Sök i Ratio Lex

om ändring i utlänningslagen (1954:193), m.m.

103 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 85 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1977/78:90, om ändring i utlänningslagen (1954:193), m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90

Regeringens proposition

1977/78: 90

om
ändring i utlänningslagen (1954:193), m. m.;

beslutad
den 26 januari 1978.

Regeringen
föreslår riksdagen alt antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

OLA
ULLSTEN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Handläggningen
av utlänningsärenden tar ofta lång tid, I propositionen föreslås vissa
ändringar i bl. a, utlänningslagen (1954: 193) som syftar till att förkorta
väntetiderna i främst ärenden angående uppehålls-och arbetstillstånd samt
förpassning,

I
samrhanhanget behandlas frågan om inrättande av en fristående slutlig
besvärsinstans, som i regeringens ställe skulle pröva besvär över beslut av
statens invandrarverk (SIV) i avvisnings- och förpassnings-ärenden samt vissa
verkställighetsärenden, I propositionen förordas att regeringen liksom hittills
prövar besvärsärendena.

Utlänningsnämnden
har till uppgift bl, a, att avge yttrande i ärende hos SIV om förpassning av
utlänning. Tidigare hade nämnden framför allt avgörande betydelse för
utlänningens rätt att besvära sig över SIV:s beslut i avvisnings- eller förpassningsärenden.
Genom införande fr, o, m, år 1976 av en allmän besvärsrätt bortföll det viktigaste
motivet för att ha kvar utlänningsnämnden. Det föreslås därför i propositionen
att nämnden avskaffas.

Förbättringar
föreslås beträffande polisens utredning i avvisnings-och förpassningsärenden.
Utlänningen skall i allmänhet kunna få offentligt biträde under
polisutredningen.

Om
en utlänning vägras uppehållstillstånd, kan det i dag dröja lång tid innan
frågan om hans avlägsnande prövas. Den frågan prövas i ett nytt ärende. I
propositionen förordas att SIV regelmässigt meddelar beslut om förpassning
samtidigt med beslut att vägra begärt uppehållstillstånd. Utlänningen har som
nämnts redan nu möjlighet att få för-passningsbeslutet överprövat av
regeringen,

1
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 90

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:90 2

Beslut
om verkställighet av förpassning beslutas nu av länsstyrelse men
verkställigheten genomförs av polismyndighet. Det föreslås att polisen, på
samma sätt som vid avvisning, också får fatta själva verkställighetsbeslutet
vid förpassning. En annan nyhet är att länsrätt blir förhörsmyndighet i
utlänningsärende som handläggs av regeringen eller SIV.

Slutligen
behandlas i propositionen frågan om riktlinjer för uppehållstillstånd åt
gäststuderande. De hittills gällande riktlinjerna preciseras i olika
hänseenden.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1978,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90

1 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Härigenom
föreskrives i fråga om utlänningslagen (1954:193) dels att 45 § skall upphöra
att gälla,

dels
att 3, 10, 11, 12, 21 a, 23, 39, 40, 42 a, 46, 47, 50, 58 och 69 a §§ skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3§

Den
kontroll över utläimingar, Den kontroll över utlänningar,

som erfordras för tillämpningen som erfordras för tillämpningen

av denna lag skall, om ej annat av denna lag skall, om ej annat

följer av tredje stycket, utövas un- följer av andra stycket, utövas un

der ledning av en central utlän- der ledning av en central utlän

ningsmyndighet. Regeringen för- ningsmyndighet. Regeringen för

ordnar, vilken myndighet som ordnar, vilken myndighet som

skall vara central utlänningsmyn- skall vara central utlänningsmyn

dighet, dighet.

/
ärende som avses i denna lag äger den centrala utlänningsmyndigheten inhämta
yttrande från en nämnd (utlänningsnämnden). Nämnden skall bestå av tre ledamöter
som, jämte en eller flera suppleanter för var och en av dem, utses av
regeringen för viss tid. En av ledamöterna och suppleant för denne skall vara
eller liava varit innehavare av domarämbete.

I
fråga om utlänningar som avses i 15 § första stycket 2 utövas kontroll enligt
första stycket under ledning av arbetsmarknadsstyrelsen.

10
§ Tidsbegränsat uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den tid som
angivits i tillståndet. Det iiuiefattar icke rätt till inresa, om ej detta
särskilt angivits. Tillståndet må begränsas till att avse uppehåll endast inom
viss del av riket, dock ej mindre del än en kommun, samt förbindas med de
föreskrifter i fråga om byte av bostad och arbetsanställning samt
anmälningsskyldighet som i övrigt bedömas behövliga. Stannar utlänning kvar i
riket efter det att hans tillstånd upphört att gälla, skall han, intill dess
nya föreskrifter meddelas för honom, alltjämt vara underkastad de föreskrifter
som voro förbundna med tillståndet.

1
Lagen omtryckt 1975:1358,

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslut om tidsbegränsat uppehållstillstånd får innehålla
föreskrift att utlänningen senast då tiden för tillståndet utgår skall utresa
ur riket (utresebeslut).

Permanent uppehållstillstånd medför rätt att inresa och
att vistas i riket utan tidsbegränsning. Den som irmehar sådant tillstånd får
uppehålla sig i riket, även om han saknar pass. Tillståndet får återkallas, om
utlänningens bosättning här upphör.

11 §

Visering och uppehållstillstånd meddelas av den centrala
utlännings-myndigheten; denna myndighet beslutar även om återkallelse av permanent
uppehållsrillstånd,

Visering må
ock meddelas av chefen för utrikesdepartementet samt, i den omfattning
regeringen bestämmer, av diplomatisk eller konsulär myndighet eller
polismyndighet. Om återkallelse av visering beslutar den myndighet, som
meddelat viseringen; den centrala utlänningsmyndigheten äger jämväl återkalla visering,
som annan myndighet meddelat, dock ej sådan som beviljats av chefen för
utrikesdepartementet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tidsbegränsat
uppehållstillstånd må, i den omfattning regeringen bestämmer, meddelas av polismyndighet;
finner polismyndigheten att ansökan om uppehållstillstånd icke bör bifallas,
skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten. Utresebeslut
må meddelas endast av den centrala utlänningsmyndigheten.

Tidsbegränsat
uppehållstillstånd må, i den omfattning regeringen bestämmer, meddelas av polismyndighet;
finner polismyndigheten att ansökan om uppehållstQl-slånd icke bör bifallas,
skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utresebeslut
eller beslut, varigenom ansökan om uppehållstillstånd lämnas ulan bifall på
grund av omständighet som enligt 19 § första stycket 25 eller 29 § första
stycket kan föranleda avvisning eller utvisning, må icke meddelas utan att
yttrande inhämtats från utlänningsnämnden.

Uppehållstillstånd,
som iimebär rätt att vistas allenast inom en kommun eller ett polisdistrikt, må
ej, utan att utlänningsnämndens yttrande inhämtats, meddelas för längre tid än
ett år eller förlängas utöver nämnda tid. Finner nämnden att
inskränkningen i utlän-

Uppehållstillstånd, som innebär rätt att vistas allenast
inom en kommun eller ett polisdistrikt, må meddelas för högst ett år. Tillståndet
må förlängas, dock högst ett år varje gång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

ningens rätt att välja vistelseort icke är behövlig, skall
frågan härom underställas regeringen.

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Finner
polismyndigheten skäl till avvisning föreligga i fall som avses i 18 eller 19
§ men påstår utlänningen att han i det land, från vilket han kommit, löper
risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till
krigsskådeplats eller straffas för att han övergivit krigsskådeplats eller
eljest vägrat fullgöra krigstjänstgöring eller ock att han där icke åtnjuter
trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är
påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala
utlänningsmyndigheten. Detsamma skall gälla när utlänning påstår sig icke
vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där
och de omständigheter han åberopar till stöd härför icke kan lämnas utan
avseende. Den centrala utlänningsmyndigheten har alt besluta i ärendet så
snart det kan ske.

Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga i
fall som avses i 18 eller 19 § men påstår utlänningen att han i det land, från
vilket han kommit, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller
risk alt sändas till krigsskådeplats eller straffas för att han övergivit krigsskådeplats
eller eljest vägrat fullgöra krigstjänstgöring eller ock att han där icke åtnjuter
trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är
påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala
utlänningsmyndigheten. Detsamma skall gälla när utlänning påstår sig icke
vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där och
de omständigheter han åberopar lill stöd härför icke kan lämnas utan avseende.
Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens hörande,
besluta i ärendet så snart det kan ske. Finner den centrala
utlänningsmyndigheten uppenbart att avvisning ej bör ske eller är ärendet
synnerligen brådskande, må beslut meddelas utan att yttrande inhämtas från
utlänningsnämnden.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, då anledning
förekommer till avvisning enligt 19 § andra stycket ävensom då polismyndigheten
finner det vara tveksamt, om utlänning, mot vilken avvisningsanledning förekommer,
bör avvisas.

I fall som avses i 21 § andra stycket första meningen
skall ärendet under de förutsättningar som anges i första stycket av
förevarande paragraf hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten, som
med eget yttrande underställer regeringen ärendet.

23 § Beslut i förpassningsärende Beslut
i förpassningsärende meddelas, efter utlänningsnämn- meddelas av den
centrala utlän-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvaratide lydelse dens
hörande, av den centrala ut-länningsmyndigheten. Finner den centrala
utlänningsmyndigheten uppenbart att förpassning ej bör ske eller föreligger
beslut som avses i 12 § första stycket, må beslut meddelas utan att yttrande
inhämtas av utlänningsnämnden.

Föreslagen lydelse ningsmyndigheten.
Lämnas ansökan om uppehållstillstånd utan bifall, skall den centrala utlänningsmyndigheten
samtidigt meddela beslut om förpassning, om ej synnerliga skäl föreligga
däremot.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Då enligt föreskrift i
denna lag förhör skall hållas eller då det i ärende enligt denna lag hos regeringen,
den centrala utlärmings-myndigheten eller länsstyrelse eljest förekommer
anledning att hålla förhör, skall vad i 4042 a §§ sägs äga tillämpning.

Då
enligt föreskrift i denna lag förhör skall hållas eller då det i ärende enligt
denna lag hos regeringen, den centrala utlänningsmyndigheten,
utlänningsnämnden eller länsstyrelse eljest förekommer anledning att hålla
förhör, skall vad i 4042 a §§ sägs äga tillämpning,

40

Förhör skall hållas av
den myndighet som handlägger ärendet. Den centrala utlärmingsmyndighe-ten
äger dock i ärende, som myndigheten handlägger, överlämna åt länsrätt eller
länsstyrelse att hålla förhör. I ärende, som handlägges av regeringen, får
det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag, eller tjänsteman som
statsrådet bestämmer, besluta om förhör och utse förhörsmyndighet.

Förhör
skall hållas av den myndighet som handlägger ärendet. Den centrala utlätmingsmyndighe-ten
äger dock i ärende, som myndigheten handlägger, överlämna åt utlänningsnämnden
eller länsstyrelse att hålla förhör. I ärende, som handlägges av regeringen,
får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag, eller tjänsteman
som statsrådet bestämmer, besluta om förhör och utse förhörsmyndighet.

Utlänningsnämnden
äger uppdraga åt ledamot eller suppleant att hålla förhör.

42
a.§

Hålles
förhör med utlänningen får denne tillerkännas ersättning av allmänna medel för
kostnad för resa och uppehälle, i den mån det med hänsyn till hans ekonomiska
förhållanden, den tid han vistats i riket samt omständigheterna i övrigt finnes
skäligt. Förskott på ersättningen får beviljas.

Har
annan än utlänningen på förhörsmyndighetens kallelse inställt sig för att
höras, har han rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin
inställelse. På ersättning för kostnad för resa och uppehälle får förskott
beviljas.

Allmänt
ombud eller tolk äger av allmänna medel erhålla arvode samt gottgörelse för
kostnad och tidsspillan, om ej uppdraget fullgjorts i tjänsten.

2 Senaste
lydelse 1977: 483,

3 Senaste
lydelse 1977:483,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Fråga
om ersättning eller förskott prövas av förhörsmyndigheten. På
utlänningsnämndens vägnar får beslut om förskott fattas av ordföranden.
Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

Föreslagen lydelse

Fråga
om ersättning eller förskott prövas av förhörsmyndigheten. Närmare
bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

45
§ Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar beslut i av-visningsärende,
som efter besvär kommit under myndighetens prövning, skall utlänningsnämnden
höras. Finner den centrala utlänningsmyndigheten uppenbart att avvisning ej
bör ske, må beslut meddelas utan att yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

46 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Över den centrala
utlänningsmyndighetens beslut om avvisning eller förpassning så ock dess beslut
i tillståndsärende, i vilket utlänningsnämndens yttrande inhämtats på grund
av 12 § första stycket, må klagan föras av utlänningen. ELlagan föres hos regeringen
genom besvär.

Vad sålunda stadgats
skall ej gälla beslut om förpassning i fall då utlänningsnämndens yttrande i ärendet
ej fordras.

Över den centrala
utlänningsmyndighetens beslut om avvisning eller förpassning eller dess beslut
i fråga som avses i 12 § må klagan föras av utlänningen. Klagan föres hos
regeringen genom besvär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den centrala
utlänningsmyndigheten äger, om den finner särskilda skäl föreligga därtill,
överlämna ärende till regeringens avgörande.

Den
centrala utlänningsmyndigheten äger, om den finner särskilda skäl föreligga
därtill, överlämna ärende till regeringens avgörande. Sådant överlämnande skall
ske, då utlänningsnämnden hemstäUt därom.

Överlämnas
ärende till regeringens avgörande, skall den centrala utlänningsmyndigheten
bifoga eget utlåtande.

50
§

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har utlänning i ärende om
uppehållstillstånd eller arbetstillstånd

Har utlänning i ärende om
uppehållstillstånd eller arbetstillstånd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

mot
bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller svikligen förtigit visst förhållande
och har han därigenom föranlett att tillståndet beviljats honom, äger den
centrala utlänningsmyndigheten, efter utlänningsnämndens hörande, förordna
att tillståndet skall upphöra alt gälla.

Föreslagen lydelse

mot
bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller svikligen förtigit visst förhållande
och har han därigenom föranlett att tillståndet beviljats honom, äger den
centrala utlänningsmyndigheten förordna att tillståndet skall upphöra att
gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Avvisning
skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av
förpassning, förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse. I fall som
avses i 20 § eller 29 § första stycket 5 äger regeringen förordna annorlunda.

Påstår
utlänningen att han i det land, till vilket han skulle befordras, löper risk
att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till
krigsskådeplats eller straffas för att han övergivit krigsskådeplats eller
eljest vägrat fullgöra krigstjänstgöring eller ock att han där icke åtnjuter
trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är
påståendet icke uppenbart oriktigt, skall, utom i fall som avses i 20 § och 29
§ första stycket 5, ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.
Detsamma skall gälla när utlänning påstår sig ej vilja återvända till hemlandet
på grund av de politiska förhållandena där och de omständigheter han åberopar
till stöd härför icke kan lämnas utan avseende. Underställning skall dock ej
ske, om påståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan
är prövat. Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter
utlänningsnämndens hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske. Finner den
centrala utlänningsmyndigheten uppenbart att verkställighet ej bör ske eller
är

Avvisning
och förpassning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet.
Verkställighet av förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse, I fall
som avses i 20 § eller 29 § första stycket 5 äger regeringen förordna annorlunda.

Påstår
utlänningen att han i det land, till vilket han skulle befordras, löper risk
att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till
krigsskådeplats eller straffas för att han övergivit krigsskådeplats eller
eljest vägrat fullgöra krigstjänstgöring eller ock att han där icke åtnjuter
trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är
påståendet icke uppenbart oriktigt, skall, utom i fall som avses i 20 § och 29
§ första stycket 5, ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.
Detsamma skall gälla när utlänning påstår sig ej vilja återvända till hemlandet
på grund av de politiska förhållandena där och de omständigheter han åberopar
till stöd härför icke kan lämnas utan avseende. Underställning skall dock ej
ske, om påståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan
är prövat. Den centrala utlänningsmyndigheten har att besluta i ärendet så
snart det kan ske.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ärendet synnerligen brådskande, må beslut meddelas utan
att yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

Framställer utlänningen i fall som avses i 20 § eller 29 §
första stycket 5 sådant påstående som avses i andra stycket av förevarande
paragraf, skall ärendet hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten, som
med eget yttrande underställer regeringen ärendet. Vad nu sagts skall dock ej
gälla i ärende om verkställighet av beslut varigenom påståendet redan prövats.

Avser
verkställighet, som enligt andra stycket underställts den centrala
utlänningsmyndigheten, förpassning och har förhör icke hållits i förpassningsärendet,
skall, om utlänningen begär det, förhör hållas. Det åligger den centrala
utlänningsmyndigheten att, innan ärendet avgöres, underrätta utlänningen om
hans rätt att påkalla förhör, I ärende som enligt tredje stycket prövas av
regeringen skall förhör hållas.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten anledning till
verkställighet enligt 54 §, skall frågan härom underställas regeringen,

69 a § Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen (1971: 290)
äga tillämpning i ärende om visering, tidsbegränsat uppehållstillstånd,
arbetstillstånd och återkallelse av permanent uppehållstillstånd endast om
utlänningen är bosatt eller eljest vistas inom riket.

Bestämmelserna i 17 § förvalt- Bestämmelserna i 17 § förvalt

ningslagen (1971:290) äga icke ningslagen
(1971:290) äga icke

tillämpning beträffande beslut an- tillämpning
beträffande beslut an

gående visering och arbetstillstånd gående
visering och arbetstillstånd

och ej heller beträffande beslut och ej
heller beträffande beslut

angående tidsbegränsat uppehålls- angående
tidsbegränsat uppehålls

tillstånd i annat fall än som avses tillstånd
i annat fall än som avses

i 12 § första stycket. i 12 §,

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

Har före ikraftträdandet beslut om förpassning överlämnats
till länsstyrelse för verkställighet, gäller beträffande verkställigheten
äldre bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom
föreskrives att 41 och 42 §§ rättshjälpslagen (1972: 429)i skall ha nedan
angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

41 §

Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende

1,
hos
utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller
9 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2,
hos
beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller
utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev
enligt 28 § samma lag,

3,
hos
förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
eller kvarhållande enligt 45 § samma lag,

4,
angående
omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen (1960: 97) eller
utredning enligt 30 § samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga
upphörande enligt 42 § samma lag,

5,
hos
förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från
ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960: 97),

s. 7 Kontrollera mot PDF

6,
hos utlänningsnämnden en-lig utlänningslagen (1954:193),

7,
angående
förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954:193),

8,
angående
avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), dock ej hos polismyndighet,
såvida icke utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en
vecka,

9. angående verkställighet enligt utlänningslagen
(1954:193), om underställning skett hos centrala utlänningsmyndighelen med
stöd av 58 § andra stycket eller hänskjutits dit med stöd av 58 § tredje
stycket samma lag eller om

6,
angående
förpassning enligt utlänningslagen (1954:193) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkoinniit om förpassning,

7,
angående
utvisning enligt ut länningslagen (1954:193),

8,
angående
avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet den centrala
utlänningsmyndigheten eller utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i
förvar längre än en vecka,

9,
angående
verkställighet enligt utlänningslagen (1954:193), om anledning föreligger att
underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra
stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 §

s. 8 Kontrollera mot PDF

1 Lagen omtryckt 1976: 626,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Föreslagen lydelse

tredje
stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka.

Nuvarande
lydelse

utlänningen
enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

10. angående uppehållstillstånd,

om utlänningsnämndens yttrande

på grund av 12 § första stycket ut

länningslagen (1954:193) skall in

hämtas,

11. angående
föreskrifter som meddelas enligt 10 §, 34 § eller 51 5

femte stycket utlänningslagen (1954: 193),

12. angående
hemsändande av utlänning med stöd av 71 § första

stycket utlänningslagen (1954: 193),

13.
angående förverkande av
villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken,

14.
angående återintagning i
anstalt enligt 29 eller 30 kap, brottsbalken,

15.
angående verkställighet
utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m, m,
eller lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,

16.
angående utlämning enligt lagen
(1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling,

17.
angående kastrering enligt
lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

18.
hos regeringen enligt 1 § andra
stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

42 §

s. 10 Kontrollera mot PDF

Offentligt biträde skall
utses för Jen som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes
rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt
hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller
betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

/ ärende som anges i 41 §
15 och 1317 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det
behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall
särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats
under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

/ ärende som anges i 41
§ 69, 11,12 och 18 skaU offentligt biträde utses, om det ej måste antagas att
behov av biträde saknas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1978.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 12

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastigbetstaxe-ringsrätt
och länsrätt

Härigenom föreskrives att 6§ lagen (1971:52) om
skatterätt, faslig-hetstaxeringsrätt och länsrätt' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §2 Skatterätt, fastighetstaxeringsrält och länsrätt är domför
med ordföranden ensam

1.
när åtgärd som
avser endast måls beredande vidtages,

2.
vid
sådant förhör med vittne 2,
vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av an- eller sakkunnig
som begärts av annan skatterätt, fastighetstaxerings- nan skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt eller länsrätt, rätt
eller länsrätt samt vid sådant

förltör i ärende enligt utlänningslagen (1954:193) som
begärts med stöd av 40 § samma lag,

3.
vid beslut som
avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart
förbiseende,

4.
vid beslut,
såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, om återkallelse
tills vidare eller, såvitt gäller utländskt körkort, om vägran tills vidare
att godkänna körkortet, när det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas,

5.
vid annat
beslut som ej innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det ej är påkallat av särskild anledning att målet
prövas av full-sutten rätt, är skatterätt, fastighetstaxeringsrält och länsrätt
domför med ordföranden ensam vid beslut som ej innefattar prövning av målet i
sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2, mål enligt bevissäkrtngslagen (1975: 1027) för
skatte- och avgifts

processen, om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatte

revision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att

lämna kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956: 623),

3. mål om omhändertagande för utredning enligt 30 §
barnavårdsla

gen (1960: 97),

4,
mål enligt
uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om
arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt,

5,
mål om
uppdelning av taxeringsvärde enligt 8 § 3 mom. sista stycket kommunalskatielagen
(1928: 370),

6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500
kronor,

7, mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i
vilket beslutet

överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8. mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978,

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1973:1108,

2 Senaste lydelse 1975: 1033,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 13

Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1977-12-15

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Romanus, Turesson,
Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Söder, Troedsson, Mundebo,
Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Johansson, Friggebo

Föredragande:
statsrådet Ullsten

Lagrådsremiss
med förslag till ändring i utlänningslagen (1954:193), m. m.

1
Inledning

Omfattande
reformer har under senare år genomförts på utlänningslagstiftningens område.
Åtskilliga frågor kvarstår emellertid att lösa och reformarbetet fortsätter. Utlänningslagkommitteni
avgav i april 1977 delbetänkandet (SOU 1977: 28) Kortare väntetider i
utlänningsärenden.

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RA), Svea
hovrätt, kammarrätten i Stockholm, justitiekanslern (JK), rikspolisstyrelsen (RPS),
socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ),
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), statskontoret,
riksrevisionsverket (RRV), utlänningsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Östergötlands samt Uppsala län, länsstyrelsernas
organisationsnämnd (LON), domstolsverket, 1975 års polisutredning (Ju 1975:
08), decentraliserings-utredningen (Kn 1975:01), länsdomstolskommittén (Kn
1977:01), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges polischefer, Svenska flyktingrådet och
Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer.

Yttranden
har överlämnats, av UHÄ från rektorsämbetena vid Uppsala, Lunds och Umeå
universitet, av länsstyrelsen i Stockholms län från polisstyrelserna i
Stockholms och Södertälje polisdistrikt samt Stockholms kommunstyrelse, av
länsstyrelsen i Malmöhus län från polisstyrel-

1
Kammarrättspresidenten Cari Axel Petri, förbundsjuristen Kerstin Gustafsson,
riksdagsmannen Olle Göransson samt sekreterarna Urs Hauser och Monica Werenfels-Röttorp.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 I4

serna
i Helsingborgs, Lunds och Malmö polisdistrikt samt av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län från polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt.

Yttranden
över betänkandet har dessutom avgetts av Chilekommittén, Juristforum AB och
Folkpartiets ungdomsförbund samt suppleanten i utlänningsnämnden Harry Tjernberg,

SIV
har i skrivelse den 4 maj 1976 föreslagit ändrade bestämmelser om
uppehållstillstånd för gäststuderande. Över skrivelsen har yttranden avgetts av
RPS, stiftelsen Svenska Institutet, dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ),
skolöverstyrelsen, AMS, utlänningsnämnden, folkhögskoleutredningen (U 1972:
08), styrelsen för internationellt bistånd (SIDA), svenska kommunförbundet,
LO, Centralorganisationen SACO/SR och Sveriges förenade studentkårer (SFS).

Yttranden
har överlämnats av UKÄ från rektorsämbetena vid Uppsala, Lunds, Stockholms,
Göteborgs och Umeå universitet, högskolan i Luleå, Tekniska Högskolan i
Stockholm och Chalmers tekniska högskola.

2
Huvuddragen av gällande ordning enligt utlänningslagen och utlänningskungörelsen

2.1
Uppehålls- och arbetstillstånd m. m.

Ar
1966 infördes i vårt land reglerad invandring av arbetskraft. Det skedde mot
bakgrund av de stora sociala problem som orsakades av den ökande invandringen
av arbetskraft från Sydeuropa. Den reglerade invandringen innebär i princip
att utlänningar tillåts slå sig ned och söka sin utkomst i Sverige endast i den
omfattning som bedöms förenlig med landets resurser och den politik som förs
inom andra samhällsområden. Syftet är att invandrade utlänningar skall kunna
leva på samma nivå som övrig del av befolkningen. Ordningen med en reglerad
arbetskraftsinvandring har bekräftats av statsmakterna vid olika tidpunkter.
Av särskild vikt är de riktlinjer för utlänningspolitiken som statsmaktema antog
år 1968 (prop, 1968:142, SU 196, rskr 405), Dessa riktlinjer gäller fortfarande
och har år 1975 (prop. 1975: 26, InU 6, rskr 160) kompletterats med riktlinjer
för invandrar- och minoritetspolitiken m, m. Även vid detta senare tillfälle
fastslogs att invandringen i fortsättningen skall vara reglerad.

Bestämmelserna
i utlänningslagen (1954: 193 UtlL) och utlänningskungörelsen (1969: 136 UtlK)
om uppehålls- och arbetstillstånd innebär i huvudsak följande.

Regeringen
får enligt 7 § UtlL förordna att utlänning inte utan tillstånd får resa in
eller uppehålla sig i vårt land. Sådant tillstånd meddelas som visering, från
vilken här kan bortses, eller uppehållstillstånd.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 15

Uppehållstillstånd
kan meddelas för viss tid eller, för den som är fast bosatt här, som permanent
uppehållstillstånd (9 §), Tillstånd meddelas av SIV (11 §). I anslutning till
de nämnda bestämmelserna finns närmare föreskrifter i 3241 c §§ UtlK. Av 32 §
framgår att utlänning inte får uppehålla sig i landet längre tid än tre månader
från inresan utan att ha uppehållstillstånd. Undantagna är medborgare i annat
nordiskt land samt ogift utländskt barn under 16 år, om barnets vårdnads-havare
eller någon av dem antingen är svensk medborgare eller är bosatt här och har
uppehållstillstånd. Ansökan om uppehållstillstånd görs hos polismyndigheten i
den ort där utlänningen bor (35 §). Polismyndigheten gör utredning om
utlänningens försörjningsförmåga och personliga förhållanden (36 §). Ärendet
prövas därefter av SIV. Är utlänningen fast bosatt i landet och är det
uppenbart att han inte kan vägras fortsatt uppehållstillstånd av s. k. vandelsskäl
får permanent uppehållstillstånd meddelas (41 a§). Med vandelsskäl avses sådana
omständigheter som enligt 19 § första stycket 25, 20 § eller 29 första stycket
UtlL kan föranleda avvisning eller utvisning.

1
UtlL eller UtlK anges inte annat än beträffande utländsk studerande under
vilka förutsättningar uppehållstillstånd får meddelas, I den nyss nämnda prop,
1968: 142 ges vissa riktlinjer för den centrala utlänningsmyndighetens
tillståndsprövning. För att få uppehållstillstånd för stadigvarande vistelse
krävs i regel att sökandens försörjning är tryggad antingen genom eget arbete
eller på annat sätt. Eftersom försörjningen i allmänhet endast kan tryggas
genom eget arbete får arbetstillståndet en avgörande betydelse för frågan om
uppehållstillstånd skall beviljas. Kan utlänningen få arbetstillstånd, anses
försörjningskravet uppfyllt och uppehållstillstånd kan beviljas. Under vissa
förutsättningar kan uppehållstillstånd beviljas trots att försörjningskravet
inte är uppfyllt. Sålunda kan make och oförsörjda barn till utlänning, som har
tillstånd att vistas och arbeta här, få uppehållstillstånd utan prövning av
försörjningsförmågan. Motsvarande gäller utlänningens eller hans makes
föräldrar eller annan nära släkting, men bara om föräldrarna eller släktingen
är väsentligt beroende av den härvarande för sin försörjning och denne har
ekonomiska möjligheter att svara för försörjningen. Uppehållstillstånd kan
vägras på gmnd av utlänningens personliga förhållanden. Därvid får endast
beaktas sådana omständigheter som kan medföra avvisning enligt 19 § första
stycket 25 eller 20 § UtlL eller utvisning enligt 29 § första stycket UtlL.

Bestämmelser
om arbetstillstånd finns både i UtlL och UtlK. Enligt 15 § första stycket UtlL
får regeringen förordna att utlänning inte utan arbetstillstånd får inneha
anställning här i riket eller, med visst undantag, utöva verksamhet som
föranleds av anställning utomlands. I 13 § ges vidare regeringen befogenhet att
föreskriva att utlänning, som avser att ta sådan anställning eller utöva sådan
verksamhet som kräver arbets-

s. 16 Kontrollera mot PDF

tillstånd,
inte får resa in i riket förrän tillståndet har meddelats. Föreskrifter i
nämnda hänseenden lämnas i 4254 §§ UtlK.

Den
grundläggande bestämmelsen för den reglerade invandringen återfinns i 46 § UtlK.
Bestämmelsen innebär att utlänning som kommer hit för att arbeta, i regel skall
ha ordnat arbete och arbetstillstånd före inresan. Tillståndet meddelas i
princip av SIV sedan yttrande inhämtats från AMS. Avgörandet av frågan om
arbetstillstånd grundas på en arbetsmarknadsbedömning som görs av
arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadens parter. Bostadsfrågan måste också
vara löst. AMS följer praktiskt taget alltid arbetstagarorganisationens uppfattning.
SIV följer i sin tur så gott som undantagslöst AMS rekommendation. När arbetstillstånd
beviljas ges det i allmänhet första gången för ett år och är begränsat till
visst yrke. Däremot är det inte knutet till viss arbetsgivare, inte ens till
den arbetsgivare som lämnat anställningserbjudandet. Uppehållstillstånd
beviljas samtidigt för motsvarande tid. Efter ett år i Sverige får invandraren
arbetstillstånd utan yrkesbegränsning. Han kan vid den tidpunkten också få
permanent uppehållstillstånd som ersätter både tidsbegränsat uppehållstillstånd
och arbetstillstånd.

Från
huvudregeln att den som vill invandra till Sverige måste ha sin tillståndsfråga
löst före inresan fiims vissa undantag (46 § UtlK), Till en början är vissa
utlänningar undantagna från skyldighet att ha arbetstillstånd eller kan
befrias från den skyldigheten (42 § andra stycket, 42 a §, 43 och 44 §§ UtlL),
Undantagna från sådan skyldighet är bl, a, nordbo och innehavare av permanent
uppehållstillstånd. Den som är gift m.cd svensk medborgare är likaså undantagen
från skyldighet att ha arbetstillstånd men måste ha uppehållstillstånd, vilket
kan beviljas även efter inresan. Arbetstillstånd kan beviljas efter inresan när
sökanden har rest in för att förena sig med familjemedlem som är stadigvarande
bosatt här eller det föreligger "annat särskilt skäl". Sådana
särskilda skäl föreligger framför allt när utlänningen är politisk flykting
eller i övrigt omfattas av 2 § UtlL,

Av
det senast sagda framgår att invandring i viss utsträckning tillåts vid sidan
av den reglerade invandringen. Detta gäller som nämnts i första hand
beträffande politiska flyktingar (2 § första och andra styckena UtlL), Till
denna grupp hör också krigsvägrare samt utlänningar som på grund av de
politiska förhållandena i hemlandet inte vill återvända dit och som kan åberopa
tungt vägande omständigheter till stöd för detta (2 § tredje stycket UtlL),
Även i vissa andra mycket begränsade undantagsfall kan humanitära skäl leda
till att uppehålls- och arbetstillstånd meddelas den som rest in utan att ha
ordnat arbetstillstånd i förväg (se SOU 1977: 28 s, 47).

En
annan grupp utgörs av de s, k. anknytningsfallen. Den som kommer hit för att
förena sig med familjemedlem som är stadigvarande bosatt här kan, som nyss
nämnts, beviljas arbetstillstånd efter inresan. Som

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 17

familjemedlem har i praxis ansetts dels make, dels annan
person som sökanden sammanbott med under äktenskapsliknande former, dels under
vissa förutsättningar "hemmavarande" barn som vid föräldrarnas
flyttning till Sverige inte följde med, dels annan nära släkting under
förutsättning att släktingen i hemlandet har tillhört samma familjege-menskap
som den härvarande familjemedlemmen. Gifta barn har i allmänhet inte bedömts
tillhöra samma familjegemenskap som föräldrarna. När det gäller "sista
länken" i en familj, dvs. en eller undantagsvis flera personer vilkas
samtliga nära släktingar är bosatta här, har "särskilt skäl" att ge
arbetstillstånd bedömts föreligga trots att familjegemenskap ej rått.

Särskilt skäl att ge arbetstillstånd efter inresan har i
praxis även ansetts föreligga för den som har ingått äktenskap ocli/eller
sammanbor med här bosatt person i fall där anknytningen har uppkommit efter utlänningens
inresa i riket. Om omständigheterna ger anledning misstänka att förhållandet är
en konstruktion, beviljas tillstånd endast för kortare tid regelmässigt sex
månader. I tveksamma fall kan tillståndet förlängas i flera sexmånadersperioder.
Den definiriva invandringsprövningen kan då komma att ske först sedan sökanden
vistats här två år. Föreligger sådana omständigheter att det förefaller vara
ett skenförhållande och kan någon rimlig förklaring inte lämnas, vägras
tillstånd även om äktenskap ingåtts.

Slutligen skall nämnas att särskilda bestämmelser gäller
beträffande gäststuderande. Utlänning som är inskriven vid svensk läroanstalt
och har sin försörjning tryggad under studietiden genom egna medel, stipendium,
studielån eller på annat liknande sätt får enligt 37 § UtlK inte utan särskilda
skäl vägras uppehållstillstånd under studietiden. Särskilt skäl att vägra
uppehållstillstånd anses föreligga, när sökanden har för avsikt att stanna kvar
i landet efter studietidens slut,

2.2 Avlägsnande av utlänning från Sverige

2.2.1 Avlägsnandeformer

Utlänningskontrollen är uppbyggd enligt två principer,
dels som en individuell kontroll, dels som en generell kontroll. Den
individuella kontrollen avser att förhindra att en icke önskvärd utlänning
vistas i landet. Han kan antingen avvisas, utvisas eller förvisas enligt bestämmelser
i UtlL.

Den generella utlänningskontrollen avser att reglera
tillströmningen av invandrare. Detta åstadkommes genom att regeringen har fått
rätt att förordna att utlänning inte utan tillstånd får resa in, uppehålla sig
eller arbeta i landet. Utlänning kan avvisas om han inte har erforderligt pass
och tillstånd att resa in i landet. Han kan förpassas om han vistas här utan
tillstånd.

2 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 90

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 18

Bestämmelser
om avvisning finns i 1821 a §§ UtlL. Utlänning kan enligt 18 § UtlL avvisas på
formella grunder. Det får ske när utlänningen inte då så fordras har pass och
tillstånd att resa in i landet och, om han avser att besöka annat nordiskt
land, även tillstånd att resa in dit. Detsamma gäller om han försöker undvika
att vid inresan visa upp sitt pass för polismyndighet och lämna begärda
upplysningar eller om han vid inresan mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift
som kan inverka på hans rätt att resa in eller svikligen förtiger sådant
förhållande.

Utlänning
kan vidare avvisas på materiella grunder. Enligt 19 § första stycket UtlL får
han avvisas 1) om han kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin
vistelse här i landet eller, om han ämnar besöka annat nordiskt land, för sin
vistelse där samt för sin hemresa, 2) om han ämnar söka sitt uppehälle här i
landet eller i annat nordiskt land och det skäligen kan antas att han inte
kommer alt ärligen försörja sig, 3) om han, enligt vad som är känt, under de
senast förflutna två åren yrkesmässigt bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat
annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel eller
utförsel, 4) om han tidigare inom eller utom landet blivit dömd till
frihetsstraff och det skäligen kan befaras att han kommer att fortsätta
brottslig verksamhet här i landet eller i annat nordiskt land, 5) om det med
hänsyn till hans föregående verksamhet eller eljest skäligen kan befaras att
han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet
här i landet eller i annat nordiskt land eller 6) om i lag eller med stöd av
lag bestämmelse har meddelats om avvisning med anledning av resolution, som har
antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd. Utlänning kan på begäran av den
centrala utlänningsmyndigheten i annat nordiskt land avvisas också i annat
fall, om det kan antas att han annars beger sig till det land som framställt sådan
begäran. Avvisning enligt 19 § UtlL kan icke ske av utlänning, som har visering
eller uppehållstillstånd. I 20 § finns bestämmelser om avvisning av terrorist.

Avvisning
enligt 18 § skall ske vid utlänningens ankomst till riket eller inom en vecka därefter
(21 § UtlL). Efter lagändring gäller sedan den 1 juli 1977, att avvisning
enligt 18 § i vissa fall kan ske senare (prop. 1976/77:132, AU 31, rskr 320,
SFS 1977: 483). Har utlännings rätt att resa in i riket inte prövats vid
ankomsten, får avvisning ske när utlänningen första gången uppsöker eller
anträffas av polismyndighet eller inom en vecka därefter men inte senare än tre
månader efter ankomsten. Avvisning med stöd av 19 § skall ske vid ankomsten
eller inom tre månader från den.

Det
är enligt 21 § polismyndighet som beslutar om avvisning, I avsevärd
utsträckning är dock polismyndigheten skyldig att underställa SIV avvisningsfrågan.
Det skall ske om utlärming påstår att han är politisk flykting eller
krigsvägrare och påståendet inte är uppenbart oriktigt. Likaså skall
underställning ske om utlänning i övrigt åberopar politiska

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 19

skäl
mot atl vilja återvända till hemlandet och omständigheterna, som åberopas till
stöd därför, inte kan lämnas utan avseende (21 a § första stycket UllL),
Detsamma gäller om polismyndighet finner det tveksamt om utlänning, mot vilken avvisningsanledning
förekommer, bör avvisas eller om avvisning skall ske på begäran av central
utlänningsmyndighet i annat nordiskt land (21 a § andra stycket UtlL).

Polismyndighets
beslut om avvisning kan överklagas hos SIV (44 § första och andra styckena UtlL).
Talan mot SIV:s beslut förs hos regeringen (46 § första stycket UtlL). Avvisningsbeslut,
som har meddelats av polismyndighet vid utlänningens ankomst till riket eller
inom en vecka därefter, skall verkställas utan hinder av besvär (57 § första
stycket UtlL). Detsamma gäller avvisningsbeslut som har meddelats när en utlänning,
vars rätt att inresa inte har prövats vid ankomsten, första gången har uppsökt
eller anträffats av polismyndighet eller inom en vecka därefter. Om utlänningen
anför besvär kan han samtidigt hos besvärsmyndigheten begära att den avbryter
verkställigheten till dess beslut meddelats i awisningsärendet (inhibition).

Den avläsnandeform
som används för den generella utlänningskontrollen är som nämnts förpassning.
Utlänning kan förpassas ur landet om han uppehåller sig här utan att ha
erforderligt pass och tillstånd att vistas här (22 § UtlL), Till förpassningsbeslutet
kan knytas ett förbud för utlänningen att under viss tid återvända till landet
utan tillstånd av den centrala utlänningsmyndigheten (24 § UtlL), Förpassningsbeslut
meddelas av SIV (23 § UtlL), vars beslut normalt kan överklagas hos regeringen.

Utlänning
kan med stöd av 29 § UtlL utvisas ur landet, 1) om han yrkesmässigt bedriver
otukt eller annars underlåter att efter förmåga söka ärligt försörja sig, 2) om
han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk och därför farlig
för annans personliga säkerhet eller om han för ett grovt störande levnadssätt,
3) om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig
att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person eller
4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utomlands genom dom som
äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff för brott, för vilket utlämning
får ske enligt svensk lag, eller undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff
för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga
omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet
här.

Vid
bedömande om utläiming bör utvisas skall hänsyn tas till utlänningens levnads-
och familjeförhållanden samt till längden av den tid som han har vistats i
riket. Utlänning som sedan minst ett år har permanent uppehållstillstånd eller
sedan minst fem år tillbaka är bosatt i landet får utvisas endast om det
föreligger synnerliga skäl.

Utlänning
kan vidare enligt 34 § UtlL utvisas genom beslut av rege-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 20

ringen
om det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet, s. k, politisk utvisning.
Detta har mycket sällan förekommit.

Beslut
om utvisning meddelas på två undantag när av länsrätt (30 § första stycket UtlL),
Länsrätts beslut överklagas enligt förvaltningsprocesslagens (FPL) regler hos
kammarrätt, vars beslut kan överklagas hos regeringsrätten (44 § tredje stycket
UtlL).

Om
utlänning åberopar politiska skäl mot att återvända till hemlandet eller påstår
att han är krigsvägrare, skall påståendet prövas först i samband med
verkställigheten av utvisningsbeslutet (30 § första stycket UtlL).

Avlägsnande
av utlänning med anledning av brott sker genom förvisning. Utlänning kan
enligt 26 § UtlL förvisas, om han har begått brott på vilket kan följa fängelse
i mer än ett år eller om villkorlig dom eller skyddstillsyn som har ådömts
honom för sådant brott undanröjs och det på grund av gärningens beskaffenhet
och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig
verksamhet här i landet eller om brottet annars föranleder att han inte bör få
stanna kvar. Utlänning kan vidare enligt 27 § UtlL förvisas om han har begått
brott, på vilket enligt UtlL eller enligt författning som utfärdats med stöd av
UtlL kan följa fängelse samt omständigheterna vid gärningens begående är försvårande,
eller om han under de före gärningen senast förflutna två åren har funnits skyldig
till brott av samma slag.

På
samma sätt som vid utvisning skall vid bedömande om utlänning bör förvisas tas
hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av
den tid han vistats i riket. Utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd
sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var bosalt i riket sedan
minst fem år, får förvisas endast Öm det föreligger synnerliga skäl. Dom eller
beslut om förvisning skall enligt 28 § UtlL innehålla förbud att återvända till
Sverige. Förbudet kan tidsbegränsas. Allmän domstol beslutar om förvisning.
Talan mot beslut om förvisning förs enligt rättegångsbalkens (RB) regler hos
hovrätt och högsta domstolen (44 § fjärde stycket UtlL).

2.2.2
Verkställighet

Bestämmelser
om verkställighet av avlägsnandebeslut finns i 53 62 §§ UtlL, De inledande
paragraferna, 53, 54 och 54 a §§, behandlar de s. k, politiska
verkställighetshindren. Politisk flykting får inte vid verkställighet av avlägsnandebeslut
befordras till land där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse
eller till land där han inte kan vara säker på att inte sändas till land där
han löper sådan risk. Från bestämmelsen görs undantag i vissa fall då
utlänningen utgör en fara för vårt land. Ett liknande skydd gäller för
krigsvägrare.

Enligt
55 § UtlL bör utlänning som avvisas sändas till land varifrån han har kommit
hit. Utlänning som förpassas, förvisas eller utvisas bÖr

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 21

sändas
till sitt hemland eller, om detta inte kan bestämmas, till land från vilket han
har kommit hit. Möter hinder mot verkställighet till land som nu har nämnts
eller föreligger annars särskilda skäl mot verkställighet dit kan utlänningen
befordras till det land som är lämpligast. Utlänning, som har kommit från något
av de övriga nordiska länderna, kan sändas dit.

Tidigare
har nämnts att avvisningsbeslut i vissa fall kan verkställas utan hinder av
besvärstalan (2,2.1). I övrigt krävs att dom eller beslut om avlägsnande har
vunnit laga kraft eller att utlänningen har avgett nöjdförklaring för att
myndighet skall få verkställa beslutet (jfr 57 §). Avvisning skall så snart det
kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av förpassning,
förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse (58 § första stycket UtlL).
Polismyndighet och länsstyrelse får meddela anstånd viss kort tid med
verkställighet, om utlänningen begär det för att ordna enskilda angelägenheter
eller av annan godtagbar orsak eller myndigheten av armat skäl finner att
anstånd bör meddelas (66 § tredje stycket och 67 § fjärde stycket UtlK).

På
samma sätt som beträffande beslut om avvisning skall verkställighetsärende i
vissa fall underställas SIV. Det skall ske om utlänningen påstår sig vara
politisk flykting eller krigsvägrare och påståendet inte är uppenbart oriktigt
samt när utlänningen i övrigt åberopar politiska skäl mot att bli sänd till
sitt hemland och de åberopade omständigheterna inte kan lämnas utan avseende.
En förutsättning för underställning är att skälen inte tidigare har prövats (58
§ andra stycket UtlL), Vidare skall underställning ske bl. a om svårighet möter
vid verkställighet eller det är tveksamt hur verkställighet skall ske (60 §
första stycket UtlL).

SIV:s
beslut om verkställighet som underställts på gmnd av åberopade politiska skäl
kan överklagas hos regeringen (59 § UtlL).

Enligt
60 a § UtlL skall ett avlägsnandebeslut anses verkställt när utlänningen har
lämnat riket efter att ha fått del av beslutet. Normalt sker dock
verkställighet genom myndighets försorg. Vid förpassning meddelas
verkställighetbeslutet av länsstyrelse, medan polismyndighet har hand om det
praktiska genomförandet av verkställighetsbeslutet. Beträffande handläggningen
av verkställighet av bl, a. sådant beslut gäller följande. Det lagakraftvunna förpassningsbeslutet
sänds till vederbörande länsstyrelse för (67 § tredje stycket UtlK) att
verkställas så snart som möjligt. Detta kan ske genom att utläimingen åläggs
att inom viss kort tid lämna landet om det är sannolikt att han rättar sig
därefter utan att tvångsåtgärder vidtas mot honom. I sådant fall utfärdar
länsstyrelsen resebesked med bl. a. föreskrift om den tid inom vilken
utlänningen skall ha lämnat landet och den gränsort över vilken utresan skall
företas (68 § UtlK). Kopia av resebeskedet sänds till polismyndigheten i utreseorten
(69 § första stycket UtlK). Utlänningen skall vid utresan lämna resebeskedet
till polismyndigheten i utreseorten, som vidarebefordrar det till

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1911 fl8: 90 22

länsstyrelsen
(70 § första och andra styckena UtlK). Om utlänningen inte har rest ut inom
föreskriven tid underrättar polismyndigheten i utreseorten omedelbart länsstyrelsen
om detta (71 § UtlK), Om länsstyrelse inte anser det sannolikt att utlänningen
reser ut självmant, skall han föras ur landet. Länsstyrelsen bestämmer sättet
och vägen för resan (73 § första stycket UtlK). Innan länsstyrelsen meddelar
beslut infordras i allmänhet yttrande av polismyndighet om hur verkställigheten
bör ske. Sedan beslutet har meddelats aiunodas polismyndighet att genomföra verkställigheten
(se vidare SOU 1977: 28 s, 53 och 54).

2.3
Handläggningen av utlänningsärenden

En
utförlig beskrivning av olika myndigheters befattning med utlänningsärenden
finns i kommittébetänkandet (SOU 1977: 28 s. 5565). Redogörelsen, till vilken
hänvisas, har begränsats till att avse fall då utlänningen har sökt uppehålls-
och arbetstillstånd efter inresa i landet, I det följande anges endast
översiktligt vilken befattning skilda myndigheter har med frågor om uppehålls-
och arbetstillstånd samt med frågor om avvisning och förpassning.

2.3.1
Polismyndighet

Polismyndighet
är både utredande och beslutande myndighet i utlänningsärenden och har i vissa
fall underrättelseskyldighet. Vidare har myndigheten hand om delgivnings- och
verkställighetsfrågor. Polismyndighet är sålunda utredande myndighet i
tillståndsärenden samt i avvisnings- och förpassningsärenden. Utredningen i
ärenden om uppehållstillstånd skall avse utlänningens försörjningsförmåga och
personliga förhållanden (36 § UtlK). SIV har i samråd med RPS och i vissa
delar med AMS meddelat föreskrifter om polismyndighets handläggning av ärenden om
uppehålls- och arbetstillstånd m. m. för utlänningar. Enligt föreskrifterna
kan utredningarna vara av tre slag:

grundutredning,
som i princip skall göras endast en gång beträffande varje utlänning, nämligen
då han första gången i Sverige ansöker om tillstånd,

standardutredning,
som huvudsakligen används vid ansökan om förlängt tillstånd, samt

förpassningsutredning,
som skall göras då fråga har uppkommit om utlännings förpassning ur landet. Av
tillägg den 6 febmari 1973 till de nämnda föreskrifterna framgår att gmndutredningen
fortsättningsvis regelmässigt skall kunna fungera även som förpassningsutredning
och skall utformas så att detta blir möjligt.

Till
polismyndighet har SIV delegerat rätt att i viss utsträckning besluta om förlängning
av tillstånd. Som redan har angivits (2.2,1) kan polismyndighet meddela beslut
om avvisning enligt 18 eller 19 § UtlL. Po-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 23

lismyndighet
kan enligt 35 § UtlL i vissa fall ta utlänning i förvar eller ställa honom
under uppsikt.

Avvisningsbeslut
verkställs av polismyndighet. Denna ombesörjer vidare på anmodan av
länsstyrelse det praktiska genomförandet av länsstyrelsens beslut om
verkställighet av förpassnings-, utvisnings- och förvisningsbeslut.

I åtskilliga fall skall
polismyndighet lämna tmderrättelse till annan myndighet. Föreligger anledning
att ta upp till prövning fråga om förpassning av utlänning, skall
polismyndighet underrätta SIV, Motsvarande gäller i förhållande till länsrätt
när anledning finns att pröva om utlänning skall utvisas. Underrättelse skall
vidare lämnas till SIV om avvisningsbeslut och till SIV och länsstyrelse sedan
avlägsnandebeslut har verkställts. Polismyndighet svarar slutligen för
delgivning av bl, a. SIV:s beslut,

2.3.2
Statens invandrarverk

SIV
inrättades år 1969 som ett centralt ämbetsverk. Verket leds av en styrelse.
Ledamöter av styrelsen är verkets generaldirektör, som är styrelsens
ordförande, samt sex andra ledamöter, som utses av regeringen. Styrelsen är
parlamentariskt sammansatt. Det ankommer på verket att bl, a, fullgöra de
uppgifter som enligt utlänningslagstiftningen ankommer på den centrala
utlänningsmyndigheten.

Beslut i ärenden om
uppehålls- och arbetstillstånd meddelas av SIV, Som framgått sker utredningen
hos polismyndighet, som med eget yttrande överlämnar ärendet till verket.

SIV
beslutar vidare i ärenden om avvisning som har underställts verket (2.2,1) och
i ärenden om förpassning. Fråga om förpassning kan an-hängiggöras genom att
polisen anmäler till SIV att förpassningsanled-ning föreligger i fråga om viss
utlänning. SIV kan också på eget initiativ ta upp frågan om förpassning. Det
sker t, ex, i de fall då SIV har meddelat avslag på ansökan om uppehålls- och
arbetstillstånd, men utlänningen vid delgivningen av beslutet har uppgett att
han inte avser att resa ut. Innan SIV fattar beslut i förpassningsärendet skall
utlänningsnämnden höras, om det inte är uppenbart att utlänningen skall få
stanna i landet, I de fall då polisen redan i samband med att en förstagångsan-sökan
om uppehålls- och arbetstillstånd överlämnas till SIV för avgörande anmäler
att förpassningsansledning föreligger meddelas vid avslag på ansökningen
samtidigt ett förpassningsbeslut. Fråga om hinder mot verkställighet av avlägsnandebeslut
föreligger eller inte kan komma under SlV:s bedömning. Både länsstyrelse och
polismyndighet har skyldighet att underställa SIV sådant ärende under vissa
förutsättningar (2.2). SIV kan enligt 47 § UtlL överlämna ärende till
regeringen för avgörande, om särskilda skäl föreligger. Verket kan enligt 35 §
UtlL besluta att ta utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 24

2.3.3 Utlänningsnämnden

Nämnden
är ett rådgivande organ som administrativt är knutet till SIV. Den består av
tre ledamöter som jämte en eller flera suppleanter för var och en av dem utses
av regeringen för viss tid. En av ledamöterna och suppleant för denne skall
vara eller ha varit domare (3 § andra stycket UtlL), Enligt instruktionen för
SIV tillhandahåller verket sekreterare och annan personal åt utlänningsnämnden.

Nämnden
fyller i första hand funktionen som rådgivande organ. Den inrättades bl. a. för
att vara ett språkrör för den allmänna uppfattningen i svårbedömda och allmänt
uppmärksammade fall. Nämndens ställningstagande kan också direkt avgöra frågan
om ett ärende skall underställas regeringen eller ej. Innan allmän besvärsrätt
infördes i avlägsnan-deärenden var besvärsrätten beroende av nämndens
ställningstagande.

Utlänningsnämnden
skall i åtskilliga fall höras innan SIV avgöi ärende. Det gäller normalt i bl,
a, ärenden om avvisning (21 a § första och andra styckena samt 45 § UtlL) och förpassning
(23 § UtlL) samt i vissa underställda verkställighetsärenden (58 § UtlL).

Utlänningsnämnden
anlitas i viss utsträckning för att hålla förhör, exempelvis i ärende hos
regeringen,

2.3.4 Regeringen

Regeringen
beslutar i ett fåtal ärenden som första och enda instans t, ex, i fråga om
politisk utvisning eller utvisning av terrorist. I övrigt kan ett
utlänningsärende komma under regeringens prövning genom besvär, underställning
eller ansökan om återbrylning av lagakraftvunnet beslut. Beslut om förvisning
kan dessutom bli föremål för nåd om nådeansökan avser både den ådömda
brottspåföljden och förvisningen.

Sedan
den 1 januari 1976 föreligger allmän besvärsrätt över SlV:s avvisnings- och förpassningsbeslut.
Besvär kan också föras över SIV:s beslut i ärende om verkställighet av avlägsnandebeslut,
som underställts SIV på grund av åberopade politiska skäl. Slutligen kan i två
undantagsfall besvär föras över SIV:s beslut i tillståndsärenden.

SIV
får som nämnts överlämna ärende till regeringens avgörande om verket finner
särskilda skäl till detta. Sådant överlämnande skall alltid ske då
utlänningsnämnden har begärt det. I vissa fall skall ärende underställas
regeringen.

Regeringen
kan helt eller i viss del upphäva beslut om förvisning, om beslutet inte kan
verkställas eller skäl i övrigt föreligger att beslutet inte längre skall lända
till efterrättelse, vare sig det har verkställts eller ej (51 § första stycket UtlL).
Detsanuna gäller beslut om avvisning, förpassning och utvisning om beslutet
inte längre bör lända till efterrättelse på grund av omständighet som inte
tidigare har prövats (51 § andra stycket UtlL).

Regeringen
kan i stället för att upphäva avlägsnandebeslutet medge

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 25

att
utlänningen utan hinder av beslutet får vistas i landet. Detta förekommer
praktiskt taget endast i fråga om förvisningsbeslut och vissa utvisningsbeslut.

När
regeringen handlägger ärenden om avlägsnande eller verkställighet av avlägsnandebeslut
får regeringen under vissa förutsättningar förordna att utlänningen tas i
förvar eller ställs under uppsikt (35 § UtlL),

2.3.5
Övriga myndigheter

Länsrätt
handlägger ärenden om utvisning. Polismyndighets beslut om förvar får
överklagas av utlänningen hos länsrätt (48 a § UtlL). Allmän domstol beslutar
om förvisning. Besvärsrätten regleras i rättegångsbalken (RB), Regeringen kan
förordna att förhör hålls vid allmän underrätt om utredning vid domstol
fordras rörande omständighet av betydelse för ett ärendes avgörande.
Länsstyrelse handhar som framgått verkställighet av förpassning, förvisning och
utvisning. I samband därmed får länsstyrelsen ta utlänningen i förvar eller
ställa honom under uppsikt (35 § UtlL).

2.4
Rättshjälp i utlänningsärenden

Enligt
rättshjälpslagen (1972: 429; omtryckt 1976: 626) har utlänning möjlighet att få
offentligt biträde i bl, a, förpassningsärende och i avvis-ningsärende som
handläggs av SIV. Detsamma gäller avvisningsärende som handläggs av
polismyndighet men endast i det fall då utlänningen enligt 35 § UtlL har
hållits i förvar längre än en vecka.

En allmän förutsättning
för rätt till offentligt biträde är att biträdet behövs för att tillvarata
utlänningens rätt (42 § rätlshjälpslagen). Offentligt biträde förordnas av
rättshjälpsnämnd efter ansökan av utlänningen eller anmälan av den myndighet
som handlägger ärendet (43 § rättshjälpslagen). Över ansökan om förordnande av
offentligt biträde i ärende som handläggs av SIV skall rätlshjälpsnämnden
inhämta yttrande av SIV (25 § rättshjälpskungörelsen). Mot rättshjälpsnämndens
beslut angående offentligt biträde kan talan föras hos domstolsverket. Över
domstolsverkets beslut kan talan ej föras (49 § rättshjälpslagen).

3
Utlänningslagkommitténs betänkande

3.1
Inledning

Kommittén
pekar inledningsvis på att antalet avlägsnandeärenden hos SIV har ökat kraftigt
under treårsperioden 19741976, främst beroende på att utlänningar i större
utsträckning än tidigare söker sig till vårt land utan att tillståndsfrågan har
lösts i förväg. Antalet ansökningar om ar-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 26

betstillslånd
efter inresan i landet uppgick sålunda år 1973 till ca 6 000, medan antalet
hade stigit till ca 11 700 år 1976.

I
betänkandet understryks att det tar allt längre tid att handlägga avlägsnandeärenden,
låt vara att detta till en del förklaras av de problem som SIV:s utflyttning
till Norrköping förorsakade.

Genom
omdisponering av personal och personella förstärkningar hos SIV har
statsmakterna sökt att i möjUg mån motverka denna tendens. Möjligheterna att
göra ytterligare rationaliseringsvinster inom ramen för gällande bestämmelser
bedöms av kommittén som mycket små. Enligt kommittén är väntetiderna i
utlänningsärenden, trots att åtgärder vidtagits för att påskynda
handläggningen, fortfarande alltför långa. Utvecklingen anses dessutom peka
mot allt längre väntetider, till nackdel för såväl det allmänna som den
enskilde.

De
väsentligaste orsakerna till de långa handläggningstiderna i avlägs-nandeärendena
är enligt betänkandet följande.

1.
Polisens utredningar i
utlänningsärenden har inte alltid den kvalitet att de utan komplettering kan
ligga till grund för SIV:s beslut, SIV måste i sådana fall begära
kompletterande utredning antingen genom att begära sådan hos polisen, vilket är
vanligast, eller genom att ta kontakt med utlänningen, som får lämna
kompletterande upplysningar direkt till SIV. Komplettering av ett ärende leder
till förlängning av handläggningstiden.

2.
När en ansökan om uppehålls-
och arbetstillstånd i vissa fall efter komplettering har handlagts hos SIV
och beslut har fattats i ärendet borde ärendet normalt sett vara
slutbehandlat. Så torde numera vara fallet endast om beslutet går i positiv
riktning för sökanden. Den som vägrats tillstånd vistas visserligen här
illegalt men någon möjlighet att tvinga honom att lämna landet finns inte
förrän det föreligger ett avlägsnandebeslut. Det förflyter ofta lång tid
mellan beslutet att vägra uppehållstillstånd och ett förpassningsbeslut. Under
tiden uppkommer nya omständigheter, vilka utlänningen åberopar som skäl för att
få stanna.

3.
Om SIV vid en första prövning
av avlägsnandeärendet finner att utlänningen sannolikt bör avlägsnas ur landet
måste utlänningsnämnden höras i ärendet. Ärendet remitteras till
utlänningsnämnden för yttrande. Samtidigt underrättas utlänningen i vanligt
brev om att ärendet har remitterats till nämnden. Även om ärendet behandlas
relativt snabbt hos nämnden, medför skyldigheten att inhämta nämndens yttrande
en avsevärd fördröjning av handläggningstiden,

4. Som
tidigare har nämnts (2,4) är det rättshjälpsnämnd som förord

nar offentligt biträde. En prövning av behovet av offentligt biträde

måste ske i varje ärende där det inte vid en preliminär granskning fram

står som klart att vederbörande skall få stanna i landet. Det fördröjer

sakärendet. Avstyrker SIV en ansökan om offentligt biträde efter remiss

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 27

från
rättshjälpsnämnd fördröjs ärendet ytterligare. Rättshjälpsnämndens beslut måste
ju avvaktas. Dessa ärenden är emellertid numera ganska få. Även om ansökningen
tillstyrks kan avsevärd tidsutdräkt uppstå, om SIV har inlett handläggningen av
sakärendet. Ärendet har inte sällan redan sänts till utlänningsnämnden för
yttrande, när en remiss från rättshjälpsnämnd kommer in till SIV. Sakärendet
måste då tas tillbaka från utlänningsnämnden för att verket skall kunna
besvara remissen från rättshjälpsnämnden. Sakärendet vilar i avvaktan på att
offentligt biträde utses.

5,
Beslut om verkställighet av förpassning fattas som tidigare nämnts av
länsstyrelse, medan beslut om verkställighet av avvisning fattas av
polismyndighet. Polismyndigheten ombesörjer emellertid även den praktiska
verkställigheten av förpassningsbeslut på uppdrag av länsstyrelsen. Denna
ordning medför enligt kommittén en onödig komplicering av handläggningsrutinen
och en ytterligare tidsutdräkt.

Utlänningslagkommiltén
lämnar i betänkandet en beskrivning av hur en vanlig ansökan om uppehålls- och
arbetstillstånd kan utvecklas till ett utdraget avlägsnandeärende med de
möjligheter nuvarande bestämmelser ger (SOU 1977: 28 s. 7377).

Utlänningslagkommittén
framhåller att en utlänning ofta får vänta mellan ett och två år här i landet
innan han får ett slutligt besked om sin rätt att stanna här. Denna väntetid är
pressande, både på grund av osäkerheten om framtiden och genom att utlänningen
inte får arbeta utan är hänvisad till en relativ sysslolöshet med allt vad
detta innebär av otrivsel och påfrestningar. Om utlänningen arbetar utan
tillstånd, kommer han i ett helt otillfredsställande beroendeförhållande till
arbetsgivaren. Under väntetiden får utlänningen ofta en ökad anknytning till
landet. Detta gör enligt kommittén frågan om hans rätt att vistas och arbeta
här än mer komplicerad. Ju längre utlänningen vistats här desto svårare
bedömningar uppstår i avlägsnandefrågan. Själva väntetiden ger enligt kommittén
upphov till nya problem.

En
betydande anledning till de långa väntetiderna är enligt kommittén det
nuvarande omständliga förfarandet i samband med prövningen av utlänningars ansökningar
att få vistas och arbeta i landet. Kommittén säger sig ha sett som sin
väsentligaste uppgift att med bibehållen och helst ökad grad av
rättssäkerhet åstadkonuna ett enklare och mel koncentrerat prövningsförfarande.
Man anger också principerna för detta (SOU 1977: 28 s, 84).

Kommittén
har, på sätt redovisas i det följande, gått igenom de olika leden i det
nuvarande förfarandet vid prövning av utlänningars rätt att vistas och arbeta i
landet och därvid undersökt i vad mån förfarandet kan effektiviseras.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 28

3.2
Allmänna synpunkter vid remissbehandlingen

Kommitténs
förslag till åtgärder för att minska handläggningstiderna i utlänningsärenden
har fått ett mycket positivt mottagande av remissinstanserna, I ett stort
antal yttranden understryks att det är angeläget att snarast komma till rätta
med rådande missförhållanden. Socialstyrelsen framhåller att de alltför långa
väntetiderna har fått såväl sociala som medicinska konsekvenser för den
enskilde asylsökande. De har även skapat problem för de kommunala
myndigheterna med hänsyn till bl, a, kraven på bostadsanskaffning, barnens
skolgång osv. Det är därför från flera synpunkter angeläget att väntetiderna
förkortas. AMS betonar att den rådande tendensen att alltfler utländska
arbetssökande reser in i Sverige utan arbetstillstånd måste brytas samtidigt
som åtgärder i detta syfte givetvis inte får hindra att personer som av
politiska eller humanitära skäl behöver en fristad kan få resa in i landet och
få sin sak prövad av myndigheterna. En viktig faktor när det gäller att
upprätthålla respekten för gällande bestämmelser är enligt AMS, att det finns
enkla och klara regler för handläggningen av utlänningsärenden och att besluten
kan fattas snabbt. Med de nuvarande långa väntetiderna frestas de sökande av
ekonomiska skäl att söka arbete utan arbetstillstånd i den mån de inte nödgas
söka hjälp hos kommunernas socialnämnder. De olika förslag som kommittén har
lagt fram är enligt remissinstanserna i allmänhet väl ägnade att åstadkomma en
bättre ordning. Svea hovrätt anför att nuvarande ordning medför lidande och
psykiska påfrestningar för utlänningen samt olägenheter och kostnader för det
svenska samhället och att det därför har framstått som nödvändigt för
kommittén att komma fram till och föreslå åtgärder för att förkorta
väntetiderna. Enligt hovrättens mening har kommittén löst denna uppgift väl.
Kammarrätten i Stockholm säger sig vara helt införstådd med att det nuvarande
tidskrävande förfarandet i samband med prövningen av utlänningars ansökningar
att få vistas och arbeta i landet liksom proceduren i därmed sammanhängande
frågor är i starkt behov av förenklingar och rationaliseringar. Kammarrätten
anser att de förslag som kommittén framlagt är väl ägnade att tillgodose detta
syfte och att de även uppfyller de krav på rättssäkerhet som kan göras gällande
i sammanhanget. Enligt LO:s mening tillfredsställer förslaget i stor
utsträckning kraven på en markant förkortning av väntetiderna vid ansökan om
uppehålls- och arbetstillstånd utan att för den skull göra avkall på
rättstryggheten för den enskilde tillståndssökaren. LO ser den föreslagna
förenklade och förkortade handläggningstiden som ett viktigt led i strävandena
att minska de stora påfrestningar som den nuvarande lagstiftningen medför för
både samhället och den enskilde tillståndssökaren. Liknande synpunkter framför
TCO. De invändningar som förekommer avser enskildheter i kom-mitléförslaget.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 29

3.3
Förfarandet hos polismyndighet

3.3.1
Kommittén

I
betänkandet understryks att polismyndighet spelar en central roll i utlänningsärenden.
Det är hos polisen som utlänningen får den första kontakten med svenska
myndigheter och det är polisen som normalt tillhandahåller allt centralt
utredningsmaterial. Det är därför viktigt att polisen har erforderliga
resurser och lämpliga arbetsrutiner, om det skal! vara möjligt att uppnå
kortare handläggningstider med bibehållen rättssäkerhet, I betänkandet erinras
i detta sammanhang om de nyligen beslutade utredningscentralerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö (se prop, 1976/77: 100, bilaga 5 s. 32, JuU 27, rskr 224).

Härefter
går kommittén in på frågan om polisutredningens innehåll. Man framhåller att
polisen enligt gällande föreskrifter normalt skall göra endast en utredning i
ett utlänningsärende men att utredningen ändå ofta sker i två steg först i
tillståndsärendet och sedan i förpassningsärendet. Detta anges fördröja
ärendena. Kommittén understryker vikten av att polisen alltid gör en så
fullständig utredning att den kan ligga till grund för ett samtidigt
ställningstagande i tillstånds- och avlägsnandefrågan, I de fall då det inte
är klart att ansökningen om tillstånd kan komma att bifallas bör polisen
meddela utlänningen att ett avlägsnandebeslut kan komma att fattas, I samband
med att polismyndigheten gör den bedömningen bör utlänningen få rätt till
offentligt biträde (se vidare 3.4,1), Det anges ofta vara lämpligt att polisen
innan handlingarna sänds till SIV delger biträdet allt material och frågar
denne om han påkallar ytterligare utredning. Sedan ytterligare utredning gjorts
kan handlingarna översändas till SIV som då bör ha förutsättning att ta ställning
både i tillståndsfrågan och i förpassningsfrågan. Förslaget att offentligt
biträde skall förordnas redan när ärendet befinner sig hos polisen bör enligt
kommittén ses också mot bakgrund av påståendena i den allmänna debatten om att
utlänningar inte sällan känner misstro mot polisen.

Kommittén
säger sig vid sina överväganden ha funnit att behovet av lekmannainsyn är
särskilt påtagligt i utlänningsärenden och förordar att s. k, medborgarvittnen
är närvarande vid polisförhör (se vidare SOU 1977: 28 s, 86), Utlänningens
kontakt med och förtroende för polismyndigheten skulle därigenom underlättas,
vilket i sin tur skulle bidra till att utredningen från början kommer att
omfatta alla skäl utlänningen önskar åberopa för att stanna i landet. Utläimingen
skulle då också snabbare få besked i sitt ärende utan den besvärande tidsutdräkt
som förnyade utredningar innebär. En förutsättning anges vara att utlänningen
inte motsätter sig närvaron av ett medborgarvittne. Mot denna bakgrund
föreslås 1975 års polisutredning böra ingående överväga om medborgarvittnen
skall kunna närvara under utredningen i utlänningsärenden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 30

3.3.2
Remissyttrandena

Förslaget
att polisens första utredning görs så omfattande, att den kan tjäna som
underlag såväl i tillståndsdelen som vid bedömningen av avlägsnandefrågan
tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. RÅ framhåller att
utredningen visserligen blir något mer omfattande än vad som är nödvändigt i de
ärenden där tillstånd att uppehålla sig i riket meddelas direkt men att den
ytterligare utredning som behöver verkställas inte torde vara så betungande
att detta mot bakgrund av tidsvinsten inte kan accepteras.

I
några yttranden framhålls värdet av de nyligen beslutade utredningscentralerna
vid polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. SIV anför att det länge
har varit ett angeläget önskemål att förbättra polisens utredningar.
Invandrarverket ser därför mycket positivt på inrättandet av s. k,
utredningscentraler med kunnig och erfaren personal. Verket tror inte att
flertalet utredningar kommer att handhas av utredningscentralerna. Enligt
verkets uppfattning torde utredningscentralerna endast kunna hinna med ett
mindre antal av de mer kvalificerade utredningar där politiska skäl åberopas.
Det skulle innebära att det stora flertalet utredningar, bland dem de s, k.
anknytningsutredningarna, även fortsättningsvis kommer att handhas av personal
vid de vanliga utlänningsavdelningarna inom polisen. Liknande synpunkter
framförs av RPS, Föreningen Sveriges polischefer önskar att ytterligare en utred-ningscentral
inrättas och placeras i Norrland, Svenska flyktingrådets principiella
ståndpunkt är att utredning i utlänningsärenden borde vara en civil och inle en
polisiär angelägenhet. Inom ramen för nuvarande system anser man dock att
förslaget om utredningscentraler är en förbättring i förhållande till gällande
ordning, eftersom mer kvalificerad och erfaren personal avses komma att arbeta
där. Flyktingrådet anser emellertid att civil personal knuten till SIV skall
kunna företa kompletterande utredning, om utlänning har åberopat skäl som
avses i 2 § utlänningslagen. Även vid polisens utredningscentraler skall
enligt flyktingrådets uppfattning finnas civil personal som kan utreda ärenden
med politisk bakgmnd.

Flera
remissinstanser understryker nödvändigheten av att polisens personella resurser
förstärks på utlänningssidan, om handläggningstiderna skall kunna förkortas så
som kommittén har föreslagit. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför
att utlänningspolisen måste rekryteras och utbildas med tanke på det särskilda
komplex av författningar nationella såväl som internationella som reglerar
utlänningars vistelse i Sverige m. m. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att en
realistisk förbättring endast kan nås, om det i varje län inrättas en re-gioncentral
som handhar samtliga ärenden i länet. Härigenom skapas enligt länsstyrelsen en gmnd
för att dessa ofta svårbemästrade ärenden

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 31

skall
handhas av kunnig och erfaren personal. Till en sådan central kan tolkar och s.
k. medborgarvittnen på ett naturligt sätt knytas.

Den
av kommittén aktualiserade frågan om medborgarvittnen berörs i flera yttranden.
Dessa remissinstanser tillstyrker en sådan ordning. Enligt SIV torde systemet
med medborgarvittnen leda till ett ökat förtroende mellan polisen och
utlänningen och därigenom även till ett ökat förtroende för polisens
utredningar. Vittnets närvaro vid utredningen måste då ses som så viktig att medborgarvittne
alltid skall närvara vid utredningen oavsett vad utlänningen vill.

LO
påminner om att utlänningar ofta på grund av förhållanden i hemlandet känner
stark misstro mot myndigheter och då i synnerhet polisen samt att ett medborgarvittnes
närvaro skulle öka förtroendet mellan invandraren och polisen. Vittnet bör
närvara vid alla polisförhör och inte endast när utlänningen önskar eller
medger det. Liknande synpunkter framförs av TCO. Svenska flyktingrådet vill
att regeln skall vara den att medborgarvittne skall vara närvarande såvida inte
utlänningen uttryckligen förklarar att han inte önskar närvaro av medborgarvittne.
1975 års polisutredning instämmer i kommitténs uppfattning att det kan vara av
värde att medborgarvittnen finns att tillgå när polisen handlägger
utlänningsärenden. Betydelsen av kommitténs skäl till stöd för att anlita medborgarvittnen
i utlänningsärenden sägs dock inte böra överbetonas. För en utlänning som inte
känner närmare till svenska förhållanden torde det nämligen ställa sig svårt
att omedelbart uppfatta den särskilda roll som medborgarvittnet har i
förfarandet. Utlänningen torde i många fall utgå från att även vittnet är
knutet till polisen. Ett system med medborgarvittnen sägs emellertid fylla en
annan viktig funktion, nämligen att garantera en insyn från allmänhetens sida i
polisverksamheten. Polisutredningen har i uppdrag att undersöka möjligheterna
att införa ett system med medborgarvittnen i polisdistrikten. Man säger sig
ännu inte ha närmare behandlat detta spörsmål och inte heller ha tagit
ställning i de följdfrågor som därvid uppställer sig. 1975 års polisutredning
anser emellertid att det principiellt sett skulle vara önskvärt att medborgarvittnen
fanns att tillgå inom polisverksamheten och att det därvid skulle kunna vara en
fördel, om verksamheten får omfatta även utlänningsärenden. Man anser det dock
knappast tänkbart att med-borgarvitmen skulle kunna medverka i så stor
utsträckning som kommittén synes ha fömtsatt. Ett samtycke från utlänningens
sida bör vara en förutsättning. Ett mera allmänt system med medborgarvittnen
beräknas inte komma till stånd redan till den 1 januari resp. den 1 juli 1978,
då utlänningslagkommitténs förslag i övrigt är avsett att genomföras. Enligt Riksförbundet
för personal vid invandrarbyråer är förslaget om medborgarvittnen bra, under
förutsättning att varje utlänning blir informerad om denna rättighet och också
upplyst om medborgarvittnets roll. Ett system med medborgarvittnen kan
emellertid i vissa fall vara tveeggat

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 32

av
vissa skäl. Dels kan den asylsökande uppleva vittnet som en polisspion, dels
är det viktigt att medborgarvittnen rekryteras på ett sådant sätt att de inte
efter hand slentrianmässigt accepterar polisens förhörsmetoder.

Förslaget
att rättshjälp i form av offentligt biträde normalt skall kunna förordnas redan
när ärendet handläggs av polismyndighet tillstyrks allmänt.

3.4
Förfarandet hos statens invandrarverk

3.4.1
Kommittén

Utlänningslagkommittén
tar först upp frågan om samtidig prövning av frågan om uppehålls- och
arbetstillstånd samt förpassningsfrågan. Man framhåller att många som har fått
avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd stannar kvar i landet under
avsevärd tid. Eftersom de saknar arbetstillstånd har de inte möjlighet att
försörja sig genom eget arbete. De flesta är därför under denna tid hänvisade
till antingen socialhjälp eller illegalt arbete. Dessutom lever de enligt
kommitténs mening oftast under svår psykisk press.

Den
nämnda frågan har tidigare aktualiserats av SIV i skrivelser den 21 februari
och den 6 december 1974. Verket föreslog att man borde försöka undvika
väntetiden för utlänningen genom att beslut om förpassning meddelades
samtidigt med att tillståndsansökan avslogs. Förslaget, som remissbehandlades
år 1975 lämnades vid det tillfället utan erinran av praktiskt taget alla
remissinstanserna.

Utlänningslagkommittén
understryker önskvärdheten av en koncentrerad handläggning av
utlänningsärenden. Nuvarande ordning, där det ofta förekommer två prövningar av
SIV först i tillståndsfrågan och sedan i avlägsnandefrågan ter sig enligt
kommittén otillfredsställande, både humanitärt och förvaltningsorganisatoriskt.
Den ger också alldeles för långa väntetider. Kommittén anser att utlänningen på
en och samma gång bör få besked om han har rätt att vistas och arbeta här eller
om han skall avlägsnas.

Liksom
hittills bör enligt kommittén särskilt beslut meddelas i avlägsnandefrågan.
Beslut att vägra uppehållstillstånd bör alltså inte kunna användas som underlag
för avlägsnande av utlänningen från landet. Kommittén påpekar att det redan nu
föreligger laglig möjlighet att pröva förpassningsfrågan samtidigt som avslag
ges på ansökan om uppehållstillstånd. Den möjligheten används dock nästan
enbart i de ärenden där polisen, samtidigt som ansökningen om tillstånd överlänmas
till SIV för avgörande, anmäler att anledning föreligger att förpassa
utlänningen.

Kommittén
framhåller emellertid, att det stöter på vissa svårigheter att normalt meddela förpassningsbeslut
i samband med beslutet att vägra uppehållstillstånd. Utlänningsnämnden, som
skall höras i förpass-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 33

ningsärenden,
är nämligen inte dimensionerad för det ökade antal ärenden som skulle bli
följden av förslaget. Problemet kan enligt kommittén lösas antingen genom en
utbyggnad av utlänningsnämnden eller genom att nämnden avskaffas, I ett
följande avsnitt behandlar kommittén frågan om nämndens framtid och föreslår
där att nämnden avskaffas.

Kommittén
anser således att förpassningsbeslut skall meddelas i samband med att ansökan
om uppehållstillstånd avslås, I anslutning till detta diskuterar kommittén om
SIV bör kunna underlåta att meddela förpassningsbeslut i de fall där det är
mycket sannolikt att sökanden kommer alt resa ut efter ett avslagsbeslut.
Eftersom det får antas vara mycket svårt att bedöma detta på förhand anser
kommittén, att undantag från den samtidiga prövningen bör kunna ske endast om
det föreligger synnerliga skäl. En sådan ordning antas inte medföra några
nackdelar. Den som har för avsikt att resa ut kan givetvis fortfarande
frivilligt lämna landet. Ett förpassningsbeslut anses nämligen enligt 60 a § UtlL
verkställt, när utlänningen efter delgivningen av beslutet har lämnat landet.
Enligt 68 § UtlK kan vidare beslut om förpassning verkställas genom att
utlänningen åläggs att inom viss kort tid lämna landet. Ett sådant förfarande
kan användas om det är sannolikt att utlänningen är villig att rätta sig efter
beslutet utan att tvångsåtgärder behöver vidtas mot honom.

Kommittén
tar i detta sammanhang också upp frågan om rättshjälp genom offentligt biträde
i utlänningsärenden. Med hänvisning till vissa statistiska uppgifter (SOU 1977:
28 s. 68) anför kommittén att SIV numera i stor utsträckning antingen anmäler
behov av offentligt biträde eller tillstyrker ansökningar härom. Antalet
avstyrkta ärenden är förhållandevis litet. Det är enligt kommittén inte
tillfredsställande att bestämmelserna om offentligt biträde har en sådan
utformning, att handlägg-ningsliden i sådana avlägsnandeärenden där SIV
avstyrker ansökan om offentligt biträde kan förlängas med ca 23 månader. Även
i sådana avlägsnandeärenden där ansökan om rättshjälp sedermera tillstyrks förlängs
handläggningstiden avsevärt t. ex, genom att ärendena skickas fram och tillbaka
flera gånger mellan SIV och utlänningsnämnden. En sådan ordning rimmar illa med
kommitténs förslag till ändringar i UtlL, som syftar till ett mer koncentrerat
och snabbare förfarande. Enligt kommitténs mening ger den allmänna rättshjälpen
goda möjligheter att förbättra rättssäkerheten. För utlänningen som i
allmänhet är helt okunnig om förhållandena i landet och som saknar kunskaper i
svenska är det av yttersta vikt att på ett så tidigt stadium som möjligt få
hjälp av en person som är insatt i reglerna om utlännings rätt att vistas och
arbeta i landet. Få saker anges vara bättre ägnade att öka utlänningens
rättssäkerhet än att ge honom ett kunnigt biträde på ett tidigt stadium.

Mot
den bakgrunden föreslår kommittén att rätten till offentligt biträde görs
generösare än nu. Huvudprincipen bör vara att ingen utom

3
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 90

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 34

såvitt
det gäller de avvisningar som utan längre frihetsberövande beslutas av polisen
skall kunna avlägsnas ur riket utan att han erbjudits bistånd av ett
offentligt biträde. Detta erbjudande skall enligt förslaget i princip ges honom
så snart man börjar överväga att han skall avlägsnas, oavsett om detla sker när
utredningen påbörjas hos polisen eller senare hos SIV. Sker delta på ett tidigt
stadium förbättras enligt utredningens mening möjligheterna till en god och
allsidig utredning och till en koncentrerad handläggning,

I
betänkandet föreslås alltså att utlänningar, som söker uppehålls- och
arbetstillstånd och som vill ha offentligt biträde, i allmänhet skall få sådant.
Undantag bör göras när det står klart alt ansökningen skall bifallas. Även om
utlänningen endast åberopar omständigheter som inte kan leda lill bifall av
hans ansökning bör han ha rätt till offentligt biträde, eftersom han har ett
behov av att bli upplyst om innehållet i svenska bestämmelser av någon som han
litar på.

Vid
sidan av de nu nämnda materiella ändringarna i rättshjälpslagen föreslår
kommittén vissa ändringar i handläggningen av rättshjälpsärendena för atl
påskynda denna. Nuvarande ordning med ansökan hos rättshjälpsnämnd, remiss till
SIV och därefter beslut av nämnden sägs vara onödigt byråkratisk och
tidskrävande. I stället bör den myndighet som handlägger ärendet SIV eller
regeringen själv besluta i frågan. Några betänkligheter mot detta anges inte
föreligga, särskilt som reglerna bör ge utlänningen en automatisk rätt till
biträde. I ett förpassningsärende bör frågan om offentligt biträde
aktualiseras så snart förpassning bedöms som sannolik. Detta torde ofta bli
fallet medan ärendet ännu är kvar för utredning hos polismyndighet, I det
fallet föreslås SIV få förordna biträdet.

Kommittén
finner, mot bakgrund av inhämtade statistiska uppgifter (SOU 1977: 28 s, 95),
att kostnadsökningen för rättshjälpen vid en utvidgad rätt till offentligt
biträde skulle bli måttlig. Mot de förhållandevis blygsamma kostnadsökningarna
måste enligt kommittén utöver de fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt som
motiverat förslaget ställas de vinster som en snabbare handläggning innebär.
Kommittén erinrar om de sociala vådorna av väntetiderna och den osäkerhet som
detta medför för den enskilde. Samtidigt understryks att vinster står att hämta
från rent ekonomiska synpunkter, eftersom utlänningen får sin försörjning genom
det allmänna under väntetiden.

3.4.2
Remissyttrandena

Utlänningslagkommitténs
förslag att SIV skall meddela förpassningsbeslut i samband med att verket
vägrar uppehållstillstånd har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
samtliga remissinstanser. SIV som ursprungligen förde fram ett sådant
förslag instämmer helt i förslaget att förpassningsfrågan prövas samtidigt
med avslag på ansökan om uppe-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 35

hållstillstånd.
Det gäller dock endast i det fall sökanden vistas i landet och vägrar att
frivilligt resa ut, I vissa fall kan man enligt SIV inte pröva förpassningsfrågan
samtidigt som avslag ges på ansökan om uppehållstillstånd. Det kan givetvis
inte ske då sökanden inte befinner sig här. Inte heller är det möjligt att
pröva förpassningsfrågan i samband med alt avslag ges på ansökan om
uppehållstillstånd från person som visserligen befinner sig i landet men har s.
k, UD-visering, Det förekommer också fall då man med säkerhet vet att sökanden
reser ut frivilligt efter att ha fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd.
Det vore då enligt SIV felaktigt att samtidigt besluta om förpassning. Svenska flyk-tingrådei
tillstyrker förslaget under förutsättning att övriga föreslagna reformer
genomförs samtidigt och att följande beaktas. Flyktingrådet anser alt SIV bör
avstå från att meddela förpassningsbeslut om utlänningen är villig att lämna
landet på egen hand. Kommitténs förslag att detta endast skall kunna ske om
synnerliga skäl föreligger är alltså alltför restriktivt. Om sannolika skäl
finns för att utlänningen frivilligt lämnar landet skall han inom en viss
tidsfrist kunna göra detta utan förpassningsbeslut. Detta kan i många fall
vara av stor betydelse för utlänningen, eftersom ett förpassningsbeslut kan
uppfattas som en prickning.

I
betänkandet rekommenderas som nämnts, att rätten till offentligt biträde görs
generösare än f. n. och att ingen utom såvitt gäller de av-visningar som utan
längre frihetsberövande beslutas av polisen skall kunna avlägsnas ur riket
utan att ha getts möjlighet att anlita offentligt biträde. Det understryks
vidare i betänkandet att biträde bör förordnas på ett tidigt stadium.
Kommitténs förslag i dessa delar har mottagits mycket positivt av
remissinstanserna, I ett stort antal yttranden framhålls de fördelar som står
att vinna genom generösare bestämmelser om rättshjälp.

SIV
säger sig sålunda helt instämma i förslaget att offentligt biträde förordnas
redan när ärendet befinner sig hos polisen, i de fall det är sannolikt att det
blir avslag på ansökningen om uppehållstillstånd. Med en sådan ordning och med
systemet med medborgarvittnen ökar enligt verket möjligheterna att minska den
misstro utlänningar ofta hyser mot myndigheter i allmänhet och polisen i
synnerhet. Förslaget anges dock framför allt medföra en betydande tidsvinst,
genom att biträdet kan sätta sig in i ärendet från början och i anslutning till
polisutredningen begära att denna kompletteras. Det bör även få till följd att
kvaliteten ökar på såväl polisutredningarna som biträdenas inlagor. Det fömtsatts
då att det finns tillgång till kunniga biträden. SIV tillstyrker vidare i
princip att utlänning som söker uppehållstillstånd och anser sig vara i behov
av juridiskt biträde får sådant. Offentligt biträde bör dock enligt verket inte
förordnas för den som man vet kommer att få ett positivt svar på sin ansökan,
utan förordnande av biträde skall ske i de fall i vilka det kan komma att bli
ett avslag. Enligt SIV:s uppfattning kommer

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 36

de
kostnadsökningar som de generösare rättshjälpsreglerna medför att bli måttliga
och man kommer att totalt sett vinna betydligt mer genom att väntetiderna
förkortas. Länsstyrelsen i Uppsala län anför att det inte sällan händer, att
utredningsarbetet måste kompletteras eller göras om och därigenom försenas,
därför att utlänningen inte har förstått innebörden av utredarens fråga eller
därför att han helt förnekar vissa delar av förhöret. Länsstyrelsen vill därför
understryka vikten av att offentliga biträden förordnas i större utsträckning
och på ett tidigare stadium än vad som f. n. sker. I domstolsverkets yttrande
framhålls att vid behovsprövningen någon större hänsyn inte har brukat tagas
till sådana omständigheter som språksvårigheter, bristande kunskap om gällande
regler och andra förhållanden som är hänförliga till den enskildes personliga
situation. Bl, a. av den anledningen framstår en ytterligare uppmjukning av den
senare tidens något liberalare praxis önskvärd. Domstolsverket vill emellertid
inte förorda en ovillkorlig rätt för utlänningen att få offentligt biträde. En
viss prövning av biträdesbehovet är nödvändig t dessa ärenden liksom på andra
områden inom förvaltningsrätten. En utlänning som tidigare har förpassats ur
riket och då har biträtts av ett offentligt biträde bör enligt verket inte
automatiskt få biträdeshjälp, om han återvänder och på nytt försöker få
uppehållstillstånd i landet. Så bör enligt verket inte heller vara fallet om
utlänningen endast åberopar omständigheter som inte kan leda till bifall av
hans ansökan, t. ex. en allmän opreciserad önskan att få arbeta i landet. Om
utlänningen begär att få stanna kvar lite längre i landet än vad som är
tillåtet för att t, ex vistas hos en bekant, bör heller inte behov anses
föreligga av biträdesförordnande. Enligt advokatsamfundet kan de tidsvinster i
handläggningen som kan göras om offentligt biträde inträder redan vid polisutredningen
ofta räknas i månader. Med hänsyn framför allt till kostnaderna för
socialhjälp till tillståndssökande utlänningar under väntetiden kan
tidsvinsterna också innebära en betydande samhällsekonomisk besparing.
Samfundet framhåller vidare att även andra otympligheter i del nuvarande
systemet bör undanröjas. Man pekar på att samma ärende med nuvarande ordning
kan kräva tre olika förordnanden av rättshjälpsnämnden efter avvaktan av
yttrande från berörda myndigheter, vilket innebär en tidsödande omgång. För att
få ett rättshjälpssystem som fungerar för såväl utlänningarna som för deras
biträden är det enligt samfundet inte tillräckligt att offentligt biträde
förordnas redan i tillståndsärendet, utan förordnandet måste bestå till dess
ärendet blivit slutligt avgjort och innefatta alla åtgärder som vidtas för att
tillvarata utlänningens rätt inför hotet om ett avlägsnande, t. ex. ansöka om
resedokument i samband med en flyktingskapsbedömning eller i ett besvärsärende
åberopa omständighet som inte tidigare varit känd. Sveriges do-mareförbimd
framhåller att många missförstånd kan undanröjas, om offentlig försvarare
eller offentligt biträde förordnas på ett tidigt stadium

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 37

av
utredningen. När det gäller utlänningsärenden bör särskilt beaktas att en
utlänning ofta är misstänksam mot den polisman som utreder ärendet. Mot denna bakgrimd
bör biträde förordnas i alla ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd där det
inte från början framstår som sannolikt att ansökningen skall bifallas.
Svenska flyktingrådet menar att huvudprincipen bör vara att utlänning inte
skall kunna avlägsnas ur riket utan att han erhållit bistånd av ett offentligt
biträde. En utlänning skall dessutom ha ovillkorlig rätt till offentligt
biträde så snart han önskar det. Myndighet skall alltid försäkra sig om att
utlänningen får upplysning om denna rätt. Flyktingrådet anser att de
eventuella olägenheter som kan uppstå i form av ökade kostnader för samhället
inte får ha någon avgörande betydelse i denna fråga.

Utlänningslagkommitténs
förslag att biträde skall förordnas av SIV i ärende hos verket eller hos
polismyndighet och av regeringen i ärende som handläggs hos denna godtas
däremot i allmänhet inte av remissinstanserna. Såväl Svea hovrätt som
domstolsverket, advokatsamfundet, Sveriges domareförbund och Svenska
flyktingrådet uttalar sig för att, i vart fall tills vidare, behålla nuvarande
ordning. Hovrätten pekar på att kommittéförslaget innebär ett enstaka undantag
från huvudregeln att rättshjälpsnämnd förordnar biträde. Den anser det vara
mindre lämpligt att på detta sätt bryta ut ett enda slag av förordnanden.
Eftersom en utvidgad rätt till offenligt biträde i utlänningsärenden föreslås
av kommittén, torde enligt hovrätten syftet med den föreslagna ordningen,
nämligen större snabbhet vid förordnande av offentligt biträde, kunna uppnås
även om ansökan insändes till rättshjälpsnämnd med SIV:s yttrande bifogat redan
från början. Enligt SIV vinner man ingenting på att överföra denna uppgift på
invandrarverket från rättshjälpsnämnderna, som på alla andra områden handhar
rättshjälpen. Om rättshjälpsnämnderna även i fortsättningen förordnar offentliga
biträden i utlänningsärenden blir ordningen den att polismyndigheten anmäler
behov av biträde till närmaste rättshjälpsnämnd som beslutar utan att tillfråga
SIV. För en sådan ordning talar enligt SIV att det i rättshjälpsnämnderna
finns en organisation som är geografiskt fördelad och därigenom har närmare
kontakter med polismyndigheter och biträden. Dessutom finns hos
rättshjälpsnämnderna redan personal, rutiner, erfarenhet, kontakter med
biträden etc. För invandrarverket skulle det vara en kännbar ökning av
arbetsbelastningen att överta uppgiften att förordna offentliga biträden,
vilket sannolikt även skulle innebära att verket övertar handläggningen av
kostnadsräkningarna. Domstolsverket har ingen erinran mot att SIV eller
regeringen själv förordnar biträde, under förutsättning att utlänningen skall
ha en automatisk rätt till offentligt biträde. Skall däremot en viss behovsprövnmg
företas i dessa ärenden vill domstolsverket ifrågasätta om inte rättshjälpsnämnden,
som inte har att ta ställning till det bakomliggande

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 38

ärendet,
av principiella skäl skall besluta i frågan. Därutöver måste utlänningen ha
rätt att besvära sig om offentligt biträde har vägrats honom. Besvären bör
liksom nu handläggas av besvärsnämnden för rättshjälpen. Domstolsverket
framför vidare som sin mening att SIV bör i större omfattning än vad som tycks
vara fallet undersöka utlänningens behov av biträde och, om sådant föreligger,
ex officio anmäla detta till rättshjälpsnämnden. Advokatsamfundet menar att den
allvarligaste invändningen mot förslaget är av principiell art. Många
utlänningar som söker tillstånd att få vistas i vårt land uppfattar nämligen
utlänningsmyndigheten som sin motpart och dess tjänstemän som negativt eller
likgiltigt inställda. Detta gäller särskilt i de fall där avlägsnande ur riket
kan komma i fråga, I utlänningsärenden liksom i många andra förvaltningsrättsliga
ärenden kan myndigheten sägas ha den dubbla funktionen av motpart och domstol.
Det är då tveksamt med hänsyn till föreställningen om ombudens oberoende och
klienternas förtroende för dessa om biträde skall förordnas av myndigheten.
Även Sveriges domareförbund anför att en utlänning kan få större förtroende för
ett biträde, om denne har utsetts av en annan myndighet än den som skall pröva
hans begäran att få stanna i Sverige. Mycket talar sålunda för att behålla det
nuvarande beslutsförfarandet. Liknande synpunkter framförs av Svenska flyktingrådei.

Utlänningsnämnden
tar upp en annan aspekt. Man framhåller att det inte räcker med att proceduren
när det gäller förordnande av offentligt biträde förenklas. Biträdena tar ofta
alltför lång tid på sig för att inkomma med sina synpunkter. Det medför att
ärenden kan försenas flera månader. En bättre ordning torde inte kunna uppnås
om inte den handläggande myndigheten förelägger den längsta tid biträdet har
till sitt förfogande, I föreläggandet bör anges att underlåtenhet att
efterkomma föreläggandet inte hindrar ärendets slutliga prövning.

Ett
stort antal remissinstanser berör problemet med att få tillgång till kunniga
biträden i tillräckligt antal. Det understryks att förhållandena f. n, är
starkt otillfredsställande. Man förutsätter bl. a. att en omfattande
utbildningsverksamhet inleds på utlänningsrättens område, vilket anges vara
nödvändigt, om de föreslagna reformerna skall kunna förverkligas.

3.5
Utlänningsnämnden

3.5.1
Kommittén

I
betänkandet erinras om att nämnden år 1937 inrättades som ett rådgivande organ
åt socialstyrelsen i samband med att socialstyrelsen övertog handläggningen av
ett flertal typer av utlänningsärenden. Nämnden skulle bl. a. vara ett språkrör
för den allmänna uppfattningen i svårbedömda och allmänt uppmärksammade fall.
Nämnden har spelat en betydelsefull roll när det gällt att bevaka flyktingars
intresse av rättsskydd.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 39

Kommittén
pekar vidare på att behovet av att höra nämnden radikalt har förändrats sedan
allmän besvärsrätt i avlägsnandeärenden infördes den 1 januari 1976,
Utlänningen kan nu få sitt ärende fullständigt prövat i två instanser.
Tidigare förutsattes för rätt till fullföljd, att ledamot i nämnden hade annan
uppfattning än utlänningsmyndigheten.

Kommittén
säger sig ha funnit att SIV genomgående har varit liberalare i sin uppfattning
än utlänningsnämnden. Antalet ärenden där skilda uppfattningar har redovisats
är emellertid litet i förhållande till det totala antalet ärenden som nämnden
handlagt. Utlänningsnämnden sägs också genom en av sina ledamöter representera
ett lekmannainflytande som är viktigt i dessa frågor. I varje sammanträde
deltar en lekman.

Samtidigt
konstaterar kommittén att det inom SIV redan finns ett lekmannainflytande.
Dess styrelse omfattar nämligen förutom verkschefen sex lekmannaledamöter
och två personalrepresentanter. Styrelsen har möjlighet att genom riktlinjer
och principbeslut vägleda övriga beslutsfattare på verket. Så har också skett
alltsedan verkets tillkomst. I styrelsen föredras också enskilda ärenden.

Kommittén understryker att
utlänningsnämnden har förlorat sin betydelse för rätten att anföra besvär samt
att den endast i något enstaka fall på senare tid har använt sig av sin
möjlighet att begära underställning till regeringen. Möjligheten att utnyttja
nämnden som förhörsorgan anges relativt sällan ha använts. Utlänningsnämnden
kan enligt kommittén fortfarande ha betydelse genom det inslag av
lekmannainflytande och den kunskap som nämnden representerar. Lekmannainflytandet
är emellertid enligt kommittén delvis tillgodosett genom sannmansätlningen av SIV:s
styrelse och den prövning ärendet får hos regeringen. Även kommitténs förslag
om medborgarvittnen är avsett att medföra ökad lekmannainsyn. Kommittén anser
vidare att bortfallet av den kunskap som nämnden representerar fullt ut torde
uppvägas av de åtgärder för att stärka rättssäkerheten som kommittén föreslår i
betänkandet. Man framhåller också att handläggningstiderna otvivelaktigt kan
förkortas betydligt, om nämnden avskaffas. Kommittén anser därför övervägande
skäl tala för att inte längre behålla utlänningsnämnden och föreslår

att
den avskaffas.

I

3.5.2
Remissyttrandena

Förslaget
att avskaffa utlänningsnämnden har lämnats utan erinran. Endast några få
remissinstanser kommenterar förslaget. Det gäller i första hand
utlänningsnämnden själv. Nämnden anför att den under sin 40-åriga
verksamhetstid torde ha haft betydelse när det gällt att på olika sätt bevaka
flyktingars berättigade intressen. Det är enligt nämnden inte bara en fråga om
rättstillämpning när det gäller att pröva huruvida en person är flykting.
Utlänningsärendena väcker ofta stort intresse hos allmänheten och är dessutom
med hänsyn till sin skiftande beskaffenhet

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 40

inte sällan svåra att bedöma med ledning endast av författningstext och
förarbeten. Det framstår därför som angeläget att det inom systemet för
prövning av dessa ärenden finns ett inslag av lekmän och expertis, som kan
utgöra en garanti för att allmänt vedertagna värderingar blir framförda och
beaktade. Utrymme för lekmannainflytande bör därför finnas men lekmannainflytandet
kan enligt nämnden tillgodoses i annan form än som nu sker. Det är emellertid
viktigt att institutet får en lämplig utformning. Liksom hittills bör viss
expertis i internationella rättsfrågor vara företrädd. I anslutning till dessa
synpunkter säger sig nämnden inte kunna dela uppfattningen, att det
lekmannainflytande nämnden nu representerar är tillgodosett genom
sammansättningen av invandrarverkets styrelse och förslaget om att införa medborgarvittnen
vid polisförhören. Erfarenheten anges visa att styrelsen endast i
undantagsfall tar ställning i enskilda utlänningsärenden, vilket är en förutsättning
för att styrelsens lekmannainslag skall kunna göra sig gällande. Skall lekmannainflytandet
tillgodoses i framtiden blir det enligt utlänningsnämnden nödvändigt att
styrelsen eller en grupp ur denna själv prövar enskilda ärenden, i vilka flyktingfrågan
eller starka humanitära skäl är av avgörande betydelse. Detta anges vara så
mycket viktigare som medborgar-vittnena inte kan få något direkt inflytande vid
förhören utan blir en garanti för att allt går rätt till. Svenska
flyktingrådet anser att lekmannainflytandet i SIV:s styrelse bör utvidgas.
Bland lekmännen bör ytterligare ledamöter ingå med erfarenheter av invandrar-
och flyktingfrågor. Avlägsnandeärenden bör i större utsträckning än vad som nu
är fallet kunna hänskjutas lill styrelsen för avgörande.

3.6
Verkställighet

3.6.1
Kommittén

Länsstyrelse
beslutar i frågor om verkställighet av förpassning, utvisning och förvisning
medan polismyndighet beslutar i frågor om verkställighet av avvisning (2,2.2),
I vissa fall skall ärendet underställas SIV.

Kommittén
har haft till uppgift att undersöka om verkställigheten av avlägsnandebeslut
generellt kan överföras till polismyndighet.

Bakgrunden
till kommitténs uppdrag i denna del är den, att riksdagens revisorer i
skrivelse till regeringen den 20 september 1973 har tagit upp frågan om
överflyttning av beslutanderätten från länsstyrelse till polismyndighet i
ärenden om verkställighet av förpassning och utvisning. Skrivelsen var i sin
tur föranledd av en granskningspromemoria som hade upprättats inom revisorernas
kansli (granskningspromemoria nr 1/1973), I promemorian ifrågasattes om inte
länsstyrelsens medverkan medförde en onödig komplicering av handläggningsmtinerna
med därav följande tidsutdräkt. Man fann knappast anledning anta att
länsstyrelsen skulle kunna tillföra ett ärende något nytt omedelbart efter det
att SIV

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 41

såsom
fackmyndighet fattat ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut.

Utlänningslagkommittén
har tills vidare behandlat endast frågan om verkställighet av förpassningsbeslut
och avser att senare återkomma beträffande utvisnings- och förvisningsbeslut.

Kommittén
erinrar om att det enligt UtlL fordras för att förpassa en utlänning såväl ett
beslut om förpassning som ett särskilt beslut om verkställighet. Sedan ett förpassningsbeslut
har meddelats och vunnit laga kraft skall länsstyrelsen avgöra om det är
sannolikt att utlänningen reser ut utan att tvångsåtgärder vidtas mot honom, I
annat fall skall han föras ut. Länsstyrelsen bestämmer sättet och vägen för
resan i ett s. k. verkställighetsbeslut. Kommittén anser det vara mest
rationellt att behålla ordningen med två skilda beslut. Endast på så sätt kan
sättet och vägen för resan bestämmas i så nära anslutning till resan som
möjligt. Detta hindrar emellertid enligt kommitténs mening inte att SIV i ökad
utsträckning använder rätten att meddela anvisningar i verkställighetsfrågor i
samband med att verket meddelar ett avlägsnandebeslut.

Frågan
vilken myndighet som skall verkställa förpassningsbeslut bör enligt utredningen
ses mot bakgrund av vad kommittén i övrigt har föreslagit. Sålunda skall
beslutet ha föregåtts av en koncentrerad utredning, utförd av kunnig och
erfaren personal. Utlänningen skall ha biträtts av ett offentligt biträde.
Full besvärsrätt till regeringen över SIV:s förpassningsbeslut föreligger redan
nu. Enligt kommitténs mening borde därför på verkställighetsstadiet normalt
endast återstå att bestämma vägen och sättet för utresan. Enligt kommittén
finns följaktligen inte något behov av alt på verkställighetsstadiet föra in
ytterligare en myndighet, som skall bedöma ärendet ur rättslig synpunkt. I
stället bör polismyndighet ensam ha hand om verkställigheten. Polismyndighet
har f, ö, redan erfarenhet av verkställighet av avvisningsbeslut, även i de
fall då SIV eller regeringen meddelat beslutet.

Kommittén
hänvisar vidare till att det i UtlL finns åtskilliga bestämmelser enligt vilka
verkställighetsärende skall underställas SIV. Detta gäller inte minst när
utlänningen åberopar politisk förföljelse och påståendet inte är uppenbart
oriktigt. Mot bakgrund av detta och utlänningens möjligheter att söka återbrylning
av beslutet och därvid få verkställigheten inhiberad finner kommittén inga
invändningar från rättssäkerhetssynpunkt mot att överflytta rätten att besluta
om verkställighet av förpassning från länsstyrelse till polismyndighet.
Kommittén utgår därvid från att RPS kommer att tillse att ärendena även i de
mindre polisdistrikten handläggs av därtill väl skickad personal. Närmare
föreskrifter för handläggningen bör enligt kommittén kunna meddelas av RPS i
samråd med SIV.

I
anslutning härtill framhåller kommittén att verket i högre grad än tidigare bör
använda sig av möjligheten att i samband med avlägsnande-beslutet meddela
anvisningar om verkställigheten. Frågor som kräver

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 42

kontakt
med utländska ambassader m. m. bör enligt kommittén i allmänhet handhas
centralt av SIV, som vid meddelande av förpassningsbeslut bör undersöka om
utlänningen har giltigt pass och om särskilda tillstånd krävs för genomresa av
andra länder på väg till destinationslandet,

3.6.2
Remissyttrandena

Under
remissbehandlingen har framkommit delade meningar beträffande förslaget att
polismyndighet skall besluta angående verkställighet av förpassningsbeslut.
SIV, länsdomstolskommittén, SAF, advokatsamfundet och länsstyrelserna i
Stockholms och Malmöhus län tillstyrker förslaget. Länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus samt Uppsala län och Svenska flyktingrådet vill att länsstyrelserna
även i fortsättningen skall pröva verkställighetsfrågorna. Länsstyrelsen i
Östergötlands län föreslår att frågan utreds vidare.

SIV:s
uppfattning är att den nuvarande ordningen är ganska omständlig genom att
länsstyrelsen kopplas in som beslutande myndighet och i sin tur uppdrar åt
polismyndighet att utföra verkställigheten. Det vore därför enligt verket från
praktisk synpunkt betydligt enklare, om polismyndigheterna övertog
beslutanderätten från länsstyrelsema. Några betänkligheter från
rättssäkerhetssynpunkt behöver man enligt SIV:s mening inte ha med hänsyn till
de garantier som utlänningslagens regler ger för underställning i det fall nya
omständigheter åberopas på verkställighetsstadiet. SIV pekar vidare på att
polisen redan har hand om verkställigheten av avvisningsbeslut, vilket starkt
talar för att polisen bör ta hand om praktiska frågor även vid verkställighet
av förpassningsbeslut, t. ex, kontakter med utländska ambassader. Verket anser
inte atl det finns anledning att överföra sådana arbetsuppgifter på verket när
de redan nu i stor utsträckning handhas av polisen. Länsstyrelsen i Stockholms
län framhåller att dess roll i dessa verkställighetsärenden närmast är av
formell art. Det sägs ligga i sakens natur att det nuvarande förfarandet medför
onödig tidsutdräkt i ett läge då skyndsamhet är påkallad. Länsstyrelsen
ansluter sig därför till kommitténs förslag att polismyndigheten ensam bör ha
hand om verkställigheten av förpassningsbeslut och anför att några
betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt inte torde kunna resas häremot,
förutsatt att prövningen hos polismyndigheten sker av personal med erforderliga
kvalifikationer. Länsdomstolskommittén framhåller att arbetssituationen vid
länsstyrelserna inte skulle påverkas annat än marginellt av att dessa ärenden
utgår. Kommittén anser en överflyttning av ärendena till polismyndighet
sakligt motiverad. Advokatsamfundet vill understryka angelägenheten av att
sedan verkställigheten övergått på polismyndighet frågan om inhibition i återbrytnings-
eller besvärsärenden automatiskt tas upp av regeringen eller SIV utan särskild
ansökan.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 43

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län riktar däremot en omfattande kritik mot förslaget.
Man anför att svårigheterna när det gäller att verkställa avlägsnandebeslut har
tilltagit under senare år. Ärendena kan därför inte handläggas rutinmässigt.
Länsstyrelsen säger sig vid sin handläggning av dessa ärenden ofta möta ett
starkt engagemang mot verkställigheten inte bara från utlänningen själv och
hans eventuella släktingar utan också från andra, enskilda eller grupper som
utlänningen hunnit få kontakt med. Länsstyrelsen bedömer att
handläggningstakten i tillståndsärendena även i fortsättningen medför att
motsvarande anknytningsmöjligheter kommer att finnas i betydande omfattning.
Under sådana förhållanden måste enligt länsstyrelsen verkställighetsärendena handläggas
av en myndighet som har de erforderliga juridiska resurserna. Länsstyrelsen
tror inte att invandrarverket med anvisningar kan täcka alla situationer som
kan uppstå vid verkställighet av avlägsnandebeslut. Enligt länsstyrelsen i
Uppsala län medför den föreslagna överflyttningen av beslutsfunktionen i
verkställighetsärendet från länsstyrelsen till polismyndigheten inte sådan
tidsvinst i handläggningen att det är motiverat att ändra en väl fungerande handläggningsrutin.
Länsstyrelsen säger sig prioritera ärenden angående verkställighet av beslut
enligt utlänningslagen, vilket innebär att den sammanlagda handläggningstiden
sällan torde överskrida en vecka. Kommittén sägs ha underskattat betydelsen av
länsstyrelsens befattning med verkställighetsärendena. Verkställigheten är ofta
kombinerad med tvångsåtgärder av olika slag mot utlänningen, bl, a. frihetsberövande.
Från rättssäkerhetssynpunkt är det av väsentlig betydelse att en myndighet med
den erfarenhet och juridiska kompetens som länsstyrelsen förfogar över granskar
och prövar polismyndighetens åtgärder och förslag och fattar beslut.
Övervägande skäl sägs därför tala för atl verkställighetsärendena såsom mera
tillhörande en förvaltningsmyndighet än en polismyndighets verksamhetsområde
även i fortsättningen bör ligga kvar hos länsstyrelsen. I yttrandet tilläggs
att det inte är helt riktigt att åberopa polismyndighetens befattning med awis-ningsärendena
till stöd för en överflyttning, eftersom utlänningens sociala situation i
dessa fall inte hunnit bli densamma som i förpassningsfal-len. Svenska
flyktingrådet anser förslaget vara ett steg bakåt i gällande utlänningsrätt.
Flyktingrådet säger sig upprepade gånger ha krävt att polismyndighet inte
skall verkställa avvisning då utlänning åberopar skäl enligt 2 §
utlänningslagen. I sådana ärenden skall enligt rådet underställning hos SIV
alltid ske. Flyktingrådet framhåller vidare att SIV alltid bör meddela
anvisning om hur verkställighet skall ske. Därigenom undviks svåra
gränsdragningsproblem och tidsvinster kan göras eftersom underställning i
verkställighetsfrågan som regel då ej behöver ske. Sådana anvisningar utgör
också viktig information för utlänningen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 44

3.7
Förhörsmyndigheter

3,7,7
Kommittén

Enligt
UtlL skall förhör hållas i vissa i lagen närmare angivna fall. Skyldighet att
hålla förhör är bl, a. föreskriven vid förlängning av försvarstagande. Förhör
skall även hållas i vissa fall vid underställning av verkställighet av
förpassning när politiska skäl har åberopats av utlänningen. Förutom de fall
då skyldighet att hålla förhör föreligger kan det i ärende hos regeringen, SIV,
utlänningsnämnden eller länsstyrelse i annat fall finnas anledning att hålla
förhör, exempelvis när motstridiga uppgifter har lämnats.

F,
n. gäller att SIV, utlänningsnämnden och länsstyrelse kan hålla förhör. SIV
kan överlämna åt utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör, I
ärenden som handläggs av regeringen får det statsråd som ansvarar för
utlänningsärenden, eller tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta om
förhör och utse förhörsmyndighet.

Kommittén
understryker vikten av att förhör äger mm med den berörde utlänningen. Man
anser också att SIV i högre grad än hittills borde använda sig av möjligheten
att hålla egentliga förhör. I ärende som regeringen handlägger måste förhör
dock alltid hållas av annan myndighet, SIV anges i sådant fall vara mindre
lämplig som förhörsmyndighet, eftersom det i regel gäller ärenden som SIV
tidigare har handlagt och som har anhängiggjorts hos regeringen antingen genom underställning
eller genom besvär. I vissa fall kan även SIV ha behov av att anlita en
regional myndighet för att hålla förhör.

Utlänningslagkommittén
har föreslagit att utlänningsnämnden avskaffas (3,5.1). Därmed försvinner en
förhörsmyndighet som bl, a, beslår av jurister med lång domstolsvana. Som
regional förhörsmyndighet återstår länsstyrelserna. Kommittén undersöker till
en början om dessa kan ersätta utlänningsnämnden som förhörsmyndighet (SOU
1977: 28 s. 124). Man nämner i det sammanhanget att förhör vanligen har hållits
av det skälet, att motstridiga uppgifter har lämnats. Därför krävs stor erfarenhet
och insikt av förhörsledaren. Speciella kunskaper om utlänningamas hemländer
anges vara nödvändiga för att kunna bedöma och i förekommande fall bemöta vad
utlänningen vill göra gällande i olika avseenden. Förhör i utlänningsärenden
kan vara särskilt känsliga med hänsyn till att utlänningen kan ha sådana
erfarenheter från sitt hemland att han finner det svårt att samarbeta med
myndigheterna.

Mot
den bakgrunden och med hänsyn till att handläggningen hos länsstyrelse i
princip är skriftlig har kommittén ansett sig böra överväga, om inte annan
myndighet vore bättre lämpad som förhörsmyndighet.

Kommittén
har därefter övervägt möjligheten att använda länsrätt som förhörsmyndighet.
Man framhåller att de utlänningsärenden som ankommer på länsstyrelse
visserligen handläggs på länsstyrelsens all-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 45

manna
enhet, vilken utgör kansli för länsrätten. Principiella skäl sägs emellertid
tala för att förhören hålls i länsrätten, med hänsyn till att muntlighet ingår
som ett naturligt inslag i domstolens handläggning. Om förhör i
utlänningsärenden hålls av länsrätt, kan enligt utredningen den erfarenhet av
muntliga förhandlingar som genom åren har byggts upp hos länsrätterna komma
förhören tillgodo. Kommittén föreslår därför att länsrätt anlitas som
förhörsmyndighet i utlänningsärenden. I vissa fall sägs dock kunna finnas skäl
att fortfarande använda länsstyrelse som förhörsmyndighet.

3.7.2
Remissyttrandena

Samtliga
remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget att
länsrätt görs till förhörsmyndighet i utlänningsärenden. Länsstyrelsen i
Uppsala län anför således, att länsrätten är lämplig att hålla dessa förhör med
hänsyn till denna domstols vana vid muntliga förhandlingar. Skulle
verkställighetsärendena bli kvar hos länsstyrelsen anges det emellertid kunna
ifrågasättas om inte länsstyrelsen bör vara förhörsmyndighet, Länsdomstolskommittén
har inget att erinra mot förslaget att länsrätterna anlitas som
förhörsmyndighet och att rätten vid sådant förhör är domför med ordföranden
ensam. Eftersom det emellertid i vissa situationer kan te sig opraktiskt att
endast ha regionala förhörsmyndigheter, borde enligt kommittén möjligheten att
anlita tingsrätterna som förhörsmyndighet beaktas. Svenska flyktingrådet anser
atl SIV bör hålla förhören i första hand, men tillstyrker att förhör även skall
kunna hållas av länsrätt i stället för som nu av länsstyrelse.

SIV och några andra
remissinstanser understryker att verket i större utsträckning än nu borde
använda sig av sin rätt att hålla förhör. Det skulle vara lättare för
utlänningen att föra fram de synpunkter han har vid utredningen. Den
handläggande tjänstemannen skulle få större möjlighet att direkt få de
uppgifter som är av betydelse för bedömningen av ärendet. Vidare skulle den
omedelbara kontakten med utlänningen kunna innebära att personalen på verket
får större förståelse och insikt i de frågor den har att bedöma.

3.8
Slutlig besvärsinstans i utlänningsärenden

3.8.1
Kommittén

Kommittén
har i enlighet med sina direktiv övervägt möjligheten att inrätta ett särskilt
besvärsorgan med uppgift att vara slutlig besvärsinstans i utlänningsärenden.
Den stannade för att inte föreslå att ett sådant besvärsorgan inrättas. I
betänkandet lämnas emellertid förslag till utformning av och uppgifter för ett
sådant besvärsorgan, I denna del hänvisas i första hand till betänkandet (SOU
1977: 28 s, 99117),

I
sina huvuddrag innebär förslaget följande. Mot bakgrund av bl. a.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 46

de
begränsningar som på senare tid har genomförts i den enskildes full-följdsrätt
till regeringen resp. till högsta domstolen (HD) och regeringsrätten anser
kommittén att något avgörande hinder från förvaltningsrättsliga utgångspunkter
eller från rättssäkerhetssynpunkt inte föreligger mot att besvär i
utlänningsärenden slutligt avgörs av ett särskilt besvärsorgan under
regeringen. En förutsättning för att en sådan ordning skall kunna komma i fråga
är dock att organet har den kvalitet och den organisation som fordras för att
ansvaret skall kunna läggas på den. En närmare granskning av de typer av
besvärsärenden som besvärsinstansen skulle få att avgöra leder kommittén till
slutsatsen, att besvärsorganets uppgifter får anses mera ha karaktär av
lämplighetsbedömning inom givna ramar än av rättstillämpning i egentlig
mening. På utlänningsområdet är det nämligen inte i vart fall inte generellt
fråga om att med ledning av lagstiftning och praxis finna ut om en person är
berättigad till en viss förmån. Detta gäller möjligen beträffande en sådan fråga
som den om utlänningen är asylberättigad eller om det föreligger vandelsskäl
att vägra uppehållstillstånd. I det stora flertalet ärenden anges emellertid
tyngdpunkten ligga på tillståndsprövningen som utgörs av en
lämplighetsbedömning, vilket medför att verksamheten i besvärsinstansen till
övervägande del blir av diskrerionär natur. Enligt kommitténs mening talar
därför övervägande skäl för att ett eventuellt besvärsorgan utformas som något
slags besvärsnämnd.

Kommittén
granskar därefter utformningen av besvärs-, underställnings- och återbrytningsrätten
efter ett eventuellt inrättande av en slutlig besvärsnämnd. Man understryker
att möjligheterna för regeringen att överpröva nämndens beslut om avlägsnande m.
m. måste utformas på sådant sätt, att en verklig avlastning uppnås för
regeringens del. I annat fall sägs nackdelarna med en särskild besvärsinstans
komma att starkt överväga, genom att ett extra led skjuts in i
instansordningen. Regeringen skall dock ha möjlighet att ta ställning i frågor
av betydande samhällsekonomisk och utrikespolitisk betydelse. I fråga om
besvärsrätten undersöker kommittén olika typfall, exempelvis besvär på grund
av önskan om ny prövning i allmänhet, besvär vid åberopat flyktingskap m. m.
Kommittén kommer till slutsatsen att någon besvärsrätt till regeringen mot en
eventuell slutlig besvärsnämnds beslut i avlägsnandeärenden inte bör finnas.
Beträffande rätten till återbrylning anförs, att någon effektiv begränsning av
utlänningsärendena i regeringskansliet inte kan ske på annat sätt än genom att
besvärsnämnden övertar även återbryt-ningsärendena, dvs, ärenden angående bl.
a. upphävande av lagakraftvunnet avlägsnandebeslut. Skulle denna funktion
ligga kvar hos regeringen, finns det nämligen en betydande risk för att
möjligheten att hos regeringen begära upphävande av lagakraftvunnet beslut
kommer att träda i stället fÖr den upphävda besvärsrätten hos regeringen. Underställningsförfarandet
bör enligt kommittén finnas kvar. Underställ-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 47

ning
bör kunna beslutas av SIV och av besvärsnämnden och bör i första hand ske vid
avgöranden som kan antas få stor samhällsekonomisk betydelse. Undantagsvis kan
det enligt kommittén finnas skäl att även i annat fall låta regeringen ge ett
vägledande avgörande i frågor som rör flyktingskapsbedömning eller andra
prejudikatfrågor. När avgörandet har större utrikespolitisk betydelse anges
underställning i vissa fall vara lämplig. Kommittén föreslår dessutom att
underställning från besvärsnämnden görs obligatorisk i fall då mer än en
ledamot i nämnden har annan mening om utgången än majoriteten. Därigenom antas
särskilt tveksamma ärenden i viss omfattning komma att prövas av regeringen, även
när frågan inte har exempelvis större samhällsekonomisk eller utrikespolitisk
betydelse. En sådan ordning medför också att det för invandringspolitiken
ansvariga statsrådet får en inblick i hur lagstiftning och av statsmakterna
beslutade riktlinjer verkar i praktiken, samtidigt som den stora mängden av
mera rulinbelonade ärenden slutligt avgörs av nämnden.

En
eventuell slutlig besvärsnämnd bör enligt kommitténs majoritet ha följande
sammansättning. Den bör bestå av sex ledamöter, nämligen ordförande, vice
ordförande och fyra andra ledamöter. Till ordförande anges i första hand böra
komma i fråga jurist och därvid företrädesvis person som har eller har innehaft
domarämbete eller annan högre statlig tjänst. Motsvarande föreslås gälla
beträffande vice ordföranden. Bland övriga ledamöter bör enligt kommittén i
möjlig utsträckning finnas företrädda kunskaper och erfarenheter inom det
utlänningspolitiska och utrikespolitiska området samt kännedom om
arbetsmarknaden. Samtliga ledamöter bör utses av regeringen, varvid annan
ledamot än ordförande och vice ordförande utses efter förslag av de politiska
partierna.

Fastän
kommittén inte anser hinder föreligga från rättsliga utgångspunkter mot att
ett särskilt besvärsorgan inrättas, anser man det ändå inte lämpligt att detta
sker. Sålunda framhålls att invandrings-, invandrar- och minoritetspolitiken
innefattar viktiga frågor på alla samhällsområden och att redan ca 700 000 av
landets invånare är utländska medborgare eller naturaliserade svenskar. För sin
allt viktigare samordningsuppgift sägs det ansvariga statsrådet också behöva
den inblick i invandringspolitikens effekter som endast kan erhållas genom
ställningstagande till ett antal skiftande avlägsnandeärenden. Till detta
kommer att sådana ärenden ofta har livsavgörande betydelse för den enskilde.

Kommittén
menar därför att beslut i avlägsnandeärenden har så stor betydelse för både den
enskilde och samhället, att de slutligt bör avgöras av en instans med politiskt
ansvar för besluten. Samtidigt framhålls att en oundviklig effekt av de i
betänkandet framlagda förslagen torde bli, att antalet avlägsnandebeslut kommer
att öka. Det är enligt kommittén inte möjligt att nu förutse i vilken
utsträckning besvärsrätten kommer att utnyttjas. Kommittén fäster emellertid
avgörande betydelse vid att

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 48

regeringen
så långt det är möjligt behåller besvärsprövningen och anser att detta bör ske
även om antalet besvärsärenden skulle bli mellan två och tre gånger så stort
som för närvarande. Mot bakgrund av dessa synpunkter förordar kommittén att
fullföljd av talan i avlägsnandeärenden fortfarande skall ske hos regeringen.

Mot
majoritetens förslag i denna del reserverade sig ledamöterna Petri och Werenfels-Röttorp.
Dessa ledamöter erinrar inledningsvis om pågående decentraliseringssträvanden i
syfte att koncentrera regeringens arbete på planerings- och ledningsfunktioner.
Man pekar bl. a, på att en betydande utökning av regeringskansliet blir en
följd av kommitténs förslag. Det ligger enligt reservanterna i öppen dag, att
det ansvariga statsrådet vid en ökning av besvärsärendena till två eller tre
gånger nuvarande antal inte kan ägna varje ärende mycken tid. Statsrådets tid
bör ägnas åt de tunga och känsliga ärendena. Om en besvärsnämnd inrättas skulle
däremot statsrådet kunna koncentrera sig på dessa ärenden, som enligt förslaget
skulle komma att underställas honom, medan nämnden fick ägna tid åt och bära
ansvar för övriga ärenden. Reservanterna anser därför att det är att föredra
såväl från rättssäkerhetssynpunkter som från förvaltningsorganisatoriska
synpunkter att en besvärsnämnd inrättas och alt kommittén alltså hade bort
förorda en sådan.

3.8.2
Remissyttrandena

Frågan
om inrättande av en slutlig besvärsinstans i utlänningsärenden har av naturliga
skäl tilldragit sig stort intresse bland remissinstanserna. I allmänhet
inskränker de sig till att ta ställning för eller emot en sådan ordning.
Enskildheterna i fråga om besvärsinstansens utformning och uppgifter
kommenteras däremot i allmänhet inte. De remissinstanser som yttrar sig i
frågan anser dock att en slutlig besvärsinstans bör utformas som en
besvärsnämnd och inte ges domstolsprägel. I några yttranden föreslås en annan
sammansättning av nämnden, om denna inrättas, än vad kommittén har föreslagit.

Till
kommittémajoritetens förslag ansluter sig SIV samt statskontoret, socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Östergötlands län, LO,
TCO, Föreningen Sveriges polischefer, Svenska flyktingrådet och Riksförbundet
för personal vid invandrarbyråer. Flertalet av de remissinstanser som
behandlar frågan tillstyrker dock reservanternas förslag att inrätta en
besvärsnämnd. Dit hör Svea hovrätt, RÅ, RPS, kammarrätten i Stockholm, JK,
länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län, domstolsverket, LON, länsdomstolskommittén,
SAF och Sveriges domareförbund. Hit torde få räknas även utlänningsnämnden. Decentraliseringsutredningen
anser att utlänningslagkommitténs hittills redovisade överväganden om att
överföra besvärsprövningen från regeringen till en särskild besvärsnämnd har
ett begränsat intresse från decentraliseringssynpunkt. Man föreslår att
utlänningslagkommittén får i

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 49

uppdrag
att i sitt fortsatta arbete överväga ett alternativ med en till länsnivå
decentraliserad handläggning och att pröva formerna för en för-troendemannamedverkan
i arbetet. Resultatet av kommitténs diskussion är nämligen i båda fallen en
prövning på central nivå. Det blir enligt utredningen en praktisk fråga om
regeringskansliet skall belastas med den omfattande handläggningen av
besvärsärendena eller inte. Principiellt sett anges det också vara nödvändigt
att ta ställning till om beslutet i besvärsärendena bör fattas av ett
politiskt ansvarigt organ. Utredningen säger sig sakna anledning på båda dessa
punkter att bedöma utlänningslagkommitténs slutsatser och förslag. Även
länsstyrelsen i Stockholms län för fram tanken på en decentralisering av SIV:s
beslutsfattande till länsstyrelse.

Enligt
SIV:s mening skulle åtgärden att skjuta in ett förvaltningsorgan mellan ett
centralt ämbetsverk och regeringen vara ett så unikt ingripande i den centrala
förvaltningens konstruktion, att det bara kan motiveras om det är det enda
sättet att tillfredsställande lösa ett stort poli-tiskt-administrativt problem.
Innan en sådan åtgärd tillgrips bör man också beakta att ämbetsverkets
ställning försvagas och acceptera att så sker. Det normala i statsförvaltningen
är enligt verket att en central myndighets beslut kan överklagas hos
regeringen. Undantagsvis är myndighetens prövning slutgiltig. Reservanternas
förslag innebär enligt SIV ingenting annat än att utlänningsnämnden förstärks,
byter namn till besvärsnämnd och flyttas upp ovanför invandrarverket i stället
för att som nu vara en rådgivare till verket. Önskemålet att minska regeringskansliets
och regeringens befattning med enskUda ärenden sägs i sig vara befogat, men en
strävan dithän kan enligt SIV inte sättas före och över bedömningen att en viss
typ av ärenden bör avgöras av regeringen. Ett växande antal besvärsärenden ökar
enligt verket inte nödvändigtvis det ansvariga statsrådets arbetsbörda. De
allra flesta fallen är rutinbetonade och kräver ingen uppmärksamhet från den
politiska ledningen. Så länge ärendena bereds i departementet sker detta i den
anda och med den inställning som skapas av den politiskt ansvarige. Denne kan
också när som helst slumpmässigt välja ut enstaka rutinärenden för att
kontrollera alt hans intentioner följs, vilket är helt uteslutet om en
besvärsnämnd inrättas. Till detla kommer att en viss avlastning från
regeringskansliet skulle nås, om verket fick tillbaka den återbrytningsrätt som
fanns före den 1 januari 1976, SIV tillägger att mycket talar för att en
betydande oro bland invandrarna skulle följa på ett beslut att avskära
utlänningar invandrarnas landsmän från rätten att vädja till regeringen.
Det skulle vara svårt för dem att förstå att även vissa obetydliga frågor kan hänskjutas
till regeringen för avgörande, medan ärenden som för dem ter sig livsavgörande
avvisas. För det fall en slutlig besvärsnämnd skulle inrättas bör även återbrylning
av förvisningsbeslut avgöras av besvärsnämnden.

4
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 90

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 50

Statskontoret
är av den uppfattningen att det måste finnas ytterligt starka skäl för att
inrätta ännu en administrativ nivå mellan ett statligt verk och regeringen.
Behovet av resurser sägs vara lika oavsett om besvärsärenden behandlas i
regeringens kansli eller i en särskild besvärsnämnd. Enligt statskontoret
finns det därför inte av resursskäl någon anledning att inrätta ytterligare en
administrativ nivå. Enligt statskontorets mening kan inte heller inrättandet
av en särskild besvärsnämnd uppfattas som en decentraliseringsåtgärd som är
ägnad att underlätta för den enskilde. Statskontoret anser dock att den
sammansättning som anges för besvärsnämnden är lämplig för prövning av
utlänningsärenden under regeringsnivå. Om en sådan representation idag inte
finns i invandrarverkets styrelse bör man i första hand ändra dess sammansättning.
LO vill framhålla den stora och ofta helt livsavgörande betydelse ett beslut i
ett utlänningsärende har för den enskilde. Därför måste beslutet avgöras med
humanitära och politiska överväganden som grund, något som klart talar för att
denna typ av beslut måste träffas på politiskt ansvarigt håll, LO framhåller
också att avskaffandet av möjligheten att vädja till regeringen kan upplevas av
berörd persons vänner och landsmän i Sverige såsom ingrepp i svensk
rättssäkerhet, LO delar därför kommittémajoritetens argumentation och förslag
om regeringen som enda besvärsinstans. Även TCO betonar den vikt som avlägsnandeärenden
har för den enskilde och den grad av "skönsmässighet" som präglar
besluten i ärenden av det här slaget. Därför bör en instans med politiskt
ansvar fatta det slutgiltiga beslutet. Dessutom sägs många utlänningsärenden
ha en sådan utrikespolitisk räckvidd att det avgörande ställningstagandet ändå
bör fattas av regeringen. Det torde enligt TCO inte föreligga några
oöverstigliga hinder mot att organisera handläggningen inom regeringens kansli
på ett sådant sätt, att det ansvariga statsrådet inte skall behöva betungas
allt för mycket av besvärsärenden av rutinartad karaktär. Föreningen Sveriges
polischefer befarar att företrädare för utlänningarna, såsom vissa
organisationer och påtryckningsgrupper, inte låter sig nöja med ett negativt
ställningstagande från besvärsnämndens sida utan kommer att som en sista utväg
söka påverka den högsta politiska instansen till ett ur deras synpunkt positivt
beslut. Därigenom skulle enligt föreningen besvärsnämnden endast få en funktion
som genomgångsinstans. Det borde i stället vara möjligt att inom departementets
ram organisatoriskt anordna verksamheten så att de intentioner som talar för
inrättande av en besvärsnämnd lika väl blir tillgodosedda. Enligt Svenska
flyktingrådets mening är det av stor betydelse att regeringen som ett
politiskt ansvarigt organ för invandrar- och flyktingpolitiken avgör
besvärsärenden.

Som
tidigare nämnts anser dock ett stort antal remissinstanser fördelarna med en
besvärsnämnd överväga. Enligt RÅ bör vid bedömande av frågan om regeringen
eller en särskild besvärsnämnd skall vara slutlig

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 191H18:90 51

instans
större tyngd läggas vid de skäl som talar för en decentralisering av olika
ärenden från regeringen till förvaltningsmyndigheter. Det är enligt RÅ
lämpligare att regeringen även inom detta område huvudsakligen sysslar med
riktlinjer för den framtida verksamheten och med samordningsfrågor samt därvid
endast upptar utlänningsärenden som har principiell betydelse. Den för
departementschefen nödvändiga information som kan erhållas genom att ärendena
handläggs hos regeringen kan enligt RA inhämtas på annat sätt. Inte heller
torde avlägsnandeärendena ha den betydelse kommittén anför när det gäller att
erhålla en överblick över hela invandrarproblematiken. Det torde enligt RA
tvärtom föreligga risk för att alltför mycket tid och intresse går åt för
handläggning av avlägsnandeärenden vilket kan medföra att överblicken blir lidande,
Svea hovrätt erinrar om att antalet besvärsärenden, som redan nu är stort, kan
förväntas öka betydligt och att det ansvariga statsrådet i ett sådant läge inte
kan ägna varje ärende mycken tid samt att statsrådets tid självfallet bör
ägnas åt de tunga och känsliga ärendena. Vid en samlad bedömning talar enligt
hovrättens mening övervägande skäl för inrättandet av ett särskilt besvärsorgan,
utformat som något slags besvärsnämnd av det slag som förordas av reservantema.
Kammarrätten i Stockholm anser att regeringen så långt möjligt bör befrias från
ifrågavarande ärenden och att den slutliga prövningen i stället anförtros åt
en särskild nämnd. Det torde enligt domstolen inte finnas anledning att befara
att en kvalificerad och väl sammansatt nämnd inte på ett tillfredsställande
sätt skulle kunna avgöra besvär i dessa utlänningsärenden eller att nämnden
inte, då så behövs, skulle överlåta prövningen till regeringen. Enligt
utlänningsnämnden överensstämmer reservanternas förslag väl med de nuvarande
decentraliseringssträvandena inom statsförvaltningen. Även om nämnden fullt ut
inser att utrikespolitiska hänsyn och samhällsekonomiska förhållanden kan kräva
att regeringen bibehåller sin möjlighet att styra utlänningsärendena, anser
nämnden att rena arbetsbelastningsskäl framtvingar en utveckling i enlighet med
minori-tetsförslaget. Nämnden fäster i det sammanhanget stort avseende vid
förslaget att såväl invandrarverket som besvärsnämnden kan underställa
regeringen t, ex, avvisnings- och förpassningsärenden, när detta är påkallat
av politiska och andra skäl. Även domstolsverket framhåller att antalet
besvärsärenden måste antas bli så stort, att det skulle medföra en orimlig
arbetsbörda för det ansvariga statsrådet. Domstolsverket finner att övervägande
skäl talar för minoritetens förslag på denna punkt. Länsstyrelsen i Uppsala län
säger sig inte kunna dela kommitténs åsikt att ärendena i en eventuell
besvärsnämnd skulle, allmänt sett, vara avsevärt viktigare än ärendena i den
av kommittén nämnda värnpliktsnämnden. Många utlänningar som reser till
Sverige utan arbetstillstånd gör enligt länsstyrelsen detta i medvetande om att
uppehållstillstånd kan komma att vägras och att de måste återvända till sitt
hemland. Frågor

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 52

om
anstånd med eller befrielse från värnpliktstjänstgöring kan från principiella
synpunkter ha mycket stor betydelse för samhället och för den enskilde vara av
mycket ingripande art. Länsstyrelsen menar således att de synpunkter som varit
vägledande för inrättande av värnpliktsnämnd även i huvudsak är gällande för
en besvärsnämnd i utlänningsärenden. De regler för underställning som
kommittén skisserat tillförsäkrar vidare enligt länsstyrelsens mening
regeringen prövningen av ärenden av politisk principiell betydelse eller av
särskild känslig art i enskilda fall.

Advokatsamfundet
inskränker sig till att lämna vissa synpunkter som inte har direkt kommit till
uttryck i betänkandet. Man anför att rättssäkerheten för utlänningarna i ett
känsligt politiskt läge kan bli större om besvären prövas av en särskild, från
regeringen fristående besvärsnämnd samt att kontinuiteten skulle kunna bevaras
på ett annat sätt i en sådan nämnd än i regeringen, där sammansättningen kan
skifta. I likhet med domstolarna och andra självständiga myndigheter skulle en
sådan besvärsnämnd på ett annat sätt än regeringen vara skyddad för påtryckningar
utifrån. Samtidigt finns en viss risk att besvärsnämnden utan insyn och kritik
lätt skulle kunna utveckla en alltför stelbent praxis. Vidare pekar man på att
det i utlänningsärendena finns en stark tendens att sökandena mte nöjer sig med
negativa beslut utan driver ärendet så långt det är möjligt. Risken är därför
stor att utlänningen fullföljer ärendet till regeringen, inte jämlikt 51 §
utlänningslagen utan som egentlig nådeansökan. Det är enligt samfundet tveksamt
om man verkligen kan nedbringa antalet ärenden i regeringen så att någon
verklig avlastning av regeringen kan ske genom besvärsnämndens inrättande.

4
Förslag av statens invandrarverk till ändrade bestämmelser rörande
uppehållstillstånd för gäststuderande

4.1
Förslagen

Enligt
37 § UtlK får utlänning, som är inskriven vid läroanstalt här och vilkens
försörjning under studietiden är tryggad genom egna medel, stipendium eller på
annat liknande sätt, inte utan särskilda skäl vägras uppehållstillstånd för den
tiden.

SIV erinrar inledningsvis
om att gällande bestämmelser om uppehållstillstånd för gäststuderande tillkom
under helt andra förutsättningar än som nu råder. Den reglerade invandringen
hade exempelvis inte införts. Reglerna för tillträde till utbildning torde
enligt SIV ha varit striktare än de nuvarande. Man utgick vid tillkomsten av
bestämmelserna om gäststuderande sannolikt från, att de regler som begränsade
tillträdet till utbildningen samtidigt utgjorde en effektiv reglering av
tillströmningen av gäststuderande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 53

Den
reglerade invandringen infördes fr, o, m, år 1966, Eftersom den innebar bl. a.
att arbetstillstånd inte får meddelas efter inresan skulle en utländsk
studerande, som fått uppehållstillstånd som gäststuderande, i regel bli tvungen
att lämna Sverige efter kanske lång tids studier, trots att han eller hon hela
tiden inriktat sig på att bosätta sig i landet och inrättat sig efter detta.
Mot den bakgmnden fastlades genom ett avgörande av regeringen, att särskilt
skäl att vägra uppehållstillstånd för gäststuderande skulle anses föreligga,
när sökanden bedömdes ha för avsikt att bli kvar i Sverige efter studierna.

Enligt
SIV:s uppfattning framstår de som söker uppehållstillstånd enligt 37 § UtlK
ofta inte som gäststuderande. Detta är emellertid ofta svårt för verket att
påvisa, I regel uppger de att de har försörjningen tryggad genom någon
privatperson i eller utanför hemlandet. Även detta anges vara svårt för verket
att bedöma. Antalet personer som får uppehållstillstånd som gäststuderande har
enligt verket ökat mycket kraftigt under årens lopp. Skälet till detta anges
vara att inskrivningsreglerna vid läroanstalterna inte fungerat som spärr i
avsedd omfattning. Verket säger sig ha den uppfattningen, att utlänningar i
stigande utsträckning söker utnyttja de generösa bestämmelserna för att få en
fast anknytning i Sverige och därigenom kringgå bestämmelserna om reglerad
invandring av arbetskraft.

I
skrivelsen pekas även på att nuvarande ordning leder till svårigheter för den
enskilde utlänningen. Detta beror i många fall på att han är alltför dåligt
förberedd för studierna. Många har vaga eller inga begrepp om vad de skall
studera i Sverige.

För
att komma till rätta med nuvarande olägenheter föreslår SIV att gällande regler
och praxis stramas upp. I första hand bör detta enligt verket ske genom att
krav införs på att uppehållstillstånd för gäststudier måste sökas och beviljas
före inresan till Sverige. Vidare föreslås att uppehållstillstånd för gäsfstudier
endast beviljas den som fyllt 18 år, om inte synnerliga skäl föranleder annat.
Uppehållstillstånd enligt 37 § UtlK skall, liksom nu, endast få ges den som
avser att vistas här temporärt för studier. Enligt verket bör begreppet läroanstalt
preciseras att avse läroanstalt för eftergymnasiala studier. Slutligen bör
villkoret i 37 § om inskrivning vid läroanstalt ändras till krav på behörighet
att skrivas in, något som redan har skett i praxis.

4.2
Remissyttrandena

SlV:s
förslag har vid remissbehandlingen så gott som genomgående fått ett positivt
mottagande. Svenska institutet vill emellertid särskilt peka på två kategorier
av utländska studerande, nämligen sådana som tilldelals svenskt stipendium (t.
ex. institutets gäststipendium) och sådana som följer vissa program eller
kurser, vilka helt är avsedda för ut-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 54

ländska
studerande eller upplagda med hänsyn till utländska studerande. Dessa studenter
har blivit uttryckligen erbjudna att studera i Sverige. Institutet föreslår
att de föreslagna ändrade bestämmelserna kompletteras med bestämmelser om en
snabb och förenklad procedur för tiUståndsgivning åt dessa gäststuderande och
åt gästforskare som erhåller svenskt stipendium respektive antas till speciella
kurser och program. Över huvud taget ter det sig enligt institutet angeläget
att åstadkomma en snabb handläggning av alla ansökningar om uppehållstillstånd
för gäststuderande. Begränsningen till eftergymnasiala studier är inte
angelägen från institutets synpunkt,

UKÄ
ställer sig positivt till förslagen att uppehållstillstånd för studier skall
sökas och beviljas före inresan till Sverige och att en prövning av behörigheten
skall ersätta kravet på inskrivning. Däremot menar emellertid UKÄ i likhet med
de myndigheter som yttrat sig till UKÄ, att det finns en rad ouppklarade
frågeställningar som först måste lösas innan en ändring av bestämmelserna
enligt SIV:s förslag kan genomföras. Hit hör frågan vilken handläggningsordning
som bör utvecklas för att det skall bli möjligt att i ett sammanhang pröva
behörigheten att studera och frågan om uppehållstillstånd. Hit hör även frågor
som rör behovet av förbättrad information utomlands angående högre studier i
Sverige samt de praktiska möjligheterna att bedöma utländsk förutbildning.
Samråd mellan SIV och berörda myndigheter bör äga rum i dessa frågor.

SÖ
föreslår att den ändrade bestämmelsen skall gälla, förutom för eftergymnasial
utbildning, för studier för vuxenstuderande. Beträffande den föreslagna
åldersgränsen 18 år, föreslår SÖ att uppehållstillstånd ges till den som
uppfyller åldersvillkoren för antagning till den sökta utbildningen, SÖ pekar
vidare på behovet av ingående information om vad studier i Sverige innebär. SÖ
saknar detaljerade förslag om rutiner vid tillståndsgivningen.
Folkhögskoleutredningen anser det önskvärt med en förändring av 37 § UtlK med
tanke på gäststuderande på folkhögskola och tillstyrker det förslag till
ändringar av 37 § UtlK som SIV utarbetat. Utlänningsnämnden ifrågasätter om
inte den som söker uppehållstillstånd för studier samtidigt borde avkrävas
förklaring att han ej har för avsikt att bosätta sig i Sverige. Nämnden
tillstyrker åldersgränsen 18 år med hänsyn till att individen bör erhålla sin
grundläggande utbildning i den kulturkrets, där han i framtiden skall vistas.
Nämnden understryker att studierna skall äga rum vid läroanstalt för
postgymnasiala studier. Kravet på tryggad försörjning vill nämnden ha närmare
preciserat.

SIDA
föreslår att undantag från de föreslagna ändringarna i 37 § UtlK görs för SIDA-finansierad
utbildning i följande avseenden. Uppehållstillstånd för gäststudier bör i
dessa fall även i fortsättningen kunna ske efter inresa i Sverige. Vidare bör
rätten till uppehållstillstånd på grund av studier som finansieras med
biståndsmedel inte gmndas på SIV:s bedömning av studieplan utan på en bedömning
av de berörda

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 55

parterna,
dvs. av det land som mottager svenskt bistånd, SIDA och den organisation som
genomför programmet. Slutligen bör uppehållstillstånd i nu berörda fall kunna
beviljas även för utbildning som inte sker på eftergymnasial nivå.

SFS
har inte något att invända mot de framförda ändringsförslagen. SFS ser det som
rimligt att en vag och oklar praxis ersätts med entydiga bestämmelser som inte
ger möjlighet till godtycke eller ger vissa gmpper möjlighet att kringgå
bestämmelserna om reglerad invandring. SFS vänder sig dock mot den nuvarande
långa handläggningstiden rörande tillstånd för gäststuderande. Vidare är SFS
kritisk mot den information som sprids av den svenska utlandsrepresentationen.
På grund av felaktig information händer det att utlänningar utifrån felaktiga
premisser kommer till Sverige i syfte att bedriva studier.

SFS
anser det vidare orimligt att den som önskar vara gäststuderande skall lämna en
detaljerad studieplan enligt normal studiegång med angivande av
yrkesinriktningen. Detta förutsätter ingående kännedom om svenskt
utbildningsväsende. SFS kan inte heller acceptera att man som villkor för
fortsatt vistelse uppställer att normal studiegång i stora drag följs. SFS
stöds i denna sin uppfattning av Stockholms Universitets Studentkår. Beträffande
frågan om tillståndsprövning före inresan till Sverige pekar SFS på risken att
en sådan ordning verkar som en spärr för studier i Sverige, något som vore
olyckligt med hänsyn till värdet av en internationalisering av
utbildningsväsendet.

5
Föredraganden

5.1
AUmänna överväganden

Utlännings
rätt att resa in och vistas i vårt land regleras i utlänningslagen (1954: 193,
ändrad senast 1977: 483 UtlL) och utlänningskungörelsen (1969: 136, ändrad
senast 1977: 780 UtlK). Utlänningslagstiftningen har under senare år varit
föremål för omfattande reformer. Stora delar av UtlL och UtlK har sålunda fått
nytt innehåll fr. o. m. den 1 januari 1976 (prop. 1975/76: 18, InU 1975/76: 24,
rskr 1975/76: 121, SFS 1975: 1358 m, fl,). Då infördes i lagen bestämmelser om
rätt till fristad här för krigsvägrare och för vissa utlänningar som, utan att
vara politiska flyktingar, hade vägande politiska skäl för att få stanna (s. k.
B-flyktingar). Vid samma tillfälle infördes full besvärsrätt i bl. a. avvisnings-
och förpassningsärenden samt i vissa verkställighetsärenden. Regler infördes
om preskription efter viss tid av icke verkställda beslut om avvisning,
förpassning eller utvisning. Det tidigare bosättningstillståndet ersattes med s,
k, permanent uppehållstillstånd. De lagliga förutsättning-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 56

arna
för att ta utlänning i förvar skärptes.

Bestämmelsema
om avvisning ändrades med verkan fr. o, m, den 1 juli 1977 (prop. 1976/77: 132,
AU 31, rskr 320, SFS 1977: 483). De tidsfrister inom vilka avvisning får ske
räknas därefter i vissa fall inte från inresan utan från den första kontakten
med polismyndighet. Detta gäller i de fall då utlänningen har rest in i Sverige
utan att ha inresekontrolle-rats. Reformen bör medföra en minskning av antalet
fall då förpassning måste ske sedan en utlänning har vistats i landet under
lång tid, med alla de personliga problem detta för med sig.

Även
om utlänningslagstiftningen sålunda har reformerats på åtskilliga punkter
återstår mycket att göra. En viktig fråga, som tilldrog sig intresse redan vid
1975 års reformarbete, är den hur de långa handläggningstiderna i
utlänningsärenden skall kunna minskas. Andra frågor som kräver förnyade
överväganden rör förvisningsinstitutets utformning och formerna för
verkställighet av avlägsnandebeslut. Under sommaren 1976 tillsattes en
kommitté, utlänningslagkommittén (A 1975: 04) med uppgift att fortsätta
utredningsarbetet i dessa och andra frågor med sikte på att föreslå en helt ny
utlänningslag. Kommittén fick emellertid i uppdrag att med förtur och skyndsamt
utreda frågan om snabbare handläggning i främst förpassningsärenden samt frågan
om eventuell ändring av utlänningsnämndens ställning och funktion. Denna nämnd
skall för närvarande avge yttrande till SIV i bl, a, förpassningsärenden och
utgör därmed en av de faktorer som inverkar på handläggningstidens längd, I
detta sammanhang skulle kommittén slutligen överväga möjligheten att inrätta
ett särskilt organ med uppgift att i stället för regeringen vara slutlig
besvärsinstans i utlänningsärenden.

Utlänningslagkommittén
har nu avslutat den första etappen av sitt arbete. I april i år avlämnade
kommittén delbetänkandet (SOU 1977: 28) Kortare väntetider i utlänningsärenden.
I belänkandet visar kommittén på hur handläggningstiden kan begränsas i olika
led av förfarandet. Jag återkommer till denna fråga.

Bakgrunden
till reformbehovet bildar den ordning för invandring som vi tillämpar. Som en
följd av en omfattande arbetskraftsinvandring under förra hälften av
1960-talet beslöt statsmakterna att reglera invandringen av utländsk
arbetskraft. För att åstadkomma detta bestämdes med verkan från den 1 januari
1966 att arbetstillstånd i princip skulle ha ordnats före inresan i landet.
På så sätt skulle utlänningar förhindras att söka sig till Sverige utan arbetserbjudande
och utan ekonomiska möjligheter att klara sig här. UtlL anger inte under vilka
förutsättningar tillstånd kan ges. Ar 1968 drog emellertid statsmakterna upp
riktlinjer för tillståndsgivningen, vilka alltjämt gäller (prop. 1968: 142, SU
1968: 196, rskr 1968:405). Regleringen av arbetskraftsinvandringen har till
syfte att göra det möjligt för oss att ge invandrarna tillgång till samma
samhällsservice som gäller för övriga invånare i vårt land.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 57

Utlänning
som kommer hit för att arbeta skall alltså ha ordnat arbetstillstånd före
inresan. Undantagna från skyldighet att ha arbetstillstånd är bl. a. innehavare
av permanent uppehållstillstånd, medborgare i annat nordiskt land eller den som
är gift med svensk medborgare. Annan utlänning som har rest in utan
arbetstillstånd kan i princip inte få sådant medan han är kvar här. Detta är
dock möjligt när sökanden har rest in för att förena sig med familjemedlem som
är stadigvarande bosatt här eller när det föreligger annat särskilt skäl.
Utvecklingen på arbetsmarknaden under senare år med tilltagande brist på arbetstillfällen
har lett till att allt fler kommer hit utan att ha arbetstillstånd ordnat i
förväg. Den tidigare rena arbetskraftsinvandringen har i ökad utsträckning
kommit alt ersättas av invandring av utlänningar som åberopar familjeanknytning
till här stadigvarande bosatta utlänningar. Som jag redan angett är dock vissa
grupper undantagna från skyldigheten att ha ordnat arbetstillstånd före
inresan. Dit hör givetvis i första hand politiska flyktingar liksom
krigsvägrare och s, k, B-flyktingar. Dit hör också, som redan nämnts, den som
kommer hit för att förena sig med familjemedlem. Även i vissa andra fall görs
av humanitära skäl undantag från kravet på arbetstillstånd före inresan när
utlänning har stark anknytning till Sverige. Särskilda bestämmelser gäller för
s. k. gäststuderande. Beträffande de nu berörda frågorna får jag i övrigt
hänvisa till kommittébetänkandet (SOU 1977: 28 s, 43 ff).

När
en utlänning som inte är politisk flykting eller i övrigt undantagen från den
reglerade invandringen kommer hit för att stanna och förvärvsarbeta, skall han
normalt vägras arbets- och uppehållstillstånd samt förpassas, vanligen till
sitt hemland. Att en sådan ordning tiUämpas konsekvent är en förutsättning för
att en reglerad invandring skall kunna upprätthållas. Av vikt är också att
besluten kan meddelas och verkställas skyndsamt. Verkligheten är emellertid en
annan. Från det utlänningen kommer hit och till dess han lämnar landet tar det
ofta mycket lång tid, ibland upp till ett par år. Handläggningstiden tenderar
att öka ytterligare. Många faktorer samverkar till detta. Antalet avlägsnandeärenden
har under tiden 197476 fördubblats. Förändringen av invandringens karaktär
från ren arbetskraftsinvandring, med AMS som den myndighet som i praktiken
avgör tillståndsfrågan, till flyktinginvandring,
"anknytningsinvandring" och annan invandring utan arbetstillstånd,
med SIV som beslutande myndighet, har avsevärt ökat SIV:s arbetsbörda.

En
mycket viktig anledning till de långa handläggningstiderna ligger emellertid i
den ordning som gäller för ärendenas handläggning. Utlänningslagkommittén
framhåller mycket riktigt att man i en god önskan om rättssäkerhet för utläningen
har konstruerat ett invecklat maskineri med många myndigheter inblandade, ett
maskineri som nästan nödvändigtvis måste leda till långa väntetider. Kommittén
har vid sin ge-

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 58

nomgång
av förfarandet funnit att de väsentligaste orsakerna till de långa handläggningstiderna
är följande.

Polisens
utredningar är inte alltid så fullständiga att de kan läggas till grund för SIV:s
beslut. Komplettering fördröjer inte sällan ärendet mer än en månad. Av större
betydelse är att ett vägrat uppehållstillstånd inle får till följd att utlänningen
lämnar landet eller kan avlägsnas. Visserligen saknar utlänningen rätt att
stanna kvar, men ett avlägsnande tvångsvis förutsätter ett särskilt förpassningsbeslut
och denna fråga aktualiseras ofta långt senare. Ett avslag på ansökan om
tillstånd tas enligt kommittén därför inte på allvar av sökanden. En tredje
orsak till de långa handläggningstiderna anges vara att utlänningsnämnden måste
höras och sökanden delges nämndens yttrande innan förpassningsbeslut meddelas.
Vidare är nuvarande ordning för beviljande av rättshjälp i form av offentligt
biträde åt utlänningen i hög grad ägnad att fördröja behandlingen av sakärendet
på olika nivåer. Slutligen pekar man på den fördröjande faktor som ligger i
länsstyrelses medverkan vid verkställighet av förpassningsbeslut. För att
belysa de nämnda bristerna i handläggningen lämnar kommittén ett exempel på
hur en vanlig ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd kan utvecklas till ett
utdraget avlägsnande-ärende (SOU 1977: 28 s. 7376).

Mot bakgrund av de nu nänmda
bristerna föreslår kommittén förändringar i olika led av förfarandet, vilka
enligt kommitténs mening bör leda till en avsevärd förkortning av
handläggningstiden utan att rättssäkerheten minskar. Förbättringar föreslås
beträffande polismyndighetens utredning i utlänningsärenden. Utredningen skall
kunna läggas till grund för beslut i både tillstånds- och förpassningsfrågan.
Rätten till offentligt biträde föreslås bli mera generös. Biträdet skall normall
medverka redan under polisutredningen. Formerna för förordnande av biträde
föreslås förenklade, S. k. medborgarvittne skall närvara vid förhören. I fråga
om handläggningen hos SIV föreslår kommittén att beslut om förpassning
regelmässigt skall meddelas samtidigt med beslut att vägra uppehållstillstånd.
Utlänningsnämnden föreslås avskaffad. Vidare föreslås bl. a. att
länsstyrelsens befattning med verkställigheten av förpassningsbeslut upphör.

Utlänningslagkommittén
har vidare i enlighet med sitt uppdrag övervägt om ett särskilt besvärsorgan
bör ersätta regeringen som slutlig besvärsinstans i utlänningsärenden. Den har
även prövat storleken och organisationen av ett sådant organ. Kommittén säger
sig inte ha funnit hinder föreligga från rättsliga utgångspunkter mot att
inrätta en fristående slutlig besvärsinstans med möjlighet för regeringen att
pröva endast ärenden som SIV eller besvärsinstansen underställer regeringen.
Utlänningsärendena har emellertid av kommittén bedömts så viktiga, både för
den enskilde och för samhället, att de i sista hand bör avgöras av en instans
med politiskt ansvar. Kommittén förordar därför att besvären

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:90 59

även
i fortsättningen provas av regeringen. Två av ledamöterna har reserverat sig
och förordar inrättande av en fristående slutlig besvärsinstans som ett led i
pågående decentraliseringssträvanden och för att möjliggöra för det ansvariga
statsrådet att koncentrera sig på de viktigare av utlänningsärendena.

Förslagen
till åtgärder för att förkorta handläggningstiden har så gott som genomgående
fått ett mycket positivt bemötande av remissinstanserna. Delade meningar har i
huvudsak förekommit endast i fråga om förslaget om överförande av
verkställighetsbeslut från länssstyrelse till polismyndighet. Även på den
punkten stöder emellertid en stor majoritet kommittéförslaget. I ett stort
antal yttranden understryks vikten av att åtgärder snabbt vidtas för att komma
till rätta med den nuvarande situationen. Man pekar på att de långa väntetiderna
medför avsevärda psykiska och andra påfrestningar för de berörda utlänningarna
och leder till stora olägenheter för samhället.

Även
för egen del anser jag det vara djupt otillfredsställande att prövningen av
utlännings rätt att stanna i vårt land tar så lång tid som nu är fallet, ibland
mer än två år. Olägenheterna är uppenbara. För den enskilde utlänningen medför
en lång väntetid i ovisshet om möjligheterna att få stanna ofta stora
svårigheter. Dessa förstärks av att han inte under denna tid har rätt att
förvärvsarbeta. Han befinner sig under väntetiden i ett vakuum. Någon
meningsfull anpassning till svenska förhållanden kan av naturliga skäl inte
ske, sä länge han vet att han riskerar att återsändas till hemlandet. Den
påtvingade passiviteten och tvånget att för sin försörjning vara hänvisad till
socialhjälp i förening med oro och ängslan för ett avslag på ansökningen har
för mer än en sökande lett till psykiskt sammanbrott. En förkortning av
väntetiden är från dessa och andra utgångspunkter mycket angelägen.

För
samhällets del är det likaså uppenbart att mycket står att vinna genom att
handläggningstiderna förkortas. Nuvarande missförhållanden minskar respekten
för myndigheternas prövning av utlänningsärenden. Långa handläggningstider ger i
sig upphov till ytterligare fördröjning av förfarandet genom att nya
anknytningar till vårt land hinner skapas under den långa väntetiden. Genom de
återkommande tillståndsansökningar som detta föranleder begränsas
myndigheternas möjligheter att ta itu med nya ärenden vilket medför att antalet
oavgjorda ärenden växer. Det skall heller inte bortses ifrån att det långsamma
prövningsförfarandet leder till betydande kostnader för det allmänna.

Det
är alltså angeläget att skyndsamt vidta åtgärder som syftar till att handläggningstiden
i utlänningsärenden kortas ned. De förslag som kommittén har fört fram i detta
syfte är även enligt min mening i huvudsak väl ägnade att läggas till grund
för lagstiftning. Jag kommer i det följande att närmare behandla förslagen om
polismyndighets utredning i utlänningsärenden, rätten till offentligt biträde,
medborgarvittnen,

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 60

meddelande
av förpassningsbeslut samtidigt med avslag av tillståndsansökan, avskaffande
av utlännningsnämnden samt ordningen för verkställighet av förpassningsbeslut
och ytterligare några frågor. Dessförinnan vill jag närmare beröra en annan
viktig fråga.

Jag
nämnde nyss att kommittén hade kommit fram till alt någon frislående slutlig
besvärsinstans för utlänningsärenden inte borde inrättas, I stället skulle
liksom för närvarande besvär över SIV:s beslut i bl. a, avvisnings- och förpassningsärenden
prövas av regeringen. Två av kommitténs fem ledamöter reserverade sig
emellertid och förordade att en besvärsnämnd inrättas. Remissinstanserna har
varit starkt splittrade på denna punkt (3.8,2). Ett stort antal har anslutit
sig till reservanternas förslag. Man har menat att en besvärsnämnd skulle vara
väl ägnad att pröva besvären och alt en sådan ordning i särskild grad
motiverades av alt kommittéförslagen beräknades medföra en kraftig ökning av
antalet besvärsärenden. Flera andra remissinstanser har emellertid anslutit sig
till komittémajoritetens förslag alt bibehålla regeringen som slutlig besvärsinstans.
Man har därvid bl. a, åberopat ärendenas betydelse för sökandena och
understrukit, att avgörandet i sista hand bör träffas av regeringen såsom
politiskt ansvarig för utlänningspolitiken. Betydelse har även tillmätts
utlänningarnas förväntade oro, om nuvarande möjlighet att få avlägsnandebeslut
prövade av regeringen skulle ryckas undan. Några av remissinstanserna har
motiverat sin anslutning till kommittéförslaget med att det under alla
förhållanden skulle finnas risk för att ärendena på ett eller annat sätt fördes
vidare från en besvärsinstans till regeringen och att delegeringen till
besvärsinstansen därigenom skulle förlora sin verkan.

För
egen del vill jag anföra följande. Jag delar i och för sig uppfattningen att
regeringens befattning med prövning av enskilda ärenden bör i möjlig mån
begränsas till förmån för dess planerande verksamhet. Ä andra sidan griper
beslut om avvisning eller förpassning ofta så djupt in i den berörda personens
liv att det framstår som befogat att han får möjlighet att föra sin sak vidare
till regeringen. Enligt reservanterna i kommittén skulle önskemålen om en
regeringsprövning tillgodoses i tillräckligt hög grad genom de möjligheter
till underställning som deras förslag öppnar för SIV och den tilltänkta
besvärsnämnden. Jag vill inte hävda att det skulle vara uteslutet att välja en
sådan lösning. Jag har likväl ansett mig böra stanna för att inte nu föreslå
att man inrättar en sådan nämnd. Generell rätt att till regeringen överklaga SIV:s
beslut i avlägsnandeärenden infördes den 1 januari 1976. Det finns enligt min
mening i dag inte tillräckliga skäl att ändra den ordningen. Närmare
erfarenheter bör också avvaktas från tillämpningen av de nu av mig föreslagna
nya reglerna för utlänningsärendenas handläggning, innan man på nytt tar upp
frågan om en särskild besvärsinstans. Jag anser alltså att besvärsrätten till
regeringen skall finnas kvar t. v.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 61

Ett
genomförande av kommittéförslaget i övriga delar leder till en kraftig ökning
av antalet besvärsärenden som skall prövas av regeringen. Det blir därför
nödvändigt med en förstärkning av den enhet inom arbetsmarknadsdepartementet
som handhar beredningen av dessa ärenden. Denna fråga avser jag emellertid att
ta upp i annat sammanhang.

Jag
avser att nu även gå in på en av SIV aktualiserad fråga som rör de s. k.
gäststuderandena. Utlänning, som är inskriven vid läroanstalt här i landet och
som har sin försörjning under studietiden säkrad genom egna medel, stipendier
eller studielån eller på annat liknande sätt, får enligt 37 § UtlK inte utan
särskilda skäl vägras uppehållstillstånd för den tiden. SIV har i skrivelse
till regeringen pekat på en rad svårigheter som har uppkommit på senare tid vid
tillämpningen av bestämmelsen. Verket föreslår ändringar i gällande
bestämmelser i syfte att komma till rätta med svårigheterna. Skrivelsen har remissbehandlats.

Jag konmier
mot bakgrund av vad jag nu nämnt att i det följande föreslå vissa preciseringar
av gällande riktlinjer för gäststuderande. Eftersom dessa riktlinjer antogs av
riksdagen år 1968 (prop. 1968: 142, SU 196, rskr 405) bör regeringens
ställningstaganden i denna fråga underställas riksdagen.

5.2
Behovet av utlänningsnämnden

Är
1937 övertog socialstyrelsen prövningen av ett flertal typer av utlänningsärenden.
Samtidigt inrättades utlänningsnämnden som ett rådgivande organ åt styrelsen.
Nämnden skulle bl. a. vara ett språkrör för den allmänna uppfattningen i
svårbedömda och allmänt uppmärksammade falL Nämnden har spelat en viktig roll
inte minst när det gällt att bevaka flyktingars rättsskydd. Förutom att utgöra
en rättssäkerhetsfaktor har nämnden haft betydelse genom att en lekmannaledamot
har deltagit i varje sammanträde.

Fram
till år 1976 var rätten att besvära sig över SIV:s avlägsnandebeslut
begränsad. Besvärsrätt fanns när nämnden eller ledamot i nämnden hade annan
mening om utgången än SIV. Nämnden skulle därigenom vara en garant för att
svårbedömda frågor kunde besvärsvägen föras till regeringen. På nämndens
begäran skall vidare ärenden underställas regeringen. Utlänningsnämnden har
dessutom till uppgift att hålla förhör på begäran av regeringen eller SIV.

När
allmän besvärsrätt i avvisnings- och förpassningsärenden infördes, bortföll
ett viktigt motiv för nämndens verksamhet. Rätten för utlänningen att få varje
avvisnings- eller förpassningsbeslut överprövat av regeringen innebar en
kraftig förstäricning av rättssäkerheten. I samband

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 62

med
den allmänna besvärsrättens införande aktualiserades därför också frågan om
utlänningsnämndens avskaffande. Frågan överlämnades emellertid till
utlänningslagkommittén för närmare överväganden.

Kommittén
pekar till en början på att utlänningsnämnden har förlorat sin betydelse för
rätten att anföra besvär samt att nämnden under senare tid endast i något
enstaka fall har utnyttjat möjligheten att begära underställning av ärende hos
regeringen. Vidare anges att möjligheten att utnyttja nämnden som förhörsorgan
sällan används och att denna uppgift i och för sig kan läggas på annan
myndighet. Det värde som ligger i lekmannainflytandet vid prövningen i nämnden
kan enligt kommittén delvis anses tillgodosett genom sammansättningen av SIV:s
styrelse och, i förekommande fall, genom prövningen av ärendet i regeringen.
Man hänvisar också till de föreslagna medborgarvittnena. Slutligen framhåller
kommittén att handläggningstiderna i utlänningsärenden kan förkortas betydligt
om yttrande inte behöver inhämtas från nämnden. Allt detta leder enligt
kommittén fram till att utlänningsnämnden bör avskaffas.

Samtliga
remissinstanser har anslutit sig till förslaget. Utlänningsnämnden
understryker emellertid att behovet av lekmannainflytande inte kommer att bli
tillgodosett, om inte SIV i ökad utsträckning i styrelsen eller i en grupp av
denna prövar ärenden i vilka flyktingfrågan eller starka humanitära skäl har
avgörande betydelse.

Det
avgörande motivet för att ha kvar utlänningsnämnden har otvivelaktigt
bortfallit genom införande av en allmän besvärsrätt i bl, a. avvisnings- och förpassningsärenden.
Självfallet ligger det alltid ett värde i att den beslutande myndigheten får
synpunkter från ett organ med kunskaper och erfarenhet i de aktuella frågorna.
Det lekmannainflytande som nämnden representerar utgör också ett värdefullt
inslag i prövningen. Dessa fördelar måste emellertid vägas mot den fördröjning
som den nuvarande ordningen medför redan nu och som kan förutsättas förvärras
genom en väntad ökning av antalet förpassningsärenden. En enig kommitté och en
samfälld remissopinion har mot den bakgmnden uttalat sig för att
utlänningsnämnden avskaffas. Jag delar den uppfattningen. Ett bibehållande av
utlänningsnämnden låter sig enligt min mening inte förena med strävandena alt
åstadkomma ett enkelt och ändamålsenligt prövningsförfarande i
utlänningsärenden. Jag föreslår alltså att utlänningsnämnden avskaffas.

Redan
nu avgörs principiella ärenden i allmänhet av SIV:s styrelse. Med anledning av
vad nämnden uttalade i sitt remissyttrande vill jag ändå understryka betydelsen
av att viktigare utlänningsärenden i all den omfattning som är möjlig prövas av
SlV:s styrelse i stället för på tjänstemannaplanet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 63

5.3
Handläggningen av utlänningsärenden hos polismyndighet Rätt till offentligt
biträde

Polismyndighet
spelar en viktig roll vid handläggningen av utlänningsärenden. Detta hänger främst
samman med att passkontrollen och den inre utlänningskontrollen i vårt land
sedan gammalt är polisiära uppgifter. Polismyndighet meddelar avvisningsbeslut
och beslutar om verkställighet av sådant beslut. Den har hand om delgivning av SIV:s
beslut samt har ålagts en omfattande underrättelseskyldighet till bl, a. SIV.
Som exempel kan nämnas att polismyndighet som finner att det finns anledning
att ta upp fråga om förpassning av utlänning ur riket skall underrätta SIV om
detta. Beslut om verkställighet av förpassnings-, utvisnings- eller
förvisningsbeslut meddelas av länsstyrelse. Det praktiska genomförandet
ankommer emellertid på polismyndighet. Längre fram tar jag upp frågan om att
låta polismyndighet i stället för länsstyrelse även fatta beslut om verkställighet
av förpassningsbeslut (5,5), Av särskild betydelse i detta sammanhang är
emellertid en annan av polisens uppgifter, nämligen dess verksamhet som
utredande myndighet.

Polismyndighet är
utredningsmyndighet i tillståndsärenden samt i avvisnings- och förpassningsärenden.
Polismyndighets utredningsskyldighet i ärenden om uppehållstillstånd innebär
att polismyndighet skall göra utredning om utlänningens försörjningsförmåga och
personliga förhållanden (36 § UtlK). SIV har i samråd med RPS och i vissa
delar med AMS meddelat föreskrifter om polismyndighets handläggning av ärenden
om uppehålls- och arbetstillstånd m, m. för utlänningar. Dessa redovisas i
bilaga till kommittébetänkandet, I huvudsak gäller följande.

Ansökan om tillstånd ges
in till polismyndigheten i den ort där utlänningen är bosatt eller
huvudsakligen vistas. Polismyndigheten gör en utredning om sökandens person
och verksamhet. Utredningen kan vara av tre slag, nämligen grundutredning, som
i princip skall göras endast då utlänningen första gången i Sverige ansöker om
tillstånd, standardutredning, som används vid ansökan om förlängt tillstånd,
samt förpassningsutredning, som skall göras då fråga uppkommit om utlännings
förpassning ur landet. Är 1973 ändrades tidigare föreskrifter på det sättet
att grundutredningen i fortsättningen skulle göras så utförlig att den normalt
skulle kunna fungera även som förpassningsutredning. På begäran av SIV
medverkar polisen också i utredning av annat slag.

Mot bakgrund av att
kvaliteten på polisutredningarna ofta har visat sig vara bristfällig, särsldlt
när det gällt fråga om politiskt flyktingskap och avlägsnande av utlänning, har
numera beslut fattats om inrättande av utredningscentraler vid
polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö (prop. 1976/77: 100 bilaga 5
s. 32, JuU 27, rskr 224). Avsikten är att polischef i annat polisdistrikt skall
kunna begära biträde med mera krävande utredningar hos en sådan central. Beslutsfunktionema

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 64

kvarstår
emellertid hos den polischef som begärt utredningen.

Utlänningslagkommittén
betonar inledningsvis vikten av att utredningen i utlänningsärenden genomförs
utan dröjsmål och av kvalificerad personal. Man utgår från att
utredningscentralerna skall bidra till detta, liksom den satsning på ökad
utbildning som RPS har inlett (SOU 1977: 28 s. 81). Ytterligare åtgärder bedöms
emellertid nödvändiga. Kommittén framhåller att utredningen i utlänningsärenden
fortfarande ofta sker i två led, med en grundutredning för prövningen av
tillståndsfrågan och en särskild förpassningsutredning. Om onödiga dröjsmål
skall kunna undvikas är det enligt kommittén nödvändigt att utredningen från
början görs så fullständig att den kan ligga till grund för ett samtidigt
ställningstagande i tillstånds- och avlägsnandefrågan. Behövs komplettering
skall SIV avvakta med beslut i båda frågorna. Så snart det inte framstår som
klart att utlänningen kommer att få stanna, bör han enligt kommittén få veta
att ett avlägsnandebeslut kan komma att meddelas.

För
att öka rättssäkerheten i förfarandet föreslår kommittén vidare alt utlänningen
normalt får rätt till offentligt biträde redan under polisutredningen, så
snart det finns risk att tillståndsansökningen kommer att avslås av SIV. Detta
anges vara av vikt inte minst mot bakgrund av att utlänningen på grund av
tidigare erfarenheter i sitt hemland inte sällan hyser misstro mot polisen. En
sådan ordning kommer bl, a. av det skälet att bidra Ull en fullständigare
utredning, I det sammanhanget föreslår man också att biträdet skall utses av
SIV resp. regeringen och inte som nu av rättshjälpsnämnd. Därigenom skulle man
enligt kommittén vinna tid.

Slutligen
har kommittén eftersträvat lekmannainsyn i utlänningsärenden. Man föreslår av
den anledningen att ett s, k, medborgarvittne medverkar vid polisförhör, om
utlänningen inte motsätter sig detta. Det bör enligt kommittén medföra att
utlänningens kontakt med polismyndigheten underlättas och förtroendet för
denna ökar.

Remissinstanserna
tillstyrker allmänt förslaget att förbättra utredningen hos polismyndighet, I
åtskilliga yttranden betonas emellertid att någon avgörande förbättring inte
kan förväntas utan pesonalförstärk-ningar. Flera remissinstanser, bl, a, RPS
och SIV, understryker också att de tre utredningscentralerna inte kan förväntas
klara av mer än en del av de mera kvalificerade utredningarna avseende fråga om
politiskt flyktingskap. Liksom hittills koinmer den stora bördan att ligga på
de enskilda polismyndigheterna.

Samtliga
remissinstanser instämmer i förslaget att göra rättshjälpen i utlänningsärenden
mera generös och att låta biträdet medverka redan under utredningen hos polismyndighet,
SIV framhåller att förslaget skulle medföra tidsvinst och förbättrad kvalitet
på utredningarna. Advokatsamfundet menar att tidsvinsten kan räknas i månader.
Domstolsver-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 65

ket
anser att gällande bestämmelser möjliggör en generösare praxis än för
närvarande. Däremot har i stort sett alla som yttrat sig motsatt sig att SIV
resp. regeringen skulle förordna biträde. Detta gäller inte minst SIV, som
motsätter sig att överta förordnanderätten. Ett skäl till avståndstagandet som
återkonmier i flera yttranden är att utlänningen lätt förlorar förtroendet för SIV:s
prövningsförfarande, om samma myndighet avgör rätten till offentligt biträde
och själva sakfrågan. Av principiella skäl anses det vidare vara olämpligt att
göra undantag i dessa fall från den annars gällande ordningen att
rättshjälpsnämnderna förordnar biträden och beslutar om kostnaderna.

Förslaget
att införa medborgarvittnen har över lag mottagits positivt, även om det från olika
håll varnas för alltför stora förväntningar. Några remissinstanser framhåller
att rätten till offentligt biträde har avsevärt större betydelse när det
gäller att skapa förtroende för myndigheterna. 1975 års polisutredning, som
har i uppdrag att utreda frågan om medborgarvittnens medverkan vid polisförhör
i allmänhet, anser det knappast vara tänkbart att medborgarvittnen skulle
medverka i den omfattning som kommittén har föreslagit. Man pekar vidare på
att ett mera allmänt system av medborgarvittnen inte beräknas komma tiU stånd
redan vid tiden för ändringarna i UtlL.

Den
utredning som polismyndigheten gör i tillstånds- och förpassningsärenden
bildar underlag för SIV:s beslut i ärendet. Det är självfallet av stor
betydelse för ärendets fortsatta handläggning att utredningen görs så
fullständig som möjligt och att den även i övrigt fyller högt ställda krav.
Detta förutsätter i sin tur bl. a, att den misstänksamhet och det misstroende
som utlänningen ofta hyser mot den utredande myndigheten kan undanröjas eller
dämpas. Vikten av goda utredningar accentueras om man, som jag längre fram
ämnar föreslå (5,4), inför den ordningen att förpassningsfrågan normalt skall
prövas i samband med att ansökan om uppehållstillstånd avslås.

Av
kommiltébetänkandet och remissyttrandena framgår att utredningarna i dag inle
sällan är ofullständiga och att kompletteringar därför blir nödvändiga.
Fortfarande går det i praktiken i stor utsträckning till så, att separata
utredningar görs i tillstånds- och förpassningsärendena, fastän det enligt SIV:s
föreskrifter normalt endast skall göras en utredning. Den ordning som
kommittén föreslår är enligt min mening däremot väl ägnad alt förbättra
handläggningen av de utlänningsärenden som skall prövas av SIV. Jag vill även
för egen del understryka vikten av att den utredning som görs av polismyndighet
med anledning av ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd blir så
fullständig, att den kan läggas till gnmd för samtidiga beslut både i tillstånds-
och avlägsnandefrågan. Självfallet bör dock utredningen kunna begränsas i
sådana fall då det framstår som fullt klart att utlänningen kommer att få
stanna. I övriga fall skall utlänningen underrättas om att det finns risk att
ett

5
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 90

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 gg

beslut
om avlägsnande kan komma att meddelas av SIV i samband med prövningen av hans
ansökan och att någon ytterligare utredning inte kommer att äga rum. Det är
viktigt att utlänningen mot den bakgrunden uppmanas att ange alla de skäl
politiska och andra som han åberopar för att få stanna, I övrigt ankommer
det på SIV i samråd med bl. a. RPS att liksom hittills meddela behövliga
föreskrifter för polisens handläggning.

Jag
antydde tidigare att en förutsättning för en god och fullständig utredning är
att utlänningen hyser förtroende för förhörsmyndigheten. Detta är ofta inte
fallet. Många utlänningar, särskilt från totalitära stater, har sådan
erfarenhet från polisen i hemlandet att polisförhören också här innebär en
stark psykisk press. Mycket kan emellertid göras för alt underlätta kontakten
mellan utlänningen och förhörsmyndigheten. Beslutet om inrättande av
utredningscentraler med kvalificerad personal i Stockholm, Göteborg och Malmö
är ett betydelsefullt steg i den riktningen. För att underlätta utlänningens
kontakt med förhörsmyndigheten är det nödvändigt att den polispersonal som
sköter förhören är väl utbildad för sin uppgift. Jag noterar därför med
tillfredsställelse att RPS, huvudsakligen i samarbete med SIV, på senare tid
har intensifierat utbildningsverksamheten för polispersonal i fråga om
gränsövervakning och utlänningslagstiftning m. m. (se SOU 1977: 28 s. 8182).
Jag är övertygad om att mycket står att vinna genom att man går vidare på de
vägar jag nu har nämnt.

I
syfte att öka lekmaimainsynen vid polisens förhör och motverka misstroende hos
utlänningen mot förhörsmyndigheten har kommittén vidare, som jag nämnde,
föreslagit att medborgarvittnen är närvarande vid förhören, F, n, tillämpas i
Göteborg en ordning som innebär, att ett antal privatpersoner står till
förfogande som civila förhörsvittnen vid polisförhör i allmänhet. Tanken att
generellt införa samma ordning vid utlänningsförhör har vunnit gehör hos de flesta
av remissinstanserna. Några uttalar dock tvivel på värdet av medborgarvittnen.

För
egen del vill jag på intet sätt förneka att medborgarvittnen skulle ha ett
värde i utlänningsärenden, främst då genom den insyn som en sådan ordning ger.
Jag är däremot inte lika övertygad om att det av utlänningen utan vidare
upplevs som en trygghet att ett sådant vittne är med vid förhöret. Den
misstänksamhet utlänningen känner kan lika väl rikta sig mot vittnet, vars
funktion han ställer sig tvivlande till. Jag menar för min del att syftet att
skapa förtroende långt bättre tillgodoses genom att utlänningen får ett
rättsligt biträde som tar sig an hans sak. Under alla förhållanden är det ännu
för tidigt att ta ställning till frågan om införande av medborgarvittnen i
utlänningsärenden. Resultatet av 1975 års polisutrednings arbete måste först
avvaktas. Frågan får tas upp i samband med att ett eventuellt införande av medborgarvittnen
vid polisverksamheten i allmänhet övervägs.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:90 67

Som
jag redan nämnt har kommittén tillmätt rättshjälpsfrågan en mycket stor
betydelse. Jag delar kommitténs uppfattning att få saker är bättre ägnade att
öka utlänningens rättssäkerhet än att han på ett tidigt stadium får ett
kunnigt biträde. Av särskild vikt är att biträdet finns med redan under
polisutredningen. Den omständigheten att utlänningen biträds av en med
utlänningslagstiftningen förtrogen person torde i hög grad bidra till att göra
utredningen fullständig. Som jag har nämnt har också en enig remissopinion
ställt sig bakom förslaget att vidga rätten till offentligt biträde i
utlänningsärenden.

I
likhet med kommittén anser jag huvudprincipen böra vara att ingen utom såvitt
gäller de avvisningar som utan längre frihetsberövanden beslutas av polisen
skall kunna avlägsnas ur riket utan att ha erbjudits bistånd av ett offentligt
biträde. Erbjudandet bör ske så snart man börjar sätta i fråga att utlänningen
skall avlägsnas. Görs den bedömningen, som ofta är fallet, av
polismyndigheten, bör udänningen redan på detta stadium erbjudas offentligt
biträde. Vill utlänningen då ha biträde, skall han normalt få det. Offentligt
biträde skall självfallet också vid behov förordnas på initiativ av
polismyndigheten. Framstår det som klart att utlänningen skall få stanna bör
biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana att
något behov av biträde inte föreligger. I sådana fall skall biträde inte heller
förordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd
inte föreligger och att hinder inte finns mot förpassning till hemlandet.

Den
utvidgning av rätten till offentligt biträde som jag nu har förordat medför
naturligtvis viss kostnadsökning. Som kommittén framhåller kan
kostnadsökningen beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vinster som de
förkortade handläggningstiderna medför (SOU 1977: 28 s. 9596),

För
frågan om vidgade möjligheter till rättshjälp i utlänningsärenden har följande
omständigheter betydelse. Den s. k. rättshjälpsutredningen avgav i juli 1977
betänkandet (SOU 1977: 49) Översyn av rättshjälpssystemet. I betänkandet
föreslås en ny rättshjälpslag. Rättshjälpsutredningen anser att praxis
beträffande beviljande av offentligt biträde är alltför restriktiv. Utredningen
framhåller vidare att en lagändring måste till beträffande förutsättningarna
för förordnande av offentligt biträde för att de önskemål som låg bakom
rättshjälpsreformen skall tillgodoses. I fråga om rätten till offentligt
biträde i utlänningsärenden ansluter sig rättshjälpsutredningen till
utlänningslagkommitténs förslag. En motsvarande utvidgning av rätten till
offentligt biträde föreslås även i de ärenden i övrigt i vilka offentligt
biträde kan förordnas (jfr 41 § rättshjälpslagen). De föreslagna ändringarna
uppnås genom att den nu gällande förutsättningen för offentligt biträde, att
biträdet behövs för att tillvarata den enskildes rätt (42 §), ersätts med en
regel av innebörd, att of-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 68

fentligt
biträde skall utses om det ej är obehövligt. Det föreslås alltså en presumtion
för rätt till offentligt biträde. När det gäller förfarandet vid förordnande av
offentligt biträde anser majoriteten av utredningens ledamöter och experter att
beslutanderätten skall ligga kvar hos rättshjälpsnämnden. Undantag härifrån
bör dock gälla i fall där regeringen handlägger ärendet.

Rättshjälpsutredningens
betänkande som handläggs inom justitiedepartementet remissbehandlas för
närvarande.

Efter
samråd med chefen för justitiedepartementet får jag anföra följande. Den
föreslagna ordningen med offentligt biträde åt utlänningen redan under
polisutredningen fömtsätter ändring i 41 § rättshjälpslagen. Denna bör
genomföras redan nu. Vissa närmast redaktionella ändringar i samma paragraf
blir vidare nödvändiga till följd av utlänningsnämndens avskaffande. Av
bestämmelserna bör följa att offentligt biträde kan förordnas vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning. I ärende hos
polismyndighet om avvisning bör gälla utöver vad som nu gäller om rätt till
biträde när utlänningen enligt 35 § UtlL har hållits i förvar längre tid än en
vecka att biträde kan förordnas så snart det förekommer anledning att
underställa SIV ärendet. Även i verkställighelsärende bör offentligt biträde
kunna förordnas så snart det finns anledning att ärendet skall underställas
SIV. Biträdet bör alltså kunna förordnas under tiden polisutredning pågår.

Frågan
om införande av en presumtion i 42 § rättshjälpslagen i syfte att vidga rätten
till offentligt biträde har som nämnts behandlats av rättshjälpsutredningen.
Dess förslag remissbehandlas för närvarande och kommer senare att övervägas
inom justitiedepartementet. Det är ännu för tidigt att bedöma om och när en ny
rättshjälpslag eller ändringar i gällande lag med anledning av betänkandet
kommer att träda i kraft.

En
omfattande rätt till offentligt biträde i utlänningsärenden är av grundläggande
betydelse när det gäller att åstadkomma ett samtidigt både rättssäkert och
skyndsamt förfarande i dessa ärenden. En reform i detta hänseende bör därför
genomföras redan nu och inte vänta på den lagstiftning som
rättshjälpsutredningens betänkande kan leda till. Erfarenheterna visar att man
inte för alt uppnå den avsedda utvidgningen av rätten till biträde kan förlita
sig enbart på förändringar i praxis. En lagändring är därför nödvändig.
Rättshjälpsutredningens förslag att offentligt biträde skall utses om det inte
är obehövligt lämpar sig väl för detta ändamål. En presumtion för rätt till
biträde bör dock i detta skede införas endast i fråga om utlänningsärenden. Presumtionen
bör därvid omfatta, inte endast ärenden enligt 41 § 69 rättshjälpslagen utan
även ärenden enligt punkterna 11, 12 och 18 i samma paragraf. Jag föreslår
därför i avvaktan på en framtida eventuell reformering av rättshjälpslagen alt
42 § i lagen ändras på det sättet att i fråga om de nu angivna ärendena
offentligt biträde skall förordnas om det inte måste

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 69

antas
att behov av biträde saknas.

Rättshjälpsutredningen
har i sitt betänkande även behandlat och lämnat förslag i fråga om vilken
myndighet som skall förordna offentligt biträde. Utlänningslagkommittén har
för sin del föreslagit att rätten att förordna biträde förs över från
rättshjälpsnämnden till den myndighet som handlägger utlänningsärendet SIV
eller regeringen.

Rättshjälpsutredningens
förslag tar sikte inte bara på utlänningsärenden utan även på övriga fall där
förordnande av offentligt biträde enligt 41 § rättshjälpslagen kan komma i
fråga. En samlad lösning av frågan om vilken myndighet som skall besluta om
offentligt biträde bör eftersträvas. Redan de ändringar i rätten att erhålla
biträde som jag nu förordat är ägnade att medföra snabbare handläggning av utlänningsärendena.
Frågan, om annan myndighet än rättshjälpsnämnd skall besluta om offentligt
biträde, torde därför utan olägenhet kunna tas upp i samband med att
rättshjälpsutredningens betänkande behandlas inom justitiedepartementet.

Jag
vill slutligen i detta sammanhang erinra om den livliga offentliga debatt som
har förekommit angående de s. k. korta avvisningama, dvs. avvisningar som polismyndighet
enligt gällande bestämmelser beslutar och verkställer omedelbart eller kort tid
efter inresan. I dessa fall kommer inte heller det nu framlagda förslaget att
ge utlänningen rätt till offentligt biträde. Detta skall emellertid ses mot
den bakgrunden, att sådan avvisning endast får ske i helt klara fall. I alla
andra fall skall avvisningsfrågan underställas SIV. UtlL:s bestämmelser
innebär således att varje avvisnings- och verkställighetsärende i vilket
uppkommer fråga om politisk förföljelse eller påföljder vid krigsvägran m. m.
skall avgöras av SIV och inte av polismyndighet. Detta gäller även fall där
utlänningen åberopar andra politiska skäl än sådana som konstituerar flyktingskap
och de åberopade omständigheterna inte av polisen kan lämnas utan avseende.
Även i övrigt skall SIV och inte polismyndighet ta ställning när avvisningsfrågan
är tveksam,

I
fall då påstående om politisk förföljelse är uppenbart oriktigt skall
underställning visserligen inte ske. Det innebär emellertid inte att polismyndigheten
har rätt att pröva om anförda politiska skäl är tillräckliga för atl
utlänningen skall få stanna. Den prövningen ankommer på SIV. Vad
polismyndigheten har att ta ställning till är om utlänningens påstående är
uppenbart oriktigt, exempelvis därför att utlänningen kommer från ett land där
förhållandena utesluter risk för förföljelse.

5.4
Handläggningen av utlänningsärenden hos statens invandrarverk

Genom
de åtgärder som jag nu har föreslagit kommer den inledande handläggningen av
ett tillstånds- och avlägsnandeärende att förbättras. Underlaget för besluten
blir fullständigare, samtidigt som rättssäkerheten förstärks. Ännu mera står
emellertid att vinna genom en ändrad

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 70

ordning
för handläggningen av dessa ärenden hos SIV.

I
dag gäller som jag förut har nämnt att ett avslag på ansökan om
uppehållstillstånd normalt inte förenas med ett förpassningsbeslut. Även om
utlänningen inte har någon rätt att vistas här sedan han har nekats
uppehållstillstånd, stannar han ofta kvar under lång tid innan frågan om
förpassning tas upp. Under denna tid inger utläimingen ofta nya tillståndsansökningar.
Möjlighet finns redan nu för SIV att förpassa utlänningen samtidigt med att
tillståndsansökningen ogillas. Den möjligheten används emellertid sällan. Det
inträffar endast i sådana faU då polismyndighet, i samband med att ansökan om
uppehålls- och arbetstillstånd överlänmas till SIV för avgörande, anmäler att
det enligt polisens mening föreligger anledning att förpassa utlänningen. Ett
hinder mot samtidiga beslut i tillstånds- och avlägsnandefrågorna ligger i att
polisutredningarna oftast inte är så fullständiga att de kan läggas till grund
också för beslut i förpassningsfrågan. Ett annat och viktigare hinder har
hittills varit att utlänningsnämnden, som skall höras innan förpassningsbeslut
meddelas, inte är dimensionerad för ett så stort antal ärenden som skulle bli
följden, om varje avslag av ansökning om tillstånd skulle förenas med ett förpassningsbeslut.
Genom förslagen om gemensam tillstånds- och förpassningsutredning och
avskaffande av utlänningsnämnden undanröjs de nämnda båda hindren mot
samtidiga beslut.

Kommittén
har föreslagit alt SIV samtidigt med avslag på ansökan om uppehållstillstånd
skall besluta om förpassning av utlänningen, så snart det inte finns synnerliga
skäl mot detta. Endast när det är ställt utom varje rimligt tvivel att
utlänningen kommer att lämna landet efter avslag på tillståndsansökningen bör
SIV enligt kommittén kunna underlåta att meddela förpassningsbeslut. Samtliga
remissinstanser biträder i princip förslaget. Några remissinstanser vill
emellertid göra det möjligt för SIV att i större utsträckning än vad kommittén
har föreslagit underlåta förpassning. Svenska flyktingrådet pekar i detta
sammanhang på att ett förpassningsbeslut kan ses som en form av prickning av
utlänningen.

Det
bör understrykas att den främsta anledningen till de långa väntetiderna i
utlänningsärenden är just, att avslag på ansökan om uppehållstillstånd inte
kombineras med ett förpassningsbeslut. Den omständigheten att det inte i
samband med avslagsbeslutet föreligger något avlägsnandebeslut som kan och
skall verkställas leder, som kommittén framhåller, till att utlänningen inte
tar avslagsbeslutet på allvar. I praktiken dröjer det inte sällan lång tid
innan förpassningsutredning kommer till stånd. Detta kan t. ex, bero på
arbetssituationen hos polisen, svårigheter att få tag på utlänningen eller
förnyade ansökningar av denne om uppehållstillstånd.

Som
jag tidigare har framhållit lever utlänningen under denna tid ofta under ett
starkt psykiskt tryck och är för sitt uppehälle vanligen hänvi-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 71

sad
till socialhjälp eller illegala anställningar. De upprepade tillstånds-ansökningama
med åberopande av nytillkomna, verkliga eller konstruerade, anknytningsfakta
medför att utlänningsmyndigheterna inte får tillräcklig tid över för
handläggning av i egentlig mening nya ärenden. Även i övrigt uppstår betydande
olägenheter för det allmänna. Samhällets kostnader under väntetiden är vidare
betydande.

Allt
detta talar med stor entydighet för en ordning med samtidiga beslut i tillstånds-
och förpassningsfrågorna. Jag delar således kommitténs och remissinstansernas
uppfattning att SIV regelmässigt skall meddela förpassningsbeslut samtidigt med
att uppehållstillstånd vägras. En uttrycklig bestämmelse om detta bör tas in i
UtlL. Polisutredningen förutsätts normalt kunna utgöra underlag för båda
besluten. Behövs komplettering bör SIV, som kommittén har föreslagit, avvakta
med båda besluten.

Olika
meningar har förekommit bland remissinstanserna beträffande de möjligheter SIV
skall ha att underlåta att meddela förpassningsbeslut. För egen del vill jag
understryka vikten av att förpassningsbeslut praktiskt taget alltid meddelas
när ansökan om tillstånd avslås. I annat fall kan de eftersträvade
tidsvinsterna lätt gå förlorade. Undantag bör, som kommittén föreslår, göras
endast när det föreligger synnerliga skäl. Jag syftar i likhet med kommittén
bl. a. på fall då det är ställt utom varje rimligt tvivel att utlänningen
frivilligt lämnar landet. Självfallet skall förpassningsbeslut inte meddelas
när utlänningen inte befinner sig här i riket. Inte heller innehavare av s. k, UD-visering
berörs av förslaget. Det är här fråga om bl. a. diplomatisk personal, vars
tillståndsfrågor handläggs av utrikesdepartementet.

5.5
Verkställighet av förpassningsbeslut

Beslut
om verkställighet av förpassnings-, förvisnings- och utvisningsbeslut meddelas
av länsstyrelse. Verkställighet av avvisningsbeslut ankommer på
polismyndighet. I vissa fall är verkställande myndighet skyldig att underställa
SIV verkställighetsärendet. Det är fallet när utlänningen åberopar politisk
förföljelse eller påstår sig löpa risk att bli sänd till krigsskådeplats eller
straffas för att han är krigsvägrare, så snart påståendet inte är uppenbart
oriktigt. Detsamma gäller när utlänningen påstår sig inte vilja återvända till
hemlandet på grund av de politiska förhållandena där och de omständigheter som
han åberopar inte kan lämnas utan avseende (58 §). Underställning skall vidare
ske, om svårighet möter vid verkställigheten eller det är tveksamt hur verkställigheten
skall ske (60 §). Det faktiska genomförandet av verkställighetsbeslut handhas
av polismyndighet. Detta gäller även i de fall då verkställighetsbeslutet
meddelas av länsstyrelse.

Riksdagens
revisorer har i skrivelse till regeringen tagit upp frågan om överflyttning av
beslutanderätten från länsstyrelse till polismyndighet

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 72

i
ärenden om verkställighet av förpassning och utvisning. Revisorerna hade funnit
att länsstyrelse i allmänhet begärde in förslag av polismyndighet beträffande
verkställigheten samt därefter beslöt i enlighet med förslaget och anmodade
polismyndigheten att genomföra verkställighetsbeslutet. Man ifrågasatte om
inte länsstyrelsens medverkan medförde en onödig komplicering av
handläggningsrutinerna med därav följande försening. Man fann knappast
anledning anta att länsstyrelsen skulle kunna tillföra ett ärende något nytt
omedelbart efter det att SIV såsom fackmyndighet fattat ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut.

Med
anledning av framställningen från riksdagens revisorer fick kommittén i
uppdrag att undersöka, om inte beslutanderätten i verkställighetsärenden i
allmänhet kunde överlåtas på polismyndighet.

Kommittén
har i det nu avlämnade betänkandet begränsat övervägandena till att avse
verkställighet av förpassningsbeslut, I betänkandet framhålls inledningsvis att
man även i framliden bör behålla ordningen med ett särskilt beslut om
verkställighet vid sidan av själva avlägsnande-beslutet. Det gör det nämligen
möjligt att bestämma vägen och sättet för resan i så nära anslutning till utresan
som möjligt. När det sedan gäller vilken myndighet som skall besluta om
verkställigheten av förpassningsbeslut pekar kommittén på att lagakraftvunnet
beslut i den gmndläggande frågan om avlägsnande föreligger och att det på
verkställighets-stadiet normalt endast borde återstå att bestämma om vägen och
sättet för utresan. Mot den bakgrunden bör det enligt kommittén inte finnas
behov av att föra in ytterligare en myndighet, som skall bedöma ärendet från
rättsliga utgångspunkter. Någon avgörande skillnad mellan verkställighet av
ett avvisningsbeslut, som redan nu ankommer på polismyndighet, och ett förpassningsbeslut
anser kommittén inte föreligga. Gällande regler om underställning vid påstådd
politisk förföljelse m. m. eller vid uppkomna svårigheter vid verkställigheten
anses ge tillräckliga garantier från rättssäkerhetssynpunkt. Till detta kommer
att utlänningen kan begära återbrylning hos regeringen även på
verkställighetsstadiet, om nya skäl har framkommit som kan medföra rätt att
stanna kvar. Kommitténs slutsats blir att inga invändningar från
rättssäkerhetssynpunkt kan riktas mot att överflytta beslutanderätten vid
verkställighet av förpassningsärenden till polismyndighet. Samtidigt
framhåller dock kommittén att SIV i ökad utsträckning bör utnyttja sin
möjlighet enligt 60 § UtlL att lämna närmare anvisning om verkställighet av förpassningsbeslut
som verket har meddelat.

Under
remissbehandlingen har uppfattningarna i någon mån gått isär. Flertalet av de
remissinstanser som har kommenterat förslaget ansluter sig dock till detta. Dit
hör bl. a. SIV, RPS och två av de fem länsstyrelser som har avgett yttrande i
frågan. SIV anser att det från praktisk synpunkt vore betydligt enklare, om
polismyndigheterna övertog beslutanderätten från länsstyrelserna. Några
betänkligheter från rättssäkerhets-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 73

synpunkt
behöver man enligt SIV:s mening inte ha med hänsyn till de garantier som
utlänningslagens regler ger om underställning i de fall då nya omständigheter
åberopas på verkställighelsstadiet, SIV pekar vidare på att polisen redan har
hand om verkställigheten av avvisningsbeslut, vilket starkt talar för att
polisen bör ta hand om de praktiska problemen även vid verkställighet av bl. a.
förpassningsbeslut. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Stockholms
län. En avvisande hållning intar länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt
Uppsala län liksom Svenska flyktingrådet. Länsstyrelsen i Östergötlands län
anser att frågan bör utredas vidare. Enligt de båda förstnämnda
länsstyrelserna är det viktigt att ansvaret för åtgärderna innehas av en
myndighet med den erfarenhet och juridiska kompetens som en länsstyrelse
förfogar över. Det anförs också att tidsvinsten vid ett genomförande av
förslaget skulle bli marginell.

För
egen del vill jag anföra följande. Polisen handlägger sedan länge självständigt
verkställighet av avvisningsbeslut. Det kan i och för sig hävdas att
utlänningen i awisningsfallen med hänsyn lill gällande tidsfrister har haft
färre möjligheter att rota sig här än vad som är fallet när det är fråga om
förpassning. Detta gäller dock inte alltid och kan inte tillmätas någon större
betydelse i detla sammanhang, särskilt som tidsfristerna för förpassningsbeslut
och verkställighet av sådant beslut skall kraftigt förkortas. Även om vissa
svårigheter kan uppstå vid verkställighet av ett förpassningsärende är ändå
situationen den, att den för utlänningen avgörande frågan om hans avlägsnande
redan har slutligt avgjorts av SIV eller regeringen. Verkställighetsmyndigheten
har endast att på ett riktigt sätt sätta beslutet i verket.

Till
delta kom.mer en viktig omständighet, I frågor om avvisning har polismyndighet betrotts
med rätten, inte bara att ombesörja verkställigheten utan också att meddela
beslut i avvisningsfrågan, låt vara att polisen har skyldighet att underställa
SIV bl, a. ärenden som rör påstått politiskt flyktingskap. Det kan enligt min
mening mot den bakgrunden inte möta betänkligheter att låta polismyndighet få
hand om verkställigheten av förpassningsärenden.

Jag
ser alltså inga hinder från rättssäkerhetssynpunkt eller i övrigt mot att föra
över verkställigheten av förpassningsbeslut till polismyndighet. Under sådana
förhållanden bör man inte behålla ordningen att låta även länsstyrelse medverka
i verkställighetsförfarandet. Jag föreslår därför att förpassningsbeslut skall
verkställas av polismyndighet. Jag vill emellertid samtidigt inskärpa vikten av
att polismyndigheten underställer SIV verkställighetsärenden så snart ett
förut oprövat påstående om politisk förföljelse görs och detta inte är
uppenbart oriktigt, liksom i de övriga fall som anges i 58 och 60 §§ UtlL.

Delade
meningar har framförts beträffande när SIV skall vara skyldig att lämna
anvisningar för verkställigheten och i vilken utsträckning

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 74

verket
skall handha praktiska åtgärder för att underlätta denna, t. ex. att kontakta
utländska ambassader samt ordna pass och visering. Kommittén menar att frågor
som kräver kontakt med utländska ambassader m, m. bör handhas centralt av SIV.
Verket bör alltså undersöka om utlänningen har giltigt pass och om särskilt
tillstånd till genomresa behövs. Av remissyttrandena framgår att de nu nämnda
frågorna i viss utsträckning för närvarande handhas självständigt av
polismyndighet, som ju självständigt svarar för verkställighet av avvisningsbeslut.
Det gäller naturligtvis i särskild grad beträffande större polismyndigheter
med många verkställighetsärenden. SIV och några andra remissinstanser anser att
polismyndigheterna bör ha hand om de nämnda praktiska frågorna vid en
överflyttning av verkställigheten av förpassningsärenden till dem. Det skulle
spara tid. SIV pekar på att svårigheter vid verkställigheten inte alltid kan
förutses när förpassningsbeslutet meddelas.

Förhållandena
torde gestalta sig på olika sätt, beroende på den verkställande
polismyndighetens storlek samt befattning med och erfarenhet av
verkställighetsärenden. Det bör ankomma på SIV att i möjlig mån beakta detta
när förpassningsbeslut meddelas. I den mån kontakter med utländska ambassader,
ordnande av pass och tillstånd m, m. hittills har ombesörjts av polismyndighet
bör detta självfallet ske också i fortsättningen. Skall verkställigheten
däremot ombesörjas av en polismyndighet med begränsade erfarenheter i dessa
hänseenden, är det angeläget att SIV i samband med beslutet vidtar de praktiska
åtgärder som behövs för att underlätta verkställigheten.

5.6
Förbörsmyndigheter

Förhör
är i UtlL föreskrivet i vissa fall. Det gäller bl, a, när beslut skall fattas
om förlängning av förvarstagande samt vid underställning av verkställighet av förpassningsbeslut
när utlänningen har åberopat politiska skäl. Förutom de fall då skyldighet att
hålla förhör föreligger kan det i ärende hos regeringen, SIV, utlänningsnämnden
eller länsstyrelse i annat fall finnas anledning att hålla förhör. Förhör torde
framför allt hållas när motstridiga uppgifter har lämnats. Oftare än förhör
förekommer emellertid informella muntliga kontakter. För närvarande gäller enligt
40 § UtlL att förhöret skall hållas av den myndighet som handlägger ärendet.
SIV får emellertid i ärende hos verket överlämna åt utlänningsnämnden eller
länsstyrelse att hålla förhör. I ärende som handläggs av regeringen får det
ansvariga statsrådet eller tjänsteman som han bestämmer besluta om förhör och
utse förhörsmyndighet. Behöver vittne höras kan regeringen förordna om förhör
vid allmän domstol (43 § UtlL).

Med
anledning av utlänningslagkommitténs förslag har jag förordat att
utlänningsnämnden avskaffas (5.2). Det får i det läget övervägas om i dess
ställe annan myndighet bör utses som förhörsmyndighet och i så

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 75

fall
vilken myndighet som är mest lämpad. Kommittén har till en början övervägt om
man kan låta sig nöja med enbart länsstyrelse som förhörsmyndighet. Kommittén
anför därvid följande. Förhör enligt UtlL hålls i de flesta fall på grund av
att motstridiga uppgifter lämnats. Det krävs därför stor erfarenhet och insikt
av förhörsledaren. Speciella kunskaper om utlänningarnas hemländer är
nödvändiga. Förhören kan vara särskilt känsliga med hänsyn till att utlänningen
kan ha sådana erfarenheter från sitt hemland att han finner det svårt att
samarbeta med myndigheter. Med hänsyn till dessa förhållanden och med tanke på att
handläggningen hos länsstyrelse i princip är skriftlig har kommittén kommit
fram till att annan myndighet än länsstyrelse bör ersätta utlänningsnämnden
som förhörsmyndighet. Övervägandena föranleder kommittén att föreslå att
länsrätt blir förhörsmyndighet, Munllighet i form av förhör sägs ingå som ett
naturligt inslag i en domslolsmässig handläggning. Om förhör i
utlänningsärenden hålls av länsrätt, kan vidare den erfarenhet av muntliga
förhandlingar som genom åren har byggts upp hos länsrätterna komma förhören
tillgodo. Vid sidan av länsrätten bör i vissa fall länsstyrelse kunna liksom
hittills anlitas som förhörsmyndighet.

Kommitténs
förslag har i allt väsentligt godtagils av remissinstanserna. Även jag
ansluter mig till förslaget. I detta sammanhang vill jag emellertid, i likhet
med flera remissinstanser, betona värdet av att SIV i Ökad utsträckning själv
håller förhör i ärenden hos verket.

5.7
Uppehållstillstånd för gäststuderande

I prop.
1968: 142 med riktlinjer för utlänningspolitiken m. m, gavs bl. a. allmänna
riktlinjer för tillståndsprövningen beträffande utländska studerande. En grupp
som där ägnades särskild uppmärksamhet var sådana utlänningar som vill flytta
hit i avsikt att studera eller i vart fall inleda sin vistelse här med studier.
I fråga om bl. a, dessa framhöll dåvarande chefen för inrikesdepartementet
till en början, att bestämmandet av utrymmet för de utländska studerandenas
möjligheter att få utbildningsplatser i Sverige inte var en utlänningspolitisk
fråga. Däremot var det ett utlänningspolitiskt intresse att utlänningen
verkligen kunde bedriva studier här och inte bara kom hit under förevändning
att studera. Genom kravet på uppehållstillstånd fanns möjlighet att kontrollera
att utlänningen var inskriven vid svensk läroanstalt, dvs, alt studieplats hade
ordnats, och att han hade ekonomiska möjligheter att studera. Även
säkerhetssynpunkter beaktades i det sammanhanget. Mot den bakgmnden förordades
att kravet på uppehållstillstånd skulle finnas kvar, samtidigt som den dittillsvarande
generösa tillståndsprövningen behölls. Föredragande departementschefen
anförde vidare bl. a., att den ut-

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 76

ländske
studeranden vid prövningen av tillståndsärendet i regel måste visa, att hans
försörjning var tryggad på annat sätt än genom svenskt studiesocialt stöd t,
ex. genom egna medel, studiesocialt stöd från hemlandet, stipendier e. dyl.
Tillstånd borde regelmässigt lämnas för ett läsår, om utlänningens
legitimationshandling gällde så länge och försörjningen var tryggad för hela
läsåret.

De
riktlinjer som riksdagen har antagit och som återfinns i den nämnda
propositionen bör även i fortsättningen i sina huvuddrag tillämpas vid
tillståndsprövningen beträffande gäststuderande. Mot bakgrund av den förändring
som ägt rum i fråga om framför allt antalet gäststuderande och deras
studiemöjligheter sedan år 1968 anser jag det emellertid vara angeläget att
riktlinjerna preciseras i skilda hänseenden. Jag återkommer strax till den
frågan.

I
ett hänseende bör emellertid gälla en annan ordning än vad som anges i 1968
års riktlinjer. Jag syftar på uttalandena angående rätt för gäststuderande som
har fullföljt sina studier att få stanna kvar här (prop, 1968: 142 s, 116). I
propositionen uttalas att tillstånd till detta i regel bör meddelas den som
redan vid sin ankomst hit lämnat en trovärdig förklaring att han ämnar bosätta
sig i Sverige, I övriga fall skall avgörandet bero på förhållandena i varje
särskilt fall. Motsvarande anges böra gälla studerande som avbryter sina
studier.

Enligt
min mening bör riktlinjerna för beviljande av uppehållstillstånd åt
gäststuderande i princip inte omfatta utlänning, som kan antas ha för avsikt
att stanna kvar i vårt land efter avslutade studier. Sådan utlänning bör
betraktas, inte som gäststuderande utan som invandrare. Den generösa tiUståndsgivning
som också i fortsättningen bör tillämpas beträffande gäststudier bör alltså
förbehållas sådana utländska studerande, som avser att skaffa sig utbildning
här och därefter återvända till sitt hemland eller till annat land. Utlänning
som bedöms ha för avsikt att bosätta och försörja sig här i landet efter
fullföljda eller avbrutna studier bör i allmänhet vägras uppehållstillstånd
även för studietiden. Det gäller självfallet inte utlänning som med tillämpning
av andra bestämmelser redan från början bör få uppehållstillstånd som
invandrare. I annat fall skulle man bli tvungen att antingen vägra utlänningen
rätt att stanna kvar sedan denne efter kanske flera år hunnit rota sig här eller
också acceptera, att utlänningar med hjälp av bestämmelserna om
uppehållstillstånd för gäststuderande bereds möjlighet att bosätta och försörja
sig här vid sidan av den reglerade invandringen. Ingen av dessa båda
konsekvenser bör enligt min mening accepteras. Frågan huruvida utlänningen har
för avsikt att stanna här enbart under studietiden eller ej är naturligtvis
ofta svår att besvara. Det bör emellertid stå SIV fritt att begära besked av
utlänningen på denna punkt.

Jag
återgår så till frågan om en precisering av de riktlinjer som bör gälla för
meddelande av uppehållstillstånd för gäststudier.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 77

Som
jag tidigare har nämnt har SIV i skrivelse till regeringen begärt ändrade
bestämmelser om uppehållstillstånd för gäststuderande. Nu gäller enligt 37 § UtlK
att utlänning, som är inskriven vid läroanstalt här i landet och vars
försörjning under studietiden är säkrad genom egna medel, stipendium, studielån
eller på annat sätt, inte utan särskilda skäl får vägras uppehållstillstånd
under den tiden. Verket framhåller att bestämmelserna kom till under helt
andra förhållanden än dem som nu råder. Syftet var i hög grad att bidra till u-ländernas
utveckling bl. a. genom att ge stipendiater möjlighet till utbildning som de
inte kunde få i hemlandet. Antalet gäststuderande var lågt. Förkunskaperna och
studieförutsättningarna var i alhnänhet goda.

Sedan
början av 1960-talet har antalet gäststuderande mångfaldigats. Enligt SIV
försöker utlänningar att i allt större utsträckning utnyttja den generösa tillståndsgivningen
för gäststuderande till att skaffa en fast anknytning i Sverige och på så sätt
kringgå bestämmelserna om reglerad invandring.

Invandrarverket
understryker vidare att många av gäststuderandena är alltför dåligt förberedda
för studier här. Kompletteringsstudier utöver sådana i svenska språket är som
regel nödvändiga. Även därefter kvarstår ofta betydande studiesvårigheter.
Mycket ofta saknar utlänningen begrepp om vad han skall studera.

Mot
bakgrund av de angivna förhållandena föreslår SIV följande. Uppehållstillstånd
för gäststudier skall anskaffas före inresan i Sverige. Sådant tillstånd skall endast
beviljas den som har fyllt 18 år, om inte synnerliga skäl föranleder annat, och
endast ges åt den som avser att återvända efter studietiden. Kravet på
inskrivning i läroanstalt ersätts med krav på behörighet att skrivas in, vilket
redan nu gäller i praxis. Uppehållstillstånd för gäststudier skall i huvudsak
få ges endast för eftergymnasial utbildning. Invandrarverkets förslag har i
allt väsentligt tillstyrkts av remissinstanserna. I några yttranden har
emellertid anförts, att förutsättningar för en prövning av tillståndsfrågan
före inresan knappast föreligger för närvarande.

Jag
har redan angett som min uppfattning, att uppehållslilistånd för gäststudier i
princip inte bör lämnas åt annan än den som bedöms ha för avsikt att lämna
Sverige efter studietiden. En sådan ordning iakttas för övrigt redan nu. I
övrigt vill jag efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet anföra
följande.

Det
är även enligt min mening angeläget att beviljandet av uppehållstillstånd för gäslstudier
begränsas till studier på en förhållandevis hög nivå. Detta torde också ha
varit avsikten när bestämmelsen kom till, även om den har kommit att tillämpas
annorlunda. Uppehållstillstånd bör i princip beviljas endast för studier på
eftergymnasial nivå. Det innebär att tillstånd som regel endast får avse
högskolestudier. Studier på grundskole- och gymnasieskolenivå, dvs. studier som
utgör en förbere-

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 78

delse
för högskolestudier, bör alltså inte godtas i detta sammanhang. Detta bör
givetvis gälla oavsett om sådana studier bedrivs inom grundskola och gymnasieskola,
inom den kommunala vuxenutbildningen eller vid folkhögskola. Utbildning inom
folkhögskolan som motsvarar högskoleutbildning bör kunna godtas. Utbildning
som anordnas av studieförbunden bör normalt inte ge rätt till
uppehållstillstånd. Frågan om vilken utbildning som skall betraktas som
motsvarande högskoleutbildning bör avgöras i samråd med universitets- och
högskoleämbetet eller skolöverstyrelsen. Jag vill emellertid tillägga, att
uppehållstillstånd för gäststudier i regel bör beviljas endast den som har
fyllt 18 år eller som har 11 års skolgång bakom sig påbörjad tidigast vid 6 års
ålder. En sådan ordning är bl. a. ägnad att motverka att tillstånd lämnas för
studier på lägre nivå än jag nyss har angett.

I
praxis har sedan länge kravet på att sökanden skall vara inskriven vid
läroanstalt ersatts med ett krav på att han skall vara behörig att skrivas in.
En sådan ordning är för övrigt nödvändig numera, sedan nya behörighets- och
antagningsbestämmelser har införts den 1 juli 1977. Den bör alltså gälla även i
fortsättningen. För erhållande av uppehållstillstånd skall utlänningen således
kunna visa att han uppfyller de allmänna behörighetsvillkoren och göra
antagligt att han fyller de särskilda förkunskapskraven för den utbildning han
avser att genomgå. Det är enligt min mening naturligt att SIV i denna fråga
samverkar med myndighet eller utbildningsanstalt som fattar beslut i behörighets-
resp. antagningsfrågan. Den omständigheten att utlänning, som i övrigt fyller
behörighetskravet, behöver skaffa sig kunskaper i svenska språket och eventuellt
även kunskaper i engelska språket bör inte förhindra att han beviljas uppehållstUlslånd.
Sådana förberedande studier i svenska bör normalt inte få bedrivas under mer
än ett år.

I
övrigt bör som villkor för uppehållstillstånd liksom hittills normalt gälla,
att försörjningen för studietiden är tryggad genom egna medel, stipendium,
studielån eller på annat liknande sätt. Ofta torde ledning kunna hämtas från
nivån på de allmänna studiemedlen. Vidare bör fordras att sökanden anger målet
för sina studier. För fortsatt tillstånd bör som regel krävas att studierna
fullföljs på ett i huvudsak godtagbart sätt. Även här bör SIV samverka med
lämplig myndighet inom utbildningsväsendet. Det måste emellertid beaktas att
den utländske studeranden ofta har att övervinna svårigheter som inte
föreligger för andra studerande. Enligt min mening bör bedömningen av
studieresultaten ske i en generös anda.

Slutligen
vill jag ta upp SlV:s förslag att uppehållstillstånd för gäststudier skall ha
beviljats före inresan. En sådan ordning skulle otvivelaktigt förebygga flera
av de olägenheter som nu föreligger. Genom att frågan om utlänningens faktiska
möjligheter att vinna tillträde till studier slutligt avgörs före inresan
skulle man undvika att utlänningen reser

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 79

hit
på vinst och förlust för att kanske efter flera månader få avslag på sin
framställning och tvingas återvända. Jag anser mot den bakgrunden att förslaget
i sig är tilltalande.

Jag
vill emellertid samtidigt peka på att möjligheterna att lösa vissa problem som
kan följa av förslaget ännu inte har studerats tillräckligt. Så t, ex, måste
ett genomförande av förslaget föregås av en tillräcklig och väl spridd
information om reglerna i detta. Det torde dessutom vara nödvändigt att närmare
utreda förutsättningarna att pröva sökandenas behörighet för studierna och i
övrigt pröva förutsättningarna för tillstånd, medan utlänningen befinner sig i
sitt hemland. Det praktiska förfarandet behöver också utredas närmare. Om
dessa problem inte är lösta när förslaget genomförs riskerar man att många
studerande kommer till Sverige utan att uppfylla villkoren med de negativa
följder detta kan få.

Jag
har erfarit att chefen för utbildningsdepartementet avser att inom kort i
särskild ordning bereda vissa frågor rörande de utländska studerandenas förhållanden
i Sverige. I detta sammanhang kommer också de frågor som jag här har berört att
beaktas.

Mot bakgmnd
av vad jag nu har anfört förordar jag att förslaget övervägs vidare. Skulle
regeringen finna det ändamålsenligt att genomföra förslaget, bör enligt min
mening tillståndsprövning före inresan införas.

6
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet
upprättats förslag till

1.
lag om ändring i
utlänningslagen (1954: 193)

2.
lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972: 429)

3.
lag om ändring i lagen
(1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.

De
under 2 och 3 angivna förslagen har upprättats i samråd med chefen för
justitiedepartementet resp. chefen för kommundepartementet.

Förslagen
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.

1
Specialmotivering

7.1
Förslaget till lag om ändring i utlänningslägen

De
förslag som jag i det föregående har lagt fram medför ändringar bl, a, i
bestämmelserna angående utlänningsnämnden och dess verksamhet, meddelande och
verkställighet av förpassningsbeslut samt förhörs-

1
Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande med det som är fogat till
propositionen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 80

myndigheter
i utlänningsärenden. Om förslagen godtages, får ändringar göras i UtlK. Dessa
bör övervägas i ett senare sammanhang,

3
§

I
paragrafen anges att en central utlänningsmyndighet skall ha ansvaret för den
kontroll över utlänningar som behövs för lagens tillämpning. Enligt andra
stycket kan myndigheten inhämta yttrande från utlänningsnämnden. Vidare anges
hur nämnden skall vara sammansatt. Eftersom utlänningsnämnden föreslås
avskaffad utgår detta stycke,

10
§

1
denna paragraf anges innebörden av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd
respektive ett permanent uppehållstillstånd. Enligt andra stycket får
tidsbegränsat uppehållstillstånd innehålla föreskrift om att utlänningen
senast då tiden för tillståndet går ut skall resa ut ur landet. Ett sådant s,
k. utresebeslut utgör ett slags förhandsbesked om att utlänningen inte får
sitt tillstånd förlängt. Beslutet får däremot inte till följd att utlänningen
vid tillståndstidens utgång kan avlägsnas ur riket utan särskilt förpassningsbeslut,
Förpassningsförfarandet är emellertid enklare och snabbare, när utresebeslut
föreligger. Beslut om förpassning kan då meddelas utan att SIV har inhämtat
yttrande från utlänningsnämnden (23 § UtlL) och förpassningsbeslutet kan inte
överklagas (46 § jämförd med 49 § UtlL), varför verkställighet kan ske
omedelbart. Utlänningens rättsskyddsintresse har tillgodoselts redan genom att
utlänningsnämnden skall höras innan utresebeslut meddelas (12 § första stycket
UtlL). Till detta kommer möjligheten att överklaga utresebeslutet (46 § UtlL).

Det
praktiska behovet av uteresebeslut är numera ringa. Som framgått medför utresebeslut
inte att avlägsnande automatiskt kan ske, om utlänningen underlåter att lämna
landet. Förpassningsbeslut måste i vanlig ordning meddelas. Av betänkandet
framgår också att utresebeslut meddelas relativt sällan (SOU 1977: 28 s. 130),
Den omständigheten att avlägsnandebeslutet i dessa fall inte kan överklagas
sätter vidare den utlänning som har haft uppehållstillstånd med utresebeslut i
en sämre ställning än den som har vistats i landet illegalt. Det måste
självfallet vara viktigt för utlänningen att kunna överklaga själva förpassningsbeslutet,
särskilt som det ofta under tillståndstiden inträffar nya omständigheter, som
utlänningen kan önska åberopa och få prövade i förpassningsärendet.

Utlänningslagkommittén
har föreslagit, att möjligheten att meddela utresebeslut avskaffas. Jag delar
kommitténs uppfattning. Information om att förlängt tillstånd inte kan påräknas
kan lämnas på annat sätt. Bestämmelserna i UtlL om utresebeslut bör alltså
utgå. Andra stycket skall sålunda upphöra att gälla.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 81

11
§ Bestämmelsen i paragrafens tredje stycke angående meddelande av

utresebeslut
bör utgå (jämför 10 §),

Enligt
första stycket får utresebeslut samt beslut att vägra uppehållstillstånd av vandelsskäl
inte meddelas ulan alt utlänningsnämnden hörs,

1 fråga om utresebesluten
hänvisas till 10 §, Som jag närmare har utvecklat i den allmänna motiveringen
bör utlänningsnämnden avskaffas. Att låta annan myndighet än utlänningsnämnden
avge yttrande i fall som i övrigt avses i första stycket bör inte komma i
fråga. Första stycket bör därför utgå. Detta innebär inte i sig någon ändring i
fråga om möjligheterna att även fortsättningsvis vägra uppehållstillstånd av vandelsskäl.
Möjligheten härtill har utbildats i praxis. Frågan om införande av ett förbud
mot att vägra utlänning uppehållstillstånd på grund av hans vandel
diskuterades i prop. 1968: 158 (s. 61 f.). En sådan förbudsbestämmelse hade
föreslagits av utlänningsulredningen. Föredraganden kunde emellertid för sin
del inte ansluta sig till förslaget, 1 den nämnda propositionen framhålls
vidare (s. 77) att en utlännings personliga förhållanden inle bör prövas i
ärende om uppehållstillstånd annat än inom ramen för avvisnings- och
utvisningsbestämmelserna, I likhet med utlänningslag-kommittén anser jag att hittillsvarande
möjligheter atl inom ramen för avvisnings- och utvisningsbeslämmelserna vägra
utlänning uppehållstillstånd på grund av hans vandel bör behållas, även om
första stycket med dess hänvisning till vandelsskäl slopas.

Andra stycket av 12 § innehåller
bestämmelser om utlänningsnämndens hörande när s, k. ortsbegränsat
uppehållstillstånd meddelas för längre tid än ett år eller förlängs utöver den
tiden. Om nämnden anser att ortsbegränsningen är obehövlig, skall frågan
underställas regeringen. Bestämmelserna bör utgå med anledning av att nämnden
avskaffas, I stället bör, som föreslagits i betänkandet, föreskrivas att
uppehållstillstånd som innebär rätt att vistas endast inom en kommun eller ett
polisdistrikt för varje gång inte får meddelas för längre lid än ett år, Orlsbe-gränsade
uppehållstillstånd har i praktiken ytterst sällan använts.

Beträffande
frågor om besvärsrätt återkommer jag (se 46 §).

21
a §

Ändringen
beror på utlänningsnämndens avskaffade.

23
§

Bestämmelserna
om utlänningsnämndens hörande bör utgå,

I
stället bör i denna paragraf tas in bestämmelser om skyldighet för

6
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 90

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 82

SIV
att i de fall då ansökan om uppehållstillstånd avslås samtidigt meddela beslut
om förpassning (5,4), Enligt den föreslagna bestämmelsen skall förpassningsbeslut
meddelas i dessa fall, om inte synnerliga skäl föreligger däremot. Som har
framgått av den allmänna motiveringen syftar jag bl, a, på fall då det är
ställt utom varje rimligt tvivel att utlänningen lämnar landet frivilligt. Som
vidare har framgått blir den föreslagna ordningen möjlig genom att
grundutredningens kvalitet förbättras och genom atl utlänningen i dessa fall
normalt kan beräknas ha haft offentligt biträde redan under utredningen hos
polisen. Skulle SIV i visst fall finna alt utredningen visserligen räcker för
att klarlägga alt uppehållstillstånd inte kan meddelas men att ytterligare
uppgifter behövs för att förpassningsbeslut skall kunna meddelas, skall verket
avvakta med båda besluten tills komplettering har skett.

Över
förpassningsbeslut får talan föras (46 § UtiL), Verkställighet genom myndighets
försorg kan ske först sedan beslutet har vunnit laga kraft. Att verkställighet
dessutom anses ha skett när utlänningen har lämnat riket efter att ha fått del
av beslutet framgår av 60 a § UtlL.

39
§

Paragrafen
har anpassats till förslaget om avskaffande av utlänningsnämnden.

40
§

Enligt
paragrafen hålls förhör i utlänningsärende av den myndighet som handlägger
ärendet. Denna kan i vissa fall överlåta åt annan myndighet att hålla förhör.
I ärende som handläggs av regeringen får det för utlänningsärenden ansvariga
statsrådet besluta om förhör och utse förhörsmyndighet. Statsrådet kan
delegera beslutanderätten till tjänsteman.

I
paragrafen skall utlänningsnämnden inte vidare nämnas eftersom den föreslås bli
avskaffad. Det föranleder bl. a, att andra stycket utgår.

Jag
har i det föregående föreslagit (5,6) att förhör i utlänningsärende skall kunna
hållas hos länsrätt och får beträffande de närmare övervägandena hänvisa till
den allmänna motiveringen, I likhet med kommittén anser jag att de förhör som
utlänningsnämnden hittills på begäran har hållit för handläggande myndighet i
fortsättningen normalt bör hållas av länsrätt. Länsrätt bör i allmänhet överta
även länsstyrelsens funktion i detta hänseende, med hänsyn till alt
verkställighet av förpassning skall handhas av polismyndighet och inte av
länsstyrelse (58 § UtlL), I vissa fall kan det emellertid, som kommittén
framhåller, finnas skäl att låta länsstyrelse hålla förhöret även i
fortsättningen. Det är bl. a. fallet beträffande ärende angående verkställighet
av förvisning eller utvisning, vilket har underställts SIV enligt 58 § andra
stycket UtlL. Det kan då ofta vara lämpligt att låta den länsstyrelse som har
handlagt verkstäl-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 83

lighetsfrågan före underställningen hålla förhör som SIV
inte självt kan hålla.

Förslaget föranleder ändring i 6 § första stycket lagen
(1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt. Av bestämmelsen
bör framgå att länsrätt är domför med ordföranden ensam vid förhör som begärs
enligt 40 § UtlL,

42 a §

Paragrafen ändras lill följd av utlänningsnämndens
avskaffande.

45 §

Paragrafen utgår till följd av utlänningsnämndens
avskaffande,

46 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om besvärsrätt över SIV:s
beslut i avvisnings- och förpassningsärenden samt över beslut om uppehållstillstånd
i sådana fall då utlänningsnämnden har hörts enligt 12 § första stycket UtlL,
De åsyftade fallen är sådana då tillståndet har förenats med utresebeslut eller
då tillstånd har vägrats av vandelsskäl,

.Av moti\'cringen till 10 § framgår alt utresebeslut inte
längre skall kunna meddelas. 1 23 § i förslaget föreskrivs att förpassningsbeslut
skall meddelas samtidigt med beslut som innebär atl ansökan om uppehållstillstånd
lämnas utan bifall, om inte synnerhga skäl talar mot detta. Enligt förevarande
paragraf får talan föras mot förpassningsbeslut. Under sådana förhållanden
saknas, som kommittén anfört, anledning all behålla den särskilda besvärsrätten
över beslut att vägra uppehållstillstånd av \andelsskäl.

Jag delar vidare kommitténs uppfattning att besvärsrätt av
principiella skäl bör finnas i fråga om beslut om ortsbegränsat uppehållstillstånd
med hänsyn till de betydande inskränkningar i rörelsefriheten som ett sådant
beslut innefattar. Tidigare saknades visserligen besvärsrätt, men i gengäld
förelåg i vissa fall skyldighet att underställa regeringen frågan.

Paragrafen har ändrats i enlighet med det anförda.

47 och 50 §§

Paragraferna har ändrats redaktionellt med anledning av
avskaffandet av utlänningsnämnden.

58 §

Ändringen i första stycket innebär att verkställighet av förpassningsbeslut
skall handläggas av polismyndighet i stället för länsstyrelse. I övrigt
hänvisas till deij allmänna motiveringen (5.5).

Andra stycket har anpassats till avskaffandet av
utlänningsnämnden.

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 84

69 a §

Paragrafen avser tillämpningen av 15 och 17 §§
förvaltningslagen i utlänningsärende. Andra stycket bör ändras med anledning av
att 12 § föreslås få nytt innehåll, I och med att beslut om ortsbegränsat uppehållstillstånd
alltid skall fallas av SIV och kunna överklagas bör skyldighet föreligga att
motivera beslutet. Paragrafen har ändrats i enlighet härmed.

Övergångsbestämmelser

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 juli
1978. Särreglering behövs endast beträffande 58 § UtlL. Har ärende om
verkställighet av förpassningsbeslut överlämnats till länsstyrelse före den 1
juli 1978 bör äldre bestämmelser gälla i verkställighetsärendet.

1 ärenden som har överlämnats till utlänningsnämnden men i
vilka nämnden inte har hunnit avge yttrande före den 1 juli 1978 bör handlingarna
ulan vidare åtgärd återställas till SIV.

7.2 Övriga lagförslag

Beträffande övriga lagändringar får jag hänvisa till den
allmänna motiveringen samt till specialmotiveringen till 40 § UtlL.

8 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
lagförslagen.

9 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 85

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1978-01-10

Närvarande:
justitierådet Hesser, regeringsrådet Hamdahl, justitierådet Höglund, justitierådet
Hessler.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 15 december 1977 har regeringen på
hemställan av statsrådet Ullsten beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1.
lag om ändring i
utlänningslagen (1954: 193),

2.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972: 429),

3.
lag om ändring i lagen (1971:
52) om skatterätt, fastighetstaxerings-rätt och länsrätt.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gerhard Wikrén.

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 90 86

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-01-26

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård,
Olsson, Dahlgren, Asling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenslam
Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Ullsten

Proposition om ändring i utlänningslagen (1954:193), m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande* över förslag
till

1.
lag om ändring
i utlänningslagen (1954: 193)

2.
lag om ändring
i rättshjälpslagen (1972: 429)

3.
lag om ändring
i lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxerings-rätt och länsrätt.

Föredraganden upplyser alt lagrådet har lämnat
lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen

dels att antaga förslagen,

dels att godkänna de riktlinjer i fråga om meddelande av
uppehållstillstånd för gäststuderande som han har förordat i protokoll vid
regeringssammanträde den 15 december 1977.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.

1 Beslut om lagrådsremiss fatlat vid regeringssammanträde
den 15 december 1977.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 87

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................................. 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag

1.
Lag om ändring
i utlänningslagen (1954: 193) .......... 3

2.
Lag om ändring
i rättshjälpslagen (1972: 429) ......... ... 10

3.
Lag om ändring
i lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt 12

Utdrag av regeringsprotokollet den 15 december 1977.... 13

1
Inledning ..................................................................... 13

2
Huvuddragen av
gällande ordning enligt utlänningslagen och ut-länningskungörelsen 14

2.1 Uppehålls- och arbetstillstånd m. m......................... .. 14

2.2 Avlägsnande av utlänning från
Sverige.................... 17

2.2.1 Avlägsnandeformer ...................................... .. 17

2.2.2 Verkställighet .................................................. .. 20

2.3 Handläggningen
av utlänningsärenden 22

2.3.1 Polismyndighet ............................................. .. 22

2.3.2 Statens invandrarverk ................................. .. 23

2.3.3 Utlänningsnämnden ...................................... 24

2.3.4 Regeringen .................................................... .. 24

2.3.5 Övriga myndigheter ...................................... 25

2.4 Rättshjälp
i utlänningsärenden 25

3 Utlänningslagkommitténs betänkande ........................ .. 25

3.1 Inledning ............................................................... .. 25

3.2 Allmänna synpunkter vid
remissbehandlingen.......... .. 28

3.3 Förfarandet hos polismyndighet............................... .. 29

3.3.1 Kommittén ..................................................... .. 29

3.3.2 Remissyttrandena ......................................... .. 30

3.4 Förfarandet
hos statens invandrarverk 32

3.4.1 Kommittén ..................................................... .. 32

3.4.2 Remissyttrandena ......................................... 34

3.5 Utlänningsnämnden
38

3.5.1 Kommittén ...................................................... 38

3.5.2 Remissyttrandena ......................................... .. 39

3.6 Verkställighet
40

3.6.1 Kommittén ...................................................... .. 40

3.6.2 Remissyttrandena ......................................... .. 42

3.7 Förhörsmyndigheter 44

3.7.1 Kommittén ..................................................... 44

3.7.2 Remissyttrandena ......................................... 45

3.8 Slutlig
besvärsinstans i utlänningsärenden 45

3.8.1 Kommittén ..................................................... .. 45

3.8.2 Remissyttrandena ......................................... .. 48

4..................................................................................... Förslag
av statens invandrarverk till ändrade bestämmelser röran

de uppehållstillstånd för gäststuderande ..................... .. 52

4.1 Förslagen ............................................................... .. 52

4.2 Remissyttrandena..................................................... 53

5 Föredraganden............................................................... 55

5.1 Allmänna överväganden .......................................... 55

5.2 Behovet av utlänningsnämnden ............................... 61

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 90 88

5.3
Handläggningen av
utlänningsärenden hos polismyndighet. Rätl till offentligt biträde 63

5.4
Handläggningen av
utlänningsärenden hos statens invandrarverk 69

5.5
Verkställighet av förpassningsbeslut
................ 71

5.6
Förhörsmyndigheter....................................... 74

5.7
Uppehållstillstånd för
gäststuderande ............ 75

6
Upprättade lagförslag......................................... .. 79

7
Specialmotivering ......................................... 79

7.1
Förslaget till lag om ändring i
utlänningslagen..... 79

7.2
Övriga lagförslag ......................................... 84

8
Hemställan .................................................... 84

9
Beslut ......................................................... 84

Utdrag
av lagrådets protokoll den 10 januari 1978...... 85

Utdrag av
regeringsprotokoll den 26 januari 1978....... 86

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 770724

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

57 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (54)

54 kopplingar i 34 dokument.

  1. SOU 2025:99 Ändring av permanent uppehållstillstånd för vissa utlänningar s. 73 om s. 67 · s. 114 om s. 67 · s. 223 i texten
  2. SOU 2025:31 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och vissa anpassningar till miniminivån enligt EU:s migrations- och asylpakt s. 111 om s. 47 · s. 114 om s. 67 · s. 305 i texten
  3. SOU 2024:80 Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll s. 617 om s. 67 i texten
  4. Ds 2023:14 En översyn av vissa frågor om offentliga biträden s. 21 om s. 67 · s. 33 om s. 67 · s. 34 om s. 67 i texten
  5. Bet. 2020/21:SfU15 Uppenbart ogrundade ansökningar och fastställande av säkra ursprungsländer om s. 67 i texten

Visa alla 34

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. MIG 2006:2 om s. 67 ur registret

Myndighetsavgöranden (2)

2 kopplingar.

  1. JO 2019-11-21 dnr 5040-2018 i texten
  2. JO 2009-12-17 dnr 5434-2008 i texten