med förslag till lag om patentbesvärsrätten m.m.
154 sidor, varav 131 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 131 av 154 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:96, med förslag till lag om patentbesvärsrätten m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77:96 Regeringens proposition
1976/77:96
med
förslag till lag om patentbesvärsrätten m. m.;
beslutad
den 3 mars 1977.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
STAFFAN
BURENSTAM LINDER
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Beslut av patent- och registreringsverket i ärenden
rörande patent, mönster, varumärken och namn kan f. n. överklagas till verkets
besvärsavdelning. I propositionen föreslås att besvärsavdelningen formellt får
ställning som förvaltningsdomstol och kallas patentbesvärsrätten. Denna skall
dock alltjämt vara knuten administrativt tUl patent- och registreringsverket.
Regler om patentbesvärsrätten föreslås bli intagna
i en särskild lag, som avses träda i kraft den 1 januari 1978.
1 Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 96
Prop. 1976/77: 96 2
1
Förslag till
Lag
om patentbesvärsrätten
Härigenom
föreskrives följande.
Inledande
bestämmelser
1 §
Patentbesvärsrätten upptager som förvaltningsdomstol besvär mot
beslut av patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrives i
patentlagen (1967: 837), mönsterskyddslagen (1970: 485), vammärkes-
lagen (1960: 644) och namnlagen (1963: 521).
Patentbesvärsrätten
har sitt kansli i patent- och registreringsverket.
Organisation
m. m.
2 §
I patentbesvärsrätten finns patenträttsråd. De skall vara tekniskt
kunniga eller lagfarna.
Patenträttsråd utnämnes av regeringen. Regeringen
förordnar ett av de lagfarna patenträttsråden att vara domstolens ordförande.
3
§ Patentbesvärsrätten är
delad i avdelningar. Patentbesvärsrättens ordförande är ordförande på en
avdelning. Ordförande på annan avdelning är det patenträttsråd som regeringen
förordnar. För varje avdelning förordnar regeringen också ett patenträttsråd
att vara vice ordförande.
4
§ Patentbesvärsrätten är domför
med tre ledamöter. Fler än fyra får ej i annat fall än som sägs i 5 § sitta i
rätten.
I patentmål skall minst två tekniskt kunniga
ledamöter ingå i rätten och skall en ledamot vara lagfaren, om ej rätten finner
att medverkan av lagfaren ledamot icke är behövlig.
I mål om mönster, varumärke eller namn skall minst
två lagfarna ledamöter ingå i rätten.
Åtgärd som avser måls beredande får i den
omfattning domstolen bestämmer vidtagas av ledamot i domstolen eller av annan
tjänsteman hos deima.
5
§ Finner avdelning vid
överläggning till avgörande av patentmål att målet eller viss fråga är av
särskild betydelse från principiell synpunkt, får avdelningen förordna att
målet eller, om det kan ske, den särskilda frågan skall avgöras av domstolen i
dess helhet. I mål om mönster, varumärke eller namn får i motsvarande fall
avdelningen förordna att domstolens samtiiga lagfarna ledamöter skall jämte avdelningen
deltaga i avgörandet.
6
§ I fråga om jäv mot den som
handlägger mål enligt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken
om jäv mot domare.
7
§ Ledamot i patenbesvärsrätten
skall vara svensk medborgare och ha avlagt domared. Den som är omyndig eller i
konkurs får ej utöva befattning som ledamot.
Första stycket gäller även föredragande hos
patentbesvärsrätten som ej är ledamot.
De som står i sådant förhållande till varandra som
sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i
patentbesvärsrätten.
Prop. 1976/77: 96 3
Måls
anhängiggörande och handläggning
8
§ I fråga om måls
anhängiggörande och handläggning äger 36, 8, 1014 och 1719 §§
förvaltningsprocesslagen (1971:291) motsvarande tillämpning.
9
§ Förfarandet är skriftligt.
1 handläggningen får ingå muntiig förhandling, när
det kan antagas vara till fördel för utredningen. Muntlig förhandling skall
hållas, om part begär det och förhandlingen icke uppenbart är utan betydelse
för målets bedömning. Avslås begäran om muntlig förhandling och är ej uppenbart
att parten redan har slutfört sin talan, skall tillfälle därtill lämnas honom.
10
§ I fråga om offentlighet och
ordning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 15 och 9 §§ rättegångsbalken i
tillämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får
rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det är påkallat för att
förhindra att företagshemlighet uppenbaras. Är patentansökan som är föremål för
rättens prövning ej tillgänglig för envar enligt 22 § patentlagen (1967: 837),
skall rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar.
11
§ Rätten får vid muntlig
förhandling höra vittne eller sakkunnig, om det behövs för utredningen.
Förhöret får hållas under ed. Om förhör gäller 36 kap. 118, 20 och 2225 §§
samt 40 kap. 2, 911 och 1318 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Vägrar
vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara
fråga, får rätten vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.
Beslut
12
§ I fråga om omröstning gäller
16 och 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
13
§ Rättens avgörande av mål
skall gmndas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt har förekommit i
målet.
Av
beslutet skall framgå de skäl som har bestämt utgången.
14
§ Beslut, varigenom målet
avgöres, skall tillställas part genom handling som fullständigt återger
beslutet och skiljaktig mening, där sådan har förekommit. Beslut som kan
överklagas skall dessutom innehålla upplysning om vad den skall iakttaga som
vill anföra besvär över beslutet.
15
§ Beslut, som till följd av
skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, får rättas av patentbesvärsrätten. Om det ej är obehövligt, skall
tillfälle lämnas part att yttra sig, innan rättelse sker.
övriga
bestämmelser
16 §
Bestämmelserna i 39, 40 och 4253 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) äger motsvarande tillämpning vid handläggning enligt
denna lag.
17 §
I fråga om talan mot patentbesvärsrättens slutUga beslut fiims be
stämmelser i patentiagen (1967: 837), mönsterskyddslagen (1970: 485),
varumärkeslagen (1960: 644) och namnlagen (1963: 521).
Prop. 1976/77: 96 4
Mot patentbesvärsrättens beslut, som ej är
slutligt, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva
målet. Talan får dock föras särskilt när rätten har
1.
ogillat invändning om jäv mot
ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans
prövning,
2.
avvisat ombud eller biträde,
3.
utdömt vite eller straff för
underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att
ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,
4.
förordnat angående ersättning
för någons medverkan i målet.
Särskild talan som avses i andra stycket får föras
av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Talan föres genom
besvär hos regeringsrätten. Därvid äger bestämmelserna i 7 §
förvaltningsprocesslagen (1971: 291) motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978, då
lagen (1967: 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning upphör
att gälla. I mål som före ikraftträdandet har företagits till avgörande på
besvärsavdelningen skall äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning men skall
vad som i dem föreskrives om besvärsavdelningen i stället avse patentbesvärsrätten.
2
Förslag till
Lag
om ändring i patentlagen (1967: 837)
Härigenom föreskrives att 25, 69 och 72 §§
patentiagen (1967: 837)
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
25 §1
Talan enligt 24 § föres genom Talan
enligt 24 § föres genom
besvär hos patent- och registre- besvär hos patentbesvärsrätten in
ringsverkets besvärsavdelning inom om två månader från beslutets
två månader från beslutets dag. dag .Den som vill anföra besvär
Den som vill anföra besvär skall skall inom samma tid erlägga fast
inom samma tid erlägga fastställd ställd besvärsavgift vid påföljd att
besvärsavgift vid påföljd att be- besvären icke upptagas till prov
svaren icke upptagas till prövning. ning.
Mot beslut på besvärsavdelning- Mot
slutligt beslut av patentbe-
en må talan föras av sökanden, om svärsrätten må talan föras av sö-
det gått honom emot. Talan föres kanden, om det gått honom emot.
hos regeringsrätten genom besvär Talan föres hos regeringsrätten ge-
inom två månader från beslutets nom besvär inom två månader
dag. från beslutets dag.
Bestämmelserna i 22 § femte Bestämmelsema
i 22 § femte
stycket äga motsvarande tillämp- stycket äga motsvarande tillämp
ning beträffande handlingar som ning beträffande handlingar som
inkomma till regeringsrätten. inkomma till patentbesvärsrätten
eller
regeringsrätten.
1
Senaste lydelse 1971: 626.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
69 §
I
mål enligt 65 § skall rätten inhämta yttrande från patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning, om det finnes erforderligt.
I
mål enligt 65 § skall rätten inhämta yttrande från patentbesvärsrätten, om
det finnes erforderligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
72 § 2
Talan
mot annat slutligt beslut av patentmyndigheten enligt denna lag än som avses i
24 §, föres genom besvär hos patent- och regist-rernigsverkets
besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra
besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd att
besvären icke upptagas till prövning.
Mot
besvärsavdelningens beslut föres talan hos regeringsrätten genom besvär inom
två månader från beslutets dag.
Talan mot annat slutligt beslut av
patentmyndigheten enligt denna lag än som avses i 24 §, föres genom besvär hos
patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra
besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd att
besvären icke upptagas till prövning.
Mot
patentbesvärsrättens slutliga beslut föres talan hos regeringsrätten genom
besvär inom två månader från beslutets dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Förslag till
Lag
om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)
Härigenom
föreskrives i fråga om mönsterskyddslagen (1970: 485) dels att i 7, 8, 14, 31,
46 och 49 §§ ordet "Konungen" i olika böjningsformer skall bytas ut
mot "regeringen" i motsvarande form, dels att 22 och 47 §§ skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen
lydelse
22 §
1
Talan
enligt 21 § föres hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär
skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären
annars icke upptages till prövning.
Mot beslut på besvärsavdelningen får talan föras
av sökanden, om beslutet gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten
genom besvär inom två månader från beslutets dag.
2
Senaste lydelse 1971: 626. 1 Senaste lydelse 1971: 627.
Talan enligt 21 § föres hos patentbesvärsrätten
genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär
skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären
annars icke upptages till prövning.
Mot slutligt beslut av patent-' besvärsrätten får talan
föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten
genom besvär inom två månader från beslutets dag.
Prop.
1976/77: 96 6
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
47 §2
Talan mot annat slutligt beslut Talan mot annat slutligt beslut
av registreringsmyndigheten enligt av
registreringsmyndigheten enligt
denna lag än som avses i 21 § föres denna
lag än som avses i 21 § fö-
genom besvär hos patent- och re- res genom
besvär hos patentbe-
gistreringsverkets besvärsavdelning svärsrätten
inom två månader från
inom två månader från beslutets beslutets
dag. Den som vill anföra
dag. Den som vill anföra besvär besvär skall
erlägga fastställd be
skall erlägga fastställd besvärsav- svärsavgift
inom samma tid vid
gift inom samma tid vid påföljd påföljd att
besvären annars icke
att besvären annars icke upptages upptages till prövning,
till prövning.
Talan mot besvärsavdelningens Talan mot patentbesvärsrättens
beslut
föres hos regeringsrätten ge- slutliga
beslut föres hos regerings-
nom besvär
inom två månader från rätten genom besvär inom två må-
beslutets dag. nåder från beslutets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.
4 Förslag till
Lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)
Härigenom föreskrives i fråga om varumärkeslagen (1960:
644) dels att i 18, 26, 28, 29, 30, 35 och 48 §§ ordet "Konungen"
skall bytas ut mot "regeringen",
dels att i 26 § ordet "rådhusrätt" skall bytas
ut mot "tingsrätt", dels att 47 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
47 §4
Talan mot slutligt beslut av
registreringsmyndigheten enligt denna lag må föras av sökanden, om det gått
honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning, må talan föras av den som gjort invändningen.
Återkallar invändaren sin talan, må denna likväl prövas, om särskilda skäl
föreligga.
Talan föres genom besvär hos
Talan föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets be- patentbesvärsrätten
inom två må-svärsavdelning inom två månader nåder från beslutets dag. från
beslutets dag.
Mot besvärsavdelningens beslut Mot patentbesvärsrättens slutli-
ma talan föras av sökanden, om ga beslut må talan föras av
sökan
det gått honom emot. Talan föres den om det gått honom emot. Ta-
hos regeringsrätten genom besvär lan föres hos regeringsrätten ge-
inom två månader från beslutets nom besvär inom två månader från
dag. beslutets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.
2 Senaste lydelse 1971; 627.
3 Senaste lydelse av
30 § 1970: 742
48 § 1967: 841.
4 Senaste lydelse 1971; 625.
Prop. 1976/77: 96 7
5
Förslag till
Lag
om ändring i namnlagen (1963: 521)
Härigenom
föreskrives i fråga om namnlagen (1963: 521)i dels att i 27, 30 och 43 §§ ordet
"Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 35 §
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
35
§2
Talan mot slutligt beslut av namnmyndigheten må
föras av sökanden, om det gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan
bifallits oaktat invändning framställts i behörig ordning, må talan föras av
den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, må denna likväl
prövas, om särskilda skäl föreligga.
Talan
föres hos patent- och re- Talan föres hos patentbesvärs-
gisireringsverkets
besvärsavdelning rätten genom besvär, genom besvär.
Mot
besvärsavdelningens beslut Mot patentbesvärsrättens slutli-
må
talan icke föras. ga beslut må talan icke föras.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978.
.1
Senaste lydelse av 27 § 1972: 220. 2 Senaste lydelse 1971: 632.
Prop.
1976/77: 96
Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1977-02-10
Närvarande: statsrådet Ahlmark, ordförande, och statsråden
Bohman, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Äsling, Söder,
Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström
Föredragande: statsrådet Burenstam Linder
Lagrådsremiss med förslag till lag om patentbesvärsrätten
m. m.
1 Inledning
Inom patent- och
registreringsverket (PRV) skall enligt särskild lag finnas en besvärsavdelning
för prövning av besvär i ärenden rörande patent, varumärken och mönster samt
ärenden angående släktnamn och fömamn.
Riksdagen har i skrivelse den 13
december 1972 med anledning av mot. 1972: 924 om inrättande av en från PRV
fristående patentdomstol och i skrivelse den 29 mars 1973 med anledning av
prop. 1973: 1 (bil. 12 s. 70) anhållit om en översyn rörande patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning i enlighet med vad näringsutskottet
anfört (NU 1972: 56, rskr 1972: 334 och NU 1973: 16, rskr 1973: 94).
Med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 29 juni 1973 tillkallade dåvarande chefen för
handelsdepartementet en sakkunnig' med uppdrag att göra en översyn av
besvärsavdelningens organisation och arbetsformer. Utredningen (H 1973: 01)
avgav den 10 mars 1976 sitt betänkande (Ds H 1976: 1) Besvärsavdelningen inom
patent- och registreringsverket. 1 enlighet med direktiven har utredningen
främst inriktats på de frågor, som kan lösas oberoende av utvecklingen av patentadministrationen
inom den blivande europeiska patentorganisationen (EPO). I direktiven hade
vidare angivits bl. a. att besvärsavdelningen även i framtiden skulle vara
knuten till PRV och att de sammanlagda personella resurserna för patent- och
besvärsavdelningama i stort sett
1 Regeringsrådet Bengt Wieslander.
Vidare förordnades generaldirektören Göran Borggård, patenträttsrådet Sture
Holm, rådmannen Eskil Persson och numera byråchefen Walter Sköldefors att som
experter biträda den sakkunnige.
Prop. 1976/77: 96 9
skulle
förbli oförändrade. Utredningen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts
av regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm,
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), försvarets civilförvaltning,
patent-och registreringsverket (PRV), Sveriges industriförbund (SI), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges
advokatsamfund. Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Svenska
uppfinnareföreningen (SUF), Svenska industriens patentingenjörers förening
samt Svenska patentombudsföreningen (SPOF). Härjämte har ledamöterna av
besvärsavdelningen vid PRV avgett ett eget remissyttrande.
SACO/SR hänvisar i sitt yttrande till två bifogade
yttranden av patentverkets ingenjörsförening samt lokalföreningen av jurist-
och sam-hällsvetarförbundet vid verket (i fortsättningen kallade SACO/SR (PI)
respektive SACO/SR (JUS)). Sveriges industriförbund hänvisar i sitt yttrande
helt till de synpunkter som har anförts i Svenska industriens patentingenjörers
förenings yttrande.
2
Gällande rätt
Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
inrättades 1931 i samband med en omorganisation av verket. Dessförinnan var
regeringsrätten enda besvärsinstans.
Besvärsavdelningen utgör andra instans i patent-,
vammärkes-, mönster- och namnärenden. Avdelningen är sista instans i ärenden
angående släktnamn och förnamn samt för invändare i patent-, vammärkes- och
mönsterärenden. Sökande i sistnämnda tre gmpper av ärenden kan utan
prövningstillstånd fullfölja talan i regeringsrätten.
De grundläggande bestämmelsema om avdelningens
organisation och verksamhet återfinns i lagen (1967: 840) om pcitent- och
registreringsverkets besvärsavdelning (ändrad 1970; 493). Denna lag innehåller
bestämmelser om sammansättning, om möjlighet att fördela arbetet på
avdelningar, om beslutförhet, om omröstning och om rätt att låta höra vittne
vid allmän domstol.
Vissa föreskrifter rörande besvärsavdelningen finns
vidare upptagna i instmktionen (1965: 658) för patent- och registreringsverket
(omtryckt 1972: 372, senast ändrad 1973: 415). Dessa rör främst avdelningens
sammansättning men reglerar också i viss omfattning förfarandet.
I 11 § instruktionen föreskrivs att
besvärsavdelningen skall bestå av generaldirektören, sex patenträttsråd som
tekniskt kunniga ledamöter samt två patenträttsråd och en byråchef som
lagkunniga ledamöter. Som tillfällig ledamot kan dessutom tjänstgöra
överingenjör, byråchef, avdelningsdirektör eller byrådirektör.
Prop. 1976/77: 96 10
Genom beslut den 30 juni 1971 medgav Kungl. Maj:t
att besvärsavdelningen tills vidare fick bestå av, fömtom de tjänstemän som anges
i instruktionen för PRV, fyra tjänstemän med förordnande att bestrida göromål
som ankommer på patenträttsråd som är tekniskt kunnig ledamot av avdelningen.
Den 20 december 1973 medgav Kungl. Maj:t att ytterligare tre sådana
göromålsförordnanden fick inrättas att gälla till och med den 30 juni 1975.
Efter framställningar från PRV har sistnämnda förordnanden förlängts att gälla
till och med den 30 juni 1978. För närvarande tjänstgör på besvärsavdelningen
förutom i viss omfattning generaldirektören och byråchefen på administrativa
avdelningen 15 patenträttsråd, av vilka sju har göromålsförordnanden.
Enligt 12 § instmktionen för PRV arbetar
besvärsavdelningen på två avdelningar. På den ena av dessa är generaldirektören
ordförande. I särskilda förordnanden har det emellertid medgivits att
besvärsavdelningen tills vidare skall arbeta på tre avdelningar. För de tre
avdelningarna finns ett gemensamt kansli med en uppsättnings- och utskriftsdetalj
samt en diarieförings- och expedieringsdetalj.
Ytterligare bestämmelser om arbetet på
besvärsavdelningen finns intagna i PRV:s arbetsordning (kap. VIII).
3
Tidigare riksdagsbehandling
Vid riksdagsbehandlingen av proposition (prop.
1966: 40) med förslag till patentlag m. m. föreslogs i en motion (mot. 1966: 1: 760)
bl. a. att besvärsavdelningen borde omvandlas till förvaltningsdomstol med en
från patentverket helt fristående ställning, så att icke samma befattningshavare
kunde tjänstgöra i både första och andra instans.
Första lagutskottet (1 LU 1967: 53, s. 25 f.)
uttalade med anledning av denna motion att utskottet delade motionärens
uppfattning att vissa skäl talade för en prövning av besvärsavdelningens
organisation. Enligt lagutskottet syntes det dock ofrånkomligt att avvakta
införandet av en gemensam nordisk besvärsinstans innan det var möjligt att ta
ställning till en nyorganisation av besvärsavdelningen. Riksdagen avslog motionen
(rskr 1967: 325).
I mot. 1972: 924 framhöll motionärerna att det med
hänvisning till osäkerheten om inrättandet av en nordisk besvärsinstans under
1970-talet inte längre fanns anledning att skjuta på frågan om en prövning av
besvärsavdelningens organisation och arbetsformer. I motionen togs frågan om
omvandling av besvärsavdelnirigen till fristående domstol upp från delvis nya
utgångspunkter. Antalet besvär i patentärenden hade under senare år legat på en
väsentligt högre nivå än när samma fråga hade dryftats på 1960-taIet.
Besvärsavdelningens härav föranledda per-
Prop. 1976/77: 96 11
sonalbehov
hade i betydande utsträckning fått tillgodoses genom s. k. korttidslåning av
tjänstemän från verkets patentavdelning. Den bästa och mest effektiva lösningen
var enligt motionärerna att bygga ut besvärsavdelningen till en självständig
förvaltningsdomstol med erforderligt antal fasta ledamöter, inklusive
göromålsförordnanden, samt fasta föredragande för beredning och föredragning av
mål.
Motionärerna påpekade att besvär i patentärenden
från besvärsavdelningen kunde föras vidare till regeringsrätten, när beslutet
gått sökanden emot. Tvistefrågan i det stora flertalet patentärenden var av
utpräglat teknisk karaktär. I sådana frågor kunde det, ansåg motionärerna,
inte sägas att regeringsrätten hade bättre fömtsättningar än besvärsavdelningen
att komma till ett riktigt resultat. Något principiellt betänkligt i att göra
besvärsavdelningen till sista instans i den administrativa prövningen syntes
ej förefinnas, om besvärsavdelningen byggdes ut till en från PRV fristående
förvaltningsdomstol. Som motionens främsta motiv angavs att det inom
patentverkets verksamhetsområde borde ske en anpassning till vad som allmänt
gäller efter 1971 års förvaltningsrättsreform.
Över motionen avgav PRV yttrande. Detta åtföljde
motionen vid förnyad remiss. I den andra remissomgången avgavs yttranden av
regeringsrättens ledamöter. Svenska industriens patentingenjörers förening.
Svenska patentombudsföreningen. Svenska uppfinnareföreningen och Sveriges
industriförbund.
Näringsutskottet uttalade i betänkande (NU 1972:
56) med anledning av motionen att det vid remissbehandlingen framkommit en rad
såväl positiva som negativa synpimkter på motionäremas förslag. PRV avstyrkte
motionsyrkandet med hänvisnmg till att förslag om ändring av besvärsavdelningen
till en fristående patentdomstol inte kunde framläggas utan en genomgripande
utredning avseende handläggningen av patentärenden i samtliga instanser och
organisationen härför, att förutsättningarna för en revision av förfarandet i
patentärenden kunde komma att på ett avgörande sätt förändras till följd av den
internationella utvecklingen av patentväsendet och att tillräckliga skäl inte
hade framkommit för att nu sätta i gång en utredning av nämnda slag. En grupp
reservanter inom PRV, bestående av vissa ordinarie och tillförordnade
ledamöter av besvärsavdelningen, och ett par av de organisationer som
företräder patentverkets kunder förordade främst av rättssäkerhetsskäl att
besvärsavdelningen skulle ombildas till domstol.
PRV:s majoritet och Sveriges industriförbund
underströk att den nuvarande organisationen hade fördelar. En sådan fördel
bestod i möjligheten att låta besvärsavdelningen delta i överläggningar i
policy-frågor inom verket. Vidare medgav organisationen en större flexibilitet
vid utnyttjandet av verkets resurser. Regeringsrättens ledamöter förordade
domstolsalternativet främst för att systemet med prövningstill-
Prop. 1976/77: 96 12
stånd
för fullföljd till regeringsrätten härigenom skulle kunna införas i fråga om
mål på patentverkets område. Ett par remissinstanser tog avstånd från tanken på
en genomgripande förändring men förordade en översyn av besvärsavdelningens
organisation och arbetsformer.
Utskottet noterade att det internationella
samarbetet på patentområdet nu tog sikte på organisatoriska lösningar som kunde
få mycket långtgående verkningar på den svenska patentadministrationen.
Ovissheten om förutsättningarna för en patentdomstols verksamhet i framtiden
syntes enligt utskottet tala emot att en utredning rörande ombildning av
besvärsavdelningen till domstol igångsattes under dåvarande förhållanden.
Utskottet ansåg dock att de förändringar i besvärsavdelningens arbetsvillkor
som hade inträtt under de senaste åren talade för en översyn av avdelningens
organisation och arbetsformer. Därvid borde särskild hänsyn tas till de
förvaltningsrättsliga synpunkter som hade framkommit i flera remissyttranden.
Riksdagen
biföll utskottets hemställan (rskr 1972: 334).
I statsverkspropositionen för budgetåret 1973/74
uttalade dåvarande departementschefen, efter att ha redovisat vilka åtgärder
som hade vidtagits för att möta de förändrade arbetsvillkor som följde med en
snabbt stigande efterfrågan, att den av utskottet begärda översynen redan i
allt väsentligt hade ägt rum. Departementschefen ansåg därför att översynen
borde göras när erfarenhet hade vunnits av den då ändrade och utökade
organisationen och när man bättre kunde överblicka konsekvenserna för det
svenska patentverket av det internationella samarbetet på patentområdet.
Ståndpunkten att den av riksdagen i december 1972
begärda översynen borde uppskjutas till en senare tidpunkt godtogs inte av
näringsutskottet som i betänkandet NU 1973: 16 begärde att översynen skulle
komma till stånd utan vidare dröjsmål. Riksdagen biföll utskottets hemställan
(rskr 1973: 94).
4
Utredningen
I
fråga om förslagen i betänkandet får jag hänvisa till bilaga 1.
5
Remissyttrandena
5.1
Allmänna synpunkter
Flertalet remissinstanser förklarar att de hälsar
betänkandet med tillfredsställelse och att de i allt väsentligt kan tillstyrka
utredningens förslag. I flera yttranden beklagas dock att utredningen på grund
av de i direktiven givna begränsningarna inte har kunnat ta ställning till
Prop. 1976/77: 96 13
besvärsavdelningens
omvandling till en från patentverket fristående domstol, vilket enligt denna
mening på sikt bör vara målsättningen. Den hittillsrådande osäkerheten humvida
besvärsavdelningen i egentlig mening är att betrakta som domstol anser
åtskilliga remissinstanser bli undanröjd om förslaget genomförs. Att
utredningen har utformat lagförslaget med ledning av reglerna i
förvaltningsprocesslagen finner dessa instanser också förtjänstfullt.
Några av utredningens förslag, särskilt rörande
verkschefens ställning, begränsningen av en sökandes möjlighet att jämka
patentkraven vid fullföljd till regeringsrätten samt inrättandet av mer
varaktiga förordnanden som föredragande har mött stark kritik vid remissbehandlingen.
I flera remissyttranden framhålls att ytterligare
utredning krävs för att bättre och mer konsekvent belysa förslaget till förbud
att jämka patentkraven vid fullföljd till regeringsrätten.
5.2
Besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning
Flertalet remissinstanser tillstyrker i allt
väsentligt utredningens förslag, varigenom besvärsavdelningen ges en starkare
förvaltningsrättslig ställning och får karaktären av förvaltningsdomstol. Att
besvärsavdelningens uppgifter och funktion i allt väsentligt innefattar
rättskipning av det slag, som traditionellt utövas av domstolar, torde enligt
regeringsrättens ledamöter inte kunna sättas ifråga. Dessa anser därför att
även om handläggningen inom besvärsavdelningen innefattar ett visst mått av
teknisk service som normalt inte förekommer vid domstolar, detta inte utgör
något hinder för att betrakta avdelningen som domstol. Den förstärkning av
besvärsavdelningens rättskipande funktion som utredningen föreslår motiverar
enligt regeringsrättens ledamöter att avdelningen nu ges ställning av
förvaltningsdomstol. Regeringsrättens ledamöter tillstyrker förslaget med
förbehåll för verkschefens ställning.
Regeringsrättens ledamöter. Svenska föreningen för
industriellt rättsskydd, Svenska industriens patentingenjörers förening och
Sveriges industriförbund (SI) framhåller i sina remissyttranden att målsättningen
på sikt måste vara att besvärsavdelningen omvandlas till en fristående domstol
utan organisatoriskt eller administrativt samband med PRV.
Enligt utredningen markeras besvärsavdelningens
ställning som förvaltningsdomstol bl. a. genom införandet av krav på
avläggande av domared för ledamöter och föredragande. Regeringsrättens
ledamöter menar att enbart introduktionen av en föreskrift om domared inte kan
anses konstitutivt för en domstol och hänvisar bl. a. till att detta krav även
finns uppställt för ledamöter av vissa organ, som inte kan betraktas som
domstolar i vanlig mening, t. ex. övervakningsnämnder, kriminalvårdsnämnden och
oljekrisnämnden. För att åstadkomma en
Prop. 1976/77: 96 14
bättre
markering av besvärsavdelningens karaktär av förvaltningsdomstol föreslår
regeringsrättens ledamöter att antingen den nuvarande be-tecknmgen ändras eller
att det i ett tillägg till 1 § uttryckligen anges att avdelningen är en
förvaltningsdomstol.
Svea hovrätt, statskontoret, försvarets
civilförvaltning och Sveriges advokatsamfund anser att besvärsavdelningens
karaktär av förvaltningsdomstol har blivit klart markerad genom lagförslaget
och att detta främst skett genom införande av krav på avläggande av domared,
introduktion av principen om offentlighet vid muntlig förhandling och
möjligheten att hålla vittnesförhör.
Kammarrätten i Stockholm anför stor tveksamhet till
utredningens förslag och anser att betydligt mer långtgående förändringar än införandet
av krav på domared erfordras om man vill ge besvärsavdelningen status av
förvaltningsdomstol. Kammarrätten betonar att man om man vill uppnå detta måste
ge besvärsavdelningen en mer fristående ställning i förhållande till
patentavdelningen, vars beslut den efter besvär har att pröva. Kammarrätten
anser att direktiven möjUgen har förhindrat utredningen från att föreslå mer
vittgående omläggningar, vilka enligt kammarrättens mening erfordras för att
omvandla besvärsavdelningen till förvaltningsdomstol. Kammarrätten påpekar att
vissa förhållanden i lagförslaget, t. ex. verkschefens nuvarande och framtida
uppgifter såväl som inlåningen av tekniker från patentavdelningen, förtar
känslan av att besvärsavdelningen är en från underinstansen skild förvaltningsdomstol.
Kammarrätten finner förfarandet inom besvärsavdelningen i så många hänseenden
väsenskilt från den handläggning som sker vid överprövning av ärenden i en
förvaltningsdomstol att den därför ifrågasätter om inte PRV med patent- och
besvärsavdelningarna bäst tjänar sin unika uppgift som teknisk
servicemyndighet genom att ha en handläggning som inte alltför strikt knyts
till domstolsförfarandets regler. Så länge den nuvarande administrativa ordningen
och organisationen består bör besvärsavdelningen behålla sin nuvarande
ställning, framhåller kammarrätten.
Den industriella äganderätten utgör enligt PRV ett
så viktigt område av rättslivet att förfarandet i samband med besvär bör vara
omgärdat av samma rättsgarantier som de som normalt tillkommer förvaltningsdomstolar.
PRV finner utredningens samordnade lagförslag vara ett angeläget mtresse för
rättssäkerheten. PRV tror att besvärsavdelningens omvandling till
förvaltningsdomstol bl. a. genom införande av rätten att hålla vittnesförhör,
kan komma att ställa ökade krav från allmänheten på processledning och
förhörsteknik. Man måste därför enligt PRV vara vaksam på att handläggningen
inte blir mer omständlig än vad som erfordras för att fullfölja syftet med
patenterings-processen.
Besvärsavdelningens
ledamöter anser att utredningens förslag, med
Prop. 1976/77: 96 15
tanke
på de i direktiven angivna begränsningarna, är väl avvägt och innebär ett steg
i riktning mot en både bättre förvaltningsprocessuell rättssäkerhet och bättre
effektivitet och resursutnyttjande.
Svenska industriens patetitingenförers förening
anser att enbart möjligheten för besvärsavdelningen att hålla vittnesförhör i
samband med muntlig förhandling är tillräckligt skäl för avdelningens
omvandling till förvaltningsdomstol.
Svenska patentombudsföreningen (SPOF) delar
utredningsmannens uppfattning att omvandlingen bör ske utan några genomgripande
förändringar. Besvärsavdelningens krafter bör enligt föreningen tills vidare
koncentreras på att nedbringa balansen av patentärenden under iakttagande av
betryggande rättssäkerhet.
Svenska uppfinnareföreningen (SUF) och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) finner förslaget att
besvärsavdelningen såsom förvaltningsdomstol även i fortsättningen skall
tillhöra PRV väl ägnat att uppfylla de krav på kommunikation mellan patent- och
besvärs-avdelningarna som patentärendena p. g. a. sin tekniska karaktär kan
ställa på handläggningen. Detta erfarenhetsutbyte får enligt SUF inte underskattas.
5.3
Verkschefens ställning
PRV stöder utredningens förslag och anser att det
är ytterst betydelsefullt att verkschefen ges tillfälle att delta i beslut av
principiell betydelse och att han kan medverka till enhetlighet i praxis avdelningarna
emellan.
Regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt,
besvärsavdelningens ledamöter. Svenska föreningen för industriellt rättsskydd,
SPOF och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter lämpligheten av att verkschefen
fortsättningsvis deltar i den dömande verksamheten på besvärsavdelningen.
Flera remissinstanser betonar härvidlag särskilt risken att verkschefen såsom
domare på besvärsavdelningen kan konfronteras med invändningar om bristande
laglighet i bestämmelser som han själv i egenskap av verkschef och med stöd av
41 § patentkungörelsen varit med att fastställa.
Mot bakgrund av utredningens förslag om domarjäv
anser regeringsrättens ledamöter att verkschefen inte längre bör ingå som
ledamot av besvärsavdelningen, eftersom denne på grund av sin ställning kan tänkas
komma att utöva inflytande på handläggningen i andra instans vad gäller frågor
av principiell och allmän natur. Regeringsrättens ledamöter föreslår, bl. a.
med hänvisning till de betänkligheter mot att verkschefen ingår i
besvärsavdelningen som förvaltningsdomstolskommittén och besvärssakkimniga
uttalade i remissyttranden vid tillkomsten av 1967 års lag om
besvärsavdelningen, att en särskild befattning som
Prop. 1976/77: 96 16
ordförande
inrättas på avdelningen. Denne bör enligt regeringsrättens ledamöter vara
lagfaren.
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd
förordar att man i den föreslagna lagen utesluter bestämmelser om verkschefens
ledamotskap av besvärsavdelningen men anser det lämpligt att en av avdelningens
ledamöter anförtros en administrativ chefsfunktion inom besvärsinstansen.
Sveriges advokatsamfund anser att frågan om verkschefens ställning borde ha
belysts mer ingående.
SUF finner utredningens förslag tillfredsställande
och menar att härmed torde SUF:s tidigare förslag om möjlighet till en
breddning av rekryteringsbasen för chefsskapet vid patentverket till andra
kategorier än jurister vara uppfyllt.
5.4
Förfarandet för tillsättande av ledamöter på besvärsavdelningen
Besvärsavdelningens ledamöter beklagar att
utredningen inte har berört formerna för avdelningens administration eftersom
dessa också har betydelse för dess ställning och integritet. F. n. behandlas
administrativa ärenden, t. ex. personalfrågor, allteftersom de uppstår vid
överläggningar med verkschefen. Vid dessa överläggningar fattas enligt besvärsavdelningens
ledamöter inga formella beslut. Formella beslut fattas i allmänhet av
verkschefen vid det för hela verket gemensamma administrativa
veckosammanträdet i närvaro av alla verkets enhetschefer och två
personalrepresentanter. Enligt besvärsavdelningens ledamöter har det inträffat
att beslut fattats i strid mot en övervägande opinion mom besvärsavdelningen.
Denna ordning finner de oacceptabel och anser att ett förvaltningsorgan med
egen beslutanderätt i kollegiala former bör inrättas inom besvärsavdelningen
för avgörande av viktigare administrativa ärenden som faller inom avdelningens
program. Detta organ kan enligt ledamöterna eventuellt bestå av besvärsavdelningens
plenum med företrädare för avdelningens kansli.
Enligt besvärsavdelningens ledamöter framgår av
betänkandet ej klart hur besvärsavdelningens ledamöter skall tillsättas. I 2 §
av den föreslagna lagen sägs att patenträttsråd utnämnes av regeringen och i 3
§ föreskrivs att regeringen skall förordna ordförande och vice ordförande på
avdelning. För närvarande anmäler verkschefen vid ledighet på en
patenträttsrådstjänst detta till regeringen tillika med förslag till ny
innehavare av tjänsten. I praxis har därvid tillgått så att verkschefen i
överläggning med besvärsavdelningens ledamöter hört deras åsikt om tänkbara
kandidater utan att vara bunden av de önskemål som därvid kan ha framkommit.
Något ansökningsförfarande har emellertid icke tillämpats. Enligt
besvärsavdelningens ledamöter bör tjänst som patenträttsråd tillsättas efter
ansökningsförfarande, varvid besvärsavdelningens plenum bör avge förord.
Prop.
1976/77: 96 17
Även PRV och TCO anser att det vore
lämpligt med ett ansökningsförfarande för tillsättning av tjänst som
patenträttsråd. PRV framhåller vikten av att även patentavdelningen och i
förekommande fall även annan enhet höres i samband med tjänstetillsättning. Det
är därför viktigt anser PRV att förord avges av besvärsavdelningens ledamöter
och vederbörande enhet gemensamt. TCO anser det önskvärt och naturligt att etl
samråd sker mellan besvärsavdelningen och övriga enhetschefer innan verkschefen
lämnar sitt förord.
5.5 Muntlig förhandling
Den hittillsrådande möjligheten for
part att få till stånd muntiig förhandling modifieras genom utredningens
förslag så atl besvärsavdelningen får möjlighet att i vissa uppenbara fall
avslå sådan begäran. Utredningen föreslår att muntlig förhandling, med vissa i
lagförslaget angivna undantag, i princip skall vara offentlig. Härigenom skulle
förfarandet vid muntlig förhandling komma att stå i överensstämmelse med vad
som allmänt gäller för förvaltningsdomstolar. Flertalet remissinstanser
tillstyrker förslaget om möjlighet att avslå begäran om muntlig förhandling men
flera uttalar att de hoppas att avdelningen fortsättningsvis endast i
undantagsfall kommer att avvisa sådan begäran.
Svea hovrätt ifrågasätter om inte
bestämmelsen borde utformas i full överensstämmelse med 9 §
förvaltningsprocesslagen. Försvarets civilförvaltning anser att part på grund
av patentmålens tekniska natur kan ha stora svårigheter att i alla avseenden
skriftligt framlägga sin sak. Detta medför enligt civilförvaltningen att
besvärsavdelningen inte alltid erhåller erforderligt faktaunderlag för att
avgöra om muntlig förhandling är utan betydelse för målet. Civilförvaltningen
föreslår därför att den föreslagna lagen ges sådant innehåll att mål inte får
avgöras utan muntlig förhandling om part begär detta såvida inte
besvärsavdelningen finner besvären uppenbart ogrundade.
PRV anser att den av utredningen
föreslagna modifierade regeln om parts rätt till muntlig förhandling kan godtas
utan att önskemålet om öppenhet och tillmötesgående åsidosätts eftersom regeln
innebär att en begäran om sådan förhandling endast i undantagsfall kan avvisas.
PRV betonar vikten av att denna rätt även fortsättningsvis tillkommer såväl
sökanden som behörig invändare.
Besvärsavdelningens ledamöter tror
att den av utredningen föreslagna ordningen sannolikt kommer att leda till fler
muntliga förhandlingar samt betonar att dessa förhandlingar endast i
undantagsfall tillför något av värde som inte kommit fram vid skriftlig förhandling.
De anser vidare atl en lämpligt avfattad hänvisning till 9 §
förvaltningsprocesslagen är bättre än de specialregler som utredningen
föreslagit.
2 Riksdagen 1976/77. I saml. nr 96
Prop. 1976/77: 96 18
Svenska industriens patentingenjörers förening och
57 avstyrker utredningens förslag och önskar att rätten till muntlig
förhandling förblir ovillkorlig samt att besvärsavdelningen medverkar till ett
ökat utnyttjande av denna förhandlingsform. De anser att viktiga tekniska
fakta ofta blir enklare och klarare belysta vid muntliga förhandlingar och
menar att ett bättre utnyttjande av detta förfarande kanske skulle kunna
förkorta den totala behandlingstiden i besvärsavdelningen.
SPOF hoppas att det i lagförslagets rekvisit
"uppenbart" finns tillräckliga garantier mot att besvärsavdelningen
inte kan utnyttja bestämmelsen på ett ur rättssäkerhetssynpunkt stötande sätt.
Sveriges advokatsamfund tillstyrker med viss tvekan de av utredningen
föreslagna inskränkningarna i rätten till muntlig förhandling men säger sig
räkna med att parts begäran om sådan förhandling i allmänhet kommer att
bifallas.
Samtliga nu nämnda remissinstanser tillstyrker
utredningens förslag om att muntlig förhandling i princip skall vara offentlig.
5.6
Vissa frågor i samband med fullföljd av talan till regeringsrätten
5.6.1 Rätten
att fullfölja talan
Samtliga remissinstanser som berört denna fråga,
dvs. Svea hovrätt, PRV, besvärsavdelningens ledamöter, Svenska industriens
patentingenjörers förening SI och SPOF delar i princip den av utredningen företrädda
meningen att rätten att fullfölja talan till regeringsrätten bör bibehållas.
Regeringsrådet Hjern anser dock att den av PRV
tidigare väckta tanken att helt avskära rätten till fullföljd hos regeringsrätten
på nytt bör bli föremål för övervägande. Den nuvarande ordningen finner han
inte försvarlig. Om det skulle visa sig att fullföljdsrätten inte kan begränsas
bör enligt Hjern andra utvägar prövas t. ex. en förstärkning av regeringsrätten
med kvalificerad teknisk sakkunnig eller genom ett utnyttjande av möjligheten
enligt 16 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar att förordna sakkunnig.
Alternativt förordar Hjern att fullföljd av patentmål görs beroende av
prövningstillstånd.
5.6.2 Frågan
om införande av prövningstillstånd
Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, Svenska
industriens patentingenjörers förening, SPOF, SI och Sveriges advokatsamfund
delar utredningens uppfattning att tillståndsprövning vid fullföljande av
talan till regeringsrätten inte bör förekomma. Sveriges advokatsamfund och PRV
anser att det i det enskilda fallet p. g. a. målets tekniska natur måste vara
svårt att avgöra prejudikat värdet.
Regeringsrättens
ledamöter anser det angeläget att mål som fullföljs
Prop.
1976/77: 96 19
från besvärsavdelning omfattas av de principer som 1971
års allmänna förvaltningsrättsreform byggei: på. I likhet med
besvärsavdelningens ledamöter delar regeringsrättens ledamöter inte
utredningens uppfattning att den i 36 § första stycket punkten 1.
förvaltningsprocesslagen angivna förutsättningen för prövningstillstånd skulle
vara svår att till-lämpa vad beträffar patentmål. Att hänvisa till dessa måls
speciella karaktär utgör enligt de senare inte skäl för att de skall prövas
under andra förutsättningar än dem som annars gäller vid fullföljd av talan.
Regeringsrättens ledamöter anser att det inte finns skäl för att undanta
besvärsavdelningens mål från kravet på prövningstillstånd och inbegriper häri
till skillnad från utredningen även vammärkes- och mönstermål. Om
prövningstillstånd införs blir följden härav också att nya patentkrav inte får
framläggas av regeringsrätten.
Kammarrätten anser att frågan om
prövningstillstånd endast aktualiseras om besvärsavdelningen formellt och
reellt blir förvaltningsdomstol och att det om reglerna om prejudikatsdispens
inte är lämpliga på patentmål, särskilt får prövas om en spärregel av typen
ändringsdispens bör gälla.
PRV ifrågasätter om inte
regeringsrätten, med hänvisning till det totala antalet mål som avgörs vid
patentavdelningen, redan idag utgör endast en form av prejudikatinstans.
Svenska industriens patentingenjörers förening och SI framhåller att
invändarens ställning bör stärkas, eftersom denne som inte är berättigad att
föra talan mot besvärsavdelningens beslut, nu inte kan strida på Uka villkor.
Denna ändring anser dessa remissinstanser vara väsentligare än utredningens
förslag om jämkning av patentkrav.
5.6.3 Begränsning av möfligheten att jämka patentkraven i
regeringsrätten
Svea hovrätt, besvärsavdelningens
ledamöter. Svenska industriens patentingenjörers förening och SI tillstyrker
utredningens förslag om införande av förbud mot jämkning av patentkraven i
regeringsrätten. Besvärsavdelningens ledamöter anser att den hittillsvarande
ordningen lett till missbruk i betydande omfattning och att jämkningsrätten utnyttjas
som ett medel att hålla tvivelaktiga eller svaga patentansökningar svävande
flera år efter avdelningens avgörande. I yttrandet framhålls att det är svårt
att bedöma om någon arbetsbesparing uppnås genom förslaget då minskningen av
antalet remisser från regeringsrätten i stället kan resultera i att sökanden i
besvärsavdelningen presenterar olika alternativa patentkrav, vilket i sin tur
medför en ökad arbetsbelastning för avdelningen. Besvärsavdelningen tar i detta
sammanhang upp frågan om man inte bör överväga att avveckla den s. k. kompakta
handläggningen och i stället förstärka och höja kvaliteten på handläggningen
inom patentavdelningen. Delta borde enligt ledamöter-
Prop. 1976/77: 96 20
nas
mening medföra att tillströmningen av besvär till avdelningen skulle komma atl
minska. Sökanden har enligt Svenska industriens patent-ingenjörers förening och
SI vid åtskilliga tillfällen på patent- och besvärsavdelningarna haft
möjligheter att lägga grunden för det rättsskydd som hans uppfinning kan vara
berättigad till och härigenom bör hans krav på rättssäkerhet vara uppfyllt.
Tredje man skall inte i kanske ytterligare flera år behöva sväva i okunnighet
om vilka palentkrav som regeringsrätten kan komma att godkänna.
Regeringsrättens ledamöter framhåller med
hänvisning till sin i pröv-uingstillståndsfrågan uttalade uppfattning, att
konsekvensen om prövningstillstånd införs blir att nya patentkrav inte får
framläggas i regeringsrätten eftersom denna som prejudikatinstans inte bör
ställas inför nya krav som inte bedömts av tidigare instans. Om däremot patentmålen
även i fortsättningen skall prövas av regeringsrätten utan prövningstillstånd
tillstyrker de utredningens förslag om förbud mot jämkning av patenkraven vid
fullföljd.
Regeringsrådet Wennergren är skiljaktig och anser
att utredningens förslag om införande av förbud mot jämkning av patentkraven i
regeringsrätten är ägnat att väcka betänkligheter då det enligt hans mening är
oegentiigt och inkonsekvent att inte ha enhetliga regler för patenttalan som
gäller i alla instanser.
Kammarrätten i Stockholm delar principiellt
utredningens uppfattning att den högsta förvaltningsdomstolen inte skall pröva
fråga som inte blivit bedömd i det överklagade beslutet. Kammarrätten ifrågasätter
i likhet med experten Borggård dock om inte åtgärden att slopa möjligheten till
jämkning av patentkraven i regeringsrätten kan få till följd en merbelastning
på underinstansen, som inte motsvaras av den av utredningen tänkta
arbetslättnaden genom att antalet remissvar från regeringsrätten bortfaller.
Statskontoret anser att utredningen rörande möjligheten att jämka patentkraven
inte givit statskontoret hållpunkter för en säker bedömning av förslaget. RRV
anser att konsekvenserna av förslaget inte har belysts tillräckligt ur
arbetsbördesynpunkt och förutsätter därför att en noggrann uppföljning av
arbetsbelastningen vid besvärsavdelningen genomförs.
PRV, försvarets civilförvaltning, SPOF, SUF,
Sveriges advokatsamfund, SACO/SR (PI) och TCO är negativa till utredningens
förslag i denna fråga och hänvisar härvid i huvudsak till vad experten Borggård
anfört i sitt särskilda yttrande. PRV menar att de skäl som utredningen
redovisat för förslaget om jämkning av patentkraven huvudsakligen är av
principiell och teoretisk innebörd och tvivlar på att det föreslagna systemet
skulle innebära några praktiska fördelar. PRV anser att man med
jämkningsförbudet i bästa fall endast vinner en viss kvantitetsmässigt osäker
reduktion av antalet besvär till regeringsrätten. Dessutom torde de i experten
Borggårds yttrande uttalade farhågorna
Prop. 1976/77: 96 21
om
att reformen kan äventyra processekonomin i första instans ha fog för sig.
Även från teoretisk synpunkt kan enligt PRV
invändningar riktas. Frågan hur skyddsanspråket hade bort formuleras blir,
framhåller PRV, först klarlagd vid ett faktiskt inlrångsfall och verket påpekar
att skyddet kan omformuleras av domstol under patentets livstid. Inom den tyska
rätten kan detta ske inom ramen för den s. k. "allgemeiner
Erfindungsgedanke" medan man enligt PRV i den nordiska lagstiftningen är
betydligt mer restriktiv. Kraven kan i samband med ogiltighets- och
intrångsprocess i varje fall jämkas genom exempelvis sammanslagning av flera
palentkrav. 1 den europeiska palentkonventionen intar man en mellanställning.
Att avskaffa möjhgheten till jämkning så länge ett administrativt förfarande
slår öppet finner PRV egendomligt.
Utredningens argument för jämkningsförbudet dvs.
att remiss från regeringsrätten till besvärsavdelningen inte skulle kunna ske
regelmässigt sedan besvärsavdelningen blivit förvaltningsdomstol uppfattar PRV
i Ukhet med utredningen inte som absolut. PRV förutsätter att
besvärsavdelningens ställning som förvaltningsdomstol inte hindrar ett
remissförfarande i rimlig omfattning.
Termen "jämkning" finner SPOF missvisande
eftersom det när en patentansökan kommit till regeringsrätten knappast'blir
fråga om annat än en "inskränkning i patentkraven". SPOF anser det
angeläget att skyddsomfånget successivt kan avgränsas mot vad som blir känt. Föreningen
hänvisar här till stadgandet i RB 13: 3 sista stycket om ändring av talan och
anför att utredningens förslag strider mot denna paragraf. Även om man
accepterar att en utvidgning av kraven inte får ske i regeringsrätten finns det
enligt SPOF ingen grund för att förbjuda en inskränkning.
Föreningen vänder sig därför med skärpa mot
förslaget att begränsa möjligheten att jämka patentkraven i regeringsrätten.
SPOF anser att det för såväl sökanden som tredje man är angeläget att skyddsomfånget
kan avgränsas mot vad som blir känt och beklagar att det i vårt svenska
patentsystem inte finns någon klart anvisad mekanism för att avgränsa
skyddsomfånget hos ett patent med hänsyn till teknik som sökanden får kännedom
om först efter det att patentet beviljats.
SPOF anser det också obefogat att åberopa
minskningen av arbetsbördan som stöd för den föreslagna begränsningen av
möjligheten att jämka patentkraven eftersom antalet patentansökningar under de
senaste åren har minskat och ytterligare kan förväntas minska efter
ikraftträdandet av EPC. Om remisserna från regeringsrätten till besvärsavdelningen
upphör bör regeringsrätten i stället anlita teknisk expertis, framhåller
föreningen.
SUF säger sig inte kunna acceptera utredningens
förslag utan anser det rimligt att sökanden i regeringsrätten kan göra de
justeringar i
Prop. 1976/77: 96 22
patentkraven
som erfordras om den tekniska utredningen ger anledning härtill. Att beskära
möjligheten att i regeringsrätten ändra, utvidga eller precisera patentkraven
innebär enligt SACO/SR (PI) att uppfinnaren kan berövas hela eUer en väsentlig
del av frukten av sin nyskapargärning, på ett sätt som föreningen anser vara
otillböriigt.
5.7
Arbetsbelastning, arbetskraftsbehov och produktion
PRV har i sin långtidsplan för perioden 197585
gjort en prognos över efterfrågan, produktion och balansutveckling vid
besvärsavdelningen. PRV förutsätter att, om den europeiska patentkonventionen
(EPC) och samarbetskonventionen (PCT) med svensk medverkan träder i kraft
1977/78, arbetsbelastningen vid verket inte nämnvärt kommer att påverkas förrän
i början av 1980-talet.
Utredningens bedömning av arbetsbelastningen på
besvärsavdelningen är att resursbehovet under den kommande 10-årsperioden
kommer att ligga på ungefär samma nivå som f. n. Genom att under denna period
ha resurser motsvarande nuvarande produktionskapacitet bör man. anser
utredningen, komma ner i en balans som svarar mot en behandlingstid av ungefär
två år.
PRV begärde i anslagsframställningen för budgetåret
1975/76 att tre av de nuvarande sju göromålsförordnandena som teknisk ledamot
skulle ersättas av fasta sådana tjänster. En sammansättning där antalet fast
knutna tekniska ledamöter är mindre än halva antalet av avdelningens tekniska
ledamöter kunde enligt verket inte anses tillfredsställande för en enhet med
besvärsavdelningens domstolsliknande karaktär. PRV begärde även att ett göromålsförordnande
som lagkunnig ledamot skulle inrättas. PRV anförde att juristinsatsen dittills
kunnat bemästras genom att förutom två lagkunniga ledamöter generaldirektören
tjänstgjort som ordförande på en av avdelningarna. Som bisyssla hade också
byråchefen på administrativa byrån varit ledamot i besvärsavdelningen. Med den
stora belastning som de ordinarie arbetsuppgifterna innebar skulle denne i
framtiden endast i undantagsfall kunna tas i anspråk för tjänstgöring i
besvärsavdelningen.
Utredningen
tillstyrker PRV:s framställning.
Besvärsavdelningens ledamöter tillstyrker
utredningens förslag att omvandla tre av de nuvarande sju
göromålsförordnandena till patenträtts-rådstjänster. Rörande förslaget om
inrättande av göromålsförordnande som lagfaren ledamot anser
besvärsavdelningens ledamöter att fördelen därmed ligger i att varumärkes-,
mönster- och namnmålen då normalt kan tas upp i en sammansättning med tre
lagfarna ledamöter utan att verkschefen, administrativa byråchefen eller
teknisk ledamot behöver
Prop. 1976/77: 96 23
belastas.
De framhåller vidare att det är angeläget att den administrativa byråchefen
kvarstår som ledamot vare sig en ny lagfaren ledamot tillkommer eller ej.
SACO/SR (PI) anser att ett förordnande som lagfaren
ledamot endast bör inrättas om arbetsbelastningen av besvär i varumärkes-,
mönster- och namnärenden påfordrar en sådan tjänst. Deltagande av en lagfaren
ledamot i patentärenden betraktas av föreningen som ett föga effektivt utnyttjande
av juridisk e:iipertis. En jurist kan, anser föreningen, p. g. a. ärendenas
tekniska komplexitet i regel inte delta aktivt i patenterbarhetsbedömningen.
Utredningens förslag om inrättande av ett förordnande som lagkunnig ledamot
innebär enligt föreningen en försämring av handläggningen av patentärenden i
den mån antalet tekniska ledamöter minskar från tre till två på en avdelning.
Föreningen förordar därför att i de fall lagfaren ledamot erfordras fyra
ledamöter deltar, dvs. tre tekniska och en juridisk.
När besvärsavdelningen får ställning som
förvaltningsdomstol bör enligt SACO/SR (JUS) de administrativa uppgifterna i
anslutning till domstolsförfarandet lösas. Under fcTberedelseskedet samt efter
det att beslut har meddelats bör finnas ett kansli som sköter dessa uppgifter.
En mer noggrann genomgång och uppteckning av domstolens beslut av
prejudicerande natur krävs. Vidare måste skriftväxling, vittnesförhör och
förhör med sakkunniga genomföras på ett sådant sätt att rättssäkerhets-kraven
blir uppfyllda. SACO/SR (JUS) ifrågasätter om inte kansliorganisationen borde
sättas under ledning av en juridiskt utbildad tjänsteman som ansvarar för både
patent-, varumärkes-, mönster- och namnärenden. Fördelningen av uppgifterna
måste, anser föreningen, tillgå så att ingen sammanblandning mellan den lägre
och den högre instansen uppstår.
5.8
Förordnanden som föredragande
Utredningen föreslår att det nuvarande systemet med
tillfällig inlåning av yngre tekniker från patentavdelningen för föredragning
i besvärsavdelningen systematiseras genom ett förfarande av mera varaktiga
förordnanden som föredragande om 23 år. Man bör i första hand välja tekniker
med 34 års erfarenhet av arbetet på patentavdelningen till dessa förordnanden.
Skyldighet för ledamot på patentavdelningen att åta sig sådant arbete på
anmodan av verkschefen bör enligt utredningen föreskrivas i PRV:s instruktion.
Försvarets civilförvaltning anser att den nuvarande
ordningen med s. k. tillfällig inlåning av tekniker från patentavdelningen kan
vara till nackdel för besvärsavdelningens självständighet och stöder därför
utredningens förslag med mera varaktiga förordnanden som föredragande.
PRV och SUF avstyrker utredningens förslag eftersom
de betvivlar att föredragandesystemel kommer att innebära ett mera rationellt
utnytt-
Prop. 1976/77: 96 24
jande
av ledamöternas kapacitet. För att uppnå det resurstillskott som utredningen
tänkt sig borde enligt PRV föredragandena ha längre erfarenhet från
patentavdelningen än 34 år samt förordnas för längre perioder än 2 år. PRV
anser vidare att förslaget otvivelaktigt kommer att medföra dubbelarbete
eftersom såväl föredraganden som referenten grundligt måste sätta sig in i det
komplexa ärendematerialet. PRV instämmer i utredningens uppfattning att ett
system med permanenta föredragande inte är lämpligt på besvärsavdelningen då
detta sannolikt på sikt skulle medföra en nedskärning av antalet ledamöter. En
minskning av antalet ledamöter skulle försvåra för dessa att hålla sig å jour
med den tekniska utvecklingen. Förslaget med varaktiga förordnanden kan
innebära en sådan risk. Förslaget kommer vidare, framhåller PRV, att innebära
en belastning för patentavdelningen med krav på tillsättande av ersättare för
den förordnade. Förordnandena bör, understryker PRV, under alla förhåUanden
bygga på frivillighet och någon skyldighet att åtaga sig dessa uppgifter bör
därför ej inskrivas i verkets instruktion. Den nuvarande korttidsinlåningen har
enligt PRV även den fördelen från utbildningssynpunkt att den kommer fler
ingenjörer till del. Den värdefulla utbildningen vid besvärsavdelningen borde
även, framhåller PRV, kunna komma juristerna till del, om sådana föredragningar
införs även i varumärkes-, mönster och namnärenden.
Besvärsavdelningens ledamöter tillstyrker
utredningsförslaget som de anser väl ägnat att förbättra effektiviteten samt
öka produktionen. De framhåller vidare att man för att uppnå detta resultat
dock måste förutsätta längre erfarenhet från patentavdelningen samt en
förlängning av tjänstgöringstiden på besvärsavdelningen. Tjänstgöring som
föredragande måste, betonar besvärsavdelningen, vara frivillig. Ekonomiska och
övriga villkor får härvid bestämmas på vanligt sätt. Återgång till patentavdelningen
efter förordnandelidens slut bör enligt besvärsavdelningens ledamöter ske på
sådant sätt att vederbörandes förmåner ökas och ej minskas. Till skillnad från
utredningen anser besvärsavdelningens ledamöter liksom tre byråchefer vid PRV
att systemet med föredragande inte behöver prövas ytterligare utan redan nu
kan införas permanent. Besvärsavdelningen invänder bestämt mot utredningens
uppfattning att särskilda föredragande inte skulle erfordras för varumärkes-,
mönster- och namnärenden. Under ett flertal år har jurister från andra enheter
tagits i anspråk som föredragande i dessa ärenden vilket har visat sig ha
positiv inverkan på balanssituationen. Besvärsavdelningens ledamöter framhåller
även att det trots allt är viktigare att få medel för permanent föredragning
än att få ytterligare en lagfaren ledamot.
SPOF noterar med stor oro att balansen för gruppen
patentärenden fortsätter att öka. Besvärsavdelningens krafter bör enUgt SPOF
koncentreras på att arbeta bort nuvarande balans av patentärenden. SPOF stöder
utredningsförslaget särskilt eftersom samtliga ledamöter på besvärs-
Prop. 1976/77: 96 25
avdelningen
är positiva till denna lösning. SPOF understryker också vad utredningen sagt om
utbildnings- och "korsbefruktningsvärdet" av ett system med relativt
unga föredragande. Föreningen anser att besvärsavdelningens arbetsbelastning
skulle kunna minskas ytterligare genom en översyn av handläggningsformerna på
patentavdelningen.
Svenska industriens patentingenjörers förening och
SI anser att det genom praktiska erfarenheter står helt klart att det är den
s. k. kompakta handläggningen vid patentavdelningen som orsakat den stora
ärendetillströmningen till besvärsavdelningen. De anser att utredningens
analys i föredragandefrågan är övertygande och att förslaget med långtidsförordnanden
därför på sikt bör vara liU gagn för såväl patent- som besvärsavdelningen.
Sveriges advokatsamfund finner det
otillfredsställande att besvärsavdelningens resurser inte kunnat bringas i nivå
med den ökade tillströmningen av ärenden och anser att utredningens
målsättning med en behandlingstid på två år är alltför blygsam. Samfundet
anser att ytterligare personella resurser bör ställas till besvärsavdelningens
förfogande.
SACO/SR (PI) säger sig inte kunna tillstyrka
utredningens förslag om inrättande av särskilda tjänster som föredragande vid
besvärsavdelningen samt riktar en allvarlig invändning mot förslaget att
föreskriva skyldighet för ledamot av patentavdelningen att åta sig sådana förordnanden.
Om föredragandeförordnanden över huvudtaget skall införas bör detta enligt
föreningen ske helt på frivillig basis. Utredningens argument till stöd för
föredragning är alltför svaga. Endast en ringa kostnadsbesparing är enligt
föreningen att vänta med särskilda föredragande jämfört med nuvarande system
med ledamotsföredragning, SACO/SR (PI) anser att förslaget dessutom måste
medföra en kapacitetsminskning för patentavdelningen med därvid tillkommande
krav på nyanställningar som inte tillräckligt belysts i betänkandet.
Utbildningsvärdet förnekas ej eftersom detta enligt föreningen hjälper
granskarna att precisera gränsdragningen vid patenterbarhetsbedömningen samt
tränar upp logiken i motiveringen. Nuvarande sju göromålsförordnandena bör i stället
permanentas.
Enligt TCO bör besvärsavdelningen ha en fast kader
av ledamöter som motsvarar behovet. TCO anser att en förstärkning av
besvärsavdelningens kapacitet med tillfälliga förordnanden av tekniker från
patentavdelningen som föredragande inte går att genomföra mot bakgrund av
lagen om anställningsskydd. Eftersom det genom utredningens förslag inte
påvisats att resursvinsterna för besvärsavdelningen uppväger nackdelarna för
patentavdelningen kan organisationen inte tillstyrka förslaget. Däremot bör
det nuvarande systemet med korttidsinlåning bibehållas eftersom det, utan att
rotelarbetet på patentavdelningen nämnvärt eftersatts, fyller
vidareutbildningsbehovet för ett betydande antal ingenjörer.
Prop. 1976/77: 96 26
5.9
Omvandling av intemprogrammet Besvärsärenden till huvudprogram
PRV föreslog i 1975/76 års anslagsframställning att
internprogrammet Besvärsärenden borde omvandlas till ett huvudprogram då vissa
olägenheter var förbundna med alt det utgör ett internprogram. Programmets
arbetsuppgifter utgör en självständig del av verket, anförde PRV, utan annat
administrativt samband med övriga programenheter än en mindre inlåning i
utbildningssyfle av ingenjörer från programmet Patentärenden och viss
föredragningshjälp från jurister på andra enheter. Även programmets tämligen
stora monetära omslutning motiverade att programmet omvandlas till ett
självständigt huvudprogram.
Utredningen tillstyrker förslaget och anför att det
framstår som naturligt med hänsyn till den markering av besvärsavdelningens
ställning av domstol som utredningen föreslår.
PRV och SUF tiUstyrker utredningsförslaget men
utgår från att så länge som besvärsavdelningen utgör en av verkets enheter
detta ej medför någon ändring av dess relationer administrativt sett i
förhållande till verket i övrigt. Besvärsavdelningens ledamöter tillstyrker
förslaget som de anser otvivelaktigt kommer att stärka avdelningens
självständiga ställning i förhållande till andra enheter i verket.
SPOF anser att den eventuella budgettekniska
omvandlingen undandrar sig föreningens bedömning men vill ändå framhålla att
en eventuell omvandling till huvudprogram inte får leda till ett krav på
lönsamhet eller viss täckningsgrad för besvärsavdelningens verksamhet.
5.10
Besvärsavdelningens benämning
Besvärsavdelningen bör enligt utredningen även i
framtiden behålla sitt namn främst med hänsyn till den hävd som benämningen
erhållit både nationellt och internationellt.
Utredningens argumentation i namnfrågan finner
varken regeringsrättens ledamöter, Svenska föreningen för industriellt
rättsskydd. Svenska industriens patentingenjörers förening eller SI särskilt
övertygande. Föreningen för industriellt rättsskydd anser att ett fortsatt
användande av den nuvarande benämningen vore närmast missvisande och föreslår
liksom regeringsrättens ledamöter ett namn som bättre markerar avdelningens
domstolsposition, t. ex. patenträtten. Besvärsavdelningens ledamöter anför att
en benämning som patentdomstolen eller patenträtten skulle ha vissa fördelar.
Svenska industriens patentingenjörers förening och SI menar att det kan ha en
psykologisk effekt att faktiskt markera besvärsavdelningens ändrade status och
föreslår besvärsrätten. Svea hovrätt anser att den nuvarande benämningen kan
kvarstå så länge avdelningen är knuten till PRV, men att den bör bli föremål
för omprövning om avdelningen framdeles görs till en fristående domstol.
Prop. 1976/77: 96 27
6
Föredraganden 6.1 Inledning
Patent- och registreringsverket (PRV) är central
myndighet för handläggning av ärenden på del industriella rättsskyddets och
namnrättens områden och för ärenden om registrering av aktiebolag m. m. Enligt
lagen (1967: 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning (ändrad
1970: 493) skall inom verket finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär
i ärenden rörande patent, mönster och varumärken samt ärenden angående
släktnamn och förnamn. Sökanden i förstnämnda tre grupper av ärenden kan utan
prövningstillstånd fullfölja talan till regeringsrätten.
I 11 § instruktionen (1965: 658) för patent- och
registreringsverket (omtryckt 1972: 372, ändrad senast 1973: 415) föreskrivs
att besvärsavdelningen består av generaldirektören, sex patenträttsråd som
tekniskt kunniga ledamöter samt två patenträttsråd och en byråchef som lagkunniga
ledamöter. Med anledning av en framställning från verket förklarade Kungl.
Maj:t den 30 juni 1971, att besvärsavdelningen tills vidare utöver de
tjänstemän som anges i instruktionen fick bestå av fyra tjänstemän med
förordnande att bestrida göromål som ankommer på patenträttsråd, som är
tekniskt kunnig ledamot. Senare har antalet sådana förordnanden utökats, så
att det f. n. uppgår till sju.
Enligt 12 § instruktionen arbetar
besvärsavdelningen på två avdelningar. På den ena av dessa är
generaldirektören ordförande, på den andra den ledamot som regeringen
förordnar. Regeringen har, från och med budgetåret 1972/73 förordnat, att
besvärsavdelningen tills vidare skall arbeta på tre avdelningar.
Besvärsavdelningen är beslutför med tre ledamöter.
Vid handläggning av patentärenden skall minst två ledamöter vara tekniskt
kunniga. Om ärendets beskaffenhet fordrar det skall lagkunnig ledamot delta.
Vid handläggning av mönster-, varumärkes- och nämnärenden skall minst två
ledamöter vara lagkunniga.
Näringsutskottet framhöll i betänkande NU 1972: 56
med anledning av mot. 1972: 924 om inrättande av en fristående patentdomstol,
att besvärsavdelningen i organisatoriskt hänseende utgjorde en inom svensk
statsförvaltning helt unik företeelse. Besvärsavdelningen prövade, anförde
utskottet, såsom förvaltningsdomstol besvär över beslut som fattats på andra
enheter inom samma myndighet som den som avdelningen själv tillhör. Först sedan
talan fullföljdes till regeringsrätten skulle enligt utskottet saken prövas av
en helt fristående förvaltningsdomstol. Detta speglade den allmänna osäkerheten
om avdelningens förvaltningsrättsliga ställning som rått alltsedan avdelningens
tillkomst 1931. Riksdagen anhöll genom skrivelser i december 1972 (rskr 1972:
334) och mars 1973
Prop. 1976/77: 96 28
(prop.
1973; 1, NU 1973: 16, rskr 1973: 93) om en översyn rörande PRV:s
besvärsavdelning i enlighet med vad näringsutskottet anfört.
Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973
tiUkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet en sakkunnig med uppdrag
att göra en översyn av besvärsavdelningens organisation och arbetsformer. I
direktiven angavs bl. a. att den sakkunnige i första hand borde rikta in sin
översyn på de frågor, som kunde lösas oberoende av utvecklingen av
patentadministrationen inom den europeiska patentorganisationen, samt att den
sakkunnige vid sina överväganden borde utgå från i stort sett sammanlagt
oförändrade personella resurser för patent- och besvärsavdelningarna.
Den sakkunnige (H 1973: 01) avgav den 10 mars 1976
sitt betänkande Besvärsavdelningen inom patent- och registreringsverket (Ds H
1976: 1). I betänkandet föreslås att man genom en ny lag om besvärsavdelningen
skall undanröja den tidigare oklarheten om avdelningens förvaltningsrättsliga
ställning så att avdelningen nu uttryckligen görs till förvaltningsdomstol.
Detta kan enligt utredningens förslag åstadkommas utan några genomgripande
administrativa förändringar. I utredningens förslag markeras ställningen som
förvaltningsdomstol främst genom införandet av krav på domared för ledamöter
och föredragande. För den föreslagna nya lagen har främst
förvaltningsprocesslagen tjänat som förebild i vissa hänseenden. Utredningen
förutsätter att besvärsavdelningen även fortsättningsvis kommer att vara
knuten till PRV på i princip samma sätt som för närvarande. Bland utredningens
förslag i övrigt kan nämnas att verkschefen inte längre skall vara ordinarie
ordförande på avdelning av besvärsavdelningen men dock kunna inträda som ordförande.
Han förutsätts också vara ordförande då besvärsavdelningen sammanträder i
plenum. Vidare föreslås att ett system för mer varaktiga förordnanden av
föredragande införs. I fråga om muntlig förhandling vid vilken också
vittnesförhör avses kunna hållas föreslås att sådan i princip skall vara
offentlig. I vissa uppenbara fall skall enligt förslaget begäran om muntlig
förhandling kunna avslås. Utredningen lägger också fram förslag om att avskära
den för närvarande rådande möjligheten att jämka kraven i en patentansökan vid
fullföljd till regeringsrätten. Härigenom bedöms en lättnad kunna uppstå i
besvärsavdelningens arbetsbörda.
Utredningens förslag till förstärkning av
besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning tillstyrks i allt
väsentligt av nästan samtiiga remissinstanser. Härigenom undanröjs enligt
flertalet yttranden den hittillsrådande oklarheten huruvida besvärsavdelningen
är att betrakta som förvaltningsdomstol i egentlig mening. Vissa
remissinstanser, bl. a. regeringsrättens ledamöter, beklagar dock att
utredningen genom för snäva direktiv inte har kunnat ta ställning till besvärsavdelningens
omvandling till en från PRV helt fristående domstol.
Prop. 1976/77: 96 29
Att utredningen har utformat lagförslaget med
ledning av reglerna i förvaltningsprocesslagen finner de flesta remissinstanserna
förtjänstfullt. Utredningens förslag rörande verkschefens ställning på
besvärsavdelningen finner de remissinstanser som uttalat sig härom dock helt
oacceptabelt. Flera instanser föreslår att ordförandeskapet på
besvärsavdelningen helt skiljes från verkschefsfunktionen.
Utredningens förslag att skära av en sökandes
hittillsvarande rätt att jämka patentkraven vid fullföljd till regeringsrätten
tiUstyrks av ett mindre antal av de remissinstanser som har yttrat sig i
frågan, medan fler avstyrker förslaget eller anser den bakomliggande
utredningen på olika sätt otillräckUg. Bland de senare anser flera
remissinstanser att utredningen i denna fråga skulle ha vunnit på en mer
ingående analys av arbetsbelastningen på såväl besvärsavdelningen som
patentavdelningen.
6.2
Besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning
Lagen (1967: 840) om patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning tillkom samtidigt med en revision av den
patenträttsliga lagstiftningen (prop. 1966: 40, 1 LU 1967: 53, rskr 1967: 325).
Utredningsarbetet hade bedrivits inom den svenska kommittén för nordiska
patent. Kommittén ansåg det lämpligt att med hänsyn till besvärsavdelningens
karaktär av förvaltningsdomstol uppta de grundläggande bestämmelserna om
avdelningen i lag. Närmare bestämmelser om förfarandet borde enligt kommittén
liksom förut kunna meddelas i administrativ väg. I allmänhet godtogs
kommitténs lagförslag. Några remissinstanser, däribland
förvaltningsdomstolskommittén och besvärssakkunniga ansåg dock, att
besvärsavdelningen borde ha erhåUit en mer klart markerad karaktär av domstol
och att dess verksamhet därvid borde ha reglerats mera ingående än kommittén
hade föreslagit.
Förvaltningsdomstolskommittén anförde bl. a. att en
lämpligare benämning såsom patentdomstolen behövdes för att markera
avdelningens karaktär av förvaltningsdomstol. Kommittén ansåg att förfarandet
hos domstolen i huvudsak borde regleras i lag eventuellt med den 1961 antagna
lagen om försäkringsdomstol som förebild. Kommittén ville inte påyrka att patentverkets
besvärsinstans personellt skulle helt avgränsas från verket i övrigt. Frågan om
ordförandeskapet i besvärsinstansen krävde enligt
förvaltningsdomstolskommitténs uppfattning dock särskilt övervägande. Härvid
borde dryftas om inte ordförandeskapet i besvärsinstansen borde göras till en
särskild post utan anknytning till verkschefsfunktionen.
Besvärssakkunniga ansåg att det förelåg behov av
ett kvalificerat förfarande hos besvärsavdelningen och att detta behov
lämpligen borde tillgodoses genom att avdelningen reellt omvandlades till en
förvaltningsdomstol. För att avdelningen skulle kunna utgöra domstol krävdes
enligt
Prop. 1976/77: 96 30
besvärssakkunniga
vissa organisatoriska förändringar. Bl. a. borde avdelningen brytas ut ur
verket och bilda en från detta fristående myndighet, förslagsvis benämnd
patentdomstolen. Någon personalunion eller annan organisatorisk sammanbindning
borde enligt besvärssakkunniga inte få förekomma mellan patentdomstolen och
patentverket. I domstolen borde sålunda patentverkets chef inte ingå som
ledamot. Domstolen borde i stället lyda under egen ordförande.
Besvärssakkunniga föreställde sig dock att det av praktiska skäl skulle vara
både nödvändigt och lämpligt att upprätthålla visst samband mellan
patentdomstolen och patentverket i fråga om lokaler, skrivpersonal m. m. En
fördel härmed skulle vara att den antydda reformen i och för sig inte skulle
kräva nämnvärt ökade kostnader.
I propositionen med förslag till den nya
patentlagstiftningen (prop. 1966: 40, s. 270) framhölls att frågan om
besvärsavdelningens organisation och arbetsformer ägde nära samband med
spörsmålet om inrättandet av en nordisk besvärsinstans för patentärenden och
att starka skäl talade för att man borde avvakta hur detta spörsmål slutligen
löstes, innan man tog ställning till frågan om en nyorganisation av
besvärsavdelningen. Vid den därpå följande riksdagsbehandlingen anförde första
lagutskottet (1 LU 1967: 53, s. 26) bl. a. att det syntes ofrånkomligt att avvakta
införandet av en gemensam nordisk besvärsinstans innan det var möjligt att ta
ställning till en nyorganisation av besvärsavdelningen.
Det förslag till en ny lag om besvärsavdelningen
som utredningen har lagt fram, avses ersätta de knapphändiga regler om
besvärsavdelningens verksamhet som finns intagna i 1967 års lag om
besvärsavdelningen och på vissa andra håll, bl. a. i instruktionen (1965: 658)
för patent- och registreringsverket. Den förvaltningsrättsliga regleringen av
avdelningens verksamhet står efter genomförandet av 1971 års
förvaltningsrättsreform enligt utredningen inte i klass med vad som gäller på
andra områden inom förvaltningsrätten. Med hänsyn till de betydelsefulla
uppgifter som avdelningen har att fylla ter sig detta omotiverat, framhåller
utredningen, som därför i sina förslag har försökt åstadkomma en anpassning av
avdelningens verksamhet tUl de principer som kommit till uttryck i förvaltningsrättsreformen
samtidigt som man också har försökt beakta verksamhetens mycket speciella
karaktär.
Utredningen framhåller, att det förhållandet att
besvärsavdelningen utgör en integrerad del av verket inte torde kunna hindra
att avdelningen klassificeras som förvaltningsdomstol. Härvid hänvisas till att
de i samband med 1971 års reform inrättade länsrätterna och länsskatterätterna
är knutna till länsstyrelserna såväl i administrativt som i personellt hänseende.
Övervägande skäl talar enligt utredningens mening
för att besvärsavdelningen uttryckligen görs till förvaltningsdomstol.
Utredningen betonar att besvärsavdelningens verksamhet sakligt sett innebär en
myndig-
Prop. 1976/77: 96 31
hetsutövning
som Ugger betydligt närmare vad som är karaktäristiskt för förvaltningsdomstolar
än för förvaltningsmyndigheter. Avdelningens verksamhet att som andra instans
pröva besvär över beslut som fattas på bl. a. patentavdelningen torde
bortsett från att verksamheten inte täcker ett så brett register som är
kännetecknande för en allmän förvaltningsdomstol närmast vara att jämföra
med rättskipningen i kammarrätt och täcks enligt utredningens mening väl av
begreppet rättskipning i regeringsformen.
Några genomgripande organisatoriska förändringar
anser utredningen inte behövliga för att åstadkomma omvandlingen utan det kan
huvudsakligen röra sig om en formell och terminologisk anpassning till vissa
av de grundläggande regler som gäller för förvaltningsdomstolar.
Markeringen av besvärsavdelningens stäUning som
förvaltningsdomstol sker enligt utredningen främst genom införandet av krav på
avläggande av domared för ledamöter och föredragande samt genom att avdelningen
ges möjlighet att hålla vittnesförhör i samband med muntlig förhandling.
Flertalet remissinstanser tillstyrker i allt
väsentligt utredningens förslag och förklarar att besvärsavdelningen därigenom
ges en starkare förvaltningsrättslig ställning och får karaktären av
förvaltningsdomstol. Några remissinstanser, däribland regeringsrättens
ledamöter och Föreningen för industriellt rättsskydd, beklagar dock att
utredningen genom alltför snäva direktiv inte har kunnat ta ställning till
besvärsavdelningens omvandling till en från patentverket fristående domstol.
Enligt dessa instanser bör detta på sikt vara målsättningen.
Regeringsrättens ledamöter tillstyrker utredningens
förslag med den reservationen att verkschefen inte längre bör ingå som ledamot
av besvärsavdelningen. Kammarrätten i Stockholm kritiserar förslaget och påpekar
att vissa förhållanden t. ex. verkschefens nuvarande och framtida uppgifter
samt inlåningen av tekniker från patentavdelningen förtar känslan av att
besvärsavdelningen är en från underinstansen skild förvaltningsdomstol.
Kammarrätten anser därför att besvärsavdelningen bör behåUa sin nuvarande
ställning så länge den administrativa ordningen och organisationen består.
Jag vill här först erinra om att näringsutskottet i
sitt betänkande (NU 1972: 56) noterade att det internationella samarbetet på
patentområdet tog sikte på organisatoriska lösningar som kunde få långtgående
verkningar för det svenska patentverket. Detta syntes enligt utskottets mening
tala mot igångsättandet av en utredning, vars syfte var att ombilda
besvärsavdelningen till en från PRV fristående domstol. Utskottet ansåg dock
att hänsyn borde tas till de förvaltningsrättsliga synpunkter som intagit en
framträdande plats i flera av remissyttrandena över mot. 1972: 924. Dåvarande
departementschefen underströk för egen del att besvärsavdelningens omvandling
till en från PRV fristående domstol inte kunde
Prop. 1976/77: 96 32
bedömas
förrän framtida erfarenheter från den europeiska patentorganisationen kunnat
utvärderas. Utredningsdirektiven gavs mot bakgrund härav en mycket restriktiv
utformning.
En reform av sådan begränsad omfattning som den nu
föreslagna kan enligt min mening inte anses föregripa vare sig utvecklingen på
det internationella planet eller i övrigt frågan rörande den svenska patentadministrationen.
Reformen undanröjer dock i väsentlig mån de invändningar som kan riktas mot
det nuvarande systemet och synes mig från rättssäkerhetssynpunkt vara väl
motiverad.
Vad gäller frågan om besvärsavdelningen i framtiden
bör omvandlas till en fristående domstol utan organisatoriskt eller
administrativt samband med PRV så har jag från rent principiell synpunkt stor
förståelse för de skäl härför som redovisats av de remissinstanser som förordar
en sådan förändring. Jag anser dock att man, innan en sådan genomgripande
förändring kan övervägas, måste avvakta erfarenheterna från främst det blivande
europeiska patentverket, vars besvärskamrar för övrigt är inbyggda i verket. De
skäl utredningen har anfört för att nu företa en förhållandevis begränsad
reform av besvärsavdelningen och dess förvaltningsrättsliga ställning har
godtagits av det helt övervägande antalet remissinstanser. Även jag finner
dessa skäl beaktansvärda. Innan jag är beredd att ta definitiv ställning i
denna fråga vill jag dock med anledning av de invändningar rörande främst
verkschefens ställning som regeringsrättens ledamöter och kammarrätten riktat
mot förslaget att låta besvärsavdelningen få status av förvaltningsdomstol
anföra följande.
Till en början vill jag erinra om den grundläggande
betydelse för rättssäkerheten som domstolarnas självständighet har. Detta
underströks också vid tillkomsten av 1974 års regeringsform (prop. 1973: 90) av
föredragande departementschefen. Enligt 11 kap. 2 § regeringsformen får ingen
myndighet bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur
en domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Denna
bestämmelse garanterar en med myndighet integrerad förvaltningsdomstols
självständiga ställning gentemot myndigheten. Även om handläggningen inom besvärsavdelningen
innefattar ett visst mått av teknisk service som normalt inte förekommer vid
domstolar, anser jag i likhet med regeringsrättens ledamöter detta inte utgöra
något hinder mot att i och för sig kunna betrakta avdelningen som domstol. Jag
kan också ansluta mig till utredningens mening att det inte kan sättas i fråga
att besvärsavdelningens uppgifter och funktion i allt väsentligt innebär
rättskipning enligt 1 kap. 8 § regeringsformen. De betänkligheter som med
hänsyn främst till verkschefens ställning på besvärsavdelningen uttryckts av
regeringsrättens ledamöter och kammarrätten delas även av mig. De synes dock i
väsentlig mån kunna undanröjas om mitt förslag i det följande beträffande
verkschefens ställning följs.
På
grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag utredningens förslag i
Prop. 1976/77: 96 33
denna
del genom vilket besvärsavdelningen inom patentverket formellt får ställning
som förvaltningsdomstol.
Jag delar också uppfattningen att bestämmelserna i
en ny lag lämpligen kan utformas med ledning av reglerna i
förvaltningsprocesslagen. 1 vissa hänseenden behöver dock den föreslagna
lagtexten ändras i sak. Jag återkommer närmare härtill i specialmotiveringen.
6.3
Verkschefens ställning
I direktiven för utredningen erinras om PRV:s
skrivelse av den 4 april 1972 beträffande verkschefens ställning som ordförande
på en av avdelningarna inom besvärsavdelningen. Verket anförde häri bl. a. att
verkschefen på grund av deltagande i den internationella verksamheten inom det
industriella rättsskyddets område och ökat arbete med intern administration
kunnat ägna mindre tid till arbetet på besvärsavdelningen. Man föreslog därför
att verkschefen skulle befrias från sin uppgift att vara ordinarie ordförande
för en av avdelningarna inom besvärsavdelningen men att denne även
fortsättningsvis skulle kunna träda in på avdelningen samt att han borde vara
avdelningens ordförande vid plenum. Härigenom skulle verkschefen beredas
möjlighet att delta i principbeslut samt medverka till en för avdelningarna
enhetlig praxis.
Utredningen har ansluth sig till PRV:s förslag och
anser att något principieUt hinder inte föreligger för verkschefens dehagande
på besvärsavdelningen. Man betonar också att en ordning där verkschefen medverkar
i första eller andra instans överensstämmer med vad som gäller i de övriga
nordiska länderna samt Nederländerna och Österrike.
Av de remissinstanser som har uttalat sig i denna
fråga är det endast PRV och Svenska uppfinnareföreningen som har stött
utredningens förslag. Övriga, dvs. regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt,
kammarrätten i Stockholm, besvärsavdelningens ledamöter, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen för industrieUt rättsskydd och Svenska patentombudsföreningen har
samtliga ifrågasatt lämpligheten av att verkschefen fortsättningsvis deltar i
den dömande verksamheten på besvärsavdelningen.
De remissinstanser som har kritiserat utredningens
förslag har särskilt betonat det orimliga i att verkschefen som domare på
besvärsavdelningen kan komma att få ta stäUning tUl invändningar om bristande
laglighet i bestämmelser som han själv i egenskap av verkschef och med stöd av
41 § patentkungörelsen (1967: 838) har fastställt. Dessa s. k. patentbestämmelser
innehåller, framhåller besvärsavdelningens ledamöter, i stor utsträckning
anvisningar angående tolkningen och tillämpningen av patentlagstiftningen. I
ett fall där part gör gällande att en sådan bestämmelse ej är förenlig med
lagen har verkschefen, understryker man i yttrandet, givetvis svårt att med
opartiskt sinne ta del av och bedöma argumenteringen. Det är, menar
besvärsavdelningens ledamöter, sannolikt att
3
Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 96
Prop. 1976/77: 96 34
verkschefen
i en sådan situation står fast vid den bestämmelse han tidigare fastställt
såsom chef för verket. Regeringsrättens ledamöter föreslår med hänvisning bl.
a. till de betänkligheter mot verkschefens medverkan i besvärsavdelningens
dömande verksamhet som förvaltningsdomstolskommittén och besvärssakkunniga
uttalade i sina remissyttranden vid tillkomsten av 1967 års lag om
besvärsavdelningen, att en särskild befattning som ordförande inrättas på
avdelningen samt framhåller att en sådan ordförande bör vara lagfaren.
Utredningen har i samband med diskussionen om
besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga stäUning gjort vissa jämförelser med
de 1971 inrättade länsrätterna och länsskatterätterna, vilka både i
administrativt och personellt hänseende är knutna till länsstyrelsen.
Kammarrätten framhåller i sitt remissvar att den gjorda jämförelsen med
länsdomstolarna på denna punkt är missvisande, eftersom varken landshövdingen
eller länsstyrelsens styrelse kan influera på länsdomstolarnas eller dessa
underinstansers bedömanden.
PRV delar de av utredningen anförda synpunkterna
och tillägger att det med utredningens konstruktion bl. a. underlättas för
verket och dess chef att uppträda i internationella sammanhang med tillräcklig
auktoritet i fråga om sakkunskap på patentområdet. Att verkschefen ges
tillfälle delta i beslut av principiell betydelse och att han kan medverka till
enhetlighet i praxis mellan besvärsavdelningens avdelningar anser verket också
vara ytterst betydelsefullt. Besvärsavdelningens ledamöter vitsordar i och för
sig önskvärdheten av att verkschefen regelbundet får kontakt med de enskilda
ärendena men anser att denna kontakt kan uppnås genom föredragning av viktigare
ärenden av företrädare för patentavdelningen, varumärkesbyrån etc.
Med anledning av utredningens uttalande att det
inte föreligger något principiellt hinder för verkschefens deltagande på
besvärsavdelningen vill jag framhålla att jag delar den uppfattning som har
uttryckts vid remissbehandlingen att det är just på det principiella planet
som betänkligheter framträder. Som jag nyss har framhållit i samband med
behandlingen av frågan om besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning
är domstolarnas självständighet av grundläggande betydelse för rättssäkerheten.
Detta synsätt har också i regeringsformen kommit till uttryck på flera satt.
Bl. a. slås såsom jag nyss anfört i 11 kap. 2 § regeringsformen fast att ingen
myndighet får bestämma hur domstol skall döma i det enskilda faUet eUer hur
domstol i övrigt skaU tillämpa rättsregel i särskilt faU.
För egen del är jag av samma uppfattning som PRV
och besvärsavdelningens ledamöter i fråga om vikten av alt verkschefen
verkligen är väl insatt i hela den verksamhet han skall leda. Sådan information
och kunskap kan han dock få även på andra sätt än genom att delta i besvärsavdelningens
arbete. Ett sätt kan vara att verkschefen såsom har föreslagils av
besvärsavdelningens ledamöter mer aktivt deltar i arbetet
Prop. 1976/77: 96 35
i
första instans, dvs. på patentavdelningen, varumärkesbyrån etc. Vidare kan
besvärsavdelningens ledamöter regelbundet informera verkschefen om avgöranden i
enskilda ärenden av större betydelse.
Vad utredningen och verket har anfört till stöd för
att verkschefen alltjämt skall kunna delta i besvärsavdelningens arbete finner
jag mot bakgrund av vad sålunda har anförts inte utgöra tillräckliga skäl för
att behålla den hittills gällande ordningen. Detta blir särskilt påtagligt om
besvärsavdelningen uttryckligen får ställning av förvaltningsdomstol. Jag
ansluter mig därför till den övervägande remissopinionen och förordar att
verkschefen inte längre skall kunna ingå som ledamot av besvärsavdelningen. I
StäUet föreslår jag att en av ledamöterna på besvärsavdelningen utses till
ordförande på avdelningen. Denne bör som regeringsrättens ledamöter har
förordat vara lagfaren.
Den föreslagna ändringen rubbar inte verkschefens
administrativa ansvar för besvärsavdelningen. Liksom hittills bör verkschefen
medverka i budgetarbetet och produktionsplaneringen på avdelningen. Det kan
också vara av värde att verkschefen medverkar i viktigare personalärenden.
Jag vill i detta sammanhang också beröra
bestämmelsen i instruktionen för PRV att en byråchef vid verket är lagkunnig
ledamot på besvärsavdelningen. På liknande grunder som har anförts beträffande
verkschefen anser jag att inte heller denna ordning bör förekomma annat än i
rena undantagsfall såsom vid sjukdom o. d.
6.4
Förfarandet för tillsättande av ledamöter på besvärsavdelningen
Utredningen har i sitt betänkande inte uttalat sig
i fråga om ordningen för tillsättande av ledamöter på besvärsavdelningen.
Besvärsavdelningens ledamöter kritiserar den nuvarande ordningen härför. Denna
innebär att verkschefen vid ledighet på en patenträttsrådstjänst anmäler detta
till regeringen med förslag till ny innehavare av tjänsten. 1 praxis har det
enligt besvärsavdelningens ledamöter tillgått så att verkschefen i överläggning
med dem hört deras åsikt om tänkbara kandidater utan att dock vara bunden av de
önskemål som därvid kan ha framkommit. Något ansökningsförfarande har inte
tillämpats. Enligt besvärsavdelningens ledamöter bör tjänst som patenträttsråd
tillsättas efter ansökningsförfarande, varvid besvärsavdelningen i plenum bör avge
förord.
Även PRV och TCO förordar att ett
ansökningsförfarande införs vid tillsättandet av tjänst som patenträttsråd. PRV
framhåller vikten av att också patentavdelningen och annan enhet hörs samt att
förord därför bör avges av besvärsavdelningen och berörd enhet gemensamt.
Jag finner det naturligt att tjänster som
patenträttsråd, i likhet med flertalet andra domartjänster, bör tillsättas
efter ansökan. Föreskrifter i dessa frågor kan meddelas av regeringen, varvid
också närmare kan bestämmas om avgivande av förord etc. Därvid måste avgörande
vikt fäs-
Prop. 1976/77: 96 36
tas
vid att man får ett öppet tillsättningsförfarande som på bästa sätt kan ge en
allsidig bedömning av sökandens kompetens. Olika vägar härför kan tänkas. En
sådan väg kan vara att låta patenlverkets styrelse avge förord sedan den först
hört besvärsavdelningen.
6.5
Muntlig förhandling
I 23 § andra stycket instruktionen (1965: 658) för
patent- och registreringsverket föreskrivs alt begäran av sökande eller
behörig invändare om muntUg förhandling i patent-, varumärkes- eller
namnärende inte får avslås, såvida vederbörande inte förut beretts tillfälle
att yttra sig vid sådan förhandling på den avdelning, byrå eller sektion, där
ärendet handläggs. Enligt arbetsordningen för besvärsavdelningen kan ledamot
på avdelningen sätta ut muntlig förhandling för beredning av ett ärende.
Utredningen anför atl besvärsavdelningens ledamöter
vid överläggningar med utredningen har omtalat att de muntliga förhandlingarna
är betungande och att antalet förhandlingar som flyttas på begäran av part
skapar problem för avdelningen ur planeringssynpunkt. Verkets kunder, å andra
sidan, fäster enligt utredningen stor vikt vid möjligheten att få till stånd
muntiig förhandling eftersom de anser att denna förhandlingstyp många gånger
bidrar till att bättre klarlägga ärendet. Därvid har också anförts att muntiig
föthandling ofta begärs för att få ett begrepp om när ett ärende kan väntas
komma upp till slutligt avgörande. Utredningen framhåller att inte heller
enligt förvaltningsprocesslagen part har någon ovillkorlig rätt till muntlig
förhandling. I 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen föreskrivs sålunda
att muntlig förhandling skall hållas, om enskild som för talan i målet begär
det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot
det. Utredningen föreslår att den rådande ovillkorliga rätten att få till
stånd muntlig förhandling modifieras för part så att besvärsavdelningen ges
möjlighet att i vissa uppenbara fall avslå sådan begäran.
Muntliga förhandlingar har hittills inte varit
offentliga vid förfarandet i besvärsavdelningen. Utredningen föreslår här att
den i förvaltningsprocesslagen vedertagna principen om offentiighet vid
muntiig förhandling utsträcks till att omfatta även besvärsavdelningen
eftersom förfarande härigenom skulle bli detsamma som det som gäller för andra
förvaltningsdomstolar.
Utredningsförslagen ansluter sig i dessa frågor
till de regler som föreslogs i förslaget om inrättande av ett nordiskt
patentråd (Nordisk utredningsserie 1968: 1).
Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om
möjlighet att avslå begäran om muntlig förhandling. Samtidigt uttalas dock en
förhoppning att besvärsavdelningen inte kommer att tolka den föreslagna regeln
allt-
Prop. 1976/77: 96 37
för
restriktivt, utan att avdelningen fortsättningsvis endast i undantagsfall
kommer att avvisa en begäran om muntiig förhandling.
Svenska industriens patentingenjörers förening och
Sveriges industriförbund avstyrker utredningens förslag och förordar att
rätten till muntlig förhandling förblir ovillkorlig. De framhåller att ett
ökat utnyttjande av denna förhandlingsform möjligen skulle kunna förkorta
handläggningstiden på avdelningen.
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget att
muntlig förhandling i princip skall vara offentlig.
I likhet med flertalet remissinstanser delar jag de
synpunkter utredningen har framfört angående möjlighet atl avslå en begäran om
muntlig förhandling samt angående offentlighet vid förhandling. Till den
författningsmässiga utformningen av bestämmelserna härom återkommer jag i
specialmotiveringen. Jag vill dock redan nu framhålla att det inte annat än i
rena undantagsfall kan komma i fråga att avslå en begäran om muntlig
förhandling. Man måste därför räkna med att en sådan begäran i allmänhet kommer
att bifallas.
6.6
Vissa frågor i samband med fullföljd av talan till regeringsrätten
6.6.1
Nuvarande ordning
Sökande får f. n. fullfölja talan mot beslut av
besvärsavdelningen i mål om patent, mönster och varumärken utan inskränkning
till regeringsrätten. I sådana mål gäller ej heller krav på
prövningstillstånd.
Enligt 13 § patentlagen (1967: 837) får en ansökan
om patent inte ändras så, att patent söks på något som inte framgick av
ansökningshandlingarna, när ansökningen gjordes eller enligt 14 § samma lag
skall anses gjord. Med ansökningshandlingar avses i detta sammanhang de i 19 §
patentkungörelsen (1967: 838) angivna grundhandlingarna dvs. i första hand
beskrivning med tillhörande ritning och patentkrav avfattade på svenska,
danska eller norska språket som förelåg när ansökningen gjordes.
Förbudet mot ändring i 13 § patentiagen som
tillkommit på grund av de rättsverkningar som är förbundna med ansökningens
ingivande riktar sig mot såväl ett införande i patentkraven av nya
bestämningar (en inskränkning av skyddsomfånget), vilka inte har stöd i
grundhandlingarna, som ett avlägsnande ur patentkraven av bestämningar (en utvidgning
av skyddsomfånget) vilket innebär att krav riktas på en uppfinning utöver vad
som framgick av grundhandlingarna. Däremot träffar förbudet inte sådana
ändringar som innebär ett förtydligande, en inskränkning eller en utvidgning
som håller sig inom ramen för det som framgår av grundhandlingarna. Rörande den
närmare innebörden härav hänvisar utredningen till vad i detta hänseende
anfördes av de nordiska kommittéerna i deras slutbetänkande (Nordisk utredningsserie
1963: 6)
Prop. 1976/77: 96 38
som
ligger till grund för gäUande lagstiftning i ämnet.
I syfte att hålla i sär de olika former av ändring
av patentkraven som sålunda regleras direkt och indirekt inom ramen för
patentlagen kallas i fortsättningen i likhet med i utredningen den sist angivna
typen av ändringar som så att säga kan anses tillåtna för jämkning av patentkraven.
Jämkning av kraven kan av sökanden göras självmant
eller, vilket torde vara det vanliga, med anledning av innehåUet i tekniskt
föreläggande som utfärdats i samband med granskning av ansökningen inom patentverket
och som i regel hänvisar till den inom verket gjorda utredningen om
nyhetslägel. En mol ansökningen gjord invändning enligt 21 § patentlagen kan
givetvis också vara av beskaffenhet att föranleda jämkning.
Enligt vad som f. n. gäller, är rätten att jämka
patentkraven inte begränsad till handläggningen i första instans, dvs. i
patentavdelningen. 1 överensstämmelse med rådande uppfattning avser prövningen
i överinstanserna, liksom i patentavdelningen, att åstadkomma en materiellt
sett riktig bedömning av patentansökningen i syfte att skapa det rättsskydd som
ter sig motiverat i det enskilda fallet. Härav anses f. n. följa att ny
utredning får tillföras i såväl besvärsavdelningen som regeringsrätten. Så kan
ske på initiativ av såväl sökanden, invändare (i besvärsavdelningen) som
överinstanserna själva. Överinstansernas prövning torde dock såtillvida få
anses vara begränsad, att de inte självmant har att ta initiativ i frågan
huruvida en ansökan skulle kunna leda till patent, om den inskränktes på visst
sätt. Det förekommer emellertid i viss utsträckning att man från
besvärsavdelningens sida informellt med sökanden diskuterar frågan om en
begränsning av kraven i syfte att uppnå ett rimligt resultat. Sökanden torde
också enligt rådande praxis, som har stöd i förarbetena till gällande
lagstiftning, kunna begära prövning av alternativa krav på så sätt, att han i
första hand påkallar överprövning av de vidare krav som underkänts i lägre
instans och i andra hand begär prövning av mera begränsade krav som inte
tidigare varit föremål för bedömande.
Jämkning av patentkraven vid fullföljd av talan
till regeringsrätten förenleder regelmässigt remiss till besvärsavdelningen.
Antalet sådana remisser har stigit kraftigt med åren och utredningen räknar med
att i praktiken ca 10 % av besvärsavdelningens totala kapacitet las i anspråk
för att handlägga dessa från arbetsbördesynpunkt mycket krävande remisser.
6.6.2
Rätten atl fullfölja talan till regeringsrätten
Frågan om fullföljdsrätt till regeringsrätten var
föremål för uppmärksamhet redan i samband med patentlagens tillkomst. De
nordiska kommittéerna, som utredde frågan om inrättande av en gemensam nordisk
besvärsinstans, stannade i sitt betänkande (NU 1968: 1) för att inte föreslå
någon begränsning i klagorätten.
Prop. 1976/77: 96 39
Rätten att fullfölja talan hos regeringsrätten
övervägdes även av förvaltningsdomstolskommittén i samband med spörsmålet om
undantag från den av kommittén förordade aUmänna ordningen att förvaltningsmål
borde passera kammarrätt och få fullföljas därifrån bara efter särskild
tillståndsprövning. Mot bakgmnd av den "faktiska domstolsmäs-sighet"
som utmärker besvärsavdelningens prövning kunde det enligt kommittén t. o. m.
sättas i fråga, om inte prövningstillstånd borde krävas för fullföljd av talan
hos regeringsrätten. Eftersom besvärsavdelningen "i sträng mening"
inte kunde anses utgöra en domstol, ansåg sig kommittén dock inte böra föreslå
att "f. n." några särskilda villkor ställdes upp för sådan fullföljd
(SOU 1966: 70).
I förslaget till lag om allmänna
förvaltningsdomstolar m. m. (prop. 1971: 30 s. 81) anförde departementschefen
helt kortfattat att den tidigare rådande ordningen med fullföljd av talan hos
regeringsrätten borde behållas "åtminstone tills vidare". Någon
inskränkning i den dittillsvarande möjligheten att i obegränsad omfattning
fullfölja talan hos regeringsrätten mot avgörande av besvärsavdelningen i
patent-, vammärkes-och mönstermål gjordes således inte i samband med den reform
av förvaltningsprocessen som genomfördes år 1971.
Frågan om en begränsning av rätten att fullfölja
talan hos regeringsrätten togs åter upp i mot. 1972: 924. Om
besvärsavdelningen byggdes ut på del sätt motionärerna föreslagit, dvs.
omvandlades till en fristående förvaltningsdomstol, fanns det enligt deras
mening inte något principiellt betänkligt mot att göra avdelningen till sista
instans. Tanken att helt avskära rätten till fullföljd mot besvärsavdelningens
beslut vann dock inte något gehör under remissbehandlingen i samband med näringsutskottets
behandling av motionen.
Utredningen har kortfattat diskuterat möjligheten
att helt slopa rätten till fullföljd hos regeringsrätten men har bedömt de
rättsliga problemen som ofta förekommer vara av så kvalificerad beskaffenhet
att det vore olämpligt att helt avskära sökandena från rätten till prövning av
den högsta förvaltningsdomstolen. Utredningen avvisar därför tanken på att göra
besvärsavdelningen till sista instans i patent-, varusmärkes- och mönstermål.
De remissinstanser som har tagit upp frågan om
rätten att fullfölja talan till regeringsrätten tillstyrker här utredningsförslaget.
En av regeringsrättens ledamöter, regeringsrådet Hjern, anser dock att den av
PRV tidigare väckta tanken att helt avskära rätten till fullföljd hos regeringsrätten
på nytt bör bli föremål för övervägande. Om det skulle visa sig att fullföljdsrätten
inte kan begänsas borde andra utvägar prövas, t. ex. genom att regeringsrätten
förstärks med kvalificerad teknisk sakkunskap eller genom att man använder sig
av den hittills ej utnyttjade möjligheten enligt 16 §
förvaltningsdomstolslagen att förordna särskild sakkunnig. Alternativt
förordar Hjern att fullföljd av patentmål görs beroende
Prop. 1976/77: 96 40
av
prövningstillstånd, ehuru han ifrågasätter om systemet med prövningstillstånd
sådant detta f. n. är utformat lämpar sig för den typ av mål det här gäller.
För egen del kan jag i denna fråga helt ansluta mig
till de synpunkter utredningen har anfört beträffande det bl. a. från
rättssäkerhetssynpunkt olämpliga i att helt avskära möjligheten till prövning
av de ärenden det här är fråga om den i högsta förvaltningsdomstolen,
regeringsrätten.
6.6.3
Frågan om prövningstillstånd vid fullföljd till regeringsrätten
Utredningen har i detta sammanhang också övervägt
om inte krav på prövningstillstånd vid fullföljd av talan i regeringsrätten
borde införas men har inte lagt fram något sådant förslag. Som skäl härtill
anger utredningen framför allt svårigheterna att ställa upp lämpliga kriterier
för sådant tillstånd, varför den i 36 § förvahningsprocesslagen (1971; 291)
under punkten 1 upptagna prejudikatsdispensgrunden skulle bli svår att
tillämpa. Utredningen anför vidare att värdet av prövningen hos regeringsrätten
i dessa mål ligger bortsett från en allmän kontroll av formell beskaffenhet
snarare i den kvalificerade och samlade bedömningen av huruvida avgörandena i
besvärsavdelningen står i överensstämmelse med de grundläggande värderingar på
vilka den tillämpliga lagstiftningen vilar. Om systemet med prövningstillstånd
skulle införas i patentmålen är det enligt utredningen dessutom tveksamt, om
man skulle vinna något i form av förkortad handläggningstid.
Flera remissinstanser instämmer i utredningens
slutsats att tillståndsprövning vid fullföljd av talan till regeringsrätten
inte bör komma i fråga. PRV och Sveriges advokatsamfund framhåller att det på
grund av målets tekniska natur i det enskilda fallet måste vara svårt att
avgöra prejudikatvärdet. PRV ifrågasätter också, med hänvisning till det fåtal
fall som fullföljs till regeringsrätten i förhållande till det totala antalet
mål som avgörs vid patentavdelningen, om inte regeringsrätten redan i dag utgör
endast en form av prejudikatinstans.
Regeringsrättens ledamöter anför att det, om
besvärsavdelningen görs till förvaltningsdomstol, icke längre föreUgger något
skäl att undanta därifrån fullföljda mål från kravet på prövningstillstånd.
Snarare synes det angeläget att mål som fullföljs från besvärsavdelningen
omfattas av de principer som 1971 års allmänna förvaltningsrättsreform bygger på.
Dessa måls speciella karaktär utgör enligt regeringsrättens ledamöter inte skäl
för att de skall prövas under andra förutsättningar än dem som annars gäller
vid fullföljd från förvaltningsdomstol till regeringsrätten. Om
prövningstillstånd införs för patentmål, bör detsamma gälla även varumärkes-
och mönstermål. Därvid bör också, framhålls det i yttrandet, övervägas att låta
mål enligt namnlagen, som nu inte får föras vidare från besvärsavdelningen, få
fullföljas till regeringsrätten med krav på prövningstillstånd.
Prop. 1976/77: 96 41
Kammarrätten anför, att det är möjligt att reglerna
om prejudikatsdispens inte är de lämpligaste för patentmålen, utan att det i
stället torde få prövas om en spärregel av typen ändringsdispens bör gälla.
För egen del finner jag de skäl som har anförts av
utredningen mot att införa krav på prövningstillstånd vid fullföljd till
regeringsrätten övertygande. Även om principiella synpunkter talar för
enhetliga fullföljdsregler vid fullföljd från förvaltningsdomstol till
regeringsrätten, kan dock här inte bortses från att de mål det är fråga om är
av så speciell karaktär att en jämförelse med andra typer av mål som fullföljs
till regeringsrätten inte är lätt att göra. Jag vill här också erinra om vad
föredragande departementschefen anförde i propositionen med förslag till lag
om allmänna förvaltningsdomstolar (prop. 1971: 30) om att det för några enstaka
målgrupper, däribland patent- och varumärkesmål, fanns anledning att ha en annan
ordning än prövningstillstånd. Han ansåg att dessa grupper då borde undantagas
eftersom det dels gäUde mål av speciell natur, dels besvärsavdelningens
prövning hade flera domstolsmäs-siga drag. Härtill kommer som utredningen
anfört, att det torde vara ytterst tveksamt om några vinster i form av
förkortad handläggningstid eller egentlig arbetsbesparing skulle kunna göras om
prövningstillstånd krävdes vid fullföljd till regeringsrätten. Med anledning av
att regeringsrättens ledamöter har tagit upp frågan om möjlighet att fullfölja
talan till regeringsrätten även i namnmål vill jag bara framhålla att namnlagen
f. n. är under utredning av namnlagsutredningen (Ju 1972: 16). Jag anser med
hänsyn härtill att det är för tidigt att ta upp den nu väckta frågan till
behandling.
6.6.4
Frågan om möjligheten att jämka patentkraven vid fullföljd av talan hos
regeringsrätten
Utredningen, som har uttalat sig för bibehållande
av jämkningsmöjligheten vid såväl patent- som besvärsavdelningen, lägger
däremot fram förslag om att avskära den rådande möjligheten att jämka
patentkraven vid fullföljd av talan till regeringsrätten. Från
rättssäkerhetssynpunkt måste det enligt utredningen anses vara tillfyllest att
sökanden har möjlighet att t. o. m. avslutandet av handläggningen i
besvärsavdelningen göra de jämkningar som kan anses påkallade. Detta förslag
överensstämmer med principen att den högsta förvaltningsdomstolens uppgift är
att överpröva av meUaninstansen redan fattade beslut. Utredningen anser det
inte rimligt att part fritt kan få ändra sin talan hos en högsta domstol, där
möjligheten att föra talan i praktiskt taget alla andra mål är begränsad av
regler om fuHföljdstillstånd med principiellt förbud att åberopa nya
omständigheter och bevis. För besvärsavdelningens del kommer förslaget, anser
utredningen, praktiskt att innebära en lättnad i arbetsbördan. Resurser, som
tidigare har utnyttjats för att besvara remisser
Prop. 1976/77: 96 42
från
regeringsrätten, friställs och kan i stället las i anspråk för att nedbringa
avdelningens balanser.
Mot utredningens förslag om införande av
jämkningsförbud reserverar sig experten Borggård, som anser att utredningens
skäl för införande av jämkningsförbud, dvs. att lindra arbetet med patentmålen
i såväl besvärsavdelningen som regeringsrätten, inte utgör tillräcklig grund
för en så genomgripande förändring av patentadministrationen. Det finns enligt
Borggård risk att reformen generellt sett kan medföra ökat arbete med det stora
flertalet till besvärsavdelningen överklagade mål. Reformen kan allvarligt
komma att äventyra processekonomm i första instans eftersom det kan
ifrågasättas om den är förenlig med den nuvarande s. k. kompakta
handläggningen i patentavdelningen. Dessutom anser Borggård att förslaget i
dess nuvarande skick utan att handläggningsformerna på patent- och
besvärsavdelningarna reformeras innebär en försämring av uppfinnarnas
rättssäkerhet som inte uppvägs av de förändringar beträffande
besvärsavdelningens handläggning som utredningen förutser. Att å ena sidan
medge rätt att överklaga besvärsavdelningens beslut men å den andra förvägra
uppfinnaren möjlighet att rätta till kraven framstår enligt Borggård som onödig
formalism och oförenligt med den administrativa procedurens syfte att skapa
ett fungerande patentskydd. Önskar man inskränka fullföljdsrätten till
regeringsrätten synes enligt Borggård andra vägar böra prövas. En sådan reform
måste då också övervägas i samband med en betydligt allsidigare granskning av
förfarandet i första och andra instans än den utredningen funnit behövlig.
Ett av utredningens främsta argument för att införa
jämkningsförbud vid fullföljd av talan till regeringsrätten är den resursökning
som en befrielse från skyldigheten att besvara remisser från regeringsrätten
skulle innebära för besvärsavdelningen.
Detta argument har ifrågasatts av såväl flertalet
till förslaget kritiska remissinstanser som av två av de remissinstanser som
har tillstyrkt förslaget. Att med denna motivering beröva sökanden rätten att
justera sin talan anses av flera remissinstanser vara särskilt obefogat i
dagens situation. Antalet patentansökningar har under senare år minskat
kraftigt och kan när den europeiska patentkonventionen träder i kraft minska
ytterligare. Att mot denna bakgrund föreslå en reform, som skulle få genomslagskraft
först när den bakomliggande grunden blivit allt mindre relevant, förefaller
dessa remissinstanser vara onödigt. Patentombudsföreningen anser t. o. m. att
utredningsmannen i denna del, mot bakgmnd av att förslaget medför konsekvenser
även i den materieUa patenträtten, har överskridit sitt uppdrag på ett enligt
föreningen inte önskvärt sätt. Regeringsrådet Wennergren anser det oegentligt
och inkonsekvent att inte ha enhetliga regler för patenttalan i alla instanser.
Några remissinstanser påpekar att
besvärsavdelningens arbetsbelastning säkerligen skulle minskas mer genom en
översyn av handläggnings-
Prop. 1976/77: 96 43
formerna
i underinstansen. En fylligare behandling i första instans av ärenden som ter
sig svåra eller kontroversiella samt etl slopande av den kompakta
handläggningsformen borde enligt dessa instanser rimligtvis medföra en
arbetslättnad för besvärsavdelningen.
PRV anför att frågan hur skyddsanspråket hade bort
formuleras först blir klarlagd vid ett faktiskt inlrångsfall, varför skyddet
kan omformuleras av domstol under patentets livstid. Inom den tyska rätten kan
detta ske inom ramen för den s. k. "allgemeiner Erfindungsgedanke"
medan man enligt PRV i den nordiska lagstiftningen är betydligt mer restriktiv.
Kraven kan i samband med ogiltighets- och intrångsprocess även här i varje fall
jämkas genom exempelvis sammanslagning av flera patentkrav. I den europeiska
patentkonventionen intar man en mellanstäUning. Att avskaffa möjligheten till
jämkning så länge ett administrativt förfarande står öppet finner PRV
egendomligt.
Enligt patentombudsföreningen finns det, även om
man skulle acceptera att en utvidgning av kraven ej finge ske inför
regeringsrätten, absolut ingen grund för att förbjuda en inskränkning. En
sådan åtgärd skulle strida mot vad som i vårt land gäller för flertalet
rättsområden. Den faktiska konsekvensen av en sådan bestämmelse skulle,
framhåller föreningen, bli, att sökanden tvingades vidhålla en ordalydelse hos
patent-kraven som stred mot information han fått i andra länder och som kanske
skulle göra patentet helt eller delvis ogiltigt. Nya relevanta omständigheter
kan komma till sökandens kännedom först sedan ärendet har anhängiggjorts vid
regeringsrätten. Både sökanden och allmänheten har ett påtagligt behov av att
varje patent ger ett adekvat skydd. Det är därför lika angeläget för sökanden
som för tredje man och rättsvårdande myndigheter inklusive patentverket, att
skyddsomfånget i en patentansökan men också i ett patent successivt kan
avgränsas mot vad som blir känt. Uttalandet i betänkandet att en jämkning av
patentkraven skulle innebära att sökanden hade möjlighet att fritt få ändra
sin talan kan, understryker föreningen, under inga omständigheter sägas gäUa då
talan inskränks. Det är i dessa ärenden ej fråga om att åberopa nya omständigheter
och bevis utan om att ta hänsyn till omständigheter, som dittills varit okända
för sökanden.
Ingen remissinstans har ifrågasatt utredningens
slutsats att man bör bibehålla möjligheten att i patent- och
besvärsavdelningarna jämka pa-lentkraven. Även jag delar denna uppfattning. Vad
härefter gäller utredningens förslag att förbjuda denna möjlighet vid
fullföljd till regeringsrätten vill jag anföra följande.
1 likhet med flera remissinstanser anser jag att
utredningen inte tillräckligt har belyst vilka konsekvenser som förbudet att
jämka patentkraven vid fullföljd av talan till regeringsrätten skulle få för
arbetsbelastningen på besvärsavdelningen och i viss utsträckning även på
patentavdelningen. Härtill kommer som har framhållits i flera remissyttranden
Prop. 1976/77: 96 44
att
frågan om jämkning inte kan behandlas på samma sätt som om det gällde en
verklig ändring av talan. Som närmare har belysts vid remissbehandlingen
gäller mycket speciella förhållanden i fråga om kravens utformning. Jag finner
det mot denna bakgrund tveksamt om ett jämkningsförbud är berättigat från
teoretisk synpunkt. Även från rättssäkerhetssynpunkt uppkommer betänkligheter
eftersom ett sådant förbud skulle innebära nackdelar för uppfinnare och andra
sökande. Som utredningen också framhåller måste rätten till jämkning av kraven
ses mot bakgrund bl. a. av att sökanden ofta inte har mer än begränsad, om ens
någon, möjlighet att i förväg känna till förutsättningarna i nyhets- och annat
avseende för att erhålla det skydd i form av patent som uppfinningen i fråga
kan förtjäna. Sådan kännedom kan sökanden oftast få först under handläggningens
gång i de olika instanserna. Mot denna bakgrund förordar jag att sökandens
nuvarande rätt till justering av patentkraven vid fullföljd av talan till
regeringsrätten lämnas oförändrad.
6.7
Arbetsbelastning, arbetskraftsbehov och produktion
6.7.1
Behovet av ledamöter på besvärsavdelningen
Patentärenden utgör från arbetsbördesynpunkt
besvärsavdelningens klart dominerande ärendegrupp. Antalet oavgjorda ärenden
uppgick enligt utredningen den 1 juli 1975 tUl totalt 2 870 vilket med en
årsproduktion av ca 950 ärenden svarar mot en behandlingstid på drygt tre
år. Den ökade tillströmningen av besvär från slutet av 1960-talet anges som den
primära orsaken till den successivt ökade balansen av oavgjorda patentärenden.
Tillströmningen av ärenden till avdelningen från år 1970 och åren därefter kan
enligt utredningen även bero på de högre krav på uppfinningshöjd som infördes
genom 1967 års nya patentlagstiftning.
Utredningen berör i detta sammanhang även
övergången till s. k. kompakt handläggning i patentavdelningen. Denna
handläggningsmetod, som introducerades på verket under 1960-talet för att
effektivisera arbetet och öka avverkningstakten på grund av den stora
tillströmningen av patentärenden, innebär huvudsakligen att antalet tekniska
förelägganden starkt har begränsats. Utredningen anser att det f. n. inte är
möjligt att dra några generella slutsatser rörande den inverkan som
kompakthand-läggningsmetoden kan ha haft på besvärsfrekvensen. Under de senaste
åren har enligt de siffror som utredningen presenterar en viss avmattning i
tillströmningen av besvär kunnat märkas.
Utredningen anser att även teknikens utveckling
bidragit till att utredningen i ärendena blir mer omfattande än tidigare. Den
ökade produktionen och tillströmningen av besvär har lett till att antalet
till regeringsrätten fullföljda mål också har ökat väsentligt, vilket i sin
tur har föranlett remisser till besvärsavdelningen för utlåtande i tekniska
frågor. Dessa remisser är enligt utredningen oftast mycket arbetskrävande och
Prop. 1976/77: 96 45
f.
n. räknar man med att ca 10 % av besvärsavdelningens totala kapacitet tas i
anspråk för att besvara dessa.
PRV har i sin långtidsplan för perioden 197585
gjort en prognos över efterfrågan, produktion och balansutveckling vid
besvärsavdelningen. PRV förutsätter häri att, om den europeiska
patentkonventionen (EPC) och samarbetskonventionen (PCT) med svensk medverkan
träder i kraft 1977/78, arbetsbelastningen vid verket inte nämnvärt kommer att
påverkas förrän i början av 1980-talet.
Enligt den bedömning rörande arbetsbelastningen på
avdelningen som utredningen presenterar kommer resursbehovet under den kommande
10-årsperioden att ligga på ungefär samma nivå som f. n. Genom att under denna
period ha resurser motsvarande nuvarande produktionskapacitet bör man komma
ner i en balans som svarar mot en behandlingstid av ungefär två år.
Besvärsavdelningen har för att möta den ökande
tillströmningen av besvär successivt tillförts nya tjänster. Regeringen har
sedan 1971 medgivit inrättandet av sammanlagt sju göromålsförordnanden som
tekniskt kunnig ledamot vid besvärsavdelningen. Inlåning av tekniker från patentavdelningen
för tillfäUig tjänstgöring under kortare perioder som föredragande eller
ledamot förekom vid början av 1970-talet i betydande utsträckning. Inlåningen
motsvarade vid denna tidpunkt cirka 14 manår men har genom de ökade resurser
som de inrättade göromålsförordnandena representerar kunnat nedbringas och
motsvarar f. n. endast två tre manår.
I anslagsframställningen för budgetåret 1975/76
begärde PRV att tre av de nuvarande sju göromålsförordnandena skulle ersättas
med fasta tjänster som tekniskt kunnig ledamot. PRV uppgav att en sammansättning
där antalet fast knutna tekniska ledamöter var mindre än halva antalet av
avdelningens tekniska ledamöter inte kunde anses tillfredsställande för en
enhet med bevärsavdelningens domstolsliknande karaktär. För att uppnå en mer
acceptabel proportion mellan de båda kategorierna tekniska ledamöter föreslog
PRV att tre av de nuvarande göromålsförordnandena skulle ersättas med tre nya
tjänster.
PRV begärde samtidigt att ett göromålsförordnande
som lagkunnig ledamot skulle inrättas. Dittills hade behovet av jurister kunnat
tillgodoses genom två lagkunniga ledamöter samt generaldirektören som också
hade tjänstgjort som ordförande på en av avdelningarna. Härjämte hade
byråchefen på administrativa byrån såsom "bisyssla" varit ledamot av
besvärsavdelningen. Med den stora belastningen de ordinarie arbetsuppgifterna
innebär i framtiden skulle dock dennes tjänster endast i undantagsfall kunna
tas i anspråk för tjänstgöring i besvärsavdelningen, anförde verket.
Dåvarande departementschefen anförde i 1975 års
budgetproposition att han i avvaktan på utredningens förslag ej var beredd att
ta ställning till PRV:s yrkanden.
Prop. 1976/77: 96 46
Utredningen tillstyrker PRV:s framställning att tre
göromålsförordnanden som teknisk ledamot omvandlas till fasta tjänster samt
att ett göromålsförordnande som lagkunnig ledamot inrättas.
PRV begärde i anslagsframställningen för budgetåret
1977/78 att två göromålsförordnanden som tekniskt kunnig ledamot skulle
inrättas i syfte att härigenom nedbringa balansen av patenlärenden.
Några remissinstanser anser att besvärsavdelningens
ökade arbetsbelastning till viss del beror på en alltför strikt tillämpning av
den s. k. kompakta handläggningen på patentavdelningen och att en modifiering
av denna metod säkerligen skulle kunna minska arbetsbelastningen ytterligare.
Sveriges advokatsamfund finner det otillfredsställande att besvärsavdelningens
resurser inte har kunnat bringas i nivå med den ökade tillströmningen av
ärenden och anser att utredningens målsättning med en behandUngstid på två år
är alltför blygsam. Samfundet anser därför att ytterligare personella resurser
bör ställas till besvärsavdelningens förfogande.
Vad gäller utredningens förslag att inrätta ett
göromålsförordnande som lagfaren ledamot anser besvärsavdelningens ledamöter
att en fördel därmed skulle vara att varumärkes-, mönster- och namnmålen då normalt
kan tas upp i en sammansättning med tre lagfarna ledamöter utan att
verkschefen, administrativa byråchefen eller teknisk ledamot behöver belastas.
SACO/SR:s representanter, patentverkets
ingenjörsförening (PI) och lokalföreningen av jurist- och
samhällsvetareförbundet (JUS), har i denna fråga uttryckt olika uppfaUning.
SACO/SR (JUS) tillstyrker utredningsförslaget. Däremot bör enligt SACO/SR (PI)
ett förordnande som lagfaren ledamot endast inrättas om arbetsbelastningen med
besvärsärenden för kategorierna varumärkes-, mönster- och namnärenden kräver
en sådan tjänst. Deltagande av lagfaren ledamot i patentärenden betraktar
föreningen som ett föga effektivt utnyttjande av juridisk expertis eftersom en
jurist enligt föreningens mening på grund av ärendenas tekniska komplexitet i
regel inte kan delta aktivt i patenterbarhetsbedömningen.
Jag tiUstyrker i likhet med utredningen förslaget
att omvandla tre göromålsförordnanden som teknisk ledamot till fasta tjänster.
De i PRV:s framställning härom åberopade skälen har enligt min mening fått
ytterligare tyngd i och med förslaget att besvärsavdelningen nu ges ställning
som förvaltningsdomstol. F. n. är jag dock inte beredd att tillstyrka PRV:s
begäran i den senaste anslagsframställningen om inrättande av ytterUgare två
göromålsförordnanden som teknisk ledamot. Skälen härför sammanhänger med
frågan om den framtida arbetsbelastningen vid besvärsavdelningen på vilken
flera faktorer kommer att inverka. En faktor är direkt beroende av den nya
stäUningen som förvaltningsdomstol. Enligt vad utredningen har kommit fram
till upptages idag cirka 10 % av besvärsavdelningens arbetsinsats av besvarande
av remis-
Prop. 1976/77: 96 47
ser
från regeringsrätten. Om besvärsavdelningen uttryckligen görs till förvaltningsdomstol,
kan regeringsrätten inte längre regelmässigt remittera besvären för yttrande
till besvärsavdelningen. Det framgår klart av förarbetena till
förvaltningsprocesslagen att hörande av domstol som tidigare har beslutat i
saken endast bör komma i fråga i undanlagsfall (prop. 1971: 30 s. 548). Även om
som besvärsavdelningens ledamöter har anfört avdelningen blir nödsakad att
skriva mer omfattande beslutsmotiveringar, som redovisar även sådana argument
och motargument som f.n. upptages först i ett eventuellt remissvar, måste det
ändå antagas att en arbetsbesparing uppstår om remisserna från regeringsrätten
kraftigt minskar. Vidare kan f. n. inte heller med säkerhet bedömas effekterna
av en ökad användning av särskilda föredragande, som jag förordar i det
följande.
Vad gäller förslaget om inrättande av ett
göromålsförordnande som lagkunnig ledamot vill jag för egen del med hänvisning
bl. a. till mitt ställningstagande i frågan om verkschefens deltagande på
besvärsavdelningen förorda att ytterligare en fast tjänst som lagkunnig
ledamot inrättas. Denna resursförstärkning bör väl kompensera den juristinsats
som går förlorad, om mitt förslag att verkschefen eller en byråchef vid verket
inte längre skall vara ledamot på avdelningen godtas.
6.7.2
Frågan om föredragande
Normalt sker föredragning i besvärsavdelningen av
den ledamot som är referent men särskilda föredragande har också använts i
begränsad utsträckning i samband med att yngre tekniker tillfälligt har ställts
till avdelningens förfogande från patentavdelningen. Detta har främst påkallats
av avdelningens ständigt ökande arbetsbörda samt för att undvika ytterligare
balanstillväxt med dithörande förlängningar av behandlingstiden. Denna
inlåning av föredragande har även skett i utbildningssyfte.
I mot. 1972: 924 förordades inrättandet av
särskilda tjänster som föredragande till vilka erfarna granskare borde knytas.
Detta system skulle enligt motionärema förutom ett mer effektivt utnyttjande av
arbetstiden, även innebära en anpassning till vad som allmänt gäller för
förvaltningsdomstolar.
Utredningen föreslår att det nuvarande systemet med
tillfällig inlåning av yngre tekniker från patentavdelningen för föredragning
i besvärsavdelningen systematiseras genom att mera varaktiga förordnanden som
föredragande på två till tre år inrättas med minst två tjänster för varje
avdelning. Till dessa förordnanden bör enligt utredningen i första hand väljas
tekniker med tre till fyra års erfarenhet av arbetet på patentavdelningen.
Utredningen föreslår att skyldigheten för ledamot på patentavdelningen att åta
sig sådant arbete på anmodan av verkschefen skrivs in i instruktionen för
verket. Ett sådant system
Prop. 1976/77: 96 48
skulle
enligt utredningen innebära en stabilisering av del hittills tillämpade
förfarandet med tillfällig inlåning samt medföra ett visst resurstillskott för
besvärsavdelningen. Förslaget skulle enUgt utredningen dessutom ha den
fördelen att det i motsats till fasta föredragande tillåter en från
utbildnings- och rekryteringssynpunkt önskvärd cirkulation av yngre tekniker.
Remissinstanserna intar i föredragandefrågan helt
skilda ståndpunkter. Några remissinstanser, bl. a. besvärsavdelningens
ledamöter samt olika företrädare för verkets kundkrets, tillstyrker
utredningsförslaget vilket de räknar med redan efter en kort tid kommer att
medföra lättnader i referenternas arbetsbörda så att dessa i stället kan
koncentrera sig på att arbeta bort nuvarande balanser. Besvärsavdelningens
ledamöter m. fl. anser i motsats till utredningen att systemet med föredragande
inte ytterligare behöver prövas utan förordar att det införs permanent.
Andra remissinstanser, däribland PRV, TCO och
SACO/SR (PI) är starkt kritiska till utredningsförslaget i denna del.
PRV
tvivlar på att det föreslagna systemet verkligen skulle innebära ett mera
rationellt utnyttjande av ledamöternas kapacitet. Patentärendena som handläggs
på besvärsavdelningen är av så speciell karaktär att man inte kan utnyttja en
föredragande i samma utsträckning, som vanligen sker i juridiska frågor. Den
ledamot som ansvarar för ärendet, referenten, måste för att kunna göra en
korrekt bedömning av de tekniska problemen därför själv granska ritningar och
annat aktmaterial av teknisk art. Såväl föredraganden som referenten måste
eftersom det ter sig svårt att sovra faktaunderlaget grundligt sätta sig in i
ärendet. Det föreslagna systemet kommer därför enligt PRV, särskilt som
föredragandena skall utgöras av unga tekniker med relativt kort erfarenhet på
patentavdelningen, otvivelaktigt att medföra dubbelarbete. PRV och SACO/SR (PI)
anser att förordnande som föredragande på besvärsavdelningen under alla
förhållanden måste bygga på frivillighet och ej som utredningen föreslagit ske
tvångsmässigt.
Med de siffror som anges i betänkandet om
tidsfördelningen av olika arbetsmoment som underlag kan det enligt PRV, SACO/SR
(PI) och TCO visas, att endast ringa kostnadsbesparing är att vänta vid
föredragning av särskUda föredragande jämfört med nuvarande ledamotsföredragning.
En sådan besparing skulle dessutom kunna uppstå endast under särskUt gynnsamma
omständigheter. För patentavdelningen innebär förslaget om särskilda
föredragande enligt dessa remissinstanser en påtaglig belastning i form av
kostnader, kapacitetsminskning och krav på nyanställningar och utbildning.
Användning av särskilda föredragande som förordnas på två till tre år försvårar
arbetet på de rotlar, vars innehavare får sådant förordnande. Efterträdare
eller vikarie måste sättas in under en inkörningsperiod som varierar från några
månader tiU ett halv-
Prop. 1976/77: 96 49
år,
vilket resulterar i en ofrånkomUg reducering av effektiviteten. Efter förordnandetidens
utgång inträffar en ny inkörningsperiod på ny rotel eller reducerad sådan vid
återgång till den gamla plus inkörning för vikarien på annan rotel. Totalt
uppstår kapacitetsminskningar för patentavdelningen som är ej oväsentligt
större än det direkta bortfall förordnandet innebär.
PRV, Svenska uppfinnareföreningen, SACO/SR (PI) och
TCO avstyrker därför utredningens förslag och föreslår i stället fortsatt
utnyttjande av nuvarande system med en kortare tids inlåning av tekniker till
besvärsavdelningen. Detta system har också fördelen att den av utredningen
omtalade vidareutbildningen kommer fler ingenjörer tiU del utan att deras
rotelarbete nämnvärt behöver eftersättas.
För egen del kan jag i likhet med PRV instämma i
utredningens konstaterande att ett system med fasta föredragande på
besvärsavdelningen inte synes lämpligt f. n. Utredningen har enligt min mening
inte tillräckligt belyst frågan om och på vilket sätt det föreslagna systemet
med förordnanden för längre tid kan samordnas med patentavdelningens
organisation. På gmnd härav och då det i utredningen inte heller har visats att
de resursvinster för besvärsavdelningen som kan uppkomma genom inrättandet av
mer varaktiga förordnanden överväger nackdelarna för patentavdelningen kan jag
inte tiUstyrka utredningens förslag. Jag förordar i stället att nuvarande
system med s. k. korttidsinlåning på frivillig grund bibehålles men utnyttjas i
ökad omfattning.
6.8
Besvärsavdelningens benämning
Utredningen har funnit att besvärsavdelningens
ställning som förvaltningsdomstol inte gör en ändring av själva beteckningen
besvärsavdelning nödvändig. Besvärsavdelningen bör enligt utredningen främst
med hänsyn till den hävd som benämningen erhåUit både nationellt och
internationellt även i framtiden behålla sitt nuvarande namn.
I flera remissyttranden har frågan tagits upp och
bl. a. regeringsrättens ledamöter och Föreningen för industriellt rättsskydd
anser att utredningens argumentation är föga övertygande. I stället föreslås en
ändrad benämning som bättre markerar besvärsavdelningens ställning av
förvaltningsdomstol. Bland namnförslagen nämns patentdomstolen, patenträtten
och besvärsrätten.
Såsom Föreningen för industriellt rättsskydd
framhåUit kan ett fortsatt användande av den nuvarande benämningen anses
närmast missvisande. Inget av de framlagda namnförslagen är dock enligt min mening
invändningsfria. För samtliga gäller att de synes alltför vidsträckta och
därför kan ge upphov tUl missuppfattningar angående domstolens
verksamhetsområde. För egen del förordar jag att besvärsavdelningen i
4
Riksdagen 1976/77.1 saml nr 96
Prop. 1976/77: 96 50
samband
med den föreslagna reformen beträffande avdelningens ställning i stället
benämnes patentbesvärsrätten.
7
Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
handelsdepartementet upprättats förslag till
1.
lag om patentbesvärsrätten,
2.
lag om ändring i
varumärkeslagen (1960: 644),
3.
lag om ändring i namnlagen
(1963: 521),
4.
lag om ändring i patentlagen
(1967: 837),
5.
lag om ändring i
mönsterskyddslagen (1970: 485).
De under 25 angivna förslagen har upprättats i
samråd med chefen för justitiedepartementet.
Förslagen torde få fogas till regeringsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.
8
Specialmotivering
8.1
Förslaget till lag om patentbesvärsrätten
Inledning
Den gällande lagen (1967: 840) om patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning innehåller endast de gmndläggande
bestämmelsema om besvärsavdelningen. De bestämmelser som avser förfarandet har
däremot meddelats i administrativ väg och är intagna i bl. a. instruktionen
(1965: 658) för patent- och registreringsverket samt i verkets arbetsordning
(kap. VIII). Då i den nya lagen mera uttryckligt skall anges att
besvärsavdelningen skall ha ställning av förvaltningsdomstol anser jag det av
principieUa skäl inte längre vara lämpligt att alla de bestämmelser som
reglerar förfarandet utfärdas i administrativ väg. Enligt 11 kap. 4 §
regeringsformen skall om huvuddragen av domstolars organisation och om
rättegången föreskrivas i lag. På gmnd härav bör de viktigare av dessa
föreskrifter nu tas in i lag. Med hänsyn härtill och till de ändringar jag i
övrigt föreslår anser jag i likhet med utredningen det naturligt att ersätta
lagen om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning med en helt ny lag.
Jag övergår härefter till de särskilda bestämmelserna.
Rubriken
Såsom i den allmänna motiveringen närmare har
utvecklats anser jag att beteckningen besvärsavdelning i samband med den
självständigare ställning denna nu föreslås få bör bytas ut mot
patentbesvärsrätt. På grund härav bör den nya lagen få rubriken lag om
patentbesvärsrätten.
Prop. 1976/77: 96 51
1 §
Paragrafen ersätter 1 § första stycket i 1967 års
lag om besvärsavdelningen. Utredningens förslag tUl 1 § inleds liksom 1 § i
den gällande lagen med ett angivande av att det inom patent- och registreringsverket
finns en besvärsavdelning.
Med hänsyn bl. a. till den i flera hänseenden
självständigare ställning i förhållande till verket som patentbesvärsrätten
enligt lagförslaget skall få jämfört med vad som gäller f. n. anser jag det
lämpligast att inleda 1 § med en beskrivning av patentbesvärsrätten och dess
verksamhetsområde. Jag förordar sålunda att där anges att den är förvaltningsdomstol
för prövning av besvär i mål om patent, mönster, varumärken och namn. Såsom
utredningen har föreslagit bör som en följd av att patentbesvärsrätten är
förvaltningsdomstol uttrycket mål införas i stället för ärenden. I ett andra
stycke i samma paragraf anges att patentbesvärsrätten har sitt kansli i patent-
och registreringsverket. Liknande bestämmelser om att domstol har kansli i
annan myndighet finns i lagen (1971; 52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt (ändrad senast 1976: 566).
2 §
Paragrafen ersätter i första hand 1 § andra stycket
i 1967 års lag om
besvärsavdelningen och 11 § instruktionen för PRV. Även instruk
tionens 30 § berörs. I första stycket anges att det i patentbesvärsrätten
finns patenträttsråd som är tekniskt kunniga eller lagfarna. I utred
ningens förslag används liksom i den gällande lagen uttryckssättet "be
svärsavdelningen består av"--- . Motsvarande formulering före
kommer bl. a. beträffande regeringsrätten. Då uttryckssättet kan synas
innebära att inga andra än de som därefter uppräknas, dvs. av rege
ringen utnämnda patenträttsråd, kan döma i patentbesvärsrätten används
här liksom i motsvarande bestämmelser för hovrätt och kammarrätt i
stället uttrycket "i patentbesvärsrätten finns". Såsom utredningen
har
föreslagit bör i överensstämmelse med numera vedertagen praxis för
exempelvis hovrätterna och kammarrätterna ej längre i lagen anges
något visst minsta antal ledamöter i patentbesvärsrätten. Detta bestäms
i stället i personalförteckningen som anpassas efter det aktuella behovet.
I likhet med vad utredningen har föreslagit har uttrycket lagkunnig, som
tidigare använts, ersatts med det numera i sådana sammanhang van
ligen brukade lagfaren.
I andra stycket anges först att patenträttsråd
utnämns av regeringen. Därefter följer i samma stycke en bestämmelse om
utseende av ordförande i patentbesvärsrätten. Som jag närmare har utvecklat i
den allmänna motiveringen bör därtill förordnas ett av de lagfarna patenträttsråden.
Prop. 1976/77: 96 52
3
§
I paragrafen, som ersätter 1 § tredje stycket i
1967 års lag om be svärsavdelningen och 12 § insttuktionen för PRV, anges i
första stycket att patentbesvärsrätten är delad i avdelningar. Andra stycket
innehåller bestämmelser om utseende av ordförande och vice ordförande på avdelning.
4§
Paragrafen innehåller regler om domförhet och
ersätter 2 § i 1967 års lag om besvärsavdelningen och 3 § i den för
besvärsavdelningen gällande arbetsordningen. Den har utformats delvis efter 12
§ lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar (12 § ändrad senast 1976:
562). Enligt huvudregeln i första stycket är patentbesvärsrätten domför med tre
ledamöter. Vid tillkomsten av 1967 års lag om besvärsavdelningen riktades från
flera remissinstanser kritik mot att antalet ledamöter som tog del i
avgörandet av ett ärende kunde växla beroende på vad man i det enskilda fallet
ansåg lämpligt. I propositionen anförde dåvarande departementschefen härom att
frågan om en fastare indelning borde tagas upp i samband med en eventuell
omorganisation av besvärsavdelningen. För egen del anser jag det nu lämpligt
ta upp denna fråga. På samma sätt som gäller för exempelvis hovrätt och kammarrätt
bör till skillnad mot vad som f. n. gäller anges det högsta antal ledamöter som
får sitta i rätten. I likhet med vad utredningen förordat bör detta antal vara
fyra. Vad nu har sagts gäller för normala fall. En reservation får göras för de
särskilda fall som föreligger, då domstolen i enlighet med vad som närmare
redogörs för vid 5 § skall döma i plenum.
I
andra stycket ges föreskrifter om domförhet i patentmål.
F. n. gäller att i patentärende skall deltaga minst
två tekniskt kunniga ledamöter. Om ärendets beskaffenhet fordrar det skall
lagkunnig ledamot deltaga. Också frågan angående lagkunnig ledamots deltagande
i patentärende diskuterades tämligen ingående vid tillkomsten av 1967 års lag
om besvärsavdelningen. Departementschefen anförde att om, som hade föreslagits,
lagkunnig ledamot alltid skulle deltaga detta fordrade ytterligare utredning
samt att man därför f. n. borde bibehålla regeln i gällande rätt, dvs. 1884 års
patentförordning, att lagkunnig ledamot skulle deltaga i patentärende vars
beskaffenhet fordrade det. Några närmare exempel på vilka kriterier som här
kunde vara av betydelse angavs inte.
Utredningens förslag skiljer sig från vad som nu
gäller endast genom det sätt, på vilket kravet på deltagande av lagfaren
ledamot anges. I utredningsförslaget sägs sålunda, att lagfaren ledamot skall
deltaga om målet rör fråga av övervägande rättslig karaktär samt även annars,
om målets beskaffenhet fordrar det. Enligt utredningens mening bör ut-
Prop. 1976/77: 96 53
trycket
övervägande rättslig karaktär inte ges en alltför snäv innebörd. Så snart det i
ett patentmål förekommer en rättslig fråga av större betydelse, t. ex. fråga om
att avslå en begäran om prioritet, bör, framhåller utredningen, alltid
lagfaren ledamot deltaga.
Ingen
remissinstans har berört denna fråga.
Jag delar utredningens uppfattning, att man inte
bör tolka regeln om deltagande av lagfaren ledamot alltför snävt. Att här
närmare ange de situationer då lagfaren ledamot bör delta är inte görligt. Som
utredningen har angett bör lagfaren ledamot alltid deltaga så snart det
förekommer en rättslig fråga av större betydelse. Detta anser jag helt
självklart. Jag vill dock här framhålla att det inte alltid utan vidare låter
sig sägas om målet rör en rättslig fråga eller om en sådan fråga är av större
eller mindre betydelse.
Skäl kan också tala för att låta lagfaren ledamot
deltaga så snart en muntlig förhandling äger rum, eftersom det särskilt då kan
uppkomma besvärliga processuella frågor eller gälla bevisvärdering. F. n.
finner jag ej anledning att uppställa ett formellt krav på medverkan av
lagfaren ledamot vid sådan förhandling. Med hänsyn till bl. a. vad jag nu har
anfört förordar jag att i bestämmelsen anges att lagfaren ledamot skall deltaga
om i målet förekommer fråga av. övervägande rättslig beskaffenhet. Att
härutöver föreskriva att sådan ledamot skall deltaga även annars, om målets
beskaffenhet fordrar det, kan inte fylla någon funktion. Självfallet utesluter
inte det föreslagna uttryckssättet deltagande av lagfaren ledamot även i andra
fall. I lagen anges bara det minimikrav som skall gälla härför.
Paragrafens tredje stycke behandlar
sammansättningen i mönster-, varumärkes- och namnmål och motsvarar i sak nu
gällande bestämmelser härom.
I fjärde stycket sägs att ledamot ensam på
domstolens vägnar får företaga förberedande åtgärd och att sådan handläggning
också kan ombesörjas av annan tjänsteman hos domstolen, som har förordnats
därtill av domstolen. Närmare bestämmelser om vilka åtgärder som i samband med
den förberedande handläggningen kan utföras av föredragande eller biträde hos
patentbesvärsrätten torde få utfärdas i instruktion eller arbetsordning för
domstolen.
5
§
Paragrafen behandlar frågan om avgörande av mål i
patentbesvärsrätten i plenum. En bestämmelse härom finns f. n. i
arbetsordningen för besvärsavdelningen.
Utredningen har i denna fråga anfört att en sådan
regel visserligen saknar motsvarighet för hovrätt och kammarrätt men att det
trots detta har ansetts nödvändigt med en möjlighet att behandla viktiga frågor
i plenum för att vid behov kunna åstadkomma en enhetlig be-
Prop. 1976/77: 96 54
dömning
inom besvärsavdelningen. Dess samlade uppfattning har stor betydelse för
handläggningen på patentavdelningen och för kundkretsen, framhåller
utredningen.
Ingen av remissinstanserna har ifrågasatt behovet
att kunna fatta vissa avgöranden i plenum. Kammarrätten i Siockholm framhåUer
att motsvarighet härtill visserligen saknas vad gäller regeringsrättens övriga
underinstanser men att det möjligen är lämpligt vad gäller besvärsavdelningen.
Om så är fallet, anför kammarrätten, belyser detta ytterligare
besvärsavdelningens unika ställning och svårigheterna att helt inordna densamma
i det mönster som gäller för förvaltningsdomstolarna.
Jag delar utredningens uppfattning om behovet för
patentbesvärsrätten att kunna behandla viktiga, principiella frågor i plenum.
Även om detta bryter av mot vad som annars gäller för domstolar som inte är
sista instans, anser jag dock att patentbesvärsrättens speciella ställning gör
en sådan regel om avgörande i plenum väl motiverad.
När det gäller den författningsmässiga utformningen
har utredningen föreslagit en lydelse som nära följer 5 § första stycket
förvaltningsdomstolslagen. För egen del anser jag det mindre lämpligt att när
det gäller en domstol som med undantag för namnmål ej är sista instans
använda formuleringar som närmast ger vid handen att domstolen faktiskt är den
prejudikatskapande instansen på området. Jag förordar därför i stället att
bestämmelsen ges en allmännare utformning av innebörd att mål kan hänskjutas
till plenum, om målet eller viss fråga är av särskild betydelse från principiell
synpunkt. Självfallet är, då patentbesvärsrätten skall avgöra mål i plenum,
alla ordinarie ledamöter av domstolen skyldiga att deltaga. Att i lagen särskilt
utsäga detta kan inte anses nödvändigt. Som utredningen har föreslagit bör
plenum i mönster-, vammärkes- och namnmål utgöras av den ordinarie avdelningen
förstärkt med övriga lagfarna ledamöter i patentbesvärsrätten.
6§
Här ges föreskrifter om jäv mot den som handlägger
mål enUgt denna lag. Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser,
har utformats efter mönster av 41 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291).
7
§
I denna paragraf, som också saknar motsvarighet i
gällande bestämmelser, anges behörighetskrav m. m. för ledamot i
patentbesvärsrätten och för föredragande som ej är ledamot. Bestämmelsen
motsvarar till stor del vad som gäller för domare i allmän domstol enligt
rättegångsbalken och för ledamöter och föredragande i allmän förvaltningsdomstol
enligt 15 § förvaltningsdomstolslagen.
Prop. 1976/77: 96 55
8 §
Bestämmelsen innehåller en hänvisning till vilka
föreskrifter angående måls anhängiggörande och handläggning i
förvaltningsprocesslagen, som här skall äga motsvarande tillämpning. Vissa
motsvarigheter härtill finns f. n. i 23 § instruktionen för patentverket samt i
arbetsordningen för besvärsavdelningen. Förslaget skiljer sig från utredningens
förslag endast därigenom att dels en hänvisning till en föreskrift om
möjlighet till muntlig förhandling har utgått för att i stäUet tas in i 9 §,
dels 14 och 17 §§ i förvaltningsprocesslagen angående kallelse till muntlig
förhandling samt protokollföring därvid också görs tillämpliga för patentbesvärsrätten.
9 §
Paragrafen innehåller regler angående förfarandet
och berör nuvarande 23 § instruktionen för PRV. I första och andra styckena,
som är utformade efter mönster av 9 § första och andra styckena i
förvaltningsprocesslagen, anges att förfarandet är skriftligt men att i
handläggningen får ingå muntlig förhandling, när det kan antagas vara till
fördel för utredningen. I den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5) har
behandlats frågan om rätten att få till stånd muntlig förhandUng. Utredningen
har föreslagit att författningsreglerna om muntlig förhandling skall utformas
efter mönster av motsvarande bestämmelser i artiklarna 27 och 28 i förslaget
till överenskommelse mellan de nordiska staterna om en gemensam besvärsinstans
i patentärenden (Nordisk utredningsserie 1968: 1). Även jag finner en sådan
utformning lämplig och bestämmelserna har tagits in i paragrafens tredje och
fjärde stycken. Dock har vissa redaktionella förenklingar gjorts. Eftersom
förvalt-ningsprocesslagens 18 § är tillämplig i patentbesvärsrätten, är det
inte nödvändigt att också här ange att part skall få del av motparts inlaga.
Motsvarande gäller utredningsförslagets sista stycke rörande verkan av parts
utevaro vid muntlig förhandling, där 14 § förvaltningsprocesslagen blir
tillämplig. Att part som har förelagts meddela huruvida han begär eller
vidhåller tidigare begäran om muntlig förhandling men inte hör av sig skall
anses ha avstått från förhandling torde få anses vara så uppenbart att det inte
behöver särskilt utsägas i lagtexten.
10 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande
bestämmelser, behandlar offentiighet och ordning vid muntlig förhandling. I
den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5) har behandlats bakgrunden till den
föreslagna bestämmelsen om offentlighet vid förhandling.
Utredningen
har föreslagit att motsvarande bestämmelse skulle ut-
Prop. 1976/77: 96 56
formas
efter mönster av artikel 29 i förslaget till överenskommelse om en gemensam
nordisk besvärsinstans.
För egen del finner jag det lämpligare att
paragrafen utformas med motsvarande bestämmelse i förvaltningsprocesslagen
I utredningens förslag har i ett andra stycke
tagits in en föreskrift om förbud att obehörigen uppenbara vad som har
förekommit vid förhandUng inom stängda dörrar samt en föreskrift om
bötesstraff för överträdelse därav. Eftersom enUgt mitt förslag bl. a. 5 kap. 4
§ rättegångsbalken blir gällande, är den första föreskriften inte längre nödvändig.
En straffbestämmelse för brott mot sådan tystnadsplikt har tagits in i 18 § i
mitt förslag.
11
§
Paragrafen, som ger patentbesvärsrätten möjlighet
att hålla förhör med vittne och sakkunnig, ersätter 4 § i 1967 års lag om
besvärsavdelningen enligt vilken besvärsavdelningen äger låta höra vittne vid
allmän domstol.
Utredningen anför härom i sitt betänkande bl. a.
att bestämmelsen tUlgodoser flera tidigare uttalade önskemål om att vittne bör
kunna höras direkt inför besvärsavdelningen (prop. 1966: 40 s. 276). Man torde
enligt utredningens mening dock inte ha anledning att vänta att möjligheten att
hålla vittnesförhör kommer att begagnas i annat än mycket begränsad omfattning.
I vissa fall, främst i fråga om s. k. öppen utövning, kan dock rena bevisfrågor
bli aktuella, för vilkas bedömande vittnesförhör kan vara av avgörande
betydelse, betonar utredningen. Även jag finner det vara av värde att
patentbesvärsrätten får möjlighet att själv hålla vittnesförhör. Jag kan t. ex.
erinra om vad som i ett remissyttrande anförts om att den tidigare avsaknaden
av denna möj-
Prop. 1976/77: 96 57
lighet
har varit en stor nackdel och att förslaget i denna del i och för sig kunde
utgöra skäl nog för omvandlingen till förvaltningsdomstol. Bestämmelsens
lydelse motsvarar utredningens förslag, vilket delvis utformats efter mönster
av tredje och fjärde punkterna i 25 § förvaltningsprocesslagen. Till skUlnad
från utredningen anser jag dock att den i nämnda stadgande gjorda hänvisningen
till vissa bestämmelser rörande tredskande vittne också bör gälla i
patentbesvärsrätten. Dessa bestämmelser är ju f. ö. redan i dag tillämpliga då
besvärsavdelningen låter höra vittne vid domstol. Detsiunma gäller frågan om
vem som skall vara skyldig att stå för kostnaderna för vittnes eller sakkunnigs
hörande. Utredningen har här föreslagit att denna fråga bör lämnas utanför
förfarandet och alltså bli oreglerad. Jag kan inte dela den uppfattningen utan
anser att det i författningstexten bör tas in en uttrycklig hänvisning till
motsvarade bestämmelser i rättegångsbalken angående ersättning och förskott
till vittne och sakkunnig. För det fall att vittne utan giltigt skäl vägrar att
avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fråga föreskrivs i fjärde
punkten att domstolen får ge vitesföreläggande. Något behov av andra
tvångsmedel finns knappast. På denna punkt föreUgger alltså en viss avvikelse
från förvaltningsprocesslagen enligt vilken också häkte kan komma i fråga.
12 §
Paragrafen anger vilka regler som gäller för omröstning
till beslut. Den ersätter 3 § i 1967 års lag om besvärsavdelningen och har
utformats efter mönster av 13 § förvaltningsdomstolslagen.
13 §
Denna bestämmelse, som är utformad efter mönster av
30 § förvaltningsprocesslagen, anger att rättens avgörande av mål skall gmndas
på vad handlingarna innehåUer och vad i övrigt har förekommit i målet samt att
det av beslut skall framgå vUka skäl som har bestämt utgången.
14 §
Denna paragraf innehåUer föreskrifter om
expediering av beslut och skiljaktig mening. Den ersätter vissa bestämmelser i
arbetsordningen för besvärsavdelningen och har utformats efter mönster av 31 §
första stycket förvaltningsprocesslagen.
15 §
Genom denna bestämmelse, som saknar motsvarighet f,
n., ges patentbesvärsrätten möjlighet rätta uppenbara skrivfel och liknande
felaktigheter i beslut. Paragrafen har utformats efter mönster av 32 §
förvaltningsprocesslagen.
Prop. 1976/77: 96 58
16 §
I denna paragraf som saknar motsvarighet i gällande
bestämmelser görs vissa allmänna bestämmelser rörande förfarandet i 40, 42 och
44 53 §§ förvaltningsprocesslagen tillämpliga också i patentbesvärsrätten.
Till skiUnad från utredningen, som har ansett sig inte vilja tynga förfarandet
med ytterligare bestämmelser, vilka ändå torde kunna bli analogt tiUämpliga,
anser jag det klart att även bestämmelserna i 50 52 §§ nämnda lag om
användningen av tolk också uttryckligen skall vara tiUämpliga i
patentbesvärsrätten.
17 §
I första stycket av denna paragraf ges en
upplysning om att bestämmelser om talan mot patentbesvärsrättens beslut finns
i varumärkeslagen (1960: 644), namnlagen (1963: 521), patentiagen (1967: 837)
och mönsterskyddslagen (1970: 485).
I paragrafens andra stycke föreskrives angående
talan mot beslut under rättegången i patentbesvärsrätten. Bestämmelsen har i
huvudsak utformats efter mönster av 34 § första stycket
förvaltningsprocesslagen.
18 §
Denna bestämmelse, som har berörts tidigare vid 10
§, anger att den som utan giltigt skäl röjer vad som enligt
patentbesvärsrättens förordnande ej får uppenbaras dömes tUl böter. Paragrafen
har utformats efter mönster av 39 § andra stycket förvaltningsprocesslagen.
Ikraftträdande-
och övergångsbestämmelser
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978, då
1967 års lag om besvärsavdelningen föreslås upphöra att gälla. Något hinder kan
inte möta mot att de i lagförslaget upptagna reglerna görs tillämpliga också i
fråga om mål som har anhängiggjorts före ikraftträdandet. I en övergångsbestämmelse
bör dock anges att äldre bestämmelser gäller i mål som har företagits till
avgörande på besvärsavdelningen före ikraftträdandet.
8.2
Förslagen till ändring i varumärkeslagen, namnlagen, patentlagen ocb
mönsterskyddslagen
I samtliga dessa lagar finns intaget bestämmelser
om bl. a. besvärsförfarandet i ärenden enligt respektive lag, i vilka patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning är nämnd. Dessa bestämmelser
föreslås nu ändrade, så att på dessa platser patentbesvärsrätten i stället förs
in.
9 Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.
10 Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemstäUan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
1
Besvärsavdelningen inom patent- och registreringsverket
Betänkande av den sakkunnige för översyn av
besvärsavdebingens organisation och arbetsformer
Prop. 1976/77: 96 61
Till Statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Den 29 juni 1973 bemyndigades chefen för
handelsdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att göra en översyn
av organisationen och arbetsformerna vid patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning samt att besluta om experter, sekreterare och annat arbetsbiträde
åt den sakkunnige. Med stöd härav tiUkallade departementschefen den 16 juli
samma år som sakkunnig regeringsrådet Bengt Wieslander. Vidare förordnades
generaldirektören Göran Borggård, patenträttsrådet Sture Holm, rådmannen EskU
Persson och numera avdelningsdirektören Walter Sköldefors att som experter
biträda den sakkunnige. Genom beslut den 12 mars 1974 förordnades Persson att
också vara sekreterare i utredningen.
För att beaktas vid uppdragets fullgörande har tUl
utredningen öveij-lämnats en den 4 april 1972 gjord framställning från patent-
och registreringsverket rörande ändrad organisation av besvärsavdelningen samt
en inom handelsdepartementet upprättad promemoria dagtecknad den 10 maj 1974
med anvisningar för långsiktsplaneringen vid patent- och registreringsverket.
Sedan uppdraget numera slutförts, får utredningen
härmed överlämna sitt betänkande. Göran Borggård har avgett särskUt yttrande
rörande jämkning av patentkraven i regeringsrätten. I övrigt biträds
betänkandet till alla delar av experterna.
Stockholm
den 10 mars 1976. Bengt Wieslander
/Eskil
Persson
Prop. 1976/77: 96 63
Innehåll
Författningsförslag
.............................................
Förslag
till lag om besvärsavdelningen vid patent- och registrerings
verket................................................................
Förslag
tUl lag om ändring i patentiagen (1967: 837)...
Sammanfattning
.................................................
1 Utredningsuppdraget
m.m..................................
1.1
Direktiven ..............................................
1.2
Uppdragets fullgörande................................
2 Besvärsavdelningens
organisation m.m..................
2.1
Besvärsavdelningens funktion........................
2.2
Gällande bestämmelser om
besvärsavdelningens organisation och verksamhet
2.3
Sammansättning och
personalstyrka m. m........
2.3.1
Gällande bestämmelser m. m..................
2.3.2
Inlåning av tekniker från
patentavdelningen
2.3.3
Besvärsavdelningens ställning i
budgethänseende ,.
2.4 Framställning
från patentverket om vissa tjänster m. m. ..
2.4.1
Omvandling av vissa
göromålsförordnanden till fasta tjänster
2.4.2
Inrättande av ett
göromålsförordnande som lagkunnig ledamot
2.4.3
Omvandling av inteinprogrammet
besvärsärenden till huvudprogram
2.4.4
Framställningens behandling m.
m...........
3 Arbetsformerna
inom besvärsavdelningen ..............
3.1
Avdelningsindelningen ...............................
3.2
Arbetets bedrivande....................................
3.2.1
Handläggningsformerna ......................
3.2.2
Fördelningen av arbetet på
olika moment
4 Arbetsbelastning
och produktion..........................
4.1 Utvecklingen
under den senaste 10-årsperioden
4.1.1
Patentärenden ................................
4.1.2
Övriga ärenden ..................................
4.2 Balansen
av patentärenden
4.2.1
ökad tUlströmning av besvär m.
m..........
4.2.2
Ökat antal remisser från
regeringsrätten .
4.2.3
Ökad genomsnittlig
arbetsbelastning i ärendena ..
4.2.4
Orsaken till den ökade
tillströmningen av besvär m. m
4.2.4.1
Tillströmningen av
patentansökningar m.m
4.2.4.2
Inverkan av ny lagstiftning m.
m..
4.2.5....................................................... Resurstillgång
och produktivitet
4.3 Sammanfattning
och bedömning
5 Framtida
arbetsbelastning och resursbehov ..........
5.1
Arbetsbelastningen.....................................
5.1.1
Patentärenden ...............................
Prop. 1976/77: 96 64
5.1.2
övriga ärenden ...............................
5.2
Överväganden och förslag .........................
6 Besvärsavdelningens
förvaltningsrättsliga ställning
6.1
Direktiven m. m..........................................
6.2
Rådande osäkerhet om
besvärsavdelningens ställning ,,,.
6.3
1967 års lagstiftning....................................
6.4
1971 års reform inom
förvaltningsrätten ..........
6.5
Överväganden och förslag............................
7 Verkschefens
ställning som ordförande på besvärsavdelningen..
7.1
Direktiven .................................................
7.2
Framställningen från
patentverket..................
7.3
Vissa tidigare uttalanden i frågan...................
7.4
Utredningens bedömning ..............................
8 Föredragandefrågan
........................................
8.1
Bakgmnden .............................................
8.2
Nuvarande ordning ......................................
8.3
Inställningen inom
besvärsavdelningen ............
8.4
Överväganden och förslag ............................
9 Vissa
frågor rörande muntlig förhandling................
9.1 Rätten
att få till stånd förhandling .................
9.1.1
Nuvarande ordning m. m.......................
9.1.2
Överväganden och förslag ...................
9.2 Offentlighet
vid muntiig förhandling.................
10 Begränsning
av möjligheten att jämka patentkraven m.m
10.1
Nuvarande ordning .....................................
10.2
Utredningens överväganden..........................
10.2.1
Allmänna synpunkter .........................
10.2.2
Jämkning av kraven i
besvärsavdelningen.
10.2.3
Rätten att fullfölja talan hos
regeringsrätten ....
10.2.3.1
Tidigare överväganden m. m........
10.2.3.2
Uttalanden i samband med
näringsutskottets behandling av motionen 1972: 924 ..
10.2.3.3
Inställningen hos kundkretsen......
10.2.3.4
Utredningens ståndpunkt.............
10.2.4....................................................... Frågan
om prövningstUlstånd
10.3............................................................... Utredningens
förslag
11 Internationella
perspektiv
11.1
Allmänna utgångspunkter ...........................
11.2
Inverkan av PCT .......................................
11.3
Inverkan av EPC.........................................
12 Specialmotivering
till lagförslagen
12.1
Förslaget tUl lag om
besvärsavdelningen vid patent- och registreringsverket
12.2
Förslaget tUl lag om ändring i
patentiagen........
13 Särskilt
yttrande av Göran Borggård
Bilaga
1 Statistiska uppgifter rörande besvär i patentärenden m. m.
Bilaga 2 Statistiska uppgifter rörande
handläggningen i patentav
delningen.................................................
Prop. 1976/77: 96 65
Författningsförslag
1
Förslag till
Lag
om besvärsavdelningen vid patent- och registreringsverket
Härigenom
förordnas som följer.
Organisation
m. m.
1 §
Inom patent- och registreringsverket finns en
besvärsavdelning för prövning av besvär i mål rörande patent, mönster och
varumärken samt mål angående släktnamn och förnamn.
2 §
Besvärsavdelningen består av verkschefen och av
patenträttsråd som är tekniskt kunniga eller lagfarna.
Patenträttsråd
utnämnes av regeringen,
3 §
Besvärsavdelningen
arbetar på avdelningar.
Regeringen förordnar för varje avdelning en
ordförande och en vice ordförande. När verkschefen deltager i arbetet, för han
ordet.
4 §
Besvärsavdelningen är domför med tre ledamöter.
Fler än fyra får ej deltaga i beslut.
Vid handläggning av patentmål skall minst två
ledamöter vara tekniskt kunniga. Rör målet fråga av övervägande rättslig
karaktär, skall lagfaren leuamot deltaga. Sådan ledamot skall deltaga även
annars, om målets beskaffenhet fordrar det.
Vid handläggning av mönster-, varumärkes- eller
namnmål skall minst två ledamöter vara lagfarna.
Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som
avser endast måls beredande får vidtagas av ledamot eller annan tjänsteman vid
besvärsavdelningen.
5 §
Finner avdelning vid överläggning till avgörande av
patentmål, att den mening som råder på avdelningen avviker från grundsats eller
lagtolkning, som fömt varit antagen av besvärsavdelningen, får avdelningen
förordna, att målet eller, om det kan ske, endast viss fråga i målet skall
avgöras av besvärsavdelningen i dess helhet. Sådant förordnande får också
meddelas, om det i annat fall är av särskUd betydelse från principiell synpunkt
att målet eller viss fråga avgöres av besvärsavdelningen i dess helhet.
När patentmål avgöres av besvärsavdelningen i dess
helhet, skall alla ledamöterna deltaga i avgörandet, om ej laga hinder möter.
Inträffar fall som avses i första stycket i fråga
om mönster-, vammärkes- eller namnmål, får avdelningen förordna, att samtiiga
lagfarna ledamöter vid besvärsavdelningen skall deltaga i avgörandet.
5
Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 96
Prop. 1976/77: 96 66
6 §
I fråga om jäv mot den som handlägger mål enUgt
denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.
7 §
Ledamot av besvärsavdelningen skall vara svensk
medborgare och ha avlagt domared enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken. Den som
är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot.
Första stycket gäller även föredragande som ej är
ledamot av besvärsavdelningen.
De som står i sådant förhållande till varandra som
sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter
av besvärsavdelningen.
Måls
anhängiggörande och handläggning
8 §
I fråga om måls anhängiggörande och handläggning
äger bestämmelserna i 36 §§, 8 §,9 § första och andra styckena, 1013 §§ samt
18 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) motsvarande tiUämpning.
9 §
När besvärsavdelningen anser förberedelsen i målet
avslutad utan att självmant ha förordnat om muntlig förhandling, skall sökanden
och annan part ges tillfälle att inom viss av avdelningen bestämd tid meddela,
om han begär sådan förhandling eller vidhåller tidigare begäran om förhandling.
Den som inte inom den bestämda tiden lämnar sådant
meddelande skall anses ha avstått från förhandling.
Begäran om muntlig förhandling skall bifallas, om
det inte är uppenbart att sådan förhandling är utan betydelse för målets
bedömning. Avslås begäran, skall part ges tUlfälle att inom tid som bestämmes
av besvärsavdelningen skriftligen slutföra sin talan. Part skall erhålla del av
motparts inlaga.
Parts utevaro vid muntiig förhandling utgör inte
hinder för målets fortsatta handläggning och avgörande.
10 §
Muntlig förhandling skall vara offentlig.
Besvärsavdelningen får dock bestämma, att förhandlingen skall hållas inom
stängda dörrar, om det är påkallat för att förhindra att företagshemlighet
uppenbaras eller om annars särskUda förhållanden föranleder det.
Den som varit närvarande vid förhandling inom
stängda dörrar får inte obehörigen uppenbara vad som förekommit vid
förhandlingen. För överträdelse härav dömes till böter.
11 §
Besvärsavdelningen får vid muntlig förhandling höra
vittne eller sakkunnig, om det behövs för uttedningen. Förhöret får hållas
under ed. Om förhör gäller 36 kap. 118 §§ samt 40 kap. 911 §§ och 20 §
rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Prop. 1976/77: 96 67
Beslut
12 §
Avgörande av mål skall grundas på vad handlingarna
innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.
Av
beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.
13 §
I fråga om omröstning gäller bestämmelserna i 16
kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
14 §
Beslut, varigenom målet avgöres, skall tillställas
part genom handling som fullständigt återger beslutet och skUjaktig mening,
där sådan förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla upplysning
om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.
15 §
Beslut, som tUl följd av skrivfel, räknefel eller
annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av
besvärsavdelningen. Om det ej är obehövligt, skall tillfälle lämnas part att
yttra sig, innan rättelse sker.
Övriga
bestämmelser
16 §
Bestämmelsema i 4449 §§ och 53 §
förvaltningsprocesslagen (1971: 291) äger motsvarande tillämpning i fråga om
förfarandet inför besvärsavdelningen.
17 §
Regeringen meddelar närmare bestämmelser om
besvärsavdelningens organisation och verksamhet.
Denna
lag träder i kraft den då lagen (1967:
840)
om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning upphör att gälla.
Prop. 1976/77: 96 68
2
Förslag till
Lag
om ändring i patentlagen (1967: 837)
Härigenom förordnas att 25 § patentlagen (1967:
837) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
25
§1
Talan enligt 24 § föres genom besvär hos patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag.
Den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd
besvärsavgift vid påföljd att besvären icke upptagas till prövning.
Mot beslut på besvärsavdelning- Mot beslut på
besvärsavdelning
en må talan föras av sökanden, en må talan föras av sökanden,
om det gått honom emot. Talan om det gått honom emot. Sådan
föres hos regeringsrätten genom talan må icke avse andra patent-
besvär inom två månader från be- krav än sådana som prövats ge-
slutets dag. nom det beslut mot vilket talan
föres.
Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets
dag.
Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga motsvarande
tillämpning beträffande handlingar som inkomma till regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft sex månader efter den dag,
då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
1
Senaste lydelse 1971: 626.
Prop. 1976/77: 96 69
Sammanfattning
Utredningen har i enlighet med direktiven i
första hand riktat in sin översyn på de frågor, som kan lösas oberoende av
utvecklingen av patentadministrationen inom den tilltänkta europeiska
patentorganisationen, och därvid utgått från i stort sett sammanlagt
oförändrade personella resurser för patent- och besvärsavdelningarna.
Inom ramen för nämnda förutsättningar läggs i
betänkandet fram förslag till en förstärkning av besvärsavdelningens
förvaltningsrättsliga ställning, varigenom regleringen av avdelningens
verksamhet bringas i nivå med vad som gäller på andra jämförbara områden efter
genomförandet av 1971 års reform inom förvaltningsrätten. I detta hänseende
föreslås införandet av en ny lag om besvärsavdelningen avsedd att träda i
stället för den nu gällande lagen från 1967 och vissa av de i instmktionen för
patentverket och annorstädes spridda bestämmelserna rörande besvärsavdelningen.
I den föreslagna lagen, för vUken främst förvaltningsprocesslagen tjänat som
förebild i åtskilliga hänseenden, regleras i skilda avsnitt de grundläggande
förhållandena i fråga om avdelningens organisation, anhängiggörande och
handläggning av mål, fattande av beslut och vissa övriga frågor. Det föreslås
vidare att den sedan länge rådande oklarheten rörande besvärsavdelningens
formella ställning inom förvaltningsrätten nu undanröjs och att avdelningen
utan någon ändring av dess hävdvunna namn görs till förvaltningsdomstol.
Enligt betänkandet markeras detta främst genom införande av krav på avläggande
av domared för ledamöter och föredragande. Dessa förslag bör enligt betänkandet
genomföras utan några genomgripande administrativa förändringar.
Besvärsavdelningen förutsätts sålunda alltjämt vara knuten till patentverket
på i princip samma sätt som för närvarande.
Det föreslås att verkschefen befrias från den
nuvarande skyldigheten att vara ordinarie ordförande på avdelning. Han skall
enligt förslaget dock kunna inträda som ordförande på avdelning och fömtsätts
normalt vara ordförande vid plenum.
I betänkandet läggs fram förslag o:iii att ersätta
nuvarande förfarande med tUlfällig inlåning av yngre tekniker från
patentavdelningen för föredragning i besvärsavdelningen med ett system av mera
varaktiga förordnanden som föredragande på 23 år. Detta avses medföra ett
visst resurstillskott för besvärsavdelningen och vara ägnat att undanröja vissa
påtalade olägenheter med avdelningens nuvarande beroende av sådan tillfällig
hjälp som ställs till förfogande från andra enheter inom patentverket.
Förslaget beräknas medföra en begränsad kostnadsökning på lönesidan uppgående
till räknat efter 1976 års löneläge cirka en halv miljon kronor.
Vad
angår resursfördelningen i övrigt meUan patentavdelningen och
Prop. 1976/77: 96 70
besvärsavdelningen
tillstyrks i betänkandet ett av patentverket i samband med
anslagsframställningen för budgetåret 1975/76 väckt förslag om att i
budgethänseende omvandla programmet besvärsärenden från ett internprogram till
ett självständigt huvudprogram. Likaså tillstyrks vissa av patentverket i
nämnda framställning gjorda yrkanden om tjänster. Ställningstagandet i
sistnämnda del har skett med utgångspunkt från antagandet att det i stort
sett oberoende av den internationella utvecklingen under den närmaste
10-årsperioden kommer att krävas ungefärligen samma personella resurser inom
besvärsavdelningen som står till förfogande i dagens läge, inte minst för att
effektivt komma till rätta med den betydande balans som för närvarande
föreligger.
I fråga om muntiig förhandling vid vilken
vittnesförhör i fortsättningen avses kunna hållas föreslås att sådan i
princip skall vara offentlig. Besvärsavdelningen får dock bestämma att
förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, om det är påkallat för att
förhindra att företagshemlighet uppenbaras eller om annars särskilda
förhållanden föranleder därtill. Avdelningen ges vidare möjlighet att i vissa
uppenbara fall avslå begäran om muntlig förhandling.
Förslag läggs fram om att avskära den för
närvarande rådande möjligheten att jämka patentkraven vid fullföljd av talan i
regeringsrätten. Detta bedöms leda tUl bl. a. en lättnad i besvärsavdelningens
arbetsbörda genom en minskning av antalet remisser från regeringsrätten.
Förslaget föranleder en jämkning av innehållet i 25 § patentlagen. Utredningen
har i detta sammanhang också övervägt frågan om införande av krav på
prövningstillstånd vid fullföljd av talan i regeringsrätten men funnit sig inte
böra lägga fram något förslag härom.
I betänkandet berörs slutligen vissa principiella
frågor som kan uppkomma i samband med aktuella internationella
samarbetssträvanden.
Prop. 1976/77: 96 71
1
Utredningsuppdraget m. m.
1.1
Direktiven
Utredningsuppdraget innefattas i ett yttrande till
statsrådsprotokollet den 29 juni 1973 av chefen för handelsdepartementet som
därvid anförde bl. a. följande.
Patent- och registreringsverket är central
myndighet för handläggning av ärenden på det industriella rättsskyddets och
namnrättens områden och ärenden om registrering av aktiebolag m. m. Enligt
lagen (1967: 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning (ändrad
1970: 493) skall inom verket finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär
i ärenden rörande patent, mönster och vammärken samt ärenden angående släktnamn
och förnamn. Besvärsavdelningen består enligt lagen av verkets chef som
ordförande, minst fem av Kungl. Maj:t utsedda tekniskt kunniga ledamöter och
minst tre av Kungl. Maj:t utsedda lagkunniga ledamöter. Besvärsavdelningen får
arbeta på avdelningar. Den är beslutsför med tre ledamöter. Vid handläggning
av patentärenden skall minst två ledamöter vara tekniskt kunniga och lagkunnig
ledamot delta, om ärendets beskaffenhet fordrar det. Vid handläggning av
mönster-, varumärkes- och namnärenden skall minst två ledamöter vara
lagkunniga.
I 11 § instruktionen (1965: 658) för patent- och
registreringsverket (omtryckt 1972: 372, ändrad senast 1973: 415) föreskrivs,
att besvärsavdelningen består av generaldirektören, sex patenträttsråd som
tekniskt kunniga ledamöter samt två patenträttsråd och en byråchef som lagkunniga
ledamöter. Som tillfällig ledamot kan tjänstgöra överingenjör, byråchef,
avdelningsdirektör eller byrådirektör. Med anledning av en framställning från
verket förklarade Kungl. Maj:t den 30 juni 1971, att besvärsavdelningen tills
vidare får bestå av, utom de tjänstemän som anges i instmktionen för verket,
fyra tjänstemän med förordnande att bestrida göromål som ankommer på
patenträttsråd, som är tekniskt kunnig ledamot. Dessutom har under de senaste
budgetåren resurser motsvarande fyra manår teknisk personal lånats ut från
patentavdelningen till besvärsavdelningen. Enligt 12 § instruktionen arbetar
besvärsavdelningen på två avdelningar. På den ena av dessa är generaldirektören
ordförande, på den andra den ledamot som Kungl. Maj:t förordnar. Kungl. Maj:t har,
första gången i regleringsbrev för verket för budgetåret 1972/73, förordnat,
att besvärsavdelningen med avvikelse från vad som föreskrivs i instmktionen för
verket tills vidare skall arbeta på tre avdelningar.
Lagen om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning tillkom vid revision av den patenträttsliga lagstiftningen år
1967 (prop. 1966: 40, 1 LU 1967: 53, rskr 1967: 325). Utredningsarbetet hade
bedrivits av svenska kommittén för nordiska patent. Denna kommitté ansåg, att
de grundläggande bestämmelsema om besvärsavdelningen med hänsyn till dennas
karaktär av förvaltningsdomstol borde upptas i lag, medan närmare bestämmelser
om förfarandet liksom tidigare skulle meddelas i administrativ ordning.
Riksdagen har i skrivelse den 13 december 1972 med
anledning av motion 1972: 924 om inrättande av patentdomstol och i skrivelse
den
Prop. 1976/77: 96 72
29
mars 1973 med anledning av proposition 1973: 1 (bU. 12 s. 70) anhållit om en
översyn rörande patent- och registreringsverkets besvärsavdelning i enlighet
med vad näringsutskottet anfört (NU 1972: 56, rskr 1972: 334 och NU 1973: 16,
rskr 1973: 94).
De förvaltningsrättsliga frågor, som redovisas i
näringsutskottets betänkande 1972: 56, är delvis av den natur, att de låter
sig slutgiltigt bedömas endast i ett mera långsiktigt perspektiv. Andra frågor
som diskuterats under motionens behandling i utskottet är mindre avhängiga av
den internationella utvecklingen. Den viktiga frågan om resursfördelningen
mellan patentavdelningen och besvärsavdelningen liksom formerna för tillfällig
förstärkning av besvärsavdelningen bör kunna granskas utan att mer långsiktiga
lösningar föregrips. Vidare bör erinras om att patent- och registreringsverket
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 april 1972 tagit upp frågan om verkschefens
ställning som ordförande på en av avdelningarna inom besvärsavdelningen. Även
denna fråga bör kunna prövas fristående. Inom ramen för de
förvaltningsrättsliga synpunkter som förts fram i betänkandet kan finnas andra
praktiska problem som lämpar sig för lösning i ett mera kortsiktigt perspektiv.
Utskottet har noterat, att det internationella
samarbetet på patentområdet nu tar sikte på organisatoriska lösningar, som kan
få mycket långtgående verkningar på den svenska patentadministrationen. Utskottet
finner ovissheten om fömtsättningama för en patentdomstols verksamhet i
framtiden tala emot att en utredning rörande ombUdning av besvärsavdelningen
till domstol igångsätts under nuvarande förhållanden.
Jag vill för egen del understryka utskottets
slutsats att frågan om besvärsavdelningens omvandling till en fristående
domstol inte kan bedömas i nuvarande läge. Organisationen av svensk
patentadministration måste prövas mot bakgmnden av främst erfarenheterna av den
framtida europeiska patentorganisationen och dess verksamhet. Detta gäller i väsentlig
grad även arbetsformerna i besvärsavdelningen. Handläggningen av patentärenden
såväl i patentavdelningen som i besvärsavdelningen följer mönster som i stora drag
är gemensamma för de nordiska län-dema och andra länder med ett utvecklat
patentväsen. Formerna för handläggning av patentärenden avviker i viktiga
avseenden från praxis inom andra delar av svensk förvaltningsrätt. Både
organisationsfrågor och frågor om arbetsformema bör därför bedömas i sitt
internationella sammanhang.
Mot denna bakgmnd bör en sakkunnig tillkallas med
uppgift att se över besvärsavdelningens organisation och arbetsformer. Den
sakkunnige bör i första hand rikta in sin översyn på de frågor, som kan lösas
oberoende av utvecklingen av patentadministrationen inom den europeiska
patentorganisationen. I den mån det visar sig vara möjligt, bör den sakkunnige
även belysa de mera långsiktiga problem, som jag har berört. En viss granskning
av de principiella frågor, som uppkommer vid en anpassning i framtiden till ett
integrerat eiuropeiskt patentsystem, bör kunna ske redan nu och bli tUl nytta
vid en kommande mera genomgripande översyn. Utredningsarbetet bör därför ske i
nära kontakt med patentpolicykommittén. Den sakkunnige bör vid sina
överväganden utgå från i stort sett sammanlagt oförändrade personella resurser
för patent- och besvärsavdelningarna.
Prop. 1976/77: 96 73
1.2
Uppdragets fullgörande
Utredningens arbete har bedrivits så, att
experterna har deltagit i alla förekommande frågor.
Överläggningar har under arbetete gång håUits med
besvärsavdelningens ledamöter och med företrädare för Svenska industriens
patentingenjörers förening. Svenska patentombudsföreningen. Svenska uppfinnareföreningen
och Sveriges industriförbund (patentverkets s. k. kundkrets).
Vad angår den i direktiven föreskrivna kontakten
med patentpolicykommittén har sådan kontakt utan särskilda åtgärder kunnat
hållas fortlöpande genom att expertema Borggård och Persson deltar i
kommitténs arbete, den förre såsom dess ordförande.
Fömtom avlämnandet av sedvanliga arbetsredogörelser
och vissa infordrade uppgifter för det inom handelsdepartementet bedrivna
budgetarbetet har utredningen den 18 april 1975 avgett remissyttrande över en
av patent- och registreringsverket den 1 april samma år gjord framställning om
förlängning av vissa göromålsförordnanden som patenträttsråd.
2
Besvärsavdelningens organisation m. m. 2.1 Besvärsavdelningens funktion
Besvärsavdelningen fungerar som andra instans i
patent-, varumärkes-, mönster- och namnärenden. Avdelningen är sista instans i
ärenden angående släktnamn och fömamn samt för invändare i patent-, varumärkes-
och mönsterärenden. Sökande i sistnämnda tre grupper av ärenden kan utan
prövningstUlstånd fullfölja talan i regeringsrätten.
Bestämmelser om besvärsrätt, fullföljd av talan och
besvärstid finns för respektive gmpper av ärenden i 24 och 25 samt 72 §§
patentlagen, 47 § varumärkeslagen samt 22 och 47 §§ mönsterskyddslagen. I fråga
om namnärenden finns motsvarande bestämmelser upptagna i 35 § namnlagen. Om
besvärsavgifternas storlek är stadgat i 49 och 51 §§ patentkungörelsen, 22 och
24 §§ kungörelsen med tUlämpningsbestäm-melser till vammärkeslagen samt i 29
och 30 §§ mönsterskyddskungö-relsen. Vid besvär i namnärenden tas inte ut någon
avgift.
Förutom uppgiften att pröva besvär i nämnda typer
av ärenden åligger det instruktionsenligt besvärsavdelningen att i
förekommande fall avge utlåtande till domstol i mål om patent, varumärke,
mönster eller namn. Avdelningen fungerar dessutom som remissinstans åt
regeringsrätten i dit fullföljda mål om patent, vammärken och mönster. Den
expertis som finns tUlgänglig inom avdelningen tas därjämte i anspråk i inte
ringa omfattning i det intensiva internationella samarbete som för närvarande
pågår inom särskilt patent- och vammärkesområdena.
Prop. 1976/77: 96 74
2.2
Gällande bestänunelser om besvärsavdelningens organisation och verksamhet
De grundläggande bestämmelserna om avdelningens
organisation och verksamhet återfinns i lagen (1967: 840) om patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning. Denna lag innehåller bestämmelser om
sammansättning, om möjlighet att fördela arbetet på avdelningar, om beslutförhet,
om omröstning och om rätt att låta höra vittne vid allmän domstol.
Vissa föreskrifter rörande besvärsavdelningen är
vidare upptagna i instmktionen (1965: 658) för patent- och registreringsverket.
Dessa rör främst avdelningens sammansättning men reglerar också i viss omfattning
förfarandet ( se närmare härom under avsnitt 2.3.1).
Ytterligare bestämmelser om arbetet på
besvärsavdelningen återfinns i patentverkets arbetsordning (kap. VIII). Här ges
sålunda detaljerade föreskrifter om avdelningens kansli, om sessionsdagar, om
deltagande av lagkunnig respektive tekniskt kunnig ledamot i vissa typer av
ärenden, om plenum på avdelningen, om ärendenas fördelning mellan ledamötema,
om fördelning av ordförandeskap mellan ordförande och vice ordförande på
avdelning, om skriftväxlingen, om komplettering av utredningen och
föreläggande, om förfarandet vid muntlig förhandling, om frister och anstånd,
om föredragningslistor, om kontrolläsning, om beslutsmotivering, om signering,
justering och expediering av beslut, om turordning och om arbetet på kansliet.
2.3
Sammansättning och personalstyrka m. m.
2.3.1
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 12 § instmktionen för patentverket arbetar
besvärsavdelningen på två avdelningar. På den ena av dessa är generaldirektören
ordförande. Enligt särskilda förordnanden, första gången i regleringsbrev för
verket för budgetåret 1972/73, har emellertid bestämts att besvärsavdelningen,
med avvikelse från nämnda föreskrift i instmktionen, tills vidare skall arbeta
på tre avdelningar. För de tre avdelningarna finns ett gemensamt kansli med en
uppsättnings- och utskriftsdetalj samt en diarieförings- och
expedieringsdetalj. Kansliet betjänas för närvarande av två assistenter (F 3) och
fem biträden (T 1F 1).
I 11 § instmktionen för patentverket föreskrivs att
besvärsavdelningen skall bestå av generaldirektören, sex patenträttsråd som
tekniskt kunniga ledamöter samt två patenträttsråd och en byråchef som lagkunniga
ledamöter. Som "tillfäUig" ledamot kan dessutom tjänstgöra
överingenjör, byråchef, avdelningsdirektör eller byrådirektör.
Genom beslut den 30 juni 1971 medgav Kungl. Maj:t
att besvärsavdelningen tills vidare fick bestå av, förutom de tjänstemän som
anges
Prop. 1976/77: 96 75
i
instruktionen för verket, fyra tjänstemän med förordnande att bestrida göromål
som ankommer på patenträttsråd som är tekniskt kunnig ledamot av avdelningen.
Den 20 december 1973 medgav Kungl. Maj:t att ytterligare tre sådana
göromålsförordnanden fick inrättas att gälla till och med den 30 juni 1975.
Efter framställning från patentverket över vilken utredningen avgett
remissyttrande den 18 april 1975 har sistnämnda förordnanden förlängts att
gälla till och med den 30 juni 1976. På besvärsavdelningen tjänstgör således
för närvarande förutom, i viss omfattning, generaldirektören och byråchefen
på administrativa avdelningen 15 patenträttsråd, av vilka 7 är
göromålsför-ordnade.
2.3.2
Inlåning av tekniker från patentavdelningen
Vad gäller de personella resurserna på
besvärsavdelningen är därjämte att märka att det under de senaste åren
förekommit en betydande s. k. inlåning av tekniker från patentavdelningen för
tjänstgöring under kortare perioder som "tillfäUiga" ledamöter på
avdelningen eller som föredragande. Detta har främst motiverats av en strävan
att bemästra den successivt ökande arbetsbördan och att undvika en oförsvarlig
balanstillväxt med därav följande ogynnsamma förlängning av behandlingstiden.
Till en viss del har inlåningen av föredragande också skett i utbildningssyfte.
Inlåningen kulminerade vid 1970-talets början och motsvarade då cirka 14 manår.
Den har därefter främst som en följd av de ökade resurser som ställts till
förfogande genom de inrättade göromålsförordnandena kimnat successivt
nedbringas och motsvarar för närvarande bara 23 manår. Denna inlåning torde
huvudsakligen vara motiverad från utbildningssynpunkt.
2.3.3
Besvärsavdelningens ställning i budgethänseende
Besvärsavdelningens verksamhet utgör budgetmässigt
ett internprogram, vars kostnader fördelas på huvudprogrammen patentärenden,
varumärkes- och mönsterärenden samt namnärenden. Av patentverkets totala
kostnader för budgetåret 1975/76 på 45 713 000 kronor belöper 2 343 000 kronor
på intemprogrammet besvärsärenden. Av sistnämnda belopp utgör
personalkostnaderna den helt dominerande posten med 2 149 000 kronor. Fördelat
i procent av kostnaderna för huvudprogrammen kan 88 % av kostnaderna för
internprogrammet beräknas vara att hänföra tUI patentärenden, 11 % till
vammärkes- och mönsterärenden och 1 % till namnärendeni.
1
Sifferuppgifterna tagna från patentverkets anslagsframställning för budgetåret
1976/77.
Prop. 1976/77: 96 76
2.4
Framställning från patentverket om vissa tjänster m. m.
2.4.1 Omvandling
av vissa göromålsförordnanden till fasta tjänster
I anslagsframställningen för budgetåret 1975/76
begärde patentverket att tre av de nuvarande göromålsförordnandena skulle
ersättas med tjänster i F 24 som teknisk ledamot. Som motivering härför anfördes
bl. a.
Efter inrättande den 1 januari 1974 av tre nya
göromålsförordnanden som teknisk ledamot kommer, om annan åtgärd ej vidtas, av
avdelningens tekniska ledamöter sex att vara innehavare av ordinarie eller
extra ordinarie tjänst på avdelningen och sju att vara göromålsförord-nade.
Antalet till avdelningen mera fast knutna tekniska ledamöter skulle alltså
komma att uppgå till mindre än halva antalet av avdelningens tekniska
ledamöter. En sådan sammansättning kan icke anses tillfredsställande för en
enhet med besvärsavdelningens domstolsliknande karaktär. För att en mera
acceptabel proportion mellan de båda kategorierna tekniska ledamöter skall
ernås bör tre av de nuvarande göromålsförordnandena ersättas med tre nya
tjänster. Tillkomsten av dessa tre tjänster synes med hänsyn till den tekniska
kaderns åldersstruktur ej gärna kunna försvåra någon reform vartill den
pågående översynen av avdelningens organisation och arbetsformer kan tänkas ge
anledning. Det kan framhållas att två innehavare av tjänst ordinarie resp.
extra ordinarie på avdelningen redan våren 1976 uppnår den övre
pensionsåldern.
2.4.2 Inrättande
av ett göromålsförordnande som lagkunnig ledamot
I anslagsframställningen för budgetåret 1975/76
begärde verket vidare att ett göromålsförordnande i F 24 skulle inrättas. Som
motivering härför anfördes bl. a.
Besvärsavdelningen arbetar sedan ett par år på tre
avdelningar. Hittills har juristinsatsen kunnat bemästras genom att
generaldirektören tjänstgjort som ordförande på en av avdelningarna och två
lagkunniga ledamöter tjänstgjort på de andra avdelningarna. Vidare har byråcheferna
på administrativa byrån och bolagsbyrån såsom en "bisyssla" varit ledamöter
av besvärsavdelningen, varjämte avdelningen haft tillgång till
juristarbetskraft av mera tUlfälligt slag i form av såväl ledamöter som
föredragande. Byråchefen på bolagsbyrån är sedan ett år befriad från uppdraget
som ledamot av besvärsavdelningen och administrativa byråchefen kommer med den
stora belastning de ordinarie arbetsupp-giftema innebär framdeles endast i
särskilda undantagsfall att kunna tagas i anspråk för tjänstgöring i
besvärsavdelningen. Den tillfälliga juristhjälpen främst en pensionerad
ledamot står inte längre till förfogande. Generaldirektören kan på gmnd av
andra angelägna arbetsuppgifter endast ägna besvärsavdelningen en mindre del
av sin tid. Patentverket framför därför nu ett tidigare förutskickat yrkande om
ledamotstillskott på juristsidan. Detta bör ske genom inrättande av ett
göromålsförordnande i F 24 såsom lagkunnig ledamot. Därmed kan administrativa
byråchefen i allt väsentligt avlastas från uppgifterna i besvärsavdelningen.
Prop. 1976/77: 96 77
2.4.3 Omvandling av internprogrammet
besvärsärenden till huvudpro
gram
I anslagsframställningen för budgetåret 1975/76
föreslog patentverket också att internprogrammet besvärsärenden skulle
omvandlas till ett huvudprogram. Som motivering härför anfördes bl. a.
Programmet omfattar prövning av besvär i patent-,
varumärkes-, mönster- och namnärenden samt avgivande av utlåtanden tUl domstolar
i mål angående patent, vammärken, mönster och namn. Erfarenheten under de år
programbudgetsystemet tillämpats har visat att vissa olägenheter är förbundna
med att besvärsärendena utgör ett internprogram. Programmets arbetsuppgifter
utgör en självständig del av patentverket utan annat administrativt samband
med övriga programenheter än en mindre inlåning i utbildningssyfte av
ingenjörer från programmet Patentärenden och viss föredragningshjälp från
jurister på andra enheter. Det föreslås därför att programmet Besvärsärenden omvandlas
från ett internprogram till ett självständigt huvudprogram. Detta är motiverat
även av programmets tämligen stora monetära omslutning.
2.4.4 Framställningens
behandling m. m.
I 1975 års budgetproposition (prop. 1975: 1, bil.
12, s. 78) förklarade sig chefen för handelsdepartementet inte vara beredd att
ta stäUning till patentverkets nämnda yrkanden om tjänster och programomvandling,
innan resultatet av förevarande utredning föreligger.
I anslagsframställningen för budgetåret 1976/77
framhåller patentverket att man anser ifrågavarande yrkanden alltjämt
välgrundade men att man, i avbidan på utredningsresultatet, avstår från att
framställa förnyade yrkanden rörande besvärsaivdelningen.
Utredningen gör en bedömning av de här aktuella
frågorna under avsnitt 5.2.
3
Arbetsformerna inom besvärsavdelningen
3.1
Avdelningsindelningen
Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen
för besvärsavdelningens nuvarande organisation (avsnitt 2.3.1) arbetar man
sedan den 1 juli 1972 på tre avdelningar. Av dessa har en hand om de
elektro-tekniska ärendena samt vammärken, mönster och namn, en de mekaniska
och en de kemiska ärendena. Om man bortser från generaldirektören, vars
befattning med det löpande arbetet under senare år varit av begränsad natur
till följd av andra krävande engagemang och som enligt vad utredningen i det
följande (avsnitt 7.4) ämnar föreslå kommer att också formellt befrias från
ordförandeskapet på en av avdelningarna, tjänstgör f. n. 15 patenträttsråd på
de tre avdelningarna. Av dessa befattningshavare är sex ordinarie eller extra
ordinarie tekniska leda-
Prop. 1976/77: 96 78
möter,
sju göromålsförordnade tekniska ledamöter samt en ordinarie och en extra
ordinarie lagkunnig ledamot. Av ledamöterna är samtliga utom en av de båda
lagkunniga indelade på avdelning. Den återstående lagkunnige ledamoten
tjänstgör dels vid handläggning av mönster-, varumärkes- och namnärenden, då
det aUtid krävs minst två lagkunniga ledamöter, dels vid handläggning av
patentärenden på den kemiska och den mekaniska avdelningen, när ärendenas
beskaffenhet fordrar deltagande av lagkunnig ledamot, samt även på den
elektrotekniska avdelningen i motsvarande fall, när den på denna avdelning
indelade andre lagkunnige ledamoten inte deltar.
I den tidigare lämnade redogörelsen för den
nuvarande organisatio nen (avsnitt 2.3.2) har också påpekats att
besvärsavdelningen under senare år tillförts ett visst resurstillskott genom
att tjänstemän från patentavdelningen stäUts tiU avdelningens förfogande som
tUlfälliga tekniska ledamöter och som föredragande (jfr. 11 § i instmktionen
för verket och 1 § första stycket i arbetsordningen för besvärsavdelningen)
Detta tillskott kan f. n. beräknas uppgå till tvåtre manår. De inlånade
tjänstemännen från patentavdelningen placeras på de olika avdelningarna allt
efter det aktuella behovet.
3.2
Arbetets bedrivande
3.2.1
Handläggningsformerna
Handläggningen är i princip skriftlig. Som ett
inslag i ett ärendes beredning kan dock ingå muntlig förhandling. Sådana
förhandlingar har under de senaste åren ägt rum i ungefär 100 fall per år.
Ärendena fördelas enligt arbetsordningen mellan
ledamöterna som referenter efter ärendenas olika beskaffenhet (rotelindelning).
Referenterna har därefter att svara för ärendenas beredning (föreläggande om
komplettering, förordnande om skriftväxling, beslut om muntlig förhandling)
och inläsning för föredragning. I fråga om patentärenden äger session mm på
onsdagar och i fråga om mönster-, vammärkes-och namnärenden på torsdagar.
Sessionerna pågår i allmänhet mellan klockan 09.00 och 17.00 med ett kort
avbrott för lunch. Muntiiga förhandlingar hålls företrädesvis på fredagar. Det
händer inte sällan att en session drar över till följande dag och ibland även
tUl nästföljande.
Vid sessionerna föredras ärendena i regel av
referenterna som efter föredragningen också lägger fram förslag till beslut i
ärendena. Ärende som föredragits av särskilt förordnad föredragande som inte
har ledamots ställning vUket förekommer i mindre omfattning i samband med
att tjänstemän tillfälligt ställs tUl förfogande från patentavdelningen
skall enligt arbetsordningen kontrolläsas efter föredragningen av referenten.
Annat ärende kontrolläses av ledamot på avdelningen enligt ordförandens
bestämmande.
Prop. 1976/77: 96 79
Tiden för föredragning av ärenden som skall avgöras
i sak och således inte bara bli föremål för någon formell åtgärd i form av
exempelvis remiss till patentavdelningen varierar givetvis betydligt. Mindre
komplicerade ärenden torde vanligtvis kräva en tid av cirka 45 minuter,
medelsvåra ärenden cirka 90 minuter och komplicerade ärenden mellan 90 minuter
och 34 timmar. Härtill kommer sedan den tid som krävs för överläggning till
beslut. Också denna tid varierar givetvis högst betydligt med hänsyn till
ärendenas olika beskaffenhet.
J.2.2
Fördelningen av arbetet på olika moment
Beträffande fördelningen av ledamöternas arbete på
olika arbetsmoment finns inga statistiska värden att tillgå. Från en inom den
svenska kommittén för en gemensam nordisk besvärsinstans i patentärenden i maj
1966 upprättad promemoria må emellertid i detta sammanhang återges följande
bedömning.
En ungefärlig uppskattning från ledamötemas sida av
den tid som ägnas dessa olika uppgifter har lett fram till vissa procentuella
genomsnittsvärden. Det visar sig att något mer än halva arbetstiden åtgår till
den förberedande behandlingen av egna ärenden fram till det att dessa är
färdiga till föredragning med utskrivet förslag till beslut. Denna tid uppskattas
till ca 55 % av totala arbetstiden.
För själva föredragningen och det efterarbete som
återstår innan beslutet är definitivt färdigt anses åtgå ca 10 % och därvid
har även hänsyn tagits till att somliga ärenden måste föredragas mer än en
gång.
De muntliga förhandlingarna i egna ärenden torde
sammanlagt likaledes erfordra ca 10 % av totala arbetstiden, och detta
innefattar såväl det förberedande arbetet som själva förhandlingen och
efterarbetet med protokollet.
Ledamotens deltagande i övriga ledamöters ärenden
uppskattas till ca 20 %, och däri ingår även arbete i samband med muntliga
förhandlingar i dessa ärenden.
Slutligen ägnas återstående 5 % av tiden åt olika
slag av arbete som tillhör tjänsten, såsom exempelvis deltagande i plenum,
nämnder och kommittéer.
Nämnda bedömning torde enligt vad utredningen
kunnat konstatera i stort sett äga gUtighet också i dagens läge. Två faktorer
spelar dock numera en betydligt större roll än tidigare. Dels har antalet
remisser från regeringsrätten i dit fullföljda mål ökat markant från 17 år
1966 tUl 108 år 1974 vUket i praktiken innebär att f. n. cirka 10 % av
besvärsavdelningens totala kapacitet tas i anspråk för handläggning av remisser
(se härom närmare avsnitt 10.1). Dels har kommittéarbetet och deltagandet i
internationeUt samarbete ävensom utbildningsverksamheten ökat kraftigt. Någon
procentuell uppskattaing låter sig dock svårligen göra för sistnämnda
aktiviteter.
Prop. 1976/77: 96 80
4
Arbetsbelastning och produktion
4.1 Utvecklingen
under den senaste 10-årsperioden
4.1.1 Patentärenden
Den från arbetsbördesynpunkt klart dominerande
gruppen av ärenden utgör patentärendena. Utvecklingen under den senaste
10-årsperioden har för denna grupp präglats av en tiU en början relativt
måttlig men från slutet av 1960-talet mycket kraftig Ökning av antalet ärenden.
Samtidigt har också produktionen ökat väsentligt. Den har dock inte under någon
del av perioden kunnat bringas i nivå med antalet inkommande ärenden, ehuru
den under slutet av perioden närmat sig tillströmningen. Balansen av oavgjorda
ärenden har därför ökat och uppgick den 1 juli 1975 till totalt 2 870 ärenden,
vUket med en årsproduktion av cirka 950 ärenden svarar mot en
behandlingstid på drygt tre år. Det behöver inte närmare utvecklas att den
situation som sålunda uppstått är förenad med påtagliga olägenheter i skUda
hänseenden. Det har också vid utredningens överläggningar med företrädare för
patentverkets kundkrets starkt understrukits att bemästrandet av balansen är
ett av de f. n. mest angelägna problemen att komma tUl rätta med. I fråga om
detaljerade statistiska uppgifter hänvisas till bilaga 1, i vilken återges
patentverkets officiella redovisning för perioden 1964 1974 (Tabell XX).
4.1.2 Övriga
ärenden
Vad angår varumärkes-, mönster- och namnärendena,
av vilka varumärkesärendena är den från arbetssynpunkt tyngsta gruppen, har
tillströmningen varierat något under de senaste åren. För alla grupperna
gäller dock att produktionen kunnat hållas på en sådan nivå att några
besvärande balanser f, n, inte föreligger. Behandlingstiderna är föredömligt
korta i fråga om vammärkesärenden i genomsnitt mindre än sex månader och
ärendena kan i aUmänhet tas upp till avgörande utan dröjsmål efter det att
partema slutfört sin talan. I fråga om närmare statistiska detaljer hänvisas
tUI bilaga 1, i vUken återges patentverkets officiella redovisning för
perioden 19681974 (Tabell XXI
och Tabell XXII; såvitt
gäller mönsterärendena är redovisningsperioden med hänsyn tUl tiden för
ikraftträdandet av 1970 års mönsterskyddslagstiftning begränsad till åren
19711974).
4.2 Balansen
av patentiirenden
4.2.1
Ökad tillströmning av besvär m. m.
Den primära orsaken till den successivt ökande
balansen av oavgjorda patentärenden är utan tvivel att söka i den kraftiga
stegringen av antalet inkomna besvär som skedde från slutet av 1960-talet med
top-
Prop. 1976/77: 96 81
par
under åren 1969 och 1970, då antalet besvärsärenden vardera året översteg 1
200. Nämnda antal innebar nästan en fyrdubbling i förhållande till åren 1964
och 1965, då besvärsärendena vardera året uppgick till 341, och nästan en
tredubbling i förhållande till 1967, då antalet besvär uppgick till 429. Nivån
har därefter under 1970-talet hittills sjunkit något och för åren 19711975
legat på i genomsnitt knappt 950 ärenden.
Samtidigt med den ökade tillströmningen av besvär i
patentärenden har som tidigare framhållits också produktionen ökat väsentligt.
Sålunda uppgick antalet avgjorda besvär år 1965 tUl 226 för att därefter
successivt öka med en topp år 1970 på 931. Takten har därefter minskat något
och antalet avgjorda besvär ligger för åren 19711975 på i genomsnitt knappt
775.
4.2.2 Ökat
antal remisser från regeringsrätten
Den ökade produktionen har lett till att antalet
till regeringsrätten fullföljda mål också ökat väsentligt. Från att år 1966 ha
legat nere på mindre än 30 måU, ökade antalet successivt för att år 1974 nå upp
till 108. Som närmare kommer att behandlas i samband med frågan om en
begränsning av möjligheterna att jämka patentkraven vid fullföljd av talan
(avsnitt 10.1) föranleder de tUl regeringsrätten fullföljda målen regelmässigt
remiss till besvärsavdelningen för utlåtande i tekniska frågor. Antalet sådana
remisser har därför ökat kraftigt och har hittUls under 1970-talet uppgått till
i genomsnitt cirka 90 om året. Remisserna är ofta mycket arbetskrävande och kan
från arbetssynpunkt i själva verket jämställas med motsvarande antal besvärsärenden.
Detta innebär i praktiken att cirka 10 procent av besvärsavdelningens totala
kapacitet fått tas i anspråk under de senaste åren för besvarande av remisser
från regeringsrätten med ärav följande motsvarande lägre avverkningskapacitet
i fråga om inkomna besvärsärenden från patentavdelningen.
Däremot spelar den instmktionse;nliga skyldigheten
att avge utlåtanden till de allmänna domstolarna i patentmål endast en
marginell roll i sammanhanget. Antalet sådana utlåtanden har varit mycket
fåtaliga under hela den senaste 10-årsperioden.
4.2.3 Ökad
genomsnittlig arbetsbelastning i ärendena
Förutom att tillströmningen av ärenden ökat, torde
det förhålla sig så, att den genomsnittliga arbetsbelastningen per ärende ökat
i inte obetydlig grad under senare år. Detta hänger samman med att tekniken
1
Den exakta siffran kan inte anges, då äldre statistiskt material i fråga om
fullföljda mål till regeringsrätten avser totala antalet mål från besvärsavdelningen,
inklusive mål om varumärken och mönster. Totala antalet mål utgjorde för år
1966 32 stycken. Av detta antal kan erfarenhetsmässigt högst en tredjedel,
sannolikt en ännu mindre del, beräknas ha avsett varumärken och mönster.
6
Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 96
Prop. 1976/77: 96 82
blir
allt mer komplicerad, vilket i sin tur gör att utredningen i ärendena ofta blir
mer omfattande än tidigare.
4.2.4
Orsaken till den ökade tillströmningen av besvär m. m.
4.2.4.1 Tillströmningen
av patentansökningar m. m.
När det gäller att finna orsaken till den sålunda
starkt ökade arbetsbelastningen på besvärsavdelnmgen måste uppmärksamheten i
första hand riktas på sambandet mellan avdelningens verksamhet och handläggningen
i första instans. Det är därvid till en början att märka att tUlströmningen av
patentansökningar varit relativt jämn under den senaste 10-årsperioden med en
viss avmattning under de två senaste åren. De högsta siffrorna uppnåddes åren
19661970, då tillströmningen årligen låg runt 18 000 ärenden. Den sjönk därefter
till en nivå på cirka 17 000 ärenden och kan för år 1975 beräknas komma att
ligga på mellan 15 000 och 16 000 ärenden. Avgörandefrekvensen visar en något
större variation. Är 1965 avgjordes drygt 14 700 ansökningar. Aren 1969 och
1970 avgjordes ett rekordstort antal ansökningar, drygt 20 700 respektive 23
200. Takten har därefter mattats något. För år 1975 kan antalet avgjorda
ärenden beräknas ligga på en nivå av mellan 16 500 17 000. I fråga om närmare
statistiska detaljer rörande verksamheten på patentavdelningen hänvisas tUl
bilaga 2, i vilken återges patentverkets officiella redovisning för perioden
19651974 (Tabell I).
4.2.4.2 Inverkan
av ny lagstiftning m. m.
Även om man sålunda kan finna ett visst yttre
samband mellan ökningen av antalet patentansökningar och antalet avgjorda
ärenden på patentavdelningen, å ena sidan, samt tillströmningen av ärenden till
besvärsavdelningen, å den andra det är särskilt påvisbart för år 1970 och
åren närmast däromkring är det ändå påfallande att tillströmningen av
ärenden till besvärsavdelningen ökat i långt högre takt än vad som svarar mot
ökningen av antalet patentansöknmgar och vad som skulle kunna sägas utgöra den
allmänna efterfrågeökningen på patentområdet. Tillkomsten år 1967 av ny
patentlagstiftning med dess högre krav på uppfinningshöjd torde härvidlag ha
spelat en viktig roll genom den ökning av antalet avslagsbeslut som blivit en
följd av till-lämpningen av nämnda krav.
I detta sammanhang har från vissa håll fästs
uppmärksamheten också på den omläggning av handläggningsmetoderna inom
patentavdelningen som ägde rum under 1960-talet. Omläggningen, som företogs i
syfte att effektivisera arbetet och öka avverkningstakten i första instans,
innebar i huvudsak att antalet tekniska förelägganden begränsades i
förhållande till vad som tidigare varit praxis. Enligt denna s. k. kompakta
handläggningsmetod läggs huvudvikten vid ett första tekniskt föreläggande som
innehåller en mera uttömmande redovisning av
opaginerad Kontrollera mot PDF
patenterbarhetsbedömningen än tidigare. För fler än två
förelägganden krävs enligt arbetsordningen särskilt medgivande av
överingenjören på ifrågavarande byrå. Enligt utredningens uppfattning är det
emellertid inte möjligt att dra några generella slutsatser rörande den inverkan
som kompakthandläggningsmetoden kan ha haft på besvärsfrekvensen, och
utredningen har inte ansett det erforderligt att söka ytterligare analysera
orsakerna till det ökade antalet besvär. Det bör också understrykas att denna
ökning inte synes ha fortsatt under 1970-talet. Som tidigare påpekats har en
viss avmattning i tillströmningen förmärkts under de senaste åren. Det kan i
detta sammanhang tilläggas att den kompakta handläggningen på
patentavdelningen bedöms av patentverket vara ett oeftergivligt krav för att
verket skall kunna klara av den stora mängden inkommande patentansökningar och
bemästra balansen på patentavdelningen. Tillämpningen av denna metod har vidare
stabiliserat sig i riktning mot att ge ökat utrymme för förebringande av
teknisk utredning från sökandens sida i komplicerade fall, vilket torde
tillgodose ett önskemål från kundkretsen. Utredingen har mot bakgrunden av vad
nu sagts inte funnit anledning att närmare överväga frågan att åstadkomma en
förändring av handläggningsformerna på patentavdelningen.
4.2.5 Resurstillgång och produktivitet
Som framgått av redogörelsen för besvärsavdelningens
organisation (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2) har avdelningen successivt tillförts
ökade personella resurser för att möta den ökade tillströmningen av besvär i
framför allt patentärenden. Detta har skett dels genom inrättande av nya
tjänster och göromålsförordnanden, dels genom inlåning av tekniker från
patentavdelningen. Resursförstärkningen kulminerade i början av 1970-talet, då
antalet handläggare räknat i manår översteg 20. En översikt över
resurstillgångarna och produktiviteten under budgetåren 1970/711974/75 ges i
nedanstående tabell som grundas på uppgifter lämnade av patentverket i
anslagsframställningen för budgetåret 1976/ 77. Det bör därvid påpekas att i
tabellen som ärenden räknats också remisser (jfr avsnitt 4.2.2).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Budgetår
Efterfrågan
Produktion
Balanser Resurser Produktivitet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Inkomna Avgjorda Oavgjorda Antal Avgjorda
ärenden ärenden ärenden hand- ärenden
totalt läggare
i per
manår manår
Patentärenden
1970/71
1 166
948
2 327
22,5
42
1971/72
948
840
2 435
19,0
44
1972/73
1039
802
2 672
15,0
53
1973/74
982
869
2 785
15,5
56
1974/75
940
855
2 870
15,0
57
Prop. 1976/77: 96 84
4.3
Sammanfattning och bedömning
Trots en successiv ökning av de personella
resurserna på besvärsavdelningen från slutet av 1960-talet och en påtaglig
höjning av produktionen har denna hittills inte kunnat bringas i nivå med den
ökade tillströmningen av ärenden, vilket medfört en successiv ökning av balansen
till nuvarande klart olämpliga storlek. Gapet mellan antalet inkomna och
avgjorda ärenden har dock minskat under de senaste åren och uppgick enligt
den i föregående avsnitt redovisade tabellen för budgetåret 1974/75 tiU
endast (940-855=) 85 ärenden. Därvid har som inkomna ärenden medräknats ett
hundratal remisser från regeringsrätten, vilket innebär att produktionen i
realiteten hade en kapacitet ägnat att något överträffa antalet inkomna besvär
från patentavdelningen.
Produktiviteten, dvs. antalet avgjorda ärenden per
manår, har (jfr. nyssnämnda tabell) under 1970-talet successivt ökat kraftigt
från 42 till 57 ärenden eller med drygt 30 procent. Denna påtagliga höjning
av produktiviteten måste sättas i samband med de under åren 1971 och 1973
inrättade göromålsförordnandena som teknisk ledamot och synes bekräfta
riktigheten av att ersätta den tidigare periodvis betydande tillfälliga
inlåningen av tekniker från patentavdelningen med mera permanenta förordnanden.
Det må i detta sammanhang anmärkas att besvärsavdelningen under åren 1974 och
1975 drabbades hårt av dödsfall och sjukdomsfall, för vilka ofömtsedda
händelser en så begränsad organisation givetvis är särskilt sårbar. Det finns
skäl att anta att produktionen under dessa år blivit ännu högre under normala
omständigheter. Härtill kommer att de år 1973 beslutade
förstärkningsåtgärderna som sattes in med början år 1974 tre
göromålsförordnanden som teknisk ledamot sannolikt ännu mte nått full effekt,
då man får räkna med en inkömingsperiod på 12 år för nya ledamöter. Sammantaget
torde det därför inte vara orealistiskt att i likhet med den av patentverket
i anslagsframställningen för budgetåret 1976/77 gjorda bedömningen dra den
slutsatsen att produktionen på besvärsavdelningen med nuvarande
resurstilldelning bör kunna i fortsättningen i stort sett täcka en
tillströmning av nya ärenden som inte överstiger genomsnittet för de senaste
åren. Detta skulle innebära att en ytterligare ökning av balansen i varje fall
skulle kunna undvikas.
Under förutsättning att den prognostiserade nedgång
i tillströmningen som behandlas närmare i följande avsnitt (5) mträffar, torde
man därjämte kunna räkna med att från och med slutet av 1970-talet successivt
nedbringa balansen av patentärenden för att i mitten av 1980-talet nå ner tUl
en mera rimlig nivå som svarar mot en behandlingstid av ungefär två år. Denna
bedömning stämmer överens med den målsättning som kommit till uttryck i
patentverkets långsiktsplan för åren 1975 1985.
Utredningen återkommer i följande avsnitt (5) till
de personalpolitiska konsekvenser som bör dras av den sålunda gjorda
bedömningen.
Prop. 1976/77: 96 85
5
Framtida arbetsbelastning och resursbehov
5.1
Arbetsbelastningen
5.1.1
Patentärenden
Avgörande för hur den framtida utvecklingen kommer
att gestalta sig på sikt är utan tvivel den inverkan som
Europapatentkonventionen (EPC) och Patent Cooperation Treaty (PCT) kommer att
få. Båda dessa fördrag beräknas f. n. att träda i kraft i slutet av år 1977
eller i vart fall under år 1978.
Patentpolicykommittén redovisade i sitt i febmari
1973 framlagda betänkande Den europeiska patentkonventionen (H 1973: 1)
ingående beräkningar rörande den inverkan som EPC och PCT kan väntas få i fråga
om tillströmningen av patentansökningar till det svenska patentverket. Också i
det av kommittén i juni 1974 framlagda betänkandet Internationellt
patentsamarbete I (SOU 1974: 63) har gjorts en bedömning i nämnda hänseende.
Kommitténs bedömningar ligger till gmnd för
patentverkets planering och verkets långsiktsplan för perioden 19751985.
Utredningen utgår från denna bedömning. Det bör därvid möjligen anmärkas att
det under de senaste åren förmärkts en viss stagnation i
patentansöknings-intensiteten som är gemensam för flertalet större
industriländer. Det är vanskligt att uttala sig om orsaken härtill. Delvis
torde den väl hänga samman med den allmänna konjunkturnedgången under de
senaste åren. Det har också antagits att de ökade patenteringskostnaderna skulle
bidra till en viss återhållsamhet. Det är därför tänkbart, ehuru något klart
belägg härför inte finns f. n., att de beräkningar som tidigare gjorts och som
bygger på ett äldre statistiskt material ligger något i överkant i vad avser
den framtida tillströmningen av patentansökningar.
Även om EPC och PCT med svensk anslutning
träder i kraft enligt den tidtabell som man nu räknar med, kommer det enligt
gjorda beräkningar ej att inverka på arbetsbelastningen i det svenska patentverket
i nämnvärd grad förrän i börjcm av 1980-talet. Patentverket har i sin
långsiktsplan för perioden 19751985 gjort följande prognos över efterfrågan,
produktion och balansutveckling såvitt avser besvärsavdelningen. Prognosen
torde i huvudsak grunda sig på de tidigare nämnda beräkningarna av patentpolicykommittén.
Å r
Inkomna
Avgjorda
Balan
1975
950
950
2 900
1976
950
965
2 885
1977
950
980
2 855
1978
900
980
2 775
1979
900
980
2 695
1980
900
980
2 615
1981
850
980
2 485
1982
850
980
2 355
1983
850
980
2 225
1984
800
980
2 045
1985
750
980
1 815
Prop. 1976/77: 96 86
Om mot förmodan varken EPC eller PCT skulle
förverkligas, räknar patentverket med att antalet patentansökningar vid det
svenska patentverket kommer att öka något i förhållande till de senaste åren
och ligga på cirka 18 000 år 1985, vilket motsvarar den stora tillströmningen
under åren 19661970. Detta får antas innebära en något större belastning på
besvärsavdelningen än vad prognostabellen ovan utvisar.
Det bör slutligen här anmärkas att patentverket
inte räknar med att systemet med nordiska patentansökningar (3 kap.
patentlagen) skall träda i kraft. Detsamma gäller projektet om en gemensam
nordisk högsta instans i patentärenden (NU 1968: 1).
5.1.2.
Övriga ärenden
I fråga om varumärkes-, mönster- och namnärenden är
några dramatiska förändringar knappast att förvänta under de närmaste åren.
Patentverket räknar i långsiktsplanen för perioden 19751985 med en viss
måttlig ökning i tillströmningen av besvär.
Vad gäller vammärkesärendena framhålls i planen att
den nu arbetande varumärkesutredningen kan tänkas komma att lägga fram förslag
inom några år rörande ogiltighetstalan i administrativ ordning, vilket skulle
kunna medföra en ökad belastning på besvärsavdelningen. Verket räknar däremot
inte med att Trademark Registration Treaty (TRT) annat än på mycket lång sikt
kan få någon inverkan på besvärsavdelningen.
5.2
Överväganden och förslag
Den bedömning som nu redovisats i fråga om
arbetsbelastningen på besvärsavdelningen under den kommande 10-årsperioden
synes ge vid handen att resursbehovet under perioden kommer att ligga på
ungefär samma nivå som f. n. Vad gäller patentärendena tyder prognosen visserligen
på en viss minskning i tillströmningen i början av 1980-talet som en följd
främst av tillkomsten av EPC. Inte minst för att inom rimlig tid kunna bringa
ned den f. n. ytterst besvärande balansen av patentärenden förefaller det
emellertid nödvändigt att under hela perioden ha tillgång till resurser på
besvärsavdelningen som minst svarar mot nuvarande produktionskapacitet. Därmed
skulle det i föregående avsnitt (4.3) uppställda målet att komma ner i en
balans som svarar mot en behandlingstid av ungefär två år kunna uppnås. Denna
målsättning får ändå anses tämligen blygsam och dess förverkligande ett minimikrav
av hög angelägenhetsgrad.
Mot bakgrunden härav och med beaktande av att
besvärsavdelningen i dagens läge arbetar med mycket små marginaler, tillstyrker
utredningen den av patentverket i anslagsframställningen för budgetåret
1975/76
Prop. 1976/77: 96 87
gjorda
framställningen om omvandling av vissa göromålsförordnanden till tjänster och
inrättande av ett göromålsförordnande som lagkunnig ledamot (avsnitt 2.4.1 och
2.4.2).
Utredningen tillstyrker även verkets förslag att
omvandla internprogrammet besvärsärenden till huvudprogram (avsnitt 2.4.3).
Förutom de av verket anförda skälen för en sådan åtgärd kan framhållas att den
skulle bidra till en klarare budgetmässig gränsdragning gentemot särskilt
patentavdelningen. Den framstår också som naturlig med hänsyn till den
markering av besvärsavdelningens ställning som domstol som utredningen i det
följande kommer att föreslå (avsnitt 6.5).
6
Besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning
6.1 Direktiven
m. m.
I samband med näringsutskottets behandling av
motionen 1972; 924 diskuterades frågan om besvärsavdelningens stäUning i
förvaltnings-rättsligt hänseende. Utskottet har också i sitt betänkande (NU
1972: 56) framhållit betydelsen av att under det nu pågående utredningsarbetet
hänsyn tas till de förvaltningsrättsliga synpunkter som intagit en framträdande
plats i flera av remissyttrandena över nyssnämnda motion. Även chefen för
handelsdepartementet har i direktiven för utredningen hänvisat till de
förvaltningsrättsliga synpunkter som kommit fram i samband med
näringsutskottets behandling av motionen. Departementschefen har dock i
direktiven satt en gräns såtillvida, att han med understrykande av
näringsutskottets uppfattning i frågan förklarat att organisationen av svensk
patentadministration måste prövas mot bakgrund av främst erfarenhetema av den
framtida europeiska patentorganisationen och dess verksamhet och att den av
motionärerna väckta frågan om besvärsavdelningens omvandling till en fristående
domstol inte kan bedömas i nuvarande läge.
6.2 Rådande
osäkerhet om besvärsavdelningens ställning
I näringsutskottets nyssnämnda betänkande uttalas
att besvärsavdelningen utgör i organisatoriskt hänseende en unik företeelse
inom den svenska statsförvaltningen genom att avdelningen "såsom
förvaltningsdomstol" prövar besvär över beslut som har träffats av andra
enheter inom samma verk som avdelningen själv är knuten tiU. Först om talan
fullföljs till regeringsrätten, kommer, enligt vad utskottet framhåller, saken
att prövas av "en helt fristående förvaltningsdomstol" (NU 1972: 56
s. 17).
De citerade uttrycken speglar en allmän oklarhet
rörande besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning. Denna oklarhet
har präglat förhållandena ända från avdelningens tillkomst år 1931. Den torde
ha
Prop. 1976/77: 96 88
sin
gmnd i dels avdelningens onekligen av näringsutskottet framhävda speciella
funktion som en inom patentverket "inbyggd" prövningsinstans, dels
den knapphändiga lagstiftning rörande avdelningens verksamhet som hittills
förekommit. Till oklarheten har bidragit att själva domstolsbegreppet inte har
någon klart fixerad innebörd i svensk rätt.i
6.3 1967
års lagstiftnmg
Till gmnd för 1967 års lag om besvärsavdelningen
låg ett förslag som utarbetats av den svenska kommittén för nordiska patent
(stenci-lerad promemoria). I samband med remissbehandlingen av lagförslaget
anfördes från flera håll, bl. a. från förvaltningsdomstolskommittén och
besvärssakkunniga, att besvärsavdelningen borde erhålla en mera klart markerad
karaktär av domstol och att dess verksamhet borde regleras mer ingående än vad
som föreslagits. Också på andra punkter framfördes krav på en mer uttömmande
reglering i lagen. Föredragande departementschefen tog dock utan att bestrida
riktigheten i sak av vad remissinstanserna anfört inte fasta på de sålunda
anförda synpunkterna utan godtog i huvudsak kommittéförslaget. Som skäl för
att avvakta en mer genomgripande reformering av besvärsavdelningen åberopades
framför allt ovissheten om vad det då pågående utredningsarbetet rörande
inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden kunde få för
konsekvenser. Första lagutskottet anslöt sig i huvudsak till
departementschefens uppfattning och 1967 års lag om besvärsavdelningen kom att
i allt väsentiigt få den begränsade omfattning som föreslagits av den svenska
kommittén för nordiska patent.
6.4 1971
års reform inom förvaltningsrätten
Man undvek i samband med 1971 års reform att ta
bestämd ställning tUl besvärsavdelningens verksamhet i systematiskt hänseende.
Betecknande härför är vad föredragande departementschefen vid genomförandet
av nämnda reform anförde såsom skäl för att mål om bl. a. patent och varumärken
"åtminstone tills vidare" inte borde hänföras till kammarrättens
kompetens, nämligen att det här gällde "mål av speciell natur" och
att prövningen hos besvärsavdelningen hade "flera domstolsmässiga
drag" (prop. 1971: 30 s. 81; jfr också avsnitt 10.2.3.1).
Efter
genomförandet av 1971 års reform inom förvaltningsrätten står
1 Jfr
Wennergren Förvaltningsprocess (1971) s. 9 med hänvisningar till
SOU 1960:19 och 1964: 27; jfr också 1 kap. 6 § samt il kap. 1 och 4 §§
i 1974 års regeringsform ävensom uttalande av dep.chefen i prop. 1973: 90
s. 232233.
2 NJA
II 1968 s. 123; prop. 1966: 40 s. 266277.
3 NJA
II 1968 s. 123125; 1 LU 1967; 53.
Prop. 1976/77: 96 89
emellertid
så mycket klart, att besvärsavdelningen inte är att anse som allmän
förvaltningsdomstol. Detta följer direkt av 1 § förvaltningsdomstolslagen.
Inte heller är bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen direkt tUlämpliga på
förfarandet i avdelningen, då denna inte är upptagen i 1 §, som innehåller en
uppräkning av de förvaltningsdomstolar allmänna och andra för vilka lagen
gäller. Av sistnänmda förhållande torde dock inte utan vidare kunna dras den
slutsatsen att besvärsavdelningen inte i och för sig skulle kunna utgöra en
förvaltningsdomstol för patent- och varumärkesmål m. m., eftersom uppräkningen
i nämnda lagrum uppenbarligen inte är avsedd att täcka samtiiga förvaltningsdomstolar.
Man kan i detta sammanhang peka på försäkringsdomstolen som inte är nämnd i
lagrummet utan vars verksamhet regleras i en särskild lag. Ej heller det
förhållandet att besvärsavdelningen utgör en med patentverket i övrigt
integrerad del torde i och för sig hindra att avdelningen klassificeras som
förvaltningsdomstol. I detta hänseende torde någon principiell skillnad
knappast föreligga i förhållande till de i samband med 1971 års reform
inrättade skatterätterna och länsrätterna som både i administrativt och
personellt hänseende är knutna tiU länsstyrelsema. Det förhållandet att vissa
av ledamötema på besvärsavdelningen inte är lagfarna utan tekniskt kunniga kan
inte heller spela någon avgörande roll från prmcipiell synpunkt. I detta hänseende
må erinras om att det bland regeringsrättens ledamöter förekommer personer som
inte är lagfarna. Det enda påtagliga tecknet på att avdelningen för närvarande
måhända likväl får anses falla utanför kretsen av förvaltningsdomstolar är
egentligen den omständigheten att det i fråga om ledamötema inte sitällts upp
krav på avläggande av domared, vilket krav i övrigt torde vara genomgående för
alla förvaltningsdomstolar. Ett ytterligare tecken som kan anses peka i samma
riktning är att vittnesförhör inte kan håUas direkt inför avdelningen utan för
närvarande måste ske vid allmän domstol enligt bestämmelserna i 1967 års lag
om besvärsavdelningen (4 §).
6.5
Överväganden och förslag
Det förtjänar till en början att framhållas att det
i samband med tillkomsten av 1967 års lag om besvärsavdelningen åberopade
huvudsakliga skälet mot att överväga en mer genomgripande reformering av besvärsavdelningen,
dvs. ovissheten om vad det då pågående utredningsarbetet rörande inrättande av
en nordisk besvärsinstans kunde leda tiU, inte längre torde vara relevant. Det
år 1968 framlagda förslaget om inrättande av ett nordiskt patentråd (Nordisk
utredningsserie 1968: 1) har hittUls inte lett till någon åtgärd, och förslaget
torde väl numera ehuru något formellt beslut inte föreligger i frågan få
emses överspelat av den snabba internationella utvecklingen på det europeiska
Prop. 1976/77: 96 90
planet.
Dessutom är att märka att förslaget i och för sig inte påverkar
besvärsavdelningens ställning, eftersom den lösning som förslaget innehåller
avser inrättande av en gemensam nordisk besvärsinstans med uppgift att som
högsta administrativa instans pröva besvär över avgöranden som träffas i andra
instans. Det skulle enligt förslaget med andra ord såvitt gäller Sverige bli
fråga om att ersätta regeringsrätten med en nordisk instans men inte
besvärsavdelningen.
1967 års lag om besvärsavdelningen innehåller
ytterst knapphändiga regler. Bestämmelserna i övrigt rörande avdelningens
verksamhet är splittrade på olika håll. Vissa föreskrifter har tagits upp i
instruktionen för patentverket. Viktiga regler rörande förfarandet i
besvärsavdelningen återfinns emellertid i den del av arbetsordningen för
patentverket som avser besvärsavdelningen (jfr avsnitt 2.2). Detta tUlstånd kan
inte anses tillfredsställande. Det innebär bortsett från att reglerna är
mycket svåröverskådliga att den förvaltningsrättsliga regleringen av
avdelningens verksamhet inte står i klass med vad som gäller på andra områden
inom förvaltningsrätten efter genomförandet av 1971 års reform. Med hänsyn tUl
de betydelsefulla uppgifter från både allmän och enskild synpunkt som
avdelningen har att fylla, ter sig detta klart omotiverat. Det framstår därför
som påkallat att bringa den förvaltningsrättsliga regleringen av avdelningens
verksamhet i nivå med vad som numera gäller på andra jämförbara områden inom
förvaltningsrätten. Den viktigaste åtgärden i syfte att nå detta mål synes vara
att ersätta 1967 års lag med en lagstiftaing som mera fullständigt täcker avdelningens
organisation och verksamhet. Därvid bör utnyttjas i så stor utsträckning som
möjligt de lösningar som ligger till grund för 1971 års reform inom
förvaltningsrätten. Härigenom kan erhållas en anpassning av avdelningens
verksamhet till moderna förvaltningsrättsliga principer. Samtidigt måste dock
självfallet beaktas den delvis mycket speciella karaktären av avdelningens
verksamhet.
Utredningen har med utgångspunkt från det sagda
utarbetat ett förslag till lag om besvärsavdelningen avsedd att träda i
stället för 1967 års lag och vissa av de på andra ställen nu spridda
bestämmelserna rörande avdelningen. Lagförslaget innehåller 17 paragrafer och
reglerar i skUda avsnitt de grundläggande förhållandena i fråga om avdelningens
organisation, anhängiggörande och handläggning av mål, fattande av beslut samt
vissa övriga frågor. I viss utsträckning har hänvisningar gjorts till
bestämmelserna i främst förvaltningsprocesslagen. Detta gäller särskilt i
fråga om måls anhängiggörande och handläggning. Möjligen skulle ytterligare
sådana hänvisningar kunna komma i fråga. Med beaktande av önskvärdheten av
överskådlighet i regelsystemet och i syfte att undvika onödiga praktiska
svårigheter vid hanterandet av lagen har emellertid vissa regler i
förvaltningsprocesslagen och annan lagstiftning tagits upp praktiskt taget
oförändrade i lagförslaget.
Prop. 1976/77: 96 91
Den av utredningen föreslagna lagstiftningen kan i
och för sig genomföras utan att man tar bestämd ståndpunkt till
besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning i formellt hänseende, dvs.
till frågan om avdelningen skall vara en förvaltningsdomstol eller en
förvaltningsmyndighet eller möjligen en förvaltningsrättslig hybrid mellan
dessa båda kategorier. Ett undanröjande av den oklarhet som länge rått i denna
fråga framstår emellertid enligt utredningens mening som önskvärt av flera
skäl. Ett klarläggande av spörsmålet är fördelaktigt från systematisk synpunkt
och är dessutom av en viss rent praktisk betydelse för t. ex. frågan om
möjligheten att hålla vittnesförhör i samband med muntlig förhandling.
Det kan knappast råda några delade meningar om att
inte besvärsavdelningens verksamhet sakligt sett innebär en myndighetsutövning
som ligger betydligt närmare vad som är karaktäristiskt för förvaltningsdomstolar
än för förvaltningsmyndigheter. Avdelningens verksamhet att som andra instans
pröva besvär över beslut som fattats på patentavdelningen och andra enheter
inom patentverket torde bortsett från att verksamheten inte täcker ett så
brett register som är kännetecknande för en allmän förvaltningsdomstol
närmast vara att jämföra med rättsskipningen i kammarrätt. Av vad tidigare
anförts torde också ha framgått att det inte kan anses föreligga något
avgörande hinder från formell eller systematisk synpunkt att hänföra
besvärsavdelningen till kategorin förvaltningsdomstolar. Avdelningens
verksamhet synes väl täcka begreppet rättsskipning i 1 kap. 6 §
regeringsformen.
Med hänsyn till vad nu anförts talar enligt
utredningens mening övervägande skäl för att besvärsavdelningen uttryckligen
görs till förvaltningsdomstol för de mål på de patenträttsliga och närliggande
områdena med vilka avdelningen har att ta befattning. Härigenom får besvärsavdelningen
en formell status som svarar mot dess reella funktion.
En reform i denna riktning kan och bör enligt
utredningens uppfattning genomföras utan några genomgripande organisatoriska
förändringar. Besvärsavdelningen kan således alltjämt vara knuten tiU patentverket
på i princip samma sätt som för närvarande.i Inte heller i fråga om förfarandet
och handläggningen kommer reformen att innebära några större nyheter i
förhållande till vad som redan gäller på grund av rådande regler och tillämpad
praxis. Det blir i själva verket huvudsakligen fråga om en formell och
terminologisk anpassning till vissa av de grundläggande regler som gäller för
förvaltningsdomstolarna. Härtill kommer den ökade rättssäkerhet som följer av
att samtliga grundläggande regler rörande förfeirandet tas upp i lag.
Markeringen av att besvärsavdelningen i fortsättningen utgör en
förvaltningsdomstol sker främst genom införande av krav på avläggande av
domared för ledamöter och föredragande.
1 En
översikt rörande vissa utländska förhållanden i detta avseende finns intagen i
NU 1972: 56 s. 6.
Prop. 1976/77: 96 92
Såvitt utredningen kan bedöma torde en reform av
denna begränsade omfattning inte på något sätt föregripa utvecklingen på det
internationella planet och därmed sammanhängande frågor rörande den svenska
patentadministrationen i ett längre perspektiv. Den föreslagna lösningen
innebär naturligtvis heller inte en så långtgående reform som påkallats i
motionen 1972: 924 varmed åsyftats djupgående organisatoriska ingrepp som
skulle leda tUl att man bröt loss besvärsavdelningen ur patentverket och
omvandlade den till en helt fristående patentdomstol men torde likväl
tillgodose vissa av de synpunkter som legat bakom motionen.
Utredningen har övervägt om reformen borde
föranleda att själva beteckningen besvärsavdelning ersätts med ett uttryck som
klarare anger ställningen som förvaltningsdomstol. Detta torde dock inte vara
nödvändigt. Det är också förenat med påtagliga fördelar att behålla benämningen
besvärsavdelning med hänsyn till främst den hävd benämningen erhållit både
nationellt och internationellt. Utredningen föreslår således att namnet
besvärsavdelning behålls.
Regeringsrätten har i sitt remissyttrande över
motionen 1972: 924 fäst uppmärksamheten på och diskuterat frågan om prövningstiUstånd
för fullföljd av talan till regeringsrätten för det fall besvärsavdelnmgen görs
tUl förvaltningsdomstol. Denna fråga behandlas av utredningen i ett senare
avsnitt (10) av betänkandet. Detsamma gäller vissa andra frågor som har
anknytning tUl bestämmelserna i den föreslagna lagstiftningen (avsnitt 7 och
9). I övrigt hänvisas beträffande dessa bestämmelser till specialmotiveringen.
Ett genomförande av förslaget i denna del
föranleder att åtskUliga bestämmelser som f. n. finns upptagna i instruktionen
för patentverket och i arbetsordningen för besvärsavdelningen kan slopas. Vilka
dessa bestämmelser är, torde i huvudsak framgå av specialmotiveringen. Utredningen
har inte ansett sig ha anledning att nu lägga fram detaljerade
författningsförslag i dessa frågor eller rörande de tillämpningsföreskrifter
som kan komma i fråga.
7
Verkschefens ställning som ordförande på besvärsavdelningen
7.1
Direktiven
Departementschefen har i direktiven för utredningen
erinrat om att patentverket i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 april 1972
tagit upp frågan om verkschefens stäUning som ordförande på en av
avdelningarna inom besvärsavdelningen. Enligt direktiven bör denna fråga prövas
av utredningen.
Prop. 1976/77: 96 93
7.2
Framställningen från patentverket
Som framgått av redogörelsen för
besvärsavdelningens nuvarande organisation (avsnitt 2.3.1) är verkschefen f. n.
ordförande på en av de tre avdelningarna. Verket har i den i direktiven berörda
skrivelsen anfört att den internationella verksamheten inom patentverkets
olika arbetsområden och även arbetet i övrigt med patentverkets administration
ökat så i omfattning och betydelse på senare tid, att verkschefen kunnat
avsätta mindre av sin tid än förut till arbetet i besvärsavdelningen. Det har
från verkets sida därför föreslaj»its att verkschefen befrias från uppgiften
att vara ordförande på en av avdelningarna och att härtill förordnas annan
ledamot av besvärsavdelningen. Enligt vad som anförts i skrivelsen bör
emellertid verkschefen även i fortsättningen vara den samlade
besvärsavdelningens ordförande. Som sådan skulle han ha möjlighet att i mån av
tid och läglighet inträda som ordförande på var och en av de tre avdelningarna.
Härigenom skulle verkschefen ges tillfälle att delta i beslut av principiell
betydelse och medverka till enhetlighet i praxis avdelningarna emellan.
7.3 Vissa
tidigare uttalanden i frågan
Frågan om verkschefens ställning i
besvärsavdelningen var föremål för uppmärksamhet också i samband med
tillkomsten av 1967 års lag om besvärsavdelningen. Sålunda ställde sig såväl
förvaltningsdomstolskommittén som besvärssakkunniga i remissyttrandena över
det av den svenska kommittén för nordiska patent framlagda lagförslaget tveksamma
till lämpligheten av att verkschefen skulle vara besvärsavdelningens
ordförande. Denna uppfattning torde emellertid kunna antas ha uttalats utifrån
den av dessa remissinstanser förordade lösningen att besvärsavdelningen skulle
brytas ut ur patentverket och bilda en från detta helt fristående
patentdomstol.'
7.4 Utredningens
bedömning
Utredningen, som anser att något principiellt
hinder inte kan anses föreligga mot att verkschefen deltar i arbetet på
besvärsavdelningen, tillstyrker den lösning som föreslagits av patentverket i
den tidigare nämnda skrivelsen. De sakliga skälen för att verkschefen tar del i
handläggningen av ärenden rörande det industriella rättsskyddet och på detta
sätt får direkt erfarenhet av myndighetens verksamhet är uppenbara. En ordning
där verkschefen medverkar i första eller andra instans stämmer också
överens med förhållandena i de övriga nordiska länderna och därmed jämförbara
länder såsom Nederländerna och Österrike.
1
Prop. 1966: 40 s. 267268.
Prop. 1976/77: 96 94
Utredningen har därför i förslaget till ny lag om
besvärsavdelningen tagit upp en bestämmelse i 3 § andra stycket som innebär att
det skall finnas en ordförande och en vice ordförande för varje avdelning men
att verkschefen för ordet, när han träder in och deltar i arbetet på avdelning
(jfr 8 § hovrättsinstruktionen 1974: 692). Det har vidare förutsatts att
verkschefen är ordförande vid plenum. Någon särskild bestämmelse härom har
inte ansetts erforderlig (jfr 5 § i lagförslaget). Vid förfall för verkschefen
torde den i tjänsten äldste avdelningsordföranden få rycka in. Bestämmelse
härom synes lämpligen kunna tas upp i instruktionen för patentverket.
8
Föredragandefrågan 8.1 Bakgmnden
I motionen 1972: 924 föreslogs som den bästa och
mest effektiva lösningen av de rådande svårigheterna på besvärsavdelningen att
denna skulle byggas ut till en självständig förvaltningsdomstol med erforderligt
antal fasta ledamöter, inklusive göromålsförordnanden, och fasta föredragande
för beredning och föredragning av ärendena. SärskUda tjänster som föredragande
borde därvid inrättas till vilka kvalificerade granskare skulle knytas.
Härigenom skulle enligt motionärernas mening ett vid jämförelse med det nu
praktiserade förfarandet mera effektivt utnyttjande av arbetstiden för såväl
ledamöter som föredragande kunna uppnås. Ett system med fasta föredragande
skulle också innebära en anpassning till vad som allmänt gäller inom
förvaltningsprocessen. Antalet ledamöter och föredragande borde därvid bedömas
mot bakgrund av uppsatt mål i fråga om antalet avgjorda ärenden per år och
ledamöternas kapacitet att läsa och justera föredragna ärenden.
Motionärernas förslag till den del det berörde
frågan om särskilda föredragande blev under remissbehandlingen i samband med
näringsutskottets behandling av motionen föremål för särskilt yttrande bara av
reservanterna inom patentverket. Dessa framhöll samtidigt som de ställde sig
positiva till tanken att omorganisera besvärsavdelningen till en självständig
förvaltningsdomstol att en fastare organisation skulle kunna erhållas, om
man fick ett eget kansli med erforderlig arbetskraft för ärendenas beredning
och föredragning. Man skulle då inte som f. n. vara beroende av sådan
tillfällig hjälp som ställs till förfogande från andra arbetsenheter inom
patentverket i den mån arbetsbördan på dessa enheter så medger. I denna
organisation skulle det finnas utrymme för unga, duktiga personer av det slag
som majoriteten inom patentverket talat om i annat sanunanhang. En sådan
kansliorganisation skulle enligt reservantemas uppfattning kunna åvägabringas
utan att den sammanlagda kostnaden för patentorganisationen blir större än vid
nuvarande organisationsform.
Prop. 1976/77: 96 95
Frågan om inrättande av särskilda tjänster som
föredragande i besvärsavdelningen har således av motionärerna och
reservanterna inom patentverket kopplats samman med tanken att
besvärsavdelningen i organisatoriskt hänseende bör omvandlas till en
fristående förvaltningsdomstol. Som framgått av vad tidigare anförts (avsnitt
6.1 och 6.5) föreslår utredningen inte en sådan lösning. Det är emellertid
uppenbart att idéen med särskilda tjänster som föredragande i besvärsavdelningen
och därmed sammanhängande frågor om bl. a. en viss omläggning av arbetsformerna
inom avdelningen kan tas upp till övervägande även med utgångspunkt från
besvärsavdelningens nuvarande organisatoriska ställning som en i patentverket
inbyggd enhet. Detta torde också vara väl förenligt med intentionerna i
d;irektiven för utredningen att, inom ramen för de förvaltningsrättsliga
synpunkter som förts fram i näringsutskottets betänkande, granska pral:tiska
problem som lämpar sig för en lösning också i ett mera kortsiktigt perspektiv.
8.2 Nuvarande
ordning
En utförlig redogörelse för de f. n. tillämpade
arbetsformema inom besvärsavdelningen har lämnats i tidigare avsnitt (3.2.1 och
3.2.2). Därav framgår att föredragning normalt sker av den ledamot som är referent
och att särskilda föredragande används endast i mycket begränsad utsträckning i
samband med att yngre tekniker tillfälligt ställs tiU förfogande från
patentavdelningen.
8.3 Inställningen
inom besvärsavdelningen
Utredningen har överlagt med besvärsavdelningens
nuvarande ledamöter och berett dem tUlfäUe att yttra sig i frågan om en
omläggning av arbetsformerna i riktning mot en ökad användning av särskilda föredragande.
Meningarna bland ledamöterna har därvid varit
delade. Vissa har ställt sig positiva till tanken på en sådan omläggning och
förklarat sig övertygade om att den skulle innebära ett mer rationellt
utnyttjande av ledamötemas kapacitet. Dessa skulle härigenom i betydligt större
utsträckning än f. n. kunna koncenttera sig på relevanta frågor rörande
exempelvis patenterbarhet och slippa att ägna tid åt bl. a. genomgång av delvis
irrelevant material.
Andra ledamöter har varit skeptiska. De har bl. a.
framhållit att man i fråga om i patentärenden förekommande tekniska problem
inte kan utnyttja en föredragande i samma utsträckning som när det gäUer juridiska
frågor, eftersom det för bedömningen av de tekniska problemen mestadels är
nödvändigt att granska ritningar och annat aktmaterial av teknisk art. Denna
granskning kan inte ersättas av föredragning. Det
Prop. 1976/77: 96 96
framstår
enligt denna uppfattning därför som tvivelaktigt, om ett system med särskilda
föredragande verkligen skulle innebära ett mera rationellt utnyttjande av
ledamöternas kapacitet. De erfarenheter man tidigare haft i samband med
föredragningar av tillfälligt inlånade yngre tekniker från patentavdelningen
har ansetts peka närmast i motsatt riktning.
8.4
Överväganden och förslag
Frågan om en omläggning av de nuvarande
arbetsformerna inom besvärsavdelningen i riktning mot en övergång helt eller
delvis till ett system med särskilda föredragande i stället för ledamotsföredragning
är av intresse från skilda synpunkter. Problemet har vissa rättsliga aspekter.
Det förtjänar också uppmärksamhet från effektivitets- och kostnadssynpunkt. De
personalpolitiska konsekvenserna måste vidare övervägas.
Det kan tUl en början konstateras att man på
jämförbara nivåer inom andra områden numera i allmänhet använder särskilda
föredragande. Som exempel kan nämnas kammarrätterna. Detsamma gäller, om man
riktar blicken mot de allmänna domstolarna, hovrätterna. Man använder där inte
längre systemet med ledamotsföredragning utom möjligen i vissa speciella fall,
t. ex. i vidlyftigare vattenmål. Erfarenhetema av systemet med särskUda
föredragande på dessa områden är goda. Som föredragande används företrädesvis
relativt unga, välutbildade tjänstemän på fiskalsnivå och motsvarande.
Föredragningen gör det möjligt för de
beslutsfattande ledamöterna att koncentrera sina ansträngningar på frågor som
är omedelbart relevanta för lösandet av de problem som föreligger utan att
behöva splittra sin uppmärksamhet på rutinåtgärder och irrelevanta detaljer.
Ett system med en fördelning av arbetsuppgiftema på nu angivet sätt torde i och
för sig verka befordrande på snabbhet och effektivitet i handläggningen.
Det har emellertid gjorts gäUande att de ärenden
som handläggs på besvärsavdelningen är av så specieU karaktär att det system
med särskUda föredragande som används på andra områden inte utan vidare kan
tillämpas på dessa ärenden. Härmed torde i första hand ha åsyftats
patentärenden. Vad gäller vammärkes-, mönster- och namnärenden torde inte
föreligga några speciella problem med föredragning av särskilda föredragande.
Vad angår patentärendena kan man till en början
inte bortse från att dessa skiljer sig från andra typer av ärenden genom sin
mestadels utpräglade tekniska karaktär. En viktig skillnad vid jämförelse med
förvaltningsärenden i allmänhet är också det särskilda ansvar som patentverket
har för att en patentansökan leder fram tUl ett rimligt rättsskydd för
uppfinnaren eller hans rättsinnehavare. Det är här fråga om en
Prop. 1976/77: 96 97
verksamhet
med inslag av teknisk service som är ganska unik inom förvaltningen.
Besvärsavdelningens bedömning av patentärenden
angår mestadels främst tekniska kriterier, såsom nyhet och uppfinningshöjd.
Prövningen härav förutsätter goda grundläggande kunskaper inom det tekniska
området som uppfinningen rör. Teknikern måste ur aktmaterialet hämta in så
mycket av de specifika tekniska förutsättningarna för den aktuella uppfinningen
att han dels får ett klart begrepp om uppfinningens innebörd, dels kan bedöma
om uppfinningen skiljer sig från känd teknik i sådana avseenden att patent kan
beviljas. Därvid är praktiskt taget all information i patentakten av betydelse.
Olika teknikers förmåga att tillgodogöra sig denna information varierar starkt
med deras speciella kunskapsinriktning och egna erfarenheter på det område som
uppfinningen gäller. Av vad nu anförts framgår att faktaunderlaget i ett patentärende
inte utan vidare kan sovras med hänsyn till dess större eller mindre relevans
på samma sätt som i exempelvis kammarrätt eUer hovrätt utan att samtidigt sker
en viss prövning av målet.
I detta sammanhang bör också pekas på ett annat
förhållande av betydelse när det gäller föredragandes medverkan i
besvärsavdelningens arbete. Avdelningen består f. n. av tretton tekniska
ledamöter. Ett fullt utbildat system med fasta föredragande skulle med en
realistisk bedömning av de ekonomiska resurser som kan tänkas komma att sammantaget
ställas till förfogande för verksamheten på besvärsavdelningen sannolikt
innebära en minskning av detta antal. Redan med nuvarande antal kommer varje
tekniker inom sin specialitet att täcka ett mycket stort område av tekniken.
Uppdelningen av de tekniska specialområdena på ett mindre antal ledamöter än
det nuvarande kan komma att medföra att det blir svårare för var och en av
dessa att på ett tillfredsställnde sätt följa den tekniska utvecklingen på det
område för vilket ledamoten närmast har att svara. Det är uppenbarligen
angeläget att inte vidta åtgärder som skulle försvåra för ledamöterna att hålla
fullgod kontakt med vad som sker på teknikens område. Utifrån denna synpunkt
synes en nedskärning av antalet ledamöter olämplig och ägnad att sänka
kvaliteten i avgörandena.
Det finns också andra skäl som talar mot att införa
ett system med permanenta föredragande. Ett sådant system skulle sannolikt leda
till bl. a. att tjänsterna besattes med äldre tekniker, vilket, förutom vissa
ogynnsamma konsekvenser från personalpolitisk synpunkt, skulle medföra att
fyra högt kvalificerade tekniker kom att delta i handläggningen av
patentärenden. Detta skulle innebära ett visst slöseri med tillgängliga
personella reurser.
Vad nu sagts innebär emellertid inte att
föredragning av patentärenden kan anses sakna mening eller inte vara till
hjälp för ledamötema. I många fall underlättar säkerligen en god föredragning
det fortsatta
7 Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 96
Prop. 1976/77: 96 98
studiet
av ärendet och gör det lättare att tränga in i. Särskilt i fråga om digra
ärenden (surdegar) bör föredragningshjälp regelmässigt utnyttjas för att främja
besvärsavdelningens arbete. Sådan hjälp får också antas befria ledamötema från
åtskilligt rutinarbete. Föredragning i besvärsavdelningen ger dessutom utmärkt
träning i handläggning och bör utnyttjas som ett led i utbildningen av yngre
tekniker i verket. Inrättas fasta tjänster, finns emellertid en risk för att
föredragningsskyldigheten låses till ett fåtal tjänstemän och att denna typ av
utbildning berövas många som skulle få stor nytta av erfarenhet från
föredragning i besvärsavdelningen. Begränsningen till ett fåtal fasta
föredragande skulle också medföra att den "flytande" representation
av de tekniska specialiteterna som blir en följd av ett mera rörligt
föredragandesystem skulle gå förlorad. En sådan utveckling torde vara att
beklaga även från den synpunkten att ledamötema på besvärsavdelningen därigenom
skulle bli isolerade från en värdefull kontakt med de yngre teknikerna i verket
som nyligen lämnat de tekniska högskolorna med färska teoretiska kunskaper.
Den bedömning för vilken nu redogjorts leder till
att utredningen inte anser sig böra föreslå inrättandet av fasta tjänster som
föredragande på besvärsavdelningen av den typ som förordats i motionen 1972:
924. Enligt utredningens uppfattning förtjänar emeUertid att prövas huruvida
inte en viss ökad användning av särskilda föredragande skulle gagna arbetet på
besvärsavdelningen och bidra till att höja effektiviteten. Detta synes
lämpligen kunna åvägabringas genom en systematisering av det f. n. tillämpade
förfarandet med tillfällig inlåning av yngre tekniker från patentavdelningen
för föredragning på besvärsavdelningen på så sätt, att det inrättas ett visst
antal förordnanden som föredragande i besvärsavdelningen, förslagsvis minst
två för varje avdelning. Förordnandena bör avse en tid av cirka två år och böi
kunna förlängas med ytterligare något år, om så finnes lämpligt. Enligt
utredningens mening bör därför i instruktionen för patentverket föreskrivas
skyldighet för ledamot på patentavdelningen att på anmodan av verkschefen åta
sig sådant förordnande. Den förordnade torde under tjänstgöringen som
föredragande böra ha kvar sin ordinarie lön och därjämte få uppbära ett visst
fast arvode. Storleken av detta torde få avgöras förhandlingsvägen. Till dessa
förordnanden bör i första hand väljas tekniker med trefyra års erfarenhet av
arbetet på patentavdelningen. Utredningen förutsätter att uttagningen av
föredragande sker efter samråd med chefen för patentavdelningen och
ordförandena i besvärsavdelningen så att förordnandena kan anpassas så smidigt
som möjligt med hänsyn till aktueUa behov och tUlgängliga personella resurser.
Det förordade systemet innebär inte något hinder mot att föredragande
tillfälligt förordnas för visst mål eller annan speciell uppgift, om särskilda
skäl påkallar det.
Prop. 1976/77: 96 99
I fråga om varumärkes-, mönster- och namnärenden
torde i varje fall f. n. något särskilt system för föredragning inte behövas.
Ett system av nu angivet slag skulle innebära en
stabUisering av det hittills tillämpade förfarandet med tUlfällig inlåning av
yngre tekniker från patentavdelningen och medföra ett visst resurstillskott för
besvärsavdelningen. De från olika håll påtalade olägenheterna med avdelningens
beroende av sådan tillfällig hjälp som ställs till förfogande från andra
enheter inom patentverket torde därigenom vara undanröjda. Systemet skulle
dessutom ha den fördelen att det tillåter en från utbildnings- och
rekryteringssynpunkt önskvärd cirkulation av yngre tekniker.
Sedan ett system av sålunda förordad beskaffenhet
prövats under några år, torde en utvärdering kunna ske för att bedöma huruvida
modifikationer i den ena eller andra riktningen är påkallade. Om försöksverksamheten
ger till resultat att systemet bör permanentas, synes lämpligt att i lagen om
besvärsavdelningen ta in en bestämmelse om att det för beredning och
föredragning av mål i besvärsavdelningen finns särskilda jänstemän (jfr 7 §
förvaltningsdomstolslagen).
Vad gäller kostnadsaspekten får man med hänsyn till
personaltillgången under budgetåret 1975/76 räkna med att det uppkommer ett
behov av att täcka främst de luckor som uppstår på patentavdelningen genom att
ett visst antal tekniker därifrån förordnas att tjänsgöra som föredragande i
besvärsavdelningen. A andra sidan bortfaller den nuvarande tillfälliga
inlåningen motsvarande tvåtre manår. Den effektiva kostnadsökning som kan
komma i fråga torde kunna antas stanna vid ett belopp motsvarande lönekostnaden
för femsex yngre tekniker i lönegraderna F 1314. Härtill kommer utgiften för
de arvodestill-lägg som föredragandena förutsätts erhålla. Totalt torde
kostnadsökningen räknat efter 1976 års löneläge komma att stanna vid cirka en
halv million kronor. Denna kostnad får vägas mot de ökade resursei som
besvärsavdelningen tillförs och som kan antas medföra att ledamöternas
kapacitet kan utnyttjas bättre, varigenom antalet avgöranden kan väntas stiga.
9
Vissa frågor rörande muntlig förhandling 9.1 Rätten att få till stånd
förhandling
9.1.1
Nuvarande ordning m.m.
Enligt 9 § i arbetsordningen för besvärsavdelningen
kan ledamot på avdelningen sätta ut muntUg förhandling för beredning av ett
ärende. I 23 § andra stycket i instmktionen (1965: 658) för patent- och
registreringsverket föreskrivs vidare att begäran av sökande eller behörig
invändare om muntlig förhandling i patent-, varumärkes- eller namnärende inte
får avslås, såvida vederbörande inte förut beretts tillfälle att
Prop. 1976/77: 96 100
yttra
sig vid sådan förhandling på den avdelning, byrå eller sektion, där ärendet
handläggs.
1 fråga om den nuvarande frekvensen av muntliga
förhandUngar i besvärsavdelningen kan nämnas att sådana sattes ut att äga rum
för år 1972 i 137 fall, år 1973 i 129 fall och för år 1974 i 130 fall. Förhandlingarna
sattes nästan undantagslöst ut på begäran av part. Av de för år 1972 utsatta
förhandlingarna inställdes 17 (12 %), medan motsvarande siffra för år 1973
utgjorde 12 (9 %) och för år 1974 29 (22 %). I ett mindre antal fall berodde
detta på att besvären återkallades. Antalet fall, där redan utsatta
förhandlingar fått flyttas på begäran av part, uppgick under nämnda år till 35
(25 %), 21 (16 %) respektive 28 (22 %).
Vid överläggning med besvärsavdelningens nuvarande
ledamöter har påtalats att de muntliga förhandlingarna är betungande och att
mängden inställda och flyttade förhandlingar skapar problem från planeringssynpunkt.
Utredningen har tagit upp frågan om rätten att få
till stånd muntlig förhandling vid överläggning också med företrädare för
patentverkets kundkrets. Det har därvid betonats att man från kundkretsens sida
fäster stor vikt vid möjligheten att få till stånd muntlig förhandling. Häri
anses ligga en garanti för att besvärsavdelningens ledamötei verkligen förstått
vad man velat ha fram i ärendet. Det har vidare anförts att man i praktiken
ofta begär muntlig förhandling närmast för att få ett begrepp om när ett ärende
kan väntas komma upp till slutligt avgörande. Som ett alternativ har framförts
tanken på att man från besvärsavdelningens sida alltid skulle ge ett
slutföreläggande, när tiden för ärendets avgörande närmar sig. Detta skulle i
viss utsträckning kunna fylla funktionen att hålla parterna informerade och ge
dem möjlighet att överväga, om ytterligare material framkommit som bör
redovisas före avgörandet.
1 detta sammanhang är av intresse att man i
betänkandet med förslag till inrättande av ett nordiskt patentråd (Nordisk utredningsserie
1968: 1) förordade en regel av innebörd att parts begäran om muntlig
förhandling skulle tillmötesgås, om det inte var uppenbart att sådan förhandling
var utan betydelse för ärendet (artikel 27 andra stycket i den föreslagna
överenskommelsen mellan de nordiska staterna om en gemensam besvärsinstans i
patentärenden). I motiven till denna regel anfördes att en begäran om muntlig
förhandling som huvudregel borde bifallas, dvs. att partens egen bedömning av
nödvändigheten att hålla sådan förhandling borde vara avgörande, och att en
begäran om förhandling borde kunna avslås bara om det var uppenbart att man
genom en sådan inte kunde antas tillföra saken något nytt av betydelse eller om
det fanns grund för antagande att framställningen gjorts i syfte att sätta
"sägen i langdrag" (bet. s. 155). Den föreslagna regeln komplet-
Prop. 1976/77: 96 101
terades
med en bestämmelse av innebörd att parterna skulle beredas tillfälle att inom
viss tid skriftligen slutföra sin talan, om en begäran om muntlig förhandling
avslogs.
Principen att en part inte har någon ovillkorlig
rätt att få till stånd muntiig förhandling ligger till grund också för
bestämmelsen i 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen. Där föreskrivs sålunda
att muntlig förhandling skall hållas i kammarrätt, skatterätt och länsrätt, om
enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och
ej heller särskilda skäl talar mot det.
9.7.2
Överväganden och förslag
Frågan huruvida part skall ha ovillkorlig rätt till
muntlig förhandling skall inte ges en överdriven betydelse. Det är uppenbart
att ett slopande av rätten till muntlig förhandling inte skulle komma att på
ett drastiskt sätt ändra frekvensen av förhandlingar. Besvärsavdelningen kan
inte förväntas annat än i undantagsfall ha fömtsättningar att bedöma parts
möjligheter att vid muntiig förhandUng tillföra målet något av värde. Det är
därför att räkna med att parts begäran om sådan förhandling i allmänhet kommer
att bifallas. A andra sidan kan inte bestridas att förhandling i åtskilliga
fall begärs utan att part har något ytterligare att anföra utöver vad som redan
framförts skriftligen. Den nuvarande ordningen synes inte ägnad att förebygga
att förhandling begärs slentrianmässigt eller i syften som ligger vid sidan om
intresset att tillföra saken något nytt. En förändring som ger
besvärsavdelningen befogenhet att vägra muntlig förhandling som uppenbarligen
saknar legitimt ändamål kan möjligen medverka till att parterna i allmänhet
bättre överväger behovet av en muntlig förhandling, innan begäran om sådan
framförs. Enligt utredningens uppfattning bör därför den hit-tUlsvarande
ovillkorliga rätten för part att få till stånd muntlig förhandling i
besvärsavdelningen modifieras. En sådan modifikation synes lämpligen kunna ske
genom att införa en regel som nära ansluter tUl den som föreslagits i ämnet i
betänkandet angående tillskapandet av ett nordiskt patentråd. Utredningen har
därför tagit upp en sådan regel i 9 § i den föreslagna lagen om
besvärsavdelningen. Denna regel torde dessutom tUlgodose det från kundkretsens
sida angivna önskemålet om att part hålls informerad om tiden för avgörande av
besvär.
9.2
Offentlighet vid muntlig förhandling
Utredningen vill i detta sammanhang också beröra en
annan fråga av intresse i samband med muntlig förhandling, nämligen humvida
sådan förhandling bör vara offentlig. Det finns f. n. inte någon uttrycklig
bestämmelse i detta ämne, och muntlig förhandling i besvärsavdelningen har
följaktiigen inte hittills varit offentiig.
Prop. 1976/77: 96 102
Något bärande skäl för denna ordning för ett
domstolsliknande organ som besvärsavdelningen torde emellertid knappast kunna
påvisas. Av 22 § patentlagen följer att handlingarna i ärendet, bortsett från
visst specialfall rörande företagshemlighet,i är offentliga vid tiden för ärendets
handläggning i besvärsavdelningen. Principen om offentlighet vid muntlig
förhandling har också slagits fast i förvaltningsprocesslagen (16 §), låt vara
att möjligheterna att förordna om handläggning inom stängda dörrar där är något
vidare än vad som gäller enligt rättegångsbalken. Samma princip ligger vidare
till grund för bestämmelsema i artikel 29 i det tidigare (avsnitt 9.1.1)
nämnda förslaget till överenskommelse om en gemensam nordisk besvärsinstans i
patentärenden.
Utredningen föreslår med beaktande av att
besvärsavdelningen nu avses att också formellt göras till förvaltningsdomstol
att principen om offentiighet genomförs i fråga om muntlig förhandling.
Härigenom bringas förfarandet i överensstämmelse med vad numera allmänt gäller
för förvaltningsdomstolar. Bestämmelser i ämnet har tagits upp i 10 § i den
föreslagna lagen om besvärsavdelnmgen. De har utformats efter mönster av
nyssnämnda artikel 29 i förslaget tUl nordisk besvärsinstans. Rörande den
närmare tillämpningen av bestämmelserna hänvisas tUl specialmotiveringen.
10
Begränsning av möjligheten att jämka patentkraven m. m. 10.1 Nuvarande ordning
Enligt 13 § patentlagen (PatL) får en ansökan om
patent inte ändras så, att patent söks på något som inte framgick av
ansökningshandlingarna, när ansökningen gjordes eller enligt 14 § samma lag
skall anses gjord. Med ansökningshandlingar avses i detta sammanhang de i 19 §
patentkungörelsen (PatK) angivna grundhandlingama dvs. i första hand
beskrivning med tillhörande ritning och patentkrav avfattade på svenska, danska
eller norska språket som förelåg när ansökningen gjordes.
Förbudet mot ändring i 13 § PatL som tillkommit
på gmnd av de rättsverkningar som är förbundna med ansökningens ingivande
rUctar sig mot såväl ett införande i patentkraven av nya bestämningar (en
inskränkning av skyddsomfånget), vilka inte har stöd i gmndhand-lingarna, som
ett avlägsnande ur patentkraven av bestämningar (en utvidgning av
skyddsomfånget) vilket innebär att krav riktas på en uppfinning utöver vad som
framgick av grundhandlingama. Däremot träffar förbudet inte sådana ändringar
som innebär ett förtydUgande, en inskränkning eller en utvidgning som håller
sig inom ramen för det
1
Här bortses också från specialregleringen rörande försvarsuppfinningar.
Prop. 1976/77: 96 103
som
framgår av grundhandlingarna. Rörande den närmare innebörden härav vill
utredningen hänvisa till vad i detta hänseende anfördes av de nordiska
kommittéema ideras slutbetänkande (Nordisk utredningsserie 1963: 6 s. 197200)
som ligger till gmnd för gäUande lagstiftning i ämnet.
I syfte att hålla i sär de olika former av ändring
av patentkraven som sålunda regleras direkt och indirekt inom ramen för
PatL benämns i fortsättningen den sist angivna typen av s. a. s. tillåtna ändringar
för jämkning av patentkraven.
Jämkning av kraven kan av sökanden göras självmant
eller, vilket torde vara det vanliga, med anledning av innehållet i tekniskt
föreläggande som utfärdats i samband med granskning av ansökningen inom
patentverket och som i regel hänvisar till den inom verket gjorda utredningen
om nyhetsläget. En mot ansökningen gjord invändning enligt 21 § PatL kan
givetvis också vara av beskaffenhet att föranleda jämkning.
Enligt vad som f. n. gäller, är rätten att jämka
patentkraven inte begränsad till handläggningen i första instans, dvs. i
patentavdelningen.i I överensstämmelse med rådande uppfattning avser prövningen
i överinstanserna, liksom i patentavdelningen, att åstadkomma en materiellt
sett riktig bedömning av patentansökningen i syfte att skapa det rättsskydd
som ter sig motiverat i det enskilda fallet. Härav anses f. n. följa att ny
utredning får tUlföras i såväl besvärsavdelningen som regeringsrätten. Så kan
ske på initiativ av såväl sökanden, invändare (i besvärsavdelningen) som
överinstanserna själva. Överinstansemas prövning torde dock såtUlvida få anses
vara begränsad, att de inte självmant har att ta initiativ i frågan humvida en
ansökan skulle kunna leda till patent, om den inskränktes på visst sätt. Det
förekommer emellertid i viss utsträckning att man från besvärsavdelningens sida
informellt med sökanden diskuterar frågan om en begränsning av kraven i syfte
att uppnå ett rimligt resultat. Sökanden torde också enligt rådande praxis, som
har stöd i förarbetena tUl gällande lagstiftning, kunna begära prövning av
alternativa krav på så sätt, att han i första hand påkallar överprövning av de
vidare krav som underkänts i lägre instans och i andra hand begär prövning av
mera begränsade krav som inte tidigare varit föremål för bedömande.2
Jämkning av patentkraven i regeringsrätten med
eller utan bibehållet yrkande om överprövning av de ursprungligen framställda
kraven
1 Jämkning
av kraven i överinstanserna torde grundas på en analogisk till-
lämpning av bestämmelserna om patentansökan och dess handläggning i
2 kap.
PatL (däribland 13 § PatL) som har stöd i förarbetena till PatL; jfr
dep.cbefsuttalande i NJA II:
1968 s. 51.
2
Jfr Nordisk utredningsserie 1963: 6 s. 262. Någon principiell ändring i detta
hänseende torde inte ha åsyftats med förslaget om inrättande av ett nordiskt
patentråd; jfr Nordisk utredningsserie 1968:1 s. 114.
Prop. 1976/77: 96 104
föranleder regelmässigt remiss till besvärsavdelningen.
I själva verket remitteras f. n. i princip alla besvär i patentmål till
besvärsavdelningen.' Eftersom rätten till jämkning enligt nu gällande regler
är i princip obegränsad, händer det att remiss till besvärsavdelningen förekommer
mer än en gång i samma ärende. Antalet remisser från regeringsrätten tUl
besvärsavdelningen, i de allra flesta fall föranledda av jämkning av
patentkraven, har under senare år i takt med det starkt Ökade antalet besvär
i patentärenden och därmed sammanhängande ökning av antalet fullföljda mål
stigit kraftigt som framgår av nedanstående tabell.
Är Antal remisser från regeringsrätten
l:a 2:a 3:e 4:e Summa
1963
22
1964
29
1965
15 1 16
1966
13 4 17
1967
24 2 1 27
1968
42 6 48
1969
61 11 72
1970
73 12 2 87
1971
66 9 75
1972
75 25 4 104
1973
76 8 84
1974 88 13 4 3 108
1975» 65 18 3 86
1 Eftersom besvärsavdelningen f. n. inte formellt har
stäUning som förvaltningsdomstol, föreligger inte något hinder mot sådan
remiss (se 13 § förvaltningsprocesslagen). " T. o. m. 15 november.
Den arbetsinsats som krävs i
samband med handläggningen av remisser varierar. Det kan ibland naturligtvis
förhålla sig så, att berörda befattningshavare fortfarande har ärendet i minnet
och inte behöver lägga ned lika mycket arbete på att bedöma konsekvenserna av
en jämkning av patentkraven i ärendet som på att sätta sig in i ett helt nytt
ärende. Man får emellertid inte förbise, att det stundom kan ha förflutit
avsevärd tid mellan remissen och den tidigare handläggningen. Vidare är det
inte alltid säkert, att samma befattningshavare som tidigare handlagt ärendet
är tillgängliga för att handlägga remissen. Det måste också understrykas, att
en jämkning av patentkraven stundom medför att ärendet måste prövas från helt
nya utgångspunkter vad gäller patenterbarhetsbedömningen. Detta kräver en
betydande arbetsinsats. Vad gäller remisserna från regeringsrätten till
besvärsavdelningen är dessutom att märka det speciella ansvar
besvärsavdelningens ledamöter med fog känner med tanke på den tekniska
sakkunskap som är koncentrerad till avdelningen och som saknar motsvarighet i
regeringsrätten. Man kan därför utgå från att remisserna från regeringsrätten
tiU besvärsavdelningen ofta kräver en arbetsinsats som knappast understi-
Prop. 1976/77: 96 105
ger
vad som skulle fordras för handläggning av motsvarande antal nya ärenden. Detta
innebär i praktiken att f. n. cirka 10 procent av besvärsavdelningens totala
kapacitet tas i anspråk för handläggning av remisser från regeringsrätten (jfr
avsnitt 4.2.2).
10.2
Utredningens överväganden
10.2.1 Allmänna
synpunkter
Mot bakgmnd av den relativt stora betydelse som den
f. n. rådande obegränsade rätten att jämka patentkraven visat sig ha från
arbetsbör-de- och effektivitetssynpunkt, har utredningen funnit skäl att närmare
granska denna fråga och därmed sammanhängande allmänna spörsmål om rätten till
fullföljd av talan mot besvärsavdelningens beslut.
Rätten till jämkning av kraven måste ses mot
bakgmnden bl. a. av det för denna typ av förvaltningsärenden i särskilt hög
grad rådande förhållandet att sökanden ofta inte har mer än begränsad, om ens
någon, möjlighet att i förväg känna till fömtsättningama i nyhets- och annat
avseende för att erhålla det skydd i form av patent som uppfinningen i fråga
kan förtjäna. Sådan kännedom får han mestadels först under handläggningen av
ansökningen i patentavdelningen i samband med den dialog som då uppkommer med
anledning av tekniskt föreläggande som utfärdats efter företagen granskning av
ansökningen. Denna rätt till jämkning förekommer i alla jämförbara länder.
Redan på grund härav står det klart, att någon omprövning av rätten till jämkning
av kraven såvitt gäller handläggningen i patentavdelningen inte bör förekomma.
10.2.2 Jämkning
av kraven i besvärsavdelningen
Vad gäller handläggningen i besvärsavdelningen är
förutsättningarna i viss mån annorlunda. Det kan med visst fog göras gällande
att sökanden under handläggningen i patentavdelningen borde kunna på ett uttömmande
sätt utforma de krav som enligt hans mening kan komma i fråga. I detta
sammanhang måste emellertid till en början beaktas att den av patentavdelningen
numera praktiserade s. k. kompakta handläggningsmetoden sannolikt innebär en
viss minskning jämfört med tidigare rådande förhållanden av sökandens
möjligheter att redan under handläggningen i patentavdelningen göra den
jämkning som kan vara påkallad. Ett förbud mot jämkning av kraven i
besvärsavdelningen skulle också medföra risk för att handläggningen i
patentavdelningen ofta komplicerades i onödan genom att sökanden s. a. s. för
säkerhets skull från början skulle komma att belasta ansökningen med alla tänkbara
alternativa krav. Detta skulle snabbt kunna leda till en allmän nedgång i
effektiviteten på patentavdelningen, vilket vore synnerligen olyckligt. Ett
sådant förbud skulle dessutom innebära ett så kraftigt
Prop. 1976/77: 96 106
avsteg
från hävdvunnen nordisk sedvana och rättsuppfattning på området, att det
knappast kan övervägas i detta begränsade sammanhang. Utredningen finner
således ej anledning att nu föreslå någon inskränkning i rätten att jämka
patentkraven i besvärsavdelningen.
10.2.3
Rätten att fullfölja talan hos regeringsrätten
10.2.3.1
Tidigare överväganden m. m.
Frågan om jämkning av kraven i regeringsrätten står
uppenbarligen i nära samband med det allmänna spörsmålet om rätten tUl
fullföljd av talan mot besvärsavdelningens beslut. Detta spörsmål berör f. ö.
inte bara patentmålen utan också vammärkes- och mönstermålen.
Frågan var föremål för uppmärksamhet redan i
samband med tillkomsten av PatL. I sitt remissyttrande över det nordiska
kommittébetänkandet med förslag till ny patentlagstiftning (Nordisk
utredningsserie 1963: 6) väckte patentverket tanken på att avskära rätten att
fullfölja talan hos regeringsrätten. Det framhölls därvid att tvistefrågan i
det stora flertalet patentärenden är av utpräglat teknisk karaktär och att det
i sådana frågor inte kan sägas att regeringsrätten har bättre förutsättningar
än besvärsavdehiingen att komma tUl ett riktigt resultat. Med hänvisning till
den då påbörjade utredningen av frågan om inrättande av en gemensam nordisk
besvärsinstans, fann emellertid departementschefen att regeringsrätten borde
tills vidare behållas som högsta instans (NJA II: 1968
s. 51). De nordiska kommittéerna, som utredde frågan om inrättande av en
gemensam nordisk besvärsinstans, stannade i sitt betänkande för att inte
föreslå någon begränsning i klagorätten till det av kommittéema föreslagna
nordiska patentrådet (Nordsk utredningsserie 1968: 1 s. 101103).
Rätten att fullfölja talan hos regeringsrätten
övervägdes av förvaltningsdomstolskommittén i samband med spörsmålet om
undantag från den av kommittén förordade allmänna ordningen att förvaltningsmål
borde passera kammarrätt och få fullföljas därifrån bara efter särskild
tiUståndsprövning. Såvitt gäller patentmål och vissa närstående mål fann
kommittén med hänsyn tUl dessa måls natur och kvaliteten av den prövning som
bestås dem i besvärsavdelningen att det var överflödigt att skjuta in en
domstolsinstans mellan besvärsavdelningen och regeringsrätten. Mot bakgrund av
den "faktiska domstolsmässighet" som utmärker besvärsavdelningens
prövning kunde det enligt kommittén t. o. m. sättas i fråga, om inte
prövningstillstånd borde krävas för fullföljd av talan hos regeringsrätten.
Eftersom besvärsavdelningen "i sträng mening" inte kunde anses utgöra
en domstol, ansåg sig kommittéen dock inte böra föreslå att "f. n."
några särskilda vUlkor ställdes upp för sådan fullföljd (SOU 1966: 70 s.
323324). I sitt remissyttrande
1
Resonemanget fördes därvid mot bakgrund av frågan om omfattningen av
besvärsrätten för invändare (NJA II: 1968 s. 5051).
Prop. 1976/77: 96 107
över
kommitténs betänkande ifrågasatte patentverket, om man inte borde överväga krav
på prövningstillstånd. Verket tog i sammanhanget också på nytt upp tanken att
låta besvärsavdelningen vara sista instans (prop. 1971: 30 s. 52). I förslaget
till lag om allmänna förvaltningsdomstolar m. m. anförde emellertid
departementschefen helt kortfattat att den tidigare rådande ordningen med
fullföljd av talan hos regeringsrätten borde behållas "åtminstone tills
vidare" (prop. 1971: 30 s. 80; ang. skälen för denna ståndpunkt jfr
avsnitt 6.4). Någon inskränkning i den dittillsvarande möjligheten att i
obegränsad omfattning fullfölja talan hos regeringsrätten mot avgöranden av
besvärsavdelningen i patent-, varumärkes- och mönstermål gjordes således inte
i samband med den reform av förvaltningsprocessen som genomfördes år 1971.
10.2.3.2 Uttalanden
i samband med näringsutskottets behandling av
motionen 1972: 924
Frågan om en begränsning av rätten att fullfölja
talan hos regeringsrätten togs åter upp i motionen 1972: 924. Om
besvärsavdelningen byggdes ut på det sätt motionärema föreslagit, dvs.
omvandlades till en fristående förvaltningsdomstol, fanns det enligt deras
mening inte något principiellt betänkligt mot att göra avdelningen tUl sista
instans. I varje fall borde vid den angivna lösningen krav på
prövningstillstånd gälla för mål från besvärsavdelningen liksom för mål från
kammarrättema (NU 1972: 56 s. 4).
Tanken att helt avskära rätten till fullföljd mot
besvärsavdelningens beslut vann inte något gehör under remissbehandlingen i
samband med näringsutskottets behandling av motionen 1972: 924 (NU 1972: 56 s.
1214). Bl. a. anfördes från såväl regeringsrättens ledamöter som patentverket
i det senare fallet med ändring av tidigare intagen ståndpunkt i frågan
att motionärerna underskattat de rättsliga aspekterna på patentmålen och
betydelsen av den överprövning som sker i regeringsrätten. Också från
näringslivets sida var man kritisk mot tanken att slopa fullföljdsrätten.
Däremot fick tanken på att införa krav på prövningstillstånd ett betydligt
gynnsammare mottagande. Som fömtsättning härför angavs dock utryckligen av
regeringsrättens ledamöter att besvärsavdelningen organiserades som en
fristående förvaltningsdomstol.
10.2.3.3 Inställningen
hos kundkretsen
Vid de överläggningar utredningen haft med
företrädare för patentverkets kundkrets har understmkits den betydelse man
från kundkretsens sida tillmäter rätten att fullfölja talan hos
regeringsrätten särskilt vad gäller patent- och varumärkesmål.
10.2.3.4 Utredningens
ståndpunkt
De
överväganden som gjorts inom utredningen har lett till att utred-
Prop. 1976/77: 96 108
ningen
anser att tanken på att helt avskära rätten till fullföljd hos regeringsrätten
och att låta besvärsavdelningen bli sista instans i patent-, varumärkes- och
mönstermål bör avvisas. Detta gäller i och för sig oberoende av huruvida
besvärsavdelningen är organiserad som en fristående förvaltningsdomstol eller
görs till förvaltningsdomstol med bibehållet administrativt samband med
patentverket på sätt utredningen föreslår (avsnitt 6.5). I likhet med bl. a.
regeringsrätten anser utredningen att de rättsliga problem som här ofta
förekommer, exempelvis tiUämpningen av 2 § andra och tredje styckena PatL, är
av så kvalificerad beskaffenhet att det ter sig olämpligt att helt avskära
sökandena från rätten att få sådana frågor prövade av den högsta
förvaltningsdomstolen i landet.
10.2.4
Frågan om prövningstiUstånd
Samma betänkligheter som redovisats i föregående
avsnitt kan inte anses föreligga mot att såtillvida begränsa fullföljdsrätten
som att låta denna, i likhet med vad som är fallet i fråga om det stora
flertalet andra förvaltningsmål, bli beroende av tillståndsprövning. De skäl
som hittills föranlett att patent-, vammärkes- och mönstermålen tagits undan
från kravet på tillståndsprövning torde som framgått av vad tidigare anförts
(avsnitt 10.2.3.1) ha varit mera av formell än av saklig karaktär och inte
hänfört sig till målens beskaffenhet i och för sig utan stått i samband med den
oklarhet som rått i fråga om besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga
ställning. Med den av utredningen föreslagna lösningen att nu undanröja denna
oklarhet och att uttryckligen göra besvärsavdelningen till förvaltningsdomstol,
får frågan om krav på prövningstillstånd för fullföljd av talan givetvis ökad
aktualitet.
Utredningen har med utgångspunkt från vad nu sagts
övervägt frågan om införande av tillståndsprövning i mål som fullföljs från
besvärsavdelningen. Dessa överväganden har emellertid lett till att
utredningen inte anser sig böra förorda sådan prövning. Skälet härtill är
framför allt att söka i de svårigheter som befunnits föreligga att ställa upp
lämpliga kriterier för tUlstånd att få målen prövade i regeringsrätten. Den i
36 § förvaltningsprocesslagen under 1 upptagna prejudikatdi-spensgmnden skulle
vara svår att tillämpa. I praktiken är det nämligen förenat med stora
svårigheter att i det enskUda fallet avgöra värdet av prövning från
prejudikatsynpunkt. Problemen i de mål som det här gäller avser regelmässigt
tekniska detaljer av så varierande beskaffenhet att det mestadels får anses
tveksamt vilka slutsatser från prejudikatsynpunkt som kan dras av avgörandet i
ett visst fall. Värdet av prövningen hos regeringsrätten i dessa mål ligger
bortsett från en allmän kontroll av formell beskaffenhet snarare i den
kvalificerade och samlade bedömningen av huruvida avgörandena i
besvärsavdelningen står i överensstämmelse med de gmndläggande värderingar på
vilka den till-
Prop. 1976/77: 96 I09
lämpliga
lagstiftningen vilar. Om systemet med prövningstillstånd skulle införas i
patentmålen, är det dessutom tveksamt, om man skulle vinna något i form av
förkortad handläggningstid. Med hänsyn till vad nyss sagts om den speciella
karaktären av patentmålen torde det i många fall vara nödvändigt med en
tämligen ingående föredragning för en säker bedömning av huruvida
prövningstUlstånd skall ges eller inte.
Utredningen har också övervägt vissa av de av
förvaltningsdomstols-kommittén ursprungligen föreslagna supplerande
dispensgrunderha, t. ex. målets svårbedömlighet (jfr SOU 1966: 70 s. 316322)
men som tidigare antytts slutligen stannat för att inte föreslå någon
tillståndsprövning.
10.3
Utredningens förslag
Utredningen har funnit att en framkomligare väg att
lösa åtminstone vissa av de problem som här föreligger består i att avskära den
f, n. rådande möjligheten att jämka patentkraven i regeringsrätten. Det måste
från rättssäkerhets- och annan synpunkt anses tillfyllest att sökanden har
möjlighet att ända fram till avslutandet av handläggningen i andra instans göra
de jämkningar som kan anses påkallade. En sådan reform skulle dessutom innebära
att regeringsrättens befattning med patentmålen bringades i bättre
överensstämmelse med den högsta förvaltningsdomstolens prmcipiella uppgift att
överpröva beslut som fattats av meUaninstansen och alltså inte få sig förelagd
en fråga som inte blivit prövad i det överklagade beslutet. Det kan heller
inte vara rimligt att det skall finnas möjlighet för part att fritt få ändra
sin talan på sätt nyss sagts hos en högsta domstol, där möjligheten att föra
talan i så gott som alla andra mål begränsas av regler om fuHföljdstillstånd
med principiellt förbud att åberopa nya omständigheter och bevis.
Vid de överläggningar som utredningen haft med
företrädare för patentverkets kundkrets har uttalats förståelse för en sådan
lösning. Samtidigt har dock betonats vikten av att handläggnmgen i patent- och
besvärsavdelningarna blir tillräckligt uttömmande. Från visst håll har därvid
uttryckts farhågor för att ett avskärande av rätten att jämka kraven i
regeringsräten kan få den ogynnsamma konsekvensen att sökanden "hänger sig
kvar" i besvärsavdelningen genom att där i större utsträckning än f. n.
åberopa en rad alternativa och subsidiära krav.
Enligt utredningens uppfattning bör de farhågor som
sålunda kommit till uttryck inte överdrivas. Även om en viss tendens i angiven
riktning skulle uppkomma, är det enligt utredningens mening likväl bättre att
besvärsavdelningen från början tvingas ta ställning till förekommande
alternativa och subsidiära krav. Detta torde med hänsyn till att det relevanta
materialet i målet då är aktuellt för ledamöterna kräva en mindre merinsats än
vad som är fallet, om ledamötema senare har
Prop. 1976/77: 96 110
att
åter sätta sig in i ärendet efter remiss från regeringsrätten med anledning av
jämkning av kraven därstädes. En reform i åsyftad riktning kan enligt
utredningens bedömning i själva verket på sikt antas i inte obetydlig grad
komma att medföra en lättnad i besvärsavdelningens arbetsbörda genom bortfallet
av ett stort antal remisser från regeringsrätten. Reformen medför nämligen att
något sakligt behov av att inhämta besvärsavdelningens uppfattning i allmänhet
inte längre föreligger. Regeringsrätten kommer sålunda, efter en sådan reform,
inte att få till bedömning frågor som inte prövats i besvärsavdelningen utan
får endast att ompröva dess överklagade beslut. Härtill kommer att remiss från
högre till lägre domstol i princip inte bör förekomma. Genomföres förslaget att
uttryckligen göra besvärsavdelningen till förvaltningsdomstol, kan
regeringsrätten inte längre regelmässigt remittera målen för yttrande tUl
besvärsavdelningen. Det framgår klart av förarbetena tiU
förvaltningsprocesslagen att hörande av domstol som tidigare beslutat i saken
endast bör komma i fråga i undantagsfall (prop. 1971: 30 s. 548).
Lagtekniskt synes vad sålunda förordas kunna lösas
enklast genom att efter 25 § andra stycket första punkten PatL tillfoga en
bestämmelse av innebörd att fullföljd talan inte får avse andra patentkrav än
sådana som prövats genom det beslut på besvärsavdelningen mot vilket talan
föres.
Effekten av den föreslagna reformen torde bli
densamma som i fråga om övriga målgrupper eftersträvas med föreskrifterna om
prövningstiUstånd. Kan part inte få nya patentkrav prövade i sak av besvärsavdelningen,
via regeringsrätten, är det troligt att inga andra patentmål fullföljs till
regeringsrätten än de som är av principiellt intresse.
Det torde i detta sammanhang slutligen böra
anmärkas att motsvarande spörsmål inte lär vara aktuellt i fråga om
varumärkes- eller mönstermål.
11
Internationella perspektiv
11.1
Allmänna utgångspunkter
Som framgår av direktiven (avsnitt 1.1.) är
utredningens uppgift i första hand att granska aktuella frågor med avseende på
besvärsavdelningen som kan lösas oberoende av utvecklingen av patentadministrationen
inom den tUltänkta europeiska patentorganisationen (EPO). Med betonande av att
både organisationsfrågor och frågor om arbetsformerna måste på sikt bedömas i
det intrenationella sammanhanget, har utredningen emellertid ålagts att i den
mån det visar sig vara möjligt belysa också de mera långsiktiga problem som
hänger samman med utvecklingen på det internationella planet. I första hand har
därmed åsyftats principiella frågor som uppkommer vid en anpassning tUl ett
integrerat europeiskt patentsystem.
Prop. 1976/77: 96 111
Huvudansvaret för bedömningen av den inverkan som
den internationella utvecklingen på det patenträttsliga området kan få på
förhållandena i Sverige åvUar patentpolicykommittén. Såvitt avser den i
Washington år 1970 avslutade samarbetskonventionen (PCT) har kommittén i juni
1974 i betänkandet Internationellt patentsamarbete I (SOU 1974: 63) redovisat
konsekvensema för svenskt vidkommande av ett tillträde till denna konvention och
de lagstiftningsåtgärder som därvid aktualiseras. Betänkandet har
remissbehandlats och övervägs f. n. inom justitie- och handelsdepartementen.
Kommittén har vidare i sitt i febmari 1973 framlagda betänkande Den europeiska
patentkonventionen (H 1973: 1) redogjort för konsekvensema för svenskt patentväsen
av en anslutning tUl den europeiska patentkonventionen (EPC). Kommitténs
bedömning låg till gmnd för det svenska ställningstagandet att underteckna EPC
vid den diplomatiska konferens som ägde rum i Miinchen på hösten 1973. Genom
beslut av Kungl. Maj:t den 1 mars 1974 har kommitténs uppdrag utvidgats tUl att
avse också de författningsändringar som föranleds av en svensk ratifieering av
EPC. Kommittén väntas lägga fram ett betänkande härom under våren 1976.
Arbetet bedrivs med sikte på att förslag skall kunna läggas fram inför
riksdagen i slutet av år 1976 eller början av år 1977 om ratifieering av både
EPC och PCT och rörande de ändringar i patentiagstiftningen som därvid
påkallas. Som tidigare påpekats (avsnitt 5.1.1) beräknas EPC och PCT att träda
i kraft i slutet av år 1977 eUer i vart faU under år 1978.
Utredningen har tidigare (avsnitt 5) med
utgångspmikt från patentverkets långsiktsplan för perioden 19751985 gjort
en bedömning av den inverkan som PCT och EPC kan beräknas få för besvärsavdelningens
del i fråga om framtida arbetsbelastning och resursbehov.
Som tidigare påpekats (avsnitt 5.1.2) kan den år
1974 tUlsatta varumärkesutredningen tänkas komma att i sinom tid lägga fram
förslag som kan påverka besvärsavdelningens arbetsuppgifter. En närmare bedömning
av vad detta kan leda till är emellertid inte möjlig att göra i dagens läge.
ämnda utredning arbetar enligt direktiven från den för-utstätningen att Sverige
skall tUlträda det internationella fördrag om registrering av varumärken (TRT)
som antogs vid en diplomatkonferens i Wien år 1973. Utsikterna för att TRT skaU
träda i kraft inom överskådlig tid är emellertid ovissa. Ett ikraftträdande
kan dessutom inte antas föranleda några avgörande ändringar i
besvärsavdelningens organisation. Utredningen lämnar därför i det följande
detta projekt åt sidan. Detsamma gäller systemet med nordiska patentansökningar
och projektet om en gemensam nordisk högsta instans i patentärenden, eftersom
det, såvitt nu kan bedömas, inte förefaller realistiskt att något av dessa
projekt kommer att förverkligas (jfr avsnitt 5.1.1 och 6.5).
Mot
bakgmnd av vad nu anförts anser utredningen att den bör
Prop. 1976/77: 96 112
inskränka
sig till några randanmärkningar angående vissa principiella frågor som på sikt
kan komma att aktualiseras för besvärsavdelnmgens vidkommande av elt
ikraftträdande med svensk anslutning av PCT och framför allt EPC. Rörande
den närmare innebörden av själva fördragen hänvisar utrednmgen till de fylliga
redogörelser som härutin-nan lämnats av patentpolicykommittén i nyssnämnda
betänkanden.
11.2
Inverkan av PCT
PCT syftar till en centralisering av
prövningsförfarandet men ingriper principiellt inte i den nationella
patenträtten i de fördragsslutande staterna. Man räknar f. n. med att det bara
är konventionens bestämmelser om internationell ansökan och intemationell
nyhetsgranskning som kommer at träda i kraft inom de närmaste åren. Det synes
mindre sannolikt att systemet med internationell förberedande
patenterbarhets-prövning kommer att få någon nämnvärd betydelse inom
överskådlig tid. Oavsett hur utvecklingen därvidlag kommer att bli och
oberoende av huruvida det svenska patentverket kommer att, såsom förutses av
patentpolicykommittén, fungera som s. k. PCT-myndighet, torde PCT i och för sig
inte föranleda några nämnvärda ändringar i besvärsavdelningens organisation
eller av dess arbetsformer. Avdelningen kommer även inom ramen för PCT-systemet
att i huvudsak få pröva besvär över beslut på patentavdelningen gmndade på en
tillämpning av den nationella svenska patentlagstiftningen.
Som påpekats av regeringsrätten i dess
remissyttrande över betänkandet Internationellt patentsamarbete I (SOU 1974:
63) torde besvärsavdelningen emellertid också ha att överpröva vissa beslut
som ursprungligen fattats av den mottagande myndigheten eller den internationella
byrån och som därefter omprövats av patentavdelningen inom det svenska
patentverket. Det rör sig här huvudsakligen om en tillämpning av artiklarna
17, 25 och 34 i PCT och regel 51 i tillämpningsföreskrifterna tUl konventionen
som bl. a. reglerar förfarandet då en del av en intemationell patentansökan
inte gjorts till föremål för internationell nyhetsgranskning och då mottagande
myndighet vägrat att fastställa intemationell ingivningsdag för intemationell
patentansökan. Patentpolicykommittén har i nämnda betänkande föreslagit vissa
regler i ämnet avsedda att fogas in i patentlagen som 88 och 89 §§. Besvärsavdelningens
befattning med dessa frågor för vUken, som påpekats av regeringsrätten, torde
krävas vissa kompletteringar av den av kommittén föreslagna lagstiftningen
kommer att innebära att avdelningen utöver den normala tillämpningen av svensk
patentlagstiftning får ge sig i kast med en tolkning av PCT och dess
tillämpningsföreskrifter på de områden som det här gäller. I detta sammanhang
vill utredningen också erinra om att regeringsrätten i nämnda yttrande
föreslagit att
Prop. 1976/77: 96 113
fullföljd
hos regeringsrätten, med avvikelse från den annars principiellt gällande
ordningen, inte bör få ske i dessa frågor, då prövning redan skett i tre
instanser, dvs, mottagande myndighet/internationella byrån, patentavdelningen
och besvärsavdelningen. Utredningen vill för sin del instämma i
regeringsrättens uppfattning i denna del.
11.3
Inverkan av EPC
Rent principiellt inverkar EPC inte i något
avseende på besvärsavdelningens organisation eller arbetsformer. Sedan EPC
genomförts, kommer besvärsavdelningen liksom f.n. att få överpröva beslut
på patenlavdelningen som avser ansökningar om patent i Sverige och som
handlagts i enlighet med gällande svensk patentlagstiftning. Även om denna
lagstiftning på vissa punkter kommer att harmoniseras med motsvarande
bestämmelser i EPC skiljaktigheterna i den materiella patenträtten är i och
för sig ganska begränsade och det givetvis är önskvärt att tUlämpningen i
praxis av likartade bestämmelser i nationell svensk rätt och i EPC i fråga om
patent som skall gälla i Sverige blir någorlunda enhetlig, föreligger det inte
något formellt samband mellan det nationella svenska systemet och det
europeiska systemet. Besvärsavdelningen kommer således inte att få ta någon
befattning med tillämpningen av EPC. Detta blir på beslutsnivå en uppgift
uteslutande för EPO.
Vad nu anförts om den rent principiella sidan av
saken hindrar inte att tillkomsten av EPC indirekt kan komma att på sikt få
betydelse för besvärsavdelningen och dess verksamhet bortsett från den förväntade
minskningen i tillströmningen av besvär. Man torde därvid i första hand ha att
rikta uppmärksamheten på sambandet mellan handläggningen i första och i andra
instans. Det är av flera skäl bl. a. med hänsyn till det svenska
patentverkets eftersträvade ställning som PCT-myndighet och det samarbete som
avses att komma tUl stånd mellan patentverket och EPO i fråga om
nyhetsgranskning m. m. önskvärt att kvaliteten i handläggningen i
patentavdelningen blir, även från formell synpunkt, i klass med motsvarande
handläggning i EPO. Detta kan leda till att man efter mönster av förhållandena
inom EPO anser sig böra övergå till ett system med kollegial handläggning på
patentavdelningen. Skulle därvid komma i fråga att använda ett kollegium på
tre personer, kan detta föranleda att man har att överväga om inte i
besvärsavdelningen för domförhet bör krävas fyra i stället för som f. n. tre
ledamöter. Införandet av kollegial handläggning på patentavdelningen kan också
få andra konsekvenser såvitt gäller handläggningen i besvärsavdelningen. Det
kan sålunda finnas skäl att exempelvis närmare överväga, om den kollegiala
handläggningen i patentavdelningen kan göra det möjligt att koncentrera
handläggningen i besvärsavdel-
8
Riksdagen 1976/77.1 saml nr 96
Prop. 1976/77: 96 114
ningen
utan att därigenom minska rättssäkerheten, vilket skulle bidra till att minska
handläggningstiden och höja effektiviteten. Med två kvalificerade kollegiala
instanser kan det vidare finnas anledning att på nytt ta upp frågan om rätten
till fullföljd av talan mot besvärsavdelningens beslut i varje fall såvitt
avser den tekniska bedömningen.
Det finns också andra problem som man kan ha
anledning att överväga i ljuset av en tids erfarenhet av EPO. Det är sålunda
möjligt att det kommer att visa sig föreligga ett ökat behov av samordning av
praxis på patentavdelningen, och det kan måhända förtjäna att undersökas, om
man kan finna någon form för att låta besvärsavdelningen härvidlag spela en mer
aktiv roll än f. n. utan att man därigenom kommer i konflikt med avdelningens
funktion som förvaltningsdomstol.! En annan fråga som man kan ha anledning att
överväga i ett något längre perspektiv är om inte handläggningen av mål om
ogiltighet av patent bör flyttas över från allmän domstol till
besvärsavdelningen. EPC innebär en viss ökning av ogUtighetsgrundema och det är
därför möjligt att antalet mål om ogiltighet av patent kommer att öka. Särskilt
när det i sådana mål blir fråga om partiell begränsning av patentens
skyddsomfång och omformulering av patentkraven förefaller besvärsavdelningen
att ha betydligt större förutsättningar än allmän domstol att nå riktiga
resultat. Något principiellt hinder mot att låta en förvaltningsdomstol pröva
dylika mål torde inte finnas. En sådan ordning skulle givetvis ställa krav på
en viss utbyggnad av regelsystemet för besvärsavdelningen och leder i sin tur
till ytterligare överväganden i fråga om handläggningen i regeringsrätten. Det
torde dock vara för tidigt att nu gå närmare in på en bedömning av denna fråga.
12
Specialmotivering till lagförslagen
12.1
Förslaget till lag om besvärsavdelningen vid patent- och registreringsverket
Lagens
rubrik
Utredningen
har i samband med lagens rubrik övervägt frågan om beteckningen
besvärsavdelning bör behåUas. Detta har föranletts delvis av en viss tvekan
huruvida inte en beteckning borde komma tUl användning som klarare anger
avdelningens ställning som förvaltningsdomstol. Som framgått av den allmänna
motiveringen (avsnitt 6.5) har utredningen emellertid funnit det vara förenat
med påtagliga fördelar att behålla benämningen besvärsavdelning. Utredningen är
medveten om att benämningen inte är helt lyckad från språklig synpunkt med
hänsyn till särskilt det förhållandet att arbetet bedrivs på avdelningar.
1
Jfr Borggård i NIR 23/1975.
Prop. 1976/77: 96 115
Det
har därför övervägts att använda något annat uttryck i stället för avdelning,
t. ex. division, som tidigare funnits i fråga om kammarrätt och hovrätt. Nämnda
uttryck har numera emellertid övergetts och överlag ersatts med avdelning.
Ifrågavarande språkliga oegentlighet finns redan i 1967 års lag om
besvärsavdelningen, och utredningen har slutligen stannat för att inte göra
någon ändring heller i detta avseende.
1 §
Paragrafen ersätter 1 § första stycket i 1967 års
lag om besvärsavdelningen. 1 terminologiskt hänseende är att märka att uttrycket
mål införts som en konsekvens av att besvärsavdelningen enligt förslaget avses
att utgöra en förvaltningsdomstol.
2 §
Paragrafen ersätter i första hand 1 § andra stycket
i 1967 års lag om besvärsavdelningen och 11 § i instmktionen för patentverket.
Också 30 § i instruktionen berörs. Bestämmelserna är utformade efter mönster av
främst 10 § förvaltningsdomstolslagen (1971: 289). Till skUlnad mot vad som
gäller enligt 1967 års lag har i förslaget inte tagits in något visst minsta
antal ledamöter. Detta torde stå i överenstämmelse med numera vedertagen praxis
för exempelvis hovrätterna och kammarät-tema. Antalet ledamöter och tillgåingen
också på annan personal bestäms i personalförteckningen som anpassas efter det
aktuella behovet (jfr 2 § hovrättsinstruktionen 1974: 692). Utredningen har i
den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) gjort en bedömning av det f. n.
föreliggande behovet av ledamöter. I paragrafen har uttrycket lagkunnig som
tidigare använts, ersatts med lagfaren. Sistnämnda uttryck torde numera vara
allmänt vedertaget i detta sammanhang.
I överensstämmelse med den ordning som gäller inom
stora delar av domstolsväsendet bör i administrativ väg kunna förordnas
tillfällig ledamot av besvärsavdelningen. Denna fråga bör liksom hittills
regleras i instruktionen för patentverket. Skäl kan tala för att förordnande
som. nu avses bestäms av besvärsavdelningen i plenum.
3 §
Paragrafen ersätter 1 § tredje stycket 1967 års lag
om besvärsavdelningen och 12 § i instruktionen för patentverket. Även 30 § i
instruktionen berörs. Som framgått av den aUmänna motiveringen innebär
bestämmelserna i paragrafens andra stycke att verkschefen befrias från
uppgiften att vara ordinarie ordförande på avdelning (avsnitt 7.4).
4 §
Paragrafen
ersätter 2 § i 1967 års lag om besvärsavdelningen och 3 §
Prop. 1976/77: 96 116
i
den för besvärsavdelningen gällande arbetsordningen. Den har utformats delvis
efter mönster av 12 § förvaltnmgsdomstolslagen. Vad gäller deltagande av lagfaren
ledamot bör uttrycket övervägande rättslig karaktär inte ges en alltför snäv
innebörd. Så snart det i ett patentmål förekommer en rättslig fråga av större
betydelse, t. ex. fråga om att avslå en begäran om prioritet, bör alltid
lagfaren ledamot delta. Beträffande paragrafens fjärde stycke torde
erforderliga bestämmelser få tas upp i instruktionen för patentverket. Vissa
bestämmelser av nu åsyftat slag finns f. n. upptagna i arbetsordningen för
besvärsavdelningen (8 §).
5 §
Paragrafen ersätter 4 § i gällande arbetsordning
för besvärsavdelningen. Den har utformats delvis efter mönster av 5 § första
stycket förvaltningsdomstolslagen. Regeln saknar motsvarighet för hovrätt och
kammarrätt. Det har emellertid ansetts nödvändigt med en möjlighet att behandla
viktiga frågor i plenum för att vid behov kunna åstadkomma en enhetiig
bedömning inom besvärsavdelningen. Dess samlade uppfattning har stor normativ
betydelse för handläggningen på patentavdelningen och för kundkretsen. En
saklig skUlnad i förhållande till nuvarande regler i arbetsordningen föreligger
såtUlvida, att i fråga om mönster-, varumärkes- och namnmål plenum utgörs av
den ordinarie avdelningen förstärkt med övriga lagfama ledamöter vid besvärsavdelnmgen.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 7) har behandlats frågan om verkschefens
ställning som ordförande i plenum.
6 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande
bestämmelser, har utformats efter mönster av 41 § förvaltningsprocesslagen.
7 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser,
har utformats efter mönster av 15 § förvaltningsdomstolslagen.
8 §
I 79 §§ i arbetsordningen för besvärsavdelningen
och i 23 § i instruktionen för patentverket finns vissa motsvarigheter till de
bestämmelser i förvaltningsprocesslagen, tiU vUka hänvisas i paragrafen. Det
kan diskuteras, om hänvisningen tUl 9 § andra stycket förvaltningsprocesslagen
är nödvändig med hänsyn till de specialregler rörande muntiig förhandling som
ges i 9 § i lagförslaget. En hänvisning till enbart 9 § första stycket
förvaltningsprocesslagen skulle emellertid kunna vid ett ytligt betraktande ge
det felaktiga intrycket, att förfarande bara är skriftligt. En hänvisning
också till andra stycket i sistnämnda paragraf har därför ansetts lämplig.
Prop. 1976/77: 96 117
9 §
Paragrafen ersätter vissa delar av 9 § i
arbetsordningen för besvärs-avdelnngen och berör också 23 § i instruktionen för
patentverket. Den är utformad efter mönster av artiklarna 27 och 28 i förslaget
till överenskommelse mellan de nordiska statema om en gemensam besvärsinstans
i patentärenden (Nordisk utredningsserie 1968: 1). I den allmänna motiveringen
har behandlats frågan om rätten att få till stånd muntlig förhandling (avsnitt
9.1.1 och 9.1.2).
10 §
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande
bestämmelser. Den har utformats efter mönster av artikel 29 i nyssnämnda
förslag till överenskommelse om en gemensam nordisk besvärsinstans. I den
allmänna motiveringen (avsnitt 9.2) har behandlats bakgmnden till de föreslagna
bestämmelserna. Vad gäller tillämpningen av bestämmelserna bör understrykas
att kraven på att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar inte bör vara
stränga. Parts uppgift att han anser risk föreligga för att företagshemlighet
kommer att uppenbaras bör sålunda i allmänhet godtas. Den i paragrafens andra
stycke sista punkten angivna påföljden för obehörigt yppande av vad som
förekommit vid förhandling inom stängda dörrar är densamma som finns i 39 §
andra stycket förvaltningsprocesslagen.
11 §
Paragrafen ersätter 4 § i 1967 års lag om
besvärsavdelningen. Den utgör en konsekvens av besvärsavdelningens föreslagna
ställning som förvaltningsdomstol och tiUgodoser flera tidigare uttalade
önskemål om att vittne bör kunna höras direkt inför avdelningen (prop. 1966: 40
s. 276). Man torde emellertid inte ha anledning att vänta att besvärsavdelningen
kommer att begagna sig av möjligheten att hålla vittnesförhör annat än i
mycket begränsad omfattning. De förhållanden som i allmänhet avhandlas vid
muntlig förhandling är sällan av den karaktären att vittnesförhör är påkallat.
I vissa fall, främst i fråga om s. k. öppen utövning, kan dock rena bevisfrågor
bli aktuella, för vUkas bedömande vittnesförhör kan vara av avgörande
betydelse. Även om vittnesförhör sålunda kan ske, bör man hålla i minnet att
det inom ramen för en i princip skriftlig handläggning kan vara svårt att vinna
full klarhet i komplicerade frågor av nu nämnd art.
Andra och tredje punkterna har utformats efter
mönster av tredje och fjärde punktema i 25 § förvaltningsprocesslagen. Där
gjorda hänvisningar tUI vissa bestämmelser om straff och tvångsmedel har dock
inte ansetts böra tas med i detta sammanhang. Detsamma gäller hänvisningen
till reglerna om skyldighet att i vissa fall ersätta rättegångskostnad.
9 Riksdagen 1976/77.1 saml nr 96
Prop. 1976/77: 96 118
12 §
Paragrafen ersätter 13 § i arbetsordningen för
besvärsavdelningen och har utformats efter mönster av 30 § förvaltningsprocesslagen.
13 §
Paragrafen ersätter 3 § i 1967 års lag om
besvärsavdelningen och har utformats efter mönster av 13 §
förvaltningsdomstolslagen. Hänvisningen i sistnämnda paragraf till 29 kap.
rättegångsbalken har dock inte tagits upp, då någon tillämpning av
omröstningsreglerna i brottsmål knappast kan bli aktuell (jfr 12 §
försäkringsdomstolslagen).
14 §
Paragrafen ersätter vissa bestämmelser i 13 § i
arbetsordningen för besvärsavdelningen och har utformats efter mönster av 31 §
första stycket förvaltningsprocesslagen.
15 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande
bestämmelser, har utformats efter mönster av 32 § förvaltningsprocesslagen.
16 §
I paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande
bestämmelser, ges hänvisningar till vissa allmänna bestämmelser rörande
förfarandet i förvaltningsprocesslagen. Det kan diskuteras, om vissa
ytterligare sådana hänvisningar borde göras, t. ex. till 5052 §§
förvaltningsprocesslagen rörande tolk m. m. Det har dock inte ansetts
nödvändigt att tynga förfarandet inför besvärsavdelningen med ytterligare
bestämmelser. Vid behov torde för övrigt en analogisk tUlämpning kunna ske av
berörda bestämmelser i förvaltningsprocesslagen. Det har inte ansetts böra
komma i fråga att göra reglema i 15 eller 26 §§ förvaltningslagen om rätt till
ersättning av allmänna medel tiUämpliga på förfarandet i besvärsavdelningen.
Liksom hittills bör överhuvudtaget frågan om rättegångskostnader lämnas
utanför förfarandet och part således svara själv för sådana kostnader, däri
inbegripet ersättning till vittnen och kostnader för annan bevisning och
utredning som av part förebringas.
17 §
Paragrafen ersätter 5 § i 1967 års lag om
besvärsavdelningen och har utformats efter mönster av 18 § förvaltningsdomstolslagen.
Lagens
ikraftträdande
Det kan enligt utredningens mening inte anses möta
något hinder att de i lagförslaget upptagna reglerna görs tillämpliga också i
fråga om mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet.
Prop. 1976/77: 96 119
12.2
Förslaget till lag om ändring i patentlagen
25 §
I den allmänna motiveringen har utförligt
behandlats bakgmnden tUl det föreslagna tillägget i fråga om paragrafens andra
stycke (avsnitt 10).
Lagens
ikraftträdande
För att undvika risk för rättsförlust i fråga om
mål som redan anhängiggjorts i besvärsavdelningen, bör den föreslagna
lagändringen inte träda i kraft, förrän en viss tid förflutit efter det
ändringen publicerats. En frist av sex månader torde enligt utredningens
uppfattning vara tillfyllest för att bereda part tillfälle att, innan
handläggningen i besvärsavdelningen avslutas, bestämma de krav som kan komma i
fråga. Utredningen anser det därjämte önskvärt att i samband med lagstiftningens
genomförande sprida information om innebörden av lagändringen till
patentverkets kundkrets.
13
Särskilt yttrande av Göran Borggård
Utredningsmannens förslag att avskära de nuvarande
möjligheterna att jämka patentkraven vid fullföljd av talan till
regeringsrätten innebär i stort sett att besvärsavdelningen blir sista instans
i ärenden om beviljande av patent. Även om förslaget inte hindrar en sökande
att hos regeringsrätten begära förnyad prövning av de krav som besvärsavdelningen
underkänt, är det uppenbart att regeringsrätten endast i rena undantagsfall kan
väntas komma till en annan teknisk bedömning än besvärsavdelningen. Denna
effekt är också avsedd. Den förstärkes av att regeringsrätten inte längre
fömtsättes regelmässigt remittera målen för ytttande till besvärsavdelningen.
Utredningsmannens förslag grundar sig huvudsakligen
på i och för sig förståeliga önskemål att om möjligt lindra arbetet med
patentmålen i så väl besvärsavdelningen som regeringsrätten. Enligt min mening
utgör dessa skäl inte tillräcklig gmind för en så genomgripande förändring av
patentadministrationen som den föreslagna reformen innebär.
Till att börja med kan ifrågasättiis om reformen
verkligen kommer att ge besvärsavdelnmgen någon arbetslättnad. Någon närmare
undersökning härav har inte verkställts och det är fara att reformen på ett
genereUt sätt skulle komma att medföra ökat arbete med det stora flertalet till
besvärsavdelningen överklagade mål, och följaktligen även med sådana som aldrig
skulle ha fullföljts till regeringsrätten. Reformen kan också allvarligt
äventyra processekonomien i första instans. Det kan nämligen ifrågasättas om
förslaget låter sig förena med den nuvarande kompakta handläggningen i
patentavdelningen.
Prop. 1976/77: 96 120
Såsom utredningsmannens förslag framlägges utan
att handläggningsformerna i första eller andra instans reformeras innebär
av-skUjandet av regeringsrätten som tekniskt prövande instans en försämring av
uppfinnarens rättssäkerhet som enligt min mening inte uppväges av de
förändringar beträffande besvärsavdelningens handläggning som utredningsmalmen
fömtser. Att å ena sidan medge rätt att överklaga besvärsavdelningens beslut
men å den andra förvägra uppfinnaren möjlighet att rätta till kraven framstår
för mig som onödig formalism och oförenligt med den administrativa procedurens
syfte att skapa ett fungerande patentskydd. Jag känner inte heller från
utländska förhållanden till någon sådan begränsning vid fullföljd av talan tUl
sista instans.
Önskar man inskränka fullföljdsrätten tUl
regeringsrätten synes andra vägar böra prövas. En sådan reform måste enligt min
mening övervägas i samband med en betydligt allsidigare granskning av
förfarandet i första och andra instans än utredningsmannen funnit behövlig. Synpunkter
i denna riktning framfördes även vid de hearings som förekommit med
företrädare för patentverkets kundkrets.
Den grundligare genomlysning av den administrativa
patentprocessen som jag sålunda efterlyser har det emellertid enligt direktiven
knappast ålegat utredningsmannen att göra. Enligt min mening är det även för
tidigt att nu ompröva gmnddragen i instansordningen. Frågan hör till dem, som
enligt direktiven måste prövas mot bakgmnden av den internationella
utvecklingen, särskilt erfarenhetema av den europeiska patentorganisationen och
dess verksamhet.
Bilaga 1
TABELL XX. Patentärenden
i besvärsavdelningen
Appeals in Patent cases
Inkomna
Avgjorda
Balans vid
Lodged
Decided
årets ut-
gäng
överklag.
Remisser
Totalt
Beslut
Utlåtanden
Totalt
Cases in which opinion is asked for
Opinions
från Reg.
-rätten
från domstol
till
Reg.-
till
domstol
rätten
to
the
Supreme
Cases
by the Supreme
Admini-
pending
Administrative
by other
strative
to
other
December
Appeals
Court
courts
Total
Decisions
Court
courts
Total
31
1964
341
28
2
371
353*
11
1
377*
719
1965
341
16
0
357
226
15
2
243
813
1966
349
17
0
366
307
23
0
330
869
1967
429
27
1
457
306
22
0
328
998
1968
766
48
0
814
398
43
1
442
1 370
1969
1264
72
0
1 336
751
70
0
821
1 885
1970
1232
87
0
1319
931
77
0
1008
2196
1971
990
75
1
1066
825
76
1
902
2 360
1972
893
104
0
997
717
101
0
818
2 539
1973
895
84
2
981
680
105
2
787
2 733
1974
923
109
1032
785
89
874
2 891
1964 har vissa exceptionella omständigheter påverkat
sifFrorna, vilka därför såvitt avser nämnda år icke ger en rättvisande bild av
situationen på besvärsavdelningen. During the years 19621964 certain
exceptioned circumstances influenced the numbers which therefore in respect of
those years do not give an adequate picture of the situation in the Board of
Appeals.
TABELL XXL Varumärkes- och mönsterärenden i
besvärsavdelningen
Appeals in Trade Mark and Design cases
Inkomna
Avgjorda
Balans vid årets utgång
Lodged
Decided
Appeals pending Dec. 31
Varumärkesärenden
Trade
Mark cases
1968
182
207
168
1969
173
210
131
1970
233
253
111
1971
168
226
53
1972
166
151
68
1973
202
206
64
1974
215
192
87
Mönsterärenden
Design
cases
1971
14
11
3
1972
35
27
11
1973
55
33
33
1974
57
52
38
opaginerad Kontrollera mot PDF
TABELL XXII Namnärenden i besvärsavdelningen
Appeals
in Name cases
opaginerad Kontrollera mot PDF
1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974
Inkomna
Avgjorda
Balans
31 december
Lodged
Decided
Appeals pending Dec. 31
17
24
->
16
17
1
13
14
0
15
11
4
9
8
4
8
12
1
12
10
3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2
TABELL I Patentärendenas handläggning i patenavdelningen
The
processing of patent applications in the patents department
opaginerad Kontrollera mot PDF
Inkomna
Ut-
An-
Avgjorda
Meddelade
patent
Av-
Patent
Oavgjorda
ansökningar
lagda
sök-
ansökningar
Patents
granted
skriv-
i kraft
patentansök-
Applications
ansök-
ning.
Applications
-na
vid
nmgar
received
nmgar
Appli-
mot
decided
totalt
därav
däravpatent årets
Pending applications
11 u-
totalt
därav
cations
in-
totalt
ej
svensk
läggs PatentsPatents total därav
in
total med
opened
vänd in total patent
sö-
pat.
lapsed
in force
balans
rotel-
svensk/or
nmg
Patent
kande
Pat.
at the
in
total balans
sö-
public
gjorts
refused
Swed.
of
end of
Await-
kande
inspec-
Op-
Appli-
addition
the year ing ac-
from
tion
posi-
cants
tion by
Swed.
tions
e.xam-
appli-
Num-
iners
cants
berof applications
1965
17
079
4 814
8 397
512
14 729
6 806
7 939
1755
201
4
342 36 690
58
976 31 035
1966
18
046
4 857
8 635
442
14 936
6 882
8 054
1 689
179
4
787 40 150
61
779 32 046
1967
18
148
5 309
10
054
543
17 289
7 981
9 308
1 776
220
5
769 43 689
62
570 32 615
1968
18
080
4 742
10
276
466
17 607
9 177
8 430
1727
176
6
164 45 955
61
329 31 278
1969
18
158
4 333
11
813
450
20 783
10
243
10
540
1977
210
6
364 50131
62
388* 34 257
1970
17
858
4 343
12
349
535
23 266
9 576
13
690
2 849
290
7
116 56 705
56
765 33 726
1971
17
007
4 397
10
094
438
17 726
7 740
9 993
2 245
231
8
299 58 392
56
059 36 981
1972
17
235
4 484
10
955
404
18 244
8 326
9 918
2107
194
9
325 58 985
54
787 35 403
1973
17 634
4 865
10
513
485
18 609
7 858
10
751
2 045
160
8
846 60 890
54
470 35 521
1974
16
393
4 460
9 665
401
16 640
7 214
9 426
1870
101
8
535 61 781
54
200 35 390
Fr o m 1969 inräknas även
kanslibalansen av nya, icke remitterade ärenden. From 1969 also new
applications awaiting action in the Secretariat are included.
Prop. 1976/77: 96 123
Bilaga 2
1
Förslag till
Lag
om patentbesvärsrätten
Härigenom
föreskrives följande.
Inledande
bestämmelser
1 §
Patentbesvärsrätten är förvaltningsdomstol för prövning av besvär
i mål om patent, mönster, varumärken och namn.
Patentbesvärsrätten
har sitt kansli i patent- och registreringsverket.
Organisation
m. m.
2 §
I patentbesvärsrätten finns patenträttsråd som är tekniskt kunniga
eller lagfarna.
Patenträttsråd utnämnes av regeringen. Regeringen
förordnar ett av de lagfarna patenträttsråden att vara domstolens ordförande.
3
§ Patentbesvärsrätten är
delad i avdelningar. Patentbesvärsrättens ordförande är ordförande på en
avdelning. Ordförande på annan avdelning är det patenträttsråd som regeringen
förordnar. För varje avdelning förordnar regeringen också ett patenträttsråd
att vara vice ordförande.
4
§ Patentbesvärsrätten är domför
med tre ledamöter. Fler än fyra får ej i annat fall än som sägs i 5 § sitta i
rätten.
Vid handläggning av patentmål skall minst två
ledamöter vara tekniskt kunniga. Förekommer i målet fråga av övervägande
rättslig beskaffenhet, skall lagfaren ledamot deltaga.
Vid handläggning av mål om mönster, varumärke eller
namn skall minst två ledamöter vara lagfarna.
Ledamot får ensam på domstolens vägnar företaga
förberedande åtgärd. Sådan handläggning kan också ombesörjas av annan
tjänsteman hos domstolen, vilken har förordnats därtill av domstolen.
5 §
Finner avdelning vid överläggning till avgörande av patentmål att
målet eller viss fråga är av särskild betydelse från principiell synpimkt,
får avdelningen förordna att målet eller, om det kan ske, den särskilda
frågan avgöres av domstolen i dess helhet. I mål om mönster, varumär
ke eller namn får i motsvarande fall avdelningen förordna att domsto
lens samtliga lagfarna ledamöter skall deltaga i avgörandet.
6
§ I fråga om jäv mot den som
handlägger mål enligt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken
om jäv mot domare.
7
§ Ledamot i patentbesvärsrätten
skall vara svensk medborgare och ha avlagt domared. Den som är omyndig eUer i
konkurs får ej utöva befattning som ledamot.
Första stycket gäller även föredragande hos
patentbesvärsrätten som ej är ledamot.
De som står i sådant förhållande till varandra som
sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i
patentbesvärsrätten.
Prop. 1976/77: 96 124
Måls
anhängiggörande och handläggning
8
§ I fråga om måls
anhängiggörande och handläggning äger 36, 8, 1014, 17 och 18 §§
förvaltningsprocesslagen (1971: 291) motsvarande tillämpning.
9
§ Förfarandet är skriftiigt.
I handläggningen får ingå muntlig förhandling, när
det kan antagas vara till fördel för utredningen.
När patentbesvärsrätten anser förberedelsen i målet
avslutad utan att ha förordnat om muntiig förhandling, skall sökanden och annan
part ges tillfälle att inom viss tid meddela, om han begär sådan förhandling
eller vidhåller tidigare begäran om förhandling.
Begäran av part om muntlig förhandUng skall
bifaUas, om det inte är uppenbart att sådan förhandling är utan betydelse för
målets bedömning. Avslås begäran skall part ges tiUfälle att skriftligen
slutföra sin talan.
10
§ I fråga om offentlighet och
ordning vid muntiig förhandling gäller 5 kap. 15 och 9 §§ rättegångsbalken i
tUlämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får
rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det är påkallat för att
förhindra att företagshemlighet uppenbaras. Är patentansökan som är föremål för
rättens prövning ej tiUgänglig för envar enligt 22 § patentlagen (1967: 837),
skall rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar.
11
§ Patentbesvärsrätten får vid
muntlig förhandling höra vittne eUer sakkunnig, om det behövs för utredningen.
Förhöret får hållas under ed. Om förhör gäller 36 kap. 118, 20 och 2225 §§
samt 40 kap. 2, 911 och 1318 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Vägrar
vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara
fråga, får rätten vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.
Beslut
12
§ I fråga om omröstning gäller
16 och 29 kap. rättegångsbalken i tiUämpliga delar.
13
§ Rättens avgörande av mål
skall gmndas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt har förekommit i
målet.
Av
beslutet skall framgå de skäl som har bestämt utgången.
14
§ Beslut, varigenom målet
avgöres, skall tUlställas part genom handling som fullständigt återger
beslutet och skiljaktig mening, där sådan har förekommit. Beslut som kan
överklagas skall dessutom innehåUa upplysning om vad den skall iakttaga som
vill anföra besvär över beslutet.
15
§ Beslut, som tUl följd av
skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåUer uppenbar
oriktighet, får rättas av patentbesvärsrätten. Om det ej är obehövligt, skall
tiUfälle lämnas part att yttra sig, innan rättelse sker.
Övriga
bestämmelser
16 §
Bestämmelserna i 40, 42 och 4453 §§ förvaltningsprocessla
gen (1971: 291) äger motsvarande tillämpning vid handläggning enligt
denna lag.
Prop. 1976/77: 96 125
17 §
Bestämmelser om talan mot patentbesvärsrättens beslut finns i
varumärkeslagen (1960: 644), namnlagen (1963: 521), patentlagen (1967:
837) och mönsterskyddslagen (1970: 485).
Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får
talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får
dock föras särskUt när rätten har
1.
ogillat invändning om jäv mot
ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans
prövning,
2.
avvisat ombud eller biträde,
3.
utdömt vite eller straff för
underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att
ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,
4.
förordnat angående ersättning
för någons medverkan i målet.
18 §
Den som utan gUtigt skäl röjer vad som enligt patentbesvärs
rättens förordnande ej får uppenbaras dömes till böter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978, då
lagen (1967: 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning upphör
att gäUa.
I mål som på besvärsavdelningen i patent- och
registreringsverket har företagits till avgörande före ikraftträdandet av denna
lag gäller äldre bestämmelser.
2
Förslag tUI
Lag
om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)
Härigenom
föreskrives i fråga om varumärkeslagen (1960: 644) dels att i 18, 26, 28, 29,
30, 35 och 48 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot
"regeringen", dels att i 26 § ordet "rådhusrätt" skall
bytas ut mot "tingsrätt", dels att 47 § skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
47 §2 Talan mot slutligt beslut av
registreringsmyndigheten enligt denna lag må föras av sökanden, om det gått
honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning, må talan föras av den som gjort invändningen.
Återkallar invändaren sin talan, må denna likväl prövas, om särskilda skäl
föreUgga.
Talan
föres genom besvär hos Talan föres genom besvär hos
patent-
och registreringsverkets be- patentbesvärsrätten inom två må-
svärsavdelning
inom två månader nåder från beslutets dag.
från beslutets dag.
Mot
besvärsavdelningens beslut Mot patentbesvärsrättens beslut
må
talan föras av sökanden, om må talan föras av sökanden, om
det
gått honom emot. Talan föres det gått honom emot. Talan föres
hos
regeringsrätten genom besvär hos regeringsrätten genom besvär
inom
två månader från beslutets inom två månader från beslutets
dag. dag.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978.
1
Senaste lydelse av
30
§ 1970: 742.
48
§ 1967: 841.
a
Senaste lydelse 1971: 625.
10
Riksdagen 1976/77.1 saml nr 96
Prop. 1976/77: 96 126
3
Förslag till
Lag
om ändring i namnlagen (1963: 521)
Härigenom
föreskrives i fråga om namnlagen (1963: 521) dels att i 27, 30 och 43 §§ ordet
"Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 35 §
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
35 §2 Talan mot slutligt beslut av namnmyndigheten
må föras av sökanden, om det gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan
bifallits oaktat invändning framställts i behörig ordning, må talan föras av
den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, må denna likväl
prövas, om särskilda skäl föreligga.
Talan
föres hos patent- och re- Talan föres hos patentbesvärs-
gistreringsverkets
besvärsavdelning rätten genom besvär,
genom besvär.
Mot
besvärsavdelningens beslut Mot patentbesvärsrättens beslut
må
talan icke föras. må talan icke föras.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978.
4
Förslag tiU
Lag
om ändring i patentlagen (1967: 837)
Härigenom föreskrives att 25, 69 och 72 §§
patentiagen (1967: 837) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
25 §3
Talan enligt 24 § föres genom Talan
enligt 24 § föres genom
besvär hos patent- och registre- besvär hos patentbesvärsrätten in-
ringsverkets besvärsavdelning inom om två månader från beslutets
två månader från beslutets dag. dag. Den som vill anföra besvär
Den som vill anföra besvär skall skaU inom samma tid erlägga fast
inom samma tid erlägga fastställd ställd besvärsavgift vid påföljd att
besvärsavgift vid påföljd att be- besvären icke upptagas tiU prov
svaren icke upptagas till prövning, ning.
Mot
beslut på besvärsavdelning- Mot beslut av patentbesvärsrät-
en
må talan föras av sökanden, om ten må talan föras av sökanden,
det
gått honom emot. Talan föres om det gått honom emot. Talan
hos
regeringsrätten genom besvär föres hos regeringsrätten genom
inom
två månader från beslutets besvär inom två månader från be-
dag. slutets dag.
Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga motsvarande
tUlämpning beträffande handlingar som inkomma till regeringsrätten.
1 Senaste
lydelse av 27 § 1972: 220.
2 Senaste
lydelse 1971: 632.
s Senaste lydelse 1971: 626.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
I mål enligt 65 § skall rätten inhämta yttrande från
patent- och registreringsverkets besvärsavdel-ning, om det finnes erforderligt.
1 mål enligt 65 § skall rätten inhämta yttrande från
patentbesvärsrätten, om det finnes erforderligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot annat slutUgt beslut av patentmyndigheten enhgt
denna lag än som avses i 24 §, föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra
besvär skall erlägga faststäUd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd att besvären
icke upptagas till prövning.
Mot besvärsavdelningens beslut föres talan hos
regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
Talan mot annat slutligt beslut av patentmyndigheten
enligt denna lag än som avses i 24 §, föres genom besvär hos patentbesvärsrätten
inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall erlägga
fastställd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd att besvären icke
upptagas tUl prövning.
Mot patentbesvärsrättens beslut föres talan hos
regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.
5
Förslag tiU
Lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)
Härigenom
föreskrives i fråga om mönsterskyddslagen (1970: 485) dels att i 7, 8, 14, 31,
46 och 49 §§ ordet "Konungen" i olika böjningsformer skall bytas ut
mot "regeringen" i motsvarande form, dels att 22 och 47 §§ skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22 § :
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
;2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan enligt 21 § föres hos patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning genom besvär inom två månader från
beslutets dag. Den som vUl anföra besvär skall inom samma tid erlägga faststäUd
besvärsavgift vid påföljd att besvären annars icke upptages till prövning.
Mot beslut på besvärsavdelningen
får talan föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Talan föres hos
regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
1 Senaste lydelse 1971: 626.
2 Senaste lydelse 1971: 627.
Talan enligt 21 § föres hos patentbesvärsrätten genom
besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vUl anföra besvär skall
inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären
annars icke upptages tiU prövning.
Mot beslut av patentbesvärsrätten
får talan föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Talan föres hos
regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan
mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna lag än som
avses i 21 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra
besvär skaU erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd att
besvären annars icke upptages tiU prövning.
Talan mot besvärsavdelningens beslut föres hos
regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
Talan mot annat slutiigt beslut av
registreringsmyndigheten enligt denna lag än som avses i 21 § föres genom
besvär hos patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag. Den som
vUl anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid
påföljd att besvären annars icke upptages tUI prövning.
Talan mot patentbesvärsrättens beslut föres hos
regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978.
1
Senaste lydelse 1971: 627.
Prop. 1976/77: 96 129
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1977-02-21
Närvarande:
F. d. justitierådet Edling, regeringsrådet Nordlund samt justitieråden Ulveson
och Erik Nymam.
Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde
den 10 februari 1977 har regeringen på hemställan av statsrådet Burenstam
Linder beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag tUl
1.
lag om patentbesvärsrätten,
2.
lag om ändring i vammärkeslagen
(1960: 644),
3.
lag om ändring i namnlagen
(1963: 521),
4.
lag om ändring i patentiagen
(1967: 837),
5.
lag om ändring i
mönsterskyddslagen (1970: 485).
Förslagen, som finns bUagda detta protokoll, har
inför lagrådet föredragits av t. f. departementsrådet Sven Norberg.
Förslagen
föranleder följande yttranden inom lagrådet.
Förslaget
till lag om patentbesvärsrätten
Lagrådet:
1§
Enligt lagrådets mening skulle patentbesvärsrättens
kompetensområde anges tydligare, om paragrafens första stycke uttryckligen hänvisade
till de lagar, enligt vilka patent- och registreringsverkets beslut får
överklagas till domstolen (jfr 17 § i förslaget). Stycket kunde förslagsvis s
denna lydelse: »Patentbesvärsrätten upptager som förvaltningsdomstol besvär
mot beslut av patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrives i
patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970: 485), vammärkeslagen (1960:
644) och namnlagen (1963: 521).»
Genom en sådan avfattning skulle också klarläggas,
att besvär som enligt äldre lag anförts hos patent- och registreringsverkets
besvärs-avdelning efter den nya lagens ikraftträdande skall prövas av patentbesvärsrätten.
4§
Genom reglerna i 4 § om patentbesvärsrättens
sammansättning har beaktats det behov av särskild sakkunskap som föreligger vid
handläggningen av olika slag av mål. Sålunda föreskrivs, att minst två tekniskt
kunniga ledamöter skall delta vid handläggningen av patentmål
Prop. 1976/77: 96 130
och
att minst två lagfarna ledamöter skall delta när fråga är om mål om mönster,
varumärke eller namn. Härutöver ges en allmän föreskrift att lagfaren ledamot
skall delta i handläggningen av patentmål, om i målet förekommer fråga av
övervägande rättslig beskaffenhet.
De anförda reglerna utesluter inte, att patentmål
handläggs utan deltagande av lagfaren ledamot. I betraktande av att
patentbesvärsrätten skall ges uttrycklig ställning av domstol och vara
besvärsinstans kan en sådan ordning ifrågasättas. Även om patentmålen
väsentligen avser tekniska bedömningar, torde ofta förekomma frågor, som
motiverar medverkan av en lagfaren ledamot. Särskilt blir detta fallet efter
den utbyggnad av handläggningsordningen som föreslås. När man nu valt att
framhäva patentbesvärsrättens ställning som domstol, hade det enligt lagrådets
mening varit följdriktigast att upprätthålla det minimikrav på en domstols
sammansättning som vanligen uppställs eller att åtminstone en lagfaren ledamot
skall sitta i rätten. Endast med hänsyn till patentmålens alldeles speciella
karaktär kan ett avsteg härifrån godtas.
Enligt lagrådets mening bör emellertid huvudregeln
vara, att lagfaren ledamot skall delta i patentmålen. Undantag bör medges för
det faU att rätten finner, att medverkan av lagfaren ledamot inte är behövlig.
Att såsom enligt förslaget göra sådan medverkan beroende av om i målet
förekommer »fråga av övervägande rättslig beskaffenhet» synes mindre lämpligt,
eftersom uttrycket lämnar stort utrymme för olika tolkningar. Vid tvekan om
humvida behov av lagfaren ledamot föreligger bör huvudregeln gälla och alltså
lagfaren ledamot ingå i rätten. Prövningen bör ankomma på rätten, och rätten
kan därvid ha en sammansättning med tre eller fyra tekniskt kunniga ledamöter.
I paragrafens sista stycke föreskrivs, att ledamot
och, enligt förordnande av domstolert, annan tjänsteman hos denna skaU kunna
företa förberedande åtgärd. Något principiellt hinder mot att generellt ge
ledamot befogenhet att vidta åtgärd, som hör till måls beredande, föreligger
visserligen inte. Fråga är emellertid om åtgärder, som kan få mycket olika
verkningar. Det bör därför lämpligen helt överlämnas åt domstolen att bestämma
i vUken omfattning ledamot eller annan tjänsteman får vidta åtgärd som avser
måls beredande.
Paragrafen skulle med beaktande av det anförda och
med vissa redaktionella ändringar kunna ges följande lydelse:
»Patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter.
Fler än fyra får ej i annat fall än som sägs i 5 § sitta i rätten.
I patentmål skall minst två tekniskt kunniga
ledamöter ingå i rätten och skaU en ledamot vara lagfaren, om ej rätten finner
att medverkan av lagfaren ledamot icke är behövlig.
I
mål om mönster, vammärke eller namn skall minst två lagfarna ledamöter ingå i
rätten. Åtgärd som avser måls beredande får i den omfattning domstolen
Prop. 1976/77: 96 131
bestämmer
vidtagas av ledamot i domstolen eller av annan tjänsteman hos denna.»
8§
Av vad lagrådet anför under 16 § framgår, att
hänvisningen i nämnda paragraf enligt lagrådet bör omfatta även 43 §
förvaltningsprocesslagen och att, om detta iakttas, hänvisningen i förevarande
paragraf bör omfatta även 19 § nämnda lag.
9§
Reglerna i andra och fjärde styckena om
fömtsättningama för hållande av muntlig förhandling torde lämpligen böra
upptas i samma stycke. Bestämmelsen i tredje stycket om beredande av tiUfälle
för sökanden och annan part att begära muntlig förhandling synes ©j behöva
belasta lagtexten utan kunna skrivas in i arbetsordning för patentbesvärsrätten.
Bn regel av innehåll att, om parts begäran om muntlig förhandling avslagits och
det ej är uppenbart att han redan slutfört sin talan, tillfälle därtill bör
lämnas honom (jfr 50 kap. 22 § RB) synes lämpligen kunna upptas i anslutning
till bestämmelsema om när muntlig förhandUng skall håUas. Vid bifall tUl vad
lagrådet nu förordat kan paragrafen ges följande lydelse:
»Förfarandet
är skriftligt.
I handläggningen får ingå muntlig förhandUng, när
det kan antagas vara till fördel för utredningen. Miontlig förhandling skall
hållas, om part begär det och förhandlingen icke uppenbart är utan betydelse
för målets bedömning. Avslås begäran om muntlig förhandling och är ej uppenbart
att parten redan har slutfört sin talan, skaU tUlfälle därtill lämnas honom.»
11
§
I paragrafen föreskrivs, att rätten kan vid vite
förelägga vittne att fullgöra sina skyldigheter. Motsvarande bestämmelser i
förvaltningsprocesslagen och rättegångsbalken upptar som tvångsmedel även
häkte. Enligt vad som anförs i remissen finns i patentbesvärsrätten knappast
behov av annat tvångsmedel än vite.
I anslutning härtill vill lagrådet upplysa om att
lagrådet nyligen avgivit yttrande över ett förslag tUl lag om fängelsepåföljd
i vitesföreläggande. Förslaget innebär, att en i författaing meddelad
befogenhet att förelägga vite i pengar under vissa fömtsättningar vidgas till
att också avse vite i fängelse. Lagrådet fann det i hög grad tveksamt, om en
lagstiftning angående fängelsevite bör genomföras, innan en allmän översyn av
vitesinstitutet företagits. Skulle lagstiftningen ändock fullföljas, bör med
den ståndpunkt som intagits i remissen i förevarande paragraf föreskrivas, att
fängelsevite inte får användas.
Prop. 1976/77: 96 132
16
§
Hänvisningen i förevarande paragraf till olika
bestämmelser i förvaltningsprocesslagen omfattar inte 43 §. I denna regleras
under hänvisning tiU 39 § sekretesslagen sökandes, klagandes och annan parts
rätt att ta del av det som tillförts målet. Dessutom meddelas bestämmelser om
att rätten, när handling eller annat som tillförts målet inte lämnas ut, kan på
annat sätt lämna part upplysningar som denne har behov av för att kunna
tiUvarata sin rätt. Regler av det slag som 43 § förvaltningsprocesslagen
innehåller torde behövas även i mål vid patentbesvärsrätten. Paragrafen bör
därför tas med i hänvisningen tiU förvaltningsprocesslagen. Om detta iakttas,
bör som en följd därav 19 § förvaltningsprocesslagen, som anknyter till 43 §,
omfattas av den hänvisning som i 8 § i det remitterade förslaget görs tUl
förvaltningsprocess-lagens bestämmelser om måls anhängiggörande och
handläggning.
Om 19 och 43 §§ förvaltningsprocesslagen skall
gälla vid handläggningen av mål vid patentbesvärsrätten, bör även den
straffbestämmelse som anknyter till dessa stadganden och som finns i 39 § samma
lag ingå i hänvisningen i 16 § i förslaget.
17
§
I de bestämmelser tUl vUka första stycket i denna
paragraf hänvisar saknas regler om särskUd talan mot patentbesvärsrättens
beslut under rättegången. Bl. a. med hänsyn till det innehåll som bestämmelsema
har och till det sammanhang där de står är det uppenbart, att de avser slutUga beslut.
EmeUertid är bestämmelsema inte enhetliga. Enligt 25 § andra stycket
patentlagen, 22 § andra stycket mönsterskyddslagen och 47 § tredje stycket
varumärkeslagen får talan föras endast av sökanden och skall talan föras genom
besvär hos regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. I 72 § andra
stycket patentlagen och 47 § andra stycket mönsterskyddslagen är talerätten
inte begränsad tUl sökanden men är besvärsordningen i övrigt densamma. EnUgt
35 § tredje stycket namnlagen får däremot talan mot patentbesvärsrättens
beslut över huvud taget inte föras. Av första stycket i samma paragraf framgår,
att parter i mål om namn hos patentbesvärsrätten kan vara endast sökanden och
den som i behörig ordning har framstäUt invändning mot ansökningen.
Efter mönster av 34 § förvaltningsprocesslagen har
i andra stycket av förevarande paragraf föreslagits regler om talan mot beslut
under rättegången i patentbesvärsrätten. Förslaget i denna del har inte närmare
motiverats. Lagrådet finner det också utan vidare klart, att regler i ämnet
erfordras, och har i och för sig ingen erinran mot det i förslaget gjorda
urvalet av fall då särskild talan mot beslut under rättegången skaU få föras.
Visserligen kan det sättas i fråga, om reglema såsom förslaget synes innebära
bör vara tUlämpliga även i mål
Prop. 1976/77: 96 133
enligt
namnlagen. Att göra särskilt undantag för mål av detta slag anser lagrådet
emellertid inte påkallat.
En eriman som däremot måste riktas mot förslaget är
att det inte anger, vem som är taleberättigad i fråga om sådan särskUd talan
som här avses, och inte heller reglerar, hur sådan talan skall föras. Någon
ledning i dessa hänseenden kan inte hämtas i de bestämmelser till vilka första
stycket i paragrafen hänvisar. Tvärtom förhåller det sig på så sätt, att dessa
regler om talerätt och besvärstid inte gäller här utan i stället allmänna
förvaltningsproci»suella regler i ämnet. Lagrådet anser därför, att i
paragrafens första stycke och i de bestämmelser till vUka första stycket
hänvisar bör skrivas in, att vad som där avses är talan mot
patentbesvärsrättens slutiiga beslut. Det föreslagna andra stycket om talan
mot beslut under rättegången kan sedan följa i sak oförändrat. Enligt lagrådets
mening bör därefter i ett tredje stycke upptas följande regler om talerätt m.
m.: »Särskild talan som avses i andra stycket får föras av den som beslutet
angår, om det har gått honom emot. Talan föres genom besvär hos
regeringsrätten. Därvid äger bestänunelserna i 7§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) motsvarande tUlämpning.»
18
§
Lagrådet har under 16 § föreslagit, att i
hänvisningen till förvaltningsprocesslagen medtas även straffbestämmelsen i 39
§ nämnda lag. Om förslaget följs, kan förevarande paragraf som motsvarar 39 §
andra stycket förvaltningsprocesslagen utgå.
Förslaget
till lag om ändring i patentlagen (1967:837)
Lagrådet:
Såsom framgår av vad lagrådet har yttrat i
anslutning tUl 17 § förslaget tiU lag om patentbesvärsrätten torde i 25 §
andra stycket och 72 § andra stycket patentlagen böra skrivas in att reglerna
avser talan mot patentbesvärsrättens slutliga beslut.
Nordlund:
Utredningen föreslog en komplettering av 25 §
patentiagen av innebörd, att talan mot patentbesvärsrättens beslut inte skulle
få avse andra patentkrav än dem som prövats genom beslutet. I lagrådsremissen
har en sådan begränsning av talan mot patentbesvärsrättens beslut inte föreslagits.
Som skäl härför har i huvudsak anförts, att en jämkning av patentkraven inte
kan behandlas på samma sätt som om det gäUde en verklig ändring av talan samt
att den föreslagna begränsningen inger betänkligheter från
rättssäkerhetssynpunkt, eftersom den skuUe innebära nackdelar för uppfinnare
och Euidra sökande.
Prop. 1976/77: 96 134
Vad först beträffar karaktären hos den jämkning av
patentkraven, som är tillåten enligt 13 § patentlagen, är följande att säga.
Genom patentkraven bestämmer sökanden sin talan. Han får f. n. under handläggningens
gång i alla instanser ändra patentkraven, försåvitt han inte därvid söker
patent på något som inte framgår av ansökningshandlingarna. Dessa är ofta
omfattande. Patentkraven anges från början merendels så att de skall ge vidast
tänkbara skydd. En inskränkning av patentkraven kan innebära, att sökanden
inriktar sin talan på en del av en anordning eller ett förfarande, som
visserligen har beskrivits i ansökningshandlingarna men som tidigare under
handläggningen inte tUldragit sig särskUd uppmärksamhet. Ärendet måste då
prövas från helt nya utgångspunkter i fråga om patenterbarheten. En sådan
inskränkning av patentkraven är inte jämförlig med den inskränkning av talan,
som enligt 13 kap. 3 § RB inte skall anses såsom ändring av talan.
När det gäller rättssäkerheten i samband med
handläggning av patentansökningar måste beaktas, att det inte endast är
sökandena som kan göra anspråk på rättssäkerhet. Det förekommer inte sällan att
sökanden först i regeringsrätten gör den inskränkning i patentkraven, som redan
det första föreläggandet av patentmyndigheten bort föranleda. Han har på det
sättet hållit patentansökningen svävande under många år och därigenom skapat
rättsosäkerhet för dem som velat yrkesmässigt använda anordningen eller
förfarandet i fråga. Enligt reglerna för handläggningen av patentansökningen i
de båda instanserna under regeringsrätten får hinder mot patenterbarhet inte
föranleda avslag, förrän sökanden haft tUlfälle att yttra sig över dem. Han
bereds därvid regelmässigt sådant rådrum, att han har goda möjligheter att
jämka sina patentkrav med hänsyn till hindren. Jag anser därför, att ett förbud
mot jämkning av patentkraven vid besvär tiU regeringsrätten inte innebär att
sökandens rättssäkerhet eftersatts men däremot att rättssäkerheten förbättras
för dem som genom de alltför omfattande patentkraven hindras i sin
näringsverksamhet.
Slutligen bör framhållas, att begränsningen i
jämkningsrätten sannolikt skulle medföra en betydande minskning i antalet tUI
regeringsrätten fullföljda patentmål. F.n. handläggs årligen omkring 110 sådana
mål, och de representerar ungefär en tiondel av arbetsbördan med sakbehandlade
mål. Inrättandet av patentbesvärsrätten borde också leda till att
regeringsrätten inte annat än undantagsvis remitterar besvären tUI domstolen
för yttrande. Bibehålls jämkningsrätten oförändrad, måste emellertid
remissförfarandet fortgå som hittills. Den av utredningen föreslagna ordningen
kan därför, totalt sett, antas leda till en inte obetydlig minskning i arbetet
med patentansökningarna.
På gmnd av det anförda vill jag förorda, att 25 §
patentlagen kompletteras på det sätt som utredningen har föreslagit.
Prop. 1976/77:96 135
Edling,
Ulveson och Nyman:
Äv skäl som regeringsrådet Nordlund anfört anser vi
det riktigt, att talan mot patentbesvärsrättens beslut inte skall få avse andra
patentkrav än dem som prövats genom beslutet. I remissen har emellertid inte
närmare belysts vilka konsekvenser som ett sådant ändringsförbud skulle få för
arbetsbelastningen i patentbesvärsrätten och på patentavdelningen. I detta
läge anser vi oss inte kunna förorda, att ett sådant ändringsförbud genomföres
redan nu. Vi vill emellertid framhålla önskvärdheten av att frågan upptas tUl
förnyat övervägande vid lämpligt tillfälle.
övriga
lagförslag
Lagrådet:
Såsom framgår av vad lagrådet har yttrat i
anslutning tiU 17 § förslaget tiU lag om patentbesvärsrätten torde även i 22 §
andra stycket och 47 § andra stycket mönsterskyddslagen, 47 § tredje stycket
varumärkeslagen och 35 § tredje stycket namnlagen böra anges, att reglema
avser talan mot patentbesvärsrättens slutUga beslut.
Prop. 1976/77: 96 136
Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-03-03
Närvarande:
statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo,
Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Burenstam Linder
Proposition
med förslag till lag om patentbesvärsrätten m. m.
1
Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande över förslag till
1.
lag om patentbesvärsrätten,
2.
lag om ändring i patentiagen
(1967: 837),
3.
lag om ändring i
mönsterskyddslagen (1970: 485),
4.
lag om ändring i
varumärkeslagen (1960: 644),
5.
lag om ändring i namnlagen
(1963: 521). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad
lagrådet har anfört i sitt yttrande. De av lagrådet föreslagna ändringarna i 1,
4, 8, 9, 16 och
17
§§ förslaget tiU lag om
patentbesvärsrätten bör sålunda vidtas, och
18
§ bör utgå.
Vad beträffar 11 § lagförslaget har i
lagrådsremissen anförts att det i patentbesvärsrätten knappast finns behov av
annat tvångsmedel än vite. Lagrådet har med anledning härav erinrat om ett
tidigare till lagrådet remitterat förslag till lag om fängelsepåföljd i
vitesföreläggande. Förslaget innebär att en i författning meddelad befogenhet att
förelägga vite i pengar under vissa förutsättningar skulle vidgas till att
också avse vite i fängelse. Lagrådet har ifrågasatt om därför i den här behandlade
11 § bör föreskrivas att fängelsevite inte får användas. Enligt vad jag har
inhämtat av chefen för justitiedepartementet kommer emellertid det nämnda
förslaget f. n. inte att genomföras. En föreskrift av angiven innebörd är
således inte behövlig.
1 Beslut om lagrådsreraiss fattat vid
regeringssammanträde den 10 februari 1977.
Prop. 1976/77: 96 137
Som jag nyss har anfört bör 17 § förslaget till lag
om patentbesvärsrätten utformas såsom lagrådet har föreslagit. Till följd
härav bör också i enlighet med lagrådets förslag anges i 25 § andra stycket och
72 § andra stycket patentlagen, 22 § andra stycket och 47 § andra stycket
mönsterskyddslagen, 47 § tredje stycket varumärkeslagen och 35 § tredje stycket
namnlagen, att bestämmelserna avser talan mot patentbesvärsrättens slutliga
beslut.
Vad beträffar frågan om en komplettering av 25 §
patentlagen av innebörd, att talan mot patentbesvärsrättens beslut inte skulle
få avse andra patentkrav än dem som prövats genom beslutet finner jag de skäl
som inom lagrådet har åberopa.ts för en sådan komplettering beaktansvärda. Som
framgår av vad jag har anfört i lagrådsremissen kan det dock inte f. n. avgöras
om det är lämpligt att gå ifrån nuvarande ordning i detta avseende. I Ukhet med
lagrådets majoritet anser jag att det ifrågasatta ändringsförbudet inte kan
genomföras utan ytterligare överväganden.
Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga om viss
jämkning av 25 § tredje stycket patentlagen. Enligt 22 § femte stycket
patentlagen får patentmyndigheten under vissa o:niständigheter förordna att
ingivna handlingar inte skall utlämnas. Genom en hänvisning i 25 § tredje
stycket patentlagen äger nämnda bestämmelser motsvarande tillämpning
beträffande handlingar som inkommer till regeringsrätten. Det synes klart att
22 § femte stycket avser även patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning. För att tveksamhet inte skaU uppstå om vad som skall gälla
beträffande patentbesvärsrätten föreslår jag att hänvisningen i 25 § tredje
stycket ändras så att den avser även handlingar som inkommer tUl
patentbesvärsrätten.
I övrigt bör vissa redaktionella jämkningar vidtas
i några av de remitterade förslagen.
Ändringarna i de under 25 angivna lagförslagen har
gjorts i samråd med chefen för justitiedepartementet.
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen
med vidtagna ändringar.
2
Anslagsfrågor för budgetåret 1977/78 DRIFTBUDGETEN
ELFTE
HUVUDTITELN
E. Patent- och registreringsverket Under denna
anslagspunfct har regeringen i prop. 1976/77: 100 (bU. 14, s. 62) föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1977/78 anvisa ett förslagsanslag av 60 074 000
kr.. I fråga om de resursförstärkningar som behiävs för reformen av
besvärsavdel-
Prop. 1976/77: 96 138
ningen
beräknar jag för budgetåret 1977/78 (kostnader under januari juni 1978) 68 000
kr. för en lagfaren ledamot. Därutöver har jag beräknat 3 000 kr. för
ytterligare ett ordförandearvode.
Jag förordar att tre tjänster i F 23/24 inrättas
för tekniskt kunniga ledamöter i utbyte mot tre göromålsförordnanden i samma
lönegrad.
Jag förordar vidare att förevarande anslag får
belastas med dessa kostnader.
Den föreslagna reformen av besvärsavdelningen är av
sådan karaktär att dess konsekvenser är svåra att i dag förutse med säkerhet.
Om de gjorda erfarenheterna av reformen framdeles visar att ytterligare personalförstärkningar
är motiverade torde det i vanlig ordning få ankomma på patent- och
registreringsverket att inkomma med förslag härom.
Patent- och registteringsverket har i sina
anslagsframställningar för budgetåren 1975/76 och 1977/78 begärt att verkets
intemprogram Besvärsärenden skulle omvandlas till ett huvudprogram. Den
särskilt tUl-kallade utredningsmannen, som har sett över besvärsavdelningens
organisation och arbetsformer, har i betänkandet (Ds H 1976: 1) Besvärsavdelningen
inom patent- och registreringsverket tillstyrkt verkets förslag. Jag är för
närvarande inte beredd att ta ställning till denna fråga men ämnar ta upp den i
annat sammanhang.
Med hänvisning tUl vad jag nu har anfört hemställer
jag att regeringen föreslår riksdagen
att bemyndiga regeringen att vid patent- och
registreringsverket inrätta tre extra ordinarie tjänster för tekniskt kunniga
ledamöter i F 23/24.
3
Beslut
Regeringen ansluter sig tUl föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.
Prop. 1976/77: 96 139
Innehåll
Propositionen 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll 1
Lagförslag
1
lag om patentbesvärsrätten, 2
2
lag om ändring i patentlagen
(1967: 837), 4
3
lag om ändring i
mönsterskyddslagen (1970: 485), 5
4
lag om ändring i
varumärkeslagen (1960: 644), 6
5
lag om ändring i namnlagen
(1963: 521). 7 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den
10 februari 1977. 8
1
Inledning......................................................... 8
2
Gällande rätt .................................................. .... 9
3
Tidigare riksdagsbehandling................................. 10
4
Utredningen ................................................. 12
5
Remissyttrandena .......................................... .. 12
5.1
Allmänna synpunkter .................................. .. 12
5.2
Besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga
ställning 13
5.3
Verkschefens ställning................................. .. 15
5.4
Förfarandet för tUlsättande av
ledamöter på besvärsavdelningen 16
5.5
Muntlig förhandling...................................... 17
5.6
Vissa frågor i samband med
fullföljd av talan till regeringsrätten 18
5.6.1
Rätten att fullfölja talan ...................... 18
5.6.2
Frågan om införande av
prövningstillstånd 18
5.6.3
Begränsning av möjligheten att
jämka patentkraven
i
regeringsrätten.................................. 19
5.7
Arbetsbelastning,
arbetskraftsbehov och produktion .... 22
5.8
Förordnanden som föredragande .................. .. 23
5.9
Omvandling av internprogrammet
Besvärsärenden tiU huvudprogram 26
5.10
Besvärsavdelningens benämning..................... 26
6 Föredraganden
............................................... 27
6.1
Inledning ............................................... 27
6.2
Besvärsavdelningens
förvaltningsrättsliga stäUning 29
6.3
Verkschefens ställning................................. 33
6.4
Förfarandet för tillsättande av
ledamöter på besvärsavdelningen 35
6.5
Muntlig förhandling...................................... .. 36
6.6
Vissa frågor i samband med
fullföljd av talan till regeringsrätten 37
6.6.1
Nuvarande ordning ............................ 37
6.6.2
Rätten att fullfölja talan till
regeringsrätten 38
6.6.3
Frågan om prövningstillstånd
vid fullföljd till regeringsrätten 40
6.6.4
Frågan om möjligheten att jämka
patentkraven vid fullföljd av talan hos regeringsrätten 41
6.7 Arbetsbelastning,
arbetskraftsbehov och produktion .... 44
6.7.1
Behovet av ledamöter på
besvärsavdelningen 44
6.7.2
Frågan om föredragande ...................... .. 47
6.8 Besvärsavdelningens
benämning..................... .. 49
Prop. 1976/77: 96 140
7
Upprättade lagförslag .................................... 50
8
Specialmotivering .......................................... .. 50
8.1
Förslaget till lag om
patentbesvärsrätten ........ .. 50
8.2
Förslagen till ändring i
varumärkeslagen, namnlagen, patentlagen och mönsterskyddslagen 58
9 Hemställan....................................................... 58
10 Beslut .......................................................... .. 58
Bilaga
1 Betänkandet............................................. 59
Bilaga 2 De remitterade
författningsförslagen............. 123
Utdrag
av lagrådets protokoll 1977-02-21 129
Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde 1977-03-03 136
1
Anmälan av lagrådsyttrande 136
2
Anslagsfrågor för budgetåret
1977/78 137
3
Beslut 138
Innehållsförteckning 139
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 77007 »
Doktrin (1)
- Eskil Persson, Patentprocess i omvandling, SvJT 1981 s. 673, på s. 676 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
32 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (25)
25 kopplingar i 17 dokument.
- Prop. 2023/24:150 Ny patentlag s. 128 i texten
- Prop. 2015/16:57 Patent- och marknadsdomstol s. 160 om s. 40 · s. 243 om s. 53 · s. 273 om s. 44 i texten
- Ds 2014:2 Patent- och marknadsdomstol s. 203 om s. 40 · s. 263 om s. 53 · s. 303 om s. 44 i texten
- Prop. 2011/12:88 Några frågor om Patentbesvärsrätten s. 9 i texten
- SOU 2010:44 Mål och medel-särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol s. 40 · s. 224 om s. 9 · s. 224 om s. 40 i texten
Rättsfall (3)
3 kopplingar i 2 dokument.
- RÅ 1997 ref. 10 om s. 17 · om s. 36 i texten
- RÅ 1993 ref. 106 om s. 103 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 2 dokument.
- Bylander, Muntlighetsprincipen, 2006 s. 168 om s. 36 · s. 168 om s. 101 · s. 442 i texten
- SvJT 1981 s. 673 Eskil Persson, Patentprocess i omvandling s. 676 i texten