leder till högre semesterlön, skall den tillämpas i stället för
sammalöneregeln.

8.3
'Vecko- eller månadsavlönade

Arbetstagare med vecko- eller månadslön skall som
har nämnts enligt förslaget ha sin vanliga lön under semestertiden.
Löneökningen under

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 46

semesteråret
ger för dessa arbetstagare direkt utslag på- semesterlönen. Det är löneformen
vid början av semestertiden som avgör om semesterlönen skall beräknas enligt
sammalöneregeln. Har arbetstagaren t. ex. varit tim- eller ackordsavlönad under
hela intjänandeåret men fått veckolön under semesteråret, skall alltså
veckolönen i regel utgå under semestertiden. Som nyss har nämnts skall dock
procentregeln tillämpas i ett sådant fall, om detta leder till att
semesterlönen blir högre. Sammalöneregeln gäller för fast tidlön som beräknas
för. vecka eller längre period. Sättet för utbetalningen av lönen saknar
betydelse. Sammalöneregeln tillämpas enligt praxis även på vissa former av
provision, tantiem och annan ersättning som utgår oberoende av att
arbetstagaren har semester. Sammalöneregeln innebär i princip att semesterlönen
skall motsvara full lön för ordinarie arbetstid. Det är lönen när
semesterledigheten utgår som är avgörande. Detta gäller också om lönen har
ändrats under intjänandeåret eller semesteråret. Vid övergång från
halvtidstjänst till' heltidstjänst skall semesterlönen alltså grundas på: lönen
för heltidstjänsten. En övergång från heltid till deltid blir enligt
sammalöneprin-cipen i semesterhänseende till nackdel föir arbetstagaren. Av det
skälet har kommittén föreslagit att procentregeln skall tillämpas i det fallet.

Ett villkor för att en arbetstagare skall få sm
vanliga lön under hela semesterledigheten är enligt förslaget att han.har
haft.lön i anställningen under hela intjänandeåret. Har han haft lön endast
under en del av intjänandeåret, skall semesterlönen beräknas i förhållande till
den tiden. Anställningstiden skall beräknas pä dagen när. Semesterlönen
intjänas enligt förslaget under den tid arbetstagaren fåi: lön av
arbetsgivaren, oavsett om arbetstagaren-har utfört arbete åt, arbetsgivaren,
eller varit permitterad eller ledig för utbildning e. d. Semesterledighet med
eller utan lön och semesterpermittering jämställs med avlönad tid: Den tid.' då
en arbetstagare har varit frånvarande utan lön (tjänstledighet för enskilda
angelägenheter, olovlig utevaro o. d;) skall: däremot' alltid dras av från
anställningstiden vid beräkningen-av. semesterlönen för månadsavlönade.

Förutom
full lön för. ordinarie arbetstid skall för, nu berörda arbetstagare under
semesterledigheten utgå också sådan särskild fast löhedel som är knuten till
viss befattning eller individj. såsom: ansvarstillägg, avlöningsförstärkning,
kallortstillägg, uppdragstillägg o. d. Ersättning för särskilda kostnader och
förmånen av fri bostad påverkar däremot inte semesterlönens stoxlék..
Kostersättning utgår i förekommande, fall.. Sammalöneregeln omfattar inte
övertidsersättning, eller andra.rörliga lönedelar av typen ackord, timpenning,
provision, skiftersättnihg, jour-och beredskapsersättnmg o. d. Arbetstagaren
skall, när sådana lönedelar förekommer, enligt förslaget ha ut dels sin
vanliga fasta lön under semestertiden och dels tillägg enligt procentregeln för
rörliga lönedélar som har utgått under intjänandeåret. Lagfästandet av
kombinationsprincipen innebär samtidigt: en utvidgning av dess
tillämpning. Särskilt:

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 47

gäller
detta beträffande övertidsersättningen, bl. a. därför att övertidsarbete
enligt SemL inte påverkar semesterlönen för vecko- och månadsavlönade.

Vid beräkning av semesterlön enligt sammalöneregeln
skall enligt' förslaget semestergmndande frånvaro alltid räknas som oavlönad
tid, även om sjuklön eller annan ersättning har utgått för frånvarotiden. För
sådan tid utgår i stället särskild semesterlön enligt den föreslagna lagen om
semesterlönefond.

Sammalöneprincipen sägs i betänkandet inte medföra
några problem, om lönen betalas ut som vanligt under semestern och lönen har
varit jämn och stabil under intjänandeåret. Vissa svårigheter uppstår däremot
vid beräkning av semesterlönen, när arbetstagaren inte har rätt till full
semesterlön, exempelvis därför att han inte har varit anställd under hela
intjänandeåret eller har haft semestergrundande frånvaro. Enligt förslaget har
man att utgå från anställningstidens längd och i; förekommande fall göra
avdrag för de dagar av ett intjänandeår, då arbetstagaren har varit
frånvarande och semesterlön inte skall räknas för frånvarodagarna. Antalt
betalda semesterdagar erhålls genom formeln

antalet
anställningsdagar x 25 anställningsmånader X 25

-------------------------------- :-------- eller .i---------- ------------------

365 12

Om bmtet tal uppstår vid beräkningen, skall det
enligt förslaget höjas till närmast högre heltal. Hänsyn måste emellertid tas
till den särskilda semesterlönen för semestergrundande frånvaro. Utgår även
särskild semesterlön, får höjning inte ske om det skulle leda till att
semesterlön sammantaget kommer att utgå för mer än 25 semesterdagar under samma
semesterår.

I fråga om övergång från heltids- till
deltidstjänst samt ändrad löneform har kommittén som nämnts föreslagit
särskilda bestämmelser för att förhindra förlust av semesterlön. TUl en början
skall semesterlönen räknas ut enligt procentregeln, om den fasta tidlönen är
lägre vid semesterledighetens början än motsvarande' lön under intjänandeåret.
Vid tillämpning av procentregeln på en fast tidlön minskas lönen med den
semesterlön som utbetalats under intjänandeåret, eftersom den redan är beaktad
vid bestämmandet av procenttalet. Likaså skall sjuklön och arman ersättning som
har utgått vid semestergmndande frånvaro hållas utanför beräkningen. Alla
former av minskad sysselsättningsgrad skall enligt förslaget beaktas och inte
bara övergång från heltid till deltid. Det enda avgörande är att den fasta
tidlönen.sänkts. Bestämmelsen skall även tillämpas om ändringen i
sysselsättningsgraden sker under intjänandeåret. Av betydelse är endast att
den fasta lönen har sänkts genom ändringen så att den vid semestertillfället är
lägre än genomsnittet av den fasta lönen per tidsenhet under intjänandeåret.
Vidare föreslås bestämmelsen gälla om den fasta.tidlönen av annat skäl än.
minskad sys-

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 48

selsättningsgrad
har sänkts under tiden från intjänandeåret och fram till semestertillfället.

Jämförelsen skall göras mellan den fasta tidlönen
under intjänandeåret och motsvarande lön vid semestertillfället. Även sådana
fasta tillägg av typen kallortstillägg, uppdragstillägg m. fl. som skall utgå
ograverade under semestertiden tas med vid jämförelsen. Rörliga lönetillägg som
har utgått vid sidan av den fasta lönen skall däremot hållas utanför
jämförelsen. På dessa delar beräknas som förut har nämnts i stället särskilt
tillägg enligt procentregeln.

Kommittén föreslår vidare som har framgått av en bestämmelse
som tar sikte på fallet att någon har haft en rörlig lön, t. ex. tim- eller ackordslön,
under intjänandeåret eller del av detta men vid semestertillfället i stället
fått fast tidlön på vilken sammalöneregeln skall tillämpas. När arbetstagaren tjänade
in semesterlönen gällde procentregeln. Den föreslagna bestämmelsen syftar till
att arbetstagaren inte skall förlora en redan intjänad förmån, vilket kan bli
fallet om sammalöneregeln tillämpas på den fasta lönen och denna är lägre än
den gamla lönen. Fastän sammalöneregeln formellt är tillämplig, skall därför
semesterlönen i ett sådant fall räknas ut enligt procentregeln på lönen under
intjänandeåret, om detta i det konkreta fallet skulle leda till en högre
semesterlön. Har övergången till den fasta lönen skett under intjänandåret,
skall enligt förslaget även den fasta lön som har utgått under intjänandeåret
tas med vid beräkningen enligt procentregeln. Avdrag görs för semesterlön och
annan ersättning som inte skall tas med i inkomstunderlaget för procentregeln.

Till belysning av sina förslag anför kommittén ett
antal exempel till vilka hänvisas (SOU 1975: 88 s. 159160, 164 och 166).

8.4
Annan arbetstagare

I fråga om annan arbetstagare än den som har
tidlön, beräknad för månad eller vecka, föreslår kommittén som har nämnts att
semesterlönen liksom hittills skall beräknas enligt procentregeln.

Vid fastställandet av tillämpligt procenttal utgår
kommittén från det nuvarande procenttalet 9 %. Detta bygger på relationen
mellan antalet semesterdagar och antalet vardagar under året, det senare
av-nmdat tUl 300. Eftersom semester ger rätt till ny semester och arbetstagaren
enligt 1963 års SemL tjänar in fyra veckors semester genom arbete i 48 veckor,
har procenttalet höjts något. Därigenom behöver hänsyn inte tas till den
semesterlön som har betalats ut under kvalifikationsåret. 8,3 % av lönen i 48
veckor motsvarar full lön under de nuvarande fyra semesterveckorna.
Procenttalet har emellertid bestämts till 9 % av vissa skäl. Sålunda minskar
varje dags frånvaro av icke privilegierad anledning semesterlönen, varför en
viss höjning av procentsatsen ansågs

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 49

befogad
för att tim- och ackördsavlönade inte skulle bli missgynnade i jämförelse med
vecko- och månadsavlönade. Vidare ansågs att den normala löneökningen under
semesteråret motiverade att procentsatsen höjdes.

I betänkandet redovisar kommittén olika
beräkningsmetoder när det gäller att finna ett adekvat procenttal. Med den nya
utgångspunkten att semesterlön för fem veckor skall tjänas in under 47 veckors
anställningstid erhålls procenttalet 10,64. Dét är då fömtsatt att lönen är
konstant under intjänandeåret. Hänsyn har inte tagits till enstaka olönade
frånvarodagar eller till lönestegringen fram till semestertillfället. Genom
förskjutningen av intjänandeåret kommer dock löneökningen under årets fyra
första månader att automatiskt ge utslag på semesterlönen. En direkt
översättning av den nuvarande 9 %-regeln till fem veckors semester ger talet
11,25 %. Med hjälp av regeln i 12 § andra stycket andra punkten 1963 års SemL
(höjning med 0,4 % per dag utöver 24 semesterdagar) erhålls 11,4 %, vilket tal
ligger något i överkant, eftersom talet 0,4 är avrundat uppåt.

Mot bakgrund av de på detta sätt erhållna
procenttalen föreslår kommittén att procenttalet för fem veckors semester
fastställs till tolv. Därvid har kommittén bl. a. sökt uppnå rättvisa vid en
jämförelse med sammalöneregeln. En månadsavlönad får ju ut sin aktuella lön
under semestertiden. Enstaka oavlönade frånvarodagar ger inte utslag i semesterlönen
enligt sammalöneregeln.

Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till
regeln i 12 § andra stycket 1963 års SemL om höjning av procenttalet när
semesterledigheten enligt avtal är längre än 25 dagar. Kommittén anser att
detta är en fråga för avtalsparterna.

När det gäller bestämmandet av underlaget för
beräkningen av semesterlönen för timavlönade slår kommittén fast att
arbetstagaren i princip skall ha samma lön under semestern som när han arbetar.
Arbetstagarens hela inkomst i anställningen under intjänandeåret skall därför
läggas till grund för beräkning av semesterlön enligt procentregeln. Alla
former av lön och lönetillägg som utgår på gmnd av lag eller avtal skall medräknas.
Det gäller först och främst allt som kan hänföras tiU begreppet lön för arbetad
tid, vari även ingår ersättning för sådan tid då arbetstagaren står till
förfogande på arbetsplatsen (väntetid, jourtid m. m.) eller gör en resa mellan
två arbetsplatser.

Procentregeln skall enligt förslaget tillämpas på
timlön, ackord, provision, premielön och andra former av prestationslön, som
baseras på arbetsprestationen. Även drickspengar ger rätt till semesterlön.
Lönedel vid viss arbetstidsform, t. ex. skiftformstillägg, skall ingå i
inkomstunderlaget, liksom alla olika former av lönetillägg. Enligt 1963 års
SemL utgår för tim- och ackördsavlönade semesterlön på själva grimdlönen vid
övertidsarbete, men däremot inte på det särskilda övertidstillägget.

4 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 50

Kommittén
föreslår att även övertidstillägget skall gmnda rätt till semesterlön.

Även lön som utgår för ej arbetad tid skaU enligt
förslaget räknas med i underlaget, om inte annat följer av särskild föreskrift
i lagen. Det rör sig om lön och ersättning för ej arbetad tid, då arbetstagaren
inte står till arbetsgivarens förfogande. Vidare avses ersättning för tid då
arbetstagaren ar skyldig att med kort varsel infiima sig på arbetsplatsen
(beredskapstid). Semesterlön skall beräknas på helgdagslön och
helgdagsersättning, pérmitteringslön med visst undantag, beredskapser sättning
samt lön under uppsägningstid. Vidare skall, enligt bestämmelser i annan
lagstiftnmg, semesterlön utgå på lön vid deltagande i svenskundervisning för
invandrare inom eller utom ordinarie arbetstid samt på lön till fackliga
förtroendemän och skyddsombud.

Semesterlön som har betalats ut under
intjänandeåret skall däremot inte räknas med i arbetsinkomsten, eftersom
procentsatsen har bestämts med hänsyn till att semesterlönen skall hållas
utanför beräkningen. En följd av detta är att semesterlön inte heller skall
beräknas på pérmitteringslön som utgår under semesterpermittering. Enligt
förslaget skall inte heller ersättning som arbetsgivaren har betalat ut vid
sjukdom och olycksfall under intjänandeåret tas med i lönesumman. För semestergrundande
frånvaro utgår särskild semesterlön i aiman ordning. Om även sjuklön ingick i
inkomstunderlaget, skulle följden bh att en arbetstagare som har varit sjuk
under intjänandeåret, fick högre semesterlön än den som har arbetat hela året.
Motsvarande föreslås gälla för annan ersättning som arbetsgivaren betalar ut
vid semestergrundande frånvaro, t. ex. vid föräldraledighet eller
militärtjänst.

Eftersom
konunittéförslaget innebär bl. a. att den särskilda semesterlön som tjänas in
vid semestergmndande frånvaro beräknas av riksförsäkringsverket och betalas ut
från en semesterlönefond, skall all semestergrundande frånvaro hållas utanför
inkomstunderlaget vid tillämpning av procentregeln. Någon motsvarighet till
bestämmelsen i 12 § tredje stycket 1963 års SemL behövs därför inte längre.
Detta föreslås dock bara gälla i fråga om gmndsemestern enligt lagen. Har arbetstagaren
enligt avtal längre semester än fem veckor, skall arbetsgivaren svara för semesterlön
som hänför sig till semestergrundande frånvaro såvitt avser de överskjutande
dagarna. Någon särskild regel för beräkning av den delen av semesterlönen
föreslås inte utan parterna förutsätts reglera den saken avtalsvägen. Om
arbetsgivaren har betalat ut lön eller ersättning för ej arbetad tid som inte
är semestergrundande enligt lagen, skall däremot sådana förmåner tas med i
inkomstunderlaget för beräkning av semesterlön. Som exempel nämns lön som
utgår vid frånvaro på grund av enskilda angelägenheter, fackliga uppdrag,
förtroendemannauppdrag, läkarbesök, lön vid utbildning m. m. Vid beräkning av
semesterlön skall liksom hittills hänsyn inte tas till

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 51

förmån
av fri bostad eller till ersättning för särskilda kostnader. Kost-ersättmng
skall i vissa fall utgå vid sidan av semesterlönen.

8.5
Särskild semesterlön med anledning av semestergrundande frånvaro

8.5.1
Kommittén

I 7 § andra stycket 1963 års SemL finns
bestämmelser om s. k. privilegierad frånvaro. Kommittéförslaget innefattar en
kraftig utvidgning av den ledighet som grundar rätt till semesterförmåner. TiU
skillnad från vad som är fallet enligt 1963 års SemL har reglerna om
semestergrundande frånvaro enligt förslaget endast betydelse för rätten till
semesterlön. Varje arbetstagare har nämligen enligt förslaget, som redan framgått,
rätt till fem veckors semesterledighet.

Semestergrundande
är enhgt förslaget ledighet på grund av sjukdom, yrkesskador inräknade,
föräldraledighet, ledighet för smittobärare, viss utbildning samt tjänstgöring
enligt värnplikts-, vapenfri- och civilförsvarslagarna. Förslaget innefattar
bl. a. en kraftig utvidgning av rätten att tjäna in semesterlön vid annan
sjukdom än yrkesskada samt vid föräldraledighet och värnpliktstjänst. Till
detta kommer att viss utbildningstid görs semestergrundande.

Denna
kraftiga utvidgning av rätten att tjäna in semesterlön vid frånvaro fömtsätter
enligt kommittén att kostnaderna kan fördelas jämnt på alla arbetsgivare.
Annars skulle en enskild arbetsgivare drabbas orimligt hårt, om en av hans
anställda råkade ut för t. ex. långvarig sjukdom eller aiman längre frånvaro
som gmndar rätt tUl semesterlön. Det betonas att en utvidgning inte heller får
försvåra ställningen för vissa grupper på arbetsmarknaden såsom
småbarnsföräldrar och värnpliktiga som ännu inte har gjort sin militära
grundutbildning. Konunittén föreslår med hänsyn härtill att kostnaderna för den
semestergmndande frånvaron skall jämnas ut genom att en begränsad riskfond
inrättas hos riksförsäkringsverket. Fonden byggs upp genom avgifter från
arbetsgivarna. Den semesterlön särskild semesterlön som tjänas in vid semestergrundande
frånvaro betalas ut genom fonden.

Arbetsgivaravgiften
till semesterlönefonden har i förslaget beräknats med utgångspunkt i fem
veckors semester. Har en arbetstagare enligt avtal längre semester än fem
veckor, skall semesterlön för semestergmndande frånvaro inte betalas ut frän
fonden såvitt avser de överskjutande dagarna. För dessa semesterdagar skall
arbetsgivaren utge också semesterlön som tjänas in vid semestergrundande
frånvaro. Några regler för beräkning av denna del av semesterlönen föreslås
inte. Det föratsätts att parterna i det avtal som ger den längre semestem
reglerar frågan om semesterlönen för frånvarotiden, såvitt avser den semesterledighet
som överstiger 25 semesterdagar. Beträffande de särskilda fallen av
semestergmndande frånvaro anför kommittén följande.

Sjukdom
m. m. Vid frånvaro på grund av sjukdom knyts rätten tUl

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 52

semesterlön
samman med rätten till sjiikpenning. Semesterlön tjänas in under den tid då
arbetstagaren har rätt till skattepliktig sjukpeiming. Ändringen består i att
vanlig sjukdom jämställs med yrkesskada i fråga om rätt till särskild
semesterlön.

Sjukpenning utgår till en början oavsett
sjukdomsorsaken enligt den allmäima sjukförsäkrmgen. För att vara försäkrad för
sjukpenning måste man vara inskriven hos försäkringskassa samt ha en årsinkomst
av förvärvsarbete på minst 4 500 kr. eller vara hemmamake. Alla som är bosatta
i Sverige och som har fyllt 16 år är inskrivna i försäkringskassan.

Förutom vid arbetstagarens sjukdom utgår, enligt
föräldraförsäkringen, sjukpenning bl. a. när någon av föräldrarna måste stanna
hemma från arbetet för vård av sjukt barn som inte fyllt tio år. Sjukpenningen
utgår under högst tio dagar per år. Även i detta fall kommer enligt förslaget
semesterlön att tjänas in.

Vid olycksfall i arbete m. m. utgår sjukpenning
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring (YFL). Som tidigare har nämnts ersätts
lagen fr. o. m. år 1977 av lagen om arbetsskadeförsäkring. Vid yrkesskada utges
vanligen sjukersättningen under den s. k. samordningstiden i regel 90 dagar
efter skadedagen på samma sätt som vid andra sjukdomar. Efter
samordningstiden bestäms sjukpenningen på gmndval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, beräknad efter särskilda regler. Enligt kommitténs förslag
kommer ordningsföljden mellan yrkesskada och vanlig sjukdom att sakna
betydelse för rätten till semesterlön, eftersom semesterlön tjänas in i samma
mån som arbetstagaren har rätt till skattepliktig sjukpenning.

Enligt vissa författningar utgår ersättning enligt
i huvudsak samma grunder som enligt YFL. Skador under militärtjänst regleras i
mUitär-ersättningsförordningen (1950: 261, ändrad senast 1976: 180). Ersättning
enligt i stort sett samma regler som i YFL utgår vidare enligt förordningen
(1954: 249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
tjänstgöring i civilförsvaret (ändrad senast 1973: 63), kungörelsen (1974:711)
om ersättnmg för deltagande i räddningstjänst m. m., kungörelsen (1961: 457) om
ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar
m. m. (ändrad 1974: 412), förordningen (1954: 250) om ersättning i anledning av
kroppsskada ådragen under vistelse å anstalt m.m. (ändrad senast 1973:64) och
lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl. (ändrad senast 1971:
283). I de fall skattepliktig sjukpenning utgår enligt någon av nämnda
författningar, bör enligt kommittén också särskild semesterlön utgå. Med
sjukpenning enligt YFL jämställs därför sjukpenning enligt närstående
ersättningssystem.

Kommittén föreslår vidare att särskild semesterlön
skall kunna tjänas in under den tid en arbetstagare är ledig från arbetet på
grund av risk för överförande av smitta. Semesterlön bör tjänas in under den
tid er-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 53

sättning
utgår enligt lagen (1956: 293) om ersättning åt smittbärare (ändrad senast
1973: 469). Lagen ger rätt till ersättning åt smittbärare som inte kan eller
får arbeta. Smittbärare som hålls under uppsikt eller isoleras och därför inte
kan arbeta får ersättning från försäkringskassan på samma sätt som vid sjukdom,
om ingripandet är kortare än 90 dagar i en följd. Rätten till ersättning är
inte beroende av om smittbäraren omfattas av den allmäima försäkringen. Till
kronisk smittbärare betalar länsstyrelsen ut ersättning.

I detta sammanhang tar kommittén upp en särskild
fråga. Reglerna i 1963 års SemL om privilegierad frånvaro har ett undantag. I 7
§ tredje stycket sägs nämligen att sjukdom och därmed jämställd frånvarotid
inte skall räknas som arbetad tid, om det är uppenbart att det inte funnits
något arbete hos arbetsgivaren under frånvarotiden. Detta gäller dock inte vid
semesterstängning. Syftet med bestämmelsen är att t. ex. en sjuk arbetstagare
inte skall bli gynnad framför arbetskamrater som är permitterade. Kommittén
pekar på att bestämmelsen genom ett tillägg till 21 § tredje stycket lagen om
anställningsskydd numera har fått mindre betydelse. Tillägget medför nämligen
att semester tjänas in också vid sjukdom eller annan semestergmndande frånvaro
som inträffar, när permittéring har varat längre än 14 dagar i en följd eller
mer än 30 dagar under samma kalenderår. Till detta kommer att pérmitteringslön
normalt utgår enhgt avtal under karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen,
dvs. fem dagar under högst fem kalenderveckor. I detta fall tjänas likaså
semesterlön in. På grund av det minskade tillämpnings-onu-ådet för
undantagsbestämmelsen anser konunittén att anledning saknas att överföra den
till den nya semesterlagen.

En obegränsad rätt att tjäna in semesterlön vid
sjukdom och annan semestergrundande frånvaro strider enligt kommittén i viss
mån mot gmndtanken bakom semester. Arbetstagarens behov av att koppla av från
arbetet tunnas ut och semesterrätten förvandlas mer och mer till en ren
löneförstärkning, om frånvaron pågår utan avbrott under en längre tid.
Kommittén föreslår därför att rätten till semesterlön vid semestergrundande
frånvaro skall upphöra sedan två hela intjänandeår har förflutit utan att
arbetstagaren återgått i arbete. Bestämmelsen har samma innebörd som den nu
gällande tvåårsregeln vid långtidssjukdom som föranletts av yrkesskada.

Vid halv sjukskrivning skall enligt förslaget
försäkringskassan betala ut halva semesterlönen genom fonden. Den andra halvan,
som avser den arbetade tiden, skall arbetsgivaren svara för.

Föräldraledighet. Enligt förslaget skall
semesterlön utgå, då arbetstagare är ledig från arbetet och samtidigt har rätt
till föräldrapenning. Rätten till föräldrapeiming regleras i lagen om allmän
försäkring. Föräldrapenning betalas i samband med barns födelse ut till en av
föräldrarna. För att få rätt till föräldrapenning skall föräldern ha

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 54

varit
inskriven hos försäkringskassan under viss tid i följd närmast före barnets
födelse eller den beräknade dagen för förlossningen. Före barnets födelse är
det bara modem som har rätt till föräldrapenning. Vid vård av barn betalas
föräldrapenningen f. n. ut under högst 210 dagar sammanlagt för båda
föräldrarna eller längst till dess barnet är 210 dagar gammalt. Den sistnämnda
tiden kan i vissa fall utsträckas något. Särskilda regler gäller för
adoptivföräldrar. Beroende på bl. a. adoptivbarnets ålder utgår
föräldrapenning under 210, 45 eller 20 dagar.

Nuvarande begränsning till 90 dagar bortfaller
alltså genom förslaget. Det saknar vidare betydelse om det är mannen eller
kvinnan som utnyttjar rätten till föräldraledighet. Rätten till särskild
semesterlön utsträcks även till adoptiv- och fosterföräldrar.

För tid då halv föräldrapenning utgår, skall
arbetsgivaren svara för den semesterlön som faller på den arbetade och avlönade
tiden. Resten kommer från den föreslagna fonden.

Ledighet för utbildning. Enligt kommittéförslaget
tjänas semesterlön in under utbildningstid i de fall då arbetsgivaren betalar
lön eller annan ersättning vid utbildningen. Det gäller också sådan utbildning
som inte är ett direkt led i tjänsten utan syftar till att vidga arbetstagarens
yrkeskunnande.

Kommittén knyter i förslaget vidare an till den
vidsträckta, lagstadgade rätten till ledighet för utbildning som har införts
genom lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning och till de
nyligen införda systemen för vuxenstudiestöd samt utbildningsbidrag inom
arbetsmarknadsutbildningen. Studiestödet för vuxna är främst riktat till dem
som har en kort och bristfällig grundutbildning. Tim- och dagstudiestödet har
införts särskilt för att vissa gmpper av arbetstagare skall kunna utnyttja sin
lagliga rätt att ta ledigt från arbetet för att delta i kortare studier.
Kommittén framhåller att det med hänsyn till att studiestödet för vuxna skall
vara en ersättning för inkomstbortfall under studietiden är naturligt att
förlust av semesterlön under sådan utbildningstid också ersätts. Kommittén
föreslår därför att särskild semesterlön skall tjänas in under den tid
arbetstagaren är ledig för utbildning och samtidigt erhåller dmstudiestöd,
dagstudiestöd i form av inkomstbidrag eller -vuxenstudiebidrag.

Beräkningen av den särskilda semesterlönen skall
enligt förslaget i nu berörda fall ske efter samma grunder som vid annan
semestergmndande frånvaro. Timstudiestödet kräver dock en annan
beräkningsmetod. I detta fall skall särskild semesterlön utgå med 12 % av det
utgivna beloppet.

Den s. k. bristyrkesutbildningen inom
arbetsmarknadsutbildningen kan enligt konunittén i viss mån jämställas med
studiestödet till vuxna. Frågan om semesterlön i detta fall anses dock böra ses
i samband med frågan om semesterrätten vid arbetslöshet och andra former av
arbets-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 55

marknadsutbildning.
Kommittén finner därför inte skäl att bryta ut bristyrkesutbildningen till
särskild behandhng. Fråga om särskild semesterlön vid
arbetsmarknadsutbildning, liksom vid arbetslöshet, bör därför enligt kommittén
prövas i samband med att man i annat sammanhang tar upp frågan om inrättande
av ett ällmänt fondsystem för all semesterlön.

I förslaget pekas på att den fackliga utbildningen
tilldelats en särställning i vissa hänseenden. Gmnden för detta har varit att
den pågående reformeringen av arbetslivet ställer betydande krav på arbetstagarna
och deras organisationer, varför behovet av facklig utbildning är särskilt
angeläget. Kommittén anser mot denna bakgrund att särskild semesterlön bör utgå
till arbetstagare som är ledig från arbetet för att genomgå facklig utbildning.
Detta skall gälla inte bara beträffande rent facklig utbildning utan även
utbildning som har samband med facklig verksamhet. Utbildningen får alltså även
avse förhållanden som mera allmänt rör de anställdas ställning som
arbetstagare. Deltagande i kurs för vilken statsbidrag utgår enligt den
särskilda förordningen (1970: 272) om statsbidrag till löntagarorganisationers
centrala kursverksamhet (ändrad senast 1976: 436) skall enligt förslaget alltid
berättiga till särskild semesterlön. Men även annan facklig utbildning, t. ex.
kurser som är kortare än fem dagar och information till nyanställd personal,
skall ge rätt till särskild semesterlön. Om t. ex. timstudiestöd eller
dagstudiestöd utgår vid facklig utbildning, skall den särskilda semesterlönen
i första hand beräknas på gmndval av detta.

Rätt till semesterlön vid deltagande i utbildning
kan också förvärvas enligt annan lag. Hit hör i första hand lagen om facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Av 40 § a fjärde stycket
arbetarskydd slagen följer vidare att skyddsombud skall beredas den ledighet
som behövs för uppdraget och att han därvid skall ha rätt till bibehållen lön
och andra anställningsförmåner. Skyddsombudens utbildning har förutsatts ske på
betald arbetstid eller ersättas som om den fullgjorts på betald arbetstid. I
dessa fall, där arbetsgivaren direkt på grund av lag är skyldig att betala
semesterlön för viss utbildningstid, skall enligt förslaget särskild
semesterlön inte utgå från semesterlönefonden. Semesterlön skall i vanlig
ordning betalas av arbetsgivaren.

Värnplikt, vapenfri tjänst och civilförsvarstjänst.
Kommittén nämner att de nu gällande reglerna om rätt att förvärva semester
imder viss militärtjänst i huvudsak har varit oförändrade sedan år 1942. Man
framhåller att en utvidgning av semesterrätten tidigare har avvisats med
hänvisning till de ökade kostnaderna för arbetsgivarna och till att en
utvidgning kunde komma att medföra en obenägenhet bland arbetsgivarna att
anställa värnpliktiga under den sista tiden innan de skall rycka in till
gnmdutbildningen. Mot en utvidgning har också anförts att övningsuppehållet
tjänar delvis samma syfte som semestern.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 56

I betänkandet anförs att kostnaderna för den
semestergmndande frånvaron genom den föreslagna semesterfonden kommer att
fördelas på alla arbetsgivare. Riskerna för att arbetsgivarna av kostnadsskäl
vägrar att anställa värnpliktiga som inte har fullgjort gmndutbildningen borde
därigenom falla bort. Målet för kommitténs arbete sägs vara att bygga upp ett
system som garanterar alla arbetstagare en viss betald semesterledighet varje
år. Denna skall inte inskränkas genom ofrivillig frånvaro som inträffar under
en pågående anställning. Ett av de längsta ofrivilliga avbrotten under en
anställning är den militära gmndutbildningen. Kommittén anser därför att en
arbetstagare som är mera varaktigt knuten till arbetsmarknaden skall få
behålla sin rätt till semesterlön under all värnpliktstjänst som fullgjörs
enligt 27 § och 28 § 1. vämpliktslagen liksom vid vapenfri tjänst och tjänst
inom civilförsvaret.

Vad gäller vämplikten innebär förslaget främst den
utvidgningen i jämförelse med den nuvarande semesterlagen att
grundutbildningen, beredskapsövning enligt 27 § 2. värnpliktslagen och
tjänstgöring enligt 28 § 1. vämpliktslagen görs semestergmndande.
Gmndutbildningen för de vapenfria tjänstepliktiga blir också semestergrundande.

Kommitténs avsikt är att genom utvidgningen av den
semestergrundande frånvaron tillgodose dem som har en mera varaktig anknytning
till arbetsmarknaden. Som ett villkor föreslås därför att arbetstagaren skall
ha haft rätt till sjukpenning på grund av inkomst av anställning under minst
fem månader närmast före inryckningsdagen.

I fråga om civUförsvarstjänst innebär förslaget att
åldersgränsen 22 år bortfaller liksom begränsningen till högst 60 dagar under
varje kvalifikationsår. Tjänstgöring i civilförsvaret som fullgörs under tid
då civilförsvarsberedskap råder eller då beredskapsövning får anordnas vid
krigsmakten blir också semestergmndande enligt förslaget.

De bestämmelser i kommittéförslaget för vUka nu har
redogjorts tar sikte på arbetstagare som är inskriven vid allmän
försäkringskassa. För att även arbetstagare som inte är inskriven hos
försäkringskassa skall få rätt till semesterlön vid sjukdom har kommittén
föreslagit en särskild bestämmelse, enligt vilken arbetsgivaren med visst
undantag skall svara för semesterlön som tjänas in under sjukdomstid.

8.6
Frågan om förstärkt semesterlön

Kommittén har enligt sina direktiv även haft i
uppdrag att närmare kartlägga behovet av att förbättra arbetstagarnas
ekonomiska möjligheter att utnyttja semesterledigheten. Det framhålls dock i
direktiven att frågan om förstärkning av semesterlönen skall ses i ett mera
allmänt lönepolitiskt sammanhang och att den i enlighet med praxis i lönefrågor
i vanlig ordning får tas upp vid förhandling mellan arbetsmarknadens parter.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 57

I betänkandet redogör kommittén för förhållandena i
vissa andra länder i detta hänseende samt för uppgifter om svenska folkets
semestervanor som tagits fram av låginkomstutredningen och kommittén för
planering av turistanläggningar och friluftsområden (SOU 1975: 88 s. 188191).

Kommittén konstaterar att ungefär en halv miljon
arbetstagare inte utnyttjar all semester som är intjänad, i vart fall inte
under semesteråret. Man nämner att flera undersökningar entydigt pekar på, att
det är vanligt att löntagarna inte lämnar hemorten under semestern, i många
fall därför att de inte har råd att resa bort. Redan dessa uppgifter tyder
enligt kommittén på att det finns ett klart behov av särskilda insatser för att
förbättra löntagarnas möjligheter att utnyttja semestern. Detta behov sägs vara
särskilt starkt för låginkomsttagare. Behovet kan väntas öka när semestem
förlängs.

Åtgärder för att underlätta löntagarnas
möjligheter, att utnyttja semestern kan enligt kommittén sättas in på flera
olika plan. Resandet kan göras billigare genom rabatter på tåg och bussar.
Uppförande av stugbyar och andra semesteranläggningar kan understödjas.
Semesterbidrag av statsmedel kan tänkas för vissa grupper osv.
Samhällsinsatser på sådana områden sägs vara värdefulla och kan genomföras vid
sidan av en förstärkt semesterlön. För att möta de ökade utgifterna under
semestem ligger det dock enligt kommitténs mening närmast till hands att införa
någon form av tillägg till den vanliga semesterlönen.

En förstärkning av semesterlönen kan genomföras på
olika sätt, exempelvis genom procentuella tillägg eller engångsbelopp som utgår
enligt lag eller avtal. Procentuella tillägg lider enligt betänkandet av den
bristen, att de ger minst i kronor räknat åt dem som bäst behöver en
förstärkning, medan tilläggen stiger med ökade löner. Lagstiftningsformen har
vissa fördelar, eftersom dét gäller att lyfta upp dem som har det svagaste
förhandlingsläget. En minimisemesterlön kan enligt kommittén utformas så att
semesterlönen för fem veckors semester lägst skall uppgå till ett visst bestämt
belopp. Tillägget blir därigenom störst vid låga inkomster och minskar sedan
undan för undan med stigande lön för att helt upphöra vid gränsen för
minimisemester]önen. Någon tröskeleffekt uppstår alltså inte. En
överslagsberäkning som kommittén har gjort ger vid handen, att kostnaden,
räknat på kontant utbetald lön per arbetad timme, kan uppskattas till omkring 1
% på lönesumman för LO-SAF-området jämte industritjänstemännen, om
semesterlönen lägst skall motsvara 20 kr. i timmen.

I betänkandet framhålls emellertid att vissa
särskilda problem måste lösas för att en lagfäst minimisemesterlön skall kunna
genomföras. Sålunda måste minimisemesterlönen göras värdesaker och helst också
standardsäker. Värdesäkringen sker enklast genom att lönen knyts till
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. För att vissa branscher

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 58

med
många lågavlönade inte skall drabbas särskilt hårt av en lagfäst
minimisemesterlön, måste vidare ett system införas som jänrnar ut kostnaderna
mellan olika branscher. En sådan utjämning kan ordnas genom en fondbildnuig för
uppsamling, administrering och utbetalning av all semesterlön. En sådan fond
föreslås inte i betänkandet. Kommittén finner därför lämpligt att frågan om
minimisemesterlön eller förstärkning av semesterlönen i annan form anstår tills
fömtsättningama för inrättande av en allmän semesterfond närmare har
övervägts.

9
Rätt att spara semesterledighet

9.1 Gällande
ordning

Enligt SemL skall all semester som har förvärvats
under kvalifikationsåret utgå under det närmast följande året. Har semesteråret
gått till ända utan att arbetsgivaren har lagt ut intjänad semester, kan arbetstagaren
inte kräva att få den senare. Han har endast rätt till ersättning för den
förlorade semestern. Ersättningen skall motsvara semesterlönen. Dessutom kan
arbetsgivaren i vissa fall bli skadeståndsskyldig. För arbetstagare på fartyg
kan semestern skjutas upp ett år efter överenskommelse (11 § andra stycket
sista punkten 1963 års SemL).

Statstjänstemännen har enligt kollektivavtal viss
möjlighet att skjuta upp semestern till tiden januarimaj året efter
kvalifikationsåret. De som tjänstgör inom kallortsområdet eller utomlands kan
skjuta på semestern något längre. Även enligt avtalen på det kommunala området
kan semestem förläggas till de fem första månaderna närmast efter semesteråret.

9.2 Kommittén

Kommittén framhåller att behovet av en längre tids
avbrott i arbetet för vila och avkoppling kan tillgodoses med fyra veckors
semester. Vid en förlängning av den lagstadgade semestern till fem veckor borde
man därför i någon mån kunna släppa på kravet att hela semestern skall utgå
under ett och samma år. Den femte veckan bör i stället kunna utnyttjas mera
fritt. Man pekar vidare på att det från löntagarhåll har visats intresse för
att den femte semesterveckan skall kunna samlas upp under ett antal år för att
sedan läggas ut till en längre sammanhängande ledighet för t. ex. studier,
resor eller andra intressen som kräver mera tid än som ryms inom den vanliga
semestern. Kommittén har tagit fasta på detta önskemål och föreslår en
begränsad rätt att spara intjänade semesterdagar från ett år till ett senare
år.

Förslaget går ut på att en arbetstagare skall kunna
spara en vecka av varje års semesterledighet under högst fem år. En
arbetstagare får alltså rätt att samla högst fem semesterveckor. Under det
sjätte året

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 59

skall
han tillsammans med den ordinarie semestern kunna ta ut tio veckors semester.
Rätten att spara semesterdagar kan enligt förslaget utnyttjas endast av fast
anställda som är kvar i samma anställning, eftersom någon anordning inte
föreslås för att föra över semesterlön från en anställning till en annan. Det
närmare innehållet i förslaget är följande.

Förutsättningarna för rätten att spara
semesterdagar. Kommittén förutsätter att arbetstagaren alltid skall ta ut
minst fyra veckors semesterledighet varje år. Det är alltså endast den femte
veckan som skall kunna sparas. Avtal får inte träffas om att mer än en vecka
av semestern varje år skall sparas. Vidare skaU arbetstagaren ha tjänat in
semesterlön för minst fyra veckors semesterledighet jämte en dag för att få
rätt att spara semester. Endast betalda semesterdagar skall kunna sparas.
Semesterlön intjänas som tidigare har framgått dels på grund av lönen i
anställningen under intjänandeåret och dels under den semestergrundande
frånvaron (särskild semesterlön). Storleken av den särskilda semesterlönen
kommer att framgå av en utbetalningsavi som sänds till arbetstagaren i början
av jimi varje år (jfr 10.1).

För att utröna om rätt föreligger för arbetstagaren
att spara semester måste alltså enligt förslaget antalet semesterdagar för
vilket arbetstagaren har tjänat in semesterlön fastställas. Har arbetstagaren
haft lön under hela intjänandeåret och har han endast varit ledig av skäl som
är semestergrundande, får han rätt till 25 betalda semesterdagar och kan spara
fem dagar till ett kommande semesterår. Har arbetstagaren däremot tjänat in
semester under tio månader, uppgår den betalda semestern till tio tolvtedelar
av full semester, eller 20,8 semesterdagar. Dagantalet avrundas till 21 dagar,
varav en semesterdag kan sparas till ett följande år. Tid då arbetstagare av
annat skäl än semesterledighet eller semestergmndande frånvaro varit utan lön
dras av från anställningstiden vid beräkning av antalet semesterdagar för
vilket lön intjänats.

I betänkandet föreslås att arbetstagare som vill
spara semesterdagar skall begära detta hos arbetsgivaren inom en månad efter
det att arbetstagaren har fått veta tidpunkten för huvuddelen av årets
semester. När arbetsgivaren har fått sådan framställning, skall han enligt
förslaget Innehålla semesterlönen för de dagar som skall sparas. Detta fömtsätter
att arbetsgivaren känner till hur stor fordran arbetstagaren har hos fonden för
semestergrundande frånvaro, vilket framgår av den avi som arbetstagaren får
från försäkringskassan i början av juni. Har arbetstagaren haft särskilt
mycket semestergrundande frånvaro, kan det tänkas att den semesterlön som arbetsgivaren
skall svara för inte ens täcker semesterlönen för de dagar som skall sparas. I
sådant fall skall enligt förslaget arbetstagaren betala underskottet till
arbetsgivaren av de pengar som kommer från fonden.

Utläggning
av sparad semester. Semesterdagar som har sparats skall

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 60

enligt
förslaget läggas ut inom fem år från utgången av det semesterår då de annars
skulle ha utgått. Arbetsgivaren är skyldig att lägga ut den uppsamlade
semesterledigheten iiman denna tid har löpt ut. Arbetstagaren får fritt
disponera de sparade semesterdagarna. Han skall anmäla minst tre månader i
förväg när han önskar ta ut sparad semesterledighet. Innestående semesterlön
föreslås bli preskriberad efter tre år från utgången av den nämnda tidsfristen,
dvs. efter åtta år från utgången av det semesterår från vilket semesterdagarna
har skjutits upp. För att semesterlön som har sparats skall täckas av
förmånsrätt och skyddas av den statliga lönegarantin vid konkurs föreslås
ändring i förmånsrättslagen.

Förläggningen av uppskjuten semesterledighet skall
ske enligt samma regler som gäller för semestem i övrigt.

Arbetstagaren föreslås emellertid få rätt att kräva
att den uppskjutna semesterledigheten skall förenas med hela den ordinarie
semesterledigheten under året. Har arbetstagaren i rätt tid anmält att han
vill ta ut sparad semesterledighet, kan han alltså enligt förslaget påfordra
att få ut dels hela årets semesterledighet, dvs. 25 dagar, i en följd, dels, i
sammanhang med denna, den sparade semesterledigheten. Genom att ta ut en sparad
vecka och samtidigt spara en ny vecka till nästa år skulle arbetstagaren
emellertid kunna skaffa sig förmånen av att ständigt kunna kräva fem veckors
semester i en följd. Kommittén föreslår därför att semesterledighet inte får
sparas under det semesterår då sparade semesterdagar tas ut.

Semesterlönen vid sparad semester. Förslaget
innebär att semesterlönen för de sparade dagama beräknas med utgångspunkt i
arbetstagarens lön när semestern tas ut. Semesterlönen blir därigenom normalt
värde- och standardsäker. Vid beräkningen tillämpas samma gmnder som vid
beräkning av den vanliga semesterlönen. Genom kollektivavtal på lägst
förbundsnivå får awikelse göras från de föreslagna reglerna om
semesterlöneberäkningen. Dessa innebär följande.

Den som har fast tidlön, beräknad för vecka eller
månad, skall ha sin ordinarie lön under den tid de sparade dagarna utgår. Har
arbetstagaren haft rörligt dllägg av något slag vid sidan av sin fasta tidlön,
beräknas semesterlön särskilt på den delen enligt procentregeln. Underlag för
den beräkningen är enligt förslaget summan av de rörliga till-lägg som har
betalats ut under intjänandeåret närmast före det aktuella semesteråret. För
varje sparad dag blir semesterlönen 0,48 % av under-

12

lagssumman enligt formeln = 0,48 %.

25

För andra än vecko- och
månadsavlönade skall semesterlönen för de

sparade dagarna räknas ut
enligt procentregeln. För varje sparad dag

som läggs ut skall
semesterlönen uppgå till 0,48 % av arbetstagarens

sammanlagda lön i
anställningen för tid då han har utfört arbete under

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 61

det
intjänandeår som ligger omedelbart före det aktuella semesteråret. Ett tillägg
måste vidare göras för all frånvarotid under det intjänandeåret, eftersom full
betalning skall utgå under de sparade semesterdagarna.

Tillägget skall enligt förslaget motsvara
arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställtungen under intjänandeåret.
Har arbetstagaren inte haft någon lön i anställningen, skall tillägget grundas
på den inkomst han sannolikt skulle ha haft under intjänandeåret. På så sätt
kommer tillägget att avspegla den aktuella lönen.

Reglerna har i förslaget utformats med utgångspunkt
i att arbetstagaren har samma andel av heltid när han får ut de sparade
semesterdagarna som när dessa tjänades in. Har arbetstagarens sysselsättningsgrad
ändrats under tiden mellan intjänandet och uttaget av de sparade
semesterdagarna, måste en omräkning ske med hänsyn till ändringen. Har en
person t. ex. arbetat på heltid då semesterdagarna tjänades in men därefter
gått över till halvtid när dagarna läggs ut, skall semesterlönen för dessa
dagar beräknas som om arbetstagaren fortfarande hade heltid vid uttaget. På
motsvarande sätt skall en justering göras vid ändringar i andra riktningen.

10
Fondfrågor 10.1 Kommittén

Kommittén har undersökt möjligheterna att bygga upp
någon form av fondsystem för utbetalningen av semesterlön. Enligt kommitténs
mening utgör en begränsad fond, riskfond, en fömtsättning för en utvidgad rätt
att förvärva semester vid frånvaro av skilda orsaker såsom sjukdom,
föräldraledighet, viss utbildning och vämplikt m. m. Genom en sådan fond kan
kostnaderna för utvidgningen fördelas på alla arbetsgivare. Med ett sådant
system kan också vissa andra icke önskvärda följder av utvidgningen motverkas,
exempelvis motstånd mot att anställa småbarnsföräldrar och ungdomar som inte
har fullgjort sin militära grundutbildning.

Kommittén har också, som tidigare nämnts, undersökt
möjligheterna att införa någon form av minimisemesterlön liksom även
möjligheten att till långsemester utnyttja från tidigare år sparade
semesterdagar även efter byte av arbetsgivare. Vidare har i direktiven berörts
möjligheten att tillförsäkra arbetstagare som har bytt anställning semesterlön
i samband med semesteruttaget. För att kunna förverkliga sådana önskemål är
det enligt kommitténs mening nödvändigt att införa ett fondsystem, för all
semesterlön.

I betänkande föreslår kommittén ett begränsat
fondsystem för beräkning och utbetalning av särskild semesterlön. Vidare
lämnas en princip-

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 62

skiss
av huvuddragen i ett fondsystem som omfattar all semesterlön. För kommitténs
närmare överväganden i sistnämnda hänseende hänvisas dll betänkandet (SOU 1975:
88 s. 213220).

Det begränsade fondsystem som kommittén föreslår
bygger på den allmänna försäkringens ADB-system. Den allmänna försäkringen,
dvs. sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring för tilläggspension handhas,
jämte administrationen av de allmänna barnbidragen, av de allmänna
försäkringskassorna och riksförsäkringsverket.

Verket utövar tillsyn över försäkringskassorna,
vilka skall följa verkets anvisningar. Sedan flera år tillbaka pågår ett
omfattande arbete med att rationalisera administrationen av sjukförsäkringen,
pensioneringen samt barnbidragen. Detta arbete har resulterat i att
ADB-tekni-ken har tagits i anspråk för automatisering av vissa manuella rutiner
hos försäkringskassorna. Kommittén hänvisade till pågående genomförande av ett
terminalorienterat ADB-system för försäkringskassornas lokalkontor, vilket
beräknades bli klart i huvudsak under år 1976. För driften av bl. a. det ADB-systemet
svarar riksförsäkringsverkets tekniska byrå i Sundsvall, där en central
ADB-anläggning finns.

Det terminalorienterade ADB-systemet för
sjukförsäkringen är enUgt kommittén av särskUt intresse från
semesterfondssynpunkt. Genom detta är försäkringskassornas ca 450 lokalkontor
kopplade till riksförsäkringsverkets dataanläggning i Sundsvall.
Sjukförsäkringssystemet är uppbyggt kring en databas som består bl. a. av ett
försäkringsregister (F-register). Detta register innehåUer bl. a. uppgift om
samtiiga hos försäkringskassorna inskrivna försäkrades personnummer
(identifierings-och sökbegrepp), namn och adresser. Vidare iimehåUer
F-registret uppgift om de försäkrades sjukpenninggrundande inkomst.

Kommittén anser att en begränsad riskfond enklast
kan byggas upp genom en koppling till sjukförsäkringens ADB-system.
Riskfondssyste-met torde enligt kommittén förutsätta att administrationen av
all särskild semesterlön samlas på ett ställe. En uppdelning enligt vilken arbetsgivaren
svarar för utbetalning av semesterlönen för semestergmndande frånvaro enligt
de nuvarande reglerna och sjukförsäkringssystemet ombesörjer den utvidgade
rätten till semesterlön vid frånvaro anges inte vara rationell.

F-registret innehåller som nämnts uppgifter om
samtliga hos försäkringskassorna inskrivna försäkrades personnummer
(identifierings-och sökbegrepp), namn och adresser. Arbetstagare som har
vistats i Sverige kortare tid än ett år och arbetstagare under 16 år omfattas
på grund av bestämmelserna i AFL inte av registret. Som nyss har nämnts
innehåller F-registret uppgift om sjukpenninggrundande inkomst. Därmed avses
den förvärvsinkomst i pengar samt värdet av naturaförmåner i form av fri kost
och bostad som den försäkrade per år t. v. beräknas komma att ha av eget
arbete. Därvid bortses från sådan

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 63

del
som överstiger 7,5 gånger det vid årets början gällande basbeloppet enligt
lagen om aUmän försäkring. Av tekniska skäl registreras dock i F-registret
uppgift om sjukpenninggrundande inkomst upp dll högst 99 900 kr. Den nedre
gränsen för registrering går vid 4 500 kr. På grund av vissa
övergångsbestämmelser vid införandet av den beskattade sjukpenningen år 1974
registreras övergångsvis även förvärvsinkomster om 1 8004 500 kr. för vissa
försäkrade. Den sjukpenninggmndande inkomsten omfattar enligt nuvarande praxis
såväl semesterlön som ständigt återkommande överddstUlägg.

I sjukförsäkringssystemets databas registreras
vidare bl. a. uppgift om antal dagar för vilket sjukpenning,
yrkesskadeersättning, föräldrapenning samt sjukpenning vid vård av bam har
utbetalats. Databasen innehåller även uppgift om antal dagar då ersättning åt
tillfälliga smittbärare har utgått. Insjuknandedagar och fridagar registreras
dock inte. Vidare lämnas uppgifter om tid för militärtjänstgöring och vapenfri
tjänst till riksförsäkringsverkets tekniska byrå. Försäkringskassorna kommer
fr. o. m. år 1977 att ombesörja viss ersättning åt värnpliktiga under
repetitionsutbildning samt åt civilförsvarspliktiga. Det innebär att även
uppgifter om tidsperioder för civilförsvarstjänstgöring i framtiden kommer att
registreras vid verkets tekniska byrå. Ledighet för utbildning som berättigar
tiU studiestöd registreras likaså, eftersom försäkringskassorna betalar ut
detta.

Kommittén föreslår att den särskilda semesterlönen
skall bygga på arbetstagarens semestergrundande inkomst, vilken skaU anses
motsvara den sjukpenninggmndande inkomsten utan någon övre begränsning.
Förslaget förutsätter att vissa uppgifter' rapporteras tiU riksförsäkringsverket
eUer försäkringskassan för registrering. Det rör sig om sådana uppgifter som
inte redan finns i sjukförsäkringens ADBystem. Sålunda bör anmälan ske från
länsstyrelserna om ersättning åt kroniska smittbärare samt från fackUg
organisation i fråga om fackUg utbildning. De närmare bestämmelserna om denna
anmälningsskyldighet föreslås komma att lämnas av regeringen eUer av
riksförsäkringsverket.

Den särskilda semesterlönen föreslås beräknad på
samma sätt för alla arbetstagare oavsett löneformen. Vid beräkningen av
semesterlönen har man att utgå från den semestergmndande inkomsten vid tiden
för ledigheten, eller, om det leder till högre semesterlön, inkomsten vid intjänandeårets
utgång. Enligt huvudregeln skall den särskUda semesterlönen för varje
frånvarodag uppgå till en viss procent av arbetstagarens semestergmndande
inkomst delad med 365. Procentsatsen bör enligt kommittén fastställas med
utgångspunkt i den procentsats som gäller för arbetstagare med tim- och
ackordslön, dvs. 12 %. Samma procentsats bör tillämpas vid beräkning av den
särskilda semesterlönen, även om det betyder en viss överkompensation med
hänsyn tiU att semesterlön tas med vid beräkningen av den sjukpenninggrundande
in-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 64

komsten.
Härigenom motverkas enligt kommittén eftersläpningen av denna. Den särskilda
semesterlönen kommer därigenom att nära ansluta till arbetstagarens inkomst
när semestern tas ut. Det föreslagna beräkningssättet anges vara mindre lämpUgt
att använda vid beräkning av särskild semesterlön på timstudiestöd. I stället
föreslås i detta fall som fömt nämnts semesterlön utgå med 12 % av det utgivna
beloppet. Samma regel kan användas om frånvaron av annat skäl är kortare än en
halv dag.

Beträffande samordningen mellan sjukpenning och
förtidspension föreslår kommittén att någon motsvarighet tiU bestämmelserna i
17 kap. 1 § AFL om avräkning vid sammanträffande av förmåner inte införs i
fråga om semesterlönen.

Genom anknytningen till sjukförsäkringens
ADB-system kommer enligt förslaget arbetsgivarna att svara för, förutom den
semesterlön som tjänas in under tid då lön har utgått i anställningen, även
semesterlön för sådana arbetstagare som inte är eUer skall vara inskrivna vid
försäkringskassan.

I fråga om formerna för utbetalning av den
särskilda semesterlönen diskuterar konunittén oUka altemativ. Gemensam
utgångspimkt är att RSV:s tekniska byrå vid intjänandeårets utgång översänder
en uppgift till arbetstagarna om den sammanlagda särskilda semesterlön som har
tjänats in. Av denna bör även antalet semestergrundande frånvarodagar framgå.
Underlaget för dessa uppgifter är den beräkning och fortlöpande ackumulering
av särskild semesterlön som sker i ADB-systemet. Uppgiften om särskild
semesterlön ligger tUl grund för den följande utbetalningen. Genom ätt
intjänandeåret enligt förslaget skall omfatta tiden den 1 maj30 april
efterföljande år kan uppgiften om särskUd semesterlön vara arbetstagaren tillhanda
tidigast i början av juni.

Den särskilda semesterlönen kan enligt kommittén i
princip betalas ut på två olika sätt. Det ena innebär att arbetsgivaren på gmnd
av arbetstagarens uppgift om särskild semesterlön betalar ut sådan semesterlön,
varefter han erhåUer ersättning från försäkringskassan för vad som har utgått.
Det andra sättet innebär att särskild semesterlön betalas ut direkt från
riksförsäkringsverkets tekniska byrå med hjälp av posten. Semesterlönen betalas
härvid ut vid en på förhand bestämd tidpunkt utan hänsyn tiU när
semesterledigheten utgår. Det förstnämnda systemet antas bli tungrott och i
olika hänseenden komplicerat. Kommittén förordar i stäUet att
riksförsäkringsverket vid ett bestämt tiUfäUe till arbetstagaren betalar ut den
särskilda semesterlönen. Det innebär enligt förslaget att arbetstagaren får aU
särskild semesterlön som har tjänats in under intjänandeåret omkring den 15
juni varje år. I de fall arbetstagaren utnyttjar rätten att spara semesterdagar
måste han visa utbetalningshandlingen för arbetsgivaren så att denne kan
beräkna storleken av den sammanlagda semesterlön som har förvärvats under

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 65

intjänandeåret.
Arbetsgivaren kan därigenom beräkna hur stor del av semesterlönen som skall
hållas inne för de sparade dagama.

Särskild semesterlön bör enligt förslaget kunna
utbetalas tidigare, om arbetstagaren slutar på grund av pensionering, studier,
flyttning utomlands o. d.

Alla arbetsgivare bör enligt förslaget vara
anslutna till riskfonden med hänsyn till de problem som skulle uppstå vid t.
ex. byte av anställning, om en av arbetsgivarna inte var ansluten. Däremot bör
arbets-givarinträde vara möjligt, eftersom ett sådant underlättar avtal om
annat intjänandeår än lagens, t. ex. löpande kalenderår. Med
arbetsgivar-inträde avser kommittén i detta sammanhang, att arbetsgivaren
uppbär arbetstagaren tillkommande särskild semesterlön mot att arbetsgivaren
betalar ut all semesterlön inkl. den särskilda semesterlönen till arbetstagaren.
Vid arbetsgivarinträde fömtsätts att arbetsgivaren lämnar uppgift till
riksförsäkringsverket om vilka arbetstagare som omfattas av
arbetsgivarinträdet. Det kan tiU stor del ske genom ADB-baserad avise-ring.
Arbetsgivarinträde torde enligt kommittén främst bli aktuellt i de fall
arbetsgivaren skall svara för utbetalning av särskild semesterlön på grund av
avtal om förmåner som är mer långtgående än semesterlagens regler.

Kommittén bedömer att systemet kan vara klart för
drift den 1 januari 1977, dvs. vid samma tidpunkt som den nya semesterlagen
träder i kraft enligt kommitténs förslag, under förutsättnmg att
riks-försäkrigsverket får erforderliga resurser för utvecklingsarbetet.

Den särskilda semesterlönen beräknas uppgå till ca
1 250 000 kr. Den föreslås bli finansierad genom en särskild arbetsgivaravgift,
som beräknas på samma underlag som gäller för socialförsäkringsavgiften till
folkpensioneringen och sjukförsäkringen. En avgift på drygt en procent beräknas
täcka kostnaderna för den särskilda semesterlönen. Arbetsgivarnas kostnad för
systemet kommer emellertid inte att uppgå till detta belopp, eftersom
kostnaderna för den nuvarande privilegieringen förs över till fonden. Kommittén
pekar på att detta får betydelse även i ett annat avseende. Eftersom
arbetsgivarna i dag betalar kostnaden för nuvarande privilegiering, uppgående
tiU ca 606 000 kr., som en del av semesterlönen, ingår kostnaden i underlaget
för beräkningen av arbetsgivaravgifter av skilda slag. Genom att denna kostnad
förs över till en koUektivt finansierad fond minskar avgiftsunderlaget i samma
mån. Kommittén anger att avgifterna bör ses över så att den inkomstminskning
för statsverket som följer av det minskade avgiftsunderlaget kompenseras.

Avslutningsvis erinrar kommittén om att den
begränsade riskfonden inte löser alla problem som tas upp i direktiven.
Problemen att säkra semesterersättningen vid byte av anställning kvarstår
liksom frågan om en förstärkt semesterlön, t. ex. i form av en i lag garanterad
minimi-

5 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 66

semesterlön.
Vidare har kommittén kommit in på frågan om semesterrätten vid arbetslöshet
och arbetsmarknadsutbildning. Lösningen av dessa frågor kan enligt kommittén
kräva en mer eller mindre långtgående ändring av den nu gällande ordningen för
utbetalning av semesterlön, t. ex. genom att all semesterlön samlas i en fond.

11
Upphävande av den särskilda semesterlagen

11.1 Gällande
ordning

I fråga om huvuddragen i nu gällande bestämmelser
hänvisas tUl avsnitt 2. Som framgår av den där lämnade redogörelsen skall
arbetarskyddsstyrelsen på begäran av domstol eUer den som berörs avgöra om
visst arbete kan anses falla under den särskilda semesterlagen. Domstol skall
hänskjuta mål där sådan fråga har betydelse till arbetarskyddsstyrelsen. Vid
sådan prövning inhänitar ärbetarskyddsstyrelsen yttrande från statens
strålskyddsinstitut.

Sedan tillkomsten av 1963 års särskilda semesteilag
har arbetarskyddsstyrelsen prövat ett tjugotal ärenden om förlängd semester.
Styrelsens beslut har alltid följt strålskyddsinstitutets yttrande. Enligt
institutets praxis tillstyrks förlängd semester på grund av radiologiskt
arbete då det gäller medicinskt radiologiskt arbete och liknande arbete, som
medför kontakter med patienter på sådant sätt att tillräckliga strålskyddsåtgärder
inte kan vidtas. Institutet betraktar däremot inte tekniskt radiologiskt arbete
och liknande arbete, som inte medför direkta personkontakter, som
kvalificerande för förlängd semester. I sådana fall avstyrks förlängd semester.
Ett skäl härtUl utgör institutets ståndpunkt att semesterförlängning inte får
vara ett surrogat för ett fullgott strålskydd.

Antalet anställda som har' rätt till förlängd
semester på grund av radiologiskt arbete uppskattas i betänkandet till 3 5004
000. Flertalet av dessa arbetstagare har semester sex veckor eller mer på grund
av avtal.

11.2 Kommittén

I betänkandet anförs att särskild
semesteriagstiftning för vissa utsatta grupper har funnits sedan år 1946. Den
allmänna semestern var då två veckor, medan personer med radiologiskt arbete
redan från början fick rätt till sex veckors semester. Den längre semestern
grundades på medicinska skäl. De skador som följde av strålningen, vUka ibland
kunde vara svåra, ansågs inte kunna förebyggas med tekniska eller andra åtgärder.
De fyra extra semesterveckorna ansågs vid denna tid vara av betydande värde för
att läka strålskador.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 67

Kommittén pekar vidare på att arbetstiden sedan
dess förkortats, samtidigt som den allmänna semestem har förlängts i olika
etapper. Vidare har skyddet vid radiologiskt arbete förbättrats avsevärt. Huvudprincipen
vid strålskyddsarbete bör enligt kommittén vara att ett fullgott skydd skall
gå före varje annan åtgärd för arbetstagaren. En längre semester är inte det
bästa sättet att förebygga strålningsskador och andra faror i arbetsmiljön.
Radiologiskt arbete intar enligt kommittén inte någon särställning i
arbetsmiljöhähseende. Hälsorisker finns på många andra områden av arbetslivet
och nya risker tillkommer ständigt, t. ex. i form av farliga kemiska ämnen.
Faror i arbetsmiljön måste förebyggas genom skyddsåtgärder, vilket också gäller
radiologiskt arbete.

Kommittén åberopar vidare hl. a. ett av
strålskyddsinstitutet avgivet yttrande, i vilket institutet har anfört, att
radiologiskt arbete numera bedrivs under så betryggande förhållanden att skäl
för en semesterförlängning inte längre föreligger. En extra semestervecka
måste vidare enligt institutet från medicinsk synpunkt anses sakna betydelse
vid skydd mot strålningsrisker. En längre semester minskar endast riskerna på
det sättet att den kortare arbetstiden medför en något lägre årlig stråldos.

Kommittén föreslår för sin del, mot bakgmnd av vad
nu har nämnts, att den särskilda semesterlagen upphävs i samband méd att den
femte semesterveckan införs. Kommittén utgår därvid från att man genom andra
åtgärder kan sörja för bästa möjliga strålskydd för berörd personal. För att
ingen enskild person skall behöva förlora den förmån som han har enligt den
särskilda lägen föreslår kommittén en särskUd övergångsregel som skall
garantera, att de som redafi har längre semester med stöd av lagen får behålla
förmånen, så länge de fortsätter med radiologiskt arbete.

12
Föredraganden

12.1
Inledning

Under 1970-talet har arbetslivets villkor stått i
centrum för reformpolitiken. Omfattande reformer har genomförts i syfte att
stärka arbetstagarnas trygghet i anställningen och inflytande över
förhåUandena på den egna arbetsplatsen. Jag kan i detta sammanhang nöja mig med
att peka på lagstiftningen angående anstäUningsskydd, anställningsfrämjande
åtgärder och facklig förtröendemaiis ställning på arbetsplatsen samt på
riksdagens beslut att ge anstäUda ratt att vara representerade i företagens
styrelser.

Ett nytt och betydelsefullt steg när det gäller att
stärka arbetstagarnas ställning har tagits genom den av riksdagen nyligen
beslutade lagen om medbestämmande i arbétsUvet. Genom den skapas de
grundläggande förutsättningarna för ett vidgat ärbetstagariiiflytande inom hela
arbets-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 68

livet.
Det bUr parterna på arbetsmarknaden som ytterst avgör i vilken takt de nya
möjUgheterna tUl medbestämmanderätt skall utnyttjas.

På arbetsmiljöns område har viktiga steg tagits
genom de lagändringar som trädde i kraft år 1974 och som bl. a. innebar att
den lokala skyddsverksamheten på arbetsplatserna gavs en mer framträdande
plats. Förslag till en ny arbetsmiljölag kommer att läggas fram inom en nära
framtid.

Rätten tUl betald ledighet för rekreation utgör en
viktig del av arbetslivets viUkor. Semesterledigheten syftar främst tiU att ge
de anställda tid för vila och tiU att återhämta krafter och hälsa. Till detta
kommer att arbetstagaren genom en årlig betald ledighet av viss längd ges
till-fäUe att odla intressen som inte har direkt samband med yrkesverksamheten.

Rätten till en lagstadgad semester med dessa syften
är inte särskilt gammal, vare sig i vårt land eller internationellt sett. Den
fick sitt genombrott så sent som under senare hälften av 1930-talet. I vårt
land kom den första semesterlagen år 1938. Genom den lades fast de grundläggande
principer på vilka senare semesterlagar bygger. Bestämmelserna var i allmänhet
tvingande tiU arbetstagarens förmån. Genom 1938 års semesterlag fick
arbetstagarna en rätt till tolv dagars ledighet med full lön. Lagen omfattade
emellertid endast arbetstagare som under en längre, sammanhängande tid hade
varit anställd hos arbetsgivaren. Även i övrigt innehöll lagen olika
begränsningar i semesterrätten.

1938 års scmesterlag ersattes fr. o. m. den 1
januari 1946 av en ny semesterlag. Det främsta syftet med 1945 års reform var
att bereda även korttidsanställda rätt tiU semester. Under lagens giltighetstid
utökades år 1951 semesterledigheten tUl tre veckor. Den 1 juli 1963 fick vi nu
gällande semesterlag (1963 års SemL). Genom denna infördes
fyravec-korssemestem. Kvalifikationsreglerna ändrades. I samband med 1965 års
reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt gjordes lagen
tillämplig också på alla statsanställda. I korthet innebär nuvarande
semesterlag följande.

Semester, dvs. ledighet med lön, utgår med två
dagar för varje kalendermånad av föregående år (kvalifikationsåret), under
vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning har arbetat minst 15 dagar.
Har arbete under sådan månad utförts under kortare tid men under minst åtta dagar,
utgår semester med en dag för den månaden. Full semester utgör alltså 24 dagar.
Semestern skall tas ut under semesteråret och kan inte sparas till senare
tiUfälle.

Med arbetad tid jämställs s. k. privilegierad
frånvaro. Semesterrätt tjänas in vid frånvaro under kvalifikationsåret på gmnd
av semester, sjukdom, havandeskap eller bamsbörd och viss
värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänstgöring eller civUförsvarstjänst. Den
kvalificerade frånvarotiden vid sjukdom som inte beror på yrkesskada och vid
havande-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 69

skåp
eller barnsbörd är begränsad tiU 90 dagar. I fråga om värnpliktstjänstgöring
m. m. utgör begränsningen 60 dagar.

I semestern räknas inte in söndagar men däremot i
princip helgdagar. För söndagsarbetande gäller särskilda regler. Arbetsgivaren
bestämmer tiden för semestern, vilken anges böra förläggas tiU sommartid. Något
samråd är inte föreskrivet. A andra sidan ges arbetstagaren en rätt att få ut
semestern i ett sammanhang.

Under semestertiden får vecko- och månadsavlönade
sin vanliga lön (sammalönsprincipen). Annan arbetstagares semesterlön motsvarar
9 % av den sammanlagda arbetsinkomsten under kvalifikationsåret (procentregeln).
Kombinationer förekommer enligt praxis. Upphör anställning innan arbetstagaren
har hunnit få ut semester, får han semesterersättning, motsvarande intjänad
semesterlön.

1963 års SemL gäller inte beträffande medlem av
arbetsgivarens familj eller den som avlönas enbart genom andel i vinst. S. k.
okontrollerade arbetstagare har rätt endast tiU ekonomisk ersättning (särskild
semesterlön). Denna motsvarar 9 % av den sammanlagda arbetsinkomsten under
kvalifikationsåret. Något krav på antal arbetade dagar per månad finns inte i
detta fall.

Vid sidan av SemL gäller en särskild lag (1963:
115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

1963 års SemL utgör en social skyddslag och dess
bestämmelser är därför i stor utsträckning tvingande till arbetstagarnas
förmån. De rättigheter som lagen ger utgör sålunda minimiförmåner. Genom avtal
kan bättre semesterförmåner tillförsäkras enskilda arbetstagare eUer gmpper av
arbetstagare. Längre semesterledighet har också avtalats för stora gmpper av
anställda. Inom det statliga området har merparten av de anställda fem veckors
semester eller mer. Avgörande för semesterns längd är i dessa fall ålder och
lönegradsplacering. Detsamma gäller på det kommunala området. På den privata
sidan torde omkring 20 % av tjänstemännen ha längre semester än fyra veckor,
medan arbetstagare tillhörande Landsorganisationens (LO:s) område i stort sett
utan undantag följer semesterlagen.

Mot bl. a. denna bakgmnd begärde LO år 1973 en
allmän översyn av semesterlagstiftningen. Som angelägna reformer framhöUs,
fömtom förlängning av semestern, bl. a. införande av garanterad minimisemester
och förstärkt semesterlön. LO pekade på att avsevärda olikheter finns mellan
olika grupper, när det gäUer semesterförmåner. Dessa kvarstående skillnader
borde av rättviseskäl utjämnas. LO föreslog att en femte semestervecka införs
för alla. OUka lösningar av frågan hur den femte semesterveckan skall tas ut
borde utredas närmare. Vidare anförde LO att den nuvarande semesterlagen även i
övrigt är behäftad med stora brister. Stora grupper utestängs från full
semester genom att full semester tillkommer endast dem som har arbetat hela
det föregående året el-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 70

ler
som har haft privilegierad frånvaro och inte har bytt arbetsgivare. Enligt LO:s
mening borde lagen ändras så att aUa anstäUda får den avsedda semestem och kan
använda sig av den. Systemet för finansieringen måste enligt LO ändras. Detta
var f. ö. en förutsättning för införande av en allmän minimisemester. En
möjUghet som LO i detta sammanhang pekade på var att införa ett
semesterkassesystem.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) föreslog
redan år 1972 i skrivelse tiU chefen för socialdepartementet en omfattande
översyn av 1963 års SemL. Organisationen föreslog bl. a., med hänvisning till
det hårda utnyttjandet av arbetskraften, att längre semesterledighet införs för
äldre arbetstagare. Vidare föreslogs ändrade bestämmelser om semesterns
förläggning. Semester som inte överstiger 24 dagar borde, om annat inte hade
överenskommits, alltid förläggas till tiden majseptember och
semesterförläggningen ske efter samråd med arbetstagarorgani-. sationerna.
Vidare borde utredas huruvida det är möjligt att införa någon form av sanktion
i de faU då arbetsgivaren ensidigt ändrar tiden för semesterns förläggning. Om
semestem skall uppfylla syftet att verka re-kreerande, borde det enligt TCO
inte vara tUlåtet för arbetsgivaren att lägga ut semestern exempelvis under
uppsägningstid eUer under tid då kvinna åtnjuter tjänstledighet för
havandeskap. TCO framhöll vidare att semesterbehovet kunde sägas vara en följd
av den hårda arbetstakten, som i förtid hotar att förslita människorna. Med det
synsättet följde att semestern inte enbart borde ses som ett intresse för den
enskilde individen att med bibehållen lön få möjlighet till rekreation och
vila, utan även som ett led i företagshälsovården och i den allmänt
förebyggande hälsovården. I princip följde av detta att alla arbetstagare
oavsett anställningstid och under kvalifikationsåret utfört arbete borde
vara berättigade till en viss minsta betald ledighet. Även de deltidsanställdas
problem togs upp i skrivelsen. Eftersom rätt till semester förutsätter arbete
under ett visst minsta antal dagar av kalendermånad under intjänandeåret, kan
deltidsanställd till följd av arbetstidens förläggning gå miste om
semesterförmåner. Organisationen presenterade förslag tiU lösningar pä
hithörande problem. Beträffande semesterberäkningen för dessa grupper
ifrågasatte man också, om inte lagen borde ändras därhän att såsom
semesterdagar räknas endast dagar då arbete annars skulle ha utförts. I
skrivelsen togs även upp andra krav som rörde bestämmelserna om privUegierad
frånvaro, semesterlöneberäkningen och sanktionsbestämmelserna.

Även i övrigt har från fackUgt håll i oUka
sammanhang riktats kritik mot olika bestämmelser i 1963 års SemL, De framstäUda
reformkraven rör i huvudsak de frågor som nu har nämnts. Kritik har vidare
riktats mot arbetsgivarens rätt att ensam bestämma tiden för semestern och mot
bestämmelserna om varseltiden. Kraven har gått ut på att arbetstagarens
inflytande på semesterns förläggning måste stärkas och varselti-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 71

den
förlängas. Krav har vidare rests på ändring i fråga om semesterlönens
beräkning.

Under den tid som 1963 års SemL har gällt har ett
trettiotal riksdagsmotioner väckts med yrkande om ändringar i lagen. De flesta
motionerna har gäUt krav på förbättringar av de deltids- och korttidsan-ställdas
semestervUlkor. Yrkandena har i huvudsak gått ut på att kravet på åtta arbetade
dagar för rätt till en semesterdag skall slopas. Under årens lopp har i
riksdagsmotioner tagits upp även frågor om förlängning av semestern,
föreskrift om en bestämd semesterperiod, förlängning av varseltiden,
beräkningen av semestern för arbetare i kontinuerlig skiftgång samt översyn av
reglerna om privilegierad frånvaro.

Riksdagen har i skrivelse till regeringen (rskr
1971: 244) begärt översyn av reglerna om semesterförmåner för deltids- och
korttidsanställda arbetstagare samt förlängning av varseltiden.

Jag vill i detta sammanhang också nämna att frågor
om en reformering av semesterlagen så tidigt som år 1965 togs upp på nordiskt
plan. Vid Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik detta år antog sålunda rådet
på förslag av socialpolitiska utskottet en rekommendation (nr 20/ 1965)
angående samordning av semesterlagstiftningen. Nordiska rådet rekommenderade
regeringarna att vidta åtgärder för att så långt som möjligt samordna de
nordiska ländernas lagstiftningar om semester. Nordiska socialpoHtiska
kommittén beslöt år 1965 tillsätta ett underutskott (ämbetsmannautskott) med
uppgift att utreda möjligheterna tiU en sådan samordning av
semesterlagstiftningen som avses i rekommendationen. Sedan varje land hade
upprättat en rapport över situationen enligt gällande lagstiftning, har i en
till Nordiska socialpolitiska kommittén avgiven rapport om samordning av de
nordiska ländernas semesterlagstiftning (Nordisk utredningsserie 15/71)
närmare angetts vilka ändringar i lagstiftningen som borde tas under
övervägande i första hand.

Även inom internationella arbetsorganisationen
(ILO) har semesterlagstiftningen nyUgen varit föremål för behandling. Vid
ILO:s allmänna konferens år 1970 antogs sålunda en konvention (nr 132) om
semester. Konventionen utgör en revision av 1936 års konvention (nr 52) i samma
ämne. Jag avser att i ett senare sammanhang ta upp frågan om ratifice-ring av
konventionen. I oktober 1976 reviderade ILO:s sjöfartskonferens konventionen
(nr 91) om semester.för sjöfolk. Den nu reviderade konventionstexten kommer
likaså att anmälas i ett senare sammanhang.

Mot bakgrund av de omfattande reformkrav och
önskemål som jag har berört i det föregående, tillkallade dåvarande chefen för
arbetsmarknadsdepartementet år 1974, efter bemyndigande av regeringen,
särskilda sakkunniga för en översyn av 1963 års SemL. De sakkunniga, som därvid
övertog vissa frågor, som tidigare överlämnats åt en särskild utredningsman,
antog benämningen 1974 års semesterkommitté. I direk-

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 72

tiven
till utredningen fick de sakkunniga i uppdrag att utreda förutsättningarna att
vid en lämplig tidpunkt förlänga den lagstadgade semestern från fyra till fem
veckor. I det sammanhanget togs också upp den från fackligt håll framförda
tanken på att arbetstagaren bör ha möjlighet att spara en intjänad femte
semestervecka till en längre tids sammanhängande ledighet. At de sakkunniga uppdrogs
att undersöka olika lösningar med avseende på utformningen av en
femveckorssemester och i anslutning härtill överväga hela frågan om att
förbättra arbetstagarnas möjligheter till inflytande när det gäller
semesterförläggningen. Vidare hänvisades till de nackdelar nuvarande
semesterlagstiftning medför för deltids- och korttidsanstäUda samt för
nyanstäUda arbetstagare. De sakkunniga fick som uppgift att närmare undersöka
behovet av och möjligheterna att förbättra semesterrätten för de olika kategorier
av arbetstagare som med gällande regler inte får semesterförmåner som svarar
mot vad de enligt nu rådande allmän uppfattning bör ha. Utredningen borde också
överväga en årUg minimisemester för i princip alla arbetstagare. Även frågor i
anslutning till semesterlönen borde övervägas. De sakkunniga skulle sålunda
närmare kartlägga behovet av att förbättra arbetstagarnas ekonomiska
möjligheter att utnyttja semesterledigheten. Frågan om en förstärkning av
semesterlönen borde dock ses i ett mera allmänt lönepolitiskt sammanhang och i
enlighet med praxis i lönefrågor i vanlig ordning tas upp vid förhandUng
mellan arbetsmarknadens parter. Slutligen uttalade departementschefen att det
stod de sakkunniga fritt att ta upp sådana spörsmål som aktualiserades under
arbetets gång och som låg inom ramen för en allmän översyn av semesterlagstiftningen.

1974 års semesterkommitté har, som jag redan har
nämnt, lagt fram betänkandet (SOU 1975: 88) Fem veckors semester med förslag
till en ny semesterlag. Betänkandet har remissbehandlats. Det framlagda
förslaget innefattar förutom förslag till en förlängning av den lagstadgade
semestern till fem veckor genomgripande ändringar i gällande semesterlagstiftning.

Enligt kommittéförslaget bryts det hittillsvarande
sambandet mellan semesterledighet och semesterlön. Rätten till ledighet skall
inte längre förutsätta att arbetstagaren har utfört arbete hos arbetsgivaren, I
princip får varje arbetstagare årligen rätt till full semesterledighet.
Förslaget syftar i denna del främst till att förbättra situationen för deltids-
och korttidsanställda. För rätt till semesterlön krävs däremot liksom nu, att
lön har intjänats under en tidigare period, det s, k, intjänandeåret. Av
särskild betydelse är att det för rätten till semesterlön inte skall krävas,
att arbete har utförts under viss angiven minsta tid av kalendermånad under
intjänandeåret. Detta förskjuts från att hittills ha varit föregående
kalenderår till tiden den 1 maj30 april. Genom att intjänandeåret förläggs
närmare den normala semestertiden sommaren vill kom-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 73

mitten
uppnå att nyanställda får semester tidigare samt att löneförhöjningar under
början av ett år ingår i semesterlöneunderlaget. En konsekvens av förslaget
blir att arbetstagare kan ha rätt till såväl betald som obetald
semesterledighet.

Den privilegierade frånvarotiden av kommittén kallad semestergrundande
frånvarotid föreslås kraftigt utvidgad. Bestämmelserna i denna del får
betydelse för semesterlönens beräkning och administration men däremot som
nämnts inte för rätten tUl semesterledighet. Under semestergrundande
frånvarotid förvärvar arbetstagaren rätt tUl s. k. särskild semesterlön,
vilken administreras och utbetalas av en särskild semesterlönefond. Enligt
förslaget skall särskild semesterlön tjänas in vid ledighet på grund av sjukdom
eller vård av barn, om ledigheten har berättigat till sjukpenning eller
föräldrapenning enUgt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, AFL, (ändrad
senast 1976: 622) eUer tiU sjukpenning enligt lagen (1954: 243) om
yrkesskadeförsäkring, YFL, (ändrad senast 1976: 619). Detsamma gäller när
arbetstagare har varit ledig på grund av risk för smitta, om arbetstagaren har
haft rätt tiU ersättning enligt lagen (1956: 293) om ersättning åt smittbärare
(ändrad senast 1973: 469), En annan nyhet i kommittéförslaget är att ledighet
för utbildning grundar rätt till semesterlön, om arbetstagaren har erhållit
timstudiestöd, inkomstbidrag eller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen
(1973: 349, ändrad senast 1976: 627) eller om utbildningen tiU väsentlig del
har avsett fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor. Likaså
föreslås all militärtjänst, vapenfri tjänst och civUförsvarstjänst bli
semesterlönegmndande. Vid grundutbildning enligt vämpUkts-lagen eller
motsvarande vapenfri tjänst skall detta dock gälla endast under förutsättning
att arbetstagaren har haft rätt tiU sjukpenning på gmnd av inkomst av
anställning under minst fem månader närmast före inryckningsdagen. Allmänt
gäller enligt förslaget att längre tids oavbruten frånvaro än två år inte ger
rätt till semesterlön.

I fråga om semesterledighetens beräkning bygger
förslaget på 40-timmarsvecka under måndagfredag. Lördagar och söndagar ingår
normalt inte i semesterledigheten. Det gör inte heller helgdagar eller midsommarafton,
julafton och nyårsafton. Det föreslagna antalet semesterdagar motsvarar fem
veckors ledighet. Börjar semestern en måndag blir ledigheten 37 dagar. Enligt
förslaget skall den som arbetar lördag eller söndag få rätt tUl ledighet sådan
dag före och efter semestern, om denna är längre än 19 dagar. Man har
därigenom velat tUlförsäkra sådan arbetstagare lika lång ledighet som i
praktiken tillkommer annan an-stäUd, dvs, 37 dagar.

Kommittén utgår från att semesterledigheten normalt
skall läggas ut efter överenskommelse mellan parterna och hänvisar i denna del
till den nyUgen antagna lagen om medbestämmande i arbetsUvet, Träffas inte
överenskommelse, skall arbetsgivaren liksom hittills besluta om semes-

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 74

terns
förläggning. Han bUr dock skyldig att samråda med arbetstagaren eller dennes
företrädare. Underrättelse om ledigheten skall lämnas tre månader i förväg.
Möter p. g. a. särskilda skäl hinder mot detta, får underrättelse lämnas senast
en månad före ledigheten. Arbetsgivaren skall enUgt förslaget lägga ut både
betald och obetald ledighet. Arbetstagaren kan emellertid med en månads varsel
fritt avstå från utlagd obetald semester.

Även i fråga om semesterlönen föreslår kommittén
stora ändringar. Semesterlön intjänas under tid då arbetstagaren uppbär lön
eller annan ersättning av arbetsgivaren. Den betalas av arbetsgivaren. Som jag
redan har nämnt intjänas dessutom s. k. särskild semesterlön under semestergrundande
frånvaro. För den som vid semesterns början har vecko- eller månadslön skall
enligt förslaget liksom nu den vanliga lönen utgå under semestern. Har
arbetstagaren inte kvalificerat sig för full semester, reduceras antalet
betalda semesterdagar i motsvarande mån. På rörliga lönetillägg beräknas
därjämte semesterlön med 12 % på underlaget. I två fall skall procentberäkning
ske även för arbetstagare med månads- eUer veckolön. Procentregeln skall
sålunda tiUämpas när vecko-eller månadsavlönad under intjänandeåret hade tim-
eUer ackordslön och procentberäkningen leder till högre semesterlön än
sammalönsre-geln ger. Procentregeln skall vidare tillämpas i fall då
arbetstagare före semesterledigheten har övergått från exempelvis heltid till
halvtidstjänst. Timavlönad arbetstagare får enUgt förslaget semesterlön
motsvarande 12 % av all inkomst under intjänandeåret.

Den utvidgade privUegieringen förutsätter enligt
kommittén ett försäk-ringsbaserat fördelningssystem. Med ett sådant system
avser man att undvika att enskilda arbetsgivare drabbas otillbörligt hårt genom
den utvidgade privilegieringen och att motstånd uppkommer mot anställning av
vissa grupper av arbetstagare. Kostnaderna föreslås jämnas ut genom en
riskfond, som kopplas tUl sjukförsäkringens ADB-system och handhas av
riksförsäkringsverket (RFV). Fonden beräknar och betalar ut all särskild
semesterlön. Den byggs upp med arbetsgivaravgifter. Beräkningen av den
särskilda semesterlönen bygger enligt betänkandet på den s, k,
semestergrundande inkomsten, vilken skall motsvara nuvarande
sjukpenninggrundande inkomst utan något beloppstak. Den särskilda semesterlönen
betalas ut från fonden i början av juni varje år. För den som inte är
sjukpenningförsäkrad föreslås arbetsgivaren bli skyldig att betala den
semesterlön som hänför sig till sjukdomstid.

I anslutning tUl ett uttalande i direktiven har
kommittén lagt fram förslag om rätt för arbetstagare att spara
semesterledighet. Den som har tjänat in mer än 20 betalda semesterdagar får
spara överskjutande betald semester i högst fem år. Han kan då ta ut
sammanlagt tio veckors semesterledighet det sjätte året. Sparade dagar får
emellertid tas ut tidigare om arbetstagaren önskar det. En allmän fömtsättning
för rätten att spara är, att arbetstagaren har samma arbetsgivare hela tiden.
När ar-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 75

betstagare
önskar spara semesterdagar skall han underrätta arbetsgivaren senast en månad
efter det denne meddelat tiden för huvudsemestern för året. Vid uttag av
sparade dagar gäller för arbetstagaren en underrättelsetid av tre månader.

Kommittén föreslår att de nuvarande undantagen för
bl. a. familjemedlemmar utgår. S. k, okontrollerade arbetstagare omfattas i
förslaget av samtliga semesterförmåner. Den särsldlda semesterlagen för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete föreslås upphävd,

Semesterkommittén anger sig ha utarbetat sitt
förslag på sådant sätt, att lagen kan träda i kraft den 1 januari 1977 och
medföra fem veckors semester under semesteråret den 1 maj 197730 april 1978,

Två av kommitténs ledamöter har reserverat sig mot
förslaget att upphäva den särskilda semesterlagen. Omfattande invändningar mot
det framlagda semesterförslaget anförs i särskild reservation av ledamoten
Forstadius, som anser att förslaget inte i föreliggande skick kan läggas tiU
grund för lagstiftning, I fråga om innehållet i angivna reservationer och
särskilda yttranden får jag i övrigt hänvisa tUl betänkandet (s. 261 f).

Under remissbehandUngen av semesterkommitténs
betänkande har de föreslagna grundläggande materieUa ändringarna fått ett
gynnsamt mottagande av såväl de fackliga organisationerna som övriga
remissinstanser. Detta gäller i första hand förslaget att införa en femte
semestervecka men också särskiljandet av semesterledighet och semesterlön, utvidgningen
av den semestergrundande frånvarotiden, bortsett frän vad avser den militära
grundutbUdningen, arbetstagarnas ökade inflytande på semesterutläggningen och
rätten att spara semester. Flera remissinstanser anser den föreslagna reformen
angelägen. Den framstår enligt LO som ett rättvisekrav, samtidigt som den utgör
ett steg mot att ge allt större arbetstagargmpper en skälig andel i det ökade välståndet.
En länsstyrelse pekar på att stora grupper av arbetstagare, främst stats- och
kommunalanställda, redan nu har längre semester än fyra veckor på grund av
avtal och att förslaget därför innebär en önskvärd utjämning av
semesterförmånerna meUan olika grupper på arbetsmarknaden. Även
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet delar kommitténs uppfattning,
att det är önskvärt att den lagfästa semestern förlängs med en vecka såsom ett
led i utjämningssträvandena. Förbunden säger sig också vara beredda att
tillstyrka förbättringen av semesterförmånerna för deltidsanställda liksom
åtskiUiga andra av de förslag som kommittén har lagt fram. Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) ställer sig på åtskilliga punkter kritisk tUl
förslaget.

Samtidigt som huvudpunkterna i kommittéförslaget
har vunnit remissr instansernas giUande, har andra delar av förslaget fått ett
blandat mottagande. Detta gäller inte minst nyheten att den särskilda
semesterlön som tjänas in under sjukledighet m.m, skäU betalas ut av en särskild

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 76

semesterlönefond.
I flertalet yttranden framhålls också att lagförslaget är komplicerat och att
omfattande förenklingar är nödvändiga.

Ett ofta framfört önskemål är vidare, att bestämmelserna
i högre grad görs dispositiva i den meningen, att de får frångås genom
kollektivavtal som har slutits eller godkänts på förbundsnivå.

Flera remissinstanser framför som sin uppfattning
att semesterreformen inte bör träda i kraft redan den 1 januari 1977. Vanligen
anges påföljande årsskifte som lämplig tidpunkt för ikraftträdandet. Som skäl
anförs bl. a. bristande ekonomiskt utrymme samt svårigheter för partsorganisationerna
och arbetsgivarna att hinna med avtalsförhandlingar, rutinförändringar och
information under hösten 1976. Flera remissinstanser, bland dem LO och några
av dess förbund, anser det angeläget att utredningsarbetet fortsätter med sikte
på förslag till en fond som omfattar all semesterlön.

För egen del viU jag anföra följande. Som framgått
av vad jag tidigare har anfört utgör den lagstadgade semesterrätten en viktig
del av den lagstiftning som formar arbetslivets villkor. Tillsammans med arbetstidslagstiftningen
och arbetarskyddslagens bestämmelser angående arbetstidens förläggning
garanterar den varje arbetstagare behövUg ledighet för rekreation och för
utveckling av personUga intressen och anlag. Den bör, som flera
remissinstanser har påpekat, också medverka till att utjämna levnadsviUkoren
mellan skilda gmpper i samhället.

Semesterledigheten har under tiden från år 1938
successivt förlängts från två veckor till fyra veckor. Samtidigt har emellertid
stora gmpper, främst inom de statliga och kommunala sektorerna, genom avtal
tillförsäkrat sig längre semester. I likhet med kommittén och flera remissinstanser
anser jag att rättviseskäl talar för att semesterledigheten förlängs för dem
som åtnjuter endast den lagstadgade semestem, främst arbetstagarna inom
LO/SAF-området. Införandet av en lagstadgad femte semestervecka har också som
framgått tillstyrkts av en samlad remissopinion.

Enligt min mening bör mot bakgrund av vad jag nu
har anfört den årliga semesterledigheten förlängas till fem veckor. Beträffande
tidpunkten för ikraftträdandet av denna reform återkommer jag längre fram.

I samband med en förlängning av semesterledigheten
finns det enligt min mening anledning att överväga även andra förbättringar av
semesterlagstiftningen. Jag har tidigare pekat på brister i skilda hänseenden
i nuvarande semesterlag. Dessa gäller inte minst i fråga om korttids- och
deltidsanställda, som i vissa faU får kraftigt begränsade semesterförmåner,
samt nyanställda arbetstagare, som ofta får vänta länge på sin första
semester. Den nyligen antagna lagstiftningen om medbestämmande i arbetslivet
bör enligt min mening föranleda vissa ändringar i semesterlagstiftningen.
Semesterkommitténs förslag lämnar i betydande utsträckning anvisningar om
lämpliga framkomstvägar vid en allmän semester-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 77

reform,
även om dess förslag inte i alla delar bör läggas till grund för denna. Jag
ämnar i det följande i korthet ange vilka frågor jag anser nu böra tas upp. För
att komma till rätta med främst de deltids- och kort-tidsanställdas situation i
semesterhänseende föreslår kommittén, att rätten tiU semesterledighet skall
skUjas från rätten tUl semesterlön. Ledigheten skall tillkomma i princip varje
arbetstagare utan krav på mtjä-nande. Semesterlönen, däremot, skall beräknas i
förhållande till inkomsten under den period som föregår semesteråret. Några
krav på viss arbetad tid per kalendermånad skall därvid inte längre ställas.
Förslaget, som har vunnit allmän anslutning, bör enligt min mening genomföras,
även om vissa begränsningar av ledighetsrätten kan böra övervägas. Vidare
finns starka skäl att i detta sammanhang överväga en viss förskjutning av
intjänandeåret, så att det närmare ansluter till den normala semestertiden,
sommaren. Genom en sådan åtgärd uppnås bl. a. att ny-och återanstäUda tidigare
får betald semesterledighet.

Ett viktigt inslag i semesterrätten utgörs av
möjligheten att tjäna in betald semester under sjukdom och viss annan
privUegierad frånvarotid. Kommittén har för sin del föreslagit en kraftig
utvidgning av den semestergrundande frånvaron. Detta har skett mot bakgrund av
att arbetsgivarnas kostnader enligt kommittéförslaget fördelas genom en
särskild semesterlönefond. Som jag strax återkommer till kan jag för min del
inte biträda förslaget i denna del. Detta bör dock enligt min mening inte
hindra, att en utvidgning sker av den frånvarotid som grundar rätt till
semesterlön. Den ändring som jag avser att föreslå tar främst sikte på frånvaro
vid sjukdom och vård av barn. Även ledighet för studier bör i viss utsträckning
kunna ge rätt tiU semesterlön.

Mot bakgrund av medbestämmandereformen bör
bestämmelserna om semesterutläggningen ändras på sådant sätt, att grundsatserna
i den reformen kommer till bättre uttryck. I samband därmed finns det skäl att
anpassa bl. a. reglerna om varselskyldighet och tid för semesterns förläggning
under året till de krav som numera anses böra kunna ställas. Även i dessa
hänseenden bör dock kommittéförslaget modifieras, med hänsyn till påpekanden
som har gjorts under remissbehandlingen.

I fråga om semesterlönens beräkning har kommittén
föreslagit betydande ändringar. Av vikt är att löneunderlaget för
procentberäkningen har utvidgats. Enligt en omfattande remissopinion har dock
de föreslagna bestämmelserna blivit invecklade och svårtolkade. Förslaget bör
enligt min mening inte utan vidare läggas tUl grund för lagstiftning. Jag ämnar
emellertid i det följande med utgångspunkt i förslaget och med beaktande av
remissynpunkterna föreslå ändrade regler för semesterlönens beräkning. Dessa
bör bl. a. syfta tUl en förbättring av arbetstagarnas löneförmåner under
semesterledigheten.

I den allmänna debatten har sedan länge förts fram
tanken på att intjänad semester skall kunna sparas för att arbetstagaren
därigenom

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 78

skall
ha möjlighet att med vissa längre intervaller ta ut en längre semesterledighet.
Med utgångspunkt i ett uttalande i direktiven har kommittén som nämnts lagt
fram förslag på denna punkt. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser
har förordat att förslaget i huvudsak genomförs. De invändningar som har gjorts
från vissa arbetsgivarorganisationers sida har främst avsett svårigheterna att
administrativt och persönalmäs-sigt klara av större sammanhängande
semesteruttag, särskilt på mindre arbetsplatser. I likhet med remissinstanserna
anser jag för egen del förslaget vara både angeläget och välgrundat! De anförda
arbetsgivar-synpunkterna hindrar enligt min mening inte att en reform av detta
slag nu genomförs. Jag ämnar därför i det följande närmare utveckla hur én
sådan ordning bör utformas.

Även frågan om semesterlagens tiUämpningsområde och
s. k. okontrollerade arbetstagares ställning i semesterhänseende bör övervägas
i detta sammanhang.

Som jag redan har nämnt har förslaget att inrätta
en särskild semesterlönefond mött omfattande invändningar under
remissbehandlingen. Flertalet av de remissinstanser som särskilt kommenterar
förslaget ställer sig starkt kritiska tiU inrättandet av den föreslagna fonden.
Ett antal remissinstanser uttalar sig visserligen i princip till förmån för en
fördelning av kostnadsansvaret enligt de principer som kommittén har fört
fram, men några av dessa anför samtidigt vägande invändningar möt förslagets
utformning.

Kritiken tar sikte på att fondsystemet medför ett
omfattande administrativt förfarande med rapporteringsskyldighet och
registrering av uppgifter. Vidare pekar man på att systemet leder till att i
praktiken skilda arbetstagarbegrepp och besvärsordningar blir tillämpUga,
beroende på om fråga är om vanlig semesterlön eUer särskild semesterlön vid
semestergrundande frånvaro. Beträffande frågan om skilda arbetstagarbegrepp
pekar exempelvis försäkringsdomstolen på, att den omständigheten att någon
uppbär t. ex. sjukpenning på gmnd av sjukpenninggmndande inkomst av
anställning inte utgör någon garanti för att anställning föreligger. En
försäkrad förblir registrerad vid bl. a. arbetslöshet, yrkesutbildning,
arbetsvärd, havandeskap och barnsbörd. En fe-riearbetande eller säsongarbetande
är sjukpenningförsäkrad hela året. Förslaget kräver därför enligt domstolen
införskaffande av uppgifter och prövning i varje enskilt fall av frågan
huruvida utbetalningen avser anställningstid eller ej. Uppgiftsskyldighet måste
föreskrivas för arbetsgivaren angående anställningens ingående och upphörande,
oavsett anställningstidens längd. Det är enligt försäkringsdomstolen viktigt
att garantier skapas för ett så fullständigt fuUgörande av uppgiftsskyldigheten
som möjligt. Problem uppkommer bl. a. beträffande s. k. inter-mittenta
anställningar. Vidare erinrar domstolen om att begreppet sjukpenninggrundande
inkomst av anställning numera omfattar även uppdragsinkomster.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 79

Från arbetsgivarhåll har bl. a. framförts att
svårigheter eller hinder föreligger att i tid underrätta om semesterledigheten,
eftersom underlaget för beslut om ledigheten förutsätter tillgång i god tid
till de uppgifter som registrerats i fonden och sådana uppgifter saknas när
underrättelse skall lämnas.

Svårigheter föreligger även ätt tUlämpa ett avtalat
intjänandeår som sammanfaller med semesteråret eller i övrigt avviker från det
för fondsystemet gäUande fasta intjänandeåret.

Några remissinstanser på arbetsgivarsidan har för
sin del anfört ätt en utvidgning av privilegieringen inom ramen för nuvarande
skyldighet för arbetsgivaren att svara för semesterlönen är att föredra framför
det föreslagna systemet.

Jag vill också peka på att LO-förbund med egna
semesterkassor har framställt önskemål om att dessa skall kunna behållas samt
att berörda statliga verk liksom Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet har förklarat sig vilja stå utanför dét föreslagna
fondsystemet.

Slutligen vUl jag nämna att RFV med hänsyn tiU de
nackdelar verket funnit förenade med det föreslagna fondsystemet föreslår en
annan lösning. Den iimebär att den särskilda semesterlönen i stället för att
enligt förslaget knytas till kravet på pågående anställning direkt anknyts till
sådan tid då semestergrundande ersättning, exempelvis sjukpenning, betalas ut,
under förutsättning att den försäkrade då har sjukpenninggrundande inkomst av
anstäUning. Samtliga bestämmelser som rör särskild semesterlön bör där\'id
enligt RFV sammanföras till en lag om särskild semesterlön. Enligt denna skaU
semesterlön utgå även för tid då den försäkrade tillfälligt inte är anstäUd.
Även ersättning till uppdragstagare skall ingå i avgiftsunderlaget. Genom det
förslaget bryts bestämmelserna om intjänande av särskUd semesterlön ut från
semesterlagen och förs in i ett socialförsäkringssystem.

Invändningarna mot kommittéförslaget på denna punkt
har som synes varit många och av sådant slag att de förtjänar beaktande. För
egen del kan jag mot bakgrund av remisskritiken inte förorda ett sådant
administrativt förfarande som det kommittén har föreslagit.

Den sakliga vinsten med ett fördelningssystem
består i att det underlättar en utvidgning av den semestergmndande frånvaron.
Som jag redan har nämnt avser jag dock att i detta sammanhang föreslå en viss
utvidgning av gällande privilegiering. Det bör samtidigt erinras om att inte
heUer det föreslagna systemet möjliggör privilegiering av frånvaro i den
utsträckning som skuUe kunna anses önskvärd. Som kommittén har pekat på, kan
frågan om semesterrätt vid exempelvis arbetslöshet och
arbetsmarknadsutbildning kräva en mer långtgående ändring av gällande ordning
för utbetalning av semesterlön, t. ex. genom ätt all semesterlön samlas i en
fond. Motsvarande torde förutsättas också för uppsamling av semesterersättning
vid byte av anställning liksom för att åstadkomma en minimisemesterlön.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 80

Under remissbehandlingen har, bl. a. från LO,
framställts önskemål om fortsatt utredning av de frågor som hänger samman med
ett fondsystem för administration av semesterlön. Även jag anser att utredningsarbetet
bör fortsätta på denna punkt. Jag har för avsikt att i annat sammanhang ta upp
frågan om formerna för detta utredningsarbete. Redan nu vill jag emellertid
nämna, att även frågan om ett begränsat fondsystem av det slag som RFV har
pekat på bör tas upp i det sammanhanget.

I samband med att jag närmare går in på de
ändringar av scmesterlagstiftningen som jag nu ämnar föreslå, kommer jag även
att förorda att semesterlagstiftningen i närmare angivna hänseenden görs
dispositiv i den meningen, att avvikande bestämmelser får överenskommas genom
kollektivavtal med central arbetstagarorganisation. En sådan utveckling är
enligt min mening motiverad mot bakgmnd av bl. a. den omfattande beslutanderätt
som i andra hänseenden har getts åt arbetsmarknadens parter, inte minst genom
den nya lagstiftningen om medbestämmande i arbetslivet.

Slutligen vill jag nämna att jag, på skäl som jag
återkommer till, avser att föreslå att den särskilda semesterlagen för
arbetstagare med radiologiskt arbete behålls tUls vidare och i tekniskt
hänseende anpassas till den nya allmänna semesterlag som jag ämnar föreslå.

12.2
Allmänna grunder för förvärv av semesterrätt

Med semester avses enligt SemL rätt tiU ledighet
frän arbetet med bibehållen lön. Som jag tidigare har nämnt gäUer som
förutsättning för rätt till semester att arbetstagaren under det s. k.
kvalifikationsåret i regel föregående kalenderår har utfört arbete för
arbetsgivaren. Den som har arbetat mmst 15 dagar under en och samma månad
förvärvar två semesterdagar. Den som har arbetat minst 8 dagar får en semesterdag.
Arbetstidens längd per dag saknar betydelse. Som arbetade dagar räknas inte
bara fulla arbetsdagar utan även dag då arbetstagaren har arbetat någon enstaka
timme för arbetsgivarens räkning. AnstäUningen som sådan grundar däremot inte
semesterrätt. Viss s, k, privUegierad frånvarotid jämställs med arbetad tid i
fråga om intjänande av semester. Det gäller viss tids frånvaro pä grund av
semester, yrkesskada, sjukdom, havandeskap eUer barnsbörd, miUtärtjänst,
vapenfri tjänst och tjänstgöring i civilförsvaret. Av bestämmelser i annan
lagstiftning följer, att semesterrätt kan tjänas in även vid viss annan
frånvaro. Jag syftar på bestämmelser i arbetarskyddslagen (1949: 1, ändrad
senast 1976: 583), lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans stäUning på
arbetsplatsen (ändrad senast 1976: 594), lagen (1972: 650) om rätt till
ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare (ändrad
senast 1976:590) och lagen (1974: 12) om anställningsskydd (ändrad senast

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 81

1976:
593). Vid annan ledighet än semester gäller att frånvaron inte ger rätt tUl
semester, om arbetstagaren av annan orsak än driftsuppehåll för samtidig
semester uppenbarligen inte skulle ha kunnat få arbete under frånvarotiden.
Räckvidden av denna bestämmelse har inskränkts i 21 § sista stycket lagen om
anställningsskydd. Enligt denna regel tjänas semesterrätt in också vid sjukdom
och därmed jämställt förhåUande som inträffar när permittéring har varat längre
än 14 dagar i följd eller mer än 30 dagar under samma kalenderår,

SemL:s kvalifikationsregler bygger i huvudsak på
saimna system som 1938 års lag, även om det ursprungliga kravet på fortlöpande
anställning under 180 dagar hos samme arbetsgivare slopades redan 1945,
Ändringarna 1945 och 1963 rubbade sålunda inte lagens grundvalar. Utvecklingen
på arbetsmarknaden, främst den ökade rörligheten, har lett till att
semesterlagen ter sig föråldrad på många punkter. Lagens regler begränsar
semesterrätten för mänga arbetstagare. Det gäller främst deltids- och
korttidsanställda. En person som t, ex, arbetar på heltid under 14 dagar i
sträck tjänar inte in någon semester, om arbetsdagarna råkar infalla runt ett
månadsskifte med sju dagar i ena och sju dagar i andra månaden. Däremot ger
femton arbetsdagar i samma månad rätt tiU två semesterdagar, om så
arbetstagaren bara har arbetat en timme om dagen. Den som arbetar en timme
dagligen i åtta dagar under en månad får rätt till en semesterdag men inte den
som arbetar sju hela dagar i en månad. En person som utför arbete åt flera
arbetsgivare under samma månad riskerar att gå miste om semesterdagar, som han
skuUe ha rätt till, om han hade arbetat hos samme arbetsgivare. För
deltidsanstäUda kan arbetstidens förläggning i vissa fall fä betydelse för
semesterns längd. En deltidsanstäUd som arbetar på halvtid hela året tjänar in
24 semesterdagar. Ändras veckoarbetstiden från fem halva dagar tiU två eller
tre hela dagar i veckan, försämras semesterförmånema. Arssemestern krymper till
12 semesterdagar.

Vidare kan en skiftarbetare formellt sett förlora
semesterdagar, om skiftschemat under en viss månad omfattar färre än 15
arbetspass. Denna effekt har förstärkts genom arbetstidsförkortningen för
arbetare i kontinuerlig skiftgång.

SemL:s konstruktion begränsar semesterrätten också
för dem som är nya pä arbetsmarknaden eller har bytt anställning. Lagens
huvudregel om föregående år som kvalifikationsår för semestem medför sålunda,
att det dröjer lång tid frän det att semestern tjänas in tills arbetstagaren
får ut semestern. En nyanställd kan alltså få vänta länge innan han får fuU
semester första gången. Den som ofta byter anställning löper risk att få ut sin
semester enbart i form av kontant ersättning i stäUet för som betald ledighet.
En annan nackdel med lagens system är att löneökningen under semesteråret inte
direkt påverkar semesterlönens storlek för den tim- och ackördsavlönade,
eftersom semesterlönen räknas ut

6 Riksdager. 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 82

på
arbetstagarens inkomst under året före semestern. I tider med kraftiga
kontanta lönehöjningar innebär detta en klar nackdel för de tim-och
ackördsavlönade i jämförelse med de månadsavlönade, som får ut sin vanliga lön
under semestern. En viss hänsyn har dock tagits tUI detta förhållande vid
fastställande av procenttalet vid semesterlönens beräkning.

De nackdelar som jag senast har pekat på kan
mildras eUer undanröjas genom att avtal träffas om avvikelse från lagens
kvalifikationsregler. Semestem kan sålunda efter överenskommelse helt eller
delvis läggas tidigare än året efter kvalifikationsåret. Genom att överenskommelse
träffas om att annan tid än föregående kalenderår skall vara kvalifikationsår
vinner man den fördelen att kvalifikationsåret kommer närmare den vanliga
semesterperioden, dvs. sommaren. Samtidigt kommer eventuell löneförhöjning
under första delen av semesteråret att ge utslag i semesterlönen för de tim-
och ackördsavlönade. En överenskommelse om förskjutning av kvalifikationsåret
får som följd en förskjutning av det år, då semestem skall utgå. Detta gäUer
dock inte alltid. Om parterna är ense, kan de välja vilken som helst period om
tolv månader som kvalifikationsår, således även löpande kalenderår eUer
löpande anställningsår.

En nackdel med löpande kalenderår liksom löpande
anställningsår som intjänandeår är att man saknar ett säkert underlag för
beräkning av semesterlön för personer med rörliga löner (ackord, provision o,
d.). Löpande kalenderår tUlämpas därför främst på det statliga området och
delar av det kommunala området. Enligt gällande koUektivavtal, allmänna
avlöningsavtalet (AST) och avlöningsavtalet för R-tjänstemän (ASFR), är det
huvudregeln för statliga tjänstemän. Regeln om löpande kalenderår som
intjänandeår gäller dock inte fullt ut pä det statliga området. För vissa
rörliga ersättningar (t, ex, vikariatstiUägg, ob-tillägg, jour- och
beredskapstillägg in, m.) bestäms nämligen inte semesterlönen på det löpande
årets inkomster. Pä sådana inkomster utgår i stället semestertUlägg under det
följande året. Vidare bygger inte aUa stadiga avtal på löpande kalenderår. En
sådan ordning tillämpas inte för statligt anställda byggnadsarbetare. Löpande
kalenderår gäUer enligt koUektiv-avtal även för tjänstemän med primärkommun som
arbetsgivare liksom för arbetstagare med landstingskommun som arbetsgivare.
Däremot har de av Svenska kommunalarbetareförbundets medlemmar som är anställda
hos primärkonununerna föregående år som kvaUfikationsår, För de privatanställda
tjänstemäimen är det mera sällsynt att kollektivavtalen bygger pä löpande
kalenderår,. Exempel på sådana avtal är avtalen för försälcringstjänstemännen
och banktjänstemännen. Samthga kollektivavtal som har regler om löpande
kalenderår innehåller också bestämmelser om att arbetstagaren är skyldig att
återbetala för mycket utbetald semesterlön, om anställningen avbryts innan
semestem till fullo har tjänats in.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 83

Jag kan nämna att semesterlagarna i Danmark och
Norge saknar motsvarighet till den svenska "trappstegsregeln", dvs.
kravet på visst antal arbetade dagar per kalendermånad under
kvalifikationsåret. Den norska lagen går längst genom att inte föreskriva några
som helst kvalifikationsregler för semesterledigheten (jfr SOU 1975: 88 s. 92).

Som jag nämnt i inledningen tUl mitt anförande har
Icrav på undanröjande av bl. a. de nu nämnda bristerna i SemL förts fram såväl
av arbetstagarorganisationerna som i riksdagen och inom det nordiska
samarbetet. Semesterkommitténs förslag till nya grunder för förvärv av
semesterrätt syftar till att åstadkomma förbättringar i dessa hänseenden. Innan
jag går in på huvudpunkterna i förslaget vill jag emellertid något beröra tvä
särskilda frågor som kommittén har tagit upp, nämligen frågan om en lagfäst
årlig minimisemester och frågan om en lagfäst regel om löpande
kvalifikationsår.

Kommittén analyserar ingående de problem som hänger
samman med införande av en årlig minimisemester. En sådan skulle enligt kommittén
kunna utformas så att alla arbetstagare garanterades en viss minsta betald
årlig semester, exempelvis fyra veckor, oavsett anställningstid och utfört
arbete, medan särskilda krav skuUe ställas för rätten till den femte
semesterveckan. En minimisemester som är helt frikopp-lad från krav på viss
anställningstid anses dock leda tUl stora tröskelproblem. Ställs inte något
krav pä viss anställningstid för rätten tUl minimisemester, slculle
anställningar frän en dag och upp till gränsen för den femte semesterveckan ge
rätt till fyra veckors semester. När denna gräns passeras, kommer semestern
genast att öka med en vecka. Tröskelproblemen kvarstår enligt kommittén även om
man skulle stäUa vissa villkor för rätten till minimisemestern, t. ex. att
denna förvärvades först efter sex månaders anställning och att de som har
kortare anställningstid får nöja sig med en kortare delsemester, t. ex. en
tolftedels årssemester per anställningsmånad. Tröskeleffekten skulle i sådant
fall uppkomma vid sexmånadersgränsen, då arbetstagaren fick rätt tiU minimisemester
på fyra veckor. Semesterkommittén befarar vidare att en betald minimisemester
skulle komma att uppfattas som orättvis i vissa situationer. Vid jämförelse
sinsemellan skulle nämligen arbetstagare på samma arbetsplats kunna finna det
orättvist att t, ex, sex månaders anställning skulle berättiga tUl lika lång
semester som nio månaders anställning. Denna känsla av orättvisa skulle
förstärkas, om alla krav på viss anställningstid för intjänande av
minimisemestern slopades. Man pekar också (SOU 1975; 88 s. 109) på de problem
som uppstår vid flera på varandra följande anställningar. Har minimisemester
erhålUts i en av dessa, kan följden bli att i senare anstäUning intjänad
semester tUlsam-mans med minimisemestern ger mer än fem veckors betald semesterledighet.
Kommittén nämner vidare att tillämpningsproblem uppkommer vid
deltidsanställningar. En person kan t. ex. ha flera deltidsanställningar

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 84

samtidigt,
I sådant fall behövs spärregler som hindrar en arbetstagare från att ta ut
betald minimisemester från flera olika arbetsgivare och på det viset få en
orimligt lång sammanlagd semester. Vidare kan enligt kommittén en lagfäst
minimisemester inte utformas sä att en deltidsanstäUd skall kunna göra anspråk
pä en garanterad fyraveckorssemester med samma betalning som utgår för en
heltidstjänst, eftersom arbetstagaren i så fall skulle få en semesterlön som
vida överstiger lönen för den arbetade tiden. Andra frågor som kommittén pekar
på är hur man skall kunna förhindra att en arbetstagare vid byte av anställning
tar ut minimisemestern flera gånger, i vilken utsträckning minimisemestern
skall gälla för korttids- och säsonganställda och för bisysslor samt frågan hur
olika former av ledighet och frånvaro skall påverka minimisemestern.
Kommitténs slutsats blir att enbart införandet av en regel om årlig
minimisemester inte är någon framkomlig väg för att förbättra semestervillkoren
för de grupper som inte får de semesterförmåner som de enligt nu rådande allmän
uppfattning bör ha. Man menar i stället ätt lösningen måste sökas efter andra
linjer. Därvid måste också själva utbetalningsordningen komma med i bilden.

Enligt min mening framstår det som en angelägen
reform att garantera alla arbetstagare en god semesterstandard. Vad kommittén
har anfört visar emellertid, att denna fråga inte kan lösas utan att gällande
ordning för semesterlönens erläggande omprövas. Jag har tidigare framhållit
att frågan om en semesterlönefond bör bli föremål för utredning. Frågan om en
garanterad lägsta semesterlönestandard bör tas upp på nytt i samband med denna
utredning.

I direktiven pekas också på möjligheten att
förbättra semesterrätten för nu berörda gmpper genom att ändra
kvalifikationsåret i lagen pä sådant sätt, att det sammanfaller med semesteråret.
Även denna möjlighet har belysts i betänkandet.

Kommittén anför inledningsvis att löpande
kalenderår som kvalifikationsår för semester bäst passar pä områden med fasta
månadslöner och liten rörlighet hos personalen. Löpande kvalifikationsår medför
att nyanstäUda normalt får rätt till en viss semester redan under första
anställningsåret. När en ordning med löpande kalenderår tiUämpas kommer
semesterns längd under det första kalenderåret att bero på när under året
anställningen började. Har avtal träffats om semesterberäkning på grundval av
löpande anställningsår, utgår fuU semester redan under det första
anställningsåret. En övergång från föregående kalenderår tiU löpande
kalenderår som kvalifikationstid för semestem innebär, att arbetsgivaren i
samband med övergången blir skyldig att betala ut den innestående
semesterlönen. En sådan ändring i lagen skulle därför enligt kommittén
innebära, att arbetsgivarna skuUe bli skyldiga att betala ut ett års intjänad
semesterlön tUl alla arbetstagare som följer SemL:s kvalifikationsregler, när
den nya lagen träder i kraft. Arbets-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 85

tagarna
skulle alltså få dubbel semester i samband med övergången, I betänkandet
uppskattas kostnaden enbart på LO-SAF-området för denna
"extrasemester" till 2 miljarder kr, (8,1 % på bruttolönesumman 25
miljarder).

Kommittén framhåUer vidare att svårigheter
uppkommer vid beräkning av semesterlön för arbetstagare med rörliga löner, om
löpande kvalifikätionsår tUlämpas. Det beror på att semestern delvis utgår i
förskott, eftersom den i allmänhet tas ut under sommaren. När semesterlönen
skall räknas ut, känner man alltså inte tiU arbetstagarens inkomst under
återstående del av kvalifikationsåret. Ungefär halva semesterlönen måste därför
beräknas på en uppskattad inkomst. Det blir alltså nödvändigt att preliminärt
uppskatta semesterlönen. Korrigering får sedan göras när året har gått till
ända. Det kan därvid visa sig att arbetstagaren blir återbetalningsskyldig på
grund av att den utbetalda semesterlönen har varit för stor, I motsatt faU får
arbetstagaren ett tillgodohavande hos arbetsgivaren, vUket dock borde ha utgått
redan i samband med semestern. En regel om förskottssemester måste enligt
kommittén förenas med regler om återbetalning av för mycket utbetald
semesterlön när arbetstagaren slutar anställningen innan semestern har tjänats
in helt, exempelvis genom avdrag på slutlönen. En sådan ordning kan vara
betungande för arbetstagarna. En ytterligare svårighet som kommittén pekar på
är att avrälaiing också måste göras på arbetstagarnas lön för icke
privilegierad frånvaro, t. ex. tjänstledighet för egna angelägenheter, som
inträffar efter det att förskottssemester har tagits ut.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén, att en
ändring av kvalifikationsåret så att detta sammanfaUer med semesteråret är tUl
viss fördel för nyanställda, genom att dessa får ut full semester tidigare. I
övrigt sägs dock en sådan ändring inte bidra tiU att förbättra semesterrätten
för de gmpper som idag får otUlräckliga semesterförmåner. Denna begränsade
fördel bör enligt kommittén vägas mot de svårigheter som är förenade med
löpande kvalifikationsår, främst vid beräkning av semesterlön för arbetstagare
med rörlig lön och vid avräkning av semesterlön som har betalats ut i förskott.
Den avvägningen leder enligt kommittén till att en lagregel om löpande
kvalifikationsår inte bör införas.

För egen del anser jag i likliet med
remissinstanserna kommitténs ståndpunkt vara väl underbyggd. I den nya
semesterlagen bör därför inte införas en semesterlöneberäkning gmndad på
löpande kvalifikationsår. Jag vUl emellertid betona att detta
ställningstagande självfallet inte innebär någon inskränkning i möjligheterna
att avtalsvägen också i fortsättningen använda löpande kvalifikationsår där
detta har bedömts lämpligt eUer att införa en sådan ordning på nya områden, där
praktiska möjligheter föreligger för detta.

Jag
övergår nu till att behandla semesterkommitténs förslag till nya

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 86

grunder
för intjänande av semesterrätt. I betänkandet erinras om att reglerna om
förvärv av semesterrätt måste sättas i samband med ordningen för betalning av
semesterlön. SemL bygger på principen att arbetsgivaren gentemot arbetstagaren
svarar för i lag föreskrivna och avtalade semesterförmåner och betalar ut
semesterlönen. Kommittén har arbetat fram förslag tiU ändringar i
semesterlagen, som anges kunna genomföras utan att de huvudsakliga grunderna
för den nuvarande be-talningsordningen rubbas. Kommittén föreslår som har
nämnts dessutom att en begränsad riskfond inrättas för utjämning av
kostnaderna för semestergrundande frånvaro. Huvudpunkterna i förslaget är
följande.

1.
Rätten till semesterledighet
skiljs från rätten till semesterlön.

2.
Kravet på viss arbetad tid för
rätt tiU semesterledighet slopas. Alla arbetstagare får rätt till fem veckors
semesterledighet varje semesterår under förutsättning att anställningen inte
har börjat efter den 31 oktober under semesteråret.

3.
Semesterlönen beräknas på all
lön som har utgått i anställningen under det s. k. intjänandeåret
(kvalifikationsåret) med vissa närmare angivna undantag. Inte heller i
semesterlönehänseende behålls således nuvarande trappstegsregler.
Intjänandeåret förskjuts närmare den normala semestertiden. Rätten att tjäna
in semesterlön vid vissa typer av frånvaro utvidgas. Den särskilda semesterlön
som tjänas in vid denna s. k. semestergrundande frånvaro betalas genom
semesterlönefonden.

Genom att rätten till semesterledighet skiljs från
rätten till semesterlön, genom slopande av nuvarande kvalifikationskrav för
ledigheten och genom avskaffandet av trappstegsreglerna har kommittén sökt
komma till rätta med de nackdelar som nuvarande semesterlagstiftning innebär
för främst deltids- och korttidsanställda samt för nyanställda arbetstagare.
Förslaget har också mött starkt bifall bland remissinstanserna. De invändningar
som har gjorts i denna del har inte rört de föreslagna principerna utan närmast
frågor om begränsning i vissa fall av semesterledighet för vilken semesterlön
inte har tjänats in. Till den senare frågan återkommer jag längre fram. Även
för egen del anser jag att kommittén har funnit en lämplig lösning när det
gäller att tillförsälcra nu eftersatta grupper av arbetstagare bättre
semesterförmåner. Jag ansluter mig därför tiU de föreslagna principema för
förvärv av semesterrätt.

Den nya ordningen medför att en arbetstagare under
semesteråret kan ha rätt tUl såväl betald som obetald semesterledighet. Endast
i de fall då arbetstagaren under hela intjänandeåret fått lön eUer haft semestergrundande
ledighet kommer hela semesterledigheten att vara förenad med semesterlön.
SkiUnaden i innehåll meUan semesterledighet med lön och semesterledighet utan
lön gör det även enligt min mening nödvändigt att i vissa hänseenden reglera
ledigheten på olika sätt, I lildiet med kommittén anser jag sålunda att
arbetstagare inte skall vara skyldig att utnyttja rätten till semesterledighet,
om han inte har tjänat in semesterlön som svarar mot ledigheten. Däremot bör
en arbetstagare inte

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 87

kunna
fritt avstå från semesterledighet som är betald och endast få ut semesterlönen.
Detta strider nämligen mot syftet med såväl gällande semesterlag som kommitténs
lagförslag. Arbetsgivaren bör således vara skyldig att se till att
arbetstagaren utnyttjar semesterledighet endast i den män denna är förenad med
semesterlön som har tjänats in i den pågående anställningen. Skillnaden mellan
betald och obetald ledighet får, som jag senare skall närmare gå in på,
betydelse även i en rad andra hänseenden. Skillnaden visar sig i fråga om
ledighetens behandling i samband med bl. a. semesterutläggning och avstående
från utlagd semesterledighet i visst fall samt i fråga om rätten att spara
semester.

När det gäller rätten till semesterlön föreslår
kommittén att den nuvarande lagens uppbyggnad med ett intjänandeår som föregår
semesteråret behålls. Ett semesterår är samtidigt intjänandeår för nästa
semesterår. Under intjänandeåret förvärvar arbetstagaren rätt till semesterlön.
Denna skall utnyttjas i samband med den semesterledighet som arbetstagaren har
rätt till under det närmast följande semesteråret. Semesterlönen kan också utgå
tidigare enligt avtal, dock aldrig annat än i samband med semesterledighet. En
sådan förskjutning kan bli aktuell om avtal träffats om att rätt tUl
semesterlön skall tjänas in under löpande kalenderår eller anställningsår.
Avtal kan vidare träffas om att semesterlön skall utgå i förskott utan att
lagens intjänanderegler frångås. Om arbetstagaren utnyttjar den föreslagna
rätten att spara vissa semesterdagar, blir följden att semesterlönen för dessa
dagar kommer att utgå först under det semesterår då de sparade dagarna skall
tas ut.

En viktig förändring föresläs av semesterkommittén
i fråga om intjänande- och semesterårens förläggning. Ändringen består i att
intjänandeåret flyttas från föregående kalenderår tUl perioden den 1 maj30
april. Denna period för intjänandeårets förläggning har kommittén valt med
tanke på att semestrarna vanligen läggs ut under månaderna juni augusti med
tyngdpunkten i juli. Intjänandeåret flyttas alltså närmare den normala
semestertiden. Enligt kommittén torde tiden från den 1 maj fram till början av
semesterledigheten i allmänhet räcka till för beräkning av semesterlönen. Genom
förskjutningen av intjänandeåret kommer vidare löneökning under tiden den 1
januari30 april under det kalenderår då semesteråret inleds att ge direkt
utslag pä semesterlönen för timavlönade. Vidare minskar den tid under vilken
semesterlönen står inne hos arbetsgivaren. Den som anställts den 1 maj ett år
får enligt förslaget full semesterlön den 30 april påföljande år, medan han
enligt den nuvarande lagen skulle få endast 16 semesterdagar under det året.
Även den som anställs den 1 januari tjänar in en viss semesterlön, som kan
utnyttjas redan under det semesterår som börjar den 1 maj det året.

Semesterkommittén pekar på att den föreslagna
ordningen av praktiska skäl blir svår att förena med de semesterkassesystem
enligt vilka

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 88

arbetsgivaren
betalar in semestermedlen först efter intjänandeårets utgång eller i samband
med att en anställning upphör, medan semesterlönen betalas ut till
arbetstagaren omkring midsommar. En sådan ordning gäller enligt avtal för bl.
a. byggnadsarbetare. Tiden skulle enligt kommittén bli aUtför knapp för att
arbetet med utbetalningen av semesterlönerna skall kunna hinnas med. Man
föreslår att semesteravtalen anpassas tiU lagens regler t. ex. på så sätt att
semestermedlen betalas in efter hand under intjänandeåret.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget kan
avtal träffas om annan förläggning av intjänandeåret, under förutsättning att
avtalet inte försämrar arbetstagarnas semestcrförmåner. I det sammanhanget
uttalar kommittén att det kan sättas i fråga, om det med hänsyn härtiU är
tUl-låtet att träffa avtal om att behålla 1963 års SemL:s bestämmelser om att
föregående kalenderår skall vara intjänandeår. Giltigheten av sådana avtal
anges få prövas från fall till fall efter en helhetsbedömning av de
semesterförmåner som avtalet ger arbetstagaren. Skälet till kommitténs ståndpunkt
är bl. a. att löneökningen under de första månaderna av det kalenderår då
semesteråret börjar med en sådan ordning inte kommer att avspeglas i
semesterlönen.

Förslaget att senarelägga mtjänandeåret har
kommenterats av åtskU-liga remissinstanser. LO framhåller att den föreslagna
ordningen har uppenbara fördelar men att den kan skapa problem inom bl. a. byggnads-
och anläggningsindustrin med hänsyn tUl de semesterkassor som förekommer där.
LO föreslår därför att bestämmelsen tiUs vidare görs dispositiv på så sätt att
avvikelse kan bestämmas genom kollektivavtal på förbundsnivå. I sitt yttrande
hänvisar LO till uttalanden av denna innebörd av vissa av dessa förbund.
Förslaget tUlstyrks även av övriga arbetstagarorganisationer, även om
Centralorganisationen SACO/SR säger sig i princip föredra en regel om löpande
intjänandeår. Många remissinstanser ställer sig dock kritiska tiU förslaget.
Det gäUer vissa statliga myndigheter samt statens järnvägar (SJ), televerket
och arbetsgivareorganisationer på de statliga och privata områdena. Kritiken
tar sikte på bl. a. svårigheterna att hinna beräkna och betala ut semesterlönen
under den begränsade tid som återstår från intjänandeårets utgång fram
till semesterperioden. En annan synpunkt som förs fram med stort eftertryck är
den, att företagens interna personal- och löneredovisning bygger på kalenderår
och att den föreslagna förläggningen bryter sönder de rutiner som därvid
tillämpas. Några remissinstanser hänvisar tiU att även företagens uppgifts- och
redovisningsskyldighet gentemot det allmänna vanligen sker årsvis. Flera av de
kritiska remissinstanserna förklarar sig dock kunna godta en förskjutning av
intjänandeåret till tiden den 1 april31 mars. Från många håll stäUs därvid
krav på att bestämmelserna görs dispositiva, i vart fall i den meningen att
avvikelse får ske genom centrala kollektivavtal. Den begränsning av

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 89

avtalsfriheten
som, enligt vad jag nyss har anfört, kommittén har antytt i sina motiv
accepteras alltså iiite.

EnUgt min mening medför en förskjutning av
intjänandeåret fördelar i olika hänseenden. Viktigast i detta sammanhang är att
nytillträdande på arbetsmarknaden och arbetstagare som har bytt anställning får
rätt till betald semesterledighet tidigare än nu. Genom att intjänandeåret
senareläggs kan man vidare förutsätta att semesterförmånerna oftare än nu
kommer att utgå i form av betald semesterledighet i stället för att utgöras av
semesterersättning. Slutligen medför förskjutningen av intjänandeåret att
löneökning under kalenderårets första månader läggs till grund för
semesterlöneberäkningen. Jag anser det därför angeläget med en ändring på denna
punkt.

Den kritik som har framförts mot förslaget är
emellertid värd beaktande. Det är angeläget att de åsyftade fördelarna kan
vinnas utan att onödiga administrativ och redovisningsmässiga problem samtidigt
skapas. Det under remissbehandlingen framförda förslaget att förlägga
intjänandeåret i anslutning tUl jämnt kalenderkvartal medför ingen mera
betydande försämring för arbetstagarnas del jämfört med kommitténs förslag.
Samtidigt leder det tiU att semesterberäkningsmtinerna bättre anpassas tiU
gäUande redovisningsperioder inom företagen. Jag föreslår därför att det i lag föreskrivna
intjänandeåret skall utgöras av tiden den 1 april31 mars.

ÅtskiUiga remissinstanser har som framgått krävt
att de nu berörda bestämmelserna görs dispositiva i större utsträckning än vad
kommittén har föreslagit. En sådan ordning skulle närmast innebära att
intjänandeåret även fick flyttas tiUbaka till föregående kalenderår, förutsatt
att kollektivavtal härom träffades på central nivå. Jag kan för min del inte
finna att en sådan möjlighet skuUe innebära någon fara för arbetstagarnas del.
Jag vill erinra om att begränsningarna i den allmänna arbetstidslagen (1970:
103, ändrad senast 1976: 597) av arbetstidens längd kan frångås genom avtal som
på arbetstagarsidan har slutits av central arbetstagarorganisation. Det torde
kunna förutsättas att semesteravtal som har slutits i sådan ordning
sammantaget ger arbetstagarna lika omfattande förmåner som lagstiftnmgen
medför. De svårigheter som skulle uppstå vid en anpassning av vissa
semesterkassor till det förskjutna intjänandeåret undviks vidare, om bestämmelserna
görs dispositiva. Enligt min mening bör därför avvikelse från lagens
bestämmelser om intjänandeårets förläggning få ske genom kollektivavtal som på
arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av central
arbetstagarorganisation. Möjlighet bör därutöver Uksom hittiUs finnas att genom
annat kollektivt eller enskilt avtal överenskomma om annat intjänandeår än det
som lagen anger, dock endast under förutsättning att avtalet inte innebär
inskränkning i arbetstagarens rättigheter enligt lagen.

Sammanfattningsvis
föreslår jag sålunda att rätten till semesterledighet

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 90

och
rätten till semesterlön skiljs, att i princip varje arbetstagare får rätt till
fem veckors semesterledighet under semesteråret utan särskilt krav på
intjänande, att rätten till semesterlön liksom hittills skall förutsätta att
förmånen har tjänats in men att semesterlönen beräknas på all intjänad lön utan
begränsningar med hänsyn till arbetets omfattning per kalendermånad, att
intjänandeåret utgörs av tiden den 1 april31 mars och semesteråret av därpå
följande tolvmånadersperiod samt att bestämmelsen om intjänandeårets
förläggning görs dispositiv på sätt jag nyss har angett. Liksom hittiUs skall
rätt tUl semesterlön förvärvas vid viss s. k. privilegierad eller
semesterlönegrundande frånvaro. Möjligheterna härtill föreslås bli utvidgade.

I det följande avser jag att gå närmare in på
frågorna om semesterledighet, semesterlön, semesterlönegrundande frånvaro,
rätten att spara semester samt semesterlagens tillämpningsområde, vartill
kommer frågan cm den särskilda semesterlagen för arbetstagare med radiologiskt
arbete.

12.3
Semesterledigheten

12.3.1
Inledande synpunkter

I det föregående har jag föreslagit att rätten till
semesterledighet skaU skiljas från rätten till semesterlön och att särskilda
kvalifikationsregler inte skall gälla för rätten till ledighet. Samtidigt har
jag pekat på att skillnaden i innehåll mellan semesterledighet med och
semesterledighet utan lön bör föranleda att bestämmelserna i vissa hänseenden
utformas olika, beroende på vilken typ av semesterledighet det är fråga om. I
det följande kommer jag att närmare ange vad som bör gäUa i nu angivna
hänseenden.

Innan jag går vidare vill jag emellertid ta upp
frågan hur betald och obetald semesterledighet skall fastställas. Detta får
betydelse i alla de fall då en arbetstagare har börjat sin anställning före
semesteråret men inte tjänat in full semesterlön. Det är viktigt att för den
situationen häUa fast vid att den semesterlön som har tjänats in hänför sig
till viss del av semesterledigheten och skall medföra i princip oförändrad
lönenivå under den tiden.

Semesterkommittén har i semesterlönebestämmelsen
för vecko- och månadsavlönade (11 § i kommittéförslaget) samt i motivuttalanden
rörande förläggningen av obetald semesterledighet föreslagit en metod för
beräkningen av betald och obetald semesterledighet. Denna innebär i huvudsak
att antalet betalda semesterdagar förhåller sig till fem-veckorsledigheten pä
samma sätt som arbetstagarens anställningstid under intjänandeåret förhäller
sig till detta. Har arbetstagaren t. ex. varit anställd hos arbetsgivaren under
halva intjänandeåret, utgår således lön under halva semesterledigheten. Vid
beräkningen av anställningstidens längd bortses från ledighet som inte grundar
rätt tUl semesterlön.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 91

Uppkomm.er
bmtet dagantal, skall det höjas tUl närmast högre hela tal. . Återstoden av
semesterledigheten är obetald ledighet.

Kommitténs beräkningssätt, som har lämnats utan
erinran av remissinstanserna, bör enligt min mening godtas. Det är angeläget
att beräkningsmetoden kommer till tydligt uttryck i själva lagtexten och att
beräkningsmetoden därvid utformas på ett mera konsekvent och tydligt sätt än i
betänkandet. Jag föreslär därför att i den nya semesterlagen tas in en
bestämmelse av i huvudsak följande innebörd. Semesterlön utgår under lika stor
del av femveckorsledigheten som den del av intjänandeåret under vilken arbetstagaren
har varit anstäUd hos arbetsgivaren. Har arbetstagaren varit frånvarande utan
lön under arbetstid, räknas den tiden in i anställningstiden endast om den
utgörs av semester eller ledighet som är semesterlönegrundande. Beräkningen av
anställningstidens längd bör ske kalendariskt. Oavsett om lön utgått under
lördagar och söndagar bör dessa dagar således räknas in i anställningstiden.

I fråga om det närmare beräkningssättet får jag
hänvisa till special-motiveringen.

12.3.2
Semesterledighetens beräkning

Enligt gällande rätt skall söndagar inte räknas in
i semestem. Bestämmelsen har sin grund i att semestern skall vara minst fyra
veckor. Om semestem är längre än sex dagar i en följd räknas helgdagar in i
semestern. Sedvanliga fridagar skall alltid räknas in i semestern. Begreppet
sedvanlig fridag är i viss mån oklart. Härmed bmkar avses dag som för ett
flertal arbetstagare sedvanemässigt inte är arbetsdag, fastän dagen inte är en
sön- eller helgdag. Numera kan som fridagar i denna bemärkelse räknas midsommarafton
och flertalet andra helgdagsaftnar. Enligt de flesta kollektivavtalen är påsk-,
pingst-, midsommar-, jul- och nyårsafton fridagar, med större eller mindre
inskränkningar beroende på verksamhetens art.

För arbetstagare med söndagsarbete finns en särskild
bestämmelse (8 § andra stycket 1963 års SemL). Bestämmelsen innebär att arbetstagaren
tillförsäkras ledighet på söndag som infaller under eller näst efter semestern.
Om arbetstagaren helt eUer delvis får kompensation för sitt söndagsarbete genom
ledighet på annan veckodag, skall de ledighetsdagar som infaUer under semestern
räknas som semesterdagar. Den särskilda bestämmelsen för söndagsarbetande
infördes är 1945 och syftade till att garantera även dessa arbetstagare två
hela kalenderveckors semester.

Avvikelser frän bestämmelserna i 1963 års SemL
förekommer i vissa kollektivavtal. För bl. a. statstjänstemän gäller exempelvis
att helgdagar samt påskafton, midsommarafton och julafton inte räknas in i
semestern. På det kommunala området utgår semestern med ett visst antal
vardagar per år. Även andra beräkningsgmnder förekommer.

För
arbetstagare i kontinuerlig skiftgång fastställs i regel ett arbets-

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 92

schema
lång tid i förväg. Det kan ibland inträffa att inom en semesterperiod faller
flera dagar som enligt schemat normalt skulle vara fridagar än som motsvarar
antalet söndagar, 1963 års SemL reglerar inte särskUt frågan om utläggning av
semester för arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete. Det är endast
söndagsarbete som är särskilt reglerat i 8 § andra stycket i lagen.

Semesterkommittén syftar med sitt förslag i första
hand till att alla arbetstagare skall få fem veckors semesterledighet varje
semesterår. Om femveckorssemestern läggs ut i en följd med början en måndag,
blir den sammanhängande ledigheten 37 dagar för en person med normal
arbetsvecka. Med semesterdagar avses i kommittéförslaget hela kalenderdygn.
Semesterledigheten skall anses börja kl, 00.00 den första och sluta kl. 24.00
den sista semesterdagen. En följd av att förslaget bygger pä femdagarsvecka är
att lördagar och söndagar inte skall räknas som semesterdagar. Fem veckors
semester betyder alltså 25 semesterdagar. För att hindra missbruk av regeln att
lördagar i allmänhet skall håUas utanför semesterledigheten föreslår kommittén
att lördag som är arbetsdag skall räknas som semesterdag, om den utlagda
semestertiden är kortare än fem kalenderdagar. En person som vanUgen arbetar på
lördagar skulle annars kunna otiUbörligt förlänga sin semesterledighet, genom
att dela upp sin semester. Kommittén föreslår vidare att helgdagar, oavsett
semestertidens längd, inte skall räknas som semesterdagar. Man hänvisar till
att en sådan ordning gäller även i de övriga nordiska länderna och ligger i
linje med ILO-konventionen om semester. Semesterledigheten förlängs aUtså med
en dag, om den sammanfaller med en helgdag. Några andra sedvanliga fridagar än
vissa helgdagsaftnar finns enligt kommittén inte längre på den svenska arbetsmarknaden.
Enligt de flesta kollektivavtalen är påsk-, pingst-, midsommar-, jul- och nyårsafton
arbetsfria dagar med vissa begränsningar av hänsyn tiU verksamhetens art.
Sådana dagar föreslås i betänkandet bli likstäUda med sön-och helgdagar vid
beräkmng av semesterdagar, vilket överensstämmer med andan i ILO-konventionen.
Kommittén föreslår inte någon särskild regel för det fall att arbetsveckan är
kortare än fem dagar. En deltidsanställd som arbetar endast ett par dagar i
veckan skaU alltså räkna alla vardagar utom lördagar som semester. Om man i
semesterledigheten endast räknar in arbetsdagar, skulle en femveckorssemester
nämligen sträckas ut orimligt långt. I sistnämnda hänseende föreslås alltså
ingen ändring av nuvarande beräkningsgrunder.

I fråga om den som arbetar lördagar och söndagar
föreslås följande. De lördagar och söndagar som infaller under semestertiden
skall Uksom f. n. inte räknas som semesterdagar, medan fridagar som utgår som
kompensation för lördags- eller söndagsarbete och som infaller under
semesterledigheten räknas som semesterdagar. I syfte att ge arbetstagare med
lördags- och söndagsarbete rätt till lika lång sammanhängande

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 93

ledighet
som vardagsarbetande föreslår kommittén, att arbetstagare som är skyldig att
arbeta lördag eller söndag skall ha rätt till ledighet även de lördagar och
söndagar som ligger omedelbart före eller efter en semesterperiod av viss
längd. Sådana arbetstagare får alltså rätt att sluta sitt arbete på fredagen
före en semesterperiod och behöver inte börja arbeta förrän på måndagen efter
semestern. Bestämmelsen har utformats så att den endast skall kunna åberopas en
gång varje semesterår. Den gäller enligt betänkandet endast om
semesterledigheten utgår under minst tre veckor i en följd.

De
av kommittén framförda förslag för vilka jag nu har redogjort tar som nämnts i
första hand sikte på arbetstagare, vars arbetstid inte är oregelbunden eller
förskjuten. Reglema kan enUgt kommittén inte utan vidare tillämpas på
arbetstagare med obekväm eller förskjuten arbetstid, dvs. skiftarbetare,
turlistearbetare eller personer med annan form av oregelbunden
arbetstidsförläggning. Problem anges främst uppstå vid kontinuerligt
skiftarbete. Vid sådant skiftarbete görs skiftschemat upp lång tid i förväg,
normalt för ett kalenderår. Skiftcykeln kan variera mellan 4 och 5 veckor.
Antalet fridagar imder en vecka växlar beroende pä schemaläggningen. Antalet
arbetsdagar är därför olika inom de olika skiftlagen under en fyraveckorsperiod.
Lagförslaget utgår frän att alla som har arbetat hela intjänandeåret får rätt
till ett betalt uppehåU i arbetet på fem veckor i form av semester.
Arbetstidens förläggning i det enskilda faUet skall enligt kommittén inte
påverka semesterns längd, utan lagen skall tillförsäkra aUa Uka lång semester.
Skulle man vid kontinuerligt sldftarbete jämställa arbetsdagar med
semesterdagar och aUtså genomgående håUa fridagarna enligt-schemat utanför
semesterledigheten, skulle det enligt kommittén medföra att semestern för
denna gmpp blev längre än den lagstadgade, beroende på att gruppen har kortare
arbetstid. Vidare skulle semesterns längd kunna variera från år tiU annat och
arbetstagare inom samma företag skulle få oUka lång semester, beroende på hur
denna läggs och hur schemat är upplagt. Kommittén menar att semesterledigheten
i vissa faU kan byggas in i schemat redan från början sä att varje enskild
arbetstagare får en riktig årsarbetstid enligt avtalet. I andra fall kan
följden av en semesterförläggnmg bli att den anställde går miste om ledighet
eller också får längre ledighet än han normalt skaU ha, beroende på att
arbetstiden är ojämnt fördelad på veckorna. För att åstadkomma helt rättvisa
förhållanden för arbetstagare i kontinuerUgt skiftarbete skuUe man enUgt
semesterkommittén inte bara behöva räkna med dagar utan också med tinunar. Det
är enUgt kommittén inte möjUgt att formulera någon genereU regel som täcker in
alla tänkbara varianter. Parterna får genom förhandlingar tillse att varje
enskild arbetstagare uppnår en riktig arbetstid enligt avtal och att någon
ledighet inte går förlorad genom semesterutiäggningen. Motsvarande problem kan
uppstå för arbetstagare, vars arbetstid är

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 94

förlagd
tUl olika tider av dygnet enligt en fast tjänstgöringslista. Helgarbete är
mycket vanligt bland de turUstearbetande. På grund av den stora
variationsrikedomen anser kommittén det också i detta fall vara omöjUgt att
närmare ange några riktlinjer för semesterberäkningen. Det får i stället
ankomma på partema att avtalsvägen lösa frågorna med utgångspunkt i att varje
arbetstagare skall uppnå en riktig arbetstid enligt avtalet och att
arbetstagaren inte skaU förlora ledighet som han annars skulle ha haft imder
semesterperioden.

Kommittéförslaget innehåller emellertid inte någon
uttrycklig bestämmelse enUgt vilken partema får rätt att avtala om avvikelse
frän lagens bestämmelser angående semesterberäkningen. Detta torde hänga sam- .
man med att avtal om avvikelse från lagen är tillåtna, under fömtsättning att
semesterberäkningen inte medför sämre förmåner för arbetstagarna än lagens
bestämmelser gör.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit
förslaget att beräkna semesterledigheten med utgångspunkt i femdagarsvecka.
Några remissinstanser är emeUertid kritiska mot den hårda anknytning som skett
till tiden måndagfredag. Svenska kommunförbundet och Svenska transportarbetareförbundet
förordar att semesterberäkningen för personer med oregelbunden arbetstid i
stället knyts tiU arbetsdagar, dvs. att endast arbetsdagarna skall rälcnas som
semesterdagar medan fridagarna hålls utanför semestem.

Den särskilda bestämmelsen för lördags- och
söndagsarbetande har kommenterats av åtskiUiga remissinstanser, LO och TCO har
föreslagit ändringar i syfte att låta bestämmelsen oftare bU tUlämphg.
ÄtskUliga andra remissinstanser, bland vUka jag vill nämna kammarrätten i Göteborg,
SJ, Svenska kommunförbundet och SAF, stäUer sig emeUertid kri tiska tiU den
föreslagna rätten tUl ledighet under såväl veckoslutet omedelbart före som
veckoslutet efter semestem. De nu nämnda remissinstanserna menar att förslaget
medför svårigheter på främst arbetsplatser med kontinuerligt skiftarbete och
turlistebundet arbete, eftersom både de som har haft och de som just skaU ha
semester är lediga samma veckoslut. Kammarrätten pekar på att bestämmelsen kan
leda tiU att semesterledigheten får börja pä annan dag än måndag, om
driftstörningar skaU kunna undvikas. EnUgt SJ kommer vikarieresurserna att
ansträngas så, att koncentrationen av semestem till sommaren äventyras. Svenska
kommunförbundet framhåUer att kompensation ofta i form av kortare arbetstid
gäller för arbetstagare med onormal arbetstidsförläggning. YtterUgare
gottgörelse bör enligt förbundet inte föreskrivas i lag.

Slutligen vill jag nämna att ett betydande antal
remissinstanser önskar att beräkningsbestämmelserna görs dispositiva.

Semesterkommitténs förslag till beräkningsgrunder
för semesterledigheten syftar i första hand tiU att tUlförsäkra varje
arbetstagare fem vec-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 95

kors
semesterledighet. Kommittén har vid utformningen av förslaget utgått från
femdagarsvecka. Förslaget har, som jag har nämnt, i denna del i allmänhet
godtagits av remissinstanserna, även om några av dem i StäUet förordar att
semesterledighet läggs ut enbart på arbetsdagar eller i övrigt anser
anknytningen till kalenderveckan alltför stel. För egen del anser jag i likhet
med kommittén att semesterberäkningen bör bygga på kalenderveckan. Därigenom
blir det möjligt att åstadkomma i princip lika lång semesterledighet för alla.
Arbetstidens förläggning, infaUande ledighetsdagar etc. bör inte heller i
fortsättningen påverka själva semesterledighetens längd. Som kommittén också
pekat på skulle en semesterberäkning, grundad på antalet arbetsdagar, kunna
leda tUl en orimligt lång semester för arbetstagare som arbetar endast någon
eller några få dagar i veckan. Jag anser det också lämpligt att i lagstiftningen
utgå från det förhåUandet, att arbetsveckan normalt motsvarar tiden måndagfredag.
Femdagarsveckan har sålunda genomförts inom praktiskt taget hela
arbetsmarknaden.

Även förslaget att med söndag jämställa helgdagar
och vissa helgdagsaftnar bör enligt min mening genomföras. Förslaget ligger i
Unje med 1970 års ILO-konvention om semester. Det innebär vidare, såvitt gäUer
helgdagarna, att vi från svensk sida ansluter oss tUl den princip som övriga
nordiska länders semesterlagstiftning vilar på, I Ukhet med kommittén anser
jag slutligen, att lördag bör räknas som semesterdag i vissa fall när
semesterledigheten är helt kort. Bestämmelsen bör dock ges en annan utformning
i tekniskt hänseende. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Kritiken mot förslaget tar som framgått främst
sikte pä den särskUda bestämmelsen angående arbetstagare som regelmässigt
arbetar på lördagar och söndagar. Ett stort antal remissinstanser är vidare
kritiska mot att bestämmelserna om semesterbeiräkningen inte har gjorts
dispositiva.

Den nu gäUande särbestämmelsen för söndagsarbetare
infördes år 1945. Dessförinnan gällde att de söndagar då arbete normalt
utfördes räknades in i semestem. Med stöd av motiven tUl då g"ällande
semesterlag antog man, att i stället sådan fridag som inföll under
semesterledigheten skulle i lagens mening anses såsom söndag och alltså inte
ingå i semestem. I de fall då söndagsarbetet inte fuUt ut kompenserades av
annan ledighetsdag, kom söndagsarbetande att få kortare ledighet i samband med
semestem än andra arbetstagare. Den nuvarande bestämmelsen innebär däremot,
att de arbetstagare som det här är fråga om aUtid har rätt till ledighet under
de söndagar som infaller under och omedelbart efter semestem, I gengäld räknas
motsvarande ledighetsdagar under veckan in i semestem. 1945 års lagändring
syftade tiU att aUtid tiU-försäkra de söndagsarbetande två fulla veckors
semester. I propositionen (prop. 1945: 273 s. 98 f) uttalade
föredragande.departementschefen vidare att, om dessa arbetstagare samtidigt
som de fullt, ut kompen-

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 96

serades
för söndagsarbete med annan ledighet berättigades till ledighet även under
söndagen omedelbart före semestern, så skuUe följden bli att de fick en
ledighetsdag mer än övriga arbetstagare.

I det nu framlagda betänkandet föreslär
semesterkommittén som nämnts för helgarbstarnas del en regel, som ger dem rätt
tUl ledighet lördag och söndag såväl vid semesterperiodens början som vid dess
slut. Därigenom avses även dessa arbetstagare komma i åtnjutande av sammanlagt
37 dagars ledighet, om semestern tas ut på en gång.

Orsaken till att arbetstagare med normal
arbetstidsförläggning enligt förslaget kan ta en sammanlagd ledighet av 37
dagar är den, att semesterledigheten vanUgen läggs ut med början en måndag.
Vid varje annan utläggning av semesterledigheten uppgår denna tUl fem veckor,
dvs, 35 dagar. Själva lagen ger aUtså inte någon rätt tiU längre ledighet än 35
dagar. Jag har stor förståelse för önskemålet från framför allt vissa arbetstagarorganisationer
att arbetstagare med helgarbete skall ges rätt till ledighet av samma längd som
den som i praktiken gäUer för andra arbetstagare som en konsekvens av bruket
att inleda semestrarna på måndag. Man kan emeUertid inte bortse från att den
av kommittén föreslagna bestämmelsen ger upphov till betydande praktiska
problem. Flera remissinstanser, bland dem kammarrätten i Göteborg, SJ och SAF,
pekar sålunda på att aUvarUga svårigheter uppstår när det gäUer att håUa
verksamheten igång under de veckoslut då både de som återvänder från semester
och de som börjar sin semester samtidigt är lediga. Jag viU också peka på att
den föreslagna bestämmelsen kan sättas ur spel genom att arbetsgivaren
förlägger semesterledigheten för söndagsarbetande på sådant sätt att ledigheten
inte börjar i anslutning till veckoslut.

Min slutsats bUr att semesterlagen bör syfta till
att garantera varje arbetstagare, oavsett hur arbetstiden är förlagd, en rätt
tiU fem veckors semester. Detta innebär i fråga om dem som normalt måste arbeta
under lördag eller söndag tiU en början att lagen bör tillförsäkra dem ledighet
under sådan dag, om den infaller under semesterledigheten. Vidare bör ett
veckoslut antingen omedelbart före eller omedelbart efter semesterledigheten
håUas utanför denna. Förslaget innebär i denna del en ändring i förhållande
till SemL, enligt vUken ledigheten är knuten till söndagen efter
semesterledigheten. Inte sällan kan det vara fördelaktigare för arbetstagarna
att ledigheten i stäUet får inleda semestern. Därigenom ges arbetstagaren
möjlighet att återhämta sig från arbetet innan han påbörjar semesterledigheten.

Motsvarande ledighet annan veckodag skaU däremot
inräknas i semestem, I detta sammanhang viU jag erinra om, att det i
propositionen till 1963 års SemL (prop, 1963: 68 s, 64) klart uttalades, att
det inte kan anses vara i överensstämmelse med lagens syfte, att arbetsgivaren
utnyttjar sin frihet att bestänuna tidpunkten för semestern tiU att förlägga
denna tiU en period under vUken arbetstagaren är berättigad tUl ett

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 97

större
antal fridagar. Från arbetstagarhåll har man emeUertid menat, att ordalydelsen
av 8 § andra stycket 1963 års SemL möjliggör en sådan semesterförläggning och
därigenom försätter arbetstagarparten i svårigheter vid förhandlingar rörande
semesterförläggningen. Jag delar självfallet det synsätt som har kommit till
uttryck i 1963 års proposition. Se-mesterberäkningsregeln för lördags- och
söndagsarbetare får inte ges annan innebörd än att de fridagar under den
normala arbetsveckan som direkt motsvarar lördagen och söndagen enligt lagen
skall ingå i semesterledigheten. I den mån en söndagsarbetande arbetstagare
samlat ihop ett större antal fridagar till följd av arbetsskiftens förläggning
eller som kompensation för övertid, bör dessa i möjlig män hållas utanför semesterledigheten.
Att detta inte aUtid är möjligt har dock framgått av vad jag tidigare har
anfört. Det är emeUertid angeläget att själva lagtexten förtydligas på denna
punkt. Detta kan ske genom att bestämmelsen om inräknande av ledighetsdag i
semestern uttryckligen anges gälla ledighet av samma omfattning som arbetstiden
under veckosluten. Frågan hur arbetstagare med annan arbetstidsförläggning än
till tiden måndagfredag skall kompenseras för de olägenheter som följer med
arbetstidsförläggningen bör också i nu berörda hänseenden i övrigt överlåtas
åt parterna att reglera i avtal.

Vad jag nu har sagt för över till frågan om
semesterberäkningsregler-nas karaktär. I den av kommittén föreslagna lagtexten
är bestämmelserna i princip tvingande till arbetstagarens förmån. Avtal som
innebär försämring av semesterrättighetema är sålunda ogUtigt i den delen.
Samtidigt framhåller kommittén i betänkandet, att frågor om semesterberäkningen
för arbetstagare med oregelbunden arbetstidsförläggning inte kan regleras i
semesterlagstiftningen utan får lösas avtalsvägen. Jag delar som har framgått
kommitténs uppfattning att bestämmelserna om semesterberäkningen i sistnämnda
fall inte gärna kan tas in i semesterlagen. Variationerna i fråga om bl. a.
arbetstidsförläggning och arbetsformer är så stora, att det bör överlåtas åt
parterna att överenskomma om regler som lämpar sig för varje särskilt område.
Jag kan således inte på denna punkt tUImötesgå Statsföretagens
förhandlingsorganisation (SFO) och TCO, som har föreslagit särskilda
beräkningsbestämmelser pä denna punkt. Det finns knappast anledning för mig att
i detta sammanhang gå närmare in på de lösningar som kan böra komma i fråga i
de avtal som parterna bör träffa. En given utgångspunkt bör dock vara, som TCO
har understrukit, att skiftarbetande och därmed jämställda arbetstagare inte
genom förläggningen av semesterledigheten får längre årsarbetstid än som har
överenskommits i kollektivavtal meUan parterna.

Enbart den möjlighet tiU avtal som följer av att
lagen är dispositiv till arbetstagarnas förmån är enligt min mening inte
tillräcklig i detta sammanhang. I likhet med flera remissinstanser är jag av
den uppfattningen att möjligheterna för partema att träffa avtal om
semesterberäk-

7 RiksdaacK 1976/77. 1 saml. Nr 90

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 98

ningen
bör vidgas i förhällande till vad kommittén har föreslagit. Avtalsmöjligheten
bör inte begränsas till att gälla endast i fråga om arbetstagare med
oregelbundet arbete. Den bör i stäUet avse semesterberäkningen över huvud
taget. Jag föreslår därför att bestämmelserna görs dispositiva på det sättet
att de medger avsteg genom avtal, som pä arbetstagarsidan har slutits eller
godkänts av central arbetstagarorganisation,

12.3.3
Semesterledighetens förläggning

Enligt SemL är det arbetsgivaren som bestämmer
angående förläggningen av semestern. Något samråd är inte föreskrivet. I 10 §
anges i form av en rekommendation till arbetsgivaren att semestem såvitt möjligt
bör förläggas tiU sommartid. Arbetstagaren har å andra sidan rätt att fordra
att semestern skall utgå i ett sammanhang. Genom denna uppläggning har man
velat bana väg för förhandUngar mellan parterna.

Semesterlagarna i Danmark, Finland och Norge
innehåller bestämmelser om samråd. Lagarna innehåller även vissa bestämmelser
om en datumbestämd semesterperiod.

Semesterkommittén understryker att parterna bör
sträva efter att fastställa semestertiden i samförstånd. Det framlagda
förslaget utgår från detta. I det sammanhanget hänvisar utredningen tiU
arbetsrättskommitténs förslag till lagstiftning om demokrati pä arbetsplatsen,
som ger arbetstagarsidan rätt att kräva avtal om inflytande på bl. a.
semesterför-läggningsfrågor. Genom att parterna träffar kollektivavtal om
ordningen för förläggning av semesterledighet får de enligt semesterkommittén
möjlighet att välja den lösning som passar bäst på varje särskilt avtalsområde.
Vidare kan semesterfrågan samordnas med andra närliggande frågor, t. ex. frågan
om arbetstidens förläggning. Kommittén menar vidare att den lokala
arbetstagarorganisationens inflytande på semesterledighetens förläggning bör stärkas
men att det får ankomma på partema att reglera formerna för inflytandet genom
koUektivavtal. Ett sådant avtal kan exempelvis tänkas ge arbetstagarsidan rätt
tiU samråd, vetorätt, o. d. Kollektivavtalen om förläggning av
semesterledighet bör enligt kommittén ta upp sådana frågor som
förhandlingsordning, frister för framstäUande av semesterönskemål resp.
underrättelse om semestertiden och vad som skall gälla om parterna inte kan
enas. Mot bakgrund av sådana resonemang föreslår man en uttrycklig bestämmelse
om att tid för semesterledigheten skall fastställas efter överenskommelse mellan
parterna.

I de faU då överenskommelse inte träffas och alltså
arbetsgivaren beslutar om semesterförläggningen skaU enUgt kommittén samråd äga
rum med arbetstagaren. Kommittén anser att sådant samråd garanteras redan
genom de regler om förhandlingsskyldighet som har föreslagits av
arbetsrättskommittén i betänkandet (SOU 1975:1) Demokrati på ar-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 99

betsplatsen.
För att tillgodose ILO-konventionens krav på samråd även i fråga om sådana
oorganiserade arbetstagare på vilka något avtal inte är tUlämpligt, föreslår
kommittén emeUertid en uttrycklig bestämmelse om samrädsskyldighet,

I fråga om semesterledighetens förläggning under
året anför kommittén, att det från rekreationssynpunkt är värdefuUt att
huvuddelen av ledigheten utgår i en följd. Semesterkommittén anser det vara
naturligt att knyta an till de nuvarande bestämmelserna, när semestern förlängs
med en vecka. Enligt förslaget får arbetstagaren rätt till fyra veckors
sammanhängande semesterledighet, medan den femte veckan skaU kunna läggas ut
mera fritt. Genom särsldlda bestämmelser föreslås möjlighet att spara den
femte veckan tiU en längre sammanhängande ledighet vid senare tidpunkt.

Kommittén anser att rekommendationen i gäUande lag
om semesterns förläggning till sommaren bör skärpas och preciseras. Man
föreslår i detta hänseende att minst fyra veckor av semesterledigheten skaU förläggas
under månaderna juniaugusti, om inte särskilda skäl hindrar det. Vad som skall
anses vara särskilda skäl i detta sammanhang beror enligt kommittén ytterst på
en avvägning meUan arbetstagarens önskemål och intresset av att verksamheten
hos arbetsgivaren kan fortgå utan aUvarlig störning. Eftersom semestern är en
förmån som skaU utnyttjas för vila och avkoppling, måste dock stor vikt fästas
vid arbetstagarens önskemål. Arbetsgivaren anges vara skyldig att tåla vissa
hinder i produktionen eUer verksamheten för att tUImötesgå arbetstagarens
önskemål. Hänsyn till säkerheten pä arbetsplatsen och viktiga
samhäUsintres-sen utgör enligt kommittén särsldlda skäl att förlägga semestern
tiU annan tid än juniaugusti.

Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåU
riktats viss kritik mot kommitténs förslag beträffande ordningen för
semesterförläggningen. Enligt LO bör vid oenighet inte arbetsgivaren utan den
lokala fackliga organisationen avgöra när semestern skall utgå. TCO vUl för sm
del stärka arbetstagarsidans stäUning genom att ålägga arbetsgivaren att tillmötesgå
framställda krav angående semesterns förläggning, om inte synnerliga skäl
föranleder annat.

De remissinstanser som särskUt har kommenterat
förslaget att minst fyra av semesterveckoma skaU utgå under tiden juniaugusti
ställer sig i allmänhet avvisande till detta. Såväl postverket som televerket
och SJ anser att förslaget medför svårigheter vid den praktiska tillämpningen.
Den förstnämnda remissinstansen pekar på att möjligheterna totalt sett att
minska verksamheten under semestern är begränsade, varför särskilda skäl
enligt dess menmg måste anses föreligga. Enligt SJ förstärks svårigheterna att
koncentrera sommarsemestrarna tUl den angivna tiden genom att verket av
tekniska skäl och säkerhetsskäl i betydande grad kräver utbUdad personal. Även
SAF och bankinstitutens arbetsgivareorga-

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 100

nisation
finner förslaget oacceptabelt. Som alternativ anges perioderna majseptember
resp. 15 maj15 september.

Arbetstagarnas inflytande på frågor om
semesterutläggningen utgör endast en del av det komplex som medbestämmandet i
arbetslivet utgör. I dessa frågor har riksdagen nyligen tagit ställning på
grundval av prop, (1975/76: 105) med förslag tUl arbetsrättsreform m. m. (InU
45, rskr 404). Den nya lagstiftningen om medbestämmande i arbetslivet syftar
till att främja kollektivavtal om medbestämmanderätt för de anstäUda,
Arbetstagarinflytandet skall kunna göras gäUande i aUa frågor som rör förhåUandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I det nu nämnda lagstiftningsärendet togs särskilt
upp tUI behandling frågan med vilka medel medbestämmanderätten borde
garanteras. En möjlighet var att i lag närmare reglera arbetstagarsidans
inflytande, t. ex. genom regler om självbestämmanderätt för de anställda i
vissa former, på vissa vUlkor och inom vissa ramar. Övervägandena ledde emellertid
fram till att frågan om sådan lagstiftning med visst undantag tiUs vidare
borde skjutas på framtiden. Ett av skälen tiU detta var att en detaljreglering
riskerar att bU svårtillämpad och stel samt att den lätt kan bli ett hinder mot
fortsatt utveckling. Frågor som rör möjUghetema att direkt i lag införa regler
om bestämmanderätt för de anställda är f. n. föremål för fortsatt utredning.

Den lösning som tiUs vidare har valts i avvaktan på
resultatet av pågående utredningsarbete innebär i stäUet, att lagen skapar
möjlighet för överenskommelser meUan parterna i inflytandefrågor. Enligt 32 §
lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet gäUer meUan parter som
träffar koUektivavtal om löner och aUmänna anstäUningsvillkor att, om
arbetstagarparten begär det, kollektivavtal bör träffas även om medbestämmanderätt
i bl. a. frågor om ledningen och fördelningen av arbetet. Däri innefattas också
frågor om semesterns förläggning Uksom om förläggningen av arbetstiden över
huvud taget. Arbetstagarsidans ställning i förhandlingar med arbetsgivarsidan
har vidare underbyggts genom bestämmelserna om s. k. kvarlevande stridsrätt i
44 § medbestämmandelagen.

Jag har uppehållit mig vid dessa frågor därför att
de ställningstaganden som har skett i prop. 1975/76:105 får betydelse för
regleringen i semesterlagstiftningen av arbetstagarsidans inflytande på
semesterutläggningen. Det bör sålunda mot bakgrund av vad jag nu har anfört
inte i den nya semesterlagen tas in bestämmelser som ger de anställda självbestämmanderätt
vid oenighet eUer som anger att arbetsgivaren, om det inte föreligger
synnerliga skäl mot detta, skall efterkomma de anställdas semesterönskemål.

Semesterlagen bör däremot ge uttryck för tanken att
semesterutlägg-ningsfrågor i första hand bör lösas genom överenskommelse meUan
parterna. Som jag redan har nämnt faUer avtal om inflytande för arbets-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 101

tagarsidan
över scmesterförläggningen inom området för medbestämmandelagens regler i 32 §
om medbestämmande genom koUektivavtal. Vidare bör skyldighet till samråd aUtid
föreligga. En sådan ordning gäller i övriga nordiska länder och förutsätts
även i ILO-konventionen angående semester. Det förfarande som blir tiUämpligt
beror bl. a. på om organisation som är förhandlingsberättigad enligt 11 §
medbestämmandelagen finns. I normalfallet bör förhandlingar angående
semesterförläggningen ske i den ordmng som anges i 11, 13 och 14 §§ medbestämmandelagen.
Där sådana förhandlingar mte skall äga rum, bör arbetsgivaren i stället ha
skyldighet att samråda med den berörda arbetstagaren. För det fall
medbestämmanderättsavtal saknas och överenskommelse om semesterutiäggningen
inte kan nås vid de förhandlingar eller det samråd som nu nämnts, bör i lagen
även i fortsättningen anges att arbetsgivaren bestämmer om semesterledighetens
förläggning samt föreskrivas den underrättelsetid som arbetsgivaren skall
iaktta.

Vad slutligen gäller frågan om semesterledighetens
förläggnmg under året, delar jag kommitténs uppfattning att en skärpning och
precisering av bestämmelserna bör komma tiU stånd. Önskemålet från arbetstagarnas
sida att få ut ledigheten under sommartid har enligt min mening sådan tyngd,
att det bör ges ett direkt lagstöd. Samtidigt står det emellertid klart, att
det i många faU är svårt och ibland omöjligt att ge aUa arbetstagare fyra
veckors ledighet under de egentliga sommarmånaderna juniaugusti. Undantag bör
därför vara möjliga när särsldlda skäl föreligger. Att generellt ange när den
legala semestertiden får frångås låter sig inte göra. I specialmotiveringen
tar jag på nytt upp denna fråga.

1963 års SemL innehåUer i 10 § en bestämmelse om
rätt att från semester avräkna sjukdomstid samt annan tid som är privilegierad
i semesterhänseende. Bestämmelserna bör i sak föras över till den nya lagen.
Arbetstagaren bör således från semesterledighet få avräkna sjukdomstid. Vidare
bör annan frånvarotid få avräknas i de faU och i den utsträckning som
ledigheten är semesterlönegrundande. Även nuvarande bestämmelser om rätt att
senare i ett sammanhang få ut motsvarande semesterledighet bör överföras tiU
den nya lagen.

Slutligen viU jag i detta sammanhang ta upp en
särskild fråga som har aktualiserats av semesterkommittén, nämligen frågan om
förläggning av semesterledighet till uppsägnmgstid. SemL medger att
arbetsgivaren lägger ut intjänad semester under uppsägningstid. Detta får dock
ske endast under det år då semestem skaU utgå dvs., om lagens kvalifikationsregler
följs, under året efter kvaUfikationsåret.

Enligt 11 § anställningsskyddslagen gäller en
ömsesidig uppsägningstid av minst en månad. Vid uppsägning från arbetsgivarens
sida förlängs uppsägningstiden enligt 11 § andra stycket om arbetstagaren kan
åberopa en viss anställningstid och samtidigt har uppnått en viss ålder. Den
längsta uppsägningstiden enligt lagen andra stycket är sex månader.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 102

och
gäller för arbetstagare som vid uppsägningen har fyllt 45 år. Reglerna om
uppsägningstid kan frångås genom avtal. En särskild regel har förts in i 10 §
andra stycket med tanke på det faU dä arbetstagaren har semester när uppsägning
sker. Uppsägning skall då anses ha skett tidigast dagen efter den då semestem
upphörde.

Semesterkommittén framhåller att syftet med
uppsägningstiden är att arbetstagaren skall få rådmm för att söka en ny
anställning utan att behöva råka ut för inkomstminskning. Om semester förläggs
till uppsägningstid, inskränks enligt kommittén det skydd för anställningen
som uppsägningstiden garanterar. Det gäUer främst vid uppsägning från arbetsgivarens
sida, om uppsägningstiden är kort. Semester under uppsägningstid minskar också
i viss mån arbetstagarens möjUghet att utnyttja semesterledigheten för vila och
avkoppling. Kommittén vUl emeUertid inte föreslå något genereUt förbud mot att förlägga
semesterledighet till uppsägningstid. Däremot föreslås en regel enligt vUken
den del av uppsägningstiden som återstår när semesterledigheten börjar
förskjuts med det antal dagar som semesterledigheten omfattar. Det blir alltså
fråga om ett avbrott i uppsägningstiden. Den tid av semesterledigheten som
sammanfaUer med uppsägningstid skaU enhgt förslaget inte anses som
uppsägningstid, vilket bl. a. innebär att reglerna i 1214 §§ anställningsskyddslagen
enhgt förslaget inte gäUer under den tiden. Vid längre uppsägningstider
minskar behovet av skydd för semesterledighet. Bestämmelsen föreslås därför
gäUa endast vid uppsägningstider upp tiU och med sex månader. Vidare gäller
bestämmelsen endast vid uppsägning frän arbetsgivarens sida.

Endast några få remissinstanser har yttrat sig över
förslaget. Såväl Landstingsförbundet som Svenska kommunförbundet och SAF
ställer sig kritiska till det. Enligt dem bör, om förslaget skulle genomföras,
i vart fall begränsning ske till de fall då uppsägningstiden är två månader
eller kortare.

För egen del viU jag anföra följande. Genom
anställningsskyddslagen har arbetstagarna garanterats en viss minsta
uppsägningstid som varierar meUan en och sex månader beroende på ålder och
anställningstid. Under uppsägningstiden är arbetstagaren i vanlig ordning
skyldig att utföra arbete. Arbetstagaren har emellertid rätt tUl ledighet med
bibehållna anställningsförmåner i den utsträckning som skäUgen fordras för att
han skall kunna besöka arbetsförmedUngen eUer annars söka arbete. Arbetstagaren
har i och för sig ingen rätt att vara kvar i sitt arbete under
uppsägningstiden. Det är arbetsgivaren som avgör detta. Han är i stället
garanterad lön under den tiden. Syftet med bestämmelserna är, som kommittén har
anfört, att arbetstagaren skall få rådrum för att söka ny anställning utan att
råka ut för löneminskning. Bestämmelsernas karaktär av garantiregler framgår
bl. a. av att arbetsgivaren får göra avdrag från uppsägningslönen med den
inkomst som arbetstagaren under upp-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 103

sägningstiden
haft i annan anstäUning. Enligt gällande rätt möter som jag nämnt inget hinder
mot att den under året utgående semestern läggs ut under uppsägningstiden.

Jag delar semesterkommitténs uppfattning, att
semesterförläggning under uppsägningstid på ett olyckligt sätt kan minska det
skydd som uppsägningsbestämmelserna ger. Detta gäller i vart fall när
uppsägningstiden är kort. Semesterutläggning under kortare uppsägningstid
framstår som särskilt stötande, när den sker under annan tid än den vanliga semestertiden.
Det kan emellertid tänkas fall då arbetstagaren önskar få ut sin
semesterledighet under uppsägningstiden. Han kan vilja disponera sin tid på ett
friare sätt än vad som är möjligt under uppsägningstid, t. ex. för en resa.
Detta gäller inte minst om han har sagts upp under sommaren. Humvida
arbetstagaren vill utnyttja semesterledigheten eUer inte hänger naturligtvis
också samman med om han är slcyldig att under uppsägningstiden utföra arbete i
anställningen eUer med arbetsgivarens medgivande kan fritt disponera sin tid.
Arbetstagaren måste därför alltid ha rätt att ta ut semesterledigheten under
uppsägningstid och detta även om den inte är förenad med semesterlön.

Av vad jag nu har anfört framgår, att jag i likhet
med kommittén anser behov föreligga av ett förbud i den nya semesterlagen mot
utläggning av semester under uppsägningstid utan arbetstagarens samtycke. Ett
förbud mot semesterutläggning under uppsägningstid skuUe emellertid enligt min
mening kunna åstadkomm.as på enklare sätt än genom att låta uppsägningstiden
eller del av denna uppskjutas till dess semesterledigheten har ägt rum. Den
föreslagna bestämmelsen medför vidare komplikationer i samband med
arbetsgivares konkurs. I stäUet föreslår jag en bestämmelse av innebörd att
semesterledighet inte utan arbetstagarens medgivande får förläggas till
uppsägningstid, i den mån denna inte överstiger sex månader. Har
semesterledighet redan lagts ut när uppsägning sker, bör arbetstagaren ges rätt
att fordra att semesterförläggningen upphävs i den mån den ledigheten
sammanfaller med uppsägningstiden. I sådant faU får arbetstagaren vid
anställningens upphörande ut semesterersättning i stäUet för den semesterlön
som han har tjänat in men inte fått ut. Bestämmelserna bÖr enligt min mening
gälla oavsett om uppsägning sker från arbetsgivarens eller arbetstagarens sida.

12.3.4
Rätten till obetald semesterledighet

Jag har tidigare föreslagit att rätten tiU semesterledighet
inte skall förutsätta föregående anställning, medan däremot semesterlönen
skall be-rälaias på inkomsten under det s. k. intjänandeåret. En arbetstagare
som inte har tjänat in full semesterlön kominer att i större eller mindre
utsträckning ha rätt till obetald semesterledighet. Jag har vidare (12.3.1)
angett hur antalet betalda och obetalda semesterdagar bör beräknas. I detta
sammanhang avser jag att närmare gå in på de särbestämmelser

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 104

som
bör gälla för sådan semesterledighet som inte är förenad med lön. De frågor som
därvid tiUdrar sig uppmärksamhet avser bl. a. ledighetens längd, utläggning av
obetald semesterledighet samt arbetstagares rätt att avstå från sådan ledighet.
TiU detta kommer att obetald semesterledighet inte bör kunna sparas. TiU den
frågan återkonuner jag senare.

Den ordning som semesterkommittén har föreslagit
innebär i huvudsak följande. Semesterledigheten utgör fem veckor. Den som
anställs först sedan halva semesteråret har förflutit dvs. efter den 31
oktober får dock inte rätt till obetald ledighet under det
semesteråret. Arbetsgivaren skall för varje arbetstagare lägga ut såväl betald
som obetald semesterledighet. Till den betalda ledigheten hänförs även tid för
vilken särsldld semesterlön har intjänats i annan anställning. Arbetstagaren behöver
å andra sidan endast utnyttja sådan ledighet som är förenad med semesterlön.
Antalet betalda semesterdagar kan faststäUas först sedan intjänandeåret har
löpt ut och sedan uppgift om tid för vUken särskild semesterlön har utgått har
erhåUits från RFV. Eftersom semesterledigheten vid den tidpunkten redan är
utlagd, ges arbetstagaren rätt att med kortare tids underrättelsepUkt avstå
från den del av ledigheten som är obetald. Fristen har föreslagits tiU en månad
eller, i vissa faU, två veckor. Har arbetstagaren inte begagnat sig av rätten
att avstå från obetald ledighet före fristens utgång, blir han bunden vid ett
avtal om utläggning av obetald semesterledighet. Utnyttjar han däremot sin
rätt att avstå och kan arbetsgivaren inte erbjuda honom arbete, blir det fråga
om permittéring. De i betänkandet föreslagna bestämmelserna skall ses i belysning
av att underrättelsetiden för arbetsgivaren i fråga om semesterutläggningen
har föreslagits till i princip tre månader.

Som jag förut har nämnt godtar remissinstanserna
principen att själva semesterledigheten inte behöver tjänas in. I några
remissyttranden föreslås dock begränsningar av rätten till obetald
semesterledighet. Postverket och SAV anser att undantag bör göras för
arbetstagare som är tiU-fälligt anställd. Gränsen föreslås satt vid en
anställningstid på tre månader. Landstingsförbimdet och Svenska
kommunförbundet pekar pä det förhållandet att rätten till obetald
semesterledighet enligt förslaget gäller även för anställning som avser endast
ett vikariat för ordinarie arbetstagare exempelvis i samband med semester
eller vid havandeskapsledighet. Under vikariens semester kommer därför
arbetsgivaren att få anstäUa en vikarie för vikarien, om arbetet måste fortgå
under den tid då vikarien tar ut obetald semesterledighet. Hur de föreslagna
och i realiteten tvingande och skadeståndssanktionerade förläggningsbestämmelserna
därvid skaU fungera ter sig för förbunden mycket ovisst. SAF anser det inte
vara godtagbart att en arbetstagare som vinner anstäUning i oktober skall kunna
göra anspråk på 25 dagars ledighet i början på följande år samtidigt som han
under samma kalenderår blir berättigad tiU ytterligare 25 dagars ledighet.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 105

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet pekar på
den tröskeleffekt som uppstår beroende på om anstäUning sker före eUer efter
den 31 oktober. Fakulteten menar att rätten för arbetstagaren att av valfri
arbetsgivare kräva semesterledighet även under "onormal" semestertid
går längre än vad som är nödvändigt för att säkra femveckorsledighet åt alla
arbetstagare. Fakulteten anser att man borde överväga att låta arbetsgivarens plikt
att lägga ut semester under tiden juniaugusti motsvaras av en plikt för
arbetstagaren att ta ut ledigheten under denna tid, om han vill göra anspråk på
rätt till obetald semesterledighet under det första anställningsåret. Svensk
Industriförening fruktar att förslaget kan verka negativt på arbetsgivarens
benägenhet att anstäUa arbetskraft under perioden den 1 maj31 oktober.
Eftersom bl. a. skolavslutningen vanUgtvis infaUer under denna period skulle
detta kunna drabba rekryteringen av yngre arbetskraft på ett olyckligt sätt.
Många praktiska olägenheter skulle enligt föreningen kunna lösas, om det
överläts åt arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal fritt komma överens
om förfogandet över denna rättighet. Även Försäkringskassornas förhandlingsorganisation
ställer sig tveksam till en lagstiftad rätt tiU fuUt antal semesterdagar för
så kort anställningstid som sex månader. Enligt organisationens mening vore
det rimligare att anställningstiden proportionellt bestämde
semesterledighetens längd. En proportionell beräkning förordas även av
Banldnstitutens arbetsgivareorganisation. Denna föreslår en differentiering på
följande sätt av semesterledighetens längd under det första semesteråret. Vid
ett bibehåUande av brutet intjänandeår bör för den som börjar sin anställning
under tiden den 1 maj-31 augusti utgå fem veckors ledighet fram tiU den 1 maj
påföljande är. Den som anställs den 1 september31 oktober bör ha rätt tiU två
veckors ledighet och den som anställs efter den 31 oktober bör inte vara berättigad
till någon ledighet fram tUl 1 maj påföljande år. A andra sidan säger sig TCO
inte kunna acceptera kravet att arbetstagaren skaU ha anställts senast den 31
oktober under semesteråret för att få rätt till obetald semesterledighet. I
stället föreslår TCO att tidpunkten flyttas tUl den 1 januari.

För egen del har jag viss förståelse för de
synpunkter som har förts fram om en begränsning i vissa fall av rätten tiU
obetald semesterledighet. Genom att ge arbetstagare rätt till semesterledighet
utan krav på intjänande uppnås fördelar främst för deltids- och
korttidsanstäUda. Arbetstidsförläggningen för dessa grupper av arbetstagare
kommer nämligen med en sådan ordning att sakna betydelse för
semesterledighetens längd. Även för nyanställda erhålls fördelar. För att uppnå
dessa förbättringar är det emeUertid inte nödvändigt att arbetstagare som anställs
först långt in på semesteråret skall ha kvar en rätt tiU fem veckors ledighet.
Rätten tiU semesterledighet utan lön redan under det semesterår då
anställningen sker bör också enligt min mening förses med vis-

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 106

sa
begränsningar. Dess största betydelse Ugger, som har påpekats under
remissbehandUngen, i att arbetstagaren får rätt till ledighet utan krav på
intjänande under den tid av året då semesterledighet i allmänhet utgår, dvs.
under sommaren. När en arbetstagare byter anställning under hösten utan att ha
tagit ut ledigheten tidigare torde i många fall ledighet kunna ordnas i tiden mellan
anstäUningarna. Det får f. ö. i dessa fall anses rimligt att rätten till
ledighet begagnas redan under den normala semestertiden och inte tas ut hos den
nye arbetsgivaren. Jag anser det inte heller vara befogat att arbetstagaren
skaU kunna under påföljande kalenderår ta ut 25 dagars obetald ledighet
tiUsammans med de 25 semesterdagar som utgår under det då inledda
semesteråret.

De begränsningar som skall gälla bör enhgt min
mening inte i första hand bestämmas utifrån den tidpunkt under semesteråret då
anställningen sker. Vägledande bör i stäUet vara att semesterledighetens värde
är mest framträdande under den normala semesterperioden. Vad jag nu har sagt
motsäger inte att det kan vara värdefullt för den nyanstäUde att ha kvar rätten
till en viss kortare obetald semesterledighet även under återstoden av
semesteråret.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag
att den som anställs senast den 31 juU skaU ha rätt till fuUa 25 dagars
semesterledighet under samma semesterår. Vid anställning senare under
semesteråret reduceras den obetalda semesterledighet som arbetstagaren har
rätt till. Sker anställning under tiden den 1 augusti30 september bör ledigheten
utgöra 10 dagar, dvs. två veckor. Vid anställning den 1 oktober eller senare
bör arbetstagaren under återstående tid av semesteråret ha rätt till 5 dagars
semesterledighet, som han kan utnyttja exempelvis för semester i anslutning
till det skollov som infaller i början av kalenderåret.

Vad jag nu har föreslagit bör emellertid inte gäUa
utan inskränkning. Några remissinstanser har som framgått pekat på de
komplikationer som uppstår, om rätten till obetald semesterledighet skall gäUa
även vid tillfälliga korttidsanstäUningar och vikariat. Jag kan instämma i
detta. Anställs en arbetstagare som vikarie under någon eUer några månader eUer
i övrigt för en på liknande sätt tidsbegränsad arbetsuppgift, framstår det
inte sällan som orimUgt att han samtidigt skall kunna ta ut semesterledighet
under en stor del av denna tid, I praktiken Ugger det i allmänhet inte heller i
arbetstagarens intresse att utnyttja ledighetsrätten i dessa faU, Den senare
synpunkten skulle i och för sig kunna innebära att frågan inte behöver regleras
i lag. Jag anser emellertid att en bestämmelse bör införas i klarhetens intresse.
I lagen bör därför enUgt min mening föreskrivas att den som anställs för viss
tid, viss säsong eller visst arbete har rätt till semesterledighet endast om
avtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre månader. Det torde
inte finnas anledning att räkna med att arbetsgivarna missbmkar bestämmelsen
genom att i ökad utsträckning medge endast tiUfälliga anstäUningar. I detta
hän-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 107

seende
finns f. ö. särskilda skyddsregler i 5 § anstäUningsskyddslagen. Den föreslagna
bestämmelsen begränsar inte rätten tUl semesterersättning.

I några remissyttranden tas upp frågan om
utläggning av obetald semesterledighet. Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet föreslår tiU skillnad från kommittén, att arbetsgivaren skall
vara skyldig att självmant lägga ut endast sådan semesterledighet för vilken
arbetstagaren har tjänat in lön hos samma arbetsgivare, Sveriges kooperativa
och allmännyttiga bostadsföretags förhandlingsorganisation (KAB) föreslår att
arbetstagaren uttryckligen åläggs skyldighet att vid de överläggningar som
föregår eventuell överenskommelse om semesterutiägg-ning slutgUtigt ange, om
han önskar att obetald semestertid skaU läggas ut.

Nära samband med denna fråga har arbetstagarens
rätt att med kort varsel avstå från den uUagda obetalda ledigheten. ÅtskiUiga
remissinstanser menar att en sådan ordning medför betydande
planeringssvärig-heter. SAF pekar på att rätten tUl ledighet för arbetstagaren
motsvaras av en skyldighet för arbetsgivaren som denne i sin planering har att
rätta sig efter och som medför att verksamheten ligger nere och medför
kostnader. I de fall då semesterstängning tUlämpas är det enUgt SAF praktiskt
omöjligt för arbetsgivaren och inte heUer rimligt att denne med kort varsel
skall bereda arbete åt den anställde i den utsträckning denne väljer. Rätten
till ledighet bör enligt föreningen svara mot en skyldighet att ta emot
ledighet i den män inte överenskommelse träffas om annat.

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
understryker att semesterlistan på arbetsplatsen redan är faststäUd vid den
tidpunkt då avstående får ske samt att svårigheter uppkommer inte minst på en
arbetsplats, där semesterlistans innehåU innefattar en redan gjord avvägning av
olika arbetstagares enskilda önskemål. Andra remissinstanser påpekar att
arbetsgivaren som regel har fått vidta omfattande förberedelser med att
anstäUa vikarie m. m, som kanske på grund av bestämmelserna i lagen om
anställningsskydd inte går att ändra. Vidare måste arbetsgivaren vid
praktikarbete i god tid kunna planera praktikantens utbildning utan plötsliga
och omfattande avbrott på grund av semesterledighet. En remissinstans,
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), framhåUer att de anställda
genom sina fackUga representanter snart får förstärkt förhandlingsrätt i dessa
frågor genom lagen om medbestämmande i arbetslivet. Det kan då enUgt
organisationen inte vara rimligt att man i dessa förhandUngar gemensamt skall
besluta något som sedan varje enskild arbetstagare kan riva upp. För att
förhandhngama över huvud skall vara meningsfyUda måste man ha uppgift om de
an-stäUdas semesterönskemål. Det är enligt SHIO rimligt att arbetstagarna
samtidigt får lämna ett slutgiltigt besked om de inte vill utnyttja hela
semestern.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 108

Bland de ytterligare synpunkter som har förts fram
i detta sammanhang viU jag nämna, att några remissinstanser förutsätter att
arbetsgivare och arbetstagare skaU ha rätt att träffa bindande överenskommelse
om utnyttjandet av rätten tiU obetald semesterledighet samt att kollektivavtalsreglering
skaU vara möjUg i nu berörda frågor.

De förslag som semesterkommittén har fört fram i
fråga om utläggningen av den obetalda semesterledigheten och arbetstagares
rätt att avstå från ledighet har delvis sin gmnd i det föreslagna
fondsystemet. Med hänsyn tiU att uppgifter om semestergmndande frånvaro enligt
förslaget skulle komma arbetsgivaren tUlhanda först i juni månad och med tanke
på att omfattningen av den betalda semesterledigheten först då kunde
konstateras, återstod inte någon annan möjUghet än att låta arbetsgivaren
lägga ut hela femveckorsledigheten och ge arbetstagaren rätt att se nare avstå
från obetald ledighet. Nödvändigheten härav förstärktes genom att
arbetsgivaren föreslogs ålagd en underrättelsetid om tre månader. Samtidigt
framstår det emellertid som odiskutabelt, att den föreslagna ordningen i hög
grad försvårar semesterplaneringen, till nackdel inte bara för arbetsgivarna
utan även för arbetstagarna. Om i stäUet, som jag har föreslagit, arbetsgivarna
även i fortsättningen svarar för den semesterlön som intjänas under
semesterlönegrundande frånvarotid och dessutom intjänandeåret utgår den 31
mars, blir situationen en annan.

Jag har redan tidigare framhållit att
arbetstagarens rätt tUl betald semesterledighet och rätten tiU obetald
semesterledighet inte i alla hänseenden kan eller bör regleras på samma sätt,
med hänsyn främst till rättigheternas olika vikt för arbetstagaren. Rätten till
betald semesterledighet, dvs, vad som motsvarar semester enligt gäUande lag,
bör arbetstagaren inte heller i framtiden kunna genom avtal efterge. Däremot
är det enligt min mening rimligt att betrakta rätten till obetald semesterledighet
som en förmån vUken arbetstagaren i betydande utsträckning får disponera över.
Arbetstagaren kan ofta ha ett direkt intresse av att inte utnyttja
ledighetsrätten med hänsyn till att han är i behov av inkomster. Av särskild
betydelse är i detta sammanhang, att arbetstagare som är permitterade enligt 21
§ anställningsskyddslagen har tillförsäkrats rätt till pérmitteringslön efter
viss tids permittéring. I det faUet är det av vikt för arbetstagaren att kuima
underlåta att ta ut obetald semesterledighet, I annat fall skulle han kunna gå
miste om rätten till pérmitteringslön.

Vad jag nu har sagt innebär, att det fiims en
grundläggande skillnad i kvalitet mellan de båda slagen av semesterledighet. En
rimlig konsekvens av detta är enligt min mening, att arbetstagare bör kunna
fritt avstå från sådan obetald ledighet som ännu inte har lagts ut. Även om
risk finns för att arbetstagaren i vissa fall kan komma att utsättas för
påtryckningar i sådant syfte, menar jag, i likhet med flera remissinstanser,
att bindande överenskommelser mellan arbetsgivaren och arbets-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 109

tagaren
rimligen måste kunna träffas i fråga om den obetalda ledigheten. En sådan
möjUghet kan f, ö. ibland vara avgörande för arbetstagarens möjlighet att få
viss anställning.

Jag föreslår mot bakgrunden av vad jag nu har
anfört att i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om att arbetstagare skall
kunna träffa överenskommelse med arbetsgivaren om avstående från rätten tiU obetald
semesterledighet. En uttrycklig regel nödvändiggörs av det förhållandet, att
den föreslagna lagen i likhet med SemL i princip är tvingande till
arbetstagarnas förmån.

Vad jag nu har föreslagit bildar utgångspunkt för
den ordning som enligt min mening bör gälla i fråga om utläggning av obetald
semesterledighet. I princip bör sådan ledighet läggas ut endast i de faU då
arbetstagaren önskar det. Jag har emeUertid inte kuimat stanna vid en ordning
som skulle innebära, att ledigheten läggs ut endast på arbetstagarens begäran.
Denna skuUe nämligen fä tUl följd att arbetstagaren skulle kunna gå miste om
obetald semesterledighet till följd av bristande kunskap om sin rätt tiU sådan
semesterledighet. Det bör i princip åligga arbetsgivaren att se tUl att
semesterledighet läggs ut, om annat inte har avtalats. Genom att arbetstagaren
får rätt att med bindande verkan disponera över rätten tiU obetald
semesterledighet blir det emeUertid möjligt för arbetsgivaren och arbetstagaren
att vid varje tidpunkt träffa avtal beträffande ledigheten. Arbetstagaren kan
avstå frän denna vid anställningstUlfället eUer senare. I syfte att åstadkomma
klarhet mellan parterna beträffande utnyttjandet av ledigheten bör enligt min
mening arbetstagaren vara skyldig att på arbetsgivarens begäran lämna besked,
huruvida han under semesteråret vill få ut ledigheten eller avstår från denna.
I den män arbetstagaren vid sådan förfrågan förklarar sig inte avstå från
rätten tiU ledighet, bör denna läggas ut enligt de bestämmelser som annars
gäller för semesterförläggning. I sådant fall skall arbetstagaren i princip
inte kunna senare ensidigt avstå från ledigheten. Undantag bör gälla när
arbetsgivaren beslutar om permittéring, som arbetstagaren inte hade någon anledmng
att räkna med när han lämnade beskedet. Undantaget hänger samman med att
arbetstagaren atmars skulle Icunna gå miste om sin rätt tUl pérmitteringslön
enligt 21 § anställningsskyddslagen. Till denna fråga återkommer jag. Har
däremot arbetsgivaren lagt ut obetald semesterledighet utan att göra sig
underrättad om arbetstagarens önskemål, bör denne även i övrigt ha rätt att
avstå från ledigheten.

Genom den ordning som jag nu har föreslagit blir
det alltid möjUgt att senast i samband med semesterplaneringen klarlägga i vad
mån obetald semesterledighet skaU läggas ut för en arbetstagare. Vid detta
tillfälle skall ju, som jag tidigare har nämnt, arbetsgivaren efterhöra
arbetstagarens semesterönskemål.

Som
jag nyss har nämnt är utläggning av obetald semesterledighet för

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 110

arbetstagare
som önskar utfå ledigheten bindande för denne på samma sätt som gäller vid
utiäggning av annan semester. Som också nämnts måste emellertid i en viss
situation undantag göras från arbetstagarens bundenhet av överenskommelse om
uttag av obetald ledighet. Enligt 21 § anställningsskyddslagen har
arbetstagare, som under anställningstiden har varit permitterad mer än två
veckor i följd eUer under sanunanlagt mer än 30 dagar imder samma kalenderår,
rätt tUl lön och andra an-stäUningsförmäner för överskjutande tid. Undantag
görs för det fall permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat
eller annars till följd av sin natur inte sammanhängande. Sådan tid för vilken
pérmitteringslön utgår jämställs med arbetad tid vid tUlämpning av annan lag
som ger rätt tUl anställningsförmån för arbetad tid.

Permittéring kan tUlgripas av flera skäl. Orsaken
kan vara bristande avsättningsmöjligheter för företagets produkter eUer
bristande lönsamhet över huvud. Uteblivna leveranser kan föranleda
permittéring. Vid sidan av permittéring av nu nämnt slag, som hänger samman med
ekonomiska svårigheter för företaget, förekommer ett annat slag av
permittéring. En arbetstagare med ännu inte intjänad semesterrätt, som i
samband med semesterstängning inte erbjuds arbete, torde sålunda få betraktas
som permitterad i lagens mening och kan alltså efter 14 dagars
semester-stängning komma i åtnjutande av pérmitteringslön enligt 21 §, Med stöd
av trettiodagarsregeln i samma lagmm kan detta inträffa tidigare. Däremot utgår
inte någon pérmitteringslön enUgt gällande permitterings-löneavtal i detta faU,
Om den anställde inte kan sysselsättas under se-mesterstängningsperioden, kan
avtal träffas om att i stället för 21 § till-lämpa semesterlagens eller
kollektivavtalens regler om s, k, förskottssemester eller att arbetstagaren
skall få tjänstledighet för att på det sättet ta ut en semester som han har
tjänat in genom semesterersättning från en tidigare anställning.

Om en arbetstagare vid inträffad permittéring
skulle utan undantag vara bunden av beslut om utläggning av sådan obetald
semesterledighet som han har önskat att få ut, skuUe han kunna gå miste om de
förmåner som han för närvarande enligt anställningsskyddslagen erhåller vid permittéring.
En sådan ordning bör inte få gälla genereUt, I detta hänseende bör enligt min
mening särskild betydelse tillmätas frågan huruvida arbetstagaren hade
möjlighet att förutse permitteringssituationen när han begärde att få ut
ledigheten. Var så inte fallet, har en så viktig förutsättning för
arbetstagarens stäUningstagande brustit att starka skäl talar för att låta
honom rygga sin tidigare ståndpunkt, Humvida detta faktiskt sker eller inte
hänger givetvis samman med bl, a,, att arbetstagaren under permitteringstiden
står tUl arbetsgivarens förfogande, medan han genom utnyttjande av rätten tiU
obetald semesterledighet är fri att disponera sin tid efter gottfinnande för
exempelvis vistelse tiUsammans med familjen pä annan ort. Har arbetstagaren
däremot av arbets-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 Hl

givaren
eller på annat sätt upplysts om att företaget tillämpar semesterstängning men
har han ändå önskat få ut den obetalda ledigheten, bör beslutet inte senare få
ryggas.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag
att i lagen tas in en bestämmelse enligt vUken arbetstagare vid inträffad
permittéring får avstå frän utlagd, obetald semesterledighet, om arbetstagaren
inte hade anledning räkna med permitteringen när han gav beskedet att han avsåg
att utnyttja semesterdagarna. Med en sådan utformning medför bestämmelsen att
arbetsgivare som tillämpar semesterstängning kan förebygga att arbetstagare vid
semesteruppehället avstår från ledighet som han tidigare har begärt att få ut.
Det sker enklast genom att arbetstagaren i samband med att besked begärs
upplyses om att semesterstängning kommer att äga rum. Underlåter arbetsgivaren
att lämna sådan information, blir han nödsakad att visa att arbetstagaren ändå
hade anledning att räkna med semesterstängningen.

Vid permittéring i andra faU torde bestämmelsen
normalt få till följd att rätt föreUgger för arbetstagaren att avstå från
ledigheten. Arbetstagaren bör emellertid i allmänhet vara skyldig att iaktta
viss kortare underrättelsefrist där detta är möjligt. Jag återkommer i
specialmotiveringen tUl frågan om reglernas närmare utformning.

12.3.5
Underrättelse om semesterledighet

Enligt 11 § 1963 års SemL skaU arbetsgivaren i god
tid före semesterns början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden
för semestern. Underrättelse bör lämnas såvitt möjligt en månad före semesterns
början och får inte i något fall ges senare än 14 dagar dessförinnan.

Semesterkommittén understryker att båda parterna i
allmänhet har ett gemensamt intresse av att tiden för semesterledigheten
faststäUs i god tid. Detta sker också i stor utsträckning inom t. ex,
industrin, där semesterledigheten brukar bestämmas halvårsvis i förväg. I
betänkandet framhålls att arbetstagarna behöver få reda på ledigheten
förhållandevis tidigt för att kunna planera semestern sä att den ger bästa
utbyte i form av vUa och avkoppling. Från den synpunkten anges den nuvarande
minsta tiden på fjorton dagar vara alltför kort. Kommittén anser att det finns
ett klart behov av en förlängning av denna. Frågan om underrättelsetidens
längd sägs i betänkandet vara en fråga om avvägning mellan arbetstagarens
önskemål om att få reda pä semesterledigheten i god tid och arbetsgivarens
intresse av att planera verksamheten. Eftersom semester i regel är en intjänad
anställningsförmån, bör enligt konunittén stor vikt fästas vid arbetstagarnas
önskemål. Enligt förslaget skaU arbetsgivaren underrätta om semestertiden
senast tre månader i förväg i de fall han ensam bestämmer tiden för
semesterledigheten, om inte särskUda skäl hindrar det,

I
betänkandet ges exempel på vad som skall anses utgöra särskilda

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 112

skäl.
Det kan sålunda vara omöjligt för arbetsgivaren att iaktta tremånadersfristen,
exempelvis om arbetstagaren anställs inom tre månader före en semesterstängning
av företaget. Omständigheter som hör samman med produktionen sägs endast
undantagsvis vara särskilda skäl för arbetsgivaren att vänta med att bestämma
semestertiden. Detta är emellertid fallet då fara föreligger för betydande
produktionsstörningar. Rena säkerhetsintressen kan också utgöra särskilda skäl
för arbetsgivaren att underrätta om ledigheten med kortare frist än tre
månader. Viktiga samhällsintressen, t. ex. att sjukvårdens behov kan
upprätthåUas, kan också motivera den kortare underrättelsetiden. Underrättelse
om tid för semesterledighet skall enligt betänkandet alltid lämnas minst en
månad före semesterledighetens början, om inte arbetstagaren medger att ta ut
semester med kortare varsel.

Den föreslagna underrättelsetiden för arbetsgivaren
om tre månader tillstyrks av bl. a. arbetstagarorganisationerna. LO anför
att den av organisationen föreslagna ordningen att semesterförläggningen
bestäms av den lokala fackliga organisationen minskar behovet av en särskild
regel i förevarande hänseende men organisationen anser ändå att bestämmelsen
om en minsta underrättelsetid om tre månader bör stå kvar. Några
remissinstanser, främst arbetsgivarorganisationer, menar å andra sidan att
tremånadersfristen är för lång. Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet anser sålunda att de föreslagna reglerna inte har på ett
rimligt sätt anpassats tUl vad det praktiska Uvet kräver. Man anför därvid bl.
a. att arbetsgivare först skall iaktta att en minsta tid om fyra veckor
förläggs till tiden juniaugusti. Arbetsgivaren har med den utgångspunkten
att samråda med arbetstagarna för att nå överenskommelse om tidpunkten, vUket
skall ske i så god tid att arbetsgivaren, om överenskommelse inte hinner uppnås
med arbetstagarna innan tremånadersfristen börjar, kan meddela sitt beslut om
tidpunkten för semestern. Det innebär bl. a. att hela förfarandet måste
påbörjas så långt före semestertiden att flertalet arbetstagare
erfarenhetsmässigt ännu inte kan bestämma sina egna önskemål i fråga om
tidpunkten. Enligt SAF:s mening framstår tremånadersregeln av nu nämnda skäl
som ogynnsam från såväl arbetsgivar- som arbetstagarsynpunkt. Sannolikheten
talar enligt SAF för att bestämmelse om en underrättelseskyldighet om en månad
är den för båda parter riktigaste regeln, allt under fömtsättning att det
primära önskemålet om en överenskommelse undantagsvis inte har kunnat
realiseras, FFO föreslår som huvudregel en underrättelsetid på två månader.

Beträffande frågan vad som skall anses utgöra
särsldlda skäl anför såväl LO som TCO kritiska synpunkter mot förslaget. Man
önskar en ytterligare begränsning av undantagsregeln. TCO understryker att
arbetsgivaren måste planera verksamheten så, att tiden tre månader kan upprätthållas
och den kortare tiden endast komma till användning när synnerliga skäl
föreligger.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 113

Den nuvarande underrättelsetiden tillkom i samband
med SemL och har varit föremål för diskussion vid skilda tillfäUen. Förlängning
har krävts av flera fackliga organisationer. Riksdagen har med anledning av en
motion år 1971 i skrivelse till regeringen hemställt om en förlängning av
tiden. I motionen 1971: 755 föreslogs att underrättelse om semester såvitt
möjligt borde lämnas tre månader före semesterns början och inte i något fall
senare än en månad dessförinnan. Socialutskottet uttalade bl. a. följande vid
behandlingen av motionen (SoU 1971:26 s. 18).

Som riksdagen uttalade vid den nuvarande
semesterlagens tillkomst är det ett berättigat önskemål, att besked om när
semestern skall utgå erhålles så långt i förväg, att det blir möjligt för
arbetstagarna att planera för och på bästa sätt utnyttja semestern. Under
tiden efter semesterlagens tillkomst år 1963 har behovet av relativt lång
varseltid accentuerats inte minst genom att arbetstagarna i starkt ökad
utsträckning tillbringar semestern på annan ort än hemorten. Även om
arbetsgivarna i stor utsträckning lämnar besked om semestertiden i god tid kan
man inte bortse från att som motionärerna påpekar, i synnerhet i branscher där
semesterstängning av företagen inte förekommer, lagens minimi-varsel, fjorton
dagar, ofta utnyttjas. Med hänsyn härtill är det enUgt utskottets mening
motiverat med förlängning av denna tid. Utskottet tillstyrker därför
motionsyrkandet om en förlängning av varseltiden:

De skäl som har anförts av kommittén och i andra
sammanhang för en förlängning av underrättelsetiden väger enligt min mening
tungt. I de fall då lagens minimitid om 14 dagar utnyttjas av arbetsgivaren,
saknar arbetstagaren möjligheter att planera för semestern på ett meningsfullt
sätt. En förlängning av den i lag föreskrivna fristen bör därför ske.

Kommittén har föreslagit en underrättelsetid om tre
månader. Utgångspunkten var därvid att såväl betald som obetald ledighet
skulle läggas ut och att arbetstagarna senare kunde avstå från utlagd obetald
ledighet. Den ordning som jag har föreslagit i det föregående får tUl följd,
att underrättelsen om semesterledigheten skall avse i princip, förutom betald
ledighet, endast sådan obetald ledighet som arbetstagaren önskar få ut. Detta i
förening med förskjutningen av intjänandeåret skapar begränsningar för den
underrättelsetid som det är möjligt att föreskriva i lag.

En underrättelsetid om tre månader låter sig enligt
min mening inte inordnas i det förslag jag har lagt fram. I stället bör tiden
enligt huvudregeln bestämmas tUltvå månader. Denna frist har bestämts utifrån
förutsättningarna att intjänandeåret löper ut den 31 mars och att huvudsemestern
i allmänhet förläggs till juli månad. I lildiet med kommittén anser jag att
undantag bör finnas för det fall särskilda skäl kräver det samt att
arbetsgivaren under alla förhållanden skall vara skyldig att iaktta en minsta
underrättelsetid om en månad, om inte överenskom-

8 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 114

melse
i det enskUda faUet träffas om semestertiden. Vad som skall anses utgöra
särsldlda skäl för tillämpnmg av den kortare varseltiden torde få överlåtas åt
rättstillämpningen att närmare ange. Frågan berörs i specialmotiveringen. Jag
viU tUlägga att den omständigheten att semesterledigheten förläggs i nära
anslutning tUl intjänandeårets slut i många fall måste anses som ett sådant
skäl.

De frister som jag nu har berört avser det slutiiga
meddelandet tiU den enskilde arbetstagaren om dennes semesterledighet.
Självfallet är det av stor vikt att uppgifter om de generellt planerade
semesterperioderna inom företaget lämnas långt tidigare än vad som har nämnts
i det föregående.

12.4
Semesterlön

Som jag redan flera gånger har erinrat om är
semester enligt gällande semesterlag ledighet från arbetet med bibehållen lön.
Lagen anger två olika sätt att beräkna lönen under ledigheten (semesterlönen).
Den ena metoden tiUämpas pä arbetstagare som har tidlön som beräknas för vecka
eller längre period. De arbetstagarna har enligt lagen rätt att uppbära den pä
semestertiden belöpande lönen, dvs. de skall i princip ha samma lön som om de
hade fortsatt att arbeta i stället för att ha semester (sammalönsregeln). Den
andra metoden för beräkning av semesterlönen tillämpas på övriga arbetstagare
eUer med andra ord på arbetstagare som har tidlön beräknad för kortare period
än en vecka, främst arbetstagare med timlön, och pä arbetstagare med ackord
eUer andra former av rörlig lön. Semesterlönen för hela semestertiden utgör för
de arbetstagarna nio procent av den sammanlagda arbetsinkomsten i anställningen
under året före semesteråret, det s. k. kvalifikationsåret (procentregeln).
Procenttalet har begränsats i syfte att även för dessa arbetstagare säkerställa
bibehållen lön under ledigheten.

Av min tidigare redogörelse har framgått att en
väsentlig del av kritiken mot 1963 års SemL har riktat in sig pä att denna ger
sämre semesterförmåner, eUer inga sådana förmåner alls, ät vissa grupper av arbetstagare
som borde få semester likaväl som andra grupper. Hit hör korttids- och
deltidsanstäUda som på grund av arbetstidens förläggning eller av andra skäl
inte når upp till de gränser för intjänande av semesterrätt som anges i 7 § i
lagen. En annan viktig grupp av arbetstagare som behandlas oförmånligt av den
gällande lagen är de nyanställda, vare sig det rör sig om arbetstagare som
byter anställning eller det är fråga om nytUlträdande på arbetsmarknaden.

Semesterkommitténs förslag i syfte att förbättra
dessa arbetstagar-gruppers förhåUanden omfattar avskaffande av den gällande
lagens krav för rätt tUl full semester på arbete viss minsta tid under varje

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 115

kalendermånad
av kvalifikationsåret, förskjutning av kvalifikationsåret eller intjänandeåret
närmare sommaren och införande av rätt till obetald ledighet för sådana
arbetstagare som ännu inte har hunnit tjäna in rätt till betald
semesterledighet eller som tjänat in sådan rätt bara för en viss kortare
ledighetstid. Som har framgått har förslagen pä dessa grundläggande punkter i
huvudsak fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Jag har i det
föregående också ansett mig böra ansluta mig till dem, låt vara med vissa
jämkningar. De regler som jag föreslår innebär bl. a. att rätten till betald
ledighet görs direkt beroende av hur lång tid av intjänandeåret som
arbetstagaren har varit anställd hos vederbörande arbetsgivare. En arbetstagare
som har varit anställd under hela intjä nandeåret har därmed tjänat in rätt
till fulla fem veckors betald se mesterledighet. Den som har kortare
anställningstid, eUer som ha: varit ledig från arbetet utan lön, får avstå en
motsvarande andel av den betalda femveckorsledigheten. Enligt förslaget skall i
detta sammanhang s. k. privUegierad eller semestergmndande frånvarotid inte
avräknas från anstäUningstiden.

Inom ramen för principen om rätt till betald
ledighet i direkt proportion till andelen avlönad anställningstid under
intjänandeåret har semesterkommittén i sitt förslag behållit gällande lags två
metoder för beräkning av semesterlönen. Enligt dess förslag skall
sammalönsregeln fortfarande tillämpas på arbetstagare med veckolön eller tidlön
för längre period och procentregeln, med ett för femveckorssemestern avpassat
procenttal, gälla för övriga arbetstagare. Att kommittén här har byggt vidare
på den gällande lagens två gmndregler om semesterlönsberäkningen torde bl. a.
hänga samman med att den har funnit nödvändigt att skjuta frågan om en mera
djupgående reformering av semesterlagstiftningen på framtiden. Ä andra sidan
synes sammalöns-och procentreglerna som sådana inte ha föranlett någon
allvarlig kritik i diskussionen om den nu gällande semesterlagstiftningen.

Vid sin närmare utformning av förslaget har
kommittén tiUagt ytterligare regler jämfört med bestämmelserna i 1963 års lag,
bl. a. i syfte att modifiera tillämpningen av sammalönsregeln i fall där
tillämpning fullt ut av den regeln skulle kunna leda till ett för arbetstagaren
sämre resultat än om procentregeln i stället hade gäUt (12 § i kommitténs
förslag). Ett tillägg i lagtexten består också i att kommittén har föreslagit
lagfästande av en i praxis utbildad regel om tillämpning av sammalöns-och
procentreglerna tillsammans (kombinationsmetoden) när arbetstagaren har en
rörlig lönedel vid sidan av sin fasta vecko- eller månadslön (13 §). De av
kommittén åsyftade faUen i vilka tiUämpning av sammalönsregeln skulle vara
oförmånlig för arbetstagaren är när denne har sänkt sin sysselsättningsgrad, t.
ex. gått över från heltid tUl deltid, med resultatet att den fasta lönen vid
semesterns början är lägre än genomsnittet under intjänandeåret och när
arbetstagaren av annat skäl

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 116

har
vidkänts en motsvarande inkomstminskning. Ett ytterligare fall som har
föranlett specialreglering i kommitténs förslag är när arbetstagaren under
intjänandeåret eller del av detta haft enbart annan lön än tidlön för vecka
eller längre period men gått över tiU att ha sådan tidlön. I alla de här nämnda
faUen skall enligt kommitténs förslag i princip göras en jämförelse mellan
resultaten av tillämpning av sammalönsregeln resp. procentregeln och den senare
regeln anses tillämplig om det är förmånligare för arbetstagaren.
Särregleringen av dessa fall synes bygga på den s. k. intjänandeprincipen, dvs.
att arbetstagaren inte skall förlora en intjänad förmån med motsvarande vinst
för arbetsgivaren.

Som jag redan har nämnt hat kommittén föreslagit
procenttalet tolv som det nya talet vid tillämpning av procentregeln för
beräkning av semesterlönen. Detta hänger främst samman med att full semestertid
utgör fem veckor i stället för fyra.

Under remissbehandlingen har bestämmandet av det
nya procenttalet tilldragit sig stort intresse bland remissinstanserna. Vid
sidan därav har den oftast återkommande synpunkten när det gäller beräkningen
av semesterlönen varit att kommitténs förslag har blivit alltför komplicerat
och svårtillämpat. Åtskilliga remissinstanser har begärt förenkUngar. Ett
särskilt ofta framfört önskemål är också att reglerna om semesterlöneberäkningen
skall göras dispositiva i syfte att göra det möjligt för arbetsmarknadsparterna
att vid behov själva finna de lösningar som bäst passar deras förhållanden.

Jag delar uppfattningen att de av kommittén
föreslagna reglerna på detta område har blivit svåra att överblicka och
sannolikt också svåra att tillämpa i praktiken. En i viss män bidragande orsak
härtill är otvivelaktigt den lagtekniska lösningen som har valts i förslaget,
kanske inte minst de ganska svärtiUgängliga reglerna i 11 § i förslaget om hur
andelen betald semesterledighet skall beräknas. Denna sistnämnda problematik
har jag dock redan behandlat i avsnitt 12.3.1 och dä kommit fram tiU att
kommitténs principiella synsätt bör godtas men att lagens regler i ämnet bör
kunna utformas på ett mer konsekvent och tydligt sätt än det föreslagna.

En betydelsefull orsak till att de föreslagna
reglerna om semesterlöneberäkningen har blivit komplicerade är även de nyss
nämnda förslagen till nya regler i syfte att i vissa fall förekomma att
sammalönsregeln blir tillämplig när procentregeln skulle ge ett från
arbetstagarens synpunkt mer förmånligt resultat (12 §). Dessa nya regler
tvingar till dubbla beräkningar och ganska komplicerade jämförelser i ett inte
ringa antal fall. En kanske än mer kompUcerande faktor ligger i de delar av
förslaget som rör särskild semesterlön vid s. k. semestergmndande frånvaro.
Här möter både svårigheter på det lagtekniska planet och praktiska
komplikationer vid tillämpningen av de föreslagna reg-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 117

lerna.
Slutligen bör även reglerna om semesterlön för sparad semesterledighet och om
beräkning av semesterersättning in i bilden.

Avsevärda förenklingar uppnås emellertid redan med
de jämkningar av kommitténs förslag på vissa närliggande punkter som jag redan
har redovisat. Nöjer man sig med att förskjuta intjänandeåret ett kvartal,
varigenom det alltså kommer att omfatta tiden den 1 april31 mars, vinner
arbetsgivare och arbetstagare tid för faststäUande av vad som skall vara betald
resp. obetald semesterledighet och för beräkning av den semesterlön som skaU
utgå. Bättre praktiska förutsättningar att uppnå en fungerande
semesterpianering skapas också med de jämkningar som jag föreslår i fråga om
arbetstagarnas rätt att disponera över och lämna besked om sitt anspråk på
obetald semesterledighet och beträffande underrättelsefristerna.

Som jag angav inledningsvis är det också min mening
att man bör avstå från att genomföra kommitténs förslag om imättande av en begränsad
riskfond för finansiering av semesterlön vid semestergmndande frånvaro. Det Ur
visserUgen säkert riktigt att det behövs riskspridning genom något slags
försäkringssystem vid en mer omfattande utvidgning av rätten till semester när
arbetstagaren av skilda skäl inte har kunnat tjäna in semesterlön genom att
uppbära lön i sm anstäUning. Av skäl som jag redan har redovisat (12.1) har jag
dock funnit att nackdelarna med kommitténs förslag på denna punkt överväger
fördelarna. Hela den vidsträckta frågan om inrättande av ett fondsystem bör som
jag förut har nämnt utredas ytterligare innan förändringar av den innebörden
genomförs. Detta innebär att arbetsgivaren t. v. bör fortfara att svara för
semesterlönen till arbetstagare som är frånvarande från arbetet av s. k.
privUegierade skäl. Härigenom vinnes också en inte obetydlig förenkling i
jämförelse med kommitténs förslag av reglerna om semesterlönens beräkning.

Med dessa ställningstaganden är som jag ser det den
väsentliga återstående frågan på detta område, vid sidan av procenttalets
bestämmande, om man bör behålla gällande lags båda beräkningsmetoder i
huvudsak oförändrade såsom metoder för beräkning av semesterlön eller om det
kan vara motiverat att i lagen bygga enbart pä den ena, nämligen på
procentregeln. Vid valet mellan dessa alternativ bör man enligt min mening utgå
från att det inte bör komma i fråga att vid ett bibehållande av båda metoderna
införa motsvarigheter till de av kommittén föreslagna garantireglerna i 12 §.
Remisskritiken har tUlräckligt tydligt visat att sådana regler leder till
såpass omfattande komplikationer, att de åberopade rättvisesynpunkterna knappast
kan få bli avgörande. Härtill kommer för övrigt som någon remissinstans har
påpekat, att ett fullständigt tillgodoseende av rättvisesynpunkterna skuUe
kräva en ytterligare, svårbemästrad utbyggnad av garantLreglerna tiU att täcka
flera fall än 12 § i kommittéförslaget. De av kommittén föreslagna

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 118

garantireglerna
avser nämligen endast arbetstagare med vecko- eller månadslön.

Flera remissinstanser har uttalat sig tiU förmån
för en övergång i semesterlagstiftningen tUl att bygga enbart på procentregeln
som metod för beräkning av semesterlönen. Som främsta skäl har åberopats den
förenkling av regelsystemet som skulle uppnås. Ett ytterligare skäl skulle vara
att man inte längre skulle behöva lägga ned möda pä att i lagen säkerställa,
att tillämpningen av två skUda beräkningsmetoder inte medför orättvisa för
någon kategori. Om beräkningsreglerna gjordes dispositiva skulle det vara
möjligt att behåUa sammalönsregeln på avtalsområden där berörda parter finner
detta vara önskvärt.

En remissinstans, Stockholms universitets juridiska
fakultet, har närmare utvecklat sina skäl för en övergång till procentregeln
som der enda av lagen anvisade beräkningsmetoden. Det har därvid särskilt
pekats på att utvecklingen även på tjänstemannaområdet har gått i riktning mot
mer sammansatta lönesystem med inslag av rörliga lönedelar. Med sådana
lönesystem blir det i ett växande antal fall nödvändigt att åtminstone för en
del av semesterlönen göra beräkningar med anlitande av procentregeln.

Vid mitt övervägande av denna fråga har jag stannat
för att föreslå att det i lagen skall föreskrivas enbart en metod för
semesterlöneberäkningen, nämligen procentregeln. Härigenom kan man enligt min
mening uppnå en inte obetydUg förenkling av regelsystemet och dettas praktiska
tillämpning. Man kan för övrigt också med goda skäl hävda att lagens uppgift på
denna punkt bara bör vara att på ett enkelt och tydligt sätt ange vad som bör
vara gmndprincipen eUer med andra ord att arbetstagaren bör ha åtminstone samma
lönestandard under sin betalda semesterledighet som när han är verksam i arbete
hos arbetsgivaren. Detta kan uttryckas genom att lagen genomgående får bygga
på procentregeln och genom att procenttalet avpassas så att arbetstagarna i
gemen garanteras bibehållen lön under denna sin ledighet. Det bör sedan utan
olägenhet kunna överlåtas åt arbetsmarknadens parter att med utgångspunkt i
lagens princip om bibehållen lön hitta de lösningar som bäst passar skUda
avtalsområden. En sådan lösning för områden med i huvudsak månadslöneberäkning
som fallet är på de statliga och kommunala områdena kan vara att den under
semesteråret utgående semesterlönen beräknas efter sammalöneprincipen, medan
de korrigeringar som kan bU följden av att procentregeln leder till högre
semesterlön sker vid ett senare tillfälle. Lagens löneberäkningsregel bör
enligt min mening göras dispositiv på det sättet att avtal som medför
likvärdiga förmåner alltid kan träffas och att kollektivavtal på förbundsnivå
utan någon sådan begränsning träder i stället för lagen.

Med den utveckling som vi har uppnått i
avtalsväsendet på arbetsmarknaden och med den fasta förankring som nu
tillkommer principen

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 119

om
arbetstagarens rätt till ledighet med bibehållen lönestandard bör
semesterlöneberäkningsnietoden kunna betraktas och behandlas i princip på samma
sätt som varje annan lönefråga.

När jag för fram detta förslag är jag dock medveten
om att det självfallet finns fall i vUka en strikt tiUämpning av procentregeln
skulle te sig orättvis för den berörde arbetstagaren. Görs en jämförelse med
den gällande lagen tänker man kanske främst på sådana fall där den vecko-eller
månadsavlönade arbetstagaren har genom befordran eller av andra skäl betydligt
förbättrat sina inkomster under semesteråret i jämförelse med intjänandeåret.
Det är emellertid som framgår inte minst av remissinstansernas påpekanden i
praktiken ogörligt att konstruera ett regelsystem på detta område som är både
i rimlig grad enkelt och lättiU-lämpat och helt rättvist i alla tänkbara fall.
Man måste i själva verket röra sig med schabloner. Jag ser därför inte något
hinder i de nu antydda rättvisesynpunkterna mot den lösning som jag förordar. I
det helt övervägande antalet enskilda fall kan man säkert räkna med
tillfredsställande avtalslösningar för den händelse en strikt tillämpning av
procentregeln inte skulle leda till vad som bör vara lagens gmndprincip, nämligen
att arbetstagaren skall åtminstone vara bibehåUen vid sin lönestandard före
ledigheten när han fått ut sin semester. Jag har i det föregående gett exempel
på en framkomstväg.

Med den av mig förordade lösningen bör frågan om
semesterlönen vid frånvaro som är semesterlönegrundande lösas pä i princip
samma sätt som vid tillämpning av procentregeln enligt nu gällande lag. Vissa
ändringar av i huvudsak teknisk natur föreslås dock. Jag har då fömtsatt att
vederbörande arbetsgivare liksom hittills bör bära ansvaret för semesterlön i
hithörande fall (12.1). Detta innebär att man vid fastställandet av lönesumman
under intjänandeåret inte räknar med semesterlön, sjuklön eller annan
ersättning som har utgått vid privilegierad ledighet. Semesterlönen under
intjänandeåret tillgodoräknas nämligen genom en motsvarande justering av det
tillämpade procenttalet. När det gäller övrig hithörande ledighet skall för
varje dag då arbetstagaren helt eller delvis har varit ledig i stäUet göras
tillägg till lönesumman med ett belopp motsvarande arbetstagarens
genomsnittliga dagsinkomst i anställningen under övrig tid av intjänandeåret.
Till skillnad från nu bör, för det fall då arbetstagaren inte under det närmast
föregående intjänandeåret hade någon lön i anställningen, underlaget utgöras
av den lön som det kan antagas att han skulle ha haft om han då hade arbetat
för arbetsgivarens räkning. I denna del får jag i övrigt hänvisa till specialmotiveringen.

Lönen vid uttag av sparad semesterledighet bör
kunna beräknas på i princip samma sätt, med det förbehållet att underlaget bör
vara inkomsten under intjänandeåret närmast före det semesterår under vilket
den sparade ledigheten tas ut och med tillämpning av ett i lagen

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 120

angivet
procenttal för varje sparad semesterdag. Semesterersättning slutligen, kan
beräknas på samma sätt som semesterlön. Till vissa enskildheter när det gäller
semesterersättning och semesterlönen vid uttag av.sparad ledighet återkommer
jag i avsnitt 12.6 och i specialmotiveringen.

Lika med semesterkommittén anser jag att det bör
göras en utvidgning av underlaget för semesterlöneberäkningen i jämförelse med
gällande rätt på så sätt att alla lönebelopp som har erhåUits inräknas. Det
innebär att även lönetiUägg för arbete utöver den normala arbetstiden
(övertidstillägg) skall beaktas. Gällande lags begränsning på den punkten är
inte grundad på rationella skäl. Jag återkommer tUl de tekniska aspekterna på
denna fråga i specialmotiveringcn.

Det återstår då att i detta avsnitt ta upp frågan
om vilka procenttal som bör ersätta den nu gällande lagens med anledning av att
den lagstadgade arssemestern förlängs med en vecka. Kommittén har föreslagit
att det nu gällande talet 9 procent skall höjas till 12. Detta tal är, som
också har påpekats av åtskilliga remissinstanser, något högre än vad som skulle
föranledas av en ren uppräkning av nioprocenttalet. Kommittén har dock funnit
detta motiverat i syfte bl. a. att komma den aktuella lönen vid
semestertillfället så nära som möjligt och att genom avrundning komma fram tUl
ett lätthanterligt tal. Jag ansluter mig till kommitténs bedömning på denna
punkt. För egen del viU jag tillägga, att jag ser det som en fördel att det
valda procenttalet medför en viss, låt vara begränsad, förstärkning av den lön
som utgår under semesterledigheten.

12.5
Semesterlönegmndande frånvaro

12.5.1
Inledande synpunkter

Semesterrätten är enligt 1963 års SemL en förmån
som successivt tjänas in genom arbete under ett år. Från den principen har
emellertid, som fömt angetts, gjorts undantag i lagen genom att viss tid under
vilken arbete inte utförs jämställs med arbetad tid i fråga om rätt att intjäna
semester (privilegierad frånvaro). Frånvaro gynnas i semesterhänseende om den
beror på fömtom semester sjukdom, havandeskap eller barnsbörd samt viss
mUitärtjänstgöring, vapenfri tjänst och tjänstgöring i civilförsvaret (7 §
andra stycket).

Det krävs vidare för att frånvaron skaU ge rätt
till semester att arbetsgivaren skulle ha kunnat sätta arbetstagaren i arbete under
frånvarotiden. Detta gäller dock inte vid semesterstängning av företaget. Även
andra lagar än 1963 års SemL har bestämmelser som gör att semester kan tjänas
in under viss frånvarotid. Det gäller ledighet för skyddsombud, facklig
förtroendeman samt invandrare som deltar i svenskundervisning. Enligt
anstäUningsskyddslagen skall tid då arbetstagare

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 121

har
rätt till lön vid uppsägnmg och permittéring likställas med arbetad tid i
semesterlagens mening.

Anledningen till att semesterdagar enligt 1963 års
SemL skaU räknas som arbetsdagar när det gäller intjänande av semester för det
kommande året är den att man annars inte skulle kunna nå upp till full
semester påföljande år. En arbetstagare som inte kan arbeta på grund av sjukdom
får enligt lagen räkna frånvarotiden som arbetad tid under sammanlagt högst 90
kalenderdagar. Det är likgiltigt om arbetstagaren har varit sjuk en eller flera
gånger. Avgörande är den sammanlagda sjukdomstiden under kvalifikationsåret.
Det saknar vidare betydelse om frånvaron från arbetet beror på olycksfall i
arbete eller yrkessjukdom eller om frånvaron har orsakats av annan sjukdom
eller skada. Sjukdom under tid som överstiger 90 dagar ger dock rätt till
semester endast om sjukdomen beror på yrkesskada. Arbetstagarens rätt att
tillgodoräkna sig frånvaro på grund av sjukdom som semestergrundande tid upphör
under alla förhållanden när frånvaron har varat oavbrutet under två hela kvalifikationsår
efter insjuknandet. Av reglernas utformning följer att ordningsföljden mellan
vanUg sjukdom och yrkesskada kan vara av betydelse. Det var först genom ändring
i semesterlagstiftningen år 1954 som arbetstagaren fick rätt att räkna även
frånvaro på grund av annan sjukdom än yrkesskada som semestergrundande.
Ändringen hängde samman med samordningen av den allmänna sjukförsäkringen med
yrkesskadeförsäkringen. Samordningen innebär att yrkesskador och vanliga
sjukdomar försäkringsmässigt behandlas huvudsakligen på samma sätt, nämligen
efter sjukförsäkringens bestämmelser, under de första 90 dagarna av varje
sjukdomsperiod.

En kvinna som har varit ledig i samband med
havandeskap eUer barnsbörd får räkna högst 90 dagar av ledigheten som arbetad
tid. Begränsningen hänför sig till själva havandeskapet och inte till kvalifikationsåret.
Liksom vid sjukdom räknas kalenderdagar. Riksdagen har nyligen beslutat att fr.
o. m. år 1977 viss tids ledighet med föräldrapenning i samband med barns
födelse eller adoption skall vara semestergrundande, oavsett om fadern eller
modern stannar hemma. Ändringen hade föreslagits i prop. 1976/77: 38.

Som i semesterhänseende gynnad militärtjänst räknas
främst repetitionsutbildning samt annan tjänstgöring om högst 60 dagar per
kvaUfikationsår, vilken inte ansluter sig till första tjänstgöringen (grundutbildningen).
MUitärtjänst som inte ger rätt till semester är grundutbildningen,
beredskapsövningi-tjänstgöring mer än 60 dagar, varje slag av utbildning som
direkt ansluter sig till grundutbildningen samt tjänstgöring enligt 28 § 1
mom, värnpliktslagen. Med stöd av en lagändring år 1966 kan den som fullgör
vapenfri tjänst tillgodoräkna sig denna i semesterhänseende i samma
utsträckning som värnpliktstjänstgöring. I SemL har såsom kvalificerande
frånvaroanledning vid sidan av mUi-

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 122

tärtjänstgöring
införts även viss tjänstgöring i civilförsvaret, som fuU-görs på annan tid än
då civilförsvarsberedskap råder eller då beredskapsövning får anordnas vid
krigsmakten, fömtsatt att arbetstagaren föregående år har fyllt lägst 22 år.
Privilegieringen avser även här en tid av högst 60 dagar under varje
kvalifikationsår.

Semesterkommittén har föreslagit en betydande
utvidgning av den privilegierade eller, med kommitténs terminologi,
semestergrundande frånvaron. Som redan har framgått får bestämmelserna
betydelse endast för rätten till semesterlön, eftersom varje arbetstagare utan
krav på intjänande ges rätt till semesterledighet. Enligt förslaget skall s. k.
särskild semesterlön tjänas in vid ledighet på grund av sjukdom, yrkesskador
inräknade, ledighet för smittbärare, föräldraledighet, viss utbildning samt
tjänstgöring enligt värnplikts-, vapenfri och civilförsvarslagarna. Genom
förslaget utvidgas rätten att tjäna in semesterlön vid annan sjukdom än
yrkesskada samt vid föräldraledighet och värnpliktstjänst kraftigt. Därtill
kommer som har nämnts viss utbildningstid.

Förslaget innebär bl. a. följande. Vid frånvaro pä
grund av sjukdom knyts rätten till semesterlön samman med rätten till
sjukpenning enligt den allmänna sjukförsäkringen. Enligt föräldraförsäkringen
utgår sjukpenning vidare vid ledighet för vård av sjukt barn. Vid olycksfall i
arbetet m. m. utgår under en samordningstid sjukpenning enligt AFL. Efter
samordningstiden bestäms sjukpenningen enligt lagen om yrkesskadeförsäkring på
grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad efter särskilda
regler. Enligt vissa författningar utgår ersättning enligt i huvudsak samma
grunder som enligt YFL. Även i dessa fall tjänas semester in enligt förslaget i
samma mån som arbetstagaren uppbär skattepliktig sjukpenning. Kommittén
föreslår också att särskUd semesterlön skall kunna tjänas in under den tid en
arbetstagare är ledig frän arbetet på gmnd av risk för överförande av smitta.
Semesterlön skall tjänas in under den tid ersättning utgår enligt lagen om
ersättning åt smittbärare.

Semesterkommitténs förslag innebär vidare att
särskild semesterlön skall utgå för tid då arbetstagare har varit ledig frän
arbetet och samtidigt haft rätt tiU föräldrapenning. All tid då
föräldrapenning utgår föreslås bli semestergrundande, oavsett om fadern eller
modern utnyttjar rätten till föräldraledighet. Kommittén föreslår även att semesterlön
skall tjänas in under den tid arbetstagaren är ledig för utbUdning och
samtidigt erhåUer timstudiestöd, dagstudiestöd i form av inkomstbidrag eller
vuxenstudiebidrag. Dessutom föreslås att särskild semesterlön skall utgå till
arbetstagare som är ledig från arbetet för att genomgå facklig utbildning. En
förutsättning är att utbildningen till väsentlig del avser fackliga eller med
facklig verksamhet sammanhängande frågor. I fråga om värnplikt, vapenfri tjänst
och civUförsvarstjänst föreslås slutligen, att all sådan tjänstgöring skall
grunda rätt till semesterlön. Vid grundutbild-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 123

ning
enligt värnpliktslagen eller motsvarande vapenfri tjänst föreslås dock den
begränsningen att arbetstagaren skall ha haft rätt tUl sjukpenning på gmnd av
anställning under minst fem månader före inryckningsdagen.

Som jag tidigare har redogjort för anser kommittén
att den kraftiga utvidgningen av rätten att tjäna in semesterlön vid frånvaro
förutsätter, att kostnaderna kan fördelas jämnt på alla arbetsgivare. Annars
skulle en enskild arbetsgivare drabbas orimligt hårt om en av hans anställda
råkade ut för t. ex. långvarig sjukdom eUer annan längre frånvaro som grundar
rätt till semesterlön. En utvidgning anges inte heller få försvära ställningen
för vissa grupper på arbetsmarknaden. Det gäller främst småbarnsföräldrar och
värnpliktiga som ännu inte har gjort sin militära grundutbildning. Kommittén
har därför också föreslagit att kostnaderna för den semestergrundande frånvaron
skall jämnas ut genom att en begränsad riskfond inrättas hos RFV,

Vid remissbehandUngen har endast ett fätal
remissinstanser gjort mera allmänna uttalanden angående den föreslagna
utvidgningen av den semesterlönegrundande frånvaron. Detta får förutsättas
hänga samman med att uppfattningen i denna fråga beror på inställningen till
det föreslagna fondsystemet. Jag har i tidigare sammanhang (12,1) behandlat
remissyttrandena i denna senare del, I övrigt berörs förslaget om en utvidgning
av den semestergrundande frånvaron i huvudsak endast såvitt avser den militära
gmndutbildningen och ledighet för studier, Däratöver tas upp bl, a, frågan om
intjänande av semesterlön vid arbetslöshet.

Det övervägande antalet remissinstanser som har
kommenterat privilegieringen av den militära grundutbildningen ställer sig
avvisande till förslaget. Hit hör bl, a. hovrätten för Västra Sverige,
postverket, riksrevisionsverket (RRV), de juridiska fakulteterna vid Uppsala
och Lunds universitet, en länsstyrelse. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
SAF och Kooperationens förhandlingsorganisation (ELFO), I yttrandena framhålls
bl. a., att de som kommer i åtnjutande av den föreslagna rätten skulle komma
att erhålla dubbla förmåner samt att omotiverade skillnader i förmåner skulle
uppkomma mellan dem som har utträtt i förvärvslivet före militärtjänstgöringen
och andra. Man framhåller också att det rör sig om en för medborgarna likartad
skyldighet och att denna skyldighet bör fullgöras på samma sätt och få samma
konsekvenser vare sig vederbörande är arbetstagare eller inte och vare sig han
som arbetstagare har högre eller lägre anställningsinkomst. Flera
remissinstanser menar att frågan måste utredas vidare.

Vissa av de remissinstanser som tar upp förslaget
att viss studieledighet skall vara semesterlönegrundande LO och centrala
studiestödsnämnden (CSN) vill låta privilegieringen omfatta även andra
studier än sådana vid vUka vuxenstudiestöd utgår. LO och arbetsmark-

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 124

nadsstyrelsen
(AMS) vUl att semesterlön skall kunna tjänas in även vid
arbetsmarknadsutbildning. Några andra remissinstanser vUl begränsa
privilegieringen av studieledighet. Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet menar att kommittén inte har beaktat de utomordentliga
svårigheter som föreligger att tolka och tyda begreppen facklig verksamhet och
facklig utbildning. SAF anför att något skäl helt allmänt att låta
arbetsgivaren betala semesterlön för facklig utbildning, för vilken
arbetsgivaren icke till någon del är bidragspliktig, inte föreligger.
Motsvarande kritik riktas av bl. a. dessa remissinstanser mot privilegieringen
av utbUdning med vuxenstudiestöd. Förslaget anses gå längre än vad som är
påkallat och medföra påtaglig risk för oklarhet i tillämpningen.

Bland de övriga uttalanden som görs kan jag nämna,
att Försäkringskasseförbundet säger sig sakna några viktiga grupper i
utredningsförslaget om semestergrundande frånvaro, t. ex. de som uppbär
arbetslöshetsersättning, arbetsmarknadsstöd och utbUdningsbidrag samt de som
genomgår bristyrkesutbildning. Även LO anser det vara beklagligt att kommittén
inte nu har kunnat praktiskt lösa frågan om arbetslöshet som semestergrundande
frånvaro.

I några yttranden berörs slutligen frågan om
längsta tid för semestergrundande frånvaro. Postverket anser att
semestergrundande sjukdomstid bör begränsas till ett år. KFO föreslår att den
semestergrundande frånvaron generellt begränsas till 210 dagar under varje
intjänandeår med undantag av frånvaro på grund av yrkesskada. Bankinstitutens
arbetsgivareorganisation anser att en fördubbling av gällande lags bestämmelser
om antalet semestergrundande frånvarodagar till 180 dagar utgör en rimlig
förbättring av privilegiereglema.

För egen del vill jag tiU en början anföra
följande. En utvidgning av de möjligheter som nu finns att tjäna m semester
under vissa slag av frånvaro från arbetet är självfallet både önskvärd och
angelägen. Samtidigt står det emellertid klart att så betydande ändringar av
privUe-giereglerna som kommittén har föreslagit inte kan genomföras utan att
kostnaderna fördelas på arbetsgivarkollektivet. Den föreslagna utvidgningen
skulle särskilt för mindre arbetsgivare i vissa fall kunna bli starkt
betungande. En viktig synpunkt som kommittén har fört fram är också, att risk
kan uppkomma för ett motstånd bland arbetsgivarna mot att anställa vissa gmpper
av arbetstagare, främst ungdomar som inte har fullgjort sin militära grundutbildning
och småbarnsföräldrar.

Jag har redan i inledningen av mitt anförande
(12.1) framhållit, att jag inte kan förorda att det föreslagna fondsystemet
genomförs. Jag viU hänvisa till de skäl för mitt ställningstagande som jag dä
anförde. I det sammanhanget nämnde jag emellertid också, att jag avser att
återkomma till frågan om förnyad utredning rörande tänkbara system för den
kostnadsfördelning, som förutsätts vid en mera omfattande

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 125

utvidgning
av privilegiegrunderna. Att jag anser en fortsatt utredning viktig hänger bl.
a. samman med, att inte heller den av konunittén föreslagna konstruktionen
skulle medföra fördelar för alla de gmpper som bör komma i fråga för
förbättringar. Jag tänker då främst på dem som är arbetslösa eller genomgår
arbetsmarknadsutbildning. Jag syftar också pä dem som inte kan utnyttja den
föreslagna möjligheten att spara semester pä grund av att de byter arbetsgivare
innan det blir aktuellt att ta ut den samlade ledigheten.

Även om sålunda förslaget att vidga rätten att
tjäna in semester vid ledighet inte i sin helhet nu kan genomföras bör det
emellertid vara möjligt att i flera hänseenden redan nu genomföra förbättringar
för arbetstagarna. Jag vill i detta sammanhang hänvisa tiU att några remissinstanser
på arbetsgivarsidan har föreslagit att kommittéförslaget i detta hänseende
genomförs utan att samtidigt något fondsystem införs (12.1).

Utgångspunkten bör enligt min mening vara, att
arbetsgivaren skall vara slcyldig att svara för semesterlönen för sådan
frånvaro från en anställning som arbetsgivaren normalt bör ha att räkna med.
Med en sådan utgångspunkt bör utrymme finnas för att förbättra möjUgheterna att
tjäna in semester vid sjukdom genom att i rimlig utsträckning förlänga
privilegietiden. Även när det gäller föräldraledighet finns anledning att
förstärka arbetstagarnas rätt till semesterförmåner. Att ledighet för
smittobärare inte i dag grundar rätt tiU semester anser jag vara en brist som
bör avhjälpas. Slutligen har jag den uppfattningen, att ledighet under
begränsad tid för studier som har samband med eller anknytning till den
anställdes ställning som arbetstagare bör privilegieras i semesterhänseende, I
fråga om den militära grundutbUdningen och motsvarande vapenfri tjänst kan jag
däremot i huvudsak ansluta mig till den avvisande hållning som har intagits av
flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan. Även denna fråga
får behandlas i samband med det fortsatta utredningsarbetet.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört avser jag att
närmare gå in på de ändringar i privUegieringsreglerna som jag tänker föreslå.

12.5,2
Sjukdom m. m.

Som jag har angett i det föregående jämstäUs enligt
SemL med arbetad dag sådan dag då arbetstagaren under pågående anstäUning har
varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom. När arbetsoförmågan inte har
föranletts av yrkesskada är privilegietiden begränsad till 90 dagar.
Begränsningen hänger samman med att 90-dagarstiden är samordningstid vid
tillämpning av AFL och lagen om yrkesskadeförsäkring. Under denna tid utgår
ersättning från den allmänna försäkringen, oavsett sjukdomsorsaken. Först
därefter ersätts yrkesskada enUgt lagen om yrkesskadeförsäkring. En olägenhet
med nuvarande ordning är, att semesterförmånerna kan bli oUka stora, beroende
på om yrkes-

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 126

skada
eller annan sjukdom inträffar först. Den som först drabbas av yrkesskada som
tvingar honom att vara borta från arbetet under 90 dagar har därigenom tagit i
anspråk privilegieutrymmet och får inte som semestergrundande räkna senare
infaUande sjukdomstid. Har däremot annan sjukdom inträffat före yrkesskadan,
får arbetstagaren tillgodoräkna sig såväl den förstnämnda sjukfrånvaron som
sjukledighet på grund av yrkesskada.

Även om det kan synas otillfredsställande att
tiUfällighetcr på detta sätt skall avgöra semesterförmånernas omfattning, har
man ansett att de praktiska vinsterna med samordningen är så stora, att de
nämnda bristerna bör accepteras. Det alternativ som har funnits har nämligen
varit att helt skilja på yrkesskada och annan sjukdom samt att, när
arbetstagaren önskar det, vid all frånvaro på grund av sjukdom utreda huruvida
yrkesskada föreligger.

Den nuvarande begränsningen av den privilegierade
sjukdomstiden till 90 dagar har gällt sedan år 1954, då också annan sjukdom än
sådan som har förorsakats av yrkesskada gjordes semestergrundande. Av
semesterkommitténs betänkande framgår att huvuddelen av antalet sjukdagar
faller inom 90-dagarstiden (SOU 1975: 88 s. 212). Enligt RFV:s statistik från
år 1972 var omkring 2,5 milj. sjukpenningförsäkrade sjukskrivna det året. Av
dessa var omkring 162 000 sjukskrivna i mer än 90 dagar och 46 500 sjukskrivna
under eller längre tid än ett år. Av de under 1975 gjorda ca 150 000
skadeanmälningarna enligt yrkesskadeförsäkringen avsåg omkring 90 % kortare
ersättningstid än 90 dagar och reglerades därför genom den allmänna
försäkringen (prop. 1975/76: 197 s. 66).

Jag har redan framhållit att det enligt min mening
bör vara möjligt att utvidga den semesterlönegmndande frånvarotiden för sjukdom
i allmänhet, utan att en försäkringsmässig kostnadsfördelning samtidigt
införs. De statistiska uppgifter som jag nyss har redovisat ger klart vid
handen, att endast en mycket liten del av arbetstagarna är frånvarande på grund
av sjukdom under längre tid än 90 dagar. Det är vidare enligt min mening aUmänt
sett rimligt att en arbetstagare ges rätt tUl full betald semester, även om det
skulle inträffa att han under intjänandeåret har varit sjukledig under längre
tid än nuvarande 90 dagar. Genom en förlängning av den semesterlönegrundande
frånvarotiden kan vidare uppnås den fördelen, att viss del av denna tid
reserveras för sjukdom i allmänhet, även om frånvaro på grund av arbetsskada
inträffar först, eftersom frågan huruvida yrkesskada föreligger, skall avgöras
efter samordningstidens utgång. I avvaktan på resultatet av ett fortsatt
utredningsarbete bl. a. beträffande en framtida semesterlönefond bör dock
förlängningen begränsas till en fördubbUng av nuvarande tid till 180 dagar.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att den nuvarande yrkesskade-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 127

försäkringslagen
fr. o. m. den 1 juli 1977 ersätts med en lag om arbetsskadeförsäkring (prop.
1975/76: 197, SfU 40, rskr 377 SFS 1976: 380). Enligt denna utgår i princip
full ersättning för inkomstbortfall för den som drabbas av skada i sitt arbete.
Den nuvarande samordningen med AFL under de första 90 dagarna behålls (3 kap. 1
§).

Jag föreslår sålunda att ledighet på grund av
sjukdom skall vara scmesterlönegrundande, i den mån ledigheten under
intjänandeåret inte överstiger 180 dagar. Föreligger arbetsskada skaU den
nämnda begränsningen inte gäUa. Någon ändring föreslås inte i fråga om
behandlingen i semesterhänseende av de första 90 dagarna av en sjukdomsperiod.
Oavsett om frånvaron beror på arbetsskada eller annan sjukdom, inräknas den
tiden i den för sjukdom i allmänhet angivna 180-dagarsperioden. En särskild
bestämmelse av denna innebörd bör tas in i lagen. Den semesterlönegmndande tid
som kvarstår efter samordningstidens utgång kommer däremot att vara
semesterlönegrundande vid sjukdom i allmänhet, även om arbetstagaren har varit
frånvarande under hela 180-dagarsperioden på grund av yrkesskada. De förut
berörda nackdelarna med samordningen från semestersynpunkt minskas alltså i de
fall då arbetstagaren är frånvarande av arbetsskadeskäl under en längre period.

12.5.3
Föräldraledighet

Enligt 7 § andra stycket 1963 års SemL jämställs
med arbetad dag sådan dag då arbetstagaren i samband med havandeskap eller
barnsbörd har varit borta från arbetet. Även i detta fall gäller en begränsning
till 90 dagar. Den är knuten till havandeskapet resp. barnsbörden och inte till
kvalifikationsåret. Bestämmelsen är tillämplig endast på kvinnlig arbetstagare.

Föräldraförsäkringen har nyligen varit föremål för
översyn och ändringar, I betänkandet Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar
(SOU 1975: 62) föreslog familjestödsutredningen bl. a. en lag om rätt till
föräldraledighet, förlängning av heltidsledigheten i föräldraförsäkringen,
föräldrapenning i samband med sjukdom hos barnet eller barnets ordinarie
vårdare samt förlängning av rätten till föräldrapenning för adoptivföräldrar. I
det sammanhanget föreslog utredningen vidare sådan ändring i 7 § andra stycket
1963 års SemL, att den tid då arbetstagare i samband med barns födelse har
avhållit sig från arbetet skulle grunda rätt till semester. Detta föreslogs
gälla beträffande manlig likaväl som kvinnlig arbetstagare. Privilegietiden
föreslogs höjd från 90 till 120 dagar. Under remissbehandUng av
famUjestödsutredningens betänkande yttrade sig endast ett fåtal remissinstanser
över förslaget tiU ändring i gällande semesterlag. Dessa ställde sig emellertid
positiva tiU förslaget. LO föreslog att även ledighet vid barns och vårdares
sjukdom gjordes semestergrundande.

Frågan
om ändring i semesterlagstiftningen togs inte upp i den seder-

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 128

mera
framlagda propositionen om utbyggnad av föräldraförsäkringen m. m. Skälet till
detta var att denna fråga hade tagits upp också i semesterkommitténs förslag
(jfr prop. 1975/76: 133 s. 25).

Jag delar självfaUet famUjestödsutredningens och
semesterkommitténs uppfattning, att skillnad inte bör göras mellan manliga och
kvinnliga arbetstagare när det gäller rätten att som semesterlönegrundande få
räkna föräldraledighet i samband med bl. a. barns födelse. Den hittillsvarande
bestämmelsen i semesterlagen står i strid mot den förändring som på senare tid
har skett i fråga om synen på föräldrarnas gemensamma ansvar för och
delaktighet i vården av barnen. Semesterlagstiftningens privilegieringsregler
bör anpassas tiU den ordning som gäller inom föräldraförsäkringen. Jag vill
erinra om att riksdagen på grundval av prop. 1976/77: 38 har beslutat om sådan
ändring av 7 § andra stycket 1963 års SemL, att bestämmelsen fr. o. m. den 1
januari 1977 blir tillämplig även på barnets fader. I familjer där föräldrarna
delar ledigheten mellan sig innebär detta att den nuvarande ledigheten i
samband med bams födelse till allra största delen kommer att kunna bli
semesterlönegrundande. Som jag tidigare har nämnt har semesterkommittén föreslagit
att all tid då föräldrapenning utgår skall vara semestergrundande, oavsett om
det är mannen eller kvinnan som utnyttjar rätten till föräldraledighet eller
ledigheten fördelas mellan dem, samt att rätten skall utsträckas till att avse
också adoptiv- och fosterföräldrar. Även för egen del anser jag att
bestämmelserna om semesterlönegrundande frånvaro i princip bör anknytas till
frånvaro som berättigar till föräldrapenning.

De ändringar som bl. a. till följd av
famUjestödsutredningens betänkande nyligen har genomförts i AFL innebär bl. a.
följande (prop. 1975/76: 133, SfU 30, rskr 283, SFS 1976: 279). Försäkrad
förälder som är inskriven hos allmän försäkringskassa har rätt till föräldrapenning
i samband med barns födelse under högst 210 dagar sammanlagt för båda
föräldrarna. Fosterföräldrar jämställs i detta hänseende med föräldrar.
Adoptivföräldrar har från den dag de får barnet i sin värd rätt tUl
föräldrapenning under 210 dagar, om barnet är under sju år och, beroende på om
föräldrarna är förvärvsarbetande eller inte, 45 eller 20 dagar, om barnet har
fyllt sju men inte tio år. Utöver de fall som jag nu har berört utgår
föräldrapenning för tillfiillig vård av barn, när föräldern behöver avstå från
förvärvsarbete i samband med sjukdom hos barnet eller dess vårdare och i vissa
andra fall. Föräldrapenning utgår i dessa fall under 1218 dagar, beroende på
antalet barn i familjen. De återgivna reglerna i föräldraförsäkringen gäller
fr. o. m. den 1 januari 1977. Fr. o. m. samma dag gäller vidare lagen (1976:
280) om rätt till föräldraledighet.

För egen del är jag av den principiella
uppfattningen, att ledighet tmder vUken arbetstagaren har rätt till
föräldrapenning bör grunda rätt

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 129

till
semesterlön. Jag anser likväl med hänsyn till att den enskilde arbetsgivaren
svarar för semesterlönen vid föräldraledighet att en begränsning bör
föreskrivas såvitt gäller föräldrapenningen i samband med barns födelse eller
adoption. Som jag förut har nämnt föreslog familjestödsutredningen att 120
dagar gjordes semesterlönegrundande. Förslaget tillstyrktes av
remissinstanserna. Mot bakgrund av den hittills genomförda utbyggnaden av
föräldraförsäkringen anser även jag en period av 120 dagar lämpligt avvägd. Den
innebär en förlängning med en månad av nuvarande semesterlönegrundande tid. För
det fall föräldrarna skulle välja att dela föräldraledigheten mellan sig, kan
denna i sin helhet bli semesterlönegrundande. Med den lösning som jag nu har
förordat föregriper man inte den närmare utformningen av en kommande förlängd
föräldraledighet.

Enligt min mening bör den föreslagna tiden om 120
dagar förlängas i fråga om ensamstående förälder. I detta fall bör 180 dagar av
ledighet med föräldraförsäkring göras semesterlönegrundande. Med ensamstående
förälder bör i detta sammanhang avses sådan förälder som saknar möjlighet att
dela föräldraledigheten med annan. EnUgt 20 kap. 2 § andra stycket AFL (i dess
lydelse enligt SFS 1976: 279) samt 1 § andra stycket lagen (1976: 280) om rätt
till föräldraledighet anses som förälder vid tillämpning av bestämmelserna om
föräldrapenning och föräldraledighet även den med vilken förälder är eller har
varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor, I
dessa fall kan alltså föräldrapenningen och föräldraledigheten delas mellan de
båda sammanboende och den längre privilegieringstiden om 180 dagar är inte
tUlämplig.

Jag förordar sålunda att ledighet i samband med
barns födelse eUer adoption, som ger rätt till föräldrapenning, blir
semesterlönegrundande under en tid av 120 dagar eller, i fråga om ensamstående
förälder, under en tid av 180 dagar. Fosterföräldrar som är berättigade till
föräldrapenning blir i semesterlönehänseende likställda med föräldrar. De
tidsperioder som jag nu har föreslagit bör knytas till barnets födelse eller
adoption och inte till intjänandeåret.

Föräldraledighet för tillfällig vård av barn bör,
som LO har påpekat, likaså göras semesterlönegrundande. I detta fall saknas
enligt min mening anledning att begränsa tiden, eftersom föräldrapenningen
utgår under endast ett fätal dagar. Inte heller bör nu berörd tid räknas in i
den semesterlönegrundande frånvaron i samband med barns födelse eller adoption.

Rätt tiU föräldraledighet i samband med barns
födelse är i princip förbehållen arbetstagare som har varit anställd viss tid
hos arbetsgivaren. Enligt 4 § lagen om rätt till föräldraledighet ha'- dock
kvinnlig arbetstagare alltid rätt till ledighet i samband med barns födelse
under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Även den sist nämnda
ledig-

9 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 130

heten
bör liksom hittills vara semesterlönegrundande. Genom att knyta privilegieringen
inom förut angiven tidsbegränsning till ledighet som föreskrivs i lagen om
föräldraledighet, erhålls enligt min mening det önskade resultatet.

12.5.4
Risk för överförande av smitta

Arbetstagare som ar frånvarande på grund av risk
för överförande av smitta får inte enligt 1963 års SemL räkna sådan frånvarotid
som privilegierad.

I lagen om ersättning åt smittbärare föreskrivs med
stöd av vissa bestämmelser i bl. a. smittskyddslagen (1968: 231, ändrad senast
1975: 101) om ersättning i viss ordning åt smittbärare, som på gmnd av myndighets
ingripande underkastas observation eller isolering eUer i övrigt inskränkningar
i fråga om arbetet i syfte att förekomma spridning av smitta. Med smittbärare
avses därvid den som, utan att därigenom ha förlorat arbetsförmågan, har en
smittosam sjukdom eller annars är smittoförande samt den som misstänks för
smitta. Tillfällig smittbärare har rätt till ersättning för inkomstbortfall
motsvarande sjukpenningen under högst 90 dagar. För den som är tillförsäkrad lön
av aUmänna medel minskas ersättningen i motsvarande mån. För kronisk
smittbärare motsvarar ersättningen vad som i det särskilda faUet bedöms som
skäligt.

Semesterkommittén föreslår att semesterlön skall
kunna tjänas in under den tid arbetstagaren är ledig frän arbetet på grund av
risk för överförande av smitta. Förslaget, som har godtagits av
remissinstanserna, är enligt min mening välmotiverat. Den frånvaroanledning som
det här gäller står nära sjukfrånvaron och bor därför behandlas på samma sätt
som denna. Från kostnadssynpunkt torde en komplettering av den semestergmndande
frånvaron med ledighet vid risk för överförande av smitta vara margineU.
Längden av den semesterlönegrundande frånvarotiden bör vara densamma som vid
sjukdom i allmänhet.

Jag föreslår sålunda att ledighet på grund av. risk
för överförande av smitta skall grunda rätt tiU semesterlön, om arbetstagaren
har varit berättigad till ersättning enligt lagen om ersättning åt
smittbärare. Detta bör gälla i den mån frånvaron under intjänandeåret inte har
överstigit 180 dagar.

12.5.5
Ledighet för utbildning

Inte heller ledighet för utbUdning ger enligt
gällande semesterlagstiftning i aUmänhet rätt tiU semester. Detta är
emellertid fallet när viss utbildningstid enligt bestämmelser i annan lagstiftning
skall jämställas med arbetad tid. Enligt lag utgår semesterlön vid deltagande i
svenskundervisning för invandrare inom eUer utom ordinarie arbetstid. Lagen om
fackliga förtroendemän ger vidare rätt tiU betald ledighet, inklusive semesterförmåner,
för utbildning som avser den fackliga verksamheten på

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 131

arbetsplatsen.
Skyddsombud tjänar likaså in semester även under utbildningstid.

Enligt det framlagda kommittéförslaget kommer
semesterlön att tjänas in under utbildningstid i de fall arbetsgivaren betalar
lön eller annan ersättning vid utbildningen. Det gäller också sådan utbildning
som inte är ett direkt led i tjänsten utan syftar till att vidga arbetstagarens
yrkeskunnande. Här avses tid som åtgår när arbetstagaren, på arbetsgivarens
eller eget initiativ, deltar i kurser och andra studier som inte har direkt
samband med de löpande arbetsuppgifterna utan syftar tiU att höja yrkeskunnandet
och därmed göra det möjligt för arbetstagaren att fullgöra nya och mera
arbetskrävande arbetsuppgifter (vidareutbildning, upp-skolning). I vissa fall
jämställs ersättning för utbUdningstid med lön för arbetad tid. Det gäller tid
som åtgår när arbetstagaren pä arbetsgivarens initiativ deltar i instruktioner
på arbetsplatsen samt t. ex. i interna och externa kurser och konferenser och
övrig utbUdning som i instruktionssyfte sker vid anställningens början eller
som har ett direkt samband med arbetstagarens aktuella uppdrag och löpande
arbetsuppgifter och alltså syftar tUl att hålla yrkeskunnandet på aktuell nivå
(inskolning, fortbildning). Att semesterlön tjänas in under sådan tid följer
direkt av att semesterlön beräknas på i första hand den lön som betalas för
arbetad tid.

Den fråga som jag nu avser att ta upp är den, om
ledighet för utbildning i andra faU än de nu berörda bör grunda rätt tiU
semesterlön.

Den lagstadgade rätten tUl ledighet för utbUdning
är vidsträckt. Några begränsningar gäller inte i fråga om utbildningens art och
längd. Den s, k, studieledighetslagen reglerar bara själva ledigheten.
Betalning utgår i första hand enligt de nyligen införda systemen för
vuxenstudiestöd och utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsutbildningen.

Semesterkommittén föreslår till en början, som jag
tidigare har nämnt, att semesterlön skall tjänas in under den tid arbetstagaren
är ledig för utbildning och samtidigt erhåller timstudiestöd, dagstudiestöd i
form av inkomstbidrag eller vuxenstudiebidrag. Jag hyser stor förståelse för
att sådan ledighet görs semesterlönegrundande. Vägande skäl kan i och för sig
anföras för att även den s. k. bristyrkesutbUdningen inom arbetsmarknadsutbildningen
ger rätt till semesterlön. Den kan nämUgen i viss mån jämställas med
studiestödet tUl vuxna. I detta fall kan arbetstagaren formellt stå kvar i sin
anstäUning under utbUdningen och bidraget skall motsvara inkomstbortfallet.
Kommittén har emeUertid ansett att frågan om semesterlön i detta senare fall
måste ses i samband med frågan om semesterrätten vid arbetslöshet och andra
former av arbetsmarknadsutbildning och den har därför inte funnit skäl att
bryta ut bristyrkesutbUdningen till särskild behandling. Frågan om särskild semesterlön
vid arbetsmarknadsutbildning liksom vid arbetslöshet borde

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 132

prövas
i samband med frågan om inrättande av en generell fond för all semesterlön. Jag
delar den uppfattningen.

Mot bakgmnd av vad jag nu har anfört bör till en
början övervägas att låta arbetstagare som är ledig för utbildning och därvid
erhåller timstudiestöd, inkomstbidrag eller vuxenstudiebidrag enligt
studiestödslagen få räkna sådan tid som semesterlönegrundande.

Timstudiestöd, dagstudiestöd i form av
inkomstbidrag samt vuxenstudiestöd har så till vida särskild anknytning tiU
arbetslivet som det endast kan utgå tUl arbetstagare. För rätt tiU
vuxenstudiebidrag krävs f. ö. minst fyra års förvärvsarbete. I fråga om nu
berörda former av vuxenstudiestöd viU jag i detta sammanhang även nämna
följande.

Ett viktigt motiv till att man införde de nya
studiestöden för vuxna var önskemålet att förbättra de korttidsutbUdades
möjligheter att bedriva studier. Timstudiestöd kan endast utgå för studietimme
som motsvarar arbete som den studerande har tagit ledighet från. Det krävs också
att han förlorar arbetsinkomst under ledigheten. Timstudiestöd kan utgå endast
om antalet bidragsberättigade studietimmar uppgår till minst tio under två på
varandra följande kvartal. Timstudiestöd kan inte utgå för mer än 35
studietimmar under en sådan period. Det totala belopp som högst kan utgå i
timstudiestöd i hela landet bestäms av riksdagen för viss tidsperiod i sänder.
För budgetåret 1976/77 finns medel som motsvarar ca 29 000 hela stöd om 35
studietimmar. De för ett budgetår tillgängliga medlen för timstudiestöd
fördelas av CSN mellan länen i landet. Nämnden skall därvid beakta bl. a.
förekomsten av korttidsutbildade och frekvensen av skiftarbete.
Vuxenutbildningsnänmden i länet prövar ansökan om timstudiestöd. Vid beviljande
av timstudiestöd skall företräde ges åt arbetstagare med särskilt svåra
arbetsförhållanden, exempelvis kompUcerad skiftgång och mycket obekväm
arbetstid. Särskild hänsyn bör också tas tUl dem som har tunga och slitsamma
arbeten oavsett hur deras arbetstid är förlagd. Finns medel tiUgängliga sedan
stöd har utgått till arbetstagare med särskUt svåra arbetsförhållanden, skall
företräde ges åt arbetstagare med kort tidigare utbildning framför arbetstagare
som har längre utbildning. Dagstudiestöd (inkomst- och inter-natbidrag) kan
utgå till deltagare i ämneskurs vid folkhögskola. Stödet kan utgå för minst tvä
och högst fem kursdagar. Det förutsätts för att inkomstbidrag skall utgå att
den studerande förlorar arbetsinkomst på grund av att han deltar i ämneskurs
viss dag. De bidragsberättigade kursdagarna skall infalla under högst tvä på
varandra följande kvartal. Det totala belopp som högst kan utgå i dagstudiestöd
i hela landet bestäms av riksdagen för viss tidsperiod i sänder. För budgetåret
1976/77 finns medel som motsvarar ca 9 500 hela stöd om fem dagar.
Dagstudiestöd beviljas efter samma grunder som timstudiestöd av vuxenutbUdningsnämnden i länen. Vuxenstudiebidrag,
som utgör bidragsdelen i det s, k, särskilda vuxenstudiestödet, utgår såväl
vid heltids-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 133

som
deltidsstudier. Studiestödet kan beviljas för högst två kalenderhalvår i
sänder. Särskilda vuxenstudiestöd beräknas för deltidsstuderande för varje
period om 15 dagar. Det belopp som högst kan utgå i form av särskilda
vuxenstudiestöd bestäms av riksdagen för viss tidsperiod i sänder. För
budgetåret 1976/77 finns medel anslagna som motsvarar 8 100 vuxenstudiestöd för
ett års (nio månaders) heltidsstudier. Antalet personer som under denna tid
får stödet kan dock antas bU betydligt fler, eftersom många kommer att få det
för studier under kort tid. Vid val mellan sökandena gäller att företräde skall
ges åt sökande som har störst behov av utbildning och stöd. Avser ansökan
studier på grund-skole- eller gymnasieskolenivå skall särskild hänsyn tas till
om sökanden har kort tidigare utbildning, är handikappad eUer i övrigt, t. ex.
på grund av skiftarbete, har särskilt svårt att bedriva studierna på fritid.
Vidare tas hänsyn till antalet år på arbetsmarknaden. Även betungande
försörjningsbörda spelar roll. Ansökningar om särskilt vuxenstudiestöd
handläggs av vuxenutbildningsnämnderna. Utbetalning sker genom försäkringskassan.

Det nu berörda studiestödet för vuxna har utformats
från delvis andra utgångspunkter än de som ligger tiU grund för det tidigare
studiesociala stödet. Avsikten med vuxenutbildningsreformen är i första hand
att försöka utjämna skiUnaderna i utbildning såväl meUan de vuxna inbördes som
mellan vuxengenerationen och ungdomsgenerationen. Framför allt skall genom
reformen de äldre korttidsutbUdade medborgarna ges möjlighet tiU stimulans att
förbättra sin ungdomsutbildning. Avsikten är därvid i första hand att ge
förtur åt studerande som genomgår utbildning på grundskole- och gymnasienivå,
med stor frihet för dem såväl vid studieval som när det gäller möjligheten att
varva studier med arbete.

Det framgår av vad jag nu har anfört, att
vuxenstudiestödet i form av timstudiestöd, dagstudiestöd och särskUt
vuxenstudiestöd främst är riktat tiU dem som har en kort och bristfälUg
grundutbildning. Stödet är utformat så att det skall kunna vara möjligt att
varva studier med arbete. Tim- och dagstudiestödet har införts särskilt för
att vissa grupper av arbetstagare skall kunna utnyttja sin lagliga rätt att ta
ledigt från arbetet för att delta i kortare studier. Studiestödet har stark
anknytning till arbetslivet och utgör ersättning för inkomstbortfall under
studietiden. Den anknytning av semesterprivilegieringen till vuxenstudiestödet
som har föreslagits i betänkandet innebär samtidigt att en klar gränsdragning
sker gentemot andra former av studiestöd. Jag föreslår därför i likhet med
semesterkommittén, att ledighet för utbildning görs semesterlönegrundande i
den mån arbetstagaren har erhållit timstudiestöd, inkomstbidrag eller
vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen. Jag kan däremot inte tillmötesgå de
remissinstanser som "av rättviseskäl" förordat privilegiering av
ledighet även i de fall då arbetstagaren i stället har

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 134

erhållit
studiemedel. Den ordning som jag nu har föreslagit innebär att ytterligare steg
tas mot förverkbgande av principerna i den av Sverige ratificerade ILO-konventionen
(nr 140) om betald ledighet för studier (jfr prop. 1975: 63).

En
särskild typ av utbildning är den fackliga utbildningen. Denna har i aUmänhet
viss nära anknytning tUl arbetslivet. Sådan utbildning har också gynnats i
skilda hänseenden. Enligt lagen om arbetstagares rätt till ledighet för studier
fordras i allmänhet för ledighet att arbetstagaren har varit anstäUd viss tid
hos arbetsgivaren. Detta gäller emellertid inte när arbetstagaren vill delta i
facklig utbildning. Arbetsgivarens möjlighet att skjuta upp ledigheten är
avsevärt mindre vid facklig utbUdning än annars. Grunden för särbehandlingen är
att den pågående reformeringen av arbetslivet ställer betydande krav pä
arbetstagarna och deras organisationer, varför behovet av fackUg utbUdning är
särskUt angeläget. Semesterkommittén föreslår att semesterlön skaU kunna tjänas
in när arbetstagare är ledig för utbildning som tiU väsentlig del avser
fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor och rätt till semesterlön
inte förvärvas enligt annan lag. Formuleringen av studieändamålet är densamma
som i 3 § i studieledighetslagen. Vad som åsyftas är inte bara rent facklig
utbildning utan även utbildning som har samband med facklig verksamhet.
Utbildnmgen får alltså även avse förhållanden som mera allmänt rör de
anstäUdas ställning som arbetstagare.

Förslaget har i allmänhet godtagits av
remissinstanserna. I ett yttrande framhålls dock att betydande svårigheter kan
uppkomma, när det gäller att bestämma vad som avses med facklig utbUdning.

Jag anser i likhet med kommittén att ledighet för
facklig utbildning bör grunda rätt till semesterlön. Detta bör gäUa när
utbildningen till väsentlig del avser fackUga eller med facklig verksamhet
sammanhängande frågor. Med anledning av påpekandet om tolkningssvårigheter
vill jag betona, att den föreslagna bestämmelsen bör ges samma tolkning som
motsvarande bestämmelse i studieledighetslagen. Utanför bestämmelsen faller
bl. a. sådan verksamhet som inte kan sägas ha någon anknytning tiU förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare som sådant. Den praxis som utbildas i
arbetsdomstolen (AD) vid tiUämpning av 3 § andra stycket studieledighetslagen
bör sålunda bli direkt tiUämp-1ig vid tolkningen av semesterlagstiftningens
bestämmelse. Även om tolkningssvårigheter inte alltid kan undvikas, anser jag
dock inte invändningen vara av sådan art att förslaget inte bör genomföras.

TiU ledning för bestämmelsens tolkning viU jag
erinra om de uttalanden min företrädare gjorde i prop. 1974: 148 med förslag
till lag om arbetstagares rätt tiU ledighet för utbildning (s. 96). Han
anförde där följande beträffande det förut nämnda undantaget från kravet på
kvalifikationstid.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 135

Undantaget gäller inte bara rent facklig utbildning
utan även utbildning som avser med facklig verksamhet sammanhängande frågor.
Den UtbUdning som sålunda omfattas av 3 § andra stycket är inte bara utbildning
i frågor som direkt rör arbetstagarens intressen i förhållande till den
enskilde arbetsgivaren. Utbildningen får avse även förhåUanden som mera allmänt
rör de anställdas ställnuig såsom arbetstagare. Utbildningen kan avse
traditionella fackliga uppgifter som förhandlingar, företagsnämndsarbete etc.
men också uppgifter som genom de senaste årens lagstiftning har lagts pä de
fackliga organisationerna, t. ex. i fråga om anställningstrygghet, arbetsmiljö
och representation i företagens eller myndigheternas styrelser. Genom
studieledighetsreformen ges nya uppgifter åt de s. k. studieorganisatörerna,
vilket självfallet ställer krav på UtbUdning av de arbetstagare som anförtros
de nya uppgifterna. Ytterligare betydande uppgifter väntar de fackliga
företrädarna dä det gäller att skapa ett vidgat arbetstagarinflytande i frågor
som berör dem nära och dagligen. Detta måste också återspeglas i de ämnen, som
tillförs den fackliga utbildmngen. Den föreslagna lagtexten innehåller en bestämmelse
som innebär att utbildningen endast till väsentlig del behöver avse de
ämnesområden som jag nu har antytt. Denna bestämmelse syftar till att skapa en
möjlighet för utbildningsarrangörerna att inom rimliga gränser förena den mera
specialinriktade utbildningen med avsnitt av mera grundläggande natur, t. ex. i
matematik och ekonomi, för att arbetstagaren skall få den bakgrund som fordras
för att han på ett mera allsidigt sätt skall kunna tillgodogöra sig
utbildningen i övrigt. Jag vill erinra om vad jag i den allmänna motiveringen
har anfört om att med facklig utbildning också bör kunna förstås sådan
information om arbetsplatsens olika frågor som företrädesvis riktas till
nyanställd personal. I övrigt vill jag beträffande begreppet facklig utbUdning
hänvisa till de uttalanden som gjordes i samband med tillkomsten av lagen om
fackUg förtroendemans stäUning på arbetsplatsen (prop. 1974: 88 s. 154 f.).

Till detta kan läggas att den utbildning som blir
en följd av den nya medbestämmanderättslagsUftningen av naturliga skäl hör
hemma i detta sammanhang.

I fråga om privilegieringen av ledighet på gmnd av
militärtjänst m. m. föreslår jag, som jag tidigare har nämnt, i huvudsak inte
någon ändring i förhållande tiU vad som nu gäller. Bestämmelserna bör utformas
på sådant sätt, att privilegieringen omfattar även tjänstgöring som avses i 9 a
§ andra stycket krigssjukvårdslagen (1966: 52). I det nämnda lagmmmet avses
utbildning och övning för sådan tjänst som under krig kan åläggas med stöd av
gällande tjänsteplikt för medicinalpersonal (jfr 8 § samma lag). Den nu nämnda
tjänstgöringsskyldigheten har ytterst sin grund i vämpliktslagen.

Jag har nu redogjort för de olika former av
ledighet som enligt min mening bör vara semesterlönegmndande i den nya
semesterlagen. I detta hänseende vill jag endast tiUägga, att arbetstagare, i
likhet med vad som nu gäller, inte bör intjäna semesterlön under frånvarotid
som infaller efter det att han har varit oavbrutet frånvarande från arbetet på
grund av sjukdom under mer än två intjänandeår.

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 136

Avslutningsvis vill jag ta upp en särskild fråga,
som är gemensam för den semestergrundande frånvaron. Reglerna i 1963 års SemL
om privilegierad frånvaro har som jag nämnt ett undantag. I 7 § tredje stycket
sägs nämUgen att sjukdom och därmed jämställd frånvarotid inte skall räknas som
arbetad tid, om det är uppenbart att det inte har funnits något arbete hos
arbetsgivaren under frånvarotiden. Undantaget gäller dock inte vid
semesterstängning. Syftet är att hindra att t. ex. en sjuk arbetstagare bUr
gynnad framför arbetskamrater som är permitterade. Som jag tidigare anfört har
numera undantaget i 7 § tredje stycket 1963 års SemL kommit att inskränkas vid
permittéring genom ett tillägg till 21 § tredje stycket
anställningsskyddslagen. Semestern tjänas nämligen också in vid sjukdom eller
när annan semestergrundande frånvaro inträffar när permittéring varat längre
än 14 dagar i sträck eller mer än 30 dagar under samma kalenderår.

Av kommittéförslaget följer att semesterlön tjänas
in, när pérmitteringslön utgår enligt lag eller avtal. Pérmitteringslön utgår
i normalfallet enligt avtal under karensdagama i arbetslöshetsförsäkringen,
dvs. fem dagar under högst fem kalenderveckor. Ett undantag motsvarande det som
nu finns i tredje stycket SemL skulle alltså endast komma att täcka den tid då
pérmitteringslön inte skall utgå enligt lag eller avtal.

Semesterkommittén har bl. a. av nu nämnda skäl
ansett, att undantagsbestämmelsen inte bör föras över tiU den nya
semesterlagen. Jag delar den uppfattningen. Semesterlön bör alltså tjänas in
vid semestergrundande frånvaro, oavsett om arbetsgivaren hade kunnat ge
arbetstagaren arbete eller ej under frånvarotiden.

12.6
Rätt att spara semester

12,6,1
Inledning

Enligt 1963 års SemL skall all semester som har
förväi"vats under kvalifikationsåret utgå under det närmast följande året.
Har semesteråret gått till ända utan att arbetsgivaren har lagt ut intjänad
semester, kan arbetstagaren inte kräva att få den senare. Han har endast rätt
till ersättning för den förlorade semestern. Ersättningen skall motsvara
semesterlönen. Dessutom kan arbetsgivaren bli skadeståndsskyldig. För
arbetstagare på fartyg kan dock semestem skjutas upp ett år efter
överenskommelse. Enligt kollektivavtal på den statliga och den kommunala sektorn
finns möjlighet att förlägga semester under de fem första månaderna närmast
efter semesteråret.

Semesterkommittén, som har haft i uppdrag att
undersöka olika lösningar i fråga om utformningen av en femveckorssemester,
anför att man i samband med en ökning av semestern frän fyra till fem veckor
kan i någon mån släppa på kravet att hela semestern skall utgå under ett och
samma år. Behovet av en längre tids avbrott i arbetet

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 137

för
vila och avkoppling kan nämligen uppfyllas med fyra veckors semester. Den
femte veckan kan enligt kommittén därigenom utnyttjas mera fritt. Man pekar på
att det från löntagarhåll har visats intresse för att den femte semesterveckan
skall kunna samlas upp under ett antal år för att sedan läggas ut till en
längre sammanhängande ledighet för t. ex. studier, resor eller andra intressen
som kräver mera tid än som ryms inom den vanliga semestern. Kommittén föreslår
en begränsad rätt att spara intjänade semesterdagar från ett är till ett
senare år. I stora drag går förslaget ut på att en arbetstagare skaU kunrta
spara en vecka av varje års semesterledighet under högst fem år. En arbetstagare
får alltså rätt att samla högst fem semesterveckor. Under det sjätte året kan
han sålunda ta ut tio veckors semester, inkl. den ordinarie semestern. Den av
kommittén föreslagna rätten att spara semesterdagar kan endast utnyttjas av
sådana anstäUda som stannar kvar i anställning hos samma arbetsgivare,
eftersom det inte finns någon anordning för att föra över semesterlön från
anställning hos en arbetsgivare till anstäUning hos en annan. Kommittén anser
det lämpligt att en på detta sätt begränsad rätt att spara semester prövas
någon tid varefter erfarenheterna får visa om rätten bör utvidgas. Den närmare
innebörden av kommittéförslaget är följande.

Kommittén utgår från att arbetstagaren alltid skall
tä ut minst fyra veckors semesterledighet varje år. Det är alltså endast den
femte veckan som skall kunna sparas. Avtal får inte träffas om att mer än en
vecka av femveckorsledigheten varje år skall sparas. Arbetstagaren skall ha
tjänat in semesterlön för minst fyra veckors semesterledighet jämte en dag för
att få rätt att spara semester. Endast betalda semesterdagar kan sparas. I
fråga om beräkningen av antalet betalda ledighetsdagar bygger kommittéförslaget
på förutsättningen att semesterlön för arbetad tid betalas av arbetsgivaren och
s. k, särskUd semesterlön för semesterlönegrundande frånvarotid betalas ut
genom fonden. Har arbetstagaren haft lön under hela intjänandeåret och har han
endast varit ledig av anledning som är semesterlönegrundande får han rätt till
25 betalda semesterdagar och kan alltså spara en vecka (fem dagar) av dessa
till ett kommande semesterår. Har arbetstagaren varit anställd mot lön under
kortare tid, minskas i motsvarande mån antalet betalda semesterdagar. Detsamma
gäller om arbetstagare har varit ledig utan lön under någon del av
intjänandeåret och det inte har varit fråga om semesterledighet eller
semestergrundande frånvaro.

En arbetstagare som vill spara semesterdagar skall
enligt förslaget begära det hos arbetsgivaren inom en månad efter det att
arbetstagaren har fått veta tidpunkten för huvuddelen av årets semester. När
arbetsgivaren har fått meddelande om att en arbetstagare viU spara vissa
semesterdagar, skall han innehålla semesterlönen för de dagar som skall

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 138

sparas.
Sparandet förutsätter att arbetsgivaren känner till hur stor fordran
arbetstagaren har hos fonden för semestergrundande frånvaro, vilket framgår av
den avi som arbetstagaren får från försäkringskassan i början av juni.

Semesterdagar som har sparats skall enligt
kommittéförslaget läggas ut inom fem år från utgången av det semesterår då de
skulle ha utgått i vanliga fall. Arbetsgivaren skall vara skyldig att lägga ut
den uppsamlade semesterledigheten innan denna tid har löpt ut. Rätten att
spara semesterdagar föreslås vara fri inom de angivna gränserna, så att arbetstagaren
kan skjuta upp ett par semesterdagar tiU nästa semesterår eller också samla
ihop 25 semesterdagar efter fem år. Arbetstagaren skall anmäla minst tre
månader i förväg att han önskar ta ut sparad semesterledighet. Fristen får sin
största betydelse när arbetstagaren har samlat upp många semesterdagar, men den
gäUer även vid uttag av enstaka uppskjutna dagar. Föriäggningen av uppskjuten
semesterledighet föreslås ske enligt samma regler som gäller för den vanliga
semestern. Utläggningen blir alltså i första hand en förhandlingsfråga. I det
fall avtal inte har träffats om förläggning av semesterledighet, har
arbetsgivaren ensam bestämmanderätt. Utläggnmgen skall dock alltid föregås av
samråd med iakttagande av lagens varselregler. Enligt förslaget kan
arbetstagaren vidare aUtid kräva, att den uppskjutna semesterledigheten skall
förenas med hela den ordinarie semesterledigheten under året. Genom att ta ut
en sparad vecka och samtidigt spara en ny vecka till nästa år skulle en person kunna
skaffa sig förmånen av att ständigt kunna kräva fem veckors semester i en
följd. För att hindra detta föreslås att semesterledighet inte får sparas på
nytt från det semesterår då sparade semesterdagar har tagits ut.

I fråga om semesterlöneberäkningen vid uttag av
sparade semesterdagar föreslår semesterkommittén att man skall utgå från
arbetstagarens lön då dessa läggs ut. Semesteriönen blir därigenom normalt
värde- och standardsäker. Samma grunder skall tillämpas vid beräkningen i detta
fall som vid beräkning av den vanUga semesterlönen. De som har vecko- eller
månadslön skall alltså ha sin ordinarie lön under den tid de sparade dagarna
utgår. Har arbetstagaren haft ett rörligt tillägg av något slag vid sidan av
sin fasta tidlön, skaU semesterlön beräknas särskilt på den delen enligt
procentregehi. För andra än vecko- och månadsavlönade skall semesterlönen för
de sparade dagarna räknas ut enligt procentregeln. För varje sparad dag som
läggs ut skaU semesterlönen uppgå till 0,48 procent av arbetstagarens
sammanlagda lön i anställningen för tid då han har utfört arbete under
intjänandeåret närmast före innevarande semesterår. Därtill skall ett tiUägg
göras för all fränvarotid utom semesteriedighet under intjänandeåret. När
semesterlön för sparade semesterdagar räknas ut enligt procentregeln, skall
all

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 139

frånvarotid
under intjänandeåret särbehandlas antingen den är semestergrundande eller ej.
Det beror på ätt arbetstagaren har sparat betalda semesterdagar. Om inte tiUägg
gjordes tiU lönesumman för frånvarotid, skulle semesterlönen minska och
arbetstagaren förlora en redan intjänad förmån. För varje frånvarodag ökas den
under intjänandeåret erhållna lönen med arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst
under det intjänandeår som föregår det aktuella semesteråret. Har
arbetstagaren inte haft någon lön i anställningen, skall tillägget grundas på
den sannolika inkomsten under intjänandeåret. Beräkningen av semesterlönen
skall slutligen ske också med hänsyn till samma andel av heltid som gällde för
arbetstagaren under det intjänandeår till vilket de sparade semesterdagarna
hänför sig. Genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits av central
arbetstagarorganisation skall avvikelse få göras från semesterlöncberäkningen
enligt lagen.

Förslaget att arbetstagare skall kunna spara viss
semesterledighet har mottagits positivt av de flesta av remissinstanserna.
Enligt LO utgör förslaget en utmärkt lösning på de krav och önskemål, som har
framkommit under senare är om en ordentlig långledighet med längre jänma
mellanrum. Förslaget anges i denna del ha mottagits väl av LO-för-bunden. LO
vUl dock samtidigt påpeka att utformningen medför att den som är anställd inom
byggnads- och anläggningsindustrin i praktiken inte omedelbart kommer att få
del av denna förmån, eftersom branschen tillämpar objektanställning. En
möjlighet att lösa detta problem anges emellertid vara att förbunden i denna
bransch träffar överenskommelser om särskilda branschregler. LO framhåller
vidare att den som byter anstäUning befinner sig i samma situation som anläggningsarbetarna.
Organisationen ifrågasätter om det inte bör göras en justering av förslaget om
hopsparande av semester för det faU arbetstagaren stannar inom en koncern, I
detta fall bör den enskilde arbetstagaren i Ukhet med vad som gäller inom viss
annan lagstiftning få rätt att tillgodoräkna sig anställning inom hela
koncernen. På samma sätt bör den som är anställd inom den offentliga sektorn få
tillgodoräkna sig olika anställningar.

Kammarrätten i Göteborg menar att förslaget är väl
avvägt och bör kunna ge erfarenheter för en prövning längre fram av ytterUgare
möjligheter att sammanföra semesterdagar till längre semesterperioder. Det
förhållandet att förslaget i praktiken kommer att få betydelse endast för en
mindre del av arbetstagarna, nämligen dem som inte bytt anställning under
spartiden, bör enligt kammarrätten inte vara skäl att avstå från förslaget. AMS
finner den föreslagna möjligheten till ökad flexibilitet i semesteruttaget över
en längre tidsperiod vara av intresse också från allmänna
arbetsmarknadssynpunkter. Man kan enligt styrelsen tänka sig att ett utbyggt
sådant system vid behov kompletteras med särskilda stimulanser i syfte att ernå
en ökad förläggning av lång-

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 140

semestrarna
tUl perioder då detta är lämpUgt från arbetsmarknadssynpunkt och att systemet
därmed också får en konjunkturstabiliserande funktion. Positiva uttalanden görs
också av bl. a, hovrätten för Västra Sverige, Landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet, universitetskanslersämbetet (UKÄ) och juridiska fakulteten
vid Stockholms universitet samt SACO/SR. I några av dessa yttranden beklagas
att möjligheten till uppspaming begränsats till de fall då arbetstagaren är
kvar hos samma arbetsgivare. Hovrätten ifrågasätter om förslaget bör genomföras
utan att en omarbetning sker på denna punkt. UKÄ menar att parterna pä
arbetsmarknaden framdeles efter överenskommelser kommer att kunna utveckla ett
system för utsträckning av den föreslagna rätten att skjuta upp uttaget av en
del av semestern. Enligt AMS framstår den föreslagna begränsningen i
uppsparningsrätten som mindre tillfredsställande från arbetsmarknadssynpunkt, eftersom
den också kan befaras motverka en önskvärd rörlighet pä arbetsmarknaden.
Styrelsen anser det därför viktigt, att frågan om anordningar för att föra över
semesterdagar från en anställning till en annan ytterligare utreds. Även
SACO/SR föreslår att sparad semester skall kunna tas ut vid byte av
anställning.

En klart avvisande hållning intas av SJ, SAF, KFO
och, såvitt gäUer de mindre företagen. Svensk Industriförening. SJ menar att
förslaget inte är reaUstiskt när det gäller företag där det pä grund av
kvalitén på många arbetsuppgifter och med hänsyn till att verksamheten inte kan
semesterstängas måste finnas fast anställda ersättare. Det blir enligt verket
mycket svårt att på dess område anpassa vikaricresurserna pä ett ekonomiskt
försvarbart sätt, I vissa fall kan det enligt SJ bli omöjligt att uppehålla
verksamheten. SAF anför att förslaget om uppspaming av semesterledighet för
senare uttag i och för sig kan framstå eftersträvansvärt och i
överensstänunelse med önskemål om flexibilitet beträffande arbetstid
respektive ledig tid. Föreningen motsätter sig ändå förslaget, med hänsyn till
att dess genomförande ställer alltför stora krav på arbetsgivarna både när
sparande sker och senare när uttag av uppsparad ledighet skall ske. Själva
uttagandet av sparad semesterledighet sägs leda till mycket stora problem,
eftersom arbetsgivaren måste planera sin produktion med hänsyn till att
anställda gör anspråk på en semesterledighet som varierar från fyra veckor
eller kortare tid upp till tio veckor. Vissa av de föreslagna reglerna om
semesterlönens beräkning i detta fall torde enligt föreningen vara omöjliga att
till-lämpa. Under alla förhållanden måste bestämmelserna göras dispositiva,
KFO motiverar sin avvisande inställning med att förslaget för arbetsgivarna
medför stora problem av främst personaladministrativ och finansiell art. Man
hänvisar till att det inom många branscher och inte minst inom processindustri
med skiftgående personal är av stor vikt att arbetsgivaren vid sin planering
kan överblicka personalsituatio-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 141

nen
åtminstine ett är framöver. De föreslagna reglerna om rätt att spara en vecka
varje år medför att den årliga planeringen och schemaläggningen svårligen kan
utföras, eftersom den enskildes ledighet enligt semesterlagen är okänd vid den
aktuella tidpunkten. Avsaknaden av sådan tUlförlitlig planering sägs kunna
medföra betydande produktions-bortfaU.

Även bland de remissinstanser som accepterar rätten
att spara semesterledighet finns det sådana som är kritiska mot förslagets
utformning i vissa hänseenden. Kritik anförs sålunda mot regleringen av arbetstagarens
underrättelseskyldighet. Postverket anser för sitt vidkommande att
semesterönskemålen måste vara kända redan vid planeringen, dvs. i mars. Den som
önskar spara semester bör därför vara skyldig anmäla detta senast i februari
före semesteråret. Utnyttjande av sparad semester bör meddelas senast vid samma
tid under det år då arbetstagaren vill utnyttja semestern. Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet menar att det från praktisk synpunkt är orimligt att
arbetstagaren inte får skyldighet att anföra sina önskemål om sparande av dagar
och om uttagande av dagar förrän efter det att förläggnings-och
utläggningsproceduren redan är avslutad. FFO vill avsevärt förlänga
varseltiden vid uttag av sparad semester.

De praktiska konsekvenserna av att arbetstagarna
efter eget bestämmande vid vissa tillfäUen tar ut längre tids semesterledighet
inger oro hos några remissinstanser. ÖB menar att utbildningsverksamheten inom
försvaret kan komma att nära nog lamslås och att det är nödvändigt att
myndigheter får möjlighet att genomföra noggrann personalplanering. Skånes
handelskammare framhåller att det för små företag många gånger kan vara
utomordentligt svårt att avstå från en medarbetare under så lång tid som tio
veckor. Även för stora företag kan en bestämmelse som den föreslagna vålla
piroblem genom att svensk industri av ekonomiska skäl har valt att i princip
stänga fabrikerna under semestertiden som i StäUet utnyttjas för översyn av
maskinparken, reparationer etc. Med utredningens förslag sägs ett sådant
arrangemang kunna bli svårt eller i allt fall kostnadskrävande att genomföra.
Om exempelvis en stor del av arbetsstyrkan sparar den femte semesterveckan,
medan den andra delen väljer att ta ut fem veckors semester, blir företaget
tvingat att, om det inte kan finna ändamålsenlig sysselsättning åt den del som
valt att inte omedelbart ta ut full semester, utge pérmitteringslön åt dessa
senare arbetstagare. Situationen upprepar sig sedan när de senare tar ut den
femte veckan i form av långtidssemester. Handelskammaren anser det naturligt
att bestämmelsen kompletteras med en föreskrift som förhindrar uppkomsten av en
sådan situation. Vägledning kan hämtas ur bestämmelserna rörande facklig
förtroendemans rätt till ledighet för facklig verksamhet, vilka hänvisar till
vad som är rimligt med hänsyn till förhållandena på den enskilda arbetsplatsen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 142

12.6.2
Förutsättningarna för rätten att spara semesterledighet

Förslaget att ge möjlighet för den enskilde
arbetstagaren att under ett antal år spara viss del av semesterledigheten för
att längre fram få ut en längre sammanhängande ledighet är enligt min mening i
hög grad tUltalande. Samtidigt som fyra veckors semesterledighet i allmänhet
kan anses tUlgodose det rekreationsbehov som semestern avses skola fylla, finns
inte säUan behov av längre tids betald ledighet för studier, resor och andra
fritidsaktiviteter, som inte ryms inom den normala semesterledigheten.
Förslaget har också i allmänhet fått ett positivt mottagande, även om kritik
har riktats mot enskildheter i utformningen. För egen del vill jag förorda att
en rätt att spara semesterledighet nu införs. De invändningar som har gjorts i
fråga om enskildheter i förslaget är i många fall motiverade. Med den
utformning av rätten att spara semesterledighet som jag i det följande avser
att föreslå, bör dock enligt min mening de tillämpningssvårigheter som skulle
föranledas av det framlagda förslaget kunna i betydande utsträckning avhjälpas.
De bestämmelser som jag nu kommer att behandla, bör ges karaktär av normerande
rambestämmelser. Det bör vara möjligt att genom centrala kollektivavtal införa
andra bestämmelser som är anpassade till exempelvis en viss bransch. Den
centrala bestämmelsen om en rätt för arbetstagaren att till senare år spara
semesterdagar bör dock vara tvingande.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för
rätten att spara semesterledighet kan jag i sak ansluta mig till vad kommittén
har anfört. Sålunda bör rätten att spara ledighet inträda först när
arbetstagaren har tjänat in mer än tjugo betalda semesterdagar. Sparandet skall
alltså inte få ske på bekostnad av en i förhållande till vad som nu gäller
minskad semesterstandard under det semesterår dä ledigheten normalt skaU utgå.
Vidare bör endast betald semesterledighet kunna sparas.

Jag har tidigare (12.3.1) behandlat frågan hur
antalet betalda semesterdagar skall fastställas. Denna beräkning måste under
alla förhållanden ske, eftersom arbetsgivaren enligt vad jag förut har anfört
skall vara skyldig att alltid lägga ut betald semesterledighet, medan obetald
sådan inte skall läggas ut i de fall då arbetstagaren inte önskar sådan
ledighet. Med hänsyn till att något fondsystem för administrationen av den särskilda
semesterlönen inte nu föresläs, kommer arbetsgivaren att i den egna personal-
och lönebokföringen ha tiUgång till de uppgifter som behövs för fastställande
av den betalda ledighetens längd.

Den av kommittén föreslagna begränsningen av rätten
att spara ledighet till de fall, då arbetstagaren är kvar hos samma
arbetsgivare när den sparade ledigheten skall tas ut, har som framgått mött
invändning från flera håll. Det är dock, som kommittén har framhåUit, inte
möjligt att utan införande av ett fondsystem för semesterlön åstadkomma en

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 143

allmän
rätt att spara semester oavsett byte av anställning. Frågan får därför tas upp
i samband med det fortsatta utredningsarbetet. Erfarenheterna av den nu
föreslagna, begränsade uppsparningsmöjligheten kan i det sammanhanget bli
värdefulla.

Särskilda förhållanden gäller i nu berörda
hänseende för arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen. Eftersom
dessa är objekt-anställda, dvs, anställda för visst byggnads- eller
anläggningsprojekt, har det blivit nödvändigt att genom avtal inrätta särskilda
semesterkassor för fortlöpande uppsamling av semesterlön och för utbetalning
av denna i samband med semesterledigheten. Dessa arbetstagare kommer i
praktiken inte att omfattas av den föreslagna rätten att spara semester,
eftersom de byter arbetsgivare, inte sällan flera gånger under samma år. Som LO
har påpekat möter inget hinder mot att kollektivavtal träffas om särsldlda
anordningar för att spara semester för nu berörda grupper. Det bör enligt min
mening vara möjligt att praktiskt åstadkomma en sådan ordning inom ramen för de
semesterkassor som redan har inrättats.

Det finns vidare anledning att i detta sammanhang
peka på vissa andra fall av anställningsbyten, där en rätt att spara semester
bör kunna bibehåUas, I fråga om den som är anställd hos statlig myndighet
gäller redan nu enligt AST en ordning som iimebär, att arbetstagaren vid
övergång från en statlig anställning till en annan överför intjänade
semesterförmåner till den nya statliga arbetsgivaren. Från semestersynpunkt
spelar alltså bytet av anställning ingen roll. Motsvarande gäller ifråga om de
gmpper av kommunalt anställda, som omfattas av AST, t. ex. lärare i grandskola
och gymnasium. Vad som sagts nu torde kunna förutsättas genom avtal bli
tillämpligt även? beträffande rätten att spara semester. (Jfr prop. 1971: 102
s. 139, 1974: 88 s. 174 och 1974: 174 s. 55.)

För andra kommunalt anställda än dem som jag nu har
nämnt samt för arbetstagare hos landstingskommunerna gäller däremot vid byte av
anställning, att varje kommun resp. landstingskommun betraktas fullt ut som ny
arbetsgivare. Någon överflyttning av intjänade semesterförmåner sker normalt
inte. Det är enUgt min memng önskvärt att en samordning i nu berört hänseende
kommer till stånd och att möjlighet skapas för att semester som sparats hos en
kommunal eller landstingskommunal arbetsgivare kan tas ut även efter det
arbetstagaren har anstäUts hos annan kommun eller annan landstingskommun. Detta
är emellertid en fråga som inte lämpar sig för lagstiftning utan bör lösas
avtalsvägen.

Slutligen vill jag ta upp en sUuation som LO
särskilt har berört i remissyttrandet. LO har som nämnts ifrågasatt om inte
möjlighet bör införas för arbetstagaren att utnyttja sparad semesterledighet
efter övergäng till annan anställmng inom samma koncern. I den frågan vill jag
anföra följande.

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 144

Koncernbegreppet har betydelse främst i fråga om
aktiebolag, där moderbolag och dotterbolag tillsammans utgör en koncern. I
aktiebolagslagen (1975: 1385) har i 1 kap. 2 § intagits en definition av begreppet.
Koncemförhållande föreligger sålunda när aktiebolag äger så många aktier eller
andelar i annan svensk eller utländsk juridisk person, att det har mer än
hälften av rösterna för samtiiga aktier eller andelar. Aktiebolaget är därvid
moderbolag och den andra juridiska personen dotterföretag. Äger dotterföretag
eller äger moderbolag och dotterföretag eller flera dotterföretag tiUsammans
aktier eller andelar i annan juridisk person i den omfattning som angetts nu,
är enligt samma bestämmelse även sistnämnda juridiska person dotterföretag tUl
moderbolaget. Vidare gäller att, om aktiebolag i annat fall på gmnd av aktie-
eller andelsinnehav eller avtal har ett bestämmande inflytande över annan juridisk
person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet, aktiebolaget är
moderbolag och den andra juridiska personen dotterföretag.

I moderbolag skall enligt bestämmelserna i 11 kap.
10 och 11 §§ avges koncernredovisning, i vilken intas sammandrag av
moderbolagets och dotterbolagens resultat- och balansräkningar. Dotterföretag
som är aktiebolag skall vidare i förvaltningsberättelsen ange namnet på
moderbolaget och i förekommande fall dettas moderbolag.

En förutsättning för att en koncern i aktiebolagslagens
mening skall föreligga är att moderbolaget är ett sådant aktiebolag som
omfattas av aktiebolagslagen. Är moderbolaget exempelvis ett bankaktiebolag, en
sparbank eller ett försäkringsbolag, är aktiebolagslagens koncernregler inte
tillämpliga.

Koncemförhållande kan föreligga också i den formen
att moderföretaget utgörs av ett handelsbolag eller en stiftelse. Även
ekonomiska föreningar kan bilda en koncern. Vanligast torde därvid vara att
koncernen är en blandad koncern, där en ekonomisk förening är moderföretag och
ett eller flera aktiebolag är dotterföretag.

I fråga om andra företagsgrupperingar än
aktiebolagsrättsliga koncerner saknas f. n. i vår lagstiftning såväl
koncerndefinitioner som särskilda koncemregler. En författningsreglering kan
dock väntas bli genomförd inom de närmaste åren. I det inom
justitiedepartementet upprättade förslaget till ny föreningslag föreslås en
lösning av dessa frågor på föreningslivets område (Ds. Ju. 1976: 11 s. 80 ff).
Beträffande vissa andra typer av koncernbildningar utreds hithörande frågor av
1974 års bolagskommitté (Ju. 1974: 21) och stiftelseutredningen (Ju. 1975: 01).
Även bankutredningen (E 1976: Ol) kommer att beröra koncernförhållanden.

Fastän koncernbegreppet sålunda inte är helt
entydigt, har det i skilda sammanhang lagts till grund för bestämmelser i annan
lagstiftning. Av särskilt intresse i detta sammanhang är
anställningsskyddslagen. Enligt

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 145

4
§ i nämnda lag skall vid bestämmande av anstälhiingstid enligt lagen medräknas
tid då arbetstagaren har varit anstäUd hos annat företag inom koncern som
arbetsgivaren tiUhör. I propositionen (prop, 1973: 129 s. 136 f.) uttalade
föredragande departementschefen, att såväl kon-cernförhåUanden enligt den då
gäUande lagen (1944: 705) om aktiebolag som de koncernförhållanden som jag
nyss har nämnt borde omfattas av 4 § lagen om anställningsskydd. På
motsvarande sätt får arbetsgivare enligt 3 § tredje stycket
studieledighetslagen tillgodoräkna sig tidigare anställning inom samma koncern
för rätt till ledighet.

Såvitt gäller den nu aktuella frågan anser jag i
likhet med LO, att det Sr angeläget att den sparade semesterledigheten kan
utnyttjas även efter byte av arbetsgivare inom samma koncern. Koncernbegreppet
har enligt min mening en sådan stadga, att något hinder inte föreligger att i
detta sammanhang anlcnyta tiU det. Detta har redan skett i de båda nu nämnda
lagarna. De invändningar som kan göras torde snarast avse redovisningsmässiga
frågor. För koncernen som helhet saknar det ekonomisk betydelse, om sparad
semesterledighet tas ut hos det ena eller andra av de i koncernen ingående
företagen. De tekniska frågor som hänger samman med överföring av fordringar på
sparad semesterledighet från ett företag tUl ett annat är enligt min mening
inte av den art, att de utgör något avgörande hinder mot den ordning som LO har
föreslagit. Som jag tidigare har angett förekommer på statens område redan nu
vid byte av anställning en överföring av intjänade semesterförmåner mellan
olika myndigheter. Inte heller i övrigt kan jag finna något vägande skäl mot
att låta arbetstagare behålla rätten att få ut sparad semesterledighet, så
länge han är anställd inom samma koncern. Jag föreslår därför att en särskild
bestämmelse om detta tas in i den nya semesterlagen. För att rätten till sparad
ledighet skall kunna föras över till den nye arbetsgivaren fömtsätts, att båda
arbetsgivarna har vetskap om att arbetstagaren övergår till ny arbetsgivare
inom koncernen. Det får ankomma på arbetstagaren att lämna behövliga uppgifter
i detta hänseende.

Av den redogörelse som jag nu har lämnat framgår,
att den föreslagna rätten att spara semester får eller kan komma att få
betydelse, inte bara för dem som behåller samma arbetsgivare till dess den
sparade semesterledigheten har tagits ut, utan i en lång rad andra fall. Detta
följer såvitt gäller arbetstagare som stannat kvar inom samma koncern av de
föreslagna bestämmelserna, I övrigt förutsätts avtalsreglering.

Semesterkommittén föreslår som nämnts att den
sparade semestem skaU läggas ut inom fem år från det är då den skulle ha
utgått, om den inte hade sparats. Även för egen del finner jag den föreslagna
tidsgränsen väl avvägd. I likhet med kommittén anser jag att arbetstagaren bör
ha möjlighet att inom den nämnda tidsramen ta ut sparade semester-

10 Riksdaser. 1976177.1 saml. Nr 90

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 146

dagar
när han önskar detta. Efter utgången av femårsperioden har arbetstagaren
bortsett från eventuell skadeståndsfordran endast rätt till semesterlön för
den sparade semestern.

Även mot bakgrund av vad jag nu har anfört framstår
dock sparande-möjUgheten som förhållandevis begränsad. Den bör emellertid ses
som ett första steg i riktning mot en ökad flcxibUitet i semesteruttagen. Frågan
om formerna för den fortsatta utvecklingen av sparanderätten får närmare prövas
sedan erfarenheter har vunmts
av den nu föreslagna ordningen och sedan frågan om en lämplig administration
för ett mer omfattande system för sparande av semesterledighet har fått en tillfredsställande
lösning.

Beträffande den av kommittén föreslagna formella
ordningen för sparande av semesterdagar och utläggande av sparad semester har
flera remissinstanser framfört invändningar. Man har riktat kritik mot att
arbetstagaren skulle få rätt att meddela önskemål om att spara semesterdagar
så sent som en månad efter det att han har varslats om årets huvudsemester.
Vidare har invänts att den föreslagna varseltiden om tre månader för
arbetstagare som önskar få ut sparad semesterledighet ar för kort, med hänsyn
till den ofta omfattande semesterplanering som arbetsgivaren måste utföra.

Jag
har förståelse för dessa invändningar. De bestämmelser som kommittén har
föreslagit får emellertid delvis ses som en följd av den uppdelning av
semesteradministrationen mellan arbetsgivaren och den särskilda
semesterlönefonden som kommittén har föreslagit. När enligt det nu framlagda
förslaget arbetsgivaren liksom hittUls skall svara för även de
semesterrättigheter som tjänas in vid semesterlönegmndande frånvarotid,
föreligger en annan utgångspunkt för bestämmandet av en lämplig ordmng.

Innan
jag går närmare in på de regler som jag anser lämpUga i detta sammanhang, viU
jag erima om att jag anser att dessa i allmänhet bör vara dispositiva, i vissa
fall i den meningen, att avtal om annan ordning får träffas med bindande
verkan, förutsatt att avtalet på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts
av central arbetstagarorganisation. Härigenom blir det, som jag har nämnt,
möjligt att anknyta till förhållandena inom viss bransch. En anpassning kan
därigenom exempelvis ske tiU sådana fall då den allmänna semesterplaneringen
sker vid en tidigare tidpunkt än som förutsatts i lagen. Den gmndläggande
bestämmelsen om rätt att spara betald ledighet under fem år bör dock, Uksom
bestämmelsen om rätt att tUlgodorälcna tidigare anställning inom samma koncern,
vara tvingande. Med den begränsning av dispositionsfriheten som jag sålunda
förordar får arbetstagamas intresse anses tryggade.

Jag
har i tidigare sammanhang erinrat om att enligt medbestämmandelagen
kollektivavtal bör träffas om medbestämmande för arbetstagar-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop,
1976/77: 90 147

na
i fråga om semesterförläggning, när arbetstagarsidan begär detta. Vidare har
jag föreslagit en bestämmelse av innebörd att semesterledigheten även annars
bör läggas ut efter överenskommelse mellan parterna. Förslaget i denna del har
tUlämpning även på frågor som rör sparande av semesterledighet. I den mån
kollektivavtal träffas som reglerar, förutom inflytandefrågor i detta
hänseende, också förfarandet vid semesterutläggningen föreligger inte något
behov av särskilda varselregler. Detsamma gäller för det fall arbetsgivare och
arbetstagare i samförstånd avgör frågor om sparande av semester och förläggning
av uttagna sparade dagar. För övriga fall bör däremot i lag anges vilka
frister som skaU gäUa vid tiUämpning av sparanderätten. I lagen bör sålunda
anges vid vilken tidpunkt arbetstagaren senast skall meddela arbetsgivaren sin
avsikt att spara semesterledighet. För egen del anser jag det naturligt att
detta sker i samband med de förhandlingar eller det samråd i övrigt som skall
äga mm angående utläggningen av årets semester. Vid det tillfället bör
arbetstagaren också vara skyldig att ange om han vill ta ut sparade
semesterdagar i sammanhang med den övriga semestern. TiU denna tidpunkt har
som tidigare nämnts också knutits framstäUande av begäran om utläggning av
obetald semesterledighet. På så vis klarläggs arbetstagamas totala
semesterönskemål under planeringsstadiet. En fömtsätt-nmg är emellertid, att
arbetstagaren vid det tillfälle då han kontaktas av arbetsgivaren för
semesterutläggningen känner tUl eller får veta hur många betalda semesterdagar
han har eller kan beräknas få rätt till. Äger förfarande för utiäggning av
semesterledighet mm vid mer än ett tillfälle under året, bör vad som sagts nu
gäUa endast i fråga om den semesterledighet som avses vid varje sådant tiUfälle,
I de fall då exempelvis samråd för utläggningen av den femte semesterveckan
sker först under senare delen av semesteråret, bör sålunda arbetstagaren ha
rätt att vid detta tUlfälle ange om han vUl spara kvarvarande semesterledighet
eUer om han vill ta ut sparad ledighet vid det tillfället.

När det gäller uttag av tidigare sparad
semesterledighet utan samband med semestem för året kan i och för sig hävdas
att en förhållandevis lång varseltid bör fordras från arbetstagarens sida. Det
torde i allmänhet kunna förutsättas att arbetstagaren pä någon sikt planerar
för uttag av sparad semesterledighet.

Det är enUgt min mening också rimligt att i möjlig
mån söka motverka de planeringssvårigheter som av naturliga skäl uppkommer i
detta fall, genom att kräva att arbetstagaren i god tid underrättar arbetsgivaren
om tidpunkten för uttag av sparad semester. Den av kommittén föreslagna
varseltiden om tre månader bör dock kunna godtagas, SkuUe behov visa sig
föreligga inom viss bransch av längre varseltider, får denna fråga lösas genom
koUektivavtal för den branschen.

Av
vad jag tidigare har anfört framgår att jag anser att utläggning av

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 148

sparad
semesterledighet bör ske i samma ordning som utläggning av annan semester. Har
överenskommelse om annat inte träffats, bestämmer således arbetsgivaren när
ledigheten skall läggas ut. Han är dock skyldig att söka nä överenskommelse
med arbetstagaren eller dennes företrädare. I fråga om annan än sparad semesterledighet
gäller enligt förslaget att den skaU utgå under semesteråret. Fyra veckor av
ledigheten skall vidare förläggas till tiden juniaugusti, om inte särskilda
skäl hindrar det. Beträffande sparad ledighet bör som jag förut har anfört
gälla, att arbetsgivaren under alla förhållanden skall lägga ut denna inom fem
år från det semesterår då den annars skulle ha utgått. För att syftet med
sparanderätten inte skall förfelas är det emellertid nödvändigt med
ytterligare regler som möjliggör för arbetstagaren att i viss utsträckning
bestämma tidpunkten för ledigheten. Kommittén har föreslagit att arbetstagaren
skall kunna fordra, att ledigheten läggs ut i sammanhang med hela
semesterledigheten för det år då den sparade ledigheten tas ut. En sådan
ordning ligger enligt min mening väl i linje med det syfte som rätten att spara
semesterledighet har, eftersom det ofta torde vara den längre sammanhängande
ledigheten som är målet för sparandet. Den sist angivna rättigheten bör
emeUertid begränsas till de fall då minst fem semesterdagar, dvs. en vecka, har
sparats. Utöver detta bör enligt min mening i lagen slås fast, att de sparade
semesterdagarna skall utgå under det semesterår då arbetstagaren önskar få ut
dem. Detta förutsätter självfallet att underrättelse har lämnats i så god tid
att utrymme fortfarande finns för ledigheten det semesteråret. En sådan regel
kan dock inte gälla undantagslöst, Fömtom att bestämmelsen bör vara
dispositiv, bör möjlighet finnas för arbetsgivaren att inom femårsperioden
förskjuta uttaget av sparade dagar när särskilda skäl föreligger mot att de
tas ut det år som har begärts.

Några remissinstanser har framhåUit att uttaget av
längre ledigheter vållar betydande svårigheter när det gäller att uppehålla
regelbunden drift under sommartid. Det kan självfaUet inte bestridas att
svårigheter kan uppstå. Syftet med reformen skulle emeUertid i hÖg grad
förfelas, om arbetstagaren annat än i undantagsfall måste finna sig i att fä
den sparade ledigheten splittrad. Jag kan mot den bakgrunden inte frångå
kommittéförslaget på denna punkt. Jag vill också hänvisa tiU den nyss nämnda
möjligheten till förläggning i vissa fall av ledigheten tiU annat år än som
begärts. Det kan vidare påpekas att arbetsgivaren, när överenskommelse om
annat inte har träffats, har möjUghet att bestämma när under tiden juniaugusti
fyra veckor av årets semester skall utgå. Detta skapar en viss, låt vara
begränsad, flexibUitet. Särskilt gäller detta när semcsterförläggning inom ett
företag sker vid olika tidpunkter under tiden juniaugusti. Det kan
undantagsvis även förekomma att förhållandena är sådana, att särskilda skäl
föreligger mot utläggning av huvuddelen av årets semester under tiden
juniaugusti, med hänsyn till

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 149

att
sparad semesterledighet utgår i samband med årets semester. I sådana fall får
partema söka nå överenskommelse i frågan om den sammanlagda semestems
förläggning.

De problem som kan uppstå i nu berörda hänseenden
varierar mellan olika företag, verk och myndigheter, beroende på
arbetsformerna, de kunskapskrav som måste stäUas på vikarier, verksamhetens
omfattning m. m. Genom den av mig föreslagna möjligheten för parterna på arbetsmarknaden
att centralt avtala om avsteg från lagens bestämmelser i även nu angivna faU
bör emeUertid en lämplig ordning kunna åstadkommas inom skilda områden av
arbetsmarknaden. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört saknas det enligt min
mening behov av att i lagen införa någon generell bestämmelse av det slag som
har begärts av Skånes handelskammare och som skulle göra utläggningen av den
sparade ledigheten beroende av vad som är rimligt med hänsyn till
förhållandena på arbetsplatsen.

Jag vill i fråga om rätten att spara semester
slutiigen nämna, att jag ansluter mig till kommitténs förslag, att sparande
inte skall kunna ske det år då sparad ledighet tas ut.

12.6.3
Seniesterlön för sparad semesterledighet

Enligt kommittéförslaget skall sammalönsprincipen
tillämpas för vecko- eller månadsavlönade arbetstagare. I övrigt föreslås
semesterlönen motsvara för varje sparad semesterdag 0,48 % av det löneunderlag
som hänför sig tUl intjänandeåret omedelbart före det semesterår då ledigheten
tas ut. Syftet är att lönen under de sparade semesterdagarna skall vara
"värde- och standardsäker".

Jag
har i det föregående (12,4) föreslagit att procentregeln skall till-lämpas vid
semesterlöneberäkningen, oavsett vilken löneform arbetstagaren har.
Motsvarande bör självfallet gälla också i fråga om lön för sparad
semesterledighet. Med detta som utgångspunkt föreslår jag i likhet med
semesterkommittén, att semesterlönen för varje sparad semesterdag skall utgöra
0,48 % |j av ett tiU närmast föregående intjänandeår hänförligt beräkningsunderlag.
Detta senare bör, som kommittén har föreslagit, utgöras av dels den lön som har
utgått för arbetad tid det året, dels ett belopp avseende annan frånvarotid än
semester, oavsett om frånvaron har varit semesterlönegmndande eUer inte. Det
senare beloppet bör beräknas på samma sätt som har föreslagits beträffande beloppet
för privilegierad frånvarotid vid fastställande av semesterlöneunderlaget i
allmänhet. Det skaU alltså motsvara för varje frånvarodag arbetstagarens
genomsnittiiga dagsinkomst i anställning under den tid av närmast föregående
intjänandeår då han utförde arbete. Hade han då ingen inkomst i anställningen,
får beräkningen ske med utgångspunkt i den inkomst som det kan antagas att
arbetstagaren skulle ha haft om han då hade arbetat för arbetsgivarens räkning.

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 150

I likhet med kommittén föreslår jag en särskUd
bestämmelse för det fall arbetstagarens sysselsättningsgrad under det
intjänandeår som föregår semesteruttaget är en annan än då den sparade
semesterlönen tjänades in. Semesterlönen bör vid uttagandet av den sparade
ledigheten beräloias med utgångspunkt i den sysselsättningsgrad som gällde vid
intjänandet. Det innebär i fråga om bokföringen av sparad semesterledighet,
att det i deima får anges, inte bara antalet sparade dagar och tidpunkten
härför, utan även huruvida arbetstagaren under det år då semestem tjänades in
var anställd på heltid, halvtid eller i annan form av deltidsanställning. Det
bör vara möjligt att i kollektivavtal överenskomma om förenkUng av
administrationen av lönen för sparad ledighet och förhindra tvister i
framtiden, exempelvis genom en ordning som innebär att arbetstagaren vid
tidpunkten för sparandet skriftligen vitsordar den sysselsättningsgrad som
gäUde vid intjänandet av den sparade semestern. Antalet sparade semesterdagar
påverkas däremot inte av dagarbetstidens omfattning.

12.7
Semesterlagens tillämpningsområde

12.7.1
Inledning

Den nu gällande semesterlagen omfattar arbetstagare
i allmän eUer enskUd tjänst. Undantagna är dock arbetstagare som är medlem av
arbetsgivarens familj och arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i
vinst. Begreppet arbetstagare har inte definierats i lagen utan tolkningen har
överlåtits åt rättstUlämpningen, Semesterlagen bygger på det civUrättsliga
arbetstagarbegreppet, vars närmare innebörd faststäUs genom en
helhetsbedömning av olika faktorer som anses känneteckna ett tjänsteavtal.

Semesterkommittén anser att den närmare innebörden
av begreppet arbetstagare i semesterlagen liksom hittUls bör avgöras av
rättstillämpningen. Bedömningen bör utgå från det civUrättsliga
arbetstagarbegreppet sådant detta har utformats i rättspraxis. Man framhåller
att den personkrets som omfattas av semesterlagstiftningen successivt har utvidgats
under årens lopp sedan 1938 års semesterlag. Eftersom rättsfallen från
semesterlagens område har varit fä på senare år, är det enligt kommittén svårt
att fastställa hur långt denna utveckling har fortskridit och vilket inflytande
försäkringsdomstolens praxis skall ges vid bedömningen av semesterlagens
tUlämpningsområde. Man pekar också på att arbetsrättskommittén har uttalat, att
det får anses angeläget att domstolarna tillämpar det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet enhetligt, om inte starka skäl, hänförUga exempelvis tiU
den aktuella lagstiftningens syfte eller utfomining i övrigt, i enskUda faU
talar för annat (SOU 1975:1 s. 725). Semesterkommittén säger sig kunna instämma
i

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 151

detta
uttalande men framhåller samtidigt, att försäkringsdomstolens praxis inte utan
vidare kan vara vägledande vid gränsdragningen meUan tjänsteavtal och
uppdragsavtal vid tillämpningen av semesterlagen. Det är enligt kommittén alls
inte givet att en person som försäkringsdomstolen har bedömt som arbetstagare
enligt socialförsäkringslagstiftningv en också skall anses som arbetstagare
enligt semesterlagen. Vid tilllämp-ningen av semesterlagen är lagens syfte att
bereda en anställd en viss.tids ledighet för vila och avkoppling av stor
betydelse. Ett svagt rekreationsbehov kan sålunda peka mot att ett
arbetstagarförhållande inte skall anses vara för handen. Som tidigare framgått
har kommittén föreslagit att den särskilda semesterlönen vid semesterlönegrundande
frånvaro skall knytas tUl socialförsäkringen. I fråga om sådan semesterlön blir
då försäkringsdomstolens arbetstagarbegrepp tillämpligt.

Även remissinstanserna delar uppfattningen att
innebörden av semesterlagens arbetstagarbegrepp liksom hittills bör
faststäUas.genom praxis. Kritik riktas dock mot bl, a, det förhållandet, att
förslaget medför till-lämpning av skilda arbetstagarbegrepp beroende på om det
är fråga om tillämpning av bestämmelserna om särskild semesterlön eller
tillämpning av lagen i övrigt.

Vad gäller den sist berörda frågan vill jag erinra
om, att jag inte har kunnat ansluta mig till förslaget att införa en särskild
fond för betalning av den särsldlda semesterlönen. Därigenom bortfaller gmnden
för den nämnda lo-itiken, I övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till
de synpunkter som kommittén har fört fram angående bestämmandet av
arbetstagarbegreppet. Semesterlagstiftningen bör sålunda liksom hittUls bygga
på det civUrättsliga arbetstagarbegreppet såsom detta fortlöpande utbildas i
rättstiUämpningen. I fråga om den närmare innebörden av det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet får jag hänvisa till de redogörelser som har lämnats i
prop, 1975/76: 105 s. 167171 och betänkandet Demokrati på arbetsplatsen s,
691737 samt till specialmotiveringen.

12.7,2
Familjemedlemmar m. fl.

Som jag inledningsvis har nämnt undantas
familjemedlemmar och arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i vinst
från tillämpningsområdet för gäUande semesterlag. Semesterkommittén framhåller
att orsaken till att familjemedlemmar har uteslutits ursprungligen har varit,
att samhället inte bör gripa in med tvingande lagstiftning i familjeförhållanden.
Svårigheter att kontrollera efterlevnaden av lagen har vidare spelat en viss
roll. Kommittén anser emellertid för sin del att en lag av semesterlagens typ
som bärs upp av ett utpräglat skyddsintresse bör omfatta alla arbetstagare,
oavsett famUjebanden. Svårigheter att i enstaka fall övervaka att lagen följs
bör enligt semesterkommittén stå tUlbaka för detta skyddsintresse. Man pekar
vidare på att undantaget

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 152

saknar
betydelse i det vanliga fallet att semestervillkoren regleras i kollektivavtal.
Undantagsbestämmelsen kan enligt semesterkommittén utan olägenhet avvaras. I
betänkandet föreslås därför att undantaget för medlem av arbetsgivarens famUj
avskaffas i samband med att den nya semesterlagen träder i kraft.

I fråga om undantaget för arbetstagare som avlönas
uteslutande genom andel i vinst pekar kommittén på att motsvarighet inte
förekommer i annan arbetsrättsUg lagstiftning. Det har ingen särskild semesterrättslig
bakgrund utan är hämtat från en konvention om semester för sjöfolk. En person
som avlönas uteslutande genom andel i vinst är enligt kommittén uppenbarligen
inte löntagare i vanlig bemärkelse. Det anges endast i sällsynta undantagsfall
lomna tänkas att en person med denna löneform är arbetstagare i semesterlagens
mening. Undantaget föreslås därför utgå.

Under remissbehandlingen har framförts skilda
uppfattningar rörande förslaget att slopa de nuvarande båda undantagen.
Skiljaktigheterna har främst rört undantaget för familjemedlemmar, medan
flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan har godtagit att
särbestämmelsen angående dem som avlönas endast genom vmstandel tas bort. De
remissinstanser som vUl behåUa undantaget för familjemedlemmar bl. a.
hovrätten för Västra Sverige och några arbetsgivarorganisationer motiverar
sin ståndpunkt med det särsldlda förhållande som råder mellan familjemedlemmar
och med svårigheterna att övervaka lagens till-lämpning i dessa faU. Man menar
att lagbestämmelser inte behövs för detta fall och att det framstår som
främmande att en famUjemedlem gentemot en annan framställer krav på semester.
SHIO pekar pä att det med hänsyn tUl gällande skattelagstiftning uppkommer
svårigheter att bestämma hustms semesterlönegmndande inkomst i de fall då makar
ensamma driver rörelse.

Vissa andra remissinstanser betonar däremot att
lagstiftning, som i likhet med semesterlagen uppbärs av ett utpräglat
skyddsintresse, bör omfatta alla arbetstagare oavsett familjeanknytning samt
att utvecklingen för närvarande går därhän, att undantag för familjemedlemmar
i lagstiftning som rör arbetstagares förhåUanden tas bort.

För egen del viU jag i detta sammanhang först
erinra om att det i den av Nordiska socialpolitiska kommittén tillstyrkta
rapporten om samordning av de nordiska ländemas semesteriagstiftning (avsnitt
12.1) såsom första punkt bland önskvärda ändringar har angivits, att
undantagandet av familjemedlemmar från semesterlagstiftningen upphävs. Jag vill
också erinra om att familjemedlemmar omfattas av lagen om allmän försäkring
och av den nyligen antagna lagen om aibetsskadeförsäkring. Detsamma gäUer
lagen om ledighet för studier. Det tidigare generella undantagandet i
arbetarskyddslagstiftningen togs bort redan 1949. De kvarstående
undantagsbestämmelserna föreslås av arbetsmiljöutredning-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 153

en
bli avförda vid tillkomsten av den föreslagna arbetsmiljölagen. Jag anser detta
vara en riktig utveckUng.

Det saknas mot bakgmnd av vad jag nu har angett
bärande skäl att också i fortsättningen undanta familjemedlemmar från det skydd
och de rättigheter som semesterlagen garanterar. Sä snart det verkligen föreligger
ett anställningsförhållande bör rätt tUl semesterledighet och semesterlön
föreligga oavsett eventuella familjeband mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren. Jag ser alltså inte något främmande i att arbetstagaren i detta
liksom i andra faU får rätt att ställa krav på betald semester. Jag kan inte
heller finna att synpunkten angående svårigheter att kontrollera lagens
tiUämpning bör leda till någon annan ståndpunkt, särskilt som det här är fråga
om civilrättsUg lagstiftning vars tiUämpning övervakas endast av de berörda
parterna och deras företrädare. Jag föreslår därför att undantaget för
familjemedlenunar utgår. Detsamma bör som förordas av kommittén och flertalet
av de remissinstanser som yttrat sig gälla beträffande undantaget för den som
avlönas uteslutande genom vinstandel.

12.7.3
Okontrollerade arbetstagare

Med s. k. okontrollerade arbetstagare menas i
semesterlagen sådana arbetstagare som utför arbete i sitt hem eller eljest
under sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att
vaka över arbetets anordnande. De okontrollerade arbetstagarna brukar hänföras
tiU två grupper, hemarbetare och övriga arbetstagare som utför arbetet under
sådana former som nyss nämnts. Det är i praktiken omÖjUgt för arbetsgivaren att
fastställa om exempelvis en hemarbetande har arbetat för en arbetsgivares
räkning ett visst antal dagar under en månad. Den okontrollerade arbetstagaren
kan dessutom i regel ordna arbetet så att han får erforderlig ledighet. Av
dessa skäl har i semesterlagstiftningen införts en särreglering för nu berörda
arbetstagare. De är enligt 4 § 1963 års SemL inte berättigade till semester men
får i stäUet s. k. särskUd semesterlön. Denna utgör 9 % av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under kvalifikationsåret. Däremot
beräknas inte särskild semesterlön för sjukdomstid eUer annan privilegierad
frånvaro, vUket innebär att den okontroUerade arbetstagaren intar en mindre
förmånUg stäUning i semesterlönehänseende än andra arbetstagare. I någon mån
uppvägs detta av att aU lön läggs till grund för semesterlöneberäkningen,
oavsett om arbete utförts under kortare eller längre tid under kalendermånad av
intjänandeåret.

Hemarbete förekommer dels som arbetsvärd, främst
för svårt rörelsehindrade, dels som hemindustriellt arbete. Hemarbete inom
arbetsvården organiseras genom hemarbetscentralema. År 1973 sysselsattes omkring
700 personer i hemarbete med statsunderstöd.

Det
finns inte några fuUständiga uppgifter om det hemindustriella

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 154

arbetet
i landet. I semesterkommitténs betänkande (SOU 1975: 88 s. 120) redovisas
uppgifter ur 1972 års industristatistik, vilka ger en viss uppfattning om
antalet hemarbetare. Enligt dessa uppgifter uppgick, antalet hemarbetare det
året till omkring 11 500. De största grapperna utgjordes av arbetstagare inom
textil-, beklädnads-, läder- och läder-vamindustrin (6 036) samt
verkstadsindustrin (2 597).

Till den andra gruppen av okontrollerade
arbetstagare brukar räknas vissa handelsresande och försäkringsombud. Även
flottningsarbetare, skogsarbetare och arbetstagare som åtagit sig betskötsel
har hänförts tUl gruppen. Numera har dock skogs- och flottningsarbetarna genom
kollektivavtal fått ställning som kontrollerade arbetstagare.

Det finns inga generella regler för olika
yrkesgrupper utan sättet för arbetets ordnande i det särskUda fallet bUr avgörande.
Arbetsledning, skyldighet att arbeta på bestämda tider och kontrollen av
arbetet är viktiga omständigheter att beakta vid bedömningen. Det är inte i och
för sig avgörande om arbetsgivaren händelsevis kan kontroUera arbetstiden. Det
väsentliga är hur arbetet faktiskt har anordnats.

Semesterkommittén anför att huvudskälet för
särbehandlingen av de okontrollerade arbetstagarna bortfaller, när kravet på
viss tids arbete för rätt till semester slopas. Man anser vidare att reglerna
om semesterlönegmndande frånvaro också bör gälla de okontrollerade arbetstagarna.
Det är enligt kommittén också angeläget att förmånerna enligt lagen är lika för
alla arbetstagare, oavsett hur arbetet anordnas. Kommittén föreslår därför att
särbehandlingen av de okontrollerade arbetstagarna upphävs. Enligt kommittén
kan det knappast medföra några större svårigheter att avskaffa särbehandlingen
av den förhåUandevis lilla grupp som det här rör sig om. Semesterledighet kan
ordnas exempelvis genom att arbete inte lämnas ut under semestertiden.
Semesterlön som tjänas in under semesterlönegmndande frånvaro betalas enligt
kommitténs förslag på samma sätt för dessa som för andra arbetstagare. En viss
svårighet kan visserligen ligga i att hemarbete ibland delas upp på flera
familjemedlemmar men de problem som följer med sådana särfall torde enligt
kommittén kunna lösas avtalsvägen.

Kommitténs förslag att ta bort den särsldlda
regleringen i semester-lagen av okontrollerade arbetstagares semesterförmåner
har tiUstyrkts av kammarrätten i Göteborg och några arbetstagarorganisationer.
Flera andra remissinstanser ställer sig däremot kritiska tUl förslaget. Det gör
bl. a. hovrätten för Västra Sverige, SAF och SHIO. Kritiken går främst ut på
att tiUämpningen av semesterlagens aUa bestämmelser, inte minst dem om
semesterförläggningen, pä okontroUerade arbetstagare ger upphov till betydande
praktiska svårigheter. Hovrätten menar att det inte är rimligt att vid
skadeståndsansvar ålägga arbetsgivaren skyldighet att lägga ut semester för
dessa arbetstagare och framhåller att rätten tUl semesterlön framstår som
viktigast. SAF framför Uknande synpunkter.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:90 155

SAF
menar vidare, att det beträffande dessa arbetstagare inte äi: befogat att tiUämpa
de privUegieringsreglér som gäller för arbetstagare i allmänhet. SHIO pekar bl.
a. pä att den okontrollerade arbetstagaren själv bestämmer över sin arbetstid
och att han har möjlighet att låta annan utföra hela arbetet eller del av
detta. Genom att han är sin egen . arbetsledare kan han själv välja
semestertidpunkt. Kommittéförslaget sägs medföra antingen minskad valfrihet för
de anstäUda när det gäller semesterförläggningen eller ökad byråkrati både för
företag och anställda.

TCO säger sig visserligen kunna dela kommitténs
uppfattning, att huvudskälet för särbehandlingen bortfaUer genom den utformning
som kommittéförslaget fått. Å andra sidan betonar man att förslaget medför
praktiska problem. Inte minst gäller detta om semesterbestämmelserna skall
tiUämpas på okontroUerade arbetstagare med mer än en arbetsgivare. TCO
framhåller att bl. a. reglema om förläggning av semesterledighet, rätt att
spara semesterledighet samt semesterlön för sparad ledighet har blivit
bristfäUigt belysta i betänkandet.

För egen del viU jag anföra följande. Orsaken tUl
att de s. k. okontroUerade arbetstagarna har blivit föremål för särreglering i
semesterlagstiftningen är som redan nämnts, att deras arbetsförhåUanden medför
att någon fortlöpande övervakning av arbetets bedrivande inte kan eller bör
ske. Dessa arbetstagare har, om än i olika grad, betydande frihet att bestämma
över sin arbets- och ledighetstid. Arbetet bedrivs i hemmet eller i övrigt
utanför en av arbetsgivaren kontrollerad arbetsplats. I fråga om hemarbetarna
gäller vanligen att de fortlöpande från arbetsgivaren erhåller det material
som skall bearbetas. Arbetsgivarens intresse begränsas i allmänhet tiU att ett
visst arbetsmått utförs inom överenskommen tid.

Mot bakgrund av tidigare semesterlagstiftnings krav
på visst antal arbetade dagar per kalendermånad som fömtsättning för rätt tUl
semester var det naturligt att undanta de okontrollerade arbetstagarna från
rätten tUl semester. Det måste nämligen vara svårt och inte sällan omöjligt att
konstatera, om arbetstagaren hade kvalificerat sig för semester. Det har
emellertid samtidigt förutsatts, att dessa arbetstagare själva beredde sig
semesterledighet i samband med att de fick särskUd semesterlön.

Med den utformning av rätten till semesterledighet
och semesterlön som nu föreslås har otvivelaktigt ett viktigt hinder mot att
jämstäUa okontrollerade arbetstagare med övriga arbetstagare försvunnit. Ledigheten
förutsätter ju inte något intjänande och semesterlön beräknas proportioneUt på
all inkomst utan några trappstegsregler. Detta skulle i och för sig tala för
att kommitténs förslag godtogs. Det bör självfallet också eftersträvas att
semesterförmånema i största möjUga utsträckning blir desamma, oavsett
anstäUningsformen.

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 156

Å andra sidan kan man inte bortse ifrån, att
tillämpningen av se-mesterlagsbestämmelserna fullt ut på även de okontrollerade
arbetstagarna medför betydande praktiska problem. Bestämmelserna i semesterlagen
kan sägas bygga på den förutsättningen, att arbetsgivaren har viss överblick
och kontroll över hur arbetet utförs. Semesterplaneringen sker sålunda mot
bakgmnd av att arbetstagaren har att iaktta en på ett eller annat sätt planlagd
arbetstid. En genomgång av bestämmelserna i den föreslagna semesterlagen ger
enligt min mening vid handen, att åtskilliga av dem inte kan anpassas tiU de
förhållanden, under vUka de okontrollerade arbetstagarna utför sitt arbete. Det
gäller bl. a. bestämmelserna om semesterledighetens beräkning och förläggning
samt rätt att spara semesterledighet och semesterlön för sparad ledighet. För
att en tillämpning av dessa bestämmelser pä nu berörda grupper skall framstå
som rimlig och naturlig, krävs enligt min mening att de okontrollerade arbetstagamas
arbetsförhållanden i högre grad än nu förs in under arbetsgivarens kontroll.
Det är inte säkert att detta framstår som önskvärt för de berörda
arbetstagarna. Det innebär att den frihet i fråga om tid och sätt för arbetets
fullgörande som de nu har beskärs. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser
jag mig för egen del inte kunna ansluta mig till semesterkommitténs förslag att
avskaffa särregleringen för de okontrollerade arbetstagarna.

Som jag redan nämnt bör emeUertid eftersträvas att
de okontrollerade arbetstagarna, i den utsträckning som är praktiskt möjlig och
lämplig, får rätt tiU samma förmåner som andra arbetstagare. För dem utgör den
ekonomiska sidan av semesterrätten det väsentUga inslaget. I detta hänseende
föreligger emellertid den betydande skiUnaden mellan okontrollerade och andra
arbetstagare, att de förra inte tjänar in semesterlön vid ledighet på grund av
sjukdom eller vid annan därmed jämställd frånvaro. Med det av semesterkommittén
föreslagna fondsystemet, skulle bestämmelsema om semesterlönegmndande frånvaro
kunna till-lämpas även i detta fall, utan att särskilda svårigheter därigenom
uppkom. Enligt min mening bör det emellertid vara möjligt att genomföra en
sådan ordning också inom ramen för den nu föreslagna utformningen av
semesterlagen.

Semesterlön tjänas som förut angetts in under tid
då arbetstagaren erhåller lön i anställningen eUer under pågående anställning
är ledig från arbetet av vissa, särskilt angivna orsaker. Dessa är sjukdom,
ledighet som berättigar till föräldrapenning, ledighet på grund av risk för
överförande av smitta, ledighet för utbildning i vissa faU samt ledighet för
viss militär-, vapenfri- eller civilförsvarstjänstgöring. Den semesterlönegrundande
frånvaron är begränsad tUl viss angiven tid. Den ledighet det här är fråga om
är i allmänhet möjlig att utan större omgång styrka. TiU detta kommer att
ledighetsperioderna inte sällan har sådan längd, att arbetstagaren kan ha
anledning att före eller under ledighets-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 157

tiden
ta kontakt med arbetsgivaren angående arbetsuppehåUet. Huruvida det i det
enskUda faUet är fråga om ledighet som formellt har beslutats av arbetsgivaren
eller om arbetstagaren, exempelvis vid sjukdom, utan sådant beslut har
avhållit sig från arbete inom ramen för den frUiet han har att disponera sin
arbetstid, bör enligt min mening inte ha någon avgörande betydelse. Sä snart
arbetstagaren av skäl som tidigare angetts har avhäUit sig frän arbete, bör
tiden tillgodoräknas för intjänande av semesterlön. Under alla förhåUanden
måste det ankomma på arbetstagaren att visa, att sådan ledighet som åberopas
som gmnd för semesterlön är semesterlönegrundande enligt lagen.

Jag föreslär sålunda att bestämmelserna om semesterlönegmndande
frånvaro får motsvarande tiUämpning pä okontrollerade arbetstagare. I övrigt
bör i fråga om dessa arbetstagare gäUa, att bestämmelserna om semesterledighet
med eller utan semesterlön inte är tillämpliga, men att dessa arbetstagare
tillförsäkras särskild semesterlön, beräknad på i princip samma sätt som
semesterlönen i allmänhet. Den särsldlda regleringen i 17 § i 1963 års SemL av
semesterrätten vid s. k. blandat arbete förs däremot inte över till den nya
lagen. Liksom tidigare bygger bestämmelserna på förutsättningen att de
okontroUerade arbetstagama själva i allmänhet bereder sig ledighet för semester
i samband med att de får ut den särsldlda semesterlönen.

12.8
Den särskilda semesterlagen

Vid sidan av 1963 års SemL gäller lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete. Den särskilda
semesterlagen har föregåtts av tidigare lagstiftning i samma ämne.

1938 års semesterlag innehöll inga särbestämmelser
för arbetstagare med radiologiskt arbete. På gmndval av ett förslag av 1942 års
semesterkommitté (SOU 1945: 59) tillkom år 1946 en lag om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarUgt arbete. Genom denna utsträcktes den
årliga semestern från två till tre veckor för vissa gruvarbetare, nattarbetare
och mörkrumsarbetare samt tiU sex veckor för arbetare sysselsatta med
radiologiskt arbete. Semesterledighetens förlängning för arbetstagare med
radiologiskt arbete byggde på den principiella ståndpunkten, att arbetet
medförde skadliga förändringar samt att dessa delvis kunde fås att återgå genom
den längre ledigheten (se vidare SOU 1975: 88 s. 225 f.). I propositionen
(prop. 1946: 221) anslöt sig föredragande departementschefen tiU uttalanden av
kommittén enligt vilka en differentiering av semesterns längd efter
behovssynpunkt borde ske med utgångspunkt i en medicinsk bedömning. Längre
semester borde tillförsäkras de gmpper av arbetstagare som till följd av sina
arbetsförhåUanden drabbades av allvarligt men i fysiskt eller psykiskt
avseende, vilket kunde avhjälpas eller åtminstone väsentUgt lindras

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 158

genom
en längre tids avbrott i arbetet. En ytterligare fömtsättning skuUe emellertid
vara att förebyggande åtgärder inte stod tiU buds eller lämpligen kunde
vidtas. Arbetarskyddsätgärder borde alltså komma i första hand. I vissa fall
var det emellertid omöjligt att genom sådana åtgärder avhjälpa alla de
olägenheter, som i en del faU medförde ökat semesterbehov.

I samband med införandet av den aUmänna
treveckorssemestem ersattes 1946 års särskilda semesterlag av en ny lag om
förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete. Denna lag
avsåg endast arbetstagare som utsattes för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktiva ämnen. Den nya lagen överensstämde i övrigt i allt väsentligt
med den äldre.

1960
års semesterkommitté hade i uppdrag att pröva om den särskilda lagen borde
behållas efter en förlängning av den lagstadgade allmänna semestern. Kommittén
skulle överväga om inte tiden var mogen att helt överlåta frågorna om längre
semester ät arbetsmark-nadspartema. Däremot hade kommittén inte tiU uppgift att
pröva det medicinska behovet av en sexveckorssemester för anstäUda med radiologiskt
arbete. Den utgick från att det fanns ett sådant behov. Kommittén fann att det
alldeles övervägande flertalet arbetstagare som sysselsattes i radiologiskt
arbete ca 8090 % hade sina bättre semesterförmåner noggrant fixerade i
avtal. Det var alltså en mycket begränsad krets av arbetstagare med rätt till
förlängd semester enligt lagen, som inte på avtal kunde grunda rätt till
semestcrförmåner motsvarande dem som den särsldlda semesterlagen gav. Riskerna
för att de som redan hade längre semester pä grund av a-vtal skulle förlora
denna förmån om lagen upphävdes bedömdes som mycket små, även om man inte kunde
bortse från att rätten tiU den längre semestern kunde bli beroende av
arbetstagarorganisationens styrka i det speciella fallet. Enligt kommitténs
mening skulle det vara olyckligt, om den på medicinska behov gmndade rätten
till semester för berörd kategori skulle kunna ifrågasättas vid en
avtalsuppgörelse, om så gällde något enstaka fall. Inte heUer kunde man bortse
från att lagen hade en självständig betydelse i sådana fall, där arbetsavtalet
saknade all hänvisning till lagen, och att dess upphävande kunde få omedelbar
betydelse för berörda arbetstagare. Med hänsyn till vad som sagts nu ansåg
kommittén att det inte fanns tillräckliga skäl att föreslå ett upphävande av
den särskUda lagen. I propositionen (prop. 1963: 68 s. 60) framhöU föredragande
departementschefen att det medicinska behovet av en förlängd semester för
berörda arbetstagare inte var oomtvistligt. Å andra sidan hade det inte
tillkommit någon avgörande ny omständighet, som motiverade en ändrad
uppfattning angående detta behov. Mot den bakgrunden ansåg departementschefen,
i likhet med remissinstanserna, att det tiUs vidare borde finnas en
lagstiftning i ämnet.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 159

1963 års särskilda semesterlag, som i allt
väsentligt motsvarar den tidigare lagen, anknyter tUl terminologin i
strålskyddslagen (1958: 110, ändrad senast 1976: 245). Med radiologiskt arbete
avses sålunda arbete, i vilket brukas röntgenutrustning eller annan teknisk
anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, och arbete vid anläggning
för utvinning av atomenergi. Arbetstagare, som för arbetsgivarens räkning
under kvalifikationsåret har utfört radiologiskt arbete, i vUket han har
utsatts för joniserande strålning i sådan utsträckning att menlig inverkan kan
befaras, har rätt till längre semester enligt lagen. En fömtsättning är att
arbetet har utförts under minst 15 dagar under samma kalendermånad. Semestern
utgör då tre dagar per sådan månad, dvs. 36 dagar eller sex veckor för fullt
Icvalifikationsår. Enligt 2 § skall arbetarskyddsstyrelsen i vissa fall avgöra
om visst arbete kan anses falla under den särskilda semesterlagen. Vid denna
prövnmg har lagen tUlämpats tämligen snävt. Styrelsens avgörande är bindande
för parterna och, i rättegång, för domstol som prövar tillämpningen av lagen.
Arbetarskyddsstyrelsen inhämtar i sin tur yttrande från statens strålskyddsinstitut
(tidigare radiofysiska institutionen vid Karolinska sjukhuset och medicinalstyrelsens
strålslcyddsnämnd). I praktiken följer styrelsen alltid strålskyddsorganets
uppfattning. Strålskyddsorganens ståndpunkt baseras på uppfattningen att en
semesterförlängning inte får vara ett surrogat för ett fullgott strålskydd.
Semesterförlängning har därför i regel inte medgivits för arbete inom industri
och forskning, men däremot vid sjukhusen, där strälskyddsåtgärderna ibland
måste begränsas med tanke på patientens bästa. I fråga om arbetarskyddsstyrelsens
praxis kan jag i övrigt hänvisa till betänkandet (SOU 1975: 88 s. 230 f.).
EnUgt uppgift i betänkandet (s. 231) kan antalet anställda som har rätt tUl
förlängd semester på grund av radiologiskt arbete uppskattas till 3 5004 000.
Av dessa tUlhör ca 1 800 Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund,
ca 1 100 Svenska Kommunalarbetareförbundet och ca 300 Sveriges läkarförbund.
Flertalet av dessa arbetstagare har sex veckors semester eller längre på grund
av avtal.

Semesterkommittén har inhämtat yttranden från
statens strålskyddsinstitut och arbetarskyddsstyrelsen. Beträffande det
närmare innehållet i yttrandena får jag hänvisa till betänkandet (SOU 1975: 88
s. 231 f.). I detta sammanhang vill jag emellertid nämna följande.

Strålskyddsinstitutet är enligt sitt yttrande av
den uppfattningen att radiologiskt arbete numera bedrivs under så betryggande
omständigheter att skäl för särskild semesterförlängning inte längre
föreligger. Skillnaden i längd mellan den lagstadgade förlängda semestern för
personer i radiologiskt arbete
36 dagar och den normala semestern måste i de flesta fall i dag anses vara
obetydlig, även om semesterförlängningen kunde tillskrivas någon
rislcminskandé verkan, vilket inte anses vara fallet. Däremot kaii skillnaden i
semester för de personer

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop.1976/77: 90 160

som
nu åtnjuter denna semesterförlängning eller på särskilda avtal grundade ännu
större semesterförlängningar enligt institutet betraktas såsom en betydande
social förmån, vars borttagande kan medföra allvarliga problem från
personalvårdssynpunkt. Institutet tillägger att en yrkesgrupp som normalt inte
betraktas såsom sysselsatt med strålnings-arbete, nämligen gruvarbetarna, under
de senaste åren har kommit i blickpunkten genom att strålningsinstitutet har
kimnat konstatera oväntat höga koncentrationer av den radioaktiva ädelgasen
radon i många svenska malmgruvor. Strålskyddsinstitutet anser att frågan om
semesterförlängning för gmvarbetare är komplicerad, dels genom att icke
försumbara stråldoser ännu kan tänkas förekomma innan skyddsåtgärder hunnit
vidtagas, dels genom att riskens karaktär ännu icke är kartlagd. Det är enligt
institutet i detta fall inte lika lätt att frånskriva en semesterförlängning en
risloninskande verkan.

Arbetarskyddsstyrelsen delar strålskyddsinstitutets
uppfattning att det saknas skäl att anta att en semesterförlängning för
personal sysselsatt i radiologiskt arbete i dag skulle medföra en riskminskning
annat än genom att den förkortade arbetstiden kan medföra att den årliga stråldosen
minskas. Styrelsen understryker att det riktigaste sättet att nä ett skyddsmål
i fråga om radiologiskt arbete är att vidta åtgärder som är inriktade på
miljön, t. ex. den utrustning som alstrar det aktueUa slaget av strålning och
de arbetsmetoder som kommer till användning i arbetet. Från den principiella
utgångspunkten är semesterförlängning att betrakta som en andra rangens
skyddsmetod. Liksom strålskydds-institutet fäster arbetarskyddsstyrelsen
uppmärksamheten på frågan om underjordsarbete i gruvor. Den radioaktiva
strålningen utgör för denna personalkategori en mUjöfaktor som föreligger i
varierande utsträckning oberoende av vilket slag av arbete som utförs.
Styrelsen pekar också på den möjlighet till samverkan och riskökning som vid
underjordsarbete kan föreligga mellan exposition för radioaktivt material och
samtidig exposition för andra miljöfaktorer, t. ex. dieselavgaser och damm
eller rök av varierande ursprung. I likhet med strålskyddsinstitutet anser
arbetarskyddsstyrelsen att det i detta fall inte är lika lätt att frånskriva en
semesterförlängning en riskminskande verkan. Om en förlängd semester för
radiologiskt arbete bibehålls framstår det enligt styrelsen som riktigt att
lagstiftningen kompletteras med bestämmelser om förlängd semester även för
underjordsarbetare som utsätts för joniserande strålning.

Jag vill i detta sammanhang även nämna att
överläkaren vid radiumhemmet, professor J. Einhom, i anslutning till
strålskyddsinstitutets yttrande har till kommittén avgett ett särskilt
yttrande. I detta pekar han på att det fortfarande finns personalgmpper som i
sitt arbete är exponerade till stråldoser som institutet inte godtar. Som
exempel nämns personal som arbetar med strålbehandling av kvinnor med
underlivs-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 161

cancer
genom lokal appUkation av högaktiva preparat. Denna, personal måste hantera
ofullständigt skyddade behållare som innehåller stora kvantiteter radium eller
andra radioaktiva ämnen, vilka avger gamma-strålning med stor
penetrationsförmåga och där preparatet måste placeras i patienten med stor
precision. Nattpersonalen på vårdavdelningarna som tar ut radiumpreparat
erhåller enligt yttrandet doser av liknande storleksordning. Även viss personal
som arbetar vid röntgendiagnostiska avdelningar, t. ex. med angiocardiografi,
kan ej sällan erhålla betydande stråldoser. Det finns betydande svårigheter
att rekrytera personal till dessa uppgifter eller t. ex. till arbete med
rengöring och räkning av radiumpreparat efter avslutad behandling. Med hänsyn
till dessa förhållanden föresläs i yttrandet att inom ramen för den nuvarande
särlagstiftningen en successiv aweckling av förlängda semestrar för personal i
radiologiskt arbete kommer till stånd genom ändrade tillämpningsregler. Dessa
bör innebära-större restriktivitet vid beviljande av förlängd semester i takt
med en fortsatt förbättring av strålskydds-förhåUandena på de arbetsplatser som
fortfarande bör anses vara särskilt utsatta.

I betänkandet anför semesterkommittén att
arbetstiden har förkortats under de nära 30 år som den särsldlda lagen har
gäUt. Samtidigt har den allmänna semestern förlängts. i olika etapper. Skyddet
vid radiologiskt arbete har förbättrats avsevärt. Huvudprincipen vid strålskyddsarbete
bör enligt kommittén vara att fullgott skydd skall gå före varje annan åtgärd.
En längre semester är inte det bästa sättet att förebygga strålningsskador och
andra faror i arbetsmiljön.- Från arbetsmiljösynpunkt kan radiologiskt arbete
enligt kommittén inte anses inta någon särställning. Hälsorisker finns pä många
andra onuåden av arbetslivet och nya risker tiUkommer ständigt, t. ex. i form
av farliga kemiska ämnen. Faror i arbetsmiljön måste förebyggas genom skyddsåtgärder,
vilket också gäller radiologiskt arbete.

Semesterkommittén hänvisar tiU
strålskyddsinstitutets uttalande, att radiologiskt arbete numera bedrivs under
så betryggande förhåUanden att skäl för en semesterförlängning inte längre
föreligger. En extra semestervecka måste enligt betänkandet från medicinsk
synpunkt anses sakna betydelse vid skydd mot strålningsrisker. En längre
semester minskar endast riskerna på det sättet att den kortare arbetstiden
medför en något lägre årlig stråldos. Kommittén anser därför att den särskilda
semesterlagen bör upphävas i samband med att den femte semesterveckan införs.
Kommittén utgår därvid från att man genom andra åtgärder kan sörja för bästa
möjliga strålskydd för berörd personal. För att ingen enskild person skall
behöva förlora den förmån som han har enligt den särskUda lagen bör en särskild
övergångsregel finnas.. Denna skall garantera att de som redan har längre
semester med stöd av lagen får behålla förmånen, så länge de fortsätter med
radiologiskt arbete.

] 1 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 90

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 162

Två
av kommitténs ledamöter har reserverat sig på denna punkt och

föreslagit att den särskilda semesterlagstiftningen behålls (SOU 1975: 80

s. 261263). .

Endast de remissinstanser som har anknytning till
de ifrågavarande personalgrupperna har yttrat sig över förslaget att upphäva
den särskilda semesterlagen. Av dessa remissinstanser har två. Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet, tillstyrkt förslaget. Socialstyrelsen, LO, TCO
och SACO/SR har däremot motsatt sig att lagen upphävs.

Socialstyrelsen anför att det av yttranden från
ledamöter av styrelsens vetenskapliga råd framgår, att strålskyddet successivt
har förbättrats och att strålningsexpositionen nu är liten för det stora
flertalet radiologiskt arbetande. Samtidigt framhålls emellertid att vissa
personalgrupper inte har tillfredsställande strålskyddsförhållanden och att
nya grupper kan komma i samma situation. Exakta kunskaper saknas vidare om
verkan av små stråldoser och betydelsen av vissa blodförändringar.
Socialstyrelsen anser även att man inte utan vidare kan frånskriva en
semesterförlängning riskminskande verkan när det gäller arbetstagare som
utsätts för radon. Socialstyrelsen säger sig inte f. n. vara beredd att
tillstyrka att den särskilda semesterlagen slopas. Frågan bör ytterligare
utredas och uppmärksamhet ägnas även åt arbete som är exponerat för radon och
radondöttrar.

LO understryker att frågan huruvida längre semester
för den som arbetar med joniserande strålning är obehövlig från skyddssynpunkt
är omtvistad. Organisationen ifrågasätter det lämpliga i' att nu avveckla den
särskilda semesterlagén för dem söm arbetar i miljöer med joniserande
strålning. Flera av LO:s medlemsförbund, vilka yttrat sig till LO, motsätter
sig likaså att lagen upphävs. Det gäller Svenska
Gruv-industriarbetareförbundet, Kommunalarbetareförbundet och Statsanställdas
förbund. TCO menar att även underjordsarbetande bör omfattas av rätten till
längre semester. Enligt SACO/SR :s mening finns det behov att av medicinska
skäl behålla den särskilda semesterlagen, eventuellt i den formen att den
begränsas till vissa funktioner där betydande stråldoser förekommer.

Jag kan för egen del instämma i att de förutsättningar
som gällde vid tillkomsten av 1946 års särskilda semesterlag numera har
förändrats. Arbetstidsförkortningen och den avsevärt längre semestem för arbetstagare
i aUmänhet medför att en särreglering för vissa arbetstagare inte framstår som
lika behövligt som tidigare. I samma riktning verkar självfallet det
förhållandet att skyddsåtgärderna vid radiologiskt arbete fortlöpande har
förbättrats i sådan grad, att riskerna för skador i allmänhet har kunnat i
avsevärd grad begränsas. Värdet av en förlängd semesterledighet från medicinsk
synpunkt har också kommit att mer och mer sättas i fråga eller rentav
bestridas.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 163

Därmed är emellertid inte givet, att den särskilda
semesterlagen har spelat ut sin roll. Såväl under kommittéarbetet som vid den
efterföljande remissbehandlingen har från flera håll höjts röster för att
behålla den särskilda regleringen av semesterledigheten för vissa radiologiskt
arbetande. I fråga om remissinstanserna gäller detta socialstyrelsen och de
centrala arbetstagarorganisationerna. Av intresse är också de uttalanden som
har gjorts i det särskilda yttrande som har fogats till strålskyddsinstitutets
yttrande.

Invändningarna
går bl. a. ut på, att de berörda frågorna ännu inte är tillräckligt utredda för
att strålskyddsinstitutets uttalande utan vidare skall kunna tas för gott. Jag
vill peka på att socialstyrelsen särskilt framhåller, att exakta kunskaper
saknas om verkan av små stråldoser och betydelsen av vissa blodförändringar.
Vidare framhålls i några yttranden, att det finns personalgmpper som utsätts
för strålningsdoser som klart överstiger vad strålskyddsinstitutet anser vara
godtagbart och för vilka förebyggande åtgärder inte kan vidtas. En
remissinstans har anfört att en skärpning av kraven för den längre ledigheten
kan böra övervägas inom ramen för en särlagstiftning. I detta sammanhang bör
även erinras om att krav har framförts på förlängning av semesterledigheten
för underjordsarbetare.

I likhet med bl. a. arbetarskyddsstyrelsen vill jag
betona, att förhindrandet av skadeverkningar vid radiologiskt arbete i första
hand är en arbetarskyddsfråga. Den praxis som tillämpas när det gäller att
fastställa om en arbetstagare är berättigad till längre tids semester enligt den
särskilda semesterlagen visar också klart att lagen tolkas på detta sätt. Som
framgått av de uttalanden som har redovisats i det före- gående kan det dock
inte bortses från, att vissa personalgrupper utsätts för avsevärda
strålningsdoser, vilka svårligen kan minskas genom skyddsåtgärder. Enligt min
mening bör man inte helt bortse från, att en förlängd ledighet kan ha visst
värde från hälsosynpunkt för dessa arbetstagare. Inte heUer bör man i detta
sammanhang lämna därhän, att lagen har betydelse från rekryterings- och
personalvärdssynpunkt; Den omständigheten att berörd personal i stor
utsträckning omfattas av särskilda avtal bör mte tillmätas någon avgörande
betydelse i detta sammanhang, eftersom nuvarande avtalsreglering bygger på att
en särskild semesterlag finns.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört kan jag för
egen del inte finna, att tillräckliga skäl föreligger för att nu avskaffa den
särskilda semesterlagstiftningen för radiologiskt arbetande. Inte heUer
föreslår jag att nya grupper förs in under särbestämmelserna, som förordats i
något remissyttrande.

Jag föreslår sålunda att den särskilda
semesterlagen för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete skaU finnas kvar
t, v, Lagen bör i sak

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 I64

ha
väsentligen samma innehåll som nu. Vissa ändringar blir emellertid nödvändiga
för att anpassa den till den nya semesterlagen. Till denna fråga återkommer jag
i specialmotiveringcn.

13
Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1.
semesterlag

2.
lag om ändring i lagen (1963:
115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

3.
lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970: 979).

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet
i detta ärende som bilaga 3.

14
Specialmotivering

14.1
Förslaget till scmesterlag

På grundval av 1974 års semesterkommittés
betänkande (SOU 1975: 88) har utarbetats förslag tiU en ny semesterlag, avsedd
att den 1 januari 1978 ersätta 1963 års SemL.

Semesterledigheten förlängs genom den nya' lagen
till fem veckor. I lagen skiljs rätten till semesterledighet från rätten till
semesterlön. Endast i fråga om semesteriönen förutsätts att arbetstagaren under
ett tidigare år (intjänandeåret) har tjänat in rättigheten. Semesterledighet
tillkommer däremot i princip varje arbetstagare utan krav på intjänande.
Intjänandeåret (kvalifikationsåret) förskjuts från föregående kalenderår till
tiden den 1 april31 mars. Semesterlönen utgör för alla arbetstagare 12 % av
lönen under intjänandeåret. Den semesterlönegrundande (privilegierade)
frånvaron utvidgas, Lagen innehåller vidare bestämmelser om rätt att spara
semesterledighet. Även i övrigt har föreslagits betydelsefulla ändringar i
förhällande till vad som gäller för närvarande. Lagen har i betydande
utsträckning gjorts dispositiv i den meningen, att avvikelse kan ske genom
kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av central
arbetstagarorganisation,

Lagen har disponerats på följande sätt. Efter
inledande bestämmelser (1 och 2 §§), som i huvudsak avser tillämpningsområdet
och dispositivi-tetsreglerna, följer gmndläggande regler om semesterledighet
och semesterlön (38 §§). I anslutning tiU dessa har tagits in bestämmelser om

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 165

beräkning
av semesterledighet (9 §) och förläggning av sådan ledighet (1015 §§),
Semesterlönens beräkning regleras i 16 §, I 17 § finns bestämmelserna om
semesterlönegrundande frånvaro, medan 1823 §§ innehåller reglema om sparande
av semesterledighet och semesterlön. Därefter följer i 2427 §§ särskilda,
kompletterande semesterlönebestämmelser, däribland de som rör särskild semesterlön
till s. k. okontrollerade arbetstagare. Semesterersättningen regleras i 2830
§§. I övrigt innehåller lagen bestämmelser om övergång av företag (31 §), skadestånd
(32 §), preskription (33 §) och rättegång (34 §).

Inledande
bestämmelser (13 §§)

Under denna rubrik har tagits in bestämmelserna om
lagens till-lämpningsområde (1 §), Hit har även förts bestämmelser om lagens
tvingande karaktär och de möjligheter till avvikelser genom avtal som har
ansetts böra fmnas (2 §) samt grundläggande bestämmelser om semesterår och
intjänandeår (3 §),

1
§

I denna inledande paragraf anges tiUämpningsområdet
för semesterlagen. Det sker genom att rätt till semestcrförmåner anges
tillkomma arbetstagare. Liksom enligt 1963 års lag är därmed det avgörande vid
fastställandet av lagens tiUämpningsområde vad som ligger i arbetstagarbegreppet.

Paragrafen är dessutom avsedd att redan i lagens
inledning slå fast. att semesterförmånerna enligt lagen består av rätt till
semesterledighet, semesterlön och semesterersättning. TUl skiUnad från vad som
tidigare har gällt är rätten till semesterledighet och rätten till semesterlön
inte längre principiellt sett bundna till varandra. Medan det för flertalet
arbetstagare fortfarande blir så att semester betyder viss tids ledighet med
lön, kan det enligt lagen också förekomma semesterledighet utan lön. Detta
hänger samman med att rätten till semesterledighet inte längre blir beroende av
att arbetstagaren har tjänat in sådan rätt i anställning hos arbetsgivaren,
medan däremot ett sådant krav på intjänande fortfarande ställs för rätt till
semesterlön (jfr under 4 §). Liksom enligt 1963 års lag kan det också förekomma
semestergott-görelse utan semesterledighet. Detta är fallet bl, a, vid vissa
korttidsanställningar (5 §) och när anstäUning upphör utan att arbetstagaren
har fått ut betald semester (28 §). I dessa fall utgår semesterersättning,
beräknad enligt grunderna för semesterlönens beräkning. Det är också fallet
beträffande s. k, okontroUerade arbetstagare, vilkas rättigheter enligt lagen
består i rätt tiU särskUd semesterlön (27 §).

Det arbetstagarbegrepp på vilket lagen bygger är
liksom i annan modern arbetsrättslig lagstiftning det s. k. civilrättsliga
arbetstagarbe-

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 166

greppet.
Detta har inte fått någon närmare definition i lag utan har efterhand
utvecklats i domstolspraxis, som därvid har haft ledning bl. a, i uttalanden i
skilda lagförarbeten om ändamål och syften med reformverksamheten på det
arbetsrättsliga fältet. Vissa förutsättningar av grimdläggande natur anses
skola vara uppfyllda för att ett förhällande arbetsgivare-arbetstagare i
civUrättslig mening skall anses föreligga. Det är sålunda en utgångspunkt att
förhållandet mellan parterna skall ha sin grund i ett avtal. Avtalets innebörd
skall vara att ena parten åtager sig att prestera arbete för andra partens
räkning och den som gör detta åtagande skaU själv åtminstone delta i arbetet,
eller vid bedömning på förhand kunna förutsättas delta i detta (jfr prop.
1975/76: 105 bUaga 1 s. 167 ff.). Detta innebär att personer som utför arbete
på grund av offentligrättsligt tvång anses falla utanför arbetstagarbegreppet
och att endast fysiska personer kan vara arbetstagare i civUrättslig mening.
Med de nu angivna utgångspunkterna bestäms arbetstagarbegreppets närmare
innehåll i domstolamas rättstill-lämpning, där det grundläggande problemet är
att skilja arbetstagare i civilrättslig mening från uppdragstagare
(självständiga företagare). Domstolarnas avgöranden grundar sig på
helhetsbedömningar i varje enskilt fall. Man väger omständigheter som anses
tala för och emot att en arbetspresterande part i förhåUande till motparten är
att betrakta som arbetstagare respektive uppdragstagare. Denna metod för
rättstiUämpningen har stöd i förarbetena till olika civUrättsliga lagar i vilka
arbetstagarbegreppet har betydelse.

Ett betydelsefullt drag hos rättstUlämpningen på
området är en fortgående utveckling mot en mer vidsträckt tillämpning av
arbetstagarbegreppet. Denna utveckling sker under intryck inte minst av vad
som sägs i lagförarbeten och på andra håll om vikten av att reformer på det
arbetsrättsliga fältet får en vidsträckt tillämplighet. Utvecklingen torde
därmed också gå mot ett alltmer enhetligt arbetstagarbegrepp (jfr SOU 1975: 1
s, 725), Detta hmdrar dock inte att man också, när det finns skäl till det, kan
beakta de särskilda syften som har eftersträvats med lagstiftningen på skilda
områden,

Arbetstagarbegreppet i den nya semesterlagen är
inte avsett att skilja sig från det motsvarande begrepp som har utbildats vid
tillämpningen av 1963 års lag. Avsikten med 1 § är att samma metod som den
hittills utvecklade skall komma till användning vid lagens tillämpning och att
den utveckling som pågår i rättspraxis skall fortgå även sedan den nya lagen
har trätt i kraft. Detta gäller även i fråga om den bedömning som görs i
särskilda grupper av fall, såsom i s. k. mellanmansfall, vid bedömning av
blandade avtal av skilda slag, i situationer där någon utför arbete åt juridisk
person i vilken han intar viss ställning etc. Sammanfattande redogörelser för
rättstillämpningen på området har senast lämnats i arbetsrättskommitténs
betänkande Demokrati på

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 167

arbetsplatsen
s. 691737 och i prop. 1975/76; 105 bilaga 1 s. 166176.

Det sagda innebär, liksom enligt 1963 års SemL, att
semesterlagen skaU tillämpas på alla arbetstagare oavsett inom vilket yrke de
är verksamma och oavsett vilken art av arbete de utför. Särbestämmelser gäller
dock liksom tidigare för vissa arbetstagare, nämligen för dem som omfattas av
den särskilda semesterlagen för arbetstagare med radiologiskt arbete (jfr 5 §
tredje stycket). Liksom tidigare gäller också för s. k. okontroUerade
arbetstagare att deras rättigheter på området har fått en särskild utformning
(se 27 §).

Särbestämmelserna rörande sjömän i 10 § sista
stycket och 11 § i 1963 års SemL har däremot, i likhet med vad kommittén
föreslog, inte förts över tUl den nya lagen. Skälet härtill är att nuvarande
bestämmelser i sjömanslagen och i kollektivavtalen för denna grupp får anses
ge ett tillfredsställande skydd för sjöfolkets semester. Ett upphävande av
särbestämmelserna anges i betänkandet också överensstämma med vad berörda
personalorganisationer under hand har uppgett på kommitténs förfrågan.

Lagen gäller för hela arbetsmarknaden och sålunda
för arbetstagare både inom den privata och inom den offentliga sektorn. Detta
har inte ansetts behöva särskilt markeras i lagtexten. På den punkten skiljer
sig sålunda den nya lagen inte i sak utan enbart till formen från 1963 års
SemL,

Som framgår av bl, a, 4 och 7 §§ i lagen utgör det
enligt den nya lagen inte längre ett villkor för rätt till senresterledighet
och semesterlön att arbetstagaren har varit verksam för arbetsgivarens räkning
ett visst minsta antal dagar i samma månad av intjänandeåret. Arbetstagares
rätt tiU semesterledighet uppkommer enligt den nya lagen oberoende av
intjänande och med enbart den begränsning som föreskrivs i 5 § första och andra
styckena. Rätt för arbetstagare tUl semesterlön uppkommer så snart
arbetstagaren under någon del av intjänandeåret har varit anställd hos
arbetsgivaren och utgör 12 % av den under intjänandeåret förfallna lönen i
anställningen, beräknad enligt 16 §. Detta innebär en utvidgning av den
lagstadgade rätten till semesterförmåner till nya grupper av arbetstagare. Det
gäller främst sådana kategorier av korttids- och deltidsanställda (bland dem
innehavare av bisysslor) som inte uppnår de mått av månatlig arbetstid som
enligt 1963 års SemL utgör förutsättning för semester. Gränsen för lagens
tiUämplig-hetsområde beror även här av om vederbörande är arbetstagare, något
som fastställs med anlitande av den i det föregående beskrivna metoden.

Undantagen i 1963 års lag för arbetstagare som är
medlem av arbetsgivarens familj och för arbetstagare som avlönas uteslutande
genom andel i vinst har som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt
12.7.2) uteslutits ur den nya lagen. Förutsättningen för att famUjemed-lemmar
och de som avlönas enbart genom vinstandel skall omfattas av

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 168

den
nya lagen är emellertid att vederbörande är arbetstagare i civilrättslig
mening.

På samma sätt som 1963 års SemL är den nya lagen
tvingande på det sättet att avtal som medför inskränkning eller upphävande av
arbetstagares rättigheter enligt lagen är i den delen ogUtigt. Regeln härom
har tagits in i denna paragrafs första stycke. Liksom när det gäller den tidigare
lagens motsvarande bestämmelse innebär regeln i princip, att avtal som
innefattar både bättre och sämre semesterförmåner än de i lagen föreskrivna är
ogiltigt enbart i den senare delen.

I första stycket förklaras vidare att huvudregeln
om ogiltighet av inskränkningar eller upphävande av arbetstagares rättigheter
inte gäller i de fall där annat framgår av lagen. En motsvarande reservation
finns i 2 § i 1963 års lag. De fall som här åsyftas är dels de avvikelser från
vissa regler i lagen som enligt paragrafens andra stycke får göras genom
kollektivavtal som på arbetstagarsidan träffas eller godkänns på förbundsnivå
(av centrar arbetstagarorganisation), dels de fall i vilka det av lagens text
framgår att arbetstagare kan avstå från viss rättighet (se 2 § tredje stycket,
8 och 13 §§) eller att visst beslut om utläggning . av semester är beroende av
avtal med arbetstagarsidan eller av arbetstagares samtycke (12, 14, 15 och 20
§§). Hit hör även bestämmelsen i 19 § sista stycket, enligt vilken underrättelsefristerna
för arbetstagare i samband med sparande av semester eller uttag av sparad
ledighet kan ändras genom avtal.

Enligt 1963 års lag kan i två fåll avvikelse från
lagen göras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller
godkänts av organisation som enligt 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
är att anse som huvudorganisation. I 12 § sista stycket 1963 års SemL
föreskrivs en sådan möjlighet i fråga om beräkning av semesterlön enligt den
s. k. procentregeln. I 14 § anges att avtal med huvudorganisation får
innehålla awikelse frän lagens regel att semesterlön skall utbetalas till
arbetstagaren i samband med semestern. I AD:s rättstillämpning (AD 1968 nr 26;-
jfr AD 1953 nr 27) har 12 § sista stycket i 1963 års lag med ledning av vissa
uttalanden i förarbetena tolkats så, att det har givits utrymme för
koUektivavtal som i vissa fall ställer sig förmånligare och i andra fall mindre
förmånUga än lagens egna semesterlöneberäkningsgrunder. Avtalsfriheten har dock
sagts inte vara helt utan gränser. Överenskommelser som genom att gå utöver
syftet med avtalsfriheten otillbörligt urholkar den semesterlönestandard, som
lagen har velat tillförsäkra arbetstagarna, kan enligt AD inte antas vara
förenliga med lagen.

När den nya lagen i förevarande paragrafs andra
stycke anger att avvikelse frän lagens egna regler får ske genom
kollektivavtal, som

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 169

sluts
eller godkänns av central arbetstagarorganisation, har tanken, varit att
intresset av skydd för arbetstagamas rättigheter på ifrågavarande punkter blir
tillräckligt tillgodosett just genom att medgivande om avsteg kan göras enbart
av central arbetstagarorganisation. Samma garanti för att arbetstagarnas
intressen inte blir eftersatta finns i åtskilliga andra moderna
arbetsrättsliga lagar och har också där ansetts tillräcklig. De fall som anges
i andra stycket omfattas med andra ord av den reservation rörande huvudregeln
söm har tagits upp i första stycket andra meningen. Självfallet har därmed dock
inte åsyftats någon utveckling bort från den uppfattning om syftet med
avtalsfriheten, som kommer tiU uttryck i förarbetena tiU äldre
semesterlagstiftning och i 1968 års dom av AD. Avtal som innebär en otiUbörlig
urholkning av arbetstagarnas rättigheter enligt lagen torde strida mot lagens
grunder även om 2 § första stycket första meningen inte är direkt tillämplig.

De frågor som åsyftas i första meningen av andra
stycket är förläggningen i tiden av semesterår och intjänandeår (3 §),
beräkningen av semesterledigheten (9 §), underrättelser, om förläggning av
semesterledighet (11 §), beräkning av semesterlön (16 §), beräkning av
semesterlön vid uttagande av sparad ledighet (22 och 23 §§), utbetalning av
semesterlön (26 §), beräkning av semesterersättning och avräkning av
förskottsvis utgiven semesterlön (29 §) samt utbetalning av semesterersättning
(30 §). I specialmötiveringen till var och en av dessa para grafer anges närmare
vad som är innebörden av den här behandlade avtalsfriheten.

Enligt 6 § andra stycket lagen om medbestämmande i
arbetslivet avses i den lagen med begreppet central arbetstagarorganisation
förbund eller därmed jämförfig sammanslutning av arbetstagare (jfr prop.
1975/76: 105 bUaga 1 s. 341 ff., 482 f., 530). Syftet med hänvisningen i
förevarande paragraf till medbestämmandelagens begrepp är att ansluta till det
organisationsbegrepp som numera aUmänt används för. att ställa ett visst
kvalifikationskrav på kollektivavtal öm avvikelse från föreskrifter i lag om
vissa rättigheter för arbetstagarna. Därmed är också åsyftat att anknyta till
den praxis på detta område som har utvecklats vid tillämpningen av annan
lagstiftning med samma lösning. Lagens krav pä kvalifikation är uppfyllt, inte
bara. om kollektivavtal har på arbetstagarsidan träffats av central
organisation, utan även om sådan organisation har godkänt avtalet. Avtal som nu
avses kan vara utformat så, att överenskommelse öm avvikelse från lagen i vissa
frågor får träffas på det lokala planet eller mellan de enskilda parterna (jfr
prop. 1973; 129 s. 191 och 232 f. samt prop. 1974; 88 s. 215).

Som redan har nämnts ger lagen på vissa punkter
möjlighet till avsteg från dess egna regler genom överenskommelse av annan
natur än kollektivavtal som träffas eller godkänns av central
arbetstagar-

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 170

organisation.
Detta är fallet enligt 12 §, där det framgår att man kan träffa avtal om annan
semestertid än juniaugusti och om kortare sammanhängande ledighet än fyra
veckor. Enligt 19 § kan avvikelse avtalas från där föreskrivna
underrättelsefrister. Enligt 20 § finns också möjlighet att komma överens om
avsteg från de i den paragrafen upptagna reglerna om förläggningen av sparad
semesterledighet. Som närmare utvecklas i specialmotiveringen till 12, 19 och
20 §§ är det i alla fallen lagens innebörd att avtal skall kunna träffas både i
det enskilda avtalets och i kollektivavtalets form: Samma innebörd har för
övrigt reglerna om förläggning av semester i 10 § första stycket 1963 års lag.
I sammanhanget kan erinras om de uttalanden som har gjorts under förarbetena
till lagen om medbestämmande i arbetslivet om möjligheterna att med giltig
verkan träffa kollektivavtal om enskilda arbetstagares individuella
förhållanden (se SOU 1975: 1 s. 313 f. och prop. 1975/76: 105 bUaga 1 s. 370)
liksom om den därmed sammanhängande frågan om förhandlande
arbetstagarorganisations behörighet att företräda den enskilde medlemmen i
sådana angelägenheter och binda honom genom kollektivavtal. I remissen till
lagrådet uttalades att lagförslaget var avsett att medge koUektiva'vtal om
individuella förhållanden och att rättsverkningama av sådana kollektivavtal
fick bedömas bland annat mot bakgrund av vad som enligt allmänna fullmakts-och
föreningsrättsliga regler gäller för rättsförhållandet mellan en kollektivavtalsslutande
organisation och den eller de berörda medlemmarna. Lagrådet pekade särskilt på
behovet av försiktighet när det gäller redan intjänade förmåner eller därmed
jämförliga förhållanden (prop. s. 490; jfr s. 532). Omsatta på främst de
semesterförläggningsfrågor som behandlas i 12 och 20 §§ torde de riktlinjer som
formiUerades vid
medbestämmandelagens tillkomst utan vidare medge att kollektivavtal träffas med
bindande verkan för vederbörande medlemmar i samband med att den allmänna
semesterplaneringen och semesterföriäggningen sker hos arbetsgivaren (jfr även
specialmotiveringen tUl 10 §). Större försiktighet vid bedömningen av
behörighetsfrågan kan vara på sin plats när det gäller rent individuella
förhållanden eller t. ex. ändring för enskilda arbetstagare av en redan
beslutad semesterförläggning.

Kollektivavtal som gäller för den avtalsslutande
arbetstagarorganisationens medlemmar får enligt andra stycket i denna paragraf
tiUämpas även på andra arbetstagare, under förutsättning att de sysselsätts i
arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt
kollektivavtal. Det ligger i sakens natur att denna regel syftar på kollektivavtal
som inte har träffats att gälla enbart för vissa individuella medlemmar i den
avtalsslutande organisationen. Regeln om arbetsgivares rätt att tillämpa
kollektivavtal även på utomstående arbetstagare gäller också i fråga om sådana
koUektivavtal på central nivå som åsyftas i styckets första mening.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 171

Vid sidan av de i 12, 19 och 20 §§ behandlade
fallen erbjuder lagen också möjligheter i några fall till förfoganden över
arbetstagares rättigheter genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och den
ifrågavarande arbetstagaren personligen eller genom ensidigt beslut av arbetstagaren.
Härvidlag kan hänvisas till specialmotiveringaraa till 8, 13, 14 och 15 §§. I
den personliga arten av arbetstagarens förfogande-möjligheter i dessa fall
ligger att hans fackliga organisation får företräda honom enbart med stöd av
särskilt bemyndigande.

Det ligger i den tvingande karaktären av lagen
enligt huvudregeln i första stycket att avtal om inskränkning eller upphävande
av arbetstagares rättigheter inte utgör hinder mot att de i lagen föreskrivna
rättigheterna görs gällande. Kollektivavtal som träffats i strid med huvudregeln
hindrar inte enskild arbetstagare att göra sin rätt gällande. Äldre praxis får
i tillämpliga delar betydelse vid bedömningen av vad som skall anses vara en
inskränkning eller ett upphävande av rättigheter som enligt lagen tillkommer
arbetstagare.

I 9 § och 10 § första stycket 1963 års SemL
behandlas det faUet att avtal har träffats om längre semesterledighet än den i
lagen föreskrivna. Principen är att lagens regler i övrigt skall, om annat
inte har avtalats, gälla även beträffande den överskjutande delen av semestern.
Den nya lagen innehåller inte några motsvarande bestänunelser. Även om partema
sålunda har hänvisats till att avtalsvägen reglera de frågor som rör
överskjutande semesterledighet, kan det antagas att lagens bestämmelser i viss
utsträckning kan komma att bli normerande, om partema i ett avtal om bättre
semesterfönnåner än de lagreglerade lämnar någon fråga öppen i avtalet. Den
fråga som har särskilt reglerats i 10 § första stycket andra och tredje
meningarna i 1963 års lag uppkommer inte direkt med den avfattning som 12 § i
den nya lagen har fått.

I tredje stycket av paragrafen har slagits fast att
avstående från arbetstagares rätt tUl obetald semesterledighet får ske utan
hinder av huvudregeln i paragrafens första stycke. Avstående kan ske vid vilken
tidpunkt som helst, fömtsatt att hinder inte möter enligt 8 § andra stycket.
Behov har ansetts föreligga av en sådan möjlighet. Man kan tänka sig som ett
exempel att en arbetstagare som personligen saknar intresse av obetald ledighet
önskar i samband med att han träffar avtal om anställning binda sig vid att
avstå från sådan ledighet. Ett sådant bindande avstående har ansetts böra få
göras. Frågan har i övrigt nära samband med 8 §.

Semesterkommittén tog i 29 § av sitt lagförslag upp
en särskild regel av innehåll att avtal som innebär att arbetstagare avstår
från sin rätt till semester mot ersättning är ogiltigt. Sådan ogUtighet följer
emellertid redan av den huvudregel som har tagits upp i första stycket av
förevarande paragraf. Någon motsvarighet till 29 § i kommittéförslaget
återfinns därför inte i den nya lagen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 172

3
§

Enligt 1963 års SemL (3 §) har arbetstagare rätt
till semester på grund av det arbete som han under ett kalenderår, det s. k.
kvalifikationsåret, har utfört för arbetsgivarens räkning. Semestern utgår
under året näst efter kvalifikationsåret. Lagen tillåter dock överenskommelser
såväl om att annan ettårsperiod än kalenderår skall utgöra kvalifikationsår
som om att semestern får åtnjutas tidigare än under året efter
kvalifikationsåret. Lagen föreskriver inte någon viss form för sådana
överenskommelser.

Som har framgått av den allmänna motiveringen
ställer den nya lagen inte längre krav på arbete hos arbetsgivaren under viss
tid för att arbetstagare skall ha rätt till semesterledighet. Rätt till sådan
ledighet uppkommer i princip utan att arbetstagaren först har kvalificerat sig
för den. Syftet med ändringen på denna punkt har varit att undvika att
nyanställda arbetstagare skall tvingas vänta lång tid innan de får sin första
semesterledighet. Reglerna om semesterlön i den nya lagen bygger däremot
sätUlvida på det hittills rådande synsättet att de innebär att rätt till sådan
lön tjänas in i anstäUning hos arbetsgivaren.

Den nya lagens regler om semesterledighet och
semesterlön bygger på de grundläggande begreppen semesterår och intjänandeår,
som definieras i denna paragraf. Semesterdagarna bestäms till 25 dagar under
en ettårsperiod, semesteråret, och skall enligt lagen utgå under den perioden
(4 §). Rätten till semesterlön tjänas in under året före semesteråret,
intjänandeåret. SkiUnaden i jämförelse med 1963 års lag ligger dels däri att
ledigheten erhålls utan krav på intjänande samt att semesterdagarna bestäms
direkt till ett visst antal under det år då ledigheten utgår och inte som
tidigare tiU visst antal dagar för varje månad av intjänandetiden, dels i att
intjänandeår och semesterår inte längre sammanfaller med kalenderår utan har
förskjutits närmare sommaren och omfattar tiden 1 april31 mars, dels slutligen
i att semesterlön intjänas i direkt proportion till den lön som arbetstagaren
har fått under intjänandeåret.

Skälen till förskjutningen av intjänandeår och
semesterår har utvecklats i den allmänna motiveringen. Förskjutningen medför
vidgade möjligheter för nyanställda att få betald semesterledighet redan den
första sommaren under anställningstiden. Med den utformning lagens regler om
semesterledighet har fått i övrigt innebär förskjutningen också att de som
anställs under vår och sommar får rätt åtminstone till semesterledighet utan
lön redan den första sommaren. En väsentlig aspekt är vidare att första
kvartalet varje kalenderår infaller som sista kvartal i varje intjänandeår. De
lönehöjningar som inträder vid kalenderårsskiften kommer att i motsvarande mån
ingå i underlaget för beräkningen av den semesterlön som skall utgå i samband
med påföljande semesterårs semesterledighet.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 173

Av 2 § andra stycket i lagen framgår att det är
möjligt att med gUtig verkan träffa kollektivavtal om avvikelse frän 3 §, under
förutsättning att avtalet på arbetstagarsidan träffas eller godkänns av central
arbetstagarorganisation. I fråga om vad som i allmänhet får anses gälla om
gränserna för denna avtalsfrihet hänvisas till specialmotiveringen till 2 §.
Under fömtsättning att avtalet inte innebär någon inskränkning av arbetstagares
rättigheter kan avtal om avvikelse från 3 § träffas även enskilt eller i form
av kollektivavtal på lokal nivå.

Det senast sagda innebär att det står öppet för
arbetsgivare och arbetstagare att enskilt eller i kollektivavtal bestämma t.
ex. att semesteråret skall sammanfalla med intjänandeåret eller att löpande
anställningsår skall vara både intjänandeår och semesterår. Det senare innebär
att intjänande- resp. semesteråret börjar löpa fr. o. m. anställningsdagen. En
återgång till att tillämpa kalenderåret som intjänandeår och påföljande
kalenderår som semesterår får med hänsyn till effekterna på
semesterlöneberäkningen och verkningarna för nyanställda anses i princip stå i
strid med huvudregeln i 2 § första stycket. För att ett avtal av den innebörden
skall kunna betraktas som giltigt får därför krävas antingen att det innehåller
särskilda regler söm förtar de negativa verkningarna och har tillkommit i
sådant syfte eller att det sluts på förbundsnivå. Möjligheten att träffa avtal
med giltig verkan på den nivån om avsteg från 3 § är dock avsedd främst att
förekomma ätt de nya reglerna i lagen medför hinder mot de semesterkassesystem
som nu förekommer på arbetsmarknaden. Avtal om tiUämpning av andra perioder än
ettårsperioder såsom- underlag för bestämmande av semesterledighet och
semesterlön torde strida mot lagens grunder.

Den nya lagen medför i och för sig inte några
ändringar i fråga om möjligheterna att avtala om förskottssemester (jfr under
29 §). Den praxis som har utvecklats i fråga om tolkningen av avtal på det området
torde behålla sin giltighet även vid tillämpningen av den nya lagen (jfr AD
1974 nr 33).

Rätt
till semesterledighet och semesterlön (48 §§)

I detta avsnitt av lagen har samlats grundläggande
regler angående semesterledighet och semesterlön. Här återfinns sålunda
bestämmelser om semesterledighetens längd och rätten tUl semesterlön under
ledigheten (4 §), begränsning av ledighetsrätten i vissa fall och en
precisering av denna (5 och 6 §§), bestämmelser om beräkningen av den betalda
semesterledighetens längd (7 §) samt särskilda regler för utläggning av
obetald semesterledighet (8 §).

4§

I första stycket av denna paragraf har skrivits in
huvudregeln att i princip alla arbetstagare är berättigade tiU fem veckors
semesterledighet

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 174

varje
år. De regler om den närmare beräkningen av semesterledigheten, som återfinns i
9 §, innebär att fem veckors semesterledighet motsvaras av 25 semesterdagar
enligt lagen.

Lagen innehåller några undantag och inskränkningar
i huvudregeln om fem veckors semester. Vissa av dessa finns i 5 § med dess
särskilda regler om vissa korttidsanställda och om sådana arbetstagare som anställs
först när viss del av semesteråret har förflutit. Undantagna från rätten till
semesterledighet är vidare de s. k. okontrollerade arbetstagarna. Deras
rättigheter enligt lagen regleras särskilt i 27 §.

En precisering av huvudregeln om rätt till
semesterledighet har gjorts i 6 §, som behandlar det fallet att en arbetstagare
byter anställning under semesteråret.

I förevarande paragrafs andra stycke har tagits in
lagens huvudregel i fråga om rätten till semesterlön. Arbetstagare tjänar in
rätt till sådan lön i sin anställning hos arbetsgivaren under intjänandeåret. I
7 § anges hur många av semesterdagama som är förenade med rätt till semesterlön.
Beräkningen av semesterlönens storlek sker enligt 16 §.

Regeln om 25 semesterdagar är till den del
semesterledigheten är förenad med rätt till semesterlön en tvingande
minimiregel. Arbetsgivaren är enligt lagen skyldig att tillse att arbetstagare
får ut sin semesterledighet med lön. Arbetstagaren kan å sin sida inte binda
sig vid att avstå från sin rätt till ledighet med lön eller göra anspråk enbart
på intjänad lön utan att ta ut ledighet. I fråga om semesterledighet utan
semesterlön är lagens innebörd en annan. Som framgår av 8 § är arbetsgivaren
även när det gäller sådan semesterledighet skyldig att ta initiativ för att
arbetstagaren skall få ut sin rätt. Arbetstagaren kan emellertid med bindande
verkan avstå från sin rätt till sådan ledighet (jfr 2 § tredje stycket och 8
§).

5§

Som
framgår av den allmänna motiveringen har det ansetts att starka

skäl
av främst praktisk natur talar emot att omläggningen av reglerna om rätt till
semesterledighet tillåts medföra, att även arbetstagare som anställs för korta
vikariat eller eljest för helt kort tid får rätt till semesterledighet enligt
lagens huvudregel under den korta anställningstiden. Sådana arbetstagare har
ansetts böra få tjäna in semesterlön på samma sätt som andra arbetstagare men
däremot inte få rätt till ledighet. Anspråken mot arbetsgivaren vid
anställningens slut kommer därmed att gälla semesterersättning enligt samma
regler som i övrigt gäller därom (2830 §§). En regel om begränsning av rätten
till semesterledighet har mot denna bakgrund tagits in i första stycket av
denna paragraf. Arbetstagare som anställs för viss tid, viss säsong eller
visst arbete får inte rätt till semesterledighet om inte antingen
anställningsavtalet redan från början träffas för längre tid än tre månader
eller anställningen rent fak-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 175

tiskt
varar under mer än tre månader. Förutsättningarna för att avtal skall få
träffas för viss tid, viss säsong eller visst arbete har angivits i 5 § andra
stycket anställningsskyddslagen. Som regeln i första stycket av förevarande
paragraf har skrivits är avtalets innehåll eller anställningens längd
avgörande för rätten till semesterledighet. Förlängs ett anställningsavtal att
gälla utöver tremånadersgränsen inträder med andra ord rätt tUl
semesterledighet enUgt huvudregeln i 4 §. Avtal kan enligt bestämmelsen avse
längre tid än tre månader, inte bara när avtalet har slutits på viss tid, utan
även när anställningen har knutits till viss säsong eller visst arbete. En
förutsättning är emellertid att det för parterna har stått klart att säsongens
resp. arbetets omfattning har nödvändiggjort längre tids anställning än tre
månader. Semesterersättning beräknas på samma sätt som i andra fall när
semesterersättning skaU utgå enligt lagen (jfr, 28 §).

I andra stycket i paragrafen har av skäl som har
redovisats i de allmänna motiven gjorts en begränsning av rätten till
semesterdagar för dem som anställs när den egentliga semesterperioden har
börjat närma sig sitt slut eller när den perioden är slut. Avgörande enligt
styckets bestämmelser är när arbetstagare påbörjar sin anställning och inte
när själva anställningsavtalet träffas.

I tredje stycket har liksom i 7 § sista stycket i
1963 års SemL tagits in en erinran om de särskilda bestämmelserna om förlängd
semester i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

Förevarande
paragraf är tvingande till arbetstagarnas förmån.

6§

Det har självfallet inte ansetts rimligt att lagens
regler om rätt till semesterledighet utan föregående kvalifikation skall få
till följd att arbetstagare, som under löpande semesterår går över från en
anställning till en annan, skall kunna göra anspråk på semesterledighet hos den
nye arbetsgivaren utan hinder av ätt arbetstagaren redan har fått ut ledighet i
den förra anställningen. Med hänsyn härtill har i denna paragraf tagits in en
regel som syftar till att arbetstagare varje semesterår skall få rätt till
ledighet enbart intill det mått som anges i 4 §, även om arbetstagaren byter
anställning under året.

En arbetstagare som tar ut full semesterledighet i
början av ett semesterår och sedan byter anställning får inte rätt till
semesterledighet hos den nye arbetsgivaren samma semesterår. Har arbetstagaren
före övergången tagit ut endast en del av den fulla semesterledigheten har han
rätt att hos den nye arbetsgivaren få ut ledighet som återstår, i den mån en
begränsning av den rätten inte följer av 5 § andra stycket. En arbetstagare som
exempelvis i början av juli får ut tio dagars semester-

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 176

ledighet
hos en arbetsgivare och sedan går över till en ny arbetsgivare mellan den 31
juli och den 30 september semesteråret får enligt 5 § andra stycket rätt till
tio dagars semesterledighet även. hos den nye arbetsgivaren.

Arbetstagare som byter anställning har att hos den
nye arbetsgivaren i förekommande fall visa att han inte redan har fått ut
semesterledighet under semesteråret eller också hur mycket sådan ledighet han
har fått ut.

Paragrafen berör inte det fallet att en
arbetstagare lämnar en anstäUning med semesterersättning och sedan själv
bereder sig ledighet genom att vänta med att påbörja en ny anställning. I det
fallet anses han sålunda inte ha tagit i anspråk någon del av
semesterledigheten.

Avgörande för paragrafens tillämpning är om
arbetstagaren före an-stäUningen hos ny arbetsgivare under samma semesterår har
fått ut semesterledighet hos annan arbetsgivare. Tillämpar arbetsgivarna olika
semesterår får paragrafen tolkas så, att detta inte får medföra kortare
semesterledighet för arbetstagaren än om båda tillämpat det i 3 § angivna
semesteråret eller i övrigt samma semesterår.

7§

11963 års lag har som tidigare framgått
arbetstagares rätt till semesterlön samordnats med rätten till
semesterledighet. Rätten till ledighet beror av i vilken utsträckning
arbetstagaren har utfört arbete för arbetsgivaren under kvalifikationsåret (7
§ SemL). All semesterledighet är förenad med rätt till semesterlön (3 § sista
stycket SemL). I den nya lagen har detta samband brutits så att
semesterledighet utgår oberoende av tidigare kvalifikation, medan rätten till
semesterlön fortfarande förutsätter intjänande under året före semesteråret;
Även om det i det övervägande antalet fall också i fortsättningen blir så att
hela semesterledigheten blir förenad med rätt till semesterlön, kan även
obetald semesterledighet förekomma, t. ex. när en arbetstagare nyanställts på
sådan tid att han inte har hunnit tjäna in full semesterlön eller när en
arbetstagare har varit ledig av annan än semesterlönegmndande orsak (jfr 17 §)
under någon del av intjänandeåret. För obetald semesterledighet gäller vissa
särskilda regler (se 2 § tredje stycket, 8 och 13 §§), Obetald semesterledighet
kan inte sparas (18 §), Det är för bl, a, sådana fall som de nu åsyftade
nödvändigt att ange hur man skall dra gränsen meUan betald och obetald
semesterledighet eller med andra ord hur man skall bestämma hur många av
semesterdagarna som skall vara förenade med semesterlön. Metoden för denna
beräkning anges i denna paragraf.

Enligt första stycket i paragrafen skall andelen
betalda semesterdagar av den fulla 25-dagarstiden vara lika stor som den del
av intjänandeåret under vilken arbetstagaren har varit anställd
hos.arbetsgiva-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop.
1916/11:90 177

ren. Arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan
lön inräknas i princip inte i anställningstiden. Detta sker emeUertid
beträffande semesterledighet och ledighet som är semesterlönegrundande enligt
17 §. Omvänt kommer antalet obetalda semesterdagar att
motsvara en lika stor del av den fulla ledighetstiden som den tid av
intjänandeåret under vilken arbetstagaren inte har varit anställd hos
arbetsgivaren eller under anställningstiden har varit frånvarande från arbetet
utan lön i aimat fall än under semester eller i annat faU än som avses i 17 §.

Resultatet av uppdelningen enligt
denna metod i betalda respektive obetalda semesterdagar blir, med de regler om
beräkning av semesterlönen som har tagits upp i 16 §, att man bibehåller den
grimdsats i fråga om rätten till semesterlön som nuvarande semesterlagstiftning
bygger på, i det att arbetstagaren tillförsäkras i princip bibehållen lönestandard
under den del av semesterledigheten som är betald.

Enligt andra stycket i paragrafen
utförs beräkningen av antalet betalda semesterdagar på det sättet att man
först fastställer under hur många dagar av intjänandeåret som arbetstagaren har
haft anstäUning hos arbetsgivaren. Beräkningen görs i antal kalenderdagar och
omfattar sålunda även lördagar, söndagar och helgdagar. Dagar under vilka
arbetstagaren har varit enbart delvis ledig räknas som hela dagar med lön. En
arbetstagare kan t. ex. ha varit anställd under 100 dagar av intjänandeåret och
då ha varit ledig enbart av semesterlönegmndande orsak. Det jämförelsetal man
då får fram är 100: 365. Antalet betalda semesterdagar skall då förhåUa sig på
samma sätt till antalet ledighetsdagar enligt 4 § (25 dagar) som 100 förhåller
sig till 365, Man får följande beräkning:

100 _X 365 ~ 25

Beräkningen ger tUl resultat 6,8
dagar och slutförs genom att man med tillämpning av andra stycket andra
meningen avmndar talet 6,8 till närmaste högre heltal, 7. Arbetstagaren har
under semesteråret rätt till 7 betalda semesterledighetsdagar. När skottår
infaller får beräkningen ske med utgångspunkt i ett intjänandeår om 366 dagar.
Semesterlönens storlek under den betalda semesterledigheten beräknas med
tiUämpning av 16 §.

I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om
turordningen meUan betald och obetald ledighet. Enligt bestämmelsen skall
betald semesterledighet utgå först. Det är alltså inte möjligt att ta ut
obetald semesterledighet, innan aU betald ledighet har konsumerats.
Bestämmelsen har betydelse vid tillämpningen av 13 §. Vad som har sagts nu
gäller dock endast i fråga om semesterledighet som läggs ut under ett och samma
semesterår. Att betald semesterledighet kan sparas framgår av 18 §.
Bestämmelsen i tredje stycket är dispositiv. Arbetsgivare och arbets-

12 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 178

tagare
kan med bindande verkan komma överens om att obetald ledighet skall fä tas ut
innan den betalda ledigheten har förbrukats. Sådan avvikelse kan även ske genom
kollektivavtal.

1 denna paragraf behandlas vissa frågor som rör
begagnandet av rätten till obetald semesterledighet. Bestämmelserna bör ses i
sammanhang med 2 § tredje stycket, enligt vilket lagens tvingande karaktär till
arbetstagamas förmån inte utgör hinder för arbetstagare att avstå från rätten
till obetald semesterledighet.

I den allmänna motiveringen har utförUgt redogjorts
för frågan om förutsättningarna för; utläggning av obetald semesterledighet
(12.3.4). Den lösning som därvid har valts innebär, att arbetsgivaren i princip
är ansvarig för att arbetstagaren inte går miste om sin semesterledighet, vare
sig denna är betald eller inte. Samtidigt gäller att arbetstagaren skall kunna
disponera över den obetalda ledigheten och därigenom även avstå från sådan
ledighet för framtiden. Vidare har föreslagits att arbetstagaren skall vara
skyldig att till arbetsgivaren lämna bindande besked angående sina önskemål i
detta hänseende. Avsikten med den föreslagna ordningen är att arbetstagarens
semesterönskemål skall kunna i tid läggas fast, vilket utgör en förutsättning
för en ändamålsenlig semesterpianering.

Förevarande paragraf utgår sålunda från att
arbetstagaren enligt 2 § tredje stycket har full frihet att i förväg med
bindande verkan förklara sig avstå från rätten till obetald semesterledighet.
Möjligheten att en sidigt avstå från redan utlagd semesterledighet begränsas
av bestäm melsema i andra stycket av denna paragraf. Denna fråga berörs
senare. Om arbetstagaren inte har avstått från ledigheten, skall denna i
förlägg-, ningshänseende behandlas pä samma sätt som betald semesterledighet,
Bestämmelsema i 10 och 11 §§ är således tillämpliga. I den mån annat inte
följer av kollektivavtal eller annan överenskommelse bestämmer således
arbetsgivaren när ledigheten skall utgå. Han är dock skyldig att söka nå
överenskommelse med arbetstagaren innan beslutet fattas.

Det kan emellertid ibland inträffa, att
arbetstagaren inte har något intresse av att få ut semesterledighet utan lön.
För honom kan det vara fördelaktigare att få arbeta och erhålla betalning. Även
från arbetsgivarens synpunkt kan det vara av intresse, exempelvis vid
nyanställning, att arbetstagaren inte under det första semesteråret tar ut en
längre, obetald ledighet. Under aUa förhållanden kan arbetsgivaren i allmänhet
antas ha ett intresse av att få klarhet i huruvida arbetstagaren önskar få ut
ledigheten eller inte. I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs
därför att arbetstagare skall vara skyldig att på arbetsgivarens begäran lämna
besked huruvida han önskar att få ut obetald semesterledighet eUer avstå
därifrån. Det ligger i sakens natur att upp-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 179

giften
endast rör ledighet i anställningen hos den arbetsgivare som,har begärt
beskedet. Detta skall å andra sidan avse hela den tid av semesteråret, under
vilken anställningsförhåUandet består. Det skall vidare gå ut på antingen att
han vill ha kvar ledighetsrätten eller att han helt eller delvis avstår från
den. Avstår arbetstagaren från ledigheten får denna självfallet inte läggas ut.
Någon särskild bestämmelse härom torde inte behövas. I annat fall gäller som
nämnts de allmänna bestämmelsema om ledighetens förläggning.

Arbetsgivaren kan begära besked vid vilken tidpunkt
som helst. Han kan göra detta vid anställningstillfället eller senare. Det
fömtsätts dock i första stycket att arbetstagaren vid den tidpunkt då besked fordras känner till hur
många semesterdagar utan lön han har eller kan beräknas få rätt till.
Arbetsgivaren är skyldig att lämna sådan uppgift. I de fall då intjänandeåret
ännu inte har gått till ända, kan uppgiften av naturliga skäl avse endast det
antal obetalda semesterdagar som arbetstagaren kan beräknas få rätt till.
Arbetstagarens besked bör få göras beroende av att den uppskattningen visar sig
riktig. Normalt torde frågan aktualiseras i samband med att arbetstagaren hörs
om sina semesterönskemål. Självfallet måste arbetstagaren lämnas skäligt
rådrum när besked fordras.

Besked om avstående gäller som har framgått endast
i förhållande till den arbetsgivare till vilken förklaringen lämnas. Vid byte
av anställning under semesteråret kan arbetstagaren hos den nye arbetsgivaren
begära att fä ut sådan semesterledighet, som han inte redan har fått ut (jfr 6
§), Det bör emellertid erinras om att den obetalda semesterledigheten enligt 5
§ reduceras för den som anställs efter den 31 juli eller 30 september under
semesteråret.

Innebörden av avstående är att arbetstagare som har
avstått från obetald ledighet inte senare kan fordra att få ut ledigheten hos
arbetsgivaren.

Det besked som arbetstagaren lämnar angående
dispositionen av den obetalda semesterledigheten är bindande för honom. Som har
framgått av den allmänna motiveringen har arbetsgivaren att utgå från att
arbetstagaren önskar få ut semesterledigheten, om denne inte vid förfrågan
enligt 8 § förklarar sig avstå från ledigheten. Arbetsgivaren skall vid
semesterförläggningen kunna utgå frän, att arbetstagaren inte senare ensidigt
avstår från ledighet som han har förklarat sig vilja få ut. Detta följer av
andra stycket i paragrafen. Har däremot arbetsgivaren lagt ut obetald ledighet
utan att arbetstagaren har begärt sådan, bör deime alltid kunna fordra att
beslutet upphävs. Från huvudregeln att semesterutläggningen är bindande har
gjorts undantag för visst fall. Syftet är att arbetstagaren inte vid ofömtsedd
permittéring skall gå miste om permit-teringsförmåner. Denna fråga behandlas i
kommentaren till 13 §.

Den
dispositionsmöjlighet för arbetstagaren som innefattas i denna

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 180

paragraf
är av personlig natur. Facklig organisation kan sålunda lämna besked i
arbetstagarens ställe endast om organisationen har särskilt bemyndigats
härtiU.

Beräkning
av semesterledighet

9§

I denna paragraf, som närmast motsvarar 8 § 1963
års SemL, har tagits in bestämmelser om semesterledighetens beräkning.

I den allmänna motiveringen (12.3.2) har redogjorts
för de principer som ligger till grund för semesterledighetens beräkning.
Förslaget innebär i allt väsentligt en anslutning till kommitténs synpunkter,
utom vad gäller den särskilda bestänmielsen i kommittéförslaget om rätt för lördags-
eller söndagsarbetande att få ledigt under både det veckoslut som föregår
semesterledigheten och det som följer i direkt anslutning till denna. Lagtexten
har vidare förtydligats i vissa hänseenden i förhållande till kommittéförslaget.

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs
att lördag och söndag inte räknas som semesterdagar, Semesterberälcningen har
sålunda knutits till femdagars arbetsvecka under tiden måndagfredag. De 25
ledighetsdagarna ger därigenom fem semesterveckor. Semesterledighet beräknas i
hela dagar. Det innebär att en semesterdag skall anses börja kl. 00.00 och
sluta kl. 24.00. Om ett nattpass går över dygnsgränsen, skall således den dag
under vilken arbetspasset avslutas inte räknas som semesterdag. Semesterledigheten
börjar alltså först nästa dag. Om ett nattpass i anslutning tUl
semesterledighetens upphörande börjar före kl, 24.00, skall den dagen mte
räknas som semesterdag. Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen
har i paragrafen tagits in en uttrycklig regel om att semesterledighet beräknas
i hela dagar.

För att hindra missbmk av regeln att lördagar i
princip skall håUas utanför semesterledigheten föreskrivs i andra meningen, att
lördag som är arbetsdag skall räknas som semesterdag vid särskUt korta semesterperioder.
Detta är faUet om arbetstagaren i anslutning till lördagen får ut högst tre
andra semesterdagar. Om en person med lördagsarbete t. ex. skulle ta ut
semesterledighet under perioden fredagmåndag, skulle han annars bara behöva
räkna av två semesterdagar. EnUgt förslaget skall arbetstagai-en i stället
räkna av tre semesterdagar för semesterperioden, nämligen fredag, lördag och
måndag. Lördag kommer för lör-dagsarbetande att räknas som semesterdag, om ledighet
tas ut under perioderna onsdaglördag, torsdaglördag och fredagmåndag.

I andra stycket har tagits in en bestämmelse om
semesterberäkning för den som är skyldig att arbeta lördag eller söndag. Som
framgår av den allmänna motiveringen, är bestämmelsen direkt tUlämplig endast
på

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 181

den
som har regelbunden arbetstid förlagd på nu angivna sätt. Denna grupp torde
vara mycket begränsad. I fråga om arbetstagare med oregelbunden
arbetstidsförläggmng får Uksom hittiUs semesterberäkningen regleras i
kollektivavtal. Bestämmelsen torde emellertid, som fallet är med den nuvarande
regeln, få avsevärd betydelse även i dessa fall genom att ange principer som i
betydande utsträckning bUr normerande.

Bestämmelserna i andra stycket awiker från vad
kommittén har föreslagit genom att arbetstagaren inte får rätt till ledighet
under veckoslutet såväl före som efter semesterledigheten. I fråga om skälen
härtill hänvisas tUl den allmänna motiveringen. TUl skillnad från vad som nu
gäller (8 § andra stycket SemL) får emellertid enligt den nya lagen veckoslutsledigheten
i anslutning till semesterledigheten avse antingen det veckoslut som föregår
semesterledigheten eller det som infaller omedelbart efter semesterledigheten.
Det är givet att i allmänhet en samordning får ske på så sätt att den ena eller
den andra varianten väljs på en arbetsplats. I den aUmänna motiveringen har
framhållits, att det inte sällan kan framstå som fördelaktigt för arbetstagarna
att veckoslutsledigheten förläggs till tiden före semesterledigheten. En
förutsättning för tUlämpning-en av andra stycket är, att semesterledigheten
förläggs på sådant sätt, att den börjar eller slutar i anslutning till ett
veckoslut eller förläggs mellan tvä veckoslut. Frågor om semesterförläggningen
avgörs enligt 10 §. Kan överenskommelse inte träffas, beslutar arbetsgivaren i
frågan, om annat inte har avtalats.

Semesterberäkningsreglerna bygger på
kalenderveckan. Semesterdagama läggs alltså ut kalendariskt under tiden
måndagfredag varje vecka. Det innebär att arbetstidens förläggning, infallande
ledighets-dagar m. m. i princip inte skaU påverka ledighetens längd. Det kan
dock inte anses vara förenligt med lagens syfte att arbetsgivaren vid
utläggning av enstaka semesterdagar förlägger dessa tiU dagar som ändå skuUe ha
varit arbetsfria. Som har framgått av den allmänna motivermgen kan det inte
heller anses vara i överensstämmelse med semesterlagens syfte, att
arbetsgivaren i övrigt lägger ut semester under tid då arbetstagaren har rätt
tUl ett större antal fridagar.

För att ge uttryck åt den uppfattningen har andra
styckets andra mening utformats på sådant sätt, att den ledighetstid under den
normala arbetsveckan som på grund av bestämmelsen skaU inräknas i semesterledigheten
inte skall ha större omfattning än arbetsskyldigheten under veckosluten.
Ledighet dämtöver i form av kompensation för övertid, intjänande, fridagar vid
sldftarbete o. d. skall som redan nämnts i möjlig mån håUas utanför
semesterledigheten. Detta innebär bl. a. att man bör undvika att
semesterledighet inleds på en fridag. Det kan, som även kommittén framhöll, mte
anses stridande mot lagen, att en person med lördags- eller söndagsarbete efter
överenskommelse får räkna enstaka

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 182

sådana
dagar som semesterdagar eller byta ut en helgdag mot en semesterdag, om han
annars skulle vara skyldig att arbeta på helgdagen.

I
tredje stycket anges att helgdag samt påsk-, pingst-, midsommar-, jul- och
nyårsafton i semesterhänseende jämställs med söndag. Detta får till följd att
sådan dag i princip inte räknas som semesterdag. I kommittéförslaget nämndes
inte påsk- och pmgstafton, eftersom dessa . infaller på en lördag och därigenom
enligt huvudregeln faller utanför semesterledigheten. Att påsk- och pingstafton
nu särskilt nämns beror på att lördag enligt undantagsregeln i första stycket i
vissa fall skall inräknas i semesterledigheten. Den bestämmelsen har
emellertid, som påpekats under remissbehandlingen, ansetts aldrig böra bli
tiUämplig i fall då lördagen utgör sådan helgafton som anges i tredje stycket.
Avslutas semesterledighet omedelbart före helgdag eller annan nu angiven dag,
är arbetstagaren ledig, till närmaste vardag.

Det har inte ansetts möjligt att i semesterlagen
närmare ange, hur semestern skall beräknas för arbetstagare med skiftarbete,
turlistcarbete eller andra former av oregelbunden arbetstidsförläggning. Vad
kommittén (SOU 1975: 88 s. 134136) har anfört på denna punkt har jag i allt
väsentligt kunnat ansluta mig till. I likhet med vad som i allmänhet redan nu
tillämpas, bör dessa frågor överlåtas ät parterna att lösa förhandlingsvägen.
I den allmänna motiveringen har kortfattat angetts, vilka utgångspunkter som
därvid bör gälla. Mot bakgrund härav har bestämmelsen gjorts dispositiv på
sådant sätt att avvikelse får ske genom koUektivavtal som har slutits eller
godkänts av central arbetstagarorganisation. Av 2 § första stycket följer att
avsteg även får ske genom annat avtal, fömtsatt att avtalet inte innefattar
upphävande eller inskränkning av arbetstagares rättigheter enligt
semesterlagen. I vad mån dessa avtalsfrågor skall delegeras till avdelning
eller annan lägre enhet avgörs av den centrala fackliga organisationen.

Förläggning
av semesterledighet (1015 §§)

Under denna rubrik har saralats bestämmelser om
ordningen för semesterutläggmngen (10 och 11 §§), tiden för ledigheten (12§),
rätt för arbetstagare att avstå från obetald semesterledighet vid permittéring
(13 §), förbud mot utläggning av semesterledighet på uppsägningstid (14 §) samt
rätt tUl frånräkning av under semesterledighet inträffade sjukdagar m. m. (15
§).

10
§

Förläggningen av semesterledighet är en fråga om
vilken man kan träffa sådana kollektivavtal om medbestämmanderätt för
arbetstagarna som åsyftas i 32 § lagen om medbestämmande i arbetslivet. Enligt
den paragrafen bör medbestämmanderättsavtal träffas-om arbetstagarparten

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 183

i
förhandlingar om löner och allmänna anställningsvillkor begär det. Det
grundläggande syftet med lagmmmet är att markera lagstiftarens vUja att bidra
till en utveckling i riktmng mot, vidgat arbetstagarinflytande genom
förhandlingar och genom koUektivavtal om medbestämmanderätt. Krav pä sådant
avtal kan understödjas med s. k, kvarlevande stridsrätt under de
förutsättningar som anges i 44 § medbestämmandelagen.

I
inledningen till förevarande paragraf har erinrats om möjligheten att träffa
kollektivavtal om. medbestänunanderätt i fråga om förläggningen av
semesterledighet.. Avsikten har varit att ge uttryck åt upp-, fattningen att
ett vidgat arbetstagarinflytande öyer semesterförläggningen i de former som
anges i medbestämmandelagen bör komma tiU stånd i den mån och i den
takt.arbetstagarorganisationerna önskar det. Ett på kollektivavtal grundat
arbetstagarinflytande över semesterledighetens förläggning har ansetts böra
vara det första alternativet på arbetsplatser där arbetstagarna har intresse av
ett sådant inflytande. Föreligger inte medbestämmanderättsavtal har regeln
likväl ansetts böra vara, att beslut om förläggningen av semesterledighet skall
fattas av arbetsgivare och arbetstagare gemensamt. Regeln i 10 § i 1963 års lag
att arbetsgivaren bestämmer när semestem skall utgå har ansetts böra bli ersatt
av principen att beslutet om ledighetens förläggning normalt skall bli föremål
för sådana förhandlingar enligt medbestämmandelagen, till vilka arbetsgivaren
skall ta initiativet, samt att i annat fall samråd skall äga mm med
arbetstagaren. Härigenom bör det ofta vara möjligt att nä överenskommelse
mellan parterna. Syftet med förhandlingar enligt 1114 §§ medbestämmandelagen
är just att de skall leda fram till en uppgörelse, även om detta inte alltid är
möjUgt (prop. 1975/76: 105 bU. 1 s. 357). Först i sista hand, om frågan inte
har kunnat lösas på annat sätt, har det ansetts böra tillkomma arbetsgivaren
att fatta beslut. I det läget har arbetsgivaren att iaktta de regler om
underrättelse rörande beslutet vilka har tagits upp i 11 §.

Medbestämmanderättsavtal kan självfallet utformas
olika. En möjlighet är att beslutanderätten i vissa frågor läggs på ett organ,
med företrädare för arbetsgivaren och arbetstagarna och med majoritet, för de
senare. Har ett medbestämmanderättsavtal träffats om seniesterledighetens
förläggning, t. ex. av innebörd att beslutanderätten skall tUl-komma ett sådant
organ, gäller de grundsatser för utövandet av sådan beslutanderätt på vilka
medbestämmandelagen bygger. Även i detta sammanhang fattas besluten
principiellt sett av arbetstagarrepresentan-terna på arbetsgivarens vägnar.
Därav följer bland annat att beslut kan fattas även i fråga om andra,
arbetstagare än dem som omfattas av medbestämmanderättsavtalet genom medlemskap
i den arbetstagarorganisation som har träffat detta. För
arbetstagarrepresentanternas beslut gäller samma krav på likabehandling och
objektivitet som om

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 184

arbetsgivaren
själv hade fattat beslutet. Av reglema i 10 § följer emellertid också, att
arbetstagare som inte företräds av part i medbestämmandeavtalet alltid har
rätt tiU förhandling genom sin organisation eller eljest till samråd i fråga om
förläggningen av semesterledigheten.

Har koUektivavtal om mer utvecklat
arbetstagarinflytande inte träffats, föreskriver 10 § att arbetsgivaren skall
förhandla med arbetstagarsidan enligt 11, 13 och 14 §§ medbestämmandelagen
eller, där sådana förhandlingar inte kan eller bör komma i fråga, samråda med
den eUer de arbetstagare som berörs av frågan om förläggning av
semesterledighet. Den hänvisning till medbestämmandelagen som har gjorts i den
nya semesterlagens text är som nyss nämnts avsedd att markera den skillnad som
görs i jämförelse med huvudregeln om arbetsgivarens bestämmanderätt i 1963 års
SemL. Genom hänvisningen görs klart att medbestämmandelagens regler om primär
förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren skall tillämpas när beslut skall
fattas om förläggningen av semesterledighet. I förevarande paragraf föreskrivs
också en samrädsskyldighet för arbetsgivaren när det inte finns någon
förhandlingsberättigad organisation som företräder den eller de berörda
arbetstagarna eller när förhåUandena är sådana att arbetstagares organisation
inte önskar förhandla om semesterledighetens förläggning. Det senare torde i
synnerhet vara fallet när semesterledighet läggs ut individuellt för enskilda
arbetstagare.

I företag eller på arbetsplatser där majoriteten av
arbetstagama tillhör en eller flera organisationer, som har kollektivavtal med
arbetsgivaren, och där en samlad planläggning av semestrarna genomförs är den
åsyftade innebörden av hänvisningen till medbestämmandelagen att arbetsgivaren
skall ta upp förhandlingar med den eUer de organisationerna om förläggningen av
semesterledigheten. Förhandlingarna skaU tas upp i så god tid att de hinner
genomföras minst i sådan tid före semesterledighetens början som anges i 11 §
i den nya semesterlagen. Överenskommelse kan träffas i form av kollektivavtal
eller i arman form och får de rättsverkningar som har förutsatts i fråga om
överenskommelser i andra ämnen efter förhandlingar enligt 11 eller 13 §§
medbestämmandelagen. Detta innebär därutöver att arbetsgivaren, där han inte
är rättsligt sett bunden av en träffad överenskommelse, åtminstone inte kan
ändra ett fattat beslut i en förläggningsfråga utan att på nytt ta upp
förhandlingar eUer samråd. Av allmänna grundsatser får anses följa att en
arbetsgivare kan bli skyldig att ersätta ekonomisk skada som orsakas
arbetstagare genom att arbetsgivaren ändrar ett tidigare fattat förläggningsbeslut
(jfr nedan under 11 §). Åsidosätter arbetsgivare förhandlings- eller
samrådsskyldighet, kan han åläggas skadeståndsansvar enligt semesterlagens
regler om sådant ansvar.

Finns arbetstagarorganisation med sådan
förhandUngsrätt som anges i 11 § medbestämmandelagen, kan annan
arbetstagarorganisation inte

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 185

grunda
rätt att förhandla på 13 § samma lag, med mindre semesterför-läggningsfrågan
särskilt angår medlemmar eller medlem i den organisationen. Detta kan vara
fallet om förläggningsfrägan gäUer enbart semesterförläggningen för en eller
flera sådana medlemmar. Det är då deras organisation som har förhandlingsrätten.
I förevarande paragraf föreskrivs emellertid även skyldighet för arbetsgivaren
att samråda individuellt med arbetstagare som inte företräds av
förhandlingsberättigad arbetstagarorganisation. Härav följer att alla
arbetstagare som står utanför förhandlande organisation på arbetstagarsidan,
oorganiserade arbetstagare likaväl som medlemmar i minoritetsorganisationer,
har rätt till samråd. När frågan om förläggning av semestrarna skall få en samlad
lösning för alla eller ett större antal av arbetstagarna hos en arbetsgivare,
ligger det dock i sakens natur att denna individuella samrädsrätt får anses
begränsad tiU att dessa arbetstagare skall på ett enkelt sätt beredas tUlfälle
att framföra synpunkter och önskemål. Arbetsgivaren är berättigad att
koncentrera sig pä förhandlingarna med de organisationer som företräder
flertalet arbetstagare och som förhandlar enligt 11 § medbestänunandelagen.
Innebörden av hänvisningen tiU medbestämmandelagen är att arbetsgivaren har
primär förhandlingsskyldighet i fråga om förläggningen av semesterledighet. Det
bör dock framhåUas att arbetstagarorganisationerna alltid har möjlighet att
själva med stöd av 10 § medbestämmandelagen påkalla förhandlingar om
semesterförläggningsfrågor.

Arbetsgivaren är enligt de regler för vilka nu har
redogjorts i princip skyldig att vänta med beslut tiU dess att förhandUngar och
samråd har genomförts. Förhandlingar bedrivs i första hand pä lokal nivå men
kan också på begäran av arbetstagarsidan tas upp i sådan central förhandling
som åsyftas i 14 § medbestämmandelagen. Det ligger i sakens natur att avståndet
i tiden tUl semesterledigheten, liksom de underrättelsetider som föreskrivs i
11 §, kommer att inverka på frågan när förhandlings- och samrådsförfarandet
skall slutföras respektive när arbetsgivaren skall anses behörig att fatta
beslut utan att överenskommelse har uppnåtts. Därav följer emellertid som
redan har nämnts också att det ligger i arbetsgivarens förpliktelser att ta
initiativ i sådan tid att arbetstagarna får ett reellt inflytande över
besluten,

11
§

I denna paragraf lämnas föreskrifter om skyldighet
för arbetsgivare som beslutar om utläggning av semesterledighet att senast viss
tid före ledighetens början underrätta den eller de av beslutet berörda arbetstagama
om detta. Som har framgått av 10 § är det lagens huvudregel att beslut i
förläggningsfrågan skaU fattas antingen under inflytande av arbetstagarna i
kraft av ett medbestämmanderättsavtal eller genom överenskommelse i det
konkreta fallet efter förhandlingar eller samråd.

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 186

I
sådana fall ligger det i sakens natur att beslutet eller överenskommelsen utan
onödigt dröjsmål meddelas arbetstagarna. Arbetsgivaren och förhandlande
arbetstagarorganisation torde känna ett gemensamt ansvar härför. När emellertid
situationen är den att det är arbetsgivaren som slutligen fattar beslut i
förläggningsfrågan, vare sig beslutet fattas av arbetsgivaren själv eller det
är en arbetstagargmpp som i kraft av ett medbestämmandeavtal fattar det på hans
vägnar, har det ansetts böra föreligga en skyldighet för arbetsgivaren att
tillse att arbetstagare som inte har själva eller genom sina företrädare
deltagit i beslutet blir underrättade. Detta skall enligt lagens huvudregel
ske senast två månader före ledighetens början. Skyldigheten gäller även för
det fall att arbetsgivaren har träffat överenskommelse med en
arbetstagarorganisation om semesterförläggningen och beslutat tillämpa
överenskommelsen även på oorganiserade arbetstagare.

Utgår ledighet utan att underrättelseskyldigheten
fullgjorts på ett riktigt sätt, förlorar inte ledigheten av det skälet
karaktären av semesterledighet. Arbetstagaren kan emeUertid kräva skadestånd
för arbetsgivarens försummelse.

I paragrafen anges inte närmare hur underrättelse
skaU ske. Arbetsgivaren står fri att finna ett lämpligt sätt för
underrättelsen. Man torde kunna godta inte endast personliga meddelanden till
arbetstagarna utan även anslag på arbetsplatsen. Ytterst är det dock alltid
arbetsgivarens sak att visa att underrättelse skett på sådant sätt att det kan
anses säkerställt, att varje berörd arbetstagare har satts i tUlfälle att ta
del av underrättelsen.

Under 10 § har behandlats frågan om bundenhet för
arbetsgivaren av överenskommelse om förläggning av semesterledighet. Fattas
beslut i frågan ensidigt av arbetsgivaren och underrättar han därefter arbetstagarna,
får arbetsgivaren anses på det sättet bunden av beslutet att han kan bli
skyldig att ersätta arbetstagarna för ekonomisk skada om beslutet ändras.

Underrättelse får lämnas senare än två månader,
dock aldrig mindre än en månad, före semesterledigheten, om arbetsgivaren kan
åberopa särsldlda skäl härför. De faU som här åsyftats är dels sådana undantagsfall
där arbetsgivaren överhuvud inte har möjlighet att iaktta tvåmäna-derstiden, t.
ex, när fråga är om en nyanställd som anställts alltför nära
semesterstängningen, dels andra fall av ren undantagskaraktär i vilka det med
fog kan sägas att arbetsgivaren är nödsakad att tillämpa kortare
underrättelsetid (jfr under 12 §),

Reglerna om underrättelsetid är på det sättet
dispositiva att de omfattas av den i 2 § andra stycket angivna möjligheten att
göra avvikelse från lagens regler genom kollektivavtal pä förbundsnivå.
Eftersom det är en förutsättning för underrättelseskyldigheten att
arbetsgivaren har fattat sitt beslut i förläggningsfrägan ensidigt eUer att
beslut har fattats

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 187

av
annan på arbetsgivarens vägnar, står det klart att avsteg alltid kan göras i
det enskilda fallet när berörda parter är ense om semesterförläggningen. Att
det dock .på denna punkt kan Ugga en begränsning i facklig organisations
möjligheter att förfoga över enskUd medlems rätt gentemot arbetsgivaren följer
av allmänna grundsatser för hur långt organisationernas behörighet ätt
företräda enskilda medlemmar sträcker sig.

Den underrättelseplikt som nu har behandlats avser
slutiigt besked om semesterns förläggning i det enskilda fallet. Det är
emellertid viktigt att förhandsmeddeiande om semesterperiodens förläggning i
stort inom företaget lämnas avsevärt tidigare än den slutliga underrättelsen.
En preliminär uppgift i detta hänseende är närnUgen ofta av betydelse för arbetstagarens
möjligheter att disponera över ledigheten på det sätt han önskar, exempelvis
genom att bestäUa en utlandsresa eller hyra sommarbostad.

12
§

1 paragrafen finns närmare bestämmelser om
sammanhängande semesterledighet samt om lagstadgad semesterperiod.

Enligt paragrafen skall semesterledigheten
förläggas så, att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor
under juni augusti, om annat inte har avtalats. Även enUgt 1963 års SemL (10 §
första stycket) hade arbetstagaren en rätt att fä ut fyra sammanhängande
semesterveckor. Å andra sidan angavs i fråga om förläggningen av ledigheten
under året endast som en rekommendation tiU arbetsgivaren, att ledigheten
borde förläggas tUl sommaren, om arbetstagaren inte begärde annat. Gentemot ett
krav på sommarsemester kunde arbetsgivaren i viss utsträckning svara med
förläggning av ledigheten till annan tid av året. Bestämmelserna i denna
paragraf innebär således främst, att arbetstagarens rätt till sammanhängande
ledighet på tid som är fördelaktig från semestersynpunkt har förstärkts genom
införande av ea legal semesterperiod, omfattande månaderna juniaugusti och
avseende en semesterperiod av minst fyra veckor.. .

Bestämmelsen är dispositiv. Parterna kan alltså
avtala om a-wikelser både i fråga om den sammanhängande ledighetens längd och
beträffande tidpunkten för ledigheten. I sistnämnda hänseende avviker bestämmelsen
från kommittéförslaget. En överenskommelse om avsteg från bestämmelsen kan vara
både enskild och kollektiv. Dispositionsrätten är alltså inte av individuell
natur som fallet är med arbetstagarens förfogandemöjligheter enligt 1315 §§,
Det har ansetts nödvändigt att den lokala arbetstagarorganisationen får
möjlighet att vid förhandlingarna om semesterförläggningen träffa avtal om
sådana avsteg från 12 § som den bedömer lämpUga,

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 188

Genom överenskommelser om avvikelse från
bestämmelserna i paragrafen kan ledigheten delas upp och läggas ut på sätt
parterna finner för gott. Träffas kollektivavtal om uppdelning av semestem på
aimat sätt än som anges i bestämmelsen eller om förläggning av ledigheten till
annan tid än juniaugusti, kommer avtalet att gälla, även om en enskild
arbetstagare för egen del anser att avtalet är oförmänligare än lagens
huvudregel. Av 2 § andra stycket framgår att kollektivavtal avseende
tillämpningen av 12 § får tillämpas även på arbetstagare som inte är medlem av
den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, under förutsättning att
arbetstagaren sysselsätts i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av
annat tUlämpligt kollektiva-vtal. Att avtal som innebär en otillbörlig
urholkning av semesterrätten får anses strida mot lagen har nämnts i
kommentaren till 2 §.

EnUgt paragrafens sista mening får den
sammanhängande semesterledigheten även utan att avtal har träffats förläggas
tiU annan tid än den legala semesterperioden, om särskUda skäl föranleder det.
I allmänhet torde de praktiska svårigheter som kan uppstå vid tUlämpningen av
12 § kunna lösas avtalsvägen. Lagen bygger som framgår av 10 § på tanken att
semesterförläggning skall ske i samförstånd. Den möjlighet till avvikelse även
utan avtal som har öppnats kan därför antas mera säUan komma tUl användning.
Regeln förutsätter att det föreligger särskilda skäl som föranleder
semesterförläggning till annan tid. Vid bedömandet av vad som skaU anses utgöra
sådana skäl bör stor vikt fästas vid arbetstagarnas önskemål. Arbetsgivaren bör
vara skyldig att tåla vissa, mindre omfattande störningar i produktionen eller
verksamheten för att tiUmötesgå arbetstagarnas önskemål. Att hänsynen till
säkerheten på arbetsplatsen och tiU viktiga samhällsintressen exempelvis att
sjukvård, kommunikationer och annan samhällsservice fungerar tUlfredsställande
bör ges företräde står klart. I den mån verksamheten praktiskt sett kan
organiseras så, att dessa behov tiUgodo-ses utan att ledighetsperioden behöver
flyttas, kan dock särskilda skäl för semesterförläggning under annan tid inte
anses föreligga. Det kan i övrigt inte generellt anges, när särskilda skäl skaU
anses föreUgga. Denna fråga har ansetts böra överlåtas åt rättstUlämpningen.

Har ett önskemål om semester under juniaugusti
åsidosatts av arbetsgivaren utan att denne har haft särsldlda skäl för sin
åtgärd, kan han bli skyldig att utge skadestånd tiU arbetstagaren. Innebär
förfarandet också brott mot koUektivavtal, kan även arbetstagarorganisation
bli skadeståndsberättigad.

13
§

Denna paragraf reglerar arbetstagarens rätt att vid
permittéring avstå frän utlagd semesterledighet. Bestämmelsen har samband med
8 §.

Frågan
om förhållandet mellan permittéring och därunder utgående

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 189

pérmitteringslön
samt begagnandet av rätten tiU obetald semesterledighet har översiktiigt
behandlats i den aUmänna motiveringen (12.3.4), Därvid har framhållits vikten
av att bestämmelserna om obetald semesterledighet inte utformas så, att en
arbetstagare vid permittéring som han inte har haft anledning att räkna med går
miste om de permitte-ringslöneförmåner som han är tillförsäkrad enligt 21 §
anställningsskyddslagen. En konsekvens av detta har ansetts vara, att
arbetstagaren i vissa faU bör ha frihet att vid inträffad permittéring avstå
från utlagd obetald semesterledighet.

Av 2 § tredje stycket framgår att en arbetstagare
vid anställningstill-fäUet eller senare kan avstå från rätten tUl obetald
semesterledighet. Genom bestämmelserna i 8 § ges en arbetsgivare möjlighet att
av arbetstagaren kräva besked huruvida denne önskar att hos arbetsgivaren få
ut obetald semesterledighet eller avstå därifrån. Ett sådant besked är i
princip bindande. För det faU semesterledigheten inte avstås, skall ledigheten
läggas ut enligt vanliga regler. I 8 § andra stycket har emellertid
föreskrivits ett undantag från arbetstagarens skyldighet att ta ut ledigheten.
Det avser den i förevarande paragraf reglerade situationen att arbetsgivaren
beslutar om permittéring, som arbetstagaren inte hade anledning räkna med när
han lämnade besked enligt 8 §, Det kan erinras om att en arbetstagare får avstå
frän obetald semesterledighet även i andra fall, om ledigheten har lagts ut
utan att arbetstagaren har tillfrågats eller fastän arbetstagaren har
förklarat sig avstå från sådan ledighet,

Permittéring kan tUlgripas exempelvis på grund av
bristande orderingång eUer uteblivna leveranser. Arbetstagare som inte har
tjänat in semester enUgt den nu gällande semesterlagen och som i samband med
semesterstängning inte erbjuds arbete torde också vara att anse som
permitterad, exempelvis vid tiUämpning av anställningsskyddslagen. Den som är
permitterad står i princip till arbetsgivarens förfogande. Tid under vilken
semesterledighet eller annan tjänstledighet utgår kan således inte utgöra
permitteringstid. Arbetsgivaren avgör när och i vilken omfattning permitterad
arbetstagare skall återinsättas i arbete.

Enligt 21 § anställningsskyddslagen har med vissa
undantag arbetstagare som har varit permitterad mer än två veckor i en följd
eller sammanlagt mer än 30 dagar under samma kalenderår rätt till lön och andra
anställningsförmåner under överskjutande permitteringstid. Arbetstagare som
utnyttjar rätten tiU obetald semesterledighet går miste om de ekonomiska
förmåner som anställningsskyddslagens bestämmelser tillförsäkrar den som har
varit permitterad viss tid. För att hindra att rätten tiU obetald
semesterledighet mot arbetstagarens önskan leder till förlust av rätten till
pérmitteringslön föreskrivs i 13 §, att arbetstagare får avstå från utlagd
sådan ledighet, om arbetsgivaren beslutar om permittéring som arbetstagaren
inte hade anledning räkna

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 190

med
då han lämnade besked enligt 8 §, Detfa gäller dock endast i den mån den
obetalda ledigheten sammanfaller med permitteringsperioden. Av 7 § tredje
stycket framgår, att obetalda semesterdagar utgår i tiden efter betalda, om
inte annat har avtalats. Av den allmänna motiveringen framgår, att avståendemöjligheten
praktiskt sett torde få betydelse endast vid andra permitteringssituationer än
s. k. semesterpermittering. I semesterstängningsfallen har nänJigen
arbetsgivaren möjlighet att i samband med infordrande av besked enUgt 8 §
upplysa om förekomsten och omfattningen av semesterstängning vid företaget.

Det hade enligt min mening varit önskvärt att en
bestämmelse i nu berört hänseende hade kunnat utformas på sådant sätt, att
avstående inte får ske i andra fall än dä arbetstagaren skuUe ha varit permitterad,
om han inte hade varit semesterledig. Därigenom hade undantaget från 8 § andra
stycket kommit att begränsas till just de fall då arbetstagaren genom
semesterledigheten kan gå miste om pérmitteringslön. En sådan ordning har jag
emellertid av flera skäl inte kunnat stanna för.

Med hänsyn till att arbetsgivaren ytterst avgör
vilken personal som skall permitteras, kan det inte utan vidare konstateras
humvida arbetstagaren verkligen skulle ha permitterats, om han inte i stäUet
hade varit semesterledig. Eftersom vid en domstolsprövning arbetsgivarens
blotta påstående att så inte skulle ha skett inte utan vidare kan tagas för
gott, skulle en sådan bestämmelse som nyss har beskrivits sannolikt ge upphov
till svåra bevisfrågor. Det beror bl. a. på att permittéring inte sällan avser
endast delar av personalstyrkan. Inte heller torde det vara möjligt att i
lagen begränsa avståenderätten till de fall då permittermgen avser just den
arbetsplats (avdelning etc.) där arbetstagaren normalt är sysselsatt. En sådan
begränsning skulle ge upphov tUl besvärliga tolkningsproblem.

Den lösning som jag har stannat för innebär i
stället att avstående-rätten gäller så snart arbetsgivaren har beslutat om
permittéring. Rätten att avstå gäller självfallet endast sådan obetald semesterledighet
som sammanfaller med permitteringsperioden. Även om bestämmelsen formellt sett
leder längre än vad som har åsyftats i sak, torde den emellertid i praktUcen i
huvudsak träffa de fall som avses. Särskilt när det gäller permittéring av
annan orsak än samtidig semester kan bestämmelsen visserligen leda till att en
arbetstagare får rätt att avstå frän obetald semesterledighet fastän han inte
för egen del skulle ha kommit i fråga för permittéring. Denna kan exempelvis ha
avsett endast en del av personalen. Det torde emeUertid inte i nämnvärd
utsträckning komina att inträffa att arbetstagare, som har begärt att få ut
obetald semesterledighet och som inte heller i annat fall skuUe ha omfattats
av ett permitteringsbeslut, begagnar möjligheten att avstå från utlagd semesterledighet
och begär att återinsättas i arbete. Som jag redan har nämnt har det inte
heller ansetts praktiskt möjligt att som en förutsätt-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 191

ning
för avstående föreskriva, att arbetstagaren skulle ha permitterats om han inte
hade haft semester.

Vad som nu har sagts aktualiserar den av TCO under
remissbehandUngen berörda frågan, hur de arbetstagare som enligt praxis eller
avtal inte kan permitteras skall behandlas i förevarande hänseende. Rätt att
verkställa permittéring föreligger normalt inte på t. ex. tjänstemannasidan.
Även i övrigt förekommer begränsningar i permitteringsmöjlig-heten, varvid
avlöningsformen tiUmäts betydelse. I och för sig skulle kunna övervägas att låta
13 § bli tUlämplig endast på arbetstagare som enligt praxis eller avtal kan bli
föremål för permittéring. En sådan ordning skulle emellertid kunna medföra
gränsdragningsproblem. Det är således inte alltid på förhand klart, huruvida en
viss arbetstagare kan permitteras eUer inte. I de fall då permittéring inte kan
förekomma, torde ett avstående från obetald semesterledighet vanligen innebära
att arbetstagaren i stället bereds sysselsättning, eftersom lön under alla
förhållanden utgår. Mot den bakgrunden torde man kunna räkna med att nu
ifrågavarande arbetstagare endast i sällsynta faU kan komma att avstå från
utlagd, obetald semesterledighet i samband med en oförutsedd
permitteringssituation. Särskilt undantag beträffande den som inte kan
permitteras har därför ansetts vara överflödigt,

I paragrafen föreskrivs att arbetstagare som vUl
utnyttja den begränsade rätten att avstå frän obetald semesterledighet skall
underrätta arbetsgivaren. Bestämmelserna tar sikte pä två skilda situationer.
I andra meningen regleras det fall dä arbetstagaren i god tid före
semesterledighetens början känner till permitteringen. Detta torde i praktiken
alltid gälla vid förestående semesterpermittering. Även vid annan permittéring
kan meddelande till arbetstagarna ha lämnats i god tid före semesterledigheten.
I 29 § anstäUningsskyddslagen föreskrivs att arbetstagarorganisation skall
varslas minst en månad före permitte-ring, som inte är av enstaka eller
kortvarig natur eller beror på att arbetet är säsongbetonat eUer annars till sm
natur inte sammanhängande.

I den nu nämnda situationen bör arbetstagare som
vill avstå från obetald semesterledighet lämna underrättelse till arbetsgivaren
senast viss minsta tid före ledighetens början. Arbetsgivaren måste ha visst
rådrum för att ta ställning tUl om han kan sysselsätta arbetstagaren eller
permittera honom. Vid bestämmande av underrättelsetiden har de regler om
återgång i tjänst efter ledighet som finns i lagarna om förbud mot uppsägning
eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m. resp. med anledning av väm-pliktstjänstgöring m.m. (SFS 1945: 844 resp.
1939:727, ändrad senast 1974: 376 resp. 1974: 375) liksom bestämmelserna i
studieledighetslagen bedömts ge viss ledning. Enligt 10 § andra stycket
studieledighetslagen är arbetsgivaren inte skyldig att låta arbetstagaren
återgå tidigare än två veckor eUer, om ledigheten har varat minst ett år, en
månad efter det

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 192

att
han fick veta att arbetstagaren viU återgå i arbete. Enligt de båda övriga
lagama är arbetsgivaren inte skyldig att låta arbetstagaren återinträda i
arbete tidigare än två resp, tre veckor från det att arbetsgivaren får
meddelande om återinträdet eller från det att arbetstagaren infinner sig på
arbetet utan föregående meddelande. Ett avstående från tidigare bestämd
ledighet vid inträffad,
ofömtsedd permittéring har inte bedömts medföra större planeringsproblem än de
som uppkommer när en arbetstagare återvänder i förtid efter miUtärtjänst,
föräldraledighet eller studieledighet. Mot denna bakgrund har en
underrättelsetid av två veckor ansetts vara lämpUg. Lämnas inte underrättelse
senast två veckor före semesterledigheten, förlorar arbetstagaren sin rätt att
avstå från denna. Har arbetstagare enligt 13 § avstått från viss obetald semesterledighet,
kan han inte senare kräva att utfå den (jfr under 8 §).

Det kan emellertid undantagsvis förekomma att
arbetstagaren inte känner tiU en förestående permittéring redan två veckor före
semesterledighetens början. Denna situation regleras i tredje meningen. I sådant
fall kan den nu behandlade underrättelsefristen inte tiUämpas. Underrättelse om
avstående från obetald semesterledighet skall i stället ske utan dröjsmål när
arbetstagaren har fått vetskap om permitteringen. För detta fall föreskrivs
vidare, att redan inledd semesterledighet upphör med utgången av den dag då
arbetsgivaren underrättades.

Bestämmelsen är tvingande till arbetstagarens
förmån. Rätten att avstå från utlagd, obetald semesterledighet är av personlig
art och kan således begagnas endast av arbetstagaren själv. Facklig
organisation kan endast på gmnd av fullmakt företräda arbetstagama.

14
§

I paragrafen har intagits bestämmelser som
förhindrar att semesterledighet och uppsägningstid mot arbetstagarens vilja
förläggs till samma tid,

I den edlmänna motiveringen (12,3,3) har
framhållits, att semesterledighet inte utan arbetstagarens medgivande bör fä
förläggas till uppsägningstid. Förbudet tar först och främst sikte på de fall
då uppsägning redan har skett när semesterledigheten skall läggas ut.
Bestämmelsema innebär emeUertid också, att arbetstagaren inte skall behöva
finna sig i att utlagd semestertid vid senare skedd uppsägning kommer att sammanfalla
med uppsägningstid. Paragrafen omfattar även uppsägningstid med anledning av
uppsägning från arbetstagarens sida.

Första meningen i första stycket avser det faU då
uppsägning sker innan beslut har fattats om utläggning av semesterledighet.
Arbetstagare har vid uppsägning rätt till viss betald uppsägningstid enligt lag
eller avtal. Bestämmelser om uppsägningstidens längd finns i 11 § anställningsskyddslagen.
Tiden varierar meUan en och sex månader, beroende på anställningstidens längd
och arbetstagarens ålder. Längre uppsägningstid

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 193

kan
förekomma enligt avtal. En förutsättning för att arbetsgivaren skall vara
skyldig att betala ut lön under 'uppsägningstid är, att arbetstagaren står till
arbetsgivarens förfogande, om arbetsgivaren påfordrar det.

Enligt gällande rätt får sådan semester som skall
utgå under det år dä uppsägning sker förläggas till uppsägningstid. Detta får
till följd att arbetstagaren vid anställningens upphörande i motsvarande mån
går miste om rätt tiU ersättning för intjänad semesterlön (semesterersättning),
eftersom semesterlönen har utgått i samband med semestern. Å andra sidan
åtnjuter arbetstagaren den förmånen, att han under den del av uppsägningstiden
då semester utgår inte står tUl arbetsgivarens förfogande. I den allmänna
motiveringen har anförts att det bör tillkomma arbetstagaren att träffa
avgörande i detta hänseende. Väljer han att inte ta ut semesterledighet, bör
han således ha rätt att utöver lön under uppsägningstiden vid
anställningens upphörande få ut semesterersättning motsvarande intjänad men
inte tidigare erhållen semesterlön.

Bestämmelsen i första stycket första meningen
innebär till skillnad från 8 § i kommittéförslaget att anställningens
upphörande bestäms av de regler om uppsägningstidens längd som enligt lag eller
avtal gäller för arbetstagaren. Någon förskjutning av uppsägningstiden på grund
av mellankommande semester skall sålunda inte ske. Vidare innebär bestämmelsen,
att arbetsgivaren måste ha arbetstagarens samtycke för att förlägga
semesterledighet till uppsägningstid. Rätten att lämna sådant samtyckte är av
individuell natur. Samtycke kan således inte på arbetstagarens vägnar lämnas
av facklig organisation som arbetstagaren tiUhör, med mindre organisationen
har erhållit fullmakt från arbetstagaren.

Bestämmelsen avser såväl betald som obetald
semesterledighet. Den praktiska innebörden av att semesterledighet sammanfaller
med uppsägningstid blir olika, beroende på om ledigheten är betald eller inte.
Begagnar sig arbetstagaren av semesterledighet under uppsägningstiden, går han
i motsvarande mån miste om uppsägningslön. Detta följer av att arbetstagaren,
för att vara bevarad vid rätten tiU uppsägningslön, måste stå till
arbetsgivarens förfogande under uppsägningstiden (jfr prop, 1973: 129 s. 138
f.). I detta hänseende är det utan betydelse om semesterledigheten är betald
eller inte. Arbetstagaren kommer emellertid för det fall semesterledigheten är
obetald inte att uppbära någon form av lön under ledigheten. Har semesterlön
däremot intjänats, uppbär hän sådan lön. På motsvarande sätt kommer
arbetstagare som har rätt till betald semesterledighet men som inte tar ut
semesterledighet under uppsägningstiden att vid anställningens upphörande i
stället få semesterersättning, motsvarande intjänad men ej erhållen
semesterlön. Däremot utgår inte någon ersättning för obetald ledighet som inte
har utnyttjats.

Redan av den nu behandlade första meningen av
första stycket kan sägas följa, att uppsägningstid och semesterledighet inte
heller får utan

13 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 194

arbetstagarens
medgivande sammanfaUa i det fall, då uppsägning sker först efter det att
semesterledigheten har lagts ut. En särskild bestämmelse i detta hänseende har
likväl införts för tydlighets skull. Infaller uppsägningstid helt eller delvis
under utlagd semesterledighet, kan enligt bestämmelsen arbetstagaren kräva att
semesterförläggningsbeslutet upphävs. Följden av att semesterledigheten återgår
blir som nyss nämnts beroende av om den är betald eller inte. I det förra
fallet får arbetstagaren utöver uppsägningslön rätt tUl semesterersättning. I
det senare däremot upphör ledigheten utan att någon form av ersättning för
denna utgår. Arbetstagaren uppnår å andra sidan, att arbetsgivaren blir skyldig
att under uppsägningstiden utge uppsägningslön m. m. enligt 1214 §§
anstäUningsskyddslagen.

Semesterutläggningsförbudet har i andra stycket
begränsats till att gälla uppsägningstid i den mån denna inte överstiger sex
månader. Det innebär att all sådan uppsägningstid som arbetstagare är tillförsäkrad
genom 11 § anställningsskyddslagen täcks av förbudet. Bestämmelsen får vidare
till följd att motsvarande tid är skyddad, också när längre uppsägningstid
gäller för arbetstagaren enligt avtal, givetvis under förutsättning att avtalet
inte föreskriver annat.

Någon underrättelsefrist har inte föreskrivits för
begäran om upphävande av semesterförläggningen. Det ligger i sakens natur, att
arbetstagare som redan har utnyttjat del av den semesterledighet som
sammanfaller med uppsägningstid inte såvitt gäller den delen kan fordra att
semesterförläggningen upphävs.

15
§

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 10 § andra
stycket i 1963 års , SemL innehåller bestämmelser om avräkning när sjukdom
eller när annan semesterlönegrundande tid sammanfaUer med semesterledighet.

Bestämmelsen bygger pä den principiella
uppfattningen, att ändamålet med semesterledigheten är att bereda arbetstagaren
rekreation. En förutsättning för detta är att arbetstagaren fritt kan använda
ledigheten i sådant syfte, vilket inte blir faUet vid inträffad sjukdom,
mUitärtjänst m. m. Bestämmelsen avser såväl betald som obetald
semesterledighet.

En följd av detta synsätt är, att under ledigheten
infallande sjukdomsdagar liksom annan tid som enUgt 17 § är
semesterlönegmndande skall kunna räknas bort från semesterdagarna.
Bestämmelserna härom finns i paragrafens första stycke. Liksom för närvarande
fömtsätts för fränräknande att arbetstagaren särskilt begär detta.
Bestämmelsen i 1963 års SemL angående skyldighet för arbetstagaren att styrka
påstådd sjukdom genom läkarintyg eller intyg från försäkringskassa har inte
förts över i den nya lagen. Arbetstagare som begär att sådan dag skaU håUas
utanför semesterdagarna har även i fortsättningen skyldighet att vid behov
styr-

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 195

ka,
att den tid som han önskar få avräknad är av det kvalificerade slag som
förutsätts i bestämmelsen. Någon begränsning i fråga om tillåtna bevismedel har
emellertid inte ansetts behövlig.

I fråga om sjukdomstid under vilken fullständig
arbetsoförmåga föreligger får avrälcning ske utan begränsning. Är arbetstagare
vid sjukdom endast partiellt arbetsoförmögen, kan sådan dag inte räknas bort
frän semesterdagarna, I andra fall än vid sjukdom gäller den begränsning i fråga
om tiden som anges i 17 § 26, Det fömtsätts att arbetstagaren för att
avräkning skall få ske skulle ha medgetts ledighet av i 17 § angivna skäl, om
han inte hade haft semesterledighet. Praktisk betydelse torde denna begränsning
ha endast i fråga om ledighet för utbUdning, eftersom arbetsgivaren praktiskt
sett inte kan vägra ledighet i övriga fall,

FramstäUning skall ske utan dröjsmål. Kravet torde
få.anses uppfyllt om framställningen sker senast vid återkomsten från semesterledigheten.
I den mån det redan vid viss tidpunkt före semesterledighetens början står klart,
att exempelvis semesterlönegmndande militärtjänstgöring kommer att fullgöras
under semestern, är det lämpligt att begäran om avräkning sker redan då.
Därigenom får arbetsgivare och arbetstagare möjlighet ätt överenskomma om
eventuell förskjutning av semesterledigheten för att undvika att den
sammanfaUer med militärtjänsten.

Andra stycket motsvarar med endast redaktionella
ändringar den nu gällande bestämmelsen. Den semesterledighet som återstår pä
gmnd av att första stycket har tUlämpats skall enligt andra stycket utgå i ett
sammanhang, om arbetstagaren inte medger annat. Lika lite som hittills kan
arbetstagaren fordra att få ut ledighet i omedelbart samband med den tidigare
semesterledigheten.

Det bör uppmärksammas, att semesterlön för hela den
från början utlagda betalda ledigheten normalt skall ha betalats ut i samband
med denna. Om arbetstagaren inte har sparat den del av semesterlönen som hänför
sig till ersättningsdagarna, kommer dessa alltså att vara obetalda.
Arbetstagaren kan därför anse det mest förenligt med sitt intresse att inte
begära avräkning.

Slutar arbetstagaren sin anstäUning utan att ha
fått ut obetald ersättningsledighet som han har begärt eller utgår
semesteråret innan sådan ledighet har erhållits, förfaller rätten till ledighet
i princip utan att ersättning utgår. En annan sak är att arbetsgivaren i
sistnämnda fall kan bli skyldig att utge skadestånd på grund av försummelse att
lägga ut semesterledigheten.

Någon ändring åsyftas inte i den rättspraxis som
har utbildats i nu angivna hänseenden och i övrigt i fråga om rätten att.
avräkna sjukdom m. m, från semesterledighet.

Rätten att begära avräkning är av
individuell.natur. Bestämmelsen är tvingande till arbetstagarnas förmån.

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 196

Beräkning
av semesterlön (16 och 17 §§)

I detta avsnitt har tagits in den centrala
bestämmelsen om semesterlöneberäkningen samt bestämmelserna om s, k,
semesterlönegrundande frånvaro.

16
§

Paragrafen anger hur semesterlönen beräknas. Den
motsvarar 12 § förstatredje styckena i 1963 års SemL,

Att semesterledighet kan vara betald eUer obetald
framgår av 4 §, Hur längden av den betalda semesterledigheten beräknas finns
bestämmelser om i 7 §. I förevarande paragraf regleras endast beräkningen av den
under hela eller del av semesterledigheten utgående semesterlönen,

I fråga om semesterlöneberälcningen gäller för
närvarande, att vecko-och månadsavlönade har rätt till den del av lönen som
belöper på semestertiden (sammalöneregeln), medan för annan arbetstagare
semesterlönen utgör 9 % av arbetsinkomsten under intjänandeåret (procentregeln).
Det var först genom 1963 års semesterlag som procentregeln för timavlönade m,
fl, infördes. Tidigare gjordes i stället beräkningar i syfte att fä fram den
genomsnittliga dagsinkomsten. Semesterkommittén behöll de båda nu tillämpade
beräkningsmetoderna samt föreslog kompletterande regler i syfte att stärka den
vecko- eller mänadsavlöna-des ställning i vissa fall.

I den aUmänna motiveringen (12.4) har föreslagits,
att den nya semesterlagen skall innehålla endast en beräkningsmetod,
procentregeln. I det sammanhanget har också förordats, att procenttalet bestäms
till 12, I fråga om de alhnänna övervägandena hänvisas till vad som har anförts
i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna i 16 § innebär följande.

Enligt första stycket utgör semesterlönen 12 % av
arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i anställningen. Enligt den
nya lagen tjänar arbetstagaren in semesterlön så snart han får lön av arbetsgivaren
i anställningen hos denne. Intjänandet av semesterlön knyts alltså inte längre
tiU ett krav på utförande av arbete för arbetsgivarens räkning under viss
minsta tid (jfr 7 § första stycket 1963 års SemL),

Arbetstagarens hela inkomst i anställningen under
intjänandeåret skall läggas till grund för beräkning av semesterlön enligt
procentregeln, Alla former av lön och lönetiUägg som utgår pä grund av lag eUer
avtal skall medräknas. Det gäller först och främst allt som kan hänföras tUl
begreppet lön för arbetad tid, dvs. lön för direkt arbetad tid samt ersättning
för övrig tid, då arbetstagaren står till förfogande på arbetsplatsen
(väntetid, jourtid m. m.) eller gör en resa mellan tvä arbetsplatser.
Procentregeln skall tiUämpas på timlön, veckolön, månadslön liksom på ackord,
provision, premielön och andra former av presta-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 197

tionslön,
som baseras på arbetsprestationen. Även drickspengar ger rätt till semesterlön
i den mån de är en löneförmån. Lönedel vid viss arbetstidsform, t, ex.
skiftformstillägg, skall ingå i inkomstunderlaget. Semesterlön skall vidare
utgå på alla slag av lönetillägg som arbetstagaren har. Vad gäller
övertidstillägg innebär detta en ändring i gällande rätt.

Ersättning för väntetid, restid under arbetstid,
gångtid o. d. liksom jourtidsersättning skall också ingå i underlaget för
beräkning av semesterlön enligt procentregeln. Även lön som utgår för ej
arbetad tid skall räknas med i underlaget, om ej annat följer av särskild
föreskrift i lagen (jfr andra stycket). Det rör sig om lön och ersättning för
ej arbetad tid, då arbetstagaren inte står tiU arbetsgivarens förfogande.
Vidare avses ersättning för tid dä arbetstagaren är skyldig att med kort varsel
infinna sig på arbetsplatsen (beredskapstid). Semesterlön beräknas sålunda på
helgdagslön och helgdagsersättning, pérmitteringslön enligt lag eller avtal,
beredskapsersättning samt lön under uppsägningstid. Att undantag gäller för
pérmitteringslön vid semesterstängning framgår av andra stycket. Vidare skall
semesterlön utgå på lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare
inom eller utom ordinarie arbetstid samt på lön till fackliga förtroendemän och
skyddsombud. Det följer av särsldld lagstiftning.

Semesterlön kommer däremot inte att tjänas in under
sådan tid av en pågående anställning för vUken arbetsgivaren inte erlägger lön
eller annan ersättning. Undantag gäller enligt andra stycket för sjukledighet
och annan i 17 § angiven ledighet. Denna gmndar rätt tiU semesterlön. Sådan
lön tjänas inte in vid permittéring då pérmitteringslön inte utgår enligt lag
eller avtal. Av allmänna rättsgrundsatser i fråga om stridsåtgärder följer,
att arbetstagaren inte kan göra anspråk pä lön eller andra anställningsförmåner
för tid då han är indragen i lovlig lockout eller i strejk eller motsvarande
stridsåtgärd. Under konfUkt intjänas således ingen semesterlön. Vid beräkning
av semesterlön skall hänsyn inte tas till förmån av fri bostad eller tiU
ersättning för särskUda kostnader. Det följer av 24 §,

Som redan har nämnts.beräknas semesterlön enligt
första stycket endast på sådan lön som har.förfallit till betalning under
intjänandeåret. En sådan ordning har föranletts av praktiska skäl. I annat fall
skulle det nämligen kunna inträffa att löneunderlaget vid exempelvis ackordsarbete
inte kan beräknas i tid för semesterlöneberäkningen.

Av andra stycket följer till en början, att den
semesterlön som har utgått under intjänandeåret skall frånräknas vid beräkning
av semesterlöneunderlaget. Detta beror på att procenttalet har bestämts med utgångspunkt
i att semesterlönen hålls utanför beräkningsunderlaget, Ew sådan ordning är
fördelaktig för arbetstagare som under intjänandeåret inte har fått ut
semesterlön eller endast delvis fått ut sådan lön. Som en följd av att
procentsatsen har fastställts på detta sätt har å andra sidan ansetts böra
gälla, att arbetsgivaren inte skall beräkna semesterlön

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 198

på
sådan pérmitteringslön som utgår under semesterpermittering. Det skulle i annat
fall bli fråga om dubbelbetalning.

Vidare skall från löneunderlaget avräknas sjuklön
och annan lön eller ersättning som arbetsgivaren har betalat ut under
semesterlönegrundande frånvaro. I fråga om beräkningsunderlaget för sådana
frånvarodagar behålls den nuvarande ordningen, att löneunderlaget för varje
sådan dag ökas med arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst. Vissa ändringar
och preciseringar har emellertid skett i lagtexten. Till en början anges
särbehandUngen av sjukdagar m, m. avse varje dag då arbetstagaren helt eUer
delvis har varit frånvarande. Semesterlöneunderlaget skall sålunda inte som
för närvarande torde vara fallet påverkas av om arbetstagaren har varit helt
sjukskriven eller har varit endast halvt sjukskriven och arbetat under
återstående del av dagen. På motsvarande sätt blir det utan betydelse om
arbetstagaren har varit helt eller endast partiellt föräldraledig. Vidare
beräknas den genomsnittliga dagsinkomsten med utgångspunkt i endast den tid av
intjänandeåret, under vUken arbetstagaren varken helt eller delvis har varit
frånvarande av anledning som nu har nämnts. Det innebär att
semesterlöneunderlaget inte påverkas av att arbetstagaren på grund av halv
sjukskrivning under viss tid endast har haft halv lön.

Beräkningen av den genomsnittliga dagsinkomsten
enligt andra stycket andra meningen förutsätter sålunda att arbetstagaren under
någon del av intjänandeåret har haft inkomst av anställning samt att inkomsten
hänför sig till annan tid än sådan under vilken han delvis har varit
frånvarande av orsak som anges i 17 §. Är detta inte fallet får man söka komma
fram till ett rimligt beräkningsunderlag på annat sätt. Enligt 1963 års lag
tas i detta fall utgångspunkt i arbetstagarens inkomst under det intjänandeår
då han senast utförde arbete för arbetsgivaren. Jag har i stället stannat för
att beräkningen skall ske med hänsyn till den inkomst som det kan antas att
arbetstagaren skulle ha haft, om han under intjänandeåret hade arbetat för
arbetsgivarens räkning (jfr 16 § i kommittéförslaget). Med en sådan
beräkningsmetod bör det vara möjligt att nå fram till ett underlag för
semesterlöneberäkningen som är så aktuellt som möjligt. Det torde i allmänhet
vara möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att i nu berörda TaU komma
överens. Någon högre grad av exakthet i antagandena är enligt min mening inte
behövUg. Har en arbetstagare med vissa bestämda uppgifter varit sjukledig
under intjänandeåret på grund av arbetsskada, torde beräkningen kunna grundas
på den årslön i förekommande fall jämte tiUägg av olika slag som har utgått
till övriga arbetstagare med motsvarande uppgifter.

Av 2 § andra stycket följer att förevarande
paragraf är dispositiv i den meningen, att avvikelse får ske genom
kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av central
arbetstagarorganisation. I sådan ordning kan parterna komma överens om att
behålla sammalöne-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 199

beräkningsmetoden
i fall där den nu används, dvs. för vecko- eller månadsavlönade, eUer mföra
den på nya områden där detta framstår som lämpligt. Avtal om sammalöneberäkning
kan eventueUt kompletteras med regler om slutreglering under påföljande
semesterår av de ytterligare lönebelopp som arbetstagaren kan ha rätt till vid
en jämförelse mellan den utbetalade semesterlönen och semesterlön bcrälcnad
enligt förevarande paragraf.

Även i fall där lagens bestämmelser följs torde det
i fråga om vecko-och månadsavlönade vara lämpligt att även i fortsättningen
betala semesterlönen vid de ordinarie avlöningstillfällena. 26 § utgör icke
hinder mot detta. De lönebelopp som utgår i samband med semesterledigheten och
som beräknas enligt 16 § kommer dock i allmänhet att vara något högre än den
ordinarie lönen för motsvarande period genom att 12-procentsfaktorn ger viss
överkompensation.

17
§

I denna paragraf anges i vilka fall ledighet är
semesterlönegrundande. Bestämmelsen motsvarar närmast 7 § andra stycket 1963
års SemL.

I
paragrafens första stycke anges under punkterna 16 att ledighet på grund av
sjukdom, föräldraledighet, ledighet för smittbärare, ledighet för utbildning
samt ledighet på grund av mUitärtjänst, vapenfri tjänst och civilförsvarstjänst
grundar rätt till semesterlön under vissa förutsättningar och inom vissa
tidsperioder. Fastställandet av den semesterlönegrundande frånvarons
omfattning har betydelse i flera hänseenden. Enligt 7 § beräknas således den
betalda semesterledighetens längd på grundval av tid under intjänandeåret då
arbetstagaren har haft anstäUning hos arbetsgivaren. I anställningstiden
inräknas arbetsdag dä arbetstagaren har varit frånvarande utan lön endast om
det är fråga om semesterledighet eller ledighet som är semesterlönegmndande. I
15 § ges arbetstagare rätt att från semester avräkna sjukdomsdag eUer dag som i
övrigt är semesterlönegrundande. 16 § andra stycket innehåller en särskUd regel
för semesterlönens beräkning vid sådan ledighet. I 22 § hänvisas till grunderna
för den regeln i fråga om beräkning av semesterlön för sparade semesterdagar.
Den särskilda semesterlönen för okontrollerade arbetstagare beräknas med
beaktande också av semesterlönegrundande frånvaro (27 § första stycket),

I den allmänna motiveringen har utförligt
behandlats de olika slag av ledigheter som har ansetts böra grunda rätt tiU
semesterlön (12,5),

I andra stycket har införts en bestämmelse, enligt
vilken frånvaro under de första 90 dagarna av en period av sjukfrånvaro vid
tillämpning av första stycket 1 inte i något fall skall anses bero på arbetsskada.
Bestämmelsen hänger samman med att arbetsskadad under denna tid uppbär
ersättning av den allmänna försäkringen, I deima del hänvisas till den
allmänna motiveringen.

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 200

Bestämmelsen i andra styckets andra mening
motsvarar i sak 7 § tredje stycket sista meningen i 1963 års SemL, med den
skillnaden, att anknytningen till intjänandeåret (kvaUfikationsåret) till följd
av 3 § i den nya lagen avser tiden 1 april31 mars i stället för kalenderår.
Den innebär att när sjukfrånvaro har varat oavbrutet under två hela intjänandeår,
därefter infallande dag av frånvaroperioden inte ger rätt till semesterlön.

Enligt paragrafens tredje stycke skall i
frånvaroperiod som avses i första stycket inräknas också sådan dag under
perioden, då arbetstagaren inte skulle ha utfört arbete. Frånvarodagarna
räknas alltså kalendariskt. Semesterlön för frånvarotid tjänas emellertid in
endast under sådan dag då arbetstagaren helt eller delvis är ledig från
arbetet (jfr 16 § andra stycket). Vad som nu har angetts är innebörden även av
bestämmelserna i 1963 års lag. I detta sammanhang finns anledning att peka
även på bestämmelsema i 7 § om beräkning av den betalda semesterledighetens
längd. Enligt den paragrafen beräknas längden av den betalda
semesterledigheten till så stor del av femveckorsledigheten som
anställningstiden utgör av intjänandeåret. Från anställningstiden avräknas i
det fallet frånvaro under arbetsdag i vissa fall men däremot inte sådan del av
ledighetsperiod som sammanfaller med arbetsfri dag.

Paragrafen
är tvingande till arbetstagarens förmån.

Sparande
av semesterledighet och semesterlön (1823 §§)

I detta avsnitt har samlats bestämmelserna om rätt
för arbetstagare att under vissa förutsättningar spara semesterledighet till
senare år för att då kunna ta ut längre sammanhängande ledighet.
Bestämmelserna, som saknar motsvarighet i gällande lagstiftning, har tidigare
behandlats i avsnitt 12.6 i den allmänna motiveringen.

I denna paragraf preciseras förutsättningarna för
sparandet. Vidare anges när sparad ledighet senast skall läggas ut.

Som tidigare har framgått får arbetstagare spara
endast sädana semesterdagar, för vUka han har tjänat in semesterlön. I 7 §
anges hur andelen betalda semesterdagar fastställs. De utgör så stor andel av
de 25 ledighetsdagarna, som motsvarar den del av intjänandeåret under vilken
arbetstagaren har haft anställning hos arbetsgivaren. 1 anställningstiden ingår
obetald ledighet från arbetet endast som den utgörs av semesterledighet eller
ledighet som är semesterlönegrundande enligt 17 §. Endast i den mån antalet på
dettasätt beräknade betalda semesterdagar överstiger 20, föreligger rätt att
spara ledighet enligt denna paragraf.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 201

Bestämmelsen i första stycket utgår från den i
lagen förutsatta femveckorssemestern. Den semesterledighet som kan sparas
varje år, om semesterförmånerna regleras enligt semesterlagen, utgör alltså
högst fem semesterdagar, dvs, en veckas ledighet. Träffas avtal om längre
betald semesterledighet än vad lagen föreskriver, möter inte hinder mot överenskommelse
om att även de genom avtalet tillagda semesterdagarna sparas. Ett sådant avtal
innebär nämligen inte någon inskränkning i ar-arbetstagarens rätt enligt lagen
(2 §).

Sparande enligt första stycket kan endast avse
betalda semestei"dagar. Det är som nämnts inte möjligt att spara
semesterdagar för vUka sent inom fem år från utgången av det semesterår, då de
sparades. Tages semesterledigheten inte ut inom denna tid återstår enbart en
fordran på semesterlön.

Inom den nyss angivna ramen är rätten till sparande
fri. En arbetstagare kan t. ex. skjuta upp ett par semesterdagar till nästa
semesterår. Han kan också, som framgår av andra stycket, under fem semesterår
samla ihop 25 semesterdagar.

I andra stycket föreskrivs att de sparade
semesterdagarna skall läggas ut inom fem år från utgången av det semesterår, då
de sparades. Tages semesterledigheten inte ut inom denna tid återstår enbart en
fordran på semesterlön.

I fråga om utläggning av sparande semesterdagar
gäller samma ordning som för semesterförläggningen i övrigt. Har något
medbestämmandeavtal inte träffats, skall förhandlingar eller samråd äga rum
enligt 10 §. Kan överenskommelse inte träffas, avgör arbetsgivaren när semesterdagarna
skall tas ut. Vissa begränsningar i beslutanderätten följer dock av 20 §,
Arbetsgivaren är i sista hand ansvarig för att sparade semesterdagar läggs ut
inom femårstiden och kan vid försummelse bli ålagd att utge, förutom
semesterlönen, skadestånd.

Bestämmelsema i 18 § är som nämnts tvingande tUl
arbetstagarnas förmån (jfr 2 § första och andra styckena). Detsamma gäller 21
§. I övrigt är, som framgår av det följande, bestämmelserna rörande semestersparande
dispositiva, I vissa fall (22 och 23 §§) gäller att avvikelse kan ske endast
genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har. slutits eller godkänts av
central arbetstagarorganisation.

Bestämmelsen i tredje stycket skall ses i
sammanhang med 20 § andra stycket. Genom att ta ut en sparad vecka och
samtidigt spara en ny vecka till nästa år skulle en person kunna skaffa sig
förmånen.av att ständigt kunna kräva fem veckors semester i en följd. För att
hindra detta föreslås i detta stycke, att semesterledighet inte får sparas det
semesterår då arbetstagaren får ut semesterdag som här sparats från tidigare
år. Bestämmelsen har tillkommit för att skydda arbetsgivaren. Hinder torde
därför inte föreligga enligt huvudregeln i 2 § första stycket mot
överenskommelse att arbetstagaren får spara semester, även i den situation som
avses i tredje stycket.

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 202

19
§

I detta lagrum har förts samman regler om den
underrättelseskyldighet som arbetstagaren har att iaktta i samband med
sparande och vid uttagande av sparad semesterledighet. Enligt bestämmelsen
skall arbetstagare som önskar spara betalda semesterdagar eUer som vUl få ut
sparade dagar tUlsammans med årets semesterledighet underrätta arbetsgivaren
när semesterförläggningen för året bestäms, dvs, i samband med de
partskontakter som då förekommer, I många fall kan arbetstagare som vill spara
semesterledighet eller ta ut sparad ledighet tänkas vid den nu nämnda
tidpunkten sakna uppgifter om antalet betalda semesterdagar. Eftersom uppgift
om detta är av betydelse för bedömningen humvida sparande eller uttag av
sparad semester är möjligt eller önskvärt, har arbetstagaren fått rätt att i sådant
fall vänta med meddelandet till dess han har fått behövUga uppgifter av
arbetsgivaren. Eftersom dessa frågor normalt skall klaras ut vid
förhandlingar, räcker det att arbetstagarens besked baseras på de uppgifter om
antalet betalda semesterdagar som dä är tillgängUga (jfr 7 §).

En i lagen fixerad underrättelsefrist gäller vid
begäran om uttagande av sparade semesterdagar i andra fall än som nu har
nämnts, dvs. när arbetstagaren vill ta ut sparad ledighet separat.
Arbetstagaren är i det fallet skyldig att framställa sitt önskemål senast tre
månader före den dag då enligt hans önskan ledigheten skall börja. Bestämmelsen
får till följd att arbetstagaren inte kan fordra utläggning av sparad ledighet
inom tremånaderstiden.

Bestämmelserna i 19 § är enligt andra stycket
dispositiva. Genom enskilda eUer kollektiva avtal kan beslutas att andra
frister skall gälla. Möjlighet finns såväl att förlänga som att förkorta de i
paragrafen angivna tiderna. Träffas kollektivavtal härom, får det under vissa
förutsättningar tillämpas även på den som inte tillhör den avtalsslutande
organisationen (2 § andra stycket),

20
§

Paragrafen innehåller bestämmelser som i två
hänseenden begränsar arbetsgivarens möjlighet att bestämma när de sparade
dagarna skall utgå.

Enligt första stycket skall sparad semesterdag
förläggas tUl det semesterår som arbetstagaren väljer, om annat inte har
avtalats eller särskilda skäl föreligger mot att ledigheten förläggs till det
semesteråret. Bestämmelsen har tillagts vid departementsbehandlingen. Den får
ses mot den bakgrunden, att arbetsgivaren annars i de fall då enighet inte
uppnås skulle kunna fritt förlägga ledigheten inom hela femårsperioden.
Därigenom skulle syftet med sparandet ofta helt förfelas. Arbetsgivaren har
därför ansetts i allmänhet böra vara tillgodosedd genom att vid oenighet få
disponera över ett semesterår för utläggning av ifrågava-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 203

rande
dagar. Förhållandena kan emellertid undantagsvis vara sädana att särskilda skäl
föreligger mot att ledigheten förläggs till det semesterår som arbetstagaren
har valt. Denna situation berörs i det följande sedan bestämmelserna i
paragrafens andra stycke har behandlats.

I andra stycket har tagits in en motsvarighet till
den av kommittén föreslagna bestämmelsen om rätt för arbetstagaren att fä ut
den sparade och den aktuella semesterledigheten i ett sammanhang. Bestämmelsen
får ses mot bakgrund av att själva kärnan i sparanderätten ligger i möjligheten
att på detta sätt få ut en samlad långledighet med vissa tids-intervaUer.
Bestämmelsen träder i stället för regeln i 12 § om utläggning av fyra
semesterveckor i en följd. Hela den semesterledighet som arbetstagaren har
rätt till under det aktuella semesteråret samt de sparade semesterdagarna
skall, om inte annat har avtalats, utgå i en följd. Vid fullt sparande blir den
sammanlagda ledigheten 50 dagar eller tio veckor. Rätten till samlat
semesteruttag har emeUertid ansetts böra begränsas till det fall, då
arbetstagaren önskar få ut minst fem sparade semesterdagar, dvs. ytterligare
en veckas ledighet.

Paragrafen är som redan framgått dispositiv. Avtal
kan såväl enskilt som koUektivt träffas om avstående från rätten att på den tid
och i den ordning som anges i 20 § få ut sparad ledighet. Enligt 2 § andra
stycket får sådant kollektivavtal tillämpning även pä den som inte tUlhör den
avtalsslutande organisationen. I fråga om gränserna för dispositionsfriheten
och i fråga om organisations behörighet att företräda och binda arbetstagare
hänvisas till vad som har anförts under 2 §.

Under remissbehandlingen har emellertid från
arbetsgivarhåll uttryckts allvarliga betänkligheter inför den situation som
kan uppkomma vid uttag av sparad semesterledighet, i vart fall när detta sker i
större omfattning. Det finns därför anledning att till en början hänvisa tUl,
att lagen i första hand syftar tiU att förläggningen av sparad lika väl som
annan semesterledighet skall ske i former som partema har kommit överens om
eller efter överenskommelse i det enskilda faUet. Det finns anledning att räkna
med att det skall visa sig möjUgt att genom avtal, kollektiva eller enskilda,
fmna former för en förläggning av den sparade ledigheten som är förenlig med de
krav som företagets drift ställer.

I de fall då överenskommelser inte har träffats om
semesterförläggningen eller formerna för denna, har arbetsgivaren kvar
beslutanderätten. Han är dock därvid normalt bunden av bestämmelsema i 12 § om
förläggning av viss ledighetstid i ett sammanhang under juniaugusti samt, i
fråga om sparad ledighet, av bestämmelserna i denna paragraf. Det har
emellertid bedömts nödvändigt att för ytterUghetssituatio-ner göra undantag
från de nu nämnda begränsningarna av arbetsgivarens rätt att i sista hand
bestämma om semesterledighetens förläggning. Som närmare har behandlats i
anslutning till 12 § får arbetsgivaren ensidigt förlägga semesterledigheten
utanför tiden juniaugusti när

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 204

särskilda
skäl föranleder det. I första stycket av förevarande paragraf har införts
motsvarande undantagsbestämmelser, avseende skyldigheten att lägga ut sparad
semesterledighet under begärt semesterår. I de fall då särskilda skäl
föreligger mot att lägga ut de sparade dagarna det året, disponerar sålunda
arbetsgivaren återstående tid av femårsperioden för det ändamålet. I den mån
arbetstagaren framställer alternativa önskemål om semestertider och särskilda
skäl inte föreligger mot att ledigheten förläggs till det semesterår som arbetstagaren
angett i andra eller tredje hand, är arbetsgivaren givetvis skyldig att
efterkomma detta önskemål. De nu berörda bestämmelserna är avsedda att tUlämpas
restriktivt och på sådant sätt att arbetstagarens intresse i största möjliga
utsträckning tillgodoses,

21
§

Paragrafen ger arbetstagaren rätt att utnyttja
sparade semesterdagar även efter övergång till ny anställning, förutsatt att
den förutvarande och nye arbetsgivaren tUlhör samma koncern. Den har utförligt
kommenterats i den allmänna motiveringen (12,6),

Med koncern avses tUl en början sådan
koncernbildning som faller under koncerndefinitionen i 1 kap, 2 §
aktiebolagslagen (1975: 1385), Vidare avses koncernförhållanden, där
moderföretaget drivs i annan juridisk form än aktiebolag, t. ex,
bankaktiebolag, sparbank, ekonomisk förening, handelsbolag och stiftelse. En
förutsättning för att dessa koncernbildningar i förevarande hänseende skall
likställas med aktiebolag är att moderföretaget är en svensk juridisk person.
Vidare krävs det att det inbördes förhåUandet meUan de olika koncernföretagen
korresponderar med aktiebolagslagens koncernbegrepp.

Utanför paragrafens koncernbegrepp faller oUka
former av utlands-ägda koncerner. Detsamma gäller företagskonsteUationer där
det är fråga om företag exempelvis aktiebolag som utan att vara avhängiga
av varandra står under gemensam ledning. Detta faU föreligger t. ex. när en
person har aktiemajoritet i flera aktiebolag och leder dem enhetligt. Hit hör
inte heller andra typer av gruppbildningar, som ej är att hänföra till
koncerner, t, ex. sådana huvudorganisationer som förekommer inom
föreningslivet. Att en lagreglering i dessa, fall blir alltför komplir cerad
och svårtillämpad hindrar självfallet inte att analoga regler införs
avtalsvägen.

I vissa fall kan bestämmelserna i paragrafen komma
att sakna till-lämpning. Detta blir t, ex, fallet när bestämmelserna skall
tillämpas på en person som från anställning i Sverige övergår till anställning
hos ett av koncernens utländska dotterbolag. Svensk. aktiebolagslag och semesterlag
är självfallet inte tillämpliga på utländska dotterbolag utan i dessa
hänseenden tUlämpas lagstiftning som gäller i bolagets hemland.

Bestämmelsen
bör ses i sammanhang med 31 §, enligt vilken.arbets-

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 205

tagarens
rätt enligt lagen inte påverkas av att företag eUer del av företag övergår
till ny arbetsgivare. Den senare bestämmelsen innefattar även den ett skydd i
fråga om sparad semesterledighet, vilket dock är begränsat till den situation
som anges i paragrafen. 21 § får därför självständig betydelse i de fall då
arbetstagaren själv byter arbetsgivare. Bestämmelsen är tvingande till
arbetstagarens förmän.

För att 21 § skall fä praktisk betydelse fömtsätts,
att arbetstagaren i samband med anställningsbytet underrättar den
dittillsvarande arbetsgivaren om sin avsikt. Detta måste ske innan han har
uppburit semesterersättning enligt 30 §.

22
§

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av
semesterlönen för sparade semesterdagar.

Som framgått av den allmänna motiveringen har
syftet varit bl, a, att lönen för den sparade semesterledigheten skall vara
"värde- och standardsäker". Detta uppnås i viss utsträckning genom
att semesterlönen vid uttag av sparade semesterdagar beräknas på grundval av
lönen för det intjänandeår som omedelbart föregår det är då semesterdagarna
tas ut. I likhet med semesterlönen i aUmänhet skall lönen för den sparade
semesterledigheten beräknas med utgångspunkt i faktorn 12 %, vilken motsvarar
0,48 % för varje semesterdag.

Vid bestämmandet av beräkningsunderlaget är ätt
märka, att endast betalda semesterdagar har sparats. Detta får tUl följd att
det vid fastställandet av löneunderlaget för procentberäkningen inte skaU
göras avdrag för frånvarotid. Semesterledighet varmed likställs s, k.
semesterpermittering måste dock fränrälcnas med hänsyn till att sådan ledighet
har beaktats redan vid bestämmandet av procenttalet tUl 12. Av paragrafen
framgår sålunda, att semesterlönen skall beräknas på summan av

dels den lön i anstäUningen som har förfallit under
närmast föregående intjänandeår, med bortseende från lön för frånvarotid,

dels ett belopp för all tid av intjänandeåret då
arbetstagaren helt eller delvis har varit frånvarande från arbetet av annan
anledning än semester eller permittéring vid driftsuppehåll för samtidig
semester. Det senare beloppet beräknas på i princip samma sätt som tillämpas
vid beräkningen av semesterlöneunderlaget vid sjukledighet m. m. enligt 16 §
andra stycket. För varje frånvarodag, oavsett frånvarons orsak, skall enligt 22
§ lönen i normalfallet ökas med den genomsnittliga dagsinkomsten i
anställningen under sådan tid av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren
varit fuUt sysselsatt. Har han inte haft någon sådan inkomst i anställningen,
skall en uppskattning göras av den lön som skuUe ha utgått om han hade arbetat
för arbetsgivarens räkning och därvid inte varit ledig från arbetet. Som
framgått föreligger en skUlnad mellan

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 206

beräkningen
av semesterlöneunderlaget för frånvarotid enligt 16 § och motsvarande beräkning
enligt förevarande paragraf så till vida, att enUgt 22 § den genomsnittliga
dagsinkomsten skall beräknas på grundval av inkomsten under endast sådan tid då
någon frånvaro inte har förekommit. Vid tUlämpning av 16 § sker
genomsnittsberäkningen med utgångspunkt från lönen under intjänandeåret med
undantag endast för semesterlönegrundande frånvarotid enligt 17 §.

Underlaget för procentberäkningen enligt denna
paragraf skall i övrigt vara detsamma som för den vanliga semesterlönen. I
underlaget inräknas som framgått endast lön som har förfallit tiU betalning
under intjänandeåret. I lönesumman skall medräknas all lön för arbetad tid,
dvs. lön för direkt arbetad tid samt ersättning för övrig tid då arbetstagaren
står tiU arbetsgivarens förfogande på arbetsplatsen (väntetid, jourtid, m. m.).
Här ingår bl. a. sådana poster som skifttiUägg, tiUägg och ersättning vid
övertidsarbete, väntetidsersättning och jourersättning. Även vissa former av
lön för ej arbetad tid skall räknas med. Det gäller lön eller ersättning för ej
arbetad tid under vUken arbetstagaren inte står till arbetsgivarens förfogande
samt ersättning för tid då arbetstagaren är skyldig att med kort varsel infinna
sig på arbetsplatsen (beredskapstid). Hit hör t. ex. helgdagslön och
helgdagsersättning samt beredskapsersättning.

Semesterlönen för de sparade semesterdagarna skall
alltså grundas på inkomsten under det intjänandeår som närmast föregår tiden
för uttaget. Den inkomsten kan emellertid avvika mer eller mindre från arbetstagarens
normala inkomst. Den kan t, ex, vara ovanligt hög på grund av mycket
övertidsarbete. Arbetstagaren kan också ha haft en inkomstsvacka under
intjänandeåret. Kommittén menar att effekterna av sädana avvikelse får
accepteras. Av förslaget följer att semesterlönen för de sparade dagarna inte
alltid blir lika stor som semesterlönen för den ordinarie semestern. Under remissbehandUngen
har förslaget utsatts för viss kritik, som delvis hängde samman med de
garantiregler som kommittén hade föreslagit för uttag av semester i annat fall
än efter sparande. För egen del kan jag inte komma till annan ståndpunkt än
den som kommittén har intagit. Det är enligt min mening i detta fall nödvändigt
att sträva efter att utforma reglerna så enkelt som omständigheterna medger.

Förevarande paragraf är dispositiv i den mening som
avses i 2 § andra stycket. Genom koUektivavtal som på arbetstagarsidan har
slutits eUer godkänts av central arbetstagarorganisation får andra beräkningsbestämmelser
införas i stäUet för lagen,

23
§

Reglerna om sparande av semesterledighet och
semesterlön har utformats med utgångspunkt i att arbetstagaren har samma andel
av hel-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 207

tid
när han får ut de sparade semesterdagarna som när dessa tjänades in. Har
arbetstagarens sysselsättningsgrad ändrats från intjänandet till intjänandeåret
närmast före uttaget av de sparade semesterdagarna, skall en omräkning ske med
hänsyn till ändringen. Har en person t. ex. arbetat på heltid då
semesterdagarna tjänades in men därefter gått över tUl halvtid, skall
semesterlönen för dessa dagar beräknas som om arbetstagaren fortfarande hade
heltid. På motsvarande sätt skall en justering göras vid ändringar i andra
riktningen. Arbetstagaren har t. ex. gått över från deltid till heltid. I ett
sådant fall skall semesterlönen vid uttaget av de sparade dagarna räknas ut pä
gmndval av lönen vid deltidsarbete. Beräkningen av semesterlönen skall ske med
hänsyn tiU samma andel av heltid som gällde under det intjänandeår tiU vilket
de sparade semesterdagarna hänför sig. Den sparade semesterledighet som läggs
ut vid ett tillfälle kan ha tjänats in under år med varierande
sysselsättningsgrad för arbetstagaren. I fråga om varje semesterdag får då
göras en omräkning av semesterlönen enligt 22 § med hänsyn till
arbetsförhållandena det år då den semesterdagen sparades. Även 23 § är
dispositiv i den meningen, att avvikelse får ske genom kollektivavtal som på
arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av central
arbetstagarorganisation.

Särskilda
bestämmelser om semesterlön (2427 §§)

I dessa paragrafer har samlats dels vissa
kompletterande bestämmelser angående semesterlöneberäkningen i allmänhet, dels
föreskrifter angående beräkningen av semesterlönen för s. k, okontrollerade
arbetstagare, Bestämmelsema motsvarar i huvudsak vad som gäller enligt 1963 års
SemL,

24
§

Paragrafen
motsvarar 12 § fjärde stycket SemL.

Enligt bestämmelsen skall man vid beräkning av
semesterlön bortse från förmän av fri bostad och ersättning för särsldlda
kostnader. I förmån av fri bostad inräknas också fri värme och fritt lyse.
Anledningen tiU att bostadsförmån skaU håUas utanför semesterlönen är att
arbetstagaren i allmänhet kan utnyttja bostaden även under semestern. Om
ar-tidsersättning eller hinder- och risktillägg av olika slag hit.

Med särskilda kostnader avses ersättnmg för
felräkning, kläder, verktyg, resor, uppehälle, telefon, bUkostnader o. d.
Däremot hör inte väntetidsersättning eUer hinder- och risktUlägg av olika slag
hit,

I vissa fall kan lönen vara beräknad så att den
skall täcka resekostnader och andra omkostnader i tjänsten. Det kan då ibland
vara svårt att uppskatta hur stor del av lönen som skall anses ersätta sådana
om-

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 208

kostnader.
Det har emellertid inte ansetts möjligt att närmare precisera beräkningen av
kostnadsersättningen i lagtexten, utan frågan får lösas genom avtal mellan
parterna. Har ett sådant avtal inte träffats, får man göra en
skälighetsuppskattning.

25
§

Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt till fri
kost under semesterledigheten. Den motsvarar i huvudsak 13 § 1963 års SemL.

Köstersättning skall i förekommande fall utgå vid
sidan av semesterlönen. Enligt bestämmelsen utgår kostersättning under
semesterledigheten. Därmed avses också lördagar och söndagar som infaUer under
ledighetsperioden. I den delen innefattar bestämmelsen ingen saklig ändring.
Genom att helgdagar och vissa helgaftnar enligt 9 § tredje stycket jämställs
med söndag, får arbetstagaren rätt till kostersättning också för sådan dag, om
den infaller under semesterperioden. Liksom hittiUs skall rätt tiU fria luncher
på arbetsplatsen vUka bekostas av arbetsgivaren inte anses utgöra rätt till fri
kost enligt förevarande paragraf. Bestämmelsen avses även i fortsättningen
omfatta endast sådana arbetstagare som intar sina måltider i arbetsgivarens
hushåll. Den av kommittén föreslagna lydelsen har i förtydligande syfte ändrats
på denna punkt. Ersättning för kosten utgår endast för dag, då arbetstagaren
inte intar måltid hos arbetsgivaren.

Som semesterkommittén anför bör värdet av förmånen
i allmänhet beräknas med utgångspunkt i de normalvärden som anges i anvisningar
för taxeringen. Genom att uttrycket skälig används kan parterna avtala om
ersättningens storlek i det enskilda fallet,

26
§

Paragrafen reglerar utbetalningen av semesterlönen.
Den överensstämmer i sak med 14 § 1963 års lag.

Den nuvarande bestämmelsen infördes vid tillkomsten
av 1963 års SemL och grundar sig på förslag av 1960 års semesterkommitté, som
utförligt behandlade främst frågan om tillåtligheten av överenskommelser om
inräknande av semesterlön i arbetslönen och om förbud för arbetsgivaren att
betala ut semesterlönen utan samband med semestern (SOU 1962; 44 s. 209213). I
propositionen (prop. 1963: 68 s. 60) framhöll föredragande departementschefen
att, när semester är uppdelad på flera perioder, skall i samband med varje
semesterperiod utbetalas den semesterlön som hänför sig till varje sådan
period. Han anförde vidare att uttrycket "i samband med semestern"
inte borde tolkas så snävt att det i något fall skulle hindra ett bibehållande
av den praxis beträffande vecko- och månadsavlönade arbetstagare, som innebär
att dessa får sin semesterlön i samma ordning som den vanliga lönen och

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 209

på
vanliga utbetalningsdagar. Semesterkommittén framhåller att 14 § i 1963 års lag
inte utgör hinder mot att semesterlönen betalas ut före semesterledigheten,
vilket f. n. är den vanligaste utbetalningsformen (jfr SOU 1975: 88 s. 241 och
242).

Semesterkommittén diskuterar i betänkandet (s. 242)
lämpligheten av att ersätta bestänunelsen i 1963 års SemL med en regel som
närmare ansluter sig till motsvarande bestämmelse i 1970 års reviderade
ILO-konvention om semester och som skuUe innebära att semesterlönen skall
utbetalas före semesterledigheten, om annat inte har överenskommits. Kommittén
betonar i det sammanhanget, att den hittiUsvarande regeln ger uttryck för en
viktig princip, nämligen att semesterlönen skall användas i samband med
semester samt att den lägger hinder i vägen för avtal om att semesterlön skall
inkluderas i arbetslönen. Man framhåller vidare att det skulle anstränga
företagens likviditet, om krav infördes att all semesterlön skulle betalas ut
före semesterledighetens början. Mot den bakgrunden fann kommittén att
övervägande skäl talade för ett bibehållande av nuvarande bestämmelse.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med vad kommittén har föreslagit.

Den omständigheten att arbetsgivaren underlåter att
lägga ut semesterledighet medför självfallet inte att han befrias frän
skyldighet att betala semesterlön. Semesterlönefordringen förfaller i den
situationen vid utgången av det semesterår dä den betalda semesterledigheten
skulle ha utgått (jfr 32 §),

Paragrafen är dispositiv i den mening som anges i 2
§ andra stycket. Liksom hittills är det alltså möjligt att i koUektivavtal som
på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av central
arbetstagarorganisation bestämma att semesterförmåner i vissa fall skall
inkluderas i arbetslönen. Enligt vad som framhållits vid remissbehandlingen
från Svenska kommunförbundets och Landstingsförbundets sida, förekommer redan
nu en sådan ordning i vissa fall. Avtal kan också träffas om att semesterlönen
skall betalas ut genom semesterkassa.

Fråga om utbetalning av särskild semesterlön till
s. k. okontrollerade arbetstagare behandlas i 27 §.

27
§

Paragrafen innehåller bestämmelser om särskild
semesterlön tiU okontrollerade arbetstagare.

I fråga om de okontrollerade arbetstagarnas
stäUning i semesterhänseende hänvisas i första hand till vad som har anförts i
den allmänna motiveringen (12.7,2), I detta sammanhang kan tUläggas följande.

Förevarande paragraf har utformats i huvudsaklig
överensstämmelse med 4 och 16 §§ 1963 års SemL, Den föreslagna bestämmelsen ger
sålunda inte ät de okontrollerade arbetstagarna någon rätt tUl semesterledighet,
men väl till s, k, särsldld semesterlön (första stycket). Som

14 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 210

tidigare
har nämnts förutsätts det emellertid att dessa arbetstagare normalt själva
bereder sig ledighet i samband med ätt de får semesterlön. Den särsldlda
semesterlönen beräknas på arbetstagarens förfallna lön i anställningen under
intjänandeåret. Den beräknas med tiUämpning av samma procenttal som semesterlön
i allmänhet, dvs. 12 %.

Bestämmelserna i 16 § andra stycket innebär att
lönen under sådan dag då arbetstagaren har varit helt eller delvis frånvarande
av semesterlönegrundande anledning räknas av frän löneunderlaget men att detta
i stället ökas med ett genomsnittligt dagsinkomstbelopp för varje sådan
frånvarodag. En anknytning av beräkningen till enstaka dagar kan vålla
svårigheter när fråga är om okontrollerade arbetstagare som inte arbetar varje
vardag i veckan. Det beror på att dessa arbetstagare själva bestämmer
förläggningen av sin arbetstid, Humvida en inträffad sjukdag i sådant fall
sammanfallit med arbetstid är under sådana förhåUanden omöjligt att ange.
Behandlingen av frånvaro har därför ansetts böra knytas tUl kalendervecka. Med
hänsyn härtUI har i andra stycket föreskrivits, att vid beräkning av lönen
under intjänandeåret, skall vad i 16 § andra stycket föreskrivs om
semesterlönegrundande frånvaro tillämpas med avseende på kalendervecka. Vad
som sagts nu innebär att kalendervecka under vilken arbetstagaren har varit
helt eller delvis frånvarande skall behandlas på samma sätt som enligt 16 §
andra stycket gäller om enskild dag. När frånvaron är semesterlönegrundande
skall den lön som belöper pä veckan räknas av, I stället skall löneunderlaget
ökas med den genomsnittliga veckoinkomsten. Arbetsgivare och arbetstagare får
komma överens om annan redovisningsperiod än kalenderveckan.

Hänvisningarna tUl bestämmelserna i 24 § om
bortseende vid beräkningsunderlagets fastställande frän förmän av fri bostad
och löneförmån som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader
fiar likaså förts över från 1963 års SemL, Detsamma gäller beträffande
tUl-lämpligheten på okontrollerade arbetstagare av bestämmelserna i 25 § om
rätt till fri kost i vissa fall under ledighet.

Genom att nu berörda arbetstagare i betydande
utsträckning själva bestämmer sin arbetstid torde det ofta inte vara fråga om
ledighet som har avtalats med arbetsgivaren, I stäUet blir det fråga om
avstående från arbete under kortare eller längre perioder av sådana skäl som i
17 § har gjorts semesterlönegrundande. Det ankommer självfallet på arbetstagaren
att i de fall då han önskar att sådan tid skall läggas till grund för
beräkningen av den särskilda semesterlönen visa att han har avhållit sig från
arbete och att detta har skett av semesterlönegrundande orsak,

I tredje stycket har tagits in den bestämmelse som
nu finns i 16 § tredje stycket 1963 års SemL om tidpunkten för utbetalning av
den särskilda semesterlönen, I de fall då lagens intjänandeår tillämpas, sker
utbetalningen senast den 30 juni under det på intjänandeåret följande

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 211

semesteråret.
Endast i fall då annat avtalat intjänandeår utlöper efter den 30 aprU, får
utbetalningen ske senare än den 30 juni. Liksom hittiUs skall i sådant fall
utbetalning ske senast två månader efter intjänandeårets utgång.

Semesterersättning

I paragraferna 2830 har tagits in bestämmelser om
semesterersättning. Med semesterersättning avses i likhet med tidigare den
kontanta gottgörelse som arbetstagaren har rätt till vid en anställnings
upphörande såsom ersättning för intjänad men inte åtnjuten semesterlön. Detta
gäller oavsett om det är fråga om semesterlön vid kontrollerat arbete eller s.
k, särskild semesterlön vid okontroUerat arbete. Semesterersättningen innefattar
ersättning för all intjänad men vid anställningens upphörande ännu inte erhåUen
semesterlön, antingen den hänför sig tiU det år då anställningen upphör eller
tUl tidigare intjänandeår.

28
§

I
denna paragraf anges i vilka fall semesterersättning utgår. Första stycket
innehåller huvudregeln, att arbetstagaren skall få ut semesterersättning, om
han upphör att vara anställd hos arbetsgivaren innan han har fått ut intjänad
semesterlön. Bestämmelsen motsvarar i sak 5 § första stycket 1963 års SemL,
Tidpunkten för utbetalande av semesterlön framgår av 26 §, såvitt gäller semesterlön
i aUmänhet, och 27 § tredje stycket i fråga om särskild semesterlön. Den förra
skall betalas ut i samband med semesterledigheten, vilket medför att semesterersättning
i allmänhet utgår i dé fall då arbetstagaren vid anställningens slut ännu inte
fått ut sin betalda semesterledighet. Har semesterlön utbetalats före
semesterledigheten eller i övrigt utan att ledigheten har tagits i anspråk, har
arbetstagaren dock inte någon rätt att dessutom få sémesterersättning (jfr dock
29 § andra stycket). För rätten till semesterersättning saknar det betydelse,
om uppsägning har skett från arbetsgivarens eller arbetstagarens sida. Av 21 §
följer att arbetstagare som har sparat semesterledighet har rätt att få ut
ledigheten även efter övergång till anstäUning hos ny arbetsgivare, om denne
tiUhör samma kon-cem. Som anges i motiven till 21 § fömtsätts därvid bl, a, att
arbetstagaren underrättar den tidigare arbetsgivaren innan semesterersättningen
har betalats ut, I första stycket av förevarande paragraf har tagits in en
erinran om vad nu har sagts. Skulle arbetstagaren sluta hos den nye
arbetsgivaren innan den tidigare sparade semesterledigheten har tagits ut, har
han givetvis rätt att i stället få ut semesterersättning av denne. Vidare
erinras om den situation som avses i 31 §, I det fallet får i princip anses
gälla att någon semesterersättning inte skaU betalas ut, fastän arbetstagaren
genom övergången får ny arbetsgivare. Till andra stycket har med endast
redaktionella ändringar överförts

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 212

5
§ andra stycket 1963 års lag. Bestämmelsen avser det faU dä en arbetstagares
anställningsvillkor ändras så, att semesterförmånema skall utgå redan under
intjänandeåret i stäUet för under påföljande semesterår, I sådant fall skall
semesterersättningsbestämmelserna tUlämpas på samma sätt som om anställningen
hade upphört vid den tidpunkt från vilken de nya anställningsviUkoren skall
gälla. Arbetstagaren får alltså rätt till semesterersättning motsvarande
dittills intjänad men inte erhåUen semesterlön. Under det intjänandeår som
följer på sådan ändring av semesterberäkningen som nu har nämnts, kommer
sålunda arbetstagaren att få ut dubbel semestergottgörelse. Även vid andra
förskjutningar av intjänandeåret kan rätt till semesterersättning förekomma.
Särskild bestämmelse om detta har inte ansetts behövas.

Det kan erinras om att semesterersättning i visst
fall utgår på grund av uttrycklig bestämmelse i 5 § första stycket. I detta
föreskrivs vissa inskränkningar i rätten tiU semesterledighet. Den som anställs
för viss tid, viss säsong eller visst arbete har rätt tiU semesterledighet
endast om anställningsavtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre
månader, I annat fall har arbetstagaren för anställningstiden rätt till semesterersättning.
Kortare anställningstid än tre månader förekommer bl. a. inom stuveri- och
åkerifacken samt inom hotell- och restaurangbranscherna, där anställning ofta
sker för någon eller några dagar i sänder, s. k, intermittent arbete. Inom
byggnads- och anläggningsbranschen tillämpas s, k, objektsanställning, vUket
innebär att arbetstagaren anställs för visst projekt. Bestämmelsen i 5 § första
stycket bUr vidare tillämplig i åtskilliga fall på vikariatsanställningar och
tiUfälliga anstäUningar i andra fall. Att avtal om anstäUnmg för viss tid, viss
säsong eUer visst arbete endast får träffas i särskilda fall framgår av 5 §
lagen om anställningsskydd.

Som tidigare har nämnts har inte i detta sammanhang
kunnat lösas frågan om uppsamling av semesterersättning efter byte av
anställning så att den kan utnyttjas i samband med semesterledighet i den nya
anställningen. Det förutsätter att en semesterlönefond inrättas. Arbetstagaren
förutsätts därför i fortsättningen liksom hittills själv se tUl att
semesterersättningama från de olika, kortvariga anstäUningarna sparas för att
utnyttjas i sambänd med ett eUer flera längre uppehåll i arbetet. Inom vissa
branscher har dock träffats koUektivavtal om särsldlda semesterkassor för
uppsamling av semesterersättningar. Principen för semesterkassornas
utbetalning av semesterlön är att arbetsgivaren under löpande år inbetalar
semestermedel till semesterkassan med viss del av den lön som utbetalas.
Semesterlön utbetalas i början av sommaren påföljande år tUl arbetstagarna.
Systemet med semesterkassor har huvudsakligen byggts upp inom sådana
arbetsmarknadsområden, där personalomsättningen är stor. Som exempel kan
nämnas Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska Väg- och Vattenbyggares
Arbetsgivare-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 213

förbunds
semesterkassa (Byggförbundets semesterkassa), Rörledningsfirmornas
arbetsgivareförbunds semesterkassa (RAF:s semesterkassa), Elektriska
arbetsgivareföreningens semesterkassa, Svenska målareförbundets och
målarmästarnas riksförenings semesterkassa och Svenska bleck-och
plåtslagareförbundets semestcrkassa.

Enligt 5 § saknar, som nyss nämnts, arbetstagare
som anställs för viss tid, viss säsong eller visst arbete rätt till
semesterledighet, om ej anställningsavtalet avser eller anstäUningen varar
längre tid än tre månader. Som en följd härav har han inte rätt tiU semesterlön
och därmed inte heller till semesterersättning med stöd av 28 §, I 5 § har
därför tagits in en uttrycklig bestämmelse om att arbetstagare i fall som nu
avses har rätt till semesterersättnmg för anställningstiden hos arbetsgivaren,
I tredje stycket av förevarande paragraf hänvisas till nämnda bestämmelse,

29
§

I denna paragraf föreskrivs hur
semesterersättningen skaU beräknas och i vilka fall avräkning skall ske av
semesterlön som har erhållits i förskott.

Liksom hittUls (18 § första stycket 1963 års SemL)
bestäms semesterersättning enligt gmndema för beräkningen av semesterlönen
(första stycket). Jag kan i denna del hänvisa tiU vad jag har anfört i anslutning
tUl 16 §, Från 1963 års SemL har överförts bestämmelsen, att för arbetstagare
som har rätt tiU fri kost hos arbetsgivaren ersättning för kosten skall
beräknas endast för det antal dagar för vilka ersättning i övrigt skall
beräknas. Det innebär att kostersättning skall beräknas endast för de
egentliga semesterdagama och inte för lördagar, söndagar, helgdagar eller
midsommar-, jul- och nyårsaftnarna. Förmån av fri bostad skall inte beaktas
vid bestämmande av semesterersättning.

Av första stycket framgår att semesterersättning
skall bestämmas enligt grunderna för beräkning av semesterlön. Såvitt avser
semesterlönens beräkning gäller delvis olika bestämmelser, beroende pä om fråga
är om sparad semesterlön eller semesterlön i övrigt. Semesterlönen utgör enligt
16 § 12 % av arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i anställningen,
I fråga om sparad semesterlön gäUer enligt 22 § första stycket att beräkningen
skaU ske på lönen under intjänandeåret närmast före det semesterår då de
sparade semesterdagarna tas ut. Vid beräkning av semesterersättning för sparade
semesterdagar kan fråga uppkomma vilket intjänandeår som skall anses vara
tiUämpligt, Resultatet kan bli olika beroende pä om beräkningen sker med
utgångspunkt i en tänkt utläggning av den sparade semesterledigheten med början
den dag då anställningen upphör eller om intjänandeåret bestäms mot bakgrund av
att den sparade semesterledigheten anses ha utlagts i sin helhet det år då
anställningen upphör. En särskUd bestämmelse har ansetts behövlig.

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 214

I
ett andra stycke av 29 § har därför föreskrivits, att semesterersättning för
sparade semesterdagar skall berälcnas som om de hade tagits ut under det
semesterår då anstäUningen upphörde.

Tredje stycket anger i vilka faU avräkning av
förskottsvis utgiven semesterlön skall ske.

Enligt nu gällande semesterlag får en arbetsgivare
under vissa vUlkor räkna av förskottssemester mot krav på semesterersättning.
Regeln infördes i 1945 års semesterlag. Den syftar till att hindra att en
arbetstagare som har haft förskottssemester får dubbla semesterförmåner, när
han slutar sin anställning. Enligt 1945 års lag fick arbetstagaren räkna av det
antal dagar som han hade fått ut i förskott. Enligt 18 § andra stycket i 1963
års lag gäller, att om en arbetstagare utan invändning har tagit emot
förskottssemester så kan den semesterersättning som han har tjänat in minskas
med så stor del av ersättningen som svarar mot förhållandet mellan den semester
som har utgått i förskott och den semester som arbetstagaren förvärvat när
anställningen upphör. Av-räkningsrätten gäller dock inte om förskottssemester
har utgått mer än fem är före anställningens upphörande. Avräkningsregeln får
givetvis endast tiUämpas på verkUg semesterledighet. Arbetsgivaren kan inte ensidigt
i efterhand förklara att viss ledighet som arbetstagaren haft under
anställningen skall anses som semester, om det inte redan vid ledighetens
beviljande stod klart att ledigheten skulle vara semester. Avtal får vidare
enligt gällande lag träffas om att förskottssemester inte skall räknas av mot
framtida semesterersättmng. Vad som nu nämnts avser avräkning av
förskottssemester mot begärd semesterersättning. Avräkning av
förskottssemester på arbetstagarens slutlön får däremot enligt gällande rätt
inte ske utan uttrycklig överenskommelse. Är anställningen reglerad genom
kollektivavtal, måste dessutom överenskommelse ha stöd i detta.

Semesterkommittén föreslår till en början, att
avräkning bör göras mellan den semesterersättning som står inne hos
arbetsgivaren när anställningen upphör och den semesterlön som faktiskt har
betalats ut i förskott. Beräkningssättet är förmånligt för arbetstagaren,
eftersom avdraget görs i det penningvärde och med den lön som gällde, när förskottssemestern
togs ut. Den genom 1963 års SemL införda femårsgränsen föreslås stå kvar.
Vidare föreslås i likhet med vad som nu gäller, att avräkning skall få göras
endast mot iimestående semesterersättning, medan avräkning mot slutiönen skall
förutsätta att avtal har träffats om detta. Det anges i betänkandet vara
vanligt att avtal om löpande kvalifikationsår förses med en klausul om rätt för
arbetsgivaren att göra avdrag på slutlönen, om arbetstagaren slutar
anställningen innan all uttagen semester har tjänats in.

Utöver
vad som har sagts nu föreslår kommittén att avräkning inte

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop. 1916/11: 90 215

skall
få ske i vissa fall då anställningen upphör utan arbetstagarens eget vållande.
En bestämmelse om förbud mot avräkning i dessa fall ser kommittén som ett
komplement till bestämmelserna i anställningsskyddslagen. Avräkning bör enUgt
kommittén aldrig ske då anställningen upphör på grund av sjukdom. Det bör
därvid vara utan betydelse om arbetstagaren själv har vållat den sjukdom eller
det olycksfall som har tvingat honom att sluta sin anställning. Avgörande är
endast om det kan konstateras ett orsakssamband meUan sjukdomen och
anställningens upphörande. Avräkning skall inte heller få ske, om arbetstagaren
begagnar sin rätt att omedelbart fränträda anställningen enligt 6 § tredje
stycket anställningsskyddslagen på grund av att arbetsgivaren i väsentlig grad
har åsidosatt sina åligganden enligt anställningsavtalet. Å andra sidan bör
enligt kommittén avräkning alltid ske, när arbetstagaren avskedas med stöd av
18 § anställningsskyddslagen liksom då anställningsförhållandet upplöses på
grund av att arbetstagaren uteblir från arbetsplatsen och avhåller sig från
arbete under en längre tid.

Vid uppsägning från arbetsgivarens sida måste
enligt kommitténs mening hänsyn tas till orsaken till uppsägningen. Är
arbetstagaren själv utan skuld till uppsägningen, skall tidigare erhållen
förskottssemester inte räknas av. Semesterersättningen skall således utgå
ograverad vid uppsägning till följd av arbetsbrist, driftsinskränkning,
organisationsförändringar, konkurs o, d. Beror uppsägningen på förhållande som
kan hänföras till arbetstagarens person gäller motsatsen. Avräkning skall sålunda
i regel ske vid sakligt grundade uppsägningar tiU följd av olovlig utevaro,
ordervägran, olämpligt uppträdande eller andra former av misskötsamhet.

Förslaget har lämnats utan erinran av praktiskt
taget alla remissinstanserna. Juridiska fakulteten i Uppsala menar emellertid
att semesterlagstiftningen bör hållas fri från bestämmelser av det slag som nu
har berörts. Man anför bl, a, att tUlämpningen kan leda tiU slumpmässiga
effekter och att regelsystemet blir onödigt komplicerat, Samma remissinstans
föreslår att femårsregelns tröskeleffekter borde mildras genom någon form av
avtrappningsregel.

För egen del anser jag de föreslagna bestämmelserna
om avräkning av förskottsvis erhåUen semesterlön välmotiverade. När anställning
upphör i förtid av angivna skäl, skulle det inte säUan vara obUligt mot
arbetstagaren att avräknmg sker av semesterlön som han har mottagit utan att
räkna med att anställningsförhåUandet skulle komma att avbrytas på grund av
sjukdom eller av orsak som han inte har vållat. Jag kan inte heller finna att
bestämmelsema medför sådana nackdelar från lagteknisk synpunkt att förslaget
inte bör genomföras. Jag ansluter mig därför till vad kommittén har anfört på
denna punkt.

Paragrafen
är dispositiv i den mening som avses i 2 § andra stycket.

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 216

30
§

Paragrafen
reglerar tidpunkten för semesterersättningens utbetalande. EnUgt 19 § 1963 års
SemL skall semesterersättning betalas ut inom en vecka från utgången av det
kalenderkvartal, under vilket arbetstagarens anställning har upphört. Har
arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader, skall
ersättningen betalas ut inom en vecka efter anställningens upphörande. Om det
möter hinder mot att beräkna semesterersättningens storlek inom den angivna
tiden, får semesterersättningen utbetalas senare men senast inom en vecka
efter det att hindret har upphört.

Semesterkommittén har föreslagit att reglerna förenklas.
Enligt förslaget skall semesterersättningen betalas ut tiU arbetstagaren utan
oskäligt dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande. För det
fall hinder möter mot att beräkna semesterersättningen inom den tiden, har
kommittén föreslagit att nuvarande bestämmelse behålls. Utbetalning skall
alltså ske inom en vecka efter det att hindret har upphört. Kommittén anför
vidare att, om det av t. ex, datatelaiiska skäl är svårt att beräkna och betala
ut slutlönen på den avlöningsdag som närmast följer efter anställningens
upphörande, detta skall anses vara ett hinder enligt andra stycket. För
månadsavlönade bör därför semesterersättningen kunna betalas ut pä den
ordinarie avlöningsdag som infaller närmast efter det att hindret har upphört.

TCO föreslår i sitt remissyttrande att varje
arbetstagare skall ha rätt att få ut semesterersättningen inom en vecka efter
anställningens upphörande för att göra det lättare för arbetstagare att ta ut
ledighet mellan två anställningar. Bestämmelsen föreslås vara dispositiv i
förhållande till kollektivavtal. I övrigt har förslaget lämnats utan erinran.

Jag har förståelse för den synpunkt som TCO har
framfört. En sådan bestämmelse skulle dock med största sannolikhet
nödvändiggöra ett så stort antal undantag genom avtal att den skulle förlora i
betydelse. De tidsfrister som kommittén har föreslagit framstår som väl avvägda
och förslaget bör därför godtas. Kommitténs synpunkter i fråga om betydelsen i
nu berört hänseende av datatekniska svårigheter att i tid beräkna
semesterersättmngen kan jag i huvudsak ansluta mig tUl,

I de branscher i vilka avtal har träffats om
semesterkassesystem, skall enligt avtalen arbetstagarens i olika kortvariga
anställningar intjänade semesterersättning betalas till kassan där medlen
hopsamlas för att senare tUlstäUas arbetstagarna. Bestämmelsen har mot den
bakgmnden gjorts disposifiv i den mening, som avses i 2 § andra stycket.

Avslutningsvis kan nämnas att enUgt förevarande
paragraf hinder inte möter att betala ut semesterersättning redan före
anställningens upphörande, I de fall då endast semesterersättning beräknas
kunna komma i fråga på grund av att anställningsavtalet avser högst tre månader
(5 §

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 217

första
stycket), möter alltså inte hinder mot överenskommelse att semesterersättning
inräknas i lönebeloppen. Detsamma torde gälla även i övrigt när det meUan
parterna står klart att någon betald semesterledighet inte kan utgå, exempelvis
vid en anställning som börjar och slutar inom samma intjänandeår. Då fråga är
om rent tUlfälliga anställningar, t. ex. för enstaka dagar (barnpassning,
servering, tapetsering etc), får det anses praktiskt att överenskomma om att
låta semesterersättning ingå i den ersättning som skall utgå för arbetet.
Skulle i de faU som nu berörts anställningsförhållandet komma att förlängas,
bör utan särskild bestämmelse arbetsgivaren ha rätt att avräkna redan utgivna
semesterersättningsbelopp mot senare fordran pä semesterlön eller semesterersättning.

Överlåtelse
av företag 31 §

Enligt 6 § 1963 års SemL får inte överlåtelse av
företag eller fartyg inverka pä arbetstagares rätt enligt lagen. Bestämmelsen
har haft samma ordalydelse i äldre lagar. Den innebär att förvärvaren skall ta
hänsyn även till tiden före överlåtelsen vid beräkningen av de anställdas
semesterförmåner. Förvärvaren är ansvarig mot arbetstagarna för semesterförmåner
som har tjänats in men ej förfallit före överlåtelsen. Ansvaret för
semesterrätt som har tjänats in före överlåtelsen omfattar inte semester som
rätteligen skulle ha utgått redan dessförinnan. Överlåtaren blir emellertid
inte genom överlåtelsen fri från ansvaret för de semesterförmåner som hänför
sig till tiden före denna. Arbetstagaren kan vända sig även mot överlätaren för
att kräva ut semesterförmåner som han har tjänat in före överlåtelsen. Om en
förvärvare har infriat semesterförpliktelse som tjänats in före överlåtelsen,
får han regressrätt mot överlåtaren. Även förmånsrätt som har tillkommit
arbetstagaren mot den tidigare arbetsgivaren följer med regresskravet (jfr NJA
1973 s, 286),

Semesterkommittén diskuterar utförligt frågan vad
som enligt bestämmelsen i 1963 års semesterlag skall avses med överlåtelse och
med begreppet företag (SOU 1975: 88 s, 247). Överiåtelse föreligger enligt
kommittén till en början när äganderätten till ett företag överlåts, men 6 §
1963 års SemL anges även omfatta ombUdning av rörelsen till bolag eller annan
juridisk person, fusion med annat företag o. d. Däremot åsyftas inte det
fallet att äganderättsförhållandena inom ett bolag ändras, t. ex, genom att
aktiemajoriteten i ett bolag övergår till en annan person som övertar
funktionen som företagsledare. Kommittén framhåller vidare att arbetsgivares
konkurs enligt rättspraxis inte anses medföra att arbetstagarens
anställningsavtal automatiskt upphör, I betänkandet hänvisas vidare till AD:s
uttalande i domen 1941 nr 36, att ut-

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 218

trycket
företag i vissa fall kan avse ett rörelseobjekt som kan överlåtas i
hu-vudsakligen samma former som rörelsen i dess helhet. Om en jordbruksfastighet
överlåts, måste detta enligt kommittén anses som en överlåtelse av företag.
Mot bakgrund av dessa överväganden och de utlåtanden som gjordes i prop, 1973:
129 med förslag till lag om anställningsskydd (s. 235) och i
arbetsrättskommitténs betänkande (1975: 1) Demokrati på arbetsplatsen har
semesterkommittén föreslagit en bestämmelse av innehåll, att arbetstagarens
rättigheter inte skall påverkas av att företag eller del av företag övergår
till ny arbetsgivare. Ordet fartyg föreslås utgå ur lagtexten, eftersom det
närmast har karaktären av exempel.

Frågan om innebörden av att företag eller del av
företag övergår till ny arbetsgivare har behandlats förutom i prop, 1973: 129 med förslag till lag om
anställningsskydd i prop, 1975/76: 105 med förslag till arbetsrättsreform m,
m, (bilaga 1 s, 377), I den förstnämnda propositionen anförde föredragande
departementschefen i fråga om innebörden av övergång av företag eller del av
företag i 4 § i lagförslaget bl. a. följande.

TUl de förändringar på arbetsgivarsidan som avses
med bestämmelsen hör i första hand överlåtelse av den ifrågavarande rörelsen.
Vidare avses utarrendering av rörelsen, ombildning av rörelsen till bolag
eller annan juridisk person, fusion med annat företag, övergång genom arv etc.
På det offentliga området blir bestämmelsen tillämplig t. ex. då
huvudmannaskapet för en viss verksamhet övergår frän ett offentligt rättssubjekt
till ett annat eller dä en offentlig förvaltning ombildas till ett offentligägt
företag. I aUa dessa fall får arbetstagaren tillgodoräkna sig den sammanlagda
anställningstiden före och efter förändringen på arbetsgivarsidan. Om övergång
har skett flera gånger, får anställningstid hos samthga arbetsgivare
medräknas. Självfallet får arbetstagaren tillgodoräkna sig sammanlagd
anställningstid även i fall då ett företag går i konkurs och efter konkursen
drivs vidare av konkursförvaltningen. I detta fall torde det formellt vara
fråga om samme arbetsgivare före och efter den inträffade förändringen.

I den senare av de båda nämnda propositionerna har
föredraganden i anslutning tUl en redogörelse för uttalandena i prop. 1973:
129 bl, a. erinrat om att AD
har ansett sig kunna ta hänsyn till att en företagare, utan att formellt inta
stäUning av arbetsgivare, i realiteten är den som ytterst har det ekonomiska
ansvaret för med rörelsen förenade kostnader. Vidare anfördes att begreppet
övergång i 28 § lagen om medbestämmande i arbetsUvet borde kunna få samma
innebörd som i anställningsskyddslagen. Begreppet företag borde inte tolkas
alltför strikt. Det borde kunna överlämnas åt rättstillämpningen att mera i
detalj bestämma innebörden av de båda begrepp som nu berörts.

Det måste självfallet anses vara värdefullt att
samma terminologi används i aUa de nu nämnda lagarna. Lydelsen av förevarande
paragraf

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 219

har
därför anpassats till 4 § anställningsskyddslagen och 28 § medbestämmandelagen.
Den närmare innebörden av begreppen övergång, företag och del av företag får
överlämnas ät rättstillämpningen att ange. En utgångspunkt bör därvid vara att
begreppen ges samma innebörd vid tillämpningen av de olika lagarna. Jag
ansluter mig sålunda tiU vad kommittén har föreslagit.

Avslutningsvis vill jag framhålla, att ansvaret för
sparad semesterlön får anses åvila den nye arbetsgivaren, men att arbetstagaren
även kan vända sig mot överlåtaren för att få ut sin fordran, såvitt fordringen
avser hos denne intjänad semesterlön.

Skadestånd

Innan de föreslagna skadeståndsbestämmelserna
behandlas skall beröras en näraliggande fråga. Enligt 1963 års semesterlag kan
i visst faU påföljd drabba även arbetstagaren. Enligt 15 § i den lagen förlorar
sålunda arbetstagaren rätt till semesterlön, om han under någon del av
semesterledigheten har arbetat inom sitt yrke mot ersättning. Bestämmelsen
bygger på den s. k. rekreationsprincipen och syftar till att understryka vikten
av att arbetstagarna utnyttjar semestem för vila och avkoppling.

Semesterkommittén föreslog att själva
förbudsbestämmelsen skulle behållas men däremot inte sanktionen. Utan en
förbudsbestämmelse fanns det nämligen inte något som hindrade, att semesterrätten
förvandlades till en ren löneförstärkning. 15 § tjänade vidare som ett visst
stöd när det gällde att förmå en person att utnyttja sin semesterledighet.
Lagen borde så långt som möjligt säkerstäUa att semestertiden används för vila
och rekreation. Att sanktionsregeln inte borde behåUas berodde enligt
kommitténs mening på att det inte kunde anses rimligt att arbetsgivaren skall
ha rätt att helt innehåUa semesterlönen, så snart arbetstagaren under någon del
av semestem har utfört avlönat arbete inom sitt yrke. Ett straffartat
skadestånd av denna typ, som beror på semesterlönens storlek, kunde inte heller
anses förenligt med allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Till detta kom
att sanktionen i 15 § SemL enligt kommitténs uppfattning saknade nämnvärd
betydelse i praktiken.

Under remissbehandlingen har riktats kritik mot den
av kommittén föreslagna bestämmelsen. Kritiken går ut på att en bestämmelse som
innehåller ett förbud men som inte föreskriver någon som helst sanktion vid
överträdelse av detta inte fyller någon funktion och därför bör utgå. I några
fall anförs att ett sanktionerat förbud bör finnas kvar. En remissinstans menar
att en mildare och mera smidigt verkande sanktion än den nuvarande skulle
kunna konstrueras, om detta ansågs önskvärt, t. ex, en mindre penningbot som
kunde tillfalla den av kommittén föreslagna fonden.

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 220

Jag delar remissinstansernas uppfattning att det
föreslagna förbudet inte fyller någon rimlig funktion. Det kan å andra sidan
inte komma ifråga att i den nya semesterlagen föra in en rätt för arbetsgivaren
att återta eller innehåUa semesterlönen, så snart arbetstagaren under någor.
del av semesterledigheten utför avlönat arbete i sitt yrke. Även enligt min mening
är det av stor vikt att semesterledigheten används till rekreation. Det ligger
i arbetstagarens, arbetsgivarens och samhällets intresse att utvecklingen inte
går därhän, att semesterrätten i allt större utsträckning förvandlas tUl en ren
löneförstärkning. En sådan utveckUng skulle gå stick i stäv mot reformarbetet
på semesterlagstiftningens område. Det saknas emellertid anledning befara att
detta sker. Rätten till ledighet värdesätts i ökande utsträckning och föredras
i andra sammanhang inte sällan framför en ökad ekonomisk standard. Jag anser
därför att man nu kan i semesterlagstiftningen avvara ett förbud för arbetstagaren
att arbeta i sitt yrke under semesterledighet. Någon motsvarighet till 15 §
SemL föreslås därför inte i den nya semesterlagen. Skulle det i framtiden visa
sig, att utvecklingen går åt fel håll, får frågan då övervägas på nytt.

32
§

I denna paragraf har tagits in bestämmelser om
skadestånd för arbetsgivare som bryter mot lagen.

Enligt 20 § 1963 års SemL skall arbetsgivaie som åsidosätter
sina förpliktelser enligt lagen utge ersättning för uppkommen skada. Han skall
dessutom utge den semesterlön eller semesterersättning som arbetstagaren har
rätt till. Skadeståndsskyldigheten avser såväl ekonomisk som ideell skada.
Skadeståndet skall bestämmas med hänsyn till den skadevållandes skuld, den
skadelidandes eget förhåUande, skadans storlek och andra omständigheter.
Skadeståndet kan också nedsättas eUer helt bortfaUa.

Skadestånd enligt 1963 års SemL kan endast dömas ut
tiU enskUd arbetstagare. En organisation som arbetstagaren tillhör kan inte för
egen del fordra skadestånd av arbetsgivaren vid brott mot lagen. Innehåller
koUektivavtal semesterbestämmelser, kan en organisation kräva skadestånd vid
överträdelse av dessa. Det är vanligt att kollektivavtal innehåller en
bestämmelse att semester skall utgå enligt lag. Detta innebär att
kollektivavtalet reglerar semesterförmånerna i överensstämmelse med
semesterlägen. Kollektivavtalslagens skadeståndsregler blir därför tillämpliga,
om arbetsgivaren inte följer semesterbestämmelserna, och den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen kan därvid bli berättigad tiU allmänt skadestånd för
avtalsbrott. Enligt 21 § 1963 års SemL skall, när flera är skadeståndsskyldiga,
skadeståndet fördelas efter vars och ens skuld.

Semesterkommittén
anser att det under alla förhållanden är själv-

s. 221 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 221

klart,
att semesterlön och semesterersättning skall betalas ut vid sidan av
skadeståndet, varför någon särskild erinran om detta inte bör tas in i
skadeståndsbestämmelsen, I fråga om den särskilda fördelningsregeln i 21 §
1963 års SemL erinrar kommittén om att någon uttrycklig regel om fördelningen
av ansvaret mellan flera skadevållare inte har tagits in i lagen om
anställningsskydd. Vidare nämner kommittén att 1942 års semesterkommitté
föreslog regelns slopande (SOU 1944; 59 s. 238) men att föredragande
departementschefen, under hänvisning bl. a. tUl att motsvarande princip gällde
i viss annan arbetsrättslig lagstiftning, ansåg att bestämmelsen borde finnas
kvar (prop. 1945; 273 s. 154). Semesterkommittén anser för egen del att den särskilda
fördelningsregeln i 21 § SemL har så liten praktisk betydelse att den bör utgå.
I övrigt föreslår kommittén inte någon saklig ändring i vad som nu gäller.

Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran av
remissinstanserna. En remissinstans, juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet, föreslår att arbetstagarorganisation får rätt att för egen del
fordra skadestånd enligt semesterlagen.

Till skUlnad från kommittén anser jag att det av
paragrafen, liksom tidigare, uttryckligen bör framgå, att arbetsgivaren är
skyldig att utge semesterlön eller semesterersättning som arbetstagaren kan
vara berättigad till. Behov härav föreligger enligt min mening bl. a. med
hänsyn till att semesterlön enligt 26 § i princip skall utbetalas endast i
samband med semesterledighet och semesterersättning endast i de fall som avses
i 5 och 28 §§. Genom att uttryckligen nämna semesterlön och semesterersättning
markeras också, att dessa belopp inte utgör skadestånd och alltså inte kan
jämkas. Vad gäller rätten för facklig organisation tiU skadestånd för egen del
föreligger sådan som framgått i det stora antal fall då i koUektivavtal görs hänvisning
till semesterlagstiftningen. Något behov av att dämtöver i själva lagen införa
en sådan rätt anser jag inte finnas. I anslutning till det nu anförda
föreskrivs i första stycket att arbetsgivare som bryter mot lagen skall till
arbetstagare utge, förutom den semesterlön eller semesterersättning till vUken
arbetstagaren kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada. Andra
stycket, som innehåller en bestämmelse om s. k. ideellt skadestånd, har i redaktionellt
hänseende utformats i anslutning till gällande semesterlag och 55 §
medbestämmandelagen. I tredje stycket har tagUs in den av kommittén föreslagna
jämkningsregeln. Bestämmelsen har i redaktionellt hänseende anpassats tiU
motsvarande bestämmelse i lagen om facklig förtroendemans ställning på
arbetsplatsen, m. m.

På de skäl som semesterkommittén har föreslagit,
har den särskilda fördelningsregeln i 21 § 1963 års SemL inte ansetts böra
föras över i den nya semesterlagen. I de föga praktiska fall då en
ansvarsfördelning mellan flera arbetsgivare aktualiseras vid tillämpning av
semesterlagen

s. 222 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 222

torde
därigenom fördelningen i allmänhet få ske enligt 6 kap. 3 § skadeståndslagen
(1972; 207, ändrad senast 1975: 1411).

Av vad som har sagts nu framgår, att arbetstagare
lika litet som hittills kan åläggas skadestånd enligt semesterlagen.
Försummelse från arbetstagares sida att iakttaga underrättelsefrister
berättigar sålunda inte arbetsgivaren till skadestånd. Det har ansetts att arbetstagarens
risk att på grund av försummelsen gå miste om semesterförläggning tUl avsedd
tid utgör ett tillräckligt påtryckningsmedel.

Preskription
33 §

Denna paragraf, som motsvarar 22 § 1963 års SemL,
anger preskriptionsfristen för fordran på grund av semesterlagen.

Preskriptionstiden är enUgt 22 § i 1963 års lag tvä
år. Fristen räknas inte från tiden för fordringens uppkomst. Den börjar i
stället löpa först från utgången av det år, då arbetstagaren skulle ha erhållit
den förmån som avses med anspråket. Det betyder att en arbetstagare, som anser
att han har fått för låg semesterlön år 1974, måste väcka talan därom före den
1 januari 1977.

Kommittén har för sin del med hänvisning till en
inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1975: 11) med förslag
tiU preskriptionslag m. m, föreslagit att den tvååriga preskriptionstiden i
semesterlagen förlängs till tre år. Därigenom anges själva preskriptionstiden
bli lika lång som enligt förslaget till preskriptionslag, I övrigt har kommittén föreslagit endast redaktionella
ändringar.

Flertalet av de remissinstanser som har berört
frågan har förordat att nuvarande preskriptionstid behålls. Detta är fallet med
juridiska fakulteten vid Uppsala universitet. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet
och SAF, Fakulteten anför att hänvisningen till den föreslagna
preskriptionslagen är missledande, eftersom utgångspunkten för
preskriptionsttidens beräkning är olika i det ena och det andra fallet. Genom
att fristen i semesterlagen börjar löpa först efter semesterårets utgång, blir
preskriptionstiden längre för semesterfordringen än för fordringar i allmänhet,
vilket fakulteten inte finner rimligt. Man hänvisar också till de i allmänhet
korta preskriptionstider som gäller enligt medbestämmandelagen och förordar en
samordning med dessa. Även de båda nämnda förbunden och SAF ifrågasätter om
motiveringen är bärande. Förbunden hänvisar till att samtiiga på
arbetsmarknaden gällande förhandlingsordningar har en tvåårig
förhandlingspreskription. Liknande synpunkter framförs av SAF. LO föreslår
emellertid en förlängning av preskriptionstiden till 10 år.

För egen del vill jag framhålla följande. Den av
kommittén åberopade promemorian har föranlett proposition tUl riksdagen med
förslag

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 223

till
preskriptionslag m. m. (prop. 1976/77: 5). Förslaget innebär bl. a. att en
fordran i allmänhet preskriberas tre år efter det att den tidigast kan göras
gällande. För fordran som grundas på skriftligt fordringsbevis är
preskriptionstiden dock 10 är. I lagstiftningsärendet företogs en omfattande
genomgång av de särskilda preskriptionsbestämmelserna i annan lagstiftning i
syfte att så långt som möjligt bringa dem i överensstämmelse med förslaget
till preskriptionslag. Undersökningen gav emellertid vid handen att man
åtminstone för närvarande inte borde upphäva de särskilda preskriptionsreglema
annat än på enstaka punkter. I fråga om preskriptionsbestämmelserna inom den
arbetsrättsliga lagstiftningen anförs i propositionen, att det med hänsyn tiU
denna lagstiftnings speciella karaktär inte gäma kunde komma i fråga att i det
sammanhanget ändra reglerna. Det erinras i propositionen även om att en tvåårig
preskriptionstid för lönefordringar m. m. gäller enligt huvudavtalet meUan LO
och SAF.

Av det sagda framgår att en anpassning av
förekommande preskriptionsregler till den föreslagna treårspreskriptionen i
allmänhet inte har skett. Att enbart anpassa den nominella tidsfristen utan
hänsyn till den tidpunkt från vilken fristen börjar löpa kan enligt min mening
inte heller vara ett mål i sig. Genom förskjutningen av semesteråret kommer
den faktiska preskriptionstiden för semesterfordringar att i allmänhet utgöra
omkring tre år, även om den nominella tväårstiden behålls. Detta hänger sanunan
med att preskriptionsfristen börjar löpa först vid semesterårets utgång, dvs.
bortemot ett år efter det semesterledigheten normalt utgår. Jag anser mot
bakgrund av vad jag nu har anfört, att tvåårstiden bör behållas men att fristen
i likhet med vad kommittén har föreslagit, skall räknas frän semesterårets
utgång.

Av paragrafen framgår att talerätten förloras om
preskriptionstiden inte iakttas. För sent väckt talan skall alltså avvisas.
Detta sker emellertid inte ex officio utan först efter invändning av part. Om
part utan invändning går i svaromål vid domstol, har han därmed avstått från
möjligheten att få talan avvisad (se 34 kap, 2 § RB),

I fråga om fordran som hänför sig till sparad
semesterledighet bör preskriptionstiden börja löpa först vid utgången av det
semesterår då ledigheten senast hade kunnat utgå (jfr 18 § andra stycket).

Rättegång
34 §

Paragrafen innehåller en processuell regel. Den
överensstämmer med 23 § 1963 års SemL, EnUgt bestämmelsen skall mål som rör
tillämpning av den föreslagna semesterlagen handläggas enligt lagen (1974:
371) om rättegängen i arbetstvister (ändrad senast 1976: 581).

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 224

Övergångsbestäntmelserna

Den nya semesterlagen föreslås träda i kraft den 1
januari 1978, då lagen (1963: 114) om semester upphör att gälla. Detta anges i
punkt 1 av övergångsbestämmelserna. I vissa hänseenden äger dock äldre lag
fortsatt giltighet under en övergångstid.

1. I första punkten föreskrivs vidare att semesterledighet
enligt den

nya lagen utgår först under semesteråret den 1 aprU 197831 mars

1979, om inte annat har överenskommits. Det har ansetts att rätten till

semesterledighet enligt den nya lagens bestämmelser bör hänföras tiU det

första hela semesteråret efter lagens ikraftträdande. Begränsningen gäl

ler alltså endast rätten till semesterledighet. Däremot kan t. ex. semester

ersättning, som har tjänats in efter den 1 januari 1978 tas ut redan un

der det första kvartalet (jfr exempelvis 5 §). Regeln är dispositiv. Över

enskommelse får träffas om att semesterledighet enligt den nya lagen

får tas ut redan under det första kvartalet. En sådan ordning blir följ

den av att parterna i samband med den nya lagens ikraftträdande träf

far avtal på förbundsnivå om att samma kalenderår skall vara intjä

nande- och semesterår. Avtal om avvikelse från punkt 1 andra me

ningen får även ske genom annat avtal.

2. Under denna punkt har samlats bestämmelser om
fortsatt gUtighet

av äldre lag. Till en början slås fast att äldre lag gäller i fråga om sådan

semesterförmån som har tjänats in före ikraftträdandet den 1 januari

1978, och som utgår under första kvartalet av år 1978, dvs. intill dess

det första fullständiga semesteråret enligt den nya lagen inleds. Bestäm

melsen avser antalet semesterdagar Ukaväl som andra semesterförmåner.

Äldre lag gäller även beträffande frågan, om och i vad mån semester

förmåner har intjänats.

Äldre lag äger fortsatt giltighet också i fråga om
beräkningen av semesterlön och semesterersättning som har tjänats in under år
1977 och som utgår under semesteråret den 1 aprU 197831 mars 1979. Det innebär
att beräkningen för arbetstagare med vecko- eUer månadslön skall ske enligt
sammalönsprincipen (12 § första stycket 1963 års SemL). Under de semesterdagar
som arbetstagaren har tjänat in under år 1977 har han alltså rätt till samma
lön som annars. Det har inte ansetts behövligt eller lämpUgt att tynga
övergångsbestämmelserna med en regel om hur månads- resp. veckolönen fördelar
sig på varje semesterdag. Vid behov torde bestämmelsen i 18 § första stycket
andra meningen 1963 års SemL få tiUämpas. För annan arbetstagare än sådan med
vecko- eller månadslön skall den under år 1977 intjänade semesterlönen beräknas
enligt nioprocentregeln (12 § andrafemte styckena 1963 års SemL).

3. Förutom den under år 1977 intjänade
semesterlönen utgår i samband med semesterledigheten under det första
fullständiga semesteråret den semesterlön som arbetstagaren har tjänat in under
det första kvar-

s. 225 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 225

talet
år 1978. Att beräkningen av denna sker enligt den nya lagen följer av
huvudregeln i punkt 1. Den utgör alltså 12 % av den under det kvartalet
förfallna lönen i anställningen (16 §). Semesterlönen för det första hela
semesteråret beräknas alltså enligt olika bestämmelser, beroende på om den har
tjänats in under är 1977 eller under det första kvartalet av 1978.

Ett intjänandeår utgör, normalt en
tolvmånadersperiod. Intjänandeåret till semesteråret den 1 april 197831 mars
1979 omfattar däremot fem kvartal. I punkt 3 har för tydlighets skull angivits,
att hela den tiden skall utgöra intjänandeår vid tUlämpning av 7 §, dvs.
bestämmelserna om hur andelen betald semesterledighet skall fastställas. För
att en arbetstagare enligt lagens regler skall få fulla fem veckors betald
semesterledighet under semesteråret den 1 april 197831 mars 1979 förutsätts
att han har tjänat in full semester enUgt den äldre lagen under år 1977 och
semesterlön för hela första kvartalet 1978 enligt bestämmelserna i den nya
lagen.

Den semesterlön som har tjänats in under tiden den
1 januari 1977 31 mars 1978 utgår under det följande semesteråret endast i den
mån arbetstagaren inte dessförinnan har fått ut förmånen i samband med
semesterledighet eller som semesterersättning. Någon särskild bestämmelse har
inte ansetts behövUg på den punkten.

Med
de undantag som har framgått gäller den nya lagen fr. o. m. den

1 januari
1978. Det innebär bl. a. att semesterlön från årsskiftet tjänas

in enUgt de nya bestämmelserna. Den utgör aUtså 12 % av löneunder

laget för varje arbetstagare, oavsett löneformen. Familjemedlemmar

omfattas frän årsskiftet av en laglig rätt tUl semesterledighet och se

mesterlön. Vidare gäller från samma tidpunkt bl. a. bestämmelsema om

förhandlingar och samråd vid semesterförläggningen, reglema om se

mesterlönegrundande frånvaro även för okontrollerade arbetstagare

och bestämmelserna om sparande av semesterledighet.

4. I denna punkt har tagits in en bestämmelse
angående verkan på äldre kollektivavtal av den nya lagens ikraftträdande.
Bestämmelsen har utformats mot bakgrund av motsvarande reglermg i
övergångsbestämmelserna till medbestämmandelagen. TiU en början anges att
kollektivavtal, som har ingåtts före den 1 januari 1978 och som innefattar
sämre förmåner för arbetstagaren än vad den nya lagen ger honom, är utan verkan
i den delen. Bestämmelsen bör ses i sammanhang med huvudregeln i 2 § första
stycket. Beträffande frågan vad som skall gälla om avtalet ger såväl bättre som
sämre förmåner hänvisas till motiven tiU

2 §.
Kollektivavtal som inte innefattar sämre förmåner förlorar prin

cipiellt inte sin giltighet genom att den nya lagen träder i kraft.

I andra meningen behandlas det fallet att kollektivavtal
redan före lagens ikraftträdande har träffats i syfte att utgöra avvikelse från
sådana bestämmelser i lagen som är dispositiva. Därvid åsyftas såväl reg-

15 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 226 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 226

ler
från vilka avsteg kan ske genom koUektivavtal i allmänhet som de bestämmelser,
från vilka avvikelse kan ske endast genom kollektivavtal som ingåtts eller
godkänts av central arbetstagarorganisation. För att kollektivavtalet skall
vara giltigt enligt punkt 4 i den delen förutsätts självfallet, att avtalet har
träffats i den ordning som lagen föreskriver beträffande sådan avvikelse som
avtalet innehåller.

Bestämmelsen i andra stycket har till syfte att
klargöra, att avtal som har trätt i stället för sådana bestämmelser i äldre lag
som enUgt punkt 2 äger fortsatt giltighet, inte lider någon inskränkning av
bestämmelserna i punkt 4. De behåller aUtsä sin giltighet i samma mån som de
nämnda äldre bestämmelserna.

5. I punkt 5 anges att bestämmelserna i punkt 4 i
tillämpliga delar gäller även i fråga om enskilt avtal.

14.2
Lag om ändring i lagen (1963:115) om förlängd semester för vissa arbetstagare
med radiologiskt arbete

I den allmänna motiveringen (12.8) har föreslagits,
att den s. k. särskilda semesterlagen inte för närvarande skall upphävas, samt
angetts skälen till detta. De ändringar som föreslås i lagens 1 § syftar inte
till att ge bestämmelsen nytt innehåll i sak. Det förhållandet att den nya
semesterlagen har fått en delvis annorlunda uppbyggnad än den som 1963 års
semesterlag hade gör det emellertid nödvändigt att i tekniskt hänseende söka
anpassa den särskilda semesterlagen till den nya aUmänna semesterlagen.

Av betydelse är främst att enligt 1963 års SemL
liksom den särskilda lagen semester, dvs. betald ledighet, tjänas in för
kalendermånad, under vilken arbete har utförts under visst antal dagar. Enligt
1963 års lag erhålls t. ex. två semesterdagar för varje månad under vUken
arbetstagaren har utfört arbete i minst 15 dagar. Arbetstagare med
radiologiskt arbete tjänar in tre semesterdagar för kalendermånad, under vilken
han under minst 15 dagar har utfört arbete, i vilket han har utsatts för
joniserande strålning i sådan utsträckning att skadlig inverkan kan befaras.
Enligt den nya semesterlagen utgör semesterledigheten 25 dagar, vilket enligt
lagens beräkningsmetod motsvarar 5 veckors semesterledighet. Rätten till
ledighet kräver inte särskilt intjänande, vilket däremot är fallet med
semesterlönen.

Bibehålls sex veckors semester för radiologiskt
arbetande utgör antalet semesterdagar med den nya lagens beräkningsmetod för
dem 30, dvs. 5 dagar mer än för annan arbetstagare. De överskjutande
semesterdagarna motsvarar, jämnt fördelade under året, en ökning av
semesterledigheten med 5/12 semesterdag per kvalifikationsmånad.

Ändringen av 1 § i den särskilda semesterlagen har
med hänsyn härtill utformats så, att det till en början anges att arbetstagare
med radiolo-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 227

giskt
arbete har rätt till längre semesterledighet än vad som följer av 4 § i den nya
semesterlagen. Vid beräkningen av semesterförlängningen men inte
grundsemestern utgår bestämmelsen från att arbetstagaren skall tjäna in en
tolftedel av den ytterligare ledigheten under varje kalendermånad då han utför
radiologiskt arbete. Liksom hittills har för rätt till längre semesterledighet
ansetts böra krävas, att sådant arbete har utförts under minst 15 dagar av
månaden samt att arbetstagaren därvid har utsatts för joniserande strålning i
sådan utsträckning att skadlig inverkan kan befaras. Den ytterligare semester
som tjänas in för varje sådan månad under intjänandeåret utgör då, som fömt
nämnts, 5/12 semesterdag. Vid brutet tal har höjning ansetts böra ske till närmast
hela dagantal.

Den föreslagna ordningen leder inte i alla lägen
tUl att semesterledigheten blir densamma som för närvarande. Förekommande
awikelser är genomgående till förmån för arbetstagaren och beror på att denne
tjänar in den ytterligare ledigheten i tUlägg till en gmndsemester om fem
veckor i stäUet för fyra.

De bestämmelser angående semesterledigheten som nu
har beskrivits har tagits in som ett första stycke i 1 §. I andra stycket finns
bestämmelser om viss annan tid som skall jämställas med semester. I likhet med
vad som nu gäller tjänas således den förlängda semesterledigheten in även under
semester och semesterlönegrundande frånvaro. Undan-tagsbestämmelsema i 1 §
andra stycket i den särskUda semesterlagen i dess nuvarande lydelse har
omarbetats med hänsyn tiU att de icke längre kortesponderar med bestämmelser i
den allmänna semesterlagen. För att semesterdag skall ge rätt tiU förlängd
semester skall arbetstagaren sålunda ha haft i lagen avsett arbete omedelbart
före och omedelbart efter ledigheten. Arbetstagaren får inte räkna sig tillgodo
semesterlönegmndande ledighet för rätt tiU längre semester, om radiologiskt
arbete inte under samma tid hade kunnat erbjudas honom. Begränsningen gäller
inte vid semesterstängning. I tredje stycket föreskrivs att semesterlönen för
varje tillkommande semesterdag utgör 0,48 % av löneunderlaget under
intjänandeåret, varvid de aUmänna semesterlöneberäkningsreglerna gäller.

I
3 § har gjorts ändringar av i huvudsak redaktioneU art.

Övergångsbestämmelserna

Ändringama i den särskilda semesterlagen träder i
kraft den 1 januari 1978 (första stycket). I vissa hänseenden kommer dock äldre
bestämmelser att gälla även efter nämnda tidpunkt.

Av andra stycket framgår att intjänandeåret till
semesteråret den 1 april 197831 mars 1979, såvitt avser den särsldlda
förlängningen av semesterledigheten för arbetstagare med radiologiskt arbete,
skall utgöra tiden den 1 januari 197731 mars 1978, dvs. fem kvartal. Vid be-

s. 228 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 228

räkningen
av förlängningen skall de nya bestämmelserna tiUämpas såvitt avser hela denna
tid. Arbetstagare med radiologiskt arbete har således under det första hela
semesteråret rätt till förutom 25 semesterdagar enligt semesterlagen fem
tolftedels semesterdag för varje månad av intjänandetiden under vilken han har
kvalificerat sig för längre semester. Med hänsyn till att intjänandetiden
omfattar fem kvartal, kommer antalet semesterdagar att under semesteråret den
1 april 197831 mars 1979 kunna uppgå till 32 i stället för 30 dagar.

I övrigt skall äldre bestämmelser i lag eller avtal
äga fortsatt giltighet i samma mån som gäller enligt semesterlagens
övergångsbestämmelser. I denna del hänvisas till motiven till dessa. Här skall
nämnas endast att förlängd semesterledighet enligt den nya lydelsen utgår först
under det semesterår som börjar den 1 april 1978, att semesterförmån som tas ut
före nämnda dag regleras enhgt äldre bestämmelser samt att semesterlönen i samband
med ledigheten under det första hela semesteråret beräknas enligt äldre
bestämmelser, i den mån den har tjänats in före den 1 januari 1978, och enligt
de nya bestämmelserna om den har tjänats in därefter.

14.3
Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)

Förslaget att arbetstagaren skall få rätt att spara
semesterdagar under högst fem semesterår (18 § semesterlagen) förutsätter
ändring i förmånsrättslagen. Genom ändringen kommer även fordringar på
semesterlön eller semesterersättning som avser sparad semesterledighet och som
inte är preskriberade att täckas av förmånsrätt. Sådana fordringar kommer
därigenom att skyddas av den statliga lönegarantin vid konkurs (se 2 § första
stycket lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs (2 § ändrad
senast 1975: 1250)).

De nya reglerna föresläs gälla från och med den 1
januari 1978. Har ansökan om konkurs gjorts tidigare, skall de äldre reglerna
gälla.

15
Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
semesterlag

2.
lag om ändring i lagen (1963:
115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

3.
lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970: 979)

16
Beslut

Regeringen
beslutar i enUghet med föredragandens hemställan.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 229

Bilaga
1

Semesterkommitténs
förslag

1
Förslag till Semesterlag

Härigenom
föreskrives följande.

Inledning

1
§ Arbetstagare har rätt till
semester enligt denna lag.

2
§ Avtal som innebär att
arbetstagares rättigheter enligt denna lag inskränkes är ogiltigt i den delen.

Avvikelse från bestämmelserna om tidpunkten i 4 §,
om sättet för beräkning av semesterlön enligt 14 eller 1921 §§ och om
utbetalning av semesterlön enligt 24 § får göras med stöd av kollektivavtal som
på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av förbund eller sammanslutning
av förbund.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som
avses i andra stycket, får tiUämpa avtalet även på arbetstagare som ej är
medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, under
förutsättnmg att arbetstagaren sysselsattes i arbete som avses med avtalet och
ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Semesterår
och intjänandeår

3 §
Med semesterår förstås i denna lag tiden från och med den 1 maj

ett år till och med den 30 april nästa år. Motsvarande tid närmast före

semesteråret kaUas intjänandeår.

Avtal kan träffas om att semesterår och
intjänandeår skaU omfatta annan tid av samma längd.

Under intjänandeåret förvärvar arbetstagare rätt
till semesterlön. Denna skall, om ej annat följer av 17 §, utgå under det
därpå närmast följande semesteråret. Efter överenskommelse kan dock
semesterlönen helt eller delvis utgå tidigare.

Semesterledighetens
längd

4
§ Arbetstagare har under varje
semesterår rätt till tjugofem dagars semesterledighet. Detta gäller dock ej den
som anställes senare än den 31 oktober.

5
§ Lördag och söndag räknas ej
som semesterdagar. Lördag, som ej är arbetsfri dag, räknas dock som
semesterdag, om den semestertid som utgår i en följd är kortare än fem
kalenderdagar.

Arbetstagare som är skyldig att arbeta lördag eUer
söndag har rätt tiU ledighet från arbetet sådan dag, om den infaller omedelbart
före eller

s. 230 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 230

efter
semestertiden. Detta gäUer dock ej om den semestertid som utgår i en följd är
kortare än nitton kalenderdagar.

Med söndag jämstäUes helgdag samt midsommarafton,
julafton och nyårsafton.

Förläggning
av semesterledighet

6 §
Tiden för semesterledigheten fastställes efter överenskommelse

mellan parterna.

Har överenskommelse enligt första stycket ej kunnat
träffas, bestämmer arbetsgivaren efter hörande av arbetstagaren eller
förträdare för denne när semesterledigheten skall utgå. Arbetsgivaren skall
därvid på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren härom senast tre månader före
semesterledighetens början, om ej särskilda skäl hindrar det. Sådan
underrättelse skall dock alltid lämnas senast en månad före semesterledighetens
början.

Minst fyra veckor av semesterledigheten skall utgå
i en följd, om ej annat avtalas. Denna tid skaU förläggas under juniaugusti,
om ej särskUda skäl hindrar det.

7
§ Arbetstagare har rätt att
avstå från utlagd semesterledighet som ej är förenad med semesterlön. Vill
arbetstagaren utnyttja denna rätt, skall han meddela det till arbetsgivaren
senast en månad före semestertidens början. Har underrättelse enligt 6 § andra
stycket lämnats en månad före semesterledighetens början, skall tiden i stället
vara tvä veckor.

8
§ Om semesterledighet förlägges
till uppsägningstid som är sex månader eller kortare, skaU återstoden av
uppsägningstiden förskjutas med det antal dagar som semesterledigheten
omfattar. Detta gäller endast vid uppsägning från arbetsgivarens sida.

9
§ Semesterledighet får ej utan
arbetstagarens samtycke förläggas till dag som avses i 15 § 15 eller 16 §
första stycket. Vid sjukdom skall motsvarande gälla insjuknandedagen, även om
sjukpenning ej utgår för sådan dag.

Vill arbetstagaren att dag som avses i första
stycket skall frånräknas redan utlagd semesterledighet, skaU han utan dröjsmål
underrätta arbetsgivaren härom.

Semesterledighet som återstår på grund av att tid
har frånräknats enligt första stycket skall utgå i en följd, om arbetstagaren
ej medger annat.

Semesterlön

10 § Arbetsgivaren svarar för semesterlön enligt
1114 och 16 §§.

Om särskild semesterlön finns bestämmelser i 15 §.

11 §
Arbetstagare som har tidlön, beräknad för vecka eller längre

period, har rätt till full lön för ordinarie arbetstid under semestertiden,

om lön har utgått i anställningen under hela intjänandeåret. Har arbets

tagaren haft lön endast under en del av intjänandeåret, skall antalet

semesterdagar med lön beräknas i förhållande tiU den tiden. Uppstår

därvid brutet tal, skall det höjas tiU närmast högre hela tal. Sådan

avrundning skaU dock ej göras om det leder till att arbetstagaren får

semesterlön för mer än tjugofem dagar.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 231

Vid tillämpning av första stycket skall
semesterledighet jämställas med avlönad tid. Har sjuklön eller annan ersättning
utgått vid ledighet som nämns i 15 § 15, skall den tiden ändå anses som
oavlönad tid.

12 §
Är lön som avses i 11 § första stycket lägre vid tiden för semes

terledighetens början än motsvarande lön under intjänandeåret, skall

semesterlönen beräknas enligt 14 §.

Har arbetstagare under intjänandeåret eller del av
detta enbart haft lön som avses i 14 § första stycket och har han därefter gått
över till tidlön enligt 11 § första stycket, skall semesterlönen räknas ut
enligt 14 § om det leder tiU högre semesterlön.

13
§ Pä lön som under
intjänandeåret har utgått vid sidan av tidlön enligt 11 § första stycket skall
semesterlönen beräknas enligt 14 §.

14
§ För arbetstagare som ej har
tidlön enligt 11 § första stycket uppgår semesterlönen för hela semestertiden
till tolv procent av arbetstagarens sammanlagda lön i anställningen under
intjänandeåret.

Vid tillämpning av första stycket skall semesterlön
samt sjuklön eUer annan ersättning som har utgått vid ledighet som nämns i 15 §
15 ej räknas med i lönesumman.

Semestergrundande
frånvaro

15 §
Semesterlön tjänas in för tid då arbetstagare under pågående an

ställning har varit ledig från arbetet av någon av följande orsaker (sär

skild semesterlön).

1.
Sjukdom eller vård av barn som
har berättigat till skattepliktig sjukpenning eller föräldrapenning enligt
lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

2.
Sjukdom som har berättigat tUl
skattepliktig sjukpenning enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring
eller närstående ersättningssystem.

3.
Risk för överförande av smitta,
om arbetstagaren har varit berättigad tiU ersättning enligt lagen (1956: 293)
om ersättning åt smittbärare.

4.
Utbildning, om arbetstagaren
har erhållit timstudiestöd, inkomstbidrag eUer vuxenstudiebidrag enUgt
studiestödslagen (1973: 349) eller om UtbUdningen tiU väsentlig del har avsett
fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor och rätt till
semesterlön ej har förvärvats enligt annan lag.

5.
Tjänstgöring enligt 27 § eller
28 § 1. värnpliktslagen (1941: 967), lagen (1966; 413) om vapenfri tjänst eUer
civUförsvarslagen (1960: 74). Vid grundutbildning enligt värnpliktslagen eUer
motsvarande vapenfri tjänst gäller dock vad nu har sagts endast under
förutsättning att arbetstagaren har haft rätt till sjukpenning på grund av
inkomst av anställning under minst fem månader närmast före inryckningsdagen.

Särskild semesterlön skall ej utgå för tid efter
det att ledigheten har varat oavbrutet under två hela intjänandeår.

Den särskilda semesterlönen utgår enligt lagen
(1976: 000) om semesterlönefond.

16 §
Arbetstagare som ej är inskriven i aUmän försäkringskassa har

i stället för särskild semesterlön enUgt 15 § rätt att av arbetsgivaren

erhålla semesterlön för varje dag då han under pågående anställning har

s. 232 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 232

varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom. Detta
gäller dock endast om arbetstagarens beräknade inkomst av anställning uppgår
till minst fyratusenfemhundra kronor för år.

Har arbetstagaren tidlön enligt 11
§ första stycket skall vid tiUämpiung av första stycket varje frånvarodag
jämställas med avlönad tid. För annan arbetstagare skall för varje frånvarodag
till lönesumman enligt 14 § första stycket läggas ett belopp som svarar mot
arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställningen under intjänandeåret.
Har arbetstagaren ej haft någon lön i anställningen under intjänandeåret, skall
semesterlönen beräknas med hänsyn till den inkomst som arbetstagaren sannolikt
skulle ha erhåUit, om han hade arbetat för arbetsgivarens räkning.

Rätt att spara semesterledighet

17 § Arbetstagare som har tjänat in semesterlön för mer än
tjugo

dagar har rätt att ett semesterår spara högst fem dagar av överskjutande

semesterledighet till ett följande semesterår. Detta gäller endast semes

terdagar som är förenade med rätt till semesterlön.

Vill arbetstagare utnyttja sin rätt
enligt första stycket, skall han meddela det tUl arbetsgivaren senast en månad
efter det att han fick veta tidpunkten för huvuddelen av årets
semesterledighet.

Semesterdag som har sparats med
stöd av första stycket skall läggas ut inom fem år från utgången av det
semesterår då den annars skuUe ha utgått.

18 § Vill arbetstagare utnyttja semesterdagar som har
sparats med

stöd av 17 §, skall han meddela det tiU arbetsgivaren senast tre månader

innan han vill att ledigheten skall börja.

Om arbetstagaren ej begär annat,
skall de sparade semesterdagarna sammanföras med hela den semesterledighet som
arbetstagaren har rätt till under semesteråret.

Rätten att spara semesterdagar med
stöd av 17 § gäller ej det semesterår då semesterdag som har sparats från
tidigare år utgår.

Semesterlön för sparad semesterledighet

19 § Arbetstagare som har tidlön enligt 11 § första
stycket har rätt till

full lön för ordinarie arbetstid då de sparade semesterdagarna utgår.

Har arbetstagaren under
intjänandeåret närmast före innevarande semesterår haft lön som avses i 14 §
första stycket vid sidan av tidlönen, skall semesterlönen på den delen beräknas
enligt 20 §.

20 § För arbetstagare som ej har tidlön enligt 11 § första
stycket upp

går semesterlönen för varje sparad semesterdag till 0,48 procent av sum

man av

1.
arbetstagarens
lön i anställningen för tid då han har utfört arbete under intjänandeåret
närmast före innevarande semesterår och

2.
ett belopp för
frånvarotid under samma intjänandeår, vilket skall beräknas enUgt gmndema i 16
§ andra stycket.

Semesterledighet räknas ej som
frånvarotid vid tillämpning av denna paragraf.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 233

21 §
Semesterlönen skaU beräknas med hänsyn till samma andel av

heltid som gällde för arbetstagaren under det intjänandeår tiU vilket de

sparande semesterdagarna hänför sig.

Särskilda
bestämmelser om semesterlön

22
§ Vid beräkning av semesterlön
skall hänsyn ej tagas till förmån av fri bostad eUer till ersättning för särskilda
kostnader.

23
§ Arbetstagare som får fri kost
av arbetsgivaren har rätt till skälig kostersättning för de dagar av
semesterledigheten då förmånen ej har utnyttjats till någon del. Kostersättning
skall också utgå för lördag, söndag och dag som enligt 5 § tredje stycket
jämstäUes med söndag.

24
§ Arbetsgivaren skall betala ut
semesterlönen till arbetstagaren i samband med semesterledigheten.

Semesterersättning

25 §
Upphör anställning innan arbetsgivaren har betalat ut den semes

terlön som arbetstagaren har tjänat in enligt denna lag, skall arbetstagaren

erhålla ersättning därför (semesterersättning).

Motsvarande skall gälla om arbetstagares
anställningsviUkor, utan att anställningen upphör, ändras så att semester skall
utgå under intjänandeåret i stället för semesteråret näst efter detta. I
sådant fall skaU vid beräkning av semesterersättning anses att anstäUningen har
upphört vid den tidpunkt då anställningsvillkoren har ändrats.

26 §
Semesterersättning bestämmes enligt grunderna för beräkning av

semesterlön. Om arbetstagare har haft tidlön, beräknad för vecka eller

månad, skall ersättnmgen för varje semesterdag anses motsvara en

femtedel av veckolönen eller en tjugoendel av månadslönen. För arbets

tagare som har rätt till fri kost skall kostersättning utgå endast för de

dagar semesterersättning skall beräknas.

Har arbetstagare mottagit semesterlön i förskott,
minskas semestersättningen med den semesterlön som har betalats ut i förskott.
Detta gäller dock ej om förskottet har utgått mer än fem år före anställningens
upphörande eller om anställningen har upphört pä grund av

1.
sjukdom,

2.
förhållande som avses i 6 §
tredje stycket första punkten lagen (1974: 12) om anstäUningsskydd eller

3.
uppsägning från arbetsgivarens
sida, som beror på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren
personligen.

27 §
Semesterersättning skall betalas ut till arbetstagaren utan oskäligt

dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att beräkna semesterersättningen
inom den tid som anges i första stycket, skall den betalas ut inom en vecka
sedan hindret har upphört.

Överlåtelse
av företag

28 §
Arbetstagares rätt enligt denna lag påverkas ej av att företag eller

del av företag övergår till ny arbetsgivare.

s. 234 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 234

A
vstående från semesterrätt

29 §
Avtal som innebär att arbetstagare avstår från sin rätt tUl semester

mot ersättning är ogUtigt.

Arbete
under semesterledighet

30 §
Arbetstagare får ej under semesterledigheten arbeta inom sitt yrke

mot ersättning.

Skadestånd

31 §
Arbetsgivare som bryter mot denna lag skall ersätta den skada

som uppkommer därav.

Vid bedömning av skadan skall hänsyn även tagas
till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till skadans storlek eUer andra
omständigheter är skäligt, kan skadeståndet jämkas eller bortfalla.

Preskription

32 §
Den som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna

lag skall väcka talan härom inom tre år från utgången av det semesterår

då arbetstagaren enligt lagen skuUe ha erhålUt den förmån på vilken

anspråket grundas. Försummar han det, är talan förlorad.

Rättegång

33 §
Mål om tiUämpning av denna lag handlägges enligt lagen (1974:

371) om rättegången i arbetstvister.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1977, då lagen (1963; 114) om semester och lagen (1963: 115) om
förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete upphör att
gälla.

2.
Semester som har förvärvats
enligt äldre lag skall utgå under tiden den 1 januari 1977den 30 april 1978.
Semesterlön och semesterersättning för sådan semester skall beräknas enligt
den äldre lagen. I övrigt skall bestämmelserna i 8 § äldre lagen tillämpas i
stället för 5 § nya lagen, om semestern lägges ut under tiden den 1 januari
1977 den 30 april 1977.

3.
Arbetstagare får under tiden
den 1 maj 1977den 30 aprU 1978 rätt tUl tjugofem dagars semesterledighet
enligt 4 § nya lagen. Denna ledighet skall betalas med den semesterlön som
arbetstagaren har tjänat in dels enligt äldre lag och som ej har utgått före
den 1 maj 1977 och dels enligt den nya lagen under tiden den 1 januariden 30
april 1977. Semesterlönen för arbetstagare som har tidlön, beräknad för vecka
eller längre period, skall grundas på arbetstagarens lön vid semesterledighetens
början. Vid beräkningen tillämpas 18 § första stycket andra punkten äldre lagen
och 26 § första stycket andra punkten nya lagen.

4.
Semesterdag som har förvärvats
enligt äldre lag och som lägges ut under tiden den 1 januari 1977den 30 april
1977 skall i pågående anställning räknas av från den semesterledighet som
arbetstagaren har rätt till enligt 4 § nya lagen från och med den 1 maj 1977.
Varje semesterdag som sålunda räknas av skall anses motsvara 0,8 semesterdagar
enligt den

s. 235 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 235

nya
lagen. Uppstår vid beräkningen brutet dagantal, skall det höjas tiU närmast
högre hela tal.

5.
Regeln i 32 § tillämpas även på
fordran som har uppkommit före ikraftträdandet av denna lag och som ej har
preskriberats dessförinnan enligt äldre lag.

6.
Arbetstagare som har haft rätt
till längre semester enligt lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete får på de villkor som anges i lagen
behålla förmånen i den mån arbetstagaren även efter den 1 januari 1977 utför
arbete som avses i lagen.

s. 236 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 236

Bilaga 2

Sammanställning
av remissyttranden över betänkandet (SOU 1975: 88) Fem veckors semester,
avgivet av 1974 års semesterkommitté

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts
av hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, överbefälhavaren
(ÖB), försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket (RFV), postverket, televerket, statens järnvägar (SJ),
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RS'V), statens avtalsverk
(SAV), universitetskanslersämbetet (UKÄ), centrala studiestödsnämnden (CSN),
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelserna i
Uppsala, Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Skogs- och
lantarbetsgivareföreningen. Föreningen skogsbrukets arbetsgivare.
Bankinstitutens arbetsgivareorganisation, Sveriges redareförening.
Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Sveriges kooperativa och
aUmännyttiga bostadsföretags förhandlingsorganisation (KAB), Fastigheternas
förhandlingsorganisation (FFO), Försäkringskassornas förhandlingsorganisation.
Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO), Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Svensk industriförening, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, ILO-kommittén och Försäkringskasseförbundet.

Yttranden har överlämnats, av UKÄ från
rektorsämbetena och de juridiska fakulteterna vid Uppsala, Lunds och Stockholms
universitet, av länsstyrelsen i Malmöhus län från Skånes handelskammare samt
TCO-kommittéerna i Landskrona/Svalöv och Helsingborg, av länsstyrelsen i
Örebro län från länsarbetsnämnden och socialkonsulentema i länet, Örebro läns
landsting, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt Örebro läns
FCO-distrikt, av SAF från Svenska byggnadsindustriförbundet, av LO frän
flertalet medlemsförbund samt av FFO frän ett tiotal allmänna
försäkringskassor.

Yttranden över betänkandet har dessutom avgetts av
Fredrika Bre-mer-förbundet. Svenska transportarbetareförbundet och Sveriges
turistråd. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen samt Föreningen skogsbrukets
arbetsgivare instämmer i SAF:s yttrande.

1
Allmänna synpunkter på förslaget m. m.

De grundläggande ändringar som föreslås i
förhållande till gällande semesterlagstifming har i aUmänhet fått ett gynnsamt
mottagande under remissbehandlingen. Det gäller exempelvis förlängningen av
semester-

s. 237 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 237

ledigheten
och avskaffandet av kravet på ledighetens intjänande, borttagandet av kravet
på viss tids arbete per månad när det gäller rätten till semesterlön,
utvidgningen av den semestergrundande frånvaron, bortsett från vad avser den
militära grundutbildningen, arbetstagarnas ökade inflytande på
semesterutläggningen samt rätten att spara semester. Andra delar av
kommittéförslaget har mottagits mindre positivt. Hit hör bl. a. förslaget att
inrätta en semesterlönefond för den särskilda semesterlönen.

LO anser att utredningsförslagets huvudpunkter är
välmotiverade och angelägna. Man framhåller att kommittéförslaget har mottagits
med tillfredsställelse av medlemsförbunden, som också de har bedömt de
föreslagna förbättringarna som angelägna. Detta är enligt LO naturligt mot
bakgrund av den prioritering som fackföreningsrörelsen sedan länge gör av
tänkbara reformer. En semesterreform framstår enligt organisationen som ett
väsenrtigt rättvisekrav, samtidigt som den utgör ett steg mot att ge större
arbetstagargmpper en skälig del i det ökande välståndet. Även TCO och SACO/SR
tillstyrker i allt väsentligt kommitténs förslag i nu angivna delar. Hovrätten
för Västra Sverige framhåUer att de reformkrav som ligger bakom den utvidgade
rätten tiU semester är beaktansvärda. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser
det angeläget att förslaget om en femte semestervecka genomförs så snart reformutrymme
härför kan skapas. Man pekar på att stora gmpper av arbetstagare, främst stats-
och kommunalanställda, redan nu har längre semester än fyra veckor på grund av
avtal och att förslaget därför innebär en önskvärd utjämning av
semesterförmånerna mellan olika grupper pä arbetsmarknaden.

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
delar flera av de allmänna värderingar som förslaget vilar på. Förbunden
ansluter sig sålunda till kommitténs uppfattning, att det är önskvärt att den
lagfästa semestern förlängs med en vecka såsom ett led i utjämningssträvandena.
Förbunden tillstyrker också förbättringen av semesterförmånerna för
deltidsanställda liksom förslaget att anpassa semesterlönen för tim- och
ackördsavlönade närmare till lönenivån vid tidpunkten för semestern. Likaså
anser man det vara rimligt att i viss utsträckning utöka grunderna för s. k.
privilegierad frånvaro och skapa förutsättningar för att spara semester. Flera
andra remissinstanser för fram liknande synpunkter.

Även om sålunda de allmänna grunderna för förslaget
tiUstyrks, rik tar ett stort antal remissinstanser kritik mot den utformning
förslaget fått i tekniskt och formeUt hänseende. Kritiken kommer såväl från
myndigheter som från parternas organisationer.

Kammarrätten i Göteborg anser att det med hänsyn
tiU den omfattande översyn som kommittén haft att företa och den genomgripande
revidering av semesterlagstiftningen som kommittén föreslår hade varit

s. 238 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 238

en
fördel, om kommittén hade inlett sitt arbete med en allmän genomgång och
diskussion av de motiv som avses skola bära upp i lag inskrivna regler om
semesterförmåner. Kammarrätten framhåller att den allmänna sociala och
ekonomiska utvecklingen i landet har medfört att skyddssyftet nu inte är lika
framträdande som tidigare. Genom organisationsväsendets tillväxt har också
tidigare motsättningar meUan arbetsgivare och arbetstagare kunnat tonas ner.
Mot bakgrund av dessa förhållanden har 1970 års arbetstidslag utformats mindre
som en direkt skyddslagstiftning och mer som en normlagstiftning. Pä grund av
semesterlagstiftningens nära anknytning till arbetstidslagstiftningen hade det
enligt kammarrätten i och för sig kunnat diskuteras att lägga upp
semesterlagstiftningen efter motsvarande principer. Kommittén har utformat sitt
förslag efter en annan grundkonstruktion. Kammarrätten menar att betänkandet
skulle ha vunnit på att skälen härför hade redovisats. På samma sätt hade det
framlagda förslaget tiU ny semesterlag bättre kunnat bedömas, om det hade
förankrats i en genomtänkt och bred motivanalys. De skäl som kommittén vid
redovisningen av de olika delfrågorna för fram till stöd för sina förslag
framstår nu enligt kammarrätten inte alltid som konsekventa och logiskt
sammanhållna.

Enligt hovrätten för Västra Sverige erbjuder
förslaget en mängd tolknings- och tillämpningsproblem. Det måste därför, innan
det läggs till grund för lagstiftning, bli föremål för en grundlig omarbetning.
SAV framhåller att den genomgripande omkonstmktion av semestersystemet som
föreslås av semesterkommittén har resulterat i ett förslag till semesterlag
som är i hög grad komplicerat. SAV befarar att tillämpningen kan vålla
svårigheter, särskUt vid mindre arbetsplatser. Det är därför enligt verket
önskvärt att förenklingar genomförs i den mån så är möjligt utan att
grundprinciperna i förslaget ändras. Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker
vikten av att semesterlagstiftningen innehåller enkla och lättfattliga regler.
En genomgående brist i semesterkommitténs innehållsrika förslag är enligt LO dess
språkliga utformning. Förslaget är enligt organisationen inte lättillgängligt
ens för tränade ögon utan fordrar viss inlevelseförmåga. Även LO understryker
vikten av att en lag som skall tUlämpas av så gott som varje människa bör ha en
så klar och enkel uppbyggnad som möjligt. Det gäller även den språkdräkt lagen
kläds i. Liknande synpunkter framför TCO.

Särskilt accentuerad är kritiken i nu berört
hänseende från arbetsgivarorganisationernas sida. SAF, som anser förslaget i
sitt föreliggande skick vara otjänligt för lagstiftning, framhåller
nödvändigheten av att förslaget vid den fortsatta handläggningen blir föremål
för en radikal översyn och förenkling. Därvid måste enligt SAF produktionens
krav vinna beaktande. KFO anser det beklagligt om lagstiftning beträffande
centrala sociala förmåner får en så komplicerad utformning, att endast personer
med specialkunskaper kan avgöra om den enskilde,medborga-

s. 239 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 239

ren
erhålUt med lagen överensstämmande förmåner. Kommitténs förslag till ny
semesterlag uppfyller enligt KFO inte de krav på enkelhet, som bör kunna stäUas
på lagstiftning av ifrågavarande slag. SHIO säger att målsättningen vid
utformningen av en ny semesterlag bör vara att nå en relativt hög grad av
rättvisa samtidigt som lagtillämpningen inte får medföra allt för mycket
administrativt arbete för företagen och andra berörda. Enligt SHIO:s
uppfattning kommer det framlagda förslaget att innebära aUtför mycket av
administrativt merarbete för företag och samhäUe, vUket slår hårdast mot de små
företagen vUkas administrativa resurser är begränsade. Förslaget anges också
medföra en stor mängd tolkningsproblem.

Delvis i anslutning tiU de synpunkter som nu har
återgetts framför flera remissinstanser önskemål om att den kommande
semesterlagstiftningen i långt högre grad än vad som har föreslagits i
betänkandet görs dispositiv i den meningen, att central eller, i vissa fall,
lokal arbetstagarorganisation kan träffa bindande avtal i skilda semesterfrågor.
Därvid hänvisas bl. a. till det ökade inflytande på arbetstidsfrägorna som arbetstagarorganisationerna
får genom medbestämmandelagen samt till de fackliga organisationernas nuvarande
styrka. Behovet av legala skyddsregler anges vara mindre nu än förr. Vidare
pekas på den stora variation som förekommer i fråga om arbetsförhållanden. En
remissinstans jämför förslaget med uppläggningen av arbetstidslagen, som är en
dispositiv normlag. För bl. a. den skiftgående industrin anges det finnas behov
av stor frihet att anpassa semesterregleraa till förhållandena inom det
särskilda företaget eller mom branschen. Lagstiftningens tillämpning inom
sjöfartsnäringen fömtsätter likaså enligt ett remissyttrande att den görs mera
flexibel. Synpunkter av det slag som nu har berörts framförs i första hand av
företrädare för offentliga och enskilda arbetsgivare. I det följande tas upp
frågor om bestämmelsemas tvingande eller dispositiva karaktär i anslutning
till de olika regelkomplexen.

2
Semesterlagens tillämpningsområde. Okontrollerade arbetstagare 2.1 AUmänna
synpunkter

Endast förhåUandevis få av remissinstanserna tar
upp tUI behandling kommitténs resonemang och förslag i fråga om semesterlagens
tUlämpningsområde. Bland de instanser som behandlar härmed sammanhängande
frågor råder i allmänhet enighet om riktigheten av kommitténs ställningstagande
såvitt gäller arbetstagarbegreppet i allmänhet. Mer delade meningar yppas när
det gäller kommitténs förslag om avskaffande av de undantag som görs i gällande
lag för famUjemedlemmar och för arbetstagare som avlönas uteslutande genom
andel i vinst, liksom när det gäller bestämmelsernas tillämpning på s.k.
okontrollerade arbetstagare.

s. 240 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 240

Hovrätten för Västra Sverige säger sig dela
uppfattningen att någon definition av arbetstagarbegreppet inte bör ges i
lagen. Den närmare innebörden av begreppet bör fastställas i rättstiUämpningen
med utgångspunkt i det civihättsliga arbetstagarbegreppet. Samma synsätt har
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Juridiska fakulteten vid
Uppsala universitet säger sig kunna instämma i vad kommittén har uttalat om
innebörden av begreppet arbetstagare i semesterlagen. Särskilt bör enligt
fakulteten understrykas att försäkringsdomstolens praxis vid tUlämpning av
socialförsäkringslagstiftningens arbetstagarbegrepp inte utan vidare kan vara
vägledande vid gränsdragningar mellan tjänsteavtal och uppdragsavtal när
semesterlagstiftningen tUlämpas. Eftersom den förra lagstiftningen främjar
delvis andra syften än den senare är det naturligt och följdriktigt att deras
tUlämpningsomrä-den i personligt hänseende inte alltid stämmer överens. Även
kammarrätten i Göteborg ansluter sig allmänt tUl vad kommittén har kommit fram
till i fråga om lagens tUlämpningsområde.

TCO säger sig se positivt pä den utveckling som
successivt skett i rättspraxis mot ett mer enhetiigt arbetstagarbegrepp vid
uttolknuigen av lagstiftningen om semester resp. socialförsäkring. Enligt TCO:s
mening hade det varit rimligt om kommittén hade föreslagit att tUlämpningen av
den nya semesterlagen helt skulle bygga på det socialrättsliga
arbetstagarbegreppet. Nu har så skett endast beträffande den särskUda
semesterlönen vid semestergrundande frånvaro, vUket för alla som räknas som
arbetstagare enligt det socialrättsliga men inte enligt det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet får den något egendomliga konsekvensen, att det är först
när de av vissa skäl är förhindrade att utföra arbete som de får rätt tUl
semesterlön. De av kommittén redovisade skälen mot att använda
socialförsäkringens arbetstagarbegrepp också vid tillämpningen av
semesterlagstiftningen synes enligt TCO:s uppfattning inte särskilt hållbara.

Försäkringsdomstolen pekar på att
arbetstagarbegreppet i förslaget tUl lag om semesterlönefond så till vida
bygger på ett annat arbetstagarbegrepp än semesterlagsförslaget som begreppet
sjukpenninggrundande inkomst av anstäUning enligt 3 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring har ändrats till att omfatta även uppdragsinkomster. Denna skUlnad
synes domstolen vara olämplig. Denna synpunkt förs fram även av hovrätten för
Västra Sverige och av RFV, vilket påpekar att det även i övrigt föreligger
skUlnader i de båda föreslagna lagarnas tillämpningsområden (jfr även avsnitt
7).

2.2
Familjemedlemmar m. fl.

Uppsala universitets juridiska fakultet anser att
undantagen för familjemedlemmar och arbetstagare som avlönas uteslutande genom
andel i vinst kan slopas utan att detta torde medföra några väsentliga

s. 241 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 241

olägenheter.
Enligt kammarrätten i Göteborg går utvecklingen f. n. därhän att undantag för
familjemedlemmar i lagstiftning som rör ar betstagares förhållanden tas bort. I
den mån det går att konstatera att ett verkligt anställningsförhållande
föreligger meUan arbetsgivaren och medlemmar av hans familj finns det,
förklarar kammarrätten, inte skäl att utesluta dessa från semesterlagens
tillämpning. Någon större praktisk betydelse torde förslaget dock enligt
kammarrättens bedömning knappast få. Bland övriga remissinstanser som
uttryckligen stöder kommittéförslaget på denna punkt märks FFO och
Handelsanställdas förbund. FFO anför att lagstiftning, som i likhet med
semesterlagstiftningen bärs upp av ett utpräglat skyddsintresse, bör omfatta
alla arbetstagare oavsett familjebanden.

Flera remissinstanser ställer sig emellertid
avvisande till förslaget. Hovrätten för Västra Sverige pekar på att undantaget
för familjemedlemmar har motiverats med det särskUda förhållande som normalt
råder meUan nära släktingar och svårighetema att övervaka tillämpningen av en
lag som reglerar även sådana förhållanden. Dessa skäl är enligt hovrätten
alltjämt bärande. Hovrätten avstyrker därför att lagens till-lämpningsområde
utsträckts till att omfatta även de här aktuella arbetstagarna, om
anställningsvillkoren inte regleras av kollektivavtal. Beträffande
arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i vinst anför hovrätten, att
undantaget visserligen torde ha rmga praktisk betydelse men att det inte kan
uteslutas att en sådan person vid en samlad bedömning skulle anses som
arbetstagare. För ett sådant fall synes bestämmelserna om semesterlön i
kommitténs förslag ,mte vara omedelbart tilllämpliga. Om förslagets innebörd
är att semesterlön inte skall utgå på vinstandel synes det hovrätten
ändamålsenligt med en regel, varigenom denna kategori hålls utanför
semesterlagen. SAF anser det inte befogat att slopa undantaget för
famUjemedlemmar. För att famUjemedlemmar som utför arbete i ett familjeföretag
på samma anstäUningsvillkor som andra arbetstagare skall erhålla semester är
det inte nödvändigt att återfalla på regler i semesterlagen.

I andra fall framstår det enligt SAF som främmande
för de berörda parterna att en familjemedlen gentemot en annan familjemedlem
fram-, ställer krav på semester. Det är föreningens uppfattning att man bör
undvika lagbestämmelser vUka antingen sakligt sett är onödiga eller inte
möjliga att tillämpa. Föreningen anser sålunda att det hittillsvarande
undantaget för familjemedlemmar bör bestå. Sveriges redareförening pekar på
att det inom den mindre sjöfarten fortfarande i viss utsträckning förekommer
att fartygen bemannas med familjemedlemmar. Det skulle i sådana fall vara helt
orealistiskt att en familjemedlem skall framställa krav på semester gentemot en
annan familjemedlem. Man bör, framhåller redareföreningen, undvika bestämmelser
som inte är möjliga att tillämpa och det nuvarande undantaget bör. därför stå

16 Riksdager. 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 242 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 242

kvar.
Även handelskammaren för Örebro och Västmanlands län intar denna ståndpunkt.
SHIO betonar att det finns ett stort antal famUje-företag där endast mannen och
hustrun arbetar. Hit hör hantverks-, handels- och serviceföretag, flertalet
familjejordbruk och även vissa industriföretag. Inte minst i sädana sammanhang
uppkommer enligt SHIO åtskilliga problem, t. ex. när det gäller att fastställa
vilka inkomster som skall läggas tUl grund för semesterlöneberäkningen. Om
semesterlagen görs tillämplig på denna grupp kommer företagarnas och i viss mån
även samhällets arbetsbörda att ökas utan att någondera parten vinner något.
SHIO understryker vidare vikten av att inte heller personer som avlönas
uteslutande genom vinstandel omfattas av lagen.

2.3
Okontrollerade arbetstagare

Kommitténs förslag att ta bort den särskilda
regleringen i semester-lagen av s. k. okontroUerade arbetstagares
semesterförmåner vinner stöd hos bl. a. kammarrätten i Göteborg och hos några
arbetstagarorganisationer bland remissinstanserna. Från flera håll framförs
emellertid stark kritik mot förslaget. Kritisk är till en början hovrätten för
Västra Sverige. Enligt dess mening är det förenat med stora olägenheter att
till-lämpa semesterlagen fullt ut på okontrollerade arbetstagare. Detta gäller
inte minst bestämmelserna om semesterförläggning. Det är inte rimligt, anser
hovrätten, att vid skadeståndsansvar ålägga arbetsgivaren att svara för
förläggningen av dessa arbetstagares semester. Rätten tiU semesterlön är
ändock det viktigaste för denna kategori. Därför bör fortfarande gälla
bestämmelser med i sak samma innehåll som i 4 och 16 §§ av den gällande
semesterlagen. I fråga om okontrollerade arbetstagare delar TCO uppfattningen
att huvudskälet för de nuvarande särreglerna bortfaller. Samtidigt konstaterar
TCO att praktiska problem inställer sig för åtminstone vissa okontrollerade
arbetstagare, om de föreslagna lagreglerna även skall gälla för dem. Särskilt uttalade
torde dessa problem bli för okontrollerade arbetstagare som har mer än en
arbetsgivare, ett förhållande som är mycket vanligt bland exempelvis
medarbetare i tidningar och tidskrifter. Exempel på lagregler som från dessa
arbetstagares synpunkt har blivit bristfälligt belysta i utredningen är
förläggning av semesterledighet, rätt att spara semesterledighet och
semesterlön för sparad semesterledighet. SAF menar att okontroUerade
arbetstagare bör ha samma semesterförmåner som nu. Att med iakttagande av de
former som gäller för arbetstagare i allmänhet lägga ut semester för
okontrollerade arbetstagare kommer ändå inte i fråga i det praktiska livet.
Likaså framstår det som obefogat att beträffande okontrollerade arbetstagare
tillämpa de privUegieringsreglér som gäller för arbetstagare i allmänhet. Detta
sammanhänger med de okontrollerade arbetstagarnas arbetsförhållanden; någon
möjlighet att bedöma

s. 243 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 243

humvida
vederbörande exempelvis är sjuk eller humvida han själv eUer någon
familjemedlem utför ifrågavarande hemarbete föreligger inte.

SHIO påpekar att det i begreppet okontrollerade
arbetstagare ligger att dessa själva och inte arbetsgivaren bestämmer när
arbetet skall utföras och om det skall utföras. Det normala är att
arbetsgivaren exempelvis en gång i veckan lämnar ut och hämtar varor, som
skall bearbetas resp. har bearbetats. Arbetstagaren har möjlighet att utföra
hela arbetet, en del av det eller inget. Det viktiga här är att arbetstagaren
är sin egen arbetsledare och att han kan ta en ledig dag när han vill. Han har
därmed möjligheter till semester och kan därvid själv välja tidpunkten.
Förslaget att semesterledigheten ordnas så att företaget under semestertiden
inte lämnar ut något arbete skulle enUgt SHIO antingen resultera i en minskad
valfrihet för de anställda eller i ökad byråkrati för både företag och
anställda. SHIO, som i yttrandet exemplifierar sistnämnda påstående, avstyrker
kommitténs förslag på denna punkt.

3
Förvärv av semesterrätt 3,1 Kvalifikationsreglerna

Som tidigare har nämnts har remissinstanserna
genomgående godtagit särskUjandet av semesterledigheten från semesterlönen samt
avskaffandet, såvitt gäller semesterledigheten, av varje krav på intjänande
och, beträffande semesterlönen, av de nuvarande "trappstegsreglerna".
I flera yttranden uttalas tillfredsställelse med att de deltids- och
korttids-anställdas situation därigenom förbättras. Kammarrätten i Göteborg
anser sålunda att kommittén på ett tilltalande sätt lyckats lösa den kanske
mest framträdande bristen i den nuvarande lagstiftningen, nämligen de deltids-
och korttidsanställdas samt de nyanställdas semesterrätt. Genom förskjutning av
kvalifikationsåret, slopande av kravet på viss arbetad tid under kvalifikationstiden
samt skiljandet av rätten tUl semesterledighet frän rätten till semesterlön har
man enkelt och smidigt garanterat även dessa arbetstagare möjlighet till rimlig
semester. Socialstyrelsen anför att den föreslagna principen att hålla isär
rätten till semesterledighet och rätten till semesterlön principiellt är mycket
betydelsefull och kommer att få än större konsekvenser om en allmän
semesterfond kan byggas upp. AMS framhåUer att en fortsatt utveckling mot ökat
deltagande i arbetslivet kan väntas ställa större krav på flexibilitet i fråga
om arbetets innehåll och organisation, bl. a. beträffande arbetstidens
förläggning. Enligt styrelsens mening ligger semesterkommitténs förslag till
ändrad semesterlagstiftning i linje med sådana utvecklingstendenser på
arbetsmarknaden. Genom förslaget att skilja rätten tUl semesterledighet från
rätten till semesterlön anpassas semestervillkoren på ett bättre sätt tUl
olika anställningsformer och möjliggör

s. 244 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 244

för
större grupper på arbetsmarknaden att få full semester. De juridiska
fakulteterna vid Uppsala och Stockholms universitet anser den föreslagna
ordningen rationell.

Av organisationerna uttalar sig
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, några LO-förbund, TCO och
SACO-SR till förmån för den lösning som kommittén har valt. Även KFO och FFO
ansluter sig till förslaget. TCO erinrar om att många deltidsanställda f. n.
inte kan få ut mer än tolv dagars semester per år, varför förslaget medför en betydande
förbättring. Frikopplingen av ledigheten från lönen får emellertid även vissa
negativa effekter. Enligt nuvarande lag påverkar inte några dagars
tjänstledighet per månad semesterlönen för månads- och veckoavlönade. Detta är
en klar fördel för fackligt aktiva som har uppdrag på förbunds- och
avdelnings(distrikts-)nivå. För att denna kategori inte skall få en försämrad
ställning föreslår TCO, att ledighet för fackligt förtroendeuppdrag skall ge
rätt till semesterlön,, oavsett om ledigheten har varit förbunden med lön från
arbetsgivaren eller ej. SACO/SR menar att det är riktigt att rätten till
ledighet faststäUs utan hänsyn tiU lönen, bl. a. med tanke pä
deltidsanställda, arvo-desanställda och arbetstagare som byter anställning.
Nämnda kategorier utestängs i dag många gånger frän möjligheten till
semesterledighet.

3,2
Intjänandeår semesterår

En förskjutning av intjänande- och semesteråren så
att intjänandeåret kommer närmare semesterperioden har enligt LO uppenbara
fördelar. Inom byggnads- och anläggningsindustrin kan emellertid förskjutningen
av intjänandeår och semesterår skapa vissa problem. LO förordar därför att
bestämmelsen härom övergångsvis görs dispositiv för de förbund som har
semesterkassor. Träffas kollektivavtal på förbundsnivå om avvikelse från
förslagets intjänande- och semesterår skall sålunda i stället detta avtal gäUa.

Vissa av LO;s medlemsförbund har närmare utvecklat
de svårigheter som skulle följa med en förskjutning av intjänande- och
semestertiden. Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet menar att förskjutningen
av kvalifikationsåret medför stora problem för de förbundsområden som har
inrättat semesterkassor för sina medlemmar. Förbundets avståndstagande tiU
förskjutningen av kvalifikationsåret härrör närmast från de erfarenheter
förbundet har av administrativa problem i samband med semesterkasserutmema. Om
alla arbetsgivare punktligt fullgjorde sina inbetalningsskyldigheter, skulle
möjligen tiden mellan den 1 maj och den 1 juni ha räckt för administtationen av
semesterlönen. Erfarenheten sägs dock visa att vissa arbetsgivare trots höga
bötesbelopp -väntar tills blockad har utfärdats innan semesterpengarna
inlevereras för

s. 245 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 245

att
så länge som möjligt ha medlen i produktionen. Förbundets erfarenheter visar
också att en period av minst 34 månader är nödvändig för att klara normala
administrationsrutiner och för att driva in de medel som inte har redovisats i
avtalsenlig ordning. Om utredningsförslaget skulle vinna gehör, hemställer
förbundet om att bestämmelserna görs dispositiva så att de möjliggör för
avtalsparterna att tidigarelägga kvalifikationsåret tUl föregående kalenderår.
Förbundet menar vidare att man genom en höjning av procenttalet för
semesterlöneberäkningen kan nå samma resultat som genom att låta löneförhöjning
under årets början inverka på semesterlönen. Svenska byggnadsarbetareförbundet
påpekar att det föreslagna intjänandeåret inte går att förena med
semestersystem av byggnadskassans typ. Förbundet tror dock att det skall bli
möjligt att anpassa semesteravtalet efter den kommande lagregleringen. Statsanställdas
förbund anser det nödvändigt att i lagen klart säga ut, att semesterkassorna
åtminstone under en övergångstid får möjlighet att tidigarelägga
intjänandeåret. Även Svenska målareförbundet föreslår att bestämmelserna blir
fullt ut dispositiva.

SACO/SR anser att en omläggning av semesteråret tUl
tiden den 1 maj30 april är ett steg i rätt riktning. Organisationen är
emellertid av den principiella meningen, att löpande kalenderår skall gälla som
intjänandeår. Man har emellertid förståelse för att en sådan reform av
santhällsekonomiska skäl svårligen kan genomföras i sin helhet vid en tidpunkt.
FFO har inget att invända mot det föreslagna intjänandeåret och semesteråret.
Man anser det dock vara nödvändigt att arbetsmarknadens parter, liksom
hittills, ges möjlighet till erforderUg branschanpassning genom att i avtal
överenskomma att intjänandeår resp. semesterår skall omfatta annan tid av samma
längd som den.som anges i lagen.

Andra remissinstanser ställer sig mera kritiska.
Kammarrätten i Göteborg anför att den föreslagna tidpunkten för intjänandeårets
slut kan vålla problem för många företag. Bestämmelserna om semesterlön kan,
inte minst i kombination med förslaget om sparade semesterdagar, föranleda
dubbla och många gånger kompUcerade löneberäkningar som måste föreligga klara
när semesterledigheten inleds.

Postverket anser att både, intjänandeår och
semesterår bör utgöras av kalenderår. En senareläggning av intjänandeåret
medför för postverkets del betydande svårigheter vid det omfattande arbetet med
beräkning av semesterlönen för ca 18 000 arvodesanställda tjänstemän. Enligt
verket kommer senareläggningen främst att gagna ny- eller ätertillträdande på
arbetsmarknaden. Fördelarna för dessa bedöms av postverket inte motivera det
kostsamma merarbete som blir en följd av förskjutningen.

Enligt televerket medför den föreslagna
förskjutningen till tiden den 1 maj30 april administrativa och driftsmässiga
problem. Tiden den 1 april31 mars skulle vara mera fördelaktig både från
redovisnings-

s. 246 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 246

synpunkt
och med hänsyn till möjligheterna att hinna beräkna semesterlönen. Även
statskontoret anser att bättre administrativa förutsättningar skapas om
intjänandeåret flyttas till jänmt kvartal.

Även arbetsgivarnas organisationer på den statiiga,
kommunala och enskilda sektorn intar en avvisande hållning till den föreslagna
förläggningen av intjänande- och semesteråren. SAF anser att den föreslagna
förskjutningen av intjänandeår och semesterår inte tar hänsyn till omständigheter
i praktiska livet som med nödvändighet måste beaktas. Sådana omständigheter gör
sig gällande inte endast i företag med manuella lönerutiner utan även i företag
där man använder sig av dator-behandlade lönesystem. För att belysa förslagets
verkningar i sistnämnda slag av företag anför SAF vidare. Indata i
datorbehandlade lönesystem utgörs bl. a. av närvarokort. Korten omfattar
normalt hela tvåveckors-perioder, vilket bl. a. innebär att den 30 april kan
vara första dagen i en sådan period. På närvarokorten noteras dels sädana
tillägg som enligt lagförslaget skall vara semesterlönegrundande, exempelvis
övertid och jourtid, och dels sådan frånvaro som påverkar semesterlönens
storlek, t. ex. tjänstledighet och sjukdom. Innan närvarokorten matas in i
datorn efterbehandlas de enligt särskilda mtiner; attestering av vederbörande
chef, kontroll av kodning samt stansnmg. Till detta kommer att tiUägg i form av
exempelvis övertid och avdrag på gmnd av ledighet som är hänförliga till viss
månad släpar efter för månadsavlönad personal med upp tUl två månader. Det
innebär att underlag från personalbokföringen för semesterberäkningen
föreUgger först i slutet av juni. Med hänsyn till de komplicerade
beräkningsreglerna i lagförslaget kan man enligt SAF utgå frän att tiden för
beräkningen av semesterlönerna kan uppgå till ca 12 månader, vilket får till
följd att semesterlöner i enlighet med förslaget inte är fastställda förrän
någon gång i augusti.

SAF framhåller vidare att kalenderåret utgör basen
för den redovisning som företagen har att iaktta enUgt oUka lagar och
författnmgar. Kalenderåret är sålunda i stor utsträckning bestämmande för de
mtiner som gäUer och kommer att gäUa. Om en förskjutning ändå måste ske, bör
den enUgt SAF i vart fall inte sträcka sig längre än tiU den 1 april, dvs.
sammanfalla med ett kalenderkvartal.

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet anser
att möjligheterna enligt förslaget att avtalsvägen välja annat intjänandeår än
lagens är oklara. Frågan blir av stor praktisk betydelse för stora arbetstagargmpper
pä den kommunala sektorn, där nämnda intjänandeår och semesterår sammanfaller
redan nu. De nämnda remissinstanserna menar, att dispositivitet behövs i fråga
om bestämmelserna om beräkningen av semesterlönen för att det hittills
tUlämpade systemet skall kunna bibehållas. EnUgt SFO kommer en förskjutning av
intjänande- och semesterår med brytning den 1 maj att medföra administrativa
olägenheter av en omfattning som inte går att överblicka utan noggrann ut-

s. 247 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 247

redning.
Från administrativ och redovisnmgsmässig synpunkt är, framhålls det, den
föreslagna brytningstidpunkten ytterst olämplig. Den korresponderar inte
heller med förslaget tiU ny bokföringslag, där det fastslås att alla nya
rörelser skall ha kalenderår som räkenskapsår samt att äldre rörelser kan utan
tillstånd gå över till kalenderår som räkenskapsår. Till detta kommer att
kalenderåret utgör redovisningsperiod i praktiskt taget samtliga faU, där
uppgiftsskyldighet föreUgger för företagen i förhållande till myndigheter och
institutioner. Frångås trots de stora olägenheterna den 1 januari som
brytningspunkt, bör enligt SFO i StäUet den 1 aprU väljas.

KFO menar att rättvisekravet i förhåUandet mellan
timavlönade och tidavlönade enklast uppfylls genom att en och samma
beräkningsprincip beträffande semesterlönen används för samtliga löntagare.
Det bör därför övervägas om det är tekniskt möjligt att generellt använda procentregeln.
Om så är fallet, vilket KFO gör gällande, är det från rättvisesynpunkt inte
motiverat att intjänandeåret flyttas. Även med hänsyn till den betydelse
kalenderåret i övrigt har för företagen och samhällslivet är det enligt KFO
motiverat att detta bibehålls som intjänandeår.

Även Bankinstitutens arbetsgivareorganisation
hävdar att förslaget att förskjuta intjänandeåret medför ett väsentligt
administrativt merarbete för företagen, eftersom de tvingas bryta systemet att
beräkna lönerna per kalenderkvartal. För bankerna, som i dag enligt
kollektivavtal har löpande år som kvalifikationsår för den som anstäUts efter 1
januari 1964 och föregående är som kvalifikationsår för den som anställts före
den 1 januari 1964, tycks konsekvensen bli att löpande kalenderår kommer att
utgöra semesterår för den första gmppen medan för den andra gruppen
semesteråret kommer att vara tiden den 1 maj30 april. Ett sådant förhållande
vore enligt organisationen helt otiUfredsstäUande från administrativ synpunkt.
Intjänandeåret kommer enligt kommitténs förslag att awika från kalenderåret
även vid beräkning av semesterlön på rörliga lönedelar. Detta medför enligt organisationen
en svårhanterlig avvikelse från normala personaladministrativa rutiner,
eftersom arbetsgivaren tvingas att i semesterhänseende behandla och redovisa
rörliga lönedelar för annan period än exempelvis vid tillämpning av lagstiftningen
om skyldighet att avlämna arbetsgivamppgift och kontrolluppgift. Svensk
industriförening framhåller att företagen i dag har olika lönerutiner,
insamlande av statistikuppgifter etc, upplagda i tidsperioder med årets
kvartal som grund. Även vid lönesättningar sker normalt förtjänstjämförelser
med olika kvartalslönestatistik som grund. Att, som utredningen föreslår,
förlägga intjänandeåret till perioden den 1 maj-SO aprU kommer därför enligt
föreningen att innebära svårigheter vid semesterlöncberäkningen för framför allt
de mindre företagen med deras knappa administrativa resurser. Föreningen
föreslår därför att intjänandeåret förskjuts på sätt att det sammanfaUer med
jämnt kvartal.

s. 248 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 248

3.3
Semestergmndande frånvaro

TCO hälsar med tillfredsställelse att en kraftig
utvidgning föreslås av den semestergrundande frånvaron. Förslaget tillstyrks
eller lämnas utan erinran också av bl. a. LO och socialstyrelsen.

I övrigt berörs förslaget tiU utvidgning av den
semestergmndande frånvaron motsvarande nuvarande s. k. privilegierad frånvaro
i huvudsak endast såvitt avser den militära grundutbildningen och ledighet
för studier. Vid sidan härav tas emellertid upp bl. a. frågan öm intjänande av
semesterlön vid arbetslöshet.

Principiellt positiva till att göra den militära
grundutbildningen semestergrundande är bl. a. kammarrätten i Göteborg,
juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och ÖB samt SACO/SR. I
allmänhet vill dock dessa remissinstanser att privilegieringsfrågan löses på
annat sätt än vad kommittén har föreslagit. Kammarrätten anser dock samtidigt
att det knappast är rimligt att låta endast sex månaders anställning före
första militärtjänstgöringen medföra en så betydande förbättring av förmånerna
som förslaget innebär. Antingen bör enligt kammarrätten all grundutbildning
göras semestergrundande eller också bör kravet på anställningstidens längd
skärpas. Enligt kammarrättens mening bör man i det valet stanna för att kravet
på varaktig bundenhet till arbetsmarknaden skärps, förslagsvis tUl två år.

Juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet har en annan mening rörande villkoret att
arbetstagaren skall vara varaktigt knuten till arbetsmarknaden. Jämfört med nu
är det enligt fakulteten en förbättring att grundutbildningen skaU ge rätt till
betald semester. Men förslaget borde gå längre. Det är enUgt fakultetens mening
svårt att förstå att den som har slutat sin utbildning vid 18 år och har haft
en tids förvärvsarbete skall under värnpliktstiden privilegieras framför den
som fortsätter studierna och gör sin värnplikt innan han går ut i
förvärvslivet. Vämplikten bör liksom varje annat arbete kvalificera till
semesterlön. Denna kan lämpligen motsvara genomsnittslönen för en arbetare i
20-årsåldern. Det kan dock inte anses riktigt att denna del av semesterlönen
skall finansieras genom en avgift som läggs på arbetsgivarkollektivet.
Kostnaden för bidrag till semesterlönefonden för den semester som intjänas
under värnpliktstjänstgöring bör belasta försvarets konto. Även UKÄ menar att
privilegiering av grundutbUdningen om den skulle genomföras bör avse alla
värnpliktiga och belasta statsverket. ÖB anser att värnpliktstjänstgöringen bör
liksom annan semestergrundande frånvaro betraktas som ett avbrott i annan
verksamhet. Eftersom de värnpliktiga har olika inicknings- och
utbildningstider varierar emellertid deras möjligheter till anställning före
värnpliktstjänstgöringen. Ekonomiska orättvisor när det gäller privUegieringen
av grundutbildningen kan därför uppstå. För att åstadkomma en från rätt-

s. 249 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 249

visesynpunkt
tillfredsstäUande lösning, föreslår ÖB att frågan ytterligare utreds. Även
SACO/SR pekar på att den värnpliktige vanligen inte själv kan påverka sin
inryckningsdag, vilket får till följd att det föreslagna systemet medför
slumpartade orättvisor, som dock främst drabbar studerande ungdom. SACO/SR
vill därför föreslå, att man med dagpenning i förmånsvärden (fritt vivre m.
m.) som grund fastställer ett minimibelopp som semesterlönegrundande inkomst
för alla som fullgör värnpliktstjänstgöring.

Ett betydande antal remissinstanser avvisar tanken
på att nu göra grundutbildningen semesterlönegrundande. Hit hör bl. a. hovrätten
för Västra Sverige, postverket, SF, RRV, SAV, de juridiska fakulteterna vid
Uppsala och Lunds universitet, länsstyrelsen i Västernorrlands län, SAF,
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, KFO, Sveriges redareförening och
SACO/SR.

Flertalet av de nu nämnda remissinstanserna
ansluter sig till den ståndpunkt som i särskilt yttrande tiU betänkandet har
framförts av B. K. Å. Johansson m. fl., nämligen att de som kommer i åtnjutande
av den föreslagna rätten skulle komma att erhålla dubbla förmåner samt att
omotiverade skillnader i förmåner skulle uppkomma mellan dem som har utträtt i
förvärvslivet före militärtjänstgöringen och andra. De nu berörda
remissinstanserna kan inte ;finna det befogat att grundutbildning enligt
vämpliktslagen eller motsvarande vapenfria tjänst skall räknas som
privilegierad frånvaro, eftersom det i detta fall rör sig om en för medborgarna
likartad skyldighet och denna skyldighet bör fullgöras på samma sätt och få
samma konsekvenser vare sig vederbörande är arbetstagare eller inte och'vare
sig han som arbetstagare har högre eller lägre anställningsinkomst. Svensk
industriförening framhåller att förslaget i denna del är illa genomtänkt och
kommer att medföra oacceptabla överkompensationer för ungdomar med kortare anknytning
till förvärvslivet jämfört med dem som vid inryckningen ännu inte fått någon
anställning. Frågan bör därför utredas ytterligare. Även länsstyrelsen i
Västernorrlands län anser det lämpligt med ytterligare utredning på denna
grund.

Några remissinstanser föreslår ytterligare
utvidgning av den semestergmndande frånvarotiden vid ledighet för studier. LO
pekar sålunda i sitt yttrande på vissa konsekvenser av de regler som kommittén
har föreslagit. Om exempelvis en person inte beviljas ledighet med särskilt
vuxenstudiestöd utan av olika skäl i stäUet utnyttjar vanliga studiemedel, så
blir hans studieledighet inte semesterlönegmndande. LO anser att en sådan
skillnad inte är befogad, EnUgt LO bör ledighet för studier som äger rum under
i princip samma fömtsättningar som vuxenutbildning med vuxenstudiestöd vara
semestergrundande. Ett liknande förhållanden föreligger enligt LO i fråga om
dem som erhåller arbetsmarknadsutbildning. Enligt förslaget omfattas inte
denna utbildnings-

s. 250 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 250

form
av reglerna om privilegierad frånvaro. LO anser att bestämmelserna bör jämkas
så att arbetsmarknadsutbildning räknas som semestergrundande frånvaro.

CSN
framhåUer att möjligheterna att få särskilt vuxenstudiestöd, tim- och
dagstudiestöd t. v. är begränsade. Möjligheterna att få studiestöd beror
även pä andra faktorer, t. ex. hur mänga som söker de olika
stödformerna vid vart och ett av de fyra ansökningstillfällen som finns
per år. Med hänsyn till att disponibla medel för studiestöd till vuxna är
fördelade på län men också på utbUdnings-nivåer (grundskole-, gymnasieskole-
och högskolenivå), kan möjligheterna att erhålla t. ex. särskilt
vuxenstudiestöd variera från län tUl län bl. a. beroende pä specifika
förhåUanden inom länen men också med hänsyn till på vilken nivå man avser
bedriva studier. Har en person avsett att läsa imder en termin i kommunal
-vuxenutbildning, men inte beviljats särskilt vuxenstudiestöd för dessa
studier, kan han vanligtvis erhålla studiemedel i stället. Det kan enligt
nämnden mycket väl tänkas att två personer frän samma företag samtidigt går
samma kurs, av vUka den ene finansierar sina studier med särskilt vuxenstudiestöd och den andre med studiemedel. Det
måste enUgt nämnden framstå som oförklarligt och oacceptabelt att, i enlighet
med utredningens förslag, den som finansierar sina studier med studiemedel inte
skulle få räkna sin studietid som semestergrundande, medan den som beviljats
särskilt vuxenstudiestöd skulle få göra detta. Nämnden viU därför ändra utredningens
förslag till att omfatta var och en som får ledigt för studier med utgångspunkt
i "studieledighetslagens intentioner". Viss begränsning bör gälla i
fråga om den tid som skall vara semestergmndande, AMS anser det, inte minst mot
bakgmnd av den ökade satsningen pä bristyrkesutbildningen, vara
otillfredsställande om arbetsmarknadsutbildningen skulle lämnas ät sidan
vid en utvidgning av den semestergrundande frånvaron.

Andra remissinstanser menar, å andra sidan, att den
föreslagna privilegieringen av studietid har blivit aUtför omfattande,

SAF framhåller i sitt yttrande att utvidgningen av
den semestergmndande frånvaron sträcker sig längre än vad som är sakligt
motiverat. Semesterlön för frivillig utbildning bör sålunda inte betalas av
arbetsgivaren utan genom de bidragskällor som finansierar själva ledigheten, I
särskild grad gäller detta utbildning som avser fackliga eller med facklig
verksamhet sammanhängande frågor. Något skäl helt allmänt att låta
arbetsgivaren betala semesterlön för facklig utbildning, för vilken
arbetsgivaren inte till någon del är bidragspliktig, föreligger inte enligt
föreningens mening. Även Bankinstitutens arbetsgivareorganisation anser privilegieringen
vara för långtgående. I organisationens yttrande framhålls att det inte kan
vara arbetsgivarens skyldighet att betala lön under semester för den som av
egen vilja och eget intresse genomgår

s. 251 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 251

utbildning
av allehanda slag. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet berör
särskUt förslaget, att som semestergrundande frånvaro skall anses ledighet för
utbildning som "till väsentiig del har avsett fackliga eller med facklig
verksamhet sammanhängande frågor", om frånvaron mte har gett rätt till
semesterlön enligt annan lag. Rapportering om sådan frånvaro skall enligt
betänkandet lämnas av den fackliga organisationen. Det vill enligt de båda
förbunden synas som om kommittén inte har beaktat de utomordentliga
svårigheterna som föreligger att tolka och tyda begreppen fackUg verksamhet och
facklig utbUdning i de ifrågavarande lagarna. TiU detta kommer, att aUa slags
ledigheter för UtbUdning, där arbetsgivaren de facto medger bibehållande av lön
eller del därav, enligt kommittén skall tekniskt hänföras till avlönad tid
erUigt huvudreglerna om semesterlön och således ingå i underlaget för denna.
Uppenbara risker för tolkningsproblem och dubbelföring av sådan frånvaro
föreUgger, Förslaget om privUegierad frånvaro vid utbUdning går i detta
avseende enligt remissinstansernas mening längre än vad som kan anses påkallat
och medför också påtaglig risk för oklarhet i tillämpningen.

Frågor
om privilegiering i övrigt av frånvarotid tas upp av några få remissinstanser.
Försäkringskasseförbundet säger sig sakna några viktiga gmpper i
utredningsförslaget om semestergmndande frånvaro, t. ex. de som uppbär
arbetslöshetsersättning, arbetsmarknadsstöd och utbildningsbidrag samt de som
genomgår bristyrkesutbildning. Förbundet säger sig tidigare i flera sammanhang
ha hävdat, att all frånvaro som föranleder inkomstbortfall från förmånssynpunkt
bör behandlas lika. En sådan utveckling har påbörjats genom uppbyggnad av
ersättningssystem som bygger på det s, k, basbeloppet och som är
skattepliktiga och ATP-gmn-dande. Det vore därför enUgt förbundet ett steg
tillbaka om man i detta hänseende särbehandlar de arbetslösa. Det anses inte
heUer vara något större administrativt problem att lösa denna fråga, LO hyser
den uppfattningen att permittéring, som äger rum utan koUektivavtalsenlig
eller lagstadgad pérmitteringslön, bör omfattas av reglerna för privilegierad
frånvaro. Även frånvaro på grund av fackligt arbete utanför den egna
arbetsplatsen bör enUgt LO jämställas med annan semestergmndande frånvaro. LO
anser det vara beklagligt att kommittén inte nu kunnat praktiskt lösa frågan om
arbetslöshet som semestergrundande frånvaro. Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet tar i detta sammanhang upp en särskild fråga. Man framhåller
att kommittén inte har berört det förhållandet att förbud mot tjänstgöring på
grund av risk för smitta enUgt 1956 års smittbärarlag inte ger ersättning till
den som under sådan tid uppbär lön av allmänna medel. Detta är fallet med ett
stort antal offentligt anställda. Fråga uppkommer härvid med utgångspunkt i
reglerna om semesterlönefondens funktion och beräkning av särskild semesterlön
om sådan frånvaro skall falla under be-

s. 252 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 252

greppet
avlönad tid enUgt semesterlagen och aUtså inräknas i underlaget för
semesterlön och på vad sätt och av vem rapportering rörande sådana fall skaU
ske tUl semesterlönefonden.

Slutligen skaU nämnas att frågan om längsta tid för
semestergrundande frånvaro behandlas i några yttranden. Postverket anser att
semestergrundande sjukdomstid bör begränsas till ett år, KFO föreslår att den
semestergmndande frånvaron genereUt begränsas till 210 dagar under varje
intjänandeår med undantag av frånvaro på grund av yrkesskada, vid vilken
frånvaro anpassning bör ske till nuvarande regler. Det blir enligt KFO endast
en mycket ringa del av löntagarna som gör förluster vid en jämförelse med
kommitténs förslag. Batikinstitutens arbetsgivareorganisation anser att en
fördubbling av gällande lags bestämmelser om antalet semestergrundande
fränvarodagar till 180 dagar utgör en rimlig förbättring av privilegiereglerna.

4
Semesterledigheten

4.1
Semesterledighetens beräkning

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit
förslaget att beräkna semesterledigheten med utgångspunkt i femdagarsvecka, LO
framhåUer att att kommittén genom att lägga om beräkningen av de dagar som tas
i anspråk som semesterdagar har lyckats att åstadkomma förbättringar för
framför allt skiftarbetama. Kammarrätten i Göteborg anser emellertid att det
från principiell synpunkt kan riktas invändning mot att beräkningen i lagtexten
låses fast till perioden måndagfredag, eftersom särskUda bestämmelser då blir
nödvändiga för sådana fall dä arbetstagaren normalt arbetar på lördagar. Även
andra remissinstanser är som framgår i det följande kritiska tiU den hårda
anknytning som skett till tiden måndagfredag även i fråga om personal med arbetstidsförläggning
som avviker från den perioden.

Den av kommittén föreslagna regeln, att
arbetstagare med lördags-och söndagsarbete skall ha rätt tUl ledighet under
lördagsöndag omedelbart före och efter semesterledighet om minst 19 dagar kommenteras
av åtskilliga remissinstanser. Det kan enligt LO:s mening finnas anledning att
något ändra bestämmelsen. Om arbetsgivaren vUl att arbetstagaren skall dela upp
semestern på sådant sätt att 19 dagar inte tas ut i ett sträck, kan nämligen
skillnader på upp till fyra dagar i antalet ledighetsdagar uppstå, LO anser
därför att om semestem skall delas på arbetsgivarens initiativ,
nittondagarsgränsen bör sänkas till tolv dagar. Det är även en uppfattning, som
kommer tUl synes i några av LO-förbundens yttranden. TCO framhåller att många
arbetstagare på grund av arbetets art eller arbetsgivarens åtgärder ofta kan få
ut endast

s. 253 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 253

en
del av sin semester sammanhängande och tvingas dela upp resten i perioder
omfattande kortare tid än tre veckor. Sådana grupper av arbetstagare ofta
tjänstgörande i serviceyrken och liknande bör inte diskrimineras i
förhållande till andra gmpper. Förslaget att lördagar och söndagar omedelbart
före eller efter semestertid skall vara lediga om semester utgår med minst 19
dagar i följd bör därför enligt TCO ändras sä att lördags- och söndagsledighet
aUtid inträffar oavsett den utiagda semestertidens längd. Möjligen kan införas
en regel av innehåll att vid kortare semestertid än fem kalenderdagar endast
söndag efter semester skall vara tjänstefri.

Flera remissinstanser ställer sig från andra
utgångspunkter kritiska tUl den föreslagna bestämmelsen. Kammarrätten i
Göteborg som förordar att det i lagen direkt sägs ut att förmånen får
åtnjutas endast en gång per semesterår ansluter sig till bestämmelsens syfte
att garantera lördags- och söndagsarbetande lika lång semester som andra. Kammarrätten
anser det emellertid samtidigt mindre motiverat att i lagen ta in bestämmelser,
som leder tiU att denna ledighet i praktiken skall börja med en lördag och
sluta med en söndag. Förslaget kan enligt kammarrätten medföra problem på
arbetsplatser med kontinuerligt skiftarbete och turlistebundet arbete. Om både
det skift som skall börja sin semester och det skift som återvänder från
semester skall vara lediga samma veckoslut, kan driftstörningar uppstå och
resultatet bli att semesterledigheten måste börja på annan veckodag än måndag.
Liknande synpunkter framförs av vissa andra remissmstanser, SJ accepterar sålunda
att lördag som ingår i semesterperiod inte räknas som semesterdag men
motsätter sig förslaget om rätt för söndagsarbetande till ledighet lördag och
söndag både före och efter semestern. Denna ordning anges medföra stora
svårigheter med vikariehåUningen vid veckoskiftena under sommarsemestrarna,
eftersom både den som slutar sin semester och den som börjar sm semester är
lediga under mellanliggande lördag och söndag. Vikarieresurseraa kommer enligt
verket att ansträngas i så hög grad att koncentrationen av semestern till
sommaren äventyras. SJ avstyrker därför ledighet under lördag och söndag före
semesterperioden. Enligt SAF.s mening leder den föreslagna regeln till utomordentliga
svårigheter för den skiftgående industrin, eftersom tiUämpningen av
skiftschemat bryts genom bestämmelsen. Svårigheterna blir inte mindre genom
motivuttalanden om att dygnsgränsen 24.00 blir avgörande för frågan humvida en
dag skall räknas som arbetsdag eller som semesterdag. Enligt organisationen
skuUe företag med kontinuerlig skiftgång enbart tiU följd av denna regel
tvingas att försöka anskaffa ett extra skiftlag. Möjligheten att göra detta
under semesterperioden sägs emellertid vara enbart teoretisk. Ledighetsregeln
skulle i stället i förening med den i övrigt förlängda semestern komma att
leda tUl att normal produktion inte kan upprätthållas och att företagen
tvingades

s. 254 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 254

till
driftstopp. Föreningen föreslår därför att bestämmelsen utgår eller i vart fall
görs dispositiv genom kollektivavtal.

Svenska kommunförbundet
menar att huvudregeln angående beräkningen av semesterledigheten sannolikt
inte kommer att medföra problem när det gäller personal med normal
arbetstidsförläggning. Inom den kommunala sektorn tillämpas emellertid, med
hänsyn tiU verksamhetens natur, i betydande utsträckning annan
arbetstidsförläggning med lördags- och söndagstjänstgöring, varvid fridagar i
stället läggs ut under tiden måndagfredag. Så är exempelvis fallet inom
sektorer som sjukvård, kommunikation, energi- och vattenförsörjning,
renhållning och brandförsvar. Inom dessa sektorer förekommer även en
koncentration av verksamheten till färre arbetsdagar än fem. Såsom kompensation
för denna från normal femdagarsvecka avvikande arbetstidsförläggning gäller
till följd av kollektivavtal mellan huvudorganisationerna oftast kortare
arbetstid än 40-timmarsvecka, Hämtöver utgår särskUda kontanta ersättningar
som kompensation för denna typ av arbetstidsförläggning. Förbundet anser att
ytterligare gottgörelse för ifrågavarande arbetstidsförläggning inte bör lämnas
via lagregler. Förslagets bestämmelser att söndagar aldrig och lördagar endast
i undantagsfall skall räknas som semesterdagar kan emellertid leda till att
arbetstagare med sådan arbetstidsförläggning som nyss beskrivits kan komma att
åtnjuta längre semesterledighet än fem veckor. Om syftet är, att alla arbetstagare
skall ha möjlighet att erhålla lika lång semesterledighet, bör enligt Svenska
kommunförbundets uppfattning i stället varje arbetspass som infaller under
semester räknas som en semesterdag. För de fall flera eller färre fridagar än
två tUlämpas i genomsnitt per vecka bör en kvotregel införas, som leder till
att semestern för berörd arbetstagare inte blir längre än vad som gäller för
arbetstagare med femdagarsvecka. Med en sådan regel skulle flera
tillämpiungsproblem, som i dag råder och som skulle skärpas med den
utformning lagförslaget fått bortfalla. Så blir t, ex, fallet när en
arbetstagare med söndagstjänstgöring önskar erhålla korttidsledighet viss
söndag. Eftersom semester enligt lagförslaget inte kan läggas ut ifrågavarande
dag leder en strikt tillämpning av lagen till att vederbörande sådan dag
tvingas ta tjänstledighet med fullt löneavdrag en effekt som inte uppkommer
om arbetspasset i stället blir avgörande för om dag skall räknas som
semesterdag eUer ej. Även Svenska transportarbetareförbundet anser att rättvisa
mellan arbetstagare med oregelbunden arbetstid och arbetstagare med normal
arbetstid inte kan skapas, om inte arbetsdagar jämställs med semesterdagar
och fridagarna håUs utanför semesterledigheten. Härigenom kommer för
samtliga arbetstagare, oberoende av arbetstidens förläggning, de dagar som
inte är arbetsdagar att hållas utanför semesterledigheten. Det av kommittén
framförda förslaget innebär däremot enligt förbundet för arbetstagare med
oregelbunden arbetstid ingen nämn-

s. 255 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 255

värd
utökning av semesterledigheten jämfört med nuvarande förhållanden.

SFO anför inledningsvis att
semesterförläggningsbestämmelserna måste göras mer flexibla. Inte minst gäller
detta med tanke på de särskUda förhållandena vid kontinuerlig skiftgång.
Organisationen anför att den föreslagna helgdagsregeln är tekniskt svår att
beakta vid schemaläggningen av skiften vid kontinuerlig drift och att
kommittén heller inte ger några exempel på hur problemen praktiskt bör lösas.
Bestämmelsen bör vara dispositiv. Det är enUgt SFO vidare önskvärt att riktlinjer
för semesterberäkningen lämnas i kommande proposition samt att utrymme lämnas
avtalsparterna att reglera förhållandena lokalt på företagsnivå.

I fråga om det sakliga innehållet i den föreslagna
bestämmelsen anför SFO vidare, att man från snäv arbetsgivarsynpunkt i och för
sig inte skulle ha anledning att invända mot kommitténs synsätt. Förslaget
skulle lösa semesterproblematiken vid skiftarbete på ett synnerligen enkelt
sätt under fömtsättning att också de anställda accepterar synsättet. På
denna punkt finns det emellertid enligt organisationen anledning att räkna med
svårigheter, SFO fortsätter:

För att åstadkomma den arbetstidsförkortning för t.
ex, personal i kontinuerligt 3-skiftsarbete som genomfördes under 1975 har man
måst införa arbetstidsförläggningar med ofta återkommande långa ledigheter.
Antalet arbetsdagar varierar följaktligen påtagligt från vecka till vecka.
Detta kommer otvivelaktigt att leda till stora motsättningar på arbetsplatserna
i samband med utläggningen av semesterledigheten, eftersom den i skiftschemat
inlagda ledigheten kommer att inräknas i semester i större omfattning för en
del personer än för andra. För att kunna rent schematekniskt göra en likartad
och rättvis arbetstidsfördelning mellan skiftlagen blir nämligen skiftcykeln 20
veckor eller mer vid 5-skift, ökas antalet skiftlag kan skiftcykeln förlängas,

I valet mellan kommitténs enkla lösning på
problemet och en lösning som bättre tillgodoser de anställdas uppfattning om
rättvisa och därmed också arbetsgivarens intresse av en i möjligaste mån spännings-fri
behandling av semesterfrågorna, måste man välja den senare. Tyvärr leder detta
till att regelsystemet som sådant måste bli mer komplicerat. Den lagtekniskt
enklaste lösningen torde vara att göra reglerna i 5 § dispositiva och
överlämna till parterna att finna lämpliga lösningar. En sådan möjlighet tycks
ha föresvävat kommittén (se sid 134 andra stycket och sid 135 tredje stycket)
ehuru man inte låtit den komma till uttryck i lagtexten. En annan troligen
bättre möjlighet är att i lagtexten införa antingen en regel som maximerar
det antal arbetsfria dagar som får inräknas i semestern eller en regel om ett
minsta antal arbetsdagar som skall inräknas i semestern. En sådan lösning
skulle bespara parterna förhandlingsproblem men ändå ge ett bättre resultat för
den berörda personalen än det föreliggande lagförslaget. Det måste dock
observeras att systemet med maximerings- eller minimerings-regler inte ger
tillfredsställande resultat vid deltidsarbete.

s. 256 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 256

SFO:s uppfattning är att man i en kommande
semesterlag inte kan avstå från att behandla de speciella problem som uppstår
vid kontinuerligt skiftarbete. Organisationen lämnar två alternativa förslag
till hur semesterförläggningen bör kunna i dispositiv ordning regleras i dessa
fall. EnUgt dessa skall arbetstagare i s. k. kontinuerUgt skiftarbete, innebärande
skyldighet att regelbundet arbeta lördag och söndag, ha rätt till ledighet från
arbetet sådan dag, om den infaUer omedelbart före eller efter semestertiden och
semestertid utgår under minst 19 kalenderdagar i en följd. För en sådan
arbetstagare skall, om hans arbetstid i genomsnitt per vecka omfattar minst
fyra dagar, i hela semestern inräknas minst tjugo dagar, vilka enligt det för
arbetstagaren gällande arbetstidsschemat utgör arbetsdagar. Alternativt skall
för sådan arbetstagare i hela semestern inräknas högst nio dagar, vilka utgör
arbetsfria dagar.

SHIO menar att semesterreglerna för lördags- och
söndagsarbetande har blivit alltför komplicerade. Risk uppkommer att
företagaren omedvetet ger de anställda felaktig semester. I synnerhet gäller
detta för små företag, exempelvis mindre serviceföretag som erbjuder
allmänheten sina tjänster även på lördagar och eventuellt också söndagar. För
de anställda innebär den föreslagna lagändringen en relativt liten förändring.
De anställda kompenseras dessutom genom de regler för söndagsarbete m. m., som
finns i kollektivavtalen. Mot bakgrund härav avstyrker SHIO förslaget på denna
punkt,

I TCO:s yttrande framhålls att frågan om de
skiftarbetandes semesterledighet med hänsyn till infallande fridagar bör lösas
genom förhandlingar. För att garantera att man vid sådana förhandlingar
verkligen uppnår ett tillfredsställande resultat för denna arbetstagarkategori
krävs dock enligt TCO;s mening en regel i lagtexten av innebörd, att skiftar
betande och därmed jämställda inte genom den lagstadgade semesterledigheten
får längre årsarbetstid än den som överenskommits i kollektivavtal mellan
partema.

Förslaget att helgdagar inte skall inräknas i
semesterledigheten godtas allmänt, TCO anser emellertid att det finns fog för
att i semesterlagen uttryckligen nämna även påsk- och pingstafton, eftersom
sådana helgdagsaftnar annars kan komma att räknas som semesterdagar om de
ingår i semesterperiod omfattande mindre än fem kalenderdagar.

4.2
Semesterledighetens förläggning under året

Semesterkommitténs förslag att minst fyra veckor av
semesterledigheten skall utgå i en följd under tiden juni-augusti, om inte särskilda
skäl hindrar det, har berörts endast av några få remissinstanser. Flera av dem
ställer sig kritiska till förslaget. Postverket anför att möjligheterna för
verket att totalt sett skära ned verksamheten under sommaren är begränsade.
Särskilda skäl bör därför anses föreligga för att arbets-

s. 257 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 257

givaren
skall ha rätt att underlåta utläggning av fyra semesterveckor under
juniaugusti. Televerket anser att förläggningsperioden bör förlängas om det
skall vara möjligt för televerket att upprätthålla en jämn och god service.
Även SJ avstyrker den föreslagna skärpningen och preciseringen av kravet på
sommarsemesterns förläggning. Svårigheten att förlägga fyra veckors semester
till juniaugusti är enligt verket särskilt stor med hänsyn till att verket av
tekniska skäl och säkerhetsskäl i hög grad kräver utbUdad personal.

SAF konstaterar att den föreskrivna perioden
juniaugusti innebär en förkortning av den period som gäller enligt nuvarande semesterlag.
Förslaget framstår enligt SAF av flera skäl som oacceptabelt. Redan nuvarande
semesterlag medför, särskilt för den kontinuerligt gående industrin, betydande
svårigheter att för alla arbetstagare realisera en sommarsemester och dessa
svårigheter ökar genom den föreslagna reformen. Skall semesterlagen ange någon
viss period såsom riktmärke för semesterutläggning anges perioden böra vara
majseptember. Bankinstitutens arbetsgivareorganisation framhåller att
förslaget i kombination med rätten att utfå den sparade ledigheten i
anslutning till huvudsemestern medför svårigheter inom bankområdet. Den
sammanlagda semestern under ett semesterår kan variera mellan fyra och tio
veckor för varje arbetstagare, vilket enligt organisationen klart visar på arbetsgivarens
planeringssvårigheter. Den tekniska utvecklingen inom bankområdet anges ha
gjort det allt svårare att överföra arbetsuppgifter på otränade vikarier,
vilket begränsar antalet vikarier i förhållande till den tränade personalen.
Följden måste bli antmgen en försänuad servicenivå eller en alltför hård press
på den i tjänst varande personalen. Organisationen vill därför föreslå, att
ramen för sommarsemestern vidgas till att omfatta tiden 15 maj15 september och
att den sparade semestern inte skall få tas ut under denna sommarperiod utan
förläggas till början eller slutet av sommarsemesterperioden.

4.3
Ordningen för bestämmande av tiden för semesterledigheten

Från arbetstagarhåll har riktats viss kritik mot
kommitténs förslag beträffande rätten att besluta om semesterutläggningen. Den
förstärkning av arbetstagarnas ställning som kommittéförslaget medför i förhållande
till gällande rätt är enligt LO inte tillräcklig. Arbetsgivaren bör vid
oenighet om förläggning av semesterledigheten inte själv få bestämma denna.
Denna rättighet skaU i stället den lokala fackliga organisationen disponera
över. Denna uppfattning anges ligga i linje med vad LO har angett beträffande
arbetstidens förläggning i sitt remissvar över betänkandet "Demokrati på
arbetsplatsen" (SOU 1975: 1). TCO anser att reglerna om förläggningen av
semestern kan förenklas sä till vida, att arbetsgivaren skall vara skyldig att
tillmötesgå arbetstagarsidans önske-

17
Riksdager. 1976/77. 1 saml. Nr 90

s. 258 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 258

mål
om semesterns förläggning, om inte synnerliga skäl föreligger för att frångå
dessa önskemål.

SFO anhåller för sin del om ett klarläggande av
huvudregeln, att tiden för semestern fastställs efter överenskommelse mellan
parterna. Semesterförläggningen tillhör de frågor som av de anställda upplevs
såsom synnerligen betydelsefuUa. Av den anledningen borde det enligt organisationen
klart uttalas att med parter i detta sammanhang avses de lokala parterna på
arbetsplatsen. Det är dessa som har den bästa kännedomen om de lokala
arbetsplatsförhållandena och önskemålen från de berörda anställda. Inom
SFO-området förekommer ofta lokala överenskommelser om arbetstidsförläggning
som spänner över perioder upp till fem år och det vore förmätet att inte
tilltro de lokala parter, som träffat sådana överenskommelser, kompetens att
jämväl fortsättningsvis behandla semesterfrågor.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet
framhåller att det för vissa grupper kan vara angeläget att ge ett förstärkt
inflytande över semesterns förläggning. Det är t. ex. angeläget att föräldrar
med barn i förskola eller grundskola får semestern utlagd under den tid då
barnen åtnjuter ferier, särskUt gäller detta sommarferierna. En möjlighet är
att sådana arbetstagare med barn ges företräde framför andra arbetstagare vid
väljandet av tidpunkt för semestern.

4.4
Rätten till obetald semesterledighet

Som tidigare har framgått (3.1) har
remissinstanserna i allmänhet tillstyrkt principen att skilja rätten tUl
semesterledighet från rätten tUl semesterlön och att ge arbetstagare rätt till
semesterledighet utan föregående anställningstid. Själva utformningen av
rätten till obetald semesterledighet har emeUertid ifrågasatts av flera
remissinstanser. Detta gäller inte minst arbetstagarens rätt att efter visst
kortare varsel avstå från ledigheten.

I några remissyttranden föreslås begränsningar i
skilda hänseenden av rätten till obetald semesterledighet. Postverket och SAV
menar sålunda att undantag bör göras för arbetstagare som är tillfäUigt
anställd. Gränsen bör sättas vid en anställningstid på tre månader.

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
pekar på det förhållandet att rätten till obetald semesterledighet enligt
förslaget gäller för anställning som avser endast exempelvis ett sommarvikariat
för semesterledig ordinarie arbetstagare eller som avser vikariat vid havandeskapsledighet
under 78 månader, vUka utgör ett par av de vanligaste korttidsanstäUningama,
Under vikariens semester kommer arbetsgivaren att få anställa en vikarie för
vikarien, om arbetet måste fortgå under ifrågavarande tid, vilket är ett
vanligt förhållande i den verksamhet som t, ex, landstingen och kommunerna
enligt lag är ålagda att svara för.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 259

Hur
de föreslagna och i reaUteten tvingande och skadeståndssanktionerade
förläggningsbestämmelsema därvid skall fungera ter sig för förbunden mycket
ovisst.

Om samordning av semestemtläggningen skall ske
mellan olika arbetsgivare, måste detta ta sig uttryck inte bara i motiven utan
även i lagtexten. Förbunden föreslår emellertid för sin del bl, a., att arbetsgivaren
skall vara skyldig att självmant lägga ut endast sådan semesterledighet som
arbetstagaren har tjänat in lön till hos samme arbetsgivare. Allmänt sett menar
förbunden att åtskilliga motivuttalanden i nu berört hänseende rör viktiga och
principella frågor och därför i motsats till vad som är fallet i betänkandet
måste uttryckligen regleras i lagtext.

SAF anser det inte vara godtagbart att en
arbetstagare som vinner anställning i oktober skall kunna göra anspråk pä 25
dagars ledighet i början på följande år samtidigt som han under samma
kalenderår blir berättigad till ytterligare 25 dagars ledighet. Ett minimikrav
måste enligt organisationen vara att det i samband med nyanställningar öppnas
möjlighet tUl överenskommelse i frågan huruvida och i vilken utsträckning som
arbetstagaren önskar ledighet under det innevarande semesteråret. Avtal som
träffats i fullt samförstånd i berörda hänseende måste också respekteras av
båda parter. Det framstår enligt SAF som oacceptabelt att en överenskommelse
av detta slag skulle kunna ryggas ensidigt av arbetstagaren med åberopande av
att det i den aktuella anstäUningen rör sig om ledighet utan lön. Sakligt sett
rör det sig om ett avtal av samma innebörd som ett avtal om tjänstledighet.
Liknande tankegångar framförs av bl, a, juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet. SAF pekar vidare på att rätten till ledighet för arbetstagaren
motsvaras av en skyldighet för arbetsgivaren, som denne i sin planering har att
rätta sig efter och som medför att verksamheten Ugger nere och medför kostnader,
I de fall då semesterstängning tillämpas är det enligt SAF praktiskt omöjligt
för arbetsgivaren och inte heller rimligt, att denne med kort varsel skall
bereda arbete åt den anställde i den utsträckning denne väljer. Rätten till
ledighet bör enligt föreningen svara mot en skyldighet att ta emot ledighet i
den mån inte överenskommelse träffas om annat. Kollektivavtalsreglering bÖr
vara möjlig beträffande skyldigheten för arbetstagaren att ta emot ledighet och
beträffande rätten för arbetstagaren att i viss ordning avstå frän icke betald
ledighet, KAB föreslår att i lagen tas in en bestämmelse som klart anger att
arbetsgivare inte har skyldighet att lägga ut obetald semesterledighet för viss
tidsanställd arbetstagare. Vidare föreslås att arbetstagare uttryckligen
åläggs skyldighet att vid de överläggningar som föregår eventuell Överenskommelse
om semesterutläggning slutgiltigt ange, om han önskar att obetald semestertid
skall läggas ut.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet pekar på
den tröskeleffekt som uppstår beroende på om anställning sker före eller efter
den 31

s. 260 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 260

oktober.
Fakulteten ifrågasätter, om inte den rätt för arbetstagaren att av valfri
arbetsgivare kräva semesterledighet även under "onormal" semestertid
som det nya systemet innebär, går längre än vad som är nödvändigt för att säkra
femveckorsledighet åt aUa arbetstagare. Fakulteten anser att man borde
överväga att låta arbetsgivarens plikt att lägga ut semester under tiden
juniaugusti motsvaras av en plikt för arbetstagaren att ta ut ledigheten
under denna tid, om han vill göra anspråk pä rätt till obetald semesterledighet
under det första anställningsåret. Rätten att kräva obetald semesterledighet
skulle således föreligga endast gentemot den eller de arbetsgivare som
arbetstagaren är anställd hos under tiden juniaugusti.

Svensk industriförening framhåUer att den
föreslagna rätten till obetald ledighet för nyanställd som börjar före den 31
oktober kan verka negativt på arbetsgivarens benägenhet att anstäUa arbetskraft
under perioden den 1 majden 31 oktober. Eftersom bl. a. skolavslutningen
vanligtvis infaller under denna period kan en sådan konstruktion drabba
rekryteringen av yngre arbetskraft på ett olyckligt sätt. Många praktiska
olägenheter skulle enligt föreningen kunna lösas, om det överläts åt
arbetsmarknadens parter att inom kollektivavtalets ram fritt överenskomma om
förfogandet över denna rättighet. Föreningen anser i likhet med bl, a, SAF, att
överenskommelse om avstående av rätt till obetald ledighet måste kunna träffas
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Även FFO stäUer sig tveksam till en lagstiftad rätt
till fullt antal semesterdagar för så kort anställningstid som sex månader.
Enligt organisationens mening vore det rimligare att anställningstiden proportionellt
bestämde semesterledighetens längd. Lagstiftad rätt tUl obetald
semesterledighet får enligt FFO f. ö. anses vara mindre motiverad. En
arbetstagare med alltför kort betald semester kan när så är möjligt komplettera
denna med tjänstledighet utan lön.

En proportionell beräkning av den obetalda
semesterledigheten förordas även av Bankinstitutens arbetsgivareorganisation.
Denna föreslår följande differentiering av semesterledighetens längd under det
första semesteråret. Vid ett bibehållande av brutet intjänandeår bör för den
som börjar sin anställning under tiden den 1 maj31 augusti utgå fem veckors
ledighet fram tUl den 1 maj påföljande år. Den som anställs den 1 september31
oktober bör ha rätt tUl två veckors ledighet och den som anställs efter den 31
oktober bör inte vara berättigad till någon ledighet fram tiU den 1 maj
påföljande år.

TCO, ä andra sidan, kan inte acceptera det av
kommittén föreslagna kvalifikationskravet för rätten tUl semesterledighet,
nämligen att arbetstagaren skall ha anställts före den 31 oktober under
semesteråret. Detta krav får tiU följd att en arbetstagare som byter
anställning skuUe behöva arbeta ända upp tUl sex månader hos sin nye
arbetsgivare för att

s. 261 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 261

få
rätt till ledighet för semester, TCO anser därför att arbetstagare som anställs
före den 31 januari under semesteråret bör ges rätt till semesterledighet
under detta år.

Vid sidan av nu redovisade uttalanden angående
utformningen av själva rätten till obetald semesterledighet, tar flera
remissmstanser särskUt upp den delvis redan berörda frågan om rätt för
arbetstagaren att med visst kortare varseltid i aUmänhet en månad avstå från
utlagd obetald ledighet. Televerket vUl förlänga arbetstagarens varseltid till
tre månader. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet framhåller att
förslaget vållar svårigheter. Semesterlistan på arbetsplatsen är nämligen vid
den tidpunkt då avstående får ske redan fastställd och avser såväl betald som
obetald semesterledighet. Svårigheter uppkommer inte minst på en arbetsplats,
där semesterlistans innehåll innefattar en redan gjord avvägning av olika
arbetstagares önskemål.

Även andra remissinstanser, bland dem
Bankinstitutens arbetsgivareorganisation, Svensk industriförening, FFO och
SHIO, betonar svårigheterna för arbetsgivaren att planera semestemtläggningen,
om arbetstagare med kort varsel kan avstå från obetald semester. Man pekar pä
att arbetsgivaren som regel har fått vidta omfattande förberedelser med att
anställa vikarie m. m., som kanske på gmnd av bestämmelsema i lagen om
anställningsskydd inte går att ändra. Vidare måste arbetsgivaren vid
praktikarbete i god tid kunna planera praktikantens utbildning utan plötsliga
och omfattande avbrott på grund av semesterledighet. Det naturliga borde enligt
FFO vara att båda parter hade att ta stäUning vid samma tidpunkt samt, om
särskUda skal hindrade detta, senast vid en viss senare tidpunkt. SHIO, som
delar synpunkten om lika varseltid för båda parter, framhåUer att de anställda
genom sina fackliga representanter fr, o, m, år 1977 kommer att få
förhandlingsrätt i hithörande frågor genom lagen om medbestämmande i arbetslivet.
Det kan enligt organisationen inte vara rimligt att man vid dessa förhandlingar
gemensamt skall besluta något som sedan varje enskild arbetstagare kan riva
upp. För att förhandlingarna över huvud skaU vara meningsfyllda måste man ha
uppgift om de anställdas semesterönskemål. Det är rimligt att arbetstagarna
samtidigt får lämna ett slutgUtigt besked, om de inte vill utnyttja hela
semestern. Enligt hovrätten för Västra Sverige bör avstående från obetald
semesterledighet medföra förlust av ledigheten.

4.5
Underrättelse om utlagd semester

Den i betänkandet föreslagna varseltiden för
arbetsgivaren om tre månader tillstyrks av bl, a, arbetstagarorganisationerna,
LO anför att den av organisationen föreslagna ordningen att
semesterförläggningen

s. 262 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 262

bestäms
av den lokala fackliga organisationen minskar behovet av en särskild regel om
semestervarsel. Emellertid anser LO att stadgandet om en minsta
underrättelsetid om tre månader tUl den enskilde arbetstagaren ändå bör stå
kvar.

De särskUda skäl som i motiven anges kunna bryta
igenom en minsta underrättelsetid om tre månader, exempelvis sjukvårdens behov
av arbetskraft för att kunna upprätthålla sjukvårdsservice, ställer sig LO
tveksam till. LO anser att sjukvårdshuvudmännen måste lägga sig vinn om att
tUlsammans med de fackliga organisationema planerna semesterutläggningen och i
god tid rekrytera semestervikarier. Dålig planering kan enligt LO aldrig få bli
ett skäl tUl att åberopa undantagsbestämmelser. TCO hävdar den meningen, att
kortare varseltid än tre månader bör tillåtas endast när arbetsgivaren har
synnerliga skäl att dröja med att varsla arbetstagaren om utläggningen av
semestern. Även TCO betonar starkt att det, inom de områden där viktiga
samhäUsin-tressen kan åberopas, t, ex, inom sjukvården, inte får bli så att
arbetsgivaren regelmässigt hävdar den kortare varseltiden en månad genom att
åberopa synnerliga skäl. Arbetsgivaren måste planera verksamheten så, att
varseltiden tre månader kan upprätthållas och den kortare varseltiden komma
tUl användning endast när synnerliga skäl föreligger.

Några remissinstanser, främst
arbetsgivarorganisationerna, menar å andra sidan, att tremånadersfristen är för
lång. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet anser sålunda att de
föreslagna semesterförläggnings- och varselreglema inte har på ett rimligt
sätt anpassats till vad det praktiska livet kräver. Man anför därvid bl. a.
att arbetsgivare, vid risk av skadestånd, först skall iaktta att en minsta tid
om fyra veckor förläggs till tiden juniaugusti. Arbetsgivaren har med den
utgångspunkten att starta förfarandet genom att med varje enskUd arbetstagare
söka nå överenskommelse om tidpunkten, vUket skall ske i så god tid att
arbetsgivaren, om överenskommelse inte hinner uppnås med arbetstagaren innan
tremånadersfristen börjar, kan meddela sitt beslut om tidpunkten för semestern.
Det innebär bl, a., att hela förfarandet måste påbörjas så långt före
semestertiden, att flertalet arbetstagare erfarenhetsmässigt ännu inte kan
bestämma sina egna önskemål i fråga om tidpunkten. Enligt förbunden bör
varseltiden om tre månader inte göras tvingande och inte heller utformas som en
skyldighet med ytterst begränsade undantag. Enligt SAF:s mening framstår
tremånadersregeln av nu angivna skäl som ogynnsam från såväl arbetsgivar- som
arbetstagarsynpunkt. Sannolikheten talar enligt SAF för att en varselskyldighet
om en månad är den för båda parter riktigaste regeln, aUt under fömtsättning
att det primära önskemålet om en överenskommelse undantagsvis inte har kunnat
realiseras, FFO föreslär som huvudregel två månaders varseltid,

SACO/SR
påpekar beträffande varselskyldigheten, att arbetstagaren

s. 263 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 263

har
behov av att vid underrättelse om semesterledigheten även få uppgift huruvida
hela semesterledigheten är förenad med semesterlön eUer inte. Arbetsgivaren bör
enligt SACO/SR;s mening åläggas att lämna besked härom eftersom arbetstagaren i
annat fall får svårt att ta ställning tUl om han skall avstå från sådan utiagd
semesterledighet som inte är förenad med semesterlön.

5
Semesterlön

I fråga om semesterlönen och beräknandet av denna
har en rad av remissinstanserna menat att kommitténs förslag har blivit alltför
komplicerat och svårt att tillämpa. En del av kritiken gäller här den otydlighet
som anses vidlåda det lagtekniska genomförandet av förslaget om en åtskillnad
mellan betald och obetald semesterledighet och de tillämpningssvårigheter som anses
följa med de föreslagna reglerna om arbetstagares rätt att avstå frän obetald
ledighet, RemissutfaUet på de punkterna har redan redovisats i ett tidigare
avsnitt (se avsnitt 1 och 4,4), Men även vid sidan härav finner åtskilliga
remissinstanser de föreslagna reglema på semesterlönens område alltför
komplicerade och svårtill-lämpade. Kritiken riktar sig delvis mot det
föreslagna samspelet meUan de s, k. sammalöne- och procentreglerna.

Vissa remissinstanser pekar också pä svårigheter
som kan uppstå vid tillämpning av förslagets beräkningsregler när
semesterledighet sparas resp. när semesterersättning skall beräknas och
utbetalas. Ett särskilt ofta återkommande tema i remissyttrandena är också att
förslaget i fråga om särskild semesterlön vid s. k. semestergrundande frånvaro
för med sig åtskilliga svårigheter i den praktiska tUlämpningen.

I synnerhet på detta sistnämnda område och när det
gäller kommitténs förslag i allmänhet om inrättande av en fond för
finansiering av den särskilda semesterlönen finns det dock även en stark
opinion bland remissinstanserna som stöder kommitténs syften och grundläggande
synsätt (se avsnitt 7).

Vid sidan härav har särskilt frågan om bestämmande
av ett nytt procenttal för tiUämpning av procentregeln tilldragit sig intresse
under remissbehandlingen.

Till de remissinstanser som anser att
semesterlönereglerna är i behov av överarbetning och förenkling hör
kammarrätten i Göteborg. Kammarrätten säger sig allmänt vilja anmäla viss
tvekan om den föreliggande lagstiftningen i föreliggande skick kan få en
riktig tiUämpning ute på arbetsplatserna. En bearbetning i riktning mot
förenkling och koncentration bör enligt kammarrätten övervägas. Bestämmelserna
om semesterlön kan inte minst i kombination med förslaget om sparande av semesterdagar
föranleda dubbla och mänga gånger komplicerade

s. 264 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 264

löneberäkningar
som måste föreligga klara när semesterledigheten inleds.

Även televerket har fäst sig vid att löneberäkningsreglerna
har blivit komplicerade. Reglerna i 12 § i kommitténs förslag om bl. a. beräkningen
av semesterlön för dem som periodvis arbetar på deltid är enligt verket ägnade
att medföra en markant ökning av det administrativa arbetet. Televerket anser
också att beräkningen av semesterlön vid uttag av sparad semesterledighet bör
förenklas. Även SAV, UKÄ, länsstyrelsen i Malmöhus län, handelskammaren för
Örebro och Västmanlands län, SAF, Svenska byggnadsindustriförbundet. Bankernas
arbetsgivareorganisation, Sveriges redareförening, KFO, KAB, Svensk
indiistriför-ening och TCO hör till de remissinstanser som framför synpunkter
av innebörd att bl. a. semesterlönereglerna i en ny semesterlag måste göras
tydligare, överskådligare och enklare att tillämpa än kommitténs förslag.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet vänder
sig särskilt mot reglerna om semesterlön åt arbetstagare med tidlön för vecka
eller längre period. De reglerna bör enligt fakulteten göras dispositiva med
hänsyn till att de i åtskilliga fall medför komplicerade beräkningar.
Fakulteten menar dessutom att bestämmelserna om alternativ procentberäkning
för vecko- och månadsavlönade kan sättas i fråga från sakliga utgångspunkter.
Motsvarande garantiregler föreslås inte för timavlönade. En arbetstagare som
har haft deltidsarbete under intjänandeåret och som övergått till heltidsarbete
omedelbart före semestertillfället skall enligt kommittéförslaget få sin
semesterlön beräknad efter lönen för heltidstjänsten om han är månadsavlönad
medan han får nöja sig med semesterlön på grundval av deltidsarbetet om han är
timavlönad. I vissa fall synes reglerna i 1113 §§ i förslaget enligt
fakulteten kunna leda tUl överkompensation. Å andra sidan ställer sig
fakulteten på en punkt tveksam till riktigheten av utgångspunkten för
kommitténs förslag. Om en person har varit heltidsanställd under intjänandeåret
och därefter övergått till en deltidstjänst med månadslön skulle tillämpning av
sammalöneregeln i gällande lag enligt kommitténs mening leda till att
arbetstagaren endast kunde kräva den lägre lön under semestertiden som följde
med deltidstjänsten (bet. s. 163). Denna uppfattning är dock, förklarar fakulteten,
veterligen inte bekräftad i rättspraxis. Frågan sägs i vart fall vara något
diskutabel. Med grunderna för reglerna om semesterersättning skulle det vara
väl förenligt om arbetstagaren då han övergick till deltidsanställning fick
semesterersättning avseende den del av anställningen som han lämnade. En sådan
lösning skulle också harmoniera med de regler för semesterlöneberäkning som
gäller för tim- och ackords-avlönade. Hur saken än ligger till i gällande rätt
kunde nu antydda lösning enligt fakultetens uppfattning förtjäna övervägas för
den nya lagens vidkommande, om denna kommer att bygga på sammalöneprin-

s. 265 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 265

cipen.
Juridiska fakidteten vid Lunds universitet pekar på vissa egendomliga effekter
av sammalöneregeln enligt gällande rätt och av den kombination i vissa fall av
sammalöne- och procentreglerna som kommittén föreslår. Den som har tidlön för
vecka eller längre period när semestern tas ut skall enligt 11 § i
kommittéförslaget ha lön för ordinarie arbetstid under semesterperioden,
förutsatt endast att han varit anstäUd mot lön under hela intjänandeåret. Det
spelar alltså inte någon roll för semesterlönen hur stor lönen under
intjänandeåret har varit. Den kan ha varit mycket låg beroende på att
arbetstagaren dä arbetade endast några timmar per vecka mot timlön eller
halvtid mot tidlön. Om däremot arbetstagaren när semestem tas ut inte är vecko-
eller månadsavlönad skall hans semesterlön beräknas i procent av hans
inkomster under intjänandeåret. Det är enligt fakulteten orimligt att
skillnaden i löneformen vid semesterns uttagande skall få sådana konsekvenser.
Den regel som innefattas i 11 §, att anställning mot timlön under intjänandeåret
grundar rätt till semesterlön enligt sammalöneprincipen om blott arbetstagaren
vid semesterns början är vecko- eller månadsavlönad, stämmer enligt
fakulteten inte heller med regeln i 13 § där det förutsätts att procentregeln
skaU tillämpas på alla rörliga lönedelar, som t. ex. timpenning. Fakulteten
frågar sig vad som skall gälla beträffande den arbetstagare som under
intjänandeåret har haft månadslön för halvtid och dessutom timlön för övertid
och som då semestern börjar är heltidsanställd mot månadslön. En kombination av
11 och 13 §§ i förslaget skulle leda till att arbetstagaren skall ha full
månadslön enligt sammalöneregeln och dessutom ett procenttillägg för
övertidstimmarna i halvtidstjänstgöringen. Fakultetens granskning utmynnar i
omdömet att reglerna i det föreslagna skicket förefaller nästan omöjUga att
till-lämpa. Det är enligt fakulteten möjligt att den kombination av sammalöneregeln
och procentregeln som föreslås, inte är tekniskt genomförbar. Juridiska
fakidteten vid Stockholms universitet anför att sammalöneregeln tidigare var
rationell för tjänstemännen, eftersom man sällan hade tillägg för övertid,
jourtid eller annat. Avlöningskontoret gjorde då den vanliga utbetalningen
under semestermånaden. Med nuvarande spektrum av avlöningsformer för tjänstemän
är sammalöneregeln enligt falculteten inte längre rationell. När aUa löneformer
skall tas med i beräkningsunderlaget leder förslaget tiU att man i nästan
varje fall för månadsavlönade kommer att bli tvungen att göra två beräkningar,
den ena enligt sammalöneregeln och den andra enligt procentregeln.

Även vissa andra remissinstanser, bland dem Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, SAF och Svenska byggnadsindustriförbundet
riktar kritik mot enskilda punkter i utformningen av de föreslagna lagreglerna
på detta område. SAF förklarar vid sin granskning av 12 § att det kan vara
motiverat med ett undantag från sammalöneregeln i det fallet att en
arbetstagare har gått över från heltidsarbete till

s. 266 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 266

att
arbeta på deltid. I andra fall som är avsedda att täckas av 12 § finns enligt
SAF inte sakliga skäl att gå ifrån sammalöneregeln. SAF menar också att
kommitténs egna exempel pä tillämpningen av 12 § utgör en god illustration till
de tillämpningssvårigheter och administrativa problem som följer av förslaget
på denna punkt. Å andra sidan uttalas från arbetstagarhåll i åtskilliga
remissyttranden tUlfredsställelse över kommitténs strävanden att undvika
konsekvenser av sammalöneregeln som uppfattas som orättvisa. I denna riktning
uttalar sig bl. a. Handels-anställdas förbimd.

Alla tre juridiska fakulteterna menar mot bakgrunden
av de framförda synpunkterna att det bör övervägas att i lagen bygga enbart på
procentregeln. Till denna tanke ansluter sig bl. a. UKÄ, KFO, Hotell-och
restauranganställdas förbund. Svenska tnålareförbundet och Svenska
transportarbetareförbundet. I allmänhet tänker sig de remissinstanser som
ansluter sig tiU tanken på övergång till enbart procentregeln att
löneberäkningsreglerna skall göras dispositiva på så sätt att sammalöneregeln
kan i fortsättningen, i lämpligt avpassad form, tillämpas på områden där
parterna önskar det. Andra remissinstanser, t. ex. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SAF och Svenska byggnadsindustriförbundet, menar att
löneberäkningsreglerna i varje fall bör göras dispositiva i större utsträckning
än kommittén har föreslagit.

Flera remissinstanser pekar på de särskilda
svårigheter att beräkna semesterlön som uppstår vid uttag av sparad semester.
SAF menar att det inte kommer att bli möjligt att genomföra de beräkningar som
förutsätts i 1921 §§ av kommitténs förslag. Svenska byggnadsindustriförbundet
och Sveriges redareförening framför liknande bedömningar, det förra förbundet
med bifogande av uppställningar över den administrativa apparat hos
arbetsgivaren som förslaget i denna del anges förutsätta. Redareföreningen
förklarar att svårighetema är sådana, inte minst mot bakgrund av de särskilda
förhållandena på sjöfartens område, att förslaget om rätt att spara semester
över huvud inte kan genomföras f. n. LO å andra sidan stöder förslaget i dessa
delar men önskar tiUäggande av en garantiregel vid bestämmande av semesterlön
för sparad semesterledighet av innebörd att arbetstagare skall få åberopa
lönen vid det urspmngliga intjänandetillfället om detta skulle vara
förmånligare än en löneberäkning enUgt de av kommittén föreslagna reglerna.
Samma önskemål framställs av Svenska metallindustriarbetareförbundet. De
remissinstanser som framför kritik på detta område anser i allmänhet att det
åtminstone måste tillses att de här ifrågavarande löneberäkningsreglerna görs
dispositiva.

När det gäller beräkningen av semesterersättning
riktas kritik mot förslaget av samma innebörd som i fråga om genomförandet av
åt-skUlnaden mellan betald och obetald semesterledighet. Svenska bygg-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 267

nadsindustriförbundet
pekar särskilt på att lagen inte innehåller några klara regler om hur i detalj
man skall utföra beräkningarna när det gäller att faststäUa rätten tUl
semesterlön resp. semesterersättning pä gmndval av andelen avlönad tid av
arbetstagarens intjänandeår. Kritiken pä denna punkt åtföljs av ett antal
räkneexempel. Liknande kritiska synpunkter framförs av SFO.

Kommitténs
förslag till nytt procenttal, 12 % vid tillämpning av procentregeln vinner stöd
bland de remissinstanser bland arbetstagarorganisationerna som uttalar sig i
frågan. Svenska bleck- och plåtslagareförbundet ställer sig i viss mån
kritiskt till den föreslagna förskjutningen av mtjänandeåret och föreslår i
stäUet att procenttalet i 14 § sätts till 12,5 procent. Några statliga verk och
myndigheter och de flesta arbetsgivarorganisationerna och branschförbunden
anser dock att de av kommittén föreslagna procenttalen är omotiverat höga.
Postverket menar att procenttalet i 14 § i förslaget bör vara 11,7, om man
skall uppnå rättvisa i jämförelse med de vecko- och månadsavlönade
arbetstagarna. Behålls föregående kalenderår som intjänandeår och antages en
årlig löneökning av 10 % bör enligt postverket dock 12 % anses vara det rätta
talet. Semesterlönen för sparade semesterdagar bör enligt verket beräknas på
ett något annat sätt än det av kommittén tillämpade och procenttalet för varje
sådan dag bestämmas till 0,45 eller, om intjänandeåret inte förskjuts, 0,47 %.
Verket ställer sig kritiskt även till kommitténs förslag till procenttal för
fastställande av särskild semesterlön, likaledes 12 %. Kommittén har enligt
verket inte beaktat att underlagen inte är desamma vid beräkning av semesterlön
enligt 14 § i förslaget till semesterlag och vid beräkning av särskild semesterlön
enligt förslaget till lag om semesterlönefond. SAV menar att det av kommittén
föreslagna tolvprocenttalet är för högt och att ett riktigare tal är 11 %.
Liksom nu bör enligt SAV lagen innehålla en särskild regel om höjning av
procenttalet vid avtalad längre semesterledighet än den i lag föreskrivna.
Skånes handelskammare ansluter sig till den reservant i kommittén som menade
att de av majoriteten föreslagna procenttalen skulle medföra en
överkompensation och att procenttalen enligt de föreslagna 14 § och 20 §
förslaget till semesterlag och 5 § förslaget till lag om semesterlönefond i
stäUet borde bestämmas tiU 11,5 resp. 0,46 och 10,5 %. Även Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet ansluter sig på denna punkt till
reservanten i kommittén. SAF menar att 12 % innebär att man ungefär fördubblar
den överkompensation som redan finns inbyggd i nioprocentfak-torn. Procenttalet
bör enligt SAF i stället bestämmas till 11, medan talet enligt 20 § i förslaget
i konsekvens härmed bör vara 0,44 %. Samma eUer Uknande synsätt har
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Svenska
byggnadsindustriförbundet, Bankernas ar-

s. 268 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 268

betsgivareorganisation,
KFO, Sveriges redareförening, KAB, Fastigheternas förhandlingsorganisation,
SFO, SHIO och Svensk industriförening.

6
Rätt att spara semesterledighet

Semesterkommitténs förslag om rätt för arbetstagare
som har tjänat in mer än fyra veckors betald semesterledighet att spara överskjutande
betald ledighet har tillstyrkts eUer lämnats utan invändning av flertalet av
remissinstanserna. Många av dessa hälsar med stor tUlfredsställelse den
föreslagna möjUgheten att spara semesterledighet tiU en längre, sammanhängande
ledighet.

Kammarrätten i Göteborg anser förslaget vara väl
avvägt och ägnat att ge erfarenheter för en prövning längre fram av ytterligare
möjligheter att sammanföra semesterdagar tiU längre semesterperioder. Det
förhållandet att förslaget i praktiken kommer att få betydelse endast för en
mindre del av arbetstagarna, nämligen dem som inte bytt anstäUning under
spartiden, bör enligt kammarrätten inte vara skäl att avstå från förslaget.
Det kan inte uteslutas att det är just bland sådana arbetstagare som behovet
och nyttan av en längre rekreation är störst. Även hovrätten för Västra Sverige
ställer sig i princip positiv till förslaget. Med hänsyn till att stora gmpper
är utestängda, nämligen de som byter anställning och de som får semesterlön,
genom semesterkassa, ifrågasätter hovrätten emellertid, om det är påkaUat att
utan omarbetning genomföra förslaget.

AMS framhåller att den föreslagna möjligheten till
ökad flexibilitet i semesteruttaget över en längre tidsperiod är av intresse
också från allmänna arbetsmarknadssynpunkter. Man kan enligt styrelsen tänka
sig, att ett utbyggt sådant system vid behov kompletteras med särskUda stimulanser
i syfte att uppnå en ökad förläggning av långsemestrarna till perioder då detta
är lämpUgt från arbetsmarknadssynpunkt och att systemet därmed också får en
konjunkturstabiliserande funktion. Semesterkommitténs förslag är emeUertid
starkt begränsat genom att rätten att spara semester knyts tiU den innehavda
anställningen. En sådan konstruktion framstår enligt AMS på sikt som mindre
tillfredsställande från arbetsmarknadssynpunkt, då den också kan befaras motverka
en önskvärd rörlighet på arbetsmarknaden. Styrelsen anser det därför viktigt,
att frågan om anordningar för att föra över semesterdagar från en anställning
till en annan ytterligare utreds.

EnUgt UKÄ måste det betraktas som värdefullt att
den femte semesterveckan skall kunna sparas upp till fem år för att ge
arbetstagaren möjlighet att erhålla upp tiU tio veckors sammanhängande
ledighet. Av praktiska skäl har rätten nu begränsats till att avse anställning
hos en

s. 269 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 269

och
samme arbetsgivare. Ämbetet tror dock att det skall bli möjligt att i framtiden
genom avtal vidga sparandemöjUgheterna. Juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet anser att det rationeUa vore att arbetsgivaren för varje fall av
sparad semester hade att sätta in ett belopp hos semesterlönefonden.
Invändningen att semesterrätten skulle kunna missbrukas genom att ledighet växlas
i pengar förtjänar enUgt fakulteten inte avseende. Det är svårt att se något
skäl varför samhället inte på denna punkt skaU tiUåta individen att välja meUan
fritid och pengar utan att . uttala något omdöme om vad som är det rätta valet.

Förslaget har mött gillande inte minst bland
arbetstagarorganisationerna. Enligt LO:s mening är det en utmärkt lösnmg på de
krav och önskemål, som har framkommit under senare år avseende en ordentlig
långledighet med längre jämna meUanrum. Förslaget anges i denna del ha
mottagits väl av medlemsförbunden. LO anser som nämnts förslaget välgrundat men
vill samtidigt påpeka, att utformningen medför att den som är anstäUd inom
byggnads- och anläggningsindustrin i praktiken inte omedelbart kommer att få
del av denna förmån, eftersom branschen tillämpar objektanstäUning. En möjUghet
att lösa detta problem är emellertid att förbunden inom den branschen träffar
överenskommelser om särskilda branschregler. Sådana överenskommelser kommer
inte att stå i strid med förslagets spärregel att avtal inte får träffas som
inskränker arbetstagarens rättigheter. Den som byter anställning befinner sig
enligt LO i samma situation som anläggningsarbetarna. LO ifrågasätter likväl om
det inte bör göras en direkt justering av förslaget om sparande av semester för
det faU arbetstagaren arbetar inom en och samma koncern.. I detta specialfaU
anser LO att den enskUde arbetstagaren, i likhet med vad som gäller inom viss
annan lagstiftning, skall få rätt att tillgodoräkna sig anstäUning inom hela
koncernen. Vidare bör på samma sätt den som är anstäUd inom den offentliga
sektorn få tiUgodoräkna sig olika anställningar inom exempelvis statsverket.

SACO/SR anser att möjlighet bör skapas för att
arbetstagaren skaU kunna ta med sparad semester vid byte av anställning,
åtmmstone för arbetstagare som på gmnd av reglerna för yrkesutövningen eller
andra utomstående faktorer tvingas byta anställning. Detta gäller exempelvis
läkare som genomgår av samhäUet ordnad obligatorisk fortsatt vidareutbildning.

Även Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet ansluter sig i princip tiU förslaget om rätt att spara
semesterdagar. Förbunden anför emellertid samtidigt kritik mot utformningen av
ordningsreglerna. Det anges t. ex. vara från praktisk synpunkt orimligt, att
arbetstagaren inte har skyldighet att anföra sina önskemål om sparande av dagar
och om uttagande av dagar förtän efter det att förläggnings- och utläggningsproceduren
redan är avslutad. Utläggningen av den sparade semestern och skyldigheten för
arbetsgivaren att förena huvudsemestern med ut-

s. 270 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 270

tagande
av sparade dagar skapar enligt de båda förbunden uppenbarligen svårigheter i
samband med semesterplaneringen för hela arbetsplatsen. Principiellt positiv
tUl förslaget ställer sig också FFO. Organisationen anser emellertid att
konsekvensema av förslaget, exempelvis i fråga om effekten på övriga anställdas
möjlighet till semesteruttag, vikarieanskaffning och därmed sammanhängande utbildningskrav,
har blivit helt otillräckligt belysta. Man torde enligt FFO inte heller kunna
helt bortse från risken för permitteringar och försämrad service vid ett mera
allmänt uttag av sparad semester under sommarmånaderna. Ett extra uttag av fem
veckor utöver ordinarie semester anges också stäUa mycket stora krav på
personalplaneringsfunktionen inom företagen. Eftersom FFO bedömer det
oreaUstiskt med olika långa varseltider för arbetstagaren, beroende på hur
mycket semester han sparat, måste varseltiden enligt organisationens mening
bli beroende av den maximalt sparade tiden av fem veckor. Förslaget om tre
månaders varsel måste då bettaktas som helt otillräckligt.

ÖB och postverket uppehåUer sig utan att därmed
ta avstånd från förslaget vid de praktiska svårigheter som detta kan ge
upphov till. Enligt ÖB kan uppsparingsmöjligheten väntas få stor användning
inom försvaret. Om arbetstagarna själva avgör när långledigheten skall tas ut
finns risk för att verksamheten på viss arbetsplats kan nära nog lamslås.
Särskilt besvärande kan det enUgt ÖB bli inom utbildningssektorn. Tiden
aprUseptember är hårt belastad av övningar. Långledighet kan krävas under t.
ex. kortare lärarkommenderingar, vilka omöjliggör ändamålsenlig planering.
Allvarliga störningar kan uppstå vid förbandsverk-städema. Det är enligt ÖB mot
denna bakgmnd nödvändigt, att myndigheter får möjlighet att genomföra noggrann
personalplanering. Postverket påpekar att semesterplaneringen inom verket
innebär ett svårt och tidsödande arbete som måste påbörjas tidigt på året.
Alternering mellan tjänstemännen sker. Semesterönskemålen måste vara kända
redan vid planeringen, dvs. i mars. Den som önskar spara semester bör därför
vara skyldig anmäla detta senast i febmari före semesteråret. Utnyttjande av
sparad semester bör meddelas senast vid samma tid under det år då arbetstagaren
vill utnyttja semestem.

SFO ställer sig tveksam till införandet av den
föreslagna möjligheten att lagra en semesterrätt. Man menar att denna skapar
praktiska admi-nistrationsproblem som är svåra i sig att överblicka. Om en
sådan möjlighet ändå genomförs, är det enligt SFO nödvändigt att
fömtsättningar skapas för att genom kollektiva avtal skapa smidiga och
tillämpbara former för sparandet.

Direkt avvisande till förslaget om rätt att spara
semesterledighet är bl. a. SJ, SAF och KFO samt handelskammaren för Örebro och
Västmanlands län. Även Svensk industri förening och Skånes handelskammare
intar en negativ attityd. Sveriges redareförening anför att man

s. 271 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 271

inom
sjöfartsnäringen i vart fall inte inom den närmaste tiden är beredd att klara
alla de svårigheter som hänger samman med förslaget. SJ anser att
uppsparningsförslaget inte är realistiskt för ett företag, där det på grund av
kvalitén på många arbetsuppgifter och med hänsyn till att verksamheten inte kan
semesterstängas måste finnas fast anställda ersättare. Det blir enligt verket
mycket svårt att anpassa vikarieresurserna på ett ekonomiskt försvarbart sätt.
I vissa faU kan det bli omöjligt att uppehålla verksamheten. Förslaget
avstyrks därför,

I sitt yttrande anför SAF, att förslaget om rätt
att spara semesterledighet för senare uttag i och för sig kan framstå
eftersträvansvärt och i överensstämmelse med önskemål om flexibilitet
beträffande arbetstid resp, ledig tid. Inte desto mindre motsätter sig
föreningen förslaget, med hänvisning tiU att dess genomförande stäUer alltför
stora krav på arbetsgivarna, både när sparande är aktuellt och senare när uttag
av uppsparad ledighet skall ske. Så som förslaget är utformat kommer det i
betydande utsträckning att vara omöjligt för arbetsgivare och arbetstagare att
i föreskriven tid över huvud avgöra om grundförutsättningen kommer att vara
uppfylld, nämligen att mer än 20 dagar av semester ledigheten skall motsvaras
av semesterlön. Under alla förhållanden måste bestämmelsen om sparande enligt
SAF;s mening göras dispositiv. Uttagandet av sparad semesterledighet sägs i
yttrandet leda tUl utom-ordenUiga problem i den praktiska tillämpningen,
eftersom arbetsgivaren måste planera sin produktion med hänsyn till att
anställda gör anspråk på en semesterledighet som varierar från fyra veckor
(eller mindre) upp till tio veckor, något som i stor utsträckning är omöjligt.

Enligt KFO:s mening kommer de föreslagna reglerna
angående rätt att spara ledighet att medföra utomordentiigt stora problem för
arbetsgivarna av framför aUt personaladministrativ och finansiell art. Förslaget
avstyrks därför. Organisationen framhåUer i sitt yttrande att det inom många
branscher är av synnerligen stor vikt att arbetsgivaren vid sin planering kan
överblicka personalsituationen åtminstone ett år framöver. Detta gäller inte
minst inom processindustri med skiftgående personal. Sålunda bmkar i slutet av
varje år göras upp s. k. skiftscheman, i vUka läggs in även semesterledigheten
under följande år för varje skiftlag. KFO anmärker i sammanhanget att inom
samma företag kan förekomma olika typer av skiftgång: kontinuerligt skift, intermittent
treskift resp. tvåskift m. m. Mot den bakgrunden anför KFO att de föreslagna
reglerna om rätt att spara en vecka varje år medför, att den årliga
planeringen/schemaläggningen svårligen kan utföras, eftersom den enskildes
ledighet enligt semesterlagen är okänd vid den aktuella tidpunkten. Avsaknaden
av sådan tillförliUig planering torde enligt organisationen medföra betydande
produktionsbortfall. En annan synpunkt som framförs är att kostnaden för den
sparade semesterveckan inte kan bestämmas samtidigt som arbetstagaren meddelar
att han önskar ut-

s. 272 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 272

nyttja
denna rätt, eftersom lönen för den sparade ledigheten beräknas med utgångspunkt
i inkomsten under det intjänandeår, som föregår det semesterår, under vilket
den sparade ledigheten uttages. KFO anser att det är allmänt otiUfredsstäUande
att inte kunna fastställa sådana kostnader, som hänför sig till förfluten tid.

Svensk industriförening betvivlar att den
föreslagna längledigheten om tio veckor är praktiskt genomförbar i de mindre
företagen. I dessa företag är företagets drift ofta beroende av en eller ett
par kvalificerade yrkesarbetare, vUkas frånvaro redan med tre veckors
sammanhängande semester ofta är en ytterst svår påfrestnmg på företaget. Vidare
påpekas att då rätten till längre ledighet konstitueras av en sammanhängande
anställning vid samma företag under insparandetiden har således arbetsgivaren
att se fram emot att den personella stommen i företaget tar ut en ledighet överstigande
tre månader vart sjätte är, vilket med största sannolikhet får menliga effekter
på bl. a. leveransåtagande för framför allt den mindre och medelstora
legotillverkande industrin. Då perioder med långledighet infaller kommer
problem med en kontinuerlig framtagning av produkter att uppstå. Eftersom en
jämn leveranstakt under längre tidsperioder oftast är ett oundgängligt krav
från en större beställare kan enligt industriföreningens mening en förmodad
ryckighet i leveranstakten komma att medföra att ett större antal beställningar
kommer att läggas på utländska tillverkare.

Även Skånes handelskammare framhåller att förslaget
vid den praktiska tillämpningen kan orsaka många företag betydande
svårigheter. För små företag kan det många gånger vara utomordentligt svårt att
avstå från en medarbetare under så lång tid som tio veckor. Men också för stora
företag kan en bestämmelse som den föreslagna vålla problem. Handelskammaren
åsyftar därvid det förhållandet att svensk indusfri av ekonomiska skäl valt att
i princip stänga fabrikerna under semestertiden, som i stället utnyttjas för
översyn av maskinparken, reparationer etc. Med utredningens ifrågavarande
förslag skulle ett sådant arrangemang kunna bli svårt eller i allt fall
kostnadskrävande att genomföra. Om exempelvis en stor del av arbetsstyrkan
sparar den femte semesterveckan, medan den andra delen väljer att ta ut fem
veckors semester, blir företaget tvingat att om det inte kan finna
ändamålsenlig sysselsättning åt den del, som valt att inte omedelbart ta ut
full semester, utge pérmitteringslön åt dessa senare arbetstagare. Situationen
upprepar sig sedan när de senare tar ut den femte veckan i form av
långtidssemester. Tillspetsat uttryckt skulle kommitténs förslag i denna del
kunna komma att innebära sex veckors semester för en del anställda.
Handelskammaren anser det naturligt att bestämmelsen kompletteras med en
föreskrift som förhindrar uppkomsten av en sådan situation. Väglednmg kan
hämtas ur bestämmelserna rörande facklig förtroendemans rätt till ledighet för

s. 273 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 273

facklig
verksamhet, vilka hänvisar till vad som är rimligt med hänsyn till
förhållandena på den enskilda arbetsplatsen.

Kritik har även riktats mot beräkningen av
semesterlön för sparad semesterledighet. I denna del hänvisas till avsnitt 5.

7
Semesterlönefonden

Semesterkommitténs förslag att inrätta en till RFV
knuten fond för administrationen av den särskilda semesterlönen, som avser
semestergrundande frånvarotid, har fått ett blandat mottagande under remissbehandUngen.

Ett tiotal remissinstanser uttalar sig till förmån
för förslaget att inrätta en fond, vanligen under hänvisning tiU de skäl som
kommittén har anfört. Hit hör hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg,
SAV, två av de juridiska fakulteterna, ett par länsstyrelser, FFO och
Försäkringskasseförbundet. En del av de remissinstanser som sålunda ställer sig
i princip positiva till ett fondsystem är dock kritiska mot förslagets
utformning. Hovrätten för Västra Sverige framhåller exempelvis att förslaget är
förenat med betydande brister. Som exempel nämns förekomsten av olika
arbetstagarbegrepp och olika besvärsordningar. Vidare anförs att föreskriven
varselskyldighet inte kan iakttas på grund av reglernas utformning, att
utbetalningen av den särskilda semesterlönen är knuten tUl ett enda tillfälle
om året, att utbetalningssystemet inte kan anpassas tUl kollektivavtal samt att
rapporteringsskyldigheten blir omfattande.

Kammarrätten i Göteborg frågar sig om systemet med
en semesterlönefond verkligen kräver den omständliga apparat som kommittén har
föreslagit. Kammarrätten fortsätter:

Ett betydande arbete måste läggas ner både hos
arbetsgivare och hos myndigheter på rapportermg och registrering av löneförändringar
och andra inkomstförhåUanden utan att denna administration samtidigt har
betydelse för rätten tUl socialförsäkringsförmåner. Genom att den särskilda
semesterlönen kopplas till socialförsäkringen kommer vidare det
arbetstagarbegrepp som utvecklas av försäkringsdomstolen att läggas till grund
vid behandling av frågor om sådan lön. Vid tillämpning av semesterlagen i
övrigt skall det civilrättsliga arbetstagarbegreppet till-lämpas. Även om
skiUnaderna meUan dessa båda arbetstagarbegrepp minskats under senare tid och
utvecklingen är på väg mot en alltmer enhetlig gränsdragning av
arbetstagarbegreppet kan nu angivna förhållande leda till komplikationer.
Problemet kan också förstärkas därav att slopandet av kravet pä viss tids
arbete under kvalifikationsåret kan aktualisera åtskilliga frågor om
semesterförmån på gmnd av bisyssla och därmed påkalla behov av närmare
gränsdragning mellan begreppen arbetstagare och uppdragstagare. Till detta
kommer att kommitténs förslag medför att olika besvärsvägar blivit tUlämpliga
för olika semesterförmåner. Frågor enligt lagen om semesterlönefond skall
följa den

18
Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 90

s. 274 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 274

besvärsordning
som är föreskriven för socialförsäkringsmål, medan mål enligt semesterlagen
skall handläggas enligt lagen om rättegång i arbetstvister. Enligt
kammarrättens mening bör man överväga om inte systemet med semesterlönefonden
kan förenklas i åtskilliga avseenden.

Även SAV pekar på vissa svårigheter som är förenade
med förslaget. Försäkringskasseförbundet anser det beklagligt att den särskilda
semesterlönen inte kan betalas ut i anslutning tUl semester. Detta kan enligt
förbundet uppfattas negativt av den enskilde. Vidare nämner förbundet att
erfarenheten från tidigare reformer visar, att kassornas personalbehov blir
avsevärt större än vad som från början har antagits.

LO och TCO kommenterar inte närmare
semesterfondsförslagct men ställer sig allmänt positiva tUl det. Flera av LO:s
medlemsförbund som nu har särskilda semesterkassor framhåller att dessa
fungerar väl och fömtsätter att kassorna skall kunna behållas. Svenska
målareförbundet anser det beldagligt att kommittén inte har föredragit att
bygga semesterns finansiering på principen om branschanknutna semesterkassor
eller semesterfonder. Den intjänade semesterlönen borde enligt förbundet
fonderas, ägas och förvaltas av arbetstagarnas organisationer, som också skulle
få eventuella ränteinkomster. Eftersom förbundets största grupp av medlemmar
redan har fått dessa önskemål tillfredsställda, anser man sig dock inte ha
anledning att för egen del yrka pä generella fondbildningar. Förbundet betonar
att den nya semesterlagén inte får medföra att de semesterkassor som nu är
verksamma omintetgörs. Det finns därför behov av ökade möjligheter att genom
förhandlingar ersätta de föreslagna bestämmelserna med branschregler för
branscher med nu inrättade semesterkassor och semesterfonder. Även SACO/SR
ställer sig positiva till att en semesterlönefond i enlighet med utredningens
förslag kommer tUl stånd. Organisationen ifrågasätter emellertid om det inte
vore möjligt att även semesterlön för sparade semesterdagar utbetalades via
fonden, så att personer som byter anställning och har sparad semester från
tidigare anställning kan låta den sparade semestern ingå i en längre
sammanhängande semesterledighet med lön.

Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig över
semesterfondsförslagct är emellertid starkt kritiska till detta. TiU dessa
remissinstanser hör till en början postverket och SJ, som menar att systemet
medför mycket besvärande administrativa nackdelar och avsevärda kostnader utan
motsvarande fördelar. Båda verken avstyrker förslaget, i vart fall för de
statliga affärsdrivande verkens del. Postverket framhåller att den utökade
privilegieringen för dess del ändå kan genomföras och att även det privata
näringslivet skulle klara en utvidgning av den semestergrundande frånvaron
utan ett riskfondsystem. Verket tUlägger att systemet medför olägenheter även
för arbetstagarna genom att utbetalning sker från två håU och ofta långt före
semestern. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att förslaget kommer att
skapa löneadministrativa problem som inte kan övervinnas utan betydande
kostnader.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 275

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
understryker att fondsystemet medför betydande administrationskostnader för
såväl arbetsgivarna som RFV, Omfattningen är svår att fömtse. Man menar vidare
att de skäl som har anförts för inrättande av en semesterlönefond inte har
gUtighet för offentliga arbetsgivare. Enligt de båda förbunden talar därför
starka skäl för att stat och kommun lämnas utanför fondsystemet. Problem som
hänger samman med byte av anställning får lösas exempelvis genom någon form av
clearingförfarande mellan den cffentlige arbetsgivaren och fonden. Om
fondsystemet ändå skall gälla för den offentliga sektorn vill förbunden
framhålla det angelägna i att de administrativa rutinerna görs så enkla som
möjligt.

SAF säger sig i sitt yttrande inte kunna biträda
förslaget om en särskild semesterlönefond. Förslaget innebär enligt föreningen
sådana svårigheter för arbetsgivarens planering av semesterledighet och bestämmande
av betald semestertid samt uträkning av semesterlön och av semesterersättning
att förslaget inte kan accepteras. Vissa egendomlig-heter skulle vidare uppstå
i form av avvikelser från semesterlagens gmndkonstmktion, vilken är att
semesterlönen utgör en förmån i anställningsförhållandet. Förslaget om
särskild semesterlön, baserad på den sjukpenninggrundande inkomsten, skulle
enligt SAF medföra att man tvingas till awikelser från det civUrättsliga
arbetstagarbegrepp som gäller för semesterlagstiftningen. Andra konsekvenser
består däri att tid i ett anställningsförhållande, då arbete ändå inte skulle
ha utförts, exempelvis frånvaro pä grund av tjänstledighet eller
arbetskonflikt, räknas som arbetad tid. Även tid som över huvud taget inte
omfattas av ett anställningsförhållande kommer likväl i vissa fall att räknas
som arbetstid och ge rätt till särskild semesterlön. Detta gäller i fråga om
uppdragsförhållanden och tid för arbetslöshet.

SFO anser det nuvarande systemet med privUegierad
frånvaro överlägset det av kommittén föreslagna och skuUe hellre se viss
utvidgning av det nuvarande systemet. I konsekvens härmed ställer sig SFO
awisande tUl tanken på en särskUd semesterlönefond. Om kommitténs förslag till
semesterlönefond likväl genomförs, måste enligt SFO en bättre samordning ske mellan
de båda föreslagna lagarna. I själva gmnd-frågan om finansiering av semesterlön
via en semesterlönefond vill SFO anföra följande. De statsägda företagens
självfinansieringsgrad har försämrats de senaste åren. Företagen behöver allt
tUlgängligt kapital så länge som möjligt för en fortsatt expansion. Redan
inrättandet av den kollektiva riskfonden för särskild semesterlön påverkar
företagens självfinansieringsgrad i negativ riktning. Att på detta sätt lyfta
ut kapital ur företagen genom inrättande av ovannämnda fonder, kan i framtiden
bidra till ekonomiska problem för företagen. SFO vill samtidigt framhålla att
inrättandet av en semesterlönefond för all semester skulle medföra allvarliga
negativa konsekvenser för företagens framtida själv-

s. 276 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 276

fmansiering.
Inrättandet av en sådan fond måste därför enUgt organisationen bestämt
avvisas. Samma gäUer också de krav som i olika sammanhang framförts om
möjUghet för arbetstagare att vid byte av anställning ta med sig intjänad
semesterlön tiU sin nye arbetsgivare, för att hos denne utnyttja tidigare
intjänad semesterledighet med lön.

Även Bankinstitutens arbetsgivareorganisation.
Svensk industriförening, SHIO och KFO tar avstånd ifrån den av kommittén
föreslagna semesterlönefonden. Den förstnämnda remissinstansen hänvisar tUl att
införandet av en sådan fond skulle mnebära en kostsam administration och risk
för byråkratisering samt tiU att kapital skulle dras bort från företagen till
men för produktionen. Enligt organisationen är vidare det regelsystem som har
föreslagits i samband med fonden utomordentligt krångligt och kommer att
medföra praktiska problem. En särskUd semesterlönefond anges dessutom vara en
onödig konsttuktion. Enligt organisationens mening bör arbetsgivaren även i
framtiden handha all semesterlöneutbetalning och detta även om kommitténs
förslag skulle genomföras i sin helhet. Vidare pekas på att en av
semesterlönefondens konsekvenser skulle bli, att den särskUda semesterlönen
utbetalas till arbetstagarna genom postens försorg den 15 juni varje år. Man
framhåUer att det finns risk för att dessa pengar inte kommer tiU användning
på det sätt som åsyftas, nämligen att bereda möjlighet tUl rekreation. Ett
bibehållande av nuvarande system med all semesterlöneutbetalning direkt från
arbetsgivaren anses vara det bästa sättet att uppfylla önskemålet om att all
semesterlön skaU utgå i samband med ledigheten, KFO anser att kommitténs
förslag utgör en från administrativ synpunkt komplicerad lösning av
finansierings- och utbetalningsfrågoma. Den föreslagna lösningen är vidare
enligt KFO att ytterligare försvåra den enskilde löntagarens möjUgheter att
överblicka och kontrollera sina semesterförmåner.

Ett par av remissinstanserna, RFV och
försäkringsdomsolen, har begränsat sin granskning tUl att avse den
juridisk-tekniska utformningen av det föreslagna fondsystemet, RFV anser det
vara en konsekvent linje att socialförsäkringen, som svarar för ersättning för
en förlorad inkomst, också bär ansvaret för semesterlön, gmndad på samma inkomstbortfall,
I yttrandet pekas dock på att varken RFV eUer kassorna har någon fullständig
registrermg av arbetsgivare och anställningsperioder. Det förekommer
exempelvis att i inte obetydlig omfattning den sjukpenninggmndande inkomsten
helt eller delvis grundas på korta, tillfälliga anställningar, där kassan i
allmänhet inte har kännedom om de olika arbetsgivarna och
anstäUningsperioderna, Vidare ingår uppdragsinkomst i sjukpennmggnmdande
mkomst av anställning. Man kan aUtså enligt RFV inte utgå frän att
sjukpenninggrundande inkomst av anställning och pågående anstäUning aUtid
överensstämmer. Verket kan alltså med nuvarande mtiner inte konstatera om det
enligt

s. 277 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 277

de
av kommittén föreslagna reglerna föreligger rätt tUl särskild semesterlön. Om
förslaget skall genomföras, måste uppgiftsskyldigheten ökas för att verket
skall få behövligt beslutsunderlag. Antalet registrerade uppgifter får vidare ökas
kraftigt. Uppdragsinkomster måste på något sätt avskiljas.

Med hänsyn till dessa konsekvenser föreslår RFV att
den särsldlda semesterlönen i stället för att knytas tiU pågående anställning
anknyts direkt till sådan tid då semestergrundande ersättning betalas ut, under
förutsättning att den försäkrade då har sjukpenninggrundande inkomst av
anställning. Samtliga bestämmelser som rör särskUd semesterlön bör enligt RFV
därvid sammanföras tUl en lag om särsldld semesterlön. Enligt denna utgår
semesterlön även för tid då vederbörande tiUfälligt inte är anställd. Även
ersättning tiU uppdragstagare ingår i avgiftsunderlaget.

Även försäkringsdomstolen pekar på att den
omständigheten att någon uppbär t, ex, sjukpenning på grund av
sjukpenninggrundande inkomst av anställning inte utgör någon garanti för att
anställning föreligger. En försäkrad förblir registrerad vid bl. a.
arbetslöshet, yrkes-utbUdning, arbetsvärd, havandeskap och barnsbörd. En
feriearbetande eller säsongarbetande är sjukpenningförsäkrad hela året.
Förslaget kräver därför införskaffande av uppgifter och prövning i varje
enskilt fall av frågan huruvida utbetalningen avser anställningstid eller ej.
Uppgiftsskyldighet måste införas för arbetsgivaren angående anställningens ingående
och upphörande, oavsett anställningstidens längd. Det är viktigt att garantier
skapas för ett sä fuUständigt fullgörande av uppgiftsskyldigheten som möjligt.
Problem uppkommer bl, a, beträffande intermit-tenta anställningar.

Försäkringsdomstolen hänvisar också tiU den
olämpliga konsekvensen av privilegieringsreglemas placering i semesterlagen,
att tvist angående försäkringskassans bedömning handläggs enligt lagen om
rättegången i arbetstvister. Vidare erimar domstolen om att begreppet sjukpenninggrundande
inkomst av anställning numera omfattar även uppdragsinkomster. Slutligen
fäster domstolen uppmärksamheten pä att en rad bestämmelser saknas i förslaget.
Sålunda behöver införas särskUda fullföljdsregler samt särskilda bestämmelser
om återbetalningsskyldighet, RFV;s tillsynsbefogenhet, preskription av fordran
på särskUd semesterlön samt uppgiftsskyldighet för arbetsgivare.

Statskontoret, som i likhet med RFV och
försäkringsdomstolen har begränsat sitt yttrande tUl frågor som gäller det
föreslagna fondsystemet, konstaterar inledningsvis att kommittén inte har
redovisat något alternativ till att bygga upp en riskfond för utbetalning av
den särskUda semesterlönen. Effekterna av att låta arbetsgivarna själva,
åtminstone offentliga och andra större arbetsgivare, svara för den särskilda
semesterlönen har inte belysts. Statskontoret säger sig inte på den korta tid
som stått till förfogande ha haft möjlighet att för egen del närmare

s. 278 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 278

klariägga
konsekvensema av ett från administrativ synpunkt enklare utbetalningssystem.

Statskontoret ansluter sig till kommitténs
uppfattning att administrationen av den föreslagna fonden enklast kan byggas
upp genom anslutning till sjukförsäkringens ADB-system, Statskontoret framhåller
dock att det behövs ett omfattande utvecklingsarbete för att det föreslagna
systemet skall kunna genomföras. Nya rutiner behöver utvecklas och därutöver
måste vissa i drift varande rutiner förändras, I förhåUande till nuvarande
system måste vissa ytterligare uppgifter inhämtas och registreras.

Stats/iontoret säger sig i avvaktan på den f. n.
pågående översynen av den allmänna försäkringens m.m. behov inte vara berett
att nu uttala sig om förutsättningarna för att förlägga det föreslagna systemet
tUl RFV:s dataanläggning.

8
Den särskilda semesterlagen

Åtskilliga remissinstanser har utan att närmare
behandla frågan antingen godtagit eller lämnat utan erinran förslaget att
upphäva den särskilda lagen cm förlängd semester för vissa arbetstagare med
radiologiskt arbete. Ett antal remissinstanser med särskUd anknytning tUl
hithörande frågor har emellertid avstyrkt kommitténs förslag.

Socialstyrelsen, som inhämtat utiåtanden frän
ledamöterna av styrelsens vetenskapliga råd, framhåller att strålslcyddet
successivt har förbättrats och att strålningsexpositionen nu är liten för det
stora flertalet radiologiskt arbetande. Man hänvisar emellertid till att det
enligt rådets ledamöter finns vissa personalgrupper som inte har tillfredsställande
strålsk3'ddsförhållanden och att nya grupper kan komma i sanuna situation.
Exakta kunskaper saknas vidare om verkan av små stråldoser och betydelsen av
vissa blodförändringar. Två av ledamöterna i socialstyrelsens vetenskapliga
råd har behandlat frågan vUka hälsoeffekter förekomsten av ädelgasen radon i
gruvor kan innebära. Dessa framhåller att man inte utan vidare kan frånskriva
en semesterförlängnings riskminskande verkan. Socialstyrelsen säger sig dela
den uppfattningen. Socialstyrelsen är mot den angivna bakgrunden inte f, n,
beredd att tillstyrka att den särskUda lagen slopas. Frågan bör enligt
styrelsen ytterligare utredas och uppmärksamhet ägnas även åt arbete som är
exponerat för radon och radondöttrar,

LO framhåller att frågan huruvida längre semester
är behövlig för den som arbetar med joniserande strålnmg ur skyddssynpunkt är
omtvistad. Med hänsyn härtill och med hänvisning till vissa synpunkter som
framförts av bl, a. Svenska kommunalarbetareförbundet ifrågasätter LO det
lämpliga i att nu avveckla den särskUda semesterlagen för dem som arbetar i
miljöer med joniserande strålning.

s. 279 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 279

Några av LO:s medlemsförbund avstyrker ett
upphävande av den särskilda semesterlagen. Svenska
gruvindustriarbetareförbundet stöder kommitténs uppfattning att faror i
arbetsmUjön måste förebyggas genom skyddsåtgärder. Det har också varit en av
förbundets största fackliga uppgifter. Många förbättringar har noterats men
arbetsmUjön i underjordsarbete är så speciell att särskUda undantag är
motiverade. Förbundet framhåller emellertid också att kommittén inte har tagit
hänsyn tiU strålskyddsinstitutets uttalande att underjordsarbetare
utsätts för joniserande strålning av sådan art att det måste framstå som svårt
att frånskriva en semesterförlängning en risloninskande verkan. Förbundet menar
samtidigt att kommitténs förslag knappast har förbättrat möjligheterna att
avtalsvägen förlänga semestern för underjordsarbetarna. Svenska kommunalarbetareförbundet
anser att frågan om förlängd semester för arbetstagare med radiologiskt
arbete inte har fått den noggranna och sakliga prövning den förtjänar.
Förbundet anser det ligga i sakens natur att skyddsarbetet aldrig kan ersättas
vare sig genom längre semester eller kontant ersättning. Risker i arbetet skall
självfallet förebyggas så långt det är tekniskt och praktiskt möjUgt., Den
särskilda semesterlagen utgör emellertid ett komplement till andra
normala skyddsanordningar i det radiologiska arbetet. Kommunalarbetareförbundet
anför vidare att strålskyddsinstitutet har medgett förekomsten av viss risk för
uppkomst av cancer eUer genetiska skador. Det bör enligt förbundet också
noteras att strålskyddsinstitutet framhåller att man på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt inte utan ytterligare bearbetning av materialet kan dra några
slutsatser när det gäller speciellt utsatta yrkeskategorier bland den
radiologiska personalen. Enligt förbundets mening bör därför frågan om den särskilda
semesterlagens eventuella avskaffande anstå till dess att
strålskyddsinstitutet har redovisat resultaten av nu pågående undersökningar.
Statsanställdas förbunds principieUa inställning är att den förlängda
semestern för radiologiskt arbete skall bibehållas i den mån den är att anse
som en skyddsåtgärd. Förbundet anser det anmärkningsvärt att kommittén i så hög
grad har förlitat sig på strålskyddsinstitutets bedömning. Förbundet utgår
ifrån att institutet vid sin granskning av föreliggande undersökningsmaterial
inte har haft möjlighet att särskilt studera speciella riskgrupper. Förbundet
anser att en förutsättning fÖr att man skall riva upp beslutet om förlängd
semester för radiologiskt arbete är, att en sådan åtgärd kan baseras på ett
betydligt bättre och mer omfattande underlag än det som semesterkommittén
redovisat i sitt betänkande. Ett avgörande i denna fråga bör således, enligt
förbundets mening, skjutas på framtiden,

TCO anser att personer som är sysselsatta i
radiologiskt arbete även i fortsättningen bör ha kvar en laglig rätt till sex
veckors semester. På denna punkt ansluter sig TCO helt tUl vad ledamoten, i
kommittén, BertU Axelsson, anfört i sin reservation till betänkandet. Enligt
TCO:s

s. 280 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 280

mening
bör även underjordsarbetande som utsätts för joniserande strålning omfattas av
denna rätt tUl längre semester.

Även SACO/SR har den bestämda uppfattningen att det
av medicinska skäl finns behov av att bibehålla den särskilda semesterlagen
för personal med radiologiskt arbete, SACO/SR kan dock tänka sig möjligheten
att lagen möjligen skärps till att avse arbetstagare tUl vissa medicinska
funktioner där betydande stråldoser förekommer.

9
Ikraftträdande m. m.

Den föreslagna tidpunkten för den nya
semesterlagens ikraftträdande den 1 januari 1977 kommenteras av åtskUliga
remissinstanser. Ett tiotal av dem förordar att lagens ikraftträdande
senareläggs. I allmänhet anges den 1 januari 1978 vara lämplig tidpunkt.

Statskontoret uppehåller sig från en särskUd
utgångspunkt vid frågan om tidpunkten för reformens ikraftträdande. Verket
konstaterar med hänvisning tUl det föreslagna systemets komplexitet att ett
mycket omfattande systemutvecklings- och programmeringsarbete krävs för att
man skall administrativt kunna hantera den särskilda semesterlönen. Vissa
förändringar i det befintliga systemet bör ske redan under sommaren 1976.
Utbetalning av särskUd semesterlön kan enligt statskontoret beräknas ske tUl
närmare en mUjon försäkrade under det första året och därefter årligen tiU ca
tre miljoner försäkrade. Stora utdatavolymer kräver betydande kontrollrutiner.
Effektiva bevakningsrutiner måste utvecklas. Det föreslagna systemet kommer
enligt verket att medföra en ökad belastnmg på såväl terminalsystem som den
centrala anläggningen i Sundsvall. Statskontoret framhåller att varken det
tekniska ADB-systemet eller de personella resurserna för utveckling och drift
f. n. är dimensionerade för att betjäna det föreslagna systemet tillsammans
med övriga beslutade och planerade tUlämpningar. Statskontoret framhåller
vidare att en total översyn av den allmänna försäkringens m. m. behov av
ADB-kapacitet f. n. görs i samarbete med RFV. Ett stort antal beslutade eller
planerade system konkurrerar om tillgänglig kapacitet. Av dessa är många hårt
tidsbundna och kräver en mycket hög driftsäkerhet med hänsyn till deras
väsentliga betydelse för stora delar av befolkningen. Översynen och
bedömningarna beräknas vara genomförda under innevarande budgetår.
Statskontoret säger sig som redan nämnts, i avvaktan på denna översyn inte vara
berett att nu uttala sig om förutsättnmgarna att lägga det föreslagna systemet
till RFV:s dataanläggning, även om bl. a, det nära sambandet med
sjukförsäkringssystemet talar för en koppling till det befintliga ADB-systemet
för den allmänna försäkringen. Med hänsyn till pågående översyn av maskinbehovet
för den allmänna försäkringen samt det omfattande och tids-

s. 281 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 281

krävande
utvecklingsarbete som krävs för ett genomförande av förslaget på avsett sätt
anser statskontoret, att systemet för att administrera den särskilda
semesterlönen bör genomföras tidigast den 1 januari 1978, Resurser för
uvecklingsarbetet förutsätts därvid stå till förfogande redan under innevarande
år.

Andra remissinstanser behandlar
ikraftträdandefrågan från bl, a, ekonomiska utgångspunkter. Postverket anför
att reformen av samhällsekonomiska skäl inte bör genomföras redan den 1
januari 1977, Länsstyrelsen i Malmöhus län är tveksam till bl, a. om man redan
under våren 1976 bör ta stälhiing till reformens genomförande vid föreslagen
tidpunkt. Länsstyrelsen anför i denna del:

Om semesterförlängningen skall träda i kraft vid
årsskiftet 1976/77 innebär detta, enligt hittiUsvarande praxis, att en del av
det utrymme som vid löneförhandlingama inför nästa avtalsperiod kan komma att
stå tUl förfogande för förbättring av löne- och anställningsviUkoren tas i
anspråk för reformens genomförande. Med hänsyn till den ovisshet som i dagens
läge råder beträffande förbättring av produktiviteten och
avsättningsmöjligheterna för industrins del och den allmänna ekonomiska
utvecklingen i vårt land och hos våra viktigaste handelspartners synes starkt
kunna ifrågasättas lämpligheten av att nu till någon del disponera det
totalutrymme, som kan komma att stå till förfogande vid löneförhandlingama
inför nästa avtalsperiod. Enligt länsstyrelsens uppfattning talar vägande skäl
snarare för att man skjuter värderingen av detta totalutrymme, dess disposition
och därmed sammanhängande frågor till längre fram i höst, då en säkrare
överblick av utvecklingen bör vara möjlig. Länsstyrelsen, som i princip är
positiv tUl införande av en femte obligatorisk semestervecka, anser således att
ställningstagandet till tidpunkten för reformens ikraftträdande bör anstå till
i höst,

SAF och SHIO menar att ekonomiskt utrymme saknas
för en semesterreform redan 1977, SAF framhåller, mot bakgrund av särskilt
redovisade beräkningar, att en semesterreform enligt de regler som har föreslagits
innebär en ytterligare ökning av arbetsgivarens kostnader motsvarande 3,54 %
av lön för arbetad tid. Läggs denna ökade kostnad till de beräknade ökade
arbetsgivaravgiftema av SAF uppskattade tUl 6 % skulle företagen genom
politiska beslut fr, o, m. 1977 belastas med en kostnadsstegring av
storleksordningen 9,510 %, Beräknar man att löneglidningen över hela
arbetsmarknaden blir av storleksordningen 2 %, skulle kostnaderna för arbetskraften
utan någon som helst avtalsrörelse stiga med 12 %. Det är enligt SAF inte
nödvändigt att närmare utveckla vad en sådan förändring skulle betyda i fråga
om påverkan på priser och levnadskostnader, konkurrenskraft i förhållande tUl
andra länder eller möjlighetema att vid sidan av de angivna förändringarna
diskutera ytterligare förbättringar genom förhandlingar.

Även andra aspekter än kostnadsaspekterna bör
enligt SAF föranleda att reformen skjuts pä framtiden. Kommittéförslaget kan
inte leda tUl lagstiftning vid någon tidigare tidpunkt än hösten 1976, En
mycket kort

s. 282 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 282

tid
skulle sålunda förflyta mellan lagens antagande och ikraftträdande, om det
senare bestämdes tiU den 1 januari 1977, Detta är enligt föreningen inte
acceptabelt, eftersom parterna måste fä tillräckligt utrymme för anpassning
till lagstiftningen. Till detta kommer att hösten 1976 också behövs för att
parterna skaU förbereda sig för den stora arbets-rältsreform som är bestämd att
träda i kraft den 1 januari 1977,

Även flera andra remissinstanser understryker
behovet av tUlräcklig tid för avtalsanpassning, information och utbildning med
anledning av semesterreformen, SFO anser att det av sådana skäl allvarligt bör
övervägas att senarelägga lagens ikraftträdande, KAB anser det nödvändigt med
en framflyttning av ikraftträdandet med hänsyn till att arbetsmarknadsparterna
under 1976 dessutom har krävande informations- och förhandlingsuppgifter med
anledning av arbetsrättsreformen. Även enligt AMS och KFO talar föreliggande
informationsbehov för en framflyttning av ikraftträdandet, AMS pekar i detta
sammanhang på att kännedomen om gällande semesterlag är bristfällig bl. a.
inom branscher som domineras av småföretag. Arbetsförmedlingskontoren har
enligt styrelsen i stor omfattning fått biträda med upplysning angående semestervillkor
och annat som sammanhänger med semestenätten för nytillträdande grupper eller
sökande som ej är medlem i facklig organisation. Mot bakgrund av dessa
erfarenheter finner styrelsen det vUitigt att informationsfrågorna ägnas
särskild uppmärksamhet vid ikraftträdandet av ny semesterlagstiftning. FFO
bedömer det inte vara realistiskt att med så kort förberedelsetid som till den
1 januari 1977 genomföra en så omfattande reform som förslaget innebär.
Försäkringskasseförbundet framhåller att en reform av denna omfattning kräver
god tid för administrativa förberedelser och utbUdning av personalen. Härtill
kommer att semesterfrågan är en helt ny uppgift för kassorna, varför
utbildningsinsatserna måste bli mer omfattande än vanligt. Med tanke på övriga
förändringar som inom en nära framtid sker hos försäkringskassorna (sänkt
pensionsålder, delpension, värnpliktsersättning, bidragsförskott m. m.) är
förbundet tveksamt i fråga om tidpunkten den 1 januari 1977. Man förordar att
genomförandet uppskjuts åtminstone tUl den 1 maj 1977, dvs, tidpunkten för
intjänandeårets början,

TCO och SACO/SR förordar däremot ikraftträdande den
1 januari 1977. TCO framhåller att en förlängning av semestern med en vecka
innebär en jämförelsevis liten reduktion av den totala årsarbetstiden, nämUgen
omkring 2 %. Med hänsyn tiU att det framlagda förslaget enligt TCO;s mening
endast i ringa grad inkräktar på andra angelägna reformer anser TCO att det bör
genomföras redan 1977,

Slutligen bör nänmas att några remissinstanser tar
upp frågan om fortsatt utredningsarbete på semesterlagstiftningens område.
Socialstyrelsen anser det vara en svaghet i det nu aktueUa förslaget att
semester-förmånerna i så hög grad knyts till viss arbetsgivare och vid byte av

s. 283 Kontrollera mot PDF

Prop, 1916/11: 90 283

anstäUning
utgår endast i form av ekonomisk ersättning. Detta gäUer också för dem som tar
ledigt för studier eller vård av barn. Styrelsen anser därför starka skäl tala
för att det fortsatta arbetet inriktas på att bygga upp en fond för
administration av all semesterlön. I det sanaman-hanget bör undersökas om någon
form av minimisemesterlön kan m-föras. Denna bör enligt styrelsen vara mera
knuten till familjestrukturen än till arbetstagarens inkomst. Om man viU göra
arbetstagarna mindre beroende av byte av anställning när det gäller
semesterlönen samt lösa frågorna om minimisemesterlön och förstärkt semesterlön
kan detta enligt RFV Imappast ske på annat sätt än genom att arbetsgivarna får
ett kollektivt ansvar för semesterlönen. Detta i sin tur kan ske genom att
semesterrätten konstrueras som en allmän socialförsäkring med arbetsgivaravgifter.
RFV anser att dessa frågor bör utredas. LO anser det angeläget att
semesterkommittén får fortsätta sitt arbete och avge förslag omi en hela
arbetsmarknaden omfattande semesterlönefond. Därigenom skulle flera av de
frågor som kommittén inte har lyckats klara att bringas till en lösning. Det
rör sig om sådana frågor som den om rätten att få räkna arbetslöshet som
semestergrundande frånvaro, förstärkt semesterlön vid semesterledighet och
frågan om att komma i åtnjutande av hopsparad semester vid byte av anstäUning.
I detta sammanhang bör enligt LO också frågan om rätt för arbetstagaren tiU
ränta på intjänad semesterlön utredas. Flera av LO;s förbund, däribland Svenska
byggnadsarbetareförbundet, Försäkringsanställdas förbund, Handelsanställdas
förbund, Svenska metallindustriarbetareförbundet och Svenska pappersindustriarbetareförbundet
framhåller att ett skyndsamt utredningsarbete i syfte att åstadkomma en
generell semesterfond är angeläget.

s. 284 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 284

Bilaga 3 Det remitterade förslaget

1
Förslag till Semesterlag

Härigenom
föreskrives följande.

Inledande
bestämmelser

1
§ Arbetstagare har rätt till
semesterförmåner enligt denna lag. Sådana förmåner är semesterledighet,
semesterlön och semesterersättning.

2
§ Avtal är ogiltigt i den mån
det innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag upphäves eller
inskränkes. Detta gäller dock ej, om annat framgår av lagen.

Avvikelse från 3, 9, 11, 16, 22, 23, 26, 29 och 30
§§ får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits
eller godkänts av organisation som är att anse som central
arbetstagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i
arbetslivet. Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal eller av
koUektivavtal om avvikelse från 12, 19 eller 20 §, får i angivna hänseenden
tiUämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsattes
i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tiUämpligt kollektivavtal.

Arbetstagare får avstå från rätt till
semesterledighet som ej är för enad med semesterlön,

3 §
Med semesterår avses tiden från och med den 1 april ett år till

och med den 31 mars påföljande år. Motsvarande tid närmast före ett

semesterår kallas intjänandeår.

Rätt
till semesterledighet och semesterlön

4 §
Arbetstagare har rätt till tjugofem dagars semesterledighet varje

semesterår utom i fall som avses i 5 och 27 §§,

Under semesterledighet skall arbetstagare ha
semesterlön i den mån han har tjänat in sådan under intjänandeåret,

5 §
Arbetstagare som anställes för viss tid, viss säsong eller visst arbete

saknar rätt till semesterledighet, om ej anstäUningsavtalet avser eller an

stäUningen varar längre tid än tre månader, men äger rätt tUl semester

ersättning för anställningstiden hos arbetsgivaren.

Under det semesterår då arbetstagare anställes har
han rätt till tio semesterdagar, om anställningen börjar efter den 31 juli, och
till fem semesterdagar, om den börjar efter den 30 september.

Om förlängd semesterledighet finns bestämmelser i
lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 285

6
§ Arbetstagare som byter anställning
har rätt till semesterledighet i den nya anställningen endast i den mån han
icke redan har fått sådan ledighet.

7
§ Semesterdagar med semesterlön
utgör sä stort antal av semesterdagarna enligt 4 § som svarar mot den del av
intjänandeåret, under vUken arbetstagaren har innehaft anstäUning hos
arbetsgivaren. Arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön
inräknas i anställningstiden endast om fråga har varit om semesterledighet
eller ledighet som enligt 17 § är semesterlönegrundande.

Vid beräkning enligt första stycket anges del av
intjänandeåret i antal dagar. Uppstår vid beräkning av antalet semesterdagar
med semesterlön brutet tal, avrundas detta till närmast högre hela tal.

Av semesterdagar som utlägges under visst
semesterår skall, om ej annat avtalas, dagar som är förenade med semesterlön
utgå först.

8 §
Arbetstagare är skyldig att pä begäran lämna arbetsgivaren besked

i vad mån han önskar få ut semesterledighet, som ej är förenad med

semesterlön, eUer avstå från sådan ledighet. Besked behöver ej lämnas

innan arbetstagaren har fått veta, hur mänga semesterdagar utan lön han

har eller kan beräknas få rätt tUl.

Har semesterledighet utan lön lagts ut med
anledning av arbetstagarens besked enligt första stycket, får arbetstagaren ej
senare avstå från ledigheten utom i fall som avses i 13 §.

Beräkning
av semesterledighet

9
§ Semesterledighet beräknas i hela dagar. Lördag och söndag räknas ej som
semesterdagar. Lördag, som ej är arbetsfri dag, räknas dock som semesterdag, om
arbetstagaren i anslutning till lördagen får ut högst tre andra semesterdagar.

Arbetstagare som arbetar lördag eUer söndag eUer
båda dessa dagar har rätt till ledighet från sådant arbete under
semesterledigheten samt antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna.
Har i fall som nu avses arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning
veckodag som ej är lördag eller söndag och infaller den under
semesterledigheten, räknas den som semesterdag.

Med söndag jämställes helgdag samt påskafton,
pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton.

Förläggning
av semesterledighet

10 §
Angående förläggningen av semesterledighet kan träffas koUektivavtal om
medbestämmanderätt för arbetstagarna, I fråga om arbetstagare för vilken
sådant avtal icke har träffats är arbetsgivare slcyldig att förhandla om
ledighetens förläggning enligt 11, 13 och 14 §§ lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet. Om arbetstagaren icke företrädes av
förhandlingsberättigad organisation eller om sådan organisation icke önskar
förhandla, skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren om ledighetens
förläggning. Kan överenskommelse om förläggning av semesterledighet ej uppnås,
bestämmer arbetsgivaren om förläggningen.

s. 286 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 286

11
§ Kar beslut om förläggning av
semesterledighet träffats på annat sätt än genom överenskommelse med
arbetstagare eller företrädare för honom, skall arbetsgivaren underrätta
arbetstagaren om beslutet. Underrättelsen skall lämnas senast två månader före
ledighetens början. När särskilda skäl föreligger får den lämnas senare, dock
minst en månad före ledighetens början.

12
§ Om ej annat har avtalats,
skall semesterledigheten förläggas så, att arbetstagaren får en ledighetsperiod
av minst fyra veckor under juniaugusti. Även utan stöd av avtal får sådan
semesterperiod förläggas till annan tid, när särskUda skäl föranleder det,

13
§ Beslutar arbetsgivare om
permittcring som arbetstagare ej hade anledning räkna med då han lämnade besked
enUgt 8 §, har arbetstagaren rätt att avstå från utlagd semesterledighet, som
ej är förenad med semesterlön, i den män ledigheten sammanfaller med
permitteringsperioden. Detta gäller dock endast om han underrättar
arbetsgivaren senast två veckor före semesterledighetens början. Får
arbetstagaren först senare kännedom om pemiitteringcn, har han rätt att avstå
från ledigheten genom att utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren. Har
semesterledigheten då inletts, upphör ledigheten med utgången av den dag då
arbetsgivaren underrättades.

14 §
Semesterledighet får ej utan arbetstagarens medgivande förläggas

till uppsägningstid. Infaller uppsägningstid helt eller delvis under redan

utlagd semesterledighet, skall semesterledighetens förläggning i samma

mån upphävas, om arbetstagaren begär det.

Första stycket gäller ej i den mån uppsägningstiden
överstiger sex månader.

15 §
InfaUer under semesterledigheten dag då arbetstagaren är oför

mögen till arbete pä grund av sjukdom eller dag som är semesterlöne

grundande enligt 17 § första stycket 26 skall, om arbetstagaren utan

dröjsmål begär det, sådan dag ej räknas som semesterdag.

Semesterdagar som återstår pä grund av att första
stycket har tiU-lämpats skall utgå i ett sammanhang, om arbetstagaren ej medger
annat.

Beräkning
av semesterlön

16 §
Semesterlönen utgör tolv procent av arbetstagarens under intjä

nandeåret förfallna lön i anställningen.

Vid beräkning av lönen under intjänandeåret skall i
lönesumman ej inräknas semesterlön eller pérmitteringslön med anledning av
driftsuppehåll för samtidig semester. I lönesumman skall ej heller inräknas
ersättning som har utgått för dag, då arbetstagaren helt eller delvis har haft
sådan ledighet från arbetet som är semesterlönegrundande enligt

17 §.
För varje sådan dag skaU arbetsinkomsten i stället ökas med ett

belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i an

ställningen under övrig tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren då ej

haft någon inkomst i anställningen, skall semesterlönen beräknas med

hänsyn till den inkomst som det kan antagas att han skulle ha haft, om

han under denna tid hade arbetat för arbetsgivarens rälcning.

s. 287 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 287

17 §
Frånvaro från arbetet är semesterlönegmndande, när fråga är om

1.
ledighet på grund av sjukdom, i
den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 180 dagar eller om
frånvaron beror pä arbetsskada,

2.
ledighet enUgt lagen (1976;
280) om rätt till föräldraledighet, dels i samband med barns födelse eller adoption
i den mån frånvaron icke överstiger 120 eller, för ensamstående förälder, 180
dagar, dels vid tUl-fällig vård av barn,

3.
ledighet på grund av risk för
överförande av smitta, om arbetstagaren är berättigad till ersättning enligt
lagen (1956: 293) om ersättning åt smittbärare, i den mån frånvaron under
intjänandeåret icke överstiger 180 dagar,

4.
ledighet för utbildning, som ej
enUgt arman lag medför rätt till semesterlön, om arbetstagaren erhåUer
timstudiestöd, inkomstbidrag eUer vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen
(1973: 349) eller om utbildningen till väsentlig del avser fackliga eller med
facklig verksamhet sammanhängande frågor, i den mån frånvaron under
intjänandeåret icke överstiger 180 dagar,

5.
ledighet på grund av sådan i 27
§ vämpliktslagen (1941: 967) eUer med stöd därav föreskriven tjänstgöring om
högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning och ej heller direkt ansluter sig
tiU grundutbildning, eller ledighet på grund av motsvarande vapenfri tjänst, i
den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar eller

6.
ledighet på grund av att
arbetstagaren efter det kalenderår dä han har fyllt tjugotvå år fullgör
tjänstgöring i civilförsvaret på annan tid än då civilförsvarsberedskap råder
eller beredskapsövning får anordnas vid krigsmakten, i den mån frånvaron under
intjänandeåret icke överstiger 60 dagar.

Vid tUlämpning av första stycket 1 skall frånvaro
under de första 90 dagarna av frånvaroperiod ej i något fall anses bero på
arbetsskada. Har arbetstagare av anledning som anges i första stycket 1 varit
oavbrutet frånvarande från arbetet under två hela intjänandeår, grundar därefter
infallande dag av frånvaroperioden icke rätt till semesterlön.

I frånvaroperiod som avses i första stycket
inräknas även dagar under perioden dä arbetstagaren icke skulle ha utfört
arbete.

Sparande
av semesterledighet och semesterlön

18 §
Arbetstagare, som under ett semesterår har rätt till mer än tjugo

semesterdagar med lön, får av överskjutande sädana dagar spara en

eUer flera tUl ett senare semesterår.

Sparad semesterdag skall läggas ut inom fem är från
utgången av det semesterår då den sparades.

Semesterdagar får icke sparas under semesterår då
arbetstagaren får ut semesterdag, som har sparats från tidigare år,

19 §
Vill arbetstagare spara semesterdagar eller viU han taga i an

språk sparade semesterdagar i anslutning till semesterledigheten i öv

rigt, skall han underrätta arbetsgivaren i samband med att förläggningen

av årets semesterledighet bestämmes. Underrättelse behöver dock icke

lämnas förrän arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar med

lön han har eller kan beräknas få rätt tiU, Arbetstagare, som vUl taga

i anspråk sparade semesterdagar utan sammanhang med semesterledig-

s. 288 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 288

heten
i övrigt, skall meddela arbetsgivaren detta senast tre månader i förväg. Vad i
första stycket sägs gäller endast i den mån ej annat har avtalats,

20 §
Sparade semesterdagar skall förläggas tUl det semesterår som

arbetstagaren väljer. Detta gäUer dock ej om annat har avtalats eUer

särskilda skäl föreUgger mot att semesterdagarna förlägges till det året.

Önskar arbetstagare samtidigt få ut minst fem
sparade semesterdagar, skall dessa och hela semesterledigheten för semesteråret
utgå i en följd, om ej annat har avtalats.

21
§ Har arbetstagare, som har
sparat semesterdagar enligt 18 §, övergått till anställning hos annan
arbetsgivare inom sanuna koncem, har han rätt att få ut sparade sådana dagar
hos den nye arbetsgivaren.

22
§ Semesterlönen för varje
sparad semesterdag utgör, om ej annat följer av 23 §, 0,48 procent av summan av

1.
den lön i anställningen som har
förfallit under intjänandeåret närmast före det semesterår, då de sparade
semesterdagarna uttages, dock fränsett lön för tid då arbetstagaren har varit
helt eller delvis frånvarande från arbetet, samt

2.
ett beräknat inkomstbelopp för
de dagar under samma intjänandeår då arbetstagaren har varit helt eller delvis
frånvarande från arbetet av annan anledning än semester eller permittéring vid
driftsuppehäll för samtidig semester.

Beräkning av underlag för semesterlön som avses i
första stycket 2 sker enligt grunderna för 16 § andra stycket tredje och fjärde
meningarna.

23 §
Semesterlön enligt 22 § skall beräknas som om arbetstagaren

under där avsett intjänandeår varit anställd med samma andel av full

arbetstid som under det eUer de intjänandeår, då rätt till semesterlön

för de sparade semesterdagama förvärvades.

Särskilda
bestämmelser om semesterlön

24
§ Vid beräkning av semesterlön
skall hänsyn icke tagas till förmän av fri bostad eller till löneförmån, som är
avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

25
§ Arbetstagare, som får fri
kost i arbetsgivarens hushåll, har rätt tiU skälig kostersättning för de dagar
under semesterledigheten då förmånen ej har utnyttjats till någon del.

26
§ Arbetsgivaren skall betala ut
semesterlönen tUl arbetstagaren i samband med semesterledigheten.

27
§ Arbetstagare, som utför
arbetet i sitt hem eller annars under sådana förhållanden att det icke kan
anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, är berättigad
till särskild semesterlön med tolv procent av arbetstagarens under
intjänandeåret förfallna lön i anställningen.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 289

Beräkning av lönen under
intjänandeåret skall ske med motsvarande tillämpning av 16 § andra stycket. Vad
där föreskrives angående semesterlönegrundande frånvaro skall dock tillämpas
med avseende på kalendervecka, om ej annan tidsperiod överenskommes. Även 24
och 25 §§ äger motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön skall betalas
ut senast den 30 juni näst efter intjänandeårets utgång eller, om
intjänandeåret löper ut efter den 30 aprU, senast två månader efter dess
utgång.

Semesterersättning

28 § Upphör arbetstagare att vara anställd hos
arbetsgivaren innan

han har erhållit den semesterlön som han har tjänat in, skall arbetsta

garen i stället erhålla semesterersättning, i den mån ej annat följer av

21 eller 31 §.

Motsvarande skall gälla om
arbetstagares anställningsvillkor ändras så, att semesterledighet med
semesterlön skall utgå redan under intjänandeåret. I sådant fall skall
bestämmelserna om semesterersättning till-lämpas som om anställningen upphört
vid den tidpunkt från vilken de nya anställningsvillkoren skall gälla.

Om semesterersättning i visst annat fall föreskrives i 5
§.

29 § Semesterersättning bestämmes enligt grunderna för
beräkning av

semesterlön. För arbetstagare, som har rätt till fri kost i arbetsgivarens

hushåll, skall kostersättning dock utgå endast för det antal dagar för

vilka semesterersättning skaU beräknas.

För sparade semesterdagar skall
semesterersättning beräknas som om de hade tagits ut under det semesterår då
anställningen upphörde.

Har arbetstagare mottagit
semesterlön i förskott, minskas semesterersättningen med sådan semesterlön.
Detta gäller dock ej, om den förskottsvis erhållna semesterlönen har utgått mer
än fem år före anställningens upphörande eUer om anställningen har upphört på
grund av

1.
arbetstagarens
sjukdom,

2.
förhållande som
avses i 6 § tredje stycket första meningen lagen (1974: 12) om anstäUningsskydd
eUer

3.
uppsägning från
arbetsgivarens sida, som beror på förhållande som ej hänför sig till
arbetstagaren personligen.

30 § Semesterersättning skall betalas ut till
arbetstagaren utan oskäUgt

dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att beräkna
semesterersättningen inom en månad efter anställningens upphörande, skaU den
betalas ut inom en vecka efter det hindret upphörde.

Övergång av företag

31 § Arbetstagares rätt enUgt denna lag påverkas ej av att
företag

eller del av företag övergår till ny arbetsgivare.

Skadestånd

32 § Arbetsgivare som bryter mot denna lag skall tUl
arbetstagaren ut

ge, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartiU arbetstaga

ren kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

19 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 290 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77: 90 290

Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått
skall hänsyn tagas även till arbetstagarens intresse av att erhålla
semesterledighet och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra
omständigheter är skäligt, kan skadeståndet nedsättas eller helt bortfaUa.

Preskription

33 §
Arbetstagare som vill fordra semesterlön, semesterersättning eller

skadestånd enligt denna lag skall väcka talan därom inom två år från ut

gången av det semesterår dä arbetstagaren enligt lagen skulle ha erhåUit

den förmån till vilken anspråket hänför sig. Försummar han det, är

rätten till talan förlorad.

Rättegång

34 §
Mål om tiUämpning av denna lag handlägges enhgt lagen (1974:

371) om rättegången i arbetstvister.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1978, då lagen (1963; 114) om semester upphör att gälla.
Semesterledighet enligt den nya lagen utgår dock först under semesteråret den 1
april 1978den 31 mars 1979, om ej annat överenskommes.

2.
Äldre lag äger fortsatt
giltighet

a)
i fråga om semesterförmån, som
har tjänats in före ikraftträdandet och som utgår tiden den 1 januariden 31
mars 1978,

b)
i fråga om beräkning av
semesterlön och semesterersättning som har tjänats in under år 1977 och skall
utgå under semesteråret den 1 aprU 1978den 31 mars 1979.

3.
Under semesteråret den 1 april
1978den 31 mars 1979 utgår, förutom semesterlön eller semesterersättning
enligt 2 b, semesterlön eller semesterersättning som har tjänats in under tiden
den 1 januari den 31 mars 1978. För samma semesterår skall vid tillämpningen
av 7 § tiden den 1 januari 1977den 31 mars 1978 betraktas som intjänandeår.

4.
Kollektivavtal, som har ingåtts
före den 1 januari 1978 och innefattar sämre förmåner för arbetstagare än som
följer av den nya lagen, är i sådan del utan verkan. Har avtalet tillkommit för
att utgöra avvikelse från viss regel i den nya lagen, beträffande vilken denna
medger att avvikelse överenskommes, och har avtalet träffats i den ordning
lagen anger, gäUer dock avtalet i den delen.

Vad som sagts i första stycket inverkar ej på
giltigheten av avtalsföreskrifter i hänseenden som anges under 2.

5. Bestämmelsema under 4 gäller i tillämpliga delar
även i fråga om

avtal som ej är kollektivavtal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:115) om förlängd semester för
vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

Härigenom föreskrives att 1 och 3 §§ lagen (1963: 115) om
förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete skaU ha nedan
angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

l§i

Nuvarande
lydelse

Semester, vartill rätt förvärvats
enligt lagen om semester, skall utgå med tre dagar för varje kalendermånad av
kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning å
minst femton dagar utfört radiologiskt arbete, vari arbetstagaren utsatts för
joniserande strålning i sådan utsträckning, att menlig inverkan därav kan
befaras.

Med avseende å semester, som utgår
enligt första stycket, skola bestämmelserna i 7 § andra och tredje styckena
lagen om semester äga motsvarande tillämpning. Därvid skall iakttagas.

1)
att dag,
varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom till godo för
erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han omedelbart före och
efter semestern utfört arbete, som avses i denna lag, samt

2)
att dag,
varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning, varom
förmäles

1 Senaste lydelse 1964:101.

Föreslagen
lydelse

Arbetstagare som för arbetsgivarens
räkning utför radiologiskt arbete, vari arbetstagaren utsattes för joniserande
strålning i sådan utsträckning att menlig inverkan därav kan befaras, har under
villkor som föreskrives i denna lag rätt till längre semesterledighet än som
följer av 4 § semesterlagen (1977:000). För varje kalendermånad av
intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har utfört sådant arbete under
minst femton dagar, skall semesterledigheten påföljande semesterår förlängas
med fem tolftedels semesterdag. Uppstår vid beräkningen brutet dagantal,
skall det avrundas till närmast högre hela tal.

Med dag, under vilken utförts
arbete, som avses i första stycket, jämställes

1)
dag,
under vilken arbetstagaren varit semesterledig, dock endast om hans arbete
omedelbart före och omedelbart efter ledigheten varit sådant som avses i första
stycket, samt

2)
dag,
under vilken arbetstagaren haft ledighet som är semesterlönegrundande enligt
17 § se-

s. 292 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 292

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

i 7 § andra stycket b)e) lagen mesterlagen, dock ej
om arbete, om semester, icke må rälcnas ar- som avses i första stycket,
uppen-betstagaren till godo för erhållan- barligen icke kunnat beredas
ho-de av förhöjt antal semesterdagar nom sådan dag och atiledningen därest,
av annan orsak än drifts- härtill varit annan än driftsuppe-uppehåll för
samtidig semester, ar- håll för samtidig semester, bete, som avses i denna
lag, uppenbarligen icke kimnat beredas honom å sådan dag.

För varje semesterdag som tillkommer
enligt första stycket utgår semesterlön med 0,48 procent av arbetstagarens
under intjänandeåret förfallna lön i anställningen, beräknad enligt 16 §
semesterlagen.

3 §

Om semester, som utgår med Om semester för arbetstagare

tillämpning av denna lag, gäller i som avses i denna lag gäller i öv-

övrigt vad i lagen om semester är rigt vad i semesterlagen
(1977:

stadgat. 000) är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Beträffande förlängning av semester
under semesteråret den 1 april 1978den 31 mars 1979 skall de nya bestämmelserna
tUlämpas, med iakttagande av att tiden den 1 januari 1977den 31 mars 1978
betraktas som intjänandeår, I övrigt skaU, i den mån enligt övergångsbestämmelserna
till semesterlagen (1977: 000) äldre bestämmelser i lag eller avtal skall äga
fortsatt giltighet, detsamma gälla på förevarande lags tiUämpningsområde.

3 Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)

Härigenom föreskrives att 12 §
förmånsrättslagen (1970: 979) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §1

Allmän förmånsrätt följer där- Allmän
förmånsrätt följer där

efter med arbetstagares fordran efter med
arbetstagares fordan på

på sådan lön eller annan ersättning sådan
lön eUer annan ersättning

på grund av anställningen som ej pä gmnd av
anstäUningen som ej

förfaUit till betalning tidigare än förfallit
till betalning tidigare än

Senaste lydelse 1975; 1248.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

ett
år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller ersättning under skälig
uppsägningstid, högst sex månader. Har arbetstagaren under uppsägningstiden
utfört arbete enligt anställningsavtalet med gäldenären, gäller förmånsrätten
all lön eller ersättning för arbetet. I den mån arbete ej utförts under
uppsägningstiden gäUer förmånsrätten endast sådan lön eller ersättning som
överstiger inkomst vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersättningen
avser förvärvat i annan anställning eller uppenbarU-gen borde ha kunnat
förvärva i anställning som han skäligen bort godtaga. Vid bestämmande enUgt vad
nyss sagts i vilken utsträckning fordran pä lön eller ersättning under
uppsägningstid är förenad med förmånsrätt skall med samtidig inkomst i annan
anstäUning jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning,
i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren
har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen. Har lönefordran som
förfallit tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes varit föremål för
tvist, gäller förmånsrätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives
i kollektivavtal begärts inom sex månader frän förfallodagen och
konkursansökningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt
avgjord, I fråga om semesterlön eller semester-ersättning som är intjänad
innan konkursansökningen gjordes, gäller förmånsrätten vad som står inne för
det löpande och de närmast föregående två kvalifikationsåren.

Föreslagen lydelse

ett
år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller ersättning under skälig
uppsägningstid, högst sex månader. Har arbetstagaren under uppsägningstiden
utfört arbete enligt anställningsavtalet med gäldenären, gäller
förmånsrätten all lön eller ersättning för arbetet. I den mån arbete ej utförts
under uppsägningstiden gäller förmånsrätten endast sådan lön eUer ersättning
som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under tid som lönen eller
ersättningen avser förvärvat i annan anstäUning eUer uppenbarligen borde ha
kunnat förvärva i anställning som han skäligen bort godtaga. Vid bestämmande
enligt vad nyss sagts i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning
under uppsägningstiden är förenad med förmånsrätt skall med samtidig
inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av
statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser samma tid
som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad
tUl bidraget efter uppsägningen. Har lönefordran som förfallit tidigare
än ett år innan Iconkursan-sökningen gjordes varit föremål för tvist,
gäller förmånsrätten, om talan väckts eUer sådan förhandling som
föreskrives i kollektivavtal begärts inom sex månader från
förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex månader från det att
tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller
semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes gäller
förmänsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två
intjänandeåren. Förmånsrätten gäller även innestående semesterlön eller
semesterersättning för semesterledighet som har sparats i den usträckning
18 § semesterlagen (1977: 000) medger.

s. 294 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 294

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med
fordran på pension vilken tUlkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för
högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader.
Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående
arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de
betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av
pensionsutfästelse m, m.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare,
som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade
väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt
enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om
gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om förmånsrätt
för fordran i konkurs på grund av ansökan som har gjorts före ikraftträdandet.

s. 295 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 295

LAGRÅDET Utdrag

PROTOKOLL

vid
sammanträde 1977-02-04

Närvarande:
justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson, justitierådet Mannerfelt,
justitierådet "Welamson.

Regeringen har den 9 december 1976 pä hemställan av
statsrådet Ahlmark beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.
semesterlag

2.
lag om ändring i lagen (1963:
115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

3.
lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970; 979).

Förslagen,
som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Gerhard 'Wikrén. Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

1.
Förslaget till semesterlag

2 §

I paragrafens tredje stycke har upptagits en
föreskrift om rätt för arbetstagare att avstå från semesterledighet, som ej är
förenad med semesterlön. En bestämmelse av dylik innebörd synes emellertid böra
komma in i lagtexten först efter det att det framgått, att semesterledighet
utan semesterlön förekommer. Med hänsyn härtill förordar lagrådet, att 2 §
tredje stycket flyttas till 4 § och där upptas som ett tredje stycke.

3 §

Bestämmelserna i 9 § bygger på en innebörd av
begreppet semesterledighet, enligt vUken omfattningen av sådan ledighet icke
behöver sammanfalla med vare sig antalet semesterdagar som arbetstagaren tar ut
eller med det antal dagar under vilka han åtnjuter sammanhängande ledighet när
han tar ut en eller flera semesterdagar. Således skall exempelvis ett även
eljest arbetsfritt veckoslut, som omges av dagar under vilka arbetstagaren har
semester, inräknas i semesterledigheten vid beräkning av dess omfattning
enligt 9 §, medan motsatsen normalt är fallet beträffande veckoslut av dylikt
slag, som infaller i början och/ eller slutet av en sammanhängande ledighet,
vari en eller flera semesterdagar ingår. Närmare bestämt synes förslagets
ståndpunkt vara den, att såsom semesterledighet skall anses enstaka
semesterdagar och period av semesterdagar jämte i 9 § angivna arbetsfria dagar,
vUken börjar och

s. 296 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 296

slutar
med semesterdag. Enligt lagrådets mening är det, företrädesvis för den rätta
tiUämpningen av 9 §, angeläget att en häremot svarande definition av begreppet
semesterledighet upptas i lagtexten. Definitionen bör lämpligen placeras såsom
ett andra stycke i förevarande paragraf och ges följande lydelse:

"Såsom semesterledighet skall anses ledighet
enstaka semesterdagar och period av semesterdagar jämte i 9 § angivna
arbetsfria dagar, vilken börjar och slutar med semesterdag."

4 §

Av vad lagrådet anfört under 2 § framgår, att ett
tredje stycke bör fogas tUl 4 §.

5 §

Den föreslagna paragrafens första stycke gäller
arbetstagare som anställs för viss tid, viss säsong eller visst arbete. Sädana
arbetstagare föreslås få rätt till semesterledighet endast om
anställningsavtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre månader.
Är fråga om en anställningstid av tre månader eller mindre skall arbetstagaren
ha rätt till semesterersättning men ej till semesterledighet.

Den nu berörda bestämmelsen för med sig att
semesterersättning skall utgå även för synnerUgen kortvariga anstäUningar,
liksom för anställningar som visserUgen har ett par månaders varaktighet men
som gäller en arbetstid av måhända ett fåtal timmar per vecka (städning, barnpassning,
gräsklippning o, dyl,). Häremot synes i och för sig intet vara att invända. Det
är emellertid enligt lagrådets mening antagUgt, att vid anstäUningar som avses
ha kort varaktighet och bli föga omfattande det vederlag varom partema
överenskommer normalt tankes inbegripa samtliga förmåner som skall utgå tUl
arbetstagaren. För många torde det således te sig överraskande om det vid helt
kortvariga arbeten, utförda mot i förväg överenskommet vederlag, skulle efter
arbetets slut uppkomma fråga om att dessutom ett 12-procentigt tillägg,
utgörande semesterersättning, skulle utgå. Det synes också olyckligt, om det i
dylika situationer skulle vara helt avgörande huruvida den som har utfört arbetet
varit att betrakta som arbetstagare eller som uppdragstagare (självständig
företagare). Sådana gränsdragningsfrågor skuUe med förslagets uppläggning
säkerligen bli mycket vanliga och förorsaka avsevärda bekymmer vid kortvariga
arbeten av här berörd art.

Mot bakgmnden av det anförda anser lagrådet, att
man bör överväga en ordning som i görlig mån förebygger tvister i nu
ifrågavarande hänseenden. En sådan ordning kan lämpligen åstadkommas genom att
förevarande paragraf kompletteras med en presumtionsregel av innebörd att vid
arbeten som avsetts bli kortvariga och föga omfattande vederlaget förutsätts
inbegripa semesterersättning, om ej annat framgår av

s. 297 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 297

omständigheterna.
Var gränsen skall gå för en sådan presumtionsregels tillämpningsområde kan vara
föremål för delade meningar. Förslagsvis kan gränsen dras vid en avsedd
arbetstid om högst 60 timmar under en tidrymd av högst tre månader. Under
regeln skulle då hänföras exempelvis fall, där anställningstiden tänkts vara
ungefärligen en och en halv vecka, och fall, där någon anställts för att under
en ttemånadersperiod arbeta en halv arbetsdag i veckan. Såsom tidigare antytts
är syftet med den förordade presumtionsregeln inte att beröva arbetstagare i
kortvariga anställningsförhållanden förmånen av semesterersättning. Regeln bör
få den effekten, att i sådana fall semesterersättning inräknas i det vederlag
som överenskommes för arbetet.

Vill arbetstagaren i nu åsyftade fall göra gällande
att utöver avtalat vederlag skall utgå ett 12-procentigt tillägg, utgörande
semesterersättning, blir det hans sak att visa, att vederlaget avsetts ej inbegripa
semesterersättning. Härvidlag är naturligtvis bland annat storleken av det
avtalade vederlaget av betydelse. Om exempelvis vederlaget överenskommits med
ledning av kollektivavtal och ej överstiger däri faststäUd ersättning, synes
detta således kunna utgöra tillräckligt stöd för antagande, att
semesterersättning ej avsetts vara inbegripen i vederlaget.

Presumtionsregeln får naturligen betydelse i första
hand med avseende på sådana anställningar som enligt paragrafen ej berättigar
till semesterledighet. Den kan emellertid också bU tiUämplig i andra fall, nämligen
då en anställning mot vad som från början avsetts har kommit att vara längre än
tre månader. För sådana fall torde arbetsgivaren utan hinder av 26 § vara
berättigad att från semesterlön, som han kan ha att utge i samband med
semesterledighet, avräkna vad han tidigare har utbetalat såsom
semesterersättning (jfr specialmotiveringen till 30 §),

I den föreslagna paragrafens andra stycke regleras
antalet semesterdagar, när arbetstagaren anställs efter den 31 juU eller efter
den 30 september. Då denna föreskrift gäller för anställningar i allmänhet,
synes den lämpligen böra inleda paragrafen såsom ett första stycke.

Lagrådet
föreslår, att paragrafen ges följande lydelse:

"Under det semesterår då arbetstagare
anställes har han rätt till tio semesterdagar, om anställningen börjar efter
den 31 juli, och till fem semesterdagar, om den börjar efter den 30 september.

Arbetstagare som anstäUes för viss tid, viss säsong
eller visst arbete saknar rätt till semesterledighet, om ej anstäUningsavtalet
avser eller anställningen varar längre tid än tre månader, men äger rätt tUl semesterersättning
för anställningstiden hos arbetsgivaren.

Vederlag för arbete, som har avsetts skola pågå
högst tre månader och omfatta högst sextio timmar, förutsattes inbegripa
semesterersättning, om ej annat framgår av omständigheterna.

Om förlängd semesterledighet finns bestämmelser i
lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete."

s. 298 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 298

9
§

Enligt paragrafens första stycke rälcnas lördag och
söndag ej som semesterdagar. Ett undantag föreskrivs dock i fråga om lördag,
som ej är arbetsfri dag. Sådan lördag skall nämligen räknas som semesterdag, om
arbetstagaren i anslutning till lördagen får ut högst tre andra semesterdagar.
Av specialmotiveringen till det remitterade förslaget framgår, att
undantagsbestämmelsen är avsedd att hindra missbruk tUl arbetstagarens förmån
av huvudregeln beträffande lördagar. Vad i detta sammanhang anförs gäller
emellertid i motsvarande mån söndag, som ej är arbetsfri dag. EnUgt lagrådets
mening bör därför undantagsbestämmelsen vars närmare placering i paragrafen
behandlas här nedan utvidgas till att gälla även sådan söndag.

Med söndag jämställs enUgt tredje stycket i
paragrafen helgdag samt påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och
nyårsafton, I specialmotiveringen uttalas, att det inte kan anses stridande mot
lagen att en person med lördags- eller söndagsarbete efter överenskommelse får
rälcna enstaka sådana dagar som semesterdagar eller byta ut en helgdag mot en
semesterdag, om han annars skulle vara skyldig att arbeta på helgdagen. Med den
nyss förordade utvidgningen av undantagsbestämmelsen i första stycket får en
sådan lagtillämpning som eljest kan förefalla tveksam såvitt avser söndagar
och med dem jämställda helgdagar och helgdagsaftnar direkt stöd i lagtexten.

Arbetstagare som arbetar lördag eller söndag eUer
båda dessa dagar har enligt första meningen i paragrafens andra stycke rätt
till ledighet från sådant arbete dels under semesterledigheten och dels
antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Av den nyss behandlade
undantagsbestämmelsen följer emeUertid, att sådan under semesterperiod
utgående ledighet fömtsätter att semesterledigheten omfattar en period av
minst fem dagar; eljest skulle undantagsbestämmelsen till väsentiig del
förlora sitt innehåll. Men inte heller ledighet från lördags- eller söndagsarbete
omedelbart före semesterledigheten eUer omedelbart efter denna synes böra utgå
i anslutning till helt korta semesterperioder eller enstaka semesterdagar. Även
härvidlag synes lämpligen kunna krävas, att semesterledigheten omfattar minst
fem dagar. Omfattar semesterledigheten detta minimimått, förutsattes då att
den är förlagd till måndagfredag för att arbetstagaren skaU komma i åtnjutande
av frihet från lördags- eller söndagsarbete omedelbart före eller efter semesterledigheten.

Såsom framgår av vad lagrådet anfört vid 3 § avses
med "semesterledigheten" i andra stycket en tidsperiod, som börjar
och slutar med semesterdag. Det remitterade förslaget torde emellertid åsyfta,
att det krav som innefattas i ordet "omedelbart" skaU anses vara
uppfyllt, även om mellan en lördag som skulle ha utgjort arbetsdag och semesterledigheten
ligger en arbetsfri söndag eller omvänt mellan semesterperioden och en
följande söndag som skulle ha utgjort arbetsdag ligger en

s. 299 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 299

arbetsfri
lördag. Denna innebörd i förslaget skuUe komma till uttryck i lagtexten, om
däri angavs att arbetstagare som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa
dagar har rätt till ledighet under motsvarande tid av veckoslut som infaller
antingen omedelbart före semesterledigheten eller omedelbart efter denna.

Har i fall som avses i andra styckets första mening
arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är lördag
eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, skall den enligt
styckets andra mening räknas som semesterdag. Om första meningen begränsas tUl
att avse semesterledighet som omfattar minst fem dagar, kommer motsvarande
begränsning att gälla i andra meningen. En sådan ordning är enligt lagrådets
uppfattning också materiellt tillfredställande. Vid semesterledighet, som
avses i den förut berörda undantagsbestämmelsen och alltså omfattar högst fyra
dagar, bör nämligen inte både lördag eller söndag och däremot svarande
arbetsfri vardag inräknas i semesterledigheten. En uttrycklig regel härom bör
ges i anslutning till undantagsbestämmelsen. Denna synes för övrigt komma tUl
klarare uttryck, om den upptages i ett särskilt stycke som införs efter det
föreslagna andra stycket.

Med den av lagrådet förordade utformningen av 3 §
andra stycket och av förevarande paragraf kommer otvetydigt att framgå, att beräkningen
av semesterledigheten skaU ske kalendariskt men att man vid beräkning av
antalet semesterdagar bortser från lördagar och söndagar samt med söndagar
jämställda helgdagar och helgdagsaftnar. Endast när sådan dag eljest skulle ha
varit arbetsdag och semesterledigheten omfattar högst fyra dagar, räknas den
som semesterdag, Arbetsfri dag, som infaUer under semesterledigheten, räknas
då ä andra sidan inte som semesterdag.

Lagrådet
föreslår, att 9 § ges följande avfattning;

"Semesterledighet beräknas i hela dagar.
Lördag och söndag räknas ej som semesterdagar annat än i fall som avses i
tredje stycket.

Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar
har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt
till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten och
dels antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Har i fall som nu
avses arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är
lördag eUer söndag, och infaller den under semesterledigheten, räknas den som
semesterdag.

Är arbetstagaren ledig lördag eller söndag, som
annars skulle ha utgjort arbetsdag, och är fråga om kortare semesterledighet än
som anges i andra stycket, räknas sådan dag som semesterdag. Arbetsfri dag
skall då ej anses som semesterdag.

Med söndag jämställes helgdag samt påskafton,
pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton,"

s. 300 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 300

10
§

För den händelse koUektivavtal om
medbestämmanderätt för arbetstagarna angående förläggning av semesterledighet
ej träffats, skall enligt det remitterade förslaget primär
förhandlingsskyldighet föreligga i fråga om förläggningen av varje semesterdag.
Enligt lagrådets mening är en sådan ordning knappast ändamålsenlig för fall,
där arbetstagare önskar att, fristående från den huvudsakliga
semesterledigheten, ta ut någon enstaka semesterdag eller en helt kort
semesterperiod, I sådant fall synes en skyldighet för arbetsgivaren att av eget
imtiativ förhandla om saken med arbetstagarens organisation framstå såsom en
onödig byråkratisering och rentav kunna utgöra hinder mot att arbetstagaren får
ett med kort varsel framställt önskemål tUlgodosett, även om arbetsgivaren är
beredd att för sin del tUImötesgå önskemålet. Lagrådet anser därför, att den
primära förhandUngsskyldigheten angående förläggning av semesterledighet bör
begränsas till sådan semesterperiod som avses i 12 §. Beträffande förläggningen
av annan semesterledighet föreslär lagrådet en föreskrift om slcyldighet för
arbetsgivaren att samråda med arbetstagaren, om förhandling med dennes
organisation inte har ägt rum. Att organisationen kan påkalla förhandUng
beträffande förläggningen av sådan semesterledighet som nu avses följer av
medbestämmandelagen. Den nyss förordade föreskriften fyller bland annat funktionen,
att organisationen skaU få tillfälle att påkalla förhandling när arbetstagarens
intresse föranleder det, eftersom det kan förutsättas att arbetstagaren i
sådant faU underrättar sin organisation.

Åsidosättande av den primära förhandlingsskyldighet
som föreskrivs i förevarande paragraf synes enligt dess avfattning kunna
föranleda skadeständsskyldighet endast enligt den föreslagna semesterlagen.
Detta överensstämmer i och för sig med remissprotokollets specialmotivering
till paragrafen. Enligt förslaget till semesterlag kan emellertid skadestånd
utgå endast till arbetstagare, och brott mot förhandlingsskyldighet gentemot
organisation kan ej anses berättiga arbetstagare till skadestånd. Lagrådet
anser, att arbetsgivares åsidosättande av skyldighet att förhandla med arbetstagarorganisation
angående förläggning av semesterledighet däremot bör kunna föranleda
skadeståndsskyldighet gentemot organisationen under samma förutsättningar som
gäller vid åsidosättande av förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen.
För att detta resultat skall uppnås och för att samthga regler i medbestämmandelagen
om primär förhandlingsskyldighet (inklusive 5 § andra stycket) skall otvetydigt
göras tiUämpliga på sådan förläggning av semesterledighet som enligt lagrådets
förslag bör omfattas av dylik skyldighet förordar lagrådet, att förevarande
paragraf utformas så, att medbestämmandelagens bestämmelser om arbetsgivares
förhandlingsskyldighet beträffande viktigare förändring av arbetstagares
arbets-cUer anställningsförhållanden anges skola äga motsvarande tiUämpning

s. 301 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 301

på
förläggningen av semesterledighet som avses i 12 §. Tilläggas må, att
beträffande skyldighet för arbetsgivare att förhandla på begäran av
arbetstagarorganisation för vUken skyldighet lagrådets förslag i motsats
till det remitterade förslaget lämnar utrymme medbestämmandelagens
bestämmelser såsom redan antytts blir omedelbart tUlämpliga.

Mot bakgrunden av det anförda föreslär lagrådet att
paragrafen med vissa redaktionella jämkningar i övrigt får följande
lydelse:

"Att i fråga om förläggningen av
semesterledighet kollektivavtal kan träffas om medbestämmanderätt för
arbetstagama följer av 32 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.
Har sådant avtal ej träffats, skall gälla vad som föreslorives i andra och
ttedje styckena.

Angående förläggningen av semesterledighet som
avses i 12 § skall nyssnämnda lags bestämmelser om arbetsgivares
förhandlingsskyldighet beträffande viktigare förändring av arbetstagares
arbets- eller anställningsförhållanden äga motsvarande tillämpning. Om
arbetstagaren icke företrädes av förhandlingsberättigad organisation eller om
sådan organisation ej önskar förhandla, skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren
om ledighetens förläggning.

Beträffande förläggningen av arman semesterledighet
skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren, om förhandling med dennes organisation
icke har ägt rum.

Kan överenskommelse om förläggning av
semesterledighet ej uppnås, bestämmer arbetsgivaren om förläggningen i den mån
ej annat har avtalats,"

11
§

Paragrafen innehåller föreskrifter om skyldighet
för arbetsgivare, som beslutar om utläggning av semesterledighet, att senast
viss tid före ledighetens början underrätta berörda arbetstagare om beslutet.
Som huvudregel gäller enligt förslaget, att underrättelse skaU lämnas senast
tvä månader före ledighetens början. För att underrättelsen skall få lämnas
senare krävs att särskUda skäl föreligger. Den får dock aldrig lämnas mindre än
en månad före ledighetens början. Av specialmotiveringen till paragrafen
framgår, att med undantagsbestämmelsen åsyftas bl, a, sådana fall där
arbetsgivaren inte har möjlighet att iakttaga tvåmånaders-tiden, t, ex. när
fråga är om en nyanställd som har anställts alltför nära företagets
semesterstängning. Ett annat exempel är att en arbetstagare anställs mot slutet
av ett semesterår, UppenbarUgen måste man räkna med att hinder som nu avses
också kan förekomma, när i undantagsfall fråga blir om tillämpning av den
kortare underrättelsetiden. Enligt lagrådets mening bör detta komma till
uttryck i lagtexten, och lagrådet föreslår därför, att i paragrafens sista
mening mellan orden "dock" och "minst" inskjutes orden
"om möjligt".

s. 302 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 302

14
§

I första stycket av denna paragraf föreskrivs
hinder mot att utan arbetstagarens medgivande låta semesterledighet och
uppsägningstid sammanfalla. Bestämmelserna härom skall vara tillämpliga vare
sig uppsägning sker från arbetsgivarens eUer den sker från arbetstagarens sida
och oavsett vilken grund som åberopas för uppsägning. Enligt paragrafens andra
stycke skaU nämnda bestämmelser dock ej gälla i den mån uppsägningstiden
överstiger sex månader.

Första meningen i första stycket avser faU, då
uppsägning har skett innan beslut fattas om utläggning av semesterledighet. I
dessa faU synes ett principiellt förbud att förlägga semesterledighet tUl
uppsägningstiden vara välgrundat. Det behöver knappast heller innebära några
nämnvärda olägenheter för arbetsgivaren, I den angivna situationen torde denne
ha tillräckligt rådmm att planera verksamheten så, att han kan bereda arbetstagaren
arbete under uppsägningstiden.

EnUgt andra meningen i första stycket skall, om uppsägningstid
helt eller delvis infaller under redan utlagd semesterledighet, semesterledighetens
förläggning i samma mån upphävas, om arbetstagaren begär det. Även denna regel
synes ha goda skäl för sig, när arbetsgivaren säger upp anställningsavtalet och
uppsägningen inte beror på förhåUande som hänför sig till arbetstagaren
personligen. Det bör regelmässigt kuima krävas en sådan planläggning i
arbetsgivarens verksamhet, att uppsägningstider och semestertider kan hållas
isär i nu åsyftade fall.

Annorlunda förhåller det sig enligt lagrådets
mening, när arbetstagaren allvarligt bryter mot sina förpliktelser i
anställningen och därigenom ger arbetsgivaren saklig grund för uppsägning.
Innan uppsägning sker, måste arbetsgivaren då iakttaga de i lagen om anställningsskydd
föreskrivna skyldigheterna att varsla arbetstagarens organisation och
underrätta arbetstagaren själv om den tilltänkta åtgärden. Detta måste ske utan
större tidsutdräkt, eftersom uppsägningen inte får grundas enbart på
omständighet som arbetsgivaren har känt tUl mer än en månad innan varsel eller
underrättelse lämnades. Varsel och underrättelse skall lämnas minst två veckor
före uppsägningen. Arbetstagaren och hans organisation har rätt att senast en
vecka därefter påkalla överläggning med arbetsgivaren i saken. Om arbetsgivaren
efter sådana överläggningar står fast vid att uppsägning måste ske, är han
skyldig att iakttaga den uppsägningstid, mmst en och högst sex månader, som
arbetstagaren är berättigad tUl enligt lagen om anställningsskydd eller den
längre tid som må vara avtalad.

Bestämmelsen i första styckets andra menmg skulle
innebära, att det i den angivna uppsägningssituationen ytterligare skulle
krävas av arbetsgivaren att han upphävde en redan beslutad
semesterförläggning, som har förberetts i den ordning 10 § föreskriver.
Arbetsgivaren skulle därigenom tvingas att i en situation, som har uppkommit
utan hans

s. 303 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 303

egen
förskyllan, riva upp den redan gjorda planeringen beträffande verksamheten på
arbetsplatsen. En sådan ordning synes föga rimlig.

Inte heller förefaller det lagrådet rimligt, att
arbetsgivaren skulle tvingas tUl motsvarande åtgärder därför att arbetstagaren
säger upp sin anställning inför en förestående semester eller rentav under
pågående semester. I detta läge bör det ankomma på arbetstagaren själv att planera
uppsägningen på sådant sätt, att uppsägningstiden infaller lägligt från hans
egen synpunkt.

Av nu anförda skäl vill lagrådet förorda, att första
styckets andra mening som lämpligen kan utbrytas till ett särsldlt stycke
begränsas till att gälla vid sådan uppsägning från arbetsgivarens sida som
inte sker på grund av något arbetstagarens personliga förhällande.

Lagrådet
föreslår, att paragrafen ges följande lydelse;

"Semesterledighet får ej utan arbetstagarens
medgivande förläggas till uppsägningstid.

Skulle vid uppsägnmg från arbetsgivarens sida
uppsägningstiden helt eller delvis infalla under redan utlagd semesterledighet
och beror uppsägningen på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren
personligen, skall semesterledighetens förläggning i samma mån upphävas, om
arbetstagaren begär det.

Första och andra styckena gäller ej i den mån
uppsägningstiden överstiger sex månader."

18
§

Av skäl som framgår av vad lagrådet anför under 20
§ bör i förevarande paragrafs andra stycke efter ordet "sparades"
tUläggas orden "om ej annat följer av 20 § första stycket andra
meningen".

20
§

Enligt paragrafens första stycke skaU sparad
semesterledighet förläggas tiU det semesterår som arbetstagaren väljer, om ej
annat har avtalats eller särskilda skäl föreUgger mot att ledigheten förläggs
tUl det året. Av 18 § andra stycket i det remitterade förslaget följer dock en
begränsning i kontrahentemas handlingsfrihet beträffande valet av är, då sparad
semester får utläggas. Enligt den bestämmelsen måste nämligen sparad
semesterledighet läggas ut inom fem år från utgången av det semesterår då den
sparades.

Det torde inte bli ovanligt, att arbetstagare
sparar en semestervecka per år under en femärstid för att under det därpå
följande semesteråret ta ut en tioveckorssemester. Emellertid bör ej bortses
från att utläggande av en så lång semesterledighet under sistnämnda år kan
medföra betydande olägenhet. Sådan olägenhet kan uppkomma tUl följd av
förhållanden i arbetsgivarens verksamhet. Men olägenheten kan också vara
beroende på arbetstagarens situation; exempelvis kan hans

s. 304 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 304

planer
på en långsemester omintetgöras genom sjukdomsfall inom familjen, I åsyftade
faU synes det rimligt, att lagen ger arbetsgivare och arbetstagare möjlighet
att träffa överenskommelse om att uppskjuta uttaget av sparad semester ett år
utöver vad som följer av 18 § andra stycket.

På grund av det anförda förordar lagrådet, att 20 §
första stycket får följande lydelse:

"Sparade semesterdagar skall förläggas till
det semesterår som arbetstagaren väljer. Detta gäller dock ej, om annat har
avtalats eller särskilda skäl föreligger mot att semesterdagarna förlägges
till det året. Har arbetstagaren avsett att sparade semesterdagar skall
förläggas till det femte året efter det semesterår då de sparades och skulle
sådan förläggning medföra betydande olägenhet, får överenskommelse träffas att
semesterdagarna skall läggas ut under det sjätte året."

21
§

Såsom framhålls i specialmotiveringen måste för
arbetstagares överförande av sparad semester till den nya anställningen inom
samma koncern förutsättas, att han icke av den tidigare arbetsgivaren uppbär
semesterersättning för den sparade semestern. Det synes emellertid också
angeläget, att arbetstagaren icke kan håUa frågan om fortsatt sparande svävande
under någon längre tid och att även den nye arbetsgivaren utan större dröjsmål
får kännedom om arbetstagarens ställningstagande. Föreskrifter i angivna
hänseenden bör enligt lagrådets mening upptas i lagtexten.

Det är i och för sig självklart, att den nye
arbetsgivaren får regressrätt mot den tidigare arbetsgivaren för fall, då
arbetstagaren i den nya anställningen tar ut semesterledighet som sparats i den
tidigare eUer då i stället för sådan semesterledighet semesterersättning utgår
i samband med att den nya anstäUningen upphör. Eftersom den semesterlön eller
semesterersättning som den nye arbetsgivaren har att utge med anledning av att
arbetstagaren sparat semesterledighet från den tidigare anställningen sällan
eller aldrig torde sammanfaUa med det belopp som den tidigare arbetsgivaren
varit skyldig att utge i semesterersättning, om arbetstagaren föredragit att
få ut sådan i samband med övergången (jfr 22 § första stycket 1), synes det
emellertid önskvärt att förhållandet mellan arbetsgivarna regleras genom en
uttrycklig bestämmelse. En sådan bestämmelse synes böra ges innehållet, att
den tidigare arbetsgivaren skall tiU den nye arbetsgivaren betala vad han
eljest skulle ha haft att tUl arbetstagaren utge i semesterersättning för den
sparade semestern. Utan särsldld föreskrift torde stå klart, att den tidigare
arbetsgivaren i princip skall fullgöra denna betalningsskyldighet så snart
arbetstagaren förklarat, att han vill tillgodoräkna sig den sparade semestern
i den nya anställningen.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 305

Av specialmotiveringen att döma bygger förevarande
paragraf pä tanken, att arbetstagares möjlighet att genom sparande av
semesterdagar tiUförsäkra sig en lång sammanhängande ledighet alls inte skall
påverkas av att han övergår till anställning hos annan arbetsgivare inom samma
koncem. Denna tanke kan emellertid icke fullt ut realiseras, om bestämmelsen
såsom skett i det remitterade förslaget begränsas till att avse sparade
semesterdagar. Detta må belysas av följande exempel. En arbetstagare avser att
under vart och ett av fem år spara fem semesterdagar för att därefter kunna ta
ut tio veckors sammanhängande semesterledighet. Sedan han under två är sparat
sammanlagt tio semesterdagar, övergår han till anställning hos, annan
arbetsgivare inom samma koncern. För enkelhetens skull förutsätts övergängen
ske per den 1 april. Det remitterade förslaget ger nu arbetstagaren visserligen
rätt att hos den nye arbetsgivaren fä ut de tio sparade semesterdagarna. Han
kan också sammanlägga dem med semesterdagar som han sparar i den nya
anställningen. Någon rätt att under det första semesteråret hos den nye
arbetsgivaren få ut semesterledighet med semesterlön, som intjänats hos den
tidigare arbetsgivaren under det senaste intjänandeåret, har emellertid
arbetstagaren inte fått enUgt förslaget. Han kan därför inte spara någon
ytterligare semesterdag under det första semesteråret i den nya anställningen.
Det mått av sparad semester som han högst kommer att kunna ta ut i den nya
anställningen med utnyttjande av förevarande paragraf i förslaget blir därmed
reducerat tiU tjugo dagar, dvs, den längsta tänkbara sammanhängande
semesterledigheten bUr nio veckor,

I och för sig synes den konsekvens av det
remitterade förslaget som nu har framhållits inte vara oacceptabel. Lagrådet
anser sig därför sakna anledning att obetingat förorda en ändring av paragrafen
i angivet hänseende. För den händelse man önskar undvika den nämnda begränsningen
av arbetstagares möjlighet att realisera sparplaner, synes emellertid
paragrafen böra ändras så, att arbetstagaren skall i semesterhänseende äga
samma rätt i den nya anställningen som han skuUe ha haft i den tidigare. En
sådan ändring skulle innebära, att arbetstagaren får inte blott rätt att i den
nya anställningen utnyttja sparade semesterdagar utan även rätt till
semesterledighet med semesterlön för det löpande semesteråret, vilken intjänats
i den tidigare anstäUningen. Sistnämnda förmån skulle få aktualitet även om
arbetstagaren inte har sparat någon semester. Dess praktiska betydelse för
sådant faU skuHe dock inte vara särskilt stor, när övergången sker före den 1
augusti under semesteråret. Arbetstagare finge då välja mellan att från den
tidigare arbetsgivaren ta ut sémesterersättning att användas under obetald
semesterledighet i den nya anställningen eUer låta bli att ta ut
semesterersättning från den tidigare arbetsgivaren för att i stället få samma
belopp i semesterlön under semesterledigheten det första semesteråret i den
nya anställningen,

20 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 90

s. 306 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 306

Mot bakgrunden av det anförda har lagrådet utformat
två alternativa förslag. Förslaget under a) nedan avses i huvudsak svara mot
det remitterade förslaget. Det skiljer sig därifrån bortsett från viss
redaktioneU jämkning endast genom tiUägg i lagtexten av bestämmelser om
tidpunkt för arbetstagarens stäUningstagande och underrättelse tUl arbetsgivarna
samt om regressrätt. Förslaget under b) nedan avser att dessutom innefatta den
utvidgning av möjligheten att överföra semesterförmåner som har diskuterats
ovan. Med sådant innehåU kan emellertid bestämmelserna inte bibehåUas under
rubriken "Sparande av semesterledighet och semesterlön" utan synes i
stället böra upptagas såsom två nya stycken i det remitterade förslagets 31 §.
För att såvitt möjligt bibehålla paragrafnumreringen kan för sådant fall andra
stycket i 20 § brytas ut till en särskild paragraf med det ledigblivna numret
21. I anslutning härtiU får också vissa hänvisningar i 2, 18 och 28 §§ ändras,

a)

21
§:

"Övergår arbetstagare, som har sparat
semesterledighet enUgt 18 §, till ny arbetsgivare inom samma koncern, skall han
i fråga om möjlighet att få ut sparad sådan ledighet äga samma rätt i den nya
anställningen som han skulle ha haft i den tidigare. Härför fömtsättes dock att
arbetstagaren ej uppbär semesterersättning för den sparade semesterledigheten
och att han senast en månad efter den tidigare anställningens upphörande avger
förklaring till såväl den tidigare som den nye arbetsgivaren, att han önskar
räkna sig den sparade semesterledigheten till godo i den nya anställningen,

I fall som avses i första stycket är den nye
arbetsgivaren berättigad att av den tidigare arbetsgivaren få ut ett belopp
svarande mot nämnda semesterersättning,"

b) - ' .

31
§ andra och tredje styckena:

"Övergår arbetstagare till ny arbetsgivare
inom samma koncern, skall han i scmesterhänseende äga samma rätt i den nya
anställningen som han skulle ha haft i den tidijgaré. Härför förutsattes dock,
att arbetstagaren ej uppbär semesterersättning av den tidigare arbetsgiväreh
och att han senast en månad efter anstäUningens upphörande avger förklaring
till såväl den tidigare som den nye arbetsgivareii, att han önskar överföra
intjänade semesterförmåner tiU den nya anställningen,

I fall som avses i andra stycket ärdén nye
arbetsgivaren'berättigad att av den tidigare arbetsgivaren få ut ett belopp
svarande mot den sémesterersättning som denne eljest haft att utge till
arbetstagaren,"

27 § ....'.; ::.... . . . :., .:-.,:----

Förevarande
paragraf kan bU tillämpUg på bl. a, sådana kortvariga

s. 307 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 307

anställningsförhållanden
som lagrådet har berört under 5 §. Av samma skäl som anfördes i det
sammanhanget bör även inom 27 §:s tillämpningsområde gälla en presumtionsregel
av förut behandlad innebörd. Lagrådet föreslär därför, att i paragrafens andra
stycke tredje meningen ges följande lydelse: "Även 24 och 25 §§ samt, om
anställningen har avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst 60
timmar, 5 § tredje stycket äger motsvarande tUlämpning."

2.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:115) om förlängd semester för
vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

Förslaget
lämnas utan erinran.

3.
Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagcn (1970:979)

12 §

Mot bakgrunden av de ändringar lagrådet har
föreslagit beträffande 18 och 20 §§ förslaget till semesterlag förordar
lagrådet, att paragrafens hänvisning till 18 § semesterlagen utvidgas till att
omfatta båda de nämnda paragraferna.

s. 308 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 308

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1977-03-03

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo,
Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande:
statsrådet Ahlmark

Proposition
om semesterlag, m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande över förslag tiU

1.
semesterlag,

2.
lag om ändring i lagen
(1963:115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete,

3. lag
om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet tar i anslutning till 5 § upp frågan om
utbetalningen av semesterersättning vid helt tUlfäUiga arbeten, exempelvis
under enstaka dag eller under endast några timmar. I yttrandet framhålls att
parterna i sådana fall normalt kan antas ha utgått från, att den betalning som
har överenskommits och erlagts skall innefatta alla förmåner som arbetstagaren
skall ha. Det skulle enligt lagrådet inte sällan framstå som överraskande, om
frågan om ett 12-procentigt tillägg för semesterledighet i dessa fall kom upp i
efterhand, även om arbetstagaren också i nu berörda fall har rätt tiU
semesterersättning. Lagrådet anser emellertid att de svårigheter som nu har
antytts i görlig mån kan undvikas, om det i lagen tas in en presumtionsbestämmelse
av innebörd, att vederlag för arbete som har avsetts vara helt kortvarigt
förutsätts inbegripa semesterersättning för anställningstiden hos
arbetsgivaren, om inte annat framgår av omständigheterna. Regeln har
föreslagits bli begränsad till fall, då arbetet har avsetts skola pågå högst
tre månader och omfatta högst sextio timmar. Motsvarande bör enligt lagrådet
gälla beträffande okontrollerade arbetstagare (27 §).

Jag kan för egen del instämma i att svårigheter av
det slag som lagrådet har pekat på lätt kan uppkomma vid anställningar av helt
tillfällig natur. I dessa fall har rätt tUl semesterförmåner inte funnits

Beslut om lagrådsremissen fattat vid
regeringssammanträde den 9 december 1976.

s. 309 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 309

tidigare,
om man bortser från särskild semesterlön för okontrollerade arbetstagare. Det
är angeläget att införandet av en rätt till semesterersättning beräknad på all
lön under intjänandeåret inte samtidigt tillåts medföra praktiska olägenheter
av sådan omfattning, att detta ger anledning till onödig kritik mot den
föreslagna förbätttingen av semesterrättigheterna. Den bestämmelse som
lagrådet har föreslagit innebär enlig min mening en ändamålsenlig lösning på
problemet med hanteringen av semesterersättningen vid helt tUlfälliga arbeten.
Jag vUl i likhet med lagrådet understryka, att bestämmelsen inte avser att
beröva arbetstagare i kortvariga anställningsförhållanden semesterersättning.
Den bör i stäUet som lagrådet framhåller få den effekten-, att i sådana fall
semesterersättning inräknas i det vederlag som överenskoms för arbetet. Jag
ansluter mig därför tiU lagrådets förslag i denna del.

Beträffande bestämmelserna i 10 § i det remitterade
förslaget om skyldighet för arbetsgivare att förhandla om semesterledighetens
förläggning enligt 11, 13 och 14 §§ lagen (1976: 580) om medbestämmande i
arbetslivet framhåller lagrådet, att en sådan ordning knappast kan anses
ändamålsenlig för fall dä arbetstagaren vUl få ut enstaka semesterdag eller en
helt kort ledighet. Skyldigheten att primärförhandla bör enligt yttrandet ta
sikte på och begränsas till att gälla huvudsemestern för året. 1 anslutning tiU
samma paragraf berör lagrådet frågan om skadeståndsskyldighet för arbetsgivare
som underlåter att ta initiativ tUl förhandlingar angående semesterledighetens
förläggning. Man pekar på att arbetsgivaren enligt det remitterade förslaget
inte kan åläggas skadestånd för brott mot semesterlagen gentemot annan än
enskUd arbetstagare. Brott mot förhandUngsskyldighet gentemot organisation kan
emellertid inte berättiga enskUd arbetstagare till skadestånd. Enligt lagrådets
mening bör det föreligga rätt för berörd organisation- till skadestånd vid
underlåtenhet av arbetsgivaren att förhandla angående semesterledighetens
förläggning. Mot bakgrund av bl. a. dessa överväganden har lagrådet föreslagit
att den ifrågavarande bestämmelsen formuleras så, att medbestämmandelagens
bestämmelser om arbetsgivares förhandlingsskyldighet beträffande viktigare
förändring av arbetstagares arbets-eller anställningsförhållanden skall äga
motsvarande tillämpning på förläggning av sådan semesterledighet som avses i
12 § i förslaget till semesterlag. Därigenom kommer bl. a. även
skadeståndsskyldigheten enligt medbestämmandelagen vid underlåten förhandling
att gälla i semsterförläggningsfallet. I övrigt föreslås vissa begränsade
ändringar i 10 § i det remitterade förslaget.

Även pä denna punkt är jag ense med lagrådet. Det
bör eftersträvas att arbetstagarnas inflytande på semesterledighetens
förläggning sker i sådana former, att de eftersträvade fördelarna kan vinnas
utan att det i onödan uppkommer otympligheter i förfarandet eller praktiska
ölägenheter i övrigt. Organisationernas intresse i fråga om semesterförlägg-

s. 310 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 310

ningen
är av naturliga skäl inriktat just pä den längre sammanhängande årliga
semestern. Det är vid förläggningen av denna som arbetsgivaren bör vara skyldig
att ta initiativet till förhandling med arbetstagarorganisation enligt
bestämmelserna i medbestämmandelagen. Även i andra fall kan förhandlingar komma
till stånd. Det fömtsätts emellertid då att berörd arbetstagarorganisation
begär förhandling med stöd av 10 eUer 12 § medbestänunandelagen. I de faU då
förhandUng inte har ägt rum eller arbetstagare inte har företrätts av
organisation vid förhandling är arbetsgivaren skyldig att samråda med
arbetstagaren om förläggningen av dennes semesterledighet. Detta innefattar en
betydelsefull skillnad gentemot vad som hittills har gällt. I likhet med
lagrådet anser jag slutiigen, att arbetsgivare som underlåter att fuUgöra sin
förhandlingsskyldighet bör kunna åläggas att utge skadestånd till berörd organisation.
Jag ansluter mig således till lagrådets förslag angående utformningen av 10 §.

I 11 § i det remitterade förslaget har tagits in
föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare som beslutar om utläggning av
semesterledighet att underrätta arbetstagarna viss -minsta tid i förväg.
Underrättelsefristen har angetts till minst två månader i normalfallet. Under
inga förhållanden får underrättelse lämnas senare än en månad före ledighetens
början. Lagrådet pekar i detta sammanhang på att det i vissa fall kan vara
omöjligt att iaktta även den kortare fristen, såsom då arbetstagaren anställs
så nära semesterårets utgång att mindre än en månad återstår. Man menar vidare
att kortare underrättelsefrist bör tUlåtas i de fall då en arbetstagare
anställs mindre än en månad före beslutad semester-stängning. De fall som nu
nämnts har avsetts utgöra exempel. För att komma tUi rätta med bl. a, dessa
situationer har lagrådet föreslagit viss justering av bestämmelsen. Enligt
bestämmelsen i den av lagrådet föreslagna lydelsen får undertättelsen, när
särskUda skäl föreligger, lämnas senare än två månader före ledighetens början,
dock om möjligt minst en månad före ledighetens början.

De exempel lagrådet har nämnt visar enligt min
mening, att det föreligger behov av en sådan nyansering av bestämmelsen som har
föreslagits. Jag vill emellertid bestämt understryka, att den kortare
underrättelsefristen inte får underskridas annat än i rena undantagsfall,
likvärdiga med dem som exemplen avser.

Bestämmelserna i 14 § i det remitterade förslaget
innefattar en betydelsefull förstärkning av semesterrättigheterna, genom att
arbetsgivaren inte längre skall kunna lägga ut semesterledighet under
uppsägningstid. Som ett komplement tUl en sådan regel har även föreslagits, att
arbetstagare som blir uppsagd på sådant sätt, att uppsägningstiden helt eller
delvis sammanfaller med redan utiagd semesterledighet, skall kunna fordra att
semesterledighetens förläggning i motsvarande mån upphävs, I sistnämnda
hänseende gör lagrådet invändning för de fall då det är

s. 311 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 311

arbetstagaren
som säger upp anställningen eUer när uppsägningen visserligen görs av
arbetsgivaren, men detta beror på att arbetstagaren allvarligt har brutit mot
sina förpliktelser i anställningen och därigenom har gett arbetsgivaren saklig
grund för uppsägning. Lagrådet anför beträffande det senare fallet bl, a,, att
det inte kan anses rimligt att arbetsgivaren i denna situation, som har
uppstått utan hans förskyllan, skall vara skyldig att riva upp den redan gjorda
planeringen på arbetsplatsen. Lagrådet anser det inte heller rimligt att
arbetsgivaren skall tvingas göra detta av det skälet, att en arbetstagare säger
upp sig inför en förestående semester eller t, o, m. under semestern.

Jag kan instämma i dessa synpunkter. Förevarande
paragraf syftar till att skydda arbetstagaren mot att hans semesterledighet
läggs ut under uppsägningstid, och detta oavsett om uppsägningen sker frän
arbetsgivarens eller arbetstagarens sida. Vidare bör inte få tillåtas, att
redan utiagd semesterledighet förbmkas under uppsägningstid i de fall då
arbetsgivaren har sagt upp anställningen och detta beror på arbetsbrist eller
annat förhållande, som inte hänför sig tiU arbetstagaren personligen. I de båda
fall som lagrådet särskilt har berört finns däremot inte tillräckliga skäl för
att ha en sådan reglering. Som lagrådet också har nämnt, bör det i det faU då
arbetstagaren själv säger upp sig kunna krävas att han planerar uppsägningen på
sådant sätt, att uppsägningstiden infaller lägligt från hans synpunkt.

I fråga om rätten att vid övergäng till ny
arbetsgivare inom samma koncern medföra sparad semesterledighet (21 §) gör
lagrådet den anmärkningen, att det remitterade förslaget inte gör det möjligt
för arbetstagaren att spara fem semesterveckor om han byter anställning, eftersom
sparande inte kan ske under det semesterår då övergången sker. Lagrådet har med
hänsyn härtUI, som ett altemativ till en utformning av bestämmelsen i
huvudsaklig överensstämmelse med det remitterade förslaget, lämnat förslag på
en regel av innebörd, att arbetstagaren skall i semesterhänseende äga samma
rätt i den nya anställningen som han skulle ha haft i den tidigare. Det innebär
att hans semesterförmåner, sparade och andra, inte skall få påverkas av att
arbetstagaren har övergått till annan arbetsgivare. Han kan alltså utnyttja
möjligheten att spara 25 semesterdagar och han har rätt till betald
semesterledighet i vanlig ordning hos den nye arbetsgivaren även det år då
övergången, sker.

En sådan ordning får i allmänhet anses
fördelaktigare för arbetstagaren än den som upptagits i det remitterade
förslaget. Den torde inte heller medföra större omgång för berörda arbetsgivare
än som . följer av det remitterade förslaget på denna punkt. För att semesterrätten
skall bibehållas förutsätts enligt lagrådets förslag dels att arbetstagaren
inte uppbär semesterersättning, dels att han inom viss kortare tid underrättar
de båda arbetsgivarna. Jag förordar således att en be-

s. 312 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 312

stämmelse
av detta innehåll tas in i den nya lagen. Som lagrådet har föreslagit bör i
paragrafen uttryckligen anges, att den nye arbetsgivaren har rätt att av den
tidigare fä ut ett belopp, motsvarande den semesterersättning som
arbetstagaren annars skulle ha haft. Bestänunelserna bör införas som två nya
stycken i 31 §, som i övrigt handlar om övergång av företag. I anslutning till
detta får vissa redaktionella förändringar vidtagas i förslaget till
semesterlag. Sålunda bör andra stycket i 20 § brytas ut tiU en särskUd paragraf
med det ledigblivna numret 21 och vissa hänvisningar ändras.

I övrigt har lagrådet beträffande det remitterade
lagförslaget till semesterlag föreslagit vissa, begränsade ändringar och tillägg.
Sålunda föreslås att i 3 § tas in en definition av begreppet semesterledighet.
Vidare föreslås vissa ändringar i bestämmelserna om semesterledighetens
beräkning (9 §), vilka har till syfte att klarare ange de principer som enligt
det remitterade förslaget bör ligga till grund för dessa bestämmelser.
Slutligen förordas att arbetsgivare och arbetstagare i vissa fall skall få
överenskomma om att uppskjuta utnyttjandet av sparad semestervecka från det
femte tUl det sjätte året efter det då den sparades. Detta skall få ske, om
arbetstagaren har avsett att semesterledigheten skulle tas ut det femte året
och det senare visar sig att sådan semesterförläggning skulle medföra betydande
olägenhet (20 §), Med anledning främst av lagrådets i det föregående behandlade
ändringsförslag föreslås i yttrandet smärre redaktionella ändringar i
ytterligare några paragrafer. Vad lagrådet sålunda har föreslagit kan jag
ansluta mig till.

De båda övriga lagförslagen har, fränsett viss
redaktionell anpassning till vad lagrådet i övrigt har föreslagit, lämnats
utan erinran.

Inför lagstiftningsärendets slutliga handläggning
har jag funnit anledning att göra några förtydliganden och tillägg beträffande
vissa bestämmelser i lagen.

Den nya semesterlagen innehåller lika lite som 1963
års semesterlag någon uttrycklig bestämmelse om hur den procentuellt beräknade
semesterlönen fördelar sig på antalet betalda semesterdagar. Behov föreUgger i
åtskiUiga situationer av att känna tiU den på varje betald semesterdag
belöpande lönen. Detta är bl. a. nödvändigt för att arbetsgivaren skall veta
hur stor del av semesterlönen som skall häUas inne när arbetstagare sparar
semester enligt 18 §, Jag har emellertid förutsatt att den hittillsvarande
ordningen utan särskilda bestämmelser även fortsättningsvis skall gälla i detta
hänseende. Det innebär att semesterlönen fördelas jämnt över de betalda
semesterdagama. Semesterlönen för sådan dag erhålls aUtså genom att det totala
semesterlönebeloppet för semesteråret divideras med antalet betalda semesterdagar,
beräknat enligt 7 §, Det bör emellertid understrykas att semesterlönens storlek
beräknas enligt 16 §, Den fördelning på antalet betalda semesterdagar

s. 313 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 313

som
nu nämnts saknar varje betydelse för storleken av den under semesteråret
utgående semesterlönen. Det är denna senare som står i centrum för intresset.
Med hänsyn härtUI torde det i allmänhet inte vara nödvändigt att med någon
större grad av exakthet beräkna semesterlönebeloppet per betald semesterdag.
Detta kan i stället avrundas på lämpligt sätt varefter utjämning får ske, i
aUmänhet vid utbetalning av den sista semesterlöneposten.

Jag vUl också i anslutning till vad jag har anfört
beträffande 16 och 26 §§ framhålla följande. Bestämmelserna i 16 § om
semesterlönens beräkning anger den semesterlönestandard som lagen har ansetts
böra ge uttryck åt. De ger däremot inte anvisning på hur semesterlönen skaU
betalas ut. Bestämmelserna är vidare dispositiva i förhåUande tiU centrala
kollektivavtal och bildar utgångspunkt vid förhandlingar om sådana avtal. Det
har förutsatts att parterna på därför lämpade områden skall överenskomma om
tiUämpning av sammalönsprincipen i en eller annan form. Jag har i
specialmotiveringen till 26 § angett som lämpligt att arbetsgivaren, där lagens
bestämmelser tillämpas, i fråga om vecko- och månadsavlönade betalar ut
semesterlönen vid de ordinarie avlöningstill-fällena. De lönebelopp som därvid
skall utgå är dock vanligen något högre än den ordinarie lönen, beroende på den
överkompensation som ligger i 12-procentfaktorn. Det kan emellertid ibland vara
svårt för arbetsgivaren att hinna med att beräkna förhöjningen av lönen per semesterdag,
även om det, som jag nyss har antytt, torde vara till fyllest med en ungefärlig
beräkning. Även i övrigt kan svårigheter ibland föreligga när det gäller att
jämföra den ordinarie lönen och semesterlönen per betald semesterdag. Jag
förordar därför att 26 § kompletteras med en utbetalningsregel avseende vecko-
och månadsavlönade arbetstagare. I fråga om dessa bör arbetsgivaren ha rätt att
i samband med semesterledigheten i vanlig ordning betala ut den på den betalda
ledigheten belöpande vecko- eller månadslönen. I sådant fall skall han senast
vid semesterårets utgång utge den eventuella mellanskillnad till arbetstagarens
förmån som framkommer vid en jämförelse mellan det sammanlagda
semesterlönebeloppet enligt 16 § och den lön som har betalats ut under
semesterledigheten. ViU arbetsgivaren undgå att behöva göra en jämförande
semesterlöneberäkning, får han tillse att den daglön som utgår under
semesterledighet vid behov ökas med hänsyn till den överkompensation som
ligger i 12-procentfaktorn.

Jag vill vidare nämna följande med anledning av
bestämmelsen i 12 § att arbetsgivaren även utan stöd av avtal får förlägga där
avsedd semesterperiod till annan tid än juni augusti. Inom vissa branscher
eller verksamhetsområden i övrigt är förhållandena sådana, att ett företag
eller motsvarande av driftsekonomiska eller liknande skäl inte kan göra
driftsuppehåll för samtidig semester. Detta torde i viss utsträckning gäUa
inom exempelvis den s.k. processindustrin. I dessa

s. 314 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 314

fall
kan det vara nödvändigt att för huvudsemestrarnas förläggning i någon
utsträckning tillgripa även annan tid än juni augusti. I allmänhet torde
parterna kunna enas om detta. De förhållanden som jag har nämnt kan emeUertid
också utgöra sådana särskilda skäl, som anges i 12 § andra meningen, förutsatt
att olägenheterna med att iaktta den legala semesterperioden är mera betydande.
Som jag fömt har nämnt får det ankonuna på rättstiUämpningen att ange de
närmare gränserna för rätten att utan stöd av avtal gå utanför perioden juni augusti.

Slutiigen vill jag göra ett förtydligande i fråga
om tillämpningen av övergångsbestämmelserna tUl semesterlagen. Punkt 2 b) i
dessa anger, som jag närmare har utvecklat i specialmotiveringen, att den
semesterlön eller semesterersättning som har tjänats in under år 1977 och som
skall utgå under semesteråret den 1 april 1978 31 maj 1979 skall beräknas
enligt äldre lag. Det bör emellertid understrykas att därmed endast avses hur
själva lönebeloppet skall beräknas. Under det semesterår som inleds den 1
april 1978 har arbetstagaren rätt tUl 25 semesterdagar enligt 4 §. Av 7 §
jämfört med punkt 3 andra meningen i övergångsbestämmelserna framgår, hur
antalet betalda semesterdagar av dessa beräknas. Summan av de
semesterlönebelopp som har tjänats in under år 1977 och första kvartalet av år
1978 fördelar sig Uka på de betalda semesterdagarna, på sätt jag nyss har
beskrivit.

Internationella
bestämmelser m. m.

Förslaget tUl ny semesterlag ger mig anledning att
ta upp tUl behandling frågan om godkännande av internationella
arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 132) om semester (reviderad 1970).
Konventionen bör fogas tUl protokollet i detta ärende som bilaga.

Semesterkommittén beaktade vid utformningen av sitt
förslag den nu nämnda konventionen. Denna anmäldes för riksdagen i prop.
1971:5, varvid anfördes att ratifikationshinder förelåg. Det bör nämnas att ILO
har antagit även andra konventioner som rör semester. Bland dessa kan nämnas
den reviderade konventionen (nr 91) om semester med bibehållen hyra för
sjömän, antagen år 1949 (prop, 1950: 207) och konventionen (nr 101) om
semester inom jordbmket, antagen år 1952 och ratificerad av Sverige (prop,
1953: 73),

Fråga om revision av konventionen nr 91 var uppsatt
på internationella arbetskonferensens (sjöfartskonferensens) dagordning i
oktober 1976, Den reviderade konventionen (nr 146) om semester méd bibehållen
hyra för sjömän remissbehandlas f, n.

Den år 1970 reviderade semesterkonventionen är
avsedd att för ratificerande stat träda i stället för 1936 års allmänna
semesterkonvention resp, 1952 års konvention om semester för
jordbruksarbetare. Semesterkonventionen är så uppbyggd att den skall kunna
tiUämpas

s. 315 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 315

både
i länder där semesterrätten i första hand grundas på lagstiftning i en eller
annan form och i länder där semesterrätten huvudsakligen regleras genom avtal
mellan parterna på arbetsmarknaden eller på andra liknande sätt. Enligt
konventionen behövs således författningsreglering för att bringa konventionen
i tillämpning i ett land, endast i den mån konventionens regler inte ges verkan
genom kollektivavtal eller skiljedom eUer på annat sätt som står i
överensstämmelse med praxis i det enskilda landet och kan vara ändamålsenUgt
under de betingelser som råder i landet (artikel 1).

Konventionen omfattar aUa arbetstagare utom sjömän.
Undantag kan också göras för begränsade kategorier av anställda, vilkas
anställning ger upphov till särskilda problem av betydande vikt avseende konventionens
efterlevnad eller avseende lagstiftningsmässiga eller konstitutionella ämnen.
Sådana undantag måste föregås av att berörda arbetsgivare- och
arbetstagarorganisationer hörs, och undantagen måste redovisas i rapporterna
till internationella arbetsorganisationen om kon ventionens tillämpning
(artikel 2), Vidare ges möjligheten för ratificerande stat att anta
konventionens förpliktelser separat för arbetstagare i andra sektorer av
näringslivet än jordbruk eller för arbetstagare inom jordbmket (artikel 15), En
ratifikation av konventionen m 132 med avseende på arbetstagare i jordbruket
innebär i sig em omedelbar uppsägning av 1952 års konvention om semester inom
jordbruket (artikel 16),

Beträffande semesterns längd bygger konventionen på
konstruktionen att varje arbetstagare som konventionen är tUlämplig på skall ha
en årlig betald semester av bestämd minimUängd, men att denna minimi-längd
skall bestämmas för varje ratificerande stat av staten själv och meddelas i en
deklaration som bifogas ratifikationen. Den får dock inte understiga tre
arbetsveckor för ett års tjänst (artikel 3 mom, 13), I den semester som
konventionen föreskriver får inte inräknas allmänna helgdagar och sedvanliga
fridagar (artikel 6 mom, 1), Under fömtsättningar som bestäms nationellt får
inte heUer perioder av arbetsoförmåga till följd av sjukdom eller skada
inräknas i den minsta årUga semestern (artikel 6 mom. 2),

Enligt artikel 5 mom, 12 kan en minsta tjänstetid,
som inte får överstiga sex månader, krävas för rätt till årlig betald semester.

När det gäller beräkningen av arbetad tid
föreskriver konventionen att frånvaro från arbetet av sådana skäl utanför
arbetstagarens kontroll som sjukdom, skada och havandeskap skall räknas in i
tjänstetiden under betingelser som skall fastställas på det nationella planet
(artUcel 5 mom. 4).

Enligt artikel 7 skall den som åtnjuter semester
enligt konventionen erhålla minst sin normala eller genomsnittliga lön,
beräknad på ett sätt som fastställs av behörig myndighet eller genom tUlämpliga
metoder

s. 316 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 316

i
varje land. Semesterlönen skall betalas ut till arbetstagaren före semestern,
såvida icke annat bestämts i en mellan denne och arbetsgivaren gällande
överenskommelse (artikel 7 mom. 2),

Enligt konventionens artUcel 8 kan uppdelning av
den årliga semestern medges genom metoder som bestäms på det nationella
planet. Såvida inte annat har bestämts i en meUan vederbörande arbetsgivare och
arbetstagare gällande överenskommelse och under fömtsättning att arbetstagarens
tjänstetid medför rätt tUl så lång ledighet, skaU en av delama bestå av
åtminstone två oavbrutna arbetsveckor. Enligt artikel 9 mom, 1 skall semester
som skall utgå i oavbruten följd ges och utnyttjas senast inom ett år, och
återstoden av den ärUga semestern senast inom 18 månader, räknat från utgången
av det år under vUket semesteiTätten intjänats. Varje del av semestem som
överstiger ett fastställt minimum kan med vederbörande arbetstagares samtycke
uppskjutas utöver ovan nänrnda 18 månader och intUl en ytterligare bestämd
tidsgräns (artikel 9 mom. 2),

Vad gäller fastställande av tidpunkten för
semestern är konventionens huvudprincip den, att tidpunkten skaU bestämmas av
arbetsgivaren efter hörande av arbetstagaren eUer dennes representanter.
Vidare skall, när tidpunkten för semestern bestäms, hänsyn tas tUl såväl de
krav arbetet ställer som de möjligheter till vUa och avkoppling som står
arbetstagaren till buds (artikel 10),

I artikel 12 i konventionen faststäUs att
överenskommelser att efterge rätten till minsta årliga semester, eller att
avstå från sådan semester, skall, alltefter vad som svarar mot nationeUa
förhåUanden, vara. ogiltiga eller förbjudna.

Slutligen föreskriver konventionen (artikel 14) att
effektiva åtgärder, svarande mot det sätt varpå konventionsbestämmelserna ges
verkan, skall vidtas för att säkerstäUa riktig tiUämpning och efterlevnad av
författningar eller avtalsbestämmelser om semester, genom godtagbar inspektion
eller pä annat sätt.

Semesterkommittén ansåg det vara angeläget att
Sverige tillträder den reviderade semesterkonventionen och bedömde att det
framlagda förslaget gjorde detta möjligt. På en punkt kvarstod dock en enligt
kommitténs uppfattning obetydlig avvikelse mellan konventionstexten och
semesterkommitténs lagförslag, nämligen i fråga om tiden för utbetalning av
semesterlönen. I konventionens artikel 7 mom. 2 sägs att semesterlönen skall
betalas ut före semestern, om inte annat har överenskommits mellan
arbetstagaren och arbetsgivaren, medan kommittén i sitt förslag förordade
bibehållande av nu gällande regel, att semesterlönen skall betalas ut i
samband med semesterledigheten. Semesterkommittén ansåg att avvikelsen inte är
av sådan betydelse att den bör hindra ratifikation. Enligt vad kommittén sade
sig ha funnit förhåller det sig i praktiken så, att utbetalning av
semesterlönen före semestern

s. 317 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 317

är
den vanligaste utbetalningsformen. Den av kommittén föreslagna regeln att
semesterlönen skall betalas ut i samband med semestern har enligt kommittén bl,
a. den fördelen, att den ger uttryck för den viktiga principen att
semesterlönen skall användas i samband med semester. Den hindrar också avtal om
att semesterlön skall inkluderas i arbetslönen. Kommittén anförde vidare att
det i viss mån skuUe anstränga företagens likviditet, om krav infördes pä att
all semesterlön skaU betalas ut före semestems början,

ILO-kommittén har yttrat sig angående möjligheten
att ratificera semesterkonventionen på grundval av semesterkommitténs förslag.
Enligt ILO-kommitténs mening har sädana ändringar föreslagits i semesterlagen
att detta får anses möjligt. Beträffande kommittéförslagets förenlighet med
konventionens regel om semesterlönens utbetalning före semestern (artikel 7
mom, 2) anför kommitténs majoritet, att syftet med artikeln är att
arbetstagarna skall tUlförsäkras möjligheter att fullgöra sina ekonomiska
åtaganden under semesterledigheten. Som framgår av artikel 1 i konventionen
kan syftet med denna ges verkan genom nationella lagar eller föreskrifter. Men
detta kan också uppnås på annat sätt som överensstämmer med nationeU praxis.
Med den ordning som tiUämpas i Sverige i fråga om utbetalning av semesterlön
och som sedan längs är accepterad av partema på arbetsmarknaden kan enUgt
ILO-kommittén konventionens syfte anses uppfyUt. Av betydelse är i detta
sammanhang att semesterlagstiftningen har varit föremål för ingående revidering
och att löntagarorganisationerna därvid inte har begärt någon ändring i
lagstiftningen på denna punkt men i stället ansett att utbetal-, ningsregeln
uppfyller ställda krav och ger behövligt utrymme för avtalsreglering.

ILO-kommittén tar i sitt yttrande upp även vissa
andra frågor. Sålunda kommenterar kommittén förslagets förenlighet med artikel
9 mom. 1, där det anges att återstoden av semesterledighet vid en uppdelning
av demm skall utnyttjas senast inom 18 månader från utgången av
intjänandeåret. Av förararbetena tiU konventionen framgår enligt kommittén att
avsikten med artikeln är att arbetstagarna skall tiUförsäkras åtminstone en del
av sin semester varje år och att den resterande delen inte skall skjutas upp
för länge. 18-månadersregeln synes sålunda ha tillkommit som ett skydd för
arbetstagarna. ILO-kommittén anser att semesterkommitténs förslag, enligt
vilket fyra veckors semester skall utnyttjas under semesteråret utan möjlighet
att skjuta upp del därav, får betraktas som en förmånligare behandling av
arbetstagarna än vad konventionen föreskriver. ILO-kommittén erinrar om
bestämmelsen i artikel 19 mom. 8 i ILO:s stadga, enligt vilken antagandet av en
konvention eller rekommendation av konferensen, eller en medlemsstats ratifikation
av en konvention, i intet fall skall påverka någon lag, sedvänja eUer avtal som
tillförsäkrar arbetstagarna

s. 318 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 318

mer
förmånliga viUkor än de som tiUförsäkras genom konventionen eller rekommendationen.
Förslaget torde därför inte kunna anses strida mot konventionens bestämmelser.

Slutiigen framhåller ILO-kommitténs majoritet att
det är angeläget att konventionen ratificeras av Sverige samt förordar att
detta sker när riksdagen fattat beslut om den nya- lagstiftningen, förutsatt
att semesterkommitténs förslag genomförs i de delar som gäller konventionen.
Tre ledamöter reserverade sig.

En ledamot har anfört, att lydelsen av artikel 7
mom. 2 ger en arbetstagare rätt att om inte annat avtalas alltid göra
anspråk pä utbetalning av semesterlönen före semestem. Varken nuvarande lydelse
av semesterlagen eller semesterkommitténs förslag tUl ny semesterlag sägs ge
täckning för sådana krav. En ratifikation bör därför enligt reservantens
uppfattning föregås av en ändring av semesterlagen i detta hänseende. Även de
två övriga ledamöterna har i sina reservationer anknutit till denna fråga.
Enligt dem föreligger tvekan om förslagets förenlighet med artikel 7 mom. 2 i
semesterkonventionen. Detta gäller såväl med hänsyn tiU bestämmelsemas lydelse
som med hänsyn tUl omständigheterna vid konventionens tillkomst. Av betydelse
är också den ståndpunkt som intogs då spörsmålet förra gången behandlades inom
ILO-kommittén. Enligt reservanterna borde yttrande inhämtas från
internationella arbetsbyrån rörande ifrågavarande texters förenlighet med
varandra, innan förnyad ståndpunkt tas till ratifikationsspörsmålet.

För
egen del får jag anföra följande.

När den reviderade konventionen (nr 132) om
semester antogs vid internationella arbetskonferensens femtiofjärde sammanträde
år 1970 hade det sedan länge för de nordiska länderna framstått som angeläget
att få till stånd en revision av 1936 års semesterkonvention, som på grund av
vissa bestämmelser av teknisk art inte kunnat ratificeras av, Sverige. Inte
heller den nya konventionen ansågs kunna ratificeras ufän att gäUande svensk
semesterlagstiftning ändrades (jfr prop, 1971:5), Föredragande departementschefen
framhöll emellertid som angeläget att en svensk ratificeririg kunde komma till
stånd. Semesterkommittén, har vid utarbetandet av sitt förslag beaktat
bestämmelserna i; semesterkonventionen och understrukit vikten av ätt
Sverige-tiUträder kon--ventionen. I sitt remissyttrande över
"semesterkommitténs förslag har ILO-kommittén funnit, att detta i stört
anpassats till konventionen. Kommitténs majoritet förordar ratifieering,
fömtsatt att semesterkommitténs förslag antas i de delar som gäUer
konventionen. Några av
ledamötema i kommittén har emellertid reservat sig med hänvisning till att
bestämmelserna i lagförslaget om tidpunkten för semesterlönens, utbetalande
avviker från konventionens regel, som innebär att semesterlönen skall betalas
ut före semestem,-:om annat inte har överenskom-;'

s. 319 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 319

mits.
Som ILO-kommittén framhåller får emellertid syftet med konventionens
bestämmelse att semesterlönen skall utbetalas före semestern såvida inte
avtal träffats mellan arbetsgivaren och arbetstagaren om att utbetalning skall
ske i annan ordning vara att tiUförsäkra arbetstagarna möjlighet att i vanlig
ordning fullgöra sina ekonomiska åtaganden under semesterledigheten. Jag delar
kommitténs uppfattning att detta syfte uppnås genom den ordning som tillämpas i
Sverige beträffande utbetalning av semesterlön. Denna ordning är sedan gammalt
accepterad av arbetstagarna. Jag vill också erinra om att ifrågavarande
bestämmelse som intagits i propositionens lagförslag är dispositiv i den
meningen, att avvikelse får ske genom kollektivavtal på förbundsnivå. Parterna
på arbetsmarknaden har sålunda möjlighet att själva träffa avtal om att
utbetalning av semesterlön skall ske före semesterns början, om en sådan ordning
skulle anses önskvärd. I praktiken torde semesterlönen för flertalet
arbetstagare betalas ut före semesterledigheten. Mot bakgrund av vad jag nu
har anfört anser jag att det förhåUandet som reservanterna har pekat på inte
bör anses utgöra något ratifikationshinder.

I det föregående har redogjorts för de avsteg som
under departementsbehandlingen har gjorts från semesterkommitténs förslag.
Dessa har inte på annat sätt inverkat på möjligheterna att ratificera semesterkonventionen
än att de eventuella ratifikationssvårigheter som i kommittéförslaget hängde
samman med tidpunkten för utbetalningen av den s. k. särskUda semesterlönen
avseende semestergrundande frånvarotid har försvunnit,

I samband med departementsbehandlingen har, i
enlighet med artikel 2 mom, 2 i konventionen,, berörda, arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer beretts tillfälle att yttra sig beträffande
förslaget att från konventionens tillämpning utesluta s, k. okontroUerade
arbetstagare, vilka enligt 4 och 27 §§ i lagförslaget inte ges rätt till
semesterledighet men i stället uppbär särskild semesterlön.

Jag finner således att något hinder inte föreligger
mot att den år 1970 reviderade konventionen (nr 132) om semester ratificeras av
Sverige. Det är angeläget att detta sker. Konventionen bör ratificeras så snart
riksdagen har fattat beslut om den nya lagstiftningen.

Jag vill erinra om bestämmelsen i artikel 16 b) i
konventionen, enligt vilken antagande av konventionens förpliktelser i fråga om
arbetstagare i jordbmket, när det sker från sådan medlems sida som är bunden
av 1952 års konvention (nr 101) om semester inom jordbruket, i sig skall
innebära omedelbar uppsägning av sistnämnda konvention. Eftersom semesterlagen
gäller även arbetstagare inom jordbruket och konventionen därför ratificeras
utan andra undantag än beträffande okontrollerade arbetstagare, kommer
konventionen nr 101 att automatiskt sägas upp.

s. 320 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 320

Slutligen vUl jag erinra om att konventionen (nr
140) om betald ledighet för studier, vilken har ratificerats av Sverige enligt
propositionen (1975: 63), överlämnades till semesterkommittén för beaktande.
Överlämnandet föranleddes av att konventionens krav inte helt uppfylldes med
avseende på en bestämmelse (artikel 11), enUgt vilken en period av betald
ledighet för studier skall jämställas med en fteriod av faktisk tjänstgöring i
och för fastställande av anspråk på sociala förmåner och andra rättigheter som
grundar sig på anställningsförhållandet. I propositionen föreslås att viss
betald studieledighet skall vara semestergmndande. Därigenom tas ett viktigt
steg på vägen mot konventionens fuUa tiUämpning. Jag vill erinra om att
konventionen ratificerades av Sverige på grund av en bestämmelse som medger
stegvis genomförande av politiken rörande betald ledighet för studier.

Med hänvisning tiU vad jag nu har anfört hemstäUer
jag att regeringen föreslår riksdagen

dels
att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen till

1.
semesterlag

2.
lag om ändring i lagen (1963:
115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

3.
lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970: 979)

dels att godkänna konventionen (nr 132) om semester
(reviderad 1970),

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de
förslag som föredraganden har lagt fram.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Convention (No. 132) concernuig Annual Holidays with Pay
(revised 1970)

The General Conference of the
International Labour Organisation,

Having been convened at Geneva by
the Governing Body of the International Labour Office, and having met in its
Fifty-fourth Session on 3 June 1970, and

Having decided upon the adoption
of certain proposals with re-gard to holidays with pay,
which is the fourth item on the agenda of the session, and

Having determined that these
proposals shall take the form of an international Convention,

adopts this twenty-fourth day of
June of the year one thousand nine hundred and seventy the föl-lowing
Convention, which may be cited as the Holidays with Pay Convention (Revised),
1970;

Artide 1

The provisions of this Convention,
in so far as they are not otherwise made effective by meäns of collective
agreements, arbitra-tion awards, court decisions, stat-utory wage fixing
niachinery, or in such other manner consistent with national practice as mäy be
appropriate under national condi-tions, shall be given effect by national laws
or regulations.

Bilaga

(Översättning)

Konvention (nr 132) om semester (reviderad 1970)

InternationeUa arbetsorganisationens
allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella
arbetsbyrån sammankaUats till Geneve och där samlats den 3 juni 1970 tUl sitt
femtiofjärde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag
rörande semester, vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets
dagordning,'

samt beslutat, att dessa förslag
skall taga form av en internatio-neU konvention,

antager denna den tjugofjärde dagen
i juni månad är nittohhund-räsjuttiö följande konvention, soni kan benämnas
1970 års reviderade semesterkonvention.

Artikel 1

Bestämmelserna i denna konvention
skall, i den mån de icke ges verkan genom kollektivavtal, skiljedomar,
domstolsavgöranden, lagstadgade metoder för fastställande av löner eller på
sådant annat med nationell praxis överensstämmande sätt, som kan vara
till-lämpligt under nationella förhållanden, ges verkan genom nationella
lagar eller föreskrifter.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Artide 2

1,
This Convention
applies to all employed persons, with the ex-ception of seafarers,

2,
In so far as
necessary, mea-sures may be taken by the compe-tent authority or through the
ap-

21 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 90

Artikel
2

1. Denna konvention är tillämp

lig på alla arbetstagare med un

dantag av sjömän.

2, I den mån det är nödvändigt

kan åtgärder vidtagas genom den

myndighet som är behörig eUer de

s. 2 Kontrollera mot PDF

propriate
machinery in a country, after consultation with the organisations of employers
and workers concerned, where such exist, to exclude from the application of
this Convention limited categories of employed persons in respect of whose
employment special problems of a substantial nature, re-lating to enforcement
or to legis-lative or constitutional matters, arise,

3, Each Member which ratifies this Convention shall
list in the first report on the application of the Convention submitted under
artide 22 of the Constitution of the International Labour Organisation any categories
which may have been excluded in pursuance of paragraph 2 of this Artide, giving
the reasons for such exclu-sion, and shall state in subsequent reports the
position of its law and practice in respect of the categories excluded, and
the extent to which effect has been given or is proposed to be given to the Convention
in respect of such categories.

metoder
som är tiUämpliga i ett land, efter hörande av berörda arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer där sädana finns, för att frän tUlämpnmgen av denna
konvention utesluta begränsade kategorier av anställda, vilkas anställning
ger upphov till särskilda problem av betydande vikt avseende konventionens
efterlevnad eller avseende lagstiftningsmässiga eller konstitutionella ämnen.

3, Varje medlem som ratificerar denna konvention
skall i den första rapport angående konventionens tillämpning, som avges enligt
artikel 22 i Internationella arbetsorganisationens stadga, förteckna alla
kategorier av personer som kan ha uteslutits med till-lämpning av mom, 2 av
denna artikel och samtidigt angiva skälen för sådana undantag, och skall i
efterföljande rapporter angiva dels den ståndpunkt dess lagstiftning och praxis
intar i fråga om de uteslutna kategorierna, dels i vilken utsträckning
konventionen har genomförts eller avses att genomföras i fråga om sådana
kategorier.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Artide 3

1,
Every person to whom this
Convention applies shall be en-titled to an annual paid holiday of a spedfied
minimum length.

2,
Each Member which ratifies this
Convention shaU specify the length of the holiday in a decla-ration appended to
its ratificätion,

3,
The holiday shall in no case be
less than three working weeks for one year of service,

4,
Each Member which has rati-fied
this Convention may subse-quently notify the Director-Gen-eral of the
International Labour Office, by a further dedaration, that it specifies a
holiday longer than that spedfied at the time of ratificätion.

Artikel 3

1.
Varje person på vilken denna
konvention är tillämplig skall vara berättigad till en årlig betald semester av
en stipulerad minimi-längd.

2.
Varje medlem som ratificerar
denna konvention skall uppge den stipulerade semestems längd i en deklaration
som bifogas dess ratifikation.

3.
Semestern skall i intet fall
understiga tre arbetsveckor för ett års tjänst.

4.
Varje medlem som har ratificerat
denna konvention kan senare underrätta InternationeUa ar-betsbyråns
generaldirektör genom en ytterUgare deklaration att medlemmen stipulerar en
längre semester än den som angivits vid tiden för ratifikationen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Artide
4

1.
A person whose
length of service in any year is less than the required for the fuU entitlement
prescribed in the preceding Artide shall be entitled in respect of that year to
a holiday with pay propor-tionate to his length of service during that year.

2.
The expression
"year" in paragraph 1 of this Artide shall mean the calendar year or
any other period of the same length determined by the competent authority or
through the appropriate machinery in the country concerned.

Artide 5

1, A minimum period of service

may be required for entitlement to

any annual holiday with pay,

2,
The length of
any such quali-fying period shall be determined by the competent authority or
through the appropriate machinery in the country concerned hut shall not exceed
sex months,

3,
The manner in
which length of service is calculated for the purr pose of holiday entitiemérit
shall be determined by the competent authority or through the appropriate
machinery in each country,

4,
Under
conditions to be determined by the competent authority or through the
appropriate machinery in each country, absence from work for such reasons
beyond the control of the employed person concerned as illness, injury or
ma-ternity shall be counted as part of the period of service.

Artikel
4

1,
En perison.vars
tjänstetid under ett år understiger vad som krävs för den fuUa semesterrätt
som föreskrivits i föregående artikel, skall för nämnda år vara berättigad
till en betald semester som är proportionell mot längden av hans tjänstetid under
året,

2,
Uttrycket
"år" i första mom, av denna artikel skall avse kalenderår eUer varje
annan period av samma längd, som bestämmes av behörig myndighet eller genom
tilllämpliga metoder i det berörda landet.

Artikel 5

1,
En minsta
tjänstetid kan krävas för rätt till årlig betald semester,

2,
Längden av
denna minsta tjänstetid skall bestämmas av behörig myndighet eller genom
till-lämpliga metoder i det berörda landet men skaU ej överstiga sex månader,

3,
Det sätt, på
vUket tjänstetidens längd beräknas fÖr semesterrätt, skall faststäUas av
behörig myndighet eller genom tiUämpliga metoder i varje land,

4,
Under
betingelser som skall fastställas av behörig myndighet eller genom tillämpliga
metoder i varje land skall frånvaro från arbetet av sådana skäl, varöyer arbetstagaren
ej råder, som sjukdom, skada eller havandeskap räknas in i tjänstetiden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Artide
6

1, Public and customary holidays, whether or not they
fall during the annual holiday, shall not be counted as part of the minimum
annual holiday with pay prescribed in Artide 3, paragraph 3, of this
Convention,

Artikel
6

1, Allmänna helgdagar och sed-vanUga fridagar skall icke,
vare sig de infaller under semestern eller ej, räknas in i den minsta årliga
semester som föreskrivits i artikel 3 mom. 3 i denna konvention.

s. 6 Kontrollera mot PDF

2.
Under conditions to be determined by the competent authority or through the
appropriate machinery in each country, periods of incapacity for work
resulting from sickness or injury may not be counted as part of the minimum
annual holiday with pay prescribed in Artide 3, paragraph 3, of this
Convention.

2.
Under betingelser som skall fastställas av behörig myndighet eller genom
tillämpliga metoder i varje land får perioder av arbetsoförmåga till följd av
sjukdom eller skada icke inräknas i den minsta årliga semester som
föreskrivits i artikel 3 mom. 3 i denna konvention.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Artide 7

1, Every
person taking the holi

day envisaged in this Convention

shall receive in respect of the full

period of that holiday at least his

normal or average remuneration

(induding the cash equivalent of

any part of that remuneration

which is paid in kind and which

is not a permanent benefit con-

tinuing whether or not the person

concerned is on holiday), calculat

ed in a manner to be determined

by the competent authority or

through the appropriate machinery

in each country,

2. The
amounts dué in pursu

ance of paragraph 1 of this Artide

shall be paid to the person con

cerned in advance of the holiday,

unless otherwise provided in an

agreement applicable to him and

the employer.

Artikel 7

1, Envar som åtnjuter i denna konvention avsedd
semester skall under hela semestertiden erhålla minst sin normala eller genomsnittiiga
lön (inräknat motvärdet i kontanter av varje del av lönen som utgår in natura
och som icke är en ständig förmån, utgående vare sig arbetstagaren åtnjuter semester
eller ej), beräknad på ett sätt som fastställes av behörig myndighet eller
genom tiUämpliga metoder i varje land.

2. Den ersättning soni skall utgå enligt mom. 1 av
denna artikel skall utbetalas tiU arbetstagaren före semestem, såvida icke
annat. béstämts i en meUan denne och arbetsgivaren gällande överenskommelse.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Artide 8

1.
The division of the annual holiday
with pay into parts may be authorised by the competent authority or through the
appropriate machinery in each country.

2.
Unless otherwise provided in an
agreement applicable to the employer and the employed person concerned, and on
condition that the length of service of the person concerned entitles him to
such a period, one of the parts shall consist of at least two un-interrupted
working weeks.

Artikel 8

1.
Uppdelning av den årliga semestern
kan medges av behörig myndighet eller genom tiUämpliga metoder i varje land,

2.
Såvida icke annat har bestämts
i en mellan vederbörande arbetsgivare och arbetstagare gällande
överenskommelse och under förutsättning att arbetstagarens tjänstetid medför
rätt till så lång ledighet, skall en av delarna bestå av åtminstone två
oavbrutna arbetsveckor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Artide 9

1,
The unintermpted part of the
annual holiday with pay referred to in Artide 8, paragraph 2, of this
Convention shall be granted and taken no låter than one year, and the remainder
of the annual holiday with pay no låter than eighteen months, from the end of
the year in respect of which the holiday entitlement has arisen,

2,
Any part of the annual holiday
which exceeds a stated minimum may be postponed, with the consent of the
employed person concerned, beyond the period spedfied in paragraph 1 of this
Artide and up to a further spedfied time limit,

3,
The minimum and the time limit
referred to in paragraph 2 of this Artide shall be determined by the competent
authority after consultation with the organisations of employers and workers
concerned, or through collective bar-gaining, or in such other manner
consistent with national practice as may be appropriate under national
conditions.

Artikel
9

1,
Sådan ärlig semester, som
enligt artikel 8 mom, 2 i denna konvention skall utgå i oavbruten följd, skall
ges och utnyttjas senast inom ett år, och återstoden av den årliga semestern
senast inom ader-ton månader, räknat från utgången av det år, under vilket
semesterrätten intjänats,

2,
Varje del av semestern som
överstiger ett fastställt minimum kan med vederbörande arbetstagares samtycke
uppskjutas . utöver den tidrymd som anges i mom, 1

. äv denna artikel och intill en.ytterligare
bestämd tidsgräns,

3, Dét minimum och den tids

gräns som åsyftas i mom, 2 av

denna artikel skall fastställas av

behörig myndighet efter berörda

arbetsgivar- och arbetstagarorga-.

nisationers hörande eller' genom

kollektivavtal eller på sådant an

nat, med nationell praxis överens

stämmande sätt, som kan vara till-

lämpligt under nationella förhål

landen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Artide 10

1.
The time at which the holiday
is to be taken shall, unless, it.. is fixed by regulation, coUective agreement,
arbitration award or other means consistent with na- ' tional practice, be
deterniined by the employer after consultation with the employed person concerned
or his representatives.

2.
In fixing the time at which the
holiday is to be taken, work requirements and the opportuni-ties for rest and
relaxation avail-able to the employed person shall be taken into account.

Artikel 10

1, Tidpunkten för semestern

skall, såvida den icke bestämts

genom författning, kollektivavtal

eller skUjedom eller på annat med

nationell praxis överensstämman

de sätt, fastställas av arbetsgivaren

efter hörande av arbetstagaren el

ler dennes representanter.

2. När tidpunkten för semes

tern bestämmes skall tagas i be

räkning såväl de krav arbetet stäl

ler som de möjligheter tUl vila och

avkoppling som står arbetstagaren

tUlbuds.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Artide 11

An
employed person who has completed a minimum period of service
corresponding to that

Artikel 11

En arbetstagare, som har fullgjort en sådan minsta
tjänstetid söm motsvarar vad som kan ha

opaginerad Kontrollera mot PDF

which
may be required under Artide 5, paragraph 1, öf this Convention shall
receive, upon termi-nation of employment, ä holiday with pay proportionate to
the length of service for which he has not received such a holiday, or
compensation in lieu thereof, or the equivalent holiday "credit.

Artide
12

Agreements to relinquish the right to the minimum
annual holiday with pay prescribed in Artide 3, paragraph 3, of this Convention
or to forgo such a hoUday, for compensation or otherwise, shall, as appropriate
to national conditions, be null and void or be prohibited.

krävts
enligt artikel 5 mom. 1 i denna konvention skaU, då anställningen upphört,
erhålla semester svarande mot den tjänstetid, för vilken han icke har erhållit
sådan ledighet, ersättning härför eller motsvarande tillgodohavande i
semesterkassa.

Artikd
12

Överenskommelser att eftergiva rätten till den
minsta, årliga semester som föreskrivits i artikel 3 mom. 3 i denna
konvention, eller att avstå från sådan semester, mot ersättning eller
annorledes, skall, alltefter vad som svarar mot nationella förhållanden, vara
ogUtiga eller förbjudas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 13

Special mles may be laid down by the competent
authority or through the appropriate machinery in each country iii respect öf
cases in which the employed person engages, during the holiday, in a gainful
activity conflicting with the purpose of the holiday.

Artide
14

Effective measures appropriate to the matmer in
which effect is given to the provisions of this Convention shall be taken to
ensure the proper application and enforcement of regulations or provisions
conceming holidays with pay, by means of adequate inspec-tion or otherwise.

Artikel 13

SärskUda regler kan faststäUas av behörig myndighet
eller genom tillämpliga metoder i varje lanjl för fall då arbetstagaren under
semestern ägnar sig åt förvärvsarbete som strider mot ändamålet med
semestern.

Artikel
14

Effektiva åtgärder, svarande mot det sätt på vilket
verkan ges denna konventions bestämmelser, skall vidtagas för att säkerstäUa
riktig tUlämpning och efterlevnad av författningar eller avtalsbestämmelser om
semester, genom tiUfyl-lestgörande inspektion eller annorledes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 15

1.
Each Member may accept the obligations of this Convention separately

(a)
in respect of employed persons
in economic sectors other than agriculture;

(b)
in respect of employed persons
in agriculture.

Artikel 15

1.
Varje medlem kan antaga förpliktelserna i denna konvention separat

a)
vad beträffar arbetstagare i
andra sektorer av näringslivet än jordbruk;

b)
vad beträffar arbetstagare inom
jordbruket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2,
Each Member shall specify in
its ratificätion whether it accepts the obligations of the Convention in
respect of the persons covered by subparagraph (a) of paragraph 1 of this
Artide, in respect of the persons covered by subparagraph (b) of paragraph 1 of
this Artide, or in respect of both,

3,
Each Member which has on
ratificätion accepted the obligations of this Convention only in respect either
of the persons covered by subparagraph (a) of paragraph 1 of this Artide or of
the persons covered by subparagraph (b) of paragraph 1 of this Artide may
sub-sequently notify the Director-Gen-eral of the International Labour Office
that it accepts the obligations of the Convention in respect of all persons to
whom this Convention applies.

2. Varje medlem skall i sin rati

fikation angiva huruvida medlem

men antager konventionens för

pliktelser vad beträffar de arbets

tagare som avses il mom, a) av

denna artikel, vad beträffar de ar

betstagare som avses i mom, 1 b)

av denna artikel, eller vad beträf

far bägge kategorierna,

3, Varje
medlem som vid ratifi

kationen har antagit konventio

nens förpliktelser enbart vad be

träffar antingen de arbetstagare

som avses i 1 mom, a) av denna

artikel eller de arbetstagare som

avses i 1 mom, b) av denna artikel

kan senare underrätta Internatio

nella arbetsbyråns generaldirektör

att medlemmen antager konven

tionens förpliktelser vad beträffar

alla personer, på vilka denna kon

vention är tillämplig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 16

This Convention revises the Holidays with Pay
Convention, 1936, and the Holidays with Pay (Agriculture) Convention, 1952, on
the following terms:

(a)
acceptance of the obligations
of this Convention in respect of employed persons in economic sectors other
than agriculture by a Member which is a party to the Holidays with Pay
Convention, 1936, shall ipso jure involve the immediate denunciation of that
Convention;

(b)
acceptance of the obligations
of this Convention in respect of employed persons in agriculture by a Member
which is a party to the Holidays with Pay (Agriculture) Convention, 1952, shall
ipso jure involve the immediate denunciation of that Convention;

(c)
the coming into force of this
Convention shall not close the Holidays with Pay (Agriculture) Convention,
1952, to further ratificätion.

Artikel 16

Genom denna konvention revideras 1936 års
semesterkonvention och 1952 års konvention om semester inom jordbruket under
följande vUlkor:

a)
antagande av denna konventions
förpliktelser vad beträffar arbetstagare i andra sektorer av näringslivet än
jordbruk från en medlems sida, som är bunden av 1936 års semesterkonvention,
skaU i sig innebära omedelbar uppsägning av sistnämnda konvention;

b)
antagande av denna konventions
förpliktelser vad beträffar arbetstagare i jordbruket från en medlems sida,
som är bunden av 1952 års konvention om semester inom jordbruket, skall i sig
innebära omedelbar uppsägning av sistnämnda konvention;

c)
ikraftträdandet av denna konvention
skall icke hindra framtida ratifikation av 1952 års konvention om semester
inom jordbruket.

s. 328 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 328

Artiklarna
1724

Dessa artiklar är likalydande med artiklarna 714
av konventionen (nr 131) om fastställande av minimilöner med särskild hänsyn
till utvecklingsländerna, dock att då i artikel 13 av sistnämnda konvention
hänvisas till artikel 9, detta i förevarande konvention motsvaras av en i
artikel 23 upptagen hänvisning till artikel 19.

s. 329 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 90 329

Innehållsförteckning

Propositionen..................................................... ...... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ 1

Lagförslag

1.
Semesterlag ................................................ ...... 3

2.
Lag om ändring i lagen
(1963:115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete 10

3. Lag
om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979).... .... 12

Utdrag
av regeringsprotokollet den 9 december 1976. .... 14

1
Inledning ................................................. ,., 14

2
GäUande ordning i huvuddrag.......................... ,, 15

3
Semesterlagens
tillämpningsområde .................... 19

3.1 Gällande
ordning m. m................................ 19

3.1.1
Arbetstagarbegreppet ...................... .... 19

3.1.2
Medlem av arbetsgivarens famUj............ 21

3.1.3
Arbetstagare som avlönas
uteslutande genom andel

i
vinst .,............................................ 22

3.2 Komittén
,,,.............................................. 22

3.2.1
Arbetstagarbegreppet ......... i...... ,.... 22

3.2.2
Medlem av arbetsgivarens
familj ,.,........ 23

3.2.3
Arbetstagare som avlönas genom
andel i vinst ,,,. 23

4 Semesterns
längd m. m............................ ,.,,,.. 24

4.1
Förutvarande och gällande
ordning................ 24

4.2
Kommittén ,,........................................ , 24

5 Förvärv
av semesterrätt............................. ,,.,, 25

5.1 GäUande
ordning , 25

5.1.1
KvaUfikationsår semesterår ............. .... 25

5.1.2
Semesterlagens
kvaUfikationsregler........ __ 27

5.1.3
Privilegierad frånvaro .......................... 28

5.2 Huvuddragen
av kommittéförslaget 30

5.2.1
Inledning ....................................... .... 30

5.2.2
Förskjutning av semesteråret............ ,,, 32

5.2.3
Rätten till semesterledighet
och semesterlön .,., 33

5.2.4
Semestergrundande frånvaro ,,. ,,,,,,.,, 34

6 Okontrollerade
arbetstagares semesterrätt...... ,,,, 34

6.1
Gällande ordning ..................................... 34

6.2
Kommittén . : . ............................... ,,,,, 35

7 Semesterledigheten
och dess förläggning ,,,.... .;. 35

7.1 Söndagar,
helgdagar och sedvanliga fridagar ....... ,., 35

7.1.1
Gällande ordning................................. .... 35

7.1.2
Kommittén -------------------------- .... 36

7.2 Ordningen
för bestämmande av tiden för semestern. Se

mesterns förläggning. tiU viss tid , .,,,,,........ , 38

7.2.1
Gällande ordning.... .,,,,,.----- ..,,____ ,. 38

7.2.2
Kommittén ....... ;,,,,....................... ... 38

7.3 Skydd
mot förläggning av semesterledigheten till viss tid 42

7.3.1
Gällande ordning................................. ... 42

7.3.2
Kommittén .................................... 42

8 Semesterlön
......... .......... .....;....:....... .43

8.1
Gällande ordning................................ --- ., 43

8.2
Kommittéförslaget i huvuddrag
................. , . 44

8.3
Vecko- eller månadsavlönade....................... ... 45

s. 330 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 330

8.4
Annan arbetstagare .............................. ..... 48

8.5
Särskild semesterlön med
anledning av semestergrundande frånvaro 51 .

8.5.1
Kommittén........................................ 51

8.6 Frågan
om förstärkt semesterlön.................. 56

9
Rätt att spara semesterledighet......................... ..... 58

9.1
Gällande ordning........................................ 58

9.2
Kommittén................................................ ..... 58

10 Fondfrågor..................................................... ..... 61

10.1
Kommittén ............................................ 61

11 Upphävande
av den särskilda semesterlagen......... 66

11.1
Gällande ordning........................................... 66

11.2
Kommittén ............................................. ..... 66

12 Föredraganden................................................ ..... 67

12.1
Inledning.................................................. 67

12.2
Allmänna grunder för förvärv av
semesterrätt ....;... 80

12.3
Semesterledigheten.................................... .... 90

12.3.1
Inledande synpunkter ..................... .... 90

12.3.2
Semesterledighetens beräkning.......... .:. 91

12.3.3
Semesterledighetens förläggning........... 98

12.3.4
Rätten till obetald
semesterledighet....... 103

12.3.5
Undertättelse om
semesterledighet ...... 111

12.4
Semesterlön ,............................... ,,,,........ 114

12.5
Semesterlönegrundande frånvaro.................. ... 120

12.5.1
Inledande synpunkter......................... 120

12.5.2
Sjukdom m, m................................... 125

12.5.3
Föräldraledighet............ ,................. , 127

12.5.4
Risk för överförande av smitta.............. 130

12.5.5
Ledighet för utbUdning........................ 130

12.6 Rätt
att spara semester ,, 136

12.6.1
Inledning.......................................... .. 136

12.6.2
Förutsättningarna för rätten
att spara semesterledighet 142

12.6.3
Semesterlön för sparad
semesterledighet ..,,.,,. 149

12.7 Semesterlagens
tillämpningsområde , , 150

12.7.1
Inledning.......................................... 150

12.7.2
Familjemedlemmar m. fl....................... .. 151

12.7.3
OkontroUerade arbetstagare ..... ,........ .. 153

12.8.................................................. Den
särskilda semesterlagen , 157

13
Upprättade lagförslag.................................. ;... 164

14
Specialmotivering............................................. 164

14.1
Förslaget till semesterlag............................. .. 164

14.2
Lag om ändring i lagen (1963:
115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete
.,,.., 226

14.3
Lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970: 979) 228

15
Hemställan...................................................... 228

16
Beslut ........................................................ .. 228

BUaga
1 Semesterkommitténs förslag ................... .. 229

BUaga
2 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet

(SOU
1975: 88) Fem veckors semester, avgivet av 1974

års
semesterkommitté................................ .. 236

Bilaga
3 Det remitterade förslaget......................... .. 284

s. 331 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 90 331

Utdrag
av lagrådets protokoll den 4 februari 1977...... 295

Utdrag av
regeringsprotokollet den 3 mars 1977........ .. 308

Bilaga Konventionen (nr
132) om semester (reviderad 1970) 320

NORSTEDTS TRYCKEM STOCKHOLM 1977 740441

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

143 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (53)

53 kopplingar i 34 dokument.

  1. SOU 2023:79 Arbetsrätten under krig och krigsfara s. 418 om s. 186 · s. 419 om s. 188 i texten
  2. Prop. 2013/14:1 Budgetproposition 2014 Förslag till statens budget för 2014, Finansplan och skattefrågor, kapitel 1-6 s. 389 om s. 189 i texten
  3. Ds 2012:59 Statligt stöd vid korttidsarbete - en ny åtgärd vid djupa kriser s. 250 om s. 189 i texten
  4. Prop. 2009/10:4 En förenklad semesterlag, m.m. s. 87 om s. 153 i texten
  5. SOU 2008:95 Enklare semesterregler s. 57 · s. 60 om s. 120 · s. 107 · s. 112 om s. 205 · och 4 till i texten

Visa alla 34

Rättsfall (23)

23 kopplingar i 19 dokument.

  1. AD 2017 nr 33 om s. 184 · om s. 186 i texten
  2. AD 2017 nr 29 om s. 208 i texten
  3. AD 2017 nr 13 om s. 208 i texten
  4. AD 2016 nr 73 om s. 208 i texten
  5. AD 2016 nr 2 om s. 37 · om s. 93 · om s. 181 i texten

Visa alla 19

Doktrin (67)

67 kopplingar i 11 dokument.

  1. Fahlbeck, Praktisk arbetsrätt, 1989 s. 429 om s. 153 · s. 430 om s. 20 · s. 431 om s. 169 · s. 433 om s. 183 · och 31 till i texten
  2. Sigeman, Semesterrätt, 1991 s. 28 om s. 314 · s. 43 om s. 166 · s. 46 om s. 157 · s. 48 · och 4 till i texten
  3. Malmberg, Anställningsavtalet, 1997 s. 96 om s. 168 · s. 98 om s. 209 · s. 295 om s. 196 · s. 307 om s. 197 · och 1 till i texten
  4. Eklund, Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, 1983 s. 96 om s. 219 · s. 133 om s. 217 · s. 144 om s. 217 · s. 287 om s. 168 · och 1 till i texten
  5. Hansson, Kollektivavtalsrätten, 2010 s. 69 om s. 20 · s. 70 om s. 160 · s. 435 i texten

Visa alla 11