om riktlinjer för industripolitiken, m.m.
129 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 120 av 129 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:123, om riktlinjer för industripolitiken, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:123
Regeringens proposition
1978/79:123
om riktlinjer för
industripolitiken, m. m;
beslutad
den 1 mars 1979.
Regeringen
föreslår riksdagen all antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsproiokoll.
På
regeringens vägnar
OLA
ULLSTEN
ERIK
HUSS
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
proposilionen läggs fram förslag till riktlinjer för den framlida industripolitiken
och föreslås åtgärder för att främja industriell tillväxt. Förslagen skall ses
som ett led i strävan att inom industripolitikens område bidra till ett bättre
utnyttjande av induslrins tillväxtpotential. Tyngdpunkten läggs på att
Slimulera tillväxten i sektorer inom vilka Sverige kan bedömas ha långsikliga
konkurrensfördelar. Teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbele har
särskild betydelse för den svenska industrins internationella konkurrenskraft.
För all stärka denna föreslås utökat stöd härtill.
Propositionen
innehåller också förslag om åtgärder för atl stimulera ex-portsamarbele i
samband med systemleveranser till stora industri- och anläggningsprojekt. I
propositionen föreslås ökade resurser för de regionala utvecklingsfondernas
verksamhet.
Det
är av väsentlig belydelse för svensk ekonomi alt under åren framöver få lill
stånd en industriell tillväxt. Industriproduktionen och exporten av
industrivaror bör nå en sådan volym atl underskotten i de s. k. Ijänste-och
Iransfereringsbalanserna kan långsiktigt utjämnas. För alt uppnå den nödvändiga
volymtUlväxlen krävs all resursema utnyttjas på ett effektivt säll, dvs. att
efterfrågade varor kan produceras till konkurrenskraftiga priser. Den
nödvändiga tillväxten kan inte komma till stånd utan strukturförändringar i
industrin. En central uppgift för staten är därvid att se till atl dessa
strukturförändringar kommer till ständ och att de sker i socialt acceptabla
former. Grunden för en sådan balanserad expansion är en väl avvägd ekonomisk
politik. Som ett viktigt komplement behövs emellertid också en aktiv
industripolitik. I proposilionen föreslås att de offensiva och
utvecklingsslimulerande delarna av industripolitiken byggs ut. I Riksdagen
1978179. I saml. Nr 123
Prop. 1978/79:123 2
De
regionala utvecklingsfondema, som övertog de tidigare företagareföreningamas
uppgifter, inledde sin verksamhet den I juli 1978. De tillfördes därvid
kraftigt förstärkta resurser för att främja de mindre och medelstora
företagens utveckling. Den hittillsvarande utvecklingen visar alt behovet av
ytterligare kapitaltillskott till utvecklingsfondemas kreditverksamhet är
stort. I propositionen framhålls viklen av att den inledda förstärkningen av
utvecklingsfonderna fullföljs. Endast om så sker kan fonderna svara mol de
förväntningar och anspråk som de mindre och medelstora företagen ställer på
fonderna. I proposilionen föreslås alt de regionala utvecklingsfondema
tillförs ytterligare 300 milj. kr. för kreditgivning. För vissa
etableringsfrämjande ålgärder föreslås alt 4 milj. kr. anvisas.
I fråga om industrieUt
utvecklingsarbete och teknisk/kommersiell förnyelse framhålls framför allt två
områden där samhällets stödinsatser bör kompletteras. Det gäller dels stöd lill
utveckling av nya produkter, processer och system, samt dels stöd till ökad
leknikimport.
1
proposilionen föreslås alt en fond för industriellt ulvecklingsarbete inrättas.
Fonden skall kunna ge lån till större utvecklingsprojekt. Syftet bör därvid
vara att främja långsiktigt lönsamma men riskbetonade investeringar inom
industrin for utveckling av nya produkter, processer eller system. Fonden
föreslås få ett startkapital på 300 milj. kr. Vad gäller stöd till ökad
teknikimport föreslås en utvidgning av nuvarande försöksverksamhet. För detta
begärs för budgetåret 1979/80 10 milj. kr.
I
propositionen lämnas också förslag om en särskild nämnd vid Sveriges Exportråd
för att främja exportsamarbetel vid systemleveranser till stora induslri- och
anläggningsprojekl. Målet skall vara atl slimulera svenska leverantörer att i
intemalionell konkurrens ta huvudansvar eller delat huvudansvar för
sammanhållna projekt genom att medel ställs till förfogande för
förprojektering, seminarie- och utbildningsinsatser samt för framtagande av
anbud. För budgetåret 1979/80 föreslås att 47 milj. kr. anslås till nämnden.
Prop.
1978/79:123
Uldrag
PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde
1979-03-01
Närvarande: statsministem Ullsten, ordförande, och
statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe,
Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus,
Tham, Bondestam
Föredragande: statsråden Huss och Cars
Proposition om riktlinjer för industripolitiken, m. m.
Statsråden Huss och Cars anmäler sina förslag. Anförandena
och förslagen redovisas i underprotokollen för industri- resp.
handelsdepartementet.
Statsrådet Huss hemställer att regeringen i en proposition
föreslår riksdagen
att aniaga de förslag som han och statsrådet Cars har lagt
fram.
Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden
och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen att aniaga de förslag som
föredragandena har lagt fram.
Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som
redovisas i underprotokollen skall bifogas proposilionen som bilagorna I och
2.
Prop.
1978/79:123 4
Bilaga 1.
Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1979-03-01
Föredragande: statsrådet Huss
Anmälan tUl proposition om riktlinjer för
industripolitiken, m. m. såvitt avser industridepartementets verksamhetsområde
1 Inledning
Staten har under efterkrigstiden kommit atl spela en
alltmer aktiv roll för industrins utveckling. Den aktiva konjunkturpolitik som
introducerades på 1930-talel, har efter kriget varit etablerad i flertalet
marknadsekonomier. Under 1950-talets senare år inleddes i Sverige en ekonomisk
politik som innebar alt de generella ekonomisk-politiska medlen i form av
finans- och penningpolitik kompletterades med mer selektiva insatser.
Det försia exemplet härpå är den akliva
arbetsmarknadspoUliken. Den spelar en viktig roll för att förhindra
arbetslöshet vid konjunkturnedgångar och för att underlätta omställningar vid
strukturförändringar. Strukturutvecklingen fick dock vissa negativa
konsekvenser, framför allt från regionalpolitisk synpunkt. Under 1960-talets
senare hälft kombinerades därför arbetsmarknadspolitiken med en aktiv
regionalpolitik. Detta skedde genom utvecklandet av samhällsplaneringen,
främst länsplaneringen, och genom lokaliseringspoliliskt slöd i form av lån,
bidrag m. m. lill etablering eller utvidgning av främst industriell verksamhet
i vissa regioner.
Slutligen har de industripoUtiska insalsema, särskilt
under den senaste tioårsperioden, vuxit i omfattning. TUl det finns en rad
orsaker.
För det första har bl. a. den snabba tekniska
utvecklingen, marknadsin-legrationen i Västeuropa, de sjunkande
transportkostnaderna och tullavvecklingen medfört att den intemationella
konkurrensen har hårdnat. Delta har resulterat i belydande
strukturförändringar i det svenska näringslivet. För att kunna genomföra dessa
i sociall acceptabla former har det i vissa fall ställts krav på statliga
insatser som har gått utöver den ordinarie arbetsmarknads- och
regionalpolitiken.
För det andra har man i andra industriländer svarat på den
förändrade situationen genom att öka de statliga insatserna. Den svenska
staten har då av konkurrensskäl tvingats alt också öka sina insatser. Ett
exempel på detla har varit utvecklingen på exportkreditområdet.
För del tredje har det ökade intemationella
industrisamarbetet med vissa länder, främst statshandels- och
utvecklingsländer, samt på vissa områ-
Prop. 1978/79:123 5
den, exempelvis på rymdområdet, lill stor del skett på
regeringsnivå. Därigenom har krav ställts på slallig medverkan också i
Sverige.
För det fjärde har de sjunkande vinsterna inom industrin,
som har inneburit allt lägre soliditet, medfört ökade krav på att utifrån
tillföra riskvilligt kapital. Dessa speciella krav har inte alllid kunnat
lillgodoses genom den etablerade kreditmarknaden. Speciella statliga eller
halvslatliga institutioner har därför skapats. Sveriges Investeringsbank AB
och de regionala utvecklingsfonderna är exempel på detta.
För det femte har, särskilt under senare år, vissa företag
och branscher drabbats av finansiella kriser av en sådan omfattning att endast
statens finansiella resurser har kunnat svara mol behoven.
Mot bakgrund dels av behovet av ökade insatser på del
industripolitiska områdel, dels av behovei av en samordning av regeringens
näringspolitiska verksamhet inrättades industridepartementet den I januari
1969 (prop. 1968:165, SU 1968:198, rskr 1968:407). TUl departementets
verksamhetsområde fördes frågor rörande den allmänna näringspolitiken,
branschpolitik, bergsbruk, energiförsörjning, teknisk forskning och
industriellt ulvecklingsarbete saml statsägda företag.
Vissa induslripolitiska åtgärder hade dock vidtagits redan
lidigare.
I det följande redovisas vissa viktiga beslul på
industripolitikens område sedan början av 1960-lalet.
År 1962 bildades AB Svensk Exportkredit (SEK) (prop.
1962:125, SU 1962:110 och BaU 1962: 22, rskr 1962: 272 och 275). Bolaget, som
ägs av staten och ett antal banker med hälften vardera, har till uppgift att
genom kreditgivning medverka vid finansiering av svensk export. Bakgrunden till
bildandet av bolaget var de växande kraven på långfristiga exportkrediter vid
början av 1960-talel. Problemet var särskilt accentuerat för varvsindustrin.
Frågor om krediter har därefter fått en aUt siörre betydelse för industrins
exportmöjligheler.
Sveriges Investeringsbank AB bildades år 1967 som ett av
staten helägt kreditaktiebolag (prop. 1967: 56 och 102, SU 1967: III, BaU 1967:
33, rskr 1967: 289). Banken har lill uppgift atl bidra lill finansiering av
sådana invesleringar inom näringslivet som inriktas på rationalisering,
strukturanpassning och utveckling samt atl medverka vid finansiering av svensk
export. Det främsta syftei med bankens bildande var att förbättra möjligheterna
att tillgodose de behov av långfristiga krediter som den fortsatta strukturomvandlingen
skulle komma att ställa. Behovet av denna typ av kreditgivning har under senare
år ökat.
På forsknings- och utvecklingsområdet var inrättandet av
styrelsen för teknisk utveckling (STU) år 1968 ell viktigt sleg (prop. 1968:68,
SU 1968:131, rskr 1968: 304). I samband med STU:s tillkomst lades fem andra
forskningsorgan ned. Motivet för att inrätta STU var dels att skapa ett organ
för ett samlat statligt agerande när det gällde att siödja innovationsprocessen
från forskning till framtagande av prototyp, dels atl öka statens insatser på
forsknings- och utvecklingsområdet.
Prop.
1978/79:123 6
Genom
inrättandet av det näringspolitiska rådet är 1968 skapades ett särskilt
samråds- och planeringsorgan. Näringspolitiska rådets uppgift är att undersöka
problem och utvecklingsmöjligheter inom olika sektorer av näringslivet, la
initiativ till erforderliga branschutredningar och delta i utformningen av
riktlinjerna för den statliga näringspolitiken.
Sedan
industridepartementet hade inrättats initierades ett antal branschutredningar.
Dessa inriktades såväl på branscher med akuta eller skönjbara
omställningsproblem som på verksamhetsgrenar med möjligheter till framtida
expansion. Som ett resultat infördes under 1970-talets första år branschprogram
inom teko-, möbel-, snickeri- och varvsindustrin.
Programmen
omfattade bl. a. vidgade kreditmöjligheter, stöd till teknisk forskning och
utveckling, export och utbildning samt konsulthjälp för undersökningar av
omslällningsmöjligheter hos företagen. I vissa fall träffades överenskommelser
med industrin om långsiktigt samarbele rörande t. ex. strukturfrågor.
Genom
bildandet av Statsföretag AB är 1970 (prop. 1969:121, SU 1969:168, rskr
1969:381) sammanfördes flertalet statliga industriföretag under en gemensam
ledning. Som allmänt mål gäller atl gruppen skall expandera under krav på
lönsamhet. Speciell hänsyn lill samhällsintresset skall dock tas vid val mellan
olika produktions- och lokaliseringsaltemaliv.
Branschråd
har inrättats för skogs-, byggnads-, stål- och tekoinduslrin. Branschråden
består av representanter for samhället, branschen och löntagarorganisationerna
och ulgör permanenta samarbetsorgan med rådgivande uppgifter i bl. a.
strukturfrågor.
Ett
viktigt steg i utvecklingen av de instrument som står till statsmakternas
förfogande inom del industripolitiska området var inrättandet av statens
industriverk (SIND) är 1973 (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973: 225). SIND
är den centrala myndigheten för industri-, energi- och mineralpolitiska
frågor. På del induslripolitiska området skall SIND svara för
utredningsverksamhet, företagsservice och branschprogram. SIND utövar vidare
statens huvudmannaansvar för de regionala utvecklingsfonderna. I SIND
inordnades den I juli 1974 statens institut for företagsutveckling (SIFU).
Statens
utvecklingsfond (SUFO) inrättades år 1973 (prop. 1973:41, NU 1973: 54, rskr
1973: 225). SUFO:s uppgift var att lämna finansiellt stöd för atl täcka
företagens behov av kapitaltniskott för de faser i utvecklingsarbetet som
ligger mellan STU:s engagemangsmöjligheter och uppbyggnaden av produktion i fuH
skala. Fonden regionaliserades i samband med tillkomsten av de regionala
utvecklingsfondema (prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110).
1
syfte att effektivisera näringspolitiska insatserna på småföretagsområdet
påbörjades år 1978 dels en uppbyggnad a\ regionala utvecklingsfonder med
företagareföreningarna som bas, dels en ny inriktning av verksamheten vid
Svenska Industrietablerings AB (SVETAB), dels en förstärkning av
Prop.
1978/79:123 7
den småföretagsinriktade fortbildningen, dels slöd lill
exploaleringsföre-lag, dels också ett ökat stöd till uppförande av kommunägda
industrilokaler inom främsi det inre siödområdet (prop. 1977/78:40 bil I, NU
1977/78:34, rskr 1977/78:110).
Genom samverkan mellan staten och Saab-Scania AB bildades
år 1978 det halvslatliga bolaget Datasaab AB. Datasaab är ett led i
utvecklingen av svensk dataindustri, som är av belydelse för svensk industris
förmåga att leverera avancerade produkter och system. Bolaget får under
perioden 1978-1981 ett åriigt stöd från staten och Saab-Scania (prop.
1977/78:17, NU 1977/78:31, rskr 1977/78:98).
Under de senaste åren har omfattande åtgärder salts in för
att stödja krisdrabbade företag och branscher. Insatserna har fåll skilda
former såsom bildandet av statliga företag, kapitaltillskott, bidrag, lån och
kreditgarantier. De största insatserna har varit kapitaltillskott till
Norrbottens Jämverk AB (prop. 1976/77: 57, NU 1976/77: 21, rskr 1976/77:152),
bildandet av Svenska Varv AB (prop. 1978/79:49, NU 1978/79:17, rskr
1978/79:115), bildandet av en statlig tekokoncem med AB Eiser som mo-deAolag
(prop. 1977/78:73, NU 1977/78:71, rskr 1977/78:172). bildandet av SSAB Svenskl
Stål AB (prop. 1977/78:87, NU 1977/78:45, rskr 1977/78:198), lån tiU
specialståUndustrin (prop. 1977/78:47, NU 1977/78:30, rskr 1977/78:84), lån med
villkoriig återbetalningsskyldighel till Uddeholms AB (prop. 1977/78:25 bU II, AU 1977/78:18, rskr 1977/78:86) och
lill Norriands Skogsägares Cellulosa AB (prop. 1977/78:180, NU 1977/78:74, rskr
1977/78:360) samt kreditgarantier tiU skogsindustrin (prop. 1977/78:123, NU
1977/78:74, rskr 1977/78:360). Förslag har nyligen lagts fram om finansiellt
stöd till Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) (prop. 1978/79: 87).
Trots att insatserna på det industripolitiska området, som
framgåti av denna redovisning, varit omfattande har någon samlad syn på
industripolitikens roll ännu inte redovisats för riksdagen. Jag anser därför
att det finns starka skäl alt nu ge en sådan samlad syn. 1 föreliggande
proposition avser jag att redovisa synpunkter på industrins läge och
utveckling, industripolitikens roll samt förslag till ytterligare
industripolitiska insatser.
Som underlag för propositionen har bl. a. tjänat ett
omfatlande utredningsmaterial som tagits fram inom och ulom
industridepartementet.
Inom industridepartementet har utarbetats promemorian (Ds
I 1978:4) Sveriges Investeringsbank AB:s framtida verksamhet. I promemorian behandlas
bl. a. frågor rörande bankens verksamhetsinriktning och kreditkapacitet.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av
bankinspektionen, konjunkturinstitutet, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), SIND,
allmänna pensionsfonden (första, andra och tredje fondstyrelsema), fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges exportråd (SE) genom
Delegationen för den mindre industrin. Svenska Kommunförbun-
Prop. 1978/79:123 8
del,
Sveriges industriförbund. Kooperativa förbundet, Sveriges Skogsägareföreningars
Riksförbund (SSR), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Centralorganistionen SACO/SR, Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Företagareföreningarnas Förbund, Svenska
Bankföreningen, Svenska Sparbanksföreningen, Sveriges Föreningsbankers Förbund,
Svenska Företagares Riksförbund, Sveriges Hantverks- och Industriorganisalion-Familjeföretagen
(SHIO-Familjeföretagen), Svensk Industriförening, Statsföretag AB, Sveriges Investeringsbank
AB, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Sveriges Civilingenjörsförbund CF-STF.
Enligt
riksdagens beslut (prop. 1978/79:8, NU 1978/79:8, rskr 1978/79:42) har bankens
kreditkapacilet höjts genom att staten tecknat aktier i banken för 300 milj.
kr. samt genom att den statliga garantin för investeringsbankens förpliktelser
har ökat från 4000 milj. kr. tUl 5000 milj. kr. Remissbehandlingen av
promemorian ger vid handen att det f. n. inte finns skäl för några större
ändringar av bankens verksamhetsinriktning. Jag kommer i det följande att ta
upp reglema för bankens kreditgivning utan särskild säkerhet.
Inom
industridepartementet har även utarbetats promemorian (Ds I 1978: 39)
Systemleveranser till industri- och anläggningsprojekt. 1 promemorian
behandlas de problem och möjligheler som möler svensk tillverkningsindustri
vid export av kompletta anläggningar eller delsystem till stora anläggningar.
Därvid konstateras atl svenska foretag torde ha goda möjligheter att öka sin
export av sådana anläggningar och system. Förutsättningarna härför skulle dock
förbättras om staien trädde in och lyfte av vissa av de risker som denna typ av
leveranser är förbundna med. 1 promemorian föreslås därför alt stöd till bl.
a. förprojeklering och anbudskostnader införs för atl stimulera svenska
företag till ökad samverkan.
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av bankinspektionen, statskontoret,
riksrevisionsverkei, exportkreditnämnden, kommerskollegium, AMS, SIND, STU,
SE, SEK, fuUmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret.
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), LO, SAF, Svenska Bankföreningen, Svenska
Byggnadsentreprenörföreningen, Svenska Handelskammarförbundel, Svenska
Konsultföreningen, Sveriges Investeringsbank AB, SHIO-Familjeföretagen,
Sveriges industriförbund, Sveriges Mekanförbund, Statsföretag AB, TCO samt
konsultexportutredningen (B 1978:03). En sammanfattning av promemorian och
remissvaren bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga l.l.
Vidare
har inom industridepartementet utarbetats en promemoria om strukturförändring
och strukturpolitik, intemationeUt och i Sverige. I promemorian, som
publiceras senare i vår, behandlas bl. a. den interationella
strukturförändringen, stmkturpolitiken i olika länder, den svenska industrins
utveckling i jämförelse med industrin i andra länder, den svenska industripolitikens
utveckling samt de krav som i framtiden kan komma att StäUas på
industripolitiken.
Prop.
1978/79:123 9
Inom ramen för näringspolitiska rådels verksamhei har
under del senasle året fiera rapporter tagits fram. Bl.a. har rådel
lillsammans med Postoch Kreditbanken, Statsföretag AB, Sveriges Investeringsbank
AB, Sveriges Mekanförbund och AB Volvo engagerat konsultföretaget Boslon Consulting
Group (BCG) för att belysa den svenska industrins internationella situation.
BCG-rapporten, med titeln "En ram för svensk industripolitik"
publicerades under höslen 1978.1 rapporten föreslås bl. a. en omfördelning av
de industripolitiska insalsema mol mera expansiva sektorer.
SIND har utarbetat promemorian (SIND PM 1978: 5)
Strukturomvandlingen och den internationella konkurrensen, förslag till
forsknings- och utredningsprogram. I promemorian behandlas den svenska
industrins beroende av förändrade marknads- och konkurrensförhållanden i
omvärlden. Mot bakgrund av bristema i kunskapen om strukturomvandlingens orsaker,
föriopp och effekter föreslås i promemorian en ulökad forsknings- och
utredningsverksamhet rörande dessa problemområden. Om förslagen genomförs
bedöms detla kunna öka möjligheterna att bedriva en framgångsrik
industripolitik.
SIND har vidare utarbetat sin åriigen återkommande
höstrapport (SIND PM 1978:9) Industriutvecklingen i Sverige. I promemorian
redovisas utvecklingstendenser i den svenska industristrukturen.
Uppmärksamhet riktas därvid mot konkurrenssituationen för
olika sektorer av svensk industri samt mot produktivitetsutvecklingen inom
industrin.
SIND har dessulom hösten 1978 på uppdrag av regeringen
redovisal en bedömning av verksamheten med särskilda branschfrämjande åtgärder
för vissa branscher, de s. k. branschprogrammen, som administreras av industriverket.
Bl. a. har verket överlämnat en konsultrapport med en ulvärdering av
branschprogrammens effekier. Verket delar konsultrapportens bedömning att de
branschfrämjande åtgärdema har haft posiliva verkningar. Fömtom förlängning och
avtrappning av nuvarande branschprogram föreslår industriverket bl. a. att
modellen med delbranschprojekt vidgas till nya områden.
Inom ekonomidepartemeniel har utarbetats belänkandet (SOU
1978: 78) 1978 års långtidsutredning (LU 78). Betänkandet remissbehandlas f. n.
LU 78 belyser betingelserna för att den svenska ekonomin i ett medelfrisligl
perspektiv skall nå extem balans och fuUt kapacitetsutnyttjande. Enligt LU-78
kräver detta en snabb tillväxt av industriproduktionen.
I april 1978 tillkallades en särskild näringspolitisk
delegation med uppgift att göra en förutsättningslös bedömning av
utvecklingsbetingelserna för del svenska näringslivet. Delegationen har
avlämnat rapporten (Ds Ju 1979:1 -2) Vägar till ökad välfärd. I rapporten
konstateras att trendmässiga försämringar har skett i den svenska ekonomins funktionsduglighet
när det gäller långsiktig kostnadsutveckUng, anpassningsförmåga och kompetens
samt innovaliva insatser inom det ekonomiska livet. Där förordas
Prop. 1978/79:123 10
också
en rad åtgärder för atl förbättra marknadsekonomins funktionsmöjligheter,
liksom förstärkta statliga insatser i form av nationella projekt på områdena
informationsteknik, elektronik och bioteknik.
Regeringen
gav i februari 1978 i uppdrag åt IVA och STU atl var för sig utreda Sveriges
tekniskt-industriella kompetens och framtida konkurrenskraft.
Utredningsarbetet pågår. Jag hardock erhållil underhandsrapporter som bl. a.
pekar på den tekniska utvecklingens stora betydelse för den ekonomiska
tillväxten.
1
budgetpropositionen 1979 (prop. 1978/79:100 bil. 17 s. 69) har regeringen
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, tiU
Medelstillskott tid regionala utvecklingsfonder för budgetåret 1978/79 beräkna
ett reservationsanslag av 100 milj. kr. Jag kommer i det följande att behandla
även denna fråga (avsnitt 5).
2
Allmänna utgångspunkter
Industrins
hittiUsvarande utveckling under 1970-talet har i flera avseenden inneburit ett
brott med den utveckling som skedde under 1960-talet. Tillväxten har varit
lägre och variationema större både över tiden och mellan branscher. Svensk
industris traditionella exportvaror har mött en allt hårdare konkurrens.
De
senaste årens problem för svensk induslri har till stor del varit av
konjunktureli och kostnadsmässig natur. En låg tillväxt i världsekonomin och
ett kraftigt försämrat kostnadsläge under åren 1975 och 1976 har bidragit lUl
den negativa utvecklingen. Samtidigt har vissa strukturella problem
accentuerats. Del finns särskilt skäl att framhålla effektema av de kraftiga
oljeprishöjningama under åren 1974 och 1975. De har haft avgörande betydelse
framför allt för varvs-, gruv- och stålindustrin liksom för rederinäringen.
Andra stmkturella förskjutningar har pågått under längre tid och har därigenom
fått mindre dramatiska effekter för industrin.
Det
är inte bara i Sverige som problemen under senare år har varit osedvanligt
stora. Bilden är densamma i flertalet OECD-länder, särskilt i Västeuropa. Som
en följd härav har de industripolitiska åtgärdema ökat inom hela området.
Omfattande studier bedrivs i dag inom OECD dels om den hittillsvarande och
framlida strukturutvecklingen, dels om industripolitikens roll och utformning.
Inför
den framtid som väntar svensk industri finns det anledning att särskilt
framhålla följande faktorer.
-
Enligt många bedömare kommer industritillväxten på våra traditionella marknader
i Västeuropa att bli lägre under den närmaste tioårsperioden än vad den varit
tidigare. Det gör det särskilt viktigt för svensk industri att kunna behålla
och helst vinna marknadsandelar men också att öka satsningarna på nya och
snabbare växande marknader.
Prop. 1978/79:123 11
-
Konkurrensen för våra
råvarubaserade industrier har ökat väsentligt på den västeuropeiska marknaden
genom exploatering av nya råvarutillgångar i andra världsdelar och genom sänkta
transportkostnader som minskal fördelen av all ligga nära marknadema.
-
I flera industribranscher är
förhållandena likartade i flera europeiska länder. Del finns belydande risker
för att näringslivels invesleringar inle sällan påverkas av politiskt styrda
insatser, och ges ungefär samma inriktning, vilket kan leda till överkapacitet
på nya områden. Den pågående omstruktureringen inom varvsindustrin är en god
Ulustration till denna problematik.
Kraven
på svensk industri kommer all bli stora. Det understryks av ett par viktiga
förhållanden som i detta sammanhang bör observeras.
Det
ena är att omstrukturering tar tid och att det finns en mängd fakiorer som
hindrar en mycket snabb expansion. En alltför snabb expansion inom ett förelag
eller en sektor kan skapa speciella flaskhalsproblem. Del kan också leda lill
mindre väl övervägda investeringsbeslut, och även i övrigt ett mindre effektivt
resursutnyttjande. Man måste också vara medveten om de samhällsekonomiska
koslnader som en alltför snabb neddragning av kapaciteten inom en sektor kan
medföra.
Det
andra är all vi måste klara våra extema balansproblem. 1 en situation med risk
för en snabb nedgång av industriproduktionen inom vissa delar av industrin
finns ett ökat behov att stimulera expansion i andra delar. Problemet blir då
att finna vägar för denna expansion, där samtidigt de kostnader en aUtför snabb
expansion medför undviks.
Jag
anser att gmnden för en sådan balanserad expansion ligger i en väl avvägd
ekonomisk politik, som skapar goda utvecklingsbetingelser för de många
förelagen. Viktiga uppgifter för en sådan politik är att skapa en stabil
ekonomisk miljö, kostnadsrelationer som möjliggör expansion av exporten och
finansieringsutrymme för nya investeringar. Som ett viktigt komplement behövs
också en aktiv industripolitik. En väntad snabb omstrukturering av induslrin
ökar detta behov. All industriell verksamhet utsätts för ständig förändring
och en anpassning sker fortlöpande genom företagens egen försorg. På flera
områden kan och bör emellertid samhället underiätta en önskad omställning.
Svårighetema
för företagen att på egen hand omstmkturera krympande branscher har varit
påtaglig under de senaste decenniema. Här har industripolitiska åtgärder på
olika sätt medverkat till att produktionen kunnat koncentreras till
produktområden med fömtsättningar för en långsiktig överlevnad. Även inom de
expanderande branschema finns behov av induslripolitiska insatser. Speciellt
för företag och branscher med mycket stor expansionspotential kan finnas behov av
att eliminera utvecklingshinder av olika slag. De förslag tiU ytterligare
industripolitiska insatser som nu läggs fram skall ses i detta perspektiv.
Prop. 1978/79:123 12
3
Svensk industri problem och utvecklingsmöjligheter
3.1
Den internationella bakgrunden
Huvuddragen
i den framtida strukturomvandlingen i Sverige måste bedömas mot bakgrund av
den inlernationella utvecklingen. Jämfört med våra viktigaste konkurrentländer
är Sverige ett litet land och förändringar på världsmarknaden fär ett betydande
genomslag. För industrisektorn gäller att mer än 80% av exporten avsätts inom
OECD-området. OECD-området är också det område som under överskådlig tid torde
komma alt vara den dominerande marknaden för svensk export. Även om ländema i
tredje världen ännu inte har någon avgörande roll i världshandeln vore det emellertid
fel att inte tillmäta utvecklingen i dessa länder betydelse för den fortsatta
strukturomvandlingen inom svensk industri.
Den
svenska industrin hade under hela 1950-talet och större delen av 1960-talet en
mycket gynnsam situation. Den svenska industrin stod vid slutet av andra
världskriget förhållandevis väl mstad. Sverige var ett av de få länderna i
Europa med en oförstörd industri. Produktionsinriktningen mol basråvaror och
investeringsvaror var gynnsam för alt leverera varor lill återuppbyggnaden i
Europa. Det relativa kostnadsläget var dessutom gott efter den stora
devalveringen vid slutet av 1940-talet.
Den
svenska industrin hade därmed ett gott utgångsläge att möta den efterfrågan
från de västeuropeiska marknadema som följde med återuppbyggnaden. Under
1950-talet skedde en snabb marknadstillväxt och ett successivt borttagande av
handelshinder. Bildandet av EG och EFTA innebar tillkomsten av stora tullfria
avsättningsmarknader, vilket ledde till en snabb ökning av handeln med
industrivaror. Lönsamheten i svensk industri var god och investeringama i ny
kapacitet stora under denna tidsperiod. Nya verksamheisområden kom till i takt
med att gamla försvann. Den arbetskraft som slogs ut i
slrukluromvandlingsprocessen kunde finna ny sysselsättning i andra,
expanderande verksamheter.
Konkurrensförutsätlningama
gentemot andra industriländer har efterhand försämrasts på flera varuområden.
Av betydelse för svensk industri torde härvid bl. a. de sjunkande
transportkoslnderna och den ökade specialiseringsgraden mellan olika
industriländer ha varit. För att utnyttja de fördelar som erbjuds genom
specialisering har svenska företag tvingats öka anläggningsstorleken och
tillverka för exportmarknaden. En ökad känslighet för den intemationella
ekonomiska utvecklingen lorde härigenom ha uppstått. Sedan år 1974 har svag
tillväxt satt sin prägel på den intemationella ekonomiska utvecklingen. Inom
OECD-området stagnerade industriproduktionen redan under år 1973 och sjönk
underår 1974, samtidigt som arbetslösheten ökade. Trots en viss uppgång i
industriproduktionen från år 1975 har arbetslösheten fortsalt atl öka och
omfattar nu ca 15 miljoner människor. Industriinvesteringarna har stagnerat och
inflationen
Prop. 1978/79:123 13
är
i flera länder allljäml belydande även om viss dämpning har skell på senare
tid.
Omslaget
och den djupgående krisen i industriländerna sammanföll i tiden med de
kraftiga oljeprishöjningama som följde på den s.k. oljekrisen 1973/1974. På
kort lid belastades OECD-ländemas ekonomier med en kostnad av storieksordningen
70000 milj. dollar. För Sveriges del ökade oljekoslnadema från år 1973 till år
1974 med ca 8000 milj. kr., molsvarande 11,3% av vår export år 1974. Detla
ledde till akuta betalningsbalansproblem i flera länder och en på många håll
starkt restriktiv ekonomisk politik. Oljekrisen innebar även en ytterligare
skärpning av den oro på valutamarknaderna som redan lidigare hade gjort sig
gällande.
För
flera viktiga branscher innebar den ändrade energisituationen en radikal
förändring av marknadsutsiktema på både kort och lång sikt. Varvsindustrin,
sjöfartsnäringen, den petrokemiska industrin samtjärn- och stålindustrin
drabbades plötsligt av en världsomfattande överkapacitet, som inte var av
kortsiktig konjunkturell art efiersom även de långsikliga
efter-frågeförvänlningarna hade förändrats. Lågt kapacitetsulnyltjande och den
allmänt osäkra och svårbedömda situationen ledde till all investeringsviljan
inom industrin förblev ringa även när konjunkturen efterhand förbättrades.
Oljekrisen
och inkomstförskjutningen till de oljeproducerande ländernas fördel hade
emellertid även en positiv sida för industriländerna. Fr. o. m. år 1975 ökade
de oljeproducerande länderna sin import av industrivaror, vilkel särskilt har
gynnat OECD-ländema. OECD-ländemas export av industrivaror till de
oljeproducerande länderna, som före år 1973 var ringa, mångfaldigades på några
få år. År 1977 uppgick denna export till nära 60000 milj. dollar, eller ca 11 %
av OECD-ländemas totala induslrivaruex-port.
Liberaliseringen
av världshandeln under 1960-talet gav del marknadsmässiga utrymmei för en
längre driven specialisering. Den dramatiska utvecklingen av lasthanleringen
och långväga sjötransporter, specielll under åren efter år 1965, blev
emellertid den avgörande faklom. Detta gäller främst produkler med låg
förädlingsgrad såsom energiråvaror, järnmalm och handelsstål, men även - om än
i mindre dramatisk form - högförädla-de produkter som bilar. För
priskonkurrensen visade sig stordriftsfördelarna i produktionen vara mer
betydelsefulla än korta transportavstånd. Japanska stålverk kunde exempelvis
erbjuda varor på de västeuropeiska marknaderna till lägre kosinad än de mindre
och vanligen äldre europeiska producentema, trots betydligt längre
transportavstånd både för råvara och slutprodukt. Inom loppet av några år hade
globala marknader blivit möjliga även för lågvärdesprodukter och skrymmande
gods.
Det
är mot denna bakgrund som ett antal utvecklingsländer har tilldragit sig
särskild uppmärksamhet. De kallas vanligen för de nyligen industrialiserade
länderna (NIC - newly industrialized countries). Till denna grupp
Prop. 1978/79:123 14
räknas
dels några sydeuropeiska länder, Grekland, Turkiet, Portugal, Spanien och
Jugoslavien, två latinamerikanska länder, Brasilien och Mexiko samt några
mindre, men synnerligen expansiva länder i Fjärran Östern, Hongkong, Republiken
Korea, Singapore ochTaiwan, Det gemensamma draget för dessa elva länder är att
de övergivit den importsubstitulionspo-litik som lidigare var vanlig bland
utvecklingsländer, och i stället inriktat sig på en starkt exportorienterad
politik. De har importerat teknologi som utvecklats i andra länder och har
givit sig in i världshandeln med radikalt andra förutsättningar än t. ex.
Sverige, i form av bl. a. låga lönekostnader.
Det
är påfallande hur exportexpansionen, som i ulvecklingsländema traditionellt
har inriktats på arbetskraftsintensiva produkter av typen textil och
metallmanufaktur, har utsträckts lill sådana områden av kapitalintensiv
produktion som lidigare har förbehållits de äldre industriländerna. De s. k.
multinationella företagen har spelat en viktig roll vad gäller överförande av
såväl kapital som produktionsteknik. Även medvetna nationella strategier för
industriell utveckling har dock varit av belydelse för denna industrialiseringsprocess.
De
nyligen industrialiserade länderna liksom övriga utvecklingsländer svarar ännu
för en relativt liten del av vår export och import. Konkurrensen är
branschmässigt relativt koncentrerad, framför allt till textilier, kläder,
lädervaror, skor, trävaror samt elektroniska produkter. Del vore dock ett
misslag att underskatta betydelsen av utvecklingen i dessa länder för svensk
industris konkurrensförmåga. Dels kan NIC-Iändema expandera ytterligare och
vidga sina branschdomäner och dels kan nya utvecklingsländer få betydelse. Det
förefaller därför sannolikt att vi på sikt får bevittna en ökad konkurrens
från dessa länder. Det blir därvid angeläget att verka för en kontinuerlig
stmkturanpassning med iakttagande av såväl Sveriges som utvecklingsländemas
näringspolitiska intressen. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg atl
dessa länder även utgör snabbt växande marknader för svensk export. Under åren
1960 till 1975 tog utvecklingsländerna emot omkring 30% av ökningen av
industriländernas export av industrivaror. Vid sidan av intemhandeln inom
Västeuropa var därmed utveck-Ungsländema den mest betydande marknaden för att
öka industriländemas industrivaruexport. De u-landspolitiska aspektema av denna
fråga har också behandlats i prop. 1978/79:100 (bil. 6 s. 18)
3.2
Industrins utveckling sedan mitten av 1960-talet
Exportuppsvingel
under efterkrigstiden bidrog verksamt tUl en kraftig stmkturomvandling av
svenskl näringsliv från jord- och skogsbruk till induslri. Industrins andel av
den totala produktionen ökade tUl mitten av 1960-talet. Därefter har denna
andel hållit sig tämligen konstant och uppgått till omkring 29%. Under
utpräglade högkonjunkturår har industrins andel varit några procentenheter
högre. År 1974 svarade industrin således
opaginerad Kontrollera mot PDF
för nära 32% av landets totala produktion. Den långsiktiga
tendens som har kunnat skönjas sedan mitten av l960-talet med andelsmässig
lillbakagång i primämäringarna, en i stora drag konstant industriandel och en
svagt växande tjänsteproduktion kan väntas bestå under 1980-talel. Om den
ekonomiska tillväxten skall kunna fortsätta kommer emellerlid även en sådan
utveckling alt ställa stora krav på en volymmässig ökning av industriproduktionen.
För alt detta skall vara möjligt måste en fortsatt strukturomvandling inom
industrisektorn äga rum.
Denna volymökning har möjliggjorts genom en stark
produktivitetstillväxt. Bl. a. har produktiviteten ökat genom att äldre
anläggningar inom en bransch har ersatts med effektivare och ofta större
anläggningar. Samtidigt har graden av specialisering på produkter eller
processer ökat.
Behovet av att koncentrera produktionen har också bidragit
till atl driva fram en ökad företagskoncentration. Denna har emellertid gåll
mycket längre än vad som har betingats av produktionstekniska förhållanden.
Stordriflsfördelar när det gäller marknadsföring och teknisk forskning och
utveckling har utgjort ett allt vanligare motiv för utvidgad företagsstorlek.
Denna koncentration har pågått under hela efterkrigstiden. År 1963 svarade
storföretag med minsl 500 anställda, inklusive statligt och kooperativt ägda
företag, för 63% av den svenska industriproduktionen. År 1973 uppskattas samma
siffra lill 75%. Förutom att produktionen har vuxit genom att anläggningama
utökats, framför aUt hos redan lidigare stora förelag, har dessa tillväxt även
genom uppköp av andra förelag. En betydande ökning i fusionsfrekvensen har
kunnai noteras från ca 20 per år under 1950-talet till en nivå runt 200 vid
1960-lalets slut. Under mitten av 1970-talet var del årliga antalet fusioner
över 300.
Produktionsvolym- och sysselsätlningsförändringar åierges
i figur 1.
Figur 1 Produktionsvolym (förädlingsvärde) och
sysselsättning (antal arbetade timmar) åren 1963-1977, hela industrin, 1975
års priser. Index 1963 = 100
IndM
opaginerad Kontrollera mot PDF
180-[
170-1 I 160
ISO
1
130-1
120
110
lOOi
90'
80
70
I>IIII
5963 13«5 1970
Källa: SIND 1978:9, s. 33.
aduklionivoivm
IIr
1975 1977
Ars « n £« limmar fr
Prop. 1978/79:123 16
Av
figur I framgår det trendbrott som inträffade år 1974. Efter detta år har
industriproduktionen minskat för första gången under efterkrigstiden.
Arbetskraften har däremot i stor utsträckning behållits i företagen, varför den
statistiskt registrerade produktiviteten har sjunkit drastiskt. Omvänt bör
della innebära att industrin idag har ett betydande kapacitetsutrymme för en
snabb ökning av produktionsvolymen. Storleken på delta kapacitetsutrymme är
dock en mycket omdiskuterad fråga. Osäkerheten beror bl. a. på att vissa
tekniskt modema anläggningar redan kan ha hunnit bli ekonomiskt föråldrade.
I
tabell I lämnas uppgifter om industribranschernas utveckling mellan åren 1965
och 1977. Härav framgår alt tillväxttakten för den samlade industriproduktionen
successivt avtagit under perioden. Tre branscher har utvecklats bätire än
genomsnittet för hela industrin under alla tre perioderna: verkstadsindustrin,
varven och den övriga tillverkningsindustrin. För varven torde de statliga
åtgärderna härvid ha varit av avgörande belydelse, åtminstone under den senaste
perioden. Två branscher har under samtliga perioder utvecklats sämre än
genomsnittet: textil- och beklädnadsindustrin samt jord- och stenindustrierna.
Såväl järn-, stål- och metallverken som trä-, massa- och pappersindustrierna
har under perioden 1974-1977 utvecklats betydligt sämre än induslrin som
helhet, vilket bl. a. avspeglar dessa branschers beroende av den djupa
intemtionella lågkonjunkturen.
Tabell
1. Förädlingsvärde (till faktorpris) inom olika industribranscher
åren 1965-1977. 1975-års priser.
Milj. kr.
Äriig procentuell
förändring
1977
1965-
1970-
1974-
1970
1974
1977
Extraktiv
industri
2 234
4,7
4,8
-8,2
Skyddad
livsmedelsindustri
4 263
-0,5
0,0
0.6
Konkurrensutsatt
livsmedels-
industri
2 067
11,9
3,3
0,4
Dryckesvaru-
och tobaksinduslri
940
6,8
2,7
6,0
Textil-
och beklädnadsindustri
3 080
0,7
-0,7
-3,4
Trä-,
massa- och pappersindustri
12 936
5,2
4,9
-5,6
Grafisk
industri
5 377
2,1
-1,1
1,4
Gummivaruindustri
844
6,7
2,6
-4,9
Kemisk
industri
5 003
9,1
8,4
-3,1
Petroleum-
och kolindustri
379
7,0
-0,7
7,5
Jord-
och stenindustri
2 194
3,9
0,4
-7,7
Jäm-,
stål- och metallv.
3 812
5,4
3.4
-7,7
Verkstadsind.
exkl. varv
28 292
6,6
4,7
-0,9
Varv
2 369
5,8
6,3
-1,3
Övrig
lillverkn. ind.
441
8,0
4,7
3,4
Hela
induslrin
74 233
5,1
3,7
-2,6
Källa:
LU 78
Prop.
1978/79:123 17
Sammantaget innebär detla atl strukturomvandlingen inom
den svenska industrisektorn har skett i en internationellt sett snabb takt.
Framför allt har produktionsvolymen ökat till följd av att rationellare
tillverkningspo-cesser efter hand har införts. Behovet av arbetskraft, trots
ökande produktionsvolym, har minskat. Hur sysselsättningen har utvecklats
sedan år 1965, framgår av tabell 2.
Tabell 2. Sysselsättningsförändringar inom industrin sedan
år 1965 (avrundade hundratal).
Bransch
1965')
1970
1975
1976
1977
Gruvor
och mineralbrolt
15 500
13 900
15 000
15 300
14 600
Livsmedels-,
dryckesvaru-
och tobaksindustri
71 900
74 900
72 100
73 600
74 000
Textil-,
beklädnads-.
läder- och lädervaru-
industri
110 600
76 700
57 100
54 100
48 100
Trävaruindustri
68 200
79 300
76 800
75 100
74 800
Massa-,
pappers- och
pappersvaruindustri,
grafisk industri
109 000
105 200
104 100
106 400
104 600
Kemisk
industri, petro-
leum-, gummivaru-.
plast- och plastvaru-
industri
54 400
65 200
68 400
69 500
68 300
Jord-
och stenvaru-
industri
42 400
39 600
33 100
31 700
30 700
Jäm-,
stål- och
metallverk
66 500
67 100
70 700
70 700
67 100
Verkstadsindustri
393 900
436 600
435 600
420 200
Annan
tillverknings-
385 600
industri
5900
6 500
6 500
6 400
Summa
gruv- och till-
verkningsindustri
924 100
921 700
940 400
938 500
908 800
Anmärkning: ') Branschindelningen för år 1965 är ej helt
identisk med indelningen för övriga år
Källa: Industrislatistiken för resp. år
3.3 Branschbedömningar
Jag övergår nu till att ge min syn på den aktuella
situationen för olika branscher inom industrin och följer därvid i huvudsak den
indelning som anges i labell 2.
Jag vill i detta sammanhang erinra om branschbegreppets
begränsningar. En bransch inkluderar ofta en mycket heterogen samling företag
och produkter. Ofta finns i samma bransch både verksamheter med hög lönsamhet
och stora tillväxtpotentialer och verksamheter som är olönsamma och som
successivt måste krympas. Denna spridning inom en bransch kan ofta vara
betydande. Att en bransch krymper innebär ofta all produktionen inriktas på de
segment där fömlsättningen för tillväxt och långsiktig 2 Riksdagen 1978179. 1
saml. Nr 123
Prop. 1978/79:123 18
lönsamhet
finns. Snabb tillväxt på vissa delområden inom en krympande bransch aren vanlig
företeelse. På motsvarande sätt finns krympande delområden inom expanderande
branscher.
I
branschgenomgången som nu följer kommer jag att speciellt uppehålla mig vid de
branscher där slmklurpåverkande insatser har genomförts eller övervägts. Vidare
kommer jag atl mera utförligt beröra de branscher som bedöms ha stora
tillväxtpotentialer. Dessa senare branscher behandlas med utgångspunkt från
frågan om det finns särskilda problem förknippade med en snabb expansion.
Gruvindustrin
Gruvindustrin
har drabbats hårt av de senaste årens intemationella lågkonjunktur. MeUan år
1976 och år 1977 minskade sysselsättningen i branschen från ca 15 300 till
14600 personer. För järnmalmsgruvorna ledde sålunda den svaga stålkonjunkturen
lill minskad efterfrågan på den för svenskt vidkommande viktiga EG-marknaden. I
fråga om basmetallerna minskade efterfrågeökningen samtidigt som prisema på
särskilt koppar och zink föll till mycket låga nivåer. Siluaiionen skärptes av
de låga sjö-fraktspriserna, som gjorde det möjligt för malm från mycket
avlägsna länder att konkurrera på EG-marknaden.
Av
stor belydelse för svensk gruvhantering synes vara de strukturella
förskjutningama. Bl.a. kan en trendmässig övergång till skrotbaserade processer
i stålverken iakttas. Andra exempel på betydande strukturförändringar utgör de
stora, rikhaltiga och lättillgängliga jämmalmsfyndighe-ter som öppnats under
1960- och 1970-lalen i Australien och Brasilien. Prisel på järnmalm har sedan
början av 1950-talet sjunkit med nära 50% i relation till priserna på
industrivaror i allmänhet.
I
de norrbottniska malmfälten har detta lett till minskade leveranser och efter
hand också en neddragning av produktionen i gruvoma i Malmfälten. Som en följd
härav har vissa investeringsprojekt uppskjutits. LKAB redovisade åren 1977 och
1978 stora förluster. Även om LKAB, som en följd av att malmen till största
delen bryls i underjordsgruvor har högre brytnings-kostnader än de flesta av
konkurrentema, bör dock närheten till den västeuropeiska marknaden och de produklivitetshöjande
åtgärder som satts igång på sikl kunna återställa företagets konkurrensförmåga.
Jag har nyligen i prop. 1978/79: 87 ingående redogjort för marknadsutsiktema
och för vilka åtgärder som kan anses erforderliga för att trygga LKAB:s
framtid.
I
Mellansverige har den minskade efterfrågan på järnmalm i kombination med höga
brylningskoslnader och otillräcklig malmbas i några gruvor, lett lill att
antalet järnmalmsgruvor i drift minskat från tjugo år 1974 till elva vid
årsskifiet 1978/79. Anpassningen tUl den lägre efterfrågenivån är inte
avslutad och ytterligare nedläggningar har aviserats. Den strukturplan som
utarbetats under år 1978 inom SSAB visar på de omedelbara problem som de
mellansvenska jämmalmsgmvoma står inför. I stort sett behöver.
Prop. 1978/79:123 19
enligt slmkturplanen, samtliga mindre anläggningar las ur
drifl inom den närmasle femårsperioden.
Den 29 juni 1978 inrättade regeringen en delegation för
samråd mellan de i Mellansverige verksamma gruvföretagen, berörda samhällsorgan
och arbetsmarknadens parter. Delegaiionen skall siudera de möjligheter lill på
sikt lönsam verksamhet inom mellansvensk gruvindustri som finns eller kan
skapas.
Vad beträffar icke-järnmetallgruvorna i Sverige har dessa
klarat den internationella lågkonjunkturen något bälire än järnmalmsgruvorna.
Ett fålal gruvor har lagls ned, i samtliga fall på grund av att malmen brutits
ul. Eftersom prisema på framför allt koppar och zink, men lidvis även på bly,
har varit låga har del dominerande förelaget i branschen, Boliden AB, redovisat
stora föriuster åren 1976-1978. Under de senasle månadema har dock priserna
förbättrats något, och man räknar med ytterligare prishöjningar de närmaste
åren. Mot denna bakgrund, och med hänsyn till att Boliden AB haren väl specialiserad
teknisk kompetens i fråga om att behandla komplexa malmer, bedömer jag
utsikterna till förbällringar av lönsamheten för icke-jämmelallgmvoma som
goda.
Den långsiktiga utvecklingen för den svenska
mineralindustrin kartläggs av mineralpolitiska utredningen (I 1974:02) som har
till uppgifi att överväga den framlida mineralpolitiken. Arbetel beräknas vara
slutfört under år 1979.
Livsmedelsindustrin
Till en skyddad sektor inom livsmedelsindustrin brukar
föras delbranscherna slakteri- och charkuteriindustri, mejeriindustri,
kvarnindustri, bageriindustri och sockerindustri, medan resterande
delbranscher, dvs. frukt- och grönsakskonservindustri, fisk- och
fiskkonservindustri, olje-och feltinduslri, choklad- och konfektyrindustri saml
övrig livsmedelsindustri, tiWhör den konkurrensulsalta delen. Den skyddade
sektorn har föga utländsk konkurrens lill följd av gränsskydd inom
jordbruksregleringens ram.
De från sysselsättningssynpunkt största delbranschema är
slakteri- och charkuteriindustrin, mejeriindustrin och bageriinduslrin med
sammanlagt 60% av antalet sysselsatta inom livsmedelsindustrin.
Lantbrukskooperationen är den största ägargruppen med 45 %
av produktionen.
Den svenska livsmedelsindustrin som helhet hade en
expansionsfas under 1960-talel och en slagnalionsfas under 1970-lalel.
Konsumlionsökning-en av djupfryst mat och av mera bearbetad mal liksom av
maltdrycker i samband med mellanölets introduktion bidrog till expansionen.
Nedgången i konsumtion för icke-subventionerade och icke-prisstoppade varor såsom
fisk medverkade till slagnationen på 1970-lalet.
Många främst mindre arbetsställen har försvunnit under
1960- och 1970-
Prop. 1978/79:123 20
talen,
vilket har lett till alt arbetsställena i genomsnitt har blivit färre och
större. Denna process har varit betydligt snabbare inom livsmedelsindustrin än
inom tillverkningsindustrin som helhet. Även den framlida utvecklingen inom
livsmedelsindustrin torde medföra en fortsatt strukturomvandling med
sysselsättningsminskningar och fortsatt utslagning av mindre förelag som
följd. SIND konstaterar i sin branschstudie (SIND 1978: 8) alt del är angeläget
atl främsi de mindre företagen finner lämpliga åtgärder för att stärka sin
konkurrenskrafi. Det kan gälla I.ex. samverkan i olika former såsom produktions-
eller distributionssamverkan eller vid exportproduktion och produktutveckling.
Verket finner dock inte att den förväntade framtida utvecklingen inom
livsmedelsindustrin föranleder särskilda induslripolitiska åtgärder vid sidan
av vissa insaiser inom fisk- och fiskkonservindustrin vilka verket tidigare
har aktualiserat (SIND 1977:3). SIND avser atl fortlöpande följa utvecklingen
inom livsmedelsindustrin från industri- och sysselsältningspoliliska
synpunkter.
Mol
bakgrund av de mindre bryggeriernas besvärliga situation tillkallades i
december 1977 en särskild utredare med uppgift att utreda utvecklingen inom
bryggeribranschen. Ulredningen publicerades i augusti 1978 och innehöll förslag
till en omstrukturering av branschen i syfte att stärka de mindre bryggeriemas
konkurrenskrafi.
Textil-
och beklädnadsindustrin
Den
svenska tekoindustrin har utsatts för en intensiv importkonkurrens från länder
med lägre lönekostnader. Konkurrensen har kommii från länder såväl i Europa
som i Ostasien. Tekoproduklionen har successivt minskal under 1970-talel. Fram
till år 1974 skedde nedgången i måttiig takt, varvid en kraftig expansion inom
trikåsektom till viss del uppvägde krympningen inom övriga delar av branschen.
År 1975 inträdde en markant försämring som berörde flertalet produktområden
och som sedan har kommit att accentueras. Importandelen uppgår f.n. till totalt
74% för textilvaror och 71 % för konfeklionsvaror. Utvecklingen har stäUt stora
krav på de svenska företagen. För att stimulera till sådana åtgärder som leder
till ökad konkurrenskraft infördes ett särskih branschprogram år 1970, som
senare har utvidgats. De statliga åtgärdema syftar tiU atl åstadkomma bl. a,
rationaliserings- och utbildningsstöd samt stöd till omställning från hemmamarknad
till export. En del företag har som ett led i anpassningen etablerat
lillverkning utomlands. För stora delar av tekoindustrin kvarstår dock den
brisiande konkurrenskraften framför allt gentemot låglöneländerna.
Med
lanke på konsekvensema för försörjningsberedskapen på tekoområdet av en
fortsatt, hastig nedgång inom konfektionsindustrin infördes år 1978 en mer
effektiv begränsning än tidigare av importen från lågprisländerna i Ostasien,
Chefen
för handelsdepartementet har tidigare denna dag lagt fram förslag om en
övergripande plan för tekoindustrin under en treårsperiod. En-
Prop.
1978/79:123 21
ligt planen skall vissa nivåer anges som den löpande
produktionen inle bör underskrida av försörjningsberedskapsskäl. Vidare
föreslås fortsatta och i vissa avseenden förslärkta åtgärder av
försörjningsberedskaps-, arbetsmarknads- eller industripolitisk nalur.
Hittills är del endast inom begränsade delar av tekoinduslrin som åtgärder
erfordrats för att bevara en för försörjningsberedskapen nödvändig produktionskapacitet.
En fortsalt nedgång inom branschen aktualiserar emellertid
försörjningsberedskapsåtgärder på allt fler områden. Enligt LU 78: s bedömning
finns dock vissa möjligheter till en långsammare nedgång i sysselsättningen
under den närmaste femårsperioden än under de två senaste åren.
Även skoindusirin har mött en stark konkurrens från
framför allt vissa länder med lägre lönekostnader inom Europa.
Imporikonkurrensen har lett till en gradvis krympning av branschen, ned till en
nivå som bestäms av försörjningsberedskapens krav. F. n. genomförs åtgärder för
att genom bl.a. omstrukturering stärka den kvarvarande branschen i syfte atl
tillgodose behovetav produktionskapacitet. Dessa åtgärder innefattar bildandet
av ett nytt företag, den s. k. skokartongen, och inrättandet av ett skoinstitut
för att bistå branschen i vissa centrala funktioner.
Trä-, massa- och pappersindustrin
TiU en del är skogsindustrins problem en följd av det höga
kostnadsläge som uppstod i samband med den extrema högkonjunkturen åren 1973-1974,
vikande priser saml en sjunkande dollarkurs. Skogsindustrin har emellertid
också drabbats hårt av strukturellt betingade förändringar i den intemationella
ekonomin. Det går t. ex. inte att bortse från de effekier som den
nordamerikanska skogsinduslrins successivt starkare ställning på denna marknad
har fåll. Ett ökat ulbud i kombination med sjunkande transportkostnader har
medfört att relativpriset på pappersmassa har sjunkit med 35% sedan början av
1950-talet.
Skogsindustrin är en av de största industribranschema i
Sverige. Branschen svarar för närmare en tiondel av den samlade
industriproduktionen och Uka stor del av industrisysselsättningen. Av
skogsinduslrins olika delbranscher sysselsätter massa- och pappersindustrin ca
48000 personer vid ett hundratal anläggningar. Antalet sysselsatta inom
sågverksindustrin är närmare 30000 medan skivindustrin sysselsätter ca 2 500
personer. Antalet sågverk uppgår till ca 3000. Skivindustrin består av 35
anläggningar.
Även vad gäller utrikeshandeln är skogsindustrin
utomordentiigt betydelsefull. Av landels totala vamexport har branschen under
de senaste åren svarat för i genomsnitt en femtedel. Importinnehållet i
branschens produktion är samtidigt mycket lågt. Huvuddelen av exporten avsätts
i första hand i Västeuropa. Av avsalumassaleveransema går sålunda 90% på
export. För pappersproduktionen är molsvarande andel ca 75%. Av produktionen av
sågade trävaror och skivor exporteras ca 50%.
Tillgången på svensk skogsråvara har avgörande betydelse
för den di-
Prop. 1978/79:123 22
rekt
råvaruförbrukande skogsindustrins expansionsmöjligheter, dvs. för massa-,
sågverks- och skivindustrin. Den ökade efterfrågan på skogsråvara, som har
blivit följden av branschens snabba uibyggnad under 1970-lalet har medfört en
växande oro för överuttag ur skogen och därav följande långsiktigt minskad
virkesproduklionsförmåga i skogsbruket.
För
de direkt råvamförbmkande delama av skogsindustrin har denna utveckling
medfört att råvarutillgången nu utgör en klar begränsning för den fortsatta
expansionen.
Av
den totala massaproduktionen i landet exporteras ca 50%.
Expan-sionsmöjlighelema för den svenska pappersindustrin är därför totalt sett
betydande. Råvarutillgången utgör här således inte någon begränsning. En
fortsatt expansion av pappersindustrin kommer därför i slället i hög grad alt
bli beroende av de svenska och ulländska marknademas tillväxt, lönsamhetsutvecklingen
inom branschen samt handelspolitiska faktorer.
Skogsindustrin,
som är beroende av den höga exportandelen, är en av våra mest
konjunkturkänsliga industribranscher. De senasle årens utdragna lågkonjunktur
har inneburit mycket kraftiga påfrestningar för stora delar av branschen.
Detta har i sin tur medfört en negativ utveckling som i omfattning och
varaktighet saknar motsvarighet under efterkrigstiden.
Kapacitetsutnyttjandet
inom samtliga delbranscher har de senaste åren varit myckel låg. speciellt inom
de råvaruförbmkanade delbranscherna. Sålunda uppgick kapacitetsutnyttjandel
under år 1977 lill mindre än 70% inom sågverks- och massaindustrin.
Denna
utveckling har inneburit atl lönsamheten inom branschen har starkt försämrats.
Skogsindustrins totala resultat minskade från en vinst på drygl 5 000 milj. kr.
år 1974 till en föriust på mellan I 000 och 2000 milj. kr. år 1977. Även för år
1978 är förlustema av ungefär samma storleksordning. Förlustema är dock ojämnl
fördelade. GenereUt gäller atl företag med en särskilt stark inriktning på
vissa bulkprodukler i försia hand avsalumassa samt olika typer av kraftpapper
fått vidkännas den mest negativa resultatutvecklingen.
Den
kostnadsfaktor som främst bestämmer kostnadsläget och därmed i hög grad
skogsindustrins konkurrenskraft är kostnaden vid fabrik för virkesråvara. De
svenska priserna på virkesråvara har liksom prisema i mel-laneuropeiska länder,
t.ex. Förbundsrepubliken Tyskland, traditionellt legal väsentligt högre än
priserna i Nordamerika. Under 1970-talet fram till år 1976 vidgades dessa
skillnader betydligt, vilket innebar att den svenska prisnivån blev mer än dubbelt
så hög. Sedan år 1976 har dock en betydande utjämning skett genom atl de
svenska prisema sjunkit medan prisnivån stigit i Nordamerika. Även om de
senaste årens utveckling för svensk skogsindustri har varit negativ med en för
många produkler svag efterfrågan, pressade priser och en därmed försämrad
lönsamhet undanskymmer detta inte det faktum atl svensk skogsindustri har n
till stora delar modem och mycket effektiv produktionsapparat och en god
ställning på en mark-
Prop. 1978/79:123 23
nad
som befinner sig i tillväxt. Sammanlaget bör detta innebära goda möjligheter
för svensk skogsindustri att hävda sig. Efterfrågesituationen för den svenska
pappersindustrin framstår såsom gynnsam, såväl i Västeuropa som i vissa andra
områden. De utomeuropeiska marknaderna har hittills varit av relativt
begränsad betydelse för den svenska pappersindustrin. Den väntade snabbare
ekonomiska tillväxten i ulvecklingsländema kan i någon mån förändra bilden.
EG-ländema kommer dock för överskådlig framtid att behålla ställningen som det
helt dominerande exportområdet. Samiidigi kan dock en relalivi långsam
eflerfrågetillväxt förutses på den svenska marknaden.
För
massaindustrin väntas utvecklingen på de viktigaste exportområdena ge ulrymme
för en belydande svensk export. Bedömningarna av importbehovets omfattning
varierar dock. En förskjutning väntas ske i riklning mol kortfibriga massor.
Konkurrensen från latinamerikanska producenter väntas öka i Västeuropa. För
långfibriga massor kommer emellertid Nordamerika, och då i första hand Förenta
Slatemas sydstater, alt erbjuda den svåraste konkurrensen ur svensk och nordisk
synvinkel.
Trä
måsle även fortsättningsvis tävla med konkurrerande material som aluminium,
slål, skivmaterial och plast. Konkurrens från främst sydost-asiatiskt lövlrä
kan göra sig gällande. Västeuropa är även i framtiden den vikligaste
exportmarknaden för de svenska sågverken. De svenska sågverkens
konkurrenskraft jämfört med t.ex. Canadas baseras främst på hög kvalitet på den
sågade produkten och på närhet lill exportmarknaden. Vissa möjligheter finns
alt vidareförädla produkter som hyvlade varor och an-vändaranpassade produkter
för den Iräbearbetande industrin. Enligt min mening kan härigenom skapas
förutsättningar för ökade exportframgångar.
För
skivindustrin råder en besvärande överkapacitet i hela Västeuropa, vilken
väntas bestå under de närmaste åren. En relativt kraftig efterfrågeökning kan
dock väntas. Detta gäller i första hand spånskivor. Däremot vänlas efterfrågan
på träfiberskivor komma att minska.
När
del gäller den faktiska konkurrensförmågan hos svensk skogsindustri under de
senaste 4-5 åren kan konstateras att pappersindustrin klart har förbättrat sina
positioner på den västeuropeiska marknaden, säväl totalt som i förhållande
lill Förenta Statema och Canada. Massainduslrins andel av konsumtion och import
sjönk något under åren 1974-76, samtidigt som de nordamerikanska konkurrentema
stärkte sin ställning. Ett återtagande av förlorade marknadsandelar har
noterats under år 1978. Den nya faktor som har tUlkommil under senare år och
som skapar osäkerhet rörande den svenska massainduslrins framtida
konkurrensförmåga är dollarkursens nedgång under senare år. LU 78:s bedömning
för skogsindustrin innebär en starkt expansiv utveckling som i sin tur
fömtsätter att ett ökat skogsuttag underlättas.
Inom
industridepartementet avslutas f.n. arbetet på en rapport om
Prop. 1978/79:123 24
port om svensk skogsindustris läge och
utvecklingsmöjligheter. Rapporten kommeratt remissbehandlas.
Grafisk industri
Inom den grafiska industrin innehar
dagstidningstryckeriema en särställning i branschen med stora arbetsställen
och relativt homogena produkter. Dagstidningama har åtnjutit ökande statliga
subventioner (presstödet) och har bl. a. till följd härav kunnat investera i
ny leknisk utrustning. De produktiviletsvinser som ligger i samtryckning av
flera tidningar i samma produktionsanläggning har endast utnyttjats i
begränsad utsträckning. Kostnaderna har på den skyddande marknaden kunnat
övervältras på konsumentema, vilket dock bidragit till en svag
efterfrågeulveckling. Den grafiska industrins läge fram till och med år 1980
redovisas i rapporten SOU 1974: 34. Därutöver har, vid sidan av presstödet,
inga näringspolitiska insatser aktualiserats inom den grafiska industrin.
Gummivaruindustrin
Gummivamindustrin kan indelas i gummivarufabriker samt
regumme-rings- och gummireparationsinduslri. Gummivamfabrikema utgör den mest
betydelsefulla delen av branschen. Det är samtidigt framför allt denna del som
utsätts för importkonkurrens. Drygt hälften av produktionen från
gummivamfabrikema är insatsvaror i bl. a. verkstadsindustrin, resten är
konsumentvaror. Av tillförseln svarar däcken och s.k. industrigummi vardera för
ungefär hälften.
Den totala däckmarknaden har tonnagemässigt i det närmaste
stagnerat under 1970-talet. Främsta orsaken till detta är radialdäckens ökade
marknadsandel. Den inhemska däcktUlverkningen, vilken minskade kraftigt under
samma period, har problem att hävda sig i den internationella konkurrensen.
Anläggningsstrukturen torde vara mindre effektiv än i viktiga västeuropeiska
konkurrentländer. Den västeuropeiska gummivaruindustrins största problem är f.
n. överkapacitet och brisiande lönsamhet i däcktill-verkningen.
För industrigummi väntas en tilltagande konkurrens från
andra länder. Svensk gummivaruindustri torde dock ha goda möjligheter att hävda
sig på detta område, förutsatt att företagen satsar tillräckligt på utveckling.
Vissa standardprodukter som t. ex. gummistövlar och cykeldäck synes inte kunna
produceras med lönsamhet i Sverige, men en viss minimiproduktion kommer alt
upprätthållas av beredskapsskäl.
Kemisk industri
Den kemiska industrin är i produkt- och
tillverkningshänseende mycket heterogen och omfattar framstäUning av såväl oorganiska
och organiska kemikalier som av läkemedel, kosmetika, färger, tvättmedel,
sprängämnen, gödselmedel m. m. Det är viktigt att ha den heterogena karaktären
i minnet vid bedömning av branschens framtidsutsikter.
Prop. 1978/79:123 25
Kemisk
induslri räknas allmänt till de expansiva branschema. Tillväxttakten har varit
relativt hög särskilt under 1960-talet då kemisektorn i de flesta
industriländer visade ungefär dubbelt så hög årlig tillväxt som BNP. Den
snabbaste expansionen kan noteras för tung organisk produktion och
plasttillverkning samt läkemedel. Trots atl den kemiska industrin har expanderat
relalivi snabbt så utgör den en intemationellt sett liten del av industrin.
Vidare ökade antalet arbetsiimmar inom den kemiska industrin -trots den höga
volymtillväxten - relativt obetydligt under perioden 1960-1975.
Andelen
insatsvaror av den lolala inhemska förbrukningen av kemiska produkter är stor.
Kemiska produkler används - förutom i kemisk industri - i en rad verksamheter
för produktion av konsument-, insats- och kapitalvaror. Den slörsla delen av
den privata konsumtionen av branschens produkter ulgörs av mediciner och
läkemedel. Den inhemska produktionen utgör endasl hälfien av försöijningen med
kemiska produkter.
Kemisk
industri, särskilt produktionen av baskemikalier, är myckel kapilalintensiv.
Tillverkningen är ofta automatiserad och fabrikspersonalen sysslar
huvudsakligen med övervakning och underhåll. Kemisk industri sysselsätter
förhållandevis få personer och andelen välutbildad personal är hög jämfört med
andra branscher. Den relativt låga lönekoslnadsandelen och den höga tekniska
nivån kan ge vårt land vissa komparativa fördelar på del kemiska
lillverkningsområdet.
Ett
annat viktigt särdrag hos den kemiska industrin är dess markanta skalekonomi i
produklionsledel, vilkel betyder att kosinaden per producerad enhet blir
belydligt lägre vid tillverkning i en stor anläggning än i en liten.
Skalekonomin är särskilt betydelsefull när det gäller tunga baskemikalier,
medan den har mindre betydelse när det gäller sådana kemiska produkter som
färger, läkemedel och tvättmedel. Skalekonomin har inom den kemiska induslrin
medfört en snabb koncentration av tillverkningen under efterkrigstiden lill aUt
färre produktionsenheter. Skalekonomin är även en av orsakema till alt kemiska
produktionsenheter i stor utsträckning koncentreras till stora och integrerade
komplex. En dynamisk teknisk utveckling under 1960- och 1970-talen har bl. a.
medfört att den minsta ekonomiska anläggningsstorleken har ökal mycket snabbt
för många kemiska produkter. Ökningen i optimal storlek har ofta gått avsevärt
snabbare än ökningen i efterfrågan. Den inhemska och nordiska marknaden har
därmed i allt mindre grad räckt lill för produktion i större skala. Som exempel
kan nämnas alt när Berol Kemi utvidgade sin etenoxidfabrik tUl ca 40000 års-ton
i slutet av 1960-talet, så var produktionsökningen större än den skandinaviska
marknadstillväxten. Trots detta var fabriken då högst av medel-storiek jämfört
med andra västeuropeiska anläggningar. Sedan dess har 5-10 gånger större
anläggningar tillkommit, särskilt i Förenta Statema. Utvecklingen mot allt
större anläggningar har dock avstannat under senare år.
Prop. 1978/79:123 26
Det
kan visa sig svårt för de relalivi små inhemska kemiföretagen att finansiera
investeringar i tung kemisk produklion med dess stora skalfördelar och
kapitalintensitet. Företagsstrukturen inom svensk kemisk industri kännetecknas
av alt företagen är små i jämförelse med såväl sina ulländska konkurrenter som
svenska företag i andra branscher. Dämtöver utgör i många fall den kemiska
tillverkningen en mindre del av företagets verksamhet, vilken huvudsakligen är
förlagd till andra branscher, i Sverige finns endast en kemikoncem - KemaNobel
- med verksamhet inom stora delar av den kemiska industrin. Flertalet förelag
har tillverkning inom endast en begränsad del av det kemiska produktområdet.
Genom koncentration till smala segment av marknaden kan den mindre
förelagsstorleken ofta kompenseras. Perstorps specialisering på produkler som
polyoler är exempel på detta. Därmed blir vanligen även invesleringsanspråken
mindre.
Den
inhemska och nordiska marknaden betraktas ofta som del naturliga
avsättningsområdet för kemisk produktion. Jag vill betona vikten av nordiskt
samarbete på kemiområdet.
Läkemedelsindustrin
är den i särklass mest forskningsintensiva industribranschen. Den tillhör även
en av de mest expansiva delama inom svensk kemisk industri. De inhemska
företagen sysselsatte år 1976 över 10000 personer inom läkemedelssektom, varav
ca 7 300 inom landet. Läkemedelsindustrins FoU-kostnader varar 1975 nära 13%
av omsättningen resp. 30% av förädlingsvärdet. I absoluta tal uppgick samma år
den svenska läkemedelsindustrins drifl- och kapitalkostnader för FoU-verksamhet
lill mer än 200 milj. kr.
Huvudförutsättningen
för utveckling av den svenska läkemedelsindustrin är genomslagskrafl på
exportmarknaden genom orginalprodukter från egen forskning och lillräcklig
styrka i den internationella konkurrensen genom goda marknadsföringsresurser.
Enbart FoU-kostnadema för sådana produkler torde genomsnittligt uppgå till ca
50 milj. kr. och utvecklingstiden till ungefär 10 år.
Intemationellt
sett är de svenska läkemedelsföretagen små. Detta har dock kunnat kompenseras
genom stark specialisering. Vidare synes den höga standarden på svensk sjukvård
och medicinsk forskning ge vårt land goda komparativa fördelar när det gäller
läkemedelsindustri. Den höga kompetens som i skilda vetenskapliga discipliner
fordras i modem läkemedelsforskning är dock inte självklart tillgänglig. Det
finns goda möjligheter till en fortsatt expansiv utveckling inom
läkemedelsindustrin.
Petroleumindustrin
Raffinaderikapaciteten
har ökat kraftigt sedan mitten av 1960-lalet genom att två stora raffinaderier
har tagits i drift, nämligen BP:s i Göteborg år 1967 och OK-Texacos i BroQorden
år 1975. Den inhemska kapaciteten att raffinera råolja har därigenom mer än
fördubblats.
Även
i Västeuropa i övrigt har raffinaderikapaciteten byggts ut. I kombi-
Prop. 1978/79:123 27
nation med de senasle årens inlernationella lågkonjunktur
och den dämpade efierfrågan på oljeprodukter efter den s. k. oljekrisen är
1973- 1974 innebär delta att det finns ett stort överskott på
raffinaderikapacitet. Även vid uppgång i världskonjunkturen finns därför f. n.
inte behov av någon nämnvärd kapacilelsutbyggnad.
Jag anser del angelägel av bl. a. försörjningspolitiska
skäl att i landet befintlig raffinaderikapacitel bibehålls. Regeringen har
tidigare lagt fram förslag (prop. 1978/79:115 bil. I avsnitt 8. 1) inom detla område.
Jord- och stenindustrin
Jord- och stenindustrin har drabbats hårt av
strukturomvandlingen. Transportkostnader och iransportproblem medför atl denna
bransch har en övervägande lokal prägel och i vissa avseenden kan betraktas som
en skyddad hemmamarknadsindustri. Jord- och stenindustrins utveckling bestäms
i hög grad av utvecklingen inom byggnadsseklom, då cirka tre Qärdedelar av
sekloms produktion slutligen används i byggnadssektorn.
Jord- och stenindustrin har genomgått en kraftig
strukturomvandling under 1960- och 1970-lalen, vilket har inneburit en
nedläggning av arbetsställen i stor omfattning. Särskilt inom stenindustrin,
tegelindustrin, betongva-minduslrin saml delar av glasindustrin har minskningen
av antalet arbetsställen varit stor. Delvis som en följd av nedläggningen av
lågproduktiva anläggningar ökade produktiviteten mätt som förädlingsvärde per
arbetad timme relativt snabbi under 1960-lalel, genomsnittligen ca 8% per år.
Under åren 1974-1977 har kapacitetsutnyttjandet sjunkit kraftigt. En återhämtning
av byggandet bör leda lill ett bättre utnyttjande av produktionskapaciteten i
jord- och stenindustrin. Samtidigt bör det enligt min mening finnas utrymme för
ytterligare stmkturrationalisering. Ett antal större investeringsprojekt är
kända. Cementas anläggning i Slite, Rockwools anläggning i Hällekis och
Gullfibers i Söråker. Vidare finns planer på att bygga ytterligare några
materialfabriker.
Inom delar av jord- och stenindustrin pågår vissa statliga
industripolitiska insatser. Således har olika statliga stödåtgärder för den
manuella glasin-duslrin beslutats av riksdagen. Dessa åtgärder beslutades år
1970. Våren 1977 beslutade riksdagen om ett treårigt program med
exportfrämjande åtgärder, stmkturstöd och avskrivningslån för investeringar
(prop. 1976/77:61, NU 1976/77:37, rskr 1976/77:283). Åtgärdema har bedömts som
angelägna för att stödja den omställnings- och anpassningsprocess som blivit
följden av bl. a. den ökande konkurrensen från maskinlillverkal glas.
Järn-, stål- och metallverk
Delvis som en konsekvens av den intemationella
fraktmarknadens minskning och varvskrisen samt den intemationella
lågkonjunkturen har väridens stålindustri under de senasle åren drabbats av
vikande efterfrå-
Prop. 1978/79:123 28
gan
och därmed stora avsättningssvårigheter. Väridsproduktionen har minskat från
710 milj. ton år 1974 till 670 milj. ton år 1977. Under år 1978 skedde dock en
återhämtning och råstålproduktionen steg åter till 1974 års nivå.
1 Sverige
skedde en betydande minskning av stålkonsumtion och stålproduktion efter år
1974. Mellanåren 1976och 1977minskade stälkonsumtionen i landet med 30%,
vilket var en kraftigare minskning än i konkur-rentländema. Orsakema till detta
var främst den svaga utvecklingen i de viktigaste avnämarindustriema, dvs.
verkstadsindustrin, varvsindustrin och byggnadsindustrin.
Tillverkningen
av stål i Sverige svarar för mindre än I % av den totala världsproduktionen.
Ungefär en tredjedel av vår produktion exporteras och det svenska stålet täcker
omkring hälften av den svenska hemmamarknadens behov. Den svenska och
västeuropeiska stålindustrin, särskilt handeisstålindustrin, har fått möta en
hård konkurrens från nya stålproduce-rande länder. Japan byggde under 1960-talet
kraftigt ut sin stålindustri och har därefter intagit en dominerande ställning
bland stålexporterande länder, trots att den japanska stålproduktionen har
minskat sedan år 1974. Under 1970-talet har vissa utvecklingsländer, t.ex.
BrasUien, ökat sin självförsöijningsgrad genom att ersätta tidigare import med
egen produktion och dessutom svarat för en betydande export. Även
Sovjetunionen och Östeuropa har ökat sin stålproduktion.
HandelsståUndustrin
präglas alltjämt av överkapacitet både i förhållande till den rådande
efterfrågan och till den väntade efterfrågeulvecklingen under det närmaste
decenniet. Prisnivån påverkas i denna situation starkt av de länder och företag
som har stora, modema anläggningar med högt kapacitetsulnyltjande och låga
kostnader för personal och råvaror. Den svenska handelsstålindustrin häri
likhet med stålindustrin i många konkurrentländer måst anpassas efter rådande
och förväntade framtidsutsikter.
En
statlig utredning, handelsstålutredningen, avlämnade i april 1976 sitt betänkande
(SOU 1977:15-16) Handelsstålindustrin inför 1980-lalet. Utredningens förslag
till strukturförändringar gick ut på en specialisering och koncentration av
olika produktslag. Nedläggningar av vissa enheter förutsattes, samtidigt som
nyinvesteringar till betydande belopp ansågs nödvändiga. De skilda åtgärdema
skulle medföra en minskning av antalet anställda inom handelsstålindustrin med
3 800-4000. Omedelbart efter det alt utredningen framlagt sitt betänkande
inledde Gränges, Statsföretag/Norrbottens Järnverk och Stora Kopparberg
förhandlingar om bildandet av ett gemensamt handelsstålföretag. Riksdagen
godkände i april 1978 regeringens förslag (prop. 1977/78: 87, NU 1977/78: 45,
rskr 1977/78:198) om statiig finansieU medverkan vid bildandet av ett nytt
handelsstålbolag, SSAB Svenskl Stål AB. Underde närmaste åren kommer del
nybildade företaget, i enlighet med en strukturplan, att genomgå en
kommersiell och teknisk omvandling i syfte att skapa ett intemationellt sett
konkurrens-
Prop. 1978/79:123 29
kraftigt
företag. Stora investeringar kommer att göras i syfte atl effektivisera
produktionsapparaten och utveckla vidareförädlingen, medan kapacilelen
samtidigt anpassas lill den långsiktiga efierfrågan.
För
resterande andel av den svenska handelsstålproduktionen svarar sju mindre verk.
Även dessa har under lågkonjunkturen haft belydande problem. Situationen har
emellertid inle på samma sätl som i de tre större verken blivit akut. 1 samband
med bildandet av SSAB tillkallades en utredare med uppgifi att leda
diskussioner mellan SSAB och de mindre verken i syfte att undvika att det
statliga engagemanget i SSAB ledde till en försämrad situation förde mindre
verken. I september 1978föreslog uiredaren att en ägarmässig samordning mellan
SSAB och vissa av de mindre verken skulle ske. Regeringen har emellertid efter
prövning av frågan funnil att det i varje fall f. n. inte finns skäl för något
slatligt initiativ i denna riktning. De finansiella skälen för en ägarmässig
samordning har fått väsentligt mindre vikt i och med den senasle tidens
konjunkturförbätting. Med en normal konjunkturutveckling bör flertalet av de
mindre verken ha goda överlevnadsmöjligheter inom överskådlig framtid. SSAB
har utfäst sig atl inle öka sin produktionskapacitet inom områden där svenska
verk redan har överkapacitet. Jag förutsätter alt företagen vidtar de
rationaliseringsåtgärder som är påkallade och att de fortlöpande söker
åstadkomma sådana strukturella förändringar som kan vara nödvändiga för att
stärka branschens konkurrenskraft.
För
all analysera specialstålindustrins problem tUlkallade dåvarande chefen för
industridepartementet i november 1976 en ulredningsman, som i mars 1977
avlämnade sin utredningsrapport (Ds I 1977: 3) 1977 års specialstålutredning.
I utredningen gavs dels en beskrivning av branschens aktuella läge och mest
väsentliga problem, dels en redovisning av pågående undersökningar om samarbete
i olika former mellan företagen. Vidare pekades på strukturförändringar inom
branschen, vilka enligt uiredaren närmare borde analyseras.
Statsmakiema
konstaterade (prop. 1977/78:47, NU 1977/78:30, rskr 1977/78: 84) beträffande
den svenska specialstålindustrin och stålgjuterier-na atl en fortsatt
strukturrationalisering är nödvändig och atl denna inom flera produktområden
och för vissa produktionsenheter kräver genomgripande ålgärder. Möjlighetema
atl genomföra en behövlig sturkturomvand-ling begränsades emellertid allvarligt
genom den starkt försämrade vinstutvecklingen inom företagen. Åtgärder har
vidtagits som syftar till atl minska de finansiella hindren för angelägna
strukturella förändringar inom specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin.
Dessa innefattar olika former av lån och lånegarantier på sammanlagt 1 300
milj. kr.
För
att handlägga låne- och garantiärenden inrättades den 1 januari 1978 en
särskild strukturdelegation. I denna ingår vid sidan av företrädare för
departemeni och statliga verk även representanter för anställda och förelag i
de berörda branschema.
Prop. 1978/79:123 30
Specialstålindustrin
skiljer sig i flera avseenden från handeisstålindustrin. Bl.a. går huvuddelen,
omkring 70 %, på export. Företagen har en omfattande försäljningsorganisation
med dotterbolag både i Sverige och i utlandet. Specialslålinduslrin har haft en
gynnsammare produktionsutveckling än handelsslålet under de senasle åren.
Orderingången lill specialslålinduslrin underår 1978 låg genomsnittligt 15 %
över 1977 års nivå i lon räknat medan orderingången till handelsslålverken
sjönk under samma period.
Även
om situationen för specialslålinduslrin ser något ljusare ut än för
handelsståUndustrin, har lönsamheten varil svag och strukturella anpassningar
behöver komma till stånd även inom denna del av stålindustrin. Vissa
diskussioner om närmare samarbete pågår mellan specialslålföretag. Erforderliga
statliga finansiella medel finns lillgängliga för bl.a. investeringar i
samband med strukturförändringar via stmkturdelegationen.
De
industripolitiska åtgärderna rörande svensk stålindustri ligger i linje med de
åtgärder som vidtas på det internationella planet. Inom EG söker man under en
flerårsperiod i enlighet med den s. k. Davignon-planen skapa bätire jämvikt
mellan lillgång och eferfrågan genom kapacitelsreduklion. Samtidigt söker man
stabilisera den intema prisnivån för ett antal stålprodukter.
I
detta sammanhang villjag nämna att det inom OECD - mot bakgrund av den
omfattande slålkrisen i väriden - nyligen har inrättats en stålkom-mitlé, som
har getts mandat att följa utvecklingen och ulvärdera vidtagna åtgärder i medlemsländerna.
Sverige deltar aktivt i detta arbete. Även vissa viktigare stålproducenlländer
utanför OECD skall kunna delta i kommitténs arbete.
Gjuteriindustrin
är en basindustri främst för verkstadsindustrin. Branschen sysselsäler ca
14000 anslällda vid ca 200 gjuterier. Under lång tid har strukturen inom
auteriinduslrin förändrats mol ett färre antal företag och en ökande
koncentration av produktionen till de större enheterna. Nedgången i antalet
tillverkare har varit mest påfallande för jämgjuterier-na och har i viss grad
hängt samman med kraven rörande arbetsmiljön. Även antalet stålgjulerier har
minskat och en ytteriigare koncentration kan bli aktuell. Gjuteriindustrin
omfattas sedan budgetåret 1973/74 av ett branschprogram med teknisk
konsulentverksamhet och omslällningsfrämjande ålgärder och sedan budgetåret
1974/75 av utbildningsåtgärder. Särskilda statiiga medel kan anvisas genom
stmkturdelegationen i samband med omstruktureringar inom stålgjuteriindustrin.
Såväl
den inhemska efterfrågan som produktionen inom hela gjuteriindustrin har
minskat under de senasle åren. Bakgrunden till gjuteriindu-strins utsatta läge
är nedgången inom verkstadsindustrin, konkurrensen från nya malerial, t. ex.
plast och aluminium, saml det höga kostnadsläget.
I
enlighel med statsmakternas beslut om statligt stöd till teknisk forskning och
utveckling har STU beslutat alt salsa 10 milj. kr. under sex år på
Prop.
1978/79:123 31
insatsområdet Gjuijärnsprodukter. Till detta kommer
insaiser av ungefär samma storleksordning från gjuieriförelagen. Målet för
insatserna är atl skapa den teknologiska basen för en industriell
materialutveckling, pro-duklförbältring och produktförnyelse samt
rationalisering av produktionsmetoder som gör del möjligl för svenska
järngjuterier all lillgodose den inhemska marknadens behov av både
konventionellt och avancerat gjutgods och alt kunna öka exporten till lämpliga
marknader utanför landels gränser.
SIND föreslog i mars 1978 att järngjuteriindustrin skulle
omfattas av det stödsystem som f. n. gäller specialslålinduslrin och
stålgjuteriindustrin, dvs. lån och lånegarantier genom stmkturdelegationen.
Låne- och garantiramarna skulle samtidigt ökas med vardera 150 milj. kr.
Svenska gjuleri-föreningen tillstyrkte SIND:s förslag.
Järngjuteriindustrin karakteriseras i dag av överkapacitet
och dålig lönsamhet. Inom vikliga delbranscher såsom slålverkskokiller,
aducergods och autgods lill varv och maskinindustri, ligger
kapacitelsullnyttjandet i dag på 40-50 %. Kapaciietsreduktionen inom branschen
genom företagsnedläggelser väntas fortgå. Jag anser delta vara angelägel
efiersom en sådan strukturomvandling möjliggör ett ökat kapacitetsutnyttjande
och därmed bätire betingelser vid återstående företagsenheter. Det stödsystem
som finns tillgängligt för bl. a. stålgjuteriindustrin är enligt min mening
knappasl en förutsättning för en sådan utveckling. Mot denna bakgrund har
regeringen ijanuari i år beslutat lämna industriverkels förslag om stödåtgärder
till järngjuteriindustrin ulan ålgärd.
Verkstadsindustrin
Verkstadsindustrin svarar i dag för ca 40 % av
industrisysselsättningen i Sverige, vilket innebär ca 400000 anställda.
Branschen har också ca 40 % av exporten av industrivaror samt 38 % av
industrins förädlingsvärde.
Verkstadsindustrin är en mycket heterogen bransch. Även
inom de fem delbranscherna melallvamindustri, maskinindustri, elektroindustri,
transportmedelsindustri och instmmentindustri finns en stor variation av produkter.
Avsättningsområden, marknadsförhållanden och expansionsmöjligheter för de
skilda produktema är mycket skiftande. Likaväl som del inom verkstadsindustrin
finns företag och produkter med mycket slark lillväxt finns det också
stagnerande produktområden eller verksamhet på tillbakagång. Della är särskilt
aktueUt för den del av verkstadsindustrin som består av underleverantörer till
andra branscher som har upplevt lillbakagång under senare år, t. ex. varvs-,
stål- och viss del av skogsindustrin,
Metallvaruindustrin med 87 000 anslällda kännetecknas av
små företag och arbetsställen med relativt få anställda. På grund av del breda
produktsortimentet i branschen förekommer det ofta att ett mindre företag har
en hög marknadsandel för sin specialiserade produkt. Huvuddelen av produkterna
avsätts inom byggnads- och anläggningsverksamhet och övrig verkstadsindustri.
Metallvaruindustrin är starkt hemmamarknadsorienterad.
Prop. 1978/79:123 32
Branschen
har sedan 1960-talet vuxit i ungefär samma takt som den svenska induslrin som
helhet. Medan vissa produktområden, t.ex. maskinverktyg, har expanderat har å
andra sidan en tillbakagång skett för produkter till byggnadsindustrin p.g.a.
den minskade byggnadsverksamheten samt för vissa sektorer där metalliska
malerial ersatts med andra material, t.ex. plast.
Maskinindustrin
med 132000 anställda är en utpräglad exportbransch, dominerad av större
företag. Exportandelen är närmare 60 %. Två tredjedelar av de anslällda finns
vid arbetsställen med över 200 sysselsatta. Spännvidden är emellertid myckel
stor. Bland företagen finns både myckel små företag och stora multinationella
koncemer.
Maskinindustrin
har expanderat kraftigt under efterkrigstiden. Saluvärdet har t.ex.
femdubblats sedan år 1960. Produktionstillväxten har emellertid minskat sedan
åren 1975-1976 på grund av vikande efterfrågan inom andra branscher. Specielll
markant har minskningen varit för maskiner tiU skogsindustrin. Utvecklingen för
hela branschen är emeUertid inte entydig, eftersom den innehåller mycket
skiftande maskintyper på ett brett avsättningsområde. En positiv utveckling
visar t.ex. avsättningen av automatiserade maskinanläggningär samt olika typer
av systemleveranser av processutrustning.
Elektroindustrin
sysselsätter ca 79000 personer. Inom branschen tillverkas elektriska motorer
och elektrisk utrustning som insalsvaror till annan induslri, t.ex.
byggnadsindustrin, samt elektriska hushållsapparater, konsumtionsvaror m. m.
Elektroindustrin har sedan 1960-talet vuxit i något snabbare takt än induslrin
som helhet. Även inom denna bransch finns variationer mellan olika varuområden.
Här finns t. ex. några av svensk industris stora exportprodukter, dvs.
telematerial och elektriska motorer från LM Ericsson resp. ASEA.
Elektroindustrin exporterar ca 22 % av produktionen.
En
betydande del av elektroindustrin ulgörs av den s. k. elektronikindustrin.
Denna kännetecknas såväl av snabb marknadstillväxt som snabb teknisk
utveckling. Halvledartekniken har under det senaste decenniet brutit igenom på
allvar och fått en dominerande ställning inom hela elektronikområdet. Helt nya
produkter och i vissa fall även nya verksamheter har uppstått medan andra har
slagits ut och försvunnit. Nya komponenter har också möjliggjort en ökad
integrering av elektronik på fler användningsområden. Tillgängliga prognoser
talar för att denna utveckling kommer att bestå. För konsumentelektroniken kan
dock på den nordiska hemmamarknaden konstateras en viss stagnation. Den
dominans, som framför allt japanska hemelektronikprodukler fått världen över,
försvårar i hög grad dessa svenska företags exportmöjUgheter. Tillskapandet av
s. k. frizoner i vissa låglöneländer gör att avsättningssvårighetema för dessa
företag ytterligare kan komma att accentueras.
Trots
en kraftigt ökande marknadstillväxt leder den snabba komponent-
Prop.
1978/79:123 33
och produktutvecklingen sannolikt till en oförändrad
sysselsättning inom elektronikindustrin. Allt fler verkstadsföretag nyttiggör
sig dock elektronikens möjligheter både i sina produkler och i sina
tillverkningsresurser.
För alt fä en mera samlad bild av de olika effekter som
användningen av dalateknik och elektronik kan leda lill, inle minsl mol
bakgrund av vad den snabba teknologiska utvecklingen inom
mikroelektronikområdel möjliggör, har regeringen nyligen tillsatt två
kommittéer. Den ena har i uppdrag alt uireda datateknikens och elektronikens
effekier på näringslivets utveckling. Den andra har i uppdrag alt utreda
dalaleknikens effekier på sysselsättning och arbetsmiljö. Dessulom har SIND
fått i uppdrag alt i samarbete med STU uireda svensk elektronikindustris
nuläge och utvecklingsmöjligheter.
Transportmedelsindustrin med lillverkning av rälsfordon,
bilar, lastfordon, flygplan m. m. hade år 1976 ca 83 000 anslällda. Branschen
domineras av Volvo och Saab-Scania. Bilindustrin, med 75 % av transportmedelsindustrins
produklion, svarar för nästan hela exporten. Bilindustrin är således av stor
betydelse för Sveriges framtid som industrination.
Den svenska bilindustrin har att tävla med stora utländska
bilindustriföretag. Konkurrensen är hård, inle minst i fråga om personbilar.
För att kunna överleva måste svensk bilindustri bedriva en intensiv utvecklingsverksamhet.
Nya modeller och modellvariationer måste utvecklas som lillgodoser kraven på
säkerhet, bränsleekonomi och skonsamhet mol miljön. Produktförnyelsen kommer
atl behöva vara mer genomgripande än tidigare. Nya material kommer atl
användas för att minska bilarnas vikt och bränsleåtgång. Utvecklingskostnaderna
för att ta fram en ny bilmodell och nya komponenter kommer att öka och medföra
stora krav på finansiella resurser.
Jag är medveten om att svensk bilindustri står inför stora
kraftprov. De försök som under senare år gjorts för atl förbättra de
strukturella och finansiella förutsättningama för svensk bilindustri har
hittills varil resultat-lösa.
Genom bilindustriutredningen har ett gott underlag
erhållits rörande problem och möjligheter för svensk bilindustri. På basis av
detta underlag har jag bl. a. dragit slutsatsen att del bör finnas
förutsättningar för de svenska bilföretagen alt genom samarbete med varandra
reducera utvecklingskostnaderna. Även samarbetet med ulländska biltillverkare
bör förstärkas. Bilindustrins utveckling måste fortlöpande följas och
analyseras i samråd mellan samhället, företagen och de anställda. För att ge
della samråd en fasl form skapas ett branschråd för bilindustrin.
Instrumentindustrin m.m. med ca 9000 anställda är i
förhållande lill andra delbranscher en lilen verksamhet. Även inom denna del av
verkstadsindustrin finns en stor variationsrikedom av produkter med skiftande
utvecklingspotential.
För verkstadsindustrin som helhet har
lönsamhetsutvecklingen under 3 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 123
Prop. 1978/79:123 34
perioden
1963-1976 varit relativt stabil. I likhet med industrin i övrigt sjönk lönsamheten
i branschen kraftigt under åren 1977-1978 och 40 % av företagen i branschen
gick med förlust år 1977. Maskinindustrin har högst lönsamhet i
verkstadsindustrin, även om den har försämrats. Övriga branscher hade också
posiliv, om än sjunkande lönsamhet.
Den
indelning av verkstadsindustrin som jag har använt mig av i min redogörelse
utgår från företagens produkter och är den som lillämpas i den offentliga
statistiken. STU har för sina analyser av verkstadsindustrins utvecklingsmöjligheter
tillämpat en avnämarorienterad indelning. Verkstadsindustrin har sålunda
indelats i två huvudgrupper: Tillverkning av produklionsulruslning och
lillverkning av konsumtionskapilaivaror. Den förslnämnda gruppen kan indelas
ytterligare efter vilka branscher och samhällssektorer som är avnämare för
produktionsutrustningarna. I gruppen ingår t. ex. verkstadsindustri för
byggbranschen och verkstadsindustri för sjukvården. Där ingår också
"verkstadsindustri för verkstadsindustri", dvs. företag som
levererar produktionsutrustning eller delar av sådan utrustning lill
verkstadsföretag. Denna delbransch är särskilt intressant för ett litet land
som Sverige. Anledningen till detta är för del försia att branschen i hög grad
är inriklad mot världsmarknaden. Inle ens stora nationer har en hemmamarknad
som räcker till för denna bransch med dess mångfacetterade produktion. För det
andra är anläggningar och system för branschens produktion av mindre format än
exempelvis för stål- och cellulosaindustri. Även relalivi små länder kan därför
utveckla, organisera och finansiera produktionsenheter inom
"verkstadsindustri för verkstadsindustri".
Jag
har lidigare påpekat atl del är inom verkstadsindustrin som Sverige har sina
mest expansiva produkler och förelag. Samtidigt finns del också i
verkstadsindustrin delbranscher eller produktområden med behov av
strukturomvandling, både när det gäller att reducera överkapacitet inom områden
med vikande efterfrågan och när det gäller att förnya eller förändra
verksamhetsinriktning i enlighet med den tekniska utvecklingen eller dra ned
den svenska tillverkningen som ett resultat av en överväldigande
importkonkurrens.
Varvsindustrin
Den
intemationella varvsindustrin karaktäriseras av strukturell överkapacitet och
anpassningsproblem av en storleksordning som inte uppvägs av effekterna av en
generell konjukturförbättring. Den fartygsefterfrågan som kan väntas uppkomma
på världsmarknaden avser sålunda främst styckegods- och specialfartyg av olika
slag, vilka utgjort en förhållandevis liten del av de svenska varvens
produktionsvolym. Stora tank- och bulkfartyg som utgjori huvuddelen av de
svenska varvens produktion torde praktiskt taget inte beställas under flera år
framöver. En reduktion av pro-' duktionen lill en nivå som motsvarar ungefär
hälften av toppnivån åren
Prop.
1978/79:123 35
1973-1977 torde enligt beräkningar av den europeiska
varvsorganisationen krävas, innan marknaden åter vänder uppåt.
På grund av den svenska varvsindustrins storlek och starka
världsmarknadsberoende finns inga möjligheter atl bevara den i dess nuvarande
omfattning utan mycket höga samhällsekonomiska uppoffringar. Under de närmasle
åren kommer svensk varvsindustri därför att uppleva en genomgripande
strukturomvandling, innebärande omläggningar av produktionsinriktningen och
stora kapacitetsnedskämingar, 1 regeringens proposiiion om varven i mars 1977
angavs som riktmärke en nedskäming under perioden 1976-1979 med 30 % av
antalet anställda i de berörda större varven. Varvspropositionen i november
1978 innebär en ytterligare kapacitelsreduklion med 20 % fram till och med
utgången av år 1980. Därtill kommer betydande åtgärder för att främja övergång
lill annan produklion saml regionala stödinsatser på berörda orter m. m.
3.4 Svensk industri inför 1980-talet
3.4.1 Utgångsläget för svensk industri
Jag avser atl i detta avsnitt kort beröra några väsentliga
drag i nuläget för svensk industri. Jag berör först vissa skillnader i den
svenska industristrukturen i relation lill övriga jämförbara länder. Jag tar
också upp vissa utvecklingstendenser som gäller allmänt men som i en global
ekonomi skapar speciella problem för små industriländer av Sveriges typ.
Sverige har i jämförelse med övriga industriländer en
något siörre andel skogsindustri och verkstadsindustri. Även varvsindustrin
haren siörre andel än genomsnittet. Den kemiska sektom är däremot mindre i
Sverige än i våra främsta konkurrentländer.
Vår industrislruktur har i flera avseenden en gynnsam
sammansättning. En stor del av verksamheien ligger inom områden där man dels
kan fömtse en allmän efterfrågeexpansion, dels kan utgå från alt Sverige har
komparativa fördelar. Exempelvis har Sverige en stor verkstadsindustri på en
hög teknisk nivå. Verksamheien är i betydande omfattning inriktad på investeringsutrustning
som det kan förväntas bli en ökad efterfrågan på. Även delar av den kemiska
industrin, bl.a. läkemedelsindustrin, kan förväntas växa. Samtidigt hör dock
till bilden atl vissa av våra iraditionelll siarka exportprodukter under
senare år har fått vidkännas betydande minskningar i marknadsandelar på
världsmarknaden. Även om dessa problem till en del varit förknippade med de
senasle årens lågkonjunktur, måsle man utgå från en bestående försvagning av
Sveriges relativa konkurrenskrafi på flera områden. Denna kombination av dels
stora utvecklingspotentialer inom vissa industrisektorer, dels risker för
betydande nedgång i andra sektorer, skapar speciellt markerade behov av
omstrukturering och överflyttning av resurser från nedåtgående till
expanderaiiifie företag och sektorer.
De regionala konsekvenserna av en fortsatt
strukturomvandling kan
opaginerad Kontrollera mot PDF
komma atl vålla problem. De branscher som är stagnerande
från sysselsättningssynpunkt är ojämt fördelade över landet.
Figur 2 visar länen grupperade efter andelen av de
anslällda i industrin lom arbeiar inom de stagnerande sektorerna. Inom de län
där andelen är stor kan omställningsproblemen bli betydande. Regionalpolitiken
och den frivilliga yrkesmässiga och geografiska rörligheten underlättar denna omställning.
För att den nödvändiga omställningen skall ske i sociall acceptabla former
krävs omfattande insatser från samhällel. 1 den regionalpolitiska proposition
som inom kort kommer föreläggas riksdagen föreslås åtgärder för atl
effektivisera regionalpolitiken.
Figur 2 Andelen anställda i industrin inom stagnerande
sektorer, länsvis (%) 100
BD
..
f
opaginerad Kontrollera mot PDF
50
W M
£
mfrA-fc».... ___
rlkten ' » nllt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Källa: SCB
Sverige har i likhel med andra små och högt
industrialiserade länder en mycket utlandsberoende ekonomi. Utlandsberoendel
har ökat mätt med andelen varor som avsätts på export resp. importeras. Av
figur 3 framgår atl både exportkvoten (exporten i förhållande till
industriproduktionen) och importkvoten (importen i förhållande till inhemsk
förbrukning) har ökal snabbt under 1970-talet. Frånsett några år i början av
1970-talet och år 1978 har importkvolen varil högre än exportkvoten, dvs.
handelsbalansen har varit negativ.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:123
Figur 3 Export- och importkvoten för Sverige åren
1960-1977 (%) P
37
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
f 25
30
35
40 45 l/(P+l-E)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anm: 1978 års värde baseras på preliminära data
K ä lla: SCB
E: export
I: import
P: industriproduktion
Internationaliseringen av den svenska ekonomin inbegriper
inle enbart en allt siörre utrikeshandel. Ett växande antal svenska förelag har
etablerat sig utomlands och ett ökat antal utländska förelag har etablerat sig
i Sverige. Antalet anställda i svenskägda tillverkningsföretag i ullandel uppgår
till ca 300 000 personer, vilket molsvarar nästan 30 % av
industrisyssel-säilningen i Sverige. Antalet anslällda i utlandsägda
industriföretag i Sverige är ca 50000 personer.
Svenska industriföretags utlandsinvesteringar torde ha
möjliggjort högre marknadsandelar på ulländska marknader. Därigenom har
företagen kunnat uppnå en större lotal produktionsvolym, med de fördelar för
produktionskostnader och FoU-kostnader detta ger. Etablering på utländska
marknader är ofta ett viktigt konkurrensmedel på produktmarknader där svenska
företag är verksamma. Ett begränsat antal storföretag dominerar
Prop. 1978/79:123 38
dessa
inlemalionaliserade marknader där etablering av försäljnings- och
tillverkningsenheter är strategiskt viktiga för all på längre sikt behålla
eller öka marknadsandelen. De svenska multinationella företagen är i dessa
sammanhang relativt små. I relation till den svenska ekonomin är de dock stora.
Ett 20-tal svenska koncerner svarar t. ex. för 90 % av den totala sysselsättningen
vid svenskägda dotterföretag i utlandet. Tillväxten i dessa företag har varit
över det svenska genomsnittet både i Sverige och i utlandet. Under 1970-talel
har dessa etableringar till övervägande del skett genom förvärv av existerande
företag.
Ett
nytt drag i utvecklingen är all förskjutningen mellan branscher kan förväntas
bli snabbare än tidigare. Orsaken till detta är framför allt att den tekniska
utvecklingen och spridningen av ny teknik går snabbare än förr. De s. k.
nyligen industrialiserade ländema har med köpt teknik utvidgat sin produktion
till områden som lidigare har förbehållits de äldre industriländerna. I kraft
av sina låga lönekostnader och satsningar i stor skala har de på utvalda
områden erhållil en konkurrensfördel som snabbt och hårt har slagit på
existerande produklion. Fartygsproduktion och hemelektronik ulgör de hiltills
mest kända exemplen på sådana varuområden. Även på områden där produktionen
bygger på egna råvarutillgångar, exempelvis gruv- och skogsindustrin, synes
utvecklingen peka på ett snabbare genomslag i ländemas utnyttjande av sina
komparativa fördelar.
Dessa
branschförskjutningar kommer all slälla krav på motsvarande överföring av
resurser. En överföring av resurser mellan verksamheter sker kontinuerligt -
skillnaden ligger i atl utvecklingen nu pekar mot en ökad resursöverföring
mellan helt skilda branscher. En sådan snabb överföring kan i första hand för
arbetskraften men också för kapitalresurser vara förenad med problem.
Strukturförändringar
inom en bransch kan få betydande effekter på andra sektorer inom industrin bl.
a. till följd av underieverantörsförhållanden. Företagen har över tiden länkats
samman i ett nätverk av materialleveranser. Utredningar visar alt inte mindre
än vart tredje mindre eller medelstort verkstadsföretag har baserat en
betydande del av sin produktion på leveranser till de siörre, intemationellt
verksamma företagen. Även de större företagen har betydande leveranser till
varandra. Detta betyder atl ett kraftigt produktionsbortfall i en verksamhet
kan få effekter på andra områden. Varvens problem förorsakar betydande
svårigheter för ett myckel stort antal underleverantörer. En omstrukturering
av varvsindustrin kommer därför att ställa långtgående krav på förändringar
även hos dessa. Stagnation i gruv- och skogsnäringen släller många
verkstadsföretag inför avsättningsproblem och accentuerar behovei för dessa av
att söka nya marknader och nya produkter.
Även
för produktfömyelsen inom industrin har förutsättningama ändrats. Det finns
många exempel på att produktfömyelsen sker i en allt snabbare takt; de snabba
modellbytena på bilar, de elektriska räknedosomas
Prop. 1978/79:123 39
snabba
genomslag och färg-TV:ns snabba spridning jämfört med svartvit TV. Ytterligare
ett exempel är LM Ericssons telefonväxlar; del tog 60 år mellan utvecklingen av
sleg-för-slegväxeln och koordinalväxeln, del tog 18 år till utvecklingen av en
programminnesstyrd telefonväxel och därefier bara 9 år lill utvecklingen av den
digitala elektroniska växeln. Molsvarande tendenser kan ses även beträffande
produktionsutrustningen. Samtidigt som den ekonomiska livslängden för produkler
och produktionsprocesser tenderar atl bli allt kortare, blir
förberedelseperioderna allt längre. Produktionsplaneringen från idéstadium
till marknadsintroduktion för exempelvis en ny bilmodell uppgår i dag till
närmare 10 år.
Sammanlaget
är det enligt min uppfattning uppenbart atl Sveriges nuvarande
industristruktur, vårt höga utlandsberoende, den ökade intematio-naliseringen
av industrins verksamhet, den allt hårdare intemationella konkurrensen saml
allt snabbare tekniska förändringar och behovet av längre framförhållning i
planeringen, kommer att ställa ökade krav på industrins omställning och
utvecklingsförmåga.
3.4.2
UtveckUngsperspektiv
Väridsekonomins
utveckling har alltid karaktäriserats av att produktionen av vissa varor
flyttas från ell land till ett annat då förutsättningama förändras. Ett exempel
härpå är de växelvisa förskjutningama i lokalise-ringsmönslret mellan
Sydostasien och Förenta Statema inom elektronikindustrin. Del kan också
illustreras av den svenska teko-industrins utveckling. Under 1950- och
1960-talen flyttade vissa svenska leko-förelag ut produktionen från Sverige
till länder med lägre löner, företrädesvis till Finland och Portugal.
Åtskilliga svenska leko-förelag tvingades också lägga ned sin verksamhei då de
inte klarade priskonkurrensen från Hongkong, Taiwan, Republiken Korea m.fl.
länder. Teko-industrins utveckling belyser såväl för- som nackdelama av en fri
utrikeshandel. Fördelama består i att vi får en högre levnadsstandard. De
svenska konsumentema har tack vare produktionsomfördelningen kunnai köpa
biUigare textil- och konfektionsprodukter. Den konkurrens svenska företag får
från utlandet tvingar dem dessutom atl sländigi förbättra sina produkter och
att i största möjliga utsträckning effektivisera produktionen. Den fria
utrikeshandeln skapar också de omställningsproblem som uppstår, då resurser
skall flyttas från tUl-bakagående branscher lill andra, mera konkurrenskraftiga
brancher. Framför aUt sätts den regionala balansen på hårda prov i tider av en
snabb strukturomvandling.
Det
finns flera utvecklingsalternativ för svensk induslri. Del intemationella
beroendet och svårighetema att snabbt omstmkturera industrin skapar dock
ganska bestämda ramar för dessa. I en diskussion om olika utvecklingsalternativ
är det viktigt att klargöra tidsperspektivet. 1 ett medellångt perspekliv,
dvs. 35 år, är möjlighetema att förändra industristmk-
Prop. 1978/79:123 40
turen
begränsade. Utnyttjandet av befintlig produktionskapacitet blir en avgörande
fråga. Ofta finns också möjligheter atl tänja befintlig kapacitet genom
personalutvidgningar och tilläggsinvesteringar. Att förändra produktionsinriktningen
är däremot mera lidskrävande. 1 ett medellångt perspekliv är därför
avsällningsmöjlighetema för de traditionella produktema den avgörande faktorn.
Denna avsättning är i sin tur i första hand beroende av den ekonomiska
tillväxten i avnämarländema och de priser som svenska exportörer har relativt
sina utländska konkurrenter.
I
perspektivet bortom 5 år blir stmkturella förskjutningar och utveckling av nya
produkter av större betydelse. Ju längre tidsperspektiv man anlägger, desto
större betydelse fär dessa faktorer.
Som tidigare
har konstaterats är en av huvudmålsättningarna för den ekonomiska politiken atl
senast i slutet av 1980-talel nå balans i ulrikesbelalningarna. Det är också
den utgångspunkt LU 78 har haft i sitt arbete. LU 78 arbetar i huvudsak med ett
medellångt perspektiv (5 år), men gör också vissa bedömningar av det längre
perspektivet. Huvudaltemativet i det medellånga perspektivet bygger på en
relativt snabb BNP-utveckling i OECD-området, en relativt snabb tillväxt i
världshandelsvolymen och en fördelaktig utveckling av svenska relativpriser.
Med dessa förutsättningar bedöms industrivaruexporten kunna expandera i första
hand i takt med den allmänna tillväxten i handeln, men därutöver också något
snabbare genom att tidigare förlorade marknadsandelar successivi återvinns.
I
det längre perspektivet räknar LU 78 med en något mera dämpad utveckling i
OECD-området.
I
ett altemativ där de traditionella marknaderna för svensk export, dvs.
OECD-området, växer snabbi kommer möjlighetema att ligga kvar på traditionella
produktområden atl vara gynnsamma. Efterfrågetillväxten kan förutsätlas ge
hyggligt utrymme för såväl svenska som konkurrerande exportörer. Detla gäller
framför allt i ett medellångt men också i ett längre perspekliv.
Stmkturulvecklingen kan då antas följa del mönster som gällde under 1960- och
början av 1970-talet.
Om
däremot tillväxten i OECD-länderna blir lägre än vad den tidigare har varit
och det finns många bedömare som menar detta - kommer detla att skapa andra
och mer problematiska förutsättningar för exporten. I det medellånga
perspektivet måste Sverige för atl nå önskad balans i utri-kesbetalningama
ytterligare förbättra relalivprisema, för att därigenom ta marknadsandelar från
konkurrentema.
Det
är emellertid inte uteslutet att den något långsammare tillväxttakten inom OECD
åtföljs av ekonomiska problem i flertalet av dessa länder. Som en följd härav
kan det vara realistiskt att räkna med att relativprisförändringar till svensk
förmån försvåras.
I
det längre perspektivet framtvingar en sådan utveckling en snabbare strukturell
omställning. Strukturella förändringar framtvingas nu tidigare än vad som
behövt ske vid en snabb expansion inom OECD-området.
Prop. 1978/79:123 41
Denna omställning blir dels en följd av behovet att
expandera på nya marknader, dels en följd av en skärpt konkurrens inom de
traditionella produktområdena.
Strukturförändringarna kan därvid komma all ändra
karaklär. Under 1960-talel bestod strukturförändringar till väsentlig del av
förskjutningar mellan näringsgrenar och av förändringar inom branscher lill
följd av liberaliseringen av världshandeln och den därav skärpta konkurrensen.
Under de kommande åren kan förskjutningar mellan branschema inom industrin
komma att få allt större betydelse beroende på bl. a. atl nya industriländer
framgångsrikt konkurrerar inom bredare produktområden, även inom kapitalintensiva
branscher. Flera OECD-länder har med hänsyn till dessa förändrade
konkurrensförhållanden valt att koncentrera sina industripolitiska insatser på
områden där man i mindre grad hotas av konkurrens från lågkostnadsprodukler.
Svensk induslri kan i detta altemativ räkna med hårdare
konkurrens inte enbart för den under senare år utsatta råvambaserade induslrin
ulan även inom delar av andra konkurrensutsatta branscher. Detta kan iUustreras
med utgångspunkt i svensk industris nuvarande inriktning. En översiktlig
beskrivning av svensk industristruktur ges i tabell 3. Häri visas fördelningen
på skyddade branscher, konkurrensutsatta råvarubaserade branscher samt konkurrensulsalta
icke-råvambaserade branscherår 1960och år 1975 för induslritillverkningen samt
fördelningen år 1975 för sysselsättningen:
Tabell 3. TiUverkning och sysselsättning fördelad på olika
sektorer.
Procentuell andel av Procent
av
induslritillverkning sysselsättning
(saluvärdet) 1975
1960 1975 1975
Skyddade branscher 24 19 19
Konkurrensutsatta, råvarubase
rade branscher 26 20 12
Konkurrensutsatta, icke-råvaru-
baserade branscher 50
61 67
Samtliga branscher 100 100 100
Källa: "Att forma regional framtid", ERU,
Industridepartementet, Siockholm 1978, s. 199 och 211.
Av tabellen framgår att de konkurrensulsalta
icke-råvambaserade branschema svarar för den övervägande delen av såväl
tiUverkning som sysselsättning. Deras andel har vuxit mellan åren 1960 och
1975 medan de råvarubaserade branschema gått tUlbaka.
Denna förändring i industristmkturens sammansättning
speglar till stor del förskjutningen i de s. k. komparativa fördelama. De
råvambaserade industriema har, som nämnls, fått konkurrens från länder med
lägre ar-
Prop. 1978/79:123 42
beiskraftskostnader
eller råvaror som är billigare alt exploatera. Den teknik som har använts för
alt exploatera råvarorna har man i dessa länder kunnat importera samtidigt som
iransportkostnadema har fallit, vilket för svenska producenter har minskat
fördelen av att ligga nära den stora europeiska marknaden. De accentuerade
strukturproblemen i svensk industri, vilka har förvärrats genom kostnadskrisen
och den långa intemationella lågkonjunkturen, sammanhänger med alt vi inte
tillräckligt snabbt har kunnat växla över från branscher med en arbetsintensiv
och råvambaserad inriktning till en mera kunskapsintensiv produktion.
Med
hänsyn tagen till målet att uppnå extern balans är det vidaie viktigt atl
observera att de konkurrensutsatta, råvarubaserade branschema har ett litel
importinnehåll, till skillnad från den icke-råvarubaserade delen av
exportindustrin. Detla ställer krav på en betydande volymexpansion i de
sistnämnda branscherna för all kompensera en lillbakagång i de förstnämnda.
Enligt min bedömning kommer det atl ställa stora krav pä svensk industri om den
skall kunna öka marknadsandelama för den icke-råvarubaserade delen av
exportindustrin.
Flera
omständigheter talar för detta. För del första utsätts flera industriländer
för ett ökat tryck på bytesbalansen och kommer att vidta åtgärder för att
korrigera detta. En genomgång av industriländemas prognoser och planmaterial
indikerar alt samtiiga OECD-länder, med undantag för Belgien, Canada och
Förbundsrepubliken Tyskland, väntar sig förbättringar av handelsbalansen under
perioden fram till år 1985. Ur plan-/prognosmateri-alet är det också möjligt
att urskilja tre branscher för vUka en kraftig ökning av exporten väntas.
Dessa branscher är maskinindustrin, elektroindustrin och den kemiska
industrin.
För
del andra har del intemationellt sett skett en utjämning av de komparativa
fördelama, bl. a. beroende av alt flera faktorer har samverkat till all göra leknik
och tekniskt kunnande lältare att överföra mellan länder. En konsekvens av
detta är att det blir svårare att peka ut framtida tUlväxt-sektorer.
För
det tredje har flera av våra konkurrentländer sedan länge ett mer utbyggt
FoU-slöd till industrin än vi, ett förhållande som ytterligare kommer att
skärpa konkurrensen.
För
det fjärde är en väsentlig del av vår verkstadsindustri inriktad mol produktion
av utrustning för gruv-, stål-, varvs- och skogsindustri med stagnerande eller
vikande efterfrågan åtminstone i industriländerna.
För
det femte har inte svenska exportföretag i samma utsträckning som våra
huvudkonkurrentländer anpassat sin produktion till systemleveranser för större
industri- och anläggningsprojekt. Marknaden för denna typ av export bedöms öka
i framtiden.
Allmänt
kan därför sägas att svensk tillverkningsindustri har komparativa fördelar på
produktområden som kännetecknas av måttiig serielängd och en hög grad av
komplexitet i produktionsprocess, produktutformning
Prop. 1978/79:123 43
och
distribution. Förelagen har härvid en möjlighel att profilera sig och alt ta
vissa marknadssegment där priset inle är del enda kohkurrensvapnet. Sådana
"prisskyddade" segment kan sökas inom flera områden. Som exempel kan
nämnas:
-
Teknik som är skyddad pä grund
av att den tekniska utvecklingen går snabbt. När den teknologiska utvecklingen
sker snabbt och inle finns tillgänglig på marknaden kan ulvecklingsländema inle
konkurrera på grund av brisiande forsknings- och utvecklingskapacitet.
-
Specialutbildad arbetskraft i
produkiionen. Inom verksamheter som behöver specialutbildad personal där krav
ställs på omdömesgillt arbele med en hel serie olika produkter kommer den höga
kompetensnivån att var en konkurrensfördel för svensk industri. Sådana
situationer möter man i en del högspecialiserade arbetsoperationer med korta
tillverkningsserier och i monteringsarbeten som fordrar myckel leslarbete och
efterföljande kalibrering samt där automatiken är högt uppdriven och
maskinunderhållet krävande.
-
Avancerad försäljningsprocess.
Inom verksamheier där försäljningen måste vara mycket tekniskt inriklad och där
produkten måste anpassas efter kundens behov kommer organisations- och
marknadsföringsförmågan atl vara långl mer avgörande än vid försäljning av
bulkvaror. Delta gäller även verksamheter där distributionssystemet är komplicerat,
anlingen för atl det behövs en väl utvecklad service eller lillgång på
reservdelar eller för alt distributionen är uppsplittrad.
-
Efierfrågan känslig för
leveranstiden. Inom verksamheter där man måste reagera snabbt på förändringar
i efterfrågan är framgången helt beroende av närheten till marknaden. Jämfört
med utomeuropeiska konkurrenter bör svenska företag därigenom fortfarande ha
ett försteg på den nordeuropeiska marknaden. En god arbetsmoral och produktionsplanering
kan även vara avgörande för möjlighelema all hålla leverans-tidema vid export
till utvecklingsländer där de infrastrukturella problemen är synnerligen
svåra.
- Stora
produktionsenheter i förhållande till efterfrågan på världsmarkna
den. Inom en del verksamheier kan etablerade företag i ett lilet industri
land som Sverige behålla sin konkurrenskraft genom sin stora kapacitet
i förhållande till efierfrågan på världsmarknaden. En slark marknads-
ställning innebär nämligen att nya konkurrerande företag har svårt atl
komma upp lill den produktionsvolym som krävs för att produkiionen
skall bli konkurrenskraftig.
Samtliga
dessa områden inom vilka svensk industri kan anses ha komparativa fördelar
kännetecknas, som nämnts, av en hög komplexitetsnivå. Det bör emellertid i
detla sammanhang observeras att komplexilelsnivån inte kan fastställas i
absoluta termer eller för någon längre tidsperiod i taget. Vad som är hög
komplexitetsnivå vid ett visst tillfälle kan genom den snabba tekniska och
organisatoriska utvecklingen vara slandardproduk-
Prop. 1978/79:123 44
lion
vid ett annal. Varvens lillverkning av stora bulkfraktfartyg utgör ett exempel
härpå. Utvecklingen på miniräknamas område visar på atl denna dynamik i
utvecklingen är hög. Målsättningen måste därför vara alt ständigt höja
kunskapsnivån för alt därmed öka möjligheterna atl försvara
kon-kurrenspositionema.
Sammanfattningsvis
kan sägas att en något långsammare tillväxt i världsekonomin kombinerad med en
snabbare strukturförändring än tidigare kommer att utsätta Svensk ekonomi för
stora påfrestningar. Vi kan inle förvänla en spontan och stömingsfri tillväxt
inom de segment av industrin som i dag anses ha de bästa förutsättningarna.
Enligt min mening kommer tUlväxlen i de expansiva branschema att sätta gränser
för den möjliga strukturomvandlingen. Därför bör man försöka undvika att stagnerande
sektorer krymper snabbare än de expanderande sektorerna tillväxer. Detta gör
det nödvändigi att stärka den svenska industrins konkurrenskraft på bred
front.
4
Industripolitik
4.1
Principiell syn på industripolitiken
Den
svenska ekonomin bygger av tradition på marknadshushållningens principer.
Marknadssystemet har betydande fördelar. 1 systemet finns inbyggt en strävan
till effektivt utnyttjande av resursema och till en sådan inriktning av
produktionen att konsumentemas önskemål tillgodoses. Ett marknadssystem ger
dessutom möjlighet till decentralisering av beslut och ansvar.
Marknadssystemet
bygger på all de enskUda företagen fattar beslul om vilka produkter som skall
tillverkas och hur de skall framställas. Besluten fattas på grundval av
bedömningar av produktionskostnader och konsumentemas beredskap att betala för
företagens produkter. Förändringar i prisema på marknaden och i företagets
möjligheter atl fä avsättning för produktema ger företaget anledning att
anpassa sin produktionsvolym och sländigi ompröva sitt produktval och sin
produktionsteknik. Marknadsekonomins styrka ligger bl. a, i en smidigare
anpassning till nya lägen som dessa marknadssignaler ger, jämfört med den
betydligt trögare anpassningen i administrativt styrda system.
Företagen
bygger naturligtvis sina beslut även på annan marknadsinformation än nulägets
priser och efterfrågan. Investeringsbesluten måste ofta fattas på gmndval av
förväntningar om mer långsiktiga förändringar i efterfrågan,
produktionsteknik, konkurrensförhållanden, löner etc. Även för denna typ av
mera framtidsinriklad information utgör emellertkl marknadssystemets
pristrender en viktig grund.
Sverige
utgör en del av ell internationellt marknadsekonomiskt system. Vår industri är
i hög grad intemationaliserad och vår export beslår till
Prop. 1978/79:123 45
övervägande
delen av industrivaror. Sverige har av tradilion stött en fri handel. Denna
frihandelsvänliga politik som Sverige och andra industriländer fört under
efterkrigstiden har lett till ett ökat handelsutbyte. Den har också utgjort en
förutsättning för en effektiv konkurrens.
Vårt
deltagande i ett på frihandelns principer grundat intemationellt ekonomiskt
system har gett oss en välfärdsutveckling som inte hade kunnat uppnås på annal
sätt. Det har möjliggjort ett effektivt utnyttjande av en intemalionell
arbetsfördelning. Våra komparativa fördelar när det gäller t. ex. råvaror, ekonomisk
och teknisk kompetens samt utbildad arbetskraft har väl kunnat utnyttjas.
Jag
vill understryka att Sverige även i fortsättningen måsle aklivi verka för en
fri intemalionell handel. En friare handel ligger i alla länders intresse.
Utan fritt lillträde för varor och tjänster från svensk industri på ulländska
marknader kan våra induslripolitiska mål om ökning av industriproduktionen och
varuexporten inte uppnås.
Fri
handel kan bara vara fri i båda riklningama. Svenska ålgärder för att hindra
import lill Sverige skulle omedelbart riskera att leda till motåtgärder riktade
mot svensk export. Vi har också tillsammans med andra länder åtagit oss alt på
handelns område avhålla oss från diskriminerande ålgärder och all slå vakt om
frihandelssyslemel.
Genom
marknadsmekanismema sker en fortlöpande anpassning till ändrade efterfråge-
och produktionsförhållanden. Jag har tidigare redovisat vissa drag i den
anpassningsprocess som har skett inom svensk industri, förändringar har alltid
både plus- och minussidor. Del bör vara en strävan att fördela inte bara
vinstema av förändringama ulan också kostnaderna på ett så rättvist sätt som
möjligt. Slalen måste ta på sig ansvar för att underlätta omställning för
enskilda människor och familjer.
En
social marknadshushållning kräver en mängd samhällsfunktioner som stödjer,
förbättrar eller korrigerar marknadens funktionssätt. Dessa ingrepp sker på en
lång rad olika områden. Syftet är ofta att förhindra eller atl påverka takten i
de effekier som marknadskraflema annars skulle kunna leda till. Som exempel på
sådana samhällsinsatser kan nämnas stabiliserings- och skattepolitiken,
handelspolitiken, regionalpolitiken, arbetsmarknadspolitiken,
industripolitiken, energipolitiken, utbildningspolitiken, miljöpolitiken och
konsumentpolitiken. Ålgärder inom ramen för t. ex. den ekonomiska politiken,
arbetsmarknadspolitiken, industripolitiken, utbildningspolitiken och
konsumentpolitiken syftar främsi till atl stödja och förbättra marknadens
funktionssätt medan åtgärder inom t. ex. regional- och miljöpolitiken syftar
lill att korrigera marknadskrafterna av hänsyn tiU andra politiska mål som
bedömts få alltför liten vikt på en "fri" marknad. Jag ålerkommer i
det följande till vissa synpunkter på sambandet mellan industriutvecklingen och
några av dessa områden.
De
förulsältningar som skapas av ålgärderna inom bl. a. här nämnda områden ulgör
tillsammans med de krafter som verkar på marknaden den
Prop. 1978/79:123 46
miljö
i vilken industriföretagen har att verka. Jag vill särskilt framhålla den stora
betydelse som måste tillmätas den allmänna ekonomiska politiken.
En
långt utdragen lågkonjunktur kan väsentligt ändra förutsättningama för
ekonomins funktionsmöjligheter. Den kan t. ex. leda till att produktionskapacitet
som från långsiktig synpunkt borde finnas kvar, släs ul eller till att
företagens finansiella ställning urholkas på ett sätt som gör dem alllför
defensiva. Kraftiga och oväntade förändringar av råvarupriser, löner,
lånemöjligheter m. m. kan förrycka företagens planeringoch skapa en
ut-vecklingshämmande osäkerhet. En av statens mest angelägna uppgifter är
därför alt genom en väl avvägd ekonomisk politik skapa en tillräckligt stabil
ekonomisk miljö.
Del
är uppenbart att svensk industri under åren 1975-1977 har lidit svårt av en
kostnadskris, som var den viktigaste orsaken till industrins omfattande
problem under dessa år. Kostnadsutvecklingen har förstärkt svårighetema för
branscher som har varit utsatta också för strukturella påfrestningar. Den har
också hållit lillbaka expansionen i vissa s. k. framtidsbranscher, vilket har
gjort strukturomvandlingen svårare än vad som annars skulle ha varit fallet.
Genom de ekonomisk-politiska åtgärdema under åren 1977 och 1978, och genom det
ansvarsfulla löneavtal som har iräffats för åren 1978 och 1979 har dock
förutsättningar skapals för en återhämtning för svensk industri. Underår 1978
har också utvecklingen i flera viktiga avseenden vänt. En positiv utveckling
förulses också för år 1979. Del finns emellertid stora stmklurproblem, framför
allt för våra basindustrier, som kommer atl kräva belydande förändringar under
de kommande åren. En successiv krympning i dessa branscher kommer också att
ställa stora krav pä expansion i andra sektorer.
Industrin
mäsle alltså fömyas. Fömyelse är emellerlid en mödosam och tidskrävande
process. Takten i förnyelsen begränsas av en rad faktorer, bl. a. lillgång till
utbildad arbelskrafl, goda förelagsledare, riskvilligt kapital samt inte minsl
goda och ulvecklingsbara idéer. Alla föreställningar om att mycket stora delar
av svensk industri på kort lid skall kunna ersättas av ny och mer
konkurrenskraftig industri är helt orealistiska. Det måsle därför för åren
framöver vara en ceniral uppgift för den ekonomiska politiken och för
arbetsmarknadens parter att se lill att kostnadsutvecklingen inte går snabbare
än att den hell övervägande delen av den befintiiga induslrin vid varje
tidpunkt har möjlighet att hävda sig på världsmarknaden.
Lönsamheten
är av ceniral betydelse för industrins utveckling. Det är bara lönsamma företag
som i längden kan ge de anställda trygghet, som kan locka till sig riskvilligt
kapital och som kan expandera. Det har i debatten kring marknadsekonomin
ibland hävdats att företagsekonomisk lönsamhet skulle vara ell alltför snävt mål
som främst tillgodoser kapitalägarnas inlressen. Jag delar inte den
uppfattningen. Lönsamma företag gagnar alla intressegrupper. Självfallet skall
lönsamheten inte uppnås genom en oacceptabel exploatering av människor eller
miljö. Genom lagstiftning, av-
tal
m, m. måsle därför vissa restriktioner uppställas för företagens handlingsfrihet.
Att ett företag med iakttagande av de gränser som dessa restriktioner sätter
är lönsamt, är emellerlid ett uttryck för atl förelagel producerar varor som
tillfredsställer konsumenternas efierfrågan, och att det sköts på ett effektivt
sätt. För att en rimlig vinstnivå skall kunna accepleras av alla krävs alt
vinslema fördelas på ett rättvist sätt mellan olika grupper i samhällel.
Alt
man i en marknadsekonomi uppmuntrar vinstgivande produktion beror på att man
därigenom räknar med atl också gagna det samhällsekonomiska intresset. Normalt
är skillnaden mellan den företagsekonomiska och den samhällsekonomiska kalkylen
liten, i synnerhet om man anlägger ett långsiktigt perspektiv. De avvikelser
som kan finnas mellan samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt iniresse söker
staten korrigera genom de tidigare nämnda ramarna och restriktionema för
företagens handlande. Trots dessa ålgärder kan avvikelser förekomma och i vissa
fall motivera ytterligare statliga ingrepp, men detta är snarare undanlag än
regel.
Det
är naturligt att lönsamma företag visar ett större socialt ansvar än vad som
krävs genom statliga påbud. Ett starkt motiv härför kan vara alt det gagnar
företagets långsiktiga lönsamhet och effektivitet. Däremot kan del innebära
vissa olägenheter all slälla alltför omfaitande sociala krav på företagen vid
sidan av de påbjudna, t. ex. atl de skall anskaffa ny sysselsättning i samband
med nedläggningar av vissa enheier. Det kan leda lill en obenägenhet från
förelagens sida att t. ex. göra regionalpolitiskt önskvärda investeringar
eller till en utarmning av förelagels möjligheter atl utveckla livskraftiga
enheier. Finns samhällsekonomiska motiv för ett handlande som kraftigt avviker
från det som förelaget finner mest rationellt, måsle ansvarei härför i
allmänhet åvila samhäUet.
Samtidigt
som en god lönsamhet i förelagen är eftersträvansvärd finns betydande risker
med en aUlför hög vinstnivå och kanske framför allt med mycket siarka
variationer i vinstnivån. Plötsliga vinsluppgångar av del slag som vi hade
under åren 1974-1975 kan leda lill en oberättigad optimism och risk för mindre
noggrant prövade investeringsbeslut. Den prövning som normall görs i banker
och av andra kreditgivare bortfaUer. Dessutom kan en alltför hög vinstnivå
eller en alltför snabb vinstuppgäng leda lill en ryckig och okontrollerad
löneutveckling.
Staten
påverkar lönsamheten i företagen framför allt genom den allmänna ekonomiska
politiken och skattepolitiken. Del är min bedömning alt lönsamheten i företagen
måste höjas belydligt jämfört med nuvarande låga vinstnivå. I LU 78 har
beräkningama utgått från atl relationema mellan bruttovinster och löner återgår
till det läge som rådde de första åren på 1970-talet. Del är sannolikt att den
period av stora investeringar som nu ligger framför oss kräver en lönsamhet av
denna siorieksordning. En lägre lönsamhelsnivå skulle innebära risker för en
vikande soliditet och därmed sannolikt utgöra en broms på investeringsviljan.
Prop. 1978/79:123 48
Det
är av central betydelse för svensk ekonomi att under åren framöver få till
stånd en industrieU lillväxl. Industriproduktionen och indiistrivam-exporten
måste nå en sådan volym atl underskottet i de s. k tjänste- och
Iransfereringsbalanserna kan långsiktigt balanseras. För att uppnå den
nödvändiga volymtillväxten krävs att resursema utnyttjas på ett effektivt sätt,
dvs. att efterfrågade varor kan produceras till konkurrenskraftiga priser. Den
nödvändiga tillväxten kan inte komma till stånd utan strukturförändringar i
industrin. Somjag tidigare har framhållit är det en central uppgift för
.staten atl se till atl dessa stmkturförändringar sker i socialt acceptabla
former.
Avgörande
för om en tillräcklig industriell expansion skall kunna uppnås är hur
framgångsrik den ekonomiska politiken kommer atl vara. Industripolitiken i en
snävare mening, dvs. statliga åtgärder av olika slag som direkt tar sikte på
att påverka industrins utveckling, kan spela en viktig kompletterande roll.
Däremot går det aldrig att med industripolitiska åtgärder kompensera en dålig
ekonomisk politik.
Industripolitiken
är till sin natur mer eller mindre selektiv. Allmänt sett torde man kunna hävda
atl den mer offensiva industripolitiken är förhållandevis generell. Åtgärderna
riktar sig till många företag i en eller flera branscher. Direkta insatser
kanaliseras ofta genom statliga eUer halvstatliga institutioner. Någon
politisk värdering av de projekt som kommer i fråga för stöd görs inte. De
defensiva åtgärdema, de som sätts in för att rädda ett eller några förelag,
eller för atl klara en krissituation, är av naturliga skäl riktade. Problemen
är väl lokaliserade och insalsema kan riktas med stor träffsäkerhet. Att
åtgärdema är defensiva i här angiven mening, utesluter givelvis inle att de
kan få en offensiv utformning, dvs. utformas så atl de kan bidra till en bättre
utveckling och lönsamhet på sikt.
Denna
skillnad mellan offensiva-generella respektive defensiva-selektiva åtgärder är
ingen tillfällighet. Jag har redan i all korthet motiverat varför de defensiva
åtgärdema kan riktas direkt mot problemhärdarna. De offensiva åtgärdema måste
på samma sätt vara mer generella, eftersom vi inte har någon enkel metod för
att finna de företag och projekt tiU vUka de bör riktas. En offensiv
industripolitik måste därför ta sikte på främst att skapa goda fömtsättningar
för atl många idéer skall fä möjlighel att bli prövade på marknaden. De
misslyckanden som alllid kommer att förekomma kan visseriigen i efterhand
uppfattas som en form av resursslöseri, men är det nödvändiga priset för att
finna också de framgångsrika produktema och affärsidéerna.
För
atl kunna bedöma behovet av särskilda industripolitiska insatser krävs en fortlöpande
bevakning av utvecklingen inom industrin. Den sker framför allt inom
industridepartementet och SIND. Från olika håll har förslag rests om en
utbyggnad av denna bevakning. Sålunda har SIND lagt förslag om forsknings- och
utredningsprogram. Även i riksdagen har förslag med denna inriktning väckts.
Bland förslagen från SIND kan noteras bl. a. följande:
Prop.
1978/79:123 49
-
uppbyggnad av
dalabank som belyser svensk industris inlernationella konkurrenskraft,
-
siudier av
svensk industris komperaliva för- och nackdelar,
-
studier av de
ekonomiska, politiska och sociala förutsättningarna som industrialiseringen i
de nya industriländema bygger på samt av den roll statliga satsningar och s. k.
fria zoner spelar i denna utveckling,
-
studier som
belyser de nya industriländerna som exportmarknader för svensk induslri,
-
siudier som
belyser nya regionala och branschmässiga drag i den internationella
arbetsfördelningen inkl. ett försök atl besiämma vilken typ av informaiion som
krävs för att denna utveckling ska kunna följas kontinuerligt,
-
en förstudie
för all belysa möjlighelen av all göra prognoser för svensk industri baserade
på s. k. väridsmodeller, exempelvis FN-sludien The Future ofthe Worid Economy,
-
en jämförande
studie av politik för industriell expansion i olika länder, exempelvis Japan
och Västtyskland,
-
studier av de
faktorer som har varit avgörande för den svenska industriella utvecklingen
under efterkrigstiden.
Jag anser för min del alt del finns skäl atl överväga om,
och i vilka former, en utökad informalionsinsamling och en ulökad analys bör
ske. Jag kommer därför i annat sammanhang atl föreslå att regeringen bemyndigar
mig alt tillkalla en särskild utredare för att närmare belysa hur dessa frågor
lämpligen skall hanleras.
De induslripolitiska slimulansåtgärdema, dvs. de ålgärder
som syfiar till atl underlätta industriell utveckling och expansion, är av
många olika slag. Åtskilliga syfiar lill att förbättra informationsunderlaget
för övriga beslutsfattare. Hit hör t.ex. branschråden och liknande organ som
medverkar till ett ökat informationsutbyte. Branschråden har också initierat
en omfatlande utredningsverksamhet som lett till en samlad information om olika
problemområden. Liknande ulredningar uiförs också inom bl.a. SIND och i det
offenlliga utredningsväsendet. Som exempel från senare år kan nämnas
ulredningar om handelsslål- och specialstålindustrin, olika delbranscher inom
skogssektom, bilindustrin, maskinindustrin, elektronikindustrin,
livsmedelsindustrin saml gjuteriindustrin. 1 sammanhanget kan också nämnas
Sveriges geologiska undersöknings karteringsverksam-het.
Slalen kan i vissa fall också medverka lill all
diskussioner inom och mellan förelag kommer lill stånd. Ofta moliveras en
sådan statlig medverkan av all ett eller flera förelag har begärt och i vissa
fall fått slalligl slöd. Stödet bedöms emellertid vara otillräckligt för atl
klara företagets fortlevnad och del gäller därför att finna andra lösningar på
problemen. Sådan medverkan kan ske t.ex. genom deltagande av statliga
förhandlingsmän i diskussioner mellan förelag. Som exempel kan nämnas det
arbete som f. n. pågår inom skogsindustrin. 4 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr
123
Prop.
1978/79:123 50
De
kanske vikligaste statliga insalsema utgörs av den breddning av utbudet av
finansieUt kapital som uppnås med hjälp av olika statliga och halvstatliga
institutioner. Genom alt ge krediter på andra villkor och för delvis andra
ändamål än vad del ordinarie kreditväsendet gör kan dessa institutioner
medverka till att åtskilliga projekt kommer till stånd som eljesl aldrig skulle
bli av. Det finns ett slort antal institutioner av här nämnl slag.
Invesleringsbanken, STU, de regionala utvecklingsfondema, SEK, m.fl. utgör
exempel härpå. Också de medel staien ställt lill förfogande för strukturåtgärder
inom specialstål- och stålgjuteriindustrin kan hänföras till denna kategori.
Syfiet med kredilema är ofta att medverka i projeki som innebär siörre risker
eller där tillräckliga säkerheter inle kan erbjudas för all vanlig affärsmässig
finansiering skall kunna ordnas. I regel spelar de statliga insalsema en
kompletterande roll. Jag återkommer i det följande med förslag till ytterligare
statliga insatser av det slag somjag här har exemplifierat.
Staten
har också en viktig funktion att fylla när det gäller/É'/:rt(5/:/(7r5-ning och
utveckUng. Stöd till detta lämnas dels inom universitet och högskolor, dels
inom ramen för STU. Riksdagen har för innevarande budgetår kraftigt höjt
anslagen till STU. 1 budgetpropositionen (prop. 1978/79:100 bil. 17) har en
ytterligare försiärkning för nästa budgetår föreslagits. Jag återkommer i det
följande till frågan om teknisk forskning och utveckling.
De
insatser jag hittiUs har berört har alltså i huvudsak generell inriktning. De
slälls till förfogande för stora delar av industrin ulan atl riksdag och
regering tar ställning till enskilda förelag eller projekt. Den andra huvudkategorin
av insatser från statens sida syftar till att påverka utvecklingen (
enskilda företag eUer branscher eller kanske oftare takten i utvecklingen. I
vissa fall kan t. ex. nedgången i en viss bransch vara så snabb alt man har
anledning atl befara stora lokala och regionala problem. Staten kan i sådana
lägen medverka lill att neddragningen sker i sociall acceptabla former.
Varvsindustrin är ett exempel härpå. I andra fall riklas de statiiga insalsema
direkl. till enskilda företag och syfiar till atl uppnå t. ex. en långsammare
neddragning eller till alt överbrygga en lillfällig nedgång i avvaktan på
bättre konjunkturer. De villkorliga lån som lämnats till Uddeholms AB och
Norrlands Skogsägares Cellulosa AB liksom de statliga kreditgarantierna till
skogsindustrin är exempel på sådana ålgärder. Av försöij-ningspolitiska skäl
kan det i vissa fall vara motiverat atl säkerställa viss produktion 1. ex.
genom avtal mellan staten och ett eller flera förelag. Sådana avtal finns
främst inom det gmndtextila området. Stöd som motiveras av
försörjningsberedskapsskäl lämnas också till skoindusirin. De statliga
insatserna inom handelsstål- och gruvindustrin har syftat till att förhindra en
oacceptabelt snabb neddragning, men har samtidigt inriktats på en omstrukturering
som syftar till att på sikt göra SSAB och LKAB till lönsamma och livskraftiga
förelag. Detsamma gäller Datasaab.
SlND:s
branschprogram har syftat till att stimulera en sådan utveckling
Prop.
1978/79:123 51
inom programbranscherna att de på sikt skall kunna bli mer
konkurrenskraftiga och därmed av egen krafl kunna överleva.
Inom skogsinduslrisektorn är det angeläget atl på grund av
den bristande råvarutillgången hålla lillbaka expansionen av
produktionskapacitet. Av denna anledning krävs sedan år 1977 tillstånd för
utbyggnad av kapaciteten inom skogsindustrin (tillstånd enligt I36a§
byggnadslagen, SFS 1977:385).
Det är av största vikt att framhålla att statliga organ i
allmänhet inte har någon unik kompetens att förutsäga marknadsutvecklingen och
all peka ut delbranscher, företag, produkter och affärsidéer som i framliden
kommer att ha framgång på marknaden. Det är också svårt för statsmakterna att
förutse vilka branscher som kommer att få problem. Visseriigen finns det ofta
varnande rösler som förutser tillbakagång i vissa branscher, men de balanseras
nästan alltid av mer optimistiska tongångar från annat håll. Övervägandena kring
projekt Stålverk 80 kan uigöra en god illustration till detta. Svårighetema att
förutse utvecklingen kan illustreras också av alt 1975 års långtidsutredning
inte berörde de kommande problemen i t.ex. stålindustrin. Det är ofta enkelt
alt med facit i hand säga vad som borde ha uträttats på ett visst område men
belydligt svårare all i förväg ange detla. Del kan ofta ligga en lockelse för
regering och riksdag att ingripa i förelag och branscher som har problem eller
alt på andra grunder göra statliga insatser. Åtgärdema kan, oavsett vilka de
reella effekierna blir, ge ett intryck av engagemang och aktivitet. Ofta är
det dock svårt atl hell överblicka konsekvenserna av statliga insatser. Det är
inle ovanligt atl de posiliva kortfristiga effektema av ett statligt ingripande
framhålls medan de långsikliga effekterna ägnas mindre uppmärksamhei, delvis
därför atl de i ett pressat beslulslage kan vara svåra att överblicka. Här kan
dock finnas risker för konkurrenssnedvridning och undanträngning av
långsiktigt bälire satsningar från kapitalmarknaden. Vidare innebär politiskt
beslutade insatser ofta låsningar som i ett senare skede, med ändrade
förutsättningar, kan vara svåra alt komma ifrån.
Trots de risker som är förenade med statliga insatser kan
sådana givetvis ändå många gånger vara moiiverade. Jag har nyss givil
åtskilliga exempel på det. Jag vill emellertid framhålla alt det inte behöver
uppfattas som planlöshet eller brisiande engagemang om statsmaktema efter
genomförda analyser finner att statliga insaiser i ell visst företag eller en
viss bransch inte är motiverade. Del kan t. ex. bero på alt man funnit alt ell
statligt ingripande skulle få sådana långsiktigt negaliva effekter som
lidigare exemplifierats eller atl de statliga åtgärder som står lill buds inte
kan hjälpa företaget till en positiv utveckling.
När del gäller utvecklingen av nya affärsidéer bör man
enligt min mening vara medveten om att politiska organ, statiiga myndigheter
och etablerade intresseorganisationer genom sin uppbyggnad ibland kan uigöra
en återhållande kraft snarare än en pådrivande. De kan ha svårare all se både
Prop. 1978/79:123 52
riskema
och möjligheterna i utvecklingen än enskilda människor och företag som är
verksamma ute på fältet. Del finns åtskilliga exempel på personer och företag
med nya idéer som länge har fått slåss i motvind mot det siimlade
etablissemanget innan marknadskraflema har visat all deras idéer har varit
bärkraftiga.
Vad
jag nu har anfört bör inle innebära något hinder för slalen alt medverka med
t.ex. riskkapital i inlressanta utvecklingsprojekt. Denna verksamhet bör
emellertid alltid ha en begränsad omfallning för all inle allvarligt inkräkta
på utrymmet för satsningar på den reguljära marknaden. Moliven för slallig
medverkan kan vara t. ex. att projeki genomförs pä nalionell eller
intemalionell nivå eller att enskilda företag saknar möjlighel all dellaga i
ett visst projekt pä grund av brisiande egna resurser. Exempel på sådana här
insatsområden kan vara rymdverksamhet, utvecklingsprojekt inom flygindustrin
och enstaka projekt av typ Stirlingmolom. Den särskilda näringspolitiska
delegationen har för sin del pekat på bl. a. informationsteknik,
mikroelektronik och bioteknik som s. k. nationella utvecklingsprojekt. I detta
sammanhang finns också skäl att erinra om statens roll som beställare av t.ex.
teleutrustning, järnvägsmaterial och utrustning inom energisektom.
Jag
övergår nu till atl något utförligare kommentera vissa induslripolitiska
aspekter på några av de områden som jag tidigare har berört. Jag tar först upp
några åtgärdsområden som faller utanför den egentliga industripolitiken men
som är av väsentlig belydelse för induslrins utveckling. Därefter tarjag upp
olika induslripolitiska områden.
4.2
Industripolitiska aspekter på vissa andra politikområden
Utanför
den egentliga industripolitiken finns vissa områden som är av väsentiig
betydelse för induslrins framtida utveckling. Jag har lidigare berörl den
aUmänna ekonomiska poUtikens betydelse för industrins kostnads-och
efterfrågeulveckling. Den allmänna ekonomiska politiken styr också direkl eller
indirekt förelagens kapitalförsörjningssituation och investe-ringsbenägenhel i
slorl. Genom den aUmänna ekonomiska politikens medel styrs försörjningen med
lånemedel och riskkapital. Den allmänna politiken påverkar vidare vinstnivån.
Denna är avgörande för företagens självförsörjning med kapital.
Vinstförväntningama är av central betydelse för invesleringsbenägenheten.
Regeringen
har i olika sammanhang deklarerat sin avsikl att föra en sådan allmän
ekonomisk politik alt industrins utveckling underlättas. De yttre
förutsättningarna för denna politik är nu något gynnsammare. En viss uppgång i
den internationella efterfrågeulvecklingen kan noteras. Vårt förbättrade
kostnadsläge har inneburit alt en del av de marknadsandelar Sverige lidigare
har föriorat nu har kunnat alertas. Samtidigt har fortfarande många
industriförelag en svag finansiell situation.
Prop.
1978/79:123 53
Det är en viktig uppgift för den ekonomiska politiken all
lotsa utvecklingen in på banor som förenar en lugn kostnads- och
prisutveckling med en snabb uppgång av industriproduktionen och av
industriinvesteringarna. På något längre sikt kommer problemen med induslrins
kapitalförsörjning atl bli en viktig uppgifi. Tillräckligt sparandeöverskolt
måsle skapas i andra delar av ekonomin och lämpliga former för att slussa
detla sparande lill industrin måsle övervägas.
Den strukturella omdaning inom industrin som nu kan
förutses kommer att ställa stora krav på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Under
de senaste årens lågkonjunktur har politiken inriklats på att i störsla möjliga
utsträckning hålla kvar arbetskraften i den konkurrensulsatta sektom. Den
svaga utvecklingen av industriproduktionen har dock lett lill en belydande
minskning i antalet industrisysselsalta. Sålunda sjönk antalet med 30000
personer under år 1977 och 35000 personer under år 1978.
Man kan nu förutse en ökad efterfrågan på arbetskraft inom
industrin. Resursutnyttjandet inom industrin är i dag lågl. Del föreligger dock
stora skillnader mellan företag, branscher och regioner. Det släller sig vidare
svårt att mäta graden av outnyttjad kapacitet. Delar av industrin har som följd
att strukturella förskjutningar i den intemationella efterfrågan och ändrade
konkurrensmönsier varaktigt förlorat sina förutsättningar att överleva även vid
en internationell konjunkturuppgång. Kapitalutmstning-en i dessa branscher har
blivit ekonomiski föråldrad. En produktionsuppgång i svensk industri kommer
därför sannolikt att vara ojämt fördelad mellan företag, branscher och orter.
Det finns därför skäl atl räkna med all den möjliga
produktionsökningen inom vissa sektorer kommer att hämmas av brist på
arbetskraft. Det blir en angelägen uppgifi för arbetsmarknadspolitiken atl
finna vägar all undvika sådana flaskhalsproblem.
Sett på något längre sikt kommer de strukturella
förskjutningar som betingas av ett förändrat konkurrensmönster alt bli
belydande. Även detla kommer att ställa krav på rörlighet på arbetsmarknaden.
Även regionalpolitiken är av stor betydelse för
industriutvecklingen. Samtidigt utgör sysselsättningen inom industrin en viktig
förutsättning för möjlighetema atl bedriva en aktiv regionalpolitik.
Målet för regionalpolitiken är bl. a. atl de tre
välfärdskomponenlerna arbele, service och god miljö skall bli tillgängliga
inom räckhåll för alla människor. Industrin är i jämförelse med andra
näringsgrenar förhållandevis obunden vad gäller geografisk lokalisering. Om de
regionalpoliliska målen i fråga om sysselsättning skall kunna uppnås, måsle en
ökning av industri-sysselsättningen ske inom de sysselsätlningssvaga delama av
landet.
Ytteriigare ett mål för regionalpoliliken är att främja
den ekonomiska tillväxten i landet. Regionalpoliliken har sålunda en vikiig
roll när del gäller atl uppnå ett effektivt resursutnyttjande i landets alla
delar, med bibehållen balans i ekonomin. Somjag lidigare har nämnl finns del
skäl atl räk-
Prop. 1978/79:123 54
na
med att den möjliga produktionslökningen inom vissa industrisektorer kommer atl
hämmas på grund av brist på arbetskraft. De outnyttjade
ar-betskraftstillgångama är ojäml fördelade över landet. Genom en aktiv regionalpolitik
bör produktion och arbetsställen stimuleras att lokalisera sig så att
människoma i skilda regioner får möjlighet att delta i arbetslivet.
De
investeringar som har gjorts i samhällen och kommunikationsledet representerar
ett slorl värde. Omfattande och snabba befolkningsomflyttningar riskerar
därför att leda till betydande kapitalförluster. Den ekonomiska tillväxten
förutsätter dock en successiv omvandling av näringslivets struktur. En viktig
uppgifi för regionalpoliliken är alt påverka strukturomvandlingen så all den
sker i socialt acceptabla former. Endast om så blir fallet kan nödvändiga och
omfaitande förändringar av produktionsstrukturen genomföras.
Chefen
för arbetsmarknadsdepartementei kommer inom kort att förelägga regeringen
förslag till proposition om regionalpolitiken.
Tillgången
på energi spelar en viktig roll för induslrins utveckling. Även om energikostnaderna
relativt sett är små för större delen av näringslivet har energin en strategisk
betydelse. Brist på energi eller plötsliga kraftiga prisförändringar kan få
ytterst allvarliga konsekvenser.
Av
landets totala slutiiga energianvändning svarar industrin för ca 40 %.
1
industrins bränsleanvändning ingår i stort sett all kol och koks som används i
Sverige. Vidare finns ett stort inslag av inhemska bränslen genom framför allt
massaindustrins lutar. Dessa svarar för ungefär hälfien av energitillförseln i
denna bransch. Mellan 10 och 15 % av industrisekloms hela energianvändning
bedöms gå till uppvärmning och ventilation av byggnader samt
varmvattenberedning.
Massa-
och pappersindustrin har den högsia energiförbrukningen av industrins olika
branscher med ca 33 % av elförbrukningen och knappt 40 % av
bränsleförbrukningen inom hela industrin. Näst siörst i frågaom energiförbrukning
är jäm-, stål- och metallverken med ca 20 % av induslrins elförbrukning och 22
% av bränsleförbrukningen. Som jämförelse kan nämnas att verkstadsindustrin,
som svarar för närmare 30 % av industrins förädlingsvärde, svarar för 8 % av
dess energiförbrukning.
Under
efterkrigstiden har energianvändningen i industrin fram till de senaste åren
vuxit snabbare än BNP. Detla förklaras i stor utsträckning av att produktions-
och konsumtionsmönstret har förändrats i riktning mot mer energiinlensiva
processer och produkter. Den rikliga tillgången på biUig energi från vår
vattenkraft har utgjort en viktig förutsättning för den välståndsökning som vi
har upplevt under denna tid, då energiintensiva industribranscher som
gruvindustri, jäm-, stål- och metallverk och skogsindustri har vuxit snabbare
än genomsnittet.
Den
industriexpansion som är en fömtsättning för att vi skall nä extem balans
kommer att kräva en ökad energiförbrukning. Vidare kräver en ökad mekanisering
av framför allt tunga och farliga arbeten en ökad energi-
Prop.
1978/79:123 55
åtgång. Angelägna förbättringar av arbetsmiljön och den
yttre miljön har ibland visat sig inte kunna genomföras utan ökad energiåtgång,
åtminstone på kort sikt.
1 framtiden kan man å andra sidan genom den fortgående
tekniska utvecklingen räkna med lägre ålgångstal för energi i
produktionssystemet. Branschstmkturens utveckling kan också komma atl påverka
energiålgången.
Utbildningen vid universitet och högskolor är av
grundläggande betydelse för industrin. Planering och dimensionering av
högskoleutbildningen är ett svårt avvägningsproblem. I utbildningen måste
finnas inbyggd en beredskap för den framtida utvecklingen av näringsliv och
samhälle. Den tekniska utvecklingen går allt snabbare. Den utveckling inom
induslrin som kan förulses karakteriseras av större förskjutningar mellan olika
produktionsområden än tidigare. Båda dessa faktorer accentuerar behovet av
framförhållning i planeringen.
Ett viktigt elemeni lill högskoleutbildningen utgör
anknytningen lill en vital grundläggande forskning. Samspelet mellan forskning
och utbildning ulgör en vikiig förutsättning för att vidmakthålla utbildningen
på en högklassig och intemalionell konkurrenskraftig nivå. Samtidigt utgör
utbildningen i sig den kanske viktigaste och mest effektiva spridningsformen
för grundforskningens resultat.
Liksom för utbildningen måsle grundforskningen bedömas ur
ett långsiktig perspektiv. Brisl på förutseende i dag kommer endast att
långsamt och med stora koslnader kunna rättas till den dag akuta
bristsituationer uppkommer.
Grundforskningens resultat utgör den bas som den
tillämpade forskningen skall bygga på. I sin tur kommer resultaten från
forskningen som helhet tillsammans med erfarenheler från arbetslivet och
samhällslivet i övrigt atl utgöra grundkapitalet för förnyelsen av vår
industri.
Trots att Sverige på mänga områden ligger längt framme på
den internationella forskningsfronten är vi som helhet en lilen
forskningsnation. Kvaliteten på de resultat som forskningen frambringar måsle
mätas efter en intemalionell måttstock. Våra möjligheter all följa med i
utvecklingen av forskningen intemationellt är till stor del beroende av våra
möjligheler alt i samma takt som våra konkurrentiänder förbättra villkoren för
det vetenskapliga arbetel. Detta gäller bl. a. nivå och inriktning på
grundutbildningen, resurser för forskningen och ett väl fungerande
informationssystem.
För att underiätta ett nyttiggörande av forskningsresultat
och för atl till forskama förmedla kunskap om problem som är av betydelse för
näringsliv och samhälle så är det viktigt med en nära kontakt mellan
forskningsinstitutioner och samhället i övrigt. En särskild kommitté,
forskningssamverkanskommittén (U 1978:01), arbetar f. n. med frågor om
kontakter mellan högskola och forskningsråd, myndigheter, företag och andra
organisationer. En vikiig del av kommiiléuppdragei utgör en översyn av de
regler
Prop. 1978/79:123 56
som
omgärdar uppdragsforskningen, dvs. forskningsprojekt som initieras och betalas
av företag och andra organisationer utanför högskolan. Sådana uppdrag utgör en
värdefull form för nyttiggörande av den kompt:tens som har byggts upp inom
högskolan.
Av
central belydelse för industrin är vidare lillgången lill ett väl fungerande
kommunikationssystem. Den ökade effektiviteten inom transportseklorn, som har
medfört atl transportljänstema relativt sett blivit allt billigare, har varit
en av förutsättningama för den strukturomvandling som skell inom näringslivet
och som bidragit till all skapa höjd levnadsstandard. Bättre
transportmöjligheter har t.ex. gjort del möjligt för förelagen att ta tillvara
stordriflsfördelar i produkiionen, samtidigt som möjligheterna till en
decentraliserad lokalisering ökat.
Ytterligare
ett viktigt kommunikationsmedel är telekommunikationema. Telefonnätet har
kommit att bli ett självklart och nödvändigi hjälpmedel, inte bara för
näringslivet utan för i stort sett alla verksamheter i samhället. Utveckingen
går vidare mot olika typer av textkommunikationssystem, t.ex. förbättrade
telex- och telefaxsystem, som underlättar öveiförandet av text och bilder. Det
allmänna datanätet som är under uppbyggnad medger överföring av stora mängder
information med mycket höga hastighe-ler. Den goda driftsäkerheten i detla nät
är av stor betydelse för kvalificerade dataanvändare inom näringsliv och
förvaltning.
Överföringen
av lelefonsamtal och data sker i dag i allt större utsträckning via
telesatelliter. Utnyttjande av sådana satelliter för överföring av telefonsamtal
och televisionsprogram mellan olika länder är i dag en vanlig tilllämpning. I
ökande utsträckning kan telesatellitlekniken nu användas för överföring av
lelefonsamtal och data inom ett land eller inom en begränsad region. Även inom
Europa övervägs möjlighetema att uinyttja satelliter för den inomregionala
teletrafiken.
Mellan
handelspolitik och industripolitik finns åtskilliga beröringspunkter.
Våra
internationella handelspolhiska åtaganden ulgör en viktig ram för
induslripolitiska åtgärder och initiativ. De konventionella handelspolitiska
instrumenten - tullar och kvantitativa restriktioner - har minskat i betydelse
i takt med en fortgående avveckling genom intemationella överenskommelser, I
stället framstår andra lyper av politiska åtgärder som de som starkasl påverkar
villkoren för den internationella handeln som mer betydelsefulla. Det som här
avses är olika typer av icke-tariffära handelshinder, regler rörande statlig
upphandling och statliga stödåtgärder. Även andra nationella åtgärder såsom
restriktioner rörande överföring av teknologi, politiken rörande
kapitalrörelser, migration och multinationeUa företag kan få liknande
effekter. En annan faktor av belydelse i dessa sammanhang är allmänt sett
utvecklingen av mer målmedveten politik i industriländema när del gäller
industriell expansion, teknisk forskning och utveckling saml energihushållning.
Prop.
1978/79:123 57
Vid sidan av den traditionella varuhandeln mellan ländema
har mer komplicerade, omfatlande och långsiktiga transaktioner vuxit fram, inte
minst inom de sektorer som kan betecknas som leknologiintensiva och expansiva.
Det är här ofta fråga om samarbete mellan flera förelag i
olika led av utvecklings- och förädlingsprocessen. Inte sällan kompletteras
råvaruleveranser med utbildning och direkt kunskapsöverföring i olika former.
Kunden/köparen är allt oftare att betrakta som en samarbetspartner som biträder
med design, projektering, konstruktion etc. Dessa former av industriellt och
tekniskt samarbete berörs ofta av olika typer av lagar, förordningar och
bestämmelser i de berörda länderna, vilka har tillkommit av andra skäl än
handelspolitiska.
Ett vikligl inslag i de inlernationella ekonomiska
relationema - syslem-leveranser och kompletta anläggningar - kommer jag all
behandla i del följande.
Jag vill också erinra om att en stor del av de
intemationella kommersiella transaktionerna äger rum mellan förelag som genom
ägande eller på annal likvärdigt sätt är förbundna med varandra och står under
gemensam kontroll.
Denna utveckling leder till en situation där den
traditionella handelspolitiken måste kompletteras med bedömningar där
industripolitiska överväganden ingår som en allt viktigare del.
En mer långsiktig industripolitisk planering kräver
fortlöpande detaljerad informaiion om och bevakning av såväl handelspolitiken
som av industriella förhållanden, planer, prognoser elc. i andra länder.
Intemationella åtaganden på del ekonomiska området lägger på viktiga punkler
begränsningar för den nationella politik som vi bedriver. Vi bör så långl
möjligl verka för all intemationella överenskommelser utformas i samstämmighet
med våra industripolitiska intressen. Samverkan med företag och regeringar i
andra länder, inle minst de nordiska, kan förväntas öka i betydelse, t. ex. i
fråga om investeringar och teknologiutveckling.
Mol denna allmänna bakgrund vill jag underslryka de
gmndläggande sambanden mellan handelspolitik och industripolitik. Somjag
lidigare har framhållil utgör den handelspolitiska utvecklingen och Sveriges
internationella åtaganden på detta område en av de ramar inom vilken
industripolitiken har all verka. Industripolitiken måste inriktas så att vår
nationella utveckling kan möta de krav som de nya förhållandena i vår omvärld
ställer.
4.3 Industripolitikens inriktning
4.3.1 Riktat bransch- och företagsstöd
Jag har tidigare redovisat atl statliga insaiser ibland
görs i enskilda företag eller branscher för att påverka utvecklingen, t.ex.
för att överbrygga en tillfällig nedgång eller för atl åstadkomma en krympning
i socialt accep-
Prop. 1978/79:123 58
tablå
former. Insalsema görs dels inom ramen för industripolitiken, dels inom
arbetsmarknadspolitiken och regionalpoliliken. Den senare typen av insatser,
t.ex. lokaliseringsstöd, utbildningsbidrag och sysselsättnings-stöd, är i
allmänhet mer generellt ulformade än de industriinsatser som har tillkommit när
del har bedömts alt arbetsmarknadspolitiken varit otillräcklig för att klara
uppkomna problem. Merparten av del riktade industristödet har utlösts av de
stora sysselsättningsambitionema i kombination med finansiella kriser i
företagen.
Den
totala omfattningen av industristödet under senare år speglar givetvis de
allmänna ekonomiska problem som har drabbat industrin. De har, somjag tidigare
har nämnl, lett till osedvanligt stora och akuta svärigheter för många företag
samiidigi som efterfrågan på arbetskraft i långsiktigt expansiva företag har
varit exceptionellt låg.
Del
är min bedömning atl de riktade insatserna under senare år i allt väsentligt
har varit väl moiiverade Även om detta omdöme gäller vid en prövning av varje
åtgärd för sig finns det anledning peka på vissa risker av mer långsiktig nalur
när insalsema totalt har fått en så stor omfattning som nu.
En
sådan risk är all insalsema leder till konkurrenssnedvridning. I den allmänna
debatten har t. ex. pekats på riskema för att bibehållande av en stor kapacitet
på slorvarven kan innebära en försvårad konkurrenssituation för de mindre
varven, liksom all stöd till SSAB skulle kunna ogynnsamt påverka de mindre
handelsstålverkens situation.
En annan risk är atl mer
framtidsinriktade projekt trängs undan från ka-pUalmarknaden. Den stagnation
och nedgång i industriinvesteringarna som skett under åren 1976-1978 har gjort
att konkurrensen om lånekapital varit obetydlig, men när
investeringsaktiviteten ökar igen innebär gjorda åtaganden en bindning som kan
begränsa expansionsutrymmet fiir övrig industri.
Vidare
finns risk för kollision med internationella åtaganden. Riktade statliga
stödåtgärder, liksom generella ålgärder, kan bli föremål för kritik såväl inom
OECD som inom EFTA, EG och GATT för förmodade snedvridande effekter på
konkurrensen. Våra intemationella åtaganden innebär att vi vid utformningen av
statliga stödåtgärder bör undvika sådana effekter som kan skada andra länders
intressen. Allmänt sett kan konstateras att man intemationellt - i vissa fall
efter klargöranden från svensk sida - har visal ell stort mått av förslåelse
för de riktade åtgärder som hittills har vidtagits. Det har därvid varit av
stor betydelse att kunna peka på att åtgärdema varit tidsbegränsade och
inordnade i en plan för produktionen som, ålminsione på längre sikt, anpassar
sig efter realistiska marknadsbedömningar.
Risk
finns även att företagen försummar den finansiella planeringen: Omfatlande
statliga insaiser kan leda lill en "stödmentalitet" i företagen. Man
litar på att staten griper in om del uppkommer problem. Detla kan i
Prop. 1978/79:123 59
längden
ha en demoraliserande effekt också på välskötta förelag. Del kan också föra med
sig en risk atl man mindre intensivt söker efter lösningar som inte kräver
slallig medverkan.
Ell
minskat ansvar i företagen för den finansiella planeringen kan långsiktigt
innebära ett hol mol hela marknadsekonomin. Ett centralt inslag i
marknadsekonomin är, somjag tidigare har framhållit, ett decentraliserat
beslutsfattande. Häri ligger för de enskilda beslutsfattarna både risker och
möjligheler. För alt incitamenten skall fungera på ett tillfredsställande sätt
måste kapitalägare och kreditgivare både ha rätt till del i eventuella vinster
och skyldighet att bära del av förlustema när sådana uppkommer. Del är därför
angeläget att staien inte övertar finansiella risker i företagen utan atl
statliga insatser förenas med insatser också av andra intressenter. Detta har
förekommii i flera fall. Villkorslånet lill Uddeholm AB förenades sålunda med
särskilda förbehåll för utdelning till aktieägarna och de s. k. skogs-kreditgarantiema
kombineras med krav på ökning av det egna kapilalet från skogsägamas sida.
Del
är ännu för lidigt all utvärdera de långsikliga effekterna av de senaste årens
riktade industristöd. Min allmänna bedömning är att insatserna varit välgmndade
och i allmänhet väl avvägda. Självfallel hade insalsema kunnai ges en delvis
annan utformning men det förefaller inte sannolikt atl de därigenom väsentligt
hade kunnat begränsas. De som i den allmänna debatten har kritiserat det
selektiva stödel har i allmänhet förordal generella stimulansinsatser som
alternativ. Del finns mot den bakgrunden anledning atl något beröra frågan om
detla altemativ i realiteten har varil tillgängligt.
De
statliga stödinsatsema har till mycket stor del riklats mot två branscher,
handelsstål- och varvsindustrin. Av de insatser som har beslutats sedan hösten
1976 torde beloppsmässigt ca fyra femtedelar avse dessa bägge branscher. När
man skall söka bedöma om resurserna har varil tillgängliga för alternativ
användning, t.ex. i form av mer generella ekonomiskpolitiska åtgärder, så kan
bedömningen således tUl stor del grunda sig på överväganden kring dessa bägge
branscher.
Inom
handelsstålindustrin har, somjag tidigare redovisat, mycket stora resurser
satsats på att bilda SSAB och ge företagel förutsättningar för atl på sikt bli
konkurrenskraftigt. TiU grund för bildandet av SSAB låg den statliga
handelsstålutredningen, som efter noggranna analyser kom till slutsatsen atl
det borde finnas möjligheter att genom vissa strukturförändringar skapa en
lönsam svensk handelsstålindustri. Något alternativ tUl omfattande statliga
insatser för att bevara och förstärka handelsståUndustrin torde knappast ha
stått till buds.
Varvsindustrin
är den enskilda bransch som har mottagit det största statliga stödet. Det
statliga engagemanget inom branschen inleddes i början av 1960-talet och då
det statiiga kredilgaranlisyslemel introducerades. Det innebär atl staten står
för vissa kreditrisker i samband med fartygsbyggande. Statens medverkan genom
kreditgarantier har till stor del varit
Prop. 1978/79:123 60
ett
svar på andra staters medverkan och således en nödvändig förutsättning för de
svenska varvens konkurrensmöjligheter. Under 1970-talet har slalen också gått
in i ett allt större ägarengagemang inom varvsindustrin.
När
svårighelerna för varven blev akuta under åren 1975 och 1976 gjordes det
första försökel att med statiiga ålgärder överbrygga konjunktursvackan. Genom
lagerproduktion avsåg man att upprätthålla sysselsättningen vid varven på ett
sätt som skulle ge inkomsler när konjunkturen förbättrades. Redan då var det
emellertid uppenbart att svensk varvsindustri långsiktigt hade en betydande
överkapacitet, varför beslut fattades om nedskärningar på ca 30 %. På våren
1977 lanserades beslällarstödet för atl få till stånd orderproduklion i stället
för lagerproduktion. Successivt under den här angivna perioden, dvs. sedan år
1976, hardet blivit uppenbart atl lågkonjunkturen inom varvsindustrin kommer
att bli mer utdragen än vad man tidigare hade anledning att tro, och att de
tidigare beslutade nedskämingama av svensk varvsindustri på grund av
långsiktiga strukturförändringar i världens varvsindustri knappast skuUe vara
tillräckliga. Mot den bakgrunden beslulade riksdagen hösten 1978 efter förslag
från regeringen om ytteriigare neddragning. Av de tillskott som riksdagen
beslutat om sedan höslen 1976 har merparten hänfört sig till kundförluster på
order tagna under de goda åren tidigare på 1970-talel, förluster vid
försäljning av lagerproduklion och valutaförluster. Genom del statiiga
kreditgaranlisy-stemet hade huvuddelan av dessa förluster under alla
förhåUanden fått bäras av staten. De statliga kostnadema för den produktion
som påböijats sedan halvårsskiftet 1977 motsvaras i huvudsak av lånen inom
ramen för beställarstödet. De uppgår för perioden 1977-1979 till totalt ca 2
150 milj. kr.
Vi
kan således konstatera att endasl en mindre del av de resurser som har ställts
till varvsindustrins förfogande har varit tillgänglig för alternativ användning.
Till del kommer att knappasl någon orderproduktion vid varven hade kunnat ske
utan statligt beställarstöd, varför omfattande arbetsmarknadspolitiska
insatser hade måst göras om beställarstödet ej hade utgått.
Min
slutsats av del anförda är att de resurser som har satsats på handelsstål- och
varvsindustriema i myckel liten utsträckning har varit tillgängliga för mer
generella insatser. Det är dessutom uppenbart att även om de generella
åtgärdema givits något större omfattning, sannolikt av storleksordningen någon
procentenhets lägre arbetsgivaravgift, så hade det inte lämnal något
väsentligt bidrag liU lösningen av dessa branschers problem. Staten hade med
andra ord ändå tvingats gå in med belopp av samma storleksordning som nu har
varit fallet.
Som
redan har framhållits bör generella åtgärder för att skapa ett klimat som är
gynnsaml för industriell expansion, nyföretagande och satsningar på forskning
och utveckUng utgöra tyngdpunkten framöver. Detta för att vårt näringsliv skall
kunna återfå sin expansionskraft och kunna bidra till atl skapa nya
arbetstillfällen.
Prop.
1978/79:123 61
Men det är enligt min mening orealistiskt atl räkna med
alt industripolitiken i fortsättningen skall kunna arbeta med endast generella
medel. En framgångsrik näringspolitik förutsätter en kombination av generella
och selekliva ålgärder. De senare krävs därför atl problemen inle är jämt fördelade
mellan olika branscher och landsändar.
Riktade insaiser blir även fortsättningsvis nödvändiga i
branscher som t.o.m. i ell balanserat konjunkturläge saknar fömtsättningar att
långsiktigt behålla en konkurrenskraftig produktion i nuvarande omfattning. Den
neddragning av kapaciteten som där är nödvändig kan bli så omfattande att de
arbetsmarknadspolitiska medlen inle är lillräckliga. Även branschpolitiska
insatser måste tillkomma för alt avvecklingen skall kunna ske i socialt acceptabla
former. Varven utgör ell exempel på en bransch där dessa motiv är giltiga.
Det kommer även i framtiden all finnas förelag eller grupper
av företag som har en långsiktig konkurrenskraft och livskraft men befinner sig
i en svär finansiell situation. En omstrukturering och anpassning måsle här
ske. För atl underlätta denna process kan statliga insatser behöva göras. Som
regel bör dessa kombineras med insatser från kapitalägare och kreditgivare.
Specialstålindustrin kan här nämnas som exempel, liksom delar av
skogsindustrin.
Det är svårt all närmare precisera vilka branscher som i
framliden kan behöva statlig medverkan för sin strukturomvandling. I några fall
torde dagens problembranscher även framgent kräva uppmärksamhei. 1 andra fall
kan nya branscher drabbas av strukturproblem som de inle kan klara av på egen
hand utan oacceptabla sociala konsekvenser. Även inom expanderande branscher, t.ex.
verkstadsindustrin, torde finnas delar som går starkt tillbaka och som i övrigt
uppvisar samma egenskaper som andra branscher där samhället funnit skäl alt
medverka vid strukturomvandlingen.
De frågor jag har behandlat har varil föremål för diskussion
också inom OECD. Man har där diskuierai bl. a. lämpliga former för statliga
ingripanden. Diskussionen utgår härvid från perspektivet all olika länders
åtgärder för alt skydda sin induslri inte främjar effektiviteten i dessa
länders näringsliv genom att de försenar en förr eller senare nödvändig
stmkturomvandling. Dessulom hindrar dessa åtgärder övriga länders export och
får samma karaktär som handelshinder.
OECD har utfärdat följande rekommendationer för insatser
till branscher och företag med strukturella problem:
-
insalsema bör
vara temporära och de bör när så är möjUgt minskas enligt en i förväg
fastställd tidsplan,
-
insatserna bör
kombineras med krav på en plan för minskning av överskottskapacitet och för
återställande av konkurrenskraftiga enheter,
-
insatsemas
samhällsekonomiska koslnader bör klargöras,
-
insatserna bör,
när de riktar sig mol del privata näringslivet, kombineras med privat
riskkapital.
Prop. 1978/79:123 62
-
insatser till enskilda företag
bör utformas på ett sådant sätt att de inte eliminerar inhemsk eller
internationell konkurrens,
-
insalsema bör i de fall syfiet
är atl stödja sysselsättningen i enskilda orler eller regioner hellre ges lill
företag som inle har drabbats av akula problem,
-
insaiser av beredskapsskäl bör
moliveras särskilt noga.
Samtliga
OECD-länder släller sig bakom dessa allmänna riktlinjer. I den prakliska
lillämpningen är dock skillnadema stora. Vissa länder anser att
marknadskraflema kan lösa problemen och all statliga ingripanden helsl inle bör
ske. Andra länder anser att marknadskraflema inte är kapabla alt utan statliga
insatser lösa strukturproblemen. Del råderäven oenighet rörande medlens
karaktär. En del länder hävdar atl ålgärderna bör vara generella. Andra
länder, främst de mindre, hävdar nödvändigheten av selektiva ålgärder.
Även
inom ramen för det nordiska samarbetet och i EFTA-kretsen förs en debatt om den
s. k. slödpolitiken och dess eventuella snedvridande effekter på andra länders
industri. Även inom EG görs ansträngningar atl finna principer på delta område
som medlemsländema kan sluta upp kring.
Sammanfattningsvis
vill jag framhålla följande slutsatser av det resonemangjag här har fört.- Det
är av största vikt att föra en ekonomisk politik som begränsar behovet av
riktade företags- och branschinsatser. Jag har lidigare pekat på flera risker
med ett alltför omfatlande selektivt slöd. Samtidigt kan man dock utgå från
alt riktade insatser på de grunder jag lidigare har redovisat kommer atl
behövas också i framtiden, även om den allmänna ekonomiska politiken blir
framgångsrik. Till sist vill jag understryka vikten för marknadsekonomins
funktionsmöjligheler av att de riktade insalsema, som av naturliga skäl alltid
ökar under en lågkonjunktur, begränsas när konjunkturen förbättras så all man
undviker en "tillvänjningseffekt" inom näringslivet.
Branschprogrammen
SIND
har på regeringens uppdrag gjort en ulvärdering av verksamheten med
branschprogram. Enligt SIND har de branschfrämjande insalsema haft posiliva
verkningar även om åtgärdema hittills inte har varit tillräckliga för att
förändra det långsiktiga utvecklingsmönstret inom flertalet av de berörda
industrisektorerna. Branschprogrammens effekter bör dock inte underskattas även
om det rör sig om begränsade ekonomiska insatser. Genom atl kunskaper och
riskkapital tillförs företagen kan branschprogrammen enligt SIND:s mening ha
en betydande katalysatoreffekt och bringa andra, väsentligt starkare krafter
all verka i positiv riktning för en förbättrad effektivitet. Branschprogrammen
bidrar f. n. främst till att göra anpassningen mjukare och mer acceptabel ur
ekonomisk och social synvinkel inom tillbakagående industribranscher men verket
anser atl det bör vara möjligt att använda samma arbetsmetodik också i mer
offensiva industripolitiska sammanhang.
Prop. 1978/79:123 63
Enligt
SIND bör nuvarande arbetsmetodik inom branschprogrammen utgöra ett permanenl
inslag i industripolitiken men nu ingående branscher bör efter hand bylas ul.
Behovet av strukturförändringar inför 1980-talel är starkt inom stora delar av
svensk industri på grund av bl. a. ändrade marknads- och konkurrensbetingelser
och ny teknik. SIND ser i branschprogrammen ett industripoliliskt medel
innehållande komponenter och arbetsformer med belydande
utvecklingsmöjligheter, där företag, organisationer och samhälle i samverkan
kan påverka induslrin mot större slagkraft genom insiktsfulla och tidiga
anpassningsåtgärder. Resultatet av SlND:s utvärdering lyder enligt min mening
på alt särskilda branschprogram av det slag som successivi har införts under
1970-talet bör kunna utgöra ett inslag i industripolitiken även i
fortsättningen.
Jag
anser i likhel med SIND all nu löpande branschprogram efter hand bör avbrytas.
Della bör ske anlingen när konkurrenskraften inom en bransch har förlorats
eller när utvecklingen inom en bransch vänts till en normal siutation jämfört
med den övriga industrin.
Liksom
hittills bör branschprogram aklualiseras för branscher som kan förväntas komma
atl ställas inför krav på omställningar under en begränsad lidsperiod. Sådana
krav kan uppkomma till följd av förändringar i de internationella
konkurrensförhållandena, eflerfrågeförändringar eller teknisk utveckling på
produkt-, process- eller produktionsområdet. För branscher med utpräglad
småförelagsstruktur kan svårigheter föreligga att av egen krafl genomföra de
för en fortsatt konkurrenskraft nödvändiga omställningarna.
Vissa
förutsättningar bör enligt min mening vara uppfyllda för att branschprogram
skall aktualiseras. Grundläggande bör vara atl den akluella branschen eller
delbranschen bedöms ha utsikter att uppnå konkurrenskraft på sikl efter ell
omställningsskede. Vidare bör möjligheler föreligga alt på ett meningsfullt
sätl avgränsa ett bransch- eller delbranschområde. Möjlighel lill överblick och
samordnande insatser är nödvändiga om ett branschprogram skall ge önskvärda,
posiliva effekter på strukturen.
Branschprogram
bör liksom hittills alllid ulformas som tidsbegränsade insaiser. Detla är
nalurligt med hänsyn lill all branschprogrammen enligt vad jag tidigare har
anfört bör komma till stånd endast i branscher som efter ett omslällningsskede
bedöms kunna återvinna sin konkurrenskraft. Jag vill betona att tidsbegränsning
är nödvändig också på grund av att åtgärderna genom mer eller mindre starka
inslag av subvenlion utgör ett längre gående industripoliliskt stöd än som
normalt är lämpligt.
Vatje
branschprogram bör vad gäller ingående komponenter - utbildningsstöd,
konsultstöd, teknisk konsulentverksamhet, exportstöd, investeringsstöd och
övrigt finansiellt stöd - ulformas med hänsyn till de speciella fömtsättningama
inom den aktuella branschen. Erfarenheterna av den hittillsvarande verksamheten
med branschprogram pekar på att åtgärder som konsultstöd, uibildningssiöd och
finansieringsstöd är allmänt
Prop. 1978/79:123 64
tillämpliga
för branscher med omställningsproblem medan andra ålgärder - exportstöd,
teknisk konsultverksamhet ocn investeringsstöd - bör sältas in endast efter
mer noggranna överväganden.
Beslul
om branschprogram bör innefatta förutom branschavgränsningar även löptider och
åtgärdssammansätlning för programmen. Jag vill dock i della sammanhang erinra
om regeringens förslag i budgetpropositionen 1979 (prop. 1978/79:100 bil. 17 s.
43) att en verksamhei med nya delbranschstudier skall inledas försöksvis vid
SIND under budgetåret 1979/80.
4.3.2
Finansiering och riskfrågor
De
finansiella frågorna är centrala vid en analys av industrins utvecklingsmöjligheter.
Finansiella hinder kan på olika sätt hämma en önskad utveckling. De största
problemen ligger i försörjningen med riskkapital och lånefinansieringen lill
investeringar.
Riskkapital
kommer normall till större delen från förelagens vinster. Endast en begränsad
del av vinstema beräknas gå tiU utdelning till aklieägare. Den större delen stannar
inom företagen och bidrar till att finansiera dessas vidareutveckling. En god
lönsamhet framstår mot denna bakgrund som mycket betydelsefuU för möjligheterna
att finansiera företagens expansion. En förutsättning för att aktieägarna
skall låla vinstmedel stanna kvar inom företagen och också bidra med
ytterligare riskkapital är atl ersättningen för insatt kapital överstiger den
avkastning som kan erhållas i riskfria placeringar och dessutom ger viss
kompensation för risk.
Jag
har tidigare framhållil alt LU 78 i sina beräkningar utgår från alt relalionerna
mellan bruttovinster och löner de närmaste åren kommer att återgå till det
läge som rådde de första åren under 1970-talel. Jag har därvid också givil
uttryck för uppfattningen atl den period av stora invesleringar som nu ligger
framför oss kräver en lönsamhetsnivå av denna storleksordning och att en lägre
lönsamhetsnivå skulle ge risker för markant vikande soliditet, vilket i sin tur
skuUe vara en broms på investeringsviljan.
Svensk
industri har blivit allt mer kapitalintensiv. Det är realistiskt atl räkna med
att behoven blir större i framliden, bl. a. beroende på alt investeringamas
livslängd efter hand har pressats nedåt. Den relativa förskjutningen från de
kapitalintensiva basindustrierna mot mer verkstadsindustri talar visserligen
för atl investeringama i realkapilal kan avta något - samtidigt ökar
emellertid behoven av investeringar i immateriellt kapital, dvs.
produktutveckling och marknadsorganisation.
Den
investeringsexpansion som nu kan förutses erfordrar att en del av
sparandeöverskottet i andra delar av ekonomin tillförs industrin i form av
riskkapital, dvs. i form av aktieköp eUer därmed jämförbart kapitaltillskott.
Hushållen står för en minskande del av det direkia aklieägandel. Institutioner
av olika slag - investmentbolag, försäkringsbolag, pensionskassor etc. - för
en växande andel. Under de senaste 30 åren har inslitu-
Prop.
1978/79:123 65
tionernas andel vuxit från 25% lill 50%> av del totala
aklieägandel. Det är min uppfattning alt man bör söka stimulera hushållens
direkta aktiesparande. Samiidigi är det inte sannolikt alt sådana ålgärder
ensamma kan klara del behov som finns. De olika kapitalförvaltande
institutioner som finns bör också stimuleras till ett ökat aktieinnehav. Någon
typ av löntagar- eller medborgarfonder kan också komma att erfordras för att
försörjningen med riskkapital skall kunna tryggas på ett sätt som är
fördelningspolitiskt acceptabelt. Denna senare fråga övervägs f.n. av
utredningen (Fi 1975:03) om löntagarna och kapitaltillväxten. En återgång till
en normal lönsamhelsnivå, en effektiv kapitalmarknad, ett ökal akiiesparande
hos hushållen och olika kapitalförvaltande institutioner samt i framliden
eventuellt någon form av löntagar- eller medborgarfonder. utgör enligt min
mening basen för finansieringen av industrins framtida expansion.
De bedömningar som har gjorls av
kapitalmarknadsulredningen och i LU 78 avser företagssektorn som helhet. I del
föregående har för olika delar av industrin redovisats vissa uppgifter av
betydelse för bedömningen av finansieringsfrågoma. Dessa pekar på en fortsalt
stark spridning mellan olika industriförelag vad gäller den finansiella
utvecklingen. Expansions-förväntningarna är myckel stora för vissa branscher,
och de investeringar som krävs för detta kan sannolikt inle i alla fall klaras
enbart med egna vinstmedel. Den gmpp av förelag som väntas få den mest positiva
utvecklingen är storföretagen inom kemisk industri och verkstadsindustri. För
de invesleringstunga branscherna kemisk industri och stålindustri är uppgången
i invesleringar markerad. Inom skogsindustrin förväntas fortsatta stora
invesleringar vilkel kommer alt ställa krav på betydande finansiella resurser.
Genomgången av skogssektorn lyder knappasl på att erforderliga finansiella
resurser i sin helhet kan mobiliseras inom branschen, utan delvis måste
lillföras ulifrån, genom upplåning och ev. nyemission. Bland skogsinduslrins
investeringar ingår direklinvesteringar i vidareförädlande företag utomlands,
utbyggd marknadsföringsorganisation etc.
För verkstadsinduslriföretagen ställs mycket höga krav på
produktionstillväxt och investeringar. En betydande ökning av kostnadema för
mark-nadsbearbelning av forsknings- och ulvecklingsarbele inom verkstadsindustrin
kan därför förutses. Generellt kan sägas alt en ökning av de immateriella
investeringama inom induslrin kommer alt krävas. En sådan satsning ger
avkastning i produktion och lönsamhet försl på längre sikl. Belydande belopp
måsle dock redan i ett inledande skede bindas i tekniska utvecklingsprojekt,
systemkunnande och maskinell utrustning i samband med fortgående datorisering
och automation av produkiionen. Ett problem för många företag kan i detta
sammanhang vara atl satsningar av della slag inte genererar traditionella
banksäkerheter.
Jag har lidigare berört några drag i utvecklingen som har
förändrat företagens risksituation. Marknaden har blivit mera osäker.
Konkurrensen på världsmarknaden har hårdnat i takt med alt ny teknik allt
snabbare blir lill- 5
Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 123
Prop. 1978/79:123 66
gänglig
för flera länder. Produktutvecklingen och utvecklingen av ny produktionsteknik
går nu snabbare än förr. Kostnaden för alt ulveckla nya produkler är större än
tidigare. Den lekniska komplexiteten har ökat och den snabbare produklcykeln
ger korlare pay off-lider. När det gäller anläggningsprojekl - som är en
växande del av den svenska industriproduktionen - tvingas huvudentreprenören
in i finansiella engagemang och risker som successivt blir allt större i
relation till företagels egen lillverk-ningsandel av projektet.
Samtidigt
har företagens soliditet, andelen av eget kapital i relation lill totalt
kapital, långsiktigt sjunkit. Soliditeten utgör ett grovt mått på företagens
förutsättningar för risktagande, och fungerar också som ett riktmärke för
banker och andra kreditgivare i deras långivning när inte säkerhet i
realkapilal finns. En låg soliditet kan både skapa svårigheter att få låna och
minska företagens benägenhet att la risker. Det minskar också förelagens
möjligheter att klara av lillfälliga nedgångar i leveransema.
De
svårigheler som här har redovisats drabbar självfallel inle alla företag lika.
För vissa företag, kanske främsi sådana där flera faktorer samverkar, kan den
"uppbromsande" effekien dock bli betydande.
De
faktorer som nu har nämnts kan leda till en alllför försiktig hållning, både
hos företag och kreditgivare, vilken i sin tur leder till en obenägenhet till
nya större satsningar. Speciellt drabbas risksatsningar, t. ex. expansion på
nya marknader eller utvecklande av nya produkter. En försiktighet av detta slag
kan få oönskade effekter på takten och fömyelsen i den industriella
utvecklingen. Det finns därför skäl att på olika sätt hjälpa företagen att lösa
dessa problem.
En
väg att underlätta företagens finansiering är all komplettera den ordinarie
kapitalmarknaden med finansieringsinstitut som kan ge lån lill företag som har
goda investeringsprojekt och goda expansionsmöjligheter men en svag finansiell
bas.
De
höga kraven på tillförsel av kapital på hög risknivå bl. a. inom skogsindustrin
och den sannolikt kraftiga salsningen på immateriell kapitalbildning inom
verkstadsindustrin och andra lekniska industrier, bl. a. läkemedelsindustrin,
kommer sannolikt att öka behovet av finansiella resurser av denna karaktär. F.
n. kan sådana lån på hög risknivå erbjudas av Investeringsbanken. Ett viktigt
inslag i industripolitiken är att ge Investeringsbanken möjlighet att
tillhandahålla sådana lån och att se till att dess kreditkapacitet täcker de
behov som finns.
Investeringsbanken
bildades år 1967 som ett av staten helägt kreditaktiebolag (prop. 1967: 56 och
102, SU 1967: 111, BaU 1967: 33, rskr 1967: 289). Det främsta syftei var all
förbättra möjligheten att tillgodose de behov av långfristiga krediter som den
fortsatta strukturomvandlingen skulle komma all ställa. Staten tillsköt vid
Investeringsbankens bildande 500 milj. kr., varav 450 milj. kr. i aktiekapital
och 50 milj. kr. i reservfond. Vidare ställde staien garanti för bankens
förpliktelser till ett belopp av 450 milj. kr.
Prop.
1978/79:123 67
Under de följande två åren anslogs ytterligare 500 milj.
kr. till eget kapital och statens garanti för bankens förpliktelser höjdes till
900 milj. kr. (prop. 1968:1 bil. 9 s. 149, SU 1968:103, rskr 1968: 255 och
prop. 1969:1 bil. 15 s. 104, SU 1969: 49, rskr 1969:140). År 1975 höjdes
statens garanti ytteriigare till 2000 milj. kr. (prop. 1975:90, NU 1975:23,
rskr 1975:151) och år 1977 till 4000 milj. kr. (prop. 1976/77:100 bU. 17 s. 80,
NU 1976/77:20, rskr 1976/77:151), År 1977 höjdes vidare den multipel som
reglerar bankens rätl att ta upp lån eller ingå garantiförbindelser från högst
fem till åtta gånger bankens egel kapital.
Genom riksdagens beslut år 1978 (prop. 1978/79: 8, NU
1978/79: 8, rskr 1978/79:42) ökades den statiiga garantin för bankens
förpliktelser med ytteriigare 1000 milj. kr. till 5 000 milj. kr. Samtidigt
ökades aktiekapitalet med 300 milj. kr. Kapitaltillskottet tillfördes banken i
slutet av år 1978. Banken har rätt att låna upp inlill åtta gånger det egna
kapitalet. Bankens eget kapital, som f. n. är drygl I 300 milj. kr., innebär
att upplåningsrätten f. n. är ca 10400 milj. kr. Därmed kan banken med
utnyttjande av det egna kapitalet låna ut medel eller slälla garantier för
sammanlagt ca 11 700 milj. kr. Det kapitahillskou på 300 milj. kr. som banken
fick under år 1978 täcker enligt min bedömning bankens nu akluella
kapitalbehov.
De allmänna övervägandena om industrisektorns
investeringsutveckling och behov av kapitaltillförsel pekar på alt
Investeringsbanken kommer att ha fortsatt stor betydelse för möjlighetema för
svensk industri att bygga ul sina anläggningar och alt öka sina
marknadsinsatser och salsningar på teknisk utveckling. För att kunna svara mot
dessa krav behöver banken ha ett stort eget kapital, så att en viss beredskap
kan hållas. Genom att krediterna ofta är av belydande storlek och ofta
beviljas flera år innan kapitalresurserna tas i anspråk bör en betryggande
buffert finnas eftersom upplånings-möjligheterna kan vara annorlunda vid del
tillfälle då lånet tas i anspråk jämfört med vid det tillfälle då krediten i
fråga beviljades i banken. En grundsats för bankens verksamhet har hela tiden
varil all banken genom ett betydande eget kapital skall ha möjlighet att vara
flexibel i sin utlåning och kunna planera på flera års sikt. Utan en sådan
säkerhet för kapitalförsörjningen kan banken svårligen fylla de högt ställda
krav på större riskfyllda satsningar som är del främsta syfiet med dess
verksamhet. Bankens utlåningskapital bör därför ökas i takt med att bankens
utlåningsslock ökar. Tidigare har jag berört de problem som siörre order inom
induslri-och byggnadsseklom släller när del gäller finansiering och
garantigivning. Investeringsbankens kreditkapacilet lorde kunna komma att i
växande utsträckning tas i anspråk i detta sammanhang inte minsl krediter
under uppbyggnadsperioden för ett projekt. Enligt den nuvarande
bolagsordningen skall summan av beviljade lån eller ingångna garantiförbindelser
utan särskild säkerhet samt kapitaltillskott i företag m.m. ej överstiga
bolagets halva aktiekapital. För att öka bankens möjligheler i tidigare nämnda
avseende och även öka bankens möjligheler alt genom kapitaltillskott medver-
Prop.
1978/79:123 68
ka bl.a. i strukturomvandlingen i industrin bör bankens
bolagsordning ändras. Ändringen i bolagsordningen bör gå ut på att bankens
åtaganden av detta slag i slället får motsvara högst hela aktiekapitalet. Det
ankommer på regeringen att verka för att en sådan ändring av bolagsordningen
kommer till stånd.
Samtliga åtgärder somjag hittills har berörl syftar till
att under vissa förutsättningar förse förelag som vill låna, med pengar på
normala marknadsmässiga villkor. Detta löser emellertid inte problemet förde
förelag som på grund av låg soliditet eller många riskengagemang inte anser sig
kunna ta ytterligare engagemang, även om dessa har en hög förväntad lönsamhet.
I dessa fall måsle finansiering av annat slag erbjudas - en finansiering som
samtidigt minskar företagels riskbelastning. Närmast till hands ligger där en
finansiering av enskilda utvecklingsprojekt där också återbetalningen knyts
till enskilda projekts framgång. STU arbetar med sådana villkorslån när det
gäller tekniskt ulvecklingsarbete. De regionala utvecklingsfonderna kan också
ge villkorslån för produktutvecklingsstadiet. Utvecklingsfonderna arbetar i
första hand med de mindre företagens problem.
Det finns emellerlid skäl atl nu vidga detta syslem till
att även omfatta större företag och atl även fånga in de riskproblem som är
förknippade med kommersiellt utvecklingsarbete. Jag återkommer senare till
dessa frågor.
Export, speciellt om den förknippas med långa krediter, är
exempel på ett område där speciella finansieringsproblem kan uppstå.
Exportföretaget kan inte själv svara fördel speciella risklagande som är
förenat med dessa krediter. Särskilda försäkrings- och finansieringssystem har
därför byggts upp i anslutning till exporlkreditgivningen.
Genom riksdagsbeslut år 1978 (prop. 1977/78:155, NU
1977/78:73, rskr 1977/78:379) infördes försöksverksamhet med ett nytt system
för exportkredilfinansiering i Sverige. Genom det s. k. SEK-systemel ges
banker och företag möjlighet att refinansiera medel- och långfristiga
exportkrediter i AB Svensk Exportkredit till en fast ränta som anknyter till de
räntenivåer som internationellt har överenskommits i den s.k.
consensusöverenskom-melsen. Det nya refinansieringssystemet har på kort tid
ställts inför en betydande efierfrågan på refinansieringsmedel. Från
igångsättningen den I juli 1978 till den 31 december 1978 har således
förhandsbesked beträffande refinansiering lämnals av SEK på inle mindre än 6700
milj. kr. varav huvuddelen i utländsk valuta. Tillsammans med accepterade
offerter har hiltills 2 100 milj. kr. av den totala ramen på 10000 milj. kr.
utnyttjats. SEK:s refinansiering har skett dels på de ulländska
kapiialmarknadema, huvudsakligen när det gäller refinansiering i utländsk
valuta, dels på den inhemska kapitalmarknaden, till största delen via
upplagande av lån i AP-fonden, Del är osäkert om medel för ett fortsatt snabbt
ianspråktagande av den ram som har getts för den treåriga försöksperioden kan
anskaffas enbart på den svenska kapitalmarknaden. Bolaget hardock bedömts ha
möjlighet att låna upp erforderliga medel i andra länder.
Prop.
1978/79:123 69
Anskaffandet av refinansieringskapilal innebär f.n. inga
allvarliga problem, jag vill dock peka på att den ökade inriktningen mot
produktion av investeringsvaror och systemleveranser också kan förväntas
medföra en bindning av avsevärda finansiella resurser i exporlfinansiering, på
samma gång som ett ökal risktagande uppstår på garantisidan.
Företag som arbetar med projekt som är mycket stora i
förhållande till den egna verksamhetens omfattning, och som därvid i stor
omfattning anlitar underieveranlörer eller underentreprenörer, kan ställas
inför stora finansieringsproblem. Problemen gäller dels finansieringen under
uppbyggnadstiden om denna är lång, dels de garantiåtaganden som är förknippade
med projekten och som tär på företagens upplåningskapacilet.
Vid rekonstruktion av ett företag eller vid
omstrukturering av en bransch har det i några fall varit nödvändigi alt staten
ulöver de ordinarie arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatserna i vissa
fall helt eller delvis trätt in som ägare av berörda företag.
Det är somjag tidigare har nämnl min bedömning alt vi nu
går in i en period där antalet akula finansiella kriser i industrisektorn och
branscher kommer att avta. Man måsle dock räkna med ett antal fall där staten
utöver andra engagemang även måste ta på sig en ägarroll. En sådan roll kan
vara ell inslag i omställning av branscher bl. a. som en följd av en snabb
teknisk utveckling.
Det kan vara av vikt atl staten bygger upp en kapacitet
för arbele med företagsrekonstruktioner m. m. som även i fortsättningen bör
kunna utnyttjas när statligt ägarengagemang är aktuellt. I de fall staten
temporärt ålar sig ägarrollen för atl rekonstruera ett företag eller en gmpp av
företag kan det vara lämpligt alt engagemanget läggs i ett särskilt statligt
bolag.
Bl. a. med hänsyn till atl remissbehandlingen av
sialsföretagsutredning-ens belänkande (SOU 1975: 85), där frågor i anknytning
lill denna problemalik behandlas, först nyligen avslutats är jag f. n. inle
beredd att lägga fram förslag hur ett sådant bolag skall organiseras. Jag avser
atl återkomma lill regeringen med förslag i denna fråga.
4.3.3 Småföretagsfrågor
Småförelagen, dvs. förelag med mindre än ca 200 anslällda,
spelar en vikiig roll inom den svenska industrin. Inom lillverkningsinduslrin
sysselsätts ungefär en Iredjedel av alla yrkesverksamma i småföretag. Antalsmässigt
är småföretagen helt dominerande. Deras betydelse för utvecklingen inom
näringslivet är stor. De är en vikiig källa för teknisk förnyelse och för
lillkomslen av nya affärsidéer. Jag vill också nämna småföretagens avgörande
roll för möjlighelema att erbjuda industrisysselsällning åt människor på
mindre orter. Vidare fungerar de ofta som underleverantörer och legolillverkare
till större företag. En väl fungerande underleverantörssektor innebär en ökad
flexibilitet för storföretagen. Tillsammans bildar på så säll de större och
mindre företagen ett mönster, där småföretagen i viktiga
Prop. 1978/79:123 70
avseenden
är en förutsättning för storföretagens verksamhet. Samtidigt är utvecklingen
inom storföretagen av väsentlig belydelse för småföretagens möjligheter till
framgångsrik verksamhet.
Enligt
min mening finns det inom småföretagssektorn outnyttjade möjligheter att öka
produktion och sysselsättning. Samtidigt möler småföretagen särskilda hinder
för sin utveckling. Mindre företag kan t. ex. inte inom sin egen organisation
på samma säll som siörre företag förfoga över kunnande och utrustning inom
alla för företaget väsenlliga områden. Vidare är behovet av riskvilligt kapital
särskilt framirädande för småföretag, som ofta har lilen andel egel kapital
och bristfälliga bankmässiga säkerheter. Jag anser det angelägel att vidla
åtgärder så alt de utvecklingshinder som småförelagen möler så långl möjligl
undanröjs. Sådana åtgärder får dock inte utformas så atl de försvårar
utvecklingen för andra företag eller snedvrider konkurrensförhållandena.
Statsmakiema
beslöl år 1977 om ålgärder för alt främja de mindre och medelstora företagens
utveckling (prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110). Åtgärdema
inriktades bl. a. på områdena kapitalförsörjning, kapitalbeskattning,
företagsservice, exportfrämjande och företagsmiljö. Insatserna utformades så
atl de skulle uijämna orättvisor mellan små och stora företag eller hjälpa
småföretagen över olika tröskelproblem. Del ankommer dock på företagen själva
att besiämma, om de skall uinyttja de hjälpmedel som samhällel släller lill
förfogande. Åtgärdema har sålunda utformats så att de inte lyfter över
förelagsansvaret på samhällsorganen. Beslutet ligger enligt min uppfattning väl
i linje med den principiella syn på industripolitiken som jag tidigare
redogjorde för. Del bör därför ligga lill grund för de fortsatia insatser som görs
inom småföretagsområdet.
De
småföretagsinriktade insalsema inom industripolitiken sker främst genom de
regionala utvecklingsfonder, som sedan den I juli 1978 finns i varje län.
Fondema har två huvuduppgifter, nämligen företagsserviceverksamhet och kreditverksamhel.
Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas åt insatser inom områdena
produktförnyelse och marknadsföring saml etableringsfrämjande och
underleveranlörsinriklade åtgärder. Jag tar i det följande upp förslag om ökade
insatser från fondema inom dessa områden. Frågan om en ny och enklare
förelagsform har varil föremål för uiredning av 1974 års aktiebolagsutredning.
Utredningen har framlagt förslag om en ny bolagsform - andelsbolag. Vid
remissbehandlingen har emellertid en rad brister hos förslaget påtalats. Den
föreslagna förelagsformen är alllför lik nuvarande akiiebolag och innebär
endasl marginella förenklingar. Inom justitiedepartementet pågår därför nu ett
arbete som syfiar till alt framlägga mer omfatlande förslag tiU förenklingar
för småföretag. Arbetet bedrivs i samråd med bl. a. småföretagens
organisationer.
4.3.4
Forsknings- och utveckUngsfrågor
Teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete är av stor belydelse för svensk
industris internationella konkurrenskraft. Detta är också slut-
Prop. 1978/79:123 71
satserna
av de studier om svensk industri som har genomförts under senare tid. Mot
denna bakgrund ler det sig oroande att del industriella utvecklingsarbetet i
Sverige har haft en i stort sett oförändrad volym de senasle fem åren.
Enligt
den klassiska utrikeshandelsteorin förklaras de inlernationella
handelsmönstren'av ländemas komparativa fördelar, baserade på möjigheterna
till effektiv produktion ulifrån råvarutillgångar, arbetskraft och realkapilal.
Denna teori har senare modifierats för atl även inkludera teknik-faktorn, som
numera anses vara av helt avgörande betydelse för intemalionell handel. Med
uigångspunki från denna teori skulle kapilalintensiv produktion under de senare
fasema av en produkts livscykel härvid lokaliseras till låglöneländerna.
Arbelel i inledningsfaserna av en produkts livscykel, dvs. produktion som
kräver relativt stora insatser av utbildad arbetskraft, skulle bibehållas i
industriländema, Höglöneländemas roll blir med andra ord alt svara för de delar
av induslrin som kräver mer yrkesskicklighel och specialkunnande och alt satsa
mer på forsknings- och utvecklingsverksamhet för atl finna innovationer som
anlingen ger vinsler i ett initialskede eller gör det möjligt för dem atl
behålla sitt försprång i produktutvecklingen, I den beskrivna
strukturomvandlingsprocessen tillmäts forsknings- och utvecklingsverksamheten i
industrin en strategisk roll. Den är "motorn" i det förlopp där
innovationer utvecklas, standardiseras och sedermera fiyttas utanför det egna
företagel och landet för massproduktion i länder med lägre arbetskostnader.
Della
resonemang rymmer många förenklingar och undantag finns från den angivna
rollfördelningen mellan hög- och låglöneländer. Den tecknar dock grovt den
utveckling som kan noleras, bl.a. att kapilalintensiv produktion i allt större
utsträckning förläggs till länder med låga löner.
Industriellt
utvecklingsarbele är att se som en inveslering. Selt ur samhällets synvinkel
kan de kostnader som nu nedläggs vägas mot den framlida nyttan för förelag och
konsumenter. Ett företag som satsar på utvecklingsarbete väger huvudsakligen
in framtida egna inkomsler. Normalt översliger nyttan av en lyckad
utvecklingssatsning den avkaslning företaget kan få. Flera företag tar upp den
nya tekniken, genom konkurrensen pressas prisema ner till fördel för
konsumentema men till förfång för det förelag som har salsal på
utvecklingsarbetet. Med patenlering ökar visserligen möjlighelema att
tillgodogöra sig del ekonomiska värdet av en innovation, men alla
utvecklingsresultat är inte patenterbara och patent ger inte heller alltid ett
tillräckligt skydd. Om ett företag inte får tiUräckligt stor del av nyttan i
form av egna iniäkter, kommer investeringen inte lill stånd. Delta förhållande
ger en tendens tUl underinvestering i industriellt utvecklingsarbete.
Långsiktiga
utvecklingssatsningar är i regel förknippade med betydande osäkerhet. Tempot i
produktutvecklingen ökar ständigt och produktemas livslängd minskar. Oförutsedd
proteklionism i olika former kan plötsligt
Prop. 1978/79:123 72
begränsa
marknadsmöjlighelema för en nyulvecklad produkt. Dessa och andra riskfaktorer
som jag tidigare har nämnt tenderar sammantagna atl minska företagens
risksatsningar. Man väljer projekt där förväntningarna om avkastning är låga
men relativt säkra. Utvecklingsprojekt med hög sannolik avkastning men med
relativt stor risk för misslyckande fär slå tillbaka. Även projekt där
avkastningen faller ul först på lång sikl priorileras ned. Dessa fakiorer ger
sålunda också en allmän tendens till vridning av insatserna i riktning mot
mera kortsiktiga satsningar.
Samhället
kan korrigera lendensema lill underinvestering genom att på olika sätt öka
utvecklingsinvesteringamas lönsamhet. I de tidiga utvecklingsskedena kan del
lämpligen ske genom att samhället i vissa fall tar över en del av kostnadema
och därigenom lyfter av en del av risken. I de skeden som ligger närmare en
kommersiell exploatering synes del vara viktigare alt underlätta
finansieringen och en bred marknadsintroduktion. Problemen är slörsi för
företag som gör stora satsningar i relalion lill sin egen storlek. Tidigare har
detta problem framför allt gälll mindre och medelstora förelag. För dessa
företagskategorier har också åtgärder vidtagits. Numera kan även större företag
ha problem med delta slags riskfinansiering.
I
takt med alt kostnadema för produktutveckling har ökat kräver nya satsningar
allt högre liilverkningsvolym på vilken dessa kostnader kan fördelas.
Tendensen till utvidgat samarbete över gränsema och till sammanslagning av
företag är tydlig inom områden där utvecklingskostnadema är betungande och
växande. Frågan kan ställas vilka möjligheter svenska företag, som ofta är små
inlernalionelll sett, har att överleva som självständiga enheter i ett sådant
sammanhang.
I
takt med totalt selt ökande forsknings- och utvecklingsaktiviteter i världen
framslår det som allt mer angeläget alt i ökad ulsiräckning dra nylta av den
teknik som utvecklas utanför Sverige.
Ell
altemativ till atl satsa på egen utvecklad teknik kan många gånger vara alt i
stället bygga på importerad leknik och ulveckla denna lill olika kundanpassade
tillämpningar. Med en sådan produktion undviker man de risker som är
förknippade med produktutveckling på områden där marknadsdominans inte kan
nås. Flera av våra mest framgångsrika verkstadsföretag har sådan inriktning.
Valel
av utvecklingsväg blir beroende av företagets speciella förutsättningar. Del
finns områden där genuint tekniskt nyskapande kan vara framgångsrikt. Även om
de svenska företagen intemationellt sett är små kan de vara dominerande inom
ett begränsal produktsortiment. Denna volym kan vara tillräcklig för atl ge
dessa företag möjlighet till en mera långtgående produktutveckling. Det finns
också utrymme för tekniskt nyskapande inom områden där kostnaderna för
produktutveckling är förhållandevis små.
Samtidigt
har del inom andra områden otvivelaktigt blivit allt mer re-
Prop. 1978/79:123 73
surskrävande
atl satsa på egen utveckling av leknik. För många företag framstår det som
långsiktigt fördelaktigare atl bevaka den internationella teknikutvecklingen
och genom licenser köpa teknik då så erfordras. Företagens styrka byggs i
stället upp kring förmågan till särskild kundanpassad produktutformning, kring
systemutformning och kring en kompelens när det gäller tillämpningsprogram, s.
k. mjukvara.
Den
insats i form av kommersiellt utvecklingsarbele som en sådan inriktning kräver
är minst lika stor som insatsen vid eget lekniskl utvecklingsarbete. Den
väsentliga skillnaden ligger i risktagandet. Ell lekniskl utvecklingsarbete
som misslyckas kan vara förödande för företaget. Ett förelag som söker anpassa
sig lill marknadens önskemål genom teknikköp och kundanpassning lever ett något
säkrare liv. En vridning mot kundanpassning och syslemförsäljning är
emellertid samtidigt förknippad med belydande Iröskelproblem och till en del
med nya risker.
En
påtaglig förskjutning mot ett ökat systemtänkande kan märkas. Olika
komponenter, utrustningsdetaljer m. m. samordnas i komplexa produktions- eller
processkedjor och dessa iniegrerade produktionskedjor inordnas i en
organisation med behov av utbildning etc. Flödestänkandet och hänsyn lill olika
former av beroende väger numera myckel tungt vid utformningen av företags
produktionsplanering. Även enskilda produkter påverkas alltmer av ett utvidgat
systemtänkande och blir mer och mer komplicerade.
En
inriktning mot kundanpassning och systemförsäljning kräver en belydande
marknadsorganisation. Del kommersiella utvecklingsarbetet är ofta belydande och
del har relativt kort "livslängd". Systemförsäljning är många gånger
förenad med omfatlande finansiella engagemang.
Även
i detla fall finns enligt min mening ibland behov av statliga insaiser för atl
underlätta företagens utveckling. Mol bakgrund av all så stor del av den totala
forsknings- och utvecklingsverksamheten sker utanför Sverige finns skäl all
överväga ålgärder som underlättar företagens bevakning av den internationella
tekniska utvecklingen.
Företag
som orienterar sig mot kundanpassade tillämpningar av teknik måste samtidigt
bygga ul sin marknadsföringsorganisalion. De måsle samtidigt ta på sig ett
omfatlande ulvecklingsarbele för alt anpassa sina produkter, processer och
system till kundemas krav. Åtgärder som underlättar finansiering av
uppbyggandel av marknadsorganisalion och kommersiellt utvecklingsarbete kan
därför vara motiverade.
Ofta
kan osäkerheten om den framtida marknaden hämma salsningama på forsknings- och
utvecklingsverksamhet. I vissa fall - speciellt om de framtida kundema tillhör
den offentiiga sektom eller upphandlingen styrs av statliga eller kommunala
beslut - kan denna osäkerhei minskas. STU har genom stalsmaklemas beslut (prop.
1977/78:111, NU 1977/78: 75, rskr 1977/78: 361) fått i uppdrag att på olika
säll främja en ulökad offenilig upphandling av lekniskl avancerade produkter.
Utvecklingen får visa om ytteriigare ålgärder är nödvändiga på della område.
Prop. 1978/79:123 74
Behovet
av statliga ålgärder skall bedömas mot bakgrund av att den största delen av
utvecklingsarbetet nu sker i företagen och också finansieras av dessa. 1 takt
med atl kraven på resurser för ulvecklingsändamål har ökat har dock samhällets
insatser vuxit i omfattning.
Slatligt
stöd till industriellt utvecklingsarbete ulgår f. n. inom följande områden:
-
teknisk forskning, främst vid
universitet och högskolor
-
branschforskning
-
teknisk utveckling av produkter
och processer, främst inom företagen
-
mindre och medelstora företags
tekniska och kommersiella produktutveckling
Något
statligt stöd lill siörre projekt som befinner sig i en kommersiell
utvecklingsfas utgår f. n. inle, om man undantar det särskilda avdrag för
FoU-kostnader som medges vid företagsbeskattning och den målinrikade utveckling
som pågår inom t.ex. försvars-, kommunikations- och energisektorerna. I prop.
1977/78:1 II om statens slöd lill teknisk forskning och
industriellt utvecklingsarbele m. m. diskuterades frågan om stöd lill sådana
större utvecklingsprojekt och ett resultat av pågående beredningsarbete
aviserades till innevarande budgelår.
Enligt
min uppfattning finns det flera fakiorer som talar för atl en utvidgad statlig
satsning på industriellt ulvecklingsarbete nu är befogad.
Jag
har tidigare konstaterat alt ulvecklingsarbele är förenat med mycket långa planeringstider.
Detta medför att åtgärder krävs redan nu för att ge ett tillskott lill den
svenska industrins konkurrenskraft långt in på 1980-lalet.
De
problem som tidigare gällde för små företag har nu kommit att gälla större
företag. Orsaken härtill är de snabbt växande kraven på grundläggande och
aUsidig kompelens inom framför allt vissa seklorer av tekniskt
utvecklingsarbete.
De
spridningseffekter man kan förvänta sig av ett framgångsrikt industriellt
utvecklingsarbete gör ökade satsningar särskilt motiverade.
Den
hårdnande intemationeUa konkurrensen har medfört alt behovei av produktfömyelse
och effektivare produktion ökar snabbare än företagens förmåga atl svara upp
mol dessa krav. I detta perspektiv är den obenägenhet att öka satsningarna på
forsknings- och utvecklingsarbetet, som kan iakttas i svenska företag,
specielll oroande.
Behovei
av en ökad satsning på industriellt ulvecklingsarbete anserjag vidare motiveras
av att den ekonomiska livslängden för produkter och produktionsprocesser
minskar. Delta tUlsammans med att allt större geografiska marknader täcks in
med bl.a. åtföljande risker för handelspolitiska ingripanden har gjort att
företagens riskbild har förändrats.
Sammanfattningsvis
finns det alltså många faktorer som pekar mot att svensk industri med dess
traditioneUt höga tekniska nivå kommer att ställas inför en allt hårdare
intemalionell konkurrens. Jag anser det önskvärt
Prop.
1978/79:123 75
att svensk industri ges möjlighet att möla denna
konkurrens med ökade satsningar på tekniskt och kommersiellt utvecklingsarbete.
Jag vill samtidigt poängtera att Sverige volymmässigt inte kommer alt kunna
mäta sig med flertalet av våra konkurrentländer vad avser insatta resurser.
Svensk industri tvingas därför i viss mån koncentrera sina utvecklingsresurser
till sektorer där man kan bedömas ha goda förutsättningar lill framgång.
Den särskilda näringspolitiska delegationen har i sitl
betänkande (Ds Ju 1979: 01) Vägar till ökad välfärd, föreslagil en ökad statlig
insats inom områdena informationsteknik, mikroelektronik och bioteknik.
Delegationen utpekar också som betydelsefulla, områdena transportsystem,
metallurgi, materialteknik, småskalig avancerad teknik, leknik inom kommunal
service samt säkerhetsteknik. Jag avser att återkomma till regeringen med
förslag till uppdrag lill STU och SIND alt närmare kartlägga behov och
möjligheter lill statliga insatser inom dessa och angränsande områden.
För ett litel och högt industrialiserat land som Sverige
ligger enligt min mening en av möjligheterna lill industriell framgång i alt
tillgodose de speciella behov hos kunderna som inte låter sig tillfredsställas
genom vanlig massproduktion. Della kan bl.a. ske genom utveckling av produkter
för specialiserade ändamål och genom anpassning av exisierande produkter efter
kundemas önskemål. Höga krav slälls därvid på den tekniska nivån i induslrin
och på dess förmåga alt anpassa sig efter marknadens krav. Jag återkommer i det
följande med förslag till åtgärder för alt dels stimulera förelagens
satsningar på industriella utvecklingsprojekt, dels främja teknik-importen.
4.4 Vissa intemationella frågor
4.4.1 Bilaterala industriella samarbetsöverenskommelser
Sverige har bilaterala samarbetsavtal på det industriella
området med flera länder. Jag har lidigare påpekat atl kontakter rörande
industriellt samarbele under senare lid också skett på regeringsnivå.
Regeringskontaklerna med de östeuropeiska ländema när del
gäller industrieUt samarbete är av gammalt datum. 1 slutet av 1960-talet och
början av 1970-talel ingick Sverige, liksom flertalet länder i Västeuropa, regeringsavtal
med flertalet östeuropeiska länder om ekonomiskt, industriellt och tekniskt
samarbete. Dessa avtal, vilka tillkom på öststaternas initiativ, och i vilka
partema åtar sig att söka främja och underlätta utvecklingen av dylikt
samarbete är allmänt hållna och innehåller inte något konkret om enskilda
projeki eller om områden där sådana bör komma till stånd. Diskussioner om
dylika projekt äger dock rum inom de blandade regeringskom-missionema som upprättals
för att följa avtalens tillämpning och som normalt sammanträder en gång om
året. Som komplement till avtalen har med vissa länder överenskommits om s. k.
program för långsiktigt samarbete. 1 dessa program identifieras de sektorer där
förutsättningama för samarbete anses mest gynnsamma.
Prop.
1978/79:123 76
1
december 1978 undertecknade jag ell avtal om industriellt och tekniskt-vetenskapligt
samarbete med Folkrepubliken Kina.
Liknande
överenskommelser om samarbete har också under senare år tillkommit med ett
antal utvecklingsländer, främst de oljeproducerande ländema i Nordafrika och
Mellersta Östern (Algeriet, Irak, Iran, Egypten och Libyen). En överenskommelse
finns med Indien och förhandlingarom ett avtal pågår med Nigeria.
Också
med ett antal industriländer har informella kontakter rörande industriellt och
tekniskt-vetenskapligt samarbete under senare år intensifierats.
Samarbetsöverenskommelserna
ger en möjlighel för svenska regeringsrepresentanter alt regelbundet i direkt
kontakt med representanter för motpartens regering främja svenska företags
intressen.
De
blandade kommissionerna som upprättas inom ramen för avtalen utgör vidare
organ för utbyte av information om utvecklingsplaner på det ekonomiska området.
Jag
anser atl bilaterala samarbetsöverenskommelser av den typ jag nyss har
beskrivit i många fall utgör ett värdefullt instrument för kontakter på
regerings- och myndighetsnivå i syfte alt främja svenska företags inlressen.
De fyller dock denna funktion huvudsakligen i förhållande till
cen-tralplanerade ekonomier och vissa utvecklingsländer, på grund av främsi
graden av det statliga inflytande över näringslivet i dessa länder och deras
önskemål om bekräftelse på den svenska regeringens positiva inslällning till
ekonomiski, industriellt och tekniskt samarbele. De förändringar i de
inlernationella ekonomiska iransaktionemas karaktär somjag lidigare har
beskrivit innebär alt internationell samverkan mellan företag i utvecklings-,
förädlings- och marknadsföringsprocessen blir allt vanligare samt att
regeringarna i respektive länder på grund av samverkansprojektens storlek och
komplexitet, allt oftare blir engagerade. Detla gäller i ökande utsträckning
också regeringar i industriländema. Behovet av kontakter på regeringsnivå i
fråga om samverkan, bilateralt eller med tredje land, ökar i motsvarande mån
också i förhållande till dessa länder.
4.4.2
Internationella standardiseringsfrågor
I
många fall ulgör olikheler i kraven på teknisk standard mellan olika länder ett
allvarligl handelshinder. Ländema har ofta nationella bestämmelser för det
lekniska utförandet av produkter. Vid distribution och marknadsföring i olika
länder uppstår härigenom tekniska anpassningsproblem för industrin.
Internationell standardisering syftar till atl harmonisera de skilda
marknademas standarder och därigenom medverka till atl undanröja tekniska
handelshinder. För Sveriges del innebär tillämpandet av internationella
siandarder atl vi kan sälja samma produkt på ett flertal exportmarknader
förutom på vår hemmamarknad. Det ligger i Sveriges intresse att berörda
myndigheler, företag och näringslivsorgan aktivt med-
Prop.
1978/79:123 77
verkar
i och påverkar det internationella slandardiseringsarbetet sä snart produkter
av betydelse för vår ekonomi är berörda. Många svenska företag som har
engagerat sig i internationella standardiseringsprojekt har därigenom stärkt
sitt konkurrensläge.
Standardisering
utnyttjas även vid produktion av varor i form av variantbegränsning för att
förlänga tillverkningsserierna och därigenom sänka tillverkningskostnaden per
enhet. Samtidigt minskas även lagerkostnaderna för säljare och köpare. Detta
är vanligt för enklare slutprodukter av typ skruv, bult, kullager m. m. För mer
sammansatta produkler kan koslnadema sänkas genom varianlbegränsning av såväl
utgångsvaror som komponenter och halvfabrikat. Många svenska industriföretag
har i avgörande grad förbättrat sin lönsamhet genom alt standardisering har
möjliggjort anlingen storskalig lillverkning av enkla produkler eller
systemuppbyggnad av sammansatta produkter. Atl åsiadkomma produkter med hög
standardiseringsgrad är somjag ser det en viktig möjlighet att stärka industrins
konkurrenskraft.
Standardisering
är alllså ett betydelsefullt verktyg för att förbättra industrins konkurrenskraft,
särskilt för ett industriland som Sverige med relativt små
tillverkningsenheter, korta tillverkningsserier, en lilen hemmamarknad och ett
slort beroende av internationell handel. Genom all staten bl.a. bidrar lill
finansieringen av standardiseringsverksamheten främjas den tekniska och
ekonomiska utvecklingen i landet. Jag anserdet vara av stor vikt alt
standardiseringsverksamheten även i framliden ges möjlighet att verka för
nämnda ändamål.
Ett
liknande bidrag är del som samhällel ger inom områdel för mätteknik genom atl
tillhandahålla internationellt spårbara normaler för bl.a. industrin. Denna
verksamhet har till uppgift att verka för intemationeU harmonisering av
meioder och bestämmelser för malerielprovning, vilka annars kan verka som intemationella
handelshinder.
4.4.3
Utlandsinvesteringar. Multinationella företag
Sveriges
anslutning till principema om frihandel och kapitalels fria rörlighet över
gränserna har inneburil en öppen attityd gentemot såväl utländsk
företagsetablering i Sverige som svenska företags utlandsinvesteringar.
Utländska direklinvesteringar i Sverige kan tillföra oss nya kunskaper i fråga
om leknik, marknadsföring och ledning av stora och komplexa företag. Den
utlandsägda tillverkningen kan minska importbehovet av vissa varor eller öppna
lilllrädet till nya exportmarknader. Enligt min uppfattning kan utländska
direklinvesteringar medföra viktiga bidrag lill ett effektivt utnyttjande av
kapital, teknologi och arbetskraft. Det är emellertid uppenbart att också
negativa effekter kan uppslå lill följd av utländsk etablering i Sverige.
Multinationella företags agerande kan under vissa omständigheter få icke
ekonomisk-politiska, skallepoliliska och arbetsmarknadspolitiska konsekvenser.
Allmänt selt innebär en intemationaUsering av ett
Prop. 1978/79:123 78
företag
i regel en förstärkt förhandlingsposition gentemot svenska myndigheter.
Således är det inte alltid lämpligt med utländska övertaganden av exisierande
inhemska förelag, som har tillverkning av belydande omfattning, skyddsvärda
tillgångar såsom teknik och know-how eller vars tillverkning på annat sätt
berör vitala delar av värt näringsliv. De legala instrument om nu står till
förfogande - förvärvskontroll enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i
rälten att förvärva fasl egendom m.m. - är otidsenliga för att förebygga eller
motverka att sådana risker träder det allmänna intresset för när. Kraven på en
modemisering av kontrollinstrumenten avspeglas i betänkandet (SOU 1978:73)
Kontroll av utländsk företagsetablering i Sverige m. m., som nyligen har
avgetts av utredningen om utländska övertaganden av svenska förelag.
Betänkandet remissbehandlas f. n. Del finns inte nu skäl att binda sig för hur
en lagstiftning med ett sådani syfte bör utformas i detalj.
Svenska
industriförelags utlandsinvesteringar har ofta möjliggjort högre
marknadsandelar på utländska marknader. Därigenom har företagen kunnat uppnå
en större lotal produktionsvolym, varvid kostnadema för forskning och
utveckling har kunnai slås ut på flera enheter. Utlandsproduktionen jämte
exporten har därvid till viss del övervunnit den nackdel som utgörs av
hemmamarknadens relativa litenhet som bas för kapilalkrävande forsknings- och
utvecklingssatsningar. Etablering utomlands är ofta ett viktigt konkurrensmedel
på flera produklmarknader där svenska företag är verksamma. Ett begränsal antal
storföretag dominerar dessa inlemalionaliserade produklmarknader där
etablering av försäljnings- och tillverkningsenheter är strategiskt viktiga
för att på längre sikt behålla eller öka marknadsandelen. Under 1970-talet har
dessa etableringar lill övervägande del skell genom förvärv av existerande
förelag. I samband med ändringen av valulalagstiftningen år 1974 (prop.
1974:89, FiU 1974:23, rskr 1974: 274) gav statsmakiema uitryck för en positiv
gmndsyn på utlandsinvesteringar som ett medel alt slärka företagens
intemationella konkurrenskraft. Det ansågs emellertid nödvändigt att detla år
lagfästa möjligheten för riksbankens valutastyrelse att beakta även industri-
och sysselsältningspoliliska aspekter på prövning av tillstånd för
direklinvesteringar ulomlands. Denna prövning får dock leda till avslag endast
då direktinvesteringar utomlands skulle ha åsamkat landets inlressen
utomordentlig skada på grund av beloppets storlek eller annorledes. Denna
bedömningsgrund skulle därvid komplettera den sedan år 1969 gällande regeln
atl direktinvestering utomlands skall främja exporten eller på annat sätt vara
valulabesparande.
Bakgrunden
till lagändringen var att utiandsinvesteringama hade fått en sådan omfattning
att det ansågs kräva en övervakning och påverkan från samhällets sida främst
med avseende på effekter på sysselsättningen och den teknologiska kapacilelen i
Sverige. Det har visal sig svårt atl tiUämpa de införda kriteriema. Dels är
dessa oklara till sin innebörd vid tiUämpning på enskilda utlandsinvesteringar.
Dels är det svårl att göra en sammanväg-
Prop.
1978/79:123 79
ning av effekten pä kort och lång sikt eller effekten av
den enskilda inves
teringen och den sammantagna effekten av många utlandsinvesteringar un
der en längre tidsperiod. Bl. a. dessa omständigheter utgjorde bakgrunden
llll de två utredningar som liUsalles år 1977, ulredningen (I 1977; 06) om de
internationella investeringarnas näringspolitiska effekter och utredningen
(E 1977: 03) om översyn av valutaregleringen. De cenlrala frågeställningar
na för dessa utredningar vad gäller direktinvesteringar är dels att söka fin
na vägar att beräkna effekten av utiandsinvesteringama på sysselsättning,
industristruktur etc, dels att överväga den legala ulformningen av en
eventuell reglering av utlandsinvesteringar. /
Enligt min mening bör man se regeringens åtgärder
beiräffande både utländska direklinvesteringar i Sverige och svenska företagsinvesteringar
utomlands som en integrerad del av den allmänna induslri- och näringspolitiken.
Då direktinvesleringarna inplaceras i en strategisk industripolitisk planering
med därtill hörande framförhållning i informaiion, kan direkiinvesteringama -
utomlands och i Sverige - användas till ett offensivt vapen i utvecklandet av
svensk industri samtidigt som riskema och de negativa effekterna av sådana
invesleringar minimeras. Såvitt särskilt gäller utländska direktinvesteringar
i Sverige villjag inle utesluta att det kan befinnas vara ett
industripoliliskt iniresse alt uppmuntra sådana utländska invesleringar som
bidrar lill tekniskt know-how, tillhör riksvilligt kapital och skapar
sysselsättning i sådana branscher och regioner, där inhemska alternativ
saknas. Den modemisering av kontrollinstrumenten som nu övervägs avses skapa
garantier för att samhällets kontroll över verksamheten i utlandsägda förelag
blir effekliv.
Det finns anledning att återkomma till dessa frågor när de
nyss nämnda utredningarna har avslutat sitl arbele. Jag vill dock betona att
utvecklingen genom arbetsgruppen för multinationella förelag löpande följs.
Jag övergår nu lill att mer i detalj redovisa mina förslag
inom olika delar av industripolitiken.
5 Regionala utvecklingsfonder
Statsmakterna beslöl år 1977 om ålgärder för alt främja de
mindre och medelstora företagens utveckling (prop. 1977/78:40. NU 1977/78: 34,
rskr 1977/78:110). Beslutet innebar bl. a. att regionala utvecklingsfonder
bildades i varje län. Fondema, som övertog de lidigare företagareföreningamas
uppgifier, inledde sin verksamhei den I juli 1978. De tillfördes därvid betydande
resurser.
Utvecklingsfonderna har som huvuduppgift alt genom
kreditverksamhel och förelagsservice främja småföretagens utveckling. Inom
företagsserviceområdet skall fondema ägna särskild uppmärksamhet åt alt främja
Prop.
1978/79:123 80
bl. a. nyelablering och export. Jag vill nu ta upp frågan
om ytterligare insatser inom dessa områden.
Enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna för
företagsserviceverk-samheten skall det inom varje utvecklingsfond finnas en
funktion för främjande av nyföretagande. Vidare skall fonderna nära samarbeta
med bl.a. SIND, andra centrala och regionala myndigheter och organ, kommuner,
banker och näringslivsorganisationer i nyetableringsfrågor.
Under de senaste åren har flera organ bedrivit kurser och
kampanjer på temat "Alt starta eget". Ett exempel är den
nyetableringskampanj som vissa handelskamrar, företagareföreningar och banker
bedrev våren 1978. Ca I 700 personer som hade planer på att starta egen rörelse
inbjöds lill överläggningar med experier inom olika områden och kunde på så
sätt få diskutera sina affärsidéer. I de fall planema bedömdes som realistiska
kunde konlakler knytas mellan tänkbara nyetablerare och olika institutioner
som kunde tänkas medverka vid den fortsatta utvecklingen av projekten. Andra
exempel är de nyetableringskurser som bedrivs av SIFU och andra kursarrangörer,
samt olika invenieringar av företagsidéer som har gjorts inom vissa län. Dessa
aktiviteter har mötts av ett påfallande stort intresse från personer med planer
på all bli företagare. Jag anser del vara särskilt betydelsefullt att
utvecklingsfondema kan ge råd och hjälp åt dessa personer så att de
nyetableringsprojeki som bedöms vara realistiska kan genomföras. Särskilda
medel bör därför lillföras fondema för delta ändamål.
Även om åtskilliga kontakter redan har knutits mellan
utvecklingsfonder och personer som vill starta företag behövs det inom många
län ytterligare insatser för att få kontakt med sådana personer. Jag har
erfarit alt de organ som deltog i nyelableringskampanjen år 1978 är beredda alt
della i en ny kampanj. Därvid kan man dra nytta av erfarenheterna från den
förra kampanjen. Jag avser all senare föreslå regeringen alt uppdra åt SIND
alt ta initiativ till en nyetableringskampanj i samarbete med bl.a. de
regionala utvecklingsfonder, handelskamrar och banker som önskar delta i ett sådant
projeki. För alt läcka kostnader för utvecklingsfondemas insatser samt bidra
lill all täcka koslnader för centrala informations- och organisationsinsatser
bör särskilda medel anvisas. Jag beräknar 3 milj. kr. för ändamålet.
De statliga insatser som nu görs för atl främja
nyföretagande riktar sig i allmänhet till enskilda personer som planerar att
starta egen rörelse. Däremot har hittills mindre intresse visals bildandel av
löntagarägda företag. Enligt min mening bör särskilda ansträngningar göras för
all inom förelagen ta tillvara den tillgång som de anställdas erfarenhet och
kunskaper utgör. Jag tänker i della sammanhang på de fall där de anställda är
beredda atl gemensamt gå in som ägare i det företag där de arbetar. Gjorda
siudier visar att ca 40 företag med sammanlagt ca 1400 anställda inom tillverknings-
och byggnadsindustri är löntagarägda. Huvuddelen är småföretag med färre än 50
anställda. Orsakema till atl företag är löntagarägda varie-
Prop.
1978/79:123 81
rar. En anledning är alt de anställda har övertagit
rörelsen i samband med konkurs, belalningsinslällelse eller hot om nedläggning
på grund av bristande lönsamhet. Det förekommer också att de anställda har
tagit över familjeföretag i samband med generationsskifte på ägarsidan.
Huvuddelen av de löntagarägda företagen drivs i aktiebolagsform. Ett fätal är ekonomiska
föreningar. Sammanfattningsvis kan konstaleras alt relalivi få företag är
löntagarägda i den meningen all de ägs av en grupp anställda eller verksamma i
rörelsen. Det är troligt att det finns en rad hinder, bl. a. av organisatorisk
art. som gördel särskilt svårt att bilda löntagarägda företag.
Enligt min mening är det viktigt att nyföretagande
underlättas när del gäller både enskilda personer och gmpper av anslällda som
vill överta eller starta rörelse. Samhällets insaiser för alt undanröja hinder
för nyföretagande bör därför kompletteras med åtgärder som inriktas på sådana
hinder som särskilt är förknippade med löntagarägda företag. F.n. saknas dock
tillräcklig kännedom om vilka särskilda problem som uppslår när löntagarägda
förelag skall bildas. Jag förordar atl medel anvisas för en försöksverksamhet
inom de regionala utvecklingsfondema. Fondema bör få möjlighet att med
fördjupade insaiser av företagsservicekaraklär söka underlätta bildandel av
löntagarägda företag. Samtidigt får de ett underlag för att bedöma
styrkefaklorer och svagheter hos sådana förelag samt vilka problem som finns
när förelagen skall bildas. Försöksverksamheten bör bedrivas i samråd med
kooperaiionsutredningen (I 1977:01). Det bör ankomma på regeringen att närmare
beslula om utformningen av verksamheien. Jag beräknar kostnadema fören sådan
försöksverksamhet till 1 milj. kr.
Jag vill vidare erinra om atl statliga insatser i
etableringsfrämjande syfte också sker genom särskilda investmentbolag. I
enlighel med riksdagens beslut (prop. 1977/78:40 bil. 1, NU 1977/78:34, rskr
1977/78:110) har SVETAB startat regionala investmentbolag i Bergslagen och
Mellannorrland. Ett annal exempel är Regioninvest i Norr AB som bedriver
verksamhet i Norrbottens län. Vidare har utvecklingsfondema i varvsregionema
lillförts ekonomiska resurser som fär användas bl.a. för alt bilda investmentbolag.
Siaisföreiagsutredningen har i betänkandet (SOU 1978:85) Statligt förelagande i
samhällets tjänst lämnal förslag bl. a. om den fortsatta verksamheien inom
SVETAB och Regioninvest i Norr. Förslagen remissbehandlas f.n. Jag avser att
senare åierkomma lill frågan och därvid redovisa en samlad bedömning av
statliga investmentbolag som medel för alt främja nyelablering och
sysselsättning.
Jag har i det föregående beräknat kostnadema till (3-1-1=)
4 milj. kr. för de ålgärder som jag har föreslagit inom elableringsområdet.
Beloppet bör anvisas på ett särskilt anslag. Jag förordar sålunda atl för
budgetåret 1979/80 4 milj. kr. anvisas på ett nytt reservationsanslag som bör
benämnas Vissa etableringsfrämjande ålgärder.
Jag vill nu också beröra frågan om vissa exportfrämjande
åtgärder med inriktning på småförelagen. Beslutet om åtgärder för att främja de
mindre 6
Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 123
Prop. 1978/79:123 82
och
medelstora företagens utveckling (prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34, rskr
1977/78:110) innebar bl. a. alt särskilda ålgärder inom ramen för Sveriges
exportråds verksamhet skulle vidtas för alt la till vara outnyttjade
möjligheler lill expon inom dessa företag. De regionala utvecklingsfonderna
skulle med sin breda kontaktyta gentemot länens näringsliv vara replipunkt på
länsnivå för exportrådet.
Några
utvecklingsfonder har nu aktualiserat ytterligare insaiser inom exportområdet.
Sålunda har utvecklingsfonden i Stockholms län hos regeringen ansökt om
särskilda medel för en försöksverksamhet med s. k. regionall handelshus för
länet. Handelshuset skulle vara knutet till fonden och ha till syfte atl hjälpa
en grupp små och medelstora företag atl sälja på export. När dessa företag har
fått tillfredsställande egen kunskap inom ex-portområdel och uppnått en viss
exportvolym är avsikten att de själva skall ta över exportarbelet från
handelshuset. Därefter skulle andra företag knylas till handelshuset. Eftersom
det rör sig om en form av fördjupad förelagsservice räknar fonden med att
handelshuset inte kan bli självbärande. Däremoi anser fonden att verksamheien
kommer att ge betydande omsättnings- och sysselsättningsökningar hos de
medverkande förelagen. Även utvecklingsfondema i Värmlands och Gävleborgs län
har redovisal förslag till ökade insatser inom exportområdet. Syftei är
detsamma i samtliga tre fall, men formema skiljer sig något åt.
Jag
finner idén med handelshus intressant. Frågan är dock komplicerad. Bl.a. måste
en splittrande struktur undvikas. Frågan om handelshus bör beredas ytterligare.
Jag är därför inte beredd all nu ta ställning till frågan. Del bör ankomma pä
regeringen alt närmare bedöma behovet av insatser på detla område. Jag har för
avsikt alt senare återkomma till regeringen i ärendet.
Jag
övergår nu till frågan om utvecklingsfondemas kreditverksamhet.
1
samband med atl de regionala utvecklingsfonderna bildades vid halvårsskiftet
1978 överfördes till fondema de medel som fanns i statens utvecklingsfond och
huvuddelen av de medel som fanns i statens hantverks-och industrilånefond.
Därutöver tillfördes fondema på detta anslag ytterligare 322 milj. kr. för
budgetåret 1978/79. Sammanlagt tillfördes utvecklingsfondema vid slarten ca 1
000 milj. kr. Ränlor och amorteringar som flyter in på utestående lån kan av
fonderna användas för ny utlåning och för föriusttäckning.
I
prop. 1978/79:100 bil. 17 (s. 69) har regeringen föreslagil riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnel, för budgetåret 1978/79 till MedelstiUskott
till regionala utvecklingsfonder för budgetårel 1979/80 beräkna ett
reservationsanslag av 100 milj. kr. Från reservationsanslaget lämnas bidrag
till fonderna för långivning till främsi små och medelstora förelag enligt
förordningen (1978:506) om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond.
Utvecklingsfondemas krediter lämnas som rörelselån eller produklulvecklingslån.
Rörelselån ges för anskaffning av anläggnings- el-
Prop.
1978/79:123 83
ler omsättningstillgångar eller för att främja rörelsen på
annat sätt. Pro-duklutvecklingslånen lämnas för att stödja utveckling och
marknadsföring av produkter, processer eller system för industriell produktion.
Vidare har de regionala utvecklingsfonderna i varvsregionema
nyligen tillförts ytteriigare sammanlagt 105 milj. kr., varav högsl 75 milj.
kr. får användas även för att bilda investmentbolag i vissa regioner (prop.
1978/79:49, NU 1978/79:17, rskr 1978/79:115).
För budgetårel 1979/80 hårde regionala utvecklingsfonderna
hos SIND anmält behov av ytteriigare ca 450 milj. kr. Som framgår av prop.
1978/79:100 bil. 17 (s. 69) har SIND i sin anslagsframställning beräknat behovet
av ytterligare medel till de regionala utvecklingsfondemas utlåningsverksamhet
till ca 150 milj. kr. SIND har numera reviderat sin beräkning och bedömer
medelsbehovet till 300 milj. kr.
De regionala utvecklingsfondema har under perioden den I
juli 1978-den 15 december 1978 beviljat lån på sammanlagt 205 milj. kr. Under
budgetåret 1978/79 beräknas hela den tillgängliga nyutlåningskapacite-ten. ca
480 milj. kr., bli utnyttjad.
Grundema fördel statliga kreditslödet genom regionala
utvecklingsfonder innebär bl. a. all utvecklingsfondema inte skall konkurrera
med det befintliga kreditutbudel. Kreditverksamhelen vid fonderna skall i
stället vara ett komplement till det ordinarie kreditväsendet. Lån från fondema
bör således som regel lämnas endast till förelag som har olillräckliga
lånesäkerheler för atl få lån på den ordinarie kreditmarknaden.
Inrättandet av de regionala utvecklingsfondema och
förstärkningen av deras kreditslödsverksamhel har mötts med stora förväntningar
av småförelagen. Del visas bl. a. av den stora efierfrågan på lån från
fonderna. Jag vill i detta sammanhang framhålla, alt fondema bör verka för att
också lånesökandens ordinarie bankförbindelse lämnar krediter i så stor
utsträckning som möjligt. Förutsättningar för ökade banklån skapas genom atl
fondema inle ställer krav på bankmässiga säkerheter för sina lån. Det innebär
i sin lur alt ökat säkerheisutrymme finns för ordinarie kreditgivare i sådana
projekt som fonden delvis finansierar genom sin långivning. Jag vill också peka
på möjligheten att efter en tid, när ett förelag har ökat sin kreditvärdighet
på den ordinarie lånemarknaden, ersätta utvecklingsfondslån med banklån. De på
så sätt frigjorda resursema kan fonden utnyttja för nya krediter med hög
risknivå.
Den hittillsvarande utvecklingen visar att behovei av
ytteriigare kapitaltillskott lill utvecklingsfondemas kreditverksamhet är
slort, även om alla möjligheler tas till vara alt öka insatserna från andra
kreditgivare. Jag anser att det är vikligl att den inledda förstärkningen av
utvecklingsfonderna fullföljs. Endast om så sker kan fondema i rimlig mån svara
mot de förväntningar och anspråk som småföretagen ställer på fondema. Jag vill
också erinra om alt en ökning av induslriinvesleringama förulses under det
kommande budgetåret. För småföretagen har den utdragna lågkonjunktu-
Prop. 1978/79:123 84
ren
i många fall medfört svårigheter att nu finansiera investerings- och utvecklingsprojekt,
även om projekten bedöms vara lönsamma. 1 ett sådant läge är
utvecklingsfondernas kreditverksamhet särskilt betydelsefull. Jag förordar att
de regionala utvecklingsfondema tillförs ytterligare 300 milj. kr. Detta ger
fondema en ullåningskapacitet för 1979/80 på drygl 500 milj. kr. vilket innebär
en viss ökning jämfört med innevarande budgelår. Reservationsanslaget
Medelstillskott till regionala utvecklingsfonder bör sålunda för budgetårel
1979/80 uppföras med 300 milj. kr.
Jag
vill också beröra frågan om den fortsatta finansieringen av utvecklingsfondemas
låneverksamhet. Enligt beslutet atl inrätta regionala utvecklingsfonder bör
fondemas behov av ytterligare medel för sin kreditverksamhet t. v. tillgodoses
genom atl medel anvisas över statsbudgeten. I sitt remissyttrande över
företagareföreningsutredningens förslag, som låg till grund för proposilionen,
ställde sig dock Investeringsbanken kritisk till användningen av enbart della
finansieringssätt. Enligt banken medför finansieringssättet risk för att
anslagens storlek mera avspeglar det statsfinansiella läget än småföretagens
behov av riskvilligt kapital. Därför borde, enligt banken, erforderliga
lånemedel ställas till förfogande via den existerande kapitalmarknaden. I
detla sammanhang bör vidare uppmärksammas, att Nordiska Ministerrådet nyligen
har lagt fram ett förslag till nytt nordiskl regionalpolitiskt
handlingsprogram. Förslaget innebär bl. a. att Nordiska Investeringsbanken
skall fä möjlighet atl lämna s. k. regionallån till vissa nationella
institutioner i de nordiska länderna med regionalpolitiska uppgifter. Bland de
svenska institutioner som skall kunna komma i fråga för sådana lån, har nämnls
de regionala utvecklingsfondema i de nordligaste länen. Jag vill också nämna
att SIND pekat på atl fonderna successivt måste ökas till ca 2500 milj. kr. om
de enbart av räntor och amorteringar skall kunna upprälthålla en åriig
nyuilåning på 500 milj. kr. Verket avser därför att senare i år återkomma lill
frågan om vilken roll fonderna skall spela på kreditmarknaden.
För
egen del är jag inte beredd att nu förorda någon ändring av sättet all
finansiera fondemas låne verksamhet. Jag anser dock att för- och nackdelar med
de olika finansieringsvägar som jag nu har redogjort för närmare bör övervägas.
Frågan bereds f. n. inom regeringskansliet och jag räknar med atl återkomma
lill den i annal sammanhang.
6.
Åtgärder för att främja industriellt utvecklingsarbete m. m.
6.1
Nuvarande stödformer
Somjag
tidigare har nämnl omfattar nuvarande slödformer för industriellt
utvecklingsarbete dels särskilt forskningsavdrag vid taxering till statlig
inkomstskatt, dels olika lyper av lån eller bidrag med eller ulan återbetalningsskyldighet.
Prop.
1978/79:123 85
De senare förmedlas huvudsakligen av STU (prop.
1977/78:111, NU 1977/78:75, rskr 1977/78:361), och de regionala
utvecklingsfonderna (prop. 1977/78: 40. NU 1977/78: 34, rskr 1977/78:110).
STU slöder de tidigare utvecklingsfaserna från idéprövning
lill prototyp. Denna del av utvecklingsprocessen präglas huvudsakligen av
lekniska risker. Utveckling från prototyp till slutlig produkt inkl. vissa
produktions-förberedelser stöds för de mindre och medelstora företagen av de
regionala utvecklingsfondema. Produktulvecklingslån av det slag jag nyss
redogjorde för kan lämnas med upp till 3 milj. kr. För de avslutande faserna i
utvecklingsprocessen, köp av produktionsutrustning och start av serieproduktion,
kan Invesleringsbanken erbjuda finansiering. 1 detla fall är del fråga om mer
ordinära kreditrisker även om risktagandet vanligen är större än vad övriga på
marknaden förekommande kreditinstitut normall acceplerar.
De stödformer jag nu har angett regleras i förordningen
(1978:571) om statligt stöd lill leknisk forskning, industriellt
ulvecklingsarbete och uppfinnarverksamhet och i förordningen (1978: 506) om
statligt kreditslöd genom regional utvecklingsfond.
Den typ av grundläggande slöd till tekniskt
ulvecklingsarbele fram t. o. m. protolypsladiet som lämnas av STU finns i
större eller mindre utsträckning i alla industriländer och reglema för stödel
är ofta mycket likartade dem som STU tillämpar.
I flera länder förekommer även statligt stöd lill
utvecklingsprojekt med hög kommersiell risk. Dessa projekt kan grovt indelas i
två kaiegorier. Den ena omfattar projekt som är mycket stora, som är av
långsiktigt nationellt intresse eller som är höggradigt riskbetonade. Projekten
innebär oftast alt ell vissl tekniskt ulvecklingsarbele beställs av någon
statlig myndighet och omfattar vanligtvis alla led från idé lill industriell
exploatering. Projekten är vanligast inom högteknologibranscher såsom flyg,
dala och energi. Del statliga inflytandet på projekten är vanligen mycket
slort, och beslut fattas i allmänhet av regeringarna från fall till fall.
Den andra kategorin av projekt är de som innebär alt
resultat av tekniskt utvecklingsarbele förs ul till industriell exploatering.
Projekten är betydligt mindre till sin omfattning än de nyss beskrivna stora
projekten och den tekniska utvecklingen är i sin huvuddel avklarad.
I vissa fall utnyttjas offentiig upphandling för att
främja leknisk utveckling i industrin. Grundtanken är här att ett relativt
måttiigl tillskott av särskilda utvecklingsmedel skall möjliggöra en höjning
av den lekniska ambitionsnivån i ett upphandlingsprojekt. Metoden är
intressant med tanke på de stora belopp som vatje år används för upphandling
inom den off"entliga seklorn och med hänsyn till den betydelse som en kund
med särskilda krav kan ha för en industriell utvecklingsprocess.
1 betänkandet (SOU 1976:69) Teknikupphandling föreslogs
att meloden skuUe prövas inom STU:s ram. Riksdagen har beslutat (prop.
1977/78:111,
Prop.
1978/79:123 86
NU 1911119,: 75, rskr 1911118: 361) att denna
försöksverksamhet avseende offentlig teknikupphandling skall komma till stånd.
Omfattningen av försöksverksamheten är begränsad, men intressania resultat har
redan uppnåtts, bl.a. inom den kommunala sektorn. Hittillsvarande erfarenheter
visar att man genom relativt måttliga och odramatiska höjningar kan nå resultat
inom delta område. Det finns knappast något stöd för den vanliga uppfallningen
att en genväg lill en högre leknisk nivå i induslrin skulle vara stora
offentliga utvecklingsprojekt inom sektorer som inte själva har ställt krav på
nya tekniska lösningar. Av största betydelse är däremot de utvecklingsprojekt
som framkommer inom ramen för den löpande planeringen inom olika
samhällssektorer. De ulredningar och erfarenheter som har gjorts visar att här
kan ett särskilt utvecklingsstöd i många fall få stor belydelse.
Den offentliga teknikupphandlingen är emellertid behäftad
med avsevärda begränsningar. De utvecklingssteg som normalt planeras i samband
med offenilig upphandling är anpassade till de krav och den organisaiion som
finns inom resp. sektor. Det är därför inte alllid enkelt att höja ambitionsnivån,
även om man får bidrag till de aktuella utvecklingskostnaderna. Nuvarande slöd
till teknikupphandling omfattar enbart den offentliga sektom. Produkter och
produktionsmetoder som efterfrågas inom den privala sektorn kommer inte
ifråga. Med nuvarande stödformer nås inte heller marknadsområden där inget
inhemskt behov föreligger. 1 sammanhanget bör beaktas även Sveriges åtaganden
inom EFTA och GATT vad gäller offentlig upphandling.
1 Sverige finns ett stöd till prototyper och
demonstrationsanläggningar inom energiområdet. Detta stöd utgår enligt
förordningen (1975:422) om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom
näringslivet m. m. Huvudsyftet med stödel är atl föra ut ny energibesparande
teknik till användarna. Stödet har även en viss industripolitisk betydelse
såtillvida att det utgör ett incitament till utvecklandet av ny
produktionsteknik. Stödets användar-inriktning gör att även ulländska
leverantörer kan komma i fråga för de projekt det här gäller.
6.2 Behov av ytterligare åtgärder
Samhällets möjligheler att påverka omfatiningen av
förelagens utvecklingsarbete är begränsade. Industripolitiska stödåtgärder kan
dock väntas ha en viss effeki. Därvid kan såväl generella som mera riktade
åtgärder användas. Den praktiska utformningen av ett ändrat generellt stöd bör
emellertid anstå i avvaktan på resultatet av den av chef för budgetdepartementet
lillsalta utredningen (B 1978: 05) om åtgärder vid beskattningen för att främja
forsknings- och utvecklingsinsatser.
När det gäller riktade ålgärder är del framför allt två
skäl lill all ytterligare insatser från samhällets sida kan anses moiiverade.
För det första inne-
Prop.
1978/79:123 87
bär företagens sjunkande soliditet i kombination med
stigande nivä på utvecklingskostnaderna att gapet mellan förelagens förmåga
att ta ökade risker och riskernas storlek ökar. En förbättrad soliditet kan
enbart till en del avhjälpa detta problem. Dessutom kan man på goda grunder
anta att de väsentliga förbättringar av förelagens soliditet som erfordras
kräver en viss tid att uppnå.
För det andra täcker nuvarande riktade stödformer, som
nämnls, inte projekt som befinner sig i ett utvecklingsskede nära
marknadsintroduktion eller projekt som består av en vidareutveckling av redan
känd teknik. Ett undantag från detta är mindre projekt för vilka stöd med högst
3 milj. kr. från de regionala utvecklingsfondema kan lämnas. Mot bakgrund av vad
jag i det föregående har anfört om svensk industris komparativa fördelar
anserjag delta vara en betydande brisl i nuvarande slödformer.
För att påverka inriktning och omfattning av företagens
ulvecklingsarbete bör därför, enligt min mening, ytterligare ålgärder från
samhällets sida övervägas. Ett förstärkt stöd bör därvid syfta till en ökad
långsiktighet och ett ökat risklagande i utvecklingsarbetet och riktas mot
utvecklingsprojekt med tekniska och kommersiella risker som idag inle kan
stödjas av STU, de regionala utvecklingsfondema. Investeringsbanken eller
banker i övrigt.
Det bör därvid beaktas att kostnadema för
utvecklingsarbetets olika faser, från idéprövning till produklion, är
betydligt högre för de senare faserna. Detta faktum återspeglas inte i
nuvarande slödformer. Vidare är del statliga stödet till tekniskt och
kommersiellt utvecklingsarbete inle dimensionerat för utvecklingsprojekt av
siörre omfattning. De nuvarande stödformerna som läcker även de senare fasema
i utvecklingsarbetet, har av-passals efter den mindre industrin där behovei har
ansetls vara slörsi.
Jag har tidigare även berört de fördelar del kan ha för
förelagen atl köpa teknik i stället för atl ulveckla den själv. För ett lilet
land som Sverige är ett fritt flöde av kunskap över gränsema en nödvändighet.
När det gäller forskningsresultat finns sedan många år upparbetade
spridningsvägar i form av forskarutbyte, kongresser m. m. Flöde av sådan
kunskap sker tämligen obehindrat. Däremot är läget för handeln med teknik, dvs.
flödet av kunnande, patent och licenser, ett annat. Samhällets nuvarande insatser
för att underlätta handeln med leknik är begränsade.
Sammanfallningsvis anserjag, med hänsyn till det stora
behovei av industriellt utvecklingsarbete och de nuvarande stödformemas
begränsningar, atl ytterligare åtgärder bör övervägas för atl stimulera till
teknisk och kommersiell fömyelse i näringslivet. Enligt min mening bör
åtgärdema inriklas mot två områden:
-
ålgärder för
att främja tillkomsten av större projekt avseende utveckling av nya produkter,
processer och system, dvs. industriellt utvecklingsarbete, saml
-
ålgärder för
att främja en ökad leknikimport.
Prop. 1978/79:123 88
6.3
Åtgärder för att främja industrieUt utveckUngsarbete
6.3.1
Inledning
Frågan
om ett utökat stöd till industriellt utvecklingsarbele har beretts inom
regeringskansliet. 1 beredningsarbetet har bl.a. studerats ett antal förslag
lill projekt, vilkas igångsättning har försvårats eller omöjliggjorts på grund
av brist på riskvilligt kapital. Ofta gäller projekten utveckling av nya
produkter med betydande teknikinnehåll, som passerat den del i utvecklingskedjan
där stöd från STU kan komma ifråga. Det industriella utvecklingsarbetet rör i
dessa fall lösandet av problem av teknisk karaktär, samtidigt som produktemas
marknadsförutsättningar fortfarande är ovissa. Beredningsarbetet visar att ett
behov föreligger av riskfinansiering vid denna typ av projekt. Av skäl som nyss
framförts finner jag att staten bör biträda förelagen genom att dela detla
risktagande.
I
andra fall gäller del framtagningen av nya processer eller system för industriell
tillämpning. Svårighetema att fä nya processer och system introducerade på
marknaden kan vara ännu mera uttalade än när det gäller produkter. Frågan är
värd särskild uppmärksamhet i tider av snabba marknadsmässiga och tekniska
förändringar och då båda köpare och leverantörer av produktionsutrustning har
begränsade fömtsättningar till risktagande. Problemområdet har behandlats i
den förut nämnda departementspromemorian (Ds I 1978: 39) om SA-leveranser. En
sammanfaltning av promemorian och remissyttrandena över denna återfinns i
bilaga l.l.
Av
promemorian framgår bl. a. att möjligheten för en leverantör att teckna
kontrakt på en första anläggning av viss typ som leverantören vid senare
affärsförhandlingar kan referera till - en referensanläggning - många gånger är
avgörande för framgångar i konkurrensen om SA-leveranser. Projekten är vanligen
av en sådan storleksordning och omfattar så många teknikområden all flera
företag måste gå samman i konsortier eller i bolag för att kunna svara mot
marknadens krav. Detta skapar problem även för på marknaden redan verksamma
företag på grund av ovissheten om hur den nya organisationen kommer att
fungera. Problemen beror främst på att köparen tar en betydande kommersiell
risk såväl då det gäller anläggningar som innehåller ny teknik som i de fall då
leverantöremas erfarenheter på området är begränsade. Köparen tenderar därför
att välja beprövade tekniska lösningar och välkända leverantörer.
För
leverantörer som ger sig in på nya typer av anläggningar innebär detta alt de
- även om tekniken för de olika i systemet ingående delkompo-neniema i sig inte
är ny - tvingas satsa på ett systemutvecklingsarbete där den förväntade
avkastningen är högst osäker. Leverantören tvingas vanligen fördela dessa
initiala utvecklingskostnader på flera anläggningar och enbart ta ut en mindre
del på den första anläggningen. Leverantören riskerar därigenom att själv fä
stå för belydande delar av utvecklingskostnaderna.
Prop.
1978/79:123 89
Flertalet remissinsianser instämmer i att det är
synnerligen betydelsefullt för leverantörer av invesleringsutruslning all
kunna referei-a lill tidigare levererade system och anläggningar och att en
väsentlig industripolitisk insats bör bestå i atl främja tillkomsten av nya
typer av anläggningar. Även jag anser att en väsentlig åtgärd för atl främja en
fortsatt marknadsmässig och leknisk utveckling och slärka konkurrensen besår i
alt reducera de hinder i form av köpares och leverantörers risktagande, som
förekommer i samband med nya lyper av anläggningar.
Jag förordar därför att ett särskilt slöd till
induslrielll utvecklingsarbete i större projeki införs.
6.3.2 Stödets inriktning och former
Siödet bör tillgodose följande allmänna mål.
-
Slödel skall
bidra lill alt öka den totala volymen av utvecklingsarbete i svensk industri.
-
Stödel skall
främsi inriktas på projekt som bedöms vara väsentliga för svensk industris
utvecklings- och konkurrensförmåga på sikl.
-
Siödet skall
leda till en ändring av inriktningen av utvecklingsarbetet mol de långsiktigt
mest lönsamma projekten, även när de innebär mer risklagande och större
utvecklingssteg.
-
Stödet skall
ges med sådana ränte- och ålerbetalningsvillkor att det, i de fall utvecklingsprojektet
avser nya produktionsprocesser eller produktionssystem, underlättar för
svenska leverantörer att erhålla affärsmässiga kontrakt på en första
anläggning i drift.
-
Stödel skall
för förelag med expansionskraft men med låg vinstnivå möjliggöra
utvecklingsarbete i samma omfattning som i etablerade företag.
Siödet bör vidare utformas så att det motsvarar del behov
av särskilt risktagande som finns vid industriellt utvecklingsarbele i den fas
som följer efter det atl det tekniska utvecklingsarbetet fullgjorts. Stödet bör
komplettera del slöd och den finansiering som idag lämnas av STU, de regionala
utvecklingsfondema och Invesleringsbanken. Stödet bör inte omfatta projekt som
kan få stöd från de regionala utvecklingsfondema ulan i princip begränsas lill
större projekt i företag med goda produktions- och marknadsförutsättningar.
Vad gäller den särskilda frågan om referensanläggningar
har denna, som nyss har nämnts, beretts inom regeringskansliet. I den
departementspromemoria som presenterats föreslås att ett särskilt stöd till
referensanläggningar införs för att avlyfta vissa kostnader som uppstår i
direkt anslutning till den första ordern på viss typ av SA-leverans.
Remissinstanserna ställer sig positiva till promemorians analys och delar i huvudsak
uppfattningen atl behov föreligger av åtgärder för att främja tillkomsten av
referensanläggningar. Man betonar dock dels svårigheter att utforma ett
särskilt stöd till anläggningar med gott referensvärde, dels det mindre
lämpliga i atl in-
Prop. 1978/79:123 90
föra ett nyll konkurrensmedel som sannolikt snart skulle
vinna efterföljd bland med Sverige jämförbara länder. Jag delar denna
uppfattning och anser inte att något särskilt stöd för referensanläggningar
bör införas. 1 den utsträckning sådana anläggningar är uppbyggda kring
marknadsmässigt och tekniskt nya systemlösningar avseende ny produktionsteknik
bör däremot stöd kunna prövas underde allmänna förutsättningar jag nyss anfört
gällande stöd till industriellt utvecklingsarbete.
Stödet skall utgå i form av lån. Stödet bör genomgående
befrämja ett stort risktagande. Det bör därför ges på för stödmollagaren
gynnsamma villkor. Återbetalning av lånet bör göras beroende av i vilken
utsträckning projektet blir framgångsrikt. Lånens utformning bör kunna varieras
inom vida gränser. Lån bör dock genomgående löpa med marknadsränta. Räntebetalningen
bör vara löpande eller kunna ackumuleras. Lånens löptider och
amorteringsvillkor bör vara anpassade lill projektens betalningsförmåga. Det
torde vara realistiskt all räkna med att lånen i praktiken kommer att få
ålerbetalningstider som uppgår till 5 å 10 år.
Återbetalnmgen för projekt som leder till kommersiell
exploatering bör även kunna ske i form av royalty eller annan löpande
ersättning till det stödbeviljande organet. Gmndläggande princip bör vara att
summan av royalty, räntekostnader eller andra kostnader som belastar
stödmottagaren vid ett framgångsrikt projeki inte bör understiga de
förräntningskrav som stödmollagaren ställer på satsat egel kapital.
Det är angeläget att stödmollagaren bär en väsenilig del
av risken. En betydande andel egenfinansiering skall därför vara en
förutsättning för stöd. Normalt bör stöd lämnas med högst halva
projektkostnaden. Särskild säkerhet bör inte krävas av stödmottagaren.
Det är också angelägel all de krilerier som tillämpas i
allt väsentligt överensstämmer med de krilerier som gäller för STU:s bedömning
i fråga om industristöd. Delta innebär att det företrädesvis skall vara strikt
företagsekonomiska principer som skall vara vägledande och att lönsamhet och
marknadsutsikler skall vara de cenlrala kriterierna.
Efiersom avsiklen med stödet är att främja tillkomsten av
sådana utvecklingsprojekt som innebär ett relativt högt ekonomiskt
risktagande, måste man räkna med att en del projekt kommer alt misslyckas, dvs.
de kommer inte att kunna kommersiellt exploateras. I sådant fall bör det vara
möjligt alt nedskriva eller helt efterge lånet. Kan utvecklingsresultatet hell
eller delvis försäljas bör återbetalning av lånet ske med så stor del som svarar
mot köpeskillingen vid försäljningen.
6.3.3 Handläggning och kapitalbehov
I fråga om handläggningen av de nya slödformer som jag nu
har föreslagil bör stödets inriktning mol stora projekt och mot projekt som
befinner sig i ell stadium nära marknadsintroduktion särskilt beaktas. I skilda
avseenden har stödet beröringspunkter med verksamheter som bedrivs av
Prop.
1978/79:123 91
SIND, STU, de regionala utvecklingsfondema och
Investeringsbanken. Det är därför tänkbart atl anförtro stödverksamheten ål
något av dessa redan befintliga organ. Enligt min mening medför dock det nya
stödets särskilda karaklär i förhållande till den verksamhet som redan handhas
av dessa organ atl frågor om slöd bör handläggas av ett särskilt organ. Jag förordar
alltså atl ett särskilt organ inrättas. Det nya organet bör nära samarbeta med
de myndigheter och institutioner som handhar prövning av stöd i liknande
former.
Det föreslagna organet för industriellt utvecklingsarbete
kommeratt ha kapitalförvaltande verksamhet. Det är väsentligt atl verksamheten
skall kunna bedrivas på ett smidigt sätl och i ell nära och förtroendefullt
samarbete med företag och med andra organ i näringslivet. Della medför enligt
min bedömning atl en privaträltslig form för verksamheten är mest ändamålsenlig.
Mol aktiebolagsformen talar all verksamheien inle skall vara vinstgivande. De
önskemål somjag nu har nämnt kan enligt min mening bäst tillgodoses om det
särskilda organet ges formen av en stiftelse. Stiftelsens siadgar bör
fastställas av regeringen.
Staien förser stiftelsen med grundkapital. Stiftelsen bör
äga rätt att inom de ramar för verksamheten som anges i stadgama disponera
återbetalda medel för nya projekt. Det bör ankomma på regeringen atl vidla de
åtgärder som behövs för stiftelsens inrättande.
För budgetåret 1979/80 förordarjag att 300 milj. kr.
anslås som slöd lill induslrielll utvecklingsarbete. Kommande års
medelstiUskott får inom det lillgängliga slalsfinansiella utrymmei prövas mol
bakgrund av de behov som framkommit och de erfarenheter som vunnils.
6.3.4 Styrelse och administration
Jag har förordal att stöd till industriellt
utvecklingsarbete handhas av en stiftelse. Denne bör ledas av en styrelse som
utses av regeringen. Slyrelsen bör ges en slark näringslivsförsäkring.
Handläggningen av slödfrågor förutsätter jag kan skötas av
en begränsad personalstyrka. För särskilda bedömningar och i specialfrågor bör
stiftelsen ha möjlighet all anlila extema konsulter. Det torde vidare vara möjligl
all repliera på olika näringspolitiska organ för atl bredda kunskapsba-
6.4 Åtgärder för att främja ökad teknikimport
6.4.1 Inledning
Jag har lidigare berörl möjlighetema för företagen att
köpa leknik utifrån som ett altemativ till egen produktutveckling. Det är
härvid naturiigi att blickarna främsi riktas mol utlandet och det stora ulbud
av ny teknik som där finns att tillgå. Del är omöjligt för ett litel land som
Sverige att helt på egen hand utveckla all erforderlig leknik.
Prop. 1978/79:123 92
Speciellt
för de mindre företagen finns ett behov av alt köpa teknik utifrän och att
bygga upp kompetens för att ta emot och utnyttja denna nya teknik. Större
företag har bättre ekonomiska och personella förutsättningar både att själva
utveckla den nya teknik som erfrordas och atl självständigt köpa och utnyttja
leknik utifrån. Med leknik avser jag därvid patent, licenser och annat
kunnande.
Den
intemationella licenshandeln har ökat med 13% per år sedan 1960 medan
varuhandeln ökat med 10% perår under samma period. En allmän bedömning är att
den intemationella licenshandeln kommer alt öka ännu mer under 1980-lalel och
framför allt öka i betydelse i förhållande till varuhandeln. En undersökning
som statistiska centralbyrån (SCB) har genomfört visar atl del råder balans i
Sveriges teknikhandel med omvärlden, dvs. teknikimporlen till Sverige motsvaras
av en nästan lika stor teknikexport. Detta kan jämföras med exempelvis
Förbundsrepubliken Tyskland och Japan, de två industriländer som uppvisar den
kraftigaste ekonomiska tillväxten under senare år, vilka båda har en
teknikimport som vida överstiger teknikexporten.
Svensk
teknikimport, dvs. betalningen till utlandet för licenser, patent, royalties
och kunnande för svenska industriföretag, beräknas år 1975 ha varit ca 135
milj. kr., vilket kan jämföras med industrins totala forskningsoch
utvecklingskostnader samma år, som uppgavs vara 3060 milj. kr.
1
Sverige finns ett brelt kunnande att bygga vidare på. Utvecklingen i riktning
mot specialisering gör dock alt det blir svårl att upprätthålla bredden och
djupet i detta kunnande. Att köpa kunnande utifrån är emellertid en väg att
vidmakthålla ett brett kunnande. Det är även ett sätt för att bygga upp nya
kompetensområden.
Många
svenska företag saknar personal och ekonomiska resurser för egen forskning och
utveckling. De måste därför förvärva teknik utanför förelagel då de skall
fömya sina produkler eller sin produklion. Förvärv av teknik utifrån innebär
dock inle alt de helt kan undvara egen forskningsoch utvecklingsverksamhet,
eftersom den teknik de söker måsle utvärderas och anpassas till företagets
produktionsapparat. Det har visat sig att företag med egen forskning och
utveckling inom sitt teknikområde snabbare kommer ut med säljbara produkter än
de som enbart har licensgivarens kunnande atl tillgå. Det är i och för sig
ganska självklart att ett företag med egen forskning och utveckling har en helt
annan beredskap och förmåga att bedöma den risk som ett köp av kunnande i form
av licens innebär. Studier grundade på erfarenheter visar atl de flesta
framgångsrika lanseringar av ny teknik har baserats på ett eget brett
forsknings- och utvecklingskunnande om såväl teknik som marknad. Specielll
marknadskännedom framstår som den alltmer avgörande faklom. Det är därför
väsentligt atl siödja såväl egen forskning och utveckling som teknikinköp.
Ett
speciellt problem i detta sammanhang utgör småföretagens varierande förmåga
att tUlgodogöra sig teknik utifrån. Småföretagens produktut-
Prop.
1978/79:123 93
veckling sker i myckel hög grad genom att de
vidareutvecklar sina basprodukter - de befinlliga produktema modifieras.
Egentlig produktutveckling sker endasl i begränsad utsträckning.
Produktfömyelsen blir ofta eftersatt, vilket leder till alt konkurrenskraften
och överievnadsförmågan sätts på spel. Jag har tidigare redovisat atl slatligt
stöd ulgår för produktutveckling vid de mindre och medelstora förelagen. Stödel
är av såväl finansiell som av service- och rådgivningskaraklär. För
teknikförvärv ulifrån finns idag mycket begränsade stödmöjligheter. Många
småföretag har liten förmåga att lillgodogöra sig ny leknik. Det beror främst
på deras små finansiella och administrativa resurser saml på deras mycket
begränsade möjligheter att tekniskt och kommersiellt utvärdera teknik som
ligger vid sidan av förelagets basprodukt.
Vid slöd till småföretagen för leknikimport är det således
nödvändigt att utforma ett syslem som tar sikte på att kompensera dessas
begränsade förmåga alt tillgodogöra sig den nya tekniken.
6.4.2 Pågående verksamhet
För atl fä en överblick över möjlighelerna atl tillföra
förelagen ny teknik uppdrog regeringen år 1977 ål STU att utreda frågor rörande
främst mindre och medelstora företags uinyttjande av ny leknik. Jag har under
hand tagil del av hittills framkomna resultat av STU:s arbete, som beräknas
vara avslutat vid millen av år 1979.
Vidare har sökande efter produklidéer till företag i
regioner med sysselsällningsproblem pågått ett antal år, främst på länsnivå.
Norrbotiendelegalionen har t. ex. sedan sin tillkomst höslen 1976 använi
belydande resurser för della ändamål. Även senare tillsatta
sysselsätlningsdelegalioner och arbetsgrupper för behandling av
sysselsättningsproblem i län med strukturproblem inom stål-, varvs- samt
textil- och konfektionsinduslrin har initierat produktsökning.
För denna verksamhet disponeras 18,5 milj. kr. under
budgetåret 1978/79. I detta sammanhang kan nämnas att en arbelsgrupp inom
industridepartementet, med anlitande av särskilda experter, söker efter
ulländska produkler som kan ha en marknad i Västeuropa och som kan produceras
vid svenska företag. Under budgetåret 1978/79 disponeras ca II milj. kr. för denna speciella
verksamhei.
Som framgår av denna redogörelse har en mångfald regional-
och sysselsättningspolitiskt motiverade aktiviteter igångsatts i syfte alt
hitta nya produkler till svenska företag. Sökande efter produkter i utlandet
är således en gemensam angelägenhet för ett flertal statiiga organ.
Arbelsgruppen inom industridepartementet har ett samordningsansvar för denna
produklsökande verksamhet. Försöksverksamheten har pågått knappt ett år och
några säkra slutsatser när det gäller erfarenheter m. m. kan därför ännu inte
dras.
Prop.
1978/79:123 94
6.4.3
Stöd litl viss försöksverksamhet avseende ökad leknikimpon
Den
hittills bedrivna försöksverksamheten med cenlralt organiserad produktsökning
är alltför begränsad för att tjäna som underlag för ett permanent och mera
generellt inriktat teknikimporlslöd. Det är vidare svårt atl hitta lämpliga
förebilder utanför Sveriges gränser. De skilda fömlsältningarna gör det
omöjligt all direkt översälla ulländska ertärenheter till svenska förhållanden.
Däremot kan kunskap om tekniköverföringens olika mekanismer vinnas genom ett
närmare studium av tekniköverföringen i andra länder.
Jag
är inte nu beredd alt föreslå ett permanent system för teknikimport. Den
pågående försöksverksamhelen med sökning av produktidéer är som jag tidigare
påpekal beiingad av regional- och sysselsältningspoliliska skäl. Den har därför
inriktats på regioner med sysselsättningsproblem. Den organisation som byggls
upp bör emellertid utnyttjas för att ge ett fullständigare beslutsunderlag för
frågan om ett eventuellt system för stöd till leknikimport. Jag föreslår
därför att försöksverksamheten nu utvidgas till att omfatta mera generellt
inriktad import av ny teknik och nya produkter även för företag utanför de
speciellt sysselsättningshotade länen.
Förmedling
av ny leknik och nya produkler bör kunna underlättas om samordning, rådgivning
och informationsspridning sker på central nivå. Härigenom undviks att olika
intressenter vänder sig till samma teknikkälla med samma önskemål, vilket kan
skapa irritation och försvåra vidare kontakter. Vidare kan dubbelarbete mellan
de regionala organen undvikas och tekniköverföring över länsgränsema
underlättas.
Effektiv
sökning efter ny leknik och nya produkler i utlandet bör således organiseras
centralt. Vidare kan den centrala funktionen medverka lill utvärdering av nya
produkter och ny leknik och fungera som en databank för utvärderade nya
produkter och ny leknik saml för företags specificerade önskemål eller behov av
produkler och teknik. En sådan ceniral verksamhet bör också på olika sätl
kunna stötta företagens egna ansträngningar atl söka ny leknik och nya
produkler utomlands. Genom en successiv utbyggnad av det ADB-system som
tillämpas i pågående försöksverksamhet bör en databank av nämnl slag kunna
byggas upp.
Även
om en central verksamhet måste få en strategisk roll, behöver det inle innebära
en stor central organisation. Tvärtom bör den centrala verksamheten begränsas
och kompletteras med regionala kontaktorgan som kan lära känna, stödja och
bistå de små företagen med kunskap. Del är på länsnivå den närmaste kontakten
och den största kännedomen finns om förelagen och deras
utvecklingsförulsättningar. En viktig roll i sammanhanget spelar därför de
regionala utvecklingsfondema.
För
att bättre tillgodogöra sig sakkunskap utifrån och åstadkomma en så bred
utvärdering som möjligt av verksamheten avser jag atl senare föreslå regeringen
att en särskild kommitté tillsätts för atl i samråd med den grupp inom
industridepartementet som samordnat hittillsvarande försöksverk-
Prop.
1978/79:123 95
samhet utforma och bedriva den utvidgade
försöksverksamheten. Därmed uppfylls kravet på en ceniral samordning av
verksamheten.
Den nuvarande försöksverksamhelen har stor bredd både när
del gäller valet av förelag som man söker nya produkter för och i fråga om de
länder där man söker nya produkter. Resultatet av den fortsatta verksamheten
får utvisa om sökandet skall inriktas till förmån för en viss grupp av företag
eller koncentreras lill ett mera begränsat antal länder. Den utvidgade försöksverksamheten
bör dock i första hand riktas mot företag som aktivt söker nya produkler och
är beredda att dokumenlera sitt intresse genom att satsa egna resurser på ett
teknikhandelsprojekt. Frihet måste finnas, att alltefter som resultat
framkommer av försöksverksamheten, modifiera inriktningen för att bredda
erfarenhetsunderlagel. Kommittén bör också kunna bedriva vissa kompletterande
siudier för att ta fram erforderiigt underlag för att kunna ge verksamheien
bästa möjliga inriktning.
Enligt vad jag erfarit kommer chefen för
handelsdepartementet att inom kort föreslå regeringen att en kommitté tillsätts
för att utreda frågan om teknikhandel, dvs. både teknikimport och teknikexport.
Kommittén skall få lill uppgifi all se över den nuvarande teknikhandeln saml
lämna förslag till eventuellt erforderiiga insatser från statsmaktemas sida på
detta område. Kommittén avses vidare bedriva sitt arbete i nära samarbete med
den särskilda kommitté för försöksverksamhet med teknikimport, somjag nyss
omnämnt.
Jag har beräknat medelsbehovel för att utreda de frågor
somjag nu har berört och för atl utvidga försöksverksamheten, lill för
budgetåret 1979/80 sammanlagt 10 milj. kr. Detla belopp bör anvisas under ett
särskilt anslag, benämnt Försöksverksamhel med leknikimport.
7 Svensk exportsamverkan vid systemleveranser till
industri- och anläggningsprojekt, m. m.
7.1 Inledning
Som jag tidigare har nämnt har frågor om svenskt
exportsamarbete vid systemleveranser utretts och resultatet redovisats i
departementspromemorian (Ds I 1978: 39) Systemleveranser till induslri- och
anläggningsprojekl. Promemorian har remissbehandlats. En sammanfaltning av
promemorian och remissvaren återfinns i bilaga l.l.
Av promemorian framgår alt svensk industri i ökad
utsträckning engagerats i leveranser av kompletta anläggningar eller delsystem
av investeringsutrustning till stora anläggningar (SA-leveranser).
SA-leveranser utgör en betydande del av svensk eXport. Beträffande
marknadsutveckling och hinder för en fortsatt ökning av svensk export av
SA-leveranser skiljer sig förutsättningama i vissa avseenden från annan lyp av
export.
Prop. 1978/79:123 96
I
promemorian behandlas också frågor om undergarantier i samband med exportörens
fullgörandegaranti m. m. Denna fråga har även utretts av EKN. EKN:s uiredning
remissbehandlas f.n. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet anserjag
atl frågan om eventuella åtgärder avseende dessa undergarantier bör tas upp
först när remissbehandlingen har avslutats.
7.1.1.
Marknadsutveckling
Tillväxten
av SA-exporten är främsi en följd av de oljeproducerande ländemas (OPEC)
ekonomiska expansion saml ökad handel med flera statshandelsländer. De myckel
stora kontrakt som under senare år tecknats med vissa OPEC-länder har ännu
inte på grund av den långa projekteringstiden givit fulll utslag i
exporlstatistiken. Även leveranser lill länder i Asien och Afrika har ökat i
omfattning, medan den syd- och mellanamerikanska marknaden, exkl. OPEC, har
stagnerat. Till den senare marknadens stagnation bidrar en rad faktorer, såsom
införande av skyddstullar och ökad inhemsk produktion i dessa länder.
I
jämförelse med andra industriländer har, enligt bedömningen i departementspromemorian,
svenska företag hävdat sig någorlunda väl vad gäller utvecklingen på det område
för SA-leveranser som riktas mot olika typer av samhällsinvesteringar.
Utvecklingen på SA-exporlens område för industriinvesteringar torde dock ha
varit långsammare i Sverige än i vissa andra länder.
Intemationella
jämförelser visar all fransk, tysk och japansk SA-export avseende leveranser
lill industriinvesteringar har ökat mycket snabbi under senare år. Det finns
även tecken på att företag från de andra nordiska ländema har varil mer
framgångsrika än svenska förelag på vissa sektorer inom området SA-leveranser
till industrianläggningar. Också länder med en kortare industritradition, såsom
Spanien, konkurrerar hårt med svenska leverantörer inom vissa SA-områden. Till
en del lorde den hårdnande konkurrensen som svenska förelag möter på SA-området
förklaras av de induslripolitiska åtgärder som vidtagits i andra länder för att
stärka SA-exporten.
De
nuvarande största köparna av SA-projekt - dvs. OPEC-länder, statshandelsländer
och vissa utvecklingsländer - kommer enligt de bedömningar som redovisas i
departementspromemorian även fortsättningsvis att upphandla i form av hela
anläggningar såväl när det gäller investeringar i infrastruktur som i
industrianläggningar. Detta gäller i första hand OPEC- och ulvecklingsländema.
Många av stalshandelsländerna skulle snabbare kunna övergå till andra
upphandlingsformer. Det finns dock inga tecken som tyder på att nuvarande
köpare kommer all överge denna upphandlingsform under den närmaste framtiden.
I senare skeden kan nya kö-parländer förmodas tiUkomma.
En
bedömning av SA-marknademas framtida storlek måste därmed som
Prop.
1978/79:123 97
jag ser det grundas på en bedömning av OPEC- och
ulvecklingsländemas ekonomiska utveckling och investeringsaktivitet saml, när
del gäller slals-handelsländema, på en bedömning även av hur mycket man är
beredd att importera. Det senare kan därvid fömtsältas vara en följd av hur
mycket dessa länder har möjlighet alt exportera saml på deras möjlighel och
vilja all lånefinansiera importen.
Tillgänglig information pekar på alt OPEC- och
ulvecklingsländema kommer att fortsätta investera i en hög takt i såväl
infrastruktur som industrianläggningar. Stalshandelsländerna kan också vänlas
hålla en hög investeringstakt men här är imporlandelen mera osäker.
Även inom OECD-området kan en utveckling iakttas från köp
av enstaka komponenter lill upphandling av syslem där det till komponenter
eller invesleringsulmstning är kopplat betydande delar av tjänsier i form av
lill-lämpningsprogram elc. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsälla i
takt med atl mera avancerade syslem- och produktionsprocesser utvecklas.
Flertalet remissinsianser delar den i promemorian
framförda bedömningen att SA-leveranser i framtiden kommer atl erbjuda ell
lönsamt ul-vecklingsallemaliv för svensk industri.
Det är även min bedömning att SA-området är ett av de
marknadsområden där svensk induslri i framliden kan hålla en god intemalionell
konkurrenskraft. Framför allt lorde svensk industris förmåga alt organisera
komplexa system, atl anpassa sig efter växlande yttre krav och att lämna korla
och säkra leveranstider utgöra starka konkurrensfaktorer på denna marknad. Jag
gör också den bedömningen alt SA-leveransernas karaklär av kundanpassad teknik
med åtföljande begränsade skalfördelar medför atl den intemationella
priskonkurrensen blir mindre på detla område än vid exempelvis försäljning av
standardiserade produkter.
För atl förbättra balansen i vår utrikeshandel och för atl
medverka till en önskvärd omvandling av industristrukturen är del av vikt atl
SA-exporten ökas. Enligt min mening bör delta kunna ske inte minst genom alt
nya grupper av svenska företag bereds lillfälle alt la upp konkurrensen på denna
växande marknad.
7.1.2 Hinder för en fortsalt expansion av SA-exporten
För SA-leverantörer innebär de långa projekterings- och
genomförande-tiderna atl resurser binds för en lång lid i varje enstaka projekt.
I kombinalion med projektets storlek innebär detla alt företagens
riskexponering ökar väsentligt. Många företag, som vid försäljning av enstaka
ulmslnings-delar kan kalkylera med ett begränsat risktagande, ställs vid
SA-export inför alternativet att salsa större delen av förelagels riskvilliga
resurser på enstaka projekt. Della gäller såväl i förarbetena alt utveckla och
konstruera anläggningar som i själva genomförandet av projekt. Specielll högt
är risktagandet i samband med det försia projektet. 7 Riksdagen 1978179. 1
saml. Nr 123
Prop. 1978/79:123 98
Enligt
departementspromemorian bör staien här gå in och dela risktagandet med de
företag som är utsatta för den största riskexponeringen. Denna uppfattning
slöds också av flertalet remissinstanser. Exempelvis anför Sveriges
Mekanförbund i sitt remissvar att endast ett fätal svenska företag har de
tekniska och kommersiella resursema som krävs för all ta huvudansvar för ett
projekts genomförande. Man efterlyser därför bl. a. en ökad samverkan mellan
förelag.
Även
jag delar uppfattningen atl SA-leveranser är förenade med ell belydande
risktagande och att behovet av ökad samverkan mellan företag är stora. Jag
återkommer senare till denna fråga.
Ett
annat hinder för framgångsrik SA-export är att leverantörer måste lägga långl
siörre vikt vid atl definiera och analysera köparens problem än vad fallet är
vid försäljning av enstaka ulruslningsdelar. Vid försäljning av komponenter kan
marknadskontakten ofta ske indirekt och i stor utsträckning vara uppbyggd
kring återförsäljare och agenter. Denna strategi är inle tillräcklig vid
SA-export. I departementspromemorian understryks kraftigt nödvändigheten av en
fördjupning och vidareutveckling av företagens marknadskontakter.
Genom
SE, handelssekreterarkontoren och de svenska beskickningarna i utlandet, liksom
genom direkia regeringskonlakter, förmedlas i dag information om projekt lill
svenska företag. Inom handels- och utrikesdepartementen utarbetas f. n. en
promemoria rörande organisationen av del statliga exportfrämjandet. I avvaktan
på alt denna promemoria föreligger, anser jag atl ytterligare ålgärder från
statens sida på marknadsbevakningens område inte är motiverade.
Ell
tredje hinder för ytterligare satsning på SA-leveranser är bristen på
finansiella medel. Då SA-projekt, som nämnls, vanligen är siörre och tidsmässigt
mer omfatlande än motsvarande styckvis export av ingående ulruslningsdelar,
ställs stora krav på SA-leverantörens finansiella kapacitet. Speciellt hårt
inverkar de finansiella villkor som är förbundna med SA-projekt på
huvudleverantörens säkerhelsmassa. 1 och med riksdagens beslul rörande
exportkreditfinansiering m.m. (prop. 1977/78:155, NU 1977/78: 73, rskr 1977/78:
379) och regeringens i anslutning härtill utfärdade förordningar och fattade
beslut har, enligt vad som framgår av departementspromemorian, en avsevärd
förbättring av exportkreditfinansieringen genomförts. Denna uppfattning har
också flertalet remissinstanser.
Även
jag anser atl del system för exportkreditfinansiering som infördes den I juli
1978 möter huvuddelen av de krav som finansieringen av SA-projekt ställer.
Några ytterligare åtgärder på detta område anser jag därför t. v. inle vara
påkallade.
Prop. 1978/79:123 99
7.2 Åtgärder för att främja ökad samverkan mellan foretag
Flertalet remissinstanser är eniga om alt det bör vara
möjligt att öka den svenska exporten av systemleveranser lill industri- och anläggningsprojekl.
Flera remissinstanser understryker också vikten av att svenska företag förmår
upprätthålla en ledande marknadsposition på de områden där de är verksamma. Man
ställer sig även överlag positiv lill de förslag som redovisats i
departementspromemorian.
Olika åtgärder har vidiagits för att främja svensk export.
Av dessa berör den exportsamverkan som bedrivs inom ramen för SE:s
samverkansgrupper mera direkt SA-området. Samarbelel mellan den projeklbevakning
som sker i SE:s regi och SE:s samverkansgrupper gör gruppema lill intressanta
fora för informations- och erfarenhetsutbyte. Några remissinstanser har dock
framhållit att verksamheten i SE:s samverkansgrupper, som en följd av SE:s
karaktär av abonnentorganisalion, inte ger tillräckliga möjligheter lill
flexibla lösningar. Mot detta har andra remissinstanser, bland dem SE självt,
anfört all SE redan nu i vissa frågor frikopplal sig från den begränsade
handlingsförmåga en abonnentorganisalion utgör.
Enligt min bedömning bör en aktivering av de exportfrämjande
åtgärderna gällande SA-leveranser ske genom en komplettering av den verksamhet
som bedrivs av SE:s samverkansgmpper. Starka skäl talar också för alt verksamheien
gällande SA-leveranser ges en klar målinriktning och bedrivs inom en
organisatoriskt sammanhållen ram. Flertalet remissinstanser har understrukit
den siarka anknyining den nu föreslagna verksamheien har med SE:s
exportfrämjande arbetsuppgifter. Jag delar denna bedömning och föreslår därför
efter samråd med chefen för handelsdepartementet att verksamheten knyts till
SE. Chefen för handelsdepartementet kommer i del följande alt närmare utveckla
skälen härför och behandla frågan om verksamhetens organisatoriska uppbyggnad.
I departementspromemorian framhålls vidare att verksamheien
skulle drivas på försök under tre år. Som flera remissinsianser har invänt
torde det vara svårt alt i förväg fastställa lidsramar för en sådan
försöksverksamhet. Framför allt utgör SA-leveransernas tidsmässigt utsträckta omfallning
ett skäl att inte förorda alltför kort försöksverksamhel. Enligt min mening bör
därför en ulvärdering av verksamheien ske i samband med den årliga
anslagsprövningen och med en mer omfatlande utvärdering efter fem år.
7.2A Målsättning och verksamhet
Efter samråd med chefen för handelsdepartementet villjag
här närmare redovisa hur verksamheten - i del följande benämnl "svensk projektex-port"
- bör utformas.
De övergripande målen för politiken på exportfrämjandels
område bör givetvis även gälla för verksamheten inom "svensk
projektexport". Syftei med "svensk projeklexporl" skall därvid, vilket
också föreslås i departe-
Prop. 1978/79:123 100
mentspromemorian,
vara atl ge svenska leverantörer möjlighet att i internationell konkurrens ta
huvudansvar eller delat huvudansvar för sammanhållna projekt genom atl ställa
vissa medel till förfogande för förprojektering, seminarie- och
utbildningsinsatser saml för framtagande av anbud. Flertalet remissinstanser
instämmer i de principiella riktiinjema för svensk projektexport. Också jag
bedömer i överensstämmelse med uppfattningen i departemenlspromemorian, att del
är betydelsefullt ur långsiktig industripolitisk synvinkel att svenska
leverantörer förmår agera som huvudansvariga leverantörer. Den primära
målsättningen för "svensk projektexport" bör därför vara atl verka
för all svenska leverantörer skall ingå som huvudleverantörer eller som
leverantörer med delat huvudansvar i SA-projekt. Till kategorin SA-leveranser
hänför jag leveranser av investeringsva-rukaraklär som omfattar mer än rena vamtransaklioner.
Det
siora risktagandet samt de krav på kompetens och organisationsförmåga, som kundanpassad
teknik och tidsmässigt utdragna projekt medför, förutsätter vidare att en ökad
samverkan mellan företag kommer lill stånd. Enligt min mening bör "svensk projeklexport"
i enlighel härmed aktivt stimulera svenska leverantörer till ökad samverkan
inom områdel systemleveranser till induslri- och anläggningsprojekt. I detta
sammanhang vill jag underslryka viklen av alt regionala obalanser och de mindre
och medelstora företagens problem beaktas vid utformandet av verksamheien.
För
att undvika att resurser splittras på alltför många och små projeki bör kontiaktsvärdet
för svenska leverantörer eller samarbetande gmpp av leverantörer inle
understiga 15 milj. kr. Vissa undantag från den föreslagna storleksgränsen bör
kunna göras för projekt av speciellt nyskapande karaktär som kan antas vara av
långsiktigt iniresse för svensk industris utveckling. Härigenom bör även de
mindre och medelstora företagens möjligheter lillgodoses då dessa i samverkan
mycket väl kan genomföra projekt av nämnda storleksordning. Som några
remissinstanser har anfört torde denna målsättning alt inbegripa de mindre och
medelstora förelagen vara av långsiktig betydelse för atl bibehålla dynamiken
i svenskl näringsliv.
I departemenlspromemorian
anförs atl verksamheten bör bedrivas flexibell för alt om möjligt kunna
resultera i konsortiebildningar på svensk bas. Jag gör samma bedömning.
"Svensk projektexport" skall därvid fånga upp förfrågningar eller
idéer från leverantörer, banker m.fl. organ och, där man finner så påkallal, ta
egna initiativ och föreslå lösningar.
Målgruppen
för "svensk projektexport" bör utgöras av samtliga svenska
leverantörer av invesleringsutruslning och då speciellt företag utanför kretsen
av de allra störsla. Abonnemang i SE får inle utgöra något villkor för insaiser
från "svensk projeklexports" sida. Behovet av samarbele även med ulländska
förelag underslryker detla, vilket även några remissorgan har påpekat.
Eftersom
Sverige aren liten industrination, har samarbete mellan svenska och utländska
företag blivit allt vanligare. Jag bedömer denna interna-
Prop.
1978/79:123 101
tionella specialisering vara ett naturiigt inslag i
industriproduktionen. Enligt min mening bör andelen ulländskl deltagande i
form av underleveranser eller delansvar i ett projekt inte uigöra något hinder
i prioriteringen av insatserna. Jag anser i detta sammanhang att samarbete med
företag i andra mindre industriländer, såsom övriga nordiska länder, bör ha
goda utsikter atl kunna utvecklas.
Verksamheten bör uteslutande ägna sig åt projekt av
affärsmässig karaktär. "Svensk projeklexport" ulgör därmed ett
komplement till den fond för induslrielll samarbele med utvecklingsländer (prop.
1977/78:135. UU 1978/79:1, rskr 1978/79: 9) som nyligen har inrättats.
7.2.2 Medd
Som jag tidigare har anfört bör "svensk projeklexport"
stimulera till ökat samarbele genom att verka för att leverantöremas
riskexponering reduceras. Detla bör ske genom villkorligt avlyft av vissa
kostnader i samband med förprojektering, seminarie- och utbildningsinsatser
samt framtagande av anbud. Flertalet remissinstanser delar uppfattningen att
ökade insatser från svenska leverantörers sida är av vikt på dessa områden,
men har pekal på atl koslnadema för dessa ökade insaiser utgör en starkt återhållande
faktor för sädana ökade insatser.
För samtliga typer av insaiser bör gälla all högsl hälfien
av redovisade kostnader kan läckas. Förprojekteringsstöd samt slöd lill seminarie-
och utbildningsinsatser avser därvid koslnader för vissa lyper av marknadsföringsinsatser
som uppkommer innan infordran av anbud har skett. Till seminarie- och ulbildningsinsalser
bör även räknas insaiser i syfte att utveckla leveranlöremas kunskaper om
projektledningsarbete m.m. På grund av den långa lid som kan förflyla mellan
insatser av denna karaktär och ell eventuellt konirakt saml den svårdokumenlerade
orsak-verkanre-lalion som råder mellan insaiser och ulfall anserjag dessa
former av stöd bör utgå som bidrag utan återbetalningsplikt.
Däremot anser jag att en villkorlig återbetalningsplikt
bör gälla för del förordade anbudskoslnadsstödet. Återbelalningsplikten bör
knytas lill projektet och återbetalning ske i de fall kontrakt erhålls. Enligt
min bedömning bör i de fall flera samverkande leverantörer lämnar anbud leverantörerna
ansvara solidariskt för det villkorliga kravet på återbetalning. Slödels
konstruktion bör vara densamma som för det anbudskoslnadsstöd till konsullexport
som infördes den I juli 1977 (prop. 1976/77:83, NU 1976/77:47, rskr
1976/77:332).
Jag föreslår att samtliga former av slöd ställs till
leverantörers förfogande efter formell ansökan. Kriteriema för prövningen bör
baseras på att stödet skall vara av initierande karaktär. Detta innebär alt
stöd lill förprojeklering resp. seminarie- och utbildningsinsatser i första
hand utgår till nya samverkansgrupper, nya länder och/eller nya typer av SA-projekt.
Beträffande anbudskoslnadsstödet redovisas flera möjligheler
i departe- 8
Riksdagen 1978179. I saml. Nr 123
Prop. 1978/79:123 102
mentspromemorian.
Det framhålls därvid atl detta kan ges en mera begränsad inrikining och utgöra
ell stöd för nya grupper av samverkande leverantörer och/eller för projekt i
nya länder. Vidare diskuteras en inriktning av stödet mot SA-projekt som
representerar ny teknik eller applicering av nya system. Ett altemativ är att
ge slödel en mer generell inriktning. De möjligheter till riskspridning detta
medför skulle rent allmänt stimulera svenska företag lill ökad anbudsgivning
och därigenom ökad SA-export. Remissopinionen är delad på denna punkt. Vissa
remissorgan förespråkar en ytterst restriktiv prövning av anbudskoslnadsstödet
medan andra anför atl anbudskostnaderna överlag är så höga alt ett generellt anbudskoslnadsstöd
bör införas.
Jag
bedömer att anbudskoslnadsstödet bör begränsas till de två försia alternativen,
nämligen att i försia hand utgöra ett slöd för nya grupper av samverkande
leverantörer och/eller för projekt i nya länder och/eller vid SA-projekt som
representerar ny teknik eller applicering av nya system. Några formella regler
för länderval etc. bör emellertid ej gälla. Grundprincipen bör vara att anbudskoslnadsstödet
omfattar alla projeki som av olika skäl bedöms vara av långsiktigt iniresse för
svensk industriulveckling. För ett och samma projekt bör vidare stöd kunna utgå
till flera konkurrerande företagsgrupper.
Somjag
nyss har nämnt kommer chefen för handelsdepartementet senare att ta upp frågor
rörande hur stödet organisatoriskt skall knylas till SE:s verksamhei, samt
frågor rörande medelsbehov för verksamheten.
8
Författningsförslag
Jag
har tidigare förordal alt en stiftelse bildas med uppgift all pröva frågor om slöd
till indusln'ellt utvecklingsarbele. Stödet avses utgå i form av lån enligt
föreskrifter som det ankommer på regeringen alt meddela.
De uppgifier
somjag sålunda föreslår skall anförtros åt stiftelsen innebär
myndighetsutövning. Jag syftar härvid på alt stiftelsen enligt vissa på förhand
uppställda regler skall pröva frågor om slatligt stöd. Enligt 11 kap. 6 §
regeringsformen krävs det stöd i lag för alt överiämna förvaltningsuppgift som
innebär myndighetsutövning lill bolag, förening, samfällighel, stiftelse eller
enskild person.
Med
hänsyn härtill har inom industridepartementet upprättas förslag till lag om
beslutanderätt för stiftelse som har bildals för att främja industriellt
utvecklingsarbete. Förslaget bör fogas lill protokoUet i detla ärende som
bilaga 1.2. Förslaget innebär att regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer får överlämna till sådan stiftelse alt pröva frågor som stöd inom
stiftelsens verksamhetsområde. Här avses stöd av del slag somjag förut har behandlal.
Formuleringen gör det emellertid möjligt alt överlämna beslutanderätt också i
fråga om annat slöd inom bolagets eUer stiftelsens verksamhetsområde.
Prop.
1978/79:123 103
Beslutanderätten för stiftelsen gäller givelvis inte bara
frågan om stöd skall utgå ulan också om frågor som rör t.ex. villkoren för
stödet eller skyldigheten att återbetala lån.
1 den nu föreslagna lagen las också upp en beslämmelse om
tystnadsplikt beträffande sådan information om förelagens verksamhei, som inle
bör komma till allmän kännedom.
Lagen föreslås träda i krafl den 1 juli 1979.
9 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen all
1.
godkänna de
riktlinjer för den framlida industripolitiken somjag har förordal,
2.
godkänna de av
mig förordade riktiinjema för slöd lill industriellt utvecklingsarbete,
3.
aniaga
förslaget till lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att
främja industriellt utvecklingsarbete,
4.
lill Vissa etableringsfrämjande
åtgärder för budgelårel 1979/80 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 4000000 kr.,
5.
lill
Medelstillskott tiU regionala utveckUngsfonder för budgelårel
1979/80 under Qortonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 300000000 kr.,
6.
lill Stöd tiU industrieUt
utveckUngsarbete för budgetåret 1979/80 under Qortonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 300000000 kr.,
7.
till
Försöksverksamhet med teknikimport för budgetåret 1979/80 under fjortonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 10000000 kr.
Prop.
1978/79:123 104
Bilaga 1.1.
Sammanfattning av promemorian (Ds I 1978: 39)
Systemleveranser till industri- och anläggningsprojekt och remissyttranden över
promemorian
Promemorian (Ds 1 1978:39) Systemleveranser lill industri-
och anläggningsprojekt är upprättad inom industridepartementel. I promemorian
analyseras belydelsen för svensk industri av systemleveranser tiU stora
industri- och anläggningsprojekt (SA-projekt) samt vUka hinder som finns för en
expansion på delta område.
I promemorians bakgrundsmaterial ingår bl. a. intervjuer
med ett större antal företag, banker, branschorganisationer m. fl. Därutöver
har en enkät angående omfattningen av SA-exporten och fördelningen på olika
länder m. m. tillställts ett femtiotal företag.
Promemorian har remissbehandlats, varvid yttranden har
avgetts av bankinspektionen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
exportkreditnämnden (EKN), kommerskoUegium, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), Sveriges
exportråd (SE), AB Svensk Exportkredit (SEK), fuUmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontorei. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svenska Konsultföreningen, Sveriges Investeringsbank AB,
Sveriges Hantverks-och Industriorganisation-Famnjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen),
Sveriges Industriförbund, Sveriges Mekanförbund, Statsföretag AB, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) samt konsultexportuttred-ningen (B 1978: 03). Svenska
Bankföreningen ansluter sig tiU SEK:s yttrande vad gäller nya statliga
krediter och garantier. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska
Byggnadsentreprenörförening samt Svenska Handelskammarförbundet ansluter sig
till Sveriges Industriförbunds yttrande.
1 promemorian redovisas bl. a. förslag i syfte att
tillskapa ett garantisystem för svenska leverantörers ansvar gentemot köparen.
Beträffande detta problemområde har slyrelsen för EKN i januari 1979 inkommit
till chefen för handelsdepartementet med förslag till altemativ lösning av
garantifrågorna. Detta utredningsarbete redovisas i departementspromemorian.
Därvid påpekas att ett ställningstagande tiU vilket alternativ som bör väljas
får anstå tUl dess att resultaten i EKN:s uiredning föreligger. En närmare
redovisning av förslag och yttranden avseende dessa frågor ges därför inle i
denna sammanställning. Det kan emelletid konstateras att flertalet remissinstanser,
i enlighet med promemorians rekommendation, har avstått från att yttra sig
över garantifrågan. A andra si-
Prop.
1978/79:123 105
dan har bankinspektionen. Svenska Bankföreningen och EKN:s
yttrande begränsats lill enbarl de avsnitt i promemorian som avser förslag om
nya statliga garaniier.
1 Systemleveranser till industri- och
anläggningsprojekt problemområde och hinder för expansion
1.1 Utredningen
1 promemorian konstateras inledningsvis alt svenska
företag på senare tid har tecknat kontrakt på ett flertal anläggningsprojekt av
betydande omfattning. Det har gällt invesleringar i hamnar, telefonnät,
industrianläggningar etc. Andra order har erhållits på leveranser av kompletta
delsystem för olika tillverkningsprocesser och produktionslinjer. Stor uppmärksamhei
har riktats mot denna form av utlandsverksamhet och då framför allt mot de
affärer som skett med de betalningsstarka OPEC-länderna som köpande part.
Till en del är dessa leveranser en följd av alt nya länder
i snabb takt bygger upp tillverkningskapacitet och bygger ut den samhälleliga
infrastrukturen. För ett land med begränsad egen teknisk och administrativ
kompetens är det ofta fördelaktigt att köpa kompletta anläggningar.
Utvecklingen mot systemförsäljning är också ett ullryck för att mjukvaror har
kommit alt inta en allt viktigare roll i produktionsprocessen.
Denna form av leveranser benämns SA-leveranser. Med SA-leverans
menas därvid leverans av kompletta system eller delsystem av invesleringsutruslning
till stora anläggningar där det förutom rena hårdvaror (komponenter och
utrustning) ingår en större eller mindre del mjukvaror (systemutformning,
utbildning, managemenlansvar m. m.)
Vid SA-leveranser ställs krav på alt systemutformningen
anpassas till kundens önskemål och de speciella förutsättningar som gäller på
den plats där projektet genomförs. SA-leveranser kännetecknas därigenom i högre
utsträckning av en lösning av kundens problem än en leverans av ett antal
separata komponenter och ulruslningsdelar.
SA-leveranser kan innehåUa följande delmoment:
en
förutsättningsanalys (s. k. feasibility-study) för projektets genomförande;
projektering
där riktlinjer för projektets genomförande ges och anbud infordras;
detaljplanering
där anbud granskas, konirakt skrivs och definitiv systemutformning fastställs;
upphandling där
huvudleverantörerna konlrakterar underleverantörer på erforderliga
tillverkningsmoment;
tillverkning
hos huvudleverantör och underleverantörer av maskiner, byggnadskomponenter
etc.;
Prop.
1978/79:123 106
montering och
färdigställande av anläggning;
igångkörning av
anläggning inkl. leveranskontroll;
driftsledning
inkl. nödvändig utbildning av personal för fortsatt drift under en inkömingsperiod
vilken avslutas med prestandakontroll;
managementansvar
för anläggningens fortsatta drift, vilket kan innebära delägarskap,
licensavtal, försäljningsavtal el. dyl.
Del är inte alltid ett SA-projekt innehåller alla dessa
delar. En exakt gräns mellan SA-leveranser å ena sida och traditionell
komponentexport å den andra går dock inte att dra.
1 promemorian inkluderas i SA-begreppet samtliga
systemleveranser överstigande 5 milj. kr. tUl produktionsanläggningar eller
annan färdigbyggd och utrustad anläggning. Vidare inkluderas enbart leveranser
till utländska köpare. Investeringar inom Sverige, liksom direktinvesteringar
av inomkoncemkaraktär i svenskägda tillverkningsföretag i utlandet, omfattas
inte av analysen.
Tre kategorier SA-projekt kan urskUjas:
industrianläggningar
(inkl. gmvor samt anläggningar i jord- och skogsbruk)
anläggningar
i ekonomisk infrastruktur (kraftförsörjning, vägar, hamnar etc.)
anläggningar i
social infrastruktur (stadsplanering, sjukhus, skolor, m. m.).
Tillgängliga statistikkällor möjliggör enbart skattningar
beträffande den aktuella omfattningen av SA-leveranser från Sverige,
utvecklingen över tiden och länderfördelning. Genomförda intervjuer visar att
det endast är ett mindre antal svenska företag som medvetet har sökt lansera
en SA-profil.
Trots detta har en anmärkningsvärd volymökning av svensk SA-export
ägt mm. En uppskattning visar att exportvärdet av SA-leveranser år 1977 uppgick
till ca 7 000 milj. kr., eller ungefär 8 % av den totala svenska varuexporten.
Exporten är koncentrerad till statshandelsländer och OPEC-länder och gäller
framför allt olika typer av investeringar i ekonomisk och social infrastmktur.
Marknaden för SA-export kan väntas öka i framtiden. De
länder som idag upphandlar på detta sätt kan fömtsältas fortsätta att göra så
även framdeles. Det kommer att ta lång tid innan OPEC- och utvecklingsländer
skaffat sig en sådan inhemsk teknisk och administrativ kompetens som kan göra
det fördelaktigt för dem att själva administrera uppbyggnaden av siörre och
mera komplicerade anläggningar.
Flera utvecklingsländer kan fömtsättas få ökade ekonomiska
resurser, vilket kan ytterligare öka efterfrågan på SA-leveranSer.
TiU bilden hör också att även i industrialiserade länder
sker en ut-
Prop. 1978/79:123 107
veckling mol större inslag av systemupphandling. De syslem
det härvid gäller kan i vissa fall omfatta i del närmasle hela siörre
anläggningar men gäller i andra fall enbarl begränsade delar såsom installation
av någon processlinje i mindre industrier.
SA-leveranser ställer stora krav på leverantörens
anpassningsförmåga. För att vara framgångsrik på SA-området måsle en leverantör
besitta såväl god teknisk som organisaiorisk kunskap. Speciellt vikiig är den organisaioriska
kunskapen i rollen som huvudansvarig leverantör (huvudleverantör) för projekt.
Huvudleverantörskap kan även om det är förenligl med stort risktagande
förutses ge bättre ekonomiskt utbyte än deltagande i SA-projekt som
underleverantör. Detla gäller även i ett långsiktigt perspektiv och är bl. a.
en följd av den ökade synlighet på den internationella marknaden som följer med
huvudleveranlörsrollen.
Ett ökat engagemang på SA-områdel anger en möjlig ulvecklingsin-riktning
mot ökad produklion av mjukvara (syslem) för svenska leverantörer som i dag
tillverkar komponenter och utrustning. Vidare öppnar SA-projekt möjligheter
för korsbefruktning av traditionella fackkunskaper inom och mellan olika
sektorer av näringslivet.
En konsekvens av att SA-leveranser inte kan serieproduceras,
är att skalfördelarna i produktionen är begränsade. Möjligheterna för leverantörer
atl profilera sig är i regel större än vid Iraditionell export. I konkurrensen
mellan olika leverantörer kommer inte i försia hand priset, utan snarare
förmågan att presentera en god systemlösning enligt kundens önskemål, att vara
avgörande.
Sammantaget innebär kravel på organisatorisk förmåga,
flexibilitet i systemutformningen samt en mindre accentuerad priskonkurrens att
SA-leveranser lorde vara en väg till förnyelse och fortsalt utveckUng för
svenska tillverkare av investeringsvaror.
SA-export skiljer sig från annan exportverksamhet i flera
avseenden. Man kan framför allt identifiera följande hinder för en ökning av
den svenska SA-exporten:
brist på kunskap.
SA-leveransernas karaktär av specifika lösningar gör att leverantörer ställs
inför rader av skiftande problem. Någon möjlighet att bygga upp all nödvändig
kunskap inom den egna organisationen föreligger inte. Fömtom att det krävs en
ständig utveckling av den egna organisationen måste SA-leverantörer söka samarbete
med andra företag, organisationer och myndigheter,
brisl på
kontaktkanaler. Flertalet företag, utom de allra största koncernerna, har
problem med att fortiöpande följa marknadsutvecklingen. För atl hitta, sälja,
samordna och genomföra projekt krävs atl en SA-leverantör skapar tillförlitliga
kontaktkanaler samt förmår visa på goda referenser,
brist på
finansiella medel. Då SA-projekt vanligen är större och tids-
Prop. 1978/79:123 108
mässigt
mer omfattande än styckvis export av de i ett projekt ingående komponentema,
ställs stora krav på SA-leverantörers finansiella kapacitet. De finansiella vUlkoren
förbundna med SA-projekt inverkar speciellt på huvudleverantörens säkerhelsmassa.
Att
gå in som huvudleverantör för SA-projekt innebär därför att ett företag tar en
betydande risk, som många gånger är av karaktären "allt eller ingel".
Detta risklagande, i kombination med lidigare nämnda brister, synes avhålla
många svenska leverantörer från all mer aktivt satsa på SA-projekt.
1.2
Remissyttranden
Remissinstanserna
ställer sig till övervägande del positiva till promemorians beskrivning av
svenska förelags situation och framtidsutsikter för export av systemleveranser tUl
stora anläggningar (SA-export), samt att förstärkta resurser är nödvändiga för
att stödja sådan export.
KommerskoUegium
anser det värdefullt att ett försök nu har gjorts att på ett samlal sätt
presentera de frågeställningar som aktualiseras vid ett ökande inslag av stora
systemleveranser i svensk export. Också SIND finner det glädjande, att man i
promemorian har identifierat ett område inom vilket utrymme och förutsättningar
synes föreligga, inte bara för en ökad svensk export utan även för en mer offensiv
industripolitik. AMS finner det angeläget att skapa förutsättningar för ökade
satsningar på nya utvecklingsprojekt, varvid systemleveranser till industri-
och anläggningsprojekt enligt styrelsen framstår som ett potentiellt
utvecklingsalternativ. Styrelsen finner det viktigt att i detla sammanhang särskilt
beakta de regionalpolitiska aspekterna. SE delar den i departementspromemorian
framförda åsikten att SA-leveranser är av stor och sannolikt växande belydelse
för svensk industri. Enligt SE:s uppfattning ger promemorian ett värdefullt
bidrag till kartläggningen av de problem svensk industri ställs inför vid SA-leveranser.
Rådet instämmer i bedömningen all ökade insaiser är nödvändiga för att
tillvarata industrins möjligheter på delta område. IVA framhåUer att den kartiäggning
av utvecklingen av och problemen kring SA-leveranser, som framläggs i promemorian
är både aktuell och nyttig. Vidare påpekar man att akademien i sin pågående
studie om Sveriges tekniskt-industriella kompetens har haft anledning att
diskutera samma problemställning. Sveriges Mekanförbund konstaterar med stor tUlfredsställelse
att industridepartementet har kartlagt problemen i samband med svensk SA-export
och har föreslagit åtgärder som på väsentliga punkter överensstämmer med Mekanförbundets
önskemål.
LO
anser all promemorians utgångspunkt, att staten genom undanröjande av vissa
expansionshinder skall förbättra företagens förutsätt-
Prop.
1978/79:123 109
ningar lill Ökad SA-export, är för snäv och har inneburit atl
förutsättningarna för ett mer omfattande statligt engagemang inte har blivit
belyst. Vidare efterlyser LO en närmare utredning av förutsättningarna för ett
eventuellt internordiskt samarbete på SA-området.
SE och fullmäktige i riksbanken förslår en högre gräns än
5 milj. kr. för definilion av SA-projekt, eftersom enligt rådet konsortiebUdningar
normall inte blir akluella vid belopp understigande 2030 milj. kr. Fullmäktige
i riksbanken förordar alt stöd skall utgå endast till stora och svårbemästrade
projekt. En sådan avgränsning skulle, enligt banken, inte innebära att mindre
företag utesluts från möjligheten att tillgodogöra sig stödsystemets fördelar,
eftersom promemorian förutsätter en samverkan mellan förelag vid systemleveranser.
Banken är medveten om atl en sådan gränsdragning kan komma att ställa större
krav på handläggande och beslutande organ vad avser urvalet av projekt, men
hävdar atl hanteringen av stödet oavsett gränsdragning blir en grannlaga uppgift.
RRV och Statsföretag AB finner målgruppen för de
föreslagna åtgärderna vara främst mindre och medelstora företag.
Också STU betonar vikten av att mindre förelag i ökad
utsträckning kan engagera sig i SA-projekt. SHIO-Familjeföretagen understryker
behovet av åtgärder för samarbete meUan större SA-leverantörer och de mindre
underleverantörerna.
Kommerskollegium anser att en mer ingående analys och
diskussion är nödvändig innan slutlig ställning las till om behov av nya och
för SA-områdel speciellt avpassade statliga former för exportstöd föreligger. SIND,
SHIO-Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund och konsullexportutredningen
efterlyser en behovs- och kostnadsanalys för de föreslagna stödformerna.
Fullmäktige i riksgäldskontoret efterlyser i promemorians avsnitt om
finansiella problem i samband med SA-projekt en jämförelse av förhållandena,
både med avseende på tillämpliga regler och på konkreta finansieringsexempel,
mellan Sverige och de viktigare konkurrentländerna.
Konsultexportutredningen erinrar om att de problem stora
företag med en mer omfattande systemexport möter skiljer sig från de mindre
förelagens. Ulredningen erinrar vidare om alt utredningsarbete för alt
förstärka exportfrämjandet pågår på flera håll, och förordar att dessa olika delförslag
blir föremål för en samlad bedömning och om möjligt också för slällningslagande
vid ett och samma tillfälle. Också Sveriges Industriförbund anför i sitt
yttrande att de statliga exportfrämjande insatserna bör samordnas.
Svenska Handelskammarförbundet anför alt svensk
systemexport med hög andel mjukvara i framtiden kan få konkurrensproblem med
sådan systemexport som enbart inriktar sig på komponenter och utrustning, och
förordar därför att mjukvarans inslag i systemexporten bör ägnas 9 Riksdagen
1978179. I saml. Nr 123
Kartong: S. 124, 2 § rad 2 Står: ej obehöriga Rättal till:
ej obehörigen
Prop. 1978/79:123 110
särskild
uppmärksamhet. Vidare framhåller förbundet konsultföretagens avgörande roll för
samordningen mellan de olika företagen i ett projekt. Svenska Konsultföreningen
tillstyrker åtgärder för att underlätta svensk SA-export, men påpekar att om
svensk export i större utsträckning övergår till atl omfatta systemleveranser,
kan en sådan utveckling lätt leda till att svenska företag utestängs från
marknaden om man inte lyckas komma med i någon exportgrupp som har möjligheter
att konkurrera på världsmarknaden.
2
Särskilt organ för projektexport
2.1
Ulredningen
Enligt
promemorian bör åtgärder för att öka SA-exporten utformas som ett incitament
till ökal samarbele mellan företag i form av exempelvis konsortier. Likaså
framhålls vikten av att samverkan mellan samhälle och företag förstärks. Detta
är en direkt följd av att beslut om genomförande av stora anläggningsprojekt ofta
fattas på central nivå i kö-parländer, atl en stor del av anläggningsprojekten
berör direkia samhällsinvesteringar samt att enskUda leverantörer har alltför
begränsade resurser att ensamma klara hela projekteringsarbetet m. m. i
anslutning till SA-projekt.
Två
vägar öppnar sig, enligt promemorian, för att via statliga insatser öka SA-exporten.
Den ena består i att staten (eller staten och företagen gemensamt) via
planerade insatser går in i direkta förhandlingar med tänkbara kunder om konkrela
program av SA-projekt. Den andra vägen består i att staien, genom undanröjande
av vissa expansionshinder, förbättrar företagens förutsättningar atl reagera
på de chanser som öppnar sig på den inlernationella marknaden och därigenom mer
kontinuerligt arbeta med SA-projekt.
I
promemorian föreslås olika åtgärder i enlighet med det senare alternativet.
I
egenskap av ett litet land kan Sverige inte tjäna på en utbredd "pro-jekt-proteklionism".
Föreslagna åtgärder måste därför vara i överensstämmelse med internationella
åtaganden. Åtgärderna bör ses mot bakgrund av de former av statlig stimulans
till export av SA-projekt som andra industriländer har infört.
Sedan
början av 1970-talet bedrivs i SE:s regi en informations- och
samordningsaktivitet i s. k. exportsamverkansgrupper. Varje grupp täcker ett
sammanhängande produktområde. Vissa av dessa grupper berör SA-projekt.
Målsättningen varierar starkt mellan olika grupper. I några fall har man ställt
upp explicita målsättningar som innebär att gruppen skall uppiräda som
konsortium vid anbudsinfordringar.
1
flera av SE:s grupper omfattar dock verksamheten mera traditio-
Prop.
1978/79:123 111
nella former av försäljningskampanjer för olika
konsumentprodukter. Den stora variationsvidden mellan olika produktområden samt
gruppernas olikartade målsättningar gör atl vissa svårigheler föreligger att
ge verksamheten en fast organisatorisk ram. Vidare kan SE:s karaklär av
medlemsorganisation göra det svårt att utan komplettering av nuvarande organisaiion
vidta de nödvändiga offensiva åtgärder som erfordras för att stimulera nya
företag till konkret samarbele på SA-marknaden.
För att komplettera SE:s mera generella exportfrämjande
aktiviteter föreslås i promemorian all det under en försöksperiod om tre år
skapas ett särskilt organ för projektexport Svensk Projektexport. Det påpekas
därvid att Svensk Projektexport antingen kan ges en formellt fristående
ställning eller inordnas/förläggas i nära anslutning till andra befintiiga
näringspolitiska organ.
Syftet med Svensk Projektexport skall enligt förslaget
vara all aktivt medverka lill ökad samverkan mellan svenska SA-leverantörer, inle
minst i form av konsortiebildning på svensk botten. Det främsta kriteriet för
val av projekt skall vara atl svenska leverantörer intar en framskjuten roll
som huvudleverantör i projekten. Projekten skall allmänt bidra lill att stärka
svensk industris internationella konkurrenskrafi. En mindre del utländskt medleverantörskap
skall inte vara något hinder för Svensk Projeklexports insaiser.
I utredningen föreslås vidare atl Svensk Projektexport bör
arbeta med en liten organisaiion. Del förutsätts vidare all ell inliml samarbele
med övriga näringspolitiska organ utvecklas. Beträffande uppslag till projeki
skall arbetet bedrivas flexibell och lika väl kunna fånga upp idéer från
enskilda företag, banker etc. som förfrågningar från svenska beskickningar i
utlandet.
För atl slimulera svenska leverantörer lill konkret samarbele
föreslås all vissa medel ställs lill Svensk Projeklexports förfogande. Dessa
medel bör utformas så att de fyller syftet att avlyfta vissa risker av
tröskelkaraktär. Svensk Projektexport föreslås I enlighet därmed få särskilda
medel för följande insatser:
medel till förprojekleringssludier,
medel lill
riktad symposie- och utbildningsverksamhet, samt
medel till
täckande av vissa delar av anbudskostnader.
Beträffande de två förstnämnda typerna av medel anförs i
promemorian atl dessa skulle kunna utgå som bidrag för täckande av delar av redovisade
koslnader. En maximigräns för bidragets storlek kan övervägas. Bidraget bör
enbart utgå som förstagångsslöd ( för erhållande av en första order ) till
nybildade konsortier, samverkande nya leverantörsgrupper eller eljest på nya
marknadsområden.
Anbudsslödel föreslås utgå som ett villkorligt bidrag med
högst hälften av redovisade anbudskoslnader enligt samma huvudprinciper som
Prop.
1978/79:123 112
del nyligen inrättade anbudskoslnadsstödet tUl konsulter.
För att minska .iskerna att företag utnyttjar ett anbudskoslnadsstöd i onödan
bör en mer en hundraprocentig återbetalningsplikl vid erhållna kontrakt införas.
Beträffande inriktningen på anbudskoslnadsstödet kan flera
möjligheter övervägas. Detta skulle kunna anslutas tiU Svensk Projektexports
allmänna inriktning för att utgöra ett stöd för nya gmpper av samverkande
leverantörer. Ett alternativ som framförs i promemorian är att inrikta stödet
mot SA-projekt som represenlerar ny teknik eller applicering av helt nya
system. Ett tredje alternativ är att ge stödet en mer generell inriktning. De
möjligheter till riskspridning detla medför bör rent allmänt kunna stimulera
svenska företag till ökad anbudsgivning och därigenom ökad SA-export.
2,2 Remissyttranden
Flertalet remissinstanser ger sitt stöd till grundtankarna
bakom förslaget om Svensk Projektexport.
SE, fullmäktige i riksgäldskontoret, LVA,
Investeringsbanken, Sveriges Industriförbund, Sveriges Mekanförbund och
Statsföretag ställer sig allmänt positiva till åtgärder som kan förbättra
svensk industris konkurrensmöjligheter inom SA-området, och har i princip ingel
att erinra mot inrättandet av Svensk Projeklexport under en försöksperiod.
STU anför atl ell särskUt organ med Svensk Projektexports uppgifier
kommer att verka inom ett mycket svårbearbelat fält men att insatser inom detta
område är välmotiverade. SEK anser med utgångspunkt i det egna bolagets
erfarenheter att en stimulans tUl sammanlänkande av konsortier på svensk
botten är värdefuU. SEK tillstyrker därför inrättandet av en särskild funktion
för hjälp till konsortiebildning, stöd till vissa initialkostnader etc. i
enlighet med promemorians förslag.
Konsultexportutredningen anser däremot att behovei av
ökade och nya samhällsinsatser för att stödja export av stora system inte har
klarlagts i promemorian och avslyrker därför förslaget om Svensk Projeklexport.
Utredningen framhåUer att skäl kan finnas att låta det s. k. bredare samarbetet
mellan Sverige och vissa utvecklingsländer utvidgas och finansieras med medel uianför
biståndsramen.
Beiräffande Svensk Projektexports organisatoriska
ställning anser statskontoret, kommerskollegium, SIND, SE, SEK, Sveriges
Investeringsbank AB, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund, Sveriges
Mekanförbund, Statsföretag AB och TCO att Svensk Projektexports planerade
funktioner kan skötas av nuvarande organisaiioner, företrädesvis SE, med
förstärkta resurser.
SIND och TCO anser att om exportrådet besväras av sin
partsställning då det gäller rådets stöd i aUmänhet, bör detta tas upp i ett
större
Prop.
1978/79:123 113
sammanhang. Sveriges Industriförbund understryker att även
företag som inte är medlemmar i SE skall kunna involveras i det projeki som får
slöd via anslagen. Delta gäller enligt förbundet främsi mindre underleverantörer
som inte själva exporterar. Av samma uppfattning är Svenska Handelskammarförbundet,
som framhåller att den absoluta förutsättningen för att Svensk Projeklexport
skall inordnas under SE är alt förelagen kan komma i åtnjutande av Svensk
Projektexports tjänster och kunna delta i av Svensk Projektexport initierade
konsortier eller annan form av samverkan vid SA-projekts utformning ulan att
behöva vara abonnenter i SE. Abonnentförelag får heller inle premieras i sin
egenskap av abonnenter.
SE delar den i promemorian anförda åsikten alt Svensk
Projektexport bör ha en stark förankring i näringslivet. Om Svensk Projeklexport
inordnas i SE bortfaller behovet av en särskUd slyrelse. I stället kan man i
enlighet med SE:s stadgar tillsätta en särskild delegation bestående av näringslivsrepresenlanter
under SE:s styrelse för tillsyn och ledning av Svensk Projektexports
verksamhet. Vidare föreslår SE atl Svensk Projektexports verksamhet bör utvärderas
i samband med SE:s åriiga anslagsframställning. Rådet anser en försöksperiod
om tre år vara alllför kort.
Riksrevisionsverket anser att en eventuell försöksverksamhel
bör kunna finansieras inom ramen för tilldelade resurser av befintliga myndigheter
och organ, varvid särskilt nämns SE. Ett sådani projekt bör enligt verkei
utvärderas efter några år för atl ge underlag till beslul om en eventuellt
fortsatt framtida verksamhet. Därutöver anser verket det väsentligt atl
förutsättningarna för en förbätirad marknadsföring av systemleveranser utreds,
och att samverkan mellan SIND, STU, EKN och de regionala utvecklingsfonderna
undersöks för atl bidra med erfarenheter och aktivt stöd. Även en sådan
samverkan förutsätts enligt verket ske inom dessa myndigheters ordinarie
verksamhet.
Beträffande de slödformer som föreslås ställas lill Svensk
Projeklexports förfogande är remissopinionen tämligen enig.
Flera remissinsianser förespråkar därvid med motiveringen
att SA-området präglas av stor dynamik, att stor försiktighet bör iakttas för
att undvika en allför strikt regelutformning. Sveriges Industriförbund anser
att ingen grupp av företag a priori bör vara utesluten från förprojekterings-,
utbildnings- eller anbudskoslnadsstöd på grund av branschtillhörighet, storlek
el. dyl. Statsföretag AB förordar generositet i bidragsgivningen, då många
företag inom målgruppen enligt Statsföretag ofta är ovana vid SA-projekts stora
marknadsföringskostnader. Statsföretag anser alt s. k. STU-metodik bör
tillämpas för återbetalning av bidragen, dvs. viUkorlig återbetalning
eventuellt utsträckt över flera projekt. Även SE förordar stor flexibilitet
vid tilldelningen av medel till förprojekleringssludier och symposie- och
utbildningsverksamhet, så att
Prop. 1978/79:123 114
i
vissa faU hela den redovisade kostnaden täcks. Sveriges Mekanförbund
förutsätter atl förslaget om atl symposie- och uibildningssiöd endasl skall
utgå som förstagångsslöd till en nybildad samverkansgrupp inte tolkas alllför
bokstavligt, då vissa förelag enligt förbundet sannolikt blir aktuella i flera
grupperingar.
Mot
detta framhåUer bl. a. fullmäktige i riksbanken att de statliga åtagandena bör
ges en snävare avgränsning än vad som föreslås och begränsas till stora och
svårbemästrade projekt.
Fullmäktige
förutser att delta måhända i någon form kommer att slälla större krav på de
handläggande och beslutande organen vad avser urvalet av projekt.
Flera
remissinstanser ägnar speciell uppmärksamhei åt anbudskoslnadsstödet. SIND, STU,
SHIO-Familjeföretagen och Statsföretag AB föreslår därvid, för att hålla nere
stödets omfattning, att stöd endast skall utgå till anbud, vars kostnader
överstiger en viss gräns. SE förordar att anbudskoslnadsstödet i ett
inledningsskede lämpligen inriktas mot nya samverkansgrupper. SEK och
fullmäktige i riksbanken anser alt slöd endast bör ges till sådana företag som
verkligen har möjlighet att hävda sig på väridsmarknaden. IVA förespråkar atl
stödet konstrueras efter samma principer som det av SE lämnade anbudskoslnadsstödet
för konsulter,
5£,
Sveriges Industriförbund och Sveriges mekanförbund avstyrker förslaget om en
återbetalningsplikt överstigande 100 %. Man menar att förelagen ändå bär minst
hälften av risken, vilket enligt instanserna eliminerar risken för onödigt
utnyttjande. För att förhindra att stödel utnyttjas som kostnadsfri kredit
föreslår SE och Sveriges Industriförbund att ålerbetalningsskyldigheten i slället
konstrueras som ränta på uppburet belopp.
Två
remissinstanser har invänt mot ett införande av anbudskoslnadsstöd.
Kommerskollegium framhåller att innan ett system med anbuds-konstnadsstöd
införs, bör de i promemorian påtalade avgränsningspro-blemen analyseras
ytterligare. Vidare bör, enligt kollegiet, frågan om rimliga stödvillkor prövas
samt i vad mån en sådan stödform är förenlig med Sveriges internationella
åtaganden på det handelspolitiska området. Konsultexportutredningen önskar ett
närmare förtydligande av hur det föreslagna anbudskoslnadsstödet skall kunna
inriktas så att det stimulerar företagen till anbudsgivningen utöver det
normala. Utredningen anser inle att något beslut om utvidgning av systemet bör
fattas innan försöksverksamheten inom SE med anbudskoslnadsstöd tUl konsullexport
har utvärderats.
Prop.
1978/79:123 115
3 Fond för finansiering av referensanläggningar
3.1 Utredningen
Belydelsen av tillgången till en lidigare levererad
anläggning att åberopa som referensanläggning, har kraftigt undersimkits i
promemorian. Därvid framhålls att svårighetema att vinna förtroende för en ny
teknisk konstruktion, likaväl som all vinna förtroende som ny leverantör på en
marknad, kan erbjuda näslan oöverstigliga hinder i konkurrensen om SA-projektet.
Även tidigare verksamma leverantörer som går samman i nya konsortier eller i
nya bolag ställs många gånger inför problem.
Detta har sin grund i att köparen tar en betydande risk
såväl då det gäUer tekniskt nya anläggningar som då leveranlören/-erna har en
begränsad erfarenhel på områdel. Köparen tenderar därmed atl välja beprövade lekniska
system liksom välkända leverantörer.
SA-projekts storlek i förhållande till leverantörens
normala verksamhetsvolym och i kombinalion med all projekten inte utgörs av
serieproduktion, gör att utvecklingskostnaderna lenderar alt bli mycket höga.
Det gäller framför allt det kommersiella utvecklingsarbele som följer efter det
tekniska utvecklingsarbetet. Speciellt för leverantörer som ger sig in på nya
typer av anläggningar innebär detta atl man satsar på ell utvecklingsarbete där
den förväntade avkastningen är högsl osäker. De kommersiella
utvecklingskostnader som är förbundna med atl en leverantör ger sig in på nya lyper
av anläggningar beslår bl. a. av
kostnader för
att anpassa känd teknik lill nya tillämpningsområden,
kostnader för
konstruktion, verktygsframtagning m. m. för ingående komponenter, samt
kostnader för
att marknadsföra och organisera projektarbetet.
Leverantören kan naturligtvis fördela dessa kommersiella
utvecklingskostnader på flera anläggningar och enbart ta ul en mindre del på
den första anläggningen. Leverantören tar därigenom dock en betydande risk. En
följd härav blir att man i det offererade priset vanligen tvingas lägga in
större delen av de särskUda utvecklingskostnader som är förknippade med den
första anläggningen för kommersiell drift.
För atl överbrygga dessa problem och underlätta
tillkomsten av referensanläggningar skulle, enligt promemorian, en särskild
fond för referensanläggningar kunna inrättas.
Fonden föreslås arbeta på i huvudsak två sätt.
För det första skall fonden kunna medverka i
finansieringen av kommersiellt utvecklingsarbele i samband med
referensanläggningar. Syftet skall vara att söka bringa ned priset på den
första anläggningen genom alt fördela utvecklingskostnaderna på flera projekt.
Delta kan ske genom att viss del av de kommersiella utvecklingskostnaderna ges
som
Prop. 1978/79:123 116
bidrag med viUkorlig återbetalning. Återbetalningen sker i
takt med att leverantören får nya beställningar på samma typ av anläggning.
För det andra skall de garantiutfästelser leverantören ger
gentemot köparen vad gäller anläggningens prestandakrav för att minska köparens
risklagande kunna utvidgas. Garantiutfästelserna förutsätts ha formen av
sedvanliga garantiåtaganden av fullgörandetyp. Undergarantierna bör ställas
med regressrätt på leverantören och till ett värde som väsentligt överstiger de
fullgörandegarantier som leverantörer av SA-projekt normalt lämnar.
Den föreslagna fonden förutsätts ha ett nära samarbete med
den verksamhet som bedrivs inom ramen för det i det föregående nämnda särskilda
organet för svensk projektexport. I promemorian påpekas vidare att nära
kontakter med SE samt de olika kreditinstitut som är engagerade i exportaffärer
kommer att vara nödvändiga.
3.2 Remissyttranden
En majoritet av de remissinstanser som har yttrat sig över
förslagen i sak bekräftar belydelsen av referensanläggningar i konkurrensen
mellan SA-leverantörer. SE och Sveriges Industriförbund framhåller därvid, att
åtskillnad av flera skäl bör göras mellan anläggningar i Sverige och
anläggningar utomlands. Vad gäller anläggningar av ny typ i Sverige torde dessa
säkert i vissa fall kunna tjäna som referensanläggningar vid försäljning till
andra länder, men i regel torde kunden anse alt en referensanläggning i ett
utvecklingsland eller ett statshandelsland ger bättre besked om leverantörens
förmåga att genomföra ett projekt under rådande lokala förhållanden. Vidare
begränsas möjligheterna för uppförande av många typer av anläggningar av att
ingen efterfrågan finns i Sverige för de ofta ganska stora projekt det här rör
sig om.
STU, SE, SEK, Svenska Konsultföreningen, SHIO-Familjeföretagen,
Statsföretag AB och TCO tillstyrker förslaget om en fond för finansiering av
referensanläggningar. STU och SHIO-Familjeföretagen anser att stödet bör
inriktas mot projekt med inslag av teknikutveckling och teknikanpassning, och
att därvid handläggningen av stödet bör ske inom STU. TCO anser att stödet bör
administreras av statens industriverk, som också föreslås för möjlighet att ta
initiativ till utvecklingsprojekt som är industripolitiskt motiverade, men där
för tillfället inte nödvändigtvis exportmöjligheter föreligger. TCO förespråkar
ett nära samarbete mellan SIND och SE på detta område.
Sveriges Investeringsbank AB stäUer sig positiv till
inrättandet av en särskild fond under förutsättning att finansieringen avser
att underlätta för en exportör att till utlandet få leverera en anläggning som
kan tjäna som referensanläggning i drift. Investeringsbanken hänvisar tiU
svårigheten att bedöma huruvida en anläggning kommer att underlätta
Prop.
1978/79:123 117
för en leverantör att erhålla beställning på ett SA-projekt,
samt att de kostnader som är förbundna med en referensanläggning, enligt
Investeringsbanken, fordrar att anläggningen ger förutsättningar för export av
ett relativt slort antal liknande anläggningar.
Kommerskollegium, SIND och Sveriges Industriförbund anser sig
inle på grundval av promemorians förslag kunna ta ställning till fonden.
Kommerskollegium finner att i den mån syftet är att uppmuntra teknisk förnyelse
inom industrin, en sådan verksamhet bör anförtros SIND och STU. SIND önskar
klargörande av om fonden skall avse alla typer av nya anläggningar eller endast
några få större sådana. Sveriges Industri-törbund konsiaterar att inrättandet
av en särskUd fond enbart är ett av flera sätl alt stödja upprättandel av
referensanläggningar.
Konsultexportutredningen
avslyrker inrättandet av en särskild fond. Utredningen anser sig inle kunna
överblicka behovet av stödinslmmenl för ny leknik, men nämner den centrala roll
offentliga beställningar har vid utvecklandet av ny teknik.
Vad gäller
bidraget med viUkorlig återbetalningsplikt framhåller Svenska Konsultföreningen
att SA-projektens utdragna planerings- och genomförandelider släller speciella
krav på återbetalningsklausulema. För alt undvika att företagen belastas med en
latent skuld under en alltför lång lid föreslår föreningen två alternativa
lösningar. Som ett alternativ föreslås en återbetalningsskydlighet till 100 %
under de tre första åren, varefter återbetalningsskydligheten skrivs med 20 %
per år och upphör när åtta år förflutit. Ett annat alternativ skulle, enligt
föreningen, lämpligen vara en återbetalningsskyldighet som fördelar sig över
flera på varandra följande projekt. Som förslag nämns en avskrivning med en
tredjedel i taget under de nästföljande tre projekten. Det senare alternativet
avser föreningen endast skall gälla vid korlare tidsperioder mellan uppdragen.
Svenska Konsultföreningen anser vidare att bidragen tUl
referensanläggningarna bör fördelas på de i konsortiet ingående medlemmarna
med hänsyn till deras insats i projektet. Föreningen föreslår att återbetalningsskyldigheten
åvilar de enskilda medlemmarna i konsortiet, eftersom konsortiekonstellationen
från ett projekt snabbt kan skifta i sammansättning och att lång tid kan
förflyta innan återbetalning äger rum.
Prop. 1978/79:123
Bilaf;a
1.2.
Förslag
till
Lag
om beslutanderätt fur stiftelse som har bildats för att främja industriellt
utvecklingsarbete
Härigenom
föreskrives följande.
1
§ Regeringen eller myndighet
som regeringen besiämmer får överlämna till stiftelse, som har bildats för atl
främja industriellt utvecklingsarbete, att pröva fråga om bidrag eller annat
stöd inom stiftelsens verksamhelsområde.
2
§ Den som hos stiftelse som
avses i 1 § har tagit befattning med fråga som anges i paragrafen får ej obehörigen
yppa vad han därvid har erfarit om affärs- eller driftsförhållanden.
Denna
lag träder i krafl den 1 juli 1979.
Prop.
1978/79:123 119
Innehåll
1. Inledning...................................................................... ...... 4
2.
Allmänna
utgångspunkter............................................ .... 10
3.
Svensk industri
- problem och utvecklingsmöjligheter.. 12
3.1 Den internationella bakgrunden ........................... .... 12
3.2 Induslrins utveckling sedan mitten
av 1960-talet.... .... 14
3.3 Branschbedömningar............................................... 17
-
Gruvindustrin........................................................ 18
-
Livsmedelsindustrin.............................................. 19
-
Textil- och
beklädnadsindustrin............................ 20
-
Trä-, massa-
och pappersindustrin....................... 21
-
Grafisk
industri .................................................... .... 24
-
Gummivaruindustrin.............................................. 24
-
Kemiska induslrin.................................................. 24
-
Petroleuminduslrin................................................ 26
-
Jord- och
stenindustrin......................................... .... 27
-
Järn-, stål-
och metallverk..................................... .... 27
-
Verkstadsindustrin
............................................... .... 31
-
Varvsindustrin....................................................... .... 34
3.4 Svensk industri inför 1980-talet............................... .... 35
3.4.1 Utgångsläget för svensk industri .................. .... 35
3.4.2 Utvecklingsperspektiv...................................... .... 39
4 Industripolitik
.............................................................. .... 44
4.1 Principiell syn på
industripolitiken............................ .... 44
4.2 Industripolitiska apekter på vissa
andra politikområden 52
4.3 Industripolitikens inriktning...................................... .... 57
4.3.1........................................................................ Riktat
bransch- och företagsstöd 57
Branschprogrammen........................................ 62
4.3.2 Finansiering och riskfrågor............................... 64
4.3.3 Småföretagsfrågor........................................... 69
4.3.4 Forsknings- och utvecklingsfrågor................... 70
4.4 Vissa intemationella frågor ..................................... 75
4.4.1 Bilaterala industriella samarbetsöverenskommelser.... 75
4.4.2 Intemationella
standardiseringsfrågor............. 76
4.4.3 Utlandsinvesteringar. Multinationella
företag.. .... 77
5
Regionala
utvecklingsfonder.......................................... .... 79
6
Åtgärder för
alt främja industriellt ulvecklingsarbete m.m 84
6.1 Nuvarande stödformer............................................. .... 84
6.2 Behov av ytterligare ålgärder ................................. 86
6.3 Ålgärder för all främja
industriellt utvecklingsarbete 88
6.3.1 Inledning.......................................................... 88
6.3.2 Stödets inriktning och former........................... 89
6.3.3 Handläggning och kapitalbehov....................... 90
6.3.4 Styrelse och administration.............................. 91
6.4 Åtgärder för att främja ökad teknikimport .............. 91
6.4.1 Inledning.......................................................... ... 91
6.4.2 Pågående verksamhet..................................... 93
6.4.3 Stöd till viss försöksverksamhet
avseende ökad teknikimport 94
7 Svensk
exportsamverkan vid systemleveranser lill induslri-
och anläggningsprojekt, m.m........................................ ... 95
Prop.
1978/79:123 120
7.1 Inledning..................................................... 95
7.1.1
Marknadsutveckling................................ 96
7.1.2
Hinder för en fortsatt
expansion av SA-exporten 97
7.2 Ålgärder
för alt främja ökad samverkan mellan företag 99
7.2.1
Målsättning och verksamhet..................... ... 99
7.2.2
Medel.................................................. . 101
8
Författningsförslag............................................ . 102
9
Hemställan....................................................... . 103
Bilaga
l.l
Sammanfattning av
promemorian (Ds I 1978: 39) Systemleveranser
till industri- och
anläggningsprojekt och remissyttranden över
promemorian ...................................................... 104
1 Systemleveranser
till industri-och anläggningsprojekl 105
1.1................................................................ Utredningen
105
1.2................................................................ Remissyttranden
108
2 Särskilt
organ för projeklexport............................. . 110
2.1
Utredningen ............................................... 110
2.2
Remissyttranden ......................................... 112
3 Fond
för finansiering av referensanläggningar.......... 115
3.1
Utredningen ............................................... 115
3.2
Remissyttranden ......................................... 116
Bilaga
1,2
Förslag
till lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att
främja
industriellt ulvecklingsarbele......................... . 118
Prop. 1978/79:123 121
Bilaga 2.
Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
Vid
regeringssammanträde 1979-03-01
Föredragande:
statsrådet Cars
Anmälan
till proposition om riktlinjer för industripolitiken, m. m. såvitt avser
handelsdepartementets verksamhetsområde
Chefen
för industridepartementet har lidigare denna dag förordat vissa ålgärder för
alt främja den svenska exporten av systemleveranser till industri- och anläggningsprojekl,
s.k. SA-leveranser. Bl.a. har han efter samråd med mig förordal alt en verksamhei
sätts igång inom SE som skall syfta till att svenska företag i ökad
utsträckning skall komma ifråga som huvudleverantörer eller leverantörer med
delat huvudansvar vid SA-leveranser. Verksamheten har givits arbetsnamnet
Svensk Projeklexport. Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om hur verksamheien
skall organiseras och ange riktlinjerna för hur den skall bedrivas.
Jag
vill emellertid dessförinnan påpeka att staten redan i viss utsträckning har
engagerat sig i främjandet av projektexport. Sålunda skall det halvslatliga
bolaget främja export av tjänster lill utvecklingsländer (prop. 1976/77: 83, NU
1976/77: 45, rskr 1976/77: 332 och prop. 1977/78:101, NU 1977/78: 44, rskr
1977/78: 212) bl. a. ägna sig åt delta. Huvudvikten beräknas komma all ligga
på tjänster från den offenlliga sektorn. Bolaget, som har fått namnet Swedec Intemalional
AB, skall enligt näringsutskotlels belänkande fä karaktären av ett
konsultbolag med förmedlarfunktioner och projekteringsorganisation, och skall
vara samordnare mellan kund och leverantör eller leverantörer. Bolaget skall
la på sig uppdrag som lotalentre-prenör, underentreprenör eller konsult. Som tolalentreprenör
skall del knyta samman projekt vari ingår både varor och tjänster. Varoma avses
då komma från den svenska induslrin. Swedec Intemalional AB har nu börjal sin
verksamhet och jag räknar med att bolaget så småningom skall kunna ta inilialiv
till inlressanta satsningar på projektexportområdet. Målet är att bolaget så
snart som möjligt skall bli självbärande och ge avkastning på satsat kapital.
Vid
övervägandet av dessa synpunkter har jag stannat för att Svensk Projektexport
bör inordnas i SE. Starka skäl lalar emellertid för atl verksamheten bör vara
organisatoriskt väl sammanhållen och målintiktad samt
Prop.
1978/79:123 122
ha stor flexibilitet. Med hänsyn härtill anserjag atl den
bör ges särskild ställning inom SE.
Efter samråd under hand med företrädare för Sveriges
allmänna exportförening förordarjag därför att en särskild nämnd för
projektexport inrättas inom SE. Nämnden bör ha ansvar för den löpande verksamheien
och utöva beslutanderätt i enskilda äienden. I nämnden bör verkslällande direktören
i SE vara ordförande. Enligt förslag i departemenlspromemorian (Ds I 1978:39)
Systemleveranser till industri- och anläggningsprojekt bör Svensk Projektexport
ges en stark näringslivsförankring. Ett flertal remissinstanser understryker
del behov som finns av alt Svensk Projektexport ges en sådan sammansäitning
alt erfarenheter av SA-leveranser garanteras. Även jag delar denna uppfattning
och förordar atl nämnden ges en stark näringslivsförankring.
Jag har därutöver räknat med all nämnden inte bygger upp
någon infor-malionsinsamlande verksamhet av formell karaklär ulan replierar
såväl på den officiella informationsbasen inom SE m. fl. organ som på den
information som finns inom näringslivet i övrigt.
Enligt vad jag nyss har förordat bör SE anförtros
uppgiften att handha stödet för svensk projektexport. Uppgiften innebär
myndighetsutövning. Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen krävs det stöd i lag för
all överlämna förvaltningsuppgift som innebär myndighetsutövning för bolag,
förening, samfällighel, stiftelse eller enskild individ. Genom lagen (1975:
490) om beslutanderätt för SE beträffande handelssekreterare m. m. har tidigare
vissa sådana arbetsuppgifter överiämnats till SE. Inom handelsdepartementet har
utarbetats förslag lill lag om beslutanderätt för SE i fråga om statligt stöd
till projektexport. Förslaget har utformats så alt regeringen får överlämna äl
SE att pröva fråga om statligt stöd liil projeklexport. I lagen tas också in en
bestämmelse om tystnadsplikt beträffande sådana uppgifter om förelagens
verksamhet som inle bör komma lill allmän kännedom.
Förslaget till lag bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 2.1
Jag har i dessa frågor samrått med chefen för
industridepartementet.
Medelsbehov
Chefen för industridepartementet har lidigare redogjort
för riktlinjerna för verksamheten och principema för de medel som skall utgå i
syfte att främja svensk exportsamverkan vid systemleveranser till induslri-
och anläggningsprojekt. Medel kan därvid utgå för förprojekterings-, seminarie-
och utbildnings- samt anbuds verksamhei.
Studier av företagens nuvarande insatser på
förprojekterings- samt i seminarie- och utbildningsverksamhet ger vid handen
att en medelsram på 17 milj. kr. för budgetårel 1979/80 bör kunna ge en god
stimulans till nya projektidéer. Beloppet har beräknats för att täcka även den
administrativa kostnaden för SE med anledning av delta slöd.
Medelsramen för anbudskoslnadsstödet harjag beräknat ulifrån
företa-
Prop.
1978/79:123 123
gens nuvarande anbudskostnader. Jag har därvid tagit i
beaktande att det totala belopp som svenska företag i dagsläget satsar på
framtagande av anbud uppgår till storleksordningen 200 milj. kr. perår. Med
beaktande av atl SA-området generellt sett är cn växande sektor samt att syftet
med stödet primärt är att öka de av företagen nedlagda resurserna i
anbudsfasen, förordarjag att ett betydande belopp satsas på denna stödform.
Jag har beräknat eti belopp om 30 milj. kr. för detta ändamål under budgetåret
1979/80. Beloppet har beräknats föratt täcka även den administrativa kostnaden
för SE med anledning av detta stöd. Jag har därvid tagil hänsyn till den prioritering
mot nya typer av projekt, som chefen för industridepartementel tidigare denna
dag har redovisal.
Jag förordar vidare att bolaget äger rätt att disponera
återbetalda anbudsmedel för täckande av anbudskostnader för nya projekt.
SE bör inkomma med en redovisning av behov av
administrativa resurser med anledning av de nya stödformema.
Administrationskostnaderna bör, somjag tidigare har nämnt, inrymmas i de belopp
somjag har angett.
Jag förordar alltså att ett reservationsanslag av
sammanlagt 47 milj. kr. med benämningen Stöd till svensk projeklexport tas upp
på statsbudgeten för nästa budgetär.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag
att regeringen föreslår riksdagen att
1. antaga inom handelsdepartementet upprättat
förslag till lag om
beslutanderätt för Sveriges exportråd beträffande projektexport,
2.
godkänna de
grunder för stöd till förprojektering samt seminarie-och utbildningsverksamhet
som har förordats,
3.
godkänna de
grunder för anbudskoslnadsstöd som har förordats,
4.
bemyndiga
regeringen att vidtaga sädana ändringar i avtalet mellan staten och Sveriges
allmänna exportförening om Svriges exportråd som kan föranledas av vad jag har
angivit i det föregående,
5.
till Stöd lill
svensk projeklexport för budgetåret 1979/80 under elfte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 47 000000 kr.
Prop. 1978/79:123 124
Bilaga
2.1
Förslag
tiil
Lag
om beslutanderätt för Sveriges exportråd beträffande projektexport
Härigenom
föreskrivs följande.
1
§ Regeringen fär överlämna till
Sveriges exportråd att pröva fråga om stöd lill systemleveranser lill stora induslri-
och anläggningsprojekt ulomlands (projektexport).
2
§ Den som hos Sveriges
exportråd har tagit befattning med fråga som anges i I § får ej obehörigen yppa
vad han därvid har erfarit om affärs- eller driftförhållanden.
Denna
lag träder i kraft den I juli 1979.
Norstedts Tryckeri. Stockholm 1979
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
117 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (115)
115 kopplingar i 68 dokument.
- Skr. 2023/24:140 2024 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 94 i texten
- Skr. 2022/23:140 2023 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 106 i texten
- Skr. 2021/22:140 2022 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 106 i texten
- Skr. 2020/21:140 2021 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 105 i texten
- Skr. 2018/19:140 2019 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 105 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- Eklund, Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, 1983 s. 44 om s. 61 · s. 328 i texten