om vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor m.m.
239 sidor, varav 173 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Svag — ungefär 3,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 173 av 239 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1977/78:81, om vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor m.m.
Dokumentets text
Prop.
1977/78:81
Regeringens proposition
1977/78:81
om
vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor m. m.;
beslutad
den 26 januari 1978.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
BO
TURESSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
anslutning till trafiknämndsutredningens betänkande (SOU 1976: 18) Lokala
trafikföreskrifter m. m. föreslås att de nuvarande trafiknämn-dema avvecklas
och att deras uppgifter förs över till andra samhällsorgan. Mot bakgrund av
bl. a. kommunernas ökande ansvar för trafikmiljön bör lokala
trafikföreskrifter i princip meddelas av kommunerna. Trafiknämndemas uppgifter
i fråga om taxitrafiken tillförs länsstyrelserna. Reformen aktualiserar också
det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet och stor vikt läggs vid att detta
organisatoriskt och ekonomiskt ges goda utvecklingsmöjligheter på det regionala
och lokala planet.
På
grundval av förslagen i trafiknämndsutredningens promemoria (Ds K 1976: 6)
Huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare förordas att kommunerna får
ett odelat ansvar för den kommunala trafikövervakningen. Samråd skall dock ske
med polismyndigheten i vissa fall. F. n. gäller som förutsättning för
anordnande av kommunal trafikövervakning att avgiftsbelagd parkering
förekommer i kommunen. Denna begränsning slopas och ersätts med en allmän
bedömning av kommunens behov av särskild personal för parkeringsövervakning.
Rörelsehindrades
parkeringsmöjligheter förbättras genom att kommunen föreslås få rätt att
befria dem från skyldighet att betala avgift på allmän parkeringsplats.
Förslag
läggs också fram om några betydelsefulla förenklingar i vissa administrativa
rutiner.
1
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 81
Prop. 1977/78:81 2
1
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1975: 88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik,
transporter och kommunikationer
Härigenom
föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1975: 88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Regeringen bemyndigas att med- Regeringen
bemyndigas att med-
dela
föreskrifter som avses i 8 kap. dela föreskrifter som avses i 8 kap.
3 § regeringsformen, om föreskrif- 3 eller 5 § regeringsformen, om fö-
tema gäller reskriftema gäller
1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för
allmänheten,
2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av
järnvägsföretag till komplettering av eller som ersättning för jämvägsbefordran
som avses under 1,
3. säkerheten i spårbunden trafik eller ordningens
upprätthållande i samband med sådan trafik,
4. postbefordran eller telekommunikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium
med utländskt fartyg,
6. trafikregler eller säkerhetsanordningar för
sjötrafiken inom Sveriges sjöterritorium eller för sjötrafiken med svenska
fartyg, sjöflygplan och svävare utanför Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning. 7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och utrustning,
10. registrering eller annan kon
troll av fordon.
Regeringen
bemyndigas att med- Regeringen bemyndigas att med
dela föreskrifter om avgifter för dela föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligt be- granskning eller kontroll enligt be
stämmelse som avses i första styc- stämmelse som avses i första styc
ket 3. Regeringen bemyndigas ock- ket 3, 9 eller 10. Regeringen be
så att besluta föreskrifter om fyr- myndigas också att besluta före
avgifter och farledsvaruavgifter skrifter om fyravgifter och far-
samt om avgifter för skeppsmät- ledsvaruavgifter samt om avgifter
ning. för skeppsmätning.
2
§
Regeringen får överlåta åt för- Regeringen får överlåta åt för-
valtningsmyndighet
att meddela valtningsmyndighet att meddela
föreskrifter som avses i 1 §. föreskrifter som avses i 1 §. Rege-
ringen får vidare överlåta åt kommun att meddela föreskrifter som
avses i 1 § första stycket 8.
Denna
lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1
Senaste lydelse 1977:1121.
Prop. 1977/78:81 3
2
Förslag till Lag om trafiknämnd
Härigenom
föreskrivs följande.
1 §
I den utsträckning som regeringen med stöd av 2 § lagen (1975:
88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter
och kommunikationer har överlåtit åt kommun att meddela föreskrifter
som avses i 1 § första stycket 8 nämnda lag, skall denna uppgift inom
kommunen handhavas av en trafiknämnd.
I
den omfattning som regeringen har bemyndigat kommun att pröva frågor om
undantag från föreskrift som avses i första stycket skall även denna uppgift
handhavas av trafiknämnden.
2 § Kommun får tillsätta särskild trafiknämnd eller
uppdraga åt annan nämnd att vara trafiknämnd. Har så ej skett är
kommunstyrelsen trafiknämnd.
3 § I fråga om särskild trafiknämnd tillämpas
bestämmelserna i 3 kap. 2 §, 3 § första stycket, 4 §, 5 § tredje stycket, 7 och
8 §§, 9 § första stycket och 1012 §§ kommunallagen (1977: 179) på motsvarande
sätt. 1 annan kommun än Stockholms kommun tillämpas även bestämmelserna i 3
kap. 5 § första stycket och 6 § nämnda lag på motsvarande sätt.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971: 290) äger 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i samtliga ärenden hos särskild trafiknämnd.
4 §
Talan mot trafiknämnds beslut i fråga som avses i 1 § förs hos
länsstyrelsen genom besvär.
Talan
mot länsstyrelsens beslut förs hos regeringen genom besvär.
Statens
vägverk, statens trafiksäkerhetsverk och polismyndighet får föra talan mot
trafiknämnds eller länsstyrelses beslut i fråga som avses il§.
Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. När lagen träder i kraft skall
lagen (1964: 371) om trafiknämnder upphöra att gälla. Före ikraftträdandet får
kommunfullmäktige utan hinder av 3 § denna lag och 3 kap. 5 § kommunallagen
(1977: 179) välja ledamöter och suppleanter i särskild trafiknämnd för
återstoden av valperioden 19771979. Regeringen får meddela de ytterligare
övergångsbestämmelser som behövs.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957: 259) om rätt för kommun att
uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.
Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1957: 259) om rätt för kommun att uttaga avgift
för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.i dels att i 5 § ordet
"Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 2 §
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
2 §
För
rätt att under begränsad tid För rätt att under begränsad tid
begagna
av kommun för allmän begagna av kommun för allmän
1
Lagen omtryckt 1972:102.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
parkering upplåten plats å gata, torg eller annan allmän
plats må kommunen, där så finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga avgift
med det belopp, som erfordras för att tillgodose sagda ändamål. Grunder för
beräkning av sådan avgift beslutas av kommunfullmäktige.
Föreslagen
lydelse
parkering upplåten plats å gata, torg eller annan allmän
plats må kommunen, där så finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga avgift
med det belopp, som erfordras för att tillgodose sagda ändamål. Grunder för
beräkning av sådan avgift beslutas av kommunfullmäktige. Därvid får
föreskrivas att rörelsehindrad skall vara befriad från skyldighet att erlägga
avgift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För upplåtelse på allmän plats av särskild
uppställningsplats för fordon, som brukas i yrkesmässig trafik för
personbefordran, må kommunen uttaga avgift med belopp, som erfordras för att
täcka kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
4 Förslag tiU
Lag om ändring i lagen (1964: 321) om kommunal
trafikövervakning
Härigenom
föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1964: 321) om kommunal trafikövervakning
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uttager
kommun avgift för begagnande av allmän parkeringsplats, må länsstyrelsen
förordna, att kommunen skall ombesörja övervakning av efterlevnaden av
föreskrifter rörande parkering och annan uppställning samt stannande av
fordon.
Länsstyrelsen
må efter ansökan av kommun besluta att kommunen skall ombesörja övervakning av
efterlevnaden av sådana föreskrifter rörande parkering eller stannande av
fordon som omfattas av förordnande enligt lagen (1976: 206) om
felparkeringsavgift.
Beslut
enligt första stycket må meddelas endast om det krävs särskild personal för
övervakningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Övervakning
enligt 1 § skall fullgöras med personal, som erhållit härför lämpad
utbildning. Närmare föreskrifter om sådan utbildning meddelas av
rikspolisstyrelsen.
Övervakning
enligt 1 § skall fullgöras med personal, som erhållit härför lämpad
utbildning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste lydelse 1967: 61.
2 Ändringen innebär bl. a. att tredje stycket upphävs.
Prop.
1977/78:81 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förordnande för personalen att Kommunen skall samråda med
fullgöra trafikövervakning medde- polismyndigheten angående om-
las av polischefen. Personalen står fattningen och den allmänna in-
i sin tjänstgöring under polische- riktningen av verksamheten. Sär-
fens ledning. skilt samråd skall ske om polis-
Föreskrifter om tjänstedräkt el- myndigheten påkallar det med an-
ler annat kännetecken för perso- ledning av händelse som beräknas
nal, som avses i denna paragraf, kräva särskilda insatser i fråga om
meddelas av Konungen. övervakning som avses i 1 §.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. När
lagen träder i kraft upphör förordnande som har meddelats med stöd av 2 § andra
stycket i dess äldre lydelse att gälla.
5 Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1940: 910)
angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.i dels att 9 § 3 mom. och
25 § 7 mom. skall upphöra att gälla, dels att 5, 15 och 20 §§, 32 § 13 mom., 34
§ 2 mom., 41 § och
44 § 1
mom. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §2
Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt
tillstånd (trafiktillstånd).
Trafiktillstånd
skall, såvitt ej angår linjetrafik för personbefordran, innefatta föreskrift om
det antal automobiler och släpfordon, varmed trafiken må bedrivas, samt om den
största last eller det högsta antal personer, som må med varje automobil eller
släpfordon befordras. Släpfordon, som icke är inrättat för person- eller
godsbefordran, må brukas i yrkesmässig trafik utan särskilt tillstånd.
Ansökan om trafiktillstånd eller medgivande till
överlåtelse av sådant tillstånd skall göras av den som avser att driva trafik
med stöd av tillståndet. Kan antagas att trafikförsörjningen inom viss kommun
främjas, om beställningstrafiken för personbefordran med personautomobil
utövas av juridisk person, får kommunen göra ansökan om tillstånd för den
juridiske personen eller om överlåtelse av tillstånd på denne.
1 Senaste lydelse av
9 § 3 mom. 1964: 733
25 § 7
mom. 1957: 474.
2 Senaste lydelse 1977: 251.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:81
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Fråga
om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen i mer än ett
län, eller mellan orter inom skilda län eller om medgivande till överlåtelse av
tillstånd till sådan trafik prövas av länsstyrelsen i det län, där längsta
delen av vägsträckan är belägen.
Fråga om tillstånd att
bedriva turisttrafik eller om medgivande till överlåtelse av sådant tillstånd prövas
av länsstyrelsen i det län där upptagning av passagerare först skall äga rum.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fråga om tillstånd att med
personautomobil bedriva beställningstrafik för personbefordran eller om
medgivande till överlåtelse av sådant tillstånd prövas av den trafiknämnd,
inom vars verksamhetsområde stationsorten skall förläggas. I fall som avses i
tredje stycket andra punkten prövas dock frågan av regeringen.
Fråga om tillstånd att med
personautomobil bedriva beställnings-trafik för personbefordran eller om medgivande
till överlåtelse av sådant tillstånd prövas i fall som avses i tredje stycket
andra punkten av regeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I övriga fall prövas
fråga om trafiktillstånd eller om medgivande till överlåtelse av tillstånd av
länsstyrelsen i det län, varest linjetrafik skall äga rum eller stationsort för
beställningstrafik skall förläggas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga om tillstånd som
meddelats av regeringen enligt sjätte stycket anses den trafiknämnd inom vars
verksamlietsområde stationsorten är förlagd som ttllståndsgi-vande myndighet
vid tillämpningen av denna förordning.
I fråga om tillstånd som
meddelats av regeringen enligt sjätte stycket anses länsstyrelsen i det län
där stationsorten är förlagd som tillståndsgivande myndighet vid tillämpningen
av denna förordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15 §3
Har
transportnämnden bestämt särskilt lokalområde, skall underrättelse därom
tillställas länsstyrelse som beslutet angår.
Har
länsstyrelse meddelat tillstånd till linjetrafik eller turisttrafik, skall
avskrift av beslutet sändas till polismyndighet som länsstyrelsen finner böra
underrättas om tillståndet samt, om trafiken berör även annat län,
länsstyrelsen i det länet.
Avskrift av beslut,
varigenom länsstyrelse meddelat tillstånd till beställningstrafik, skall
sändas till polismyndigheten å stationsorten, och, om det för trafiken angivna
lokalområdet är beläget även i annat län, länsstyrelsen i det länet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har trafiknämnd meddelat
beslut om trafiktillstånd, skall avskrift av beslutet sändas till länsstyrelsen.
Avskrift av beslut som
Avskrift av beslut som
regeringen meddelat enligt 5 § sjätte stycket tillställes vederbörande länsstyrelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Senaste lydelse 1977: 705.
Prop. 1977/78:81 7
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
regeringen
meddelat enligt 5 § sjätte stycket tillställes vederbörande länsstyrelse och
trafiknämnd.
Vad
sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut om
ändring i trafiktillstånd. Om kungörande av beslut, varom i denna paragraf
sägs, stadgas i 44 §.
20 § -4
Tillstånd
till utövande av yrkesmässig trafik för personbefordran innebär, på sätt den
tillståndsbeviljande myndigheten äger närmare bestämma, rätt till befordran
även av gods, som medföres av passagerare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tillstånd till
beställningstrafik för personbefordran med personautomobil innebär även rätt
till befordran av mindre gods med auto-mobilen eller till denna kopplad
släpvagn, vars totalvikt ej överstiger 750 kilogram. Trafiknämnden bestämmer
på vilket sätt och i vilken omfattning godsbefordran får ske. Därest icke
annoriedes föreskrives av trafiknämnden, innebär tillstånd att med
personautomobil bedriva beställningstrafik för personbefordran jämväl rätt
att med automobilen befordra uteslutande tidningar, dock icke till större
myckenhet än som motsvarar sammanlagda vikten av det största antal
passagerare, som må i yrkesmässig trafik befordras med automobilen, varje
passagerares vikt därvid beräknad till sjuttio kilo-cram.
Tillstånd
till beställningstrafik för personbefordran med personautomobil innebär även
rätt till befordran av mindre gods med automobilen eller till denna kopplad
släpvagn, vars totalvikt ej överstiger 750 kilogram. Länsstyrelsen bestämmer
på vilket sätt och i vilken omfattning godsbefordran får ske. Därest icke
annoriedes föreskrives av länsstyrelsen, innebär tillstånd att med
personautomobil bedriva beställningstrafik för personbefordran jämväl rätt att
med automobilen befordra uteslutande tidningar, dock icke till större myckenhet
än som motsvarar sammanlagda vikten av det största antal passagerare, som må
i yrkesmässig trafik befordras med automobilen, varje passagerares vikt
därvid beräknad till sjuttio kilogram.
I
linjetrafik för personbefordran må jämväl, därest och i den omfattning samma
myndighet må finna skäl sådant medgiva, medföras gods för annan än passagerare.
Utan särskilt tillstånd
må, efter anmälan till den tillståndsgivande myndigheten, i linjetrafik för
personbefordran medföras gods för postverkets räkning.
32 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 m o m.5 Yrkesmässig
uthyrning av automobil utan att förare
1
mom. Yrkesmässig uthyrning av automobil utan att förare
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Senaste
lydelse 1972: 437.
5 Senaste
lydelse 1964:103.
Prop.
1977/78:81 8
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ställes till förfogande (uthyr- ställes
till förfogande (u t h y r-n i n g s r ö r e I s e) må ske endast
ningsrörelse) må ske endast efter tillstånd av länsstyrelsen i det efter
vederbörligt tillstånd. län, Varest rörelsen skall drivas.
Fråga om tillstånd till uthyrningsrörelse prövas av
länsstyrelsen i det län där sökandens kyrkobokföringsort är belägen eller, i
fråga om juridisk person, där företagets ledning finnes.
Ansökan om sådant tillstånd skall innehålla uppgift om
ort, å vilken rörelsen skall drivas, ävensom om antalet av de automobiler, som
äro avsedda att användas i rörelsen; och skola i övrigt föreskrifterna i 7 § 1
mom. i tillämpliga delar gälla. Skyldighet att uppgiva antalet automobiler
skall dock ej föreligga i fall som sägs i 3 mom. andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 m o
m." Över ansökan skall länsstyrelsen infordra yttranden på sätt i 9 § 1
mom. närmare an-gives, dock att infordrande av yttranden må inskränkas eller
underlåtas i fall som sägs i 3 mom. andra stycket.
2 mom. Över ansökan skall
länsstyrelsen infordra yttranden på
sätt i 9 § 1 mom. närmare angives,
dock att infordrande av yttranden
må inskränkas eller underlåtas i
fall som sägs i 3 mom. andra styc
ket. Avser ansökan tillstånd till ut
hyrning av personautomobil eller
av lastautomobil, vars totalvikt
överstiger 3 500 kilogram, sJcall
länsstyrelsen inhämta yttrande från
länsstyrelsen i annat län som be-
röres av uthyrningsrörelsen.
3 m o m." Tillstånd må medde- 3
mom. Tillstånd må medde-
las
allenast om rörelsen finnes be- las allenast om rörelsen finnes behövlig
och i övrigt lämplig samt hövlig och i övrigt lämplig samt sökanden
skickad att handhava sökanden skickad att handhava densamma.
Kan det antagas att densamma. rörelsen kommer att beröra annat län än det
där rörelsen skall bedrivas och kan länsstyrelsen med hänsyn härtill icke
tillfredsställande bedöma behovet och lämplig-lictcn av rörelsen, skall
länsstyrelsen överlämna ärendet till regeringen för avgörande.
Prövning av rörelsens behövlighet skall ej ske, då ansökan
avser tillstånd till uthyrning av personautomobil eller av lastautomobil, vars
totalvikt ej överstiger 3 500 kilogram.
Vad i 12 § fjärde stycket samt 16 §, 17 § och 18 § 1 mom.
är stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om uthymingsrörelse.
Tillstånd kan, när anledning därtill förekommer, av
länsstyrelsen åter-
« Senaste lydelse 1964: 103. Senaste lydelse 1977:
251.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1977/78:81 9
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
kallas eller för viss tid indragas. Har tillståndshavaren
gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda
återkallelse eller indragning av tillståndet, och kan det antagas, att han
skall låta sig rätta utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan
varning må ej överklagas.
Innefattar beslut meddelande av tillstånd eller ändring i
eller indragning på viss tid eller återkallelse av förut meddelat tillstånd,
skall avskrift av beslutet genom länsstyrelsens försorg sändas till
vederbörande polismyndighet.
Beslut om återkallelse eller indragning av tillstånd eller
om varning skall genom den beslutande myndighetens försorg delgivas den, som
avses med besluteL
34 §
2 m o m.8 Bryter någon mot 2 mom. Uraktlåter någon,
föreskrifterna i 25 § 7 mom., som innehar tillstånd till
yrkesmäs-
eller uraktlåter någon, som in- sig trafik, att fullgöra
skyldighet,
nehar tillstånd till yrkesmässig tra- som enligt 23 § 1 mom. åligger
fik, att fullgöra skyldighet, som honom,
enligt 23 § 1 mom. åligger honom,
eller åsidosätter någon honom jämlikt 31 § eller 32 § 7
mom. åliggande skyldighet,
eller åsidosattes fastställd turlista utan att möjligheten
att iakttaga densamma kan anses utesluten till följd av förhållande, som
vederbörande ej föranlett eller förmått avvärja,
eller fordras vid yrkesmässig trafik betalning i strid mot
fastställd taxa,
eller åsidosättas i övrigt av vederbörande myndighet vid
meddelande av trafiktillstånd eller tillstånd till bedrivande av
uthyrningsrörelse eller transportförmedling eller eljest enligt denna
förordning lämnade föreskrifter,
straffes den felande med dagsböter.
41 §9
Uttrycken väg, automobil, personautomobil, omnibus,
lastautomobil, traktor, släpfordon, maximilast och totalvikt användas i denna
förordning i samma bemärkelse som motsvarande beteckningar i fordonskungörelsen
(1972: 595).
Med traktortåg avses i denna förordning traktor med
tillkopplat släpfordon.
Att ärende, som enligt denna förordning ankommer på trafiknämnd,
i vissa fall avgöres av länsstyrelse framgår av lagen om trafiknämnder. Sådant
beslut av länsstyrelse skall vid förordningens tillämpning anses meddelat av
trafiknämnd.
8 Senaste lydelse 1972: 437.
9 Senaste lydelse 1972: 593. Ändringen innebär att
tredje stycket upphävs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
44
§ 1 m o m.i9 Talan mot beslut av trafiknämnd enligt denna förordning föres hos
länsstyrelsen genom besvär.
1 mom. Talan mot beslut
av länsstyrelse eller transportnämnden enligt denna förordning föres hos
regeringen genom besvär.
Talan mot beslut av länsstyrelse med stöd av förordningen föres hos
regeringen genom besvär. / samma ordning föres talan mot transportnämndens
beslut med stöd av förordningen och mot länsstyrelses beslut i ärende angående
yrkesmässig trafik, vilket från trafiknämnd hänskjiitits till länsstyrelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förordnande om ikraftträdande
får begränsas till vissa av de nya bestämmelserna. Regeringen får meddela de
övergångsbestämmelser som behövs.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar
Härigenom föreskrivs
att 9 § lagen (1976: 633) om kungörande av lagar och andra författningar skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
9
§
Författning
som beslutas av länsstyrelse eller av annan regional eller lokal statlig
myndighet som är underordnad regeringen och ej tillhör försvarsmakten skall
kungöras i författningssamlingen för det län inom vilket myndigheten har sitt
säte. Detsamma skall gälla beträffande författning som beslutas av
skogsvårdsstyrelse eller trafiknämnd. Länets författningssamling utges genom
länsstyrelsens försorg.
Föreslagen lydelse
Författning
som beslutas av länsstyrelse eller av annan regional eller lokal statlig
myndighet som är underordnad regeringen och ej tillhör försvarsmakten skall
kungöras i författningssamlingen för det län inom vUket myndigheten har sitt
säte. Detsamma skall gälla beträffande författning som beslutas av
skogsvårdsstyrelse. Länets författningssamling utges genom länsstyrelsens
försorg.
Gör
utomordentliga förhållanden det påkallat kan regeringen medge att författning
som avses i första stycket kungöres på annat sätt än i länets
författningssamling.
19
Senaste lydelse 1977: 251, Ändringen innebär bl. a. att första stycket upphävs.
Prop. 1977/78:81 11
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Om
ktmgörande av författning som beslutas av regional eller lokal myndighet som
tillhör försvarsmakten beslutar regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.
Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Utdrag
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1978-01-26
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Troedsson,
Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Turesson
Proposition
om vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor m. m.
1 Inledning
Med
stöd av Kungl. Mai:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet den 18 oktober 1974 en sakkunnig för att överväga
vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor (trafiknämndsutredningens).
Utredningen
avgav i februari 1976 betänkandet (SOU 1976: 18) Lokala trafikföreskrifter m.
m. och i juli 1976 promemorian (Ds K 1976: 6) Huvudmannaskapet för kommunala
trafikövervakare.
Betänkandet
och promemorian har remissbehandlats. Yttranden över betänkandet har avgetts av
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, statens vägverk, statens
trafiksäkerhetsverk, statens naturvårdsverk, statens planverk, länsstyrelserna
i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Västmanlands, Västernorrlands och
Norrbottens län, arbetsgruppen för forskning om trafik, säkerhet och miljö vid
Chalmers tekniska högskola, trafiksäkerhetsutredningen (K 1973: 07),
decentraliseringsutredningen (Kn 1975: 01), Cykel- och mopedfrämjandet.
Föreningen Sveriges polismästare (numera Föreningen Sveriges polischefer),
Kungl. Automobil Klubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund. Motormännens
riksförbund. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Näringslivets
trafikdelegation. Svenska kommunförbundet. Svenska vägföreningen och Sveriges
trafikbilägares riksorganisation. Åtskilliga remissinstanser har bifogat
yttranden från andra myndigheter eller sammanslutningar.
Över
promemorian Huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare har yttranden
avgetts av riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk,
länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Örebro och
1
Sakkunnig justitiekanslern Ingvar Gullnäs. Direktiv: se 1975 års kommittéberättelse
s. 268.
Prop. 1977/78:81 13
Västerbottens
län. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polismästare,
Kungl. Automobil Klubben, Motormännens riksförbund. Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande, Svenska kommunalarbetareförbundet. Svenska
kommunförbundet, Svenska polisförbundet och Sveriges trafikbilägares
riksorganisation. Länsstyrelserna, Föreningen Sveriges polismästare och Svenska
polisförbundet har bifogat yttranden som har infordrats av dem.
I
anslutning till förslagen i betänkandet har Svenska kommunförbundet i
framställningar i januari 1977 till kommunikations- och kommun-departementen
tagit upp olika frågor om dispenser för rörelsehindrade från föreskrifter som
reglerar stannande och parkering av fordon.
Nacka
kommun har i en framställning den 26 juli 1977 till kommunikationsdepartementet
behandlat frågan om kommuners möjlighet att anordna egen trafikövervakning.
I
framställning till kommunikationsdepartementet har statens trafiksäkerhetsverk
hemställt att bestämmelsen i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. om krav på taxameter i bil som används i
beställningstrafik för personbefordran flyttas över till fordonskungörelsen
(1972: 595, omtryckt 1976: 778) (FK). Yttranden över framställningen har
avgetts av rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och
Jämtlands län. Föreningen Sveriges polismästare, Aktiebolaget Svensk
Bilprovning, Svenska kommunförbundet och Svenska taxiförbundet.
Riksdagen
har år 1970 (prop. 1970: 171, 3LU 1970: 88, rskr 1970: 398) medgett att
regeringen får besluta om utformningen av vägtrafiklagstiftningen utan
riksdagens medverkan i varje särskilt fall. Enligt övergångsbestämmelserna till
den nya regeringsformen får bemyndigandet utnyttjas även efter
regeringsformens ikraftträdande tills riksdagen bestämmer annorlunda. Jag
kommer i detta sammanhang eftersom trafiknämndsutredningens förslag
aktualiserar bemyndigandets omfattning att även ta upp frågan om en anpassning
av det till regeringsformens regler om normgivningsmakten.
2
Bakgrund
2.1
Lokala trafikföreskrifter
De
grundläggande bestämmelserna om vägtrafiken har sedan lång tid beslutats av
statsmaktema. Vid sidan härav har det emellertid funnits lokala föreskrifter
för trafiken. Dessa har kurmat innebära avvikelser från de allmänna reglerna
eller kompletteringar av dessa. Behovet av en sådan lokal regleruig har genom
tiderna tillgodosetts på olika sätt. Utvecklingen på detta område kan sägas
innebära att man har fått en ny syn på de lokala trafikföreskrifterna. Från
början torde man när-
Prop. 1977/78:81 J4
mast
ha sett dem som ett medel att upprätthålla den allmänna ordningen. Detta
synsätt framgår bl. a. av att man t. o. m. år 1951 kunde meddela beslut i dessa
frågor bl. a. enligt bestämmelserna i 1868 års ordningsstadga för rikets
städer. Enligt vägtrafikförordningen (1951: 648), som trädde i kraft den 1
januari 1952, meddelades lokala trafikföreskrifter i princip av länsstyrelsen.
Vissa typer av sådana föreskrifter kunde dock i städerna meddelas av
poliskammare, magistrat eller kommunalborgmästare.
Den
nu gällande ordningen tillkom genom beslut av riksdagen år 1964 (prop. 1964:
176, 3LU 1964: 44, rskr 1964: 348). Reformen, som trädde i kraft den 1 januari
1965, innebar i första hand att magistrats-och
kommunalborgmästareinstitutionerna avskaffades. Samtidigt förstatligades och
omorganiserades polisväsendet. Av vad jag nyss har anfört framgår att
poliskammare, magistrat och kommunalborgmästare hade uppgifter som rörde den
lokala trafikregleringen. Detta gjorde det nödvändigt att skapa ett nytt organ
på det lokala planet med motsvarande uppgifter. De nu fungerande
trafiknämnderna inrättades därför. I propositionen underströk dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet att motorfordonstrafiken hade blivit en
integrerande del i samhällets ekonomiska liv och att de lokala
trafikföreskrifterna förutom polisiära ordningsaspekter också kunde
tillgodose kommunala trafikpolitiska synpunkter. Trafiknämnden fick därför den
sammansättning den i dag har med polismästaren som ordförande och två av
kommun-fullmälaige valda ledamöter.
I en
promemoria "Kommunerna och trafiksäkerheten", som utarbetades av en
av statens trafiksäkerhetsverk (TSV) och Svenska kommunförbundet tillsatt
arbetsgrupp, redovisades år 1971 erfarenheterna av ordningen med
trafiknämnder. Man konstaterade bl. a. att företrädare för kommunerna hade
ansett att det brast i samordningen mellan trafik-nämnderna och de kommunala
planeringsorganen. Statens vägverk hade framhållit att trafiknämnderna inte i
önskvärd omfattning hade använt sig av remiss- och samrådsförfarande med
väghållaren. Arbetsgruppen förordade att obligatoriska specialreglerade
kommunala trafiknämnder inrättades för att överta bl. a. de nuvarande
trafiknämndemas arbetsuppgifter.
2.2
Vissa tillstånd till yrkesmässig trafik
Enligt
5 § förordningen (1940: 910) om yrkesmässig automobiltrafik m. m. (ändrad
senast 1977: 705) (YTF) får sådan trafik bedrivas endast med tillstånd (trafiktillstånd).
Före år 1965 meddelades tillstånd att med personbil bedriva beställningstrafik
för personbefordran, i fortsättningen kallat taxitillstånd, i städema av
polismyndigheten och i landet i övrigt av vederbörande länsstyrelse eller i
vissa fall av biltrafiknämn-
Prop. 1977/78:81 15
den.
I den tidigare (se avsnitt 2.1) nämnda propositionen som ledde till att
trafiknämndema inrättades uttalade departementschefen att de nya
polismyndigheterna i och för sig borde kunna svara för handläggningen av
ärenden om taxitillstånd. Med beaktande av att prövningen i viss utsträckning
omfattade frågor av intresse från kommunalpolitiska synpunkter förordade han
emellertid att de sedermera inrättade trafiknämndema anförtroddes dessa
ärenden. Riksdagen hade ingen erinran mot förslaget.
2.3 Det
frivilliga trafiksäkerhetsarbetets lokala och regionala organisation
Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande (NTF) har i sin verksamhet funnit ett behov av
lokal förankring av det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet. Mot denna bakgrund
bildades på NTF:s initiativ under 1940- och 1950-talen lokala
trafiksäkerhetskommittéer. Deras främsta uppgifter var att ta initiativ till
trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder, att stimulera till aktiv medverkan i sådana
åtgärder och att stödja och samordna den frivilliga verksamheten. Kommittéerna
har med tiden fått en allt fastare anknytning till kommunerna. Ledamöter i
kommittéerna är numera som regel förtroendemän valda av kommunfullmäktige.
Under
i huvudsak samma period började man också efter initiativ från NTF att
bilda länskommittéer och i Stockholm, Göteborg och Malmö
trafiksäkerhetsföreningar. Länskommittéema omorganiserades med början under
1960-talet till länstrafiksäkerhetsförbund. Dessas uppgifter är dels regional
samordning och ledning av det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet, dels stöd
till de lokala trafiksäkerhetskommittéema.
I
den tidigare (avsnitt 2.1) nämnda promemorian "Kommunerna och
trafiksäkerheten" förordades en omorganisation av det lokala frivilligarbetet
som i huvudsak innebar att de nuvarande trafiksäkerhetskommittéerna skulle
ombildas till obligatoriska specialreglerade kommunala trafiknämnder. For
samarbetet med lokala föreningar, företag och enskilda föreslogs att ett
kontakt- och referensorgan skulle inrättas.
2.4 Direktiven
till trafiknämndsutredningen
I
direktiven till trafiknämndsutredningen pekas på att spännvidden i de lokala
trafikfrågorna och uppdelningen av beslutsfunktionerna på olika lokala organ
hade lett till önskemål om att handläggningsproceduren förenhetligas. Likaså
hade fördelningen av ärenden i andra avseenden t. ex. mellan länsstyrelse
och trafiknämnd medfört problem. Detsamma gällde ansvarsfördelningen mellan
de beslutande organen och väghållarna. Vidare redovisades i direktiven
förslagen i den tidigare (avsnitt 2.1) nämnda promemorian "Kommunerna och
trafiksäkerheten" samt remissyttrandena över den.
Prop. 1977/78:81 16
I
direktiven angavs att utredningsarbetet borde syfta till samordning av och
överblick över handläggningen och med en inriktning på de problem som hade
redovisats. Bedömningen av lämpliga lösningar borde ske mot bakgrunden av
sambanden mellan olika myndigheters uppgifter och de verksamhetsformer som
tillämpades. Eventuellt borde övervägas en ramlagstiftning som gav de enskilda
kommunerna möjlighet att bland olika alternativ välja lämplig organisation.
I
arbetet på det lokala planet borde enligt direktiven erforderlig expertis på
trafikområdet utnyttjas. Det gällde i fråga om exempelvis polisiär, juridisk
och teknisk erfarenhet av trafikfrågor. Organisationsfor-mema borde medge att
den fackkunskap som behövdes kopplades in på ett så tidigt stadium som möjligt
under ärendenas beredning. Det reformarbete som pågick inom bygglagstiftningen
borde beaktas men det borde inte vara en uppgift för utredningen att presentera
förslag i detta avseende i vidare mån än som blev nödvändigt för att anknyta
trafikfrågornas handläggning till planverksamheten.
I
direktiven framhölls också att det blev en betydelsefull uppgift för
utredningen att pröva hur det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna
skulle kurma tillvaratas. Strävan borde vara att uppmuntra, fördjupa och
effektivisera frivilligkrafternas insatser.
2.5
Huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare
Kontrollen
av att de föreskrifter som har meddelats om trafiken efterlevs sker i första
hand genom polisens försorg. Efter en lagändring år 1957 (prop. 1957: 164, ILU
1957: 30, rskr 1957: 312) fick emellertid Kungl. Maj:t riksdagens bemyndigande
att för visst polisdistrikt medge att särskilda med trafikövervakning
sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet skulle ombesörjas i annan
ordning. Vid bemyndigandets tillkomst anförde chefen för inrikesdepartementet
att förslaget främst hade föranletts av problem med brister i
parkeringskontrollen. Dessa berodde i sin tur på svårigheter att rekrytera
polismän. Enligt departementschefens mening borde man i första hand söka lösa
frågorna genom att stimulera rekryteringen till polistjänsterna. Som en extraordinär
åtgärd borde emellertid förslaget om särskilda trafikövervakare prövas.
Riksdagen anslöt sig till förslaget.
I
samband med reformeringen av polisväsendet vid årsskiftet 1964 1965 togs
frågan upp till ny prövning. 1 prop. 1964:101 med förslag till lagstiftning med
anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet m. m. fann
chefen för inrikesdepartementet att systemet med särskilda trafikövervakare
borde bibehållas. När det gällde huvudmannaskapet för dessa trafikövervakare
infördes en regel om att personalen i sin tjänstgöring skulle stå under
polischefens ledning. Därigenom kom huvudmannaskapet för trafikövervakama att
bli i viss mån
Prop. 1977/78:81 17
delat,
eftersom kommunen skulle svara för verksamheten i övrigt, t. ex. när det gällde
lönekostnader och administration.
Vissa
ändringar i bestämmelserna om kommunal trafikövervakning har genomförts
därefter. Dessa förändringar hänför sig emellertid inte till huvudmannaskapet.
Frågan togs efter en framställning från Stockholms gatunämnd upp i prop.
1975/76: 106 med förslag till lag om felparkeringsavgift, m. m. Dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet konstaterade med anledning av
framställningen att övervägandena om införande av felparkeringsavgift i och
för sig inte hade någon betydelse för bedömningen av frågan om hur
huvudmannaskapet för den kommunala trafikövervakarkåren skulle anordnas. Det
erinrades dock om att frågan låg inom ramen för trafiknämndsutredningens
uppdrag. Departementschefen ansåg det därför inte lämpligt att då ta ställning
till i vad mån några förändringar var påkallade. Detta uttalande föranledde
ingen erinran från riksdagens sida (TU 1975/76: 14, rskr 1975/76: 240).
2.6
Vägtrafiklagstiftningen och regeringsformens regler om normgivningsmakten
Till
vägtrafiklagstiftning i vidsträckt bemärkelse räknas alla de författningar som
reglerar trafiken på vägar och gator, registrering av fordon, fordons
beskaffenhet och utrustning, förarbehörighet, skadeståndsansvar,
trafikförsäkring m. m. I det följande hänförs dock inte
trafikska-delagstiftningen inbegripet reglerna om trafikförsäkring och vägtrafikskattelagstiftningen
till vägtrafiklagstiftningen.
De
viktigaste lagarna inom den egentliga vägtrafiklagstiftningen är lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott (ändrad senast 1977: 478) (TBL),
körkortslagen (1977:477) (KKL), lagen (1976:206) om felparkeringsavgift (ändrad
1976: 1124) (FPL). Vidare bör nämnas YTF, som har tillkommit efter riksdagens
hörande.
I
prop. 1970: 171 angående handläggningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen
tog dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet upp frågan om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter på vissa områden inom
vägtrafiklagstiftningen. Därvid föreslogs att Kungl. Maj:t fortsättningsvis
skulle få besluta om vägtrafiklagstiftningens utformning utan riksdagens
medverkan i varje särskilt fall. Denna ordning kunde enligt propositionen väl
förenas med fortsatta möjligheter för riksdagen att påverka hela det område
som täcks av vägtrafik-lagstiftningen. Riksdagen (3LU 1970: 83, rskr 1970: 398)
biföll förslaget. Enligt övergångsbestämmelserna tUl den nya regeringsformen
får bemyndigandet utnyttjas även efter regeringsformens ikraftträdande tills
riksdagen bestämmer annorlunda. Med stöd av bemyndigandet har be-
2
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 81
Prop. 1977/78:81 18
slutats
flera författningar. Av störst intresse i detta sammanhang är vägtrafikkungörelsen
(1972: 603, ändrad senast 1977: 875) (VTK), kungörelsen (1966:270) om
vägmärken m. m. (ändrad senast 1974: 101) (VMK), terrängtrafikkungörelsen
(1972: 594, ändrad senast 1977: 876) (TTK), FK, bilregisterkungörelsen
(1972:599, omtryckt 1976:779, ändrad 1977: 957) (BRK) och bilavgaskungörelsen
(1972: 596, ändrad senast 1976: 367) (BAK).
3
Nuvarande ordning
3.1
Trafiknämnderna
Som
jag tidigare har påpekat (avsnitt 2.1) inrättades trafiknämnderna i samband med
polisväsendets omorganisation vid årsskiftet 1964 1965. De regleras i lagen
(1964: 371) om trafiknämnder (ändrad senast 1977: 704) (TNL). Enligt 1 § TNL
skall det i varje kommun finnas en trafiknämnd. Nämnden skall handlägga de
frågor om lokala trafikföreskrifter och yrkesmässig trafik som bestäms
särskilt. Om delar av samma kommun ingår i olika polisdistrikt skall det finnas
en trafiknämnd för varje sådan kommundel. Trafiknämnden består av ordförande
och två andra ledamöter. Ordförande är alltid polischefen i det polisdistrikt
i vilket kommunen eller kommundelen ingår. Övriga ledamöter utses av kommunfullmäktige.
För varje sådan ledamot skall utses minst en suppleant. Valbar till ledamot
eller suppleant är varje svensk medborgare som är bosatt inom polisdistriktet
och inte är omyndig. Till ledamot eller suppleant bör endast den väljas som är
väl förtrogen med de lokala förhållandena i fråga om samhällsplanering och
trafikreglering.
Ledamöter
och suppleanter i trafiknämnd väljs av kommunfullmäktige för en tid av tre år.
Om ledamot eller suppleant efter valet upphör att vara valbar, skall han
omedelbart frånträda sitt uppdrag och fyllnadsval anordnas.
Trafiknämnden
får uppdra åt ordföranden att på nämndens vägnar fatta beslut om vissa ärenden
eller vissa typer av ärenden. I övrigt får ärenden inte avgöras utan att
nämnden är fulltalig.
Som
nämndens beslut gäller den mening som biträds av ordföranden och minst en av de
övriga ledamöterna. Om sådan enighet inte kan uppnås, skall trafiknämnden med
eget yttrande hänskjuta frågan till länsstyrelsen för avgörande.
Polismyndigheten
tillhandahåller lokal och kansli för trafiknämnden.
Trafiknämnden
har till uppgift dels att besluta om lokala trafikföreskrifter enligt VTK och
TTK samt om dispenser från bl. a. sådana föreskrifter, dels att pröva frågor
om taxitillstånd. Vidare handhar trafiknämnden frågor om godkännande av
taxameter och dispens från skyldighet att ha taxibil utrastad med taxameter
och mellanvägg.
Prop. 1977/78:81 19
3.2
Lokala trafikföreskrifter
Enligt
147 § VTK kan särskilda trafikregler för viss väg eller vägsträcka eller för
samtliga vägar inom visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter. Som
lokala trafikföreskrifter räknas dock inte sädana föreskrifter som
polismyndighet eller vägmyndighet enligt 154 § VTK kan meddela i samband med
trafikolycka, trafikövervakning, väghållningsarbete o. d. Inte heller sådana
föreskrifter som ägare av enskild väg kan meddela enligt 151 § VTK räknas som
lokala trafikföreskrifter.
I
147 § VTK anges också vilka typer av föreskrifter som får meddelas.
De
är
1. förbud mot trafik med fordon av visst slag eller
fordon med last av viss beskaffenhet,
2. föreskrift om körriktning,
3. förbud mot provkörning eller sådan övningskörning
som avses i 72 § körkortsförordningen (1977: 722) (KKF),
4. föreskrift om väjningsplikt med avvikelse från 38 §
VTK eller föreskrift om stopplikt,
5. föreskrift att väjningsplikt eller stopplikt skall
gälla i stället för bestämmelserna i 57 § första stycket VTK,
6. föreskrift om färdhastighet med vissa
begränsningar,
7. förbud att stanna eller parkera fordon,
8. föreskrift om stannande eller parkering som avviker
från vissa av de allmänna bestämmelsema i VTK om stannande och parkering,
9. föreskrift att vad som gäller om hästfordon i fråga
om lyktor m. m. vid färd på allmän väg även skall gälla på viss enskild väg,
10. föreskrift om axeltryck, boggitryck eller
bruttovikt med avvikelse från de allmänna bestämmelserna i 106 § VTK,
11. föreskrift om inskränkning till mindre bredd eller
längd på fordon än som är tUlåtet enligt 107 och 109 §§ VTK,
12. föreskrift om undantag från reglerna i VTK om
förande av terrängfordon på väg,
13. föreskrifter
om andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken.
Genom lokala trafikföreskrifter kan också bestämmas att en väg eller
vägsträcka
skall anses som huvudled, motorväg eller motortrafikled. Föreskrifterna får
dock inte utformas så att huvudleder kommer att korsa varandra.
Enligt
148 § VTK meddelar länsstyrelsen lokala trafikföreskrifter som rör transport av
farligt gods, väjningsplikt, stopplikt, färdhastighet, axeltryck, boggitryck,
bruttovikt eller bredd resp. längd på fordon, fordonståg eller last.
Länsstyrelsen får genom lokal trafikföreskrift också medge undantag från vissa
regler i VTK om begränsning av möjligheterna att köra terrängfordon på väg. Om
det behövs lokala trafikföre-
skrifter
på grund av tjällossning e. d. eller för sådana tävlingar på väg som
länsstyrelsen har lämnat tillstånd till, meddelar länsstyrelsen dessa. I övrigt
är det trafiknämnden som meddelar lokala trafikföreskrifter.
Lokala
trafikföreskrifter kan meddelas också enligt TTK. Enligt 57 § TTK kan lokal
trafikföreskrift avse
1. förbud mot trafik med fordon av visst slag eller
fordon med last av viss beskaffenhet,
2. förbud mot provkörning av fordon,
3. förbud mot övningskörning som avses i 72 § KKF,
4. förbud att stanna eller parkera fordon,
5. färdhastighet,
6. undantag från belysningsföreskriftema i TTK,
7. arman åtgärd för reglering av trafiken.
Enligt
58 § TTK meddelar trafiknämnden lokala trafikföreskrifter som avser stannande-
eller parkeringsförbud, övriga lokala trafikföreskrifter enligt TTK meddelas
av länsstyrelsen, som emellertid har möjlighet att besluta att trafiknämnden
får meddela sådana föreskrifter.
VTK
och TTK innehåller vissa möjligheter att ge dispenser från reglerna i dessa
författningar och från lokala trafikföreskrifter som har utfärdats med stöd av
författningama. När det gäller dispenser från lokala trafikföreskrifter kan
grundprincipen sägas vara att den myndighet som har utfärdat föreskriften också
har möjlighet att ge dispens. I fråga om TTK. gäller principen utan undantag,
vilket framgår av 67 § tredje stycket TTK, där det sägs att fråga om undantag
från lokal trafikföreskrift prövas av den myndighet som har meddelat
föreskriften. I VTK förekommer dock undantag från den angivna huvudregeln.
Lokala trafikföreskrifter enligt 147 § andra stycket 4, 5, 10 och 11 meddelas
av länsstyrelsen. Undantag från föreskrifter enligt punkterna 4 och 5, som
gäller väjningsplikt resp. stopplikt, förekommer i princip inte. Dispens från
lokala trafikföreskrifter enligt punkterna 10 och 11, som behandlar axeltryck,
boggitryck, bruttovikt, fordonsbredd och fordonslängd, meddelas av
trafiknämnden inom dess verksamhetsområde. Avser en sådan ansökan mer än en
trafiknämnds område inom samma län prövas den av länsstyrelsen. Om flera län
berörs behandlas ansökan av statens vägverk.
Genom
lokal trafikföreskrift enligt 57 § tredje stycket TTK kan också meddelas
förbud eller föreskrifter och medges undantag från vissa bestämmelser i
terrängkömingslagen (1975: 1313).
Myndighet
som har meddelat lokal trafikföreskrift enligt VTK eller TTK skall föra in den
i en särskild liggare och kungöra den enligt lagen (1976: 633) om kungörande av
lagar och andra författningar. Föreskrifter som inte skall tillkännages med
vägmärke skall föras in i den eller de tidningar där kommunala meddelanden för
orten tas in (152 § andra stycket VTK, 59 § första stycket TTK). I 152 § första
stycket VTK och 60 § TTK ges också bestämmelser om underrättelser till berörda
Prop. 1977/78:81 21
myndigheter
om meddelade lokala trafikföreskrifter. Således skall statens
trafiksäkerhetsverk (TSV) underrättas om alla lokala trafikföreskrifter enligt
VTK och enligt 57 § andra stycket TTK. Väghållningsmyndigheten skall
underrättas om lokal trafikföreskrift enligt VTK. Är väghållningsmyndigheten
kommunal skall även statens vägverk underrättas. Statens naturvårdsverk skall
underrättas om lokala trafikföreskrifter enligt 57 § tredje stycket TTK.
Vidare skall länsstyrelse och trafiknämnd underrätta varandra om de lokala
trafikföreskrifter som de meddelar. Om lokal trafikföreskrift enligt VTK skall
utmärkas av enskild vägs ägare skall även denne underrättas. Enligt 59 § andra
stycket TTK skall markägaren delges beslut om lokala trafikföreskrifter av
vissa slag. De nu redovisade bestämmelserna gäller enligt 153 § VTK och 61 §
TTK i tillämpliga delar även när lokal trafikföreskrift ändras eller upphävs.
Tillämpningsföreskrifter
till VTK och TTK såvitt gäller lokala trafikföreskrifter meddelas enligt 162 §
VTK och 65 § TTK av statens trafiksäkerhetsverk. När det gäller lokala
trafikföreskrifter enligt 57 § tredje stycket TTK ankommer det emellertid på
statens naturvårdsverk att meddela de tillämpningsföreskrifter som behövs.
Beslut
om lokal trafikföreskrift är ett beslut av förvaltningsmyndighet som kan
överklagas. Har det meddelats av trafiknämnd får talan föras hos länsstyrelsen
genom besvär. Mot beslut av länsstyrelse får talan föras hos regeringen genom
besvär. TSV och statens vägverk har rätt att besvära sig över beslut om lokal
trafikföreskrift. Denna rätt är inte inskränkt till viss tid.
3.3
Vissa tillstånd till yrkesmässig trafik, m. ni.
Yrkesmässig
trafik är enligt YTF trafik i vilken bil och förare mot ersättning
tillhandahålls allmänheten för person- eller godsbefordran. Från tillämpningen
av bestämmelserna i förordningen är en del transporter undantagna. Regeringen
får också medge ytterligare undantag från förordningen för visst slag av trafik
om det visas vara påkallat. Enligt 3 § YTF anko.mmer det på länsstyrelserna
att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken.
Den
yrkesmässiga trafiken uppdelas enligt 4 § i linjetrafik, beställningstrafik
och turisttrafik. Såvitt avser trafik med person- eller lastbil förstås med
linjetrafik yrkesmässig trafik för regelbunden befordran av passagerare eller
gods på viss vägsträcka eller mellan vissa orter under sådana omständigheter
att bestämmanderätten i fråga om bilens utnyttjande inte tillkommer viss
trafikant eller vissa trafikanter gemensamt. Beställningstrafik är sådan
yrkesmässig trafik, som inte är linjetrafik.
Förutsättning
för rätten att driva yrkesmässig trafik är enligt 5 § YTF att vederbörligt
tillstånd (trafiktillstånd) har meddelats. Ansökan om trafiktillstånd eller
medgivande till överlåtelse av sådant tillstånd skall göras av den som avser
att driva trafik med stöd av tillståndet. Kan det
Prop. 1977/78:81 22
antagas
att trafikförsörjningen inom viss kommun främjas, om beställningstrafiken för
personbefordran med personbil (taxitrafiken) utövas av juridisk person, får
kommunen göra ansökan om tillstånd för denne eller om överlåtelse av tillstånd
på honom.
Tillstånd
till taxitrafik meddelas av den trafiknämnd inom vars verksamhetsområde
stationsorten skall förläggas eller, om kommun gör ansökan för juridisk
person, av regeringen. Bestämmelsema i förordningen om trafiktillstånd gäller i
tillämpliga delar även tillstånd till utökning av trafik för vilken tillstånd
tidigare har meddelats.
I 12
§ YTF anges villkoren för att trafiktillstånd skall meddelas. Tillstånd får
enligt huvudregeln meddelas endast om den ifrågasatta trafiken är behövlig och
i övrigt lämplig. Även sökandens lämplighet skall prövas. Trafiktillstånd skall
ställas på viss fysisk eller juridisk person och innehålla de villkor och bestämmelser
som anses behövliga. Det kan vidare begränsas till att omfatta vissa slag av
transporter eller viss kortare tid. Om tillståndet avser beställningstrafik
skall stationsort bestämmas för bil som används i trafiken.
Har
tillståndshavaren avlidit eller försatts i konkurs får rörelsen under vissa
förutsättningar fortsättas utan särskilt tillstånd under en tid av högst ett år
från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet. Trafiktillstånd kan bl.
a. vid dödsfall eller konkurs överlåtas efter medgivande av den myndighet
som har meddelat tillståndet. Därvid prövas bl. a. lämpligheten hos den som
vill överta tillståndet. Trafiktillstånd kan återkallas eller dras in på viss
tid om det vid utövandet av trafiken har förekommit svåra eller upprepade överträdelser
av bestämmelserna i YTF eller av vissa andra särskilda bestämmelser, vid
underlåtenhet att begagna tillståndet eller när tillståndshavaren på annat sätt
väsentligt har åsidosatt sina skyldigheter såvitt angår trafikens anordnande
eller handhavande. Har innehavare av trafiktillstånd gjort sig skyldig till förfarande
eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning av
tillståndet, och kan det antas att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd,
kan i stället varning meddelas. Fråga om återkallelse eller varning rörande
taxitillstånd prövas av trafiknämnden. Trafiktillstånd kan också återkallas i
samband med att ansökan föreligger från en sökande om nytt trafiktillstånd.
När tillstånd återkallas i samband med att nytt trafiktillstånd har lämnats,
kan den nye tillståndshavaren förpliktas att lösa in rörelsen.
Av
21 § YTF framgår att beställningstrafik för personbefordran får bedrivas inom
stationsorten. För trafik utanför stationsorten gäller begränsningar.
Enligt
23 § gäller med vissa angivna undantag befordringsplikt för innehavare av
tillstånd till yrkesmässig trafik för personbefordran med personbil eller i
linjetrafik.
Innehavare
av trafiktillstånd kan enligt 24 § YTF åläggas skyldighet att ansluta sig till
förening av utövare av yrkesmässig trafik med syfte
Prop. 1977/78:81 23
att
hålla beställningskontor eller handha de gemensamma uppgifter i övrigt som den
tillståndsbeviljande myndigheten finner lämpliga för trafikens ordnande.
Enligt
25 § 2 mom. får enligt huvudregeln fordon inte användas i yrkesmässig trafik
förrän tillståndshavaren till tillståndsmyndigheten har anmält, att fordonet
skall användas i trafik enligt tillståndet.
Vidare
gäller som fömtsättning för att få använda fordon för yrkesmässig
personbefordran att tillståndshavaren har överlämnat bevis att fordonet har
godkänts vid lämplighetsbesiktning. Bevis om godkännande vid
lämplighetsbesiktning utfärdas av besiktningsman hos Aktiebolaget Svensk
Bilprovning. Tillståndsmyndigheten kan återkalla godkännandet om anledning
föreligger därtill.
Bil
som används i beställningstrafik för personbefordran skall, om
tillståndsmyndigheten inte har medgett undantag, vara försedd med taxameter som
har godkänts av tillståndsmyndigheten. Bestämmelserna om taxameter gäller i princip
inte buss som används i beställningstrafik.
Utövare
av yrkesmässig trafik för personbefordran i beställningstrafik med personbil
eller i linjetrafik är enligt 29 § YTF underkastad de taxebestämmelser som
fastställs av länsstyrelsen. Taxan är i princip en maxi-mitaxa men i
undantagsfall kan beträffande linjetrafik för personbefordran fastställas
fasta avgifter, som alltså skall tillämpas utan avvikelse.
Straffbestämmelserna
i YTF finns i 34 §. Den som driver yrkesmässig trafik eller uthymingsrörelse
utan att vara berättigad därtill straffas med böter. Motsvarande gäller i fråga
om olika slag av överträdelser i samband med utövandet av verksamheten.
Enligt
36 § YTF är domstolarna skyldiga att underrätta tillståndsgivande myndighet,
om innehavare av bl. a. tillstånd till yrkesmässig trafik har dömts tUl straff
för förseelse mot YTF. Underrättelseskyldighet föreligger också i vissa andra
fall. Över utövare av yrkestrafili förs yrkes-trafikregister.
I 44
§ YTF finns bl. a. besvärsbestämmelser, som i fråga om taxitillstånd
iimebär att talan mot trafiknämnds beslut förs hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut kan liksom andra beslut av länsstyrelsen enligt YTF
överklagas hos regeringen.
Enligt
kungörelsen (1958: 257) angående mellanvägg av splitterfritt glas å vissa i
yrkesmässig trafik använda personbilar får personbil, som skall användas i
beställningstrafik för personbefordran, godkärmas vid lämplighetsbesiktning
endast om den är försedd med en mellan förarplatsen och bakomvarande sittmm anbragt
mellanvägg av splitterfritt glas eller jämförligt material. Trafiknämnden kan
efter prövning i varje särskilt fall medge undantag från denna skyldighet.
Sålunda kan undantag medges bl. a. i fråga om personbil, som med hänsyn till
utrustning för sjuktransport inte utan avsevärd olägenhet kan förses med
mellan-
Prop. 1977/78:81 24
vägg.
Trafiknämnden kan också efter ansökan meddela förhandsbesked om undantag kan
medges. Föreskrifter angående beskaffenheten av mellanvägg och anvisningar i
övrigt för tillämpningen av kungörelsen meddelas av TSV.
Vissa
länsstyrelser har utfärdat särskilda reglementen som innehåller närmare
bestämmelser om taxitrafikens utövande. Bestämmelserna är närmast av
ordningskaraktär. Enligt vissa reglementen har trafiknämnd ålagts att pröva
huruvida personer som avses komma att tjänstgöra som taxiförare är lämpliga för
uppgiften. Några författningsbestämmelser som reglerar dessa reglementen finns
inte.
Eftersom
jag även kommer att behandla vissa frågor om uthyrningsrörelse vill jag också
redogöra för vad som gäller på detta område.
De
grundläggande bestämmelserna om uthyrning av motorfordon finns i 32 § 1 mom.
YTF. Där föreskrivs att yrkesmässig uthyrning av automobil utan att förare
ställs till förfogande (uthymingsrörelse) får ske endast efter tillstånd av
länsstyrelsen i det län där rörelsen skall drivas. Med automobQ avses enligt 1
och 41 §§ personbil, lastbil och buss samt terrängmotorfordon. Som 1 § har
utformats krävs det tillstånd också för uthyrning av traktortåg, dvs. traktor
med tillkopplat siäpfordon. I övrigt krävs det inte särskilt tillstånd för att
yrkesmässigt hyra ut släpfordon.
Tillstånd
till uthyrningsrörelse meddelas endast om rörelsen finnes behövlig och i
övrigt lämplig och om sökanden anses skickad att handha den. Prövning av
rörelsens behövlighet skall inte ske, när ansökan avser tillstånd till
uthyrning av personbil eller av lastbil vars totalvikt inte överstiger 3,5 ton.
Kan det antas att rörelsen kommer att beröra annat län än det där rörelsen
skall bedrivas och kan länsstyrelsen med hänsyn härtill inte tillfredsställande
bedöma behovet och lämpligheten av rörelsen, skall länsstyrelsen överlämna
ärendet till regeringen för avgörande. Bil får inte tas i bruk i
uthymingsrörelse förrän tillståndshavaren till den länsstyrelse som har
meddelat tillståndet skriftligen har anmält att fordonet skall användas i
rörelsen enligt tillståndet. I fråga om terräng-fordon skall överlämnas bevis
att fordonet har godkänts vid lämplighetsbesiktning.
Hos
länsstyrelsen förs ett register över innehavare av tillstånd till uthymingsrörelse
med angivande av de fordon som har anmälts för användning enligt resp.
tillstånd. Registren förs manuellt i form av kortregister eller liknande, där
varje tillståndshavare har sitt upplägg.
Inom
kommunikationsdepartementet bereds f. n. ett antal ärenden som berör
taxitrafiken och jag vill i detta sammanhang lämna en orientering härom.
I
framställning till departementet har TSV hemställt att bestämmelsen i YTF om
krav på taxameter i taxibil flyttas över till FK. Som motiv härför anför
verket bl. a. att det i det arbete med föreskrifter om taxi-
Prop.
1977/78:81 25
bils
utrustning och beskaffenhet som pågår inom verket bl. a. har förordats vissa
krav i fråga om taxameterns beskaffenhet. Med nuvarande utformning av FK anser
sig verket förhindrat att utfärda föreskrifter för lämplighetsbesiktning av
taxibUar som omfattar även krav på taxameterns beskaffenhet. Enligt verket är
det önskvärt att utrustningsbestämmelser som rör taxibilar i görligaste mån
samlas i FK. Verket anser att flera fördelar skulle kunna uppnås med en sådan
ordning. Man skulle härigenom kunna utfärda närmare utrustningsföreskrifter i
fråga om taxametern liksom föreskriva att den skall vara av typ som har godkänts
av verket eller av annan myndighet. Enligt verket bör i FK också tas in en
bestämmelse som gör det möjligt för verket att medge undantag från kravet på
taxameter.
TSV:s
framställning har remissbehandlats.
Frågor
om tillståndsgivningen och om företagsstrukturen inom taxinäringen har i olika
sammanhang blivit föremål för överväganden.
Ar
1971 avlämnade utredningen rörande företagsstrukturen inom den yrkesmässiga
vägtrafiken, den s. k. yrkestrafikutredningen, sitt betänkande (SOU 1971: 34)
Lastbil och taxi. Till de frågor som utredningen bl. a. behandlade hörde
tillståndsgivningen och företagsstrukturen inom taxinäringen.
Yrkestrafikutredningens
betänkande utgjorde utgångspunkten för prop. 1972: 81 med förslag till bl. a.
ändringar i YTF. Propositionen antogs av riksdagen under våren 1972 (TU 1972:
13, rskr 1972: 232). Övervägandena mynnade ut i slutsatsen att anledning inte
förelåg att såsom yrkestrafikutredningen hade föreslagit vidta någon
tvångsvis omstrukturering av taxinäringen mot större enheter i bolagsform.
Förslag
lades däremot fram som innebar att kommunemas inflytande över taxitrafikens
anordnande kunde ökas. Förslagen innebar att kom.-mun om det kunde antas att
trafikförsörjnmgen inom kommunen skulle främjas av att taxitrafiken utövades av
juridisk person kunde söka tillstånd till det.
Förslagen
föranledde ändring i bl. a. 5 § YTF.
Ar
1973 beslöt Svenska kommunförbundet. Svenska taxiförbundet och Svenska
transportarbetareförbundet att tillsätta en gemensam arbetsgrupp för att
utarbeta förslag till ändrad företagsstruktur för taxinäringen och behandla
vissa andra därmed sammanhängande frågor. Gruppen, den s. k.
slrukturarbefsgruppen, överlämnade 1974 sin rapport. Taxinäringen förslag
till ändrad företagsstruktur m. m., till förbundsstyrelserna. Rapporten har
därefter getts in till kommunikationsdepartementet och remissbehandlats.
Arbetsgruppen
föreslår i huvudsak följande. Taxitillstånd bör företrädesvis meddelas större
företag som driver verksamheten i aktiebolagsform. I varje kommun bör i
princip bildas ett aktiebolag för taxitrafiken med ett för hela kommunen
gemensamt beställningskontor. Från denna
regel
bör enligt arbetsgruppen undantag kunna göras för de största tätortskommunerna.
Alla nuvarande tillståndshavare föreslås få rätt att förvärva aktier i bolaget.
Turordningsprincipen bör slopas och ersättas med ett förturssystem i fråga om
hembud av aktier. Den nya ordningen föreslås genomförd under en tioårig
övergångsperiod.
Vidare
har näringsfrihetsombudsmannen (NO) i skrivelse till kommunikationsdepartementet
tagit upp frågor som bl. a. rör företagsstrukturen inom taxinäringen. NO
framhåller bl. a. att kravet i YTF om att särskilda skäl skall föreligga för
att juridiska personer skall få trafiktillstånd bör slopas.
I
särskilda framställningar har Svenska kommunförbundet och Svenska
taxiförbundet begärt en översyn av reglerna om fastställande av taxor för
taxitrafiken. Förbunden hävdar att fastställelse av taxor bör ske genom en
central myndighets försorg.
3.4
Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet
NTF
fungerar centralt som riksorganisation för det frivilliga
trafik-säkerhetsarbetet och har en regional organisation i form av 24 länsförbund.
Vid sidan av dessa finns tre trafiksäkerhetsföreningar med Stockholm, Göteborg
och Malmö som verksamhetsområden. Medlemmar i NTF är de nämnda förbunden och
föreningarna samt ett 70-tal riksorganisationer.
NTF:s
verksamhet finansieras genom bl. a. statsbidrag, bidrag från
trafikförsäkringsbolagen samt intäkter från förlagsverksamhet och medlemsavgifter.
För budgetåret 1976/77 uppgick statsbidraget till ca 3,3 milj. kr.
Föreningen
samarbetar med bl. a. myndigheter, institutioner, företag samt regionala och
lokala trafiksäkerhetsorgan. Verksamheten bedrivs i nära samverkan med TSV
genom bl. a. regelbundna överläggningar för genomgång av aktuella frågor och
planering av särskilt informationsverksamheten. NTF och länsförbunden har
härvid bl. a. åtagit sig att svara för visst arbete i informationskampanjer som
har initierats av TSV.
I
NTF:s centrala verksamhet som i stor utsträckning är inriktad på att initiera
och skapa underlag för regionala och lokala aktiviteter ingår bl. a.
produktion och distribution av kurslitteratur, filmer, bildserier, trycksaker
och annat material för trafiksäkerhetsarbetet. Särskilda centrala aktiviteter
bedrivs av föreningen genom bl. a. Barnens trafikklubb, Yrkesförarrådet och
Ungdomsrådet. De båda råden har numera en regional organisation som successivt
utvecklas.
Det
regionala trafiksäkerhetsarbetet sker främst i de 24 länsförbunden och
trafiksäkerhetsföreningama i Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt
normalstadgarna kan som medlemmar i länsförbund ingå lands-
Prop. 1977/78:81 27
ting
och kommuner, lokala trafiksäkerhetsorgan, regionala statliga myndigheter
verksamma inom länet samt organisationer, företag och sammanslutningar, som
vill stödja förbundets verksamhet. En väsentlig uppgift för länsförbunden är
att biträda de lokala trafiksäkerhetsorganen i deras verksamhet.
Samtliga
länsförbund får årligen anslag från NTF med i medeltal ca 50 000 kr. och från
landstingen med belopp som varierar från 10 000 till 190 000 kr. per år. Också
storstadsföreningama får betydande bidrag. För genomförande av vissa av TSV
initierade kampanjer i länen lämnar TSV speciella bidrag. Heltidsanställda s.
k. verkställande ledamöter finns i de tre trafiksäkerhetsföreningarna samt i
åtta länsförbund. Övriga länsförbund har deltidsanställda verkställande
ledamöter.
Inom
det lokala trafiksäkerhetsarbetet har såsom tidigare har redovisats i
nästan alla kommuner under medverkan av NTF tillsatts särskilda organ, oftast
kallade trafiksäkerhetskommittéer. Dessa kommittéer har i ökande grad tagits i
anspråk vid den kommunala planeringen. De är numera, vilket redan har framgått,
som regel att betrakta som fakultativa kommunala nämnder. Kommittéernas främsta
uppgift i det lokala trafiksäkerhetsarbetet har alltsedan tillkomsten varit att
ta initiativ till olika trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder, att stimulera till
aktiv medverkan vid åtgärdernas genomförande samt att stödja och samordna den
frivilliga verksamheten. Kommittéerna utnyttjas dessutom i viss grad som
remissorgan.
Frivilligkrafter
har som har framgått av det anförda i viss utsträckning inlemmats i
trafiksäkerhetskommittéerna. Vid sidan om kommittéerna förekommer dock
ytterligare ett omfattande lokalt trafiksäkerhetsarbete som utförs på
frivillighetens väg. Det sker genom olika klubbar och föreningar ofta med
anknytning till trafikfrågor företag och enskilda. Detta arbete präglas bl.
a. av idégivning, initiativ till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder samt aktiv
medverkan i trafiksäkerhetskampanjer.
3.5
Kommunal trafikövervakning
Enligt
lagen (1964: 321) om kommunal trafikövervakning (ändrad senast 1967: 61) (LKT)
får länsstyrelsen i fråga om kommun som tar ut avgift för begagnande av allmän
parkeringsplats förordna att kommunen skall ombesörja övervakningen av att
föreskrifter rörande parkering och annan uppställning samt stannande av fordon
efterlevs. När länsstyrelsen meddelar sådant förordnande skall den också
bestämma det område av kommunen inom vilket denna skall ombesörja övervakningen.
Likaså skall bestämmas det minsta antal övervakare som behövs.
Trafikövervakning
är i första hand en polisiär verksamhet. Även om det som jag tidigare har
antytt har ansetts möjligt att låta personal
Prop. 1977/78:81 28
utan
fullständig polisutbildning fullgöra övervakningsuppgifter som avser stannande
och parkering av fordon har man funnit det nödvändigt att kräva en viss
utbildning av personalen. Detta krav har tagits in i LKT som i 2 § även
innehåller ett bemyndigande för rikspolisstyrelsen att meddela föreskrifter om
utbildningen. Rikspolisstyrelsen har med stöd av bemyndigandet fastställt normalplan
för utbildning av trafikövervakare. Sedan övervakaren har fått föreskriven
utbildning, får han förordnas att fullgöra trafikövervakning. Delta förordnande
meddelas av polischefen. Trafikövervakama står i sin tjänstgöring under
polischefens ledning. Detta innebär enligt uttalanden i prop. 1964: 101 att det
ankommer på polischefen att bestämma i frågor som t. ex. fördelningen av
personalen på olika delar av övervakningsomrädet, behovet av övervakning under
skilda delar av dygnet, samordningen med polisens övervakningsverksamhet,
formerna för övervakningen och rapportering m. m.
Kommunens
del av huvudmannaskapet för trafikövervakarkåren anges i samma proposition så
att kommunen som arbetsgivare beslutar i frågor som hänger samman med
befattningshavarnas arbetstid och andra anställningsvillkor. Det ankommer också
på kommunen att anställa och avlöna personalen, utrusta den och i övrigt svara
för administrationen av verksamheten. Det är också kommunen som har att se
till att personalen får den föreskrivna utbildningen.
3.6
Vägtrafildagstiftningen och regeringsformens regler om normgivningsmakten
Den
nya regeringsformens (RF) regler om normgivningsmakten finns i 8 kap.
Grundlagsreformen innebar bl. a. att den s. k. samfällda lagstiftningen
försvann. Riksdagen är numera ensam lagstiftare och den beslutar lag i vilket
ämne som helst. I vissa frågor är lagformen föreskriven i RF. Detta gäller t.
ex. föreskrifter av privaträttslig natur och ingrepp i enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden. När det gäller vissa typer av föreskrifter som
rör näringsverksamhet, trafik, ordning på allmän plats m. m. får regeringen
meddela föreskrifter efter bemyndigande i lag. Slutligen får regeringen utan
särskilt bemyndigande meddela dels verkställighetsföreskrifter till lagar,
dels andra föreskrifter som inte kräver lagform. Dit hör t. ex. den
administrativa norm-givningen och vissa andra offentligrättsliga föreskrifter.
På
trafikområdet gäller lagen (1975: 88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer (ändrad 1977:1121)
(bemyndigandelagen). I prop. 1975:8 om följdlagstiftning med anledning av den
nya regeringsformen, där förslag till bemyn-digandelag lades fram, påpekades
att genomgången av olika skäl inte kunde bli fullständig och dåvarande chefen
för justitiedepartementet
Prop. 1977/78: 81 29
förutskickade
att de framlagda förslagen skulle komma att följas av andra. Riksdagen hade
ingen erinran mot propositionen i denna del (KU 1975: 10, rskr 1975: 62).
Bemyndigandelagen täcker
emellertid inte hela det område som avsågs med det riksdagsbeslut år 1970
varigenom regeringen bemyndigades att meddela föreskrifter inom områden för
vägtrafiklagstiftningen. I fråga om omfattningen av detta bemyndigande får jag
hänvisa till vad jag tidigare har anfört (avsnitt 2.6).
4
Trafiknämndsutredningen
4.1
Betänkandet (SOU 1976:18) Lokala trafikföreskrifter m. m.
I
betänkandet behandlar utredningen frågor om vilka myndigheter som skall meddela
lokala trafikföreskrifter och ge tillstånd till taxitrafik samt frågan om det
frivilliga trafiksäkerhetsarbetets lokala och regionala organisation. När det
gäller de lokala trafikföreskrifter som nu meddelas av trafiknämnd föreslår
utredningen att dessa i huvudsak skall meddelas av kommunfullmäktige eller den
kommunala nämnd som fullmäktige utser. För att säkerställa att föreskrifterna
utformas på ett både formellt och sakligt riktigt sätt föreslås dels att
TSV skall utfärda föreskrifter och utarbeta mallar till kommunemas ledning, dels
att det ges regler om samråd med polismyndigheten, statens vägverk och TSV.
Undantag från kommunens beslutsbefogenhet görs dock bl. a. för föreskrifter
som endast gäller viss väg och avser en tid av högst sex månader. I dessa fall
föreslås att polismyndigheten skall meddela föreskriften. Även vissa andra
justeringar i de nuvarande beslutsbefogenheterna föreslås. Därvid märks främst
ett förslag att kom.munen skall besluta om hastighetsbegränsning inom
avgränsade områden utan genomfartstrafik. Utredningen föreslår också att frågor
om taxitillstånd skall prövas av kommunen.
Enligt utredningens
förslag skall kommunens beslut kunna överklagas endast genom s. k.
kommunalbesvär. Detta innebär dels att endast den som är kommunmedlem dvs. är
kyrkobokförd i kommunen, är taxerad till kommunalskatt eller äger fastighet
där får anföra besvär, dels att överprövningen begränsas till frågan om
beslutets laglighet. Beslutets lämplighet är fullföljdsinstanserna däremot
förhindrade att pröva. Utredningen föreslår emellertid att även
polismyndigheten, statens vägverk och TSV skall få anföra kommunalbesvär över
beslut om lokal trafikföreskrift och att besvärstiden för dessa myndigheter
inte skall vara begränsad.
I
fråga om det lokala frivilligarbetet föreslår utredningen att de nuvarande
trafiksäkerhetskommittéema skall ombildas till fakultativa kom-
munala
nämnder, förslagsvis kallade trafiksäkerhetsnämnder. Till dessa nämnder bör
enligt utredningen knytas referensorgan, kallade trafiksäkerhetsråd, som skall
upprätthålla kontakterna med de företag, organisationer och enskilda som är
engagerade i frivilligarbetet.
När
det gäller en mera detaljerad redovisning av förslagen i betänkandet vill jag
hänvisa till detta, som bör fogas till protokollet som bilaga 1.
4.2
Promemorian (Ds K 1976: 6) Huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare
I
promemorian behandlas frågan om hur huvudmannaskapet för de kommunala
trafikövervakama fortsättningsvis bör vara ordnat. Utredningen anser att det
nuvarande delade huvudmannaskapet inte är helt tillfredsställande och föreslår
att kommunerna får ett odelat huvudmannaskap. Det förordas emellertid för
att tillförsäkra polismyndigheten ett tillräckligt inflytande två
samrådsregler. Den ena innebär att kommunen åläggs att vid den långsiktiga
planeringen av övervakningsverksamheten samråda med polismyndigheten. Den
andra innebär en rätt för polismyndigheten att vid särskDda händelser såsom
vissa slag av offentliga tillställningar påkalla samråd med kommunen om
medverkan av trafikövervakarkåren i den konkreta situationen. Vidare föreslår
utredningen att trafikövervakarnas kompetens knyts till lagstiftningen om
felparkeringsavgift. Med hänsyn till de ändringar som har gjorts i fråga om
skydd för den som utövar myndighet (prop. 1975: 78, JuU 1975: 22, rskr 1975:
212) anser utredningen att personalen inte längre bör meddelas förordnande som
ordningsvakter. Promemorian bör fogas till protokollet som bilaga 2.
5
Framställningarna
Svenska
kommunförbundet har i framställningar den 28 januari 1977 till kommunikations-
och kommundepartementen tagit upp två frågor rörande handikappades
parkeringsproblem.
Framställningen
till kommunikationsdepartementet har viss anknytning till
trafiknämndsutredningens betänkande Lokala trafikföreskrifter m. m. Förbundet
pekar på att en konsekvens av utredningens förslag är att de beslut som nu
meddelas av trafiknämndema angående parkeringsdispenser för handikappade
skulle komma att meddelas av polismyndigheterna. Förbundet finner denna
ordning mindre lämplig med hänsyn till den ändring i VTK (SFS 1976: 780) som
vidtogs den 28 oktober 1976 och som innebar att de dispenser som meddelas av
trafiknämnderna efter den 1 januari 1977 omfattar hela landet. Tidigare gällde
dessa
Prop. 1977/78:81 31
endast
inom trafiknämndens område. Länsstyrelsen kunde ge dispenser för länet och
statens vägverk dispenser som gällde för hela landet. Förbundet framhåller att
många kommuner mot bakgmnd av ändringen i VTK av sociala och trafikpolitiska
skäl har medverkat till att ge de lokalt utfärdade tillstånden större
omfattning än de "riksdispenser" som tidigare utfärdades av
vägverket. Förbundet finner det vara angeläget att denna utveckling får
fortsätta och föreslår att beslutanderätten rörande denna form av dispenser
tilläggs kommtmerna. Slutligen ifrågasätter förbundet behovet av
tillämpningsföreskrifter till VTK i detta hänseende om förbundets förslag
bifalls. Vägverkets nuvarande uppgift i detta avseende bör enligt förbundets
uppfattning kunna slopas då behovet av enhetlighet torde kunna tillgodoses inom
ramen för det fortlöpande samråd som sker mellan förbundet och kommunema.
I
framställningen till kommundepartementet har förbundet pekat på att de
parkeringstillstånd som utfärdas för handikappade varierar i omfattning mellan
olika kommuner. I några fall har tillstånden även getts den utformningen att de
innefattar befrielse från skyldighet att erlägga avgift på allmän
parkeringsplats.
Förbundet
anger att det i olika framställningar till förbundet har hemställts att man
skall medverka till att parkeringstillstånden även innefattar
avgiftsbefrielse. Till en del har detta motiverats med att vissa personer
saknar praktiska möjligheter att använda de nuvarande typerna av
parkeringsautomater. Ofta är dessutom uppställningstidema så korta att den
handikappade har svårt att hinna uträtta de ärenden som behövs. Detta har lett
till att handikappade i vissa fall har sett sig tvingade att parkera sitt
fordon på plats där parkeringsförbud råder i stället för på avgiftsbelagd
plats.
Enligt
2 § lagen (1957: 259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa
upplåtelser å allmän plats, m. in. (omtryckt 1972: 102) ankommer det på
kommunfullmäktige att besluta om parkeringsavgifter och om grandema för
beräkningen av dessa. Enligt förbundets mening följer av allmänna
kommunalrättsliga grundsatser att fullmäktige är förhindrade att medge en viss
kategori av personer befrielse från att erlägga sådana avgifter, eftersom ett
sådant beslut skulle strida mot den kommunala likställighetsprincipen.
Förbundet anser att det krävs författningsstöd för att avgiftsbefrielse skall
kunna medges och menar att det är angeläget att kommunema ges möjlighet att
medge sådan för handikappade. Enligt förbundets mening bör detta kunna ske genom
ett tillägg till 2 § första stycket lagen om rätt för kommun att uttaga avgift
för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.
Nacka
kommun har i en framställning till kommunikationsdepartementet angett att det
inom kommunen föreligger ett stort behov av ökade resurser för övervakning av
efterlevnaden av trafikreglerande
Prop.
1977/78:81 32
föreskrifter.
Enligt kommunens mening bör man kunna lösa dessa problem genom att inrätta
kommunal trafikövervakning. Fömtsättningen för att kommunen med nuvarande
lagstiftning skall kunna få förordnande att bedriva trafikövervakning är
emellertid att avgiftsbelagd parkering förekommer inom kommunen. Denna
förutsättning föreligger inte inom Nacka kommun. Beroende på bl. a.
bebyggelsestrukturen inom kommunen anser man det inte heller lämpligt att
inrätta avgiftsbelagd parkering. Mot den angivna bakgrunden hemställer kommunen
om sådan ändring i LKT att det går att få dispens från kravet på avgiftsbelagd
parkering. Denna fråga har också tagits upp av TSV och Svenska kommunförbundet
i yttranden över promemorian Huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare.
I fråga om en
framställning från TSV angående taxameter får jag hänvisa till vad jag tidigare
har anfört (avsnht 3.3).
6
Remissyttrandena
6.1 Betänkandet (SOU
1976: 18) Lokala trafikföreskrifter m, m.
6.1.1 Lokala
trafikföreskrifter
Så
gott som alla remissinstanser synes dela utredningens grunduppfattning att
kommunernas ökade ansvar för samhällsplanering och trafikförsörjning ger
anledning att ompröva beslutsfunktionerna när det gäller lokala
trafikföreskrifter. Så anför t. ex. TSV att kommunernas ökade ansvar på de
angivna områdena gör det naturligt att stärka deras inflytande på
trafiksektorn, eftersom denna har blivit en allt viktigare integrerande del av
den fysiska och ekonomiska planeringen i kommunerna. Verket anser därför att
trafiknämnderna inte längre är lämpliga för de växande uppgifter som åvilar
dem. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna,
trafiksäkerhetsutredningen (K 1973: 07), Kungl. Automobil Klubben,
Motorförarnas helnykterhetsförbund. Motormännens riksförbund och NTF. Svenska
vägföreningen tillfogar att det är väsentligt att möjligheterna till
delegation inom kommunerna tillvaratas. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att
kommunal nämnd, som kommunfullmäktige bestämmer, skall ha beslutanderätten.
Detta ger enligt länsstyrelsens mening möjlighet att som rättsmedel anvisa
förvaltningsbesvär över det kommunala organets beslut. En sådan beslutsordning
ger även möjlighet till val av nämnd med hänsyn till kommunens storlek m. m.
Behovet av flexibel anpassning till kommande utveckling tillgodoses också.
Statens vägverk och decentraliseringsutred-ningen (Kn 1975: 01) anser
emellertid med hänsyn till att beslut om lokala trafikföreskrifter bl. a.
påverkar väghållarnas ekonomiska ansvar att lokala trafikföreskrifter bör
meddelas av dessa. Såvitt angår det statliga vägnätet anser
decentraliseringsutredningen att besluten i prin-
Prop. 1977/78:81 33
cip
bör meddelas av länsstyrelsen med möjlighet för denna att delegera
beslutsbefogenheten till vägförvaltningen. Rikspolisstyrelsen anger som sin
uppfattning att det övervägande antalet trafiknämnder numera har funnit väl
utvecklade former for sitt arbete och f. n. arbetar både effektivt och
ändamålsenligt. Styrelsen tillstyrker dock utredningens förslag. Utredningens
förslag till gränsdragning mellan kommunens och polismyndighetens
beslutsbefogenheter har i huvudsak accepterats av remissinstanserna.
Rikspolisstyrelsen menar dock att den föreslagna sexmånadersgränsen är alltför
snäv, medan statens planverk anser att den är för vid. TSV anser däremot att
polismyndigheten bör handlägga endast dispensfrågor. Även länsstyrelsen i
Stockholms län framhåller att det bör övervägas ytterligare att i princip
undanta polismyndigheten från beslutsbefogenheter i fråga om lokala
trafikföreskrifter. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att frågan om en lokal
trafikföreskrift endast skall avse viss väg eller kortare eller längre tid än
sex månader ofta inte kan klarläggas förrän ärendet har beretts för avgörande.
Enligt länsstyrelsens mening är en sådan kompetensgräns inte godtagbar. Flera
remissinstanser bl. a. statens vägverk och TSV har kritiserat utredningens
teknik att beteckna även vad som brukar kallas dispenser som lokala
trafikföreskrifter.
De
remissinstanser som har kommenterat utredningens förslag om rätt för kommunema
att i viss utsträckning besluta om hastighetsbegränsningar har så gott som
genomgående varit kritiska. Länsstyrelsen i Malmöhus län redovisar
uppfattningen att en uppdelning av bcslutskompetensen på det föreslagna sättet
kan medföra att handläggningen blir tidsödande genom att särskilda
undersökningar måste göras om och i vilken omfattning genomfartstrafik
förekommer. Liknande åsikter framförs av länsåklagarna i Södermanlands samt
Göteborgs och Bohus län liksom av flera trafiknämnder. Länsstyrelsen i
Norrbottens län understryker att man noga bör överväga konsekvenserna innan
slutlig ställning tas. I vissa sammanhang kan t. ex. de ekonomiska aspekterna
tillåtas bli alltför avgörande. Statens planverk anser däremot att kommunema
bör ges beslutanderätten om färdhastighet även på genomgående vägar, varvid de
skulle åläggas att beakta vissa ramvillkor.
Flera
remissinstanser tar upp frågan om samråd mellan kommunen samt statens vägverk,
TSV och polismyndigheten. Många av dem understryker vikten av att TSV utfärdar
föreskrifter och tillhandahåller mallar till kommunernas ledning. Trafiksäkerhetsutredningen
anser att det är otillfredsställande med så oklara samrådsregler som
utredningen har föreslagit. Förslaget om obligatoriskt samråd med
polismyndigheten före beslut om lokal trafikföreskrift har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av bl. a. riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, statens
vägverk, TSV, länsstyrelserna. Motorförarnas helnykter-lietsförbund och Svenska
kommunförbundet. 1 flera fall framhålls bety-
3
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 81
Prop.
1977/78:81 34
delsen av att polismyndigheten på det lokala planet ofta
representerar den största trafikjuridiska sakkunskapen. Rikspolisstyrelsen
menar att polismyndigheten även bör ha närvaro- och yttranderätt vid sammanträde
med det beslutande kommunala organet. Statens vägverk, länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs, Västmanlands och Norrbottens län anser att även
väghållaren åtminstone när det gäller det statliga vägnätet bör vara
obligatorisk remissinstans. I fråga om samråd med TSV anför statens vägverk och
TSV att samråd bör ske om det rör sig om principiellt viktiga frågor, såsom
exempelvis om den lokala trafikföreskriften avviker från föreskrifter,
anvisningar eller mallar som har utarbetats av TSV.
I fråga om besvär över kommunalt beslut om lokal
trafikföreskrift har riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, statens vägverk, TSV,
länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län liksom
trafiksäkerhetsutredningen framhållit att utredningsförslaget medför att någon
lämplighetsprövning av överklagade beslut inte kan ske, vilket bedöms som
otillfredsställande. Riksåklagaren och de nämnda länsstyrelserna förordar att
överprövningen i stället sker i form av förvaltningsbesvär. Även TSV synes vara
av samma uppfattning. Rikspolisstyrelsen föreslår att besluten blir föremål
för underställningsförfarande. Näringslivets trafikdelegation anser att
kretsen av be-svärsberättigade bör utvidgas till att omfatta även lokala
näringsidkare och näringslivsorganisationer. Svenska kommunförbundet
ifrågasätter behovet av besvärsrätt för TSV, vägverket och polismyndigheten men
godtar förslaget i denna del. Däremot bedömer förbundet det som helt
otillfredsställande att de statliga myndigheternas besvärsrätt inte har begränsats
i tiden.
6.1.2 Vissa yrkestrafikfrågor
En del remissinstanser har uppehållit sig vid utredningens
förslag i fråga om yrkestrafiken. Länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus län
har lämnat utredningens förslag utan erinran. Länsstyrelsen i Västmanlands län
anser att frågan om vilken myndighet som skall besluta i frågor om
taxitillstånd bör avgöras samtidigt med att man tar ställning till en ny
yrkestrafiklagstiftning. I avvaktan på att arbetet med en sådan slutförs anser
länsstyrelsen att utredningens förslag kan godtas.
Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på att länsstyrelsen
enligt 3 § YTF har ett övergripande ansvar för den yrkesmässiga trafikens ändamålsenliga
ordnande. Enligt länsstyrelsens mening bör det klarläggas hur länsstyrelsen
skall kunna fylla denna uppgift utan att den kommunala självstyrelsen träds
alltför nära.
Näringslivets trafikdelegation, Sveriges trafikbilägares
riksorganisation och Svenska vägföreningen ställer sig kritiska till
utredningens förslag. De framhåller att kommunema har möjlighet att själva söka
tillstånd att
Prop. 1977/78:81 35
bedriva
taxirörelse och att kommunerna för att fullgöra sina skyldigheter i fråga om
bl. a. färdtjänst och skolskjutsning i stor utsträckning köper tjänster från
taxitrafikutövare. Mot denna bakgmnd bedömer dessa remissinstanser det som helt
olämpligt att kommunema handhar tillståndsinstrumentet. Näringslivets
trafikdelegation menar att ett slutligt beslut bör anstå till dess att man har
tagit ställning till de stmkturfrågor inom taxinäringen som f. n. studeras. I
avvaktan på detta bör tillståndsgivningen handhas av länsstyrelserna. De båda
andra nämnda remissinstanserna har samma uppfattning i fråga om vilken
myndighet som bör besluta om tillstånd till taxitrafik. Flera trafiknämnder
redovisar också liknande åsikter.
Svenska
kommunförbundet har tillstyrkt utredningens förslag men påpekat att vissa
bestämmelser i YTF måste samordnas med bestämmelser i kommunallagen. Bl. a.
måste i YTF klarläggas att den som har sökt taxitUlstånd men inte är
kommunmedlem inte har rätt att anföra besvär över avslagsbeslut. Frågan om
besvär över avslagsbeslut har uppmärksammats även av några andra
remissinstanser. TSV och länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker att
kommunalbesvär blir enda möjlighet att överklaga beslut rörande taxitillstånd.
Även länsstyrelserna i Stock-liolms och Västernorrlands län ställer sig tveksamma
till en sådan lösning.
Kungl.
Automobil Klubben och Motorförarnas helnykterhetsförbund framhåller att de inte
kan biträda utredningens förslag om avskaffande av den personliga
lämplighetsprövningen för dem som skall tjänstgöra som taxiförare.
Statens
trafiksäkerhetsverks framställning om överflyttande av bestämmelserna om
taxameter från YTF till FK tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser. Svenska kommunförbundet förutsätter emellertid att ändringen
inte kommer att inskränka på tillståndsmyndighetens möjlighet att medge
undantag från skyldigheten att ha taxameter inmonterad i fordonet. Liknande
synpunkter framförs av länsstyrelsen i Jämtlands län. Aktiebolaget Svensk Bilprovning
ifrågasätter om man inte bör införa generellt undantag från skyldigheten att ha
fordonet utrustat med taxameter när det gäller fordon som används uteslutande
för skolbamstransporter.
6.1.3
Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet
Så
gott som alla remissinstanser stöder utredningens förslag när det gäller
organisationen av frivilligarbetet. NTF framhåller att utredningens
uppfattning att trafiksäkerhetsarbetet lämpar sig väl för frivilliga insatser
och att det frivilliga engagemanget inte på ett fullgott sätt kan ersättas av
arbete i en kommunal nämnd stämmer överens med NTF:s mångåriga erfarenhet av
frivilligt trafiksäkerhetsarbete.
Prop. 1977/78: 81 36
NTF
pekar också på att utredningens förslag stämmer väl med den uppfattning som
föreningen redovisade i sitt remissyttrande över promemorian "Kommunerna
och trafiksäkerheten", där föreningen anförde att det är naturligt att det
på det regionala och lokala planet finns en myndighetslinje och en
frivilliglinje. NTF anser liksom utredningen att det inte är realistiskt att
generellt sett räkna med en tillfredsställande representation för
frivilligkraftema i de kommunala nämnderna. I små kommuner kan det dock enligt
NTF:s mening vara möjligt att bereda alla parter representation i
trafiksäkerhetsnämnderna. Liknande synpunkter på värdet av frivilligarbetet
framförs av många andra remissinstanser, däribland TSV, Kungl. Automobil
Klubben, Motorförarnas helnykier-hetsförbund och Motormännens riksförbund.
Motorförarnas helnykterhetsförbund har emellertid när det gäller den lokala
organisationen av frivilligarbetet framhållit att man inte kan dela
uppfattningen att representanter för det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet som
regel skall hänvisas till den föreslagna referensgruppen. Det bör enligt
förbundets mening innebära en förstärkning av nämnden att någon eller några
representanter för det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet ges plats som ordinarie
nämndledamot. Förbundet anser att kommunförbundet bör rekommendera kommunerna
att handla i enlighet med denna uppfattning. Svenska kommunförbundet finner det
också önskvärt att kommunerna stöder trafiksäkerhetsarbetet i ökad
utsträckning. Förbtmdet utgår från att man inom ramen för tillgängliga resurser
skall ha möjlighet att verka för ett ökat kommunalt engagemang inom
trafiksäkerhetsarbetet.
TSV
har i fråga om den regionala organisationen påpekat att det f.n. föreligger
betydande skillnader mellan de olika länen. Bidragen från landstingen till
länsförbunden varierar mellan 10 000 och 190 000 kr. per år. TSV förordar ett
ökat landstingskommunalt engagemang i det regionala frivilligarbetet och anger
att detta borde vara en angelägen uppgift i det förebyggande arbetet. TSV föreslår
också att det till varje länsstyrelse knyts en statlig tjänsteman (trafikkonsulent)
som samtidigt är verkställande ledamot eller sekreterare i länets
trafiksäkerhetsförbund.
6.2
Promemorian (Ds K 1976: 6) Huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare
Så
gott som alla remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag att
huvudmannaskapet för trafikövervakarna helt skall tillkomma kommunen. Bl. a.
TSV har förklarat sig dela uppfattningen att övervakningen av
parkeringsbestämmelser är ett naturligt ansvarsområde för kommunerna. Från
flera håll har emellertid framhållits behovet av samarbete mellan kommunema
och polismyndigheterna. När det gäller formerna för samråd är meningarna mera
delade. Flera re-
Prop. 1977/78:81 37
missinstanser
har tillstyrkt utredningens förslag om samrådsregler. Dit hör t. ex.
rikspolisstyrelsen, TSV och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen i Jönköpings
län och Föreningen Sveriges länspolischefer förordar att kommun, som svarar
för trafikövervakning, i samråd med polismyndigheten skall upprätta reglemente
för verksamheten, vari samarbetet regleras. Enligt dessa båda instansers
uppfattning bör rikspolisstyrelsen och Svenska kommunförbundet kunna utarbeta
ett normalreglemente till ledning för kommunema och de lokala polismyndigheterna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker utredningens förslag och anser att den
taktiska och operativa ledningen av övervakningsarbetet fortfarande bör
tillkomma polismyndigheten.
Frågan om
ordningsvaktsförordnande för trafikövervakama har tagits upp av en del
remissinstanser. Utredningens förslag att sådana förordnanden i fortsättningen
inte skall meddelas har tillstyrkts av bl. a. TSV och länsstyrelsen i Malmöhus
län. Därvid har anförts att bestämmelsema i 17 kap. 14 §§ brottsbalken om
skydd mot angrepp på personer som utövar myndighet gäller alla som utövar myndighet
oavsett förordnande. En minoritet inom länsstyrelsen i Malmöhus län liksom
polisstyrelse/t i Skellefteå polisdistrikt anser dock att förordnande alltjämt
bör meddelas.
Utbildningen av personalen
har tagits upp av rikspolisstyrelsen och TSV. Rikspolisstyrelsen har betonat
att utbildningen måste ske i nära samråd med lokala polismyndigheter. TSV har
förutsatt att verket och rikspolisstyrelsen får ett visst inflytande på
verksamheten.
Avgränsningen av
kompetensområdet för trafikövervakarna har behandlats av några
remissinstanser. TSV, Motormännens riksförbund, NTF och Svenska
kommunalarbetareförbundet har tillstyrkt utredningens förslag, medan
länsstyrelsen i Malmöhus län har avstyrkt det med motiveringen att det innebär
en inskränkning i den nuvarande behörigheten.
Ett par frågor utanför
utredningsförslaget har tagits upp under remissbehandlingen.
Rikspolisstyrelsen anser att förordnande om kommunal trafikövervakning normalt
bör omfatta hela kommunen och endast då särskilda omständigheter gör det
nödvändigt begränsas till delar av den. TSV hävdar att frågan om
övervakningsområdets omfattning bör lösas i samrådsdiskussioneraa mellan
polismyndigheten och kommunen. TSV och Svenska kommunförbundet förklarar sig
anse att förekomsten av avgiftsbelagd parkering inte bör vara en nödvändig
förutsättning för förordnande om kommunal trafikövervakning. Samma
remissinstanser menar också att det saknas anledning att behålla kravet att
länsstyrelsen i samband med förordnandet skall besluta om minsta antal
trafikövervakare. Det bör enligt dessa båda instansers uppfattning ankomma på
kommunen att själv bedöma behovet av resurser.
Prop. 1977/78:81 38
7
Föredraganden 7.1 Inledning
Den
växande trafiken på våra gator och vägar ställer allt högre krav på de statliga
och kommunala myndigheter som har att se till att trafiken kan ledas fram på
ett smidigt och säkert sätt. I stor utsträckning försöker man lösa dessa
problem genom miljöinriktade åtgärder, dvs. i första hand genom lösningar som
ger så få konfliktanledningar som möjligt. Det är emellertid ofrånkomligt att
sådana åtgärder i första hand är lämpade vid nybyggnad av vägar och områden.
När det gäller den befintliga miljön är man i hög grad hänvisad till att genom
olika slag av trafikregleringar förbättra förhållandena. I ökande utsträckning
har detta arbete kommit att vila på kommunema och i många av dessa pågår ett
intensivt arbete på att genom trafiksaneringar och liknande åtgärder öka
trafiksäkerheten och framkomligheten. I många fall vidtas sådana åtgärder också
för att minska de negativa miljöeffekterna av trafiken.
Arbetet
på trafiksaneringar och andra åtgärder i den befintliga miljön har lett till
att de lokala trafikföreskrifterna som kompletterar eller ersätter vissa av
de av statsmaktema beslutade trafikreglema har fått en väsentligt större
betydelse än tidigare. Möjligheten att meddela lokala trafikföreskrifter finns
reglerad i vägtrafikkungörelsen (1972: 603, ändrad senast 1977: 875) (VTK) och
terrängtrafikkungörelsen (1972: 594, ändrad senast 1977: 876) (TTK). F. n.
meddelas lokala trafikföreskrifter av länsstyrelsema och trafiknämnderna.
Trafiknämnden som inte är ett kommunalt organ består av polismästaren i
polisdistriktet och två kommunalt utsedda ledamöter. I takt med den utveckling
som jag nyss har beskrivit har det vuxit fram ett behov av en fastare kommunal
förankring av besluten om lokala trafikföreskrifter. Mot bl. a. denna bakgrund
tillkallades år 1974 en sakkunnig för att överväga vissa kommunala trafik- och
trafiksäkerhetsfrågor (trafiknämndsutredningen K 1974: 03). Utredningen
avgav i februari 1976 betänkandet (SOU 1976: 18) Lokala trafikföreskrifter m.
m. I betänkandet föreslås att de nuvarande trafiknämndema skall avskaffas och
att deras uppgifter skall föras över till kommunerna och polismyndigheterna.
I anslutning
till förslagen i betänkandet har Svenska kommunförbundet i framställningar
till kommunikations- och kommundepartementen tagit upp frågor som rör dispenser
för rörelsehindrade från lokala trafikföreskrifter om parkering.
Trafiknämnderna
har att behandla även vissa frågor om yrkesmässig trafik. Det rör sig om
tillstånd till taxitrafik och vissa andra frågor som hänger samman härmed. Med
hänsyn till att trafiknämndsutredningens förslag innebär att de nuvarande
trafiknämndema skall avskaffas har
Prop. 1977/78:81 39
utredningen
förordat att även dessa frågor skall handläggas av kommunerna.
Trafiknämndsutredningen
har också haft att behandla frågan om det frivilliga trafiksäkerhetsarbetets
lokala och regionala organisation. Fri-villiginsatsema i Sverige har genom åren
tilldragit sig intemationell uppmärksamhet och deras betydelse för ett
effektivt trafiksäkerhetsarbete är mycket stor. Utredningens förslag innebär i
denna del att frivilligkrafterna i den mån de inte kan beredas plats i de
kommunala nämnder (trafiksäkerhetsnämnder) som har fömtsatts handlägga
trafiksäkerhetsfrågor skall verka genom ett kontakt- och referensorgan till
de kommunala nämnderna. Även på det regionala planet lägger utredningen fram
förslag för att stödja frivilligarbetet.
Ett
av momenten i det ökade kommunala engagemanget i trafikfrågor utgör den
kommunala trafikövervakning som kan anordnas enligt lagen (1964: 321) om
kommunal trafikövervakning (ändrad senast 1967: 61) (LKT). Det nuvarande
huvudmannaskapet för de kommunala trafikövervakama är i viss mån delat mellan
polismyndigheten och kommunen. I promemorian (Ds K 1976: 6) Huvudmannaskapet
för kommunala trafikövervakare har trafiknämndsutredningen lagt fram förslag
till ett odelat kommunalt huvudmannaskap för trafikövervakarna. I anslutning
till utredningens förslag har Nacka kommun i en framställning till kommunikationsdepartementet
tagit upp frågan om villkoren för att kommun skall få anordna kommunal
trafikövervakning.
Betänkandet
och promemorian har remissbehandlats.
I
det följande behandlar jag de principiella frågeställningar som bör föreläggas
riksdagen. Reformen kräver därutöver i vissa detaljfrågor ytterligare
överväganden, som det ankommer på regeringen att göra.
Trafiknämndsutredningens
förslag aktualiserar frågan om bemyndigande för regeringen att besluta
föreskrifter som rör vägtrafiken. Jag kommer därför att i detta sammanhang ta
upp även denna fråga.
Vidare
kommer jag att behandla en fråga som rör uthyming av bilar.
7.2
Lokala trafikföreskrifter
Utredningen
konstaterar att det tidigare har diskuterats om lokala trafikföreskrifter skall
ses som ett hjälpmedel för polisen i dess arbete att uppehålla ordning och
säkerhet eller som ett medel i den kommunala planeringen i vid mening.
Utvecklingen på detta område kan enligt utredningen anses innebära att man har
kommit att mer allmänt omfatta den senare ståndpunkten. Därvid pekar
utredningen på att de lokala trafikföreskrifterna numera används för att
genomföra mycket ingripande trafiksaneringar som ibland omfattar hela
stadsdelar. Åtgärder av detta slag föregås av omfattande utredningar och
debatter i olika kommunala organ. Däremot kommer enligt den nu gällande
ordningen de juridiskt bindande besluten om lokala trafikföreskrifter att
fattas av
ett
icke-kommunalt organ trafiknämnden. Mot denna bakgrund anser utredningen att
trafiknämndema numera varken i fråga om sammansättning eller beslutsregler kan
anses lämpade för sina uppgifter. Enligt utredningens uppfattning bör besluten även
formellt fattas av det organ som har eller kan ta det reella ansvaret, dvs. ett
kommunalt organ såsom kommunfullmäktige eller efter delegation kommunal
nämnd. Förhållandena varierar så starkt mellan de olika kommunema att man inte
anser sig kuima förorda att en särskild obligatorisk nämnd inrättas. Kommunen
bör i stället ha möjlighet att inrätta en särskild nämnd eller att lägga
uppgifterna på en redan befintlig nämnd.
Utredningen
pekar på att ett stort antal av de lokala trafikföreskrifterna inte har denna
"tunga" trafikpolitiska karaktär. Det gäller främst föreskrifter som
behövs för vägarbeten m. m. I dessa fall anser utredningen att
polismyndigheten bör kunna besluta. Gränsdragningen bör enligt utredningen
göras så att polismyndigheten får beslutskompetensen i fråga om bl. a. lokal
trafikföreskrift som gäller endast viss väg och avser en tid av högst sex
månader.
Utredningens
förslag till fördelning av beslutsbefogenhetema mellan lokala och regionala
organ följer i huvudsak de nu gällande reglerna. På en punkt förordas
emellertid en ändring. Den innebär att beslut om hastighetsbegränsning som
avser ett avgränsat område med lokala vägar utan genomfartstrafik skall
meddelas av kommunema i stället för av länsstyrelsen.
1
fråga om samrådet mellan kommunen samt statens vägverk, statens
trafiksäkerhetsverk (TSV) och polismyndigheten framhåller utredningen att det
är nödvändigt att TSV till kommunernas ledning utfärdar föreskrifter och
upprättar mallar till föreskrifter. Utredningen föreslår också att kommunen
innan lokal trafikföreskrift beslutas skall inhämta polismyndighetens yttrande
över det förslag som föreläggs det beslutande organet. Enligt utredningen
skall kommunen också i den utsträckning det behövs samråda med statens vägverk
och TSV.
I
fråga om besvär över beslut om lokal trafikföreskrift innebär utredningens
förslag att kommunalt beslut kan överklagas endast genom kommunalbesvär. Detta
medför att i princip bara den som är kommunmedlem dvs. den som är
kyrkobokförd i kommunen, är taxerad till kommunalskatt eller äger fastighet
där är berättigad att klaga och att beslutet kan angripas endast på den grund
att det är olagligt, medan däremot beslutets lämplighet inte kan prövas.
Utredningen har dock föreslagit att även polismyndigheten, TSV och statens
vägverk skall få anföra kommunalbesvär och att besvärstiden för dem inte skall
vara inskränkt till viss tid.
Så
gott som alla remissinstanser bl. a. TSV, länsstyrelsema, trafiksäkerhetsutredningen
(K 1973: 07), motororganisationerna och Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande (NTF) delar utred-
Prop. 1977/78:81 41
ningens
grunduppfattning att kommunema bör få ett ökat inflytande på beslut om lokala
trafikföreskrifter. Statens vägverk och decentraliseringsutredningen (Kn 1975:
01) anser dock att lokala trafikföreskrifter i princip bör meddelas av
väghållaren. Rikspolisstyrelsen menar att den nuvarande ordningen numera
fungerar väl, men tillstyrker ändå att utredningens förslag genomförs.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att kommunal nämnd, som kommunfullmäktige
bestämmer, skall ha beslutanderätten, vilket ger möjlighet att som rättsmedel
anvisa förvaltningsbesvär över det kommunala organets beslut. En sådan beslutsordning
ger även möjlighet till val av nämnd beroende på kommunens storlek m. m.
Behovet av flexibilitet med hänsyn till kommande utveckling tillgodoses
dessutom. Utredningens förslag till gränsdragning mellan kommunens
och polismyndighetens kompetensområden har i huvudsak accepterats av re-missinstansema.
Viss kritik har emellertid framförts. Rikspolisstyrelsen anser t. ex. att den
föreslagna tidsgränsen om sex månader är för snäv, medan statens planverk anser
att den är för vid. Andra instanser såsom statens vägverk, TSV, decentraliseringsutredningen
och länsstyrelsen i Stockholms län anser att polismyndigheten i princip
endast bör handlägga dispensfrågor. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att
regeln kan föranleda gränsdragningsproblem. De remissinstanser som har behandlat
utredningens förslag om rätt för kommuner att besluta om
hastighetsbegränsning har med enstaka undantag varit kritiska. De flesta
av dem pekar på svårigheten att enkelt avgöra om en väg saknar
genomfartstrafik. Frågan om samråd mellan kommunen samt statens vägverk, TSV
och polismyndigheten behandlas av flera remissinstanser. Många av dem
understryker vikten av att TSV utfärdar föreskrifter och tillhandahåller
mallar till kommunernas ledning. Trafiksäkerhetsutredningen menar att de
föreslagna samrådsreglerna är alltför oklara. Förslaget om samråd med
polismyndigheten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bl. a.
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, TSV och Svenska kommunförbundet.
Rikspolisstyrelsen menar att polismyndigheten även bör ha närvaro- och
yttranderätt vid sammanträde med det beslutande kommunala organet. Bl. a.
statens vägverk framhåller att även väghållaren åtminstone när det gäller det
statliga vägnätet bör vara obligatorisk remissinstans. Statens vägverk och
TSV anser att samråd med TSV bör ske när det rör sig om principiellt viktiga
frågor. Många remissinstanser däribland riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
vägverket, TSV och trafiksäkerhetsutredningen liksom flera länsstyrelser har
kritiserat utredningens förslag att kommunalt beslut om lokal trafikföreskrift
skall kunna överklagas endast genom kommunalbesvär. De flesta förordar att
reglerna om förvaltningsbesvär tillämpas i stället. I anslutning till
utredningens förslag har Svenska kommunförbundet
Prop. 1977/78:81 42
i
framställningar till kommunikations- och kommundepartementen föreslagit dels
att parkeringsdispenser för rörelsehindrade skall medges av kommunen och inte
såsom utredningen har föreslagit av polismyndigheten, dels att kommunema får
möjlighet att medge rörelsehindrade befrielse från sådana parkeringsavgifter
som tas ut med stöd av lagen (1957: 259) om rätt för kommun att uttaga avgift
för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. (omtryckt 1972: 102).
För
egen del biträder jag utredningens grunduppfattning om behovet av en starkare
koirmiunal förankring av besluten om lokala trafikföreskrifter. Jag förordar
därför att trafiknämnderna avvecklas och att deras uppgifter när det gäller
lokala trafikföreskrifter förs över till kommunerna. Jag har redan tidigare
talat om kommunernas ökande ansvar för trafikmiljön. När det gäller den
befintliga bebyggelsen aktualiserar ansvaret åtgärder som har avseende på
trafikregleringen och därmed de lokala trafikföreskrifterna. Vid planering av
nya områden hänger trafikregleringen av naturliga skäl nära samman med
kommunens byggnads-, plan- och miljöpolitik. Slutligen kommer självfallet
också den lokala kollektivtrafikens behov in i bilden. Mot denna bakgrund måste
trafikreglering anses vara en i hög grad kommunal angelägenhet. Överförande av
beslutsbefogenheterna till kommunerna ligger också i linje med strävandena att
minska det statliga inflytandet över kommunernas verksamhet.
Det
är emellertid viktigt att förfarandet hos kommunerna ordnas så rationellt som
möjligt. Handläggningen kan med fördel ses i två skeden. Det första av dem rör
kommunemas övergripande principbeslut, medan det andra rör beslut om konkreta
lokala trafikföreskrifter. När det gäller den första typen av beslut vill jag
peka på att kommunema kan finna behov av att fastställa allmänna
handlingsprogram för sin trafikregleringspolitik. Denna har ofta ett starkt
samband med byggnads-, plan- och miljöpolitik. Vidare behöver planer utformas
för nya bebyggelseområden. I detta sammanhang intar ofta
trafikregleringsfrågorna en central ställning. Det är också att märka att man
just i samband med nybebyggelse har de största möjligheterna att utveckla en
trafiksäker miljö. Även när det gäller trafiksaneringar av äldre områden eller
stadsdelar kan man nå goda resultat. Sådana saneringar kräver i flera fall
också beslut av övergripande karaktär. Det framstår för mig som naturligt att
gmndema för den kommunala trafikregleringspolitiken beslutas av
kommunfullmäktige. Jag syftar då på de trafikpolitiska beslut som jag har gett
exempel på tidigare. Dessa innebär alltså att man bestämmer principerna för
kommunens trafik- och trafiksäkerhetspolitik genom handlingsprogram samt
planer för bebyggelse och trafiksaneringar. De trafikpolitiska besluten måste
emellertid materialiseras i föreskrifter. Det uppkommer också fortlöpande
behov av föreskrifter som inte har något direkt samband med beslut av
övergripande karaktär.
Prop.
1977/78:81 43
Det
är i dessa fall fråga om föreskrifter av övervägande teknisk art som har sitt
naturliga fomm i ett annat kommunalt organ än fullmäktige. Det framstår för mig
som lämpligt att sådana frågor handläggs i en kommunal nämnd. Av olika skäl bör
man i denna situation inte välja att inrätta obligatoriska kommunala nämnder för
detta ändamål. I linje med bl. a. den tidigare nämnda strävan att minska den
statliga regleringen av kommimemas verksamhet bör i stället kommunen ha frihet
att själv bestämma vilken nämnd befintlig eller nyinrättad som skall
handlägga frågor om lokala trafikföreskrifter. De angivna principerna innebär
att kommunema får stor frihet att själva ta ställning till hur arbetet med
hänsyn till lokala förhållanden lämpligen bör organiseras. Mina överväganden i
nu angivna delar har skett i samråd med chefen för kommundepartementet.
Även om rätten att besluta
om lokala trafikföreskrifter i princip bör tillkomma kommunema kan det såsom
utredningen har påpekat behövas tillfälliga föreskrifter. I enlighet med
utredningens förslag bör denna uppgift tillkomma polismyndigheten. När det
gäller gränsdragningen mellan kommunens och polismyndighetens behörighet
delar jag den tveksamhet som har uttalats vid remissbehandlingen. Utredningens
förslag på denna punkt dvs. att polismyndigheten får besluta om lokal
trafikföreskrift som gäller endast viss väg och avser en tid av högst sex
månader kan leda till praktiska problem i tillämpningen. Enligt min mening är
den tid som beslutet avser av mindre vikt i sammanhanget. Tiden är nämligen i
och för sig inte något mått på frågans tyngd. Väsentligare är
beslutssituationen, dvs. det gäller att skapa praktiska förutsättningar för
snabba ingripanden när sådana behövs. Inte heller begränsningen till viss väg
torde alltid vara ändamålsenlig i en situation där ett snabbt beslut krävs. I
många fall är det genom delegation till ordföranden eller tjänsteman möjligt
att fatta kommunala beslut med relativt kort varsel. När det inte går att meddela
ett kommunalt beslut och sådant inte kan avvaktas utan olägenhet är det av
värde att polismyndigheten har möjlighet att besluta. Det torde då också främst
bli fråga om situationer som aktualiserar föreskrifter av jämförelsevis kort
varaktighet. Den nödvändiga samordningen torde kunna lösas så att
polismyndigheten underrättar kommunen om de beslut som har fattats med stöd av
den av mig förordade regeln.
Flera remissinstanser
liksom Svenska kommunförbundet i sin framställning tUl
kommunikationsdepartementet har tagit upp frågan om vilken myndighet som bör
besluta om dispenser från lokala trafikföreskrifter. Viss kritik har vidare
förekommit mot att utredningen betecknar även dispenser som lokala trafikföreskrifter.
Enligt min mening har den kritiken fog för sig. Begreppet lokal
trafikföreskrift bör förbehållas generella handlingsnormer för trafikan-
Prop. 1977/78:81 44
terna.
I fråga om befogenheten att meddela undantag bör liksom f. n. som
grundprincip gälla att den myndighet som har meddelat föreskrifterna också är
den som kan dispensera från dem. Jag förordar därför en ordning av i princip
samma utformning som den jag nyss har föreslagit när det gäller lokala
trafikföreskrifter. Detta innebär alltså att polismyndigheten skall kunna
meddela dispens från en föreskrift som kommunen har meddelat, om saken är
brådskande och beslut från kommunen inte utan olägenhet kan avvaktas. Det
ligger emellertid i sakens natur att det i fråga om dispenser oftare kommer att
krävas snabba beslut, vilket medför att sådana i något större utsträckning får
meddelas av polismyndigheten. De frågor rörande dispenser för handikappade från
parkeringsbestämmelser som Svenska kommunförbundet tar upp i sin framställning
torde dock som regel inte vara av denna brådskande karaktär, varför det i fråga
om dem vanligtvis torde bli kommunen som meddelar beslut.
Utredningens
förslag att kommunen skall få meddela beslut om hastighetsbegränsning när det
gäller avgränsade områden med lokala vägar utan genomfartstrafik har mött stark
kritik under remissbehandlingen. Kritiken har främst inriktats på
svårigheterna att enkelt avgöra när kommunen har behörighet att besluta. Jag
delar uppfattningen att gränsdragningsproblem kan uppkomma med den av utredningen
föreslagna avgränsningen. Enligt min mening är det emellertid värdefullt om man
kan decentralisera beslutsfattandet från länsstyrelsen. Mot denna bakgrund
förordar jag att TSV bereds möjlighet att bedriva försöksverksamhet så att
vissa kommuner, som vUl delta i verksamheten, får rätt att fatta beslut om
hastighetsbegränsning inom avgränsade områden. En sådan lösning medger stor
flexibilitet och bör kunna leda till att man i samförstånd finner lämpliga
kriterier för avgränsningen. Erfarenheterna från försöken bör sedan ligga till
grund för ett slutligt ställningstagande. Jag avser att senare föreslå att
regeringen lämnar TSV uppdrag i enlighet med vad jag nu har anfört.
Utredningens
förslag till samrådsregler har kommenterats av flera remissinstanser. Såvitt
angår samrådet med polismyndigheten har förslaget fått ett starkt stöd under
remissbehandlingen. Jag biträder det i denna del. Med anledning av vad
rikspolisstyrelsen har anfört vill jag för min del peka på bestämmelserna i 3
kap. 7 § kommunallagen (1977: 179). Enligt dessa får kommunstyrelsen till
sammanträde kalla särskild sakkunnig, som om styrelsen bestämmer det får
delta i överläggningarna men inte i besluten. Enligt 3 kap. 13 § och bestämmelser
i olika specialförfattningar gäller denna regel även för övriga kommunala
nämnder.
När
det gäller samråd med väghållaren har det under remissbehandlingen från flera
håll framhållits att väghållaren åtminstone när det gäller det statliga
vägnätet bör vara obligatorisk remissinstans. Med
Prop. 1977/78:81 45
hänsyn
till att de lokala trafikföreskrifterna i betydande utsträckning påverkar
väghållarens ansvar anser jag att det är rimligt att väghållaren av kommunen
bereds tillfälle att yttra sig under beredningen av frågor om lokala
trafikföreskrifter. Jag delar alltså remissinstansernas angivna uppfattning.
Det är emellertid att märka att kommunema i en viss utsträckning särskilt
inom tätorterna själva är väghållare. I dessa fall rör det sig uppenbarligen
om en fråga som bör lösas internt av kommunen.
Utredningen har utgått
från att TSV skall utfärda föreskrifter och upprätta mallar till kommunernas
ledning. Därutöver skall enligt utredningens förslag samråd ske med TSV i den
utsträckning så behövs. Under remissbehandlingen har det framhållits att
samråd bör komma i fråga då kommunen avser att avvika från föreskrift eller
mall från TSV eller då man avser att meddela beslut som inte berörs av TSV:s
föreskrifter eller mallar. Enligt min mening bör regeln utformas så att kommunen
åläggs att samråda med TSV i frågor av principiell betydelse. TSV kan sedan i
föreskrifter ange närmare när detta kan anses vara fallet. Det ligger
emellertid nära till hands att bedöma just de fall som har tagits upp under
remissbehandlingen som sådana principiellt viktiga frågor.
Klagan över kommunalt
beslut om lokal trafikföreskrift föreslås i betänkandet kunna ske endast i
form av kommunalbesvär. Detta förslag som bl. a. innebär att endast
beslutets laglighet men inte dess lämplighet kan prövas har, som jag tidigare
har framhållit, mÖtt ett starkt motstånd under remissbehandlingen. Orsaken
till kritiken synes bl. a. vara farhågor för en bristande överensstämmelse i
bedömningsgmndema mellan olika kommuner.
För egen del har jag redan
tidigare pekat på att man måste skilja på två olika typer av beslut, nämligen
dels de s. k. "tunga", övergripande principbesluten, dels de beslut
varigenom principerna omsätts i lokala trafikföreskrifter. När det gäller den
förstnämnda typen av beslut, som är av principiell politisk betydelse, saknas
anledning att tillämpa förvaltningsbesvär. I fråga om de egentliga
föreskrifterna som enligt vad jag tidigare har förordat skall meddelas av
kommunal nämnd är situationen annorlunda. De har i hög grad trafikteknisk
natur och olika alternativ är ofta möjliga att använda för att nå samma
resultat. För att trafikanterna skall få den nödvändiga förståelsen för
trafikreglerande åtgärder är det också av avgörande betydelse att dessa används
på ett likformigt sätt över hela landet. I detta sammanhang spelar TSV:s föreskrifter,
anvisningar och mallar en stor roll. Vilket alternativ man väljer för att nå
ett önskat resultat har också stor betydelse för den enskilde. Detta leder fram
till att kommunalbesvär framstår som en mindre lämplig överprövningsform.
Av
betydelse i sammanhanget är också att lokala trafikföreskrifter är
Prop. 1977/78:81 46
straffsanktionerade.
Redan i dag förekommer det att kommunema fattar beslut om straffsanktionerade
regler. Detta är fallet t. ex. i fråga om lokala ordningsstadgor. I samtliga
dessa fall har det föreskrivits att kommunens beslut skall underställas
statlig myndighet. Enligt min mening bör man emellertid när det gäller lokala
trafikföreskrifter undvika att använda underställningsinstitutet med hänsyn
till mängden av beslut och den tidsutdräkt detta förfarande innebär. Därtill
kommer också att underställning för med sig en onödigt ingripande
detaljkontroll av kommunernas verksamhet.
Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag i likhet med bl. a.
riksåklagaren, TSV, trafiksäkerhetsutredningen och flera länsstyrelser att
överprövningen av detaljbesluten sker i form av förvaltningsbesvär. Härigenom
kommer också enhetliga besvärsregler att gälla oavsett om ett beslut fattas av
länsstyrelse, kommunalt organ eller av polismyndighet. Jag har i nu angivet
avseende samrått med chefen för kommundepartementet.
Utredningens
förslag att polismyndigheten, statens vägverk och TSV skall ha rätt att
överklaga beslut om lokal trafikföreskrift har godtagits under
remissbehandlingen. Svenska kommunförbundet har emellertid kritiserat förslaget
att besvärstiden för dessa myndigheter inte skall vara begränsad. När det
gäller beslut som enligt vad jag tidigare har förordat skall överklagas
genom kommunalbesvär föreligger enligt min mening knappast skäl att skapa
möjligheter för statliga myndigheter att anföra besvär. Beträffande besluten om
de konkreta lokala trafikföreskrifterna föranleder de intressen som jag
tidigare har berört ett annat ställningstagande. Genom att dessa beslut skall
överklagas genom förvaltningsbesvär föreligger inte heller några principiella
betänkligheter mot besvärsrätt för statliga myndigheter. Statens vägverk och
TSV har i dag rätt att överklaga beslut om lokal trafikföreskrift. Den rätten
är inte inskränkt till viss tid. Även om detta inte har föranlett några
praktiska olägenheter är det enligt min mening värdefullt om besvärstiden är
densamma för myndigheter som för enskilda. Mot denna bakgrund och med hänsyn
till de samrådsregler som jag har förordat föreslår jag att besvärsrätten för
polismyndigheten, statens vägverk och TSV begränsas till den normalt
tillämpade, dvs. tre veckor. Enligt 12 § andra stycket förvaltningslagen
(1971:290, ändrad senast 1977:679) räknas tiden i dessa fall normalt från den
dag då beslutet tillkännagavs.
I
framställningen till kommundepartementet har Svenska kommunförbundet hemställt
att lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän
plats, m. m. skall ändras på sådant sätt att kommunen vid fastställelse av
parkeringsavgifter får möjlighet att medge rörelsehindrade befrielse från
sådana avgifter. Enligt min mening fyller detta ett stort
Prop. 1977/78:81 47
socialt
behov. Efter samråd med chefen för kommundepartementet förordar jag därför en
ändring i den nämnda lagen i huvudsaklig överensstämmelse med kommunförbundets
förslag.
7.3
Vissa yrkestrafikfrågor
Den
författningsmässiga regleringen av taxitrafiken finns huvudsakligen i
förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. (ändrad
senast 1977: 705) (YTF). Fömtsättning för rätten att driva yrkesmässig
beställningstrafik för personbefordran med personbil, dvs, taxitrafik, är
enligt 5 § YTF att vederbörligt tillstånd (trafiktillstånd) har meddelats.
Tillstånd till taxitrafik meddelas av trafiknämnden efter prövning av
trafikens behövlighet och lämplighet och sökandens personliga lämplighet.
Trafiktillstånd kan under vissa förutsättningar överlåtas och återkallas. Även
frågor om överlåtelse eller återkallelse prövas av trafiknämnden.
Trafiktillstånd
skall ställas på viss fysisk eller juridisk person och innehålla de villkor
och bestämmelser som anses behövliga. Enligt huvudregeln får tillstånd
meddelas juridisk person endast om särskilda skäl föreligger. Kan det antas att
trafikförsörjningen inom viss kommun främjas, om taxitrafiken utövas av
juridisk person, får kommunen göra ansökan om tillstånd för denne eller om
överlåtelse av tillstånd på honom.
För
utövare av taxitrafik gäller enligt 23 § YTF befordringsplikt, dvs. skyldighet
att mot fastställd taxa utföra transporten.
Enligt
25 § 2 mom. YTF får fordon inte användas i yrkesmässig trafik förrän
tillståndshavaren till tillståndsmyndigheten har anmält, att fordonet skall
användas i trafik enligt tillståndet. Vidare gäller som förutsättning för att
få använda fordon för yrkesmässig personbefordran att tillståndshavaren har
överlämnat bevis att fordonet har godkänts vid lämplighetsbesiktning. Bevis om
godkännande utfärdas av besiktningsman hos Aktiebolaget Svensk Bilprovning.
Godkännande kan återkallas om anledning föreligger därtill. Frågan om
återkallelse prövas av tillståndsmyndigheten, dvs. i fråga om taxi av
trafiknämnden.
Bil
som används i taxitrafik skall enligt huvudregeln i 25 § 7 mom. YTF vara
försedd med taxameter som har godkänts av tillståndsmyndigheten.
Vidare
skall sådan bil enligt bestämmelserna i kungörelsen (1958: 257) angående
mellanvägg av splitterfritt glas å vissa i yrkesmässig trafik använda
personbilar vara försedd med en mellan förarplatsen och bakom-varande sittmm
anbragt mellanvägg av splitterfritt glas eller jämförligt material. Sådan
utmstning utgör en förutsättning för att fordonet skall kunna godkännas vid
lämplighetsbesiktning. Undantag från denna skyl-
Prop. 1977/78:81 48
dighet
kan under vissa fömtsättningar meddelas av tillståndsmyndigheten, dvs.
trafiknämnden. Närmare föreskrifter om mellanväggens beskaffenhet och om
kungörelsens tillämpning meddelas av TSV.
Enligt
29 § YTF är utövare av bl. a. taxitrafik underkastad de bestämmelser om taxa,
som fastställs av länsstyrelsen i det län där stationsorten är belägen. När
det gäller bl. a. taxitrafik har taxan karaktären av maximitaxa.
Frågor
rörande taxitrafiken har under senare år aktualiserats i olika sammanhang.
Tillståndsgivningen
och företagsstrukturen inom taxinäringen behandlades av den s. k.
yrkestrafikutredningen som 1971 avlämnade sitt betänkande (SOU 1971: 34)
Lastbil och taxi. Betänkandet behandlades i prop. 1972: 81 med förslag till bl.
a. ändringar i YTF. Propositionen antogs av riksdagen under våren 1972.
Övervägandena
i propositionen mynnade vad gäller taxitrafiken ut i slutsatsen att anledning
inte förelåg att såsom yrkestrafikutredningen hade föreslagit vidta någon
tvångsvis omstrukturering av taxinäringen mot större enheter i bolagsform.
Förslag lades däremot fram som innebar att kommunemas inflytande över taxitrafikens
anordnande kunde ökas.
Företagsstrukturen
inom taxinäringen har därefter övervägts av den s. k. strukturarbetsgrappen,
bestående av företrädare för Svenska kommunförbundet, Svenska taxiförbundet
och Svenska transportarbetareförbundet. Gruppen har till
kommunikationsdepartementet överlämnat rapporten Taxinäringen förslag till
ändrad företagsstmktur m. m. Rapporten innehåller förslag om att det i varje
kommun skall bildas ett aktiebolag för taxitrafiken med ett för hela kommunen
gemensamt beställningskontor. Alla nuvarande tillståndshavare föreslås få rätt
att förvärva aktier i bolagen. Turordningsprincipen bör enligt arbetsgmppen
slopas och ersättas med ett system med förtur i fråga om hembud av aktier. Den
nya ordningen föreslås genomförd under en tioårig övergångsperiod.
Arbetsgruppens
rapport har remissbehandlats och är f. n. under beredning i
kommunikationsdepartementet.
När
det gäller taxibilars utrustning med taxameter har TSV i en framställning till
kommunikationsdepartementet hemställt att bestämmelserna i YTF om taxameter
skall flyttas över från YTF till fordonskungörelsen (1972: 595, omtryckt 1976:
778) (FK). Som motiv för sin hemställan anför verket att den föreslagna
ordningen skulle innebära att verket kan utfärda närmare utrustningsföreskrifter
rörande taxametern. Möjligheter skulle härigenom också öppnas för verket att
föreskriva typgodkännande av taxameter. Trafiknämndsutredningen pekar på att
trafiknämnden numera varken
Prop. 1977/78:81 49
i
fråga om sammansättning eller beslutsregler kan anses vara ett lämpligt organ
för uppgiften att meddela lokala trafikföreskrifter. Såsom jag har redovisat
tidigare föreslår därför utredningen att denna uppgift tilldelas andra organ.
Av samma skäl anser utredningen att trafiknämnden inte heller är ett lämpligt
organ för tillståndsgivningen enligt YTF i fråga om taxitrafiken. Utredningen
finner att tillståndsgivningen bör handhas antingen av länsstyrelse eller
kommun. Utredningens överväganden mynnar ut i att kommunen lämpligen bör ta
över tillståndsgivningen i fråga om taxitrafiken. Som motiv för sitt
ställningstagande anför utredningen att ansvaret för den lokala
trafikförsörjningen primärt är en uppgift för kommunema. Utredningen
konstaterar vidare att taxi i ökad omfattning har kommit att ingå som ett
viktigt led i denna trafikförsörjning och att kommunema därför bör förfoga över
tillståndsgivningen för att kunna fullgöra sina uppgifter.
Utredningens
förslag rörande tillståndsgivningen har behandlats av en del remissinstanser.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus län har lämnat förslaget utan
erinran. Svenska kommunförbundet tillstyrker förslaget. En mera avvaktande
hållning har intagits av länsstyrelsema i Stockholms och Västmanlands län.
Näringslivets trafikdelegation, Sveriges trafikbilägares riksorganisation och
Svenska vägföreningen ställer sig starkt kritiska till utredningens förslag.
Näringslivets trafikdelegation menar att ett slutligt beslut i fråga om vilket
organ som bör handha tillståndsgivningen bör anstå till dess man har tagit
ställning till de stmkturfrågor rörande taxinäringen som f. n. studeras. I
avvaktan härpå bör enligt delegationen tillståndsgivningen handhas av
länsstyrelsema. Delegationens uppfattning i fråga om tillståndsmyndigheten
delas av de båda andra remissinstanserna liksom av flera trafiknämnder.
Som
jag tidigare har anfört förordar jag att trafiknämnderna avvecklas och att
deras åligganden när det gäller lokala trafikföreskrifter i princip förs över
till kommunerna. Likaså delar jag uppfattningen att det saknas fog för att
behålla trafiknämndema enbart för att fullgöra vad som anges i YTF. Det är
därför nödvändigt att låta annat organ ta över de uppgifter rörande
yrkestrafiken som i dag ankommer på trafiknämnderna.
Jag
har i det föregående redovisat de överväganden som tidigare har gjorts när det
gäller bl. a. tillståndsgivningen i fråga om taxitrafiken. Frågan har
aktualiserats på nytt genom stmkturarbetsgmppens rapport som f. n. bereds inom
kommunikationsdepartementet. Slutlig ställning till frågan om vilken myndighet
som i framtiden skall ha hand om tillståndsgivningen i fråga om taxitrafiken
bör som också vissa remissinstanser har framhållit inte tas f. n. utan
frågan bör avgöras i ett större sammanhang då man behandlar taxifrågan i hela
dess vidd. I avvaktan härpå bör en lämplig lösning vara att de uppgifter
rörande taxi-
4
Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 81
trafiken
som trafiknämnderna har f. n. förs över till länsstyrelsema, vilka i dag
handhar tillståndsgivningen i fråga om all annan yrkesmässig trafik. Jag
fömtsätter att länsstyrelserna regelmässigt remitterar ärendena till den eller
de kommuner som berörs.
Utredningen
föreslår att återkallelse av godkännande av fordon som besiktningsman har
lämnat vid tidigare utförd lämplighetsbesiktning skall ankomma på
besiktningsman och inte, som i dag, på tillståndsmyndigheten.
För
egen del anser jag mot bakgmnd av vad jag har förordat i fråga om
tillståndsgivningen att frågan om återkallelse av godkännande av fordon även
fortsättningsvis skall prövas av tillståndsmyndigheten, dvs. av länsstyrelsen.
Utredningen
tar upp frågan om bibehållande av de särskilda reglementen rörande
taxitrafiken som har utfärdats av vissa länsstyrelser. Reglementena innehåller
bl. a. åliggande för trafiknämnden att pröva den personliga lämpligheten hos
den som avser att tjänstgöra som taxiförare. Utredningen påpekar att YTF inte
innehåller några särskilda krav rörande taxiförares personliga lämplighet
utöver kraven på trafik-kort. Eftersom något ytterligare krav inte synes kunna
uppställas genom ett reglemente anser utredningen att prövningen enligt nämnda
reglementen bör upphöra. Utredningens förslag har under remissbehandlingen,
med ett par undantag, lämnats utan erinran. För egen del ansluter jag mig till
utrednmgens uppfattning.
Utredningen
behandlar även frågan om fastställelse av taxa för taxitrafiken. Utredningens
överväganden mynnar ut i att någon ändring i nuvarande ordning f. n. inte bör
göras. Jag delar denna uppfattning. Taxa för taxitrafiken bör därför på sätt
som sker i dag fastställas av länsstyrelsen.
Utredningen
föreslår att prövningen av frågan om taxameter skall finnas i taxibil liksom f.
n. bör ankomma på tillståndsmyndigheten, vilket torde innebära kommunen.
Som
jag tidigare har redovisat har TSV hos kommunikationsdepartementet hemställt
bl. a. att bestämmelsema i YTF om taxameter förs över till FK. Vid
remissbehandlingen har samtliga remissinstanser tillstyrkt eller lämnat
framställningen i denna del utan erinran.
Även
för egen del anser jag att bestämmelsen i YTF om taxameter som närmast är
att betrakta som en utrustningsbestämmelse bör föras över till FK. Härigenom
får TSV liksom när det gäller vissa andra utrustningsdetaljer möjlighet att
utfärda föreskrifter om typ-godkäimande, placering i fordonet etc. Detta får
anses vara till fördel inte minst från konsumentsynpunkt.
Jag
anser vidare att frågan om undantag från skyldigheten att ha fordon utrustat
med taxameter naturligen bör handhas av TSV. Härigenom
Prop.
1977/78:81 51
uppnår
man överensstämmelse med vad som i övrigt gäller om dispens från olika
utmstningsbestämmelser.
Författningstekniskt
bör frågan lösas så att 25 § 7 mom. YTF upphävs i samband med att de ändringar
i YTF jag tidigare har förordat genomförs. I stället förs bestämmelsen om
taxameter in i FK. En sådan åtgärd faller inom regeringens kompetensområde och
kräver således inte lags form.
Utredningen
föreslår slutligen att de uppgifter som enligt kungörelsen angående mellanvägg
av splitterfritt glas å vissa i yrkesmässig trafik använda personbilar förs
över på kommunen i dess egenskap av tillståndsmyndighet.
För
egen del anser jag i konsekvens med mina tidigare redovisade
ställningstaganden att uppgiftema bör ankomma på länsstyrelsen.
Jag
övergår nu till att behandla vissa frågor som hänger samman med uthyrning av
bilar. Dessa frågor har inte någon anknytning till trafiknämndsproblematiken,
men jag anser det ändå angeläget att i samband med ändring av YTF ta till vara
möjligheten att göra vissa förenklingar.
Den
rättsliga regleringen av uthyrningsverksamhet med motorfordon finns i 32 § YTF.
Enligt denna paragraf får yrkesmässig uthyming av bil utan att förare ställs
till förfogande (uthymingsrörelse) ske endast efter tillstånd av länsstyrelsen
i det län där rörelsen skall drivas.
Tillstånd
till uthyrningsrörelse får meddelas endast om rörelsen anses behövlig och i
övrigt lämplig och om sökanden anses skickad att handha den. Prövning av
rörelsens behövlighet skall inte ske, när ansökan avser tillstånd till uthyming
av personbil eller av lastbil vars totalvikt inte överstiger 3,5 ton. Kan det
antas att rörelsen kommer att beröra annat län än det där rörelsen skall drivas
och kan länsstyrelsen med hänsyn härtill inte tillfredsställande bedöma behovet
och lämpligheten av rörelsen, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till
regeringen fÖr avgörande.
Bil
får inte användas i uthyrningsrörelse förrän tillståndshavaren till den
länsstyrelse som har meddelat tillståndet skriftligen har anmält att fordonet
skall användas i rörelsen enligt tillståndet. I fråga om terrängfordon skall
även överlämnas bevis att fordonet har godkänts vid lämplighetsbesiktning.
Hos
varje länsstyrelse förs ett register över innehavare av tillstånd till uthymingsrörelse
med angivande av de fordon som har anmälts för användning enligt resp.
tillstånd.
Vissa
problem har visat sig vara förknippade med tillämpningen av gällande
fommbestämmelser och skyldigheten att anmäla fordonen till
tillståndsmyndigheten.
Problemen
är mest framträdande när det gäller korttidsuthyrning.
Prop. 1977/78:81 52
Denna
form av uthymingsverksamhet är till övervägande delen koncentrerad till
landsomfattande företag. Verksamheten är uppbyggd så att man vid ett företags
filialkontor kan hyra en bil för färd till en valfri ort där företaget också
har filialkontor. Bilen lämnas vid detta kontor och hyrs sedan ut till annan
kund. På detta sätt kommer ett och samma fordon att sakna anknytning tUl viss
ort.
I
sådana fall som jag nu har nämnt har tillstånd i praxis lämnats av
länsstyrelsen i samtliga län där rörelsen bedrivs, dvs. i de län där ett visst
företag har filialkontor. Förhållandena leder till en onödigt omständlig
administration för såväl uthyrningsföretagen som länsstyrelserna, särskilt
genom det förhållandet att samtliga fordon som används måste anmälas resp.
avanmälas på alla de meddelade tillstånden.
För
att komma till rätta med de problem som har angetts i det föregående bör man
enligt min mening införa en fommregel som innebär att tillstånd till
uthyrningsrörelse behöver sökas endast vid en länsstyrelse oavsett om
verksamheten bedrivs i flera län genom filialkontor. Tillståndsgivande
myndighet bör då vara länsstyrelsen i det län, där företagets huvudkontor
finns.
Forumregeln
kan författningsmässigt utformas så att tillstånd till uthyrningsrörelse skall
prövas av länsstyrelsen i det län, där sökandens kyrkobokföringsort är belägen
eller, i fråga om juridisk person, där företagets ledning finns. För juridisk
person kommer då frågan att avgöras av länsstyrelsen i det län där styrelsen
har sitt säte eller, om säte för styrelsen inte är bestämt eller styrelse
saknas, där förvaltningen utövas. Som har framgått tidigare gäller att ansökan
om uthyrningsverksamhet som avses omfatta tyngre lastbilar och bussar skall
underkastas behovsprövning. Det är självfallet viktigt att ansökan blir
föremål för bedömning av den länsstyrelse som har bästa möjligheten att göra
behovsprövningen. Jag anser emellertid att den fommregel jag har föreslagit i
det föregående kan tillämpas även i fråga om de behovsprövade fallen. Det torde
nämligen förhålla sig så att uthyming av tyngre fordon där behovsprövning
skall ske nästan uteslutande är av lokal karaktär. I de flesta fall skulle
tillståndsprövningen därför komma att göras av den länsstyrelse som har största
fömtsättningama att bedöma behovet av verksamheten. I de fall där
uthyrningsverksamheten kan komma att beröra annat län bör frågan kunna lösas så
att tillståndsgivande länsstyrelse remitterar ärendet till annan länsstyrelse
som kan beröras. Härigenom torde man få det underlag som krävs för en allsidig
bedömning av behovsfrågan.
Den
föreslagna forumregeln innebär att något behov inte längre föreligger av
möjlighet att hänskjuta ärendet till regeringen. Derma ordning som infördes
som en temporär lösning har också visat sig sakna praktisk betydelse.
Prop. 1977/78:81 53
Mina
förslag rörande fommfrågan innebär vidare att anmälan av fordon på
uthyrningstillstånden endast skulle behöva göras till en länsstyrelse. En
sådan ordning medför betydande lättnader i det administrativa förfarandet,
vilket är till fördel för såväl uthyrningsföretagen som tillståndsmyndighetema.
7.4
Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet
Det
svenska trafiksäkerhetsarbetet har sedan länge byggt på en samverkan mellan
myndigheter och en väl utvecklad frivilHgorganisation. Detta system har rönt
internationell uppmärksamhet.
På
riksplanet fungerar NTF som centralt organ för det frivilliga arbetet.
Medlemmar i NTF är ett sjuttiotal riksorganisationer samt NTF:s regionala organ
24 länsförbund och de tre trafiksäkerhetsföreningar som i Stockholm, Göteborg
och Malmö finns vid sidan av länsförbunden. NTF:s verksamhet finansieras genom
bl. a. statsbidrag och bidrag från trafikförsäkringsbolagen. För budgetåret
1976/77 uppgick statsbidraget till 3,3 milj. kr.
NTF:s
verksamhet bedrivs i nära samverkan med TSV. Bl. a. har man regelbundna
överläggningar för genomgång av aktuella frågor och planering. NTF:s centrala
verksamhet är i hög grad inriktad på att skapa underlag för regionala och
lokala aktiviteter. Därvid produceras och distribueras kurslitteratur och
filmer m. m. för trafiksäkerhetsarbetet. NTF och länsförbunden har bl. a.
åtagit sig att svara för en del av arbetet med informationskampanjer som har
initierats av TSV.
Det regionala
trafiksäkerhetsarbetet drivs främst i de 24 länsförbunden och
trafiksäkerhetsföreningama i Stockholm, Göteborg och Malmö. Medlemmar i
länsförbunden kan enligt normalstadgama vara bl. a. landsting, kommuner och
lokala trafiksäkerhetsorgan. Länsförbundens uppgifter är bl. a. att regionalt
samordna frivilligarbetet och att stödja de lokala trafiksäkerhetskommittéerna.
Samtliga länsförbund får årliga anslag från NTF med i genomsnitt ca 50 000 kr.
Från landstingen betalas också bidrag som varierar mellan 10 000 och 190 000
kr. Även storstadsföreningama får betydande bidrag. TSV lämnar speciella
bidrag i samband med genomförandet av kampanjer som verket har initierat. I
åtta av länsförbunden och i de tre storstadsföreningarna finns heltidsanställda
s. k. verkställande ledamöter. Övriga länsförbund har sådana ledamöter
deltidsanställda.
På
det lokala planet har efter initiativ av NTF i nästan alla kommuner bildats
trafiksäkerhetskommittéer. Dessa har med tiden fått en allt fastare anknytning
till kommunerna och har anpassats till den kommunala
förvaltningsorganisationen. Kommittéerna väljs av kommunfullmäktige och är att
betrakta som fakultativa kommunala nämn-
Prop. 1977/78:81 54
der.
Kommittéernas främsta uppgifter har varit att ta initiativ till trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder, att stimulera till aktiv medverkan i sådana åtgärder samt stödja och
samordna den frivilliga verksamheten. De har vidare i ökande grad kommit att
tas i anspråk i det kommunala planeringsarbetet. Det förekommer dock ett
omfattande frivilligt trafiksäkerhetsarbete vid sidan av
trafiksäkerhetskommittéerna. Detta genomförs av olika sammanslutningar samt av
företag och enskilda. Arbetet präglas främst av idégivning, initiativ till
trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder och aktiv medverkan i
trafiksäkerhetskampanjer.
Trafiknämndsutredningen
framhåller att det är en mycket viktig uppgift för kommunerna att på det
lokala planet arbeta för en ökad trafiksäkerhet. Utredningen anser att det i
varje kommun bör fiimas en trafiksäkerhetsnämnd som dock inte bör vara
obligatorisk utan fakultativ. De nuvarande trafiksäkerhetskommittéerna bör
enligt utredningen i fortsättningen benämnas trafiksäkerhetsnämnder.
Utredningen framhåller vidare att i trafiksäkerhetsarbetets natur ligger att
det väl lämpar sig för frivilliga insatser av i aktuella frågor engagerade
personer. Ett sådant engagemang kan inte helt ersättas av arbetet i en
kommunal nämnd. Men den kommunala nämndorganisationen och arbetet genom
frivilliga krafter kan komplettera varandra. För att ta till vara frivilligkrafterna
föreslår därför utredningen att det inrättas ett särskilt referens-eller
kontaktorgan, förslagsvis benämnt trafiksäkerhetsråd, med anknytning till trafiksäkerhetsnämnden.
Utredningen bedömer det också som angeläget att kommunerna ställer erforderliga
ekonomiska resurser till förfogande.
Utredningen
anser att även frivilligarbetet på regional nivå bör stödjas och uppmuntras.
Länsförbunden är naturliga samarbetspartners i förhållande till andra
länsorgan. Det gäller enligt utredningen både statliga myndigheter såsom
länsstyrelse, vägförvaltning och länsskolnämnd och landstingen liksom
regionala organ inom andra frivilligorganisationer. Enligt utredningen bör det
i varje länsförbund finnas minst en heltidsanställd konsulent e. d. Därmed kan
förbunden få resurser att på olika sätt aktivera och hjälpa de krafter som
verkar i det lokala trafiksäkerhetsarbetet.
Så
gott som alla remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran
utredningens förslag när det gäller organisationen av frivilligarbetet. NTF
pekar på att utredningens åsikt stämmer väl överens med föreningens
uppfattning att det är naturligt att det även på de regionala och lokala planen
finns en frivilliglinje och en myndighetslinje. NTF delar utredningens mening
att det inte är realistiskt att generellt sett räkna med en tillfredsställande
representation för frivilligkraftema i de fakultativa kommunala nämnderna. I
små kommuner kan det dock enligt NTF:s mening vara möjligt att bereda alla
parter representation i
Prop. 1977/78:81 55
trafiksäkerhetsnämnderna.
Liknande synpunkter framförs av många andra remissinstanser, däribland TSV,
Kungl. Automobil Klubben, Mo-torföramas helnykterhetsförbund och Motormännens
riksförbund. Motorförarnas helnykterhetsförbund har emellertid framhållit att
förbundet inte kan dela uppfattningen att representanter för det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet som regel skall hänvisas till den föreslagna referensgruppen.
Förbundet anser att Svenska kommunförbundet bör rekommendera kommunema att i
nämnden ge plats för frivilligrepresentanter som ledamöter. Svenska
kommunförbundet har anfört att man utgår från att man skall kunna verka för ett
ökat kommunalt engagemang inom trafiksäkerhetsarbetet.
TSV
har i fråga om det regionala arbetet förordat ett ökat landstingskommunalt
engagemang och angett att detta borde vara en angelägen uppgift i det
förebyggande arbetet. TSV föreslår också att det till varje länsstyrelse knyts
en statlig tjänsteman (trafikkonsulent) som samtidigt är verkställande ledamot
eller sekreterare i länsförbundet.
Jag
har redan (avsnitt 7.1) pekat på den stora betydelse som det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet har i ansträngningarna att bemästra det samhällsproblem
som trafikolyckorna utgör. Utan de betydande insatser som har gjorts av
frivilliga krafter hade det enligt min mening knappast varit möjligt att nå de
resultat som man har gjort. Det är därför en angelägen uppgift att på olika sätt
stödja detta arbete. På riksplanet ges ett betydande stöd genom att NTF årligen
får anslag över statsbudgeten. Utredningens förslag i den del som berör den
lokala och regionala organisationen har vunnit ett så gott som enhälligt stöd
bland remissinstanserna.
För
egen del ansluter jag mig till vad utredningen har anfört. Det är värdefullt om
varje kommun får en trafiksäkerhetsnämnd som kan ta ett mera samlat ansvar för
trafiksäkerhetsfrågorna på lokal nivå. Med anledning av vad Motorförarnas
helnykterhetsförbund har anfört i sitt yttrande vill jag framhålla det
angelägna i att man inom kommunerna så långt det är möjligt söker knyta
företrädare för frivilligarbetet direkt till den kommunala nämnden. Härigenom
och genom att frivilligkraftema vid sidan av nämnden får ett kontakt- och
referensorgan (trafiksäkerhetsråd) ges goda möjligheter att föra vidare och
vidareutveckla det angelägna frivilligarbetet. Det är av stor vikt att
kommunerna på allt sätt stöder det lokala frivilligarbetet. Jag noterar i detta
sammanhang med tillfredsställelse Svenska kommimförbundets uttalande att
förbundet är berett att verka för ett ökat kommunalt engagemang i trafiksäkerhetsarbetet.
Utredningen
har också framhållit att det är väsentligt att även arbetet på regionalt plan
ges ett ökat stöd. Bl. a. har utredningen ansett att det i varje län bör finnas
en heltidsanställd konsulent e. d. Jag delar upp-
fattningen
om behovet av ett ökat stöd till det regionala frivilligarbetet. NTF:s
länsförbund är här det naturiiga samarbetsorganet i förhållande till andra
länsorgan. Med ökade resurser kan förbunden bl. a. hjälpa de krafter som verkar
i det lokala trafiksäkerhetsarbetet. I takt med att statens och
försäkringsbolagens bidrag till NTF ökat har NTF kunnat höja sina bidrag till
länsförbunden. Förbunden kan också notera ett under senare år ständigt växande
ekonomiskt stöd och vidgad personell medverkan från landstingen som
uppenbarligen i allt större utsträckning finner det angeläget att bidraga till
länsförbundens trafiksäkerhetsarbete. För att förverkliga utredningens förslag
om minst en heltidsanställd konsulent i varje län framstår det för mig som
naturligt att man bygger vidare på den ordning som förekommer i dag och som
innebär att länsförbundet anställer konsulenten som verkställande ledamot e.
d. Av flera skäl är det nämligen enligt min mening mindre lämpligt att denne är
statstjänsteman.
7.5
Kommunal trafikövervakning
Enligt
LKT kan länsstyrelsen i fråga om kommun som tar ut avgift för begagnande av
allmän parkeringsplats förordna att kommunen skall ombesörja övervakningen av
efterlevnaden av föreskrifter om parkering och stannande av fordon.
Länsstyrelsen skall då också bestämma det område inom vilket kommunen skall
ombesörja övervakningen och även det minsta antal övervakare som behövs.
Övervakningen skall fullgöras med personal som har fått lämplig utbildning.
Personalen står i sin tjänstgöring under polischefens ledning och polischefen
meddelar förordnande för personalen att fullgöra trafikövervakning. Av vad jag
nu har anfört framgår att huvudmannaskapet för trafikövervakarna är delat.
Kommunerna har det allmänna arbetsgivaransvaret för de anställda, medan den
operativa ledningen av arbetet tillkommer polismyndigheten.
Frågan
om huvudmannaskapet för de kommunala trafikövervakarna har diskuterats vid
flera tillfällen efter LKT:s tillkomst. I prop. 1975/76: 106 med förslag till
lag om felparkeringsavgift, m. m. anförde dåvarande departementschefen med
anledning av en framställning från Stockholms gatunämnd att övervägandena i
fråga om felparkeringsavgift i och för sig inte hade någon betydelse för
bedömningen av hur huvudmannaskapet för trafikövervakarna skulle anordnas. Han
erinrade emellertid om att denna fråga låg inom ramen för trafiknämndsutredningens
uppdrag.
Trafiknämndsutredningen
har i promemorian (Ds K 1976: 6) Huvudmannaskapet för kommunala
trafikövervakare redovisat sina överväganden i denna fråga. Utredningen
föreslår att kommunerna får ett odelat huvudmannaskap för trafikövervakarna.
Med hänsyn till att trafikövervakning i grunden är en polisiär verksamhet
anser dock utredningen att
Prop. 1977/78:81 57
polismyndigheten
måste beredas ett tillräckligt inflytande. Utredningen föreslär därför två
samrådsregler. Den ena innebär att kommunen åläggs att vid den långsiktiga
planeringen samråda med polismyndigheten "angående omfattningen och den
allmänna inriktningen av verksamheten". Den andra ger polismyndigheten
rätt att påkalla samråd med kommunen om trafikövervakarnas medverkan i särskilda
situationer såsom t. ex. vissa slag av offentliga tillställningar. Det
förordas också att trafikövervakarnas kompetensområde knyts till
lagstiftningen om felparkeringsavgift.
Utredningens
förslag om huvudmannaskapet för trafikövervakama har vunnit ett så gott som
enhälligt stöd bland remissinstanserna. Från flera håll har framhållits behovet
av samarbete mellan kommunen och polismyndigheten. Utredningens förslag i den
frågan tillstyrks av bl. a. rikspolisstyrelsen, TSV och Svenska kommunförbundet.
Ett par remissinstanser förordar emellertid att kommunen upprättar ett
reglemente för verksamheten, vari samarbetet regleras. Förslaget till
avgränsning av trafikÖvervakamas kompetensområde har också så gott som genomgående
tillstyrkts av remissinstansema.
Ett
par frågor som inte berörs i utredningens förslag har tagits upp under
remissbehandlingen. Rikspolisstyrelsen anser att förordnande enligt LKT
normalt bör omfatta hela kommunen. TSV menar att övervakningsområdet bör
bestämmas vid samrådsdiskussionerna. TSV och Svenska kommunförbundet har
förordat att förekomsten av avgiftsbelagd parkering inte skall vara en
nödvändig förutsättning för förordnande enligt LKT.
I
anslutning till utredningsförslaget har även Nacka kommun i en framställning
till kommunikationsdepartementet aktualiserat frågan om fömtsättningama för
kommun att anordna kommunal trafikövervakning. Kommunen anser att den nu
gällande förutsättningen att avgiftsbelagd parkering skall förekomma i kommun
bör slopas.
Jag
delar utredningens och remissinstansemas uppfattning att huvudmannaskapet för
trafikövervakarkåren bör vara odelat och tillkomma kommunen. Det har av en del
remissinstanser poängterats att trafikövervakning även i denna form är en
polisiär verksamhet och att ett nära samarbete mellan kommunen och
polismyndigheten är nödvändigt. Jag delar denna uppfattning och ansluter mig
till den lösning av samrådsfrågorna som utredningen har förordat och de flesta
remissinstansema har biträtt. Detta hindrar givetvis inte att man lokalt träffar
överenskommelser som närmare reglerar samrådsformema.
Såsom
framgått skall samrådet med polisen avse bl. a. "omfattningen och den
allmänna inriktningen av verksamheten". Med denna avfatt-ning av lagtexten
inskärps att samrådet skall gälla hela övervakningsverksamheten. Bestämmelser
om sådan övervakning finns inte bara i nu förevarande lag utan även i
exempelvis lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall.
Parkeringsproblematiken måste givetvis ses som en
Prop. 1977/78:81 58
helhet
och jag vill poängtera vikten av att den samrådsskyldighet som nu föreslås bli
ålagd kommunerna inriktas i enlighet härmed.
Utredningen
har föreslagit att trafikÖvervakamas kompetensområde anknyts till sådana regler
om stannande och parkering som omfattas av förordnande enligt lagen (1976: 206)
om felparkeringsavgift. Detta förslag har så gott som genomgående tillstyrkts
under remissbehandlingen. Jag finner denna avgränsningsprincip rimlig och
lämplig. Jag utgår emellertid också från att samarbetet mellan trafikövervakama
och polismyndigheten lokalt organiseras på ett sådant sätt att övervakarna
om de i sin verksamhet upptäcker förhållanden inom trafiken som faller utanför
deras kompetens på ett enkelt sätt kan få kontakt med polispersonal.
Genom
ändringar i 17 kap. brottsbalken har skyddet för den som utövar myndighet fått
en annorlunda utformning. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att
trafikövervakare fortsättningsvis inte skall meddelas
ordningsvaktsförordnande. Utredningens uppfattning stöds av en nästan enhällig
remissopinion. Jag förordar en lösning i enlighet med utredningens förslag.
Gällande ordningsvaktsförordnanden för trafikövervakare bör återkallas i
anslutning till ikraftträdandet. Om den som är trafikövervakare behöver ha
förordnande av andra skäl bör nytt förordnande utfärdas.
När
det gäller den fråga om förutsättningarna för anordnande av kommunal
trafikövervakning som har tagits upp av TSV och Svenska kommunförbundet under
remissbehandlingen och av Nacka kommun i en särskild framställning vill jag
till en början eriiu-a om vad chefen för inrikesdepartementet anförde i prop.
1964: 101 med förslag till lagstiftning med anledning av förstatligandet och
omorganisationen av polisväsendet m. m.
Att
sätta kommuns skyldighet att ombesörja parkeringsövervakning i direkt samband
med att kommunen beslutat ta ut avgifter för allmänna parkeringsplatser är inte
invändningsfritt. Även i andra situationer kan parkeringsövervakningen kräva
stora personalinsatser. A andra sidan anser jag att det inte är ändamålsenligt
att införa generell skyldighet för kommuner att svara för övervakningen.
Avgiftsbeläggning bör komma i fråga när parkeringsproblemen blivit så
besvärliga att dylik reglering av parkeringsplatsernas utnyttjande är
oundgänglig. Anknytning av övervakningsskyldighet till avgiftsbeläggning synes
mot denna bakgmnd ägnad att leda till en godtagbar avgränsning av skyldigheten.
Utvecklingen
efter reformen ger vid handen att kommunal trafikövervakning har inrättats så
gott som uteslutande efter kommunalt initiativ. Intresset från kommunema för
att få förordnande enligt LKT synes också vara ökande. Mot denna bakgmnd
förordar jag en ändring i LKT av innebörd att kommun kan få ombesörja
trafikövervakning om behov föreligger av särskild personal för
parkeringsövervakning.
Jag
ansluter mig till rikspolisstyrelsens bedömning att förordnande enligt LKT
normalt bör omfatta hela kommunen och inte blott en del
Prop. 1977/78: 81 59
av
den. Det kan dock i vissa fall finnas skäl att avvika från denna regel såsom i
kommuner med stora glesbygdsområden.
I fråga om utbildningen av
övervakningspersonalen har utredningen föreslagit att föreskrifter om sådan
skall meddelas av regeringen. Utredningen har utgått från att
rikspolisstyrelsen får ett visst inflytande på utbildningen. Frågan har inte
tilldragit sig något större intresse under remissbehandlingen.
Rikspolisstyrelsen har betonat att utbildningen måste ske i nära samråd med
lokala polismyndigheter. TSV har fömt-satt att verket och rikspolisstyrelsen
får ett visst inflytande på verksamheten. Enligt min mening ligger det nära
till hands att anförtro rikspolisstyrelsen som f. n. fastställer
utbildningsplanen eller TSV denna uppgift. Under aUa förhållanden måste de
båda verken tillförsäkras inflytande på besluten. Det ankommer på regeringen
att besluta i denna fråga.
Utredningen har i
promemorian uttalat att länsstyrelsen liksom hittills bör fastställa minsta
antal övervakare i kommun med kommunal trafik-övervakning. Under
remissbehandlingen har TSV och Svenska kommunförbundet ifrågasatt behovet av
sådan reglering. För egen del har jag inte kunnat finna att den nuvarande
regleringen i detta avseende har lett till några olägenheter och förordar
därför ingen ändring. Jag vill emellertid erinra om att en kommun som är
missnöjd med länsstyrelsens beslut har möjlighet att besvära sig över det hos
regeringen.
Utredningen har förordat
att trafikövervakama även fortsättningsvis skall bära uniform eller armat
kännetecken. Detta uttalande har inte kritiserats under remissbehandlingen och
jag biträder utredningens förslag.
7.6
Vägtrafiklagstiftningen och regeringsformens regler om normgivningsmakten
Den
nya regeringsformens (RF) regler om normgivningsmakten innebär att riksdagen
numera ensam stiftar lag och att den beslutar lag i vilket ämne som helst. I
vissa fall är lagformen föreskriven i RF. Det gäller bl. a. föreskrifter av
privaträttslig natur och ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden. När det gäller vissa andra typer av föreskrifter bl. a. sådana
som rör trafik får regeringen meddela föreskrifter efter bemyndigande i lag.
Slutligen får regeringen utan särskilt bemyndigande meddela vissa typer av
föreskrifter som inte kräver lagform.
I prop. 1975: 8 om
följdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens bestämmelser om
normgivning togs upp frågan om en anpassning av den äldre lagstiftningen till
RF. Av olika skäl kunde den genomgång som gjordes inte bli fullständig och
dåvarande chefen för justitiedepartementet förutskickade att de framlagda
förslagen skulle
Prop. 1977/78:81 60
komma
att följas av andra. Med anledning av propositionen beslöt riksdagen (KU 1975:
10, rskr 1975: 62) bl. a. lagen (1975: 88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer (ändrad 1977: 1121)
(bemyndigandelagen).
Vissa
delar av den nuvarande egentliga vägtrafiklagstiftningen återfinns i
regeringsförfattningar. I detta sammanhang kan nämnas VTK, TTK, FK,
bilavgaskungörelsen (1972: 596, ändrad senast 1976: 367),
bilregisterkungörelsen (1972: 599, omtryckt 1976:779, ändrad 1977: 957) (BRK)
och kungörelsen (1966: 270) om vägmärken m. m. (ändrad senast 1974:101). Dessa
författningar liksom flera andra som rör vägtrafiken har tillkommit utan
riksdagens medverkan. Bakgmnden till detta förhållande är det bemyndigande som
riksdagen har lämnat regeringen att besluta om vägtrafiklagstiftningens
utformning utan riksdagens medverkan i varje särskilt fall (prop. 1970: 171,
3LU 1970: 88, rskr 1970: 398). Enligt övergångsbestämmelserna till RF får
bemyndigandet utnyttjas även efter RF:s ikraftträdande tills riksdagen
bestämmer annorlunda.
Enligt
min mening har den ordning för handläggningen av vägtrafik-lagstiftningsfrågoma
som beslöts 1970 fungerat väl. Trafiknämndsutredningens förslag och mina
tidigare redovisade överväganden i fråga om lokala trafikföreskrifter
föranleder emellertid vissa justeringar i bemyndigandet. Mot denna bakgmnd
anser jag att tiden nu är mogen för en formell anpassning av
handläggningsreglema till RF:s reglering av normgivningsmakten. I sakligt
hänseende bör de nya reglerna inte avvika från vad som har gällt tidigare i
vidare mån än vad som följer av mina överväganden med anledning av
trafiknämndsutredningens förslag. Enligt min mening är det också självklart att
riktlinjerna för reformer av större principiell betydelse bör underställas
riksdagen även om den därvid inte behöver ta ställning till den mera
detaljerade författningsutformningen.
7.7
Ikraftträdande m. m.
De
förslag som jag har lagt fram i det föregående innebär en relativt omfattande
reformering av beslutsfunktionerna när det gäller lokala trafikföreskrifter.
Även i fråga om den kommunala trafikövervakningen innebär förslagen väsentliga
förändringar. Detta innebär att regeringen och förvaltningsmyndigheterna kommer
att få utfärda verkställighets-föreskrifter i relativt stor omfattning. Även
inom kommunema torde det krävas tid för en anpassning till de nya reglerna. Mot
denna bakgrund förordar jag att regeringen bemyndigas att bestämma om ikraftträdande
av lagstiftningen i dessa delar. De av mig förordade föränd-ringama i fråga om
yrkesmässig trafik kräver i och för sig inte samma övergångstid. De delar som
berör taxitrafiken bör emellertid enligt min mening med hänsyn till att trafiknämndemas
arbetsuppgifter föränd-
Prop. 1977/78:81 61
ras
träda i kraft samtidigt som reglerna om lokala trafikföreskrifter. När det
gäller andra delar av yrkestrafiklagslLftningen bör det emellertid vara
möjligt att förordna om ikraftträdande oberoende av när trafiknämnderna
upplöses. Regeringen bör därför ges möjlighet att sätta i kraft ändringarna av
yrkestrafiklagstiftningen vid skilda tidpunkter. Vidare kan ett visst behov av
övergångsföreskrifter fömtses. Dessa bör regeringen bemyndigas att meddela. En
riktpunkt för arbetet på genomförande av förslagen när det gäller lokala
trafikföreskrifter m. m. bör emellertid kunna vara att lagstiftningen skall
kunna träda i kraft vid årsskiftet 19781979.
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1975: 88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer innebär som jag
tidigare har uttalat utöver ett bemyndigande att i viss utsträckning överlåta
beslutanderätten åt kommun endast en formell anpassning av lagstiftningen
till RF:s regler om normgivningsmakten. Ikraftträdandet bör därför kunna
bestämmas till två veckor efter den dag då lagen kom ut av trycket i Svensk
författningssamling.
7.8 Upprättade
lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1975: 88) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
2. lag om trafiknämnd,
3. lag om ändring i lagen (1957: 259) om rätt för
kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.,
4. lag om ändring i lagen (1964: 321) om kommunal
trafikövervakning,
5. lag om ändring i förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.,
6. lag om ändring i lagen (1976: 633) om kungörande av
lagar och andra författningar.
Det
under 3 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för
kommundepartementet och det under 6 angivna i samråd med chefen för
justitiedepartementet.
7.9 Specialmotivering
7.9.7
Förslaget till lag om ändring i lagen (1975: 88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer
Som
jag tidigare (avsnitt 7.6) har anfört innebär ändringen dels en formell
anpassning av vägtrafiklagstiftningen till RF:s regler om normgivningsmakten,
dels ett bemyndigande för regeringen att överlåta åt
Prop. 1977/78:81 62
kommun
att meddela vissa föreskrifter. Utredningen har föreslagit att bemyndigandet
skulle ges i en särskild lag. För min del förordar jag att det i stället
arbetas in i den nuvarande lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om
trafik, transporter och kommunikationer.
Av
det år 1970 beslutade bemyndigandet kommer endast en mindre del fortfarande att
ha aktualitet. Det rör sig främst om vissa regler som finns intagna i YTF.
Vidare får regeringen enligt 2 § andra stycket YTF meddela bestämmelser om
avvikelse från YTF i vissa fall. Anpassning av dessa bemyndiganden till RF:s
regler om normgivningsmakten kommer att ske i anslutning till pågående arbete
angående yrkestrafiklagstiftningen. När det gäller avgifter kan det anmärkas
att den föreslagna avfattningen innebär att vissa äldre bemyndiganden förlorar
sin aktualitet. Detta gäller t. ex. regeringens befogenhet att besluta om taxa
för Aktiebolaget Svensk Bilprovning, som hitintills gmndats på riksdagsbeslutet
i anledning av prop. 1963: 91 angående säkerhetsinspektion av motorfordon, m.
m. Detsamma gäller i fråga om avgifter enligt BRK. För dessa inhämtades
bemyndigande genom prop. 1975: 8 om följdlagstiftning med anledning av den nya
regeringsformens bestämmelser om normgivning.
Jag
har redan tidigare i huvudsak redogjort för de regler som jag avser att föreslå
regeringen att besluta vid ett bifall till förslagen i denna proposition. Det
har redan framgått att ändringarna i huvudsak kommer att inflyta i VTK och
TTK. Härutöver krävs följdändringar i förordningen (1975: 986) om handläggning
av vissa polischefsuppgifter (ändrad senast 1976: 1133).
För
riksdagens information vill jag därutöver nämna att TSV i en framställning till
regeringen har hemställt att bl. a. vissa beslut som behövs i samband med
tjällossning efter medgivande av länsstyrelsen får meddelas av
väghållningsmyndigheten. Framställningen har under remissbehandlingen
genomgående tillstyrkts och jag avser att senare föreslå regeringen att
besluta i enlighet med verkets förslag. Jag vill också informationsvis nämna
att det f. n. inom kommunikationsdepartementet övervägs att bemyndiga
förvaltningsmyndighet att medge vissa dispenser i fråga om långsamtgående
trafik på motorväg. Sådana dispensfrågor prövas f. n. av regeringen.
7.9.2
Förslaget till lag om trafiknämnd
De
gmndläggande reglerna om den kommunala trafiknämnden bör tas in i en särskild
lag. Bestämmelsema om trafiknämndens organisation och arbetsformer har
utformats på samma sätt som reglerna om specialreglerade kommunala nämnder.
Dessa regler ändrades under år 1977 (se prop. 1976/77: 1, KU 1976/77: 25, rskr
1976/77: 148). Detta innebär bl. a. att kommunen har möjlighet att själv ta
ställning till om
Prop. 1977/78:81 63
man
vill utse en särskild trafiknämnd eller överlåta uppgifterna på en redan
befintlig nämnd. Vidare innebär det att om kommunfullmäktige inte fattar
något beslut i denna fråga uppgifterna skall fullgöras av kommunstyrelsen.
Jag
har redan tidigare (avsnitt 7.2) redogjort för bakgrunden till att
förvaltningsbesvär bör väljas som form för prövning av beslut. Jag har då också
behandlat frågan om rätten för vissa statliga myndigheter att överklaga
besluten. Klagorätten för dessa myndigheter bör uttryckligen framgå av
författningen. I övrigt gäller 11 § förvaltningslagen, dvs. att besvär får
föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Härunder kan inrymmas
exempelvis enskilda väghållare. Även utan särskild författningsbestämmelse
torde det stå klart att besluten är verkställbara utan hinder av att de inte
har vunnit laga kraft.
När
det gäller utgångspunkten för besvärsfristens beräkning gäller självfallet
bestämmelsen i 12 § andra stycket förvaltningslagen. I sammanhanget bör
emellertid framhållas att lokala trafikföreskrifter tillkännages bl. a. genom
vägmärke eller ortspressannonsering. Av detta följer att besvärsfristen börjar
löpa först när alla de föreskrivna åtgärderna har blivit vidtagna.
7.9.3 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1957: 259) om rätt för kom
mun, att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.
Förslaget
innebär ingen skyldighet för kommunerna att besluta om avgiftsbefrielse för
rörelsehindrade. Enligt min mening torde man emellertid ha anledning att räkna
med att det stora flertalet kommuner kommer att meddela sådana beslut. Ett
behov av information till ledning för de handikappade uppstår dock. Denna
fråga bör enligt min mening om särskilda bestämmelser krävs kunna lösas
genom verkställighetsföreskrifter.
7.9.4 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1964: 321) om kommunal
trafikövervakning
Jag
har redan tidigare redogjort för de principiellt viktiga förändringar som
föreslås. I huvudsak följer författningsförslagen de utkast som utarbetades av
utredningen. Med stöd av 8 kap. 13 § RF får regeringen utan särskilt
bemyndigande i lag besluta om utbildningsplaner och uniformer för
övervakningspersonalen. Jag förordar därför att de särskilda bemyndigandena i
lagen slopas. Vissa ytterligare verkställighetsföreskrifter krävs. Så behövs
exempelvis en ändring i polisinstruktionen (1972: 511, ändrad senast
1975:1100), som i 15 § andra stycket reglerar trafikövervakares rätt att
meddela s. k. rapporteftergift. En motsvarighet till denna bestämmelse bör
föras in i verkställighetsföreskriftema till LKT.
Prop. 1977/78:81 64
7.9.5
Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 633) om kungörande av lagar och
andra författningar
Förslaget
om avveckling av trafiknämndema föranleder en redaktionell jämkning i 9 §
lagen (1976: 633) om kungörande av lagar och andra författningar. 1 linje med
vad som uttalades i prop. 1975/76: 112 om kungörande av lagar och andra
författningar (s. 79 och 80) bör regleringen av kommunens skyldighet att
kungöra beslut om lokal trafikföreskrift inflyta i VTK. För riksdagens
information vill jag emellertid nämna att det i flera sammanhang bl. a. genom
framställningar från länsstyrelsernas organisationsnämnd och Föreningen
Sveriges polismästare (numera Föreningen Sveriges polischefer) har framförts
önskemål om att framför allt lokal trafikföreskrift som tillkännages genom
vägmärke inte skall behöva kungöras i länets författningssamling. Bakgrunden
till dessa önskemål är åsikten att den nuvarande ordningen har kommit att tynga
beslutsprocessen utan att det har medfört några fördelar från
informationssynpunkt.
8
Hemställan
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1975: 88) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
2. lag om trafiknämnd,
3. lag om ändring i lagen (1957: 259) om rätt för
kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.,
4. lag om ändring i lagen (1964: 321) om kommunal
trafikövervakning,
5. lag om ändring i förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1976: 633) om kungörande av
lagar och andra författningar.
9
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop.
1977/78:81 65
Bilaga 1
Statens offentliga utredningar 1976: 18
Kommunikationsdepartementet
Lokala trafikföreskrifter m. m.
Betänkande av Trafiknämndsutredningen Stockholm 1976
5 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 81
Prop. 1977/78:81 66
Till Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Kungl.
Maj:t bemyndigade den 18 oktober 1974 chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att överväga vissa kommunala trafik- och
trafiksäkerhetsfrågor. Med stöd av bemyndigandet tillkallade
departementschefen samma dag såsom sakkunnig justitiekanslern Ingvar Gullnäs.
Den
15 november 1974 förordnades numera hovrättsassessorn John-Olof Wallin att vara
sekreterare åt den sakkunnige.
Till
experter i utredningen förordnades den 22 januari 1975 byråchefen i statens
trafiksäkerhetsverk Ame Bjelking, sekreteraren i Svenska kommunförbundet Jimmy
Björk, polismästaren i Göteborgs polisdistrikt Bengt Erlandsson, polismästaren
i Kristianstads polisdistrikt Sture Ljungkvist och f. verkställande direktören
i Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande Alvar Thorson.
Utredningen
som kallat sig trafiknämndsutredningen får härmed överlämna betänkande med
förslag i fråga om beslutskompetensen när det gäller lokala trafikföreskrifter
och vissa tillstånd m. m. för taxitrafik. I betänkandet behandlas också vissa
särskilda frågor om trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna m. m. Experterna har i
allt väsentligt anslutit sig till den sakkunniges förslag.
I
en särskild promemoria, som beräknas kunna avlämnas före sommaren, avser
utredningen att behandla den fråga om huvudmannaskapet för trafikövervakarkåren
som tagits upp i propositionen (1975/76: 106) med förslag till lag om
felparkeringsavgift m. m.
Stockholm
i februari 1976 Ingvar Gullnäs
/John-Olof
Wallin
Prop.
1977/78:81 67
Innehåll
Sammanfattning ..............................................................
Författningsförslag
..........................................................
Kapitel 1
Utredningens uppdrag .......................................
Kapitel 2
Utredningens arbete ..........................................
Kapitel 3
Historik .............................................................
3.1 Lokala
trafikföreskrifter ...............................................
3.1.1
Läget före 1965
...................................................
3.1.2
Reformen 1965,
förarbetena och vissa senare ändringar
3.2
Vissa tillstånd
till yrkesmässig trafik.............................
3.3
Det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet, lokalt och regionalt ....
Kapitel 4 Promemorian "Kommunerna och trafiksäkerheten"
....
4.1
Inledning......................................................................
4.2
Överväganden
och förslag ...........................................
4.3
Remissyttranden...........................................................
Kapitel 5 Gällande ordning ...............................................
5.1
Lokala
trafikföreskrifter enligt VTK................................
5.2
Lokala
trafikföreskrifter enligt TTK................................
5.3
Bestämmelser om
tillstånd att med personbil bedriva beställningstrafik för personbefordran
5.4
Vissa uppgifter
om det lokala och regionala trafiksäkerhetsarbetet
Kapitel 6 Överväganden och förslag ...............................
6.1 Lokala trafikföreskrifter enligt VTK................................
6.1.1
Principiella
överväganden.....................................
6.1.2
Kommunens
beslutanderätt ..............................
6.1.3
Polismyndighetens
beslutanderätt.......................
6.1.4
Länsstyrelsens
beslutanderätt.............................
6.1.5
Beslutanderätt
för andra organ............................
6.1.6
Kungörande av
beslut om lokala trafikföreskrifter ....
6.2
Lokala
trafikföreskrifter enligt TTK................................
6.3
Frågor om
yrkesmässig trafik.......................................
6.4
Trafiksäkerhetsarbetet
...............................................
6.4.1
Inledning..............................................................
6.4.2
Kommunerna och
trafiksäkerheten .....................
6.4.3
Det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet......................
6.4.4
Slutsatser.............................................................
6.5 Den författningsmässiga regleringen ..........................
Kapitel 7 Specialmotivering till författningsförslagen ........
7.1 Lagen med bemyndigande att meddela lokala
trafikföreskrifter
m. m.............................................................................
1
§ ...............................................................................
2
§ ...............................................................................
Prop. 1977/78:81 68
3
§................................................................
4§
................................................................
5§
................................................................
7.2 Vägtrafikkungörelsen
147 §.............................................................
148 § ............................................................
148
a § ........................................................
148
b § .........................................................
152
§ ............................................................
152
a § .........................................................
154
§ ............................................................
159
§ ............................................................
159 a § ..........................................................
160 § ............................................................
162
§ ...........................................................
169 §.............................................................
170 § .............................................................
7.3 Terrängtrafikkungörelsen
58
§..............................................................
57 §...............................................................
58 a §............................................................
58
b §............................................................
58 c §.............................................................
59 §...............................................................
60 §...............................................................
65
§..............................................................
67
§..............................................................
82 §...............................................................
83 §...............................................................
7.4 Yrkestrafikförordningen ...................................
7.5 Polischefskungörelsen .....................................
7.6 övergångsbestämmelser till författriingsförslagen.....
Prop. 1977/78:81 69
Sammanfattning
Inledning
Ansvaret
för lokala trafikfrågor bl. a. utformningen av lokala trafikföreskrifter
är uppdelat på olika lokala organ, både kommunala och icke-kommunala, och på
regionala och centrala myndigheter. Utredningen har haft till uppgift att
utreda hur vissa angivna kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor bör
handläggas för att beslutsorganen skall få möjlighet till bättre överblick över
problemen och samråd med varandra. De frågor som utredningen främst haft att
uppmärksamma kan indelas i tre grupper.
Till
den första gruppen hör frågor om beslutanderätten beträffande lokala
trafikföreskrifter.
Vidare
har utredningen haft att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan, i vilka former
tillståndsfrågorna när det gäller taxitrafik skall handläggas.
En
tredje huvuduppgift för utredningen har varit att pröva hur det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna skall kunna tillvaratas och hur
frivilligkrafternas insatser skall kunna uppmuntras, fördjupas och
effektiviseras.
Beslutanderätten
m. m. i fråga om lokala trafikföreskrifter enligt vägtrafikkungörelsen (VTK)
Utredningen
konstaterar att kommunerna har fått ökat ansvar inom många områden, t. ex. i
fråga om bostadsförsörjningen samt mark-, trafik- och miljöfrågorna.
Trafiksektorn i vid bemärkelse har kommit att ingå som ett viktigt led i
samhällsplaneringen. Sålunda integreras numera trafikfrågor i kommunernas
fysiska och ekonomiska planering på ett helt annat sätt än tidigare. Mot denna
bakgmnd finner utredningen att det numera finns anledning att se på lokala
trafikföreskrifter på ett ganska annorlunda sätt än vid 1960-talets början, då
det utredningsarbete pågick som ledde till att trafiknämnderna de organ som
f. n. i första hand svarar för meddelandet av lokala trafikföreskrifter inrättades.
Detta belyses också av att sådana föreskrifter särskilt under senare år kommit
att användas på ett sätt som tidigare knappast torde ha förutsatts, nämligen som
instrument för att genomföra mycket genomgripande s. k. trafiksaneringar inom
hela stadsdelar. Ofta har därvid fattats ett kommunalt beslut om sådan
sanering. Det från juridisk synpunkt bindande beslutet har däremot fattats av
trafiknämnden. Enligt utredningens mening är trafiknämnden numera varken i
fråga om sammansättning eller beslutsregler lämplig för de uppgifter som åvilar
nämnden. Besluten bör även formellt fattas av ett organ som har eller kan ta
det reella ansvaret.
De
lokala trafikföreskrifter som trafiknämnden har att meddela varierar i
betydelse. Vissa föreskrifter är av detaljkaraktär med starkt begränsad
betydelse. Andra är förhållandevis ingripande och har ekonomiska, miljömässiga
eller planeringsmässiga återverkningar. Med hänsyn härtill anser utredningen
att ärendena om lokala trafikföreskrifter kan indelas i två grupper. Den ena
gmppen består av ärenden med ett mer eller mindre starkt trafikpolitiskt
inslag, t. ex. trafiksaneringar eller el-
jest
generella bestämmelser om parkering, tung trafik, kollektiva körfält m. m.
Dessa ärenden måste anses vara av stort intresse för kommunen. Den andra
gruppen omfattar ärenden av mer teknisk eller juridisk betydelse. I dessa
ärenden dominerar ordnings- och trafiksäkerhetssynpunkter. Gruppen omfattar
främst tillfälliga föreskrifter och över huvud taget mindre ingripande
föreskrifter. Till den sistnämnda gruppen bör enligt utredningen räknas lokala
trafikföreskrifter som gäller
endast viss gata eller väg och avser en begränsad
tid, t. ex. under omläggningen av en gata eller ombyggnaden av ett hus längs
gatan,
tillfälliga föreskrifter och föreskrifter som
gäller endast visst fordon, t. ex. renhållningsfordon, eller viss person, t.
ex. en handikappad.
Utredningen
har funnit, att det behövs en genomgripande reform av beslutsförfarandet i
fråga om lokala trafikföreskrifter. Reformen bör utgå från den nyss angivna
uppdelningen av ärendena i två grupper. Målet för reformen bör vara att ge
kommunerna ett ökat inflytande på de "tunga" ärenden som tillhör den
först nämnda gruppen. Utredningen anser att kommunen bör tilläggas
beslutanderätten i dessa ärenden. När det gäller ärendena i den andra gruppen,
dvs. de trafiktekniska/trafikjuridiska ärendena, bör beslutanderätten läggas på
ett organ som har möjlighet att ge allmänheten god service genom snabba beslut,
helst dygnet runt. Beslutanderätten i dessa ärenden föreslås ankomma på
polismyndigheten.
Enligt
direktiven har utredningen haft att beakta väghållarnas inflytande över trafikfrågorna
och i samband därmed kostnadsansvaret för besluten. I fråga om beslutanderätten
i mer kostnadskrävande ärenden, anordnande av övergångsställen, busshållplatser
och taxistationer samt uppsättande av trafiksignaler, vilka ärenden f. n.
avgörs av väghållaren, föreslår utredningen ingen ändring i förhållande till
gällande ordning. Kostnadseffekterna av andra trafikregleringsåtgärder föreslås
bli beaktade inom ramen för det samråd som skall ske så snart det föreligger
behov därav, t. ex. om staten är väghållare och en kostnadskrävande föreskrift
beslutas av kommunen.
Utredningens
förslag om en beslutanderätt för kommunen i fråga om loliala trafikföreskrifter
innebär att kommunens fullmäktige kan behålla beslutanderätten eller genom
delegation helt eller delvis förlägga den till antingen något redan befintligt
organ eller ett nyskapat organ, som alltså blir fakultativt. Genom denna
ramlagskonstruktion får kommunerna möjligheter att anpassa sina
verksamhetsformer för beslutande av lokala trafikföreskrifter efter de lokala
förhållandena. Samtidigt vinns också ökad flexibilitet med tanke på den
framtida utvecklingen.
Kommunernas
storlek varierar och därmed också tillgången på personal som är kompetent att
handlägga ärenden om meddelande av lokala trafikföreskrifter, särskilt i fråga
om den formella avfattningen av föreskrifterna. Detta är av särskild betydelse
med hänsyn till att lokala trafikföreskrifter mestadels utgör
straffsanktionerade normbeslut, som kan sägas utgöra en komplettering till VTK.
Dessa normbeslut bör utformas med samma krav på klarhet och entydighet som VTK
och vara formellt juridiskt oangripbara. Utredningen har funnit de anförda
omständigheterna ha sådan tyngd att de motiverar särskilda åtgärder för att
garantera att de beslutade föreskrifterna uppfyller de krav som måste uppställas.
Dessa åtgärder föreslås bli utformade enligt följande.
Prop. 1977/78:81 71
Statens trafiksäkerhetsverk (TSV) åläggs
tillhandahålla mallar för alla normalt förekommande lokala trafikföreskrifter;
detta torde även bidra till enhetlighet.
Kommunen skall under beredningen av ärende om
meddelande av lokal trafikföreskrift samråda med polismyndigheten och i
behövlig utsträckning med TSV och statens vägverk. Innan lokal trafikföreskrift
beslutas, skall polismyndighetens yttrande ha inhämtats över det förslag till
föreskrift som föreläggs det beslutande kommunala organet.
Kretsen av besvärsberättigade i fråga om kommuns
beslut i ärenden om meddelande av lokala trafikföreskrifter utvidgas till att
omfatta statliga organ med trafikexpertis, nämligen polismyndighet, TSV och
vägverket.
De
ärenden som föreslås ankomma på kommunen framgår av en s. a. s. negativ
beskrivning. I förslag till ändringar i VTK anges vilka lokala
trafikföreskrifter som det bör ankomma på polismyndigheten eller annan att
meddela. Återstående föreskrifter föreslås således ankomma på kommunen. Med
lokala trafikföreskrifter avser utredningen inte bara sådana föreskrifter som
f. n. anges i 147 § VTK utan även sådana föreskrifter som avses i 159 §, dvs.
vad som i dagligt tal ofta kallas dispenser.
Som exempel på
föreskrifter vilka kommunen bör meddela kan nämnas förbud mot trafik med
fordon av visst slag, t. ex. på s. k. gågator, förbud mot viss lastbilstrafik i
en tätorts centrala delar, regler om körriktning, bestämmelser om
parkeringszoner och särskilda körfält för bussar i linjetrafik och taxibilar m.
m. Kommunerna föreslås dessutom få behörighet att meddela föreskrifter om
färdhastighet enligt 147 § andra stycket 6. VTK. Som förutsättning uppställs
dock att det är fråga om lokala vägar inom avgränsade områden utan
genomfartstrafik. För att kommunen skall äga besluta föreskrifter av angivet
slag gäller att de dels är begränsade till kommunens eget område och dels är så
generella att de inte faller inom polismyndighetens kompetens.
Polismyndighetens
befogenhet att meddela lokal trafikföreskrift föreslås omfatta ärenden, där
någon av följande förutsättningar föreligger
1. föreskriften gäller endast viss väg och avser en
tid av högst sex månader,
2. föreskriften avser visst fordon eller viss person,
3. föreskriften gäller fall som avses i 147 § andra
stycket 3. (förbud mot provkörning eller viss övningskörning) och 9.
(föreskrift om hästfordons belysning och reflexer i vissa fall).
En väsentlig nyhet i
detta sammanhang är att polismyndigheten föreslås få rätt att meddela även
lokal trafikföreskrift, som gäller färdhastighet. Trafiknämnderna har inte ägt
meddela sådana föreskrifter. Polismyndighetens kompetens föreslås dock
begränsad till ärenden, där hastigheten nedsätts i förhållande till vad som
annars gäller enligt vissa författningsrum. Behörigheten skall dessutom gälla
bara tättbebyggt område.
Det
är inte avsikten att polismyndigheten med stöd av punkten 2. skall kunna
generellt reglera exempelvis trafiken med tunga fordon i en stadskäma. Detla
framgår av ordalagen (visst fordon resp. viss person).
Genom att lägga den nyss
beskrivna beslutanderätten hos polismyndigheten vinns fördelen att brådskande
ärenden kan avgöras utan dröjs-
mål.
Ärendena skall behandlas som vanliga s. k. polismyndighetsärenden. Detta
innebär att de också kan delegeras till lägre polisbefäl än polismästaren.
Utredningen
har haft anledning att uppmärksamma de problem som är förenade med s. k. handikappdispenser.
Utredningens förslag innebär att beslut om sådana meddelas av polismyndighet,
länsstyrelse eller TSV. I vissa fall kan emellertid föreligga svårigheter att
avgränsa beslutens omfattning och innehåll. Enligt utredningen bör därför
samtliga frågor med anknytning till de nämnda besluten tas upp till ett samlat
övervägande av TSV.
Länsstyrelsernas
beslutskompetens i fråga om lokala trafikföreskrifter gäller främst frågor om
färdhastighet. Innebörden av utredningens förslag är att länsstyrelsen till
övervägande del får behålla sina nuvarande befogenheter. Som redan nämnts
föreslås emellertid att kommunen och polismyndigheten skall få viss kompetens
också när det gäller färdhastighet. Även i övrigt följer vissa inskränkningar
i länsstyrelsens kompetens av det sätt varpå polismyndighetens kompetens
avgränsats.
I
fråga om beslutanderätten för andra organ en fråga som både f. n. och enligt
utredningens förslag behandlas i 159 § VTK dvs. TSV och vägverket, föreslår
utredningen endast en viss omfördelning mellan dessa myndigheter.
När
det gäller dokumentation och kungörande av beslut om lokala trafikföreskrifter
föreslår utredningen två principiella nyheter. För det första skall
polismyndigheten föra en liggare gemensamt för samtliga de myndigheter som får
meddela lokala trafikföreskrifter. För det andra uppställer utredningen inte
något oeftergivligt krav på att alla beslut om lokala trafikföreskrifter skall
införas i liggaren. Enligt utredningens mening bör bl. a. tillfälliga
föreskrifter undantas. Rikspolisstyrelsen föreslås meddela närmare bestämmelser
dels om utformningen av liggaren och därmed sammanhängande rutiner och dels om
vilka lokala trafikföreskrifter som skall införas i liggare.
Utredningen
föreslår vidare, att kommunerna åläggs att på lämpligt sätt informera
allmänheten om gällande lokala trafikföreskrifter.
Med
stöd av 154 § VTK meddelade förbud och föreskrifter är inte och föreslås inte
heller bli att anse som lokala trafikföreskrifter. Utredningen har ändå haft
anledning överväga om paragrafen påverkas av utredningens förslag,
övervägandena har lett till förslag om ett vidgat tillämpningsområde.
Lokala
trafikföreskrifter m. m. enligt terrängtrafikkungörelsen (TTK)
Med
i princip samma synsätt som anlagts i fråga om befogenheten att meddela lokala
trafikföreskrifter för trafiken på väg anser utredningen att den huvudsakliga
beslutanderätten i fråga om lokala trafikföreskrifter för trafiken i terräng
bör kunna utövas av kommunerna och polismyndigheterna. I ett hänseende
föreligger en klar skillnad mellan dessa båda kategorier av föreskrifter. Med
stöd av 57 § tredje stycket TTK finns möjlighet att genom lokal
trafikföreskrift meddela föreskrifter enligt terrängkömingslagen (1975: 1313).
Eftersom denna reglering skall tillgodose allmänna naturvårdsintressen m. m.
bör länsstyrelsen, som redan har ett betydelsefullt ansvar för naturvården
inom regionen, behålla sin kompetens i denna del. För övrig reglering enligt
57 § TTK föreslår utredningen följande.
Prop. 1977/78:81 73
Polismyndigheten
föreslås få befogenhet att meddela generella lokala trafikföreskrifter
om föreskriften avser förbud mot trafik med fordon
med last av viss beskaffenhet eller förbud mot provkörning eller viss
övningskörning
om undantag från 51 § (belysningsregel).
Under
förutsättning att giltighetstiden för en lokal trafikföreskrift är begränsad
till högst en månad eller att föreskriften gäller viss person eller visst
fordon, får polismyndighet enligt förslaget meddela även trafikregler som
avser bl. a. förbud mot trafik med fordon av visst slag, hastighet eller förbud
att stanna eller parkera. I anslutning härtill kan nämnas att utredningen
föreslår att i 57 § TTK i överensstämmelse med 147 § VTK klart utsägs att
även föreskrifter som gäller under begränsad tid eller avser visst tillfälligt
ändamål skall vara att anse som lokala trafikföreskrifter.
Utöver
vad som nyss sagts föreslås länsstyrelsen få kompetens att besluta om
hastighet i ärenden, som inte är begränsade så att polismyndigheten skall
besluta.
Kommunens
beslutanderätt att meddela lokala trafikföreskrifter anges i 58 b § TTK. Vid
den författningsmässiga beskrivningen har tillämpats den teknik som använts vid
motsvarande situation enligt VTK. Under förutsättning att en föreskrift gäller
kommunens eget område och är så generell att den inte faller inom
polismyndighetens nyss beskrivna kompetens, föreslås kommunen få rätt att
besluta om förbud mot trafik med fordon av visst slag, om förbud att stanna
eller parkera fordon eller om annan reglering av trafiken.
De
beträffande VTK beskrivna remiss- och besvärsreglerna bör i princip gälla
också när kommun meddelar beslut enligt TTK.
Utredningen
anser, att i princip samma lösningar i fråga om liggare och kungörande bör
väljas inom TTK:s område som inom VTK:s. Motsvarande gäller även kommunens
skyldighet att informera om gällande lokala trafikföreskrifter enligt TTK.
Frågor
om yrkesmässig trafik
Eftersom
utredningens förslag innebär, att trafiknämnderna avskaffas har utredningen
haft att överväga vilka myndigheter som bör tilldelas de befogenheter enligt
yrkestrafikförordningen (YTF) vilka f. n. ankommer på trafiknämnden. De
ärenden det här gäller är dels frågor om tillstånd till yrkesmässig biltrafik
för personbefordran, dels undantag från det i särskild kungörelse uppställda
kravet på mellanvägg av splitterfritt glas å vissa i yrkesmässig trafik använda
personbilar.
Utredningen
framhåller, att den lokala trafikförsörjningen enligt vad riksdagen tidigare
uttalat primärt är en uppgift för kommunerna. Vidare konstateras att taxi i
ökad omfattning kommit att ingå som ett viktigt led i denna trafikförsörjning.
För att kunna fullgöra sina uppgifter bör kommunerna enligt utredningens
mening även förfoga över tillståndsgivningen. Mot denna bakgrund föreslås kommun
bli tillståndsmyndighet. Kommunen bör också pröva frågor enligt den nyss
nämnda kungörelsen. Utredningen utgår från att behovet av samordning med
länsstyrelsens beslutsfunktion i fråga om bl. a. yrkesmässig busstrafik beaktas
i samband med ställningstagandena till övriga frågor inom den
Prop. 1977/78:81 74
del
av det trafikpolitiska området som gäller trafikförsörjningen i fråga om
personbefordran.
Enligt
25 § 2 mom. fjärde stycket YTF har tillståndsmyndigheten en befogenhet att, när
det finns anledning därtill, återkalla det godkännande av trafikbil som
besiktningsman lämnat vid tidigare utförd lämplighetsbesiktning. Utredningen
föreslår, att besiktningsman skall pröva även frågor om återkallelse av nämnda
godkännanden.
Enligt
vissa reglementen har trafiknämnd ålagts att pröva bl. a. om personer som avses
komma att tjänstgöra som taxiförare är lämpliga härför. Enligt YTF finns inga
andra särskilda krav på förare av personbil i yrkesmässig trafik än att han
har trafikkort. Något ytterligare krav synes inte kunna uppställas genom ett
reglemente. Utredningen anser därför, att prövningen enligt de nämnda
reglementena bör upphöra.
Trafiksäkerhetsarbetet
Utredningen
anser, att det inte finns anledning inrätta särskilda obligatoriska kommunala
nämnder med uppgift att speciellt svara för trafiksäkerhetsfrågor. I stället
bör de nuvarande trafiksäkerhetskommittéerna som numera i regel är att
anse som fakultativa kommunala nämnder behållas och på olika sätt
förstärkas. De bör också byta namn och i stället benämnas
trafiksäkerhetsnämnder. Trafiksäkerhetsarbetet på lokal nivå bör bygga på en
samverkan mellan trafiksäkerhetsnämnderna och de andra kommunala organ som har
att i sin verksamhet tillgodose även trafiksäkerhetens krav. Ett effektivt
samarbete mellan dessa kommunala organ och de som arbetar inom det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet bör främjas på olika sätt. Detta kan ske genom att
frivilligkrafterna organiseras i en trafiksäkerhetsförening. Om underlag
saknas för en sådan organisation bör i stället ett särskilt referens- eller
kontaktorgan, förslagsvis benämnt trafiksäkerhetsråd, inrättas. I mycket små
kommuner kan frivilligkrafterna knytas direkt till trafiksäkerhetsnämnderna.
Kommunerna bör i ökad utsträckning stödja trafiksäkerhetsarbetet. Det är
utredningens förhoppning, att kommunförbundet därvid kan medverka genom olika
åtgärder. En sådan medverkan synes väl motiverad med hänsyn till utredningens
förslag att tilldela kommunerna betydelsefull kompetens i fråga om lokal
trafikreglering.
På
regional nivå bör de nuvarande länstrafiksäkerhetsförbunden ges ökat stöd från
olika håll. För varje län bör finnas minst en heltidsati-ställd konsulent e. d.
Förbunden kan därmed få resurser att på olika sätt aktivera och hjälpa de
krafter som verkar i det lokala trafiksäkerhetsarbetet.
Författningsregleringen
Utredningens
förslag föranleder ändringar i de ovan redovisade författningarna och i
förordningen (1975: 986) om handläggning av vissa polischefsuppgifter. Vidare
krävs en lag med bemyndigande för regeringen att överlåta åt kommun att
meddela lokala trafikföreskrifter m. m.
Prop.
1977/78: 81 75
Författningsförslag
Lag
med
bemyndigande att meddela lokala trafikföreskrifter m. m.
Härigenom
föreskrives följande
1 §.
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8
kap. 3 § regeringsformen, om föreskrifterna innefattar lokal trafikföre
skrift. Med sådan föreskrift avses
1. särskilda trafikregler för viss väg eller
vägsträcka eller för samtliga vägar inom visst område,
2. särskilda regler för trafik i terräng inom visst
område eller på viss färdled.
2 §. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet
eller kommun att meddela lokal trafikföreskrift.
3 §. Kommun, som har att meddela lokal
trafikföreskrift, skall under beredningen av ärendet samråda med
polismyndigheten och, i den utsträckning så behövs, med statens
trafiksäkerhetsverk och statens vägverk. Innan lokal trafikföreskrift beslutas,
skall polismyndighetens yttrande ha inhämtats över det förslag till föreskrift
som förelägges det beslutande organet.
Bestämmelser om skyldighet
för kommun att underrätta andra myndigheter om beslutade lokala
trafikföreskrifter, om skyldighet att kungöra nya eller ändrade sådana
föreskrifter samt om skyldighet att på annat lämpligt sätt upplysa allmänheten
om gällande lokala trafikföreskrifter meddelas av regeringen.
4 §. Rätt att anföra besvär över kommuns beslut i
ärende angående meddelande av lokal trafikföreskrift, tillkommer, förutom
medlem av kommunen, polismyndigheten, statens trafiksäkerhetsverk och statens
vägverk. Dessa myndigheters talan är ej inskränkt till viss tid. I övrigt
gäller om besvär vad som föreskrives i kommunallagen (1953: 753) och
kommunallagen (1957: 50) för Stockholm.
5 §. Kommun skall pröva ärenden om tillstånd att med
personbil bedriva beställningstrafik för personbefordran och därmed sammanhängande
frågor. Regeringen får meddela föreskrifter hur ärendena skall beredas.
Denna
lag träder i kraft den Genom lagen upphävs lagen
(1964:
731) om trafiknämnder.
Prop.
1977/78:81 76
Förslag till
Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972: 603)
Regeringen föreskriver att 147, 148, 152, 154, 159, 160,
162, 169 och 170 §§ vägtrafikkungörelsen (1972: 603) skall ha nedan angivna
lydelse, att i kungörelsen skall införas tre nya paragrafer, 148 a, 148 b och
152 a §§ samt att 159 a § skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
147 § Särskilda trafikregler för viss väg eller vägsträcka
eller för samtliga vägar inom visst område meddelas genom lokala
trafikföreskrifter utom i fall som avses i 151 och 154 §§.
Genom lokal trafikföreskrift får meddelas
1.
förbud mot
trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet,
2.
föreskrift om
körriktning,
3.
förbud mot
provkörning eller sådan övningskörning som avses i 108 § körkortskungörelsen
(1972: 592),
4.
föreskrift om
väjningsplikt med avvikelse från 38 § eller om stoppplikt,
5.
föreskrift att
väjningsplikt eller stopplikt skall gälla i stället för bestämmelserna i 57 §
första stycket,
6.
föreskrift om
färdhastighet med avvikelse från 64 § eller med begränsning till lägre
hastighet än som följer av 65 eller 66 § eller beslut som meddelats med stöd
av 65 §,
7.
förbud att
stanna eller parkera fordon,
8.
föreskrift om
stannande eller parkering med avvikelse från 69 eller 71 §, 72 § 2, 5 eller 6,
73 § eller 74 § 3 eller 4,
9.
föreskrift som
avses i 32 § tredje stycket fordonskungörelsen (1972: 595),
10.
föreskrift om
axeltryck, boggitryck eller bruttovikt med avvikelse från 106 §,
11.
föreskrift med
inskränkning till mindre bredd eller längd på fordon, fordonståg eller last än
som tillätes i 107 eller 109 §,
12.
föreskrift om
undantag från 118, 121 eller 122 §,
13.
föreskrift om
andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken.
Genom lokal trafikföreskrift får vidare bestämmas att viss
väg eller vägsträcka skall anses som huvudled, motorväg eller motortrafikled.
Föreskriften får dock ej utformas så, att huvudleder kommer att korsa varandra.
Lokal trafikföreskrift får avse begränsad tid eller gälla
tills vidare. Den kan också avse visst tillfälligt ändamål.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1977/78: 81
Nuvarande lydelse
11
Föreslagen lydelse
Föreskrift, som avses i 151 och 154 §§, är icke att anse
som lokal trafikföreskrift.
Lokal
trafikföreskrift meddelas av polismyndighet, länsstyrelse eller kommun. I
vissa fall får sådan föreskrift meddelas även av statens trafiksäkerhetsverk
eller statens vägverk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lokal
trafikföreskrift meddelas av länsstyrelsen i fall som avses i 147 § andra
stycket 4, 5, 6 eller 1012 eller tredje stycket. Länsstyrelsen meddelar också
lokal trafikföreskrift som behövs på grund av tjällossning eller liknande förhållande
eller för sådan tävling som länsstyrelsen lämnat tillstånd till enligt 105 §.
Annan lokal trafikföreskrift än som avses i första stycket
meddelas av trafiknämnden.
Lokal trafikföreskrift meddelas av polismyndigheten
1.
om
föreskriften gäller endast viss väg och avser en tid av högst sex månader,
2.
om
föreskriften avser visst fordon eller viss person,
3.
om
föreskriften avser fall som avses i 147 § första stycket 3 och 9.
Om
föreskriften gäller färdhastighet, får den endast avse tättbebyggt område och
innebära begränsning till lägre hastighet än som gäller enligt 64, 65 eller 66
§, 67 § första stycket eller bestämmelse som meddelats med stöd av 65 §.
Bestämmelser om vissa undantag finns i 159 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
148 a §
Lokal trafikföreskrift meddelas av länsstyrelsen i fall
som avses i
147
§ första
stycket 46 eller 1012 eller andra stycket, om den ej är av sådan natur att
den enligt
148
§ får
meddelas av polismyndigheten. Länsstyrelsen meddelar också lokal
trafikföreskrift som behövs på grund av tjällossning eller liknande förhållande
eller för sådan tävling som länsstyrelsen lämnat tillstånd till enligt 105 §.
Bestämmelser om vissa undantag från första stycket finns
i 148 b och 159 §§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 148 b §
I andra fall än som angivits i 148 och 148 a §§ meddelas
lokal trafikföreskrift av kommunen.
Kommunen äger meddela även sådan föreskrift som avses i
147 § första stycket 6., om föreskriften avser ett avgränsat område med lokala
vägar utan genomfaristra-fik.
Bestämmelser om vissa undantag finns i 159 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Myndighet, som meddelat lokal trafikföreskrift eller
föreskrift enligt 41 § väglagen (1971: 948), inför föreskriften i en för
ändamålet avsedd liggare och underlättar statens trafiksäkerhetsverk, den myndighet
som handhar väg- eller gatuhållningen och, om denna myndighet är kommunal,
statens vägverk om föreskriftens innehåll. Skall föreskrift utmärkas av enskild
vägs ägare, underrättas även denne. Länsstyrelse och trafik-nämnd underrättar
varandra om meddelade lokala trafikföreskrifter.
Föreskrift som ej skall tillkännages genom vägmärke
införes i länskungörelserna eller, om den meddelats av trafiknämnd, i den eller
de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten införes.
Lokal trafikföreskrift skall i den utsträckning det behövs
införas i en för ändamålet avsedd liggare som förs av polismyndigheten
gemensamt för samtliga i 147 § femte stycket angivna myndigheter. I samma Tiggare
införes även föreskrift enligt 41 § väglagen (1971:948).
Närmare bestämmelser om vilka lokala trafikföreskrifter
som skall införas i liggare samt om liggaren i övrigt meddelas av rikspolisstyrelsen
efter samråd med företrädare för myndigheter, som äger meddela sådana
föreskrifter som skall införas i liggaren.
Föreskrift som skall införas i liggare men inte
tillkännages genom vägmärke införes genom den beslutande myndighetens försorg
i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten införes.
opaginerad Kontrollera mot PDF
152 a §
Polismyndighet skall genast underrättas om lokal
trafikföreskrift som beslutats av annan myndighet. Om föreskriften skall utmärkas
genom vägmärke, underrättas även väghållaren om beslutet.
154
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreskrift
för viss vägsträcka om begränsning till lägre hastighet än som eljest gäller
eller förbud
Om det
behövs i samband med trafikövervakning eller trafikolycka får polismyndigheten
även
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
att stanna fordon får meddelas av polismyndighet, om det
behövs i samband med trafikövervakning eller trafikolycka, och av den myndighet
som handhar väg- eller gatuhållningen, om tillfälligt behov av sådan
föreskrift eller sådant förbud uppstår i samband med väglmllningsarbete eller
liknande arbete.
Föreslagen
lydelse
i andra fall än som avses i 148 § begränsa hastigheten
eller meddela föreskrift om annan trafikreglerande åtgärd.
För att
tillgodose tillfälligt behov i samband med väghållningsarbete eller liknande
arbete får även den myndighet som handhar väg- eller gatuhållningen meddela
föreskrift som avses i första stycket. Om föreskriften avser annat än
färdhastighet eller förbud att stanna eller parkera fordon eller stannande
eller parkering med avvikelse från 69 eller 71 §, 72 § 2, 5 eller 6, 73 §
eller 74 § 3 eller 4 får föreskriften ej gälla längre tid än fem dagar.
Polismyndigheten skall underrättas om föreskrift som här avses.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fråga om undantag för visst ändamål från 64 eller 66 §, 67
§ första stycket, 118, 121 eller 122 § eller från lokal trafikföreskrift som
avses i 147 § andra stycket 6. eller 12. prövas av länsstyrelsen. Rör
imdantaget mer än ett län, prövas frågan av statens trafiksäkerhetsverk, om
undantaget avser färdhastighet, och i annat fall av statens vägverk.
Fråga
om undantag från 65 § eller beslut som meddelats med stöd av 65 § prövas i fall
som avser tävling med fordon på väg av länsstyrelsen och för visst ändamål i
annat fall av trafiksäkerhetsverket. Fråga om undantag från 99 § andra eller
tredje stycket för visst ändamål eller från 117 a § första stycket eller 117 b
§ första stycket prövas av trafiksäkerhetsverket.
Fråga om undantag för visst ändamål från 69 eller 71 §, 72
§ 2, 5 eller 6, 73 §, 74 § 3 eller 4, 106, 107, 109111, 115 eller 128131 §
eller från annan lokal trafikföreskrift än som avses i 147 § andra stycket 6.
eller 12.
Från de i 148, 148 a och 148 b §§ angivna reglerna gäller
följande under ae angivna undantag.
a)
Fråga om
undantag från 65 § eller beslut som meddelats med stöd av 65 § prövas i fall som
avser tävling med fordon på väg av länsstyrelsen och i annat fall av statens
trafiksäkerhetsverk, om fråga är om att föreskriva högre färdhastighet än som
eljest gäller.
b)
Fråga om
undantag från 99 § andra eller tredje stycket för visst ändamål eller från 117
a § första stycket eller 117 b § första stycket prövas av statens
trafiksäkerhetsverk.
c)
Om
polismyndigheten äger meddela lokal trafikföreskrift men föreskriften berör mer
än ett polisdistrikt inom ett län, prövas frågan av länsstyrelsen.
d) Om
kommunen äger tnedde-
la lokal trafikföreskrift men före
skriften berör mer än en kommun
inom ett län, prövas frågan av
länsstyrelsen.
e) Om
lokal trafikföreskrift be
rör mer än ett län, prövas frågan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
prövas av trafiknämnden eller, om trafiken berör mer än en
trafiknämnds verksamhetsområde inom ett län, av länsstyrelsen eller, om den
berör mer än ett län, av vägverket.
Föreslagen
lydelse
av statens vägverk i fall som avses i 147 § första stycket
10. och av statens trafiksäkerhetsverk i övriga fall.
opaginerad Kontrollera mot PDF
159 a § Har trafiknämnd enligt 8 § lagen (1964: 731) om
trafiknämnder uppdragit åt ordföranden att på nämndens vägnar fatta heslut i
vissa fall, får ordföranden förordna polisbefäl att utöva beslutanderätten
under tid då ordföranden ej är i tjänst.
Förordnande får endast avse fråga som ej utan olägenhet
kan anstå till dess ordföranden åter trätt i tjänst.
Förordnande får meddelas endast den som tjänstgör som
vakt-havande befäl och innehar eller uppehåller tjänst som lägst polis-eller
kriminalinspektör.
160 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Undantag
får medges, om det är påkallat av särskilda skäl och det kan ske utan fara
för trafiksäkerheten, skada på vägen eller annan avsevärd olägenhet.
Undantag för visst ändamål från eljest gällande bestämmelser
i kungörelsen eller lokal trafikföreskrift får meddelas, om det är påkallat
av särskilda skäl och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten, skada på
vägen eller annan avsevärd olägenhet.
Meddelas undantag från 111 §, fastställes högsta tillåtna
hastighet. Även i övrigt får särskilda villkor föreskrivas vid medgivande av
undantag.
162
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ytterligare
föreskrifter för till-lämpningen av denna kungörelse meddelas i fråga om
undantag som avses i 117 a § tredje stycket eller 117 b § tredje stycket av socialstyrelsen
efter samråd med statens trafiksäkerhetsverk, i fråga om undantag som avses i
159 § första eller tredje stycket och ej gäller färdhastighet av statens vägverk
och i övrigt av trafiksäker-
Ytlerligare
föreskrifter för till-lämpningen av denna kungörelse meddelas i fråga om
undantag som avses i 117 a § tredje stycket eller 117 b § tredje stycket av socialstyrelsen
efter samråd med statens trafiksäkerhetsverk, i fråga om lokal
trafikföreskrift, som avses i 147 § första stycket 10. av statens vägverk och
i övrigt av trafiksäkerhetsverket. Därvid får
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen
lydelse
föreskrivas att viss utrustning skall vara av typ som
godkänts av verket eller av annan myndighet. Föreskrift om anbringande och
fast-göring av last meddelas efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen.
Nuvarande lydelse
hetsverket. Därvid får föreskrivas att viss utrustning
skall vara av typ som godkänts av verket eller av annan myndighet. Föreskrift
om anbringande och fastgöring av last meddelas efter samråd med
arbetarskyddsstyrelsen.
Beslut enligt 65 § andra stycket meddelas efter samråd med
rikspolisstyrelsen och vägverket. När sådant beslut meddelas, ändras eller
upp-häves, skall trafiksäkerhetsverket underrätta vägverket och länsstyrelsen.
Föreskrifter och anvisningar för prövning av ansökan om
tillstånd till tävling med fordon på väg samt om tid för och innehållet i sådan
ansökan meddelas av trafiksäkerhetsverket i samråd med rikspolisstyrelsen och
vägverket.
169 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot beslut av trafik-nämnd enligt denna kungörelse
föres hos länsstyrelsen genom besvär.
Talan
mot beslut av länsstyrelse enligt denna kungörelse och mot beslut av
länsstyrelse i ärende angående lokal trafikföreskrift, vilket från
trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres lios regeringen genom besvär.
Talan mot beslut av statens trafiksäkerhetsverk, statens
vägverk eller socialstyrelsen enligt denna kungörelse föres hos regeringen
genom besvär.
Mot
beslut av polismyndighet i ärende om lokal trafikföreskrift föres talan hos
länsstyrelsen genom besvär. Om talan mot kommuns beslut i sådant ärende är
särskilt stadgat.
Talan mot beslut av länsstyrelse, statens
trafiksäkerhetsverk, statens vägverk eller socialstyrelsen enligt denna
kungörelse föres hos regeringen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statens
trafiksäkerhetsverk och statens vägverk får föra talan mot trafiknämnds eller
länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift eller undantag från
sådan föreskrift. Talan av trafiksäkerhetsverket eller vägverket är ej inskränkt
till viss tid.
Statens
trafiksäkerhetsverk och statens vägverk får föra talan mot polismyndighets
eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift. Sådan talan är
ej inskränkt till viss tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna förordning träder i kraft den
Lokal trafikföreskrift som gäller vid förordningens
ikraftträdande skall alltjämt äga giltighet. Detsamma skall gälla undantag
enligt 159 § vägtrafikkungörelsen i tidigare gällande lydelse och föreskrifter
enligt 154 § samma kungörelse.
Ärende, som ännu ej avgjorts i första instans vid denna
förordnings ikraftträdande, överlämnas till myndighet, som enligt de nya bestämmelserna
har att pröva ärendet.
6 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 81
Prop.
1977/78:81 82
Förslag till
Förordning om ändring i terrängtrafikkungörelsen (1972:
594)
Regeringen föreskriver, att 5759 §§, 60 § andra stycket,
65 § samt 82 och 83 §§ skall ha nedan angivna lydelse, att i kungörelsen skall
införas tre nya paragrafer, 58 a, 58 b och 58 c §§, samt att 67 § tredje
stycket skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
57 § Särskilda bestämmelser för trafik inom visst område
eller på viss färdled meddelas genom lokala trafikföreskrifter. Sådan
föreskrift får dock ej meddelas för trafik inom område som avses i 56 §.
Genom lokal trafikföreskrift får meddelas trafikregel som
avser
1.
förbud mot
trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet
eller mot provkörning med fordon eller sådan övningskörning som avses i 108 §
körkortskungörelsen (1972: 592),
2.
förbud att
stanna eller parkera fordon,
3.
färdhastighet,
4.
undantag från
51 §,
5.
annan åtgärd
för reglering av trafiken.
Genom lokal trafikföreskrift får också beslutas undantag
enligt 2 § terrängkömingslagen (1975: 1313) eller meddelas förbud eller
föreskrift enligt 3 § samma lag. I ärende av vikt skall samråd ske med
kommunen.
Lokal trafikföreskrift får avse begränsad tid eller gälla
tills vidare. Den får också avse visst tillfälligt ändamål.
Trafik inom område som avses i 56 § får ej regleras genom
lokal trafikföreskrift.
58 §
Trafiknämnden meddelar lokal Polismyndigheten meddelar lo-
trafikföreskrift som avses i 57 § kal trafikföreskrift som avses i
andra stycket 2. Länsstyrelsen 57 § första stycket 1. om före-
meddelar lokal trafikföreskrift skriften inte avser förbud mot tra-
som i övrigt avses i 57 §. fik med fordon av visst slag. Sam-
Länsstyrelsen får besluta att lo- ma myndighet meddelar
också kal trafikföreskrift som avses i föreskrift enligt 57 § första styc-57 §
andra stycket 1., 3.5. skall ket 4.
meddelas av trafiknämnden. Om föreskriften avser begrän-
sad tid, högst en månad, eller avser visst fordon eller
viss person, får polismyndigheten även i övrigt meddela föreskrift som avses i
57 § första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1977/78:81
Nuvarande lydelse
83
Föreslagen lydelse
58 a §
Länsstyrelsen meddelar lokal trafikföreskrift som avses i
57 § första stycket 3., om föreskriften ej är av sådan natur att den får
meddelas av polismyndigheten enligt 58 §, samt föreskrift som avses i 57 §
andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
58 b §
/ andra fall än som angivits i 58 och 58 a §§ meddelas
lokal trafikföreskrift som avses i 57 § första stycket av kommunen.
58 c §
Om en lokal trafikföreskrift berör mer än ett
polisdistrikt eller mer än en kommun äger bestämmelserna i 159 §
vägtrafikkungörelsen (1972:603) motsvarande tillämpning.
59 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Myndighet
som meddelat lokal trafikföreskrift inför föreskriften i en särskild liggare.
Lokal trafikföreskrift införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden
för orten införes. Meddelas föreskriften av länsstyrelsen införes föreskriften
även i läits-kungörelserna.
Beslut om lokal trafikföreskrift som avses i 57 § andra
stycket 1. eller tredje stycket delges ägaren av den mark som föreskriften omfattar.
Lokal
trafikföreskrift skall i den utsträckning det behövs införas i en för ändamålet
avsedd liggare, som förs av polismyndigheten gemensamt för samtliga i 58 58 c
§§ angivna myndigheter. Närmare bestämmelser om vilka föreskrifter som skall
införas i liggare samt om liggaren i övrigt meddelas av rikspolisstyrelsen
efter samråd med företrädare för övriga myndigheter som äger meddela sådana
föreskrifter som skall införas i liggaren.
Lokal
trafikföreskrift införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden
för orten införes.
Beslut om
lokal trafikföreskrift som avses i 57 § första stycket 1. eller andra stycket
delges ägaren av den mark som föreskriften omfattar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den
myndighet som meddelat lokal trafikföreskrift underrättar statens
trafiksäkerhetsverk om lokal trafikföreskrift som avses i 57 § andra stycket
och statens naturvårdsverk om lokal trafikföreskrift som avses i 57 § tredje
stycket.
Länsstyrelse och trafiknämnd underrättar varandra om meddelade
lokala trafikföreskrifter.
Myndighet
som meddelat lokal trafikföreskrift som avses i 57 § andra stycket skall
underrätta statens naturvårdsverk om föreskriften.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ytterligare
föreskrifter för till-lämpningen av terrängkömingslagen (1975: 1313) meddelas
av statens naturvårdsverk. Naturvårdsverket meddelar också de ytterligare
föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna kungörelse såvitt avser
lokala trafikföreskrifter enligt 57 § tredje stycket. Föreskrifter för
tillämpningen i övrigt av denna kungörelse meddelas av statens trafiksäkerhetsverk.
Trafiksäkerhetsverket får därvid föreskriva att viss utrustning skall vara av
typ som godkänts av verket eller annan myndighet.
Ytterligare
föreskrifter för till-lämpningen av terrängkömingslagen (1975: 1313) meddelas
av statens naturvårdsverk. Naturvårdsverket meddelar också de ytterligare
föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna kungörelse såvitt avser
lokala trafikföreskrifter enligt 57 § andra stycket. Föreskrifter för tillämpningen
i övrigt av denna kungörelse meddelas av statens trafiksäkerhetsverk.
Trafiksäkerhetsverket får därvid föreskriva att viss utmstning skall vara av
typ som godkänts av verket eller annan myndighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
67 §
Fråga om undantag för visst fordon från bestämmelserna i
denna kungörelse om terrängfordons beskaffenhet och utmstning eller om kontroll
över terrängfordon eller från 55 § eller för viss förare från 34 § prövas av
statens trafiksäkerhetsverk. Fråga om undantag för visst ändamål från 14 §
första stycket prövas av trafiksäkerhetsverket.
Fråga om undantag från 35 § för viss förare prövas av
länsstyrelsen.
Fråga om undantag från lokal
trafikföreskrift prövas av den
myndighet som meddelat före
skriften.
82 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan
mot beslut av trafiknämnd enligt denna kungörelse föres hos länsstyrelsen
genom besvär.
Mot
beslut av polismyndighet i ärende om lokal trafikföreskrift föres talan hos
länsstyrelsen genom besvär. Om talan mot kommunens beslut i sådant ärende är
särskilt stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Talan mot beslut av statens trafiksäkerhetsverk, statens
naturvårdsverk eller länsstyrelse enligt denna kungörelse eller mot beslut av
länsstyrelse i ärende angående lokal trafikföreskrift, vilket från trafiknämnd
hänskjutits till länsstyrelse, föres hos Kungl. Maj:t senom besvär.
Föreslagen lydelse
Talan mot beslut av statens trafiksäkerhetsverk, statens
naturvårdsverk eller länsstyrelse enligt denna kungörelse föres hos regeringen
genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statens
trafiksäkerhetsverk får föra talan mot polismyndighets eller länsstyrelses
beslut i fråga om lokal trafikföreskrift som avses i 57 § första stycket.
Statens naturvårdsverk får föra talan mot länsstyrelses beslut i fråga om
lokal trafikföreskrift som avses i 57 § andra stycket.
Statens trafiksäkerhetsverk får föra talan mot
trafiknämnds eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift som
avses i 57 § andra stycket eller undantag från sådan föreskrift. Statens naturvårdsverk
får föra talan mot länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift som
avses i 57 § tredje stycket eller undantag från sådan föreskrift.
Talan av trafiksäkerhetsverket eller naturvårdsverket är
ej inskränkt till viss tid.
Denna förordning träder i kraft den
Lokal trafikföreskrift som gäller vid förordningens
ikraftträdande skall alltjämt äga giltighet. Detsamma skall gälla undantag
enligt 67 § tredje stycket terrängtrafikkungörelsen i tidigare gällande
lydelse.
Ärende, som ännu ej avgjorts i första instans vid denna
förordnings ikraftträdande, överlämnas till myndighet, som enligt de nya
bestämmelserna har att pröva ärendet.
Förslag till
Förordning om ändring i kungörelsen (1940: 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.
Regeringen
föreskriver, att 5, 9, 15, 20, 25 och 44 §§ skall ha nedan angivna lydelse, att
i kungörelsen skall införas en ny paragraf, 43 a §, samt att 41 § tredje
stycket skall upphöra att gälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 §
Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt
tillstånd (trafiktillstånd).
Trafiktillstånd skall, såvitt ej angår linjetrafik för
personbefordran, innefatta föreskrift om det antal automobiler och släpfordon,
varmed trafiken må bedrivas, samt om den största last eller det högsta antal
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
personer,
som må med varje automobil eller släpfordon befordras. Släpfordon som icke är
inrättat för person- eller godsbefordran, må brukas i yrkesmässig trafik utan
särskilt tillstånd.
Ansökan
om trafiktillstånd eller medgivande till överlåtelse av sådant tillstånd skall
göras av den som avser att driva trafik med stöd av tillståndet. Kan antagas
att trafikförsörjningen inom viss kommun främjas, om beställningstrafiken för
personbefordran med personautomobil utövas av juridisk person, får kommunen
göra ansökan om tillstånd för den juridiske personen eller om överlåtelse av
tillstånd på denne.
Fråga
om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen i mer än ett
län, eller mellan orter inom skilda län eller om medgivande till överlåtelse av
tillstånd till sådan trafik prövas av länsstyrelsen i det län, där längsta
delen av vägsträckan är belägen.
Fråga
om tillstånd att med per- Fråga om tillstånd att med per
sonautomobil bedriva beställnings- sonautomobil bedriva beställnings
trafik för personbefordran eller trafik för personbefordran eller
om medgivande till överlåtelse av om medgivande till överlåtelse av
sådant tillstånd prövas av den tra- sådant tillstånd prövas av den
fiknämnd, inom vars verksamhets- kommun, inom vars område sta-
område stationsorten skall förlag- tionsorten skall förläggas. I fall
gas. I fall som avses i tredje som avses i tredje stycket andra
stycket andra punkten prövas punkten prövas dock frågan av
dock frågan av Konungen. regeringen.
I
övriga fall prövas fråga om trafiktillstånd eller om medgivande till
överlåtelse av tillstånd av länsstyrelsen i det län, varest linjetrafik skall
äga rum eller stationsort för beställningstrafik skall förläggas.
I
fråga om tillstånd som medde- I fråga om tillstånd som medde
lats av Konungen enligt femte lats av regeringen enligt femte
stycket anses den trafiknämnd stycket anses den kommun inom
inom vars verksamhetsområde sta- vars verksamhetsområde stations-
tionsorten är förlagd som till- orten är förlagd som tillståndsgi-
ståndsgivande myndighet vid till- vande myndighet vid tillämp-
lämpningen av denna förordning. ningen av denna förordning.
9
§ 1 mom. Över ansökan om sådant tillstånd till beställningstrafik, som det
ankommer på länsstyrelse att bevilja, skall länsstyrelsen höra polismyndigheten
i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafiken, avses skola
hava sin stationsort, samt genom tillkännagivande i på förhand bestämd tidning
bereda trafikföretag, sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik samt
andra inom länet, vilka ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Kostnaderna
för nämnda tillkännagivande skola gäldas av sökanden.
3
mom. Vad i 1 mom. är 3 mom. Vad i 1 mom. är
stadgat skall ock i tillämpliga delar stadgat skall ock i
tillämpliga delar
iakttagas beträffande behandling iakttagas beträffande behandling
av ansökan om sådant trafiktill- av ansökan om sådant trafiktill
stånd, vars meddelande ankommer stånd, vars meddelande ankommer
på trafiknämnd. på kommun.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
15 §
Har transportnämnden bestämt särskilt lokalområde, skall
underrättelse därom tillställas länsstyrelse som beslutet angår.
Har länsstyrelse meddelat tillstånd till linjetrafik,
skall avskrift av beslutet sändas till polismyndighet som länsstyrelsen finner
böra underrättas om tillståndet samt, om trafiken berör även annat län,
länsstyrelsen i det länet.
Avskrift
av beslut, varigenom länsstyrelse meddelat tillstånd till beställningstrafik,
skall sändas till polismyndigheten å stationsorten, och, om det för trafiken
angivna lokalområdet är beläget även i annat län, länsstyrelsen i det länet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
trafiknämnd meddelat beslut om trafiktillstånd, skall avskrift av beslutet
sändas till länsstyrelsen. Avskrift av beslut som Konungen meddelat enligt 5 §
femte stycket tillställes vederbörande länsstyrelse och trafiknämnd.
Har kommun
meddelat beslut om trafiktillstånd, skall avskrift av beslutet sändas till
länsstyrelsen. Avskrift av beslut som regeringen meddelat enligt 5 § femte
stycket tillställes vederbörande länsstyrel-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om beslut om ändring i trafiktillstånd.
Om anslag av beslut, varom i denna paragraf sägs, stadgas
i 44 §.
20 §
Tillstånd till utövande av yrkesmässig trafik för personbefordran innebär,
på sätt den tillståndsbeviljande myndigheten äger närmare bestämma, rätt
till befordran även av gods, som medföres av passagerare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tillstånd
till beställningstrafik för personbefordran med personautomobil innebär även
rätt till befordran av mindre gods med automobilen eller till denna kopplad
släpvagn, vars totalvikt ej överstiger 750 kilogram. Trafiknämnden bestämmer
på vilket sätt och i vilken omfattning godsbefordran får ske. Därest icke
annoriedes föreskrives av trafiknämnden, innebär tillstånd att med personautomobil
bedriva beställningstrafik för personbefordran jämväl rätt att med automobilen
befordra uteslutande tidningar, dock icke till större myckenhet än som motsvarar
sammanlagda vikten av det största antal passagerare, som må i yrkesmässig
trafik befordras med automobilen, varje passagerares vikt därvid beräknad till
sjuttio kilogram.
Tillstånd
till beställningstrafik för personbefordran med personautomobil innebär även
rätt till befordran av mindre gods med automobilen eller till denna kopplad
släpvagn, vars totalvikt ej överstiger 750 kilogram. Kommimen bestämmer på
vilket sätt och i vilken omfattning godsbefordran får ske. Därest icke
annoriedes föreskrives av kommunen, innebär tillstånd att med personautomobil
bedriva beställningstrafik för personbefordran jämväl rätt att med automobilen
befordra uteslutande tidningar, dock icke till större myckenhet än som
motsvarar sammanlagda vikten av det största antal passagerare, som må i yrkesmässig
trafik befordras med automobilen, varje passagerares vikt därvid beräknad till
sjuttio kilogram.
Prop. 1977/78:81 88
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
I
linjetrafik för personbefordran må jämväl, därest och i den omfattning samma
myndighet må finna skäl sådant medgiva, medföras gods för annan än passagerare.
Utan
särskilt tillstånd må, efter anmälan till den tillståndsgivande myndigheten, i
linjetrafik för personbefordran medföras gods för postverkets räkning.
25
§
1 mom. Om lämplighetsbesiktning av automobil eller
släpfordon, som användes i yrkesmässig trafik för personbefordran, stadgas i
fordonskungörelsen (1972: 595) och terrängtrafikkungörelsen (1972: 594).
2 mom. Automobil eller släpfordon må, med de undantag
som föranledas av stadgandena i 20 §, icke användas i yrkesmässig trafik, förrän
trafiktillståndets innehavare anmält att fordonet skall användas i trafik
enligt tillståndet och, i fråga om fordon som skall användas för
personbefordran, överlämnat bevis att fordonet godkänts vid lämplighetsbesiktning.
Anmälan
skall göras skriftligen och ingivas till den myndighet som meddelat
trafiktillståndet. Avser anmälan registrerat fordon skall uppgift lämnas om
fordonets registreringsnummer. Är fordonet icke registrerat eller är det
registrerat men avställt skall anmälan innehålla sådana uppgifter om fordonets
beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas i bilregistret i
fråga om fordon, som är registrerat och icke avställt.
Utan
hinder av vad i första stycket sägs må automobil eller släpfordon i
yrkesmässig trafik användas för godsbefordran längst fyra veckor efter den
tidpunkt fordonet förvärvades.
Myndighet
som meddelat tra- Besiktningsman som av stålens
fiktillståndet
kan, när anledning trafiksäkerhetsverk förordnats att
därtill föreligger, återkalla god- fullgöra på besiktningsman an-
kännande som avses i första kommande uppgifter kan, när an-
stycket, ledning därtill föreligger, återkalla
godkännande
som avses i första stycket.
3 mom.
I yrkesmässig trafik för godsbefordran må icke användas
automobil eller släpfordon, vars maximilast överstiger den största last
som på grund av trafiktillståndet må befordras med fordonet. När sär
skilda skäl äro därtill, äger dock länsstyrelsen på ansökan medgiva, att
fordonet må, utan hinder av vad nu sagts, användas i trafiken.
Närmare
anvisningar för tillämpningen av stadgandet i första stycket andra punkten
meddelas av transportnämnden efter samråd med statens vägverk.
4 mom.
Om skyldighet att för kontrollbesiktning inställa automobil
eller släpfordon, som i yrkesmässig trafik användes för personbefordran,
stadgas i fordonskungörelsen (1972: 595) och terrängtrafikkungörelsen
(1972: 594).
6 mom. Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse
föreskriva, att omnibus skall vara försedd med förbandslåda av modell, som
fastställts av socialstyrelsen.
7 mom. Automobil, som användes i beställningstrafik
för personbefordran, skall, där ej myndighet, som meddelat trafiktillståndet,
på grund
Prop.
1977/78:81 89
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
av särskilda skäl annorlunda föreskrivit, vara försedd med
av myndigheten godkänd, lätt avläsbar taxameter.
Vad
sålunda är stadgat skall dock icke, där ej vederbörande myndighet annorlunda
förordnat, tillämpas på omnibus, som med vederbörligt tillstånd användes i
beställningstrafik.
41 §
Uttrycken väg, automobil, personautomobil, omnibus,
lastautomobil, traktor, släpfordon, maximilast och totalvikt användas i denna
förordning i samma bemärkelse som motsvarande beteckningar i fordonskungörelsen
(1972: 595).
Med traktortåg avses i denna förordning traktor med
tillkopplat släpfordon.
Att ärende, som enligt denna förordning ankommer på trafiknämnd,
i vissa fall avgöres av länsstyrelse framgår av lagen om trafiknämnder. Sådant
beslut av länsstyrelse skall vid förordningens tillämpning anses meddelat av
trafiknämnd.
43 a §
Innehavare av trafiktillstånd får påkalla statens
trafiksäkerhetsverks prövning av besiktningsmans beslut om återkallelse av
godkännande enligt 25 § 2 mom. fjärde stycket.
44 §
1 mom. Talan mot beslut av 1 mom. Om talan mot kom-
trafiknämnd enligt denna förord- muns beslut enligt denna förord
ning föres hos länsstyrelsen genom ning är särskilt stadgat.
besvär.
Talan mot beslut av länsstyrelse Talan mot beslut av länsstyrelse
med
stöd av förordningen föres eller transportnämnden med stöd hos
Konungen genom besvär. 1 av förordningen föres hos rege-samma
ordning föres talan mot ringen genom besvär. transportnämndens beslut
med stöd av förordningen och mot länsstyrelses beslut i ärende angående
yrkesmässig trafik, vilket från trafiknämnd hänskjutits till
länsstyrelse.
2 mom. Beslut som avses i 1 mom. samt länsrätts och
kammarrätts
beslut enligt förordningen skola, med nedan angivna undantag, gälla
utan hinder av besvär.
Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillstånd att
bedriva uthyrningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på grund av
särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän
beslutet
Prop. 1977/78:81 90
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
vunnit
laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen
fastställt. Tiden för anförande av besvär över dylikt beslut och över beslut om
indelning i lokalområden eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall
räknas från den dag, då beslutet tillkännagivits genom anslag i vederbörande
myndighets lokal. Sådant tillkännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets
dag.
Beslut
om återkallelse eller indragning på viss tid av trafiktillstånd eller annat
tillstånd, som ovan sagts, vare ej gällande förrän den, som avses med beslutet,
därav erhållit del.
1
beslut, som innefattar återkallelse av trafiktillstånd enligt 19 § 2 mom. samt
nytt trafiktillstånd, skall angivas viss tidpunkt från vilken återkallelsen och
det nya tillståndet skola gälla. Tillståndsmyndigheten får på begäran av part
ändra tidigare fastställd tidpunkt.
Denna
förordning träder i kraft den
Trafiktillstånd,
som gäller vid denna förordnings ikraftträdande, skall alltjämt äga giltighet.
Ärende,
som anhängiggjorts vid trafiknämnd och som ej är avgjort av trafiknämnden vid
denna förordnings ikraftträdande, skall överlämnas till myndighet, som enligt
de nya bestämmelserna har att pröva sådant ärende.
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen (1975: 986) om handläggning av vissa
polischefsuppgifter
Regeringen
föreskriver att 1 och 6 §§ förordningen (1975: 986) om handläggning av vissa
polischefsuppgifter skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna förordning äger tillämp- Denna förordning äger tillämp
ning på uppgifter som åligger ning på uppgifter som åligger
polischef enligt 52 § polisinstruk- polischef enligt 52 § polisinstruk
tionen (1972: 511) eller 8 § första tionen (1972: 511) eller enligt an-
stycket lagen (1964: 731) om tra- nan föreskrift i lag eller annan
fiknämnder eller enligt annan fö- författning och som ej angår led-
reskrift i lag eller annan författ- ning av polisverksamheten eller
ning och som ej angår ledning av polisdistriktets administration,
polisverksamheten eller polisdi
striktets administration.
6 §
Den som innehar eller uppehål- Den som innehar eller uppehål
ler tjänst som polisinspektör och ler tjänst som polisinspektör och
tjänstgör som chef för avdelning, tjänstgör som chef för avdelning,
trafiksektion eller arbetsgmpp, trafiksektion eller arbetsgrupp.
som vakthavande befäl eller på som vakthavande befäl eller på
polisstyrelses kansli får åläggas att polisstyrelses kansli får åläggas att
Nuvarande lydelse
i
polischefens ställe handlägga trafiknämndsärenden av enklare beskaffenhet,
vilka trafiknämnden har delegerat till polischefen i dennes egenskap av
nämndens ordförande.
Föreslagen lydelse
i
polischefens ställe handlägga ärenden enligt 148 § vägtrafikkungörelsen och 58
§ terrängtrafikkungörelsen (1972: 594) om ärendet är av enklare beskaffenhet.
Prop. 1977/78:81 92
1
Utredningens uppdrag
Direktiven
för utredningen redovisas i statsrådsprotokollet den 18 oktober 1974 (se
kommittéberättelsen 1975 s. 268). Statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet Bengt Norling anförde bl. a. följande.
Samhällets
utveckling kännetecknas av en långtgående omstrukturering av bebyggelse och
näringsliv. Den innebär ökade krav på samhällsplaneringen. Kommunikationerna
får därvid en allt större vikt. Befolknings- och bebyggelseutvecklingen, den
ekonomiska tillväxten, de ändrade fömtsättningama för produktionen, bostädemas
och arbetsplatsernas geografiska spridning inom tätortsområdena samt
människornas ökade rörlighet under fritiden är faktorer som leder till växande
transport- och resebehov.
På
det kommunala planet är ansvaret för utvecklingen inom trafiksektorn fördelat
mellan skilda myndigheter och organ med uppgifter inom bebyggelseplanering,
gatu- och vägbyggnad, miljövård, trafikförsörjning, trafikreglering m. m.
Kommunens fullmäktige och kommunstyrelsen har uppgifter av mera övergripande
natur och ger allmänna riktlinjer i flera av de nämnda avseendena. När det
gäller bebyggelseplaneringen handhas det egentliga planarbetet av
byggnadsnämnden, medan gatunämnden eller motsvarande svarar för byggande,
drift och underhåll av gatunät och trafikanordningar. Hälsovårdsnämnden har
att beakta väsentliga miljöfrågor i trafiken. Färdtjänst för handikappade
handhas i allmänhet av sociala centralnämnden eller socialnämnden.
Skolstyrelsen ansvarar för skolskjutsningen.
Även
icke-kommunala organ har ett ansvar för de lokala trafikfrågorna. Det gäller
främst utformningen av lokala trafikföreskrifter. Enligt lagen (1964: 731) om
trafiknämnder skall i kommun i vissa fall kommundel finnas en trafiknämnd
för behandling av frågor angående lokala trafikföreskrifter och tillstånd till
taxitrafik. Nämnden består av en ordförande polischefen i distriktet och
ytterligare två ledamöter, som väljs av kommunens fullmäktige. Som nämndens
beslut gäller den mening som biträds av ordföranden och minst en av de övriga
ledamöterna. I ärende där någon mening ej vinner sådan anslutning skall frågan
hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande. Vissa lokala trafikföreskrifter
meddelas av länsstyrelse. Fråga om undantag från lokal trafikföreskrift prövas
enligt huvudregeln av trafiknämnden. I vissa fall ankommer dock prövningen på
länsstyrelsen eller om undantaget rör mer än ett län statens
trafiksäkerhetsverk eller statens vägverk.
Polisens
erfarenheter av det lokala trafiksäkerhetsarbetet tillvaratas bl. a. genom representationen
i trafiknämnderna. Vidare har polisen enligt allmänna ordningsstadgan (1956:
617) viktiga befogenheter av betydelse för trafiken.
Det
frivilliga trafiksäkerhetsarbetet på det lokala planet bedrivs i huvudsak inom
ramen för trafiksäkerhetskommittéernas verksamhet. Dessa kommittéer som till
stor del tillkommit på initiativ av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF) har efter hand erhållit en allt fastare anknytning till
kommunema och numera består ledamöterna vanligen av kommunala förtroendemän som
valts av kom-
Prop. 1977/78: 81 93
munens
fullmäktige. Kommittéerna är regelmässigt anslutna till trafiksäkerhetsförbund
inom länen.
De
statliga organ som handlägger frågor om bebyggelseplanering är i första hand
Kungl. Maj:t, statens planverk och länsstyrelserna. De statliga myndighetemas
primära uppgifter är att utöva tillsyn över lagligheten av de kommunala
organens beslut och att bevaka det allmännas intresse av en samordnad och i
övrigt rationell samt från social, teknisk och miljömässig synpunkt önskvärd
planering. I princip krävs att de av kommunen utarbetade planerna för
bebyggelse och markutnyttjande fastställs av länsstyrelsen eller i vissa fall
av Kungl. Maj:t, varvid nu angivna förhållanden beaktas.
När det
gäller vägplaneringen har statens vägverk och länsstyrelserna omfattande
uppgifter. Till stor del regleras väg- och gatuhållningen också genom de
statliga organens fastställelseprövning av de kommunala bebyggelseplanerna. I
anslutning härtill vill jag erinra om att bygglagutredningen i betänkandet
(SOU 1974:21) Markanvändning och byggande föreslagit en genomgripande omläggnmg
av planinstituten i riktning mot en beslutsordning beträffande markanvändningen
i vidsträckt bemärkelse som har sin tyngdpunkt i ett kommunalt ansvar för
frågomas avgörande under hänsynstagande tUl statliga och enskilda intressen.
Därvid eftersträvas en lagstiftning som är inriktad på att åstadkomma en
generell prövning för alla slags förändringar av markanvändningen. Vidare har
1969 års vägutredning lagt fram principbetänkandet (Ds K 1974: 7) Kommunal och
enskild väghållning. Vägutred-ningen har föreslagit lösningar som är samordnade
med bygglagutredningens överväganden. Av intresse för den framtida
utvecklingen är också kollektivtrafikutredningens arbete på nya
planeringsformer och andra åtgärder för att främja kollektivtrafiken.
För
huvuddelen av det allmänna vägnätet är staten väghållare med det
kostnadsmässiga ansvaret för byggande och drift. Inom område med stadsplan svarar
kommunerna i betydande utsträckning för väg- och gatuhållningen. Detta gäller
dock inte i fråga om de allmänna vägar för vilka staten är väghållare. Till
kommunemas allmänna vägar och de gator som är nödvändiga för den allmänna
samfärdseln kan kommun som är väghållare erhålla statsbidrag i princip med
belopp upp till 95 % av kostnaderna för väghållningen. Vidare finns ett
omfattande enskilt vägnät till vars byggande och underhåll statsbidrag kan
utgå. I ökad utsträckning har också kommunema engagerat sig ekonomiskt i den
enskilda väghållningen.
Spännvidden
i de lokala trafikfrågorna och uppdelningen av beslutsfunktionerna på olika
lokala organ har lett till önskemål om att handläggningsproceduren
förenhetligas. Likaså har fördehiingen av ärendena i andra avseenden t. ex.
mellan länsstyrelse och trafiknämnd medfört problem. Detsamma gäller
ansvarsfördelningen mellan de beslutande organen och väghållarna.
I
fråga om den lokala trafikförsörjningen är beslutsfunktionerna fördelade på
olika organ och nivåer. På länsstyrelserna ankommer att meddela tillstånd till
yrkesmässig trafik med buss, medan trafiknämndema meddelar tillstånd till
taxitrafik. Flera kommunala organ har att ta ställning till frågor som
sammanhänger med trafikförsörjningen. Sålunda har fömtom kommunstyrelsen
skolstyrelsen och socialnämnden viktiga uppgifter.
Förslag
om en kommunal trafiknämnd för behandling av de ärenden
Prop. 1977/78:81 94
som
rör trafiken och trafiksäkerheten i kommunerna har i syfte att åstadkomma en
enhetlig handläggningsprocedur och en fastare kommunal förankring av
beslutsfunktionerna lagts fram i promemorian Kommunerna och trafiksäkerheten.
I promemorian som har utarbetats av en arbetsgrupp tillsatt av statens
trafiksäkerhetsverk och Svenska kommunförbundet förordas att i varje kommun
skall finnas en av kommunfullmäktige vald trafiknämnd, som behandlar ärendena
angående trafiken och trafiksäkerheten i kommunerna. Den nya nämnden skall
enligt förslaget i allt väsentligt överta de nuvarande trafiknämndernas och
trafiksäkerhetskommittéernas uppgifter.
I
ett vid promemorian fogat särskilt yttrande av rikspolisstyrelsens experter
framhålls, att övertygande motiveringar inte lagts fram för att det nya
kommunala organet skall överta de nuvarande trafiknämndemas uppgifter och inte
heller för att polisen fortsättningsvis skall uteslutas från beslutsfunktion i
fråga om de lokala trafikföreskrifterna. En effek-tivisering av
trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna bör enligt dessa experters mening i stället
ske bl. a. genom att de nuvarande trafiksäkerhetskommittéema får status av
kommunala nämnder med tillräckliga resurser för att bedriva ett meningsfyllt
traftksäkerhetsarbete.
Promemorian
har remissbehandlats. Vissa remissinstanser är positiva till huvudlinjerna i
promemorian, medan andra är negativa tiU principerna för den föreslagna
omorganisationen. Ett flertal instanser anser att promemorian inte innehåller
tillräckligt underlag för ett ställningstagande. Bland de frågor som
remissinstansema diskuterar och där de för fram krav på ytterligare utredning
kan nämnas samordningen mellan den nya trafiknämnden och andra kommunala organ,
kompetensfördelningen mellan länsstyrelse, trafiknämnd och väghållare,
kostnadsansvaret för beslutade åtgärder, polisens befattning med utformningen
av lokala trafikföreskrifter, det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet, handläggningen
av frågor angående tillstånd till taxitrafik, frågor om kansli och
sekreterarskap samt besvärsfrågor. Även synpunkter på hur sakägare skall
beredas tillfälle att yttra sig (bl. a. utställning av
trafikregle-ringsförslag) och på kungörande och delgivning av beslut har kommit
fram i samband med remissbehandlingen.
Arbetsgruppens
rapport och remissvaren visar att handläggningen av de i promemorian behandlade
trafikfrågorna är förenad med problem. Två huvudlinjer, som båda har samband
med den nuvarande splittringen av handläggningen, kan urskiljas i
problematiken. Frågor som hör samman bör behandlas och bedömas i ett
sammanhang. De organ som arbetar med trafikfrågorna måste få möjlighet till
överblick över problemen och till samråd med varandra.
Med
hänsyn till det anförda bör en särskild sakkimnig tillkallas för att överväga
de angivna kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågoraa.
Arbetet
bör syfta till samordning och överblick av handläggningen och inriktas på de
problem som jag har antytt i det föregående. Bedömningen av lämpliga lösningar
bör ske mot bakgmnd av sambanden mellan olika myndigheters uppgifter och de
verksamhetsformer som tillämpas. Eventuellt bör övervägas en ramlagstiftning
som ger de enskilda kormnunerna möjlighet att bland olika alternativ välja
lämplig organisation.
I
arbetet på det lokala planet med trafikreglerings- och trafiksäkerhetsfrågor
måste erforderlig expertis på trafikområdet utnyttjas. Det gäller i fråga om
exempelvis polisiär, juridisk och teknisk erfarenhet av
Prop.
1977/78:81 95
trafikfrågor.
Organisationsformerna bör medge att den fackkunskap som behövs kopplas in på
ett så tidigt stadium som möjligt under ärendenas beredning.
Det
reformarbete som pågår inom bygglagstiftningen bör beaktas, men det bör inte
vara en uppgift för utredningsmannen att presentera förslag i detta avseende i
vidare mån än som blir nödvändigt för att anknyta trafikfrågornas handläggning
till planverksamheten. När det gäller de enskilda vägama bör på liknande sätt
beaktas utredningsarbetet på detta område.
Vikten av att väghållarnas
inflytande över trafikfrågoma och i samband därmed kostnadsansvaret för
besluten beaktas belyses av att dessa .frågor hör till dem som blivit mest
diskuterade under remissbehandlingen av arbetsgmppens promemoria. I detta
avseende bör utredningsarbetet utgå från nuvarande regler vad gäller
statsbidrag.
Särskild
uppmärksamhet bör också ägnas åt frågan i vilka former tillståndsfrågorna när
det gäller taxitrafik skall handläggas. Övervägandena bör ske mot bakgrund av
taxitrafikens roll i den lokala trafikförsörjningen och med beaktande bl. a.
av sambandet med busstrafiken i fråga om vilken länsstyrelserna beslutar om
tillstånd.
I
samband med organisationen av ifrågavarande verksamhet bör undersökas behovet
av anvisningar från central instans och hur en anvisningsverksamhet skall
läggas upp. En sådan verksamhet är ett viktigt stöd åt strävandena att
åstadkomma rationella och ensartade lösningar i olika delar av landet.
En
betydelsefull uppgift för den sakkunnige blir också att pröva hur det
frivilliga trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna skall kunna tillvaratas.
Strävan bör vara att uppmuntra, fördjupa och effektivisera frivillig-kraftemas
insatser. Den sakkuimige bör genom olika modeller som bör vara flexibla och
anpassbara till lokala förhållanden ange hur rekryteringen till det
frivilliga trafiksäkerhetsarbetet kan ske, vilka uppgifter som kan ingå i
detta arbete och hur kontakterna med de offentUga organen skall upprätthållas.
Den
sakkuimige bör vid uppdragets fullgörande samråda med trafiksäkerhetsutredningen.
Den
sakkuimige bör vara oförhindrad att ta upp även andra frågor som hänger samman
med de kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågornas handläggning.
2
Utredningens arbete
Utredningen
har valt att kalla sig trafiknämndsutredningen. Arbetet har i princip uppdelats
i tre avsnitt, nämligen
vem skall meddela lokala trafikföreskrifter?
vem skall besluta i de frågor om yrkesmässig trafik
som faller inom utredningens uppdrag?
hur skall trafiksäkerhetsarbetet organiseras lokalt
och regionalt?
Under
en första fas av utredningsarbetet har en preliminär skiss till lösning av den
första frågan utarbetats. Denna skiss har därefter testats mot verkligheten i
samband med studiebesök i ett antal orter av varierande storlek, nämligen
Göteborg, Kungsbacka, Kristianstad, Västerås
Prop. 1977/78: 81 96
och
Luleå. Vid dessa besök har utredningen sammanträffat med företrädare för
trafiknämnden, polismyndigheten, kommunen och trafiksäkerhetskommittén.
Utredningsmannen
jämte sekreteraren har haft tillfälle att den 910 oktober 1975 deltaga i
Nordkalottens trafiksäkerhetskongress i Rovaniemi.
Trafiksäkerhetsverket
och vägverket samt rikspolisstyrelsen har informerats om utredningens
preliminära ställningstaganden i frågan om lokala trafikföreskrifter.
Utredningen har också samrått med ordföranden i trafiksäkerhetsutredningen.
Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande och Svenska vägföreningen samt Svenska
taxiförbundet har framfört synpunkter till utredningen.
Utredningen
har avgivit remissyttrande över betänkandet (SOU 1975: 47 och 48)
Kollektivtrafik i tätort och betänkandet (SOU 1975: 68) Handikappanpassad
kollektivtrafik.
3 Historik
3.1
Lokala trafikföreskrifter
3.1.1
Läget före 1965
Före
1952 meddelades lokala trafikföreskrifter med stöd av inte bara de egentliga
trafikförfattningama utan även 1868 års ordningsstadga för rikets städer.
Enligt vägtrafikförordningen (1951: 648), som trädde i kraft 1.1.1952, skulle
däremot samtliga lokala trafikföreskrifter utfärdas med stöd av 61 § i
förordningen. Enligt förordningen utgjordes lokala trafikföreskrifter av
generella regler för viss väg eller för samtliga vägar inom visst område. För
visst ändamål kunde medges undantag från sådana föreskrifter. På landsbygden
ankom det uteslutande på länsstyrelserna alt meddela lokala
trafikföreskrifter. I städer tillkom det länsstyrelserna att besluta om
färdhastighet och om att viss väg skulle anses såsom huvudled eller motorväg.
Befogenheten att i städer besluta cm förbud mot trafik eller inskränkning i
trafiken beträffande fordon av visst slag, fordons axeltryck, brattovikt eller
bredd, last av viss beskaffenhet, körriktning, provköming eller övningsköming
med fordon, parkering eller annan uppställning av fordon, medgivande till
större axeltryck eller bruttovikt å fordon eller större bredd å fordon och
last än som tilläts enligt 54 § vägtrafikförordningen samt andra särskilda
åtgärder för reglering av trafiken ankom på stadsmyndighet. Med stadsmyndighet
avsågs för stad med poliskammare denna och för övriga städer magistrat eller
kommunalborgmästare. Vägtrafikförordningen innehöll även bestämmelser om sättet
att tillkännage lokala trafikföreskrifter.
Några
särskilda bestämmelser om lokala trafikföreskrifter för trafUc i terräng farms
inte före 1965.
3.1.2
Reformen 1965, förarbetena och vissa senare ändringar
I
samband med förslag om förstatligande av rådhusrätterna och avveckling av
magistrats- och kommunalborgmästareinstitutionerna behandlade två statliga
utredningar, stadsdomstolsutredningen och domstolskommittén, frågan om vilken
myndighet som skulle besluta om lokala trafikföreskrifter.
Prop. 1977/78:81 97
Stadsdomstolsutredningen
(tillkallad 1955) avgav 1961 slutbetänkandet (SOU 1961: 6) Underrätterna. I
fråga om befogenheten att utfärda lokala trafikföreskrifter anförde utredningen
därvid bl. a. följande.
De
lokala trafikföreskrifterna måste samordnas med den planering av
byggnadskvarter, gator och andra allmänna platser, som ankom på städerna.
Förutsättningarna för en sådan samordning ökades, om ett och samma organ fick
tillfälle att leda och övervaka både stadsplaneringen och den lokala
trafikregleringen. I takt med ökad trafik hade städerna varit tvungna att vidta
olika kostnadskrävande åtgärder för trafikreglering. Eftersom de lokala
trafikföreskrifterna därigenom fått större ekonomisk betydelse än tidigare
ansåg utredningen önskvärt, att städerna fick ökat inflytande över utformningen
av föreskriftema. Samtidigt var det uppenbart, att polisen i egenskap av
trafikövervakare och närmast ansvarig för ordning och säkerhet i trafiken måste
deltaga i den lokala trafikregleringen. För att nå en lämplig avvägning mellan
städemas och polisens inflytande i dessa frågor föreslog utredningen, att
beslutanderätten i alla städer skulle förläggas till stadens styrelse
(drätselkammare eller stadskollegium) med skyldighet för styrelsen att inhämta
yttrande från den lokala polismyndigheten samt att polismyndigheten skulle tillerkännas
besvärsrätt över besluten.
I
anledning av stadsdomstolsutredningens förslag hemställde Svenska
stadsförbundet i skrivelse den 2 juni 1961 till Kungl. Maj:t, att frågan om
kommunal bestämmanderätt i trafikregleringsfrågor skulle tas upp till särskild
behandling vid sidan av stadsdomstolsutredningens övriga förslag. I huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag borde frågan därvid lösas så, att den
beslutanderätt i fråga om lokala trafikföreskrifter m. m. i stad, som då
enligt 6164 §§ vägtrafikförordningen tillkom där angiven stadsmyndighet,
överflyttades på stadens styrelse med yttranderätt för polismyndigheten.
Förbundet ifrågasatte vidare, om inte befogenheten att utfärda lokala
trafikföreskrifter m. m. i köpingar och landskommuner borde överflyttas från
länsstyrelse till kommunens styrelse i den omfattning denna befogenhet i
städerna tillkom stadsmyndighet. Till stöd för sin hemställan åberopade
förbundet bl. a. följande.
Trafikregleringsåtgärder
måste på grund av städemas utveckling och bilismens expansion ingå som led i en
bestämd långsiktig trafikpolitik. Besluten i trafikfrågor krävde en allmän
överblick av utvecklingsproblemen och de praktiska och ekonomiska faktorer som
hade avgörande betydelse i dessa sammanhang. Särskild, fackutbildad expertis
med god insikt i och erfarenhet av trafiktekniska och trafikekonomiska frågor
behövdes för att lösa trafikproblemen. Dessutom krävdes överblick av
sammanhangen mellan trafikplanering och övriga stadsbyggnadsprogram.
Trafikpolitiska åtgärder måste vägas mot deras totala effekt i fråga om
markanvändning och bebyggelseutveckling. Trafikregleringsåtgärder i en stad
måste regelmässigt prövas från vidare utgångspunkter än trafikövervakningens.
Avgörandet i sådana frågor borde därför lämpligen inte ligga hos
polismyndigheten. Även trafikregleringsåtgärder, som kan sägas vara av
kortsiktig natur, hade ofta långsiktiga konsekvenser, som polisorganen saknade
möjlighet att överblicka. Olika trafiktekniska regleringsåtgärder måste
anpassas till en allmän trafikpolitik med syfte att främja en ändamålsenlig
trafikfördelning och en god lokalisering av arbetsplatser och bostäder.
Trafiktekniska regleringsåtgärder hade dessutom ofta direkta återverkningar på
affärslivet och annan
7
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 81
Prop. 1977/78:81 98
verksamhet
i staden samt på kvartersbebyggelse och kvarterens användning. Det var
rimligt, att polismyndigheten som ansvarig för trafikövervakningen hade ett
medinflytande men det föreföll inte riktigt att bestämmanderätten i dessa
frågor skulle vara förbehållen sådan myndighet. Vissa rent tekniska frågor om
högsta tillåtna hjultryck och dylikt hade relativt vittgående konsekvenser från
kommunalekonomisk synpunkt. Polismyndigheten hade inle sådan teknisk expertis,
att den kunde bedöma konsekvenserna av sådana beslut i fråga om behovet av och
kostnaderna för förstärkningsåtgärder eller ombyggnader. Förbundets inställning
skulle inte tolkas så, att eiiarenheterna av dittillsvarande ordning generellt
sett skulle vara dåliga. Tvärtom torde det vara regel att polismyndigheternas
avgöranden träffades i gott samförstånd med de ansvariga kommunala
myndigheterna. A andra sidan saknades det inte exempel på att
regleringsingripanden företagits, som inte stämt överens med vad man från
kommunalt håll ansett vara god trafikpolitik eller att vederbörande myndighet
avböjt att vidta åtgärder, som kommunen ansett motiverade. Man hade också från
allmänt trafikpolitiska och stadsbyggnadspolitiska synpunkter tyckt sig sakna
konsekventa linjer i regleringsåtgärderna och en sådan samordning av olika
åtgärder som kunde vara avgörande för helhetsresultatet. Stadsplaneringen måste
ofta ske under förutsättning, att trafikapparaten utnyttjades på visst sätt.
Över huvud taget träffade städerna i olika sammanhang avgöranden, som
långsiktigt bestämde trafiken. Det hade därför successivt blivit alltmer
angeläget, att samma instanser också hade det avgörande inflytandet över
löpande omregleringar av trafiken, så att dessa koordinerades med den på längre
sikt eftersträvade utveckUngen.
Remissyttrandena
över stadsdomstolsutredningens förslag återspeglade mycket delade meningar.
Den övervägande delen av hörda städer anslöt sig till utredningens och
stadsförbundets förslag. De flesta länsstyrelserna och samtliga representanter
för polisen och åklagarna ansåg däremot, att beslutsbefogenheten borde ligga
hos lokal polismyndighet eller länsstyrelse eller delas mellan dessa myndigheter.
Justitiekanslers-ämbetet uttalade vissa betänkligheter mot utredningens förslag
och ifrågasatte, om man inte kunde överlämna beslutanderätten till ett av ämbetet
föreslaget särskilt organ, bestående av polischefen och två lekmän, utsedda av
stadsfullmäktige eller av någon annan stadens myndighet.
Domstolskommittén
(tillkallad 1961) avgav 1963 delbetänkandet (SOU 1963: 56) Rådhusrätternas
förstatligande och föreslog i samband därmed, att magistrats- och
kommunalborgmästareinstitutionerna skulle avvecklas. Deras uppgifter att bl. a.
utfärda lokala trafikföreskrifter skulle därvid utskiftas på andra myndigheter.
Kommittén anförde i denna del bl. a. följande.
Enligt
vissa bestämmelser om den lokala förordningsmakten, bl. a. i allmänna
ordningsstadgan och hälsovårdsstadgan, skulle beslut om lokal föreskrift av
allmän karaktär med visst undantag för bl. a. byggnadsnämnd meddelas av
kommunens fullmäktige och underställas länsstyrelsen för godkännande.
Stadsdomstolsutredningens förslag atl förlägga beslutanderätten i trafikfrågor
till stadens styrelse avvek från gällande principer för förordningsmakten dels
genom att beslut skulle fattas av kommunens styrelse och ej dess fullmäktige
och dels genom att besluten skulle galla utan att ha underställts länsstyrelsens
prövning. Kommittén ifrågasatte, om det var motiverat att frångå de regler som
gällde på andra områden av den kommunala förvaltningen.
Prop. 1977/78:81 99
Domstolskommittén
fann emellertid för sin del, att stadsdomstolsutredningen och stadsförbundet
överdrivit den betydelse som de lokala trafikföreskrifterna hade för
stadsplanering och bebyggelseutveckling m. m. Trafikföreskrifter hade till
uppgift att reglera trafiken på redan befintliga gator och allmänna platser.
Trafikföreskrifterna följde stadsplaneringen och inte tvärt om. Ekonomiska
faktorer kunde inte åberopas som stöd för stadsförbundets förslag, eftersom
staden genom de trafikföreskrifter som avsågs i vägtrafikförordningen inte
kunde åläggas andra utgifter än kostnader för vägmärken.
Ett
vägande skäl mot att följa stadsdomstolsutredningens förslag fann kommittén
vara, att den prövning som skulle ske väsentligen gällde ordnings- och
trafiksäkerhetssynpunkter. Vid en sådan prövning måste de polisiära hänsynen
beaktas i sådan grad att polismyndigheten nödvändigtvis måste få ett avgörande
inflytande på frågornas lösning. Den föreslagna besvärsrätten för
polismyndigheten var inte tillfredsställande och skulle medföra att det
slutliga avgörandet träffades av en statlig myndighet.
Det kunde enligt
domstolskommitténs mening antas, att polischeferna i den nya organisationen
skulle ha samma förutsättningar att bedöma trafikfrågor som polismästarna i de
dåvarande poliskammarstäderna. Det hade inte anmärkts på handläggningen av
ärenden där. Inom polismyndigheten torde alltså komma att finnas tillräckUg
sakkunskap för prövning av trafiktekniska frågor.
Domstolskommittén
förordade, att den på magistrat eller kommunalborgmästare ankommande
befogenheten att handlägga frågor om lokala trafikföreskrifter skulle
överflyttas till den fr. o. m. den 1 januari 1965 omorganiserade
polismyndigheten. Därigenom skulle överensstämmelse vinnas med den ordning som
gällde för städer med poliskammare. Enligt kommittén var det uppenbart, att
vederbörande kommunala myndighet borde höras, innan lokal trafikföreskrift
meddelades, när denna var av större allmänt intresse eller eljest särsldlda
skäl förelåg. Ett intimt samarbete i dessa frågor hade kommit tUl stånd mellan
beslutande myndighet, å ena, samt kommunala organ och företrädare för köpmanna-
och trafikantintressen, å andra sidan. Eftersom samarbetsformerna utvecklats
olika på skilda håll, fann kommittén inte anledning att då lämna särskilda
föreskrifter i denna del.
Domstolskommitténs
förslag, att polismyndigheten både i stad och på landet framdeles skulle
utfärda lokala trafikföreskrifter, utom beträffande hastighetsbestämmelser
samt huvudleds- och motorvägsförklaringar, tillstyrktes eller lämnades utan
erinran av majoriteten bland remissinstansema. Till förmån för att
ifrågavarande befogenhet skulle tillkomma kommunens styrelse eller fullmäktige
uttalade sig flera remissinstanser. Justitiekanslersämbetet, som anslöt sig
till domstolskommittén såtUlvida, att ämbetet ansåg det formella avgörandet
böra ligga hos polismyndigheten, föreslog viss vetorätt för kommunen. Ämbetet
fann det angeläget, att åtminstone såvitt avsåg stadsplanelagt område kommunen
fick visst medinflytande, när det gällde att utfärda trafikföreskrifter i
fall, där inte beslutanderätten var förbehållen länsstyrelsen. Eftersom
ordnings- och säkerhetsfrågor aUtid berördes, borde det formella avgörandet
förläggas till polismyndigheten, men dess möjligheter alt meddela föreskrifter
kunde lämpligen göras beroende av att kommunal nämnd eller styrelse, som
kommunen bestämt, haft tillfälle att yttra sig i ärendet och ej avstyrkt. I de
säkerligen mindre vanliga situationer, då
Prop. 1977/78:81 lOO
det
kommunala organet utövade sin vetorätt, syntes frågan böra hänskjutas till
länsstyrelsen, som i egenskap av högsta planmyndighet i länet och även ansvarig
för polisverksamheten i länet borde vara väl skickad att träffa ett avgörande.
På begäran av kommunen borde länsstyrelsen också ta upp fråga om att meddela
föreskrifter, som den lokala polismyndigheten funnit sig inte böra utfärda.
För visst ändamål borde polismyndigheten kunna medge undantag från gällande
trafikföreskrifter utan kommunal medverkan.
Svenska
stadsförbundet åberopade i sitt remissvar huvudsakligen innehållet i sin ovan
refererade skrivelse den 2 juni 1961. Stadskollegiet i Stockholm ansåg
kommitténs uttalande om att kommunen inte genom lokala trafikföreskrifter kunde
åläggas andra utgifter än kostnader för vägmärken, uppenbart felaktigt. Såväl
stadsförbundet som stadskollegiet i Stockholm vände sig mot kommitténs
uppfattning om principerna för den lokala förordningsmakten och hävdade att det
ej fanns några hinder från denna synpunkt vare sig för att kommunemas styrelser
skulle få beslutanderätten i dessa frågor eller för att besluten skulle gälla
utan att först ha underställts länsstyrelse.
Parkeringskommittén
var närmast benägen att ansluta sig till justitie-kanslersämbetets mening i
dess remissyttrande över stadsdomstolsutredningens förslag, nämligen att
befogenheten att utfärda lokala trafikföreskrifter borde överflyttas till ett
särskilt organ bestående av polischefen och två av kommunen utsedda lekmän. Vid
oenighet borde avgörandet ankomma på länsstyrelsen efter underställning.
Därigenom skulle såväl kommunerna som polismyndigheterna få sina berättigade
intressen i dessa frågor tillgodosedda. Genom den kommunala medverkan skulle
besluten även få lokal förankring.
Kungl.
Maj:ts ställningstagande i fråga om befogenheten att utfärda lokala
trafikföreskrifter kom i oktober 1964 (prop. 1964: 176). I propositionen
anförde departementschefen i huvudsak följande.
Motorfordonstrafiken
hade blivit en integrerande del i samhällets ekonomiska liv. Utformningen av
lokala trafikföreskrifter var i hög grad en trafiksäkerhetsfråga, som rörde
alla slag av trafikanter. Erfarenheten hade visat, att trafikolyckornas antal
kunde påtagligt minskas genom lokalt genomförda särskilda åtgärder i fråga om
trafikmiljö och trafikreglering. Grundläggande för trafikregleringen var
stads- och byggnadsplaneringen, som måste inrymma trafiktekniska synpunkter på
utformning av gator, broar, kollektivtrafik m. m. Lokala trafikföreskrifter
kunde dock också i viss mån utformas så att de tillgodosåg trafikpolitiska
syften, såsom främjande av visst slag av trafik framför annan, och så att de
fick återverkningar för bebyggelseregleringen. För att tillgodose såväl
kommunernas som polisens inflytande i dessa frågor fann departementschefen
övervägande skäl tala för att ett särskilt organ med representanter för båda
parter borde inrättas. Vid oenighet mellan parterna föreföll det skäligt, att
avgörandet inte lades i endera partens hand utan direkt hänsköts till högre
myndighet, länsstyrelsen, utan något beslut av den första instansen. I
enlighet härmed föreslogs att i princip för varje kommun skulle inrättas en
särskild trafiknämnd bestående av polischefen i orten som ordförande och två
av kommunens fullmäktige valda ledamöter, vilka skulle vara väl förtrogna med
de lokala förhållandena i fråga om samhällsplanering och trafikreglering. Som
nämndens beslut skulle gälla den mening, som biträddes av ordföranden och minst
en av övriga ledamöter. Om sådan anslutning ej vanns för någon mening.
Prop. 1977/78:81 101
skulle
nämnden med eget yttrande, vari de skilda meningarna angavs, hänskjuta frågan
till länsstyrelsen för avgörande. Delegation till ordföranden borde kunna ske,
lämpligen i exempelvis dispensfrågor. Ordningen för den lokala
trafikregleringen skulle vara enhetlig för stad och landsbygd. På länsstyrelserna
borde även i fortsättningen ankomma att generellt besluta om
hastighetsbegränsningar samt motorvägs- och huvudledsförklaringar. För att nå
större överblick borde länsstyrelserna även besluta dels om sådana för den
genomgående trafiken betydelsefulla bestämmelser som föreskrifter om axeltryck
och bmttovikt och dels generellt om inskränkning i trafiken beträffande
särskilda slag av fordon samt om vad som lokalt skulle tillåtas i fråga om
fordons bredd och last. I princip all övrig lokal trafikreglering skulle
tillkomma trafiknämnderna.
Propositionen
innehöll förslag till lag om trafiknämnder. Vidare föreslogs vissa ändringar i
vägtrafikförordningen, bl. a. en ny bestämmelse om fullföljd av talan mot
trafiknämnds beslut och en besvärsregel i fråga om beslut, som länsstyrelse
meddelat i ärende, som hänskjutits dit av trafiknämnd. Förslaget innehöll
dessutom, att polismyndighetens lokaler och kansli skulle få utnyttjas av
nämnden.
Propositionen
bifölls av riksdagen (L3U 1964: 44; rskr 1964: 348). Den nya lagen och
ändringarna i vägtrafikförordningen trädde i kraft den 1 januari 1965. I
anslutning härtill avvecklades magistrats- och
kommunalborgmästareinstitutionerna. Samtidigt förstatligades och omorganiserades
hela polisväsendet.
Reglerna
i vägtrafikförordningen om lokala trafikföreskrifter m. m. har fr. o. m.
1.5.1973 ersatts av bestämmelser i 147156 §§ vägtrafikkungörelsen.
Bestämmelserna har därvid överförts i huvudsak oförändrade.
Enligt
förordning (1975:43) om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972: 603) får
ordförande i trafiknämnd om han själv fått delegation från nämnden
förordna polisbefäl att utöva beslutanderätten under tid då ordföranden inte
är i tjänst. Förordnande får bara avse fråga som inte utan olägenhet kan anstå
till dess ordföranden åter trätt i tjänst. Vidare får förordnande meddelas
endast den som tjänstgör som vakthavande befäl och innehar eller uppehåller
tjänst som lägst polis- eller kriminalinspektör.
Den
nu lämnade redogörelsen har avsett lokala trafikföreskrifter för trafiken på
väg. Efter sedvanligt utredningsarbete (bl. a. SOU 1969: 59 Snöskotem
terrängkörning och färdselrätt och SOU 1970: 9 Snöskotern fordonet och
föraren) tillkom 1972 särskilda bestämmelser om trafik i terräng. 1 lagen
(1972: 606) om körning i terräng med motordrivet fordon gavs sålunda möjlighet
att förbjuda eller meddela föreskrifter om körning med motordrivna fordon i
områden där en reglering bedömdes vara påkallad från naturvårdssynpunkt eller
annan allmän synpunkt.
Genom
terrängtrafikkungörelsen (1972: 594), i fortsättningen kallad TTK, tillkom
bestämmelser rörande terrängfordon och regler för trafik i terräng, däribland
även lokala trafikföreskrifter m. m.
3.2
Vissa tillstånd till yrkesmässig trafik
Enligt
5 § förordningen (1940: 910) ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. (YTF) får
sådan trafik bedrivas endast med vederbörligt tillstånd
(trafiktillstånd).
Tillstånd att med personbil stationerad i stad bedriva beställningstrafik för
personbefordran meddelades före 1965 av polismyndigheten i staden. I övrigt
meddelades trafiktillstånd av länsstyrelsen eller i vissa fall av
biltrafiknämnden. Med polismyndighet avsågs enligt 41 § YTF för stad med
poliskammare denna och för övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare
samt på landet polischefen i orten. Tillståndsmyndigheten prövade bl. a. frågor
om överlåtelse och om återkallelse eller indragning av tillstånd. Samma
myndighet hade även att godkänna fordon för yrkesmässig trafik.
Stadsdomstolsutredningen
uttalade i fråga om nu förevarande trafiktillstånd, att dessa ofta hade
avsevärd ekonomisk betydelse för den enskilde. Vid prövningen av ärendena hade
tillståndsmyndigheten att överväga framför allt behovet och lämpUgheten från
allmänna synpunkter av verksamheten. Av praktiska hänsyn föreslog utredningen,
att i stad med poliskammare denna skulle behålla sina uppgifter i fråga om
trafiktillstånden. I övriga städer borde länsstyrelsen överta den på magistrat
och kommunalborgmästare ankommande prövningen av vissa trafiktillstånd.
Det
stora flertalet remissinstanser tillstyrkte detta förslag. På sina håll
betonades emellertid vikten av lokalkännedom. Önskemål framställdes även om att
kommunal myndighet skulle få tillfälle att yttra sig i ärendena. I några
remissyttranden förordades, att länsstyrelsen skulle besluta i alla städer,
varvid åberopades dels principiella skäl och dels önskemål om större
enhetlighet vid tillämpningen av bestämmelserna.
I
denna del lämnade domstolskommittén till en början följande referat av
föredragande departementschefens uttalande vid tillkomsten av bestämmelserna om
tillståndsgivningen (prop. 1940: 115 s. 76).
Frågan
huruvida tiUståndsgivning genom en central myndighet eller genom en lokal
myndighet är att föredraga, synes böra bedömas uteslutande med hänsyn till de
praktiska fördelar, som den ena eller andra organisationsformen kan väntas
medföra, och det synes icke vara till nytta, att till en central myndighet
överflytta handläggning av frågor om tillstånd till sådan trafik, som huvudsakligen
är avsedd att tillgodose ett lokalt begränsat trafikbehov, eftersom en dylik
centralisering skulle medföra icke bara onödig tidsutdräkt och ökat arbete vid
tillståndsfrågornas behandling, utan även att den centrala myndigheten i regel
skulle komma att sakna den kännedom om lokala förhållanden, som ofta nog finnes
hos en lokal myndighet eller som utan svårighet kan där inhämtas. Vidare är
verkan av lokala myndigheters beslut och åtgöranden inom persontrafiken endast
i ringa grad märkbar utom det lokala området, enär drosktrafik och annan
beställningstrafik för personbefordran har en utpräglat lokal karaktär och i
regel icke sträcker sig utom ett tämligen begränsat område omkring
stationsorten. Ett ändamålsenligt ordnande särskilt av sådan drosktrafik, som
förekommer i städer och större samhällen, kräver i regel en fortlöpande tillsyn
och icke sällan förekommande tillfälUga dispositioner, varför en centrahsering
av tillståndsgivningen för denna trafik skulle komma att äventyra åtskilliga
väsentliga fördelar, som varit förenade med det tidigare systemet. Till nytta
för utvecklingen av detta slags trafik har även varit den kännedom, som den
tillståndsgivande myndigheten ägt om kvalifikationerna hos personer, som sökt
tillstånd, dessa myndigheters möjligheter att sörja för en rättvis befordran av
förare, som under en längre tid ägnat sig åt yrket, samt möjligheten att
vidtaga lokala åtgärder i fråga om ord-
Prop.
1977/78:81 103
nandet
av uppställningsplatser, vakthållningsturer, uniformering m. m. liksom att i
övrigt sörja för att trafiken på bästa sätt tillgodoser de lokala behoven.
Kommittén fann dessa
uttalanden alltjämt ha aktualitet och tala mot att beslutanderätten
centraliserades till länsstyrelsen. I stället talade flera skäl för att besluten
borde meddelas av lokal polismyndighet både i städer och på landsbygden.
Kommunema torde i denna angelägenhet hu-vudsakUgen vara intresserade av att
tillgången på droskbilar blev tillräcklig, vilket polismyndigheten borde kunna
beakta på tillfredsställande sätt utan särskilda regler om detta.
De flesta
remissinstanserna tillstyrkte domstolskommitténs förslag eller lämnade det
utan erinran.
Departementschefen
uttalade i den tidigare nämnda propositionen (1964: 176) i denna fråga bl. a.,
att polismyndigheterna i den nya polisorganisationen i och för sig borde kunna
svara för handläggningen av ärenden om trafiktillstånd. Om man emellertid
inrättade särskilda trafiknämnder med polischefen i orten som ordförande och
med två av kommunen valda ledamöter ansåg departementschefen, att ärendena med
fördel kunde anförtros dem. Han beaktade därvid, att prövningen i viss
utsträckning omfattade frågor som är av intresse från kommunalpolitiska
synpunkter.
Den skyldighet
poliskammare, magistrat och kommunalborgmästare haft att avge yttranden i
tillståndsärenden, som avgjordes av biltrafiknämnden eller länsstyrelserna,
borde, liksom åliggandet att utfärda vissa intyg för att få trafikkort,
överflyttas på polismyndigheten. Propositionen i denna del, som innehöll förslag
till nödvändiga ändringar i YTF, bifölls av riksdagen. Ändringarna trädde i
kraft den 1 januari 1965.
Flera frågor med
anknytning till yrkesmässig trafik togs upp i prop. 1972: 81. Bl. a.
förutsattes en skärpning av kraven på fordonsägare i fråga om åtgärder till
förhindrande av förseelser mot bestämmelser om fordonsförares arbets- och
vilotid m. m. Överträdelser av dessa bestämmelser eller av föreskrifter om
högsta färdhastighet föreslogs också bli direkt angivna som grund för
återkallelse av trafiktillstånd enligt YTF. Beträffande taxitrafiken
redovisades dess roll i den kommunala trafikförsörjningen. I detta sammanhang
framlades förslag, som främjade en strukturanpassning av taxirörelsen och som
gav kommunerna möjligheter att mera direkt påverka utformningen av
taxitrafiken och att vid behov själva engagera sig i denna. Enligt 25 § YTF
skulle taxibil godkännas av myndighet, som meddelat trafiktillståndet. Detta
godkännande skedde på gmndval av intyg från besiktningsman om att bilen var
lämplig för trafiken. I propositionen föreslogs sådan ändring av 25 § YTF att
godkännandet av taxibil skulle ankomma på besiktningsman och att tillståndshavaren
endast skulle överlämna bevis om godkännandet till tillståndsmyndigheten.
Härav föranledda ändringar i YTF trädde i kraft den 1 oktober 1972.
3.3
Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet, lokalt och regionalt
Trafiksäkerhetskommittéer
tillkom i huvudsak under 1940- och 1950-talen på initiativ av NTF, som i sin
verksamhet funnit att en lokal förankring av det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet var nödvändig för att nå ut med information i
trafiksäkerhetsfrågor till enskilda människor. De främsta uppgiftema för dessa
kommittéer var att tjäna som initiativta-
gare
till olika trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder, alt stimulera till aktiv
medverkan i dessa åtgärder samt att stödja och samordna den frivilliga
verksamheten. Till en början bildades trafiksäkerhetskommittéema helt på
frivillig väg och som ledamöter i kommittéerna ingick vanligen representanter
för olika lokala organisationer och sammanslutningar. Sedermera har
konunittéerna fått en allt fastare anknytning till konunu-nerna med som regel
av kommunens fullmäktige valda förtroendemän som ledamöter.
För
det regionala trafiksäkerhetsarbetet tillkom under slutet av 1940-talet och
början av 1950-talet på initiativ av NTF länskommittéer och i Stockholm,
Göteborg och Malmö trafiksäkerhetsföreningar. Dessa länskommittéer
omorganiserades under senare delen av 1960-talet och början av 1970-talet till
länstrafiksäkerhetsförbund. De främsta uppgifterna för förbunden var att leda
och samordna det frivilliga regionala trafiksäkerhetsarbetet samt att stödja
de lokala trafiksäkerhetskommittéerna i deras arbete.
4
Promemorian "Kommunerna och trafiksäkerheten" 4.1 Inledning
Efter
samråd med Svenska kommunförbundet beslöt statens trafiksäkerhetsverk (TSV)
den 4 december 1968 att tillsätta en gemensam arbetsgrupp för att utreda
frågan om lokal förankring av trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna och därmed
sammanhängande frågor. Arbetsgruppen bestod av företrädare för TSV och Svenska
kommunförbundet. I arbetet deltog också experter från rikspolisstyrelsen,
statens vägverk och NTF. Arbetsgruppen avgav i september 1971 en promemoria med
i huvudsak följande innehåll.
Arbetsgruppen
konstaterade att kommunema hade en stor uppgift i arbetet på en förbättrad
trafiksäkerhet. Ansvaret för detta arbete i kommunerna var ofta splittrat på
olika organ, vilket inverkat menligt på användningen av tillgängliga resurser.
En förbättrad samordning borde komma till stånd mellan olika lokala myndigheter
och organ. En sådan samordning skulle underlättas, om den nuvarande
organisatoriska splittringen upphörde och ansvaret för det lokala
trafiksäkerhetsarbetet samlades hos ett organ. Arbetsgruppens främsta uppgift
hade därför varit att undersöka möjligheterna att åstadkomma en fastare
kommunal förankring av trafiksäkerhetsarbetet.
Frågor
om den lokala trafiken sköttes inom kommunerna av dels trafiknämnder, dels
trafiksäkerhetskommittéer, de senare benämnda även trafikråd,
trafiksäkerhetsråd, trafiksäkerhetsföreningar eller dylikt.
Andra
kommunala organ som handlade frågor angående den kommunala trafikplaneringen
och trafiksäkerheten var exempelvis kommunstyrelsen, byggnadsnämnden och
skolstyrelsen.
I
promemorian redogörs vidare för trafiknämndernas tillkomst, sammansättning och
kompetens samt för länsstyrelsernas befogenhet att utfärda lokala
trafikföreskrifter. Arbetsgruppen redovisade i promemorian följande erfarenheter
av och synpunkter på nuvarande organisation.
Den
gällande ordningen för lokal trafikreglering hade av företrädare för kommunema
kritiserats främst för bristande samordning mellan trafiknämnderna och de
kommunala planeringsorganen. Åberopande fram-
Prop.
1977/78:81 105
för
allt vikten av de trafikpolitiska bedömandena hade kommunerna ansett sig böra
få ett betydligt större inflytande på de lokala trafikföreskrifterna än vad
som dittills varit fallet. Trafiknämndernas sammansättning och beslutsordning
hade nämligen medfört, att kommunerna haft ett mycket begränsat inflytande på
ärendena. I stället borde trafiknämnderna enligt ofta framställda önskemål
från kommunalt håll vara kommunala organ, valda enligt samma regler som
kommunala nämnder och styrelser.
Statens
vägverk i egenskap av väghållare hade kritiserat trafiknämndema för
underlåtenhet att i önskvärd omfattning använda sig av ett remiss- och
samrådsförfarande med väghållaren. Trafiknämnderna hade mestadels inte heller
haft tillgång till egen teknisk expertis för ärendeberedning. Antalet
trafiknämnder i landet hade varit för stort och det hade förelegat bristande
samordning mellan de olika nämndernas arbete. Vägverket hade slutligen påtalat
olägenheten av att i samma ärende olika myndigheter måste fatta beslut. Vid
exempelvis vägarbete uppkom ofta behov av såväl tillfällig
hastighetsbegränsning, vilken beslutades av länsstyrelsen, som omkömingsförbud
eller andra lokala trafikföreskrifter, vilka emellertid meddelades av
trafiknämnden.
Enligt
rikspohsstyrelsens uppfattning hade den nuvarande trafik-nämndsorganisationen
fungerat väl. För att nå en mer rationell ärende-fördelning mellan de skiftande
kommunernas trafiknämnder borde kommunerna begagna möjligheten att inrätta
gemensamma trafiknämnder. En viss förbättring hade i denna del skett efter
kommunindelningsrefor-mens genomförande. Kontakten mellan trafiknämnder, olika
kommunala organ och väghållare hade varit skiftande. Eftersom det saknats anvisningar,
hade det konstaterats en viss olikhet i fråga om utformningen av lokala
trafikföreskrifter. Rikspolisstyrelsen hade slutligen påtalat, att
gränsdragningen mellan trafiknämndens och länsstyrelsens kompetens i vissa
ärenden vållat problem och merarbete, särskilt i sådana ärenden, där mer än en
trafikreglerande föreskrift varit aktuell och beslutanderätten legat på olika
instanser.
Arbetsgruppen
hade vidare funnit en viss ojämnhet i fråga om trafik-säkerhetskommittéemas
verksamhet, vilket i viss mån torde ha berott på att kommittéema ibland inte
kunnat få den ställning som tillkommer kommunala organ i allmänhet.
Trafiksäkerhetskommittéema hade inte utnyttjats som remissinstanser i önskvärd
omfattning och de kommunala anslagen till kommittéernas verksamhet hade varit
blygsamma.
4.2
Överväganden och förslag
Mot
bakgrund av trafikolyckornas omfattning och den ökande trafikintensiteten fann
arbetsgmppen, att en förutsättning för att åstadkomma en säkrare och bättre
fungerande trafik var bl. a. att man kunde eliminera bristerna i den lokala
organisationen samt samordna olika trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder och
aktiviteter på det lokala planet under en huvudman.
Av
grundläggande betydelse för trafiksäkerheten och behovet av trafikreglering var
stads- och byggnadsplaneringen. Bestämmanderätten över trafikregleringen var
ofta en nyckelfråga i samband med den kommunala planläggningen. Många gånger
medförde trafikregleringsåtgärderna konsekvenser av ingripande betydelse för
kommunens utveckling. Den lokala trafikregleringen måste därför bedömas från
betydligt vidare
Prop.
1977/78:81 106
utgångspunkter
än från ordnings- och övervakningssynpunkter. Arbetsgruppen fann det angeläget
att de lokala trafikföreskrifterna på ett så tidigt stadium som möjligt
samordnades med den kommunala planeringen.
Den
lokala Irafikregleringen ingick som ett led i den kommunala trafikpolitiken.
För att få till stånd en bättre fungerande trafik behövdes en närmare
samordning mellan kommunernas trafikpolitiska målsättningar och utformningen
av trafikföreskrifterna.
Kommunema
vidtog åtskilliga åtgärder för att få till stånd en förbättrad trafikmiljö bl.
a. genom betydande investeringar i trafik- och parke-ringsanläggningar samt
stadsplaneregleringar.
Samtliga
nu redovisade överväganden ansåg arbetsgruppen motivera kommunal
bestämmanderätt över lokala trafikregleringar.
För
att minska antalet trafikolyckor krävdes att trafikanterna fick ökade kunskaper
om gällande trafikregler, att de följde dessa regler i större omfattning än
dittills och att de över huvud taget fick ett bättre trafikmedvetande. Som ett
led i dessa strävanden borde det lokala trafiksäkerhetsarbetet breddas och
intensifieras. Informations- och upplysningsverksamhet syftande till ökad
trafiksäkerhet bedrevs inom kommunerna i huvudsak på frivillighetens väg genom
trafiksäkerhetskommittéer o. d. I denna verksamhet hade kunnat märkas en viss
ojämnhet kommunerna emellan. För att få en fastare kommunal förankring av den
informationsverksamhet som trafiksäkerhetskommittéerna och liknande organ
bedrev, borde ansvaret for denna verksamhet åvila ett kommunalt organ.
Arbetsgruppen
fann övervägande skäl tala för att en ny kommunal nämnd, trafiknämnd, borde
inrättas för att handlägga trafikreglerings-och trafiksäkerhetsärenden inom
kommunen. Den nya nämnden, vars ledamöter borde utses av kommunfullmäktige,
skulle utgöra ett obligatoriskt specialreglerat organ enligt 44 § första
stycket kommunallagen (1953: 753). Enligt förslaget skulle den nya nämnden i
allt väsentligt överta de nuvarande trafiknämndernas och trafiksäkerhetskommittéernas
uppgifter. Dessutom ansåg arbetsgruppen, att från länsstyrelse till den nya
nämnden borde föras befogenhet att besluta dels om huvudled, som berörde enbart
en kommun, dels i övrigt om reglering av korsande möte.
Enligt
gällande regler beslutade väghållaren utan uttryckligt författ-ningsslöd om
övergångsställe och signalreglering. Det saknades även uttryckliga
bestämmelser om beslutanderätten angående inrättande av busshållplats och
taxistation. Enligt arbetsgruppen borde befogenheten att besluta i dessa frågor
ankomma på det nya organet. Den rätt som den nuvarande trafiknämnden hade att
meddela dispenser från bestämmelserna om axel- och boggitryck, bruttovikt och
fordons längd och bredd föreslogs bli överflyttad till väghållaren. Vidare
ansåg arbetsgruppen, att vissa beslutsfunktioner enligt YTF, exempelvis
godkännande av personbil för beställningstrafik, borde överföras på
Aktiebolaget Svensk Bilprovning.
Den
informations- och utbildningsverksamhet, som bedrevs av trafiksäkerhetskommittéerna,
föreslogs bli överflyttad på den nya nämnden. Denna verksamhet skulle härigenom
få en starkare förankring i kommunerna och en fastare anknytning till den
kommunala förvaltningen.
Arbetsgruppen
bedömde det angeläget, att den nya nämnden kunde skapa ett förtroendefullt
samarbete med lokala föreningar av olika slag.
Prop.
1977/78: 81 107
företag,
institutioner och enskilda i kommunen. Detta föreslogs ske genom att det vid
sidan av den nya nämnden inrättades ett brett förankrat kontakt- och referensorgan,
förslagsvis benämnt trafiksäkerhetsråd/trafiksäkerhetsförening e. d. Ett
sådant organ borde kunna organiseras med viss flexibilitet för att på bästa
sätt kunna anpassas till lokala förhållanden. Detta kontakt- och referensorgan
borde kunna dels spela en betydelsefull roll i fråga om initiativ och uppslag
till olika trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder och dels fungera som ett viktigt
instrument för den nya nämnden vid genomförande av lokala trafiksäkerhetskampanjer
och liknande arrangemang.
Den
nya nämnden borde nära samverka med TSV och NTF samt med befintliga
trafiksäkerhetsorgan på regional nivå.
Den
föreslagna nämnden borde vidare ha till uppgift att vara remissinstans i
ärenden med anknytning till trafiken och trafiksäkerhetsarbetet i kommunen,
bl. a. planfrågor. Nämnden borde även ha rätt att ta egna initiativ och lägga
fram förslag för andra kommunala organ i trafikfrågor.
Den
nya nämnden skulle även följa utvecklingen inom kommunen när det gäller
trafiken och trafikolyckoma. Nämnden förutsattes härvid samverka med den lokala
polismyndigheten, väghållaren, frivilliga organisationer och andra kommunala
nämnder med uppgifter, som berörde trafik- och trafiksäkerhetsfrågor.
Arbetsgruppen
fann ej skäl att föreslå, att kommunala trafikregle-ringsbeslut skulle
underställas länsstyrelsens prövning. Däremot förutsatte arbetsgmppen, att
TSV, rikspolisstyrelsen och vägverket i samråd med kommunförbundet skulle komma
att utfärda anvisningar till ledning för den kommunala trafikregleringen.
Enligt
arbetsgruppen var det väsentligt att polismyndigheten tillförsäkrades
medinflytande i den kommunala trafiknämnden, framför allt vid handläggningen av
ärenden, där ordnings- och övervakningssynpunkter var av betydelse.
För
att tillförsäkra de kommunala trafiknämnderna nödvändig sakkunskap i främst
trafikreglerings- och trafiksäkerhetsfrågor föreslogs att polischefen eller den
han satte i sitt ställe skulle ha närvaro- och yttranderätt vid nämndens
sammanträden.
I
de fall kommunen ej var väghållare, förelåg ett visst intresse för
kronan/väghållaren att deltaga i trafiknämndens sammanträden. Därför föreslogs,
att även vägdirektören eller av denne utsedd representant för vägförvaltningen
skulle få närvaro- och yttranderätt vid nämndens sammanträden.
Vid
promemorian fanns fogat ett särskilt yttrande av rikspolisstyrelsens båda
experter. Detta yttrande innehåller bl. a. följande. Övertygande motiveringar
hade inte lagts fram vare sig för att det nya kommunala organet skulle överta
de nuvarande trafiknämndernas uppgifter eller för att polisen i fortsättningen
inte skulle ha någon beslutsfunktion i fråga om de lokala trafikföreskrifterna.
En effektivisering av trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna borde i stället ske
bl. a. genom att de nuvarande trafiksäkerhetskommittéerna fick status av
kommunala nämnder med tillräckliga resurser för att bedriva meningsfyllt
trafiksäkerhetsarbete. Under förutsättning att 1967 års polisutrednings
förslag om lokala polisstyrelser blev förverkligat, borde de nuvarande trafiknämndernas
uppgifter läggas på polisstyrelserna.
Prop. 1977/78:81 108
4.3
Remissyttranden
Trafiksäkerhetsverket
och kommunförbundet tillstyrkte arbetsgruppens förslag. I övrigt innehöll
remissvaren bl. a. följande.
Förslaget
om en kommunal trafiknämnd för lokal trafikreglering tillstyrktes av
länsstyrelsen i Kopparbergs län, som emellertid var synnerligen tveksam om
lämpligheten av att polismyndigheten inte gavs det inflytande på lokala
trafikföreskrifter, som motiverades av polisens erfarenhet och överblick av
ifrågavarande förhållanden samt sakkunskap på området. Polismyndigheten borde
få besvärsrätt. Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg, att det borde övervägas
att överlåta åt de kommuner som var egna väghållare att ta hand om den lokala
trafikregleringen. Polischefen borde emellertid få besvärsrätt över nämndens
beslut. Arbetsgmppen hade inte närmare berört den behövliga kompetensen för
beredande tjänstemän och kostnadsaspekter som hörde ihop med förslaget om
trafiknämnder. Således hade arbetsgruppen inte belyst de kostnadsfrågor som
skulle uppstå om befogenheten att utfärda lokala trafikföreskrifter överfördes
även på kommuner, som inte var egna väghållare. Länsstyrelsen borde få behålla
sin befogenhet att utfärda lokala trafikföreskrifter.
Kollektivtrafikutredningen tillstyrkte, från de synpunkter utredningen hade
att företräda, förslaget om kommunala trafiknämnder. Motororganisationernas
samarbetsdelegation ifrågasatte, om en omorganisation av trafiknämnderna var
nödvändig men ville trots sin tveksamhet inte avstyrka arbetsgmppens förslag.
Delegationen ansåg det dock nödvändigt med den justeringen av förslaget, att
pohsmyndigheten skulle få möjlighet att dels deltaga i förarbetet till och
beslutet om lokala trafikföreskrifter och dels vid skiljaktig mening överklaga
trafiknämndens beslut hos länsstyrelsen. Alternativt kunde övervägas att i
sistnämnda fall låta trafiknämndens beslut underställas kommunstyrelsens eller
fullmäktiges prövning.
Bland
de remissinstanser, som antingen avstyrkte förslaget i nu förevarande del
eller ansåg att det inte fanns anledning att frångå gällande system, kan nämnas
rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Föreningen
Sveriges polismästare och Föreningen Sveriges länspolischefer. De föreslagna
exklusiva kommunala befogenheterna ansåg rikspolisstyrelsen vara ett märkligt
avsteg från dittillsvarande regler om statligt inflytande på den kommunala
förordningsmakten. Rikspolisstyrelsen fann det mera rationellt att behålla den
nuvarande organisationen och i stället eliminera de smärre brister som fanns,
exempelvis genom centrala anvisningar. Kommunerna borde också i större
utsträckning än som skett samråda med trafiknämnderna om stadsplaneförslag m.
m. Arbetsgruppen syntes helt ha bortsett från polisens uppgift såväl i allmänhet
som i trafiknämndssammanhang att upprätthålla och verka för trafiksäkerheten.
Om förslaget genomfördes torde det också bli svårt att tillgodose kravet på
snabbhet vid prövningen av vissa dispensfrågor. Rikspolisstyrelsen konstaterade
även, att förslaget var ofullständigt genom att det inte innehöll något om
ärendeberedning och kansliorganisation.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län uttalade, att de nuvarande trafiknämnderna fungerat i
stort sett väl. Kommunerna borde rekommenderas att inrätta en särskild
trafikberedning för samråd mellan trafiknämnden och de kommunala organ som
handlade ärenden med anknytning till trafiken. Fem av länsstyrelsens ledamöter
förordade i en
Prop.
1977/78:81 109
reservation ytterligare utredning om möjligheterna att
samordna polischefens erfarenhet med den kommunala planeringen under befintlig
nämnd, i första hand byggnadsnämnden.
Föreningen Sveriges polismästare åberopade som grund för
sitt avstyrkande av förslaget bl. a. att några vägande skäl inte anförts mot
de nuvarande trafiknämndernas arbetssätt och att vissa svårigheter kunde
befaras uppstå, om förslaget genomfördes. Bl. a. innehöll förslaget inte någon
tillfredsställande lösning av de problem som handläggningen av brådskande
trafikärenden medför.
Föreningen Sveriges länspolischefer betonade vikten av att
polisen fick inflytande i dessa frågor och att beslutsprocessen i akuta
trafiksituationer kunde verka med mycket kort varsel. Föreningen ifrågasatte,
om det i kommuner i allmänhet fanns sådan expertis att de lokala trafikföreskrifterna
blev utformade på ett från rättssäkerhets- och tillämpningssynpunkter
tillfredsställande sätt, om förslaget följdes.
Ett flertal remissinstanser ansåg, att promemorians
innehåll inte utgjorde tillräckligt underlag för ett ställningstagande i denna
del utan föreslog ny eller kompletterande utredning. Bland dessa instanser
fanns statens vägverk, länsstyrelserna i Malmöhus län. Älvsborgs län och
Norrbottens län.
Statens vägverk framhöll, att en viktig fråga, som inte
alls berörts i promemorian, var sambandet mellan beslut rörande
trafikregleringar och kostnadsansvaret. Enligt förslaget skulle den nya
nämndens befogenheter avse även den regionala landsvägstrafiken, där staten
var väghållare. Det skulle vara ogörligt för verket att hastigt verkställa
kostnadskrävande beslut, som fattats av en helt utomstående kommunal nämnd.
Det borde även i fortsättningen ankomma på länsstyrelsen att reglera den
regionala trafiken. Vägverket påtalade, att inte heller övriga delar av det
totala trafikplaneringskomplexet inventerats och utretts tillräckligt. När
statliga vägar berördes, borde vägverket bli obligatorisk remissinstans och få
besvärsrätt.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påtalade, att i den del av den
föreslagna trafiknämndens verksamhet som avsåg lokala trafikföreskrifter,
borde planerings- och kostnadsfrågorna utredas mer systematiskt, innan beslut
fattades. Enligt länsstyrelsen var ansvarsfördelningen oklar mellan den
föreslagna trafiknämnden, byggnadsnämnden och kommunstyrelsen. Vidare fann
länsstyrelsen det absolut nödvändigt, att de ekonomiska problemen utreddes
ingående, innan någon ny lagstiftning infördes. Arbetsgruppen hade nämligen
förbigått, att den föreslagna nämndens beslut kunde medföra ekonomiska
förphktelser för staten. Om förslaget i denna del skulle genomföras, måste
vägverket få besvärsrätt. Både länsstyrelsen i Älvsborgs län och i Norrbottens
län konstaterade, att nuvarande trafiknämnder fungerat i stort sett väl.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalade, att det skulle vara olyckligt, om
polisen fråntogs allt reellt inflytande på trafikregleringen. Vägverket borde
få väsentligt större inflytande över beslut om statens vägar än som
föreslagits. Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg, att resultatet av den
pågående regionala trafikplaneringen borde avvaktas.
Svenska Petroleum Institutet och Näringslivets
Byggnadsdelegation anförde i sina remissvar synpunkter på hur sakägare borde
beredas tillfälle att yttra sig, på kungörande och delgivning av beslut samt
på besvärsrätt. Ytterligare utredning i berörda avseenden efterlystes.
Prop. 1977/78:81 HO
I
fråga om trafiksäkerhetskommittéerna anslöt sig länsstyrelsen i Kopparbergs län
till arbetsgruppens förslag att sammanföra trafiknämndens och
trafiksäkerhetskommitténs uppgifter till ett kommunalt organ.
Rikspolisstyrelsen
ansåg, att trafiksäkerhetskommittéerna borde få status av kommunal nämnd med
tillräckliga resurser för att bedriva ett meningsfyllt trafiksäkerhetsarbete.
En svårighet med denna lösning var dock att behålla och aktivera det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet. Också Föreningen Sveriges polismästare och Föreningen
Sveriges länspolischefer betonade vikten av de frivilliga insatserna i
trafiksäkerhetsarbetet.
Svenska
transportarbetareförbundet framhöll i denna del, att det föreslagna
referensorganet borde få fastare riktlinjer än som föreslagits.
Länsstyrelsen
i Stockholms län ansåg, att arbetsgruppen ej redovisat skillnaden mellan de
föreslagna referens- och kontaktorganen och de befintliga
trafiksäkerhetskommittéerna. Enligt länsstyrelsen borde det ankomma på
vederbörande kommun att själv avgöra formerna för trafiksäkerhetsarbetet.
NTF
framhöll, att även om viss ojämnhet förelegat i fråga om trafik-säkerhetskommitléernas
verksamhet hade många av dem utfört ett synnerligen omfattande och värdefullt
arbete. På senare tid hade de i flera kommuner utvecklat och förstärkt sin
verksamhet. Enligt NTF:s mångåriga erfarenhet kunde en myndighet inte samla
frivilliga krafter till insatser på samma sätt och med samma bredd som en
frivillig organisation. Visserligen hade kommunerna ansvaret för
trafiksäkerheten inom kommunen, men de nuvarande lokala
trafiksäkerhetskommittéerna borde ändå behållas och förstärkas.
Länsstyrelsen
i Älvsborgs län föreslog, att nuvarande trafiknämnder skulle överta
trafiksäkerhetskommittéernas uppgifter och att i samband därmed nämnderna
skulle utökas med ledamöter, som hade erfarenhet av trafiksäkerhetsfrågor och
kommunala planeringsfrågor.
Mot
arbetsgruppens förslag att den nya nämnden i väsentliga delar skulle överta den
nuvarande trafiknämndens befogenheter enligt yrkestrafikförordningen, hade
länsstyrelsen i Stockholms län ej någon erinran.
Svenska
transportarbetareförbundet betonade vikten av regional samordning i nu
förevarande del och ansåg, att tillståndsfrågor rörande yrkesmässig trafik och
tillsyn över sådan trafik borde ankomma på länsstyrelserna. Också den pågående
regionala trafikplaneringen åberopades. Den föreslagna trafiknämnden borde
vara kontaktorgan mellan länsstyrelserna och olika trafikantgmpper, bl. a.
utövare av yrkesmässig trafik. Förbundet betonade vikten av att de nya
nämnderna fick en allsidig sammansättning och tillräckliga personella
resurser.
Sveriges
Trafikbilägares Riksorganisation avstyrkte arbetsgruppens förslag. Från den
yrkesmässiga trafikens sida kunde redovisas endast positiva erfarenheter av de
nuvarande trafiknämndernas verksamhet. Organisationen tillmätte polisens
medbestämmanderätt i trafiknämndernas arbete stor betydelse. Även länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län avstyrkte arbetsgruppens förslag.
Prop.
1977/78:81 111
5
Gällande ordning
5.1
Lokala trafikföreskrifter enligt VTK
Begreppet
lokal trafikföreskrift definieras i 147 § VTK. Sålunda anges i denna paragraf
att särskilda trafikregler för viss väg eller vägsträcka eller för samtliga
vägar inom visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter utom i fall
som avses i 151 och 154 §§. Begreppet väg definieras i 2 § VTK. 147 § andra och
tredje styckena innehåller en uppräkning av vad de nyss nämnda föreskrifterna
får avse.
Enligt 1 §
trafiknämndslagen skall som nämnts under 3.2 i varje kommun finnas en
trafiknämnd för den befattning med bl. a. lokala trafikföreskrifter varom
särskilda bestämmelser meddelas. Dessa bestämmelser återfinns främst i 147149
§§ VTK. De för trafiknämnd gällande sammansättnings- och beslutsreglerna har
berörts under 3.2.
De
nyss angivna paragraferna ger trafiknämnd rätt att meddela bl. a.
förbud mot trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss
beskaffenhet,
föreskrift om körriktning,
förbud mot provkörning eller övningskörning,
föreskrifter om stannande eller parkering med avvikelse från vissa generellt
gällande regler och
föreskrifter om andra
särskilda åtgärder för reglering av trafiken.
Enligt
151 § VTK ankommer det på ägaren av enskild väg att avgöra om trafik med
motordrivna fordon får äga rum på sådan väg. I fråga om enskild väg som inte är
allmänneligen befaren gäller enligt 149 § att lokal trafikföreskrift i regel
får meddelas endast efter medgivande av vägens ägare.
Länsstyrelsens
beslutanderätt i fråga om lokala trafikföreskrifter regleras främst genom
148150 §§ VTK. På länsstyrelsen ankommer således enligt 148 § bl. a. att
meddela föreskrifter om väjningspHkt, stoppplikt, fordons vikt, bredd och
längd och terrängfordons förande på väg, allt med avvikelse från generellt
gällande regler. Länsstyrelsen får även bestämma att viss väg eller vägsträcka
skall anses som huvudled, motorväg eller motortrafikled. Vidare har
länsstyrelsen rätt att meddela föreskrifter om färdhastighet med avvikelse från
64 § (maximihastighet 50 km/tim för fordon inom tättbebyggt område) eller med
begränsning till lägre hastighet än som följer av 65 § (bashastigheten 70
km/tim) eller 66 § (maximihastighet för vissa tyngre fordon) eller beslut som
meddelats med slöd av 65 § VTK (TSV:s rätt att besluta om högre hastighet än
bashastigheten). Länsstyrelsen meddelar dessutom lokal trafikföreskrift som
behövs på grund av tjällossning eller liknande förhållande eller för sådan
tävling som länsstyrelsen lämnat tillstånd till enligt 105 § VTK.
159 § VTK tillägger bl. a.
länsstyrelsen och trafiknämnden i sammanhanget viktiga beslutsbefogenheter,
nämligen beträffande s. k. dispenser. De föreskrifter som här avses anges inte
uttryckligen vara att betrakta som lokala trafikföreskrifter. I fråga om
dispenser får trafiknämnden besluta i vissa frågor, som länsstyrelsen eljest
får reglera genom lokala trafikföreskrifter. Trafiknämnden får emellertid inte
ge dispens från hastighetsbestämmelser. Dispensfrågor enligt 159 § prövas i
vissa fall av TSV och statens vägverk. Dessa fall behandlas närmare under
6.1.5.
Enligt
152 § VTK skall myndighet, som meddelat lokal trafikföreskrift eller
föreskrift enligt 41 § väglagen (1971: 948), införa föreskriften
Prop. 1977/78:81 112
i
en för ändamålet avsedd liggare och underrätta TSV, den myndighet som handhar
väg- eller gatuhållningen och, om denna myndighet är kommunal, statens vägverk
om föreskriftens innehåll. Skall föreskrift utmärkas av enskild vägs ägare,
underrättas även denne. Länsstyrelsen och trafiknämnden skall underrätta
varandra om meddelade lokala trafikföreskrifter. Föreskrift, som inte skall
tillkännages genom vägmärke, införs i länskungörelserna eller, om den meddelats
av trafiknämnd, i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten
införs.
Enligt
157 § VTK skall länsstyrelse före mars månads utgång varje år utfärda
kungörelse om vägar och gällande lokala trafikföreskrifter inom länet.
Kungörelsen skall sändas till TSV, transportnämnden, överbefälhavaren och
myndighet som handhar väg- och gatuhållning. Kungörelsen tillhandahålls
allmänheten mot ersättning.
Trafiknämnden
är inte skyldig att vare sig utfärda någon årlig kungörelse cm gällande lokala
trafikföreskrifter eller att tillhandahålla någon sammanställning av dessa
föreskrifter. Flera trafiknämnder gör emellertid detta som en serviceåtgärd.
Kostnaderna bestrids därvid med kommunala medel.
TSV
har med stöd av 162 § första stycket VTK utfärdat närmare föreskrifter om
länskungörelser som gäller lokala trafikföreskrifter. Kungörelsen skall bara
innehålla sådana föreskrifter, som trafikanterna kan ha intresse av att redan
på förhand känna till, exempelvis för planläggning av transport eller annan
färd, samt sådana föreskrifter, som i regel inte tillkännages genom vägmärke.
Ett
ytterligare led i kungörandet enligt gällande ordning utgör bestämmelsen i 158
§ VTK att hos länsstyrelsen skall för allmänheten hållas tillgänglig en i
lämplig skala upprättad karta över de allmänna vägar inom länet, som är
tillåtna för trafik med motordrivna fordon. I samma bestämmelse finns även
föreskrifter om viss expeditionsskyldighet beträffande kartan.
Ansvarsbestämmelser
avseende bl. a. lokala trafikföreskrifter finns i 163 och 164 §§ VTK. I detta
sammanhang är också av intresse att uppmärksamma en regel om vad som krävs för
att straffansvar skall kunna inträda. 167 § VTK innehåller i denna del
följande. Om gärning är straffbelagd i brottsbalken eller trafikbrottslagen,
skall inte dömas till straff enligt VTK. Straff för överträdelse av lokal
trafikföreskrift (eller föreskrift enligt 154 §) skall inte ådömas, om
föreskriften inte utmärkts enligt bestämmelserna i vägmärkeskungörelsen (VMK).
Samma sak gäller om lokal trafikföreskrift inte införts i liggare enligt 152 §
första stycket eller inte kungjorts enligt 152 § andra stycket i fall där det
skall ske. Brott mot föreskrift, som meddelats med stöd av 41 § väglagen,
straffas enligt 71 § samma lag.
Enligt
2 a § VMK används förbuds- eller påbudsmärke för att utmärka förbud eller
påbud, som gäller enligt VTK eller enligt beslut eller föreskrift som meddelats
med stöd av bl. a. 65 eller 147 § samma loingö-relse eller enligt föreskrift
som avses i 41 § väglagen. 2 b § VMK stadgar bl. a., att hastighetsbegränsning
skall utmärkas med vägmärke och detsamma gäller föreskrift enligt 41 §
väglagen. Lokal trafikföreskrift, som inte avser hastighet, skall utmärkas med
vägmärke, om särskilda skäl inte föranleder annat. Det torde höra till
undantagen, att en lokal trafikföreskrift inte kan tillkännages genom
vägmärke. Exempel på sådana föreskrifter som inte tillkännages genom vägmärke
utgör föreskrifter om provkörning eller övningskörning med fordon. I VMK anges
vidare vilka förbuds- och påbudsmärkena är.
Prop. 1977/78:81 113
Enligt
VMK anbringar och underhåller den myndighet som handhar väg- eller
gatuhållningen vägmärken samt trafiksignaler och andra anordningar för
tillgodoseende av trafiksäkerheten och för reglering av trafiken.
5.2
Lokala trafikföreskrifter enligt TTK
På
grundval av förslag från motorredskapsutredningen i dess betänkande (SOU 1970:
9) Snöskotern fordonet och föraren samt rennäringssakkunniga i betänkandet
(SOU 1969: 59) Snöskotern terrängkörning och färdselrätt tillkom under 1972
två författningar, som är av intresse för trafiknämndsutredningen, nämligen
lagen (1972: 606) om körning i terräng med
motordrivet fordon
terrängtrafikkungörelsen (1972: 594)
Den
nyssnämnda lagen som var tidsbegränsad till utgången av år 1975 men då
ersattes av ny lag var avsedd att tillämpas på alla slags områden med
undantag av bebyggda områden och väg som allmänt nyttjas för samfärdsel. Inom
sådana områden är i stället VTK tillämplig. Lagen var avsedd att möjliggöra
förbud i syfte att skydda allmänna intressen, såsom naturvården, djurlivet,
växtlivet och allmänhetens friluftsliv. Tillämpningen av lagen var uteslutande
anförtrodd länsstyrelserna.
TTK
innehåller på ett par undantag när samtliga bestämmelser som rör terrängfordon
och trafik med sådana fordon eller andra fordon
i
terräng. Kungörelsen innehåller alltså bestämmelser om terrängfor
dons beskaffenhet och utrustning, om kontroll av sådana fordon och om
behörighet att föra dem. Dessutom upptar kungörelsen regler om trafik
i terräng och dessa gäller alltså alla typer av fordon. Vad som icke finns
i kungörelsen är däremot bl. a. reglerna om trafik med terrängfordon på
väg. Dessa regler finns i VTK.
Från
de synpunkter trafiknämndsutredningen har att beakta är det avsnitt i TTK
(5763 §§) som gäller lokala trafikföreskrifter av särskilt intresse. Som en
bakgrund till utredningens överväganden är en kortfattad redogörelse för
kungörelsens innehåll i denna del nödvändig.
Enligt
57 § första stycket kan särskilda bestämmelser för trafik inom visst område
eller på viss färdled meddelas genom lokala trafikföreskrifter. Sådan
föreskrift får dock ej avse vissa inhägnade områden. Genom lokal
trafikföreskrift får enligt andra stycket meddelas trafikregel som avser
1. förbud mot trafik med fordon av visst slag eller
fordon med last av viss beskaffenhet eller mot provkörning med fordon eller
sådan övningsköming som avses i 108 § körkortskungörelsen (1972: 592),
2. förbud att stanna eller parkera fordon,
3. färdhastighet,
4. undantag från 51 § (belysningsregel),
5. annan åtgärd för reglering av trafiken.
I 57
§ tredje stycket fanns tidigare en regel med anknytning till den förut nämnda
lagen om körning i terräng med motordrivet fordon. Regeln utsade nämligen att
genom lokal trafikföreskrift också fick meddelas förbud eller föreskrift
enligt lagen i fråga.
Enligt
58 § meddelas lokal trafikföreskrift som avses i 57 § andra
8
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr SI
Prop. 1977/78:81 114
stycket
2. av trafiknämnden och sådana föreskrifter i övrigt av länsstyrelsen. Genom
en år 1973 genomförd ändring i 58 § (1973: 976) har länsstyrelse givits
möjlighet att i vissa fall delegera sin befogenhet till trafiknämnd. De fall då
detta kan ske gäller föreskrifter enligt 57 § andra stycket 1. och 3.5.
Myndighet,
som meddelat lokal trafikföreskrift, skall enligt 59 § införa föreskriften i
en särskild liggare. Föreskriften skall också kungöras i den eller de
tidningar, vari kommunala meddelanden för orten införs. Om föreskriften
meddelas av länsstyrelsen skall den dessutom införas i länskungörelserna.
Slutligen
innehåller TTK vissa föreskrifter om underrättelser till markägare och
myndigheter emellan, om generella undantag från vissa lokala trafikföreskrifter
för viss nyttotrafik samt om besvär.
Det
bör tilläggas, att den år 1973 genomförda ändringen i 58 § enligt vad utredningen
inhämtat tillkom för att undanröja vissa olägenheter i fall när en
trafikreglerande åtgärd berör både väg och terräng. I sådana fall skulle
beslutanderätten enligt den ursprungliga lydelsen av TTK delas mellan
trafiknämnd och länsstyrelse. Om länsstyrelsen utnyttjar sin
delegationsmöjlighet enligt 58 § andra stycket kan sådana situationer undvikas.
I
slutskedet av utredningens arbete har riksdagen antagit en proposition
(1975/76: 67) med förslag till terrängkörningslag. Lagen, som numera utkommit
av trycket som 1975: 1313 och trätt i kraft den 1 januari 1976, ersätter den
här ovan omtalade lagen om körning i terräng med motordrivet fordon. Från de
synpunkter utredningen har att beakta synes endast följande nyheter i
förhållande till den äldre lagen vara att beakta.
Körning
i terräng med terrängfordon och motorfordon förbjuds i hela landet på barmark
och på s. k. skogsföryngringar. Vidare införs generellt förbud mot
terrängkörning inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer (1 §).
Från de nu angivna förbuden får regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva undantag i fråga om körning i räddningstjänst eller i viss
näringsutövning eller när det annars föreligger särskilda skäl (2 §). I fråga
om annan mark får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förbjuda
eller meddela föreskrifter för terrängkörning, om sådan körning kan medföra
olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt (3 §).
Tillämpningsföreskrifter
till lagen har meddelats genom förordning (1975: 1315) om ändring i TTK, som
trätt i kraft den 1 januari 1976. I förordningen (62 §) anges de undantag från
de generella förbuden mot terrängkörning som skall gälla. Vidare får
länsstyrelsen befogenhet att genom lokal trafikföreskrift besluta om undantag
enligt 2 § i lagen och meddela förbud eller föreskrift enligt 3 § samma lag. I
tillägg till 57 § tredje stycket TTK föreskrivs att i ärende av vikt samråd
skall ske med kommunen.
5.3
Bestämmelser om tillstånd att med personbil bedriva beställningstrafik för
personbefordran
Enligt
1 § trafiknämndslagen skall trafiknämnd ha den befattning med bl. a. ärenden
angående yrkesmässig trafik varom särskilda bestämmelser meddelas. I 5 §
yrkestrafikförordningen (YTF) föreskrivs att fråga om tillstånd att med
personbil bedriva beställningstrafik för per-
Prop. 1977/78:81 115
sonbefordran
(taxi, färdtjänst för åldringar och handikappade, skolskjutsar, transport av
jourläkare m. m.) eller om medgivande till överlåtelse av sådant tillstånd
skall prövas av den trafiknämnd, inom vars verksamhetsområde stationsorten
skall förläggas. Vissa ändringar i verksamheten i form av ökning av antalet
bilar m. m. kräver också tillståndsprövning. Myndighet, som meddelat
trafiktillstånd, kan enligt 19 § YTF under vissa förutsättningar bl. a.
återkalla eller för viss tid dra in tillståndet. Enligt 25 § 2 mom. första
stycket YTF är innehavare av trafiktillstånd skyldig att innan bil och
släpfordon används i yrkesmässig trafik anmäla att fordonet skall användas i
trafik enligt tillståndet och överlämna bevis om att fordonet godkänts vid
lämplighetsbesiktning. Enligt fjärde stycket i samma moment kan
tillståndsmyndigheten, när skäl därtill föreligger, återkalla godkännande som
avses i första stycket. Bil, som används i beställningstrafik för
personbefordran, skall normalt vara försedd med en av tillståndsmyndigheten
godkänd, lätt avläsbar taxameter. På tillståndsmyndigheten ankommer vidare
enligt bl. a. 20 §, 23 § 1 mom. och 24 § YTF att meddela vissa föreskrifter,
som har samband med den yrkesmässiga trafiken (bl. a. om rätt att medföra
gods, befordringspliktens omfattning och skyldighet att ansluta sig till viss
förening). Slutligen kan nämnas att trafiknämnden med stöd av kungörelsen
(1958: 257) angående mellanvägg av splitterfritt glas å vissa i yrkesmässig
trafik använda personbilar äger medge undantag från kravet på sådan mellanvägg.
Anvisningar för tillämpningen av kungörelsen meddelas av TSV.
Bestämmelser
rörande taxa för beställningstrafik fastställs enligt 29 § YTF av
länsstyrelsen.
Många olika utredningar,
som berör den yrkesmässiga trafiken, är aktuella. Strukturarbetsgruppen har
avgivit rapporten Taxinäringen, förslag till ändrad företagsstruktur m. m.
Kollektivtrafikutredningen (KOLT) har avslutat sitt arbete med betänkandet (SOU
1975: 47 och 48) Kollektivtrafik i tätort. Dessutom har trafikpolitiska
utredningen nyligen presenterat ett delbetänkande (SOU 1975: 66) Trafikpolitik
behov av möjligheter. Bilarbetstidsutredningen (K 1972: 08) beräknas avsluta
sitt arbete under första halvåret 1976. Slutligen kan nämnas utredningen (K
1974: 01) avseende regionalt gällande generella trafikrabatter. Med hänsyn till
dessa utredningar och till att man inom kommunikationsdepartementet inlett en
översyn av regleringen av den yrkesmässiga trafiken torde en genomgripande
omarbetning av bl. a. YTF vara att vänta.
5.4
Vissa uppgifter om det lokala och regionala trafiksäkerhetsarbetet
Som
redan framgått (3.4) finns i flertalet kommuner ett organ som benämns
trafiksäkerhetskommitté. Benämningen är dock ibland trafiksäkerhetsnämnd eller
trafiksäkerhetsråd. Från att ha varit helt frivilliga organ har
trafiicsäkerhetskommittéema (motsvarande) numera övergått till att bli en fast
institution.
Trafiksäkerhetskommittéerna
tillkom som nämnts på initiativ av NTF men kan numera helt betraktas som
vanliga kommunala organ. Däremot har NTF en regional organisation i form av 24
länsförbund. Vid sidan av länsförbunden finns tre trafiksäkerhetsföreningar med
Stockholm, Göteborg och Malmö som verksamhetsområden. Både förbunden och de
nämnda föreningarna är ideella föreningar och medlem-
mar
i NTF. Enligt normalstadgarna för de nämnda förbunden är deras ändamål att
verka för ökad trafiksäkerhet. I detta syfte skall förbunden bl. a.
planera, leda och samordna det frivilliga regionala
trafiksäkerhetsarbetet,
i sin verksamhet nära samarbeta med NTF, där
förbunden är aktiva medlemmar, TSV och regionala myndigheter verksamma inom länet,
stödja de lokala trafiksäkerhetsorganen i deras
verksamhet och
genom upplysnings- och informationsverksamhet i
form av kurser, demonstrationer, konferenser m. m. bereda företrädare för
trafiksäkerhetsarbetet och allmänheten tUlfälle att öka sina kunskaper i trafiksäkerhetsfrågor
och framföra sina synpunkter på dessa.
Enligt
normalstadgarna kan som medlemmar i länsförbund ingå landsting och kommuner,
lokala trafiksäkerhetsorgan, regionala statliga myndigheter verksamma inom
länet, organisationer, företag och sammanslutningar, vilka vill stödja
förbundets verksamhet.
I
förbundens styrelse ingår i regel någon högre tjänsteman från länsstyrelsen.
Från NTF får varje länsförbund årligen anslag med i medeltal omkring 45 000 kr.
Samtliga länsförbund får bidrag från landstingen med belopp, som varierar från
8 000 till 100 000 kr. per år. Också de nämnda storstadsföreningarna får
betydande bidrag (Stockholm 185 000, Göteborg 290 000 och Malmö 170 000 kr.).
TSV lämnar bidrag, som är specialdestinerade för genomförande av vissa
kampanjer i länen. Heltidsanställda s. k. verkställande ledamöter ibland
även kallade länstrafikkonsulenter finns i trafiksäkerhetsföreningarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö samt i åtta länsförbund. Övriga länsförbund har
deltidsanställda verkställande ledamöter. Som benämningen på dessa ledamöter
antyder har de att bhräda med att verkställa förbundens beslut och i övrigt
arbeta inom förbundens verksamhetsram.
Det
centrala statliga organet inom trafiksäkerhetens område är givetvis TSV.
Regionalt arbetar TSV på sju distrikt. I varje distrikt finns, såvitt nu är i
fråga, en informationssekreterare och en skolkonsulent. Informationssekreteraren
svarar i samråd med verkets centralförvaltning för i första hand informations-
och utbildningsuppgifter ute på fältet. Skolkonsulenten svarar regionalt för
verkets löpande kontakt och samarbete med skolan.
6
Överväganden och förslag
6.1
Lokala trafikföreskrifter enligt VTK
6.1.1
Principiella överväganden
Samhällsutvecklingen
och vad den fört med sig är alltför bekant för att utredningen här skall behöva
spilla ord på någon beskrivning. Detta gäller även utvecklingen inom
kommunikationernas område.
Vad
som i detta sammanhang kan förtjäna att framhållas är emellertid det ökade
ansvar som inom många områden lagts på kommunerna. Här finns särskild anledning
att peka på bostadsförsörjningen och mark-frågoma samt trafikfrågoma men också
miljöfrågoma är av intresse. Under de drygt tio år som systemet med
trafiknämnder tillämpats har
Prop. 1977/78:81 117
trafiksektorn
i vid bemärkelse kommit att ingå som ett viktigt led i samhällsplaneringen.
Trafikfrågor integreras numera i kommunens fysiska och ekonomiska planering på
ett helt annat sätt än tidigare. Som exempel på att utvecklingen alltjämt går
i en riktning som innebär ökat ansvar även ekonomiskt för kommunerna kan
nämnas två på senare tid avgivna betänkanden. Bygglagutredningens betänkande
(SOU 1974: 21) Markanvändning och byggande innehåller förslag om en genomgripande
omläggning av planinstituten i riktning mot en sådan beslutsordning
beträffande markanvändningen i vidsträckt bemärkelse att tyngdpunkten läggs på
kommunerna. Kollektivtrafikutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU 1975:
47 och 48) Kollektivtrafik i tätort olika åtgärder för att förbättra den
kollektiva trafikförsörjningen, för vilken kommunerna, enligt vad riksdagen
tidigare uttalat, har ett primärt ansvar.
I
samband med det utredningsarbete som föregick inrättandet av trafiknämnderna
diskuterades huruvida lokala trafikföreskrifter skulle betraktas som i första
hand ett hjälpmedel i polisens arbete att uppehålla ordning och säkerhet eller
som ett instrument i den kommunala planeringen i vid mening. Beslutet att
tillskapa trafiknämnderna med deras alldeles speciella sammansättning torde få
ses som en kompromiss mellan dessa två ståndpunkter.
Mot
bakgrund av det ökade kommunala ansvaret inom många områden, inte minst sådana
som berör trafikfrågor, kan det inte råda någon tvekan om att det idag finns
anledning att se på lokala trafikföreskrifter på ett ganska annorlunda sätt än
vid 1960-talets början. Detta belyses också av att sådana föreskrifter särskilt
under senare år kommit att användas på ett sätt som tidigare knappast torde ha
förutsatts, nämligen som instrument för att genomföra mycket genomgripande s.
k. trafiksaneringar inom hela stadsdelar. Ärenden av detta slag berör ofta ett
mycket stort antal medborgare, såväl trafikanter av alla kategorier som näringsidkare.
Det är därför naturligt att besluten föregåtts av omfattande utredningar, både tekniska
och kostnadsmässiga, och debatter i olika kommunala organ. Ofta har debatten
utmynnat i ett kommunalt beslut om en trafiksanering. Det från juridisk
synpunkt bindande beslutet har däremot fattats av trafiknämnden.
Det
Ökade kommunala engagemanget i ärenden angående lokala trafikföreskrifter har
ibland tagit sig det uttrycket att viktigare ärenden inom trafiknämndens
kompetensområde beretts inom särskilda starkt kommunalt förankrade organ,
kommunstyrelsen och byggnadsnämnden. I andra fall har "tunga"
kommunalpolitiker tagit plats i trafiknämnden. Även om man på detta sätt kunnat
få garantier för ett tillbörligt hänsynstagande lill de kommunala synpunkterna
ligger den formella beslutanderätten hos trafiknämnden, som emellertid i stor
utsträckning delegerat beslutanderätten till ordföranden.
Enligt
utredningens mening kan trafiknämnden numera varken i fråga om sammansättning
eller beslutsregler anses lämplig för de uppgifter som åvilar nämnden. Besluten
bör även formellt fattas av ett organ som har eller kan ta det reella ansvaret.
Därigenom tillskapas också reella besvärsmöjligheter och därmed möjligheter
till rättslig kontroll av besluten. F. n. föreligger visserligen besvärsrätt
över trafiknämndens beslut men det reella beslutet har oftast fattats i sådan
ordning att det är tveksamt om det över huvud taget kan angripas genom besvär.
De
lokala trafikföreskrifter som trafiknämnden har att meddela re-
presenterar
en heterogen flora. Föreskriftemas vikt och betydelse varierar starkt. Vissa
föreskrifter är av ren detaljkaraktär och av starkt begränsad betydelse. Andra
är förhållandevis ingripande och har ekonomiska, miljömässiga eller
planeringsmässiga återverkningar. Med hänsyn härtill behöver en lösning av
frågan om beslutskompetensen inte nödvändigtvis vara enhetlig. På grund av
ärendenas skiftande natur ligger det tvärtom nära till hands att tänka sig en
uppdelning. Utredningen anser sig kunna indela ärendena om lokala
trafikföreskrifter i två grupper. Den ena gruppen består av ärenden med ett
mer eller mindre starkt trafikpolitiskt inslag. Dessa ärenden måste anses vara
av stort intresse för kommunen och kan på grund av sin betydelse även benämnas
"tunga". Den andra gruppen omfattar ärenden, som gäller föreskrifter
av tillfällig natur, dispenser och i princip mindre ingripande föreskrifter.
Dessa ärenden är ofta av mer teknisk eller juridisk betydelse än trafikpolitisk.
Karakteristiskt är också att ordnings- och trafiksäkerhetssynpunkter
dominerar. Ärendena i denna grupp kan i motsats till den förra betecknas
som "lätta" ärenden. Betecknande för många ärenden inom denna grupp
är också atl de kräver ett smidigt och snabbt beslutsförfarande.
Till
gmppen av tunga ärenden hör givetvis de s. k. trafiksaneringarna men till
gruppen bör också räknas ärenden, som gäller generella bestämmelser om
parkering eller annan uppställning av fordon, generella hastighetsbestämmelser,
bestämmelser om anordnande av s. k. kollektivkör-fält m. m.
Till
gruppen av lätta ärenden bör räknas lokala trafikföreskrifter, som gäller
endast viss gata eller väg och avser en begränsad tid. De kan t. ex. gälla
under omläggningen av en gata eller ombyggnaden av ett hus längs gatan. Hit hör
också rent tillfälliga dispenser, t. ex. att få färdas mot körriktningcn, att
få parkera eller stanna där detta ej är tillåtet eller att få framföra lastbil
på gata där endast lättare trafik är tillåten. Också föreskrifter som gäller
endast visst fordon, t. ex. renhållningsfordon, eller viss person, t. ex. en
handikappad, kan räknas till denna kategori.
Mot
bakgrund av det nu anförda har utredningen kommit till den uppfattningen att en
genomgripande reform av beslutsförfarandet när det gäller lokala
trafikföreskrifter är nödvändig. Målet bör vara att ge kommunerna ett ökat
inflytande på sådana ärenden som här tidigare betecknats som tunga. Detta
innebär inte att polisiära, trafiktekniska eller trafiksäkerhetsmässiga
synpunkter lämnas därhän. Även sådana synpunkter bör givetvis vägas in men de
polisiära synpunkterna bör inte, såscm nu är fallet, tillmätas den betydelsen
att ordförandeskapet i beslut iorganet automatiskt tilläggs polismästaren i
orten. När det gäller de ärenden som tidigare angivits vara av övervägande
trafikteknisk/trafik-juridisk natur bör beslutanderätten läggas på ett organ
som har möjlighet att ge allmänheten en god service genom snabba beslut, helst
dygnet runt.
Den
första fråga som dessa överväganden ger anledning till är givetvis om
trafiknämnden bör behållas och ges en sådan sammansättning att de kommunala
synpunkterna tillgodoses eller om beslutanderätten i stället bör tilläggas
kommunen. Utredningen har stannat för det senare alternativet främst därför
att det är ägnat att bäst tillgodose de tungt vägande kommunala kraven på att
få ett inflytande på de lokala trafikföreskrifterna som svarar mot kommunemas
ansvar för den kommunala markplaneringen samt bostads- och
trafikförsörjningen. Ett annat skäl som
Prop.
1977/78:81 119
talar
i samma riktning är att det inte synes nödvändigt att behålla trafiknämnden
som beslutsorgan för de ärenden som här fömt betecknats som lätta ärenden.
Dessa ärenden synes nämligen med fördel kunna läggas direkt på
polismyndigheten. I realiteten innebär detta ingen större ändring, eftersom
beslut i flertalet ärenden av detta slag redan nu på grund av delegation från
trafiknämnden fattas av nämndens ordförande, dvs. polismästaren, eller i vissa
fall av lägre polisbefäl.
Utredningen är medveten om
att det kommunala intresset och ansvaret är mest markerat när det gäller
lokala trafikföreskrifter för tätorter. Utanför tätorterna är kommunernas
engagemang i mark- och bebyggelsefrågor ofta mer begränsat. I synnerhet gäller
detta utpräglade glesbygdsområden. Samtidigt är behovet av lokala
trafikföreskrifter inom sådana områden väsentligt mindre än i tätorter.
Eftersom de kommunala synpunkterna väger ganska lätt i fråga om
trafikreglerande åtgärder på vägar utanför tätorterna skulle den kommunala
beslutanderätten kunna begränsas att avse sådana vägar för vilka kommunen är
väghållare, dvs. i princip just vägar inom tätorten. I fråga om de vägar för
vilka staten är väghållare skulle i stället en statlig myndighet, exempelvis
länsstyrelsen efter någon form av samråd med resp. vägförvaltning, ha att
meddela lokala trafikföreskrifter. Ansvaret för väghållningen skulle alltså
över hela linjen föra med sig ansvaret för de lokala trafikföreskrifter som
behövs.
Den nyss skisserade tanken
som framförts av företrädare för vägverket är som redan antytts
tilltalande från vissa principiella synpunkter. Särskilt sammankopplingen av
ansvar för väghållningen och därmed det ekonomiska ansvaret och
trafikregleringen är en stor fördel. En nackdel är emellertid att endast ca
hälften av landets kommuner kan beräknas komma att åtaga sig ansvar för
väghållningen inom hela sina centrala områden. Detta innebär att man för övriga
kommuner måste räkna med ett delat ansvar för väghållningen, dvs. staten svarar
för vissa större genomgående vägar och kommunen för övriga vägar. Om man även i
dessa fall skulle följa principen om att ansvaret för väghållningen bör föra
med sig ett ansvar även för lokala trafikföreskrifter blir resultatet en
splittring av beslutskompetensen. Valet står alltså enligt utredningens mening
mellan å ena sidan en lösning som innebär en splittrad beslutskompetens men som
ansluter till ansvaret för väghållningen och å andra sidan en lösning som
innebär att beslutskompetensen läggs på ett organ som kan besluta för kommunens
hela område men som inte ansluter till ansvaret för väghållningen. Det
kommunala ansvaret för bebyggelseplanering och trafikförsörjning talar starkt
för att beslutskompetensen läggs på ett kommunalt organ helt oavsett vem som
har ansvaret för väghållningen. Detta gäller som redan framhållits främst
tätorter men att lägga på ett annat organ att meddela lokala trafikföreskrifter
för vägar utanför tätorter synes bortsett från de lagtekniska
komplikationerna inte lämpHgt eller nödvändigt. Utredningen har alltså
stannat för att samla beslutskompetensen beträffande alla viktigare ärenden hos
ett kommunalt organ. I den mån staten är väghållare dvs. i princip när det
gäller vägar utanför större tätorter och genomfartsvägar i mindre tätorter
förutsätts ett intimt samråd mellan det kommunala organet och väghållaren.
Såsom redovisats under 4.3
har flera av de instanser som avgivit yttrande över promemorian
"Kommunerna och trafiksäkerheten" tagit upp frågor om
kostnadsansvaret för olika trafikregleringsåtgärder. Bak-
Prop. 1977/78:81 120
grunden
till de kritiska uttalandena i denna del torde främst vara att promemorian
förutsatte att det organ som skulle meddela lokala trafikföreskrifter skulle
besluta även om anordnande av övergångsställen, busshållplatser och
taxistationer och om uppsättande av trafiksignaler. Det är möjligt, att en
reglering av bcslutskompetensen i sådana frågor är lämplig. Utredningen har
emellertid inte funnit anledning att föreslå någon ändring i denna del.
Beslutanderätten kommer alltså att ligga kvar på väghållaren. Med hänsyn till
den starka anknytningen till väglagstift-ningen bör en eventuell reform
övervägas inom ramen för ändringar i denna lagstiftning.
Även
i fråga om andra trafikregleringsåtgärder än de nyss nämnda gäller naturligtvis
att de kan ha kostnadseffekter. I den mån kommunen är väghållare kommer det
enligt utredningens förslag att finnas goda möjligheter att beakta även dessa
effekter. Om staten är väghållare och en lokal trafikföreskrift beslutas av
kommunen kan de ekonomiska frågorna beaktas inom ramen för det samråd som
enligt utredningens förslag skall ske så snart det föreligger något behov
därav.
Mot
bakgrund av det nu anförda räknar utredningen med att dess förslag inte skall
ge anledning till uttalanden av det slag som gjorts om den förut berörda
promemorian.
6.1.2
Kommunens beslutanderätt
Beslutskompetensen
när det gäller sådana viktigare ärenden rörande lokala trafikföreskrifter,
vilka här förut betecknats som trafikpolitiska, bör, som tidigare antytts,
läggas på kommunen. I och för sig skulle de kommunala synpunkterna kunna
tillgodoses även om beslutskompetensen tillades en särskild nämnd. Om den
nödvändiga bestämmelsen om beslutskompetensen utformas så alt denna tilläggs
kommunerna får kommunerna emellertid bättre möjligheter att anpassa sina
verksamhetsformer när det gäller beslutandet av lokala trafikföreskrifter efter
de lokala förhållandena. Detta är värdefullt med hänsyn till att det
fortfarande finns 278 kommuner, som är av starkt varierande storlek. Samtidigt
vinns också ökad flexibilitet med tanke på den framtida utvecklingen. Genom
att inte lägga uppgiften på en särskild nämnd vinner man dessutom fördelen att
antalet obligatoriska kommunala nämnder ej ökas. Även denna omständighet talar
för att beslutskompetensen läggs på kommunen.
Med
den valda lösningen kan kommunens fullmäktige behålla beslutanderätten i
ärenden om lokala trafikföreskrifter eller genom delegation helt eller delvis
förlägga den till antingen något redan befintligt organ t. ex.
kommunstyrelsen, byggnadsnämnden eller annan nämnd eller ett nyrillskapat
organ, som alltså blir fakultativt.
Kommunerna
är, som nyss antytts, mycket olika stora och förvaltningsapparaten är givetvis
anpassad till de lokala förhållandena. Detta innebär att också tillgången på
personal som är kompetent att handlägga ärenden angående meddelande av lokala
trafikföreskrifter varierar starkt, något som medför problem främst när det
gäller den formella avfattningen av föreskrifterna. Svårigheterna kommer
naturligtvis att främst visa sig i mindre kommuner.
Lokala
trafikföreskrifter utgör en komplettering av vägtrafikkungörelsen. De bör
därför utformas med samma krav på klarhet och enty dighet som denna
kungörelse. Efterlevnaden av föreskriftema måste kunna övervakas av polisen.
Eftersom föreskrifterna oftast är straff-
Prop. 1977/78:81 121
sanktionerade
kan de vid överträdelse även bli föremål för juridisk prövning av åklagare och
domstol. Det är därvid viktigt, att föreskrifterna är formellt juridiskt
oangripbara. Endast om så är fallet kan det undvikas att formella brister leder
till att åtal måste underlåtas eller ogillas eller att extraordinära rättsmedel
måste tillgripas mot lagakraft-vunna avgöranden. Formellt riktiga föreskrifter
är också en förutsättning för allmänhetens förtroende för regelsystemet och
motverkar benägenheten att överträda föreskrifterna.
Utredningen
finner de anförda omständigheterna ha sådan tyngd att de motiverar särskilda
åtgärder för att garantera att de beslutade föreskrifterna uppfyller de krav
som måste uppställas.
De
nyss antydda garantierna kan skapas på flera sätt. En utväg som också har
andra uppenbara fördelar är att föreskrifterna utformas enligt mallar som
tillhandahålls av central myndighet. Den myndighet som härvid är mest lämplig
är TSV. Även om de lokala förhållandena varierar starkt bör det vara möjligt
att nå mycket långt genom att anlita denna utväg. Den ökade enhetlighet som
blir följden är också den värdefull.
På
lokal nivå torde generellt sett den största trafikjuridiska sakkunskapen och
erfarenheten av tillämpningsfrågor vara att finna hos polismyndigheterna.
Vägteknisk sakkunskap är att finna inom främst vägverkets organisation. För
kommunerna måste det vara av värde att få del av dessa kunskaper och
erfarenheter och detta i ett så tidigt skede som möjligt under
beslutsprocessen. Frågan gäller egentligen främst hur polisens sakkunskap
skall kunna inlemmas i ett system, som syftar till att skapa garantier för
tillräcklig trafikjuridisk kompetens hos det kommunala organ som har att
handlägga trafikpolitiska ärenden. Ett enligt utredningens mening lämpligt
sätt att lösa denna fråga är att göra polismyndigheten till obligatorisk
remissinstans. En föreskrift med endast detta innehåll fyller emellertid inte
särskilt väl sitt syfte. Remiss kan då exempelvis ske i ett mycket tidigt och
preliminärt skede av beredningen av ärendet under det att beredningsorganets
slutliga förslag, som kanske presenteras långt senare, helt avviker från
remissunderlaget. Därmed är inte mycket vunnet från rättssäkerhetssynpunkt.
Effekten blir en helt annan, om remissregeln utformas så att innan lokal
trafikföreskrift beslutas, skall polismyndighetens yttrande ha inhämtats över
det förslag till föreskrift som föreläggs det beslutande organet. En regel med
detta innehåll medför, att det beslutande kommunala organet alltid har tillgång
till ett expertuttalande över det förslag till föreskrift som läggs fram för
beslut.
En
remissregel med det sistnämnda innehållet medför emellertid inte att juridisk
expertis nödvändigtvis blir inkopplad i alla lägen. Ett om än föga
realistiskt exempel på en sådan situation utgör det fallet alt
polismyndigheten avstyrkt remissförslaget och det beslutande organet vid sitt
avgörande inte beaktar remissyttrandet. Vid bedömningen av denna situation
måste emellertid hänsyn tas till arten av de gmnder som remissinstansen
åberopat för sitt avstyrkande. Är grunden att den föreslagna föreskriften är
svår att övervaka eller hindrar allmän ordning och säkerhet eller av annat skäl
anses olämplig, bör ett kommunalt organ, som önskar lämna berättigade sådana
påpekanden ulan avseende, få göra detta på sitt politiska ansvar. Enligt
utredningens mening bör i dessa fall det politiska ansvaret och allmänna
opinionsyttringar räcka för att få till stånd lämpliga föreskrifter. Om den för
avstyrkande åbero-
Prop. 1977/78:81 122
pade
gmnden däremot innebär att den föreslagna föreskriften enligt polisens mening
strider mot gällande bestämmelser oavsett om dessa kommit till uttryck i en
författning eller i föreskrifter som t. ex. TSV meddelat med stöd av
författning måste rättelse kunna ske.
Ett
annat exempel på avgörande utan medverkan av polisen som juridiskt sakkunnig
utgör den situationen att det beslutande organet vid votering stannar för en
lösning, som avviker från det slutliga förslag till föreskrift, varöver
polismyndigheten yttrat sig. Kan därvid göras gällande att en mot författning
stridande föreskrift beslutats, inställer sig samma krav på rättelse som i
föregående stycke.
Särskilt
det senare av de båda anförda exemplen visar enligt utredningens mening att
ytterligare garantier krävs för att tillgodose rättssäkerheten. Ett sätt att
tillgodose detta ytterligare krav vid en situation enligt det senare exemplet
är att förordna att ärendet skall bordläggas och upptas till avgörande, sedan
polismyndigheten utformat en korrekt föreskrift som svarar mot det kommunala
organets mening. Denna lösning medför emellertid problem med gradering, när en
avvikelse från förelagt förslag till föreskrift är så väsentlig att
bordläggning och återremiss behövs. Ett förfarande med sådan "spärr"
ter sig omständligt och svårt att praktiskt tillämpa och bör därför inte
väljas.
Ett
annat sätt att tillgodose den kompletterande legalitetskontrollen erbjuder underställningsinstitutet.
Det är emellertid uppenbart att detta inte är väl avpassat för en sådan
prövning som här kommer i fråga. Härtill kommer att det under de senaste
decennierna har kunnat skönjas en allmän tendens mot minskad statlig kontroll
av kommunala beslut genom underställning. Användningen av detta institut som
form för statlig kontroll har därför minskat betydligt och förslag om att
avskaffa undcrställningsskyldighet har lagts fram på flera områden. Senast har
sådana förslag lagts fram i promemorian Ds Kn 1975: 3 Minskad statlig
detaljreglering av kommunerna, PM II. Utredningen anser därför
att underställning inte bör tillgripas som ett medel att uppnå de önskade garantierna.
Den
utväg som återstår är besvärsvägen. Med den beslutsfunktion för kommun som
föreslås för de trafikpolitiska ärendena följer att besvär enligt kommunallagen
(1953: 753) och kommunallagen (1957: 50) för Stockholm (i fortsättningen anges
bara kommunallagen) alltid kan anföras över beslut i sådana ärenden. För att
utröna om den legalitetskon-troll som besvärsinstitutet innefattar kan vara
tillräcklig för att tillgodose det ovan angivna behovet av kompletterande
rättssäkerhetsspärr, finns anledning att kortfattat redogöra för gällande
regler om kommunalbesvär.
Kommunerna
är såsom framgått tidigare föremål för viss kontroll av staten. Det mest
vidsträckta tillämpningsområdet har den kontroll som utlöses på enskilds
initiativ genom besvär över ett kommunalt beslut. Samtidigt är kommunalbesvär
den kontrollform som innebär det minsta ingreppet i den kommunala
självstyrelsen. Syftet med besvärsprövningen är att få till stånd en kontroll
av att kommunen använder sina maktbefogenheter enligt gällande författningar.
Reglerna
om kommunalbesvär, såvitt nu är i fråga, finns i 7678 §§ kommunallagen. Dessa
besvärsregler skiljer sig i flera väsentliga avseenden från reglerna om
förvaltningsbesvär. Besvärsrätt tillkommer sålunda enbart kommunmedlen. Det
krävs inte att medlemmens intressen berörs av ett kommunalt beslut utan
medlemsskapet som sådant grundar be-
Prop. 1977/78:81 123
svärsrätt.
Besvärsgmnden "kränkning av enskild rätt" kan emellertid åberopas
bara av den vars rätt påstås kränkt. Statliga myndigheter har i denna egenskap
inte rätt att överklaga kommunala beslut. En annan sak är, att staten på grund
av fastighetsinnehav kan vara medlem i en kommun och till följd därav ha
besvärsrätt.
Besvärsprövningen
omfattar endast besluts laglighet alltså inte dess lämplighet.
Besvärsmyndighetens prövning avser vidare bara de besvärsfakta som klaganden
åberopat i besvärsinlaga, som ingivits före besvärstidens utgång. För att
besvären skall kunna bifallas måste ett åberopat besvärsfaktum kunna hänföras
till någon av de besvärsgrunder som anges i kommunallagen. Dessa grunder är,
att beslutet icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller
författning eller annoriedes överskrider deras befogenhet, som fattat
beslutet, eller kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på
orättvis grund. Beslutet skall alltså i princip vara olagligt till form eller
innehåll.
Är
någon av de kommunala besvärsgrunderna tillämplig, upphävs det överklagade
beslutet under åberopande av ifrågavarande besvärsgrund. I princip kan
besvärsmyndigheten vid kommunalbesvär inte göra mer än upphäva (kassera) ett
felaktigt beslut men inte ändra dess innehåll.
De
kommunala beslutande organens avgöranden överklagas alltid genom
kommunalbesvär, oavsett om beslut har fattats med stöd av kommunallag eller
enligt någon specialförfattning. Gränsdragningen mellan kommunalbesvär och
förvaltningsbesvär blir ett problem bara vid överklagande av de förvaltande
organens beslut. Härvid gäller enligt 76 § 2 mom. kommunallagen, att de
kommunala besvärsreglerna skall tillämpas på besvär över beslut av kommunstyrelsen
eller annan kommunal nämnd, "där ej annat är särskilt stadgat". I
fråga om beslut av kommunstyrelsen och fakultativa nämnder med stöd av
kommunallagen gäller alltså kommunalbesvärsreglerna. Beträffande beslut av
nämnder för specialreglerad förvaltning finns i allmänhet särskilda
besvärsbestämmelser i specialförfattningarna och då blir reglerna om
förvaltningsbesvär tillämpliga. Ibland saknas emellertid sådana
besvärsbestämmelser eller täcker de inte samtliga typer av beslut, som kan
fattas av vederbörande nämnd. I så fall blir reglerna om kommunalbesvär
tillämpliga. De gäller alltså subsidiärt i förhållande till
specialförfattningarnas besvärsbestämmelser.
Kommunalbesvär
prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsens utslag i ett kommunalt besvärsmål kan
överklagas hos regeringsrätten.
Beslut
av rent förberedande eller verkställande art får inte överklagas. Vid besvär
över huvudbeslutet kan emellertid även fel under beredningen åberopas som
besvärsfakta.
Den
till rättsprövning begränsade statskontrollen vid kommunalbesvär är i och för
sig tillräcklig för besluten i de trafikpolitiska ärendena. Problemet är
emellertid att det beror på tillfälligheter, om sådan kontroll kommer till
stånd och vad som därvid åberopas. Besvärsprövningen är ju beroende av att
kommunmedlem anför besvär över besluten och åberopar relevanta feL För att
komma till rätta med problem av denna art är det enligt utredningens mening
nödvändigt att kretsen av besvärs-berättigade utvidgas till att omfatta
statliga myndigheter med trafikexpertis, nämligen polismyndighet, TSV och
vägverket. Ett sådant avsteg från det kommunala besvärsinstitutet är således
grundat på det tidigare redovisade behovet att kompletterande
legalitetsprövning av beslut i sådana viktigare ärenden om lokala trafikföreskrifter,
vilka till sin natur
Prop. 1977/78:81 124
är
straffsanktionerade normbeslut. Eftersom det inte torde vara förenligt med
svensk rättsuppfattning att ge kommunerna en rätt att fatta olagliga sådana
normbeslut, bör en utvidgning av besvärsrätten inte vara utesluten.
Mot
ett förslag om besvärsrätt för de angivna myndigheterna kan troligen väntas
principiella invändningar om att den kommunala självstyrelsen kränks. Fråga är
då om sådana invändningar kan anses ha fog för sig. Syftet med ett förslag om
vidgad besvärsrätt skulle vara att hindra att kommun meddelar mot författning
stridande, straffsanktionerade normbeslut avsedda att tillämpas inom ett lokalt
begränsat område. En regel för atl hindra tillkomsten av olagliga beslut i
sådana ärenden kan enligt utredningens mening inte rimligen anses kränka den
kommunala självstyrelsen utan fastmer gagna kommuninnevånarnas rättssäkerhet.
Med de särskilda förutsättningar, på vilka en utvidgad besvärsrätt skulle
bygga, bör det inte heller vara någon risk för "farliga prejudikat".
Utifrån dessa överväganden anser utredningen sig ha fog för att föreslå den
utvidgning av kretsen besvärsberättigade som angetts ovan. Kretsen skiljer sig
i princip inte från den som f. n. har besvärsrätt över trafik-nämnds beslut.
I
anslutning till det nyss framlagda förslaget finns det anledning att något
beröra frågan om verkställighet av kommunala beslut utifrån frågeställningen
vad som händer med ett kommunalt beslut, över vilket besvär anförs med
påstående om olaglighet.
Enligt
4 § kommunallagen utövas kommunens beslutanderätt av kommunfullmäktige, medan
förvaltning och verkställighet tillkommer kommunstyrelsen och övriga nämnder.
Beslut av kommunfullmäktige och kommunala nämnder skall protokollföras.
Protokollet skall justeras. Genom justeringen inträder i princip
verkställbarhet av ett beslut, således redan innan det vunnit laga kraft.
Detta framgår indirekt av 77 § första stycket kommunallagen, som ger
länsstyrelsen rätt att, "om skäl därtill äro", förbjuda verkställigheten
av ett överklagat beslut. Länsstyrelsen kan meddela inhibition, oavsett på
vilken eller vilka av de i kommunallagen stadgade grunderna Idaganden stöder
sina besvär och även utan yrkanden från klagandens sida. Enligt motiven till 77
§ kommunallagen är länsstyrelsens befogenhet att meddela inhibition avsedd att
användas undantagsvis och frågan skall bedömas framför allt från synpunkten,
om inhibhionen behövs för alt klaganden skall vinna den rättelse som avses med
besvären.
Kommuns
beslut i ett ärende om meddelande av lokal trafikföreskrift blir alltså
verkställbart efter justeringen av protokollet, även om besvär anförs under
åberopande av olaglighet. Finns då anledning att för de trafikpolitiska
besluten föreslå ändrade verkställighetsregler eller i vart fall en vidgad
inhibitionsrätt för besvärsmyndigheten? Vid besvarandet av denna fråga bör
beaktas att beslut i sådana ärenden som här avses ofta är omfattande och att
verkställighetsarbetet följaktligen kräver förhållandevis lång tid. Detta minskar
behovet av särregler. Härtill kommer att frågor om inhibition normalt torde
hinna prövas, innan beslut verkställts med skyltning etc. Det finns också
anledning räkna med att det kommunala organ som har att verkställa beslutet
uppskjuter verkställigheten, om det finns risk för att ett överklagat beslut är
olagligt. På grund härav saknas anledning att föreslå någon ändring av reglerna
om verkställighet av de nu behandlade kommunala besluten. Enligt utredningens
mening är det kommunala besvärsinstitutet med
Prop. 1977/78:81 125
den
utökade besvärsrätten tillräckligt för att tillgodose det ovan nämnda behovet
av kompletterande legalitetskontroll, när det gäller kommunala beslut i ärenden
om meddelande av lokala trafikföreskrifter.
Den
konfliktsituation som utredningen vill lösa genom den nyss föreslagna regeln
om besvärsrätt för vissa statliga myndigheter mot kommunala beslut
karakteriseras av att beslutet ett straffsanktionerat normbeslut strider
mot en överordnad norm. Situationer av detta slag kan givetvis uppkomma inom
all normgivningsverksamhet. Regeringen kan i förordning ge en föreskrift som
strider mot lag eller förvaltningsmyndighet kan ge en föreskrift som strider
mot en av regeringen beslutad förordning. Det är framför allt sådana fall som
brukar behandlas inom ramen för diskussionen angående den s. k.
lagprövningsrätten. En uttrycklig regel i detta ämne har nyligen föreslagits
av 1973 års fri- och rättighetsutredning (se förslaget till 8 kap. 20 §
regeringsformen i SOU 1975: 75).
Trafiknämndsutredningen
utgår från att polismyndighet, åklagare och domstolar med stöd av den av fri-
och rättighetsutredningen föreslagna regeln skulle ha rätt att bortse från en
av kommun beslutad lokal trafikföreskrift som strider mot VTK. Det skulle därför
kunna göras gällande att den föreslagna besvärsrätten är överflödig. Med hänsyn
till det ovissa läge i vilket lagprövningsrätten befinner sig och till att det,
även om en regel kan åsidosättas, är önskvärt att den snarast möjligt upphävs
anser utredningen att det finns goda skäl för den föreslagna besvärsrätten.
Det är naturligt, att de
kommunala organ som handlägger ärenden angående lokala trafikföreskrifter
utnyttjar möjligheten att låta en företrädare för polismyndigheten eller annan
särskild sakkunnig, t. ex. från vägförvaltningen, deltaga i sammanträden m. m.
Något behov av en uttrycklig regel, som ger företrädare för polismyndighet och
väghållare närvaro- och yttranderätt vid det kommunala organets sammanträden
synes inte föreligga. En sådan regel skulle dessutom strida mot den tendens
som nu råder, nämligen att överlämna åt resp. organ att avgöra vilka som äger
närvara vid sammanträden (se Ds Kn 1975: 3).
Utredningen har i det
föregående inte närmare angivit vilka ärenden som bör ankomma på kommunen. Det
är givet att en definition av den här avsedda kategorin av ärenden erbjuder
stora svårigheter. I valet mellan olika tänkbara alternativ har utredningen
valt att i stället klart ange vilka lokala trafikföreskrifter som det bör
ankomma på polismyndigheten eller annan att meddela. Återstående föreskrifter
föreslås alltså ankomma på kommunen. Vilka föreskrifter som polismyndigheten
eller arman, främst länsstyrelsen, enligt utredningens förslag skall meddela,
framgår av följande avsnitt.
6.1.3
Polismyndighetens beslutanderätt
Under
avsnittet med principiella överväganden har utredningen redan uttalat att de
ärenden som f. n. ankommer på trafiknämnd till en del är av sådan natur att de
helt saknar intresse för kommunema. Ärendena karakteriseras bl. a. av att de
ofta kräver snabba beslut, t. o. m. utom kontorstid. Innan utredningen går in
närmare på beslutskompetensen synes lämpligt att presentera ett försök till
stmkturering av de mycket disparata ärenden som här är aktuella.
En grupp av ärenden kan
betecknas som dispenser från eljest gällande föreskrifter i VTK eller lokala
trafikföreskrifter. Huvudregeln om så-
Prop. 1977/78:81 126
dana
dispenser finns f. n. i 159 § VTK. Beslutanderätten tillkommer i princip
antingen länsstyrelse (bestämmelser om hastigheter m. m.), TSV (vissa ärenden
om belysning, bilbälte och skyddshjälm) eller trafiknämnd.
En
annan grupp av ärenden kan betecknas som lokala trafikföreskrifter med
begränsad giltighet. Begränsningen kan ligga antingen i tiden, rummet, fordonet
eller personen. En föreskrift kan t. ex. avse begränsad tid eller gälla bara en
viss gata eller den kan gälla ett visst fordon eller viss trafik. Den kan också
gälla bara en viss person.
Till
en tredje grupp kan hänföras vissa föreskrifter som även om de är generella är
av sådan teknisk natur eller av så ringa betydelse att de inte bör räknas till
de trafikpolitiska ärendena. Hit hör bestämmelser om var övningskörning får äga
rum och föreskrifter om hästfordons belysning i vissa fall. Eventuellt kan
till gruppen föras ytterligare ärenden.
Utredningen
kommer att i specialmotiveringen söka i detalj beskriva vilka ärenden som
åsyftats i det föregående. Redan den summariska analys som nyss redovisats
torde emellertid vara tillräcklig för ett ställningstagande till frågan om
lämpligt beslutsorgan.
Som
redan framgått anser utredningen att beslutanderätten i de här aktuella
ärendena bör ankomma på polismyndigheten. Som enda tänkbara alternativ
framstår möjligheten att behålla den nuvarande trafik-nämnden. Särskilt med
hänsyn till att beslutanderätten i flertalet ärenden som enligt det föregående
bör ankomma på polismyndigheten redan nu i realiteten detta gäller dock ej
ärenden om hastighetsbestämmelser ligger på trafiknämndens ordförande skulle
det dock innebära en helt onödig omgång att behålla trafiknämnden enbart för de
ärenden som det här är fråga om.
En
särskild fördel med att lägga beslutanderätten hos polismyndigheten är, som
redan framhållits, att ärendena därigenom alltid kan avgöras utan dröjsmål. I
förhållande till läget idag vinns den fördelen att delegation till lägre
polisbefäl än polismästaren förenklas.
Av
specialmotiveringen kommer att framgå avgränsningen av de ärendetyper i vilka
beslutskompetensen föreslås tillkomma polismyndigheten. Utredningen vill här
bara understryka att det karakteristiska för de föreskrifter som får meddelas
är att de är på något sätt begränsade eller att de är av sådan detalj karaktär
eller teknisk natur att de därför saknar större allmänt intresse.
I
samband med att utredningen yttrat sig över betänkandet (SOU 1975: 68)
Handikappanpassad kollektivtrafik har utredningen haft anledning att särskilt
uppmärksamma de problem som är förenade med tillstånd för handikappade att
parkera fordon på plats där parkering inte är tillåten eller att eljest bryta
mot de regler som gäller för trafikanter i allmänhet. Utredningens förslag
innebär att sådana tillstånd i allmänhet skall ges av polismyndigheten. Om
tillståndet gäller ett större område, skall det emellertid, som senare kommer
att framgå, ges av länsstyrelsen eller TSV. Det är uppenbart att det oavsett
vilket organ som beslutar åtminstone i vissa fall kan föreligga svårigheter
att avgränsa tillståndets omfattning och innehåll. Enligt utredningens mening
bör samtliga frågor med anknytning till de nu åsyftade tillstånden tas upp till
ett samlat övervägande. Denna uppgift bör lämpligen ankomma på TSV.
Ett
särskilt problem vid avgränsningen av den beslutskompetens som bör tillkomma
polismyndigheten utgör hastighetsbestämmelserna. Beslu-
Prop. 1977/78:81 127
tanderätten
i sådana ärenden ankommer f. n. i regel på länsstyrelsen. Utredningen anser att
beslutanderätten i viss utsträckning bör kunna överflyttas på polismyndigheten
men denna fråga behandlas i nästa avsnitt.
Utredningen
har i det föregående i flera sammanhang talat om polismyndighet. Enligt lagen
(1972: 509) om vad som avses med poUsmyn-dighet skall med polismyndighet avses
polisstyrelsen i distriktet. Polisin-stmktionen (1972: 511) föreskriver
nämligen att i varje polisdistrikt skall finnas en polisstyrelse bestående av
polischefen och 68 särskilt utsedda ledamöter. Polisstyrelsen beslutar i
plenum rörande viktigare frågor om polisväsendets administration men
polisledningen, dvs. ledningen av den operativa verksamheten, utövas av
polischefen, och enligt 52 § polisinstruktionen avgör polischefen ensam ärende,
vari polisstyrelsen har att besluta men vilket inte skall prövas i plenum.
Den
beskrivna konstruktionen har föranlett att man i vissa författningar genomgående
använder uttrycket polisstyrelse även om det är uppenbart att därmed avses
polischefen. I andra fall, t. ex. i vapenlagen, används däremot uttrycket
polismyndighet. Eftersom det i de fall som utredningen behandlar aldrig torde
bli fråga om beslut av polisstyrelse har utredningen valt att använda uttrycket
polismyndighet.
Utredningens
avsikt är att ärenden om meddelande av lokala trafikföreskrifter skall
hänföras under förordningen 1975: 986 om handläggning av vissa
polischefsuppgifter. Detta innebär att beslut med stöd av 148 § VTK i stor
utsträckning kan utövas av vakthavande befäl, som innehar eller uppehåller
tjänst som lägst polis- eller kriminalinspektör. Därigenom tillgodoses det i
praktiken mycket vanliga önskemålet om att ärenden av detta slag kan
handläggas utan dröjsmål.
Frågor
om besvär över polismyndighetens beslut i nu förevarande ärenden behandlas i
specialmotiveringen till ändringama i VTK, 169 och 170 §§.
6.1.4
Länsstyrelsens beslutanderätt
På
länsstyrelsen ankommer bl. a. att genom lokala trafikföreskrifter reglera
färdhastigheten samt ge vissa bestämmelser om huvudleder och om stopplikt m. m.
Vidare meddelar länsstyrelsen sådana föreskrifter som behövs på grund av bl. a.
tjällossning eller för viss tävling. En utförligare redogörelse för gällande
ordning i denna del finns intagen under 5.1.
I
samband med att polisväsendet vid årsskiftet 19641965 förstatligades och
omorganiserades samt magistrats- och kommunalborgmästa-reinstitutionerna
avvecklades, aktualiserades frågan om att flytta över vissa delar av den lokala
trafikregleringen från länsstyrelse tiU trafiknämnd. I proposition 176/1964
anförde departementschefen i denna del huvudsakligen följande.
Länsstyrelserna
böra bibehållas vid befogenheten att generellt besluta om hastighetsbegränsningar
och vägs karaktär av motorväg eller huvudled. Från flera håll har påpekats
nödvändigheten av största möjliga samordning och enhetlighet också i fråga om
sådana för den genomgående tunga trafiken betydelsefulla bestämmelser som föreskrifter
om axeltryck och bruttovikt. Likaså har påtalats otillfredsställande
förhållanden i denna fråga och uttryckts önskemål om en ändrad ordning. Berörda
myndigheter ha sedan länge uppmärksammat problemet och arbetat på att så långt
möjligt tillmötesgå den tunga trafiken i detta hänseende. Be-
tydelsefullt
synes vara, att den större överblicken i frågan garanteras genom att
beslutanderätten såsom hittills varit fallet på landsbygden tillkommer
länsstyrelserna. Förutom angående fordons axeltryck och bruttovikt böra
länsstyrelserna givetvis efter hörande av vederbörande intressenter av
samma skäl generellt besluta om inskränkning i trafiken beträffande särskilda
slag av fordon samt om vad lokalt skall tillåtas i fråga om fordons bredd eller
last.
Utredningen
anser, att länsstyrelsen till övervägande del bör behålla sina nuvarande
befogenheter i fråga om lokal trafikreglering. De skäl vom talar härför är
framför allt de som åberopats i det nyss återgivna citatet. När det gäller
bestämmelser om högsta tillåtna hastigheter finns det emellertid enligt
utredningens mening ändå anledning att överväga om inte en viss överflyttning
av beslutanderätten är möjlig både till kommun och till polismyndighet.
Är
1955 infördes den allmänna hastighetsbegränsningen till 50 kilometer i timmen
inom tättbebyggda områden. Sedan en fartgräns antagits, betecknades det som
synnerligen angeläget att avsteg inte gjordes från gränsen annat än då sådant
motiverades av verkligt vägande skäl och att även de eventuellt behövliga
undantagsreglerna blev så enhetliga som möjligt. För att man skulle kunna vinna
en större enhetlighet i besluten utan att överge de fördelar, som var förenade
med lokal beslutsmyndighet, föreslogs därför den ändringen i 61 § 1 mom.
vägtrafikförordningen, att stadsmyndighets rätt att besluta om färdhastighet
skulle överflyttas på länsstyrelse.
Vid
1958 års riksdag var frågan om allmän eller lokal hastighetsbegränsning under
diskussion (prop. 69 m. m.). Departementschefen uttalade därvid bl. a.
Ett
system med lokala hastighetsbegränsningar lider ej av samma stelhet som en
regel om allmän hastighetsbegränsning utan medger ett verkligt bedömande, vad
som i det särskilda fallet är lämplig högsta hastighet på en viss väg eller vägsträcka.
Till följd härav kommer hastighetsbegränsningen såsom jag tidigare
framhållit att samtidigt verka som en varning till trafikanterna för risker,
som de komma att möta på vägen, och detta torde i sin tur medföra, att en lokal
hastighetsbegränsning oftast respekteras, även om det icke är möjligt att
ingående övervaka dess efterlevnad. Speciellt synes det lämpligt att införa
hastighetsbegränsning på sådana vägavsnitt där olycksfrekvensen
erfarenhetsmässigt är hög och detta kan antagas bero på att vägen lockar till
alltför hög hastighet. I vissa fall, t. ex. där en livligt trafikerad väg mera
allmänt korsas av fotgängare, bör man icke tveka att föreskriva t. o. m. mycket
låg hastighet på en kortare sträcka. Däremot torde det i allmänhet icke vara
behövligt och knappast heller lämpligt att föreskriva hastighetsbegränsning i
fall, då en vägfarande redan av vägens utseende kan sluta sig till att den icke
medger någon högre hastighet. Jag förutsätter, att länsstyrelserna i
erforderlig omfattning kommer att utnyttja de möjligheter att införa lokala
fartbegränsningar, som bestämmelserna i 61 § vägtrafikförordningen bjuder.
Befogenhet
att meddela lokala trafikföreskrifter om färdhastighet är ett viktigt instmment
i arbetet att öka trafiksäkerheten. Intresset av enhetlighet beträffande
sådana föreskrifter finns alltjämt kvar. Detta intresse bör emellertid vägas
mot risken för en stel tillämpning, som inte medger en bedömning av vad som i
det särskilda fallet är lämplig högsta hastighet. Utredningen har övervägt en
lösning, som skulle innebära att
Prop. 1977/78:81 129
länsstyrelsen
i princip helt befriades från sin uppgift att meddela lokala
trafikföreskrifter. Som skäl för en sådan reform skulle kunna åberopas, utom
betydelsen från kommunal synpunkt av sådana föreskrifter, att intresset av
enhetlighet i olika delar av landet numera bör kunna tillgodoses genom
lämpliga anvisningar utfärdade av TSV. Utredningen har emellertid inte ansett
tiden mogen för en sådan reform. Uppgiften att meddela lokala trafikföreskrifter,
som gäller färdhastighet, bör dock kunna överflyttas från länsstyrelsen till
lokal nivå, dvs. polismyndigheten eller kommunen i följande begränsade
omfattning.
För
att främst nå samordning och överblick av beslutsfunktionema bör polismyndigheten
kunna tilldelas befogenhet att inom ramen för de enligt 6.1.3 fömtsatta
generella begränsningarna föreskriva lägre hastighet för fordon vid färd på
gator och vägar inom tättbebyggda områden. Med en sådan lösning undviker man
bl. a. de situationer som kan uppkomma när exempelvis en offentlig
tillställning (cirkus e. d.) anordnas. Polismyndigheten prövar då frågan om
tillstånd enligt allmänna ordningsstadgan (1956: 617). Trafiknämnden utfärdar
behövliga föreskrifter om parkering, körriktning m. m. Länsstyrelsen avgör, om
hastigheten tillfälligt skall sänkas. Ännu mer splittrade beslutssituationer
kan tänkas inträffa. Med tillämpning av utredningens principlösning på den
exemplifierade situationen skulle polismyndigheten handlägga såväl tillståndsfrågan
som ärenden om andra lokala trafikföreskrifter än hastighet. Accepteras det
nyss framlagda förslaget kan polismyndigheten pröva samtliga frågor med
anknytning till den aktuella tillställningen.
En
annan situation där överflyttning av beslutskompetensen från länsstyrelse till
annat organ enligt utredningens mening bör komma i fråga gäller avgränsade
områden med lokala vägar utan genomfartstrafik. Med denna beskrivning avses
olika former av bostadsområden med både permanent och tillfälligt boende,
industriområden och liknande. Det är i och för sig svårt att hitta kriterier,
som avgränsar de fall där en överflyttning av beslutskompetensen i denna del
är önskvärd. Ett sätt är att bl. a. knyta an till antalet och typen av
tillfartsvägar till området. I områden av det tänkta slaget blir det framför
allt lokalbefolkningen som konfronteras med föreskrifterna om hastighet. Det är
därför rimligt att kommunen får ett större inflytande på tillkomsten av sådana
föreskrifter än som är fallet vid en regional beslutsfunktion. Detta talar för
att kommunen får kompetens att meddela föreskrift om hastighet, om föreskriften
avser ett avgränsat område utan genomfartstrafik. En sådan lokal kompetens
kräver emellertid föreskrifter, som bör utfärdas av TSV. Därigenom uppnås att
trafikföreskrifterna också inom områden av det här aktuella slaget kommer att
uppfylla vissa minimikrav.
Utredningens
förslag innebär alltså att länsstyrelserna får behålla sin kompetens i fråga om
hastighetsbestämmelser utom i de speciella fall där polismyndighet och kommun
tilläggs sådan kompetens. Härutöver bör länsstyrelsen tilläggas beslutanderätt
i ytterligare några fall.
Ett
fall är det som f. n. behandlas i 148 § VTK, fråga om lokala trafikföreskrifter
i anslutning till av länsstyrelsen meddelat beslut om tillstånd enligt 105 §
till tävling på väg. Liksom nu gäller bör länsstyrelsen även meddela
bestämmelser som behövs på grund av tjällossning eller liknande förhållande.
Lokala
trafikföreskrifter kan ibland beröra mer än ett polisdistrikt. I sådana fall
ankommer beslutanderätten i dag på länsstyrelsen. Denna ordning bör behållas.
9
Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 81
Prop. 1977/78:81 130
6.1.5 Beslutanderätt
för andra organ
Enligt
gällande ordning ankommer det på TSV eller vägverket att besluta om lokala
trafikföreskrifter i vissa speciella fall.
TSV
beslutar sålunda bl. a. om undantag för visst fall från bestämmelsen i 65 §
VTK. om 70 km/tim som bashastighet. Verket prövar också alla frågor om undantag
enligt 159 § första stycket VTK, om undantaget avser mer än ett län. Den
senare regeln bör behållas. Den förra bör begränsas att avse fall där
bashastigheten tillfälligt behöver höjas. Beslutanderätten kommer i övrigt i
stället att ligga på polismyndigheten och länsstyrelsen.
Beslutanderätten
tillkommer TSV också i frågor om undantag från vissa regler om fordons
belysning, om bilbälte och om skyddshjälm. Även i dessa fall bör rådande
ordning behållas.
Om
polismyndigheten äger meddela lokal trafikföreskrift men föreskriften berör
mer än ett polisdistrikt bör föreskriften som redan framhålUts i stället
meddelas av länsstyrelsen.
Lokala
trafikföreskrifter som meddelas av kommun torde det ligger i sakens natur
sällan vara av sådan beskaffenhet att de kan sägas beröra mer än en kommun. Det
kan emellertid tänkas fall där man svårligen kan tillämpa olika regler på ömse
sidor om en kommungräns. Som exempel kan nämnas särskilda körfält för
kollektivtrafik över en gräns mellan två tätorter av typen StockholmSolna
eller GöteborgMölndal. För sådana fall bör det liksom när det gäller
föreskrifter meddelade av polismyndighet finnas en möjlighet för
länsstyrelsen att ingripa.
Skulle
en lokal trafikföreskrift beröra mer än ett län bör beslutanderätten tilläggas
antingen TSV eller vägverket beroende nå föreskriftens innehåll. Om
föreskriften gäller axeltryck, boggitryck eller bruttovikt och innebär
avvikelse från 106 § VTK, bör beslutanderätten tilläggas vägverket. I övrigt
synes trafiksäkerhetssynpunkterna vara så dominerande att beslutanderätten bör
tilläggas TSV. Detta innebär en viss ändring i förhållande till gällande rätt.
6.1.6 Kungörande
av beslut om lokala trafikföreskrifter
Av
gammalt gäller i svensk rätt, att okunnighet om existensen av ett straffbud
eller missförstånd i fråga om dess innehåll i princip inte befriar från
straff. Principen bygger på att det inte kan tillåtas samhälls-, medlemmarna
att undandra sig straff genom att hålla sig i okunnighet om gällande
straffbestämmelser. Om denna princip inte upprätthölls skulle strafflagstiftningens
funktion att påverka människors handlande kunna äventyras. Med hänsyn till den
ökade kriminaliseringen särskilt inom specialstraffrätten, är principen
emellertid numera svår att upprätthålla.
Om
man skall kunna tillämpa den nämnda principen måste det finnas en
tillfredsställande dokumentation angående gällande straffbestämmelser men det
behövs framför allt lämpliga former för kungörande. Svensk författningssamling,
som är den vanliga formen för kungörande av gällande författningar, är
uppenbarligen inte ett lämpligt organ när det gäller lokala, till sin
giltighet ofta tidsbegränsade föreskrifter. I stället har, som framgått i
avsnitt 5.1 ovan, givits föreskrifter om den s. k. liggaren. Enligt en av de
gängse lagkommentarerna på detta område är avsikten med liggaren att man skall
kunna finna samtliga av en myndighet utfar-
Prop. 1977/78:81 131
dade
lokala trafikföreskrifter på ett och samma ställe. I VTK finns inte några
bestämmelser om vilken form liggaren skall ha. För trafiknämnd har
rikspolisstyrelsen emellertid tillhandahållit blanketter att sättas in i en
pärm för lösblad.
Införandet
i liggare, kungörandet (i länskungörelse eller tidning inom orten) och
utmärkningen genom vägmärke utgör gmndvalen för möjligheterna att straffrättsligt
beivra överträdelser av lokala trafikföreskrifter. Utredningen har tidigare
betonat angelägenheten av att föreskrifterna utformas på ett juridiskt
oantastligt sätt. Att även kungörandet skapar problem framgår av några
rättsfall, som det kan fiimas anledning att här i korthet referera.
Svensk
Juristtidning (SvJT) 1957 s. 56. Sedan länsstyrelse fattat beslut om
uppsättande av vägmärke (stoppmärke), hade sådant märke uppsatts. Beslutet
hade inte införts i liggare, som föreskrevs i då gällande 61 § 3 mom.
vägtrafikförordningen, och inte heller på annat sätt skriftligen kommit till
uttryck. Då beslutet inte tillkännagivits i laga ordning, ansågs ansvarspåföljd
inte kunna ådömas person som åsidosatt förbudet.
SvJT
1958 s. 7. En stoppskylt, som enligt gällande bestänmielser skulle vara uppsatt
på vägens vänstra sida, hade uppsatts på dess högra. En bilförare, som inte
stannat, frikändes därför. Utgången motiverades med att märket inte var uppsatt
på plats, där han med hänsyn till gällande bestämmelse haft anledning utgå
från att sådant märke skulle vara uppsatt; det tillades, att såvitt visats den
föreskrift, varom märket skulle ge upplysning, inte var bilföraren bekant.
Samma bedömning har gjorts i Nytt Juridiskt arkiv (NJA) 1926 s. 1 samt SvJT
1925 s. 38 och 1968 s. 45. I fall där anslag om viss rättsregel saknats fast
sådant enligt föreskrift skulle ha furmits, har överträdelse av regeln ej
ansetts straffbar, med mindre den överträdande ändå kände till regeln.
NJA
1961 s. 544. I ett resningsärende var fråga om innebörden av bestämmelsen i 49
§ 2 mom. e) vägtrafikförordningen om förbud mot uppställning av fordon på
"tydligt markerat" övergångsställe för gående eller inom visst
område före övergångsstället. Högsta domstolen konstaterade, att något vägmärke
utvisande övergångsställe inte fanns uppsatt på platsen. Övergångsstället kunde
därför inte anses ha varit tydligt markerat i den mening som avsågs i 49 § 2
mom. e) vägtrafikförordningen. Resning beviljades och utfärdat
strafföreläggande undanröjdes. En liknande fråga var uppe till behandling i
NJA 1963 s. 49.
Belysande
för de olägenheter som kan uppstå, om lokala trafikföreskrifter inte
tillkännages på rätt sätt, är också följande.
Sedan
99 personer ålagts strafförelägganden eller dömts för parkeringsförseelser m.
m., sökte riksåklagaren resning till förmån för de böt-fällda. Ansökningarna
grundades i korthet på följande omständigheter. Trafiknämnden i Kimna meddelade
lokala trafikföreskrifter att gälla från omläggningen till högertrafik den 3 september
1967.1 föreskrifternas 4 § reglerades nattparkering. Sedan äldre skyltar om
nattparkering nedtagits vid högertrafikens införande, blev uppsättningen av nya
märken avseende nattparkering försenad och slutfördes den 12 december 1967. Om
nattparkeringsbestämmelsen bedömts inte fordra uppsättning av märke, skulle den
lokala trafikföreskriften ha införts i tidning. Så hade inte skett. De lokala
trafikföreskrifterna hade inte heller införts i liggare. De påstådda felaktiga
parkeringarna hade skett vid tillfällen mellan den 3 september och 12 december
1967.
Högsta
dorastolen, som avgjorde ansökningarna genom beslut den 10
Prop. 1977/78: 81 132
juli
1972, beviljade resning samt undanröjde strafföreläggandena resp. ändrade
domama, enär 4 § i nämnda lokala trafikföresläifter som avsåg nattparkering
ej var vederbörligen tillkännagiven vid tiden för de med strafföreläggandena
resp. domarna avsedda förseelserna.
Mot
den nu redovisade bakgrunden är det enligt utredningens mening väsentligt att
söka finna ett säkert och samtidigt smidigt förfarande för dokumentation och
kungörande av lokala trafikföreskrifter. Avskaffandet av trafiknämnderna,
införandet av en beslutskompetens för kommunema samt den i formellt hänseende
helt nya ställningen för polisen gör det därvid nödvändigt med en total
omprövning. I den fortsatta framställningen behandlas först den formella sidan
av de regler om tillkännagivande, vartill rättsverkningar anknyter. Därefter
behandlas frågan vilken mer servicebetonad information till berörd allmänhet
som kan komma i fråga.
Kravet
på en tillfredsställande dokumentation av beslut som innefattar lokala
trafikföreskrifter tillgodoses primärt genom allmänna regler inom
förvaltningsrätten. Oavsett om beslutet fattas av länsstyrelse, kommun, polismyndighet
eller undantagsvis av TSV eller vägverket gäller givetvis att beslutet
skall dokumenteras i en skriftlig handling av något slag. Att återfinna
besluten bland resp. myndighets handlingar kan emellertid vara mycket svårt.
Särskilda regler måste därför tillskapas om hur besluten skall redovisas.
Utredningen finner det naturligt att besluten redovisas samlade i en särskild
liggare. Till införandet i denna liggare kan sedan knytas vissa rättsverkningar
samt föreskrifter om skyltning och kungörande.
En
gmndläggande fråga är emellertid om varje myndighet som kan meddela lokal
trafikföreskrift skall föra en särskild liggare eller om den på något sätt kan
göras gemensam. Svaret på denna fråga synes givet. Både för polisen som skall
övervaka föreskrifterna och allmänheten som skall följa föreskrifterna
är det nödvändigt att man kan finna föreskriftema någorlunda samlade. Helst bör
de samlas på ett enda ställe och rättsverkningarna knytas inte till besluten
utan till införandet i den gemensamma liggaren. En liknande ordning förekommer
i fråga om fastighetsregistrering. Fastighetsbildningsbeslutet fattas av en
myndighet, rättsverkningarna knyts till registreringen, som sker hos en annan
myndighet.
Ett
system med gemensam liggare har den fördelen att förfarandet att tillkännage
lokala trafikföreskrifter kan regleras på ett enhetligt sätt. Ett sådant system
skulle vidare väl passa in i utredningens strävanden att få till stånd
samordning och överblick av handläggningen av lokala trafikföreskrifter.
Vilken
myndighet bör då åläggas att föra liggare? Av föreskrifternas natur följer
enligt utredningens mening att liggaren bör avse ett lokalt begränsat område.
Skyldigheten att föra liggare bör därför förläggas till lokal nivå. Valet står
då mellan konmiun och polismyndighet. Polisen har det huvudsakliga ansvaret för
kontrollen av föreskriftemas efterlevnad och måste därför alltid ha tillgång
till alla lokala trafikföreskrifter. Därtill kommer att polisen har
trafikjuridisk sakkunskap och erfarenhet. Utredningen finner övervägande skäl
tala för att polismyndighet tilldelas skyldighet att föra den gemensamma
liggaren. En sådan ordning är givetvis inte avsedd att befria övriga nu
aktuella organ från skyldighet att enligt eljest gällande bestämmelser dokumentera
sina beslut. De
Prop.
1977/78:81 133
lokala
trafikföreskrifternas rättsverkningar bör emellertid knytas till dels den
gemensamma liggaren och dels därpå baserad skyltning eller, där sådan ej sker,
tidningskungörande.
En särskild fråga är om det
finns anledning att för tillfälliga beslut, som företrädesvis polismyndigheten
meddelar, kräva införing i liggare. Svaret på den frågan är beroende på vad man
menar med tillfälliga beslut och på hur liggaren konstmeras. Om liggaren får
en lämplig utformning, t. ex. så att moderna blankettset som återger besluten
lätt kan infogas i liggaren och även lätt återfinnas där, bÖr det inte innebära
några olägenheter att låta liggaren omfatta i princip alla beslut. Av liggaren
kan då vid varje tillfälle utläsas gällande föreskrifter. Vissa lokala
trafikföreskrifter kan emellertid fömtses vara av sådan tillfällig natur att
det uppenbart helt saknas intresse av att redovisa dem i liggaren. I fråga om
andra beslut kan det av praktiska skäl vara otympligt med en redovisning i
liggaren och även sakna intresse från allmän synpunkt. Utredningen avser här
exempelvis dispenser för handikappade. För sådana fall kan det vara lämpligare
att föreskriva en skyldighet att medföra bevis om dispensen. Med hänsyn till
svårigheterna att förutse alla olika fall som kan tänkas uppkomma bör den
närmare regleringen av frågan vilka föreskrifter som skall redovisas i Uggaren
ankomma på rikspolisstyrelsen, givetvis efter samråd med övriga berörda
myndigheter.
Den
liggare över lokala trafikföreskrifter som utredningen föreslår har som främsta
syfte att lägga gmnden för ett straffrättsligt beivrande av förseelser mot
föreskriftema. Som redan antytts finns det anledning att överväga om det inte
är rimligt att samhället på detta område sträcker sina ambitioner något längre
och mer aktivt söker informera allmänheten om gällande bestämmelser.
Enligt
vad utredningen inhämtat förekommer det redan nu i många kommuner troligen i
flertalet av de större att gällande lokala trafikföreskrifter med vissa
mellanrum sammanställs och utges i tryckt form. Arbetet med att sammanställa
materialet utförs regelmässigt av trafiknämnderna men kommunema svarar för
kostnaderna för tryckningen. Om kommunen inte vill åtaga sig denna kostnad,
kan någon publicering i denna form i regel inte komma till stånd.
Med
den uppgiftsfördelning i fråga om kompetensen att meddela lokala
trafikföreskrifter som här förut har föreslagits ser utredningen det närmast
som en självklarhet att kommunema bör känna ett stort ansvar för informationen
om vilka föreskrifter som gäller. Utredningen bortser då från det kungörande
som föreskrivs i 152 § VTK och som endast är att betrakta som ett minimikrav
vilket måste uppfyllas för att bestämmelsema över huvud skall kuima föranleda
ansvar. Inte heller den information som kan ges genom t. ex. en årlig
sammanställning av det fömt antydda slaget torde vara särskilt ägnad att nå
kommunens invånare eller de som annars har anledning att håUa sig informerade
om vilka trafikföreskrifter som gäller i kommunen. Detta betyder inte att
sammanställningen skulle vara onödig eller värdelös. Vad utredningen
föreställer sig är i stället en i populär form med utnyttjande av den moderna
informationsteknikens alla möjligheter framställd och på lämpligt sätt spridd
information om gällande föreskrifter eller ändringar i dessa. Som exempel kan
nämnas parkeringsföreskrifter, trafikföreskrifter föranledda av s. k.
trafiksaneringar och föreskrifter om trafik med tunga fordon inom vissa
områden.
Prop. 1977/78:81 134
Med
hänsyn till det kommunala intresset av att meddelade föreskrifter efterlevs
bör kommunerna åläggas att på lämpligt sätt informera allmänheten om gällande
lokala trafikföreskrifter eller ändringar i dessa.
6.2
Lokala trafikföreskrifter enligt TTK
När
utredningen, enligt vad som fömt redovisats, funnit att trafiknämndens
uppgifter i fråga om lokala trafikföreskrifter, som gäller trafiken på väg,
bör överläs av kommunema och polismyndigheterna har utredningen utgått från
att ett i princip motsvarande synsätt bör kunna anläggas även när det gäller
nämndens uppgifter enligt TTK. Endast i ett hänseende föreligger en klar
skillnad mellan föreskrifter som rör trafiken på väg och sådana som rör
trafiken i terräng. Ett uttryck för denna skillnad är de möjligheter att
reglera trafiken i terräng som ges enligt terrängkömingslagen. Det är här fråga
om övergripande allmänna intressen av ett slag som saknar motsvarighet när det
gäller regleringen av trafik på väg.
Mot
den nyss berörda bakgrunden synes det lämpligt att först söka fastslå i vilka
hänseenden beslutskompetensen bör ankomma på länsstyrelsen. Det finns då
anledning att skilja på föreskrifter enligt 57 § tredje stycket TTK och
föreskrifter enligt andra stycket i samma paragraf. Föreskrifter av det förra
slaget grundas på terrängkömingslagen och måste därför vara motiverade av
naturvårdsskäl e. d. Föreskrifter av det senare slaget är till övervägande del
av karaktären ordnings- och säkerhetsföreskrifter.
Länsstyrelsemas
uppgifter inom naturvårdsområdet ordet använt i vid mening gör det enligt
utredningens mening närmast självklart att lokala trafikföreskrifter, som
gmndas på den förut berörda lagen, i princip bör meddelas av länsstyrelsen.
Möjligheten att delegera beslutanderätten till annan än länsstyrelsen torde
inte ha utnyttjats.
När
det gäller länsstyrelsens befattning med föreskrifter enligt 57 § andra stycket
TTK finns det anledning att jämföra de föreskrifter, som det kan bli fråga om,
med de föreskrifter som kan meddelas enligt 147 § VTK och som enligt vad
utredningen i det föregående föreslagit skall ankomma på länsstyrelsen.
Bortsett från några speciella fall, som åtminstone delvis saknar motsvarighet,
visar det sig då att det närmast är föreskrifter om färdhastighet som är av intresse.
Behovet av sådana föreskrifter torde nästan uteslutande avse s. k.
översnöfordon och gälla fjällområden eller andra glesbygdsområden, där sådana
fordon är allmänt spridda. När länsstyrelsema tillagts beslutskompetensen i
fråga om färdhastighet för fordon på väg har det främsta skälet varit
önskemålet om en viss enhetlighet. Även om sådana önskemål alltid är värda beaktande
synes det utredningen tveksamt om de i detta fall väger tillräckligt tungt för
att motivera att beslutskompetensen tilläggs länsstyrelsen. Med hänsyn till
karaktären av de områden för vilka föreskrifter om färdhastighet torde bli
mest aktuella kan det emellertid vara en praktisk lösning att lägga
beslutanderätten på länsstyrelsen.
En
lösning i enlighet med det nyss anförda har uppenbara nackdelar om det gäller
hastighetsbestämmelser som är tillfälliga eller avser särskilda platser, t.
ex. områden med skidliftar, slalombackar, sportstu-geområden e. d. Utredningen
återkommer senare till fall av detta slag.
Andra
lokala trafikföreskrifter än de som avses i 57 § andra stycket 3. (alltså annat
än hastighet) är enligt utredningens mening väl lämpade att
Prop. 1977/78:81 135
anförtros
ett lokalt organ. De organ som därvid kan komma i fråga är polismyndighet och
kommun. Vid valet mellan dessa två bör de synpunkter som ligger till grund för
utredningens förslag i fråga om trafiken på väg äga motsvarande tillämpnmg.
Detta innebär att generella, inte tidsbegränsade föreskrifter i princip bör
beslutas av kommunen. I övriga fall bör polismyndigheten äga meddela
föreskrifterna.
Med
utgångspunkt från det nyss anförda bör kommunen besluta om föreskrifter som
avser förbud mot trafik med fordon av visst slag, förbud att stanna eller
parkera eller annan reglering av trafiken (57 § andra stycket 1., 2. och 5.)
De
under 6.1.2 beskrivna remiss- och besvärsreglerna, vilka är avsedda att
tillgodose rättssäkerheten vid kommuns meddelande av straffsanktionerade
normbeslut enligt VTK, bör i princip gälla även när kommun meddelar
motsvarande beslut enligt TTK.
Övriga
lokala trafikföreskrifter enligt 57 § TTK är enligt utredningens mening av
intresse övervägande från trafiksäkerhets- och ordningssynpunkter. Hit hör
trafikregler som avser förbud mot trafik med fordon med last av viss
beskaffenhet, förbud mot provkörning med fordon eller mot sådan övningskörning
som avses i 108 § körkortskungörelsen eller undantag från 51 § (57 § andra
stycket 1. och 4. TTK). Ärenden av detta slag bör anförtros polismyndigheterna.
I
fråga om såväl regler om förbud mot trafik med fordon av visst slag som regler
om förbud att stanna eller parkera fordon (57 § andra stycket 1. och 2.) är
det uppenbart att det ibland kan uppkomma behov av undantag. För sådana fall
bör beslutanderätten tillkomma polismyndigheten. De fall det här gäller bör
kunna avgränsas genom en regel av ungefär samma slag som den utredningen har
föreslagit i 148 § VTK.
Som
redan antytts finns det anledning att i vissa fall lägga även beslutskompetensen
i ärenden om färdhastighet på ett lokalt organ. Också i sådana fall bör
uppgiften ankomma på polismyndighet.
Liksom
när det gäller VTK uppkommer även beträffande TTK frågor om liggare, kungörande
och underrättelseskyldighet. Utredningen anser, att i princip samma lösningar
bör väljas inom TTK:s område som inom VTK:s. Motsvarande gäller även kommuns
skyldighet att informera om gällande trafikföreskrifter enligt TTK.
6.3
Frågor om yrkesmässig trafik
Såsom
redovisats under 6.1.1 har utredningen funnit, att trafiknämnden numera varken
i fråga om sammansättning eller beslutsregler kan anses vara ett lämphgt organ
för uppgiften att meddela lokala trafikföreskrifter. Utredningen har därför
föreslagit att denna uppgift tilldelas andra organ. Av samma skäl anser
utredningen att trafiknämnden ej heller är ett lämpligt organ för
tillståndsgivningen m. m. enligt de under 5.3 redovisade bestämmelserna i YTF.
Härtill kommer att det knappast kan komma i fråga att behålla trafiknämnden
enbart för att fullgöra uppgifter enligt YTF. Utredningen har därför att
överväga vilka myndigheter som bör tilldelas de befogenheter enligt YTF och
kungörelsen angående mellanvägg m. m. som f. n. ankommer på trafiknämnden.
De
beslutsfunktioner som fullgörs av trafiknämnden i egenskap av
tillståndsmyndighet för beställningstrafik för personbefordran med bil bör
enligt utredningens mening även i fortsättningen i princip utövas av
Prop. 1977/78:81 136
ett
och samma organ. Valet torde här stå mellan länsstyrelse och kommun.
Till
förmån för att förlägga den nu aktuella beslutanderätten till länsstyrelsen
talar främst att länsstyrelsen bäst kan överblicka hela länets
trafikförsörjning. Detta ger särskilda möjligheter att beakta bl. a. den
in-terkommunala trafikförsörjningen. Vidare prövar länsstyrelsen tillståndsfrågor
för bl. a. yrkesmässig busstrafik. Ett förslag om att tilldela länsstyrelsen
tillståndsprövningen även i fråga om beställningstrafik för personbefordran
skulle följaktligen bidra till en samordning av beslutsfunktionerna.
En
av de under 5.3 nämnda utredningar som utrett olika frågor när det gäller
yrkesmässig trafik har i realiteten intagit en klar ståndpunkt när det gäller
beslutskompetensen, nämligen KOLT. KOLT bygger i sitt betänkande bl. a. på ett
tidigare uttalande av riksdagen, enhgt vilket den lokala trafikförsörjningen primärt
är en uppgift för kommunema. Med hänsyn till kommunernas kompetens beträffande
bebyggelseplanering, miljöfrågor och den lokala trafikförsörjningen anser KOLT
att vederbörande kommun är bäst lämpad att avgöra vilken standard som bör uppnås
inom den kollektiva tätortstrafiken bl. a. i fråga om trafikutbud. Varje kommun
bör enligt KOLT:s mening upprätta en trafikförsörj-ningsplan för den kollektiva
tätortstrafiken. Av utredningen framgår också att kommunerna i ökad omfattning
intresserat sig för taxinäringens företagsstmktur.
Såsom
nyss nämnts skall den lokala trafikförsörjningen primärt vara en uppgift för
kommunerna. Det kan vidare konstateras att taxi i ökad omfattning kommit att
ingå som ett viktigt led i denna trafikförsörjning. För att kunna fullgöra sina
uppgifter bör kommunema även förfoga över tillståndsgivningen.
Beslutskompetensen bör därför tilläggas kommunen. Efter delegation från
fullmäktige kan då även kommunstyrelsen eller annan nämnd utöva
beslutanderätten.
Utredningens
förslag innebär, att någon samordning med länsstyrelsens beslutsfunktion i
fråga om yrkesmässig busstrafik inte garanteras. Att en sådan samordning behövs
liksom en samordning mellan taxitrafik i angränsande kommuner finner
utredningen uppenbart. Utredningen utgår emellertid från att behovet beaktas i
samband med ställningstagandena till övriga frågor inom den del av det
trafikpolitiska området som gäller trafikförsörjningen i fråga om
personbefordran.
Som
nämnts under 5.3 har tillståndsmyndigheten enligt 25 § 2 mom. fjärde stycket
YTF en befogenhet att, när det finns anledning därtill, återkalla det
godkännande av fordon som besiktningsman lämnat vid tidigare utförd
lämplighetsbesiktning. Enligt utredningens bedömning bör besiktningsman ha att
pröva även frågor om återkallelse av de godkännanden varom nu är fråga.
Enligt
vissa reglementen har trafiknämnd ålagts att pröva bl. a. hum-vida personer som
avses komma att tjänstgöra som taxiförare är lämpliga härför. Enligt YTF
uppställs inga andra särskilda krav på förare av personbil i yrkesmässig trafik
än att han har trafikkort. Något ytterligare krav synes ej kunna uppställas
genom ett reglemente. Prövningen enligt de nämnda reglementena bör därför
upphöra.
Som
tidigare nämnts fastställer länsstyrelsen enligt 29 § YTF bestämmelser rörande
taxa för beställningstrafik. Det är därvid fråga om s. k. maximitaxor. Systemet
synes inte ha fungerat väl. De flesta länsstyrelser fastställer samma taxa. Om
någon länsstyrelse avvikit härifrån, synes
Prop. 1977/78:81 137
Kungl.
Maj:t eller regeringen efter klagan ha återställt enhetligheten. Mycket talar
därför enligt utredningens mening för att lägga beslutanderätten i fråga om de
nu aktuella taxorna på en central statlig myndighet. Besluten av en sådan
myndighet skulle givetvis föregås av ett remissförfarande. Ett annat
alternativ är att knyta taxorna till basbeloppet och överlämna åt regeringen
att besluta om avvikelse. Även andra alternativ kan tänkas. Enligt vad
utredningen inhämtat är de nu behandlade taxefrågorna efter framställningar
från Svenska kommunförbundet och Svenska taxiförbundet föremål för överväganden
i kommunikationsdepartementet. Med hänsyn härtill och till att frågan vem som
skall fastställa taxan egentligen inte har något direkt samband med utredningens
förslag i övrigt föreslår utrednmgen ingen ändring i vad som nu gäller.
Prövningen
av frågan om taxameter skall finnas i taxibil bör liksom f. n. ankomma på
tillståndsmyndigheten.
Kravet
på mellanvägg av splitterfritt glas i taxibilar bygger på säkerhetssynpunkter.
Enligt 2 § i den förut nämnda kungörelsen om mellanvägg m. m. har den
tillståndsbeviljande myndigheten rätt att i vissa fall medge undantag från
detta krav. Det organ som skall äga rätt att medge sådant undantag bör enligt
utredningens mening väl känna till för vilken typ av körningar skolskjutsar,
ambulanskörningar etc. eller vanlig personbefordran den aktuella bilen
företrädesvis skall användas. Med hänsyn härtill anser utredningen, att
kommunen bör fullgöra den nu behandlade prövningen.
De
nu förordade lösningarna medför vissa ändringar i YTF. Dessutom krävs en
bestämmelse i lag om att kommun skall pröva sådana frågor om tillstånd m. m.
som här avses. De lagtekniska frågorna behandlas närmare i avsnitt 6.5.
6.4
Trafiksäkerhetsarbetet
6.4.1
Inledning
Enligt
direktiven skall det som redan framgått vara en betydelsefull uppgift för
utredningen att pröva hur det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna
skall kunna tillvaratas. Strävan bör, heter det, vara att uppmuntra, fördjupa
och effektivisera frivilligkrafternas insatser. Utredningen bör ange hur
rekryteringen till det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet kan ske, vilka
uppgifter som kan ingå i detta arbete och hur kontaktema med de offentliga
organen skall upprätthållas.
Som
framgått av det historiska avsnittet (3.4) har det lokala frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet tagit form framför allt genom insatser av NTF. Under
dess medverkan har i nästan alla kommuner tillskapats särskilda organ, oftast
kallade trafiksäkerhetskommittéer. Dessa kommittéer har så småningom fått en
allt fastare anknytning till kommunerna, vilket bl. a. tagit sig uttryck däri,
att ledamöterna valts av kommunfullmäktige.
I
den fömt redovisade promemorian Kommunerna och trafiksäkerheten ägnades stor
uppmärksamhet åt det kommunala trafiksäkerhetsarbetet. Detta arbete borde
enUgt arbetsgmppens mening breddas och intensifieras samt ges en fastare
kommunal förankring. Ansvaret borde därför läggas på ett kommunalt organ.
Enligt arbetsgmppens förslag skulle en nyinrättad kommunal trafiknämnd överta
såväl de nuvarande trafiknämndemas som trafiksäkerhetskommittéema"
uppgifter. Med
Prop. 1977/78:81 138
hänsyn
till angelägenheten av ett samarbete mellan den nya nämnden och
"frivilligkrafterna" dvs. föreningar, företag, myndigheter och enskilda
med intresse för trafiksäkerhetsfrågor föreslog arbetsgmppen att man vid sidan
av den nya nämnden skulle inrätta ett referensorgan, förslagsvis benämnt
trafiksäkerhetsråd e. d.
Vid
remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag gjordes många uttalanden om
värdet av trafiksäkerhetskommittéernas arbete och frivillig-kraflemas
betydelse. NTF ansåg att en kommunal nämnd inte kunde samla frivilliga krafter
till insatser på samma sätt och med samma bredd som en frivillig organisation.
Andra remissinstanser betonade svårigheterna att behålla och aktivera
frivilligkrafterna.
Det
är mot den nu tecknade bakgmnden som utredningen har att överväga olika frågor
angående det lokala trafiksäkerhetsarbetet. På grund av det nära sambandet
mellan lokalt och regionalt trafiksäkerhetsarbete anser sig utredningen även
om frågan inte uttryckligen nämns i direktiven oförhindrad att ta upp även
det regionala arbetet till diskussion.
Innan
utredningen redovisar sina överväganden bör emellertid en närmare redogörelse
lämnas för kommunernas nuvarande engagemang i trafiksäkerhetsarbetet och för
det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet.
6.4.2
Kommunerna och trafiksäkerheten
Trafiksäkerhetskommittéernas
främsta uppgift i det lokala trafiksäkerhetsarbetet har alltsedan tillkomsten
varit att ta initiativ till olika trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder, att
stimulera till aktiv medverkan vid åtgärdernas genomförande samt stödja och
samordna den frivilliga verksamheten. Kommittéerna utnyttjas dessutom i viss
utsträckning som remissorgan.
Efter
den senaste kommunsammanläggningen finns trafiksäkerhets-kommittéer
(motsvarande) i nästan samtliga kommuner. Ledamöter och suppleanter väljs av
kommunfullmäktige och även i övrigt har kommittéerna anpassats till den
kommunala förvaltningsorganisationen. De torde numera i regel kunna betraktas
som fakultativa kommunala nämnder. Liksom beträffande andra sådana nämnder
varierar verksamheten mellan olika kommuner. En orsak härtill är att bestämda
ärende-grupper inte varit direkt hänvisade till kommittéerna och att verksamheten
tidigare inte haft den kommunala förankring som varit kännetecknande för
flertalet fakultativa nämnder. Enskilda ledamöters personliga intresse för
trafiksäkerhetsfrågor har i hög grad präglat verksamheten. Detta är förklarligt
med hänsyn till kommittéernas tillkomsthistoria. Verksamheten har givetvis
också varit beroende av de anslag som kommunfullmäktige ställt till
förfogande. I många kommuner har trafiksäkerhetskommittéerna tvingats arbeta
med mycket små ekonomiska och personella resurser. En orsak till detta kan vara
att många kommittéer huvudsakligen ägnat sig åt informationsverksamhet i
samband med trafiksäkerhetskampanjer o. 1. och att kommittéema, trots den
kommunala anknytningen, i det praktiska arbetet betraktats enbart som en del av
de frivilliga krafter som är verksamma inom trafiksäkerhetsarbetet.
Kommunerna
har emellertid blivit alltmer medvetna om att trafiksäkerhetsarbetet kräver
ökade insatser. Information och upplysning är inte nog. Varje åtgärd som vidtas
i syfte att förebygga trafikolyckor eller för att lindra verkningarna av
olyckor har ett trafiksäkerhetsfrämjande syfte. En mycket viktig del av
verksamheten består i att medverka till
Prop. 1977/78: 81 139
fortlöpande
förbättringar av trafikmiljön för att minska riskerna i trafiken och därmed
även antalet olyckor. Utformningen av trafiksystemet i kommunerna hör intimt
samman med den kommunala planeringen och under senare år har också kraven på en
bättre kommunal trafikplanering och på en bättre samordning av denna med
planeringen i övrigt vuxit sig allt starkare. Även trafiksäkerhetsfrågorna har
därför kommit att vävas in i den kommunala planeringen.
Allt
större krav ställs på samhällets engagemang i trafiksäkerhetsarbetet.
Trafiksäkerhetskommittéema har också i ökande grad tagits i anspråk vid den
kommunala planeringen. Eftersom trafiksäkerhetsarbetet berör såväl bebyggelse-
och samhällsplaneringsfrågor som upplysningsverksamhet och trafikreglerande
åtgärder är det emellertid inte enbart trafiksäkerhetskommittéema som sysslar
med trafiksäkerhetsarbete. Kommunstyrelse, byggnadsnämnd, gatunämnd,
skolstyrelse, social centralnämnd m. fl. handlägger i olika sammanhang frågor
som har stor betydelse för trafiksäkerheten.
6.4.3
Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet
Som
redan framgått utförs en betydande del av det lokala trafiksäkerhetsarbetet av
frivilliga krafter, dvs. av personer med särskilt intresse för
trafiksäkerhetsfrågor, som utanför de statliga eller kommunala myndigheternas
ram på olika sätt arbetar för ökad trafiksäkerhet. Dessa personer är ofta men
inte alltid engagerade i någon klubb, förening e. d. som av något skäl har ett
direkt intresse i trafikfrågor, t. ex. motorklubbar, bilkårister,
sammanslutningar av yrkesförare o. 1. I andra fall är vederbörande aktiv i
föreningsliv av annat slag, t. ex. hem- och skolaförening,
handikapporganisation eller nykterhetsförening.
De
nu berörda frivilligkrafterna har i stor utsträckning tagits i anspråk vid
genomförandet av olika trafiksäkerhetsprojekt. Genom tillskapandet av
trafiksäkerhetskommittéerna har de frivilligt engagerade personerna i stor
utsträckning kommit att inlemmas i kommhtéernas arbete. En undersökning år
1969 genom den förut berörda arbetsgruppen utvisade t. ex. att det då fanns 766
kommuner med trafiksäkerhetskommittéer (av totalt 848 kommuner) och att i
dessa kommittéer ingick företrädare för respektive intressegrupp i följande
antal fall
skolan
500
motororganisation
178
annan organisation
128
militärt förband
43
företag
110
polisväsendet
357
trafikskola
90
den yrkesmässiga
trafiken
285
vägförvaltning,
gatukontor o. d.
130
Antalet
på detta sätt verksamma personer översteg 2 200. På gmnd av bl. a. de
omfattande kommimala indelningsändringar som skett efter den tid dessa siffror
avser (antalet kommuner är nu endast 278) torde vissa förskjutningar ha skett i
sammansättningen av kommittéema. Det finns anledning antaga att inslaget av
föreningar o. 1. nu är mindre. De angivna siffrorna torde emellertid ändå ge
en bild av trafiksäkerhetskommittéernas förankring i samhällsUvet.
Som
redan framgått torde trafiksäkerhetskommittéerna numera i re-
Prop. 1977/78:81 140
gel
böra betraktas som fakultativa kommunala nämnder. Allt frivilligt trafiksäkerhetsarbete
kanaliseras emellertid inte genom dessa nämnder. Tvärtom finns det fortfarande
stort utrymme för frivilligt arbete genom klubbar, företag, föreningar och
enskilda. Ett effektivt arbete förutsätter emellertid ett intimt samarbete
mellan kommittéema och de utanförstående frivilligkraftema. Detta samarbete
underlättas givetvis om företrädare för dessa krafter även ingår i
kommittéerna. Denna anknytning kan emellertid vara olika stark. Det finns
troligen kommuner där trafik-säkerhetskommittén i realiteten representerar alla
inom kommunen verksamma krafter på trafiksäkerhetens område men det finns också
kommuner där frivilligkrafterna inte alls eller i ringa mån är representerade
i kommittéerna.
Omfattningen
av och innehållet i den verksamhet som frivilligkraftema bedriver är naturligt
nog mycket skiftande. Tre uppgifter kan emellertid sägas vara de väsentliga:
att vara idégivare, att vara påtryc-kare, att informera. Idéerna kan föras fram
genom trafiksäkerhetskommittéema eller annat kommunalt organ. Påtryckningarna
torde i regel gälla kommunala organ men kan också avse t. ex. länsstyrelsen i
dess egenskap av beslutsfattare i frågor om hastighetsreglering. Informationsverksamheten
kan gälla frågor i vilka man själv tagit Initiativet eller kampanjer som
initierats av TSV och/eller NTF.
De
personer som verkar i det nyss beskrivna arbetet är som fömt antytts ofta
engagerade i föreningsliv av något slag. Om det gäller föreningar med särskild
anknytning till trafikfrågor, t. ex. Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF),
kan naturligtvis det arbete en person nedlägger i det kommunala
trafiksäkerhetsarbetet ofta sägas vara ett arbete för föreningen. När
utredningen talar om frivilligkrafterna avses därför både de Insatser som görs
av olika frivilligorganisationer och de som görs av enskilda, oavsett om de är
medlemmar i sådana organisationer eller helt fristående.
6.4.4
Slutsatser
Även
om utredningens huvuduppgift enligt direktiven skall vara att pröva hur det
frivilliga trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna skall kunna tillvaratas, kan
utredningen inte underlåta att först ta upp frågan huruvida kommunema som
sådana bör åläggas att fullgöra vissa uppgifter på trafiksäkerhetens område och
att ställa en viss organisation till förfogande.
Vad
som talar för ett sådant åläggande som nyss sagts är att det måste vara en
fördel för olika myndigheter inte minst för TSV att ett visst kommunalt
organ har ansvaret för trafiksäkerhetsfrågoraa på lokal nivå. Också för
allmänheten är det en klar fördel om detta ansvar är tydligt markerat.
I
samma riktning som nyss sagts talar naturligtvis i viss mån även utredningens
förslag om att kommunema skall bära huvudansvaret för de lokala
trafikföreskrifterna. Utredningen har emellertid i den delen stannat för att
föreslå att uppgiften skall läggas direkt på kommunema. Detta innebär
visserligen inte att kommunfullmäktige skall besluta i alla ärenden om lokala
trafikföreskrifter tvärtom är en delegation i betydande utsträckning
förutsatt men utredningen har inte velat binda kommunema genom särskilda
regler om att viss nämnd skall svara för ärendena. Det skäl som främst
föranlett utredningen att stanna för denna lösning är att den ger maximal
frihet åt kommunerna. Detta är en
Prop. 1977/78: 81 141
stor
fördel med hänsyn till att förhållandena är så starkt skiftande i olika
kommuner.
Även
om man stannar för den nyss angivna lösningen i fråga om ansvaret för de
lokala trafikföreskrifterna finns naturligtvis som redan framhållits vissa
skäl som talar för inrättandet av en särskild obligatorisk nämnd för de lokala
trafiksäkerhetsfrågoma. Om man vill hålla möjligheten öppen att nämnden även
skall få viss beslutanderätt i fråga om lokala trafikföreskrifter, bör den
emellertid inte vara specialreglerad. En sådan lösning skulle nämligen
innebära mindre inflytande för kommunens beslutande organ på innehållet i
trafikföreskrifterna än om nämnden är fakultativ. En annan lösning bör därför
väljas.
De
lösningar som återstår är alltså en kommunal icke specialreglerad obligatorisk
eller fakultativ nämnd. Valet mellan dessa alternativ synes egentligen ganska
enkelt. Sanuna skäl som talar mot uttryckliga regler om vilken kommunal nämnd
som bör bereda ärenden om lokala trafikföreskrifter eller på grund av
delegation besluta i frågor om sådana föreskrifter, talar också mot en i lag
given regel om att i varje kommun skall finnas en trafiksäkerhetsnämnd e. d. De
starkt varierande förhållandena i olika kommuner talar med andra ord för en
mer flexibel lösning, dvs, i detta fall aUernativet med en fakultativ nämnd.
När
de varierande förhållandena i olika kommuner åberopas som argument mot en
obligatorisk nämnd syftar utredningen inte bara på att kommunerna är olika
stora och på att trafik- och trafiksäkerhetsfrågorna är mer eller mindre
komplicerade. Vad som åsyftas är också att trafiksäkerhetsaspekten i regel är
en bland många andra i ett ärende som angår något annat, t. ex. stadsplaner,
byggnadsfrågor, vägfrågor, skolfrågor, miljöfrågor, ordningsfrågor e. d. För
många av dessa frågor finns redan specialorgan. Det är tveksamt om det finns
anledning att på motsvarande sätt generellt sett styra trafiksäkerhetsfrågorna
till en obligatorisk nämnd.
Utredningen
finner alltså skäl tala för att trafiksäkerhetsfrågorna på lokal nivå sammanförs
i en kommunal nämnd men denna nämnd bör vara fakultativ, främst därför att
detta ger den flexibilitet som är önskvärd framför allt på gmnd av de starkt
skiftande förhållandena i kommunerna. När utredningen intar denna ståndpunkt
beror del som torde ha framgått av det fömt anförda självfallet inte på
någon nedvärdering av trafiksäkerhetsfrågornas betydelse i kommunala sammanhang.
Utredningen anser tvärtom att det är en mycket viktig uppgift för kommunema att
på det lokala planet arbeta för en ökad trafiksäkerhet. Som framgått av den
lämnade redogörelsen (6.4.2) för kommunema och trafiksäkerheten har kommunerna
också i betydande utsträckning engagerat sig i detta arbete.
Det
kan inte sägas att den förordade lösningen bara innebär ett accepterande av
den bestående ordningen med trafiksäkerhetskommittéer som fungerar som
fakultativa kommunala nämnder. Utredningen vill nämUgen se sitt förslag framför
allt som en bas för en utveckling, där trafiksäkerhetskommittéerna kommer att
spela en allt större roll för de kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågorna.
Som en markering av att ett nytt skede inleds och av att det inte är fråga om
några provisoriska organ bör kommittéema snarast möjligt döpas om och kallas
trafiksäkerhetsnämnder, en benämning som för övrigt redan nu förekommer i
några kommuner.
En
av de mest väsentliga fördelama med att bygga vidare på trafiksä-
Prop. 1977/78: 81 142
kerhetskommittéema
är enligt utredningens mening att dessa kommittéer som själva tillkommit som
organ för det omfattande arbete på trafiksäkerhetsområdet som utförs av
frivilliga krafter har ett väl etablerat samarbete med föreningar, klubbar
och andra sammanslutningar som arbetar med trafiksäkerhetsfrågor. Detta
samarbete har i de allra flesta kommuner kunnat utvecklas på ett sätt som
tillgodoser önskemål från företrädare för det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet
om en starkare förankring i kommunerna av trafiksäkerhetsfrågorna och en mera
fram-åtsyftande och konstmktiv planering.
Utredningen
skall enligt direktiven särskilt uppmärksamma det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet. Detta är givetvis ingen tillfällighet. I trafiksäkerhetsarbetets
natur ligger att det väl lämpar sig för frivilliga insatser av i de aktuella
frågorna engagerade personer. Ett sådant engagemang kan inte på ett fullgott
sätt ersättas av arbete i en kommunal nämnd. Men arbetet i en sådan nämnd och
arbetet genom frivilliga krafter kan komplettera varandra. Detta visar inte
minst de nyss beskrivna erfarenheterna från trafiksäkerhetskommittéemas
samarbete med frivilligkraftema.
Värdet
av det personliga engagemanget i trafiksäkerhetsfrågor tillvaratas f. n. på
olika sätt. Dels återfinns företrädare för frivilligkrafterna i betydande
utsträckning som ledamöter i trafiksäkerhetskommittéema eller som adjungerade
ledamöter i kommittéerna, dels finns i vissa kommuner särskilda
trafiksäkerhetsföreningar som då i viss mån ersätter trafiksäkerhetskommittéerna,
dels finns som redan nämnts ett i regel väl utbyggt samarbete mellan
kommittéerna och de organisationer av skilda slag, i vilka frivilligkrafterna
oftast är aktiva medlemmar. På sikt kan det inte anses realistiskt att
generellt sett räkna med tillfredsställande representation för
frivilligkraftema i de fakultativa kommunala nämnder som utredningen föreslår
skall kallas trafiksäkerhetsnämnder. Inte heller ett formlöst samarbete mellan
sådana nämnder och olika organisationer är tillräckligt. Utredningen ser i
stället lösningen i att man tillskapar särskilda referensorgan, i vilka
företrädare för frivilligkrafterna ingår. Dessa referensorgan bör sedan utgöra
en naturlig samtals-och samarbetspartner till trafiksäkerhetsnämnderna. En
sådan lösning föreslogs även i 1971 års promemoria.
Även
i den nu behandlade frågan utgör de starkt skiftande förhållandena i olika
kommuner en olägenhet. I vissa kommuner kan frivilUg-krafterna både
organisationer och enskilda samlas i en trafiksäkerhetsförening, som med
något av folkrörelsens kraft kan föra trafiksäkerhetens talan. I andra
kommuner finns kanske inte underlag för en sådan organisation. Intresserade
trafiksäkerhetsarbetare kan då i stället knytas till trafiksäkerhetsnämnden som
ett rådgivande organ under namn av trafiksäkerhetsråd e. d. I mycket små
kommuner kan det t. o. m. vara möjligt att bereda alla intresserade parter
representation i trafiksäkerhetsnämnden. I stora kommuner kan en
trafiksäkerhetsförening om underlaget gör detta lämpligt till sig knyta
rådgivande organ för vissa grupper, t. ex. yrkesförare, ungdomar, pensionärer
etc. på ungefär motsvarande sätt som nu förekommer i länsförbunden och på
riksplanet.
En
organisation i enlighet med vad nu anförts skulle innebära att det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet fick en fast organisation både centralt (genom NTF),
regionalt (genom NTF:s länsförbund) och lokalt.
Prop.
1977/78:81 I43
De
överväganden som redovisats i det föregående har utgått från att det i varje
kommun finns eller bör inrättas en trafiksäkerhetsnämnd/-kommitté, som utgör en
fakultativ kommunal nämnd. Förhållandena är något speciella i de tre största
kommunema i landet, dvs. Stockholm, Göteborg och Malmö. I dessa kommuner finns
inga trafiksäkerhetskommittéer men väl trafiksäkerhetsföreningar. Medlemmar i
dessa föreningar är olika kommunala organ, företag och organisationer.
Föreningarna arbetar i
allt väsentligt på samma sätt som trafiksäkerhetskommittéerna men de fyller
dessutom samma funktion som de av NTF organiserade länsförbunden (se 5.4). På
grund av sin sammansättning kan föreningarna också sägas vara sådana referensorgan
som utredningen i det föregående förordat som kontaktorgan mellan trafiksäkerhetsnämnderna/kommittéerna
och trafikanterna m. fl. Om utredningens förslag i övrigt godtas, saknas det
enligt utredningens mening anledning att ändra organisationen i de tre nu
berörda kommunerna. Det kan tvärtom visa sig fördelaktigt med en liknande
organisation även i andra kommuner. Något hinder för en sådan utveckling bör
inte uppställas.
För att
trafiksäkerhetsnämnderna skall bli den trafiksäkerhetsfrämjande institution
som alla kan hoppas på, krävs i många fall att verksamhetsområdet vidgas
väsentligt utöver vad som präglat trafiksäkerhetskommittéema. En utvidgning
som ligger nära till hands skulle givetvis vara att nämnderna blev beredande
och i mån av delegation även beslutande organ i ärenden angående lokala
trafikföreskrifter. Enligt utredningens mening är en utveckling i denna
riktning önskvärd, åtminstone på sikt. En förutsättning för en sådan
utveckling är givetvis att nämnderna också får resurser att klara denna
uppgift. Eftersom flertalet trafiksäkerhetskommittéer f. n. torde sakna sådana
resurser räknar utredningen med att uppgiften i fråga i regel kommer att tills
vidare fullgöras av kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden. Utredningen räknar
med att kommunförbundet, om förslaget genomförs, engagerar sig för att
förstärka trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna och ger råd om vilka lösningar
som under givna fömtsättningar är de mest lämpliga.
Utredningen skall enligt
direktiven även undersöka hur man skall kunna uppmuntra, fördjupa och
effektivisera frivilligkrafternas insatser. Med utredningens uppfattning torde
direktiven i denna del böra anses gälla även trafiksäkerhetsnämnderna, trots
att de numera inte kan ses som i egentlig mening organ för frivilligkrafterna.
Aktiviteten i de nuvarande kommittéerna är skiftande och verksamhetsområdet
varierar. I båda hänseendena kan åtskilligt göras. Trafiksäkerhetsnämndema bör
givetvis vara obligatoriska remissorgan i alla trafik- och trafiksäkerhetsfrågor.
De bör vara det normala kontaktorganet för centrala och regionala myndigheter
och organisationer. Liksom hittills bör de svara för informationsverksamhet av
olika slag. De bör ta initiativ till och hos berörda myndigheter begära
åtgärder för att förbättra trafiksäkerheten samt vara förmedlande länk mellan
allmänheten och andra myndigheter i trafiksäkerhetsfrågor. Nämndernas arbete
bör emellertid vidgas till att omfatta även ett aktivt deltagande i den
kommunala planeringsprocessen. Över huvud taget bör nämnderna ta ett mera
samlat ansvar för trafiksäkerhetsfrågoraa på lokal nivå. En ökad aktivitet
fömtsätter också ett ökat engagemang i trafiksäkerhetsarbetet från kommunerna.
Utredningen anser sig böra något utveckla vad som kan göras i dessa hänseenden.
Vad som därvid anförs får enbart karaktären av rekommendatio-
Prop.
1977/78:81 I44
ner.
Med hänsyn till att förhållandena är så skiftande i olika kommuner är ibland
den ena åtgärden lämplig, ibland den andra, ibland kan kombinationer
ifrågakomma.
Trafiksäkerhetsarbetet
bygger, som redan nämnts, till stor del på egna initiativ från dem som deltar i
arbetet. Genom sådana initiativ kan farliga övergångsställen flyttas, föremål
som skymmer sikten tas bort, andra trafikfällor elimineras, skolbarn få tryggare
väg till och från skolan etc. Än större effekt får detta arbete om
trafiksäkerhetsaspekteraa i tillräcklig grad beaktas redan när
övergångsstället inrättas, vägen eller gatan planeras, skolan byggs etc. Med
andra ord: trafiksäkerhetsnämnder-na/kommittéema bör i väsentligt ökad
omfattning beredas tillfälle att på ett tidigt stadium anlägga synpunkter på
ärenden, där frågor om trafiksäkerhet ingår. Utom sådana ärenden som nyss
nämnts hör givetvis till denna kategori bl. a. flertalet ärenden om lokala
trafikföreskrifter.
Det
lokala trafiksäkerhetsarbetet är naturligtvis för sin effektivitet i hög grad
beroende av vilka ekonomiska resurser som står till dess förfogande. I denna
del är förhållandena f. n. mycket varierande. Enligt uppgifter som tillhandahållits
utredningen av NTF uppgår kommunernas sammanlagda anslag till
trafiksäkerhetskommittéerna (motsvarande) år 1975 till knappt 6 miljoner
kronor. Spridningen mellan olika kommuner är mycket stor även om hänsyn tas
till storlek och andra omständigheter. Antalet kommuner där engagemanget är
obetydligt är få. Under de senare åren har kommunerna successivt ökat sina
anslag till trafiksäkerhetskommittéerna. Som exempel på kommuner som anslår
betydande belopp kan nämnas Kungsbacka (107 500 kr.), Luleå (194 300 kr.), Sigtuna
(45 700 kr.), Södertälje (137 600 kr.) och Uppsala (220 000 kr.).
Eftersom
trafiksäkerhetsarbetet bör intensifieras och effektiviseras är det angeläget
att kommunerna ställer erforderliga ekonomiska resurser till
kommittéemas/nämndemas förfogande.
Utredningen
har som redan framhållits ansett sig oförhindrad att i sina överväganden
inkludera även det regionala trafiksäkerhetsarbetet. Orsaken är naturligtvis
att det finns ett starkt samband mellan trafiksäkerhetsarbete på olika nivåer
centralt, regionalt och lokalt. Centralt finns ett intimt samarbete bl. a.
mellan TSV och NTF. På lokal nivå är båda dessa organ starkt beroende av
trafiksäkerhetsnämnderna/-kommittéema och det frivilliga arbete som utförs
utanför dessa. En naturlig fråga är då vad som kan göras i fråga om det
regionala trafiksäkerhetsarbetet.
Förutom
de insatser som utförs på regional nivå av TSV:s regionala organisation görs
betydande insatser också av de frivilligkrafter som är sammanslutna i de av NTF
administrerade länstrafiksäkerhetsförbunden m. m. Enligt utredningens mening är
även det regionala trafiksäkerhetsarbetet förtjänt av uppmuntran och stöd.
Framför allt finns det anledning att satsa på länsförbunden som huvudmän för
heltidsarbetande trafikkonsulenter e. d. som kan ge de kommunala
trafiksäkerhetsnämnderna/kommittéerna den hjälp och stimulans och det stöd
dessa behöver. På sikt kan det även finnas fog för att i större kommuner
anställa särskild personal för trafiksäkerhetsarbetet.
Länsförbunden
är också naturliga samarbetsorgan i förhållande till andra länsorgan. Detta
gäller på myndighetssidan med länsstyrelserna (inldusive länspolischefen) och
landstingen inte minst i deras egenskap av huvudmän för sjukvården men
också t. ex. länsskolnämn-deraa och vägförvaltningama som mest aktuella organ.
Det gäller också
Prop. 1977/78: 81 145
regionala
organ inom andra frivilligorganisationer, t. ex. nykterhets-vårdsförbund,
motororganisationer, hem- och skolaföreningar, studieförbund, trafikskolornas
distriktsorgan, Sveriges kvinnliga bUkårer i länet, vissa fackförbund
särskilt transportarbetareförbundet ungdomsorganisationer, Cykel- och
Mopedfrämjandet, företag, pressen och Sveriges radios lokalorganisation m. fl.
Utredningen har med tillfredsställelse noterat att överläggningar pågår mellan
NTF och landstingsförbundet angående verksamheten på regional nivå.
Sammanfattningsvis
anser utredningen att det i varje kommun bör finnas en trafiksäkerhetsnämnd.
Denna nämnd bör dock inte vara obligatorisk utan fakultativ. De nuvarande
trafiksäkerhetskommittéerna som i regel är att anse som fakultativa kommunala
nämnder bör ändras till trafiksäkerhetsnämnder. I de små kommunema kan dock
trafiksäkerhetsnämndernas uppgifter övertas av annat kommunalt organ och i
Stockholm, Göteborg och Malmö bibehålls nuvarande system med trafiksäkerhetsföreningar.
Trafiksäkerhetsarbetet
på lokal nivå bör bygga på en samverkan mellan trafiksäkerhetsnämnderna och de
andra kommunala organ som har att i sin verksamhet tillgodose även
trafiksäkerhetens krav. Nämndema bör vara remissorgan i trafik- och
trafiksäkerhetsfrågor samt kontaktorgan i förhållande till andra myndigheter.
De bör också informera om och ta initiativ till trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder.
För
att ta till vara frivilligkrafterna i trafiksäkerhetsarbetet bör inrättas ett
särskilt referens- och kontaktorgan, förslagsvis benämnt trafiksäkerhetsråd,
med anknytning till trafiksäkerhetsnämnden. I mindre kommuner kan
frivilligkrafterna knytas direkt till trafiksäkerhetsnämnden. I stora kommuner
kan de i stället organiseras i en trafiksäkerhetsförening. Kommunerna bör i
ökad utsträckning engagera sig i trafiksäkerhetsarbetet. Det är utredningens
förhoppning, att kommunförbundet därvid kan medverka genom olika åtgärder. En
sådan medverkan synes väl motiverad med hänsyn till utredningens förslag att
tilldela kommunerna betydelsefull kompetens i fråga om lokal trafikreglering.
På
regional nivå bör de nuvarande länstrafiksäkerhetsförbunden ges ökat stöd från
olika håll. För varje län bör finnas minst en heltidsanställd konsulent e. d.
Förbunden kan därmed få resurser att på olika sätt aktivera och hjälpa de
krafter som verkar i det lokala trafiksäkerhetsarbetet.
6.5
Den författningsmässiga regleringen
De
förslag om lokala trafikföreskrifter som presenterats i det föregående kan
enligt utredningens mening i stora delar utan att strida mot regeringsformen
(RF) fogas in i de avsnitt av VTK och TTK som behandlar lokala
trafikföreskrifter. I dessa delar torde tidigare riks-dagsbemyndiganden finnas.
Utredningens
förslag att tilldela nya organ kommunen och polismyndigheten
beslutanderätt i fråga om straffsanktionerade normbeslut (8 kap. 3 och 5 §§
RF) rör dock frågor som faller inom riksdagens primärkompetens och kräver
lagform. Efter bemyndigande i lag kan emellertid regeringen utan hinder av 8
kap. 3 eller 5 § RF genom förordning meddela föreskrifter om bl. a. trafik (8
kap. 7 § RF). Samtidigt som riksdagen bemyndigar regeringen att meddela sådana
föreskrifter, kan den även medge att regeringen överlåter åt
förvaltningsmyndig-
10 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 81
Prop.
1977/78:81 146
het
eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet subdelegation (8 kap. 11 § RF).
För
att författningstekniskt anpassa sitt förslag till RF föreslår utredningen en
lag, i vilken regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap.
3 § RF, om föreskrifterna innefattar lokala trafikföreskrifter. I lagen upptas
en bestämmelse om rätt till subdelegation till förvaltningsmyndighet eller
kommun.
Bestämmelser
om åligganden för kommun meddelas i lag (8 kap. 5 § RF). I den nyss nämnda
lagen bör därför upptas en regel om att regeringen meddelar bestämmelser om
skyldighet för kommun att
iaktta vissa föreskrifter om
ärendeberedning (samråd och remiss),
underrätta andra myndigheter om beslutade lokala
trafikföreskrifter (nytt system i fråga om liggare),
i vissa fall kungöra nya eller ändrade sådana
föreskrifter samt
på annat lämpligt sätt upplysa allmänheten om gällande
lokala trafikföreskrifter.
I
lagen bör vidare upptas en bestämmelse som innebär att kretsen av
besvärsberättigade i fråga om kommuns beslut om meddelande av lokala
trafikföreskrifter vidgas. Skyldighet för kommun att följa med stöd av
förordning meddelade anvisningar för tillämpningen synes ej fordra lags form.
Utredningens
förslag om beslutanderätten beträffande meddelande av lokala trafikföreskrifter
enligt VTK och TTK innebär som redan framgått dels att vissa statliga
myndigheter polismyndighet, länsstyrelse, TSV och vägverket får sådan
kompetens och dels att även kommunen får förhållandevis vid kompetens. Besvär
över beslut av dessa statliga myndigheter prövas enligt reglerna om
förvaltningsbesvär. Detta innebär bl. a. att besvärsprövningen omfattar utom
besluts laglighet även dess lämplighet. Talan mot kommuns beslut i ärende om
meddelande av lokala trafikföreskrifter prövas däremot enligt reglerna om
kommunalbesvär. Besvärsprövningen omfattar därvid endast besluts laglighet.
Reglerna för dessa båda typer av besvär behandlas ytterligare i avsnhtet 6.1.2.
Den
angivna skillnaden i besvärsprövningen kan ytligt sett te sig egendomlig. Om
hansyn tas till beskaffenheten av de olika föreskrifter som kommunen respektive
de övriga myndigheterna äger besluta synes olikheten emellertid inte märklig.
Kommunen föreslås besluta i ingripande, trafikpolitiska ärenden, t. ex. s. k.
trafiksaneringar. Den kommunala självstyrelsen, ärendenas beskaffenhet och det
politiska ansvar som beslutande kommunala organ har för sina beslut gör,
enligt utredningens mening, att det är fullt tillräckligt med den prövning som
reglerna om kommunalbesvär erbjuder, dvs. en prövning av att beslutet
överensstämmer med gällande författningar och eventuella tillämpningsföreskrifter.
Polismyndighetens beslut i nu aktuella ärenden är av en annan karaktär. De
innebär ofta enbart en nyansering av ett större kommunalt beslutskomplex i en
tätort. Vad som därvid träder i förgmnden är lämplighetsbedömningar.
Utredningens
förslag att göra kommunen till tillståndsmyndighet i fråga om rätt att med
personbil bedriva yrkesmässig beställningstrafik för personbefordran m. m.
synes kräva lagform. Samma förhållande gäller utredningens förslag i fråga om
den under 6.3 angivna prövningen enligt kungörelsen angående mellanvägg av
splitterfritt glas å vissa i yr-
Prop. 1977/78:81 I47
kesmässig
trafik använda personbilar. Förslaget under 6.3 föranleder även smärre
ändringar i YTF.
Den
nyss redovisade skillnaden vid besvärsprövning blir, om utredningens förslag
genomförs, aktuell även enligt YTF. I princip kan därvid sanuna synsätt
anläggas som i fråga om VTK och TTK.
Slutligen
kan nämnas att förslaget att tilldela polismyndigheten beslutanderätt enligt
VTK och TTK fordrar reglering av delegationsmöjligheterna och föranleder
ändringar i förordningen (1975: 986) om handläggning av vissa
polischefsuppgifter.
Förslagen
synes ej behöva föranleda några ändringar i militära vägtrafikkungörelsen
(1974: 97) eller vägtrafikkungörelsen (1974: 98) för civilförsvaret.
7
Specialmotivering till författningsförslagen
7.1
Lagen med bemyndigande att meddela lokala trafikföreskrifter m. m.
Som
framhållits i den allmänna motiveringen (6.5) har utredningen funnit nödvändigt
att i en särskild lag upptaga en gmndläggande bestämmelse om kommuns kompetens
att meddela lokala trafikföreskrifter enligt såväl VTK som TTK, om förfarandet
i sådana ärenden och om besvär. Detaljbestämmelsema om fördelningen av
beslutskompetensen mellan kommunen och andra organ har sin naturliga plats i
VTK och TTK. Detsamma gäller regler om kungörande m. m. av lokala trafikföreskrifter.
I den allmänna motiveringen har utredningen också angivit skälen för att i
lagen lägga den aktuella uppgiften på kommunen och inte på någon kommunal
nämnd.
1§
I denna paragraf
bemyndigas regeringen att meddela lokala trafikföreskrifter. Dessutom anges
vad som avses med sådan föreskrift, nämligen särskilda trafikregler dels för
viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom visst område och dels
för trafik i terräng inom visst område eller på viss färdled (motsvarande i
princip vad som f. n. upptas i 147 § första stycket VTK och 57 § första stycket
TTK). På så sätt omfattar bemyndigandet lokala trafikföreskrifter enligt såväl
VTK som TTK. Bakgrunden till och syftet med denna konstruktion har redovisats i
avsnittet 6.5.
2§
Denna
paragraf ger regeringen rätt att delegera sin kompetens enligt 1 § vidare till
förvaltningsmyndighet (jfr 148 § VTK och 58 § TTK) eller kommun (jfr 148 b §
VTK och 58 b § TTK). Skälen för denna konstruktion redovisas i avsnittet 6.5.
3§
Bestämmelserna
i denna paragraf om olika åligganden för kommunen är tillkomna för att
tillgodose kraven enligt 8 kap. 5 § RF (se 6.5).
I
paragrafens första stycke ges vissa bestämmelser om beredningen av sådana
ärenden om lokala trafikföreskrifter, som avgörs av kommunen. Landets 278
kommuner är av starkt varierande storlek. Härav följer be-
Prop.
1977/78:81 148
tydande
skillnader i fråga om organisation och tillgång till egen expertis på
trafikområdet. Mot denna bakgrund har utredningen funnit motiverat att i 3 §
första punkten föreslå en skyldighet för kommun att samråda med vissa
expertmyndigheter inom trafiksektorn.
På
det lokala planet har generellt sett poUsmyndighetema den största
trafikjuridiska sakkunskapen och erfarenheten av tillämpningen av
tra-fikförfattningar. På central och regional nivå har TSV motsvarande sakkunskap
och erfarenhet. Inom statens vägverk med dess centrala och regionala
förvaltningar finns främst vägteknisk sakkunskap. Vägverket svarar för den
statliga väghållningen och har tillsyn över kommunal väghållning. Verket har i
detta sammanhang också att tillämpa gällande författningar om statsbidrag till
bl. a. kommunal väghållning. Dessa vägverkets åligganden gör det nödvändigt för
kommunerna att löpande samråda med vägverket och i tidigt skede yrka medel för
olika lokala trafikarrangemang. Medel till de projekt som bedöms angelägna
måste sedan planeras in i verkets budget.
De
myndigheter kommunen kan behöva samråda med är främst de nu angivna. När det
gäller TSV och vägverket har utredningen inte funnit motiverat att föreslå
obligatoriskt samråd. I fråga om polismyndigheten finns däremot skäl att
alltid kräva samråd. Polismyndigheten har dessutom föreslagits bli obligatorisk
remissinstans. I lagtexten har dessutom utsagts att polismyndighetens yttrande
skall avse det förslag till föreskrift som det beredande organet förelägger det
i nu förevarande ärenden beslutande kommunala organet. I fråga om bakgrunden
till och syftet med förslaget under denna punkt hänvisas till avsnhtet 6.1.2.
I
paragrafens andra stycke ges regeringen rätt att i förordning föreskriva
skyldighet för kommun att underrätta andra myndigheter om beslutade lokala
trafikföreskrifter. Detta är främst motiverat av utredningens förslag att
liggaren skall föras av i princip ett och samma organ polismyndigheten
gemensamt för samtliga myndigheter som äger meddela lokala trafikföreskrifter
(se 152 och 152 a §§ VTK samt 59 § TTK). Vidare ges regeringen rätt att i
förordning ålägga kommun dels att kungöra beslut om meddelande av lokala
trafikföreskrifter (152 § VTK och 59 § TTK) och dels att på annat lämpligt sätt
upplysa allmänheten om gällande lokala trafikföreskrifter. Syftet med och
utformningen av sistnämnda upplysningsverksamhet har utvecklats i avsnittet
6.1.6.
Vid
handläggningen av nu förevarande ärenden avses kommunallagen (1953: 753) och
för Stockholm kommunallagen (1957: 50) för Stockholm gälla, om inte den här
aktuella lagen innehåller annat.
4§
Beträffande
de överväganden som ligger till grund för denna paragraf hänvisas till
avsnitten 6.1.2 och 6.2.
Hänvisningen
till kommunallagarna innebär som redan framgått att besvären skall prövas
enligt de regler som gäller för kommunalbesvär.
TSV
och statens vägverk har enligt 170 § VTK besvärsrätt över trafiknämnds beslut.
Motsvarande rätt har bl. a. TSV enligt 83 § TTK. Talerätten är inte inskränkt
till viss tid. Med hänsyn till intresset av att frågan humvida en viss
föreskrift är laglig, kan bli föremål för prövning av besvärsmyndigheterna utan
den omgång som ligger i ett utnyttjande av extraordmära rättsmedel har
utredningen funnit att en regel motsva-
Prop. 1977/78:81 I49
rande
den som nu finns i 170 § VTK och i 83 § TTK bör tas upp även i detta
sammanhang.
5
§
I
denna paragraf upptas den i avsnittet 6.5 antydda regeln om skyldighet för
kommun att pröva ärenden om tillstånd att med personbil bedriva
beställningstrafik för personbefordran. För att täcka in även skyldigheten för
kommunen att pröva frågor om dispens från det i särskild kungörelse uppställda
kravet på mellanvägg av splitterfritt glas har i paragrafen tillagts att
kommunens skyldighet avser även frågor som sammanhänger med yrkesmässig
personbefordran av nyss angivet slag. Med hänsyn till den i 9 § YTF föreskrivna
skyldigheten att i tillståndsärenden av där avsett slag höra vissa myndigheter
m. fl. har i paragrafen även upptagits ett bemyndigande för regeringen att
meddela föreskrifter om beredningen av sådana ärenden som paragrafen avser.
7.2
Vägtrafikkungörelsen
Som
framhållits i den allmänna motiveringen har utredningen funnit möjligt att
infoga de nya reglerna om beslutskompetens m. m. i det avsnitt i VTK som
behandlar lokala trafikföreskrifter. De paragrafer som i första hand berörs är
147, 148, 152 och 159 §§. Vidare berörs 160, 162, 169 och 170 §§, delvis dock
endast redaktionellt.
Utredningen
har vidare funnit anledning att föreslå en ändring även i 154 § trots att
paragrafen inte direkt berörs av förslagen i övrigt.
147
§
Denna
paragraf, som finns under mbriken lokala trafikföreskrifter m. m., innehåller
jämte annat att "särskilda trafikregler för viss väg eller vägsträcka
eller för samtliga vägar inom visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter
utom i fall som avses i 151 och 154 §§". I 147 § anges vidare vad som får
meddelas genom lokala trafikföreskrifter.
Det
därpå följande avsnittet i VTK bär rubriken tillämpningsföreskrifter m. m.
Under denna rubrik finns i 159 och 160 §§ regler om undantag för visst ändamål
från vissa generella bestämmelser i VTK och från lokala trafikföreskrifter.
I
147 § anges sålunda vad som enligt gällande rätt är att anse som lokal
trafikföreskrift. Med stöd av 159 § meddelade s. k. dispenser anges inte uttryckligen
vara att anse som lokala trafikföreskrifter. Detta är enligt utredningens
mening en brist. En annan brist är att bestämmelserna i vissa fall inte gör
klart om en föreskrift skall utfärdas med stöd av 147 eller 159 §. Som exempel
kan nämnas att trafiknämnd enligt 147 § andra stycket 8. genom lokal
trafikföreskrift får meddela bestämmelser om stannande eller parkering med
avvikelse från 69 §. En sådan föreskrift torde kunna avse längre eller kortare
tid, eftersom 147 § inte innehåller något temporalt rekvisit. Trafiknämnd kan
emellertid också ge föreskrifter i samma ämne med stöd av 159 § tredje
stycket. Sådana föreskrifter skall visserligen avse "undantag för visst
ändamål" men eftersom däri inte ligger någon uttrycklig tidsbegränsning
torde även en sådan föreskrift kunna avse längre eller kortare tid.
Tillämpningsområdena för de båda angivna stadgandena torde därför åtminstone
till viss del sammanfalla och det är svårt att se varför de inte skuUe kunna
sammanföras.
Prop.
1977/78:81 150
Det
anförda visar enligt utredningens mening att VTK inte innehåller någon klar
definition av vad som avses med lokal trafikföreskrift och att
författningsbestämmelsema inte till alla delar är logiskt och rationellt
uppbyggda. Detta medför olägenheter i flera hänseenden. Det kan särskilt
förtjäna framhållas att 152 § fömtsätter att myndighet, som meddelat lokal
trafikföreskrift, inför föreskriften i en särskild liggare och fullgör viss
expeditionsskyldighet. Några regler av liknande slag finns inte för andra föreskrifter.
Många trafiknämnder inför emellertid även vissa föreskrifter enligt 159 § i
liggaren. Inte minst med hänsyn till de rättsverkningar till stor del
straffsanktioner som är knutna till liggaren är det en brist att det kan
uppstå tvekan om vad som avses med lokal trafikföreskrift och därför skall
införas i liggaren.
Som
framgår av 1 § 1. lagen med bemyndigande att meddela lokala trafikföreskrifter
m. m. föreslår utredningen att i princip första stycket av 147 § skall föras
över till det angivna lagrummet. För att undvika bl. a. de nyss beskrivna
olägenheterna och samtidigt anpassa begreppet lokal trafikföreskrift till
utredningens förslag har utredningen i ett nytt tredje stycke första och
andra styckena motsvaras helt av gällande rätt tagit in en komplettering till
definitionen av begreppet lokal trafikföreskrift. Det nya i paragrafen i denna
del är att det klart utsägs att även föreskrifter som gäller under begränsad
tid eller avser visst tillfälligt ändamål är att anse som lokala trafikföreskrifter.
Därmed kommer även föreskrifter av det slag som f. n. avses i 159 § att
uttryckligen omfattas av detta begrepp. Det fömt beskrivna
gränsdragningsproblemet mellan tillämpningsområdena för 147 § och 159 § tredje
stycket försvinner således. Den föreslagna definitionen gör det även lättare
att på ett enhetligt sätt reglera hur lokala trafikföreskrifter skall
dokumenteras och kungöras för att kunna få avsedda rättsverkningar.
Eftersom
föreskrifter med stöd av 151 och 154 §§ otvivelaktigt faller in under
utredningens definition av begreppet lokal trafikföreskrift har utredningen
behållit den uttryckliga regeln i nuvarande 147 § om att föreskrifter enligt
151 och 154 §§ inte utgör lokala trafikföreskrifter.
I
ett nytt femte stycke i paragrafen har infogats en uppräkning av de organ som
enligt utredningens förslag får kompetens att meddela lokala
trafikföreskrifter. Kompetensfördelningen anges sedan i förslagets 148, 148 a,
148 b och 159 §§.
148
§
I
denna paragraf upptas bestämmelser om i vilka fall polismyndighet får meddela
lokal trafikföreskrift.
Enligt
gällande ordning har polismyndigheten ingen formell kompetens att meddela
lokala trafikföreskrifter. Trafiknämnderna har emellertid enligt 8 §
trafiknämndslagen i stor utsträckning uppdragit åt ordföranden polismästaren
att på nämndens vägnar fatta beslut i visst ärende eller vissa grupper av
ärenden. Enligt 159 a § VTK (införd genom förordningen 1975:43 om ändring i
VTK) har ordföranden också rätt att förordna polisbefäl vakthavande befäl på lägst
inspektörsnivå att i begränsad omfattning utöva ordförandens beslutanderätt.
I
den allmänna motiveringen har gjorts ett försök att strukturera de ganska vitt
skilda föreskrifter som det enligt utredningens mening bör anförtros
polismyndigheten att meddela. De två första gmppema har i förslaget till 148 §
sammanförts i första stycket 1. och 2. Detta har blivit
Prop. 1977/78:81 151
möjligt
genom att utredningen till lokal trafikföreskrift räknar även föreskrifter
enUgt nuvarande 159 §. Den tredje grupp som berörts i den allmänna motiveringen
återfinns i första stycket 3. i förevarande paragraf.
Beträffande
första stycket 1. är att märka att polismyndigheten inte blir behörig att
meddela en lokal trafikföreskrift enbart därför att den har begränsad lokal
giltighet. En gata t. ex. kan vara mycket lång. Utredningen har därför
föreslagit att föreskriften tillika skall ha begränsad giltighet i tiden för
att den skall falla inom polismyndighetens kompetens. Det kan råda delade
meningar om vilken tidslängd som här bör anges. Med hänsyn till att regeln
främst är avsedd för fall där en särskild föreskrift behövs på gmnd av arbeten
på eller invid väg eller gata har en tid av sex månader ansetts tillräckUg. Om
denna tid visar sig inte räcka bör en kortare förlängning kunna ske. Detta bör
emellertid vara undantagsfall. Skulle man däremot redan från början kunna
fömtse att föreskriften måste gälla längre tid än sex månader bör den beslutas
av kommunen eller länsstyrelsen beroende på föreskriftens beskaffenhet.
Innebörden
av första stycket 1. är givetvis också att inte heller enbart den
omständigheten att en föreskrift förutsätts få begränsad giltighetstid gör
polismyndigheten behörig att meddela föreskriften. Föreskriften måste dessutom
ha en viss lokal begränsning, ehum kravet i denna del inte är särskilt
långtgående.
Ett
fall som i viss mening intar en mellanställning föreligger när man vill
genomföra en trafikreglerande åtgärd på försök, t. ex. enkelrikta en gata,
förbjuda fordonstrafik på en gata eller förbjuda fordon att stanna på viss
sträcka. Även om försöksperioden är avsedd att vara högst sex månader bör den
behövliga föreskriften i fall som de nu nämnda meddelas av kommunen.
Av
en något annan beskaffenhet än de nyss angivna fallen är de där en lokal
trafikföreskrift avser ett visst fordon eller en viss person, första stycket 2.
I förra fallet kan det vara fråga om ett särskilt tungt, långt eller brett
fordon. Men det kan också vara fråga om ett specialfordon som av någon
anledning måste framföras i strid med vad som annars gäller, t. ex.
snöröjningsfordon eller andra renhållningsfordon. När det gäller beslut som
avser viss person är det i regel fråga om handikappade personer men det kan
också inträffa att någon exempelvis har sin infart till ett garage ordnad så
att en särbestämmelse fordras. Det är inte avsikten att polismyndigheten med
stöd av denna paragraf skall kuiuna generellt reglera exempelvis trafiken med
tunga fordon i en stadskäma eller ge föreskrifter om bussars eller taxibilars
rätt att använda kollektiva körfält. Detta framgår av ordalagen (visst fordon
resp. viss person).
I
första stycket 3. har polismyndigheten i två fall tillagts en helt generell
beslutskompetens. De fall som anges gäller förbud mot provkörning eUer sådan
övningsköming som avses i 108 § körkortskungörelsen (1972: 592) samt föreskrift
som avses i 32 § tredje stycket fordonskungörelsen (1972: 595), dvs.
föreskrift om hästfordons belysning och reflexer vid färd under mörker på viss
enskild väg. Båda fallen är av den naturen att de uppenbarligen helt saknar
intresse från kommunal synpunkt. Utredningen räknar med att denna punkt kan
komma att tillföras ytterligare ärendegrupper.
Som
framhållits i den allmänna motiveringen är det f. n. uteslutande länsstyrelse
och i vissa fall TSV som äger meddela lokala trafikföreskrifter angående
hastigheter.
Prop. 1977/78:81 152
Av
skäl som redan redovisats i den allmänna motiveringen har utredningen funnit
lämpligt att tillägga polismyndigheten rätt att meddela lokal trafikföreskrift
som innebär att hastigheten nedsätts i förhållande till vad som annars gäller.
Behörigheten gäller bara inom tättbebyggt område och får bara avse avvikelse
från 64 § (max.-hastighet 50 km/tim. för fordon inom tättbebyggt område), 65 §
(bashastighet 70 km/tim.), 66 § (max.-hastighet för buss och lastbil över 3,5 t
samt för bil med släp), 67 § första stycket (max.-hastighet 20 km/tim. för
bandfordon) eller bestämmelse som meddelats med stöd av 65 § (TSV får besluta
om högre hastighet än bashastighet). Även i dessa fall gäller att föreskriften
får avse en tid av högst sex månader och att den skall avse bara viss gata
eller väg. Begreppet tättbebyggt område avses här ha samma innebörd som eljest
i VTK.
148
a §
I
denna paragraf anges i vilka fall länsstyrelsen äger meddela lokala
trafikföreskrifter.
Innebörden
av förslaget är att länsstyrelsen i stort sett får behålla sin nuvarande
kompetens att meddela lokala trafikföreskrifter. Följande undantag görs dock.
Dels får polismyndigheten enligt föreslagen lydelse av 148 § under
förutsättning att föreskriften uppfyller de begränsande rekvisiten i tid och
mm, fordon eller person samt, i fråga om hastighetsföreskrift, de
kompletterande rekvisiten om tättbebyggt område och sänkning av färdhastighet
rätt att besluta sådan föreskrift som avses i 147 § första stycket 46, 1012
och andra stycket, dels får kommun rätt att såsom framgår av 148 b § andra
stycket meddela vissa hastighetsföreskrifter. Brister någon av de
förutsättningar som måste vara uppfyllda för att polismyndigheten enligt 148 §
skall få meddela en föreskrift, äger länsstyrelsen meddela föreskriften, om
den avser fall enligt
147 §
första stycket 46, 1012 eller andra stycket och 148 b § andra
stycket eller 159 § inte är tillämpliga. Länsstyrelsen bibehålls alltså vid
sin rätt att meddela föreskrift dels utom tättbebyggt område om
begränsning till lägre färdhastighet än som följer av 65 § eller 66 § eller
beslut som meddelats med stöd av 65 § och dels om höjning upp till 70
km/tim. av den eljest gällande maximihastigheten inom tättbebyggt om
råde. Vidare behåller länsstyrelsen utan annan begränsning än som föl
jer av 159 § rätten att meddela lokal trafikföreskrift som behövs på
grund av tjällossning eller liknande förhållande eller för sådan tävling
som länsstyrelsen lämnat tillstånd till enligt 105 §.
148 b
§
I
enlighet med den teknik som utredningen valt att tillämpa vid beskrivningen av
de olika beslutsorganens kompetens behandlar denna paragraf kommunens
kompetens. Liksom de nuvarande bestämmelserna först behandlar länsstyrelsens
kompetens och därefter anger (148 § andra stycket) att andra lokala
trafikföreskrifter meddelas av trafiknämnden, har i utredningens förslag först
angivits i vilka fall polismyndigheten (148 §) och länsstyrelsen (148 a §)
äger meddela sådan föreskrift, varefter i denna paragraf anges att lokal
trafikföreskrift i andra fall meddelas av kommunen. Denna konstmktion med s. a.
s. negativ beskrivning har den fördelen att nytillkommande uppgifter, om inte
annat föreskrivs, automatiskt kommer att falla inom kommunens beslutskompetens.
Kompetensen för kommunen att meddela lokal trafikföreskrift
Prop. 1977/78:81 153
regleras
i den förut behandlade lagen. I denna paragraf behandlas endast gränserna för
kommunens kompetens.
De
föreskrifter som kommunen enligt första stycket i denna paragraf äger meddela
har något exemplifierats i den allmänna motiveringen. Utan några anspråk på
fullständighet kan här ytterligare anges följande.
Regler
om förbud mot viss trafik
Härmed
avses regler som helt förbjuder trafik med motorfordon t. ex. på s. k. gågator
men också t. ex. regler som innebär förbud mot viss lastbilstrafik i en
tätorts centrala delar.
Regler
om körriktning
Regler
om stannande och parkering
Till
denna grupp av regler hör bestämmelser om parkeringszoner och andra generella
parkeringsbestämmelser. Hit hör också regler om förbud att stanna fordon och
om längsta tillåtna tid för stannande.
Övrigt
Som
exempel på andra föreskrifter som kommunen får meddela kan nämnas sådana som
gäller förande av viss last (gifter), regler om högsta tillåtna höjd på
lastfordon vid passage genom vägport e. 1. samt regler om rätt för bussar i
linjetrafik eller taxibilar att använda särskilda körfält.
Beträffande
samtliga föreskrifter gäller naturligtvis att de måste vara begränsade till
kommunens eget område. De skall dessutom vara så generella att de inte faller
inom polismyndighetens kompetens så som den begränsats i 148 §. I fråga om
hastigbetsbestämmelser gäller, som redan framgått, alldeles speciella
begränsningar i den kommunala kompetensen.
Bakgrunden
tUl konstruktionen av denna paragraf har redovisats under 6.1.2. Genom att
beslutanderätten lagts på kommunen kan lagstiftningen sägas i viss mån ha fått
karaktären av en ramlagstiftning. Kommunens fullmäktige som beslutande organ
kan alltså behålla beslutsbefogenheten eller genom delegation förlägga den
till något redan befintligt organ kommunstyrelse, byggnadsnämnd eller annan
nämnd. Den valda konstruktionen ger också möjlighet för kommunerna att
tillskapa en särskild nämnd, som då blir fakultativ.
I
andra stycket föreslås kommunen få befogenhet att meddela sådan föreskrift om
hastighet som avses i 147 § första stycket 6. En fömtsättning är att
föreskriften gäller ett avgränsat område med lokala vägar utan
genomfartstrafik. I fråga om den närmare motiveringen till förslaget i denna
del hänvisas till avsnittet 6.1.4.
Utredningen
är som redan framhållits medveten om att det kan vara svårt att avgöra om
ett område uppfyller villkoren enligt detta stycke. Helt klart är att de vägar
som avses inte får vara av den beskaffenheten att de ger kommunen rätt till
sådana statsbidrag som utgår för genomfartsvägar. Även om vägama inte är av
sådan beskaffenhet kan de emellertid ha genomfartstrafik, t. ex. mellan olika
stadsdelar (eller motsvarande) eller mellan en tätorts centrala delar och
ytterområden. I sådana faU är den nu aktuella bestämmelsen inte tillämplig. Vad
utredningen främst syftat på är bostadsområden, varmed avses även sådana
Prop. 1977/78:81 I54
för
fritidsbebyggelse, samt industriområden, allt under fömtsättning att det fiims
en enda tillfartsväg eller i varje fall ett mycket begränsat antal tillfarter
men ett nät av lokala vägar. En närmare precisering bör ges i form av
anvisningar från TSV. Utredningen har också räknat med att sådana anvisningar
skall begränsa antalet alternativa hastighetsgränser, t. ex. så att 30 km/tim.
anvisas som enda alternativ till 50 km/tim.
152
§
I
denna paragraf upptas liksom f. n. bestämmelser om liggare och kungörande.
Regler om underrättelseskyldighet har förts till en ny paragraf, nämligen 152 a
§.
Enhgt
gällande ordning inför myndighet, som meddelat lokal trafikföreskrift eller
föreskrift enligt 41 § väglagen (1971: 948), föreskriften i en liggare. Varje
myndighet för alltid sin egen liggare. Denna skyldighet omfattar vidare
samtliga nu nämnda föreskrifter.
I
paragrafens första stycke föreslår utredningen två principiella nyheter. För
det första skall polismyndigheten föra en hggare gemensamt för samtliga i 147 §
femte stycket angivna myndigheter. Även föreskrifter enligt 41 § väglagen skall
införas i denna liggare. För det andra uppställs inte något oeftergivligt krav
på att alla beslut om lokala trafikföreskrifter skall föras in i liggare.
Enligt utredningens mening bör skyldigheten att föra in beslut av det nu
aktuella slaget i hggare kunna begränsas. Behovet av en redovisning i liggaren
är nämligen högst varierande. Föreskrift enligt 41 § väglagen skaU emellertid
som f. n. alltid införas i liggare. Utredningens allmänna överväganden i
denna del har redovisats under 6.1.6.
Förslaget
att polismyndigheten skall föra en gemensam liggare innebär ökat arbete för
denna myndighet. Graden av den ökade arbetsbelastningen beror bl. a. på
utformningen av liggaren. Enligt utredningens mening bör polismyndigheten
huvudsakligen fungera som en sorts uppsam-lingscentral för de beslut om lokala
trafikföreskrifter som meddelas av kommun, länsstyrelse, TSV eller vägverket
och berör distriktet. För att uppgiften inte skall bli alltför betungande bör
besluten utformas på ett sådant sätt, att de utan omgång kan införas i en
liggare. Närmare bestämmelser om utformningen av liggaren och därmed
sammanhängande rutiner bör meddelas av rikspolisstyrelsen. En bestämmelse därom
upptas i 152 § andra stycket där det också föreskrivs att rikspolisstyrelsen
skall meddela bestämmelserna i fråga efter samråd med företrädare för de
myndigheter som får meddela lokala trafikföreskrifter.
I
avsnittet 6.1.6 har utredningen berört frågan i vilka fall införing i liggare
inte synes behövlig. En gmpp fall av sådant slag utgörs av helt tillfälliga,
till viss person eller visst fordon knutna beslut om lokala trafikföreskrifter.
Det kan exempelvis vara fråga om en flyttbuss, som behöver antingen föras på
en gata, där sådana fordon är förbjudna, eller parkera där detta inte är
tillåtet. I vissa fall kan t. o. m. flera län vara l)erörda. Ett exempel utgör
en transport från Ludvika till Luleå av en transformator på ett fordon, vars
dimensioner inte är förenliga med gällande trafikbestämmelser. Det synes
därvid opraktiskt att den centrala beslutsmyndigheten skall distribuera
beslutet till varje berört polisdistrikt för införing i liggare. Liknande
frågor uppkommer även vid s. k. riksdispenser för vissa handikappade. I de nu
exemplifierade fallen synes det lämphgare att föreskriva skyldighet att
medföra bevis om tillståndet (föreskriften). Det är emellertid svårt att
fömtse alla fall som
Prop. 1977/78:81 155
kan
tänkas uppkomma. I paragrafens andra stycke föreslås därför att
rikspolisstyrelsen skaU meddela närmare bestämmelser också i fråga om vilka
lokala trafikföreskrifter som skall införas i liggare. I detta sammanhang kan
erinras om att utredningen under 6.1.3 föreslagit, att TSV företar en översyn
av samtliga frågor med anknytning till dispenser för handikappade.
Paragrafens
tredje stycke ersätter nuvarande 152 § andra stycket. Rätt för regeringen att
meddela bestämmelser om kommuns skyldighet att bl. a. kungöra vissa beslut
upptas i 3 § andra stycket lagen med bemyndigande att meddela lokala
trafikföreskrifter m. m. Förslaget innebär att kungörandet begränsas att avse
föreskrifter som varken skall utmärkas genom vägmärke detta överensstämmer
med gällande rätt eller införas i liggare. I den senare delen kommer alltså
rikspolisstyrelsens bestämmelser om vilka föreskrifter som skall införas i
liggare att bli avgörande för kungörandet. I förhållande till gällande rätt
innebär förslaget även den ändringen att införandet i länskungörelsema helt
slopas i sådana fall som här avses.
152
a §
I
denna nya paragraf upptas bestämmelser om underrättelseskyldighet. Sådana
bestämmelser finns f. n. i 152 §.
I
första punkten föreskrivs att polismyndighet genast skall underrättas om beslut
som gäller lokal trafikföreskrift. Givetvis avses här endast sådan av annan
myndighet beslutad lokal trafikföreskrift som berör polisdistriktet i fråga.
Den föreslagna skyldigheten är en följd av förslaget i 152 § om att
polismyndighet skall föra en för samtliga de myndigheter som äger meddela
lokala trafikföreskrifter gemensam liggare. Underrättelseskyldigheten omfattar
emellertid även lokala trafikföreskrifter, som inte behöver föras in i hggare.
Detta motiveras av att polismyndigheten för sin verksamhet behöver ha tillgång
till samtliga lokala trafikföreskrifter som berör distriktet. Kommuns
underrättelseskyldighet regleras i 3 § andra stycket lagen med bemyndigande att
meddela lokala trafikföreskrifter m. m.
I
paragrafens andra punkt anges att den som meddelar lokal trafikföreskrift, som
skall utmärkas genom vägmärke, är skyldig att underrätta väghållaren om
beslutet.
Utredningen
anser inte behövligt att i VTK uppta bestämmelser om ytterligare
underrättelseskyldighet. Förslaget innebär en begränsning av
underrättelseskyldigheten i förhållande till gällande rätt. Med stöd av 162 §
kan emellertid meddelas föreskrifter om den ytterligare underrättelseskyldighet
som kan anses behövlig.
154
§
Med
stöd av denna paragraf meddelade förbud och föreskrifter är inte att anse som
lokala trafikföreskrifter enligt gällande ordning. Utredningen har inte funnit
skäl att frångå denna systematik men ändå haft anledning överväga om paragrafen
påverkas av utredningens förslag.
Den
första fråga som uppkommer är om polismyndigheten över huvud behöver ges någon
kompetens enligt 154 §. Pohsmyndigheten kan ju nämligen om utredningens
förslag genomförs med stöd av 148 § meddela föreskrifter i de hänseenden som
anges i 154 §. En närmare granskning visar emellertid att det kvarstår ett
behov som delvis täcks
Prop. 1977/78:81 156
av
154 § i den nu gällande lydelsen och delvis kan täckas genom en vidgning av
tillämpningsområdet för 154 §.
Ett
väsentligt inslag i 154 § är möjligheten att begränsa hastigheten. Föreskrift
av detta slag kan meddelas av polismyndighet även enligt 148 § men endast
såvitt avser tättbebyggt område. Behovet av att kunna tillfälligt begränsa
hastigheten i samband med trafikolyckor utanför tättbebyggda områden utgör ett
motiv att behålla den nuvarande regeln i 154 §.
De
möjligheter att reglera trafiken som 154 § f. n. ger innefattar endast
begränsning av hastigheten och förbud att stanna fordon. Om det är fråga om
mycket tillfälliga föreskrifter och föreskriften i 154 § torde ursprungligen
ha tillkommit framför allt med tanke på sådana är dessa möjligheter kanske
tillräckliga. Andra trafikreglerande åtgärder som kan bli nödvändiga även vid
mycket kortvariga arrangemang är emellertid exempelvis enkelriktningar,
omkömingsförbud, begränsningar i fråga om fordonstyp eller fordons vikt eller
bredd. Om en återgång till normala förhållanden inte sker mycket snabbt kan det
dessutom uppkomma behov av att förbjuda parkering.
Enligt
vad utredningen erfarit är en mycket stor del av de kortfristiga lokala
trafikföreskrifterna påkallade av väghållningsarbeten och liknande. Detta
torde i många fall, särskilt i storstäderna, ha lett till en ut-tänjning av
tillämpningsområdet för 154 §. Väghållaren anser sig t. ex. kunna med stöd av
154 § begränsa hastigheten på en gata under flera veckor i samband med
asfalteringsarbeten. I andra fall har länsstyrelsen gett väghållaren tillstånd
att begränsa hastigheten på en viss väg under pågående vägarbete, varvid
väghållaren lämnats frihet att från dag till dag (eller annan tid) själv
närmare bestämma vilken del av vägen som skall omfattas av begränsningen.
Utredningen
anser att de rådande förhållandena i fråga om tillämpningen av 154 § inte är
tillfredsställande. En utgångspunkt vid utformningen av 154 § bör i princip
vara att den skall avse behov som inte bara är tillfälliga utan dessutom
ofömtsedda. Om en väg skall byggas om fattas beslutet därom regelmässigt efter
noggranna förberedelser. I dessa bör då även ingå att tillse att nödvändiga
lokala trafikföreskrifter meddelas. Till ofömtsedda behov hör däremot arbeten
som föranleds av naturhändelser av olika slag och läckage i ledningar e. d.
Också smärre löpande underhållsarbeten eller arbeten på vägen föranledda av t.
ex. ledningsarbeten vid sidan av vägen bör kunna hänföras under 154 §.
Som
redan framhållits finns det anledning att låta 154 § inkludera möjlighet att
tillgripa flertalet trafikreglerande åtgärder. Ju mer ingripande åtgärd det är
fråga om desto större anledning finns det emellertid att starkt begränsa
giltighetstiden.
Utredningen
har i första stycket tagit upp en regel som gäller enbart polismyndigheten. Med
hänsyn till att tillämpningsområdet i likhet med vad som nu gäller
begränsas till behov föranledda av trafikövervakning eUer trafikolycka kan med
säkerhet förutsägas att det blir fråga om åtgärder med mycket kort varaktighet.
Polismyndigheten har därför givits möjlighet att vidta trafikreglerande
åtgärder av alla slag.
I
andra stycket har upptagits bestämmelser som reglerar väghållarens kompetens i
det aktuella hänseendet. Kompetensområdet har därvid utformats på samma sätt
som för polismyndigheten enligt första stycket men i fråga om mer ingripande
åtgärder har utsagts att föreskriften ej får avse mer än fem dagar. Detta
innebär att väghållaren kan begränsa
Prop. 1977/78:81 157
hastigheten
eller meddela förbud att stanna fordon även om det gäller en något längre tid
men bestämmelser om t. ex. förbud mot viss fordonstrafik får ej meddelas för
mer än högst fem dagar. Utredningen räknar med att denna vidgning av
väghållarens kompetens skall medföra en väsentlig lättnad för poUsmyndighetema
och i någon mån även för länsstyrelserna.
Med
hänsyn till att föreskrifter med stöd av 154 § är av intresse vid övervakningen
av trafiken bör polismyndigheten underrättas om sådana föreskrifter som
beslutas av väghållaren. En regel härom har intagits i andra stycket.
159
§
Denna
paragraf innehåller vissa undantag från reglerna i 148, 148 a och 148 b §§.
Undantagen gäller dels vissa ganska speciella fall, dels fall där lokala
trafikföreskrifter berör mer än en kommun, polisdistrikt eller län. Samtliga
fall behandlas också f. n. i 159 § men torde som redan framgått inte vara
att anses som lokala trafikföreskrifter.
Angående
de olika under a) till e) behandlade undantagen kan anföras följande.
a) Enligt
105 § VTK prövar länsstyrelsen frågor om tillstånd till täv
ling med fordon på väg. På grund härav bör länsstyrelsen liksom f. n.
i sådana sammanhang pröva också frågor om undantag från 65 §
VTK eller beslut som meddelats med stöd av 65 §. Den myndighet som
ger tillstånd till tävlingen bör också pröva frågan vilka särskilda före
skrifter om hastighet som eventuellt bör meddelas. Den beslutanderätt
som eljest tillkommer andra myndigheter bör alltså få vika när det gäl
ler tävling på väg. Förslaget innebär ingen ändring i vad som nu gäller.
I
159 § andra stycket finns f. n. en regel som ger trafiksäkerhetsverket
möjlighet att "för visst ändamål" medge undantag från 65 § eller
beslut som meddelats med stöd av 65 §. Innebörden av denna regel är att verket
kan höja eller sänka bashastigheten 70 km/tim. eller göra undantag från en av
verket självt meddelad föreskrift om höjd bashastighet. Enligt utredningens
förslag kan föreskrift om sänkning av bashastigheten alltid meddelas av
länsstyrelse. F. n. torde en sådan föreskrift inte kunna avse tillfälligt
ändamål. Dessutom kan polismyndigheten enligt förslaget sänka bashastigheten i
vissa faU.
Mot
bakgrund av det delvis nya läge som inträtt genom utredningens förslag i övrigt
finner utredningen tveksamt om någon regel motsvarande den som nu finns i 159
§ andra stycket behövs. Det enda faU som inte täcks är att den gällande
bashastigheten behöver höjas för visst ändamål. En permanent höjning kan
alltid beslutas av TSV med stöd av 65 § VTK. Behovet av en regel om höjning för
visst ändamål torde vara mycket litet men det kan inte helt uteslutas.
Utredningen har därför stannat för att i princip behålla den nuvarande regeln.
Eftersom en sänkning av bashastigheten även om det gäller visst ändamål kan
beslutas av länsstyrelse eller polismyndighet bör TSV:s kompetens i denna del
avse enbart fall där det är fråga om en höjning. Här bortses från fall där
föreskriften berör mer än ett polisdistrikt eUer län.
b) De
fall som här anges gäller fordons belysning framåt, annat blin
kande ljus än körriktningsvisare, bilbälte och skyddshjälm för den som
färdas med motorcykel. Utredningens förslag innebär endast en redak
tionell ändring.
ce)
Samtliga dessa fall gäller de kompUkationer som uppstår när
Prop. 1977/78:81 158
en
lokal trafikföreskrift berör mer än det geografiska område där beslutsorganet
har kompetens. Fall av detta slag behandlas f. n. i 159 §.
Under
c) behandlas det fallet att en föreskrift som polismyndigheten äger meddela
berör mer än ett polisdistrikt inom ett län. Som exempel kan nämnas tiUstånd
att framföra en bred transport mellan två orter i skilda polisdistrikt.
Tillstånd av detta slag bör ges av en och samma myndighet, inte successivt av
polismyndigheterna i flera distrikt. Om ett ärende av detta slag väcks bos
polismyndighet skall ärendet enligt förslaget överlänmas till länsstyrelsen.
Skulle ärendet beröra mer än ett län skall ärendet enligt vad som föreslås
under e) överlämnas till vägverket eller TSV.
FaU
av det slag som avses under c) torde vara ganska vanliga. Detta kan inte sägas
om de fall som behandlas under d). Såsom framhållits under 4.1.6 torde det
emellertid i undantagsfall behövas en möjlighet för länsstyrelsen att ta över
ärenden, i vilka kommun i och för sig äger meddela lokal trafikföreskrift.
Kommunen bör liksom polismyndigheten i fall som avses under c) vara
skyldig att hänskjuta sådana ärenden som här avses tiU länsstyrelsen.
e)
En lokal trafikföreskrift kan som redan antytts beröra mer än ett län. De i
praktiken vanligaste faUen torde vara de som berörts under c) ovan. I något
undantagsfall kan det tänkas förekomma sådana fall även i fråga om föreskrifter
som kommunen äger besluta. Också fall av det slag som avses under a) ovan kan
givetvis beröra mer än ett län. För samtliga fall bör gälla att
beslutanderätten tillkommer en central myndighet. VUken central myndighet som
bör besluta beror på föreskriftens innehåll. Gäller föreskriften axeltryck,
boggitryck eller bmttovikt med avvikelse från 106 § VTK bör det liksom f. n.
ankomma på statens vägverk att besluta. I övriga fall dominerar
trafiksäkerhetssynpunkterna och beslutanderätten bör därför enligt
utredningens mening tiU-komma TSV. Länsstyrelsen skall hänskjuta sådant ärende
som här avses till den centrala myndigheten för avgörande. Bortsett från en
viss omfördelning av ärendena mellan vägverket och TSV torde förslaget i sak
överensstämma med gällande rätt.
En
typ av ärenden som faller under e) är de s. k. riksdispenserna för
handikappade. Som fömt framhållits bereder dessa ärenden vissa problem och
utredningen har därför förordat en särskild utredning i ämnet.
159 a
§
Utredningens
förslag innebär att trafiknämnden avskaffas. Denna paragraf kan därför
upphävas. Frågor av motsvarande beskaffenhet som de vilka nu behandlas i denna
paragraf uppkommer när det gäUer poUs-myndighetens handläggning av ärenden om
lokala trafikföreskrifter. De bestämmelser som behövs i detta ämne bör
emellertid inte tas in i VTK.
160 §
De
ändringar som föreslås i denna paragraf är av endast redaktionen art.
162
§
I
denna paragraf föreslås endast en följdändring till utredningens förslag i 159
§ e i fråga om fördelningen av beslutskompetensen mellan TSV och vägverket.
Prop.
1977/78:81 159
169 §
Innehållet
i denna paragraf, som behandlar besvärsfrågor, har anpassats tUl utredningens
förslag att med avskaffande av trafiknämnden tilldela polismyndigheten och
kommunen beslutsbefogenheter enligt VTK. Sålunda anges i första stycket att
talan mot polismyndighetens beslut i ärende om lokal trafikföreskrift förs hos
länsstyrelsen genom besvär. I fråga om talan mot kommunens beslut i sådant
ärende gäller besvärsreglerna i kommunallagarna och 4 § i lagen med
bemyndigande att meddela lokala trafikföreskrifter m. m.
Paragrafens
andra stycke motsvarar i sak andra och tredje styckena i den nu gällande
lydelsen av paragrafen.
170 §
I
denna paragraf föreskrivs f. n. att TSV och statens vägverk får föra talan mot
trafiknämnds eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift eUer
undantag från sådan föreskrift. De föreslagna ändringarna är föranledda av att
trafiknämnden föreslås avskaffad och att den föreslagna definitionen av
begreppet lokal trafikföreskrift omfattar vad som i dag betecknas som undantag.
EnUgt förslaget blir det möjligt för de båda verken att föra talan mot beslut
av polismyndigheten i det angivna hänseendet. Rätten att anföra besvär över
kommunens beslut i motsvarande fall regleras i 4 § lagen med bemyndigande att
meddela lokala trafikföreskrifter m. m. Liksom f. n. skall besvärsrätten ej
vara inskränkt tin viss tid.
7.3
Terrängtrafikkungörelsen
I
avsnittet 6.2 har utredningen redovisat sin bedömning att de nya reglerna om
beslutskompetens m. m. kan efter i princip samma mönster som gäller i fråga
om VTK infogas i det avsnitt av TTK som f. n. behandlar lokala
trafikföreskrifter. I första hand berörs 5759 §§ och 67 § tredje stycket TTK.
Det sistnämnda stycket föreskriver att fråga om undantag från lokal
trafikföreskrift prövas av den myndighet som meddelat föreskriften. Dessutom
berörs 65, 82 och 83 §§.
57
§
Första
och andra styckena i paragrafen innehåller f. n. en definition av begreppet
lokal trafikföreskrift och en uppräkning av vad sådana föreskrifter får avse.
Eftersom utredningen i 1 § 2. lagen med bemyndigande att meddela lokala
trafikföreskrifter m. m. upptagit den del av definitionen som f. n. finns i 57
§ första stycket första punkten har i förslaget paragrafen kunnat begränsas i
motsvarande mån.
I ett nytt tredje stycke
har i överensstämmelse med 147 § VTK klart utsagts att även föreskrifter
som gäUer under begränsad tid eller avser visst tillfälligt ändamål är alt anse
som lokala trafikföreskrifter. Därmed kommer även föreskrifter av det slag som
f. n. avses i 67 § tredje stycket TTK benämnda undantag från lokala
trafikföreskrifter och populärt även dispenser att uttryckligen omfattas av
detta begrepp. Den principieUa bakgmnden till och fördelama med denna definition
redovisas i specialmotiveringarna till 1 § i den nyss nämnda lagen och 147 §
VTK.
Fjärde
stycket upptar en bestämmelse som f. n. återfinns i första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:81 16o
58
§
I
denna paragraf anges i vilka fall polismyndigheten äger meddela lokala
trafikföreskrifter.
TTK
i gällande lydelse tillägger inte poUsmyndigheten någon formell beslutanderätt.
Enligt 8 § trafiknämndslagen har trafiknämnden emellertid rätt att uppdra åt
ordföranden polismästaren att på nämndens vägnar fatta beslut i visst
ärende eller vissa gmpper av ärenden.
I
paragrafens första stycke föreslås polismyndigheten få befogenhet att genereUt
meddela förbud och föreskrifter i fall där utredningen funnit ordnmgs- och
trafiksäkerhetssynpunkterna vara dominerande. Till denna kategori hör
trafikregler som avser förbud mot trafik med fordon med last av viss
beskaffenhet, förbud mot provkörning med fordon eller sådan övningsköming som
avses i 108 § körkortskungörelsen och undantag från 51 § (57 § första stycket
1. och 4.).
I
paragrafens andra stycke tilldelas polismyndigheten befogenhet att i enlighet
med den princip som Ugger till gmnd för 148 § VTK besluta i ärenden om mer
ingripande förbud och föreskrifter än som avses i första stycket under
fömtsättning att beslutet är begränsat tiU viss tid, viss person eller visst
fordon. Förslaget i denna del innebär, att polismyndigheten äger rätt att, när
något av de nyss angivna begränsnings-rekvisiten föreligger, meddela även
trafikregler som avser förbud mot trafik med fordon av visst slag, förbud att
stanna eUer parkera, färdhastighet eller annan åtgärd för reglering av
trafiken.
Det
kan råda delade meningar om vilken tid en av poUsmyndighet meddelad föreskrift
längst får avse. Den tidslängd som föreslagits i 148 § VTK passar enligt
utredningens mening mindre väl i detta sammanhang. Terrängtrafikens omfattning
och karaktär varierar efter årstiderna och olika områden. För att
länsstyrelsernas och kommunernas beslutanderätt inte skall bli illusorisk
anser utredningen att tiden bör begränsas till högst en månad. Om denna tid
visar sig inte räcka tiU bör en kortare förlängning kunna ske. Detta bör
emellertid vara undantagsfall. Skulle man redan från början kuima fömtse att
föreskriften måste gälla längre tid än en månad, bör den beslutas av kommunen
eller länsstyrelsen beroende på föreskriftens beskaffenhet.
Av
naturliga skäl har i detta stycke inte kunnat uppställas något krav på sådan
lokal begränsning som föreslagits i motsvarande regel i VTK. Det bör emellertid
uppmärksammas att i definitionen på lokal trafikföreskrift enligt 1 § 2. lagen
med bemyndigande att meddela lokala trafikföreskrifter m. m. ligger en
begränsning till visst område eUer viss färdled.
Inom
ramen för denna paragrafs andra stycke får poUsmyndigheten som nämnts rätt att
förbjuda trafik med vissa slag av fordon, förbjuda stannande och parkering och
meddela föreskrifter om hastighet och andra regleringsåtgärder. Vissa sådana
föreskrifter eller en kombination av föreskrifter kan meddelas av
polismyndigheten vid tillfällen dä en större anhopning av främst snöskotrar är
att vänta, exempelvis vid slalomtäv-lingar och andra skidtävlmgar samt vid
fisketävUngar vintertid. Ett annat exempel är behovet att förbjuda
fordonstrafik i områden med överhängande lavinfara. Även under längre perioder
kan behövas reglering. Under bl. a. sportlovstider och påsk är anhopningen av
turister vid skidliftar och sportstugeområden stor. Vidare kan nämnas att t.
ex. vinter-mete på sjöar under vårvintern samlar mycket folk i vissa delar av
lan-
Prop.
1977/78:81 161
det. Om behovet av reglering normalt sträcker sig över en
period som överstiger en månad får kommunen eller länsstyrelsen besluta
beroende på vilken föreskrift det gäller.
Polismyndighetens kompetens enUgt denna paragrafs andra
stycke avser som nämnts föreskrifter med begränsning till tid, person eller
fordon. Med stöd härav kan polismyndigheten tillgodose behov av föreskrifter
för olika nyttokörningar och tillfäUiga ändamål, motsvarande de föreskrifter
som i gällande ordning betecknas som undantag från lokala trafikföreskrifter.
Sådana föreskrifter faller som nämnts under 57 § uttryckligen under
begreppet lokal trafikföreskrift. 67 § tredje stycket föreslås därför upphöra
att gälla.
Förslaget att tilldela polismyndigheten den ovan beskrivna
kompetensen har fördelar från samordningssynpunkt, vilket framgår av följande
exempel. För att anordna en tävling, exempelvis skidtävling, krävs enligt 12 §
allmänna ordningsstadgan (1956: 617) tUlstånd av polismyndigheten. I samband
med en sådan tiUställning kan behövas tillfällig reglering av trafiken på vägar
åtminstone i anslutning till start- och målområden. Om detta kan
polismyndigheten besluta med stöd av 148 § VTK i föreslagen lydelse. Vid
tillställningar av nyss nämnt slag uppkommer också behov av att reglera
trafiken i berörda terrängområden. Föreskrifter i fråga om terrängtrafiken kan
polismyndigheten meddela med stöd av den föreslagna 58 § TTK. Därigenom samlas
beslutsfunktionerna enligt de tre nämnda författningarna hos ett och samma
organ polismyndigheten som kan göra en enhetlig bedömning av behovet av
föreskrifter.
I fråga om vad som avses med polismyndighet hänvisas till
specialmotiveringen till 148 § VTK. Vad som under samma paragraf sägs om
kungörelsen (1975: 986) om handläggning av vissa polischefsuppgifter gäller i
tillämpliga delar även polismyndighetens beslutanderätt enligt TTK.
58 a §
I denna paragraf upptas en bestämmelse om de fall då
länsstyrelsen äger meddela lokala trafikföreskrifter.
Utredningen föreslår att länsstyrelsen skall besluta om
hastighetsreglering i ärenden, som inte är begränsade på sätt som anges i 58 §
andra stycket.
Dessutom innebär förslaget att länsstyrelsen liksom f.
n. äger besluta om förbud och föreskrifter enligt 57 § andra stycket. I fråga
om bakgrunden härtill hänvisas till den allmänna motiveringen. Såsom närmare
utvecklas under 58 b § kan kommunen enligt utredningens förslag av hänsyn till
bl. a. friluftslivets intressen meddela vissa föreskrifter, som påverkar
behovet av reglering enligt 57 § andra stycket.
Av motiveringen till 58 § framgår att polismyndigheten
skaU äga meddela beslut med begränsad giltighet och därmed besluta om föreskrifter,
som i dag benämns undantag eller dispenser. Polismyndighetens kompetens täcker
emellertid inte behovet av motsvarande beslut enligt 57 § andra stycket. Sådana
begränsade beslut får meddelas av länsstyrelsen. Om ursprungsbeslutet är
tillräckligt nyanserat dvs. om främst nyttotrafiken undantagits behöver det
emellertid inte bli fråga om någon större frekvens av kompletteringsbeslut.
11 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 81
Prop. 1977/78:81 162
58b
§
I
denna paragraf anges kommunens kompetens att meddela lokala trafikföreskrifter.
Vid den författningsmässiga beskrivningen av denna kompetens har tillämpats den
teknik som använts vid motsvarande situation enligt VTK. Sålunda har först
angivits i vilka fall polismyndigheten (58 §) och länsstyrelsen (58 a §) äger
meddela lokala trafikföreskrifter. Därefter anges i denna paragraf att sådana
föreskrifter i andra fall enligt 57 § första stycket meddelas av kommunen.
Regeringens
bemyndigande att delegera till kommunen att meddela lokala trafikföreskrifter
enligt TTK regleras i den tidigare behandlade lagen. I den nu aktuella
paragrafen bestäms endast gränserna för kommunens kompetens.
Tillämpningsområdet
för paragrafen har väsentligt rubbats genom att terrängkömingslagen innehåller
ett generellt förbud mot körning i terräng på barmark. Några exempel på
föreskrifter som kommunen enligt denna paragraf äger meddela kan emellertid
ges. Beträffande samtliga föreskrifter gäUer givetvis att de måste vara
begränsade till kommunens eget område. Vidare skall de vara så generella att de
inte faller inom polismyndighetens kompetens enligt 58 § i föreslagen lydelse.
Med
stöd av 57 § första stycket 1. kan kommunen meddela förbud mot snöskoterkörning
i särskilt iordningställda skidspår elljusspår o. 1. som regelbundet
används av en större krets människor. Vid denna typ av förbud bör givetvis
undantas körning med skoter för att anlägga och underhålla skidspåren. Liknande
förbud kan också meddelas i fråga om slalombackar och närliggande områden.
Även här bör göras undantag för exempelvis snöpackningsmaskiner och andra nyttofordon.
I
vissa faU behöver fordonstrafiken regleras inom t. ex. ett vintertid livligt
besökt område. Behovet kan avse både vägar och terräng. Kommunen kan i sådana
fall se området som en helhet och reglera fordonstrafiken såväl på vägar som i
utsatta terrängavsnitt. Det kan därvid bli fråga om att i terrängavsnitten
förbjuda trafik med motordrivna fordon eUer förbjuda stannande eller parkering.
Kommunen
har som nämnts i den allmänna motiveringen föreslagits få rätt att meddela
föreskrifter om även annan reglering av trafiken. Härmed torde avses omkörningsförbud
vid exempelvis en särskilt smal passage. Andra exempel kan vara föreskrifter om
högsta tillåtna tyngd eller bredd på terrängfordon när det gäller en bropassage
på en terrängled.
Som
nyss angivits kan kommunen enligt förslaget meddela förbud mot trafik med
fordon av visst slag av hänsyn till friluftslivet. På gmnd härav kan det i
vissa fall visa sig överflödigt för länsstyrelsen att med hänsyn till
naturvården ge ett motsvarande beslut med stöd av 57 § andra stycket och 58 a
§. Eventuellt kan naturvårdsintressena motivera att länsstyrelsen skärper ett
av kommunen tidigare meddelat beslut eller vidgar det område, som bör skyddas.
I det omvända fallet kan det saknas anledning för kommunen att meddela
föreskrifter med hänsyn till redan gällande länsstyrelsebeslut, som tillgodoser
även de intressen kommunen har att beakta. Det nu sagda visar enligt
utredningens mening det angelägna i att samråd sker mellan länsstyrelsen och
kommunen i dessa fall och atl beslutsfunktionerna samordnas. (Se även 57 § tredje
stycket i gällande lydelse.)
Prop.
1977/78:81 163
Vad som anförts under 6.1.2 om kommunens beslutanderätt
enligt VTK gäller i tillämpliga delar även kommunens motsvarande uppgifter
enligt TTK.
58 c §
Denna paragraf reglerar de fall då en föreskrift berör mer
än ett polisdistrikt respektive mer än en kommun. I dessa fall äger 159 § VTK
motsvarande tillämpning. Utredningen har inte ansett det vara något praktiskt
behov av att tilldela någon central myndighet beslutanderätt när en föreskrift
berör mer än ett län.
59 §
I denna paragraf ges bestämmelser om liggare och
kungörande. Paragrafens första stycke är utformat efter samma princip som
motsvarande regel i VTK, nämligen 152 §. I denna del hävisas till specialmotiveringen
till sistnämnda paragraf.
Paragrafens andra och tredje stycken innebär bara en
redaktionell ändring i förhållande tiU gällande rätt.
60 §
I denna paragraf föreslår utredningen en begränsning av
skyldigheten för beslutande myndighet att underrätta annan myndighet om meddelade
lokala trafikföreskrifter. Utredningen anser det tillräckligt med en
bestämmelse av innehåll att den myndighet som meddelat lokal trafikföreskrift
som avses i 57 § andra stycket skall underrätta statens naturvårdsverk om
föreskriften. TSV är givetvis oförhindrat att med stöd av 65 § föreskriva den
underrättelseskyldighet som kan finnas nödvändig.
65 § Ändringen i denna paragraf är endast redaktionell.
67 §
Utredningen föreslår att paragrafens tredje stycke skall
upphävas. Skälet härtill redovisas i specialmotiveringarna till 57 och 58 §§.
82 och 83 §§
De ändringar som föreslås i dessa paragrafer motsvaras i
princip av ändringarna i 169 § respektive 170 § VTK. Specialmotiveringarna till
de båda sistnämnda paragraferna gäller i tillämpliga delar även 82 och
83 §§ TTK.
7.4 Yrkestrafikförordningen
Flertalet av de ändringar i YTF som föranleds av
utredningens förslag i avsnittet 6.3 är av mycket enkel beskaffenhet. Sålunda
föreslås att i 5, 9, 15 och 20 §§ ordet trafiknämnd eller böjningsformer därav
skall utbytas mot kommun och böjningsformer därav. I samma paragrafer skall
"Konungen" bytas ut mot "regeringen". Dessa ändringar torde
inte behöva kommenteras närmare. Beträffande övriga föreslagna ändringar vill
utredningen anföra följande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:81 I64
15
§
I
fjärde stycket andra punkten av denna paragraf föreskrivs f. n., att avskrift
av beslut som regeringen meddelat enligt 5 § femte stycket skall tiUstäUas
"vederbörande länsstyrelse och trafiknämnd". Bakgrunden till denna
föreskrift är att kommun enligt 5 § tredje stycket i vissa fall äger göra
ansökan om trafiktillstånd för juridisk person. Utredningen föreslår ingen
ändring av denna bestämmelse men eftersom kommunen är sökande i de ärenden som
avses i andra punkten och i denna egenskap bör få en avskrift av beslutet samt
trafiknämnden avskaffas är det tillräckligt med en föreskrift om expedition
endast till länsstyrelsen.
25
§
Enligt
2 mom. första stycket skaU innehavare av trafiktillstånd för personbefordran
med bil bl. a. till tiUståndsmyndigheten överlämna bevis att fordonet godkänts
vid lämplighetsbesiktning. Sådan besiktning utförs av besiktningsman. I
momentets fjärde stycke stadgas att myndighet som meddelat trafiktillstånd kan,
när anledning därtUl föreligger, återkalla godkännande som avses i första
stycket.
Utredningen
föreslår, som framgår av den allmänna motiveringen, att även fråga om
återkallelse av nyss nämnt slag skall prövas av besiktningsman. Definitionen
på besiktningsman stämmer överens med bl. a. 3 § fordonskungörelsen (1972: 595)
och 3 § TTK.
I
detta sammanhang vill utredningen ifrågasätta behovet av den i 2 mom. första
stycket föreskrivna skyldigheten för innehavare av trafik-tiUstånd att göra
vissa anmälningar. Enligt vad som uppgivits av en av utredningens experter
fyUer dessa anmälningar ingen funktion men vållar tillståndsmyndigheten ett
betydande registreringsarbete.
41
§
Som
en följd av utredningens förslag om att trafiknämnden skall avskaffas bör
paragrafens tredje stycke upphävas.
43 a
§
I
25 § 2 mom. fjärde stycket föreslås att besiktningsman får befogenhet att
pröva fråga om återkallelse av godkännande av fordon som skall användas för
personbefordran. I den mån sådana beslut verkligen förekommer och har någon
självständig betydelse bör liksom f. n. möjlighet till överprövning
föreligga. Efter mönster av 115 § fordonskungörelsen föreslår utredningen att
tiUståndshavaren skall äga påkalla TSV:s prövning av besiktningsmannens beslut.
44 §
I
paragrafens 1 mom. regleras talerätten mot bl. a. trafiknämndens beslut och länsstyrelsens
beslut i ärende angående yrkesmässig trafik, vilket från trafiknämnd
hänskjutits till länsstyrelsen.
Med
hänsyn till utredningens förslag om att trafiknämndens befogenheter i princip
skall överflyttas på kommunen föreslås att i första stycket i stället skall
tas in en erinran om att talan mot kommuns beslut enligt denna förordning
följer särskilda regler. Därmed avses besvärsreglerna i kommunallagen (1953:
753) och kommunallagen (1957: 50) för Stockholm.
I
andra stycket föreslås vissa redaktionella jämkningar. Den i samma
Prop. 1977/78:81 165
stycke
upptagna regeln om talan mot länsstyrelsens beslut i ärenden som hänskjutits
dit från trafiknämnden bör givetvis utgå.
7.5 Poliscbefskungörelsen
Som
framhållits i den allmänna motiveringen utgår utredningen från att de ärenden
som enligt utredningens förslag till 148 § VTK och 58 § TTK skall ankomma på
polismyndigheten i stor utsträckning bör kunna delegeras från polischefen till
lägre polisbefäl. Bestämmelser om delegation av detta slag finns i den förut
nämnda förordningen (1975: 986) om handläggning av vissa polischefsuppgifter
(jfr 159 a § VTK). Av särskilt intresse i denna förordning är att den gäller
även ärenden enligt 8 § första stycket lagen om trafiknämnder, dvs. ärenden
som trafiknämnd delegerat till ordföranden. I 6 § av förordningen föreskrivs
att den som innehar eller uppehåller tjänst som polisinspektör och tjänstgör
som chef för avdelning, trafiksektion eller arbetsgmpp, som vakthavande befäl
eller på polisstyrelses kansli får åläggas att i polischefens ställe handlägga
trafiknämndsärenden av enklare beskaffenhet, vilka trafiknämnden har delegerat
till polischefen i dennes egenskap av nämndens ordförande.
Utredningen
anser att delegationsbestämmelsen i polischefskungörelsen bör kunna utformas
på direkt motsvarande sätt som enligt gällande rätt. I stället för
trafiknämndsärenden bör i 6 § upptas ärenden enligt 148 § VTK och 58 § TTK.
I 1
§ bör vidtas den ändring som följer av att lagen om trafiknämnder föreslås
upphävd.
7.6 Övergångsbestämmelser
till författningsförsiagen
Ett
genomförande av utredningens förslag synes fordra i huvudsak följande
övergångsbestämmelser.
De
lokala trafikföreskrifter enligt VTK och TTK, som gäller vid ett genomförande
av utredningens förslag, skall givetvis äga fortsatt giltighet. Samma
förhållande föreslås gälla s. k. dispenser, som meddelats med stöd av äldre
bestämmelser. Enligt gällande rätt anges nämligen inte uttryckligen sådana
dispenser vara att betrakta som lokala trafikföreskrifter. Vidare behövs
beträffande såväl VTK som TTK bestämmelser om att ärende, som anhängiggjorts
vid beslutande myndighet men ej avgjorts när utredningens ändringsförslag
träder i kraft, skall överlämnas till myndighet, som enligt de föreslagna
bestämmelserna har att pröva sådant ärende. Denna bestämmelse avser dels fall
då helt nytt beslutsorgan föreslås och dels fall, då omfördelning i
beslutskompetensen föreslås i fråga om redan befintliga organ. Ärenden som
avgjorts i första instans men överklagats skall däremot handläggas enligt äldre
bestämmelser.
För
YTF:s del föreslås gälla i princip motsvarande bestämmelser.
Prop. 1977/78:81 167
Bilaga 2
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET
Huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare
Promemoria av Trafiknämndsutredningen Stockholm 1976
Ds K 1976: 6
Prop. 1977/78:81 169
Till Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Kungl.
Maj:t bemyndigade den 18 oktober 1974 chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att överväga vissa kommunala trafik- och
trafiksäkerhetsfrågor. Med stöd av bemyndigandet tillkallade
departementschefen samma dag såsom sakkunnig justitiekanslern Ingvar Gullnäs.
Den
15 november 1974 förordnades numera hovrättsassessorn John-Olof Wallin att vara
sekreterare åt den sakkunnige.
Utredningen
som kallat sig trafiknämndsutredningen har i mars 1976 avlämnat betänkandet
(SOU 1976: 18) Lokala trafikföreskrifter m. m.
I
enlighet med sitt åtagande i samband med avlämnandet av nyssnämnda betänkande
får utredningen härmed överlämna en promemoria (Ds K 1976: 6) angående
huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare.
Utredningen
har i denna del av sitt uppdrag biträtts av sekreteraren i Svenska
kommunförbundet Jimmy Björk, polismästaren i Göteborgs polisdistrikt Bengt
Erlandsson och byråchefen i rikspolisstyrelsen Carl-Erik Kappelin som experter.
Experterna har i allt väsentligt anslutit sig till de i promemorian framlagda
förslagen.
Uppdraget
är härmed slutfört.
Stockholm
den 30 juni 1976 Ingvar Gullnäs
/ John-Olof Wallin
Prop. 1977/78:81 170
Innehåll
1. Inledning.........................................................
2. Gällande ordning ...........................................
3. Propositionen 1975/76: 106 med förslag till lag om
felparkeringsavgift jämte trafikutskottets betänkande 1975/76: 14....................................................
4. Överväganden och förslag..................................
BILAGA
Förarbetena
till och innebörden av 1964 års lag om kommunal
trafikövervakning.................................................
Prop. 1977/78:81 171
Huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare
1
Inledning
Trafiknämndsutredningen
har haft att utreda vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor, främst
beslutanderätten i fråga om lokala
trafikföreskrifter,
beslutanderätten i fråga om tillstånd tiU
taxitrafik m.m. samt
organisationen m. m. av det frivilliga lokala
trafiksäkerhetsarbetet.
I
dessa delar har utredningen avgivit betänkandet (SOU 1976: 18) "Lokala
trafikföreskrifter m. m."
I proposition 1975/76: 106
framlades förslag till lag om felparkeringsavgift, m. m. Enligt lagen
avkriminaliseras de flesta former av parkeringsförseelser och den nuvarande
parkeringsboten ersätts med en avgift, som fordonsägaren är betalningsansvarig
för. Om kommunen svarar för trafikövervakningen enligt lagen (1964: 321) om
kommunal trafikövervakning, tillfaller avgiften kommunen, dock efter avdrag för
statsverkets administrationskostnader.
Under
avsnittet 8.7 Kommunal trafikövervakning i den nämnda propositionen uttalade
departementschefen (s. 42) att överväganden om huvudmannaskapet för
trafikövervakarkåren låg inom ramen för trafiknämndsutredningens uppdrag.
Departementschefen ansåg det därför inte lämpligt att i propositionen ta
ställning till frågan i vad mån några förändringar är påkallade i fråga om det
nämnda huvudmannaskapet.
Trafiknämndsutredningen
redovisar i det följande sin syn på reformbehovet i fråga om huvudmannaskapet
m. m. för trafikövervakarna.
2
Gällande ordning
En
utförlig redogörelse för tillkomsten år 1957 av systemet med kommunala
trafikövervakare samt för de överväganden som förekom angående dessa övervakare
i samband med polisväsendets förstatligande lämnas i bilaga.
Som en bakgrund till
utredningens överväganden redovisas här endast följande sammanfattande
beskrivning av den rådande ordningen. Härvid bortses från de ändringar som
följer av propositionen om felparkeringsavgift m. m.
Beskrivningen
kan enklast inledas med ett återgivande av lagen (1964: 321) om kommunal
trafikövervakning. De tre paragraferna i lagen har följande lydelse.
1 §. Uttager kommun avgift för begagnande av allmän
parkeringsplats, må länsstyrelsen förordna, att kommunen skall ombesörja övervakning
av efterlevnaden av föreskrifter rörande parkering och annan uppställning samt
stannande av fordon.
2 §. Övervakning enligt 1 § skall fullgöras med
personal, som erhållit härför lämpad utbildning. Närmare föreskrifter om sådan
utbildning meddelas av rikspolisstyrelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förordnande för personalen att fullgöra trafikövervakning
meddelas av polischefen. Personalen står i sin tjänstgöring under polischefens
ledning.
Föreskrifter om tjänstedräkt eller annat kännetecken för
personal, som avses i denna paragraf, meddelas av Konungen.
3 §. Har förordnande meddelats enligt 1 §, skall
länsstyrelsen bestämma det område, inom vilket kommunen skall ombesörja
övervakningen, saml det minsta antal övervakare som erfordras därför.
Trafikövervakarnas uppgifter utgör polisverksamhet. Åliggande för kommunen
enligt 1 § förutsätter att övervakningen av den avgiftsbelagda parkeringen inom
något område av kommunen ställer krav på särskilt avdelad personal, som har
full sysselsättning med dessa uppgifter. Det måste föreligga ett behov av mer
än någon enstaka övervakare.
Vilka trafikföreskrifter som omfattas av
övervakningsskyldigheten avgörs i varje särskilt fall.
Bestämmelserna i 2 § innebär att det ankommer på
polischefen att bestämma i sådana frågor som fördelningen av trafikövervakarna
på olika delar av övervakningsområdet, behovet av övervakning under olika delar
av dygnet, samordningen med polisens övervakningsverksamhet, formerna för
övervakningen och för rapportering o. d.
I frågor som gäller arbetstid och andra
anställningsvillkor samt allt som har direkt samband därmed är det däremot
kommunen som har beslutanderätten.
Förordnanden
enligt 1 § hade per den 1 januari 1976 meddelats för 64 kommuner, nämligen:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stockholms
län
Huddinge
Järfälla
Norrtälje
Sollentuna
Solna
Stockholm
Sundbyberg
Södertälje
Täby
Vaxholm
Uppsala län
Enköping
Uppsala
Jönköpings
län
Jönköping
Nässjö
Tranås
Värnamo
Kronobergs län Växjö
Kallnar län
Kalmar
Oskarshamn
Gotlands län Visby
opaginerad Kontrollera mot PDF
Södermanlands län
Eskilstuna
Nyköping
Blekinge
län
Karlshamn
Karlskrona
opaginerad Kontrollera mot PDF
Östergötlands län Linköping Motala Norrköping
Kristianstads
län
Hässleholm
Kristianstad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Malmöhus
län
Burlöv
Landskrona
Malmö
Ystad
Hallands län Falkenberg Halmstad Kungsbacka
Göteborgs och Bohus län
Göteborg
Kungälv
Lysekil
Strömstad
Uddevalla
Västmanlands län Västerås
Kopparbergs län
Borlänge
Falun
Gävleborgs län
Gävle
Hudiksvall
(Söderhamn
fr. o. m. 2.2.1976)
Västernorrlands län
Härnösand
Sollefteå
Sundsvall
Örnsköldsvik
opaginerad Kontrollera mot PDF
Älvsborgs
län
Borås
Vänersborg
Skaraborgs län Lidköping Mariestad Skövde
Värmlands län
Karlstad
Kristinehamn
Jämtlands
län Östersund
Västerbottens län
Skellefteå
Umeå
Norrbottens län
Kiruna
Luleå
opaginerad Kontrollera mot PDF
Örebro län Karlskoga Örebro
3 Propositionen 1975/76:106 med förslag till lag om
felparkeringsavgift, m. m. jämte trafikutskottets betänkande 1975/76:14
Rikspolisstyrelsen och Stockholms gatunämnd hemställde den
18 oktober resp. den 21 januari 1971 om åtgärder för att möjliggöra en bättre
kontroll av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad och underlätta beivrandet av
parkeringsförseelser. Inom kommunikationsdepartementet utarbetades på grund
därav promemorian (Ds K 1973: 6) Vissa frågor om kontroll av
parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. I promemorian föreslogs bl. a. att
sanktionen för parkeringsöverträdelser skulle få formen av en avgift,
förslagsvis kallad felparkeringsavgift, och att fordonets registrerade ägare
skulle göras strikt ansvarig för avgiften. Under hänvisning till att systemets
effektivitet inte påverkades av om trafikövervakningen är kommunal eller
statlig togs i promemorian inte ställning till frågan om staten eller kommunen
borde svara för parkeringsöver-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:81 ,74
vakningen
och inte heller till frågan om avgifterna helt eller till någon del borde
tillfalla kommunen.
Vid
remissbehandlingen av promemorian förordade länsstyrelsen i Stockholms län,
Stockholms och Göteborgs kommuner samt kommunförbundet att kommunerna fick
huvudmannaskapet för parkcringsöver-vakningen. Länsstyrelserna i Malmöhus samt
Göteborgs och Bohus län ansåg däremot att det inte förelåg skäl att ändra
nuvarande ordning.
Den
i proposition 1975/76: 106 föreslagna och numera antagna lagen om
felparkeringsavgift, innehåller bl. a. följande.
Regeringen
ges kompetens att förordna att lagen skall tillämpas i fråga om överträdelse
av föreskrift rörande parkering eller stannande av fordon som är upptaget i
bilregistret eUer motsvarande utländska register om överträdelsen inte är
belagd med straff. Den som överträder sådan föreskrift, är skyldig att erlägga
en avgift (felparkeringsavgift), som utgör lägst 50 och högst 150 kr. I kommun,
som svarar för trafik-övervakning enligt lagen om kommunal trafikövervakning,
fastställer kommunfullmäktige felparkeringsavgiftens belopp. I annan kommun
fastställs beloppet av länsstyrelsen. Fordonets ägare är ansvarig för att
felparkeringsavgiften betalas. Vid överträdelse av föreskrift som nyss nämnts
får polisman eller trafikövervakare meddela parkeringsanmärkning. I lagen
finns också regler om handläggningen av ärenden om parkeringsanmärkning. Har
parkeringsanmärkning meddelats i kommun som svarar för trafikövervakning enligt
den nyssnämnda lagen tillfaller felparkeringsavgiften kommunen efter avdrag för
statsverkets administrationskostnader. I annat fall tillfaller avgiften
statsverket. Inbetalning av felparkeringsavgiften förutsätts ske till
rikspolisstyrelsen. Det nya sanktionssystemet syftar till en enklare och mindre
resurskrävande ordning för beivrande av parkeringsförseelser utan att avkall
skall göras på rättssäkerheten. Lagen föreslås träda i kraft den dag
regeringen bestämmer. Samtidigt därmed upphävs lagen om parkeringsbot.
I
fråga om den kommunala trafikövervakningen uttalar departementschefen i
propositionen bl. a. följande.
Jag
har redan tidigare erinrat om att det särskilt i de största kommunerna
pågår ett arbete för att genom trafiksaneringsåtgärder öka trafiksäkerheten,
förbättra betingelserna för kollektiv- och distributionstrafiken och
underlätta trafikavvecklingen i övrigt. Strävandena i dessa avseenden är som jag
påpekat väsentliga också med hänsyn till önskemålen att även utanför
nybyggnadsområden genom trafiksanering förbättra trafiksäkerhet och miljö.
Detta arbete åvilar kommunerna och medför att de får göra i många fall
betydande insatser för trafikreglering. En stor del av de parkeringsreglerande
bestämmelserna tillkommer också genom beslut på det lokala planet i form av
lokala trafikföreskrifter. Det bör även beaktas att en stor del av
parkeringsövervakningen redan nu sker genom kommunalt anställda trafikvakter.
Väsentliga delar av parkeringsirågan vilar alltså redan på kommunerna. Om parkeringsöverträdelserna
avkriminaliseras är det enligt min mening naturligt att felparkeringsavgifterna
i princip tiUfaller kommunerna, särskilt som det finns anledning att förmoda
att allt fler kommuner kommer att begära och få förordnande enligt lagen om
kom.munal trafikövervakning. Det är också att märka att kommunerna därigenom
kan få bättre möjligheter att intensifiera övervakningen av
parkeringsbestäinmelserna.
För
att systemet till rimilig kostnad skall fungera så smidigt och effektivt som
avsetls, måste med hänsyn till ärendevolymen enhet-
Prop. 1977/78:81 175
liga
och rationella handläggningsrutiner eftersträvas, vilket torde förutsätta en
samordnad hantering med utnyttjande av ADB-teknik. Rikspolisstyrelsen har inom
parkeringsbotsförfarandet byggt upp datarutiner för det nuvarande förfarandet
som i de nu aktuella delarna företer stora likheter med den föreslagna
handläggningsordningen. Den datorkapacitet som frigörs genom att
parkeringsbotssystemet slopas kan utnyttjas för det nya avgiftssystemet. Om
kommunerna själva skall svara för administreringen försvåras uppbyggnaden av
enhetliga och likartade rutiner med risk för en i hög grad fördyrande resurssplittring.
Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter i ämnet.
Genom att förfarandet till
en viss del innebär att statliga resurser ställs till förfogande för
handläggningsrutinerna måste statsverket få gottgörelse för sina kostnader för
verksamheten. Däri ingår blankett-och driftskostnader för datarutinerna,
personal- och lokalkostnader vid polis- och åklagarmyndigheter, domstolar och
utsökningsmyndigheter. En granskning av de oUka posterna som gjorts inom
kommunikationsdepartementet visar att kostnaderna i 1975 års penningvärde
torde kunna beräknas till ca 18 kronor för varje betald parkeringsanmärkning.
Kostnaderna är i allt väsentligt löneberoende och kan därför beräknas stiga i
samma takt som löneutvecklingen för offentligt anställda. Jag förordar alltså
att ersättningen t. v. fastställs till 18 kronor i 1975 års penningvärde med
uppräkning till följd av löneutvecklingen. Det bör ankomma på regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer att med utgångspunkt i det anförda
fastställa avdragsbeloppet. Utvecklingen bör följas och om några år kan det bli
aktuellt att utvärdera resultaten av den angivna beräkningsgrunden.
Vad
jag nu har sagt är i huvudsak tillämpligt endast beträffande kommuner, där
kommunal trafikövervakning finns anordnad. I övriga kommuner bör statsverket
uppbära hela felparkeringsavgiften.
Dessa
överväganden har i och för sig ingen betydelse för bedömningen av frågan om
hur huvudmannaskapet för den kommunala trafikövervakarkåren skall anordnas.
Jag vill emellertid erinra om att jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 18 oktober 1974 har tillkallat en sakkunnig (K 1974: 03) med uppdrag att
utreda vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor. Överväganden om
huvudmannaskapet för trafikövervakarkåren ligger inom ramen för den sakkunniges
uppdrag. Jag anser det därför inte lämpligt att nu ta ställning till i vad mån
några förändringar är påkallade.
Trafikutskottet
tillstyrkte i sht betänkande (TU 1975/76: 14) i princip den nu behandlade
propositionen. Utskottet föreslog emellertid en avvikelse från propositionen i
fråga om vissa fullföljdsregler. I betänkandet behandlades bl. a. även
motionen 1975/76: 276, vari hemställts att frågan om en utökning av
trafikvakternas arbetsuppgifter skulle utredas i syfte att skapa större trivsel
och säkerhet i trafiken. I anslutning härtill framhöll utskottet att frågan om
huvudmannaskapet för trafikövervakarkåren f. n. utreddes av
trafiknämndsutredningen som avsåg att lämna en särskild promemoria i ämnet före
innevarande sommar. Utskottet förutsatte att vid den fortsatta behandlingen av
denna fråga även de synpunkter som framkommit i motionen beaktades. Dessutom
borde en av riksdagsrevisorerna upprättad promemoria beaktas, såvitt gäller
trafikvaktpersonalens medverkan vid övervakningen av att fordonen är försedda
med giltiga kontrollmärken. Med hänvisning här-
Prop. 1977/78:81 176
till
ansåg utskottet att motionen icke borde föranleda någon riksdagens särskilda
åtgärd.
Utskottets
hemställan biföUs av riksdagen (rskr. 1975/76: 240).
4
Överväganden och förslag
Utredningens
uppdrag gäller huvudmannaskapet för de kommunala trafikövervakarna. Denna fråga
har ett nära samband med bl. a. frågan under vilka fömtsättningar förordnande
enUgt 1 § lagen om kommunal trafikövervakning bör kunna meddelas. Det kan
diskuteras om det numera är lämpligt att anknyta till kravet att kommun uttar
avgift för begagnande av allmän parkeringsplats. Kommunernas ökade ansvar för
samhällsplaneringen inklusive trafik- och trafikförsörjningsfrågorna gör att
man kan överväga att låta kommunerna även i andra fall få förordnande att
ombesörja övervakningen av parkering m. m. under hela året eller del av året,
t. ex. under turistsäsong e. d. Utredningen har emellertid uppfattat sitt
uppdrag så att frågan om huvudmannaskapet skall övervägas inom i princip
oförändrat regelsystem i övrigt.
Tillämpningsområdet
för lagen om felparkeringsavgift är ännu ej fastställt i författning.
Utredningen utgår från att lagen skall ha i princip samma omfattning som gällande
bestämmelser om parkeringsbot. Detta innebär att kommunala trafikövervakare
efter lagens ikraftträdande får till uppgift att övervaka och rapportera
endast sådana parkeringsförseelser som inte är sanktionerade genom straff utan
i stället genom avgifter. Eftersom lagen inte innebär att polisens skyldighet
att övervaka efterlevnaden av parkeringsbestämmelserna bortfaller, kommer även
polisen att övervaka avgiftssanktionerade förseelser. I kommuner utan kommunala
trafikövervakare kommer övervakningen att fullgöras av enbart polisen.
När
det nu gäller att ta ställning till frågan om parkeringsreformen bör få några
konsekvenser i fråga om huvudmannaskapet för den kommunala
trafikövervakarkåren står valet mellan ett bibehållande av gällande ordning med
delat huvudmannaskap och ett helt kommunalt huvudmannaskap. Det förra
alternativet innebär att polisen behåller sitt nuvarande inflytande. Till
förmån för detta alternativ talar bl. a. följande omständigheter.
Polisen
har ansvar för ordning, säkerhet och framkomlighet i trafiken. När systemet med
kommunala trafikövervakare började tillämpas var skälet främst polisbristen,
särskilt i storstäderna. Utvecklingen har gått därhän att kommunala
trafikövervakare numera behövs även i andra kommuner. Denna utveckling hänger
samman med att polisen inte har tillräckliga resurser för den ökade
parkeringsövervakning som krävs till följd av det ökade fordonsbeståndet och
den allt intensivare trafiken. En bidragande orsak till utvecklingen har
troUgen även varit kommunernas alltmer ökade engagemang i trafikfrågor.
Samtidigt har man kunnat konstatera att systemet med kommunalt anställda
trafikövervakare fungerat mycket tillfredsställande.
Särskilt
vid större offentliga tillställningar, demonstrationer o. 1. har polisen
intresse av att tillräckligt antal trafikvakter kan bistå med parkeringsövervakning.
Även i övrigt när polisen finner att framkomlighetsproblem har uppstått eller
allmänheten till poUsen framfört klago-
Prop. 1977/78:81 177
mål
över parkeringsolägenheter är det av betydelse att polisen kan disponera
trafikvakter för aktuella uppgifter.
För
en ordning med ett fullständigt kommunalt huvudmannaskap för trafikövervakarna
talar främst följande omständigheter.
Kommunen
anställer och betalar trafikövervakarna. Det blir i fortsättningen inte fråga
om att övervaka straffsanktionerade utan avgifts-sanktionerade överträdelser.
Kommuner med trafikövervakare får uppbära huvuddelen av de avgifter som flyter
in och får därmed ett ekonomiskt intresse av det sätt på vilket
övervakningsverksamheten drivs. Om trafiknämndsutredningens förslag om att
tilldela kommunen betydelsefull kompetens i fråga om lokal trafikreglering
genomförs, får kommunen ytterligare anledning att satsa på ökad
övervalcningsverksamhet. Ett kommunalt huvudmannaskap underlättar även en
lösning av problemet med övervakning av parkering på kommunägd kvartersmark.
Enligt
utredningens mening måste en reform i enlighet med det senare alternativet
förenas med att polisen tillförsäkras ett tillräckligt inflytande över
kommunens disposition av trafikövervakarna. Kommunens och polisens intressen i
fråga om parkeringsövervakning stämmer i regel överens. En viss risk för
motsättningar kan emellertid inte uteslutas. Kommunen kan t. ex. av ekonomiska
skäl satsa huvuddelen av sina trafikövervakningsresurser på områden med
parkeringsautomater och lågprioritera övervakningen inom andra viktigare
områden, där trafiksäkerhets- och framkomlighetsintressen därigenom blir
eftersatta. Farhågor av detta slag bör inte överdrivas men exemplet visar att
det är önskvärt med en samverkan.
Behovet
av samverkan synes kunna tillgodoses genom två regler om samrådsskyldighet. Den
ena bör innefatta ett åliggande för kommun att vid den långsiktiga planeringen
av övervakningsverksamheten samråda med polismyndigheten. Detta samråd bör
avse inte bara övervakningens omfattning och ledningen av verksamheten utan
även sådana frågor som prioriteringen av olika övervakningsobjekt. Den andra
föreskriften om samråd bör avse särskilda händelser, t. ex. demonstrationer
och vissa slag av offentliga tillstäUningar m. m. Polismyndigheten bör i sådana
fall ha rätt att påkalla samråd med kommunen rörande medverkan av
övervakarkåren i den konkreta situationen.
Utredningen
har även övervägt mer ingripande regler för att samordna polisens och
kommunens intressen i de nu behandlade frågorna men ansett de två reglema om
samrådsskyldighet tillräckliga. I den mån motsättningar visar sig föreligga bör
en lösning kunna vinnas antingen genom besvär i vanlig ordning eller genom
medverkan av andra myndigheter, i sista hand regeringen.
Utredningen
anser att övervägande skäl talar för ett fullständigt kommunalt huvudmannaskap
för trafikövervakarkåren. En sådan lösning överensstämmer också med vad bl. a. kommunförbundet
tidigare förordat. Polisens intressen bör kunna tillgodoses genom regler om
samråd av nyss nämnt slag.
Kompetensområdet
för kommunala trafikövervakare är f. n. inte närmare bestämt i lagen om
kommunal trafikövervakning. Utredningen anser att kompetensen bör begränsas
till sådana föreskrifter som omfattas av lagen om felparkeringsavgift. Härmed
har utredningen tagit ställning även till den i trafikutskottets betänkande
(jfr 3. ovan) behandlade frågan om trafikövervakarnas medverkan vid övervakningen
av att fordon är försedda med giltiga kontrollmärken. De skyldigheter som
kontrollmärket avser är nämligen alla straffsanktionerade.
12
Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 81
Prop. 1977/78:81 178
Den
förordade lösningen innebär ett ökat ansvar för kommunema. Utredningen räknar
med att fler kommuner kommer att vilja överta ansvaret för trafikövervakningen
och att de kommuner som nu har ett sådant ansvar kommer att bygga ut sin
organisation. Länsstyrelsen bör liksom hittills fastställa ett minsta antal
övervakare. Särskilda problem vållar övervakningen av parkeringsbestämmelserna
kvällar och nätter samt sön- och helgdagar. Även om existensen av en kommunal
kår av trafikövervakare inte befriar polisen från dess skyldigheter beträffande
parkeringsövervakningen är det uppenbart att en tiUfredsställande övervakning
genom en kommunal kår fömtsätter att deima kår är så dimensionerad att den
täcker behoven även imder sådana tider som nyss nämndes. Utredningen utgår från
att kommunema beaktar detta vid dimensioneringen av personalen och vid
upprättandet av tjänstgöringslistor m. m.
Den
förordade lösningen innebär att trafikövervakarna inte längre bör meddelas
förordnanden som ordningsvakter. Detta föranleder en ändring i
polisinstruktionen (1972: 511). Däremot bör de även i fortsättningen bära
tjänstedräkt eller annat kännetecken.
Lagen
om felparkeringsavgift medför nya krav på utbildning av trafikövervakarna.
Utredningens förslag om ett kommunalt huvudmannaskap bör få till följd att
såväl de nya behov av utbildning som är en konsekvens av avgiftssystemet som
utbildningsbehovet i övrigt bör fyllas genom insatser av det allmänna.
Ansvaret för att utbildningen kommer till stånd bör åvila kommunerna i
egenskap av huvudmän för trafikövervakarna. Närmare föreskrifter om denna
utbildnings innehåll m. m. bör meddelas av regeringen. Utredningen utgår från
att rikspolisstyrelsen får ett visst inflytande på utbildningen.
Utredningen
har inte ansett det falla inom sitt uppdrag att göra en fullständig
överarbetning av lagen om kommunal trafikövervakning. De förslag utredningen
förordat i det föregående kan emellertid åskådliggöras genom följande utkast
tiU ändringar i lagen.
Gällande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Uttager kommun avgift för be- Uttager kommun avgift för be-
gagnande
av allmän parkerings- gagnande av allmän parkerings
plats, må länsstyrelsen förordna, plats, må länsstyrelsen förordna
att kommunen skall ombesörja att kommunen skall ombesörja
övervakning av efterlevnaden av övervakning av efterlevnaden av
föreskrifter rörande parkering och sådana föreskrifter rörande parke
annan uppställning samt stannande ring eller stannande av fordon som
av fordon. omfattas av lagen (1976: 206) om
felparkeringsavgift.
2 §
Övervakning enligt 1 § skall Övervakning enligt 1 § skall
fullgöras med personal, som er- fullgöras med personal, som er
hållit härför lämpad utbildning, hållit härför lämpad utbildning.
Närmare föreskrifter om sådan ut- Närmare föreskrifter om sådan ut
bildning meddelas av rikspolissty- bildning meddelas av regeringen.
relsen.
Gällande lydelse
Förordnande för personalen att fullgöra trafikövervakning
meddelas av polischefen. Personalen står i sin tjänstgöring under polischefens
ledning.
Föreskrifter om tjänstedräkt eller annat kännetecken för
personal, som avses i denna paragraf, meddelas av Konungen.
Föreslagen lydelse
Kommun skall samråda med polismyndigheten angående omfattningen
och den allmänna inriktningen av verksamheten. Särskilt samråd med
polismyndigheten skall ske om polismyndigheten så påkallar i anledning av
händelser som bedöms kräva särskilda insatser i fråga om övervakningen av
föreskrifter som avses i 1 §.
Föreskrifter
om tjänstedräkt eller annat kännetecken för personal, som avses i denna paragraf,
meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bemyndigar.
Prop. 1977/78:81 180
Bilaga
Förarbetena
till och innebörden av 1964 års lag om kommunal trafikövervakning
Genom
lagen (1957: 258) angående ändrad lydelse av 18 § i lagen (1925: 170) om
polisväsendet i riket infördes bestämmelser som bemyndigade Kungl. Maj:t att
för visst polisdistrikt medge att särskilda med trafikövervakning
sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet ombesörjdes i annan ordning än
som angavs i polislagen. Genom en samtidig ändring i polisreglementet
föreskrevs att polischef skulle meddela ordningsvaktsförordnande för den som
skulle ombesörja dyUk trafikövervakning. Vidare gjordes genom ett tillägg i
vägtrafikförordningen reglerna om skyldighet för vägtrafikant att efterkomma
polismans anvisningar m. m. tiU trafikens ordnande tiUämpliga även på
vederbörligen förordnad trafikövervakare.
De
nu redovisade författningsändringarna föranleddes av en genom Stockholms stads
försorg verkställd utredning om anställande av kvinnlig personal för
trafikövervakning i staden. I utredningen konstaterades att de mest
personalkrävande av polisens trafikuppgifter var trafikdirigering samt
parkerings- och stoppförbudsövervakning. Med hänsyn till den då rådande
polisbristen i Stockholm föreslogs att sådana uppgifter skulle få läggas på en
kvinnlig trafikövervakningskår. De särskilda trafikövervakarna ansågs i
princip böra ha samma utbildning som poliskonstaplar. I begynnelseskedet sades
dock utbUdningen böra inskränkas till en snabbutbildningskurs. Det föreslogs
att anställning skulle ske hos gatunämnden. Trafikövervakama skulle emellertid
underställas polismästaren och polisledningen skulle utöva den reella
anställningsprövningen.
Med
anledning av den nyss nämnda utredningen upprättades inom inrikesdepartementet
en departementspromemoria, i vilken trafikövervakarnas ställning upptogs till
behandling. Inledningsvis fastslogs att den verksamhet med vilken
trafikövervakarna enligt förslaget skulle sysselsättas utgjorde polisverksamhet,
som enligt polislagen skulle utövas av poUsmän. Förutsättningen för att
överlåta enklare polisuppgifter, som det ålåg polisdistriktet att fullgöra, på
trafikövervakare var enligt promemorian att de särskilda uppgifterna kunde
klart avgränsas från övrig polisverksamhet. Övervakning av att parkerings- och
stoppförbuds-bestämmelser efterlevdes samt rapportering av förseelser mot dessa
bestämmelser kunde förenas med denna förutsättning. Med dessa uppgifter borde
förenas den mera positiva uppgiften att meddela upplysningar om gällande
parkeringsbestämmelser och tillgängliga parkeringsutrymmen.
Vid
remissbehandlingen av promemorian vann där framförda synpunkter anslutning på
de flesta håll. Flertalet remissinstanser framhöll emellertid som sin
principiella instäUning, att förstärkningen av trafikövervakningen i stället
borde ske genom att rekryteringen av polispersonal stimulerades. I fråga om
övervakamas uppgifter anslöt sig de flesta remissinstanserna till
ställningstagandet i promemorian. Några remissinstanser förordade, att
uppgifterna skulle inskränkas till parke-
Prop. 1977/78:81 181
ringsplatscrna
eUer bara få avse den tidsbegränsade fordonsuppställningen.
Departementschefen
ansåg för sin del (prop. 1957: 164) att man borde i första hand och så långt
det var möjligt söka lösa problemet med den bristande parkeringskontroUen genom
att stimulera rekryteringen till polistjänsterna. Som extraordinär åtgärd borde
emellertid förslaget med särskilda trafikövervakare prövas. De principiella
betänkligheterna mot en sådan ordning syntes kunna vika, om
övervakningspersonalen anförtroddes endast uppgifter av enklare beskaffenhet
och uppgifterna klart avgränsades från övriga poUsuppgifter. Departementschefen
anslöt sig till de i promemorian framlagda synpunkterna på vilka uppgifter
trafikövervakama borde ha. Trafikövervakarna borde få en på de angivna
övervakningsuppgifterna direkt inriktad utbUdning, som alltså avsågs bli mer
begränsad än den vanliga polisutbildningen. Slutligen framhölls, att utvägen
att anförtro poUsuppgifter åt annan personal än polispersonal inte borde få
tillgripas i andra fall än då verksamheten inte kunde tillgodoses på annat
sätt. Prövningen härav borde göras av Kungl. Maj:t. Andra polisuppgifter än
sådana som var av enklare beskaffenhet borde över huvud taget inte få fullgöras
på detta sätt.
Första
lagutskottet (LIU 1957: 30) anslöt sig i allt väsentUgt till departementschefens
uttalanden. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
Med
stöd av den ovan nämnda bestämmelsen i 18 § andra stycket polislagen lämnade
Kungl. Maj:t där avsett medgivande åt Stockholms, Göteborgs, Malmö,
Helsingborgs, Västerås, Uppsala, Eskilstuna, Borås, Linköpings, Sundsvalls,
Karlstads, Umeå och Östersunds polisdistrikt. Medgivandena, som gällde tills
vidare, avsåg i regel tillsyn över efterlevnaden av bestämmelser om
parkerings- och stoppförbud, rapportering av förseelser mot dessa bestämmelser
samt viss upplysningsverksamhet. Trafikövervakarna var i administrativt
hänseende i regel knutna till vederbörande stads gatukontor men skulle i sin
verksamhet vara underställda polismyndigheten.
Den 1 januari 1961
infördes den aUtjämt gäUande lagen (1960: 683) om parkeringsbot. Lagen avser
att möjliggöra förenklad handläggning av parkeringsförseelser, vilka inte är
belagda med svårare straff än penningböter. Regeringen äger meddela förordnande
dels vilka parkeringsförseelser som får beivras med stöd av lagen och dels om
lagens tillämpningsområde i geografiskt hänseende. Regeringens förordnanden i
dessa frågor finns intagna i parkeringsbotskungörelsen (1968: 200).
Genom riksdagens bifall
tiU prop. 1962: 148 angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.
beslutades att staten fr. o. m. den 1 januari 1965 skulle överta
huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet i den mån
huvudmannaskapet för dessa verksamhetsgrenar då var kommunalt. Beslutet
innefattade endast principiella ställningstaganden i fråga om förstatligandet
och omorganisationen. För att biträda med det ytterligare utrednings-,
planläggnings- och författningsarbete som fordrades för reformerna
tillkallades särskilda sakkunniga, bl. a. poUsberedningen.
Polisberedningen,
som behandlade bl. a. frågor om särskUda trafikövervakare skulle finnas i den
nya polisorganisationen och vilka uppgifter de i så fall borde ha samt vem som
borde vara huvudman för dem, anförde bl. a. följande.
Trafikövervakningen
liksom polisverksamhet i övrigt var enligt
Prop. 1977/78: 81 182
beredningen
av den art att det merendels inte var rationellt att fördela olika
övervakningsuppgifter på skilda befattningshavare. I verkligheten var en sådan
arbetsfördelning i allmänhet inte genomförbar. Lämpligheten av särskilda
trafikövervakarkårer hade med hänsyn härtill också ifrågasatts på åtskilliga
håll. 1957 hade anordningen godtagits endast som en nödlösning.
Trafikutvecklingen under senare år samt de i stort sett goda erfarenheter man
fått av trafikÖvervakamas verksamhet ansåg beredningen emellertid motivera en
annan bedömning. De omfattande och ständigt ökande uppgiftema på detta område
krävde stora personalresurser. Det syntes inte rationellt att för dylika
övervakningsuppgifter öka kadem av välutbildad poUspersonal i den utsträckning
som fordrades för att övervakningen skuUe bli effektiv. Möjligheten att för
uppgifterna utnyttja personal med lägre kompetens borde därför ses som en
permanent lösning av övervakningsproblemen. Stor försiktighet borde dock
iakttas vid tillskapandet av särskilda personalkårer för övervakningen. Under
inga förhållanden borde det enligt beredningens uppfattning komma i fråga att
för trafikövervakningen anlita, fömtom polismän, mer än en personalgmpp. Denna
borde ha enhetliga kvalifikationer.
Skillnaden
mellan polismän och trafikövervakare var enligt polisberedningens mening
betydande i fråga om såväl fackutbildning som förkunskaper. Av polisaspirant
krävdes goda förkunskaper, och efter antagningen skulle aspiranten genomgå
omkring ett års polisutbUdning för att bli kompetent att erhålla
polismanstjänst. Beträffande särskild trafikövervakare krävdes inga
förkunskaper utöver obligatorisk skolutbildning och fackutbildningen varade
fyrafem veckor. Denna väsentliga skillnad i kvalifikationerna hade förutsatts
vid 1957 års ändring av polislagen. Avsikten hade då endast varit att lösa
problemet med parkeringsövervakningen, vilken hade ansetts kunna åläggas
personal med begränsad utbildning. Mot denna bakgrund bestämdes också trafikövervakarnas
kompetens som enligt dittills meddelade förordnanden omfattade övervakning av
parkerings- och stoppförbudsbestämmelser-nas efterlevnad. Till dylika
bestämmelser fann beredningen böra hänföras lokala trafikföreskrifter om
stannande och uppställning av fordon samt förbuden i 42 § 4 mom. samt 49 § 2
och 3 mom. vägtrafikförordningen att stanna eller uppställa fordon på viss
plats. Det gemensamma för dessa föreskrifter och bestämmelser var att
förseelsen skedde redan genom att fordonet i strid mot förbudet stannades eller
uppställdes på viss plats eller var uppstäUt där viss tid. Bedömning av faran
eller olä-genlieten av stannandet eller uppställandet behövde inte ske i det
konkreta faUet. Annorlunda förhöll det sig med förseelse mot 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen,
enligt vilket stadgande stannandet eller uppställandet var felaktigt först då
till följd därav fara uppstod för person eller egendom eUer trafiken onödigtvis
hindrades eller stördes. Övervakningen i detta fall torde därför inte kunna
överflyttas på trafikövervakare.
Sammanfattningsvis
hävdade beredningen, att trafikövervakarna med den utbildning de hade i
huvudsak visat sig kunna fylla de uppgifter som enligt gäUande bestämmelser
kunde åläggas dem. Anledning bedömdes därför saknas att på grund av den
begränsade utbildningen inskränka trafikövervakarnas befogenhet. Ansågs sådan
inskränkning av andra skäl lämplig fanns å andra sidan knappast utrymme för avkort-ning
av utbildningstiden. Den dåvarande utbildningstiden syntes erfor-
Prop.
1977/78:81 183
derlig
för handhavande av de typer av uppgifter, som fick överlåtas på
trafikövervakare.
Trafikövervakarnas
befogenheter borde inte utvidgas utan att utbildningen utökades. Ville man
ålägga dem andra uppgifter än sådana som genomgående var av enkel beskaffenhet
måste utbildningen utbyggas högst väsentligt, eftersom man då kom över till
uppgifter för vilka måste krävas en allmän överblick över hela trafikområdet
och under utbildningen förvärvad erfarenhet av trafikarbetet. Krav måste också
ställas på speciella personliga fömtsättningar för tjänsten. Samtidigt som
trafikövervakarna härigenom kunde sägas bli överkvalificerade för den enklare
parkeringsövervakningen åsidosattes i allt väsentligt ändamålet med särskild
personal för vissa trafikövervakningsuppgifter. Mera stod då uppenbarligen att
vinna på att utbilda fler polismän, som ju blev kvalificerade att fullgöra alla
förekommande polisuppgifter. En väsentligt utbyggd utbildning av
trafikövervakarna för att göra dem kompetenta att ombesörja fler
polisuppgifter än dem som de redan då fick anses kompetenta att fullgöra måste
därför enligt beredningens mening avvisas.
Beredningen
behandlade i detta sammanhang också en i prop. 1960: 175 berörd fråga att vidga
trafikövervakarnas behörighet till att omfatta rätt att meddela
rapporteftergift för förseelse som var obetydlig och klart ursäktlig. Vid sin
avvägning mellan olika anförda synpunkter fann beredningen övervägande skäl
tala för att trafikövervakare fick befogenhet att meddela rapporteftergift.
I
frågan vem som borde vara huvudman för trafikövervakarna uttalade beredningen
bl. a. följande.
Från
administrativa synpunkter kunde ett delat huvudmannaskap för trafikövervakningspersonalen
inte medföra några väsentliga olägenheter. Den särskilda trafikövervakningspersonalen
var redan anställd hos och även eljest administrativt underställd andra
kommunala organ än polisverken. Anordningen hade såvitt var känt för
beredningen i praktiken visat sig fungera fullt tillfredsställande.
Avskiljandet av ifrågavarande personal från polispersonalen i ekonomiskt och administrativt
hänseende i övrigt var sålunda redan genomförd. I så måtto förelåg
förutsättningar för att låta personalen behåUa sin kommunala anställning, då
polisväsendet förstatligades och några svårigheter i den fortsatta
samordningen mellan polismännens och trafikÖvervakamas verksamhet syntes inte
behöva befaras endast därför att polisen blev ett rent statligt organ.
Enligt
beredningen var det varken rationellt eller eljest lämpligt att
trafikövervakning ombesörjdes förutom av polismän av både kommunalanställda
och statsanställda trafikövervakare. I den mån kommunen ålades att ombesörja
trafikövervakning var det därför önskvärt att åläggandet avsåg hela det
verksamhetsområde som trafikövervakarens kompetens omfattade. Ville man inte
utsträcka kommuns skyldigheter så långt, borde de trafikövervakningsuppgifter,
som i och för sig föll inom kompetensområdet men utanför området för kommunens
skyldighet, fullgöras av polismän. Att polismän härvid kom att handha
uppgifter, som lägre kvalificerad personal i och för sig skulle kunna utföra,
tillmätte beredningen inte större vikt. Denna situation förelåg och kunde inte
undvikas utan att uppgifterna helt undantogs från polisverksamheten, något som
inte var realistiskt vare sig övervakningen skulle ombesörjas av kommunen eller
av staten. Kostnaderna för över-
Prop. 1977/78:81 184
vakningen
bedömdes i stort sett bU desamma vare sig övervakningen skedde i statlig eller
kommunal regi.
Den
omständigheten, att kommun var skyldig att inom stadsplanelagt område svara för
att utrymmen för parkeringsbehovet fanns tillgängliga, utgjorde enUgt
polisberedningens mening inte tillräckligt skäl att ålägga kommunen att jämväl
ombesörja övervakningen av parkeringen på allmänna platser. Motsvarande
situation förelåg på andra områden utan att det kunde anses befogat att
kommunen hade ansvaret för ordningens upprätthållande. I fråga om
parkeringsövervakningen ansåg beredningen emellertid att bedömningen påverkades
av det sätt på vilket kommunen kunde lösa parkeringsfrågan. Enligt 2 § lagen
den 31 maj 1957 om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å
allmän plats m. m. fick sålunda kommun, om det fanns påkallat för trafikens
ordnande, uttaga avgift för rätt att under begränsad tid begagna av kommunen
för allmän parkering upplåten plats. Avgiften fick bestämmas tiU det belopp,
som fordrades för att åstadkomma nödvändig omsättning av fordon på
parkeringsplatserna. Gmnder för beräkningen av avgifterna bestämdes av
kommunens fullmäktige, vilkas beslut skulle underställas länsstyrelsens
prövning. Då förslaget till den nyssnämnda lagen lades fram yttrade
föredragande departementschefen (prop. 1956: 143) att avsikten med
bestämmelserna om rätt för kommun att uttaga parkeringsavgifter inte var att
göra någon inskränkning i skyldigheten för kommun att tillhandahålla
parkeringsplatser till allmänt begagnande. Tvärtom underströks angelägenheten
av att alla möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt anordna
parkeringsplatser väl tillvaratogs. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser
innebar, uttalade beredningen, en svårare belastning på polisen än andra
lösningar av parkeringsfrågan. Övervakningen på avgiftsbelagda
parkeringsplatser måste nämligen om den skulle vara effektiv, fullgöras i stort
sett kontinuerligt och var därför personalkrävande. Även
parkeringsövervakningen i övrigt blev mer betungande, om omsättningen på ett
begränsat antal parkeringsplatser ökades, än om fler parkeringsutrymmen
ställdes till förfogande.
I
fråga om inkomsterna av avgiftsbeläggning av parkeringsplatser anförde
beredningen, att uppgifter från de städer, i vilka parkeringsövervakningen
ombesörjts av särskilda trafikövervakare, visade att inkomsterna i allmänhet
förslog att täcka såväl kostnader för anskaffning av parkeringsmätare samt
omkostnader för skötsel och underhåll av mätarna som kostnaderna för avlöning
och andra förmåner åt trafikövervakarna jämte lokaler för deras verksamhet.
Mot
bakgrund av det anförda framstod det enligt beredningen inte som obefogat, att
kommunerna ålades att bära det primära ansvaret för parkeringsövervakningen.
Även från andra synpunkter var det ändamålsenligt, att frågan om sättet att
lösa parkeringsproblemen sattes i direkt samband med frågan om anordnande av
effektiv övervakning av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Sålunda kunde
det från övervakningssynpunkt måhända te sig mest ändamålsenligt att
tillgodose behovet av parkeringsplatser efter andra linjer än dem som dittills
följts t. ex. genom att anordna parkeringsplatser, för vilkas begagnande avgift
erlades till en ständig vakt vid ingången till parkeringsplatserna. Detta
system kunde även användas så, att parkeringen i och för sig inte var
tidsbegränsad men avgiften sattes till relativt högt belopp per tidsenhet.
Dylika villkor gällde för de privata parkeringsgaragen, vilka rymde hundratals
bilar men betjänades av endast ett par man. Måste kommu-
Prop.
1977/78:81 185
nerna
i sin planering av parkeringsfrågorna beakta övervakningsproblemen, torde
därför bättre garantier finnas för ändamålsenliga anordningar än om
kommunernas behandling av frågorna skedde i huvudsak utan hänsyn till hur
övervakningen skulle ordnas.
Som framhållits i andra
sammanhang, bl. a. då möjlighet öppnades att ombesörja trafikövervakning med
annan personal än polismän, an-säg beredningen att det kunde vara lämpligt att
övervakningen av avgiftsbelagda parkeringsplatser kombinerades med tillsyn,
skötsel och tömning av parkeringsautomaterna, vilka åtgärder kommunerna självfallet
svarade för. Även för andra uppgifter som åvilade kommun torde
trafikövervakarna ibland kunna användas.
De skäl som kunde åberopas
för kommunal skyldighet att sörja för trafikövervakning hänförde sig
konstaterade polisberedningen främst till övervakningen av föreskrifter rörande
avgiftsbelagd parkering. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser nödvändiggjorde
emeUertid ofta sträng parkeringsövervakning för hela det område, inom vilket
trafikrörelsen avsågs skola regleras genom den avgiftsbelagda parkeringen.
Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser återverkade alltså på frågan om
parkeringsövervakningen även utanför dessa parkeringsutrymmen. Med hänsyn
härtill fann beredningen, att kommunen borde kunna åläggas att svara för
parkeringsövervakning inte bara på avgiftsbelagda parkeringsplatser utan även
i övrigt. Från praktiska synpunkter var en sådan ordning uppenbarligen mest
ändamålsenlig. Vad gällde lokala trafikföreskrifter beträffande s. k.
nattparkering anmärkte beredningen att föreskrifterna uteslutande syftade till
att underlätta renhållning och snöröjning på gatan. Skyldighet att fullgöra
dessa åtgärder åvilade stad inom område för vilket stadsplan faststäUts. Dylika
lokala parkeringsföreskrifter hade inte i och för sig samband med den allmänna
trafiksituationen, men antalet förseelser och därmed övervakningens omfattning
torde ha direkt samband med fordonstätheten och bristen på tomt-och
garageutrymme för uppställning. Vidare var övervakningen av betydelse endast
för kommunens möjlighet att fullgöra sin renhåUnings-skyldighet. Dessa
omständigheter motiverade att även denna övervakningsuppgift kunde åläggas
kommun. Härför talade också praktiska skäl.
Det förordade
verksamhetsområdet för särskilda trafikövervakare ansåg polisberedningen
sammanfalla med de dåvarande trafikövervakarnas befogenhetsområde enligt 18 §
andra stycket polislagen såsom detta lagrum i praktiken tiUämpats. Detta
innebar att trafikövervakarnas verksamhetsområde kom att förbli vidsträcktare
än tillämpningsområdet för lagen om parkeringsbot. Eftersom lagen om
parkeringsbot inte torde komma att få ett större tillämpningsområde än
parkeringsbestämmelserna i vägtrafikförordningen, ansåg beredningen att man
inte behövde befara att framtida ändringar i lagen skulle medföra bristande
behörighet för trafikövervakare att utfärda betalningsanmaning inom lagens
hela tillämpningsområde.
Polisberedningen
ansåg inte lämpligt att kommunerna generellt blev skyldiga att tillhandahålla
personal för parkeringsövervakningen inom kommunen. Särskild parkeringsövervakning
kunde väsentligen anses vara ett stadsproblem. Det kunde därför synas
ändamålsenligt att föreskriva skyldighet endast för städer att själva
ombesörja övervakningen. Med hänsyn till den utveckling mot en enhetlig
kommuntyp, som då kunde skönjas, fann beredningen det emeUertid på längre sikt
olämpligt
Prop.
1977/78:81 186
att till grund för skyldigheten lägga skillnaden meUan
stad och landsbygd.
Enligt beredningens mening hade det varit önskvärt att man
kunnat finna någon generell norm för kommuns skyldighet att anordna särskild
parkeringsövervakning. En sådan norm borde avspegla de förhållanden som
motiverade kommunal medverkan i parkeringsövervakningen, nämligen behovet av
parkeringsutrymmen och konununernas möjlighet att tillgodose detta behov.
Föreskrifter om avgiftsbelagd, tidsbegränsad parkering fick härvid ses som en
speciellt långtgående "ransonering" av tillgängliga, för föreUggande
behov otiUräckUga parkeringsutrymmen.
Enbart det förhållandet att föreskrifter om tidsbegränsad
parkering införts för vissa delar av en tätort utgjorde inte bevis för att
parkeringsutrymmena i orten avsevärt understeg behovet. Dylika föreskrifter
var ofta nödvändiga för att hindra långtidsparkering på parkeringsplatser i
affärscentra, där parkeringsplatserna i första hand borde förbehållas dem som
uträttade mera kortvariga ärenden i affärer, banker m. m. I regel torde
övervakningen över efterlevnaden av sådana bestämmelser inte erbjuda större
problem för polispersonalen. En säkrare hållpunkt för bedömningen var utan
tvivel inrättandet av avgiftsbelagd parkering. Denna åtgärd tillgreps när
efterfrågan på parkeringsplatser var så stor i förhållande till tillgången på
platser att man inte kunde undvara avgiftsplikt som ett hjälpmedel för att öka
omsättningen på parkeringsplatserna. Avgift skulle aUtså uttas, då
tidsbegränsning av parkeringen inte var tillräckligt påtryckningsmedel.
Inrättande av avgiftsbelagda parkeringsplatser kunde sålunda enligt
beredningens mening tämligen generellt sägas utgöra bevis för en påtaglig
brist på parkeringsplatser, något som krävde en omfattande övervakning över
parkeringsbestämmelsernas efterlevnad.
Att knyta övervakningsskyldigheten för kommun till
tillämpligheten av lagen om parkeringsbot ansåg beredningen vara felaktigt.
Visserligen skulle förordnande om lagens tillämplighet komma i fråga endast då
verkligt behov förelåg av förenklad handläggning av ärenden rörande
felparkering, dvs. där förseelsernas antal var mycket stort. Antalet rapporterade
parkeringsförseelser var emellertid direkt beroende av tillgängliga resurser
för parkeringsövervakningen: ju effektivare övervakning desto flera
rapporterade förseelser.
Förutsättningen för att kommun skulle kunna åläggas
ombesörja trafikövervakning skulle således enligt beredningens förslag vara,
att kommunen uttog avgift för allmänna parkeringsplatser. I anslutning härtill
anförde beredningen att särskild trafikövervakning i många fall torde fordras
endast inom delar av staden eller orten. Främst kom här i fråga de stadsplanelagda
områdena, men ofta syntes en ännu snävare begränsning vara motiverad, t. ex.
till stadens eller ortens centrala delar. Åläggandet borde därför kunna avse
kommun eller del av kommun. I sistnämnda fall borde begränsningen i regel inte
avse mindre områden än viss stadsdel eller liknande. Att fastställa närmare
gränser för övervakningsskyldigheten var varken erforderligt eller
ändamålsenligt. Befogenheterna för övervakningspersonalen borde över huvud
taget inte begränsas till viss del av kommunen. Förordnanden för personalen
borde alltså avse övervakning inom kommunen, dock främst det område inom vilket
kommunen hade skyldighet att ombesörja övervakningen. Frågor huruvida
övervakningspersonalen överskridit sina befogenheter blev på
Prop. 1977/78:81 187
detta
sätt aktueUa först om ingripande gjordes utanför kommunens gränser.
Kommuns
skyldighet att ombesörja trafikövervakning borde enligt beredningens mening
regleras i en särskild lag om kommunal trafikövervakning.
Remissyttrandena
över de nyss redovisade delarna av polisberedningens förslag innehöll i
huvudsak följande.
Allmän enighet rådde om
att annan personal än polismän borde användas för trafikövervakningsuppgifter,
som kunde fullgöras av personal som inte fått ordinär poUsutbildning.
Alla remissinstanser
delade beredningens uppfattning att systemet med särskilda trafikövervakare
måste ses som en permanent lösning av främst parkeringsövervakningen.
I så gott som alla
remissvaren tillstyrktes beredningens förslag vad gäller frågan, vilka
övervakningsuppgifter som skulle kunna anförtros särskild trafikövervakare.
Förslaget
att tilldela särskilda trafikövervakare befogenheter att meddela
rapporteftergift lämnades utan erinran av de flesta remissinstanserna.
När det gäller
huvudmannaskapet för särskilda trafikövervakare var meningarna delade bland
remissinstanserna. De flesta anslöt sig emellertid till polisberedningens
förslag.
Bland dem som tillstyrkte
beredningens förslag eller lämnade det utan erinran märktes justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, statskontoret och överståthållarämbetet.
Av
de fem hörda länsstyrelserna accepterade fyra förslaget, nämligen
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län medan
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställde sig avvisande.
Sju kommuner bland dem
Stockholm, Göteborg och Malmö avstyrkte förslaget. Även svenska
stadsförbundet stäUde sig avvisande till förslaget.
De tillstyrkande
remissinstanserna stödde i allmänhet sina ställningstaganden på de skäl
polisberedningen anfört.
Departementschefen
anförde i denna del bl. a. följande.
Hittills hade man ansett
att trafikövervakning genom särskild personal borde förekomma endast vid mera
uttalad brist på polismän. Polisberedningen hade nu föreslagit att systemet
med särskilda trafiköver-vakare skuHe ses som en permanent lösning av problemen
med den omfattande och personalkrävande enklare trafikövervakningen, framför
allt Övervakningen av parkeringsbestämmelser och liknande föreskrifter. Mot
bakgrund av de senare årens trafikutveckling borde systemet .med särskilda
trafikövervakare behållas. Detta innebar inte att polispersonalen framdeles
befriades från enklare trafikövervakning. Den särskilda övervakningspersonalen
skulle i stället genom sin övervakning komplettera polisens verksamhet.
Såsom
polisberedningen anfört borde utgångspunkten för avgränsningen av den
särskilda trafikövervakningspersonalens befogenheter vara, att personalen
skulle fullgöra endast sådana uppgifter som ställde väsentligt lägre krav på
personliga förutsättningar och utbildning än de som fordrades för Övrig
polisverksamhet. Av polismän krävdes god skol-underbyggnad samt teoretisk och
praktisk utbildning under omkring ett
Prop.
1977/78:81 jgg
års
tid. För särskilda trafikövervakare hade inte uppställts enhetliga
kompetenskrav. I regel fordrades inga specieUa förkunskaper och utbildningen
gavs i allmänhet vid en kurs som varade fyrafem veckor. Dessa kompetenskrav
för särskilda trafikövervakare borde i huvudsak gälla även efter
förstatligandet. Det borde inte komma i fråga att vid sidan av polismän använda
flera personalgrupper med olika kompetens för trafikövervakningen.
Särskilda
trafikövervakares befogenheter omfattade övervakning av sådana lokala trafikföreskifter
som i regel inte krävde någon bedömning av om stannandet eller uppställningen
medförde fara eller olägenhet. Så torde dock vara fallet i fråga om förbudet i
dåvarande 49 § 2 mom. b) vägtrafikförordningen att stanna eller ställa upp
fordon på plats där sikten var skymd, bl. a. i skarp kurva eller på backkrön.
Det borde övervägas att undanta övervakning av dylika stadgandens efterlevnad
från särskilda trafikövervakares uppgifter. Bedömning av en åtgärds
trafikfarlighet behövde i allmänhet inte heUer ske vid fullgörandet av
uppgiften att enligt lagen om parkeringsbot meddela anmaning att betala sådan
bot, något som särskild trafikövervakare hade befogenhet till. Med dåvarande
utbildningsstandard syntes den särskilda övervakningspersonalen inte böra få
vidgade övervakningsuppgifter. Däremot var det naturligt att trafikövervakarna
lämnade allmänheten upplysning och bistånd i samband med
övervakningsverksamheten. Denna personal borde också få samma befogenhet som
polisman att meddela rapporteftergift. Det syntes lämpligare att personalen
hade en reglerad sådan befogenhet än att den, såsom syntes vara fallet i viss
utsträckning, trots sin skyldighet att rapportera alla förseelser ansåg sig
böra underlåta rapport i ursäktliga fall.
Vad
som aktuaUserat frågan om särskild personal för trafikövervakning var främst
parkeringsövervakningen, som var mycket personalkrävande och samtidigt
genomgående av enkel beskaffenhet. Den snabba ökningen av fordonsbeståndet
hade medfört en ganska allmän brist på parkeringsutrymmen i tätorterna, vilket
i och för sig lett till ökat behov av övervakning. Som beredningen utförligt
motiverat stäUde avgiftsbeläggning av parkeringsplatser särskilt stora krav på
övervakningens intensitet inte bara på själva parkeringsplatserna utan inom
hela det område, inom vilket trafikrörelsen reglerades genom avgiftsbeläggningen.
Frågan om parkeringsplatser skulle avgiftsbeläggas eller inte avgjordes helt
av kommun jämlikt bestämmelserna i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift
för vissa upplåtelser å allmän plats m. m. Med hänsyn härtiU borde kommunen i
dylika fall även bära en del av ansvaret för parkeringsövervakningen. Skäl för
en sådan ordning utgjorde också det förhållandet att kommunens inkomster av
avgifterna, som visserligen fastställts enbart med hänsyn till vad som
fordrades för att åstadkomma nödvändig omsättning av fordon på
parkeringsplatserna, dock i allmänhet syntes förslå för att täcka inte bara
merkostnaderna för erforderliga avgiftsanordningar och deras skötsel utan även
kostnaderna för övervakningen.
Att
sätta koramuns skyldighet att ombesörja parkeringsövervakning i direkt samband
med att kommunen beslutat ta ut avgifter för allmänna parkeringsplatser var
emellertid enligt departementschefen inle invändningsfritt. Även i andra
situationer kunde parkeringsövervakningen kräva stora personalinsatser. A andra
sidan var det inte ändamålsenligt
Prop.
1977/78:81 189
att
införa generell skyldighet för kommuner att svara för övervakningen. Avgiftsbeläggning
borde komma i fråga när parkeringsproblemen blivit så besvärliga att dylik
reglering av parkeringsplatsernas utnyttjande var oundgänglig. Anknytning av
övervakningsskyldighet till avgiftsbeläggning syntes mot denna bakgrund ägnad
att leda till en godtagbar avgränsning av skyldigheten. Departementschefen
hyste för sin del inte farhågor för att kommun, som antytts i ett
remissyttrande, för att undgå övervakningsskyldighet avstod från eljest befogad
avgiftsbeläggning.
Övervakningsskyldighet borde
inte åligga alla kommuner som beslutat avgiftsbelägga parkeringsplatser utan
förekomma endast i de fall, då avgiftsbeläggning skett i större omfattning och
alltså gav en anvisning om föreliggande parkeringsproblem. Skyldigheten att
ombesörja parkeringsövervakningen borde emellertid, när sådan skyldighet
ålades, omfatta övervakning av föreskrifter om stannande och uppställning av
fordon inom det område, där avgiftsbeläggningen kunde anses påverka
trafikrörelsen. Även efterlevnaden av parkeringsföreskrifter som syftade till
att underlätta kommunens renhållning och snöröjning borde omfattas av
övervakningen. Härför talade bl. a. praktiska skäl. Skyldigheten borde kunna
begränsas tiU del av kommun, varvid såsom beredningen uttalat mindre område än
stadsdel eller liknande i allmänhet inte borde komma i fråga. Befogenheterna
för den personal som användes för övervakningen borde dock gälla hela
kommunen.
Departementschefen
föreslog alltså att skyldighet att enligt det anförda ombesörja enklare
trafikövervakning skulle efter polisväsendets förstatligande kunna åläggas
kommun, som tog ut avgifter för begagnande av aUmän parkeringsplats. Denna trafikövervakning
utgjorde polisverksamhet. Kommunernas allmänna skyldighet att ombesörja polisverksamhet
upphörde genom polisväsendets förstatligande. Departementschefen anslöt sig tUl
polisberedningens förslag att föreskrifter om kommunal trafikövervakning skulle
upptas i en särskild lag.
I
specialmotiveringen uttalade departementschefen bl. a. följande.
För
att bedömningen av i vilka fall kommun borde vara skyldig att ombesörja
trafikövervakning skulle bli enhetlig borde prövningen ankomma på Kungl. Maj:t.
Frågan om övervakningsskyldighet skulle upptas av Kungl. Maj:t på
framställning av länsstyrelsen, som innan framställning gjordes borde ta
kontakt med kommunen och polischefen i orten samt med dem diskutera
trafikförhållandena i kommunen. Det borde således redan när framställningen
ingavs vara klarlagt, att annan från trafiksynpunkt tillfredsstäUande lösning
av parkeringsfrågan inte kunde komma till stånd eUer att kommunen, om flera
möjligheter stod till buds, föredrog sådan avgiftsbelagd parkering som krävde
omfattande övervakning.
I
likhet med polisberedningen förordade departementschefen att kommun skulle
åläggas övervakningsskyldighet endast när övervakningen av den avgiftsbelagda
parkeringen inom något område av kommunen StäUde krav på särskUd för ändamålet
avdelad personal, som hade full sysselsättning med dessa uppgifter. Behov av
mer än någon enstaka övervakare borde föreligga. Att ange ett visst antal avgiftsbelagda
parkeringsplatser eUer behov av visst antal övervakare ansågs inte möjligt och,
med hänsyn tiU att prövningen verkställdes av Kungl. Maj:t, inte heller
erforderligt.
Vilka
trafikföreskrifter som skulle omfattas av övervakningsskyldig-
Prop. 1977/78:81 190
heten
borde avgöras i det särskilda faUet. Därvid borde förordnande om
övervakningsskyldighet kunna begränsas till vissa föreskrifter, t. ex. föreskrifter
om avgift för användning av allmän parkeringsplats.
Förelåg
inte längre de angivna förutsättningarna för åläggande av
övervakningsskyldighet borde åläggandet upphävas på begäran av kommunen.
Särskild föreskrift härom syntes inte erforderlig.
Departementschefen
framhöll vidare att åläggande för kommun att ombesörja trafikövervakning i
huvudsak innebar, att kommunen skulle anställa och avlöna erforderlig
övervakningspersonal, utrusta personalen och i övrigt svara för
administrationen av verksamheten. Självfallet måste personalen utbildas innan
den anförtroddes övervakningsuppgifter. För att nå enhetUghet i utbildningen
borde rikspolisstyrelsen utfärda föreskrifter rörande innehåUet i utbildningen.
Det ankom på kommunen att se till att personalen fick den föreskrivna
utbildningen. På vilket sätt och i vilka former detta skedde ägde kommunen
själv avgöra med hänsyn till ekonomiska och andra förhåUanden.
Den
övervakning som de särskUda trafikövervakarna skulle fullgöra var poUsuppgifter.
Personalen skuUe därför förordnas för sin uppgift av polischefen. Innan
förordnande meddelades skulle polischefen pröva, om den som förordnandet avsåg
var lämplig för uppgiften, samt kontrollera att han fått föreskriven
utbildning. Eftersom trafikövervakningen genom särskilda trafikövervakare
skulle utgöra ett komplement till polisens trafikövervakning var det
nödvändigt, att den särskilda trafikövervakningspersonalen stod under
polischefens befäl.
Det
borde alltså ankomma på polischefen att bestämma i sådana frågor som
fördelningen av personalen på olika delar av övervakningsområdet, behovet av
övervakning under skilda delar av dygnet, samordningen med polisens
övervakningsverksamhet, formerna för övervakningen och för rapportering o. d.
Däremot beslutade kommunen såsom arbetsgivare beträffande frågor som hängde
samman med befattningshavarnas arbetstid och andra anställningsviUkor.
Propositionen
bifölls av riksdagen (rskr. 1964: 291). Lagen om kommunal trafikövervakning
trädde i kraft den 1 januari 1965.
Från
den 1 juli 1967 ankommer det på länsstyrelserna att meddela beslut i fråga om
åliggande för kommun att ombesörja trafikövervakning.
Prop. 1977/78: 81 191
Innehåll
Propositionen
.................................................. ... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1
Lagförslag
1 Lag om ändring i lagen (1975: 88) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer 2
2 Lag om trafiknämnd ....................................... ... 3
3 Lag om ändring i lagen (1957: 259) om rätt för
kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.................................................... ... 3
4 Lag om ändring i lagen (1964: 321) om kommunal
trafikövervakning 4
5 Lag om ändring i förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m 5
6 Lag om ändring i lagen (1976: 633) om kungörande av
lagar och andra författningar 10
Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde 1978-01-26 12
1 Inledning ...................................................... .. 12
2 Bakgrund ...................................................... .. 13
2.1 Lokala trafikföreskrifter ................................. .. 13
2.2 Vissa tillstånd till yrkesmässig trafik................. .. 14
2.3 Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetets lokala och
regionala organisation 15
2.4 Direktiven tUl trafiknämndsutredningen .......... .. 15
2.5 Huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare 16
2.6 Vägtrafiklagstiftningen och regeringsformens regler
om normgivningsmakten 17
3 Nuvarande ordning............................................. .. 18
3.1 Trafiknämndema ......................................... .. 18
3.2 Lokala trafikföreskrifter ................................. .. 19
3.3 Vissa tillstånd till yrkesmässig trafik, m. m......... 21
3.4 Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet ................ .. 26
3.5 Kommunal trafikövervakning............................ .. 27
3.6 Vägtrafiklagstiftningen och regeringsformens regler
om normgivningsmakten 28
4 Trafiknämndsutredningen
................................. .. 29
4.1 Betänkandet (SOU 1976: 18) Lokala
trafikföreskrifter m.m. 29
4.2 Promemorian (Ds K 1976: 6) Huvudmannaskapet för kommunala
trafikövervakare 30
5 Framställningarna .......................................... .. 30
6 Remissyttrandena.............................................. .. 32
6.1 Betänkandet
(SOU 1976: 18) Lokala trafikföreskrifter m. m. 32
6.1.1 Lokala trafikföreskrifter............................ .. 32
6.1.2 Vissa yrkestrafikfrågor ........................... .. 34
6.1.3 Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet............ 35
6.2............................................................ Promemorian
(Ds K 1976: 6) Huvudmannaskapet för kom
munala trafikövervakare................................. .. 36
7 Föredraganden.................................................. .. 38
7.1 Inledning ................................................ .. 38
7.2 Lokala trafikföreskrifter ................................. .. 39
7.3 Vissa yrkestrafikfrågor................................... 47
7.4 Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet.................. .. 53
Prop. 1977/78: 81 192
7.5 Kommunal trafikövervakning............................. .. 56
7.6 Vägtrafiklagstiftningen och regeringsformens regler
om normgivningsmakten 59
7.7 Ikraftträdande m. m....................................... 60
7.8 Upprättade lagförslag ................................... 61
7.9 Specialmotivering.......................................... 61
7.9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975: 88)
med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och
kommunikationer...... 61
7.9.2 Förslaget till lag om trafiknämnd................
62
7.9.3 Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1957: 259) om
rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser
å
aUmän plats, m. m............................... 63
7.9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 321)
om kommunal trafikövervakning 63
7.9.5 Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1976: 633) om
kungörande av lagar och andra författningar...........................................................
64
8 Hemställan ..................................................... 64
9 Beslut ......................................................... . 64
Bilaga 1 Lokala
trafikföreskrifter m. m. (SOU 1976: 18). 65
Bilaga
2 Huvudmannaskapet för kommunala trafikövervakare (Ds
K
1976:6) ............................................ 167
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
53 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (42)
42 kopplingar i 22 dokument.
- SOU 2026:63 Fri rörlighet för ökad delaktighet s. 144 om s. 42 · s. 166 om s. 44 · s. 166 om s. 46 · s. 366 om s. 63 i texten
- SOU 2021:16 En väl fungerande ordning för val och beslutsfattande i kommuner och regioner s. 158 om s. 46 · s. 161 om s. 46 · s. 163 om s. 63 · s. 224 om s. 46 i texten
- Dir. 2020:10 En väl fungerande ordning för val och beslutsfattande i kommuner och regioner om s. 46 i texten
- SOU 2016:28 Vägen till självkörande fordon - försöksverksamhet s. 59 om s. 60 i texten
- Bet. 2006/07:TU15 Nya hastighetsgränser i texten
Rättsfall (2)
2 kopplingar.
- HFD 2016 ref. 41 om s. 46 i texten
- HFD 2014 ref. 57 om s. 42 i texten
Doktrin (9)
9 kopplingar i 3 dokument.
- Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1999 s. 63 om s. 59 · s. 111 om s. 59 · s. 213 i texten
- Bohlin, Kommunala avgifter, 1984 s. 32 · s. 413 · s. 539 i texten
- Ragnemalm, Allmän plats, 1978 s. 53 om s. 48 · s. 63 · s. 66 i texten