Sök i Ratio Lex

om åtgärder på distributionsområdet

105 sidor, varav 104 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 104 av 105 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1977/78:8, om åtgärder på distributionsområdet

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8

Regeringens proposition

1977/78:8

om
åtgärder på distributionsområdet;

beslutad
den 15 september 1977.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

STAFFAN
BURENSTAM LINDER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

1
propositionen behandlas medborgarnas lillgång lill viktiga varor. Det
konstateras att den marknad, som skall ombesörja den slutliga förmedlingen av
varor till konsumenterna, som helhet fungerar väl. Bl. a. till följd av
buiiksnätels utglesning uppstår dock problem för olika grupper av medborgare,
särskill i glesbygder och skärgårdar. Dessa problem kan öka vid en fortsatt
koncentration inom detaljhandeln.

Mol
denna bakgrund anförs det att ytterligare åtgärder bör vidtas för all irygga
medborgarnas vamförsötining. En utgångspunkt är härvid alt alla medborgare
skall kunna ordna sin försörjning med främsl dagligvaror med rimlig insats av
lid och eget arbete. För att tillgodose behoven hos olika konsumentgrupper är
det önskvärt med ell buliksnäl med butiker av olika lyp och storlek.

För
all lösa uppkomna problem är det angelägel all på olika säll söka skapa
förutsättningar för en verklig egen livskraft hos den handel som svarar för närservicen
och glesbygdsservicen. Det erinras härvid om regeringens strävan att underiätta
förhållandena för mindre och medelstora företag. En utredning om
verksamhetsförhållandena och nnansieringssiiuationen för mindre företag inom
servicenäringen aviseras,

Åigärder
för all på ell naturligt säll förslärka undetiagel för närservicen och
glesbygdshandeln anges också. Bl. a. aviseras ell uppdrag till konsumentverket
att kartlägga möjligheterna att tillföra denna handel nya servicefunktioner.
Del pekas vidare på den underlagsförslärkning som kommunal upphandling kan
innebära. Eli uppdrag lill statens vägverk och statens trafiksäkerhetsverk
rörande hänvisningsskyltar vid allmänna vägar för lant-

1 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 2

handeln
aviseras.

Även
ökade direkta samhällsinsatser förordas. Samhällets bevakning av
varuförsörjningsfrågorna förutsätts i första hand vara en kommunal angelägenhet,
Kommunema förutsätts ha en uppfattning om varuförsörjningssituationen och
hålla ett översiktligt beslutsunderlag för vamförsörjningen. Planering av
varuförsörjningen bör genomföras för områden där servicen är eller vänlas bli
problematisk och där stödåtgärder blir aktuella. Planeringen föreslås vara
frivillig för kommunerna,

1
prof)ositionen lämnas också förslag till stöd i olika former föratt motverka
serviceproblem i glesbygder och liknande områden. Förslagen innebär en
utbyggnad av den nuvarande försöksverksamheten med statligt stöd till
kommersiell service i glesbygd. Bl, a. föreslås del all begränsningen lill det
inre stödområdet slopas. Viss förenkling i regelsystemet föreslås också.

Stödverksamheten
föreslås omfalta dels statsbidrag lill kommuner som subventionerar hemsändning
av dagligvaror, dels slalliga avskrivnings- och investeringslån, kreditgarantier
och i vissa undantagsfall drittssiöd lill näringsidkare. De senare
stödformerna avses kunna utgå till nänngsidkare som saluhåller dagligvaror
eller drivmedel.

Länsstyrelserna
föreslås liksom hittills pröva frågor om bidrag till kommunerna för
hemsändning. Övriga statliga stödåtgärder föreslås inledningsvis prövas av
konsumentverket. Avsikten är dock att efter vunna erfarenheter söka åsladkomma
en decentralisering om möjligt lill budgetåret 1980/81,

Riksdagen
föreslås nu ta ställning till riktlinjerna för samhällets åtgärder pä
distributionsområdet. Anslagsfrågor kommer alt las upp i budgetpropositionen
för budgetåret 1978/79.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8

Utdrag

HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1977-09-15

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ahlmark, Romanus, Turesson,
Gustavsson, Äntonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo,
Krönmark, Ullslen, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande:
statsrådet Burenstam Linder

Proposition
om åtgärder på distributionsområdet

1
Inledning

Efter
Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 23 januari och den 27 februari 1970
tillkallades sakkunniga för att göra en utredning om vamdistributionen m, m, (H
1970:14). De sakkunniga, som antog namnet distribulionsutredningen', har i
betänkandet (SOU 1975:69-70) Samhället och distributionen lämnat förslag
rörande samhällets ansvar för och engagemang i distributionen.

Efter
remiss har yttranden över belänkandel avgeits av hovrätten över Skåne och
Blekinge, kammarrätten i Sundsvall, statens livsmedelsverk, kommerskoUegium,
näringsfrihelsombudsmannen (NO), slatens pris- och kartellnämnd (SPK),
konsumeniverkel, bostadssiyrelsen, slatens planverk, statens industriverk,
samtliga länsstyrelser, socialstyrelsen, konkurrensutredningen (H 1974:05),
Svenska handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Stockholms läns landstings regionplane-nämnd. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen. Svenska riksbyggen, Sve-

'
Riksdagsledamoten Anna Lisa Lewén-Eliasson, ordförande, riksdagsledamoten Karin
Andersson, direktören Sigvard Andersson, direktören Eric Forsberg, direktören
Karl-Erik Gillberg, numera kommunalrådet Sven Hulterslröm, numera andre
för-bundsordföranden Bengt Lloyd, ekon,lic, Lennart Myren, professorn Lars
Persson och hovrättsrådet Ake Sundquist,

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.1977/78:8 4

riges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Kooperativa förbundel (KF), Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Sveriges grossistförbund, gemensamt av Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och induslriorganisalion (SHIO),
Sveriges livsmedelshandlareförbund (SSLF), Sveriges industriförbund,
Dagligvaruleveranlörers förbund (DLF), Frivilliga fackkedjor ek. för,,
Distribulionsakiiebolagel Dagab, ICA-förbundel, Vivo-Favör service och
in-iresseakliebolag. Aktiebolaget Nordiska kompaniet (NK), Åhlén & Holm AB,
Riksförbundet Kiosk och gatukök. Pressbyråföretagen akiiebolag (Pressbyrån),
Oljekonsumenterna - OK ek, för. (OK), Handelns arbetsgivareorganisation (HAO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Handels-tjänslemannaförbundei (HTF),
Landsorganisalionen i Sverige (LO), Handelsanställdas förbund. De
handikappades riksförbund (DHR), Handikappförbundens cenlralkommitté (HCK),
Folkpartiels kvinnoförbund. Moderata samlingspattieis kvinnoförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, Husmodersförbundel Hem och samhälle.
Hyresgästernas riksförbund. Kooperativa gilleslorbundei och Pensionärernas
riksorganisation (PRO),

DLF
och Byggnadsenlreprenörföreningen åberopar Industriförbundets yttrande såsom
egna.

Flera
remissinstanser har bifogat yttranden från bl. a, kommuner och organisationer.
Till följd härav föreligger yitranden även från Botkyrka, Danderyds, Haninge,
Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Norrtälje, Nynäshamns, Sollentuna, Solna,
Stockholms, Täby, Uppsala, Eskilstuna, Nyköpings, Mjölby, Linköpings,
Norrköpings, Jönköpings, Nässjö, Gislaveds, Ljungby, Markaryds, Älmhulls,
Alvesla, Växjö, Tingsryds, Lessebo, Emmaboda, Hultsfreds, Kalmar, Oskarshamns,
Väslerviks, Gotlands, Kariskrona, Sölvesborgs, Kristianstads, Eslövs,
Helsingborgs, Landskrona, Lunds, Malmö, Trelleborgs, Halmstads, Laholms,
Falkenbergs, Varbergs, Kungsbacka, Uddevalla, Kungälvs, Mölndals, Göteborgs,
Benglsfors, Marks, Karlstads, Hammarö, Torsby, Arvika, Årjängs, Örebro,
Karlskoga, Västerås, Sala, Boriänge, Falu, Hedemora, Orsa, Gävle, Sandvikens,
Söderhamns, Ljusdals, Örnsköldsviks, Sundsvalls, Kramfors, Sollefteå, Ragunda,
Bräcke, Östersunds, Strömsunds, Krokoms, Åre, Bergs, Härjedalens, Skellefteå,
Åsele, Storumans, Kiruna, Pajala och Haparanda kommuner. Sydvästra Skånes
kommunalförbund. Nordvästra Skånes kommunalförbund. Sydöstra Skånes
samarbetskommitté, Mellanskånes planeringskommitté. Göteborgsregionens
kommunalförbund, Bohusläns samarbetskommitté, Samarbetsnämnden för fyrkanten,
Jönköpings och Skaraborgs länsavdelningar av Svenska kommunförbundet,
Östergötlands läns, Örebro läns, Gävleborgs läns och Västerbottens läns
landsting, Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare. Handelskammaren i Jönköpings län, Gotlands handelskammare,
Skånes handelskammare, Göteborgs handelskammare, Kalmar läns handelskammare.
Handelskammaren i Karistad, Handelskammaren för Örebro och Västmanland,
Handelskammaren för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län samt Västemorrlands
och Jämt-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 5

lands
läns handelskammare, Stockholms, Östergötlands, Kronobergs läns, Kalmar läns,
Hallands, Göteborgs, Bohusläns, Västergötlands, Örebro läns. Mellersta
Norriands och Västerbottens köpmannaförbund, Näringslivskom-mittéema i Hallands
och Älvsborgs län. Göteborgsregionens butiksdelegation. Konsumentföreningen
Stockholm med omnejd. Konsumentföreningen Kronoberg, Konsumentföreningen i
södra Kalmar län. Konsumentföreningen Halmstad med omnejd. Konsumentföreningen
Göteborg med omnejd, Konsum Skaraborg, Konsumentföreningen Örebro med omnejd.
Konsumentföreningen Västernorriand, Konsumentföreningen Västerbotten och
Kooperativa förbundets produktions- och distribulionsråd i Norrköping, Kalmarsektionen
av Handelstiänslemannaförbundei och Halmsladsregionens TCO-kommiiié,
Gollandskrelsen av Fredrika Bremerförbundet samt glesbygdskonsulenten i Umeå.

Yitranden
över betänkandet och skrivelser i de frågor som där behandlas har vidare kommii
in från bl, a. Svenska företagares riksförbund, Rik.sor-ganisalionen för
neurologiskt sjuka och handikappade (MS-förbundet), AB Handelskredit och
Systembolaget,

Enköpings
kommun har med skrivelse den 4 maj 1977 lill handelsdepartementet för kännedom
ingell en vamförsörjningsplan för kommunen, som har upprättats med ledning av
distribulionsutredningens förslag,

1
detta sammanhang önskar jag vidare anmäla vissa frågor rörande bensinförsörjning.
Sådana frågor har utretts bl. a, av bensinhandelsulredningen (H 1968:08),
vilken tillkallades efler Kungl. Maj:ls bemyndigande den 30 juni 1967.
Ulredningens förslag har redovisats i belänkandel (SOU 1970:24) Rationell
bensinhandel. Yttranden över betänkandet har avgetts av arbetarskyddsstyrelsen,
kommerskollegium, dåvarande näringsfrihelsrådet, näringsfrihetsombudsmannen,
SPK, statens konsumenlråd, överstyrelsen för ekonomiskt försvar,
butiksetableringsutredningen, konsumentutredningen, 1970 års afrärstidskommilté
(H 1970:13), distributionsutredningen, service-kommittén (ln 1968:16),
glesbygdsutredningen (In 1970:27), länsstyrelserna i Norrbollens, Jämtlands,
Västmanlands, Stockholms, Kronobergs och Malmöhus län. Svenska
kommunförbundet, Stockholms stad, Göteborgs stad, Malmö stad. Lunds stad,
Skelletteå stad, KF, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation. Svenska
petroleum institutet, Sveriges bensinhandlares riksförbund, Peiroleumbranschens
arbetsgivareförbund, LO, Svenska trans-porlarbetareförbundel, TCO,
Motorbranschens riksförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt
gemensamt av Kungl. Äutomobilklubben, Molormännens riksförbund och
Motorförarnas hel nykterhetsförbund. Betänkandet har inte föranlett några
åtgärder från statsmakternas sida.

Riksdagsledamoten
Nils Kellgren, ordförande, direktören Torsten Andersson, direktören Sten
Kjellberg, professorn Curt Kihistedt. ombudsmannen Sven Lundgren och direktören
Arne Skarp,

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 6

Bensinförsörjningen
i glesbygd har på uppdrag av regeringen studerats av konsumentverket. Verket
har i en rapport som kom in lill handelsdepartementet den 28 april 1975
redovisat läget på områdei saml skisserat vissa åigärder för all irygga en
fortsall bensinförsörjning i glesbygderna.

2
Bakgrund

I
det följande lämnas en redogörelse för samhälleliga älgärder som på olika sätt
har beröringspunkter med distribulionsutredningens förslag, främsl sådana som
mera direkl lar sikle på buliksslruklurens utveckling och därmed sammanhängande
frågor och problem,

2.1
Stödet till kommersiell service i glesbygd

För
att befolkningen i glesbygd skall få tillfredsställande kommersiell service
utgår sedan den I juli 1973 statligt stöd. Slödel, som regleras i kungörelsen
(1973:608) om statligt stöd lill kommersieU service i glesbygd (ändrad senasl
1975:789), utgår till kommun i form av hemsändningsbidrag och lill
näringsidkare i form av investeringsstöd. Verksamheten är främst inriktad
pådet i kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd (omtryckt
senast 1976:379, ändrad senast 1977:142) angivna inre stödområdet. Föreligger
särskilda skäl kan regeringen i visst fall besluta att stöd skall utgå även i
annan del av landel.

Stödet
inriklar sig på dagligvaruförsörjningen. Med dagligvaror förstås livsmedel och
andra förnödenheter, såsom kemisk-tekniska artiklar, för vilka hushållens
inköpsbehov är ofta återkommande.

Hemsändnlngsbidragei
ulgår lill kommun som helt eller delvis bekostar hemsändning lill hushåll av
dagligvaror. Bjdraget utgör 35 % av kommunens nettoutgift. För budgetåret
1977/78 har anslaget för bidraget beräknats till 2,3 milj, kr,

Urspmngligen
utgick bidraget endast för hemsändning med reguljära transportmedel, såsom tåg,
buss, bil och bål i linjetrafik och fordon som används i kompletteringstrafik i
anslutning därtill. Sedan den I juli 1975 är - om särskilda skäl föreligger -
även hemsändning med handlares eget fordon bidragsgrundande.

Hemsändnlngsbidragei
har hittills utnyttiats i ringa ulslräckning. Till en del torde delta kunna
förklaras av all kommunema inle omedelbart har hunnii bygga upp en fungerande
hemsändningsapparal. Genom ändringen år 1975 lorde också
hemsändningsverksamheten få ökad omfattning.

Investeringssiödei
ulgår till näringsidkare med fast försäljningsställe, där dagligvaror säljs, om
det behövs för att tillgodose behovet av tillfredsställande kommersiell
service. Stödet ulgår i form av avskrivnings- och investeringslån saml
kreditgarantier för anskaffning av varulager. Avskrivnings- och
investeringslån utgår för ny-, till- eller ombyggnad av affärslokal eller annan
byggnad som behövs för verksamheten saml inredning och ul-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 7

mstning.
Om särskilda skäl föreligger kan stöd utgå även för vissa investeringar i
varubuss.

Avskrivningslånen
är ränte- och amorteringsfria och skrivs av under en femårsperiod. De får
motsvara högst 35 "i eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 % av
kostnaden för investeringen. Lånen får sammantaget utgöra högst två tredjedelar
av nämnda kostnad. Kreditgaranti utgår endast i samband med lån och får
motsvara högst 50 % av det kapitaltillskott som behövs.

För
budgetåret 1977/78 har 3 milj, kr, anvisats för lån och ramen för tecknande av
kreditgarantier lästställts lill 2 milj, kr.

Hemsändningsbidrag
utbetalas av vederbörande länsstyrelse på ansökan av kommun. Investeringsstöd
beviljas av konsumeniverkel. Ansökan görs av näringsidkaren hos länsstyreLsen,
som efter samråd med berörda kommuner med eget yttrande inger ansökningen till
konsumentverket. Som framgår av det föregående är dock regeringen beslutande
instans i ärenden som rör stöd uianför del inre stödområdet.

Konsumentverket
fastställer de formulär och ytterligare villkor som behövs för tillämpningen
av stödet,

2.2
Kommunal planering

Kommunerna
har genom sina befogenheter alt reglera markanvändningen i prakliken
möjligheter alt i viss ulsträckning styra delaljhandelssimkturen. En kortfattad
redogörelse skall därför lämnas för hur regelsystemet är uppbyggt och hur det
f. n. tillämpas liksom för andra styrmedel som kommunerna förfogar över.

Regler
för planläggning av mark för bebyggelse och annan markanvändning finns i
försia hand i byggnadslagen (1947:385, omirycki 1972:775, ändrad senast
1977:338) och byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senasl
1977:339),

Lagstittningen
innebär all nybyggnad i princip inle får företas ulan byggnadslov och att lov
till nybyggnad som omfallar tätbebyggelse inte ulan särskilda skäl får ges inom
område, som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Frågan om var
tätbebyggelse kan tillålas bedöms främst från planlekniska, ekonomiska och
sociala synpunkler.

Planläggning
och övervakning av byggnadsverksamheten är i försia hand kommunala uppgifter,
Efiersom kommunema med få undanlag ensamma beslutar huruvida planer skall
upprällas, anlas och faslslällas brukar man lala om del kommunala
planmonopolei. Ingel hindrar dock all någon annan än kommunen, t.ex. en enskild
markägare, upprättar planförslag.

Flera
typer av kommunala planinslilut finns, I della sammanhang är sladsplanen och
byggnadsplanen de mesl inlressanla.

Siadsptan
skall upprättas genom kommunens försorg i den mån det genom kommunens
ulveckling påkallas för den närmasle regleringen av bebyggelsen. Stadsplan
skall utmärka och avgränsa områden i planen som är avsedda för olika ändamål,
såsom byggnadskvarter, galor, torg, parker och

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 8

andra
allmänna platser. Planen skall vidare innehålla de ytteriigare beslämmelser
som bedöms erforderiiga. Sålunda kan byggnadsläge, våningsantal, höjd och
byggnadssätt i övrigi regleras. Även byggnadernas användningssätt kan
specialregleras. Exempelvis kan för viss byggnad anges, att den får användas
uteslutande för handelsändamål. Genom att i stället ange ett annat
användningssätt för byggnaden kan förhindras att exempelvis butiker etableras
i denna. En allmän regel för all planläggning är dock att plan inte får göras
mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det med planen avsedda syftet

Sladsplanen
fastställs av länsstyrelsen (i vissa fall av regeringen). Den får då betydande
rättsverkningar och binder såväl samhällets organ som de enskilda markägarna,

Byggnadsplan
skall genom kommunens försorg upprällas där tätbebyggelse har uppkommit eller
väntas uppkomma, i den mån sådan plan bedöms erforderlig för
bebyggelseregleringen och del inle finns anledning all upprätta stadsplan.
Byggnadsplanen innehåller motsvarande detaljbeslämmelser som stadsplan.
Genomförandet av byggnadsplan ankommer i alll väsentligt på markägarna.

Såväl
allmänna som enskilda inlressen skall beaktas vid planläggning, och samråd
skall ske med olika intressenter,

Deiatjltandelsjöretag
har naluriigen slorl behov av informaiion rörande planering inom offentliga
sektorer, t, ex, bostadsbyggande, utbyggnad av kommunikationer, lokalerisering
och arbetsplatser. Samiidigi är den ofienlliga planeringen beroende av
informaiion om företagens egen planering,

Närdet
gäller mark, som planeras för detaljhandel, sker ofla ell fortlöpande samråd
mellan de planerande organen och representanter för detaljhandeln; i vissa fall
utförs s, k, detaljhandelsulredningar. Även mellan projektorer av nybebyggelse
och de detaljhandelsföretag som skall etablera butiker i bebyggelseområdet
förekommer samråd, 1 kommuner där samarbete av nämnda slag är väl utvecklat kan
planerna komma alt göras om fiera gånger innan de fastställs,

Staien
har ett betydande infiytande över den kommunala fysiska planeringen. Detta
utövas dels genom att planeringsunderlag av olika slag tillhandahålls, dels
genom kontroll av alt planen upprättas i föreskriven ordning och alt därvid
olika inlressen blivit beaktade i tillbörlig omfallning. Statens bidrag till
planeringsunderiag lämnas i försia hand genom fysisk riksplanering,
nksplanering inom olika sektorer, regionalpolitisk planering saml genom normer,
räd och anvisningar.

Den
slalliga handläggningen av ärenden enligt byggnadslagen sker i första hand inom
länsstyrelsernas planenheter. Statens planverk är remissinstans vid
fastställelse av viktigare planer och vid regeringens prövning av överklagade
länsstyrelsebeslut inom plan- och byggnadsväsendeis område. Planverket skall
vidare utfärda råd och anvisningar för lillämpningen av byggnadslagen och
byggnadsstadgan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.1977/78:8 9

Med
hjälp av i första hand nu nänmda fysiska planer och de styrmöjligheter i övrigi
som byggnadslagstiftningen erbjuder kan kommunen lokalisera och dimensionera
områden för detaljhandel enligt de mål för butiksstrukturen som kommunen har.
Samtidigt kan etablering av butiker i lägen som försämrar villkoren för
planerad eller benmlig lokal service eller som överensstämmer med de nämnda
målen åtminstone delvis förhindras, 1 detaljplaner kan kommunen i försia hand
begränsa etableringens storlek samt reglera butikens och tillfartens placering
på tomlen m. m, 1 viss mån kan också sortimeniel påverkas genom beslämmelser t,
ex, om hur slor yla som får användas för livsmedel. Fysiska planer behöver
emellertid inte alltid innebära en fixering av butikernas antal och storlek
ulan kan innefatta ul-rymme för konkurrens och framtida förändringar.

En
kommun som önskar påverka viss butikselablering kan i åtskilliga fall använda
sig av byggnadslagstiftningen. Om marken inte är deialjpla-nelagd kan kommunen
vägra byggnadslov, om den avsedda elableringen kan anses innebära tätbebyggelse
och särskilda skäl för dispens från del s, k, lälbebyggelseförbudet inle
föreligger. Även om elableringen äratt räkna som glesbebyggelse kan den
förhindras, såvida platsen därför är från allmän synpunkl olämplig. I
byggnadslovsprövningen kan vidare byggnadslov vägras för bebyggelse som
slrider mol ändamålsbestämmelse i fastställd detaljplan. Får marken i fråga
användas för handelsändamål finns möjlighelen all söka ändra planen. Förändring
av en befintlig byggnads ändamål innebär i många fall sådan ombyggnad alt
byggnadslov krävs. Även i andra fall föreligger della krav om del nämligen är
fräga om en väsenilig förändring av ändamålei. Kommunerna lorde f, n, endasl i
begränsad ulslräckning utnyttja dessa möjligheler lill styrning som byggnadslagen
ger.

När
en kommun eller kommunala förelag äger faslighelen kan markpris,
tomträttsavgälder och hyressättning anpassas i styrande syfte, S. k,
exploa-teringsavial kan användas i samma syfte.

Kommunerna
kan inie garaniera all den planering som rör detaljhandeln förverkligas, I den
kommunala kompetensen anses inle ingå all driva eller subventionera butiker,
utan kommunerna blir beroende av medverkan från intresserade företag. De har
dock möjligheler att påverka genomförandet av planeringen, i. ex. genom att
dimensionera bostadsområden så att den önskade servicefunktionen får nödvändigt
underiag. Gator, allmänna platser och trafikföringen kan också ordnas så att
det blir bekvämt att handla på den avsedda platsen.

När
del gäller frågan vilka detaljhandelsföretag som skall få etablera butiker har
kommunen ett avgörande infiytande i de fall byggherren är kommunal stiftelse
eller kommunalt bostadsföretag. Vid försäljning av kommunal mark för
delaljhandelselablering kan kommunen givelvis bestämma vilket förelag som skall
få köpa. Är det fråga om markförsäljning mellan privata inlressen kan kommunen
endasl påverka elableringen genom bygg-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 10

nadslagstiftningen.
1 fråga om uthyrning av lokaler som ägs prival av byggherre eller
bostadsföretag har kommunen inle någon möjlighel att direkl påverka valel av
etablerande företag.

Som
nämnls har planverket lill uppgift att utfärda erforderliga räd och anvisningar
av oförbindande nalur. Såvitt gäller dagligvaruhandeln förordar planverket i
fråga om tillgänglighet dels alt dagligvambutik bör finnas inom gångavstånd
från bostad, dels att avstånd från bostad till mark reservat ion för
dagligvarubutik skall godtas om det är mindre än 500 m. Beträffande
dimensionering anser verket att dagligvambutik bör dimensioneras för ett
allsidigt sortiment av livsmedel och all byggnadsrätt motsvarande minst 200 m
butiksyla för butik skall godtas.

I
sammanhanget påpekar planverket bl, a. att det i många planeringssituationer
kan finnas skäl alt godta även längre avstånd än det angivna. Del gäller främsl
glesbygdsområden, där en utbyggd kollektiv trafikförsörjning och organiserad
hemköpsverksamhet eller kommunal matdistribution kan kompensera bristen på
bostadsnära dagligvarubutik. Vidare anger planverket, alt exempelvis i områden
med slor andel småhus, i glesbygdsområden eller i äldre bostadsområden butiker
med mindre än 200 m butiksyta kan godtas.

Planverket
har vidare i annan ordning ultalal sig om hanieringen av
bu-liksplaneringsfrågor. Exempelvis har planverket i ett av Äskims kommun
begärt uttalande preciserat hur begreppet handelsändamål i stadsplan närmare
skulle kunna reglera användningen. I det aktuella fallet föreslog verket ett
tillägg till "handelsändamål", nämligen all "lokaler för
livsmedelshandel får ej uppta mer än en . . , del (tredjedel, Qärdedel, etc) av
den för vae tomt tillåtna våningsytan",

2.3
Övrigt

Här
skall avslulningsvis någol sägas om vissa samhälleliga aktiviteter som på olika
sätl har beröringspunkter med de överväganden som distribulionsutredningen har
gjort, dels i fort av utredningar på näraliggande områden, dels i form av mera
löpande aktiviteter.

Bland
utredningarna bör särskilt nämnas butiksetableringsutredningen. vilken
lillkallades år 1967 med uppgifl att närmare undersöka etableringsfrågorna i
samband med kommunernas bebyggelse- och butiksplanering saml lägga fram de
förslag som utredningen kunde föranleda. I betänkandet (SOU 1973:15) Kommunal
planering och detaljhandel lämnades förslag om bl. a. mllande kommunala
översiktsplaner för detaljhandeln och inrättande av ett detaljhandelsråd för
samråd i etableringsfrågor, sakkunnigutlåtanden eic. Betänkandet överiämnades
efter remissbehandling lillsammans med remissyttrandena till
distributionsutredningen,

1975
års qffärstidskomniUié (H 1975:05) skall göra en samlad bedömning av de fria
affärstider som sedan år 1972 råder i landet. Kommittén skall

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 II

bl.
a, bilda sig en uppfattning om hur affärerna har tillgodosett och kan komma att
tillgodose skilda konsumentgruppers önskemål om att handla på olika tider.
Kommittén skall också beakla ulvecklingen av de handelsanställdas
arbetsförhållanden. Om kommittén vid dessa bedömningar kommer fram till all
viss begränsning av butikernas öppelhållande behövs skall förslag till reglering
lämnas. Kommittén beräknas inom kort avlämna sill betänkande.

Som
nämnts i det föregående år konsumeniverkel central förvaltningsmyndighet för
konsumentfrågor och har här\'id bl, a. ansvaret för det statliga Stödet till
kommersiell service i glesbygd. Fr, o, m, den I juli 1976 finns en särskilt
enhet hos verket för arbetet med sistnämnda frågor liksom för
distributionsfrågor i stort.

Den
kommunala konsumentpolitiska verksamhet, som är under uppbyggnad, tar i första
hand sikte på vägledning lill enskilda konsumenter. Tanken är emellertid också
ail de organ i kommunen som ansvarar för verksamheten allmänt skall bevaka
konsumenternas inlressen bl. a, i frågor rörande service och kommunal planering
av dessa.

Frågor
rörande slruklurulveckling inom handeln och verkningarna härav behandlas ocksä
av statens pris- och kanettnämnd (SPK) och närings/rilieisom-budsmannen (NO).
.Såvitt gäller konkurrensförhållandena följs utvecklingen av NO, vilken med
stöd av lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, konkurrensbegränsningslagen (omirycki 1970:418, ändrad
1972:733), kan ingripa mol skadliga konkurrensbegränsningar. Om NO inie lyckas
undanröja vad han finner vara skadlig konkurrensbegränsning, kan ärendel föras
lill marknadsdomstolen för vidare handläggning. 1 lagen anges också vissa
straffbelagda förfaranden. SPK har huvudansvaret för utredningsverksamheten i
konkurrensbegränsningsfrågor,

SPK
följer också mer allmänt struktur- och prisförhällanden inom näringslivet. Nämnden
har sålunda kartell- och slorförelagsregisier och bedriver en intensiv
prisövervakning. Då allmänna prisregleringslagen är i kraft svarar SPK för
övervakningen av rådande regleringar och handlägger dispensärenden.

Konkurrensutredningen
(H 1974:05) lillkallades år 1974 med uppdrag all se över
konkurrensbegränsningslagen. Bakgrunden ärde ändrade fömtsättningarna för
lagen som bl, a. samhällsutvecklingen har fört med sig. Utredningen skall
särskilt studera konsekvenserna från olika synpunkler av koncenlrationsutvecklingen
i näringslivet,

3
Distributionsutredningen

3.1
Utredningens inriktning och uppläggning

Enligt
direktiven hardet ålegat distribulionsutredningen alt i försia hand bedöma den
pågående strukturomvandlingen inom dagligvamhandeln ul-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.1977/78:8 12

ifrån olika hushålls situation när del gäller utbudets
tillgänglighet. Efter en tolalbedömning, där hushållens insalser och
uppoffringar i distributionen beaklas, skulle behovei av samhäUsåtgärder lor
all-tillgodose rimliga konsumentönskemål om olika former av närhelsservice
övervägas. Andra varu-och tiänsleområden än dagligvaror skulle behandlas om
ulvecklingen innebär påtagliga konsumeniproblem.

Utredningen har funnii all - även om arbelel inriklas
enbart på de frågor och områden som skall behandlas i försia hand - uppgiften
är myckel omfattande och innehåller frågorsom är svåra att behandla isolerat.
Uiredningen har därför i de beskrivande delarna sökl beröra alla faktorer som
bedömts ha direkl eller indirekl belydelse men har sedan koncentrerat analyser
och värderingar lill dem som framstått som mesl väsentliga för uppdragets fullgörande.

Utredningen har betraktat distributionen som ett samspel
mellan olika parter på marknaden, dvs, förelag, hushåll och samhällsorgan.
Verksamhetsbetingelserna för detta samspel har kartlagts liksom de insalser
som de olika parterna gör. Även de handelsanställdas situation har studerats.

Arbetet har i huvudsak avsett detaljhandeln, efiersom det
är där som konsumenter och förelag i försia hand möts. Man har emellertid också
studerat förhållandet mellan delalj- och partihandel. 1 fråga om varuområden
har uiredningen huvudsakligen behandlat dagligvaror men också gjort en översikt
beträffande andra varor och tiänster.

Utredningsarbetet kan i slorl delas upp i fyra momeni,
nämligen beskrivning och analys av nuläget, bedömning av den fortsalla
utvecklingen enligt föreliggande trender, beskrivning av önskvärt framlida
tillstånd saml analys och utvärdering av olika tänkbara åigärder för all
nåönskvärt lillslånd.

Del bör framhållas alt utredningen synnerligen ingående
har kartlagt distributionssystemets struktur, utveckling m, m, saml den miljö
del är inordnat i. Av prakliska skäl har redovisningen i del följande av
ulredningens malerial begränsats till förhållanden, som bedömis vikliga för
ställnings-lagandena till samhällets engagemang i distributionen. Del
omfattande materialet i övrigt blir dock självfallel av slort värde för bl, a,
dem, som på olika säll kommer alt medverka i delaljhandelsplaneringen framöver.

3.2 Dagligvaruföretagen

3.2.1 Företag och butiksformer m. m.

Förelagen inom dagligvaruhandeln kan delas in i olika
undergrupper efler företagslorm och ägarekaiegori. Den kooperativa
detaljhandeln har två äga-rekaiegorier, nämligen konsumenter och producenter.
Vidare finns s. k. kedjeföretag med enskilda ägareinlressen. Genom ekonomisk
samverkan mellan detaljhandelsföretag har också bildals förelag sotn svarar för
gemensamma funktioner, t. ex. partihandel för delägarnas räkning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 13

Av
särskilt intresse i förevarande sammanhang är den integration mellan parti- och
detaljhandel i s, k, block som i varierande mån förekommer inom
dagligvarusektorn. Förelagen där brukar numera sammanföras i de tre blocken
konsumentkooperationen, ICA och DAGAB, Inom de båda förslnämnda blocken ägs
partihandelsföretagen av detaljhandelsföretagen, 1 det sistnämnda är
detaljhandelsföretagen minoritetsägare i partihandelsförelagen.

Enligl
uppgifter från Handelns utredningsinstitut fördelade sig livsme-delsomsäliningen
i allivsbutiker år 1974 på blocken med 29,9 "i på konsumentkooperationen,
36,9 '/() på ICA och 33,2 'V. på DAGAB,

När
del gäller btitikslörmer inom detaljhandeln urskiljer uiredningen tre
huvudgrupper, nämligen varuhus, som är slora försäljningsställen med ett brett
sortiment som täcker fiertalet varuområden, livsmedelsbutiker, som är
försäljningsställen där minst 50 % av försäljningen avser livsmedel, saml
fackhandelsbutiker, dvs, försäljningsställen av annal slag.

De
båda förslnämnda butiksformerna delar uiredningen sedan in i olika kategorier.
Med stormarknader förslås vamhus om minst 2 500 m för-säljningsyla. För
livsmedelsbutiker har en gräns mellan slora och små dragils vid 400 m
försäljningsyla. Bland de mindre butikerna särskiljs servicebutiker, vilka har
ett allsidigt dagligvarusortimenl med övervägande självbetiäning, högsl 200 m
försäljningsyta och högst 1 500 artiklar saml föriängt öppelhållande. Till de
mindre butikerna hör också lanihandelsbuiiker, som har ett förhållandevis slort
sortiment av andra varor, såsom byggnadsvaror och fodermedel, Uiredningen
använder begreppel allivsbulik för samtliga försäljningsställen med ett
allsidigt livsmedelssortimeni. Anlalel allivsbutiker var år 1974 ca 10 500,

Bland
öviiga distribatlonslbriner för dagligvaror pekar utredningen bl. a. på den
ambulerande handeln från bilar och bussar, där anlalel fordon år 1967 var ca I
900. Försäljning av dagligvaror förekommer vidare genom kiosk-och
bensinhandeln. Torghandeln svarar numera för en mycket liten del av
dagligvaruförsäljningen.

Uiredningen
har särskill beskrivit några av de konkurrensmedel som används inom
detaljhandeln med dagligvaror. När det gäller prissättningen konstaterar
uiredningen alt prisskillnaderna i allmänhel är små mellan olika företag men
också mellan olika typer av försäljningsställen och mellan olika regioner och
ortsiyper. De slörsia avvikelserna förekommer i stormarknaderna.

När
del gäller sortimentet i dagligvaruhandeln har utredningen funnii alten kraftig
tillväxt har skett under 1960-lalel. En tendens lill uppbromsning av tillväxten
föreligger under senare år,

Beiräffande
serviceförhållandena i butikerna konstaterar utredningen att nyetablerade
butiker nästan utan undanlag har självbetiäning men att del oftast finns någon
eller några manuellt betiänade avdelningar. Flertalet butiker i olika orter
och ortsiyper har någon form av hemsändningsservice. Utnyttjandet är emellertid
lågt och de avgifter som tas ul uppges inle på

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 14

långt
när läcka de faktiska kostnaderna.

En
annan konkurrensfaktor är butikens lokalisering, Uiredningen skiljer mellan tre
olika typer av lägen, nämligen lägen i tätortscentrum, trafik-orienterade lägen
samt lägen i bostadsområden. Ungefär 3 000 invånare i ell bostadsområde anses
normalt ge underlag för en butik med 4-5 ntilj, kr, i årsomsättning. För
stormarknader vilka är typiskt trafikorienlerade enheter anses regionen böra ha
mellan 100 000 och 150 000 invånare,

3.2.2
StntkiurJÖrändringar

När
del gäWer Jöreiagsstrukturen konstaterar utredningen att blocken och
storförelagen under perioden 1963-1974 ökade sin andel av livsmedelsförsäljningen
i allivsbutiker från 72,4 lill 89,3 'o. Ökningen var särskill slark för
vamhuskedjorna och Vivo/Favör, vilka räknas lill DAGAB-gmppen, medan konsumentkooperationen
hållit sin marknadsandel i stort oförändrad, KF och ICA hade tillsammans en
mycket stor andel av livsmedclsom-sällningen i allivsbutiker, nämligen ca 67
">, Minskningen förändra förelag än de nu nämnda ulgörs lill en del av
nedläggningar, medan andra gått upp i de stora blocken. Del senare gäller bl,
a, fiera lokala kedjeföretag.

En
allmän uppfattning inom handeln är enligt utredningen att de fristående
företagen kommer att fortsätta alt minska i betydelse. En orsak härtill anges
vara svårigheterna för små företagsenheter all klara sig på den alltmer
komplicerade marknaden ulan del stöd som en stor organisation kan ge, bl. a,
när det gäller att vid expansion få tag i butikslägen. En annan förklaring är
att det av skatteskäl kan ställa sig fördelaktigare att sälja ell
familjeföretag än all låta del övertas av arvingar. Presumtiva köpare är då i
första hand storförelag. Hur marknadsandelarna för de slora grupperna i
rortsältningen kommer all förändras går knappasl all förutsäga. Del har ibland
hävdats, all KF och ICA såsom de slörsia får förtur vid fördelning av nya lägen
och därför "automatiskt" kommeratt växa. Utvecklingen underden
senasle tioårsperioden styrker dock enligl utredningen inle helt en sådan
uppfaltning - varuhuskedjorna växer och Vivo/Favör ökar f, n, sin andel av
såväl tolalförsäljning som nyetableringar.

När
del gäller butiksstrukturen anför utredningen all mindre enheter antalsmässigt
dominerar myckel slarkl och all markanta skillnader i butiksstorlek
föreligger. Den genomsnittliga årsomsättningen för samtliga allivsbutiker
ökade från ca 0,5 milj, kr. år 1963 lill nära 2,5 milj. kr, år 1974 i löpande
priser,

Medelomsäliningen
i nyetablerade allivsbutiker under åren 1970-1972 var enligt utredningens
undersökningar drygt 4,5 milj. kr, för dagligvarubutiker och nära 14 milj, kr,
för varuhusens livsmedelsavdelningar. De från blocken frislående företagen med
ungefär en Oärdedel av antalet butiker svarade för endast en tiondel av
nyetableringarna.

Del
lotala anlalel allivsbutiker minskade under perioden 1963-1974 med

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 15

drygt
IOOOO enheter eller ungefär 50 %. 1 absoluta lal tenderar såväl nedläggningar
som nyetableringar all minska.

Ulvecklingen
har således gått mol färre och slörre enheter och mot ökad blocktillhörighel,

Uiredningen
har på grundval av SPK:s buliksregisier gjort en undersökning av
siruklurförändringar i 14 orter under perioden 1964-1971, Netto-minskningen av
antalet allivsbutiker varierade mellan 4 % och 48 "i> i tretton av
orterna, medan en ort uppvisade viss ökning. Den genomsnittliga förändringen
var en minskning på 25 "o. Butiker med ett ofullständigt livsmedelssortiment
i dessa orter minskade under samma tid med 45 %. Något klart samband mellan
befolkningsutveckling och förändring av anlalel butiker kunde utredningen inle
konstatera.

I
fråga om olika butiksformers ulveckling konstaterar uiredningen att
kedjevaruhusen under perioden 1963-1973 ökade från 242 lill 373, Ökningen
innefattade samtliga 29 stormarknader som fanns vid uigången av år 1973 utom
en, som tillkommit år 1962.

Den
omfatiande nedläggningen av butiker orsakas enligl uiredningen av fiera
förhållanden, såsom befolkningsomfiyllningar och ändrade köpvanor. Samhällets
krav på konkurrens och prisålerhållsamhei har verkat i riktning mol stordrift.
Den kommunala butiksplaneringen har vidare medverkat lill nämnda ulveckling.

Här
kan nämnas all uiredningen särskill har studerat verkningarna på annan handel
av stormarknadsetableringar. Härvid har man funnii att stora
försäljningsställen av annan typ än stormarknader sammanlaget har slörre
effekter på buiiksslmkiuren än stormarknader, 1 den nyss nämnda undersökningen
av buliksulvecklingen i 14 orter kunde inga skillnader härledas lill förekomst
av stormaknad.

3.2.3
Lönsamhets- och linansieringslrågor

Ulvecklingen
mot allt större enheter i detaljhandeln med dagligvaror förklaras av
uiredningen dels med större butikers förmåga att dra lill sig köpare och dels
med stordriftsfördelar pä kostnadssidan. Tillgängligt malerial lyder på alt
kostnads- och lönsamhetssiiiiationen är belydligt mera gynnsam i slora enheter
än i små.

I
den privata handeln låg bmiiovinsien, dvs, skillnaden mellan försäljningsvärde
och kostnader för inköpta varor, kring 16-17 ". av omsättningen. Den ökade
vid stigande buiiksstoriek upp till en omsättning av 3-5 milj. kr, för all
därefter sjunka något. Den skillnad som sålunda förelåg mellan olika
buiikssloriekar torde enligl utredningen bl, a, bero på olikheter i
sor-limentssammansällning och inköpsvillkor, Bmiiovinsien i kooperativa butiker
var ungefär lika slor, men skillnaden mellan olika butiksstorlekar var något
mindre än i den privata handeln, 1 stort har bmiiovinsien i förhållande till
omsättningen varil oförändrad under ell fiertal år.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 16

Uiredningen
har funnii att nettovinsten sedan hänsyn tagils lill "normal"
ersättning till innehavaren och medhjälpande familjemedlemmar kan bli negativ i
mindre butiker och i absoluta tal hög i de största butikerna. 1 förhållande
till omsättningen utgör nettovinsten ca 1,5 % i genomsnitt för butiker ined
över 5 milj. kr. i årsomsättning,

Netloresullalel
i kooperativa butiker, som skall läcka centrala samkosl-nader eller kostnader
för den gemensamma adminislralionen samt återbäring, visade i huvuddrag samma
bild som i enskilda butiker. Småbutikerna lämnade inle någol bidrag lill
gemensamma kostnader ulan dessa fick bäras av de slörre.

Uiredningen
har funnii all del främsl är skillnaden i löner och lönebikostnader som
orsakar de förhållandevis låga totalkostnaderna i stora butiker. Arbetskraften
kan uinyttjas bättre i slörre enheter. Ulredningens undersökningar ulvisar en
dubbelt så hög produktivitet i butiker i storleks-klassen 5-10 milj. kr, som i
den minsta klassen med omsättning understigande 0,5 milj, kr. Del bör
emellertid enligl uiredningen observeras all dessa mått inte ger uttryck för
hur prestationerna ulförs. dvs, vilka kosl-nadsöverväilringar som skett på
hushåll och leverantörer. Vidare kan skillnadema i produktivitet till en del
vara en följd av t, ex, olikheter i butikernas ålder.

När
del gäller detaljhandelns /;Vwrt5/e/v>;' föreligger ell belydande engagemang
från partihandeln.

Inom
konsumentkooperationen sker en viss självfinansiering genom de anslutna
medlemmarnas insatskapital och icke ullagen återbäring. De olika
konsumentföreningarnas finansiering i övrigt sker genom län från KF, En
betydande långivning förekommer sålunda från Kooperationens Pensionsanstalt.

Inom
ICA förekommer olika finansieringsformer mellan regionföretagen och köpmannen,
Uiöver reverslån och borgensförbindelser tillämpas tvä andra former, nämligen
buliksavial och samägda bolag. Genom s, k, ICA-avial träffas överenskommelse
mellan köpmannen och någol av de ire region-förelagen bl, a, om gemensami
ägande av aktiekapitalet. Fördelningen är vid starten 9 % hos köpmannen och 91
"o hos ICA. Vartefter vinst uppstår erbjuds köpmannen överta lCA:s
aktieinnehav så när som på en aktie. Avtalet innehåller enligt uiredningen
ålskilliga begränsningar i köpmannens handlingsfrihet. Bl, a, hyrs
butikslokalen ul av ICA och köpmannen får inle överlåta sina aktier på annan.
Så länge köpmannen äger mindre än 50 % av akiiekapiialel kan ICA säga upp honom
med tre månaders varsel.

Vid
nyetableringar använder partihandelsförelagen inom DAGAB-blockel ofta ell
hyressyslem, s. k. leasing, för butikslokaler och inventarier men är som regel
inle delägare i rörelsen. En sådan konslruklion anses nödvändig med hänsyn lill
enskilda köpmäns finansieringssvårigheler och för all få behålla butiksläget,

Uiredningen
har särskill uppmärksammal den finansiering som AB Han-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 17

delskredii
erbjuder. Detta bolag har lill uppgift att genom främsl kreditgivning bidra
lill en effektivisering av detaljhandeln. Bolaget ägs och stöds av
livsmedelsindustrin och kemisk-tekniska industrin samt av vissa andra
inlressenler. Långivningen inriklas enligl bolagel i försia hand på att stödja
enskilda progressiva köpmän inom dagligvamhandeln som önskar utveckla sin
rörelse genom ell fristående uppträdande på marknaden.

Några
svårigheter att skaffa kapital har hittills inte förelegat. Handelskredits
resurser har fortlöpande förstärkts genom ökade insalser från intressenternas
sida. Utlåningen sker mol ungefär samma ränta som i bank. Nylånen uppgick år
1974 lill ca 35 milj. kr., och bolaget medverkade i ca 25 % av nyetableringarna
inom enskild dagligvaruhandel. I många fall är det små butiksenheter som får
lån, bl. a. företag med servicebutiker.

Till
utredningen har från bolagets sida anförls alt det för framtiden skulle vara
värdefullt att erhålla kapital på nya vägar. Enligl bolagel skulle det vara av
värde om staten gick in som delägare och lämnade fötiagslån eller ställde
statsgaranti om t.ex. 10 milj, kr.

3.2.4
Förelagens bedömningar för framliden

Utredningen
har genom särskilda överläggningar med olika förelagsgrupper undersökt
företagens bedömningar för framliden. 1 stort har företagen därvid anfört
följande.

Den
pågående strukturförändringen bedöms komma att fortsätta medan minskningstaklen
kommer att avta. Nedläggningen bedöms i första hand omfalta små, äldre enheter.
Antalet slora enheter anses komma att öka, men t. ex. vamhusen väntas ofta bli
mindre än de är nu. Antalet stormarknader enligt gällande definition kommer
också alt öka till ungefär 40-45, men sedan bedöms att ytteriigare utrymme för
butiksformen knappasl föreligger. Etableringar av dagligvammarknader och
liknande i trafikorienlerade lägen väntas dock fortsätta att öka. Samtidigt
har under de senasle åren uttalats en ökad tilltro till servicebutikernas
möjligheter alt tillgodose närhelsbehoven.

Förklaringen
till den pågående utvecklingen är enligl förelagen i alll väsentligt all
hushållen ändrat sina köpvanor- vilkel bl, a, beror på bilismens utveckling -
att hushållen värderar slora sortiment högl samt att de är myckel prismedvetna
i fråga om dagligvaror. Företagen anser sig leva i en hård inbördes konkurrens
och ha en press på sig från både hushåll, löntagarorganisationer och samhälle
att hålla kostnader och priser nere. Det av alla företagsgrupper uttalade
huvudproblemet är därför kostnadsutvecklingen. Stora ökningar av kostnaderna
för löner och sociala avgifter slår hårt särskill på de mindre butiksenheternas
ekonomi. Olika krav från samhällets sida, bl. a. i anledning av den nya
livsmedelslagen, kan sammantaget bli kännbara. En central fråga är därför vilka
möjligheler lill kostnadssänkningar i andra hänseenden som står lill buds.

2
Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 8

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 18

Utöver
dessa åtgärder finns möjligheten att stmkturrationalisera, dvs. lägga ned
olönsamma enheter. En mera kostnadsanpassad prissättning med hänsyn till
leveransstoriek och transportavstånd övervägs på sina håll inom partihandeln
och kan betyda ökade problem för småbutiker. På konsument-kooperativt håll
anses att om löneökningarna framöver blir lika slora som under senare år så
blir det inle möjligt alt driva småbutiker annal än i helautomatiserad form.
För enskild handel är nexibilileten större eftersom innehavaren av en lilen
butik nöjer sig med lägre ersättning än den marknadsmässiga om han inte har
någon alternativ sysselsättning.

Ett
annat problem ärden på sina håll slora överkapaciteten i detaljhandeln, I vissa
fall anses denna bero på brister i kommunernas översiktliga planering och
möjligheten all etablera i lokaler som är avsedda för annat ändamål. Det anses
allmänt vara nödvändigt att planerande myndigheter och handeln nära samarbetar
i frågor rörande nyetableringar.

1
fråga om de problem som strukturomvandlingen kan skapa särskilt för vissa
hushållsgmpper anser sig företagen ha svårt all i rådande system pålaga sig
något socialt ansvar. Man har tidigare också avvisat länken påsamhälleligl
driftsstöd till butiker utom möjligen i särskilda fall i extrema glesbygder, I
allmänhet anser man dock att nuvarande stödmöjligheter är tillfyllest,

I
de fall hushållens attityder och beteende skulle ändras, t, ex. i fråga om att
utnyttja hemsändning och betala för sådana tiänster, anser man sig ha goda
möjligheler att anpassa sig härtill. Man är däremoi inte beredd alt bygga upp
en beredskap för uppgifter som inle efterfrågas.

3.2.5
Utredningens bedömningar

Om
inga särskilda åigärder vidtas förutser uiredningen all den hittillsvarande
utvecklingen mol större och färre butiksenheter kommer att fortsätta.
Utredningen har sökt värdera denna förväntade ulveckling jämfört med bl. a. en
utveckling som påolika sätl slyrs mot en struktur med mindre butiker. Härvid
har man - uiöver företagsekonomiska analyser - sökt kvantifiera och värdera
hushållens och samhällets insatser i vamdistributionen samt väga in sociala och
k valilelsmässiga bedömningar. Sammanfattningsvis finner uiredningen i denna
del, att beräkningarna inle ger något entydigt utslag. Jämförs enbart
kostnadsskillnaderna för företag och hushåll menar utredningen att en stmktur
med stort inslag av småbutiker möjligen skulle vara mera fördelaktig. Därvid
skulle också en mera levande boendemiljö främjas. Behovet av socialt stöd
skulle vara mindre men samtidigt skulle stöd till butiker i slällel behöva
utgå. För en struktur med större butiker lalar främst förbällring av sortiment,
små behov av slyråtgärder saml fördelaktigare effekter på den allmänna
prisutvecklingen.

När
del gäller de grupper som har eller kan få problem all nå butik med acceptabelt
sortiment har utredningen gjort en beräkning av verkningama av en
"opåverkad" ulveckling. Som probletnhushåll har i försia hand räknats

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 19

hushåll
som inte har bil och som har mer än 500 meter till fullsorterad butik. Om
butiksslrukturen skulle fortsätta alt utvecklas som hittills räknar uiredningen
med att antalet sådana problemhushåll från mitten av 1970-talel till mitten av
1980-talel skulle komma att öka från 400 000 lill 500 000, vilkel senare skulle
molsvara i runt tal vart sjunde hushåll.

Beträffande
konkurrensens verkningsförmåga och därmed sammanhängande förhållanden
konstaterar utredningen att de olika detaljislgmpperna, som alla är knutna till
någol av de tre blocken, även om de i många avseenden uppvisar ett likartat
beleende har ganska olika inriktning på butikstyper, 1 viss mån föreligger
konkurrens mellan olika butiksenheter tillhörande samma block i en orl. Den
kan vara påtaglig mellan butiker av skilda lyper, såsom slormarknader å ena
sidan och centrumbutiker och bostadsområdesbutiker å andra sidan.

När
det gäller priskonkurrensen konstaterar utredningen att prisnivån till stor del
är styrd av central cirkaprissättning i blocken. Vid bedömning av prisnivån bör
beaktas all butiker slås ut lill följd av all de inle får täckning för sina
kostnader, Å andra sidan finns enligl uiredningen butiker som skulle kunna
hålla lägre priser. Detta skulle emellertid kunna leda lill ökade svårigheler
för mindre enheter alt överieva, varför en intressekollision från
samhällssynpunkl kan sägas föreligga.

Tillväxten
i sortimentet i butikerna är ett annal konkurrensmedel. Utredningen menar all
denna givetvis i sig är något positivt, eftersom den gei ökad möjlighel att
tillgodose olika behov och anspråk hos hushållen. Stora sortiment kan dock
medverka lill nedläggning av mindre buliksen-heler. Uiredningen anför all man
numera i många fall söker förbättra konkurrensförutsättningarna för äldre
småbutiker genom att ändra sortimentels sammansättning och låta dem få karaktär
av kompletteringsbuiiker,

Öppethällandetiderna
ärett konkurrensmedel som har använts av framför allt varuhus och
slormarknader, vilka har uinyttjat möjlighelerna all hålla öppet på söndagar.
Fria affärstider har också slor belydelse för bl, a, nya former av
närhelsbuliker.

Enligt
utredningen har någol mera omfatiande arbete inte lagls ned på ulveckling av
nya tekniker för vamförmedling. Man har däremot utvecklat nya butiksformer,
såsom slormarknader, storbutiker vid trafikleder, servicebutiker och
kompletteringsbutiker.

När
det särskilt gäller konkurrensen mellan blocken inom dagligvaruområdet anför
utredningen i stort följande.

Den
rådande samverkan mellan detaljhandelsföretagen är från företagssynpunkt
effektiv. Den bör allmänt setl ha inneburil fördelar också för hushållen. Del
är dock svårt att konkret påvisa detta. Centraliseringen av olika beslut inom
blocken kan innebära en effektivisering och därmed hårdare konkurrens, men med
få beslulsenheler på marknaden kan konkurrensen på sikt försvagas och medföra
en sämre anpassning till hushållens behov.

Genom
ulglesningen av buliksnätel har butiker på lokala marknader, t. ex.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 20

bostadsområden,
i många fall fått en ensamställning. Många hushåll är dock röriiga och kan
uppsöka andra butiker inom orten om närbulikens egenskaper skulle försämras,
varför dylika ensamställningar i fiertalet fall inle lorde innebära nackdelar.
Detta synes gälla även i glesbygder, där bl. a. glesbygds-utredningen
konstaterat att några nämnvärda prisskillnader i vart fall inte förelåg mellan
"enbutiksorter" och orter med fiera butiksenheter.

De
största företagen och blocken har av olika skäl lällare att få nya bu-likslägen
än mindre gmpper och frislående förelag. De har bl. a, slörre resurser för
inköp av buliksfasligheier och möjligheter all presentera detaljhandelsulredningar
för planmyndighelerna. Bl, a. härigenom kan de slörsia blocken komma all växa
automatiskt, medan mindre grupper och fristående företag får begränsade
möjligheter att visa sin förmåga.

Utredningen
pekar vidare på alt fabrikanterna endast i undanlagsfall kan föra ut sina varor
lill hushållen utan mellanhänder. Handelns stmklur och beteende är därför av
betydelse för fabrikanternas situation.

Sammanfattningsvis
anser uiredningen att utvecklingen mol tre slora block i dagligvaruhandeln hillilis
inle synes ha medfört påvisbara nackdelar från hushållens och samhällets
synpunkler. Blockkonkurrensen inrymmer emellertid risker på längre sikt, bl. a,
i fråga om benägenheten till utveckling och förnyelse.

3.3
Hushållen

3.3.1
Kraven på distrlbullonssystemet

Utredningen
menar att hushållens inköp bör ses som en del i distributionsprocessen och alt
hushållen i slora delar har samma uppgifter som förelagen för all tillgodose
behov och anspråk, t.ex. planering, transport och lagring. Detta förutsätter
kunskaper om tillgängligt utbud på marknaden, möjligheler att kvalitativt och
kvantitativt bedöma behoven saml resurser i olika avseenden.

För
alt närmare kartlägga hushållens situation i nämnda hänseende har utredningen
sökt formulera de krav som från hushållens synpunkt bör ställas på
distributionen av dagligvaror saml undersökt hushållens inköpsarbele, 1 den
senare delen har en av utredningen genomförd, ingående hushållsundersökning i
Örebro kommun utgjort viktigt underlag.

De
krav som uiredningen menar bör ställas från hushållens synpunkt är i korthet
följande,

- Sortimentet bör vara så stort alt hushållen i
rimlig omfattning kan tillgodose individuella behov och anspråk.

- Sortimentet bör vara lätt tillgängligt eftersom
inköpsbehoven är stora och ofta återkommande. Tillgängligheten kan tillgodoses
antingen genom butiker vid bostäder, arbetsplatser och utmed färdvägar eller
genom att va-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.1977/78:8 21

rorna
av företagen fraktas till bostaden eller tillhandahålls genom kringföring i
regelbundna turer.

- Försäljning eller vamavlämning bör anpassas till de
tider då hushållens inköpare inle är bundna av t, ex. förvärvsarbete.

- Priserna bör vara så låga som möjligt. Det är
speciellt viktigt om man beaktar dagligvarornas stora andel av hushållens
budget. Detta gäller särskUt för stora hushåll med låga inkomster.

- Information om varor, priser, hemsändning m. m, bör
finnas i lättillgänglig form.

- Försäljningsställenas miljö, dvs. utformning,
utrustning och service, bör vara sådan att inköparnas arbete i butiken inte
blir för besväriigt och tidskrävande.

Företagens
förutsättningar att tillgodose dessa krav harenligi utredningen väsentligt
ändrats i olika avseenden under de senaste 10-15 åren. De viktigaste
förändringarna anges vara sortimentets tillväxt, minskningen av antalet
försäljningsställen, nyetablerade butikers lokalisering samt utbredningen av
självbeijäningssystemet. Delta har naluriigen medfört förändringar av
hushållens situation i olika avseenden.

Vad
gäller sortimentets tillväxt anför utredningen att fier produkter och fler
varianter av olika produkter givetvis innebär en ökad möjlighet för hushållen
att tillgodose olika behov och individuella anspråk. Förändringen mot butiker
med ett fullständigt dagligvarusortiment synes också främja strävanden att
rationalisera inköpen. Utvecklingen i dessa avseenden kan emellertid också
medföra nackdelar för hushållen - sorlimentstillväxten ökar kraven på
butikernas storiek och med mycket stort sortiment följer svårigheter att
överblicka utbudet och träffa medvetna val. Svårigheterna kan öka med ökande
självbeyäningsgrad.

I
fråga om förändringar av butikernas antal och lokalisering gäller att vatie
nedläggning av butik innebär en försämring av tillgängligheten eller
valmöjligheterna för ett större eller mindre antal hushåll. Delta gäller dock
inte alllid i de fall nedläggningen avser butiker med enbart specialsortiment
lill förmån för butik med ett fullständigt sortiment. I sådana fall kan tillgängligheten
lill hela sortimentet snarare förbättras. Vad som närmast är aktuellt är
emellertid enligt utredningen vilken betydelse utvecklingen från små
närhelsbuliker mol större enheter i centra och vid trafikleder har för
hushållens situation. Frågan gäller således närmast att väga behov av god
tillgänglighet i förhållande till bostaden mot intresset av bl. a. stora
sortiment och fördelaktiga priser.

När
det gäller inköpsarbetet konstaterar utredningen bl.a. att hushållen uppenbart
föredrar att göra täta inköp när de har god tillgång till butiker. Enligt
utredningens undersökning gjorde tätortshushållen i Örebro i genomsnitt 5
inköp per vecka, vilket i stort stämmer med liknande undersökning 5-6 år
tidigare. Man gör i stor ulsträckning också inköpen i Rera butiker.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 22

och
i genomsnitt läcktes endasl hälften av inköpsbehovet i det egna bostadsområdets
butiker och resten i mera avlägsna inköpsställen. Till en del förklaras detta
av att man kombinerar inköpen av dagligvaror med andra ärenden eller att man
gör dem i anslutning till arbetsresor.

Hushållens
inköpsfrekvens är i viss mån beroende av avståndet till närmaste butik.
Hushåll i tätorten Örebro med mer än I km till närmaste butik gjorde således i
genomsnitt 4 inköp i veckan, och i glesbygder ligger inköpsfrekvensen enligt
olika undersökningar kring 3 gånger per vecka. Det förhållandevis täta
inköpsmönstret beror till en del på att många hushåll saknar såväl
förvaringsmöjligheter som transportmedel för att kunna koncentrera sina inköp
till ett eller ett par lillfällen i veckan. Ett sådant inköpsmönster kräver
också en ingående planering av mathållningen.

När
det gäller utnyttiandet av olika butiker visar skilda hushållskategorier olika
beteende. Pensionärshushåll utnyttiar således den närmaste butiken mer än
andra, och av de hushåll som utnyttjar stormarknaderna är relativt många
barnfamiljer. Hushållens utnyttjande av den närmaste butiken beror i viss mån
på dess läge och storlek - ligger butiken relativt långl bort utnyttjas den i
mindre utsträckning och delsamma gäller om den är liten. När del gäller
inköpare i olika resurssilualion visade del sig i Örebro-undersökningen bl. a.
alt de som hade förvärvsarbete och lillgång lill bil utnyttjade
när-hetsbulikerna mindre än andra.

Den
fortsatta utvecklingen av hushållens inköpsmönster beräknas - förutsatt att
inga särskilda ingripanden görs - innefatta en långsam sänkning av
inköpsfrekvensen, ökad rörlighet i fråga om val av inköpskälla, större andel
köp med bil och ökad koncentration av köpen lill veckoslutet,

3.3.2
Hushållens problem I inköpsarbeiei

Utredningen
har analyserat hushållens problem i inköpsarbetet dels på en generell nivå,
dels för speciella gmpper av hushåll. Härvid har behandlats bl. a. verkningarna
på hushållens transportarbete till följd av en fortsatt utglesning av
butiksnätet. Utredningen menar att dessa är svåra att närmare beräkna. Även om
det i första hand är små butiker i bostadsanknutna lägen som försvinner skulle,
med hänsyn lill det inköpsbeteende som hushållen i Örebro visade, nedläggning
av den närmaste butiken i många fall inle innebära någon drastisk ökning av
transportsträckorna per vecka. Utredningen framhåller dock att beroendet av
den närmaste butiken varierar mellan olika hushållsgmpper.

Generellt
menar utredningen ätt alla hushåll har fördel av butiker på nära avstånd även
om de såsom i Örebro i genomsnitt inte handlar ens hälften av veckoinköpel där.
Redan nu har hushållen i glesbygd samt i mindre bostadsområden och tätorter i
många fall förlorat sin närhetsbutik, Fömtom att en näriiggande inköpskälla
försvunnit mister dylika områden också butikens sociala funktion. Nedläggning
av butik sker ofta ungefär

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 23

samtidigt
som nedläggning av skolor, poststation m. m. 1 dylika fall är butiksnedläggningen
en del i ett större strukturproblem, anser utredningen,

I
sammanhanget påpekas att ett enskilt hushåll inte har möjlighel att påverka
sina yttre inköpsförutsättningar. Hushållen kan rimligen inte avgöra vad deras
inköpsbeteende betyder t. ex. för den närmaste butikens möjligheter alt
överleva.

Utredningen
har också funnit generella problem bl, a, när det gäller alternativet
hemsändning av varor efter lelefonorder. Alt sådan hemsändning inle har kommit
till bruk i nämnvärd utsträckning kan bero på att butikerna inte
tillhandahåller inköpslisior, att konsumenten vill se varorna eller att
avlämningen av varorna tidsmässigt eller på annat sätl kan vara besväriig.

Utredningen
har vidare sökt belysa problemen för sådana grupper som kan få särskilda
problem lill följd av stmkluromvandlingen inom handeln.

Bland
mera generella problem nämns de svårigheler som hushåll i lands-eller glesbygd
har. Genom de längre avstånden till butik har hushållen i dessa områden
tvingats minska inköpsfrekvensen. Även svårigheter att använda transportmedel
kan ha verkat i denna riktning. För att klara inköpen är man - särskilt i
extrema glesbygder - ofta hänvisad till samåkning i bil med grannar.
Uiredningen konstaterar sålunda alt man i många glesbygdshushåll kan vara
beroende av andra för att få sin varuförsörjning ordnad ulan allt för stora
uppoffringar.

Ett
annat problem i extrema glesbygder är alt butikerna i de närmare omgivningarna
kan vara så små att de inte kan hålla ett tillräckligt sortiment av varor.

Vissa
typer av hushåll anlas kunna få problem vid en fortsatt utglesning av
butiksnätet. Utredningen framhåller bl, a, att pensionärshushållen är mera
beroende av den närmaste butiken än andra hushållsgrupper. Utredningens
undersökningar visar också all hushåll som saknar bil och som samtidigt har
dåliga yttre förutsättningar kan ha belydande svårigheler all ordna sin
vamförsörjning,

Uiredningen
framhåller också de slora problem som personer med handikapp av olika slag
utsätts för. De slag av handikapp som i della sammanhang är mesl besvärande är
rörelsehinder och synbesvär. Utredningen pekar bl. a. på alt en del
rörelsehindrade kan förfiytla sig endasl med bil och behöver irafikorienierade
inköpsställen medan somliga behöver butiker på nära håll. Närhelsbuliker,
särskilt av äldre lyp, fyller dock ofta inle kravet att entré och lokal bör
vara rymliga.

Sammanfattningsvis
finner uiredningen att det är hushåll med goda resurser, i första hand med
lillgång lill bil, som har de bästa förutsättningarna att anpassa sig till
förändringar i butiksslrukturen. Andra grupper kan få vidkännas betydligt ökade
uppoffringar för alt tillgodose sina inköpsbehov. Man finner också all svåra
inköpsförhållanden överlag föreligger i hushåll som inle har bil, som inte har
butik inom gångavstånd och som i vissa fall också saknar allmänna kommunikationer
för all nå en butik.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 24

3.4
De handelsanställda

Utredningen
har samlat in statistik om de handelsanställda och även inhämtat deras
synpunkler på förhållandena och utvecklingen inom handeln.

Sålunda
konslaleras, att de handelsanställda som arbetstagare utgör en mycket slor
gmpp. Enligt folkräkningen år 1970 var antalet sysselsatta med minst halv
normal arbetstid i denna grupp ca 435 000 personer. Som jämförelse nämner
utredningen att moisvarande anlal inom industrin utgjorde drygt en miljon
personer. Av de inom handeln sysselsatta föll ca 278 000 på detaljhandeln.

Uiredningen
konstaterar vidare bl. a., alt de handelsanställda har förhållandevis låga
löner, hög andel deltidsanställda och hög andel kvinnor. De handelsanställdas
situation i förhållande till andra yrkesgrupper belyses i en rapport om
deltidsanställdas inkomster och sysselsätlningsförhållanden, som den dåvarande
delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan män och kvinnor gav ut i
febmari 1975. Den visar bl. a, att över 40 % av alla affärsbiträden arbetade
deltid, dvs, mindre än 35 timmar per vecka. Högre andel deltidssysselsatta
fanns endast inom yrkesområdet fastighetsskötsel och städning. Bland de
deltidsanställda affärsbiträdena var andelen kvinnor ca 95 %. Hälften av de
deltidsanställda kvinnorna var inie fackligt organiserade, och härvidlag avvek
affärsbiträdena inte nämnvärt från medeltalet. Organiserade deltidsanställda
hade i nästan alla yrkeskategorier högre me-dellimförtjänsi än de
oorganiserade.

När
del gäller inställningen till arbetsförhållandena har utredningen funnit all de
butiksanslällda jämfört med arbetstagare i vissa andra yrken förefaller vara
avgjort mer positiva. Della gäller bl, a. inställningen i allmänhel till
arbetet, till medarbelare och till affärstider. I fråga om arbetslokaler och
personalutrymmen var inställningen dock inle lika positiv.

Enligt
Handelsanställdas förbund har buliksslruklurens förändring från fackliga
utgångspunkter hittills i stora drag inte haft någon påtaglig negativ inverkan,
anför uiredningen. Någon större förändring av antalet sysselsättningstillfällen
har inte skell under senare lid och lidigare arbelsmiljöproblem har till en del
blivit lösta. Handelsanställdas förbund efterlyser dock bättre utbildning och
pekar på problem med ojämn arbetsbelastning, särskilt i slormarknader. Enligt
förbundet aktualiserar för- och nackdelar med små eller stora butiker också
affärslidsfrågan. Förbundet menar att det är de stora enheterna som drivit fram
söndagsöppethållandet och det vidgade öppethållandet i övrigt, vilket har
varil negativt för de anställda.

3.5
Kraven på handeln och behovet av åtgärder

Utredningen
har inte funnit det lämpligt eller möjligt att ställa upp preciserade mål för
distributionen av allmän giltighet, utan frågan om önskvärd utformning av
företagens tiänster samt butikernas lämpliga lokalisering får

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 25

avgöras
i olika lokala situationer, Däremoi anger uiredningen vissa allmänna krav och
önskemål, som distributionssystemet bör uppfylla. Dessa måsle menar uiredningen
med nödvändighet variera mellan olika bebyggelsetyper, då det framför allt i
fråga om närhet lill butikerna inte är möjligt att ställa upp samma önskemål l.
ex. i glesbygd som i tätorter.

En
utgångspunkt är all i försia hand tillgodose intressena hos hushåll som har
långl till butik och konsumentgmpper som i olika avseenden har dåliga
förutsättningar för inköpsarbeiei, dvs. hushåll utan möjlighet att använda bil
vid inköpen, hushåll där inköparna har brist på tid eller har svårt att gå och
att bära och hushåll där bristande förvaringsmöjligheter gör täta inköp
nödvändiga.

I
tätorter gäWer frågan om tillgänglighet lill butik närmast vilken grad av
närhet som bör eftersträvas. Inom överskådlig framtid synes nämligen
bu-liksbeståndel i medelstora och större tätorter under nu rådande förutsättningar
inte komma att utglesas till den grad all allvarliga problem med
tillgängligheten uppstår för merparten av hushållen. Ett allmänt önskemål bör
enligt utredningen vara att dagligvarubutiker finns med god spridning i
centralare delar och att åtminsione en butik finns i varje friliggande bostadsområde.

Vid
planeringen av nya bostadsområden anser utredningen att man i fråga om
dagligvambutikerna bör eftersträva

- att maximala gångavståndet blir högsl I km till en
fullsorterad butik

- att gångavståndet till sådan butik för fiertalet
hushåll bör vara ca 500 m eller mindre

- att det bör undersökas om en mindre
kompletteringsbutik kan etableras om ovannämnda önskemål inle kan uppfyllas, t.
ex. vid småhusbebyggelse

- alt det alltid bör undersökas om butikerna kan
spridas i området när underiagel är tillräckligt för fier än en butik

- saml att planeringen görs fiexibel så all
anpassning kan ske lill ändrade förutsättningar och behov.

Om
förhållandena är sådana all bostadsområden har slörre maximala gångavstånd än
I km till butik är det väsentligt, att möjlighel till resor med kollektiva
irafikmedel för buliksbesök saml hemsändnings- och hemköps-service föreligger.

Ett
annat krav avser all tillgodose iniressei av alt valmöjligheter mellan butiker
av olika slag finns i medelstora och större tätorter. Frågan om all la balans
mellan butiker av olika storlek och med olika sortimenisinriktning och prisnivå
kan inte lösas generelll ulan måste avgöras mot bakgrund av de lokala
förhållandena i varje särskilt fall. Del är därvid enligt uiredningen av vikt
all myckel slora enheter inte tillkommer innan lämpligheten ingående prövals i
olika avseenden. Fördelningen av butikerna mellan olika företagsgmpper har
betydelse för konkurrensförhållandena på sikt. Vid fördelning av nya
butikslägen bör tillses att företagsgmpper som är underrepresenterade i orten
i första hand kommer i fråga.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 26

Öppethållandetiderna
måste enligl uiredningen anpassas till de tider då hushållens inköpare inle är
bundna av förvärvsarbete. Butikernas framtida service när det gäller
öppelhållande blir dock beroende av resultaten av den omprövning av
affärslidsfrågan, som görs av 1975 års afrärlidskommilté.

Uiredningen
menar vidare all krav på informaiion och transporttjänster i princip bör gälla
för alla butiker. Mindre krav kan dock ställas på mindre butiker.

Låga
kostnader och priser är slulligen ett viktigt krav från såväl hushållens som
samhällets sida, som andra krav ofla får underordnas,

I
glesbygder måsle krav och önskemål modifieras i vissa avseenden. Del gäller
främsl tillgängligheten lill butik, där kraven snarasl får uttryckas i
resiidstermer. Uiredningen anser att en restid till butik om 20-30 minuter med
kollektiv trafik bör vara maximum utom möjligen i mera extrema glesbygder. Som
alternativ till buliksbesök bör hemköpsservice tillhandahållas av alla
butiker. Möjligheler lill såväl kollektiva resor som hemköp bör finnas minsl
två gånger per vecka.

Distributionen
drivs i ell marknadsekonomiskl system som trots brister och svagheter inrymmer
fördelar för konsumenterna. En förutsättning för alt marknadsekonomin skall
fungera så bra som möjligt har bedömis vara alt en fri och obunden konkurrens
råder mellan företagen, Uiredningen anser att konkurrensen i dagligvaruhandeln
i slort har fungerat väl i fräga om bl, a. koslnadspressande rationaliseringar
och sortimentsulveckling. Konkurrensen i sig förmår dock inte lösa föreliggande
problem i fråga om tillgänglighet och åstadkomma de förändringar i ulvecklingen
som utredningen bedömt nödvändiga. Bl. a, menar utredningen alt den förväntade
utvecklingen mot en struktur som huvudsaklingen skulle bestå av storbutiker
måste hejdas. Åtgärder med följande syften föreslås, nämligen

- alt förbättra anpassningen i marknadssystemet

- alt lösa problem med varuförsötiningen och
åstadkomma tillfredsställande service för hushällen

- samt all förändra ulvecklingen så all sociala
aspekler blir beaktade.

3.6
Förslag till åtgärder

3.6.1
Inledning

De
åtgärder som utredningen menar bör vidtas bör syfta lill att underlätta
hushållens inköps- och transportarbete. De skall kunna avse att direkl påverka
buliksslruklurens ulveckling generelll och i specifika fall. De skall också
kunna vara ägnade all undanröja brister i anpassningen mellan förelagens utbud
och hushållens efterfrågan,

Uiredningen
har funnii att det i samliga fall krävs ökade insalser av olika samhällsorgan
för all få lill slånd önskade förändringar. 1 viss ulslräckning krävs också
ökade befogenheter för myndigheler. Del är, menar

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 27

uiredningen,
allmänt selt angelägel all samhället på lokal, regional och central nivå mera
aktivt tar sig an distributionsfrågorna, Della kan ske ulan all man därmed
mbbar nu gällande grundförutsättning, nämligen alt distributionen äger rum i
ell decentraliserat ekonomiskt syslem med belydande handlingsfrihet för både
förelag och hushåll.

Det
ärenligt uiredningen från demokratisk synpunkl väsentligt, all vikliga
samhällsuppgifter löses så nära människorna som möjligt. Det är därför
naturligt all kommunerna har ett ansvar även för butiksstrukturens utveckling
och alt ställningstagandena blir sakligl väl underbyggda och politiskt
förankrade. Den genomförda kommunindelningsreformen har också tagit sikle på
alt göra kommunerna lill väl avpassade områden för den lokala
samhällsplaneringen. Kommunernas förvaltningsorganisation har byggts ut och
gjorts mera kvalificerad för olika lillkommande uppgifter.

För
samhällsorgan på regional och central nivå blir enligl uiredningen uppgifterna
närmasl all t. ex. förhandla och samordna i mera övergripande frågor, ta
initiativ lill och anvisa medel lill forskning, bedriva undersökningsverksamhet
och information samt liksom nu lillämpa och övervaka olika lagbestämmelser.
Myndigheterna som arbetar med pris-, konkurrens-och konsumentfrågor har redan
slora insikler i allmänna förelags- och hushållsproblem men bör bli mera
inriktade på all behandla distributionsfrågor än vad som nu är fallet.
Utredningen finner det särskill väsentligt all distributionsområdet mera
systematiskt bevakas utifrån konsumentpolitiska utgångspunkter.

3.6.2
Kommunala variiförsörjnlngsplanerm. m.

En
huvudfråga när del gäller kommunernas uppgifter är ulformningen av en
översiktlig deialjhandelsplanerlng. Uiredningen redovisar de förslag som
butiksetableringsutredningen tidigare hade lämnal i ämnet, vilka jämte avgivna
remissvar har överlämnats lill utredningen. Uiredningen redovisar vidare en
modell för kommunal deialjhandelsplanerlng som Kommunförbundet har utarbetat
på uppdrag av uiredningen. Där beskrivs hur delaljhandelsplaneringen kan
knylas an lill det årligen återkommande planeringsarbetet i kommunerna.
Arbetet har koncentrerats på all redovisa riktlinjer för planeringen på
översiktlig nivå.

De
utredningar och synpunkler på kommunernas roll för buliksslruklurens
ulveckling som sålunda lagls fram visar enligt uiredningen entydigt, alt
kommunerna här anses ha ell ansvar som bör komma lill utiryck i en målmedveten
och insiktsfull handläggning av frågor som rör hushållens behov av kommersiell
service. Om kommunerna mera effektivt än nu skall kunna påverka ulvecklingen
utifrån bedömningar av hushållens servicebehov måste deras planering av
delaljhandelsseklorn förbällras. Problemen i detaljhandeln och kommunernas
resurser för planering skiljer sig avsevärt mellan olika kommuner.
Handläggningsordningen för den översiktliga de-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 28

laljhandelsplaneringen
bör vara sådan all även kommuner med små resurser kan ulföra planeringen. Den
bör samtidigt vara så allmängiltig all den fungerar även för kommuner där
slörre krav måsle ställas på denna planering och där man kan förvänta att
planeringsprocesserna är mera omfallande. Samtidigt skall planeringen för
detaljhandeln samordnas med annan social, ekonomisk och fysisk planering och
göras rullande, dvs, löpande revideras, framhålls del.

När
del gäller planeringens genomförande ansluter sig utredningen i allt väsenlligi
lill de riktlinjer som Kommunförbundei har föreslagii. Innebörden av dessa är i
slorl följande.

Planeringen
av varuförsörjningen bör knylas till den kommunala planeringsprocessen genom
de s. k. gemensamma planeringsförutsättningarna. Dessa utgör de villkor och
ramar för kommunen som skall gälla under planeringsperioden, de skall revideras
årligen och förankras politiskt genom beslut i kommunfullmäktige. Detta
material kan dock knappasl utvidgas med specifika uppgifter om hushållens behov
och anspråk och om detaljhandeln, utan dessa bör redovisas för sig, 1 samband
med att de gemensamma fömtsättningama revideras av kommunstyrelsen bör också
vamförsörjnings-frågorna tas upp så att de kan behandlas samtidigt med andra
betydelsefulla faktorer såsom näringsliv i övrigt, trafikförhållanden och
samhällelig service.

De
gemensamma planeringsförutsättningarna skall redovisa nuläge och
utvecklingstendenser för befolkning och näringsliv, för bostadsbestånd och
bostadsbyggande, för samhällelig service, kommunikationer m. m. De skall även
ange kommunalpolitiska ställningstaganden som grundas på delta underlag saml
mål för kommunens och kommundelarnas framlida ulveckling. Den service
kommunledningen vill tillförsäkra kommunens invånare skall anges. Detaljhandeln
påverkas i hög grad av sådana ställningstaganden som gmndas på della underlag
saml mål för kommunens och kommundelarnas framlida ulveckling. Den service
kommunledningen vill tillförsäkra kommunens invånare skall anges.
Detaljhandeln påverkas i hög grad av sådana ställningstaganden och mål, framför
allt genom att de redovisar den eftersträvade mmsliga fördelningen av bostäder
och arbelsplalser som är den grundläggande fömlsättningen för detaljhandelns
verksamhet. Vidare kan kommunledningens val av utvecklingslinjer innebära att
detaljhandeln indirekt får stöd, t. ex. genom kompletterande bebyggelse som
kan öka kundunderlaget och genom förändring av trafikförhållandena som kan
förbättra tillgängligheten.

När
del gäller hushållen är del svårt att klarlägga verkliga behov. Man får i
avvaktan på förbättrad kunskap göra allmänna överväganden mot bakgrund av
ålderssammansättning, förvärvsfrekvens, lillgång lill bil, ekonomiska resurser
och liknande faktorer. Kraven på service måste med nödvändighel variera med
bl. a, bebyggelsetypen och kan förändras över tiden t. ex. genom förskjutningar
i åldersstrukturen.

Det
särskilda planeringsunderiaget för detaljhandeln bör beskriva nuläget

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 29

avseende
bl. a. konsumtionsunderlag, butikernas antal, lokalisering, omsättning och
yla, helst också deras typ av sortiment samt prisnivå, 1 nulägesbeskrivningen
bör även ingå uppgifter om varuhussar och deras verksamhetsområden,
förekomsten av hemsändning saml öppelhållandeliderna. Helst bör även hushållens
inköpsvanor kartläggas. Underiagel skall också redovisa förväntad utveckling i
olika kommundelar och hur detaljhandeln kan väntas bli påverkad därav om inga
särskilda åigärder vidtas.

Materialet
i planeringsunderlaget bör sammanställas på sådani säll all föreliggande
problem beiräffande vamförsörjningen las fram, såväl för nuläget som vid olika
utvecklingslinjer och handlingsalternativ. Problembeskrivningen skall användas
som underlag för kommunledningens diskussion av mål och åtgärder som bedöms
nödvändiga för att rätta lill brister.

Beskrivningar,
värderingar, mål och bedömningar av lämpliga åtgärder bör sammanfallas i en
varujörsörjningsplan som revideras årligen. Denna måste med nödvändighet få
olika utformning och detaljeringsgrad med hänsyn lill kommunernas olikheter i
fråga om storlek, bebyggelsefördelning, expansionsförmåga, beroendet av
näriiggande kommuner och andra liknande förhållanden. Den bör ange var problem
med varuförsörjningen kan väntas och hur kommunledningen länkt lösa dessa. Den
bör också visa var nyetableringar kan vara önskvärda och vilken storlek,
lokalisering m, m, de bör ha. Planen kan i ell inledningsskede avse endasl
livsmedelsförsörjningen men det kan sedermera visa sig lämpligt all utvidga den
lill all omfalla andra varor och tjänster.

Det
är nödvändigt att alla åigärder som vidlas för alt förbälira distributionen
baseras på en sammanhållen planering. Dessa frågor har sådan belydelse alt de
bör underkastas ett medborgarinfiytande. Utredningen föreslår därför alt
varuförsörjningsplan upprättas av kommunstyrelsen och anlas av
kommunfullmäktige. Planens syfte skall vara att ge underiag för

- samordning med annan översiktlig och speciell
planering i kommunerna

- samarbete och samråd med företagen

- hushållsinnylande via den konsumentpolitiska
verksamheien i kommunen

- ställningstagande i fråga om olika stöd- och
styråtgärder

- regionala överblickar vid bedömning av större
etableringar bl. a. slormarknader.

Till
grund för arbelel med den kommunala planeringen för varuförsörjningen bör
läggas ulredningens principiella ställningstaganden om vilka krav och önskemål,
som distributionen bör uppfylla.

Den
nu angivna handläggningsordningen får enligt utredningen ses som anpassad i
första hand till mindre och medelstora kommuner. 1 t, ex. storstadsområdena
får man sannolikl i prakliken söka sig delvis andra vägar för delaljhandelsfrågornas
handläggning. Principerna synes dock kunna följas, menar utredningen.

I
syfte att få till stånd en lämplig samordning av kommunernas planering

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 30

i
ett regional perspektiv föreslår utredningen att varuförsörjningsplanerna
lämnas in till vederbörande länsstyrelse, varigenom de skulle bli allmänt
tillgängliga. För länsstyrelserna torde planerna vara av slorl iniresse för de
regionala planeringsuppgifter som numera åvilar länsslyrelsen. Genom omorganisationen
år 1971 har länsstyrelserna också fått hell andra resurser än lidigare för
sakkunnig bedömning även av varuförsörjningsfrågor. Utredningen erinrar i
sammanhanget om alt länsstyrelser i fiera fall har gjort egna utredningar om
hithörande frågor.

Vid
sidan av den översiktliga planeringen krävs del att kommuner kan svara även för
en deialjerad planering och för genomförandet av denna.

När
det gäller nyetableringar påpekar uiredningen alt de stora förelagsenheterna
och organisationerna inom handeln har betydande utredningsresurser och ofta
tillhandahåller såväl detaljhandelsutredningar som färdiga förslag till
stadsplan vid nyetableringar. Genom alt de olika förelagsgrupperna också har
särskilda elableringsorgan som effeklivi söker nya lämpliga lägen blir
utredningarna och planlösningarna ofta påverkade av olika förelags inlressen,
och större företagsenheter får många gånger ett försteg framför andra. Det bör
emellertid, framhåller utredningen, vara kommunerna själva som skall göra
bedömningar av delta slag och vid fördelning av lägen ta hänsyn i första hand
till olika etableringsintresseniers möjligheter att tillgodose kommunala
önskemål. Genom den föreslagna översiktliga planeringen torde kommunerna ofta
bli mera kompetenta att självständigt bedöma av förelag presenterade planer.

Utredningen
pekar på några praktiska problem som kan uppstå då nyetableringar
aktualiseras. Man kan sålunda tänkta sig all ingen önskar etablera sig i det
tänkta läget. För all undvika sådana situationer är del enligt utredningen
viktigt all kommunen på ett tidigt planeringsstadium kartlägger möjlighelerna
att få sina intentioner genomförda. Om orsaken är all man inle kan ta ul de
priser som behövs för alt göra butiken lönsam kan direkta eller indirekia
stödåtgärder aktualiseras. Man kan också tänka sig en situation där fiera
likvärdiga etableringsiniresserade finns för ell vissl butiksläge. Kommunerna
ställs då inför fördelningsproblemet. Uiredningen anser det knappasl möjligt
all härvidlag ge några generella lösningar eller riktlinjer. Med hänsyn lill ulvecklingen
av blockbildningen föreslås fördelningen ske med hänsynslagande lill olika
företagsgruppers representation i berört näringsgeografiskt område och med
utgångspunkt i den kommunala likställighetsprincipen. Denna innebär att vissa
kommunmedlemmar inte obehörigen får gynnas eller missgynnas genom kommunala
beslut.

Någon
enkel och allmängiltig regel för när ell gynnande eller missgynnande
föreligger kan enligl utredningen knappasl ställas upp. En företagsgrupp som
har t.ex, 20 % av den totala livsmedelsförsäljningen i landel bör dock inle
tilldelas nytt läge om del i området har en belydligt slörre marknadsandel, t,
ex. 40 %. Viss hänsyn måsle dock även las till antalet butiker för olika
företagsgmpper i området. För att bevara en så allsidig

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 31

konkurrens
som möjligt är del också angelägel all möjlighel ges för etableringar vid
sidan av de slora blocken. Ytteriigare en svårighet ligger i det förhållandel
att kommunen inte alllid är den som handhar fördelningen, t. ex. beträffande
lokaler som hyrs ul av ett från kommunen fristående bostadsföretag. Förelag
som "slår i tur" till ett läge kan därigenom komma att bli
förbigånget. Uiredningen anför emellenid i sammanhanget all problemen med
lägesfördelningen från förelagens synpunkt i prakliken icke förefaller alt vara
särskill påtagliga.

Utredningen
erinrar i sammanhanget om del uppdrag i fråga om fördelningen av bulikslägen
som länsstyrelserna har. Fr. o. m, den I januari 1973 har länsstyrelserna
sålunda uppgiften all medverka vid förhandlingar i frågor rörande planering och
fördelning av butikslägen som påkallas av företag. Del åligger också
länsstyrelserna all, om anmärkningsvärda förhållanden därvid kommer fram,
anmäla detta. Då någon sådan anmälan fram till våren 1975 inte kommii till
handelsdepartementet, har utredningen gjort en enkät hos länsstyrelserna varvid
framkommit, alt förhandlingar av detta slag över huvud inte påkallats.
Problemen med lägesfördelning förefaller därför uiredningen inle särskilt
påtagliga från företagens synpunkl.

Problem
kan vidare uppstå vid "oplanerade etableringar", dvs. när företag
köper mark och ansöker om byggnadslov för 1, ex. en stormarknad. Sådana
etableringar kan också förekomma i befintliga lokaler som lidigare använts för
andra ändamål men där gällande planbesiämmelser inte lägger hinder i vägen för
dagligvamförsäljning, Möjlighelerna all begränsa icke önskvärda sådana
etableringar är f. n. begränsade, påpekar uiredningen. Formellt kan etablering
hindras genom vägrat byggnadslov när sådani erfordras.

Ett
särskilt problem i kommunernas planering av detaljhandel erbjuder de fall då
stora buliksenheler och centmmanläggningar skall etableras. Det är härvid
vikligl all beräkna effekterna av utbyggnaden, vilka kan sträcka sig utanför
kommunens gränser, Uiredningen anför alt Kommunförbundei anser alt dylika
frågor kan klaras genom samarbeie över kommungränserna i de former som f. n.
tillämpas. Del gäller enligl förbundel också dagligvaruförsörjningen i
kommunernas ytterområden.

När
del gäller delaljhandelsfrågor, och då särskill stormarknadsetableringar, har
distribulionsutredningen kunnal konstatera, all samarbeie i nu tillämpade
former inte alltid lett lill för alla parter godtagbara lösningar. Uiredningen
anser del därför nödvändigl alt länsstyrelserna i samband med redovisningen av
vamförsötiningplanerna lar ansvarel för samordningsfrågor och initierar samråd
där så kan anses påkallal. Ett sådani ansvar ligger inom ramen för
länsstyrelsernas allmänna åliggande all samordna olika verksam-heter inom länet
och mellan olika län.

När
det gäller nedläggningar av butiksenheter lill följd av folkminskning,
saneringar, innehavarens pensionering, livsmedelslagsliftningens krav och
konkurrens från andra butiker har kommunerna f, n, begränsade möjligheler att
effektivt ingripa. I viss utsträckning kan anför utredningen nedlägg-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 32

ningshol
elimineras eller nedläggningen fördröjas genom kompletterande bebyggelse,
ändrad irafikföring m, m. Formella möjligheler för stöd lill nedläggningshotade
butiker föreligger f. n, i kommuner inom del inre stödområdet och endast i
särskilda fall i andra kommuner. Del är vikligl att kommunerna får möjlighel
att följa butikernas utveckling och framtidsutsikter och i god tid vidta
erforderliga åtgärder.

De
nu nämnda problemen torde enligl uiredningen lill någon del kunna lösas genom
ett uibyle av informaiion inellan koinnnm och Jöreiag. Ell sådant uibyle är
dessulom ett nödvändigl led i den översiktliga planeringen och bör därför ges
fastare former än de informella vägar för information som f n, ofta används.
Företrädare för kommunen och handeln föreslås samråda dels löpande i samband
med alt planförslagel upprättas, dels då planförslagel behandlas av
kommunstyrelsen. Informationen bör från kommunens sida innefatta de mål för
serviceförsörjningen som ställts upp, de planer på saneringar och nybyggnation
som föreligger och de önskemål om buliksservice som t. ex. kommii fram vid
kommunernas kontakter med hushållen. Företagsrepresentanterna bör å sin sida
informera om bl. a, förulsällningarna för olika butikstyper och planer för
förändringar av buiiksbeslåndel och av butikernas service i olika avseenden.
Del får förutsättas all ett informationsutbyte mellan kommun och företrädare
förde handelsanställda också kommer till slånd i dessa frågor. Hushållens behov
och önskemål kan naturligen komma kommunen lill del genom en ulveckling av den
kommunala konsumentverksamheten, där medverkan kan ske av olika grupper som
företräder konsumentintressen.

Ett
informationsutbyte av detta slag kan ge kommunledningen underlag fören
realistisk planering av dagligvamhandelns utveckling, Överiäggningarna lorde
också leda lill att förelagen anpassar sina planer lill kommunens inlentioner,
anför utredningen.

Utredningen
har ock.så övervägt vissa adminisiraiiva JrågesläUningar m. m. i anslulning
lill kommunernas nu angivna uppgifter. Härvid diskuteras till en början frågan
om den kommunala vamförsötiningsplaneringen bör vara obligatorisk, Uiredningen
anser i och för sig att mycket lalar härför. Med hänsyn till de skillnader i
förutsättningar och problem som föreligger i olika kommuner finner utredningen
dock lämpligt alt kommunerna själva ulan centralt fastlagda regler och normer
söker finna de rutiner som är lämpliga i varje enskill fall. Information och
rådgivning i dessa frågor skall dock lämnas av centrala organ. Del väsentliga
är alt kommunerna aktivt tar sig an distributionsfrågorna för all tillgodose
hushållens servicebehov. Skulle det efler t. ex, en treårsperiod visa sig all planeringen
av varuförsörjningen inte fullgörs i önskvärd utsträckning får tvingande
beslämmelser övervägas, menar utredningen.

När
del gäller resurser för verksamheien konstaterar uiredningen att del kan bli
besvärligt särskilt i små kommuner men att kraven inte synes oöverkomliga.
Uiredningen anser del inte nödvändigt alt statsbidrag ulgår till

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 33

kommunerna
med hänsyn till all planeringen för varuförsörjningen redan nu i realiteten kan
betraktas som en kommunal uppgift. Kommunernas arbeie med dessa frågor bör
emellertid stödjas på annat sätt (jfr avsnitl 3.6.5).

För
att få fram ett tillfredsställande underiag för detaljhandelsplaneringen behövs
data som kommunerna f. n. inte direkl har lillgång till. Det gäller t. ex.
utvecklingen av konsumtionen per invånare i olika områden samt undersökningar
av köpvanor, effekterna av vissa typer av butiksetableringar m. m. Del finns
därför menar uiredningen behov av ett centralt serviceorgan som kan
tillhandahålla sådant material och som dessutom kan samla erfarenheter från
olika kommuner.

Vidare
är ett fungerande butiksregister en förutsättning för att få ett bra
planeringsunderlag. Vissa kommuner har i samband med stadsplanefrågor och
stormarknadsetableringar genom egna enkäter samlat in bl. a. omsätl-ningsdata i
befintliga butiker. Svarsfrekvensen har därvid ofta varit ganska låg. Centrala
register med vissa buliksdata förs i dag såväl av pris- och kartellnämnden och
statistiska centralbyrån som av konsumentkooperationen och den privata
handeln. Begränsade uppgifter om butiker kan fås också på andra vägar. Inget av
de nu nämnda registren fyller emellertid de krav som enligt utredningen bör
ställas. I en del fall föreligger brister i fråga om antalet tillgängliga data
och förnyelsen av dessa, i andra fall täcker registren endast delar av landet
eller delar av butiksbeståndet. Utredningen påpekar alt i remissyttranden över
butiksetableringsutredningen önskemål har framföris om en centralt register,
vilket skulle skapa ett enhetligt planeringsunderlag för kommunerna och verka
rationaliserande i fråga om företagens uppgiftslämnande.

Utredningen
anser alt det finns behov av samordning mellan olika organ som nu för
butiksregister. Det vore mot den bakgrunden inte lämpligt om kommunerna själva
lät samla in uppgifter som ändå finns lillgängliga på annat håll. 1 försia hand
föreslås statlig myndighei komma i fråga. En fråga som härvid aktualiseras är
att vissa uppgifter, t. ex. avseende enskilda bu-liksenhelers omsättning, f, n,
inte kan lämnas ut av sekretesskäl. Utredningen anser i och för sig all
utlämnandet av uppgifter om omsättning och andra förhållanden som visar
butiksstorieken inle behöver lända enskild företagare till men. Skulle det inle
visa sig möjligt att slopa hemlighållandet av dylika uppgifter bör dessa kunna
anges i ungefäriiga tal, t. ex, att årsomsättningen för viss enhet ligger inom
inlervallel 1,0-1,5 milj, kr.

Kommunerna
kan emellertid ha behov av ytterligare uppgifter än de basdata som ett
centralt regisler rimligen kan omfalta. Det kan gälla t, ex. innehavarens ålder
och butikens standard. Dylika uppgifter finns redan hos hälsovårdsinspektörerna
eller kan, åtminstone i mindre och medelstora kommuner, insamlas genom deras
försorg.

Andra
dala som kommunerna kan ha intresse av är undersökningar om butiksbeståndets
utveckling totalt, vissa produktivitetsmått för butiker av

3 Riksdagen 1977/78. 1 saml Nr 8

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 34

olika
sloriek m, m, för all kunna göra jämförelser med förhållandena i den egna
kommunen. Sådana undersökningar, som f n, i viss omfattning görs av SPK och
inom handeln, bör i lämplig form spridas till kommunerna. (Utredningens förslag
om adminislralion av nyssnämnda register m, m. redovisas i avsnitt 3,6,5).

3.6.3
EiableringskoniroU m. m.

Uiredningen
har funnit att kommunema för att kunna förverkliga sina inlentioner sådana de
kommer lill ullryck i t, ex, de nyss nämnda varuförsörjningsplanerna behöver
styrmedel utöver dem som f n. står till buds. Byggnadslagstiftningen ger i
praktiken inie möjlighel för kommunerna att hell kontrollera omfattningen och
lokaliseringen av delaljhandelsulbudet. Enligt utredningens uppfaltning skulle
olägenheterna härav kunna undvikas genom att nyetablering och förändring av
utbudspunkternas storlek endast fick företas efter särskill tillstånd av
kommunen. Tillståndsplikten skulle dock inte gälla nedläggning. Kommunen skulle
i särskild ordning pröva om planerade förändringar var lämpliga även från andra
synpunkler än dem som byggnadslagstiftningen primärt avser. Den grundläggande
bedömningsnormen skulle vara hur en viss förändring passar in i kommunens varuförsörjningsplan
och hur den därmed på kort och lång sikt skulle påverka olika konsumentgruppers
situation.

Genom
tillståndsplikten skulle s. k. vilande byggnadsräiter enligt tidigare fastställd
stadsplan inte kunna utnyttjas utan förnyad kommunal prövning. Vidare
förekommer, att förelag åsidosätter givna bestämmelser i stadsplan eller vid
byggnadslov. Del finns sålunda exempel på all lokal som avsetls för partihandel
med dagligvaror sedermera används för detaljhandel saml att föreskrift om
maximal yta för livsmedelsförsäljning väsentligt överskridits. Det finns
enligl uiredningen anledning all effektivt komma till rätta med dylika
förfaranden.

Utredningen
föreslår därför, alt en kommunal littståndsprövning införs enligl särskild lag.
Den föreslås vara fristående från övrig lagsliftning som reglerar utbyggnads-
och etableringsvillkor, dvs. såväl byggnadslagstiftningen som livsmedelslagen.
Prövningen föreslås avse detaljhandel med livsmedel och gälla följande
förändringar

- etablering i nybyggda egna lokaler

- etablering genom förvärv av äganderätten till redan
uppförda lokaler

- etablering genom förhyrning av lokaler

- ändring av lokalutnyttjande lill detaljhandel med
livsmedel

- utbyggnad av befintligt fast försäljningsställe
(ökning av den totala bu-liksyian)

- etablering av ambulerande handel och förändring av
rutter.

Med
etablering avser uiredningen inte sådana fall då en befintlig rörelse med
livsmedelsförsäljning överlåtes till ny ägare.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 35

Uiredningen
anser att prövningen primärt bör göras av kommunstyrelsen sedan synpunkter från
olika intressenter hämtats in. Även annat kommunalt organ kan dock komma i
fråga.

Utredningen
har övervägt om detaljhandel med livsmedel i mindre omfallning skulle kunna
undantas från tillståndsplikten. Undantag skulle t. ex. kunna gälla butiker med
en försäljningsyla understigande 400 m. Därmed skulle bl. a.
livsmedelsförsäljning i kiosker och bensinstationer ej komma att prövas.
Försäljningsställen av della slag kan emellertid i likhet med stora
butiksenheter negativt påverka verksamheten för butiker, som totalt sett bättre
svarar mot hushållens behov. Detsamma gäller i .stort handeln med livsmedel
från vambussar med ett relativt komplett sortiment. Annan kringförings- och
utomhushandel med livsmedel skulle dock inle beröras av del nu framlagda
förslaget.

Syftet
med en tillståndsprövning enligt utredningens förslag skulle främsl vara att
underlätta för kommunerna alt få information om förändringar och att skapa
kontakter mellan företag och kommunala planeringsorgan. Ansökan om etablering
eller förändringar av befintligt verksamhet bör göras i god tid, minst sex
månader i förväg. Härigenom skulle de kommunala organen få tillfälle att vid
behov förhandla med ifrågavarande företag, t. ex, om att upprätta satellitbutik
till större enhet, och föranstalta om andra åtgärder för att motverka
eventuella ogynnsamma effekter, I vissa fall kan det bli fråga om att vägra
tillstånd. Det kan t. ex, gälla större nyetableringar som kan väntas få ej
önskade effekter på möjligheterna att ge god detaljhandelsservice, t. ex. då
butikstyp eller buiiksstoriek inte överensstämmer med vamförsörjningsplanen. 1
andra fall kan kommunen tänkas uppställa vissa villkor för verksamheten,
exempelvis begränsning av totalytan för livsmedelsförsäljning eller
fastläggande av rutt för vambuss.

När
det gäller möjlighelerna att överklaga kommunens tieslut föreslår uiredningen
alt följande intressenter skall vara besvärsberätligade, nämligen

- förelag som sökl tillstånd och som anser sig
missgynnat vid lägesfördelning eller i fråga om utvidgning av befintlig
verksamhet

- angränsande kommun som anser sig få nackdelar av
beslul

- sammanslutning av konsumenter eller löntagare som
anser beslut strida mot deras inlressen.

Beslut
skall enligt förslagel överklagas hos länsstyrelsen och i sista hand hos
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Den föreslagna ordningen
innebärenligl utredningen alt det blir fråga om förvallningsbesvär. Enligt 11
>; förvaltningslagen (1971:290) får besvär föras av den som beslutet angår,
om det gått honom emot. Den nu föreslagna besvärsordningen innebär viss
utvidgning av besvärsrätten till intressenter som ej direkt berörs av beslutet,
nämligen angränsande kommun och sammanslutning av konsumenter eller löntagare.

Som
sanktion vid överträdelser av kommunens beslut föreslår utredningen
vitesförelägganden.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 36

Från
kommunal synpunkt är det angelägel att få vetskap också om planerade
nedläggningar av dag\igvarubut\ker. Detsynesdock enligl utredningen inte
rimligt att föreskriva medgivande av kommunen i fråga om nedläggningar.
Utredningen anser emellertid alt planer på upphörande med livsmedelsförsäljning
och nedläggning av livsmedelsbutik bör anmälas lill kommunen för att bereda
möjlighet till förhandlingar och åtgärder för att motverka problem som kan
uppkomma. Det bör ankomma på kommunema att träffa överenskommelser med
förelagen eller deras lokala organisationer om lämpliga regler för dylika anmälningar.

Utredningen
föreslår vidare att en etableringsavgift införs, som dels verkar återhållande
på elableringen av större enheter och dels i huvudsak finansierar vissa
samhällsinsatser inom distributionen (jfr förslagen i avsnitt 3.6.4). Avgiften
föreslås gälla för nya större försäljningsställen för livsmedel och andra
dagligvaror. Uppbördsförfarandet bör vara enkelt och avgiften behöver inte
innefatta någon specialdestination av influtna medel. Det kan anses rimligt att
kostnader som uppstår för samhället på grund av en otillfredsställande stmktur
i handeln i största möjliga ulsträckning bör läckas av en avgift som las ut i
handeln.

Utredningen
har valt att kombinera detta syfte med att samtidigt söka dämpa en utveckling
mot en siorbutiksstmktur. Man framhåller alt delta innebär en viss osäkerhel
vad gäller ulfallet. Om en avgift t, ex, får en mycket stark effekt innebär
detta låga intäkter. Utredningen eftersträvar emellertid inte en absolut
överensslämmelse mellan influtna medel och statsverkets Kostnader för
stödåtgärder, utvecklingsarbete och andra åtgärder som föreslås.

Utredningen
har diskuterat olika metoder för all la ul en avgifi av detta slag, nämligen
dels att basera avgiften på investeringskostnader och dels att låta den ulgå
för buliksyta över en viss gräns. Principiellt och med hänsyn till effekterna
råder ime några slörre skillnader mellan de båda metoderna. Särskill i fråga om
adminislralion och kontroll är emellertid den sistnämnda metoden enligt
utredningens mening den lämpligaste. Utredningen föreslår att avgiftsplikt bör
inträda när varuhanleringsytan för livsmedelsförsäljning överstiger 6(X) m, och
avgiften bör utgöra 1 000 kr, per m över denna gräns. Beräknat på
etableringarna i början av 1970-talel skulle avgiften ge ett sammanlagt belopp
om ca 20 milj. kr, per år. Bl. a, med hänsyn till avgiftens återhållande effekt
kan del faktiska utfallet bli lägre.

Avgiftsplikten
föreslås gälla såväl för nyetableringar som vid utvidgning av ytan för
försäljning av livsmedel och andra dagligvaror i befintliga lokaler. Som
nyetablering räknas även sådana fall då nytt försäljningsställe ersätter en i
orten befintlig butik. Avgift föreslås däremoi ej ulgå då befintlig butik
överlåtes till ny ägare.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 37

3.6.4
Stödåtgärder

Förutom
tillståndsprövning av förändringar i butiksnätet m. m. menar utredningen att
ytteriigare möjligheler att påverka utvecklingen bör finnas, i första hand stöd
i olika former till hushåll och kommuner saml till sådana butiker, som från
vamförsörjningssynpunkt bedöms viktiga men som har svårt att existera av egen
kraft.

Utredningen
har funnit all det inte är möjligt att bereda alla hushåll tillgång till
dagligvarubutik inom gångavstånd. Man vill heller inte utgå från att systemet
skall bygga på att alla hushåll har tillgång till bil. Del är därför viktigt
alt den koltekiiva transportapparaten bättre anpassas lill dag-ligvaminköp,
såväl i glesbygder som i tätorter. Härvid bör särskilt beaktas all turiistorna
utformas så att minst två inköpsresor per vecka kan göras och att
uppehållstiden vid butiken blir rimlig. Förbättringar i dessa avseenden kan
väntas som resultat av den trafikplanering som kommunerna genomför. När
trafikförsörjningsplan upprättats kan statsbidrag ulgå till
landsbygds-linjetrafik. Utredningen finner det angeläget att arbetet med
planeringen för den lokala trafikförsörjningen förs vidare så att vissa med
borgark ate-gorier, t. ex. pensionärer, kan erhålla transport lill och från
butik till subventionerad kosinad. Den kommunala färdtiänslen, som fr. o. m.
den 1 januari 1975 är statsbidragsberättigad, bör överallt kunna ulnyltias för
inköpsresor.

1
sammanhanget erinras om att användningen av egen bil vid inköpen i många fall
kan inbespara tid och särskilt för stora hushåll underiätta transportarbetet.
I områden där avstånden till butiker är relativt stora bör enligt utredningen
tillses att hushållen har möjlighet alt ta sig lill butiken med bil och att
lättillgängliga parkeringsplatser finns.

Hemsändning
av varor är en service som från många synpunkler är angelägen att främja,
framhålls del. Det gäller särskilt hemköp, dvs. hem-sändning efter
telefonorder. Av sociala skäl subventionerar ett antal kommuner härvid vissa
hushållsgruppers fraktkostnader. Uiredningen erinrar om att del sedan den 1
juli 1973 utgår till kommuner i det inre stödområdet statsbidrag med 35 % för
dylika subventioner (jfr avsnitt 2.1). Utnyttiandet haremellertid hittills
varit lågt, och delsamma gäller även i andra kommuner som sökt ordna dylik
service. Enligt utredningens uppfattning beror detta i viss utsträckning på
initialsvårigheter såväl i kommunerna som i företag och hushåll, 1 någon mån
kan orsaken också vara att det fram lill augusti 1975 varit ett villkor att
hemsändningen skett med allmänna kommunikationsmedel. Nya tekniker och
hjälpmedel torde på sikt kunna göra hemköpssystem mera attraktiva. Utredningen
anser att de bör inlemmas som alternativ till upprätthållande av butiker i den
kommunala planeringen. I områden där lantbrevbäring förekommer kan enligt
utredningens mening det "servicepakei" som postverket erbjuder vara
en lämplig organisationsform. Det statliga bidraget till kommunala
subventioner av hemsändning

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 38

föreslås
höjt till 50 % och utgå till kommuner i del allmänna stödområdet och, om särskilda
skäl finns, även i andra delar av landel.

Utredningen
har även studerat det investeringsstöd som f. n. utgår för kommersiell service
i glesbygd (jfr avsnitt 2.1), Enligt utredningens uppfattning bör stödet i
princip kunna ulgå i hela landel, även till butiker i medelstora och större
tätorter. Förutsättningarna härför bör vara all butiken behövs för att skapa
eller upprätthålla sådana avstånd mellan bosläder och butik som med hänsyn till
bl, a. områdets karaktär och kundunderiagets ålderssammansättning är
tillfredsställande. Stödet föreslås kunna avse såväl uppmstning av befintlig
butik som nyetablering. 1 befintlig butik skall investeringen medföra en sådan
förbättring av sortiment och lokalslandard alt köptroheten till butiken kan
vänlas öka. En annan förutsättning är att butiken kan väntas bestå på någon
sikt med de investeringar som görs. Stöd lill vambussar bör liksom f n. utgå
endast om särskilda skäl föreligger.

En
kompletterande möjlighet för att finansiera nyetablering, lillbyggnad eller
upprustning av butiker som bedöms önskvärda för att tillgodose en
tillfredsställande varuförsörjning som utredningen pekar på är att förstärka
utlåningskapaciteten hos AB Handelskredit (jfr avsnill 3.2.3). Bolagets verksamhet
skulle kunna utvidgas till att också omfatta stöd till investeringar i butiker,
som vid normal företagsekonomisk bedömning inte skulle komma i fråga för
konventionell finansiering. Detta skulle kunna ske genom statlig kreditgaranti
till Handelskredit eller genom statligt delägarskap i bolaget. Utredningen
anser att denna möjlighet bör närmare övervägas i anslutning till utredningens
förslag.

Utredningen
har också övervägt om ett driftsstöd bör införas. Man har funnit all ett sådani
är förenat med vissa problem, bl, a. när del gäller förulsällningarna för stöd
och slödels siorlek och administration, Uiredningen har funnit att driftsstöd
inte bör lämnas generellt till alla butiker som fyller vissa förutsättningar.
Det kan dock vara angeläget att i speciella fall kunna ge driftsstöd till
olönsamma och nedläggningshotade butiker. Det gäller främst sådana fall då
butiken inte på sikt kan väntas bestå och därför inte kan komma i fråga för
investeringsstöd. Driftsstöd skulle ulgå föratt tillfälligt hålla kvar en
butik, exempelvis fram till innehavarens pensionering eller till dess andra
lösningar av dagligvamförsörjningen kan ordnas. En förutsättning måste vara
att butiken fyller sin funktion som inköpsställe för befolkningen inom det
naturliga upptagningsområdet.

Beiräffande
stödels storlek och utformning menar utredningen att enkla och hanleriiga
regler bör gälla. Utredningen föreslår att bidraget beräknas efter schablon
motsvarande 2 % av årsomsättningen.

Stödformen
förutsätts tillämpas restriktivt och på försök, vilkel enligl uiredningen bör
komma till utiryck bl, a. i medelsanvisningens storlek yfr avsnitt 3.6.5).

En
stödform, som tidigare föreslagils av glesbygdsutredningen och som
distributionsutredningen nu återkommer till, är kommunalt övenagande av

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 39

butiks
fastighet, som därefter hyrs ul till näringsidkare som är beredd att driva
rörelse i den.

Distributionsutredningen
anser det lämpligt att kommun i speciella fall inköper butiksfaslighet för att
tillgodose intresset av en tillfredsställande kommersiell service. Förfarandet
kan vara aktuellt när butiken kan vänlas bestå på medellång sikt och andra
stödåtgärder inte är tillfyllest för att få näringsidkare intresserade av att
driva butiken. För kommuns förvärv av butiksfastighet bör statsbidrag ulgå
under vissa förutsättningar. Näringsidkare som hyr butikslokalerna föreslås
vara berättigade till investeringsstöd för upprustning av lokalerna, för
inventarier m. m. på samma villkor som andra näringsidkare.

Utredningen
föreslår att statsbidraget bestäms till 50 % av kommunens kostnader för
förvärvet och att det utgår inom det allmänna stödområdet och, i särskilda
fall, i annan del av landet.

När
det gäller handläggningen av stödfrågor anser uiredningen att för samtliga
stödformer måste krävas, att vamförsörjningsplan upprättas för berörd kommun.
Detta är också enligt utredningen ett viktigt skäl för att sådan plan bör
finnas i alla kommuner.

För
hemsändningsbidrag och investeringsstöd föreslås t. v. inle några ändringar i
uiformning och förfarande jämfört med vad som gäller i del stöd som nu utgår i
det inre stödområdet. Samma handläggningsordning som för investeringsstöd
föreslås för bidrag lill förvärv av butiksfastighet, dock med den givna
skillnaden att det är kommunen som gör ansökan (jfr avsnitl 2.1).

När
det gäller driftsbidrag föreslår utredningen att ansökan, i motsats till vad
som gäller för investeringsstöd, görs i efterhand. Bidraget föreslås ulgå till
butiker som uppenbarligen lämnar ett otillräckligt överskott. Kan sökanden göra
sannolikl alt butikens intäkts- och koslnadssituation inie kan vänlas
förbättras under pågående och närmast kommande räkenskapsperiod, bör
konsumentverket i beslul om bidrag kunna lämna förhands-tesked även beträffande
dessa perioder. I sådana fall bör prövningen av följande ansökningar kunna
åvila länsstyrelsen,

1
fråga om investeringsstöd och driftsbidrag bör handläggningsordningen enligl
utredningen kunna förenklas sedan någon lids erfarenhet vunnits. Det kan t.ex.
visa sig lämpligt att låta kommunerna handha stödet och medge statsbidrag
härför i viss omfattning.

3.6.5
Myndighetsuppgifter, resursfrågor m. m.

Utredningen
har övervägt den roll som centrala organ bör spela. Man har funnii alt de
frågor man har haft att bedöma i slor ulslräckning ligger i linje med den
verksamhet som konsumentverket bedriver. Sålunda behandlar verket frågor som
rör hushållens inköpsfunktioner. Verkei har vidare den övergripande tillsynen
över stödet till kommersiell service i glesbygd och

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 40

administrerar
ansökningarom investeringsstöd. Utredningen har i sitt arbete funnit ett
flertal angelägna uppgifter som lämpligen bör handhas av konsumentverket.

Det
föreslås bl. a. alt konsumentverket utnyttjar utredningens undersökning av
hushållens situation för information till såväl hushåll som företag och
kommuner. Verket föreslås också få resurser för fortsatta undersökningar av
detta slag.

Vidare
föreslås att verket på olika sätt medverkar till att finna nya former för
närhelsbuliker, hemköpsverksamhet m, m. Utredningen menar också all del är
angeläget att verkets undersökningar av hushållens arbetsmiljö i butikerna
fortsätter och att de handikappades speciella problem uppmärksammas.

Det
bör enligt utredningen också ankomma på verket att med utgångspunkt från
hushållens informationsbehov undersöka i vilka hänseenden butikspersonalens
utbildning behöver förbättras. Härvid bör verket bl. a, samråda med Handelns
yrkesnämnd, som bildats av arbetsmarknadspartema och som f. n. arbetar med
dessa frågor. Verkei bör härvid kunna tillhandahålla utbildningsmaterial i
viss ulslräckning.

Med
anledning av den föreslagna utbyggnaden av stöd lill kommersiell service kommer
konsumentverkets arbete med hithörande frågor att öka väsentligt. Del gäller i
första hand handläggningen av ansökningar. Samtidigt föreslås verket ge
kommunema råd i arbetet med vamförsörjningsplaner, och i vissa frågor kan ett
samarbeie lämpligen komma lill stånd.

En
annan myndighei som föreslås få uppgifter i sammanhanget är statens pris- och
karteUnämnd (SPK). Nämnden föreslås sålunda svara fördel centrala
buliksregisier som uiredningen menar bör upprättas. Utredningen föreslår vidare
att SPK med butiksregistret som utgångspunkt årligen upprättar en översikt över
butiksslmkturens utveckling inom dagligvaruhandeln.

Det
förordas också att SPK karllägger dagligvambranschens struktur, integrationsgrad,
sortiment och kostnadsstmktur. En sådan undersökning skulle möjliggöra en
uppföljning av eventuella ogynnsamma effekter av utvecklingen av
blockbildningen inom handeln och vara av iniresse för konkurrensutredningen.

En
särskild uppgift gäller samråd vid förändring av försäljningsvillkor till
butik. Utredningen påpekar sålunda att, om förelag vid försäljning till
detaljhandeln med dagligvaror vidtar sådana förändringar i sin pris- och
rabaltpolitik att villkoren försämras för mindre och avlägset belägna butiker,
stora problem kan uppkomma för åtskilliga av dessa. Utredningen föreslår därför
att sådana förändringar skall anmälas i förväg till SPK för att bereda
möjlighet till samråd och förhandlingar. En närliggande fråga är prisdiskriminering
genom s. k. maktrabatter. Uiredningen finner dock att det närmast ankommer på
konkurrensutredningen att överväga behovei av ändringar av lagstiftningen för
att förhindra dylika förfaranden.

De
uppgifter för myndigheter som utredningen föreslår är särskilt vad

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 41

gäller
konsumentverket ägnade att underlätta kommunernas arbete med
distributionsfrågor, framhålls det. Därutöver har råd och anvisningar från
statens planverk ett givet intresse även för behandlingen av dessa frågor.
Kommunerna kan dock ha behov av ytteriigare rådgivning bl. a. i fråga om att
bedöma konkreta problem och att finna prakliska rutiner i planeringsarbetet.

Svenska
kommunförbundei har redan aktivt engagerat sig i dessa frågor och har kanske
bättre möjligheler än någol annat organ att samla erfarenheter från olika
kommuneroch föra dem vidare på lämpligt sätl. Förbundel, som har särskilda
insikler rörande alla former av kommunal service och planering, har också förklarat
sig berett alt även fortsättningsvis åtaga sig uppgifter av detta slag.
Utredningen finnerdet härvid naturiigt, alt förbundel samråder och samarbetar
med konsumentverket, planverket och andra myndigheter som berörs av de aktuella
frågoma. För delta talar även det förhållandet, alt distributionsfrågorna kan
förväntas bli alltmer aktuella i den kommunala konsumentverksamheten,

Uiredningen
framhåller att del föreligger behov av samråd i stor utsträckning mellan organ
på central nivå. Det skulle gälla inte minst mellan SPK och konsumentverket. De
båda myndighetema arbetar med olika delar av konsumentfrågorna varför en samlad
bedömning av ulvecklingen fortlöpande bör göras. Det finns vidare behov av ett
organ på central nivå som kan lämna råd i olika frågor vid tillämpningen av de
förslag uiredningen lagt fram. Utredningen erinrar om alt det hos
konsumentverket finns en rådgivande nämnd i frågor rörande investeringsstöd,
glesbygdsnämnden, vilken är sammansatt av företrädare för handelsdepartementet,
arbetsmarknadsdepartementet, SPK, konsumentverket, socialstyrelsen
(glesbygdskonsulent), Kommunförbundei samt enskild och kooperativ handel. Den
utbyggnad av stöd till kommersiell service som utredningen föreslagit föranleder
ett ökat behov av samråd med olika intressenter. Även för kommunernas arbete
med vamförsörjningsplaner, tillståndsprövning, fördelning av lägen m. m. finns
behov av all diskutera olika frågor i ett rådgivande organ med allsidig
sammansättning och erfarenhet från skilda områden.

Utredningen
föreslår därför att en särskild nämnd, disiiibuiionsnämnden, inrättas med en
sammansättning som möjliggör representation av i försia hand SPK,
konsumentverket. Kommunförbundet, konsumentkooperationen, producenter, enskild
handel, de handelsanställda samt allmänna konsument- och löntagarintressen.
Nämnden föreslås inrättas under konsumentverket, som skall tillhandahålla
erforderiiga kansliresurser. I samband med att nämnden inrättas föreslås
glesbygdsnämndens verksamhel upphöra.

När
det gäller resursfrågor beräknar uiredningen all ett genomförande av dess
förslag budgetåret 1976/77 skulle ha krävt anslagsuppräkningar om drygt 10
milj. kr. Härav skulle 500 000 kr. anvisas till SPK för bl.a. registerfrågorna
och 1,8 milj, kr. lill konsumentverket för dels personalför-stärktjiingar om ca
åtta tjänster, dels ökade resurser för undersökningar.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 42

forskning
m. m. Medlen för stödåtgärder föreslås uppräknade med 8 milj. kr,, varav för
driftsstöd och stöd lill kommunala inköp av butiksfastigheter 1,5 milj, kr. och
för investeringsstöd 6,5 milj, kr.

Utredningen
anför i sammanhanget att den föreslagna etableringsavgiften kan beräknas
tillföra statskassan ett belopp som täcker såväl nu angivna anslagsuppräkningar
som de stödmedel som f. n. anvisas.

Avslutningsvis
skall här nämnas något om utredningens synpunkter på de anställdas situation.
En effekt av den fortgående rationaliseringen inom handeln har varit att
personalen numera endasl i mindre ulsträckning sysselsätts med manuell
betiäning eller på annat sätt slår till tiänst med rådgivning, Uiredningen
anser del vara av stor vikt all konsumenterna i butikerna kan få olika slag av
information och rekommenderar en utveckling härav och att det bör vara en fråga
som uppmärksammas av den föreslagna distributionsnämnden.

När
del gäller de butiksanställdas information och kunskaper om varor, om
konsumenträttsliga frågor m. m, finns behov av förbättringar. Utredningen
erinrar om sitt förslag att konsumeniverkel härvidlag bl, a, bör samråda med
Handelns yrkesnämnd och bistå med utbildningsmaterial.

Öppethållandet
i butikerna kan av förklarliga skäl inle sammanfalla med den arbetstid som är
vanlig för fiertalet förvärvsarbetande. Under sådana omständigheter är det
väsentligt att man i förelagen ägnar slor omsorg ål arbelsplaneringen.
Utredningen utgår från att arbetstidens längd och förläggning och andra frågor
rörande information m. m. kommer alt behandlas i de samverkansformer som läggs
fast efter behandlingen av arbetsrätts-kommitténs förslag i belänkande (SOU
1975:1) Demokrati på arbetsplatsen. Distribulionsutredningen har därför inte
anledning att lämna något preciserat förslag om minimiarbeislid m, m.
Uiredningen tar heller inle slällning i frågan om en eventuell reglering av
affärstiderna. Emellertid understryks vikten av all man beaktar hushållens
behov av att kunna handla på tider då inköparen inte är bunden av
förvärvsarbete. Stängningstiden bör anpassas så alt förvärvsarbetande normall
hinner hem lill bostadsområdets butiker efter arbetets slut.

4 Remissyttrandena

4.1
Allmänt om utredningen

Allmänt
lovordar remissinsianserna distribulionsutredningen för den gedigna
faktainsamlingen och den allsidiga belysning man gett distributionssystemet.

Konsumentverket
anför alt man delar ulredningens grundläggande syn på distributionsfrågorna och
anser det vara betydelsefullt alt distributionen av dagligvaror genom
utredningen har fått en sådan grundlig genomlysning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 43

Det
material som utredningen har insamlat och analyserat ger en värdefull
dokumentation av distributionen i samhället, menar verket.

Länsstyrelsen
i Uppsala län anser all utredningsmaterialet geren inträngande och allsidig
belysning av nulägesförhållanden och utvecklingstendenser inom varuhandeln och
en värdefull kartläggning av de senasle årens snabba stmkluromvandling inom
branschen samt konsekvenserna därav för olika konsumentgrupper.

Folkpartiets
kvinnoförbund menar att utredningen på ett förtjänstfullt sätt har belyst
konsumenternas situation inte minst i de hushåll, som på olika sätt är
handikappade - ingen bil, ont om tid, svårt alt gå och bära, dåliga
förvaringsmöjligheter etc,

Sveriges
soclatdeniokrailska kvinnoförbund konstaterar att distributionsutredningen i
sitt arbete har utgått från ell konsumentpoliliskt synsätt på
distributionsfrågorna. Den har behandlat distributionssystemet i dess helhet
och tagit hänsyn till såväl hushållens som företagens insatser. Utredningen har
också gjort ett väsentligt utvecklingsarbete rörande bl. a. beskrivningar av
förhållandena på hushållssidan vilket måsle föras vidare av konsumentverket
och andra samhällsorgan.

Köpmannaförbundet
och 5/7/0 anser likaledes att utredningen påett grundligt sätt har redovisat
basmaterial och analyser avseende dagligvamdistri-butionen och dess funklion i
samhället. Även hushållens situation har erhållit ny belysning.
Organisationerna menar dock att redovisningarna och resonemangen i betänkandet
synes präglas allt för mycket av synsättet att vamdistributionen och därmed
buiiksslmkiuren kan utvecklas fristående från samhällsutvecklingen i övrigt.
Synpunkter i denna riktning anförs även av Grossistförbundei, Svenska
liandelskammarjörbundet och ICA.

Grosslsiförbundei
är något kritiskt och anser att utredningen generellt sett har gett en allt för
negativ bild av utvecklingen inom handeln. Förbundet menar all man får
intrycket att situationen skulle vara otillfredsställande för mycket stora
konsumentgrupper, vilkel dock inte kan anses vara fallel. Tvärtom hävdar
förbundet att det stora fiertalet konsumenter upplever sin inköpssituation som
tillfredsställande. Det är detta faktum som bör utgöra bakgrunden lill
diskussionen om behovei av samhälleliga styrmedel inom vamdistributionen.

Företagarnas
riksförbund erinrar om alt en orsak till del allt mer glesnande butiksnätet
ärden småföretagsovänliga politik, som enligt förbundet bedrivs från
statsmakternas sida.

Delvis
kritisk mot utredningen är även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län som
anser alt den i alll för slor utsträckning har utgått från att förutsättningarna
för dagligvaruhandeln i stort kommer att vara oförändrade i framliden.
Länsstyrelsen erinrar om den påverkan på inköpsarbetet som ändrade förhållanden
på arbetsmarknaden kan föra med sig och om de konsekvenser som den lekniska
ulvecklingen, t. ex. vad gäller nya transport-lösningar och fordon, kan få.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 44

4.2
Läget inom handeln och behovet av åtgärder

Utredningens
beskrivning av läget och uivecktlngstendenserna får stöd hos så gott som
samtliga remissinstanser. Ällmänt vitsordas sålunda att utvecklingen hittills
i Slort varit gynnsam för berörda parter men att problem har uppstått och kan
förväntas för vissa konsumentgmpper, såsom glesbygdsbefolkning, äldre, billösa
etc. Man delar också ulredningens uppfattning att, om inget särskilt görs,
koncentrationsutvecklingen kan väntas fortsätta.

Konsumeniverkel anför
härvidlag alt den kraftiga strukturomvandling som ägl mm inom
distributionsseklorn under senare lid har medfört fördelar för konsumenterna,
huvudsakligen när del gäller prisnivån i detaljhandeln. Stmkluromvandlingen har
hämtöver för många konsumenter inneburit lillgång till ett bredare sortiment på
samma försäljningsställe. Vidare har löner och arbetsförhållanden för de
anställda kunnal förbättras. Utvecklingen har således enligt verket lill vissa
delar varit samstämd med samhälls- och konsumentintressena. Koncentrationen
till färre utbudspunkler har emellertid även medfört all hushållens
distributionsarbete har ökat, framhålls det. Detta hänger samman med hushållens
smådriftsform och speciella resurssituation. Konsumeniverkel delar
ulredningens bedömning att de positiva och negativa effekterna av
strukturomvandlingen har fördelats ojämnt bland olika konsumentgrupper och alt
hushåll med bristande fysiska, transport- och lidsresurser har missgynnats av
utvecklingen. Svåra problem har vidare uppstått i de områden där
butiksslrukturen och befolkningen är gles.

LO framhåller att
utvecklingen också för de handelsanställda har haft både negativa och posiliva
sidor. Till de negativa hör enligt organisationen att arbelel i fiera fall har
blivit stillasiliande och mekaniskt samt att anställda har kommit i kläm när
butiker har lagts ned. Till de positiva sidorna hör all utvecklingen mot färre
och större arbetsplatser har skapat förutsättningar för att lösa bl. a.
arbelsmiljöproblem och att möjlighelerna för de fackliga organisationerna att
verka har förstärkts.

Handelsanslälldas förbund
delar i huvudsak konsumentverkels och LO:s uppfattningar beträffande
utvecklingens verkningar för konsumenter och handelsanställda. Förbundet pekar
dock på att man när det gäller butiks-antalets förändring måste observera alt
en stor del av nedläggningarna förklaras av all specialbuliker av typ mjölk-,
bröd- och köttaffärer har försvunnit. 1 slällel har vi fått allivsbutiker med
ett mer vittomfattande sortiment. Bland negativa effekter av utvecklingen
nämner förbundet vidare att del på många håll i landet genom nyetablering av
stora enheter har skapats en överkapacitet i förhållande till den lokala marknadens
storiek. Överelablering medför tveklöst ett lägre kapacitetsutnyttiande i
butikerna vilkel har ett klart samband med den fortgående nedläggningen, menar
förbundet.

Några remissinstanser
menar att utredningens beskrivningar är delvis ofullständiga eller missvisande.
Sålunda påpekar länsstyrelsen i Jämtlands län

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 45

att
utvecklingstendenserna inle är helt entydiga, då del redan nu pågår en
utveckling mot nya lyper av närservicebuliker med mer begränsat sortiment och
andra öppethållandelider, som syftar lill all komplettera annan
dag-ligvamhandel. Dessa nya ulvecklingsdrag kommer enligt länsslyrelsen sannolikl
att leda lill en mer decentraliserad buliksstruktur än den som utredningen har
bedömt trolig. Liknande synpunkter anförs av bl. a. Köp-mannaförbundel och
SHIO.

Grosslsiförbundei
kan inte dela ulredningens bedömning av hur många hushåll som skulle ha problem
alt ordna sin varuförsörjning. Om utredningens bedömning vore riktig, anför
förbundel, skulle vi uppenbarligen redan i dag ha så stora problem att man kan
fråga sig hur dessa hushåll över huvud laget lyckas klara sina inköp av
dagligvaror. Förbundel slår också fast att del under alla förhållanden finns
vissa begränsade konsumentgrupper, som har inköpsproblem oavsett vilken detaljhandelsstmklur
vi har.

Många
remissinstanser anmäler synpunkter på vilka krav som bör siällas på främst
detaljhandelns utformning. Flertalet av dessa ansluter sig härvid till
utredningens uppfallning att man inte på totalnivå bör ange en viss stmktur som
den mest önskvärda, utan frågan måste i första hand avgöras på lokal nivå. De
allmänna riktmärken som uiredningen har angetl får härvid i huvudsak stöd från
remissinsianserniis sida.

Kommunförbundet
anför i denna del att de krav som samhället bör ställa på distributionen i
första hand är att tillgodose behoven hos hushåll som har långt till butik
eller i övrigi har dåliga förutsättningar, t. ex. saknar egen bil eller genom
handikapp eller ålder har svårt att gå och bära hem varor. För att uppfylla
dessa krav fordras även i framtiden ett betydande inslag av mindre butiker samt
en mera utvecklad hemsändning av varor. Förbundel delar utredningens
uppfattning all butiksnätets fördelning och lokalisering måste avgöras på lokal
nivå och att de mera preciserade målen därför måste anges av kommunerna. Denna
ståndpunkt delas av länsstyrelsen i Norrbottens län. som menar alt kommunernas
avgörande från fall till fall blir beroende på bebyggelsestruktur och
befolkningsförhållanden. Härvid bör gälla att systemet skall vara så uppbyggt
alt befolkningen oberoende av bostadsort skall ha tillgång till en
tillfredsställande dagligvaruförsörjning,

Bostadssiyrelsen
tar upp det av utredningen diskuterade gångavståndet på högst 500 m lill
dagligvambutik vid planering av nya bostadsområden och menar att detta bör vara
ett fullt realistiskt mål i bostadsområden med sammanhängande tvåvånings- och
irevåningshus. Även länsstyrelsen i Södermanlands län menar att man om möjligt
bör söka uppnå detta mål.

Länsslyrelsen
i Gävleborgs län däremot ifrågasätter om inte målsättningen 500 meters
gångsavstånd är allt för ambitiös. Enligt länsstyrelsen är det över huvud taget
knappast meningsfullt att formulera generella mål av den typen.

Riksbyggen
anser i likhet med utredningen att det vore en fördel för de

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 46

boende
om butiker inom områden, som kan bära mer än en butik, sprids mer än som sker
nu, likaså att mindre butiker etableras inom områden som kommer att ligga mer
än 500 meter från elablerad butik. En sådan målsättning torde dock enligt
Riksbyggen endast kunna upprätthållas om samhället är berett att slödja inte
bara elableringen utan också den fortlöpande driften av sådana butiker,

Ocksä
ptanverkel uttalar sig fören spridning av butikerna i bostadsområden där
underiagel är tillräckligt för mer än en butik.

KF,
som bilräder uppfattningen all man bör undersöka om en spridning kan vara
lämplig, understryker dock att det i många situationer kan vara angelägel att
butikerna samlas i ett bosladsområdescenlrum. Därigenom ökar enligt förbundet
möjlighelerna alt bygga upp en i förhållande lill stads-centrum och externa
enheter konkurrenskraftig service på bostadsområdesnivå med ett bredare
serviceutbud än enbari dagligvamenheter.

KF
framhåller i sammanhanget att frågan om tillgängligheten till dagligvarubutik
inte endasl gäller avståndet bostad - butik, Äv betydelse är också
mångsidigheten hos det lokala utbudet, bl, a. vilka tjänster som kan erbjudas
och vilket sortiment som tillhandahålls. Också Kooperativa gilles-JÖrbundet
pekar på detta förhåUande.

Pressbyrån
menar att man måste identifiera de butiksformer, som kan ge god närservice till
lägsta möjliga kostnader och samtidigt vara så bärkraftiga att de även på sikl
kan ge närservice. Härvid anförs att utredningen i allt för hög grad har
koncentrerat intresset till den traditionella allivs-butikens möjligheler.
Pressbyrån menar i stället att servicebutiker och kompletteringsbutiker såsom
kiosker i framtiden skulle kunna spela en alll slörre roll. Orsaken är att
dessa butiker från början har utformats med sikle på närservice och kräver ett
betydligt mindre underlag än t. ex. normalstora allivsbutiker.

HCK
anför att de krav som ställs på butiksslrukturen från handikapprörelsens sida
utgår från att del skall vara möjligt för alla att handla själv. Man framhåller
att många handikappade tjehöver hemsändningsservice, men denna måste förbli ett
komplement till möjligheten att handla själv. HCK pekar härvid på att detta
ställer särskilda krav på butik, sortiment och personal. Liknande synpunkter
anförs av DHR och MS-Jörbundei.

Så
gott som samtliga remissinstanser anser i likhet med utredningen att åtgärder
från samhällets sida behövs för att kraven på varuförsörjningen skall kunna
tillgodoses. Olika uppfattningar råder främst i fråga om vilken allmän
inriktning åtgärderna bör ha. Allmänt framhålls värdet av ett ökal informationsutbyte
mellan samhälle och företag,

Konsumeniverkel
ansluler sig till ulredningens bedömning alt ett ökat sam-hällsinfiylande över
distributionen är nödvändigl för all hejda ulvecklingen mot en utpräglad
storbuliksslrukiur och en fortsatt övervältring av distributionsarbete från
företagen till hushållen. Sammantaget innebär ulredningens förslag all
distributionsfrågorna inordnas i den samhälleliga planeringen

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.1977/78:8 47

på
i princip samma säll som annan kommersiell och offentlig service. Därmed ges,
menar verket, samhällsorganen reella möjligheler all i samverkan med enskild
och kooperativ företagsamhet påverka ulvecklingen av den för medborgarna betydelsefulla
varuförsörjningen.

Enligt
LO har nuvarande situation uppstått främsl därför att företagsekonomiska
överväganden i huvudsak har fått styra utvecklingen. Härvid hårde resursstarka
konsumenternas situation vägt tyngre än de resurssvagas. LO efteriyser ett
beaklande av samhällsekonomiska och hushållsekonomiska aspekter i planeringen
av dagligvamdislribulionen. För att åstadkomma detta krävs ett väsentligt ökal
engagemang frän samhället sida. Planeringen och styrningen av
dagligvarudistributionen i stort måsle enligl organisationen bli en
samhällsangelägenhet i stället för som nu en förelagsangelägenhet.

Flertalet
näringslivsorganisationer släller sig också posiliva lill samhälleliga
åigärder. Härvid anmäls särskilt synpunkler på avvägningen mellan generella och
selekliva åigärder. Sålunda förordar Svenska liandelskammarjörbundet all den
allmänna målsättningen för samhällets politik för att tillgodose konsumenter
som har fått en försämrad service bör vara positiva selekliva stödmedel.
Generella restriktiva åtgärder bör så långt möjligt undvikas. Sådana åtgärder
kan nämligen på sikt innebära dels försämrad service för de konsumentgmpper,
som under den tid som utredningen har studerat faktiskt har fått en avsevärt
förbättrad kommersiell service, dels en högre prisnivå.

HAO
hävdar alt mera generella och lill sin karaklär politiska styrmedel skulle
allvariigt försvåra utövandet av den lill konsumenten anpassade service, som
är vamdisiribulionens uppgift. Organisationens negativa inställning lill ett
mera långt gående infiytande från samhällets sida grundas vidare på alt den
hiltillsvarande utvecklingen inie synes motivera några ingripande förändringar,
HAO menar alt det är mol det i och för sig mindre anlalel
"nödlidande" hushåll och konsumenter som effektiva stödåtgärder skall
sättas in.

Grossistförbundei är kritiskt mot att utredningen - i slällel för att
genom punktinsatser stödja de konsumentgmpper som kan bedömas ha särskilda
svårigheter - förordar generelll slmkturpåverkande älgärder utan all försöka
beräkna de samhällsekonomiska effekterna härav. Liknande synpunkler anförs av
NO.

Flertalet
remissinstanser vitsordar allmänt eller lämnar utan kommentarer ulredningens
bedömningar av konkurrenssituationen inom handeln och behovet av eventuella
åigärder i denna del. Några instanser går dock närmare in på frågan. Särskilt
behandlas härvid den roll som AB Handelskredits kreditgivning för
butiksetableringar spelar,

NO
anför härvidlag att blockbildningen inom dagligvaruhandeln bidragit till
rationaliseringsmöjligheter inom partihandel och i fråga om marknadsföring.
Väsentliga delar av de kostnadsbesparingar som har uppnåtts lorde också ha gått
vidare till konsumenterna lill följd bl. a, av den konkurrens som finns på
marknaden för dagligvaror. Del finns sålunda enligt NO:s

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 48

uppfattning
i och för sig inte invändningar att göra mot en blockbildning, som skapar
möjligheter till slordriftsfördelar inom handeln. Vad som däremot kan
ifrågasättas är hur stark företagskoncentration som kan vara acceptabel från
konsumentsynpunkt. NO pekar på olika negativa effekter som kan följa av en hög
företagskoncentration och anför all det är angeläget att såväl
etableringskunskap som finansiella möjligheter företablering finns för sådana
detaljister som önskar stå fria från blocken. NO menar mol den bakgmnden alt
det är lämpligt alt staten i någon form ökar AB Handelskredits resurser för
sådan etablering. En förutsättning synes NO dock vara att bolaget självi eller
genom närstående företag kan skaffa den elablerings-expertis som är nödvändig,

Konkurrensnlredningen
anser allmänt att en skärpt kontroll över långtgående företags koncentration
är nödvändig. En sådan kontroU bör självfallel omfatta också handelns olika led
och i synnerhet blockbildningen inom dagligvamhandeln. Vidare bör enligt
konkurrensutredningen den maktposition, som blocken har i förhållande till
leverantörer och kunder, fortfarande följas för att det skall kunna förhindras
att blocken missbmkar sin dominerande ställning. Hur detta skall åstadkommas
avser utredningen att återkomma till i sitt kommande betänkande.

IndusiriJÖrbimdei
menar att det förhållandel alt blocken och storföretagen ökade sin andel av
livmedelsförsötiningen från 72 till 89 % under perioden 1963-1974 på sikt kan
komma alt medföra nackdelar för konsumenterna men också för särskilt mindre
tillverkare av dagligvaror. Efiersom del finns risk för alt blockens
inköpspolitik snarare än konsumenternas önskemål kommer att bestämma utbudet av
produkter på marknaden kan mindre producenter ha svårt att få sina produkter
accepterade. Därtill kommer enligt förbundet alt blocken genom sin sloriek
tvingar fram fusioner inom le-veranlörsledet.

Förbundet menar vidare att
det från allmän konkurrenssynpunkt kan vara mindre lämpligt med den bundenhet
till ett visst block som följer av att detaljisterna - såsom ofta sker -
erhåller sitt butiksläge och finansieras av blocket. Det är av stor vikl alt
helt fristående företagsenheter bereds möjlighet alt etablera butiker.
Förbundel anser mol denna bakgrund att det är i hög grad önskvärt att AB
Handelskredits utlåningskapacitet förstärks och att bolaget stöds i sin sirävan
att kunna tillhandahålla krediter lill så låg räntesats som möjligt. En
medverkan från statens sida genom fötiagslån, kreditgaranti eller delägarskap
skulle i detta hänseende kunna vara av stor betydelse.

Grosslsiförbundei
anför att blockkonkurrensen i stort sett har bedömts som positiv från allmän
synpunkt. Förbundel avvisar sålunda tanken på att tillkomsten av det s. k.
tredje blocket, DAGAB, skulle innebära en koncentration av närmast
konkurrensbegränsande natur. Man menar i stället att tillkomsten av DAGAB skall
ses som en resursförstärkning, som befrämjar effektiviteten och därmed ökar
konkurrensen. Samarbetel inom DAGAB

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 49

innebär heller inte att konkurrensen mellan de i DAGAB
ingående grupperna upphör. När det gäller blockkoncentralionens effekter på
fabrikantledel menar förbundet att man inte behöver se så pessimistiskt på den
mindre industrins möjligheter som ibland sker. Man bör komma ihåg att handeln
har en naturiig strävan att erbjuda konsumenterna ett differentierat va-mutbud.
Förbundet avvisar vidare tanken på att blockbildningen skulle medföra
avtagande innovationsbenägenhel. Utvecklingen hittills visar att lusten att
experimentera och pröva nya lösningar har varit påtaglig inom blocken.
Förbundet vill hävda alt samarbetet inom blocken utgör en förutsätining för
fömyelse, med hänsyn till att del krävs resurser både i fråga om utveckling och
ekonomi för att förnyelsen skall komma till stånd.

Grossistförbundet tillstyrker ett statligt engagemang i AB
Handelskredit, Detta gör också länsslyrelsen i Alvsborgs län, Kommunförbundei,
KöpmannaJÖr-biindei och SHIO, SSLF, LRF och ICA.

AB Handelskredli anför att en medverkan i någon form från
statens sida skulle ha en slor betydelse för bolagets möjlighet alt i ökad
ulsträckning medverka lill bibehållandet av fristående företagsenheter inom
dagligvamhandeln. Bevarandet av en fri sektor inom dagligvamhandeln säkerställer
en önskvärd variation i utbudet av varor och främjar en differentiering på
skilda butikstyper. Bolaget understödjer kraftigt tanken på alt staten i någon
form skulle engagera sig i bolaget.

KF anser att om det från samhällets synpunkl bedöms vara angeläget
med förbättrade finansieringsmöjligheter för dagligvaruhandeln, så bör detta
inte ske genom ett statligt engagemang i AB Handelskredit. Möjligheten att få
finansieringshjälp bör enligt KF gälla generellt. Förbundet vill i stället
förorda att det statliga investeringsstödet kompletteras.

Även konsumeniverkel avslyrker ell statligt engagemang i
AB Handelskredit med hänsyn bl, a. till att samhällets stödåtgärder bör
behandlas i ett sammanhang. Enligt verket är det i så fall lämpligare att vidga
ramen för den nuvarande statliga kreditgarantin vid investering i varulager.
Med en relativt h)egränsad ökning skulle garantin kunna omfatta även finansieringen
av andra slags investeringar, anser verket.

4.3 Varuförsörjningsplaner m. m.

Så gott som samliga remissinstanser anser i likhet med
utredningen att kommunerna får anses ha ett ansvar för medborgarnas
vamförsörjning. De delar härvid utredningens uppfaltning att kommunerna, som
ett led i arbelel med dessa frågor, bör upprätta varuförsörjningsplaner i nägon
form. De synpunkter som anförs avser främst ambitionsnivån hos planerna, samt
samordnings- och organisationsfrågor inom och mellan kommunerna,

Vivo-Favör anför dock viss tveksamhet lill kommunala
varuförsörjningsplaner. Man anser alt del inom detta område redan har
etablerats former

4 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 8

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 50

för
samarbete, vilka dock kan förbättras. Man framhåller vidare att man inte kan
fiytta över den förelagsunika kompetensen till kommunala organ och att risk
föreligger för en politiskt styrd planhushållning.

När
det gäller ambitionsnivån hos planerna framhåller konsumeniverkel att del är
viktigt att metodiken vid vamförsörjningsplaneringen utformas så att man
tillfredsställande belyser konsumenternas servicebehov och möjligheterna att
anpassa handeln härtill. Planerna måste även ge ett tillfredsställande underlag
för bedömning av behovei av samhälleligt stöd.

KF
menar att man genom den kartläggning, probleminventering och åtgärdsdiskussion,
som planeringen gmndar sig på, erhåller ett värdefullt underiag för
bedömningar av butiksslrukturen och hur angelägna konsumentbehov skall kunna
tillgodoses. Planen bör enligt KF:s mening utformas så att den anger kommunens
målsättning beiräffande det framlida serviceutbudet. Målsättningen bör
uttryckas i generella termer och ligga till grund för den fysiska planeringen.
Med hänsyn till behovet av flexibilitet anser KF att långsikliga låsningar av
nyetableringar i en fysiskt fastlagd plan bör undvikas,

Kommunjörbundei
understryker att såväl detaljhandelsproblemen som planeringsresurserna är
myckel varierande mellan olika kommuner och att planeringen därför måste
anpassas till de lokala problemen och förutsättningarna. Några centralt
fastlagda normer och rutiner för arbetet bör därför inte ulformas. Förbundet
anför all man aktivt kommer att ge service lill kommunema genom förmedling av
erfarenheter och exempel som efter hand kommer fram. 1 sammanhanget framhålls
att förbundet i samarbete med konsumentverket och Enköpings kommun har inlett
en försöksverksamhel med varuförsörjningsplanering för nämnda kommun.

Kommerskollegium
påpekar att en varuförsörjningsplanering med den ambitionsnivå som utredningen
föreslår med nödvändighel kommer att medföra ell omfattande arbeie av delvis komplicerad
arl. Få kommuner torde i dag ha de personella och ekonomiska resurser som ett
sådant arbete kräver, anser kollegiet.

Också
länsslyrelsen i Skaraborgs län pekar på all planerna kommer att innebära en
stor arbetsbelastning för kommunerna och anger som alternativ till ett
fristående planeringssystem att serviceplaner kan arbetas fram successivt, t,
ex. i anslutning till kommunens antagna översiktliga planer.

Länssiyrelserna
i KrIsUanslads, Malmöhusoch Västerbottens län uttalarsig för den planeringsmodell
som Kommunförbundet har gjort på uppdrag av distributionsutredningen.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län menar all del är väsentligt alt kommunerna lämnas så fria
händer som möjligt att anpassa omfattningen och inriktningen av sin planering
efter de egna behoven och resurserna. Liknande synpunkter anförs av
bostadssiyrelsen.

Köpmannaförbtmdei
och SHIO finner det naturiigt att planerna innehåller beräknat
konsumiionsunderiag, en redovisning av nuvarande buliksbestånd

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 51

och
dess lokalisering saml dess yla, omsättning, inriktning etc. Liknande
synpunkter anförs av länsstyrelsen i Norrbonens län.

NK
framhåller all planeringen måste göras med mycket högl ställda krav på kvalitet
eftersom sannolikl en dålig planering kommer alt vara lill långt större skada
än ingen planering alls.

DHR
anför all planeringen måste omfatta frågan hur olika handikapp-gmpper skall få
en tillfredsställande vamförsörjning.

När
det gäller frågan om hur o fl a planerna bör revideras framhåWer
Kommunjörbundei all fiertalet kommuner har en lugn ulveckling med i slorl sell
stillastående folkmängd och där antalet butiksetableringar kan förväntas uppgå
lill en eller två underen femårsperiod. Förbundel finner del inte under sådana
förhållanden rimligt all som uiredningen föreslår kräva en reviderad plan varje
år.

Länsstyrelserna
I Siockholms. Uppsala, Jönköpings och Kalmar län, Stockholms läns landstings
regionplanenämnd och jlera kommuner anser inte heller att planema behöver
revideras årligen.

HandelsanslälldasJÖrbund
menar att planerna med nödvändighel måsle revideras årligen. Även
konsiimenlverket och ICA tillstyrker en årlig revidering av planema.

Frågan
om en eventuell skyldighet för kommunerna att upprätta planer behandlas av bl,
a. Handelsanslälldas förbund, som menar all en viss form av press på kommunerna
kan utövas genom att samhällets olika stödinsatser endast kan utgå om del finns
vamförsörjningsplaner upprättade. Enligt förbundet finns det emellertid
anledning att följa upp kommunernas arbete med planerna framdeles och överväga
behovet av mera tvingande åtgärder.

Även
SABO ifrågasätter om inte kommunerna bör ha viss skyldighel att svara för
vamförsörjningsplaneringen.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs län pekar på de slora anspråken på kommunernas planeringsresurser
och menar att det är osäkert om en vamförsörjnings-planering kan få bred
anslutning om kommunema inte ges möjligheler till statsbidrag till
verksamheten.

Åtskilliga
remissinstanser tar upp vissa samordnings-och organisationsfrågor inom
kommunerna i anslulning till diskussionen om vamförsörjningsplanerna. Allmänt
framhålls behovet av att planeringsarbetet samordnas med kommunens övriga
planering, i synnerhet den fysiska planeringen och trafikplaneringen. Vidare
framhålls att planeringen måste ske i nära samråd med dem som berörs, i första
hand företrädare för konsumenter och handel.

Planverket
anför sålunda i denna del alt det starka sambandet mellan distributionsfrågorna
och bebyggelse- och kommunikationsfrågorna gör att distributionsplaneringen inte
bara kan ses som en varuförsörjningsfråga utan bör studeras i samband med den
kommunala serviceförsörjningen.

Också
KF framhåller vikten av att varuförsörjningen ses i samband med

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 52

övriga
servicefrågor i kommunen, t. ex. trafikförsörjningen, och att den samordnas
med kommunal planering av markanvändning och byggande.

ICA
anför att det är angeläget att planerna behandlas samtidigt med andra
betydelsefulla faktorer såsom näringsliv i övrigi, trafikförhållanden och samhällelig
service. En butiks storlek, sortiment, servicegrad elc. har ett nära samband
med butikens kundområde, antalet kunder, typer av kunder etc, framhålls det
vidare.

Kommunjörbundei
anför all varuförsörjningsplaneringen självfallel måste samordnas med den
översiktliga fysiska planeringen och i minst lika hög grad med t, ex,
bostadsbyggnadsprogram och Irafikförsörjningsplaner. Den blir, menar förbundet,
en del i den samlade och samordnade kommunplaneringen och ansvaret bör förden
skull ligga på det organ som har ansvaret för den samordnade planeringen, dvs.
i allmänhet kommunstyrelsen.

Konsumeniverkel
poängterar att behovet av kommersiell service för skilda konsumentgmpper och
problem då tillgängligheten blir bristfällig blir viktiga frågor i
varuförsörjningsplaneringen. Verket framhåller mot den bakgrunden vikten av att
de kommunala konsumentorganen får möjligheter att delta i arbetet.
Konsumentorganens kunskaper och kontakter med enskilda konsumenter,
löntagarorganisationer och andra folkrörelser bör därmed kunna tillvaratas.
ÅvenKF, Indiistriförbundel, LO, FolkpartielskvinnoförbundochSo-cialdemokratiska
kvinnoförbundet framhåller särskill vikten av samråd med kommunens
konsumentorgan,

KF
erinrar också om att konsumentföreningarna som lokala intresseorganisationer
för konsumenterna har unika möjligheler att förmedla vikliga konsumentopinioner
och att föreningarna således kan fylla en väsenilig funktion i samband med
vamförsörjningsplaneringen.

Köpmannaförbtmdei
och SHIO framhåller att det är utomordentligt betydelsefullt och en
förutsätining för att få till stånd verklighetsnära vamförsörjningsplaner att
berörda parter inom detaljhandeln bereds tillfälle alt medverka vid
varuförsörjningsplanens tillkomst. Enligl organisationernas uppfattning måste
det vara helt naturiigt all förslag till varuförsönningsplaner får en
remissbehandling hos berörda parter innan besluten fattas.

Industriförbundet
förordar att den sakkunskap som den lokala handeln och hemkonsulenterna
representerar tillvaratas.

LO
och TCO understryker att planema bör utarbetas i nära samråd med de
handelsanställda.

MS-förbundet
anser del nödvändigt att såväl sociala centralnämnden som det kommunala
handikapprådet ingår i samrådet kring vamförsörjningsplanen.

Åtskilliga
remissinstanser framhåller betydelsen av att det sker en s a m -ordning mellan
kommunerna i vamförsörjningsplaneringen. Särskilt diskuteras härvid den roll
som länsstyrelserna bör spela. Flertalet remissinsianser som utlalar sig i
denna fråga menar i likhet med distributionsutredningen att länsstyrelserna
bör kunna initiera samråd mellan

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 53

kommunema
för att få till stånd en samordning av de olika planerna.

Kommunförbandet
anför i denna del att kundområdet för en butik inte följer kommungränserna och
alt det därför är naturligt all vid upprättande av vamförsötiningsplan samråd
sker med berörda grannkommuner. I flertalet kommuner torde samrådsbehovet avse
vamförsörjningen i kommunens ytterområden. I slörre tätortsområden - framför
allt i storstadsområdena - behövs en mera etablerad samverkan. Förbundet pekar
på alt det inom dessa områden redan finns samarl)etsorgan för översiktlig
planering. När det gäller länsstyrelsernas roll anför förbundet att man inte
har någon erinran mot att länsstyrelserna initierar samråd där sådani inle
kommer till stånd på kommunalt initiativ men vill understryka alt
interkommunala lösningar i första hand bör komma till stånd genom samråd och
samverkan mellan berörda kommuner.

Bl.
a. länsstyrelsen i Alvsborgs län framhåller att det föreligger problem över
kommungränserna vid t. ex. stormarknadsetableringar. I sådana fall måste
länsstyrelsen kunna ta initativ till samråd i den mån av planeringen eller på
annat sätt framgår att behov av samråd föreligger.

Köpmannaförbundet
och SHIO har uppfattningen att det är helt nödvändigt att det skapas
samarbetsformer över kommungränserna och att detta bör ske genom en samordning
via länsstyrelserna. Organisationerna anför i sammanhanget att de mesl
uppenbara fallen av felplanering och överelablering inom detaljhandeln har
förekommit där interkommunal samverkan försummats,

Länsslyrelsen
i Norrbollens län anser all planerna bör inlämnas till länsstyrelsen för
godkännande analogt med vad som gäller för lokala och regionala trafikplaner.
Länsstyrelsens roll som övergripande planeringsorgan på regional nivå talar
för ett sådant förfarande.

Länsslyrelsen
i Göteborgs och Bohus län förutsätter att länsslyrelsen skall granska planerna
och att granskningen bör syfta lill att skapa ett bedömningsunderlag att
användas vid bl.a, framställningar om statligt stöd lill detaljhandeln.

Flera
remissinstanser tar upp frågan om huruvida planerna bör gälla även annan handel
än dagligvaruhandeln. Sålunda anför ;)/fl«-verket all del vore olyckligt om
dagligvaruhandeln skulle komma att ses avskild frän övriga
vamdistribulionsfrågor. På flera håll kan iakttas en tendens till utspridning
av butiker för speciella varor, vilkel försvårar planeringen av ett rimligt
kollektivtrafiknät och över huvud försämrar tillgängligheten för ej bilburna
kunder. På sikl bör därför samtliga varudislribu-lionsfrågor ingå i den
konlinueriiga översynen av serviceförsörjningen.

FriviUiga
fackkedjorna och KF menar också att fackhandeln bör ingå i planeringen.

Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller att drivmedelsförsörjningen, framför allt i
glesbygdsområdena, utgör en synneriigen viktig del av vamförsörjningen. Det är
därför enligt länsstyrelsens mening av stor vikt alt kom-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 54

munerna
i sina planeräven behandlar drivmedelsförsörjningen. Denna uppfattning delas
av socialstyrelsen.

Moderaia
sanUingsparliets kyinnojörbund pekar på att i konsumenternas inköpsvanor ingår
även ärenden lill kommunala och andra samhälleliga instanser. Förbundet
förordar sålunda att den kommunala översiktsplaneringen på sikt bör uppta
planering även av post, telegraf, sociala byråer m. m.

Utredningens
förslag om ett b u t i k s r e g i s t e r till hjälp bl. a. för kommunema i
planeringsarbetet tillstyrks i princip av fiertalet remissinstanser som ullalar
sig i ämnel,

SPK,
som enligt förslagel skulle handha registret, erinrar om all man redan i dag
har ell regisler, som f n. omfallar butikerna i ett urval av kommuner, och all
man har övervägt att ulöka registret till ett totalregisler, SPK anser del
lämpligt all nämnden åläggs att föra det föreslagna registret. Eftersom SPK
förfogar över en regional fältorganisation samt regelbundet genomför
undersökningar i olika branscher anser man sig kunna garantera en hög kvalitet
på registret.

Även
NO, planverket och länssiyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Värmlands
och Örebro län släller sig bakom eller har inga invändningar mot förslaget att
SPK skall handha registret.

Länsslyrelsen
i Uppsala län tillstyrker att ett centralt butiksregister inrättas men
framhåller att del bör samordnas med statistiska centralbyråns företagsregister
och länsstyrelsernas förelags- och arbetsställeregisler,

Stockholms
läns landstings regionplanenämnd förordar all statistiska centralbyrån får
svara för registret, medan KF finner del naturiigt att registret förs hos
konsumentverket.

Enligl
Indiistriförbundel är det bättre att bygga ut det regisler som redan nu förs av
AB Butiksregister, vilket ägs till lika delar av DLF och SSLF, Registret skulle
kunna utökas till att omfatta alla privata och kooperativa butiker. Denna
uppfattning delas av Grossistförbundet och Moderaia sain-llngspartieis
kvinnoförbund. SSLF hänvisar till nämnda regisler och anmäler att man kan tänka
sig ett samarbeie med olika myndigheler för all gemensamt skapa ett tillfredsställande
regisler. Liknande synpunkter framförs av ICA saml Köpmannaförbundet och SHIO.

Konsumentverket
menar att de register med uppgifter på delta område som förs inom olika
myndigheter bör kunna samordnas i större utsträckning. Därigenom skulle man
kunna sänka samhällets kostnader och förenkla företagens uppgiftslämnande.
Verket föreslår att registerfrågan närmare utreds utifrån dessa synpunkter.

Flera
länsstyrelser menar att man bör överväga alt upprätta buliksregisier regionalt.
Hit hör länsstyrelsen i Malmöhus län som anför att det därigenom blir kortare
kommunikationslinjer mellan dem som registreras och registerföraren. Det
påpekas också alt länsstyrelsema redan förser kommunerna med vissl
planeringsunderlag och all del sålunda lorde vara naturiigt alt vidga
underlaget lill att även omfall.a detaljhandeln. Del företagsregister

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 55

som
f. n, finns eller är under uppbyggnad hos länsstyrelserna kan utgöra gmnden för
ett kommande detaljhandelsregister.

Kommerskollegium
ifrågasätter om ell centralt register är från alla synpunkler lämpligast, Ell
dylikt register måste med nödvändighel bli synneriigen omfatiande och
lungarbetat. Kollegiet anser alt det bör övervägas om registreringen icke lika
väl skulle kunna ske på lokal eller regional basis, exempelvis vid
länsstyrelsernas priskonlor. Liknande synpunkler anförs av länsstyrelsen I
Kronobergs län, som vidare pekar på att butiksregistreringen kommer att kräva
förstärkta personalresurser vid priskontoren.

Förslaget
om ett totalregisler över dagligvambutiker avstyrks av Husmodersförbundet Hem
och samhälle, som menar alt registrets värde aldrig kommer att slå i rimlig
proportion till kostnaderna för dess upprättande.

Så
gott som samtliga remissinsianser som har ullalat sig i ämnet menar - i likhei
med distribulionsutredningen - att kommunerna i trafikplaneringen bör verka
för en bättre anpassning av den kollektiva transportapparaten till
dagligvamköp. Även förslaget att färdtjänsten skall kunna utnyttjas för
inköpsresor mottas positivt.

Sålunda
anför länsstyrelsen i Jönköpings län att glesbygdens serviceförsörjning i
själva verket lill stor del torde vara en kommunikationsfråga. Länsstyrelsen
understryker härvid den betydelse som de kommunala tra-fikförsörjningsplanerna
har för att förbättra möjligheterna till serviceresor. Inte minst bör den
kompletteringsirafik med taxi som fiertalet kommuner har inrättat positivt
bidra till serviceförsörjningen i glesbygden. Del sagda understryker, menar
länsstyrelsen, behovet av en nära samplanering av kommunernas trafik- och
vamförsörjningsplaner.

Köpmannaförbundet
och SHIO framhåller all det är fullt klart att del inte går alt bereda alla
hushåll tillgång lill en dagligvarubutik inom del som betraktas som
gångavstånd. Organisationerna är därför positiva lill transportstöd i olika
former. Bl, a. menar de alt det finns anledning alt genomföra en översyn av
pensionärers och handikappades möjligheler att i full ulslräckning utnyttja
den kommunala färdtiänslen för inköpsresor. Denna uppfattning delas av PRO, som
menar att alternativet är bättre än att använda skolskjutsar för inköpsresor.

Länsslyrelsen
I Gotlands län framhåller att en lokal trafikförsötining som till stor del
baseras på skolskjutsar, vilket är fallel på Gotland, inte medger den önskvärda
anpassningen till dagligvaruköp inom rimliga ekonomiska gränser. Länsstyrelsen
föreslår därför utökade statsbidrag till kollektivtrafiken.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har inget att invända mot utredningens förslag i nu
aktuell del men påpekar att färdtjänsten måste ses som ett komplement till
närservicen och inte som ett alternativ.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 56

4.4
Stödåtgärder

Remissinstanserna
tillstyrker allmänt en utbyggd stödverksam-h e t som ett medel att trygga
medborgarnas varuförsörjning. De olika stödformer som föreslås mottas i allt
väsentligt positivt av flertalet instanser. Genomgående delar man också
ulredningens uppfattning att kommunala varuförsörjningsplaner måste krävas för
att stöd skall kunna utgå. De synpunkter som anförs avser huvudsakligen
stödåtgärdernas geografiska omfattning, detaljer i stödens utformning saml
frågor om handläggningsordning.

När det gäller
stödåtgärdernas geo gra fis k a omfattning menar ett stort antal
remissinstanser och så gott som samtliga som har uttalat sig i frågan att alla
stödformer bör kunna utgå i hela landet, där förhållandena så påkallar.

Handdstjänslemannaförbundet
menar dock att storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö kan undantas.

Delvis annoriunda
ställer sig länsstyrelsen i Jämtlands län i anslutning till sin behandling av
investeringsstödet, vilket utredningen föreslår skall utgå i hela landet.
Länsstyrelsen förutsätter att stödet vid resursbrist i första hand reserveras
för de områden där problemen är störst, nämligen landets glesbygdsområden
företrädesvis i det inre stödområdet. Stöd till butiker i mer befolkningstäta
områden bör enligt länsstyrelsens mening förekomma endast i särskilda
undanlagsfall, bl. a. på grund av slödels konkurrensbegränsande effekter.
Liknande synpunkter anförs av länsslyrelsen i Västerbottens län och
Hiismodersförbundet Hem och samhälle.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län menar att alla stödformer måste begränsas till
stödområdet.

Kommunförbundei
anser att den roll och del ansvar som ges kommunema i samband med
vamförsörjningsplaneringen bör följas upp när det gäller utformningen av
stödbeslämmelserna. Kommunerna bör enligt förbundel få slor frihel att planera
dagligvamförsörjningen och stöd reglerna måste medge flexibla lösningar.
Förbundet anför också alt del är oklart i vilken mån kommunala driftbidrag till
butiker och subventioner av hemsändning ulan-för det inre stödområdet är
förenliga med kommunallagen. Förbundet har uppfattningen att kommunernas
kompetens i dessa avseenden bör vidgas.

När det gäller den
närmare utformningen av hemsändnlngsbidragei menar konsumentverket,
länsstyrelserna i Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län, att
statsbidraget bör utgöia 75 % lill kommuner inom det inre stödområdet.
Länsstyrelserna i Västernorriands och Jämllands län menar att bidraget
generellt bör utgöra 75 %.

Länsstyrelsen I
Gotlands län anser att statsbidrag bör utgå efter de behov som framkommer i
vamförsörjningsplanen och om särskilda skäl föreligger kunna ulgå med mer än 50
%.

Konsumentverket
anför i sammanhanget att en bedömning av om hem-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 57

sändningsbidrag
är motiverat bör kunna göras i förhand. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län efterlyser allmänt enklare handläggningsrutiner för stödet.

När
det gäller det investeringsstöd, som f. n. ulgår i det inre stödområdet och som
utredningen föreslår utvidgat till hela landet, anser konsumentverket att del i
vissa fall t)ör finnas förulsättningar att bevilja stöd som läcker hela
investeringskostnaden, något som nuvarande regler inte medger, Verkei menar
vidare, att under förutsättning all kommunen i vamförsörjningsplan upptar
vambussverksamhet, investeringsstöd bör kunna utgå även för inköp av varubuss.
Denna uppfattning delas av länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län.

Länsslyrelsen
i Väslernorrlands län förordar att investeringsstöd skall kunna utgå till
näringsidkare även för förvärv av butiksfaslighet.

När
det gäller det föreslagna driftsstödet är remissinstansernas allmänna
uppfaltning att del bör ulgå restriktivt. Sålunda anför Indiisirijör-bundet att
stödformen bör tillämpas restriktivt och endast underen begränsad tid. Man
pekar också på att samma effekt för de mindre enheterna sannolikt skulle kunna
åstadkommas genom olika skaltepolitiska åtgärder. Företagarnas riksjörbund
menar alt driftsstöd lill olönsamma butiker utan möjlighet att överieva endasl
bör förekomma en kort tid.

SABO
anser att bl, a, driftsstöd bör kunna utgå för att stödja bostadsområdenas
närhetsbutiker.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län finner också alt stödformen bör tillämpas restriktivt och
användas endast i speciella områden med t, ex. hög andel äldre invånare.

Så
gott som samtliga remissinstanser, som har uttalat sig i frågan, menar alt
förslaget alt driftsstödet skall utgå med två procent av omsättningen är
olämpligt. Man pekar därvid pä att omsätlningssvagare butiker skulle få ett
mindre stöd, trots att deras behov torde vara större.

Konsumentverket
förordar i stället att verkei skall få möjlighet all bedriva försöksverksamhet
för alt pröva alternativa utformningar av stödet och utarbeta riktlinjer för
hur ett sådani stöd i framtiden skall utformas.

TCO
anser alt driftsstödet bör kunna utgå med mer än två procent av
årsomsättningen. Stödets storiek bör avgöras från fall till fall med hänsyn
till angelägenhetsgrad. Efter utvärderingen av en försöksverksamhet kan mer
fasta normer övervägas. Organisationen menar vidare att driftsstöd bör kunna
medges i förväg.

Köpmannaförbundet
och SHIO anför att olika stödåtgärder bör bestämmas med hänsyn till del
aktuella företagets ekonomiska situation. 1 vissa fall kan den föreslagna
omsättningsersättningen vara otillräcklig, i andra fall kan det bli fråga om en
överkompensation. Enligt organisationernas uppfattning bör varje stödåtgärd
anpassas till del enskilda företagets situation.

0Kanser att procentsatsen måste sättas högre för alt driftsstödet skall verksamt
kunna förhindra icke önskade butiksnedläggningar.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 58

En
alternativ modell för driftsstödet skisseras av länsslyrelsen I Norrbonens län.
Modellen innebär alt stödet utgår med ett basbelopp upp lill en viss omsättning
och därefter efler hand sjunker tned stigande omsättning för all hell upphöra
vid en nivå där stöd inle längre bedöms erforderligt.

Konsumentverket
anser till skillnad från utredningen all driftsstöd inte skall utesluta all
investeringsstöd kan ulgå. Länsstyrelsen I Jämtlands län menar alt driftsstödet
under vissa omständigheter bör kunna kombineras med stöd lill begränsade
investeringar i främst leknisk ulruslning.

Bland
de remissinstanser som närmare behandlar förslaget om statsbidrag till kommuner
som förvärvar buliksfasligheier är meningama delade om huruvida det bör
förverkligas.

Konsumentverket,
som tillstyrker förslaget, anför att ett av de största problemen för de mindre
butikerna är att klara successionen. Då butiksägare av ålders- eller hälsoskäl
ivingas lägga ner rörelsen finns f. n. små möjligheler alt underlätta för en
annan att la vid. Del föreslagna stödet är enligt verkei en verksam ålgärd för att
lösa dessa problem.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län föreslår att stödformen även skall avse kommuns inköp av
vambuss för distribution av dagligvaror.

Till
dem som är kritiska mot förslaget hör KF, som anser det tveksamt om stödformen
kan fylla någon väsenilig funklion som komplellering lill de föreslagna
investerings- och driftsstöden. En butiks hyreskostnader är en del av dess
driftskostnader, för vilka det föreslagna driftsstödet är en naturiig stödform,
anför KF och avstyrker förslaget i fråga. Liknande synpunkter anförs av OK.

Förslagel
avstyrks också av Industriförbundet, Köpmannaförbundet och SHIO, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län och fiera fiandetskamrar.

Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller att rättspraxis beiräffande kom-muns möjlighet att
hålla lokal för handeln är restriktiv och att den föreslagna stödformen därför
lorde förutsätta särskild lagstiftning.

Förslag
att stöd skall kunna utgå även för iransporter i glesbygd från grossist lill
detaljist lämnas av livsmedelsverkel och länssiyrelserna i Alvsborgs och
Värmlands län. Enligl livsmedelsverket txjrde stödet då även kunna avse
utrustning av kollektiva transportmedel med kyl- och frysut-rymmen eller
dylikl.

Några remissinsianser lar
upp den belydelse som vidgade uppgifter för handeln skulle kunna ha för
särskill glesbygdsbuiikerna. Sålunda anför DAGAB att attraktionskraften för en
livsmedelsbutik kan förstärkas belydligt om en kombination med andra
serviceutbud möjliggörs. Post-, apoteks-och systembolagsservice är exempel på
tänkbart komplement. Med ell sådant komplement ökar attraktionskraften hos
butiken, och in-komsliillskoiiet kan vara precis vad som behövs lor all
möjliggöra en lönsam drift. Organisationen efterlyser en mer positiv syn på en
utveckling i denna riktning från statsmakternas sida,

SPK
anför att en sådan servicevidgning skulle förbättra många glesbygds-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 59

butikers
underlag och samtidigt även konsumenternas försörjningsnivå,

Li k
nande sy n pu nkter an förs av länsstyrelsen i Blekinge län, som vidare framhåller
vikten av att del sker en samplanering i bosladsområden av olika
servicefunktioner, då en koncentration av olika servicelbrmer skapar bätlre
ekonomiskt underlag för de mindre dagligvambutikerna.

ICA
pekar också på all en butik kan stödjas genom all den får ulföra olika
samhällstiänsler och få rimlig ersäitning för detta. Leveranser lill kommunala
inrättningar kan också motverka en utglesning av butiksnätet. Direkla uppdrag
från kommunen att sköta hemsändning av varor lill åldringar, .sjuka etc. har
samma effekt. Sådana stimulansåtgärder bör enligl ICA rimligen inle behöva
komma i konfiikt med kommunernas önskemål om rationell och ekonomisk
upphandling.

Kommunförbundet,
som också är positivt lill vidgade uppgifter för handeln, framhåller särskill
alt oberoende av om direkta stödåtgärder ges eller ej måste samhället i första
hand verka för alt närbuliker i tätorter och gles-bygdsbutiker ges möjligheler
alt verka av egen kraft. Förbundet pekar i .sammanhanget på att man bör kunna
undersöka möjligheterna lill deltids-sysselsättning i annan verksamhel för
butiksinnehavare eller -föreståndare. En butik kan även knytas till hotell,
pensionat och annan turistverksamhet, framhåller förbundel vidare.

Följande
remissinstanser uttalar sig på olika sätl för en decentralisering av
handläggningen av siödärenden, nämligen konsumentverket, ålskilliga
länsslyrelser, KomnninJÖrbundet, KF, Köpmannajörbundei och SHIO samt OK.

Härvid
anför länsstyrelsen i Värmlands län att en decentralisering av beslutsfunktionen
till länsstyrelserna skulle förenkla del nu alll för tungrodda administrativa
förfarandet och sannolikt innebära ekonomiska besparingar. Länsstyrelsen utför
redan i dag ett ganska omfattande arbete med ansökningarna. 1 regel las
direkla konlakler med sökanden och ärendel remitteras till bl, a. kommunen och
handelns organisationer på länsnivå för yttrande. Därvid får länsslyrelsen en
god kännedom om de lokala förhållandena. Mol bakgmnd härav och den ökade
planeringen på det kommunala planet finns det enligl länsstyrelsens uppfattning
inga hinder för att beslutanderätten läggs på länsstyrelserna redan i samband
med alt utredningens förslag genomförs. Konsumentverket fömtsätts svara för den
övergripande tillsynen,

Enligl
länsslyrelsen i Jämtlands länkår den föreslagna ordnmgen med konsumentverket
som beslutande myndighet i frågor om investeringsstöd och driftsstöd alll för
komplicerad. Länsstyrelsen anser all besluten inom vissa givna ramar bör kunna
fattas av länsslyrelsen efler samråd med kommuner och handelns organisationer.
Länsstyrelsen i Norrboitens län föreslår all stöd-ärenden upp till förslagsvis
en halv milj. kr. beslutas hos länsstyrelserna.

Länsstyrelserna
i Blekinge och Malmöhus län förordar att varje länsstyrelse får en medelsram
inom vilken stödbeslut får fattas.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 60

Länsstyrelsen i Uppsala län menar all länsstyrelsen bör
svara för fördelningen av tillgängliga bidragsmedel på kommuner och att man så
långl möjligt låter kommunerna svara för fördelningen av bidrag på lokal nivå.
Härigenom kan en direkt samordning av planeringsansvar och finansiering
åstadkommas. Synpunkter i denna riktning anförs också av länsslyrelsen i
Kalmar län samt Köpniannaförbitndet och SHIO.

Konsumentverket anför att verksamheten även under de
närmaste åren kommer att vara i ett uppbyggnadsskede, varunder
handläggningsordningen i huvudsak bör vara oförändrad. Det kan dock menar
verkei, övervägas om inte besluten i ärenden rörande mindre belopp kan
överföras i vart fall till de länsstyrelser som har erfarenhet från
glesbygdsstödet. Ytterligare decentralisering bör emellertid inte genomföras
förrän enhetligt underiag föreligger för bedömning av stödbehovet i olika
regioner. Arbetet inom verket kan därefter inriklas på fördelningen av
anslagel mellan regionerna och en fortlöpande utvärdering av stödverksamheten.

Kommunförbundet ifrågasätter om inte handläggningen av
låneärendena skulle kunna jämföras med den ekonomiskt mer omfattande
långivningen inom bostadssektorn och att det därmed skulle vara naturligt att
låta kommunema i största möjliga utsträckning handha förberedelser för
lånebeslut i investeringsslödärenden. Beslutsfunktionen bördock enligt
förbundet ligga kvar på central nivå för att medge en likartad bedömning över
hela landet,

4.5 Etableringskontroll m. m.

Bland remissinstanserna råder slarkt delade meningar i
fråga om den föreslagna etableringskontrollen. Förslaget tillstyrks av
planverket, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Alvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Väslernorrlands
och Norrbonens län, socialsiyrelsen, Kommunförbundei, Landstingsförbundet,
Stockholms läns landstings regionplanenämnd, SABO, TCO, HTF, LO,
Handelsanslälldas JÖrbund, HCK, Hyresgästernas riksjörbund, PRO saml ell
fiertal kommuner.

Sälunda menar LO alt en kommunal tillståndsprövning enligt
särskild lag är en absolut nödvändighel. Kommunernas nuvarande slyrinstmmeni är
enligl organisationen inte lillräckliga, och utan lillfredsslällande styrmedel
finns risken att en fastställd vamförsörjningsplan inle kan uppfyllas.

Planverkei anser all tillståndsplikten bör kunna bidra
lill att detaljhandelsföretagens planering inte drivs för långt innan
kontakter tas med kommunen. Vidare skulle tillståndsplikten i stort sell undanröja
behovei alt genom stadsplanebestämmelser söka reglera var livsmedel får säljas.
Slulligen skulle den enligt verket också ge den fördelen all oulnyttiad
bygg-nadsräll för handelsändamål i äldre planer inle kan utnyttjas för livsmedelsförsäljning
Ulan förnyad prövning. Planverket menar dock att kommunerna bör ha möjlighel
att vänta med införandet av tiUståndsplikt lill

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 61

dess
alt den styrande effekten av varuförsörjningsplaneringen kunnat värderas och
loreslår därför all lagen utformas så att dess tillämpning görs beroende av
kommunalt beslut. Slutligen förordar planverket att tillståndsplikten skall
gälla försäljning av livsmedel i stället för det mer obestämda begreppel
dagligvaror.

Enligl
länsstyrelsen i Stockholms län kan tillståndsprövningen bli ett värdefullt
medel för kommunerna om den utformas så att nyetableringar av icke önskvärda
slormarknader och slora köpcentra motverkas samt så att den aktivt bidrar till
en utbyggnad av närservicen, Länsslyrelsen lillslyrker i princip
lillslåndsprövningen, i vari fall beiräffande stormarknader och liknande
anordningar med stark stmktureU påverkan inom ett slörre område. Länsstyrelsen
förordar all denna lagstiftningsfråga samordnas med byggnadslagstiftningen.

Länsslyrelsen
i Väslernorrlands län förordar den föreslagna lillslåndsprövningen, vilken kan
ha vissa fördelar som komplement lill kommunens planering. Länsslyrelsen
framhåller dock alt restriktiva medel bör ulnyltias med försiktighet. I första
hand bör förändringar i butiksstmkluren genomföras med hjälp av förhandlingar,
ökal informationsutbyte och planeringssamverkan mellan samhället,
konsumenterna och företagen, menar länsslyrelsen.

Länsslyrelsen
i Kalmar län anser inle alt tiUståndstvånget börgälla planerade förändringar i
livsmedelshandeln som slår i överensslämmelse med vamförsörjningsplan.

TCO
konstaterar att ansökan om tillstånd enligt förslagel skall ske minst sex
månader före den planerade åtgärden. Organisationen tror att den tiden ibland
kan vara för kort och föreslår en förlängning av liden för vissa ärenden till
ett år.

Socialstyrelsen
föreslår att tillståndsplikten även skall gälla försäljning av drivmedel.

PRO
framhåller i sammanhanget att de förelag eller samverkande företagsgmpper, som
får tillstånd alt etablera slorvamhus skall kunna åläggas att även svara för
närservice inom varuhusels infiuensområde, Länsslyrelsen lAlvsborgstän menar
alt överensstämmelser om upprätthållande av närservice bör kunna träffas vid
fördelning av attraktiva bulikslägen.

Några
remissinsianser är tveksamma lill om en särskild etableringskontroll krävs. Hit
hör konsumeniverkel, som i och för sig instämmer i utredningens bedömning alt
gällande byggnadslagstiftning inte ger kommunema lillräckliga möjligheter att
kontrollera omfattningen och lokaliseringen av detaljhandelsutbudet. Verket
pekar - i likhet med planverket - på all i dag inle finns några hinder för alt
s. k. vilande byggnadsrätter uinyttjas på ett sätl som strider mot det aktuella
servicebehovet. Ej heller ger byggnadslagstiftningen möjlighel att påverka vad
som bjuds ut i vambussar och annan ambulerande handel. Verket föreslår att
möjligheterna att inordna en tillslåndsplikl i en utvecklad
byggnadslagstiftning prövas. I den mån bygg-

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 62

nadslagstiftningen
skulle bli otillräcklig bör lagförslag utarbetas med de ytterligare styrmedel
som erfordras. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

KommerskoUegium,
SPK, länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges socialdemokratiska kvinnojörbund
är också tveksamma och hänvisar bl, a, till de styrmöjligheter som
byggnadslagstiftningen erbjuder eller kan erbjuda.

Den
föreslagna etableringskontrollen avstyrks av NO, indusiriverkel,
länsstyrelserna i Kalmar, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands samt Jämtlands län, Svenska
handelskammarjörbundel, Byggnadsenireprenörjöreningen, KF, LRF,
Grossist-förbundet, Köpmannaförbundet och SHIO, SSLF, Indtistriförbundei, DLF,
FriviUiga fackkedjorna, Dagab, ICA, Vivo-Favör, NK, Åhlén & Holm,
Pressbyrån, OK, HAO, Folkpartiels
kvinnoförbund, Moderaia sanUingspanieis kvinnojörbund. Svenska företagares
rikstörbund, samtliga Itandelskammare samt fiera kommuner.

Flertalet
av dessa remissinsianser hänvisar lill de styrmedel som byggnadslagstiftningen
erbjuder eller kan erbjuda och till den styrande verkan som kommunala
vamförsörjningsplaner anlas få. Hit hör KF som anser att det är naturligt all
kooperativ och enskild handel i t. ex. lokaliserings-och dimensioneringsfrågor
anpassar sig till kommunens intentioner. Del kan emellertid enligl förbundel
uppslå silualioner då varken vamförsörjningsplaneringen eller nuvarande
byggnadslagstiftning ulgör ell tillräckligt styrmedel. Om emellertid
bygglaguiredningens förslag om bl. a. möjligheterna att utnyttja s. k. vilande
byggnadsräiter genomförs skulle enligt KF:s uppfattning kommunerna få
tillräckliga styrmedel.

Liknande
synpunkter anförs av ICA. som också framhåller att ett krav på tillstånd för
utökning av butik skulle leda till bl. a. en onödigt krånglig beslutsprocess,
ICA menar också att kommunerna ofiasi saknar resurser att kunna göra en så
ingående och detaljerad utredning som ett tillslåndsförfarande kräver,

NO
anför - med hänvisning bl. a, till möjligheterna att utnyttja vilande
byggnadsräller- all kommunerna under rådande förhållanden knappast kan sägas
förfoga över oinskränkta konirollmöjligheler. Uppenbart är dock enligt NO alt
de eventuella luckor som kan uppslå kommer att vara fåtaliga. Härtill kommer
att dessa kan anlas uppslå främsl i stadskärnor där detaljhandeln utan risk för
negativa verkningar bör kunna ha en viss frihel.

Svenska
handetkamniarjörbundet pekar - utöver på byggnadslagstiftningen - pade
styrinstrument som samhället enligl markpolitisk lagstiftning saml finansiering
av bostadsbyggande m. m, förfogar över. Dessa styrmedel är enligl förbundel
fullt lillräckliga för kommunal butiksplanering och därmed sammanhängande
frågor.

Industriverket
anför all, om kommunerna i framliden upprättar vamförsörjningsplaner enligt
utredningsförslaget, man framdeles torde mer effektivt kunna använda
lillgängliga slyrinstmmeni och ati del därför inte är nöd-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 63

vändigt
alt införa en kommunal tillståndsprövning vid butikselablering. Om ett utvidgat
informationsutbyte mellan kommune:'na och handelns instanser betraktas som
önskvärt lorde delta enligt verket kunna uppnås genom ett enklare samrådssystem
eller ett anmälningsförfarande.

Även
hovrätten över Skåne och Blekinge, länsslyrelsen i Jämtlands län och LRF
utlalar sig för ett anmälningsförfarande. Sålunda anser LRF att en anmälningsplikt,
som gäller såväl nedläggningar som nyetableringar samt utvidgningar och andra
förändringar, skulle ge kommunerna lillräckliga möjligheter all påverka utvecklingen,
Ell sådani anmälningsförfarande öppnar möjligheler för ett samråd som har goda
förulsällningar alt ge prakliska lösningar samiidigi som utrymme finns för nya
initiativ, menar LRF.

Några
remissinstanser pekar särskilt på att etableringskontrollen skulle kunna verka
ulvecklingshämmande. Sålunda anför NO alt det finns risk för att redan
etablerade företag skulle få ett allt för stort inflytande över besluten. De
negativa faktorer av en etablering som befintliga förelag kan åberopa, t. ex.
lägre kapacitetsutnyttjande och risk för sysselsättningsproblem i befintliga
butiker, är kortsiktiga och relativt påtagliga förhållanden. De långsikliga,
positiva effekter som kan uppkomma genom en nyetablering, t. ex. attraktivare
pris-, service- och/eller sortimentsnivå hos det nyetablerade företaget, kan
vara svårare att påvisa innan elableringen har kommit till stånd. NO har svårt
alt frigöra sig från uppfattningen att en genomgående styrning av
buiiksslmkiuren skulle kunna medföra att okonventionella och oprövade affärsmetoder
fick svårare att göra sig gällande.

Grossistförbundei
framhåller likaledes all den förordade tillståndsprövningen skulle skapa en
detaljreglering som skulle bli ulvecklingshämmande och konkurrensbegränsande.
Man kan enligt förbundet inie blunda för risken att en sådan kontroll slår vakt
om del bestående och motverkar den utveckling av nya butiksformer som
distribulionsutredningen har uttalat sig för.

Från
några håll anförs synpunkler av mera formell natur på den föreslagna
etableringskontrollen. Sålunda konstaterar hovrätten över Skåne och Blekinge
att utredningen inle har lagl fram något lagförslag och att del är först när så
sker som svårigheterna och problemen åskådliggörs på ell sådani sätt att del
kan närmare granskas och kritiseras. Hovrätten pekar bl, a, på all den närmare
innebörden av meddelade lillslånd inle förefaller ha undersökts tillräckligt.
Sålunda framgår inte i vad mån tillståndet är beroende av att rörelsen utövas
eller om det kan uppkomma vilande tillstånd. Hovrätten tar också upp frågan om
vilka som bör vara besvärsberätligade och konstaterar att varje nyll tillstånd
inkräktar på utövandet av redan lämnade tUlstånd. Företag som redan har
tillstånd har inte tillerkänts besvärsräti av uiredningen, vilkel hovrätten
finner tvivelaktigt. Även Konimunförbundet och länsstyrdsen i Norrbottens län
anser all redan etablerade företag bör ha besvärsrätt. Kammarrätten I Sundsvall
och länsstyrelsen I Alvsborgs län menaratt frågan

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 64

om
vilka som skall vara besvärsberätligade bör utredas ytterligare medan
länsstyrelsen i Siockholms lan anser all kommunallagens besvärsregler är tillräckliga.

Några
remissinsianser anmäler synpunkler på den av utredningen föreslagna p r i ne i
pe n för fördelning av bulikslägen påolika förelagsgrupper. Flertalet av dessa
är kritiska mot förslagel. Till dessa hör konsumentverket som anför all de
styrmedel som bör införas har lill syfte att möjliggöra en anpassning av
varuförsörjningen lill kommunernas mål och konsumenternas behov. Härav följer
all de förelag som effektivast förmår uppfylla kraven kommer att gynnas. Alt
som uiredningen föreslår bibehålla en viss fördelning av marknaden mellan
olika företagsgrupper kan däremot enligl verket inle vara en uppgift för
samhället. Även Hyresgästernas rikstörbund menaratt de förelag som bäst
tillgodoser samhällets målsättningar bör gynnas vid fördelningen av
bulikslägen.

Konimunförbundet
menar all förslaget förutsätter att nuvarande fördelning av marknadsandelar
eller buliksanial är optimal och att t. ex. förändringar i fördelningen mellan
enskild och kooperativ handel skulle medföra för samhället inle önskvärda
konsekvenser. Förbundet förutsätter att förslaget inte kommer att tillmätas
betydelse.

Planverket
anser all fördelningsprinciperna är en kommunal angelägenhet.

Den
föreslagna fördelningsprincipen avstyrks också klart av KF, SSLF, och fiera
kommuner.

NO
anför all samhällets och konsumenternas inlressen bör sältas främst vid
fördelningen. Faktorer som pris, buiiksstoriek, lokalisering i förhållande till
konsumenternas bosläder elc, samspelar på ett komplicerat sätl och valel av
företag kan påverka samspelet. För att upprätthålla konkurrens finns del vidare
skäl all bereda plats ål så många företag som möjligt som slår vid sidan av
storföretagen. Sådana argument som inte kan hänföras till allmänintresset bör
enligt NO få påverka fördelningen först i andra hand. Till dessa hör anspråk
från ett förelag eller block på all bibehålla sin marknadsandel.

Samiliga
remissinsianser som uttalar sig i frågan är positiva till att företagen i god
lid anmäler planer på nedläggningar.

Kommunförbundet
anser sålunda all informationen bör vara kommunen till hända i sä god lid alt
åtgärder för all trygga vamförsörjningen kan vidlas. Handelskammarförbundet föreslåratl
anmälningsförfarandel knyts till den föreslagna årliga revideringen av de
kommunala varuförsörjningsplanerna. Handelsanslälldas JÖrbund menar att del bör
klarläggas om anmälan om nedläggning kan knytas till t. ex, skyldighet att
anmäla permittering eller uppsägning av personal enligt annan lagsliftning.

Följande
remissinsianser anser att man bör införa ett obligatoriskt anmälningsförfarande,
nämligen länssiyrelserna I Södermanlands, Gotlands, Blekinge och Örebro län,
LRF, Husmoderförbundet Hem och samhälle och PRÖ.

Grossistförbundei
anför å sin sida att ett anmälningsobligatorium torde vara

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 65

svårt
alt upprätthålla, eftersom det inte finns några sanklionsmöjligheter.

Utredningens
förslag om en etableringsavgift för större försäljningsställen för dagligvaror
avstyrks av så gott som samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Hit
hör kommerkollegium, som anför att butiker av den slorieksordning som skulle
beläggas med avgift kommer att etableras i överensstämmelse med kommunala
varuförsörjningsplaner. Del måste därför enligt kollegiet anses märkligt om
lillkomslen av sådana, från kommunens och näringslivets synpunkler önskvärda
butiksenheter skulle försvåras eller förhindras av en särskild avgift.
Kollegiet menar vidare att behovet av att förhindra lillkomslen av
slormarknader eller liknande utpräglade slorbutiker i dag torde vara betydligt
mindre, då mycket lalar för att denna marknad nu är mättad,

NO
avstyrker också förslaget och pekar på att avgiften på längre sikt kommer alt
påverka prisbildningen och att denna verkan kommer snabbare i
nybyggnadsområden. Som styrmedel skulle avgiften enligt NO vara lämligen
verkningslös eftersom endast nyetablerade butiker påverkas. Denna omständighet
påverkar också direkl konkurrensförhållandena mellan stora redan etablerade
butiker och nyetablerade butiker. NO framhåller vidare alt en etableringsavgift
sannolikt skulle skapa praktiska problem, Bl.a. skulle butiksföretagens sirävan
att minska vamhanteringsytan kunna leda till att hushållens arbetsmiljö i
butikerna försämrades till följd av ökad trängsel.

Grosslsiförbundei
finner det i likhet med kommerskollegium egendomligt och ologiskt om en av
kommunen önskad butik skulle belastas med etableringsavgift. Förbundet pekar
även på att avgiften särskilt måste försvåra för fristående företag att
etablera butiker.

Industriförbundet
anför utöver synpunkler av nyss angivet slag att den produktivitetsökning som
hittills åstadkommits i handeln i övervägande grad har varit en effekt av skalfördelar
och ägt rum i de slörre butikerna. Etableringsavgiften skulle föra med sig att
incitamentet till rationalisering inom handeln i framtiden minskar.

Länsstyrelsen
I Uppsala län anser alt insatser för att skapa eller vidmakthålla ett vissl
serviceutbud måste vara ett allmänt samhällsålagande och att kostnadema i
princip bör fördelas på alla inkomsttagare eller konsumenter. Stödinsatserna
bör därför enligt länsstyrelsen finansieras direkt via statsbudgeten.
Utredningens förslag att etableringsavgiften skall vara ett
finansieringsin-stmment tillbakavisas således.

SPK,
som ställer sig tveksam lill den föreslagna avgiften, menar att den bör avse
såväl redan etablerade butiker som nyetablerade.

Förslaget
om etableringsavgift tillstyrks av länsstyrelserna I Väslernorrlands och
Norrbollens län samt ett fåtal kommuner.

Härvid
anför dock länsslyrelsen i Norrbollens län att gränsen där avgifi skall börja
utgå bör sättas till 1 000 m vamhanteringsyta,

Handelsanslälldas
JÖrbund förklarar sig inte vilja motsätta sig en etableringsavgift.

5 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 8

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 66

Systembolaget
fömtsätter att en eventuell avgift inte tas ul vid bolagels etableringar,

4.6
Myndighetsuppgifter, resursfrågor m. m.

I
det föregående (avsnitt 4.3) har redogjorts för remissinstansernas inställning
till utredningens förslag rörande upprättande av ett centralt butiksregister.
De förslag i övrigt rörande uppgifter för centrala myndigheter som utredningen
lämnar mottas allmänt positivt av remissinstanserna.

Konsumentverket
anför sålunda att de uppgifter, som utredningen föreslår för verkets del när
det gäller bl. a. rådgivning till kommuner, hushållsundersökningar, forskning
och utveckling saml ulbildning, är angelägna och ligger i linje med verkets
inrikining. Verket tillstyrker förslaget i denna del. När det gäller
resursbehovet hos verkei anförs, att ett förverkligande av samhällets mål
enligt distributionsutredningens förslag kräver förstärkta resurser hos verket.
De av utredningen föreslagna åtta nya tiänsterna bedömer verket vara väl
avvägda för de uppgifter som blir aktuella i ett inledningsskede.

Länsstyrelsen
i Uppsala län tillstyrker i huvudsak de föreslagna uppgiftema för de centrala
verken. Beträffande konsumentverket framhålls dämtöver behovei av en utökad
informations- och utbildningsverksamhet med syftel att för konsumenterna
markera betydelsen av väl planerade inköp.

Bland
de uppgifter som föreslagits åvila konsumentverket anser Kom-tnunförbundet och
Husmodersförbundet Hem och samhälle arbelel med ulvecklingen av nya typer av
närhelsbuliker särskilt angelägel.

Folkpartiets
k-vinnoförbund betonar också starkt viklen av alt nödvändiga resurser ges för
utveckling av nya lyper av närhelsbuliker och förbättrade hemköpssystem. Även
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att del är väsentligt att få till
stånd alternativa distributionsformer, t. ex. hemköp och hemsändning. Dessa
distributionsformer bör utformas så alt närbuliksser-vicen inte påverkas
negativt.

Riksförbundet
Kiosk och gatukök betonar i sammanhanget den närservice som kiosknäringen
erbjuder.

Handelns
arbelsgivareorganisatlon förordar en förstärkning av forskningsresurserna och
att ämnesområdet breddas lill alt omfatta inte bara direkl konsumentanknutna
frågor, ulan också aktuella förelagsekonomiska sammanhang inom detalj- och
partihandel.

Bland
konsumentverkets uppgifier är det enligl DHR inle minsl viktigt att följa
utvecklingen när del gäller handikappade konsumenters möjligheter att nå
varorna, ta del av informationen om dem och få lillgång till varor som inte
innehåller för vederbörande fariiga ämnen.

TCÖ
och Handdsijäiistemannajörbundet anser att, för att de anställdas arbetssituation
skall bli meningsfullare, det fordras en mer omfattande och

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 67

bättre
ulbildning. Organisationerna instämmer mot bakgrund härav i ulredningens
förslag att konsumentverket bör bistå Handelns yrkesnämnd med
utbildningsmaterial,

SPK
ansluter sig helt till utredningens bedömning av betydelsen av alt söka följa
upp de efTekter som följer med koncentrationen inom distributionen. Nämnden
bedriver redan i dag studier i dessa frågor. Man hälsar nu med
tillfredsställelse utredningens förslag om resursförstärkningar till SPK för
lokalt avgränsade undersökningar inom dagligvaruhandeln och om skyldighet för
företag att anmäla ändrade leverantörsvillkor till SPK.

NO
däremoi är kritisk mot förslaget rörande anmälan om ändrade leverantörsvillkor.
NO erinrar bl, a. om att utvecklingen i dessa avseenden redan nu bevakas av de
konkurrensvårdande myndigheterna. Definitions-och avgränsningsproblem skulle
vidare medföra omfallande överväganden.

Länsstyrelsen
i Mallands län förordar att frågan om vilka uppgifter som bör läggas på central
respektive regional nivå överiämnas till decentraliserings-utredningen för
övervägande.

LRF
år till skillnad från flertalet remissinstanser kritisk mot utredningens
förslag i nu behandlad del och befarar att de om de genomförs leder till en
dyrbar och byråkraliserad apparat av begränsat iniresse för konsumenterna. LRF
förordar i stället att ökad satsning görs på direktinformation på del lokala
och regionala planet, medan den centrala verksamheten begränsas.

Bland
de remissinstanser som har uttalat sig närmare i frågan råder delade meningar
om huruvida endistribulionsnämnd bör inrättas för samråd mellan centrala organ
och som kan göra samlade bedömningar av utvecklingen m. m.

Positivt
till förslaget är bl.a. konsumeniverkel, som finner att en sådan nämnd skulle
vara av stort värde för verkets fortsatta agerande. Där bör det bli aktuellt
att diskutera hur samhällskrav på skilda områden skall avvägas mol
målsättningar som gäller buiiksslmkiuren.

Också
KF delar ulredningens uppfattning att det kan behövas ett centralt organ, som
kan göra samlade bedömningar av utvecklingen inom distributionen. Ett sådant
organ kan enligt KF också fylla en viklig funktion, t. ex, för alt diskutera
ulformningen av vilka principer som skall gälla vid lillämpningen av de
stödformer som utredningen har föreslagit,

Länssiyrelserna
i Malmöhusoch Värmlands län, ICA och Moderaia samlingspaniels kvinnojörbund
avstyrker inrättandet av en dislributionsnämnd, medan NO, länsslyrelsen i
Skaraborgs län och SABO ställer sig tveksamma lill förslaget. Härvid anför ICA
såviii gäller glesbygdsfrågorna att nuvarande glesbygdsnämnd bör bibehållas
med sina särskilda arbetsuppgifter. De statliga långtidsutredningarna,
konjunkturinstitutet, redan befintliga utredningsinstitut etc. torde kunna
svara för vad som kan krävas när det gäller "en samlad central bedömning
av utvecklingen inom dagligvamhandeln". Att inrätta ytteriigare ett
centralt organ för dessa frågor är enligl ICA:s mening onödigt.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 68

NO,
planverkei, FriviUiga fackkedjorna och Handetsanstättdas förbund framför
önskemål om all beredas plats i dislribulionsnämnden.

Moderaia
samlingspartiets kvinnoförbund anser alt konsumentverkets slyrelse med
representation från bl. a, handeln kan fungera på samma sätl som den föreslagna
nämnden.

När
det gäller de föreslagna anslagen för stöd menar några remissinstanser att
medlen är otillräckliga. Hit hör konsumentverket, som också pekar på att man
för vissa stödformer får räkna med att behovet efter hand ökar.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs län framhåller att stödmedlen kommer att visa sig otillräckliga,
särskill om stödet skall kunna utgå även utanför det inre stödområdet. Även
länsstyrelserna i Kopparbergs, Väsiernorrlandsoch Norrbottens län finner
anslagsberäkningen delvis otillräcklig.

När
det gäller i k r a f 11 r ä d a n d e t av den nya ordningen anför Kommunförbundet,
med hänvisning till att myndigheter och kommuner måsle ges erforderiig tid för
att göra de insatser som erfordras, att det inte bör sättas tidigare än två år
efter det att riksdagen har beslutat i frågan.

5
Bensinförsörjningsfrågor

5.1
Bensinhandelsutredningen och remissyttrandena över denna

Bensinhandelsutredningen
tillkallades år 1967 för att överväga behovet av och möjligheterna till en
rationalisering av bensinhandelns stmktur. Bakgmnden var att den relativt
snabba utbyggnad av bensinhandeln som då hade skett ansågs ha medfört en rad
problem. En överkapacitet antogs ha förelegat åtminstone i delar av landet.

Utredningen
kartlade bl.a, utformningen av bensinstationsnätet i slutet av 1960-talet samt
då planerade förändringar av detta till år 1975. Utredningen behandlade också
vissa speciella frågor rörande stationsinnehavarna och de anställda på
stationerna.

När
det gäller effektiviteten i bensinhandeln konstaterade utredningen
sammanfattningsvis, att användningen av olika konkurrensmedel i branschen till
fullo tillgodosåg konsumenternas anspråk på fördelaktiga priser, deras önskan
om valmöjlighet mellan olika märken, sortiment och servicealternativ saml
deras behov av ett lätt tillgängligt utbud. I frågan om dimensioneringen av
detaljhandelsledet ansågs konkurrensen inte fungera effektivt på kort sikt,
vilket fick belydelse från i första hand återförsäljarnas och de anställdas
synpunkt.

I
fråga om stationsnätets omfattning och utformning fann utredningen, att en
betydande överkapacitet förelåg, huvudsakligen i mindre orter och i
glesbygdsområden men lokalt också på andra håll. Utredningen ansåg det inte
möjligt att i konkreta termer ange stationsnälets optimala omfattning eller att
lämna entydiga, generella anvisningar beträffande försäljningsstäl-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 69

lenas
lämpliga storlek, utrustning, verksamhetsinriktning och lokalisering.
Utvidgningen av verksamhetsinriktningen vid försäljningsställena borde av olika
skäl fortsätta och inte försvåras av begränsade kommunala föreskrifter o. d.
Någon hell invändningsfri norm för fördelning av stalionsplatser mellan olika
etableringsiniresserade kunde inte rekommenderas, utan fördelningen fick bli en
avvägningsfråga från fall till fall.

Utredningen
fann att strukturförändringar utöver dem som förelagen planerade var önskvärda
och förordade att för ändamålet ett stmkturråd tillskapades. Rådet skulle
genom särskild utredningsverksamhet skapa beslutsunderiag för lämpliga
rationaliseringsålgärder och verka för nedläggning av försäljningsställen där
klar överelablering förelåg.

Rådet
föreslogs få formen av en stiftelse, bildad av oljeföretagen, och finansierad
genom viss årlig avgift per försäljningsställe. 1 skrivelse till utredningen
hade samtliga oljeföretag bekräftat att de var beredda att bilda slmkturrådet
och driva verksamheten i enlighet med förslag till sliftelseur-kund och stadgar
som utredningen upprättat. Återförsäljarna, Transportarbetareförbundet,
Kommunförbundet och motororganisationerna hade under hand förklarat sig beredda
att medverka i rådet.

Bensinhandelsutredningens
betänkande genomgick remissbehandling. En instans förordade ett förstatligande
av hela oljebranschen och föreslog att en ny utredning skulle tillsättas. Andra
instanser ansåg att utredningens förslag inle stod i överensstämmelse med
samhällets konkurrenspolitik. En del inslanser, bl. a. KF och LO, ansåg att
något behov att inrätta ett särskilt stmkturråd inte förelåg då utvecklingen
ändå gick i önskad riktning. Länsstyrelser och kommuner som yttrade sig
tillstyrkte i allmänhet förslagel, som bl. a. ansågs kunna underlätta
behandlingen av bensinhandelsfrågorna i den fysiska planeringen.

Efler
remissbehandlingen har förslaget inte föranlett några åtgärder. Genom
ulredningens arbete har vissa ändringar åstadkommits närdet gäller förhållandel
mellan oljeföreiagen och deras återförsäljare. Genom Svenska Petroleum
Institutets löpande uppföljning av siationsnätets utveckling kan konstateras
att antalet försäljningsställen för drivmedel gått ned till vad utredningen i
runda tal förordade.

5.2
Konsumentverkets arbete

Antalet
försäljningsställen för drivmedel har mellan åren 1968 och 1974 minskat från
omkring 9 000 lill drygt 6 000. Av de nedlagda var omkring 2 000 s. k.
singelanläggningar, dvs. pump i anslulning till lanthandel, garage eller
dylikt. Utvecklingen har haft stor betydelse för bensinförsörjningen i
glesbygdsområden, Efiersom bensinhandel ofta drivs i anslutning lill lanthandel
har också möjligheterna för denna att fortsätta med sin övriga verksamhet
påverkats.

Den
utveckling av bensinhandeln som skett efter det att bensinhandels-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 70

utredningen
tillkallades har alltså fört med sig andra problem än dem som utredningen
skulle behandla. Konsumentverket fick mot denna bakgrund i december 1974 i
uppdrag all i samråd med statens pris- och kartellnämnd skyndsaint kartlägga
drivmedelsförsörjningen i glesbygdsområden, främst försäljningen med bensin
till konsumenter i det inre stödområdet.

Enligt
uppdraget skulle konsumentverket, om kartläggningen visade att försörjningen
var eller kunde bli otillfredsställande, överväga vilka åigärder som borde
vidlas. Dessa överväganden skulle i första hand inriktas på åtgärder som kunde
vidtas av bensinbolagen.

Konsumentverket
följer alltjämt utvecklingen av drivmedelsförsörjningen i glesbygder. 1 en
promemoria som gavs in lill handelsdepartementet i april 1975 redogjorde verket
för uppdragets genomförande dittills. Synpunkter lämnades också på vissa
åtgärder som borde vidtas.

I
promemorian konstaterades att antalet försäljningsställen under senare år har
minskat kraftigt. Minskningen har i huvudsak avsett singelanläggningar.
Antalet sådana mer än halverades under första hälften av 1970-talel,
Huvudsakliga skäl till nedläggningarna har enligl branschen varit tekniska
förhållanden eller att det varit innehavarens önskemål alternativt att en
lanthandel upphört med sin verksamhet.

Flertalet
av de nedlagda anläggningarna har enligt promemorian varit belägna tämligen
nära altemativa inköpsställen, 1 många fall har det varit en av flera
anläggningar på en ort som lagts ned, något som kan förbättra kvarvarande
anläggningars möjlighet alt beslå på längre sikt.

Sammanfattningsvis
konstaleras att den nedläggning av singelanläggningar som skett ofta inte alls
eller endasl i mindre ulsträckning drabbat konsumenternas tillgänglighet lill
drivmedel. I många områden har man emellertid enligt promemorian nått den
gräns då en fortsalt nedskärning av antalet anläggningar kan få synnerligen
ogynnsamma konsekvenser. Tillgängligheten till drivmedel kan på ett drastiskt
sätt försämras. Samtidigt kan resultatet bli negativa konsekvenser för
konsumenternas dagligvaruförsörjning eftersom singelanläggningama ofta är
knutna till lanthandeln. Fömtom den ökade intäkt som detta direkl för med sig
får man en mer attraktiv butik för såväl bofast befolkning som turister.
Försvinner anläggningen tvingas ortsbefolkningen vända sig till närmaste
alternativa bensinförsäljningsställe varvid även en del av dagligvaminköpen
föriäggs lill annan ort. Längs färdvägar som ofta frekventeras av turister kan
möjlighelen att köpa drivmedel vara den*avgörande faktorn för att fånga in
dessa konsumenter, som i samband härmed i viss mån även inhandlar dagligvaror.
Dessa faktorer kan enligt promemorian lillsammans ulgöra det avgörande
tillskottet till rörelsen som erfordras för att lanthandeln skall kunna leva
vidare. Även en bensinanläggning som inte är knuten direkt till butiken kan
spela en likartad roll.

För
att kunna motverka att från försörjningssynpunkl angelägna anläggningar dras
in rekommenderade konsumentverket i december 1974 olje-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 71

bolagen
alt inte utan samråd med verket göra inskränkningar av singelanläggningar i
anslutning till livsmedelsbutiker. Bolagen har förbundit sig att samråda med
verket i sådana frågor inom det inre stödområdet.

På
kort sikt kan enligt promemorian en del nedläggningshot undanröjas genom att
lanthandlare övertar anläggningen från oljebolagen. För att även i framtiden
tillförsäkra glesbygdskonsumenierna en tillfredsställande drivmedelsförsörjning
måste mer långsiktigt verksamma åtgärder vidtas. Några sådana åtgärder
skisseras i promemorian.

Verkei
betonar sålunda i promemorian att det vore lämpligt att utnyttja den kommunala
serviceplaneringen så, alt den även omfattar en plan över hur man i framtiden
skall kunna behålla en tillfredsställande drivmedels-försötining.

Vidare
skisseras olika lösningar för att förbilliga investeringar, distribution och
hantering.

Ett
alternativ för all lösa finansieringsproblem när det gäller att vidmakthålla
företagsekonomiskt olönsamma men från konsumentsynpunkl viktiga anläggningar är
enligt promemorian att utöka del nuvarande glesbygdsstödet till alt omfatta
även drivmedel.

6
Föredraganden 6.1 Inledning

I
vamhandeln sker den slutliga förmedlingen av varor från producenterna lill
konsumenterna. 1 vårt land bedrivs denna handel inom ramen för en social
marknadsekonomi, dvs, en ekonomi där beslut om produktion, distribution och
konsumtion i princip fattas självständigt av parterna på marknaden. Denna
ekonomi förutsätts fungera så, att förelagen i syfte alt få avsättning för sin
produktion anpassar sig lill konsumenternas önskemål.

Det
marknadsekonomiska systemet innebär slora fördelar för fienalet konsumenter.
Det är också utgångspunkten för den statliga konsumentpolitiken; Samiidigi är
del uppenbarl, alt det finns brister i marknadsekonomin och att konsumenterna
kan ha svårt alt göra sig gällande gentemot starka pro-duceniinlressen. Detta
utgör bakgrunden till den ökande uppmärksamhet som under senare år inom ramen
för den statliga konsumentpolitiken ägnats olika konsumeniproblem.

Målet
för konsumentpolitiken är både alt allmänt stärka konsumenternas ställning på
marknaden och alt stödja dem och då särskilt ta till vara intressena hos
sådana grupper av konsumenter som av olika skäl har svårt alt göra sig
gällande.

Central
förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor är konsumentverket. På regional nivå
finns de lill länsstyrelserna knutna hemkonsulenterna. En lokal organisalion är
vidare under uppbyggnad genom en kommunal kon-

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 72

sumenlpolilisk
verksamhet. Organ med angränsande uppgifter som bör nämnas i della sammanhang
är statens pris- och kartellnämnd (SPK), som följer pris- och konkurrensförhållandena
inom näringslivet och verkar fören återhållsam prisutveckling, samt
marknadsdomstolen och näringsfrihetsombudsmannen (NO), som bl. a. har att
ingripa mol skadliga konkurrensbegränsningar.

Under
de senasle åren har serviceaspekterna fått en allt mer framskjuten plats i det
konsumentpolitiska arbetet. Del gäller frågor av belydelse för medborgarnas
tillgång till viktiga varor och tiänster, t, ex, beiräffande butiksstruktur
och närservice. Bland de åtgärder som har vidtagits på detta område kan nämnas
det statliga stödet lill kommersiell service i glesbygd, som utgår sedan den 1
juli 1973. Det består av bidrag till kommuner som subventionerar hemsändning av
s, k, dagligvaror, förmånliga lån till näringsidkare för investeringar i
dagligvarubutiker som är nedläggningshotade m. m. Stödet är i första hand
inriktat på det s. k. inre stödområdet och skall ses som ett uttryck för bl. a.
regionalpoliliska strävanden all erbjuda medborgama i olika delar av landet
likvärdiga levnadsförhållanden.

Länsstyrelsema
skall allmänt följa utvecklingen på serviceområdet inom ramen för
samhällsplaneringen i länet. Deskall därvid bl. a. i länsplaneringen lämna
förslag till mål för serviceförsörjningen och ange åtgärder för att nå dessa
mål. Inom kommunerna ägnas servicefrågorna en ökande uppmärksamhet.

Frågan
om stormarknader och dessas inverkan på annan handel saml därmed sammanhängande
närservicefrågor har intagit en framskjuten plats i debatten. I riksdagen har
sålunda motioner lagls om förbud mot slor-mark nadsetableri ngar.

För
att få en samlad bedömning av verkningarna av den pågående strukturomvandlingen
inom handeln tillkallades år 1970 den s. k. distributionsutredningen (H
1970:14). Uiredningen skulle enligl sina direktiv i försia hand bedöma
konsekvenserna för hushållen av strukturomvandlingen inom dagligvaruhandeln.
Utredningen skulle också överväga behovei av och formema för åtgärder från
samhällets sida för att bl. a. rimliga konsumentönskemål om olika former av
närservice skall kunna tillgodoses.

Utredningen
har i september 1975 avlämnat sitt betänkande (SOU 1975:69-70) Samhället och
distributionen. Betänkandet innehåller en detaljerad analys av
disiribulionssysiemel från samhällets, konsumenternas, förelagens och de
anställdas synpunkter. Förslag lämnas om ett ökat engagemang i
distributionsfrågorna från statens och kommunernas sida med
etableringspåverkande åigärder och ökade statliga stödinsatser i första hand
inom dagligvarusektorn. Betänkandet har genomgått en omfattande remissbehandling.

Jag
ämnar nu anmäla mina ställningstaganden till de förslag som distribulionsutredningen
har lämnat jämle vissa näriiggande spörsmål. Liksom uiredningen koncentrerar
jag mig främst lill dagligvaruområdet. Härutöver

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 73

vill
jag också ta upp vissa frågor om drivmedelsförsörjning, som bensinhandelsutredningen
(H 1968:08) har tagit upp i sitt belänkande (SOU 1970:24) Rationell
bensinhandel och som konsumentverket har behandlat i en rapport som ingavs till
handelsdepartementet i april 1975.

6.2
Distributionssystemet och behovet av åtgärder

Med
distributionssystemet förslås i delta sammanhang alla (företag, föreningar
etc.) som på olika sätt medverkar vid förmedlingen av varor från tillverkare
till konsument. Huvuddelen härav kan hänföras till varuhandeln, vilken i sin
tur kan indelas i partihandel och detaljhandel.

Varuhandeln
spelar en viktig roll i den svenska ekonomin. Den svarar för omkring 10 % av
vår bruttonationalprodukt. Enligt 1975 års långtidsutredning var omsättningen
i partihandeln år 1974 109 miljarder kr. Härav avsåg 39 miljarder kr. direkla
konsumentvaror. Inom detaljhandeln omsattes år 1976 för omkring 47 miljarder
kr, dagligvaror och för omkring 32 miljarder kr. specialvaror.

Antalet
sysselsatta inom varuhandeln beräknas i långtidsutredningen 1975 till drygt en
halv miljon. Ungefär två tredjedelar av dessa är sysselsatta inom
detaljhandeln.

Inom
vamhandeln liksom inom näringslivet i stort har en omfallande
strukturomvandling ägt rum under senare år, Distribulionsutredningen har
särskilt kartlagt den omvandling som har ägt rum inom handeln med dagligvaror
och sökt värdera den från olika synpunkter. Sammanfattningsvis anför
utredningen i den delen följande.

Inom
dagligvarusektorn förekommer en integration mellan parti- och detaljhandel i
s. k, block. Numera brukar företagen där sammanföras i de tre blocken
konsumentkooperationen, ICA och DAGAB. Dessa svarar f. n, för i grova drag en
tredjedel vardera av livsmedelsomsältningen i s, k. all-livsbutiker. De båda
förstnämnda blocken och de stora företag som har anknytning till DAGAB ökade
under perioden I963-I974sin andel av nämnda omsättning från 72,4 till 89,3 'o.
De fristående detaljhandelsföretagens andel av marknaden har således minskat.
En allmän uppfattning inom handeln ärenligt distribulionsutredningen all denna
andel kommeratt fortsätta all minska.

Beträffande
butiksslrukturen anför utredningen att mindre enheter anlalsmässigt dominerar
mycket slarkt och all markanta skillnader i buiiksstoriek föreligger. Det
totala antalet allivsbutiker minskade under perioden 1963-1974 från drygt 20
000 lill drygt IOOOO enheter. Utvecklingen har samtidigt gått mot större
enheter.

Den
omfatiande nedläggningen av butiker har enligt uiredningen fiera orsaker, t.
ex. befolkningsomflyttningar och ändrade köpvanor och samhällets krav på
konkurrens och prisålerhållsamhei. Utvecklingen mot slörre enheter förklaras
med den gynnsammare kosinads- och lönsamhelssitua-

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 74

tionen
i dessa. 1 mindre butiker av äldre typ är lönsamheten så låg att
"normal" ersättning inte kan ulgå till innehavaren eller att slörre
butiker i samma grupp får bära kostnader som är hänförliga lill de mindre
butikerna.

När
del gäller verkningarna på annan handel av stormarknadsetableringar har
uiredningen funnit att stora försäljningsställen av annan typ sammantaget har
större effekter på butiksstrukturen än vad stormarknader har.

Partihandeln
harett belydande engagemang i detaljhandelns finansiering. Härvid brukar enligt
uiredningen köpmännens handlingsfrihet gentemot partihandeln begränsas.
Härulöver har ett av industriföretag ägl finansieringsinstitut, AB
Handelskredit, en långivning som enligl bolagel inriklas på all slödja enskilda
progressiva köpmän inom dagligvaruhandeln som önskar ulveckla sin rörelse genom
ett från blocken fristående uppträdande på markanden.

Utredningen
bedömer alt, om inga särskilda åtgärder vidlas, utvecklingen mol Slörre och
färre buliksenheler kommer all fortsätta. En sådan ulveckling skulle föra med
sig både för- och nackdelar. Sålunda kan man räkna med en gynnsam
kostnadsutveckling och möjligheler att erbjuda ett allsidigt sortiment. De
fysiska förhållandena i butikerna för såväl anställda som konsumenter blir
bätlre. Samiidigi kan dock, menar utredningen, slora sortiment föra med sig svårigheler
all överblicka utbudet och träffa medvetna val. Även tillgängligheten lill
butik blir sämre.

När
del gäller verkningarna av utvecklingen för olika konsumentgrupper finner
uiredningen sammanfattningsvis att det är hushåll med goda resurser, i första
hand med lillgång till bil, som har de bästa förulsällningarna att anpassa sig
till förändringar i butiksslrukturen. Andra grupper kan få vidkännas betydligt
ökade uppoffringar för att tillgodose sina inköpsbehov. Man finner också all
svära inköpsförhållanden överlag föreligger i hushåll som inle har bil, som
inte har butik inom gångavstånd och som kanske även saknar möjlighel alt med
allmänna kommunikationer nå en butik. Problem föreligger också för särskilda
grupper, såsom äldre och handikappade.

Beiräffande
konkurrensens verkningsförmåga m, m, konstaterar utredningen alt olika
detaljisikedjor, som alla kan hänföras till någol av de tre blocken, även om de
i många avseenden uppvisar ell likarlal beteende har ganska olika inriktning på
butikstyper. Konkurrensen mellan olika butikstyper kan vara påtaglig, och nya
butiksformer har efter hand utvecklats.

Prissättningen
är i stort styrd av centrala cirkaprislislor, framhåller utredningen. Butiker
finns som skulle kunna hålla lägre priser, Della skulle emellertid leda lill
ökade svårigheler för mindre enheter alt överieva. Sortimentet är ell annal
konkurrensmedel. Svårigheterna för små buiiker all konkurrera med sortimentet i
större buiiker möts numera i många fall genom all de förslnämnda får karaktär
av kompletteringsbuiiker.

Öppethållandet
är ytterligare ett konkurrensmedel. Utredningen menar alt fria affärstider har
stor betydelse för bl, a, nya former av närservice.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 75

När
det gäller blockbildningen inom handeln anser uiredningen alt den rådande
samverkan är från företagssynpunkl effektiv och att den allmänt selt bör ha
inneburil fördelar också för hushållen. Några riskmoment pekar utredningen dock
på. Bl, a. kan få beslulsenheler på marknaden på sikt försvaga konkurrensen och
medföra en sämre anpassning till hushållens behov. Vidare har de största
företagen och blocken av olika skäl lättare all få nya butikslägen. Härigenom
kan de största blocken komma att växa automatiskt.

Härutöver
pekar utredningen på att fabrikanterna endasl i undantagsfall kan föra ut sina
varor lill hushållen ulan mellanhänder. Handelns struktur och beteende är
därför av betydelse för fabrikanternas situation.

Uiredningen
anser alt Ulvecklingen mol tres. k, block i dagligvaruhandeln hittills inte
synes ha medfört påvisbara nackdelar från hushållens och samhällets synpunkter
men att det på längre sikt finns risk för bl, a, minskad benägenhet till
ulveckling och förnyelse,

Mol
bakgrund av vad som nu har redovisats anser uiredningen att åigärder bör vidtas
i syfte att förbättra anpassningen i marknadssystemet, att lösa problem med
varuförsörjningen och åsladkomma lillfredsslällande service för hushållen saml
all förändra ulvecklingen så all sociala aspekler blir beaktade. Bl. a. menar
utredningen att den förväntade ulvecklingen mot en struktur som huvudsakligen
skulle beslå av slorbutiker måste hejdas. Enligl ulredningens mening kräver
detta ökade insalser från samhällets sida,

Distribulionsutredningens
beskrivning av den faktiska utvecklingen inom handeln får i alll väsentligt
stöd hos remissinstanserna. När del gäller verkningarna av
strukturomvandlingen understryks det från flera håll att utvecklingen i slort
har varil till fördel för konsumenterna men att problem har uppstått för vissa
grupper och i vissa områden, Särskill de inslanser som företräder näringslivet
anför dock att utredningen överskattat hushällens problem med
varuförsörjningen. De anser vidare att utredningen inte tillräckligt har
beaktat alt varudistributionen inte kan utvecklas fristående från samhällsutvecklingen
i övrigi. De erinrar också om att en rad former av närhetsservice under senare
år börjat byggas ut.

När
del gäller konkurrenssituationen delar fiertalet remissinstanser ulredningens
allmänna bedömningar. Några instanser, däribland NO och Industriförbundet,
understryker särskill behovet av detaljister som står fria från blocken,
Grossistförbundei anför alt konkurrensen fungerar väl mellan blocken och
avvisar utredningens lanke alt blockbildningen skulle medföra avtagande
innovationsbenägenhet.

Även
om således något delade meningar råder om omfattningen av problemen inom
varuförsörjningen ärså gott som samtliga remissinstanser överens med
utredningen om att åtgärder bör vidtas för att lösa föreliggande problem och
att ökade insatser av skilda slag krävs från samhällets sida. Olika
uppfattningar råder främsl om vilken inriktning åtgärderna bör ha. För egen del
har Jag uppfattningen alt svensk varuhandel som helhet

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 76

fungerar
väl. Denna uppfattning stöds av del malerial som distribulionsutredningen har
lagil frain och av en bred remissopinion. När det gäller dagligvamområdel kan
konslaleras alt man genom omfatiande rationaliseringar har kunnal anpassa sig
lill en lämligen kraftig kostnadsutveckling utan att hushållen generellt har
fått det svårt all nå sin butik. Detaljhandeln tillhandahåller ett varierat
utbud i fråga om både lyper av försäljningsställen och varusortiment. Vidare
har under senare år en ulökad närservice med viktigare förnödenheter börjat
byggas ul.

Bilden
är emellertid inte entydig. Del vikande köpunderlag, som har följt med
befolkningsuttunningen i utpräglade glesbygder men som också på sina håll har
gjort sig gällande i äldre stadsdelar i tätorter, har fört med sig en
utglesning av buliksnätel. Detta har inneburit en slarkt försämrad service för
den kvarvarande befolkningen och direkta svårigheler för vissa konsumentgrupper
all klara försörjningen med såväl dagligvaror som andra konsumentvaror.

Närservicebutiker
och andra mindre butiker har samtidigt fåll allt hårdare konkurrens från stora
handelsenheter, 1, ex, stormarknader. Till della kommer sådana problem som kan
häriedas lill en ökande koncentration inom handeln. Ekonomisk-politiska
åigärder som har varit betungande för de mindre företagen är andra förhållanden
som har verkat i samma riktning.

Jag
vill erinra om all del redan i dag görs insalser inom ramen för bl. a.
regionalpolitiken för att undanröja och förebygga problem av nu nämnt slag.
Regeringens allmänna sirävan är att de regionalpoliliska insatserna skall
förslärkas, så all människor i olika landsdelar ges allsidig sysselsättning och
service samt en god miljö. En särskild delegalion för glesbygdsfrågor (1
1977:02) har sålunda fått i uppdrag att bl. a. ta upp frågan om statlig garanti
för all upprätthålla servicen på vissa orter i de geografiskt större glesbygdskommunerna.
Regeringen avser vidare att förbättra fömtsättningarna för de mindre förelagens
verksamhet.

Även
med nu angivna åtgärder kommer problem för olika grupper av medborgare dock all
kvarstå. Dessa problem kan öka vid en fortsalt koncentration inom
detaljhandeln. Ytterligare åigärder bör därför vidtas för att trygga
medborgarnas försörjning av i första hand dagligvaror och andra förnödenheter
där tillgängligheten är särskill viklig. Jag ålerkommer strax lill vilka
åtgärder som bör komma i fråga. Dessa skall, förutom att de utgör inslag i en
allmän konsumentpolitik, även ses som ett led i strävandena efter förbättrad
regional balans.

Beträflände
konkurrensförhällandena vill jag lill en början erinra om alt
konkurrensutredningen (H 1974:05) f n. ser över lagstiftningen rörande konkurrensbegränsning.
Arbetet sker bl.a. mol bakgrund av koncentrations-ulvecklingen inom
näringslivei. Jag har inhämtat all uiredningen kommer att föreslå regler för
prövning av företagsförvärv. Reglerna torde bli till-lämpbara även på
dagligvamhandeln. Redan i dag sker dock en kontinuerlig bevakning av
förelagskoncentraiionen i arbetet hos NO och SPK.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 77

Jag
kan för egen del ansluta mig lill uppfattningen all den koncentration av
detaljhandeln som har genomförts under senare år har inneburil fördelar för
såväl hushåll som förelag. Som redan har nämnls svarar detaljhandelsföretag
med en nära knylning lill någol av de tre leveraniörsblocken för omkring 90 %
av livsmedelsomsältningen i s. k, allivsbutiker och denna andel kan vänlas öka
i framtiden. Obestridligen för denna utveckling med sig risker på lång sikl.
Från del allmännas sida bör därför handelns fortsatta strukturomvandling noga
följas. Härvid bör särskilt inköpskoncentralionens verkningar för svenska
leverantörer och fabrikanter uppmärksammas. En fråga som är av iniresse i
sammanhanget är finansieringsmöjligheterna för detaljhandelsföretag som önskar
stå så obundna från leverantörsföreiagen som möjligt. Denna fråga bör utredas
ytterligare. Jag återkommer härlill i det följande (avsniii 6.4).

6.3
Principiella utgångspunkter

6.3.1
Allmäni

Jag
har redan antytt alt ytterligare åigärder behöver vidtas för att trygga
vamförsörjningen i landet. Sådana åtgärder kan aktualiseras inom näringslivet
självt, men också samhället måste ta sin del av ansvaret och gå in med ökade
insatser. Innan jag närmare redovisar vilka åtgärder som bör vidlas rörande
varudistributionen vill jag någol ulveckla hur jag principiellt ser på
ansvarsfördelningen härvidlag.

Regeringens
grundläggande inställning i hithörande frågor anges i regeringsdeklarationen
den 8 oktober 1976, Där sägs bl, a. följande.

En
väl fungerande samhällsekonomi förutsätter ell decentraliserat näringsliv.
Därför måste näringspolitiken utformas så att mindre och medel-Stora företag
får goda utvecklingsmöjligheter. Vårt lands ekonomi skall även i framliden
bygga på en .socialt styrd marknadshushållning med fritt konsumtionsval, fri
konkurrens och en aktiv konsumentpolitik. Samhället skall ta vara på enskilda
människors vilja till initiativ och ansvar.

En
ordning där beslul om produktion och konsumtion fattas av ett slorl anlal
parter förutsätts bättre svara mol medborgarnas intressen än en ordning som
regleras av offentliga organ. De hittillsvarande erfarenhelerna från handeln
är inte sådana att det för dess del finns anledning lill avsteg från den
principen. Jag vill också erinra om alt samhällets konsumentpolitik hillilis
har ansetts bäsl kunna bedrivas i en marknadsekonomi av nyss nämnt slag.

De
ökade samhällsinsatser i fråga om varudistributionen som nu behövs måste
utformas mot denna bakgrund. De får inie leda lill att samhället övertar det
ansvar och risktagande som i ett decentraliserat ekonomiskt system ligger hos
marknadens parter. Samhällsorganens uppgifter på det nu akluella områdei bör i
stället enligl min mening i försia hand inriktas

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 78

på
att genom en förbättrad översiktlig planering underlätta för berörda parter att
fatta beslut samt på att genom olika åigärder tillgodose behoven hos sådana
konsumentgrupper, som av olika skäl har det svårt att göra sig gällande på
marknaden. Härvid kan del ibland bli nödvändigt all med stödåtgärder eller att
på annat sätt korrigera utvecklingen på marknaden så att rimliga önskemål om
närservice kan tillgodoses.

Enligt min mening har man
dock i diskussionerna kring varuförsörjningsproblemen i allt för hög grad
utgått från alt dessa bara kan undanröjas genom samhälleliga ingripanden. På
längre sikt måsle sirävan vara att den handel som skall svara för närservicen
och glesbygdsservicen i försia hand ges en verklig egen livskraft. De problem
som redan finns eller som kan uppkomma kan då i större ulsträckning lösas inom
handeln själv. Härigenom kan fördelarna hos vårt decentraliserade ekonomiska
system bätlre komma till sin rätt. Frågan hur närservicen och lanthandeln skall
kunna bevaras i rimlig ulsträckning blir då delvis en fråga om de allmänna
betingelserna för denna handel, dvs, en fråga om dess förmåga alt verkningsfulK
konkurrera med handeln i större eller tätortslokaliserade enheter. Jag menar
att man även bör gripa sig an dessa frågor i samband med alt man tar ställning
lill i vilken utsträckning särskilda samhällsinsatser krävs.

Mot bakgrund av vad jag nu
har anfört kommer jag i det följande att behandla frågor om förbättrade
förutsättningar för mindre handelsenheter (avsnitt 6.4) för att därefter
behandla vilka särskilda kommunala och statliga åtgärder som krävs (avsnitten
6.5 och 6.6). Dessförinnan vill jag dock behandla vissa frågor om
buiiksslmkiuren.

6.3.2
Butiksstrukturen

Utredningen
har inte funnii del lämpligt eller möjligt att ställa upp beslämda mål för
distributionen ulan har ansett att frågan om önskvärd utformning av företagens
tiänster och butikernas lämpliga lokalisering får avgöras i olika lokala
situationer. En utgångspunkt bör dock enligt utredningen i försia hand vara alt
tillgodose intressena hos hushåll som har långl lill butik och konsumentgrupper
som i olika avseenden har dåliga fömtsättningar att klara sina inköp.

Som allmänna önskemål
anges beiräffande tätorter att dagligvarubutiker bör finnas med god spridning i
centralare delar och att åtminsione en butik bör finnas i varje friliggande
bostadsområde. Vid planeringen av nya bostadsområden bör man enligt
utredningen eftersträva bl. a. att gångavståndet blir högsl I km till en
fullsorierad butik och att fiertalet hushåll bör ha högsl ca 500 m gångavstånd.
Där avstånden är längre bör möjlighel till resor med kollektiva trafikmedel och
hemsändningsservice och liknande föreligga. Utredningen anser också att det bör
finnas valmöjligheter mellan butiker av olika slag. Öppelhållandetiderna måste
enligt uiredningen anpassas lill de lider då hushållens inköpare inte är
bundna av förvärvsarbete.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 79

I
glesbygder måste andra krav gälla. Utredningen anser att en restid lill butik
om 20-30 minuter med kollektiv trafik bör vara maximum utom i mera extrema
glesbygder.

Även
flertalet remissinstanser menar alt frågan om detaljhandelns utformning i
försia hand bör lösas på lokal nivå. Utredningens allmänt formulerade önskemål
får också i ston stöd av instanserna. Från några håll anförs dock att den
föreslagna 500-metergränsen är allt för ambitiös.

För
egen del menar jag all fömtsättningarna på olika orter och i olika regioner är
så vitt skilda alt även mera allmänt formulerade mål med svårighet kan ges en
meningsfull innebörd. En självklar ulgångspunkl är dock att alla medborgare
skall kunna ordna sin försörjning med främsl dagligvaror med rimlig insals av
tid och eget arbete. Innehållet i denna mycket allmäni hållna målsättning måste
dock kunna variera med hänsyn bl, a. lill samhällsutvecklingen i övrigt.
Avgörande för buliksslruklurens utformning är också de förutsättningar som
finns inom handeln själv, där bl, a. kostnadsutvecklingen och kraven på
förbättrad arbetsmiljö får stor betydelse. De lillgängligheiskrav m. m. som
uiredningen har formulerai bör dock kunna tjäna till viss vägledning för dem
som har att ta ställning lill vamdistri-butionens uiformning, i första hand vid
planeringen av nya bostadsområden.

Vid
sidan av tillgänglighetskraven finns emellertid andra krav. Sålunda har många
hushåll behov av alt kunna göra planerade, rationella inköp för längre
perioder. Dessa hushåll blir fler bl. a, i takt med alt fier kvinnor tar
förvärvsarbete. Krav reses också på rimliga valmöjligheter och tillräckligt
sortiment liksom på rationell hantering och låg prisnivå. De nu nämnda kraven
tillgodoses ofta lättare i större buliksenheler.

Del
finns ett självklart samband mellan butiksstorlekar och geografisk
lillgänglighet. Med större genomsnittliga butiksylor följer krav på högre
omsättning. Butikerna blir färre och avstånden längre för hushållen. Etableringar
av stormarknader och andra större handelsenheter kan få lill följd att mindre
butiker måste läggas ned,

1
den allmänna debatten rörande butiksstrukturens utformning har nämnda
förhållande fått en framskjuten plats, varvid stormarknaderna har uppmärksammats
särskill. Som jag inledningsvis har nämnt har förslag förts fram om förbud mot
etableringar av stormarknader. Jag vill här utveckla min syn på hithörande
frågor.

Del
kan lill en början ifrågasättas om stormarknadsetableringar generelll sett får
så genomgripande följder för t. ex. närservicehandeln som ofla görs gällande,
Distribulionsutredningens malerial pekar nämligen på all etableringar av
slörre försäljningsställen av annan lyp än slormarknader har större effekter på
butiksslrukturen. I en undersökning av butiksutvecklingen i 14 orter kunde inga
skillnader härledas lill förekomst av stormarknader. Verkningarna på längre
sikl kan dock bli annorlunda.

Jag
är för egen del också av uppfallningen all närservicebutiker kan ha goda
förulsällningar alt hos konsumenterna konkurrera med slormarknader

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 80

och
liknande. Utvecklingen mol en ökande andel närservicebuliker stöder denna
uppfaltning, Distribulionsutredningen har vidare pekat på alt de mindre
handelsenheterna i viss ulslräckning anpassas lill ulvecklingen genom ändrad
karaktär. En annan faktor som kan spela slörre roll i detta sammanhang än
förekomsten av stormarknader är verksamhetsbetingelserna för mindre företag.
Jag avser att återkomma till denna fråga i det följande.

Etableringar
av slormarknader och liknande kan dock lokalt få inle obetydliga verkningar på
buliksnätel. Detta kan dock inte ensamt vara ett tillräckligt skäl mot en
sådan etablering, Tillgängligheiskraven kan behöva vägas mot de andra krav som
jag har angeit i del föregående. Sirävan bör vara att så långl möjligt
tillgodose behoven hos olika konsumentgrupper. 1 likhet med
distribulionsutredningen finner jag därför alt det är önskvärt med ett
buliksnäl med butiker av olika typ och sloriek.

Mot
bakgrund av del anförda bör enligt min mening några generella åtgärder såsom
förbud mot etableringar av stormarknader och liknande inte komma i fråga. Det
är dock angeläget att sådana etableringar ägnas en speciell uppmärksamhet och
att förväntade verkningar för servicen totalt noga kartläggs. Prövningen blir
primärt en kommunal uppgift eftersom etableringar i denna slorieksordning
regelmässigt lorde kräva stadsplan, byggnadslov eller dylikl. Jag utgår från
alt kommunerna kommer att ställa höga krav på underiagsmaterialet för denna
prövning.

Kommunfullmäktiges
beslut fattas under politiskt ansvar. Denna ordning med ett decentraliserat
beslutsfattande synes mig naturiig.

När
det gäller den av distribulionsutredningen aktualiserade affärstidsfrågan vill
jag för dagen nöja mig med att konstalera, att möjligheterna till öppethållande
kan komma alt påverka den fortsatta utvecklingen av butiksnälets utformning.
Vid behandlingen av det betänkande, som 1975 års afrärstidskommilté (H 1975:05)
inom kort väntas avlämna, måste delta beaktas.

6.4
Förbättrade förutsättningar för mindre handelsenheter

Möjligheterna
all bibehålla och utveckla närservicen och glesbygdsservicen torde vara intimt
förknippade med förutsättningarna all vidmakthålla och etablera
omsätiningsmässigt små butiker. Detta i sin lur hänger nära samman med dessa
butikers förmåga att konkurrera med slörre handelsenheter. Som jag har anfört
i del föregående anser jag att man, i samband med att ställning tas till vilka
särskilda samhällsinsatser som behövs, även bör gripa sig an de allmänna
verksamhetsbetingelserna för denna handel och pröva hur dessa kan förbättras.

En
avgörande fråga i sammanhanget är givetvis de förhållanden som generelll råder
för de mindre och medelsiora företagen. Dessa företag dominerar ju starkt detaljhandeln.
Regeringen har redan tagit initiativ till vissa

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 81

åtgärder,
som avser alt underlätta förhållandena för småförelagen. Jag vill särskill peka
på de nya reglerna för beskattning av fåmansföretag saml höjningen av
boltenavdraget för arbetsgivareavgifter. Ytterligare åigärder förbereds f. n.
Regeringen avser sålunda all i en proposition senare i höst ta ett samlal grepp
om bl. a, de problem som rör de mindre och medelstora förelagen.

De
nu nämnda åtgärderna kommer ivivelsulan all förbälira förulsällningarna all
behålla närservicen och glesbygdshandeln. De tar emellertid inle direkt sikle
på förhållandena inom dagligvaruhandeln eller ens servicenäringen i stort. Det
finns enligt min mening anledning att här ta upp dessa förhållanden lill
närmare behandling.

En
delfråga i det sammanhanget är den av distribulionsutredningen aktualiserade
frågan om ett statligt engagemang i del av dagligvamindustrin bildade
finansieringsbolagel AB Handelskredit. Uiredningen menar all ett sådani engagemang
borde kunna övervägas i anslulning till de frågor jag nu har behandlat. Flera
remissinsianser lillslyrker ett engagemang medan några är kritiska. Bolaget
självt har i skrivelse hemställt om ell statligt engagemang i någon form.

Olika
argument har förts fram för all staten på någol säll skall medverka i AB
Handelskredit. Utredningen ser närmasl en sådan ålgärd som en komplettering
lill del statliga investeringsstödet. Flera av de remissinsianser som är
posiliva menar att ålgärden - genom bolagets inrikining på företag med ett
fristående uppträdande på marknaden - skulle främja konkurrensen inom
dagligvamhandeln. De remissinstanser som motsätter sig ell slatligl engagemang
menar alt om slalen skall medverka i dagligvaruhandelns finansiering så bör del
inte ske genom AB Handelskredit ulan snarare genom en utbyggnad av del statliga
investeringsstödet.

För
egen del vill jag inledningsvis erinra om vad jag lidigare har sagt om
konkurrenssituationen inom dagligvaruhandeln (avsnill 6.2), Sålunda lorde del
vara obestridligt all den blockkoncentration som har skell inom denna handel
för med sig vissa risker. Förekomsten av en finansieringsverksamhet som riktar
sig mot företag med ett frislående uppträdande på marknaden är därför av slort
värde. Del bör emellertid påpekas all även andra källor står lill förfogande
för dem som eftersträvar en från blocken frislående finansiering av sina
etableringar. Här kan nämnas de båda halvstalliga förelagen Industrikredit AB
och Förelagskredit AB, Dessa förelag har redan medverkat vid etablering av
detaljhandelsföretag och erbjuder efter vad jag har inhämtat jämförelsevis
förmånliga lånevillkor,

Mol
bakgrund av det anförda är jag inle beredd att nu föreslå någol statligt
engagemang i en finansieringsverksamhet med nyss angivei syfte. Frågan bör dock
prövas ytterligare. Jag har funnii att detta bör ske i samband med all
finansieringssiluationen inom detaljhandeln och andra delar av servicenäringen
samt vissa näraliggande spörsmål tas upp till behandling i ett något vidare perspektiv,

6 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 8

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 82

Jag
vill här erinra om de förmånliga statliga krediter till främst indusiri och
hantverk, som förmedlas av företagareföreningarna och där kraven på säkerhel
ställs lägre än vid renl kommersiell utlåning. Servicenäringen slår av olika
skäl uianför denna låneverksamhel. Enligt min mening kan även inom denna sektor
av näringslivet silualioner tänkas där etableringar, som är önskvärda från
allmän synpunkt, uteblir p, g, a. att bankmässiga säkerheter inte kan ställas.
Detta kan exempelvis vara fallet då rörelsen inte etableras i egen fastighet.
Vidare torde möjligheterna att få kreditgivare att godta företagsinteckningar
variera med etableringarnas beskaffenhet. Det är tänkbart att nya butiksformer
eller affärsidéer har svårare att göra sig gällande än mera traditionella
etableringar. Dessa problem lorde främst uppslå för mindre företag.

En
näraliggande fråga gäller behovet av råd och hjälp i frågor rörande
marknadsförutsättningar, utbildningsmöjligheter, företagsadministration m, m.,
som särskill i ett inledningsskede kan vara påtagligt för de mindre företagen.
Även här kan konslaleras att någon mera allmänt tillgänglig organisalion - i
motsats lill vad som gäller för andra delar av näringslivet - inle står lill
servicenäringens förfogande.

Jag
anser att dessa frågor liksom frågan om att genom ett statligt engagemang i AB
Handelskredit eller i annan form förbättra finansieringsmöjligheterna lor
förelag som önskar stå särskill obundna gentemot leveran-lörsinlressen bör
övervägas närmare. Jag avser därför all senare återkomma till regeringen med
förslag om att en särskild kommitté tillkallas för att pröva
verksamhetstörhåltandena och finansieringssiluationen JÖr mindre Jöretag inom
setvicenäringen.

De
åigärder som jag nu har angett bör kunna förbättra förutsättningarna all
bibehålla och utveckla närservice- och glesbygdshandeln.

När
det gäller särskill glesbygdsbuiikerna vill jag aktualisera vissa andra frågor,
som delvis har tagils upp under remissbehandlingen av distribulionsutredningens
förslag. Här kan först nämnas fördelarna med ett vidgat utbud av varor och
tjänster. Redan i dag fungerar glesbygdsbuliker och buiiker i mindre samhällen
som ombud för bl. a, statliga organ. Sålunda förmedlar vissa buiiker varor och
paket från bl, a. postverket. Systembolaget och Apoteksbolaget. Man har också
kommissionsförsäljning för Apoteksbolagets och Svenska penninglotteriet AB:s
räkning och förmedlar tipskuponger och insatser lill AB Tipstiänsl. Vidare är
del vanligl all glesbygdsbuliker också har försäljning av drivmedel.

Dessa
och liknande funktioner kan ha stor belydelse för berörda butikers
förutsättningar all leva vidare. Bl, a, medför de ytterligare intäkter i
rörelsen. Den avgörande fördelen torde dock vara all kringliggande hushåll i
mindre utsträckning tvingas besöka slörre tätorter för att uträtta sina
ärenden. Härigenom kan köptroheten vad gäller glesbygdsbuiikernas
"normala" sortiment öka,

Enligl
min mening ärdel önskvärt att la vara på och förstärka den naturliga

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 83

konkurrensfördel
- närheten till konsumenterna - som glesbygdsbutiker och liknande har, Ell
vidgat serviceutbud i dessa bör därför eftersträvas.

Efler
vad jag har inhämial föreligger, i varje fall för egentlig lanthandel, normall
inga svårigheler all få rält all fungera som ombud för de slalliga organ som
jag nyss har angett. Del är emellertid tydligl all långl ifrån alla sådana
butiker till fullo utnyttiar möjlighelerna härvidlag. Vidare är det tänkbart
att andra former av vidgad service med eller ulan anknyining till offentligt
kontrollerad verksamhet skulle kunna komma i fråga.

Nu
nämnda förhållanden bör bli föremål för fortsatta överväganden. Del bör sålunda
vara naturligt för handeln själv att uppmärksamma dessa frågor. Även kommunerna
och konsumentverket kan i anslutning till del löpande arbeie, som jag närmare
ämnar behandla i del följande, verka för all glesbygdshandeln ulnyttjar de
möjligheler som står lill buds, Möjlighelen att tillföra servicefunktioner utöver
dem som f. n, förekommer anser jag bör undersökas närmare. Jag avser därför att
senare denna dag föreslå regeringen alt lämna ett uppdrag till konsumentverket
i frågan.

En
företeelse som också kan vara av belydelse när del gäller glesbygdshandelns underiag
är den kommunala upphandlingen. Sådan upphandling sker numera i fiertalet
kommuner i enlighel med ett upphandlingsreglemenle, som Svenska kommunförbundet
efler överenskommelse med bl. a. riksrevisionsverkel har rekommenderat
kommunema all lillämpa fr. o. m. år 1974, Reglementet syftar till att den
kommunala upphandlingen skall ske på för kommunen ekonomiskt mesl fördelaktigt
säll och innehåller regler om infordran av anbud etc.

Som
en följd bl, a. av nu nämnda regler har kommunernas upphandling efter hand
centraliserats. Många kommuner samverkar för all fä så förmånliga villkor som
möjligt.

Del
har anförls alt del nya upphandlingsförfarandei i vissa fall skulle ha haft
ogynnsamma verkningar för 1, ex. lanthandeln och butiker i mindre samhällen.
Upphandlingen för skolor, daghem, sjukhem eller dylikl på orten har försvunnit,
och underiagel för rörelsen har minskat. En återgång till en mera lokal
upphandling skulle således kunna få positiva verkningar för buiiker av nämnt
slag.

För
egen del vill jag efter samråd med chefen för kommundepartemeniei försl
underslryka alt kommunalekonomiska fördelar lorde slå att vinna genom reglerna
i upphandlingsreglemeniel. Det skapar också garanlier för likabehandling av dem
som vill leverera de varor och tiänster som kommunen behöver. Det vore
knappasl försvariigt all rucka på dessa principer. Del är emellertid inte
uleslutei all lanthandel och glesbygdsbutiker i vissa situationer skulle kunna
erbjuda fördelaktigare villkor än vad som kan erhållas i den mera centraliserade
upphandlingen. Många gånger kan det dock vara svårt fördessa mindre företag alt
följa kommunens upphandling, bevaka när anbud skall ges in elc. Det bör mot
bakgrund av del sagda vara naturiigt för kommunerna att i sin
upphandlingsverksamhel och inom ramarna för

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 84

upphandlingsreglemeniel
särskill beakta möjligheterna lill lokala uppköp,

I
della sammanhang vill jag avslulningsvis la upp en fråga som har uppmärksammals
på flera håll under senare år, bl. a, i riksdagen, nämligen frägan om
hänvisningsskylt vid allmänna vägar Jör lanthandel.

Riksdagen
uttalade år 1975 (TU 1975:1, rskr 1975:76) med anledning av ivå motioner i
ämnel att det bör ankomma på vederbörande myndigheter - främsl då vägverket -
all i varje särskill fall och med beaklande av vad trafikutskottet hade anfört
pröva framställningar om vägvisning eller information av annal slag om
lanthandels belägenhet, Trankulskoilel hade i sammanhanget principiellt uttalat
att anlalel skyltar längs vägarna bör begränsas, framför alll längs motorvägar
och andra trafikleder med snabb och tät trafik. En generösare bedömning
förutsattes kunna göras beträffande övriga vägar och framför alll de egentliga
landsbygdsvägarna.

Regeringen
beslutade den 20 maj 1976 all irafikutskoliets utlåtande skulle överlämnas lill
statens vägverk och statens trafiksäkerhetsverk såvilt del avsåg
lanlhandelsskyltar.

Från
bl, a, livsmedelshandlarehåll har därefier i olika sammanhang förnyade krav
rörande lanlhandelsskyltar förts fram.

För
egen del anserjag att del många gånger vore av värde för lanthandeln och därmed
för konsumenterna om hänvisningsskyltar kunde medges i slörre ulsträckning än
vad som f n, synes vara fallet. Härigenom kan turister och andra
förbipasserande bli uppmärksammade på lanthandeln, vilken på så vis kan få ökal
kundunderlag och därmed förbättrade förutsättningar att leva vidare,'Vad
riksdagen uttalade år 1975 bör fortfarande ulgöra riktmärke för var sådana
skyltar bör kunna sättas upp. Jag vill härvid särskilt understryka uttalandet
all en generösare bedömning skall kunna göras beträffande landsbygdsvägar och
övriga vägar med mindre snabb och lät trafik. Efter samråd med chefen för
kommunikationsdepartementet vill jag dock framhålla att det torde vara
värdefullt om närmare riktlinjer kunde tillskapas för dessa hänvisningsskyltar.
Chefen för kommunikationsdepariemenlel kom mer därför att i annal sammanhang
anmäla frågaom uppdrag lill berörda myndigheler all utarbeta anvisningar för
hänvisningsskylt för lanthandel.

De
åigärder som jag nu har förordai bör kunna öka förutsättningarna för mindre
handelsenheter all leva vidare av egen kraft. Särskill i glesbygder och andra
områden med svagi underlag för butiksrörelser kommer dock alt krävas
ytterligare åtgärder från det allmännas sida.

6.5
Kommunala uppgifter

6.5.1
Variiförsörjningsplaner m. m.

Distribulionsutredningen
har funnii det naturiigt att del allmännas åtgärder på distributionsområdet i
försia hand lar sig ullryck i ett kommunalt ansvar för butiksslmkturens
ulveckling, Uiredningen erinrar om all kom-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 85

munindelningsreformen
bl, a, har tagit sikle på att göra kommunerna lill väl anpassade områden för
den lokala samhällsplaneringen.

Det
kommunala ansvaret bör enligl uiredningen komma till utiryck i en målmedveten
och insiktsfull handläggning av frågor som rör hushållens behov av kommersiell
.service. Kommunerna föreslås därför upprätta s. k. vamförsörjningsplaner.

Vamförsörjningsplanerna
skulle bygga på uppgifter om konsumiionsunderiag saml butikernas antal,
lokalisering, omsättning och yta och helst också sortiment och prisnivå. Där
skulle också bedömas hushållens servicebehov med hänsyn bl, a, till sädana
faktorersom ålderssammansättning, förvärvsfrekvens, tillgång till bil och
ekonomiska resurser.

1
planen skulle anges kommunledningens mål för varuförsörjningsplanen. Det
angivna materialet föreslås ställas samman på ett sådani sätt all föreliggande
problem tas fram. 1 planen anges sedan vilka åigärder som behöver vidlas för
alt målen skall kunna uppfyllas. Sålunda bör planen enligt utredningen ange
var problem med varuförsörjningen kan väntas och hur kommunledningen länkl lösa
dessa. Planen skulle också visa var nyetableringar kan vara önskvärda och
vilken storlek, lokalisering m, m, de bör ha.

Planen
föreslås i ett inledningsskede omfatta endasl livsmedelsförsörjningen men kan
sedermera utvidgas lill andra varor och tiänster. Här kan erinras om att
konsumentverket vid sin behandling av drivmedelsfrågor föreslagit all den
kommunala serviceplaneringen bör innefatta dessa.

Utredningen
anser att varuförsörjningsfrågorna har sådan betydelse att planema bör
underkastas ett medborgarinfiytande. Det föreslås därför all
varuförsörjningsplanen skall upprättas av kommunstyrelsen och antas av
kommunfullmäktige. Planerna föreslås bli reviderade varje år och samordnas med
övrig kommunal planering. Ett nära informationsutbyle med handeln förutsätts
också.

Utredningen
anför alt den angivna handläggningsordningen bör ses som anpassad i första hand
lill mindre och medelstora kommuner, 1 i.ex, storstadsområden får man
sannolikl söka sig delvis andra vägar.

Utredningen
har särskilt övervägt om planema bör göras obligatoriska men har stannat för
all kommunerna på frivillig grund bör upprätta dem. Någon lagstiftning föreslås
sålunda inie.

Remissinstanserna
delar allmänt ulredningens uppfattning att samhälls-ansvarel för
varuförsörjningsfrågorna bör anses vara en kommunal uppgift. Man lillslyrker
också med någoi undanlag att kommunerna upprättar varuförsörjningsplaner.
Olika synpunkter anförs dock beträffande bl, a, ambitionsnivån på planeringen.

Flera
inslanser framhåller all kommunernas resurser varierar och all den föreslagna
ambitionsnivån, bl, a, såvitt gäller revidering varje år, är för hög. Hit hör
Kommunförbundet som menar all planeringen måsle anpassas lill de lokala
problemen och förutsättningarna. Förbundet anför också all man

7 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 8

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 86

aktivt
kommer alt ge service lill kommunerna genom förmedling av erfarenheter som
efter hand kommer fram.

Många
remissinstanser framhåller i likhet med utredningen behovei av en samordning
med annan kommunal planering. Från fiera håll framhålls också behovet av att
planeringen stäms av mellan näraliggande kommuner. Behovet av samråd med
handelns och de anställdas organisationer framhålls vidare. Några
remissinstanser erinrar om den konsumentpolitiska verksamhel som är under
uppbyggnad i kommunema och menar att den bör spela en roll i
varuförsörjningsplaneringen.

Förslaget
om att varuförsörjningsplanerna skall upprättas på frivillig väg får stöd av så
gott som samtliga remissinstanser.

Sedan
utredningen har lämnat sitt betänkande har en försöksverksamhel med kommunal
varuförsörjningsplanering- i huvudsak efter ulredningens intentioner- bedrivits
inom Enköpings kommun. Arbelel har skell i samråd med och delvis finansierats
av konsumeniverkel och Kommunförbundei. Planen, som har antagits av
kommunfullmäktige i maj 1977, har ingetls till handelsdepartementet för
kännedom.

Beiräffande
utformningen av planen för Enköpings kommun kan här särskilt nämnas följande.
Den är inriktad på dagligvaror. Den innehåller en noggrann inventering av
detaljhandeln med sädana varor i glesbygder samt mål och förslag till åtgärder
i dessa delar av kommunen. För centralortens vidkommande har en mera summarisk
bedömning gjorts. Förslagen till åtgärder är huvudsakligen av de slag som
distribulionsutredningen har tagit upp, Härulöver kan nämnas att kommunen
förutsätts anordna särskilda inköpsresor.

Jag
delar uppfattningen all del är kommunerna som i första hand har all bevaka
varuförsörjningsfrågorna. Frågorna haren lokal prägel och hänger nära samman
med den övriga kommunala planeringen. Redan i dag, t, ex. vid lillämpningen av
del slalliga stödet lill kommersiell service i glesbygd, anses också kommunerna
ha ett ansvar för hur varuförsörjningen är ordnad inom kommunen.

Jag
har tidigare uttalat min principiella inställning till frågan om samhällets
engagemang i varuförsörjningsfrågorna. Detta engagemang bör gå ut på att inom
ramen för en marknadsekonomisk ordning tillhandahålla ell allsidigt
beslutsunderlag för olika beslutsfattare inom handel och övrig kommersiell
service och all tillgodose behoven hos sådana konsumentgrupper, som av olika
skäl har svårt alt göra sig gällande på marknaden. Med denna ulgångspunkl
finner jag det naturiigt att kommunens ansträngningar i första hand inriktas på
att vidmakthålla servicen för dem som bor i glesbygder eller av annan anledning
har dålig tillgång till väsenilig service. Kommunen har emellertid ell ansvar
också när del gäller planeringen av t. ex, nya bostadsområden saml när del
gäller all vidmakthålla en allsidig närservice i äldre bostadsområden i
tätorter. Kommunens möjligheler all påverka servicens struklur är genom bl, a.
planlagsiiftningen goda, och jag räknar med

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 87

att
de ulnyttjiis så att en så tillfredsställande service som möjligt för medborgarna
inrättas.

För
all kunna fullgöra dessa uppgifter är del tydligl att kommunerna måsle bilda
sig en uppfallning om varuförsörjningssiluationen. Förhållandena skiftar
emellertid kraftigt mellan olika kommuner bäde vad gäller
va-mförsörjningsproblemen och kommunens resurser för alt ta sig an dem. Del är
därför inte möjligt att i delalj ange vilka åigärder som kommunema bör vidta.
Jag är sålunda inle beredd alt generelll förorda upprättandet av kommunala
vamförsörjningsplaner. Del är heller inle möjligt all ange någon viss lämplig
ambitionsnivå för den planering som kommer all göras eller all föreskriva någon
viss form för planeringen. Del bör överlåtas på kommunerna alt själva beslula
om i vilken ulsträckning varuförsörjningen skall omfattas av kommunal planering
och hur denna i så fall skall ulformas. Det lorde dock vara ett allmänt
iniresse hos kommunerna all hålla ell översiktligt beslutsunderlag för
varuförsörjningen. Beträffande kommunernas arbeie med vamförsörjningsfrågorna
vill jag härutöver anföra följande.

En
grundläggande förutsätining för att marknadsekonomin skall kunna fungera
lillfredsslällande är en någorlunda god kännedom hos dem som verkar där om hur
marknaden ser ut och vilka närmare förändringar som kan förutses. Ett nära
informationsutbyte mellan alla dem som berörs av vamförsörjningsfrågorna -
kommunen, handeln och dess organisationer, konsumenterna elc. - framstår därför
som nödvändigt. Detta har också distributionsutredningen förutsatt. Särskilt
viktigt blir informationsutbytet när nybyggnadsområden av olika slag planläggs.
Då kan man bl, a. diskutera handelns möjligheter att etablera sig på det sätt
som planeras. Samråds-förfarandet bör, som jag ser det, kunna på ett verksamt
sätt bidra till en rimlig anpassning av handeln till hushållens behov.

Även
om kommunerna skall ha frihet att själva beslula om varuförsörjningsplaneringen
finns del anledning alt här beröra frågan om vilken planering som skall krävas
som underlag för stödåtgärder. Jag vill redan nu nämna alt jag i del följande
kommer all lämna förslag lill ulbyggda statliga stödåtgärder för bl. a,
hemsändning av dagligvaror i glesbygder och liknande saml för stöd till buiiker
i vissa fall i sådana områden. Dessa stödåtgärder kommer att förutsätta
ingående prioriteringar. Med hänsyn lill del ansvar för vamförsörjningen som
kommunerna förutsätts ha är del naturligt att dessa prioriteringar i försia hand
sker hos kommunerna. Liksom vad som f n. gäller vid lillämpningen av det
statliga stödet lill kommersiell service i glesbygd kommer jag sålunda all
föreslå att de statliga stödåtgärderna bör ulgå endasl under förutsättning alt
berörd kommun har genomfört den varuförsörjningsplanering som behövs för all
stödet skall komma lill bäsla användning. Jag vill därför här ange vissa
allmänna riktlinjer för hur en sådan planering bör vara beskaffad.

Del
bör krävas alt kommunema har bildat sig en allmän uppfattning

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.1977/78:8 88

om
huruvida del inom kommunen finns områden där problem med varuförsötiningen
föreligger eller kan väntas uppslå. En närmare karlläggning av
befolkningssilualionen och handelns uiformning och utvecklingstendenser inom i
försia hand glesbygder och skärgårdsområden kan visa sig nödvändig. Vidare bör
då diskuteras vilka åigärder som behöver vidlas.

Del
bör vara naturiigt för kommunerna alt inrikta denna diskussion på
dagligvarusektorn. Del är där som brister i servicesituationen får avgörande
verkningar för hushållen, och del är där som förulsättningama kan finnas för
ell någorlunda differentierat butiksnät även i mera glesbygdsbetonade områden,

Särskill
i glesbygder sker inköpen ofta med bil. Del finns alltså ett nära samband
mellan dagligvamförsörjningen och drivmedelsförsörjningen. Del lorde därför
vara lämpligt all kommunerna - i enlighet med vad konsumentverket har förordai
i sin promemoria om drivmedelsförsörjningen i glesbygder - även inventerar ev,
problem rörande den senare.

Bland
de åigärder som kommunen kan överväga och som närmare kommer att behandlas i
del följande kan nämnas stöd till nedläggningshotade butiker, anordnande av
hemsändning elc. Även åigärder inom ramen för kommunens upphandling och sådana
vidgade servicefunktioner som jag lidigare har berört bör övervägas i detta
sammanhang.

Berörs
fiera buiiker eller slörre områden så all prioriteringar av olika slag blir
akluella bör det vara naturligt att sammanfatta ställningstagandena i en
varuförsörjningsplan för berörda områden. Delta torde normalt vara fallet i
mera glesbygdsbetonade kommuner. Det kan i sammanhanget noteras att sä gott som
samtliga kommuner inom del inre stödområdet redan har upprättat eller är i färd
med all upprätta planer för bl, a. varuförsörjningen. Varuförsörjningsplanerna
bör kunna vara översiktliga och revideras vid behov. Huvudsyftet bör vara att
de kan ligga till grund för ställningstaganden lill de stödåtgärder som kan
föranledas av enskilda etablerings- eller nedläggningsplaner. Mera detaljerade
utredningar bör vidlas i anslulning lill dessa enskilda situationer. Härigenom
kan vamförsörjningsplaneringen hållas inom rimliga kostnader, Della är
angelägel inle minsl med hänsyn till kommunernas besvärliga ekonomiska läge.

En
särskild fråga när det gäller kommunernas planering är vilka krav som bör
ställas när etablering av en stormarknad eller liknande aktualiseras, Mina
principiella överväganden i denna del harjag redovisat i del föregående
(avsnitt 6,3.2). Enligl min mening måsle i sådana lägen krävas en bedömning av
vilka verkningar omfördelningen av köpkraft får på butiksbesiåndet i övrigt och
dess servicekapacitet inom berörd region - särskilt i glesbygdsbetonade
områden - samt vilka återverkningar delta får för olika konsumentgrupper. Härvid
bör kommunerna finna del angelägel att särskill uppmärksamma handeln med
livsmedel och andra dagligvaror.

Även
om del kan hävdas all den kommun där etablering avses ske har ell
försiahandsansvar för att del nödvändiga utredningsmaterialet las fram

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 89

är
del tydligt att en etablering av nu behandlat slag ofta påverkar förutsättningarna
för varudistributionen i angränsande kommuner och alt därför en samlad
bedömning för fiera kommuner kan behövas. Det finns anledning att anta att berörda
kommuner själva eftersträvar sådana samlade bedömningar. Normalt lorde
kommunema också finna det naturiigt att samråda med länsstyrelsen, som kan ge
en översiktlig belysning av etableringens verkningar i ell slörre regionall
sammanhang. Vid länsstyrelsema har under senare år utvecklats modeller för
prognoser över konsumtion, omsättning och sysselsättning inom
delaljhandelsseklorn. Jag vill vidare peka på att länsstyrelserna normalt
prövar etableringar av aktuellt slag i samband med att stadsplaneförslag skall
fastställas. Härvid kan ibland en samordning av bedömningarna hos kommunerna i
fråga behövas.

När
det gäller handläggningsfrågorna bör det också ankomma på vederbörande kommun
att själv avgöra vilkel organ som skall handlägga frågorna. Kommunerna kan
normalt antas finna del naturiigt att genomföra planeringen som ett led i den
översiktliga planeringen (generalplanering etc.) i slort och med beaktande av
synpunkler från kommunens konsumentpolitiska organ.

1
sammanhanget uppkommer frågan om hur kommunerna skall få det underiag man kan
behöva för sina åtgärder på områdei. Distributionsutredningen föreslår att det
hos slatens pris- och kartellnämnd (SPK) upprällas ett cenirali, heltäckande
butiksregister föratt bl. a, utgöra underiag för kommunernas planering.
Remissinstanserna har delade meningar om behovei av ett sådant regisler och om
var det i så fall bör upprättas.

Jag
vill för min del försl erinra om att jag lill skillnad från utredningen inte
förutsätter heltäckande varuförsörjningsplaner. Redan på den grunden blir det
svårt alt närmare la slällning till behovet av ell centralt register och till
vilka uppgifter ell sådant skulle kunna innehålla. Vidare är del uppenbarl att
kommunerna vanligen harett behov av direkta kontakter med handlarna för alt
diskutera planer för framliden etc. Vid dessa kontakter torde kommunema normalt
kunna få tillgång till de uppgifter om rörelsen som de behöver. Ett särskilt
centralt buliksregisier skulle också oundvikligen föra med sig kostnader och
ett uppgiftslämnande som mot bakgrund av del anförda är svåra att molivera. Jag
är därför för dagen inte beredd att förorda att ett särskilt centralt
buliksregisier upprättas. Vid behov får registerfrågan tas upp igen när
ytteriigare erfarenheter har vunnits. Därvid bör i försia hand undersökas hur
redan befintliga register kan utnyttias.

Kommunerna
kan också behöva hjälp med uppgifter om köpkraften och omsättningen samt dess
fördelning på olika områden i kommunen (konsumiionsunderiag). Jag vill här
påminna om de prognosmetoder, som länsstyrelserna tillämpar och som jag nyss
har nämnt. De uppgifter i denna del som länsstyrelserna kommer att ta fram
förutsätter jag ställs till kommunernas förfogande ulan kosinad.

Distribulionsutredningen
har förutsatt all kommunernas vamförsörj-

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 90

ningsplaner
skall ges in till länsstyrelserna. Flera remissinsianser har anfört synpunkter
på vilken roll länsstyrelsema bör spela. Somliga menar all dessa bör fastställa
planema medan andra anser all länsstyrelserna skall kunna påkalla samråd bl, a.
för samordning mellan fiera kommuner.

Med
hänsyn bl. a. till att kommunerna inte generelll förutsätts upprätta
vamförsörjningsplaner vill jag för egen del inte heller förorda någon skyldighet
för kommunerna att ge in eventuella planer lill länsstyrelserna. 1 praktiken
torde dock vanligen ett nära samarbeie mellan kommunerna och länsstyrelserna
komma till stånd i denna typ av frågor. Jag vill härvid erinra om vad jag nyss
har anfört beträffande länsstyrelsernas roll vid etableringar av stormarknader
och liknande,

6.5.2
Frågor om styrmedel for etableringar m. m.

Distributionsutredningen
har för sin del funnit alt de möjligheter all styra detaljhandeln som
byggnadslagstiftningen erbjuder är otillräckliga. Utredningen föreslår därför
att en kommunal tillståndsprövning införs enligt särskild lag.
Tillståndsplikten skulle gälla all etablering och utbyggnad av detaljhandel
med livsmedel liksom förändringar av rutter för ambulerande handel. Ansökan
skulle göras minsl sex månader i förväg. Utredningen föreslår också alt
kommunerna skall träffa överenskommelser med förelagen eller deras lokala
organisationer om att planerade nedläggningar av dagligvambutiker skall
anmälas i god tid till kommunen.

Bland
remissinstanserna råder starkt delade meningar om den föreslagna
etableringskontrollen. Förslagel tillstyrks - huvudsakligen på de grunder som
uiredningen har anfört-av bl, a. flera sådana myndigheler som hanterar
planfrågor och av de stora löntagarorganisationerna.

Några
myndigheter, däribland SPK och konsumeniverkel, ifrågasätter om inte de
styrmöjligheter som byggnadslagstiftningen erbjuder eller skulle kunna erbjuda
är lillräckliga. Åtskilliga remissinstanser, däribland företrädare för
näringslivet samt NO, industriverket och flera länsstyrelser avstyrker
förslaget med hänvisning till bl.a. byggnadslagstiftningens styrmedel och den
verkan som kommunala vamförsörjningsplaner antas få. Man befarar också att
tillståndsgivningen skulle verka ulvecklingshämmande och konkurrensbegränsande.
Några instanser förordar en anmälningsplikt i stället förden föreslagna
tillståndsplikten. Förslagel om alt planerade nedläggningar skall anmälas till
kommunen tillstyrks allmänt av remissinstanserna. Några menar att detta bör
vara obligatoriskt och att sålunda lagstiftning bör ske om detta.

För
egen del ställer jag mig avvisande till tanken på en generell tillslåndsplikl
av del angivna slaget. En sådan skulle bl, a, innebära en detaljstyrning som
skulle stå i klar strid med de principer för samhällets engagemang i
vamförsörjningsfrågorna som jag har uttalat mig för. Tillståndsgivningen
skulle vidare föra med sig för alla parter betungande rutiner.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 91

även
för sådana fall där kommunen skulle tillstyrka eller inte vilja motsätta sig
elableringen. Någol behov av detaljreglering föreligger enligl min uppfattning
heller inte om kommunerna genomför den översiktliga vamför-sörjningsplanering,
som jag har uttalat mig för.

Med
det grundläggande synsält som jag har angeit finns det inte heller anledning
att generelll begära anmälningar vid nedläggningar av butiker. Behovet av
sådana anmälningar uppkommer rimligtvis först i områden där en nedläggning kan
befaras menligt påverka vamförsörjningen. Jag ålerkommer strax härlill.

Jag
är sålunda inle beredd att förorda någon generell individuell prövning av
etableringar, nedläggningar etc. Detta innebär dock inte att jag ställer mig
avvisande till försök från det allmännas sida alt påverka företagens
etableringspoliiik i sådana situationer där motiv härför finns. Tvärtom bör
naturligtvis den kommunala planering somjag har behandlat i det föregående
följas upp med sikte på all trygga eller förverkliga den servicenivå som där
har lagts fast. Detta bör emellertid kunna åstadkommas inom ramen för oförändrad
lagstiftning. Jag skall här närmare utveckla mina överväganden i denna del.

Till
att börja med vill jag erinra om att jag har fömtsätt, alt samhällets åtgärder
skall inriktas på att la till vara intressena hos konsumentgmpper som har svårt
att göra sig gällande på marknaden. De kommunala insatserna för
varuförsörjningen kan alltså i försia hand förutsättas avse områden där
servicen är eller kan vänlas bli bristfällig, dvs. i praktiken oftast
utgles-ningsområden eller skärgårdar. Problemet här är närmast hur man skall
kunna vidmakthålla ett tillfredsställande butiksnät alternativt en fungerande
hemsändning av varor. Jag har tidigare behandlat frågan om hur förutsättningarna
för denna handel kan förbättras. Där sådana åtgärder visar sig otillräckliga
bör stöd i olika former från det allmännas sida kunna sällas in. Dessa frågor
behandlas i del följande (avsnitten 6.5.3 och 6,6.1),

Även
om sålunda problemen snarast är förknippade med nedläggningar kan situationer
länkas där även etableringar får inte önskvärda följdverkningar, I debatten
har bl, a, pekats på de risker som kan följa av all 1. ex, bensinstationer
börjar föra begränsade livsmedelssortiment. Sådana etableringar kan i känsliga
områden få till följd att fullsorterade butiker mister just så mycket underlag
för sin rörelse som behövs för att de skall klara sig och alt härigenom
servicesituationen totalt i området försämras. Motsvarande problem kan uppslå
när vambussar sätts in.

De
nu nämnda problemen synes dock i prakliken inte vara av en sådan omfattning att
de motiverar en särskild reglering med bl. a. risk för en tyngande
administration. Jag vill också framhålla att etableringar av nu behandlat slag
självfallet kan visa sig ha posiliva verkningar för konsumenterna. Bedömningen
av om servicen skall upprätlhållas i den ena eller andra formen skulle enligt
min mening vidare ställa kommunala eller andra samhälleliga organ inför
särskill svåra avvägningsproblem.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 92

Allvariigare
kan det förhålla sig med etableringar av slörre buliksenheler, slormarknader
elc. Sådana etableringar, som ju vanligen sker i eller i anslutning till
tätorter, får normalt verkningar inom större områden och kan t.ex. la underiag
från buiiker med mera glesbygdsorienterad lokalisering. Om de senare härigenom
måsle läggas ned kan servicessilualionen försämras radikalt för berörda
hushåll, särskill sådana som inte har lillgång till bil. Även inom berörda
tätorter kan en inie önskvärd utglesning av servicen ske.

Dessa
problem är dock inte nya. De ulgör en av utgångspunkterna för det kommunala
planmonopolei, som ju syftar till att få till slånd en från allmän synpunkt så
ändamålsenlig markanvändning som möjligt, I likhet med ålskilliga
remissinsianser finner jag att de styrmedel som kommunema förfogar över inom
ramen för planmonopolei i alll väsentligt gördel möjligi all undvika nämnda
negativa verkningar. Inle heller för dessa situationer ärjag därför beredd att
för dagen förorda någon ytterligare reglering. Skulle erfarenhelerna framöver
utvisa all tillgängliga styrmedel blir otillräckliga kan frågan las upp lill
förnyad prövning.

Sammanfattningsvis
finner jag sålunda all motiv saknas alt införa någon generell etableringskontroll
och all kommunerna för de särskilda silualioner där en styrning av etableringar
kan behövas förfogar över lillräckliga styrmedel.

När
del gäller nedläggningar av vikliga butiker, varubussrörelser etc, är del
givetvis av värde om kommunen i god lid kan få kännedom orr; dem. Jag kan i
denna del så lill vida ansluta mig lill utredningens uppfattning att kommunerna
bör finna del naturligt alt vid behov träffa överenskommelser med berörda
näringsidkare om all de senare anmäler planer på nedläggningar.
Överenskommelserna torde för all undvika onödiga rutiner lämpligen böra
begränsas lill sådana buiiker elc, som kommunen i sin planering funnii särskill
vikliga,

I
sammanhanget aktualiseras den av utredningen föreslagna etableringsavgiften
för slörre enheter, I likhet med så gott som samtliga remissinstanser finner
jag alt ålskilliga invändningar kan resas mot förslaget. Den skulle bl, a. leda
till en snedvriden konkurrens mellan äldre och nya enheter. Förslaget bör
därför inte förverkligas,

I
anslulning till behandlingen av etableringsfrågorna kan del också vara lämpligt
att beröra frågan om fördelning av bulikslägen på förelag inom olika
förelagsgrupper, Distribulionsutredningen, som alltså har föreslagit en
långtgående etableringskontroll, har haft anledning att närmare överväga hur
kommunerna bör hantera denna fördelningsfråga. Utredningen anser att
fördelningen bör ske med hänsynstagande lill olika företagsgruppers representation
i berört näringsgeografiskt område och med utgångspunkt i den kommunala likställighetsprincipen.
Del är också angelägel, menar utredningen, all möjlighel ges för etablering
vid sidan av de slora blocken.

Flertalet
remissinsianser som behandlar fördelningsfrågan är kritiska mol

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 93

utredningens förslag i denna del. Man menar allmänt att de
företag som bäst tillgodoser samhällets målsättningar bör få komma i fråga för etableringar
oavsell lidigare marknadsandelar.

Med hänsyn till mina ställningstaganden rörande etableringskontrollen
blir problemen inle längre lika påtagliga. Självfallel kan dock kommunerna ställas
inför awägningsproblem, exempelvis vid kontakter med företrädare för delaljhandeln
i anslutning lill planläggning av nya handelsområden. Dessa synes dock inle
mera omfallande än all de bör kunna klaras ulan särskilda centralt utfärdade
riktlinjer. Självklara utgångspunkter är dock alt fördelningen sker så alt
konkurrensen så långt möjligt ges spelrum och att ingen företagsgmpp gynnas otillböriigl.
Härvid är del angelägel all söka bereda möjligheter lill etablering även för
företag utan närmare knylning lill någol av de stora blocken, eftersom dessa
företag kan ha svårt att själva bevaka uppkommande butikslägen.

I sammanhanget vill jag anmäla alt jag-mol bakgrund av del
kommunala ansvar för vamförsörjningen som har angetts i del föregående och vad
jag nu har anfört om lägesfördelningen - inle finner skäl bibehålla det uppdrag
i fråga om fördelningen av butikslägen som länsstyrelserna har och som sedan
den I januari 1973 innebär all länsstyrelserna skall medverka vid förhandlingar
i sådana frågor. Uppdraget bör därför kunna återkallas. Jag avser alt återkomma
lill regeringen i denna fråga,

6.5.3 Hemsändning m. m.

Den kommunala planering och det informationsutbyte mellan
kommunen, handlarna och företrädare för konsumentintressena som jag tidigare
har diskuterat torde på olika sätt verka för en anpassning av serviceutbudet
till angelägna allmänna önskemål. Detta torde emellertid inte vara tillräckligt
i alla lägen. Vissa stödåtgärder måste kunna vidtas. Slatligl stöd för kommersiell
service finns redan i viss ulsträckning. Jag ämnar i del följande bl. a.
föreslå förstärkningar av della. Även kommunerna kan emellertid inom ramen för
sin allmänna kompetens vidla vissa stödåtgärder.

Kommunerna inom i försia hand det inre stödområdet förutsätts
redan i dag ta initiativ till och subventionera hemsändning av dagligvaror lill
glesbygdshushåll. Statsbidrag utgår för ändamålei. Planeringen av den lokala
kollekliva trafiken - för vilken statsbidrag också ulgår - fömtsätts vidare
vara så beskaffad att inköpsresor med kollekliva transportmedel är möjliga.

Distribulionsutredningen framhåller det angelägna i alt
alla kommuner överväger var hemsändningsverksamhel och andra iransportlösningar
behövs för att trygga medborgarnas varuförsörjning. Det statsbidrag som f. n.
utgår främst inom det inre stödområdet föreslås utvidgat lill del allmänna
stödområdet. En höjning av bidragsprocenten föreslås också.

Remissinstanserna är positiva lill utredningens förslag om
hemsändning och kolleklivtransporter. När del gäller statsbidraget menar många
att det

8 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 8

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 94

bör
kunna ulgå i hela landel. Högre bidragsprocent än vad uiredningen har förordai
föreslås också från några håll.

Jag
kan ansluta mig till förslaget att statsbidrag bör utgå till kommuner som tar
initiativ till hemsändning av dagligvaror i områden där distributionsproblem
föreligger och att statsbidrag ulgår för ändamålei. Så långl som möjligt bördock
medborgarna beredas möjligheler till egna buliksbesök. Det är därför viktigt
med en trafikplanering som bl, a. tar sikte på detta. Inom ramen för
trafikplaneringen och som ett alternativ lill hemsändning framstår det som
naturligt all kommunerna överväger alt ordna särskilda inköpsresor. Den nämnda vamförsörjningsplanen
för Enköpings kommun upptar sådana. Statsbidrag utgår redan i dag under vissa
förutsättningar.

Jag
vill här också anmäla frågan om kommunala förvärv av buliksfasligheier. Uiredningen
har föreslagit att kommunerna skall kunna förvärva buliksfasligheier och till
subventionerad hyra upplåta dessa för dagligva-mhandel. Möjligheten skulle
utnyttjas när ingen på affärsmässiga gmnder är beredd att ta över en rörelse
som hotas av nedläggning, t. ex. i samband med att lidigare ägare går i
pension. För kommunens förvärv skulle statsbidrag utgå.

Några
remissinsianser är kritiska mot förslaget. Bl. a, pekas det på att det
egentligen fyller samma syfte som del av utredningen förordade driftsstödet (jfr
avsnill 6.6,1) och skulle ulgöra en dubblering av detta. En instans menar all
förslaget inle kan förverkligas ulan särskUd lagstiftning.

För
egen del ärjag inte beredd att biträda förslaget. Det kan dock finnas skäl att underiätta
övertagande av rörelse i sådana situationer som har legat bakom utredningens
förslag i denna del. Ell eventuellt driftsstöd lorde endasl undanlagsvis utgöra
någon lösning härvidlag. Jag avser alt återkomma till frågan vid min behandling
av det statliga investeringsstödet i det följande.

6.6
Statliga åtgärder m. m.

6.6.1
Stödåtgärder

Distribulionsutredningen
har lämnal förslag lill slalliga stödåtgärder för att irygga varuförsörjningen därden
inle kan klaras av på rent affärsmässiga grunder. Man har härvid huvudsakligen
utgått från de stödformer som f. n. finns inom ramen för det slalliga stödet
till kommersiell service i glesbygd.

Sålunda
föreslås all del slalliga bidraget lill kommuner som subventionerar hemsändning
av dagligvaror (hemsändnlngsbidragei) höjs från 35 ''u till 50 % samt alt det
skall utgå till kommuner i del allmänna stödområdet i stället för som i dag
bara det inre stödområdet. Liksom f n, bör enligt utredningen bidraget kunna ulgå
till kommuner även i andra delar av landet om särskilda skäl föreligger.

Utredningen
föreslår vidare en utbyggnad av del nuvarande investeringsstödet. Del föreslås
att det skall kunna utgå i hela landet, även i medelstora

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.1977/78:8 95

och
större tätorter. Liksom f n. föreslås att en förutsättning för att stöd skall utgå
skall vara att butiken kan väntas beslå på någon sikl. Kreditgaranti för
investering i varulager föreslås liksom i dag kunna utgå i anslutning till
annat investeringsstöd. Stöd till varuhussar föreslås ulgå endast om särskilda
skäl föreligger,

Distributionsulredningen
har också föreslagit att driftsstöd bör kunna utgå under vissa betingelser. Det
gäller främst sådana fall då butiken inle på sikt kan väntas bestå och därför
inte kan komma i fråga för investeringsstöd. Stödet skulle utgå för att tillfälligt
hålla kvar en butik, exempelvis fram till innehavarens pensionering eller till
dess andra lösningar av dagligvamförsörjningen kan ordnas. Utredningen
föreslår att staien i sådana lägen skulle kunna medge ett driftsstöd beräknat
efter en schablon av 2 % av årsomsättningen.

En
förutsättning för att stöd i någon form skall ulgå bör enligt utredningen
liksom f. n, vara alt varuförsörjningsplan har upprättats i berörd kommun,

Konsumeniverkel
har i sin promemoria om drivmedelsförsörjning i glesbygd pekat på behovet av
att kunna vidmakthålla företagsekonomiskt olönsamma men från konsumentsynpunkt
viktiga anläggningar för drivmedelsförsäljning. Detta skulle kunna åstadkommas
om det nuvarande glesbygdsstödet utökades till alt omfalta även drivmedel.

Remissinstanserna
tillstyrker allmänt en utbyggd stödverksamhet efter de linjer som distribulionsutredningen
har angeit och delar genomgående uppfattningen att kommunala
varuförsörjningsplaner måste krävas för att stöd skall ulgå. Så gott som samtliga
instanser som har uttalat sig i frågan anser dock till skillnad från
utredningen att alla stödformer bör kunna utgå i hela landet, där förhållandena
så påkallar. Några instanser menar dock att det inre stödområdet bör
prioriteras vid resursbrist. Ett par remissinstanser förordar att hemsändnlngsbidragei
skall höjas till 75 % i det inre stödområdet. När det gäller driftsstödet är
den allmänna uppfattningen all det bör utgå restriktivt. Metoden för beräkning
av stödets storlek kritiseras från fiera håll. Man efteriyser en anpassning
till den individuella situationen. Konsumentverket förordar en försöksverksamhel
med alternativa utformningar av stödet.

Jag
delar uppfattningen att de statliga stödåtgärderna nu bör byggas ul. Det
statsfinansiella läget förutsätter härvid en noggrann prioritering av resursanvändningen.
Åtgärderna bör sålunda och i enlighet med vad jag tidigare har förordat inriklas
på områden där förutsättningar saknas för handeln att själv ombesörja varuförsötiningen.

Liksom
distribulionsutredningen finner jag det naturiigt att den fortsatta
stödverksamheten i huvudsak utformas som en utbyggnad av det nuvarande statliga
stödet till kommersiell service i glesbygd. Skäl finns emellertid all nu söka
finna enklare former för stödverksamheten än de hittills gällande, vilka ibland
upplevs som allt för tyngande och byråkratiska.

När
det gäller stödets geografiska räckvidd menar jag att avgörande för

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 96

om
stöd skall ulgå måsle vara vilka varuförsörjningsproblem som föreligger,
oavsett var i landet de uppstår och oavsett vilka stödformer som kan vara
tillämpliga. Den begränsning till huvudsakligen del inre stödområdet, som
hittills har gällt och som bl. a. har motiverats av all verksamheien har bedrivits
på försök, bör därför slopas. Fortfarande bör dock som jag tidigare har anfört
gälla att stödet skall inriktas på varuförsörjningen i glesbygder och
jämförbara områden, exempelvis skärgårdar. Vidare måsie liksom f n. krävas att
berörd kommun har genomfört den varuförsörjningsplanering som behövs för all
stödet skall komma till bäsla användning. Jag har lidigare angetl vissa
riktlinjer för hur denna planering bör vara beskaffad. Slutligen bör gälla att
stöd skall utgå endast i den utsträckning som behövs för att en
tillfredsställande service skall kunna upprätthållas.

F. n.
är stödet begränsat till dagligvarusektorn, 1 enlighet med vad jag har anfört
tidigare om drivmedelsförsörjningens betydelse för övrig varuförsörjning
förordar jag att stödverksamheten med undantag för hemsändningsverksamheten
framdeles skall omspänna även drivmedlen.

Jag
har förordat att statsbidrag skall ulgå lill kommunerna för kostnader för
hemsändning (hemsändningsbidrag). Jag kan vidare lillslyrka alt stöd utgår lill
näringsidkare för investeringar i vissa fall.

När
det gäller det föreslagna driftsstödet kan det uppenbarligen i vissa myckel
speciella situationer vara motiverat som ett medel att vidmakthålla en viktig
butik eller i undantagsfall en varubuss. Del är dock lydligi att del kan vara
svårt att finna beräkningsnormer som gör stödet verksamt utan att framstå som otillböriigt
gynnande av visst företag framför annat. Stödet måste bl, a. därför ges en
mycket restriktiv utformning. Det bör endast utgå när det är fräga om lillfälliga
lösningar under en begränsad övergångslid. Det kan t. ex. vara fallet när en
butik - p. g. a. innehavarens ålder eller dylikl och allmänt dålig lönsamhet -
inte kan förväntas överieva på sikl och där investeringsstöd inte skulle vara
motiverat. Driftsstödet bör härvid ses som en ersättning från del allmännas
sida för en samhällsekonomiskt viktig funktion som inle kan fullgöras på
affärsmässiga grunder. Det är alltså inte primärt fråga om stöd till företaget
som sådant.

En
fråga som härefter inställer sig är vem som bör vara huvudman för verksamheien
med driftsstöd. Jag ser för egen del ett nära samband mellan driftsstöd och
kommunernas hemsändningsverksamhel och särskilda transportlösningar. I båda
fallen är det meningen att samhället går in med ekonomiska resurser för att
upprätthålla en vamförsörjning där den annars skulle vara olönsam. Driftsstöd
till en butik, å ena sidan, och hemsändning från en annan butik om den försia
läggs ned, å andra sidan, är altemativa lösningar på samma problem. Dessa
alternativ bör vägas mot varandra med hänsyn till ekonomiska och sociala
aspekter. Det vore därför naturiigt att beslut om dessa typer av åtgärder
ligger i samma hand. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört skulle det i och för
sig vara naturligt om kommunerna svarade för eventuella driftsstöd lill
handeln. Av flera skäl har jag dock

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 97

stannat
för alt staten åtminstone t. v, bör svara lor driftsstödet. Sålunda är del
oklart i vilken ulsträckning den kommunala kompetensen medger kommunala
driftsstöd. Vidare är del en ny stödform som i enlighel med vad jag har anfört
bör tillämpas restriktivt och där en fast praxis för beräkningsnormer måsle
utbildas. Det är också angelägel alt så långl möjligt undvika alt lägga på
kommunerna nya, ekonomiskt betungande uppgifter.

Beiräffande
den närmare ulformningen av de statliga stödåtgärderna vill jag anföra
följande.

När
det gäller den föreslagna höjningen av hemsändnlngsbidragei vill jag erinra om
att den kommunalekonomiska uiredningen (Fi 1971:08) i betänkandet (SOU
1977:48) Översyn av de speciella statsbidragen lill kommunerna har tagit upp
bl, a, frågan om detta bidrags konstmktion. Med hänsyn lill all denna fråga
liksom förhållandet i stort mellan generella och specialdestinerade statsbidrag
sålunda är föremål för beredning är jag inte beredd att förorda någon ändring
av bidragsprocenten. Bidraget bör därför även fortsättningsvis utgå med 35 % av
kommunens nettoutgift. Som jag tidigare har sagt bör det begränsas lill
kommunens utgifter för hemsändning i glesbygder och jämförbara områden.

F. n.
gäller för hemsändnlngsbidragei att det normalt ulgår bara för hemsändning som
sker med vad som kallas reguljära transportmedel, t, ex. buss, bil eller båt i
linjetrafik, lantbrevbäring o. d, Endasl om särskilda skäl föreligger ulgår
bidrag för hemsändning med handlares eget fordon.

Jag
finner det onödigt att för framtiden på sätt som hittills skett i detalj
reglera under vilka förutsättningar olika slag av transportmedel får användas
för hemsändningsverksamheten. Det bör därför överlåtas på kommunen att ordna
hemsändningen på det sätt man finner lämpligasl. Liksom f n, bör dock gälla all
kommunen skall genomföra den planering som behövs för att hemsändningen skall
ske på ett ändamålsenligt säll, ulan onödiga kostnader och utan att visst
företag gynnas otillböriigl. Härvid är det angeläget att hemsändningen inte
missbrukas. Jag har inhämtat att vissa kommuner i della syfte kräver alt en -
om än begränsad - avgift skall las ut av hushåUen för varje hemsändning. Det
synes mig riktigt att kommunerna normalt kräver att sådan avgift las ul.

En
särskild fråga gäller om kommun skall kunna få förhandsbesked beträffande hemsändningsbidrag.
F. n, gäller all hemsändningsbidrag söks och utbetalas för bidragsår i
efterhand. Denna ordning bör bibehållas. Enligt min mening är det dock rimligt
att en kommun vid behov i förväg skall kunna få besked om huruvida statsbidrag
i princip kan påräknas. Jag förordar därför all formelli förhandsbesked
fortsättningsvis skall kunna lämnas.

När
del gäller Investeringsstödet bör - förutom den förordade geografiska
utvidgningen och utvidgningen lill drivmedel - stödet i huvudsak ha samma
utformning som i dag. Det innebäratt stödet bör utgå i form av investerings-och
avskrivningslån samt kreditgaranti för anskaffning av vamlager. Summan av inveslerings-och
avskrivningslån bör liksom f. n. få uppgå lill högst

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 98

två
tredjedelar av den stödberättigade investeringen. Avskrivningslånen bör vara ränte-
och amorteringsfria och normall skrivas av med en femiedel varje årefter
investeringen (jfr redogörelsen i det följande om avskrivningslån för
investering i fast egendom). Avskrivningslån bör liksom i dag få uppgå till
högst 35 % -eller om särskilda skäl föreligger 50 % -av stödunderiaget.

Kreditgarantin
kan f n, medges intill 50 % av det belopp som behövs för vamlageranskaffningen
och endasl om särskilda skäl föreligger. Garantin är avsedd att underlätta
anskaffningen av ett vidgat sortiment i anslutning till en investering för
vilken investerings- och/eller avskrivningslån har utgått. Möjligheten all få
statlig kreditgaranti har hittills utnyttjats i mycket ringa utsträckning. Till
en del torde del bero på alt leverantörerna själva i stor omfattning
tillhandahåller kredit utan särskild säkerhet. Emellertid kan det antas att de
företag som inte kan få sådana krediter inte heller har möjlighet att skaffa
fram säkerhet för de 50 % som den statliga kreditgarantin inle skulle täcka
och därför avstår från investeringen. Jag föreslår att kreditgarantin
fortsättningsvis skall kunna tecknas för hela beloppet, dock fortfarande enbart
om särskilda skäl föreligger.

Vad
härefter gäller vilka investeringar som bör vara stödberättigade vill jag
anföra följande.

Investerings-
och avskrivningslån utgår f n. bara för ny-, till- eller ombyggnad av
affärslokal och liknande samt för inredning och utrusining, dvs. inte för inköp
av befintlig butiksfastighet. Jag har i det föregående (avsnitt 6.5.3) anfört
att det i vissa situationer kan finnas skäl att underiätta övertagande av en
rörelse som hotas av nedläggning. Jag föreslår därför alt investeringsstöd
skall kunna utgå även för inköp av affärslokal eller annan lokal som behövs för
verksamheten.

Liksom
f n. bör stöd för varubussverksamhet utgå endast om särskilda skäl föreligger, Vambussar
kan ofta ulgöra ett hot för den stationära handeln, vilken så långt möjligt bör
söka bevaras. Det bör dock liksom i fråga om butiksfastigheter vara möjligt att
- där vambussen bedöms vara den klart bäsla eller enda lösningen - medge
investeringsstöd inie bara som f. n. för ombyggnad, större reparationer etc.
utan även för inköp. Situationer kan ju f ö. tänkas där ett inköp ställer sig
billigare än en större reparation.

Jag
övergår nu till vissa frågor om lånevillkor m. m, i anslutning lill
investeringsstödet. När riksdagen år 1973 fattade beslut om glesbygdsstödets
utformning uttalades att i fråga om säkerhet, ränta, amortering och uppsägning
av investerings- och avskrivningslån skulle bestämmelserna utformas i huvudsak
som motsvarande bestämmelser om statligt regionalpolitiskt stöd. De senare
återfinns i kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd
(omtryckt 1976:379, ändrad senasl 1977:142). Dessa bestämmelser bör alkjäml
utgöra utgångspunkt för det nu behandlade stödet. På några punkter vill jag
dock föreslå vissa jämkningar.

F, n.
gäller sålunda bl. a. att investeringslån skall belalas åter inom högsl 10 år
eller om särskilda skäl föreligger högsl 20 år. Vidare gäller all tillgångar

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 99

som
har anskaffats med stöd av avskrivningslån i låntagarens räkenskaper årligen
skall skrivas av med belopp som motsvarar minsl den årliga avskrivningen av
lånet, dvs. normall 20 %. Slulligen kan nämnas all kreditgaranti endast får
medges för lån som skall belalas åter inom högsl fem år från försia
lyftningsdagen.

De
nu angivna reglerna är enligl min mening allt för restriktiva. Del är sålunda knappasl
rimligt all - om en ny fastighet med hjälp av investeringslån har uppförts för
en glesbygdsbutik - i normalfallet kräva att rörelsen under en tioårsperiod
skall klara amorteringarna på lånet. Längre amorteringstider bör kunna medges.

Bestämmelsen
att tillgångar som har anskaffats med hjälp av avskrivningslån skall skrivas
av med 20 % årligen torde såvilt avser fast egendom avvika från vad som i
allmänhet gäller för sådan avskrivning. Reglerna bör således även i denna del
jämkas.

Vad
slutligen gäller krediter för anskaffning av varulager torde dessa vanligen
vara löpande och syfta till att klara säsongmässiga variationer i lagerhållningen.
Vad näringsidkaren kan ha behov av i anslulning till en investering i
butikslokalen torde oftast vara en höjning av de löpande krediter han eller hon
redan har. Kreditgarantin bör därför inte förbehållas lån som skall betalas
åter inom viss lid, Däremoi bör det fömtsättas alt rörelsen i fråga efler en
tid stabiliseras pä en sådan nivå att den själv kan erbjuda säkerhet för den
högre varulagerkrediten. Den statliga kreditgarantin bör därför efter hand
kunna avvecklas.

Mol
bakgrund av del anförda förordar jag all amorteringsreglerna fortsättningsvis
blir så utformade, att de möjliggör en anpassning till situationen i den
rörelse som erhåller stöd. Huvudregeln bör vara att lånevillkoren ulformas med
hänsyn lill amorteringsmöjligheierna i del enskilda fallel, varvid rörelsens
förutsättningar alt bära amorteringarna och dess möjligheter att överleva på
olika lång sikt bör vägas in. Vidare bör hänsyn las lill vad slags tillgångar
investeringen avser.

Jag
anser dock all även fortsättningsvis vissa ramar bör anges för lånevillkoren.
Sålunda bör för investeringslån endasl undanlagsvis medges längre ålerbelalningslid
än 20 år och aldrig över 30 år. Beträffande avskrivningslånen bör en
anpassning ske av såväl avskrivningen av lånen som kravet på avskrivning av
tillgångar som anskaffats med hjälp av lånen lill vad som bedöms lämpligt med
hänsyn lill egendomens art. Avskrivningsperioderna bördock ej få överstiga 20
år. Vad slutligen gäller kreditgarantier bör de vara avvecklade inom högsl 10
år från försia lyftningsdagen för krediten i fråga.

Det
förordade driftssiödei bör inom de begränsade ramar som jag tidigare har angetl
kunna ulgå lill dagligvambutik, försäljningsställe för drivmedel eller, om
särskilda skäl finns, lill varubuss som saluhåller dagligvaror. Vidare bör
krävas att kommunen noga har övervägt alternativa metoder att vidmakthålla
servicen, t. ex, genom hemsändning eller sådan servicevidgning

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 100

som
jag har uttalat mig för i del föregående. Jag vill inle f. n. binda mig vid
några särskilda beräkningsgrunder för driftsstödet. Dessa får övervägas av
ansvarig central myndighet, varvid alternativa metoder bör kunna prövas. Liksom
beträffande hemsändnlngsbidragei bör formellt förhandsbesked om driftsstöd
kunna lämnas, medan utbetalning bör ske för lämpliga perioder i efterhand.

Det
torde få ankomma på regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer all
meddela de närmare föreskrifter som behövs för stödverksamheten.

6.6.2
Myndighetsuppgifter ni. m.

Genomförandet
av vad jag har förordat i det föregående förutsätter medverkan från bl, a.
statliga myndigheters sida. Vidare har distribulionsutredningen aktualiserat
vissa mera allmänna bevakningsuppgifler för myndighetema.

Vad
först gäller det statliga stödet till kommersiell service är det f. n.
länsstyrelserna som beslutar om hemsändningsbidrag, medan konsumentverket
beslutar om investeringsstöd och betalar ul eventuella förluster med anledning
av ställiga kreditgarantier. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag
har aktualiserats en decentralisering av uppgifter från konsumentverket lill
länsstyrelserna.

Enligt
min mening finns onekligen skäl som talar fören decentralisering till
länsstyrelserna av den prövning som f n. sker hos konsumentverket. Eventuellt
kan en sådan decentralisering i likhet med vad som gäller för det statliga
lokaliseringsstödet begränsas lill stödärenden upp till vissl belopp. En
decentralisering synes dock förutsätta att medelsramar eller särskilda anslag
kan anvisas eller i vart fall beräknas för varje län. För dagen torde det vara
svårt all bestämma efter vilka grunder detta bör ske. Viss lids erfarenhet bör
därför först inhämias. Jag förordar därför att frågor om investeringsstöd
under ytterligare en tid prövas av konsumentverket. Även frågor om driftsstöd
bör övergångsvis prövas av verkei. Det bör uppdras åt konsumeniverkel att i
samråd med decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01) överväga hur en
decentralisering helt eller delvis till läns.styrelserna bör åstadkommas och
till regeringen komma in med förslag i frågan. Ett riktmärke bör härvid vara
att en decentralisering om möjligt bör genomföras till budgetåret 1980/81.

Frågor
om hemsändingsbidrag bör lämpligen liksom f. n, inom det inre stödområdet
prövas av vederbörande länsstyrelse. Konsumeniverkel börsvara för de centrala
anvisningar som kan behövas för stödverksamheten,

Distribulionsutredningen
föreslår en rad andra uppgifter som bör ankomma på konsumentverket och som har
anknytning till verkets uppgift som centralt organ för konsumentpolitiska
frågor. Hit hör uppgifter rörande hushållens inköpsproblem, de butiksanställdas
utbildning, ulveckling av nya

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 101

former
för närhelsbuliker m, m. Verket förutsätts också liksom hittills ha den
övergripande tillsynen över stödverksamheten. Dessa förslag har inte mött någon
erinran från remissmyndigheternas sida.

Jag
finner det för egen del naturligt och hell i linje med konsumentverkets instmkiionsenliga
uppgifter att verkei följer förhållandena på distributionsområdet såvitt
gäller de problem som konsumenterna kan möla. Jag vill erinra om alt verket
numera har en särskild enhet för bl, a. dessa frågor. Verkels insalser bör i försia
hand inrikta sig på en bevakning av den statliga stödverksamheten och utfallet
av denna. I sammanhanget torde del vara naturiigt att söka finna meloder all
närmare utvärdera effekterna för berörda hushåll av utbetalda stöd. Härigenom
kan prioriteringen av stödmedlen underlättas, 1 sammanhanget vill jag erinra
om vad jag har anfört om vidgade servicefunktioner i glesbygdshandeln. Vid
behandlingen av ansökningar om stöd bör denna fråga beaklas av verkei.

Konsumeniverkel
bör verka för alt handlare och andra berörda får information om stödets
förekomst. Verket bör självfallel också eftersträva så enkla ansöknings- och handläggningsruliner
som stödverksamheten medger.

Uiredningen
har även lämnal förslag rörande uppgifter för bl, a, SPK, statens planverk och
Svenska kommunförbundei, vilka i stort har lillslyrkls eller lämnats utan
erinran från remissinslansernas sida. Del gäller bevakning av
konkurrensförhållandena inom branschen, råd och anvisningar lill kommunerna
för planeringen där m. m.

Jag
har i del föregående redovisat mitt slällningstagande rörande förslagel om
centralt buliksregisier. När det gäller förslagel all förändrade leveran-lörsvillkor
skall anmälas lill SPK vill jag erinra om all nämnden med stöd av bl, a, lagen
(1956:245) om uppgiftsskyldighel rörande pris- och konkurrensförhållanden
(ändrad senast 1975:705) kan få kännedom om företagens leveransvillkor och
förändringar som har vidtagits i dessa. De konkurrensvårdande myndighetema
följer även på annal sätt nämnda leveraniörsvillkor. Mot denna bakgrund och med
hänsyn lill all man så långl möjligt bör undvika tyngande byråkratiska mtiner
kan jag inte biträda förslaget.

De
uppgifter i övrigi som bör ankomma på nu nämnda organ och som behandlas av
utredningen är enligl min mening väsentligen sådana som redan i dag på ell
naturligt sätl faller inom respektive organs verksamhetsområde. De får
förutsättas fortsätta arbelel med dessa frågor med beaklande av statsmakternas
beslut rörande distributionsfrågorna.

Ulredningens
förslag om en central distributionsnämnd för bl. a. erfarenhetsutbyte och
samlade bedömningar med företrädare för olika centrala organ, handeln m. fi,
har fått ett blandat mottagande av remissinsianserna.

För
egen del anser jag att det alltid bör vara en uppgift för både statliga och
kommunala myndigheler all samråda och byla erfarenheter med dem som är berörda
av myndigheternas arbete, I vilka former detta bör ske måste

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 102

dock
avgöras från fall till fall med beaklande av frågornas beskaffenhet. Jag finner
därför inle anledning all föreslå ett särskill permanent organ för detta slags
frågor. Del är däremoi tydligl att en allsidig bedömning behövs när del gäller
åtminstone mera komplicerade frågor om stöd. Den hittillsvarande
glesbygdsnämnden, som är knuien till konsumeniverkel, bör även i fortsättningen
svara för denna uppgift.

6.7
Ikraftträdande och anslagsfrågor

Avgörande
för när förslagen i de föregående avsnillen skall kunna börja tillämpas är i försia
hand när kommunerna kommer igång med de uppgifter som de bör ulföra. Några
kommuner är långl framme i arbetet med distributionsfrågorna och kan alltså vänlas
la sig an dem mera definitivt i direkt anslutning lill riksdagsbeslut med
anledning av här behandlade förslag, dvs, i praktiken fr. o, m, den I januari
1978, Därefter kan verksamheien anlas bli utbyggd efter hand. De statliga
insatserna bör i princip byggas ut i moisvarande takt, I vart fall behovet av
statliga stödåtgärder blir dock av naturliga skäl någol förskjutet i liden. De
resursförstärkningar som kommer alt behövas inom statsbudgeten torde lämpligen
kunna genomföras med verkan fr. o, m. den I juli 1978,

Med
hänsyn lill sistnämnda förhållande förordar jag all riksdagen nu underställs de
principfrågor och riktlinjer som jag har lagil upp i det föregående, medan
anslagsfrågorna bör las upp i budgetpropositionen för budgetåret 1978/79. Jag
vill dock redan nu anmäla all jag beräknar en ökning av medelsbehovel för
investerings- och avskrivningslån från nuvarande anslag om 3 milj. kr. lill 6
milj, kr, i samband med den geografiska utvidgningen. För driftsstöd bör
inledningsvis anslås 500 000 kr. Medlen för driftsstöd torde kunna inrymmas
inom del nuvarande anslagel för hemsändningsbidrag, där belastningen hittills
har varil mycket låg.

De
övriga resurskrav som kan uppkomma på del statliga området bör bli myckel
begränsade. När del gäller kommunernas kostnader vill jag erinra om all jag vid
mina överväganden rörande kommunernas uppgifter har beaktat det ansträngda
kommunalekonomiska läget. Det kan vidare konslaleras alt ålskilliga av de
kommuner som har anledning all göra en mera omfallande
varuförsörjningsplanering redan hargenomföri eller påbörjat della arbeie.

7
Hemställan

Jag
hemställer all regeringen föreslår riksdagen

all
godkänna de riktlinjer, som jag har angetl för åigärder på distributionsområdet.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 103

8
Beslut

Regeringen
ansluler sig lill föredragandens överväganden och beslutar all genom
proposition föreslå riksdagen all aniaga del förslag som föredraganden har
lagt fram.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:8 104

Innehåll

Proposilionen.................................................... ....... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll..................... ....... I

1, Inledning...................................................... 3

2, Bakgrund...................................................... ...... 6

2.1 Stödet lill kommersiell service i glesbygd ....... ...... 6

2.2 Kommunal planering................................... ...... 7

2.3 Övrigi..................................................... ..... 10

3 Distributionsutredningen.................................. ..... 11

3.1 Utredningens inrikining och uppläggning......... ...... II

3.2 Dagligvaruföretagen.................................. ..... 12

3.2.1 Företag och butiksformer m. m............. ..... 12

3.2.2 Strukturförändringar........................... 14

3.2.3 Lönsamhets- och finansieringsfrågor...... 15

3.2.4 Förelagens bedömningar för framtiden.... 17

3.2.5 Utredningens bedömningar................... ..... 18

3.3 Hushällen................................................ ..... 20

3.3.1 Kraven på distributionssystemet............ 20

3.3.2 Hushållens problem i inköpsarbetet........ 22

3.4 De handelsanställda................................... 24

3.5 Kraven på handeln och behovet av åtgärder.. 24

3.6 Förslag till åigärder.................................... ..... 26

3.6.1 Inledning.......................................... 26

3.6.2 Kommunala varuförsörjningsplaner m.m... ..... 27

3.6.3 Etableringskontroll m, m....................... ..... 34

3.6.4 Stödålgärder..................................... ..... 37

3.6.5 Myndighetsuppgifter, resursfrågor m. m.. ..... 39

4 Remissyttrandena.......................................... ..... 42

4.1 Allmänt om utredningen.............................. ..... 42

4.2 Läget inom handeln och behovei av åigärder.. ..... 44

4.3 Vamförsörjningsplaner m. m......................... ..... 49

4.4 Stödåtgärder........................................... ..... 56

4.5 Etableringskontroll m. m............................. 60

4.6 Myndighetsuppgifter, resursfrågor m. m......... 66

5 Bensinförsörjningsfrågor.................................. 68

5.1 Bensinhandelsutredningen och remissyttrandena över
denna 68

5.2 Konsumentverkets arbeie............................ ..... 69

6 Föredraganden.............................................. 71

6.1 Inledning................................................. 71

6.2 Distributionssystemet och behovei av åtgärder 73

6.3 Principiella utgångspunkter.......................... ..... 77

6.3,1
Allmänt.......................................... ..... 77

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:8 105

6.3,2
Butiksslrukturen.............................. .... 78

6.4 Förbättrade förulsällningar för mindre
handelsenheter,, ,, 80

6.5 Kommunernas uppgifter.............................. .... 84

6.5.1 Varuförsörjningsplaner m.m.................. .... 84

6.5.2 Frågor om styrmedel för etableringar m. m 90

6.5.3 Hemsändning m.m.............................. .... 93

6.6 Statliga
åigärder m, m................................ .... 94

6.6.1 Stödåtgärder.................................... ..... 94

6.6.2 Myndighelsuppgifter m.m..................... ... 100

6.7 Ikraftträdande
och anslagsfrågor................. 102

7 Hemställan.................................................... 102

8 Beslut.......................................................... 103

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

34 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (33)

33 kopplingar i 17 dokument.

  1. Bet. 1986/87:BoU1 om en ny plan- och bygglag m.m. (prop. 1985/86:1 och prop. 1984/85:207) s. 403 i texten
  2. Bet. 1986/87:BoU3 om en lag om hushållning med naturresurser m.m. (prop. 1985/86:3) s. 141 · s. 143 i texten
  3. Bet. 1983/84:BoU13 om byggnadslagstiftningen m.m. s. 21 i texten
  4. Bet. 1981/82:NU51 över del av proposition 1981/82:118 om åtgärder för de små och medelstora företagen, m.m., delar av propositionerna 1981/82:100 och 1981/82:113 samt motioner s. 26 i texten
  5. Bet. 1979/80:NU53 Med anledning av motion om etableringskontroll s. 3 i texten

Visa alla 17

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. Bernitz, Svensk marknadsrätt, 1991 s. 42 om s. 80 i texten