Sök i Ratio Lex

om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m.

118 sidor, varav 113 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 113 av 118 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1977/78:30, om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 Regeringens proposition

1977/78: 30

om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m. m.

beslutad den 20 oktober 1977

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

PER AHLMARK

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkanden avgivna av utredningen rörande
den skyddade sysselsättningen, organisationskommittén för skyddat arbete och
utredningen rörande viss yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhet framläggs
förslag om framtida huvudmannaskap och organisation för skyddat arbete och
yrkesinriktad rehabilitering.

De senaste årtiondenas förändringar på arbetsmarknaden har
på olika sätt skapat svårigheter för människor med fysiska, psykiska, sociala
och intellektuella handikapp. Samtidigt har målsättningen för samhällets sysselsättnings-
och arbetsmarknadspolitik förskjutits från att gälla ett förverkligande av
full sysselsättning till att avse rätten till arbete för alla.

Mot denna bakgrund har olika former av skyddat arbete
byggts ut under skilda huvudmän. Under senare är har dock ansträngningarna i
första hand inriktats mot olika arbetsförberedande åtgärder oeh stödformer i
syfte att underlätta för de arbetshandikappade i den öppna arbetsmarknaden.
Resurser för yrkesinriktad rehabilitering har byggts ut i såväl statlig som
kommunal och landstingskommunal regi.

I propositionen framhålls att både skyddat arbete och
yrkesinriktad rehabilitering främst skall ses som arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler,
industriella beredskapsarbeten och hemarbete föreslås :få ett mellan
landstingskommunerna och staten delat huvudmannaskap. I linje med regeringens
betoning av den länsdemokratiska utvecklingen i regeringsdeklarationen hösten
1976 och det länsdemokratiska arbete som f. n. pågår, föreslås att
landstingskommunerna tillsammans med staten bildar regionala stiftelser för
skyddat arbete inom varje landstingsområde. För vissa över-

1 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 30

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 2

gripande
frågor föreslås inrättandet av en central stiftelse. Till denna överförs vissa
uppgifter som f. n. utförs inom AMS och kommunförbunden. Staten föreslås ensam
svara för kostnaderna för den skyddade sysselsättningen. En ny
organisationskommitté tillsätts för att utarbeta ett mera detaljerat
organisationsförslag och förbereda det omfattande förhandlingsarbete som måste
ske med såväl nuvarande huvudmän som berörda personalorganisationer.

Beträffande den
yrkesinriktade rehabiliteringen föreslås en samordning av verksamheten under
ett statligt huvudmannaskap oeh kostnadsansvar. Även delar av den arbetspsykologiska
verksamheten föreslås samordnas och föras in under ett statligt
huvudmannaskap.

Hur en samordnad
organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen i princip bör byggas upp
och administreras inom ramen för ett statligt huvudmannaskap prövas f. n. av
sysselsättningsutredningen. En särskild organisationskommitté föreslås bli
tillsatt. Sysselsättningsutredningen ges i uppdrag att pröva frågan om ulformningen
av forskningen och metodutvecklingen gällande den yrkesinriktade
rehabiliteringen.

Den
nya organisationen för skyddat arbete oeh yrkesinriktad rehabilitering
beräknas kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 1980.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30

Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1977-10-20

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Gustavsson, Äntonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo,
Ullsten, Wikström, Johansson.

Föredragande:
statsrådet Ahlmark

Proposition
om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m. m.

1
Inledning

Svensk
arbetsmarknad har under de senaste årtiondena präglats av stora förändringar
som kommit att ställa allt högre krav på människors förmåga att anpassa sig i
arbetslivet. Strukturomvandlingen har främst inneburit stora svårigheter för
människor med fysiska, psykiska, sociala och intellektuella arbetshinder. Denna
utveckling återspeglades under 1960-talet bl. a. i en utbyggnad av det skyddade
arbetet. Genom beslut den 15 augusti 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
inrikesdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda
förutsättningarna för en utbyggnad och effektivisering av den skyddade
sysselsättningen. Utredningen avlämnade i augusti 1972 sitt betänkande (SOU
1972: 54) Skyddat arbete.

Efter
remiss avgavs yttrande över betänkandet av kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statskontoret, riksrevisionsverket,
statens avtalsverk, statens personalnämnd, skolöverstyrelsen (SÖ), kommerskollegium,
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) som har överlämnat yttranden av
länsarbetsnämnderna i samtliga län statens institut för företagsutveckling,
statens handikappråd, handikappinstitutet, affärsverksdelegationen.
Företagareföreningarnas förbund, socialutredningen, utredningen om ökat
anställningsskydd m. m., utredningen rörande förenade fabriksverkens framtida
verksamhetsinriktning. Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), Kooperativa
förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation

1
fil. dr Rudolf Meidner, ordförande, landstingsdirektören Helmer Jansson,
ombudsmannen Karl-Erik Lindvall, kanslirådet Olof Petersson och direktören
Lars Ågren.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 4

(TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska
arbetsgivareföreningen (SÄF), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Svenska företagares riksförbund och Ar-betsvårdschefernas
förening, landstingen i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Kopparbergs och
Västernorrlands län samt Jönköpings, Malmö, Arvika och Älvsbyns kommuner.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden av Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren för Gävleborgs, Kopparbergs
och Uppsala län. Västernorrlands oeh Jämtlands läns handelskammare samt av
företagareföreningarna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens
län. Statens handikappråd har överlämnat yttranden av Riksförbundet för utvecklingsstörda
barn (FUB) och Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka. Dessutom har yttranden
inkommit från Riksförbundet Döva barns målsmän. De Handikappades riksförbund (DHR)
och Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar.

Remissbehandlingen av betänkandet Skyddat arbete visade
att inställningen till utredningens förslag om landstingskommunalt huvudmannaskap
var starkt splittrad. Detta bedömdes från regeringens sida omöjliggöra ett
slutligt ställningstagande i huvudmannaskapsfrågan. Mot denna bakgrund
bemyndigades genom beslut den 22 mars 1974 chefen för arbetsmarknadsdepartementet
att tillkalla sakkunniga' för en översyn av vissa former av arbetsmarknadspolitiskt
motiverad industriell verksamhet. I direktiven till utredningen konstaterade
departementschefen att det ekonomiska och organisatoriska ansvaret för det
skyddade arbetet var splittrat och framhöll behovet av en samlad prövning av
dessa förhållanden. Utredningen antog namnet organisationskommittén för skyddat
arbete (OSA). Kommittén avlämnade i september 1975 sitt betänkande (SOU 1975:
82) Organisalion för skyddat arbete.

Efter remiss avgavs yttranden över betänkandet av
kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statskontoret,
riksrevisionsverket, statens avtalsverk, statens peronalnämnd,
utrustningsnämnden för universitet och högskolor, SÖ, AMS som har överlämnat
yttranden av länsarbetsnämnderna i samtliga län statens industriverk, statens
handikappråd, socialutredningen, kommunalekonomiska utredningen,
sysselsättningsutredningen, utredningen om den yrkesinriktade rehabiliteringen,
utredningen om näringshjälp, Ärbetsvårdschefernas förening, HCK, KF, LO,
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Företagare-

1 Riksdagsledamoten Bengt Fagerlund, ordförande,
kanslirådet Bengt K. Ä. Johansson, riksdagsledamoten Maj Pehrsson,
avdelningschefen Rolf Wik-strand och direktören Lars Ågren.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 5

föreningarnas förbund, TCO, SÄF, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), SHIO, ÄB
Statsföretag, Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO), Skellefteå
kommun, Stockholms stadsmission, Frälsningsarmén i Sverige, Svenska
diakonsällskapet. Stiftelsen Järna skyddade verkstäder. Lewi Petrus stiftelse, DHR,
FUB och Styrelsen för vårdartjänst.

Landstingsförbundet har överlämnat yttranden av samtliga
landstingskommuner. Dessutom har Norrbottens läns landstingskommun inkommit
med ännu ett yttrande. LO har överlämnat yttranden av Svenska
metallindustriarbetareförbundet. Svenska skogsarbetareförbundet. Beklädnadsarbetareförbundet,
Svenska kommunalarbetareförbundet. Grafiska förbundet. Statsanställdas förbund
och Svenska träindustriarbetareförbundet.

Genom beslut den 22 mars 1974 bemyndigade regeringen
statsrådet Anna-Greta Leijon att tillkalla sakkunniga för översyn av den yrkesinriktade
rehabiliteringen med uppgift att, finna former för en samordnad organisation av
denna verksamhet. Enligt direktiven för utredningen skulle de sakkunniga även
se över den arbetspsykologiska verksamhet med bl. a. anlagsundersökningar som
utförs på konsultbasis av fristående arbetspsykologiska institut för
arbetsmarknadsverkets räkning. Statens arbetskliniks ställning och verksamhet
skulle också utredas. Utredningen avlämnade i juli 1976 sitt betänkande (SOU
1976: 38) Yrkesinriktad rehabilitering.

Efter remiss avgavs yttranden över betänkandet av
kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statskontoret,
riksrevisionsverket, statens avtalsverk, statens personalnämnd, SÖ som har
överlämnat yttranden av kursstyrelserna för arbetsmarknadsutbildningen i samUiga
län AMS som har överlämnat yttranden av länsarbetsnämnderna i samtliga län
statens arbetsklinik, statens handikappråd, styrelsen för vårdartjänst,
socialutredningen, kommunalekonomiska utredningen, sysselsättningsutredningen,
Ärbetsvårdschefernas förening, HCK, DHR, LO, TCO, SAF, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SACO/SR, Personaladministrativa rådet (PA-rådet), Psykotekniska
institutet i Göteborg ÄB (GPI), Psykotekniska institutet vid Stockholms
universitet (FTI), Malmö psykologbyrå ÄB, Institutet för psykologisk-pedagogisk
konsultverksamhet AB (IPPK) i Uppsala, ILO-kommittén, Svenska läkarsällskapet, Arbetspsykologiska
utvecklingsgruppen (Malmö), personalen vid statens arbetsklinik. Svenska hälso-
och sjukvårdens tjänstemannaförbund, FUB, De blindas förening (numera
Synskadades Riksförbund) och Föreningen Sveriges arbetsterapeuter.

LO har överlämnat yttrande av Svenska
Byggnadsarbetareförbundet. Landstingsförbundet har överlämnat yttranden av landstingskommuner-

1 Landstingsledamoten Ruth Kärnek, ordförande,
riksdagsledamoten Tage Johansson samt f. d. byråchefen Ove Jönsson.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 6

na
i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Älvsborgs, Väst manlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län.

2
Nuvarande förhållanden 2.1 Skyddad sysselsättning

Samhället
anordnar sedan många år industriell verksamhet i skilda former för att ge
sysselsättning åt sådana arbetshandikappade och andra som inte fått eller
kunnat behålla en anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Verksamheten
bedrivs vid verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler,
industriella beredskapsarbeten samt i form av hemarbete. I slutet av år 1976
sysselsattes ca 22 000 personer.

Verkstäder för skyddat arbete
drivs av landstingskommuner, vissa kommuner och i ett fåtal fall av ideella organisaUoner.
Verksamheten har vuxit kraftigt sedan år 1966. Antalet verkstäder har sålunda
ökat från 165 till 270 vid utgången av år 1976 och antalet sysselsatta från
drygt 5 000 till ca 16 600. Omsättningen var för år 1966 ca 95 milj. kr. och
för år 1976 1 110 milj. kr. Underskottet dvs. samhällets tillskott av
allmänna medel till verksamheten uppgick till ea 46 milj. kr. resp. ca 590
milj. kr. Ca 135 milj. kr. utbetalades i statliga driftbidrag för år 1976. Ca
796 milj. kr. har t.o.m. budgetåret 1976/77 investerats i maskiner och
byggnader. Äv detta belopp har staten bidragit med ca 320 milj. kr.

Verksamheten har
organiserats på olika sätt. I län med landstingskommuner som huvudman samt i
de utanför landstingskommun stående kommunerna har man antingen byggt upp
särskilda arbetsvårdsförvalt-ningar eller inrättat mindre arbetsvårdskanslier
för att samordna verksamheten. På några håll har inrättats arbetsvårdsnämnder
medan andra landstingskommuner låter den skyddade sysselsättningen ingå som en
del av den sociala nämndens arbetsområde. I några län med kommuner som huvudmän
samordnar landstingskommunen till en del verkstädernas marknadsföring och
försäljning. 1 övriga sådana län saknas helt en organiserad samverkan mellan
verkstäderna.

AMS, som är
tillsynsmyndighet för skyddat arbete, svarar för statsbidragsfrågor samt viss
service och rådgivning till arbetsvårdshuvud-männen i frågor som rör t. ex.
nyetableringar, verkstadslokalernas utformning, produktionsinriktning, arbetsanskaffning
m. m. Det förekommer inte något organiserat branschmässigt eller annat
samarbete mellan verkstäder från olika delar av landet.

Kontorsarbetscentraler började
inrättas under 1960-talets första hälft. Syftet var att skapa bättre och mer
ordnade arbetsförhållanden för vissa grupper sysselsatta i arkivarbete. Tanken
var också att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 7

på detta sätt ordna lämpliga arbetstillfällen för gravt arbetshindrade
som hittills haft svårt att få annat skyddat arbete. 1 juni 1977 sysselsattes
ca 1 600 personer vid 40 centraler. Budgetåret 1976/77 uppgick omsättningen
till 98,7 milj. kr. och underskottet till 70,5 milj. kr.

För fem år sedan arbetade ca 1 100 personer vid 39
centraler. Omsättningen var 25,8 milj. kr. och underskottet 24,4 milj. kr. Ca
7 milj. kr. har investerats i maskiner t. o. m. budgetåret 1976/77.

Länsarbetsnämnderna är huvudmän för kontorsarbetscentralerna.
Det primära ansvaret åvilar en särskilt utsedd driftledning. Vissa frågor
handhas av AMS. Det gäller t. ex. nyetableringar och ingående förändringar av
verksamheten. Viss medverkan från AMS sida sker också i fråga om försäljning
och i allmänna driftfrågor. Det förekommer inte något organiserat samarbete
mellan kontorsarbetscentralerna och t. ex. den kommunala arbetsvärdens grafiska
verkstäder.

Hemarbete bedrivs av både arbetsmarknadspolitiska och
regionalpolitiska skäl. Landstingskommuner och vissa kommuner bedriver
hemarbete som ett led i arbetsmarknadspolitiken under AMS tiUsyn. Det tillkom
för att ge arbete åt arbetshindrade som hade svårt att ta sig till en
arbetsplats men också åt handikappade i glesbygder utan tillgång till annat
skyddat arbete. På några håll företrädesvis på Gotland och i Norrland
utnyttjas hemarbetet också för att sysselsätta ortsbundna personer, som på annan
ort förmodligen inte skulle ha anvisats skyddat arbete. På en del mindre orter
som saknar befolkningsunderlag för reguljära verkstäder för skyddat arbete har arbetsvårdshuvudmän-nen
inrättat s. k. hemarbetsfilialer. I december 1975 sysselsattes ca 600 personer
i hemarbete av det här slaget. Omsättningen för året uppgick till ca 9 milj.
kr. och underskottet till ca 4 milj. kr.

Statens industriverk är tillsynsmyndighet för del
hemarbete som bedrivs av regionalpolitiska skäl främst i de s. k. skogslänens
glesbygder. Det tillkom som en försöksverksamhet under budgetåret 1968/69. Närmast
ansvariga för verksamheten, som berör Värmlands, Kopparbergs. Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, är
företagareföreningarna i dessa län. Det förekommer ett visst samarbete med
kommunala verkstäder för skyddat arbete. Vid utgången av budgetåret 1975/76 var
ca 2 300 personer sysselsatta med hjälp av det regionalpolitiska stödet till
hemarbete. Totalt har statligt stöd på drygt 20 milj. kr. beviljats t. o.m.
budgetåret 1976/77.

Industriella beredskapsarbeten började anordnas under konjunkturavmattningen
1967/68. Avsikten var att sysselsätta arbetslösa som friställts vid företagsnedläggelser
och som inte kunde anvisas "traditionella" beredskapsarbeten.
Verksamheten skulle således temporärt bereda arbete åt de friställda så att
arbetsförmedlingarna fick rådrum att ordna sysselsättning för dem på annat
sätt. Syftet var att låta människorna under denna tid så långt möjligt arbeta
kvar i sina

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 8

tidigare
yrken i stället för att söka lösa deras problem med lämplig sysselsättning på
helt nya områden.

I
början av 1970-talet förekom etablering av beredskapsarbeten inom vissa regioner
med allmänt svag sysselsättning. Friställning av arbetskraft i dessa områden
hade ofta sin grund i strukturrationaliseringar inom jord- och skogsbruket.
Syftet med dessa beredskapsarbeten blev främst att mera långsiktigt och under
hela året skapa arbete för äldre lokalt bunden arbetskraft i glesbygdsområdena.
På vissa håll låg sålunda också regionalpoliliska motiv bakom etableringarna.
Verksamheten hade i många fall inte något direkt samband med industrined-läggelser
eller andra strukturförändringar, utan byggdes ut och utrustades för att
tillgodose ett permanent behov av arbetsplatser. Exempel på sådana
beredskapsarbeten finns i Norrbottens län.

1
juni 1971 fanns det 52 beredskapsarbeten med drygt 900 anställda. Omsättningen
uppgick till 30,6 milj. kr. för budgetåret 1970/71. Samhället fick tillskjuta
14,9 milj. kr. för att täcka överskjutande kostnader. Vid utgången av
budgetåret 1973/74 var antalet arbetsplatser 54 med ca 2 000 sysselsatta.
Omsättningen för året var 135,2 milj. kr. oeh underskottet, dvs. samhällets
tillskott av medel, 56,2 milj. kr. Därefter har skett en viss neddragning av
verksamheten och antalet sysselsatta uppgick i juni 1977 till 1 850 vid 48
arbetsplatser. Underskottet för budgetåret 1976/77 uppgick till 66,4 milj. kr.
Ca 20 milj. kr. har investerats i maskiner t. o. m. budgetåret 1976/77.

AMS
är huvudman för industriella beredskapsarbeten. Närmast ansvarig för
verksamheten är industrienheten inom AMS, som planerar, leder och samordnar
samtliga verkstäder. Det förekommer inte något organiserat eller annat
samarbete mellan industriella beredskapsarbeten och kommunala verkstäder för
skyddat arbete.

2.2
Yrkesinriktad rehabilitering

Den
yrkesinriktade rehabiliteringen, som syftar till att förbereda arbetssökande
med arbetshinder för inträde i arbetslivet, har bl. a. formen av s. k. arbetsprövning
och arbetsträning men även arbetspsykologiska konsultinsatser och viss
verksamhet inom arbetsmarknadsutbildningen kan räknas dit.

Arbetsprövning syftar till
att genom medicinsk, psykologisk och social utredning samt praktiska arbetsprov
under yrkesmässiga former karUägga handikappade arbetssökandes intressen och
anlag, fysiska oeh psykiska arbetskapacitet samt arbetsmotivation. Arbetsträning
är en i yrkesmässiga former och under läkartillsyn bedriven systematisk uppträning
av handikappade personers fysiska och psykiska arbetskapacitet. Den skall ge arbetsfärdigheter
och anpassning till arbetsrutin och arbetsmiljö.

Arbetsprövning
och arbetsträning bedrivs vid landstingskommunala

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 9

eller kommunala arbetsvårdsinstitut. AMS är
tillsynsmyndighet och statsbidrag utgår till såväl anordnandet som driften. Arbetsprövning
sker också till viss del vid statens arbetsklinik. Det fanns år 1976 totalt ca
2 700 platser för arbetsprövning och arbetsträning. Det innebär en ökning med
ca 1 200 platser på tio år. Samhällets kostnader för den yrkesinriktade
rehabiliteringen vid arbetsvårdsinstituten uppgick år 1976 tifl 115 milj. kr. I
statsbidrag utbetalades för år 1976 38 milj. kr. Ca 102 milj. kr. har
investerats i byggnader oeh maskiner t. o. m. budgetåret 1976/77. Äv detta
belopp har staten bidragit med ca 33 milj. kr.

Arbetspsykologiska konsultinsatser, främst i form av s. k.
anlagsundersökningar, används som ett hjälpmedel för att kartlägga de
arbetshandikappades teoretiska oeh praktiska förmåga oeh för att analysera
intressen och yrkesvalsmöjligheter. Änlagsundersökningar-na utförs av olika staUiga
och enskilda institut. Är 1976 utfördes ca 17 400 anlagsundersökningar på
uppdrag av arbetsmarknadsverket. Statens kostnader för verksamheten uppgick
budgetåret 1976/77 till ca 24 milj. kr.

Jämsides med den kommunala arbetsprövningen och arbetsträningen
samt de arbetspsykologiska undersökningarna har under senare år vid
skolöverstyrelsens centra för arbetsmarknadsutbildning AMU-centra införts
en verksamhet med i viss mån liknande syfte som arbetsprövning och arbetsträning.
Det gäller anpassningskurserna, benämnda "Omställning och träning",
för vissa kategorier svårt handikappade inom grupperna synskadade,
hörselskadade, rörelsehindrade, intellektuellt arbetshandikappade samt psykiskt
arbetshandikappade. Dessa kurser syftar till att genom praktisk
yrkesorientering och -träning, teoretisk undervisning samt yrkesvägledning och
fördjupad utredning kartlägga den handikappades förutsättningar för arbete
eller utbildning. Kurserna skall också genom allsidig träning och teknisk
anpassning till handikappet göra det möjligt för den handikappade att lättare
klara sig själv i arbete oeh bostad, på fritiden osv. Budgetåret 1975/76
omfattade anpassningskurserna ca 1 700 personer. Vid vissa AMU-centra har
främst för anpassningskursernas behov inrättats avdelningar för prakisk yrkesorientering
som även står öppna för handikappade som kommer till centret för att genomgå
vissa andra kurser. 1 den praktiska yrkesorienteringen finns inslag av arbetsprövning
och arbetsträning.

Inom arbetsmarknadsutbildningens ram bedrivs vidare en karUäggan-de
och yrkesorienterande verksamhet genom den särskilda introduktionskursen
"Arbetsliv och utbildning". Uppläggningen av kursen överensstämmer
på flera väsentliga punkter med de principer som ligger till grund för de mer
kvalificerade formerna av kartläggande oeh tränande verksamhet för
handikappade. Kursen kan därför, i de stycken den vänder sig till handikappade,
ses som en del i den yrkesinriktade re-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 10

habiliteringen.
Under budgetåret 1975/76 påbörjade ca 11 300 personer sådan kurs.

3
Betänkandet Skyddat arbete (SOU 1972: 54) 3.1 Utredningen

3.1.1 Arbetsvärdens
syfte

Utredningen
framhöll att arbetsmarknadspolitikens primära uppgift är att genom stöd och
service i olika former ge den enskilde möjlighet Ull meningsfull sysselsättning
i ett så fritt valt yrke som möjligt. Vidare konstaterades att ambitionerna att
förverkliga detta mål vuxit under de senaste decennierna. Målet begränsas inte
längre till att garantera den enskildes försörjning under
arbetslöshetsperioder. Det har vidgats till att genom utbildning eller på annat
sätt ge individen en säkrare ställning på arbetsmarknaden och därmed minska
riskerna för arbetslöshet i framtiden. Samtidigt konstaterades att
arbetsmarknadspolitiken fått en allt större betydelse som ett led i den
ekonomiska politiken såväl på kort som lång sikt.

För
att nå det dubbla syftet att stödja den enskilde och samtidigt befordra den
ekonomiska tillväxten måste arbetsmarknadspolitiken vara i hög grad
differentierad. Utredningen såg den utbyggnad av arbetsvärdens resurser som
ägt rum under 1960-talet som ett uttryck för en ökad differentiering. Förutom
att arbetsvärden ingick som en del av samhällets totala arbetsmarknadspolitik
har den blivit ett led i den enskildes rehabilitering. Arbetsvärdens uppgift är
att tillsammans med arbetsförmedling och yrkesvägledning lämna service och
bereda den handikappade större möjligheter att förverkliga ett fritt yrkesval
samt att medverka till anpassning och trygghet i arbetslivet. Detta gäller då
inte endast dem som står utanför produktionen utan även dem som med hänsyn
till handikappet har mindre lämpligt arbete.

3.1.2 Faktorer
som påverkar arbetsvårdsbehovet

Utredningen
konstaterade att de av riksdag och regering fattade besluten om arbetsvärd
liksom den staUstik som finns beträffande arbets-vårdsverksamheten innebar att
man i den hittills förda arbetsmarknadspolitiken gett en tämligen vid innebörd
åt begreppen arbetsvärd och svårsysselsatt. Utredningen menade för sin del att
man även framöver borde tillämpa en vid definition av begreppet
arbetshandikappad både med avseende på orsaken till handikappet oeh med hänsyn
till graden av arbetsnedsättning.

Utredningens
grundsyn var att man på olika sätt måste öka samhällets och företagens
ansträngningar för att dels förebygga uppkomsten av arbetsvårdsbehov dels
stödja de svårsysselsattas inlemmande i det

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 11

reguljära arbetslivet. En uppdelning av arbetsmarknaden i
en för den friska välutbildade och i allmänhet unga arbetskraften och en för
den från företagsekonomisk synpunkt mindre konkurrenskraftiga måste undvikas.
Utredningen menade dock att man inte heller kunde bortse från att en alltför
stor, genom samhället uppbyggd, skyddad sysselsättningssektor kunde komma att
minska såväl privata, kooperativa som offentliga företags intresse att i sin
ordinarie verksamhet bereda arbete åt personer med nedsatt arbetsförmåga.

3.1.3 Konsekvenser för den enskilde av målkonflikterna
i den ekono

miska poUtiken

Utredningens uppfattning om målen för den ekonomiska
politiken uttrycktes på följande sätt: "de enskilda medborgarnas totala
välfärd utgör politikens egentliga mål, varvid full sysselsättning och en
jämnare inkomstfördelning utgör övergripande mål, samt ekonomisk tillväxt och
samhällsekonomisk stabilitet mera underordnade mål, vilkas förverkligande är
av väsentlig betydelse för uppfyllelsen av de övergripande målen." Även
med denna formulering var det dock enligt utredningen omöjligt att förhindra en
rad målkonflikter.

Utredningen betraktade konflikten snabb ekonomisk tillväxt
individuell välfärd som den mest relevanta. Denna behandlades också utförligare
än övriga målkonflikter. Efter en diskussion om strukturomvandlingens negativa
konsekvenser ställdes frågan om dessa kunde förebyggas. Eftersom de skildrade
företeelserna tvång till anpassning oeh omflyttning, företagsnedläggningar, utslagning
m. m. var så uppenbart förknippade med strukturomvandlingen låg det enligt
utredningen nära till hands att argumentera för en dämpning av intensiteten och
takten i denna process. Utredningen menade emellertid att detta skulle lösa
problemen endast skenbart och på kort sikt. Den svenska ekonomin med sitt
starka utlandsberoende skulle, om takten i produktivitetshöjningen väsentligt
dämpades, tämligen snabbt få ett försämrat konkurrensläge gentemot andra
länder. Detta skulle leda till en försvagad handels- och betalningsbalans
varigenom landets resurser för en standardhöjning i någon rimlig mening skulle
komma att minska. På sikt skulle en sådan utveckling hårdast drabba de grupper,
i vilkas intresse man rekommenderade en politik, som skulle leda till en
dämpning av produktivitetshöjningen oeh den ekonomiska tillväxten.

3.1.4 Olika former av skyddad sysselsättning

Beträffande arkivarbete oeh särskilt beredskapsarbete
begränsade sig utredningen till att behandla enbart de delar som man ansåg hade
stora likheter med verkstäder för skyddat arbete, nämligen industriella beredskapsarbeten
och kontorsarbetscentraler. Vidare lämnades förslag beträffande det kommunala
hemarbetet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 12

Utredningen konstaterade bl. a. att flera industriella
beredskapsarbeten, som kommit till för att ge arbetsförm.edlingen tid att
ordna annat arbete åt friställda i samband med företagsnedläggelser, fått
karaktär av företag för skyddat arbete. Vid etablering och drift av sådana
beredskapsarbeten borde därför kontakter upprättas milan huvudmännen för
industriella beredskapsarbeten och verkstäder för skyddat arbete.

Länsarbetsnämndernas kontorsarbetscentraler ansågs ha fått
precis samma arbetsmarknadspolitiska syfte som permanent anordnade verkstäder
för skyddat arbete. Eftersom de kommunala verkstäderna alltmer differentierat
sin produktion och därvid satsat på bl. a. grafisk tillverkning och
kontorsservice menade utredningen att centralerna och verkstäderna kommit att
likna varandra också från produktionssynpunkt. Detta accentuerades ytterligare
genom att kontorsarbetscentralerna hade gått över till en marknadsmässig
debitering av utförda arbeten. Utredningen föreslog därför att centralerna
skulle föras över till landstingen och drivas som företag för skyddat arbete.

Ätt hemarbetet hittills fått en begränsad omfattning torde
enhgt utredningen bl. a. bero på att de kommunala arbetsvårdsinsatserna i första
hand tagit sikte på verkstadsdrift. En annan orsak ansågs vara svårigheterna
att få lämpliga arbetsuppgifter. Oavsett orsakerna till den begränsade
omfattningen borde en utbyggnad snarast komma till stånd.

3.1.5 Verkstäder för skyddat arbete

För att bedöma kostnaderna för den skyddade verksamheten
var det enligt utredningen inte tillräckligt att enbart se till de bokföringsmässiga
resultaten och underskotten. Genom arbete vid företag för skyddat arbete bidrar
den enskilde till sin egen försörjning samt medverkar i en produktion. Genom
den inkomst arbetstagarna uppbär erhålls skatteintäkter, vilka till stor del
skulle ha uteblivit vid t. ex. alternativet förtidspension. Vårdnadshavare
(förälder) och vårdinstitution kan i vissa fall frigöras för andra uppgifter,
främst då psykiskt utvecklingsstörda erhåller skyddat arbete. Man torde vidare
kunna hävda att de psykologiska effekterna att överhuvudtaget ha ett arbete,
deltaga i en produktion och arbetsgemenskap i en hel del fall bidrar till
ett förbättrat hälsotillstånd. Härigenom kunde det antas att mera omfattande
samhälleliga vårdinsatser kunde begränsas. Om bl. a. dessa effekter kunde
beaktas i en kostnadsintäktsanalys av den skyddade verksamheten fanns det
enligt utredningen starka skäl att anta att resultaten snarare skulle påvisa en
samhällsekonomisk vinst än motsatsen.

3.1.6 Yrkesinriktad habilitering av psykiskt
utvecklingsstörda

Utredningen betonade nödvändigheten av en långtgående integrering

av olika
handikappgrupper inom den av arbetsvärd motiverade sysselsättningssektorn.
Specialverkstäder för en viss handikappgrupp t. ex.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 13

utvecklingsstörda, borde endast i begränsad utsträckning
komma till stånd i fortsättningen. Som en konsekvens därav ansågs det vara
mindre ändamålsenligt att försöka sig på att kvantifiera behovet av skyddat
verkstadsarbete för en enskild handikappgrupp. I stället menade utredningen
att behovet av platser skulle bedömas i sitt totala sammanhang och inte utifrån
speciella former av arbetshinder.

3.1.7 Mål för skyddat arbete

Med hänvisning till den olikartade betydelse den skyddade
verksamheten kommit att få dels i skilda delar av landet, dels för skilda
grupper arbetstagare med handikapp, fann utredningen det angeläget att närmare
försöka ange målet för verksamheten.

Sett från den enskildes synpunkt hade den skyddade
verksamheten kommit att få en olikartad arbetsmarknadsmässig betydelse. För en
del arbetshandikappade hade den mer karaktär av en rehabilitering med sikte på
ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. För andra blev det skyddade
arbetet en åtminstone tills vidare permanent sysselsättning.

Utredningen ansåg att man även framöver skulle ha en hög
ambitionsgrad och kunna bereda även ganska svårt handikappade arbetstagare
skyddat arbete i syfte att åstadkomma en yrkesinriktad rehabilitering med
siktet inställt på en anställning på den reguljära arbetsmarknaden. För ett
inte oväsenUigt antal personer fick man självfallet acceptera att denna
sysselsättning blev permanent oeh det praktiskt taget enda realistiska
alternativet till arbetslöshet. Sistnämnda konstaterande fick dock enligt
utredningen inte utesluta att ansträngningar ständigt måste vidtas för att öka
förutsättningarna för samtliga personer i skyddat arbete att erhålla en
anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Om den s. k. utplaceringsgraden,
dvs. antalet personer som kan övergå från skyddat arbete till arbete på den
reguljära arbetsmarknaden, kunde höjas skulle det betyda att man nått en bättre
rehabiliteringseffekt. Den befintliga kapaciteten av skyddat arbete skulle
kunna användas av ett större antal människor. Härtill kom fördelen att kunna
nedbringa den genomsnittliga tiden för en anställning i skyddat arbete och
därmed minska risker för s. k. institutionalisering. Enligt utredningen måste
även fortsättningsvis ökade arbetsförmedlingsinsatser göras för att åstadkomma
en höjd utplaeeringsgrad. Denna strävan fick emellertid enligt utredningen inte
innebära att man skar ned på ambitionerna att skapa så goda förutsättningar som
möjligt för de anställda i skyddat arbete vad avser inte bara det ekonomiska
utbytet, utan även ifråga om övriga anställningsvillkor.

Utredningen menade att en viss minsta arbetsförmåga måste
ställas som villkor för en anställning i skyddat arbete. Äv detta ansågs följa
att praktiskt taget arbetsoförmögna inte kunde beredas sysselsättning vid
företag för skyddat arbete. Utredningen ville dock inte föreslå en preei-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 14

sering
uttryckt i en viss grad av lägsta arbetsförmåga. Dels ansågs dylika bedömningar
vara svåra att göra, dels är arbetsförmågan inte någonting statiskt.

Det
fanns risk för att en bedömning av arbetsförmågan uttryckt i procent kunde
komma att tillämpas väl kategoriskt. Detta kunde minska möjligheterna för
personer med kraftigt nedsatt arbetsförmåga att någonsin komma i fråga för
skyddat arbete.

Utredningen
menade att skyddad verksamhet skulle vara ett stöd för den arbetshandikappade.
Även om utredningen ville ge begreppet handikappad arbetskraft en mycket vid
innebörd ansåg man det inte riktigt att skyddat arbete skulle lösa
sysselsättningsfrågan för personer som var arbetslösa av renodlade
arbetsmarknadsskäl. Utredningen ansåg därför att skyddat arbete skulle komma i
fråga endast där en nedsättning eller mer påtaglig begränsning av
arbetsförmågan förelåg p. g. a. något dokumenterat handikapp.

3.1.8
Huvudmannaskap

Utredningen
fann att det var nödvändigt med en samordning mellan arbetsvårdsföretag såväl
regionalt som för hela riket. Kommunerna borde därför med hänsyn till deras
skiftande storlek och behovet av att undvika konkurrens mellan verkstäder i
näraliggande kommuner inte längre vara huvudmän för skyddad sysselsättning.

I
stället erfordrades ett ökat samarbete inom varje landstingsområde resp. landstingsfri
kommun. En sådan samordning skulle även underlätta samarbetet mellan de olika
länen. Utredningen framhöll vidare behovet av en samverkan mellan de kommunala
huvudmännen och staten som huvudman för industriella beredskapsarbeten och kontorsarbetscentraler.

Mot bakgrund av den stora
länsvisa skillnaden i utbyggnaden av den skyddade verksamheten övervägdes också
ett helstatligt huvudmannaskap. Detta ansågs bl. a. vara en garanti för en
rättvis fördelning av resurserna över landet. Ett statligt huvudmannaskap
ansågs dessutom skapa förutsättningar för en bättre samordning mellan de
nuvarande kommunala och statliga verkstäderna. Vidare skulle ett statligt
huvudmannaskap medföra en mer likartad organisatorisk uppbyggnad av
verksamheten i olika län. Detta kunde vara önskvärt för att underlätta bl. a.
samarbetet mellan dessa och med ett eventuellt centralt samordningsorgan.

1
samband med diskussionerna om ett statiigt huvudmannaskap övervägdes en
övergång till en friare företagsform t. ex. stiftelse eller aktiebolag. Detta
skulle svara för planering, uppförande, utrustning och drift av företagen. Till
ett sådant bolag skulle också kunna föras de delar av den övriga skyddade
sysselsättningen som kunde sägas ha i stort sett samma syfte som verkstäderna
för skyddat arbete. Härigenom skulle bl. a. vinnas att verksamheten kunde
drivas med större affärsmässighet.

Utredningen
fann emellertid omständigheter som talade mot ett stat-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 15

ligt huvudmannaskap. Risker förelåg för en alltför
långtgående centralisering av verksamheten oeh för att man vid uppbyggnaden av
den regionala organisationen inte skulle ta vederbörlig hänsyn till skiftande
förutsättningar för och behov av samordning.

För en
decentralisering av verksamheten talade även önskvärdheten av att de anställda
skulle kunna vända sig till de politiskt ansvariga. Detta skulle avgjort bli
lättare vid ett landstingskommunalt huvudmannaskap än vid ett statligt.
Överhuvudtaget ansågs det skyddade arbetets karaktär vara sådan att det
krävdes en planerings- och driftfunktion, som arbetade i nära anslutning inte
bara till den aktuella produktionen utan även till de anställda. Mot ett
statligt huvudmannaskap talade också det förhållandet att landstingskommunerna
svarade för vissa andra former av yrkesmässig rehabilitering samt för den medicinska
rehabiliteringen.

Med hänsyn
till motiven för ett ökat statligt engagemang i den skyddade sysselsättningen
och en bibehållen anknytning till landstingskommunerna övervägdes också någon
form av delat huvudmannskap. Härvid diskuterades bl. a. att staten och
landstingskommunerna som delägare i ett bolag eller en stiftelse för varje
landstingsområde eller motsvarande skulle ikläda sig ett gemensam
huvudmannaskap. Alternativet med ett delat huvudmannaskap tillbakavisades dock.
I stället förordades landstingskommunerna och de utanför landstingskommunerna
stående kommunerna som ensamma huvudmän. Statsbidrag föreslogs utgå efter
delvis nya beräkningsgrunder och med högre belopp än tidigare.

Det ansågs
angeläget att bygga upp en organisation som tog hänsyn till regionala
förhållanden och behov. Man borde dock också försöka åstadkomma större
likformighet mellan landstingskommunerna. Detta skulle underlätta samarbetet
dels mellan de olika huvudmännen dels mellan dessa och tillsynsorganet. Vidare
skulle det underlätta för de nuvarande kommunala verkstäderna att gå upp i en
ny landstings-anknuten organisation. Utredningen menade att det var en fråga
för huvudmännen att tillsammans med de två kommunförbunden och AMS överväga och
rekommendera vissa riktlinjer för den organisatoriska uppbyggnaden.
Organisationsarbetet borde ske i nära samråd med verkstadspersonalen och
övriga anställda. En strävan borde vara att samordna vissa funktioner samUdigt
som man decentraliserade andra.

Utredningen
fann flera fördelar med en regional samordning och en viss regional
centralisering. Sålunda skuHe man genom en ökad inköpssamverkan för vissa
produktslag kunna erhålla bättre priser. Riskerna för en som man uttryckte det
osund konkurrens mellan företagen skulle kunna elimineras genom en vidgad
samverkan beträffande arbetsanskaffning och prissättning. Större beställningar
för flera enheter skulle kunna erhåUas genom den mer omfattande och
differentierade produktionskapacitet, som skulle kunna erbjudas av ett regionalt
sam-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 16

ordningsorgan med överblick över samtliga företag. Ett
gemensamt kansli skulle kunna organisera och leda personal- och företagshälsovården
för samUiga anställda. Det skulle också kunna lämna service i marknadsförings-
och försäljningsfrågor samt beträffande olika produktionstekniska spörsmål. En
hel del kamerala och administrativa uppgifter såsom bokföring,
löneutbetalningar, personalredovisning m. m. skulle kunna centraliseras.

För att skapa driftmässiga och administrativa
förutsättningar för företag för skyddat arbete som mera liknar dem som gäller
för andra på produktion inriktade företag överväges att helt och hållet bryta
ut den skyddade verksamheten ur den reguljära kommunala administrationen.
Härvid diskuterades att driften skulle handhas av en stiftelse eller ett
aktiebolag med en styrelse utsedd av huvudmannens politiska organ. En sådan
lösning skulle ungefär motsvara de kommunala bolag som bildats för att förse
kommunerna med exempelvis vatten och elektricitet. Utredningen ville dock inte
föreslå detta utan pekade endast på denna möjlighet. Det fick sedan ankomma på
huvudmännen själva att överväga om en sådan uppläggning kunde anses vara
lämplig att pröva.

Såväl från de anställdas synpunkt som med hänsyn tUl
planeringen och driften av företagen för skyddat arbete ansågs det angeläget
med ett nära samarbete mellan den statliga oeh kommunala skyddade verksamheten.
Utredningen pekade på flera motiv för ett sådant samarbete. Bl. a. kunde man
undvika konkurrens mellan samhällsverkstäder drivna av skilda huvudmän. Utan
samarbete riskerade man att onödigtvis bygga upp en dubbelorganisation. Vidare
kunde exempelvis tiUkomsten av ett industriellt beredskapsarbete innebära att
de nuvarande kommunala huvudmännen underlät att bygga ut sin verksamhet.
Utredningen föreslog därför att i varje fall kontorsarbetscentralerna p. g. a.
sin likhet med verkstäderna för skyddat arbete borde överföras till
landstingskommunerna resp. de utanför landstingskommuner stående kommunerna
och drivas som företag för skyddat arbete. Även önskvärdheten av en ökad
differentiering av det huvudsakligen på industriefl tillverkning inriktade
skyddade verkstadsarbetet anfördes som motiv för en överföring.

3.1.9 Driften av företag för skyddat arbete några
synpunkter

Med hänsyn till verksamhetens rehabiliteringsmål måste
verkstäderna ha en rikt differentierad tillverkning. Det var bl. a. av den
anledningen utredningen föreslog att kontorsarbetscentralerna skulle föras över
tifl landstingskommunerna. Utredningen framhöll också betydelsen av att
huvudmännen undersökte i vad mån olika tillverkningar och tjänster som
landstingskommuner oeh kommuner efterfrågade kunde vara lämpliga för arbetsvårdsfÖretagen.
Utredningen gav också exempel på hur landstingskommunala arbetsvårdsstyrelser
kompletterats med lokala

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 17

samrådsgrupper
vid varje verkstad för att underlätta kontakterna med ortens näringsliv.

Hos flera huvudmän finns s.
k. anställningsgrupper eller team, tidigare ofta benämnda inskrivningsnämnder.
1 dessa ingår föreståndare och läkare från huvudmännen, samt en representant
för arbetsförmedlingen. Dessa grupper spelar en väsentlig roll som ett
stödorgan åt föreståndarna. Utredningen ansåg att behovet av placering i
skyddat arbete och möjligheterna för redan anställda till placering på den
reguljära marknaden bäst kunde bedömas på det lokala planet. En likartad
bedömning i dessa avseenden förutsatte enligt utredningen vissa centralt
utarbetade allmänna riktlinjer och vägledande principer.

1 fråga om
dispositionsrätten över platserna i skyddat arbete framhöll utredningen att
det var arbetsmarknadsverkets uppgift att ständigt pröva möjligheterna till
anställning på den ordinarie marknaden för samUiga sysselsatta i skyddat
arbete. Dispositionsrätten över platserna i skyddat arbete måste därför ligga
kvar hos arbetsmarknadsmyndigheterna.

3.1.10
Lokalisering av företag för skyddat arbete

Undersökningar
som utredningen hade gjort visade att tillgången på skyddat verkstadsarbete
varierade ganska kraftigt mellan länen. Möjligheterna att få anställning vid
skyddad verkstad berodde också på inom vilken del av länet den handikappade
bodde. Även i län med relativt god tillgång på arbetsplatser var arbetstillfäUena
koncentrerade till ett fåtal verkstäder. En väsentligt jämnare regional
tillgång på skyddat arbete måste därför åstadkommas. Som mål för tUlgången på
skyddat arbete rekommenderade utredningen att minst ett arbetsvårdsföretag
borde anordnas i varje kommun. En annan vägledande princip borde vara att sådant
arbete fanns tillgängligt inom pendelavstånd från den handikappades bostad.
Något fixerat mått på volymen av skyddat arbete i varje kommun ansåg
utredningen däremot inte möjligt att fastställa.

Utredningen diskuterade
vidare en trestegsmodell för uppbyggnaden av arbetsvärden i ett tänkt
landstingsområde. Enhgt denna modell skulle det finnas verkstäder för skyddat
arbete i hittillsvarande form på orter där behoven motiverade fast tillgång på
sådana verkstäder. I de gles-bygdsbetonade ytterområdena skulle behovet av
skyddat arbete tillgodoses genom filialverkstäder. Sådana har prövats på
Gotland. För personer i glesbygd men även för personer i tätort som är bundna
till hemmet skulle anordnas hemarbete som ett tredje steg i arbetsvårdsorga-nisationen.
Hemarbetet skulle ledas från en hemarbetscentral knuten till en skyddad
verkstad. Eftersom förutsättningarna för skyddat arbete enligt trestegsmodellen
torde variera kraftigt mellan olika landstingsområden vUle utredningen inte
diskutera den närmare organisationen.

2
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 30

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 18

3.1.11 Central samordning

Tidigare förslag om ett centralt samordningsorgan hade
främst tagit sikte på ökade serviceinsalser beträffande marknadsföring,
försäljning, arbetsanskaffning och produktutveckling. En ökad samordning borde
emellertid enligt utredningen också komma till stånd beträffande andra
funktioner såsom inköp, kalkylerings- och prissättningsprinciper, register över
produktionsutrustning m. m.

Utredningen
delade tidigare utredningars uppfattning om behovet av centrala serviceinsalser
för marknadsföring. 1 dessa uppgifter borde ingå att finna underlag för
försäljning av vissa kvantiteter olika varor samt att klarlägga
avsättningsförutsättningarna för viss vara eller inom en viss marknadssektor.
Vidare borde ingå att hjälpa till med distributions- och reklamåtgärder. I viss
utsträckning borde också ingå produktutvecklingsarbete.

Genom de
kunskaper om marknaden ett samordningsorgan skulle få borde det också kunna
bistå huvudmännen med förslag om nya tUlverk-ningar. En strävan borde härvid
vara att försöka finna tillverkningar som var lämpliga från
rehabiliteringssynpunkt och som gav en mer differentierad produktion. Man
borde också kunna ta upp förhandlingar om tillverkning åt offentliga myndigheter
och institutioner.

Enligt
utredningen borde huvudmännen ha en självständig stäUning gentemot
samordningsorganet och kunna vända sig till detta vid behov. Med hänsyn härtill
borde samordningsorganet åtminstone till att börja med bli av begränsad storlek.

Som olika
former för samordningsorganets organisation prövades anknytning till AMS, till
Landstingsförbundet eller som ett fristående organ. Härvid förordades en
anknytning till Landstingsförbundet, som förutsattes arbeta i nära kontakt med
Svenska kommunförbundet. Utredningen rekommenderade därför Landstingsförbundet
att bygga upp det föreslagna samordningsorganet i nära samråd med de olika
huvudmännen.

3.2 Remissyttranden

3.2.1 Arbetsvärdens syfte och utveckling

Utredningens allmänna synpunkter om arbetsvärdens syfte
berördes av några remissinstanser. Socialulredningen menade att behovsundersökningar
och statistik ofta underskattade antalet personer med sociala arbetshinder. Det
fanns därför starka skäl att reservera sig mot de behovsbedömningar som
utredningen presenterade. Några länsarbetsnämnder framhöll att den nya
förmedlingstekniken hade medfört att arbetssökande med lättare handikapp inte
i samma utsträckning som tidigare kom i kontakt med arbetsvärden. Liknande
synpunkter framfördes av SHIO och riksrevisionsverket. Enligt Ärbetsvårdschefernas
förening var

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 19

det självklart att arbetsvärden var ett arbetsmarknadspolitiskt
instrument. Syftet med skyddat arbete måste vara att ordna meningsfull sysselsättning
åt människor med arbetshinder. Liknande synpunkter framfördes av
kriminalvårdsstyrelsen. Flera remissinstanser menade att man borde undersöka
varför arbetsplaceringarna på den s. k. reguljära arbetsmarknaden hade
stagnerat från 1960-talets början oeh framåt.

3.2.2 Faktorer som påverkar arbetsvårdsbehovet

En bred majoritet av remissinstanserna delade utredningens
grundsyn att man på olika sätt måste öka samhällets och företagens ansträngningar
att dels förebygga uppkomsten av arbetsvårdsbehov och dels stödja de arbetshindrades
inlemmande i det reguljära arbetslivet. En alltför stor skyddad arbetsmarknad,
uppbyggd genom samhällets försorg, skulle dämpa arbetsgivarnas intresse att ge
sysselsättning åt arbetshandikappade. Flera remissinstanser framhöll dock att
det fanns människor som saknade förutsättningar att arbeta i vanliga företag
och att det skyddade arbetet var det enda sysselsättningsalternativet för
dessa. Flertalet remissinstanser delade utredningens uppfattning att man måste
tillämpa en mycket vid definition av begreppet arbeishandikapp för att
förhindra att vissa gruppe-- utestängs från det skyddade arbetet.

3.2.3 Olika former av skyddad sysselsättning

Förslaget om att föra över kontorsarbetscentralerna till
samma huvudman som verkstäderna för skyddat arbete fick ett blandat mottagande.
Landstingsförbundet anslöt sig i princip till förslaget men fann att vissa
skiljaktigheter förelåg mellan verksamheterna varför det ansågs erforderligt
att få dessa frågor ytterligare belysta. Liknande synpunkter framfördes av
Malmö kommun. DHR fann att det från driftsynpunkt var mycket som talade för att
verkstäderna för skyddat arbete och kontorsarbetscentralerna lades under samma
huvudman. Västernorrlands läns landstingskommun fann ett gemensamt
huvudmannaskap önskvärt inte minst från planeringssynpunkt. Liknande synpunkter
framfördes av Ärbetsvårdschefernas förening och länsarbetsnämnden i Älvsborgs
län, som också framhöll nödvändigheten av att löne- och anställningsvillkoren
samordnades. Stockholms läns landstingskommun ansåg att ett gemensamt
huvudmannaskap för de båda verksamhetsgrenarna skulle medföra mindre risk för
konkurrens mellan verksamheterna och i övrigt leda till en länge önskad
differentiering av det skyddade arbetet. Länsarbetsnämnden i Malmöhus län
delade uppfattningen att motiven för statligt huvudmannaskap för kontorsarbetscentralerna
inte var lika starka som tidigare och att de i vart fall uppvägdes av fördelarna
med ett enhetligt huvudmannaskap för hela den skyddade verksamheten. Även
länsarbetsnämnden i Jämtlands län tillstyrkte förslaget under förutsätt-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 20

ning
att det ändrade huvudmannaskapet inte skulle innebära någon inskränkning av
nuvarande verksamhet vid kontorsarbetscentralerna.

Länsarbetsnämnden
i Skaraborgs län ifrågasatte om inte förslagets genomförande måste ställas på
framtiden med hänsyn till landstingens ekonomiska situaUon. TCO ansåg att
arbetsmarknadsmyndigheterna under en övergångstid borde ha kvar möjligheterna
att starta och driva kontorsarbetscentraler intill dess de kommunala
huvudmännen lyckades åstadkomma den differentiering av arbetsuppgifterna för
skyddat arbete som utredningen förutsåg och avstyrkte därför förslaget. Det
gjorde också Statens handikappråd. AMS fann att tungt vägande skäl talade mot
utredningens förslag. Styrelsen pekade här särskilt på det ansträngda
ekonomiska läge som landstingskommunerna just då befann sig i. Huvudmännen för
verkstäder för skyddat arbete ställde i stigande utsträckning den planerade
utvidgningen av verksamheten på framtiden. Ett överförande av huvudmannaskapet
för kontorsarbetscentralerna skulle därför medföra ytterligare nedskärningar
av utbyggnadsplanerna. Som ett annat skäl anfördes att utvecklingen på
arbetsmarknaden medfört att kvinnor och personer inom s. k. tjänstemannayrken i
ökad grad drabbades av arbetslöshet. Det ansågs därför angeläget att inom
arbetsmarknadspolitikens ram ha tillgång till ett sådant medel som kontorsarbetscentralerna.
Liknande synpunkter anfördes av ett flertal länsarbetsnämnder. Länsarbetsnämnden
i Östergötlands län anförde också att det fanns särskilda möjligheter att
anpassa arbetet till de handikappades förutsättningar vid kontorsarbetscentralerna.
Några länsarbetsnämnder framhöll särskilt att det dåvarande huvudmannaskapet
för kontorsarbetscentralerna gjorde att anställningen a\' arbetstagare kunde
ske förhållandevis snabbt och med administrativ enkelhet.

Utredningens
synpunkter rörande samordning och avgränsning mellan skyddad sysselsättning och
industrieUa beredskapsarbeten föranledde inte några särskilda synpunkter från
remissinstanserna.

Förslagen
i fråga om hemarbete kommenterades däremot. LO påtalade den organisatoriska
splittring det innebar att arbetsmarknadsverket å ena sidan och
kommerskollegium genom företagareföreningarna å den andra var för sig bedrev hemarbetsverksamhet.
Organisationen erinrade om att den i sitt remissvar på glesbygdsutredningen
framhållit att länsarbetsnämnderna oeh inte företagareföreningarna borde fått
ansvaret för hela hemarbetsverksamheten. LO underströk på nytt vikten av att
ansvaret för de sysselsättningsskapande åtgärderna inte splittrades. Liknande
synpunkter anfördes av Landstingsförbundet och Ärbetsvårdschefernas förening.
Malmö kommun framhöll att det i Malmö inte fanns så starka skäl för att bygga
ut hemarbetsverksamheten. Det ansågs bättre att i stället satsa på en utbyggnad
av den s. k. dagcenter-verksamheten.

Kommerskollegium
erinrade om den erfarenhet som företagareför-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 21

eningarna i skogslänen erhållit genom att svara för
hemarbetet inom ramen för det s. k. glesbygdsstödet. Västerbottens läns
företagareförening erinrade om att man föreslagit att verkstäderna för skyddat
arbete i glesbygdskommunerna på lämpligt sätt borde integreras i hemarbetsverksamheten
och utgöra lokala replipunkter för regionens stödtagare. Jämtlands läns
företagareförening framhöll att det i länet fanns ett mycket gott samarbete
mellan landstingskommunernas verkstäder för skyddat arbete och den med
glesbygdsstöd finansierade hemarbetsverksamheten. Samarbetet innebar bl. a. att
verkstäderna lade ut arbetsobjekt och svarade för kommunikationerna med
hemarbetarna samt ombesörjde avsättningen av de färdiga produkterna.

Älvsbyns kommun framhöll nödvändigheten av en väl utbyggd hemarbetsverksamhet
men underströk att lönesättningen inte borde understiga vad som gällde på den
ordinarie marknaden. AMS ansåg att placering i hemarbete borde ske först sedan
andra alternativ noga prövats.

3.2.4 Verkstäder för skyddat arbete

Utredningens analyser rörande verksamhetens lönsamhet
lämnades utan kommentarer från flertalet remissinstanser. TCO fann emellertid
att de resultat som erhållits styrkte utredningens slutsats att driften vid
verkstäderna var samhällsekonomiskt lönsam. SHIO fann det anmärkningsvärt att
större ansträngningar inte gjorts för att utreda orsakerna till de avsevärda
länsvisa skillnaderna i lönsamheten för verksamheten. Ärbetsvårdschefernas
förening ansåg att en anställning på verkstad för skyddat arbete ofta innebar
direkta ekonomiska vinster för andra samhällsorgan som t. ex. socialvård och
försäkringskassa. Samtidigt normaliserades tillvaron för den enskilde och hans
familjesituation förbättrades. Liknande synpunkter framfördes av
länsarbetsnämnden i Kristianstads län.

3.2.5 Yrkesinriktad habilitering av psykiskt
utvecklingsstörda

FUB betonade att en del av de utvecklingsstörda bäst
kommer till sin rätt på särskilda verkstäder eller verkstadsavdelningar, där
arbetsledningen kan ta vederbörlig hänsyn till deras speciella
inlärningssvårigheter. Socialstyrelsen fann det angeläget att den s. k.
normaliserings-principen tUlämpades. Erfarenheterna visade emellertid att den
bästa lösningen var att inrätta särskilda avdelningar vid företag för skyddat
arbete dvs. en lokalmässig integrering.

AMS underströk utredningens synsätt att genom en mera
metodiskt upplagd industriell arbetsterapi förbereda utvecklingsstörda för
anställning i företag för skyddat arbete. Styrelsen delade också utredningens
uppfattning att den mera vårdpräglade arbetsterapin lokalmässigt inte borde
sammanföras med det produktionsinriktade verkstadsarbetet.

Kopparbergs läns landstingskommun ifrågasatte utredningens
förslag

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 22

oeh betonade att det förelåg ett starkt intresse av
samordning mellan olika vårdformer inom omsorgsverksamheten och en integrering
mellan olika led i vårdkedjan. Det kunde därför diskuteras huruvida inte de
särskilda verkstadsavdelningarna för utvecklingsstörda i stället borde förläggas
i anslutning till sysselsättningshem. Länsarbetsnämnden i Kristianstads län
ansåg att de nuvarande särskilda verkstäderna för utvecklingsstörda borde ombildas
till dagcentra i den takt som möjligheterna till anställning vid reguljära
verkstäder för skyddat arbete förbättrades.

3.2.6 Mål för skyddat arbete

LO betonade det skyddade arbetets rehabiliteringsuppgift.
Ambitionen att sysselsätta också gravt handikappade måste vara hög. Liknande
synpunkter framfördes av flera remissinstanser däribland KF, socialstyrelsen
och SÖ. AMS menade att man i första hand borde använda sig av arbetsprövning
och arbetsträning för yrkesinriktad rehabilitering. Ett mera systematiskt
införande av en sådan verksamhet vid verkstäderna för skyddat arbete skulle
inte bara försvåra möjligheterna att skapa goda rehabiliteringsbetingelser utan
även medföra högre kostnader. Däremot borde det vara möjligt att använda sig
av skyddat arbete som en förlängd träning för vissa grupper t. ex. psykiskt
sjuka. Ärbetsvårdschefernas förening och länsarbetsnämnden i Gävleborgs län anförde
liknande synpunkter. Flera remissinstanser erinrade om den målkonflikt som
ligger i uppfattningen att verkstäderna dels bör drivas enligt likartade
förutsättningar som gäller för andra företag och dels bör tillgodose ett
rehabiliteringsbehov. Statens institut för företagsutveckling menade att arbetsträningen
borde effektiveras genom ett närmande till arbetsmarknadsutbildningen och att
skyddat arbete främst borde inriktas på sådana personer som var i behov av
sådant arbete under en längre tid. Även socialstyrelsen framhöll svårigheterna
med att bedriva en yrkesinriktad rehabilitering vid verkstäderna.
Landstingsförbundet delade i princip utredningens uppfattning om målet för
verksamheten men menade att den inte var förankrad i verkligheten. Förbundet
hänvisade bl. a. till att arbetsoförmåga var den vanligaste orsaken till att
människor lämnade sina anställningar vid verkstäderna för skyddat arbete.

Utredningens uppfattning att skyddat arbete endast bör
beredas personer med en viss minsta arbetsförmåga och att personer med en mycket
nedsatt arbetsförmåga måste få sin sysselsättning ordnad på annat sätt
kommenterades av flera remissinstanser. AMS erinrade om svårigheterna att
bedöma en människas arbetsförmåga. Det kunde inte vara rimligt att låta en
sådan bedömning helt avgöra om en person skulle beredas skyddat arbete eller
inte. Hänsyn måste även tas till sociala och psykologiska skäl. Ä andra sidan
menade AMS att man borde försöka

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 23

få till stånd en gränsdragning mellan
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sådana åtgärder som på grund av sitt
sysselsättningsterapeutiska syfte hörde hemma hos andra samhällsorgan. Enligt
socialstyrelsen var det svårt att förvägra gravt handikappade med betydande
nedsättning av arbetsförmågan tillträde till skyddat arbete så länge andra
möjligheter till sysselsättning eller arbete saknades. Det var därför
nödvändigt att se till att alternativa sysselsättningsformer skapades för dem
som inte kunde få skyddat arbete. Liknande synpunkter framfördes av bl. a.
Östergötlands läns landstingskommun som ansåg att kommunerna borde åta sig
huvudmannaskapet för en sådan verksamhet. LO underströk att en placering på
skyddad verkstad inte fick bli ett sätt för arbetsförmedlingen att lösa
sysselsättningen för personer som blivit arbetslösa av i huvudsak
arbetsmarknadsskäl. För detta ändamål borde i stället industriella
beredskapsarbeten användas. Liknande synpunkter anfördes av bl. a. SÖ, HCK, KF,
Landstingsförbundet samt statens avtalsverk. Enligt socialstyrelsen borde den
medvetna strävan mot en öppen vård utan särlösningar, som då präglade
utvecklingen av vårdinsatserna för alkoholmissbrukare, även gälla den arbetsmässiga
rehabiliteringen. Ätt inrätta särskilda verkstäder för alkoholskadade så som
utredningen diskuterat var enligt socialstyrelsen oförenligt med strävandena
att öka toleransen i samhället mot personer med sociala problem. Några
remissinstanser däribland Östergötlands läns landstingskommun menade att det
fanns anledning att befara att särlösningar skulle innebära att personer med
sociala och/eller psykiska arbetshinder skulle få sin situation ytterligare
försvagad jämfört med de rent fysiskt handikappade. ArbetsvårdsfÖretagen borde
i stället rusta sig för att kunna ge arbete också åt grupper med svåra sociala
störningar. Liknande synpunkter framfördes av Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet.

3.2.7 Huvudmannaskap

Remissinstansernas inställning i huvudmannaskapsfrågan
gick starkt isär. Riksrevisionsverket fann således att ett landstingskommunalt
huvudmannaskap dels torde underlätta en balanserad utveckling inom olika
regioner och dels skapa förutsättningar för en bättre avvägning mellan skyddat
arbete och övriga rehabiliteringsinsatser inom landstingskommunernas
ansvarsområde. Statskontoret ansåg att utredningen redovisade starka motiv för
statligt huvudmannaskap. I synnerhet fäste statskontoret vikt vid den skyddade
verksamhetens samband med hela det arbetsmarknadspolitiska åtgärdssystem, som
ansågs vara en statlig angelägenhet. Statskontoret stannade trots denna
inställning för att tillstyrka utredningens förslag, nämligen att
landstingskommunerna resp. de landstings-fria kommunerna skulle svara för
huvudmannaskapet. Det som i första hand erfordrades var en ökad samordning
mellan verkstäderna inom

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 24

varje
landstingsområde. En sådan samordning kunde sannolikt lättare åstadkommas under
ett landstingskommunalt än under ett statligt huvudmannaskap. Ett avgörande
skäl för statskontorets tillstyrkan var att utredningsförslaget innebar en
förbättring utan att en senare ändring av huvudmannaskapet låstes eller
avsevärt försvårades.

HCK
fann mot bakgmnd av att arbetsvärdens resurser skulle samordnas med
landstingskommunernas rehabiliteringsresurser att landstingen borde vara
huvudmän för den skyddade verksamheten. Liknande synpunkter anfördes av
Östergötlands läns landstingskommun. 1 sitt yttrande framhöll dock HCK att det
inom handikapprörelsen även fanns andra åsikter företrädda i
huvudmannaskapsfrågan. Socialstyrelsen framhöll att ett enhetligt
huvudmannaskap skulle vara till fördel för verksamheten och att styrelsen
därför ingenting hade att invända mot utredningens förslag. Styrelsen önskade
dock framhålla att många skäl talade för ett statligt huvudmannaskap bl. a. att
staten redan då betalade ca hälften av utgifterna för den skyddade
verksamheten. Socialstyrelsen ville att möjligheterna att driva verksamheten i
stiftelseform borde utredas ytterligare. Malmö kommun som även biträdde
utredningens förslag fann starka skäl som talade för att verksamheten skulle
drivas som ett kommunalt bolag.

Kommerskollegium,
kriminalvårdsstyrelsen, KF, TCO, Älvsborgs läns landstingskommun samt Arvika
och Jönköpings kommuner fann i enlighet med utredningens förslag
landstingskommunerna vara de lämpligaste organisatoriska enheterna. Jönköpings
kommun framhöll särskilt att riskerna för byråkratisering skulle bli mindre vid
ett landstingskommunalt huvudmannaskap än vid ett statligt. Utredningens
förslag tillstyrktes också av elva länsarbetsnämnder samt en handelskammare
och en företagareförening. DHR anförde att en och samma huvudman borde svara
för verksamheten i hela landet. Ett av staten och landstingskommunerna samägt
bolag borde övervägas i det sammanhanget.

AMS
delade utredningens uppfattning att ett mer enhetligt huvudmannaskap borde
eftersträvas. Starka skäl talade för ett statligt huvudmannaskap. Detta borde
emellertid ytterligare utredas. Därför biträdde styrelsen förslaget att
huvudmannaskapet för verkstäderna för skyddat arbete tills vidare skulle åvila
landstingskommunerna och de utanför landstingskommun stående kommunerna.
Länsarbetsnämnderna i Uppsala och Blekinge län anförde i huvudsak samma motiv
som AMS.

Ärbetsvårdschefernas
förening tog inte ställning i huvudmannaskapsfrågan men anförde att
verksamhetsområdet för ett regionalt arbetsvårdsföretag inte borde vara mindre
än ett landstingsområde. Oavsett huvudmannaskapet borde det finnas en särskild
regional styrelse. Kopparbergs läns landstingskommun fann en fortsatt
frivillighet önskvärd dvs. att möjligheter också gavs till ett kommunalt
huvudmannaskap. Härvid åberopades den skyddade verksamhetens gynnsamma
kostnads-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 25

läge och omfattning i Kopparbergs län. Även
länsarbetsnämnderna i Jönköpings och Gävleborgs län förordade fortsatt
frivillighet. Om arbetsvärden i första hand betraktades som en arbetsmarknadspolitisk
och inte en vårdpolitisk fråga föreföll enligt SHIO ett statligt huvudmannaskap
vara en rimlig lösning. Ett statligt huvudmannaskap skulle dessutom ge större
möjlighet till samordning med näringslivet och näringslivsorganisationerna. Ä
andra sidan kunde man inte bortse från problem med den regionala anpassningen
av insatserna, ökad byråkrati och minskad rörlighet i organisationen.

LO pekade
på den mångfald av åtgärder som förekom i fråga om sysselsättningsskapande
åtgärder och den risk för splittring i olika avseenden som kunde föreligga
inte minst i konkurrenshänseende. Övervägande skäl talade därför för ett
statligt huvudmannaskap. Då den skyddade sysselsättningen var att betrakta som
en del av arbetsmarknadspolitiken, ansåg LO det lämpligt att AMS också fick
ansvaret för denna verksamhet. Härigenom torde också möjligheterna till en
jämn regional spridning av företagen förbättras. Det centrala ansvaret för
verksamheten borde kompletteras med regionala organ knutna Ull
länsarbetsnämnderna. Även Svenska kommunförbundet pekade på det utvidgade
statliga ansvaret för arbetsmarknadspolitiken bl. a. i fråga om
arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten oeh halvskyddat arbete. Med hänsyn
till detta ansågs det naturligt att även ansvaret för det skyddade arbetet
åvilade staten. Landstingsförbundet anförde i huvudsak samma motiv som Svenska
kommunförbundet för ett statligt huvudmannaskap. Förbundet framhöll därutöver
bl. a. att dispositionsrätten över platserna enligt utredningens förslag även
framgent skulle ligga kvar hos arbetsmarknadsmyndigheten. Det statliga ansvaret
för arbetsmarknadspolitiken borde i avvaktan på ett slutligt beslut om
huvudmannaskapet komma till uttryck i att dåvarande huvudmän i princip erhöll
full kostnadstäckning samt att staten medverkade till att företagen erhöll tUlräckliga
produktionsuppgifter. Konkurrensförhållandet mellan industriella
beredskapsarbeten, kontorsarbetscentraler och verkstäder för skyddat arbete
kunde inte accepteras i framtiden.

Statens handikappråd anförde att staten genom
länsarbetsnämnderna redan hade en väl förgrenad organisation med grundlig
kännedom om resp. regions arbetsmarknadsmässiga förutsättningar och särdrag.
Enligt rådets mening borde man närmare granska möjligheterna att inom ramen för
ett statligt huvudmannaskap skapa den önskvärda regionala förankringen genom
att utnyttja länsarbetsnämndernas sakkunskap. Beträffande samordningen med
landstingskommunernas övriga rehabUiteringsuppgifter var det enligt rådets
mening ännu viktigare att få den klara anknytning till den ordinarie
arbetsmarknaden som ett statligt huvudmannaskap med ett utnyttjande av
länsarbetsnämndernas sakkunskap skulle medföra. Ett statligt huvudmannaskap
skulle också genom en ansamling

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 26

och samordning av resurserna ge större möjligheter att
skapa bärkraftiga arbetsvårdsföretag inom ekonomiskt svaga regioner.

Även landstingskommunerna i Stockholms och Blekinge län
samt länsarbetsnämnden i Västernorrlands län förordade ett statligt huvumanna-skap.

3.2.8 Driften av företag för skyddat arbete några
synpunkter

Flertalet remissinstanser, däribland LO, TCO, Landstingsförbundet

och Svenska kommunförbundet tillstyrkte eller lämnade utan
erinran utredningens synpunkter att det långsiktiga rehabiliteringsmålet måste
tilllåtas dominera över det mera kortsiktiga målet att erhålla ett gott driftresultat
samt att verkstäderna borde ha en differentierad tillverkning även om detta
inte alltid var rationellt från produktionssynpunkt. Flertalet remissinstanser
ansåg också i likhet med utredningen, att dispositionsrätten över platserna i
skyddat arbete måste ligga kvar hos arbetsmarknadsmyndigheterna.

3.2.9 Lokalisering av företag för skyddat arbete

Utredningens förslag till modell för lokalisering av arbetsvårdsföretag,
filialföretag och hemarbete liksom synpunkten att alla arbetshandikappade
borde få likartad tillgång till skyddat arbete oavsett bostadsort tillstyrktes
av så gott som samtliga remissinstanser.

3.2.10 Central samordning

AMS underströk behovet av en samordning i bl. a.
produktions- och marknadsföringsfrågor och tillstyrkte utredningens förslag om
ett centralt samordningsorgan. Landstingsförbundet ansåg också att den rådande
utvecklingen medförde krav på en ökad samordning. Förbundet fann det naturligt
att den som ålades huvudmannaskapet även skulle utreda förutsättningarna och
formerna för den centrala samordningen. Även kriminalvårdsstyrelsen anslöt sig
till utredningens förslag.

Kopparbergs läns landstingskommun avstyrkte däremot som
enda remissinstans utredningens förslag i fråga om det centrala samordningsorganet.
Man befarade att de administrativa kostnaderna inte skulle komma att uppvägas
av de fördelar den tänkta samordningen kunde ge.

Länsarbetsnämnden i Blekinge län ansåg det viktigt att
verkstäderna för skyddat arbete var knutna till arbetsmarknadsverket för att
detta bl. a. skulle kunna påverka produktionens anpassning till arbetskraftens
sammansättning.

Beträffande
utredningens synpunkter i fråga om samråd på det regionala planet underströk
Företagareföreningarnas förbund och ett antal företagareföreningar utredningens
uttalande att även företagareföreningarna borde engageras i detta samarbete.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop, 1977/78: 30 27

4 Betänkandet Organisation för skyddat arbete (SOU
1975: 82) 4.1 Utredningen

4.1.1 Syftet med skyddat arbeie några
ställningstaganden

Det angavs i direktiven att kommitténs bedömningar
angående organisation och huvudmannaskap för den skyddade verksamheten skulle
utgå från vad utredningen rörande den skyddade sysselsättningen anfört om
verksamhetens syfte och inriktning. Där betonades det skyddade arbetets
rehabiliterande uppgifter. Kommittén understryker emellertid att skyddat arbete
samtidigt är enda möjligheten till sysselsättning och bättre ekonomiska
förhållanden för många människor. Kommittén sammanfattar sina
ställningstaganden beträffande verksamhetens syfte och inriktning på följande
sätt:

Med
arbetshandikappad skall förstås en person, som p. g. a. ett fysiskt,
intellektuellt, socialmedicinskt och/eller psykiskt arbetshinder har eller
väntas få svårigheter att erhålla eller behålla ett arbete på den reguljära
arbetsmarknaden.

Skyddat arbete
skall syfta till att erbjuda arbetshandikappade sysselsättning och därigenom
på längre sikt förbättra deras möjligheter att få oeh behålla ett arbete på den
reguljära arbetsmarknaden. Personer som är arbetslösa av renodlade
arbetsmarknadsskäl bör få sin sysselsättning ordnad inom ramen för andra
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Innan en
skyddad anställning aktualiseras bör alla arbetsmarknadspolitiska och
rehabiliterande åtgärder som kan stärka den arbetshandikappades möjligheter
att få och behålla ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden övervägas och i
tillämpliga fall prövas.

En anställning vid ett arbetsvårdsföretag bör därför
innebära att arbetsförmedlingen för tillfäUet utesluter möjligheten till annat
arbete. Skyddat arbete skall ses som ersättning för en anställning som den
arbetshandikappade inte kunnat få eller behålla på den reguljära
arbetsmarknaden och därmed också betraktas som ett led i den yrkesmässiga
rehabiliteringen.

Skyddat arbete skall därför bedrivas så att det jämsides
med sysselsättning och försörjning ger den arbetshandikappade tillfälle att ta
till vara och så långt möjligt förbättra sin arbetsförmåga. Detta bör innebära
att en person skall lämna sin anställning så snart han eller hon kan få och
klara av ett annat arbete.

Då skyddat
arbete syftar till att erbjuda den arbetshandikappade en på produktion inriktad
sysselsättning måste en viss minsta arbetsförmåga ställas som villkor för
anställning. Eftersom arbetsförmåga är ett relativt begrepp som varierar med
arbetsuppgifter, mättidpunkt etc, kan denna minsta arbetsförmåga aldrig anges
exakt.

Sysselsättning
av terapeutisk natur bör inte tillgodoses genom skyddat arbete utan ingå i den
sociala omvården.

4.1.2 Den skyddade sysselsättningens dimensionering

Den satsning på förebyggande åtgärder och insatser för att
inlemma så många som möjligt i det regidjära arbetslivet som följer av den nya

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 28

arbetslagstiftningen liksom övriga åtgärder med samma
syfte inte minst utbyggnaden av halvskyddad verksamhet kommer enligt kommittén
att minska behovet av nya skyddade platser. Personer som annars skulle ha
anvisats anställning i ett arbetsvårdsföretag bör bl. a. genom
anpassningsgruppernas insatser i ökad utsträckning kunna beredas arbete på den
reguljära arbetsmarknaden. Kommittén ser det därför inte som nödvändigt eller
ens önskvärt med en sådan kraftig expansion av verksamheten som tidigare
ansågs behövlig. Utredningen rörande den skyddade sysselsättningen uppskattade
behovet till ca 50 000 varav ca 30 000 avsåg platser i verkstäder för skyddat
arbete oeh hemarbete. Om en sådan utbyggnad kommit till stånd hade det
inneburit en fördubbling av platsantalet. Kommittén bedömer emellertid
nuvarande resurser som otillräckliga för att fullt ut motsvara kraven på
rehabilitering och sysselsättning inom alla landstingsområden. Kommittén
föreslår därför att den fortsatta utbyggnaden inriktas på att i första hand
utjämna den regionala platsfördelningen så att likartade möjligheter tUl
anställning uppnås i alla delar av landet. Kommittén beräknar ett sådant
utbyggnadsbehov till storleksordningen 5 000 platser.

4.1.3 Samordning mellan olika industriella former av
skyddat arbete

Kontorsarbetscentralernas tUlkomst kan ses som en
konsekvens av en tidigare ensidig produktionsinriktning vid de kommunala
arbetsvärdsföretagen. Genom utvecklingen mot marknadsmässig debitering av arbeten
utförda vid centralerna och införandet av kontorsserviceenheter vid verkstäder
för skyddat arbete har dessa båda verksamhetsformer dock kommit att bli
identiskt lika.

Det ursprungliga syftet med industriella
beredskapsarbeten, dvs. tillfälliga insatser i samband med företagsnedläggelser,
har endast delvis varit bestämmande vid etableringar eller utvidgningar under
senare år. Den successiva övergång från kortsiktiga insatser till mer varaktig
verksamhet är en följd av olika omständigheter.

En sådan omständighet är att start oeh avveckling av
verkstäder som regel inte kan ske i nära anslutning till
konjunkturförändringarna. Starttiden från beslut till full drift uppgår ofta
till mellan ett halvt och ett helt år. Ävvecklingstiden är nästan alltid lika
lång. En annan omständighet är att det industriella beredskapsarbetet med
tiden tenderar att få en sammansättning av arbetskraften som alltmer liknar den
som finns vid verkstäder för skyddat arbete. Detta beror på att
arbetsförmedlingens möjligheter till omplacering av arbetstagare är sämst för
äldre och personer med arbetshinder. Då fullt arbetsföra personer vid ett
beredskapsarbete på nytt får arbete på den regulära arbetsmarknaden, finns det
i regel på den ort där beredskapsarbetet är beläget ofta även i goda
konjunkturer svårplacerad arbetskraft som fyUer upp de ledigblivna platserna.
1 dessa fall får industriella beredskapsarbeten samma syfte och inriktning som
skyddat arbete.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 29

Det regionalpolitiskt motiverade hemarbete som bedrivs
under industriverkets tillsyn tillkom för att stärka möjligheterna för
personer bosatta i utpräglade glesbygdsområden att få sysselsättning. På flera
håll har verksamheten därvid kommit att utgöra ersättning för det kommunala
hemarbetet för arbetshandikappade.

Eftersom de beskrivna åtgärderna fått samma syfte som
verkstäderna för skyddat arbete har för de arbetshandikappade, finns det enligt
kommittén inte längre något som motiverar en fortsatt uppdelning av verksamheten
på olika huvudmän och organisationsformer.

Splittringen av huvudmannaskapet för den skyddade
verksamheten har bl. a. lett till oklarhet om vem som i första hand skall svara
för de arbetshandikappades behov av skyddat arbete. Detta har hämmat utbyggnadstakten
på många håll med en påtaglig regional obalans som följd. Splittringen har
också bidragit till att totalt sett försämra det ekonomiska utfallet av
verksamheten. De enskilda huvudmännen kan t. ex. inte ensamma bygga upp en
slagkraftig försäljnings- och marknadsföringsorganisation. Samhället drar på
sig högre kostnader än nödvändigt också därför att man inte nu kan utnyttja de
samlade resurserna utan i stället tvingas bygga upp dubbla resurser och
organisationer för samma ändamål.

Kommittén slår fast behovet av att driva verksamheten i
sådana former att den kan erbjuda arbetshandikappade likartade möjligheter
till skyddat arbete oavsett bostadsort. Som en andra utgångspunkt för sitt
ställningstagande anger kommittén nödvändigheten av att inom ramen för det
övergripande målet för skyddat arbete söka skapa gynnsammare villkor för ett
bättre företagsekonomiskt utfall av produktionen. För att åstadkomma detta
föreslår kommittén att allt skyddat arbete samordnas i en och samma
företagsbildning.

I denna företagsbildning föreslås ingå samtliga verkstäder
för skyddat arbete som drivs av kommuner och landstingskommuner inkl. de särskilda
verkstäderna för utvecklingsstörda och hemarbete samtliga kontorsarbetscentraler,
flertalet industriella beredskapsarbeten samt stora delar av det hemarbete som
drivs i industriverkets regi. Beträffande de två sistnämnda verksamheterna
uppkommer vissa gränsdragningsproblem.

Sålunda finns det bland de projekt som stöds av
industriverket småföretag som fått del av det särskilda glesbygdsstödet för
hemarbete utan att de sysselsatt hemarbetare i ordets egentliga betydelse.
Dessa företag bör inte inordnas i den föreslagna företagsutbildningen.
Principiellt sett finns det f. n. tre former av industriella beredskapsarbeten.
Ett fåtal, företrädesvis i Norrbottens län, drivs som permanenta industrier
etablerade av sysselsättningsskäl, som närmast får anses vara av regionalpolitisk
natur. Dessa företag bör inte ingå i den föreslagna organisationen. Ändra har
kvar sitt ursprungliga syfte att ge arbetsförmedlingen rådrum att ordna
sysselsättningen för de anställda på annat sätt. Slutligen finns

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 30

det industriella beredskapsarbeten som fått karaktär av företag
för skyddat arbete. Dessa beredskapsarbeten skall enligt kommitténs förslag
samordnas med den övriga skyddade sysselsättningen och drivas i samma former
som övriga arbetsvårdsföretag. Ävgränsningsproblemen bör utredas av den i det
följande föreslagna organisationsutredningen och industriverket resp. AMS
gemensamt. På grundval av deras bedömningar får sedan övervägas vilka av
nuvarande hemarbeten resp. beredskapsarbeten som bör ingå i den nya
företagsbildningen.

Kommitténs
förslag får också konsekvenser för verksamheten vid de verkstäder för skyddat
arbete som f. n. bedrivs av vissa ideella organisaUoner. Det gäller bl. a.
formerna för bidragsgivning och lokalt samarbete mellan berörda verkstäder och
andra arbetsvårdsföretag. Detta förutsätter överläggningar med berörda
organisationer.

4.1.4 Företagsform

En från såväl de anställdas som samhällets synpunkt väl
fungerande verksamhet förutsätter en utvecklad långsiktsplanering både
beträffande den egentliga affärsverksamheten och i fråga om personal m. m. Det
krävs också en god samordning på såväl regional nivå som riksnivå och en
utvecklad samverkan på längre sikt med andra företag oeh industrikoncerner, t.
ex. genom långtidskontrakt om produktionssamarbete, legotillverkning etc.

Ärbetsvårdsföretagens
möjligheter att agera med den grad av affärsmässighet som behövs för att kunna
anpassa verksamheten till rådande marknadsförhållanden är f. n. begränsade
beroende på arbetsvårdshuvud-männens offentliga ställning. ArbetsvårdsfÖretagen
är t. ex. inordnade i en offentlig beslutsprocess, som byggts upp för att tiUgodose
helt andra ändamål än de som gäller vid producerande företag. Bestämmelser om
allmänna handlingars offentlighet medger andra företag i princip full insyn i
det material som ligger till grund för ärbetsvårdsföretagens prissättning. ArbetsvårdsfÖretagen
är skyldiga att följa den staUiga upphandlingskungörelsen eller motsvarande
kommunala reglementen. Detta innebär att anbudsförfarande i de flesta fall
måste tillämpas och lägsta anbud i princip antas, t. ex. vid inköp av
inventarier och råvaror. Ändra företag förhandlar med leverantörerna om
priserna vilket gör det möjligt att sluta mer förmånliga uppgörelser.

Ändra olägenheter med myndighetsformen följer av att
arbetsvärds-företagen nu tvingas tillämpa ett bokförings- och
redovisningssystem, som i första hand är anpassat till offentliga myndigheters
speciella krav på ekonomisk redovisning.

Änställningsförfarande
oeh löneformer inom den offentliga förvaUningen svarar inte mot de
förutsättningar som normalt råder vid produktionsföretag. Detta innebär klara
nackdelar vid rekrytering av administra-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 31

tiv och arbetsledande personal i konkurrens med det
enskilda näringslivet.

Påtagliga svårigheter möter dessutom i förhandlingsarbetet
därför att den förhandlingsordning som gäller vid offentliga förvaltningar inte
är avpassad för förhållandena vid industriell verksamhet.

Det skulle därför vara till fördel, anser kommittén, om arbetsvårdsfÖretagen
bröts ur den offentliga förvaltningsadministrationen, och i stället drevs i
friare företagsformer. Kommittén diskuterar två alternativa företagsformer,
nämligen aktiebolag och stiftelse.

Fördelen med dessa bägge företagsformer är att
författningar oeh föreskrifter, som gäller myndigheter och som kan vara till
nackdel för det affärsmässiga, inte är tillämpliga på offentligt ägda bolag
eller stiftelser. Det gäller t. ex. bestämmelser om upphandling, försäljning
och förvaltning av egendom samt offentlighet och sekretess i fråga om affärshandlingar.

Aktiebolagsformen passar å andra sidan endast för
verksamhet som syftar till full kostnadstäckning eller överskott. Går
verksamheten däremot hela tiden med förlust måste, då viss del av
aktiekapitalet förbrukats, tvångslikvidation ske eller nytt kapital tUlföras
bolaget.

Bestämmelser som reglerar förmögenhetens storlek eller
förhållandet mellan eget och främmande kapital finns däremot inte beträffande
stiftelser. Eventuella förluster kan därför i efterhand täckas med externa
medel utan att stiftelsen behöver träda i likvidation. Eftersom arbetsvårdsfÖretagen
ställer krav på betydande tillskott av allmänna medel är detta ett avgörande
motiv för att välja stiftelseformen. Detaljerade lagbestämmelser för
förvaltning av stiftelser liknande dem som finns beträffande aktiebolag
saknas. Detta innebär sämre förutsättningar för allmänheten och
förtroendevalda att följa verksamheten. Stiftelseformen förutsätter därför att stiftelsebildarna
skriver in lämpliga regler i stiftelsestadgarna som tillgodoser krav på
offentligt inflytande och betryggande förvaltning. Detta torde kunna ske utan
att de affärsmässiga förutsättningarna påverkas negativt.

Kommittén föreslår att ett enhetligt huvudmannaskap för
verksamheten förverkligas inom ramen för offentligt ägda stiftelser. För att
tillgodose samhällets krav på inflytande och kontroll av verksamheten föreslås
vidare att ett representantskap med bl. a. förtroendevalda knyts till
organisationen.

4.1.5 Huvudmannaskap

Kommittén utesluter möjligheten att föreslå ett renodlat
landstingskommunalt huvudmannaskap eftersom ett sådant tidigare tillbakavisats
av en bred remissopinion.

Kommittén diskuterar även möjligheten att föra över den
skyddade verksamheten till ÄB Statsföretag eller dess dotterföretag Svenska etable-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 32

ringsaktiebolaget (Svetab). Kommittén erinrar om att dessa
företag drivs under liknande förutsättningar som gäller inom den enskilda
företags-samheten dvs. med krav på lönsamhet. Skyddat arbete däremot är tillskapat
av arbetsmarknadspolitiska oeh sociala välfärdsmotiv för att rehabilitera och
sysselsätta människor som p. g. a. arbetshinder inte kunnat få eller behålla en
anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Skyddad verksamhet skall därför
ses i ett brett samhällsekonomiskt sammanhang och dess kostnader och resultat
vägas mot det värde arbetet har för den enskilde samt de alternativa utgifter i
form av pensioner, sjukförsäkring, arbetslöshetsunderstöd etc. som samhället
annars skulle haft för de anställda. Ett alternativ som skulle innebära att den
skyddade verksamheten inordnades i AB Statsföretag eller Svetab, mot att staten
tUlsköt skattemedel för att täcka underskott i verksamheten, är därför inte
lämpligt med hänsyn till dessa bolags mål.

Kommitténs slutsats blir därför att samhället i stället
bör skapa en särskild organisation med uppgift att rehabilitera och sysselsätta
arbetshandikappade och vars verksamhet förutsätter tillskott av medel från
samhället. Kommittén anger tre utgångspunkter för val av huvudmannaskap för en
sådan organisation. För det första har staten som huvudansvarig för
arbetsmarknadspolitiken och landstingskommunerna som huvudansvariga för omsorg
om och rehabUitering av handikappade ett gemensamt ansvar för att trygga arbetshindrades
behov av skyddat arbete. För det andra så förverkligas detta ansvar bäst genom
en regional och lokal anknytning av arbetsvårdsfÖretagen som möjliggör ett nära
samarbete mellan alla berörda intressenter i verksamheten t. ex. arbetsförmedling,
försäkringskassa, sjukvård, medicinsk rehabilitering, socialvård samt det
regionala och lokala näringslivet. För det tredje så måste en ny organisation
för skyddat arbete kunna ta tillvara de driftekonomiska fördelar som följer på
en samordning av produktion och försäljning vid arbetsvårdsföretag inom en och
samma region.

Kommittén föreslår därför att staten tillsammans med
landstingskommunerna bildar regionala stiftelser för skyddad verksamhet inom
varje landstingsområde. De landstingsfria kommunerna Göteborg, Malmö oeh
Gotland skall härvid jämställas med landstingskommun och landstingsområde.

4.1.6 Regional organisation

I betänkandet Skyddat arbete skisseras en modell för
lokalisering av skyddat arbete inom ett landstingsområde. Modellen bör enligt
kommittén läggas till grund för den regionala organisationen. Den har som mål
att åstadkomma likartade möjligheter till sysselsättning för arbetshandikappade
oavsett bostadsort. Detta fömtsätts ske genom att skyddat arbete anordnas i
tre olika verksamhetsformer, nämligen arbetsvårdsföretag, filialer till dessa
och hemarbete.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30

Modell för regional organisation

33

opaginerad Kontrollera mot PDF

Verkstad f ö r ikyddat artiete

H Filialverkstad # Hemarbetare ( Verkstad med hemarbetscentral

ArbetsvårdsfÖretagen skall enligt modellen lokaliseras
till orter, där behoven är och väntas förbli så stora alt sådana företag kan
drivas med hänsyn till krav på rationell produktion och samhällsekonomi. Antal
företag får därvid bestämmas av befolkningsunderlag och tätortsstruktur.
Vidare förutsätts att produktionsprogrammet breddas så att en spridning av
företagen kan åstadkommas genom att även mindre enheter kan drivas.

I modellen föreslås s. k. filialföretag på orter, som
saknar tillräckligt befolkningsunderlag eller vars befolkningsutveckling är
sådan att det inte bedöms vara samhällsekonomiskt motiverat att göra så stora
investeringar som permanenta arbetsvårdsföretag förutsätter. Sådana verkstadsenheter
förutsätts få en temporär prägel och kunna anordnas i befintliga lokaler.
Kommittén förordar i det här sammanhanget en ökad satsning på filialföretag i
utpräglade glesbygder som ersättning för det traditionella hemarbetet.

Varje regional stiftelse bör ledas av en styrelse utsedd
av regeringen för en tid av tre år. Antalet ledamöter bör inte överstiga elva.
Det lägsta antalet bör vara sju. Jämte dessa bör motsvarande antal suppleanter
utses. Ordförandena bör utses av regeringen. Förutom staten, lands-

3 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 30

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 34

tingskommunerna och de anställda bör det regionala
näringslivet finnas företrätt i styrelsen. Det bör ankomma på styrelserna att
utse verkställande tjänsteman. Förvaltning och räkenskaper skall varje år
granskas av tre revisorer. Två av dessa, varav en auktoriserad, bör utses av
regeringen. Den tredje bör tillsättas av resp. landstingskommun.

Kommittén förutsätter vidare att de anställda bereds
möjligheter till betryggande insyn i stiftelsernas förvaltning. Former för
detta bör senare övervägas av den nya företagsbildningen och de fackliga
organisationerna.

Till den regionala ledningen bör även höra en
administrativ funktion. Utformningen av stiftelsernas administrativa
ledningsfunktioner bör med hänsyn til de skilda regionala förutsättningarna för
verksamheten ankomma på den i det följande föreslagna organisationsutredningen
och regionala arbetsgrupper. Som utgångspunkt för arbetet med detaljorganisationen
bör gälla att det regionalt skall finnas resurser som svarar mot sådana
funktioner som personal, ekonomi, budget, inköp, produktion och marknadsföring.

Liksom hittills bör också i den nya organisationen gälla
att arbetsförmedlingarna i samråd med arbetsvårdsfÖretagen anvisar
arbetssökande skyddat arbete.

Huvudmännens arbetsvårdsförvaltningar svarar på många håll
för arbetsanskaffning till den terapiverksamhet som bedrivs vid sjukhus och
andra vårdinstitutioner inom huvudmännens ansvarsområde. För att
ar-betsanskaffningen till sådana institutioner inom ett län inte skall
splittras och onödigt fördyras föreslår kommittén att man regionalt försöker
träffa överenskommelser enligt vilka stiftelsen övertar ansvaret för denna
uppgift.

Med tanke på det skyddade arbetets rehabiliterande
funktion understryker kommittén vikten av ett nära samarbete med
vårdinstitutioner och sociala myndigheter på det lokala planet. Goda kontakter
med den kommunala socialvården krävs, som bör svara för erforderliga social-kurativa
insatser på företagen och med sjukvårdsorganisationen. Vidare skulle ett
samarbete med det lokala näringslivet underlätta ärbetsvårdsföretagens arbetsanskaffning
särskilt i de fall deras naturliga marknad främst är inriktad på den egna
regionen. Kommittén ser ett ökat lokalt ansvarstagande också som en möjlighet
att stärka de anställdas delaktighet i verksamheten.

Kommittén har därför övervägt olika former för lokal
representation vid företagen med företrädare för bl. a. arbetsförmedling,
försäkrings-. kassa, kommun, ortens näringsliv och de anställda. Då de
regionala förutsättningarna för verksamheten är olika har kommittén dock inte
ansett sig böra ta ställning till formerna för det lokala samarbetet. Detta
föreslås i stället ankomma på de regionala styrelserna då dessa prövar fördelningen
av ansvar och befogenheter i övrigt mellan den regionala led-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 35

ningen
och de lokala företagen. Huvudprincipen bör därvid vara att beslutsnivåerna
skall begränsas och besluten läggas så nära verkställaren av beslutet som
möjligt.

4.1.7
Central organisation

Kommittén
föreslår att en central stiftelse inrättas för att samordna verksamheten vid de
föreslagna regionala stiftelserna och bistå dessa rned service av olika slag.
Ett centralt marknadsorgan för ett branschmässigt produktionssamarbete mellan
de regionala stiftelserna skulle avsevärt förbättra de lokala företagens
ställning på marknaden genom att göra dem mindre beroende av utomstående
företag och försäljningsorganisationer. Gemensamma resurser för en samordnad
försäljning av den skyddade verksamhetens produktion skulle vara till gagn
också för ärbetsvårdsföretagens möjUgheter att hävda sig på exportmarknaden.

En
ny organisation för skyddad verksamhet förutsätter dessutom att vissa
administrativa oeh rådgivande funktioner, som f. n. åvilar AMS och kommunförbunden,
förs över till ett centralt organ i den nya organisationen. Här avses bl. a.
kommunförbundens och AMS förhandlingsfunktioner för berörda verksamheter. Det
gäller också den medverkan från AMS sida som består av råd och anvisningar vid
uppförande, utrustning och drift av verkstäder för skyddat arbete och kontorsarbetscentraler.
Eftersom industriella beredskapsarbeten berörs av förändringarna blir det även
aktuellt att föra över uppgifter från AMS industrienhet.

Den centrala stiftelsen
bör få en framträdande roll vid planering av nya företag. Planeringen föreslås
ske i nära samarbete med AMS. I planeringsfunktionen bör vidare ingå service
och rådgivning till de regionala stiftelserna när det gäller
verkstadslokalernas utformning, inköp av maskiner m. m. De regionala
stiftelserna bör vidare kunna få hjälp med marknadsanalyser och
försäljningsprognoser. Det otillräckligt utbyggda samarbetet mellan arbetsvårdsfÖretagen
leder ofta till att de tvingas avböja offerter som överstiger den egna
produktionskapaciteten. Ett centralt marknadsorgan bör därför kunna samordna anbudsgivningen
så att större tillverkningsorder kan delas upp på flera regionala stiftelser.
Detta torde stärka ärbetsvårdsföretagens utsikter att få en lämplig produktion såväl
från arbetsvårdssynpunkt som med hänsyn till driftresultatet. Det skulle bli
möjligt för företagen att åtaga sig större offentliga beställningar, vilket
bl. a. skulle underlätta marknadsföringen.

I en central
marknadsfunktion bör vidare ingå att biträda de regionala stiftelserna vid
upprättandet av samarbetsavtal t. ex. mellan två eller flera stiftelser eller
mellan en stiftelse och utomstående företag. Likaså bör den centrala stiftelsen
medverka med allmän affärsjuridisk rådgivning bl. a. i samband med
exportaffärer.

Kommittén
har funnit att ett beslut om obligatorisk skyldighet för statliga myndigheter
och organisationer att upplysa arbetsvårdsfÖretagen

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 36

om
statliga beställningar skulle förbättra företagens marknadsöverblick och förenkla
deras marknadsföring. Kommittén föreslår därför att statliga myndigheters och
organisationers informationsskyldighet som i dag endast gäller kriminalvårdens
verkstäder utsträcks till att omfatta även arbetsvårdsfÖretagen. Det bör därvid
ankomma på den centrala stiftelsen att svara för kontakter med statliga
beställare och vid behov samordna de regionala stiftelsernas anbudsgivning.

Kommittén
föreslår att de regionala stiftelserna på uppdrag av AMS skall kunna åtaga sig
driften av industriella beredskapsarbeten som har tillfällig karaktär. Etablering
av sådana beredskapsarbeten måste ske med kort varsel. Detta förutsätter att en
produktreserv hålls i beredskap. Ätt så sker bör ankomma på den centrala
stiftelsen.

Kommittén
har i likhet med flera andra utredningar funnit fördelar med samordnade inköp
av råvaror, utrustning och andra gemensamma förnödenheter. Det bör därför vara
en uppgift för den centrala stiftelsen att biträda de regionala stiftelserna
vid inköpsplanering.

Ärbetsvårdsföretagens
kraftigt försämrade driftresultat gör att kostnadsutvecklingen måste ägnas
särskild uppmärksamhet. Den centrala stiftelsen bör därför ha resurser för att
kunna biträda de regionala stiftelserna med bl. a. resultat- och
bokslutsanalyser. Stiftelsen bör vidare medverka vid utformningen av allmänt
gällande principer för kalkylering och prissättning. Huvudprincipen skall
därvid vara att all prissättning skall grundas på marknadsmässiga bedömningar.

Skyddat
arbete har kommit till av arbetsmarknadspolitiska skäl och sociala
välfärdsmotiv. Stor vikt bör läggas på en god personalpolitik innefattande medinflytandefrågor,
arbetsmiljö, företagshälsovård, personalvård, ergonomi m. m. Den centrala
stiftelsens ansvar i detta avseende bör endast omfatta en medverkan så att
personalfunktionerna får en likvärdig utformning hos samtliga regionala
stiftelser.

Kommittén
föreslår att den centrala stiftelsen skall överta ansvaret för personalutbUdningen
och den fortsatta utbildningsplaneringen från AMS och kommunförbunden.

Löne-
och anställningsförmånerna är olika vid kontorscentraler, industriella
beredskapsarbeten och verkstäder för skyddat arbete. Anställningsvillkoren för
hemarbetare är ännu inte reglerade i avtal. En ny organisation, som inrymmer
samtliga aktuella verksamheter, torde förutsätta en mer enhetlig
förhandlingsordning än den som gäller f. n. Kommittén föreslår därför att den
centrala stiftelsen får i uppdrag att på de regionala stiftelsernas vägnar
sluta kollektivavtal med berörda fackliga organisaUoner. Kommittén förutsätter
att även de hemarbetare som kommer att sysselsättas inom företaget får sina löne-
och anställningsförmåner reglerade i avtal.

Den
centrala stiftelsen bör ledas av en styrelse utsedd av regeringen för en tid av
tre år. Antalet ledamöter bör inte överstiga sju jämte lika

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 37

många suppleanter. Ordföranden bör utses av regeringen.
Förutom staten och landstingskommunerna bör de anställda samt näringslivet
finnas företrädda i styrelsen. Representation från näringslivet torde vara
värdefull bl. a. med hänsyn till att gjorda erfarenheter på de produktionsmässiga
och tekniska områdena på så sätt kan komma den skyddade verksamheten till del.
Styrelsen bör utse en verkställande tjänsteman. Förvaltning och räkenskaper
skall årligen granskas av tre revisorer. Två revisorer, varav en skall vara
auktoriserad, bör utses av regeringen. Landstingskommunerna bör utse den
tredje.

För att stärka den offentliga insynen i verksamheten
föreslås ett representantskap knutet till den centrala stiftelsen. Detta bör
utses av regeringen och bestå av tio ledamöter vardera från riksdagen,
landstingskommunerna och de anställda. Landstingskommunernas och de anställdas
företrädare bör utses på förslag av Landstingsförbundet resp. berörda fackliga
organisationer. Ordföranden bör tillsättas av regeringen.

4.1.8 Finansiering

Skyddad verksamhet förutsätter tillskott av kapital från
samhället. Detta sker f. n. dels i form av egna anslag från huvudmännen, dels
via statliga och kommunala bidrag.

Sålunda
utgår statsbidrag till anordnande och drift av verkstäder för skyddat arbete. Anordningsbidrag
utgår dels för lokaler och dels för anskaffning av första uppsättningen
maskiner jämte annan likvärdig utrustning. Bidrag till driften avser löner,
råvaror, hyror m. m. I viss utsträckning utgår även kommunala bidrag från
annan än huvudmannen, dvs. landstingsbidrag i län med kommunalt huvudmannaskap
och tvärtom.

I tabell 1 redovisas det sammanlagda resursutnyttjandet
under år 1974. Samtliga aktueUa verksamheter ingår utom industriverkets hemarbete.
Uppgifterna bygger på AMS officiella redovisning. Beträffande kontorsarbetscentraler
och industriella beredskapsarbeten har uppgifterna beräknats som ett
årsgenomsnitt för budgetåren 1973/74 och 1974/75.

Kommittén har inte kostnadsberäknat sina förslag utan
redovisar endast översiktligt några konsekvenser i kostnadshänseende som
följer på ett eventuellt genomförande av förslagen.

Kommitténs förslag om en administrativ ledningsfunktion på
central nivå oeh inom varje regional stiftelse kan komma att ställa krav på resurser
som inte finns i nuvarande organisation. Hur stort behovet kan vara är möjligt
att bedöma först då förslag till detaljorganisation föreligger. A ena sidan
torde den föreslagna organisationen i vissa fall innebära att sådana resurser
frigörs från kommunala arbetsvårdsföretag och kan tillföras den nya regionala
ledningen. Ä andra sidan föreslås att vissa ledningsuppgifter, som i dag sköts
centralt, i fortsättningen skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell 1 Skyddad verksamhet' resursutnyttjande under år
1974 (mkr)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Verkstäder för skyddat arbete inkl. hemarbete
Industriella beredskapsarbeten Kontorsarbetscentraler

Totalt 951,2

Omsätt-

Drift-underskott

Varav

Investeringar

Varav

Statens andel

Kommunernas andel

Statens andel

Kommunernas andel

740,0

147,4

63,8

347,4 62,7 43,6

90,8 62,7 43,6

256,6

66,3'

21,7 1,8

24,1

21,7

1,8

42,2

453,7

197,1

89,8

47,6

42,2

256,6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Anm. AMS kostnader för central administration av arbetsvårdsföretag
och industriella beredskapsarbeten har för år 1974 beräknats till ca 5,0 milj.
kr. Dessa kostnader ingår inte i de belopp, som redovisas ovan. ' Den
statsbidragsgrundande byggnadskostnaden (60,3 milj. kr) har uppräknats med 10 %
för beräknade utvändiga arbeten (planering, asfaltering, planteringar), kallförråd,
anslutningsavgifter etc. Utöver angivna investeringar torde huvudmännen lia
nedlagt ytterligare kapital i byggnader och utrustning vilka inte kommit till
AMS kännedom.

Uppgiften inkluderar investeringar i maskiner,
lager, fordringar och skulder. KäUa: AMS.

handläggas på regional nivå. Det gäller bl. a. frågor i
samband med anordnande och drift av industriella beredskapsarbeten och i viss
mån kontorsarbetscentraler. Samtidigt skall såväl den centrala stiftelsen som
de regionala organen fullgöra arbetsuppgifter för vilka det f. n. inte finns
någon särskild organisation. Här åsyftas förhandlingar, marknadsföring m. m.
På regional nivå gäller också att handläggningen av personal-, ekonomi- och
budgetfrågor m. m. i vissa fall flyttas över från landstingskommunernas
centrala kanslier till den nya organisationen.

Resursbehovet i den nya organisationen är även beroende av
det antal beredskapsarbeten som kommer att beröras av samordningen. Liknande avgränsningsproblem
uppkommer beträffande en del av av hemarbetsverksamheten.

Kommitténs förslag beträffande dimensionering av den
skyddade verksamheten innebär inte något avsteg från nuvarande takt i
utbyggnaden. Resursbehovet för investeringar i nya företag kan därför sägas
ligga kvar på oförändrad nivå.

En förutsättning för det skyddade arbetets möjligheter att
kunna fungera i enlighet med målet för verksamheten är att
produktionsvillkoren förändras i takt med vad som gäller i arbetslivet i
övrigt. Detta ställer krav på en maskinell utrustning, som är avpassad till den
tekniska utvecklingen. Det föreligger på sina håll ett sedan länge uppdämt
behov av att ersätta äldre maskiner och annan föråldrad utrustning. Det är
enligt kommittén nödvändigt att detta förhållande särskilt beaktas vid den framtida
medelstilldelningen.

Ett genomförande av organisationsförslaget bör å andra
sidan ge gynnsammare förutsättningar för ett bättre företagsekonomiskt utfall
av ar-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 39

betsvårdsföretagens produktion. Kommittén grundar denna
sin uppfattning på bl. a. följande.

Ett
enhetligt huvudmannaskap för verksamheten ger betydande samordningsvinster.
Ett effektivare utnyttjande av samlade resurser betyder lägre kostnader genom
att dubbla organisationer för samma uppgifter kan undvikas. Stiftelseformen
underlättar driften av verksamheten genom att vissa hinder av offentligrättslig
natur som försvårar ett affärsmässigt agerande undanröjs. Ett centralt
marknadsorgan leder till en slagkraftigare marknadsförings- och
försäljningsorganisation. Större beställningar, som ger förmånligare
avkastning, kan accepteras genom att den centrala stiftelsen kan fördela dessa
till lokala företag på skilda håll i landet. Detta förenklar i hög grad
försäljningsarbetet. Detta underlättas även genom att de samlade resurserna
kommer att uppvisa en betydligt mer differentierad produktionskapacitet än vad
varje enskild huvudman har i dag. Beträffande egna produkter innebär
tillkomsten av en central försäljningsorganisation att lokala arbetsvårdsföretag
blir mindre beroende av försäljningsinsatser från utomstående företag. Ett
centralt marknadsorgan med överblick över samtliga arbetsvårdsföretags
produktionskapacitet öppnar nya avsättningsområden. Förutsättningarna att gå ut
på exportmarknaden stiger. Det produktionsmässiga underlaget breddas så att
det blir ekonomiskt försvarbart att i ökad utsträckning ta teknisk expertis i
anspråk för bl. a. produktutveckling. Gemensamma inköp av vissa produktslag och
andra förnödenheter bör också ge utslag i lägre priser. Effektivare former för
kostnads- och resultatuppföljning med åtföljande analyser av den samlade
verksamhetens ekonomi ger bättre vägledning för beslut om eventuella
produktionsförändringar i syfte att bryta en ogynnsam resultatutveckling.

Kommittén redovisar två alternativa förslag till
finansiering av verksamheten. Det första alternativet utgår från en
totalfinansiering med arbetsgivaravgifter. Det andra bygger på ett delat
kostnadsansvar mellan staten och landstingskommunerna.

Den förstnämnda lösningen, som förordas av kommittén,
innebär att samtliga arbetsgivare får vara med och betala samhällets åtgärder
för att rehabilitera och sysselsätta arbetshandikappade som inte kan få eller
behålla ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Ett delat kostnadsansvar
mellan stat oeh kommun förutsätter att bägge parter tillskjuter skattemedel för
att täcka de förluster som uppkommer i verksamheten.

En avgiftsfinansiering bör enligt kommittén läggas upp så
att den centrala stiftelsen fördelar tillgängliga resurser mellan stiftelserna.
Fördelningen får ske på grundval av stiftelsernas anslagsframställningar. De
regionala stiftelserna och de lokala företagen bör ha stor handlingsfrihet när
det gäller att utnyttja det egna budgetutrymmet.

Beträffande utbyggnad av verksamheten bör AMS som
huvudansvarig för arbetsmarknadspolitiken liksom hitUlls få ett avgörande inflytan-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:
30 40

de över dimensionering och lokalisering av nya företag.
Detta innebär att AMS efter statsmakternas direktiv skall pröva verksamhetens
omfattning och lokalisering medan den centrala stiftelsen ges ett övergripande
ansvar för alla frågor som i övrigt gäller anordnande och drift. AMS fördelningsplan
bör bygga på regionalt utarbetade bedömningar som stiftelserna upprättar i
samarbete med länsarbetsnämnderna. Denna planering bör i sin tur utformas som
ett planinstitut med verksamhetsplaner för de närmaste fem åren. Planerna bör
innehålla en kartläggning av behovet av skyddat arbete inom regionen samt
förslag om eventuella nya företag.

Kommittén menar att en avgiftsfinansiering förutsätter att
den centrala stiftelsen får en stark ställning gentemot de regionala
stiftelserna i fråga om den ekonomiska uppföljningen. Den centrala stiftelsen
måste som ytterst ansvarig för resursanvändningen förbehålla sig rätten att
efter samråd med berörd regional stiftelse besluta om åtgärder för att försöka
bryta en ofördelaktig resultatutveckling. Den centrala stiftelsens bedömning
av vad verksamheten får kosta samhället bör därför ske som en avvägning mellan å
ena sidan samhällets kostnader för alternativa insatser, med samtidigt
beaktande av det värde den skyddade sysselsättningen har för den enskilde, oeh å
andra sidan en målmedveten strävan att bryta nuvarande utveckling med stigande
dagsverkskostnader räknat i fasta priser.

Kommittén har beräknat att resursbehovet för att täcka
driftunderskott och investeringar under år 1974 motsvarade en
arbetsgivaravgift på ca 0,5 %.

Kommittén redovisar slutligen hur kostnadsfördelningen
mellan olika arbetsgivare påverkas av en arbetsgivaravgiftsfinansiering. Hur
den hade förändrats för år 1974 framgår av följande tabell.

Tabell 2 Kostnadsfördelningen är 1974 jämfört med
fördelningen vid en avgiftsfinansiering under samma år (mkr)

Är Nuvarande fördelning av
Motsvarande fördelning vid en ar-

driftunderskottet betsgivaravgift på 0,5 %

Stat Kommuner Stat Kommuner Övriga

och och arbets-

landsting landsting givare

1974 244,7 298,8 ca 45,0 ca 108,0 ca 387,0

Kostnadsomfördelningar kommer även att ske mellan kommuner
och landstingskommuner. 1 län med kommunalt huvudmannaskap för verksamheten
avlastas kommunerna kostnader medan landstingskommunernas kostnadsandel
stiger. I län med landstingskommunalt huvudmannaskap kommer det omvända
förhållandet att gälla.

Kommittén har ansett det ligga utanför sitt uppdrag att
bedöma i vad

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 41

mån sådana förändringar bör föranleda särskilda åtgärder
beträffande kostnadsfördelningen på det kommunala planet eller för samhällsekonomin
som helhet.

Kommittén redovisar också några synpunkter på hur ett
delat kostnadsansvar meUan stat och landstingskommuner bör utformas och anför
därvid bl. a. följande.

Ett delat kostnadsansvar förutsätter att stiftelsebildarna
åtar sig att själva svara för finansieringen. Detta innebär att de enligt på
förhand överenskomna grunder gemensamt skall svara för verksamheten. Kapital
måste därför tillskjutas de regionala stiftelserna både via statsbudgeten och
från landstingskommunerna.

Den kostnadsfördelning som skall gälla mellan staten och
landstingskommunerna bör vara lika över hela landet. Eftersom kostnadsfördelningen
enligt de senaste beräkningarna varierar ganska påtagligt meUan olika
landstingsområden synes det rimligt med en överenskommelse enligt vilken
kostnadsfördelningen successivt anpassas till den nivå parterna förhandlat sig
fram till. Ett finansieringsavtal mellan parterna måste innebära att staten och
resp. landstingskommun förbinder sig att stå för sin del av de faktiska
kostnaderna för en beslutad verksamhet. Landstingskommunernas och statsmakternas
budgetprövning kan då begränsas till ett enda årligt beslut grundat på de
regionala stiftelsernas budgetförslag.

Svårigheterna
vid ett delat kostnadsansvar ligger på anordningssidan oeh är av
offentligrättslig natur. Finansieringsformen förutsätter samtidiga beslut hos
bägge parter beträffande nya företag och andra åtgärder som innebär nya
finansiella åtaganden. Utbyggnaden av verksamheten skulle därmed kunna
äventyras av ett tungrott byråkratiskt system för kapitaltillförsel. Om ett
delat kostnadsansvar väljs föreslår därför kommittén att en s. k. lånefond
inrättas. Fonden bör garanteras av staten, som även bör tillskjuta
startkapital. Den övergripande anordningsplaneringen i samarbete med AMS bör
ske på samma sätt som Udigare diskuterats i samband med förslaget om en
avgiftsfinansiering.

Vidare föreslås att staten ensam ekonomiskt skall svara
för den centrala stiftelsen om ett delat kostnadsansvar väljs för att
finansiera verksamheten.

4.1.9 Anordning och drift av industriella beredskapsarbeten

För att förstärka beredskapen att kunna utnyttja industrieUa
beredskapsarbeten som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och samtidigt undvika
dubblerade resurser och organisationer föreslås att de regionala stiftelserna
skall svara för driften av sådana beredskapsarbeten som beslutas av AMS. Den
centrala stiftelsen föreslås svara för övergripande planering, arbetsanskaffning
och lokalanskaffning.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 42

4.1.10 Genomförande

Ett genomförande av kommitténs principförslag förutsätter
ett ingående organisations- och förhandlingsarbete. Bl. a. måste
detaljorganisationen övervägas och förslag till organisationsplaner och
personaldimensionering utarbetas. Förhandlingsarbetet rör framför allt
personalfrågor.

Kommittén föreslår att en organisationsutredning tillsätts
för att biträda parterna i förhandlingsarbetet och utforma förslag till
detaljorganisation för hela verksamheten. Till utredningen bör knytas en ledningsgrupp
för att centralt leda och samordna organisationsarbetet. Regionalt bör arbetet
handhas av en särskild arbetsgrupp för varje landstingsområde. Det bör ges i
uppdrag åt organisationsutredningen att efter samråd med nuvarande huvudmän
utse dessa grupper.

4.2 Reservation

Ledamoten Maj Pehrsson anser att den skyddade
sysselsättningens karaktär ställer speciella krav på samverkan med bl. a.
arbetsförmedlingen, försäkringskassan, sjukvården, den medicinska
rehabiliteringen och socialvården. Behovet av ett sådant samarbete tillgodoses
bäst om kommunerna och landstingskommunerna gemensamt tar ansvar för
verksamheten.

Mot denna bakgrund samt med hänsyn till kravet på ett
starkt regionalt och lokalt inflytande på verksamheten föreslår reservanten
att landstingskommunen och kommunerna gemensamt med länsarbetsnämnden bildar
en stiftelse för skyddad verksamhet i varje landstingsområde.

Styrelserna bör utses av stiftelsebildarna och bestå av
nio ledamöter, valda på tre år, med motsvarande antal suppleanter. Tre
ledamöter bör utses av landstingskommunen, tre av kommunerna via Svenska kommunförbundets
länsavdelning, en av länsarbetsnämnden, en av företagareföreningen och en av
de anställda. Stiftelsens förvaltning bör granskas av tre revisorer. En
revisor bör utses av staten och en av landstingskommunen. Den tredje revisorn
bör utses av de anställda.

Enligt reservantens bedömning föreligger det inte något
behov av en central stiftelse såsom majoriteten föreslagit. De uppgifter som
hittills åvilat olika centrala instanser kan också i fortsättningen skötas av
dessa. Härvid bör dock beaktas nödvändigheten av att få till stånd en väl fungerande
verksamhet där beslutsfunktionerna läggs så nära verkställaren av besluten som
möjligt.

Utbildning av personal bör enligt reservanten som hittills
bedrivas genom AMS och kommunförbunden.

Vad beträffar förhandlingsfunktionen finns f. n. en
förhandlingsorganisation inom de bägge kommunförbunden som kan byggas ut och
svara för förhandlingsarbetet.

Den skyddade sysselsättningen har även en nära anknytning
till ar-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 43

betsmarknadspolitiken. Det är därför rimligt att staten
tar huvuddelen av kostnadsansvaret. Detta bör kunna beaktas av den
kommunalekonomiska utredningen som har att överväga kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Finansiering via arbetsgivaravgifter kan reservanten
inte acceptera.

Beträffande det fortsatta utredningsarbetet har
reservanten i huvudsak samma uppfattning som majoriteten. De arbetsgrupper,
som föreslås svara för detaljutformningen av de regionala stiftelserna bör
dock utses av landstingskommunerna och inte av den föreslagna organisationsutredningen.

4.3 Remissyttranden

4.3.1 Syftet med skydden arbete några ställningstaganden

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig angående
syftet med skyddat arbete betonar den arbetsmarknadspolitiska aspekten framför
rehabiliteringsaspekten. De menar att skyddad sysselsättning främst bör ses som
en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och utformas därefter. Bl. a. påpekas att
skyddad sysselsättning för många arbetshandikappade är enda möjligheten till
arbete. Socialstyrelsen och SACO/SR erinrar om att mycket få arbetstagare från
verkstäder för skyddat arbete har kunnat placeras i arbete på den reguljära
arbetsmarknaden. Det skyddade arbetets rehabiliterande effekt har således
hittills varit så gott som obefintlig. Socialstyrelsen anser därför att arbetsvårdsfÖretagen
i stället bör inrikta sin verksamhet på att varaktigt bereda arbetshandikappade
arbete i skyddade former med samma trygghetsföreskrifter som gäller i det
övriga arbetslivet. SACO/SR menar att man bör göra en klar boskillnad mellan
sysselsättningsåtgärder och rehabiliteringsverksamhet så att skyddat arbete får
förbli vad det enligt organisationens uppfattning i realiteten redan är,
nämligen en renodlad sysselsättningsåtgärd. Rehabiliteringsarbete däremot bör
bedrivas av för ändamålet särskilt inrättade instanser. Organisationen
motiverar sitt ställningstagande med att erfarenheterna av att blanda dessa
båda verksamheter inte är särskilt goda. Även socialstyrelsen vittnar om hur
svårt det är att förena en yrkesinriktad rehabilitering med produktivt arbete
där en viss minsta arbetsförmåga stalls som villkor för anställning. Styrelsen
vill därför att frågan om ärbetsvårdsföretagens syfte omprövas och att
verksamheten vid arbetsvårdsfÖretagen anpassas till samhällets övriga rehabUiterings-insatser.
Även HCK framhåUer målkonflikten mellan yrkesmässig rehabilitering och permanent
sysselsättning. De grupper individer i skyddat arbete, för vilka
sysselsättningsaspekten är den viktigaste, måste likställas med anställda inom
den reguljära arbetsmarknaden i fråga om anställningstrygghet, sociala
förmåner, löner etc. För dem som placeras i skyddat arbete, i första hand av
rehabiliteringsskäl, är anställningstryggheten inte lika viktig. Det centrala
blir då i stället frågan om den

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 44

skyddade sektorns rehabiliteringseffekt. HCK är väl
medveten om svårigheterna att komma tiUrätta med de problem som målkonflikten
innebär och nöjer sig med att påpeka att den måste analyseras. Liknande
synpunkter framförs av TCO, som anser att den föreslagna organisationsutredningen
bör fä i uppdrag att närmare belysa målfrågorna och även klargöra i vilken
utsträckning social och medicinsk rehabilitering kommer att ingå i den skyddade
verksamheten. Detta är viktigt inte minst för att få en klar ansvarsfördelning
mellan kommuner och landstingskommuner.

Kommitténs uppfattning att en viss minsta arbetsförmåga
skall ställas som villkor för anställning möter en hel del kritik från
remissinstanserna. Flera remissinstanser oroar sig för att prestations- och
lönsamhetskrav kan komma att leda till en utslagning även från den skyddade
sektorn. Därmed skulle det uppstå behov av en ny form av skyddad sysselsättning,
en tredje arbetsmarknad, i kommunal regi. Några remissinstanser, nämligen
socialstyrelsen, statens handikappråd, utredningen om yrkesinriktad
rehabilitering, DHR, SACO/SR och Styrelsen för vårdartjänst anser att kravet
på viss minsta arbetsförmåga helt måste slopas. Skyddat arbete bör kunna
erbjudas alla som vill ha det. Södermanlands läns landstingskommun anser att
den arbetshandikappades rehabiliteringsförutsättningar bör diskuteras jämsides
med arbetsförmågan. Om en handikappad har en mycket låg arbetsförmåga men
bedöms kunna träna upp den, bör detta enligt landstingskommunen vara en minst
lika stark grund för en anställning vid verkstad för skyddat arbete som en något
högre arbetsförmåga. Liknande synpunkter framförs av Östergötlands läns
landstingskommun. Kronobergs läns landstingskommun efterlyser alternativa
sysselsättningsformer av terapeutisk natur och en plan för hur samhället skall
lösa problemen för dem som utestängs från möjligheten till skyddat arbete.
Malmöhus läns landstingskommun menar att den kommunala terapi- och dagcenterverksamheten
måste byggas ut.

Kommitténs förslag att behovet av sysselsättning av
terapeutisk karaktär bör tillgodoses inom ramen för den sociala omvårdnaden
föranleder inga särskilda kommentarer från remissinstanserna. Uppsala läns
landstingskommun och Kalmar läns landstingskommun tillägger dock att behovet av
sädana sysselsättningsmöjligheter är stort och understryker därför
nödvändigheten av att resurser tillskapas för att bygga ut den terapeutiskt
inriktade sysselsättningen så att inte trycket på den skyddade verksamheten
ökar. Liknande synpunkter framförs av länsarbetsnämnden i Uppsala län.

4.3.2 Den skyddade sysselsättningens dimensionering

Ingen av remissinstanserna har något att invända mot att
man vid en utbyggnad av den skyddade verksamheten i första hand inriktar sig på
en utjämning av platstillgången regionalt. Inte heller ifrågasätts kom-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 45

mittens bedömning att de arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som tillkommit på senaste tid torde minska behovet av nya skyddade platser.
Däremot vänder sig ett flertal remissinstanser mot kommitténs beräkningar att
utbyggnaden skall kunna begränsas till 5 000 platser. Remissinstanserna
motiverar sina invändningar bl. a. med att man ännu inte vet vilken betydelse
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kommer att få för behovet av skyddat
arbete. SACO/SR framhåller att ett tak för utbyggnaden skulle hindra det
verkliga behovet från att komma till uttryck. Nackdelar med en maximering av
platsantalet kan enligt organisationen redan nu iakttas vid verkstäder som är
fullbelagda, nämligen köbildning, prioritering av de friskare grupperna m. m.
Organisationen föreslår därför att platsantalet bör tillåtas variera efter det
lokala behovet och att man bör avstå från att faststäUa ett högsta platsantal. HCK
anser att det vore olyckligt att låsa platsökningen till en förutbestämd nivå.
5 000 nya platser anser man vara en alldeles för låg ambitionsgrad. Det behov
som finns bara bland de utvecklingsstörda är större än så. HCK påpekar dock att
en alltför stor skyddad sektor kan komma att minska företagens benägenhet att
anställa handikappade i den ordinarie verksamheten. FUB menar att den
föreslagna begränsningen till 5 000 nya platser inte kommer att förslå ens för
att åstadkomma en regional utjämning. FUB framhåller bl. a. att en snäv
begränsning av platsantalet är farlig därför att den blir till ett hinder för
möjligheterna att erbjuda en rikare variation av olika slags arbetsuppgifter
inom den skyddade verksamheten. Flera remissinstanser, bl. a, socialstyrelsen,
riksrevisionsverket, AMS och utredningen om den yrkesinriktade
rehabiliteringen, pekar i likhet med FUB på behovet av att bredda utbudet av
arbetsuppgifter så att den skyddade verksamheten bättre kan tillgodose olika
arbetstagares förutsättningar och intressen. Landstingsförbundet framhåller
att tillkomsten och förstärkningen av andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder
har medfört nya förutsättningar som gör det svårt att bedöma det framtida behovet
av skyddade platser. Styrelsen finner därför ingen anledning att f. n. ta
ställning till någon ram för utbyggnaden utan anser att den framtida
verksamheten bör dimensioneras på grundval av en rullande planering. LO och SFO
tillstyrker en utbyggnad i den omfattning som kommittén föreslår. TCO tar inte
ställning i frågan men understryker att större resurser bör satsas på att öka
omfattningen av den halvskyddade sysselsättningen och stärka
anpassningsgruppernas arbete.

4.3.3 Samordning mellan olika industriella former av
skyddat arbete

Organisationskommitténs förslag att de olika formerna av
skyddad verksamhet dvs. verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler,
hemarbete och vissa industriella beredskapsarbeten bör samordnas i en
gemensam företagsbildning tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser. Ingen har heller några invändningar mot

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 46

att de särskilda verkstäderna för utvecklingsstörda ingår
i den nya organisationen. Landstingsförbundet framhåller det värdefulla i ett
samarbete mellan arbetsvårdsfÖretagen och omsorgsstyrelserna i resp. län så att
de utvecklingsstördas behov av speciella omsorger kan tryggas. Samarbetet måste
också, menar förbundet, avse utbyggnadsplanerna så att behovet av platser för
utvecklingsstörda kan tillgodoses. Liknande synpunkter framförs av
landstingskommunerna i Älvsborgs och Värmlands län som menar att en väl
etablerad samverkan med dagcenterverksamheten samt en lokalisering av dagcenter
i nära anslutning tUl verkstäder för skyddat arbete bör kunna främja en
integrering. Kronobergs läns landstingskommun tar avstånd från kommitténs
bedömning att en integrering på många håll torde förutsätta särskilda
avdelningar inom arbetsvårdsfÖretagen för de utvecklingsstörda.

Statens
industriverk och Företagareföreningarnas förbund tillstyrker kommitténs förslag
att samordna det regionalpolitiskt motiverade hemarbetet under industriverkets
tUlsyn med övrig skyddad verksamhet. Industriverket föreslår att den
stödverksamhet som enligt utredningsförslaget inte kommer att ingå i den
samordnade organisationen även i fortsättningen får ligga kvar hos
företagareföreningarna.

Flera
remissinstanser, bl. a. riksrevisionsverket och AMS, tiUstyrker kommitténs
förslag att samordna de industriella beredskapsarbeten som fått karaktär av
skyddat arbete med övriga verkstäder för skyddat arbete i en gemensam
organisation. AMS ifrågasätter dock om industriella beredskapsarbeten i
nuvarande former skall finnas kvar. I det föreslagna systemet med en enhetlig
ledning för skyddad verksamhet bör enligt styrelsen i stället byggas in en
beredskap för snabbt uppkomna behov av lokala utökningar av kapaciteten.

Kommitténs
förslag att de regionala stiftelserna skall svara för driften av sådana
beredskapsarbeten som beslutas av AMS bifalles av Skaraborgs läns
landstingskommun under förutsättning att staten ställer erforderliga resurser
till förfogande. En annan uppfattning har Gävleborgs läns landstingskommun som
menar att en sådan beredskap som enligt kommittén skall åvila de regionala
stiftelserna torde medföra att administrationen på det regionala planet tidvis
kommer att vara överdimensionerad. Landstingskommunen ifrågasätter därför om
inte ansvaret för denna typ av industriella beredskapsarbeten liksom hittills
bör åvila AMS och länsarbetsnämnderna. Det kan sedan prövas från fall till
fall, om ett sådant beredskapsarbete inte skulle gå att avveckla efter viss tid
eller om företaget skall drivas som en verkstad för skyddat arbete. Även länsarbetsnämnden
i Gävleborgs län uttrycker tveksamhet till förslaget. Om arbetsvårdsfÖretagen
inte får tillräcklig kapacitet, är det enligt nämnden inte osannolikt att
tidigare mönster med permanentning av sådana industriella beredskapsarbeten
som anordnas vid företagsnedläggelser och andra störningar på arbetsmarknaden
kan komma att upprepas. Både den

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 47

centrala oeh de regionala stiftelserna skulle då kunna
komma i den situationen att deras huvudarbetsuppgifter, nämligen att ägna sig
åt arbetsvårdsfÖretagen, får stå tillbaka för andra arbetsuppgifter som i
vissa lägen anses ha högre prioritet. Kommittén borde därför, enligt nämnden,
ha berört frågan om hur stiftelserna skall kunna klara extra insatser utan att
minska ambitionerna i fråga om sina egentliga arbetsuppgifter. Den kommande
organisationsutredningen föreslås därför få i uppdrag att närmare överväga hur
denna fråga skall lösas.

Några remissinstanser känner oro inför kommitténs
diskussioner om att söka skapa gynnsammare förutsättningar för ett bättre
företagsekonomiskt utfall av ärbetsvårdsföretagens produktion. LO påpekar,
liksom Svenska kommunalarbetareförbundet, att strävan efter bättre lönsamhet
inte får medföra att en alltför stark rationaliserings- och besparingsiver
överflyglar ambitionen att finna sådana former för verksamheten att man klarar utslussningen
till den reguljära arbetsmarknaden. Vidare påpekas att det ofta behövs t. ex. kurativa
och arbetsterapeutiska insatser av en omfattning som inte alltid innebär
förbättrade driftsresultat, men väl en social framgång oeh därmed en
samhällsekonomisk vinst. HCK understyrker i sitt yttrande att
företagsekonomiska vinster inte får tas in på bekostnad av verksamhetens värde
för den enskilde, både från sysselsättnings- och rehabiliteringssynpunkt. Den
skyddade sektorns kostnader kan mycket väl motiveras, framhåller man, även med
ett sämre företagsekonomiskt utfall. Strävan efter bättre lönsamhet accepteras
av utredningen om den yrkesinriktade rehabiliteringen endast under
förutsättning att denna strävan inte kommer att medföra försämrade
arbetsvillkor för de arbetshandikappade eller ökade krav i fråga om den
enskildes arbetskapacitet.

4.3.4 Företagsform och huvudmannaskap

Förslaget att staten tillsammans med landstingskommunerna
resp. de landstingsfria kommunerna Göteborg, Malmö och Gotland bör bilda regionala
stiftelser för skyddad verksamhet inom varje landstingsområde tillstyrks eller
lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Socialstyrelsen
framhåller att styrelsen redan i sitt yttrande över betänkandet (SOU 1972: 54)
Skyddat arbete föreslog att stiftelseformen för skyddat arbete ytterligare
borde utredas. I samma yttrande betonades vikten av att så långt som möjligt
undvika att inrätta konstlade verksamhetsformer som kunde medföra att
arbetshandikappade segregeras från den reguljära arbetsmarknaden. Genom den nu
föreslagna stiftelseformen ser styrelsen en möjlighet att kunna påbörja en
utveckling som på sikt kan leda fram till en normalisering av hjälpåtgärder
till arbetshandikappade och till en avveckling av begreppet "skyddat
arbete" som av många arbetstagare framstår som en olämplig benämning på
lönearbete. Svenska kommunförbundet stöder kommitténs förslag, men ser möjlig-

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 48

heterna till lokalt och regionalt inflytande i
stiftelsernas styrelser som otillräckliga. Förbundet föreslår därför att
kommunerna bör bli representerade i de regionala stiftelserna.
Landstingsförbundet har inga invändningar mot den föreslagna stiftelseformen,
under förutsättning att landstingskommunerna tUlförsäkras ett betydande
inflytande över de regionala stiftelsernas verksamhet. Ungefär hälften av
landstingskommunerna tillstyrker kommitténs förslag. Uppsala läns
landstingskommun menar dock att landstingskommunerna bör vara huvudmän och att
landstingskommunerna och länsarbetsnämnderna gemensamt bör bilda regionala
stiftelser, i vilket faU staten får inflytande över verksamheten genom
arbetsmarknadsverkets regionala organ. Flera landstingskommuner poängterar
vikten av att stiftelsernas stadgar verkligen utformas så att kravet på
offentlig insyn kan tUlgodoses. Göteborgs och Bohus läns landstingskommun
föreslår med hänsyn till behovet av samordning att endast en organisationsenhet
bildas för hela länet. 1 denna enhet skulle sålunda ingå både Göteborgs kommun
och Göteborgs och Bohus läns landstingskommun. Även länsarbetsnämnden i
Göteborgs och Bohus län har invändningar mot kommitténs förslag att Göteborgs
kommun och Göteborgs och Bohus lans landstingskommun skall utgöra skilda regionala
stiftelser. Nämnden stöder för övrigt inte stiftelseformen utan skulle föredra
att verkstäderna för skyddat arbete kunde inordnas bland arbetsmarknadsverkets
övriga arbetsmarknadspolitiska medel. Ärbetsvårdschefernas förening
tillstyrker förslaget om stiftelser och föreslår att dessa får benämningen
industristiftelser. Riksrevisionsverket tar inte ställning till frågan om
företagsform eftersom man anser att det underlag som kommittén presenterar
varken är tillräckligt relevant eller uttömmande. Verket bemöter och
diskuterar samtliga kommitténs argument och framhåller därvid bl. a. att en fördel
med myndighetsformen och aktiebolagsformen är att det redan finns ett färdigt
och prövat system för insyn, styrning, kontroll m. m., såväl för enskilda
myndigheter/ företag som för sektorer/koncerner, vilket inte är fallet när det
gäller stiftelseformen. Överväganden angående verksamhetens art och det därmed
sammanhängande behovet för statsmakterna att ha ett större eller mindre
direktinflytande över verksamheten menar man bör ligga till grund för val av
företagsform. 1 de fall de samhälleliga mälen är av primär betydelse för en
verksamhet ökar kraven på insyn, styrning och kontroll från statsmakternas
sida. Om dessa skuUe finna stiftelseformen vara den mest lämpliga för den
skyddade verksamheten vill verket betona nödvändigheten av att stiftelseurkunden
innehåller regler som motsvarar bokföringslagens krav på ordnad redovisning
samt att de samordningsproblem som kan tänkas uppkomma mellan den centrala
stiftelsen oeh de regionala samt mellan den centrala stiftelsen oeh AMS
uppmärksammas. Utredningen om den yrkesinriktade rehabiUteringen förordar ett
renodlat statligt huvudmannaskap. Man anser att skyddat

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 49

arbete i första hand bör betraktas som ett arbetsmarknadspolitiskt
instrument i syfte att förverkliga rätten till arbete. Utredningen framhåller
också att den av kommittén föreslagna finansieringsformen med arbetsgivaravgifter
som fördelas av den centrala stiftelsen i vars styrelse staten har majoritet,
gör landstingskommunernas roll och medansvar för verksamheten något oklar. Ett
renodlat statligt huvudmannaskap skulle skapa striktare ansvarsgränser och
klarare markera verksamhetens sysselsättningspolitiska syfte. LRF förordar en
organisation i huvudsak enligt reservantens förslag dvs. regionala stiftelser
med landstingskommuner, kommuner och länsarbetsnämnder som stiftelsebildare.
Det lokala inflytandet över verksamheten måste enligt LRF:s mening garanteras
och centralstyrning motverkas. Mot denna bakgrund avvisar förbundet ett starkt
regeringsinflytande över verksamheten. KF ställer sig tveksamt till den av
kommittén föreslagna organisationen och tror inte att den kommer att medföra de
beräknade fördelarna. De besparingar som kan göras vid en samordning av inköp,
material och liknande anser förbundet vara margineUa. De förbättringar som en
samordning av försäljningen förmodligen ger torde kunna uppnås genom
utnyttjande av redan befintliga organisationer. KF framhåller också risken för
en ökad byråkratisering. Tveksamhet inför bildandet av regionala stiftelser
känner också Levi Petrus stiftelse. Man betonar starkt önskemålet att om de
regionala stiftelserna ändå bildas de ideella och friviUiga organisationerna
får möjlighet att stå utanför om de så önskar. I annat fall bör de åtminstone
bli representerade i den föreslagna organisationsutredningen. Stiftelsen
framhåller, i likhet med Stockholms stadsmission, Frälsningsarmén, Svenska
diakonsällskapet samt Stiftdsen Järna skyddade verkstäder, vikten av att dessa
organisationer även i fortsättningen själva får vara huvudmän för sin
verksamhet.

Några landstingskommuner är negativa eller tveksamma till
stiftelseformen. Landstingskommunernas motivering för sitt ställningstagande
är främst att stiftelseformen ger små möjligheter för allmänheten och de
förtroendevalda att få insyn i och följa verksamheten och att ett politiskt
ansvar inte kan utkrävas. Kronobergs läns landstingskommun menar att ju större
behovet är av rehabiliteringsinsatser och skyddat arbete desto större skäl
finns det att behålla en anknytning till offentlig förvaltning med de poliUska
styrmedel och den insyn i verksamheten som finns där. Landstingskommunen
framhåller, liksom Gävleborgs läns landstingskommun, att om stiftelsernas
styrelse i sin helhet utsågs av landstingskommunernas politiska organ skulle
större möjligheter ges till insyn och inflytande för de anställda och
förtroendevalda. De i landstingskommunerna representerade politiska partierna
skulle då också beredas möjlighet att kontinuerligt följa verksamheten. Det
behov av samordning med länsarbetsnämnd, näringsliv etc. som stiftelseformen
enligt kommittén skall tillgodose kan, menar Jönköpings och Västerbottens

4 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 30

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 50

läns landstingskommuner, klaras ut genom att olika
företrädare adjungeras till den av landstingskommunen utsedda styrelsens
sammanträden. Personalrepresentation och företagsdemokrati i övrigt skulle då
följa de regler som gäller för all annan landstingskommunal verksamhet. DHR
förordar aktiebolagsformen. En samordning med statligt företag skulle, anser
man, ge fördelar när det gäller marknadsföring, produktionsinriktning och
placering av arbetstagare i nya arbetsformer. Kommitténs argument att behovet
av tillskott av medel från samhället gör bolagsformen mindre lämplig anser DHR
inte vara relevant. Förbundet framhåller att t. ex. samhällsägda trafikföretag,
till vilka årliga driftbidrag utgår, drivs i aktiebolagsform. Också Malmöhus
läns landstingskommun förordar aktiebolagsformen. Man menar att aktiebolagen
tillsammans med det föreslagna ägandeförhållandet torde ge en tillfredsställande
lösning på de problem kommittén pekar på t. ex. rörande förutsättningarna för
förtroendevalda att följa och få insyn i verksamheten. Stockholms läns
landstingskommun tar avstånd från kommitténs förslag om delat huvudmannaskap
och förordar ett rent staUigt företag exempelvis organiserat inom
statsföretagsgruppen.

4.3.5 Regional organisation

Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar utredningens
förslag om att tUlämpa den modell för lokalisering av arbetsvårdsföretag som
redovisades i betänkandet (SOU 1972: 54) Skyddat arbete. Socialstyrelsen och
SÖ ansluter sig till kommitténs förslag. SÖ gör det tillägget att man i största
möjliga utsträckning bör begränsa antalet hemarbetare och i stället satsa på
inrättandet av filialverkstäder. Detta betonas även av länsarbetsnämnden i
Uppsala län. Filialverkstäder bör, framhåller länsarbetsnämnden i Älvsborgs
län, kunna anordnas på mindre orter i anslutning till större arbetsvårdsföretag
och även inom en tätort för att undvika alltför stora verkstäder.
Länsarbetsnämnden i Värmlands län påpekar att de blivande regiongränserna inte
får utgöra hinder för att anställda arbetstagare vid skyddad verkstad inom
annan region i de fall detta skulle visa sig vara lämpligast. HCK Värmland
uttrycker stor tillfredsställelse med tanken att knyta hemarbetscentralerna
till huvudverkstäderna inom regionen. Kriminalvårdsstyrelsen uttalar viss
tveksamhet inför den beskrivna modellen som man finner något splittrad. Västernorrlands
läns landstingskommun understryker vikten av att vid ett förändrat
huvudmannaskap varje län/region måtte betraktas som ett arbetsvårdsföretag med
ett antal verkstadsenheter, filialverkstäder och hemarbetscentraler. Liknande
synpunkter framförs av Östergötlands läns landstingskommun som också i fråga om
hemarbete framhåller att arbetshandikappade inte onödigtvis får "konserveras"
i en isolerad hem-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 51

miljö för att där arbeta med industriella arbetsuppgifter
under från hälso- och skyddssynpunkter otillfredsställande förhållanden.

Landstingsförbundet
samt Södermanlands läns landstingskommun anser att regeringen bör tillsätta
två ledamöter i de regionala styrelserna, medan övriga bör utses av resp.
landstingskommuner, varav två efter förslag från arbetstagarorganisationerna
och en efter förslag från näringslivet. Ett flertal landstingskommuner hävdar
att stiftelsebildarna själva bör få utse sina representanter. Östergötlands
läns landstingskommun menar att landstingskommunerna bör ha majoritet i
styrelserna och ställer sig något avvaktande till förslaget att näringslivet
skall finnas representerat. Detta skulle sannolikt innebära att konkurrerande
företag finge tillgång till samma uppgifter som offenUighetsprincipen ger tillgång
till med nuvarande organisationsform. Socialstyrelsen anser att rätten att utse
styrelseledamöter bör delegeras till stiftelsebildarna medan regeringen bör
utse ordförande. Styrelsen bör förnyas successivt genom skilda mandatperioder.
Övriga remissinstanser, som accepterar stiftelseformen och ett mellan stat och
landstingskommun delat huvudmannaskap, har inte några principiella
invändningar mot kommitténs förslag men däremot vissa synpunkter på
sammansättningen av den regionala styrelsen. Statens handikappråd, SFO och
Svenska kommunförbundet anser att kommunerna bör vara representerade eller ingå
i den regionala stiftelsen. Detta skulle ge bättre anknytning till de lokala
förhållandena. Handikapprådet framhåller att kommunerna har en viktig funktion
att fylla både genom sitt ansvar för den sociala rehabiliteringen och genom sin
allt större delaktighet i den sysselsättningspolitiska planeringen. Svenska
Kommunförbundet pekar också på att kommunen ofta har en nära kontakt med det
lokala näringslivet. Riksförsäkringsverket anser att den nära anknytningen
mellan försäkringskassornas rehabiliteringsverksamhet och den skyddade
verksamheten motiverar en representation även av försäkringskassorna i de
regionala stiftelsernas styrelser. I vart fall bör, anser verket, samarbetet
mellan den regionala stiftelsen och försäkringskassornas centrala
rehabiliteringsgrupp säkerställas på lämpligt sätt. HCK anser att
handikapporganisationerna bör vara företrädda i styrelsen och ett flertal
länsarbetsnämnder menar att länsarbetsnämnden bör finnas representerad. DHR
förutsätter att de anställdas representation kommer att omfatta även de
arbetshandikappade och inte bara arbetsledare och tjänstemän i förvaltningen.
Statens personalnämnd förutsätter för sin del att nämnden får en egen
representant i styrelsen. Ärbetsvårdschefernas förening framhåller att
stiftelsens verkställande tjänsteman bör ingå i styrelsen.

LO är kritisk till att kommittén inte har behandlat
organisationsfrågan på den lokala nivån, inom kommunen och på den enskilda
arbetsplatsen, lika ingående som på den regionala och centrala nivån.
Ansvarsfrågan måste klarläggas med ambitionen att problem skall lösas så nära
de be-

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 52

rörda som möjligt och företagsdemokratin utvecklas i takt
med vad som sker i samhället i övrigt. Detta måste, enligt LO, bli en av
huvuduppgifterna för den av kommittén föreslagna organisationsutredningen.
Svenska kommunalarbetareförbundet betonar nödvändigheten av att framför allt
den berörda kommunens del i verksamheten preciseras. Svenska träindustriarbetareförbundet
understryker betydelsen i förhandUngssam-manhang av att besluten läggs så nära
verkställaren som möjligt. Lokala förhandlingar om tillämpning av
kollektivavtalet bör föras med resp. företag, inte med den regionala
stiftelsen. Beklädnadsarbetareförbundet menar att tvister angående tolkning av
riksavtalet bör lösas på det lokala företaget oeh eventuella olösta frågor hänskjutas
till centrala förhandlingar på samma sätt som inom övrig industri på den
reguljära arbetsmarknaden. Förbundet anser också att lokala samrådsorgan skall
bildas så snart de anställda så begär. Ätt varje lokal enhet skall utrustas med
en styrelse där de anställda har säte och stämma, finner Svenska metallindustriarbetareförbundet
vara en självklarhet. Ytterligare några remissinstanser har yttrat sig
angående formerna för det lokala samarbetet. Ärbetsvårdschefernas förening
anser att något system med lokala verkstadsstyrelser inte är möjligt att
tillämpa eftersom det regionala företaget måste fungera som en sammanhållen
enhet och tillvarata fördelarna av samordning och samarbete mellan regionens
lokala verkstäder. Statskontoret delar kommitténs uppfattning att antalet
beslutsnivåer inom organisationen bör begränsas. Kontoret ifrågasätter därför
behovet av lokala styrelser vid varje arbetsvårdsföretag. Den föreslagna
organisationsutredningen bör behandla denna fråga. Ett samarbete mellan socialvård
och arbetsvärd skulle, framhåller socialutredningen, underlättas om det i
styrelsen för arbetsvårdsfÖretagen fanns representanter med kunskaper och
erfarenheter av socialvård. Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län anser det
önskvärt att arbetsvårdsfÖretagen bhr likformigt organiserade i hela landet.
Det bör därför fastställas centralt om lokal styrelse eller enbart samrådsorgan
skall finnas. Någon form av lokal representation vid arbetsvårdsfÖretagen med
företrädare för försäkringskassa, kommunal socialvård och ortens näringsliv är
enligt Östergötlands läns landstingskommun varken erforderlig eller lämplig. En
representant för arbetsförmedlingen bör, som hittills, medverka vid
handläggningen av anställningsfrågor. 1 övrigt föreslår landstingskommunen att
kontakterna med den kommunala socialvården och sjukvården förmedlas via den personaltjänstfunktion
som bör byggas in i arbetsvårdsfÖretagen. Det interna samrådet bör ske med
fackliga förtroendemän enligt gällande lagar och avtal och i övrigt följa
moderna företagsdemokratiska regler. En motsatt inställning till det lokala
samarbetet har Kronobergs läns landstingskommun som hänvisar till de positiva
erfarenheter som erhållits av de lokala samrådsorgan som i länet bildats för
varje verkstad. 1 dessa organ, som följer oeh tar initiativ till utvecklingen
av verksam-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 53

heten vid resp. verkstad, finns företrädare för
huvudmannen, den lokala arbetsförmedlingen, försäkringskassan, kommunen, ortens
näringsliv och de anställda. En utveckling av dessa samrådsorgan till att gälla
även hos andra huvudmän bör enligt landstingets mening eftersträvas. TCO föreslår
att det vid varje arbetsvårdsföretag skaU finnas en driftledning. I denna bör
ingå platschefen, arbetsledarna, huvudskyddsombudet samt representanter för de
anställda.

4.3.6 Central organisation

Förslaget att inrätta en central stiftelse för samordning
av och service till de regionala stiftelserna tillstyrks eller lämnas utan
erinran av så gott som samtliga remissinstanser som också accepterar
stiftelseformen. Negativa eller tveksamma är bl. a. några landsting samt LRF.

Statskontoret ifrågasätter om inte den centrala
verksamheten bör bedrivas i myndighetsform. De uppgifter som avses handläggas
på central nivå är av sådan karaktär att myndighetsformen borde ge
statsmakterna bättre möjligheter att påverka verksamhetens inriktning och
omfattning än vad stiftelseformen skulle göra.

Länsarbetsnämnden i Malmöhus län anser inte att något
behov av en central stiftelse föreligger. Den av kommittén föreslagna regionala
organisationen finner nämnden vara helt tillräcklig. På de punkter en central
samordning är nödvändig torde en sådan kunna ske genom landstings-och
kommunförbunden eller genom landstingens inköpscenlral.

HCK är tveksam till den centrala stiftelsens föreslagna
befogenheter att "förbehålla sig rätten att efter samråd med berörd
regional stiftelse besluta om åtgärder för att försöka bryta en ofördelaktig
resultatutveckling". Den centrala stiftelsens uppgifter bör enligt HCK
framför allt vara av servicekaraktär. Vissa beslut om verksamhetens inriktning
bör emellertid kunna fattas centralt, eftersom ansvaret för resursanvändningen
ligger centralt. HCK vänder sig dock starkt emot en organisationsmodell som
medger centrala beslut rörande enskilda anställda. Landstingsförbundet menar
att den centrala stiftelsens roll i olika frågor måste preciseras och att den
kommande organisationsutredningen bör pröva vilka av stiftelsens föreslagna
funktioner som kan skötas på annat håll. Förbundet framhåUer också att
utredningens förslag till finansiering med arbetsgivaravgifter ger den centrala
stiftelsen en stark position i förhållande till de regionala stiftelserna.
Dessa bör därför inom ramen för tilldelade resurser ges en betydande
självständighet. Riksrevisionsverket anser att den föreslagna organisationsutredningen
bör pröva möjligheten för arbetsvårdsfÖretagen att utnyttja den
inköpssamordning som f. n. förekommer dels mellan statliga myndigheter genom de
s. k. avropsav-talen och dels på det kommunala området. Utrustningsnämnden för
universitet och högskolor betonar att statliga organ med tillämpning av de
möjligheter upphandlingskungörelsen (1973: 600) ger och med utnytt-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 54

jande av inköpssamordning kan uppnå mycket förmånliga
inköpsvillkor. Nämnden föreslår att möjligheten att utnyttja något redan
befintligt statligt organ för inköpsfunktionerna undersöks. De regionala
stiftelserna bör enligt Ärbetsvårdschefernas förening själva få besluta i
vilken utsträckning de vill nyttja den centrala stiftelsens service. Hallands
läns landstingskommun framhåller att om en central stiftelse skall bildas bör
dess uppgifter begränsa sig till att överta vissa rådgivande och samordnande
funktioner av det slag som nu finns hos AMS och kommunförbunden. I övrigt bör
en central stiftelse inte ha några dirigerande funktioner utan närmast vara
ett samarbetsorgan av samma typ som de båda kommunförbunden är i förhållande
till sina medlemmar. Ytterligare några landstingskommuner betonar den centrala
stiftelsens samordnande och rådgivande funktioner och de regionala
stiftelsernas självständiga ställning.

Kommitténs förslag att AMS liksom i dag bör ha inflytande
över dimensionering och lokalisering av nya företag delas av AMS, LO och SFO.
Ätt detta enligt kommittén skulle innebära att AMS efter samråd med den
centrala stiftelsen får besluta i dessa frågor kommenteras endast av
Landstingsförbundet, som anser att AMS inflytande över och detaljreglering av
verksamheten i möjligaste mån bör begränsas. Den regionala fördelningen av
nybyggnadsramen bör, enligt förbundet, kunna utföras av den centrala stiftelsen
efter samråd med AMS. Kronobergs läns landstingskommun framhåller att kommittén
inte tillräckligt behandlat kompetensen meUan den centrala stiftelsen och AMS
rörande ovan nämnda frågor.

Förslaget att statliga myndigheter och organisationer bör
ha obligatorisk skyldighet att informera arbetsvårdsfÖretagen om statliga
beställningar föranleder inte några invändningar från remissinstanserna. Riksrevisionsverket
oeh utrustningsnämnden för universitet odi högskolor understryker dock att arbetsvårdsfÖretagen
själva måste marknadsföra sina varor och tjänster hos de staUiga myndigheterna
och informera om sin produktionsinriktning och produktionskapacitet. Stockholms
läns landstingskommun föreslår att Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
också bör rekommendera sina medlemmar att informera om planerade beställningar.
Kriminalvårdsstyrelsen påminner om att kriminalvårdens arbetsdrift bedriver en
omfattande tillverkning av produkter av olika slag inom branschområden som
till stor del är identiska med dem som återfinns hos arbetsvårdsfÖretagen.
Under senare år har man inom kriminalvårdens arbetsdrift märkt en alltmer
hårdnande konkurrens från främst arbetsvårdsverkstädernas sida om
tillverkningsobjekt som förekommer på den statiiga marknaden. Detta förhållande
kan enhgt styrelsens uppfattning på sikt komma att äventyra den anstaltsintagnes
lagliga rätt till ett meningsfullt arbete. Styrelsen anser därför att den
centrala och de regionala stiftelserna å ena sidan och kriminal-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 55

vårdens arbetsdrift å den andra måste samarbeta i frågor
som rör marknadsföring, prissättning, inköp etc. Formerna för en sådan
samverkan bör enligt styrelsens uppfattning bli föremål för senare
överläggningar mellan berörda intressenter.

Kommitténs förslag att den centrala stiftelsen bör få i
uppdrag att på de regionala stiftelsernas vägnar sluta kollektivavtal med
berörda fackliga organisationer kommenteras av Landstingsförbundet, Stockholms
läns landstingskommun samt TCO vilka anser att denna uppgift bör kunna skötas
av SFO. Kopparbergs läns landstingskommun erinrar om att såväl staten som landstingskommunerna
förfogar över centrala arbetsgivarorganisationer som skulle kunna åläggas
förhandlingsuppgiften.

Landstingsförbundet anser att två av ledamöterna bör utses
efler förslag från förbundets styrelse. Som huvudansvarig för arbetsmarknadspolitiken
bör staten, enligt länsarbetsnämnden i Jämtlands län, ha majoritet i den
centrala stiftelsen. Samma synpunkt framför Östergötlands läns landstingskommun
med motiveringen att den centrala stiftelsen enligt kommitténs förslag skall
besluta om resursfördelningen mellan de regionala stiftelserna.

AMS förutsätter i sitt yttrande att arbetsmarknadens
parter får erforderlig representation i styrelsen. Statens personalnämnd anser
att nämnden bör vara representerad i styrelsen. Antalet ledamöter bör enligt
Beklädnadsarbetarnas förbund ökas med tanke på att det finns många
personalkategorier som bör beredas möjlighet till delaktighet i de beslut som
fattas.

Förslaget
att ett representantskap, utsett av regeringen, knyts till den centrala
stiftelsen i syfte att tillgodose den offentliga insynen i verksamheten,
kommenteras endast av ett fåtal remissinstanser. HCK Värmland och
länsarbetsnämnden i Värmlands län anser att representantskapets roll framstår
som illusorisk. Den information kommittén åsyftar bör i stället kunna
tillgodoses genom de samhällsrepresentanter som föreslås ingå i styrelserna för
såväl den centrala som de regionala stiftelserna och de lokala samrådsorganen.
Även Norrbottens läns landsUngskommun anser att information om verksamheten
bör skötas av den centrala stiftelsens styrelse. Det verkar enligt landstingets
uppfattning konstruerat att inrätta ett särskilt forum för att, som kommittén
föreslår, ta del av halv- och helårsbokslut och för att överlägga med den
centrala stiftelsens ledning. Västernorrlands läns landstingskommun ser
inrättandet av ett representantskap som en säker garanti för att få bred insyn
i arbetsvårds-verksamheten. Landstingskommunen framhåller dock att såväl den
centrala som de regionala stiftelsernas styrelser genom sin föreslagna sammansättning
med representanter för landstingskommunen, staten, de anställda och från
näringslivet i sig utgör en sådan garanti. Socialstyrelsen påpekar att
inrättandet av en central organisation kan medföra att beslut, som med fördel
kan fattas på lägre nivå, centraliseras. Det föreslagna

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 56

representantskapet kan, menar styrelsen, här utgöra en
garanti för att dessa frågor bevakas. AMS förutsätter att arbetsmarknadens
parter får erforderlig representation. HCK betonar att de anställdas
representanter bör utses bland dem som arbetar på de skyddade arbetsplatserna
samt att handikapporganisationerna bör bli representerade. Den senare synpunkten
framförs även av länsarbetsnämnden i Uppsala län. Statens personalnämnd Önskar
ha en egen representant. SÄF anser att näringslivet bör vara företrätt och SHIO
hemställer att näringslivet får utse tio ledamöter. Ärbetsvårdschefernas
förening föreslår att representantskapet bör utökas med verkställande
tjänstemän från de regionala stiftelserna till samma antal som övriga
anställda.

4.3.7 Finansiering

Förslaget att finansiera verksamheten med
arbetsgivaravgifter stöds av en bred majoritet av remissinstanserna. LO
biträder utredningsförslaget eftersom man ser skyddad verksamhet som en
kostnad som orsakas av brister i produktionslivet och som bör bestridas med
medel ur produktionen. Dock varnas för en fixering av stiftelsens inkomster
till en viss andel av arbetsgivaravgiften, eftersom detta skulle kunna få till
följd att stiftelsens inkomster begränsas eller eventuellt minskas i ett arbetsmarknadsläge
då en expansion kan vara nödvändig. LO menar också att finansieringsformen
måste konstrueras så att den inte hindrar en på sikt nödvändig utbyggnad.
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet tillstyrker en finansiering
via arbetsgivaravgifter. En sådan finansieringsform medför att arbetsgivarna
kollektivt blir ansvariga för de arbetshandikappades rehabilitering och
sysselsättning. Det tillförsäkrar också den skyddade verksamheten inkomster
som automatiskt följer löneutvecklingen i samhället. En stabil
inkomstutveckling medför minskade risker för en utveckling där
produktionskraven måste sättas alltför högt. Landstingsförbundet tillägger
emellertid att en finansiering med en arbetsgivaravgift på 0,5 procent inte
utan vidare torde kunna ses som en minskad kostnad för landstingskommunerna.
Detta bl. a. med hänsyn till att en del landstingskommuner saknar eller har ett
mycket litet antal platser vid verkstäder för skyddat arbete. De ökade anspråk
som kan komma att ställas på landstingen i fråga om medicinsk rehabilitering m.
m. kräver dessutom ytterligare resurser. Drygt hälften av landstingskommunerna
tillstyrker kommitténs förslag eller lämnar det utan erinran.

Sysselsättningsutredningen anser att kostnaderna för att
sysselsätta handikappade bör ses som en del av de totala produktionskostnaderna
i samhället och att det därför är logiskt att de bärs av hela produktionen. I
förlängningen av detta kan det enligt utredningen te sig naturligt att pröva om
även kostnader för andra typer av särskilda arrangemang för de
arbetshandikappades sysselsättning skulle kunna uppfattas som en kostnad för
produktionen och finansieras direkt av denna. En skyddad

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop, 1977/78: 30 57

verksamhet finansierad via arbetsgivaravgift ger
arbetsgivarna ett kollektivt kostnadsansvar. En liknande konstruktion torde
vara tänkbar beträffande t. ex. utbildning av handikappade i företag, halvskyddad
sysselsättning och andra former av ekonomiska bidrag till arbetsgivarna.

Riksrevisionsverket för fram liknande tankegångar som
sysselsättningsutredningen. Verket menar att om en arbetsgivaravgift, såsom
kommittén förutsätter, skall ge ökad tyngd åt arbetsgivarnas ansvar för att
bereda arbetshandikappade sysselsättning i reguljära former bör det övervägas
om inte hela kostnaden för arbetsvärden, dvs. såväl programmet "rehabiliterings-
och stödåtgärder för svårplacerade" som programmet "sysselsättningsskapande
åtgärder för svårplacerade", borde finansieras på detta sätt. Med samma
motivering ifrågasätter socialstyrelsen om det inte vore möjligt att finansiera
även halvskyddat arbete med arbetsgivaravgifter.

Kommunalekonomiska utredningen tar inte ställning i
finansieringsfrågan men har synpunkter på både alternativet skattefinansiering
och avgiftsfinansiering. Väljs det senare kommer både statens och landstingskommunernas
finansiella insatser att minska kraftigt i jämförelse med dagens situation. Den
gängse prioriteringen mellan den skyddade verksamheten och andra
samhällssektorer kan dock, menar utredningen, komma att försvåras vid denna
form av finansiering. Om skattefinansiering väljs mäste man i den fortsatta
organisationsutredningen arbeta pä att finna smidiga former för
medelstilldelning och budgetprövning av den regionala verksamheten. De tekniska
problemen, samordningen mellan de landstingskommunala och staUiga
budgetbesluten måste lösas.

Inte heller HCK tar ställning till den föreslagna
finansieringsformen men betonar det angelägna i att den skyddade verksamheten
tillförs så mycket medel utifrån att de rent företagsekonomiska aspekterna inte
överdrivs. HCK framhåller också att om avgiftsfinansiering väljs får detta inte
innebära att näringslivet får anse sig ha gjort sitt och därmed tillåtas minska
sina ansträngningar att förhindra utslagning och att anpassa arbetsplatserna
till alla människors behov. Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län menar att en
skattefinansiering förutsätter att staten ensam svarar för
medelstilldelningen, eftersom det är angeläget att den skyddade verksamheten
kan utvecklas likformigt i hela landet. Malmöhus läns och Hallands läns landstingskominuner
hänvisar till den sittande skatteutredningen och menar att man bör avvakta med
ett definitivt ställningstagande i finansieringsfrågan. De är dock nägot tveksamma
till arbetsgivaravgifter eftersom dessa drabbar personalintensiva verksamheter
hårdast. Malmöhus läns landsUngskommun delar emellertid kommitténs uppfattning
att arbetsgivaravgifter ger ett finansieringssystem som blir smidigt att
hantera och som också bör kunna ge en fortgående kostnadstäckning vid
oförändrad verksamhetsvolym. Det kan även ses som budgetmässigt mest gynnsamt
för landstinget. Ytterligare

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 58

nägra remissinstanser är negativa eller tveksamma till en
finansiering med arbetsgivaravgifter. KF anser sålunda att en sådan
finansiering i praktiken innebär att den personalkrävande verksamheten, t. ex.
servicenäringarna, får bära en proportionellt större del av kostnaderna än de kapitalkrävande
verksamheterna, i regel industrin, trots att flertalet personer som behöver
skyddad verksamhet sannolikt kommer från industrin. Dessutom innebär varje
ökning av arbetsgivaravgifterna ökade svårigheter att sysselsätta svårplacerade
eUer betingat arbetsföra på den reguljära arbetsmarknaden. Detta gäller
speciellt personalintensiv verksamhet där personalkostnaderna har stor
genomslagskraft. En finansiering med arbetsgivaravgifter motverkar därför
enligt KF:s uppfattning det egentliga syftet med den skyddade verksamheten
rehabilitering och återanpassning till den reguljära arbetsmarknaden.

SHIO
erinrar om att den skyddade verksamheten funnits länge och att den finansieras
av stat och kommun. Det finns därför inte behov av någon ytterligare
finansiering med arbetsgivaravgifter. Man motsätter sig en ny arbetsgivaravgift
även av det skälet att finansieringsformen har en snedvridande effekt. Den
drabbar arbetskraftsintensiv verksamhet, bl. a. landstingskommuner och
kommuner, och den är inte konkurrensneutral. Ätt arbetsgivarna skulle få ett
ökat ansvar vid en finansiering med arbetsgivaravgifter anses vidare
diskutabelt. Effekten kan likaväl bU den motsatta, nämligen att arbetsgivarna
anser att ansvaret helt har överförts till samhället genom den
arbetsgivaravgift företaget betalat. De administrativa och offentligrättsliga
problemen i samband med ett delat kostnadsansvar är enligt SHIO överdrivna. De
kan lösas genom att landstingskommunerna får kostnadsansvaret för den
regionala verksamheten och att detta kombineras med ett generellt staUigt
bidragssystem. Staten bör ensam ekonomiskt svara för den centrala stiftelsens
verksamhet. Att en finansiering via arbetsgivaravgifter skulle få en positiv
effekt på arbetsgivarnas ansvar för de arbetshandikappade ställer sig också
Gävleborgs läns och Örebro läns landstingskommuner tveksamma till. De
framhåller också att i deras fall torde bara en del av de till den centrala
stiftelsen från länets arbetsgivare inlevererade avgifterna återkomma för
finansiering av den skyddade verksamheten inom länet. Landstingskommunen i
Örebro län förklarar detta med att arbetsvårdsverksamheten i länet är väl
utbyggd och att det enligt dess bedömning inte erfordras fler platser.

Ett mellan stat och landstingskommuner delat
kostnadsansvar förordas av SFO med motiveringen att de nya trygghetslagarna
ålägger arbetsgivarna ett betydande ansvar för fortsatt sysselsättning inom
företagen för villkorligt arbetsföra. Detta medför betydande kostnader för
företagen. Dessutom torde på längre sikt konsekvensen av trygghetslagarna bli
att i stort sett samtliga anställda, utom i de allra minsta företagen, har sin
anställning tryggad även om de skulle drabbas av handi-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 59

kapp i någon form. Skyddat arbete är då av betydelse
främst för nytillträdande på arbetsmarknaden.

SÄF anser att ansvaret för de handikappades situation
åvilar samhället i dess helhet och framhåller att arbetsgivarna redan i dag
bidrar i stor utsträckning genom de skatteintäkter som stat, kommun och landsting
erhåller. Man är också oroad av arbetsgivaravgifternas höjd och befarar en
snabb stegring som försvårar avtalsförhandlingarna och driver på inflationen.
En lösning på de problem ett delat kostnadsansvar mellan stat och landstingskommuner
kan komma att medföra är enligt SÄF, att staten påtar sig hela kostnaden.

Finansiering via skatter förordas av några
landstingskommuner, bland andra Göteboigs och Bolins läns samt Alvsborgs läns landstingskominuner.
Sistnämnda landstingskommun föreslår, i enlighet med sin uppfattning i fråga
om huvudmannaskapet, ett delat kostnadsansvar mellan stat, landstingskommun och
kommun varvid staten bör täcka huvuddelen av kostnaderna med statsbidrag. Även
Kristianstads läns landstingskommun anser att staten bör ta huvuddelen av
kostnadsansvaret. Uppsala läns landstingskommun framhåller att statsbidragen
bör avvägas så att en övervältring av kostnader från stat till landstingskommun
och kommuner inte uppkommer. Vidare bör statsbidragen indexregleras så att de
följer kostnadsutvecklingen. Negativa till avgiftsfinansiering är även Skaraborgs
läns och Västerbottens läns landstingskommuner.

5 Betänkandet Yrkesinriktad rehabilitering (SOU 1976:
38) 5.1 Utredningen

5.1.1 Allmän inledning

Utredningen konstaterar inledningsvis att målet för
yrkesinriktad rehabilitering är att underlätta för människor som har svårt att
få eller behålla ett arbete att stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Den
yrkesinriktade rehabiliteringen är en del av samhällets arbetsmarknadspolitik.
Den är samtidigt en del av den enskildes rehabilitering och föregås ofta av
eller bedrivs parallellt med medicinsk och social rehabilitering.

Utredningen ger en allmän översikt över
arbetsmarknadspolitikens och arbetsvärdens innehåll och utveckling. Som
utmärkande för arbetsvärdens utveckling anges bl. a. en strävan bort från
institutioner till förmån för anpassningsåtgärder i det reguljära arbetslivet.
Vidare redovisas några aktuella utredningar som behandlar områden med nära
anknytning till den yrkesinriktade rehabiliteringen.

Utredningen diskuterar vidare begreppet arbetshinder och
konstaterar att arbetshinder uppstår i samspel mellan strukturella och
individuella faktorer. Fysiska handikapp kan i dag genom tekniska anordningar m.
m. i hög grad kompenseras och behöver inte ge upphov till arbetshinder.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 60

Samtidigt tUlkommer nya arbetshinder av framför allt psyko-social
karaktär. Strukturförändringar med företagsnedläggningar som följd, ökad
mekanisering och specialisering, ökat arbetstempo, monotona arbetsuppgifter,
krav på utbildning m. m. är exempel på olika faktorer som ger upphov till arbetshinder.
Utöver förändringar på arbetsmarknaden är arbetshinderbegreppet beroende av
samhällets ambitionsnivå gällande den fulla sysselsättningen, men även av höjda
socialpolitiska ambitioner. Utredningen redovisar också översiktUgt de
förebyggande åtgärder som tillkommit för att förhindra utslagning och
arbetslöshet och konstaterar att arbetsmarknadspolitiken under senare år fått
en alltmer offensiv karaktär. Arbetarskyddet har byggts ut och getts en vidgad
mälsättning för arbetsmiljöns utformning. Lagen om anställningsskydd och lagen
om anställningsfrämjande åtgärder är viktiga reformer. Den senare lagen bildar
underlag för anpassningsgrupperna, som skall verka för att utslagning
förhindras och medverka till nyanställning av äldre och arbetshandikappade.

5.1.2 Nuvarande former av kartläggande och förberedande
åtgärder

Arbetsförmedlingens organisation med modifierad öppen
förmedling innebär att alla arbetssökande som är i behov av mer personlig
service i första hand skall betjänas av förmedlare. 1 de fall den arbetssökande
är osäker över yrkesval kan samråd ske med yrkesvägledare. Beror den
arbetssökandes svårigheter på arbetsmarknaden på förekomst av handikapp kan
arbetsvärden anlitas. För medicinsk konsultation kan arbetsförmedlingen anlita
förtroendeläkare, vilka är knutna till förmedlingen på konsultbasis.

Arbetsmarknadsverket anlitar fristående arbetspsykologiska
institut för arbetspsykologisk konsultverksamhet i olika former. Totalt anlitas
nio olika institut, med lokalkontor över hela landet. Det kan gälla anlagsundersökningar
eller psykologsamtal. Som andra former av psykologmedverkan i
arbetsförmedlingens arbete finns kurserna "Arbetsliv och utbildning" (ALU)
och "Omställning och träning" (OT). På vissa håll i landet bedrivs
också sedan några år en försöksverksamhet med psykologmedverkan direkt i förmedlingsarbetet.
Denna försöksverksamhet har gett mycket goda resultat. Under senare år har
antalet anlagsundersökningar minskat och andra former av psykologmedverkan
ökat.

Vid kommunala eller landstingskommunala arbetsvårdsinstitut
får personer som på grund av fysiskt, psykiskt, intellektuellt eller socialt
handikapp är i behov av kartläggning av arbetsförmågan och förberedelser inför
ett arbete genomgå arbetsprövning och arbetsträning. Utredningen konstaterar
att det förekommer betydande inslag av medicinsk, social och psykisk
rehabilitering vid instituten. Verksamheten vid instituten är huvudsakligen
inriktad på prövning och träning för yrken inom industrin, men framför allt
kontorsavdelningar har under senare år tillkommit vid

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 61

allt
fler institut. För att få bredd på yrkesutbudet har s. k. prövning/ träning i
reell iniljö i växande utsträckning börjat tillämpas. För genomgång av arbetsprövning/arbetsträning
utgår utbildningsbidrag i likhet med vad som gäller i arbetsmarknadsutbildning.

Fullständiga
arbetsvårdsinstitut med både prövnings- och träningsplatser finns i varje län
utom Uppsala och Kalmar län. Instituten har landstingskommunalt huvudmannaskap
utom i de landstingsfria kommunerna Göteborg, Malmö och Gotland. Vid
instituten tjänstgör föreståndare, läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster,
kuratorer, psykologer, administrativ personal, instruktörer, arbetsledare m.
fl. Vid instituten är också arbetsvårdare från arbetsförmedlingen placerade.

Statens
arbetsklinik, som är en fristående institution med egen styrelse bedriver arbetsprövning,
medverkar vid utbUdning av rehabiliterings-personal samt svarar för forskning
och metodutvecklingsarbete inom arbetsprövningens område. Under senare år har
bl. a. inletts ett samarbete med den sociologiska institutionen vid Stockholms
universitet i det s. k. utslagningsprojektet.

Arbetsmarknadsutbildningen
är en viktig åtgärdsform för arbetshandikappade. Arbetsmarknadsutbildningen
har expanderat kraftigt och omfattar årligen ca 100 000 personer. Ca hälften
av dessa går på kurser vid AMU-centra. SÖ är huvudman för verksamheten vid AMU-centra,
som bedrivs i nära samarbete med AMS. Arbetsmarknadsverket bedömer behov av
kurser, deras yrkesinriktning, omfattning och lokalisering samt vUka
arbetssökande som är berättigade till arbetsmarknadsutbildning. SÖ svarar för
den pedagogiska utformningen av kurserna samt för planering och ledning av
verksamheten. Under 1975 påbörjade ca 20 000 arbetshandikappade någon form av
arbetsmarknadsutbildning.

För
vissa handikappgrupper ordnas inom arbetsmarknadsutbildningen särskilda
anpassningskurser "Omställning och träning" (OT-kurser). Kurserna
syftar till att genom klarläggande av anlag och intressen, social stimulans,
allsidig träning samt studie- och yrkesorientering underlätta för
kursdeltagarna att tillvarata sina resurser och därigenom kompensera sitt
handikapp och skall alltså bl. a. förbereda för vidare yrkesutbildning. Sådana
kurser ordnas för synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade, intellektuellt
arbetshandikappade samt psykiskt arbetshandikappade. 1
anpassningsundervisningen arbetar personalen i kurslag bestående av kursföreståndare,
utbildningsman, lärare, psykolog, kurator, sjukgymnast, arbetsterapeut,
fritidsledare, sjuksköterska, läkare, boende-personal samt kontaktman från
arbetsförmedlingen. Utredningen konstaterar att metodiken i kursernas
praktiska yrkesorientering påminner mycket om den prövningsverksamhet som
finns vid de kommunala och landstingskommunala arbetsvärdsinstituten.

Inom
ramen för arbetsmarknadsutbildningen anordnas också kursen "Arbetsliv och
utbildning" (ALU-kurser), som är en form av yrkesför-

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 62

beredande utbildning. Kursen står öppen för personer som
av olika anledningar känner sig osäkra inför yrkesvalet. Många elever är
arbetshandikappade. Kurserna omfattar i princip fyra veckor, men kan förlängas
eller avkortas efter individuella behov. För socialt arbetshandikappade ordnas
särskilda kurser omfattande 20 veckor.

5.7.5 Ändra former av rehabiUteringsverksamhet än
yrkesinriktad rehabilitering

Yrkesinriktad rehabilitering föregås ofta av eller bedrivs
parallellt med andra former av rehabilitering. Utredningen beskriver i korthet
utvecklingen inom några av de vårdområden som har anknytning till yrkesinriktad
rehabilitering.

Medicinska
rehabiliteringskliniker finns vid ett 15-tal sjukhus i landet. 1 en av
socialstyrelsen nyligen framlagd utredning om den inedicinska rehabiliteringens
organisation i framtiden föreslås en decentraliserad organisation i tre
nivåer, nämligen primärvård, länssjukvård och regionsjukhus.

Den psykiatriska
vårdens organisation har också varit föremål för utredning av en särskilt
tillsatt arbetsgrupp inom socialstyrelsen. Äv arbetsgruppens förslag framgår
att den kvantitativt största delen av vårdansvaret i framtiden bör ligga hos
kommunerna.

Inom
omsorgsvården är dagcenterverksamheten under uppbyggnad. Vid dagcentra skall
vuxna utvecklingsstörda beredas sysselsättning och träning. Avsikten med
verksamheten är att den utvecklingsstörde skall ges en allsidig träning så att
han eller hon kan klara sig själv i så stor utsträckning som möjHgt.

Socialvård
i olika former har stor betydelse för rehabiliteringsarbetet. Enligt
socialhjälpslagen åligger det primärkommunerna att svara för den uppsökande
verksamheten och tillse att invånarna får den vård och behandling de behöver.
Under senare år har förutsättningarna för socialvårdens arbete förändrats.
Funktionsprincipen har ersatts med en helhetssyn på individen och/eller
familjen. Detta underlättar ett samordnat behandlingsarbete. Institutionsvården
har kompletterats med familje- och gruppbehandling i olika former.
Tvångsåtgärderna har minskat.

Inom
kriminalvården sker en omstrukturering av anstalts vården. Interner med
kortare strafftid än ett år placeras på lokalanstalt i närheten av hemorten.
Personer som dömts tiU längre frihetsstraff avtjänar dessa på s. k.
riksanstalter. Vid vissa anstalter kommer skolöverstyrelsen att överta
yrkesutbildningen och ge den formen av arbetsmarknadsutbildning. Inom
frivården pågår olika försöksverksamheter. En del av dessa leds av
brottsförebyggande rådet som enligt sina instruktioner bl. a. skall leda och
samordna forsknings- och utvecklingsarbetet inom kriminalpolitikens område.

Den allmänna försäkringen intar en viktig roll i
rehabiliteringsarbetet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 63

Enligt lagen om allmän försäkring åligger det
försäkringskassan att ta initiativ tiU rehabiliteringsåtgärder i de fall
sjukpenning utgått i nittio dagar. Ansvaret för sjukfallsbevakningen
decentraliseras f. n. och nya samarbetsgrupper rehabiliteringsgrupper
bildas i anslutning till kassornas lokalkontor.

Samarbelsorgan mellan arbetsvården och myndigheter och
organisationer förekommer på olika nivåer. På central nivå finns inrättad en
rådgivande delegation för arbetsvärdsfrågor med representanter för 29 myndigheter
och organisationer. På länsplanet förekommer liknande arbets-vårdsdelegationer.
Likaledes finns ett mer eller niindre utbyggt kontakt-mannaskap mellan olika
vårdorgan och arbetsförmedlingen.

5.1.4 Utiedningens överväganden

Utredningen konstaterar att utgångspunkten för samhällets
sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik måste vara allas rätt till arbete.
Denna rätt bör tillgodoses på den öppna arbetsmarknaden. Åtgärder bör vidtas så
att ytterligare tillväxt av den skyddade sektorn kan undvikas.

Utredningen understryker vikten av att utslagningen på
arbetsmarknaden motverkas. Lagen om anställningsskydd och lagen om
anställningsfrämjande åtgärder är reformer som tillkommit i detta syfte. Det
är dock ännu för tidigt att bedöma effekterna av dessa lagar.

Utredningen
pekar på risken att klyftan mellan de redan anställda och dem som står utanför
arbetsmarknaden kommer att öka. Det är därför viktigt att samhället med kraft
tillvaratar de senares intressen. Detta har också varit tanken bakom lagen om
anställningsfrämjande åtgärder som bildar underlag för anpassningsgruppernas
verksamhet. Erfarenheterna av anpassningsgruppernas verksamhet tyder på att de
lyckats relativt väl med omplaceringsärenden medan de endast i mycket begränsad
omfattning medverkat till nyrekrytering av arbetshandikappade. Utredningen
erinrar om att lagen om anställningsfrämjande åtgärder är ett viktigt medel att
påverka företagens anställningspolitik.

Utredningen betonar också nödvändigheten av att
arbetsmiljön anpassas till arbetstagarnas förutsättningar. Förslag om ny
arbetsmiljölag och förstärkt arbetarskydd är viktiga led i en sådan utveckling.
Att som arbetsmiljöutredningen föreslår bredda arbetarskyddets
verksamhetsområde till att omfatta även de psykiska och psykosociala sidorna av
arbetsmiljön är mycket angeläget. En utbyggd företagshälsovård är också
nödvändig.

Utredningen diskuterar också gränsdragningen mellan
medicinsk, social och yrkesinriktad rehabilitering. Utredningen' konstaterar
att det inte går att dra någon absolut klar gräns mellan olika led i en
rehabiliteringsprocess och att all rehabiliteringsverksamhet måste utgå från
en helhetssyn på individen. Förhållandet mellan medicinsk, social och
yrkesinriktad rehabilitering kan ses som en gradvis förskjutning av
rehabiliterings-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 64

innehållet mot åtgärder som syftar till en arbetsplacering.
Även i den yrkesinriktade rehabiliteringen är det nödvändigt med medicinska och
sociala stödåtgärder. Ett viktigt krav på en rehabiliteringsorganisation är
därför att den måste underlätta övergång mellan olika rehabiliteringsled.
Dubbelarbete och tidsmässiga förskjutningar måste undvikas.

Nuvarande ansvarsfördelning mellan medicinsk, social och
yrkesinriktad rehabilitering är inte tillfredsställande. Ändra samhällsorgan
t. ex. den medicinska rehabiliteringen och primärkommunernas socialvård är otiUräckligt
utbyggda eller har otillräckliga resurser. Vid arbetsvårdsinstituten och
anpassningskurserna har man därför påtvingats ett ansvar för en mycket
omfattande rehabiliteringsverksamhet av medicinsk och social karaktär. I
stället för att utgöra ett komplement till tidigare behandhng har den
yrkesinriktade rehabiliteringen mänga gånger fått ersätta sådan vård.

Den
medicinska och sociala rehabiliteringen måste därför upprustas och samordnas.
Socialvården måste på ett bättre sätt än i dag ta sitt primära ansvar för att
rehabiliteringsbehov uppdagas och åtgärdas. Den medicinska rehabiliteringen
måste förstärkas och medicinska rehabiliteringskliniker tiUkomma inom varje
landstingsområde. Den psykiatriska vården måste förbättras och ges ett mer
aktiverande innehåll så att patienterna lär sig fungera i samhället.
Kriminalvården måste också på ett bättre sätt än i dag förbereda sina intagna
på ett liv i frihet.

Nuvarande
organisation för yrkesinriktad rehabilitering och arbetspsykologisk verksamhet
i anknytning till arbetsförmedlingarna är mycket spHttrad. Kartläggande och
förberedande åtgärder finns i dag på olika håll. Detta medför att den
arbetssökande tvingas vända sig till flera instanser för att få sin situation
utredd. Detta leder till dubbelarbete eftersom de olika åtgärderna är
likartade. Verksamheten vid arbetsvårdsinstituten och anpassningskurserna är
delvis parallella verksamheter. Samtidigt saknas viktiga moment. Det är t. ex.
svårt att få till stånd en systematisk uppträning av en persons arbetsförmåga
vid arbetsvårdsinstituten, då arbetsträningen i hög grad är kopplad till
produktion. 1 den reguljära arbetsmarknadsutbildningen saknas i hög grad
möjligheter till individualiserade stödåtgärder. Med en splittrad organisation
för den yrkesinriktade rehabiliteringen blir det svårt att korrigera en
felaktig rehabiliteringsplan och den arbetssökande tvingas ofta att byta
verksamhetsområde. För individen är detta ansträngande och omotiverat. Rehabiliteringstiden
blir utdragen.

Utredningen
föreslår därför att nuvarande resurser för karUäggning och förberedelser
samordnas. Utredningens utgångspunkt har varit att alla människor som har behov
av dessa resurser ska få tillgång till dem. Nuvarande uppdelning i registrerade
arbetshandikappade och andra, som innebär att endast de förstnämnda anvisas arbetsprövning
och arbetsträning, måste upphöra. Således bör exempelvis också icke handikap-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 65

pade personer i en yrkesvalssituation kunna få tillgång
till arbetsprövning.

Tanken på en samordning av den yrkesinriktade
rehabiliteringen har vuxit fram som en naturlig följd av den senaste tidens
utveckling inom arbetsmarknadsutbildningen. Arbetsprövning och arbetsträning
var länge de enda formerna för kartläggning och förberedelse i kompHcerade
ärenden. Dessa åtgärder växte fram som en del av den arbetsvårdsorga-nisation
som hade sina rötter i den kommunala socialvården och med stark anknytning till
sjukvården. Under senare år har dock arbetsmarknadsutbildningen expanderat
kraftigt. Den omfattar nu ett stort antal människor med mycket skiftande
bakgrund. Det har därvid visat sig att människor kan ha behov av kartläggande
och stödjande åtgärder utan att de för den skull kan betecknas som
arbetshandikappade i medicinsk mening. En stor del av kursutbudet vid AMU-centra
består också av yrkesförberedande kurser. Många elever i
arbetsmarknadsutbildningen är arbetshandikappade. Arbetsmarknadsutbildningen
har därför kommit att bli den huvudsakliga rehabiliteringsorganisationen även
för arbetshandikappade.

Organisationen för den yrkesinriktade rehabiliteringen
skall i första hand betjäna människor som själva önskar komma ut på arbetsmarknaden.
Det är olyckligt att de mest kvalificerade och dyrbara rehabiliteringsresurserna
ofta används som led i en pensionsbedömning.

5.1.5 Utredningens förslag Förstärkning vid arbetsförmedUngarna

Utredningen anser det naturligt att arbetsförmedlingarna
intar en nyckelposition i en samordnad organisation för yrkesinriktad
rehabilitering. Vissa förstärkningar av arbetsförmedlingarna föreslås därför.
Det är viktigt att arbetsförmedlarna ges möjlighet att ge de arbetssökande en
i ökad grad individualiserad service. Detta kräver fortlöpande och grundligare
utbildningsinsatser. Den arbetsförmedlingsorganisation som trädde i kraft för
några år sedan innebär ett närmare samarbete mellan olika förmedlingstjänstemän.
För att arbetsvärdarnas särskilda funktion inte skall försvinna föreslås
återkommande utbildningsinsatser. För arbetsvärdarna är det nödvändigt med
ökade kunskaper om olika handikappgruppers behov och situation, men också
utbildning i frågor rörande sociallagstiftning, hur sociala myndigheter
fungerar, olika bidragsmöjligheter etc.

Kontaktmannaskapet mellan arbetsförmedlingen och olika
vårdorgan bör byggas ut och förstärkas. Det bör ges en fastare organisation oeh
omfatta fler vårdinrättningar än i dag, bl. a. hela den somatiska vården.
Utredningen föreslår att behovet av läkarinsatser i förmedlingsarbetet liksom
hittills bör tUlgodoses genom köpta tjänster från sjukvårdshuvudmännen. För
att behovet av läkarmedverkan skall kunna säkerställas

5 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 30

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 66

föresläs att AMS inleder överläggningar med
Landstingsförbundet ofn lämplig organisatorisk form för sådan medverkan.

Erfarenheterna av psykologmedverkan i förmedlingsarbetet
är så positiva att den arbetspsykologiska verksamhet som i dag bedrivs på
konsultbasis bör inordnas i arbetsförmedlingarnas verksamhet. Fasta psykologtjänster
bör därför inrättas vid arbetsförmedlingarna.

Enheter för yrkesprövning

Det är
angeläget att samtliga resurser för den yrkesinriktade rehabiliteringen samlas
på ett ställe. Utredningen föreslår därför att delar av de resurser för
kartläggande och förberedande åtgärder som i dag finns vid de arbetspsykologiska
instituten, de kommunala arbetsvårdsinstituten och inom
arbetsmarknadsutbildningen sammanförs till särskUda enheter för yrkesprövning
inom arbetsmarknadsutbildningen. Förslaget innebär att de nya
prövningsenheterna övertar den funktion som de kommunala arbetsvårdsinstituten
har i dag och att staten övertar huvudmannaskapet för all yrkesinriktad
rehabilitering.

Vid de
föreslagna enheterna för yrkesprövning skall olika funktioner kunna
tillgodoses. Under en introduktionsperiod skall eleven kunna genomgå ett
generellt prövningsförfarande, anlagsundersökningar i olika former, ta del av
fördjupad yrkesvägledning och arbetsmarknadsinformation m. m. För många elever
är det nödvändigt med en tids ytterligare förberedelse innan de kan gå vidare
ut i arbete och/eller utbildning. Det kan vara nödvändigt med fysisk träning
och sjukgymnastik, psykisk och social träning, ergonomiska insatser samt utprovning
av tekniska hjälpmedel. Också dessa behov ska kunna tillgodoses vid
yrkesprövnings-enheterna.

Efter yrkesprövningen skall alla åtgärdsformer stå tiU
buds t. ex. utbildning, arbete på den reguljära arbetsmarknaden, skyddat
arbete, halvskyddat arbete, beredskapsarbete. Utredningen föreslår också att
prövning/träning i reell miljö byggs ut och förstärks.

För många
elever kommer någon form av yrkesutbildning att bli nödvändig. De skall då
kunna gå i reguljära yrkesutbildningskurser vid AMU-centra. För många kan det
vara nödvändigt med stöd från personalen vid yrkesprövningsenheten under denna
tid. Möjligheter till individuahserad kursuppläggning, tillgång till olika stöd
och instruktionsformer kommer också att krävas. Vid de föreslagna enheterna bör
det finnas arbetsförmedlingstjänstemän, läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster,
psykologer, kuratorer, lärare/instruktörer m. m.

Även när
nuvarande former för kartläggning och förberedelse samordnas kommer det att
finnas behov av särskilda anpassningskurser för vissa handikappgrupper. Dessa
skall dock vara arbetsmarknadspolitiskt motiverade. Utredningen föreslår att
namnet anpassningskurser eller OT-kurser ersätts med benämningen yrkesprövningsverksamhet
med sär-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 67

skilda resurser för vissa handikappgrupper. De nuvarande
anpassningskurserna för äldre synskadade föreslås fortsättningsvis drivas av
De Blindas Förening med anslag från socialdepartementet.

Yrkesprövningsenheter
bör inrättas vid större AMU-centra i varje län. De kommunala arbetsvårdsinstitutens
verksamhet, elever och personal bör bilda grunden till de nya enheterna.
Dimensioneringen av verksamheten bör kännetecknas av samma flexibilitet som
gäller för arbetsmarknadsutbildningen i övrigt. Nuvarande ca 2 700 platser för
arbetsprövning oeh arbetsträning vid de kommunala arbetsvårdsinstituten
föreslås integreras vid yrkesprövningsenheterna.

Detaljplanering av den nya organisationen bör uppdras åt
en särskild organisationsutredning med representanter från AMS och SÖ.

Forskning och metodutveckling

Den
övergripande forskningen rörande de arbetshandikappades problem på
arbetsmarknaden bör ske inom ramen för redan befintliga institutioner. Ärbetsmarknadsinriktad
forskning sker vid bl. a. universiteten, institutet för social forskning, arbetsmedicinska
avdelningen vid arbetarskyddsstyrelsen oeh laboratoriet för klinisk
stressforskning. Centrum för arbetslivsfrågor bör också ges resurser för
forskning rörande de arbetshandikappades problem.

Beträffande
forskning och metodutveckling inom gällande rehabilitering har utredningen övervägt
två alternativa organisationsformer, nämligen dels ett fristående institut och
dels en decentraliserad organisation i anknytning till de föreslagna yrkesprövningsenheterna.
Utredningen har funnit att en organisation med starkt decentraliserade resurser
i nära anknytning till den praktiska verksamheten har de bästa
förutsättningarna att kunna fånga upp och vidareutveckla den metodutveckling
som pågår i organisationen. För metodutveckling föreslås därför en
decentraliserad organisation med särskilda resurser vid yrkesprövningsenheterna
i Stockholm, Göteborg och Umeå. Vidare bör SÖ:s resurser på det här området
förstärkas. En delegation för metodfrågor med representanter för bl. a. AMS och
SÖ bör inrättas och ett särskilt anslag för metodutveckling ställas till
förfogande. Förslaget innebär bl. a. att statens arbetskliniks resurser för
metodutveckling överförs till en yrkesprövningsenhet i Stockholm.

Kostnadsberäkningar

Utredningen har gjort en kostnadsjämförelse mellan
nuvarande och föreslagen organisation. 1 nuvarande organisation beräknas arbetsprövning
och arbetsträning kosta 144,1 milj. kr. AMS anslag för psykologmedverkan vid
arbetsförmedlingarna uppgår till 24,2 milj. kr. Anslaget för läkarmedverkan
utgör 2,9 milj. kr. Totalt kostar verksamheten i nuvarande organisation 171,2
milj. kr.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 68

I den föreslagna organisationen överförs arbetsprövning
och arbetsträning till yrkesprövningsenheter vid AMU-centra. Härvid blir det
enligt utredningen möjligt att göra besparingar på ca 13,5 milj. kr. 1 dag
sysselsätts t. ex. en rad personer vid arbetsvårdsinstituten och landstingskommunernas
centrala förvaltning med administration av utbildningsbidrag till de
arbetshandikappade. I den nya organisationen övertas denna funktion av
försäkringskassan. Utredningen föreslår vidare att den arbetspsykologiska
konsultverksamheten skall ersättas med 150 fasta psykologtjänster, motsvarande
den kapacitet som de fristående arbetspsykologiska instituten har i dag.
Dessutom behövs 20 biträdestjänster. Kostnaderna för dessa tjänster beräknas
till 18,5 milj. kr. För forskning beräknas ett anslag på 1 milj. kr. Jämfört
med nuvarande läge minskar kostnaderna för psykologmedverkan i den nya organisationen
med ca 4,7 milj. kr. Läkarmedverkan förutsätts öka med 40 procent, vilket ger
en merkostnad på 1,2 milj. kr. För metodutveckling föreslås inrättande av 20
tjänster till en kostnad av drygt 2 milj. kr. Statens arbetskUniks budget uppgår
f. n. till drygt 3 milj. kr. Här uppkommer alltså en besparing på 1 milj. kr.
Den totala kostnadsbesparingen i den nya organisationen skulle således uppgå
till ca 18 milj. kr.

5.2 Reservation och särskilda yttranden

Ledamoten Jönsson har reserverat sig mot utredningens
förslag. Reservationen är uppdelad i två avsnitt. Beträffande detaljplanering
av organisationen, som enligt utredningsmajoriteten bör ankomma på en särskilt
tillsatt arbetsgrupp med representanter för AMS och SÖ, menar reservanten att
det här inte endast gäller detaljfrågor utan grundläggande principiella
problem. En organisatorisk plattform måste skapas som tilllåter breda
kontaktytor med arbetsmarknaden och därigenom förutsättningar för en resultatgivande
rehabiliteringsverksamhet. Lika väsentligt är att verksamheten praktisk knyts
an exempelvis till sociala åtgärder på olika plan, till fackliga aktiviteter,
bl. a. inom ramen för anpassningsgruppernas verksamhet, och till erfarenheter
och verksamhetshnjer som är aktuella inom skilda handikapporganisationer. Den
arbetsgrupp, som enligt utredningsmajoritetens förslag skall tillsättas för att
överväga yrkes-prövningsenheternas organisation, bör därför enligt reservanten
utrustas med vida mandat och ha en bred sammansättning.

Det andra avsnittet i reservationen behandlar frågan om
forskning och metodutveckling för den yrkesinriktade rehabiliteringens behov.
Reservanten, som inte kan godta den splittring och uttunning på grund av
knappa resurser som den föreslagna decentraliseringen av metodutvecklingsarbetet
enligt hans mening innebär, föreslår att ett särskilt institut inrättas. Han
kan här tänka sig att statens arbetsklinik med vidgade och reformerade
uppgifter och med breddad organisatorisk förankring inom

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 69

grupper av betydelse för yrkesinriktad rehabilitering förs
in i bilden. Detta alternativ utvecklas närmare i ett särskilt yttrande av
experterna Eriksson, Holmbäck, Lundgren, Utberg och Waller. I ett annat
särskilt yttrande föreslår experterna Lundgren och Waller bl. a. att den yrkesinriktade
rehabiliteringen bör organiseras i särskilda institut underställda
länsarbetsnämnderna.

5.3 Remissyttranden

5.3.1 Utredningens överväganden

Flertalet remissinstanser ställer sig bakom den
beskrivning som utredningen redovisat gällande gränserna mellan olika
rehabiliteringsinsatser, där utredningen utgått från en helhetssyn på individen
och betonat behovet av samordning och samarbete mellan de olika
rehabiliteringsorganen. Socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, HCK, DHR m.
fl. vill dock understryka att utredningens starka betoning av de medicinska och
sociala rehabiliteringsorganens ansvar inte får medföra en restriktivitet och
att vissa grupper av arbetshandikappade ställs utanför möjligheten till en
yrkesinriktad rehabilitering. Sysselsättningsutredningen pekar på att utredningen
borde ägnat större uppmärksamhet åt samordningen med den rehabilitering som
måste fortsätta ute på arbetsplatserna. Statens handikappråd, .styrelsen för vårdartjänst,
HCK, DHR m. fl. framhåller att den yrkesinriktade rehabiliteringen också har en
motivationsskapande uppgift och syfte.

5.3.2 Utredningens förslag

Förstärkning vid arbetsförmedlingarna

Utredningens förslag till förstärkning vid
arbetsförmedlingarna med möjligheter till utökad individuell service, utbyggt kontaktmannaskap
med sjuk- och socialvården och utökad psykolog- och läkarmedverkan i
förmedlingsarbetet tillstyrks av en stor majoritet av remissinstanserna. Syssdsättningsutredningen
framhåller att tyngdpunkten i en ny organisation för yrkesinriktad
rehabilitering måste förskjutas från särskilda institut till arbetsplatserna
där den egentliga och slutliga rehabiliteringen skall ske. Liknande synpunkter
framförs av Statens personalnämnd, AMS, SAF m. fl.

Utredningens förslag om att den arbetspsykologiska
verksamheten som i dag bedrivs på konsultbasis bör inordnas i
arbetsförmedlingens verksamhet stöds av socialstyrelsen, riksförsäkringsverkel,
riksrevisionsverkel, SÖ, HCK, LO, TCO, Svenska kommunförbundet, PTI samt
flertalet länsarbetsnämnder. AMS framhåller att nuvarande samarbetsformer
mellan arbetsförmedlingen och de arbetspsykologiska instituten ytterhgare någon
tid måste få utvecklas och prövas före ett sluUigt ställningstagande i frå-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 70

gan. Liknande synpunkter framförs av bl. a.
kriminalvårdsstyrelsen och statskontoret. Utredningens förslag om överföring av
arbetspsykologisk verksamhet till arbetsförmedlingen avstyrks av SÄF, SÄC07SR, PA-rådet,
GPI, Malmö Psykologbyrå AB, IPPK och Arbetspsykologiska utvecklingsgruppen.
Som främsta skäl åberopas bl. a. att förslaget skulle innebära försämrade möjligheter
för psykologerna att hålla kontakt med andra avnämare och arbetslivet i övrigt,
försämrade utvecklingsmöjligheter och att grunderna för institutens service åt
andra intressenter som personalavdelningar, företagshälsovård, socialvård m.
fl. skulle undanryckas. I sina remissyttranden framhåller också instituten att
förslaget innebär att viss del av institutens nuvarande personal kommer att friställas.

Enheter för yrkesprövning

En bred
remissopinion ansluter sig i huvudsak till utredningens diskussion om behovet
av en samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen under
statligt huvudmannaskap. Remissinstanserna är dock inte fullt lika eniga när
det gäller utredningens förslag att föra samman delar av de resurser för karUäggande
och förberedande åtgärder som i dag finns vid de arbetspsykologiska instituten,
arbetsvårdsinstituten och inom arbetsmarknadsutbildningen till särskilda
enheter för yrkesprövning inom arbetsmarknadsutbildningen.

Utredningens
förslag om att skapa särskilda enheter för yrkesprövning inom
arbetsmarknadsutbildningen tillstyrks av socialstyrelsen, riksförsäkringsverket,
riksrevisionsverket, SÖ, statens handikappråd, styrelsen för vårdartjänst,
socialutredningen, kommunalekonomiska utredningen, Ärbetsvårdschefernas
förening, HCK, DHR, Landstingsförbundet och så gott som samtliga
länsarbetsnämnder.

Socialstyrelsen
framhåller dock att det vid ett oförändrat huvudmannaskap för
arbetsmarknadsutbildningen är viktigt att såväl medicinska och sociala som
arbetsmarknadssynpunkter får ett reellt inflytande på verksamhetens utformning
och utveckling. 5Ö föreslår att de av utredningen föreslagna enheterna för
yrkesprövning benämns "enheter för yrkesorientering (YOE)", då ordet
prövning för många arbetshandikappade har en negativ och avskräckande effekt.
Liknande synpunkter framför Ärbetsvårdschefernas förening som därutöver
framhåller att yrkesprövningsenheterna bör ha en självständig ställning inom
arbetsmarknadsutbildningen och vara friliggande i förhållande till AMU-centra,
men placerade i nära anslutning till dessa. DHR anser det angeläget att AMS
får ett odelat ansvar för alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ställer sig
därför tveksamma till att SÖ skulle överta ansvaret för denna verksamhet.

Kriminalvårdsstyrelsen
ansluter sig i princip till utredningens förslag men anser att frågan om
överförandet av olika rehabiliteringsinsatser

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 71

till en yrkesprövningsenhet inom en utbildningsorganisation
bör bli föremål för ytterligare överväganden.

Statskontoret anser inte att utredningen gett underlag
till frågan om hur den yrkesinriktade rehabiliteringen bör organiseras.
Statskontoret delar uppfattningen att den yrkesinriktade rehabiliteringen bör
betraktas som en arbetsmarknadspolitisk fråga snarare än en medicinsk och
social. Detta talar enligt statskontoret för att huvudmannaskapet för verksamheten
bör övergå till arbetsmarknadsmyndigheterna. SÄC07SR för fram liknande
synpunkter och förordar att de nuvarande arbetsvårdsinstituten förs över till
länsarbetsnämnderna som ett centrum för deras arbete med de konkurrenssvaga
grupperna i arbetskraften.

AMS anför
att arbetsförmedlingen måste ses som den naturliga basen för samtliga åtgärder som
syftar till att främja de arbetssökandes inträde eller omställning på
arbetsmarknaden. Det förefaller därför enligt AMS mindre konsekvent att som
utredningen föreslår i första hand förstärka de utredande och arbetsförberedande
åtgärderna utanför arbetsförmedlingen. Praktik-, inskolnings- och
anpassningsverksamhet direkt på arbetsplatserna bör i första hand tillgripas
för att nå yrkesmässig rehabilitering. Åtgärderna bör enligt AMS uppfattning
inte begränsas till vad som kan göras inom förmedlingens väggar, utan också
åtgärder inom företagen i form av anpassningsverksamhet behövs för att skapa
bättre förutsättningar för arbetshandikappade. AMS anser dock inte att utredningen
presenterat ett tillräckligt underlag för ett slutgiltigt ställningstagande
till förslaget om organisationen för yrkesinriktad rehabilitering.
Sysselsättningsutredningen anför liknande synpunkter och pekar på möjligheten
att lokalmässigt och geografiskt samordna den yrkesinriktade rehabiliteringen
med arbetsmarknadsutbildningen utan att man för den skull också har samma
huvudman för verksamheten.

LO, TCO, SAF, PA-rådet m. fl. anser att utredningen inte
ger tillräckligt underlag för ett slutgiltigt ställningstagande i
organisationsfrågan utan föreslår att frågan blir föremål för fortsatt
utredning. Statens arbetsklinik anför liknande synpunkter.

Utredningens förslag till regional fördelning och
dimensionering av verksamheten kommenteras endast av ett fätal remissinstanser.
SÖ instämmer i utredningens förslag att förlägga de föreslagna enheterna till
större AMU-centra i varje län. SÖ finner det dock lämpligast att såväl OT- som ALU-kurserna
i huvudsak behåller sin nuvarande särprägel och speciella metodik. SÖ anser,
liksom utredningen, att de korta anpassningskurserna för äldre synskadade inte
bör tillhöra arbetsmarknadsutbildningen.

Styrelsen för vårdartjänst framhåller att de svårast
handikappade eleverna får det svårt att göra sig gällande i en alltför stor
eller splittrad organisation. Farhågor för en koncentration till alltför stora
enheter framförs också av Ärbetsvårdschefernas förening, HCK, personalen vid

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 72

statens arbetsklinik m. fl. Ärbetsvårdschefernas förening
betonar att de nuvarande arbetsvårdsinsttiuten bör bilda grunden för
uppbyggnaden av yrkesprövningsenheterna.

De Blindas Förening delar utredningens uppfattning att de
korta OT-kurserna för äldre synskadade inte bör ligga kvar inom arbetsmarknadsutbildningen,
men är inte nu beredd att ta ställning till förslaget att själv ta över
huvudmannaskapet för dessa kurser.

Remissinstansernas synpunkter på den av utredningen
föreslagna organisationsutredningen upptar i huvudsak förslag om bredare
förankring och vidgade uppgifter för utredningen.

En viktig uppgift för den föreslagna
organisationsutredningen är, enligt socialstyrelsen, att utreda hur samverkan
skall organiseras mellan olika rehabiliteringsled. Socialstyrelsen önskar
därför få tillfälle att medverka i denna utredning för att få biträda i sociala
och medicinska frågor, vilket även förordas av SÖ. Styrelsen för vårdartjänst
framhåller att såväl socialstyrelsen som styrelsen för vårdartjänst bör ges
tillfälle att delta i planeringen.

AMS anser det erforderligt att den föreslagna
organisationsutredningen får i uppdrag att närmare utreda arbetsprövningens och
arbetsträningens roll, inriktning och organisation. Även
kriminalvårdsstyrelsen, statens personalnämnd, TCO m. fl. framför liknande
synpunkter och menar att organisationsutredningen bör ta upp mer grundläggande
principiella problem, målfrågor m. m.

LO anser att också representanter för arbetsmarknadens
parter ska ingå i organisationsutredningen. Ett flertal remissinstanser betonar
också vikten av att berörda fackliga organisaUoner får delta i arbetet.

Landstingsförbundet förutsätter att överförandet av
resurserna för arbetsprövning och arbetsträning på sedvanligt sätt blir
föremål för förhandlingar mellan staten och nuvarande huvudmän.

Forskning och metodutveckling

Utredningens förslag om en decentraliserad organisation
för forskning och metodutveckling inom den yrkesinriktade rehabiliteringens
område får ett blandat mottagande av remissinstanserna. Positiva till utredningens
förslag ställer sig bl. a. socialstyrelsen, SÖ, statens handikappråd, styrelsen
för vårdartjänst, DHR, och Svenska kommunförbundet. DHR m. fl. anser det dock
orationellt att föra över uppgiften att leda forskningen och metodutvecklingen
tUl SÖ. DHR föreslår i stället att statens arbetsklinik överförs som
metodutvecklingsenhet till AMS. Riksrevisionsverket ser vissa fördelar med
utredningens förslag men hyser ändå viss tveksamhet. Oavsett vilket alternativ
som slutUgen väljs är det dock enligt verket angeläget att tillräckliga
resurser avsätts för metodutveckling bl. a. när det gäller arbetsanpassning.
Landstingsförbundet m. fl. anser att utredningen inte ger underlag för ett sluUigt
ställningstagande.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 73

Flera remissinstanser däribland AMS, statens arbetsklinik,
HCK, LO, TCO och SAC07SR avstyrker utredningens förslag och förordar att
forskning och metodutveckling i stället sker vid ett fristående institut. AMS m.
fl. anser att statens arbetsklinik med förstärkta resurser skulle kunna utgöra
den fristående institution som avses. Ett flertal remissinstanser delar här
den uppfattning som förs fram i en reservation till utredningen och menar att
denna centrala verksamhet bör vara förlagd hos en instans med klar anknytning
till arbetsmarknadsfrågor i vidsträckt mening.

Kostnadsberäkningar

Bland de remissinstanser som kommenterar utredningens
kostnadsberäkningar framhåller statskontoret, riksrevisionsverket m. fl. att
utredningen inte ger någon fullständig bild av kostnaderna och att beräkningarna
därför är alltför optimistiska. Man efterfrågar kostnaderna för den
lokalmässiga samordningen till AMU-centra, försäkringskassornas ökade
administrativa kostnader vid övertagande av utbetalning av utbildningsbidrag
för elever vid arbetsvårdsinstitut m. m.

6 Föredraganden 6.1 Bakgrund

Under senare år har ökad insikt vunnits om i hur hög grad
arbetet och dess villkor formar en människas liv. Vi vet i dag att arbetet inte
bara är ett medel för att skaffa en tillfredsställande försörjning utan också
en väg till social gemenskap och egenvärde. Arbetet svarar därigenom för
grundläggande mänskliga behov genom att utveckla och berika tillvaron. Målet
för samhällets sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik har koinmit att
förskjutas från att gälla ett förverkligande av full sysselsättning till att
avse rätten till arbete för alla. Detta har i sin tur medfört att de grupper
som tidigare i mycket liten utsträckning förväntades ingå i arbetskraften i dag
gör anspråk på arbete. Detta nya mål har kommit till uttryck bl. a. i de
riktlinjer för sysselsättnings- och regionalpolitiken som riksdagen antog i
december 1976 under stor politisk enighet (prop. 1975/76: 211, Au 1976/77: 7, rskr.
1976/77: 79) och som grundades på förslag i sysselsättningsutredningens
betänkande (SOU 1975: 90) Arbete åt alla.

Svensk arbetsmarknad har under de senaste årtiondena
präglats av stora förändringar. Näringslivets successiva omställning har rest
ökade krav på byte av anställning, på utbildning och geografisk rörlighet. Samtidigt
som bl. a. den tekniska utvecklingen verkat i en riktning mot mindre
förslitande arbetsmiljöer har specialiseringen och effektiviseringen inom
arbetslivet ökat kraven på den som söker ett arbete. Många som i sam-

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 74

band med näringslivets omvandling mister sina
anställningar har fått svårt att komma tillbaka till arbetslivet. Detta gäUer i
hög grad människor med olika typer av arbetshinder, för vilka kraven på
omställning till nya arbetsuppgifter och ny arbetsmiljö kan skapa speciella
svårigheter. Problemen blir särskilt markerade när de berör människor i
tillbakagående branscher och regioner med svag arbetsmarknad.

Strukturförändringens verkningar för de arbetshandikappade
möttes under 1960-talet främst med en förhållandevis snabb utbyggnad av den
skyddade sektorn på arbetsmarknaden. Under senare år har de särskilda
insatserna för denna grupp i stället i allt högre grad inriktats mot att söka
finna lösningar på den reguljära arbetsmarknaden. Åtgärderna har syftat till
att även de svaga grupperna skall kunna erhålla och behålla anställning vid
arbetsplatser på den reguljära arbetsmarknaden. Den omfattande reformeringen
av den arbetsrättsliga lagstiftningen har tillsammans med en kraftig utbyggnad
av de arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska åtgärdssystemen här haft
stor betydelse. Även inom arbetsmiljölagstiftningen ställs ökade krav på
anpassning av arbetet till de anställdas förutsättningar. Liknande krav finns
numera också i byggnadslagstiftningen.

Arbetsprövning,
arbetsträning, kurser för omställning och träning och övrig
arbetsmarknadsutbildning är några av de arbetsförberedande åtgärder för
handikappade som i dag finns tUlgängliga inom arbetsmarknadspolitikens ram.
Dessutom har en rad stödformer tillskapats i syfte att underlätta för de
arbetshandikappade att erhålla och behålla ett arbete. Hit hör t. ex. bidrag
till arbetsbiträde, särskilda anordningar på arbetsplatsen, speciella arbetstekniska
hjälpmedel och bidrag till motorfordon. Halvskyddad sysselsättning, näringshjälp,
arkivarbete och beredskapsarbete, t. ex. inom tjänstesektorn, är åtgärder för
att skapa sysselsättning åt handikappade.

Ökad insikt har vunnits om betydelsen av kontinuitet
mellan yrkesinriktad rehabilitering och den rehabilitering som föregår denna.
En tidigt insatt rehabilitering är oftast mest effektiv och minst påfrestande
för individen. Den är också fördelaktig från samhällsekonomisk synpunkt. För
att åstadkomma kontinuitet i rehabiliteringsarbetet krävs en god kontakt mellan
arbetsförmedlingen och alla övriga parter, t. ex. arbetsgivarna och de fackliga
organisationerna. Det är mot denna bakgrund man bl. a. skall se den
reformering som skett av arbetsförmedlingens arbetsformer och inre
organisation, tillkomsten av disiriktsarbetsnämnderna och försöken med en
intensifierad samverkan mellan arbetsförmedling, försäkringskassa och socialvård
samt anpassningsgruppernas verksamhet. Syftet med anpassningsgrupperna är att
bl. a. anpassa arbetssituationen i det ordinarie arbetslivet till
arbetstagarnas förutsättningar.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att den kraftiga
personalförstärkning som arbetsmarknadsverket tillförts under främst
1970-talet

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 75

inte minst genom en utbyggnad av anpassningsgruppernas
verksamhet i hög grad motiverats av de arbetshandikappades behov.

Trots ansträngningarna kommer många arbetshandikappade
ändå inom överskådlig framtid att av olika skäl vara utestängda från den öppna
arbetsmarknaden. För dessa grupper är särskilda sysselsättningsåtgärder
nödvändiga. Det behov av bl. a. skyddad sysselsättning i olika former som
därför kan beräknas kvarstå får, mot den bakgrund jag här redogjort för, ses
som ett uttryck för samhällets ansvarstagande när det gäller att möjliggöra för
dessa grupper att överhuvudtaget delta i arbetslivet och inte som ett mått på
arbetsförmedlingens möjligheter att placera handikappade på den öppna
arbetsmarknaden. En väl fungerande organisation är en förutsättning för att
dessa strävanden ska kunna förverkligas.

I det följande kommer jag att framlägga principförslag
till huvudmannaskap och enhetlig organisation för de nuvarande verkstäderna
för skyddat arbete, kontorsarbetscentralerna och industriella beredskapsarbeten
samt hemarbeten. I anslutning härUll lägger jag fram förslag till organisation
för den yrkesinriktade rehabilitering som i dag bedrivs vid kommunala institut
för arbetsprövning och arbetsträning samt den i viss mån likartade verksamheten
inom arbetsmarknadsutbildningens ram.

Jag tar däremot inte i detta sammanhang upp halvskyddat
arbete, arkivarbete och andra liknande former av stödåtgärder. Flertalet av
dessa åtgärder ses över f. n. och till andra har statsmakterna nyligen tagit
ställning. Ett nytt system för statsbidrag till halvskyddad sysselsättning,
som har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med förslag från sysselsättningsutredningen,
trädde sålunda i kraft den 1 januari 1977. Sysselsättningsutredningen avser
att i ett delbetänkande våren 1978 särskilt behandla de arbetshandikappades
situation på arbetsmarknaden. Sysselsättningsutredningen har genom
tilläggsdirektiv också fått i uppdrag att överväga arkivarbetets framtida
organisation och utformning. Statsbidragsgivningen till kommunala
beredskapsarbeten övervägs f. n. inom arbetsmarknadsdepartementet. Utredningen
om näringshjälp har i sitt betänkande (SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp,
vilket nu remissbehandlats, lagt fram förslag om näringshjälpens framtida
utformning.

Formerna för verksamheten vid verkstäderna för skyddat
arbete började utredas år 1968. Chefen för dåvarande inrikesdepartementet
tillsatte då utredningen rörande den skyddade sysselsättningen. Anledningen var
att riksdagen efter yrkanden i flera motioner hade uttalat sig för en förutsättningslös
utredning av verksamheten. Bakgrunden till riksdagens beslut var bl. a. att den
skyddade verksamheten var splittrad på ett stort antal kommunala och
landstingskommunala huvudmän samt att de affärsmässiga villkoren för
verksamheten liksom löne- och anställningsförhållandena för de anställda var
oklara. HärtiU kom att betydande skillnader fanns i fråga om verksamhetens
omfattning i olika delar av landet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 76

I
sitt betänkande (SOU 1972: 54) Skyddat arbete, lade utredningen fram en rad
förslag om målet för verksamheten. Bl. a. ansåg man att definitionen av
begreppet arbeishandikapp borde göras relativt vid. Utredningen belyste också
de negativa effekter som kunde följa av en alltför stor skyddad sektor och
betonade starkt betydelsen av att stödja de arbetshandikappade på den reguljära
arbetsmarknaden genom bl. a. anpassningsfrämjande åtgärder.

Utredningen
ansåg att den skyddade sysselsättningen skulle utmärkas av en hög ambitionsnivå.
Även ganska svårt handikappade borde beredas skyddat arbete i syfte att på lång
sikt ge dem möjligheter att få anställning pä den reguljära arbetsmarknaden.
Detta förutsatte emellertid också förstärkta insatser från arbetsförmedlingens
sida. För ett inte oväsentligt antal människor fick man dock acceptera att det
skyddade arbetet var det enda realistiska alternativet till arbetslöshet.
Vidare framhölls att verkstäderna för skyddat arbete inte fick användas för att
lösa sysselsättningsfrågan för dem som av renodlade arbetsmarknadsskäl var arbetslösa.
Detta skulle starkt minska de gravt handikappades möjligheter till sådan
sysselsättning.

I
fråga om det framtida huvudmannaskapet för verkstäderna föreslog utredningen
att landstingskommunerna skulle vara huvudmän för såväl verkstäder för skyddat
arbete som de kontorsarbetscentraler arbetsmarknadsverket var huvudman för.
Vidare föreslogs vissa åtgärder för regional utjämning av tillgången på
skyddade platser. Ett centralt samordningsorgan föreslogs inrättat för att
biträda huvudmännen med bl. a. marknadsföring, försäljning, produktutveckling,
utbildning m. m.

Vid
remissbehandlingen vann utredningens förslag till mål för verksamheten m. m.
betydande anslutning. Däremot var remissinstansernas inställning till förslaget
om landstingskommunalt huvudmannaskap mycket splittrad. En stor grupp
remissinstanser däribland AMS, LO, Landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet, vissa landstingskommuner och statens handikappråd hänvisade tiU
behovet av samordning med arbetsmarknadspolitiken i övrigt och förordade
därför någon form av statligt huvudmannaskap. Ändra remissinstanser uttalade
sig för landstingskommunerna som huvudmän. Bl. a. TCO, DHR, HCK samt några
landstingskommuner hänvisade till behovet av samordning med den övriga rehabiliteringsverksamhet
som landstingskommunerna bedriver.

Oenigheten
bland remissinstanserna bedömdes av den dåvarande regeringen göra ett sluUigt
ställningstagande i huvudmannaskapsfrågan omöjligt. Därför tillsatte dåvarande
chefen för arbetsmarknadsdepartementet i mars 1974 utredningen rörande
organisation och huvudmannaskap för vissa former av arbetsmarknadspolitiskt
motiverad industriell verksamhet (OSA-kommittén). Kommittén överlämnade i
oktober 1975 sitt betänkande (SOU 1975: 82) Organisation för skyddat arbete. OSA-kommittén
konstaterade inledningsvis att den ökade satsningen på förebyggande

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 77

åtgärder och insatser för att inlemma så många som möjligt
i det reguljära arbetslivet borde minska behovet av ytterligare platser i
skyddat arbete. Inte minst borde den nya arbetsrättslagstiftningen och utbyggnaden
av arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder t. ex. halvskyddad sysselsättning
verka i denna riktning. En fortsatt utbyggnad ansågs ändå nödvändig för att
rätta till den ojämna regionala platsfördelningen. Kommittén bedömde ett sådant
utbyggnadsbehov till omkring 5 000 platser. Härutöver fann kommittén att ett enheUigt
huvudmannaskap var en väsenUig faktor för att åstadkomma en jämnare regional fördelning
av skyddade platser. Kommittén menade vidare att man borde underlätta för arbetsvårdsfÖretagen
att uppträda affärsmässigt och föreslog därför att verksamheten samordnades
länsvis i fristående stiftelser. Som stiftelsebildare föreslogs staten och
landstingskommunerna resp. de utanför landstingskommunerna stående kommunerna.
Vidare föreslogs en gemensam stiftelse för viss central service. Kommittén
anvisade två vägar att finansiera stiftelserna. Det ena alternativet byggde på
en kostnadsfördelning mellan stat och kommun och en finansiering via statliga
och kommunala skatteintäkter. Det andra alternativet, som kommittén själv
förordade, utgick från en totalfinansiering med arbetsgivaravgifter. Kommittén
var inte enhällig i sina ställningstaganden. En ledamot reserverade sig dels
mot kommitténs förslag beträffande stiftelsebildare, dvs. huvudmannaskapet,
dels mot inrättandet av en central stiftelse, dels mot majoritetens förord i
finansieringsfrågan. En bred majoritet av remissinstanserna däribland
socialstyrelsen, SÖ, AMS, sysselsättningsutredningen, LO, TCO, SACO/SR,
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, flertalet landstingskommuner och SÄF
slöt däremot upp bakom huvuddragen i kommitténs förslag.

Parallellt med OSA-kommittén arbetade utredningen rörande
viss yrkesinriktad rehabilitering. Utredningen överlämnade i juli 1976 sitt betänkande
(SOU 1976: 38) Yrkesinriktad rehabilitering. Utredningen föreslog att de
resurser för karUäggning och förberedelse som finns på olika håll samordnas vid
särskilda enheter för yrkesprövning vid AMU-centra. Förslaget innebär att de
landstingskommunala och kommunala arbetsvårdsinstituten inordnas i
arbetsmarknadsutbildningen och att staten övertar huvudmannaskapet för all
yrkesinriktad rehabilitering. Vidare föreslog utredningen viss förstärkning
vid arbetsförmedUngarna gällande psykolog- oeh läkarmedverkan. För
metodutveckling inom den yrkesinriktade rehabiliteringen föreslogs en decentraUserad
organisation med särskilda resurser vid vissa av de föreslagna yrkesprövningsenheterna.
Detaljplaneringen av den nya organisationen föreslogs bli föremål för en
särskild organisationsutredning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 78

6.2 Skyddat arbete

6.2.1 Syftet med skyddad verksamhet

Såväl utredningen rörande den skyddade sysselsättningen
som OSA-kommittén har framhållit att skyddat arbete har dubbla.arbetsmarknadspolitiska
syften. Dels skall verksamheten förverkliga rätten till arbete, dels skall den
så långt möjligt innebära möjligheter till en långsiktig rehabilitering som
syftar till att de anställda åtminstone på sikt skall kunna ta arbete på den
öppna arbetsmarknaden. Den förra utredningen betonade särskUt
rehabiliteringsaspekten. OSA-kommittén anser däremot att sysselsättningsmotivet
blivit alltmer angeläget. Detta ställningstagande grundades på förhållandet att
skyddat arbete blivit en permanent sysselsättning för allt fler människor.

Under
tioårsperioden 19651975 ökade antalet personer som arbetade i verkstäder för
skyddat arbete från 9 500 till ca 15 600 personer. Trots detta var antalet
sysselsatta i dessa verkstäder som erhöll arbete på den öppna arbetsmarknaden i
absoluta tal i stort sett oförändrat under perioden. Detta förhållande borde
enligt kommittén påverka ställningstagandet till den framtida organisationen
av verksamheten.

Även jag
delar uppfattningen att skyddat arbete främst skall ses som en arbetsmarknadspolitisk
åtgärd i syfte att värna om arbetshandikappades rätt till avlönat arbete.
Begreppet "skyddat arbete" skall förstås så att de anställda är
skyddade från konkurrens från personer utan arbetshinder när det gäller att
erhålla och behåUa sitt arbete. Det betyder också att arbetsplatserna i görlig
mån är anpassade till de arbetshandikappades förutsättningar. Det senare gäller
såväl lokalernas utformning som personalmedverkan etc. I övrigt skall
verkstäderna för skyddat arbete betraktas som en tillgång i vårt lands samlade
näringsliv. De människor som arbetar i verksamheten producerar angelägna varor
och tjänster och bidrar därigenom till utvecklingen av vårt samlade välstånd.
För att verksamheten vid arbetsvårdsfÖretagen skall kunna bedrivas under så
normala former som möjligt bör man så långt möjligt sträva efter att olika
grupper av arbetshandikappade arbetar på samma arbetsplats. Specialverkstäder
för en viss handikappgrupp bör sålunda normalt inte inrättas. Olika särbehov
bör i stäUet tillgodoses genom t. ex. ökad differentiering av arbetsuppgifter
och arbetsledning, särskilda åtgärder av social-och socialkurativ art samt
genom ergonomiska insatser. Även vid lokalisering av arbetsvårdsföretag måste
man, som jag kommer att närmare utveckla i det följande, också sträva efter att
förlägga verkstäderna så att de på ett naturligt sätt smälter in i ortens
näringsliv. Av samma skäl bör vårdpräglad arbetsterapi inte ordnas i samma
lokaler som skyddat arbete. Enligt min mening måste även framdeles en hög
ambitionsnivå eftersträvas så att allt fler gravt arbetshandikappade ges
möjlighet till en produktiv insats och därmed till en egen försörjning.
Utvecklingen visar

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 79

att skyddat arbete är samhällsekonomiskt motiverat även
för dessa grupper. Jag anser det därför inte meningsfullt att försöka fastslå
någon gräns för den lägsta arbetsförmåga som man skulle behöva ha för att få
skyddat arbete. Jag vill också betona att ett arbete kan ha mycket stort värde
för den enskilde och för hans möjligheter till ett aktivt samhällsliv även om
den faktiska arbetsförmågan kan framstå som ringa. Däremot bör skyddat arbete
inte komma i fräga för personer som är arbetslösa av i huvudsak renodlade
arbetsmarknadsskäl.

Självfallet delar jag också uppfattningen att skyddat
arbete måste utformas och bedrivas så det åtminstone på lång sikt förstärker
de anställdas möjligheter att kunna ta steget över till annat arbete. De något
skilda bedömningar av målet för skyddat arbete som de båda utredningarna gjort
får enligt min mening ses mot bakgrund av såväl den utveckling som har ägt rum
inom det skyddade arbetet som den utbyggnad av de förebyggande
arbetsmarknadspolitiska åtagandena som jag tidigare har redogjort för. Då den
skyddade verksamheten började byggas upp sysselsattes i hög grad människor med
traditionella fysiska handikapp. 1 takt med att bl. a. yrkesinriktad och annan
rehabilitering byggts ut och möjligheterna att anpassa arbetsplatserna på den
ordinarie arbetsmarknaden förstärkts har dessa grupper i allt större utsträckning
kunnat fä arbete på den öppna arbetsmarknaden. I stället har alltmer gravt
fysiskt handikappade eller människor med andra typer av handikapp kunnat
beredas arbete inom bl. a. verkstäder för skyddat arbete. Många av de anställda
har också fler än ett handikapp. En betydande andel av dem som i dag
sysselsätts vid verkstäder för skyddat arbete har aldrig tidigare haft nägot
avlönat arbete. Det gäller bl. a. många psykiskt utvecklingsstörda, gravt
fysiskt handikappade och personer med sociala problem. En del av dessa
arbetstagare kan åtminstone på sikt ha möjligheter att ta arbeie på den öppna
arbetsmarknaden. Andra har sä väsentligt nedsatt arbetsförmåga att de knappast
under några förutsättningar kan komma i fråga för sådant arbete.

Ofta används utplaceringsgraden som det enda måttet pä
rehabiliteringen av de anställda i skyddat arbete. Detta mått är dock inte
rättvisande, då gravt handikappade många gånger genomgår en hög grad av
rehabilitering enbart genom att kunna klara ett arbete vid verkstad för skyddat
arbete. I en rapport till sysselsättningsutredningen (SOU 1977: 44) Skyddad
verkstad, Halvskyddad verksamhet, pekar man bl. a. på detta förhållande.
Rapporten, som bl. a. bygger på en intervjuundersökning vid några verkstäder
för skyddat arbete, visar att de anställda vid verkstäderna i allmänhet anser
att arbetet har haft en positiv inverkan på deras utveckling och
rehabilitering. De anställda i skyddat arbete är också mer positiva till sina
arbeten m. m. än de anställda i halvskyddat arbete, som omfattats av
undersökningen.

Ätt en större del av de anställda stannar kvar i skyddat
arbete får

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 80

således inte ses som något misslyckande för verksamheten.
Tvärtom kan utvecklingen tolkas som en väsentligt höjd ambitionsnivå och
vidgning av rätten till arbete. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att
löne- och anställningsvillkoren i skyddat arbete successivt kommit att
jämställas med vad som gäller pä den öppna arbetsmarknaden. De som är
sysselsatta vid skyddade verkstäder behöver därför inte av löneskäl känna sig
tvingade att söka sig ut på den öppna arbetsmarknaden.

6.2.2 Behov av enhetUg organisation

I likhet med de båda utredningarna och flertalet
remissinstanser anser jag att möjligheterna för den skyddade verksamheten att
uppfylla dess syften, rehabiUtering och sysselsättning, i hög grad är beroende
av hur verksamheten organiseras. Allt eftersom antalet verkstäder för skyddat
arbete har ökat och produktionskapaciteten stigit har det av samhällsekonomiska
skäl blivit alltmer angeläget med en regional samordning av verksamheten. Det
är detta förhållande som på senare år lett fram till att allt fler
landstingskommuner tagit över ansvaret för verksamheten från kommunerna.
Förutom Gotlands, Malmö och Göteborgs kommuner är kommunerna f. n. huvudmän för
verkstäderna för skyddat arbete inom sex län. Totalt omfattar den kommunala och
landstingskommunala verksamheten i dag ca 16 000 anvisade arbetstagare och 4
000 tjänstemän varav landstingskommunerna svarar för ca två tredjedelar.
Behovet av regional samordning var också en av anledningarna till att
utredningen rörande den skyddade sysselsättningen föreslog att
landstingskommunerna skulle överta huvudmannaskapet för såväl verkstäder för
skyddad sysselsättning som kontorsarbetscentraler. De kontorsarbetscentraler
som drivs av länsarbetsnämnderna och som f. n. sysselsätter ca 1 600 arbetstagare
iordningställdes främst under 1960-talet. Ett syfte var att skapa bättre och
mer ordnade arbetsförhållanden för vissa grupper sysselsatta i arkivarbete. Ett
annat syfte var att man ville skapa en sysselsättningsform som tog tillvara
även de gravt handikappades arbetsförmåga. TiU en början dominerade lagning av
kartor, bokbindning m. m. vilket utfördes åt olika StaUiga och kommunala
institutioner. Dessa arbetsuppgifter har till följd av riksdagens
ställningstagande år 1969 om marknadsmässig debitering avvecklats och ersatts
med andra arbetsuppgifter, främst inom kontorsoffset- och
kontorsservicesektorn. Samtidigt har vid de kommunala verkstäderna för skyddat
arbete successivt också kommit att byggas upp särskilda produktionsavdelningar
för bl. a. kontorsoffset och kontorsservice. Bägge verksamhetsformerna har
därmed kommit att likställas tUl såväl syfte som innehåll.

Även OSA-kommittén föreslär ett gemensamt huvudmannaskap
för verkstäder för skyddat arbete och kontorsarbetscentraler. Kommittén anser
att detta också bör omfatta industriellt beredskapsarbete och hemarbete.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 81

Industriella beredskapsarbeten med AMS som huvudman
började anordnas i slutet av 1960-talet. Syftet var att bereda arbete åt
personer som friställdes vid företagsnedläggelser främst inom TEKO-sektorn och
för vilka traditionella former av beredskapsarbeten var mindre väl lämpade.
Härigenom har arbetsförmedlingarna fått mer tid att pröva möjligheten till
permanent sysselsättning åt de friställda. Denna typ av beredskapsarbeten har framför
allt kommit till stånd på orter med svagt utvecklad arbetsmarknad vilket också
haft till följd att dessa arbeten varit svåra att avveckla. OSA-kommittén
konstaterar att flertalet av de industriella beredskapsarbeten som startats i
samband med strukturförändringar med tiden och genom utnyttjande av uppkomna
vakanser fått ett betydande inslag av personer med arbetshinder bland sina
anställda. Vidare har i vissa fall industriella beredskapsarbeten utan samband
med någon strukturförändring etablerats på orter med allmänt svag
arbetsmarknad och vikande befolkningsunderlag för att mera varaktigt skapa
arbete åt bl. a. äldre och lokalt bundna personer. Utvecklingen har fört med
sig att flertalet industriella beredskapsarbeten, med undantag för några få
verkstäder i Norrbotten, numera i huvudsak har samma arbetsmarknadspolitiska
syfte och inriktning som verkstäderna för skyddat arbete. I verksamheten
sysselsätts f. n. ca 1 800 arbetstagare.

Vissa primär- och landstingskommunala arbetsvårdshuvudmän driver
sedan många år hemarbete som ett led i den skyddade sysselsättning som står
under AMS tiUsyn. F. n. sysselsätts ca 600 personer sammanlagt.

Sedan budgetåret 1968/69 har dessutom försöksverksamhet
bedrivits med statligt stöd till hemarbete åt personer bosatta i skogslänens
glesbygder. Statens industriverk är tiUsynsmyndighet och närmast ansvariga för
verksamheterna är företagareföreningarna i berörda län. Den här formen av
hemarbete tillkom ursprungligen av regionalpolitiska skäl. OSA-kommittén konstaterar
emellertid att verksamheten till större delen kommit att utgöra en ersättning
för det kommunala hemarbetet för arbetshandikappade. Industriverket och
företagareföreningarna bekräftar att en sådan utveckling har ägt rum och
tillstyrker därför kommitténs förslag att föra över dessa hemarbetsprojekt till
samhällets övriga insatser för skyddat arbete. Några remissinstanser har
påpekat att ett visst samarbete redan kommit till stånd mellan de kommunala
verkstäderna för skyddat arbete och denna form av hemarbete. Totalt sysselsätts
i regionalpolitiskt hemarbete ca 2 300 personer.

Det splittrade ansvaret mellan staten och kommunala
huvudmän har förutom en regional obalans också lett till oklarheter bl. a. i
fråga om verksamhetens syfte och inriktning samt var ansvaret för verksamhetens
fortsatta utbyggnad skall ligga.

Den ojämna utbyggnaden av verkstäderna för skyddat arbete
har lett tUl påtagliga regionala skiUnader i fördelningen mellan såväl statliga
och kommunala insatser som olika typer av skyddad sysselsättning. Brist på

6 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 30

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 82

platser i verkstäder har t. ex. i stor utsträckning fått
kompenserats med arkivarbete, industriella beredskapsarbeten, kontorsarbete
etc. Detta förhållande, som innebär att utbyggnaden av de olika
sysselsättningsformerna inte i första hand har skett med hänsyn till de
arbetshandikappades faktiska sysselsättningsbehov utan med hänsyn till andra
faktorer, har utförligt belysts av utredningen rörande den skyddade
sysselsättningen som för sin del förordade att minst ett arbetsvårdsföretag
borde finnas i varje kommun. OSA-kommittén anser att en regional utjämning
erfordrar ett nytillskott på ca 5 000 platser. Även jag anser att den
regionala obalansen i fråga om skyddade verkstadsplatser successivt bör rättas
till för att man ska kunna erbjuda ett differentierat utbud av skyddad verksamhet
i olika regioner. Med hänsyn härtill och vad jag tidigare har anfört om en
fortsatt höjning av ambitionen att också ge gravt handikappade rätt till
skyddat arbete anser jag det inte lämpligt eUer möjligt att nu försöka fixera
ett visst platsbehov. I vilken takt en utbyggnad kan ske är dock i första hand avhängigl
de ekonomiska förutsättningarna. Prövningen av detta bör liksom hittills ske
inom ramen för det årliga budgetarbetet. Totalt kommer den organisation jag här
föreslår att sysselsätta mer än 22 000 arbetstagare i skyddat arbete och
närmare 5 000 tjänstemän eller sammanlagt ca 0,6 % av antalet sysselsatta på
den svenska arbetsmarknaden. En ytterligare utbyggnad kan således ske för att
tillgodose rätten till arbete för olika grupper av arbetshindrade utan risk för
en sådan segregering på arbetsmarknaden som befarats i betänkandet Skyddat
arbete.

OSA-kommittén
pekar på att det splittrade huvudinannaskapet inte bara lett till regional
obalans och Ull högre kostnader. De enskilda arbetsvårdsfÖretagen får också en
mer sårbar ställning på marknaden än om de varit samordnade under ett gemensamt
regionalt huvudmannaskap. Bristen på samordning på riksnivå innebär också att
varken anskaffning eller fördelning av arbetsuppgifter eller marknadsföring av
produkterna blir så rationell och ändamålsenlig som man skulle önska. Många av
de nuvarande huvudmännen för verkstäderna har i dag inte själva möjligheter
att bygga upp en tillräckligt slagkraftig försäljningsorganisation, dels för
att utveckla nya produkter och avsättningsområden, dels för att kunna få
erforderlig överblick över olika delmarknader. Detta gäller främst för
kommunala huvudmän och kontorsarbetscentraler. Detta synes vara en viktig
anledning till att verkstäderna för skyddat arbete har en mycket liten
exportvolym i förhållande till omsättningen.

Något utbyggt och fast organiserat samarbete mellan de
olika statliga och kommunala huvudmännen finns inte i dag vare sig regionalt
eller för landet som helhet. Splittringen har enligt mitt förmenande lett till
en konkurrens mellan enskUda arbetsvårdsföretag som från många synpunkter
varit olycklig.

I likhet med OSA-kommittén och flertalet remissinstanser
ser jag en

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 83

organisatorisk samordning av verksamheten vid verkstäder
för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och
hemarbete som en grundförutsättning för att lösa de problem jag här berört. De
skäl som kan tala för ett bibehållande av de nuvarande sysselsättningsformerna
kan enligt min mening inte uppväga de väsenUiga förbättringar som en enhetlig
organisation byggd pä de förutsättningar jag här anger skulle innebära. En
utgångspunkt bör härvid vara att samordningen skall ske pä regional nivä och
med en stark demokratisk förankring. Jag vill också peka på att det skyddade
arbetet har en nära anknytning till flera samhällsområden som berör
arbetshandikappade personer och för vilka ansvaret är förlagt till regional och
lokal nivå. Det gäller förutom arbetsförmedling bl. a. också försäkringskassa,
sjukvård, medicinsk rehabilitering och socialvård. En regional och lokal
anknytning är enligt min mening också en nödvändig förutsättning för att arbetsvårdsfÖretagen
skall kunna få ett nära samarbete med näringslivet inom den region där verkstaden
är belägen. Detta gäller inte bara beträffande den egentiiga produktionen utan
också i hög grad ärbetsvårdsföretagens möjligheter att kunna skapa förståelse
för de arbetshandikappades förutsättningar på arbetsmarknaden och därmed öka
möjligheterna till en ökad utplace-ring från den skyddade sektorn. Jag
återkommer i det följande till hur behovet av industriella beredskapsarbeten
med det ursprungliga temporära syftet skall kunna tillgodoses inom ramen för
den organisation som jag förordar.

6.2.3 Regionala stiftelser

Som OSA-kommittén framhåller lägger det förhållandet att arbetsvårdsfÖretagen
drivs som offentiiga förvaltningar i myndighetsform offentiigrättsliga hinder i
vägen för att åstadkomma en bättre ekonomi i verksamheten. OSA-kommittén anger
också en rad andra olägenheter med myndighetsformen som jag tillmäter stor
betydelse. Så är t. ex. arbetsvårdsfÖretagen nu som regel inordnade i en staUig
eller kommunal administration bl. a. beträffande bokföring och redovisning som
byggts upp för att tillgodose helt andra ändamål främst inom socialvården och
sjukvårdens ram än dem som gäller för varuproducerande företag.
Bestämmelserna om allmänna handlingars offentiighet medger andra företag i
princip full insyn i det material som ligger till grund för ärbetsvårdsföretagens
prissättning och övriga affärsmässiga agerande. ArbetsvårdsfÖretagen är vidare
skyldiga att följa den statliga upphandlingskungörelsen eller motsvarande
kommunala reglementen t. ex. vid uppköp av de varor och tjänster som erfordras
för produktionen. Dessa bestämmelser är i första hand avpassade till
förvaltningsmyndighetens behov av färdiga produkter. Detta innebär skyldighet
att tillämpa anbudsförfarande och att lägsta anbud i princip skall antas. Det
normala förhållandet hos

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 84

varuproducerande företag är däremot att man förhandlar med
leverantörerna om priserna. Detta gör det ofta möjligt att sluta mer
förmånliga uppgörelser t. ex. beträffande råvaror och halvfabrikat än vad som
är möjligt vid anbudsförfarande.

Jag delar också från dessa utgångspunkter OSA-kommitténs
synpunkter beträffande behovet av friare och mer affärsmässiga former för den
skyddade verksamheten. Ä andra sidan måste stort avseende fästas vid de
synpunkter som reservanten och vissa remissorgan framfört beträffande det
värde som ett demokratiskt inflytande över verksamheten har på såväl regional
som lokal nivå. Som jag närmare kommer att utveckla i det följande anser jag
att en friare företagsform för den skyddade sysselsättningen väl går att förena
med såväl en stark demokratisk förankring som möjligheter till starkt medinflytande
från arbetsmarknadens parter.

OSA-kommittén
har i första hand prövat två olika alternativ till företagsform nämligen
aktiebolag och stiftelse. Kommittén konstaterar att aktiebolagsformen med
hänsyn till aktiebolagslagens regler om bl. a. tvångslikvidation endast passar
för verksamhet som syftar till full kostnadstäckning eller överskott. Det
förhållandet att arbetsvårdsfÖretagen StäUer krav på betydande kapitaltillskott
är därför ett avgörande motiv för att välja stiftelseformen. För
stiftelseformen talar enligt kommittén också det förhållandet att skyddat
arbete inte bedrivs i lönsamhetssyfte utan för att tillgodose
arbetsmarknadspolitiska och sociala välfärdsmotiv. Några remissinstanser
däribland Malmöhus läns landstingskommun och DHR förordar dock
aktiebolagsformen. Deras motiv är bl. a. att det för stiftelser saknas enhetUga
förvaltningsbestämmelser liknande dem som finns för aktiebolag. Detta skulle
minska möjligheterna till samhällelig kontroll och insyn över verksamheten. Som
jag tidigare framhållit är jag medveten om problemställningen. Jag inenar
emellertid att behovet av demokratisk förankring och medinflytande från
arbetsmarknadsparterna väl kan tillgodoses genom särskilda bestämmelser i de
urkunder som reglerar de regionala stiftelsernas verksamhet. Aktiebolagslagens
bestämmelser om förvaltning, redovisning och insyn bör här kunna ge vägledning.
Jag vill erinra om att utredningen om reformering av företagareföreningarna i
sitt betänkande (SOU 1977: 3) Utbyggd regional näringspolitik föreslagit en
stiftelsemodell som nära ansluter till den som OSA-kommittén föreslagit för den
skyddade verksamheten.

Huvuddelen
av den skyddade verksamheten utgörs i dag av kommunala och landstingskommunala
verkstäder för skyddat arbete. Verkstäderna har mycket skiftande
produktionsförutsättningar. En del är förhållandevis stora medan andra är tämUgen
små. Produktsortimentet är starkt skiftande. Det förekommer såväl
legotillverkning som egen produktion. De anstäUdas arbetshinder och
arbetsförmåga varierar. Ca 15 % av verkstadsplatserna är särskilt anordnade för
utvecklingsstörda. I län

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 85

där landstingskommunen eller utanför landstingskommun
stående kommun är huvudman, har man under en politiskt vald nämnd i en del
fall byggt upp tämligen stora förvaltningar som relativt detaljerat styr verksamheten
vid arbetsvårdsfÖretagen och instituten för arbetsprövning och arbetsträning. I
andra län med landstingskommunalt huvudmannaskap har endast mindre arbetsvårdskanslier
inrättats. Dessa består av en ar-betsvårdschef och några medarbetare.
Produktionsledning och försäljning samt merparten av de administrativa frågorna
sköts här i huvudsak av arbetsvårdsfÖretagen själva. Oavsett vilken modell som
valts utnyttjas i så gott som samtliga landstingskommuner också andra
förvaltningsenheter för vissa uppgifter t. ex. beträffande ekonomi-, personal-
och budgetarbete. I fyra av de sex län där kommunerna fortfarande är huvudmän
för de skyddade verkstäderna har landstingskommunerna inrättat särskilda
kanslier som bistår de kommunala huvudmännen vid marknadsföring och
försäljning. 1 ett av de två återstående länen har landstingskommunen vissa
resurser för skyddad verksamhet i sin egenskap av huvudman för verkstäder för
utvecklingsstörda.

Med hänsyn till att det i flertalet landstingsområden
redan i dag finns en väl fungerande administration för det skyddade arbetet
delar jag OSA-kommitténs uppfattning att de regionala stiftelserna bör byggas
upp med dessa arbetsvårdsförvaltningar som grund. I de få landstingskommuner
där arbetsvärdsförvaltningar saknas får en sådan organiseras. Det torde härvid
vara möjUgt att bygga ut någon kommunal arbetsvårdsförvaltning t. ex. i
länscentrum som får bilda stomme i den nya organisationen. De regionala
stiftelserna bör i princip täcka samma geografiska områden som berörda
landstingskommuner eller utanför landstingskommun stående kommuner. Med hänsyn
till de särskilda förhållanden som råder i Malmö- och Göteborgsregionerna bör
dock övervägas om inte regionala stiftelser kan bildas som omfattar såväl
Göteborgs kommun som Göteborgs och Bohus läns landstingskommun resp. Malmö
kommun och Malmöhus läns landstingskommun. Jag vill erinra om att det redan i
dag finns ett omfattande samarbete mellan arbetsvårdsförvaltningarna i dessa
kommuner och landstingskommuner.

6.2.4 Huvudmannaskap

Utredningen rörande den skyddade sysselsättningen angav
att humanitära och ekonomiska synpunkter torde ha legat bakom kommunernas
intresse att anordna verkstäder för skyddat arbete. Skyddat arbete innebar
förbättringar i de handikappades levnadsvillkor och blev ett alternativ Ull
kommunal socialhjälp som då kunde begränsas. Under framför allt senare hälften
av 1960-talet tog allt fler landstingskommuner över den skyddade verksamheten
frän kommunerna. Som orsak pekade utredningen dels på de driftekonomiska
fördelar som anses möjliga genom en regional samordning, dels på att
kostnaderna för verksamheten blev mer

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 86

jämnt fördelade och dels att möjligheterna för
handikappade att få arbete på verkstad för skyddat arbete blev mer likvärdiga.
Även landstingskommunernas uppgifter i samband med bl. a. arbetsprövning och arbetsträning
samt industriell terapi vid t. ex. dagcentra och sjukhus liksom produktion vid
de särskilda verkstäderna för utvecklingsstörda torde enligt utredningen ha
bidragit till utvecklingen. Jämsides med att landstingskommunerna tog över mer
och mer av ansvaret för verksamheten gick staten in med liknande åtgärder i
form av kontorsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och
glesbygdsstöd till hemarbete. Som har nämnts i det föregående föreslog
utredningen rörande den skyddade sysselsättningen ett enheUigt
landstingskommunalt huvudmannaskap för verkstäder för skyddat arbete samt kontorsarbetscentraler.

Eftersom
utredningens förslag inte godtogs av många remissinstanser gjorde den dåvarande
regeringen den bedömningen att förslaget inte borde läggas tUl grund för sluUigt
ställningstagande i huvudmannaskapsfrågan. I stället hänsköts denna fråga till
förnyad utredning i OSA-kommittén. Denna konstaterar att något nytt inte
tillkommit sedan den förra utredningen remissbehandlades och att remissinstansernas
inställning kvarstår. Man för därför undan tanken på ett renodlat landstingskommunalt
huvudmannaskap. Däremot övervägs ett helstatligt huvudmannaskap för
verksamheten, i första hand genom anknytning till ÄB Statsföretag. Förslag i
denna riktning har från tid till annan förts fram såväl i den politiska
debatten som av företrädare för löntagarorganisationer och huvudmän. Liknande
tankegångar framkommer i några remissyttranden. OSA-kommittén konstaterar
emellertid att såväl Statsföretag som koncern, som dess enskilda bolag skall
drivas under marknadsmässiga förutsättningar. Detta innebär bl. a. krav på
lönsamhet. Skyddat arbete däremot motiveras av arbetsmarknadspolitiska och
sociala skäl, varför en anknytning av verksamheten till AB Statsföretag vore
mindre lämplig. I stället bör enligt kommitténs mening samhället förfoga över
en fristående organisation för skyddat arbete. Kommittén anger tre principer
som bör vara vägledande för valet av huvudman. För det första anser man att
staten som huvudansvarig för arbetsmarknadspolitiken och landstingskommunerna
för annan rehabiUteringsverksamhet har ett gemensamt ansvar för att rätten tiU
arbete tillgodoses för människor med arbeishandikapp. För det andra menar man
att detta ansvar förutsätter en anknytning av verksamheten till lokala och
regionala intressen t. ex. arbetsförmedling, arbetsmarknadsutbildning,
yrkesinriktad rehabilitering, sjukvård, medicinsk rehabilitering och
socialvård. För det tredje är det skyddade arbetet en affärsmässig verksamhet
som kräver en ökad regional samordning av produktion och försäljning. Med dessa
principer som grund föreslår kommittén ett mellan staten och
landstingskommunerna delat huvudmannaskap. Det delade huvudmannaskapet kommer
främst tiU uttryck genom inflytande i de regionala stiftelsernas styrelser.
Finan-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 87

sieringen föreslås däremot ske genom en av riksdagen
fastställd arbetsgivaravgift.

Så gott som samtliga remissinstanser däribland LO. TCO.
SACO/SR. Landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. SÄF. AMS. flertalet
handikapporganisationer, det övervägande antalet såväl staUiga som kommunala
huvudmän och Ärbetsvårdschefernas förening, sluter upp bakom kommitténs
förslag. Kommittén är emellertid inte enhällig i sitt ställningstagande. En
ledamot reserverar sig till förmån för ett förslag som innebär att
landstingskommunerna, kommunerna och länsarbetsnämnderna gemensamt skall åta
sig huvudmannaskapet. Reservanten ansluter ig däremot till
utredningsmajoritetens syn på behovet av regional samordning m. m.
Reservantens förslag biträdes av ett fåtal remissinstanser, däribland några
landstingskommuner.

Med hänsyn till den ansvarsfördelning som i dag råder
mellan stat och landstingskommuner beträffande arbetsvärd och övrig
rehabilitering ser jag det som naturligt att dessa parter i enlighet med
kommitténs förslag ges ett gemensamt ansvar för den skyddade verksamheten.
Detta behov markeras ytterligare av att den nya organisationen föreslås omfatta
alla nuvarande former av arbetsvårdsföretag i såväl statlig som kommunal och
landstingskommunal regi. Staten svarar i dag för drygt 40 % av kostnaderna för
den samlade verksamheten medan kommuner och landstingskommuner svarar för
resten.

Kommunerna har som ytterst ansvariga för medborgarnas
sociala välfärd betydande intressen att bevaka vid de lokala arbetsvårdsfÖretagen.
Det samarbete som därför redan etablerats mellan arbetsvärd och socialvård bör
enligt min mening fortsätta på lokal nivå. Jag återkommer till detta i det
följande.

Enligt min mening ligger förslaget om att bilda regionala
stiftelser väl i linje med den länsdemokratiska utveckling som uttrycktes i
regeringsdeklarationen hösten 1976. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag
att staten tillsammans med landstingskommunerna bildar en regional stiftelse
för skyddat arbete inom varje landstingskommun. Landstingsfri kommun skall
härvid jämställas med landstingskommun. Medinflytande för arbetsmarknadens
parter m. fl. bör därför tillgodoses inom ramen för den styrelserepresentation
som skall ankomma på landstingskommunen i egenskap av huvudman.

En majoritet av OSA-kommitténs ledamöter föreslår att
varje regional stiftelse skaU ledas av en styrelse bestående av mellan sju och
elva ledamöter, som utses av regeringen. Ledamöterna föreslås representera stiftelsebildarna,
dvs. staten och landstingskommunen, de anställda samt näringslivet. Reservanten
menar att styrelsen bör utses av stiftelsebildarna och bestå av nio ledamöter.
Tre av dessa bör utses av landstingskommunen, tre av kommunerna via Svenska
kommunförbundets länsavdelning, en av länsarbetsnämnden, en av
företagareföreningen och en av

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 88

de anställdas organisationer. Kommitténs och reservantens
förslag till styrelserepresentation kommenteras endast av några få
remissinstanser. Landstingsförbundet anser sålunda att regeringen endast bör
tillsätta tvä ledamöter medan övriga bör tiUsättas av landstingskommunen,
varvid två bör tillsättas efter förslag från de anställdas organisationer och
en efter förslag från näringslivet. Övriga remissinstanser som accepterar
stiftelseformen och ett mellan staten och landstingskommunerna delat
huvudmannaskap har inga principiella invändningar mot kommitténs förslag.
Däremot framförs vissa synpunkter beträffande styrelsens sammansättning.
Statens handikappråd, SFO och Svenska kommunförbundet menar att kommunerna bör
vara representerade eftersom de har viktiga funktioner i den sociala
rehabiliteringen. Kommunerna har även fått en större roll i samhällets
sysselsättningsplanering. Handikapporganisationerna anser att de bör vara
företrädda.

Det är självfallet angeläget att stiftelsernas styrelser
får en sådan representation att de inom sig rymmer olika kompetens- och
erfarenhetsområden. Samtidigt delar jag reservantens och bl. a. Svenska kommunförbundets
uppfattning om behovet av ett starkt lokalt och regionalt samband. Ett mellan
staten och landstingskommunerna delat huvudmannaskap bör emellertid komma till
uttryck genom att staten blir representerad i styrelserna. Jag förordar att
varje styrelse består av tolv ledamöter enligt följande. Ordförande och
ytterligare tio ledamöter utses av landstingskommunen. En av de tio
ledamöterna bör utses efter förslag av Svenska kommunförbundets länsavdelning,
en efter förslag av LO-distriktet, en efter förslag av TCO-distriktet och en
som representant för näringslivet. Regeringen utser en ledamot som samtidigt
är vice ordförande. Utöver dessa tolv personer bör två representanter för länsarbetsnämnden
adjungeras till styrelsen. Vidare bör två fackliga företrädare för personalen
knytas till styrelsen varav en bör representera de arbetstagare som har skyddat
arbete. I övrigt delar jag kommitténs uppfattning att de anställda måste
beredas betryggande insyn i stiftelsernas förvaltning och att formerna för
detta bör övervägas mellan företrädare för de fackliga organisationerna och de
centrala och regionala stiftelserna. Kommittén pekar t. ex. på möjligheten att
införa ett system med arbetstagarkonsulter.

Jag har ingen erinran mot kommitténs förslag att tre
revisorer bör utses att granska de regionala stiftelsernas förvaltning och
räkenskaper. En revisor bör utses av regeringen och två av landstingskommunen. Äv
de senare bör en utses efter förslag från den fackliga organisation som
företräder de arbetstagare som har skyddat arbete.

6.2.5 Lokal representation

OSA-kommittén har som jag tidigare framhålUt starkt
strukit under behovet av en lokal förankring av den skyddade verksamheten. Det
är

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 89

också mot den bakgrunden som kommittén diskuterar olika
former av lokal representation vid arbetsvårdsfÖretagen. Kommittén tar dock
inte ställning till hur en sådan representation bör utformas utan anser att det
bör ankomma på de regionala stiftelserna att själva avgöra detta med hänsyn
till de skiftande förutsättningarna. De få remissinstanser som yttrat sig i
frågan har olika uppfattningar. Ärbetsvårdschefernas förening anser att lokala
verkstadsstyrelser är direkt olämpliga med hänsyn till att de regionala
stiftelserna måste kunna fungera som sammanhållna enheter. Liknande
tankegångar förs fram av Östergötlands läns landstingskommun. Kronobergs läns
landstingskommun däremot hänvisar till positiva erfarenheter som man haft av
lokala samrådsgrupper vid varje verkstad. 1 dessa grupper, som följer och tar
initiativ till utvecklingen av verksamheten, finns företrädare för huvudmannen,
arbetsförmedlingen, försäkringskassan, ortens näringsliv och de anställda. Jag
delar kommitténs uppfattning att det bör ankomma på de regionala arbetsvårdsfÖretagen
att själva fatta beslut om hur den lokala representationen bör utformas med
hänsyn till de skiftande förutsättningarna. I detta sammanhang vill jag betona
nödvändigheten av att man i den nya organisationen utnyttjar den goda kunskap
om den lokala arbetsmarknaden och de upparbetade kontakter med andra företag
som föreståndare, arbetsledare och andra anställda vid arbetsvårdsfÖretagen
oftast har och att ledningen för de lokala verkstäderna tillförsäkras sådan
rörelsefrihet som möjliggör anpassning till lokala förhållanden.

6.2.6 Regional fördelning av skyddade arbetsplatser

OSA-kommittén föreslår att lokaliseringen av skyddade arbetstiUfällen
inom ett landstingsområde bör ske i enlighet med den modell som den tidigare
utredningen hade föreslagit.

Utredningen föreslår tre olika former av skyddat arbete
nämligen reguljära verkstäder för skyddat arbete, filialer till dessa och
hemarbete. I likhet ined så gott som samtliga remissinstanser anser jag att
den föreslagna modellen tUlgodoser kravet på en god spridning av
arbetstillfällen och därför bör kunna utgöra en principiell grund för lokaUsering
av skyddat arbete inom ett landstingsområde.

6.2.7 Anvisning av skyddat arbete

I samband med att OSA-kommittén behandlar behovet av
regionala personalfunktioner, berörs också arbetsförmedlingarnas roll. Som kommittén
framhåller måste en anställning i skyddad sysselsättning alltid föregås av en
allsidig arbetsmarknadspolitisk prövning. Detta innebär att alla åtgärder för
att placera en arbetssökande på den ordinarie arbetsmarknaden måste ha prövats
innan alternativet skyddat arbete aktualise-

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 90

ras. Endast arbetsförmedlingen kan göra en sådan
bedömning. Det måste även vara arbetsförmedUngens uppgift att fortlöpande pröva
möjligheterna för samtliga anställda i skyddat arbete att ta anställning på
den ordinarie arbetsmarknaden. Skall detta vara möjligt krävs att dispositionsrätten
över platserna i skyddat arbete ligger kvar hos arbetsmarknadsmyndigheterna.
Ansvaret för uppföljningen av arbetsförmedlingens verksamhet på detta fält bör
i första hand ankomma på de partssammansatta distriktsarbetsnämnderna som
inrättats fr. o. m. budgetåret 1976/77.

6.2.8 Drift av industriella beredskapsarbeten

För att stärka det industriella beredskapsarbetet som ett arbetsmarknadspolitisk
medel och samtidigt undvika dubblerade resurser föreslår OSA-kommittén att de
regionala stiftelserna skall svara för driften av sådana industriella
beredskapsarbeten som beslutas av AMS. Den centrala stiftelsen föreslås svara
för viss övergripande planering. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran
av flertalet remissinstanser. Även jag anser att kommitténs förslag skulle
innebära en förstärkning av det industriella beredskapsarbetets
användningsområde. AMS skulle inte behöva hålla en särskild
produktionsorganisation för industriella beredskapsarbeten. Jag delar också
kommitténs uppfattning om den centrala stiftelsens roll i sammanhanget.

Med hänsyn
till de långsiktiga åtaganden, som oftast följer med industriella beredskapsarbeten
och som OSA-kommittén belyst, bör beslut om eventuellt anordnande av nya
arbeten ankomma på regeringen eller, efter dess bemyndigande, AMS.

6.2.9 Vis.sa frågor rörande arbetsanskaffning

De kommunala och landstingskommunala huvudmännens arbetsvårdsförvaltningar
svarar i dag på många håll även för arbetsanskaffning till terapiverksamhet vid
sjukhus och andra vårdinstitutioner inom huvudmannens ansvarsområde. OSA-kommittén
föreslår att man regionalt skall kunna träffa överenskommelser enligt vilka de
nya stiftelserna då så bedöms lämpligt kan överta ansvaret för denna uppgift.
Mot bakgrund av vad jag tidigare har sagt om betydelsen av att minska antalet
huvudmän som sysslar med arbetsanskaffning och försäljning av industriellt
tillverkade produkter har jag ingen erinran mot detta förslag. Detsamma gäller
kommitténs förslag att den skyldighet som statliga myndigheter f. n. har att
informera kriminalvårdens verkstäder om planerade statliga beställningar skall
utsträckas till att också omfatta arbetsvårdsfÖretagen. Den närmare
utformningen härav bör dock senare prövas av regeringen. När det gäller arbetsanskaffning
vill jag slutligen stryka under vad OSA-kommittén anför om att prissättning
skall grundas på marknadsmässiga principer för kalkylering.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 91

6.2.10 Centralt .samordningsorgan

Frågan om ett centralt samordningsorgan för den skyddade
verksamheten har länge varit aktuell. Den s. k. Kjellman-kommittén föreslog
redan år 1948 att ett sådant organ borde bildas och drivas i AMS regi. Därefter
har bl. a. en arbetsgrupp inom AMS och en grupp arbetsvårds-chefer lagt fram
liknande förslag. Samtliga förslag har främst tagit sikte på ökade centrala
serviceinsatser för marknadsföring, försäljning och produktutveckling. De
centrala samordningsfrågorna behandlades även av utredningen rörande den
skyddade sysselsättningen som föreslog ett sådant organ knutet till
Landstingsförbundet. De frågor, som enligt utredningen motiverade samarbete av
det här slaget, var förutom marknadsföring och försäljning även inköp av vissa
varuslag, kalkylering och prissättning samt bokföring och annan redovisning.
Utredningens förslag fick genomgående stöd av remissinstanserna. OSA-kommittén
konstaterar att kraven på bl. a. samordnade försäljningsinsatser vuxit sig allt
starkare. Som orsaker framhålls bl. a. den relativt snabba utbyggnaden av verksamheten
under de senaste tio till femton åren och det stora antalet huvudmän. Kommittén
aktualiserar därför på nytt centrala insatser av det slag som den förra
utredningen förordade. Uppgifterna bör anförtros ät en central stiftelse med
staten och landstingskommunerna som huvudman. Stiftelsen bör ledas av en
styrelse med företrädare för stiftelsebildarna, näringslivet och de anställda.
Vidare föreslås att den centrala stiftelsen skall sluta kollektivavtal för samUiga
anställda vid de regionala stiftelserna. Den centrala stiftelsen bör även ha
resurser för vissa utvecklingsfrågor på personalområdet t. ex.
personalhälsovård, arbetsmiljö och personalutbildning. Behovet av förstärkta
utbildningsinsatser framhölls redan av den förra utredningen. Förutom de här
nämnda arbetsuppgifterna konstaterar OSA-kommittén att en ny organisation för
skyddat arbete förutsätter att vissa planerings- och samordningsuppgifter samt
personalpolitiska frågor som f, n, åvilar AMS och kommunförbunden förs över
till den föreslagna centrala stiftelsen. Kommittén avser i första hand AMS och
kommunförbundens uppgifter beträffande förhandlingar och personalutbildning
samt AMS ansvar i fråga om planering och drift av verkstäder för skyddat
arbete, kontorsarbetscentraler och industriella beredskapsarbeten.

OSA-kommittén
konstaterar vidare att det måste finnas ett centralt organ som svarar för
budgetarbete och överföring av rörelsekapital till de regionala stiftelserna.
Kommittén är emellertid inte enhällig i sitt ställningstagande för en central
stiftelse. En av ledamöterna avstyrker förslaget och anser att de uppgifter som
centralt hittills främst åvilar AMS och kommunförbunden även i fortsättningen
bör kunna skötas av dessa. Utredningsmajoritetens förslag tillstyrkes eller
lämnas utan erinran av ett övervägande antal remissinstanser däribland AMS.
statens industri-

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 92

verk, LO, TCO, SAF, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SACO/SR, de flesta landstingskommunerna samt ÄB
Statsföretag. Några remissinstanser är negativa eller tveksamma till förslaget
men framhåller samtidigt behovet av en förstärkt affärsmässig samordning av ärbetsvårdsföretagens
verksamhet.

Enligt min
mening kommer de föreslagna regionala stiftelserna för skyddat arbete inte bara
att innebära en bättre regional samordning av verksamheten utan också en
omfattande decentralisering. Jag tänker här i första hand på att huvudansvaret
för driften av industriella beredskapsarbeten och kontorsarbetscentraler
flyttas från central till regional nivå. De regionala stiftelserna kan emellertid,
som några remissinstanser påpekat, inte tillgodose behovet av en branschmässig
samordning av arbetsvårdsfÖretagen i olika delar av landet. Inom alla de
föreslagna regionala stiftelserna kommer det t. ex. att finnas produktion av
olika trävaror, metallbearbetning, plasttillverkning osv. En branschmässig
samordning av dessa olika produktionsinriktningar förutsätter en övergripande
organisation på riksplanet som kan biträda de regionala stiftelserna i inköps-och
försäljningsfrågor samt för att ta initiativ till tillverkning av nya lämpUga
produkter. Genom en branschmässig samordning på riksplanet kan också fördelar
nås när det gäller investeringar och utnyttjande av dessa. Detta gäller inte
minst möjligheterna att undvika dubbelanskaffning av kapitalintensiv
utrustning.

Mot
bakgrund av att den föreslagna organisationen vid starten kommer att
sysselsätta mer än 22 000 arbetstagare i skyddat arbete och närmare 5 000
tjänstemän framträder självfallet också behovet av personalpolitiska insatser
på det centrala området mycket starkt. Detsamma gäller inte minst
rehabiliteringsfrågor, samarbete med andra samhällsorgan som AMS,
socialstyrelsen, kommunförbunden osv. Även om jag sålunda i huvudsak biträder
utredningsmajoritetens förslag till en central stiftelse vill jag understryka
att det primära driftansvaret skall åvila de regionala stiftelserna. Den
föreslagna centrala stiftelsen bör därför, vid sidan av övergripande ansvar för
planering, budgetarbete och ekonomi i övrigt samt personal- och rehabiliteringspolitiska
frågor, endast i huvudsak ha rådgivande uppgifter. Förutom produktionsteknisk
och marknadsmässig rådgivning bör den centrala stiftelsen i kraft av sitt
ekonomiska ansvar gentemot statsmakterna ägna stor uppmärksamhet åt
kostnadsutvecklingen och tillsammans med de regionala stiftelserna initiera
nödvändiga åtgärder, om dagsverkskostnaderna i något fall skulle bli för höga.
Inrättandet av en central stiftelse innebär som tidigare påpekats att man för
samman olika funktioner för den skyddade verksamheten som i dag sköts på
central nivå av olika organ. Den föreslagna centrala stiftelsen innebär således
i praktiken ingen utökning av redan befintlig central organisation men väl en effektivering
och samordning av resurserna. Med anledning av vad reservanten anfört vill jag
även betona att förslaget inte

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 93

innebär att några uppgifter som i dag utförts regionalt
eller lokalt behöver centraliseras. Arbetsuppgifterna skall således Ugga kvar
på regional eller lokal nivå. Jag anser vidare att den centrala stiftelsen bör
byggas upp successivt. De mest angelägna frågorna är förutom personalpolitik
och rehabiliteringsfrågor att biträda de regionala stiftelserna i frågor
rörande marknadsföring och produktionsteknik samt fördelning av statsmedel.
Frånsett vad som behövs för att handlägga dessa frågor samt budgetfrågor,
planering av nya företag och övriga centrala uppgifter som i dag sköts av AMS
i egenskap av tillsynsmyndighet bör den centrala organisationens uppgifter
närmare bedömas då erfarenheter vunnits av den nya organisationen. I detta
sammanhang bör också möjligheterna att kunna erhålla central service från
utomstående organisationer och myndigheter prövas. Jag tänker här t. ex. på
möjligheterna att inleda ett samarbete med SFO när det gäller förhandlingar om
kollektivavtal m. m. för de anställda. På produktutvecklingsområdet bör
samarbete med bl. a. styrelsen för teknisk utveckling övervägas liksom möjligheterna
till samarbete med statliga och kommunala inköpsorgan.

När det gäller den långsiktiga utbyggnaden av verkstäder
för skyddat arbete delar jag kommitténs uppfattning att AMS som ansvarig för
arbetsmarknadspolitiken liksom hittills måste ha ett avgörande inflytande över
dimensionering och lokalisering av företag. Detta bör som kommittén föreslagit
ske genom att i princip samma ansvarsfördelning får gälla mellan AMS och den
centrala stiftelsen som f. n. tillämpas mellan AMS och SÖ beträffande
arbetsmarknadsutbildningen. Detta innebär att AMS efter statsmakternas direktiv
skall pröva verksamhetens omfattning, dimensionering och lokaUsering medan den
centrala stiftelsen har ett övergripande ansvar för alla frågor som i övrigt
gäller anordnande och drift. Jag kan även ansluta mig till den principiella
uppläggning av planeringsarbetet som kommittén presenterar. Det bör således
åligga AMS att efter samråd med den centrala stiftelsen besluta om regional
fördelning av den nybyggnadsram som statsmakterna liksom hittills bör
fastställa för varje år.

OSA-kommittén har föreslagit att ett särskilt representantskap
med tio ledamöter vardera från riksdagen, landstingskommunerna och de anställda
skall knytas till den centrala stiftelsen för att stärka samhällets inflytande.
Enligt förslaget bör representantskapet sammanträda minst två gånger per år för
överläggningar med den centrala stiftelsens ledning. Förslaget stöds eller
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. De remissinstanser som är
negativa till förslaget uppfattar representantskapets roll som konstruerad och
iUusorisk. Man menar att det informationsbehov som kommittén åsyftar bör kunna
tUlgodoses genom de samhällsrepresentanter som föreslås ingå i såväl den
centrala stiftelsens styrelse som de regionala stiftelsernas styrelser. Jag
delar denna uppfattning.

För att stärka samhällets möjligheter till inflytande över
de regionala

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 94

stiftelsernas verksamhet har jag tidigare föreslagit dels
att insynsfrågorna skall regleras i stiftelseurkunderna, dels att den
länsdemokratiska förankringen och parternas inflytande skall tryggas genom en
utbyggd representation. Jag anser att motsvarande principer också bör kunna
till-lämpas beträffande den centrala stiftelsen. Den centrala stiftelsens
styrelse bör således bestå av elva ledamöter som utses av regeringen. Äv dessa
bör fem vara riksdagsledamöter. En representant bör företräda AMS, två
Landstingsförbundet och två de anställdas huvudorganisationer. En representant
bör slutligen företräda näringslivet. Ordförande och vice ordförande utses
särskilt varav den senare efter förslag av Landstingsförbundet. Jag förordar
också att den centrala stiftelsens chef utses av regeringen.

6.2.11 Förslagets genomförande

Denna proposition syftar som jag tidigare nämnt till att
ge riksdagen underlag för ett principiellt ställningstagande till framtida
organisation och huvudmannaskap för den skyddade sysselsättningen. Efter ett
beslut om nytt huvudmannaskap återstår ett omfattande arbete innan den nya
organisationen kan träda i kraft. Bl. a. måste ett mer detaljerat organisationsförslag
utarbetas och ett omfattande förhandlingsarbete ske med såväl nuvarande
huvudmän som berörda personalorganisationer. Förslag till organisationsplaner
och personaldimensionering måste också utarbetas. Vidare är det nödvändigt att
mer i detalj klarlägga formerna för samarbete mellan den centrala stiftelsen
och de regionala stiftelserna Uksom relationerna till AMS. Likaså måste
arbetsfördelningen lokalt och regionalt belysas ytterligare liksom formerna för
budgetarbetet. Som jag tidigare berört återstår också att bedöma vilka
industriella beredskapsarbeten och hemarbetsprojekt som skall övertas av de
regionala stiftelserna. Det omfattande förberedelsearbetet gör att den av OSA-kommittén
föreslagna tidpunkten för förslagets genomförande bör flyttas fram. Jag räknar
därför med att ett ikraftträdande kan ske tidigast den 1 januari 1980.

OSA-kommittén
föreslår att en organisationsutredning och regionala arbetsgrupper skall
tillsättas för det återstående arbetet. Förslaget stöds eller lämnas utan
erinran av så gott som samUiga remissinstanser. Även jag ansluter mig till
förslaget. Den nya organisationskommitténs uppgift bör vara att redovisa
förslag till detaljorganisation för hela verksamheten. Kommittén bör utses av
regeringen och bestå av representanter frän staten, landstingskommunerna,
kommunerna och de fackliga huvudorganisationerna. Ledamot som i kommittén
företräder nuvarande kommunala, landstingskommunala eller staUiga huvudmän
förutsätts inte delta i kommitténs förhandlingar eller beslut, när sådan
huvudman är motpart. Till kommittén bör knytas en ledningsgrupp med experter
för att centralt leda och samordna det praktiska utredningsarbetet.
Organisationsarbetet bör bedrivas i nära samverkan med den
organisationskommitté för yrkes-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 95

inriktad rehabilitering som jag senare kominer att föreslå.
Under organisationskommittén bör upprättas regionala kommittéer vars främsta
uppgift blir att med hänsyn till de olika förutsättningar som gäller i olika
delar av landet utarbeta förslag till regional och lokal administration av
verksamheten. Däremot bör frågor rörande löne- och anställningsvillkor,
eventuellt övertagande av nuvarande huvudmäns fastigheter m. m., på sätt jag
närmare behandlar i det följande, ankomma på centrala organ att behandla. De
regionala kommittéerna, som har att arbeta enligt de direktiv som den centrala
organisationskommittén drar upp, bör bestå av företrädare för
länsarbetsnämnderna, landstingskommunerna, kommunerna och de anställdas
organisationer.

Den nya organisationskommittén har även till uppgift att
lägga fram förslag till lokalisering av den centrala stiftelsen. Regeringen
kommer senare att ta ställning till denna fråga. I enlighet med regeringens
regionalpolitiska strävanden skall en lokalisering inte ske till Stockholms
kommun.

De anställda vid verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler,
industriella beredskapsarbeten och hemarbete omfattas i dag av olika avtal om
löner och anställningsvillkor. Det senare gäller i hög grad den administrativa
personalen. Den nya organisationskommittén kommer emellertid inte att ha
tillgång till den hjälp av experter som behövs för att den själv ska kunna
sluta avtal om de löne- och anställningsvillkor som skall gälla för de
anställda då den nya organisationen träder i kraft. Det bör därför ankomma på SFO
att i nära samråd med den nya kommittén förhandla och träffa avtal med de
anställdas organisationer i dessa frågor. På motsvarande sätt bör det ankomma
på statens förhandlingsnämnd att i nära samråd med den nya kommittén träffa
uppgörelser om överlåtelser till den nya organisationen av bl. a. lokaler och
maskiner samt andra tillgångar och förpliktelser som har samband med de olika ärbetsvårdsföretagens
affärsverksamhet. Härvid bör ett förenklat värderingsförfarande eftersträvas
så att tidskrävande förhandlingar undvikes. För att uppnå erforderlig
flexibilitet bör kommittén vara oförhindrad att avstå från att överta kommunal,
landstingskommunal eller staUig egendom om detta visar sig ekonomiskt
fördelaktigt eller ur andra synpunkter är att föredraga. Äv naturliga skäl bör
i sådana fall statsbidrag för fortsatt drift inte längre utgå till kommunal
eller landstingskommunal huvudman.

Flera remissinstanser har påpekat att det inom ramen för
den hemarbetsverksamhet som bedrivs under tillsyn av statens industriverk även
förekommit att stöd i vissa fall beviljats småföretagare utan att dessa
sysselsatt hemarbetare i egentlig mening. Stödet har i dessa fall huvudsakligen
haft en lokaliseringspolitisk inriktning. Självfallet delar jag uppfattningen
att detta stöd till privata företag inte bör inordnas i den nya
företagsbildningen för skyddat arbete. Det bör därför uppdras åt den

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 96

centrala organisationskommittén att i samråd med statens
industriverk och berörda företagareföreningar bedöma i vilken utsträckning det
nuvarande regionalpolitiska hemarbetet skall ingå i de föreslagna regionala
stiftelserna för skyddat arbete. Kommittén bör också i samråd med AMS avgöra
vilka industriella beredskapsarbeten som p. g. a. sin struktur eventuellt inte
bör ingå i den nya organisationen. Som jag tidigare nämnt gäUer detta främst
några få verkstäder i Norrbottens län som tillkommit uteslutande för att
tillgodose ett permanent behov av arbetstillfällen på orten. För dessa
verkstäder bör överlåtelse till annan ägare prövas. Jag viU i sammanhanget
erinra om att AMS under senare år avyttrat flera industriella beredskapsarbeten
av denna typ.

Det finns
i dag några få verkstäder för skyddat arbete som drivs av ideella organisationer
som Frälsningsarmén, Stadsmissionen, Diakonanstalten m. fl. OSA-kommittén
erinrar om att det presenterade förslaget till ändrat huvudmannaskap också får
konsekvenser för dessa organisationers möjligheter att driva sina verkstäder.
Det gäller bl. a. i fråga om formerna för ekonomiska bidrag från samhället. Jag
delar den uppfattning som kommit till uttryck i organisationernas remissvar
och som innebär att samhället även i fortsättningen måste stödja den skyddade
verksamhet som organisationerna bedriver. Ett eventuellt samgående med de av
mig förordade regionala stiftelserna för skyddat arbete bör sålunda endast
komma i fråga i de fall organisationerna själva begär det. Med hänsyn till att
det endast rör sig om sex verkstäder varav fyra belägna i Stockholms län bör bidragsgivningen
kunna regleras genom avtal med berörda organisationer och den regionala
stiftelsen. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att flera av
organisationerna vid sidan av statliga bidrag också uppbär betydande ekonomiskt
stöd frän säväl landstingskommuner som kommuner. Den nya organisationskommitté
som jag nyss berörde bör få i uppdrag att kontakta berörda organisationer för
överläggningar om de framtida verksamhetsformerna.

6.2.12 Kostnadsberäkningar

Samhällets direkta kostnader för den skyddade
sysselsättningen har stigit kraftigt på senare år. Utvecklingen skall ses mot
bakgrund av dels det ökade antalet verkstadsplatser och dels
kostnadsutvecklingen i övrigt. Detta innebär emellertid inte att verksamheten
skulle ha blivit väsentligt dyrare i förhållande till produktionsresultatet.
Tvärtom har underskotten under en följd av år varit tämligen konstanta i
förhållande till hela omsättningen. Detta gäller som framgår av tabellerna
såväl verkstäderna för skyddat arbete som de industrieUa beredskapsarbetena.
Jag vill även framhålla att verksamheten fortfarande framstår som samhällsekonomiskt
lönsam. Detta har senast visats i en forskningsrapporti utarbetad vid
företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet.

' Bexelius, Jan och Kjellén, Bengt, Lönar sig skyddade
verkstäder 1976.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 97

Verkstäder för skyddat arbete inkl. hemarbete
driftkostnader (mkr.)

År

Omsättning

Underskott

Statens andel av underskottet (= statsbidrag)

Landstingskommunernas/
kommunernas andel av underskottet

1970

287,3

132,5

43,1

89,4

1971

349,6

182,8

48,3

134,5

1972

441,0

229,0

55,8

173,1

1973

552,6

270,8

60,7

210,1

1974

740,0

347,4

90,8

256,6

1975

910,6

463,3

117,6

345,7

1976

1 120,8

593,3

137,0

456,3

Kontorsarbetscentraler driftkostnader (mkr.)

Omsättning Underskott

1970/71

25,8

24,4

1971/72

42,1

36,5

1972/73

49,0

41,1

1973/74

55,7

38,7

1974/75

71.9

48,5

1975/76

89,1

65,2

1976/77

98.7

70.5

Industriella beredskapsarbeten driftkostnader (mkr.)

År Omsättning Underskott

1970/71

30,6

14,9

1971/72

62,9

26,9

1972/73

105,6

47,6

1973/74

135,2

56,2

1974/75

150,0

66,1

1975/76

171,6

66,4

1976/77

184,7

65,1

Den totala omsättningen vid verkstäderna för skyddat
arbete uppgick kalenderåret 1976 till 1 120,8 milj. kr. och underskottet till
593,3 milj. kr. Omsättningen vid kontorsarbetscentralerna har för samma
tidsperiod beräknats till 86,3 milj. kr. och underskottet till 61,7 milj. kr.
För industriella beredskapsarbeten uppgick omsättningen kalenderåret 1976 till
181,8 milj. kr. och underskottet till 66,1 milj. kr. Sammantaget uppgick
således omsättningen för den skyddade sysselsättningen för kalenderåret 1976 tUl
1 388,9 milj. kr. och det totala underskottet tiU 721,1 milj. kr. HärtiU kommer
att stödet till det regionalpolitiskt motiverade hemarbetet uppgick till ca
5,0 milj. kr. inkl. administrationskostnaderna. Totalt kan kostnaderna således
beräknas till 726,1 milj. kr. Äv detta belopp svarade kommuner och
landstingskommuner lör 456,3 milj. kr. eller ca 60 %

1 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 30

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 98

och staten för 269,8 milj. kr. eller ca 40 %. Ca 823 milj.
kr. har totalt sett t. o. m. budgetåret 1976/77 investerats i maskiner och
byggnader. Därav har staten svarat för ca 356 milj. kr. och
landstingskommunerna/ kommunerna för ca 467 milj. kr. Enligt min beräkning
innebär utredningens förslag om statligt kostnadsansvar för den nya
organisationen att kommuner och landstingskommuner avlastas kostnader som i
1976 års penningvärde uppgick till 456,3 milj. kr. per år. Härutöver tillkommer
på enskUda punkter vissa kostnadsfördyrande faktorer i den nya organisationen.
Som en allmän utgångspunkt bör dock enligt min mening gälla att förslaget till
ny organisation bygger på tanken att en förändring innebär en mer rationell
ordning. Sammanvägt bör därför de reala kostnaderna bli lägre än f. n.
Effekterna i kostnadshänseende är dock svåra att bedöma innan ett mer
detaljerat organisationsförslag föreligger och förhandlingarna med huvudmän
och de anställdas organisationer är avslutade. Det går t. ex. inte idag att
bedöma i vilken utsträckning vid AMS eller kommunal och landstingskommunal
huvudman anställd personal kommer att övergå till den nya organisationen.

6.2.13 Finansiering

OSA-kommittén redovisar två olika alternativ till
finansiering av verksamheten. 1 det första alternativet förutsätts att
underskottet täcks genom en totalfinansiering med arbetsgivaravgifter. Dessa
medel fördelas till de regionala huvudmännen via den centrala stiftelsen.
Enligt det andra alternativet skall stiftelsebildarna dela på kostnaderna för
underskottet. Medlen tillförs de regionala stiftelserna dels via statsbudgeten
dels från berörd landstingskommun. För att mildra en del praktiska svårigheter
som särskilt på anordningssidan följer av den dubbla budgetprövningen, föreslås
att en statlig lånefond för investeringar inrättas. Vidare förutsätts i detta
alternativ att staten ensam skall stå för den centrala stiftelsens kostnader.
En finansiering med arbetsgivaravgift framstår enligt utredningen som den bästa
lösningen från administrativ synpunkt. Särskilt gäller detta möjligheterna att
få så enkla former för budgetarbetet som möjligt. Ulredningens uppfattning får
stöd av en bred majoritet av remissinstanserna.

Jag har
ingående studerat tänkbara finansieringsformer. Beträffande utredningens
förslag att staten bör finansiera verksamheten genom en särskild
arbetsgivaravgift vill jag erinra om att det f. n. pågår flera utredningar
inom områden som i dag finansieras med arbetsgivaravgifter. Detta gäller bl. a.
utredningen om allmän arbetslöshetsförsäkring, som väntas avge sitt betänkande
under år 1978. Valet av finansieringsmetod för den skyddade verksamheten bör
därför enligt min mening prövas i ett mer övergripande sammanhang. Eftersom
kostnaderna för skyddad sysselsättning från samhällets sida kan ses som
alternativ till olika former av arbetslöshetsunderstöd och
arbetsmarknadspolitiska insatser av skilda slag avser jag att senare återkomma
med ett förslag om finan-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 99

siering av den skyddade verksamheten. En utgångspunkt bör
emellertid enligt min mening vara att ett statligt övertagande av det kommunala
och landstingskommunala kostnadsansvaret på detta område endast kan accepteras
om det i sin helhet motsvaras av minskade statliga åtaganden inom andra
kommunala verksamhetsområden. Förhandlingar inellan staten och
kommunerna/landstingskommunerna bör enligt min mening upptas för att klarlägga
hur en sådan avräkning lämpligen bör utformas. En lösning av kostnadsfördelningsfrågan
mellan staten och de kommunala/landstingskommunala huvudmännen är en
förutsättning för att arbetet med omorganisationen skall kunna drivas vidare.
Kostnaderna för de industriella beredskapsarbeten som den nya organisationen
kommer att driva för AMS räkning bör täckas i särskild ordning.

6.3 Yrkesinriktad rehabilitering

6.3.1 Bakgrund

Arbetsförmedlingen kan ses som basen för samtliga åtgärder
som syftar till att främja de arbetssökandes inträde eller omställning pä
arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen har härvid ett särskilt ansvar för att
stödja de arbetssökande som p. g. a. arbeishandikapp har svårigheter att få eUer
behälla ett arbete. Äv de arbetssökande vid arbetsförmedlingarna utgör de
arbetshandikappade varje månad ca 10 %, dvs. drygt 20 000. Arbetsförmedlingens
ändrade organisation och arbetsformer innebär att alla arbetssökande som är i
behov av mer personlig service i första hand skall betjänas av förmedlare. För
alla arbetssökande, oberoende av bakgrund, handikapp etc., skall först och
främst alltid prövas möjligheterna till en arbetsplacering på den öppna
arbetsmarknaden. I de fall det inte gär att skaffa arbete åt den arbetssökande
med gängse metoder finns möjligheter till fördjupad förmedlingsservice och
kontakt med arbetsvårdare och yrkesvägledare. Arbetsförmedlingen har att i
samarbete med andra myndigheter söka upp och aktivera de grupper som står
eller riskerar att ställas utanför arbetslivet. Således finns en utbyggd kontaktmannaverk-samhet
med olika rehabiUteringsorgan, vårdinstitutioner, socialvård, försäkringskassa
osv. Bl. a. genom deltagande i anpassningsgruppernas arbete har
arbetsförmedlingens insatser för de arbetshandikappade alltmer kommit att
inriktas mot åtgärder förlagda till arbetsplatser på den öppna arbetsmarknaden.

För att arbetshandikappade skall kunna ges möjligheter
till arbete är det ofta nödvändigt med olika former av kartläggande och
förberedande åtgärder. Inom arbetsmarknadspolitikens ram bedrivs därför en
rehabiliteringsverksamhet som har till syfte att förbereda arbetshandikappade
för inträde i arbetslivet. Resurser för en yrkesinriktad rehabilitering har
genom åren byggts ut i såväl statlig som kommunal regi. Vid arbetsförmedlingen
bedöms den arbetssökandes behov av yrkesinriktad rehabilite-

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 100

ring eller andra arbetsförberedande åtgärder. Inom
förmedlingen finns bl. a. möjligheter tUl medicinska och arbetspsykologiska
konsultationer.

Arbetsmarknadsverket
anUtar sedan länge fristående arbetspsykologiska institut för psyklogisk
konsultverksamhet i olika former. Denna verksamhet har till syfte att med hjälp
av arbetspsykologiska metoder öka effekten av arbetsmarknadsverkets åtgärder
för individen i olika val- och anpassningssituationer. För arbetsförmedlingen
utgör psykolog-konsultationen främst ett led i utrednings- och
vägledningsarbetet och ett stöd vid den individuella
sysselsättningsplaneringen. Den kan tillsammans med övrig information även ge
ett säkrare underlag för beslut om mer djupgående insatser som t. ex. arbetsmarknadsutbUdning,
arbetsprövning, arbetsträning etc. Denna resurs kan utnyttjas av samtliga
arbetsförmedlingstjänstemän. Av samUiga sökande som genomgår anlagsundersökningar
i någon form är mindre än hälften arbetshandikappade. Totalt genomfördes ca 17
400 anslagsundersökningar budgetåret 1975/76 mot 15 500 budgetåret 1976/77.
Samtidigt ökade övrig psykologservice från 32 300 timmar budgetåret 1975/76 lill
44 600 timmar budgetåret 1976/77.

Arbetsprövning och arbetsträning var länge de enda
formerna av kartläggande och förberedande åtgärder som stod till
arbetsförmedlingens förfogande. Dessa åtgärder växte med början under
1950-talet fram som en del av den arbetsvårdsorganisation som hade sina rötter
i den kommunala socialvården och med stark anknytning till sjukvården. Åtgärderna
förbehölls personer vars svårigheter på arbetsmarknaden antogs bero på
handikapp i medicinsk bemärkelse. LäkaruUåtanden användes för att fastställa
vilka personer som skulle få del av de särskilda arbets-vårdsåtgärderna.

Vid
kommunala eller landstingskommunala arbetsvårdsinstitut kan personer som på
grund av fysiskt, psykiskt, intellektuellt eller socialt handikapp är i behov
av att få sin arbetsförmåga kartlagd och som behöver förbereda sig inför ett
arbete få genomgå arbetsprövning och arbetsträning. F. n. finns 30 arbetsvårdsinstitut
med sammanlagt ca 2 700 platser för arbetsträning och arbetsprövning. Arbetsvårdsinstitut
finns i varje län utom Kalmar län. I några län finns flera institut. Arbetsprövning
sker också vid statens arbetsklinik. Vid arbetsvårdsinstituten tjänstgör
föreståndare, läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, kuratorer, psykologer,
administrativ personal, instruktörer, arbetsledare m. fl. Vid instituten är
också arbetsvårdare från arbetsförmedlingen placerade. Till landstingskommun,
kommun, förening eller stiftelse som anordnar arbetsprövning och arbetsträning
utgår i dag statsbidrag i form av anordnings- och driftbidrag. Liksom vid
verkstäder för skyddat arbete står platserna vid instituten till
arbetsförmedlingens förfogande.

Arbetsmarknadspolitikens resurser byggdes ut kraftigt
under 1960-talet. Detta gällde inte minst arbetsmarknadsutbildningen. Denna
verksamhet kom att omfatta ett stort antal människor med mycket skiftande bak-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 101

grund. Erfarenheterna visade efter hand med växande
eftertryck att t. ex. människor i en omställningssituation eller inför ett
inträde på arbetsmarknaden, kunde behöva stöd i form av kartläggande och
förberedande åtgärder utan att vara handikappade i strikt medicinsk bemärkelse.
Lång bortavaro från arbetsmarknaden, bristfällig teoretisk utbildning,
bristande självtillit etc. kunde vara reella arbetshinder som behövde
kompenseras med skilda insatser. Arbetsmarknadsutbildningen expanderade därför
kraftigt under 1960- och 70-talen. Den omfattar nu årligen över 100 000
personer och ca hälften av dessa elever går på AMU-center. Också för de
arbetshandikappade har arbetsmarknadsutbildningen fått allt större betydelse.
Under år 1975 beräknades ca 20 000 personer med arbeishandikapp ha påbörjat
någon form av arbetsmarknadsutbildning. Vid sidan av arbetsvårdsinstituten har
arbetsmarknadsutbildningen därför kommit att bli en tämligen dominerande reffabiliteringsform
för de arbetshandikappade.

SÖ är huvudman för verksamheten vid AMU-centra, men
arbetsmarknadsutbildningen bedrivs i nära samarbete med AMS. Arbetsmarknadsverket
bedömer behovet av kurser, deras yrkesinriktning, omfattning och lokalisering
samt vUka arbetssökande som är berättigade till arbetsmarknadsutbildning. SÖ
svarar för kursernas pedagogiska innehåll samt för planering och drift av
verksamheten.

För vissa handikappgrupper synskadade, hörselskadade,
rörelsehindrade, intellektuellt arbetshandikappade samt psykiskt
arbetshandikappade ordnas inom arbetsmarknadsutbildningen särskilda anpassningskurser
benämnda "Omställning och träning" (OT-kurser). Kurserna syftar till
att genom klarläggande av anlag och intressen, social träning samt studie- och
yrkesorientering m. m. underiätta för kursdeltagarna att tillvarata sina
utvecklingsmöjligheter och därigenom kompensera sitt handikapp. Kurserna skall
bl. a. förbereda för vidare yrkesutbildning. Vid OT-kurserna arbetar personalen
i kurslag beslående av kursföreståndare, utbUdningsman, lärare, psykolog,
kurator, sjukgymnast, arbetsterapeut, fritidsledare, sjuksköterska, läkare, boendepersonal
samt kontaktman från arbetsförmedlingen. Metodiken i kursernas praktiska
yrkesorientering påminner mycket om den provningsverksamhet som finns vid arbetsvårdsinstituten.
F. n. finns 22 OT-kurser vid 17 kursorter i landet. Platsantalet per kurs är
vanligtvis ca 30. Under budgetåret 1975/76 omfattade OT-kurserna ca 1 700
personer. Många arbetshandikappade deltar också i kurserna "Arbetsliv och
utbildning" (ALU-kurser) som är en form av yrkesorientering, en
fördjupning av arbetsförmedlingens insatser som förberedelse för arbetsplacering
eller utbildning. Dessa kurser står alltså öppna för arbetssökande som av oHka
anledningar känner sig osäkra inför yrkesvalet. Kurserna omfattar i princip
fyra veckor, men kan förlängas eller avkortas allt efter individuella behov.
För socialt arbetshandikappade ordnas särskilda kurser omfattande 20 veckor. To-

8 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 30

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 102

tall påbörjade ca 11 000 personer ALU-kurser under
budgetåret 1975/76.

1 juli
1976 lämnade YR-utredningen sitt betänkande Yrkesinriktad rehabilitering.
Utredningen konstaterar att arbetsförmedlingen intar en nyckelposition i en
samordnad organisation för yrkesinriktad rehabilitering och föreslår därför
vissa förstärkningar av arbetsförmedlingen. Kontaktmannaskapet mellan
arbetsförmedlingen och olika vårdorgan föreslås få en fastare organisation och
omfatta flera inrättningar än i dag. Utredningen har funnit att erfarenheterna
från försöken med psykologmedverkan i förmedlingsarbetet varit mycket positiva
och föreslår bl. a. därför att större delen av den arbetspsykologiska
verksamhet som i dag bedrivs på konsultbasis inordnas i förmedUngsorganisationen.
Fasta psykologtjänster bör därför inrättas vid arbetsförmedlingarna.
Återstoden av de nuvarande resurserna för arbetspsykologisk konsultverksamhet
föreslås ingå i de yrkesprövningsenheter som behandlas i det följande. Utredningen,
som också diskuterat formerna för läkarmedverkan i förmedlingsarbetet,
föreslår att behovet av läkartjänster liksom hittills Ullgodoses genom köpta
tjänster från sjukvårdshuvudmännen.

Utöver
förstärkningar vid arbetsförmedlingarna föreslås att de resurser för karUäggning
och förberedelse som i dag finns på olika håll samordnas vid särskilda yrkesprövningsenheter
vid AMU-centra. Förslaget innebär att de f. n. kommunala och
landstingskommunala arbetsvårdsinstituten inordnas i organisationen för
arbetsmarknadsutbildningen. Yrkesprövningsenheter föreslås inrättas vid större AMU-centra
i varje län. Arbetsvårdsinstitutens verksamhet föreslås bilda grund för de nya yrkesprövningsenheterna
som också föreslås få en viss del av den arbetspsykologiska expertis som i dag
finns vid de fristående instituten. Vid enheterna för yrkesprövning skall
enligt YR-utredningen olika funktioner och behov kunna tillgodoses. Under en
introduktionsperiod skall eleven kunna genomgå ett generellt
prövningsförfarande, anlagsundersökningar i olika former, ta del av fördjupad
yrkesvägledning och arbetsmarknadsinformation etc. Målsättningen är att
personalen tillsammans med eleven skall kunna göra en bedömning av dennes
allmänna förutsättningar för arbete eller utbildning. Ett mycket viktigt inslag
i denna del av prövningen skaU också vara motivationsskapande åtgärder av
olika slag. En kortare tids prövning kan för somliga elever leda fram till en
önskan att praktiskt pröva ett bestämt yrke eller arbetsområde. Möjligheter
till prövning i reeU miljö skall då kunna ordnas. För andra kan det bli
aktuellt med utbildning i olika former, halvskyddat arbete, arkivarbete etc.
För många kan det vara nödvändigt med ytterligare en tids prövning och
förberedelse. De skall då få del av fördjupad prövning och förberedelse inom
enheten. I praktiskt betonade arbetsuppgifter skall de då kunna pröva sig fram
i olika yrken för att komma underfund med vad de själva passar för att klara
av. För en del elever är det nödvändigt med en tids ytterligare förberedelse
innan de kan gå vidare ut i arbete och utbildning.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 103

Det kan vara nödvändigt med fysisk träning, ergonomiska
insatser, utprovning av tekniska hjälpmedel m.m. Också dessa behov skall kunna
tillgodoses vid enheterna. Efter tiden vid yrkesprövningsenheten skall alla
åtgärdsformer stå öppna.

Detaljplaneringen av den nya organisationen föreslås bli
föremål för en särskild organisationsutredning med representanter för AMS oeh
SÖ. Beträffande forskning och metodutveckling inom den yrkesinriktade rehabiliteringen
föreslår utredningen en decentraliserad organisation med särskilda resurser vid
yrkesprövningsenheter i Stockholm, Göteborg och Umeå. Förslaget innebär bl. a.
att statens arbetskliniks resurser för metodutveckling överförs till en yrkesprövningsenhet
i Stockholm.

YR-utredningen är inte enhällig i sina ställningstaganden.
En ledamot reserverar sig dels mot att den föreslagna utredningen med
representanter för AMS och SÖ endast skulle sköta detaljplaneringen av
organisationen, dels mot den av utredningsmajoriteten förordade
decentraliserade organisationen för forskning och metodutveckling. 1 ett
särskilt yttrande till betänkandet föreslår fem av utredningens experter bl. a.
att statens arbetsklinik ges väsenUigt utökade resurser. I ett annat särskilt
yttrande föreslår två av utredningens experter bl. a. att den yrkesinriktade
rehabiliteringen bör organiseras i särskilda institut underställda
länsarbetsnämnderna.

Remissbehandlingen visar en bred anslutning Ull
utredningens diskussion om behovet av en samordnad organisation för den
yrkesinriktade rehabiliteringen under statligt huvudmannaskap. Remissinstanserna
är dock inte eniga när det gäller utredningens förslag att föra samman delar av
de resurser för kartläggande och förberedande åtgärder som i dag finns vid de arbetspsykologiska
instituten, arbetsvårdsinstituten och inom arbetsmarknadsutbildningen till
särskilda enheter för yrkesprövning inom arbetsmarknadsutbildningen.
Statskontoret, DHR, SACO/SR m. fl. argumenterar på olika sätt för att den
yrkesinriktade rehabiliteringsorganisationen bör knytas närmare
arbetsmarknadsverket. AMS, statens arbetsklinik, sysselsättningsutredningen,
LO, TCO, SÄF m. fl. anser att utredningen inte ger tillräckligt underlag för
ett slutgiltigt ställningstagande i organisationsfrågan utan föreslår att
frågan utreds ytterligare.

Förslaget att den arbetspsykologiska verksamhet, som i dag
bedrivs på konsultbasis, bör inordnas i arbetsförmedlingens verksamhet stöds av
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, SÖ, HCK. LO, TCO, PTI,
flertalet länsarbetsnämnder m. fl. AMS framhåller att nuvarande samarbetsformer
mellan arbetsförmedlingen och de arbetspsykologiska instituten ytterligare
någon tid måste få utvecklas och prövas innan slutlig stäUning kan tas i frägan.
Förslaget avstyrks av SÄF, SACO/SR, PA-rådet m. fl.

Ett blandat mottagande får utredningens förslag om en
decentraliserad organisation för forskning och metodutveckling. Flera
remissinstanser

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 104

däribland AMS, statens arbetsklinik, HCK, LO, TCO och
SACO/SR avstyrker utredningens förslag och förordar att forskning och metodutveckling
bör ske vid ett fristående institut.

Jag anser
det viktigast att nu ge riksdagen underlag för ett principiellt ställningstagande
tiU framtida organisation och huvudmannaskap för den yrkesinriktade rehabliteringen
i de delar YR-utredningens förslag har direkt anknytning till det förslag om
nytt huvudmannaskap för skyddat arbete som jag nyss förordat. Som jag tidigare
nämnt kommer de arbetsvårdsförvaltningar inom landstingskommunerna som i dag
administrerar såväl skyddat arbete som arbetsprövning och arbetsträning att bUda
stommen i de nya regionala stiftelserna för skyddat arbete. Härigenom tas den
administrativa grunden för landstingskommunernas ar-betsprövnings- och arbetsträningsverksamhet
i de flesta fall också bort. I fortsättningen avser jag därför att främst
behandla utredningens huvudförslag om samordning av verksamheten vid de
kommunala arbetsvårdsinstituten och nuvarande rehabiliteringsresurser vid AMU-centra
under StaUigt huvudmannaskap. I detta sammanhang anser jag det också nödvändigt
att även pröva hur den arbetspsykologiska verksamheten i princip bör anordnas.
Arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning med hänsyn till de
arbetshandikappades behov, liksom formerna för arbetsförmedlingens service i
dessa avseenden, prövas f. n. inom ramen för sysselsättningsutredningens
arbete. Utredningen beräknas under början av 1978 avge ett särskilt
delbetänkande rörande de arbetshandikappades ställning på arbetsmarknaden och
de krav som ställs på arbetsmarknadspolitiken för att tillgodose dessa
gruppers behov av förmedlingsservice och stödåtgärder. Det är därför naturligt
att frågan om den yrkesinriktade rehabiliteringens principiella utformning och
innehåll inom ramen för ett StatUgt huvudmannaskap prövas sedan
sysselsättningsutredningens delbetänkande avlämnats.

6.3.2 Målsättning

YR-utredningens utgångspunkt, att den yrkesinriktade
rehabiliteringen är en del av samhällets arbetsmarknadspolitik och ett
nödvändigt instrument för att ordna arbete åt människor med särskilda
svårigheter på arbetsmarknaden, delar jag helt. Som jag inledningsvis
konstaterade har arbetsmarknadspolitiken givits en allt aktivare roll. OUka
åtgärder har byggts ut för att förhindra utslagning och stärka de
arbetshandikappades ställning på arbetsmarknaden. Jag pekade då också på att
insatserna förskjutits till att alltmer avse åtgärder med nära anknytning till
arbetsplatser på den öppna arbetsmarknaden.

Detta bör inte gälla endast de sysselsättningsskapande
åtgärderna utan i lika hög grad den yrkesinriktade rehabiliteringen och övriga arbetsförberedande
åtgärder. Ett flertal remissinstanser framhåller också att den yrkesinriktade
rehabiliteringen måste bedrivas nära arbetsmarknaden i

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 105

samordning med övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Enligt min mening måste därför huvudkravet vara att den yrkesinriktade
rehabiliteringen ges en sådan organisation och inriktning att den på ett
effektivt sätt kan användas såväl i arbetsförmedlingens sedvanliga verksamhet
som i dess fältarbete, t. ex. i anpassningsgrupper eller för att tillsammans
med andra samhällsorgan stödja och aktivera människor till arbete.

Ätgärdsformerna ute i företagen på den öppna
arbetsmarknaden bör därför byggas ut och vidareutvecklas. Detta innebär
emellertid inte att behovet av kartläggande och förberedande åtgärder, i de
former som arbetsvårdsinstitut, OT- och ALU-kurser omfattar, skulle minska. Den
av mig förordade målsättningen innebär i stället att dessa verksamheter mäste
arbeta i närmare samverkan med det egentliga förmedlingsarbetet och till vissa
delar förläggas ute i arbetslivet. För många arbetssökande inte minst bland
de arbetshandikappade finns ett starkt behov av att få pröva och träna sig
fram i direkt arbete och att få sådan arbetslivserfarenhet som kan leda till
en starkare förankring på arbetsmarknaden. Erfarenheterna visar att åtgärder av
denna typ många gånger kan leda till en stadigvarande anställning i ordinarie
former eller i halvskyddad sysselsättning. Kontakterna kan också leda till att
behov av en yrkesutbildning eller av andra arbetsförberedande åtgärder
klarläggs. För arbetshandikappade, som är nytillträdande eller som under långa
tider varit frånvarande från arbetsmarknaden på grund av sjukskrivning, rehabilitering
eller andra orsaker, är behovet särskilt stort att få pröva sig fram i arbete
utanför institutionernas skyddade tillvaro, men ändå i former där kraven på
arbetsprestation, arbetstider etc. successivt kan anpassas till
arbetsförmågans utveckling. Genom åtgärder i den reella miljön kan också den
yrkesinriktade rehabiliteringen påverka, förändra och anpassa arbetstillfällena
till de arbetshandikappades krav och förutsättningar.

YR-utredningen diskuterar gränsdragningen mellan
medicinsk-, social-och yrkesinriktad rehabiUtering. Vissa remissinstanser däribland
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, HOK och DHR framför farhågor för att
utredningens starka betoning av de medicinska och sociala rehabiliteringsorganens
ansvar kan innebära en ökad restriktivitet och att vissa grupper av
arbetshandikappade ställs utanför möjligheten till en yrkesinriktad
rehabilitering. Som YR-utredningen och flertalet remissinstanser framhåller
går det dock inte att dra någon absolut klar gräns mellan de olika leden i en
rehabiliteringsprocess. All rehabiliteringsverksamhet måste också utgå från en
helhetssyn på individen. Som jag tidigare framhållit utgör den yrkesinriktade
rehabiliteringen en viktig del av arbetsmarknadspolitiken. Den yrkesinriktade
rehabilitering som direkt syftar till att möjliggöra för handikappade att
erhålla och behålla anställning måste därför bedrivas nära arbetsmarknaden och
utgöra en resurs för arbetsmarknadsmyndigheterna. Det ökade behovet av
yrkesinriktade rehabiliteringsåtgär-

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 106

der bör enligt min mening inte enbart ses som en följd av
brist på resurser inom andra rehabiliteringsområden. De förändringar i
arbetslivet och den förändrade synen på rätten till arbete som jag
inledningsvis berört, måste tillmätas en stor betydelse. Jag vill i detta
sammanhang framhålla att regeringen, efter förslag från YR-utredningen,
uppdragit åt statens handikappråd att utarbeta ett förslag till en
organisatorisk modell för samordning av olika rehabiliteringsinsatser för
handikappade, avsedd att prövas i en försöksverksamhet.

YR-utredningen framhåller att alla människor som är i
behov av att få sina arbetsförutsättningar kartlagda eller som önskar få hjälp
med att förbereda sig för arbetslivet skall få den hjälp som behövs, oavsett om
de i formell mening kan betraktas som arbetshandikappade eller ej. Några
remissinstanser är kritiska till YR-utredningens uttalande att yrkesinriktad
rehabilitering i första hand skall erbjudas människor som själva önskar komma
ut på arbetsmarknaden. Jag vill därför framhålla att utredningens förslag, som
jag i huvudsak kan ansluta mig till, inte utesluter att man inom ramen för den
yrkesinriktade rehabiliteringen aktivt försöker motivera människor för arbete.
Tvärtom måste detta vara en viktig uppgift.

YR-utredningen framhåller att det från samhällsekonomisk
synvinkel inte är rationellt att de dyrbaraste och mest kvalificerade
utredningsresurserna tas i anspråk i de fall det är uppenbart orealistiskt att
tänka sig att den sökande skall kunna gå tillbaka till arbete. Jag delar utredningens
uppfattning i den meningen att de mest kvalificerade och kostsamma resurserna
för yrkesinriktad rehabilitering i första hand måste användas som ett
instrument i arbetsmarknadsverkets ansträngningar att hjälpa människor till
arbete. Detta utesluter självfallet inte att det i komplicerade ärenden kan
vara nödvändigt och riktigt med en tids ärbetsmarknadsinriktad prövning och
träning för att klargöra den arbetssökandes möjligheter på arbetsmarknaden.

6.3.3 Samordnad organisation

YR-utredningen finner att en större samordning av
resurserna skulle kunna ge den yrkesinriktade rehabiliteringen bättre
förutsättningar att bli en väl fungerande del i det totala
rehabiliteringsarbetet. Verksamheten måste ju många gånger inte bara föregås av
utan även bedrivas parallellt med andra former av rehabiUtering.

Utredningen
anser vidare att den nuvarande uppdelningen på olika huvudmän vilken innebär
att fristående arbetspsykologiska institut svarar för psykologsamtal och
teoretisk prövning i form av anslagsundersökningar, arbetsvårdsinstituten
svarar för praktisk prövning och träning och arbetsmarknadsutbildningen för
likartade åtgärder genom främst OT- och ALU-kurser är orationell och
försvårar ett effektivt utnyttjande av samtliga resurser.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 107

Uiöver vad utredningen framhållit vill jag för min del
framhålla att en samordnad organisation bör kunna ge ökade möjligheter att
snabbt och effektivt kunna anpassa insatserna efter den enskildes behov och
förutsättningar och även att fortlöpande kunna anpassa verksamheten till
utvecklingen på arbetsmarknaden. Detta gäller, som jag tidigare nämnt, såväl i
arbetsförmedlingens sedvanliga verksamhet som i dess arbeie i
anpassningsgrupper etc. Det är mot denna bakgrund som mina ställningstaganden i
huvudmannaskapsfrågan skall ses.

6.3.4 Arbetspsykologiska konsultationer

I princip ansluter jag mig till YR-utredningens
uppfattning att den arbetssökande redan hos arbetsförmedlingen, förutom av
kvalificerad arbetsförmedlingspersonal också skall kunna få hjälp av arbetspsykolog.
Försök med psykologmedverkan på arbetsförmedlingar har med gott resultat
prövats i vissa regioner. Detta har dels skett genom att psykologer i några
fall anställts vid arbetsförmedlingen, dels genom att psykologer anställda vid
fristående arbetspsykologiska institut som konsulter arbetat på
arbetsförmedling. De arbetspsykologiska anlagsundersökningarna har således
successivt kommit att kompletteras med stödjande rådgivning i olika former.
Denna utveckling har också förstärkts genom den kraftiga utbyggnaden av olika
kartläggande och förberedande åtgärder i anslutning till
arbetsmarknadsutbildningen i form av ALU-kurser etc. Medelstilldelningen för arbetspsykologisk
konsultverksamhet under programmet arbetsmarknadsinformation har under senare
år varit oförändrad. Härtill kommer dock att vissa kostnader för
psykologmedverkan i samband med främst ALU- och OT-kurser bekostats från anslaget
för arbetsmarknadsutbildning.

Mot bakgrund av den pågående förändringen i den metodiska
inriktningen av de arbetspsykologiska insatserna och de konsekvenser denna
utveckling har och kan väntas få för de arbetspsykologiska instituten anser jag
liksom YR-utredningen att starka skäl talar för att vissa delar av den arbetspsykologiska
verksamheten samordnas och förs in under ett statligt huvudmannaskap. YR-utredningen
föreslår att de nuvarande resurserna för arbetspsykologisk konsi,Utverksamhet
inordnas dels i arbetsförmedlingens organisation, dels i de av utredningen
föreslagna yrkesprövningsenheterna inom arbetsmarknadsutbildningen. Äv
tidigare nämnda skäl är jag emellertid inte nu beredd att ta ställning till
hur den arbetspsykologiska verksamheten inom arbetsförmedlingen och
organisationen för yrkesinriktad rehabilitering skall ulformas.

6.3.5 Huvudmannaskapet för den yrkesinriktade
rehabiliteringen

Som jag tidigare framhållit bör man sträva efter att i så
stor utsträckning som möjligt förlägga verksamheten inom den yrkesinriktade
rehabiliteringen nära företagen och den öppna arbetsmarknaden. Trots detta
kom-

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 108

mer det dock att även i fortsättningen finnas ett starkt
behov av kartläggande och arbetsförberedande åtgärder i institutionella
former.

YR-utredningen
föreslår att delar av de resurser för kartläggande och förberedande åtgärder
som i dag finns vid de arbetspsykologiska instituten, arbetsvårdsinstituten
och inom arbetsmarknadsutbildningen sammanförs till särskilda enheter för
yrkesprövning inom arbetsmarknadsutbildningen. Detta skulle innebära att en
samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen ges ett statligt
huvudmannaskap och förs in under SÖ:s verksamhet vid AMU-centra. Förslaget om
ett statligt huvudmannaskap för den yrkesinriktade rehabiliteringen stöds av en
klar majoritet av remissinstanserna. Dessa är dock inte eniga när det gäller
anknytningen till arbetsmarknadsutbildningen. Ett flertal remissinstanser
föreslår att denna fråga utreds ytterligare före ett sluUigt ställningstagande.
Liksom för den arbetspsykologiska verksamheten vill jag förorda en samordnad
organisation under ett statligt huvudmannaskap också för de övriga delarna av
den yrkesinriktade rehabiliteringen. Vissa remissinstanser anser att
arbetsmarknadsverket, med hänsyn till de kartläggande och arbetsförberedande
åtgärdernas nära anknytning till arbetsförmedlingsverksamheten, bör ges ett
odelat ansvar för en sådan samordnad organisation som YR-utredningen föreslår.
Enligt min mening ger YR-utredningen, som jag tidigare framhållit, inte
tillräckligt underlag för ett slutligt ställningstagande till hur den
samordnade organisationen för yrkesinriktad rehabilitering bör byggas upp och
administreras. Frågan om den yrkesinriktade rehabiliteringens principiella
utformning och innehåll inom ramen för ett statligt huvudmannaskap får därför
som jag tidigare nämnt prövas sedan sysselsättningsutredningens delbetänkande
avlämnats.

För genomgång av arbetsprövning och arbetsträning utgår
eleversättning som motsvarar utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning.
Eleversättningen administreras och utbetalas av huvudmännen. Elever som
genomgår OT- eller ALU-kurser erhåller däremot utbildningsbidrag enligt samma
regler som gäller för övrig arbetsmarknadsutbildning. Detta innebär att
arbetsmarknadsverket fattar beslut om bidrag, men att administrationen i
övrigt Uksom utbetalningen sköts av försäkringskassan. Enligt min mening bör
utbildningsbidrag till samtliga elever i yrkesinriktad rehabilitering utgå i
likhet med vad som gäller för arbetsmarknadsutbildningen.

6.3,6 Forskning och metodutveckling

Den övergripande forskningen rörande de
arbetshandikappades problem på arbetsmarknaden bör enligt YR-utredningen ske
inom ramen för redan befintUga institutioner. Beträffande forskning och
metodutveckling gällande den yrkesinriktade rehabiUteringen har utredningen däremot
övervägt två alternativa organisationsformer, nämUgen dels ett fristående

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 109

institut och dels en decentraliserad organisation i
anknytning till de av utredningen föreslagna yrkesprövningsenheterna inom
arbetsmarknadsutbildningen. Utredningen förordar det senare alternativet,
vilket bl. a. skulle innebära att statens arbetskliniks resurser för
metodutveckling överförs till en yrkesprövningsenhet i Stockholm. I en
reservation och ett särskilt yttrande till utredningen förordas däremot att ett
särskilt institut inrättas. Statens arbetsklinik, med vidgade och reformerade
uppgifter, förs fram som ett alternativ. Ett flertal remissinstanser delar
denna uppfattning. Då frågan om forskning och metodutveckling är direkt avhängig
av vilken organisation den yrkesinriktade rehabiliteringen ges i sin helhet,
bör det enligt min mening därför ankomma på sysselsättningsutredningen att
även pröva denna fråga. Statens arbetsklinik svarar i dag för visst
metodutvecklingsarbete inom arbetsprövningens område. Kliniken har därvid
huvudsakligen svarat för utarbetandet av normerande arbetsprov. Under senare
år har kliniken bl. a. inlett ett samarbete med sociologiska institutionen vid
Stockholms universitet i det s. k. utslagningsprojektet. Kliniken bedriver
också egen prövningsverksamhet.

Vid psykotekniska institutet vid Stockholms universitet
bedrivs ärbetsmarknadsinriktad forskning på projektbasis. Viss del av
institutets forskning avser den arbetspsykologiska verksamheten och
finansieras genom medel från AMS. Även de övriga fristående arbetspsykologiska
instituten främst PA-rådet arbetar med att utveckla den arbetspsykologiska
verksamheten i anknytning till arbetsförmedlingens arbete. Detta utvecklingsarbete
sker i samråd med och finansieras av AMS.

Mot bakgrund av de principieUa synpunkter jag anfört
beträffande organisationen för den yrkesinriktade rehabiliteringen,
reservantens förslag samt remissinstansernas synpunkter, vill jag förorda ett
fristående institut för forskning och metodutveckling. Institutet bör ha en
fast anknytning till den yrkesinriktade rehabiliteringen på såväl arbetsförmedlingar
som arbetsplatser. Särskilt viktigt är det att metodutvecklingsarbetet sker i
direkt anknytning till den praktiska verksamheten inom organisationen för den
yrkesinriktade rehabiliteringen. I likhet med vad som f. n. gäller för statens arbetskUniks
verksamhet bör detta institut finansieras över statsbudgeten.

Vid sysselsättningsutredningens behandling av frågan om
forskning och metodutveckling bör det ankomma på utredningen att pröva bl. a.
möjligheterna att utveckla och samordna statens arbetskliniks och psykotekniska
institutets resurser. En vidgning och reformering av dessa institutioners
verksamhet under ett gemensamt huvudmannaskap, skulle enligt min mening kunna
utgöra en god grund för metodutvecklingen inom den yrkesinriktade
rehabiliteringen. Utredningen bör självfallet också beakta det
utvecklingsarbete som f. n. bedrivs vid övriga arbetspsykologiska institut.

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 HO

6.3.7 Förslagets genomförande

Huvudmannaskapet för de verksamheter jag här har behandlat
bör av de skäl jag tidigare nämnt ändras samtidigt med de organisationsförändringar
jag föreslagit för skyddat arbete, vilka beräknas träda i kraft tidigast den 1
januari 1980. För att detta skall kunna ske bör sysselsättningsutredningens
betänkande föranleda proposition till riksdagen senast hösten 1978. Efter
riksdagsbeslut måste tid ges för utarbetande av mer detaljerade
organisationsplaner, personaldimensionering etc. YR-utredningen föreslår att
det för detaljplaneringen av den nya organisationen tillsätts en arbetsgrupp
med representanter för AMS och SÖ. Remissinstansernas synpunkter upptar härvid
i huvudsak förslag om bredare förankring och vidgade uppgifter för denna
arbetsgrupp.

Även jag anser att organisationsarbetet bör få en bredare
förankring och förordar därför att en särskild organisationskommitté tillsätts.
Denna kommitté bör bestå av representanter för berörda departement och ämbetsverk
samt kommunförbunden, arbetsmarknadens parter m. fl. intressenter, bl. a.
berörda personalorganisationer. Förutom organisationsfrågorna bör kommittén
ges möjlighet att i den utsträckning den finner lämpligt också behandla frågor
rörande samverkan och gränsdragning mellan yrkesinriktad och övrig
rehabiliteringsverksamhet m. m. Kommittén bör bedriva sitt arbete i nära
samverkan med den organisationskommitté för skyddat arbete som jag förordat.
För att den tidsmässiga samordningen med det förändrade huvudmannaskapet för
skyddat arbete skall bli möjlig, bör organisationskommittén för den
yrkesinriktade rehabiliteringen få börja sitt arbete utan att behöva avvakta
riksdagens ställningstagande till sysselsättningsutredningens delbetänkande
rörande de arbetshandikappade. Detsamma bör gälla för de omfattande förhandlingar
som måste föras med såväl nuvarande huvudmän som personalorganisationerna.
Statens avtalsverk bör svara för förhandlingarna rörande löne- och
anställningsvillkor för berörd personal. Statens förhandlingsnämnd bör träffa
uppgörelser om överlåtelse av de kommunala arbetsvårdsinstituten på samma sätt
som jag tidigare angett beträffande verkstäderna för skyddat arbete.

Utredningen har inte närmare beskrivit hur arbetsvårdsinstitutens
och de arbetspsykologiska institutens nuvarande resurser skall överföras till
ett statiigt huvudmannaskap. I debatten kring YR-utredningen har företrädare
för några av de nuvarande huvudmännen för arbetsvårdsinstituten främst i
storstadsområdena hävdat att arbetsvårdsinstituten vid sidan av den
arbetsmarknadspolitiska målsättningen har en mycket väsentlig funktion även om
en stor del av eleverna inte kan väntas erhålla eller behålla ett arbete på
den öppna arbetsmarknaden. Genom den sociala och socialmedicinskt inriktade
träningen ges eleverna större förutsättningar att kunna leva ett självständigt
liv, även om försörjningen

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 111

sker genom pension eller på annat sätt. 1 något fall har
ifrågasatts om instituten också skulle kunna bedriva industriell terapi med
starka inslag av social träning etc. för förtidspensionerade och andra som
önskar en ordnad sysselsättning trots att man har försörjningsfrågan löst på
annat sätt.

Flera
remissinstanser har också pekat på att det för närvarande sker en viss
skiktning av de arbetssökande. De arbetshandikappade som har de största
förutsättningarna att framgångsrikt kunna klara en yrkesinriktad
rehabilitering erbjuds enligt dessa remissinstanser i första hand nägon form av
yrkesinriktad rehabilitering inom arbetsmarknadsutbildningens ram. Till arbetsprövning
och arbetsträning vid kommunala institutioner remitteras däremot, särskilt i
storstäderna, en större del arbetssökande som bedömts ha smä möjligheter att
kunna erhålla och behålla arbete men för vilka en tids ADL-träning bedöms
väsentligt kunna förbättra levnadsförutsättningarna i övrigt. Även om arbetsvårdsinstituten
är byggda och utrustade för att tillgodose de särskUda krav som en yrkesinriktad
rehabilitering ställer, och därför endast undantagsvis torde vara lämpliga för
annan verksamhet, kan jag ha förståelse för att någon huvudman mot ovannämnda
bakgrund önskar överväga om de skall behålla arbetsvårdsinstituten för sådan
social träning. Jag vill därför förorda att det lämnas öppet för nuvarande
huvudmän att om de så önskar behålla arbetsvårdsinstituten för sådan
verksamhet. Enligt min mening är detta emellertid inte någon uppgift som bör ha
anknytning till arbetsmarknadspolitiken. Jag förutsätter att de huvudmän som
önskar behålla något institut också är beredda att bära hela det ekonomiska
kostnadsansvaret härför. Jag förutsätter också att nuvarande huvudmän, vid
förhandlingarna med statens förhandlingsnämnd, på ett tidigt stadium klargör
huruvida de önskar att staten skall överta arbetsvårdsinstituten eller ej.
Härigenom bör man i god tid före den nya organisationens ikraftträdande kunna
överblicka vilka arbetsvårdsinstitut som skall ingå i den nya organisationen. I
de regioner där nuvarande huvudmän behåller institut för andra uppgifter får
självfallet motsvarande resurser för yrkesinriktad rehabilitering byggas upp.
Det är självfallet också viktigt, att finna sådana övergångslösningar att den arbetspsykologiska
verksamheten på ett smidigt sätt kan övergå till en ny organisation med staten
som huvudman. Kommittén bör härvid särskilt beakta situationen för de anställda
inom de nuvarande arbetspsykologiska instituten.

6.3.8 Kostnadsberäkningar och finansiering

Samhällets kostnader för den yrkesinriktade
rehabiliteringen är i dag fördelade på de olika huvudmännen. AMS svarar för ko.stnaderna
för psykolog- och läkarmedverkan vid arbetsförmedlingarna. AMS, kommuner och
landstingskommuner delar kostnaderna för arbetsvårdsinstitutens verksamhet.
AMS och SÖ delar kostnaderna för de insatser som

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 112

görs inom arbetsmarknadsutbildningen. De totala
nettokostnaderna för den arbetsprövning och arbetsträning som bedrivs vid arbetsvårdsinstituten
uppgick år 1976 till 115,3 milj. kr. Äv dessa kostnader svarade kommuner och
landstingskommuner för 77,2 milj. kr. eller ca 65 % och staten för 38,1 milj.
kr. eller ca 35 %. Nettokostnaderna för arbetsvårdsinstituten avser
driftkostnader och utbildningsbidrag. Antalet platser för arbetsprövning och arbetsträning
vid arbetsvårdsinstituten har inte ökat under de senaste budgetåren.
Kostnaderna beräknas dock öka bl. a. p. g. a. de nya bestämmelserna för bidrag
vid arbetsmarknadsutbildning. T. o. m. budgetåret 1976/77 har investeringar i
maskiner och byggnader för arbetsvårdsinstitutens verksamhet uppgått till ca
103 milj. kr., varav statsbidrag utgått med ca 33 milj. kr.

AMS kostnader för de psykologiska konsulternas och
läkarnas medverkan vid arbetsförmedlingarna uppgick budgetåret 1976/77 till
24,2 milj. kr. resp. 2,6 milj. kr. Härtill kommer dock som jag tidigare nämnt,
att vissa kostnader för psykolog- och läkarmedverkan i samband med främst ALU-
och OT-kurser bekostats från anslaget för arbetsmarknadsutbildning. Äv
kostnaderna för de psykologiska konsulterna avsåg ca 1,2 milj. kr.
metodutvecklingsarbete inom den arbetspsykologiska verksamheten. Beträffande
forskningen och metodutvecklingen inom den yrkesinriktade rehabiliteringen
skall också nämnas att statens arbetsklinik f. n. har en budget på drygt 3
milj. kr. Av de särskUda insatserna för arbetshandikappade inom
arbetsmarknadsutbildningen uppgick kostnaderna för OT-kurserna till 81,7 milj.
kr. under budgetåret 1976/77. Äv dessa kostnader uppgick SÖ:s utgifter till
65,2 milj. kr.

EnUgt YR-utredningens beräkningar skulle den av
utredningen föreslagna organisationen innebära en samhällelig besparing med ca
18 milj. kr. De remissinstanser som har kommenterat detta, däribland statskontoret
och riksrevisionsverket, är kritiska till utredningens beräkningar och menar
att de är alltför optimistiska. Bl. a. efterfrågas de kostnadsmässiga
konsekvenserna av en lokalmässig samordning till AMU-centra och av att
försäkringskassorna skall betala ut utbildningsbidrag även för dem som i dag
genomgår arbetsprövning och arbetsträning.

Enligt min mening ger inte utredningen tillräckligt
underlag för att jag skall kunna ta ställning tUl de eventuella
kostnadsförändringar som en samordnad organisation skulle innebära. Jag utgår
dock från att eventueUa förändringar håller sig inom den ekonomiska ram som i
nuvarande penningvärde totalt gäller för verksamheten.

Ett statligt huvudmannaskap och kostnadsansvar för en
samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen skulle dock i
stort komma att innebära att kommuner och landstingskommuner avlastas kostnader
för arbetsvårdsinstituten, som 1976 uppgick till 77,2 milj. kr. Liksom jag
tidigare anfört beträffande den skyddade sysselsättningen bör en fömtsättning
för ett staUigt övertagande av kostnaderna för den yrkes-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 30 113

inriktade
rehabiliteringen vara att dessa avräknas från staUiga åtaganden gentemot
kommunerna och landstingskommunerna inom andra områden. Förhandlingar om detta
kommer att tas upp med representanter för kommuner och landstingskommuner. En
lösning av kostnadsfördelningen är en av förutsättningarna för att arbetet med
omorganisationen skall kunna drivas vidare.

Med
hänsyn till vad tidigare anförts finner jag det naturligt att en samordnad
organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen finansieras på samma sätt
som arbetsmarknadsutbUdningen, dvs. över arbetsmarknadsutbildningsfonden, som
finansieras dels genom arbetsgivaravgifter, dels genom bidrag över
statsbudgeten.

7 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
godkänna de riktlinjer för skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering som
jag har förordat i det föregående.

8 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 114

Innehåll

1
Inledning .................................................................... 3

2
Nuvarande förhållanden
.............................................. 6

2.1 Skyddad sysselsättning ........................................ 6

2.2 Yrkesinriktad rehabilitering .................................... 8

3 Betänkandet
Skyddat arbete (SOU 1972: 54)................ 10

3.1 Utredningen
10

3.1.1 Arbetsvärdens syfte ................................... ... 10

3.1.2 Faktorer som påverkar arbetsvårdsbehovet.. 10

3.1.3 Konsekvenser för den enskilde av
målkonflikterna i den ekonomiska politiken II

3.1.4 Olika former av skyddad
sysselsättning ...... II

3.1.5 Verkstäder för skyddat arbete........................ 12

3.1.6 Yrkesinriktad habilitering av
psykiskt utvecklingsstörda 12

3.1.7 Mål för skyddat arbete.................................... 13

3.1.8 Huvudmannaskap ........................................ 14

3.1.9 Driften av företag för skyddat
arbete några synpunkter 16

3.1.10 Lokalisering av företag för skyddat
arbete..... 17

3.1.11 Central samordning .................................... 18

3.2 Remissyttranden
18

3.2.1
Ärbetsvårdens
syfte och utveckling................ ... 18

3.2.2
Faktorer som
påverkar arbetsvårdsbehovet.. ... 19

3.2.3
Olika former av
skyddad sysselsättning......... 19

3.2.4
Verkstäder för
skyddat arbete....................... ... 21

3.2.5
Yrkesinriktad
habilitering av psykiskt utvecklingsstörda 21

3.2.6
Mål för skyddat
arbete................................... 22

3.2.7
Huvudmannaskap
........................................ 23

3.2.8
Driften av
företag för skyddat arbete några synpunkter 26

3.2.9
Lokaliseringen
av företag för skyddat arbete. ... 26

3.2.10 Central samordning........................................ 26

4 Betänkandet
Organisaton för skyddat arbete (SOU 1975: 82) . . 27

4.1 Utredningen ......................................................... 27

4.1.1
Syftet med
skyddat arbete några ställningstaganden 27

4.1.2
Den skyddade
sysselsättningens dimensionering .... 27

4.1.3
Samordning
mellan olika industriella former av skyddat arbete 28

4.1.4
Företagsform
.............................................. ... 30

4.1.5
Huvudmannaskap
...................................... ... 31

4.1.6
Regional
organisation ................................... ... 32

4.1.7
Central
organisation .................................... ... 35

4.1.8
Finansiering
................................................ 37

4.1.9
Anordning och
drift av industriella beredskapsarbeten 41

4.1.10 Genomförande ............................................ 42

4.2 Reservation ........................................................... 42

4.3 Remissyttranden ................................................... 43

4.3.1 Syftet med skyddat arbete några
ställningstaganden 43

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 30 115

4.3.2
Den skyddade
sysselsättningens dimensionering .... 44

4.3.3
Samordning
mellan olika industriella former av skyddat arbete 45

4.3.4
Företagsform
och huvudmannaskap ......... ... 47

4.3.5
Regional
organisation ................................. ... 50

4.3.6
Central
organisation .................................... ... 53

4.3.7
Finansiering
................................................ ... 56

5 Betänkandet
Yrkesinriktad rehabilitering (SOU 1976: 38) 59

5.1 Utredningen .......................................................... ... 59

5.1.1
Allmän
inledning ......................................... ... 59

5.1.2
Nuvarande
former av kartläggande och förberedande åtgärder 60

5.1.3
Ändra former av
rehabiliteringsverksamhet än yrkesinriktad rehabilitering 62

5.1.4
Utredningens
överväganden ....................... ... 63

5.1.5
Utredningens
förslag ..................................... ... 65

5.2 Reservation och särskilda yttranden
....................... ... 68

5.3 Remissyttranden ................................................... ... 69

5.3.1
Utredningens
överväganden ...................... ... 69

5.3.2
Utredningens
förslag ................................. 69

6 Föredraganden
............................................................ 73

6.1 Bakgrund .............................................................. 73

6.2 Skyddat arbete........................................................ 78

6.2.1 Syftet med skyddad verksamhet ................ 78

6.2.2
Behov av
enhetlig organisation .................... 80

6.2.3
Regionala
stiftelser ...................................... 83

6.2.4
Huvudmannaskap
........................................ ... 85

6.2.5
Lokal
representation ..................................... 88

6.2.6
Regional
fördelning av skyddade arbetsplatser 89

6.2.7
Anvisning av
skyddat arbete.......................... ... 89

6.2.8
Drift av
industriella beredskapsarbeten......... ... 90

6.2.9
Vissa frågor rörande
arbetsanskaffning......... ... 90

6.2.10 Centralt samordningsorgan .......................... 90

6.2.11 Förslagets genomförande ........................... ... 94

6.2.12 Kostnadsberäkningar ................................. ... 95

6.2.13 Finansiering ................................................ ... 98

6.3 Yrkesinriktad rehabilitering .................................... ... 99

6.3.1
Bakgrund ................................................... 99

6.3.2
Målsättning .................................................. 104

6.3.3
Samordnad
organisation .............................. 106

6.3.4
Arbetspsykologiska
konsultationer ............... 106

6.3.5
Huvudmannaskapet
för den yrkesinriktade rehabiliteringen 107

6.3.6
Forskning och
metodutveckling ...................... 108

6.3.7
Förslagets
genomförande ............................ 109

6.3.8
Kostnadsberäkningar
och finansiering .......... ..... Ill

7
Hemställan .................................................................. 112

8
Beslut .......................................................................... .. 113

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770580

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

117 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (115)

115 kopplingar i 54 dokument.

  1. SOU 2025:29 Ökad kvalitet hos Samhall och fler vägar till skyddat arbete s. 43 om s. 78 · s. 234 om s. 78 · s. 277 om s. 79 · s. 347 om s. 78 · och 3 till i texten
  2. Skr. 2023/24:140 2024 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 95 i texten
  3. Skr. 2022/23:140 2023 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 106 i texten
  4. Skr. 2021/22:140 2022 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 107 i texten
  5. Skr. 2020/21:140 2021 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 106 i texten

Visa alla 54

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. Eklund, Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, 1983 s. 61 · s. 327 i texten