om åtgärder mot narkotikamissbruk
218 sidor, varav 204 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 204 av 218 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1977/78:105, om åtgärder mot narkotikamissbruk
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:105 Regeringens proposition
1977/78: 105
om
åtgärder mot narkotikamissbruk
beslutad
den 2 mars 1978
Regeringen
föreslår riksdagen atl antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
RUNE
GUSTAVSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
1
propositionen läggs fram förslag om väsentligt ökade insatser mot
narkotikamissbruket. De grundar sig på den av ledningsgmppen för narkotikafrågor
avlämnade rapporten (DsS 1978:2) Åtgärder mot narkotikamissbruk.
Det
betonas att åtgärderna mot missbruket måste spänna över alla delar av
samhällslivet. En bred redovisning ges av de insatser som görs inom olika
områden.
Huvudvikten
läggs vid en kraftig utbyggnad av vårdresurserna, kvantitativt och
kvalitativt. Platsantalet vid behandlingshemmen för narkotikamissbrukare
beräknas bli i det närmaste fördubblat. Statsbidraget lill hemmens drift
föreslås höjt. Förslag läggs fram om speciella utbildningsinsatser för personal
vid hemmen. För all förstärka behandlingshemmens möjligheter att hjälpa
missbrukare till utbildning och arbete föreslås ett tvåårigt projekt i
samarbete med arbetsförmedlingarna.
Inom
den öppna narkomanvården beräknas en väsentlig utbyggnad av vårdceniralerna. En
vidgad försöksverksamhet med behandling av narkotikamissbrukare vid
nytillkommande alkoholpolikliniker föreslås. Ökad satsning på familjevård
förordas.
Stödet
till ideella och religiösa organisationers verksamhet mot missbruk föreslås
förstärkt. Vikten av förebyggande insatser och information framhävs. Medel
föreslås för projekt med syfte all utveckla metoder i skolans förebyggande
verksamhet. Det understryks atl insatserna mot ungdomsarbetslöshet och
åtgärder för att underlätta övergången från skola till arbetsliv är ett viktigt
inslag i den förebyggande verksamheten.
För
forskning och utvärdering av behandlingsresultat föreslås särskilda medel under
en treårsperiod.
En
mera allmän differentiering av intagna i kriminalvårdens anstalter även
1 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 105
Prop.1977/78:105 2
med
hänsyn till narkotikakontakl förordas.
Det
redovisas atl vissa förslag i ledningsgruppens åtgärdsprogram redan har
genomförts. Regeringen har sålunda år 1977 beviljat medel fören frivillig
drogfri behandlingskedja inom kriminalvården. Ytterligare medel avses bli
anvisade. Vidare har regeringen anvisat medel lill ett projekt inom FN:s
narkotikafond som syftar till minskning av den illegala odlingen av opievallmo.
För ändamålet beräknas fortsatl slöd.
De
totala kostnadema för de i propositionen redovisade åtgärderna kan beräknas
till ca 30 milj. kr. Däri innefattas dels kostnaderna för vissa insatser som
regeringen redan beslutat om under innevarande budgetår, dels kostnader för
nästa budgetår. Vidare inräknas i beloppet kostnader för vissa tidsbegränsade
projekt som sträcker sig över mer än ett budgetår.
Prop.1977/78:105
Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1978-03-02
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Äntonsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson,
Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenslam-Linder, Wikström, Johansson.
Föredragande:
statsrådet Gustavsson
Proposition
om åtgärder mot narkotikamissbruk
1
Inledning
Med
stöd av regeringens bemyndigande den 24 mars 1977 harjag tillkallat en särskild
ledningsgrupp (S 1977:06) med uppgift atl föreslå ytteriigare insatser mot
narkotikamissbruket och verka för en samordning av insatserna på detta område
samt att löpande ta de initiativ som behövs, 1 gmppen ingår statssekreterarna i
social- och justitiedepartementen, riksåklagaren, rikspolischefen, cheferna
för kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
generallullstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen samt förbundsdirektörerna i
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Ordförande i gruppen är
statssekreteraren i socialdepartementet.
Ledningsgruppen för
narkotikafrågor har avlämnat rapporten (Ds S 1978:2) Åtgärder mot
narkotikamissbruk. Rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga. Gruppens arbete fortsätter t, v. för i första hand uppföljning av vissa
av dess förslag,
1
propositionen 1977/78:100 (bil. 8,s, 197 och 205) har regeringen föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, lill Bidrag lill
anordnande av vårdanstalter och inackorderingshem m, m, för budgetåret 1978/79
beräkna ett reservationsanslag av 900 000 kr, och till Bidrag till
organisationer m. m, för budgetåret 1978/79 beräkna ett anslag av 8 250 000 kr.
Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.
Åtskilligt har gjorts
under senare år för att förstärka insatserna mot missbruk av
beroendeframkallande medel. Jag anser tidpunkten lämplig alt ge riksdagen en
samlad redovisning av utvecklingen av dessa insatser och av nuläget. Jag avser
också att föreslå ytteriigare åtgärder i kampen mot narkotikamissbruket. En del
av dem bör det ankomma på regeringen eller myndighet all besluta om. Dessa
frågor redovisas dock för riksdagens information.
Prop. 1977/78:105 4
2
Bakgrund och nuvarande förhållanden 2.1 Tidigare riksdagsbehandling m. m.
Med
anledning av all missbruket av narkotika och andra beroendeframkallande medel
hade ökat bildades år 1965 enligt Kungl, Maj:ts bemyndigande
medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. Styrelsen överiämnade år 1967 två
delbetänkanden (SOU 1967:25) Kartläggning och vård och (SOU 1967:41)
Kontrollsystemet, I en proposifion (prop. 1968:7) anslöt sig regeringen lill
de ctv kommittén föreslagna riktlinjerna för organisationen av vården av
narkotikamissbmkare. Riksdagen antog propositionen, som även innehöll förslag
till en särskild narkotikastraffiag (1968:64), Vid behandlingen av
stalsverkspropositionen 1968 beslöt riksdagen om införande av statsbidrag för
att stimulera utbyggnaden av vården av narkotikamissbrukare.
Mot
bakgrund av rapporter om fortsatt spridning av missbruket fastställde
regeringen i december 1968 ett program i tio punkter för bekämpande av
narkotikamissbruket. Programmet förutsatte samordnade insatser under lång tid
på en rad olika områden, bl. a. intensifierad polis- och tullverksamhet,
ökning av vårdresurserna och förstärkt information. I programmet ingick en
höjning av straffsatserna för grovt narkotikabrott. Ett annat led i dessa
åigärder utgjorde lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning om
grovt narkotikabrott m, m. Vidare ändrades lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall för att klariägga vilka möjligheter lagen
ger att ta hand om narkotikamissbrukare. Slutligen tillsattes ett
samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruket (SBN, S 1970:29), SBN fick
i uppgift att noga följa utvecklingen på narkotikaområdet och att samordna
myndigheternas insatser, Narkomanvårdskommiltén avlämnade sill slutbetänkande i
november 1969 (SOU 1969:52) Samordnade åigärder och (SOU 1969:53)
Socialmedicinska och kliniska undersökningar.
1
proposition lill 1972 års riksdag (prop. 1972:67, SoU 1972:21, JuU 1972:14,
rskr 212 och 213) föreslogs vissa ytteriigare åtgärder mot narkotikamissbm-ket.
Förslagen, som antogs av riksdagen, omfattade bl. a. vidgade undersökningarom
narkotikamissbrukels omfattning, s. k. frekvensundersökningar, förstärkning av
socialstyrelsens narkomanvårdssektion, insatser för att aktivera del lokala
samarbetet barnavårdsnämnd - polis - skola, ökade möjligheter till
försöksverksamhet i vårdarbetet, ökad information, höjning av maximistraffet
för grovt narkotikabrott till fängelse i högst 10 är samt skärpta regler vid
långvariga frihetsberövanden för bl, a, grovt narkotikabrott.
Socialstyrelsen
utgav år 1973 skriften Behandling av narkotikamissbrukare som en vägledande
information till huvudmännen inom sjuk- och socialvård. Skriften vänder sig
också till vårdpersonal av alla kategorier som i sitt arbete kommer i kontakt
med narkotikamissbrukare,
1
januari 1973 tillkallades brottskommissionen för alt dra upp riktlinjer för
Prop.
1977/78:105 5
och
lägga fram förslag till åtgärder föratt minska brottsligheten och förbättra den
allmänna ordningen, 1 sitt belänkande (Ds Ju 1973:5) Åtgärder för all bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen föreslog kommissionen bl,
a, ökade bidrag till vård av narkotikamissbrukare. Betänkandet föranledde
proposition till riksdagen (prop, 1973:115, JuU 1973:26, SoU 1973:18, rskr 258
och 259), Som följd av kommissionens förslag om ett centralt råd för samordning
av samhällets insatser mot brott inrättades brottsförebyggande rådei. Till en
av rådet tillsatt narkolikagrupp överfördes de uppgifter som ankommit på SBN,
Regeringen
bemyndigade i mars 1977 chefen för socialdepartementet alt tillkalla en
särskild utredare (S 1977:04) för att göra en kartläggning av
narkotikamissbrukets omfattning.
2.2
Internationellt samarbete på narkotikaomrädet
I
del närmaste all narkotika som missbrukas i Sverige har smugglats in i landet.
Den olagliga tillverkningen inom landet är obetydlig. Den narkotika som
tillförs den illegala marknaden genom apoleksinbroll eller genom förfalskning
av recept är också utan nämnvärd betydelse.
För
alt kunna begränsa den illegala handeln med narkotika inom landet medverkar
Sverige i strävandena atl hindra den illegala produktionen och handeln utom
landet.
Detta
sker genom samarbete i olika internationella organ. Samarbetet har lett till
två övergripande FN-konventioner om kontroll av bl. a. produktion av och handel
med narkotika. Kontrollen ankommer - förutom på de enskilda länderna - på olika
FN-organ. Sverige har i likhet med övriga nordiska länder anslutit sig till
1961 års allmänna narkotikakonveniion omfattande s. k. klassisk narkotika.
Aktiva svenska insatser har verksamt bidragit till antagandet av 1971 års
konvention om psykotropa ämnen som bl, a. omfattar centralstimulerande medel
och LSD. Sverige har också medverkat och anslutit sig till 1972 års
ändringsprotokoll till den allmänna narkolikakon-ventionen varigenom den
internationella kontrollen över opiaterna förstärkts.
Den
internationella anslutningen till den allmänna narkotikakonventionen och
ändringarna i denna har varit god. Till konventionen om psykotropa ämnen, som
trädde i kraft i augusti 1976, har däremot endast ett drygt 40-tal stater
anslutit sig. Flera av de stora producentländerna har inle gjort del. De
centralstimulerande medlen har sedan länge haft en slor illegal marknad i
Sverige, Missbruket av de centralstimulerande medlen och andra substanser som
omfattas av konventionen om psykotropa ämnen ökar i andra delar av väriden.
Sverige fortsäiler att aktivt verka för en allmän internationell anslutning
även till denna konvention och för att FN skall ges ökade resurser för insatser
på narkotikaområdet.
Ett
sätt att angripa narkotikaproblemen är att söka minska produktionen av
Prop.
1977/78:105 6
narkotika.
Illegal produktion av opium sker huvudsakligen i u-länderna. En möjlighet au
minska produktionen är alt erbjuda den del av u-landsbefolk-ningen som odlar
opievallmo alternativa försörjningsmöjligheter genom odling av andra produkter.
Ökade insatser i delta syfte förbereds bl. a. av FN:s narkotikafond (UNFDAC),
som f n. anslår en dryg tredjedel av sina åriiga ekonomiska resurser (1977
ungeför åtta miljoner dollar) för sådana ändamål.
Arbetet
på att förmå odlare atl ställa om sin produktion bedrivs i fiera viktiga
opieproducerande länder. Fonden betalar undersökningar av vilka möjligheter det
finns att gå över till annan produktion. Den genomför mindre
projekt,däralternafiv odling prövas. Sådan verksamhet kan tjäna som modell för
liknande projekt i större skala,
Sverige
lämnar ett allmänt bidrag på f n, 200 000 kr, till FN:s narkotikafond, I maj
1977 beslutade regeringen alt lämna fonden ett särskilt bidrag om två milj, kr
för ekonomisk och social verksamhet. Detta särskilda bidrag utgick av
bislåndsmedel och används i Afganistan, Laos och Pakistan, som redan mottar
svenskt bilateralt bistånd. Vid utgången av år 1977 hade fonden använt drygt
hälfien av bidraget. Fondens viktigaste uppgift är att finansiera modellprojekt
och förstudier till större projekt, som sedan kan finansieras från andra
källor. Sådan verksamhet i större skala kan erhålla internationell finansiering
genom Internationella utvecklingsfonden (IDA), genom Internationella
joidbruksutvecklingsfonden (IFAD) och genom bilateralt bistånd.
Det
internalionella samarbetet på polis- och tullområdet är högt utvecklat. Det
redovisas närmare i avsnitten 2,3 och 2,4,
Insatserna
för atl minska tillgången på narkotika kompletteras med insatser för atl minska
den illegala efterfrågan på narkotika, FN:s narkoli-kakommission beslutade år
1976 all genomföra en omfattande undersökning angående olika åigärder för all
minska efterfrågan på narkotika. Undersökningen finansieras med bidrag från
narkotikafonden. En första rapport redovisades år 1977. Under år 1979 torde en
slutrapport över undersökningen kunna förväntas. Sverige deltar aktivt i detta
arbele.
Inom Europarådet har under
1970-talel antagits olika resolutionerbl, a, om straffrättsliga insatser mot
narkotikaproblemen och om samarbete inom forskning på området. Under våren 1978
påbörjas ett arbete om utvärdering av olika former av vård och behandling av
främst unga missbmkare av narkotika.
Sedan några år deltar
Sverige i ett samarbete med EG-staterna på narkolikaområdet. Vid ell
ministermöte nyligen inom detta samarbete antogs en resolution om olika
insatser mot den illegala handeln och missbruket av narkotika. Resolutionen
innehåller förslag i syfte att ytterligare utveckla bl. a. det internationella
polissamarbetet och informationsutbytet länderna emellan samt, på förslag av
Sverige, alt dellagariänderna skall överväga alt lämna bidrag lill FN:s narkotikafond.
Vid mötet, vid vilket
Prop.1977/78:105 7
Sverige
övertog ordförandeskapet i samarbetet för de närmaste två åren, beslöt
ministrarna alt sammanträda på nytt i juli 1978 i Stockholm. Avsikten är att de
då skall kunna ta ställning till förslag om harmonisering av bestämmelser av
betydelse för insatserna mot den illegala handeln med narkotika och om
ytteriigare samordnade insatser mot narkotikaproblemen.
Inom
Norden har narkotikafrågorna under det senaste året ägnats ökad uppmärksamhet.
Sålunda diskuterades frågorna både vid det nordiska socialministermölet i
Ronneby i augusti 1977 och vid ett särskilt minister-möte i Oslo i december
samma år. Enighet rådde därvid om att det nordiska samarbetet fungerar väl men
atl del bör kunna fördjupas ytteriigare.
På
tjänstemannaplanel inom Norden pågår sedan fiera år ell samarbete mellan
särskilda av justitieministrarna utsedda kontaktmän för narkolikafrå-gor. Inom
forskningen sker en samordning genom det nordiska samarbets-organel för
drogforskning.
2.3
Polisens verksamhet i narkotikabekämpningen
Polisen
inledde den första landsomfattande aktionen mot narkotikabrottsligheten vid
årsskiftet 1968/69. Polischeferna i landet fastställde då mot bakgrund av den
oroväckande missbrukssitualionen ett handlingsprogram för bekämpning av
narkotikabrottsligheten. Programmet innebar att polisens insatser mot denna
brottslighet gavs hög prioritet. Den för prioriteringen frigjorda
polispersonalen sattes in i spanings- och utredningsverksamhet beträffande
narkotikabrott. Rikskriminalens narkolikarotel fungerade som central för
samordningen inom riket.
Programmet
syftade lill kraftfulla åtgärder mot smugglare, langare och illegala
tillverkare av narkotika. De omfattande personalinsatserna mot
narkotikabrottsligheten kunde inte upprätthållas under längre tidsperiod, men
aktionen blev inledningen lill en uppbyggnad av en starkare allmän
spaningsverksamhet. År 1971 inrättades spaningsrotlar i ett hundratal
polisdistrikt genom all polisväsendet tillfördes 120 nya tjänster för sådan verksamhet
och genom att personal överfördes till spaningsrotlarna från andra enheter.
Totalt avdelades genom organisationsförändringen omkring 900 kriminalpolismän
för spaningsverksamhet.
Redan
vid denna tid fanns vissa speciella narkotikarotlar. Organisationen har
fortlöpande byggts ul. Rikskriminalens narkolikarotel beslår nu av 55 polismän
vartill kommer 20 som är kommenderade från Stockholms polisdistrikt, 1
Göteborgs polisdistrikt består narkotikaroteln av 18 polismän samt 12 som har
kommenderats från distriktets ordningsavdelning, Narko-rikaroteln i Malmö
polisdistrikt beslår nu av 19 polismän. Under år 1977 inrättades en
narkolikarotel i Helsingborgs polisdistrikt med f n. 10 polismän.
Under
1970-talel ändrade narkotikabrottsligheten karaktär och omfaU-
Prop.1977/78:105 8
ning.
Narkotikahandeln blev alltmer organiserad och distributionsmetoderna alltmer
utstuderade. Nya preparat uppträdde också på den illegala marknaden.
Heroinhandeln i Europa ökade myckel snabbi, och heroinet kom in på den svenska
marknaden. Med hänsyn till dessa företeelser beslutades i slutet av år 1976 att
ånyo öka polisinsatserna mot narkotikabrottsligheten.
Insatserna
organiserades med länen som primära verksamhetsområden. Tillfälliga
narkotikarotlar inrättades i 20 län genom personaltillskott från olika
polisdistrikt i länen. Efler regeringsbeslut i december 1976 förordnades
motsvarande antal rotelchefer med göromålsförordnanden. Dessa särskilda
insatser kommer att bestå fram till den 1 juli 1978.
Antalet
polismän som årligen i genomsnitt varit sysselsatta med spaning och utredning
av narkotikabrott i landet sedan år 1967 är följande.
1967
1968
1969
1970
1971
1972
1973
1974
1975
1976
1977
76
117
540
512
389
272
223
223
222
230
300
1
årets budgetproposition (prop. 1977/78:100 bil. 5) har förordats atl 25 av
sammanlagt 130 nya polistjänster som föreslås för nästa budgetår skall avdelas
för bekämpning av narkotikabrottsligheten.
År
1967 inledde rikspolisstyrelsen ett utbildningsprogram för polismän om
narkotikaproblemaliken. Kurserna - vardera på en vecka - har utöver
polistaktiska och juridiska frågor även omfattat utbildning som meddelats av
företrädare för de sociala och medicinska områdena. Från budgetåret 1969/70 har
478 polismän fält sådan utbildning genom sammanlagt 12 kurser. En särskild
narkotikahandbok för polismän har utarbetats.
Polisens
arbete är emellertid inle begränsat lill enbart repressi va åigärder då det
gäller bekämpningen av narkotikamissbruket. Inom polisens brottsförebyggande
arbete bedrivs en omfattande förebyggande narkotikainformalion såsom exempelvis
i skolan (i samband med polisens medverkan i undervisningen i lag och rätt och
i ANT-undervisningen), i föräldraföreningar och andra sammanslutningar, I de
samarbelsorgan, som finns i de fiesta kommuner i enlighet med rekommendationer
i socialdepartementels cirkulär om intensifierat samarbete mellan socialvård,
skola, polis, och där polisen regelmässigt ingår, är åtgärder mot
narkotikamissbruket ett ofta förekommande inslag och ägnas slor uppmärksamhet,
1 den fältverksamhet (social-polisiär spaning - uppsökande verksamhet) som
polisen bedriver, upptäcks, ofta på ett tidigt stadium, företeelser som det är
angeläget att det snarast vidtas åtgärder emot. Delta gäller inle minst
narkotikamissbruk.
Utvecklingen
av narkotikabrottsligheten har krävt en intensifiering av arbetet på alla
nivåer inom den internationella kriminalpolisorganisationen Interpol, Interpols
generalsekrelarial fungerar som en informationscentral för internationell
narkolikabekämpning. Den stora satsningen mot narkotikan i Sverige år 1969
innefattade en förstärkning av personalen vid rikspolisstyrelsens
interpol-seklion.
Prop.
1977/78:105 9
1
början av 1970-talet utarbetade Interpols generalsekretariat, delvis efter
svenska påtryckningar, en särskild aktions- och samarbetsplan, den s, k,
SEPAT-planen, Den hade till en början försökskaraktär och innebar att tre
särskilda kontaktmän tillsattes med uppdrag att kartlägga narkotikasitualionen
i Europa, På grundval av de uppgiflersom kontaktmannen inhämtade sammanställde
sekretariatet rapporter som gav överblick över den illegala narkotikahandeln i
Europa,
Nästa
steg inom Interpols generalsekrelarial var atl permanenta SEPAT-planen, Då
anställdes ett antal förbindelsemän som förstärkning vid gene-ralsekrelariatets
narkolikaseklion. Deras uppgift är alt samordna del internationella
polisarbetet mot narkotika och samla in uppgifter föratt klarlägga den illegala
trafiken. En svensk polisman är anställd vid Interpols narkotikasektion som
förbindelseman med bl, a, England och Iriand som ansvarsområde. En finsk
polisman är anställd med Skandinavien som ansvarsområde. Det finns, förutom
för de europeiska länderna, förbindelsemän för Sydamerika och Sydostasien,
För
några år sedan initierade Interpols generalsekrelarial en ny aktion kallad
NARCONTROL, Denna innebär atl polisen och tullen tillsammans genomför
gränskontroller över hela Europa, Aktionen pågår fortfarande. Eftersom
huvuduppgiften för svenskt vidkommande ligger hos tullen har tullmyndigheten numera
övertagit hela ansvaret.
Sedan
länge har det amerikanska narkolikabekämpningsorganet DEA (Drug Enforcement
Administration) observatörer utplacerade över större delen av jorden. Under
senare år har fiera europeiska länder placerat sådana observatörer i bl, a,
Bangkok, Från den 1 november 1977 har även Sverige en polisman placerad där.
Dessutom har Sverige från samma tid placerat en polisman i Haag,
År
1968 tillfördes rikskriminalen samt Göteborgs och Malmö polisdistrikt speciellt
utbildade och tränade narkotikahundar. Efter hand som nya erfarenheter vunnits
om hundarnas betydelse på detta område har ytterligare hundar tillförts
polisen. Totalt är för närvarande 20 narkolikahundar utplacerade i olika
polisdistrikt i riket.
Vid
statens kriminaltekniska laboratorium analyseras den narkotika som polisen lar
i beslag. Antalet narkolikaärenden vid laboratoriet var 1 171 budgetåret
1969/70, Därefter har narkolikaärendena ökat för varje år och uppgick
budgetåret 1976/77 till 3 020, År 1969 var 7 tjänstemän vid laboratoriet
huvudsakligen sysselsatta med narkotikaanalyser. Ar 1977 hade antalet ökal till
18 tjänstemän. Analyserna görs inte bara för att påvisa om ett insänt preparat
är narkotika. En väsentlig uppgift för laboratoriet är också att genom analyser
kartlägga införsel- och distributionsvägar av narkotika. Metoder har därför
utvecklats för att jämföra olika narkotikabeslag med varandra och därigenom
utröna om de har gemensamt ursprung. Vidare har under senare år laboratoriets
resurser tagils i anspråk för att utreda illegal tillverkning av amfetamin. För
att klara dessa vidgade arbetsuppgifter har
Prop.1977/78:105 10
även
en utökning och modernisering av instrumentbeståndet skett.
I
årets budgetproposition (prop, 1977/78:100 bil, 5) har som ett led i bekämpandet
av narkotikabrottsligheten medel beräknats för ytteriigare en tjänst som
kemisit vid laboratoriets kemiska sektion,
2.4
Tullens verksamhet i narkotikabekämpningen
1
tullverkets åtgärder mot narkotikasmugglingen har stor vikt lagts vid det
internationella samarbetet. På svenskt initiativ har förutsättningar skapats
för ett operativt samarbete mellan tullmyndigheterna i de europeiska länderna.
Ett världsomspännande samarbete har vuxit fram som även innefattar nära
kontakter med polismyndigheterna.
Tullkontrollen
vid våra gränser har under den senaste 10-årsperioden successivt utvecklats och
effektiviserats genom olika organisatoriska åtgärder, utbildnings- och
materielinsalser saml intensifierat samarbete med polis och utländska
tullmyndigheter. Vidare har viss personalförslärkning erhållits. För
budgetåret 1977/78 beräknades medel för nio nya tjänster inom Öresundsområdet,
1 årets budgetproposition (prop, 1977/78:100 bil. 14) har föreslagits medel för
ytterligare åtta tjänster till södra tullregionen. Tullverkels åtgärder har
framför alll tagit sikte på all dels inrikta verksamheten mot den organiserade
narkolikasmugglingen,dels höjaeffekten i tullbevakningen genom utveckling av
konlrollmetodiken.
Tullens
underrättelsetjänst, dvs. systemet för vidarebefordran av iakttagelser och
spaningstips, spelar en central roll när del gäller alt bekämpa
narkotikasmuggling. Den leds centralt av tullstyrelsens bevakningsbyrå och har
successivt byggts ut. Verksamheten bedrivs i nära samarbete med
rikspolisstyrelsen och andra länders tullspaningsorgan. Den kompletteras av
regionalt och lokalt inrättade kontroll- och tullkriminalgrupper. Genom
omprioriteringar förstärktes dessa grupper, särskilt på de slora infarisortema
i södra Sverige, i samband med tullverkets omorganisation år 1974. Dessa
grupper, som utnyttjas såväl för narkolikabekämpning som för smuggelbekämpning
i allmänhet, omfattar ca 475 man exklusive personalreserv.
Genom
specialutbildning för lullkriminalledare, spanings- och utrednings-personal
saml genom undervisning i smuggelbekämpning och narkolikakän-nedom på flertalet
av lullskolans kurser har en ytterligare effektivisering av åtgärderna mot
narkotikasmugglingen kunnat uppnås. En särskild narkoli-kahandbok för
tulltjänstemän har utarbetats.
På
den materiella sidan har en betydande upprustning skett under 1970-talet,
främst i fråga om sambandsmedlen (radio, telex, bildöverföringsapparater) men
även närdet gällt anskaffning av nya och snabba bevakningsbålar, ökad
motorisering m, m. Insättandet av narkotikahundar - f n, disponerar tullverket
20 sådana hundar - försök med narkotikadelektorer och genom-lysningsapparatur
har likaså förbättrat kvaliteten i kontrollverksamheten.
Del
internalionella tullsamarbetet har inneburit ett allt mer ökal utbyte av
Prop.
1977/78:105 11
underrättelser
om smuggling, uppföljning av smugglingsläget och gemensamma kontrollakiioner
med skilda länder. Detla sker inom ramen för del internationella
tullsamarbetsrådeis(CCC:s) verksamhet, Sverige har slutit ett tullsamarbelsavtal
med Förbundsrepubliken Tyskland, Liknande avtal förbereds inom det nordiska
lulladminislrativa rådet mellan de nordiska länderna, bl, a, för att lägga en
fastare grund för uppdagande av tullbedrägerier m, m. Mellan de nordiska
länderna existerar vidare sedan mitten av 1950-talel ett fast etablerat
samarbete på bl, a. tullkriminalområdet. Vid CCC:s årsmöte år 1977-rådet
omfattar drygt 80 länder-antogs en konvention om ömsesidigt administrativt
bistånd för atl förhindra, utreda och beivra tullbron, Generallullstyrelsen har
aktivt medverkat vid utarbetandet och tillkomsten av konventionen.
Efter
anmodan av rådspresidiet har generaltullstyrelsen vidare delgetl
medlemsländerna en detaljerad redogörelse för de åtgärder som genomförts i
Sverige och i kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Syftet har varit
att härigenom förstärka den internationella opinionen mot narkotikabrottsligheten
och animera medlemsländernas tullmyndigheter till intensifierade åigärder. Den
svenska redogörelsen ledde till en enkät bland medlemsländerna rörande
vidtagna åtgärder mot narkotikasmuggling m, m. Sedermera har inom CCC
upprättats en särskild arbetsgrupp som sysslar enbart med lullbrollsfrågor.
Gruppen har gett narkotikabrottsligheten hög prioritet i sitt arbele,
2.5
Polisens och tullens beslagsstatistik
Rikspolisstyrelsen
och generallullstyrelsen samlar in och sammanställer olika uppgifterom
narkolikabeslag. Uppgifter om det totala antalet beslag och om antalet beslag
av cannabis finns redovisade fr, o, m. år 1965. Beslagssla-tistiken ulgör i
första hand en arbetsstatislik som speglar arbetsinsatsens storlek och
effektivitet och som kan ge underlag för styrning av resursfördelningen inom
landet. Som ett komplement lill andra dala ger beslagssta-lisliken en
uppfattning om vilka medel som förekommer på marknaden och vilka medel som ur
kvantitativ synpunkt spelar den dominerande rollen.
Mellan åren 1966 och 1970
skedde en mycket markant ökning av det totala antalet beslag, från 359 beslag
år 1966 till 2 920 beslag år 1970. Därefter var antalet i stort oförändrat fram
till år 1974. Detta år skedde en viss ökning, och fr. o. m. år 1976 kan noteras
en ny uppåtgående trend. Ar 1977 noterades 4 368 beslag.
Cannabis har under åren
spelat den helt dominerande rollen i beslagsstatistiken. Alltsedan början av
1970-talel har ca 60 % av beslagen innefattat cannabis, 1 ca 35 96 har
centralstimulantia (amfetaminer och fenmetraliner) ingått och i ca 3 %
opiater(opium, morfin och heroin), LSD förekom i relativt många beslag under
1970-talels början men är numera sällsynt.
Den
beslagtagna mängden cannabis har under 1970-talel i runda tal legat
Prop.1977/78:105 12
mellan
200 och 300 kg, med en topp år 1970 på 324 kg och en ny topp år 1977 på 544 kg,
I fråga om centralstimulantia dominerade fenmelralinerna under de första åren
av 70-talet, med som mest 57 kg år 1972, Fr, o. m, år 1973 dominerades
centralstimulantiabeslagen av amfetaminerna. År 1977 beslaglogs ca 53 kg
amfetaminer.
Också
i opiatgruppen har olika medel dominerat under olika år. Fram lill och med år
1971 gällde beslagen nästan enbart opium, med närmare 5 kg som maximum år 1969.
Mellan åren 1972 och 1974 dominerade morfinpreparaten med ca 2,5 kg år 1974.
Åren 1976 och 1977gällde beslagen framförallt heroin. Ar 1977 beslaglogs ca 2
kg heroin vid 90 beslagslillfällen.
2.6
Åklagar- och domstolsväsendet
I
samband med den intensifierade kampen mot narkotikabrottsligheten i slutet av
år 1976 uttalade rikspolisstyrelsen all det från effektivitetssynpunkt skulle
vara av värde om åtminstone inom en del län en viss åklare utsågs till
kontaktman med den regionala narkotikagruppen med uppgift bl. a. att svara för
åklagarbeslul inom hela länet. Riksåklagaren har under år 1977 meddelat sådan
regional behörighet för åklagare i sju län. Behörigheten för narkotikaåklagaren
är oinskränkt när det gäller beslut alt inleda förundersökningar genom den
regionala polisiära narkotikaenheten. För att åklagaren skall få väcka åtal i
narkotikamål som inte har anknytning lill del egna distriktet fordras atl länsåkkgaren
har överiämnat målet till åklagaren efter samråd med berörda lokala
åklagarmyndigheter.
Riksåklagaren
har under den senaste tioårsperioden anordnat en serie veckolånga
narkor.ikakurser. Sammanlagt har 280 åklagare och 188 domare deltagit i dessa kuirser.
Sedan
1950-talet sänder domstolarna in kopior till socialstyrelsen av sådana domar
och strafförelägganden som gäller olaga befattning med narkotika. Antalet domar
och godkända strafförelägganden avseende olaga befattning med narkotika (såväl
enbart narkotikabrott som narkotikabrott jämte annan brottslighet) har varit
ganska konstant under 1970-talel och legal omkring 2 500 per år.
Närmare
90 % av alla dömda är män. Åldersgrupperna 18-24 årdominerar starkt. Ar 1969
tillhörde 68 96 denna ålderskategori och år 1976 58 96. Andelen utlänningar har
legal mellan 10 och 15 96. Av narkotikabrotten gällde mellan 40 och 50 % enbart
innehav. Innehav och innehav i kombination med överlåtelse/saluhållande svarar
för mellan 70 och 80 96. Ofta ingår även andra brott i domarna, framför alll
förmögenhetsbrott. År 1976 förekom sålunda förmögenhelsbroll i 63 96 av de
aktuella domarna. I 5 96 av dem ingick våldsbrott.
Ar
1965 fälldes ca 75 96 av alla domar i narkotikamål i de tre storstadsområdena,
Stockholm, Göteborg och Malmö. År 1970 var andelen 56 96 och år 1976 34 96.
Prop.
1977/78:105 13
2.7 Kriminalvården
Kriminalvårdens
anstalter har sedan mitten av 1960-talel fält la emot narkotikamissbrukare i
allt större utsträckning. Tidigare dominerade missbruket av centralstimulerande
medel och cannabis helt. På senare år har opiaimissbmket tilltagit med missbruk
av morfinbas och på den senaste liden heroin. Det faktiska antalet missbrukare
inom kriminalvården går inle alt fastställa med säkerhet. Olika försök att fä en
uppfattning om antalet missbrukare bland klientelet har gjorts. Sedan år 1966
sker varje år en beräkning av andelen missbrukare inom samtliga anstalter och
frivårdsdisi-rikt. Dessa visar en genomsnittlig ökning från 9 till 34 96 på
anstalterna och från 3 lill 17 % inom frivården. Siffrorna grundas på
subjektiva uppskattningar och är inle exakta men ger en bild av tendensen i
utvecklingen.
Under
1970-talet har vissa åtgärder vidtagits inom kriminalvården för atl komma till
rätta med det ökande narkotikamissbruket. Således inrättades under budgetåret
1970/71 en tjänst som överinspektör för hälso- och sjukvården med hänsyn till
behovet av anvisningar för behandling av narkotikamissbrukare.
På
grundval av förslag i förarbetena till 1973 års kriminalvårdsreform inrättades
under åren 1973-1975 behandlingsteam för narkotikamissbrukare i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Teamen består av överiäkare, psykolog, kurator och
sköterska. Till frivårdsdistriklet i Örebro har knutits en överläkare och en
sköterska, Behandlingsleamen i de tre storstadsområdena skall i samverkan med
lokala sjukvårdsorgan leda behandlingen av de narkomaner som är omhändertagna
inom frivård, anslalisvård och på häkten.
Hösten
1976 påbörjades viss försöksverksamhet med en särskild narkomanvårdsavdelning
vid riksanstallen Österåker. De erfarenheter som vunnits där har i viss mån
legat till grund för uppläggningen av del s, k. Österåkerprojektet, genom
vilket en frivillig och drogfri behandlingskedja vid tre kriminalvårdsenheler
har tillskapats.
Under åren 1973-1977 har
vidare kriminalvården erhållit medel för konsultation av psykiatrisk expertis
vid frivårdsdistriklen. För budgetåret 1977/78 har för detta ändamål anslagits
2,2 milj, kr. Omkring 40 frivårdsdis-trikl av totalt 62 har f n, tillgång lill
psykiatrisk konsult. I 13 frivårdsdistrikl finns vidare sköterskeljänsier
inrättade. De pyskiatriska konsulterna oc'.i sköterskorna ägnar större delen av
sin arbetstid åt behandling av narkotikamissbrukare inom frivårdsklientelet.
2.8 Narkotikamissbrukets
omfattning i Sverige
Under
1970-ialei har olika undersökningar genomförts som lill en del belyser
narkotikamissbrukets omfattning och utveckling. De har genomgående avsett
begränsade befolkningsgrupper - främst olika ungdomsgrupper.
Prop. 1977/78:105 14
Skolöverstyrelsens
elevundersökningar, undersökningar av inskrivningsskyldiga pojkar och
undersökningar inom kriminalvården hör lill de mest omfattande.
Flera
av undersökningarna genomförs åriigen av berörda centrala myndigheter.
Kostnaderna för vissa av dessa undersökningar täcks med medel från
brottsförebyggande rådet. För innevarande budgetår har rådet beräknat 750 000
kr, för detta ändamål.
Frågan
om narkotikamissbrukets omfattning behandlades av riksdagen under 1976/77 års
riksmöte, I socialutskoUels betänkande (SoU 1976/77:11, rskr 1976/77:33) över
motioner om vissa alkohol- och narkotikafrägor m, m, framhöll utskottet all
någon mer omfattande kartläggning av narkotikamissbruket inle har gjorts under
senare tid. För all man skall fä en bild av den totala missbrukssituationen
krävs därför enligt utskottet en övergripande kartläggning av missbrukets
utbredning,
1 mars 1977 tillkallade
därför chefen för socialdepartementet efler regeringens bemyndigande en
särskild utredare för att genomföra en kartläggning av narkotikamissbrukets
omfauning. Utredaren lämnade i december 1977 en rapport om olika tidigare
genomförda undersökningar m. m. (Ds S 1977:8) Undersökningar av narkotikavanor.
1 rapporten konstateras atl de undersökningar som genomförs mer regelbundet
ger en tillräcklig bild a v utvecklingen av det experimentella bruket och
erfarenheterna av narkotika i vissa åldersgrupper De redovisade
undersökningarna fängar däremot inte med någon större grad av säkerhet in det
aktuella lunga missbruket. F. n. planeras därför en undersökning som kan ge en
mer preciserad bild av detta missbruk. Denna undersökning beräknas bli
genomförd under år 1978.
Inom
brottsförebyggande rådet finns som tidigare nämnts en narkotikagrupp som bl.
a. följer utvecklingen på narkolikaområdet. 1 gruppen ges vid varje sammanträde
redovisningar för hur narkotikasituationen bedöms av de i gruppen
representerade myndigheterna. Till gruppen rapporteras också resultaten av de
undersökningar som vissa myndigheter regelbundet genomför. Den sammantagna
bilden av dessa uppgifter kan sammanfattas på följande sätt.
Det mest utbredda
preparatet har under en följd av år varit cannabis. Missbruk av cannabis synes
förekomma över hela landet. Myndigheternas frekvensundersökningar lyder på alt
andelen ungdomar som prövat narkotika - i första hand cannabis -är lägre nu än
den var under 1970-talets början. Undersökningarna visar också alt flertalet av
dem som har använt cannabis slutar efler alt ha prövat medlet en eller några
gånger. Även i den mindre grupp ungdomar :;om har använt narkotika ett flertal
gånger är cannabis det dominerande preparatet.
Omfattningen a v det s. k.
lunga missbruket - i första hand injeklionsmiss-brukel - är svår alt bedöma.
Särskilt svårt är det att bedöma missbrukels omfattning i storstadsområdena.
Sedan 1960-talets mitt har del tyngre narkotikamissbruket dominerats av
centralstimulerande medel. Antalet
Prop.
1911/18:105 15
personer
som injicerar centralstimulantia anses inte ha ökat under senare år. Däremot
har användningen av opiater ökal. Av opiaterna förekom under 1970-talets början
morfinbas medan det närbesläktade heroinet började få större spridning åren
1974-1976, Framför allt under år 1976 tycks en kraftig ökning ha skett av
handeln med heroin och av heroinmissbruket. Delta missbruk är liksom övriga
former av tungt missbruk i huvudsak koncentrerat till storstadsområdena, LSD,
som för några år sedan tidvis hade en oroväckande stor spridning, har under de
senaste åren förekommit i obetydlig omfattning. Kokainmissbruk har inle någon
påtaglig spridning i Sverige. Vissa tecken tyder dock på att det förekommer ett
begränsat kokainmissbmk och att det finns risk för att detta kan öka.
Missbrukssituationen belyses ytterligare i ledningsgruppens rapport.
2.9
Värd och behandling av narkotikamissbrukare
2.9.1
Vårdorganisationens utformning
1
prop. 1968:7 med förslag lill narkotikastrafflag m. m. framhöll chefen för
socialdepartementet aU vård och behandling av narkotikamissbrukare är ell
medicinskl-sociall problemkomplex. Del är därför nödvändigt alt samordna de
medicinska och sociala åigärder som behövs för att en avvänjning och
återanpassning av missbrukarna till samhället skall kunna ske. Han erinrade om
att ansvaret för den medicinska vården enligt sjukvårdslagen vilar på landsting
och landstingsfria städer, medan ansvaret för den sociala delen av
vårdprogrammet vilar på primärkommunerna i egenskap av huvudmän för
socialvården. Staten borde emellertid medverka med visst ekonomiskt stöd för aU
främja en snabb utveckling av vårdinsatserna. För att helt lyckas med
behandlingen av den narkoman, hos vilken missbruket är ett symtom bland andra
på en psykisk störning eller en allmän social missanpassning, måste man inte
bara ge behandling för att bota missbruket utan även försöka komma lill rätta
med orsakerna till störningen eller missanpassningen. Härför krävs en
samordning av samhällets resurser
Departementschefen
anslöt sig lill narkomanvårdskommiiléns uppfattning att vårdorganisationen
borde omfatta uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård samt eftervård inom
befintlig social- och sjukvårdsorganisation. Han fann dock aU resurserna inle
var tillräckliga för alt ge effektiv vård till narkotikamissbrukare. Den
uppsökande verksamheten var otillräckligt utbyggd. Möjligheterna atl erhålla
sjukhusvård och medicinsk behandling i öppen vård var begränsade. Tillgången på
resurser för en fortsatl behandling och rehabilitering efler den medicinska
vården var alltför knapp. Departementschefen förordade att vårdorganisationen
skulle förstärkas med särskilda behandlingshem, som jämsides med fortsatl
behandling skulle fungera som en sluss tillbaka till samhället. Staten borde
genom vissa bidrag stimulera till att sådana hem inrättades. För att förslärka
den öppna vården i
Prop.1977/78:105 16
Stockholm
borde Mariapolikliniken för unga alkoholmissbrukare kompletteras med en
vårdcentral för unga narkotikamissbrukare.
Riksdagens
statsutskott framhöll (SU 1968:37) att utskottet inte hade något att erinra mot
den principiella uppläggningen av vårdorganisationen. Enligt utskottets mening
borde den således anordnas inom ramen för den befintliga social- och
sjukvårdsorganisationen och med den ansvarsfördelning som i övrigt gäller.
Lllskoltel framhöll vidare att de av departementschefen förordade behandlings-
och inackorderingshemmen utgjorde viktiga inslag i eftervården, som borde
främjas genom anslag av statsmedel. Riksdagen beslutade i enlighet med
utskottets förslag (rskr 1968:98).
2.9.2
Statsbidragens utformning m. m.
1
statsverkspropositionen för budgetåret 1968/69 (prop. 1968:1 bil. 7) föreslog
departementschefen att statsbidrag skulle utgå bl. a. lill driften av en
vårdcentral i Stockholm för unga narkotikamissbrukare. Vidare föreslogs bidrag
till anordnande och drift av särskilda behandlingshem för narkotikamissbmkare
i huvudsak enligt gällande principer för inackorderingshem inom
nykterhetsvården. Slutligen föreslogs sammanlagt 480 000 kr, för bidrag till
organisationer förstod och hjälp åt läkemedelsmissbrukare samt lill
konvalescentvård för sådana missbrukare. Riksdagen beslöt i enlighet med
förslagen (SU 1968:5, rskr 1968:5). De nämnda bidragen skulle ulgå och betalas
ul från anslagen till nykterhelsvården med början budgetåret 1968/ 69.
Statsbidragen
till driften av behandlingshem och inackorderingshem fastställdes till belopp
motsvarande högst 75 96 av de slyrkta nettokostnaderna. För budgetåret 1970/71
angavs atl bidraget inte fick överstiga 20 000 kr. per plats och år. Detta
belopp har senare successivt höjts och utgör innevarande budgetår 47 000 kr.
Bidragen lill anordnande av behandlingshem har höjts från 15 000 kr. till 22
000 kr. per plats.
Inom
socialstyrelsens nykterhelsvårdsbyrå inrättades år 1969 en särskild sektion för
handläggning av narkotikafrågor. Särskilda medel har senare tillförts för att
möjliggöra kraftiga resursförstärkningar,
1 prop, 1972:67 med
förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket m, m, angav föredragande
statsrådet alt det sammanlagt fanns ett hundratal platser på behandlings- och
inackorderingshem. Föredraganden framhöll all statsbidrag funnits tillgängliga
för anordnande av ett väsentligt större antal platser, I januari 1978 fanns
sammanlagt 182 slalsbidragsberältigade platser i behandlingshem för
narkotikamissbrukare. Därtill fanns ytteriigare ca 60 platser av liknande
karaktär som finansieras utan detta bidrag. Statsbidrag har beräknats för
inrättande och drift av ett större antal platser.
Bidraget till öppenvård av
narkotikamissbrukare var först begränsat till Stockholm och beräknades fill ca
150 000 kr, för budgetåret 1968/69, Efter hand har verksamheten med
vårdcentraler byggts ul, i första hand i de större
Prop.
1977/78:105 17
städerna,
1 januari 1978 var antalet statsbidragsberättigade vårdcentraler 17 och det
beräknade bidragsbeloppet för budgetåret 1977/78 är 10 milj, kr,
I
nyssnämnda prop, 1972:67 framhöll föredraganden vidare alt del både bland
kommuner och ideella organisationer tagils en rad initiativ för att bereda bl.
a, narkotikamissbrukare vård under former som delvis skiljer sig från den
traditionella institutionsvården. Han förordade all ett belopp på 300 000 kr.
ställdes till socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya
vård- och behandlingsformer för narkotikamissbrukare. Stödet till
organisationer och till försöksverksamhet har därefter successivt ökats.
Budgetåret 1977/78 har socialstyrelsen alt fördela 2,1 milj, kr, lill sammanslutningar
för slöd och hjälp åt läkemedelsmissbrukare och liknande sammanslutningar.
Vidare fördelas 3,1 milj, kr, till kommuner och nämnda sammanslutningar och
andra organisationer som ägnar sig åt alkohol- eller narkotikaskadade. Till
länkverksamhet inom alkoholområdet utgår 2,8 milj, kr,
1
anslutning till prop, 1973:115 med förslag till åtgärder för au bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen ställdes 4 milj, kr, till
socialstyrelsens förfogande för ersättning till kommuner - inkl, ökade
kostnader hos styrelsen - för försök med viss social jourverksamhet under
budgetåret 1973/74, Föratt främja ett ökal utnyttjande av familjevård anslogs
dessutom 1,8 milj, kr.
Anslaget
till försöksverksamheten med social jour upphörde med utgången av år 1976,
Verksamheten har utvärderats och erfarenheterna ger vägledning beträffande
organisation och omfattning av social jour i kommuner av olika storlek, I de
fiesta kommuner som deltog i försöken har den sociala jourverksamheten
fortsättningsvis inordnats i kommunens reguljära verksamhet.
Bidraget
lill familjevård utgår f n, med 50 kr, per vårddag och plats. För ändamålet
beräknas för innevarande budgetår 2 milj, kr.
Statsbidrag
utgår till sådana driftkostnader som föranleds av att narkotikamissbrukare
vistas på enskilda vårdanstalter och på inackorderingshem för
alkoholmissbrukare. Vidare utgår bidrag till kostnader för vård av narkotikamissbrukare
på alkoholpolikliniker, 1 syfte att fa till stånd en försöksverksamhet vid
nytillkommande alkoholpolikliniker, som innebär att dessa används flexibelt för
insatser inom både nykterhets- och narkomanvården, har för innevarande budgetår
beräknats ett bidrag till försöksverksamhet. Bidraget ulgör 1,5 milj, kr, och
avses utgå enligt gällande bestämmelser för vårdcentraler för
narkotikamissbrukare.
2.9.3
S/uien vård av narkotikamissbrukare
Sluten
vård av narkotikamissbrukare ges i allmänhet på psykiatriska kliniker, i viss
utsträckning vid särskilda kliniker eller avdelningar för 2 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 105
Prop. 1977/78:105 18
narkoman-
eller toxikomanvård. Plalsantalet vid sådana kliniker och avdelningar är f n.
omkring 470 i hela landet. Vidare vårdas narkotikamissbrukare som inle har
fyllt 20 år vid ungdomsvårdsskolor, barn- och ungdomshem samt barn- och
ungdomspsykiatriska kliniker.
Ungdomsvårdsskolornas
uppgift ar all ge vård, fostran och utbildning åt barn och ungdomar som på grund
av sociala störningar bedöms vara i behov av den behandling som kan ges vid
dessa skolor. F. n, finns 18 ungdomsvårdsskolor med sammanlagt ca 510 platser.
Fem av skolorna har varit särskilt inriktade på vård av narkotikamissbrukare.
För alt vården inte skall behöva förläggas alltför långt från hemorten
utnyttjas nu alla skolorna för vård av narkotikamissbrukare. Den 31 december
1976 varanlalet elever 823, varav 438 inom skola och 385 utom skola, dvs, i
öppna vårdformer. Oftast redovisas flera orsaker till intagningen för samma
elev. En vanlig orsak är missbruk av alkohol eller narkotika. Narkotikamissbruk
harangens som en intagningsorsak beträffande 23 96 av pojkarna och 62 % av
flickorna. Försöksverksamhet med frivillig vård - även förs. k, överåriga elever
- pågår vid 13 ungdomsvårdsskolor.
Frågan
om möjligheterna alt bereda narkotikamissbrukare vård mot deras vilja har varit
livligt diskuterad alltsedan narkotikaproblemet aktualiserades i mitten av
1960-lalet, Narkomanvårdskommiltén framhöll att tendensen inom modern
psykiatrisk sjukvård är klart till förmån för frivillig vård. Om patienten
samverkar med läkaren ger delta en bättre prognos i det enskilda fallel. Många
fall finns dock då man med tvång måste omhänderta och kvarhålla patienten såväl
under avgiftning som under så lång tid därefter alt man genom en aktiv terapi
kan få möjlighet alt bygga upp individens motståndskraft. Enligt kommittén ger
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)
tillräckliga möjligheter atl på sjukhus med tvång inta och kvarhålla sådana
missbrukare för vilka vård på sjukhus är oundgängligen påkallad. Kommittén
framhöll atl lagen givelvis är tillämplig även på barnavårds- och
nykterheisklientelet. Möjlighet finns emellertid att även jämlikt barnavårdslagen
ingripa beträffande ungdom som missbrukar narkotiska medel.
Socialulredningen
har under år 1977 överlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och
socialförsäkringstiUägg, Utredningen föreslär alt de nuvarande tre centrala
lagarna på socialvårdsområdet, socialhjälpslagen, nykterhelsvårdslagen och
barnavårdslagen, ersätts av en lag - socialtjänstlagen. Vidare föreslås bl. a.
en lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig.
En särskild arbetsgrupp
har tillsatts inom regeringskansliet med uppgift alt redovisa ett
beslutsunderiag för regeringen i frågor om vård utan den enskildes samtycke
inom socialvård och sjukvård m. m. Bakgrunden till arbetsgruppens tillkomst är
att regeringen kommer alt få ta ställning till förslag från tre olika
utredningar i frågor som har samband med varandra. Förutom socialutredningens
förslag föreligger förslag (Socialstyrelsen redo-
Prop.
1977/78:105 19
visar
1977:14) om viss översyn av LSPV. Dessutom har 1971 års utredning om behandling
av psykiskt avvikande i belänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda
lagöverträdare redovisat vissa förslag till ändring i LSPV, Arbetsgruppen
beräknas kunna slutföra sitt arbete under våren 1978, De frågor som gäller
ändrat huvudmannaskap för institutionsvården inom barna- och ungdomsvården samt
nykterhetsvården är f n, föremål för förhandlingar mellan staten och
huvudmännen för sjukvården och socialvården. Den försöksverksamhet inom
Kristianstads och Malmöhus län som avser att ge praktiska erfarenheter bl. a.
när det gäller samordningen av vård- och behandlingsresurser hos olika huvudmän
avses bli slutförda under budgetåret 1978/79.
2.9.4
Förebyggande åtgärder
Förebyggande
åtgärder hör lill de viktigaste insatserna mot alla former av missbruk. De
flesta kommuner ägnar stor uppmärksamhet ål dessa frågor, ofta i samarbete med
ideella organisationer. Inom flera kommuner och landsting finns särskilda
enheter för barn- och ungdomsvård.
Till
försöksverksamhet med fritidsaktiviteter för barn och ungdom lämnas betydande
bidrag från allmänna arvsfonden. Regeringen har även anvisat medel ur allmänna
arvsfonden för vissa försök med särskilda insatser för ungdomar med sociala
problem.
Enligt
riksdagens beslut med anledning av propositionen (prop, 1976/ 77:108, SkU
1976/77:40, rskr 231) om alkoholpolitiken ställs fr, o, m, innevarande år ökade
resurser lill socialstyrelsens förfogande för förebyggande åtgärder och
upplysningsverksamhet och för försöksverksamhet inom fritidsområdet med
inriktning på människor som är särskilt utsatta för risken alt hamna i alkohol-
eller narkotikamissbruk,
2.10
Arbetsmarknadsåtgärder som medel i kampen mot missbruk
2.10.1
Allmänt
Arbetsmarknadspolitiken
syftar till arbete åt alla. För att förverkliga detta behövs särskilda insatser
för arbetshandikappade och andra med svag ställning på arbetsmarknaden. Den
nuvarande ringa efterfrågan på arbetskraft har medfört behov av en kraftig
förstärkning av dessa insatser. Särskilt viktiga är insatser för atl förhindra
ungdomsarbetslöshet. Statsmakterna har under senare tid vidtagit omfattande
åtgärder för att underlätta övergången från skola till arbetsliv och för atl
begränsa ungdomsarbetslösheten.
Möjligheterna
för personer med missbruksproblem all fä arbele på den reguljära
arbetsmarknaden är självfallet nära förbundna med den totala efterfrågan på
arbetskraft i samhället. 1 den rådande konjunkluravmatl-ningen har
arbetslösheten kunnat hållas på en måttlig nivå genom kraftfulla
Prop.
1977/78:105 20
arbetsmarknad:5politiska
åigärder. Under år 1977 var i genomsnitt 150 000-200 000 personer sysselsatta i
beredskapsarbete eller skyddat arbele eller deltog i arbetsmarknadsutbildning.
Av
de arbetssökande vid arbetsförmedlingen registreras ca 11 96 som
arbetshandikappade. Del innebär atl varje månad ca 24 000 personer med
arbetshandikapp är aktuella på arbetsförmedlingen. Deras behov av individualiserad
service har varit ett bärande motiv för förstärkningen och effektiviseringen av
arbetsförmedlingen, I årets budgetproposition (prop, 1977/78:100 bil, 15)
föreslås en ytterligare utbyggnad av arbetsförmedlingens resurser. Förmedlingen
börenligt propositionen tillföras medel motsvarande 225 tjänster för att klara
de särskilda insatser som behövs för ungdom och andra nytilllrädande och för
handikappade. Även förmedlingens arbetsmetoder utvecklas,
Sysselsättningsutredningen
har nyligen avlämnat delbetänkandet (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade med
förslag till en rad ytterligare åtgärder för att förbättra de
arbetshandikappades möjligheter till arbete. Delbetänkandet remissbehandlas f
n. Utredningen har uppmärksammat de arbetshandikappade ungdomarnas situation
och pekar bl, a, på att ca 25 000 personer i åldrarna 16-34 år är
förtidspensionerade. En a v de grupper ungdomar som har svårt atl få fotfäste
på arbetsmarknaden är de socialt arbetshandikappade. På förslagav utredningen
har i Södertälje kommun inletts en försöksverksamhet med speciella insatser för
dessa ungdomar. Utredningen föreslår en utvidgning av denna försöksverksamhet
till flera kommuner,
2.10.2
Rehabiliterings- och stödåtgärder
Arbetsförmedlingen
utgör basen för samtliga åtgärder som syftar till att främja de arbetssökandes
inträde eller omställning på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen har härvid ett
särskilt ansvar för dem som på grund av arbetshandikapp har svårt atl få eller
behålla ett arbete. Arbetsförmedlingen har också att i samarbete med andra
myndigheter söka upp och aktivera personer som inte har arbete eller riskerar
atl ställas utanför arbetsmarknaden. En kontaktmannaverksamhet finns därför utbyggd
med olika rehabiliteringsorgan, vårdinstitutioner, socialvård,
försäkringskassa osv.
Arbetssökande
som på grund av fysiskt, psykiskt, intellektuellt eller socialt handikapp
behöver få sin arbetsförmåga kartlagd och förbereda sig inför ett arbete kan få
genomgå arbetsprövning och arbetsträning vid kommunala eller
landstingskomrnunala arbetsvårdsinstitut.
Vid sidan av
arbetsvårdsinstituten är arbetsmarknadsutbildningen den dominerande
rehabiliteringsformen för arbetshandikappade. För vissa handikappgrupper
ordnas inom arbetsmarknadsutbildningen särskilda kurser för omställning och
träning (OT-kurser), Dessa syftar till att genom kartläggande av anlag och
intressen, social träning samt studie-och yrkesorientering m, m, underiätta för
kursdeltagarna atl tillvarata sina utvecklingsmöjligheter och
Prop.
1977/78:105 21
därigenom
kompensera sitt handikapp. Kurserna skall bl, a, förbereda för vidare
yrkesutbildning. Många arbetshandikappade deltar också i kurserna
"Arbetsliv och utbildning" (ALU-kurser)som aren form av
yrkesorientering och en fördjupning av arbetsförmedlingens insatser som
förberedelse för arbetsplacering eller utbildning.
Vid
företagsutbildning för arbetshandikappade erhåller arbetsgivaren ett bidrag om
8 kr, per utbildningstimme. Bidraget kan ökas vid utbildning av personer med
särskilt svåra handikapp. Möjlighet finns all i särskilda fall bevilja bidrag
med upp lill hela lönekostnaden,
2.10.3
Sysselsättningsskapande åtgärder for svårplacerade
De
senaste årens utveckling innebär att insatserna för de arbetshandikappade i
alll högre grad förs över på åtgärder inom den reguljära arbetsmarknaden.
Detta gäller så väl arbetsförberedandesom platsförmedlande åtgärder. De
anpassningsgrupper som är verksamma på arbetsplatserna har härvid stor betydelse.
Det har också den omfattande reformeringen av den arbetsrältsliga
lagstiftningen.
Den
1 januari 1977 genomfördes betydande förbättringar av bidragsvillkoren för
halvskyddad sysselsättning. Till följd av den långvariga
konjunk-turavmattningen har emellertid dessa förstärkningar inte ökal
sysselsättningen i väntad utsträckning. Det halvskyddade arbetet kommer dock
att spela en alll viktigare roll i en arbetsmarknadspolitik som alltmer
inriktar insatserna för arbetshandikappade på åigärder förlagda vid
arbetsplatserna inom den reguljära arbetsmarknaden. Om arbetsmarknaden skall
kunna göras tillgänglig för fler, måste också arbele och arbetsmiljö i större
utsträckning anpassas till de arbetssökandes förutsättningar. Inte minsl har
sociala och psykiska faktorer i arbetsmiljön betydelse.
Sysselsättningsulredningens
förslag till förbättrade sysselsättningsmöjligheter för arbetshandikappade
inriktas främst på åtgärder inom den reguljära arbetsmarknaden. Utredningen
föreslår förstärkningar av arbetsförmedlingens personal med bl. a.
specialistfunktioner för vjssa större handikappgrupper. Utredningen föreslår
också att del halvskyddade arbetet utökas lill att avse alla arbetsgivare.
Vidare föreslås atl del särskilda bidraget vid halvskyddad sysselsättning för
svårt handikappade ungdomar skall gälla även psykiskt och socialt handikappade
ungdomar samt ungdomar med förtidspension,För yngre förtidspensionärer föreslås
dessutom vissa andra åtgärder som skall underlätta och stimulera till arbete i
stället för fortsatt förtidspension. Förslaget innefattar även förbättrade
bidrag till arbetsgivare vid företagsutbildning och försök med bidrag till
handledare/faddrar m, m. Några länsarbetsnämnder bör enligt utredningen
försöksvis förstärkas med tjänstemän som speciellt skall arbeta med tillämpning
av lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder,
Sysselsättningsulredningens förslag remissbehandlas f n.
Prop. 1977/78:105 22
2.10.4
Åtgärder mot ungdomsarbetslöshet
Insatserna
för att alla ungdomar skall garanteras utbildning, praktik och arbete
fortsätter. En särskild delegation för ungdomens sysselsättningsfrågor har nu
inrättats i enlighet med riksdagens beslut (AU 1977/78:15, rskr 1977/ 78:51),
Delegationen har lill uppgift atl diskutera åtgärder och la initiativ till
lämpliga insatser. Dess arbele skall i första hand gälla åtgärder som är ägnade
att underlätta övergången från skola lill arbetsliv.
Under hösten 1977 fick
arbetsmarknadsverket resurser för att tidigarelägga nyanställning av
150arbetsförmedlingsaspiranter, Dessa skall frigöra erfarna förmedlare förbi,
a, intensifierade insatser för ungdomar. Vidare utsträcktes tiden för ett anlal
särskilda åigärder till den 1 juli 1978, Det gäller bl, a, möjligheter för
ungdomar under 20 år atl delta i arbetsmarknadsutbildning, anordnande av
dagsverksbilliga kommunala beredskapsarbeten, beredskapsarbeten i form av
tillfällig praktik hos statliga myndigheter och verk saml enskilda
beredskapsarbeten i företag och organisationer. Statsbidraget till sistnämnda
slag av beredskapsarbeten höjdes samtidigt från högst 10 kr, per timme till
högsi. 15 kr. per timme.
Dessutom
fick arbetsmarknadsstyrelsen - under förutsättning att utbildningsplatser
saknas i det reguljära utbildningsväsendet - tillstånd att anordna förelagsanknutna,
ettåriga yrkeskurser med utbildningsbidrag lill eleverna. Under innevarande
budgetår har också inrättats planeringsråd (SSA-råd) för samarbete mellan
skola, sociala myndigheter, arbetsförmedling och arbetsmarknadsparterna.
De
vidtagna åtgärderna har fåll stor omfattning. Sålunda sysselsattes i december
1977 ca 23 400 ungdomar, som inte fyllt 25 år, i praktik- och beredskapsarbeten
av olika slag, medan 20 800 deltog i arbetsmarknadsutbildning,
Sysselsättningsutredningen
har, delvis med ledning av erfarenheterna från av utredningen bedrivna
försöksverksamheter, i en skrivelse den 11 oktober 1977 till chefen för
arbetsmarknadsdepartementet, lagt fram förslag till åigärder föratt öka unga
människors möjligheter till arbete, utbildning eller praktik. Dessa förslag,
som har remissbehandlats under hösten 1977, berör bl. a. arbetsförmedlingens
resurser och arbetssätt, behov och former för alt anordna praktik- och
beredskapsarbeten för ungdom samt vissa utbildningspolitiska åtgärder,
2.11
Skolans insatser mot missbruk
Grundskolans;
undervisning om narkotika ulgår från läroplanen - Lgr 69,1 dess allmänna del
tas alkohol, narkotika och tobak upp som huvudmoment i ämnena biologi,
hemkunskap, naturkunskap och samhällskunskap. Genom att frågorom alkohol,
narkotika och tobak (ANT-frågor)studeras i flera olika skolämnen ger stolan
eleverna förutsättningar au personligen la ställning lill
Prop.
1977/78:105 23
dem.
Med välgrundad och utförlig motivering skall skolan klart och entydigt
framhålla det positiva värdet i att man under uppväxtåren avstår från bruk av
alkohol och tobak. Skolan skall vidare betona att alll bruk av narkotika, utom
efter läkares ordination, innebär fara och atl varje innehav av illegal
narkotika strider mot gällande lag, I ett särskilt supplement lill läroplanen,
Undervisning om alkohol, narkotika och tobak, ger skolöverstyrelsen närmare
anvisningar för undervisningens mål och utformning,
ANT-frågorna
ges således ett betydande utrymme i grundskolans undervisning. När reformen om
skolans inre arbete successivt träder i funktion, med början höstterminen 1978,
är avsikten bl, a, att det lokala föreningslivet skall fä medverka i skolan och
på egna villkor få ta ansvar för fritidsverksamhet under och i anslutning till
skoldagen. Härigenom skapas också goda förutsättningar föratt vidga
informationen i ANT-frågorna saml alt placera in denna i sitt sociala
sammanhang.
För
administration och samordningav verksamheten finns inom skolöverstyrelsen en
heltidstjänst för frågor rörande beroendeskapande medel, samt en arbetsgrupp
för alkohol-, narkotika- och tobaksfrågor (SANT-gruppen), Till arbetsgruppen
har knutils en referensgrupp med representanter för berörda myndigheter och
organisationer. Dessa centrala organ arbetar med att kartlägga ungdomars ANT-bruk,
att påverka läroplaner, lärarutbildning och fortbildning samt atl på andra sätt
påverka förutsättningarna för skolans ANT-verksamhet,
Inom
länsskolnämnderna finns f n, kontaktpersoner för ANT-frågor som fortlöpande
förses med information från SÖ, Kontaktpersonerna svarar för all informationen
förs ut till skolorna. De lar initiativ till lokal försöksverksamhet och
verkar för en återkommande fortbildning av lärarna.
På del lokala planet
planerar varje skola sin ANT-verksamhet, vilket innebär att uppläggningen kan
variera från skola till skola, Detla medför ett behov av information om andra
skolors erfarenheter. Informationen förmedlas dels genom de på
länsskolnämnderna placerade kontaktpersonerna, dels genom att kännedom sprids
om den försöksverksamhet som bedrivs av SÖ med medel ur anslaget Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom skolväsendel. En del utvecklingsarbete sker även genom
Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning (CAN) och till CAN knutna
arbetsgrupper i samarbete med SÖ,
Fr, o, m. våren 1971 har
SÖ åriigen låtit genomföra undersökningar av alkohol-, narkotika-, tobaks-och
sniffningsvanor bland elever i årskurserna 6 och 9, Fr. o. m. år 1972 har även
elever i gymnasieskolans årskurs 2 deltagit. Undersökningarna har genomförts i
ett slumpmässigt urval av rektorsområden genom gmppenkäter till samtliga
elever i berörda klasser. 1 årskurs 6 varierar antalet deltagare i de olika
undersökningarna mellan ca 5 000 och 7 500 och i årskurs 9 mellan ca 3 500 och
6 000. Från gymnasieskolan medverkade i 1976 års undersökning ca 3 700 elever.
Bortfallet har i årskurs 6 uppgått till 7 96 medan ca 15 96 varit frånvarande
bland övriga elever.
Prop. 1977/78:105 24
Av
1976 års undersökning framgår beträffande narkotikavanor följande:
1
årskurs 6 är det i samtliga undersökningar sedan år 1971 endast någon enstaka
proceni som uppger alt de någon gång använt narkotika. Andelen elever i årskurs
9 med narkotikaerfarenhet har sjunkit mellan åren 1971 och 1976 (från 14% till
7 96 bland pojkarna och från 17 96 till 6 96 bland flickorna). 1
gymnasieskolans olika linjer hade år 1976 mellan 6 96 och 13 96 av eleverna
prövat narkotika. Majoriteten av dessa har aldrig använt annan narkotika än
cannabis. Undersökningen - som bl, a, refereras i den av utredningen om narkotikamissbrukets
omfattning utgivna skriften Undersökningar av narkotikavanor (Ds S 1977:8) -
ger intryck av en relativt begränsad aktuell konsumtion med vissa förbättringar
under 1970-talet, Det finns starka samband mellan alkoholkonsumtion och rökning
saml narkotika- och sniffningserfarenhet.
För
de äldsta grundskoleeleverna finns vissa samband mellan bostadsort och
narkotikaerfarenhet. Minsta andelen elever som använt narkotika återfinns på
landsbygden, medan storstadseleverna uppvisar den största.
Skolundersökningarna
visar atl ANT-frågornas behandling i skolan även kräver insatser av
elevvårdande och förebyggande karaktär. Vid sidan av de traditionella
skoluppgifterna präglas skolans arbete av ökade insatser för barnens sociala
utveckling, 1 propositionen om skolans inre arbete m, m, (prop, 1975/76:39, UbU
1975/76:30, rskr 1975/76:367) framhölls alt skolan måste ta ökad del i arbetet
med atl stödja hemmen och ungdomarna i fråga om barnens sociala omsorg och
allsidiga personliga utveckling, Detla kan bl, a, ske genom en samordning och
ett fördjupat samarbete mellan de kommunala nämnder och olika ideella
organisationer, vilka arbetar med allmänt förebyggande barn- och
ungdomsverksamhet, I en del pågående projekt inom ANT-området har delta synsätt
slagit genom, 1 bl, a, Boriänge, Finspång och Karlskrona bedrivs projekt i
vidgat samarbete mellan skola, föreningsliv och fritids- och kulturnämnder.
Syftet med dessa projekt är aU utveckla och pröva former för lokal samverkan
som berikar ungdomars fritid och som härigenom är ett led i den förebyggande
verksamheten mot alkohol-, narkotika- och tobaksbruk,
1
propositionen om nytt statsbidrag till grundskolan m, m, (prop, 1977/ 78:85)
framhåller föredragande statsrådet atl omsorgerna om elevernas psykiska hälsa ställer
alll större krav på skolans elevvårdande verksamhet. Mot bakgrund av den
betydelse som den psykiska hälsovården har i dagens skola aviseras en utredning
som syftar lill klara riktlinjer för verksamheten. Grundsynen är att elevvården
bör utgöra en integrerad del av samhällets samlade insatser för barn och
ungdom, där de förebyggande åtgärderna måste ses i relation till samhällets
övriga insatser. Delta fömtsätter ett nära samarbete mellan de samhälleliga
organ som är engagerade i sådant arbete.
Utvecklingsarbetet
på ANT-området fordrar också aktiv medverkan av elever och föräldrar. Många
skolor ger elever särskild utbildning för att de sedan skall kunna verka som
opinionsbildare och bidra till att levandegöra
Prop.
1977/78:105 25
undervisningen
för kamraterna. Även på andra sätt deltar elever aktivt i planering och
genomförandet av ANT-program, Riksförbundet Hem och Skola har tillsammans med
CAN utarbetat ett material om alkohol och narkotika, som används vid
sammankomster med föräldrar. På många håll har man bildat lag bestående av
skolpersonal, föräldrar och elever som arbetat för en intensifiering av den
förebyggande verksamheten mot alkohol- och narkotikabruk.
En
viktig förutsättning för en effektiv verksamhet med ANT-frågor är att lärarna
har en god utbildning och fortlöpande stimuleras till insatser, 1 propositionen
om den framtida alkoholpolitiken (prop, 1976/77:108) betonas detta starkt.
Det
bör även nämnas alt frågor som rör lärarutbildningens mål, struktur och
innehåll f n, ulreds av 1974 års lärarutbildningsutredning (U 1974:04), och att
del således hör till denna utrednings arbetsuppgifter att inordna frågan om
alkohol och narkotika i grundutbildningen av lärare.
Enligt
riksdagens beslut disponerar universitets- och högskoleämbetet 30 000 kr, för
fortbildning av lärare. Planer finns för utbildning av en kontaktman på varje
utbildningsenhet. Riksdagen har vidare anvisat 720 000 kr. per år under fem år
för utbildning av lag om tre personer från varje rektorsområde som skall arbeta
med alkohol- och narkotikafrågor i grundskolan. Utbildningen,som planlagts av
forlbildningsavdelningen i Umeå, har påbörjats under budgetåret 1977/78.
Väsentliga
insatser inom ANT-området görs vid folkhögskolorna. Sålunda bedriver Forsa
folkhögskola sedan sju år i samarbete med Hassela-kollekiivel en verksamhet för
socialt avvikande ungdomar. Deltagarna rekryteras via Mariapolikliniken i
Stockholm och beslår av narkotikaskadade ungdomar. De tillbringar första året i
Hassela-kollektivel och andra året som en sammanhållen grupp i ell särskilt hus
i folkhögskolans närhet. Därefter bor de tillsammans med övriga elever i
skolans internat. F. n. antas till Hassela ca 12ungdomarårligen. Läsåret
1976/77 hade skolan 13 sådana elever. De goda erfarenheterna från denna
verksamhet har lett till atl skolan inlett en utbildning av ledare för
rehabiliteringskollektiv.
2.12
Samhällets informationsåtgärder mot missbruk
Statliga
medel för information om narkotika och alkohol fördelas i huvudsak av stålens
ungdomsråd. Härtill kommer information genom socialstyrelsens nämnd för
hälsoupplysning (h-nämnden), skolan och olika andra samhällsorgan i samarbete
med folkrörelser. Av betydelse är även den verksamhet som bedrivs av CAN och
andra organisationer.
Budgetåret 1972/73
ställdes första gången medel till statens ungdomsråds förfogande för upplysning
bland ungdom i alkohol- och narkotikafrägor (prop, 1972:61. SkU 1972:130, rskr
1972:24), Anslag beviljades med 5 milj, kr, för verksamhet under två år.
Budgetåren 1974/75-1977/78 har ytteriigare 13
Prop.1977/78:105 26
milj,
kr, anvisats för delta ändamål. Ungdomsrådet har i samråd med h-nämnden
fördelat huvuddelen av medlen till ett 50-lal organisationer för praktisk
verksamhet på lokal nivå. Organisationernas verksamhet präglas enligt rådets
uppfattning av en vilja all pröva nya vägar för all göra arbetet meningsfullt.
Genom
beslut vid 1976/77 års riksmöte har socialstyrelsen fr, o, m, den 1 januari
1978 ansvaret på central myndighetsnivå för samhällets alkoholpolitik (prop,
1976/77:108, SkU 1976/77:40, rskr 1976/77:231). Ansvaret innefattar
samhällsinformation i dessa frågor. 1 syfte att skapa goda kontakter mellan
styrelsen och samhällslivet har socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor
tillkommit. Nämnden har bl. a. till uppgift att fördela medel som ställs lill
socialstyrelsens disposition för information om alkohol och andra
missbmksmedel. För tiden den 1 januari-den 30 juni 1978 disponerar
socialstyrelsen 2,5 milj, kr, fördetta ändamål, 1 årets budgetproposition
(prop, 1977/78:100 bil, 3) beräknas för nästa budgetår sammanlagt 9 milj, kr,
för statens ungdomsråds och socialstyrelsens upplysning och information i
alkoholfrågan och andra missbruksfrågor.
Över
nionde huvudtiteln utgår vidare statliga medel för ungdomsrådets
förvaltningskostnader och dess utrednings- och informationsverksamhet. Härtill
kommerstatsbidragtillungdomsorganisalionernascenlrala och lokala verksamhet
saml organisationsstöd till vissa nykterheisorganisationer m, fl.
Organisationernas allmänna verksamhet har stor betydelse för bl. a. informationen
i missbruksfrågor och för den förebyggande ungdomsverksamheten. För nästa
budgetår beräknas för denna verksamhet bidrag med sammanlagt drygt 133 milj.
kr. (prop. 1977/78:100 bil. 12).
CAN
intar en central roll i upplysnings- och informationsarbetet på alkohol- och
narkolikaområdet. CAN har fält ett alltmer breddat organisa-tionsunderiag och
stöds nu av ett 40-tal organisationer från samhällslivels olika områden. Genom
nära kontakt med den forskning som bedrivs på narkotikaområdet kanförbundet
förmedla kunskaper och bl. a, medverka vid framställning av
informationsmaterial, CAN ger service i alkohol- och narkotikafrågor åt
skolväsendet, annan utbildning och lill folkrörelserna.
Information
och upplysning i drogfrågor ingår på många sätt i skolverksamheten. De s, k,
ANT-frågornas utrymme i undervisningen, de särskilda kontaktpersonerna vid
länsskolnämnderna m, fl, verksamheter har redovisats närmare i föregående
avsnitt.
Regeringens
samarbelsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN) utgav år 1969 skriften
Fakta om narkotika och narkomani. Till faklaskriften utarbetades en studieplan.
År 1971 utgavs ett supplement som kompletterade faktaskriften med en utförlig
presentation av den psykologiska och sociala bakgrunden till narkotikamissbruk.
Sedan
SBN:s faklaskrift utgavs har tillkommit nya kunskaper inom narkolikaområdet och
missbruksbilden har förändrats. På initiativ av brottsförebyggande rådels
narkolikagrupp har år 1977 utarbetats en ny
Prop. 1977/78:105 27
faktaskrift
Fakta om narkotika och narkotikamissbruk. Den riktar sig i första hand till
myndigheter, utbildningsenheter,studieförbund och organisationer. Den kan
utgöra underlag i narkotikafrågan för läromedelsproducenter, massmedia och
andra utbildare eller informatörer. Även lill den nya faklaskriften har en
studiehandledning utarbetats.
Socialstyrelsen
gav år 1973 ut skriften Behandling av narkotikamissbrukare. Den ulgör främst
en vägledande information till huvudmännen för social- och sjukvård och lill
personal inom narkomanvården,
2.13
Forskning inom narkotikaområdet
Forskning
inom alkohol- och narkolikaområdet bedrivs främst vid särskilda
forskningsinstitutioner, vid universitet och högskolor, vid undervisningssjukhus
och inom vissa statliga myndigheter. Huvudmännen för vården av missbrukare
bedriver visst forsknings- och utvecklingsarbete i anslutning till sina
behandlingsinslitutioner och övriga behandlingsformer. Medel för forskning
förmedlas av statliga forskningsråd, vissa statliga myndigheter, olika fonder
och av huvudmännen för vården.
Från
statens medicinska forskningsråd ulgår årligen betydande belopp för forskning
kring beroendeframkallande medel. Budgetåret 1976/77 beviljades närmare 1 milj,
kr, för olika forskningsprojekt inom narkolikaområdet. Merparten av medlen
avsåg projekt för grundforskning och kliniska studier på del farmakologiska
området. Bland projekten kan nämnas experimentella och kliniska studier av
opiatnarkomani, studier av beroendeskapande preparat och analys av tolerans och
abstinensmekanismer. Därutöver har forskningsbidrag utgått till
socialmedicinska projekt och vissa prognosslu-dier.
Genom
den till socialdepartementet knutna delegationen för social forskning har under
de senaste åren medel beviljats lill flera olika forskningsprojekt på
narkotikaområdet. Bidrag har även utgått från allmänna arvsfonden. Bland
projekten kan nämnas utvärdering av verksamheten vid Hind-byhemmet,
efterundersökning av vissa patienter som vårdats på narkomanvårdskliniken vid
Långbro sjukhus, efleruppföljning av f d, patienter vid Rätansgården,
utvärdering av frivillig behandling av narkotikamissbrukare vid vissa
behandlingskollektiv samt undersökningar om hur man bryter en narkomankarriär.
Brottsförebyggande
rådet har under de senasie åren lämnat forskningsbidrag till ett tiotal
forskningsprojekt med anknytning till narkotika. Flera av projekten berör
narkotikabrottslighet och annan brottslighet.
Frekvensundersökningar
och andra undersökningar som belyser narkotikamissbrukets omfattning och
utveckling har redovisats i avsnitt 2,8,
Våren
1973 publicerade socialstyrelsen en rapport över aktuell narkotikaforskning.
Rapporten innehåller uppgifter om undersökare, forskningsinstitution,
projektels syfte, metod m, m. Styrelsen framhåller att s, k, utbild-
Prop.
1977/78:1105 28
ningsforskning,
inklusive "trebetygsuppsatser" och liknande arbeten, svarade för en
slor del av antalet projekt. Om man undantar frekvensundersökningarna och
vissa miljöstudier utgjorde antalet undersökningar av behandlingsresultat den
största andelen, drygl en tredjedel av alla projekt. Beträffande den
Ivångsmässiga vården (intagning enligl LSPV respektive barnavårdslagen) finns
inte någon utvärdering redovisad.
Samarbetet
på narkolikaområdet mellan de nordiska länderna har under de senaste åren bl,
a, inneburit atl nordiska forskningssymposier har anordnats. Del senasie hölls
i Norge hösten 1975 och log upp forsknings- och ulvärderingsproblemaliken vid
behandling av narkotikamissbrukare i institution.
Den
1 januari 1975 inrättades Nordiska samarbelsorganet för drogforskning genom
beslut i Nordiska ministerrådet, Samarbelsorganet bedriver sin verksamhet under
en försöksperiod t, o, m, utgången av år 1978,
3.
Ledningsgruppen för narkotikafrågor
Ledningsgruppen
startade sitt arbete under våren 1977, För atl få en totalbild av
narkotikasitualionen i landet och behovet av olika insatser mot missbruket har
ledningsgruppen arrangerat regionala överläggningar i varje län. Som en följd
av överläggningarna bildades regionala arbetsgrupper i 15 län. Arbetesgrupperna
har mer ingående belyst läget i varje region och kommit med förslag till
ledningsgruppen om olika åtgärder.
På
central nivå bildades ett I O-tal arbetsgrupper med uppgift att närmare studera
och föreslå åtgärder inom olika delar av narkolikaområdet. Vidare genomfördes
under inledningen av ledningsgruppens arbele fem kontakt-möten (hearings) med
representanter för vissa personalgrupper, forskare och ideella organisationer.
Ledningsgruppens
förslag lill åtgärder uttrycks i ett niopunktsprogram. Kostnaderna för
förslagen belöper sig lill totalt ca 32 milj, kr, av statliga medel,
I
del följande anges kortfattat den huvudsakliga inriktningen av ledningsgruppens
överväganden och förslag. Dessa refereras mer ingående i avsnitt 4,
Ledningsgruppen rapport (DsS 1978:2) Åtgärder mot narkotikamissbruk.
Redovisning från regeringens ledningsgrupp för narkotikafrågor, är intagen som
bilaga.
Ledningsgruppen
betonar de förebyggande åtgärdernas betydelse. Ett viktigt led i kampen mot
missbruk är insatserna mot ungdomsarbetslösheten, Organisalionslivets betydelse
framhålls, liksom skolans möjligheter all på ett tidigt stadium ge stöd till
ungdomar som har problem. Gruppen anser att en utbyggnad av vårdresurserna f n,
aren av de mest angelägna åtgärderna mot narkotikamissbruket. Den lägger därför
i sina förslag huvudvikten vid en förstärkning av vårdresurserna, kvantitativt
och kvalitativt. Betydelsen av
Prop. 1977/78:105 29
internationellt
samarbete och av forskning framhävs. Särskilda åigärder föresläs för all komma
till rätta med missbruket inom kriminalvårdens anstalter. Försöksprojekt
initieras på olika områden.
Ledningsgruppen
poängterar starkt skolans roll i del förebyggande arbetet. För att förslärka
skolans insatser mot missbruk föreslår gruppen atl medel anvisas för eit
omfattande projekt som går ut på alt utveckla metoder för skolans verksamhet
inom området.
Behandlingshemmen
utgör enligt ledningsgruppen den vårdresurs som f n, är mest
underdimensionerad. Med ledning av huvudmännens uppskattningar av missbruk och
vårdbehov beräknas behovet av nya behandlings-hemsplalser i landet till ca 160,
Huvuddelen av de nya platserna bör kunna inrättas under en tvåårsperiod. En
planering i upptagningsområden förordas. Det statliga bidraget till driften av
behandlingshem föreslås höjt. Överläggningar har också förts med huvudmännen
beträffande utbyggnad av den öppna narkomanvården i form av vårdcentraler o, d.
En sådan utbyggnad har redan påbörjats. Gruppen föreslår vidare bidrag lill en
vidgad försöksverksamhet med behandling a v narkotikamissbrukare vid
alkoholpolikliniker och vid inackorderingshem för alkoholmissbrukare m, m.
Utbyggnaden
av narkomanvården ställer krav på ökade personalresurser. För atl garantera att
de nytillkommande behandlingshemmen får kompetent personal föreslår
ledningsgruppen speciella utbildningsinsatser.
Ledningsgruppen
anser alt behandlingshemmen i ökad utsträckning bör inrikta sin verksamhet på
utbildning och arbete åt de inskrivna. En särskild försöksverksamhet i
samarbete med arbetsmarknadsorganen föreslås.
Ledningsgruppen
framhåller atl familjevården bör kunna utgöra en viktig resurs i vården av
narkotikamissbrukare och ett väsentligt alternativ till institutionsvård, Ell
omfattande försöksprojekt föreslås inom detla område. Gruppen betonar vidare
vikten av uppmärksamhet och slöd till del värdefulla arbete som ideella och
religiösa organisationer utför inom narkolikaområdet. Ökat statligt stöd till
sådan verksamhet föreslås.
Den
svenska behandlingsforskningen på narkolikaområdet har relativt liten
omfattning. Ledningsgruppen föreslår att medel beräknas för en väsentligt ökad
forskning och utvärdering.
När
del gäller polisens och tullens arbete föreslår gruppen inte några ytteriigare
förstärkningar utöver dem som tas upp i årets budgetproposition.
Ledningsgruppen konstaterar dock att de särskilda narkotikarotlar som i slutet
av år 1976 inrättades inom polisen i 20 län fyller en viktig funktion när det
gäller alt bekämpa narkotikahanteringen samt rekommenderar atl denna form av
verksamhet far fortsätta.
Gruppen har funnit det
nödvändigt med genomgripande och snara åtgärder inom kriminalvården. Efter
förslag av gruppen har vissa åtgärder redan genomförts. Det gäller bl. a, del
s, k, Österåkerprojektet, som innebär alt en frivillig och drogfri
behandlingskedja har inrättats vid tre ansiallsen-heier. Gruppen föreslår atl
medel anvisas för liknande verksamhet på andra
Prop. 1977/78:105 30
håll.
Vidare förordas en mer allmän differentiering av de intagna med hänsyn lill
narkotikamissbruk. Som en förutsättning föratt effektivt kunna genomföra denna
differentiering tillstyrker gruppen en lagstiftning som gör del möjligt alt
kräva urinprov av intagna för narkotikaanalys.
På
förslag av ledningsgruppen har regeringen år 1977 beslutat om bidrag av bislåndsmedel
till FN:s narkotikafond för projekt med syfte att på sikt begränsa den illegala
odlingen av opievallmo i vissa länder. Gruppen föreslår att liknande bidrag
beviljas även år 1978,
Ledningsgruppens
arbele är avslutat. Gruppen räknar emellertid med atl kunna bibehålla viss
verksamhet fram till den I juli 1978, främst för uppföljning av olika
försöksprojekt,
4
Föredraganden 4.1 Utgångspunkter
Grundvalen
för kampen mot narkotikamissbruket måste vara att samhället inte kan godta
något annat bruk av narkotika än det som är medicinskt motiverat. Allt annat
bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas,
1
samhällets alkoholpoliliska program är det övergripande målet att begränsa
lolalkonsumtionen av alkohol. Kampen mot narkotikamissbruket far inte begränsas
till alt enbart minska dess förekomst, utan måste syfta till alt eliminera
missbruket. Narkotikamissbruket kan aldrig accepteras som en del av vår kultur.
Samhällets hårda reaktion mot narkotikabrottslighet framgår klart i
lagstiftningen. Grovt narkotikabrott är ett av de allvariigaste brott som man
kan begå enligt svensk lagstiftning. Även andra narkotikabrott betraktas som
allvariiga.
Både alkoholmissbruk och
narkotikamissbruk kan vara uttryck för psykiska och sociala svårigheter, där
orsaken ofta är att söka i samhällets egna brister. I kampen mot missbruket,
som i högsta grad är en fråga om atl förhindra dess uppkomst och spridning,
måste dessa orsaker bekämpas. Del ställer stora krav på samhället. Sociala
brister måste angripas. Otillräcklig sysselsättning, brister i arbetsmiljön och
otillfredsställande boende- och fritidsmiljö är exempel på negativa faktorer
som kräver motåtgärder. Det är angelägel att skaipa ett öppnare samhälle med en
djupare kontakt och gemenskap mellan människorna. Den enskildes vilja lill
ansvar och inflytande måste tas till vara. På alla områden måste samhällels
motståndskraft mot missbruk stärkas.
Kampen mot
narkotikamissbruket måste spänna över alla delar av samhällslivet. De insatser
som i dag görs är betydande, och de måste fortlöpande förstärkas, 1 det
föregående har insatserna översiktligt redovisats. De är alla betydelsefulla,
och de kompletterar och samverkar med varandra. Det krävs ett väl utbyggt
internationellt samarbete för att minska tillgången på narkotika. Polisen och
tullen har viktiga uppgifter i kampen mot
Prop. 1977/78:105 31
narkotikabrottsligheten.
De förebyggande insatserna måste vara omfattande och väl utformade. Skolan har
här sitt särskilda ansvar. De som dragits in i missbruk måste tillförsäkras
vård och slöd. Information och forskning måste ha en framträdande plats.
Eftersom arbetslöshet lätt blir en grogrund för missbruk måste vi även av detta
skäl göra stora ansträngningar föratt skaffa arbete åt ungdomen. Slutligen
måste alla dessa åtgärder samordnas.
I
mars förra året begärde jag regeringens bemyndigande att tillkalla en särskild
ledningsgrupp för narkotikafrågor. Jag anförde därvid att flera initiativ redan
hade tagils föratt hejda och begränsa missbruket av narkotika. Med hänsyn till
lägets allvar borde emellertid för en begränsad tidsrymd tillkallas en särskild
ledningsgrupp med uppgift att föreslå och initiera ytteriigare insatser mot
narkotikamissbruket och verka för en samordning av insatserna på området. Med
slöd av regeringens bemyndigande tillkallades ledningsgruppen för
narkotikafrågor i mars 1977, Ledningsgruppen härden 8 februari 1978 överiämnat
rapporten (Ds S 1978:2) Åtgärder mot narkotikamissbruk. Gruppen har utfört ett
omfattande arbete under den korta lid den har haft till sitt förfogande. Den
bygger sina bedömningar och förslag på kontakter med politiker och företrädare
för olika myndigheter i hela landet. Ledningsgruppen har tagit initiativ till
regionala konferenser i samtliga län, och dess sekretariat har därvid kunnat samråda
med representanter för praktiskt taget alla landels kommuner.
En
viktig del av ledningsgruppens arbete har varit alt fä en bällre bild av
narkotikasituationen i landet. Syftet har i första hand varit att skaffa eu
tillföriitligt underiag för bedömning av vårdbehovet, 1 detta underlag har dels
ingått en enkät till landets alla kommuner, dels diskussioner vid de regionala
konferenserna, 1 dessa har deltagit - förutom representanter för kommunerna -
representanter för landsting, polis, kriminalvård, skola, ideella organisationer
m, fl. Vid konferenserna har tre huvudfrågor diskuterats, nämligen: missbrukets
utbredning, behovet av vård och andra insatser, förslag till åigärder.
Ledningsgruppen framhåller alt man genom denna metod fått en tydligare bild av
narkotikasitualionen i olika landsdelar än man från början hade väntat.
Beträffande gruppens bedömning av missbrukets omfattning hänvisar jag lill den
avgivna rapporten.
Ledningsgruppens
inventering av narkotikasitualionen kompletterar den vetskap vi har om
narkotikans utbredning i landet. Som tidigare redovisats har under 1970-lalet
genomförts olika undersökningar som till en del belyser narkotikamissbrukets
omfattning och utveckling. De har dock främst gällt olika ungdomsgrupper. Vissa
av dessa undersökningar sker åriigen, I brottsförebyggande rådets
narkotikagrupp lämnas vidare fortlöpande informationer om hur
narkotikasitualionen bedöms av de i gruppen representerade myndigheterna.
Den
bild av narkotikamissbrukels omfattning som ledningsgruppen förmedlar i sin
rapport stämmer väl överens med de mera allmänna
Prop.
1977/78:105 32
bedömningar
som har gjorts i brottsförebyggande rådels narkolikagrupp. Fortfarande vet vi
dock alltför litet om det s, k, tunga missbrukets utbredning. Framför alll
gäller detla de största städerna, I mars 1977 tillkallade jag efter
bemyndigande av regeringen en särskild utredare för att genomföra en
kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning. Utredaren lämnade i december
1977 rapporten fDs S 1977:8) Undersökningar av narkotikavanor. Denna innehåller
en sammanfattning och analys av tidigare genomförda undersökningar m, m.
Utredaren planerar en omfattande kartläggande undersökning. Som en förberedelse
för denna genomförs vissa provundersökningar. Kartläggningen väntas bli
genomförd i år. När resultatet av uiredningens arbete föreligger bör vi ha en
säkrare grund för bl, a, bedömningen av behovet av vårdresurser på längre sikt
och andra insatser för missbrukare,
4.2 Ledningsgruppens
niopunktsprogram
Jag
övergår nu till att behandla ledningsgruppens synpunkter och förslag. Förslagen
sammanfattas i ell program som omfattar följande nio punkter.
-
Insatser för att intensifiera
del förebyggande arbetet och informationen,
-
Kraftig förstärkning av
vårdresurserna för narkotikamissbrukare,
-
Särskild satsning på
familjevård inom missbruksområdet,
-
Särskild utbildning för
behandlingspersonal.
-
Ökad forskning och utvärdering
av pågående behandlingsarbete.
-
Åtgärder för att förbättra
missbrukarnas arbetssituation.
-
Insatser mot narkotikaproblemen
inom kriminalvården.
-
Fortsalt hög prioritet för
narkolikafrågorna i polis- och tullarbetet.
-
Internationella insatser.
Ledningsgruppen
anser att eftersläpningen i vårdutbyggnaden är en av de allvarligare bristerna
i samhällets åtgärder moi narkotikamissbruket. Insatser inom andra områden
mister sin effekt genom atl missbrukarna inle kan erbjudas vård i tillräcklig
utsträckning. Inte minst har detta poängterats från polisens och tullens sida.
Tyngdpunkten i ledningsgruppens förslag ligger därför på en kraftig
förstärkning av vårdresurserna. Jag tar först upp dessa frågor,
4.3 V å rdfr å gor
4.3.1 V å rdens organisation
Våren
1968 antog riksdagen under stor enighet riktlinjer för bekämpande av
narkotikamissbruket. Till gmnd för riksdagens beslut låg en proposition (prop,
1968:7) som byggde på förslag från dåvarande medicinalstyrelsens
Prop.1977/78:105 33
narkomanvårdskommilté.
Riksdagens
beslut innebar bl, a, att vården av narkotikamissbrukare skulle anordnas inom
ramen för socialvården och sjukvården. Vårdorganisationen borde utgöra en
vårdkedja innefattande uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård, fortsall
behandling och eftervård. Med hänsyn till de sociala faktorernas roll såväl vid
missbmkets utveckling som vid dess behandling betonade riksdagen starkt de
sociala vårdåtgärdernas betydelse och därmed primärkommunernas ansvar för
väsentliga delar av vårdkedjan. Den medicinska vården skulle i första hand
ankomma på psykiatrin. De sociala och medicinska insatserna borde samordnas
planmässigt. Någon särvård eller speciell vårdorganisation för
narkotikamissbrukare borde inte inrättas.
1
propositionen framhölls atl befintliga vårdresurser inte var tillräckliga för
atl ge effektiv vård åt narkotikamissbrukare. Bl.a. ansågs resurserna för
fortsau behandling och rehabilitering efter medicinsk vård alltför knappa. För
dessa ändamål bedömdes det värdefullt alt ha tillgång till särskilda behandlingshem.
Eftersom det inte fanns sådana hem, föreslogs all staten genom vissa bidrag
skulle stimulera huvudmännen atl inrätta behandlingshem för
narkotikamissbrukare. Bidragsgivningen borde knytas an till principerna för
statsbidragen till inackorderingshem inom nykterhelsvården. Vidare föreslogs
att statsbidrag skulle utgå för en vårdcentral i Stockholm för unga narkotikamissbrukare.
Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen i propositionen.
Den
nuvarande narkomanvården har byggts upp under en tioårsperiod i huvudsak enligt
de riktlinjer som riksdagen lade fast år 1968, Ledningsgmppen redovisar i sin
rapport hur långt uppbyggnaden har nått, 18 statsbidragsberättigade
behandlingshem har tillkommit. Det finns f n, 17 statsbidragsberättigade
vårdcentraler i storstadsområdena. Liknande insatser görs dock i betydande
omfattning på andra håll inom ramen för socialvården. 1 några kommuner har
särskilda projekt fått stöd från allmänna arvsfonden.
Den
medicinska vården av narkotikamissbmkare ankommer i första hand på den
psykiatriska sjukvården. Vården ges både vid öppna mottagningar och i sluten
vård. Flertalet missbrukare i slutna institutioner vårdas tillsammans med andra
patienter. Det finns emellertid vissa särskilda kliniker eller avdelningar för
narkoman- eller toxikomanvård. Vid dem finns 470 platser i hela landet.
Intagningarna till sluten psykiatrisk vård sker såväl frivilligt som utan
missbrukarens samtycke enligt lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV),
Narkotikamissbrukare
som inte har fyllt 20 år kan ges vård vid ungdomsvårdsskolor, barn- och
ungdomshem samt barn- och ungdomspsykiatriska kliniker. Det finns 18
ungdomsvårdsskolor med sammanlagt 510 platser, Alla är tillgängliga för vård av
narkotikamissbrukare. Antalet elever var 823 vid senaste årsskiftet, varav 438
inom skola och 385 utom skola, dvs, i öppna
3 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 105
Prop. 1977/78; 105 34
vårdformer.
Narkotikamissbruk angavs som en orsak lill intagningen beträffande 23 % av
pojkarna och 62 % av flickorna. Försöksverksamhet med frivillig vård - även för
elever som är äldre än 20 år - pågår vid 13 ungdomsvårdsskolor.
Ledningsgruppen
har varit enig om att lägga tyngdpunkten i sitt arbele på att söka få lill
stånd en förstärkning av landslingens och kommunernas vårdresurser för
narkotikamissbrukare. 1 sina kontakter med ledningsgmppen har kommunerna
framförallt redovisat behov av fler behandlingshem. På vissa orter behövs
dessutom ökade öppenvårdsresurser, I storstadsområdena finns behov av
särskilda akulvårdsinsatser.
Ledningsgruppens
förslag är att se som en omedelbar nödvändig upprustning av narkomanvårdens
resurser. På längre sikt återstår många frågor atl lösa. Detla gäller t. ex.
narkomanvårdens roll i den integrerade socialvård som kan komma att genomföras
på grundval av socialutredningens betänkande. Gruppens arbete har emellertid
starkt medverkat till att aktualisera dessa frågor runt om i landet,
4.3.2
Behandlingshem
1
januari 1978 fanns i Sverige 18 behandlingshem för narkotikamissbrukare med
totalt 182 statsbidragsberättigade platser. Därtill fanns ett 60-tal platser av
liknande slag men utformade och finansierade på ett sådant sätt att det
särskilda statsbidraget inte har kunnat las i anspråk.
Behandlingshemmen
är den mest underdimensionerade länken i vårdkedjan. Enligt ledningsgruppen
har många behandlingshem köer av vårdsökande. Vissa hem är å andra sidan inte
fullbelagda, främst beroende på organisatoriska brister i den totala
vårdkedjan. Sammantaget föreligger dock en betydande brist på
behandlingshemsplalser. Bristen återverkar negativt i hela vårdarbetet. Ett
framgångsrikt arbete med att motivera en missbrukare för vård spolieras lätt om
missbrukaren måste vänta länge på plats vid behandlingshem.
Det
förefaller klart alt narkotikamissbrukarna i allt större omfattning söker sig
lill den vårdform som behandlingshemmen representerar. Vårdresurserna har
emellertid inte byggts ut i takt med den ökade efterfrågan. Bristen är kännbar
även för mindre och medelstora kommuner. Den tveksamhet som uppenbarligen har
präglat huvudmännens inställning till utbyggnad av behandlingshemmen kan ha
många förklaringar. Ledningsgruppen anser sig dock ha konstaterat alt
huvudmännen i samband med gruppens arbele har visat större benägenhet än
tidigare att vilja salsa på behandlingshem. Ledningsgruppen bedömer, mot
bakgrund av sin inventering av narkotikasituationen i landet och av huvudmännens
aktuella planering, all det kommer alt inrältas ytterligare omkring 160 platser
vid behandlingshem för narkotikamissbrukare huvudsakligen under en
tvåårsperiod.
Prop.
1977/78:105 35
Jag
har tidigare - bl. a. vid en överläggning med vissa huvudmän i december 1976 -
framhållit att den ökade efterfrågan på vårdresurser för narkotikamissbrukare
måste tillgodoses. Ett av syftena med tillkallandet av ledningsgruppen var att
få till stånd en regional uppföljning av överläggningen. Det är väl känt atl
kommunernas ekonomi är hårt ansträngd och att stor försiktighet måste iakttas
beträffande nya utgifter. Jag finner det därför så mycket mer glädjande att
huvudmännen nu planerar i det närmaste en fördubbling av antalet platser vid
behandlingshem. Enligt ledningsgruppens bedömning kommer huvuddelen av de nya
platserna att kunna anordnas under en tvåårsperiod. Även jag förutsätter atl en
del av de 160 nya platserna kommerati inrättas under budgetåret 1979/80,
Anslaget för nästa budgetår bör beräknas med hänsyn till detta. Med
utgångspunkt från att 40 platser inrältas under innevarande budgetår och 60
platser under budgetåret 1978/79 beräknar jag medelsbehovet för bidrag till
anordnande av behandlingshem för narkotikamissbrukare under femte huvudtitelns
anslag J 3 Bidrag till anordnande av vårdanstalter och inackorderingshem m, m,
till I 320 000 kr, för budgetåret 1978/79, Jag har därvid räknat med oförändrat
belopp för anordnandebidraget, dvs, 22 000 kr, per plats.
Del
statliga bidraget till drift av behandlingshem tillkom för all stimulera
huvudmännen till en snabb utbyggnad av denna vårdform. Bidraget har ökats från
ursprungliga 20 000 kr, till högst 47 000 kr, per plats och år. Utan tvivel har
bidrag till driftkostnader en större stimulerande effekt än anordnandebidrag.
Jag förordar därför en ytterligare höjning av driftbidragen lill högst 60000
kr. per plats och år fr.o.m. nästa budgetår. Medel fill driftbidragen anvisas
under femte huvudtitelns anslag J 4 Bidrag till driften av vårdanstalter och
inackorderingshem m, m. Med hänsyn lill den väntade utbyggnaden av plalsantalet
och den av mig förordade ökningen av bidragsbeloppet beräknar jag kostnaden för
bidrag till driften av behandlingshem lill 15 120 000 kr, för budgetåret
1978/79. Del innebär en ökning med 2 900 000 kr. i förhållande till beräkningen
för innevarande budgetår.
Samma
bidragsregler gäller för såväl behandlingshem som inackorderingshem inom
narkomanvården. De hem som nu drivs har alla en personaltäthet som gör att de
betecknas som behandlingshem.
Vissa mindre kommuner har
i sina kontakter med ledningsgruppen aktualiserat frågan om alt placera
narkotikamissbrukare vid inackorderingshem för alkoholmissbrukare.
Narkotikamissbruket inom dessa kommuner är så begränsat att något behov av egna
behandlingshemsplatser inle anses föreligga. Narkotikamissbrukare bör då kunna
placeras på inackorderingshem inom nykterhetsvården. Föran möjliggöra vissa
behandlingsinsatser vid hemmen behövs personalförslärkning. Kommunerna har
pekat på att statsbidrag inte utgår till kostnaderna för personalförstärkningar
i dessa fall. Med hänsyn härtill föreslår ledningsgruppen att 700 000 kr,
ställs till förfogande för en försöksverksamhet med mera behandlingsinriktad
Prop. 1977/78:105 36
uppläggning
av arbeiei vid högst tio inackorderingshem för alkoholmissbrukare.
Jag
anser i likhet med ledningsgruppen atl del är angeläget atl resurser inom
nykterhelsvården utnyttjas även för narkotikamissbrukare, då delta är möjligt
och lämpligt. Jag vill erinra om all statsbidrag utgår till sådana
driftkostnader som föranleds av alt narkotikamissbrukare vistas på enskilda
vårdanstalter och på inackorderingshem för alkoholmissbrukare. Jag anser
emellertid au det system med upptagningsområden som förordas i det följande kan
tillgodose de mindre kommunernas behov av behandlingshemsplatser. Dessutom
behandlas närbesläktade frågor i socialutredningens betänkande, varför den av
ledningsgruppen aktualiserade frågan kan tas upp i detta sammanhang. Med hänsyn
till det anförda är jag inle nu beredd att ansluta mig till ledningsgruppens
förslag beträffande inackorderingshemmen,
4.3.3
Planering
Brislen
på behandlingshem är inte minsl kännbar för små och medelstora kommuner. De
platser de eventuellt kan disponera är som regel avlägset belägna, Föratt
tillgodose närhetsprincipen i vården och föratt åstadkomma en jämnare
fördelning mellan kommunerna av platserna vid nuvarande och tillkommande
behandlingshem krävs enligl ledningsgruppen en övergripande planering. Gruppen
förordar därför alt landet delas in i upptagningsområden. Kommunerna inom
varje sådant område bör planera verksamheten i samverkan med varandra och med
landsting, så atl varje kommun kan få sitt behov av behandlingshemsplalser
tillgodosett, I vissa fall kan ett upptagningsområde omfatta ett antal
kommuner, i andra fall - t, ex, i norra Sverige - två eller tre län.
Jag delar ledningsgruppens
uppfattning alt en indelning i upptagningsområden medför flera fördelar.
Planeringen kan göras övergripande och närhetsprincipen kan bättre tillgodoses.
Vidare kan de resurser som finns utnyttjas bättre. Jag tänker därvid på den
psykiatriska och somatiska sjukvården, den psykiatriska barna- och
ungdomsvården med dess ungdomshem, ungdomsvårdsskolorna, familjevården m, m.
Integreringen av narkomanvården med övrig socialvård och sjukvård underlättas
på detta sätt. Av ledningsgruppens rapport framgår au kommunerna visar slorl
intresse för samverkan på detta område. Det är huvudmännens uppgift att besluta
om lokalisering och upptagningsområden beträffande vårdinslitutio-nerna. Jag
avseratt senare föreslå regeringen atl uppdra ål socialstyrelsen att snarast ta
upp frågan med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet för att
gemensamt dra upp riktlinjer för indelningen i upptagningsområden utifrån de
synpunkter som ledningsgruppen anför. Upptagningsområdena bör i största
möjliga utsträckning sammanfalla med områdesin-
Prop.
1977/78:105 37
delningar
som redan finns, t, ex, landstingsområden. Planeringen av vården av missbrukare
bör anpassas lill den totala instilutionsplaneringen inom kommuner och
landsting,
4.3.4
Vårdcentraler m. m.
Som
förut har nämnts har man i storstadsområdena anordnat särskild öppenvård för
narkotikamissbrukare i form av vårdcentraler. En utbyggnad av denna verksamhet
pågår eller planeras.
Jag delar ledningsgruppens
uppfattning aU den öppna vården av narkotikamissbrukare är en viktig länk i
vårdarbetet. Genom uppsökande verksamhet och fältarbete skapas kontakt med
missbrukare och med ungdom i riskzonen för missbruk. För de senare kan
förebyggande insatser vidtas. Kontakten med missbrukarna ger möjlighet att
motivera dem för vård och behandling. Behov av akutvård kan tillgodoses, I
samråd med missbrukaren kan en mera långsiktig planering av vård och eftervård
företas. Den öppna vården - framför alll vårdcentralerna - bör utgöra en bas
för rehabiliteringsarbetet. Från denna vårdbas bör man hålla kontakt med
missbrukaren under alla steg i behandlingen.
Jag
finner huvudmännens fortsalla satsningar på öppenvården glädjande. Vårdcentralerna
för narkotikamissbrukare är emellertid enligt min mening så starkt
specialiserade atl de även i fortsättningen endast bör inrättas i stora
kommuner med uttalade missbmksproblem, 1 övrigt bör den öppna vården av
narkotikamissbrukare utgöra en integrerad del i socialvården.
Kostnaderna
för bidrag till driften av vårdcentraler för narkotikamissbrukare bestrids
över femte huvudtitelns anslag J 5 Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder m,
m. Från anslaget utgår även bidrag till viss försöksverksamhet vid
nytillkommande alkoholpolikliniker.
Statsbidraget
till vårdcentralerna ulgår för kalenderår i efterskott med belopp motsvarande
högst 75 % av de styrkta nettokostnaderna för driften. Mot bakgrund av
ledningsgruppens redovisning av huvudmännens planering av nya vårdcentraler
och med hänsyn lill att bidraget utgår i efterskott beräknar jag medelsbehovet
för statsbidrag till vårdcentraler under budgetåret 1978/79 till 13 700 000 kn
Del innebär en ökning med 3 700 000 kn jämfört med del beräknade beloppet för
innevarande budgetår.
Från
anslaget utgår som tidigare nämnts statsbidrag till kostnader för vård av
narkotikamissbrukare vid alkoholpolikliniker enligt de grunder som anges i
kungörelsen (1954:431) om statsbidrag lill de kommunala ny kterhelsnämn-dernas
verksamhet. Enligt riksdagens beslut utgår fr, o, m, innevarande budgetår medel
fören försöksverksamhet vid nytillkommande alkoholpolikliniker. Försöket
innebär att klinikerna används flexibelt för insatser inom både nykterhels- och
narkomanvården. Bidrag utgår därvid enligt gällande bestämmelser för
vårdcentraler. För ändamålet anvisades 1,5 milj, kr, för
Prop.
1977/78:105 38
budgetåret
1977/78,
Ledningsgruppen
föreslår all den ekonomiska ramen för denna försöksverksamhet vidgas. Jag
biträder förslaget. Det är angeläget atl den resurs som alkoholpoliklinikerna
ulgör kan utnyttjas mera för narkotikamissbrukare. Försöksverksamheten bör ge
erfarenhet om huren integration lämpligen kan ordnas. Jag förordar därför att
för budgetåret 1978/79 anvisas ytteriigare 800 000 kn för fortsatt
försöksverksamhet med flexibelt utnyttjande av nytillkommande
alkoholpolikliniker. Totalt beräknas således för nästa budgetår 2,3 milj, kn
för ändamålet.
Under
förevarande anslag J 5 Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder m. m. beräknas
för innevarande budgetår medel för bidrag till kommuns kostnad för vård i
enskilt hem av narkotikamissbrukare. Vidare beräknas medel för vissa kostnader
inom socialstyrelsen, Jag återkommer i det följande (avsnitten 4,3,5 och 4,3,7)
till dessa frågor. För nästa budgetår bör vidare under anslaget beräknas medel
för viss försöksverksamhet på familjevårdens område (4,3,6) samt för vissa
informationskonferenser m, m, (4,8),
4.3.5
Vård i enskih hem
Bidraget
till kommuns kostnad för vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare höjdes den
1 juli 1977 från 10 kr. lill 50 kr. per vårddag och plats. För detta ändamål
hcir anvisats 2 milj. kr. för innevarande budgetår. Bidraget ulgår som förut
nämnts från anslaget J 5 Bidrag till kommunala nykterhets-nämnder m. m.
Ledningsgruppen föreslår att bidragsbeslämmelserna kompletteras så att bidrag
även kan utgå till kommun för vård av missbrukare i mindre behandlingsenheter,
kollektiv etc. Dessa mindre enheter bör benämnas familjevårdshem och ges
möjlighet att ta emot upp lill fyra missbmkare. De bör godkännas av
länsstyrelsen. Vidare föreslår ledningsgruppen att familjevårdsbidrag skall
kunna ulgå lill kommun vid placering av narkotikamissbrukare i enskilt vårdhem
och i enskilt barnhem.
Jag anser i likhet med
ledningsgruppen att vård i mindre enheter bör främjas. En satsning på vård i
mindre enheter enligt gruppens förslag finner jag befogad. Kommunerna bör
därför få samma bidrag vid placering av narkotikamissbrukare i
behandlingsenheter med upp till fyra platser som de nu får vid vård i enskilt
hem. Detla erfordrar en anpassning av bidragsbestämmelserna och vissa
författningsbestämmelser som ankommer på regeringen. Medelsbehovel påverkas
endast marginellt. Hittills har bidraget lill vård i enskilt hem utnyttjats i
förhållandevis ringa omfattning.
Med
hänsyn till bl. a. socialutredningens betänkande och pågående förhandlingar om
vissa huvudmannaskapsfrågor finner jag inte anledning atl förorda en
ytterligare vidgning av bidragsbestämmelserna för att möjliggöra bidrag för
placering i enskilt vårdhem och enskilt barnhem.
Ledningsgruppen
framhålleratt familjevården bör utvecklas och förstärkas
Prop.
1911/18:105 39
genom
bl. a. ökad handledning och kontakt. Gruppen föreslår därför att en särskild
projektgrupp tillsätts med uppgift all föreslå åtgärder som kan leda till en
önskvärd utvidgning av frivillig vård av narkotikamissbrukare i enskilt hem.
För genomförande av vissa försöksprojekt föreslår ledningsgmppen att 750 000
kr, ställs lill projektgruppens förfogande. Jag återkommer till denna fråga
under 4.3,6.
Medelsbehovet
för bidrag till kommuns kostnad för vård i enskilt hem under anslaget J 5
Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder m. m. bör för nästa budgetår beräknas
till 2,3 milj. kr. Jag har därvid räknat med atl vissa i del följande angivna
försöksprojekt med utveckling av familjevården bör bekostas inom ramen för
detta belopp.
4.3.6
Utveckling av familjevården
Det
finns ett stort behov av alternativa vårdformer inom missbruksvården. Liksom
ledningsgruppen anser jag att vård i enskilt hem kan vara en viktig resurs och
ett värdefullt alternativ till institutionsvård. Vårdformen behöver emellertid
utvecklas och förstärkas.
Ledningsgruppen
föreslår som förut nämnts alt regeringen tillsätter en särskild projektgrupp
för familjevård med uppgift att utveckla formerna för familjevård (vård i
enskilt hem) av missbrukare. För att få ett bättre underiag för arbelel bör
projektgruppen låta genomföra viss försöksverksamhet. I projektgruppen bör ingå
representanter för socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen. Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet.
I
Skaraborgs län har en regional arbetsgrupp tillsatts för ett försöksprojekt med
bl. a. utbildning och handledning till familjehem. För de samordnade åigärder
som krävs för projektet behövs en regional projektledare under ett år,
1
Jämtlands län har en regional arbetsgrupp tillsatts för ett försöksprojekt som
förutom stöd åt familjehemmen bl, a, innefattar en karlläggning av den totala
familjevårdssitualionen i länet. Även här behövs en projektledare under ett år.
Som
ett ytterligare led i arbetet på atl utveckla familjevården föreslår
ledningsgruppenen försöksverksamhet med konlrakleradefamiljehem inom Gotlands
kommun. Vidare föreslås ekonomiskt stöd till Riksförbundet för hjälp ål
läkemedelsmissbrukare (RFHL) för vissa försök med s. k, gårdsverk-samhel m, m,
i Västerbottens och Norrbottens län.
Ledningsgruppen
föreslår all 750000 kr, ställs till den centrala projektgruppens förfogande
för den beskrivna verksamheten. Projektgruppen bör aktivt följa projekten och
verka för att de kontinueriigt dokumenteras och utvärderas.
Som
jag framhållit i det föregående anser jag att vård i enskilt hem har många
positiva inslag. Det ger möjlighet till nära anknytning till några fä
Prop. 1977/78:105 40
personer
i en naturligt fungerande miljö. Familjevård kräver dock liksom andra
vårdformer kunskap, planering och uppföljning. Värdfamiljerna behöver stöd,
handledning och utbildning. Det finns många problem av praktisk och principiell
natur som måste lösas för att familjevården skall kunna utvecklas. Särskilt
gäller delta utformningen av slöd och handledning i det praktiska arbetet. I
likhet med ledningsgruppen anser jag att lämpliga lösningar bör sökas i en
försöksverksamhet, som leds av en central projektgrupp. Jag delar också
ledningsgruppens mening när det gäller försöksverksamhetens uppläggning och
placering. Jag kommer senare att föreslå regeringen att la ställning till
frågan om formen m. m. förden centrala projektgruppen. Kostnader för projekten
bör huvudsakligen beräknas under femte huvudtitelns anslag J 5 Bidrag till
kommunala nykterhelsnämnder m. m. inom ramen för tidigare beräknade bidrag till
vård i enskilt hem. Med hänsyn till syftet bör försöken med konlraklerade
familjehem på Golland och RFHL:s försöksprojekt med s. k. gårdsverksamhet m. m.
kunna bekostas med medel från allmänna arvsfonden.
4.3.7 Viss
personalförstärkning i socialstyrelsen
För
innevarande budgetår fär socialstyrelsen från anslaget J 5 Bidrag till kommunala
nykterhetsnämnder m. m. ta i anspråk högst 450 000 kr. för att läcka kostnader
inom styrelsen som föranleds av arbetet med statsbidragen för vård av
narkotikamissbrukare m. m. Detta innebär en ökning med 200 000 kr. jämfört med
budgetåret 1976/77. Medelsökningen fär användas för viss tillfällig personal
hos styrelsen. Mot bakgrund av den förväntade utbyggnaden av narkomanvården bör
en tillfällig personalförstärkning medges även för nästa budgetår. Jag beräknar
medelsbehovet för bidrag lill ifrågavarande kostnader till 450 000 kr. för
budgetåret 1978/79. Av dessa medel beräknas 200 000 kr. för anställning av viss
tillfällig personal.
4.3.8 Narkoma,nvårdens
utformning
1
frågan om frivillighet och tvång i narkomanvården vill jag i detla sammanhang
endast anföra följande. Samhället accepterar sociala vårdinsatser utan den
enskildes samtycke när del gäller barn och ungdomar. Det finns också möjlighet
atl bereda psykiatrisk vård oberoende av samtycke åt vuxna missbrukare som inte
själva har förmåga att bedöma sitt behov av vård. Däremot går som bekant
meningarna isär om vi inom social lagstiftningen behöver bestämmelser som
medger vård av vuxna missbrukare utan den enskildes samtycke.
Vården av vuxna
missbrukare inom den framtida sociallagsiiftningen är en fråga som
socialutredningen har behandlat i sitt slutbetänkande. En expertgrupp inom
socialstyrelsen har efter en översyn av LSPV lagt fram förslag till
Prop.
1977/78:105 41
en
ny lagsliflning på det medicinska området. LSPV berörs också av ett förslag
till behandling av psykiskt störda lagöverträdare som har lagts fram av 1971
års utredning om behandling av psykiskt avvikande. Samtliga förslag har
remissbehandlats och övervägs nu inom social- och justitiedepartementen. För
att underlätta regeringens ställningslagande lill förslagen har en särskild
arbetsgrupp tillkallats inom regeringskansliet. Gruppen har till uppgift all
redovisa ett beslutsunderlag i frågorom vård utan den enskildes samtycke inom
socialvård och sjukvård m. m. Arbetsgruppen beräknar slutföra sitt arbele under
våren.
4.4 Stöd
till organisationer
Enskilda
initiativ och frivilliga organisationers insatser i den öppna vården haren
viktig funktion inom narkomanvården. Ett utvecklat samarbete sker också med
samhällets vårdorgan. Organisationerna kompletterar samhällets åtgärder i
okonventionella former och bidrar till att engagera enskilda människor i arbete
för missbrukarna. Ett antal föreningar har bildats med arbetet speciellt
inriktat på narkotikamissbrukare. Andra har sill abete inriktat på hela
missbruksproblematiken. Hos vissa organisationer ingår arbetet för missbmkare i
en mera omfattande allmän verksamhet. Organisationernas insatser är ett
värdefullt komplement till samhällets åtgärder, inle minst under
eftervårdstiden, när behovet av medmänskliga relationer utanför
missbrukarkretsen är särskilt stort.
Ledningsgruppen
framhåller det värdefulla arbete som utförs av ideella och religiösa
organisationer inom den öppna narkomanvården. Ledningsgruppen betonar
önskvärdheten av ökad uppmuntran och ökat stöd till organisationernas arbete.
Jag delar helt ledningsgmppens mening.
Från
femte huvudtitelns anslag J 7 Bidrag till organisationer m. m. ulgår bidrag
till bl. a. sammanslutningar för stöd och hjälp ål alkohol- och
läkemedelsmissbrukare m. m., lill kommuner samt till organisationer som ägnar
sig åt rehabilitering av alkohol- eller narkotikamissbrukare. Bidragen kan utgå
för såväl pågående verksamhet som försök med nya vård- och behandlingsformen
Samhällets
uppskattning av de frivilliga organisationernas insatser i den öppna
missbmksvården har tagit sig uttryck i kraftigt ökade bidrag. Anslaget höjdes
sålunda med 2,6 milj. kn för innevarande budgetår. 1 årets budgetproposition
(prop. 1977/78:100 bil. 8,p. J 7) har anslaget preliminärt lagils upp med
oförändrat belopp, 8 250 000 kr. Jag förordar nu en ytteriigare ökning med 1,2
milj. kr. Anslaget bör således föras upp med 9 450 000 kr. för budgetåret
1978/79.
4.5 Utbildning
av vårdpersonal
Som
framgår av det föregående räknar jag med en kraftig utbyggnad av antalet
platser vid behandlingshem under de närmaste åren. Detla medför ett
4
Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 105
Prop.
1977/78:105 42
ökande
personalbehov. Del är angeläget all personalen vid de nya behand lingshemmen
är väl utbildad för sin uppgift. Del finns emellertid ingen utbildning som är
direkt avsedd för dem som vill arbeta inom missbruksvården eller fördjupa sina
kunskaper på området.
För
min del ser jag bristen på utbildningsresurser som ett allvariigt hinder för
huvudmännens ulbyggnadsplaner. Brist på utbildad personal kan bli en hämsko på
utvecklingen. Den kan också få till följd att vård och behandling inte fär
önskvärd kvalitet. Jag anser det därför angeläget att en adekvat utbildning för
personal inom narkomanvården kommer till stånd. Det bör helst ske innan de
planerade nya behandlingshemmen tas i bruk. Som en orientering för riksdagen
vill jag redovisa för hur jag anser alt denna utbildning bör ordnas.
På
begäran av ledningsgruppen har arbetsmarknadsstyrelsen utformat en utbildning
av narkomanvårdare inom ramen för bristyrkesutbildningen.
Utformningen
har skett i samråd med socialstyrelsen, skolövestyréisen, kommun- och
landstingsförbunden samt ett antal fackliga huvudorganisationen Ett
utbildningsprogram "Utbildning för personal i socialt behandlingsarbete
för missbrukare" föreligger nu. Det bygger på erfarenheter och kunskaper
som finns samlade inom narkomanvården. Utbildningen omfattar en tre månaders
huvudkurs. För antagning krävs grundutbildning som t. ex. socionom, socialpedagog,
psykolog eller skötare i psykiatrisk vård. Dessutom fordras minst ett års
erfarenhet från vårdarbete eller socialt arbete. Den som inte uppfyller
intagningskraven till huvudkursen kan tas in efter en preparandkurs på två
månader. För detta bör krävas lång erfarenhet från arbete inom värdsektorn,
sociala sektorn eller liknande. Särskilt bör beaktas erfarenhet från arbete med
missbrukare. Även personal i ungdomsarbete, t. ex. fritidsledare, bör kunna
komma i fråga.
Skolöverstyrelsen
har utarbetat och fastställt läroplan för utbildningen.
Ledningsgmppen
föreslår all utbildningen av personal inom narkomanvården till en bärjan skall
anordnas som en försöksverksamhet inom bristyrkesulbildningen under år 1978.
Det bör, om utfallet blir positivt, snarast därefter övervägas alt fä den
inordnad i den reguljära utbildningen.
Som
jag redan har anfört finner jag det angelägel atl utbyggnaden av
behandlingshemmen och övrig narkomanvård inte hindras av brist på utbildad
personal. Arbetet inom narkomanvården är krävande och ställer de anställda
inför speciella problem. Inom den nuvarande narkomanvården finns omfattande
erfarenheter och kunskaper. Del är angeläget att dessa förmedlas till dem som
skall börja arbeta i den utbyggda vården. Den planerade utbildningen är upplagd
så att det blir möjligt för hela arbetslag att genomgå den tillsammans, t. ex.
inför öppnandet av ett nytt behandlingshem. Detta ger tiillfälle lill en
värdefull samiräning.
Vid behandlingen av
följande frågor har jag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.
Prop.1977/78:105 43
Jag
finner i likhet med ledningsgruppen att en särskild utbildning för personal vid
nytillkommande behandlingshem snarast bör anordnas. Därvid bör den utformning
av utbildningen som förordas av ledningsgruppen i huvudsak följas. Till en
början bör resurser ställas lill förfogande inom arbetsmarknadsutbildningens
ram. Den arbetsgrupp inom arbetsmarknadsstyrelsen som medverkat vid
utarbetandet av läroplanen bör följa verksamheten så länge den bedrivs i styrelsens
regi.
Jag
förutsätter all de personer som genomgår utbildningen kommer att vara anställda
av huvudmannen för resp. behandlingshem redan under utbildningstiden. Det är
inte att fövänta att huvudmännen redan under 1978 kan frigöra ekonomiska
resurser atl avlöna personal under utbildningstiden. Med hänsyn härtill bör de
huvudmän, som utnyttjar utbildningen för personal vid nytillkommande
behandlingshem och därvid anställer personalen från utbildningstidens början,
medges ett bidrag med 75 % av den lön som utbetalas till kursdeltagarna.
Bidraget bör utgå från femte huvudtitelns anslag J 4 Bidrag lill driften av
vårdanstalter och inackorderingshem m. m. De kostnader som uppkommer för att
anordna utbildningen bör bestridas från tolfte huvudtitelns anslag B 2 Bidrag
till arbetsmarknadsutbildning. Det ankommer på regeringen att besluta i dessa
frågor och ange de närmare riktlinjerna för bidraget. Jag vill understryka att
denna form för att tillgodose ett angeläget utbildningsbehov är av tillfällig
natur. Bidraget till lönekostnaden bör sålunda endast ulgå för kurser som
anordnas under kalenderåret 1978 och utbildningen bör fn o. m. år 1979 meddelas
i reguljära utbildnings-former.
4.6
Arbetsmarknads- och utbildningsfrågor i vårdprogrammet
En
förutsättning för att vårdinsatser för missbrukare skall ge bestående resultat
är att missbrukarna kan få lämpligt arbete efler behandlingen.
Arbetsmarknadsfrågor och utbildningsfrågor ingår därför som viktiga element i
rehabiliteringen av missbrukare.
Jag
delar ledningsgruppens mening atl insatser mot ungdomsarbetslösheten är en av
de mest angelägna förebyggande åtgärderna. Det krävs särskilt stöd åt ungdomar
med sociala arbetshinder. Även generellt verkande åtgänler är dock
betydelsefulla för dem, Jag anser det därför befogat atl här också beröra
frågan om de allmänt verkande insatserna moi arbetslöshet.
Av
tidigare avsnitt (2.10) framgår att statsmakterna under senare år har vidtagit
omfattande åtgärder för att begränsa ungdomsarbetslösheten och underlätta
övergången från skola till arbetsliv. Åtgärderna har under den senaste tiden
byggts ut väsenlligl. Regeringen lade i oktober 1977 fram ett program för
sysselsättningsskapande åtgärder där ungdomarnas problem särskilt
uppmärksammas. En
Prop.
1977/78:105 44
intensifiera
sina insatser för ungdomarna. De samlade åtgärderna har bl. a. lett till att
över 23 000 ungdomar under 25 år var sysselsatta i praktik- och
beredskapsarbeten av olika slag i december 1977. Samtidigt deltog 20 800
ungdomar i arbetsmarknadsutbildning. Dessa åigärder har stor betydelse för
ungdomarnas placering i arbetslivet.
Sysselsättningsutredningen
lade under hösten 1977 fram förslag till åtgärder för att ytterligare öka unga
människors möjligheter till arbete, utbildning och praktik. Utredningen har
vidare överlämnat betänkandet (SOU 1978:14) Arbete ål handikappade. Utredningen
pekar på svårigheterna för de socialt arbetshandikappade ungdomarna alt få
fotfäste på arbetsmarknaden. På förslag av utredningen pågår en
försöksverksamhet i Södertälje med speciella insatser för denna ungdomsgrupp.
Utredningen föreslår all försöksverksamheten utvidgas till flera kommuner.
Sysselsättningsulredningens
förslag inriktas främst på åtgärder inom den reguljära arbetsmarknaden.
Utredningen föreslår betydande förstärkningar av arbetsförmedlingarnas pesonal
med bl. a. specialislfunktioner för vissa större handikappgrupper. Vidare
föreslås att det särskilda bidraget vid halvskyddad sysselsättning för svårt
handikappade ungdomar skall gälla även dem som är psykiskt och socialt
handikappade. För yngre förtidspensionärer föreslås åtgärder för att
underiätta och stimulera till arbete i stället för förtidspension. Utredningens
betänkande remissbehandlas f n.
Ledningsgruppen
knyter i sin rapport an till sysselsättningsulredningens belänkande. I
anslutning till grundtankarna i detta förordar gruppen åigärder för nära
kontakt mellan narkomanvårdens enheter och arbetsmarknadsmyndigheterna. Vidare
tar gruppen upp vissa yrkesinriktade utbildningsfrågon Jag övergår nu lill att
behandla ledningsgruppens överväganden och förslag. Jag har i dessa avseenden
samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.
Ledningsgruppen
framhåller att behandlingshemmens arbete i ökad utsträckning bör inriktas på
åtgärder för utbildning och arbele. Det behövs ett förbältrat samarbete mellan
narkomanvården och arbetsförmedling, utbildningsenheter och arbetsliv. I
första hand bör behandlingshemmen upprätta en fast och fortlöpande kontakt med
närmaste arbetsförmedling. Denna bör medverka till komplettering av utbildning
och med förmedling av praktikplatser och pryoverksamhet, Åtgärder för
arbetsplacering bör planeras för varje missbrukare. Behandlingshemmen bör
tillsammans med arbetsförmedlingen etablera kontakt med arbetsplatser och
fackliga organisationer. Företrädare för de fackliga huvudorganisationerna har
förklarat atl de kommer att verka för alt främja sådana kontakter.
Ledningsgruppen erinrar om
alt missbrukarna som regel har behov av såväl grundutbildning som yrkesinriktad
utbildning. Förberedelse för utbildning och yrkesverksamhet bör ingå som en
integrerad del av behandlingshemmens arbete.
För
egen del vill jag starkt understryka att behandlingshemmen inte får
Prop.
1977/78:105 45
framståsomisoleradeöar
i samhället. Vården måste sikta lill en rehabilitering som gör det möjligt att
återföra missbrukaren till samhällsgemenskapen. För delta krävs planering och
kontakter med olika samhällsorgan redan från början av missbrukarens vistelse
vid behandlingshemmet. Förutsättningar måste skapas för arbete och utbildning.
Missbrukarens totala situation bl. a. även behovet av fysisk träning, måste
beaktas. Det är viktigt alt behandlingshemmen aktivt erbjuder grundutbildning
åt dem som behöver det. Den kan i vissa fall ordnas inom behandlingshemmet. Den
kommunala vuxenutbildningen kan utnyttjas liksom kurser inom
arbetsmarknadsutbildningen, vid folkhögskolor etc.
Risken
för misslyckande är stor för den som ulan särskild förberedelse går från
behandlingshem till yrkesliv. Behandlingshemmen bör därför i aktivt samarbete
med arbetsförmedlingen skapa kontakter med företag och fackliga organisationer
på ett tidigt stadium.
Ledningsgruppen
drar upp riktlinjer för hur satsningen på utbildning och arbete kan genomföras.
Former för finansiering finns såväl inom utbildningsväsendet som inom ramen
för de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Däremot föreslår gruppen atl
särskilda medel anvisas för en övergripande uppföljning av verksamheten. Det
intensifierade samarbetet mellan arbetsförmedling och behandlingshem bör
följas av den av regeringen utsedda arbetsvårdsdelegalionen inom
arbetsmarknadsstyrelsen. En speciell arbetsgrupp knuten till arbetsvårdsdelegalionen
bör aktivt leda och främja verksamheten under en tvåårsperiod. Som ett led i
uppföljningsarbetet bör gruppen svara för atl seminarier anordnas för alt
sammanföra personal inom narkomanvård och arbetsförmedling. Den bör också svara
för vissa regionala insatser som bl, a, kan syfta till att fadderverksamhet kan
ordnas på arbetsplatser. Vidare skall den verka för utbyggda kontakter mellan
behandlingshem och folkhögskolor. Verksamheten bör utvärderas.
Ledningsgruppen
föreslår att vissa medel ställs till den nyssnämnda arbetsgruppens förfogande
för att täcka de kostnader som uppstår i den veksamhel som arbetsgruppen skall
initiera.
För
min egen del ansluter jag mig i princip till ledningsgruppens förslag till
åtgärder för att förbättra missbrukarnas arbetssituation. Den föreslagna
arbetsgruppen bör tillsättas av regeringen och knytas till arbetsvårdsdelegalionen.
Vissa medel bör också ställas till gruppens föfogande. För medelsberäkningen
krävs det dock enligt min mening ett mera preciserat underiag. Efter samråd med
chefen för arbetsmarknadsdepartementet förordar jag att kostnaderna för
gruppens verksamhet bestrids från tolvte huvudtitelns anslag C 5 Särskilda
åtgärder för arbetsanpassning. Det ankommer på regeringen alt besluta om
medelsanvisningen. Medlen bör ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande.
Slutligen
vill jag framhålla vikten av aU vistelsen vid behandlingshemmet följs upp genom
en väl planerad eftervård. Hela behandlingskedjan bör
5 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 105
Prop. 1977/78:105 46
förberedas
redan vid placeringen vid behandlingshemmet. Det räcker ofta inle med att de
grundläggande problemen med utbildning, arbete och bostad löses. En f d,
missbmkare möter en rad svårighelerav både socialpsykologisk och praktisk art.
Ofta upplever han känslor av ensamhet, isolering och främlingskap. Ekonomiska
problem från missbrukstiden kan vara tyngande. Här har de socialvårdande
myndigheterna en viktig uppgift. Särskilt vårdcentralerna för
narkotikamissbrukare och andra öppenvårdsenheter bör ha eU
ansvarsomsammanhållandeorgan i vårdarbetet. Olika ideella organisationer gör
värdefulla insatser i det eftervårdande arbetet. Inte sällan sker detta i
samarbete med kommunens socialnämnd och fritidsnämnd. Statligt stöd ulgår till
eU 15-tal organisationer för sådan verksamhet från socialdepartementets anslag
J 7 Bidrag till organisationer m, m, I det föregående harjag förordat en
höjning av detla anslag,
4.7
Insatser inom skolans område
Att
förebygga missbruk av beroendeframkallande medel är en viktig uppgift där olika
samhällsorgan måste samverka.
Skolan
har de största förutsätlningarna att nå de ungdomar som befinner sig i
riskzonen för missbruk. Dess förebyggande arbele har slor betydelse. Skolan
skall främja den enskilde elevens utveckling och hjälpa honom atl nå en kritisk
och ansvarskännande inställning, I detta ingår atl göra honom medveten om de
risker som missbruk av beroendeframkallande medel medför. Det gäller att på ett
tidigt stadium förebygga att missbruk uppstår.
Ledningsgmppen
framhåller vikten av att adekvata metoder utformas för skolans förebyggande
verksamhet. Gruppen föreslår atl medel ställs till förfogande för
metodutveckling inom ramen för en särskild försöksverksamhet. Efter hemställan
av gruppen har skolöverstyrelsen utarbetat förslag till fyra typprojekt, som
avses ingå i försöksverksamheten. Projekten, som vänder sig till elever i
riskzonen för missbruk, har följande huvudinriktning.
1.
Åtgärder för att befrämja en
positiv fritid.
2.
Åtgärder för all underiätta
övergången från skola till arbetsliv.
3.
Åtgärder för atl stimulera
social och emotionell utveckling.
4.
Åtgärder för att öka
vuxenkontakterna för ungdomar.
De
fyra typprojekten syftar som nämnts till att utveckla metoder i den
förebyggande verksamheten. En arbetsgrupp med företrädarare för socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska kommunförbundet har
föirberett den praktiska verksamheten med projekten. Arbetsgruppen kommer
också att svara för ledningen av arbetet och för utvärderingen. Den lokala
försöksverksamheten bör planeras och genomföras i
Prop. 1977/78:105 47
samverkan
med olika kommunala organ och frivilliga organisationer. Projekten avses pågå
under två år och därefter utvärderas. Arbetsgruppen bör nära samarbeta med
socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor och med brottsförebyggande rådets
arbetsgrupp för barn- och ungdomsfrågor. Den bör även samverka med
Riksförbundet Hem och Skola och särskilt beakta del projekt som förbundet
kommer att genomföra med ekonomiskt stöd från försäkringsbranschen.
Ledningsgruppen
föreslår att 1,4 milj, kr, skall anvisas för genomförande och utvärdering av
försöken med de fyra lypprojeklen. Vidare föreslås alt medlen ställs till
arbetsgruppens förfogande och fördelas av den.
Enligt
grundskolans läroplan ingår inom vissa ämnen undervisning om alkohol, narkotika
och tobak (ANT), Ell omfattande utvecklingsarbete av ANT-verksamheten pågår på
regional och lokal nivå, bl, a, som ett led i utformningen av skolans inre
arbete. Ledningsgruppen anser aU en del av föreslagna 1,4 milj, kr, bör kunna
användas för att utpröva ett system med kontaktlärare för ANT-frågor vid olika
skolenheter och vid länsskolnämnderna.
Ledningsgruppen
har vidare funnit att det föreligger ett behov av ett lättillgängligt
informationsmaterial om narkotikafrägor. Gruppen föreslår alt en handbok ges ut
som anger hur lärare och annan skolpersonal praktiskt kan arbeta för att
förebygga missbruk hos eleverna och hur man bör förfara om missbruk förekommer.
Skriften bör ges ut i socialstyrelsens serie h-fakta. En arbetsgrupp har
beräknat kostnaderna för produktion och distribution till samtliga lärare i
grundskolan m. fl. till ca 300 000 kr. Ledningsgruppen anser att kostnaderna
bör bestridas inom ramen för de medel som i årets budgetproposition föreslås
utgå för h-nämndens verksamhet. Ledningsgruppen anser vidare atl en studiedag
bör avsällas för diskussion om de frågor som tas upp i handboken.
Jag
anser det lämpligt att informera riksdagen om min syn på ledningsgruppens
förslag inom skolans område. 1 dessa frågor harjag samrått med statsrådet
Mogård.
Liksom ledningsgruppen
finner jag del angelägel atl förebyggande insatser mot missbruk bland ungdomar
ytterligare utvecklas. Skolan har unika möjligheter alt i samverkan med andra
institutioner och organisationer ge stöd åt elever som har problem. 1 delta
sammanhang måste också föräldrarnas ansvar markeras. Stöd åt föräldrar bör ges
där så behövs. Det finns goda skäl atl anta att skolans och
ungdomsorganisationernas information och övriga insatser verksamt bidragit lill
den nedgång av antalet elever med narkotika-erfarenhet som redovisats i det
föregående.
Enligt min uppfattning bör
den av ledningsgruppen förberedda försöksverksamheten kunna ge värdefulla
bidrag till utveckling inom ett område där man möter svårigheter och problem.
Ledningsgruppen föreslår att medel ställs till förfogande för den arbetsgrupp
som skall ansvara för försöksverk-
Prop. 1977/78:105 48
samheten
och utvärderingen av denna. Jag biträder i princip förslaget. Med hänsyn fill projektens
syfte bör medel lill försöksverksamheten kunna anvisas från allmänna
arvsfonden. Till ledningsgruppens förslag beträffande ANT-frågorna återkommer
jag i det följande.
Liksom
ledningsgruppen finner jag det värdefullt att ett lältillgängligl material om
narkotikafrågor utarbetas som en service lill lärare, elevvårdspersonal och
annan berörd skolpersonal. Jag har i och för sig ingen invändning mot att
utgivningen av en handbok e. d. stöds inom ramen förde medel som anvisats till
socialstyrelsens h-nämnd. Materialet bör emellertid enligt min mening inte vara
enbart faktabetonat utan också ha en pedagogisk inriktning. Jag anser det
därför viktigt atl skolöverstyrelsen blir starkt engagerad i arbelel, ev. som
utgivare. Denna fråga får närmare övervägas.
4.8
Informationsfrågor
Information
om beroendeframkallande medel bedrivs i dag på ett mycket brett falt. Den
lämnas av myndigheter, institutioner och organisationer. Informationen ses inte
längre som en ensidig förmedling av kunskaper. Den skall sätta in
missbruksproblemen i deras sociala sammanhang. Tyngdpunkten i
informationsinsatserna har alltmer förskjutits mot den information som
förmedlas £iv organisationen Organisationernas allmänna verksamhet och den
gemenskap de kan erbjuda har stor betydelse för att den information de
förmedlar skall ge resultat.
Samhällets
stöd lill information i missbruksfrågor och till olika opinionsbildande
organisationer är betydande. Jag vill här peka på några av de insatser som görs
på delta område.
Statliga
medel för information till ungdom om alkohol och narkotika fördelas i huvudsiak
av statens ungdomsråd till olika ungdomsorganisationer. Dessa erhåller också
ett betydande slöd till sin allmänna verksamhet. Alll fler av de projekt som
rådet stöder innefattar också andra aktiviteter, t. ex. uppsökande verksamhet.
Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning, h-nämnden, svarar för viss
information på området. I samverkan med brottsförebyggande rådet gav h-nämnden
år 1977 ut boken Fakta om narkotika och nairkotikamissbruk. Den i år inrättade
nämnden för alkoholfrågor har också ansvar för informationen om
missbruksmedel. Den förfogar vidare över medel för att stödja vissa
fritidsaktiviteten Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN)
ger en omfattande informationsservice lill bl. a. folkrörelser.
Nykterhetsrörelsen
bedriver en omfattande opinionsbildande veksamhel inom narkolikaområdet. Dess
verksamhet stöds med statliga bidrag.
Ledningsgrupfien
föreslår ett kompletterande stöd lill vissa avgränsade informationsprojekt.
Gruppen konstaterar atl del finns ett slort behov av information till personal
inom social- och sjukvård och annat samhällsarbete
Prop. 1977/78:105 49
om
samhället skall kunna angripa narkotikamissbruket på ett effektivt sätt. För
att möta detta behov bör regionala konferenser anordnas i alla län under hösten
1978. Därvid bör förmedlas kunskaper och metoder att bearbeta missbruksproblem
på olika nivåer. Gruppen föreslår alt socialstyrelsen anordnar sådana
konferenser i samråd med Landsiingsförbundei och Svenska kommunförbundei.
Styrelsen bör vidare medverka till att personal vid behandlingshem fär
tillfälle att utbyta erfarenheter. För socialstyrelsens kostnader föreslår
gruppen all ett belopp på 280 000 kr. anvisas.
Vidare
föreslår ledningsgruppen stöd till ett samordnat informationsprojekt på
Gotland. Informationen avses rikta sig dels till vårdpersonal, lärare,
fritidspersonal, polis, personal vid arbetsförmedling m. fl., dels lill allmänheten.
Kostnaderna beräknas lill 180000 kr.
Enligt
min mening har den information som samhället på olika vägar har spritt om
narkotika och narkotikamissbruk varit av slor betydelse. Olika
frekvensundersökningar tyder på att andelen ungdomar som prövat narkotika - i
första hand cannabis - är avsevärt lägre i dag än under 1970-talets början. Jag
håller för troligt att informationen verksamt har bidragit till denna
utveckling.
Samhällets
informationsinsatser på missbruksområdet har på senare tid förstärkts. De
kompletterande informationsinsatser som ledningsgmppen nu föreslår att
socialstyrelsen skall genomföra finner jag värdefulla. Jag vill erinra om atl
medel för utbildning och konferenser med personal inom narkomanvården har
beräknats i årets budgetproposition (prop. 1977/78:100, bil. 8) under anslaget
J 6 Utbildning och samverkan inom nykterhelsvården. Medel för tillfälliga
informationsinsatser under budgetåret 1978/79 för personer som i sitt arbete
kommer i kontakt med narkotikaproblemen bör beräknas under anslaget J 5 Bidrag
till kommunala nykterhelsnämnder m. m. Under detta anslag bör också beräknas
medel för utveckling av ANT-verksamheten vid skolorna. Den arbetsgrupp som
avses leda den tidigare nämnda projektverksamheten bör pröva projekt även inom
detta område. För båda de senaste angivna ändamålen beräknar jag 450 000 kr.
För
Gollandsprojektei beräknar jag 180 000 kr. Med hänsyn till verksamhetens syfte
bör medel kunna anvisas från allmänna arvsfonden.
Ledningsgruppen
framhåller att myndigheter och organisationer ofta har en begränsad kännedom om
olika medborgargmppers kunskaper och värderingar i fråga om missbruk. Gruppen
förordar att socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor överväger möjligheterna
att låta utföra regelbundna undersökningar om allmänhetens kunskap och
attityder när del gäller missbruk av beroendeframkallande medel. Gruppen
förordar att nämnden planerar in sådana undersökningar i sin verksamhet. Jag
delar uppfattningen atl nämnden bör överväga denna fråga.
Prop. 1977/78:105 50
4.9
Forskning och utvärdering
Våra
kunskaper om effekterna av narkomanvården är alltjämt begränsade. Några brett
upplagda försök alt vetenskapligt utvärdera behandlingsresultaten har ännu
inte slutförts i Sverige. Ett par mera omfattande studier har dock genomförts.
Vidare finns en serie enklare rapporter som innehåller uppföljningsstudier från
olika behandlingsenheter. Dessa torde vara av intresse som komplement till
annan infonnation. De undersökningar som redovisats gäller den frivilliga
narkomanvården. Motsvarande undersökningar beträffande den ivångsmässiga
vården (intagning enligl LSPV eller barnavårdslagen) synes inte föreligga.
Frågan
om forskning och utvärdering av narkomanvården är viktig för vårdens fortsatta
utveckling. Jag vill därför orientera riksdagen om hur jag ser på denna fråga.
Ledningsgruppen
ger i sin rapport en utföriig redogörelse för behandlingsforskningens läge och
problem. Av denna framgår atl verksamheten vid flera behandlingshem utvärderas
f n. Försöksverksamhet och utvecklingsarbete bedrivs i viss uisträckning av
kommuner och organisationer, ibland med statligt stöd.
Jag
är medveten om atl det finns ett stort behov av forskning om missbruk av
beroendeframkallande medel och om behandlingsmetoder. Det krävs emellertid
relativt omfattande arbetsinsatser för alt ta fram underiag för konkreta
forskningsprojekt. Enligt ledningsgruppens mening bör detta kunna ske genom
medverkan av den till socialdepartementet knutna delegationen för social
forskning. Ledningsgruppen förordar atl delegationen inrättar en initiativgrupp
för narkomanvårdsforskning. För tillfällig anställning av en utredare m, m,
bör delegationen avsätta 150 000 kr. Ledningsgruppen förordar vidare all
delegationen för social forskning reserverar ca I milj, kr, varje år under en
treårsperiod föratt genomföra forskningsprojekt på narkomanvårdsområdet.
Önskemål
om en ökad och förstärkt utvärdering av vård och behandling av
narkotikamissbrukare har ofta framställts. Enligt min mening anvisar
ledningsgmppen en lämplig väg för all nå fram till en mera sammanhållen
forskningsinsats på detta område.
Från
socialdepartementets anslag A 3 Forsknings- och utvecklingsarbete samt
försöksverksamhet utgår bidrag till viss glesbygdsverksamhel samt till
undersökningar, utvecklingsarbete och försöksverksamhet inom socialdepartementets
verksamhetsområde, 1 årets budgetproposition har föreslagits att totalt 21,4
milj, kn anvisas under nämnda anslag. Delegationen för social forskning har
inrättat initiativgrupper på sex forskningsområden. Jag finner det angelägel
att delegationen inrättar en sådan initiaiivgrupp inom missbruksområdet och
därvid bedömer behovet av personell förstärkning. Jag biträder ledningsgruppens
förslag atl årligen under tre år särskilda medel av
Prop.
1977/78:105 51
anslaget
till forsknings- och utvecklingsarbete avsätts för projekt inom
narkomanvårdsområdet. Medelsberäkningen under anslaget bör ge utrymme för en
sådan avsättning redan budgetåret 1978/79,
Ledningsgruppen
anser att det finns ett uppenbart behov av en dokumentationscentral för
forskningsrapporter på narkotikaområdet. Gruppen tar inte ställning till var
verksamheten bör föriäggas, men förordar alt ett belopp i storieksordningen 75
000 kr, anvisas lill CAN för förberedelser till dokumentationsverksamheten,
1
likhet med ledningsgruppen anser jag det angeläget att finna en form för att
dokumentera forskningsresultat inom narkolikaområdet. Med hänsyn till den
osäkerhet som råder beträffande placeringen av en sådan dokumenla-lionsenhet
bör frågan beredas av den förut nämnda iniiiativgruppen i samråd med
utredningen för kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning innan några
beslut tas om en instilulionsbunden dokumentationsverksamhet.
Ledningsgruppen föreslår
vidare att medel anvisas för särskilda forskar-konferenser. Kostnaderna för två
konferenser uppskattas till 50 000 kr. Även jag finner att det föreligger behov
av kontakt mellan forskarna på detla område. Konferenserna bör utformas av
delegationen i samarbete med socialstyrelsen. Med hänsyn lill syftet bör medel
till konferenserna kunna anvisas från allmänna arvsfonden.
Socialstyrelsen börenligt
ledningsgruppens mening även fortsättningsvis ge en översikt av den aktuella
narkotikaforskningen. Det bör vidare ankomma på styrelsen att ge ul en översikt
över vårdresurserna i landet till ledning för myndigheter m. fl. Styrelsen bör
vidare i samverkan med berörda huvudmän medverka till uppföljning av
försöksverksamhet och utvecklingsarbete och lill en vidgad spridning av
resultaten av sådan verksamhet. Jag delar ledningsgmppens uppfattning att de
angivna uppgifterna bör ankomma på socialstyrelsen.
4.10
Internationellt samarbete
För
all begränsa den illegala handeln med narkotika inom landet är det nödvändigt
att Sverige på olika sätt medverkar lill att hindra illegal narkotikaproduktion
och handel i andra länder. Detta sker främst genom samarbete med olika
internationella organ, bl. a. inom FN:s ram. Sverige har tagit aktiv del i
detta arbete. Genom den allmänna narkolikakonvenlionen och konventionen om
psykotropa ämnen har de legala förutsättningarna skapats för en effektiv
kontroll. Flera av de slora producentländerna har emellertid ännu inte anslutit
sig till den senare konventionen, som bl. a. omfattar centralstimulerande
medel. Från svensk sida bör vi fortsätta ansträngningarna att nå en allmän
internauonell anslutning även lill konventionen om psykotropa ämnen.
Om
de internationella överenskommelserna på delta område skall fä full
Prop. 1977/78:105 52
effekt
krävs atl berörda FN-organ ges tillräckliga resurser. Jag anser det angeläget
att Sverige fortsätter att verka för att de berörda FN-organen tillförs
behövliga resurser.
Illegal
odling av bl. a. opievallmo förekommer fortfarande på flera håll, framförallt i
några fattiga länder i Asien. Föratt ett förbud mot odlingen skall bli effektiv
krävs att odlarna ges möjlighet att försörja sig på odling av andra produkten
Detta förutsätter i de flesta fall ekonomiska bidrag utifrån. Vid FN:s
narkotikakommissions möte i februari förra året enades industri- och
utvecklingsländerom att biståndsmedel fördetta ändamål borde kanaliseras via
FN:s narkolikafond. Regeringen har, efter bl.a. diskussioner i ledningsgruppen,
i maj 1977 anvisat 2 milj. kn av biståndsmedel till fonden. Bidraget avser
insatser för försök med odling av produkter som kan ersätta odling av
opievallmo! Afghanistan, Laos och Pakistan, Kostnaderna fören fullständig
övergång till andra grödor förutsätts ankomma på de enskilda länderna i
samarbete med t, ex, internalionella utvecklingsfonden (IDA) och internationella
jordbmksulvecklingsfonden (IFAO) samt med andra länder.
Ledningsgruppen
föreslår att Sverige under år 1978 bidrar lill narkotikafondens ekonomiska och
sociala verksamhet med 2,5 milj, kr, av bislåndsmedel. En utvärdering av det
svenska biståndet via fonden bör därefter ske.
Jag
delar ledningsgruppens uppfattning att Sverige även innevarande år bör satsa på
de angivna försöksprojekten, som på sikt kan leda till en minskning av den
illegala opiumproduktionen i världen. Jag vill här erinra om att motsvarande
insatser har prövats tidigare, bl. a. i Turkiet, och där visat sig
framgångsrika. Flera andra länder lämnar numera anslag för ändamålet på en
avsevärt högre nivå än tidigare. Regeringen avser att inom ramen för
bislåndsmedlen fatta beslut om ett nytt bidrag på motsvarande nivå som
föregående år, för fondens verksamhet på detta område under budgetåret 1978/79.
Det
är enligt min mening av största vikt all Sverige fortsätter och intensifierar
ansträngningarna att utveckla den internationella kontrollen av narkotika. Jag
vill också peka på betydelsen av det europeiska samarbetet för atl komma till
rätta med den illegala narkotikahanteringen, främst i fråga om heroin. Risken
för spridning av kokainmissbruk måste även beaktas. Sverige bör också verka för
ett fördjupat samarbete inom Norden på narkotikaområdet. Ett led i detta bör
vara att del nordiska konlaktmannaorganel inordnas under Nordiska
ministerrådet. Frågan kommer senare atl tas upp i ministerrådet.
4.11
Kriminalvården
Kriminalvårdens
anstalter har under senare år fält la emot narkotikamissbrukare i allt större
utsträckning. Åigärder har vidtagits för att söka komma till rätta med de
problem som detta har medfört. Åtgärderna har emellertid
Prop.
1977/78:105 53
visat
sig otillräckliga. Ledningsgruppen tog därför pä ett tidigt stadium i sitt arbete
upp frågan om ytterligare insatser.
På
förslag av ledningsgruppen anvisade regeringen genom beslut i juli 1977 medel
för inrättande av en frivillig och drogfri behandlingskedja vid tre
anstallsenheter, det s. k. Österåkerprojektet. Verksamheten påbörjades vid
årsskiftet. Den innebär alt intagna, som vill delta i behandlingen och
förbinder sig all frivilligt lämna urinprov för kontrollanalys av ev. narkotikaanvändning,
kan överföras till kriminalvårdsanslalten Österåker. De kommer där atl erbjudas
ett rikt utbud av olika aktiviteter och terapeutiska åtgärder. Som
komplettering lill behandlingen vid Österåker kan intagna tillfälligtvis föras
över till avdelningen Mon. Som ell sista led i behandlingskedjan ingår
placering vid Bogesundsanstallen. Samtidigt med beslutet om Österåkerprojektet
anvisades medel för ytterligare tre visitationspatruller. Varje patrull består
av tre vårdare. Patrullerna är i första hand avsedda för de anstalter där de är
stationerade men kan även användas på andra anstalter. Medel anvisades också
för att bygga ut fritidsverksamheten vid vissa kriminalvårdanstalien Sammanlagt
anslog regeringen 3,6 milj. kr. för de angivna ändamålen genom att medge
öveskridande av berörda anslag under justitiedeparlementets huvudtitel (II. F.
Kriminalvården).
På
grundval av förslag som utarbetats inom kriminalvårdsstyrelsen förordar
ledningsgruppen ytterligare åigärder för att komma till rätta med
narkotikamissbruket på anstalterna. Kriminalvårdsstyrelsen föreslår bl. a.
följande.
En
medelstor riksanstalt och några lokalanstalter reserveras för intagna som över
huvud taget inte varit i kontakt med narkotika. Vidare skall grava missbrukare
vid upprepad narkolikapåverkan saml vid misstanke om narkotikalangning kunna
skiljas från övriga intagna och placeras på avdelningar med större
säkerhetsgrad och slutenhet. På dessa avdelningar skall erbjudas olika former
av åtgärdsprogram. Härvid föreslås t. ex. social färdighetsträning med bl. a.
användning av särskilda videoprogram.
Verksamhet
liknande den som bedrivs i Österåkerprojektet har nyligen påbörjats vid
anstalterna Hall och Malmö. De missbrukare som bedöms lämpade och som vill bli
fiyttade från avdelning där narkotika kan förekomma erbjuds placering på en
särskild avdelning. Verksamheten där skall omfatta arbete, studier och terapi i
skilda former. Ett motsvarande projekt förordas i kriminalvårdsstyrelsens
förslag komma lill stånd på kvinnoanslallen Hinseberg,
Ledningsgruppen
föreslår att en differentiering av de intagna genomförs, utöver bl, a, efter
straffets längd, även med hänsyn lill narkotikakontakt. Härvid anses
kriminalvårdsstyrelsens förslag väl ägnat att utgöra underlag för de åtgärder
som vidtas. Förslaget innebär att de åigärder som syftar lill ökad säkerhet och
slutenhet endast kommer atl avse dem som på grund av sitt narkotikamissbruk är
starkt störande för övriga intagna eller som deltar i
Prop. 1977/78:105 54
narkotikahantering
inom anstalterna. För det stora flertalet intagna innebär förslaget fördelar i
form av dels bättre anslalismiljö, dels ökade möjligheter till behandling för
de missbrukare som önskar sådan. Ledningsgruppen, som ansluter sig till de
grundläggande principerna i 1973 års kriminalvårdsreform, betonar det angelägna
i alt vid en differentiering enligt den föreslagna modellen bl, a,
närhetsprincipen vid anstaltsplacering i all möjlig mån beaktas.
Förslaget
om differentiering efler narkotikaberoende bör enligl ledningsgruppen ses som
en försöksverksamhet. Den bör följas upp fortlöpande och vägas in mot de
principer som lagts fast i 1973 års kriminalvårdsreform,
I
likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser ledningsgruppen att en förutsättning
för en verklig differentiering är att del kan objektivt fastslås om den intagne
är påverkad av narkotika. Det medel som f n, står till buds i detta hänseende
är urinprovsanalys. Ledningsgruppen tillstyrker ett förslag av
kriminalvårdsstyrelsen att genom lagstiftning möjlighet tillskapas att vid
misstanke om narkotikapåverkan avkräva inlagen urinprov för narkotikaanalys.
Gmppen går inte in på hur systemet lämpligen bör utformas i detalj.
Ledningsgruppen
föreslår alt kriminalvårdsstyrelsen för utbyggnad av den verksamhet som
angivits i det föregående anvisas 980 000 kr.
Ledningsgruppen
framhåller att en differentiering av de intagna med utgångspunkt från deras
kontakt med narkotika inle innebär att behovet av konventionella
kontrollåtgärder minskar och betonar vikten av att kriminalvården erhåller
erforderlig pesonal för visitationsuppgifler.
Jag
har i de frågor som nu är aktuella samrått med chefen förjustiliedeparlementel.
Jag instämmer i ledningsgruppens Överväganden och delar sålunda uppfattningen
att snara åtgärder måste vidtas för atl söka komma lill rätta med
narkotikamissbruket på kriminalvårdsanstalterna. Jag finner för min del att försök
bör göras med en differentiering av de intagna även enligt de riktlinjer som
dragits upp i kriminalvårdsstyrelsens förslag. Chefen för justitiedepartementet
avser att i särskild ordning föreslå regeringen atl de av ledningsgruppen
föreslagna medlen, 980 000 kr., anvisas till kriminalvårdsstyrelsen.
Frågan
om lagstiftning beträffande urinprov för narkotikaanalyser övervägs f n. inom
justitiedepartementet.
4.12
Uppföljning av ledningsgruppens arbete
Som
framgår av det föregående föreslår ledningsgruppen bl. a. omfattande
försöksverksamhet på olika områden. För att de föreslagna åtgärderna skall ge
förväntat resultat krävs ett intensivt uppföljningsarbete. För riksdagens
information vill jag redovisa hur jag ser på frågan om hur ledningsgruppens
arbete bör följas upp.
Ledningsgruppen
föreslår att gruppen samlas någon eller ett par gånger
Prop.
1977/78:105 55
under
år 1978 för att följa upp arbetet. Jag delar uppfattningen och anser det
nödvändigt att ledningsgruppen och dess sekretariat finns kvar till den 1 juli
1978 för att gruppens förslag och intentioner skall kunna fullföljas.
Inom
brottsförebyggande rådet finns en särskild narkotikagrupp med bred
representation från berörda myndigheter och organisationer. Det förefaller
lämpligt att BRÅ:s narkotikagrupp t. v. fortsätter sitt arbete med att följa
missbrukssitualionen i landet och vid behov initierar åtgärder. För detta
ändamål bör en heltids sekreterarijänst knytas till narkolikagruppen. Del
ankommer på regeringen att besluta i denna fråga.
Den
1 januari 1978 inledde den av regeringen tillsatta nämnden för alkoholfrågor
inom socialstyrelsen sitt arbete. Till alt börja med kommer tyngdpunkten i
nämndens verksamhet att ligga på alkoholpolitiskl arbete. På någon sikt bör
nämnden också kunna ta upp narkotikafrägor och drogfrågor i ett bredare
perspektiv. Nämnden för alkoholfrågor och BRÅ:s narkotikagrupp bör söka finna
effektiva samarbetsformer för alt på längre sikt underlätta ett integrerat
arbete med alkohol- och narkotikafrägor.
5
Anslagsberäkningar
De
ökade insatserna mot narkotikamissbruket har redan inletts i samband med
ledningsgruppens arbete. Regeringen har sålunda inom ramen för ledningsgruppens
åtgärdsprogram ställt ca 6 milj. kn lill förfogande för olika åtgärder under
innevarande budgetår. Ytterligare medel avses disponeras under befintliga
anslag. Riksdagens medverkan är härvid inte erforderlig. Som jag vidare har
redovisat kommer jag att föreslå regeringen atl bevilja understöd från allmänna
arvsfonden för särskilda projekt. Jag övergår nu till de anslagsfrågor under
femte huvudtiteln för budgetåret 1978/79 som skall underställas riksdagen.
J
3, Bidrag till anordnande av vårdanstalter och inackorderingshem m. m.
Anslaget
har i prop. 1977/78:100 (bil. 8 p. J 3) förts upp med preliminärt beräknade 900
000 kr. Med hänvisning lill vad jag tidigare anfört beräknar jag under anslaget
Bidrag till anordnande av vårdanstalter och inackorderingshem m. m. för
budgetåret 1978/79 till behandlingshem och inackorderingshem för
narkotikamissbrukare ett medelsbehov av 1 320 000 kr. För anordnande av
inackorderingshem för alkoholmissbrukare beräknas 450 000 kr. Anslaget bör
således för nästa budgetår föras upp med I 770 000 kr,
J
4, Bidrag lill driften av vårdanstalter och Inackorderlngshem m. m.
I
del föregående har jag förordat en ökning av bidragen till driften av
behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare från högst 47 000
kr. per plats och år till högst 60 000 kr. per plats och ån Med hänvisning till
detta samt till väntad ökning av plalsantalet beräknar jag under anslaget
Bidrag till driften av vårdanstalter och inackorderingshem
Prop. 1977/78:105 56
m.
m. för budgetåret 1978/79 ett medelsbehov av 2 900 000 kn utöver de 12,2 milj.
kr, som föreslås för behandlingshem och inackorderingshem för
narkotikamissbrukare i prop, 1977/78:100 (bil, 8 p, J 4),
J
5, Bidrag till kommunala nykterhelsnämnder m. m.
Med
hänsyn till väntad utbyggnad beräknar jag för driftbidrag lill vårdcentraler
ett medelsbehov av 3 100 0(X) kn utöver de 10 milj. kn som föreslås i prop.
1977/78:100 (bil. 8 p. J 5). Jag beräknar under samma punkt en höjning med 800
000 kr. av bidraget lill försöksverksamhet vid nytillkommande
alkoholpolikliniker. För bidrag till kommunernas kostnader för vård i enskilt
hem samt för viss försöksverksamhet inom familjevårdens område beräknar jag för
nästa budgetår 2 300 000 kr. dvs. en ökning med 300 000 kr. Vidare beräknar jag
450 000 kr. för vissa informationskonferenser och viss ANT-verksamhet vid
skolorna under nästa budgetår. Slutligen beräknar jag oförändrat anslag med 450
000 kr. för vissa kostnader inom socialstyrelsen. Totalt beräknas för olika
insatser för narkotikamissbrukare under anslaget Bidrag till kommunala
nykterhetsnämnder m. m. 5 250 000 kr. utöver vad som föreslås i årets
budgetproposition.
J
7. Bidrag till organisationer m. m.
1
prop. l977/7Sl:100(bil. 8p, J 7) föreslås ett preliminärt beräknat belopp av 8
250 000 kn under anslaget Bidrag till organisationer m, m. Med hänvisning till
vad jag tidigare anfört beräknar jag ett ytterligare medelsbehov under anslaget
av I 20D 000 kr. Av anslaget avses 5 600 000 kr, för bidrag till
länksammanslulningar saml sammanslutningar för stöd och hjälp ål läkemedelsmissbrukare
m, m. För bidrag till olika insatser av kommuner och frivilliga organisationer
som ägnar sig åt rehabilitering av alkohol- eller narkotikamissbrukare m, fi,
beräknar jag 3 575 000 kr. När del gäller stödels inriktning bör särskilt
beaktas projekt som avser insatser för ungdomar i riskzonen för missbmk.
Slutligen beräknar jag 275 000 kr, som bidrag till försök med alternativa
behandlingsformer för missbrukare bland ungdomsvårdsskoleelever.
Hemställan
Med
åberopande av vad jag anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att
1,
godkänna den av mig förordade
ändringen av grunderna för driflbi-dragen till behandlingshem och
inackorderingshem för narkotikamissbrukare,
2,
lill Bidrag ti/I anordnande av
vårdanstalter och Inackorderingshem m. m. under femte huvudtiteln för
budgetåret 1978/79 anvisa ett reservationsanslag av I 770000 kr.,
Prop.
1977/78:105 57
3.
till Bidrag lill driften av
vårdanstalter och inackorderingshem m. in. utöver vad som föreslås i prop.
1977/78:100 (bil. 8 p. J 4) anvisa 2 900 000 kn för budgetåret 1978/79,
4.
lill Bidrag till kommunala
nykterhelsnämnder m. m. utöver vad som föreslås i prop. 1977/78:100 (bil. 8 p.
J 5) anvisa 5 250 000 kn för budgetåret 1978/79,
5.
lill Bidrag till organisationer
m. m. under femte huvudtiteln för budgetåret 1978/79 anvisa ett anslag av 9
450 000 kr.
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
opaginerad Kontrollera mot PDF
SOCIALDEPARTEMENTET
Åtgärder mot narkotikamissbruk
Redovisning från regeringens ledningsgrupp för
narkotikafrågor
Ds S 1978:2
Bilaga
opaginerad Kontrollera mot PDF
ISBN
91-38-04059 X ISSN 0562-8636 Gotab, Stockholm 1978
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till
Statsrådet och Chefen för socialdepartementet
Regeringen
bemyndigade den 24 mars 1977 chefen för socialdepartementet aU tillkalla en
särskild ledningsgrupp för narkotikafrågor.
Med
stöd av bemyndigandet tillkallades följande ledamöter, nämligen
statssekreteraren Gerhard Larsson, tillika ordförande, statssekreteraren Henry
Montgomery, förbundsdirektören Rune Carisson, generaltulldirek-tören Lennart Eriksson,
förbundsdirektören Sven Järdler, generaldirektören Bo Martinsson,
generaldirektören Jonas Orring, rikspolischefen Cari Persson, generaldirektören
Bertil Rehnberg, generaldirektören Bror Rexed och riksåklagaren Holger
Romander.
Efter
Orrings bortgång har t. f generaldirektören Birgitta Ulvhammar närvarit vid
ledningsgruppens sammanträden.
För
att fortlöpande informera riksdagen om ledningsgruppens arbete utsågs en
politisk referensgrupp. I denna har Astrid Kristensson (m), Bengt Bengtsson
(c), Ruth Holmkvist-Svensson (fp) och Evert Svensson (s) ingått.
Som
experter i ledningsgruppen har deltagit hovrättsassessorerna Lars Hultstrand,
socialdepartementet och Axel Lundqvist, justitiedepartementet.
Sekreterare
i ledningsgruppen har varit byrådirektören Wille Sannegård och sekreteraren
Hans Lundborg. Sekretariatet har biträtts av forskningsassistenten Anders
Stymne i familjevärds- och informationsfrågor, av l:e byråsekreteraren Barbro
Ottoson i utvärderingsfrågor samt av kanslislen Lillemor Björn i administrativa
frågor.
Ledningsgruppen
för narkotikafrågor överiämnar härmed sin slutrapport.
Stockholm
i februari 1978
Gerhard Larsson
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rune Carlsson Bo
Martinsson Bertil Rehnberg
Lennart Eriksson Henry
Montgomery Bror Rexed
Sven Järdler Carl Persson Holger Romander
/Hans
Lundborg Wille Sannegård
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehållsförteckning
1 Inledning........................................................ 11
1.1
Bakgmnd..................................................... .... 11
1.2
Arbetets uppläggning..................................... 11
1.3
Ledningsgmppens
niopunktsprogram.................. 11
1.4
Slutrapporten............................................... 13
1.5
Uppföljning av ledningsgruppens
arbete............. 13
1.5.1
Narkolikagruppen inom brottsförebyggande rådet 13
1.6 Tillbakablick................................................. 14
1.6.1
Missbrukets framväxt.............................. 14
1.6.2
Samhällets motåtgärder........................... 14
1.6.3
Narkomanvårdskommitténs
slutbetänkande år 1969 15
1.7 Uppskattningar
av missbrukets omfattning......... .... 16
2 Lägesbeskrivning
- vårdbehov............................ .... 17
2.1 Inledning..................................................... .... 17
2.1.1
Syftet med lägesbeskrivningen.................. .... 17
2.1.2
Arbetsformer......................................... .... 18
2.1.3
Vissa definitioner.................................... .... 18
2.2 Bedömning av
missbruksläget.......................... .... 19
3 Förebyggande
åtgärder - information................... .... 21
3.1 Förebyggande
åtgärder................................ 21
3.1.1
Inledning.............................................. 21
3.1.2
Nuvarande situation................................ .... 22
3.1.2.1
Generella åtgärder.......................... .... 22
3.1.2.2
Åigärder för ungdomar i
riskzonen...... .... 23
3.1.3.......................................................... Utvecklingsarbete
och projektverksamhet 24
3.1.3.1
Arbetsmarknadsinsatser................... .... 24
3.1.3.2
Försök med fritidsverksamhet........... .... 25
3.1.3.3
Projekt inom skolans område............. .... 25
3.1.3.4
Arbetsgmppens förslag om
särskilda åtgärder pä skolans område 25
3.1.3.4.1
Åtgärder för att befrämja en
positiv skolgång och fritid för elever i riskzonen .... 26
3.1.3.4.2
Åtgärder föratt underlätta
övergången
från
skola till arbetsliv......... .... 26
3.1.3.4.3
Åtgärder för att stimulera
social och emotionell utveckling hos elever i riskzonen.......................... 27
3.1.3.4.4
Åtgärder för att öka
vuxenkontakterna för ungdomar i riskzonen 27
opaginerad Kontrollera mot PDF
3.1.4
Ledningsgruppens överväganden och förslag 28
3.2 Information................................................ 29
3.2.1
Bakgmnd.............................................. .... 29
3.2.2
Information med samhällsstöd................... 30
3.2.2.1
Skolan......................................... 30
3.2.2.2
Centralförbundet för alkohol-
och narkotikaupplysning (CAN) 31
3.2.2.3
Statens ungdomsråd (SUR).............. 31
3.2.2.4
Socialstyrelsen.............................. 32
h-nämnden................................... .... 32
Nämnden
för alkoholfrågor............... 32
3.2.2.5
Brottsförebyggande rådet (BRÅ)....... 32
3.2.2.6
Nykterhetsorganisationer m. fl.......... .... 33
3.2.2.7
Ungdomsorganisationer.................... 33
3.2.2.8
Övrigt.......................................... 33
3.2.3
Informationsbegreppet............................ .... 33
3.2.4
Redovisning av överläggningar
med ungdomsorganisationer m. fl 34
3.2.4.1
Informationsklimat -
informationspolitik 35
3.2.4.2
Bidragen från statens
ungdomsråd..... 35
3.2.4.3
Metoder och medel i
informationsarbetet 36
3.2.4.4
Organisationemas behov av
service i informationsfrågor 36
3.2.4.5
Utvärdering och uppföljning.............. 37
3.2.5.......................................................... Ledningsgruppens
överväganden och förslag 37
3.2.5.1
Information på skolans område.......... 38
3.2.5.2
Informations- och
vidareutbildningskonferenser
om
narkotika................................. 39
3.2.5.3
Samordnat informationsprojekt
på Gotland .... 40
3.2.5.4
Utvärderingar och
undersökningar om opinionsläget 40
4
Behandling av narkotikamissbmkare..................... ... 41
4.1
Inledning..................................................... ... 41
4.2
Narkomanvårdens utveckling........................... 41
4.3
Nuvarande vårdkapacitet................................ ... 42
4.4
Den särskilda narkomanvården -
ledningsgmppens överväganden 43
4.4.1
Akut- och korttidsvård............................ ... 43
4.4.2
Öppen vård........................................... ... 44
4.4.3
Behandlingshem...................................... 44
4.4.4
Mindre behandlingsenheter....................... 45
4.4.5
Efteirvård.............................................. 45
4.4.6
Ytteriigare synpunkter............................. 46
opaginerad Kontrollera mot PDF
4.5 Ledningsgmppens
förslag............................... 47
4.5.1
Behandlingshem..................................... 47
4.5.2
Öppen vård........................................... 49
4.5.3
Förändringar av vissa
statsbidragsregler m. m 50
4.5.3.1
Familjevårdshem............................ 50
4.5.3.2
Statsbidrag vid vård i enskilt
vårdhem/enskilt barnhem 50
4.5.3.3
Försöksverksamhet vid vissa
inackorderingshem
för
alkoholmissbmkare..................... 51
4.5.3.4 Ändrad
nivå på driftbidragen till behandlingshem
och
inackorderingshem.................... 5'
5 Familjevård
(vård i enskilt hem)........................... 52
5.1
Inledning..................................................... .......
5.2
Bakgrund..................................................... .... 52
5.2.1
Familjevårdens omfattning........................ .... 52
5.2.2
Utrednings- och utvecklingsarbete............. .... 53
5.3 Projektgruppens
arbete.................................. .... 54
5.3.1
Arbetets inriktning.................................. .... 54
5.3.2
Problemområden..................................... 54
5.3.3
Behov av utveckling................................ 56
5.34
Behov av samarbete och samverkan.......... 56
5.3.5
Ekonomiska och praktiska frågor för familjehemmen... 57
5.4 Ledningsgmppens
överväganden och förslag....... 58
5.4.1
Projektgmpp för familjevård...................... .... 58
5.4.2
Försök med utvecklad
familjevård i Skaraborgs län 59
5.4.3
Kartläggning och utveckling av
familjevård i Jämtlands
län...................................................... .... 60
5.4.4
Försök med konlraklerade
familjehem pä Gotland 61
5.4.5
Stöd till RFHL för försök med
gårdsverksamhet/familjevård i Norrbottens och Västerbottens län.......................................................... .... 61
5.4.6
Kostnader m. m...................................... .... 62
6 Utbildning....................................................... .... 62
6.1
Bakgmnd...................................................... .... 62
6.2
Nuvarande situation....................................... .... 63
6.2.1
Krävande arbete.................................. .... 63
6.3
Uppläggning av utbildningen............................ .... 65
6.4
Ledningsgmppens förslag................................ .... 67
7 Utvärdering
av narkomanvården.......................... 67
7.1
Inledning...................................................... 67
7.2
Bakgrund...................................................... 67
7.3
Nuvarande situation....................................... 70
7.3.1
Behandlingsforskningens läge................. 70
opaginerad Kontrollera mot PDF
7.3.2
Försöksverksamhet................................. 71
7.3.3
Kartläggning av vårdresurserna.................. 71
7.3.4
Kartläggning av
behandlingsforskningen....... 71
7.3.5
Dokumentation av
forskningsrapporter......... 72
7.4 Utvecklingsarbete -
aktuella forskningsbehov...... 72
7.4.1
Uppföljning............................................ 72
7.4.2
Tillämpad forskning.................................. 73
7.4.2.1
Vårdkedjan.................................... 73
7.4.2.2
Studier kring avgiftning och
abstinens 73
7.4.2.3
Akut- och korttidsvård.................... 73
7.4.2.4
Motivationsforskning....................... 73
7.4.2.5
Marginalkonflikter............................ 74
7.4.2.6
Jämförelse mellan
behandlingsalternativ 74
7.4.2.7
Olika typer av droger....................... 74
7.4.2.8
Social uppföljning........................... ..... 74
7.4.2.9
Kriminalvårdsfrågor.......................... ..... 74
7.4.2.10
Vård med stöd av LSPV................... ..... 75
7.4.3........................................................... Teoretiska
studier 75
7.5 Ledningsgruppens
överväganden och förslag....... ..... 76
8 Missbrukamas
situation på arbetsmarknaden.......... ..... 77
8.1
Inledning...................................................... ..... 77
8.2
Bakgmnd...................................................... ..... 78
8.2.1
Arbetsmarknadens utveckling.................... ..... 78
8.2.2
Missbmkarnas
arbetsmarknadssituation....... ..... 78
8.2.3
Särskilda problem i dagens läge.................. 80
8.2.3.1
Den offentliga sektorn..................... 80
8.2.3.2
Kontakter mellan behandlingshem
och arbetsliv 80
8.2.3.3
Arbetsförmedlingens resurser............ ..... gl
8.3 Utbildnings- och
arbetsmarknadsåtgärder............ 81
8.3.1
Gmndläggande utbildning.......................... .... 81
8.3.2
Val av utbildning och
yrkesinriktning............ .... 82
8.3.2.1
Utredningskurser............................. .... 82
8.3.2.2
Folkhögskolor................................. .... 83
8.3.2.3
Praktik- och pryoverksamhet............. §4
8.3.2.4
Kontakt med fackliga
organisationer.... 84
8.4 Ledningsgruppens
överväganden och förslag........ 85
8.4.1
Effektivare resursutnyttjande.................... 85
8.4.2
Rekommendationer beträffande
behandlingshemmen... 86
8.4.3
Förslag till
arbetsmarknadsåtgärder............. .... 87
8.4.4
Uppföljning och utveckling........................ .... 87
8.4.5
Kostnader.............................................. .... 88
9 Polis,
tull och rättsväsen.................................... .... 88
opaginerad Kontrollera mot PDF
9.1 Polisens verksamhet i
narkotikabekämpningen..... 88
9.1.1 Personalinsatser 88
9.1.2
Utbildning............................................. 90
9.1.3
Internalionella insatser............................ 90
9.1.4
Statens kriminaltekniska
laboratorium......... 91
9.2
Tullens verksamhet i
narkolikabekämpningen....... 91
9.3
Beslag......................................................... ... 92
9.4
Narkotikastrafflagen....................................... 93
9.5
Åklagarväsendet........................................... 95
9.6
Domstolsväsendet......................................... 95
9.7
Ledningsgruppens
ställningstagande.................. 96
10 Kriminalvården 96
10.1
Bakgrund.....................................................
10.2
Vidtagna åtgärder......................................... 98
10.3
Kriminalvårdsstyrelsens förslag......................... ... 99
10.4
Ledningsgmppens överväganden
och förslag....... ... 104
11 Internationellt
samarbete 106
11.1
Bakgrund..................................................... ... '06
11.2
Ledningsgruppens överväganden
och förslag....... ... 108
Sammanfattning................................................. ... '10
Bilaga
1
Kommittédirektiv................................................ ... 121
Bilaga
2
Lägesbeskrivning -
vårdbehov............................... ... 123
Stockholms
län................................................ ... 123
Uppsala
län..................................................... ... 127
Södermanlands
län........................................... ... 127
Östergötlands
län............................................. ... 128
Jönköpings
län................................................. ... 129
Kronobergs
län................................................ ... 130
Kalmar
län...................................................... ... 131
Gotlands
län.................................................... ... 132
Blekinge
län.................................................... ... 133
Kristianstads
län. ........................................... 133
Malmöhus
län.................................................. 135
Hallands
län.................................................... 137
Göteborgs
och Bohus län................................... ... 138
Älvsborgs
län................................................... ... 143
Skaraborgs
län................................................. ... 144
Värmlands
län.................................................. ... 145
Örebro
län....................................................... 147
10
Västmanland:;
län............................................ 148
Kopparbergs
län............................................... 149
Gävleborgs
län................................................. 150
Västernorrlands
län.......................................... 151
Jämtlands
län.................................................. 152
Västerbottens
län............................................ 153
Norrbottens
län............................................... 154
Bilaga
3
Enkät
till kommunema.......................................... 156
Bilaga
4
Kostnadstablå.................................................... 157
11
1
Inledning
1.1 Bakgrund
1
mars 1977 tillsatte regeringen en särskild ledningsgmpp för narkotikafrågor.
Med hänsyn till den allvariiga narkotikasitualionen fick ledningsgruppen i
uppdrag atl föreslå och initiera ytteriigare insatser mot narkotikamissbruket
och verka för en samordning på detta område.' Efter åtta månaders arbete lägger
nu ledningsgruppen fram sin slutrapport med ett niopunktsprogram mot
narkotikamissbmket.
Samtidigt
med ledningsgmppen tillkallade regeringen en särskild utredare (S 1977:04) för
att göra en kartläggning av narkotikamissbrukels omfattning.
1.2 Arbetets
uppläggning
Ledningsgruppens
arbete har haft karaktären av en aklionsutredning. För alt fä en bild av
narkotikasitualionen och behovet av olika insatser mot missbruket har
ledningsgmppen arrangerat regionala överiäggningar i alla län. Vid dessa har
deltagit politiker och tjänstemän från kommuner, landsting och andra berörda
myndigheter och organisationer. Som en följd av överiäggningarna har i 15 län
särskilda regionala arbetsgmpper bildats med uppgift att närmare precisera
lägel och komma med förslag om åtgärder. I ledningsgmppens och de regionala
arbetsgruppernas regi genomfördes under perioden juni-december 1977 drygt 90
överläggningar om narkotikasitualionen ute i landet. Centralt har ett 10-tal
arbetsgrupper arbetat med olika frågor.
Ledningsgruppen började
sitt arbete med att genomföra fem kontaktmöten (hearings) med representanter
för polisen i Stockholm, medicinska experter och forskare, ideella
organisationer, personal inom narkomanvården samt personal inom kriminalvården.
Sistnämnda kontaklmöte hölls på kriminalvårdsanstalten Hall utanför
Södertälje.
Enligt direktiven lill
ledningsgmppen skulle arbetet slutföras under år 1977, Ledningsgmppen gjorde
sina slutliga bedömningar vid ett sammanträde den 19 december 1977, varpå den
politiska referensgruppen hade ett avslutande sammanträde den 11 januari 1978.
Därefter färdigställdes föreliggande slutrapport under de tre sista veckorna i
januari.
1.3 Ledningsgruppens
niopunktsprogram
Ledningsgruppens
förslag till regeringen innefattar följande niopunktsprogram:
-
Insatser för att intensifiera del förebyggande arbelel och informationen
'
Ledningsgruppens direktiv se bilaga 1
12
-
Kraftig förstärkning av
vårdresurserna för narkotikamissbrukare
-
Särskild satsning på
familjevård inom missbmksområdet
-
Särskild utbildning för
behandlingspersonal
-
Ökad forskning och utvärdering
av pågående behandlingsarbete
-
Åigärder för att förbättra
missbrukarnas arbetsmarknadssituation
-
Insatser mot narkotikaproblemen
inom kriminalvården
-
Fortsatt hög prioritet för
narkotikafrågorna i polis- och lullarbetet
-
Internationella insatser
För
att nå framgång i arbetet med atl bekämpa narkotikamissbruk krävs samtidiga
åtgärder inom en rad områden. Några enkla lösningar finns inte. Syftet med att
tillsätta en gmpp med den breda sammansättning som ledningsgmppen haft har
varit att försöka läcka alla de områden som krävs för att de samlade insatserna
i narkotikabekämpningen skall bli effektiva. På flera områden har
ledningsgruppen funnit att del inte är nya metoder eller nya medel som krävs
utan främst ett effektivare samarbete mellan alla berörda organ i samhället.
Ledningsgmppen
har varit enig om atl den allvariigaste bristen i samhällets åtgärder mot
narkotikamissbmket är eftersläpningen i vårdutbyggnaden. Detla har särskilt
undersirukits från polisens och tullens sida. Tyngdpunkten i ledningsgruppens
arbete har därför legal på vårdområdet och ledningsgruppen förordar en kraftig
förstärkning av vårdresurserna, som nära nog innebären fördubbling av antalet
platser på behandlingshem, förstärkning av den öppna vården samt satsning på
familjevård m. m. Omfattande åtgärder förordas inom kriminalvården.
Ledningsgruppen förordar också atl narkotikafrågorna ges fortsatt hög
prioritet inom polis- och tullverksamheten.
Ledningsgruppens
förslag, framför allt på vårdsidan, bör ses som en kortsiktig nödvändig uppmstning
av vårdresurserna. På längre sikt återstår många frågor att lösa. Detta gäller
exempelvis narkomanvårdens roll i den integrerade socialvård som kan komma att
genomföras på grundval av socialutredningens betänkande (SOU 1977:40). Härtill
kommer frågan om vård ulan den enskildes samtycke, vilken f n. övervägs i en
särskild arbetsgrupp inom socialdepartementet (se närmare kap. 4).
Arbetsgruppen beräknas vara klar med sitt arbete under våren 1978. Frågan om
dimensionering av vården av narkotikamissbrukare på längre sikt bör övervägas
närmare sedan utredningen om narkotikamissbmkets omfattning har redovisat sitt
uppdrag.
Sambanden mellan
narkotikabrottsligheten samt den organiserade och den ekonomiska brottsligheten
har inte tagils upp särskilt inom ledningsgruppen. Regeringen har nyligen
uppdragit åt brottsförebyggande rådet, BRÅ, att göra en översyn av
lagstiftningen på området. BRÅ har bildal en styrgrupp och tre arbetsgrupper
för atl fullgöra uppdraget. En av arbetsgrupperna har till uppgift all utreda
den organiserade brottsligheten, lill vilken bl. a. räknas
narkotikahanteringen.
13
De
totala statliga kostnaderna för de åtgärder ledningsgruppen föreslår mot
narkotikamissbruk uppgår till ca 32 milj. kr. Kostnaderna för olika insatser
redovisas i bilaga 4.
1.4 Slutrapporten
I
rapporten ges först i kapitel 2 ett kortfattat sammandrag av resultaten från de
regionala överiäggningar ledningsgsruppen genomfört. 1 bilaga 2 redovisas dessa
län för län. I kapitlen 3-11 redovisas varje åtgärdsområde i niopunkts-programmet
för sig. Rapporten avslutas med en sammanfattning.
1.5 Uppföljning
av ledningsgrupens arbete
För
att de av ledningsgmppen föreslagna åtgärderna skall ge avsedda resultat krävs
ell intensivt uppföljningsarbete från de berörda huvudmännens och
myndigheternas sida. Ledningsgruppen föreslår atl del sekretariat som arbetat
undergruppen behälls fram till den 1 juli 1978 för atl medverka i del arbete
som blir en följd av ledningsgmppens förslag. Ledningsgruppen bör sammankallas
en eller ett par gånger före den 1 juli 1978 för att följa upp arbetet.
1.5.1
Narkotikagruppen inom brottsförebyggandet rådet (BRÅ)
Inom
BRÅ finns en särskild narkotikagrupp med bred representation från berörda
myndigheter. Det förefaller lämpligt att BRÅ:s narkolikagrupp t. v. fortsätter
sitt arbete med att följa missbrukssituationen i landet och vid behov initierar
åtgärder. För detta ändamål föreslås att en sekreterare på heltid knyts till
narkotikagruppen. En viktig uppgift för narkotikagruppen bör vara att arbeta
för en effektivare samordning mellan berörda verk, myndigheter och
organisationer. Narkotikagmppen börlämpligtvjs utökas med representanter för
AMS saml LO, TCO och SACO/SR.
Den 1 januari 1978 började
inom socialstyrelsen den av regeringen tillsatta nämnden för alkoholfrågor sin
verksamhet. Nämnden har bred sammansättning. Tyngdpunkten i nämndens arbete
kommer atl vara alkoholpolitisk verksamhet med hänsyn till behovet av insatser
på det området. På längre sikt bör det övervägas om nämnden också skall ta upp
narkotikafrågor och drogfrågor i ell bredare perspektiv. BRÅ:s narkotikagrupp
bör söka finna effekfiva former för samarbete med nämnden i syfte att på längre
sikt underiätta ett integrerat arbete med alkohol- och narkotikafrågor.
Vad gäller de regionala
arbetsgmpperna som bildats ute i länen i anslutning till ledningsgruppens
arbete är det önskvärt att dessa under år 1978 fortsätter sitt arbete med att
samordna och effektivisera insatserna mot narkotikamissbruket. Respektive
arbetsgmpper bör överväga hur arbetet med dessa frågor därefter på lämpligt
sätt kan överföras lill redan befintliga samrådsorgan.
14
1.6
Tillbakablick
1.6.1 Missbrukets
framväxt
Narkotikamissbruket
är ett förhållandevis nytt problem i Sverige. Det ojämförligt största
missbruksproblemel har varit och är fortfarande alkoholmissbruket.
Centralstimulerande
medel började användas medicinskt under mitten av 1930-talel. Preparaten var
inte receptbelagda, vilket medförde ell oralt missbruk av dessa. Då det stod
klart atl det förelåg risker för vanebildning och missbruk av
centralstimulantia infördes recepttvång år 1939 och vissa medel avfördes från
marknaden. Under 1940-lalet och början av 1950-lalet förekom inte någon större
förändring av missbrukssituationen. Antalet missbrukare uppskattades till ca
200 personer och missbmket var i huvudsak koncentrerat till Stockholmsregionen.
Dessa missbrukare tillhörde ofta gruppen sjukvårdspersonal.
En
ny fas inleddes när preludin introducerades som avmagringsmedel på marknaden.
Missbruk av detta medel, i stor utsträckning i form av ett injektionsmissbruk,
ökade kraftigt under en kort period. Preludin förklarades därför som narkotikum
är 1958. Missbmket av centralstimulantia fortsatte dock att öka. Först under
början av 1970-lalet torde en viss stagnation ha skett av delta missbruk.
Under mitten av 1960-talet
började även olika typer av hallucinogena droger och lösningsmedel som LSD
resp. thinner missbrukas i större omfattning.
Under
senare delen av 1960-lalet gjorde polisen och tullen alll fier beslag av cannabis.
Missbruk av cannabis hade dessförinnan varit en förhållandevis okänd företeelse
i Sverige. Cannabismissbmket fick vid denna tidpunkt en vid spridning, framför
allt bland skolungdom i hela landet. Utvecklingen under 1970-talet med ökande
missbruk av opiater, först morfinbas och därefter heroin, berörs nedan (avsnitt
1.7).
1.6.2 Samhällets
motåtgärder
Det
tilltagande narkotikamissbmket föranledde dåvarande medicinalstyrelsen alt år
1965 tillsätta en expertgrupp med uppgift atl undersöka situationen. Denna
expertgrupp ombildades våren 1966 till narkomanvårdskommiltén.
Under
år 1967 avlämnade narkomanvårdskommittén två delbetänkanden. Kartläggning och
vård (SOU 1967:25) och Kontrollsystemet (SOU 1967:41).
På gmndval av dessa två
betänkanden beslöt riksdagen år 1968 om införande av statsbidrag för all
stimulera utbyggnaden av vården för narkotikamissbrukare. Samtidigt beslöt
riksdagen om en ny narkotikastrafflag, vilken bl. a. innehöll en höjning av
straffet för grovt narkotikabrott till
15
fyra
ån
Den
fortsatta ökningen av narkotikamissbruket föranledde regeringen att i december
1968 lägga fram ett program i tio punkter för att bekämpa missbmket. Programmet
förutsatte samordnande insatser på en rad olika områden, bl. a. intensifierad
polis- och tullverksamhet, ökning av vårdresurserna och förstärkt information.
Under
år 1969 genomfördes en rad olika aktioner för att förverkliga detta program.
Polisen, som gavs förstärkta personella resurser och möjligheter till
telefonavlyssning, gjorde en kraftig satsning mot narkotikabrott.
Inom
tullen skedde likaså en ökad satsning på åtgärder för bekämpning av
insmugglingen av narkotika.
Under
samma period kartlade socialstyrelsen de resurser som fanns eller som
planerades för narkomanvård. Det skedde genom att alla kommuner och landsting
tillfrågades. Undersökningen följdes upp med regionala överiäggningar med
företrädare för social- och sjukvård, polis, skola m. fl. Som ett annat led i
åtgärderna höjdes år 1969 maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling
från fyra till sex års fängelse.
Genom
en ändring år 1969 av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård
förtydligades möjligheterna alt bereda narkotikamissbrukare vård mot deras
vilja.
Ett
resultat av åtgärdsprogrammet var slutligen att ett samarbetsorgan för
bekämpande av narkotikamissbruket tillsattes (SBN). SBN fick till uppgift att
noga följa utvecklingen, samordna myndigheternas insatser och ta initiativ till
åtgärder mot narkotikamissbruket.
1.6.3
Narkomanvårdskommitténs slutbetänkande år 1969
Narkomanvårdskommittén
lämnade år 1969 sill slutbetänkande (SOU 1969:52 och 53). Kommittén redovisade
en omfattande kartläggning av missbmkssituationen i landet. På grundval av
denna kartläggning föreslogs i betänkandet olika typer av insatser för vården
av missbmkare inom social-, sjuk-, kriminal- och ungdomsvården. Vidare
föreslogs alt informationsinsatserna skulle utökas. Det underströks atl olika
typer av forskning och utvärdering inom narkomanvården borde genomföras
fortlöpande. Del totala antalet tunga narkotikamissbrukare uppskattades av
kommittén till ca 10 000. Hälften av dessa antogs finnas i Stockholmsregionen.
Under år 1972 beslöt
riksdagen på förslag av regeringen om nya åtgärder mot narkotikamissbmket.
Besluten innefattade en höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott och
för grov varusmuggling beträffande narkotika lill fängelse i högst tio år.
Skärpta regler infördes vid långvariga frihetsberövanden förbi. a. grovt
narkotikabrott. Medel anvisades bl. a. lill försöksverksamhet med nya vård-
och behandlingsformer. Socialstyrelsen fick personalförstärkning för att kunna
svara mot de behov av centrala insatser som fanns inom detta område.
16
År
1973 utgav socialstyrelsen skriften Behandling av narkotikamissbrukare som en
vägledande information till huvudmännen inom social- och sjukvården. Skriften
vänder sig också till vårdpersonal av alla kategorier som i sitt arbete kommer
i kontakt med narkotikamissbrukare. Med denna rapport som underiag
organiserades en omfattande utbildningsverksamhet för vårdpersonal inom
landstings- och kommunförbundens ansvarsområden.
År 1973 tillkallade
regeringen den s. k. brottskommissionen för att dra upp riktlinjer för och
lägga fram förslag till åtgärder för att minska brottsligheten och förbättra
den allmänna ordningen. 1 sitt betänkande föreslog kommissionen bl. a. ökade
bidrag till vård av narkotikamissbrukare saml försöksverksamhet med
socialjour. Kommissionen föreslog atl ett centralt råd skulle inrättas för att
samordna samhällets insatser mot brott. Med anledning härav inrättades
brottsförebyggande rådet (BRÅ). Inom rådet bildades bl. a. en speciell
narkotikagrupp som övertog de uppgifter som tidigare hade ankommil på SBN.
1.7
Uppskattningar av missbrukets omfattning
Uppskattningar
om missbrukets omfattning har under det senaste decenniet gjorts av bl. a.
rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen. Åriigen genomförs vidare undersökningar
bland skolungdomar rörande deras bruk av bl. a. narkotika. I brottsförebyggande
rådets narkotikagrupp ges vid varje sammanträde redovisningar av
missbrukssituationen som den uppfattas av de i gruppen ingående myndigheterna.
Till narkotikagruppen rapporteras också resultaten av de undersökningar, som
vissa myndigheter regelbundet genomför.
Utredningen om narkotikamissbmkets
omfattning har i slutet av år 1977 i en departementspromemoria (Ds S 1977:8)
gjort en sammanställning av undersökningar av narkotikavanor. I promemorian
sammanfattas bilden av missbmkets utveckling under de senaste åren på följande
sätt:
Det
mest utbredda preparatet har under 1970-talet varit cannabis (främst hasch).
Missbmk av cannabis tycks förekomma över hela landet. Myndigheternas
frekvensundersökningar tyder på att antalet ungdomar som prövat på narkotika -
i första hand cannabis - har minskat under de senaste åren. Undersökningarna
visar också att flertalet av dem som har använt cannabis slutar efter att ha
prövat medlet en eller några gånger. Även bland den mindre grupp ungdomar som
har använt narkotika ett flertal gånger är cannabis det dominerande
na.rkotikapreparatet.
Omfattningen av det tunga
missbruket - i första hand injektionsmissbruket - är svår all bedöma. Enligt
berörda myndigheter och organisationer ligger antalet injektionsmissbrukare på
mellan 10 000 och 15 000 personer. Denna siffra är dock mycket osäker Under
hela 1970-talet har det tyngre narkotikamissbruket dominerats av
centralstimulerande medel. Antalet personer som injicerar centralstimulantia
anses inte ha ökat under senare år. Däremot har användningen av opiater ökat.
Av opiaterna förekom under 1970-talets början morfinbas medan del närbesläktade
heroinet började fä en
17
alll
större spridning åren 1974-1976. Framför allt under år 1976 tycks en kraftig
ökning ha skett av handeln med heroin och av heroinmissbruket. Detla är liksom
övriga former av tungt missbruk i huvudsak koncentrerat till storstadsområdena.
Antalet heroinmissbrukare uppskattades våren 1977 lill ca 2 000 i hela landet -
ca 1 000 i Stockholmsområdet och ca 1 000 i övriga landet. LSD, som för några
år sedan lidvis hade en relativt stor spridning, har under de senaste åren
förekommit i mycket liten omfattning. Kokainmissbruk har trots en relativt
kraftig ökning i Nordamerika och vissa delar av Europa ännu inle fatt någon
påtaglig spridning i Sverige. Vissa tecken tyder dock på att ett begränsat
kokainmissbruk finns och att risker föreligger för en ökning av denna
missbruksform även i Sverige.
Ledningsgruppens
inventering av narkotikasitualionen i landet redovisas i kapitel 2 och bilaga
2.
2
Lägesbeskrivning - vårdbehov 2.1 Inledning
2.1.1
Syftet med lägesbeskrivningen
En
viktig del av ledningsgruppens arbele har varit att fä en realistisk bild av
narkotikasituationen i landet. Som tidigare nämnts tillsatte regeringen
parallellt med ledningsgruppen Undersökningen om narkotikamissbrukets
omfattning (S 1977:04). Denna utredning förväntas mera exakt kunna beskriva
narkotikamissbrukets utbredning i landet. Syftet med ledningsgruppens
inventering av lägel har således inte varit att räkna antalet missbrukare, utan
att i första hand fä ett underlag fören realistisk bedömning av behovet av
ytteriigare vårdåtgärder och av övriga akuta insatser inom detla område.
Ledningsgmppens inventering bygger på uppgifter från samhällets åtgärdsorgan,
främst socialvården och polisen och andra som har kunskap om missbrukslägel.
Detta har givit en tydligare bild av del aktuella tyngre missbmket än vad som
från böljan bedömdes möjligt genom en sådan inventering.
Med anonyma
intervjuundersökningar och andra metoder, som kommer att ligga till grund för
den kommande kartläggningen om missbrukets omfattning, fär man högre siffror
beträffande t. ex. erfarenheter av canna-bismissbruk. Ledningsgruppens
förfrågningar ger vidare bl. a. en ofullständig bild av överkonsumtion och missbruk
av sådana (narkotikaklassifierade) läkemedel som barbituralen Detta framgår vid
jämförelse med statistiska uppgifter från sjukvården. Uppgifter om sådana
missbmksformer erfordras för den långsiktiga kontrollpolitiken. För
ledningsgruppens bedömningar av omedelbara åtgärder mot del lunga missbruket
ger emellertid ledningsgruppens förfrågningar en tillräcklig grundval.
18
2.1.2
Arbetsformer
Ledningsgruppens
inventering har genomförts i form av regionala överläggningar i samtliga län i
landet. Vid dessa överiäggningar har representanter för resp. kommuner
(politiker och tjänstemän) deltagit. Före de regionala överiäggningarna har
kommunerna besvarat en enkät från ledningsgmppen angående vårdsituationen och
vårdbehoven på narkotikaområdet (bil. 3). Fömtom kommunerna i resp. län har
landsting, polis, skola, kriminalvård, frivilliga organisationer m. fl. varit
företrädda vid överiäggningarna. Vid varje överiäggning har följande tre
huvudfrågor diskuterats: missbrukets utbredning, vårdbehov och behov av andra
insatser, förslag till åtgärder. 1 de län där man redovisat problem med
narkotikamissbmk har regionala arbetsgmpper bildals med uppgift alt precisera
läget och inkomma med förslag om insatser till ledningsgruppen. Regionala
arbetsgmpper arbetade under sommaren och hösten 1977 i 15 län. Utöver
ledningsgruppens 24 regionala överiäggningar genomfördes under perioden
juni-december 1977 i landet ytteriigare ca 70 överläggningar i narkotikafrågan
i de regionala arbetsgruppernas regi. I fyra län har de regionala
överiäggningarna följts upp genom atl socialkonsulentorganisationen genomfört
kompletterande utredningar.
2.1.3
Vissa definitioner
En
del länder skiljer mellan tunga och lätta droger. (Exempel på en tung drog med
denna terminologi är heroin, medan hasch brukar anges som en lätt drog.) Denna
typ av indelning innebär risker-användning av lätta droger kan komma all
generellt klassas som lätt missbruk. Detla kan inle vara rikligt. "En
person vars främsta livsinnehåll är att röka hasch kan vara en svårare missbmkare
än den som någon gång äter centralstimulerande tabletter."'
Det är dock frå n
vårdplaneringssynpunkl nödvändigt att göra en åtskillnad mellan olika typer av
missbruk eftersom alll användande av narkotika som inte är medicinskt motiverat
i Sverige brukar kallas missbmk. Följande exempel visar varför en sådan
uppdelning är nödvändig: Kommunen A redovisar sammanlagt 750
narkotikamissbrukare. Av dem bedöms 175 som tunga missbrukare i behov av vård.
Vissa har inte ett missbruk av sådant slag att det är aktuellt med vårdinsatser
utan mera en fråga om förebyggande insatser, gängbearbetning m. m. för att
förebygga tyngre missbruk. För många rör det sig endast om någon enstaka
kontakt med hasch. För denna sista grupp skulle det vara både felaktigt och
skadligt atl vidta åtgärder som fär gruppdeltagarna att uppleva sig som
narkomaner i behov av vård. Om man här inte gör denna uppdelning fär man inte
reda på vilken typ av insatser som behövs för olika typerav missbruk. Helt
missvisande blir det om samtliga 750 beskrivs som narkomaner och om man av
detta drar slutsatsen att alla är i
'
Fakta om narkotika och narkotikamissbrukare, Liber 1977
19
behov
av vård.
1
de rapporter och utredningar som kommit in till ledningsgruppen används ofta
begreppet tungt missbruk när det gäller missbrukare i behov av vård. Däremot
sägs inte alllid vilka missbruksmedel som ingår i vad som bedöms som ett tungt
missbruk. På samma sätt används begreppet tungt missbmk i denna redovisning.
Med tung missbrukare menas här en missbrukare i behov av någon form av
vårdinsatser för att komma ifrån sitt missbruk, oberoende av vilka
missbruksmedel han använder,
2.2
Bedömning av missbruksläget
Ledningsgruppens
genomgång av narkotikasitualionen, kommun för kommun, återges i en översiktlig
redogörelse, fogad som bilaga 2 lill denna rapport. Samtidigt är del angeläget
att redan inledningsvis här ge en bakgrund för ledningsgruppens förslag i del
följande, genom en summarisk redovisning av resultaten av ledningsgruppens
överiäggningar. Någon systematisk genomgång av detta slag har inte gjorts sedan
år 1969. Redovisningen är av intresse inte minsl med hänsyn till de skilda
uppgifter om narkotikasilua-tionen som kommit fram i narkotikadebatten under
senare år. Ett skäl lill alt så varierande uppgifter om situationen i landet
framförts är alt olika yrkesgrupper som har beröring med området definierat
begreppet narkotikamissbruk på olika sätt.
Vid
de regionala överiäggningarna har t. ex. polisen och de sociala myndigheterna
ibland redovisat olika siffror. Genom att närmare diskutera och definiera vad
man från resp. håll menar med narkotikamissbrukare, narkotikamissbrukare i
behov av vård, narkotikamissbrukare i behov av andra insatser, enstaka missbruk
etc. har man i så gott som samtliga fall kunnat enas om bedömningen. Det bör
samtidigt understrykas alt redovisningen baseras på skattningar av framför
allt socialvårdspersonal och polis och inte utgör någon vetenskaplig
undersökning av antalet missbmkare. I många kommuner anser sig de sociala
myndigheterna ha en god bild av missbruket, 1 andra är kunskapen sämre. Detta
gäller särskilt i fråga om kommuner som helt saknar fältassistenter.
Under
år 1977 har polisen prioriterat insatserna mot den illegala narkotikahanteringen
(se vidare kap. 9). Detta har ökat polisens kunskap om narkotikasitualionen i
landet. Den bästa kunskapen om narkotikasituationen har man i de län och
kommuner där det förekommer ett organiserat samarbete mellan polis och sociala
myndigheten Med samarbete avses kontinueriiga samråd, med utbyte av allmän
informafion och jämförelser av den sociala och polisiära sidans iakttagelser.
När
del gäller missbrukssituationen kan kommunerna grovt delas in i fyra kategorien
Den första består av de tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö.
Här finns en etablerad narkotikamarknad med ständig tillgång på olika typer av
narkotika. I Stockholm och Malmö har under de
20
senaste
två åren antalet heroinmissbrukare ökat. Missbruket av centralstimulerande
medel är dock det mest förekommande tunga missbruket. Antalet etablerade
narkotikamissbmkare uppskattas till i Stockholm ca 5 000, i Göteborg ca 4 000
och i Malmö ca 1 000 personer. Siffrorna för Stockholm och Göteborg är dock
mycket osäkra och är endast skattningar.
Till
den andra gmppen hör de mellanstora kommunerna i landet, som Västerås,
Norrköping, Uppsala, Örebro, Helsingborg, Lund m. fi. Där finns, liksom i
storstäderna, en viss etablerad narkotikamarknad. Missbmket av
centralstimulerande medel är här det mest förekommande efter cannabis, medan
missbruk av heroin sker i begränsad omfattning. Ofta rör det sig om
blandmissbmk av alkohol och narkotika. Antalet etablerade
narkotikamiss-brukare/blandmiissbrukare kan röra sig om 100-500 personer i
varje kommun.
Den
tredje gruppen omfattar sådana kommuner som Arboga, Enköping, Kalmar, Motala,
Strömsund m. fl. 1 dessa finns inte någon etablerad narkotikamarknad.
Biandmissbruk är här dominerande. Vid sidan av ett etablerat alkoholmissbruk
förekommer missbruk av cannabis, men tidvis även tyngre missbruk. Antalet lunga
narkotikamissbrukare i dessa kommuner kan under olika perioder variera mellan
10 och 100 personer.
I
den fjärde kategorin ingår kommuner som Leksand, Ljungby, Nybro, Lycksele, Osby
m. fl. Från dessa har rapporterats att enstaka fall av narkotikamissbruk
förekommer. 1 flera fall beror detta på alt någon missbrukare har placerats i
familjevård inom kommunen. Missbruket har dock i dessa fall efter en kortare
period upphört, antingen beroende på atl missbrukaren eller missbrukarna slutat
att använda narkotika eller flyttat till annan ort. På grund av redan
existerande problem med alkoholmissbmk och en ofta besvärande hög
ungdomsarbetslöshet finns även här risk för ett ökat narkotikamissbruk. I denna
kategori ingår även kommuner ulan något känt narkotikamissbruk.
Sammanfattningsvis
är alkoholmissbruket del ojämföriigt största missbruksproblemet i hela landet.
Narkotikamissbruk är mest utpräglat i storstadsregionerna. Narkotikamissbruk
förekommer mest i form av biandmissbruk, dvs. olika former av narkotikamissbruk
förekommer tillsammans med missbmk av alkohol och andra medel. Fler och fler
kommuner redovisar problem med narkotika. Förekomsten av narkotika på så många
håll i landet och det allvariiga missbruksläget i sin helhet, understryker att
åigärder på bred front behövs från samhällets sida. På flera områden har
ledningsgmppen emellertid funnit att det inte är nya metoder eller nya medel
som krävs ulan främst en intensifierad samverkan mellan redan befintliga
verksamhetsformer.
Resultaten
av de regionala överläggningarna redovisas länsvis i bilaga 2. Ledningsgruppens
därpå grundade förslag till regeringen om förstärkning av vårdresurserna
återges huvudsakligen i kapitel 4.
Inventeringen
visaratt vårdresurserna för narkotikamissbrukare är allvar-
21
ligt
underdimensionerade. En kraftig ökning av antalet behandlingshem är nödvändig,
men även den öppna vården måste förslärkas. Eftervården har ofta en avgörande
roll när del gäller atl uppnå långsiktigt goda behandlingsresultat. Den måste
uppmärksammas i större utsträckning. Här kan folkrörelser, fackföreningar och
ideella organisationer göra en särskild insats. Utökad familjevård som
alternativ till institutionsvård efterlyses av många kommuner. Familjevården
har därför särskilt uppmärksammats i ledningsgruppens arbele.
Nuvarande
arbetsmarknadssituation med en stor ungdomsarbetslöshet beskrivs av flertalet
kommuner som en allvariig riskfaktor när det gäller missbruk av narkotika och
andra beroendeframkallande medel. I den enkät som tillställdes alla kommuner
före de regionala överläggningarna efterfrågas (fråga 5) vilken typ av
förebyggande insatser för t. ex. ungdomar i riskzonen som i dag är mest
behövlig. 1 första hand har kommunerna därvid efteriyst åtgärder mot
ungdomsarbetslösheten, utökad fritidsverksamhet, uppsökande verksamhet,
information om alkohol och narkotika, bosläder åt missbrukare saml ett
effektivare samarbete mellan myndigheter, organisationer och övriga berörda
organ.
3
Förebyggande åtgärder och information 3.1 Förebyggande åtgärder
3.1.1
Inledning
Förebyggande
verksamhet har varit en central fråga i ledningsgruppens arbete. Missbruk av
narkotika kan förebyggas genom
1)
åtgärder för att begränsa
tillgången på narkotiska medel
2)
åtgärder för atl begränsa
behovet av narkotiska medel
Polisens och tullens
arbete beskrivs i kapitel 9, Dessa myndigheters arbele inom narkolikaområdet
har en förebyggande funktion genom att minska tillgången på narkotika. Den
nationella och internalionella kontroll som lagts över produktion och hantering
av läkemedel bör vidare uppmärksammas i detta sammanhang.
Den
andra typen av förebyggande åtgärder består i att begränsa behovet av narkotika
(och andra beroendeframkallande medel).
Åtskilliga faktorer bidrar
till att skapa fömtsättningar för missbruk och andra former av socialt
avvikande beteenden. Dessa faktorer har ofta anknytning till allmänna
samhällsproblem. Därmed blir ofta motåtgärderna generella och inriktas på
arbetsliv, boendepolitik, fritidspolitik, kulturpolitik etc. och på en allmän
samhällsplanering. Det är uppenbart atl sådana allmänna åtgärder inte kan
motiveras enbart utifrån missbruksproblemen. Åtgärder av detta slag bestäms
naturligtvis samtidigt och i högre grad av
22
andra
behov och bedömningar. Det pågår f n. ett reformarbete inom en rad av de
angivna sektorerna.
De
generella åtgärderna är av största vikt för att motverka missbmk. Inom flera av
dessa generella åtgärdsområden är del möjligt och lämpligt atl i viss
uisträckning utforma åtgärder som särskilt inriktas på missbruksproblemen. Det
gäller inle minst inom arbetsmarknadspolitiken. Särskilda arbetsmarknadspolitiska
insatser för missbrukargruppen berörs i kapitel 8. Det gäller också inom
skolans område, där man i ett tidigt skede kan nå ungdomar i riskzonen.
Ledningsgmppen redovisar i del följande förslag till särskilda sådana
försöksverksamheter inom skolområdet.
Det är väsentligt att
förebyggande insatser inte ses som enbart socialvårdens uppgifter utan som
allmänt medborgeriiga angelägenheter. Här fyller de frivilliga organisationerna
en mycket viktig funktion. Olika ungdomsorganisationer når slora grupper av
ungdomar i sin verksamhet och kan erbjuda en aktiv och meningsfull fritid.
Flera organisationer arbetar också med kontakt-skapande verksamhet över
generationsgränserna.
Följande redovisning av
olika typer av åtgärder, såväl generella som riktade, skall inte ses som någon
fullständig redovisning av de insatser som kan betraktas som förebyggande. Del
reformarbete som pågår på de olika åtgärdsområdena (t. ex. SlA-reformen och socialulredningens
förslag) har endast berörts i den mån det varit nödvändigt som bakgrund för
ledningsgruppens konkreta förslag.
3.1.2
Nuvarande situation 3.1.2.1 Generella åigärder
Under
4:e kvartalet 1977 har varje månad i genomsnitt 82 000 ungdomar under 25 år
varit arbetssökande vid arbetsförmedlingen. De har utgjort 40 % av samtliga
arbetssökande. Under samma period har i genomsnitt 36 000 ungdomar varit kvar
vid slutet av varje månad som arbetssökande ulan arbete och varit redo aU ta
anställning omedelbart. Hälfien av dessa har varit ungdomar under 20 år. Mänga
ungdomar har varit sysselsatta genom olika arbelsmarknadspoliiiska åigärder.
Således fanns under 4:e kvartalet i genomsnitt 20 400 ungdomar i
beredskapsarbeten och 20 500 i arbetsmarknadsutbildning.
I december 1977 antog
riksdagen ett tiopunktsprogram i syfte att förstärka de redan omfattande
åtgärderna mot de akuta sysselsättningsproblemen, 1 åtgärdsprogrammet finns
flera riktade insatser för all bekämpa ungdomsarbetslösheten, bl, a, kortare
yrkesinriktade kurser i gymnasieskolan, yrkesutbildning i företag, höjt
utbildningsbidrag, Föratt utöka arbetsförmedlingens resurser tidigareläggs viss
aspirantutbildning lill arbetsförmedlingen. Vidare föriängs de särskilda
åtgärderna i form av beredskapsarbeten för ungdomar till den 1 juli 1978,
23
Flera
av de arbelsmarknadspoliiiska åtgärderna förutsätter medverkan från kommuner
och statliga myndigheter om de skall kunna genomföras framgångsrikt. Som ett
komplement lill arbetsmarknadsmyndigheternas information framställer Svenska
kommunförbundet information till sina medlemmar om ungdomsarbetslösheten. Ett
samlat informationsmaterial beräknas föreligga i april 1978, Det omfattar
lägesbeskrivningar, information om gällande bestämmelser och material beträffande
olika verksamhetsformer.
Inom
ramen för kommunförbundets verksamhet med en idébank planeras f n, ett anlal
regionala konferenser under år 1978 om dessa frågor,
Sysselsättningsutredningen
har också studerat frågor om ungdomsarbetslösheten. För att bl, a, följa upp
utredningens förslag och för alt effektivi kunna samordna insatser mot
ungdomsarbetslösheten har regeringen i januari 1978 beslutat inrätta en
särskild delegation för ungdomens sysselsättningsfrågor,
3.1.2.2
Åtgärder för ungdomar i riskzonen
Vid
de regionala överiäggningar ledningsgruppen anordnat samt vid gruppens andra
kontakter med olika myndigheter har framkommit att många kommuner och regionala
myndigheter arbetar med olika typer av riktad förebyggande verksamhet.
En
vanlig typ av verksamhet är att socialarbetare eller särskilda fältassistenter
söker kontakt med ungdomar i deras fritidsmiljöer för att vid behov hjälpa dem.
Förutom sådan uppsökande verksamhet finns inom flera kommuner och landsting
särskilda enheter för barn- och ungdomsvård. Dessa enheter kan vara integrerade
i den primärkommunala socialvården, utgöras av särskilda enheter vid sjukhus
eller vara fristående PBU-byråer (psykisk bam- och ungdomsvård). Ofta söker
ungdomar eller deras föräldrar kontakt med dessa enheter för atl fä hjälp med
psykiska problem eller relationsstörningar. Personal därifrån har påtalat all
ungdomar ofta kommer till PBU i ett alltför sent skede. Om ungdomarna kom
tidigare skulle större möjligheter att hjälpa dem finnas. Denna uppfattning
delas också av personal inom den övriga socialvården.
En
förklaring lill att vissa ungdomar, som behöver stödinsatser, inte på ett
tidigt stadium söker hjälp kan vara all de är okunniga om hjälpmöjligheterna
eller atl de har en allmänt negaliv inställning till socialvården och PBU.
Fältarbetande socialarbetare kan dock i andra fall fä god kontakt med ungdomar
i riskzonen.
Sedan
år 1970 har 23 ungdomsmottagningar startats i landet. Dessa mottagningar är
öppna enheter för ungdomar i åldern 12-20 år, där man kan få hjälp med
medicinska, sociala eller psykiska problem. Genom ett okonventionellt
arbetssätt försöker mottagningarna vara så lättillgängliga som möjligt. En av
målsättningarna med verksamheten är atl nå ungdomar
24
som
inle själva söker kontakt med eller nås av andra vård- eller serviceorgan.
En
annan typ av förebyggande insats, som förekommer i vissa kommuner, är
"gängbearbeitning", I denna verksamhet går socialassistenter och
fältarbetare, ofta i samarbete med ideella organisationer, ut till
ungdomsgängen och lar fasta pä de positiva inslagen av gemenskap och
solidaritet där. Insatserna syftar till att hjälpa ungdomarna till meningsfulla
fritidssysselsättningar och atl söka bearbeta deras problem,
3.1.3
Un'ecklingsarbeie och projektverksamhet 3,1,3.1 Arbetsmarknadsinsatser
Sysselsättningsutredningen
och arbetsmarknadsstyrelsen bedrev åren 1976-1977 för.';öksverksamhet med
intensifierad arbetsförmedling för ungdomar på fem orter, bl. a. Södertälje.
Under försöket uppmärksammades en grupp ungdomar, som hade slora svårigheter
atl klara ett arbete. De var inte heller motiverade alt genomgå någon form av
utbildning. De flesta hade sociala och psykiska problem, ofta i kombination med
drogmissbruk. Det visade sig att del inte gick att lösa allas
sysselsättningsproblem inom ramen för försöksverksamheten.
På initiativ av
sysselsättningsutredningen fick Södertälje kommun genom bidrag från
socialdepartementet möjlighet atl starta en särskild försöksverksamhet för
denna grupp ungdomar. Verksamheten kom i gång år 1977 och beräknas pågå under
två år.
Ungdomarna har nu fält
olika typer av beredskapsarbeten inom kommunen. Genom kontaktmän på
arbetsplatserna, fritidsverksamhet, psykolog- och kuratorsinsatser, gruppsamtal
m. m. försöker man stödja ungdomarna och motivera dem för arbele och
utbildning. Försöksverksam heten har pågått endast ett år och några definitiva
slutsatser kan ännu ej dras. De resultat som framkommit hittills visar dock att
insatserna har haft positiv effekt på de ungdomar som deltagit i verksamheten.
Försöksverksamhet
med syfte att finna lämpliga sysselsäUnings- och behandlingsformer för ungdomar
med sociala och psykiska problem har prövats också i flera andra kommuner, t,
ex, Göteborg, Eskilstuna och Örebro.
Sysselsättningsutredningen
föreslår i betänkandet (SOU 1978:14) Arbete ål handikappade vidgad
försöksverksamhet i enlighet med den modell som prövas och utvecklas i
Södertälje. Den vidgade försöksverksamheten föreslås omfatta fem
storstadsregioner och vara riktad till ungdomar med fysiska och socialmedicinska
arbetshinder.
25
3.1.3.2
Försök med fritidsverksamhet
Socialstyrelsen
driver sedan årsskiftet 1976/77 försöksverksamhet med särskilda insatser för
ungdomar med sociala problem. 1 allmänhet avser projekten att kvalitativt
utveckla och intensifiera samarbetet mellan olika kommunala nämnder som handhar
ungdomsfrågor, I samarbetet ingår även PBU, polisen, arbetsförmedlingen m. fl.
Huvudsyftet med försöksverksamheten är att finna former för fritidsverksamhet
för ungdomar som normalt inte tar del i de fritidsaktiviteter som kommunen och
föreningslivet erbjuder.
De
frivilliga organisationerna bedriver också ett omfattande förebyggande arbete.
Ungdomsorganisationerna utför ett särskilt viktigt arbete. Insatserna kan vara
inriktade på ett visst gäng, bostadsområde e. d.
Ett
av de större projekten som rör föreningslivet är den försöksverksamhet som
statens ungdomsråd har bedrivit i bl. a. Gävle med syfte atl nå den
föreningslösa ungdomen och engagera fler i föreningarnas vanliga verksamhet. 1
viss utsträckning har även ungdomar med sociala problem nätts i verksamheten,'
3.1.3.3 Projekt
inom skolans område
Inom
brottsförebyggande rådet har nyligen tillsatts en arbetsgrupp för barn- och
ungdomsfrågor. Gruppen skall med skolan som utgångspunkt utarbeta idéer och
förslag till brottsförebyggande åtgärder för barn och ungdom.
Riksförbundet
Hem och Skola utvecklar nu med stöd från försäkringsbranschen och statens
ungdomsråd ett projekt med särskild inriktning på högstadieskolans problem.
Projektet börjar under våren 1978 och beräknas pågå i tre år. Försöket omfattar
två delprojekt. Det första är fältkonsulent-projektel, som är ett
aktionsprojekt med syfte atl pröva befintliga och nya metoder i samspelet
hem-skola på högstadiet. Del andra är ett forsknings-och utvecklingsprogram med
arbetsnamnet "Skola som riskmiljö". Detta delprojekt förväntas ge
underiag för en kritisk beskrivning av skolan som socialt system. Avsikten är
atl undersökningen skall kunna beskriva vilka elever som särskilt drabbas och
blir "bärare" av problem i systemet. Detta delprojekt avses resultera
i förslag till ett åtgärdsprogram,
3.1.3.4 Arbetsgruppens
förslag om särskilda åtgärder på skolans område
Ell
allmänt problem inom barn- och ungdomsvården är atl de som har sociala och
psykiska problem söker hjälp så sent. Ofta får de sociala
'
Från projektet finns en omfattande dokumentation. Som exempel kan nämnas:
Rapport nr 21, Sammanfattande utvärdering - Skolungdomars syn på föreningar.
Ett enkätmaterial. Statens ungdomsråd 1977,
26
myndigheterna
kontakt med ungdomarna först när dessa visar allvariiga symtom på bristande
anpassning.
Skolan
når alla barn och ungdoman Skolan har därför unika möjligheter aU i samverkan
med andra förvaltningar kunna ge stöd till ungdomar som har problem.
En
arbetsgrupp som beslår av företrädare för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
sysselsättningsutredningen och Svenska kommunförbundei har på ledningsgruppens
uppdrag förberett försöksprojekt inom skolans område.
För
atl styra projekten till de områden där de bäst behövs har skolöverstyrelsen
utarbetat förslag till fyra olika lypprojekt.
Ett
antal skolstyrelser och länskolnämnder har tillställts en beskrivning av de
fyra lypprojeklen och erbjuds att inkomma med ansökan om medel för alt starta
försöksprojekt under förutsättning att medel härför kommer att kunna anvisas.
De
konkreta projekten bör ansluta till något av de fyra lypprojeklen, men de
kommuner som sedan skall arbeta med projekten får stor frihet i fråga om den
närmare utformningen.
Utöver
de fyra. lypprojeklen bör också medel i begränsad utsträckning kunna ställas
till förfogande för utveckling av länsskolnämndernas ANT-verksamhet.
Följande
inriktningar av projekten föreslås:
3.1.3.4.1 Åtgärder
för att befrämja en positiv skolgång och fritid för elever i
riskzonen
Passivitet
och sysslolöshet kännetecknar ofta ungdomar med skolsvårigheter. Skola och
fritidsliv har små möjligheter att nå denna grupp av ungdomar med aktiviteter.
Konsekvensen blir alt dessa elevers positiva intressen sällan kan utvecklas.
Skolan bör stärka deras möjligheter till en positiv utveckling.
Det är av intresse alt ta
fram metoder för atl i undervisningen utveckla och engagera elever med låg
studiemotivation och föratt stimulera dem lill mer aktiv fritidssysselsättning.
Olika verksamheter under skoldagen kan därigenom stödja och komplettera
varandra.
Projektarbetet
bör således inriktas på att ge ungdomar den kunskap och erfarenhet som de
behöver för att bearbeta sina egna problem, och all hjälpa dem atl finna de
sysselsättningar som ger en meningsfylld tillvaro,
3.1.3.4.2 Åtgärder
för att underiätta övergången från skola lill arbetsliv
Områden
för boende är ofta skilda frän arbets- och samhällslivet i övrigt. Ungdomar bör
få rikliga tillfällen att se vuxna människor i arbete. Inställningen lill
arbetslivet är viktig fören människas utveckling. Man bör uppleva sitt arbete
som meningsfullt och känna atl man kan påverka förhållanden på sin arbetsplats.
En bättre koppling mellan skola och arbetsliv är viktig. Speciellt gäller detla
för elever i riskzonen, som inte ställer upp på skolans krav. Man bör
eftersträva all eleven också finner skolarbetet mer meningsfullt. Således kan
den praktiska yrkesverksamheten knytas till moment i
27
undervisningen.
Andra former än den reguljära syoverksamheten bör uppmärksammas, t, ex, ökad
medverkan av andra personalgrupper. Verksamheten kan då omfatta en
intensifierad personlig vägledning under en längre tidsperiod. Speciella
åtgärder kan behövas för atl eleverna skall fullfölja studier i gymnasieskolan.
Stor uppmärksamhet bör även ägnas övergången från grundskola till
gymnasieskola.
3.1.3.4.3 Åtgärder
för att stimulera social och emotionell utveckling hos
elever i riskzonen
De
sociala problemen är i många bostadsområden oroväckande stora. Ofta drabbas
ungdomar tidigt på ett sätt som hämmar deras utvecklingsmöjligheter och hela
skolsituationen. På gmnd av ungdomars kontaktlöshet och otrygghet bildas ofta
"gäng". "Gänget" blir den enda "tryggheten" för
ungdomarna. Tyvärr utvecklar "gänget" ibland destruktiva vanor och
dess aktivitet kan leda till ännu större svårigheter för den enskilde. 1 dessa
områden finner man även helt isolerade ungdomar utan kamratkontakter och ibland
mobbningslendensen Utslagningsprocessen kommer i båda fallen snarare i gång än
motverkas. Förebyggande åtgärder är därför vikliga bl. a, i syfte att utveckla
jag-uppfattning, självständighet, ansvarskänsla och positiva relationer.
Inom
ramen för skolans reguljära verksamhet kan olika metoder användas för atl
stimulera elevernas sociala utveckling. Som exempel kan nämnas gmppsamtal.
Skolföreningarnas
roll bör uppmärksammas liksom föreningar i övrigt. Utvecklingen av ett
specialintresse kan vara en god grund för ökat självförtroende.
Projektet
bör således syfta lill åtgärder som tar sikte på individens hela situation.
3.1.3.4.4 Åtgärder
för att öka vuxenkontakterna för ungdomar i riskzonen
Under
de första skolåren är föräldrarna i regel intresserade av atl ha kontakt med
skolan. Detla intresse bör tas till vara och helst byggas på under hela skoltiden.
Skolan kan genom en sådan vidgad kontakt fä bättre möjligheter atl stödja
elever som har problem utanför skolan. Del kan vara viktigt för dessa elever
atl känna trygghet åtminstone i skolsituationen.
Ett
syfte skall vara atl aktivera föräldrar och målsmän alt vilja och kunna påverka
sitt barns situation i skolan och atl därigenom öka tryggheten i
föräldrarollen. I första hand torde det vara motiverat med kurser/gmpp-samtal
o. d. vid sludieövergångar, särskilt mellan årskurserna 6 och 7 samt vid övergången
från grundskola till gymnasium eller yrkesliv.
Vid
gmppsamtal m. m. skall man utgå från deltagarnas egna erfarenheter sanrit
erbjuda material och arbetsformer av varierande slag.
Önskvärt
är alt finna former för utbildningen som gör det möjligt att också samla både
föräldrar och barn.
Vuxenkontakter
av annat slag, t. ex. någon form av fadderverksamhel kan prövas. Eleverna kan
genom dessa kontakter få hjälp både på fritiden och i skolan. Faddrarna kan i
samarbete med skolan stödja eleverna i deras skolarbete.
De
fyra typprojekten syftar således lill metodutveckling för förebyggande
28
verksamhet
inom skolans område och lill en samordning av resurserna i kommunen. Arbetet
bör planeras och genomföras i samverkan med olika kommunala organ som social centralnämnd,
fritidsnämnd, kulturnämnd samt Hem och Skolaföreningar och andra delar av
föreningslivet. Samarbete bör även ske med SSA-råd (samverkan skola-arbetsliv)
och BASP-grupper (samverkan mellan socialvård, skola och polis).
Pilotprojekten
bör pågå två år. Under denna tid bör personal från de skolor som är med i
försöksverksamheten få möjlighet all träffas fortlöpande. Seminarier bör vidare
anordnas även för skolor som inte deltar i verksamheten, så atl de
erfarenheter som växer fram under projektens gång kan spridas. De skolor och
kommuner som får medel till försöksverksamhet skall regelbundet avge
lägesbeskrivningar.
En
central utvärdering av samtliga projekt bör dessutom genomföras.
3.1.4
Ledningsgruppens överväganden och förslag
Ledningsgruppen
vill betona att bland de mest angelägna förebyggande åtgärderna är insatser mot
ungdomsarbetslösheten. Del gäller insatser såväl av generell natur som insatser
särskilt riktade lill ungdomar med sociala arbetshinder.
Det
är angeläget; atl de erfarenheter som framkommer i Södertäljeprojeklet och
andra liknande försök sprids till andra kommuner som en del av den löpande
verksamheten.
Skolan
har de största möjligheterna att med förebyggande åigärder nå de ungdomar som
befinner sig i riskzonen. För att dessa möjligheter skall kunna utnyttjas måste
skolan få resurser för alt utveckla metoder att stödja elever med särskilda
problem samt för viss utveckling av länsskolnämndernas ANT-verksamhet,
Ledningsgruppen
föreslår att regeringen anslår 1,4 milj, kr, för genomförande och utvärdering
av försök enligl de fyra ovan beskrivna typprojekten samt ANT-verksamhet,
Ledningsgruppen
föreslår vidare att en arbetsgrupp tillsätts med uppgift att ansvara för
försöksverksamheten. Gruppen bör bestå av företrädare för skolöverstyrelsen.,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska kommunförbundei. Anslaget
bör fördelas av den särskilda arbetsgruppen.
Gmppen
bör vidare ansvara för alt en central utvärdering kommer till stånd. Via
skolöverstyrelsen kan gruppen arrangera seminarier kring projektverksamheten.
Vidare bör gruppen fortlöpande hålla kontakt med andra myndigheter och
organisationer som bedriver verksamhet inom detta område. Gruppen bör ha ett
nära samarbete med socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor och den arbetsgrupp
för barn- och ungdomsfrågor som brottsförebyggande rådet tillsatt.
Arbetsgruppen bör även nära samarbeta med Riksförbundet Hem och Skola för alt
följa den ovan beskrivna projektverksamheten.
29
Med
hänvisning till den inriktning på åtgärder inom skolans område som förordas,
har ledningsgruppen inle tillstyrkt ett 10-lal ansökningar om medel lill försök
med förebyggande verksamhet som inkommit till gruppen.
3.2
Information
3.2.1
Bakgrund
I
propositionen (1976/77:108) om alkoholpolitiken sammanfattas den övergripande
målsättningen för all informationsverksamhet om beroendeframkallande medel med
hänvisning lill de mål, som riksdagen ställt upp för de medel som statens
ungdomsråd (SUR) fördelar till olika organisationers informationsverksamhet:
-
Informationen skall sätta in
missbruksproblemen i deras sociala sammanhang
-
Den skall vidga medvetenheten
om atl människors sociala svårigheter måste mötas med öppenhet och vilja till
solidariska insatser
-
Den skall medverka lill sådan
förändring i synen på dem som skadats genom missbmket alt deras delaktighet i
den samhälleliga gemenskapen tryggas.
Därutöver
betonas i såväl propositionen som riksdagens beslut bl, a, atl det är
väsentligt atl mer specifika kunskaper förmedlas om alkohol och dess
verkningar.
Informationen
om narkotika och narkotikamissbruk har ökat myckel snabbi under de senaste 15
åren. Den harockså delvis ändrat karaktär. Denna snabba utveckling har lett
till atl del är svårt att få en samlad överblick över den
informationsverksamhet som i dag bedrivs av myndigheter och organisationen
Ledningsgruppen
har därför sett som sin uppgift att söka fä en god bild av pågående
informationsverksamhet och att föreslå kompletterande informa-tion.där det
behövs,
1
narkomanvårdskommitténs slutbetänkande (SOU 1969:52) behandlas information om
narkotika och narkotikamissbruk. En utföriig redovisning av utvecklingen av
informationsinsatserna om beroendeframkallande medel fram till år 1974
återfinns också i alkoholpolifiska utredningen (SOU 1974:91), I det senare betänkandet
behandlas särskilt alkoholinformatiönen, men en stor del av översikten är också
giltig för information om narkotika.
Vid de regionala
överläggningarna och i de olika arbetsgrupperna har ledningsgmppen fäll
synpunkter på och förslag om informationsinsatser. Därutöver har
ledningsgruppen haft överiäggningar med drygl 20-talet organisationer, som fått
bidrag från SUR för information om alkohol och narkotika. Vidare har
myndigheter och organisationer med informationsansvar på området -
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, SUR, Centraiför-
30
bundet
för alkohol- och narkolikaupplysning (CAN) samt brottsförebyggande rådet (BRÅ)
- kallals lill överiäggning med ledningsgruppen.
3.2.2
Information med samhällsstöd
Ingen
särskild myndighet eller organisation har i dag huvudansvaret för all
information om narkotika och missbruk. Vid olika tillfallen, bl. a. i remisssvaren
över alkoholpoliliska utredningens betänkande och i propositionen om
alkoholpolitiken, framhålls som en fördel atl information om beroendeframkallande
medel självständigt bedrivs av olika myndigheter och organisationer. 1 del
följande redovisas översiktligt huvuddelen av den utåtriktade information om
beroendeframkallande medel som statliga organ driver eller ger stöd till.
3.2.2.1
Skolan
1
grundskolan finns enligl gällande läroplan (Lgr -69) skyldighet att undervisa
om alkohol, narkotika och tobak (ANT) som huvudmoment i ämnena biologi,
hemkunskap, naturkunskap och samhällskunskap. Även på gymnasiet bör frågorna
behandlas i olika ämnen. Genom elevvården bedrivs också förebyggande insatser
mot missbruk av olika slag. Läroplanen förutsätter samarbete både inom och utom
skolan för atl komma lill rätta med problem.
För
administration och samordning av verksamheten inom ANT-området finns en heltidstjänst
inom skolöverstyrelsen. Vidare finns permanent en arbetsgrupp för ANT-frågor
(SANT-gruppen), Arbetsgruppens uppgift är att kartlägga ungdomars ANT-vanor
samt ta olika initiativ för att utveckla skolans ANT-verksamhet, Till gruppen
har knutils en referensgrupp med företrädare för berörda myndigheter och
organisationer.
Inom
varje länsskolnämnd finns vidare en kontaktperson för ANT-frågor, Varje skola
planerar självsländigl verksamheten inom ANT-området, Uppläggningen varierar
därför avsevärt från skola till skola.
Utvecklingsarbete
bedrivs av skolöverstyrelsen och i viss mån av CAN samt av vissa gemensamma
arbetsgrupper. Inom ramen för skolöverstyrelsens arbete med ANT-frågorna
genomförs åriigen undersökningar av alkohol-, narkotika-, tobaks- och
sniffningsvanor bland eleverna i årskurserna 6 och 9, Fr, o, m, år 1972 ingår
även elever i gymnasieskolans årskurs 2 i undersökningarna,
Eu omfattande
utvecklingsarbete pågår även på lokal och regional nivå, Detla arbete har dels
sketl som ett led i utredningen om skolans inre arbete (SOU 1974:53, prop,
1975/76:39), dels i samarbete med kommunala och regionala myndigheter saml
fackliga och ideella organisationer, t, ex. Riksförbundet Hem och Skola. Ell
slort anlal elever nås också av den informationsverksamhet som elev- och
ungdomsorganisationerna bedriver.
31
Mycket
av detta arbele grundar sig på den övergripande målsättning, som inledningsvis
återgavs och som också till stora delar kommer till uttryck i SIA-utredningen
(se även avsnitt 3.1.3). För atl förbättra ANT-informalionen och stärka dess
roll i skolan har regeringen i årets budgetproposition föreslagit åtgärder för
alt ge lärarna förbättrade möjligheter till fortbildning om
beroendeframkallande medel.
Främst
från mellan- och högstadielärarna har till ledningsgruppen anmälts ell stort
behov av ett lättillängligt material av handbokskaraktär om hur lärare
praktiskt kan arbeta för att förebygga missbruk i skolan.
En
särskild arbetsgrupp har inom ramen för ledningsgruppen påbörjat arbetet med en
sådan handbok.
3.2.2.2 Centralförbundet
för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN
CAN
är en serviceorganisation för myndigheter och folkrörelser för information och
upplysning om alkohol- och narkotikafrågor. CAN bedriver även viss egen
informationsverksamhet.
Anslutna
till CAN är flertalet av de större folkrörelserna, praktiskt taget samtliga
nykterhetsorganisationer samt ytteriigare ett antal organisationen
CAN
skall i sitt arbete hålla nära kontakt med forskningen inom drogområdel.
Förbundet har ett slort specialbibliotek för drogforskning och -information.
CAN utger i samarbete med andra huvudmän en populärvetenskaplig tidskrift
Alkohol och narkotika.
CAN
har en nära kontakt med skolan och ger service åt skolväsendel, bl. a. genom
kontakter med lärare. Kurs- och konferensverksamhet är en viktig del av CAN:s
arbete. CAN ger bl. a. ut en årlig katalog över tillgängligt
informationsmaterial i ANT-frågor.
CAN:s
budget för budgetåret 1977/78 är drygl 3 milj. kr.
3.2.2.3 Siatens
ungdomsråd (SUR)
Statliga
bidrag till information om narkotika och alkohol har hittills i huvudsak
fördelats av SUR. Sedan år 1972 har SUR varit huvudman för ett anslag till
ungdomsorganisationer. Under budgetåret 1977/78 har rådet att fördela 4 milj.
kr. Möjlighet att söka pengar har riksomfattande organisationer med
ungdomsverksamhet. Verksamheten skall ansluta till den målsättning som
inledningsvis refererades. Rådet har haft ambitionen att huvuddelen av medlen
skall fördelas till organisationerna för praktisk verksamhet på lokal nivå.
Medlen fördelas efler samråd med socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning
(h-nämnden). Sedan anslaget inrättades har mer än 50-talet organisationer fått
stöd lill informationsaktivitel.
SUR
anordnar bl. a. kurser och konferenser för att följa upp och diskutera
organisationernas verksamhet.
De
projekt som genomförts med hjälp av medel från SUR har en mycket
32
stor
bredd. En förskjutning har under senare år ägt rum så att allt fier av
projekten numera också till stor del omfattar aktiviteter, t. ex. uppsökande
verksamhet, och inle enbart speciella informationsinsatser.
3.2.2.4 Socialstyrelsen
h-nämnden
Socialstyrelsens
nämnd för hälsoupplysning (h-nämnden) är fristående inom verket. Till nämnden
är företrädare för olika berörda myndigheter och centrala organisationer
knutna. Nämnden arbetar f n. med fyra huvudområden: sex och samlevnad, kost
och motion, beroendeframkallande medel samt "övrigt" (bl. a, tandvård
och mer allmänna friskvårdsprojekt).
Budgeten
för arbetet med beroendeframkallande medel är f n, 2,7 milj, kr,, varav
huvuddelen används till information om tobak,
I
samarbete med BRÅ och nämnden för samhällsinformation utgav h-nämnden
basfaktaboken Fakta om narkotika och narkotikamissbruk (Liber föriag, Stockholm
1977), Över 120 000 ex, har hiuills distribuerats. Till skriften har en
sludiehandledning framställts, H-nämnden har även bidragit till och själv
svarat för ett antal smärre projekt, där man provat nya grepp för att nå
grupper som vanligen inte nås med information.
Nämnden
för alkoholfrågor
Den
1 januari 1978 inrättades en särskild nämnd för alkoholfrågor vid
socialstyrelsen. Även den är en fristående nämnd inom verket. 1 nämnden ingår
företrädare för arbetsmarknadens parter, folkrörelserna och andra organ inom
samhället.
Socialstyrelsen
är numera samordnande myndighet för alkoholfrågorna. 1 detta ligger också
ansvaret för samhällets insatser på alkoholinformalionens område. Nämnden har 5
milj. kr. åriigen all fördela för information om alkohol och andra
missbruksmedel. En del av dessa medel bör enligl nämndens instruktioner gå till
information på arbetslivets område. Nämnden får dessutom under en femårig
försöksperiod möjlighet alt med anslag från allmänna arvsfonden ge slöd lill
fritidsaktiviteter med högst 5 milj. kr. åriigen. Medlen kan beviljas
organisationer eller kommuner för bl, a. uppsökande eller åldersintegrerad
fritidsverksamhet,
3.2.2.5 Brottsförebyggande
rådet (BRÅ)
BRÅ
har lill uppgift att följa, stödja och initiera forsknings- och utvecklingsarbete
rörande kriminalitetens orsaker och hur den skall förebyggas.
Inom
rådet finns en särskild narkotikagrupp. Gruppen ansvarade för utformningen av
skriften Fakta om narkotika och narkotikamissbruk. Rådet
33
har
små resurser att stödja informationsprojekt, men har däremot möjlighet att
stödja forskning samt bedriva egen sådan. Bl. a. har rådet ekonomiskt stött och
publicerat ett forskningsprojekt om information.'
3.2.2.6
Nykterhetsorganisationer m. fi.
Nykterhetsrörelsen
och andra organisationer med särskild inriktning på alkoholfrågor bedriver en
omfattande informations- och opinionsskapande verksamhet även inom
narkolikaområdet.
Under
budgetåret 1977/78 skall 10 milj. kr. i grundbidrag och röriigt bidrag fördelas
till nykterheisorganisationer m. fi. enligt förslag i budgetpropositionen.
3.2.2.7
Ungdomsorganisationer
Organisationer
med aktivitet bland ungdomar har möjlighet atl via statens ungdomsråd fä
grundbidrag och aktiviietsbidrag för sin allmänna verksamhet.
För
budgetåret 1978/79 föreslås ca 130 milj. kr, i statsbidrag. Härtill kommer
vissa kommunala bidrag. Till bl, a, idrottsrörelsen utgår särskilt stöd för den
allmänna verksamheten.
3,2,2,8
Övrigt
Även
landsting och kommuner ger betydande bidrag lill nykterhets- och
ungdomsorganisationer på läns- resp, kommunnivå. Härutöver bedriver kyrkliga
och frikyrkliga organ, kommunala fritidsnämnder och sociala centralnämnder,
landstingsorgan, vissa företag samt organisationer en fortlöpande
informationsverksamhet utan särskilt statligt stöd,
3.2.3
Informationsbegreppel
Under
senare år har synen på upplysning vidgats från en envägsförmedling av kunskaper
till en dialog. Behovet av kommunikation mellan medborgare, myndigheter och
organisationer påtalas ofta. Denna utveckling gäller så gott som all
samhällsinformation och även information om beroendeframkallande medel.
'Hedebro,
G,, Att informera om avvikande gruppen En genomgång av några olika
samhällsområden, BRÅ-rapport 1977:2
2
Jfr t, ex, u-landsinformaiionens utveckling. Den beskrivs bl, a. i SOU 1977:73,
U-landsinformation och internationell solidaritet, 1 en diskussionspromemoria
från NSl, nämnden för samhällsinformation, "Samhällsinformationens
principiella problem", Liber Förlag 1977, behandlas också närliggande
frågor.
34
1
strävan att öka kontakterna mellan olika grupper börjar gränserna mellan
information och akUvitet suddas ut. Flera organisationer bedriver opinionsbildning
på ett mer aktivt sätt än att enbart tormedia neutrala kunskaper.
En
förutsättning föratt dialogen skall ge resultat är alt vissa basfakta finns
tillgängliga. Sådana basfakta utgörs bl, a, av kunskaper om missbruksmedlen och
deras verkningar, om missbrukets omfattning och konsekvenser för missbrukaren
och samhället i stort, om lagstiftning och rättsväsende. Till basfakta bör
också räknas kännedom om vårdmöjligheler och om missbrukarnas livssituation
och erfarenheten
En
genomgång av pågående informationsinsatser och ledningsgruppens överiäggningar
visar att informationsinsatserna kan hänföras till tre huvudtyper.
Den
mest omfaUande informationsverksamheten bland frivilliga organisationer är
olika aktiviteter med en allmän socialpolitisk inriktning. Dessa insatser avser
bl, a, att stimulera till debatt om orsakerna till missbruk och utslagning
samv, till att öka förståelsen för missbrukarnas situation.
Information
som på olika nivåer svarar för "inflödet" av basfakta lill debatten
är en annan viktig typ. Sådan information ingår ofta som ett led i större
projekt och riktas t. ex. lill opinionsbildare, journalister och
vidarein-formalörer. Ett exempel utgör skriften Fakta om narkotika och
narkotikamissbruk, eU annat stora delar av CAN:s verksamhet.
En
tredje typ av information är upplysningsverksamhet med syfte alt fä mottagarna
all ta avstånd från missbruk, Denna information är ofta grundad på fakta om
medlen och deras konsekvenser. Vissa typer av information kombineras med klara
ställningstaganden mot användade av droger, medan annan information har en mer
neutral inriktning.
1
många informationsprojekt kombineras alla eller ell par av de ovan nämnda
grundtyperna av information. Ofta sker informationsinsatserna dessutom i
samband med annan aktivitet, t. ex. uppsökande verksamhet.
3.2.4
Redovisning av överläggningar med ungdomsorganisationer m.fl.
Ledningsgruppen
har genomfört två överläggningar med ungdomsorganisationer som erhållit medel
via statens ungdomsråd för informationsinsatsen Sammanlagt drygt 20-talel
organisationer deltog. Avsikten var inte att göra en heltäckande inventering av
verksamheten utan all komplettera den bild som ges i SUR:s rapporter över
informationsaktiviielerna. Vidare har diskussioner förts med organisationerna
om bl. a. mål och medel för och konkreta erfarenheter av informationsarbetet.
En
överiäggning har också hållits med SUR och andra myndigheter med
informationsansvar (CAN, skolöverstyrelsen, BRÅ, socialstyrelsen). 1 del
följande redovisas vissa erfarenheter från överiäggningarna.
35
3.2.4.1
Informationsklimat-informationspolitik
Enligl
deltagarna i överläggningarna har under senare år en väsentlig förändring sketl
i informationen om beroendeframkallande medel. När larmrapporterna om narkotika
började komma i mitten av 1960-talet var informationsinsatserna oplanerade och
splittrade. En stor del av informationen var onyanserad och syftade till att
huvudsakligen varna för narkotika. Såväl informations- som debattklimatet är nu
ett annat enligt deltagarnas bedömning. De allmänna socialpolitiska
bedömningarna har samtidigt fått en mer framträdande plats. Vid en överläggning
ifrågasattes om orsaken lill denna förändrade attityd kan vara alt man nu
skulle vara beredd alt godta en viss nivå på narkotikamissbmket, liksom det
finns en tendens alt acceptera nivån på alkoholmissbmket så länge den inte
stiger. Detta aktualiserar en diskussion om behovet av atl kartlägga kunskaper
och attityder när det gäller narkotika och narkotikamissbruk. 1 dag finns
endast några smärre pilotundersökningar på området. Från flera håll föreslogs
att socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor skulle ulföra regelbundna
opinionsmätningar om attityder till och kunskaperom drogmissbruk, liknande dem
SIDA utför beträffande u-landsbislånd.
Vid
diskussionerna om informationspolitiken framfördes att informationsåtgärder
från ungdomsorganisationer och folkrörelser måste konkurrera med ett stort men
i huvudsak torftigt kommersiellt kulturutbud.
Deltagarna
ansåg all kunskapen om de bakomliggande sociala problemen börjar bli
förhållandevis allmän. Beredvilligheten att själv ta ansvar för att bistå
ungdomar i riskzonen och aktivt engagera sig i praktiskt ungdomsarbete tycks
dock vara mer begränsad,
3.2.4.2
Bidragen från statens ungdomsråd
Deltagama
var eniga om att de bidrag som fördelas av statens ungdomsråd har betytt mycket
både för att utveckla informationsarbetet och för att intressera
organisationerna för aktivitet på informationsområdet. När bidragen
introducerades år 1972 innebar det att många organisationer aktivt började
arbeta med drogfrågorna. För dem som redan hade drogfrågor på sill program
utgjorde bidragen en välkommen förstärkning och en möjlighet att vidga aktiviteterna.
Under den första liden användes medlen ofta till att utbilda personer inom
organisationerna och lill alt framställa fakta- och studiematerial.
En
förskjutning har så småningom ägt mm som lett lill att allt fler organisationer
söker bidrag till lokalt inriktade insatser där aktivitet och uppsökande
verksamhet har en framträdande plats.
Frågan
om "öronmarkta" medel lill viss typ av verksamhet diskuterades. Det
framfördes bl. a. att ell generellt utökat stöd lill ungdomsorganisationerna
från många synpunkter är att föredra. De specialinriktade medlen har
36
dock
den fördelen att en organisation kan arbeta med aktiviteter som inte resulterar
i ökat antal medlemmar eller höjd medlemsaktivitet. Bidragen ger även
förhållandevis små organisationer möjligheter till betydande insatser. Så länge
de specialinriktade bidragen endast utgör en mindre del av en organisations
budget kan handlingsfriheten behållas. Om verksamheten helt eller till stor del
finansieras med projektbidrag föreligger uppenbara risker för såväl
organisationens självständighet som dess kontinuitet. De flesta deltagarna
betonade atl det allmänna organisationsbidraget bör höjas i takt med de
speciella bidragen.
3.2.4.3 Metoder
och medel i informationsarbetet
Del
framhölls vidare alt ungdomsorganisalionemas allmänna verksamhet har stor
betydelse för deras möjligheter atl engagera och påverka ungdomar. Om en
förening vänder sig till ungdomar som inle är knutna till eller engagerade i
verksamheten, måste man först erbjuda en gemenskap, en aktivitet innan man
meningsfullt kan diskutera sociala frågor.
Flera
menade att enbart faktainriklad information om droger och missbmk utan
erbjudande av kontakt kan användas i begränsad omfattning när det galleri, ex.
ungdomar i riskzonen. Kritik framfördes mot skolans traditionella undervisning
i ANT-frågor. Den ansågs ensidig och splittrad, varigenom elevernas tilltro
lill undervisningen minskar. Flera av de dellagande organisationerna hade
emellertid positiva erfarenheter av utvecklingsarbete inom skolans
ANT-undervisning.
Faklabetonad
information som betonar fariighet och risker med narkotika ansågs av några
deltagare kunna ha en direkt motsatt effekt än den som avsetts. En deltagare
framhöll t. ex.:
Del
är inte kunskaperna om narkotika som är dåliga hos dem som börjar knarka eller
redan gör det. Det är snarare fråga om en brist på förankring eller trygghet i
tillvaron. Där hjälper det inte med aldrig så mycket fakta och information. Det
är viktigare alt vi fär med ungdomar i vår verksamhet, all vi kan visa dem som
är på glid utför alt deras sätt att leva på är dåligt, alt vårt är bättre.
3.2.4.4 Organissitionernas
behov av service i informationsfrågor
Det
finns dock otvivelaktigt ett stort behov av specialinriktade kunskaper på
missbruksområdet. Många lärare, ungdomsledare och andra opinionsbildare har
inle tillräckliga kunskaper och vill ha saklig information speciellt om medel
och missbruk.
Deltagarna
pekade framför allt på två typer av basfakta som behövs;
-
grundläggande information om
droger och missbruk samt sambandet mellan missbruk och olika sociala faktorer,
-
viss basinformation om
samhället och samhällsåtgärder. Det kan t. ex. i
37
dag
vara mycket svårt att fä fram uppgifter om antalet arbetslösa ungdomar, hur
många barn och ungdomar som är placerade på institutioner, vad vissa
samhällsåtgärder kostar osv. Sådana fakta används ofta av organisationerna i
deras informationsverksamhet och bör vara lättillgängliga.
På
grund av spännvidden i de deltagande organisationernas inriktning och målsättning
framkom inte något samlat förslag om var en faklabank, som skulle kunna
tillhandahålla sådana uppgifter, skulle kunna föriäggas. De flesta ansåg, alt
varje organisation behöver anpassa materialet efter sina värderingar.
Bättre
kontakt mellan olika organisationer är önskvärd och bör ske på så lokal nivå
som möjligt, kommunvis eller stadsdelsvis. De lokala avdelningarna skulle då
kunna samarbeta även med skola och kommunala nämn-der,menade deltagarna.
3.2.4.5
Utvärdering och uppföljning
Organisationer
som erhållit bidrag från SUR skall efter genomförd verksamhet rapportera lill
rådet. Rapporten bör bl. a. innehålla en bedömning av hur man lyckats med sin
informationsverksamhet. SUR lägger stor vikt vid att organisationerna sänder in
utförlig dokumentation och berättar vad som upplevts som positivt resp.
negativt i arbetet. Däremot ställs inga krav på utvärderingar av vetenskaplig
art.
Ingen
organisation motsatte sig atl utvärdering sker under förutsättning
-
att utvärderingen ses som ett
led i det aktuella informationsprojektet
-
att organisationen har
ekonomiska och personella resurser att genomföra en utvärdering.
Det
framhölls som fördelaktigt om någon utifrån som delar organisationens
grundvärderingar deltar i utvärderingsarbetet. Deltagarna ställde sig däremot
skeptiska till utvärderingar utförda helt och hållet utifrån, t. ex. av någon
myndighet. Man menade alt utvärderingens främsta syfte bör vara all ta fram
positiva och negativa erfarenheter av ell projekt och på så sätt sprida ökad
medvetenhet om arbelel inom i första hand den egna organisationen men även till
andra organisationer. Utvärdering innebär en form av resultatkontroll och ett
bättre begrepp skulle därför vara uppföljning.
3.2.5
Ledningsgruppens överväganden och förslag
Till
ledningsgmppen har inkommit flera förslag om informationsinsatsen
Ledningsgmppen har vall att rekommendera ett fåtal projekt av förhållandevis
olikartad karaktär.
38
3.2.5.1
Information på skolans område
När
skriften Fakta om narkotika och narkotikamissbmk presenterades föreslog flera
lärare att en liknande skrift skulle ges ul med inriktning på gmndskollärare
och elevvårdspersonal.
Inom
ramen för ledningsgruppens arbete har en redaktionsgmpp med företrädare för
skolöverstyrelsen, h-nämnden, CAN, Svenska kommunförbundet och andra
sakkunniga fält i uppdrag atl utarbeta ett lättillgängligt material av
handbokskaraktär. Handboken bör ange hur lärare och annan skolpersonal
praktiskt skall arbeta för att förebygga missbruk i skolan. Boken bör också ge
förelag på hur skolpersonal kan handla när missbruk redan uppkommit.
Målsättningen
bör vara alt missbruksproblem i så slor uisträckning som möjligt skall lösas
inom klassens ram.
Till
handboken bör en studiehandledning utarbetas. Materialet skall också kunna
användas för t. ex. Hem och Skolaföreningar samt andra intresserade gmppen
Skriften
bör ges ut i socialstyrelsens serie h-fakta. Av i årets
budgetpro-posilion(1977/78:l00bil. 8)anvisade medel för h-nämnden föreslår
ledningsgruppen alt 300 OOO kr. avsätts för handboken.
För
introduktion av handboken och för att i övrigt möjliggöra ett djupare
engagemang och en förbättrad information bland lärare i missbruksfrågor bör i
början av läsåret 1978/79 en studiedag avsättas för lärarna på mellan- och
högstadium samt gymnasium.
För
att samordna informationsinsatser om missbruksfrågor vid skolor med mellan- och
högstadium samt gymnasium bör eftersträvas att en särskild kontaktlärare för
ANT-frågor utses vid resp, skola. Uppläggningen av samordningen kan lämpligen
diskuteras vid studiedagen.
1
ett längre tidsperspektiv föreslås i årets budgetproposition (bil. 12) en mer
fördjupad fortbildning av skolans personal om alkohol och andra beroendeframkallande
medel. Under en tidsperiod av fem år avses studielag bestående av tre personer
från varje rektorsområde genomgå utbildning under vardera en vecka. De som
genomgått denna utbildning skall i fortsättningen medverka i fortbildningen i
den egna kommunen.
Ledningsgrupien
har markerat (se avsnitt 3.1.3) alt del inom skolan finns särskilda fömtsäUningar
för förebyggande arbele. Ledningsgruppen föreslår, som framgår av avsnitt 3.1.4
medel för försöksverksamhet med förebyggande arbete med särskild inriktning på
skolan.
Skolöverstyrelsen
har till ledningsgruppen inkommit med en ansökan som bl. a. innefattar
inrättande av speciella tjänster för ANT-konsulenler vid länsskolnämnderna.
Ledningsgruppen finner frågan angelägen men har vall alt i första hand
prioritera den ovan nämnda försöksverksamheten. Inom ramen för denna bör det
dock finnas möjlighet au ställa medel lill förfogande för utveckling av
länsskolnämndernas ANT-verksamhet. Av de föreslagna
39
medlen
om 1,4 milj. kr. till försök med förebyggande åigärder anser ledningsgmppen att
en mindre del kan anvisas för utvecklingsarbete, t, ex, för all organisera och
utpröva det föreslagna systemet med kontaktlärare eller vidare insatser från
länsskolnämnden i ANT-frågor,
3,2.5.2
Informations- och vidareutbildningskonferenser om narkotika
För
alt samhället skall kunna möta narkotikamissbruket på ett effektivt och
ändamålsenligt sätt är det nödvändigt med information om utvecklingen till
breda grupper inom social- och sjukvården och inom annat samhällsarbete, t.
ex. till fritidsledare, polis- och skolpersonal.
För aU möta detta behov
bör under hösten 1978 i varje län anordnas regionala konferenser där frågor om
narkotikamissbruket tas upp. Konferenserna bör omfatta 2-3 dagan De bör med
utgångspunkt bl. a. i ledningsgmppens rapport föra ut kunskaper och metoder
att bearbeta missbmksproblem på olika nivåer. Ett annat viktigt mål bör vara
atl främja samverkan mellan olika förvaltningar och huvudmän. Konferenserna bör
belysa även andra missbruksfrågor än narkotikamissbmket. Konferenserna bör i
första hand riktas lill personal inom sjuk- och socialvården. Om möjligt bör
även företrädare för arbetsförmedling, fritidsförvaltningar m. fl. samt
skolpersonal medverka. Ledningsgruppen föreslår atl socialstyrelsen i samarbete
med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anordnar konferenser med
den ovan angivna breda inriktningen.
Ledningsgruppen anser atl
del är särskilt angeläget att lärare och elevvårdspersonal fåren ökad kontakt
med det arbete som bedrivs i missbruksfrågorna. Konferenserna bör i största
möjliga omfattning läggas i anslutning till den föreslagna studiedagen i
missbmksfrågor under läsåret 1978/79 för att fä en samtidig bred regional
informationsinsats.
Inom olika vårdsektorer
och samhällsområden finns också behov av information som riktas till personalen
inom speciella yrkesgrupper med särskilda metodikfrågor. Sådana
informationsinsatser fömtses ske inom ramen för resp. myndighels eller
huvudmans ordinarie verksamhet. Inom missbruksvården finns dock ett anlal
behandlingshem och mindre institutioner där olika privata stiftelser och
föreningar är huvudmän. Del är önskvärt atl personalen även på dessa
institutioner får en vidareutbildning. Ledningsgruppen föreslår därför atl
socialstyrelsen arrangerar konferenser för företrädesvis personal vid
behandlingshem inom narkomanvården.
Ledningsgruppen föreslår
atl regeringen anvisar 280 000 kr. till socialstyrelsen för anordnande av dels
allmänna regionala konferenser för främst personal inom sjuk- och socialvård
och dels särskilda konferenser/vidareutbildning för personal vid
behandlingshem.
40
3.2.5.3
Samordnat informationsprojekt på Gotland
Från
Gotlands län har inkommit förslag avseende bl. a. öppenvårdscen trål,
familjevård samt informations- och upplysningsverksamhet,
Förslagen
är samordnade och syftar atl fä till stånd en helhetssyn på missbruksproblemen.
Upplysningsverksamheten
avses att riktas dels till vårdpersonal, lärare, fritidspersonal, polis,
personal vid arbetsförmedlingen m. fl., dels til) allmänheten. Enligt kommunen
bör kunskapsförmedlingen ske med metoder som verkligen kommer åt människors
attityder och handlingsmönster. Delta kan ske genom att kunskapsförmedlingen
inte bara blir teoretisk utan också får en känslomässig förankring.
På
Gotland fmns erfarenhet av ett liknande projekt om sex och samlevnad. Projektet
hade till syfte atl minska antalet aborter och oönskade barn. Under projektets
gång förekom mycket omfattande aktiviteter i form av studier, arbetsgrupper,
mans- och kvinnoläger m. m. Projektet avslutades för en tid sedan. Preliminära
data visar att antalet tonårsfödslar gått ned och att antalet såväl tidiga som
sena aborter minskal kraftigt. Könssjukdomarna har minskat samtidigt som den
totala nativiteten gått upp. Denna utveckling skiljer sig i mycket från
utvecklingen på andra håll i landet.
Upplysningsverksamheten
avses omfatta en tidsperiod av tre ån Under det första året samlas
nyckelpersoner ur målgrupperna till veckokurser. Vidare ordnas särskilda
veckoslutskurser. Allmänheten informeras genom studiecirklar, studiedagar,
temakvällar m, m.
Projektet
bör fortlöpande dokumenteras och utvärderas. Kommunen bör vid genomförandel och
utvärderingen samråda med socialstyrelsen och andra berörda myndigheter,
3.2,5,4
Utvärderingar och undersökningar om opinionsläget
Samhällets
egna informationsinsatser och det stöd som ges till frivilliga organisationers
information om alkohol, narkotika och missbruksproblem uppgår till betydande
belopp.
Myndigheter
och organisationer har emellertid ofta begränsad kunskap om de olika
målgnippernas kunskaper och värderingar. Ledningsgruppen föreslår därför att
socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor överväger möjlighetema att låta
utföra regelbundna undersökningar om allmänhetens attityder till och kunskaper
om beroendeframkallande medel. 1 undersökningarna bör hänsyn tas till den
vidgade målsättningen för information som angavs bl. a. i den alkoholpolitiska
propositionen. Även förändringar av attityder till missbrukare 0(;h andra
socialt avvikande bör undersökas. När det gäller utformningen av
opinionsundersökningarna bör nämnden samarbeta med BRÅ och NSI. Om möjligt
böropinionsundersökningarna utformas på sådant sätt att intemationella
jämförelser underiätlas.
41
Ledningsgruppen
föreslår vidare atl nämnden för alkoholfrågor när del gäller lämpliga former
för utvärdering och presentation av enskilda projekt samråder med SUR, CAN,
skolöverstyrelsen och BRÅ.
Innan
de föreslagna undersökningarna kan genomföras behövs visst utvecklingsarbete.
Ledningsgruppen föreslår att nämnden planerar in sådana undersökningar i sin
ordinarie verksamhet.
Ledningsgruppen
vill slutligen erinra om att nämnden för alkoholfrågor kommerati i samråd med
bl. a. med statens ungdomsråd initiera information och projektinsatser i
förebyggande syfte. Nämndens arbete avser i första hand alkoholmissbruket.
Åtgärderna får självfallet betydelse också i arbetet mot narkotikamissbruk. Det
finns anledning all efler något års verksamhet särskilt utvärdera nämndens
möjligheter att verka förebyggande jämväl i fråga om narkotikamissbruk. På sikt
är det naturligt att inle särskilja insatser mot olika typer av missbruk i den
utsträckning som hittills skett.
4
Behandling av narkotikamissbrukare
4.1 Inledning
En
av de allvarligare bristerna i samhällets åigärder mot narkotikamissbruket är
eftersläpningen i vårdutbyggnaden. Ledningsgruppen har varit enig om att
tyngdpunkten i arbetet måste läggas på atl initiera en förstärkning av
landstingens och kommunernas vårdresurser inom detla område. Som framgår av
kapitel 2 och bilaga 2 har kommunerna framför allt redovisat behov av fler
behandlingshem, men det finns även behov av utökade öppenvårdsresurser på vissa
orter.
4.2 Narkomanvårdens
utveckling
Nuvarande
narkomanvård har byggts upp under en tioårsperiod. 1 en proposition till
riksdagen år 1968 framhöll dåvarande socialministern att vård och behandling av
narkotikamissbrukare är ett medicinskl-sociall problemkomplex. Det var därför
nödvändigt att medicinska och sociala insatser samordnades. Ansvaret för den
medicinska vården vilar enligt sjukvårdslagen på landsting och landstingsfria
kommuner, medan ansvaret för den sociala sidan av vården vilar på
primärkommunerna i egenskap av huvudmän för socialvården.
För
att främja en snabb vårdulbyggnad var del enligl propositionen nödvändigt med
ekonomiskt stöd från staten. Vidare framhölls all behandlingen av
narkotikamissbrukare inte bara skall syfta lill all avbryta missbruket utan
också till att komma till rätta med orsakerna bakom missbruket.
Rehabiliteringen måste i många fall bli en långvarig process och innebära ett
mödosamt arbete för de olika vårdorganen som här måste visa stor förmåga till
samordning av samhällets resurser.
42
Propositionen
anslöt sig till narkomanvårdskommiiléns uppfattning atl vårdorganisationen
borde omfatta uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård saml eftervård. Vården
borde anordnas inom ramen för den befintliga social- och
sjukvårdsorganisationen. Existerande resurser var dock inte tillräckliga föratt
ge effektiv vård till narkotikamissbrukare. Den uppsökande verksamheten var
otillräckligt utbyggd. Möjligheterna att erhålla sjukhusvård och medicinsk
behandling i öppen vård var begränsade. Tillgången på resurser för en fortsatt
behandling och rehabilitering efler den medicinska vården var alltför knapp.
Departementschefen förordade alt vårdorganisationen förstärktes rned särskilda
behandlingshem, som jämsides med fortsatt behandling skulle fungera som en
sluss tillbaka till samhället. Vidare föreslogs alt statsbidrag skulle utgå
till en vårdcentral i Stockholm för unga narkotikamissbmkare. Riksdagen
beslutade i enlighet med förslagen.
Statsbidragen till driften
av behandlingshem och inackorderingshem fastställdes till ett belopp
motsvarande högst 75 % av de styrkta nettokostnaderna. För budgetåret 1970/71
angavs atl bidraget inte fick överstiga 20 000 kr. per plats och ån Detta
belopp har senare successivt höjts och ulgör innevarande budgetår 47 000 kr.
Del bidrag som utgår för inrättande av behandlings- och inackorderingshem
(anordningsbidraget) har höjts från 15 000 kr. per plats till 22 000 kn
Statsbidragen
lill driften av vårdcentraler fastställdes till högst 75 % av styrkta
neUokostnader.
4.3
Nuvarande vårdkapacitet
1
januari 1978 fanns sammanlagt 182 statsbidragsberättigade platser i
behandlingshem för narkotikamissbrukare. Därutöver fanns ytteriigare ca 60 platser
av liknande karaktär för vilka statsbidrag inte ulgår. Det står klart att
narkotikamissbrukarna söker sig lill behandlingshemmen i en utsträckning som
långt överstiger hemmens kapacitet. Den tveksamhet som har präglat huvudmännens
satsning på dessa särskilda narkomanvårdsresurser har förmodligen många
förklaringar. Den kan bl. a. hänga samman med ovissheten om den framtida
sociallagsiiftningen, förväntade omläggningar i statsbidragssystemet och i
fråga om huvudmannaskapet. Ett ytteriigare skäl har varit att slatsbidragsnivån
inte helt har följt kostnadsutvecklingen. 1 anslutning till ledningsgruppens
regionala överläggningar har dock framkommit ett ökat intresse hos huvudmännen
för en upprustning av denna del av narkomanvården. Som framgår av kapitel 2 och
bilaga 2 planeras nu ett betydande antal nya behandlingshem.
Särskilda vårdcentraler
för narkotikamissbrukare härefter hand byggts ut, i första hand i de större
kommunema. 1 januari 1978 fanns 17 statsbidragsberättigade vårdcentraler. En
viktig resurs inom den öppna vården är de s. k. ungdomsmottagningarna. Sådana
finns f n. på 23 platsen
Inom
narkomanvården förekommer också en omfattande försöksverk-
43
samhet
med nya vård- och behandlingsformer. Statsbidrag till försöksverksamhet utgår
både till kommuner och frivilliga organisationer.
Inom
den psykiatriska vården existerar i viss uisträckning särskilda kliniker eller
avdelningar för narkoman- eller toxikomanvård. Flertalet narkotikamissbrukare
vårdas emellertid tillsammans med andra patientgrupper inom den slutna
psykiatriska vården. Platsantalet vid de särskilda avdelningarna är f n, 470 i
hela landet.
Vid
ungdomsvårdsskolorna, barn- och ungdomshem samt barn- och ungdomspsykiatriska
kliniker vårdas narkotikamissbrukare som inte har fyllt 20 år, F, n, finns 18
ungdomsvårdsskolor med tillsammans ca 510 platser. Fem skolor med ca 175
platser är särskilt inriktade på vård av unga narkotikamissbrukare.
Narkotikamissbruk är en vanlig intagningsorsak vid ungdomsvårdsskolorna.
Även
vid åtskilliga vårdanstalter och inackorderingshem för alkoholmissbrukare
förekommer ell visst inslag av narkotikamissbrukare.
Slutligen
bör också familjevården uppmärksammas i delta sammanhang. Sammantaget beräknas
ca 200 familjevårdsplatser finnas för missbrukare av alkohol och narkotika. Det
kan här nämnas all ledningsgruppen har tagit initiativ lill ett särskilt
projekt inom familjevårdens område (se vidare kap. 5).
4.4
Den särskilda narkomanvården - ledningsgruppens överväganden
4.4.1
Akut- och korttidsvård
Missbrukarnas
behov av sjukvård omfattar i huvudsak akut- och korttidsvård.
Narkotikamissbrukare kan fä kontakt med akutvården för atl de har någon
somatisk sjukdom eller skada eller för atl de behöver hjälp med exempelvis
avgifmingen. Många kommer också till akutmottagningarna efter en överdosering.
Kontakten med akutvården är för många missbmkare den första kontakten med
narkomanvården. Narkomanvården har i detta första led goda möjligheteratt skapa
förtroende hos den vårdsökande och alt motivera missbrukarna fören långsiktig
behandling. En fömtsättning för att akutvården skall kunna fungera som en sluss
mot mera långsiktig behandling är ett väl utvecklat samarbete mellan akutvård
och övrig vård.
Det
stigande opiaimissbmket har ökal efterfrågan på akut- och korttidsvård, bl. a.
därför att abstinensbesvären under avgifmingen nödvändiggör ett intensivt slöd
till missbrukaren. Personalresurserna vid akut- och kortlids-vårdsenheterna
måste därför vara sådana att det är möjligt alt erbjuda intensiv behandling.
De
regionala Överiäggningarna visade atl behovet av akulvårdsinsatser på de flesta
håll kan tillfredsställas via den psykiatriska sjukvården. I storstäderna
finns det behov av särskilda akulvårdsinsatser.
Den
försöksverksamhet med tillnyktringsenheter som år 1978 beräknas
44
vara
i gång på sex platser finansierad med statliga medel kan väntas fä betydelse i
detla sammanhang. Dessa försök kan ge underiag för bedömningen av hur del
akuta omhändertagandet även av narkotikamissbrukare i framtiden lämpligen bör
organiseras (särskilda enheter, integrerade funktioner inom psykiatriska
kliniker etc).
4.4.2 Öppen
vård
Öppenvården
intar en central plats inom narkomanvården. Öppenvården ansvarar för del
sociala rehabiliteringsarbetet och har den långsiktiga kontakten med rnissbmkarna.
Med
särskild öppenvård för narkotikamissbrukare avses oftast någon form av
rådgivningsbyråer för narkotikamissbmkare. Dessa arbetar med uppsökande
verksamhet, olika former av behandling som gruppterapi, enskild terapi m. m.
För
alt kontinuiteten i kontakterna mellan personal och klienter skall kunna
garanteras föreslog socialstyrelsen, i skriften Behandling av narkotikamissbrukare,
atl en bestämd behandlingsenhet i vårdkedjan skall fungera som
"vårdbas" och ha huvudansvaret för kontakten med missbrukaren. Det
lämpligaste och vanligaste är atl en öppenvårdsenhel har denna basfunktion. Vid
öppenvårdsenheten har missbmkaren en eller ett par kontaktpersoner som
"följer med" honom eller henne i hela rehabiliteringsprocessen. På
detta sätt knyts naturiiiga kontakter mellan de olika delarna i vårdkedjan.
Från
behandlingssynpunkt är systemet med kontaktpersoner fördelaktigt. Det gör del
lättare att bygga upp en behandlingsrelation samtidigt som det innebär en
trygghet för missbrukaren.
Särskilda
öppenvårdsresurser för narkotikamissbmkare finns företrädesvis i störte
kommuner. Det är inte realistiskt att räkna med särskild öppenvård för
narkotikamissbrukare utanför de kommuner som har mera omfattande
narkotikaproblem. 1 övriga fall kommer missbrukarna atl vara hänvisade till den
reguljära socialvården. Kontaktpersonerna kommer då alt finnas inle vid
särskilda narkomanvårdsmoltagningar utan inom den vanliga socialvården. Detla
understryker behovet av utbildning i dessa frågor för personal inom den öppna
socialvården. På platser med speciell öppenvård för narkotikamissbrukare bör
ett nära samarbete mellan denna och övrig socialvård organiseras. På längre
sikt bör behandlingen av narkotikamissbrukare i öppen vård, så långt del är
möjligt, ske inom den reguljära socialvården. 1 nuläget krävs emellertid på
många håll en särskild satsning på denna grupp.
4.4.3 Behandlingshem
Behandlingshemmen
utgör den del i vårdkedjan som f n. är mest underdimensionerad. Många
behandlingshem har köer på ett halvår eller mer. Denna brist påverkar arbetet i
samtliga led i vårdkedjan. För personalen
45
är
det en otacksam uppgift att arbeta inom den uppsökande verksamheten, när man
inte har annat att erbjuda missbrukarna än en kö på i vissa fall upp till sex
månader till ett behandlingshem.
I
sammanhanget kan påpekas att medan Stockholm behöver flera behandlingshem har
man i Göteborg haft låg beläggning på behandlingshemmen. Den arbetsgmpp som
arbetat i Göteborg förklarar detta med atl den öppna vården och den uppsökande
verksamheten är allvarligt underdimensionerade. Man når inte missbrukarna.
Utbyggnaden av narkomanvården i Göteborg kommer därför främst att inriktas på
en kraftig förstärkning av den öppna vården.
Brislen
på behandlingshem är besvärande också i mindre och medelstora kommuner. Del
finns ett antal behandlingshem som i princip har hela landet som
upptagningsområde. Men även vid dessa hem har huvuddelen av platserna tagits i
anspråk av storstäderna. Ledningsgruppens överiäggningar har visat att många
kommuner gell upp hoppet om att någonsin fä in en missbmkare på behandlingshem.
För att komma till rätta med delta problem, och för att åstadkomma rättvisa
mellan kommunerna, vore det önskvärt au landet delades in i upptagningsområden,
inom vilka varje kommun skulle ha tillgång till behandlingshemsplatser. Frågan
behandlas vidare nedan, under rubriken "Ledningsgmppens förslag".
1
dag ligger en stor del av de 18 behandlingshem som är i drift i glesbygd. Från
behandlingssynpunkt kan detta ibland innebära vissa fördelan Del bör dock vara
en strävan att nya behandlingshem inle placeras i isolerade miljöer.
Behandlingshemmen bör ligga så alt kontakterna med omkringliggande samhälle,
arbetsliv och föreningsliv underiätlas.
4.4.4 Mindre
behandlingsenheter
Inom
narkomanvården finns ett antal behandlingskollektiv och andra mindre
behandlingsenheter som tar emot ett fätal missbrukare. Dessa kollekliv, som
utför ett mycket värdefullt arbete, har ofta ekonomiska problem på gmnd av
gällande bestämmelser som innebär att man inle äger rätt atl ta emot mer än två
missbrukare. Ofta har man plats och möjlighet att ta emot ytteriigare en eller
ett par missbrukare. Delta kräver dock godkännande som enskilt vårdhem. Med de
bestämmelser som gäller för enskilda vårdhem skulle de hemmiljöer som del mestadels
rör sig om gå om intet. Del finns därför skäl all införa nya bestämmelser för
sådana mindre behandlings-enheter. Statsbidrag bör vidare kunna utgå för
placering av narkotikamissbrukare i enskilda vårdhem.
4.4.5 Eftervård
När
den f d, missbrukaren lämnar en vårdinstitution efter avslutad behandling bör
en rad problem ha lösts. Det gäller frågor om klientens
46
utbildning,arbeteoch
bostad efler utskrivningen från institutionen. Men den f d. missbrukaren möter
också en rad andra svårigheter av såväl socialpsykologisk som praktisk art.
Erfarenheter bl, a, från ett eflervårdsprojekt som bedrivs av Riksförbundet mot
alkohol- och narkotikamissbruk (RFMA) visar att den f d, missbrukaren vanligen
upplever känslor av ensamhet, isolering och främlingskap under en lång lidrymd
efler behandlingstiden. Också ekonomiska problem i form av obetalda
skadestånd, skatter och underhållsbidrag samt privata skulder är ofta aktuella
för den f d, missbrukaren. För dem som har arbete eller genomgår utbildning kan
fritiden vara svår. Det gäller särskilt helgerna. Många är socialt isolerade.
De vill inle återuppta tidigare kamrat-kontakter, som ofta finns bland
missbrukare. De har också svårt alt få nya kontakter med människor som lever
under ordnade sociala förhållanden.
Olika
ideella organisationer utför viktiga insatser i det eftervårdande arbelel. En
del av dem arbetar t. ex. med kontaktverksamhet och olika typer av
eftervårdsgrupper. Inte sällan sker ett intimt samarbete med socialnämnd och
fritidsnämnd i resp. kommun. Statsbidrag, i form av s. k. länkbidrag, ulgår
till ett 15-tal organisationer inom detta område.
När
del gäller dessa typer av eflervårdande insatser kan folkrörelserna,
fackföreningarna, klientorganisalionerna och föreningslivet i övrigt spela en
betydelsefull roll. Frågan om fackföreningarnas roll, när det gäller att stödja
f d. missbrukare, berörs i kapitel 8.
4.4.6
Ytteriigare synpunkter
Ledningsgruppen
har i sitt arbete inte tagit ställning till frågor som rör behandlingsinnehåll
och behandlingsmetodik. Det vore felaktigt att i detalj reglera narkomanvårdens
utformning. Målet bör i stället vara atl, inom vissa ramar, skapa ett brett och
varierat behandlingsulbud. Ledningsgruppen har därför sett som sin uppgift atl
initiera och stimulera behandlingsinsatser som kan erbjuda missbrukaren ett
rehabiliteringsprogram där utbildning och arbetsmarknadsinsatser ingår som
vikliga moment.
Det
är väsentligt att missbrukarna kan erbjudas en fungerande vårdkedja. Det är
lika väsentligt alt samhället inte passivt bevittnar människors lidande och
undergång i narkotikamissbruk.
Det
är angeläget atl den nödvändiga upprustning av narkomanvården, som
ledningsgruppen föreslår, organisatoriskt följer de principer som socialutredningen
rekommenderar för den framtida socialvården. En satsning på narkomanvården
riskerar annars att motverka den önskvärda integrationen av socialvården.
Frågan om möjligheterna
att bereda narkotikamissbrukare vård mot deras vilja har inle diskuterats i
ledningsgruppen. En särskild beredningsgrupp har tillsalts inom
regeringskansliet med uppgift atl redovisa ett beslutsunderiag för regeringen i
frågor om vård utan den enskildes samtycke inom socialvård och sjukvård m, m.
Gruppen beräknas kunna slutföra sitt uppdrag under våren 1978.
47
Orsaken
till beredningsgruppens tillkomst är alt regeringen kommer att få ta ställning
lill förslag från tre olika utredningar som berör denna fråga, förutom
socialulredningen ett belänkande av en särskild expertgrupp inom
socialstyrelsen angående en översyn av lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV). Dessutom har 1971 års utredning om behandling av
psykiskt avvikande (den s. k. Bexeliuskommittén) redovisat vissa förslag till
ändring i LSPV.
4.5
Ledningsgruppens förslag
Ledningsgruppen
förordar en kraftig utbyggnad av antalet behandlingshem och en förstärkning av
den öppna vården. Gruppen föreslår vidare en försöksverksamhet vid vissa
inackorderingshem för alkoholmissbrukare, införande av statsbidrag till vissa
mindre behandlingsenheter (familjevårdshem) saml till enskilda vårdhem och
enskilda barnhem för narkotikamissbrukare. Förslagen innebär vissa
förändringar av gällande slatsbidragsreg-ler.
4.5.1
Behandlingshem
De
regionala överiäggningarna har visat på ett stort behov av platser på behandlingshem.
Ett inackorderingshem eller behandlingshem för narkotikamissbrukare har som
regel 8-12 platsen Det finns också några hem som har drygt 20 platser.
Vanligast
är att kommunerna utanför storstadsområdena endast har behov av en eller ett
par platser på behandlingshem. Detta innebär att en samordning mellan flera
kommuner inom ett län måste ske, 1 vissa fall blir det också aktuellt med
samordning mellan kommunerna i fiera län.
Tillgången på
behandlingshemsplatser varierar kraftigt mellan kommunerna. Vid de regionala
överiäggningarna har en del kommuner uppgivit atl de helt saknar möjligheter
alt placera missbrukare på behandlingshem. Det finns fiera orsaker till delta
förhållande. Den främsta är att vårdbehoven i de största kommunerna är så
omfattande, att dessa kommuner har belagt huvuddelen av platserna på
behandlingshemmen. Ofta abonnerar de större städerna platser på
behandlingshemmen.
Förhållandena framstår
ibland som klart otillfredsställande, 1 exempelvis Göteborgs kommun har det
förekommit all man har haft låg beläggning på sina egna behandlingshem,
samlidigt som man har skickat missbrukare till andra, avlägset belägna
behandlingshem. Platserna på de senare hemmen har därmed inte kunnat utnyttjas
av kommuner som saknar egna behandlingshemsresurser. Även om vissa
behandlingshem är mer eftertraktade än andra, är det naturiiglvis inte
tillfredsställande att tillgängliga resurser utnyttjas på detta sätt.
För
att åstadkomma en jämnare fördelning av tillgängliga och tillkom-
48
mande
resurser är det önskvärt att landet delas in i ett antal upptagningsområden,
där varje kommun inom området har tillgång till behandlingshemsplatser. När
det gäller behandlingshem med enskild huvudman bör berörda kommuneroch
landsting inom upptagningsområdet söka få lill stånd vårdavtal med dessa
institutionen Storleken på upptagningsområdena bör vara beroende av missbrukels
omfattning. I vissa fall kan ett anlal kommuner inom ett län utgöra ett
lämpligt upptagningsområde, medan i andra fall, t. ex. i norra Sverige, 2-3 län
kan bilda ett sådant område.
En
indelning i upptagningsområden skulle medföra flera fördelar. Ett arbete enligt
närhetsprincipen skulle bl. a. underlättas. Kommunerna skulle därmed också få
större möjligheter till kontakt med behandlingshemmen. Många kommuner har vid
de regionala överiäggningarna framfört att de önskar få ökade möjligheter all
diskutera behandlingsplanerna för sina patienter med institutionerna. Detla är
f n. ofta svårt på grund av långa avstånd mellan den placerande kommunen och
behandlingshemmet. En indelning i upptagningsområden skulle också underiäUa
arbetet med att integrera narkomanvården med övrig social- och sjukvård.
Mot
bakgrund av ledningsgruppens inventering av vårdbehovet i landet och genomförda
regionala utredningar bedöms behovet av nya platser på behandlingshem uppgå
till omkring 160, dvs, nästan en fördubbling av nuvarande platsantal. Vid
framräkningen av denna siffra har hänsyn tagits till att vissa behandlingshem f
n, inte har full beläggning.
Den
kraftigaste utbyggnaden bör ske i Stockholms och Malmöhus län.
Om upptagningsområden
tillskapas i enlighet med vad som sagts ovan bör befintliga resurser kunna
utnyttjas bällre. Ett effektivare samarbete bör kunna komma lill stånd mellan
behandlingshemmen, ungdomsvårdsskolorna, familjevålden m. fl. De förhandlingar
som nu påbörjats om huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolorna förväntas leda
lill en närmare knytning mellan dessa skolor och landstingens barn- och
ungdomspsykia-iriska kliniker. Denna utveckling torde främjas av ett system med
upptagningsområden. De föreslagna upptagningsområdena bör, så långt möjligt,
sammanfalla med andra naturiiga områdesindelningar, t. ex. landstingsområden
och regionsjukvårdsområden. Med hänsyn bl. a. lill det arbele som fortfarande
pågår i flera regionala arbetsgrupper bör emellertid inte gränserna för dessa
upptagningsområden anges redan på detla stadium. För atl åstadkomma geografiskt
lämpliga placeringar av de nya behandlingshemmen, och för atl motverka
slumpmässighet vid vårdulbyggnaden, bör avgränsningen av upptagningsområdena
ske efter beslut av berörda huvudmän och kommun- och landstingsförbunden i
samråd med socialstyrelsen. Befintliga regionala samråds- och samordningsorgan
bör därvid utnyttjas, t. ex. kommunförbundets länsavdelningar och
samrådsorganen mellan kommuner och landsting.
I en skrivelse till
socialdepartementet har socialstyrelsen föreslagit alt en regional
vårdplanering av hela institutionsvården kommer lill stånd i
49
samtliga
län. Del bör i anslutning härtill framhållas att planeringen av
institutionsresurserna inom missbrukarvården naturiiglvis inte får isoleras
från den totala instilutionsplaneringen i kommuner och landsting.
Huvuddelen
av vårdutbyggnaden torde kunna genomföras inom de närmaste två åren.
4.5.2
Öppen vård
5-7
kommuner planerar starta eller bygga ut öppen vård för narkotikamissbrukare. 1
fyra av dessa har utbyggnaden startat eller beräknas kunna starta under år
1978. För övriga återstår ytteriigare utredningsarbete innan planerna tar
fastare form.
Tre
kommuner, Malmö, Gotland och Örebro, har beslutat om förstärkning av
öppenvården, medan Göteborg fattar beslut i mitten av febmari 1978.
I
Göteborg planeras en omfattande utbyggnad av öppenvården. Förslaget bygger på
en långtgående integration av social- och sjukvårdsinsatserna.
För
Malmös del har öppenvården förstärkts med s. k. basstationer. Efter behandling
i ledningsgruppen har regeringen beviljat bidrag till viss del av kostnaderna
för dessa. Basstationerna är dygnsvårdsresurser som knutits till varje
socialbyrå.
På
Gotland planerar man alt inrätta en öppenvårdscenlral som skall kunna fungera
som bas för andra insatser mot narkotikamissbruket.
I
Örebro planeras en försöksverksamhet med öppen vård för narkotikamissbrukare.
Försöksverksamheten beräknas pågå under två år.
Ledningsgruppen
förordar all aktuella kommuner beviljas statsbidrag för den planerade
förstärkningen av öppenvården.
Ledningsgruppen
vill också understryka vikten av atl systemet med att varje missbrukare har en
kontaktman vidareutvecklas. Det är önskvärt att denna princip allmänt anammas
inom öppenvården för narkotikamissbrukare.
För
budgetåret 1977/78 har riksdagen beviljat medel till en försöksverksamhet med
vidgat vårdinnehåll vid nytillkommande alkoholpolikliniker. Dessa polikliniker
skall kunna vända sig inle enbart till alkoholmissbrukare utan också lill andra
missbrukargrupper. För kommuner med narkotikaproblem av mindre omfattning
innebär delta en möjlighet att förstärka missbruksvården på ett sätt som också
kommer narkotikamissbrukare lill del. Ledningsgruppen föreslår en utökning av
denna försöksverksamhet.
Ett värdefullt arbete inom
den öppna narkomanvården utförs av ideella och religiösa organisationer, t. ex.
RIA-byråerna. Ledningsgruppen vill betona önskvärdheten av ökad uppmuntran och
ökat stöd till organisationernas arbete.
50
4.5.3
Förändringar av vissa siaisbldragsregler m. m.
Socialutredningen
och kommunalekonomiska utredningen har lagt fram vissa förslag orn ändringar i
statsbidragssystemet. Med anledning av dessa förslag kommer
statsbidragsbestämmelserna inom socialvårdsområdel att ses över inom
regeringskansliet. Ledningsgruppen har därför inte funnit anledning att föreslå
några långtgående förändringar i gällande statsbidragsregler för
narkomanvården. På några områden bör emellertid redan nu vissa ändringar
genomföras.
4.5.3.1 Familjevårdshem
Mindre
behandlingskollekliv hamnar f n. mellan olika bidragsbestämmelsen Enligl
gällande regler äger de inle rätt all la emot mer än tvä missbrukare, om vården
skall anses som vård i enskilt hem. För sådan vård utgår statsbidrag till
placerande kommun med 50 kr. per dygn och vårdad person. Om antalet missbrukare
överstiger två krävs godkännande som enskilt vårdhem. För att tillstånd att
bedriva enskilt vårdhem skall kunna beviljas måste emellertid relativt
långtgående byggnadsmässiga och andra krav vara uppfyllda. De
behandlingskollektiv som erbjuder olika former av familjevård snarare än
institutionsvård har i praktiken svårt alt klara dessa krav. Än mindre kan de
fä del av de statsbidrag som utgår till behandlings- och inackorderingshem för
narkotikamissbrukare.
Ledningsgruppen föreslår
att dessa mindre behandlingsenheter/kollektiv benämns familjevårdshem och ges
möjligheter atl ta emot upp till fyra missbrukare utan tillstånd enligt stadgan
om enskilda vårdhem. Detta kan ske genom all regeringen - i avvaktan på den nya
sociallagsiiftningen -meddelar särskilda föreskrifter för familjevårdshemmen.
Familjevårdshem bör godkännas av länsstyrelsen. Föreskrifterna bör innehålla krav
på byggnader, brandsäkerhet, sanitära förhållanden m. m. Utrymme bör härvid
finnas för hänsynstaganden till förhållandena i det enskilda fallel. Om samma
krav ställs på familjevårdshemmen som på stora institutioner går detta ul över
hemmiljön.
Samråd
om hemmets lämplighet bör före länsstyrelsens godkännande också ske med den
kommun där hemmet är beläget. Viktigt är även att placerande huvudman i god tid
före en placering samråder med denna kommun.
Familjevårdshemmen
bör stå under tillsyn av länsläkare och socialkonsulent. Statsbidrag bör utgå
till placerande kommun med förslagsvis samma belopp som kommunerna får vid
placeringar i enskilt hem.
4.5.3.2 Statsbidrag
vid vård i enskilt vårdhem/enskilt barnhem
Inom
narkomanvården finns f n. ett godkänt enskilt vårdhem för narkotikamissbrukare
(Ljungtorps gård) och eU godkänt enskilt barnhem
51
som
lar emot yngre missbrukare (Hasselakollektivet). Ytterligare ett par enskilda
vårdhem beräknas få tillstånd under år 1978. Inga statsbidrag ulgår till de
enskilda vårdhemmen eller till placerande kommun för vård av
narkotikamissbrukare i sådana hem. Detta medför att kostnaderna för kommunerna
riskerar att bli högre vid vård i dessa hem än vid vård i t. ex. behandlingshem
eller inackorderingshem, lill vilka statsbidrag utgår med maximalt 75 %.
Ledningsgruppen
föreslår att statsbidrag skall utgå till placerande kommun även för vård i
enskilda vårdhem eller enskilda barnhem för narkotikamissbrukare.
Statsbidragen bör utgå med motsvarande belopp som vid vård i enskilt hem.
4.5.3.3 Försöksverksamhet
vid vissa inackorderingshem för alkoholmiss
brukare.
Åtskilliga
kommuner har problem med narkotikamissbruk, dock inte i sådan omfattning eller
av sådan karaktär att det är motiverat med särskilda behandlingshem för
narkotikamissbmkare. För sådana kommuner kan, som tidigare understrukits, de
föreslagna upptagningsområdena bli av särskild betydelse. En ytteriigare
möjlighet i dessa kommuner är att narkotikamissbrukare, som har behov av
social institutionsvård, placeras på befintliga inackorderingshem för
alkoholmissbrukare. Dessa hem, som även tar emot narkotikamissbmkare, finns i
flertalet större kommuner.
Inackorderingshemmen
för alkoholmissbrukare har emellertid som regel inte karaktär av
behandlingshem. En övergång lill en mer behandlingsinriktad uppläggning av
arbetet torde bl. a. förutsätta en höjd personaltäthet vid hemmen. Personalen
måste vidare erbjudas en förbättrad utbildning.
Ledningsgruppen
föreslår all medel ställs till förfogande för en försöksverksamhet med en mer
behandlingsinriktad uppläggning av arbetet vid vissa inackorderingshem för
alkoholmissbrukare. Verksamheten bör omfatla högst tio inackorderingshem.
Utbildningsfrågan bör lösas så atl personalen vid hem som startar
försöksverksamhet av detta slag får möjlighet all gå igenom den utbildning för
personal inom missbruksvården som ledningsgruppen föreslår i kapitel 6.
4.5.3.4 Ändrad
nivå på driftbidragen till behandlingshem och inackorde
ringshem
För
alt stimulera utbyggnaden av nya behandlingshem och kompensera huvudmännen för
koslnadsfördyringar vid redan befintliga hem föreslås en ökning av
driftbidragen till behandlingshem och inackorderingshem för
narkotikamissbrukare med 13 000 kr. per plats och år. Detta innebär en höjning
från 47 000 kn per plats och år lill 60 000 kn
52
5
Familjevård (vård i enskilt hem)
5.1 Inledning
Ledningsgruppen
har bedömt att familjevård kan vara ett väsenlligl vårdalternativ för
missbrukare. Denna fråga har givits stort utrymme i ledningsgruppens arbete och
presenteras därför särskilt i detta kapitel. Intresset för vårdformen har varit
slort vid de regionala överiäggningarna. Socialarbetare har också underslmkit
att missbrukare ofta vill ha familjevård, men alt det kan vara svårt all finna
lämpliga hem.
Familjevård
- eller vård i enskilt hem - har länge varit en viktig del av barn-och
ungdomsvården. Familjevård har också i stor utsträckning utnyttjats inom
omsorgsvården. Inom det psykiatriska vårdområdet finns vidare ett stort antal
placeringar i s. k. kontrollerad familjevård.
När
det gäller mer behandlingsinriktad korttidsvård av vuxna i enskilt hem saknas i
stor uisträckning dokumenterade erfarenheten 1 begränsad omfattning har
familjevård dock tillämpats för alkohol- och narkotikamissbrukare. För alt få
ett bäUre grepp om möjligheterna att utveckla och förslärka vårdformen för
dessa grupper tillsatte ledningsgruppen en särskild projektgrupp för
familjevård. 1 projektgruppen har ingått företrädare för socialdepartementet,
socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, Svenska kommunförbundet och RFHL.
RFHL är huvudman för Stiftelsen Smålandsgårdar, som driver
familjevårds-/gårdsverksamhet. Kontakter har vidare tagits med LRF
(Lantbrukarnas riksförbund), föreningen Sveriges organiserade familjevårdshem
(SOFO samt andra berörda organisationer och myndigheten
Till
projektgruppens uppgifter har också hört all bereda de förslag lill
försöksverksamhet och andra insatser för att stödja och utveckla familjevården
som ledningsgruppen fått.
1
Skaraborgs och Jämtlands län har i samverkan med projektgruppen ett omfattande
förberedelsearbete ägt rum för alt undersöka möjligheterna och planera formerna
för regionala försök med utvecklad familjevård. 1 båda länen har speciella
samråds-Zarbetsgrupper bildals. Vidare har konferenser ordnats för att belysa
erfarenheter och problem inom familjevården. Företrädare för kommunerna,
landstingen, kriminalvården samt ideella och fackliga organisationer har varit
representerade både i arbetsgrupperna och på konferenserna.
Resultaten
av projektgruppens arbete presenteras under avsnitten 5.2-5.3.
5.2 Bakgrund
5.2.1
Familjevårdens omfattning
Familjevård
eller vård i enskilt hem har framför alll praktiserats inom tre vårdområden:
barn och ungdomsvård, omsorgsvården och den psykiatriska vården av s. k. lältsköita
psykiskt sjuka.
53
F.
n. vårdas ca 15 000'barn och ungdomar enligl barnavårdslagen (1960:97) i
fosterhem och enskilda hem. Antalet barn och ungdomar i familjevård enligl
barnavårdslagen har minskat under senare år. Samtidigt synes en förskjutning ha
skett så att en relativt större andel något äldre barn och ungdomar nu placeras
i enskilt hem. Ofta är också de barn och ungdomar som nu placeras svårare
störda än tidigare. Delta har bidragit till att familjehemmens uppgifter
blivit mer krävande. Huvudman för placeringar enligt barnavårdslagen är
hemkommunen.
Inom
omsorgsvården fanns år 1977 ca 400 vuxna och ca 600 barn i annat enskilt hem.
Inom omsorgsvården eftersträvas att fler barn och ungdomar skall placeras i
enskilda hem. När det gäller omsorgsvårdens vuxna patienter eftersträvas i
första hand eget boende eller placering i inackorderingshem i de fall
institutionsvård inte är nödvändig. Huvudman för omsorgsvården är resp.
landsting.
Inom
det psykiatriska vårdområdet fanns år 1977 ca 1 000 vuxna personer i s. k.
kontrollerad familjevård. Dessa är intagna som patienter på sjukhus där
psykiatrisk vård meddelas, men vårdas i enskilda hem. Huvudman är resp.
landsting. Även här är tendensen den atl antalet placeringar sjunker.
I
jämförelse med omfattningen av familjevård inom dessa tre områden är antalet
familjehemsplaceringar av vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare begränsat.
Stockholms
kommun hade under år 1977 ca 40 vuxna missbrukare i familjevård. Landets övriga
kommuner hade, enligt en aktuell undersökning av socialstyrelsen, sammanlagt ca
140 alkohol- och narkotikamissbmkare (över 18 år) i familjevård under året.
Antalet platser i familjehem är således jämförbart med resurserna vid
behandlingshem för narkotikamissbrukare.
5.2.2
Utrednings- och utvecklingsarbete
Behovet
av familjehem för såväl barn och ungdomar som för vuxna anges av företrädare
för olika vårdsektorer genomgående vara större än tillgången.
Ett omfattande
utvecklings- och utredningsarbete pågår inom barn- och ungdomsvården. När det
gäller vården i familjehem kan nämnas den försöksverksamhet som t. ex.
bedrivits i Skåneprojektet, socialstyrelsens instilutionsulredning,
BUF-projektet, forskning inifierad av Stockholms kommun samt ett flertal andra
regionala och lokala projekt.
Inom
omsorgsvården pågår ett kontinuerligt utvecklingsarbete. Nyligen
'
Antalet är en uppskattning. Den kartläggning som fosterbarnsutredningen (SOU
1974:7) lät genomfora 1970-71 visade atl ca 21 000 barn och ungdomar var
placerade i fosterhem eller annat enskilt hem. En ny kartläggning genomförs f
n, av socialstyrelsen i det s, k, BUF-projektet (mål och metoder i värden av
barn och ungdom i familjehem), vilken inom kort kommer att färdigställas,
Enligt lagen om omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (1967:940) 3
Ledningsgruppen för försöksverksamhet inom socialvården (S 1974:11),
54
tillsattes
vidare en särskild kommitté (S 1977:12) med uppgift all utreda frågorna om
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m, fl.
Familjevården
inom del psykiatriska vårdområdet utreds f n, av en arbetsgrupp inom
socialstyrelsen i samarbete med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet
och SPRI (Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut).
När
det gäller familjevård av vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare samt i viss
uisträckning för kriminal- och frivårdens klienter pågår vissa försöksprojekt.
Som ett exempel kan nämnas Stiftelsen Smålandsgårdar och försök som drivs av
RFHL:s Stockholmsavdelning. Ett annat exempel är verksamheten vid frivårdens
behandlingscentral i Stockholm, som sedan länge arbetat med placeringar i
familjehem,
5.3
Projektgruppens arbete
5.3.1 Arbetets
inriktning
Projektgruppjns
arbete med familjevård har inte närmare berört sådan vård som regleras av
barnavårds- eller omsorgslagen, 1 första hand har arbetet inriktats på frågan
om familjevård för missbrukare över 18 år. Målsättningen har varit att bedlöma
möjligheterna att utveckla familjevården så att man tar till vara vårdformens
positiva sidor och vidgar familjehemmens kontakter sinsemellan och ut mot
samhället.
På de regioneila
konferenserna och på de särskilda familjevårdskonferenserna har det bl, a,
framkommit att det finns ett stort intresse för att utveckla och stödja
familjevården. Det har dock understrukits atl utvecklingsarbetet inte bara bör
gälla narkotikamissbrukare utan även bör omfatta andra personer med behov av
denna vårdform, t. ex. alkoholmissbmkare, kriminalvårdens klienter och vissa
patienter från de psykiatriska klinikerna.
Det
övergripande målet bör vara att familjevården skall vara en form av aktiv,
tidsbegränsad behandling och inte enbart boende.
Vård
i enskilt hem kan ha många positiva inslag. Den ger möjlighet till en nära
känslomässig anknytning till några lä personer. Missbrukaren -gästen -fär leva
i ett litet fungerande familjekollektiv, som redan har naturiiga kontakter med
andra personer i omgivningen. Familjevård kräver dock liksom andra vårdformer
kunskap, planering och uppföljning. För alt vården skall kunna bli effektiv och
ändamålsenlig behöver värdfamiljerna också stöd och handledning.
5.3.2 Problemområden
Familjevård
for vuxna missbrukare har många likheter med vård i enskilt hem för ungdomar
under 18 år men det finns också väsentliga skillnader. Samspelet i
familjehemmet mellan familjens medlemmar och gästen kan
55
bli
mer komplicerat med en vuxen eller nästan vuxen gäst än med ett fosterbarn i
tonåren. Reaktioner från familjens grannar, vänner och bekanta kan också vara
svårare att möta.
Ett
problem som är gemensamt för både fosterhem och familjehem med ungdomar och med
något äldre gäster är att de inte alllid fär det stöd och den handledning de
önskar.
Den
familj som tar emot en person med sociala och/eller psykiska problem i sitt hem
har på många sätt en svår och besväriig uppgift. Samtidigt innebär placeringen
emellertid att den placerande myndigheten (vanligen kommunens sociala
centralnämnd) avlastas en hel del direkt kontaktarbete. Vid många
socialförvaltningar kan ändock de löpande kontakterna med den placerade
personen och familjehemmet bli lidande till förmån för andra, mer akuta
ärenden. Risk finns att värdfamiljen ganska snart känner sig isolerad i sitt
arbete. Den fortlöpande kontakten mellan familjehemmet och den handläggande
socialassistenten blir ofta begränsad. Del kan också vara svårt att snabbt fä
stöd vid akuta krissituationer i familjehemmet.
Även
oklarheter om ersättnings- och skattefrågor kan bidra till att många
värdfamiljer känner att deras uppgift inte stöds och uppmuntras i den
utsträckning de skulle önska.
En familj som upplever att
den har misslyckats i sin uppgift som familjehem återkommer sällan någon mer
gång. Å andra sidan fär de familjer, där placering lyckats vät, ofta en djup
och stark tillfredsstäilelse av arbetet och åtar sig gärna nya vårduppgifter.
En
komplicerande faktor när del gäller familjevård för vuxna och ungdomar som inle
vårdas enligt barnavårds- eller omsorgslagen är alt flera olika huvudmän kan
vara intressenten Vid placering av ungdomar upp till 16 år i enskilt hem i
annan kommun är hemkommunen skyldig att meddela vistelsekommunen. Denna skall
godkänna familjehemmet (för Stockholms kommun gäller dock speciella regler).
För ungdomar över 16 år och för vuxna finns ingen sådan skyldighet.
Under de regionala
konferenserna behandlades bl. a. frågor om ansvaret för placering för vård i
familjehem. Därvid framkom bl. a. följande.
-
1 många kommuner finns
missbrukare huvudsakligen från storstadsområden placerade i familjehem.
Placeringen sker tämligen ofta ulan att vistelsekommunen informeras. Vanligt är
att missbrukaren och/eller värdfamiljen efter en tid fär behov av social
service från vislelsekommu-nen.
-
Inom såväl den psykiatriska
korttidsvården som inom kriminalvården finns behov av alternativa vårdformer
för bl. a. personer med alkohol- och narkotikaproblem. Erfarenheter av vård i
enskilt hem är goda, men det finns också problem. Vid vissa tillfällen har del
t. ex. inle gått att lösa frågan om det är den placerande institutionen eller
missbmkarens hemkommun som skall stå för ersättningen till familjehemmen.
56
-
Många kommuner har ett behov av att fä placera främst unga alkohol- och
narkotikamissbrukare i familjehem. Svårigheterna att fä kontakt med goda sådana
är dock stora.
En
placering i enskilt hem via en psykiatrisk klinik eller via kriminalvården
(t.ex. enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt) bekostas
vanligen under viss tid av den placerande institutionen.
Om
den placerade vill stanna längre i familjehemmet ställer sig inle alllid
gästens hemkommun positiv till atl överta kostnads- och tillsynsansvaret.
Varje
enskild kommun eller myndighet/institution som ansvarar för
familjevårdsplaceringar för vuxna har i regel så fä hem engagerade atl det inte
finns möjlighet att avsälla särskilda resurser för nyrekrytering, utbildning
och handledning inom familjevården. Projektgmppen har därför särskilt studerat
samt med regionala och lokala myndigheter och organisationer diskuterat
formerna för regional samverkan när det gäller dessa frågor.
1
de flesta län finns sedan länge ett barnavårdsombud (eller motsv.) méd uppgift
att bistå länets kommuner och landstinget när det gäller vård av barn och
ungdomar i barnhem och fosterhem/enskilda hem. Barnavårdsombuden äranställda av
landstingen eller kommunförbundets länsavdelningar. Ombudens arbetsuppgifter
varierar från län till län, men vanligen bistår de kommunerna vid rekrytering
av nya fosterhem och vid utbildning av fosterföräldrar. De kan även vara en
kontaktlänk mellan familjehemmen och kommunala förvaltningar samt PBU. De har
också ofta andra arbetsuppgifter. På gmnd av det stora antalet fosterhem finns
i allmänhet små möjligheter för barnavårdsombuden att stödja och handleda
enskilda hem.
5.3.3 Behov
av utveckling
Projektgmppen
anser atl det allmänt sett finns ett omedelbart behov av nya och förbättrade former
för rekrytering, utbildning, handledning och slöd till blivande och nuvarande
familjehem.
Gruppen
har dock funnit att många problem av principiell och praktisk natur återstår om
familjevård för vuxna skall kunna utvecklas och förstärkas. En del problem är
av sådan art att de bör utredas ytteriigare. Förslag till lösningar bör prövas
genom försöksverksamhet.
För
ett par problemområden redovisas några av projektgruppens överväganden.
5.3.4 Behov
av samarbete och samverkan
Enligt
projektgruppen bör del kommunala huvudansvaret för kommuninvånarnas behov av
socialvård och social service omfatla också familjevården. Det innebär att, om
en person placeras i ett familjehem i annan kommun, den placerande kommunen bör
ha kvar huvudansvaret för den placerade.
57
För
all kunna ge familjehemmen utbildning och erforderiigt slöd krävs dock en
utökad samverkan mellan kommuner och andra myndigheter, främst landsting och
kriminalvård. Ett sådant samarbete bör lämpligen ske regionalt. Regionen kan
vara ett län eller landstingsområde. Därutöver bör samarbete ske med storsläder
och andra kommuner som gör placeringar över regiongränserna.
En
möjlig lösning är enligt projektgruppen alt kommuner och landsting samverkar
och t. ex. gemensamt anställer eller avdelar personal som skall svara för
rekrytering, utbildning och stöd till såväl familjehemmen som till handläggande
socialassistenter i de placerande kommunerna. En sådan servicefunktion bör dock
betraktas som en tillfällig lösning lill dess man funnit former för atl i den
primärkommunala socialvården svara för arbetet. Servicefunktionen skall i
första hand utgöra en resurs för familjehemmen. Det är därför viktigt att
servicefunktionen inle enbart fär administrativa uppgifter utan också ges slora
möjligheter till direkta kontakter med familjehem, gäster och handläggande
socialassistenter i gästernas hemkommuner. En person bör således, enligt
projektgruppens bedömning, inte ansvara för mer än ca 10-15 familjehem.
Projektgmppen
anser all det är väsentligt alt en fortlöpande kontakt hålls mellan
familjehemmen och placerande kommun/institution. Vistelsen i enskilt hem skall
ses som ett led i en vårdkedja, beslående av bl. a. motivalionsarbele-akulvård
(avgiftning)-behandling-eflervård. En behandlingsplan bör därför upprättas i
samarbete mellan gäst, familjehem och social centralnämnd. Ett annat vikfigt
skäl för en kontinuerlig kontakt är alt man bör sträva efter att undvika att
vården fär en alltför privat karaktän Värdfamiljen skall naturligtvis i hög
grad självständigt och med bevarande av sin integritet fä utföra sitt arbele,
men den allmänna inriktningen av arbetet bör diskuteras mellan värdfamilj, gäst
och placerande nämnd/institution.
Detla
är värdefullt också från gästens synpunkt. Gästen i ett familjehem är i viss
mån utlämnad lill värdfamiljen. Samhället behöver därför ha viss insyn i
familjehemmen som ett rättsskydd för gästen. Å andra sidan får inte
familjevården bli så organiserad att den föriorar sin karaktär av jusl
familjevkrd.
Projektgmppen
anser vidare atl det är av stor betydelse att medlemmar i olika familjehem fär
möjlighet att träffas och utbyta erfarenheter. Om familjerna så önskar, är det
önskvärt att en utbildad handledare/samtalsledare kan ställas lill förfogande
för erfarenhelsutbytet.
5.3.5
Ekonomiska och praktiska frågor för familjhemmen
Vikliga
frågor enligt projektgruppen är hur familjehemmen skall rekryteras och vilka
hem som kan anses vara lämpliga. Det är givet atl det är en fördel om det finns
en stor variation i fråga om hemmens sammansättning och
58
karaktär,
likaväl som i familjemedlemmarnas ålder och yrke. Fördelaktigt är även om det
förekommer hem både i glesbygdsområden och i tätorter. Inte minst bland
missbmkare har placeringar i lantbrukarhem varit vanliga. Dessa hem har många
fördelar, bl. a. genom att möjligheter finns till arbetsträning inom
familjegemenskapen.
Erfarenheterna
av familjehem för vuxna i tälortsmiljö är begränsade. Sådana placeringar
harockså fördelar. De ställer dock troligen betydligt större krav på
värdfamiljens engagemang än vad som är fallet i de förhållandevis skyddade
landsbygdsmiljöerna.
En
viktig fråga är om uppgiften som familjevårdsgivare skall betraktas som ett
arbete eller huvudsakligen ses som en ideell syssla. De ersättningar som i dag
ges lill familjer som tar emot vuxna missbrukare varierar mellan 800 och 8 000
kr./månad. Del vanligaste ersättningsbeloppet synes ligga vid omkring 3 000
kr./månad (enligt socialstyrelsens tidigare nämnda enkätundersökning).'
Vanligen betraktas 50-60 % av beloppet som ersättning för kostnader, medan
resten anses vara arvode för utfört arbete och således skattepliktigt. Stora
variationer förekommer, såväl i de betalande myndigheternas som i
taxeringsnämndernas bedömningar. Direktiv och rekommendationer saknas för såväl
den sammanlagda ersättningen som för hur stor del som skall betraktas som
skattepliktig inkomst.
Även
många ansvars- och försäkringsfrågor är oklara. Så är fallet i fråga om skyddet
för gästen själv om han eller hon skadar sig under vistelsen i hemmet samt
skyddet för familjemedlemmarna och deras egendom om gästen förorsakar någon
skada. Detsamma gäller ansvarsfrågan vid skada som drabbar tredje man (t. ex.
en granne). Särskilt svårlöst synes frågan om ersättning vara om skada
inträffar på grund av grov vårdslöshet eller uppsåt från gästens sida.
Om
gästen deltar i någon form av arbete i familjehemmet, t. ex. i jordbmksarbele,
uppstår flera frågeställningar av arbelsrältslig art. Hur skall eventuellt
arbete ersättas och hur skall ersättningen till värdfamiljen regleras? Det är
viktigt att finna sådana former att gästens insatser inte kommer i konflikt med
allmänt godtagna fackliga och arbetsetiska principer. Å andra sidan är det
värdefullt, om gästen på ett naturiigt sätt kan delta i gemensamt arbete.
Lantbrukarnas
riksförbund har för projektgruppen understrukit vikten av att dessa frågor
löses innan försöksverksamhet påbörjas.
5.4
Ledningsgruppens överväganden och förslag
5.4.1
Projektgrupp för familjevård
Det
finns stort behov av alternativ till institutionsvård. Familjevården kan vara
en viktig resurs. Vårdformen behöver emellertid utvecklas och förslär-
'Sedan
den 1 juli 1977 utgår statsbidrag vid familjevård av narkotikamissbrukare till
placerande kommun med 50 kn/dag.
59
kas.
Ledningsgruppen anser del viktigt att utvecklingen av familjevården sker enligt
de principer som gäller för övrigl socialt arbete.
Ledningsgruppen
rekommenderar därför regeringen all en särskild projektgrupp tillsätts med
uppgift att närmare utreda familjevården (vård i enskilt hem) för personer som
inte omfattas av barnavårdslagen eller lagen om omsorgerom psykiskt
utvecklingsstörda. För atl fä ett bättre underlag för arbetet och stimulera
utvecklingen bör viss försöksverksamhet genomföras.
I
projektgruppen bör ingå företrädare för socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Projektgruppen bör la upp
överiäggningar med andra berörda myndigheter och organisationer, däribland
ideella och fackliga organisationer, som Lantbrukarnas riksförbund, LO, TCO,
SACO/SR, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, Fosterföräldrarnas
Riksförbund och Sveriges organiserade familjevårdshem m. fl. Gruppen bör
vidare hålla kontakt med pågående utrednings- och utvecklingsarbete inom
näriiggande områden, t. ex. med de arbetsgrupper vid socialstyrelsen som
studerar familjevård inom den psykiatriska vården och barn- och ungdomsvården.
5.4.2
Försök med utvecklad familjevård i Skaraborgs län
En
regional samrådsgrupp i Skaraborgs län har i samarbete med ledningsgruppen bl.
a. genomfört en familjevårdskonferens. I konferensen deltog över 120
företrädare för kommuner, landsting, kriminalvård, frivård samt ideella och
fackliga organisationer.
Under
konferensen framhölls att alla vårdområden inom länet har behov av platser i
familjevård. För att möjliggöra rekrytering, utbildning saml fortsatt stöd och
handledning ål familjehemmen behövs samordnade insatser inom länet.
Den
regionala samrådsgruppen fortsätter planeringen av ett försöksprojekt inom
länet. Projektet omfattar i en första etapp seminarier för personal och
förtroendemän från vårdsektorn samt seminarier och veckoslutskurser för
nuvarande och intresserade medlemmar i familjehem.
En
andra etapp skall innefatta den egentliga försöksverksamheten med utbildning
till medlemmar i befintliga och blivande familjehem genom studiecirklar, kurser
och konferenser samt information och utbildning för personal inom aktuella
vårdområden. Denna utbildning skall bl. a. bygga på de erfarenheter man inom
länet har av utbildning av fosterföräldrar och s. k. hemma-hos-assistenler.
För att möjliggöra de
samordnade åigärder som krävs för att projektet skall kunna genomföras, bör en
regional kontaktperson/projektledare engageras under ett år. Denne skall i
samarbete med i första hand landstinget och kommunförbundels länsavdelning
arbeta med information och utbildning och med direkt stöd och handledning till
familjehemmen. Utbildnings- och
60
informationsinsatserna
planeras ske genom Svenska kommunförbundets länsavdelning i Skaraborg.
Handledning för kontaktpersonens direkta arbete med familjehemmen bör kunna
lämnas av vuxenpsykiatriska kliniken vid Skövde kärnsjukhus.
Arbetet
med de inledande seminarierna kan påbörjas så snart medel beviljats, medan den
andra etappen beräknas kunna starta tidigast den I juli 1978. Kostnaderna har
beräknats till 185 000 kn
Ledningsgmppen
föreslår atl projektet genomförs i huvudsak enligt ovanstående.
5.4.3
Kartläggning och utveckling av familjevård I Jämtlands län
Vid
ell seminarium i Jämtlands län, anordnat av ledningsgruppen i samarbete med
socialkonsulenlerna i länet och länsavdelningen av Svenska
kommunförbundet,diskuterades förulsättningarna för försök med utvecklad
familjevård i länet. Deltagare var företrädare för samtliga sociala centralnämnder
i länet. Vidare dellog företrädare för landstinget, skyddskonsulenten i
Östersunds distrikt, RFHL, Fosterföräldrarnas Riksförbund och familjevårdsbyrån
i Stockholms kommun.
Vid
seminariet framkom bl. a. att Jämtlands län länge har varit föremål för familjevårdsplaceringar/fosterhemsplaceringar
från olika kommuner utanför länet. Länet har också egna behov av
familjevårds-Zfosterhemsplaceringar. Länets familjevårdsresurser utnyttjas
emellertid nu på ett splittrat och svåröverskådligt säu, vilket gör det svårt
alt organisera det nödvändiga och viktiga stödet till familjehem och fosterhem.
Länets kommuner har ingen klar bild av den verkliga omfattningen av
familjevården och de placeringar som görs enligt barnavårdslagen av ungdomar
över 16 år.
På
seminariet tillsattes en arbetsgrupp med uppgift alt planera och förbereda ell
försöksprojekt i länet. 1 sin ansökan lill ledningsgmppen anger gruppen:
Förutom
behov av utveckling och resursförstärkning inom familjevården finns i länet ett
akut behov av en kartläggning av den totala familjevårdssituationen. Denna
kartläggning får ses som en förutsättning för en resursförstärkning inom
familjevården .. .
Avsikten
är all kartläggningen skall ge en klar uppfattning om antalet placeringar i
fosterhem och familjehem i länet. Kontakterna med placerande kommuner och
vistelsekommuner skall ge en klarare bild av hur tillgängliga resurser
utnyttjas och hur problemen kan lösas.
I
övrigl liknar uppläggningen av projektet i Jämtlands län förslaget till försök
i Skaraboigs län. Kontaktpersonen/projektsekreteraren skall emellertid ha sin
basverksamhet förlagd till socialkonsulentorganisalionen.
Projektet
kan påbörjas så snart medel beviljats och beräknas pågå under ell år.
Kostnaderna har beräknats till 185 000 kr.
Ledningsgruppen
föreslår alt projektet genomförs i huvudsak enligt ovanstående.
61
5.4.4
Försök med konlraklerade familjehem på Gotland
Som
tidigare nämnts har Gotlands kommun till ledningsgruppen inkommit med ett
förslag lill en integrerad och samordnad utbyggnad av missbruksvården,
innefattande bl. a. upplysningsverksamhet, öppenvårds-central och konlraklerade
familjehem. Golland har erfarenhet av försöksverksamhet med konlraklerade
familjehem inom barn- och ungdomsvården.
Som
framhålls i kapitel 3 är tanken att upplysningskampanjen dels skall verka
förebyggande, dels motivera personer med missbruksproblem att söka hjälp vid
öppenvårdscenlral. För de personer som har behov av mer omfattande vård än vad
vårdcentralen kan erbjuda skall bl. a. familjehemmen slå lill buds. Vid
vårdcentralen skall en person ha huvudansvaret för kontakterna med
familjehemmen. Förslaget om öppenvården behandlas i kapitel 4 och i bilaga 2.
Medlemmarna i familjehemmen skall vidare erbjudas utbildning och viss annan
handledning samt delta i fortlöpande behandlingskonferenser.
Ledningsgruppen
föreslår att Gotlands kommun erhåller 35 000 kr. för utbildning, handledning m.
m. till familjehemmen.
5.4.5
Stöd till RFHLförförsök med gårdsverksamhet/familjevård i Norrbottens och
Västerbottens län
Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, har till ledningsgruppen inkommit med
ett förslag angående gårds-/familjevårdsverksamhet i Norrbotterns och
Västerbollens län. Verksamheten planeras med utgångspunkt från de erfarenheter
som vunnits av Stiftelsen Smålandsgårdar.
RFHL anger i sin ansökan
all organisationens allmänna arbete både har förebyggande och rehabiliterande
syfte. Ett särskilt problem utgör emellertid personer med tungt missbruk, där
föreningens öppna verksamhet inte kan ge tillräckligt stöd. Det är svårt att
motivera dessa missbrukare om de inle kan erbjudas goda vårdalternaliv. Många
av de missbrukare RFHL kommer i kontakt med vill enligt organisationen ha
familjevård.
RFHL redovisar i sin
ansökan ell program för uppbyggnad av gårdsverksamhet. RFHL:s avdelning i
Luleå skall vara huvudman för verksamheten i samarbete med övriga
RFHL-avdelningar i Norrbottens och Västerbottens län. En gårdskonsulent skall
anställas och inledningsvis fä till uppgift att informera om
gårdsverksamhet/familjevård saml genom kontakter med bl. a. fackklubbar,
arbetarkommuner och lokala LRF-avdelningarfä kontakt med lämpliga
familjehem/gårdar. Utbildning och regelbundna gårdsträffar är inplanerade
liksom studiebesök vid Stiftelsen Smålandsgårdar. Till verksamheten knyts en
referensgrupp som beslår av företrädare för socialförvaltningar, landsting,
skyddskonsulenlen m. fl. Målsättningen är att under år
62
1978
kontakt skall upprättas med ca tio gårdar som skall la emot missbrukare från
Norrbottens och Västerbottens län.
Projektet
beräknas starta så snart beslut om medelstilldelning har fattats och beräknas
pågå till den 1 juli 1979.
Ledningsgrupfien
finner all del aktuella projektet är angeläget, bl. a. på grund av att
tillgången på vårdresurser är liten i del aktuella området. Ledningsgruppen
föreslår därför att projektet genomförs. Företrädare för RFHL, kommuner och
landsting bör ingå i en ledningsgrupp för projektet. Den närmare uppläggningen
av projektet bör diskuteras med den centrala projektgruppen. Kostnaderna för
projektet har beräknats till 165 000 kr.
5.4.6
Kostnader m. m.
Ledningsgmppen
föreslår atl regeringen anvisar 750 000 kr. för försök och utvecklingsarbete
med familjevård för i första hand missbrukare över 18 år.
Medlen
bör fördelas av den särskilda projektgrupp för familjevård som enligt
ledningsgruppens förslag bör tillsältas. Utöver till de ovan nämnda projekten
bör projektgruppen ges möjlighet att stödja andra, mer begränsade projekt som
ansluter till de allmänna riktlinjer som angivits ovan. Möjlighet bör också
finnas att ge stöd till konferenser inom detta område anordnade av kommuner
eller landsting.
Huvudansvaret
för genomförande av resp. projekt bör åläggas någon av de kommuner eller det
landsting som deltar i projektet.
Projektgruppen
bör fortlöpande följa projekten och verka för atl dessa utvärderas.
6
Utbildning 6.1 Bakgrund
Den
utbyggnad av narkomanvården som ledningsgmppen föreslår regeringen i kapitel 4
kommer all ställa stora krav på välutbildad och kompetent personal. Ledningsgruppen
har därför låtit undersöka fömtsättningama för att starta någon form av
utbildning. Målsättningen bör vara att utbildningen kan starta före
vårdulbyggnaden. Det är också angeläget att utbildningen inte enbart vänder sig
till akademiker utan även till andra yrkesgrupper.
På ledningsgruppens
framställan har AMS utarbetat ett utbildningsprogram inom ramen för
arbetsmarknadsutbildningen. 1 den grupp, som i augusti 1977 började arbeta med
atl planera en utbildning för personal inom missbmksvården, har representanter
för följande organisationer och myndigheter ingått: SKAF (Svenska
Kommunalarbetareförbundet), SKTF (Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund), SHSTF
(Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund), kommun- och
landstingsförbunden, AMS, skol-
63
överstyrelsen,
socialstyrelsen och ledningsgruppens sekretariat. SACO/SR har inte medverkat i
arbetet men har ställt sig bakom förslaget. Som experter i arbetet har personal
inom narkomanvården i Stockholm, Göteborg och Malmö deltagit. De har utsetts av
arbelsmarknadsparterna.
6.2
Nuvarande situation
Några
särskilda utbildningsmöjligheter förden som vill förbereda sig företl arbele
inom missbruksvården eller fördjupa sina kunskaper inom detta område har
hittills inte funnits. Vad som stått till buds, utöver de moment som ingår i
vissa grundutbildningar, är den vidareutbildning som en del huvudmän arrangerar
för redan anställd personal. Viss utbildning i enskild regi förekommer också.
Det rör sig då oftast om kurser i olika typer av terapi med skiftande
teoretiska och praktiska inslag.
Under
våren 1978 påbörjas ytteriigare en utbildningsinsats inom detta område. Forsa
folkhögskola startar i samarbete med Hasselakollektivet en s. k.
kolleklivledamtbildning. Utbildningen är på två terminer. De teoretiska studierna
vid folkhögskolan varvas med praktik på Hassela och andra kollektiv.
6.2.1
Krävande arbete
Det
är krävande och slitsamt atl arbeta inom missbruksvården. En del
behandlingsenheter har därför haft problem med hög personalomsättning. 1
socialstyrelsens programskrift Behandling av narkotikamissbrukare behandlades
denna fråga:
Vårdpersonal
av alla kategorier ställs vid vård av narkotikamissbrukare inför speciella
problem. Det är inle rimligt atl förvänta sig att den inom narkomanvården
anställda personalen skall kunna genomföra ett konstruktivt arbete utan
utbildning och handledning. Av all personal krävs kunskaper om problemens
medicinska, psykoterapeutiska och sociala aspekter. De flesta formella
vårdutbildningar saknar emellertid ett eller flera av de inslag som är viktiga
för att ge förståelse och möjlighet till behandling av såväl narkomani som
annan avvikarproblemalik. Därvid uppslår behov av kompletterande handledning
och - såväl inledande som fortlöpande - personalutbildning. Utan det stöd som ligger
i sådan kontinueriig utbildning riskerar man alt känslor av handlingsföriamning
och vårdpessimism breder ut sig.
Vidare
belyses i programskriften behovet av medicinska kunskaper:
Speciellt
för personal verksam inom sjukvården (inte minst akutvården) är det angelägel
att ordna kurser som bl. a. behandlar de olika preparatens verkningar, det
aktuella missbruksmönstret, akuta och mer långvariga somatiska komplikationer
(hepaliter och andra infektioner m. m.), akuta psykiska komplikationer
(psykoser m. m.), behandling av abstinensproblem, speciellt behandling av
abstinenssymtom hos opiatmissbmkare med morfin-ersättningsmedel (metadon).
Risken för överdosering, särskilt vid kombina-
64
lionsintoxikationer,
bör uppmärksammas. Information bör också ges om de åtgärder som bör vidtas för
att minska riskerna för spridning av hepatil från missbrukare till personal.
Angående
behovet av inledande utbildning inför nya vårdprojekt sägs:
När
ett vårdpiojekt startas bör behandlingsarbetet föregås av en inledande utbildningsperiod.
Denna inledande utbildning har flera syften.
Ett
första syfte är att "sammanjämka" den eller de grupper (avdelningspersonal,
personalgrupp på behandlingshem, öppenvårdsenheter osv.) som senare skall
arbeta tillsammans. Utbildningen bör omfaUa utarbetande av målsättning,
fastställande av den för målsättningen lämpliga arbetsorganisationen och
definiering av några grunddrag i den metodik som skall användas; allt givetvis
inom ramen för gällande författningar och anställningsavtal. Arbetet bör vara
så upplagt att det stärker den gruppgemenskap som är så viktig för trygghet och
effektivitet i allt lagarbete inom psykiatri och socialvård.
Den
inledande utbildningen bör/or det andra förmedla kunskaper om narkomanins
bakgrund. Den bör vidare understryka viklen av all la fasta på de psykologiska
och sociala problem som döljer sig bakom missbrukssym-lomet. Detta innebär
bland annat att vårdarbelare av alla kategorier bör fä kännedom om de sociala
miljöer och de familjeproblem som alstrar avvikare. Man bör också inrikta sig
på atl ge personalen kontakt med missbrukarnas aktuella sociala svårigheter
(bostads- och arbetsförhållanden, utbildningsbrister osv.). Även om en viss
arbetsfördelning senare tillämpas utifrån skillnader i formell utbildning bör kunskaper
om socialkuraliva insatser förmedlas till hela personalgruppen. Samfidigt fär
man inte glömma de fysiska och de psykiska och sociala problem som missbruket i
sig självt skapar.
Den
inledande utbildningen bör,/or det tredje behandla olika psykoterapeutiska
problem. Dessa kunskaper är sannolikt de mest tidskrävande och de svåraste att
förmedla. Utbildningsbehovet på denna punkt växlar naturligtvis med den
terapeutiska inriktning som eftersträvas.
Särskild
narkomanvård har funnits i drygt tio ån Inom narkomanvården finns omfattande
erfarenheter och kunskaper. Det är nu angelägel att samla denna kunskap och
förmedla den till dem som skall börja arbeta i den utbyggda narkomanvården. Som
lärare i den planerade utbildningen bör i största möjliga utsträckning anlitas
aktiva narkomanvårdare och andra som kan vårdområdet.
Lika viktigt är det att nå
ut med utbildning i dessa frågor lill annan personal inom social- och
sjukvården. Inom sjukvården är, som framhållits i kapitel 4, exempelvis
personal på akutmottagningar en viktig grupp. Utbildning för personal inom den
öppna socialvården och sjukvården och även till personal inom t. ex.
kriminalvården, arbetsvården och skolan är ett viktigt sätt att förstärka
narkomanvården. Ledningsgruppen har försökt stimulera sådan utbildning genom
den satsning på regionala konferenser, speciell handbok för lärare m. m. som
beskrivs i kapitel 2.
65
6.3
Uppläggning av utbildningen
Den
utbildning som föreslås i det följande beräknas i första hand pågå de ca två år
det tar att förstärka narkomanvården i enlighet med ledningsgruppens förslag.
Ger planerad utbildning positivt utfall bör den överföras lill den reguljära
utbildningen. Utbildningen vänder sig till den personal som kommer atl börja
arbeta inom den utbyggda narkomanvården.
Utbildningen
rubriceras "Utbildning för personal i socialt behandlingsarbete för
missbrukare". Av mbriceringen framgår atl inte enbart narkotikamissbruk
kommer atl tas upp i kursen utan missbruk i ett bredare perspektiv. Förslaget
innebär en utbildning på tre månader (huvudkurs). För dem som inte uppfyller
inträdesvillkoren finns en preparandkurs på två månader. För direkt inträde
till huvudkursen krävs atl man hargmndutbildning som t. ex. socionom,
socialpedagog, psykolog eller skötare i psykiatrisk vård. Dessutom fordras
minst ett års erfarenhet från arbete inom vårdsektorn, sociala sektorn eller
liknande. Som särskild merit räknas erfarenhet från arbete bland missbrukare.
Den som inte uppfyller utbildningskraven till huvudkursen, eller bedöms ha inhämtat
motsvarande kunskaper och erfarenheter på annat sätt skall genomgå
preparandkursen.
Skolöverstyrelsen
har utarbelet och fastställt en läroplan för utbildningen. I läroplanen
beskrivs utbildningsmålet på följande sätt:
Utbildningen
har till uppgift att utveckla kursdeltagarnas kunskaper och förutsättningar att
i varierande behandlingssiluationer, genom sin närvaro och sitt teoretiska och
praktiska kunnande, medverka till atl förebygga, behandla och lösa olika
problem med anknytning till missbrukarproble-matik.
Utbildningen
syftar därför till atl kursdeltagaren
-
skaffar sig kunskap om
psykosociala problem saml samhällels åtgärder att lösa dessa på individ-,
grupp- och samhällsnivå
-
utvecklar förståelse för
människors reaktioner i psykosociala problemsituationer och skaffar sig
beredskap all ge stöd saml stimulans till förändring i sådana situationer
-
skaffar sig ökad kunskap om och
insikt i den egna personligheten
-
förstår betydelsen av att kunna
samverka med anhöriga och de myndigheter och organisationer som kan utgöra
stöd för missbrukaren.
Timplanen
i huvudkursen upptar bl.a. följande ämnen: psykologi, behandlingsmetodik,
gruppdynamik, socialkunskap, vårdkunskap, administration och
arbetslivsorientering. 1 preparandkursen ingår fem ämnen; svenska, samhällsorientering,
matematik, naturorientering och psykologi.
Till
läroplanen har skolöverstyrelsen fogat s. k. särskilda anvisningar;
Utbildningen
skall belysa samhällspolitiska åtgärder i förebyggande och rehabiliterande
syfte för individer med sociala och psykiska problem och då främst olika former
av missbruk. Socialvårdens verksamhet avseende speciellt de behandlingsformer
och metoder som består av praktiskt pedagogiska och terapeutiska insatser för
missbrukare inom såväl öppenvård som vid behandlingshem skall tas upp. 1
undervisningen bör också behandlas hur
66
samordning
sker mellan psykiatrisk vård och socialvård samt mellan en inledande medicinsk
vårdfas och efterföljande sociala och psykiska rehabiliteringsinsatser.
För
att kursdeltagaren skall förstå den egna insatsens betydelse i förhållande
lill övriga psyko-sociala insatser skall helheten i socialvårdens långsiktiga
och samordnande verksamheter belysas samt kursdeltagaren fä insikt om orsaker
och bakgmnder till varför vissa individer inte klarar sin totala situation.
För
alt konkretisera olika samhällsfrågor kan kursdeltagarna bedriva studier av
varierande samhällsmiljöer, arbetsplatser, samhällsinstitutioner och
organisationer. Syftet är atl skapa sådana kontakter med verksamheter utanför
behandlingsverksamheten att inskolning av missbrukare i livet utanför
behandlingssiluationen underlättas.
Utbildningen
i socialt behandlingsarbete inleds med en preparandkurs som förberedelse för
kursdeltagare som saknar fillräckliga förkunskaper för atl tillgodogöra sig
undervisningen. Under denna förberedande del bör undervisningen inriktas mot
del planerade utbildningsmålet varvid särskild vikt skall läggas på atl öka
kursdeltagarens kunskap om samhällsfrågor, aktuell samhällsdebatt samt
kommunikationsfärdigheter. Det kan därvid vara lämpligt aU undervisningen
planeras som projektarbeten och lemadagar utifrån kursdeltagarnas behov och
intressen.
I
såväl huvudkurs som preparandkurs skall undervisningen inriktas på alt hjälpa
och stimulera kursdeltagaren att på bästa sätt tillvarata och utveckla sina
inneboende förutsättningar både som individ och som samhällsmedlem.
Kursdeltagaren bör stimuleras till atl arbeta aktivt och till att påverka både
inriktning och appläggning av sina studier.
Undervisningen
skall vara behovsorienterad och utgå från kursdeltagarens tidigare utbildning
och yrkeserfarenheter. För atl kursdeltagaren skall uppleva sammanhang och
helhetssyn i utbildningen bör de olika ämnena integreras och undervisningen
anpassas så atl den bidrar lill kursdeltagarens egen utveckling och förmåga
till handlingsberedskap, till atl kunna dra slutsatser och till all kunna
bedöma sitt eget handlande i olika situationer.
I undervisningssituationen
är det lämpligt att utgå från kursdeltagarens egna erfarenheter samt anknyta
till aktuella situationer i kommande behandlingsarbete. Samverkan mellan olika
ämnen bör eftersträvas där kursdeltagaren tränas atl sammanställa uppgifter
från olika ämnesområden och atl se problemen ur fiera synvinklar. Med
utgångspunkt i kursdeltagarens önskemål bör problemlösning tillämpas som
arbetsprincip och lämpliga arbetsformer är t, ex, grupparbeten, diskussioner,
seminarier, rollspel.
En vägledande
utbildningsprincip bör vara att genomgående anknyta undervisningen lill
konkreta erfarenheter i form av t. ex, fältstudier och studiebesök. Vid
bearbetningen av kursdeltagarens erfarenheter från dessa aktiviteter är det
lämpligt att inom ramen för tillgängliga resurser anordna diskussioner, där
även personer som är verksamma inom de studerade områdena bör delta.
Utbildningens inriktning
skall vara sådan att kursdeltagaren fortlöpande under utbildningstiden ges
tillfälle atl främst i ämnet gruppdynamik bearbeta egna upplevelser, attityder
och värderingar. Detta kan vara värdefullt för kursdeltagarens egenutveckling
både vad gäller atl stärka tilltron till den egna förmågan och att bli medveten
om sin begränsning och kan ske i form av t, ex, gruppsamtal, gruppdynamiska
övningar och rollspel.
För att åstadkomma
integration av utbildningsinnehållet bör tillräcklig tid avsättas för
planeringsarbete med de i utbildningen verksamma.
67
6.4
Ledningsgruppens förslag
Ledningsgruppen
föreslår att utbildningen genomförs som brislyrkesut-bildning och även i övrigt
i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens förslag. Utbildningen planeras så att
hela personallag kan genomgå den gemensamt inför starten av t. ex. ett nytt
behandlingshem. Kursdeltagarna utses efler rekommendation av
arbelsmarknadsparterna. Kursen är en blandning av vidareutbildning och inskolning
av arbetslag. Då de som kommer att genomgå utbildningen förutsätts vara
anställda under utbildningstiden kommer kursdeltagarna all åtnjuta full lön
under utbildningen.
Utbildningen
genomförs som försöksverksamhet under kalenderåret 1978. Den pedagogiska uppföljningen
av kursverksamheten beräknas komma till stånd genom FAMU-gruppens (Forskning
kring arbetsmarknadsutbildningen) försorg. Den arbetsgrupp inom AMS, som
medverkat till läroplanens utarbetande, bör följa verksamheten nära under
första året.
Kurser
bör komma i gång så snart som möjligt under våren, i första hand i Stockholm,
Göteborg och Malmö.
7 Utvärdering av narkomanvården
7.1 Inledning
Ledningsgruppen
tillkallade i oktober 1977 fyra forskare med uppgift atl överväga frågor
rörande utvärdering av narkomanvården. I gruppen har ingått docent Bengt
Börjeson, professor Lars Magnus Gunne, bitr. överläkare Jan Ramström och
professor Erik Änggård. Dessutom har docent Kettil Bruun, Stiftelsen för
alkoholforskning i Helsingfors, ordförande i det nordiska samarbelsorganet för
drogforskning, deltagit i ett sammanträde.
Resultaten
från forskargruppens arbete återges under avsnitten 7.2-7.4.
7.2 Bakgrund
Olika
aspekter av behandlingsforskning har varit föremål för intensiv debatt såväl på
nationell som på nordisk nivå. Ett nordiskt samarbete rörande
behandlingsforskning inleddes på allvar år 1972, då det första nordiska
forskningssymposiet arrangerades. Härefter har ytterligare två symposier ägt
rum. Del nordiska samarbetet har nu fält en fastare form genom inrättandet av
ett nordiskt drogforskningsorgan, som har sitt kansli föriagt till Oslo.
Drogforskningsorganet arbetar f n. på atl fä fram forskningsförslag på fem
vårdområden, nämligen utvärdering av behandling, frågan om Ivång-frivillighet,
professionalism i behandlingen (innefattar både frågan om utbildningsbehov och
betydelsen av ideella insatser), metadonbehandling samt okonventionella
behandlingsformer.
68
Utvärdering
£iv narkomanvården kan motiveras av bl. a. följande skäl:
-
Forskningsresultat behövs som
underiag för beslut rörande den fortsaUa vårdutbyggnaden och
resursprioriteringen
-
Forskningen kan bidra till
metodutveckling inom narkomanvården
-
Utvärdering av tvång i
narkomanvården är angelägen av etiska skäl
-
Erfarenheter från
narkomanvården kan genom olika undersökningar komma även andra vårdområden till
godo
Behandlingsforskning
är dock förknippad med åtskilliga problem. Några av svårigheterna redovisas i
det följande.
Problemen
i forskningsprocessen börjar redan före undersökningen av själva behandlingsenheten
och gäller urvalet av missbrukare till olika behandlingsenheter. Skillnader i
behandlingsresultat kan bero på skillnader i de undersökta gruppernas
bakgrundsförhållanden och fömtsättningar aU tillgodogöra sig behandlingen,
likaväl som de kan bero på skillnader i behandlingens uppläggning och innehåll.
Om behandlingen skall utvärderas enligl en experimentell metod fordras en
slumpfördelning av missbrukare, så alt del ena vårdprogrammet fär ta emot
missbrukare med ungefär samma bakgrund som det andra.
Ett
sådant förfarande torde dock inte vara genomförbart inom överskådlig tid.
Forskarna måste försöka hitta andra metoder för alt uppnå jämförbara resultat.
En möjlighet är att de missbrukare som vistas på behandlingsenhel, som är
föremål för utvärdering, beskrivs på ett enhetligt sätt med avseende på vikliga
bakgmndsdala.
Ytteriigare
en komplicerad fråga vid behandlingsulvärdering är vad som skall mätas och med
vilka metoden Registrering av data rörande symtomförekomst, bostcid,
arbete-utbildning m. m. kräver konsekvens, uthållighet och noggrannhe,t.
Mätningar av den psyko-sociala anpassningen ställer ytteriigare krav pä metoder
som är mindre utprövade än hårddata metoderna. Forskarnas värderingar och
vetenskapliga referensram har betydelse förvalet av vad som skall undersökas
och för metodvalet. Frågan om vad som skall mätas är bl, a, avhängig av vilka
mål som formulerats förbehandlingen. Om behandlingsmålen innebär påverkan av
faktorer som självkännedom, iden-tilelsupplevelse, inre trygghet, självkontroll
m, m, ställs forskaren inför slora problem, eftersom metoderna för utvärdering
av sådana effekter än så länge är föga utvecklade. Det finns inte några allmänt
godtagna metoder för atl mäta den psyko-sociala anpassningen.
Del
sista ledet i forskningsprocessen innebär tolkningar av resultaten. Beror
effekterna på själva behandlingen och i så fall vad i behandlingen? Eller beror
effekterna på andra omständigheter, som ligger utanför behandlingen? Handlar
del kanske om ett samspel mellan behandlingsfaktorer och andra, yttre faktorer?
Utöver den påverkan som missbrukaren utsätts för från behandlingsenheten
påverkas han/hon av yttre omständigheter som situationen på bostads- och
arbetsmarknaden, förhållandet lill kamrater och
69
föräldrar
m, m. Det kan därför vara svårt alt särskilja behandlingsresultat från s, k,
självläkning och yttre faktorers påverkan på individen.
På
sin väg ut ur missbruket anlitar missbrukaren ofta en rad av samhällels
vårdorgan, 1 olika skeden av missbrukskarriären har missbrukaren normall haft
kontakt med många olika vårdinrättningar inom social- och sjukvård, eventuellt
också med kriminalvård, arbetsvärd m, m. Det kan därför vara svårt att hänföra
rehabiliteringseffekterna till en enstaka, avgränsbar vårdinsats. Det är i
regel inte möjligt att bryta ut och utvärdera en särskild vårdenhet i
vårdsystemet och sedan dra slutsatsen atl del är denna enda länk i vårdkedjan
som orsakat förändringarna hos individen.
För alt man med någon
säkerhet skall kunna dra slutsatser beträffande behandlingens effekter måste
behandlingens innehåll beskrivas. Man bör eftersträva beskrivningar av
behandlingens utformning, innehåll och innebörd för missbrukaren och försöka
urskilja vilka komponenter i behandlingen som är av betydelse för
rehabiliteringen. Även om utvärderingen av behandlingen vid en institution
innefattar en redogörelse för behandlingens innehåll har
undersökningsresultaten en begränsad giltighet tidsmässigt. Goda
behandlingsresultat vid ett visst tillfälle behöver inte betyda atl behandlingen
även fortsättningsvis kommerati vara framgångsrik. Utvärderingsresultaten
säger bara något om hur en viss behandlingsenhet fungerade vid en viss
tidpunkt.
Frågan om vem som skall
utvärdera är inte heller okomplicerad. Forskaren kan antingen vara nära knuten
till behandlingsenheten eller vara helt fristående. Om forskaren införiivas med
behandlingsteamel kan en kritisk granskning av verksamheten försvåras. Å andra
sidan kan del vara svårt för en utomstående forskare all fä lill stånd ett
förtroendefullt samarbete med personal och klienter, vilket i allmänhet är en
fömtsättning för att forskningsprojektet skall kunna genomföras. Ett sätt att
möta misstänksamheten mot utomstående forskare kan vara atl syftet med
utvärderingen klariäggs, och att forskaren och behandlingsenheien tillsammans
diskuterar hur forskningen skall läggas upp. Samtidigt måste forskaren fä stor
frihet i sitt arbete och möjlighet att fömlsäitningslösl granska behandlingen.
Ett annal sätt är alt utvärderingen görs av två forskare, varvid den ene är
nära knuten till institutionen, medan den andre är helt fristående.
Behandlingsforskningen
befinner sig ännu i ett outvecklat stadium. Mot bakgrund av de svårigheter som
är förknippade med behandlingsutvärderingen måste forskarna ges möjligheter
att söka lösningar på olika nivåer och i olika former. I del följande kommer
alt redovisas förslag som syftar lill att underiäUa det fortsatta
forskningsarbetet och lägga gmnden till en forskar-tradilion på
narkomanvårdsområdel.
En anknytning bör ske till
forskningsarbetet utomlands. Hittills har narkolikaarbetet inom FN och WHO
endast i begränsad omfattning tagit upp behandlingsforskning. Detta kommer
möjligen att ändras - bl. a. har en särskild enhet upprättals inom
FN-sekretariatels narkotikadivision för
70
problem
kring efterfrågan på narkotika. Denna avdelning svarar bl. a. för
behandlingsforskning. Även Europarådet avser att behandla frågor om
utvärdering. F. n. utförs dock del viktigaste arbetet på nationell nivå.
1
USA bedriver de federala organen NIDA (National Institute of Drug Abuse), NAAA
(National Institute of Alcohol Abuse and Addiction) och NIMH (National
Institute of Mental Health)elt omfattande arbete och svarar bl. a. för
initiering och finansiering av forskning. I Kanada har ARF (Addiction Research
Foundation) i Toronto en motsvarande central ställning. Huvuddelen av arbetet
utförs dock vid universitelsinslitutioner och fristående forskningsinstitut i
dessa länder och vidare främst i England, Holland och våra grannländer,
7.3
Nuvarande situation
7.3.1
Behandlingsforskningens läge
Motstridiga
uppfaUningar om möjligheterna alt rehabilitera narkotikamissbrukare har
framförts i de senare årens narkotikapolitiska diskussioner. Somliga har hävdat
att fä eller inga missbrukare blir "botade" med de behandlingsmetoder
som tillämpas f n., medan andra hänvisat till de relativt gynnsamma resultat
som rapporterats från skilda behandlingsenheter.
Det
måste i sammanhanget framhållas att kunskaperna om narkomanvårdens effekter
ännu är begränsade. Några brett upplagda försök all vetenskapligt utvärdera
behandlingens resultat har ännu inle slutförts i Sverige. Ett par mer
omfattande studier har dock genomförts. Vidare finns en serie enklare
rapporter, som innehåller uppföljningsstudier från olika behandlingsenheien
Dessa rapporter är av intresse som komplement lill annan information, även när
de inte gör anspråk på att utgöra vetenskapligt upplagda
behandlingsul-värderingar. Samtliga rapporter gäller den frivilliga
narkomanvården. Från den icke frivilliga narkomanvården (främst vård enligt
lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall och barnavårdslagen) föreligger
fä forskningsrapporter.
Av
de forskningsprojekt som slutförts under senare år skall nämnas några. Den mest
omfattande uppföljningsstudie som hittills gjorts i Sverige är "226
narkomaner - en uppföljande intervjuundersökning av en grupp frivilligt vårdade
narkomaner"'. Rapporten ingår i forskningsprogrammet "Narkomaner i
frivilliga behandlingsprogram" vid Långbro sjukhus. Vid Hindby-hemmet -
ett terapeutiskt samhälle för alkohol- och narkotikamissbrukare i Malmö - har
en forskargrupp följt verksamheten under flera år. Vid Ulleråkers sjukhus,
forskningskliniken, pågår sedan år 1967 en försöksverksamhet med
meladonunderhållsprogram. Försöksverksamheten följs kontinueriigt av en grupp
forskare. En uppföljning har gjorts av 152 missbrukare
'
S, Lindberg, J, Ramström, 226 narkomaner-en uppföljande intervjuundersökning av
en grupp frivilligi. vårdade narkomaner. Socialstyrelsen. Stencil 1978.
71
som
besökt narkomanvårdsmottagningen vid Danderyds sjukhus. Beträffande pågående
forskningsprojekt kan nämnas all följande behandlingsen-heter är föremål för
utvärdering: Rätansgården, Trollängen, Slora Björn, Brunslövsgården och
Hassela. En slutredovisning av flertalet av dessa projekt kommer atl ske under
år 1978.
7.3.2 Försöksverksamhet
Utöver
rena forskningsprojekt har olika försök med krav på dokumentation betydelse
för kunskapsutvecklingen. Vissa försök blir föremål för relativt ambitiösa utvärderingar
medan andra beskrivs utan några krav på "vetenskaplighet".
Erfarenheter och resultat av försöksverksamheten når emellertid f n, ul
dåligt.
Försöksverksamhet
och utvecklingsarbete bedrivs av kommuner och organisationer, ibland med
statligt slöd. Socialstyrelsen förfogar över ett anslag benämnt J 7
"Bidrag till organisationer m, m," som innevarande budgetår uppgår
till 3,1 milj, kn Huvuddelen av anslaget utgår till försöksprojekt.
7.3.3 Kartläggning
av vårdresurserna
En
samlad beskrivning av vårdresurserna saknas f n. För sjukvårdspersonal,
socialarbetare, forskare, enskilda missbmkare m. fl. som har behov av
information om olika behandlingsenheter skulle en översikt vara till stor hjälp
i det dagliga arbetet. En översikt över vårdresurserna skulle därför behöva
göras.
Beskrivningen av
behandlingshemmen för narkotikamissbmkare bör utöver enkla fakta som adress,
huvudman, platsanlal, klientsammansättning, upptagningsområde m. m. innehålla
en redogörelse för intagningsförfarande, behandlingens mål och metodik samt
uppgift om verksamheten har utvärderats.
7.3.4 Kartläggning
av behandlingsforskningen
Våren
1973 publicerade socialstyrelsen en rapport över aktuell narkotikaforskning.'
Rapporten innehöll kortfattade uppgifter om undersökare, forskningsinstitution,
projektets syfte, metod och anslag. 1 en avslutande kommentar gjordes en
bedömning av forskningens läge. Rapporter över aktuella och planerade
forskningsprojekt har intresse för såväl forskare som behandlare och
administratörer och skulle behöva göras kontinueriigt. I en sådan rapportering
bör ingå uppgifter av både kvantitativ och kvalitativ art. Även resultaten av
avslutade forskningsprojekt bör presenteras.
'Socialstyrelsen:
Aktuell narkotikaforskning våren 1973
72
Sammanställningarna
bör utmynna i en bedömning av forskningens läge, innehållande analys av den
forskning som bedrivs resp. en genomgång av problemområden, som ännu inle är
utforskade. Utifrån översikten skall forskningsbehov kunna formuleras.
7.3.5
Dokumentation av forskningsrapporter
Varken
någon institution, organisation eller något bibliotek har i dag ett
övergripande ansvar för insamlandet av forskningsrapporter på narkotikaområdet.
Behovet av en dokumentationscentral är således uppenbart, och krav på att en
sådan skall inrättas har framförts vid många Ullfällen. Bl. a. tog
narkomanvårdskommiltén upp frågan i sitt slutbetänkande. Forskningsrapporter
finns på socialstyrelsen. Centralförbundet för alkohol- och narkolikaupplysning,
högskolornas bibliotek, hos enskilda forskare etc, men dessa rapporter samlas
inte in på något systematiskt sätt och samlingarna är långt ifrån heltäckande.
Var
en dokumentationscentral skall förläggas är beroende av om endast
narkotikaforskning skall ingå i samlingarna eller om den bör inrymma rapporter
rörande både alkohol- och narkotikaforskning. Ytteriigare en möjlighet är atl
all social forskningsdokumentation samlas på samma ställe. Del lämpligaste i
dagens läge synes vara att inrätta en dokumentationscentral i vilken skall ingå
svensk alkohol- och narkotikaforskning samt vissa utländska rapporter av
betydelse för svensk forskning och debatt. Om möjligt bör internationella
datorbaserade söksystem kopplas till enheten. Del kan här nämnas att en
översikt över de internalionella söksystemen gjorts på uppdrag av det nordiska
drogforskningsorganet och f n. är under publicering. Dokumentationscentralen
måste föratt hålla samlingarna aktuella utarbeta ett kontaktnät med forskare
och forskningsmiljöer på såväl nationell som intemationell nivå. Det bör ingå i
dokumentalionsenhetens uppgifter att sprida information om
forskningsrapporterna och eventuellt också göra sammanfatlning.an
7.4
Utvecklingsarbete - aktuella forskningsbehov
7.4.1
Uppföljning
Förutom
att del finns behov av all fä vissa problemområden särskilt belysta vore det
värdefullt med kontinueriig uppföljning av missbrukare, som kommit i kontakt
med olika vårdenheter. Dessa uppföljningar skulle göras av vårdarbetarna själva
och innebära all vissa enkla data beträffande klienternas situation insamlades
och systematiserades. Rutiner för insamlandet av uppgifterna bör därför
utarbetas. Dessa dala skulle ge behandlingsseklorn feed-back på sin verksamhet
och kunna utgöra underiag för analyser av behandlingsarbetet. En uppföljning av
detta slag kan inte betraktas som
73
forskning
i vetenskaplig bemärkelse, men kräver ändå kunnande, noggrannhet och tålamod.
Vårdarbetarna skulle därför behöva slöd och stimulans frän forskare i
uppföljningsarbetet. Något omedelbart krav på att uppföljningar skall göras kan
dock inte ställas, eftersom det skulle innebära ett merarbete som kräver
resursförstärkningar. Dessutom bör man i sammanhanget la hänsyn till
förhållandena inom andra vårdsektorer i detta avseende. För att uppgifterna
skall bli verkligt intressanta och meningsfulla måste de ställas i relation
till liknande uppgifter på andra vårdområden. Även etiska frågor måste noggrant
diskuteras innan man beslutar sig för att göra breda uppföljningar,
7.4.2
Tillämpad forskning
Vid
sidan av de nämnda enkla uppföljningarna kan det finnas skäl att peka på olika
projekt av lillämpningskaraktär,
7.4.2.1 Vårdkedjan
Hur
skall man utforma en vårdkedjemodell som innebär atl akutvården effektivi
länkas lill behandlingshemmen? Hur skall i sin tur behandlingshemmen knytas
till öppenvården? Undersökningar rörande sambanden mellan de olika länkarna i
vårdkedjan är angelägna, eftersom de olika delarna är beroende av och
förutsätter varandra,
7.4.2.2 Studier
kring avgiftning och abstinens
Det
finns i dag ingen svensk forskning som belyser vad som händer under
avgiftningsfasen. Vi har heller inga jämförande studier från de akutkliniker,
som finns och som tillämpar olika metoder i avgiftningsskedet.
Forskning
kring abstinensens olika stadier syftar till att ge kunskap om vilka åtgärder
som bör sättas in vid olika tidpunkter.
7.4.2.3 Akut-
och korttidsvård
Det
finns behov av undersökningar som kan belysa i vilken utsträckning akutvården
lyckas föra klienten vidare till mer långsikliga behandlingsprogram. Vidare
behövs kunskaper om i vilket skick missbrukaren lämnar akutavdelningen,
vårdtidens längd m. m.
7.4.2.4 Motivalionsforskning
En
god uppfattning om missbrukarens motivation skulle hjälpa personalen inom akut-
och öppenvården att utforma behandlingen på ell mer realistiskt och konstrukfivt
sätt. Vidare finns ett behov av modeller för hur motiva-
74
lionsarbetet
skall bedrivas. En analys av betydelsen av de långvariga kontakterna som
personalen inom öppenvården har med enskilda missbmkare behövs också.
7.4.2.5 Marginalkonflikter
Ytterligare
kunskaper krävs för att belysa hur missbrukarens situation är under det stadium
då han slutat missbruka narkotika och därmed lämnai sitt gamla liv men ännu
inte känner sig hemma i det etablerade samhället. 1 sitt sökande efter
alternativa sätt atl leva och en delvis ny identitet kan den f d. missbrukaren
hamna "mellan två stolar". Denna situation är myckel pressande och
kaiU leda till återfall.
7.4.2.6 Jämförelse
mellan behandlingsalternativ
Det
är angeläget att man på längre sikt utvecklar modellstudier för alt jämföra och
utvärdera behandlingsalternativ. Man bör dock göra det med begränsade och
realistiska ambitioner utifrån kunskaperna om de tidigare redovisade
svårigheterna att mäta behandlingseffekter.
7.4.2.7 Olika
typer av droger
Även
om slora grupper av missbrukare ofta är blandmissbmkare föreligger ell visst
behov av forskning kring drogerna som underlag för narkomanvårdens utveckling.
Frågor som inställer sig är t. ex. hur olika droger verkar socialt, fysiskt,
psykologiskt och hur ersätlningsdroger, typ metadon, fungerar.
7.4.2.8 Social
uppföljning
Den
tidigare refererade undersökningen från Långbro sjukhus visar all stora delar
av den undersökta missbrukargruppen slutat missbruka narkotika men atl många i
denna grupp ändå inle har ordnad sysselsättning (arbete/ studier). Det synes
därför viktigt att man i uppföljningsundersökningargör en fördjupad analys av
den sociala situationen.
7.4.2.9 Kriminalvårdsfrågor
a) Hur fungerar brottsbalken/kriminalvården som
drogpreventiva instrument? På många langelser bedrivs enligt uppgift en väl
utvecklad handel med narkotika och undersökningar visar atl många straffade
börjar missbruka narkotika inne på fängelset. Innebär straffiillämpningen och
fängelsestraffet kanske belastande omständigheter från individualpreventiv
synpunkt?
b)
Utvärdering behövs rörande
tillämpningen av 34 § lagen (1974:203) om
75
kriminalvård i anstalt, vilken gör det möjligt för intagna med narkotikaproblem
att fullgöra delar av strafftiden inom sjuk- eller socialvården. Hur förhåller
det sig med missbruket hos denna grupp efler avslutad vårdtid jämfört med
övriga klienter på behandlingshemmet eller jämfört med de missbmkare som
fullgör hela strafftiden på ett fängelse?
7.4.2.10
Vård med stöd av LSPV
Även
den icke frivilliga narkomanvården är intressant från utvärderings-synpunkt.
Vård av narkotikamissbrukare under tvång sker i allmänhet inte på särskilda
narkomanvårdskliniker utan på allmänna psykiatriska avdel-ningan Eftersom
tvångsomhändertagande är ett långtgående ingrepp i en människas liv är del
mycket angeläget atl undersöka vilka effekter tvångsvården har.
7.4.3
Teoretiska studier
Det
är angeläget att medel anslås, förutom till de projekt som har
lillämpningskaraktär, även till projekt med mer teoretisk inriktning. Det
innebär projekt som i första hand inle behöver ha direkt tillämpningskaraktär,
men som på längre sikt kan ha betydande konsekvenser för utformning och
utvärdering av behandlingen. Teoretiska studier som synes påkallade är;
-
En förutsättningslös granskning
av argumenten för tvång resp. frivillighel inom vården av vuxna missbrukare
-
Studier kring missbrukskarriären
Teorier
om missbmkskarriären har betydelse för behandlingens utformning i olika
skeden. Missbmkskarriären indelas ofta i följande "steg".
1)
Utveckling av en avvikarbenägen
personlighet
2)
Vägen in i missbruk
a. Experimentellt
missbruk
b. Rekreationsmissbruk
c. Tvångsmässigl
missbruk
3) Vägen
ut ur missbruk
En
vidareutveckling av dessa tankegångar kan ge kunskap om vilka möjligheter det
finns att bryta en pågående missbrukskarriär. Ell stort behov föreligger av
detaljkunskap om de yttre påverkningar av typ behandling under tvång eller
frivillighet och de inre överväganden som styr individens handlande i
missbruksfasen. Via exempelvis intervjuer med missbrukare som klarat sig bra
kan man erhålla upplysningarom vilka ingrepp och faktorer i och utanför behandlingen,
som medverkat till atl de lyckats förändra sin livssituation.
76
-
En diskussion med utgångspunkt från begreppet "identitet" och detta
begrepps anknytning till missbrukarens självupplevelse.
Vidare
är det angeläget alt möjligheterna alt erhålla projekteringsanslag vidgas.
7.5
Ledningsgruppens överväganden och förslag
Som
framgår av arbetsgruppens redovisning har den svenska behandlingsforskningen
relativt liten omfattning. Arbetsgruppen har lagt fram flera förslag lill
insatser för atl öka behandlingsforskningen.
Det
återstår relativt omfaUande arbetsinsatser innan underiag kan erhållas för
formulering av konkreta forskningsprojekt. Delta arbete bör ske inom
delegationen för social forskning (DSF), i vilken bl. a. ingår representanter
för socialdepartementet, socialstyrelsen, kommun- och landslingsförbunden samt
forskare. Arbelel bör ske mot bakgrund av de förslag som forskningsgruppen
utarbetat ovan (avsnilt 7.4). DSF har hittills tillsatt sex initiativgrupper
med uppgift all göra en översiktlig inventering och analys av forskning och
utvecklingsarbete inom var sitt område och att lämna förslag till angelägna
projekt. En initiativgrupp för narkomanvårdsforskning bör inrättas. För
anställning av en utredare med uppgift alt biträda initiativgruppen under
minst ett halvår, sammanträdesarvoden, resekostnader m, m, bör anslås 150 0(10
kr.
Initiativgruppen
bör under sill arbete undersöka möjligheterna all skapa fasta kontakter till
vissa viktigare forskningscentra. Från ansvariga federala myndigheter i USA har
en önskan framställts till ledningsgruppen om ett samarbete på
narkotikaforskningens område. Iniiiativgruppen bör bereda denna fråga och även
undersöka möjligheterna lill samarbete med forskningscentra i andra länder.
Det är därvid angeläget att samråd och samverkan sker med det nordiska
drogforskningsorganet.
Föratt
forskningsprojekt på narkomanvårdsområdel snabbt skall komma i gång fordras atl
särskilda medel ställs till förfogande. Delegationen för social forskning
rekommenderas att reservera ca I milj. kr. varje år under en treårsperiod för fDrskningsprojekt
på narkomanvårdsområdel.
Det finns ett stort behov
av regelbundna överiäggningar om forskningsfrågor som gäller narkomanvård.
Forskarna är ofta isolerade och saknar forum för diskussion av projektens
uppläggning, metodologiska problem, etiska frågor m. ni. Vissa idéer blir
aldrig realiserade och vissa projekt slutförs inle därför att stöd och
stimulans från forskarkollegor saknas. Ledningsgruppen föreslår att medel ställs
till förfogande för anordnande av särskilda forskarkonferenser. Dessa
konferenser bör arrangeras av socialstyrelsen i samråd med forskare i den
föreslagna initiativgmppen inom DSF. Medel bör anvisas för två konferensen
Kostnaden kan beräknas till 50 000 kr.
Ledningsgruppen
instämmer i behovet av en dokumentationsenhet för
77
narkotikaforskning.
Frågan om en sådan enhet bör samordnas med annan forskning, t. ex. beträffande
alkohol, bör utredas ytteriigare, liksom frågan om var en dokumentationsenhet
för forskningsrapporter bör placeras. Innan tillräckligt underlag för beslut
föreligger måste en noggrann genomgång göras av existerande
dokumentationsenheter och av de behov av dokumentationsservice som kan
föreligga hos myndigheter, forskningsinstitutioner m. m. Ett belopp i storieksordningen
75 000 kr. bör dock avsättas för alt möjliggöra förberedelser för inrättande av
en dokumentationsenhel. Ledningsgruppen föreslår att överenskommelse träffas
med CAN alt genomföra delta förberedelsearbete, innefattande insamling av
forskningsrapporter.
Rapporter
över aktuella och planerade forskningsprojekt har stort intresse.
Socialstyrelsen bör därför åriigen kartlägga den aktuella narkotikaforskningen.
Även resultaten av avslutade projekt bör presenteras i rapporten. Denna bör
även innehålla en bedömning av forskningens läge.
1
dag saknas en samlad bedömning av vårdresurserna. Det bör uppdras åt
socialstyrelsen atl genomföra en kartläggning av dessa. Information om
vårdenheterna bör ges till myndigheter och organisationer som har behov av
sådana uppgifter. Eftersom behandlingsprogrammen fortlöpande ändras bör
uppgifterna ses över åriigen.
Resultaten
av den försöksverksamhet som bedrivs med bidrag från socialstyrelsens anslag J
7 "Bidrag till organisationer m.m." når f n. ut dåligt.
Socialstyrelsen bör därför i samverkan med berörda huvudmän verka fören vidgad
spridning av dessa resultat. Detla kan ske genom tryckning och distribution av
rapporter, anordnande av konferenser m. m. Informationsverksamheten bör
samordnas med Svenska kommunförbundels idébankverksamhet.
8
Missbrukarnas situation på arbetsmarknaden
8.1
Inledning
En
förutsättning för att vårdinsatser för missbrukare skall ge bestående resultat
är alt missbrukarna kan fä lämplig sysselsättning efter behandlingen. Ofta är
deras utbildning otillräcklig-del är inte ovanligt all även kunskaperna på
grundskolenivå är ofullständiga. Arbetsmarknadsfrågor och utbildningsfrågor
har därför ett intimt samband med rehabiliteringen av missbrukare. Alt
arbetsmarknadsfrågorna har betydelse i del förebyggande arbetet har berörts i
kap. 3. Arbetsmarknadsfrågorna har därför särskilt uppmärksammats i
ledningsgruppens arbete.
Arbetsmarknadsfrågorna har
av ledningsgruppens sekretariat beretts särskilt med företrädare för
arbetsmarknadsstyrelsen, brottsförebyggande rådet, socialstyrelsen och sysselsällningsutredningen.
Överiäggningar har vidare hållits med företrädare för LO, TCO och SACO/SR.
Avsnitten 8.2 och 8.3 är en sammanfattning av detta arbete.
78
8.2
Bakgrund
8.2.1 Arbetsmarknadens
utveckling
På
grund av konjunktur- och strukturförändringar på arbetsmarknaden har under
senare år en arbetslöshet uppstått som i särskilt hög grad drabbat ungdomar.
Utvecklingen
har också medfört att större krav numera ställs på de personer som går in i
arbetslivet. De som har möjligheter att fä arbete är i första hand personer med
god yrkesutbildning och dokumenterad yrkesvana. Omvänt är del sivårt för
personer med bristfällig utbildning och yrkeserfarenhet alt fä fotfäste i
arbetslivet. Detta gäller såväl den privata som den offentliga sektorn.
Under
1970-talet har antalet sysselsatta ökat med omkring en kvarts miljon. Även om
det skett en stagnation de senasie åren torde man på sikt kunna räkna med en
fortsatt ökning av antalet sysselsatta. Den största ökningen kommer alt ske
inom offentlig förvaltning och tjänst. Antalet sysselsatta inom denna sektor
beräknas öka starkt fram till år 1990 (se diagram 8:1).
Både
den offentliga och den privata sektorn måste i högre grad än hittills medverka
till rekrytering av personer med fysiska, psykiska eller sociala arbetshinder.
Både
inom den offentliga och den privata sektorn söker företag bästa möjliga
arbetskraft. Såsom förut sagts leder detta lill att arbetshandikappade ofta
kommer i sista hand. Ofta måste samhället medverka lill sysselsättning för de
som inte kan fä något arbete på öppna arbetsmarknaden.
8.2.2 Missbrukarnas
arbetsmarknadssituation
Det
är inle möjligt atl i tillgänglig statistik isolera olika missbrukargrupper och
t. ex. se hur många narkotikamissbrukare som efter behandling har fäll arbete i
den öppna marknaden. Flera olika studier av missbrukare som genomgått
behandling visar dock, alt endast fä av dem ens fär någon kontakt med
arbetsmarknaden. Som exempel kan nämnas den i kapitel 7 refererade
undersökningen vid narkomanvårdskliniken på Långbro sjukhus i Stockholm.
Studien är en uppföljning av samtliga patienter som behandlades på kliniken
under perioden 1969-1972. Av de missbrukare som var drogfria var 35 %
fortfarande efler 2-3 är utan sysselsättning. Av samtliga 226 undersökta hade
55 % året före intervjutillfället varit sysselsatta i mindre än sex månader.
F. d. missbmkares
möjligheter att få arbete är inle bara beroende av det aktuella arbetsmarknadslägel
utan är också förknippade med en rad andra faktorer. Bland dessa finns dels
problem som beror på anpassningssvårigheter och osäkerhet, dels sådana som har
sin grund i arbetsgivares och arbetskamraters attityder rnot missbrukare.
Dessa två typer av problem kan inte ses
79
Diagram
8:1
Sysselsättningen i större
näringsgrensgrupper åren 1965-1990
Logmaritmisk
skala
Källa:
Trender och prognoser 1977.
Information
i prognosfrägor 1977:1, SCB
isolerade
från varandra utan har ett nära samband. Så kan t. ex. en f d. missbrukares
osäkerhet på en arbetsplats förstärkas av att han eller hon möter
avståndslagande, rädsla eller misstänksamhet från arbetsledning och arbetskamrater.
Utbildningsnivån
bland missbrukare är i allmänhet mycket låg. Med låga eller inga avgångsbetyg
från grundskolan är det svårt att komma in i arbetslivet. Undersökningar har
också visat atl många missbrukare har grava läs- och skrivsvårigheter. Dessa
faktorer tillsammans med de förhållanden, som utlöst missbmket och som ofta
förstärks under missbruksliden -känslor av otrygghet och ångest, främlingsskap
inför arbetsliv och samhälle och dåligt fysiskt hälsotillstånd - resulterar
ofta i osäkerhet och mindervärdeskänslor. Risken är därför slor för
misslyckande om den f d. missbrukaren ulan särskild förberedelse går direkt
från behandling till yrkesliv.
På
senare tid har personal inom narkomanvården uttryckt oro över det växande
antalet förtidspensionerande missbrukare. Antalet förtidspensioneringar ökar
när arbetsmarknadsläget försämras. Måjet för behandling av missbmkare bör
alllid vara atl vederbörande skall kunna fä arbete och en plats i yrkeslivet.
Förtidspensionering eller långa sjukskrivningar fär inte vara en
80
ersättning
för åtgärder som avser att hjälpa den f d. missbrukaren ut på arbetsmarknaden.'
8.2.3
Särskilda problem i dagens läge
8.2.3.1 Den
offentliga sektorn
Som
tidigare nämnts beräknas den offentliga sektorn under de närmaste åren komma
att svara för den stora ökningen av antalet arbetstillfällen. Det finns inga
uppgifter om i vilken utsträckning personer med sociala arbetshinder anställs
inom offentlig verksamhet. Personal inom såväl socialvård som arbetsförmedling
har emellertid påtalat svårigheterna för människor som varit socialt utslagna
att fä arbele inom denna sektor. Följande anledningar har bl. a. angetts som
förklaring till detta:
-
För anställning i statlig
tjänst gäller grundlagens krav på atl förtjänst och skicklighet skall vara
avgörande vid tillsättning. Numera finns dock en öppning genom all arbelsmarknadsskäl
även kan vägas in vid anställning
-
Budgetmässiga bedömningar,
vilka sällan ger myndigheter handlingsfrihet. Anslagsframställningar bedöms
med utgångspunkt från att alla anställda skall vara effektiva. De aflarsdrivande
verkens arbete bygger på företagsekonomiskt definierade mål
-
Myndigheternas
befattningsbeskrivningar medför alt många sökande med sociala arbetshinder inte
når upp till de krav som ställs
8.2.3.2 Kontakter
mellan behandlingshem och arbetsliv
Under
de senaste åren har olika myndigheter och organisationer genomfört ett antal seminaiier
för personal inom narkomanvården. På seminarierna har missbrukarnas situation
på arbetsmarknaden diskuterats. Under överläggningarna har framkommit att
kunskaperna om och kontakterna med arbetsmarknaden är otillräckliga inom detta
vårdområde. Detta gäller både mer allmän kännedom om arbetsmarknaden och insikt
om vilka åtgärder, som kan behövas för atl f d. missbrukare skall kunna gå ut i
arbetslivet. Kunskapen om vilka arbetsmarknadsåtgärder som finns är också
begränsad. Dessa brister har flera förklaringar;
- Genom
den snabba utvecklingen av vårdmetoderna som skett inom
narkomanvården har nästan all personalens tid ägnats ål det egna arbelel.
Personal och inskrivna missbrukare har varit mer inriktade på behand-
'Jfr
sysselsättningsulredningens betänkande (SOU 1978:14) "Arbete åt handikappade".
Där föreslås (s 120-121) förstärkta åtgärder i syfte att ge bl, a, unga
förtidspensionerade möjlighet att (i arbete.
81
lingshemmens
terapi än på att skapa kontakter och kanaler ut mot det övriga samhället
-
Personal inom narkomanvården
har sällan någon annan erfarenhet av arbetslivet än socialt arbete, vilket
medför all de har begränsade erfarenheter att relatera till i
behandlingsarbetet
-
Många behandlingshem har i
praktiken haft hela landet som upptagningsområde, varför naturliga kontakter
med arbetsförmedling och arbetsliv i resp. missbrukares hemkommun har
försvårats
Under
de ovan nämnda seminarierna har personal från behandlingshem själva påpekat
dessa brister. De har önskat atl kontakterna mellan behandlingshem och arbetsvärd/arbetsförmedling
skall förbättras. Flera behandlingshem och deras resp. huvudmän har också på
olika sätt börjat arbeta för en mer aktiv kontakt med arbetslivet.
Genomgående
har deltagarna vid seminarierna pekat på behovet av en fast och fortlöpande
kontakt med arbetsförmedlingen och arbetsmarknaden. Man har menat att insatser
som främjar utslussningen i arbetslivet bör vara lika naturiiga som det
terapeutiska arbetet på institutionerna.
8.2.3.3
Arbetsförmedlingens resurser
Riskerna
för ökning a v arbetslösheten har lett till en kraftig expansion av de
arbetsmarknadspolitiska insatserna under senare tid. Eftersom en stor del av detta
program administreras av arbetsförmedlingen har möjligheterna atl tillgodose
önskemål om råd och vägledning från personer med behov av särskilda åtgärder,
t. ex. f d. missbrukare, varit begränsade. Ett närmare samarbete mellan
missbruksvården och arbetsförmedlingen, som är i hög grad önskvärt, förutsätter
en förstärkning av de personella resurserna vid arbetsfcirmedlingarna. Denna
fråga har närmare behandlats i sysselsättningsulredningens belänkande (SOU
1978:14)' "Arbete ål handikappade". 1 den utsträckning som resurser
lokalt kan ställas till förfogande inom arbetsförmedlingen skall, enligl
arbetsmarknadsstyrelsen, självklart ett närmare samarbete etableras.
8.3
Utbildnings- och arbetsmarknadsåtgärder
Olika
typer av arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med arbetshinder
redovisas utföriigt i sysselsättningsutredningens nyss nämnda betänkande. I
betänkandet föreslås flera förstärkningar av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, som är inriktade på de arbetshandikappades situation.
8.3.1
Grundläggande utbildning
Som
tidigare har påpekats har missbrukarna ofta en mycket bristfällig utbildning.
De behöver därför såväl grundutbildning som yrkesinriktad
'
Bet. s 221-226
82
utbildning.
Särskilt förde missbrukare,som haroavslutadeeller ofullständiga
grundskolekunskaper, är det viktigt atl undervisningssituationen utformas på
ett sådant sätt att eleverna vågar erkänna sina bristande kunskaper. Den
grundläggande undervisningen bör därför i hög grad individualiseras. Det är
viktigt atl behandlingshemmet' (och andra behandlingsformer) aktivt medverkar
till att erbjuda grundutbildning. 1 vissa fall kan det vara lämpligt att
förlägga undervisningen till behandlingshemmet. Delta sker redan på en del
behandlingshem. I andra fall bör del finnas möjlighet att följa undervisningen
utanför institutionen, och denna form bör i första hand eftersträvas. Den
kommunala vuxenutbildningen ger möjligheter till sådan undervisning.
Grundläggande
undervisning, som kurser i svenska eller andra mera kompletterande
grundskolekurser, kan också erhållas genom folkhögskolor, antingen genom atl
missbrukaren efler genomgången behandling skrivs in som elev på vinterkursen
eller under behandlingstiden deltar i deltidsslu-dier.
8.3.2
Val av utbildning och yrkesinriktning 8.3.2.1 Utredniingskurser
En slor
del av missbmkarna är osäkra både på sina egna möjligheter och på vilka arbeten
som finns på arbetsmarknaden. För dem som inte under behandlingstiden har
bestämt sig för någon utbildning eller yrkesverksamhet, finns det möjligheter
att delta i någon av de utredningskurser som anordnas inom ramen för
arbetsmarknadsutbildningen (s. k. ALU-kurser). Dessa kurser är avsedda för
arbetssökande med uttalad osäkerhet om sina önskemål och förutsättningar inför
arbets- och utbildningsval. Kurserna syftar till att ge information och
vägledning men även till att aktivera de sökande.
Kurserna
anordnas f n. i skolöverstyrelsens regi, vanligen på AMU-centen Kursernas
karaktär av fördjupad utredning och aktivering förutsätter direkta insatser av
personal från arbetsförmedlingen. En betydande del av kurserna utgörs av
praktik inom olika yrkesområden.
Två
huvudtyper av kurser förekommer
-
Arbetsliv och utbildning.
(SÖ läroplan X 21.25.22)
-
Omställning och träning.
(SÖ läroplan X 21.24.11)
Avsikten
är att eleverna efler utredningskursen skall gå vidare lill annan utbildning
eller direkt till yrkesverksamhet. Utbudet av utbildning är myckel slort. Inom
såväl arbetsmarknadsutbildningen som den kommunala vuxenutbildningen finns
sålunda ett brett utbud av teoretisk och yrkesinriktad utbildning.
'
Bedömningar som görs i detla kapitel beträffande behandlingshemmens behov skall
i tillämpliga delar också gälla andra behandlingsformer, t. ex.
familjevårdplatsen
83
8.3.2.2
Folkhögskolor
En
utbildningsform av särskilt intresse för många missbrukare som har genomgått
behandling är folkhögskola. Inlernatformen och den förhållandevis fria
studieordningen möjliggör en mjuk övergång från det kollekliva livet på behandlingshemmet.
Såväl
studierna som vistelsen i sin helhet på folkhögskola kan dock vara krävande. De
flesta eleverna har ordnade bostadsförhållanden. Vid ganska många skolor
innebär det all dessa internatelever åker hem vid helger, medan det fätal elever
som oftast på grund av sociala problem inle har ordnade hemförhållanden stannar
kvar på skolan. På så sätt uppslår lätt en grupp personer, som har eller har
haft drogproblem eller andra sociala svårigheter. De fär svårt att fä kontakt
med övriga elever och kan därigenom komma att uppfattas som ett störande inslag
i skolarbetet.
Folkhögskolornas
möjligheter aU i ökad utsträckning ta emot personer med sociala problem
studeras f n. av rektor Ebbe Gustafsson.' 1 denna studie ingår en enkät lill
samtliga folkhögskolerektorer. De flesta anser att deras skola har möjlighet
alt la emot 1-2 f d. missbrukare varje år till vinterkurserna. Flera menar
dock atl betydligt fler missbrukare kan beredas plats om skolan aktivt arbetar
med ett socialt program.
Flera
folkhögskolor tar också i betydande utsträckning emot personer med sociala
problem. 1 några fall har man ett utbyggt samarbete med behandlingshem eller
annan vårdenhet. Stensunds folkhögskola har t. ex. ett intimt samarbete med Kungsörstorps
behandlingshem. Varje vecka byter 3-4 elever från folkhögskolan plats med lika
många gäster från behandlingshemmet. De ingår sedan på lika villkor i
undervisningen resp. behandlingsarbetet. På detta sätt får skolans elever en
ökad kunskap om socialt arbete. De som är inskrivna på behandlingshemmet fär i
sin lur kunskap om studiearbete och om förhållandena på folkhögskolan. De fär
också tillfälle aU knyta personliga kontakter med eleverna på skolan. Vidare
kan t. ex. nämnas samarbetet mellan Hassela-kollektivel och Forsa folkhögsola.
Efter ett års vistelse på kollektivet, där lärare från Forsa deltar i
undervisningen, skrivs eleverna in vid folkhögskolan.
Folkhögskolor
kan således fylla ett stort behov när det gäller utbildning av missbrukare. Del
är dock viktigt atl intagningen av elever med sociala problem inte sker
slumparlat och oplanerat eller på falska fömtsättningar, t, ex, genom alt
elevens problem förtigs före vistelsen på skolan. Både inom skolan och bland de
nya eleverna bör det finnas en medvetenhet om hur arbetet skall bedrivas för
att inte nya problem skall uppstå. Ett fortlöpande samarbete mellan
folkhögskolan och vårdenheten är av vikt för båda parter. En öppen ömsesidig
information är en förutsättning för gott resultat. Ett
'Forskningsrapport
från pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet (under publicering)
84
samarbete
kan underiätlas av att behandlingshemmen får bestämda upptagningsområden.
8.3.2.3 Praktik-
och pryoverksamhet
Då
debutåldern hos narkotikamissbrukare är förhållandevis låg är det få som har
hunnit fä någon kontakt med arbetsmarknaden. Den viktigaste förutsättningen för
att en missbrukare skall kunna fungera i arbetslivet är att han tar avstånd
från missbmket. Men även på andra sätt måste han förändra sin situation. Hans
tillvaro är starkt skild från det liv en yrkesarbetande måste leva.
Det
kan vara svårt för en ung människa med problem all klara monotona
arbetsuppgifter, passa tider, samarbeta osv. En inslussning i arbetslivet bör
därför ske successivt och vara väl förberedd. En förberedande åtgärd kan vara atl
man under behandlingstiden får möjligheter till praktikperioder vid olika typer
av arbetsplatsen
En fortlöpande pryoverksamhet
under liden på bl. a, behandlingshemmet skulle kunna fylla flera vikliga
syften. Genom praktiken fär ungdomarna successivt lära kanna vilka krav som
ställs inom arbetslivet. De fär möjlighet att se hur de fungerar i vardagliga
situationer. För ungdomar med bristande erfarenhet av vardagliga sociala
kontakter är det ell stort steg att möta människor utanför den skyddade miljö,
som behandlingshemmet erbjuder. Om praktikperioderna blir integrerade delar av
behandlingen skapas möjligheter att bearbeta de problem som uppkommer under
praktiktiden. Praktik kan också ge ökad motivation till utbildning, om
missbrukaren fär pröva del arbete han är intresserad av. Sysselsättningsutredningen
har i en speciell praktikrapport' givit förslag om olika typer av praklikverksamhet.
Hur verksamheten i detalj skall utformas fär fastställas sedan regering och
riksdag tagit ställning lill sysselsättningsulredningens förslag.
8.3.2.4 Kontakt
med fackliga organisationer
Personer
med sociala problem eller arbetshinder behöver eU bestående stöd och nära
kontakter med någon eller några av arbetskamraterna för alt komma in i
arbetsgemenskapen. Sysselsättningsutredningen har i detla hänseende bedrivit
försöksverksamhet med stöd bl. a. från socialdepartementet i samband med
anställning av arbetshandikappade i statlig, kommunal och privat verksamhet.
Försök har gjorts dels med allmän information till de anställda om de
nyanställdas situation, dels med mer personligt riktad information till de
närmaste arbetskamraterna i samband med att den nyanställde introduceras i
arbetet. I vissa fall har arbetskamrater åtagit sig kontaktmannaskap.
'Praktik, del av utbildning, 1977-06-20. Förslag i
anslutning till försöksverksamheten med intensifierad arbetsförmedling för
ungdom under 20 är, 1977-10-11
85
Försöksverksamhet
pågår fortfarande, men några preliminära slutsatser kan redan nu dras
-
En förutsättning för atl man
inom resp. företag skall överväga atl ta emot personer med problem och arbetshinder
är all man får ökad kunskap om deras situation.. Därtill behövs ett mer aktivt arbele
i anpassningsgrupperna
-
Hur utföriig information som
skall lämnas om en enskild person lill de blivande arbetskamraterna och
arbetsledningen måste noga övervägas från fall till fall
-
Kontaktmän bland de anställda
utgör en viktig resurs när det gäller atl ändra arbetskamraternas attityder
till de arbetshandikappade
-
De personer som ålar sig alt
vara kontaktmän skall känna att de fär stöd av samhällsinstitutioner (t. ex.
arbetsförmedling och socialvård), arbetsgivare och fackliga organisationer
-
Kontaktmännen behöver goda
kunskaper om de arbetshandikappades totala situation
Erfarenheter
av försök med kontaktmän visar atl sådan verksamhet är värdefull. Kontakter
mellan behandlingsenheter och fackliga organisationer bör därför etableras. Det
är önskvärt all behandlingshemmen kan fä kontakt med arbetsplatser i närheten.
Genom samarbete med de fackliga organisationerna på dessa arbetsplatser
etableras inte endast kontakter med arbetsplatserna utan behandlingshemmen får
också en möjlighet till naturliga kontakter med människor som lever och arbetar
i närheten av institutionerna.
Kontakten
ger också de inskrivna på behandlingshemmen möjlighet till träning i fackliga
frågor, så aU de får större intresse för dessa frågor och bättre möjlighet till
deltagande i fackligt arbete när de kommer ul i arbetslivet.
Ledningsgruppens
ordförande har med företrädare för LO, TCO och SACO/SR diskuterat de fackliga
organisationernas möjligheter och intresse av att ge f d. missbmkare stöd och
hjälp att komma ut på arbetsmarknaden. De fackliga företrädarna har förklarat atl
sådan verksamhet bör ses som en naturiig del av del fackliga arbetet, och att
de är intresserade av atl aktivt följa upp ledningsgruppens förslag inom
arbetslivets område.
8.4
Ledningsgruppens överväganden och förslag
8.4.1
Effektivare resursutnyttjande
Kunskap
och erfarenhet om utbildning och anpassning lill arbetslivet finns på många
håll. Det behövs emellertid ett förbältrat samarbete mellan social-och
narkomanvård å ena sidan och arbetsförmedling, utbildningsenheter och arbetsliv
å andra sidan. På så sätt kan befintliga resurser bättre utnyttjas.
Dessa
resurser utgörs bl. a. av den öppna socialvården, psykiatriska
86
kliniker,
olika ty per av behandlingshem och-kollektiv, ungdomsvårdsskolor, arbetsförmedlingarnas
kunskaper och erfarenheter, utbildningsinsatser som kommunal vuxenutbildning,
folkhögskolor och arbetsmarknadsutbildning, olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, offentliga och enskilda arbetsgivare samt de fackliga
organisationerna. Även ideella föreningar och andra intresseorganisationer kan
göra betydande insatser.
Behov
av pryoverksamhet inom detla område har diskuterats. Ledningsgruppen
konstaterar att problemen är så väl kända, atl del inle finns anledning att
skapa särskilda försöksprojekt, utan de förslag som presenteras nedan bör redan
från början kunna tillämpas generellt.
Då
arbetsförmedlingarnas resurser är begränsade kan det dock bli nödvändigt med
en prioritering. Ledningsgruppen rekommenderar att åigärder i ökad utsträckning
riktas mot samtliga behandlingshem och familjevårdsplatser för
narkotikamissbrukare. Därigenom nås också de missbmkare som kan bedömas ha de
största möjligheterna att klara av olika former av utbildning och anbete. En
förutsättning för att verksamheten skall kunna utvecklas lill att omfatta hela missbrukarvården
är alt arbetsförmedlingarna fär ytteriigare resurser. Vi hänvisar till
sysselsättningsutredningens förslag på denna punkt.
8.4.2
Rekommendationer beträffande behandlingshemmen
1
dag finns ca 200 platser på behandlingshem för narkotikamissbrukare.
Ledningsgruppen föreslåren betydande utökning av antalet platser inom de
närmaste åren (se kap. 4, Vårdinsatser).
Även
om viss utveckling sketl under de senaste åren har ledningsgruppen konstaterat
att kontakterna mellan behandlingshemmen och arbetsförmedling/arbetsliv inle
varit så intensiva som man skulle önska. På behandlingshemmen etc. bör därför
i ökad uisträckning problem och insatser som rör de inskrivnas utbildning och
arbete behandlas.
Behandlingshemmen
bör upprätta en fast och fortlöpande kontakt med närmaste arbetsförmedling.
Alla behandlingshem har sin verksamhet schemalagd. För att effektivare kunna
utnyttja kontakterna med arbetsförmedlingen bör behandlingshemmen schemalägga
även dessa kontakter. Strävan skall vara alt missbrukaren tillsammans med
personalen och arbetsförmedlingen redan på ett tidigt stadium av behandlingen
planerar eller börjar del eftervårdande arbetet.
Behovet av komplettering
av grundkunskaper bland missbmkarna bör undersökas redsin i början av
behandlingen. Behandlingshemmen bör medverka till att möjligheter ges till
undervisning under behandlingstiden. Utbildning motsvarande grundskolenivå bör
prioriteras. Kontakter och samarbete bör etableras med utbildningsenheter, som
t. ex. folkhögskolor och AMU-center.
Behandlingshemmen
bör genom ett aktivare samarbete med närbelägna
87
arbetsplatser
skapa möjligheter lill pryoverksamhet och kontakter med förelag och fackliga
organisationer.
Prakiikperioder
börså långt möjligt planeras för varje inskriven i samarbete mellan
arbetsförmedlingen och behandlingshemmen.
Behandlingshemmen
bör tillsammans med den primärkommunala socialvården (som i sista hand har
ansvaret) följa upp dem som övergår till utbildning eller arbete.
Sammanfattningsvis
kan sägas att förberedelse för utbildning och yrkesverksamhet bör ingå som en
integrerad del av behandlingshemmens arbele.
8.4.3 Förslag
till arbetsmarknadsåtgärder
För
all möjliggöra goda kontakter mellan arbetsförmedling och behandlingshem bör
distriktskontoren inom arbetsförmedlingen, i den utsträckning resurserna medger
del, ha till uppgift att biträda behandlingshemmen i regionen i
arbetsmarknadsfrågor.
Arbetsförmedlingens
insatser bör bestå av allmän information om ulbildningsvägar och arbetsmarknad
saml enskild rådgivning och utredning för missbrukarna. Arbetsförmedlingen bör
medverka i planeringen av kompletterande grundutbildning och vid förmedling av
praktikplatser.
Del finns behov av olika
slags arbelsmarknadspoliiiska åtgärder för missbmkare. De insatser som kan bli
aktuella är, fömtom olika typer av utbildning, främst praktikverksamhet,
platsförmedling, kontaktmannaverksamhet på olika arbetsplatser och halvskyddad
sysselsättning. Det är angeläget att möjligheterna att fä anställning inom
offentlig verksamhet vidgas för dessa grupper. Ledningsgruppen förutsätter även
ökad medverkan från den privata sektorn. 1 den mån arbele på öppna marknaden
inte kan uppbringas bör möjligheterna till beredskapsarbete prövas.
Den
målgrupp ledningsgmppen har studerat är i behov av snara och omfattande
insatsen Efiersom sysselsättningsutredningen behandlar frågorna utföriigt,
framlägger ledningsgruppen inte något förslag i detla hänseende. Del är
emellertid motiverat att tidigarelägga användningen av bidragen till vissa av
de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som utredningen föreslår.
8.4.4 Uppföljning
och utveckling
Det
intensifierade samarbetet mellan arbetsförmedling och behandlingshem som
ledningsgruppen föreslår bör följas av den av regeringen utsedda arbetsvårdsdelegalionen
inom arbetsmarknadsstyrelsen. För en tidrymd av två år bör en arbetsgrupp utses
i särskild ordning. Den bör knytas lill delegationen och ha till uppgift att
närmare följa verksamheten. Arbetsgruppen bör bestå av företrädare för
arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, kommunförbundet och arbetsmarknadens
parter.
Gruppen
skall medverka lill att regionala seminarier för personal inom narkomanvård och
arbetsförmedling ordnas. Målsättningen för seminarierna bör vara atl personalen
skall fä del av kunskaper och erfarenheter från de andra enheterna, knyta
personliga kontakter, diskutera hur lokala, regionala och centrala
arbetsmarknadsresurser utnyttjas saml överväga behovet av ytterligare åtgänler.
Arbetsgruppen
skall vidare via arbetsvårdsdelegalionen kunna initiera särskilda regionala
insatser. Ett exempel på sådana insatser är information till olika förelag och
fackliga organisationer för att dessa skall kunna organisera kontaktverksamhet.
Arbetsgmppen
bör vidare studera de förtidspensionerade missbrukarnas situation. Gruppen bör
härvid beakta besluten med anledning av sysselsättningsulredningens förslag.
Vidare bör gmppen verka för att regionala konferenser anordnas med deltagande
från behandlingshemmen och folkhögskolorna. Denna uppgift kan förslagsvis
genomföras av skolöverstyrelsen.
Arbetsgruppen
bör aktivt följa verksamheten och snabbt föreslå resursförstärkning eller
andra förändringar när så bedöms erforderiigt. De åtgärder som genomförs på
arbetsgruppens förslag bör utvärderas efter två ån
8.4.5
Kostnader
Ledningsgruppen
för narkotikafrågor föreslåratt regeringen anvisar 2 milj. kr. lill åtgärder
för att förbättra missbrukarnas arbetsmarknadssituation. Dessa medel bör stå
till förfogande för den arbetsgrupp, som skall följa verksamheten. Medlen avses
täcka kostnader för seminarier, information och andra erforderiiga åtgärder.
9
Polis, tull oeh rättsväsen
9.1
Polisens verksamhet i narkotikabekämpningen
9.1.1
Personalinsatser
Polisens
personalinsatser mot narkotikabrottsligheten har under den senaste
tioårsperioden varierat med hänsyn till att denna brottslighet prioriterats i
olika hög grad i polisverksamheten. Den första landsomfattande aktionen mot
narkotikabrottsligheten inleddes från polisen vid årsskiftet 1968/69.
Polischeferna i landet fastställde då mot bakgmnd av den oroväckande missbmkssituationen
ett handlingsprogram. Programmet innebar att polisens insatser mot
narkotikabrottsligheten gavs hög prioritet. Den polispersonal som frigjordes
genom prioriteringen sattes in i spanings- och utredningsverksamhet beträffande
narkotikabrott. Rikskriminalens narkolikarotel fungerade som central för
samordningen inom riket.
Programmet
syftade till kraftfulla åtgärder mot smugglare, langare och
89
illegala
tillverkare av narkotika. Man räknade med att dessa insatser skulle positivt
påverka även utvecklingen av annan brottslighet. 1 det avseendet blev
erfarenheterna goda även om man på grund av andra trängande arbetsuppgifter
inte kunde bibehålla de omfattande personalinsatserna mot
narkotikabrottsligheten under någon längre tidsperiod. Aktionen blev inledningen
lill en uppbyggnad av en starkare allmän spaningsverksamhel. År 1971 inrättades
spaningsrotlar i ell hundratal polisdistrikt genom att polisväsendet
tillfördes 120 nya tjänster för sådan verksamhet och genom att personal
överfördes till spaningsrotlarna från andra enheter. Sammanlagt avdelades genom
organisationsförändringen omkring 900 kriminalpolismän för spaningsverksamhel.
Redan
vid denna tid fanns vissa speciella narkotikarotlar. Organisationen har
fortlöpande byggts ul. Rikskriminalens narkolikarotel består nu av 55 polismän
vartill kommer 20 som är kommenderade från Stockholms polisdistrikt. 1
Göteborgs polisdistrikt består narkotikaroteln av 18 polismän samt 12 som har
kommenderats från distriktets ordningsavdelning. Narkotikaroteln i Malmö
polisdistrikt består nu av 19 polismän. Under år 1977 inrättades ytteriigare en
narkolikarotel i Helsingborgs polisdistrikt med 10 polismän.
Efter
de särskilda åtgärderna år 1969 minskades efterhand polisens insatser mot
narkotikabrottsligheten lill följd av den övriga brottslighetens allmänna
utveckling. Samtidigt ändrade narkotikabrottsligheten karaktär och omfattning.
Narkotikahandeln blev alltmerorganiserad och distribulionsmetoderna alltmer
utstuderade. Nya preparat uppträdde också på den illegala marknaden. Med
hänsyn lill dessa företeelser beslutades i slutet av år 1976 au åter öka
polisinsatserna mot narkotikan.
Insatserna
organiserades med länen som primära verksamhetsområden. Tillfälliga narkotikarotlar
inrättades i 20 län genom personaltillskott från olika polisdistrikt i länen.
Efter regeringsbeslut i december 1976 förordnades motsvarande antal rotelchefer
med göromålsförordnanden. Dessa särskilda insatser kommer att beslå fram lill
den 1 juli 1978.
Antalet
polismän som åriigen i genomsnitt varit sysselsatta med spaning och utredning
av narkotikabrott i landet sedan år 1967 är följande:
1967
1968
1969
1970
1971
1972
1973
1974
76
117
540
512
389
272
223
223
1975
1976
1977
222
230
300
I
årets budgetproposition (prop. 1977/78:100, bil. 5) har förordals att 25 av de
sammanlagt 130 nya polismanstjänsler som föreslås för nästa budgetår skall
avdelas för bekämpning av narkotikabrottsligheten.
90
9.1.2 Utbildning
År
1967 inledde rikspolisstyrelsen ett utbildningsprogram för polismän om narkolikaproblematiken.
Kurserna - vardera på en vecka - har omfattat inte endast polistaktiska och
juridiska frågor utan även utbildning som skötts av företrädare förde sociala
och medicinska områdena. Från budgetåret 1969/70 har 478 polismän fält sådan
utbildning genom sammanlagt 12 kurser.
9.1.3 Internalionella
insatser
Utvecklingen
av narkotikabrollsligheten har krävt en intensifiering av arbetet på alla
nivåer inom den internalionella kriminalpolisorganisationen, Interpol. Den
stora satsningen mot narkotikan i Sverige år 1969 medförde en förstärkning av
personalen vid rikspolisstyrelsens Interpol-sektion genom att både handläggatsidan
och översättarsidan utökades.
1
början av 1970-talet utarbetade Interpols generalsekrelarial, delvis efter
svenska påtryckningar, försöksvis en särskild aktions- och samarbelsplan, den s.
k. SEPAT-planen. Den innebar att tre särskilda kontaktmän tillsattes med
uppdrag alt kartlägga narkotikasitualionen i Europa genom personliga besök hos
berörda myndigheter och organ i ett antal nyckelländer. På grundval av de
uppgifter som kontaktmannen inhämtade sammanställde sekretariatet rapporter som
gav en överblick över den illegala narkotikahandeln i Europa.
Nästa
steg inom Interpols generalsekrelarial var atl permanenta försöket med SEPAT-planen.
Ett antal förbindelsemän anställdes som förstärkning vid generalsekretariatels narkolikaseklion.
Deras uppgift är atl samordna det internalionella polisarbetet mot narkotika
och insamla uppgifter som kan bidra till all klarlägga den illegala trafiken.
En
svensk polisman är anställd vid Interpols narkolikaseklion som förbindelseman rned
bl, a, England och Iriand som ansvarsområde. En finsk polisman är anställd med
Skandinavien som ansvarsområde. Det finns, förutom för de europeiska länderna,
också förbindelsemän för Sydamerika och Sydostasien,
För
några år sedan initierade Interpols generalsekrelarial en ny aktion kallad NARCONTROL,
Denna innebar atl polisen och tullen tillsammans genomför gränskontroller över
hela Europa, Aktionen pågår fortfarande men eftersom huvuduppgiften för svenskt
vidkommande ligger hos tullen har tullmyndigheten numera övertagit hela
ansvaret.
Sedan
länge har del amerikanska narkolikabekämpningsorganet DEA (Drug Enforcement
Administration) observatörer utplacerade över större delen av jorden, bl, a, i
Bangkok, Under senare år har flera europeiska länder följt detla exempel och
placerat observatörer i Bangkok, Från den 1 november 1977 har även Sverige en
polisman stationerad där. Dessutom har Sverige från samma lid placerat en
polisman i Haag.
91
Interpols
generalsekretariat fungerar som en informationscentral för internationell
narkotikabekämpning. För att denna funktion skall kunna fullgöras åligger det
medlemsländerna att till sekretariatet lämna uppgifter om beslag och inträflade
narkotikabrott.
9.1.4
Siatens kriminaltekniska laboratorium
Den
narkotika som polisen tar i beslag analyseras vid statens kriminaltekniska
laboratorium. Antalet narkolikaärenden vid laboratoriet var budgetåret 1969/70
I 171. Därefter har narkotikaärendena ökat för varje år och uppgick budgetåret
1976/77 till 3 020. År 1969 var 7 tjänstemän vid laboratoriet huvudsakligen
sysselsatta med narkotikaanalyser. Är 1977 hade antalet ökat till 18
tjänstemän. Vid laboratoriet verkställs inle enbart analyser för alt påvisa att
ett insänt preparat är narkotiskt. En väsentlig uppgift för laboratoriet är
också att genom analyser kartlägga införsel och distributionsvägar av
narkotika. Av det skälet har metoder utvecklats för alt kunna jämföra olika
narkotikabeslag med varandra för undersökning av gemensamt ursprung. Vidare har
under senare år bekämpandet av den illegala tillverkningen av amfetamin tagit
laboratoriets resurser i anspråk med bl. a. bistånd vid brotlsplatsundersökningar
samt analys av påträffat material. Föratt klara dessa vidgade arbetsuppgifter
har även en utökning och modernisering av instrumentparken skett.
Som
ett led i bekämpandet av narkotikabrottsligheten har i årets budgetproposition
medel beräknats för en ny tjänst som kemist vid laboratoriets kemiska sektion.
9.2
Tullens verksamhet i narkotikabekämpningen
Då
det gäller tullverkels åigärder mot narkotikasmugglingen har slor vikt lagts
vid det internationella samarbetet. På svenskt initiativ har förutsättningar
skapats för ett operativt samarbete mellan tullmyndigheterna i de europeiska
länderna. Ett väridsomspännande samarbete har vuxit fram som även innefattar
nära kontakter med polismyndigheterna.
Tullkontrollen vid våra
gränser har under den senasie 10-årsperioden fortlöpande utvecklats och
effektiviserats genom olika organisatoriska åtgärder, utbildnings- och materielinsalser
saml intensifierat samarbete med polis och utländska tullmyndigheten Vidare har
viss personalförstärkning erhållits. För budgetåret 1977/78 beräknades medel
för nio tjänster inom Öresundsområdet. 1 budgetpropositionen 1977/78:100, bil.
14, har föreslagits medel för ytteriigare åtta tjänster till södra tullregionen
för budgetåret 1978/ 79. Tullverkels åigärder har framför alll tagit sikte på
att dels i största möjliga mån målinrikia verksamheten mot den organiserade
narkotikasmugglingen, dels höja effekten i tullbevakningen genom utveckling av konlrollmetodiken.
92
Tullens
unden-ättelsetjänst, dvs. system för vidarebefordran av iakttagelser och
spaningstips, är av allra största betydelse när del gäller alt bekämpa
narkotikasmugglingen. Underrättelsetjänsten leds centralt av styrelsens
bevakningsbyrå och har successivt byggts ul. Verksamheten bedrivs i nära
samarbete med framför alll rikspolisstyrelsen och andra länders tullspaningsorgan.
Den kompletteras av regionalt och lokalt inrättade kontroll- och
tullkriminalgruppen I samband med omorganisationen år 1974 av tullen
förstärktes dessa grupper genom omprioriteringar, särskilt på de stora
infartsorterna i södra Sverige.
Genom
speciellutbildning för tullkriminalledare-, spanings- och ulred-ningspersonal saml
undervisning i smuggelbekämpning och narkolikakän-nedom på flertalet av
tullskolans kurser har en ytteriigare effektivisering av åtgärderna mot
narkotikasmugglingen uppnåtts. En särskild narkotika-handbok för tulltjänstemän
har utarbetats.
På
den materiella sidan har en betydande upprustning skett under 1970-talet. Detta
gäller främst i fråga om sambandsmedlen (radio, telex, bildöverföringsapparater)
men även i fråga om nya och snabba bevakningsbåtar, ökad motorisering m, m.
Insättandet av narkotikahundar, försök med narkotikadelektorer och genomlysningsapparatur
har likaså stärkt kontrollverksamheten.
Del
internationella tullsamarbetet har inneburit ett allt mer ökat utbyte av
underrättelser om smuggling, uppföljning av smugglingsläget och genomförandet
av gemensamma kontrollakiioner med andra länder. Ett tullsamarbelsavtal harslulits
med Västtyskland. Liknande avtal förbereds mellan de nordiska länderna närmast
för atl lägga en fastare grund för uppdagande av tullbedrägerier m. m. Vid Internalionella
tullsamarbetsrådets årsmöte förra året - rådet omfattar drygt 80 länder -
antogs en konvention om ömsesidigt administrativt bistånd för all förhindra,
utreda och beivra tullbrotl. Generallullstyrelsen har aktivt medverkat vid
utarbetandet och tillkomsten av konventionen, lifter anmodan av rådspresidiet
har generaltullstyrelsen vidare delgetl medlemsländerna en detaljerad
redogörelse förde åtgärder som genomförts i Sverige i kampen mot den illegala
narkotikahanteringen. Syftet har varit atl stärka den internationella opinionen
mot narkotikabrottsligheten och stimulera medlemsländernas tullmyndigheter till
ökade insatsen
9.3
Beslag
Rikspolisstyrelsen
och generallullstyrelsen samlar in och sammanställer uppgifter om
narkotikabeslag. Uppgifter om del sammanlagda antalet beslag och om antalet
beslag av cannabis finns redovisade från såväl polis som tull fn o. m. år 1965.
Tullens statistik innehåller från samma år dessutom uppgifter om antalet beslag
av övriga preparat samt om beslagtagna kvantiteter. Polisstatistiken innehåller
uppgifterom beslagtagna kvantiteter
93
Tabell 9:1 Polisens och tullens beslag av narkotika åren 1965-1977
Antal
beslag
Ar
Av polis
Av tull
Samtliga
Totalt
Canna-
Övriga
Canna-
Övriga
Canna-
Övriga
bis2
medel
bis2
medel
bls2
medel'
1965
18
282
1
31
19
313
332
1966
62
275
7
15
69
290
359
1967
292
643
14
27
306
670
976
1968
902
1056
114
31
1016
1087
2 103
1969
913
1 120
199
78
1 112
1 198
2 310
1970
1408
874
556
82
1964
956
2 920
1971
1342
984
366
91
1708
1075
2 783
1972
1381
1007
282
72
1663
1079
2 742
1973
1778
865
306
44
2 084
900
2 993
1974
1922
916
538
74
2 460
990
3 450
1975
1332
1313
442
29
1774
1342
3 116
1976
1469
1781
611
65
2 080
1846
3 926
1977
1737
1667
887
42
2 624
1709
4 333
'
Med hänsyn till uppgifter om spridning av kokain bör nämnas, att polisens
beslag av
kokain
var år 1973 3,1974 2,1975 0,1976 2,1977 6. Tullen gjorde 4 beslag av kokain år
1977,
2
Cannabisbeslagen inkluderar i vissa fall även andra medel,
av
olika preparat fn o, m, år 1969 och om antalet beslag av olika preparat fr, o, m,
år 1971. För åren 1965-1969 finns endast vissa regionala uppgifter redovisade
beträffande beslag av andra medel än cannabis (jfr tabell 9:1 och 9:2).
9.4
Narkotikastrafflagen
Enligt
1 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller,
överiåter eller innehar narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen
(1962:704) utan alt vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som
gäller för tillstånd enligt narkotikaförordningen dömas för narkotikabrott. Är
brottet att anse som ringa skall dömas för narkotikaförseelse (2 §). Är brottet
att betrakta som grovt skall dömas för grovt narkotikabrott. När det bedöms om
brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det utgjort led i en verksamhet som
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avseU särskilt stor mängd
narkotika eller annars varit av särskilt fariig art (3 §).
Straffsatsen
för normalgraden av narkotikabrott är böter eller fängelse i högst 2 år. Vid
narkotikaförseelse utgörs påföljden av böten Dessa straffsatser är oförändrade
sedan narkotikastrafflagens tillkomst år 1968.
Straffsatsen
vid grovt narkotikabrott bestämdes vid narkotikastraffiagens tillkomst till
fängelse lägst 6 månader och högst 4 år. År 1969 skärptes straffsatsen till
fängelse i lägst 1 år och högst 6 år. Samtidigt skärptes också straffet vid
grov varusmuggling som gällt narkotika lill fängelse i lägst 1 och
94
136
Tabell 9:2
Polisens och tullens beslag av olika narkotiska medel,
137
1969-1977
Medel/beslag
1969
1970
1971
1972
1973
1974
1975
197
Cannabis:
antal
beslag
1 112
1964
1708
1663
2 084
2 460
1 774
gram
142 969
324 620
236 799
203 864
245 681
238 156
268 778
31?
milliliter
-
-
-
-
-
1000
40
Amfetaminer:
anlal beslag
-
-
169
115
414
701
1031
1
gram
18 849
3 352
2 471
2 691
31850
23 579
39 570
9f
milliliter
2017
42
332
4
41
781
91
antal
9 157
4511
8 349
24 315
74 022
219 292
32 413
1
tabl.
Fenmetraliner:
antal be;-slag
-
-
797
794
313
143
57
gram
14 641
32 789
40 562
57 306
6 319
9 727
234
4(
milliliter
37
67
272
191
5
2
113
antal
174 215
29 905
2 356
1705
4 846
6 144
2 689
tabl.
Opium:
antal beslag
-
-
58
20
30
30
5
gram
4 789
2 276
2 980
125
1 196
271
57
milliliter
19
1088
102
-
-
-
-
antal
80
100
-
4
55
-
-
tabl.
Heroin:
antal beslag
-
-
1
-
4
12
12
gram
280
-
-
-
218
363
8
16
milliliter
-
1
12
-
-
-
-
antal
-
7
-
-
-
-
-
tabl.
Morfinpreparal
: antal
beslag
-
-
23
73
83
72
27
gram
-
17
78
421
1274
2 448
134
milliliter
561
5
37
116
20
42
-
antal
1 340
-
8
332
76
3 200
115
9
tabl.
LSD:
antal
beslag
-
-
185
68
50
33
26
mikro-
125
24 824
2 951
784
4,42
3,82
350
gram
milliliter
9
10
13
1
-
-
28
antal
7 056
12 464
6 290
4919
960
3 284
1298
tabl.
' Därav 1 beslag (Norrköping) på 13 543 gram och 1 beslag
(Huddinge) pä 1 200 gram. 21973, 1974, 1976 och 1977 är vikten uttryckt i gram.
1 mikrogram =0,000001 gram. ) Därav 107 641,6 g härodlad cannabis.
95
högst
6 år, 3 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. År 1972 höjdes
maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avser
narkotika till fängelse i högst 10 år,
9.5 Åklagarväsendet
1
samband med alt kampen mot narkotikabrollsligheten på polissidan
intensifierades under slutet av år 1976 uttalades från rikspolisstyrelsens sida
atl del från effektivitetssynpunkt skulle vara av värde om åtminstone inom en
del län en bestämd åklagare utsågs till kontaktman med den regionala
narkotikagruppen med uppgift bl, a, att svara för åklagarbeslul inom hela
regionen. Riksåklagaren har under år 1977 meddelat sådan regional behörighet
för åklagare i sju län. Behörigheten för narkotikaåklagarna är oinskränkt när
det gäller besut att inleda förundersökningar genom den regionala polisiära
narkotikaenheten. För atl åklagaren därefter skall fä handlägga narkotikamål
som inte har anknytning till det egna distriktet fordras atl länsåklagaren har överiämnat
målet lill åklagaren efter samråd med de berörda lokala åklagarmyndigheterna.
9.6 Domstolsväsendet
Sedan
1950-talet sänder domstolarna in kopior till socialstyrelsen av sådana domar
och strafförelägganden som gäller olaga befattning med narkotika. Antalet domar
och godkända strafförelägganden som gäller olaga befallning med narkotika var år
1969 3 149. Under åren 1970-1976 var motsvarande siffra 2 267, 2 118, 2 457, 2
323, 2 523, 2 601 och 2 688.
Närmare 90 96 av alla
dömda är män. Åldersgmpperna 18-24 år dominerar starkt. År 1969 tillhörde 68 96
denna ålderskategori och år 1976 58 96. Andelen utlänningar har legal mellan 10
och 15 96. Av narkotikabrotten gällde mellan 40 och 50 % enbart innehav.
Innehav eller innehav i kombination med överiåtelse/saluhållande svarar för
mellan 70 och 80 %.
I
domarna ingår ofta även andra brott, framför allt förmögenhelsbroll. År 1976
förekom sålunda förmögenhelsbroll i 63 96 av de aktuella domarna. 1 5 96 av dem
ingick våldsbrott.
År 1965 fälldes ca 75 % av
alla domar i narkotikamål i de tre storstadsområdena, Stockholm, Göteborg och
Malmö. År 1970 var andelen 56 96 och år 1976 34 96.
Påföljdsvalet
vid narkotikabrottslighet under åren 1975 och 1976 belyses av tabell 9:3.
Uppgifterna avser samtliga
fällande domar och strafförelägganden under åren 1975 och 1976 enligl narkotikaslraffiagen
alltså såväl domar avseende enbart narkotikabrott som domar avseende
narkotikabrott jämte annan brottslighet.
96
Tabell 9:3
Brotispåföljd 1975 1976
304
308
806
903
125
95
519
527
18
14
6
10
32
26
0
0
30
33
0
0
300
326
183
132
2
1
Böter
Fängelse
Villkorlig dom
Skyddslillsyn
Ungdomsfängelse
Internering
Vård enl. barnavårdslagen
Vård enl. nykterhelsvårdslagen
Sluten psykiatrisk vård
Öppen psykiatrisk vård
Förordnande enl. 34 kap.
1 § I p, brottsbalken'
Böter genom stralTöreläggande
Övrigt
Summa avgöranden 2 325 2 375
' Förordnande att tidigare ådömd påföljd skall avse även
aktuellt brott,
9.7 Ledningsgruppens ställningstagande
Vid ledningsgruppens första sammanträde beslutades alt gmppen
i sitt arbete i huvudsak skulle inrikta sina insatser på vårdområdet. Ledningsgruppen
har således inte behandlat frågan om ytteriigare polisinsatser inom
narkotikaområdet eller om bl, a, ökade resurser för åklagar- och domstolsväsen,
1 sitt
arbete har ledningsgruppen haft kontakt med de narkotikaenheter som finns
organiserade inom polisen i 20 län. Vid ledningsgruppens överiäggningar har
polisen rapporterat att man fält en avsevärt bättre bild av narkotikaläget
sedan de särskilda enheterna bildades.
Flera
kommuner har ställt sig mycket positiva lill dessa enheter. Genom all
socialförvaltningarna har kunnat fä en fortlöpande beskrivning av narkoli-kaläget
har narkomanvårdsarbetet underiättats.
Ledningsgruppen
finneratt de särskilda narkotikaenheterna fylleren viktig funktion när det
gäller att bekämpa narkotikahanteringen och rekommenderar att denna form av
verksamhet fär fortsätta.
10 Kriminalvården 10.1 Bakgrund
Kriminalvårdens anstalter har sedan mitten av 1960-talel
fäll ta emot narkotikamissbrukare i alll mer ökad utsträckning. Tidigare dominerade
centralstimulerande medel och cannabis helt. På senare år har opiatmissbruket
tilltagit med missbruk av morfinbas och på den senaste tiden heroin.
97
Det
faktiska antalet missbrukare inom kriminalvården går inte att fastställa med
säkerhet. Olika försök att få en uppfattning om antalet missbrukare bland
klientelet hargjorts. Sedan år 1966 sker sålunda varje år en beräkning av
andelen missbrukare inom samtliga anstalter och frivårdsdistrikl. Dessa
beräkningar visar en ökning från 9 till 34 % på anstalterna och från 3 till 17
% inom frivården. Siffrorna grundar sig på subjektiva uppskattningar och är
inte exakta.
För
atl få något säkrare uppgifter gjordes i början av 1970-talet anonyma
enkätundersökningar på nyinlagna vid fem cenlralanstalten Enkätsvaren från år
1973 har bearbetats statistiskt och visar atl 58 % av dem som svarat på enkäten
hade erfarenhet av narkotika. Av dem som prövat på narkotika hade nästan 2/3
gjort det mer än 100 gånger och endast omkring 1/5 mindre än 10 gånger. 8 96 av
missbrukarna hade debuterat på fängelse och 6 96 på ungdomsvårdsskola. 3/4 av
missbrukarna uppgav att de ville komma ifrån sitt missbruk. Av enkäten framgick
vidare att det tyngre missbruket dominerade bland personer bosatta i
storstadsregionerna.
Under
tiden maj-juni 1976 genomfördes på allmänna häktet i Stockholm en pilotstudie i
syfte att kartlägga andelen alkohol- och narkotikamissbrukare bland de häktade.
Undersökningen har fortsall och beräknas pågå också under år 1978. Uppgifterna
t. o. m. december 1976 är färdigbearbetade. Av de sammanlagt 220 personer som
intervjuats hade 89 % (196) någon gång prövat narkotika. Av dem hade 4/5 (157)
använt narkotika regelbundet i åtminstone ett halvt år eller mer. 71 96 använde
narkotika vid den aktuella tidpunkten. Drygt 4/5 av dessa kunde betecknas som
narkotikamissbrukare. Det innebär att ca 60 % av dem som vid varje tidpunkt var
intagna i häktet hade ett aktuellt narkotikamissbruk, varmed här förslås att de
hade använt narkotika regelbundet minst en gång per månad under åtminstone del senasie
året. Endast en liten del av missbrukarna hade börjat att regelbundet använda
narkotika under de senaste åren. Hela 2/3 av dem hade regelbundet använt
narkotika i åtta år eller mer.
Det ökande antalet
narkotikamissbrukare inom kriminalvården har i hög grad påverkal förhållandena
på anstalterna. Trots de kontroller och visita-lioner som förekommer är det f n.
inte möjligt all hindra att narkotika smugglas in på flertalet anstalter.
Missbruket av narkotika skapar en allmän passivitet hos de intagna. Delta
medför att arbetsinsatserna saml deltagandet i studier och fritidsaktiviteter
minskan Vidare försämras förhållandena såväl de intagna emellan som mellan dem
och personalen. Narkotikahanteringen i samhället präglas av utsikterna till
stora ekonomiska vinster saml starka inslag av hot och våld. Handeln med
narkotika inom anstalterna följer samma mönster. Detta fär till följd att
intagna i stegrad omfattning begär atl få vistas i enrum, att de inte vågar
återvända efter permission, alt de kan lämna anstalterna med slora skulder etc.
Det är vid anstaltsplacering inte ovanligt att den*intagne begäran få komma lill
en någorlunda "knarkfri" anstalt, då han inte orkar stå emot trycket
från andra intagna. Situationen för tillsynsperso-
98
nålen
har med det ökade narkotikamissbruket på anstalterna försvårats i hög grad.
Mot
bakgrund av de förhållanden som antytts här har ledningsgruppen funnit det
synnerligen angeläget att åtgärder snarast vidtas för atl minska narkotikamissbmket
inom kriminalvården.
10.2
Vidtagna åtgärder
På
initiativ av ledningsgruppen och kriminalvårdsstyrelsen har vissa åtgärder
redan vidtagits.
Således anvisade
regeringen den 21 juli 1977, på förslag av ledningsgruppen, medel lill en
frivillig och drogfri behandlingskedja vid tre kriminalvårdsenheter. Förslaget
byggde i sin tur på ett initiativ från kriminalvårdsstyrelsen. Verksamheten
skall ledas av kriminalvårdens narkomanvårdsteam vid allmänna häktet i
Stockholm. Teamet skall etablera kontakt på häktet med de missbrukare som på
eget initiativ försöker komma till rätta med sina problem samt informera dem om
behandlingsmöjligheterna och om de villkor som gäller för verks.amheten.
Möjlighet skall finnas för intagna även på andra häkten och anstalter atl delta
i verksamheten. Efter konlraklsöverenskom-melse, vid vilken den intagne själv
väljer om han vill delta i behandlingen samt frivilligt lämna urinprov för
kontrollanalys av narkotika, överförs han till kriminalvårdsanstalten Österåker.
Ett rikt utbud av aktiviteter och terapeutiska åtgärder erbjuds honom där.
Anstalten kommer att kunna la emot omkring 75 intagna. Som en komplettering
till behandlingen i den slutna miljön på Österåker kommer de intagna alt
tillfälligtvis kunna föras över till den till anstalten knutna avdelningen Mon
med 15 platser i Östhammars kommun. De intagna kommer där att tillsammans med
personal och anhöriga under längre eller kortare perioder kunna ägna sig ål
olika aktiviteter av terapeutisk natur. Som sista led i behandlingskedjan och
som ett led i utslussningen till frihet ingår placering på den till Österåker
knutna avdelningen med 15 platser vid anstalten Bogesund i Vaxholms kommun.
Enligt beslut av regeringen den 15 december 1977 skall de avdelningar vid
Österåker, Mon och Bogesund som ingår i projektet tillsammans bilda en
psykiatrisk avdelning vid kriminalvårdsanslalten Österåker. Verksamheten
började vid årsskiftet 1977/78.
På
ledningsgruppens förslag ställde regeringen genom beslut i juli 1977 vidare
medel lill förfogande för tre visilationspatmller. Utöverde visitationspatruller
som tidigare fanns vid kriminalvårdsanstallerna Kumla, Hall och Malmö har
därigenom ytteriigare tre anstalter kunnat tillförsäkras resurser för detla
ändamål, nämligen kriminalvårdsanstalterna Norrköping, Norrtälje och Tidaholm.
Varje visitationspatrull består av tre vårdare. Patrullerna är i första hand
avsedda för de anstalter där de är stationerade, men kan efter beslut av chefen
för kriminalvårdsstyrelsens bevakningsenhel användas på andra anstalten
99
Medel
har också anvisats för att bygga ut fritidsverksamheten vid vissa
kriminalvårdsanstalten
10.3
Kriminalvårdsstyrelsens förslag
Inom
ramen för ledningsgruppens arbele har under sommaren och hösten 1977 på några
kriminalvårdsanstalter arbetsgrupper, som bestått av olika personalkategorier,
sökt ta fram en så realistisk bild som möjligt av den aktuella
narkotikasituationen på resp. anstalter. Vidare har diskuterats olika förslag
till åtgärder för att kunna förbättra narkotikasitualionen. Vid besök på
anstalterna har en planeringsgrupp från kriminalvårdsstyrelsen tagit del i
diskussionerna och informerats om narkotikasituationen samt de åtgärder
anstaltspersonalen anser nödvändiga. Genomgående för alla berörda anstalter är
att personalen upplever de intagnas narkotikamissbruk och därmed följande
handel med narkotika som det dominerande problemet. Det försvårar kontakten med
de intagna och gör många gånger rehabiliterande insatser meningslösa.
Haschrökning synes
förekomma närmast kontinuerligt på många anstalter. Bruket a v ty ngre
narkotika förefaller ha ökat under år 1977. Detta visar sig framför allt i form
av ökat antal heroinabstinensen Fortfarande synes dock centralstimulantia vara
de preparat som dominerar De flesta intagna som missbmkar narkotika förefaller
enligt personalen vilja komma ifrån sitt missbmk. De talar förhållandevis öppet
med personalen om sina problem. De haremellertid uppenbariigen svårt alt slå
emot den press som de som handlar med narkotika utsätter dem för.
Anstaltslivets monotoni och bristen på meningsfulla fritidsaktiviteter torde
även vara faktorer som främjar missbruket. Begäran om enmmsplacering
förekommer ofta från intagna som har missbruksproblem och vill sluta men inte
orkar stå emot de narkolikaerbju-danden som ges på anstalten. Sådana
framställningar görs ofta också från intagna ulan tidigare erfarenhet av
narkotika. Som redan antytts torde en bidragande orsak till självvald enrumsplacering
vara att med narkotikahandeln på anstalterna, likaväl som ute i samhället,
följer hot och våld samt betydande skuldsättning. Personalen märker ofta att
värdeföremål som klockor, slereoanläggningar m. m. samlas hos en del intagna
samt alt många intagna redan dagen efter en avlöning är helt utan pengar.
Enligt samstämmiga uppgifter från personalen på de anstalter, som
planeringsgruppen har besökt, är ett ganska stort antal intagna ofta påverkade
av narkotika. Påverkningsgraden varierar. Eventuell påverkan kan många gånger
vara svår atl fastställa med säkerhet, men utgör trots detta ett riskmoment t.
ex. i verkstadsarbetet.
Mot
bakgrund av de erfarenheter som vunnits vid planeringsgruppens besök på olika
anstalter har inom kriminalvårdsstyrelsen arbetats ul ett förslag till ytteriigare
åtgärder för att komma till rätta med narkotikaproblemet på kriminalvårdsanstallerna.
Förslaget innebär i korthet följande.
100
Fördelningen
av de intagna mellan olika anstalter sker i dag i första hand med utgångspunkt
från påföljdstidens längd. Intagna med en strafftid som överstiger ett år
placeras företrädesvis på riksanslalter, vanligen slutna sådana. Intagna som
dömts till fängelse i högst ett år hänvisas i princip lill lokalanslalterna.
Bland riksanstalterna är en del, t. ex. Hall, Norrköping och Kalmar, främst
avsedda för internerade eller annars hårt belastade återfalls-broltslingan
Några andra anstalter, såsom Hällby, Mariefred och Skenas, tar huvudsakligen
emot ett yngre klientel. Några av de större riksanstalterna, i första hand Hall
och Kumla, är byggnadsmässigt uppdelade i olika mindre enheter. Detla ger vissa
möjligheter till differentiering inom anstaltens ram, vanligen med utgångspunkt
från skilda grader av krav på säkerhet och slutenhet. De flesta riksanslallerna,
liksom lokalanstalterna, vilka vanligen är små, saknar i dag egentliga resurser
att på ett mera systematiskt sätt skilja intagna av olika kategorier eller med
skilda behandlingsbehov åt.
För
att komma till rätta med narkotikaproblemet på anstalterna är det enligt
förslaget frän kriminalvårdsstyrelsen önskvärt att vid differentieringen i
högre grad än hittills beakta den enskilde intagnes förhållande till narkotika.
I förslaget redovisas möjligheterna till differentieringar av såväl lokal art
inom vissa anstalter som av mera övergripande natur.
En förutsättning för aU
klientelet skall kunna differentieras med hänsyn lill narkotikamissbruket anges
vara att möjlighet skapas till en objektiv kontroll av eventuellt missbruk. Den
enda säkra metoden atl kontrollera om narkotikamissbmk förekommer är i dag
analys av urinprov. Sådana analyser ingår som ett led i Österåkerprojektet. Den
intagne fär där frivilligt förbinda sig att lämna urinprov. 1 en del fall är
emellertid frivilligt urinprovslämnande inte någon framkomlig väg. Om inte ett
många gånger kontinuerligt missbruk utan vidare skall godtas på kriminalvårdens
anstalter är det nödvändigt att lagstiftningsvägen skapa förutsättningar föratt,
när misstanke uppkommer om narkotikapåverkan, kräva att den intagne lämnar
urinprov. Vid flera positiva prov eller vid upprepad vägran att lämna prov och
när den kliniska bilden i övrigt tyder på missbruk bör enligt förslaget
omplacering aktualiseras lill anstalt eller anstallsavdelning med bättre
kontrollmöjligheter. Även på de anstalter som föreslås bli reserverade för
intagna som inte är narkotikamissbmkare måste urinprov kunna tas och kontroll
på så sätt ske alt missbruk inte förekommer. I förslaget understryks att
avsikten med obligatorisk urinprovstagning inte är att ge underlag för
disciplinära påföljder mot missbrukare. E>et primära syftet med
provlagningen är i stället att hindra fortsatt narkotikamissbmk bland de
intagna och atl minska riskerna för alt de som inte tidigare har använt
narkotika skall bli missbrukare under anstalts-vistelsen.
En ökad provtagning
fordrar laboratoriemässiga resurser som kriminalvården inle förfogar över.
Kontakt har därför tagits med statens rättskemiska laboratorium. Möjligheter
kommer där atl finnas, sannolikt inom ett år, till urinanalyser i större
omfattning och till lägre kostnad än nu.
101
Kriminalvårdsstyrelsen
avser vidare alt inom anstalterna Hall, Malmö och Hinseberg genomföra viss difterentiering
av de intagna utifrån narkotikaberoendet.
Vid Hall, där narkotikasitualionen
måste betecknas som ytterst allvarlig, har nyligen påbörjats en verksamhet som
har vissa likheter med Österåkerprojektet och som bygger på den frivilliga
kontraktslinjen. En personalgmpp, som omfattar anstaltspsykologen, en särskilt
anställd sköterska, en assistent och vårdare, utöva en uppsökande och
motiverande verksamhet bland de intagna. De intagna som bedöms lämpade och som
vill fä hjälp att komma ifrån de avdelningar där narkotika finns, erbjuds
placering på en särskild avdelning. Verksamheten där omfattar arbete - en
särskild arbetslokal är knuten till enheten - studier och terapi i skilda
former under ledning och medverkan av tjänstemännen i den uppsökande gruppen
och av personal på avdelningen. När del gäller intagna med långa verkställighelstider
och med långvarigt behandlingsbehov skall avdelningen kopplas till verksamheten
vid Österåker, Intagna vid Hall skall sålunda efter ett inledningsskede där
kunna fä fortsatt behandling inom ramen för Österåkerprojektet, I fråga om
intagna som måste återgå till annan avdelning vid Hallanstalten kommer
kontakten med den särskilda avdelningen atl upprätthållas genom försorg av den
uppsökande gruppen. En ålerplacering på den narkotikafria avdelningen kan
därvid komma i fråga.
Även
på Malmöanstalten har nyligen påbörjats en verksamhet av motsvarande slag som
den som redovisats beträffande Hall. En mindre avdelning med 10 platser kommer
att utnyttjas. Ansvarig för klienturvalel, som också här vilar på frivillig
grund, och för behandlingsarbetet blir överläkaren vid narkomanvårdsteamet i
Malmöregionen. Samråd skall ske med läkaren på Malmöanstallens psykiatriska
avdelning. Även detta projekt kan knytas lill verksamheten vid Österåker på så
sätt att behandlingen inleds på Malmöanstalten för att under ett senare skede
fortsättas på Österåker, om detla anses motiverat med hänsyn lill den intagnes
hemort eller planerade frigivnings-ort.
Anstalten Hinseberg är
förbehållen kvinnliga intagna. Narkotikasitualionen där är myckel besvärande.
Bortsett från del utpräglade korltidsklien-lelel torde omkring 90 % av de
intagna vara att anse som narkotikamissbrukare. Kriminalvårdsstyrelsen
föreslår alt det även inom Hinsebergsanstallen bildas en behandlingskedja som
blir jämförbar med Österåkerprojektet. En sluten avdelning med 10 platser
inryms i en särskild byggnad som skall användas som introduktionsavdelning.
Vistelsen där beräknas pågå under 2-3 veckor. Under den tiden sker en
differentiering av intagna, som har en strafflid som överstiger fyra månader,
bl, a. med utgångspunkt från aktuellt narkotikamissbruk. Intagna, som vill fä
straffet verkställt i narkotikafri miljö - vare sig de är missbrukare eller inle
- förs efter introduktionstiden över lill en annan sluten avdelning som också
har 10 platser. Vid lämplig tidpunkt förs den intagna över till en öppen
avdelning. 1 en del fall sker sådan överföring
102
direkt.
Kriminalvårdsstyrelsen räknar med att behandlingskedjan skall kombineras med ell
frekvent utnyttjande av den behandlingsform som enligl 34 § lagen (1974:203)om
kriminalvård i anstalt erbjuds i form av placering på behandlingshem eller i
familjevård.
Deltagandet
i de verksamheter som nu har redovisats beträffande anstalterna Hall, Malmö
och Hinseberg skall vara frivilligt. De intagna fär förbinda sig alt avlämna
urinprov.
Projekten
på Hall och Malmöanslallen kan enligt kriminalvårdsstyrelsen genomföras inom
ramen för befintliga personella och ekonomiska resurser. För verksamheten på Hinseberg
behövs viss personalförstärkning. Medel behövs sålunda för ytteriigare en
assistent, en tillsynsman och två vårdare.
Som
har angetts i det föregående föreslås också åtgärder av mera övergripande arv,.
Vad
först gäller de etablerade storiangarna som fortsätter sin verksamhet även inom
kriminalvårdsanstalterna konstateras i förslaget att de vanligen är synneriigen
svåråtkomliga. Detta beror på att försäljningsmetodiken har drivits långt och
att mellanhänder utnyttjas. Vid upptäckt, som åtföljs av ny dom när brottsligheten
inte är bagatellartad, kan komma i fråga placering på någon av de fyra
säkerhetsavdelningar som redan finns. Även västra flygeln vid
Norrköpingsanstalten bör kunna ta emot grova narkotikalangare under säkerhelsmässigt
betryggande formen
Beträffande
dem som inte tidigare över huvud laget kommit i kontakt med narkotika fastslås
i förslaget att kriminalvården har ett särskilt ansvar. Ell minimikrav bör vara
att denna kategori under anstaltsvistelsen kan garanteras en narkotikafri
miljö. 1 dagens läge kan, i vart fall såvitt avser de slutna riksanstalterna, detla
endast ske genom ensamvistelse enligt 18 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt. Detta är en utväg som måste anses vara olämplig från många synpunkten
Antalet
intagna som inle använder narkotika och som inle dömts för
narkotikabrottslighet kan inte anges med någon högre grad av säkerhet. Den 10
oktober 1977 gjordes emellertid en inventering vid elva slutna riksanstalter.
Den 1 oktober 1977 fanns vid dessa anstalter 1 182 intagna. Vid en genomgång på
grundval av uppgifter i behandlingsjournalerna framkom att ca 225 intagna kunde
anses vara helt fria från kontakt med narkotika. Av dem var ungefär 90 under 25
år.
Som
jämföreliie kan nämnas atl en specialstudie, som under våren 1977 utförts av
narkomanvårdsteamet i Stockholm och som avsåg intagna vid den slutna
riksanstalten Norrtälje och den öppna lokalanslalten Svartsjö, gav vid handen atl
15,6 % av 64 undersökta intagna inte haft någon beröring med narkotikapreparat.
Mot
bakgrund av dessa undersökningar anges i förslaget att en medelstor riksanslall
av sluten karaktär bör avsättas för intagna som inle haft kontakt med
narkotika. Mariefredsansialten med 70 slutna platser sägs vara tänkbar för
ändamålet.
103
Vid
placering på anstalten bör företräde ges ål interner inom de yngre
åldersgrupperna. Med hänsyn till anstaltens nuvarande karaktär av yrkesutbildningsenhet
måste dock konsekvenserna av ett delvis ändrat klientel ytteriigare undersökas.
Vid
sidan ay en riksanslall är del enligt kriminalvårdsstyrelsen också nödvändigt
att några lokalanstalter avdelas för det aktuella ändamålet, främst då inom
storstadsregionerna. Till dessa anstalter bör klienter placerade på riksanslall
efter hand kunna förfiyttas. Dit skall även klienter från andra lokalanstalier
kunna hänvisas. Som exempel på lämpliga lokalanstalter nämns Asptuna (40
platser) utanför Stockholm, Smälteryd (40 platser) inom Göteborgsregionen och
Tygelsjö (40 platser) sydväst om Malmö. Om anstalterna verkligen skall kunna
hållas narkotikafria måste möjlighet finnas till urinprovskonlroll, antingen
frivilligt efter överenskommelse eller också enligt lag.
De
grava missbrukarna, som säljer narkotika för att få medel att tillgodose sitt
eget behov och som ofta visar destruktiva tendenser och är störande för medintagna,
bör vid upprepad misskölsamhet i form av narkotikapåverkan och/eller när
misstanke om narkotikalangning föreligger skiljas från övriga intagna och
placeras på avdelningar med större säkerhetsgrad och slutenhet. Även i detta
fall måste urinprov kunna krävas om det skall vara möjligt att klart konstatera
om narkolikapåverkan föreliggen Som exempel på enheter med erforderiig säkerhet
och slutenhet nämns H-avdelningarna på Kumla-anstalten. Det är möjligt atl
ytterligare någon avdelning av denna typ måste las i anspråk för atl de mest
destruktiva missbrukarna åtminstone för viss lid skall kunna skiljas från de
intagna som vill försöka alt komma ifrån sitt missbruk.
Det är enligt
kriminalvårdsstyrelsens förslag angeläget atl olika former av åigärdsprogram
kan erbjudas både det avancerade klientel som placeras på dessa
specialavdelningar och de mera tillfälliga missbrukarna. En fördjupad form av
behandlingsundersökning bör ske för atl om möjligt finna rehabiliteringsformer
som är särskilt avpassade till situationen för dessa intagna. Innehållet i ålgärdsprogrammen
går enligl vad som sägs i förslaget inte att säkert ange utan en noggrann
individuell beskrivning. De erfarenheter som finns tyder emellertid på alt
insatser med arbetsvärd av olika slag, social färdighetsträning och utbildning
bör varvas med gemensamma aktiviteter med vårdare och intagna i form av
rollspelsövningar och användning av särskilda videoprogram. För flera områden
inom den sociala färdighetsträningen finns redan videobehandlingsprogram
utformade. De har enligt kriminalvårdsstyrelsen med framgång använts bl. a. vid
G2-avdelningen på Österåker saml vid Falu-, Gävle-, Hällby- och Tillberga-anstalterna.
Programmen kan användas vid många anstalter eftersom apparatur numera finns
tillgänglig i förhållandevis stor omfattning. Sociala träningsprogram får
emellertid fortlöpande byggas ul. Manuskript för fem program är klara för
inspelning. De är utformade i samråd med f d. missbrukare som numera är fria
från narkotikaberoendet. Kostnaderna för inspelning belöper sig till
104
omkring
50 000 kn per program.
Deltagandet
i det åtgärdsprogram som skall erbjudas de intagna bör vara frivilligt. De
övningar som videoprogrammen ger bör i viss utsträckning kunna leda lill alt
även grava missbrukare motiveras alt söka behandling av den typ som exempelvis
Österåkerprojektet utgör.
1
kriminalvårdsstyrelsens förstag behandlas avslutningsvis placeringar enligl 34
§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Kriminalvårdsstyrelsens
utvecklingsenhet har utvärderat § 34-placeringar åren 1975 och 1976. Enligt
utvärderingen fullföljer 45 96 av missbruksklientelei vid behandlingshem sin §
34-placering. Av dem som placerats i enskilt hem och/eller får psykoterapeutisk
behandling eller familjeterapi fullföljer 72 % placeringen. Orsakerna till de
misslyckanden som förekommer varierar. Förfrågningar till såväl intagna som
behandlare tyder emellertid på all brislen på adekvata förberedelser från kriminalvårdsanslalternas
sida är en faktor som starkt bidrar till misslyckandena. Det utökade
behandlingsprogram som i förslaget skisserats för vissa intagna med
narkotikaproblem bör enligt kriminalvårdsstyrelsen kunna leda lill färre
misslyckanden vid § 34-placertng.
Den
vidgade användningen av vårdresurser utom anstalt som föreslås medför all
ytterligare tre vårdare på frivårdshotell behövs.
För
de föreslagna projekten beräknas medelsbehovel lill sammanlagt omkring 980 000
kr., varav 250 000 kr. utgör engångskostnad för inspelning av videoprogram.
10.4
Ledningsgruppens överväganden och förslag
Frågan
om narkotikamissbruket på kriminalvårdsanstallerna har diskuterats under de
senaste tio åren. De åigärder som hittills har vidtagits har haft begränsad
räckvidd. Ledningsgruppen finner atl det är synneriigen angeläget all
genomgripande åigärder nu vidtas utan dröjsmål.
När 1973 års
kriminalvårdsreform genomfördes, avvisades tanken på all inom kriminalvården
bygga upp en särskild organisation för vård av narkotikamissbrukare.
Anledningen till detta var att det skulle leda lill alt resurserna undandrogs
andra vårdområden där bättre förutsättningar fanns att bedriva ett
framgångsrikt rehabiliteringsarbete. På förslag av kriminalvårdsberedningen inleddes
dock viss försöksverksamhet med särskilda narkomanvårdsavdelningar vid riksanstallen
Sådan verksamhet har sedan hösten 1976 bedrivits vid den s. k. G2-avdelningen
pä Österåkeranslallen. De erfarenheter som vunnits där har i viss mån legat
till grund för uppläggningen av Österåkerprojektet. På förslag av
kriminalvårdsberedningen har vidare sedan år 1973 inirältats särskilda
behandlingsteam för narkotikamissbrukare. De är knutna till häktena i
Stockholm, Göteborg och Malmö saml lill frivårdsdistriklet i Örebro. På frivårdssidan
har slutligen tjänster för psykia-terkonsulier inrättats inom ett 40-tal frivårdsdistrikl.
Ledningsgmppen
vill erinra om aU 1973 års kriminalvårdsreform antogs av
105
en
i slort sett enig riksdag. Reformen, som ännu inte har genomförts fullt ut,
bygger på att anstaltsvården skall utformas så att den intagnes anpassning i
samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Ett
viktigt led i denna behandling är att den intagne placeras i närheten av sitt
hem så att han kan hålla en god kontakt med bl. a. sina anhöriga och vännen
Sådan kontakt uppmuntras också genom jämförelsevis generösa besöks- och
permissionsregler. En nackdel med den öppna kriminalvård som sålunda bedrivs är
dock del rikliga fiödel av narkotika till anstalterna.
Ledningsgruppen,
som ansluter sig till de grundläggande principerna i 1973 års
kriminalvårdsreform, anser att narkotikaläget på våra anstalter nu är så
oroande all ytterligare åigärder är påkallade. Narkotikamissbruket i kriminalvårdens
anstalter kan visseriigen sägas vara en spegling av missbruket i samhället. Så
länge det finns narkotika att tillgå där kommer det att finnas narkotika också
i anstalterna, såvida man inte helt överger kriminalvårdens övergripande målsättning
om samhällsanpassning och i stället inriktar sig enbart på att hålla de intagna
narkotikafria. Under ledningsgruppens arbete har anförts alt den avvägning
mellan å ena sidan samhällsanpassningen och å andra sidan skyddet mot narkotika
som sålunda måste göras i dag innebär att narkolikaskyddet eftersatts i en
omfattning som hotar de intagnas samhällsanpassning. Ledningsgruppen anser att
de förslag som kriminalvårdsstyrelsen har lagt fram på ett rimligt sätt
återställer balansen mellan de nyssnämnda motstridiga intressena utan alt 1973
års reform kan sägas ha blivit urholkad.
Kriminalvårdsstyrelsens
förslag till differentiering av de intagna utifrån deras kontakter med
narkotika innebär alt de åigärder som syftar till ökad säkerhet och slutenhet
endast kommer alt avse dem som på grund av sitt narkotikaberoende är starkt
störande för övriga intagna eller som deltar i narkotikahanteringen inom
anstalterna. Fördel slora flertalet intagna medför förslaget fördelar i form av
dels en bättre anstaltsmiljö, dels ökade möjligheter till behandling för de
missbrukare som önskar sådan.
Ledningsgruppen föreslår
därför atl en differentiering av de intagna genomförs även med utgångspunkt
från deras kontakt med narkotika. Härvid är kriminalvårdsstyrelsens förslag väl
ägnat atl utgöra underiag för de åigärder som vidtas. Som framgått av det
föregående är del emellertid angelägel aU bl, a, närhetsprincipen i all möjlig
mån beaktas, I likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser gruppen att en
förutsättning för att en verklig differentiering skall kunna ske är att det kan
objektivt fastslås om den intagne är påverkad av narkotika. Del medel som f n.
står till buds i detta hänseende är urinprovsanalys. Ledningsgruppen, som inte
finner erforderiigt att närmare gå in på hur systemet lämpligen bör utformas i
detalj, tillstyrker att genom lagstiftning möjlighet tillskapas att avkräva
inlagen urinprov för narkotikaanalys.
Ledningsgruppen
föreslår atl kriminalvårdsstyrelsen för angivet syfte
106
tilldelas
980 000 kr,, varav 250 000 kr. utgör engångskostnad för inspelning av
videoprogram.
Del
bör framhållas att en differentiering av de intagna inte innebär alt behovet av
konventionella kontrollåtgärder minskar. Enligt vad ledningsgruppen under sitt
arbele har inhämtat föreligger vid vissa anstalter ett klart behov av ytteriigare
personal för visilalionsuppgiften Med hänsyn till den positiva effekt som ett
väl fungerande visitationssystem visat sig ha, inte minst i förebyggande syfte,
vill ledningsgruppen framhålla vikten av atl kriminalvården erhåller
erforderlig personal för delta ändamål.
Förslaget
om en differentiering också efter narkotikaberoende bör ses som en försöksverksEmhel,
Den bör följas upp fortlöpande och vägas in mot de principer som lagts fast i
kriminalvårdsreformen,
11
Internationellt samarbete 11.1 Bakgrund
Nästan
all narkotika som missbmkas i Sverige har smugglats in i landet. Den olagliga
tillverkningen är obetydlig här. Den narkotika som tillförs den illegala
marknaden genom apoteksinbrott eller genom förfalskning av recept är också utan
nämnvärd betydelse.
För
att kunna begränsa den illegala handeln med narkotika inom landet är det
nödvändigt att på olika sätt bidra lill att motverka illegal produktion och
annan hantering i andra länder.
Detta sker genom samarbete
i olika internationella organ. Samarbetet har lett lill tvä övergripande FN-konventioner
från 1961 och 1971 om kontroll av bl, a, produktion och handel med narkotika.
Kontrollen av den legala hanteringen av narkotika ankommer, förutom på de
enskilda länderna, på olika FN-organ, Sverige har i likhet med övriga nordiska
länder anslutit sig både till 1961 års allmänna narkotikakonveniion omfattande s,
k, klassisk narkotika och lill 1971 års konvention om psykotropa ämnen
omfattande bl, a. centralstimulerande medel och LSD. Sverige har också anslutit
sig till 1972 års ändringsprotokoll lill den allmänna narkolikakonvenlionen
varigenom den internationella kontrollen över opiaterna förstärkts.
Den internationella anslutningen
till den allmänna narkolikakonvenlionen och ändringarna i denna har varit god.
Konventionen om psykotropa ämnen däremot trädde visseriigen i kraft i augusti
1976 men fortfarande har endast ell knappt 50-lal siater anslutit sig. Bland
dem som forifarande slår utanför är flera av de slora producentländerna.
Den
bekymmersamma situationen internationellt på narkolikaområdet' och
ikraftträdandet av konventionen om psykotropa amen medför ökade
'
Den mest aktuella internationella översikten när det gäller missbruk och
illegal handel återfinns i verksamhetsberättelsen för år 1977 från INGE
(International Narcotics Control Hoard), dvs, internationella narkotikakontrollbyrån
(E/lNCB/37),
107
krav
på berörda FN-organ, Trots framställningar bl, a, från svenskt håll har
anslagen till dessa FN-organ för narkotikakontrollen i realiteten varit
oförändrade sedan flera år.
Illegal
odling av bl, a, opievallmo förekommer fortfarande i flera länder. Utmärkande
för odlingen är atl den sker i fattiga länder och atl regeringskontrollen över
odlingsområdena är ofullständig. Tidigare, när del gällt biståndsmedel som
kanaliserats t, ex, via UNDP (United Nations Development Program), har del
varit mycket ovanligt atl utvecklingsländer velat använda biståndsmedel för
insatser riktade mot den illegala odlingen. Vid FN:s narkotikakommissions möte
under februari 1977 enades emellertid industri- och utvecklingsländer om all
biståndsmedel för detta ändamål borde kanaliseras via FN;s narkotikafond. Fonden,
som tillkom år 1971, består av frivilliga bidrag från regeringar samt
organisationer och enskilda. Efter mötet har Sverige, Danmark, Norge och Nederiänderna
anslagit biståndsmedel till FN-fonden på en avsevärt högre nivå än tidigare.
Del svenska bidraget av biståndsmedel, 2 milj. kn, har förbehållits för
insatser i främst Pakistan och Laos. Sverige ger också ell allmänt bidrag till
fonden om f n. 200 000 kr.
Insatserna
för att begränsa tillgången på narkotika måste kompletteras med insatser för att
minska den illegala efterfrågan på narkotika. Denna insikt har under senare år
även vuxit sig starkare på det internationella planet. FN;s narkolikakommission
beslutade sålunda år 1976 alt en omfattande undersökning skulle göras angående
olika åtgärder för att minska efterfrågan på narkotika. Undersökningen
finansieras med bidrag från FN:s narkotikafond. En första rapport redovisades
år 1977. Under år 1979 torde en slutrapport över undersökningen kunna
förväntas. Sverige deltar aktivt.
Inom
Europarådet har under 1970-talet utarbetats förslag till riktlinjer bl, a, för
straffrättsliga insatser mot narkotikaproblemen och för samarbete inom
forskning på området. Under våren 1978 påbörjas arbele om formema för
utvärdering av olika typer av vård och behandling av främst unga missbmkare av
narkotika.
Sedan
några år deltar Sverige i samarbetet mellan EG-stalerna på narkolikaområdet.
Vid ett minislermöte nyligen antogs en resolution om olika insatser mot den
illegala handeln och missbruket av narkotika. Resolutionen innehåller förslag i
syfte att förstärka bl. a. det internationella polissamarbetet och
informationsutbytet länderna emellan samt, på förslag av Sverige, att
deltagarländerna skall överväga atl lämna bidrag till FN;s narkotikafond. Vid
mötet, vid vilket Sverige övertog ordförandeskapet för de närmaste två åren,
beslöt ministrarna att sammanträda på nytt i juli 1978 i Stockholm. Avsikten är
all de då skall kunna la ställning lill förslag om harmonisering av
bestämmelser av betydelse för insatserna mot den illegala handeln med narkotika
och om ytteriigare samordnade insatser mot narkotikaproblemen.
Inom
Norden har narkotikafrågorna under del senaste året ägnats ökad
108
uppmärksamhet.
Sålunda diskuterades frågorna både vid det nordiska socialministermölet i
Ronneby i augusti 1977 och vid ett särskilt minister-möte i Oslo i december.
Enighet rådde därvid om atl del nordiska samarbetet fungerar väl men att del
bör kunna fördjupas ytteriigare. Man bedömde vidare att samarbetet mellan länderna
i internationella narkotikafrågor borde kunna ökas. Ministrarna enades vidare
om alt fortsätta överiäggningarna i ämnet vid nästa ordinarie
socialministermöte i augusti 1978,
På
tjänstemannaplan sker sedan fiera år ett samarbete mellan särskilda av de
nordiska justitieministrarna utsedda kontaktmän. Inom forskningen på området
sker en samordning genom det nordiska samarbetsorganet för drogforskning. E-n
utvärdering av forskningsorganets verksamhet skall slutföras under 1978.
11.2
Ledningsgruppens överväganden och förslag
Det
är angeläget att Sverige även i fortsättningen tar så aktiv del som möjligt i
del intemationella samarbetet på narkolikaområdet.
Genom
tillkomsten av den allmänna narkotikakonventionen, ändringsprotokollet och
konventionen om psykotropa ämnen haren grund lagts fören effektiv kontroll av
produktion och handel m. m. beträffande narkotika. Som nämnts är den
internationella anslutningen lill den senare konventionen dålig. Flera av de slora
producentländerna står sålunda fortfarande utanför konventionen. De centralstimulerande
medlen har sedan flera år en stor illegal marknad i Sverige. Missbruket av
dessa medel och andra substanser som omfattas av konventionen ökar i andra
delar av världen. Från svensk sida bör därför aktiva insatser göras för att en
allmän internationell anslutning skall komma till stånd även i fråga om
konventionen om psykotropa ämnen.
Om
de internationella överenskommelserna på narkolikaområdet skall fä full effekt
och orn det internalionella samarbetet skall kunna föras vidare krävs atl
berörda FN-organ ges tillräckliga resurser. Det är angelägel atl Sverige även i
fortsättningen med kraft verkar härför.
En
förutsättning för ett genomförande även i praktiken av ett förbud mot den
illegala odlingen i vissa länder torde bl. a. vara atl medel utifrån kan
erbjudas dem som bidrag till kostnader för en övergång till andra grödor.
Därför bör Sverige enligt ledningsgruppens mening verka internationellt för en
ökad samordnad satsning via FN;s narkotikafond på undersökningar och
försöksprojekt med syfte alt på sikt begränsa den illegala odlingen. Finansieringen
av kostraderna fören övergång i större skala till annan odling måste ankomma på
de enskilda länderna i samarbete med andra internationella organ som
internationella utvecklingsfonden (IDA) och internationella joidbruksutvecklingsfonden
(IFAD) och med andra länder.
Ledningsgruppen
föreslår all Sverige under år 1978 bidrar till narkotikafondens ekonomiska och
sociala verksamhet med 2,5 milj. kr. av bistånds-
109
medel.
En utvärdering av det svenska biståndet via fonden bör därefter ske.
Sverige bör fortsälla alt
aktivt verka för en samordnad satsning inom Europa föratt i första hand komma
till rätta med den illegala hanteringen med heroin. Emellertid bör även skärpt
uppmärksamhet ägnas risken för illegal handel och missbruk ifråga om kokain.
Det finns vissa tecken - bl. a. ett stigande antal beslag - på all detta
preparat i ökande utsträckning främst via Spanien och Portugal finner vägen till
Europa från Sydamerika.
Sverige bör också verka
för ett fördjupat samarbete inom Norden på narkolikaområdet. Ett led häri bör
vara att konlaktmannaorganel inordnas under Nordiska ministerrådet. Härigenom
skulle organet fä en klarare ställning. En fördel skulle vidare vara atl sekrelarialsresurser
kunde erbjudas organet av ministerrådet.
110
Sammanfattning
Ledningsgruppen
för narkotikafrägor tillsattes i mars 1977 bl. a. som en följd av det ökande
heroinmissbruket och den otillräckliga tillgängen på vårdplatser för
narkotikamissbrukare. Ledningsgruppens uppgift enligt direktiven (Dir 1977:41)
var atl föreslå och initiera ytteriigare insatser mot narkotikamissbruket och
verka för en samordning av insatserna på detta område.
1
ledningsgmppen har ingått statssekreterarna i social- och justitiedepartementen,
riksåklagaren, cheferna för rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, generaltullstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
saml förbundsdirektörerna i de båda kommunförbunden. Ordförande i gruppen har
varit statssekreteraren i socialdepartementet. För att fortlöpande informera
riksdagen om ledningsgruppens arbele har kontakt hållits med en politisk
referensgrupp.
Arbetets
uppläggning
Ledningsgruppens
arbete har haft karaktären av en aktionsutredning. För att få en bild av narkotikasitualionen
och behovet av olika insatser mot missbruket har ledningsgruppen arrangerat
regionala överläggningar i alla län. Vid överiäggningarna har politiker och
tjänstemän från kommuner, landsting, berörda myndigheter och organisationer
deltagit. Som en följd av överiäggningarna har i 15 län särskilda regionala
arbetsgrupper bildats med uppgift atl närmare precisera lägel och komma med
förslag om åigärder. 1 ledningsgruppens och de regionala arbetsgruppernas regi
genomfördes under perioden juni-december 1977 drygt 90 överiäggningar om narkotikasitualionen
ute i landet. 1 kapitel 2 och bilaga 2 av rapporten redovisas resultaten av överiäggningarna
utföriigt. Centralt barett lO-tal arbetsgrupper arbetat med olika frågor
Ledningsgrupfien
började sitt arbete med att genomföra fem konlaklmöten (hearings) med
representanter för polisen i Stockholm, medicinska experter och forskare,
ideella organistioner saml personal inom narkomanvården och kriminalvården.
Sistnämnda kontaklmöte hölls på kriminalvårdsanstalten Hall utanför Södertälje.
Inriktningen
av ledningsgruppens arbete
För
alt nå framgång i arbetet med att bekämpa narkotikamissbmket krävs enligt
ledningsgruppen, samtidiga åigärder inom en rad områden. Några enkla lösningar
finns inte. Syftet med alt tillsätta en grupp med den breda sammansättning som
ledningsgruppen haft har varit att försöka täcka så många områden som möjligt
för att de samlade insatserna i narkotikabekämpningen skall bli effektiva. På
flera områden har ledningsgruppen funnit
111
att
det inle är nya metoder eller nya medel som krävs utan främst ett effektivare
samarbete mellan alla berörda organ i samhället.
Ledningsgruppen
har varit enig om att en av de allvarligare bristerna i samhällels åtgärder mot
narkotikamissbruket är eftersläpningen i vårdutbyggnaden. Detta har särskilt undersirukits
från polisens och tullens sida. Tyngdpunkten i ledningsgruppens arbete har
därför lagts på vårdområdet och ledningsgruppen förordar en kraftig
förstärkning av vårdresurserna. Ledningsgruppen förordar emellertid också att
narkotikafrågorna ges fortsatt hög prioritet inom polis- och lullverksamheten.
Ledningsgruppens
niopunktsprogram med förslag lill åtgärder innehåller följande:
-
Insatser för att intensifiera
det förebyggande arbetet och informationen
-
Kraftig förstärkning av
vårdresurserna för narkotikamissbrukare
-
Särskild satsning på
familjevård inom missbruksområdet
-
Särskild utbildning för
behandlingspersonal
-
Ökad forskning och utvärdering
av pågående behandlingsarbete
-
Åtgärder för att förbättra missbmkarnas
arbetsmarknadssituation
-
Fortsatl hög prioritet för
narkotikafrågorna i polis- och tullarbetet
-
Insatser mot narkotikaproblemen
inom kriminalvården
-
Internationella insatser
Förebyggande
åtgärder och Information Förebyggande åtgärder
Samhället
bör på olika sätt söka förebygga missbruk. Ledningsgruppen betonar starkt de
förebyggande åtgärdernas betydelse.
Insatser
mot ungdomsarbetslösheten är en av de mest angelägna förebyggande åtgärderna.
Det gäller insatser av såväl generell natur som insatser avsedda att förbättra
möjligheter för ungdomar med sociala problem att få arbele.
Skolan
har de största möjligheterna att med förebyggande åtgärder nå de ungdomar som
befinner sig i riskzonen. Föratt dessa möjligheter skall kunna utnyttjas anser
ledningsgruppen att skolan bör fä resurser för atl utveckla metoder alt stödja
elever med särskilda problem.
Ledningsgruppen
föreslår en försöksverksamhet vilken bör drivas utifrån fyra olika
projektmodellen Dessa projektmodeller avser att pröva och utveckla metoder i
syfte att finna lämpliga åtgärder för:
o
atl främja en positiv skolgång och fritid för elever i riskzonen o att underiätta
övergången från skola till arbetsliv o atl stimulera social och emotionell
utveckling hos elever i riskzonen o att öka vuxenkontakterna för ungdomar i
riskzonen
Ledningsgmppen
föreslår atl regeringen anslår 1,4 milj. kr. förgenomfö-
112
rande
och utvärdering av försök enligl de fyra ovan beskrivna typprojekten saml för
viss utveckling av länsskolnämndernas ANT-verksamhet.
Ledningsgruppen föreslår
vidare alt en arbetsgrupp tillsätts med uppgift aU ansvara för
försöksverksamheten.
Information
1
sin rapport ger ledningsgruppen en omfattande redovisning av informationsinsatserna
på narkotikaområdet. Gruppen föreslår att informationen inom skolan utökas
genom atl en handbok för lärare om narkotika och narkotikamissbruk utarbetas.
Ledningsgruppen föreslår även att en studiedag för lärare inriktas särskilt på
missbruksfrågor och genomgång av handboken. För att samordna
informationsinsatserna om missbruksfrågor vid skolor med mellan- och högstadium
samt gymnasium rekommenderar ledningsgruppen att särskilda kontaktlärare för ANT-frågor
utses vid varje skola.
Föratt öka kunskaperna om
narkotikaproblematiken hos olika personalgrupper och för att underiätta
samverkan inom missbruksvården föreslår ledningsgruppen att viss
konferensverksamhet för vårdpersonal anordnas. Enligt förslaget bör sammanlagt
280 000 kr, ställas till socialstyrelsens förfogande för informations- och
vidareutbildningskonferenser,
Ledningsgrupjjen
föreslår slufiigen atl Gollands kommun får 180 000 kr, för ell brett upplagt
informationsprojekt om missbruksproblemaliken.
Förstärkning
av vårdresurserna
Ledningsgruppen
betonar vikten av atl missbrukarna kan erbjudas en fungerande vårdkedja, som i
de fall där så krävs, kan inledas med medicinsk akutvård, för all senare övergå
till vård vid behandlingshem och avslutas med eftervård.
Behandlingshemmen
utgör enligl ledningsgruppen den del i vårdkedjan som f n, är mest underdimensionerad.
Till många behandlingshem är väntetiden upp lill sex månader och längre. De
regionala överiäggningarna har visat atl många kommuner har myckel svårt atl få
in narkotikamissbrukare på behandlingshemmen. Storstäderna belägger ofta
huvuddelen av platserna på befintliga hem. De kommuner som drabbas hårdast av
bristen på platser är medelstora och mindre kommuner.
För att komma till rätta
med dessa problem förordar ledningsgruppen att landet delas in i
upptagningsområden inom vilka varje kommun får tillgång till platser. En
samordning bör således ske av utnyttjandet av behandlingshem mellan flera
kommuner, ibland mellan kommunerna i flera län. Indelningen i
upptagningsområden innebär enligl ledningsgruppen ell mer effektivt
resursutnyttjande och en bättre samordning i första hand med den övriga
socialvården och med sjukvården. Avgränsningen av dessa upplag-
113
ningsområden
och lokaliseringen av nya behandlingshem föreslås ske i samråd mellan berörda
huvudmän, kommun- och landslingsförbunden och socialstyrelsen.
Mot
bakgrund av ledningsgruppens inventering av vårdbehovet i landet bedöms behovet
av nya behandlingshemsplatser till ca 160. Detta innebär nära nog en
fördubbling av nuvarande platsantal. Huvuddelen av de nya behandlingshemmen
beräknas kunna starta under en tvåårsperiod. Som ett led i utbyggnaden av
vården föreslås driftbidraget till behandlingshemmen höjt från 47 000 kr. per
plats och år till 60 000 kn
Ett
antal kommuner planerar starta öppen vård förnarkofikamissbrukare. 1 ett par
kommuner beräknas verksamhet kunna komma i gång under år 1978. Ledningsgruppen
förordar atl statsbidrag beviljas för dessa projekt enligt
bidragsbestämmelserna för vårdcentraler för narkotikamissbrukare.
Ledningsgruppen
betonar också önskvärdheten av ökad uppmuntran och ökal stöd till de ideella
och religiösa organisationer som utför ell myckel värdefullt arbete inom detta område.
Ledningsgruppen
har vidare berört de förhållanden som gäller för mindre behandlingsenheter som
nu tar emot en eller två missbrukare. Gruppen föreslår alt nya bestämmelser
införs för sådana enheter så aU de efter särskilt godkännande kan la emot upp
till fyra missbrukare utan att uppfylla alla de krav som ställs på enskilda
vårdhem. Statsbidrag för vård i dessa hem bör utgå som för vård i enskilt hem
dvs. med 50 kr. per plats och dag. Enheterna bör fä benämningen
familjevårdshem. Vidare föreslås alt statsbidrag bör kunna utgå för placering
av narkofikamissbrukare i enskilda vårdhem och enskilda barnhem enligt de
regler som gäller för vård av narkotikamissbrukare i enskilt hem.
Flera
mindre kommuner har lill ledningsgruppen redovisat problem med narkotikamissbruk,
dock inte i sådan omfattning atl del finns behov av särskilda platser i
behandlingshem för narkotikamissbmkare. En möjlighet är alt i dessa kommuner
förstärka personalen vid befintliga inackorderingshem för alkoholmissbrukare
och på så vis möjliggöra för dessa hem all arbeta mer behandlingsinriktat.
Kommunerna kan enligt gällande bestämmelser inle erhålla statsbidrag för sådana
förstärkningar. Ledningsgmppen föreslår därför att medel ställs till förfogande
för en försöksverksamhet med en mer behandlingsinriktad uppläggning av arbetet
vid vissa inackorderingshem för alkoholmissbrukare. Verksamheten bör omfatta
högst tio inackorderingshem.
Familjevård
Ledningsgruppen
framhåller att familjevård (vård i enskilt hem) utgör ett väsentligt altenativ
till institutionsvård. Denna vårdform bör utvecklas och förstärkas. Ledningsgmppen
föreslår att en särskild projektgrupp för familjevård tillsätts med uppgift atl
utreda formema för en utveckling av
114
familjevården
för personer som inle omfattas av barnavårdslagen eller lagen om omsorgerom
psykiskt utvecklingsstörda. Projektgruppen bör fä i uppdrag bl, a, att i samai
bete med berörda myndigheter och organisationer genomföra tvä planerade
försöksprojekt, ett i Skaraborgs län och ett i Jämtlands län. Avsikten är bl.
a. all pröva olika sätt atl ge familjehemmen ett förbättrat slöd och verka för
att öka familjehemmens samarbete sinsemellan och med social-och sjukvården saml
andra myndigheter och organisationen
Vidare
föreslår ledningsgruppen att Gotlands kommun fär stöd till försök med konlraklerade
familjehem för missbrukare. För fa m i Ije vårds-/gärds-verksamhet i
Norrbottens och Västerbottens län bör stöd utgå till Riksförbundet för hjälp
åt läkemedelsmissbrukare (RFHL). Stöd föreslås också till andra lokala försök
med utvecklad familjevård saml till konferenser, seminarier och viss
utbildning. Kostnaderna för försöksprojekten beräknas till sammanlagt 750 000 kn
Särskild
utbildning för behandhngspersonal
Den
utbyggnad av narkomanvården som ledningsgruppen föreslår kommer att ställa
stora krav på välutbildad och kompetent personal.
På
ledningsgruppens framställan har AMS utarbetat ett utbildningsprogram inom
ramen för arbetsmarknadsutbildningen, 1 den grupp, som i augusti 1977 började
arbeta med att planera en utbildning för personal inom missbruksvården, har
ingått representanter för berörda personalorganisationer och myndigheter saml
ledningsgruppens sekretariat. Som experter i arbetet har personal inom
narkomanvården i Stockholm, Göteborg och Malmö deltagit. De har utsetts av
arbetsmarknadsparterna. Skolöverstyrelsen har utarbetat en läroplan för
utbildningen.
Den
utbildning ledningsgruppen föreslår beräknas i första hand pågå de ca två år
del tar atl förstärka narkomanvården i enlighet med ledningsgruppens förslag.
Ger planerad utbildning positivt utfall bör den överföras lill den reguljära
utbildningen. Utbildningen vänder sig lill den personal som kommer att börja
arbeta inom den utbyggda narkomanvården.
Utbildningen rubriceras
"Utbildning för personal i socialt behandlingsarbete för
missbrukare". Av rubriceringen framgår atl inte enbart narkotikamissbruk
kommer att tas upp i kursen utan missbruk i ett bredare perspektiv. Förslaget
innebär en utbildning på tre månader (huvudkurs). För dem som inte uppfyller inlrädesvillkoren
finns en preparandkurs på två månader. För direkt inträde till huvudkursen
krävs att man har gmndutbildning som t, ex, socionom, socialpedagog, psykolog
eller skötare i psykiatrisk vård. Dessutom fordras minst ett års erfarenhet
från arbete inom vårdsektorn, sociala sektorn eller liknande. Som särskild
merit räknas erfarenhet från arbete bland missbrukare.
Utbildningen planeras så
att hela personallag kan genomgå den gemensamt inför starten av t. ex, ett nytt
behandlingshem. Kursdeltagarna utses efter
115
rekommendation
av arbetsmarknadsparterna. Kursen är en blandning av vidareutbildning och
inskolning av arbetslag.
Kurser
beräknas komma i gång under våren 1978, i första hand i Stockholm, Göteborg och
Malmö.
Utvärdering
av narkomanvården
På
ledningsgruppens uppdrag har en forskargrupp utarbetat ett underiag för beslut
om förstärkt utvärdering av narkomanvården.
En
utvärdering av denna vård är angelägen som underiag bl.a. för vårdulbyggnad och
för metodutveckling.
Ledningsgruppen
föreslår på grund av arbetsgruppens arbete
-
alt en initiativgrupp tillsätts
inom delegationen för social forskning (DSF) för narkomanvårdsforskning
-
alt 150 000 kr. anvisas för att
täcka initialivgruppens kostnader
-
atl DSF och initiativgruppen
formulerar konkreta forskningsprojekt mot bakgrund av vad ledningsgruppens
arbetsgrupp föreslagit
-
atl DSF avsätter 1 milj. kr. om
året under en treårsperiod för forskningsprojekt på narkomanvårdsområdet
-
all initiativgruppen undersöker
möjligheterna till all skapa fasta kontakter till större utländska
forskningscentra
-
att 50 000 kr. anvisas lill forskarkonferenser
-
alt frågan om en
dokumentationscentral övervägs ytteriigare och att CAN genomför visst
förberedelsearbete i frågan
-
atl socialstyrelsen får
uppdraget att göra åriiga kartläggningar av narkotikaforskningen
-
att socialstyrelsen får uppdrag
att göra en åriig kartläggning av vårdresurserna
-
att socialstyrelsen skall verka
för vidgad spridning av rapporterna från försöksverksamhet på området i
samverkan med berörda huvudmän
Missbrukarnas
situation på arbetsmarknaden
En
förutsättning för att vårdinsatser för missbrukare skall ge beslående resultat
är att missbmkarna kan få lämplig sysselsättning efter behandlingen.
Ledningsgruppen betonar alt del är av stor vikt atl missbrukarnas arbetsmarknadssituation
förbättras i samband med alt vårdresurserna byggs ul.
Ledningsgruppen
rekommenderar all vården vid behandlingshem och familjehem för
narkotikamissbrukare i ökad uisträckning bör inriktas på insatsersom rör
missbrukarnas utbildning och arbele. Föratt möjliggöra goda kontakter mellan
arbetsförmedling och behandlingshem anser ledningsgruppen att varje
distriktskontor inom arbetsförmedlingen bör få till uppgift all biträda
behandlingshem inom regionen i arbetsmarknadsfrågor.
116
Ledningsgruppen
lägger inte fram egna förslag lill arbelsmarknadspoliiiska insatser efiersom
sysselsättningsutredningen har behandlat dessa frågor ' utförligt och kommit
med förslag till sådana åtgärder.
Samarbetet
mellan arbetsförmedling och behandlingshem bör enligt ledningsgmppen följas av
en arbetsgrupp bestående av representanter för socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, kommunförbundet saml arbetsmarknadens parter. Denna
arbetsgrupp bör knytas till arbetsvårdsdelegalionen vid
arbetsmarknadsstyrelsen. Gruppen bör också svara för all regionala seminarier
arrangeras för personal inom narkomanvård och arbetsförmedling. Arbetsgruppen
föreslås vidare fä lill uppgift att initiera speciella regionala insatser, t.
ex. information till företag och fackliga organisationer. En annan av
arbetsgruppens uppgifter bör vara alt studera de förtidspensionerade
missbrukarnas situation. Arbetsgruppens insatser bör utvärderas efter två år.
Ledningsgruppen
föreslår alt 2 milj. kr. ställs till arbetsgruppens förfogande för dess olika
arbetsuppgifter under en tvåårsperiod.
Polis,
tull och rättsväsen
Med
hänsyn till det allvariiga lägel på narkolikaområdet beslutade polisen i slutet
av år 1976 att öka polisinsatserna mot narkotikan.
Insatserna
organiserades med länen som primära verksamhetsområden. Tillfälliga narkotikarotlar
inrättades i 20 län genom personallillskoit från olika polisdistrikt i länen.
Dessa särskilda insatser kommer att bestå fram till den 1 juli 1978,
I
årets budgetproposition har förordats att 25 av de sammanlagt 130 nya polismanstjänsler
som föreslås för nästa budgetår skall avdelas för bekämpning av
narkotikabrottsligheten,
1
sitt arbete har ledningsgruppen haft kontakt med de nyss nämnda narkolikarotlarna.
Vid ledningsgruppens överiäggningar har polisen rapporterat alt man fått en
avsevärt bättre bild av narkotikaläget sedan de särskilda enheterna bildades.
Ledningsgruppen
finner aU de särskilda narkotikarofiarna fyller en viktig funktion när del
gäller all bekämpa narkotikahanteringen och rekommenderar all denna form av
verksamhet får fortsätta.
Tullkontrollen
vid våra gränser har under den senaste 10-årsperioden fortlöpande utvecklats och
effektiviserats genom olika organisatoriska åtgärder, utbildning;;- och
materialinsatser samt intensifierat samarbete med polis och utländska
tullmyndigheter. Vidare har viss personalförstärkning erhållits. För
budgetåret 1977/78 beräknades medel för nio tjänster inom Öresundsområdel, 1
årets budgetproposition har föreslagits medel för ytterligare älta tjänster
till södra lullregionen. Tullverkels åtgärder har framför allt tagit sikte på atl
dels i största möjliga mån målinrikia verksamheten mot den organiserade narkolikasmugglingen,
dels höja effekten i lullbevakningen
117
genom
utveckling av kontrollmetodiken,
1
rapporten ges vidare en närmare beskrivning av polisens och tullens verksamhet
i narkotikabekämpningen samt en redogörelse för domstolarnas, åklagarens och
kriminaltekniska laboratoriets befattning med narkotikafrågorna.
Kriminalv å rden
Ledningsgruppen
har, med hänsyn till del alltmer tilltagande narkotikamissbruket vid
kriminalvårdsanstalterna, funnit det nödvändigt med genomgripande och snara
åtgärder för att minska narkotikamissbruket inom kriminalvården.
Genom
beslut sommaren 1977 anvisade regeringen på förslag av ledningsgruppen medel
till en frivillig och drogfri behandlingskedja vid tre kriminalvårdsenheter
(del s, k. Österåkerprojektet), Verksamheten leds av kriminalvårdens
narkomanvårdsteam vid allmänna häktet i Stockholm, Projektet innebär att
intagna, som självmant vill delta i behandlingen och som förbinder sig atl
frivilligt lämna urinprov för kontrollanalys av narkotika, överförs lill kriminalvårdsanslalten
Österåker, Anstalten kan la emot ca 75 intagna. Som komplettering till den
behandling som genomförs vid Österåker kan de intagna tillfälligtvis föras över
till den till anstalten knutna avdelningen Mon med 15 platser. Som sista led i
behandlingskedjan ingår placering vid den till Österåker knutna avdelningen på Bogesundsanstallen,
som också har 15 platser.
Samtidigt
som beslut togs om Österåkerprojektet anvisades medel för ytteriigare tre visitationspatruller.
Medel anvisades också för atl bygga ut fritidsverksamheten vid vissa
kriminalvårdsanstalten
På
grundval av ett förslag som utarbetats inom kriminalvårdsstyrelsen förordar
ledningsgruppen att ytteriigare åtgärder vidtas för att komma lill rätta med
narkotikamissbruket på anstalterna. 1 kriminalvårdsstyrelsens förslag föreslås
bl. a. följande.
En
medelstor riksanstalt och några lokalanstalier förordas bli reserverade för
intagna som över huvud taget inte varit i kontakt med narkotika. Vidare skall grava
missbrukare vid upprepad misskölsamhet i form av narkolikapåverkan saml vid
misstanke om narkolikalangning kunna skiljas från övriga intagna och placeras
på avdelningar med större säkerhetsgrad och slutenhet. På dessa avdelningar
skall erbjudas olika former av åtgärdsprogram. Härvid föreslås t. ex. social
färdighetsträning med bl. a. användning av särskilda videoprogram.
Verksamhet liknande den
som bedrivs i Österåkerprojektet har nyligen påbörjats vid anstalterna Hall och
Malmö. De missbrukare som bedöms lämpade och som vill bli flyttade från
avdelning där narkotika kan förekomma erbjuds placering på en särskild
avdelning. Verksamheten där skall omfatta arbete, studier och terapi i skilda
former. Ett motsvarande
118
projekt
föreslås i kriminalvårdsstyrelsens förslag komma till stånd på kvinnoanstalten Hinseberg.
Ledningsgruppen,
som betonar alt den ansluter sig till de grundläggande principerna i 1973 års
kriminalvårdsreform, föreslår alt en differentiering av de intagna genomförs
även med utgångspunkt från deras kontakt med narkotika. Härvid är, enligl
gruppen, kriminalvårdsstyrelsens förslag väl ägnat att utgöra underiag för de
åtgärder som vidtas.
1
likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser gruppen alt en förutsättning för att en
verklig differentiering skall kunna ske är att del kan objektivt fastslås om
den intagne är påverkad av narkotika. Del medel som f n. står till buds i detta
hänseende är urinprovsanalys. Ledningsgruppen, som inte finner erforderiigt atl
närmare gå in på hur systemet lämpligen bör utformas i detalj tillstyrker att
genom lagstiftning möjlighet tillskapas atl avkräva intagen urinprov för
narkotikaanalys.
Ledningsgruppen
föreslår alt kriminalvårdsstyrelsen för angivet syfte tilldelas 980 000 kr.,
varav 250 000 kr. ulgör engångskostnad för inspelning av videoprogram.
Ledningsgruppen framhåller
att en differentiering av de intagna inte innebäratt behovet av konventionella
kontrollåtgärder minskar samt betonar vikten av alt kriminalvården erhåller
erforderlig personal för visitationsuppgifler.
Förslaget
om en differentiering också efter narkotikaberoende bör enligt ledningsgruppen
ses som en försöksverksamhet. Den bör följas upp fortlöpande och vägas in mot
de principer som lagts fast i 1973 års kriminalvårdsreform.
Internationellt
samarbete
Nästan
all narkotika som missbrukas i Sverige har smugglats in i landet. Del är därför
enligt ledningsgruppen angeläget att Sverige även i fortsättningen tar så
aktiv del som möjligt i del internationella samarbetet på narkotikaområdet.
Genom tillkomsten av den
allmänna narkolikakonvenlionen och konventionen om psykotropa ämnen har en
grund lagts för en effektiv kontroll av produktion och handel m. m. beträffande
narkotika. Den internationella anslutningen till den senare konventionen är
emellertid dålig. Flera av de stora producenlländerna står sålunda fortfarande
utanför konventionen. De centralstimulerande medlen har sedan flera år en slor
illegal marknad i Sverige. Missbruket av dessa medel och andra substanser som
omfattas av konventionen ökar i andra delar av världen. Ledningsgmppen betonar
därför att från svensk sida aktiva insatser bör göras för alt en allmän intemationell
anslutning skall komma till stånd även i fråga om konventionen om psykotropa
ämnen.
Om
de internationella överenskommelserna på narkotikaområdet skall fä
119
full
effekt och om det internalionella samarbetet skall kunna föras vidare krävs att
berörda FN-organ ges tillräckliga resurser. Det är enligl ledningsgruppen
angeläget alt Sverige även i fortsättningen med kraft verkar härför.
En
förutsättning för ell genomförande även i praktiken av ett förbud mot den
illegala odlingen i vissa länder torde bl. a. vara att medel utifrån kan
erbjudas dessa länder som bidrag lill kostnader för en övergång till andra
grödor. Därför bör Sverige enligt ledningsgruppens mening verka internationellt
för en ökad samordnad satsning via FN:s narkotikafond med syfte att begränsa
den illegala odlingen.
Sverige
bör enligt ledningsgruppens mening under år 1978 bidra till narkotikafondens
ekonomiska och sociala verksamhet med 2,5 milj, kr, av biståndsmedel för alt
användas för stöd till alternalivodlingar,
Sverige
bör fortsätta att aktivt verka för en samordnad satsning inom Europa föratt i
första hand komma till rätta med den illegala hanteringen med heroin.
Emellertid bör även skärpt uppmärksamhet ägnas risken för illegal handel och
missbruk i fråga om kokain.
Sverige
bör slutligen enligt ledningsgruppen också verka för ett fördjupat samarbete
inom Norden på narkolikaområdet.
1
rapporten (kap. 9) redogörs också för det ökade internationella samarbetet på
polisens och tullens område.
Kostnader
De
totala statliga kostnaderna för de åigärder ledningsgruppen föreslår uppgår lill
32 milj. kr. (Kostnadssammanslällning se bil. 4).
Uppföljning
av ledningsgruppens arbete
För
att de av ledningsgmppen föreslagna åtgärderna skall ge avsedda resultat krävs
ett intensivt uppföljningsarbete från de berörda huvudmännens och
myndigheternas sida. Ledningsgruppen föreslår atl det sekretariat som arbetat
undergruppen behålls fram till den 1 juli 1978 för att medverka i det arbete
som blir en följd av ledningsgruppens förslag. Ledningsgmppen bör sammankallas
en eller ett par gånger före den 1 juli 1978 för alt följa upp arbetet.
Narkotikagmppen
inom brottsförebyggande rådet (BRÅ)
Inom
BRÅ finns en särskild narkolikagrupp med bred representation från berörda
myndigheter. Det förefaller lämpligt att BRÅ;s narkolikagrupp t. v. fortsätter
sill arbete med att följa missbrukssitualionen i landet och vid behov initierar
åtgärder. För detla ändamål föreslås att en sekreterare på hellid knyts till
narkotikagruppen. En viktig uppgift för narkotikagruppen bör vara att
120
arbeta
för en effektivare samordning mellan berörda verk, myndigheter och
organisationer. Narkolikagruppen börlämpligtvis utökas med representanter för
AMS samt LO, TCO och SACO/SR.
121
Bilaga 1
Kommittédirektiv
Ledningsgrupp för narkotikafrågor
Dir
1977:41
Beslut
vid regeringssammanträde 1977-03-24
Departementschefen,
statsrådet Gustavsson anför.
Narkotikasitualionen
har under senare tid allvarligt förvärrats. Missbruk av heroin har snabbt
vunnit insteg och risken för ytterligare spridning av detta missbmk är
betydande. Missbmket av centralstimulerande medel är fortfarande omfattande. Haschmissbmk
förekommer i hela landet, trots en viss nedgång av tillfällighetsmissbruket.
En
kommitté har i dagarna tillkallats för aU närmare kartlägga missbmkets
omfattning.
Så
gott som all narkotika som missbrukas i vårt land smugglas in, I syfte alt
begränsa smugglingen byggs olika former av samarbete fortlöpande ut mellan
berörda länder både på det diplomatiska planet och mellan skilda myndigheter i
länderna. Överläggningar har vidare nyligen ägt rum mellan representanter för
regeringen och FN:s fond för kontroll av beroendeframkallande medel för att
undersöka vilka möjligheter det finns atl inom ramen för svenska
biståndspolitiska principer använda biståndsmedel för insatser mot produktion
och missbruk av narkotika i vissa länder i Asien där opium odlas.
Rikspolisstyrelsen
har med verkan från den 1 febmari i år inrättat centrala narkotikaenheter i de fiesta
län för att samordna kampen mot narkotikahandeln och avsevärt ökal antalet
polismän med huvudsaklig uppgift atl arbeta med narkolikaärenden.
Tullkontrollen vid våra
gränser har under 1970-talel effektiviserats genom olika organisatoriska
åtgärder, utbildnings- och materielinsalser saml ökal samarbete med polis och
internationella organ.
Rikspolisstyrelsen och
generaltullstyrelsen har den 2 mars i år till regeringen överlämnat förslag
till åigärder för alt hejda eller begränsa narkotikamissbruket.
1 prop. 1976/77:108 om
alkoholpolitiken föreslås socialpolitiska insatser av skilda slag i syfte att
undanröja orsakerna lill missbruk även av narkotika. 1 prop. föreslås ökade
resurser till förebyggande åigärder och upplysningsverksamhet på narkolikaområdet.
Socialstyrelsen har efter
samråd med myndigheter och organisationer utarbetat en ny faktaskrift om
narkotika och narkotikamissbruk. Skriften, som ges ut i stor upplaga, skall
utgöra underiag för en ny bred upplysnings-och informationskampanj där ungdoms-
och folkrörelsearbetet utgör grunden.
122
Jag
överiade i december förra året med representanter för kommuner och
landstingskommuner i de tre storstadsregionerna om vårdproblemen. Under våren
hålls vissa regionala överiäggningar med huvudmän för att mer konkret söka
lösningar på vårdfrågorna.
Flera
initiativ har sålunda redan tagits för atl hejda och begränsa missbruket av
narkotika. Med hänsyn lill lägets allvar bör emellertid för en mer begränsad
tidsrymd tillsättas en särskild ledningsgrupp med uppgift att föreslå och
initiera ytteriigare insatser mot narkotikamissbruket och verka för samordning
av insatserna på detta område, I gruppen bör ingå statssekreterarna i social-
och justitiedepartementen, riksåklagaren, cheferna för rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, generaltullstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen samt förbundsdirektörerna i de båda
kommunförbunden. Ordförande i gruppen bör vara statssekreteraren i
socialdepartementet. Brottsförebyggande rådets narkotikagmpp bör kunna bereda
ärenden för ledningsgruppen.
Ledningsgruppen
bör arbeta under år 1977 och löpande ta de initiativ som behövs. Gruppen bör
underarbetet hålla kontakt med berörda myndigheter och organisationer.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar
chefen för socialdepartementet
att
tillkalla en ledningsgrupp med högst elva ledamöter med uppdrag atl föreslå och
initiera insatser mot narkotikamissbmket och verka för samordning av
insatserna på delta område,
att
utse en av ledamöterna att vara ordförande,
atl
besluta om sakkunniga och experter, sekreterare och annat biträde åt
ledningsgruppen.
Vidare
hemställer jag atl regeringen föreskriver att ersättning lill ledamot, expert
och sekreterare skall ulgå i form av dagarvode enligt kommiuékungörelsen
(1946:394), om inte annat föreskrives,
atl
kostnaderna för ledningsgruppen skall belasta femte huvudtitelns
kommittéanslag.
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.
(Socialdepartementet)
123
Bilaga 2
Lägesbeskrivning
- vårdbehov
1 Inledning
En
kortfattad redovisning av de regionala överiäggningarna ges här länsvis. Av
utrymmesskäl är det inte möjligt atl exempelvis närmare beskriva befintliga
vårdresurser för varje område. Tyngdpunkten läggs huvudsakligen på att beskriva
vårdbehoven. När det gäller de tre storstadsregionerna, Stockholm, Göteborg och
Malmö, har emellertid nuvarande vårdresurser redovisats något mer detaljerat,
2 Stockholms län
2.1 Missbruket
Narkotikamissbruket
har sedan det blivit känt i Sverige lill stora delar varit Koncentrerat till
Stockholmsområdet, 1 den av narkomanvårdskommittén gjorda skattningen om
narkotikamissbrukets omfattning i landet konstaterades alt ca hälften av
landels missbmkare fanns i Storstockholmsområdet, Antalet lunga (i huvudsak
intravenösa) missbrukare där var enligt kommiUén ca 5 000.'
Skattningar
som har gjorts av olika myndigheter de senaste åren visar inle på någon ökning
av antalet missbrukare. Missbmksbilden har dock förändrats så lill vida att
heroinmissbruket har etablerats. Antalet heroinmissbrukare i området har av
polis och narkomanvårdare skattats lill ca 1 000 personer. Från fältarbetare
har också rapporterats au heroinmissbruket har ökat bland ungdomar i
förorterna,
2.2 Den
tidigare utbyggnaden av vården
1
Stockholm har det funnits en särskild narkomanvård sedan slutet av 1960-talet.
Stockholms läns landsting inrättade under perioden 1968-1970 särskilda
narkomanvårdskliniker på tre psykiatriska sjukhus. Långbro, Maria och Råiambshov.
På Långbro sjukhus startades år 1968 en miljöterapeutisk behandlingsavdelning
för narkotikamissbrukare. Under början av 1970-talet startades fiera
behandlingshem med särskild inriktning på narkotikamissbrukare.
Den
öppna narkomanvården inom Stockholms län har lill stora delar varit
koncentrerad till Stockholms kommun. Dåvarande nykterhetsnämnden i Stockholm
inrättade år 1968 en särskild öppenvårdsenhet för narkotikamissbrukare,
Rådgivningsbyrån för läkemedelsmissbrukare,
'
Narkomanvärdskommltténs slutbetänkande (SOU 1969:52) Narkotikaproblemet 111,
Samordnade åtgärder.
124
Ett
centralt problem under uppbyggnadsskedet har varit frågan om huvudmannasksipet.
För att bl, a, lösa detta problem tillsatte landstinget år 1973 en
narkomanvårdsutredning som fick direktivet atl utarbeta en plan för hur
landstingets narkomanvårdsresurser skall utnyttjas i landsting och kommuner.
Utredningen
föreslog atl speciella vårdbaser inom den primärkommunala socialvården skulle
ansvara för narkomanvården. Från dessa vårdbaser skulle ett intimt samarbete
utvecklas med alla de delar av en vårdkedja som en narkotikamissbrukare kan
komma i kontakt med under rehabiliteringen. Den primärkommunala socialvården
skulle också ansvara för den långsiktiga behandlingen oc h själv skapa erforderiiga
resurser i form av behandlingshem, familjevård m, rn. Landstingets
ansvarsområde begränsades enligt utredningen till att gälla akut- och
korttidsvård. När del gäller behandling av unga narkotikamissbrukare underströk
utredningen landstingets ansvar för att ställa erforderliga
behandlingshemsplatser till primärkommunernas förfogande.
Vidare
föreslogs att enheterna på Mariakliniken, Råiambshov och Långbro successivt
skulle läggas ned och ersättas av tre akut- och kortlidsvårdsav-delningar på
andra fullständigt utrustade sjukhus. Dessa sjukhus skulle vara Huddinge, Danderyd
och S:t Göran, Landstinget beslutade år 1975 att godkänna de principer för
omstrukturering av narkomanvården som utredningen föreslagit. Vidare uppdrogs
åt hälso- och sjukvårdsnämnden atl inrätta de tre akut- och korltidsvårdsavdelningarna.
Förhandlingar
mellan Stockholms läns landsting och Stockholms länsavdelning av Svenska kommunförbundei
resulterade i atl avtal träffades om samarbete angående vården av vuxna
narkotikamissbrukare. Avtalet bekräftade den i landstingets
narkomanvårdsutredning föreslagna ansvarsfördelningen mellan kommuner och
landsting för vården av narkotikamissbrukare.
Då
de flesta av länets 23 kommuner, utöver Stockholms kommun, saknar såväl
öppenvårds- som behandlingshemsresurser för vården av vuxna missbrukare innebär
detla avtal alt en ny vårdorganisation måste komma lill stånd. Detta arbete
pågår f n. och sker dels utifrån avtalet, dels utifrån en av kommunförbundets
länsavdelning utarbetad promemoria "Förslag till organisation för vården
av vuxna narkotikamissbrukare",
2,3
Vårdbaser
Inom
Stockholms län är Stockholms kommun den enda kommun som har en specialenhei
inom öppenvården inriktad på vården av narkotikamissbrukare, Stockholms
kommuns behandlingsbyrå beslår av sex öppenvårdsenheter som kan betraktas som
vårdbaser, en fällstalion, två behandlingshem och ett inackorderingshem. Utöver
dessa resurser samverkar behandlingsbyrån med RFHL (Riksförbundet för hjälp ål
läkemedelsmissbrukare).
125
sriftelseägda
behandlingshem, narkomanvårdskliniker, familjevårdshem och andra enheter som
erbjuder behandling för missbrukare,
1
de flesta kommuner i länet är del vare sig möjligt eller nödvändigt atl bygga
upp speciella vårdbaser enligt stockholmsmodellen. Öppenvårdsansvaret
tillgodoses bäst genom integration i den reguljära verksamheten,
"Vårdbaserna" i dessa mindre kommuner kommer således troligen all
beslå av den enskilde socialassistenten, vårdgruppen eller motsvarande. Större
kommuner kan organisera vårdbaser genom all integrera dem i verksamheter som
ungdoms- och socialläkarmottagning, alkoholpoliklinik eller rådgivningsbyrå.
Vårdbaserna kommerati byggas upp med utgångspunkt från den enskilda kommunens socialvårdsorganisalion.
Länels kommuner, utöver Stockholms kommun, arbetar f n, med att organisera sina
resp, vårdbaser. Detta arbete beräknas vara färdigt under våren 1978.
2.4 Akut-
och korttidsvård
Akut-
och korttidsvården för vuxna narkotikamissbrukare i Stockholms län består i dag
av 20 platser fördelade på två avdelningar på Långbro sjukhus samt en plats på Danderyds
sjukhus. Mariaklinikens akulavdelning för vuxna tar också emot
narkotikamissbrukare. Denna avdelning är dock i första hand till för vuxna
alkoholmissbrukare.
För
unga narkotikamissbrukare finns 12 platser på Mariaklinikens akutavdelning.
Landstinget
skulle enligt fattat beslut inrätta akut- och korltidsvårdsav-delningar på
Huddinge och Danderyds sjukhus med vardera 10 platser för narkotikamissbrukare
under hösten 1977, Igångsättandet av dessa två enheter har emellertid
försenats. Verksamheten beräknas dock kunna starta under våren 1978, Den
planerade innerstadsavdelningen med sammanlagt 20 platser, som skall förläggas lill
S;l Görans sjukhus, kommer i drift under år 1980, 1 detla sammanhang överväger
landstinget om akutavdelningarna på Långbro sjukhus bör finnas kvar eller
ersättas av andra. Dessa avdelningar kommer jämte Mariaklinikens akulavdelning
för unga narkotikamissbrukare med 12 platser atl svara för akutvårdbehovet i
Stockholms innerstad fram till dess akutkliniken vid S:t Görans sjukhus las i
drift,
1
den kommande vårdorganisationen kommer personal från akutklinikerna också alt
fungera som konsulter vid de primärkommunala vårdbaserna,
2.5 Behandlingshem
2.5.1
Motivationshem
1
den kommande organisationen för vården av missbmkare i Stockholms län planeras
två typer av behandlingshem, motivationshem och behandlingshem med mer
långsiktig behandling. Motivationshemmen kommer i
126
vårdkedjan
in mellan akut- och korUidsvård och den långsiktiga behandlingen. Missbrukarna
skall således efter behandlingstiden på sjukhus kunna gå över till ett molivalionshem
och där kunna fortsätta behandlingsplaneringen.
Inom
Stockholms kommun finns två behandlingshem som har denna inriktning på sin
verksamhet, Västbo och Gamla Västberga. Vidare har behandlingsavdelningarna på
Långbro sjukhus och på Mariakliniken samma behandlingsinriktning.
Dessa
två behcindlingsavdelningar kommer att läggas ned och ersättas av frislående
behandlingshem och svara för kommunernas behov av moliva-tionsvård. Vidare
kommer motivationshemmet Västbo att överflyttas till nya lokaler och i samband
därmed utöka platsantalet från 6 till 12. Mariaklinikens avdelning "Grimman"
har sedan flera år bedrivit motivalionsvård för unga missbrukare. Landstingels
sociala nämnd har beslutat att denna avdelning skall fortsätta sin verksamhet saml
att Högdalens behandlingshem skall ha samma inriktning i sitt
behandlingsarbete.
2.5.2
Behandlingshem med långsiktig behandling
Det
finns i dag ett mycket stort behov av fier behandlingshem. De flesta kommuner i
länet har redovisat detla behov. I dag placeras vuxna missbrukare i första
hand på narkomanvårdsklinikerna på Långbro, Mariakliniken och på Ulleråkers
sjukhus i Uppsala samt på psykiatriska kliniken vid Danderyds sjukhus. Förden
långsikliga behandlingen utnyttjas Norrbyhem-mei, Rätansgården, Trollängen,
Vallmotorp, RFHL;s kollektiv, Hasselakollektivet och liknande behandlingsenheter.
Få kommuner tycks ha något fast samarbete med något behandlingshem utan man
söker plats när det är aktuellt på de behandlingshem man känner till.
Enligt
landstingets narkomanvårdsulredning skulle primärkommunerna svara för
behandlingshemsvården för vuxna narkotikamissbrukare. Del är i dag dock
omöjligt för varje kommun inom länet atl inrätta sina egna behandlingshem.
Någon form av samordning för behandlingshemsvården av vuxna
narkotikamissbrukare är således helt nödvändig.
Denna
samordning kommer atl bestå i att Stockholms kommun med största sannolikhet
kommer alt påla sig huvudmannaskapet för samtliga behandlingshem som skall
svara för vården av vuxna narkotikamissbrukare i länet, F, n, pågår långt
framskridna förhandlingar mellan Stockholms kommun och kommunförbundets
länsavdelning om avtal i denna fråga.
Kommunförbundets
länsavdelning har uppskattat all länels kommuner utöver Stockholm har behov av
90 nya behandlingshemsplatser fördelade på sju behandlingshem. Kommunförbundels
länsavdelning härtill Stockholms kommun anmält att de 22 kranskommunerna är
intresserade av atl i första hand gemensamt abonnera på 52
behandlingshemsplatser.
Efter
en utbyggnad med 52 platser vill man avläsa del fortsatta behovet.
127
Utöver
denna planerade utbyggnad har Stockholms kommun beslutat inrätta två
behandlingshem med sammanlagt 30 platser för att kunna svara mot de akuta behov
som finns inom kommunen.
Stockholms
kommun härefter rekommendation från ledningsgruppen för narkotikafrågor
erhållit statsbidrag om 300 000 kr. för planerings- och projekteringskostnader
i samband med den omfattande utbyggnaden av narkomanvården i länet.
Vid
de flesta ungdomshem som landstingets sociala nämnd driver placeras unga
missbrukare. För alt svara mot det behov som finns av en utökning av antalet
behandlingshemsplatser för unga missbrukare har laiidstingel beslutat att utöka
platsantalet på ett behandlingshem, Frossarbo, från 8 till 14 platsen Vidare
planeras ytteriigare ett behandlingshem med 8 platser.
3 Uppsala
län
1
Uppsala län har dels arrangerats en regional överiäggning, dels en
kompletterande överiäggning med representanter för Uppsala kommun, landstinget m.
fl.
Narkotikamissbmk
förekommer framför allt i Uppsala men även Enköping, Håbo och Östhammar redovisar
missbruk. 1 Uppsala beräknas antalet lunga narkotikamissbmkare till ett drygl lOO-tal.
Bland fallarbetare tycker man sig ha iakttagit en nedåtgående trend, särskilt
vad gäller hasch. Enligt polisen förekommer en övergång till heroin bland de
tunga missbrukarna. Totalt bedömer polisen att ca 500 personer i Uppsala
missbrukar narkotika i någon form.
1
Enköping förekommer narkotikamissbmk periodvis. F. n. redovisas inga påtagliga
problem utan lägel bedöms vara under kontroll. Behov av särskilda vårdresurser
anses inte föreligga. 1 Håbo kommun förekommer tungt missbruk. Blandmissbmk
dominerar. Kommunen barett vårdbehov på 5-10 platser på behandlingshem.
Östhammars kommun harett mindre antal tunga narkotikamissbmkare. Tierps kommun
redovisar inga behov av särskilda insatser för narkotikamissbrukare.
Förutom
de vårdresurser som f n. finns i Uppsala, bl. a. narkomanvårdskliniken på Ulleråkers
sjukhus, har Uppsala läns landsting aktualiserat alt eventuellt starta ett
mindre behandlingshem med 8 platser i samarbete med Uppsala kommun. Uppsala
vill också ha ett närmare samarbete med Trollängens behandlingshem som är
beläget några mil utanför Uppsala.
4 Södermanlands
län
1
samband med den regionala överiäggningen i Södermanlands län bildades en arbetsgrupp
under ledning av kommunförbundets länsavdelning. Arbetsgruppen har inte
slutfört sitt arbete ännu, men ledningsgruppen har efler hand fått material
från gruppen.
128
Vid
den regionala överiäggningen framkom att narkotikamissbruk i större eller
mindre utsträckning förekommer i alla kommuner i länet, I de mindre kommunerna Flen,
Oxelösund, Strängnäs och Katrineholm är det inte fråga om något omfattande
missbruk, 1 Eskilstuna uppgår gruppen etablerade missbrukare till omkring 250
personer. Dessutom finns en "till-och-från-grupp" av missbrukare som
uppgår till bortemot 500 personer. En övergång från narkotika till alkohol har
observerats, Eskilstuna kommun beskriver vård- och behandlingssiluationen som
mycket svår. Man har brist på såväl öppenvårds- som inslitutionsresurser, 1
Nyköpings kommun känner socialförvaltningen lill ett 50-tal missbrukare, varav
ett 20-tal i kommunens kransområden. Kommunen har behov av både akutvårds- och
öppenvårdsresurser. En ungdomsmottagning planeras starta under innevarande år.
Från
flera kommuner betonades den stora risk som ungdomsarbetslösheten utgör från
missbrukssynpunkt.
Den
regionala arbetsgruppen kommer i sin slutrapport att ta ställning till vilka
resurser som krävs för att klara vårdbehoven inom länet och hur befintliga
resurser kan utnyttjas, 1 länet finns Vallmotorps behandlingshem som delvis
rekryterar missbrukare från kommunerna i Södermanland, 1 ett protokoll från
arbetsgruppen rekommenderas "alt nya resurser och andra åtgärder inte
snävt inriktas på rena narkotikamissbrukare utan på den större grupp som på
grund av något slags missbruk är i behov av stöd och behandling".
Ledningsgruppen kommer i det uppföljande arbelel under våren att ha kontakt med
arbetsgruppen i Södermanland,
5
Östergötlands län
Efter
en regional överiäggning i Östergötland har socialkonsulenten i länet under
hösten gjort en kompletterande utredning av narkotikasituationen. Sedan
tidigare finns en samarbetsgrupp mellan kommuner och landsting i länet som
arbetar med narkotikafrågor.
Narkotikamissbruket i
Östergötlands län är avgränsat till de större kommunerna Linköping och
Norrköping, vilka har klart uttalade missbruksproblem, 1 Mjölby, Motala och
Finspång förekommer narkotika i mindre omfattning, I de mindre kommunerna, t,
ex. Valdemarsvik, Ydre och Ödeshög, förekommer inget missbmk som är känt av de
sociala myndigheterna.
Narkotikamissbruket
i Linköping berör ungefär 250 personer, av vilka 50 beskrivs som tunga
missbrukare. Bedömningarna är osäkra om hur utbrett narkotikamissbruket är i
Norrköping, men tillgängliga skattningar ger inte vid handen att Norrköping
skulle ha mindre problem än t, ex, Linköping,
1
sammanfattningen lill den utredning som gjorts av socialkonsulenten i länet
sägs:
Vårdresurserna
i länet är för små i förhållande lill behovet. De psykiatriska klinikerna som
står för avgifmingen är hårt belastade. Största problemet är
129
dock
alt alternativ till vård efter avgiftningen saknas. Återfallsfrekvensen är
därför slor innan vidare rehabilitering hunnit påbörjas. Renodlade narkomaner
söker sig sällan till de psykiatriska klinikerna. Storleken på denna grupp är
därför svår att överblicka. Få nås sannolikt av någon vård. En kartläggning av
dessa missbrukare skulle vara av värde. Resurser bör sedan inriktas på
förebyggande och uppsökande verksamhet.
Angående
belastningen av de psykiatriska klinikerna planeras i Norrköping en tillnyktringscentral.
Slorl behov av sådan föreligger också i Linköping. Möjligheter till
rehabilitering inom länet är av största vikt. Enligt socialförvaltningarna i
Norrköping och Linköping bör satsning främst ske på behandlingshem och utökad
familjevårdsverksamhet.
Förslag
om hur narkomanvården bör organiseras, främst för Norrköping och Linköping,
beräknas föreligga i februari 1978.
6
Jönköpings län
Efter
en regional överläggning i Jönköpings län bildades en arbetsgrupp med bred
representation. 1 den slutrapport arbetsgruppen tillställt ledningsgruppen
sägs beträffande missbmkets utbredning:
Missbruksbilden
i länet är i stort sett densamma som för landet i övrigt. Alkoholmissbmket
utgör det lunga och socialt största missbruksproblemet som slår igenom i alla
åldrar och samhällsgmpper. Blandmissbmk är vanligen förekommande hos missbmkare
upp till 30-35 år. Man använder olika missbruksmedel som alkohol, tabletter och
narkotika allt efler tillgången pä bemsningsmedel. Rent narkotikamissbmk
förekommer också men i mindre omfattning än alkohol- och biandmissbruk.
Narkotikamissbruk
redovisas i Jönköping, Nässjö, Tranås, Vetlanda och Värnamo medan det i Aneby,
Eksjö, Gislaved, Gnosjö, Sävsjö och Vaggeryd inle förekommer något känt sådant missbmk.
I
arbetsgruppens sammanfattning av utredningen sägs:
Utredningen
visar att betydande vårdbehov inle tillgodoses för missbrukargruppen. Insatser
är påkallade såväl i den öppna socialvården som i själva vårdkedjan för
missbrukare. Främst saknas möjligheter till adekvata vårdalternativ efler avgiftningsfasen.
Dessutom föreligger behov av insatser i kommunerna för förebyggande, uppsökande
och eftervårdande verksamhet. Ungdomsarbetslösheten är slor i länet och utgör
en grogrund för missbruk varför del krävs kraftiga insatser för atl öka
sysselsättningsmöjligheterna för den arbetslösa ungdomen.
Från toxikomanikliniken
har efleriysls behandlingshem för 10-20 narkotikamissbrukare varje år.
Socialarbetarna i länets kommuner har framfört ett direkt behov av minst 16
platser på mindre behandlingshem/kollektiv, som kan erbjuda motiverade
missbrukare social träning, vård och behandling. Dessutom har skyddskonsulenlen
i distriktet efterfrågat adekvata vårdmöjligheter för drogmissbrukare då
antalet platser på Skede Klockaregård inte täcker behovet.
Av utredningen framgår att
det föreligger ett uttalat behov av 2-3 mindre iräningskollektiv i Jönköpings
län med 6-8 platser. Kollekliven skall vara lämpligt geografiskt placerade och
ha pedagogiskt innehåll som skapar
130
förutsättningar
försocial rehabilitering. Krav på självverksamhet,ansvarslagande och
motivation förutsätts.
Samverkan
mellan sjukvård och socialvård fungerar inte tillfredsställande varför det är
väsentligt att former för samverkan och kommunikation utvecklas.
7
Kronobergs; län
Vid
en regional överiäggning i Växjö framkom atl narkotikaproblemen i länet är
koncentrerade till Växjö och Alvesta. 1 Ljungby, Markaryd, Tingsryd, Uppvidinge,
Äilmhult och Lessebo ansåg man sig inte ha några påtagliga problem med
narkotikamissbruk. Det har tidigare förekommit sporadiskt missbruk i några av
kommunerna, men vid tiden för överläggningen förekom inget känt kontinuerligt
narkotikamissbruk, enligl företrädarna för kommunerna och enligt enkätsvaren
därifrån.
Representanterna för
polisens narkolikaenhet och RFHL ansåg atl missbruk förekom även i de övriga
kommunerna utan de sociala myndigheternas vetskap. Polisen och RFHL ansåg all
missbruket i Alvesta var avsevärt mera utbrett än vad de sociala myndigheterna
kände till. Närmare uppgifter om antalet missbrukare kunde endast lämnas av
företrädarna för Växjö kommun som ansåg att antalet tunga missbrukare i
kommunen uppgick lill omkring 50. Från kriminalvårdens sida hävdades emellertid
att antalet tunga missbrukare i Växjci var högre, närmare 100.
Socialkonsulenten
i länet har i en rapport till ledningsgmppen kommenterat överläggningen och
vilka åigärder som vidtagits efter denna;
Behandlingsmöjligheter
i länet för akutvården är främst toxikomankli-niken vid S:t Sigfrids sjukhus i
Växjö. Avdelningen har 40 platser, varav huvuddelen slår till akutvårdens förfogande.
Till toxikomanklinikenärdock en miljöterapeutisk grupp knuten, som disponerar
12 av platserna. Behandlingshem saknas i länet. Hösten 1976 startade
landstinget tillsammans med Växjö kommun en vårdcentral för bl. a. missbrukare
av beroendeframkallande medel. Även denna arbetar efler miljölerapeutiska
principer.
För den akuta behandlingen
av narkotikamissbrukare har de kommuner, som redovisat behandlingsinsatser,
utnyttjat toxikomankliniken vid S:t Sigfrids sjukhus. För den mer långsiktiga
behandlingen har samarbete etablerats med frivilliga organisationer såsom RFHLoch
RIA-Center 1 Växjö. Behandlingen har genomförts på RFHL;s
"smålandsgårdar" eller kollektiv (Valstadkollektivet). RlA-Center har
förmedlat insatser på behandlingshem (exempelvis Bnjdbygården).
Endast Växjö kommun har
redovisat behov av resurser för akut- och korttidsvård, samt behov av platser
på behandlingshem - 5-6 platser resp. 10-12 platser. \'id senare överiäggningar
med företrädare för socialvården i Växjö har framkommit alt behovet framräknats
tillsammans med företrädare för toxikomankliniken och atl det redovisade
behovet snarast fär ses som hela länels behov.
Vid ledningsgruppens besök
i Kronobergs län bildades ingen arbetsgmpp avseende länet med hänsyn till
missbrukels koncentration lill Växjöområdet. 1 stället föreslogs Växjö kommun
kontakta den arbetsgrupp, som bildals i Jönköpings län.
131
Någon
sådan kontakt har inle tagits, främst av den anledningen att en motion väckts i
kommunfullmäktige i Växjö om kartläggning av narkotikamissbruket i kommunen.
Till undersökningen har senare 15 000 kr, anslagits. Genom kontakter med
socialdepartementet och den under våren 1977 tillkallade utredningen om
narkotikamissbrukets omfattning har överenskommelse gjorts om att samordna den
kommunala undersökningen med den statliga utredningens provundersökning, som
kommer atl genomföras i Kronobergs län preliminärt under tiden 13-26 februari
1978,
Beräkning
av behov av behandlingsresurser för narkotikamissbrukare kommer senare att
göras med utgångspunkt bl, a, från den nämnda undersökningen.
8
Kalmar län
De
större kommunerna i länet, Kalmar, Oskarshamn och Västervik, uppgav vid en
regional överiäggning att man på resp, platser kände lill ca 20-30 personer som
man betraktade som lunga narkotikamissbmkare. Men även i Hultsfred, Mönsterås, Mörbylånga
och Nybro har det förekommit begränsat missbruk framförallt av hasch, 1
Borgholm har man problem med narkotikamissbruk främst på somrarna under
turistsäsongen, I Högsby och Torsås förekom inget känt narkotikamissbruk,
I
Kalmar län bedriver socialstyrelsens s, k. instilutionsulredning försöksverksamhet.
Det ansågs därför inle nödvändigt att bilda någon särskild arbetsgrupp i länet.
Frågan om vårdresurser för narkotikamissbrukare inom länet tas upp av institutionsulredningen.
Socialkonsulenten
i länet har inkommit med en rapport till ledningsgruppen:
Försöksverksamheten
i Kalmar län beträffande institutionsplanering har inte närmare gått in på
narkotikaproblematiken och vården av dessa patienten Ledningsgmppen
(institutionsutredningens ledningsgrupp) har den uppfattningen att man inle ur vårdsynpunkl
kan särskilja narkotikamissbrukare från andra missbrukare. Man fär också vara
medveten om alt alkoholmissbrukarna är den stora gruppen vårdlagare medan de
renodlade narkolikamissbmkarna är en liten grupp. Vid den enkät som gjordes i
samband med narkotikakonferensen i Oskarshamn sommaren 1977 framkom att det i
länet fanns 15 tyngre narkotikamissbrukare som underdel senaste året hade
vårdats på psykiatriska kliniker och avgiftningskliniken i länet.
Inom
de typer av institutioner som institutionsutredningen kommer att föreslå för
Kalmar län kommer även missbrukarna av narkotika alt finnas med. Någon särvård
av narkotikamissbrukare kommer med all säkerhet inte att föreslås.
Som
en bland andra resurser i länet finns Valstadskolleklivet, som har sju platsen Detla
hem är givetvis en tillgång i vården av giftmissbrukare. I övrigt så redovisas
nuvarande resurser i länet i bifogade kartläggning av institutionsvården för
Kalmar län.
När
det gäller utbredningen i länet av narkotikamissbrukare så torde stor osäkerhet
råda. De större kommunerna i länet, Kalmar, Oskarshamn, Västervik, uppgav att
man på resp. platser hade 20-30 personer som man ville
132
betrakta
som tunga missbrukare. Här gäller i de flesta fall biandmissbrukare där även
alkoholen finns med i bilden. 1 Västervik finns ett samarbete med RFHL och
ovannämnda Valstadskollekliv. I länet finns enligl länspolischefen en narkolikaenhet
om sju man. Denna grupp började arbeta i mars 1977 och under året har
anhållanden skett då och då. Några stora narkotikahärvor har man inte kommit
på. Denna grupps arbete torde skärpa bevakningen i länet beträffande narkotikabrott.
9 Gotlands län
Vid
den regionala överiäggningen på Gotland redovisade socialförvaltningen
sammanlagt ca 40 kända narkotikamissbrukare. Dessa är koncentrerade lill
Visby. Av dem är 15 tunga missbrukare. Under år 1977 hjälptes ungefär 10
missbrukare lill behandlingshem eller familjevård på fastlandet. Enligt polisen
missbrukar sammanlagt ca 150 personer narkotika i någon form på Gotland.
Under
sommaren tar Gotland emot ca 250 000 turister. Dessa ökar i betydande
utsträckning arbetsbördan för socialförvaltningen, som inle i motsvarande mån
har någon sommarförstärkning. Många gäng från fastlandet kommer tidigt på
våren/sommaren och stannar till sent på sommaren. Uppenbariigen finansierar en
del ungdomar sin semester genom atl sälja narkotika. På grand härav debuterar
många Gotlandsungdomar i narkotikamissbruk. Socialförvaltningen har hos
Stockholms kommun begärt hjälp sommarlid, men fått avslag. Fram till år 1972
hade Stockholm socialarbetare stationerade på Golland.
De
militära förbanden på ön har åriigen sammanlagt ca 1 600 ungdomar under
utbildning. Även dessa bereder socialförvaltningen en hel del arbete.
På
Gotland är det brist på arbetsmöjligheter för ungdomar. 400 personer under 25
års ålder är registrerade som arbetslösa. Den verkliga siffran arbetslösa 1 de
åldersklasserna torde uppgå till den dubbla.
Kommunen
saknar behandlingsresurser. Den förfogar själv över några familjehem, men är i övrigl
hänvisad till vad som går att förhandla sig fram till på fastlandet. Fömtom
behandlingsresurser efterlyser kommunen ökade insatser vad gäller ANT-undervisning
(om alkohol, narkotika och tobak) till skolorna och de militära förbanden.
Efter den regionala
överläggningen tillsattes en arbetsgrupp. Den har lämnai en omfattande rapport
där man föreslår inrättande av en öppenvårdsenhet, försöksverksamhet med
familjevårdshem för vissa missbrukare i åldern 15 år och uppåt,
försöksverksamhet med ett mindre behandlingshem och ell brett upplagt
upplysningsprojekt. (Ledningsgruppen har tagit ställning till
upplysningsprojektet i kapitel 3. Övriga projekt tas upp i kapitlen 4 och 5.)
133
10
Blekinge län
I
länet förekommer enligt uppgifter vid den regionala överiäggningen
narkotikamissbruk i någon form i samtliga kommuner. I Sölvesborg rör det sig om
några kända fall av haschrökning medan Olofström, Ronneby, Karishamn och Kariskrona
vardera redovisar mellan 10 och 40 kända narkotikamissbrukare. Enligl polisens
representanter är dessa siffror för låga. Vid den regionala överiäggningen
tillsattes en arbetsgrupp som lämnat en rapport till ledningsgruppen. I
rapporten sägs;
Vid
gruppens sammanträden har främst förts en allmän diskussion angående behovet av
vårdresurser för missbrukare av beroendeframkallande medel. Gruppen har
konstaterat att alkoholproblemen är långt mer arbelskrävande än
narkotikaproblemen. I många av de fall av narkotikaproblem som uppmärksammats
är det ofta frågan om kombinerat missbmk med alkohol. Gruppen ansåg det vara
tvivelaktigt att bygga upp särskilda behandlingsinslitutioner enbart för
narkotikamissbrukare. Sådana tankar strider mot intentionerna i
socialutredningens betänkande som poängterar vikten av all inte tillskapa symtominriktade
resurser. Inom länet finns i dag goda resurser vad beträffar antal vårdplatser
för alkoholmissbmkare. Institutionsvård för missbmkare sker i huvudsak vid
följande institutioner inom länet: Gullberna sjukhus, vårdanstalten Pålyckehemmet
och Mjällbyhus konvalescenthem.
Åsikter
har framförts i gruppen, att behov finns för en mindre behandlingsinstitution
för missbrukare (alkohol-, narkotika-och biandmissbrukare). En sådan
institution skulle vara avsedd för vårdlagare i åldersgruppen 18-30 är.
Platsantalet bör ej överstiga 10. Vårdinriklningen skulle vara av miljöterapeutisk
karaktär. En sådan institution fär ses som ett komplement till redan befintliga
resurser.
Avslutningsvis
anges:
F. n.
pågår ett s. k. psykiatriprojekt inom landstinget i Blekinge. Detta projekt
behandlar bl. a. missbrukarvården i länet. En särskild arbetsgrupp för missbrukarvård
är tillsatt inom ramen för deUa projekt. I denna grupp ingår utöver landslingsrepresentanter
även företrädare för varje socialförvaltning i länet. Därutöver ingår dessutom socialkonsulenlen
och länsläkaren.
Arbetsgruppen
för narkotikafrågor har mot bakgrund av detta projekt ansett, att frågan om eu
ev. behandlingshem för narkotikamissbrukare enligt skisserade tankar, fär tas
upp i det vidare arbetet inom ramen för karlläggningen av den framlida missbrukarvården
i länet.
11
Kristianstads län
Enligt
upplysningar från den regionala överiäggningen är narkotikamissbruket i
Kristianstads län i huvudsak koncentrerat till Kristianstads kommun. 1 kommunen
finns uppskattningsvis 100 injicerande missbrukare. Blandmissbmk förekommer i stor
utsträckning. Huvudparten av narkotikamissbrukarna är i åldern 18-25 år.
Preparat i opiumgruppen förekommer sporadiskt. Dessutom finns mellan 150 och
300 personer som regelbundet röker cannabis. Enligt polisens speciella narkolikaenhet
som finns i länet
134
förekommer
narkotikamissbruk även i övriga kommuner. Av den regionala arbetsgruppens
rapport lill ledningsgruppen framgår alt;
Socialförvaltningarna
når inte fram till narkotikamissbrukarna och att dessa i sin tur vet att
förvaltningarna inte har mycket att erbjuda av behandlingsresurser.
Båstad,
Åstorp, Örkelljunga, Klippan och Perstorp har redovisat alt narkotikamissbruk
förekommer i mindre och sporadisk omfattning. 1 samtliga dessa kommuner
poängteras att där finns ett stort alkoholmissbmk. Från Hässleholm har
redovisats i stort samma omfattning av missbmket som i dessa andra kommuner.
Enligt länsåklagaren har man i Hässleholm dock ett speciellt problem, nämligen
att personer som avvisas från Malmö-tåget på grund av narkotikamissbmk, stannar
kvar i kommunen. Resterande kommuner-Bromölla, Osby, Simrishamn, Tomelilla,
Ängelholm och Östra Gävinge - upfiger alt man inte känner till några
narkotikamissbrukare.
För vården av missbrukare
i kommunerna utnyttjas psykiatriska kliniken i Kristianstad, ;RPHL:s behandlingskollektiv, Hindbyhemmet,
Ryagården, Östra Spång och S;t Lars sjukhus i Lund, Genom det s. k.
Skåneprojektet (se Malmö och Wlalmöhus län) har ungdomsvårdsskolorna stått till
kommunernas förfogande för bl. a. vård av frivilligt sökande missbrukare.
Kommunerna redovisar emellertid behov av ytteriigare behandlingsresurser.
Delta gäller framför allt långsiktig vård. Landstinget har förklarat atl de
psykiatriska klinikerna har resurser för akutvård men har svårt att klara
uppföljningen.
Den samarbelsgrupp, som
bildades vid den regionala överläggningen, har efter diskussioner med
företrädare för kommuner och landsting föreslagit att ett behandlingshem om 10
platser skall inrättas för den långsikliga behandlingen. Angående
huvudmannaskapet redovisar arbetsgruppen:
En
avgjord fördel med ett landsting som huvudman är att ett behandlingshem ingår
som en naturlig länk i en behandlingskedja. Som sådan kommer också hemmet all
utgöra en tillgång för kommunerna i hela regionen.
Innan
samarbetsgmppen börjar förhandla med landstinget om inrättande av detta behcindlingshem,
har ledningsgmppen rekommenderat att en diskussion förs med Malmö kommun om de
behov länet har kan tillgodoses genom behandlingshemmet Kolleberga som Malmö
kommun planerar.
Som ett resultat av den
försöksverksamhet som bedrivs i Kristianstads och Malmöhus län har en
arbetsgrupp bildats med utgångspunkt från skolhemmet Östra Spång. 1
arbetsgruppen ingår sju av länets nio kommuner.
Projektgruppen har inkommit
med en ansökan till ledningsgruppen. 1 denna föreslåii att Östra Spång efter en
viss personal förstärkning och omdisponering kan göras tillgänglig för olika målgmpper
inom kommunerna. I ansökan anförs:
135
Projektgruppen
finner det angelägel alt i detla sammanhang sträva efler en samlad lösning av
målgruppernas möjligheter alt erhålla en adekvat vård och behandling. Detta kan
gälla individer, familjer och grupper.
Med
helhetssynen som utgångspunkt förutsätts skapas vårdresurser med kontinuitet där
bl. a. Östra Spång och kommunerna har en intim samverkan. Vidare bör resultatet
bli ett effektivi utnyttjande av befintliga resurser vilket minskar riskerna
för ett dubbelarbete och bällre uppföljning av de människor som blir föremål
för nämnda sociala insatser.
Efiersom
den föreslagna verksamheten vid Östra Spångs skolhem är en fortsättning av den
försöksverksamhet i länet som drivs av ledningsgruppen för försöksverksamhet
inom socialvården har ansökan överiämnats till denna kommitté för handläggning.
12
Malmöhus län
12.1 Missbruket
Vid
ledningsgruppens regionala överiäggning framkom att närheten till Köpenhamn och
kontinenten gör alt denna del av landet har en särskilt svår
narkotikasituation. Missbmket av tung narkotika är till stora delar koncentrerat
till Malmö/Lund-regionen samt till Helsingborg. En karlläggning av
narkotikamissbrukels omfattning i Malmö, genomförd under våren 1977,
redovisades vid överiäggningen. Enligt denna fanns omkring 1 000 tunga
narkotikamissbrukare. Centralstimulantia dominerar fortfarande missbruksbilden
men heroinmissbruket har ökal. Företrädare för socialförvaltningen i
Helsingborg rapporterade att del i kommunen inte förekom något större
heroinmissbruk. Man uttryckte förvåning över att missbruksbilden var så olik
den i Malmö/Lund-regionen.
12.2 Befintliga
vårdresurser
Narkomanvården
har byggts upp och utvecklats i Malmöhus län under 1970-talel. Särskilda
rådgivningsbyråer har startats i Malmö, Lund och Helsingborg.
Rådgivningsbyråerna i Lund och Helsingborg drivs gemensamt av resp. kommuner
och Malmöhus läns landsting.
1 Malmö finns förutom en
speciell rådgivningsbyrå fem s. k. basstationer. Basstationerna är dygnsvårdsresurser
som knutils till socialbyråerna. Socialbyråerna har genom basstationerna fält
möjlighet att kunna fungera dygnet runt. Enligt Malmö kommun spelar
basstationerna en viktig roll när det gäller atl förebygga missbruk. De olika
basstationernas insatser kan variera beroende på områdets särart och behov.
Genom
denna verksamhets särskilda karaktär har socialförvaltningarna goda möjligheter
att nå ut till aktiva missbrukare i olika områden.
Malmöhus
läns landsting har vidare inrättat särskilda narkomanvårdskliniker på S;t Lars
sjukhus i Lund och på S;t Maria sjukhus i Helsingborg. Dessa
136
båda
kliniker har såväl akutvårds- som behandlingsavdelningar. Inom Malmö kommun,
som slår utanför landstinget, finns inga särskilda narkomanvårdsavdelningar
vid något sjukhus. Svårare avgiftningsfall vårdas på psykiatriska kliniken vid
Malmö sjukhus.
Vid
den regionala överläggningen och vid kontakter med fältarbetare i länet
poängterades bristen på behandlinghemsplalsen Nuvarande resurser i länet utgörs
av fyra behandlingshem: Hindbyhemmet, Tullslorp, Billesholm och Brunslövsgården.
Vidare finns inom regionen ett enskilt vårdhem på fyra platser. Ljungstorps
vårdhem.
I
Malmöhus och Kristianstads län bedrivs en försöksverksamhet inom socialvården
sedan år 1975, där olika principer och förslag från socialutredningen och fosterbarnsutredningen
prövas. 1 verksamheten deltar elva kommuner samt Råby yrkesskola, Ryagårdens
yrkesskola och Östra Spångs skolhem i Örkelljunga. Vidare ingår två erkända
vårdanstalter för alkoholmissbrukare, Björstorp i Vitlsjö och Holma-Karisvik i
Höör.
De
institutioner som ingår i verksamheten har fält fasta upptagningsområden,
vilket inneburit ett ökat samarbete med primärkommunerna.
12.3
Utbyggnad
Genom
en fungerande öppenvård i de områden av länet där missbruket är koncentrerat når
socialvården ut lill missbrukarna på ett tillfredsställande sätt. Detta har
resulterat i atl vårdefterfrågan är slor. Malmö, Lund och Helsingborg måste
utnyttja behandlingshem utanför länet föratt kunna klara vårdbehoven. På
Trollängens behandlingshem i Uppsala län var t. ex. under december 1977 10 av
25 platser belagda av missbrukare från Malmöhus län.
En
särskild arbetsgmpp i länet, där ledningsgruppen varit representerad, har
arbetat med frågan om en utbyggnad av narkomanvården.
Malmöhus
läns landsting har gjort upp en sjukvårdsplan för länet. I denna anges bl. a.
hur avgiftningsvården skall organiseras. Bl. a. föreslås en förstärkning av akutvården
på resp. S:t Lars och S:t Maria sjukhus från fyra lill tio platser.
Landstingets
behandlingshem, Billesholm, med älta platser, svarar för del norra landstingsområdets
behov av vård vid behandlingshem. Landstinget planerar nu alt komplettera detta
behandlingshem med ytterligare ett med samma platsanlal, som skall svara för
del södra landstingsområdet.
Inom Malmö kommun sker f n.
ett mycket omfattande projektarbete för samordning, utveckling och utbyggnad av
narkomanvården. Syftet är att skapa en fungerande vårdkedja. Genom en gemensam
organisation för social- och sjukvårdsförvaltningen planeras en förbättring av
akut- och korttidsvården. Ett inackorderingshem (4 platser) och ett
behandlingshem (6 platser) kommer enligt planerna att inrättas. Dessa två
behandlingshem avses ha ett nära samarbete med sjukvården i Malmö. Vidare
kommer 20 platser på
137
Hindbyhemmet,
som sammanlagt har 60 platser, alt omvandlas från inackorderings- lill behandlingshemsplalser
för narkotikamissbrukare. I Malmö kommuns narkomanvårdsprojekl ingår också ett
omfattande arbete med metodutveckling inom såväl institutions- som öppenvård.
Sedan
våren 1977 har diskussioner förts mellan företrädare för Malmö kommun. Malmöhus
läns landsting och RFHL:s avdelning i Skåne om inrättande av ett nytt
behandlingshem om 25 platser i f d. Kolleberga skogsskola. Klippans kommun.
Detta behandlingshem skulle kunna tillgodose de behov av
behandlingshemsplatser som kommunerna inom länet f n. tillgodoser genom de
miljöterapeutiska behandlingshemmen i Mellansverige. Malmö kommun har gjort en
utredning angående ekonomi, personalbehov och behandlingsformer för det
planerade behandlingshemmet. F. n. sker diskussioner mellan landsting,
primärkommuner och RFHL om eventuell samverkan för inrättandet av detta
behandlingshem.
13
Hallands län
Vid
en regional överiäggning i Hallands län redovisade Falkenberg, Halmstad, Varberg,
Kungsbacka, Laholm och Hylte - således samtliga kommuner i länet - förekomst av
narkotikamissbruk. För de två sistnämnda kommunema gäller det huvudsakligen haschmissbruk.
I Laholm finns en grupp haschrökare på 20-30 personer och i Hylte en grupp på
5-6 personer, enligt polisen. Även i Kungsbacka dominerar haschmissbruk, men
där förekommer även tyngre missbruk. 1 Falkenberg ansåg man del svårt att bland
missbrukarna sortera fram en grupp som skulle kunna definieras som rena narkotikamissbmkare.
Ofta rör det sig om biandmissbruk av alkohol och narkotika. Socialförvaltningen
känner till ca 50 personer som regelbundet använder cannabis. Bland dem finns
några som också använder heroin. Polisen uppskattar siffran kända missbrukare
till 70.1 Halmstad uppskattades antalet missbrukare till 200. Av dessa använder
flertalet hasch, enligt polisen som också känner lill en grupp som missbmkar centralstimulantia.
Även i Halmstad ansåg socialförvaltningen att det var svårt alt särskilja olika
missbruksgrupper. Socialförvaltningen ansåg atl nyrekryteringen av narkotikamissbrukare
tycks "plana ut", medan det inom missbrukargruppen verkar ske en
övergång till tyngre missbruksmedel. I Varberg finns ett 10-tal kända tunga narkotikamissbmkare
som är vårdbehövande. Ytteriigare ett lOO-tal använder narkotika när sådan
finns tillgänglig.
Vid
den regionala överläggningen bildades en arbetsgrupp i länet. I en rapport lill
ledningsgruppen sammanfattar arbetsgruppen läget i länet;
Från
sjukvårdens sida ansåg man det vara angelägel all fä vårdresurser för efterbehandlingav
missbrukare. Arbetsgruppen konstaterade all det f n. inte är aktuellt med ett
speciellt behandlingshem/iriackorderingshem i länet för narkotikamissbrukare.
Man ifrågasätter om inte befintliga inackorderingshem för alkoholmissbrukare
kan göras merbehandlingsinriktade föratt
138
även
taga emot narkotikamissbrukare. Detta fordrar dock en ordentlig
personalförstärkning och samarbete med landstinget för läkarmedverkan på
inackorderingshemmen.
Sammanfattningsvis
konstaterar arbetsgruppen:
att
antalet missbrukare inte ökat i någon större omfattning i länet
att
sjukvärdens akutvårdsresurser bedömes svara mot behovet
att
sjukvården är i behov av vårdresurser för eflerbehandlingen av
narkotikamissbrukare
atl nuvarande inackorderings hem för alkoholmissbmkare borde kunna
utnyttjas
även för narkotikamissbrukare därest innehållet i verksamheten vid
hemmen
förändras lill en mer aktiv behandling att familjevård kan utnyttjas i större
omfattning genom samverkan mellan
social-
och sjukvården.
14
Göteborgs och Bohus län
4.1
Missbruket
Ledningsgmppen
har deltagit i ett 10-taI överiäggningar i Göteborg. Efter en första överiäggning
tillsattes en arbetsgmpp på fyra personer med uppgift all utreda den framlida
narkomanvården i kommunen, 1 arbetsgruppen ingår två personer från vardera
social- och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg, Arbetsgruppens utredning gäller
endast Göteborgs kommun, inte övriga kommuner i län;t. Arbetsgruppen har gjort
följande bedömning av missbruksläget i kommunen;
Antalet
missbrukare är svårt att fastställa. Utifrån missbrukskonlakler företrädesvis
gjorda vid polikliniken för narkotikamissbmkare och socialförvaltningens
öppenvårdsenheter Storgatan och Marconigatan, bedöms antalet kända missbrukare
uppgå till ca 2 000 personer. Den uppsökande verksamheten ger vid handen all
det finns ytteriigare 2 000 personer, som missbrukar regelbundet.
Antalet personer med
återkommande narkotikamissbruk uppskattas således till i runt tal 4 000. En
stor del av dessa är socialt utslagna. I huvuddelen av ftillen rör det sig om
ett biandmissbruk av centralstimulerande medel intravenöst, haschbruk och
alkohol. Andra medel förekommer sporadiskt. Heroin har hittills inle vunnit
något fast insteg på marknaden, men oroande tendenser har märkts.
Missbruket
är utbrett inom åldersgruppen 15-35 år. Spridningen i de lägre åldrarna är svår
alt överblicka men beräknas öka. Ett ökal anlal äldre missbrukare har blivit
föräldrar. Den största gruppen missbrukare är mellan 20 och 25 år, vilka
företrädesvis tillhör kategorin socialt utslagna.
Missbraket är omfattande
såväl i city som i ytterområdena. Speciellt belastade områden är Majorna, Haga,
Tynnered, Gamlesladen, Angered, Kortedala, Länsraiansgården och Biskopsgården.
Lågkonjunkturen och de
strukturella förändringarna i Göteborg gör att arbetsmarknadssituationen är synneriigen
svår för missbrukargruppen.
Trots alt del f n. finns
gott om lägenheter i Göteborg är möjligheterna för missbrukargrappen att
erhålla bostad mycket begränsade. De bostäder som eventuellt erbjuds; ligger i
områden där utslagningen redan är markant.
139
Narkolikapolisen
i Göteborg bedömer antalet missbrukare till 10 000. Polisen ulgår från hur
myckel narkotika som säljs i Göteborg under ett år. 1 polisens bedömning räknas
alltså in personer som tillfälligt utnyttjar narkotika och de personer som
finns i riskzonen till ett varaktigt missbruk.
För
alt få en bild av lägel i övriga delar av länet arrangerades en regional
överläggning under hösten 1977. Överläggningen visade atl narkotikamissbruket
huvudsakligen är koncentrerat till Göteborg. Övriga dellagande kommuner var
Kungälv, Mölndal, Partille, Tjörn, Härryda, Orust och Uddevalla. Samtliga
kommuner redovisade förekomst av narkotikamissbmk men när det gäller de mindre
kommunerna, exempelvis Tjörn, Orust och Öckerö, rör det sig om ett
förhållandevis obetydligt missbmk.
I
Uddevalla uppskattade polisen att ett 100-tal personer missbrakar narkotika och
i Kungälv ett 20-tal. Beträffande situationen i icke närvarande kommuner visar
enkätsvaren alt Lysekil och Strömstad haft problem med narkotikamissbruk.
Under
senare delen av hösten lade arbetsgruppen fram ett förslag lill utbyggnad av
narkomanvården. Delar av arbetsgruppens utredning återges i det följande. Först
kommer en redogörelse för befintliga resurser, därefter förslagen till
utbyggnad inom social- och sjukvården i Göteborg.
14.2
Nuvarande vårdresurser
14.2.1 Socialförvaltningen
Angeredshemmet
10 platser för rehabilitering av vuxna narkotikamissbrukare av båda könen.
Tillhör organisatoriskt rehabiliteringsavdelningen.
Skälliorpshemmet
1 platser för flickor och pojkar för vård enligt barnavårdslagen. Tillhör
organisatoriskt barnhemsbyrån.
Pipblåsaregatan
6 platser för flickor och pojkar för vård enligt barnavårdslagen. Tillhör
organisatoriskt barnhemsbyrån.
Familjevård
Ca 15 hem. Tillhör organisatoriskt socialbyrå 9, rehabiliterings-avdelningen.
Dessa
institutioner genomgår f n. en utveckling mot fastare strukturering och ökad
användning av miljölerapeutiska och gruppterapeutiska principer, som visat sig
ge resultat inom narkomanvården.
14.2.2 Sjukvårdsförvaltningen
Klinik
11 vid Lillhagens sjukhus har en specialavdelning för narkotikamissbrukare med
10 platser.
På
övriga tre kliniker vid Lillhagens sjukhus vårdas ungefär lika många
missbrukare utspridda på ordinarie vårdavdelningar (sammanlagt ca 40 platser).
Det rör sig om akutvård men i en del fall om längre lids rehabilitering.
Alfagården
Behandlingshem för rehabilitering, 8 platser, fungerar i nära anknytning till
specialavdelningen för narkotikamissbrukare på klinik II LS,
140
Psykiatriska
kliniken, Sahlgrenska sjukhuset Narkotikamissbrukare tages emot på ordinarie
avdelningar för akutvård, motivationsbehandling och i enstaka fall längre tids
rehabilitering. Ca 50 personer per år vårdas intagna under diagnosen narkomani
(5-10 platser),
Rävlanda
behandlingshem Behandlingshem för rehabilitering 10-12 platser, ingår i
Sahlgrenska sjukhusets vårdkedja för narkotikamissbrukare.
14.2.3
Socialstyrelsen
Björkliden
Avdelningen för frivillig vård av narkotikamissbmkare vid Fagareds
ungdomsvårdsskola, 8 platser för ungdomar av båda könen.
14.2.4
Frivilliga organisationer
"Halfway
house" Kinnahult Drivs av GFHL', 5 platser för rehabilitering av vuxna
narkotikamissbrukare av båda könen.
Gullbackalänken
Länkrörelse för narkotikamissbrukare i anslutning till specialavdelningen på
klinik 11 LS och Alfagården. 1 nuläget ett fätal övemattningsplatser.
Torpet
Sollebrunn Drivs av föräldraföreningen mot knark. Sommar och veckoslutläger för
narkotikamissbmkare och deras anhöriga.
Övrigt
Ett litet antal kollektiv och storfoslerhem i privat regi.
Enligt
arbetsgruppen fanns alltså ett drygt l(X)-tal platser för akutvård,
motivationsbehandling och rehabilitering av narkotikamissbrukare. Det gällde
resurser för omhändertagande på olika nivåer. För den tyngsta delen, den
långsiktiga rehabiliteringen på behandlingshem, fanns 30-40 platser.
14.2.5
Öppenvårdsenheter
Socialförvaltningens
öppenvårdsenheter, dvs. Storgatan och Marconigatan (Frölunda Torg), har ungefär
700 missbrukare som känner till verksamheten. Dessa innefattar dels de som
sporadiskt besöker lokalen och dels de man kommer i kontakt med genom del
uppsökande arbetet. Ett hundratal missbmkare besöker öppenvårdsenheterna
regelbundet. F. n. har man över 40 behandlingskontakter.
14.3
En bedömning av vårdsituationen i Göteborg
Arbetsgruppen
återgav följande sammanfattande omdöme om narkomanvårdens läge;
Diskussioner
mellan berörd personal inom båda förvaltningarna har lett fram till följande
bedömning;
-
Narkomanvården i Göteborg är underdimensionerad.
-
Resursförstärkning och utbyggnad
av narkomanvården är nödvändig.
-
Narkomanvården bör vara förvaltningsövergripande.
Samgående bör ske successivt. Nu föreslagna åigärder utgör en början för
samverkan.
' RFHL.s
lokalavdelning i Göteborg
141
-
Målet bör vara en successiv
decentralisering av narkomanvården till olika stadsdelar och integrering med
förvaltningarnas övriga vårdresurser.
-
I nuläget är det dock
ofrånkomligt och mest effektivt att satsa på speciella narkomanvårdsenheter och
därvid bygga ut befintliga resursen
-
Öppenvården bör prioriteras.
Utbyggnaden kan icke ske på institutionsvårdens bekostnad. Behovet av institulionsplalser
beräknas öka.
-
Socialförvaltningen och
sjukvårdsförvaltningen behöver samarbeta mer med skolförvaltningen och
arbetsförmedlingen.
-
Gemensam utbildning för berörd
personal inom de olika förvaltningarna behövs.
-
Resurser behövs för
uppföljning, utvärdering och information.
14.4
Utbyggnad
Arbetsgruppen
har redogjort för följande planer på utbyggnad av narkomanvården i Göteborg.
14.4.1
Förslagom vårdbas
14.4.1.1 Allmänt
Socialförvaltningen
har bedömt aU vården av narkotikamissbrukare bör bedrivas utifrån vårdbasmodellen.
De pedagogiska och behandlingsmässiga erfarenheterna av vårdbasmodellen,som
genom kontaktspersoner innehåller uppsökande, motiverande och relalionsbearbetande
inslag, är så goda, att modellen bör introduceras i Göteborg.
Det
följande förslaget är ett principförslag och innebär atl såväl social- som
sjukvårdsförvaltningen bygger ut de egna öppna behandlingsenheterna samt atl
utbyggnad av en gemensam resurs för förvaltningarna påbörjas. Social-och
sjukvårdsförvaltningens öppna behandlingsenheter skall ha ett myckel nära
samarbete med den gemensamma resursen. Förslaget ligger i linje med den principuppfatlning,
som har uttryckts i den inom socialförvaltningen utförda utredningen om
nykterhels- och narkomanvården (NAV).
Inom
socialförvaltningen finns i dag verksamheter som arbetar enligt ovan beskrivna
allmänna principer och som därför är möjliga atl ha som grund för socialvårdens
del i den planerade gemensamma resursförstärkningen av den öppna
narkomanvården.
14.4.1.2 Mål
Arbetet
syftar till att förändra missbrukarens totala situation i så motto att
missbrukarens självkänsla ökas och hans/hennes förmåga alt knyta kontakt och
vidmakthålla relationer starkes. Det gäller också att medvelandegöra
individerna om deras känslor och problem samt bryta missbruket.
14.4.1.3
Principer
Förhållandet
vårdare-vårdad sker utifrån ett relationsinriktal arbetssätt.
Kraven
på behandlingstidens längd och resultat måste ses i förhållande till
svårigheterna att förändra missbrukarens totala situation. Långa behandlingstider
är därför realistiskt atl räkna med.
142
14.4.1.4
Metoder
1)
Öppenvårdsenheterna bedriver
uppsökande och kontaktskapande verksamhet.
2)
Personalen etablerar djupgående
emotionella kontakter med missbrukare. Erfarenheten visar att man högst kan ha
ca fem kontakter av detla slag per behandlare/kontaktperson.
3)
Kontaktpersonen motiverar och
stöder individen under rehabiliteringen oavsett om den sker på
öppenvårdsenheter eller på behandlingshem.
4)
På öppenvårdsenheten arbetar
man med samtalsgrupper, skapande dramatik, levande verkstad, lägerverksamhet m.
m.
14.4.2
Utbyggnadsförslag
14.4.2.1
Socialförvaltningen
Arbetsgruppens
förslag till Göteborgs kommun innebär sammanlagt en förstärkning av den öppna
narkomanvården med ett 10-tal tjänster.
14.4.2.2
Sjukvårdsförvaltningen
Ett
förslag om förstärkning med nio tjänster har framlagts med bl. a. följande
motivering:
Polikliniken
för narkotikamissbmkare i Sociala Huset utgör en del av Sahlgrenska sjukhusets
vårdkedja för narkomaner.
Vid
polikliniken finns fasta tjänster för 1 bitr. överläkare, 1 sjuksköterska, 1
kurator och 1 sekreterare.
Antalet
besök vid enheten har successivt ökal sedan starten 1968.1970 var antalet besök
3 548. 1976 var antalet besök 7 645.
Arbetets
målsättning har varit alt motivera de besökande för en förändrad livsföring,
inkluderande drogfrihel och att lill viss del bidra till förändringens
genomförande.
Efter
en kortare eller längre motivationsprocess har olika former av sluten vård vid
sjukhus och rehabilitering vid behandlingshem, kollektivt eller i familjevård
förmedlats.
En
del fall har under längre tid haft individuell kontakt med någon av
poliklinikpersonalens medlemman Flera slutna samtalsgrupper har varit i gång. I
liten omfattning har familjeterapi och hembesök hos patienter förekommit.
En
omfattande informationsverksamhet har förevarit och ett regelbundet utbyte av kontakler
med vårdarbetare inom angränsande områden.
Med
personalens växande erfarenheter och kunskaper har arbetets kvalitet
fördjupats, vilket kommit verksamheten tillgodo men krävt mera tid och
engagemang av personalen.
Summan
har varit att arbetsmängden ökat i långt störte uisträckning än personal resursern
a.
143
14.4.2.3
Gemensamma resurser
Arbetsgruppen
förde vidare fram förslag om en förstärkning av resurser gemensamma för social-
och sjukvårdsförvaltning;
Rehabilitering
av narkomaner i öppenvård kräver en mångfald resurser. Var för sig har de olika
förvaltningarna kommit fram lill gemensamt behov av
-
strukturerande verksamheter i
smågrupper, dvs. en form av dagcentra för social träning, arbetsträning,
undervisning och gruppterapi
-
arbetsförmedlare med tillgång
till beredskapsgrupper och arbetsledare
-
slussningslägenheter 5-10 st.
-
sommarkollektiv -läger för
intensivbearbetning i annan miljö under kortare period
-
medel för personalutbildning
-
personalresurser för extern
information, uppföljning och utvärdering
-
familjevårdsassistent
-
samordnare för projektering och
genomförande av denna utbyggnad.
Ett
tiotal tjänster föreslogs bli inrättade.
14.5
Kommunens beslut
Göteborgs
kommun kommer atl ta ställning till arbetsgruppens förslag om utbyggnad av
narkomanvården under februari 1978.
Länkföreningen
för läkemedelsmissbrukare planerar att starta ett behandlingshem med 12
platser, som beräknas komma i gång under år 1978. Ledningsgruppens förslag om
upptagningsområden innebär att storstadskommuner inle kan räkna med all i
samma utsträckning som nu placera missbmkare i behandlingshem utanför länet. En
ökning av antalet platser på behandlingshem torde därför på något längre sikt
vara nödvändig i Göteborg.
15
Älvsborgs län
Åtta
kommuner deltog vid den regionala överiäggningen i Älvsborgs län. Förekomsten
av narkotika skiftar mellan olika kommuner i länet och det dominerande
problemet är biandmissbruk. 1 Alingsås finns en grupp haschmissbrukare, men
denna grapp är inte i behov av några direkta vårdinsatser. Representanterna för
Alingsås menade alt "haschgeneralionen har blivit alkohol- och
biandmissbrukare". Borås uppgav alt 10-15 personer använder centralstimulantia
i kommunen. Dessutom fmns en äldre grupp blandmissbmkare. 1 Lerums kommun
förekommer haschmissbruk koncentrerat till Hedefors. Marks kommun uppgav all
det endast förekommer narkotikamissbmk bland ett 20-tal personer inom
kriminalvården. 1 Trollhättan förekommer framför alll biandmissbruk. En osäker
siffra på ca 40 narkotikamissbrukare nämndes. 5-6 narkotikamissbrukare ansågs
vara i behov av vård. Ulricehamn beskriver haschmissbruket som ett allvarligt
144
problem
och att det är lätt att komma över narkotika i kommunen. Ett 10-tal personer
missbrukar centralstimulantia. Vänersborg hade ingen klar bild av narkotikamissbfuket
i kommunen. Socialvården kände till ett fätal missbrukare. Några har fält
plats på behandlingshem. Åmåls socialförvaltning hade heller ingen säker
uppfattning om narkotikamissbrukels omfattning. Huvudsakligen rör del sig om haschmissbruk
men även amfetamin förekommer.
I samband
med den regionala överiäggningen tillsattes en arbetsgrupp.
Arbetsgruppen har i en rapport till ledningsgruppen redovisat behov av i
första hand platser på behandlingshem. Ingen kommun har narkotikapro
blem i sådan omfattning att man behöver ett eget behandlingshem. I första
hand är det aktuellt med behandlingshem i landstingets regi som en resurs för
hela länet. Man kan också tänka sig en samverkan med ett angränsande län.
Arbetsgruppen kommer all ta kontakt med motsvarande regionala arbets
grupper i angränsande län.
16
Skaraborgs; län
II av
länets 16 kommuner deltog i den regionala överiäggningen. Av
dellagande kommuner redovisades narkotikamissbruk i Falköping, Lidkö
ping, Skara, Vara, Skövde och Tibro. 1 de mindre kommunerna Grästorp,
Gullspång, Habo och Hjo förekommer inget narkotikamissbruk. Tidaholm
redovisade något enstaka fall av narkotikamissbruk. Av de fem icke
närvarande kommunerna - Götene, Karisborg, Mariestad, Mullsjö och
Töreboda - uppg:av Mariestad i enkätsvaret förekomst av narkotikamissbruk
och behov av vissa vårdresurser.
Polis
och sociala myndigheter gör samma bedömningar av missbraket i länet.
I
Falköping har under en tioårsperiod sammanlagt 62 personer dömts för
narkotikabrott. Det är ovisst hur stort det totala antalet missbrukare är.
Socialförvaltningen har små möjligheter att hjälpa människor med narkotikaproblem.
Huvudsakligen rör del sig om haschmissbruk. Lidköping uppger alt ett 25-lal
personer missbrakar hasch. Blandmissbrak är vanligt. Socialförvaltningen har
försökt få in ca fem personer på behandlingshem men misslyckats. 1 Skara finns
ett 50-tal människor som missbrukar cannabis. 1 Vara rör det sig om några
enstaka personer medan bilden är oklar i Skövde. Tibro kommun har en grupp på
5-7 personer som bedöms som etablerade missbrukare.
För
all komplettera den bild som gavs vid den regionala överiäggningen arrangerades
ytteriigare en överläggning. Vid denna sammanfattade polisens narkolikarotel missbruksläget
i länet;
Under
1977 hade företagits ca 125 förundersökningar som gällt personer misstänkta för
narkotikabrott. 15-20 av dem hade häktats och 10-15 dömts till frihetsstraff. -
Hade polisen som målsättning haft att nå alla dem som använde narkotika
beräknades antalet anträffade missbrukare kunnat stiga
145
till
omkr. 500 personer. Många av dessa, kanske 90 %, var då all anse som småmissbrtikare,
vilka antogs inte ha förorsakat några sociala problem.
S.
k. tyngre narkotika förekom sporadiskt i länet. Att denna preparatgrupp skulle
brutit in i Skaraborg saknades belägg för. Någon nedgång av missbruket i yngre
åldrar hade inte märkts. Flertalet kända missbmkare var mellan 18-25 år.
1 socialkonsulenlens
protokoll från den senare överläggningen sammanfattas läget och behovet av
insatser i länet:
Vid
en jämförelse med andra län kunde det ur priorileringssynpunkt vara rimligt
anta atl ett akut behov av en särskild behandlingsinstitulion för
narkotikamissbrukare i Skaraborg inle förelåg. Uppgifterna bl. a. från Falköping
kunde dock tyda på att sådant behandlingsbehov förelåg för biandmissbrukare.
Alternativa
lösningar till en länets egen behandlingsinstitulion för narkotikamissbrukare
kunde vara en behandlingsriktad verksamhet på inackorderingshem för alkoholmissbmkare,
alkoholpoliklinik med vidgad verksamhet eller abonnemang på platser på
institution för behandling av narkotikamissbmkare belägen i annat län. 1 det
senare fallet kunde flera kommuner samverka via kommunförbundets länsavdelning.
1
Skaraborgs län kommer under 1978 en arbetsgrupp med företrädare för bl. a.
kommunerna, landstinget och kriminalvården - att vara verksam med ett försök
till en utvecklad och samordnad familjevård som avser personer över 18 år.
Ledningsgruppen för narkotikafrågor hade tillstyrkt medel för verksamheten.
Projektarbetet
ansågs automatiskt medföra att en bild erhölls av lägel i länet när det gällde
narkomanvårdens resursbehov. Bl. a. med anledning därav uppdrogs det åt
arbetsgruppen att snarast börja en diskussion kring narkotikafrågor; hur löses
de problem och de vårdbehov som dagens sammanträde givit vid handen faktiskt
fanns i Skaraborgs län.
17
Värmlands län
Våren
1977 arrangerade socialdepartementet (ej ledningsgruppen) en mindre
överläggning i Värmland. För att komplettera de uppgifter som framkom vid
överläggningen har socialkonsulenlerna i länet under hösten 1977 genomfört en
utredning angående narkotikasitualionen. Samtliga 16 kommuner och övriga
berörda myndigheter i länet har erhållit en skriftlig enkät som kompletterats
med rundringning.
I
socialkonsulenlens utredning beskriver länspolisen narkotikasitualionen:
I
februari 1977 tillsatte länspolischefen en regional enhet med uppgift att
förstärka polisens insatser på narkolikaområdet. 1 denna enhet ingår
representanter från de olika polisdistrikten i länet. Kriminalinspektör Inge Slålbom,
Karlstad, leder arbetet och totalt ingår 8 polismän i gruppen.
Vid
sammanträde i maj 1977 uppgav Stålbom, atl han beräknade atl det fanns omkring
200 narkotikamissbrakare i Karlstad med omnejd. Sedan dess har missbmket ökal
och är utbrett över hela länet med undantag av de nordligaste delarna. Gränsen
går ungefär vid en linje Torsby-Hagfors. Utöver
146
en
ökning av narkotika tilltar även missbruket av läkemedel, främst Valium. Även
brottsligheten ökar i samband med behovet att skaffa pengar lill narkotika.
Cannabis-hasch
finns fortfarande och är vanligast förekommande. Centralstimulerande medel,
främst fenmetralin och amfetamin, används företrädesvis av personer i 20-35-årsåldern
och särskilt av de kriminellt belastade. Kokainmissbruk förekommer bevisligen.
Några bevis på atl heroin kommit in i länet har dock polisen ej hittills kunnat
fä.
Stålbom
anser det angeläget med en arbetsgrupp för den fortsatta uppföljningen av
narkotikasituationen i länet.
Ur
narkotikasynpunkt särskilt viktiga kommuner är Arvika, Kristinehamn och
Filipstad, som bör representeras i denna arbetsgrupp.
I
sammanfattningen uppger socialkonsulenten:
Av
utredningen framgår, att narkotikasituationen i Värmlands län inte är särskilt
oroande, även om missbruk av narkotika förekommer över hela länet med undanlag
av den nordligaste delen. Enligt polisens uppgifter är narkotikamissbruket
koncentrerat till Karlstad men även Arvika, Kristinehamn, Filipstad, Hagfors
och Munkfors har nämnts. Någon nämnvärd ökning av missbruket sedan maj månad
har inte kunnat konstateras.
För
Karistads vidkommande har som nämnts i inledningen en arbetsgrupp varit
tillsatt, vari ingått representanter för socialförvaltningen, skyddskonsulenten,
polisen och länsläkarorganisationen. Grappen har redogjort för narkotikasitualionen
i Karistads kommun och redovisat sitt arbete till socialdepartementels
ledningsgrupp för narkotikafrägor. Socialförvaltningen har utarbetat förslag
till handlingsprogram, vari bl. a. ingår utbildning av personal på sociala
avdelningen i narkotika och narkomanvård.
Varken
Karistads kommun eller någon av de andra kommunerna i länet har ansett att det
finns behov av behandlingshem för narkotikamissbrukare inom länet. Däremot har
framkommit önskemål om ökade resurser för öppenvård och förebyggande insatser.
Från
sjukvårdens sida har emellertid gjorts gällande alt det finns behov av
behandlingshem inom länet för att omedelbart kunna bereda plats åt de
narkotikamissbrukare som efler utskrivning från sjukhus är i behov av fortsatt
vistelse på behandlingshem. F. n, kan endast ett fåtal beredas plats på
psykiatriska klinikens avd, 55, Resten får vänta 3-6 månader på plats vid
behandlingshem, belägna utom länet.
Skyddskonsulenten
i Kristinehamn samt tre av de fyra tillfrågade assistenterna vid
skyddskonsulentorganisationen i Karistad anser, alt det finns behov av ett
särskilt behandlingshem för narkotikamissbrukare.
Ovanslående
utredning är ej tillräckligt uttömmande för atl man skall kunna bedöma behovet
av behandlingsinsatser inom Värmlands län. Till detta kommer alt sociala
centralnämndernas och polisens uppgifter om missbrukets utbredning och antalet
missbrukare i länet skiljer sig frän varandra.
Med
anledning härav föreslås att utredningen följes upp med någon form av regional
samverkan t, ex, genom tillsättande av en samarbelsgrupp som får till uppgift atl
vidareutveckla behoven av resursförstärkningar inom narkomanvården i Värmlands
län. Delta arbele synes kunna ske inom ramen för den instilutionsplanering som
kommer att påbörjas under våren 1978 genom samarbete mellan kommunförbundets
länsavdelning i Värmlands län och landstinget.
147
18
Örebro län
På
samma sätt som i Värmland har socialkonsulenterna i Örebro län genomförlen
utredning angående narkotikasituationen i länet som komplettering till en överiäggning
från april 1977, Socialkonsulenternas rapport lill ledningsgruppen återges i
sin helhet (med undantag av vissa bilagor):
Under
hösten 1976 företogs på initiativ av socialstyrelsen en enkät rörande narkotikamissbraket
i länet. Samtliga kommuner, polismyndigheten och företrädare för landstinget
tillfrågades om deras bedömning rörande miss-brakssitualionen. Det framkom därvid
att narkotikamissbruket i länet företrädesvis var koncentrerat lill dom två
största kommunerna Karlskoga och Örebro. I de mindre kommunerna förekom,
bortsett från tillfälliga incidenter, i Hällefors och Degerfors kommun,
överhuvudtagel inte dessa problem. De tillfrågade uppskattade antalet
missbrukare i länet lill ca 200. Från såväl polisens som kommunernas sida
bedömdes resurserna för mera långsiktig behandling otillräckliga. De enda
resurser som fanns, utöver sjukvårdssidans, var två abonnerade platser vid
behandlingshemmet Vallmotorp, en för Kariskoga kommun och en för Örebro
kommun. Behovet av akulvårdsinsatser ansågs från såväl landstingets som
kommunernas sida någoriunda väl tillgodosett.
En
motsvarande uppföljning av situationen under innevarande år har givit
till resultat att läget bedöms som oförändrat. Från polisens sida har man
visseriigen antytt alt inrättandet av permanenta narkotikagrupper medfört att
man anser sig ha läget bättre under kontroll och möjligen kan detta ha
resulterat i att nytillströmningen minskat något. Det totala antalet missbru
kare bedömes emellertid ej ha minskat. Det kan i detta sammanhang nämnas
att RFHL under senaste året haft planer på atl inrätta ett behandlingskollektiv
som skulle betjäna företrädesvis kommunerna Västerås, Örebro och Eskils
tuna. 1 det underlag som man i samband med ansökan om förhandsbesked
hos socialstyrelsen presenterat har antalet missbrukare i regionen bedömts till
ca 400. ( )
I
Örebro län bedrivs, på initiativ av institutionsulredningen, ett projekt
rörande planering av institutionsvården i länet, PPI-T (Projekt provplanering
av institutionsvården i Örebro län). Behovet av institutionsresurser föranlett
av narkotikamissbrak omfattas helt naturiigt också av detla projekt. PPl-T:s
undersökningar visar att narkotikamissbraket är relativt omfattande, framför
allt i åldersgrapperna 15-25 år De kontakter som tagits med de båda aktuella
skyddskonsulentdistriklen,Örebro och Kristinehamn, visar också på ett klart
behov av insatser för gruppen narkotikamissbrakare. ( )
Det
står klart atl det i Örebro län finns behov av resurser för mera långsiktig
behandling av personer med narkotikaproblem. Del kan naturligtvis diskuteras huravida
detta behov skall tillgodoses genom insatser från ideella organisationer av typ
RFHL eller om det bör vara samhällets uppgift att helt svara för att behovet
tillgodoses. Oavsett på vilket sätt problemen löses torde det vara angeläget
att kommuner och landsting får ett reellt inflytande över verksamheten. I den
mån ett behandlingshem inrättas t. ex. i RFHL:s regi kan ett sådant inflytande
tillgodoses genom exempelvis styrelserepresentationen.
Den siffra rörande
missbrukssituationen i länet som ovan angivits, ca 200 aktiva missbrukare, är naturiiglvis
en uppskattning; den kan vara både högre och lägre. Erfarenheten talar
emellertid för all den snarast är högre. Det är naturiiglvis svårt att utifrån
en bedömning av 200 aktiva missbru-
148
käre
mera exakt ange ett vårdbehov beräknat i antalet platser, efiersom man har
myckel ringa kännedom om i vilken uisträckning de aktuella missbrukarna är
benägna att underkasta sig någon vård.
Örebro
kommun har under ledningsgruppens arbete ansökt om medel för planering och igångsättande
av öppenvårdsprojekl. Projektet riktar sig lill arbetslös ungdom med
narkotikamissbruk eller andra svårare sociala problem. Genom en uppsökande och kontaktskapande
verksamhet kommer ungdomar alt erbjudas socialkuraliva insatser, särskilda
beredskapsarbeten, fritidsaktiviteter, studie och gruppträning etc.
Ledningsgruppen har utverkat 26 000 kr. för planering och igångsättande saml
föreslagit atl ytteriigare statsbidrag skall utgå för detta projekt.
19
Västmanlainds län
Västmanlands
län har, enligt vad ledningsgruppen erfarit bl. a. vid regional överläggning, i
hög grad drabbats av den ökning av narkotikamissbruket som förekommit utanför
storstadsregionerna under det senasie decenniet. Närheten till Stockholm och
det centrala läget i förhållande till distributionsvägarna har spelat stor
roll i denna utveckling. I jämförelse med övriga län hade Västmanland under år
1976 det största antalet gulsolspatienler med narkotikabakgrund i förhållande
till befolkningsunderlaget.
Det
tunga narkotikamissbruket är etablerat i Västerås sedan mitten av 1960-lalel.
Antalet kända narkotikamissbrukare är i dag 150-200 personer. Socialförvaltningen
i Västerås uppskattar att det dessutom finns 400-500 personer som missbrukar
cannabis och andra droger sporadiskt. Gulsot till följd av narkoUkamissbruk har
förekommit i ovanligt stor omfattning i kommunen. Under år 1976 rapporterades
180 fall mot normalt 15-20.
Narkotikamissbruk
förekommer också i Arboga, Köping, Fagersta, Sala, Surahammar och Hallstahammar.
Dessa sex kommuner redovisar mellan 10 och 30 lunga narkotikamissbrukare var.
Dessa kommuner har också rapporterat stora problem med alkoholmissbruk.
Heby,
Kungsör, Norberg och Skinnskatteberg har rapporterat att man inte har några
narkotikaproblem.
Behovet
av behandlingsresurser för missbrukare är mycket stort inom länet. Samtliga
kommuner har redovisat behov av en fast kontakt med något behandlingshem. Vid överiäggningen
i Västmanland beslutades att ledningsgruppen skulle följa planeringen av vårdulbyggnaden
genom del s. k. narkolikaulskottet. Delta utskott är ett samarbetsorgan i
narkomanvårdsfrågor som bildades på initiativ av länsläkaren år 1976.
Utskottet beslår av företrädare för olika myndigheter och organisationer som i
sitt arbete kommer i kontakt med narkotikamissbrukare. Ledningsgruppen
utverkade efter ansökan frän narkotikautskottet 160 000 kr. för ett
samarbetsprojekt i Västmanland. Syftet med projektet är alt;
149
-
beskriva avgiftningsproblemaiiken
i länet samt behovet och utformningen av nödvändiga avgiftningsresurser
-
beskriva behovet av
behandlingshem i länet samt i samband därmed följa de planer som finns på
inrättandet av ett behandlingshem i Västerås kommun genom RFHL:s lokalavdelning
i Västerås
-
beskriva hur avgiftning och
behandlingshem skall kopplas till öppenvården och den primärkommunala
socialvården.
Målsättningen
är att länets samtliga kommuner skall få tillgång fill såväl akutvård som olika
typer av behandlingshem. I detta arbete kommer inte endast företrädare för de
olika socialförvaltningarna eller andra vårdande myndigheter att delta utan
också representanter för arbetsförmedling, försäkringskassa, skola, fackliga
organisationer, anpassningsgrupper etc. Genom denna uppläggning hoppas man att
redan i planeringsskedet få i gång ett konkret samarbete mellan berörda
myndigheter och organisationer.
I
samarbetsprojektet ingår vidare ett utvecklande av verksamheten inom narkolikautskoUei.
Via olika samarbelsgrupper förbereds försöksprojekt av olika karaktär.
Försöksprojekten kommer dels att omfatla försök med olika vårdformer som t. ex.
mindre kollektiv, dels vara inriktade på skolan, dels skapa arbetstillfällen
för f d. missbrukare inom den ofTenlliga sektorn.
Genom
denna projektverksamhet kommer således ett antal åtgärder alt vidtas mot narkotikamissbruket
i länet. Projektet har en ledningsgrupp bestående av förtroendevalda från
kommuner och landsting.
Vid
sidan av delta samarbelsprojekt har flera av länels kommuner förklarat sig vara
intresserade av att abonnera platser på Vallmotorp, ett behandlingshem i
Södermanland, som kommer atl utöka sitt platsanlal från 20 lill 40 platser.
20
Kopparbergs län
Vid
en första överiäggning i Kopparbergs län var ett 10-tal av länels 15 kommuner
representerade. Följande åtta kommuner redovisade någon form av
narkotikamissbruk: Avesta, Ludvika, Älvdalen, Vansbro, Säter, Mora, Falun och Boriänge.
Missbruket är koncentrerat lill Falun, Borlänge och Ludvika. Missbrukarna rör
sig i stor utsträckning mellan dessa tre kommuner. Boriänge bedömer antalet
tunga missbrukare lill ca 100 personer. Socialförvaltningen har kontinuerlig
kontakt med 20-talet missbrukare. Under år 1976 placerades tio missbrukare på
behandlingshem. I Falun dominerar biandmissbruk. Av ungefar 20 biandmissbrukare
bedöms 4-5 som vårdbehövande. I Ludvika finns 10-15 ungdomar som av och till
missbrukar narkotika och alkohol. Under år 1976 placerades en missbrukare på
behandlingshem. 1 Avesta och Säter bedöms antalet missbrukare till 20 resp. 10.
Det rör sig huvudsakligen om blandmissbrak. Övriga kommuner som redovisat
missbruk uppger att det mera rört sig om enstaka missbrukstillfällen.
150
Ytteriigare
en överiäggning genomfördes i ledningsgruppens regi. Vid överiäggningen
diskuterades behovet av behandlingsresurser i länet. Av socialkonsulentens
rapport från överläggningen framgår att det finns behov av en
behandlingsmöjlighet inom Kopparbergs län. En arbetsgrupp har bildats med
uppgift alt undersöka hur denna möjlighet kan tillskapas. I första hand avser
man ta kontakt med Gävleborgs län och undersöka föratsältningarna för samarbete
mellan länen. Arbetsgruppen skall också ta upp diskussioner om placeringar på
Stora Björn, ell inackorderingshem för narkotikamissbrukare beläget i Boriänge.
F. n. rekryterar Stora Björn inte i någon större uisträckning missbrukare från
Kopparbergs län. Före den 1 april 1978 beräknas arbetsgruppen lägga fram ett
förslagom hur narkomanvården i länet bör organiseras.
21
Gävleborjs län
Tio
kommuner deltog i ledningsgrappens regionala överiäggning i Gävleborg. Sju
kommuner, Bollnäs, Hofors, Gävle, Hudiksvall, Sandviken, Söderhamn och Ljusdal,
redovisade narkotikamissbruk. Övriga kommuner, Nordanstig, Ockelbo och
Ovanåker, uppgav all man inle har några påtagliga problem med narkotikamissbruk.
Omfattningen av missbruket i de kommuner där narkotika förekommer kunde inle
preciseras. Sandviken bedömde att ett 50-tal ungdomar röker hasch i kommunen.
Dessutom finns ca 10 tyngre missbrukare. I Söderhamn gjordes senare under
hösten en kartläggning av missbrakets omfattning, vilket resulterade i alt man
upptäckt ungefär 200 narkotikamissbrakare. 169 bedöms som helt säkra fall.
I
Gävleborgs län bildades i april 1977 en arbetsgrupp med uppgift atl utreda
behovet av och föratsältningarna för att starta ett behandlingshem i länet.
Arbetsgruppen har tillställt ledningsgruppen sin utredning där man säger
Mot
bakgrund av inhämtade upplysningar har ( ) arbetsgruppen funnit
att behov av tehandlingshem
för narkotikamissbrukare i Gävleborgs län måste anses klart dokumenterat. Grappen
har som ett första led i en uppbyggnad av behandlingsresurser för narkotikamissbrakare
i länet ansett sig vilja förorda ett behandlingskollekliv med 10-12 platser föriagt
till Gävle kommun eller dess närhet eftersom narkotikaproblemen måste anses
vara mest uttalade i Gävle-Sandviken-området. Hela länet skall emellertid
utgöra upptagningsområde.
Även om del dokumenterade
underlaget i och för sig talar för behov av flera platser i behandlingshem än
gruppen föreslagit kan man i nuvarande läge inte med tillräcklig grad av
säkerhet bedöma hur många som kan antas utnyttja denna behandlingsinsats.
Dessutom talar all erfarenhet för att sådana behandlingshem inte bör vara för
stora. Förslaget ligger alltså i linje med socialutredningens uppfattning om
lämplig storlek på socialvårdens institutioner.
Regeringens ledningsgrupp
för narkotikafrågor har under hand skriftligen informerats om den
behovsinventering som företagils och enligt muntliga uppgifter till
sekreteraren i arbetsgruppen har ledningsgruppen ansett alt det föreligger ett
klart konstaterat behov av behandlingshem inom Gävleborgs
151
län.
Ledningsgruppen är emellertid angelägen om atl samverkan etableras över
länsgränserna eftersom det torde vara svårt att i vart fall i nuläget
åstadkomma behandlingsresurser i alla län. Företrädare för ledningsgruppen har
vid kontakt med Kopparbergs län förordat att man skall undersöka möjligheterna
till samverkan mellan Gävleborgs och Kopparbergs län. Om behandlingshemmet som
föreslagits placeras någonstans i Gästrikland underiätlas alltså en sådan
samverkan.
Gruppen
har beträffande huvudmannaskapet funnit det lämpligt alt föreslå att
landstinget ikläder sig ansvaret för behandlingshemmet eftersom ingen kommun
bedöms ha underiag att själv driva ett sådant. Missbrak av beroendeframkallande
medel måste ses som eU sammansatt socialt och medicinskt problem. Med
landstinget som huvudman möjliggörs ett snabbt och smidigt utnyttjande av
vårdresurserna vid uppkomna akuta vårdbehov. Erforderiig sjukhusvård kan därvid
utan tunga administrativa rutiner avlösas av fortsatt rehabilitering på
behandlingshemmet, hela tiden i intim samverkan med den vårdbehövande,
hemkommunen och landstinget. Ett landstingsdrivet behandlingshem ger dessutom
en naturiig anknytning lill landstingets övriga resurser i fråga om skyddade
verksläder, yrkesutbildning m. m.
Sammanfattningsvis
föreslår arbetsgruppen
att
ett behandlingshem för narkotikamissbrukare med 10-12 platser bör anordnas i
Gävleborgs län med landstinget som huvudman och med primärkommunerna som
abonnenter,
att
styrelsen för behandlingshemmet fär en så bred representation som möjligt, med
företrädare för landstinget, kommuner, fackföreningsrörelsen, RFHL etc,
att
hemmet tillförsäkras långt gående autonomi så all personalen tillsammans med
klienterna själva kan utforma vårdinnehållet,
att
all personal deltar i vårdverksamheten och att så långt möjligt samma
lönesättning tillämpas för vårdpersonalen saml
atl
landstinget utreder förutsättningarna alt förvärva "Lundgrenska"
fastigheten i Ockelbo eller annal lämpligt objekt för anordnande av behandlingshem
för narkotikamissbrukare i Gävleborgs län och därefter snarast ingår med
ansökan om förhandsbesked till socialstyrelsen.
22
Västernorrlands län
Narkotikamissbruk
förekommer i varierande omfattning i länets större kommuner, enligt vad som
framkommit vid ledningsgruppens överiäggning. Biandmissbruk dominerar varvid
missbruk av alkohol och cannabis är vanligast. Vid den regionala överläggningen
rapporterade polisen alt missbruket ökal i omfattning de senaste åren och all
inslaget av tyngre narkotika, som centralstimulerande medel, förekom i allt
större uisträckning.
Sundsvall
är den kommun i länet som har det största narkotikamissbruket. Från socialförvaltningen
rapporterades;
Inga
svåra narkotikamissbrukare bor i kommunen. Del finns dock en ganska stor grapp
som tar vad som finns att fä på marknaden i form av stimulantia.
'Narkotikaepidemier' kommer ibland, men få missbrukare fastnar i missbruk. Hos
biandmissbrukare finns ett ganska stort behov av stöd
152
och
hjälp som inte behöver innebära vistelse på behandlingshem utan i stället
insatser på skolans område, inom fritidssektorn och på arbetsmarknaden. Det
viktigaste just nu är att klara sysselsättningen.
Polisen
uppskattar att det i Kramfors finns ett 20-lal injicerande missbrukare samt ca
200 personer som röker hasch. Sollefteå har inga kända fall av rent
narkotikamissbruk, däremot förekommer biandmissbruk bland ungdomar. Härnösand
har enligt RFHL:s lokalavdelning på orten haft ett omfattande narkotikaproblem.
Avdelningen räknade antalet narkotikamissbrukare år 1976 och fann 150 personer
som missbrukade narkotika. Enligl avdelningen har många av dessa flyttat till
Östersund där tillgången på narkotika är större. Narkotikamissbruket i
Örnsköldsvik är begränsat till ett 20-tal personer som missbrukar cannabis och centralstimulantia.
Timrå och Ange rapporterar att man inte kommit i kontakt med några
narkotikamissbrukare.
För
vården av missbrukare utnyttjas förutom socialbyråerna, alkoholpolikliniker,
psykiatriska kliniker, frivården samt olika lonårshem. Flera av kommunerna
placerar vidare missbrukare i familjevård.
Kramfors,
Sundsvall, Sollefteå och Ange anser att det finns behov av behandlingshemsplatser.
En stiftelse bestående av ideella organisationer förbereder sedan ett år
inrättandet av ett behandlingshem. Gälegården i Ange kommun, med 18 platser.
Behandlingshemmet skall arbeta efter miljölerapeutiska principer och skall i första
hand svara för de behov som finns i länet av behandlingshemsvård. Verksamheten
beräknas kunna starta hösten 1978. Då behovet av fasta behandlingshemsplatser i
länet är mindre än det totala antalet platser kommer även kommuner utanför
länet att ha möjlighet att abonnera platser. Följande kommuner har visat
intresse för abonnemang: Sundsvall, Sollefteå, Kramfors, Östersund, Söderhamn,
Hudiksvall, Strömsund och Umeå. Vidare kommer kriminalvården att abonnera två
platser.
23
Jämtlands län
Narkotikamissbraket
i Jämtlands län är huvudsakligen koncentrerat lill Östersund och Strömsund. 1
båda kommunerna är biandmissbruk dominerande men även renodlat
narkotikamissbruk förekommer. Vid ledningsgrappens regionala överiäggning
rapporterade Östersunds kommun atl narkotikamissbruket stabiliserats och man
tycker sig ha noterat en viss tillbakagång.
I
länet finns ett behandlingshem som drivs av Stockholms kommun. Vidare finns ett
antal behandlingskollektiv, familjevårdshem och fosterhem som huvudsakligen tar
emot missbrukare från storstadsområdena.
Övriga
kommuner i länet, Härjedalen, Ragunda, Bräcke, Åre, Krokom och Berg
rapporterade att missbruk förekommer sporadiskt. Missbrukarna kommer till
största delen från kommuner utanför länet och är placerade i familjevård ellei
familjekollektiv. Placerande kommuner meddelar sällan
153
värdkommunen
när någon placerats i familjevård. Flera kommuner har därför önskat få en
klarare bild av omfattningen av denna verksamhet. Ledningsgruppen har tagit
initiativ till alt bilda en speciell projektgrupp i länet för att genomföra en
kartläggning och utveckling av familjevården (se kap. 5). Genom detla
familjevårdsprojekt kommer de mindre kommunernas behov av vård för missbrukare
att tillgodoses.
För
behandlingen av missbrukare utnyttjar Östersund och Strömsund Frösö sjukhus i
Östersund, RFHL;s kollektiv, Trollängens behandlingshem samt Öberga
behandlingshem i Luleå.
Östersund
och Strömsund har redovisat behov av behandlingshemsplatser. Då underiaget har
bedömts vara för litet för inrättande av ett eget behandlingshem för regionen
diskuterar dessa två kommuner atl abonnera fasta platser på det planerade
behandlingshemmet i Ange.
Förutom
behandlingsinsatser har båda kommunerna främst rapporterat behov av arbetsmarknadsinsatser.
24
Västerbottens län
Narkotikamissbruket
i Västebotlen är koncentrerat till Umeå. Vid ledningsgruppens regionala
överläggning i Västerbotten rapporterade Umeå kommun;
Alkohol-
och narkotikamissbruket har kartlagts, varvid man fann 30-50 missbrakare av centralstimulantia.
200-300 personer använder cannabis men inget heroin finns. Missbrukarna är i
åldern 18-25 år. Bostadsbristen i Umeå är svår, och det finns eU behov av
möjligheter till kollektivt boende. I kommunen finns inga speciella behandlingsresurser
för narkotikamissbrukare. Information om missbruksproblem skulle behöva ges
till samtlig sjukvårdspersonal. Antalet socialassistenter skulle behöva utökas.
Sjukvårdsresurser för avgiftning finns, men man har enbart fåll in ett fåtal narkotikamissbrukare.
På
tonårshemmet i Umeå förekommer mycket missbruk bland de intagna. Tonårshemmen
har dock inte resurser att klara missbruksproblemen. I kommunen finns inget
behov av ett eget behandlingshem för vuxna missbrukare, men däremot bör en förstärkning
av landstingets vårdresurser för ungdomar diskuteras.
Robertsfors,
Skellefteå och Åsele rapporterade att narkotikamissbruk förekommer. Man har
inga problem med de egna ungdomarna i kommunerna. Ungdomar med missbmksproblem
finns emellertid i de familjevårdshem, där placeringar gjorts framför allt
från Stockholmsområdet.
Lycksele,
Norsjö, Vindeln, Storuman, Vännäs, Nordmaling, Sorsele och Vilhelmina
rapporterade att man inte har några narkotikaproblem.
Flera kommuner, som
Skellefteå och Storaman, bedriver ett omfattande informationsarbete om
missbruksproblematiken i skoloma.
Då behovet av
behandlingsresurser i länet är begränsat till Umeå fanns inget behov av
regional samarbelsgrupp för narkotikafrågor. För att täcka
154
behovet
av behandlingshemsplalser diskuterar Umeå kommun att abonnera fasta platser på
Gälegården (se 22 Väsiernorrlands län).
25
Norrbottens län
Under
april 1977 arrangerade socialdepartementet en överläggning i Norrbotten med
representanter för sjukvården och tre av länets kommuner. Från Luleå
redovisades narkotikamissbruk. Några siffror angavs inte, men man uppgav alt
det var fråga om en mindre grupp som periodvis använder narkotika. I Boden
kände man lill ett 20-tal personer som användernarkotika. 1 Piteå bedömdes
antalet narkotikamissbrukare lill 140, varav hälften är injektionsmissbrukare.
Deltagarna var inte överens om denna siffra. Somliga ansåg att den var för hög.
Deltagarna
hävdade att man inle hade behov av någon särvård för narkotikamissbrukarna i Norrbotten.
Narkotikaproblemen ansågs som små i förhållande till andra problem i länet.
För
att få en bild av lägel i hela länet har socialkonsulenterna under hösten 1977
gjort en kompletterande utredning. 1 denna konstaleras atl missbruket är
koncentrerat till Luleå och Piteå. Beträffande Gällivare, Jokkmokk, Kirana och Pajala
förekommer inte narkotikamissbruk i någon större omfattning, enligt
utredningen.
Vad
gäller behovet av vårdinsatser inom detta område säger socialkonsulenterna;
Länet
är väl tillgodosett vad gäller vård-och behandlingsinslitutioner. Man har nu
kommit fram till den punkten, där frågan måste ställas hur och på vilket sätt
resurserna används och utnyttjas. Myckel är delta en samarbetsfråga mellan de
olika huvudmännen för institutionerna. Det kan således bl. a. konstateras att
en del institutioner ex. Öberga men även en del av inackorderingshemmen
utnyttjas på ell långt ifrån maximall sätt. Enligt undertecknads bestämda
uppfattning är det icke realistiskt att nu tillföra länet ytterligare
institutioner förrän man klai-gjort hur tillgängliga resurser skall utnyttjas.
Härav följer även att några särvårdsresurser icke kan komma i fråga. Integreringen
bör fullföljas, så långt befintliga vårdresurser är tillgängliga.
Socialkonsulenlerna
avslutar utredningen med att ta upp arbetsmarknadsläget i länet:
En
allvariig faktor är den i länet alltmer ökade ungdomsarbetslösheten. Av den
totala registrerade arbetslösheten utgöres ca hälften av ungdomar under 25 år.
Den konkreta verkligheten bakom dessa siffror kan bara förstås till en del av
utomstående. Arbetslösheten i länet är ca 6 96, således vida över riket i
övrigt. Förhållandena medför osäkerhet, tristess, minskad självkänsla. Allt detla
kan utgöra grogrund för skilda slag av drogmissbruk. Problemen med
arbetslösheten bland ungdomen måste självfallet lösas med kraftfulla
samhällsinsatser i form av meningsfyllt arbete och adekvata utbildningsinsatser.
Ändock kommer situationer aU uppstå, där socialvården måste träda in med stöd och
hjälp i olika former.
155
Riksförbundet
för hjälp ål läkemedelsmissbrukare, RFHL i Luelå, har lill ledningsgruppen
inkommit med en egen lägesbeskrivning. Denna skiljer sig från socialkonsulenlernas
främst när det gäller bedömningen av läget i Luelå. RFHL beräknar att det finns
100-lalel rena narkotikamissbrukare och ca 200 biandmissbrukare (hasch, centralstimulantia,
alkohol och psykofarmaka) i Luleå. RFHL bedömer också vårdsituationen för
narkotikamissbrukare som otillfredsställande. RFHL anser att det finns behov av
en särskild behandlingsresurs för narkotikamissbrukare.
156 Bilaga 3
Enkät
I.
Vilken eller vilka enheter inom kommunen är ansvariga för vården av narkotikamissbrakare?
2. Hur
många narkotikamissbrukare har genom kommunens försorg
genomgåtl behandling inom narkomanvården det senaste året (under år
1976)?
D
Ingen Fråga 5.
D
1-10 D 11-30 D Fler än 30
3. Har
behandlingen helt eller delvis genomförts på behandlingsenhet(er)
som kommunen är huvudman för?
n
Ja D Nej
Pä
vilken eller vilka;
4.
Har behandlingen helt eller delvis genomförts på behandlingsenhet(er)
med annan huvudman?
D Ja Nej
Pä
vilken eller vilka (ange huvudman):
Har
kommunen behov av en utbyggnad av särskilda vård- och behand
lingsinsatser för narkotikamissbrukare?
D Ja D Nej
n
Öppenvård
D
Akut- och korttidsvård; antal platser-----------------
D
Behandlingshem o. d.; antal platser------------------
D
Eftervårdande insatser, t. ex. arbetsmarknadsinsatser
D Andra resurser. Ange vilka:---------------
6.
Vilken typ av förebyggande insatser för t. ex. ungdomar i riskzon har kommunen
i dag störst behov av?
157
Bilaga
Översiktlig
beräkning av ökade statliga kostnader föranledda av ledningsgruppens förslag
(1 000-tal kn). Hänvisning sker lill resp. kapitel. (Vissa av kostnaderna nedan
belastar reguljära ramanslag utan att särskild ny medelsanvisning erfordras).
Kapitel
Område
Tidigare anvisade Föreliggande
medel efter
forslag
ledn.-gruppens
förslag
budgetåret
1977/78
3
Förebyggande insatser-informa -tion
-
Försöksprojekt
1400
-Handbok
300
- Anslag
till informationsprojekt
pä
Gotland
180
-
Konferenser m. m.
280
4
Behandlingshem
-Anordnande
(ca 160 platser ä
22 000kn)
3 300
- Drift
(Drift för nya platser och
höjda driftbidrag för bä 1978/79,
60 000 kn
per år)
4 830
-Försöksverksamhet
vid tio in-
ackorderingshem
for alkohol-
missbrukare
700
-
Statsbidrag till placerande kom-
muner för vård i enskilda värd-
hem eller enskilda barnhem samt
för värd
i de föreslagna familje-
vårdshemmen
bä 1978/79
300
4
Öppenvård
-Värdcentraler
(Driftbidrag lill
nya
värdcentraler)
3000
- Utökad
försöksverksamhet
med
alkoholpolikliniker bå 1978/
79
1000
- Försök
i Örebro
150
Bidrag till sammanslutningar på
narkotikaområdet
och viss för-
söksverksamhet
1000
Socialstyrelsen
Personalförstärkning vid social-
styrelsen
200
200
5
Familjevård
-Försöksprojekt
inom familje-
värden
750
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kapitel
Områd(;
Tidigare anvisade Föreliggande
medel
efter förslag
ledn.-gruppens
förslag
budgetåret
1977/78
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 10
11
Utbildning
- Utbildning
av vårdare inom
ramen för arbetsmarknadsstyrel
sens bristyrkesutbildning (Kost-
nademji tas av medel för bristyr
kesutbildning och kan (. n. inte
särredovisas)
Utvärdering
-
Arvoden ng av
utredare, sammanträdesarvoden, resekostnader m. m. i samband med inrättande
av initiativgrupp vid delegationen for social forskning
-
Forskarkonferenser
-
Förberedelser
för inrättande av dokumentationsenhet -Anslag för genomförande av
utvärderingsprojekt inom narkomanvården under tre år Arbetsmarknad
-
Samv
-
Österåker
-
Projektverksamhet
inom kri-minalviirden
Internationellt
-Bidraj; till FN:s narkotikafond
bå 1978/79
- Bidrag
till fonden bå 1979/80
3600
2000
150 50
75
3000 2000
1000
2 500
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:105
Innehållsförteckning
Propositionen..................................................... I
Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... 1
Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde........... 3
1
Inledning...................................................... 3
2
Bakgrund och nuvarande
förhållanden................ ...... 4
2.1
Tidigare riksdagsbehandling m. m............... ...... 4
2.2
Internationellt samarbete på narkolikaområdet 5
2.3
Polisens verksamhet i
narkotikabekämpningen 7
2.4
Tullens verksamhet i
narkotikabekämpningen 10
2.5
Polisens och tullens
beslagsstatistik............ 11
2.6
Åklagar- och domstolsväsendet................. 12
2.7
Kriminalvården........................................ 13
2.8
Narkotikamissbrukets omfattning
i Sverige.... 13
2.9
Vård och behandling av
narkotikamissbrukare 15
2.9.1
Vårdorganisationens utformning......... 15
2.9.2
Statsbidragens utformning m.m......... 16
2.9.3
Sluten vård av
narkotikamissbrukare.. 17
2.9.4
Förebyggande åigärder.................... 19
2.10..................................................... Arbetsmarknadsåtgärder
som medel i kampen mot miss
brak .................................................... 19
2.10.1
Allmänt......................................... 19
2.10.2
Rehabiliterings-och
stödåtgärder....... 20
2.10.3
Sysselsättningsskapande
åtgärder för svårplacerade 21
2.10.4
Åtgärder mot
ungdomsarbetslöshet.... .... 22
2.11
Skolans insatser mot missbruk................... 22
2.12
Samhällets informationsåtgärder
mot missbruk 25
2.13
Forskning inom narkolikaområdet................ .... 27
3
Ledningsgmppen för narkotikafrägor................... .... 28
4
Föredraganden.............................................. .... 30
4.1
Utgångspunkter...................................... .... 30
4.2
Ledningsgruppens niopunktsprogram........... .... 32
4.3
Vårdfrågor............................................. 32
4.3.1
Vårdens organisation....................... 32
4.3.2
Behandlingshem.............................. 34
4.3.3
Planering....................................... 36
4.3.4
Vårdcentraler m.m.......................... 37
4.3.5
Vård i enskilt hem........................... 38
4.3.6
Utveckling av familjevården.............. 39
4.3.7
Viss personalförslärkning i
socialstyrelsen 40
4.3.8
Narkomanvårdens utformning............ ..... 40
4.4 Stöd
till organisationer............................. 41
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:105
4.5
Utbildning av vårdpersonal ....................... .... 41
4.6
Arbetsmarknads- och
utbildningsfrågor i vårdprogrammet 43
4.7
Insatser inom skolans område.................... 46
4.8
Informationsfrågor.................................. .... 48
4.9
Forskning och utvärdering........................ .... 50
4.10
Internationellt samarbete......................... .... 51
4.11
Kriminalvården........................................ .... 52
4.12 Uppföljning
av ledningsgruppens arbete...... .... 54
5
Anslagsberäkningar...................................... .... 55
Hemställan......................................................... 56
Beslut............................................................... 57
Bilaga.
Åtgärder mot narkotikamissbruk (Ds S 1978:2) Redovisning
från
regeringens ledningsgrupp för narkotikafrågor (Bilaga sidnum-rerad för sig
1-1:58),
GOTAB Stockholm 1973 56 839
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
54 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (54)
54 kopplingar i 31 dokument.
- SOU 2011:35 Bättre insatser vid missbruk och beroende, del 1 s. 550 · s. 983 i texten
- SOU 2011:66 Sveriges internationella engagemang på narkotikaområdet i texten
- Bet. 1984/85:JuU26 om åtgärder mot narkotikamissbruket s. 4 i texten
- Bet. 1984/85:SoU14 om vissa anslag till socialt behandlingsarbete m.m. (prop. 1984/85:100 bil. 7 delvis) s. 12 i texten
- Bet. 1984/85:JuU12 om åtgärder mot narkotikabrott m. m. (prop. 1984/85:19 delvis och prop. 1984/85:46 jämte motioner) s. 16 i texten