med förslag till lag om finansbolag, m. m.
155 sidor, varav 149 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 149 av 155 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:170, med förslag till lag om finansbolag, m. m.
Dokumentets text
. Prop. 1978/79:170
Regeringens proposition
1978/79:170
med
förslag till lag om finansbolag, m. m.;
beslutad
den 22 mars 1979.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll denna dag.
På
regeringens vägnar
OLA
ULLSTEN
INGEMAR
MUNDEBO
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås en lag om finansbolag med bestämmelser om bl. a.
offentlig tillsyn över sådana bolag till skydd för långivare och kunder. Lagen
skall omfatla företag som ägnar sig åt factoring, leasing och annan
finansieringsverksamhet, om finansföretaget är bankägt eller om nettovärdet av
tillgångarna i verksamheten uppgår till minst 10 milj. kr. Lagen skall dock
inte gälla bl. a. företag, vars verksamhet avser finansiering i samband med
avsättning av tjänster eller varor från företaget eller armat företag i samma
koncern.
Verksanihet
som omfattas av lagen får drivas endast av aktiebolag. Bolag som driver sådan
verksamhet kallas finansbolag. I syfte att väma om finansbolagens soliditet
föreslås att finansbolag skall ha eget kapital till visst lägsta belopp i
förhållande till bolagets upplåning.
Finansbolag
skall stå under tillsyn av bankinspektionen. Inspektionen skall godkänna
finansbolags bolagsordning och får vid behov utse en revisor i bolaget.
Reglerna om tUlsyn har utformats efter förebild i bl. a. lagen (1963: 76) om
kreditaktiebolag.
Lagstiftningen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1980 med vissa övergångsbestämmelser.
1
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 170
Prop. 1978/79:170 2
1
Förslag till Lag om finansbolag
Härigenom
föreskrivs följande.
Allmänna
bestämmelser
1
§ Med finansieringsverksamhet
förstås i denna lag näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit
eller att medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller
upplåta lös egendom till nyttjande.
2
§ Denna lag gäller med de
undantag som anges i 3 § företag som driver finansieringsverksamhet, om
1.
företaget helt eller delvis ägs
av bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller
dotterbolag till sådant bankinstitut, eller
2.
nettovärdet av tillgångarna i
verksamheten enligt fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret
har utgjort minst tio miljoner kronor och det inte finns anledning antaga att
värdet därefter har nedgått under detta belopp, eller
3.
det eljest är uppenbart att
nettovärdet av tillgångarna i verksamheten överstiger tio miljoner kronor.
3 §
Lagen gäller inte företag som avses i 2 § 2 och 3, om finansie
ringsverksamheten
1.
avser finansiering endast i
samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller
säljs av företaget eller av annat företag i samma koncern eller med annat nära
samband som anges i 4 § andra stycket, eller
2.
tillgodoser finansieringsbehov
endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap och om
medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.
Lagen
gäller inte heller företag som omfattas av annan lagstiftning om särskild
tillsyn.
4 §
Finns nära samband mellan två eller flera företag, skall vid till-
lämpning av 2 § 2 och 3 hänsyn tagas till det sammanlagda nettovär
det av tillgångarna i finansieringsverksamheten.
Nära
samband skall anses föreligga om företagen leds av samma eller i huvudsak samma
personer eller om vinsten av företagens verksamhet helt eller till betydande
del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma
personer.
Finansbolag
5 §
Företag, för vilket lagen enligt 24 §§ gäller, skall vara aktie
bolag. Sådant bolag kallas finansbolag.
Finansbolag
skall genom beslut av bankinspektionen införas i en särskild förteckning hos
inspektionen. Omfattas bolag inte längre enligt 24 §§ av lagen, skall det
genom beslut av inspektionen avföras
Prop. 1978/79:170 3
ur
förteckningen. Intill dess bolaget har avförts ur förteckningen anses det som
finansbolag.
6 §
För finansbolag gäller vad som är föreskrivet om aktiebolag i
allmänhet, om annat ej följer av denna lag.
Vid tillämpning av
bestämmelserna i 10 kap. 4 § första stycket 4 aktiebolagslagen (1975: 1385) i
fråga om finansbolag skall med låneskuld och annan där angiven förpliktelse
jämställas förvärv av fordringar och upplåtelse av egendom som avses i 1 §.
7 §
Finansbolag skall ha eget kapital till visst lägsta belopp som är
betryggande i förhållande till bolagets upplåning. Det egna kapitalet
anses betryggande, om upplåningen inte överstiger tolv och en halv
gånger bolagets eget kapital. Om särskilda skäl föreligger kan bank
inspektionen medge högre upplåning, dock högst till tjugo gånger bola
gets eget kapital.
Som
eget kapital skall vid tillämpning av första stycket anses vad som enligt 57 §
lagen (1955:183) om bankrörelse gäller som eget kapital.
8 §
I finansbolag skall minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara
auktoriserad revisor eller auktoriserat revisionsbolag.
Tillsyn
m. m.
9 §
Finansbolag, som är upptaget i den i 5 § andra stycket angivna
förteckningen, står under tillsyn av bankinspektionen.
10 §
Finansbolags bolagsordning skall godkännas av bankinspektio
nen. Detsamma gäller ändring av bolagsordningen.
Godkännande enligt första
stycket skall vägras, om bolagsordningen strider mot denna lag eller annan
författning, som reglerar finansbolags verksamhet, eller innehåller sådan
bestämmelse eller har sådan brist att en sund utveckling av bolagets
finansieringsverksamhet kan äventyras.
Har bankinspektionen
vägrat godkänna finansbolags bolagsordning eller ändring av den och har bolaget
ej inom skälig tid gjort sådan ändring som leder till godkännande, får
inspektionen förbjuda bolaget att driva finansieringsverksamhet som avses i 24
§§.
11 §
Bankinspektionen skall övervaka att finansbolag följer denna lag
och annan författning, som reglerar finansbolags verksamhet, föreskrift
som har meddelats med stöd av denna lag samt bolagsordningen och de
beslut som med stöd av lag eller bolagsordningen har meddelats av bo
lagsstämman eller styrelsen.
Det åligger
bankinspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa finansbolags
finansieringsverksamhet i den mån det behövs för kännedom om de förhållanden
som kan inverka på bolagets säkerhet eller annars är av betydelse för en sund
utveckling av finansieringsverksamheten.
Bankinspektionen är ej
skyldig att vaka över att sådana bestämmelser iakttages som gäller rättigheter
och skyldigheter för aktieägare i finansbolag i förhållande till bolaget eller
till annan aktieägare eller sådana bestämmelser som angår bolagets inre
angelägenheter.
Prop.
1978/79:170 4
12 §
Bankinspektionen utövar tillsyn med ledning av handlingar, som
finansbolag enhgt denna lag skall lämna till inspektionen, och upplys
ningar som inspektionen inhämtar vid undersökning hos bolaget eller på
annat sätt.
Undersökning
hos finansbolag skall äga rum när bankinspektionen anser det behövligt eller
när regeringen beslutar om det.
13 §
Om bankinspektionen anser det behövligt, får inspektionen för
ordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i revisionen av finans
bolag. Inspektionen kan när som helst återkalla sådant förordnande och
i stället utse ny revisor.
Finansbolaget
skall till revisor, som har förordnats enligt första stycket, utge ersättning
med belopp som bankinspektionen bestämmer.
14
§ Bankinspektionen får kalla
till sammanträde med finansbolags styrelse eller begära att styrelsen kallar
till extra bolagsstämma. Har styrelsen ej efterkommit sådan begäran, får
inspektionen kalla till extra bolagsstämma. Företrädare för inspektionen får
närvara vid styrelsesammanträde, som inspektionen har utlyst, och vid
bolagsstämma samt deltaga i överläggningarna.
15
§ Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur finansbolags
räkenskaper skall föras och hur värdehandlingar skall förvaras och inventeras.
16
§ Finansbolag skall på tid och
sätt som bankinspektionen bestämmer
1.
hålla bolagets kassa, övriga
tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för
granskning av inspektionen,
2.
upprätta och till inspektionen
lämna översikt som visar bolagets tillgångar och skulder,
3.
till inspektionen lämna
årsredovisning och i förekommande fall koncernredovisning samt
revisionsberättelse och protokoll vid ordinarie bolagsstämma,
4.
i övrigt lämna inspektionen
alla de upplysningar och uppgifter som inspektionen anser behövliga för
tillämpningen av denna lag.
17 §
Har finansbolag fattat beslut som strider mot denna lag eller an
nan författning, som reglerar finansbolags verksamhet, mot föreskrift
som har meddelats med stöd av denna lag eller mot bolagsordningen, får
bankinspektionen förbjuda att beslutet verkställs. Har beslutet verkställts,
får inspektionen förelägga bolaget att göra rättelse, om det kan ske.
Driver
finansbolag verksamhet i strid med de i första stycket angivna reglerna för
verksamheten, får bankinspektionen förelägga bolaget att inom viss tid göra
rättelse, om det kan ske. Görs ej rättelse och föreligger missförhållande av
så allvarlig beskaffenhet att det kan äventyra en sund utveckling av bolagets
finansieringsverksamhet, får inspektionen förbjuda bolaget att driva
finansieringsverksamhet som avses i 24 §§.
18 §
Bankinspektionen får meddela finansbolag skriftlig erinran, om
inspektionen anser det påkallat för att avhjälpa allvarligt missförhållan
de i bolagets finansieringsverksamhet eller för att annars säkerställa en
sund utveckling av denna.
Prop.
1978/79:170 5
19
§ Till bestridande av kostnaden
för bankinspektionens tillsynsverksamhet skall finansbolag årligen erlägga
bidrag enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen. Bidraget får
ej överstiga fem tusendels procent av nettovärdet av tillgångarna i bolagets
finansieringsverksamhet närmast föregående räkenskapsår.
20
§ Om det kan antagas att ett
företag driver sådan finansieringsverksamhet att denna lag är tillämplig, får
bankinspektionen förelägga företaget att till inspektionen lämna de
upplysningar om sin verksamhet som behövs för att bedöma om lagen är
tillämplig.
Företag
som driver finansieringsverksamhet som avses i 24 §§ utan att vara aktiebolag,
får av bankinspektionen meddelas förbud att driva sådan verksamhet. Innan
sådant beslut fattas, skall företaget beredas skälig tid att överföra
verksamheten till aktiebolag.
Vite
21 §
Meddelar bankinspektionen föreläggande eller förbud enligt den
na lag får inspektionen utsätta vite.
Besvär
22 §
Bankinspektionens beslut enligt denna lag överklagas hos rege
ringen genom besvär. Inspektionens beslut har omedelbar verkan, om ej
annat beslutas.
Tystnadsplikt
23 §
Den som är eller har varit verksam hos finansbolag får ej obe
hörigen yppa vad han därvid har fått veta om annans affärsförhållanden
eller personliga förhållanden.
Första
stycket gäller också den som hos bankinspektionen har tagit befattning med
ärende enligt denna lag.
Straff
24 §
Styrelseledamot eller befattningshavare hos finansbolag som upp-
såthgen eller av oaktsamhet genom oriktig bokföring eller på annat sätt
lämnar bankinspektionen felaktiga upplysningar om verksamheten döms,
om gärningen ej är ringa, till böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma
gäller den som med anledning av föreläggande enligt 20 § första stycket uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar bankinspektionen felaktiga upplysningar om
verksamheten.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.
Bestämmelserna i 20 § första stycket, 21 och 22 §§, 23 § andra stycket och 24 §
andra stycket träder dock i kraft den 1 oktober 1979.
2. Företag som vid lagens ikraftträdande driver
finansieringsverksamhet och som inte uppfyller kravet på eget kapital enligt 7
§ första stycket får utan hinder av detta fortsätta verksamheten till utgången
av år 1982. *
3. Bestämmelsen i 8 § tillämpas från och med första
ordinarie bolagsstämma som hålls efter lagens ikraftträdande.
4. Den som vid lagens ikraftträdande driver
finansieringsverksamhet och inte är aktiebolag får utan hinder av 5 § första
stycket fortsätta verksamheten till utgången av år 1982. Bestämmelserna i 9,
1119 och 2124 §§ gäller i tillämpliga delar i fråga om sådant företag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:170
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
Härigenom
föreskrivs att 2 § lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Denna lag gäller ej i fråga om Denna lag gäller ej i fråga om
verksamhet
som står under tillsyn verksamhet som står under tillsyn
av bankinspektionen eller försäk- av bankinspektionen eller försäk
ringsinspektionen, ringsinspektionen. Lagen gäller
dock i fråga om verksamhei som drivs av finansbolag enligl lagen
(1979: 000) om finansbolag.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:170
3
Förslag till
Lag
om ändring I kreditupplysningslagen (1973:1173)
Härigenom föreskrivs
att 1 § kreditupplysningslagen (1973: 1173) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Denna
lag gäller yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet. Förmedling av
upplysningar mellan kreditinrättningar omfattas dock ej av lagen, i den mån
det är fråga om Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB eller
kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn. Ej heller gäller lagen
förmedling av upplysningar mellan företag inom samma koncern.
Föreslagen
lydelse
1
§
Denna
lag gäller yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet. Förmedling av
upplysningar mellan kreditinrättningar omfattas dock ej av lagen, i den mån
det är fråga om Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB eller annan
kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn än finansbolag enligt lagen (1979:000)
om finansbolag. Ej heller gäller lagen förmedling av upplysningar mellan
företag inoin samma koncern.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980.
Prop. 1978/79:170 8
Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1978-11-16
Närvarande:
statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther,
De Geer, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam.
Föredragande:
statsrådet Mundebo
Lagrådsremiss
med förslag till lag om finansbolag, m. m.
1
Inledning
Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallades år 1975 sakkunniga med uppdrag
att göra en utredning om finansieringsbolagen m. m. (Fi 1975: 08). De
sakkunniga antog namnet finansieringsbolagskommit-tén. I betänkandet! (SOU
1977: 97) Finansieringsbolag har kommittén lagt fram förslag till dels lag om
finansieringsbolag, dels ändringar i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska
medel. Av skäl till vilka jag återkommer i det följande behandlas inte i detta
lagstiftningsärende frågan om ändring i den kreditpolitiska lagstiftningen.
Till
protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av finan-sieringsbolagskommitténs
betänkande som bilaga 1 och kommitténs förslag till lag om finansieringsbolag
som bilaga 2.
Beträffande
finansieringsbolagskommitténs närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Till detta har fogats en reservation av ledamoten Carl Göran Regnéll och ett
särskilt yttrande av experterna Claes-Olof Livijn och Lars-Olof Ödlund.
Yttranden
över betänkandet har efter remiss avgetts av kammarrätten i Stockholm,
datainspektionen, statistiska centralbyrån, bankinspektionen,
konjunkturinstitutet, kommerskollegium, patent- och registreringsverket,
näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket, statens industriverk,
fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, delegationen
för företagens uppgiftslämnande (DEFU), Svenska bankföreningen, Sveriges
föreningsbankers förbund. Sparbankernas Bank, Finansieringsföretagens förening,
Kooperativa förbundet (KF), Sveriges industriförbund, Svenska handelskammarförbundet.
Svenska
'
Betänkandet är undertecknat av riksbanksdirektören Kurt Eklöf, ordförande, och
riksdagsledamöterna Paul Jansson och Carl Göran Regnéll.
Prop. 1978/79:170 9
företagares
riksförbund, Sveriges hantverks- och induslriorganisalion (SHIO), Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges ackordscentral. Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO).
Till
riksbanksfullmäktiges yttrande var fogad en reservation av ledamoten Allan Hemelius.
Post-
och Kreditbanken, PK-banken, har anslutit sig till Svenska bankföreningens
yttrande. Svenska sparbanksföreningen har instämt i Sparbankemas Banks
yttrande och Föreningsbankemas Bank har instämt i Sveriges föreningsbankers
förbunds yttrande.
Kommerskollegium
har överlämnat yttranden från Gotlands handelskammare och Västerbottens
handelskammare. Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet har
avgett gemensamt yttrande, i vilket Sveriges grossistförbund har instämt.
Familjeföretagens förening har anslutit sig till SHIO:s yttrande.
Yttranden
över betänkandet har också lämnats av Direktförsäljningsföretagens förening,
Motorbranschens riksförbund, Svenska civilekonomföreningen, Svenska
postorderföreningen, Svensk industriförening, Sveriges bilindustri- och bilgrossisiförening,
Conto Företagen Aktiebolag, Independent Leasing Aktiebolag, Independent Factoring
Aktiebolag, IKANO Finans Aktiebolag, Saab Scania Aktiebolag och Aktiebolaget
Volvofinans. Elektriska hushållsapparat leverantörer och Sveriges radioleverantörer
har avgett gemensamt yttrande.
En
sammanställning av remissyttrandena, såvitt avser förslaget till lag om
finansieringsbolag, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Lagen
om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975 och gällde till
utgången av år 1977. Lagens giltighet har därefter förlängts till utgången av år
1978 (prop. 1977/78: 33, FiU 1977/78: 8, rskr 1977/78: 66, SFS 1977: 1098).
Frågan om att vidga den kreditpolitiska lagstiftningen till att omfatta också
finansieringsverksamhet enligt finansieringsbolagskomit-téns förslag har tagits
upp i prop. 1978/79: 47 om fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska
medel. Jag har där anfört att jag avser att föreslå regeringen att tillkalla
en utredning för att se över den kreditpolitiska lagen m. m. Beträffande finansieringsbolagskommitténs
förslag att vidga lagen till alt i vissa avseenden omfatta
finansieringsbolagen anförde jag att slutlig ställning till förslaget inte
borde tas förrän den blivande utredningen har gjort en översyn av lagen.
Möjligheten att på grund av ett delförslag tidigare föra in
finansieringsbolagen under den kreditpolitiska lagen i något eller några
hänseenden borde dock stå öppen.
Till
följd av det nu anförda kommer jag inte att nu ta upp finansierings bolagskommitténs
förslag såvitt avser den kreditpolitiska lagstiftningen.
Prop. 1978/79:170 10
2
Allmänt om finansföretag och deras verksamhet
Under
den senaste tjugoårsperioden har kreditgivning i allt större omfattning kommit
att ske i former som delvis är nya och delvis är vidareutvecklingar av
bankernas kreditgivning. Sådana former är factoring, leasing,
kontokortskrediter, avbetalnlngsfiaansiering, lagerfinansiering m.m.
Finansiering i sådana former utövas i betydande omfattning av andra företag än
banker och övriga kreditinstitut som förekommer på den organiserade
kreditmarknaden. Därmed brukar förstås den marknad på vilken de kreditinstitut
uppträder, som är föremål för särskild tillsyn. De företag som ägnar sig åt de
nyss berörda formerna för kreditgivning och annan finansiering bmkar betecknas
som finans- eller finansieringsföretag. Deras verksamhet omfattas inte av
någon särskild tillsynslagstiftning. De olika finansieringsformer som
finansföretagen ägnar sig åt beskrivs närmare i finansieringsbolagskommitténs
betänkande (s. 43111). Här skall lämnas en kort beskrivning av dem.
Factoring
kännetecknas av att en säljare får kredit av factoring-företaget factorn
mot att detta fär säkerhet i säljarens fakturafordringar. Säkerhet lämnas
genom att säljaren förklarar sig pantförskriva sina i framtiden uppkommande
fakturafordringar till factom (faktura-belåning). Factorn kan också förvärva
fordringarna (fakturaköp). Säljaren har rätt att, ofta omedelbart efter
fakturering, disponera av factorn tillhandahållna medel upp till viss
procentuell andel av fakturavärdet. Vid fakturabelåning får han disponera 7080
% av fakturavärdet och vid fakturaköp 8090 %. När köparen har betalat
fordringen sker i båda fallen slutavräkning, då bl. a. ersättningen till factorn
slutligt regleras.
Factoring
är inte bara en form för finansiering. Det innefattar också reskontrahantering,
likvidmottagning och annan service åt factoringkun-derna. Ofta kombineras factoring
med kreditrisktäckning, som innebär att factorn från säljaren övertar risken
för försummad betalning. Factorn åtar sig att betala fakturabeloppet till
säljaren viss tid efter förfallodagen oavsett om köparen då har betalat eller
inte. Reskontrahantering innebär att säljarens kundreskontra förs av factorn.
Annan service i samband med factoring är t. ex. hjälp med bokföring och
inkassering. Sådana servicefunktioner förekommer inte vid fakturaköp. Factorn
har då själv blivit borgenär och har att i eget intresse bevaka sin rätt.
Den
i Sverige vanligaste formen av factoring är fakturabelåtiing. Finansiering
genom fakturaköp förekommer framför allt i samband med export, där ett svenskt factoringföretag
samverkar med ett factoringfö-retag i importlandet. Den svenske factorn köper
fakturafordringarna av exportören, medan den utländske factorn påtar sig
kreditrisken, dvs. åtar sig att betala till den svenske factorn vid köparens
betalningsförsummelse. Den utländske factorn tar också emot och
vidarebefordrar betalning från köparna till den svenske factorn.
Prop. 1978/79:170 11
Den
svenska factoringmarknaden domineras i hög grad av bankägda finansföretag.
Dessa svarar för mer än 90 % av marknåden. Utvecklingen av factoringverksamheten
framgår av tabell i slutet av detta avsnitt.
Leasing förekommer i två
delvis skilda former, finansiell leasing och operationell leasing.
Med operationell leasing
brukar förstås nyttjanderättsupplåtelse av lös egendom vanligen kombinerad med
ett åtagande från upplåtaren att utföra service på egendomen. Upplåtaren är
normalt verksam i den bransch där handel med sådan egendom regelmässigt
förekommer. Egendomen upplåts ofta för kortare tid och en nyttjanderättshavare
avlöser ofta en annan. Operationell leasing anses till skillnad från finansiell
leasing inte vara en finansieringsform. Gränsen mellan de båda formerna är emellertid
inte helt klar.
Finansiell leasing
kännetecknas av följande huvuddrag. Leasingkunden avtalar med leasingföretaget
att detta skall förvärva viss bestämd egendom, exempelvis maskinutrustning.
Leasingföretaget köper utmstningen och upplåter nyttjanderätten till denna för
en längre tid, oftast för större delen av egendomens ekonomiska livslängd.
Under den tiden kan kunden inte säga upp avtalet och leasingföretaget kan göra
det bara om kunden brister i sina åtaganden. Leasingavgiften, som vanligen eriäggs
kvartalsvis i förskott, anpassas så att summan av avgifterna svarar mot
egendomens köpeskilling. Leasingföretaget är vanligen ett finansföretag utan
direkt anknytning med den bransch som handlar med berörda varor och åtar sig inte
service på egendomen.
Leasing
av bilar behandlas i prop. 1977/78: 137 om vissa yrkestrafikfrågor m. m. Där
redogörs (s. 5456) för hur sådan leasing går till och vilken omfattning den
har.
Leasinginvesteringarna
svarade år 1969 mot 1 % av industriinvesteringarna i Sverige. Ar 1976 hade
deras andel stigit till ca 4 %. Finansiell leasing bedrivs i vårt land av ett
tiotal företag, de flesta bankägda. De senare svarar för ungefär två
tredjedelar av marknaden.
Leasingverksamheten
som bedrivs av finansföretagen kan illustreras med följande sammanställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ä r
1977 (milj. kr.)
Ä r
1976 (milj. kr.)
2 452,1
1 810,1
828,7 102,5 726,2
592,9
38,1
554,8
95,2 13,6 81,6
49,2
3,4
45,8
Leasingobjekt
till anskaffningsvärde per 31 dec
Under
året nyanskaffade leasingobjekt därav bilar och bussar
maskiner
och övriga inventarier
Försäljningsvärde
av sålda leasingobjekt därav bilar och bussar
maskiner
och övriga inventarier
Källa:
Statistiska centralbyrån (SCB), statistiska meddelanden K 1978: 8.
Prop. 1978/79:170 12
Kontokortskrediter
är av olika slag. De kännetecknas emellertid i allmänhet av att
kontoinnehavaren har rätt att intill ett visst i förväg bestämt belopp få
kredit vid köp av varor hos säljare, som har anslutit sig till det
kontokortssystem till vilket köparens kort är knutet.
Kontokorten
kan delas upp i betalkort och kreditkort. Skulden som uppkommer vid användning
av betalkort skall normalt betalas inom en begränsad tid, ofta 30 dagar.
Formlig ränta utgår oftast inte, däremot faktureringsavgift. Den skuld som
uppstår vid användning av kreditkort får amorteras under en längre tid. Varje
amortering skapar utrymme för ny kredit.
Kontokortssystemen
administreras på olika sätt. I vissa sköts finansiering och administration av
ett företag som är fristående i förhållande till det eller de
försäljningsföretag som är knutna till systemet. När ett sådant system inte är
knutet endast till visst försäljningsföretag utan står öppet för olika
branscher och företag brukar det betecknas externt kontosystem. När det
däremot är begränsat till visst eller vissa företag betecknas det legokontosystem.
Det finns också kontokortssystem som administreras och finansieras av säljföretagen
själva, s. k. interna kontosystem.
I
kontokortssystem med en från säljföretaget fristående finansiär oftast ett
finansföretag står denne risken för utebliven betalning. Finansiären tillför
fortlöpande säljföretaget medel som med avdrag för ersättning svarar mot
summan av de vid försäljning lämnade krediterna. Köparna skall sedan betala
skulden direkt till finansiären.
Finansieringsbolagskommittén
anger att det finns ett 40-tal kreditkortsystem i Sverige. Det största
köpkort är knutet till ca 10 000 specialaffärer, varuhus, researrangörer,
bilverkstäder och ca 2 000 bensinstationer. Antalet kreditkortsystem, särskilt
legokontosystemen, har ökat kraftigt under de senaste åren. Det antas att
kontokortskrediterna kommer att delvis ersätta avbetalningshandeln.
Med
avbetalningsfinansiering menas att någon utomstående bank, finansföretag
eller annan finansierar avbetalningssäljares verksamhet. Detta sker genom
lån mot säkerhet i säljarens fordran enligt avbetalningskontrakt. Vid s. k.
diskontering av avbetalningskontrakt lämnas lån för varje enskilt kontrakt.
När finansieringen baseras på summan av en säljares utestående avbetalningsfordringar
används termen belåning av avbetalningskontrakt. Då har säljaren en krediträtt
hos finansiären med ett i förväg bestämt tak för krediten. Säljaren kan sedan
inom ramen för sina avbetalningsfordringar och högst till taket utnyttja
krediten.
Avbetalningsfinansiering
förekommer också i den formen att finansiären köper säljarens
avbetalningskontrakt. Det är en i vårt land förhållandevis ovanlig
finansieringsform.
Avbetalningsfinansiering
motsvarar värdemässigt omkring en tredjedel av finansföretagens hela
verksamhet. Krediter med avseende på
Prop.
1978/79:170 13
fordonsförsäljningen
upptar omkring hälften av hela avbetalningsfinansieringen. Dessa ombesörjs i
huvudsak av leverantörsanknutna finansföretag. Såväl fordonskrediterna som
annan avbetalningsfinansiering kan delas upp i företagskrediter och
konsumentkrediter, som bortsett från fordonskrediterna upptar omkring en
sjättedel resp. en tredjedel av hela avbetalningsfinansieringen. Eftersom fordonskrediterna
dominerar avbetalningskrediterna är det företrädesvis de till biltillverkarna
svenska och utländska knutna finansföretagen som särskilt har specialiserat
sig på avbetalningsfinansiering.
De
nu beskrivna finansieringsformerna är de värdemässigt viktigaste på den svenska
marknaden. Därjämte finns ett flertal andra kreditgiv-ningsformer som
finansföretagen utövar. Ett exempel är c o n f i r -m i n g, som främst
förekommer i samband med internationell handel. Vid confirming betalar normalt
finansföretaget leverantören kontant och drar i samband med detta en växel på
mottagaren av varorna. Elt annat exempel ärs. k. lagerfinansiering.
Finansföretaget tillhandahåller då kunden medel i viss proportion till värdet
av kundens lager. Efter hand som varor tas ur lagret amorteras lånen.
Härutöver lämnar finansföretagen kredit mot säkerhet bl. a. i hyreskontrakt,
fritidshus och premieobligationer.
Beträffande
det närmare tillvägagångssättet vid finansföretagens kreditgivning och deras
verksamhet i övrigt hänvisas till finansieringsbolagskommitténs betänkande.
En del av de kreditgivningsformer
som används av finansföretagen är sådana att de i och för sig skulle kunna ingå
i banks verksamhet. Bankerna har emellertid i de fall de har tagit upp sådan
verksamhet förlagt den till dotterbolag. På marknaden förekommer således f. n.
dels finansföretag som helt eller delvis ägs av bank, dels sådana som är
fristående från bankerna. Vissa av de senare är dotterbolag till produktions- och
försäljningsföretag, ofta med huvudsaklig uppgift att lämna kredit med avseende
på produkter som framställs inom den egna koncernen. Kredit-gi'vning för sådant
ändamål kan också förekomma inom de producerande företagen själva. De bankägda
finansföretagen utgör såtillvida ett undantag i fråga om tillsynen att
bankinspektionen i sin tillsyn över bankerna också följer deras dotterbolag.
Regeringen har nämligen i samband med att tillstånd har getts för bank att
förvärva aktier i sådant bolag föreskrivit att banken skall medge inspektionen
viss insyn i bolaget. De finansföretag samtliga aktiebolag som ägs av bankema
har i sina bolagsordningar en bestämmelse om att deras upplåning inte får
överstiga 12,5 gånger det egna kapitalet. Denna bestämmelse om kapitaltäckning
har kommit till och förts in i bolagsordningarna efter överenskommelse mellan
bankinspektionen och bankerna.
Finansföretagen
har järhsides med finansieringsverksamheten utvecklat olika former av
administrativ service ät sina kunder. Vanligt är exempelvis att de i samband
med factoring sköter fakturering åt kundföre-
Prop. 1978/79:170 14
tagen. Exempel på andra administrativa tjänster som utförs
av finansföretagen är likvidmottagning för kunderna, betalningspåminnelser, res-kontraföring
och olika datatekniska tjänster.
Finansföretagen och deras verksamhet har under den senaste
tioårsperioden expanderat mycket kraftigt. De har därigenom kommit att få en
allt större betydelse på den svenska kreditmarknaden. Inte minst har de kommit
att starkt bidra till näringslivets finansiering. Främst är det de mindre och
medelstora företagen som har tillgodogjort sig deras tjänster vad gäller såväl
finansiering som administrativ service. Dessa företag har ofta svårt att
prestera säkerheter som kan godtas av bankerna. Det är därför fördelaktigt för
dem att utnyttja factoring, leasing m. m. som inte kräver särskilda säkerheter.
Det är dessutom för dem särskilt värdefullt att utnyttja finansföretagens
administrativa service som bygger på rationell hantering baserad bl. a. på
datateknik. De mindre företagen kan inte själva utveckla sådana rutiner.
Den officiella statistiken över finansföretagen
(statistiska centralbyrån använder beteckningen finansieringsföretag) omfattar
för år 1977 71 företag. Dessas sammanlagda balansomslutning per bokslutsdagen
år 1977 var 12 599 milj. kr. För år 1976 var motsvarande siffra 10 089 milj.
kr.
Medel för finansföretagens verksamhet lånas upp av olika
långivare som framgår av följande tabell. Största delen av upplåningen sker på
den fria kreditmarknaden, även kallad specialinlåningsmarknaden. Det är en
öppen marknad för kortfristig långivning. Som långivare uppträder där bl. a.
stora industriföretag, stiftelser och organisationer. Långivningen är ett sätt
för dessa att placera likvida överskottsmedel. Finansföretagen tar också upp
lån i bank, främst i form av checkräkningskrediter. Upplåning frän enskilda
personer förekommer inte i nämnvärd omfattning. Finansföretagens upplåning vid
utgången av åren 1976 och 1977 fördelad på olika långivare framgår av följande
sammanställning.
1977
1976
(milj. kr.)
(milj. kr.)
Koncernskulder
717,0
Lån' och
låneväxlar från:
Staten
85,4
5,0
Kommuner
och landsting
84,5
18,4
Banker
1431,5
2 020,1
Ändra
finansiella företag
521,7
616,4
Pensions-
och personalstiftelser
116,3
, ,
Övriga
svenska företag
6 610,1
4 683,1
övriga
svenska långivare
519,8
811,9
Utländska
långivare
99,1
124,8
Summa
lån och koncernskulder
10 185,4
8 279,7
därav mot bankgaranti
644,4
329,3
Obligations-
och konverteringslån
12,5
194,1
Förlagslån
296,0
Källa: SCB, statistiska meddelanden K 1978: 8.
Här ingår koncernskulder 1976. Förändringstalen för de
olika långivarna 1977 blir därigenom osäkra.
Företagens
utestående krediter vid utgången av åren 1976 och 1977 leasingverksamheten
dock undantagen var ca 7 400 resp. 9 600 milj. kr.
Som
en jämförelse kan nämnas att bankaktiebolagen vid utgången av år 1977 hade en
total utlåning om 104 413 milj. kr. Sparbankernas och föreningsbankernas
utlåning var vid samma tidpunkt 49 460 milj. kr. resp. 10 685 milj. kr.
På
grund av vissa förändringar i fråga om statistiken för år 1977 är denna inte i
alla avseenden jämförbar med statistik för tidigare år. Man kan emellertid av
följande sammanställning över finansföretagens utestående krediter få en god
uppfattning om den utveckling som företagens kreditgivning har genomgått under
den senaste tioårsperioden (samtliga siffror avser milj. kr. vid utgången av
resp. år).
Är
Koncern-
Konto-
Factoring
Lager-
Av-
Fordringar Övriga
Summa
fordringar
' korts-
och
finansie-
betalning
i pantlåne
- lån
utestående
fordringar
confirming
ring
rörelse
krediter
1968
15,5
82,1
155,2
706,3
27,4
661,6
1 648,1
1969
17,4
142,4
253,6
760,9
24,4
961,3
2 160,0
1970
4,4
132,2
287,6
1 104,6
24,5
1 161,5
2 714,8
1971
4,4
153,1
255,5
1 135,6
24,0
1 136,3
2 708,9
1972
1,8
198,9
424,9
1 165,5
22,8
1 146,1
2 960,0
1973
1,8
225,3
552,7
1 245,4
23,1
1 215,3
3 263,6
1974
12,3
339,5
942,2
1 594,8
27,1
I 631,1
4 547,0
1975
47,2
464,0
992,1
2 223,3
31,1
2 070,3
5 828,0
1976
23,2
686,7
1 276,8
2 772,6
35,9
2 613,2
7 408,4
1977
445,4
1 206,3
1 602,1
619,3
3 189,5
36,6
2 544,3
9 643,5
Källa:
SCB, statistiska meddelanden K 1978: 8. ' 19681976 endast till finansinstitut,
övriga koncernfordringar ingår i de olika kreditslagen.
3
Allmän motivering
3.1
Behovet av lagstiftning om finansföretag
Kreditmarknaden
i vårt land brukar indelas i den organiserade kreditmarknaden och den
oorganiserade, ofta kallad den grå kreditmarknaden. På den organiserade eller
institutionella lånemarknaden verkar de kreditinstitut som är underkastade
särskild lagstiftning och därigenom viss insyn och kontroll från samhällets
sida. Till sådana kreditinstitut hör bl. a. bankema, hypoteksinstituten och
kreditaktiebolagen.
Utanför
den institutionella kreditmarknaden går betydande kredit-ströinmar i form av
lån direkt mellan långivare och låntagare. Mellan olika företag och
privatpersoner förekommer sålunda en omfattande kreditgivning utan förmedling
av specialiserade kreditinstitut, t. ex. utlåning från industriföretag av
likviditetsöverskott. Vidare kan nämnas den låneverksamhet som fondkommissionärer,
bankirer och andra privatpersoner yrkesmässigt bedriver. På den oorganiserade
eller okontrollerade kredit-
Prop. 1978/79:170 16
marknaden
uppträder också kreditinstitut som inte är underkastade särskild lagstiftning
eller insyn från samhällets sida. Hit räknas finans- eller finansieringsföretag
av skilda slag som huvudsakligen ägnar sig åt kreditgivning och annan
finansieringsverksamhet, ofta i samband med administrativ service, t. ex.
fakturahantering och inkassoverksamhet åt mindre och medelstora företag. Under
de senaste decennierna har i Sverige vuxit fram allt fler sådana finansföretag.
De bedriver finansieringsverksamhet i delvis nya former efter utländska
förebilder, t. ex. factoring, leasing och avbetalningsfinansiering. En närmare
redogörelse för dessa företag och deras verksamhet har lämnats i föregående
avsnitt och i betänkandet (SOU 1977: 97) Finansieringsbolag (s. 23119).
Kreditmarknadens
uppgift är i första hand att samla upp sparmedel från hushåll, företag m. fl.
och att placera medlen där de behövs inom olika sektorer i samhället i form av
krediter till företag, kommuner, privatpersoner osv. Förhållandena på den
svenska kreditmarknaden påverkas bl. a. av de olika kreditpolitiska åtgärder
som statsmakterna vidtar i syfte att upprätthålla balans i samhällsekonomin.
Med hänsyn till de senaste årens besvärliga ekonomiska problem både inom den
svenska ekonomin och i vårt förhållande till utlandet är det naturligt att
ökad uppmärksamhet har riktats mot den oorganiserade kreditmarknaden.
I de
år 1975 meddelade direktiven för finansieringsbolagskommittén framhöll dåvarande
chefen för finansdepartementet bl. a. att finansföretagens verksamhet har fått
sådan art och omfattning att det finns skäl att låta företagen omfattas inte
bara av den kreditpolitiska kontrollen utan även av den tillsyn frän det
allmänna som genom bankinspektionen sker i fråga om banker och andra
kreditinstitut. Kommittén borde enligt direktiven pröva huruvida allmänna
kontroll- och tillsynsregler av det slag som gäller för kreditinstituten borde
införas också i fråga om finansbolagen.
Finansieringsbolagskommittén
konstaterar i sitt betänkande att finansföretagen spelar en alltmer
betydelsefull roll på den svenska kredit-marknaden. Med hänsyn härtill och för
att nå de mål som ställdes upp i direktiven anser kommittén att finansföretagen
bör inordnas i ett regelsystem liknande det som gäller för övriga
kreditinstitut. Kommittén föreslår att vissa av de kreditpolitiska åtgärder som
behandlas i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel skall kunna tillämpas
också på finansföretagen. Som skäl för att dessutom införa en särskild
tillsynslagstiftning för finansbolagen anför kommittén att de f. n. behandlas
olika i fråga om insyn, allmän kontroll och kapitaltäckning beroende på om de
är bankägda eller inte. De bankägda finansföretagen har nämligen kommit att
omfattas av viss tillsyn och insyn från bankinspektionen. Kommittén anser att
det är olämpligt att sådana skillnader finns. Detta kan nämligen leda till
snedvridning av konkurrensen mellan bankägda och icke bankägda företag. En
tillsynslagstiftning bör därför enligt kommit-
Prop. 1978/79:170 17
tén
omfatta alla företag, oavsett ägarförhållanden. Kommittén påpekar vidare att en
sådan lagstiftning skulle underlätta genomförandet av en kreditpoUtisk
reglering av finansföretagens verksamhet. Med hjälp av en lag om finansbolag
kan sålunda kartläggas vUka företag som ägnar sig åt finansiell verksamhet vid
sidan om bankema och övriga kreditinstitut på den organiserade kreditmarknaden.
Kommittén
föreslår en lag om finansieringsbolag som skall gälla företag, vars
huvudsakliga verksamhet utgörs av kreditgivning och vissa andra
finansieringsformer och som vid sin utlåning eller upplåning riktar sig till
allmänheten. Sådana företag skall stå under bankinspektionens tillsyn. Reglerna
om tillsyn är i utredningsförslaget i stort sett utformade efter mönster av
lagen om kreditaktiebolag. Enligt kommitténs förslag skall finansieringsbolag
vidare uppfylla vissa villkor i fråga om företagsform, eget kapital m. m.
Verksamheten får drivas endast av aktiebolag, om inte särskild dispens medges,
och bolagen skall iaktta kapitaltäckningskrav som motsvarar dem som gäller för
bankerna.
Mot
kommitténs förslag har ledamoten Regnéll reserverat sig på vissa punkter. Han
avvisar i huvudsak förslaget till ändring i den kreditpolitiska lagsiiftningen
men accepterar en lagstiftning om finansieringsbolagen för att säkerställa
samhällets insyn och företagens soliditet. Detta kan dock tillgodoses genom en
mindre långt gående granskning än den kommittén föreslår. Enligt Regnéll kan
den föreslagna omfattningen av tillsynen leda till att finansieringsbolagens
utveckling onödigtvis hämmas och att en onödig byråkrati utvecklas.
Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot att en
särskild lag om finansföretag införs och att företagen ställs under viss
tillsyn från samhällets sida. Bl. a. riksbanksfullmäktige, bankinspektionen,
NO, konsumentverket, statens industriverk, KF och LO anser att finansföretagen
bör omfattas av en lagstiftning av i princip samma karaktär som gäller för
banker och kreditaktiebolag. Det framhålls vidare att det är värdefullt och
följdriktigt att samhället får bättre insyn i finansföretagens verksamhet och
får möjlighet att granska bl. a. deras soliditet till fördel för långivarna och
kunderna. Från något håll påpekas att den föreslagna tillsynen innebär en form
av auktorisation, vilket är till gagn för finansföretagen själva. Flera av de
remissinstanser som är positiva till en lagstiftning om finansbolag betonar
dock att det är angeläget att denna inte leder till att finansbolagens
fortsatta produktutveckling och verksamhet i övrigt försvåras, vilket bl. a.
skulle kunna medföra nackdelar för näringslivet, särskilt de små och medelstora
företagen. Bl. a. LO framhåller att syftet med lagen självklart skall vara att
tillgodose samhällets krav på insyn och kontroll men inte att försvåra en
utveckling mot mer ändamålsenliga och förbättrade kreditformer. Svenska bankföreningen
m.fl. bankorganisationer samt Finan-' sieringsföretagens förening understryker
vikten av att finansbolagens ut-
2
Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 170
Prop. 1978/79:170 18
veckling
inte onödigtvis hämmas och att tillsynen och verksamhetsregle-ringcn inte görs
mer omfattande än vad som är motiverat av erfarenhet. Bankinspektionen uttalar
sig i samma riktning. Finansieringsföretagens förening förordar en lösning där
en reglering för samtliga finansbolag inte går längre än vad som kan anses
erforderligt för de icke bankägda finansbolagen.
Några
remissinstanser, bl. a. näringslivsorganisationer som Svenska handelskammarförbundet,
Sveriges Industriförbund och Svenska Företagares Riksförbund, avvisar
förslaget om en särskild lagstiftning för finansbolagen. Detta skulle leda
till fördyringar för finansföretagen och inskränkningar i deras rörelsefrihet
till nackdel för näringslivet. Särskilt de små och medelstora företagen kan bli
lidande om finansföretagens verksamhet begränsas. I flera remissyttranden
framhålls skillnaderna mellan banker och finansföretag. De senare erbjuder
högre belåningsmöjligheter, snabbare kreditbeslut och större flexibilitet.
Särskilt för nyeta-blerade företag är sådana fördelar betydande. Vidare
tillhandahåller finansföretagen en omfattande administrativ serviceverksamhet
åt små och medelstora företag, t. ex. vid factoring. Flera remissinstanser befarar
att lagstiftningen skulle kunna leda till onödig byråkrati.
För
egen del vill jag anföra följande i fråga om behovet av en särskild
lagstiftning om finansföretagen.
I vårt land har sedan
länge banker och andra kreditinstitut varit underkastade särskild lagstiftning
som reglerar deras verksamhet och ger samhället insyn i och viss kontroll över
verksamheten. Syftet med lagstiftningen är främst att skydda insättare,
obligationsköpare och andra långivare som placerar medel i kreditinstituten.
Det är givetvis väsentligt att den som i organiserade former lånar in
penningmedel från allmänheten och använder dessa för vidareutlåning har en god
soliditet. Detta har man sökt trygga förutom genom tillsyn också genom att
ålägga banker och andra kreditinstitut att hålla viss kapitaltäckning, dvs. visst
minsta eget kapital i förhållande till sina placeringar. Banklagstiftningen
innehåller sålunda detaljerade regler om bankernas verksamhet och ger
bankinspektionen förhållandevis långtgående befogenheter i fråga om tillsyn
över bankerna. Liknande regler i fråga om verksamheten och tillsynen gäller ocksä
för stads- och landshypoteksinstitutioner-na. I fråga om tillsyn finns
motsvarande regler också för kreditaktiebolagen, dvs. aktiebolag som inte
driver bankrörelse men som har till ändamål att driva lånerörelse med medel som
lånas upp på marknaden, främst genom utgivning av obligationer.
En
offentlig kontroll och tillsyn finns också i fråga om annan ekonomisk
verksamhet än sådan som främst består i kreditgivning. Enligt aktiefondslagen
(1974: 931) står fondbolag, dvs. aktiebolag som har fått tillstånd att utöva
aktiefondsverksamhet, under bankinspektionens tillsyn. I fråga om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet finns
Prop. 1978/79:170 19
också
bestämmelser om bankinspektionens tillsyn över sådan verksamhet. Regeringen
har genom proposition (prop. 1978/79: 9) lämnat förslag till fondkommissionslag
och lag om Stockholms fondbörs, som närmare än förut ansluter till
banklagstiftningen och annan här nämnd lagstiftning i fråga om tillsynen.
Den
verksamhet som drivs av finansföretagen är huvudsakligen inriktad på kreditgivning
och administrativ service. En stor del av verksamheten är sådan att den skulle
kunna förekomma inom ramen för bankernas rörelse. Ätt sådan verksamhet skulle
stå utanför samhällets insyn och kontroll till följd av att den drivs av
dotterbolag till bank i stället för av banken själv har inte ansetts
godtagbart. Regeringen har därför i samband med att den har gett bankinstitut
tillstånd att förvärva aktier i finansföretag som villkor för tillståndet
föreskrivit att bankinspektionen skall beredas insyn i finansföretagets
verksamhet. De finansföretag som helt eller delvis ägs av bank står sålunda
under viss tillsyn av bankinspektionen medan övriga finansföretag står utanför
liknande samhällelig insyn.
Det
föreligger enligt min mening ett intresse från samhällets sida att närmare än
som hittills har skett kunna följa utvecklingen av den expansiva bransch som
finansföretagen utgör. Genom dessa företag löper allt större penningströmmar.
Den sammanlagda balansomslutningen för de ca 70 finansföretag som omfattas av
den officiella statistiken var över 12 miljarder kr. år 1977. Upplåningen sker huvudsakligen
på den s.k. specialinlåningsmarknaden, där industriföretag, fonder m. fl.
kortfristigt kan placera likviditetsöverskott tiU ofta betydande belopp.
Finansföretagens upplåning fördelad på olika långivare framgår av tabell i
föregående avsnitt. Även om finansföretagen sålunda främst erhåller sitt kapital
genom yrkesmässiga placerare, kan det vara värdefullt för dessa att finansföretagen
står under viss kontroll och insyn från samhällets sida. Även för
finansföretagens kunder, ofta små och medelstora företag, kan det vara viktigt
att få den garanti för att ett finansföretag är seriöst och har god soliditet
som ligger i att finansföretagen i likhet med andra kreditinstitut står under
offentlig tillsyn och har att uppfylla vissa krav t. ex. på kapitaltäckning.
Finansföretagen har en växande betydelse för näringslivets finansiering,
främst när det gäller de mindre och medelstora företagen. Av intresse är i
detta sammanhang leasing, där finansföretaget för lång tid skall tillhandahålla
leasingkunden utrustning, som kan vara helt nödvändig för driften inom
kundföretaget. Det är då viktigt att leasingkunden kan vara saker på att
finansföretaget har en sådan soliditet att dess åtaganden är garanterade.
Motsvarande synpunkter kan gälla också i fråga om andra finansieringsformer än
leasing.
lag
har förståelse för vissa av de synpunkter som har anförts av de remissinstanser
som ställer sig negativa till förslaget att införa en lag om finansbolag. Några
missförhållanden i fråga om de nu verksamma finansföretagen har inte
framkommit eller åberopats av kommittén. Jag
Prop. 1978/79:170 20
är
också väl införstådd med att det föreligger påtagliga skillnader mellan
bankers och finansföretags verksamhet. Finansföretagen tillhandahåller sålunda
i stor utsträckning sina kundföretag administrativ service av olika slag, t.
ex. fakturahantering, likvidmottagning och inkassering. Finansföretagen har
vidareutvecklat vissa av bankernas kreditformer och skapat nya
finansieringsformer. Karaktäristiskt är att finansföretagen tillgodoser
finansieringsbehov genom att i högre grad än bankerna utnyttja kundernas
tillgängliga säkerheter, t. ex. företagens fakturafordringar. Detta är av
stort värde särskilt för de företag som inte kan ställa bankmässiga säkerheter.
Enligt min mening är det angeläget att finansföretagen även i framtiden på
detta sätt kan bidra till finansieringen inom näringslivet. Jag vill därför
understryka att, om en lagstiftning om finansföretagens verksamhet införs, den
inte får innebära en detaljreglering som kan hämma och försvåra
finansföretagens utveckling. Det är ett vitalt intresse både för det svenska
näringslivet och samhället i övrigt att en utveckling mot mer ändamålsenliga
och förbättrade kreditformer samt mot mer rationella och kostnadsbesparande
arbetsformer för näringslivet inte motverkas. Sådana synpunkter som jag nu har
berört utesluter emellertid inte att det införs en viss insyn och kontroll
från samhällets sida på liknande sätt som sedan länge gäller t. ex. i fråga om
kreditaktiebolagen.
Vid
en awägning av de olika synpunkter som sålunda kan anföras i frågan anser jag
liksom flertalet remissinstanser att en tillsynslagstiftning nu bör införas i
fråga om finansföretag i likhet med vad som f. n. gäller för övriga
kreditinstitut. En sådan lagstiftning kan vidare vara av värde, om förslaget
att låta den kreditpolitiska lagstiftningen omfatta också finansföretagen
senare kommer att genomföras. Av vad jag nyss har anfört framgår att en
tillsynslagstiftning enligt min mening bör ges en begränsad omfattning.
Lagstiftningen bör sålunda inte innehålla någon detaljreglering som kan hämma
företagen i deras verksamhet eller försvåra deras ändamålsenliga utveckling
till skada för dem och deras kunder. Eftersom finansföretagen inte tidigare har
omfattats av någon tillsynslagstiftning finns det vidare skäl att vara
återhållsam när det gäller att bestämma vilka företag som bör omfattas av
lagen. Jag återkommer till denna fråga i följande avsnitt.
Det
är givet att en lagreglering kommer att medföra kostnader för finansföretagen,
exempelvis till följd av uppgiftsskyldighet gentemot tillsynsmyndigheten. Jag
bedömer att kostnaderna emellertid blir så små att de inte kan få annat än
marginell betydelse. Denna kostnadsökning kan uppvägas av den goodwill för
finansföretagen som en offentlig tillsyn kan komma att medföra. Företagen kan
också ha nytta av de råd och anvisningar som tillsynsmyndigheten kan komma att
lämna i sin tillsynsverksamhet.
Finansieringsbolagskommittén
har undersökt möjligheten att ändra lagen om kreditaktiebolag så att den skulle
omfatta också finansföreta-
Prop.
1978/79:170 21
gen.
Kommittén har emellertid funnit detta tillvägagångssätt olämpligt, bl. a.
därför att finansföretagen lånar upp medel på annat sätt än genom emission av
obligationer eller lån från allmänna pensionsfonden, vilket är
kreditaktiebolagens huvudsakliga sätt för upplåning. Ett annat skäl är enligt
kommittén att de existerande krcditaktiebolagen till skillnad från
finansföretagen har bildats för att tillgodose ändamål som är särskilt angelägna
för samhället, exempelvis att lämna krediter till bostadsbyggandet. Jag delar
kommitténs uppfattning och anser liksom flertalet remissinstanser att lagsiiftningen
bör ske i form av en särskild lag för finansföretagen. Kommitténs förslag till
lag är enligt min mening i huvudsak lämpligt som grund för lagstiftningen.
3.2
Lagens tillämpningsområde
Finansieringsbolagskommitténs
förslag innebär att lagen skall tillämpas på näringsverksamhet som helt eller
huvudsakligen består i kreditgivning och annan finansieringsverksamhet om
verksamheten är av betydande omfattning. När det gäller att bestänuna om
verksamheten är den huvudsakliga bör enligt kommittén verksamhetens andel i
företagets balansomslutning tillmätas avgörande betydelse. När utestående
krediter, förvärvade fordringar och leasingobjekt utgör mer än 50 % av företagets
totala tillgångar bör verksamheten betraktas som huvudsaklig för företaget och
lagen således vara tUlämplig. Som ett riktmärke för när finansieringsverksamheten
skall vara av betydande omfattning har kommittén angett en balansomslutning
för verksamheten av 10 milj. kr. Något absolut gränsvärde för när verksamheten
skall anses betydande vill dock kommittén inte förorda. I de fall finansföretag
är dotterbolag till bank anser kommittén att dess verksamhet bör falla under
lagen oavsett finansieringsverksamhetens omfattning. Från den nu redovisade
huvudregeln har kommittén föreslagit tre undantag, till vilka jag återkommer.
I
det särskilda yttrandet av två experter inom kommittén framförs kritik mot
begränsningen att kreditgivningsverksamheten skall vara företagets huvudsakliga
verksamhet. Detta möjliggör att omfattande finansieringsverksamhet kan ställas
utanför lagen genom att den kombineras med annan verksamhet av ändå större
omfattning. Det bör enligt yttrandet vara tillräckligt att
finansieringsverksamheten utgör en väsentlig del av den totala verksamheten.
Flertalet
remissinstanser behandlar inte frågan om lagens tillämpningsområde. Några diskuterar
emellertid den föreslagna bestämmelsen om att lagen skall tillämpas på
näringsverksamhet som helt eller hu-vud-sakligen består i att lämna kredit m. m.
Viss kritik riktas mot denna bestämmelse. Riksbanksfullmäktige befarar att
besvärliga gränsfall kan upp-
Prop. 1978/79:170 22
komma
men tillstyrker kommitténs förslag i fråga om tillämpningsområdet.
Bankinspektionen
anser att det bör övervägas om inte begränsningen att finansieringsverksamheten
skall vara företagets hela eller huvudsakliga verksamhet bör utgå.
Inspektionen anser att lagen skall äga till-lämpning när
finansieringsverksamheten har ett självständigt syfte vid sidan av företagets
övriga verksamhet. I likhet med kommittén anser inspektionen att
finansieringsverksamhet av mindre betydande omfattning bör hållas utanför
lagen. Som riktmärke för gränsdragningen bör enligt inspektionen tas en
balansomslutning på 25 mUj. kr.
Finansieringsföretagens
förening framför samma kritik som de två experterna inom kommittén. Föreningen
befarar att den föreslagna bestämmelsen kan leda till att företag, som vid
sidan av annan huvudsaklig verksamihet ägnar sig åt kreditgivning, i stället
för att kanalisera denna genom finansbolag väljer att sköta den själv med den
sämre effektivitet som detta innebär.
Kritik
riktas också mot att tillämpningsområdet inte är tillräckligt tydligt avgränsat
i förslaget. Några remissinstanser anser att tillämpningsområdet skall
bestämmas så att vissa verksamhetsgrenar eller branscher undantas. Mot
kommitténs beskrivning riktas också den anmärkningen att uppräkningen av
verksamhetsformer inte är fullständig, vilket borde framgå av lagtexten.
För
egen del vill jag till en början framhålla att det är viktigt att lagens
tillämpningsområde anges så klart som möjligt. Enligt kommittén bör lagen i
princip tillämpas på verksamhet som består i att lämna kredit eller att, i
syfte att medverka till finansiering, förvärva fordringar eller upplåta
egendom till nyttjande. Jag anser att kommitténs beskrivning i huvudsak lämpar
sig som en definition av verksamheten. Denna bör betecknas som
finansieringsverksamhet. I beskrivningen av finansieringsverksamhet bör i
enlighet med kommitténs förslag anges att det är fråga om näringsverksamhet.
Därav följer enligt bokföringslagen (1976: 125) att företag som driver
finansieringsverksamhet är bokföringsskyldigt.
I
likhet med finansieringsbolagskommittén anser jag att endast finansieringsverksamhet
av betydande omfattning i princip skall faUa inom det lagreglerade området. För
detta talar bl. a. att en tillsyn av praktiska skäl inte med fullgod
effektivitet kan ske över alla de företag som i mer eller mindre begränsad
utsträckning ägnar sig åt extern finansiering.
Kommittén
vill emellertid i detta avseende särbehandla de bankägda finansföretagen. Mot
kommitténs förslag att bankägda finansföretag oberoende av storlek skall
omfattas av lagen riktas inte någon kritik av remissinstanserna. Jag har redan
tidigare framhållit att finansieringsverksamheten till stor del är sådan att
den skulle kunna förekomma i bank. När den i stället bedrivs av aimat
koncernbolag än banken bör inte detta medföra att verksamheten faller utanför
det reglerade området
Prop. 1978/79:170 23
även
om den är av mindre omfattning. Jag delar därför kommitténs uppfattning att de
bankägda finansföretagen oberoende av verksamhetens storlek bör omfattas av
lagen.
Till skillnad från
kommittén anser jag att en bestämd värdegräns bör finnas i lagen i fråga om
andra än bankägda finansföretag. Detta är av betydelse inte minst från
rättssäkerhetssynpunkt. En värdegräns gör det möjligt för de berörda
finansföretagen att själva bedöma när deras verksamhet är av sådan omfattning
att den faller inom lagen. Med en sådan regel bör vidare ett mindre
finansföretag, vars verksamhet stor-leksmässigt närmar sig den satta gränsen,
ha bättre möjlighet än enligt kommitténs förslag att i tid anpassa sig till
lagen.
Kommittén diskuterar i
motiven efter vilken måttstock det skall avgöras, om verksamheten har
betydande omfattning. I likhet med konmiit-tcn anser jag att
finansieringsverksamhetens balansomslutning kan användas för sådant ändamål.
Med balansomslutning menar jag då värdet på tillgångarna i
finansieringsverksamheten. Värdet bestäms med ledning av företagets
balansräkning.
För att undvika att
tillfälliga förändringar i balansomslutningen avgör om lagen skall tillämpas på
ett visst företag förordar jag att värdegränsen relateras till den
genomsnittliga balansomslutningen för en längre tid, förslagsvis tre år. Om ett
företag inte har drivit finansieringsverksamhet så länge, bör
balansomslutningen för tiden när verksamheten har förekommit bli avgörande.
Bankinspektionen har
föreslagit att balansomslutningen avseende finansieringsverksamheten skall
uppgå till 25 milj. kr. för att verksamheten skall omfattas av lagen. De motiv,
på vilka den av mig förordade lagstiftningen bygger, talar emellertid för att
lagen skall omfatta sådan finansieringsverksamhet som av praktiska skäl kan
ställas under tillsyn och inte av andra skäl bör undantas. Kommitténs förslag
med riktmärket vid balansomslutningen 10 milj. kr. är enligt min mening väl
avvägt. Jag förordar därför att en genomsnittlig balansomslutning för
finansieringsverksamheten på minst 10 milj. kr. utgör en förutsättning för att
lagen blir tillämplig i fråga om andra än bankägda finansföretag.
Lagens tillämpningsområde
bör i fråga om värdegränsen bestämmas så att ett enskilt företag inte genom
organisatoriska åtgärder kan bestämma, om dess verksamhet skall ligga inom eUer
utom tillämpningsområdet. För att förhindra att organisatoriska förändringar
får sådana effekter bör värderegeln kompletteras med en bestämmelse om att
hänsyn skall tas till sammanlagda balansomslutningen av
finansieringsverksamheten i företag mellan vilka det finns nära samband. Detta
kan vara fallet i koncernförhållande eller när företagen leds av samma eller i
huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens verksamhet helt eller
till betydande del skall tillfalla samma eller i huvudsak samma personer.
Enligt
min mening kan det inte komma i fråga att generellt förbjuda
Prop. 1978/79:170 24
företag
som ägnar sig åt finansieringsverksamhet att också driva annan rörelse. Finansieringsbolagskommitténs
förslag att lagen skall vara tilllämplig endast i de fall kreditgivning m. m.
ingår som den huvudsakliga verksamheten i ett företags rörelse är under sådana
förhållanden mindre lämpligt. Om jämsides med finansieringsverksamheten drivs
annan minst lika omfattande verksamhet, skulle med konunitténs förslag lagen
inte gälla annat än i de fall finansieringsverksamheten drivs av ett särskilt
subjekt, exempelvis ett dotterbolag. Att på detta sätt göra lagens
tillämplighet beroende på hur verksamheten organisatoriskt fördelas mellan
bolag i samma koncern måste betraktas som olämpligt. Jag anser därför i likhet
med några remissinstanser, att det inte bör vara en förutsättning för lagens tillämpUghet
att finansieringsverksamheten är företagets huvudsakliga verksamhet. Det
betyder att all finansieringsverksamhet med större balansomslutning än som
nyss har nämnts faller under lagen, om den inte ryms i de särskilda undantag,
som jag nu avser att behandla.
Jag
har i föregående avsnitt framhållit att det finns skäl att vara återhållsam
när det gäller att bestämma vilka företag som bör omfattas av en ny
lagstiftning på det aktuella området. Detta är alltså en allmän utgångspunkt
för mina överväganden i fråga om vilka företag som bör undantas från lagens
tillämpningsområde.
Finansieringsverksamhet förekommer
i produktionsföretag i syfte att underlätta avsättningen av de egna
produkterna. Sådan verksamhet drivs i särskilda bolag som är anknutna till
bilbranschen och andra industrikoncerner. I några fall drivs
finansieringsverksamhet direkt i produktionsbolag. Om ett sådant bolag lånar
upp medel från utomstående, kan det knappast fastställas om medlen används i
finansieringsverksamheten eller inom andra delar av bolagets verksamhet. Redan
på den grunden är det betänkligt att låta lagen omfatta industriföretag som
jämsides med produktionen finansierar avsättningen av sina produkter. Jag
anser det uteslutet att ställa industriföretag under en tillsyn som är
avpassad för kreditinstitut och liknande institut bara därför att
industriföretagen vid sidan av sin egentliga verksamhet, exempelvis produktion
av varor, också driver finansieringsverksamhet i syfte att främja avsättningen
av den egna produktionen. Någon skillnad föreligger enligt min mening därvid
inte om finansieringsverksamheten äger rum i det producerande bolaget, i annat
koncernbolag eller i bolag som annars är nära anknutet till produktionsbolaget.
Jag förordar således att från lagens tillämpningsområde undantas verksamhet som
uteslutande består i finansiering med avseende på varor som har framställts av
det finansierande företaget, företag i samma koncern eller företag med nära
anknytning till produktionsbolaget.
På
motsvarande sätt som i varuproducerande företag förekommer finansieringsverksamhet
i företag som erbjuder tjänster, t. ex. inom vissa servicenäringar. Mellan
sådana företag och varuproducerande företag
Prop.
1978/79:170 25
finns
enligt min mening inte någon sådan skillnad som kan motivera att de behandlas ohka
i fråga om lagens tillämpning. Finansieringsverksamhet som uteslutande inriktas
på finansiering av tjänster i samma utsträckning som jag nyss angav för de varuproducerande
företagen bör alltså undantas från tillämpningsområdet.
En säljare kan på olika
sätt lämna köparen kredit i samband med köpet. Detta kan enklast ske genom att
köparen får anstånd med betalningen. Denna form av kredit brukar kallas
handelskredit. I likhet med kommittén anser jag att sådan kreditgivning inte
skall faUa under lagen. Om krediten i stället utformas exempelvis som en
kontokortskredit, medför detta enligt min mening inte någon sådan ändring, som
motiverar att lagen bör bli tillämplig. När krediten avser varor, som säljs av
den som lämnar krediten bör lagen inte vara tillämplig på verksamheten oavsett i
vilken form kreditgivningen sker. Det bör inte heller vara någon skillnad, om
krediten lämnas av säljaren, företag i samma koncern eller företag med annan
nära anknytning. Jag förordar därför att undantag från lagens tillämplighet
görs för de angivna fallen. Undantagen bUr förhållandevis vittgående. Ett
företag som ägnar sig åt försäljning kan exempelvis ha ett dotterföretag, som
med kontokortssystem möjliggör kredit för dem som köper varor av
moderföretaget. Den förordade undantagsregeln innebär att denna verksamhet inte
kommer att falla under lagen.
Enligt
finansieringsbolagskommitténs förslag undantas från lagen sådan verksamhet som
tillgodoser finansieringsbehov inom en mindre eller särskild grupp
näringsidkare för vilken medel ej anskaffas från allmänheten. Jag delar
kommitténs uppfattning och förordar en regel av i huvudsak samma innebörd.
Finansieringsbolagskommittén
föreslår i övrigt att undantag görs för verksamhet som redan på grand av lag är
föremål för bankinspektionens tillsyn eller med stöd av särskilda
lagbestämmelser är undantagen från sådan tillsyn. Vidare föreslås undantag för
verksamhet som avses i lagen (1949: 722) om pantlånerörelse och som enligt
denna står under tillsyn av länsstyrelse. Jag delar kommitténs uppfattning att
det redan tillsynsregle-rade området skall undantas frän tillämpningsområdet
för den nu föreslagna lagen.
Med
det tillämpningsområde som jag nu har förordat kommer enligt vad nu kan
beräknas ca 30 finansföretag att omfattas av lagen. Dessa utgörs till stor del
av bankägda finansföretag och sådana bolag som kan betecknas som fristående,
egentliga finansföretag. Såvitt jag nu kan bedöma kommer lagstiftningen inte
att få sådana effekter att konkurrensen inom branschen påverkas så att det
leder till någon större omstrukturering eller andra ej avsedda förändringar.
Med hänsyn till att lagstiftningen är ny på detta område kan det finnas skäl
att på grundval av vunna erfarenheter efter någon tid ompröva vilka företag som
bör omfattas av lagen. Det är därför viktigt att noga följa utvecklingen av
finansföretagen och de effekter som lagstiftningen kan ha på dem.
Prop. 1978/79:170 26
3.3
Företagsform, registrering m. m.
Finansieringsbolagskommittén
har föreslagit att verksamhet på vilken den föreslagna lagen blir tillämplig
skall drivas i form av aktiebolag, som registreras särskilt. Bankinspektionen
skall dock i särskilt fall kunna medge undantag från kravet på aktiebolagsform.
Förslagen har inte mött några erinringar under remissbehandlingen.
Även
jag anser att finansföretag som omfattas av lagen bör drivas i form av
aktiebolag. Sådan verksamhet drivs f.n. inte annat än undantagsvis i annan
form. Mot undantag från aktiebolagsformen talar bl. a. att besvärliga
tillämpningsproblem kan uppstå, t. ex. i fråga om kapitaltäckning och andra
krav enligt lagförslaget, till vilka jag återkommer. Jag anser därför inle
undantag påkallat från kravet på aktiebolagsform. De företag som vid lagens
ikraftträdande driver finansieringsverksamhet i annan form än aktiebolag bör
dock under en lämplig övergångstid få fortsätta verksamheten och ges möjlighet
att ändra företagsform.
Genom
att finansieringsverksamhet skall drivas i form av aktiebolag blir
aktiebolagslagen (1975: 1385) tillämplig på finansföretag och deras verksamhet.
Detla innebär enligt min mening väsentliga fördelar från både praktiska och
formella synpunkter, t. ex. i fråga om kraven på bolagsordning, styrelse och
redovisning. Kommittén har föreslagit en bestämmelse som vidgar tillämpningen
av 10 kap. 4 § första stycket 4 och 12 kap. 7 § aktiebolagslagen. Det första
lagrummet innehåller förbud för den som står i låneskuld till bolaget att vara
revisor. Det andra innebär ett förbud för bolaget att lämna penninglån till
aktieägare, styrelseledamot, verkställande direktör i bolaget eller i annat
bolag i samma koncern eller till dem närstående personer. Kommitténs förslag
innebär att alla former av finansieringsverksamhet som innefattas i den föreslagna
lagen skall omfattas av förbuden.
Jag
är medveten om att låneförbudet, som f. n. gäller för aktiebolag, kan vara
svårt att iaktta i praktiken av aktiebolag som driver finansieringsverksamhet.
Jag är dock inte nu beredd att förorda någon ändring i aktiebolagslagen eller i
finansieringsbolagskommitténs förslag. Frågan bör emellertid övervägas närmare
och kan komma att omprövas i annat samm.anhang.
Aktiebolag
som driver av lagen omfattad verksamhet betecknas av kommittén som
finansieringsbolag. Ett flertal remissinstanser, som representerar den
ifrågavarande branschen eller näringslivet i övrigt, har föreslagit den kortare
beteckningen finansbolag. Jag ansluter mig till detta förslag.
Mot
kommitténs förslag att finansbolag skall registreras särskilt hos patent- och
registreringsverket har inte riktats någon invändning. Även jag kan ansluta mig
till förslaget. Patent- och registreringsverket är registermyndighet för
aktiebolag i allmänhet. Verket bör även, som kom-
Prop.
1978/79:170 27
mitten
har föreslagit, handlägga registrering av finansbolagen även om vissa skäl
talar för att registreringen i stället skulle handhas av bankinspektionen.
Registreringen som finansbolag bör enligt min mening göras i
aktiebolagsregistret. Enligt vad jag i det följande kommer att förorda bör det
åligga finansbolag att till tillsynsmyndigheten ge in bolagsordningen för
godkännande. Registrering som finansbolag bör ske när sådant godkännande har
meddelats.
En
registrering som finansbolag har liksom övrig registrering av aktiebolag bl.
a. den effekten att det som har registrerats anses ha kommit till allmän
kännedom. Enligt min mening är det därför rimligt att det aktiebolag som har
registrerats som finansbolag också skall behandlas som elt sådant så länge det
är registrerat som finansbolag. Denna registrering bör alltså ha till följd
att bolaget skall anses som finansbolag oavsett om de övriga legala
förutsättningarna för detta inte är uppfyllda. I konsekvens härmed bÖr bolaget
förlora egenskapen av finansbolag först när registreringen upphör. Jag
förordar därför en bestämmelse om detta.
Kommittén
har inte berört frågan om hur registrering av finansbolag skall upphöra. I
vissa situationer, såsom vid bolagets upplösning, är saken självklar. Det kan
emellertid tänkas också andra situationer, där registreringen bör upphöra.
Detta aktualiseras exempelvis när den genomsnittliga balansomslutningen för
ett bolags finansieringsverksamhet sjunker under gränsen 10 milj. kr. Jag anser
att det i denna situation bör finnas möjlighet att få bolaget avfört från
registreringen som finansbolag. Detta bör ske på bolagets eget initiativ. Det
bör i så fall ankomma på det registrerade bolaget att hos bankinspektionen
begära att bolagels registrering som finansbolag upphör. Inspektionen får
pröva en sådan ansökan och bedöma om verksamheten i bolaget är sådan att den
faller under lagen eller inte. I detta avseende blir registermyndigheten bunden
av inspektionens beslut. Det finns givetvis inget som hindrar inspektionen från
att i samband med sin tillsynsverksamhet initiera ett registrerat bolag att
göra en sådan ansökan.
Kommittéförslaget
innehåller en bestämmelse om att annan än finansieringsbolag inte får använda
denna betecloiing i sin firma eller för att beteckna sin rörelse. Bestämmelsen
har straffsanktionerats. Förslaget har av remissinstanserna endast berörts av
bankinspektionen, som anser att det inte bör uppfattas som ett tvång att i
firman ha ordet finansieringsbolag.
Jag delar inte finansieringsbolagskommitténs
uppfattning att beteckningen finansbolag, som motsvarar kommitténs beteckning
finansieringsbolag, skall förbehållas de bolag som omfattas av lagen. Ett skäl
är att det inte krävs tillstånd för att få driva finansieringsverksamhet. Ett
annat är att genom avgränsningen av lagens tillämpningsområde till finansieringsverksamhet
av viss omfattning eller av visst slag kan annan finan-
Prop. 1978/79:170 28
sieringsverksamhet
förekomma fritt utan hinder av lagen. Att förbjuda en adekvat beteckning för
denna verksamhet är enligt min mening inte välbetänkt. Ett sådant förbud måste
för att bli meningsfullt avse inte bara beteckningen finansbolag utan också avledningar
av ordet finans eller finansiering. Detta skulle emellertid enligt min mening inneb"äva
ett alltför stort ingrepp i nuvarande ordning för ett stort antal företag som
skulle tvingas att byta firmabeteckning. Den av kommittén föreslagna
bestämmelsen liksom den anknytande straffbestämmelsen bör således utgå ur
lagen. Jag vill tillägga att företag som omfattas av lagen givetvis kan ange i
sin marknadsföring att de står under tillsyn enligt den nu förordade lagen.
3.4
Kapitaltäckning
De
bankägda finansföretagen har f. n. kapitaltäckningsbestämmelser i sina
bolagsordningar. Företagens upplåningsrätt är begränsad till 12,5 gånger det
egna kapitalet, dvs. aktiekapitalet och vad som i övrigt får räknas som eget
kapital. Detta innebär en kapitaltäckning på 8 %, dvs. det sammanlagda
upplånade beloppet skall till minst 8 % vara täckt av eget kapital. Finansieringsbolagskommittén
föreslår med utgångspunkt i denna ordning att finansbolag skall ha en
bestämmelse om kapitaltäckning. Kommittén förordar att i bolagsordningen skall
anges hur stor bolagets upplåning får vara i förhållande till det egna
kapitalet. Förhållandet bör vara detsamma som för bankaktiebolagens kapitaltäckning.
Den
i bolagsordningarna stipulerade kapitaltäckningen för de bankägda
finansbolagen har införts efter överenskommelse mellan ägarban-kerna och
bankinspektionen. Dessa finansbolags verksamhet är av sådant slag att den till
stor del skulle kunna bedrivas av bankerna. Det har inte ansetts godtagbart att
finansieringsverksamheten skulle undgå kapitaltäckningskrav genom att
verksamheten förläggs i dotterbolag till bank.
Banklagens
kapitaltäckningsbestämmelser tvingar bankaktiebolagen att ha eget kapital i
visst förhållande till deras placeringar. Därvid krävs större eget kapital som
täckning för mer riskfyllda placeringar än för mindre riskfyllda. Placeringama
har indelats i fyra olika riskgrader. Inom den lägsta krävs inte
kapitaltäckning. Inom övriga riskgrader krävs täckning med eget kapital till f.
n. 90 % av 1 respektive 4 och 8 % av placeringarna. Det faktiska kravet på
kapitaltäckningen i bankerna är därför beroende av hur bankernas placeringar
vid varje tidpunkt fördelar sig på de olika riskgraderna. Den genomsnittliga
kapitaltäckningen i affärsbankerna kan uppskattas till 34 %. Finansbolagens kreditgivning
synes i huvudsak kunna likställas med sådan kreditgivning som om den utfördes av
bank skulle förutsätta 8 % täckning med eget kapital.
Prop. 1978/79:170 29
De
bankägda finansbolagens upplåningsrätt svarar som har framgått just mot detta kapitaltäckningskrav.
Kommitléns
förslag att införa ett generellt krav på kapitaltäckning för finansbolag har
lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Kritik har dock framförts
från några remissinstanser. Några anser att kapitaltäckningskrav över huvud
taget inte bör införas för finansbolag. Finansieringsföretagens förening anser
bl. a. att som eget kapital skall räknas s. k. delcrederereserv, som motsvarar s.
k. värderegleringsreser-ver. Detta är en skillnad i förhållande till vad som f.
n. gäller för bankerna, där värderegleringsreserver eller obeskattade reserver
inte får räknas som kapitaltäckning.
Beträffande
frågan om kapitaltäckningskrav skall införas för finansbolagen vill jag anföra
följande. Den nuvarande ordningen att de bankägda finansbolagen i sina
bolagsordningar skall ha regler om kapitaltäckning innebär att dessa bolag och
de från bankerna fristående finansföretagen behandlas olika i detta avseende.
På de senare har nämligen inte lagts några motsvarande krav. Finansieringsbolagskommittén
har strävat efter atl så långt möjligt likställa de olika finansföretagen oberoende
av ägarförhållanden. Kommittén motiverar detta bl. a. med att
konkurrensneutralitet bör råda. Också jag anser att detta är en riktig
målsättning och att samma krav så långt möjligt bör ställas på likartade
företag i samma bransch.
Kraven
på bankernas kapitaltäckning syftar till att ge den som sätter in penningmedel
i bank ett skydd för sitt insatta kapital. Som redan har nämnts tillhör
finansföretagens långivare i huvudsak en annan kategori än bankernas insättare.
Av finansföretagens långivare är dock inte alla yrkesmässigt verksamma som
penningplacerare. Det finns också här ett skyddsintresse av samma art som när
det gäller bankerna, om än inte lika betydande. Redan f. n. tvingas även de från
bankerna fristående finansföretagen ha en god soliditet för att på den öppna
marknaden kunna låna upp medel för verksamheten. Ett lagligt krav på
kapitaltäckning skulle innebära en bättre garanti för långivarna att
finansbolagen har en god soliditet. Detta skulle bl. a., som finansieringsbolagskommittén
påpekar, underlätta för långivarna att göra sina kreditbedömningar.
Man
kan emellertid, när man bedömer frågan om kapitaltäckning, inte begränsa sig
till skyddet för finansbolagens långivare. Finansföreta gen har under senare
år fått en allt större betydelse för finansieringen av svenskt näringsliv,
särskilt för de mindre och medelstora företagen. Finansföretagen spelar
härigenom en viktig roll, som har betydelse utöver det enskilda företagets
förhållanden. Det är ett för samhället vitalt intresse att näringslivets
finansiering fortlöpande kan tryggas. Vissa finansieringsformer är sådana att gäldenären
under lång tid är beroende av att finansiären fullgör sitt åtagande. Vid
leasing av exempelvis maskinutrustning kan leasingkundens verksamhet vara
beroende av att
Prop. 1978/79:170 30
leasingföretaget
kan fullgöra sitt åtagande. Av den anledningen är det viktigt att leasingförelagen
har god soliditet. Även beträffande andra finansieringsformer än leasing kan
motsvarande synpunkter anföras.
Mot
bakgrund av det nu sagda anser jag att det finns skäl att söka trygga
finansbolagens soliditet oberoende av bolagens ägareförhållanden. Särskilda kapitaltäckningsregler
bör därför införas för finansbolagen. Finansieringsbolagskommittén föreslår
regler som innebär en begränsning av upplåningsrätten. Mot den utformningen av
kapitaltäck-ningskravet har i och för sig inte framförts någon kritik vid
remissbehandlingen. Också jag anser att kapitaltäckningen bör utformas på
detta sätt. Det innebär således att finansbolags upplåningsrätt begränsas till
visst förhållande till det egna kapitalet.
Kapitaltäckningsregelns
närmare innehåll bestäms dels av vilket förhållande som skall råda mellan
upplåningen och det egna kapitalet, dels av vad som skall anses som eget
kapital. Motsvarande frågor ses för bankernas vidkommande över av
banklagsutredningen (Fi 1976: 04). Utredningen skall enligt sina direktiv
undersöka om värderegleringsreserverna kan jämställas med täckningskapital. Värderegleringsreserverna
motsvarar vad Finansieringsföretagens förening har betecknat som delcrederereserv.
Eftersom kapitaltäckningskravet för vissa finansbolag motiveras av deras nära
anknytning till banker, anser jag det inte lämpligt att ta slutlig ställning
till de angivna frågorna innan banklagsutredningens förslag föreligger. I
avvaktan på utredningens förslag i denna del samt statsmakternas beslut i
frågan bör emellertid enligt min mening i lagen om finansbolag öppnas
möjligheter redan nu att ålägga finansbolag viss bestämd kapitaltäckning Detta
gäller inte minst eftersom de banl.ägda finansbolagen f. n. har sådan täckning.
Med hänsyn härtill föreslår jag att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får möjlighet att fastställa kapitaltäckningsregler för
finansbolagen. Som utgångspunkt när det gäller att bestämma kapitaltäckningsregler
som nu har berörts bör enligt min mening tas de regler som f. n. finns i
bolagsordningarna för de bankägda finansbolagen.
När
de närmare kapitaltäckningsreglema bestäms bör tillses att de redan verksamma
finansföretagen får en tillräcklig tid att anpassa sig till de nya reglerna.
3.5
Tillsyn m. m.
Bankinspektionens
uppgift som tillsynsmyndighet över banker och andra kreditinstitut är av
övervakande och i efterhand kontrollerande natur. Inspektionen skall verka för
att kreditinstituten utvecklas i sunda former. Tillsynen skall ge ett skydd för
insättare, låntagare och andra av kreditinstitutens verksamhet direkt berörda
personer. Genom tillsynen
Prop. 1978/79:170 31
kan
statsmakterna och allmänheten få värdefulla kunskaper om kredit-marknaden.
Finansieringsbolagskommittén
skulle enligt sina direktiv pröva bl. a. på vad sätt det allmänna kan ges
möjlighet till en kontroll av och insyn i finansföretagens verksamhet.
Kommittén föreslår att finansbolagen ställs under bankinspektionens tillsyn.
Tillsynen utformas i förslaget efter förebild främst i lagen om
kreditaktiebolag.
Kommitténs förslag innebär
i huvudsak att bankinspektionen i varje särskilt fall skall avgöra om ett
företag är finansbolag samt godkänna bolagsordningen för bolaget ävensom
ändring av denna. Bolagsordningen skall enligt kommitténs förslag förutom kapitaltäckningsbestäm-melse
innehålla tydlig angivelse av bolagets verksamhet. Bankinspektionen skall
enligt förslaget pröva om särskilda föreskrifter behövs i bolagsordningen med
hänsyn tiU bolagets verksamhet.
Finansieringsbolagskommittén
föreslår beträffande tillsynen i övrigt en ordning som i hög grad motsvarar vad
som gäller för kreditaktiebolagen. Bankinspektionen skall således vaka över att
finansbolagen i sin verksamhet följer den föreslagna lagen, bolagsordningen
och andra författningar som gäller för verksamheten. Inspektionen skall även i
övrigt med uppmärksamhet följa verksamheten om det behövs för att få kännedom
om förhållanden som har betydelse för en sund utveckling av denna. Enligt
förslaget får inspektionen kalla till sammanträde med bolagets styrelse och
till extra bolagsstämma och företrädare för inspektionen får delta i
överläggningarna. Vidare får inspektionen enligt förslaget förordna en revisor
i finansbolag. Denne skall när som helst kunna bytas ut mot annan. Om
inspektionen finner det erforderligt, kan den vidare meddela föreskrifter om
sättet att föra finansbolags räkenskaper, förvara dess värdehandlingar och
inventera dessa. Kommittén föreslår vidare att finansbolag skall vara skyldigt
att hålla kassa och övriga tillgångar, räkenskaper m. m. tillgängliga för
inspektionen samt i närmare angiven utsträckning lämna inspektionen
upplysningar om verksamheten, bl. a. om tillämpade finansieringsvillkor.
Enligt kommittéförslaget
kan bankinspektionen förbjuda verkställighet av beslut som strider mot lag
eller bolagsordning eller om beslutet har verkställts förelägga bolaget att
göra rättelse. Det föreslås vidare att inspektionen när detta anses påkallat
kan göra erinringar i fråga om verksamheten. Inspektionen skall vidare kunna
förelägga bolag som driver verksamhet i strid mot lag eller bolagsordning att
vidta rättelse. Om sådan inte vidtas, får inspektionen förbjuda bolaget att
driva finansieringsverksamhet. Vid likvidation av finansbolag skall enligt
förslaget bankinspektionen få förordna ombud, som skall övervaka likvidationen.
Kommittén
föreslår vidare att bankinspektionen skall kunna utsätta vite i samband med
förelägganden och beslut enligt lagen. Kostnaderna för inspektionens
tillsynsverksamhet skall enligt förslaget, i enlighet med
Prop. 1978/79:170 32
närmare
föreskrifter av regeringen, bestridas av finansbolag genom årliga bidrag. Det
skall vidare åligga finansbolag att utge ersättning tUl sådan revisor eller
sådant ombud i samband med likvidation som har förordnats av inspektionen.
Talan mot bankinspektionens beslut enligt lagen skall enligt kommittén i
vanlig ordning föras hos regeringen. Beslut av inspektionen skall lända till
omedelbar efterrättelse.
Mot
kommitténs förslag riktas kritik av en ledamot i kommittén. Han reserverar sig
mot att tillsynen enligt hans mening har gjorts för omfattande, vilket kan
hämma finansbolagens utveckling och leda till onödig byråkrati. Två av
experterna instämmer i denna kritik.
Flertalet
remissinstanser har inte något att invända mot finansieringsbolagskommitténs
förslag i fråga om tillsynen.
Några
remissinstanser, bl. a. Finansieringsföretagens förening, instämmer i den nyss
nämnda reservationen. De anser således att tillsynsreglerna enligt kommitténs
förslag kan leda till konserverande effekter på marknaden med bl. a. minskade
möjligheter till nyetablering och andra nysatsningar. Några näringsUvsorganisationer
anser det vara stor risk alt finansbolagen lägger ned eller inskränker sin
administrativa serviceverksamhet, om förslaget genomförs. Organisationerna
befarar också att produktutvecklingen i finansbolagen hämmas. De framhåller att
effekterna av detta hårdast skulle drabba de små och medelstora företagen.
Beträffande
tillsynens omfattning framhåller bankinspektionen att, om företag på vilket
lagen är tillämplig driver annan verksamhet är finansieringsverksamhet,
tillsynen också omfattar den verksamheten. Det bör emellertid kunna förutsättas
att tillsynen beträffande denna verksamhet inte behöver gå längre än som
erfordras med hänsyn till kontrollen över finansieringsverksamheten.
Av
vad jag tidigare har anfört framgår att jag anser att finansbolagen bör ställas
under tillsyn. Såsom kommittén föreslår bör tillsynen omhän-derhas av
bankinspektionen.
I
likhet med finansieringsbolagskommittén anser jag att en tillsyn över
finansbolagen bör utformas efter mönster i annan lagstiftning om bankinspektionens
tillsyn, t. ex. lagen om kreditaktiebolag. Tillsynen bör syfta till att trygga
en sund utveckling av finansbolagens verksamhet. Den bör inte gå längre än vad
som är nödvändigt med hänsyn tiU detta syfte. Finansbolagen bör självfallet
inte onödigtvis belastas med kostnader eller arbete som orsakas av tillsynen.
Kommittéförslaget uppfyller enligt min mening i stort sett dessa
förutsättningar. Förslagen kan inte anses gå längre än vad som är nödvändigt
för att bankinspektionen skall ha möjlighet att på ett meningsfullt sätt följa
finansbolagens verksamhet. Enligt min mening finns ingen risk för att de regler
om tillsyn m. m. som jag vill förorda skall hämma eller i övrigt vara till men
för finansbolagen i deras verksamhet. Som jag tidigare har anfört är det
viktigt att finansföretagen kan fortsätta att utveckla nya ändamålsenliga
finansieringsformer till nytta för näringslivet.
Prop. 1978/79:170 33
En
remissinstans har föreslagit nyetableringskontroll för finansbolag. Jag anser
inte att det finns skäl att gå så långt. En nyetableringskontroll är dessutom
svårförenlig med den förordade avgränsningen av lagens tillämpningsområde, som
bl. a. bygger på att verksamheten skall ha viss omfattning.
Med
den avgränsning av lagens tillämpningsområde som jag har förordat behövs ingen
regel om att, som kommittén föreslår, bankinspektionen skall avgöra om ett
företag är finansbolag eller ej.
Jag
kommer i det följande att närmare beröra inspektionens olika tillsynsuppgifter.
I
likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att bankinspektionen
skall pröva finansbolags bolagsordning. Resultatet av denna prövning får sedan
ligga till grund för den särskilda registreringen av finansbolaget hos
registermyndigheten. Kommittén har inte närmare redovisat följderna av vägran
att godkänna bolagsordning. För egen del anser jag att i lagen bör anges vad
som gäller i detta avseende. Det är naturligt att den som har vägrats
godkännande av sin bolagsordning inte heller skall få driva
finansieringsverksamhet. Bankinspektionen bör således som en följd av vägrat
godkännande kunna förbjuda sådan verksamhet.
Med
en sådan påföljd måste det krävas starka skäl för att vägra godkännande. Jag
anser därför att i lagen bör intas en presumtion för att godkännande av
bolagsordningen skall ske. Godkännande bör kunna vägras endast när
bolagsordningen strider mot lag, annan författning eller har sådan bestämmelse
eller brist att en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet kan äventyras.
Detta kan vara fallet t. ex. när det föreligger uppenbar fara för att skyddet
för bolagets långivare och kunder påtagligt eftersatts.
Enligt
2 kap. 4 § aktiebolagslagen skall aktiebolags bolagsordning ange bl. a.
föremålet för bolagets verksamhet, angivet till sin art. Finansieringsbolagskommittén
har föreslagit en regel om att i finansbolags bolagsordning tydligt skall
anges föremålet för bolagets verksamhet. Jag anser att det, jämte den nämnda
regeln i aktiebolagslagen, inte finns behov att i den nu behandlade lagen
införa en regel av ungefär samma innebörd.
Jag
delar kommitténs uppfattning att det inte kan krävas att finansbolag
uteslutande ägnar sig åt finansieringsverksamhet. I samband med denna har de
berörda bolagen utvecklat olika former av administrativ service. Förutom sådan
service bör enligt min mening finansbolag kunna ägna sig också åt annan
verksamhet som inte står i strid med finansieringsverksamheten på ett sådant
sätt att en sund utveckling av denna äventyras. Jag kan därvid inte dela
kommitténs uppfattning att rörelse med fastigheter och aktier exempelvis
fastighetsförvaltning eller fastighetsförsäljning generellt skulle vara
oförenlig med finansieringsverksamhet.
3
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 170
Prop. 1978/79:170 34
Om
finansbolag vid sidan av finansieringsverksamheten driver annan verksamhet, kan
bankinspektionen i sin tillsyn över bolaget i vissa fall behöva följa också
denna verksamhet. Tillsynen bör emellertid inskränkas till vad som har samband
med finansieringsverksamheten och kan inverka på bolagets säkerhet eller annars
är av betydelse för en sund utveckling av verksamheten.
Finansbolag
som är dotterbolag till bank har ansetts i princip få driva endast sådan verksam.het
som skulle kunna drivas av banken. Detla bör alltjämt gälla, även om denna
praxis inte kan tillämpas alltför strikt. Avsteg bör sålunda kunna ske, om det
erfordras för att i väsentliga avseenden upprätthålla konkurrensneutralitet, t.
ex. i fråga om förvärv av fordringar och leasingobjekt.
Tillsynen
bör i enlighet med kommitténs förslag avse kontroll av att verksamheten bedrivs
enligt lagen, andra författningar som gäller för verksamheten och enligt
bolagsordningen. Jag delar kommitténs uppfattning att bankinspektionen skall
kunna kalla till sammanträde med bolagets styrelse och kunna föranstalta om
extra bolagsstämma. Vid styrelsesammanträde till vilket inspektionen har kaUat
och vid bolagsstämma bör företrädare för inspektionen ha såväl närvaro- som
yttranderätt.
Mot
kommitténs förslag att bankinspektionen skall kunna förordna revisor i
finansbolag har bl. a. kommerskollegium anfört att inspektionen torde ha
anledning till sådant förordnande endast när tveksamhet råder om bolagsstämmovald
revisor på fullgott sätt kan fullgöra sitt uppdrag. För att undanröja osäkerhet
på denna punkt föreslår kollegiet att minst en ordinarie revisor i finansbolag
skall vara auktoriserad. Jag biträder kollegiets uppfattning och förordar en
bestämmelse om att finansbolag skall ha minst en auktoriserad revisor. Detta
innebär i allmänhet inte någon extra kostnad för finansbolagen. Flertalet av
dem har redan minst en auktoriserad revisor eller kan till följd av kravet på
eget kapital tvingas därtill med anledning av 10 kap. 3 § aktiebolagslagen.
Kommitténs
förslag att bankinspektionen skall kunna förordna revisor i finansbolag har i
övrigt lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Jag förordar en
bestämmelse efter mönster i lagen om kreditaktiebolag, enligt vilken
bankinspektionen har rätt att när det är erforderligt förordna en revisor. Med
en sådan bestämmelse och mot bakgrund av att finansbolag skall ha minst en
auktoriserad revisor, bör bankinspektionen i praktiken endast i begränsad omfattning
behöva utnyttja sin rätt att utse revisor.
I
likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att det finns behov av
särskilda föreskrifter om bl. a. hur finansbolags räkenskaper skall föras.
Sådana föreskrifter bör meddelas av regeringen eller myndighet åt vilken
regeringen uppdrar detta.
Prop.
1978/79:170 35
Jag anser i lildiet med kommittén och remissinstanserna
att finansbolagen skall ha viss upplysningsskyldighet gentemot banldnspektionen.
En sådan skyldighet är en förutsättning för att inspektionen skall kunna
fullgöra sin tillsynsuppgift enligt lagen. I likhet med vad som föreskrivs i
annan tillsynslagstiftning angående kreditinstitut, bl. a. banklagstiftningen,
bör föreskrivas att finansbolag skall lämna bankinspektionen upplysningar om
bolagets tillgångar och skulder. Dessutom bör finansbolag lämna inspektionen
de upplysningar som inspektionen i övrigt anser sig behöva. Inspektionen kan
exempelvis ha behov av alt känna till de finansieringsvillkor som ett bolag
tillämpar.
I såväl
banklagstiftningen som i lagen om kreditaktiebolag finns bestämmelser om att
bankinspektionen kan förbjuda verkställighet av beslut som står i strid mot
lag eller bolagsordning. Finansieringsbolagskommittén har föreslagit att
inspektionen skall få sådana befogenheter också vad gäller beslut som har
fattats av finansbolag. Kommitténs förslag att bankinspektionen skall ha
möjlighet att förelägga finansbolag som driver verksamhet i strid mot lag eller
bolagsordning att vidta rättelse och att om rättelse inte vidtas förbjuda
verksamheten motsvaras också av bestämmelser i de nämnda lagarna. Någon kritik
har inte riktats mot förslaget i denna del. Jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning i frågan.
Jag anser
att bankinspektionens föreläggande om rättelse bör kunna träffa verksamhet som
drivs i strid mot den nu ifrågavarande lagen, mot föreskrift som har meddelats
med stöd av lagen eller mot bolagsordningen. Föreläggande bör också kunna
riktas mot verksamhet som strider mot annan lag eller annan författning, som
reglerar finansbolags verksamhet. En så långtgående åtgärd som att förbjuda
finansbolag att driva finansieringsverksamhet bör enligt min mening kunna
företas bara vid allvarliga försummelser. Varje överträdelse eller försummelse
är inte så allvarlig att den motiverar ett förbud mot verksamheten. Ett sådant
förbud är således enligt min mening inte motiverat på grund av t. ex. mindre
avvikelser i bokföringen från vad som har föreskrivits. Inspektionen bör dock
genom föreläggande kunna tillhålla den försumlige att göra rättelse.
Inspektionen har genom att i samband med föreläggandet utsätta vite goda
möjligheter att åstadkomma rättelse.
Kommittén
föreslår att finansbolagen skall bidra till kostnadema för
tillsynsverksamheten. Svenska bankföreningen och Finansieringsföreta gens
förening har framfört den meningen att storleken av bidragen bör begränsas
efter förebild i 159 § banklagen. Även jag anser att i lagen bör anges en ram
för bidragsskyldigheten. Bidrag bör således inte utgå med mer än fem tusendels
procent årligen av finansieringsverksamhetens balansomslutning för närmast
föregående räkenskapsår. Det får ankomma på regeringen att utfärda närmare
föreskrifter om bidragen. Beträffande kommitténs förslag om att finansbolag
skall utge ersättning till särskilt
Prop. 1978/79:170 36
förordnad
revisor har inte rests några invändningar. Inte heller jag har något att erinra
däremot.
Bankinspektionens
tillsyn kan inte helt inskränkas till att avse finans bolagen och deras
verksamhet. Inspektionen måste också ha möjlighet att undersöka om annan än
finansbolag driver verksamhet i strid med lagen och i så fall kunna ingripa
däremot.
I
likhet med finansieringsbolagskommittén och remissinstanserna anser jag att
bankinspektionen skall kunna begära upplysningar av den som driver viss
verksamhet för att kunna bedöma om den faller under lagen. Detta bör kunna ske
om det kan antas att elt företag driver sådan finansieringsverksamhet att lagen
är tillämplig. Inspektionen kan med anledning av inhämtade upplysningar eller
på annat sätt få kännedom exempelvis om att annan än aktiebolag driver sådan
verksamhet att lagen är tillämplig. Om denne inte är beredd att ombilda rörelsen
tUl aktiebolag, bör inspektionen kunna förbjuda verksamheten. Kommittén har
inte föreslagit någon sådan regel, inte heller för det fall bankinspektionens
särskilda medgivande till annan verksamhetsform än aktiebolag har vägrats. Jag
anser en sådan bestämmelse påkallad, inte minst eftersom ordningen med
särskilt medgivande enligt min mening inte bör förekomma. En sådan bestämmelse
behövs för att upprätthålla lagens krav på att verksamheten skall drivas av
aktiebolag. Jag anser därför att bankinspektionen enligt lagen skall kunna
förbjuda annan än finansbolag att driva verksamhet för vilken lagen gäller.
Enligt
allmänna verksstadgan (1965: 600) kan bankinspektionens beslut överklagas till
regeringen. Kommitténs förslag att inspektionens beslut skall lända till
omedelbar efterrättelse har väckt viss kritik vid remissbehandlingen.
Jag
förordar i likhet med kommittén att besvär över bankinspektionens beslut skall
kunna föras hos regeringen. Enligt min mening kan det tänkas situationer när
det är väsentligt att verkställighet kan ske snabbt. Jag anser mig därför kunna
tillgodose kritiken mot kommitténs förslag såtillvida att jag förordar att
bankinspektionen skall kunna förordna att omedelbar verkställighet av dess
beslut inte skall få äga rum.
Under
remissbehandlingen har framkommit vissa synpunkter på tillsyn enligt annan
lagstiftning som kan ha avseende på finansbolags verksamhet. Detta gäller bl.
a. lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
(avtalsvillkorslagen). Enligt 2 § gäller lagen inte i fråga om verksamhet som
står under tillsyn av bankinspektionen.
Avtalsvillkorslagen
ger marlcnadsdomstolen och i begränsad utsträckning konsumentombudsmannen
(KO) möjlighet att förbjuda näringsidkare att vid erbjudande av vara, tjänst
eller annan nyttighet till konsument för enskilt bmk använda avtalsvillkor, om
detta kan anses som oskäligt mot konsumenten. I viss utsträckning faller den verksamhet
som drivs av finansbolagen under lagens tillämpningsområde.
Prop. 1978/79:170 37
Om
finansbolagen förs in under bankinspektionens tillsyn, kommer emellertid
avtalsvillkorslagen inte längre att bli tillämplig på deras verksamhet, såvida
lagen inte ändras.
Konsumentverket
anser att finansbolagens verksamhet alltjämt bör omfattas av
avtalsvillkorslagen även ora de ställs under bankinspektionens tillsyn. Verket
har påbörjat en granskning av de villkor som tillämpas av finansbolagen i avtal
med konsument och anser att det är olämpligt med förändringar av
konsumentverkets behörighet i detta avseende.
Anledningen
till att bankerna har undantagits från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde
är att bankinspektionen enligt banklagstiftningen har möjlighet att
kontrollera de villkor som används gentemot bankkunderna. I prop. 1971: 15 (s.
69) framhöll föredraganden att det är naturligt att bankinspektionen svarar för
övervakningen av de avtalsvillkor som används av bankerna i förhållande till
allmänheten. Bankinspektionen kommer inom ramen för den nu förordade
tillsynslagen att få likartade kontrollmöjligheter, såvitt gäller
finansbolagens verksamhet i förhållande till allmänheten. Den omständigheten
att det i princip är olämpligt att företagens verksamhet kan granskas i samma
avseende av olika myndigheter talar enligt min mening mot den lösning som konsumentverket
har föreslagit.
Enligt
min mening är det emellertid inte lämpligt att nu låta avtalsvillkorslagen,
som har gällt sedan den 1 juli 1971, upphöra att gälla för de finansföretag,
bl. a. kontokortsföretagen, på vilka lagen om finansbolag skall bli
tillämplig. Jag anser att slutlig ställning till frågan om avtalsvillkorslagens
tillämpning på finansbolagen bör tas först sedan banklagsutredningens förslag i
fråga om gränsdragning mellan bankinspektionens och konsumentverkets
tillsynsområden föreligger. Enligt direktiven för banklagsutredningen skall
utredningen nämligen uppmärksamma hur gränsen bör dras mellan
bankinspektionens verksamhet och den verksanihet som utövas av de konsumentpolitiska
organen.
Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag att finansbolagen t. v.
alltjämt skall omfattas av avtalsvillkorslagen. Detta förutsätter en ändring i
denna lag. I praktiken bör det ankomma på bankinspektionen att mot bakgrand
av inspektionens särskilda erfarenhet av de anspråk som i olika hänseenden kan
ställas på kreditinstituts verksamhet övervaka att företagen inte i sin
verksamhet använder sig av oskäliga avtalsvillkor. Inspektionen bör samråda med
konsumentverket, som har sakkunskap och erfarenhet från lagens tillämpning inom
andra delar av näringslivet. I regel bör bankinspektionen kunna få till stånd
rättelse inom ramen för sin tillsyn över finansbolagen. I den mån det finns
anledning att ingripa mot företag med hjälp av de särskilda medel som
avtalsvillkorslagen erbjuder får bankinspektionen och KO samverka för att få
rättelse, i sista hand genom att KO för talan hos marknadsdomstolen.
Prop, 1978/79:170 38
Jag
vill vidare framhålla att viss verksamhet som drivs av finansbolag kommer att
omfattas av konsumentkreditlagen (1977: 981), som enligt förslag i prop.
1978/79: 64 skall träda i kraft den 1 juli 1979. Tillsynen över efterlevnaden
av denna lag tillkommer konsumentverket. Detta gäller dock inte bl. a. om
verksamheten står under tillsyn av bankinspektionen. Det tillkommer således
inspektionen att bevaka att de kreditinstitut som står under inspektionens
tillsyn följer konsumentkreditlagen. Det finns enligt min mening inte skäl att
någon annan ordning skall gälla för finansbolagen. Någon ändring bör alltså
inte göras i konsumentkreditlagen.
Jag vill
även i fråga om konsumentkreditlagen framhålla att det är viktigt att
bankinspektionen och konsumentverket samrådcr i fråga om tillämpningen.
Myndigheterna bör givetvis eftersträva en enhetlig till-lämpning av de
konsumentpolitiska lagarna inom olika delar av näringslivet. De riktlinjer och
anvisningar som kan komma att utfärdas bör samordnas så att de så långt
möjligt överensstämmer i sak. I detta syfte bör myndigheterna söka finna
lämpliga former för fortlöpande samråd.
I inkassolagen
(1974: 182) förekommer en liknande bestämmelse som den nyss nämnda i konsumentkreditlagen.
Datainspektionen har normalt tillsyn enligt inkassolagen. Detta gäller dock
inte verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn. Datainspektionen
påpekar att flera av de bolag som f. n. driver finansieringsverksamhet också
ägnar sig åt inkassoverksamhet.
Enligt
inkassolagen krävs tillstånd för att få driva inkassoverksamhet, dock inte för
den som står under bl. a. bankinspektionens tillsyn. Datainspektionen påpekar
med anledning härav att frågan om tillståndsplikt eller inte för inkassoverksamhet
i bolag som samtidigt driver finansieringsverksamhet blir beroende av
bankinspektionens praxis beträffande vilka företag som skall anses som
finansbolag.
Av
samma skäl som beträffande konsumentkreditlagen anser jag att en ändring i inkassolagen
inte bör ske f. n. Detta innebär alltså att bankinspektionen skall utöva
tillsyn också över finansbolagens inkassoverksamhet som uppenbarligen har så
nära samband med finansieringsverksamheten att inspektionen har anledning att
följa den. Vidare innebär det att bolagen får driva sådan verksamhet utan
tillstånd av datainspektionen.
Genom
det av mig förordade tillämpningsområdet för lagen torde vissa av de av
datainspektionen antydda svårigheterna ha undanröjts. Även på inkassoområdet
bör givetvis samråd mellan berörda myndigheter ske för att undvika oklarheter
och få en likartad tillämpning.
Som
jag tidigare har nämnt skall banklagsutredningen se över bl. a.
bankinspektionens tillsynsverksamhet i syfte att i skilda hänseenden ge ett
konsumentskydd åt bankkunderna. Utredningen skall därvid särskilt uppmärksamma
hur gränsen bör dras mellan bankinspektionens verk-
Prop. 1978/79:170 39
samhet
och den verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen. Det blir därför
anledning att på nytt överväga de nu berörda konsumentskyddsfrågorna när
utredningen har lämnat sitt förslag.
I
de frågor om avtalsvillkors-, konsumentloedit- och inkassolagarna som jag nu
har tagit upp har jag samrått med chefen för justitiedepartementet.
3.6
Övriga frågor
I
banklagarna finns bestämmelser om den s. k. banksekretessen. Denna innebär att
enskilds förhållande till bank ej får yppas i oträngt mål. Lagen om
kreditaktiebolag saknar däremot bestämmelse om tystnadsplikt. Finansieringsbolagskommittén
har föreslagit att den som är eller har varit verksam i finansbolag inte obehörigen
får yppa vad han till följd härav har fått veta om enskilds ekonomiska
förhållanden eller yrkes- eller affärshemligheter. Svenska bankföreningen anser
att tystnadsplikten bör omfatla också enskilds personliga förhållanden. Jag
delar föreningens uppfattning och förordar en bestämmelse om att tystnadsplikten
omfattar annans affärsförhållanden och personliga förhållanden. Jag återkommer
till denna fråga i specialmotiveringen.
Kommitténs
förslag innehåller ingen bestämmelse om tystnadsplikt för befattningshavare hos
bankinspektionen. I det förslag till sekretesslag som har lagts fram i
justitiedepartementets promemoria (Ds Ju 1977: 11) Handlingssekretess och tystnadsplikt
regleras bl. a. tystnadsplikt i verksamhet som bedrivs av inspektionen.
Promemorian har remissbehandlals och bereds f. n. inom regeringskansliet.
Beslut om lagrådsremiss kan väntas inom kort. Bestämmelse om tystnadsplikt hos
bankinspektionen bör emellertid tas in i lagen om finansbolag i avvaktan på ett
slutligt ställningstagande. Också denna bestämmelse bör utformas så att den
omfattar annans affärsförhållanden och personliga förhållanden. När frågan om
sekretesslagstiftningen och ikraftträdandet av denna närmare kan bedömas får
prövas om bestämmelsen alltjämt behövs.
Kommitténs
förslag till straffbestämmelse innebär att styrelseledamot eller
befattningshavare hos finansbolag som uppsåtligen eUer av oaktsamhet lämnar
bankinspektionen oriktiga upplysningar om verksamheten eller vilseleder
inspektionen genom oriktig bokföring kan fällas till ansvar utom i ringa fall.
Någon erinran har ej riktats mot förslaget. För egen del anser jag att straff
utom i de fall kommittén har föreslagit bör kunna ådömas den som begår
motsvarande gärning med anledning av föreläggande för ett företag att lämna
inspektionen upplysningar i syfte att utröna om företaget driver sådan
verksamhet som omfattas av lagen. Jag anser vidare att av lagtexten bör framgå
att oriktig bokföring är ett sätt att ge bankinspektionen oriktiga
upplysningar. Jag delar i övrigt kommitténs uppfattning om straffbestämmelsens
innehåll.
Prop. 1978/79:170 40
Några
remissinstanser, bl. a. Sparbankernas Bank och Svenska bankföreningen, har
väckt frågor om vilka regler som skall gälla för ut-Fändska företags
finansieringsverksamhet i Sverige och för finansbolag som ägs av utländsk bank.
De regler som jag nu förordar för finansbolagen kommer att gälla för sådana
företag som är bildade enligt svensk lag även om de ägs av utländsk bank eller
annat utländskt företag. Däremot kommer lagen enligt allmänna principer för
svensk jurisdiktion inte att gälla utländska företags finansieringsverksamhet i
Sverige. Jag vill emellertid erinra om lagen (1968: 555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring här i riket. Enligt denna lag krävs särskilt
tillstånd för utländskt företag att driva näringsverksamhet här i landet och
verksamheten skall drivas genom avdelningskontor med självständig förvaltning
(filial). Jag kan för min del inte finna tillräckliga skäl att f. n. införa
särskilda regler för utländska företags finansieringsverksamhet i Sverige.
Skulle det visa sig att olägenheter uppkommer i framtiden, får frågan givetvis
prövas pä nytt. I sin tillsynsverksamhet kan bankinspektionen ha anledning att
följa utvecklingen i detta avseende.
1
det särskilda yttrandet av två experter inom kommittén hävdas alt av lagen bör
framgå att finansbolag skall ha rätt att förvärva aktier i annat bolag med
likartad verksamhet. Vidare föreslås att det bör föreskrivas rätt och
skyldighet för finansbolag att säga upp lån och avtal bl. a. oin säkerheten
inte längre är tillfredsställande. Jag kan för min del inte finna något behov
av särskilda regler i dessa avseenden.
Den
föreslagna lagen bör träda i kraft den 1 januari 1980. Finansieringsbolagskommittén
har inte ansett att särskilda övergångsbestämmelser behövs utan har utgått
från att bankinspektionen skall lämna berörda företag skäligt rådrum för att
uppfylla lagens krav. Vissa av de av mig förordade ändringama i kommitténs
förslag ställer emellertid frågan i annan belysning. Jag återkommer i
specialmotiveringen till de övergångsbestämmelser som jag förordar.
4
Upprättade lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom ekonomidepartementet upprättats
förslag till
1.
lag om finansbolag,
2.
lag om ändring i lagen (1971:
112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.
Jag
har samrått med chefen för justitiedepartementet i fråga om lagförslaget under
2.
Lagförslagen
bör fogas till regeringsprotokollét i detta ärende som bilaga 4.
Prop. 1978/79:170 41
5
Specialmotivering
5.1
Förslaget till lag om finansbolag
Den
lagtekniska utformningen i det remitterade lagförslaget bygger i huvudsak på finansieringsbolagskommitténs
förslag till lag om finansieringsbolag. På olika punkter har emellertid
ändringar gjorts i förhållande till kommitténs förslag. Dispositionen har
delvis också ändrats.
Lagen
benämns Lag om finansbolag. Rubriken är en annan än enligt kommittéförslaget
med anledning av att beteckningen finansbolag har valts.
Lagen
har delats in i sju avsnitt, nämligen allmänna bestämmelser, finansbolag,
tillsyn m. m., vite, besvär, tystnadsplikt och straff. I lagen finns också
övergångsbestämmelser.
Allmänna
bestämmelser
1 §
Paragrafen
innehåller en förklaring av begreppet finansieringsverksamhet, vilket
återkommer på ett flertal ställen i lagen.
Av paragrafen framgår till
en början att med finansieringsverksamhet avses näringsverksamhet. Med detta
menas yrkesmässigt driven ekonomisk verksamhet. Näringsverksamheten skall ha
till ändamål att lämna kredit eller att medverka till finansiering genom att
förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. Ändamålet för ett
aktiebolags verksamhet framgår i första hand av bolagsordningen. Enligt 1 kap.
4 § aktiebolagslagen skall bolagsordningen nämligen ange bl. a. föremålet för
bolagets verksamhet, angivet till sin art. Även om detta inte skulle framgå av
bolagsordningen, kan emellertid ett företag driva verksamhet som skall anses
som finansieringsverksamhet, om denna ingår som ett ordinärt och naturligt
inslag i rörelsen. Däremot kan som finansieringsverksamhet i lagens mening inte
anses att t. ex. ett industriföretag lånar ut medel för att mer eller mindre
tillfälligt placera sitt likviditetsöverskott.
De
flesta finansieringsformer som beskrivs av finansieringsbolagskommittén faller
under bestämningen lämna kredit. Dit hör den form av factoring som består i
belåning av fakturor. Vidare räknas dit kontokortskrediter, belåning av
avbetalningskontrakt, confirming, lagerfinansiering, belåning av
hyreskontrakt, reverslån till företag och till konsumenter, bostadslån, lån
mot säkerhet i premieobligationer och refinansie-ring av postorderföretagens
kreditförsäljning. Till följd av att finansiering genom förvärv av fordringar
har medtagits i lagtexten räknas också som finansieringsverksamhet den form av factoring
som består i förvärv av fakturafordringar och den form av
avbetalningsfinansiering som består i förvärv av fordringar enligt
avbetalningskontrakt. Med finansiering
Prop. 1978/79:170 42
genom
upplåtelse av lös egendom till nyttjande avses leasing. All upplåtelse av
nyttjanderätt till fast egendom faller utanför lagens område.
Som
jag redan har nämnt i den allmänna redogörelsen för finansföretagen och deras
verksamhet kan man skilja mellan s. k. finansiell och operationell leasing.
Endast den förra formen av leasing brukar anses som en form för finansiering.
Den kännetecknas bl. a. av att finansföretaget anskaffar leasingobjekt särskilt
för en upplåtelse, dvs. enbart för att kunna bistå kunden med finansiering.
Leasingtiden bestäms till följd därav ofta till hela eller så gott som hela
livslängden hos objektet. Operationell leasing som brukar innefatta service på den
upplåtna egendomen avser normalt upplåtelse av mera tillfällig art och för
kortare tider. Eftersom lagen är avsedd att reglera endast finansieringsverksamhet
kommer bara vad som brakar betecknas som finansiell leasing att omfattas av
lagen.
Denna
och följande paragraf anger lagens tillämpningsområde. Detta anges så att lagen
gäller vissa företag som driver finansieringsverksamhet. Från
tillämpningsområdet undantas i 3 § närmare beskrivna företag som driver
finansieringsverksamhet i den mening som anges i 1 §.
Enligt
första stycket 1 gäller lagen företag som driver finansieringsverksamhet och
som ägs av bankinstitut eller dotterbolag till bankinstitut. Med de i
bestämmelsen angivna bankinstituten avses svenska banker. Aktiebolagslagens koncernregler
gäller visserligen inte för bank, men innebörden av begreppet dotterbolag
följer av aktiebolagslagen och begreppet är avsett att ha samma innebörd i
lagen om finansbolag. Till dotterbolag räknas också dotterbolag till sådant
bolag.
Av
första stycket 2 framgår att lagen förutom de i punkten 1 angivna företagen
omfattar företag som driver finansieringsverksamhet av större omfattning.
Verksamheten skall ha en genomsnittlig balansomslutning av minst 10 milj. kr.
för de tre senaste räkenskapsåren. Balansomslutningen för verksamheten framgår
av årsredovisningen. Sådan skall upprättas för all verksamhet som kan komma i
fråga enligt lagen, eftersom den avser näringsverksamhet. Enligt
bokföringslagen (1976: 125) råder bokföringsskyldighet för sådan verksamhet,
varav bl. a. följer att den löpande bokföringen för varje räkenskapsår skall
avslutas med årsbokslut.
Med
finansieringsverksamhetens balansomslutning avses nettovärdet av tillgångarna i
verksamheten. Det betyder att hänsyn skall tas till redovisade värden på
tillgångarna i verksamheten med avdrag för eventuellt redovisade passivposter,
exempelvis värdeminskning.
Bankinspektionen
har anfört att hinder inte bör föreligga för företag med
finansieringsverksamhet, vars balansomslutning är mindre än 10 milj. kr., att
efter eget initiativ omfattas av lagen för att åtnjuta
Prop. 1978/79:170 43
status
som finansbolag. Med den utformning lagen har fått är detta inte möjligt.
Företaget kan inte registreras som finansbolag eller bli föremål för tillsyn
enligt lagen.
Andra
stycket innehåller en bestämmelse om att för företag som inte har drivit
finansieringsverksamhet i tre år skall vid tillämpning av första stycket 2
balansomslutningen beräknas för den tid som verksamheten har drivits.
Finansieringsverksamhetens balansomslutning beräknas med hjälp av
årsredovisningen. Inget hindrar emellertid att den beräknas per annan tidpunkt
än bokslutsdagen. Om balansomslutningen redan i ett tidigt skede av verksamheten
ligger långt över den angivna gränsen, dvs. 10 milj. kr., bör detta tämligen
enkelt kunna fästställas exempelvis på grund av de upplysningar som
tillsynsmyndigheten kan infordra enligt lagen. Normalt bör tillsynsmyndigheten
dock kunna invänta årsredovisningen, innan frågan om lagens tillämplighet på
ett företag tas upp. Om företaget så tidigt som möjligt vill bli behandlat som
finansbolag, bör tillsynsmyndigheten givetvis kunna beakta detta. Kan på
lämpligt s'ätt dokumenteras att balansomslutningen har överstigit 10 milj. kr.
bör avsaknaden av årsredovisning inte hindra att lagen tillämpas på företaget.
Genom
att lagen är tillämplig på företag som driver yrkesmässig verksamhet avseende
finansiering utesluts från tillämpningsområdet olika offentliga institutioner,
fonder och liknande som lämnar lån i varierande former och för särskilda
ändamål.
3
§
De
i paragrafen angivna undantagen har behandlats i den allmänna motiveringen.
Av
första stycket punkten 1 framgår bl. a. att ett företag inte skall omfattas av
lagen om dess finansieringsverksamhet avser finansiering endast i samband med
avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av
företaget eller annat företag i samma koncern eller med sådant nära samband som
anges i 4 § andra stycket. Företag som inte ägnar sig åt annan
finansieringsverksamhet än att lämna sedvanliga säljarkrediter s. k.
handelskrediter omfattas alltså inte av lagen.
Undantaget
i punkten 1 Innebär att de finansföretag som ingår i en industrikoncern eller
står den nära på det sätt som anges i 4 § andra stycket inte omfattas av lagen,
om företagets finansieringsverksamhet endast avser finansiering i samband med
avsättningen av industriföretagets produktion. Skulle företaget samtidigt ägna
sig också åt annan finansieringsverksamhet blir lagen däremot tillämplig,
oavsett vilken omfattning denna senare verksamhet har, om den sammanlagda
finansieringsverksamheten har en balansomslutning av minst 10 milj. kr.
Under
begreppet tjänster i första stycket 1 faller givetvis inte sådana tjänster som
utövas av finansbolagen själva och som inryms i begreppet
Prop. 1978/79:170 44
finansieringsverksamhet.
Undantaget får betydelse bl. a. för finansiering som avser tjänster inom resebjTå-,
hotell- och restaurangbranscherna.
I
punkten 2 har undantag gjorts för företag som tillgodoser finansieringsbehov
endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap, om medel
för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Undantaget grundar sig på finansieringsbolagskommitténs
förslag. För att undantaget skall bli tydligare har det angetts att gruppen näringsidkare
skall ha en ekonomisk intressegemenskap. Sådan gemenskap kan dokumenteras
genom att näringsidkarna är medlemmar i t. ex. en ekonomisk förening eller på
annat sätt har slutit sig samman för att tillgodose gemensamma ekonomiska
intressen i näringsverksamheten. Undantaget avser bl. a. det fall att näringsidkama
tillsammans bildar ett finansföretag för att underlätta sin finansiering. Detta
förekommer exempelvis inom dagligvaruhandeln, där finansföretag har skapats för
att finansiera detaljhandlarnas anskaffning av bl. a. butiksutrustningar. Ett
sådant finansföretag är emellertid inte undantaget från lagen om det lånar
medel från allmänheten. Med allmänheten avses i likhet med vad finansieringsbolagskommittén
har angett inte kreditinstitut eller företag i samma koncern som
finansföretaget. Begreppet kreditinstitut är här detsamma som i lagen (1974:
922) om IcreditpoUtiska medel. Hit räknas alltså bl. a. bankinstitut och
kreditaktiebolag.
Genom
andra stycket utesluts företag som omfattas av annan lagstiftning om särskild
tillsyn. Bestämmelsen innebär att företag som ägnar sig åt
finansieringsverksamhet i den mening som anges i 1 § men som står under
bankinspektionens tillsjm på grand av annan lag inte omfattas av lagen om
finansbolag. Detta gäller också företag som med stöd av föreskrift i sådan lag
är befriad från inspektionens tillsyn, exempelvis den som är befriad därifrån
med stöd av 5 § lagen om kreditaktiebolag. Också företag som driver
pantlånerörelse, vilken enligt särskild lag står under tillsyn av
länsstyrelsen, omfattas av undantaget.
4§
I
första stycket anges att vid tillämpning av 2 § första stycket 2 skall hänsyn
tas till den sammanlagda balansomslutningen hos två eller flera företag, om det
finns nära samband mellan dem. Bestämmelsen syftar till att förhindra att lagen
kringgås genom att verksamheten delas upp på flera företag.
I
andra stycket sägs att nära samband skall anses föreligga, om företagen leds
av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens
verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt,
tillfalla samma eller i huvudsak samma personer. Bestämmelsen har sin grund i
aktiebolagslagens koncernregler. Nära samband i paragrafens mening föreligger
således alltid mellan olika företag i sam-
Prop. 1978/79:170 45
ma
koncern. Nära samband föreligger också mellan två företag som exempelvis på
grund av samarbetsavtal förvaltas under gemensam ledning. Detla blir fallet
oavsett om företagen ägs av olika personer, vilka uppbär vinsten var och en
endast från sitt företag. Även företag som leds av olika personer men vars
vinst till betydande del tillfaller i huvudsak samma personkrets har sådant
nära samband som avses i paragrafen. Det räcker att vinsten indirekt
tillfaller i huvudsak samma personer. Detta kan vara fallet exempelvis om
vinsten av två företag från det ena tillfaller ett underårigt barn och från det
andra företaget tillfaller barnets föräldrar.
Frågan om nära samband
enligt 4 § andra stycket föreligger eller inte får prövas av tillsynsmyndigheten,
som enligt 20 § har frågerätt i bl. a. detta avseende.
Finansbolag
5§
Som har anförts i den
allmänna motiveringen under avsnitt 3.3 skall företag för vilket denna lag
gäller drivas i form av aktiebolag, kallat finansbolag. Regeln härom finns i första
stycket. Om verksamhet drivs i strid med denna bestämmelse, kan
bankinspektionen enligt 20 § andra stycket förbjuda verksamheten.
I andra stycket anges att
finansbolag skall registreras som sådant bolag i aktiebolagsregistret.
Registreringen har bl. a. en upplysande funktion, såtillvida att vad som har
registrerats anses ha kommit till allmänhetens kännedom. Aktiebolagsregistret
förs hos patent- och registreringsverket.
En förutsättning för
registrering som finansbolag är att bankinspektionen har godkänt
bolagsordningen enligt 10 §. Detta framgår av andra stycket. Det är viktigt att
bankinspektionen som tillsynsmyndighet och patent- och registreringsverket
fortlöpande underrättar varandra om olika åtgärder som har samband med
registreringen. Några särskilda föreskrifter därom behöver inte tas in i
lagen.
Tredje
stycket saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Bestämmelsen öppnar bl. a.
möjlighet för bolag som inte längre driver verksamhet som omfattas av lagen att
ur aktiebolagsregistret bli avfört som finansbolag. Bestämmelsen har
behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 3.3. Ansökan skall göras
hos bankinspektionen. Inspektionen har att pröva, om sökanden driver verksamhet
som omfattas av lagen eller inte. Detta kan kräva viss utredning. Kontrollen
bör dock inte gå längre än vad som är nödvändigt för att kunna avgöra frågan om
avförande ur registret. Bankinspektionens beslut i denna fråga blir bindande för
registermyndigheten. Talan mot inspektionens beslut kan enligt 22 § föras hos
regeringen.
Avförande
ur registret enligt tredje stycket innebär att bolaget upphör
Prop. 1978/79:170 46
alt
vara finansbolag och att bolaget inle längre omfattas av lagen. Detta har dock
ingen inverkan på den ordinära registreringen enligt aktiebolagslagen.
Skulle
patent- och registreringsverket vägra registrering eller avskriva ett
registreringsärende kan talan mot verkets beslut föras hos kammarrätten enligt
aktiebolagslagen.
6§
I
första stycket fastslås i förtydligande syfte, att aktiebolagslagen gäller för
finansbolag, om annat inte följer av lagen om finansbolag. Detta skulle ändå
gälla men bestämmelsen har ansetts vara av värde vid tillämpningen. Den
skyldighet som åvilar aktiebolag att till registermyndigheten sända in
avskrift av årsredovisning och revisionsberättelse gäller även finansbolag,
oaktat detta skall lämna dessa handlingar också till bankinspektionen.
Ändra
stycket motsvarar 10 § i finansieringsbolagskommitténs förslag. Det innehåller
bestämmelser om kreditjäv för revisor och förbud mot lån till aktieägare m.
fl. Bestämmelserna i aktiebolagslagen om detta vidgas tUl att avse förutom kreditgivning
också sådana speciella finansieringsformer som anges särskilt i 1 §, t. ex.
sådan factoring som består i köp av fakturor och leasing. Att aktiebolagslagen
är tillämplig på finansbolag medför bl. a. att revisor inte vid revisionen får
anlita någon som står i sådant förhållande till bolaget, t. ex. låneskuld, som
utesluter honom från att vara revisor.
Enligt
12 kap. 8 § aktiebolagslagen kan bankinspektionen, när synnerliga skäl
föreligger, på ansökan medge undantag från regeln om låneförbud i 12 kap. 7 §
samma lag i fråga om aktiebolag som står under dess tillsyn. Denna möjlighet
föreligger också beträffande finansbolag.
Till
följd av 12 kap. 7 § andra stycket 3 aktiebolagslagen gäller låneförbudet inte
när gäldenären driver rörelse och lånet betingas av affärsmässiga skäl och är
avsett uteslutande för gäldenärens rörelse. Finansieringsformerna factoring
och leasing riktar sig i stor utsträckning till rörelseidkare, varför det
angivna undantaget får betydelse för dessa. Alltsedan låneförbudet infördes i
aktiebolagslagen har detta gällt finansföretag i aktiebolagsform. Jag har i
den allmänna motiveringen anfört att frågan om låneförbudets tillämpning på
finansbolagen kan komma att omprövas i annat sammanhang.
7
§
Paragrafen
innehåller bestämmelser om kapitaltäckning. Den har behandlats i den allmänna
motiveringen under avsnitt 3.4. Som en riktpunkt för när kapitaltäckningen kan
anses betryggande bör, som jag har anfört, t. v. gälla de regler som f. n.
finns i bolagsordningarna för de bankägda finansföretagen.
Prop. 1978/79:170 47
Som
eget kapital bör vid tillämpningen av bestämmelsen i princip räknas förutom
finansbolags aktiekapital också fonder, förlagslån m. m. som enligt
banklagstiftningen får ingå i bankernas täckningskapital.
Enligt tredje stycket
skall finansbolags bolagsordning innehålla bestämmelse om kapitalkravet. Det
får ankomma på tillsynsmyndigheten att kontrollera att bolagsordningen för finansbolag
innehåller bestämmelse om kapitalkravet och att finansbolag iakttar det
föreskrivna kravet. Det senare förhållandet bör uppmärksammas av revisorerna.
När regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om kapitaltäckning
bör beaktas att finansbolagen kan behöva en viss övergångstid för att anpassa
sig till kraven.
8
§
Paragrafen saknar
motsvarighet i kommittéförslaget. Den innehåller en föreskrift om att i
finansbolag minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad
revisor eller auktoriserat revisionsbolag. Bestämmelsen har behandlats i den
allmänna motiveringen under avsnitt 3.5. Där påpekades att flertalet
finansbolag redan till följd av aktiebolagslagens bestämmelser måste ha minst
en sådan revisor.
Tillsynsmyndighetens rätt
att förordna en revisor i finansbolag behandlas i 13 §.
Tillsyn
m. m.
Under
denna rubrik upptas dels i 919 §§ bestämmelser om tillsyn över finansbolagen,
dels i 20 § bestämmelser som avser det fall att annan än finansbolag driver
eller antas driva sådan finansieringsverksamhet att lagen är tdlämphg.
9 §
Paragrafen överensstämmer
med 3 § i kommittéförslaget och anger att finansbolag står under
bankinspektionens tillsyn. Innebörden av tillsynen framgår av de följande
paragraferna.
10 §
Första stycket anger att
bankinspektionen skall godkänna finansbolags bolagsordning och ändring av
denna. Som jag har angett i den allmänna motiveringen under avsnitt 3.3 blir
bankinspektionens beslut i fråga om bolagsordningen avgörande för om
registrering enligt 5 § skall ske eller inte.
I andra stycket anges när godkärmande
av bolagsordningen får vägras. Detta får ske, om bolagsordningen strider mot
lag eller annan författning. Det fär också ske, om bestämmelse saknas i bolagsordningen
om kapitalkrav som har föreskrivits med stöd av 7 §. Vidare får god-
Prop. 1978/79:170 48
kännande
vägras, om bolagsordningen annars innehåller sådan bestämmelse eller har sådan
brist att en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet kan
äventyras. I bolagsordningen kan t. ex. förekomma bestämmelser om säkerheten
vid kreditgivning. Sådana bestämmelser kan ha varierande utformning. Huruvida
en sund utveckling av verksamheten kan äventyras får bedömas mot bakgrund av
det skydd som lagen avser att ge finansbolagens långivare och kunder.
Innan
beslut fattas enligt andra stycket kan bankinspektionen givetvis föreslå sådana
ändringar eller kompletteringar i bolagsordningen att godk"ännande kan
ske. Detta får ses som ett utflöde av inspektionens rådgivande verksamhet.
11
§
Paragrafen
motsvarar i huvudsak den första delen av första stycket i 6 §
kommittéförslaget. Den anger inriktningen av bankinspektionens tillsyn över finansbolag.
Den har utformats efter mönster i bl. a. banklagstiftningen och lagen om
kreditaktiebolag.
Första
stycket anger att bankinspektionen skall vaka över att finansbolag följer
lagen om finansbolag och annan författning som reglerar finansbolags verksamhet.
Flit hör exempelvis aktiebolagslagen. Även de i den allmänna motiveringen under
avsnitt 3.5 berörda konsumentkredit- och inkassolagarna hör dit i den mån
finansbolags verksamhet är sådan att den omfattas av dessa lagar.
Bankinspektionen är däremot inte skyldig att särskilt övervaka att verksamheten
drivs i enlighet med annan allmän lagstiftning, som i olika avseenden kan gälla
också för finansbolag.
Även
om det inte behövs tillstånd för att få driva finansieringsverksamhet, sker
genom bankinspektionens godkännande av finansbolags bolagsordning en viss
förhandskontroll av att verksamheten kan antas bli bedriven på ett omdömesgillt
sätt. Som en naturlig följd av detta, bör inspektionen vaka över att
finansbolag iakttar bolagsordningens bestämmelser. Av första stycket följer
också, att inspektionen skall vaka över att finansbolag följer de beslut, som
med stöd av lag eller bolagsordning har meddelats av bolagsstämman eller
styrelsen. Detta innebär t. ex. att inspektionen bör vaka över att
verkställande direktören eller annan tjänsteman följer de anvisningar som
styrelsen kan ha meddelat med avseende på den löpande verksamheten.
I
andra stycket anges de allmänna principer efter vilka bankinspektionen i
övrigt skall utöva tillsynen. Denna skall avse finansbolags finansieringsverksamhet.
Det kan därvid bli nödvändigt för inspektionen att i viss mån rikta sin
uppmärksamhet också på annan verksamhet i bolaget. Inspektionen bör emellertid
inte göra detta i vidare mån än vad som behövs för att kunna utöva en fullgod
tillsyn över finansieringsverksamheten eller annan verksamhet exempelvis inkassoverksamhet
Prop. 1978/79: 170 49
som särskilt skall övervakas av inspektionen. Tillsynen skall inriktas på
förhållanden som har betydelse för en sund utveckling av finansieringsverksamheten.
Tolkningen av detta uttryck bör göras mot bakgrund av att lagen främst syftar tiil
att ge ett skydd för finansbolagens längivare och kunder.
I
tredje stycket har efter förebild i bl. a. banklagstiftningen tagits in en
bestämmelse om alt bankinspektionen inte behöver ingripa i frågor som rör
aktieägarnas intressen eller finansbolagets inre angelägenheter. Bestämmelsen
hindrar emellertid inte inspektionen från att också ta befattning med sådana
förhållanden.
12 §
Paragrafen
saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Den har utformats efter förebild i
bl. a. 148 § lagen om bankrörelse. Av paragrafen framgår att tillsynen inte är
avsedd att vara fortlöpande i den meningen, att den skall utgöra en daglig
kontroll av verksamheten. Övervakningen skall inte heller innefatta något slags
förhandsprövning av finansbolags beslut och åtgärder. Detta hindrar emellertid
inte inspektionen från att på begäran eller när det annars är påkallat ge råd
om hur verksamhelen bör bedrivas.
Enligt
andra stycket skall undersökning hos finansbolag äga rum bl. a. när
bankinspektionen anser det behövligt. Det ankommer på inspektionen att bedöma
både hur undersökningen skall göras och vad den skall avse. Om inspektionen
endast vill ha vissa upplysningar och dessa kan inhämtas på enklare sätt,
exempelvis genom telefonkontakt med bolaget, bör detta givetvis ske.
13 §
Denna paragraf motsvarar 6
§ andra stycket i kommittéförslaget och ger befogenhet åt bankinspektionen att
förordna en revisor i finansbolag. Till skillnad från kommitténs förslag har angetts
att sådant förordnande får göras endast när bankinspektionen anser det
behövligt. Detta har samband med det i 8 § departementsförslaget införda kravet
på att finansbolag skall ha minst en revisor som är auktoriserad revisor eller auktoriserat
revisionsbolag.
Skäl
för att bankinspektionen skall förordna en revisor kan finnas när av
bolagsstämman utsedd revisor på grund av förhållanden i bolaget har svårt att
genomföra revisionen. Skäl kan också finnas när den bolags-stämmovalde revisorn
har funnit sådana missförhållanden att han inte anser sig kunna tillstyrka
ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören. Ett annat
fall när det kan finnas skäl för bankinspektionen att förordna en revisor är
när finansbolag träder i likvidation. Inspektionens revisor får i sådant fall
bevaka att likvidationen genomförs på ett korrekt sätt.
4
Riksdagen 1978/79. 1 sami Nr 170
Prop. 1978/79:170 50
Det
innebär särskilda kostnader för finansbolag om bankinspektionen utser en
revisor för att vid sidan av övriga revisorer utföra revisionen. Det kan därför
finnas anledning för finansbolag att diskutera med bankinspektionen, om den
kan godkänna en av de revisorer som bolagsstämman väljer. Lagen lägger inte
hinder i vägen för en sådan ordning. Sådant godkännande av bankinspektionen
kan dock inte medföra att inspektionen avhänder sig sin rätt att förordna en
revisor, om inspektionen finner detta behövligt.
14 §
Paragrafen
överensstämmer med andra delen av första stycket i 6 § kommittéförslaget. Den
har sin motsvarighet i bl. a. 150 § lagen om bankrörelse och 8 § lagen om kreditaktiebolag.
15 §
Enligt
denna paragraf får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter om hur finansbolags räkenskaper skall föras och hur
värdehandlingar skall förvaras och inventeras. Paragrafen skiljer sig såtillvida
från kommittéförslaget att befogenheten att meddela föreskrifter i första hand
tillkommer regeringen. Som redan har nämnts gäller bokföringslagen för
finansbolag liksom reglerna om aktiebolags redovisning i aktiebolagslagen.
Exempelvis den i 7 § intagna kapitaltäckningsbestämmelsen kan komma att kräva
ytterligare föreskrifter om hur räkenskaperna skall föras.
16 §
Paragrafen
motsvarar i huvudsak 8 § i kommitténs förslag. Den ålägger finansbolag vissa
skyldigheter gentemot bankinspektionen. I specialmotiveringen till 6 § har angetts
att finansbolagens skyldighet att lämna avskrift av årsredovisning m. m. till
bankinspektionen inte inskränker skyldigheten att lämna motsvarande handlingar
till patent- och registreringsverket.
Enligt
punkt 4 skall finansbolag lämna bankinspektionen de upplysningar som
inspektionen anser behövliga för tillämpning av lagen. Med stöd av denna
bestämmelse kan bankinspektionen när det behövs begära upplysningar om t. ex.
de finansieringsvillkor som ett finansbolag till-lämpar.
17 §
Paragrafens
två första stycken motsvarar 9 § i kommittéförslaget. I huvudsaklig
överensstämmelse med 11 § kan ingripanden enligt denna paragraf göras när
finansbolags beslut eller verksamhet strider mot lagen om finansbolag eller
annan författning, som reglerar finansbolags verksamhet, mot föreskrift som
har meddelats med stöd av lagen om finansbolag eller mot bolagsordningen.
Prop.
1978/79:170 51
Enligt första stycket kan bankinspektionen förbjuda
verkställighet av beslut eller, om detta har verkställts, förelägga bolaget att
göra rättelse. Denna befogenhet för bankinspektionen kan ha särskild betydelse
när brådskande ingripanden måste göras.
I andra stycket ges bankinspektionen möjlighet att förelägga
finansbolag att göra rättelse, om bolaget driver verksamhet i strid med de
nyss nämnda reglerna för verksamheten. Om inte rättelse görs och är det fråga
om ett missförhållande av så allvariig beskaffenhet att det kan äventyra en
sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet, får bankinspektionen
förbjuda bolaget att driva sådan verksamhet. Bestämmelsen har berörts i den
allmänna motiveringen under avsnitt 3.5.
I tredje stycket öppnas möjlighet för bankinspektionen att
förbjuda den som har vägrats godkännande av bolagsordningen att driva finansieringsverksamhet.
Ett förbud av denna innebörd synes vara en naturlig följd av vägrat godkännande
om bolaget ändå fortsätter finansieringsverksamheten, och kan antas
regelmässigt följa på detta. Bestämmelsen om när godkännande av bolagsordning
får vägras finns i 10 § andra stycket.
18 §
Enligt paragrafen får bankinspektionen göra de erinringar
i fråga om finansbolags verksamhet som inspektionen anser påkallade för att avhjälpa
allvarligt missförhållande eller för att annars säkerställa en sund utveckling
av bolagets finansieringsverksamhet. Innebörden av det sistnämnda uttrycket
har redan berörts, bl. a. i specialmotiveringen till 11 § andra stycket.
Bankinspektionen kan göra erinringar antingen som påpekanden
under hand vid informella kontakter med finansbolagen eller i form av beslut,
som kan överklagas hos regeringen enligt 22 §.
19 §
Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 13 § i
kommittéförslaget, ålägger finansbolag att bidra till kostnaderna för
bankinspektionens tillsynsverksamhet. Bidraget skall erläggas årligen. Efter
förebild i bl. a. banklagarna har i departementsförslaget införts en
begränsning av bidragets storlek. Det får inte överstiga fem tusendels procent
av balansomslutningen för det bidragsskyldiga finansbolagets
finansieringsverksamhet för närmast föregående räkenskapsår. Närmare
föreskrifter om bidragsskyldigheten utfärdas av regeringen inom ramen för
denna begränsning.
20 §
Första stycket i paragrafen motsvarar 5 § i kommittéförslaget.
Bestämmelsen har dock i departementsförslaget fått en delvis annan utformning.
Den ger bankinspektionen möjlighet att förelägga den som
Prop. 1978/79: 170 52
kan
antas driva finansieringsverksamhet i sådan omfattning och på sådant sätt att
lagen är tillämplig att till inspektionen lämna de upplysningar om sin
verksamhet som inspektionen behöver för att kunna bedöma om lagen om
finansbolag är tillämplig. För att kunna bedöma detta behöver inspektionen
givetvis upplysningar om de förhållanden som anges i 24 §§.
Till
skillnad från kommittéförslaget har uppgiftsskyldigheten i denna paragraf straffsanktionerats
såtillvida att den som lämnar bankinspektionen felaktiga upplysningar kan
fällas till ansvar. Straffbestämmelsen finns i 24 §.
Andra
stycket innebär en nyhet i förhållande till kommittéförslaget. Bestämmelsen ger
bankinspektionen möjlighet att förbjuda annan än finansbolag att driva
finansieringsverksamhet som omfattas av lagen. Till ledning för bedömningen kan
bl. a. inhämtas upplysningar med stöd av första stycket. Om upplysningar har
inhämtats från annat håll än från den som är berörd skall 15 §
förvaltningslagen (1971: 290) iakttas, dvs. kommunikation skall ske med den
berörde. Om den som driver verksamheten är villig att överföra verksamheten
till aktiebolagsform, kan bankinspektionen givetvis under skälig tid avvakta
att meddela förbud.
Vite
21 §
Bankinspektionen
kan enligt denna paragraf, som motsvarar 12 § i kommitténs förslag, utsätta
vite i samband med föreläggande eller förbud enligt lagen. Såsom kommittén har
påpekat, utdöms försuttet vite av allmän domstol. Besvär över bankinspektionens
beslut att förelägga vite prövas av regeringen enligt 22 §.
Besvär
22 §
Denna
paragraf, som motsvarar 14 § i kommitténs förslag, anger att talan mot
bankinspektionens beslut förs hos regeringen genom besvär. Inspektionens beslut
länder till omedelbar efterrättelse, om ej aimat beslutas. Beslut i sistnämnda
hänseende kan fattas av inspektionen och meddelas normalt i samband med
beslutet i övrigt. Även regeringen kan efter besvär fatta sådant beslut. Detta
kan ske även utan särskilt yrkande av part.
Av
kommittéförslaget framgår inte om besvärsrätten även avser beslut om
erinringar av bankinspektionen. Enligt 11 § förvaltningslagen, som gäller
handläggningen hos bl. a. bankinspektionen, får talan mot sådant beslut av
myndighet som kan överklagas genom besvär föras av den som beslutet angår, om
det har gått honom emot. Syftet med denna regel är att klargöra kravet på
saklegitimation hos den som anför be-
Prop. 1978/79:170 53
svär
över myndighets beslut, medan den närmare bestämningen av de besvärsberättigades
krets ankommer på rättstillämpningen (prop. 1971: 30 s. 399). Erinran kan
antingen göras i form av påpekanden under hand eller genom ett särskilt beslut.
Mot ett underhandspåpekande, som inte har preciserats genom ett formellt
beslut, kan enligt allmänna grunder talan inte föras. Görs en erinran i form av
ett särskilt beslut, kan talan föras mot detta av den som beslutet har gått
emot enligt de grunder som jag nyss berörde.
Tystnadsplikt
23 §
Kommittéförslaget
har i 15 § en bestämmelse om tystnadsplikt för den som är eller har varit
verksam hos finansbolag. På de skäl som har angetts i den allmänna motiveringen
under avsnitt 3.6 har bestämmelsen vidgats i två avseenden. Tystnadsplikt har
föreskrivits inte bara för affärsförhållanden utan också för personliga
förhållanden. Genom andra stycket har tystnadsplikt vidare föreskrivits i samma
utsträckning för den som hos bankinspektionen har tagit befattning med ärende
enligt lagen.
Begreppet
affärsförhållanden inrymmer såväl ekonomiska förhållanden som yrkes- och
affärshemligheter. Personliga förhållanden kan avse familjeförhållanden,
sjukdomstillstånd, uppgift om att någon har underkastats viss vård, etc.
Finansbolag torde i sin verksamhet inte kunna undvika att ta befattning också
med upplysningar om sådana förhållanden.
Finansieringsföretagens
förening har anfört att kommitténs bestämmelse om tystnadsplikt synes innebära
att ett finansbolag ej kan lämna upplysningar till ett systerbolag eller
moderbolag. Det är att märka, att endast obehörigt yppande är förbjudet. Uppgiftslämnande
som ingår som en nödvändig del av den ordinära verksamheten kan inte anses
obehörigt. Detta är normalt inte heller fallet, om den som berörs av
förhållandet har lämnat medgivande till att detta yppas.
Den
tystnadsplikt som enligt paragrafen åvilar den som hos bankinspektionen har
tagit befattning med ärende enligt lagen avser såväl förhållanden i fråga om
finansbolag som förhållanden avseende deras långivare, kunder och andra
personer om vars förhållanden inspektionen kan få kännedom.
Brott
mot tystnadsplikten är straffbelagt i brottsbalken. I 20 kap. 3 § första
stycket brottsbalken stadgas beträffande uppsåtligt brott, att den som yppar
vad han till följd av lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla
eller olovligen utnyttjar sådan hemlighet döms till böter eller fängelse i
högst ett år. För brott som begås av oaktsamhet döms enligt andra stycket till
böter. Enligt 20 kap. 5 § brottsbalken må åklagare väcka åtal för brott mot
sådan tystnadsplikt som gäller till förmån för en-
Prop. 1978/79:170 54
skild
målsägande endast om denne anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från
allmän synpunkt. I detta sammanhang bör påpekas att särskilda regler gäller
för brott mot tystnadsplikt enligt lagen (1977:1035) om ansvar på
tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt.
Straff
24 §
Paragrafen
innehåller straffbestämmelser. Första stycket motsvarar 16 § kommittéförslaget.
Tillägget av andra stycket har behandlats i allmänna motiveringen under avsnitt
3.6 och i specialmotiveringen till 20 §. Den som lämnar bankinspektionen
felaktiga upplysningar genom oriktig bokföring kan i vissa fall dömas både
enligt denna paragraf och enligt 11 kap. 5 § brottsbalken som avser
bokföringsbrott.
Enligt
paragrafen skall inte dömas till ansvar i ringa fall. Gärning kan anses som
ringa exempelvis i det fall felaktig upplysning har lämnats men det riktiga
förhållandet framgår av andra samtidigt lämnade upplysningar.
Övergångsbestämmelser
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1980. Bestämmelse om detta har tagits in i
punkt 1 av övergångsbestämmelserna. Där har också angetts att bestämmelserna om
bankinspektionens frågerätt enligt 20 § första stycket gäller från och med den
1 oktober 1979 jämte tilllämpliga bestämmelser i fråga om vite, besvär,
tystnadsplikt och straff. Det tidigare ikraftträdandet av dessa bestämmelser
har till syfte att göra det möjligt för bankinspektionen att genom att utöva
sin frågerätt förbereda ikraftträdandet av lagen i övrigt.
Enligt
punkten 2 i övergångsbestämmelserna skall bestämmelsen i 8 § om att finansbolag
skall ha minst en revisor som är auktoriserad revisor eller auktoriserat
revisionsbolag tillämpas från och med den första ordinarie bolagsstämma som
hålls efter lagens ikraftträdande.
Enligt
punkten 3 i övergångsbestämmelserna får den som driver finansieringsverksamhet
vid lagens ikraftträdande göra detta till utgången av år 1982 utan hinder av
bestämmelsen i 5 § första stycket om att av lagen omfattad
finansieringsverksamhet skall drivas av aktiebolag. Bestämmelsen har utformats
så att den gäller den som driver finansieringsverksamhet vid ikraftträdandet
oberoende av om verksamhetens balansomslutning uppgår till den i 2 § första
stycket 2 satta gränsen på 10 milj. kr. eller inte.
För
företag som till utgången av år 1982 driver verksamhet med stöd av denna
bestämmelse gäller i tillämpliga delar bestämmelserna för finansbolag i 9,
1119 och 2124 §§ om tillsyn m. m., vite, besvär, tystnadsplikt och straff.
Prop. 1978/79:170 55
5.2
Förslaget till lag om ändring i lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
Förslaget
till ändring i denna lag har behandlats i den allmänna motiveringen under
avsnitt 3.5. Syftet med ändringen är att lagen alltjämt skall vara tillämplig
på verksamhet som drivs av finansbolag.
6
Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1.
lag om finansbolag
2.
lag om ändring i lagen (1971:
112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.
7
Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop, 1978/79:170 Bilaga 1
Sammanfattning av finansieringsbolagskommitténs betänkande
(SOU 1911 SI) Finansieringsbolag
I
enlighet med sina direktiv har kommittén framlagt förslag till laglig reglering
av de s. k. finansieringsföretagens verksamhet och deras inordnande under den
kreditpolitiska lagstiftningen. I avvaktan på riksdagens beslut vad gäller
lagstiftningen om fondkommissionärer har kommittén i sitt betänkande inte
behandlat den in- och utlåningsrörelse som bedrivs av dessa.
Finansicringsföretagens
verksamhet
Sedan
mitten av 1960-talet har en ny typ av kreditinstitut vuxit fram på den svenska
kreditmarknaden institut som med ett gemensamt namn kan kallas för
finansieringsföretag. Bakom bildandet av många av dessa företag har stått de
svenska affärsbankerna. I dag är de flesta av de större finansieringsföretagen
dotterbolag till banker. Vid sidan av de bankanknutna finansieringsföretagen
finns dock flera företag av betydande omfattning av vilka de som är knutna
till bilproducenter är de största. Vid slutet av 1976 ingick i den officiella
statistiken över finansieringsföretag 76 företag.
Finansieringsföretagens
kreditgivning riktar sig både till företag och tUl konsumenter. En stor del av
deras kreditgivning sker i speciella former som i mycket lilen utsträckning
återfinns hos andra kreditinstitut. Factoring och finansiell leasing är två
betydelsefulla kreditformer när det gäller kreditgivningen till företag. Med factoring
avses framför allt belåning av fakturafordringar. Finansiell leasing är en kreditgivning
i form av långtidsuthyrning av framför allt produktionsutrustning. Även finansiering
av avbetalningshandel genom belåning av avbetalningskontrakt utgör en icke
oväsentlig del av finansieringsföretagens verksamhet. Avbetalningsfinansieringen
kan avse krediter till såväl företag som konsumenter. En utpräglad konsumentkreditgivning
är däremot de kontokortskrediter som återfinns hos vissa finansieringsföretag.
Bilfinansiering avser såväl finansieringen av återförsäljares lagerhållning av
bilar som belåning av återförsäljarnas avbetalnings- och uthymingskon-trakt.
Vid sidan av de mer eller mindre speciella kredilformerna sker finansieringsföretagens
kreditgivning också i former som återfinns hos bankema.
Under
1970-talet har kreditgivningen från de svenska finansieringsföretagen ökat i
en mycket snabb takt. Speciellt under de senaste tre åren 19741976 har
ökningstakten i genomsnitt uppgått till ca 30 %
Prop. 1978/79:170 57
per
år. Ar 1976 ökade de utestående krediterna från finansieringsföretagen med
drygt 1 800 mkr.
Den
stora betydelse som kreditmarknaden har för den samhällsekonomiska
utvecklingen har lett till att samhället skaffat sig ett relativt stort mått av
kontroll av och insyn i de olika institut som uppträder på denna marknad.
Således omfattas flertalet kreditinstitut av speciell lagstiftning, såsom
banklagstiftningen och lagen om kreditaktiebolag, som bl. a. innehåller regler
om offentlig tillsyn över deras verksamhet. Härutöver omfattas de av den
kreditpolitiska lagstiftningen, som ger möjlighet att till-lämpa olika
kreditpolitiska medel på dem. Finansieringsföretagen omfattas i dag varken av
någon speciell lagstiftning eller av den kreditpolitiska lagstiftningens
bestämmelser.
Deit
kreditpolitiska regleringen
Den
snabba expansion som finansieringsföretagen hittills har uppvisat har inneburit
att de kommit att spela en allt större roll på den svenska kreditmarknaden.
Härigenom har en inte obetydlig del av kreditgivningen kommit att bli mindre
påverkad av den förda kreditpolitiken. En sådan situation kan leda till att
effektiviteten hos kreditpolitiken minskar vad gäller uppnåendet av de
samhällsekonomiska målen. Detta gäller inte minst om det även föreligger
selektiva mål, t. ex. vad gäller tillgången på konsumentkrediter där
finansieringsföretagen kommit att spela en relativt betydande roll. I ett läge
där vissa kreditinstitut, t. ex. banker, är underkastade olika kreditpolitiska
restriktioner medan andra, t. ex. finansieringsföretagen, inte är underkastade
några sådana kan detta leda till en snedvridning av kreditgivningsmönstret. I
viss mån synes en sådan utveckling redan ha skett en överflyttning av kreditgivningen
från banker till finansieringsföretag. Denna tendens har varit mest framlrädande
under perioder då bankernas kreditgivning mer påtagligt begränsats av den
förda kreditpolitiken.
Kommittén
föreslår därför att vissa av den kreditpolitiska lagstiftningens bestämmelser
skall kunna tillämpas även på finansieringsföretagen. Detta gäller
bestämmelserna om likviditetskrav, utlåningsreglering och räntereglering.
Lag
om finansieringsbolag
De bankägda
finansieringsföretagen kan i viss mån redan i dag sägas omfattas av ett
regelsystem liknande det som gäller för övriga kreditinstitut. Vid det
tillstånd av regeringen som laävs för en banks förvärv av aktierna i ett
finansieringsföretag har vissa villkor uppställts. Banken skall bl. a. vara
skyldig att lämna bankinspektionen uppgifter om företaget och att
överhuvudtaget bereda inspektionen insyn i finansieringsföretagets verksamhet.
Vidare har i de bankägda finansieringsföretagens bolagsordningar införts ett kapitaltäckningskrav
liknande det som gäller för bankerna.
De
icke bankägda finansieringsföretagen omfattas inte av några liknande bestämmelser
och någon allmän kontroll av finansieringsföretagen kan inte byggas härpå. Det
kan lätt leda till en situation där konkurrensen mellan bankägda och icke bankägda
företag sker på olika villkor.
Kommittén
föreslår att en speciell lagstiftning lag om finansie-
Prop.
1978/79:170 58
ringsbolag
införs som omfattar samtliga finansieringsföretag oberoende av ägarkategorier.
En sådan lagstiftning utgör även en grand för den av kommittén föreslagna
kreditpolitiska regleringen av finansieringsföretagen.
Enligt
kommitténs förslag skall en sådan lag om finansieringsbolag inte omfatta varje
verksamhet där kreditgivning ingår. Kommittén föreslår i stället att lagen
enbart skall omfatta företag vars huvudsakliga verksamhet utgörs av kreditgivning
och som i sin utlåning eller upplåning riktar sig till allmänheten.
Förelag,
som omfattas av lagens bestämmelser, skall enligt kommitténs förslag benämnas
finansieringsbolag och skall stå under bankinspektionens tillsyn.
För
att öppna möjligheter att avgöra vilka företag som skall omfattas av lagen
föreslår kommittén att en allmän upplysningsplikt införs på så sätt att
tillsynsmyndigheten får rätt att infordra uppgifter om verksamheten från de
företag där fråga uppstår om de bedriver sådan verksamhet som skall omfattas
av lagstiftningen.
För
finansieringsbolag uppställs vissa villkor. Verksamheten skall således
bedrivas som aktiebolag möjlighet till dispens från detta krav skall dock
finnas. Vidare skall finansieringsbolagen iaktta kapitaltäckningskrav som
motsvarar de som gäller för bankaktiebolagen. Kapital-täckningskraven för
finansieringsbolagen utformas som en upplåningsrätt. Den tiUsyn, som enligt
kommitténs förslag, skall utövas av bankinspektionen, utformas i övrigi på ett
sätt som motsvarar vad som gäller för kreditaktiebolagen.
Prop.
1978/79: 170 Bilaga 2
Finansieringsbolagskommitténs förslag till Lag om
finansieringsbolag
Härigenom
föreskrives följande.
1 §
Denna lag äger tillämpning på näringsverksamhet om verksamhe
ten
1.
helt eUer huvudsakligen består
i att lämna kredit eller att, i syfte att medverka till finansiering, förvärva
fordringar eller upplåta egendom till nyttjande,
2.
är av mera betydande omfattning
eller bedrives av aktiebolag i vilket bank eller banks dotterbolag äger
aktier.
Lagen
är dock inte tillämplig på sådan verksamhet som
1.
tillgodoser finansieringsbehov
endast inom en mindre eller särskild grupp näringsidkare och för vilken medel
ej anskaffas från allmänheten,
2.
på grand av annan lag är
föremål för bankinspektionens tillsyn eller med stöd av särskild föreskrift i
sådan lag är befriad från inspektionens tillsyn, eller
3.
avses i lagen (1949: 722) om
pantlånerörelse.
2 §
Verksamheten på vilken denna lag är tillämplig skall, om ej bank
inspektionen i särskilt fall medger armat, bedrivas i form av aktiebolag.
För sådant aktiebolag (finansieringsbolag) gäller vad om aktiebolag i all
mänhet är föreskrivet i den mån ej annat följer av vad i denna lag före
skrives.
Annan
än finansieringsbolag får icke i sin firma eller eljest vid beteckning av sin
rörelse använda ordet finansieringsbolag eller finansieringsaktiebolag.
3
§ Finansieringsbolag står
under bankinspektionens tillsyn.
4
§ Bankinspektionen avgör i
varje särskilt fall om företag är att anse som finansieringsbolag och godkänner
bolagsordningen för bolaget. Sådant bolag skall registreras som
finansieringsbolag.
Bolagsordningen
skall innehålla bestämmelser om bolagets eget kapital i förhållande till dess
upplåning. Detta förhållande skall motsvara vad som i fråga om krav på eget
kapital föreskrives för bankaktiebolag. Föremålet för bolagets verksamhet skall
vara tydligt angivet i bolagsordningen. I övrigt prövar bankinspektionen om
med hänsyn till bolagets verksamhet särskilda föreskrifter behövs i
bolagsordningen.
Ändring
av finansieringsbolags bolagsordning skall godkännas av bankinspektionen.
Prop. 1978/79:170 60
5
§ Om det behövs för att bedöma
om denna lag skall äga tillämpning på viss verksamhet får bankinspektionen förelägga
den som bedriver verksamheten att tUl inspektionen lämna uppgifter om
verksamheten.
6
§ Bankinspektionen skall
övervaka att finansieringsbolags verksamhet bedrives i överensstämmelse med
denna lag, bolagsordningen ocb andra författningar som gäller för verksamheten.
Inspektionen skall även i övrigt med uppmärksamhet följa verksamheten i den mån
dei behövs för att få kännedom om de förhållanden som har betydelse för en sund
utveckling av finansieringsbolagens verksamhet. Bankinspektionen får kalla till
sammanträde med bolagets styrelse och, om styrelsen ej har efterkommit begäran
av inspektionen att utfärda kallelse till extra bolagsstämma, till sådan
stämma. Företrädare för inspektionen får närvara vid styrelsesammanträde som
inspektionen har utlyst och vid bolagsstämma samt deltaga i överläggningarna.
Bankinspektionen
får i finansieringsbolag förordna en revisor. Inspektionen får när som helst
återkalla sådant förordnande och i stället utse ny revisor.
7
§ Om bankinspektionen finner
det erforderligt, får inspektionen meddela närmare föreskrifter om sättet för
förande av finansieringsbolags räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar
och om inventering av dessa.
8
§ Finansieringsbolag är
skyldigt att
1.
på begäran hålla bolagets kassa
och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för bankinspektionens granskning,
2.
på tider och enligt formulär
som inspektionen bestämmer till inspektionen insända översikter över bolagets
tillgångar och skulder och uppgift om de finansieringsvillkor som bolaget
tillämpar,
3.
till inspektionen insända
avskrift av årsredovisningen, revisionsberättelsen och protokoll vid ordinarie
bolagsstämma samt i förekommande fall av delårsrapporter, koncernredovisningen
och koncernrevisionsberättelsen,
4.
i övrigt lämna inspektionen de
upplysningar om bolaget som inspektionen begär.
9 §
Har finansieringsbolag fattat beslut som strider mot lag eller
bolagsordningen, kan bankinspektionen förbjuda verkställigheten av be
slutet. Har beslutet verkställts, kan inspektionen förelägga bolaget att
göra rättelse om det kan ske. Även om avvikelse från lag eller bolags
ordningen icke har skett, får inspektionen göra de erinringar i fråga ora
finansieringsbolags verksamhet som inspektionen finner påkallade.
Driver
finansieringsbolag verksamhet i strid mot lag eller bolagsordningen, får
bankinspektionen förelägga bolaget att inom viss tid vidtaga åtgärd för rättelse.
Vidtages ej åtgärd inom den bestämda tiden, får inspektionen förbjuda bolaget
att driva verksamhet på vilken lagen är tilllämplig.
10 §
Bestämmelserna i 10 kap. 4 § första stycket 4 och 12 kap. 7 § ak
tiebolagslagen (1975: 1385) äger motsvarande tillämpning i fråga om fi-
Prop. 1978/79:170 61
nansiermgsbolags
förvärv av fordringar och upplåtelse av egendom som avses i 1 § första stycket
1.
11 §
Träder finansieringsbolag i likvidation, får bankinspektionen för
ordna ombud som skall närvara vid likvidatorernas sammanträden och i
övrigt övervaka likvidationen. Ombudet har rätt alt yttra sig vid sam
manträdena.
Likvidatorerna
skall på begäran bereda ombudet tillfälle att inventera bolagets kassa och övriga
tillgångar samt granska bolagets böcker, räkenskaper och andra handlingar. De
skall lämna ombudet de upplysningar om bolaget som ombudet begär.
12 §
Meddelar bankinspektionen föreläggande eller förbud enligt
denna lag får vite utsättas.
13 §
Till bestridande av kostnaden för bankinspektionens tillsynsverk
samhet skall finansieringsbolag årligen erlägga bidrag. Närmare före
skrifter om bidragets storlek och om dess fastställande och erläggande
meddelas av regeringen.
Det
åligger finansieringsbolag dessutom att tiil revisor som har förordnats enligt
6 § andra stycket och ombud som har förordnats enligt 11 § första stycket utge
ersättning med belopp som bankinspektionen bestämmer.
14
§ Talan mot beslut som
bankinspektionen meddelar enligt denna lag föres hos regeringen genom besvär.
Inspektionens beslut länder omedelbart till efterrättelse.
15
§ Den som är eller har varit
verksam i finansieringsbolag får ej obehörigen uppge vad han till följd därav
har fått veta om enskilds ekonomiska förhållanden eller yrkes- eller
affärshemlighet.
16
§ Styrelseledamot eller
befattningshavare hos finansieringsbolag som uppsåtligen eller av oaktsamhet
lämnar bankinspektionen oriktiga upplysningar om finansieringsbolagets
verksamhet eller vilseleder inspektionen genom oriktig bokföring dömes till
böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall dömes ej till ansvar.
Den
som bryter mot 2 § andra stycket dömes till böter.
17 §
I fråga om verksamhet, som på grund av medgivande enligt 2 §
drives i annan form än aktiebolag, gäller vad som föreskrives om finan
sieringsbolag i tillämpliga delar. Närmare föreskrifter om verksamheten
meddelas av bankinspektionen.
Denna
lag träder i kraft den
Prop.
1978/79:170 Bilaga 3
Sammanställning av remissyttrandena'
1
Allmänna synpunkter
De
flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot att en lag
om finansföretag införs. Lagreglering av sådana företag avstyrks dock av bl.a.
flera handels- och industriorganisationer.
De
remissinstanser sont i princip godtar en lagstiftning om finansieringsföretagen
har anfört följande.
Bankinspektionen:
Inspektionen, som delar kommitténs uppfattning att den finansieringsverksamhet
varom här är fråga inte lämpligen kan inordnas i den för kreditaktiebolagen
gällande lagstiftningen, finner den valda lösningen ändamålsenlig och anser att
förslaget kan läggas till grand för lagstiftning.
Kommerskollegium
finner kommitténs motiv för och förslag till särskild lag om
finansieringsbolag väl avvägda.
Konsumentverket:
Konsumentverket delar uppfattningen att samhället bör få bättre insyn i och
större möjligheter att påverka finansierings-bolagens verksamhet. Lagstiftning
bör således konmia till stånd, i stort sett som utredningen föreslår. Verket
anser emellertid också att utredningen behöver fullständigas beträffande vissa
centrala konsumentpolitiska frågor.
Inledningsvis
vill verket dock allmänt kritisera den undanskymda och intill missvisning
kortfattade behandling som konsumentskyddsfrågor på kreditområdet fått i
betänkandet. De omfattande tillsynsuppgifter som redan enligt propositionen
(1976/77: 123) till konsumentkreditlagen skulle vila på konsumentverket omnämns
överhuvudtaget inte och påståendet (sid 154) att bankinspektionen inom sitt
tillsynsområde beaktar konsumentintressen byggs inte under med utredning om hur
och i vilken utsträckning detta sker. Det framgår heller inte av betänkandet
att både bankers och finansieringsbolags marknadsföring av sina respektive
tjänster faller under marknadsföringslagen och därmed också står under tillsyn
av konsumentverket/KO. Det nu sagda visar att konsumentverket /KO i dagens läge
har betydande uppgifter på området för kreditgiv-ningsföretagens verksamhet.
Verket återkommer till dessa aspekter i samband med behandling av enskildheter
i förslaget.
Slatens
industriverk: Industriverket anser det följdriktigt att, med de motiveringar
som finansieringsbolagskommittén redovisar, finansierings-
1
Sammanställningen upptar yttrandena endast såvitt dessa avser förslaget till lag
om finansieringsbolag.
Prop. 1978/79:170 63
företagens
verksamhet regleras av någon form av lagstiftning i likhet med vad som gäller
för banker, sparbanker, jordbrakskassor, försäkringsbolag, kreditaktiebolag
och hypoteksinstitut. Industriverket tillstyrker därför finansieringsbolagskommitténs
förslag till lag om finansieringsbolag.
NO
har inget att invända mot att samhället ges möjligheter till bättre insyn i
finansieringsföretagens verksamhet genom att bankinspektionen ges i huvudsak
samma övervakningsfunktion som man har i förhållande till bankerna.
Fullmäktige
i riksbanken instämmer i de argument som kommittén framför för att en särskild
lag stiftas lag om finansieringsbolag av i princip samma karaktär som t.
ex. banklagstiftningen eller kreditaktiebolagslagen. Fullmäktige vill endast
ytterligare understryka svårigheten att tillämpa den kreditpolitiska
lagstiftningen på en kategori kreditinstitut om dessa institut inte är klart
angivna. Med anledning av en antydan i direktiven diskuterar kommittén i
detta sammanhang frågan om det lämpliga i att genom en ändring i kreditaktiebolagslagen
låta denna lag omfatta även finansieringsbolagen. Kommittén avvisar emellertid
ett sådant tillvägagångssätt enligt fullmäktiges mening på goda grander. Kreditaktiebolagens
rörelse med de undantag kommittén nämner är av en helt annan karaktär än
finansieringsbolagens och de senare bör inte inordnas i lagen om
kreditpolitiska medel på samma sätt.
Fullmäktige
har intet att invända i princip mot de förslag som kommittén presenterar
avseende den särskilda lagstiftningen för finansieringsbolag. Reservanten inom
fullmäktige, Allan Hemelius, anför att han inte motsätter sig att samhället
genom lagstiftning säkerställer insyn och möjliggör granskning av
finansieringsföretagens soliditet men utgår frän att onödig byråkrati därvid
undviks.
Fullmäktige
i riksgätdskontoret: Utifrån de synpunkter fullmäktige har att särskilt beakta
har fullmäktige inte funnit anledning till erinran mot de framlagda förslagen.
Sparbankernas
Bank: Banken har i princip ej något att anföra mot kommitténs förslag till lag
om finansieringsbolag. Banken förutsätter härvid att den nya lagstiftningen och
dess tillämpning ej kommer att medföra att finansbolagens produktutveckling
hindras eller försvåras och att detta även skall gälla för av banker ägda
finansbolag. Svenska sparbanksföreningen har anslutit sig till de synpunkter
som Sparbankernas Bank har anfört.
Sveriges
föreningsbankers förbund: Flera av de finansieringsbolag som nu firms på
marknaden är redan i dag indirekt föremål för insyn från Bankinspektionen i och
med att de är bankanslutna. Förbundet har ingen erinran mot att denna insyn nu
utvidgas till att gälla samtliga finansieringsbolag och dessutom att insynen
får fastare former i en särskild lagstiftning. Föreningsbankernas Bank instämmer
i förbundets yttrande.
Svenska
bankföreningens inställning överensstämmer med de huvudsakliga ståndpunkter
som har redovisats av kommittéledamoten Regnéll
Prop. 1978/79:170 64
i
hans reservation och av experterna Livijn och Ödlund i särskilt yttrande. PK-banken
har anslutit sig till bankföreningens yttrande.
Finansieringsföretagens
förening instämmer också i huvudsak i Reg-nélls reservation och det särskilda
expertyttrandet och anför vidare: Innan skillnaderna mellan bankernas och
finansbolagens verksamhet behandlas finns det anledning att erinra om att
finansbolagens utestående krediter trots allt utgör en mycket liten del av den
totala kreditmarknaden (se Kapitalmarknadsutredningens betänkande, bilaga 4,
sid. 144 f.). Utredningen om den kreditpolitiska lagstiftningen konstaterade
också på sid. 120 i betänkandet Ds Fi 1974: 2 "Kreditpolitiska medel"
att finansbolagens samlade kreditgivning är av relativt begränsad omfattning,
varför denna utredning ej fann anledning att reglera finansbolagen. Finansieringsbolagskommittén
har en motsatt uppfattning och menar vidare på sid. 23 i betänkandet att den
begränsning av bl. a. bankernas expansion, som den förda kreditpolitiken under
långa perioder har medfört, inte har drabbat finansbolagen. Som experterna Livijn
och Ödlund visat i sitt särskilda yttrande är påståendet inte riktigt.
Finansbolagens ökningstakt stagnerade således under det andra åtstramningsåret
1970. Kommittén påpekar på sid. 125 att den kreditgivningsverksamhet som sker
hos större produktionsföretag, från vilka finansbolagen gör stora upplåningar,
är normalt avhängig deras likviditetssituation, som påverkas av den allmänna
kreditpolitiken såväl via dess effekter på kreditinstituten som via de mer
generella kreditpolitiska åtgärderna. Även finansbolagens upplåning och därmed
utlåning påverkas härav.
Kommitténs
förslag grundar sig på jämförelser mellan banker och fi
nansbolag. ---
Föreningen
vill för sin del slå fast, att väsentliga olikheter föreligger mellan bankers
och finansbolags verksamhet:
Ca 80 % av bankernas inlåning
kommer från traditionella inlåningskonton, vilka ej har någon motsvarighet hos
finansbolagen.
Bankerna har i allmänhet en
"total" affär med sina kunder, dvs. bankerna betjänar kunderna på
både inlånings- och utlåningssidan. Därtill kommer en rad andra tjänster.
Finansbolagen har däremot endast finansiering i förening med administrativ
service.
En annan väsentlig skillnad
mellan finansbolag och banker är, att finansbolagen är mera inriktade på
administrativa tjänster till framför allt mindre och medelstora företag.
Mer
än två tredjedelar av finansbolagens personal är sysselsatt med administrativt
arbete för kunders räkning, exempelvis med likvidmottagning,
betalningspåminnelser, reskontraföring, försäljningsstatistik, solvensbevakning
och inkassering. Detta innebär stora kostnadsbesparingar för kunderna. Den
stora skillnaden mellan det administrativa arbete som banker utför och det som
finansbolagen utför är att finansbolagen övertar administrativt arbete, som
eljest skulle ha utförts av kunderna.
När
de bankmässiga traditionella säkerheterna utnyttjats, vilket ofta är fallet för
framför allt de små och medelstora företagen ger finansbolagen krediter mot
andra reella säkerheter, vilket bidrar till att befintliga resurser utnyttjas
effektivt.
Mer
än 90 % av finansbolagens kunder, som erhåller finansiering, är
mindre och medelstora företag. De beräknas svara för mer än två
tredjedelar av finansbolagens utestående krediter.
Prop. 1978/79:170 65
På grund av en större
totalvolym och en större spridning på typ av affärer kan bankerna räkna med att
variationer i utnyttjande av krediter i större utsträckning kommer att ta ut
varandra än vad som är fallet hos finansbolag.
Bankerna har möjlighet att låna
i Riksbanken och har ett fortlöpande samarbete med Riksbanken.
Flertalet av finansbolagens
finansieringsformer saknar motsvarighet hos bankema så t. ex. kan finansiell
leasing ej bedrivas av bankema.
Finansbolagens finansiering är
ofta en integrerad del i kundföretagens försäljningsverksamhet.
Finansbolagen
tillhandahåller således en helt annan finansiering än den bankerna ger. På
flera ställen i betänkandet har också kommittén noterat finansbolagens
särställning. På sid. 175 sägs att finansbolagen har utvecklat helt nya kredilformer
och förbättrat vissa finansieringsformer.
Vid
sin behandling har kommittén således icke i tillräcklig grad beaktat de
skillnader som finns mellan bankers och finansbolags verksamhet. Om dessa hade
beaktats och analyserats hade det enligt föreningens mening ej förelegat något
skäl, som motiverat en så långtgående och till bankverksamheten anknuten
reglering som den föreslagna. Kommittén borde i stället ha utrett vilken grad
av reglering, som är förenlig med önskemålet att finansbolagen skall göra
största möjliga nytta för landets ekonomi (se ledamoten Regnélls reservation
sid. 165) och som hade varit anpassad till finansbolagens verksamhet.
Ej
heller har kommittén avpassat sitt förslag på ett sådant sätt att för
slaget tar hänsyn till de olika slag av finansbolag med skilda inrikt
ningar, kundkategorier och ägare etc. som finns. Därigenom uppstår
risk för att kommitténs förslag kan leda till snedvridning av konluirrens-
förutsättningarna mellan olika finansbolag.
Kommittén
är av uppfattningen att finansbolagen är en heterogen grupp av företag så t.
ex. konstaterar kommittén på ett flertal ställen i betänkandet att de bankägda
finansbolagen redan i dag har vissa fördelar framför andra finansbolag. Andra
omständigheter såsom t. ex. att icke bankägda finansbolag har en friare rörelseinriktning
behandlas ej av kommittén. Kommittén tar således inte hänsyn till de faktorer
som gör att finansbolagen är en heterogen grupp.
Som
föreningen redan angett är finansbolagen i många avseenden en heterogen grupp
av företag. Någon konkurrensneutralitet i egentlig mening föreligger ej och
kan ej föreligga mellan finansbolagen med deras olika syften och inriktning
betr. verksamheten. Kommittén åberopar sålunda konkurrensneutralitet som enda
motiv för att införa kapitaltäckningskrav och allmän tillsyn även för de icke bankägda
finansbolagen. Detta är en helt otillräcklig motivering.
Mot
ovanstående bakgrund förordar föreningen en lösning där en reglering för
samtliga finansbolag ej går längre än vad som kan anses erforderligt för de
icke bankägda finansbolagen.
Enligt
föreningens mening har kommittén således inte övertygande vi
sat att det föreligger ett behov av att införa en så långtgående
verksamhetsreglering
av finansbolagen. Detta särskilt mot bakgrund av att någon negativ kritik inte
i något avseende framförts i vad gäller finansbolagens hittillsvarande
verksamhet.
Föreningen
anför därutöver: Föreningen ifrågasätter om de av kommittén framförda motiven
är tillräckliga för att reglera finansbolagen.
5
Riksdagen 1973/79. 1 saml. Nr 170
Prop.
1978/79:170 66
------ Genom
den bristfälliga avgränsningen mellan vilka företag som
skall
resp. ej skall omfattas av lagstiftningen faller kommitténs motiv
(= en laglig reglering av finansbolagen är ägnad att skapa ett underlag
för kreditpolitiska åtgärder). Det synes för övrigt vara fullt möjligt att
dels definiera finansbolag dels ge Riksbanken möjligheter att påkalla
bankinspektionens bistånd inom ramen för lagen om kreditpolitiska
medel.------ Föreningen anser att kommitténs förslag avseende verk
samhetsreglering är mer långtgående än vad som är erforderligt eller
motiverat av erfarenhet. Inte på något ställe i utredningen framföres nå
gon negativ kritik mot finansbolagen eller det sätt på vilket de hittills
bedrivit sin verksamhet. Tvärtom prisas på flera ställen i utredningen
dynamik och nytänkande i verksamheten och den nytta för näringslivet,
främst för små och medelstora företag, som finansbolagens utveckling
inneburit. Föreningen vänder sig bl. a. mot inspektionens vidsträckta be
fogenheter att i största allmänhet göra de erinringar den finner påkal
lade (9 §) och att deltaga i överläggningar på bolagsstämma (6 §). Dessa
befogenheter bör begränsas till vad som är erforderligt för tillsynens ut
övande. Inspektionens beslut måste i vanlig ordning kunna överklagas
och får inte gå i verkställighet innan besvären hunnit prövas.
Föreningen
tillbakavisar därför en så långtgående verksamhetsreglering.
Kommittén
har inte ägnat någon uppmärksamhet åt konsekvenserna av den föreslagna
verksamhetsregleringen. Som kommitténs förslag nu är utformat kan dessa
konsekvenser, utöver vad som redan sagts, bli:
Finansbolagens
produktutvecklingsverksamhet, vars värde under-strykes av kommittén, sätts i
fara.
Som kommittén själv konstaterar
är finansbolagen heterogena. En reglering bör därför anpassas på ett sådant
sätt och till en sådan nivå att de olika finansbolagen regleras utan att
alltför allvarliga störningar och konsekvenser för dem själva och deras
kunder, uppstår.
Definitionen av finansbolag,
som kommittén själv underkänner, kan leda till att finansieringsverksamhet
kommer att bedrivas av det producerande eller säljande företaget i större
utsträckning än nu. Den effektivisering som åstadkommits genom att
finansbolagen i ökande grad har övertagit kreditbedömnings- och kreditbevakningsfunktio-nerna
i näringslivet kommer därigenom att bromsas upp.
Definitionen av finansbolag
leder också till att företag med s. k. blandad verksamhet får möjligheter att
bedriva verksamhet utanför föreslagen lag om finansbolag.
Regleringen
kan således, om den genomföres, komma att få stora negativa konsekvenser för
finansbolagens kunder. Finansbolagen måste för näringslivets bästa få utvecklas
och anpassa sig efter marknadens behov och inte efter ett regelsystem.
KF:
Genom lag regleras bankemas soliditet, bl. a. med hänsyn till finansiäremas,
dvs. insättarnas, säkerhet. Den föreslagna lagen om finansieringsbolag syftar
till en motsvarande reglering. Detta kan enligt KF:s mening endast uppfattas
positivt bland bolagens finansiärer/placerare. Om lagförslaget genomförs,
kommer enhetliga soliditetskrav att gälla för alla i motsats till nu, då bilden
är splittrad. Detta torde vidare bidra till att minska räntespridningen på
upplåningen mellan bolagen. Grappen är nämligen rätt heterogen med å ena sidan
bolag som till 100 % ägs av
Prop,
1978/79:170 67
de stora affärsbankerna och bolag ägda.av enskilda
industriföretag å den andra sidan. Även med enhetliga soliditetskrav torde
flera placerare uppfatta de bankägda bolagen som säkrare och bättre gäldenärer
än de företagsägda, men den nuvarande räntespridningen, som kan uppgå till 3,4 ä
1 %, torde dock minska. Detta bör snarast komma de företags-ägda bolagen till
del.
Finansieringsbolagen har, såväl enskilt i flera fall som
tillsammans, nu blivit så pass betydande att de enligt KF:s mening bör upptas
på den organiserade kreditmarknaden. Denna kännetecknas bl. a. av att samtliga
institut i någon form, med stöd av lagstiftning, står under offentlig tillsyn.
Kommitténs förslag till lag om finansieringsbolag är enligt KF:s mening i allt
väsentligt väl lämpad för detta. Det centrala momentet i denna är som redan
sagts soliditetskravet. KF utgår från att soliditets-kraven för
finansieringsbolagen anpassas till de nya och uppmjukade krav som väntas bli
följden av Banklagsutredningen (Fi 1976: 04).
LO: Enligt LO är det klart otillfredsställande att
finansieringsföreta
gens snabbt växande verksamhet inte i någon större utsträckning är un
derkastad samhällelig insyn och kontroll.--- Utan att i detalj ha
granskat kommitténs lagförslag bedömer LO det således som
angeläget
att finansieringsföretagens verksamhet- blir föremål för regle
ring i enlighet med den föreslagna lagen om finansieringsbolag. Själv
klart skall därvid enligt LO syftet vara att tillgodose samhäl
lets krav på insyn och kontroll, inte att försvåra en utveckling mot mer
ändamålsenliga och förbättrade kreditformer. LO vill understryka vikten
av att bankinspektionen tillförs resurser så att detta syfte uppnås. Det är
också viktigt att inspektionen ges resurser att effektivt utföra de konsu
mentpolitiska bevakningsuppgifterna.
SACO/SR: Finansieringsföretagen har enligt SACO/SR:s
mening haft en stor betydelse och gjort en betydande insats för
kapitalförsörjningen inom vissa delar av näringslivet. Tillkomsten av
finansieringsföretagen är förutom bildandet av statliga kreditinstitut en
av de få innovationer som inträffat på kreditmarknaden under de senaste tjugo
åren. Med hänsyn till dessa förhållanden och till att näringslivet, främst de
små och medelstora företagen, har stort behov av finansieringsföretagens
tjänster, borde utredningen enligt SACO/SR:s mening ha belyst konsekvenserna av
sitt förslag att reglera finansieringsföretagens verksamhet. En sådan analys
saknas.
Det förefaller för övrigt som om utredningen vid
utformningen av förslagen, som ju praktiskt taget helt och hållet motsvarar den
reglering som gäller för bankerna, inte alls beaktat de stora skillnader som
råder i förutsättningarna för bankernas och finansieringsbolagens verksamhet.
Framför allt finns en skillnad däri, att bankerna till övervägande delen finansierar
sig genom inlåning från allmänheten, vilket finansieringsbolagen inte gör.
Bankerna har betydligt större volymer och fler rörelseområden än
finansieringsbolagen och kan därför dämpa effektema av en reglering i något
hänseende genom korrigeringar på annat håll. Det finns andra betydelsefulla
skillnader, men här skall tUl sist bara pekas på ytterligare en, nämligen den
att finansieringsbolagen är mer markant inriktade på administrativa tjänster
till framför allt små och medelstora företag.
Slutsatsen av det ovan anförda är att den reglering som
används för
Prop,
1978/79: 170 68
bankerna
inte ä priori är lämpad för finansieringsbolagen. SACO/SR anser att de
föreslagna reglema för finansieringsbolagen blir såväl opraktiska att tillämpa
som fördyrande för finansieringsföretagen och
dess kunder .---
SACO/SR
motsätter sig inte införandet av en särskild lag om finansieringsbolag men
anser att tillsynen av bolagen kan göras mindre omfattande än vad som föreslagits.
Svenska
civilekonomföreningen framför samma synpunkter som SACO/SR.
TCO
tillstyrker i allt väsentligt kommitténs förslag.
Sveriges
ackordscentral: Ackordscentralen delar uppfattningen att det är en brist att de
icke bankägda finansieringsföretagen inte omfattas av någon allmän kontroll,
och ackordscentralen har därför intet att erinra mot att en sådan kontroll
införs. Vidare kan ackordscentralen godta att en speciell lagstiftning skapas,
som skall gälla för samtliga finansieringsföretag oberoende av ägarkategori.
Västerbottens
handelskammare: Handelskammaren har inget att erinra mot att en sådan lag
införes. I likhet med reservanten Regnéll anser dock Handelskammaren att det
lämnade utredningsförslaget verkar vara onödigt byråkratiskt.
Direktförsälfningsföretagens
förening instämmer i huvudsak i reservationen och det särskilda yttrandet inom
kommittén.
Elektriska
hushållsapparat leverantörer (EHL) och Sveriges radioleverantörer (SRL):
Finansieringsföretagens verksamhet är speciellt anpassad till mindre och
medelstora säljföretags behov genom att man integrerat i kreditgivningen
övertar det administrativa arbete, som annars skulle utföras av företagens
kunder. Finansieringsföretagen ger säljföretagen möjlighet att finansiera små
och medelstora företags krediter på ett effektivt och smidigt sätt. Dessa
företags möjligheter att få sådana krediter via bankerna, torde ofta vara
begränsade. Om finansieringsföretagens tjänster ej stod till förfogande, blev
återförsäljarna i stor utsträckning beroende av bakomliggande leverantörsled
för sin kreditförsäljning, vilket skulle medföra högre kreditkostnader.
Vi
anser det vara väsentligt att finansieringsföretagen får fortsatta möjligheter
att gå säljföretagen tillhanda med kreditgivning och service på ett effektivt
och flexibelt sätt. De av utredningen föreslagna rigorösa reglerna i huvudsak
motsvarande regler som gäller för bankerna skulle på ett allvarligt sätt
inskränka finansieringsföretagens möjligheter att fungera utifrån sina egna föratsättningar.
Vi
instämmer i ledamoten Regnélls reservation och i det särskilda yttrande som
avgivits av experterna Livijn och Ödlund. Vi har vidare tagit del av
Finansieringsföretagens Förenings yttrande och ansluter oss till de däri
framförda synpunkterna.
Independent
Factoring AB: Av följande skäl ställer vi oss generellt positiva till
betänkandets förslag till Lag om Finansieringsbolag: Bankinspektionens tillsyn
kommer att innebära en "auktorisering" av bran-
Prop, 1978/79:170 69
schen
till albnänt gagn för berörda företag. Kapitaltäckningskrav kommer att medföra
en större ekonomisk trygghet för finansieringsbolagens kunder och kreditorer.
Därmed kan förhoppningsvis en utgallring av mindre seriösa finansieringsbolag åstadkomraas.
Independent
Leasing AB: Mot bakgrund av den ökade betydelse finansieringsbolagens
verksamhet börjat få, finner vi det väl motiverat att en särskild lag för
finansieringsbolag ger samhället ökade möjligheter till insyn och kontroll,
samt att finansieringsbolagen inordnas i ett generellt verkande regelsystem på
samma sätt som övriga kreditinstitut.
De
remissinstanser som har ställt sig avvisande till att en lag ora finansieringsbolag
införs har därvid framfört följande synpunkter.
Svenska
föreiagares riksförbund: Den omfattning som finansieringsföretagen fått under
en förhållandevis kort tidsrymd visar tydligt att företagen har en viktig
uppgift att fylla i näringslivet. Det framstår också klart för Förbundet att
ett villkor för att dessa företag skall kunna fullgöra sin uppgift är att dessa
inte omgärdas med rigorösa regler som försvårar företagens kontinuerliga
anpassning tUl marknadens behov.
Kommittén
har inte i något avseende anfört exempel på några konkreta missförhållanden
med nu rådande system varför förslaget om en reglering av dessa företags
verksamhet framstår som onödigt.
Ledamoten
Carl Göran Regnéll har i sin reservation anfört väsentliga skäl varför en
reglering av finansieringsföretagens verksamhet är inte blott onödig utan även
skadlig.
Finansieringsföretagens
verksamhet är i huvudsak en angelägenhet mellan dessa företag och
näringsidkarna. Enskilda konsumenter löper inga andra ekonomiska risker än de
som följer med normala avbetalningsköp. Ej heller är enskilda medborgare som
regel involverade i finansieringsföretagens inlåning. Eftersom inga krav rests
från näringslivets organisationer om reglering och kontroll av
finansieringsföretagens verksamhet framstår behovet av en detaljreglering som
obefintlig.
Med
hänsyn till ovanstående avstyrker Svenska Företagares Riksförbund förslaget
till särskild lagstiftning för finansieringsföretag.
Svenska
handelskammarförbundet och Sveriges industriförbund: Mindre och medelstora
företag utgör mer än 90 % av finansieringsbolagens kunder och de svarar för ca
två tredjedelar av finansieringsbolagens utestående krediter.
Finansieringsbolagens tjänster omfattar såväl finansierings- som administrativ
service. Exempel på det senare är likvidmottagning, betalningspåminnelser,
fakturahantering, försäkringsstatistik, solvensbevakning och inkassering. Två
tredjedelar av finansieringsbolagens personal är sysselsatt med sådant
administrativt arbete för kundernas räkning. En mängd företag har således i
dag inrättat sin administration i enlighet härmed och är beroende av
finansieringsbolagens verksamhet i detta avseende.
Organisationerna
delar den uppfattning Finansieringsföretagens förening uttryckt i sitt
remissyttrande att om kommitténs förslag genomförs kommer det att leda till en byråkratisering
och fördyring för finansieringsbolagen och deras kunder. Det är stor risk att
finansieringsbolagen lägger om eller inskränker sin administrativa
serviceverksamhet och att
Prop,
1978/79:170 70
deras
produktutveckling hämmas. Små och medelstora företag drabbas särskilt med
allvarliga effektivitetsminskningar i verksamheten som följd. Etersom factoring
ofta bygger på komplett fakturahantering innebär inskränkningar i den
administrativa hanteringen även att factoring som finansieringsform försvåras.
För
att få en allsidig belysning av lagförslagets konsekvenser har Industriförbundet
inhämtat synpunkter från ett flertalet små och medelstora kunder till
finansieringsbolag. Dessa har bekräftat uppgifter från finansieringsbolagen om
de effektivitetsvinster som kan åstadkommas genom finansieringsbolagens
serviceverksamhet. Flera företag har framhållit skillnader mellan banker och finansieringsbolag.
De senare erbjuder företagen högre belåningsmöjligheter, snabbare kreditbeslut
och större flexibilitet. Särskilt för nyetablerade företag är dessa fördelar betydande.
Finansieringsbolagens
fördelar synes hänga väl samman med att de ej h'ämmas av strikta regleringar.
De lämnade uppgifterna visar att finansieringsbolagen skapar en för kunderna
fördelaktig konkurrens. Konkurrensen stimulerar också produktutvecklingen. Det
är angeläget att denna konkurrens inte hämmas på det sätt som skulle ske om
lagförslaget genomfördes.
Av
betydelse från konkurrenssynpunkt är också att flera finansieringsbolag inte
ingår i bankkoncerner. Den föreslagna lagstiftningen utgår från
bankförhållanden. Även om lagstiftningen är olämplig även för bankanknutna
finansieringsföretag kan olägenheterna för dessa mildras genom att de ingår i
koncerner vars verksamhet i stort ändock är anpassad till de rådande
regleringarna. För de från bankerna fristående finansieringsföretagen gäller
inte detta. Bl. a. föreslagna kapitaltäckningsregler medför särskilda
nackdelar för de fristående företagen. Därför får lagstiftningen sannolikt konkurrenssnedvridande
effekter som inte är i kundernas och ej heller samhällets intresse.
Av
betydelse från kundsynpunkt är även överströmningseffekterna av en reglering av
finansieringsbolagens verksamhet. Det är allmänt känt att utvidgningar av det
selektivt reglerade området av kreditmarknaden i viss omfattning leder till
överströmningar till den återstående oreglerade sektom i former som kan vara svåröverblickbara
på förhand. Industrins erfarenheter av de väletablerade finansieringsbolagen är
att dessa har hög professionell kompetens vilket innebär betydande säkerhet för
de företag som lånar ut pengar till finansieringsbolagen och god service och
rationell hantering för de företag som är finansieringsbolagens kunder. Det
måste vara ett allmänt intresse att även på den oreglerade delen av
kreditmarknaden framför allt seriösa företag är verksamma. Även detta skäl talar
mot lagförslaget.
Organisationerna
vill understryka att även om finansieringsbolagen för närvarande framför allt
är inriktade på service till mindre och medelstora företag kan utvecklingen
antas leda till att större företag i högre grad utnyttjar företagens tjänster.
Detta gäller framför allt leasing. Leasing torde alltmer komma till användning
även vid mycket stora investeringar. Från industriell synpunkt är det önskvärt
att leasing kan användas som komplement till övriga finansieringsformer även
för dessa investeringar. För de stora investeringarna kan lång tid även
längre tid än ett år förflyta mellan att leasingavtal tecknas och leverans
och full
betalning
sker av investeringsobjektet.
Från
finansieringsbolagens kunders synpunkt finns anledning avvisa
Prop,
1978/79:170 71
förslaget
därför att det kommer att leda till en byråkratisering och fördyring för
finansieringsbolagen och deras kunder. Finansieringsbolagens fördelar
administrativ service, höga belåningsmöjligheter, snabbhet i kreditbesluten och
stor flexibilitet hänger väl saraman med att de ej hämmas av strikta
regleringar. De skapar en för kunderna fördelaktig konkurrens som stimulerar
produktutvecklingen. Det är angeläget att denna konkurrens inte hämmas på det
sätt som skulle ske om lagförslaget genomfördes.
Med
utgångspunkt från såväl allmänna kreditpolitiska överväganden som
finansieringsbolagens kunders intresse av effektiv och säker service avstyrker
organisationerna att det remitterade förslaget läggs till grund för
lagstiftning.
Sveriges
grossistförbund har förklarat sig instämma i handelskamraar-förbundets och
industriförbundets gemensararaa yttrande och anfört: Vi vill därvid särskilt
trycka på vad organisationema säger ora finansieringsbolagens betydelse från
kundsynpunkt. Mindre och medelstora företag utgör den övervägande delen av
finansieringsbolagens kunder. Det är mot deima bakgrund angeläget att inga
sådana åtgärder vidtas som kan motverka de ansträngningar sora allraänt görs
från regeringens sida för att stärka de mindre och medelstora företagens
konkurrenskraft. Detta understryker vikten av de invändningar som föreligger
mot det remitterade förslaget.
Enligt
Gotlands handelskammares mening har utredningsarbetet bedrivits med en ensidig
inriktning på att endast lämna "förslag till den tekniska utformning av bestämraelser,
ledande till ökad reglering av finansieringsbolagens verksarahet" som
reservanten Regnéll framhåller.
Man
tar sålunda inte ställning till den mest betydelsefulla delen av utredningsuppdraget,
nämligen i vilken utsträckning en reglering bör ske för att ge
finansieringsbolagen möjlighet att göra den största nyttan utan alt i icke
önskvärd utsträckning försvåra de kreditpolitiska strävandena. Handelskamraaren
har den principiella inställningen, att de sarahälleliga ingreppen i
näringslivets verksamhet i största utsträckning bör begränsas, och att sålunda
lagregler endast i trängande fall införas. Det är ett bekant faktum, att
näringslivet särskilt i dagens läge är i behov av rörelsefrihet i sin verksarahet
för att ge möjlighet til! nyföretagande och utvidgningar av nuvarande företag.
Av denna anledning finner handelskammaren angeläget, att finansieringsbolagens
föratsättningar för ett ändamålsenligt och effektivt arbete icke äventyras.
Då
också hänsyn bör tagas till att finansieringsbolagens huvudsakliga verksamhet
till helt övervägande del är koncentrerad på de små och medelstora företagen
och att dessa i många fall utnyttjar bolagens tjänster även för andra ändamål
än kapitalförmedling, framstår det än tydligare som önskvärt, att
finansieringsbolagens verksamhet icke i onödan beskäres.
Kararaaren
accepterar tanken, att samhället ges tillräckliga instru
ment för att få erforderlig insyn i företagen och för att kunna bedöma
dessas soliditet.---
Svensk
induslriförening: Finansieringsföretagen har under senare år fått allt större
betydelse för de mindre och medelstora företagens finansiering. I takt härmed
har även utnyttjandet av finansieringsföretagens
Prop, 1978/79:170 72
administrativa
tjänster ökat. Det rika utbudet av olika finansieringsformer och därmed
sammanhängande service har varit speciellt lämpat för mindre och medelstora
företag enär dessa på grund av för litet eget kapital ofta har stort behov av
extern kreditgivning samt ofta ej heller har tillräckligt med personal för
betalningspåminnelser, reskontraföring, försäljningsstatistik, soliditetsundersökningar
och inkassering. Finansieringsföretagens flexibilitet i fråga om kravet på
säkerhet har även varit mycket betydelsefullt för de mindre företagen.
Av
innehållet i betänkandet framgår klart att finansieringsbolagskom
mitténs huvudlinje varit att framlägga förslag som syftar till inskränk
ningar i, kontroll av och strängare regler för finansieringsbolagens verk
samhet. Därmed följer även krav på ökad uppgiftsskyldighet för finan
sieringsföretagen med åtföljande kosinader. Allt detta tillsammans med
ofrånkomlig ökning av byråkratin medför givetvis kraftigt stegrade kost
nader, som kommer att belastas kunderna, dvs. främst de mindre och
medelstora företagen. Vid principiell bedömning av kommitténs förslag
skall därför bl. a. nyssnämnda negativa konsekvens ställas i relation till
den eventuella positiva effekt som kommitténs förslag kan tänkas med
föra. 1 direktiven anges huvudsakligen två områden inom vilka förslag till
ny lagstiftning bör framläggas. De framlagda förslagen innehåller be
stämmelser som bedöms nödvändiga för att kreditpolitiska åtgärder med
önskvärd effekt skall kunna användas också i fråga om finansieringsfö
retagen samt bestämraelser som behövs för att det allmänna skall få be
hövligt inflytande över finansieringsföretagens verksamhet.
Beträffande
samhällets krav på insyn och kontroll anser föreningen att detta endast är
befogat i de fall missförhållanden skäligen kan antas förehgga. Några sådana
missförhållanden har icke alls kunnat konstateras utan tvärtom synes finansieringsföretagen
bedriva en seriös och sam-hällsnyttig verksamhet. Några speciella
kontrollåtgärder beträffande dessa företag är därför icke erforderliga.
Sveriges
köpmannaförbund: Finansieringsbolagens verksamhet i nuvarande form inleddes i
början av 60-talet. Även om verksamheten inledningsvis var begränsad har den
expansiva utvecklingen främst under 70-talet klart markerat behovet av
service till de mindre och medelstora företagen och konsumenterna med krediter
av olika slag. Finansieringsbolagens snabba expansion är alltså ett uttryck
för ett klart behov av krediter kombinerade med administrativ service.
Vad
vi vet har det inte anförts några anmärkningar mot finansieringsbolagens
skötsel eller uppträdande.
Vi
ser finansieringsbolagens serviceutbud som ett enkelt och positivt alternativ i
ett annars svåröverskådligt utbud av kreditsystem. Särskilt de små och
medelstora företagen med begränsad egen sakkunskap på området har kunnat
utnyttja finansieringsbolagen i situationer där övriga finansieringsinstitut
inte har kunnat leva upp till företagens krav på administrativ service.
Med
ovanstående erfarenhetsbakgrund har vi tagit del av finansieringsbolagskommitténs
förslag. Vi har funnit att våra egna positiva erfarenheter och uppfattningar på
detta område bekräftats av utredningen. Eftersom utgångspunkterna för
utredningen och förbundet i stort sett sammanfaller borde också slutsatserna ha
blivit med varandra överensstämmande.
Kommittén
föreslår att finansieringsbolagens verksamhet bör bli reg-
Prop, 1978/79:170 f . 73
lerad
av en utvidgad speciell lagstiftning Lag om finansieringsbolag. Vidare
föreslås att finansieringsbolagen skall leva efter sararaa kapitaltäckningskrav
som gäller för många andra finansieringsinstitut. Vi har haft svårt att i
betänkandet fånga upp några tyngre sakliga argument som talar för kommiltéförslagen
i denna del. Det måste enligt vår uppfattning föreligga andra värderingar än
rent kreditpolitiska sora grund till kommitténs ställningstagande.
Ändra
skäl som talar för att kommittén har lagt värderingar av en särskild dimension
pä förslagen är att man i stor utsträckning har undvikit att gå djupare in på
frågan vilka effekter som förslagen sannolikt komraer att leda till för de
mindre och medelstora företagen.
De
mest allvarliga negativa effekter som kan uppstå om förslaget genomförs är att
särskilt de mindre företagen kommer att få sina expansionsmöjligheter och raöjligheter
att brygga över raer eller mindre tillfälliga ekonomiska svårigheter
begränsade. Det är här väsentligt att man är uppmärksam på att stora företag
normalt har lättare med finansieringen än mindre företag. De framlagda
förslagen komraer därför att i försia hand träffa de mindre företagen. De
verkligt expansiva och progressiva företagen kommer inte att låta sig stoppas
av en ökad byråkrati cch en mer stelbent kreditpolitik som kan bli en följd av
utredningens förslag. Risk finns att dessa företag kommer att söka andra former
och vägar för krediter som ur samhällets synpunkt kan te sig mindre attraktiva
eller lämpliga att utnyttja. En ytterligare effekt kan i sådana fall knappast
undgås nämligen att kreditkostnaderna komraer att bli högre. Konsumenterna får
som det sista ledet betala den merkostnaden.
Vi
har viss förståelse för att man från samhällets sida vill få till stånd
en bättre översyn av finansieringsbolagens verksamhet. Vi ställer oss inte
helt avvisande till förslaget att bankinspektionen bör bli tillsynsmyndig
het. Ora regering och riksdag stannar för en sådan lösning vill vi under
stryka vikten av att det inte leder till en omotiverad byråkrati. Inom ra
men för bankinspektionens normala tillsynsverksamhet bör ett enkelt
rapportsystem kunna byggas upp särskilt tillskapat för finansieringsbola
gen. Frågan är dock om inle denna fråga har blivit något för tidigt
väckt. Det finns starka motiv som talar för att man bör awakta resulta
tet av den utredning som har till uppgift att se över banklagen och den
del som rör bankinspektionen innan slutlig ställning tas.
Sammanfattningsvis
ville vi framhålla att vi inte anser att finansieringsbolagskommittén har
kunnat föra fram tillräckligt starka motiveringar för att införa särskild lag ora
finansieringsbolag. Resultatet av den nyligen tillsatta utredningen om
finansieringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna bör under
alla omständigheter avvaktas innan beslut i frågan tas. Även om vi har viss acceptans
för att det införs regler som möjliggör en bättre insyn i
finansieringsbolagens verksamhet är det enligt vår uppfattning lämpligt att
avvakta resultat av den pågående översynen av banklagen den del som rör
bankinspektionen.
Conio
Föreiagen AB: 1 Finansieringsbolagskoraraitténs betänkande
finns --- ingenling som tyder på missförhållanden som skulle mo
tivera ingrepp eller reglering. Tvärtom konstaterar kommittén atl finan
sieringsföretagen har skött sin uppgift utan anmärkning.
Finansieringsföretagens
uppgift är att med krediter tillgodose marknader som inte passar bankernas
traditionella former för kreditgivning. I mycket hög grad är mindre och
medelstora företag och yngre konsu-
Prop. 1978/79:170 74
menter
finansieringsföretagens kunder. För dem är bankernas krav på formell säkerhet
ofta svåra att uppfylla. Factoring och leasing för företag och kontokredit för
unga familjer är exempel på kreditformer som har mött stark och väl motiverad
efterfrågan. Ingenling har kommil fram som visar alt sociala eller
samhällsekonomiska nackdelar skulle ha uppstått genom krediter till bankmässigt
mindre kreditvärdiga grupper, oavsett om det gäller företag eller konsumenter.
Systemet har fungerat bra, till nytta för finansieringsföretagens kunder. Ett
tecken på detta är att kundförlustema genom bristande betalning är obetydliga.
Samhället
gör i dag stora insatser, som ändå bedöms som otillräckliga,
för att hjälpa mindre företag med livskraft och t. ex. barnfamiljer som
ännu inte har nått ekonomisk soliditet när de bygger upp sitt hem. Ätt
dessa grupper får tillgång till krediter i en fri marknad bör också vara
till nytta för samhället, ora verksamheten sköts ansvarsfullt. Något an
nat påstås inte heller av utredningen.
Som
vi har framhållit har vi inga invändningar mot att samhället skaffar sig
överblick över finansieringsverksamheten. Det bör kunna ske med mycket enkla
medel, exempelvis en periodisk rapportering från finansieringsföretagen.
Vill
samhället därutöver skaffa sig fullständig insyn i företag och
verksamheter, om och när detta verkligen behövs, så bör det kunna ske
utan att man bygger upp ett dyrbart och tungrott revisionssystem.
I
svenskt näringsliv behövs vitalitet. Finansieringsföretagen är en sådan vital,
framgångsrik sektor, som dessutom hjälper andra sektorer till ökad
konkurrenskraft. Det kan inte vara förnuftigt att utan egentliga skäl styra,
eller rentav bromsa, deras verksamhet.
Ett
särskilt utsatt läge i förhållande till utredningens förslag har de från
bankerna fristående, mindre och medelstora finansieringsföretagen. Deras
konkurrensförmåga är mycket starkt beroende av fantasi, utvecklingsvilja och
personlig riskbedömning. För dem vore det starkt hämmande att tvingas in i sararaa
regelsystem sora de stora bankerna, vilkas verksamhetsformer är fastlagda sedan
årtionden.
Ätt
nya serviceformer växer fram utanför bankväsendet är till fördel för hela
näringslivet. Vårt företag är exempelvis inriktat på service åt detaljhandeln
och dess kunder, en sektor som bankväsendet har ägnat mindre intresse än t. ex.
industrins finansering.
Om
all specialinlåning skall gå via bankerna kommer det att innebära otillbörliga
konkurrensfördelar för de till bankerna knutna finansieringsföretagen.
Finansieringsbolagskommittén
har, enligt vår uppfattning, inte fullföljt sin utredningsuppgift fram till ett
brukbart beslutsunderlag.
Utredningen
framför ett enda förslag, som går ut på styrning och reg
lering, utan några alternativ. Mot regleringsförslagen vänder sig kom
mittémedlemmen Regnéll i reservation och de båda experterna Livijn
och Ödlund i särskilt yttrande. En diskussion av alternativ hade varit
utomordentligt starkt motiverad. Som det nu är får frågorna om regle
ringars syfte och ändamålsenlighet alldeles otillräcklig belysning.
Vi
har uppmärksammat att Banklagsutredningen (Fi 1976:04) arbetar med översyn av
de delar av banklagen som rör Bankinspektionens roll när det gäller
bankrörelsens sundhet, struktur och betydelse för konsumenterna. Att Finansieringsbolagskommittén
föreslår utvidgade befogenheter för Bankinspektionen utan att avvakta
Banklagsutredningens
Prop.
1978/79: 170 75
förslag
förefaller oss ytterst märkligt. Enligt vår mening bör förslagen behandlas i
ett sammanhang.
Conto Företagen vill med
hänvisning till ovanstående föreslå att ett okomplicerat rapporteringssystem
får ersätta utredningsförslagen om fortlöpande revision av
finansieringsföretagen
atl
man skapar möjlighet till insyn för statsmakterna i finansieringsföretagens
verksamhet, om det senare skulle visa sig påkallat
att
förslagen till reglering och styrning av finansieringsföretagens verksamhet
inte föranleder någon åtgärd
att
största möjliga hänsyn tas till de vederhäftigt arbetande, från bankerna
fristående finansieringsföretagens arbetsvillkor, så att inte dessa företags
initiativkraft och innovationsförraåga stryps.
IKANO
Finans AB: IKANO Finans AB är ett helt fristående finansieringsbolag. Vår finansieringsverksarahet
är helt inriktad på att lärana kontokrediter till köp av möbler hos IKEA
Svenska Försäljnings AB. Försäljningen inom IKEA på kontokort uppgick till ca
120 miljoner kronor under det senaste räkenskapsåret.
Vid
en undersökning har vi konstaterat, att det bland våra kunder
finns förhållandevis unga familjer, som utan kontokrediten ej skulle haft
möjlighet att anskaffa sina möbler till en rimlig kostnad. Om vi skulle
drabbas av regleringar och åläggas kontinuerliga rapporteringar utöver
vår årsredovisning och byråkratisering på grund av ingripande från
statsmakterna, skulle det i sista hand kostnadsmässigt drabba dessa unga
familjer. Detta vore då ej heller nyttigt sett ur samhällelig synvin-
keL------
Vi
tror att ora finansieringsföretagen får fungera sora nu utan regleringar och
insyn från rayndigheter i någon större grad, kommer detta att stimulera
kreativiteten och befrämja konkurrensen inom branschen.
AB
Volvofinans: AB Volvofinans, som ägs till hälften vardera av AB Volvo och av de
svenska Volvoåterförsäljarna genom AB Volverk-invest, har till uppgift att
underlätta finansieringen av lagerhållning och kreditförsäljning av
Volvokoncernens produkter i Sverige.
Uppgiften
har lösts bl. a. med hjälp av starkt specialiserade avbetalnings-, leasing-
och factoringkreditsystem, som överför den administrativa hanteringen av
krediterna till Volvofinans från Volvohandelsföretagen och bankema och detta
till en totalt låg kostnad. Denna administrativa integration förutsätter att
hyresavtal och fakturafordringar kan belånas i Volvofinans.
Vidare
har Volvofinans helt övertagit Volvos tidigare leverantörskrediter till
återförsäljarna även med avseende på kreditbedömningen. Dessa s. k.
lagerkrediter, som kan uppgå till betydande belopp, har också integrerats i de
administrativa systemen. Härigenom har man uppnått ett optimalt utnyttjande av
totalt tillgängliga finansiella resurser.
Volvofinans
är sålunda en starkt integrerad och väl fungerande del av det industrikomplex
som produktionen och distributionen av Volvokoncernens produkter på den
svenska marknaden utgör.
Volvofinans
är i fråga om uppbyggnad och ägarförhållanden och delvis även i fråga om
verksamhet en tämligen unik företeelse. Genom denna form av samverkan såväl
vertikalt som horisontellt i distribu-
Prop,
1978/79: 170 76
fionsledet
har den svenska Volvoorganisationens totala konkurrenskraft förstärkts och man
har lyckats uppnå och behålla en tillfredsställande marknadsposition inom den
av finansiellt mycket starka multinationella företag dominerade bilindustrin.
Det torde vara berättigat att påstå alt Volvofinans representerar ett exempel
på sådan innovation, fömyelse och ökad marknadstillvändhet, som vårt näringsliv
och vårt samhälle är så beroende av.
Ett
genomförande av kommitténs förslag med avseende på Volvo
finans skulle följaktligen förändra Volvoorganisationens konkurrens
situation i förhållande till importmärkena.
Den
av kommittén föreslagna lagen om finansieringsbolag, som avser reglera
finansbolagens verksamhet, bygger på tanken att finansbolagens och bankernas
verksamhet i stort är identisk. För Volvofinans vidkommande är så definitivt
icke förhållandet.
Volvofinans
"inlåning" kommer från företag och institutioner med professionella
penningplacerare och sker mot säkerhet till 100 %. Bolagets soliditet är
godkänd av finansiärerna. Majoriteten av Volvofinans kunder är också indirekt
aktieägare i bolaget. Arbetsuppgifterna skiljer sig även i övrigt från
bankernas. Sålunda sker "kreditbedömnjngen" i form av kvalificerad
konsultverksamhet inkluderande även strukturfrågor inom Volvohandeln. Skulle
för Volvofinans samma kapitaltäckningskrav tillämpas som för bankerna så
skulle detta sannolikt medföra en kostnadsökning uppemot en procent av
utlåningen eller i absoluta tal ca 15 miljoner kronor per år i ökade
kapitalkostnader för svensk Volvohandel.
Sammanfattningsvis
hemställes sålunda att AB Volvofinans särbehandlas därest en lagstiftning ora
finansbolag genomföres antingen så att Volvofinans och likartade företag helt
undantages från lagens till-lämpning eller att lagförslagets §§ 6, 7 och 8
utgår eller ej blir tilllämpliga med avseende på företag av typ Volvofinans,
liksom ej heller kapitalfäckningskravet.
2
Lagens tillämpningsområde
Flertalet
remissinstanser går inte närmare in på frågan ora den föreslagna lagens
tillämpningsområde. I några yttranden föreslås bl. a. ändring belräffande den
föreslagna regeln att lagen skall tillämpas på näringsverksamhet som
"helt eller huvudsakligen" består i att lämna kredit m. m. Från ett
par håll föreslås att viss bransch skall undantas från lagens
tillämpningsområde.
Fullmäktige
i riksbanken: Utgångspunkten för kommitténs avgränsning av vilka företag sora
skall orafattas av den föreslagna lagstiftningen är att de med en rimlig
användning av termen skall vara kreditinstitut. Kommittén avvisar således
den "norska modellen" att låta all placering av finansiella
tillgångar inrymmas under lagstiftningen. Från denna utgångspunkt formulerar
kommittén vissa kriterier sora skall vara uppfyllda för att ett företag skall
betraktas som ett finansieringsbolag. Företagets verksamhet skall således helt
eller huvudsakligen bestå i att lämna krediter i en eller annan form. Även om
detta kriterium är uppfyllt kommer ett företag ej att ingå i lagens
tillämpningsområde om dess
Prop.
1978/79:170 77
kreditgivning
endast avser en mindre eller särskild grupp näringsidkare och medlen för kreditgivningen
ej anskaffas från allmänheten. I kommitténs avgränsning av lagens
tillämpningsområde ingår även att ett företag skall ha en viss minsta volym på
sin kreditgivning för såvitt det inte är ett dotterbolag till en affärsbank.
Komraitténs
uttryckliga syfte med det första ledet är att avskärma företag som icke kan
betraktas som kreditinstitut. Det innebär således att t. ex. ett större
produktionsföretag med en omfattande likviditet ej kommer in under lagens
bestämmelser såvitt inte de finansiella tillgångarna dominerar företagets
verksamhet, vilket torde vara osannolikt. Samtidigt lämnar naturligtvis detta
kriterium möjligheter för ett företag med blandad verksamhet, där kreditgivning
är en, att kringgå lagens bestämmelser oberoende av kreditgivningens volym. Villkoret
är enbart att de övriga verksamhetsgrenarna överväger. Det kan tänkas att
besvärliga gränsfall uppkommer.
Det
andra ledet i kommitténs avgränsning avser det fall att ett produktionsföretag
eller försäljningsföretag har flyttat ut sin naturliga leve-rantörskreditgivning
från t. ex. en finansavdelning till ett separat dotterbolag. Fullmäktige
instämmer helt i kommitténs argumentering att det vore olämpligt att låta ett
sådant dotterbolag falla under lagens betäm-melser när en motsvarande verksamhet
bedriven inom moderbolaget inte skulle göra det. Om ett sådant dotterbolag
däremot uppträder som låntagare utanför kreditinstituten eller moderbolaget
kommer, som kommittén framhåller, saken i ett annat läge.
1
bestämningen av undantaget ingår också att kreditgivningen skall tillgodose
finansieringsbehovet hos en begränsad grupp näringsidkare. Av detta följer,
enligt kommittén, att om finansieringen avser konsumtionsartiklar antingen
direkt eller indirekt gäller inte undantaget.
Fullmäktige
är medvetna om att med en sådan definition som kommittén föreslagit vissa
oklara gränsfall kan uppkomma och att avgränsningen kan stimulera uppkomsten
av företag sora ligger just utanför till-lämpningsområdet. Det är dock svårt
att utan några erfarenheter bilda sig någon uppfattning om huruvida dessa
nackdelar kommer att uppträda i praktiken. Fullmäktige vill därför förorda att
den av kommittén föreslagna avgränsningen av lagens tillämpningsområde godtas
men vill samtidigt framhålla att det kan framträda skäl att ompröva avgräns-ningsområdet
när erfarenheter vunnits.
Sveriges
ackordscentral ansluter sig till förslaget att endast sådana företag, vilkas
huvudsakliga verksamhet är kreditgivning och vilka i sin utlåning eller
upplåning riktar sig till allmänheten, skall omfattas av den nya
lagstiftningen.
Kritiska
synpunkter på kommitténs förslag till avgränsning av lagens omfattning anförs
av datainspektionen: Komraitténs i och för sig lovvärda ambition att avgränsa
lagens omfattning till de finansieringsföretag där kommittén anser insyns- och
kontrollmöjligheter bör finnas har, sora påpekas i betänkandet (sid 148),
inneburit "vissa avgränsningspro-blem". Vid genomläsning av lagtexten
synes denna beskrivning innefatta en eufemism. Visserligen innebär modem svensk
lagstiftningsteknik ofta ramlagar där det konkreta innehållet utformas av
förvaltningsmyndigheten, men i förslaget synes också själva ramen, dvs lagens
omfattning överlåtas till praxis. Detta är knappast godtagbart från
rättssäkerhetssynpunkt och innebär vissa avgränsningsproblem avseende
tillämpning av inkassolagen.
Prop, 1978/79:170 78
Av
förslagets 5 § framgår att kommittén utgår frän att de som kan vara
underkastade lagen inte har möjlighet alt avgöra om så är fallet.
Patent-
och registreringsverket: Beträffande den föreslagna lagens konstruktion viU
patentverket påpeka den oklarhet som vidlåder definitionen av den verksamhet
som lagen avser att reglera. Enligt 1 § första st. är lagen tillämplig på bl.
a. verksamhet i syfte att upplåta egendom till nyttjande. Med en sådan avfattning
komraer lagen att omfatta branscher som ej avsetts t. ex. vanliga former av
fastighetsförvaltning. Den föreslagna avgränsningen i 1 § andra stycket är
svårtolkad. Vad som avses med "en mindre eller särskild grupp
näringsidkare" framgår ej av lagtexten eller av betänkandet.
Av
betydelse för tillärapningen av lagen är vidare frågan när ett finansieringsbolag
i lagens mening skall anses föreligga. Avfattningen av 13 §§ ger närmast vid
handen att företag är att betrakta som finansieringsbolag såframt det
uppfyller bestämmelserna i 1 och 2 §§. Lagens bestämmelser i övrigt ger
emellertid intrycket att bankinspektionens beslut enligt 4 § är avgörande för
om företag skall vara finansieringsbolag. För patentverkets tillämpning av
lagen är det naturligt att se bankins-i pektionens beslut som konstitutivt när
det gäller frågan om ett företag är finansieringsbolag eller ej.
Vissa
jämkningar i lagens tillämpningsområde föreslås av bankinspek
tionen: ---- Inspektionen delar uppfattningen att finansieringsverk
samheten skall vara av viss minsta volym för att omfattas av lagen. Det
skulle föra för långt och medföra stora praktiska svårigheter att reglera
all verksarahet av ifrågavarande slag oavsett vilken omfattning den har.
Inspektionen återkommer i det följande till vad som skulle betraktas så
som "mera betydande omfattning".
Enligt
paragrafen (1 § i förslaget) skulle finansieringsverksamhet, som i och för sig
kan vara av mera betydande omfattning, falla utanför lagen om den inte är ett
företags huvudsakliga verksamhet. Av den allmänna motiveringen (s 149) framgår
emellertid att kriteriet "huvudsaklig" avses ha en begränsad
innebörd. Det är ett uttryck för kommitténs avsikt att inte reglera ett
produktions- eller handelsföretags placering av egna medel som likvida
tillgångar eller längre placeringar. Det är en naturlig ståndpunkt sora
ansluter till innebörden av undantagsbestämmelsen i 1 § andra stycket 1.
Meningen är uppenbarligen inte att en finansieringsverksamhet av avsevärd
omfattning och av det slag som lagen tar sikte på skall kunna drivas oberoende
av lagen enbart av den anledningen att i det ifrågavarande företagets
balansräkning redovisas tillgångar som upptar en större del av
balansomslutningen än finansieringsverksamhet. Är den bedrivna
finansieringsverksamheten i nämnvärd utsträckning baserad på medel som upplånas
från allmänheten eller riktad till en bredare grapp av låntagare talar detta
för att lagen bör tillämpas. Kan vidare finansieringsverksamheten anses ha ett
självständigt syfte vid sidan av företagets övriga verksamhet, bör tvekan ej
råda om att lagen skall äga tillämpning. Det sagda gäller naturligtvis under
förutsättning att finansieringsverksamheten är av sådan betydande omfattning
som avses i första stycket 2. En lagtillämpning enligt vad nu anförts kommer
att underlättas av inspektionens följande förslag beträffande den volymgräns över
vilken verksamheten skall anses vara av mera betydande orafatt-ning.
Prop,
1978/79:170 ' 79
Av det anförda har fraragått att texten i första stycket
1. avser att medge undantag av liknande slag som avses i andra stycket 1. Det
bör därför övervägas om inte texten "helt eller huvudsakligen" kan
utgå. Kommitténs intentioner beträffande innebörden av denna text skulle i
stället kunna lillgodoses med ett uttalande att den av utredningen åsyftade
placeringsverksamheten avseende egna likvida medel skall omfattas av
undantagsbestämmelser i 1 § andra stycket 1.
I sammanhanget måste också beaktas vad för slags verksarahet
ett finansieringsbolag skall få bedriva. Enligt lagförslaget skall föremålet
för verksamheten preciseras i bolagsordningen. Inom ramen för sådan precisering
bör enligt förslaget administrativa tjänster och en utveckling av företagets
produkter vara möjlig (s 153). Verksamhet som ej är förenlig med ställningen
som kreditinstitut skall ej få förekomma. Praktiskt innebär enligt
inspektionens uppfattning detta i förekommande fall antingen alt företagets
verksamhet måste renodlas så att bolagsordningen kan godkännas eller
finansieringsverksamheten avskiljas till ett särskilt bolag. En åtgärd av
sistnämnt slag torde vara mest sannolik. För att en sådan åtgärd skall krävas
är det dock rimligt att finansieringsverksamheten har viss volym. Därvid synes
finansieringsverksamhetens absoluta volym mer intressant än volymen av denna verksamhet
i förhållande till annan av företaget utövad verksamhet.
Enligt betänkandet skall finansieringsverksamheten anses
vara av mera betydande omfattning och omfattas av lagen om dess balansomslutning
överstiger 10 mkr. Detta skall dock inte vara någon fast gräns utan möjlighet
finnes att beakta omständigheterna i de särskilda fallen.
Volymmässigt faller den här ifrågavarande delen av
kreditmarknaden till helt övervägande del på de största finansieringsföretagen.
Med den föreslagna gränsen vid 10 rakr infångas 99 % av totala balansomslutningen
för de i betänkandet (s 150) redovisade finansieringsföretagen. Höjs gränsen
till 25 mkr blir 97 % av den totala balansomslutningen omfattad. Man torde
kunna utgå från att de flesta verksamheter av ifrågavarande slag inom ej
alltför lång tid normalt når en omslutning på minst något 1 O-tal mkr. Det
förefaller inte sannolikt att verksamheten medvetet komraer att brorasas vid
viss volyra för att lagen skall undvikas. Det är också att raärka att
balansomslutningen skall gälla sammanlagt för företag med intressegemenskap.
Med en högre beloppsgräns ökar möjlighelema att kontrollera att lagen tillämpas
där så skall ske på grund av verksamhetens beskaffenhet liksom effekten av
tillsynen överhuvud. Utifrån de nu angivna synpunkterna förordar inspektionen
att verksamheten skall anses ha mera betydande omfattning om balansomslutningen
överstiger 25 rakr. Någon fast gräns skall dock inte heller detta vara utan
möjligheter finnas att beakta omständigheterna i de enskilda fallen. Några
avgörande invändningar mot en sålunda vidgad gräns synes enligt inspektionens
uppfattning knappast kunna resas från vare sig konsumentskyddsaspekter eller
kreditpolitiska synpunkter. Skulle det visa sig att småföretagens andel av marknaden
väsentligt ökar får bestämmelsen omprövas. Hinder bör inte föreligga för mindre
finansieringsföretag att gå in under lagen om de så önskar, t. ex. för att
komma i åtnjutande av status som finansieringsbolag och den auktorisation som
kan anses följa därav.
Sparbankernas Bank påpekar att kommittén ej redovisat en
klar inställning till frågan, humvida utländsk bank skall äga rätt att äga
eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79: 170 30
deläga
i Sverige verksamt finansieringsbolag och vidare frågan om reglering av
utländska finansieringsbolags verksamhet, såvida dessa bedriver försäljning i
Sverige och ej kan inordnas i föreslagen lagstiftning. Dessa frågeställningar
bör enligt bankens mening penetreras som en konsekvens av kommitténs förslag i
övrigt.
Frågan
om utländsk banks engagemang i finansieringsföretag här i landet tas också upp
av Svenska bankföreningen, som anför:
Om
1 § skall tolkas så att lagen omfattar dels alla finansbolag sora ägs av svensk
bank, dels därutöver endast bolag av viss storlek, kommer lagen inte att gälla
för finansbolag som ej har denna storlek och sora ägs av utländsk bank. Detta
aktualiserar en vidare fråga näraligen ora rätt för ulFändsk bank att bedriva
rörelse i Sverige. Bankföreningen utgår ifrån att denna fråga kommer att
övervägas såväl i detta ärende som vid den pågående översynen av banklagarna.
Finansieringsföretagens
förening: Lagen om finansieringsbolag föreslås äga tillämpning på
näringsverksamhet om verksamheten helt eller huvudsakligen består i att lämna Icredit
eller att på visst sätt medverka till finansiering under förutsättning att
verksamheten är av mera betydande omfattning. I det fall utestående krediter
eller i finansieringssyfte förvärvade fordringar eller leasingobjekt utgör mer
än 50 % av företagets totala tillgångar bör finansieringsverksamheten
betraktas som huvudsaklig. Överstiger balansomslutningen 10 miljoner kronor
anses verksamheten vara av mer betydande omfattning.
Föreningen
anser att kriterierna för bestämmande av huvudsaklig verksamhet är olyckligt
valda. Som experterna Livijn och Ödlund anger betr. 50 %-regeln föreligger
betydande risker att företag med blandad verksamhet uppstår. Med regeln kan
också följa att lagen blir tillämplig i fall där så ej varit avsikten.
Lagen
är enligt andra stycket i förslagets 1 § ej tillämplig bl. a. på sådan
verksamhet som tillgodoser finansieringsbehov endast inom en mindre eller
särskild grupp näringsidkare och för vilken medel ej anskaffas från
allmänheten. I motiven sägs att det inte är ovanligt att ett finansbolags
rörelse endast avser leverantörskrediter knutna till ett bolags eller en
koncerns försäljning. I den mån dess upplåning sker hos bolaget eller i
koncernen eller i ett kreditinstitut faller verksamheten inte under lagen. Om
företagets kreditgivning inte avser finansiering av näringsidkare utan av
konsumenter faller verksamheten under lagen oberoende av hur medlen för
verksamheten anskaffas. Detta innebär t. ex. att om verksamheten avser
kreditkortsrörelse eller finansiering av avbetalningskontrakt avseende
konsumenter faller den inom lagen.
Enligt
föreningen kan 50 %-regeln leda till att kreditkortsrörelse och finansiering av
avbetalningskontrakt avseende konsumenter läggs i företag med blandad
verksamhet. Inom ramen för koncern torde det ej vara förenat med några
svårigheter att åstadkomma en balansomslutning som leder till att
finansbolaget ej omfattas av lagstiftningen.
Enligt
föreningens mening kommer 1 § att medföra att företag som i dag planerar eller
i framtiden avser att överlämna sin kreditgivning till finansbolag ej kommer
att göra detta enär företagen ej önskar låta sin kreditgivning omfattas av
kreditpolitiska medel. Därför föreligger betydande risker att verksamheten i
produktions- och handelsföretags finansbolag kommer att inlemraas raed
moderbolagets i den mån finans-
Prop, 1978/79:170 81
bolagens
verksamhet ej är undantagen enligt 1 §, andra stycket. Särskilt torde detta
gälla konsumentkrediter på det sätt som angetts i föregående stycke. Därigenom
riskerar kommitténs föreslagna gränsdragning att innebära en risk för en
minskning av omfattningen i finansbolagens nuvarande verksarahet och en raindre
tillväxt i framtiden. En naturlig utveckling där de mindre och medelstora
företagen önskar olika finansieringsformer och administrativ service ledande tiU
betydande personal-och därmed kostnadsbesparingar kommer således att brytas eUer
allvarligt störas.
Kommitténs
bedömning är visserligen att finansbolagen bedriver en så värdefull verksamhet
och har en sådan livskraft, att den av föreningen ovan angivna utvecklingen ej
behöver befaras. Föreningen menar att kommittén underskattat riskerna sora
torde vara uppenbara.
Direktförsälfningsföretagens
förening: Ruhr. lag föreslås äga tillämpning på näringsverksamhet ora
verksamheten helt eller huvudsakligen består i att bl. a. lämna kredit i det
fall utestående krediter utgör mer än 50 % av företagets totala tillgångar
varigenom finansieringsverksamheten betraktas som huvudsaklig.
Därmed
synes det ej uteslutet att vissa av föreningens raedleraraar som har blandad
verksamhet kan komma att omfattas av lagen i den mån företaget integrerat med
sin försäljning ger krediter till konsumenter. Även de medlemmar som har
särskilt finansieringsföretag som direkt eller via moderbolaget beviljar
konsumentkrediter omfattas även ora moderbolaget lånar upp erforderliga medel.
Enligt
föreningens mening kan detta leda till att lagen blir tillämplig i fall sora ej
varit avsikten. Definitionen av finansieringsföretag bör således
omarbetas.
Några
remissinstanser sora företräder vissa branscher berör frågan huravida den
föreslagna lagstiftningen bör omfatta företagen inom den företrädda branschen.
Motorbranschens
riksförbund: Då det gäller den föreslagna lagstift
ningens tillämpningsområde har kommittén bl. a. föreslagit, att verksam
het som huvudsakligen består i att lämna kredit bör orafattas av regle
ringen. I specialmotiveringen preciseras begreppet "huvudsakligen".
Där
sägs bl. a. att i de fall utestående krediter utgör mer än 50 % av företa
gets totala tillgångar bör finansieringsverksamheten betraktas som hu
vudsaklig. Av ordalagen att döma skulle ett bUhandelsföretag, som säl
jer bilar på avbetalning och som därigenom har utestående krediter av
sådan omfattning att kreditgivningen i enlighet med det ovan anförda är
att anse som huvudsaklig del av verksamheten, vara underkastad den
föreslagna regleringen för finansbolagen. Det torde emellertid knappast
ha varit kommitténs avsikt att den föreslagna regleringen skulle omfatta
en sådan situation. För undvikande av varje missförstånd vore det vär
defullt med ett klarläggande härvidlag.
Särskilt
den inhemska produktionen och åtföljande distribution av bilar har tilldragit
sig regeringens intresse, såtillvida som denna under hösten 1977 tillsatt en
utredning raed uppgift att kartlägga den svenska bilindustrins fraratid och
att i anslutning därtill föreslå lämpliga åtgärder för att trygga dess bestånd.
Det samspel som råder mellan produktion och distribution av bilar är
självfallet av största intresse härvidlag. Det kan mot bakgrund härav
ifrågasättas om det inte vore lämpligt att låta
6
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 170
Prop. 1978/79:170 S2
den
sålunda tillsatta utredningen närmare överväga vilka åtgärder som kan anses
lämpliga att vidta med avseende på bilföretagens finansieringsfrågor, varvid
även bör uppmärksararaas samspelet med de särskilda regler inom bilhandeln
beträffande kontantinsats och kredittid vid försäljning av vissa bilar. MRF
hemställer således om att bilbranschens finansieringsfrågor måtte bli föremål
för den tidigare omnämnda utredningens ställningstaganden och åtgärder. MRF
finner det således angeläget att bilbranschens egna finansbolag hålls utanför
den föreslagna lagstiftningen.
I
övrigt ansluter sig MRF till de synpunkter som Finansieringsföretagens
Förening anfört i sitt remissyttrande.
Svenska
Postorderföreniiigen: Svenska Postorderföreningen är en förening av företag,
som driver postorderhandel. Föreningen representerar huvuddelen av den verksanihet
som bedrives i deima bransch. Medlemmarna har en sammanlagd omsättning av ca
en miljard kronor och sysselsätter direkt ca 2 000 personer, de flesta i Borås
och Sjuhäradsbyg-den. En avsevärd del av varabehovet täckes med svenska
leveranser med tyngdpunkt på leveranser från Sjuhäradsbygden och Småland.
En
äldre form av postordeihandel innebar, att kunden regelmässigt fick betala
varan mot postförskott eller på annat sätt i samband med att den köpta varan
avhämtades hos fraktföraren. Denna form för försäljning har helt frångåtts av
flera av föreningens medleramar och andra överväger att helt frångå denna form.
Skälet härtill är bl. a. att konsumentskyddsmyndigheten förordat att kunden
skall ha tillfälle att undersöka varan innan han betalar den. Ytterligare skäl
är att kunden under viss tid har full frihet att returnera varan och sålunda
låta köpet återgå. I dessa fall sker alltså all försäljning med kortare eller
längre tids kredit. Även sådana medlemmar, som säljer mot postförskott,
tillämpar i flera fall dessutom kreditförsäljning. Krediterna är något olika
utformade för olika medlemmar, men allmänt gäller att dels finnes en
betalningsform vid eller inom viss tid efter leveransen, då vad som skulle
kunna kallas kontantpris gäller, dels finnes en del längre kredittider att
välja på med månadsvis betahiing under kredittiden raed tillägg för vissa
kontoavgifter. Dessa former för handeln gäller sedan åtskilliga är tillbaka.
Då
den kreditgivning, som förekommer i samband med vår försäljningsverksamhet, sålimda
endast är en integrerad del av själva verksamheten, förutsatte vi att det
rubricerade betänkandet inte kunde beröra den verksamhet som vi bedriver. Efter
att ha tagit del av betänkandet har vi alltjämt den uppfattningen att avsikten
hos kommittén är, att rörelse som vår icke skall omfattas av förslaget.
Emellertid finnes i föreslagen lagtext och motiv en del definitioner och
beskrivningar, som efter ordalagen kan vålla en viss tveksamhet. På dessa
punkter synes behövas vissa preciseringar så att det klart kommer att framgå
att vår verksamhet ej åsyftas.
Flera
av föreningens medlemmar har av främst administrativa skäl funnit det
rationellt att förlägga kreditgivningen till ett särskilt för ändamålet bildat
bolag, vilket ingår som dotterbolag i respektive koncern. Det skuUe likväl
kunna vara möjligt att införa kreditverksamheten i respektive moderbolag. Om
vi till en början utgår från att föreningens medlemmar inför kreditverksaraheten
i moderbolagets rörelse, så framstår det för föreningens medlemmar som otroligt
r.* finansieringsbolagskommitténs betänkande skulle kunna syfta på den \; rksamhet,
som
Prop, 1978/79:170 ,- ' 83
föreningens
medlemmar sålunda skulle bedriva. Med normalt språkbruk måste man anse, att
respektive företags huvudsakliga verksanihet skulle få anses vara att bedriva
postorderhandel och icke att lämna krediter. Kreditgivningen är, som förut
sagts, endast en integrerad del av verksamheten. Exempelvis sysselsätter själva
kreditgivningen kanske någon knapp procent av antalet anställda, medan resten
sysslar med varainköp, lagerhantering, marknadsföring och administration av
dessa verksamheter.
Emellertid
förekommer på sidan 157 i betänkandet ett yttrande, som tolkat efter sina
ordalag skulle kunna tyda på att kommittén likväl åsyftade att lägga hela
företag för postorderhandel under bestämmelserna om finansieringsbolag. Där säges
sålunda:
"Av
första stycket 1 framgår också att företagen helt eller huvudsakligen skall
syssla med finansiering av nu angivet slag för att lagen skall vara tillämplig.
Finns det flera verksamhetsgrenar inom ett företag, varav en är finansieringsverksarahet,
skall lagen inte tillärapas, om de andra verksamhetsgrenarna överväger. Huruvida
finansieringsverksaraheten är den huvudsakliga verksamheten får anses framgå av
dess vikt i ett företags balansomslutning. I det fall utestående krediter eller
i finansieringssyfte förvärvade fordringar eller till nyttjande upplåten
egendom (leasingobjekt) utgör mer än 50 % av företagets totala tillgångar bör fi-nanseringsverksamheten
betraktas som huvudsaklig."
Vi
tror att den definition, som där förekommer, inte är möjlig att använda.
Om
man går på de angivna värdena i olika postorderföretags balansräkningar,
skulle den verksamhet, som flera av föreningens raedleraraar bedriver, i sin
helhet bli att betrakta som finansieringsbolag. Detta beror till stor del på
att värderingsreglerna för de olika tillgångarna är olika. Tillgångar som
varulager och inventarier får nedskrivas så att verkliga värdet oftast är
avsevärt högre än värdet i balansräkningen. Fastigheter kan, förutom i vanlig
ordning, vara nedskrivna med användande av konjunkturinvesteringsfonder och
även bortsett från nedskrivningar har dessa tillgångar med lång livslängd ofta
värden, som betydligt överstiger dem som återgives i balansräkningarna.
Värderingen av fordringar däremot styres främst av skattebestämmelserna därom
och dessa medgiver endast synnerligen begränsade avskrivningsmöjligheter. Vi
menar därför att den jämförelse mellan olika värden i balansräkningen som
kommittén talar ora, i varje fall för rörelse av det slag vi bedriver, icke
kan användas vid bestämmandet av vad som skall vara huvudsaklig verksamhet.
Även
med hänsyn tUl de allmänna förklaringar, som gives under 12.3 på sidan 148 f om
att endast företag, för vilka kreditgivningen är huvudsaklig verksamhet, skall
omfattas av förslaget, synes det uteslutet att verksamhet som den föreningens raedleraraar
bedriver kan vara åsyftad och uttalandet på sidan 157 förefaller ej förenligt därraed.
Om
företag inom vår förening trots vad nu sagts skulle hänföras till
finansieringsföretag, skulle det, enligt vad som framgår av § 3 och sidan 149 i
förslaget, innebära att dessa företag ställdes under Bankinspektionens
tillsyn, medan andra företag inom vår förening skulle stå under tillsyn av konsumentskyddsmyndighetema.
Tillsyn av Bankinspektionen för postorderrörelse vore uppenbart en oriralighet.
Bestämmelsen
i § 4 i förslaget om irmehåUet i bolagsordningen och vad som säges under 12.5
på sidan 153 och på sidan 160 skulle också bli orimligt om det skulle tillämpas
på postorderrörelse.
Prop, 1978/79:170 84
Det
skulle också bli väsentligt olika konkurrensförhållanden för olika
postorderföretag, om vissa skulle hamna under de olika bestämmelserna angående
likviditetskrav, räntereglering och utlåningsreglering, som avses skola gälla
för finansieringsföretag.
Om
vi sålunda har svårt att tro att man har menat, att beskrivningen på sidan 157
verkligen giver uttryck för vad kommittén kan ha åsyftat för vårt fall, så vill
vi likväl ytterligare framhålla att vi anser att det förhållande att
kreditverksamhet bedrives i särskilt bolag icke heller bör medföra, att detta
bolag faller under bestämmelserna för finansieringsföretag. Kreditgivningen är
likafullt endast en integrerad del av respektive koncerns verksamhet.
Koncernen bör ha möjlighet att få använda den form den finner lämpligast för
respektive del av verksamheten. Rationellast möjliga uppläggning i sådana
avseenden är till nytta för verksamheten i sin helhet och kommer därraed
ytterst också kunderna tillgodo.
På
sidan 148 i förslaget uttalas alt "ofta torde bildandet av ett särskilt
finansieringsföretag underlätta en ökad användning av kredit tUl kunderna".
Föreningen vill framhålla att detta i varje fall ej är tillämpligt på
föreningens raedleraraar. Som framgår av vad ovan sagts är det praktiskt
administrativa skäl, som utgjort granden för bildandet av särskilda dotterbolag
för kontokrediterna.
Postorderhandeln
har, som annan detaljhandel, fått kämpa med avsevärda svårigheter sista åren
och än så länge föreligger de ovan angivna skälen att bedriva kreditverksamheten
i särskilda bolag.
Postorderhandeln
är ett väsentligt serviceorgan för glesbygder. I vissa delar av Norrlands
glesbygder och på Gotland har föreningens medlemmar sålunda tillsammans nära
100 %-ig täckning av hushållen. Men även i mindre och medelstora samhällen
saknas ofta möjligheten till handel och handelsformer, som finnes i större
samhällen, och här fyller po&torderhandeln en kompletterande och utjämnande
uppgift.
Om
de regleringsåtgärder, som föreslås för finansieringsbolagen, skulle direkt bli
tillämpliga på postorderhandelns särskilda dotterbolag för kreditgivning
(kontobolag), skulle det kunna äventyra möjligheten att fortsättningsvis driva
sådan handel, då åtgärdema skulle bli speciellt kännbara för postorderrörelse.
Härom må framhållas följande.
1.
Postorderföretagens kontobolag
har i flera fall endast ett eget kapital av 50 000 kronor, varför begränsning
av upplåningen till multipel av det egna kapitalet skulle omintetgöra så gott
som hela kreditgivningen.
2.
Kontobolagen erhåller sina
medel för krediter från finansieringsföretag, från moderbolag och genom
banklån med borgen eller annan säkerhet från moderbolagen. Om reglering sker
av utlåning från finansieringsföretag och banker, så blir därmed också postorderhandelns
kontobolag indirekt påverkade. Skulle kontobolagen dessutom direkt regleras,
så skulle det bli en dubbelverkan.
3.
Postorderföretagen utgiver
kataloger, vari villkoren för handeln upptages. Dessa kataloger gäller för ett
halvt år, i vissa fall för ett helt år, och de förberedes trekvarts år före
utgivandet. Konsumentsombudsmannen har särskilt framhållit att de uppgifter,
som läranas angående handel, skall kunna tillämpas utan undantag för hela den
tid katalogen gäller. Skulle regleringsåtgärder utfärdas för kontobolagen,
skulle de behöva delgivas kontobolagen ett och ett kvarts ett och trekvarts
år i förväg för att därav föranledda föreskrifter till kunderna skulle kunna
givas.
Prop. 1978/79:170 85
4.
Postorderhandeln
har kunnat hålla den högsta försäljningen per anställd inom detaljhandeln och
är alltså en mycket rationell distributionsform. Denna handel fordrar
emellertid en detaljerad planering och kostnadssatsning före varje
försäljningssäsong. Detta gör att en mycket stor del av försäljningskostnaderna
under säsongen får karaktären av fasta kostnader. Detta innebär också att
postorderföretagen blir särskilt känsliga för omkastningar i marknadsföringens
villkor. Regleringsåtgärder för Icrediterna skulle få en omedelbar inverkan på
omsättning och deima skulle i sin tur medföra förluster, som bleve
proportionsvis mycket större än för annan handel.
5.
Den kreditgivning
som sker från kontobolag gives efter vissa i katalogen angivna villkor och
postorderföretagen är sedan bundna av dessa villkor. Någon möjlighet att minska
de utestående krediterna genom att förändra en gång angivna villkor kan inte
finnas. Detta innebär i sin tur att en begränsning av kreditgivningen måste gå
direkt utöver den löpande kreditförsäljningen sä att derma kanske finge helt
upphöra för viss tid. Sådana avbrott skulle definitivt hota företagens
existens.
6.
Som förat sagts
anskaffas de medel koutobolagen behöver raed stöd av moderbolagen.
Upplåningsrätten för kontobolagen skulle då riraligen böra bedömas raed hänsyn
till koncernens saralade tillgångar. Beträffande de problera, sora uppstår vid
bedömande av värdet av olika poster i balansräkningarna, hänvisas tiU vad ovan
sagts.
7.
De kostnader,
som åvilar kunderna för krediterna, är betingade av speciella omständigheter, sora
är en följd av att kreditgivningen ingår som ett led i den totala verksamheten.
En reglering av kreditkostnaderna i dessa fall skulle behöva prövas enligt
särskilda förutsättningar, som knappast skulle bli beaktade, om prövning skulle
ske för kontobolagen gemensamt med andra finansieringsföretag.
Sararaanfattningsvis vill föreningen frarahålla det
angelägna i
alt bestämraelserna utforraas och förklaras så att det
därav framgår,
att postorderhandelns kreditgivning ej skall orafattas av bestäraraelserna
för
finansieringsföretag
och att detta skall gälla även om kreditgivning sker genom
särskilda
kontobolag, som är dotterbolag till de rörelsedrivande
moderbolagen.
Saab-Scania AB:
Företagskrediler, ef konsumtionskrediler
Till vår Scaniadivisions verksamhet är knutna två
finansbolag: Saab-Scania Finansaktiebolag och Södertälje Bilkredit AB. Deras
sammanlagda utlåning uppgår för närvarande till cirka 605 milj. kr, utgörande
finansiering av huvudsakligen på svenska marknaden försålda produkter. Härav
avser 569 milj. kr Scania lastbilar och bussar och 36 milj. kr Volkswagen
personbilar. Lagerfinansiering hos tillverkare och återförsäljare ingår ej.
Finansieringen
gäller enbart produkter som vi själva tillverkar och/eller försäljer. Den helt
övervägande delen eller 94 % avser som synes lastbilar och bussar, vilket
betyder att krediten lämnas till olika slag av företag. Även
personbilskrediterna går till slörsta delen till företag. Detta betyder att
våra finansbolag inte sysslar med konsumtionskrediter utan förser olika delar
av näringslivet med rörelsekapital.
Prop, 1978/79:170 86
Likheten
med banker obetydlig
------ Våra
två finansbolag finansieras sålunda utöver genom
eget
kapital genom utgivande av egna växlar. Dessa förvärvas huvudsakligen av
näringslivet, som däri placerar sådant rörelsekapital som tillfälligt är
ledigt. De former av inlåning från allmänheten som banker använder sig av och
som föranleder insyn hos och kontroll av dem, förekommer ej hos våra
finansbolag. Någon likhet mellan den rörelse sora bedrives av banker och den
rörelse sora bedrives av våra finansbolag och som skulle föranleda samma
behandling dem emellan föreligger således ej.
Någon
allmän kreditgivning erbjuder våra finansbolag ej. De finansie
rar endast försäljning av våra produkter. Någon parallell till banker ut
gör våra finansbolag därför ej heller i detta avseende. Deras kunder är
enbart företag. De sysslar inte med konsumtionskrediter.
Försälfningsfinansiering
ingår som del i vår övriga verksamhet
Den
finansiering som våra finansbolag ombesörjer för viss del av vår försäljning på
hemraaraarknaden utgör ett naturligt inslag i det industriella komplex vår
verksamhet består av. Att just denna funktion utbra-tits i separata finansbolag
förklaras av de prakliska fördelar av organisatorisk och rationell karaktär
som därmed vunnits.
I
den mån vi är engagerade i lagerfinansieringen hos våra återförsäljare, sker
detta ej genom finansbolagen utan genom oss själva. På samma sätt kan den
försäljningsfinansiering som nu skötes av våra finansbolag, mycket väl
återföras till oss själva. Ora så sker skulle vi ej kora-ma att beröras av de
föreslagna regleringarna.
En
sådan i sig naturlig åtgärd att återföra försäljningsfinansieringen till oss
själva kan dock koraraa att begränsa vår tillgång till den nuvarande typen av
upplåning. I så fall raåste vi ta i anspråk medel från egna resurser med de
återverkningar det skulle raedföra för annan vår verksarahet, inte minst för
vår exportfinansiering och därmed för vår export. Över 80 % av vår lastbilsprodufction
går nu på export. En reduktion av vår exportvolym skulle minska produktionen
och därmed sysselsättningen liksom valutainkomsterna, allt negativa effekter
för vårt land.
En
reglering av våra finansbolags finansiering av försäljningen på hemmamarknaden
får på så sätt negativa konsekvenser för vår export, en aktivitet som
myndigheterna förmodligen snarare skulle vilja uppmuntra.
Konkurrens
på olika villkor
Effektiva
och kontinuerligt fungerande finansieringsresurser är en förutsättning för en
framgångsrik svensk bilindustri och bildistribution. Det finns uppenbara risker
för att de föreslagna lagreglerna kan möjliggöra för distributörer av
importerade bilmärken att skaffa sig fördelar i finansieringshänseende. Det är
ett livsvUlkor för bilindustrin i Sverige att konkurrensneutraliteten mellan
inhemska och utländska bilfabrikanters finansieringsverksamhet bibehålles.
Slutord
Våra
två finansbolags finansieringsverksamhet utgör en integrerande del av vår
industriella verksamhet. Att denna finansieringsfunktion fått formen av
separata bolag beror på därmed förknippade fördelar från organisations- och
ansvarssynpunkt.
Prop,
1978/79:170 87
Uppläggningen
av våra finansbolags sätt att arbeta bestäms av det strikt begränsade föremålet
för deras verksamhet. Härigenom blir såväl inlåning som utlåning mycket
specialiserad och får ingen gemenskap med bankverksamhet.
Våra
finansbolags finansiering avser enbart företag. Konsumtionskrediter ligger
helt utanför deras verksamhet.
Den
finansiering av lastbilar och bussar som våra finansbolag ombesörjer bör ses
som ett inslag i vår aktiva investeringspolitik.
Under
hänvisning till vad vi ovan anfört gör vi gällande att våra finansbolags
verksamhet är av sådan speciell karaktär, att de ej bör omfattas av de
åtgärder som föreslås i belänkandet. Skulle reglerande åtgärder genomföras,
hemställer vi därför att dessa får en sådan utformning att de ej blir
tillämpliga på den speciella typ av finansieringsföretag våra finansbolag
representerar.
3
TUlsynsfrågan
Ett
flertal remissinstanser har i tillsynsfrågan anslutit sig till kommittéledamoten
Regnélls reservation. Denne reserverade sig mot den föreslagna omfattningen av
tillsynen som enligt honom syntes kunna leda till att finansieringsbolagens
utveckling onödigtvis hämraas och att en onödig byråkrati utvecklas. I några
remissyttranden sägs att man bör avvakta resultatet att banklagsutredningens (Fi
1976: 04) arbete, innan man tar ställning lill hur tillsynen bör utformas.
Andra frågor som tas upp här gäller gränsdragningen mellan konsumentverkets och
bankinspektionens tillsynsoraråden och bankinspektionens lämplighet som tillsynsmyndighet.
Bankinspektionen:
I ett särskilt yttrande till betänkandet har uttryckts
farhågor för att ... inspektionens tillsyn skulle innebära risk för en uni
formitet i anslutning till det mönster som utbildats för bankerna.
Vad
angår inspektionens tillsyn kan redan här armiärkas att inspektio
nen sedan länge kontrollerar företag raed olika inriktning, arbetssätt och
särdrag och att inspektionen tar all riralig hänsyn till de olikheter som
sålunda föreligger. Detta kommer givetvis också att gälla fuiansierings-
företagen ora kommitténs förslag genomföres.
Det
förtjänar understrykas att om företag på vilket lagen är tillämplig
bedriver annan verksamhet än finansieringsverksamhet även den verk
samheten omfattas av tillsynen. Därvid torde få förutsättas att tillsynen i
det senare avseendet ej behöver gå längre än som erfordras med hänsyn
till kontrollen över finansieringsverksamheten.
I
fråga om tillsynen vill inspektionen frarahålla att denna bör anpassas till
bolagens särart och bedrivas på sådant sätt att den inte förorsakar bolagen
större kostnad eller olägenhet än nödvändigt.
Om
utredningens förslag genomföres, komraer detta att raedföra en avsevärd
arbetsökning för inspektionen. Målsättningen har hittills varit att genom
intern rationalisering skapa förutsättningar för att överta nya arbetsuppgifter
inom bestående personalram. Huravida detta är möjligt i fråga om
finansieringsbolagen kan ännu inte bedömas med säkerhet. Sannolikt torde några
kvalificerade arbetskrafter behöva tillföras inspektionen några månader före
lagstiftningens ikraftträdande. Inspektionen förbehåller sig att få återkonmia
till de organisatoriska frågoma.
Prop, 1978/79:170 88
Patent-
och registreringsverket: Koraraittén föreslår att bankinspektionen blir
tillsynsmyndighet medan patent- och registreringsverket blir registreringsmyndighet
för finansieringsbolagen. Patentverket har inget alt erinra mot den föreslagna
kompetensfördelningen.
NO:
Se under 1.
Datainspektionen:
Utan att ifrågasätta kommitténs slutsatser om behovet av tillsyn av
ifrågavarande företag vill datainspektionen erinra om att det övervägande
flertalet av finansieringsföretagen står under datainspektionens tillsyn och
är tillståndspliktiga enligt datalagen eftersom verksamheten praktiskt taget
genomgående sker med användande av automatisk databehandling av
personuppgifter. Detta gäller särskilt de verksamhetsgrenar som innefattar
konsumentkrediter men även de som rör företagskrediter innebär databehandling
av personuppgifter. Såvitt avser tillämpning av datalagen har problemen i stort
inskränkt sig till frågan i vad mån finansieringsbolagens personregister kan
hanteras enligt datainspektionens förenklade ansökningsrutin eller inte.
I
den mån finansieringsbolagen själva ombesörjer inkassoåtgärder är de även
underkastade inkassolagen, och därmed datainspektionens tillsyn enligt denna
lag. Ombesörjer finansieringsföretaget inkassoåtgärder för annan t. ex. efter återdebitering,
föreligger även tillståndsplikt enligt lagen. Tillämpningen av inkassolagen
har inneburit vissa svårigheter vad gäller finansieringsbolagen. Vissa av
bolagen har ingivit ansökan om tillstånd att bedriva inkassoverksamhet.
(Tillståndsplikt gäller enligt lagen i dess nuvarande utformning för verksarahet
som innefattar indrivning av fordringar för annan eller av fordringar sora
överlåtits för indrivning.) De flesta finansieringsbolagen har dock inte ansökt
ora motsvarande tillstånd. Vid närmare undersökning har det visat sig att
bolagens rutiner i vissa för tillståndsplikten avgörande frågor är varierande;
i somliga fall föreligger tillståndsplikt i andra fall inte. Inspektionen har
ännu inte kunnat frigöra resurser för en mer ingående kontroll i vad mån de
finansieringsföretag som inte sökt tillstånd bedriver tillståndspliktig inkassoverksamhet.
I några fall synes man inom bolagen vara oklar över var kreditrisker ligger,
hos säljföretaget .eUer hos finansieringsbolaget och därmed också om inkassoverksamheten
sker för egen eller annans räkning. Detta har, som framgår av vad som sagts
ovan, betydelse för bedömning av ev. tillståndsplikt enligt inkassolagen.
Många finansieringsbolag sora inte själva ombesörjer inkassoverksamhet har nära
kontakt med ett eller flera inkassoföretag som anlitas då inkassoåtgärder
erfordras. Även i dessa fall uppstår problem grundade på var kreditrisken
ligger, eftersom fordringsägaren skall anges i krav ra. ra. I vissa fall synes
nämligen återdebitering av t. ex. avbetalningskontrakt på säljföretaget ske
först om inkassokrav inte leder till resultat. Det vanligaste förfarandet
synes dock vara att ärendet överlämnas till inkassofö-retaget i och med att det
återdebiteras. Datainspektionens erfarenhet är att de skilda
finansieringsföretagens ratiner för i och för sig likartade uppdrag är
synnerligen varierande. Det synes också vara så att de bankägda
finansieringsföretagen har bättre grepp över tillämpade rutiners rättsliga
innebörd. Om detta är en följd av bättre tillgång till juridisk expertis via
moderbankerna eller är en effekt av den föreliggande indirekta tillsynen från
bankinspektionens sida undandrar sig datainspektionens bedömning.
Prop, 1978/79:170 89
Som
kreditgivare är finansieringsföretagen stora kunder hos kreditupplysningsföretagen.
Vad gäller konsumentkrediter, särskilt refinansie-ring av avbetalningskrediter,
har finansieringsföretagens uppställda villkor om att säljföretaget skall
inhämta kreditupplysning om köparen och ora innehållet i upplysningen för att
finansiering skall raedges i det enskilda fallet dels givit en ekonomisk bas
för kreditupplysningsföretagen dels inneburit en sanering av konsumentkreditgivntngen.
I saraman-hanget må påpekas att såvitt datainspektionen känner till är inte
något kreditupplysningsföretag ägarmässigt förenat med något finansieringsföretag
bortsett från att Upplysningscentralen UC AB är bankägt. De angivna exemplen
på finansieringsföretagens användning av kreditupplysningar innebär inte att
kreditupplysningslagen är tdlämplig på finansieringsföretagen. Någon ansökan ora
tillstånd att bedriva kreditupplys-ningsverksarahet har såvitt kunnat utrönas
inte inkoramit från något finansieringsföretag. Vissa uppgifter i betänkandet
synes emellertid antyda att finansieringsföretag i samband med bl. a. factoring
utövar viss kreditrådgivande verksamhet tiU säljföretag; se betänkandet sid. 43
"rådgivande funktion" och sid. 47 "solvensrapportcring,
kreditkontroll med angivande av solvenskod, och rapportering av händelser som
kan påverka kundens kreditvärdighet". Sådan verksamhet faller under kreditupplysningslagen
och är således tillståndspliktig.
Särskilt
för refinansiering av avbetalningskrediter har i vart fall diskuterats en
rutin vari säljföretaget i samband med tillämnad avbetalningsförsäljning tar
telefonkontakt raed finansieringsföretaget för att få besked om det senare är
berett att diskontera ett eventuellt kontrakt mellan säljföretaget och viss
angiven köpare. Finansieringsföretaget lämnar säljföretaget besked i form av
ett "ja" eller ett "nej" tiU diskontering efter att via
bildskärm ha inhämtat en personupplysning om den tUlämnade köparen från
kreditupplysningsföretag. Beskedet från finansieringsföretaget tUl säljföretaget
torde i sådant fall ej innefatta lära-nande av Jcreditupplysning om det på
angivet sätt inskränkts till beskedet ora diskonteringen accepteras eller ej.
En
annan fråga sora berör kreditupplysning gäller kontokortsföreta
gen. Av skilda skäl kan konton spärras. I sådana fall måste underrättelse
härom tillställas varje säljställe där kontokorten gäller för att spärren
skall fungera. HittHls har datainspektionen inte funnit utsändande av
spärrlistan vara tUlståndspliktig kreditupplysning inte ens då listan till
ställs anslutna företag beträffande externa konton. Redan själva utde
landet av kontokort kan sägas innefatta en form av positiv kreditupplys
ning om att innehavaren av kontokortet har betrotts med kredit. Det har
veterligen inte ifrågasatts att sistnämnda förfarande skall vara till-
slåndspliktigt enligt kreditupplysningslagen. Då bör inte heller motsat
sen dvs. meddelandet att kreditkortet inte längre gäller, anses vara kre
ditupplysning. ---
I
specialraotiveringen till 6 § anges inkassolagen sora exempel på andra
författningar som gäller för verksamheten. Stadgandet innebär således att
bankinspektionen skall vara tillsynsmyndighet enligt inkassolagen såvitt rör
finansieringsbolagen. I den mån sådant bolag bedriver eljest tillståndspliktig inkassoverksamhet
t. ex. för säljföretags räkning, medför detta att tillsynen skaU ombesörjas av
bankinspektionen. Tillståndsplikt skall inte anses föreligga om
finansieringsbolagen bedöms vara "kreditinrättning", under bankinspektionens
tillsyn (2 § andra stycket inkassolagen); i betänkandet, sid. 153, talas ora
"kreditinstitut". I sådant fall
Prop, 1978/79:170 90
blir
således meddelade tillstånd enligt inkassolagen för finansieringsbolag
"onödiga".
Frågan
om tiUståndspUkt eller inte tillståndsplikt för finansieringsföretagens inkassoverksamhet
blir på så sätt beroende av bankinspektionens praxis beträffande vilka företag
som skall vara underkastade den föreslagna lagen. Detta medför praktiska
svårigheter.
Det
bör i sanunanhemget noteras att såvitt rör kreditupplysningslagen gäller
tillståndsplikten även för kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn i
vad avser utlämnande av upplysningar till annan än aiman sådan kreditinrättning.
I kreditupplysningslagens övergångsbestämmelser har upptagits en besfänomelse
om att bankoktroj i vissa särskilda fall skall anses innefatta tillstånd att
bedriva kreditupplysningsverksamhet. De bestämmelserna synes inte vara tillämpliga
på finansieringsföretagen även om den föreslagna lagstiftningen genomförs.
Konsumentverket:
Konsumentverket
har inga principiella invändningar mot att finansie ringsbolagen genom den
föreslagna lagen ställs under bankinspektionens tillsyn. Emellertid borde
frågan om bankinsp.ektionens och konsumentverkels respektive ansvarsområden ha
belysts utförligare. (Se även under 1).
Konsumentverket
viU erinra om att den sittande banklagsutredningen enligt sina direktiv även
har att uttala sig om vad som bör gälla ifråga om bankinspektionens granskning
av bankemas verksamhet i syfte att i skilda hänseenden ge konsumentskydd åt
bankkunderna. Det heter vidare i direktiven: "Särskild uppmärksamhet bör
ägnas åt frågan hur gränsen bör dras mellan inspektionens verksamhet och den
verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen. En avvägning bör därvid
göras mellan önskemålet att myndighetskontaktema med bankerna samordnas och
behovet av ett likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av
näringslivet."
Frågan
om ansvarsfördelningen på bankområdet mellan konsumentverket/KO och
marknadsdomstolen samt bankinspektionen kommer således att prövas av denna
utredning. Hit hör frågan om ett ansvar för konsumentverket/KO att med stöd av
avtalsvillkorslagen pröva skäligheten av tillämpade lånevillkor. Denna
möjlighet föreligger inte nu eftersom avtalsvillkorslagen innehåller ett
undantag för verksarahet som står under tillsyn av bankinspektionen.
Däremot
har konsumentverket/KO möjlighet att i dagens läge pröva avtalsvillkor som
tillämpas av finansieringsbolag i avtal med konsument. Verket har också
påbörjat sådan granskning. Mot denna bakgrund får det anses olämpligt att ändra
verkets behörighet på detta område innan resultatet av banklagsutredningen
föreligger. Ställs finansieringsbolag under bankinspektionens tillsyn genom den
föreslagna lagen bör således undantaget i avtalsvillkorslagen för verksamhet
som står imder tUlsyn av bankinspektionen inte gälla verksamhet som faller imder
lag om finansieringsbolag.
DEFU:
Inledningsvis konstaterar DEFU att utredningens betänkande inte diskuterar
företagens konsekvenser ur uppgiftslämnarsynpunkt. DEFU saknar en sådan
diskussion och därmed också en närmare redogörelse för omfattningen, kostnadema
och behoven av de nya system
Prop, 1978/79:170 91
och
ratiner etc. som förslagen innebär för berörda företag och myndigheter.
Betänkandet
upptas till stor del av en rent deskriptiv framställning över branschens
utveckling och straktur. Kommittén har inte fäst uppmärksamheten på några
speciella problera eller missförhållanden.
En
principiell och avgörande fråga är då varför samhällets ambition att få insyn i
och kontroll över finansieringsbolagen måste ges den föreslagna utformningen. Tillsynsbestäramelserna
ger intryck av att i hög grad vara direkta anpassningar av för andra
kreditinstitut gällande tillsynslagstiftning. Däremot saknas en närmare analys
av vilket problem tillsynen avses lösa. Utan en analys av vilka syften en
tillsyn skall främja eller vilka missförhållanden som skall stävjas föreslås en
tungrodd formell tillsynstillämpning. Intresset av att samla samtliga kreditgivare
under en hatt med avseende på samhällets insyn verkar ha varit mer vägledande
för förslagsställarna än intresset för en diskussion och utredning av vad
ändamålet med tillsynen bör vara och vilka medel som i så fall bäst förväntas
svara mot de uppsatta tillsynsraålen. Hela förslaget präglas alltså mer av en juridisk-teknisk
syn på tillsynsuppgiften än en sakligt problemorienterad analys av vad
samhället vill åstadkomma med ett ingrepp i ytterligare en näringssektor.
Analogin
med Ijankverksamhet sora genomsyrar förslaget är haltande för finansieringsbolagen
finns ingen stor oskyddad allraänhet vars inlåningsmedel måste säkras. Tvärtom
utgör insättarna till huvuddelen avtalspartners som söker den bästa förräntningen
av tillgängligt kapital givetvis raed en professionellt inkalkylerad
riskbedömning. Låntagarna dvs. leasing-, factoring-kundema m. fl. kan också
till stor del betraktas som professionella avtalsslutare som efter en bedömning
av olika finansieringsalternativ träffar sitt val.
Den
del av finansieringsbolagens kreditgivning som söker sig till konsumenter
(kontokortskrediter) har redan genom lagen om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor, inkassolagen, kreditupplysningslagen och konsumentkreditlagen
omgärdats med konsumentskydd. Det framstår således som oklart vilket
ytterligare intresse som tillgodoses genom bankinspektionens i lagförslaget så
vidsträckta definierade befogenheter och kompetens.
På
grund av att utredningen inte presenterar några konkreta motiv
för långtgående insyns- och kontrollmöjligheter kan DEFU inte till
styrka förslaget om offentlig tillsyn som det framställts av utredningen
eftersom detta konuner att innebära ett alltför omfattande nylt och/eller
utvidgat uppgiftslämnande för företagen.
DEFU
vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på den för företagsamheten
viktiga principen att kontakterna mellan företagarna och samhällsorganen bör
kanaliseras genom så få myndigheter sora möjligt för att dubbelrapportering och
byråkrati skall motverkas. Mot denna bakgrund bör det särskilt övervägas om inte
riksbanken är det organ som är lämpligt att svara för ev. tillsyn över
finansieringsbolagen.
SACO/SR
och Svenska civilekonomföreningen hyser farhågor för att införandet av
tillsynsregler i den omfattning utredningen föreslår kan leda tiU konserverande
effekter på marknaden med bL a. minskande raöjligheter till nyetablering och
andra nysatsningar. Det är viktigt att finansieringsföretagens framgångsrika
produktutveckling tillåts fortsätta.
Prop. 1978/79:170 92
Finansicringsf
örelagens förening: Förslaget till lag om finansieringsbolag synes ge
Bankinspektionen skyldigheter och obegränsade möjligheter att i detalj reglera
finansbolagens verksamhet. Bankinspektionen skall "med uppmärksamhet följa
verksamheten i den mån det behövs för att få kännedom om de förhållanden som
har betydelse för en sund utveckling av finansieringsbolagens verksarahet".
Bankinspektionen kan genom bolagsordningen bestämraa föremålet för bolagets
verksamhet i detalj samt förordna om t. ex. arbetsfördelning mellan styrelse
och verkställande ledning inom ramen för aktiebolagslagen. (Föreningen noterar
dock att det i specialmotiveringen till 4 § sägs: "Preciseringen (av bolagets
verksamhet) behöver dock ej drivas så långt att inte utrymme finns för
anpassning tiU en fortsatt utveckling av finansieringsbolagens tjänster".)
Föreningen
hänvisar också till vad som sägs i det särskilda expertyttrandet inom
kommittén om omfattningen av tillsynen. Jämför även föreningens synpunkter
under 1.
SHIO
och Familfeföretagens förening: Bankinspektionen ges enligt förslaget mycket
långtgående befogenheter. Man föreslår också en långtgående uppgiftsskyldighet
för finansieringsbolagen.
Organisationerna
vill framhålla att de flesta av de legala inskränkningar som gäller för
bankerna har ytterst till ändamål att garantera insättarna säkerhet och trygga
dem mot förluster. När det gäller finansieringsbolagen finns det inte samma
skyddsbehov. Det kan då inte heller finnas behov av en lika detaljerad
övervakning. Det torde vara tillräckligt med en viss noga specifiserad uppgiftspUkt.
Organisationerna
hemställer att Bankinspektionens övervakning över finansieringsbolagen inskränkes
till en specifiserad uppgiflsplikt.
Sveriges
köpmannaförbund: Se under 1.
Conto
Företagen AB: Utredningen har förbisett, eller undervärderat, den flexibla
service som finansieringsföretag ger sina kunder, både företag och
konsumenter. Modern finansiering är bara till en del en utlåning av pengar, som
kan höra till Bankinspektionens intresseområde eller domvärjo. Den
administrativa service som finansieringsföretagen lämnar sina kunder och som
för dem medför betydande rationaliseringsvinster, är hell odelbar från själva
finansieringsverksamheten. Det finns stor risk för att en tillsynsmyndighet som
Bankinspektionen har svårt att bedöma servicedelens funktion och värde för
finansieringsföretagens kunder. Vi viU därför ifrågasätta om Bankinspektionen
är lämplig för tillsyn av en så mångfaselterad verksamhet.
Del
kan ocksä starkt ifrågasättas om Bankinspektionen bör ges insyn i företag som
den hittills inte har haft något med att göra. Conto Företagen har, för att ge
ett exempel, ett antal uppdragsgivare vilkas kontokort vi administrerar, t. ex.
IKEA, Gylling-Företagen och Trivselresor. Om Bankinspektionen ges insyn i Conto
Företagen, får den automatiskt insyn i väsentliga delar av uppdragsgivarnas
ekonomi. Om dessa företag själva administrerar sina konton, vilket de har
bedömt som mindre för-månUgt för konsumenterna, så utsätts de inte för sådan
myndighetsövervakning. På detta sätt kan Bankinspektionens verksamhet direkt
snedvrida konkurrensen på kreditmarknaden.
Det
är också stötande att utredningen vill ge total befogenhet, som ju
Prop, 1978/79:170 93
Bankinspektionen har, till att på en gång vara
förundersökare, åklagare och domare. På näringspolitiskt känsliga områden är
det annars brukligt att partssammansatta organ (t. ex. Marknadsdomstolen)
fäller de slutliga avgörandena i viktiga frågor.
Vi har uppmärksamraat
att Banklagsutredningen (Fi 1976: 04) arbetar raed översyn av de delar av
banklagen som rör Bankinspektionens roll när det gäller bankrörelsens sundhet,
struktur och betydelse för konsumenlerna. Ätt Finansieringsbolagskoraraittén
föreslår utvidgade befogenheter för Bankinspektionen utan att avvakta
Banklagsutredningens förslag förefaller oss ytterst raärkligt. Enligt vår
mening bör förslagen behandlas i ett sammanhang.
Conto Företagen vill med hänvisning till ovanstående
föreslå
atl Bankinspektionens lämplighet som tillsynsmyndighet tas
upp tiU allsidig prövning. (Jämför även Conto Företagens förslag under 1.)
Independent Leasing AB anser att man bör gå ett steg
längre än kora-mittén, genom att införa en nyetableringskontroll, varvid
patent- och registreringsverket tillsamraans med bankinspektionen skall granska
ansökningar om registrering av finansieringsbolag med avseende på yrkesmässig
kompetens (styrelse och VD) och finansiella föratsättningar. Independent
Leasing AB anför vidare: I princip är det också riktigt att samhället genom
Bankinspektionen bereds insyns- och kontrollrätt. Finansieringsbolagen består
till skillnad från bankerna av en grupp företag med sinsemellan mycket
olikartade verksamheter. Hur insynen och kontrollen skall utformas praktiskt
bör ej fastställas så detaljerat som i lagförslaget. Vi tror att kontrollen
och umgänget med Bankinspektionen i framtiden skulle vinna på ora parterna
tillsaramans bereddes möjlighet att utveckla arbetsformerna, och vill därför
föreslå en sararådsgrupp för att utarbeta riktlinjerna. Finansieringsbolagen
är jämfört med bankerna personellt mycket mindre företag. De har många gånger
kanske just därför kunnat vara mer innovativa och handlingskraftiga. Vi tror
att det är ytterst betydelsefullt för branschens fortsatta utveckling att
Bankinspektionens arbetsmetoder blir flexibla och anpassade till de förutsättningar
under vilka finansieringsbolagen arbetar.
IKANO Finans AB: En---------- viktig fråga, som
utredningen inte
alls har behandlat är den fackmannamässiga hjälp, som ett
finansieringsföretag ofta ger konsumenterna i samband med ett kreditköp. Det
är en verksamhet som bankerna är helt bortkopplade ifrån. Det betyder också
rationellare köp för kunden att kunna få både konsumentupplysning och kredit
vid köptillfället. Eftersom finansieringsföretagen är så artskilda från bankema
förefaller det också felaktigt om Bankinspektionen skulle vara
tillsynsmyndighet.
4 Övriga synpunkter
Under denna rubrik berörs frågan om kapitaltäckningskrav,
namnfrågan och i övrigt sådana inte tidigare berörda frågor som tillhör
specialmotiveringen.
Prop, 1978/79:170 94
Kammarrätten
i Slockholm:------ Inledningsvis kan sägas att ex
perterna Livijns och Ödlunds förslag (sid 189) om användning av ter
men "finansbolag" i stället för "finansieringsbolag" synes
ha visst fog
för sig.
1
§ Möjligen kunde uttrycket på första raden "äger tillärapning på"
ersättas med "gäller", såsom sker i modern lagstiftning. Motsvarande
ändring borde då ske i andra stycket samma paragraf samt 2 §.
Kammarrätten
delar experterna Livijns och Ödlunds åsikt (sid 185),
att i första stycket punkt 1 bör göras ett tillägg, som utvisar att uppräk
ningen av verksamhetsaltemativ inte är fullständig. Kanske kunde syftet
nås med formuleringen---- "fordringar, upplåta egendom till nytt
jande eller på annat sätt utöva och gagna finansieringsverksamhet".
Uttryckssättet
i första stycket punkt 2 "av mera betydande omfatt
ning" synes för vagt för att täcka majoritetens intentioner. Möjligen
kunde före den citerade texten inskjutas "2. har en balansomslutning
överstigande 10 milj kr eller eljest"- .
6
§ Ordföljden i slutet av första meningen synes böra ändras. För
slagsvis kunde uttryckssättet ersättas med "denna lag, annan
författning
som gäller fÖr verksamheten och fastställd bolagsordning".
8
§ Även med beaktande av vad som
anförts i prop 1955: 2 sid 318 och 324 ang 152 § i förslaget till lag om
bankrörelse synes i punkt 3 ordet "ordinarie" kunna utgå.
9
§ Efter ordet "lag"
på första och fjärde raden synes böra intagas, "annan författning".
14
§ Det framgår ej klart om besvärsrätten även avser beslut ora erinringar, som banldnspektionen
gjort med stöd av 9 § första stycket tredje meningen.
17
§ Med tanke på att regeringen efter besvär av företag skall kunna lämna
medgivande, som avses i 2 § första stycket, synes på första raden ordet
"enligt" kimna ersättas med "med stöd av".
Bankinspektionen:
2 §
Annan
än finansieringsbolag bör ej heller få använda ordet finansbolag eller
finansaktiebolag. Skälet härför är att dessa beteckningar är lätta att förväxla
med de i paragrafen angivna och kan ge sken av att fråga är om företag som
omfattas av lagen. Bestämmelsen bör inte uppfattas så att tvång föreligger att
ha ordet finansieringsbolag i firman. Hinder mot att ha kvar firmabeteckningama
Svenska Finans AB Svefina och Finans Skandic AB synes ej föreligga.
4
§
Föremålet
för finansieringsbolags verksamhet skall enligt förslaget i den mån det är
möjligt anges fullständigt i bolagsordningen. Möjlighet skall finnas att
tillhandahålla sådana administrativa tjänster som brakar förknippas med
finansieringsverksamhet (s 153). Inom den ramen bör
Prop, 1978/79:170 95
det
också finnas utrymme för "produktutveckling". Lagen som syftar till
konkurrensneutralitet bör i princip tillämpas lika i berörda avseende oavsett
om finansieringsbolag är bankägt eller ej. Betr de bankägda bolagens
verksamhet har hittills gällt att denna skall vara förenlig med bankrörelse.
Vissa jämkningar har dock kunnat ske. En liknande regel bör även i
fortsättningen i princip tillämpas på bankägd verksamhet. Regeln bör emellertid
inte tillärapas alltför stelt. De bankägda finansieringsbolagen bör hksora
andra finansieringsbolag kunna tillvarata ut-vecklingsraöjligheter och erbjuda
tjänster sora svarar mot de servicebehov som möter på marknaden.
Också
i fråga om verksamhets förläggande till dotterbolag och förvärv av aktier har
för de bankägda finansieringsbolagen hittills gäUt vissa av banklagstiftningen
påkallade restriktioner. Härmed sammanhängande frågor har emellertid kunnat
lösas i samförstånd. Inspektionen anser att så bör kunna ske även i
fortsättningen.
Om
finansieringsverksamhet bedrivs i dotterbolag till finansieringsbolag blir
naturligtvis verksamheten beroende av att inspektionen godkänner
dotterbolagets bolagsordning. Dotterbolaget får i sådant fall ställning som
finansieringsbolag oavsett vUken omfattning verksamheten har. Däremot skulle
verksamhet avseende t ex datatekniska och administrativa tjänster kunna bedrivas
av dotterbolag som i och för sig inte är finansieringsbolag. Det kan vara lämpligt
att det anges i bolagsordningen för finansieringsbolag om möjlighet skall
finnas att driva verksamhet i dotterbolag.
Kapitallcravet
skall motsvara vad sora i fråga om jämförliga placeringar gäller i bankerna.
Detta har hittills tillämpats betr. de bankägda finansieringsbolagen. Det torde
inte kunna uteslutas att företag som kommer att omfattas av den föreslagna
lagen i sin balansräkning har tillgångar som saknar direkt jämförbarhet raed
banks placeringar. Det synes få ankorama på inspektionen att särskilt beakta
detta vid prövning av bolagsordningens bestämmelser om kapitaltäckning.
Som
exempel på "särskilda föreskrifter" anges i specialraotiveringen föreskrifter
ora arbetsfördelningen mellan styrelse och verkställande ledning. Därmed bör
inte avses detaljerade sådana föreskrifter utan tex föreskrift om att styrelsen
i en instruktion sora delges bankinspektionen skall ange den verkställande
ledningens och andra befattningshavares befogenheter.
Finansieringsbolag
skall registreras som finansieringsbolag. Därvid får föratsättas att PRV ej
medger registrering av bolaget, dess bolagsordning eller ändring därav utan
inspektionens godkännande. Inges handlingar i berörda avseenden tiU PRV och
fråga är ora finansieringsbolag eller om bolag sora kan antas vara av i lagen
avsedd beskaffenhet bör handlingarna överlämnas till bankinspektionen. Visst
samarbete komraer att få etableras raellan rayndigheterna.
5
§
I
paragrafen föreskrivs viss uppgiftsskyldighet gentemot inspektionen
även
för företag som inte är inordnade under lagen. Bestämmelsen behövs för att det
skall kunna utrönas om lagen är tillämplig. Det synes ej möta hinder att om
så befinnes lämpligt vid lagens introduktion genom annonsering kollektivt
anmoda berörda företag att ge sig till känna. En anmodan av det slaget kan dock
inte medföra skyldighet att inkomma med uppgifter som avses i paragrafen.
Prop. 1978/79:170 96
6
14§§
Paragraferna
innehåller bestämmelser om tillsynen. Bestämmelserna utgår i princip från vad
som gäller betr kreditaktiebolag. 10 § avser dock tillämpningen av vissa
jävsbestämmelser i aktiebolagslagen och kan lämpligen placeras efter 14 §.
Enligt 9 § kan inspektionen förbjuda fortsatt drivande av verksamhet som avses
i lagen. Det är viktigt fastslå att bestämmelsen äger tillämpning även för det
fall att verksamhet inte enligt inspektionens föreskrifter låter sig inordna
under lagen. Med tillfredsställelse noteras att i 15 § har införts en mot
banksekretessen svarande sekretessbestämmelse.
Kommerskollegium:
Enligt förslaget får bankinspektionen förordna en revisor i finansieringsbolag.
Denne skall dock ej arbeta efter särskild av inspektionen utfärdad instruktion.
Den av inspektionen förordnade revisorn skall således utföra sitt arbete i
enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser och god revisionssed. Detta innebär
också att särskild rapportering till bankinspektionen vid sidan av
revisionsberättelsen ej kan komma ifråga från den särskilt förordnade revisorns
sida. Mot detta finns ej något att invända. Inspektionens tillsynsmöjligheter
torde bli väl tillgodosedda genom den föreslagna lagstiftningen i övrigt.
Med
det föreslagna regelsystemet torde emellertid finnas anledning för
bankinspektionen att förordna särskild revisor endast i de fall tveksamhet
råder om den bolagsstämmovalda revisorn på ett fullgott sätt kan fullgöra sitt
revisorsuppdrag. Enligt kollegiets mening bör för att i görligaste mån
undanröja eventuell osäkerhet på denna punkt i lagen föreskrivas att minst en
av bolagsstämman (motsv) utsedd revisor skall vara auktoriserad. Med en sådan
föreskrift torde endast i undantagsfall finnas skäl för bankinspektionen att
utnyttja möjligheten att förordna revisor.
Patent-
och registreringsverket: Enligt kompetensfördelningen skall det ankomma
på bankinspektionen att i varje särskilt fall avgöra om bolag är att anse som
finansieringsbolag. Lagförslaget innehåller förbud för annat bolag än
finansieringsbolag att använda sig av ordet finansieringsbolag (-aktiebolag) i
sin firma. Bankinspektionen skall godkänna bolagsordning för finansiertngsbolag.
Detsamma gäller ändring av tidigare godkänd bolagsordning.
Registreringsmyndigheten granskar registreringshandlingar och avgör om de är
upprättade i enhg-het med tillämpliga lagar och förordningar. Patentverket kan,
med tanke på den begränsade uppgiftsplikt som åligger aktiebolag i förhållande
till verket, ej åtaga sig någon prövning av ora bolag är att anse som
finansieringsbolag. För att patentverket skall betrakta bolag som finansieringsbolag
måste som regel firman innehålla ordet finansieringsbolag eller
finansieringsaktiebolag. Gör den det skall patentverket som förutsättning för
registrering kräva att det visas att bolagsordningen godkänts av
bankinspektionen. Föreligger ej sådant godkännande, måste registrering vägras.
Beträffande
själva förslaget till lagtext gör patentverket följande påpekanden.
I
4 § lagförslaget skall bankinspektionen pröva om det raed hänsyn till bolagets
verksamhet behövs särskilda föreskrifter i bolagsordningen. Patentverket har i
och för sig inget att invända häremot. Verket vill emellertid hävda att restriktivitet
bör iakttagas vid intagande av detalj e-
Prop, 1978/79:170 97
rade
fakultativa bestämraelser i bolagsordning. Bolagsordning bör i raöj-ligaste mån
avfattas kort raed tydliga béstäramelser på ett enkelt språk. Bestämmelser som
med avsett resultat kan ges på annat sätt bör enligt verkets mening ej intagas
i bolagsordning.
Den
i 8 § 3 p lagförslaget stadgade skyldigheter för finansieringsbolag att till
bankinspektionen inge redovisningshandlingar och revisionsberättelse torde
inte befria bolaget från skyldigheten att inge motsvarande handlingar tiU registreringsrayndigheten
enligt 11 kap. 3 och 12 §§ aktiebolagslagen. Ett förtydligande av lagtexten
härvidlag är enligt patentverkets mening påkallat för att undvika de problem
en misstolkning kan medföra.
NO:
Kommitténs förslag (= Förslaget till kreditpolitisk reglering) omfattar inte
all kreditgivning. Om finansieringsföretagens verksarahet i viss raån försvåras
av att föras in under lagstiftningen, vilket torde bli fallet, finns risk för
att de mindre och medelstora företagens kreditefterfrågan riktas mot den
sektor sora ligger utanför. Motivet att skapa konkurrensneutralitet mellan
banker och finansieringsbolag genom att låta även de senare omfattas av den
kreditpolitiska lagstiftningen är således inte så tungt vägande eftersom
effekten visserligen blir att banker och finansieringsföretag blir mer
jämställda, men finansieringsföretagen blir i sin tur liksom tidigare även
bankerna diskriminerade i förhållande till den stora "grå"
marknaden. Med hänsyn till att bankema har ett i lag skyddat företräde till den
relativt billiga inlåningen från småsparare skulle det kunna synas försvarbart
att bankerna bär konkurrensnackdelarna av den kreditpolitiska regleringen.
Några sådana fördelar på inlåningssidan har inte finansieringsföretagen. De
synes snarare vara att jämställa med kreditgivarna på den grå marknaden. En
reglering av kreditmarknaden med selektiva medel ger i sin tillämpning
överhuvud taget
risker
för snedvridnmg av konkurrensen.
Mot
bakgrand av det resonemang som ovan förts om konkurrensförat-sättningama mellan
banker och finansieringsföretag anser NO det dock tveksamt att införa kapitaltäckningskrav
för de icke-bankägda finansieringsföretagen enbart med motiveringen att uppnå
konkurrensneutralitet. Kapitalteckningskravet har tillkommit främst för att
skydda insättarnas medel i bankerna men denna motiveringen kan som utredningen
själv framhåller knappast anföras för finansieringsföretagen, vars långivare
kan betraktas som professionella placerare.
Svenska
Bankföreningen använder termen finansbolag, som enligt bankföreningens mening
är språkligt bättre än finansieringsbolag. Föreningen anför: Bankföreningen instämraer
i vad experterna i sitt yttrande har uttalat i anslutning till olika
paragrafer i förslaget till lag ora finansieringsbolag,
Hämtöver
vill bankföreningen tillägga:
1 §
Bankföreningen
vill särskilt understryka vikten av att den nya lagstiftningen och dess
tillärapning inte leder till att en fortsatt produktutveckling i finansbolagen
hindras eller försvåras. Utrymme måste även i framtiden finnas för en
anpassning av finansbolagens tjänster tiU nya önskemål och behov i
näringslivet. Varken ur principiell eller praktisk
7
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 170
Prop, 1978/79:170 98
synpunkt
bör några betänkligheter finnas mot nya aktiviteter så länge de till sin art
och risk inte kan anses främmande för ett finansbolags ändamål och verksamhet.
Denna norm bör gälla även för de bankägda finansbolagen för att inte dessa
skall efter hand möta besvärande nackdelar i konkurrensen. Den av
bankinspektionen hävdade regeln att banks dotterbolag i princip blott får utöva
verksamhet, som är tillåten för banken själv, bör inte resa hinder mot en
sådan utveckling. Begreppet bankrörelse bör inte vara statiskt utan kunna
fortlöpande anpassas till utvecklingen i Sverige och utomlands. En stagnation
och eftersläpning i konkurrensen hemma och utomlands blir eljest en oundviklig
konsekvens för bankerna och deras dotterbolag.
Kommittén
har uttalat sig positivt om betydelsen av produktutveckling i finansbolagen
(sid 154). Bankföreningen anser angeläget att denna uppfattning kommer till
uttryck även i propositionen.
9 §
Med
hänsyn till de vittgående verkningarna av ett förbud från bankinspektionen mot
fortsatt verksamhet bör sådant förbud kunna meddelas endast vid svårare a'wikelser
från lag eller bolagsordningen. Vad nu sagts skaU även jämföras med
bestämmelsen i 14 § sista punkten enligt vilken inspektionens beslut länder
omedelbart till efterrättelse. Detta ger bankinspektionens befogenhet enligt 9
§ andra stycket en särskild genomslagskraft.
13 §
Här föreskrives
skyldighet för finansbolagen att bidraga till kostnaderna för
bankinspektionens tillsyn. En bestämmelse av i princip sararaa innebörd finns
bl. a. i 159 § lagen ora bankrörelse. Banklagen upptar emellertid flera betydelsefulla
bestämmelser om bidragens storlek. Bankföreningen föreslår att bestämmelsen i
den nya lagen utformas raed bestämmelserna i 159 § lagen ora bankrörelse såsom
förebild.
14 §
Bestämmelsen
i andra punkten av denna paragraf att inspektionens beslut skall lända till
omedelbar efterrättelse är enligt bankföreningens mening alltför långtgående.
Bestämmelsen bör utbytas mot ett stadgande att bankinspektionen skall äga
förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan samt att regeringen skall kunna förordna om inhibition av beslut, som
eljest skulle gå i verkställighet omedelbart. Jämför 175 § lagen om
bankrörelse.
15 §
Tystnadsplikten
för befattningshavarna i finansieringsbolag bör enligt bankföreningens mening
omfatta även enskilds personliga förhållanden och icke blott hans ekonomiska
förhållanden. I banklagens bestämmelser om banksekretess 192 § görs ingen
skillnad mellan enskilds ekonomiska och personliga förhållanden.
Beträffande
tystnadsplikt för bl. a. befattningshavare i bankinspektionen vill
bankföreningen hänvisa till vad föreningen anfört i sitt remissyttrande över
ett inom. justitiedepartementet upprättat förslag till ny sekretesslag (Ds Ju
1977: 11).
Prop,
1978/79:170 99
Finansieringsförelagens
förening:
2
§
I
2 §, andra stycket, stadgas att annan än finansieringsbolag icke i sin firma
eller eljest vid beteckning av sin rörelse får använda ordet finansieringsbolag
eller finansieringsakliebolag.
Föreningen,
som utgår ifrån att dess hemställan ora beteckningen finansbolag godtages, raenar
att beteckningarna i förslaget jämte beteckningarna finansieringsföretag och
finansbolag samt därmed liknande bör omfattas av 2 §.
4
§
I
paragrafen anges att bolagets verksamhet skall vara tydligt angivet i
bolagsordningen. På sid. 153 i betänkandet säger kommittén att det får undvikas
alt kräva en så långtgående specificering av verksamheten att den
"produktutvecklingsverksamhet" som i mångt har präglat finansbolagens
verksamhet försvåras. Kommittén upprepar detta på sid. 154 och 160.
Föreningen
vill understryka vikten av att finansbolagens möjligheter till
produktutveckling bibehålls och hänvisar till vad experterna Livijn och Ödlund
anger på sid. 186 i betänkandet.
I
paragrafen sägs vidare att bolagsordningen skall innehålla bestämmelser om
bolagets eget kapitel i förhållande till dess upplåning. Detta förhållande
skall motsvara vad som i fråga om krav på eget kapital föreskrives för
aktiebolag.
Något
generellt krav på kapitaltäckning har enligt direktiven icke uppställts. Det är
således egendomligt att utredningen föreslagit generell kapitaltäckning som
för bankerna, trots att den själv funnit hur sinsemellan olika finansbolagen är
och trots insikten om att syftet med banklagens bestämraelser ej har något
samband med finansbolagens verksamhet (se sid. 146 i betänkandet).
Det
kapitaltäckningskrav som idag gäller för banker och för de bankägda
finansbolagen är en följd av banklagstiftningen och motiveras utifrån omsorger
om insättamas medel i bankerna. I 57 § banklagen sägs: "Bankaktiebolag
skall till insättamas skydd ha ett eget kapital till visst lägsta belopp ...".
Säkerheter lämnar som bekant bankerna ej för sin inlåning. Finansbolagen har
helt andra förhållanden. Inlåningen i fortsättningen kallad upplåning, för
att markera skillnaden till bankerna kommer till viss del från banker men
framför allt från företag och organisationer i näringsUvet. Det är professionella
placerare som oftast i samverkan med bankernas experter placerar pengar i
finansbolagen under hänsynstagande till och med krav på verksamhetens art och orafattning,
soliditet (kapitaltäckning), lidna förluster, räntor etc.
Dessutom
ställer många icke bankägda finansbolag bankraässiga säkerheter för all sin
upplåning. Det är med andra ord dels en fundamental olikhet raellan
finansiering av en banks verksarahet och ett finansbolags och dels klara
nyansskillnader mellan finansbolagen härvidlag. Därför dimensioneras det egna
kapitalet individuellt efter allmänna företagsekonomiska grander såsom
tillvägagångssättet är i näringslivet i övrigt. Vem skulle komma på idén att
med lagregler försvåra ett industriföretags expansion för det fall detta
företags soliditet vore sämre än ett annats, imder förutsättning att
finansiärerna finge fullgoda säkerheter och positivt bedömde detta företags
framtid?
Det
är å andra sidan nödvändigt för varje företag att ha en av om-
Prop. 1978/79:170 lOO
världen
accepterad soliditet. Det finns också från finansbolagens sida ett önskemål att
bibehålla en sund struktur inom branschen. Dessa två omständigheter under
hänsynstagande till ovan anförda skäl gör att föreningen kan acceptera en lagstadgad
generell kapitaltäckningsnorm men innebär också att föreningen måste kräva en
regel som tar hänsyn till olikheterna bland finansbolagen och som ej åsamkar
konsumenter och företag onödig ekonomisk skada. Bankinspektionens chef skrev i
en artikel i Ekonomisk Revy nr 4/1975 angående bankernas kapitaltäckning: "Värderegleringskontona
är visserligen belastade raed en latent skatteskuld, raen denna skuld
försvinner i den mån kontona användes för att täcka förluster. De är därför
lika värdefulla, när det gäller att trygga insättarnas pengar som bankens
beskattade kapital. En ändring på denna punkt skulle närmast få den beiydelse
att de bäst konsoliderade bankerna skulle få förhållandevis större raöjligheter
att expandera."
Föreningens
förslag till lydelse är med hänsyn till bl. a. ovanstående:
"Bolagets
upplåning må ej överstiga ett belopp motsvarande högst suraraan av dels det
belopp som finns hos bolaget i dess kassa, och vad för bolagets räkning inneslår
hos Sveriges Riksbank, Riksgäldskontoret, inländskt bankaktiebolag, sparbank
eller centralkassa för jordbrakskre-dit, dels tolv och en halv gånger bolagets
redovisade eget kapital.
Vid
tillämpningen av beslämmelsen i första stycket avses med eget redovisat kapital,
dels sununan av enligt lag redovisat aktiekapital och reservfond, samt av
bolagsstämma fastställd vinstbalans, dels delcrederereserv (värderegleringskonto)
samt överavskrivning på leasingobjekt, dels redovisad garantifond, dels ock,
intill ett belopp motsvarande bolagets aktiekapital, nominella beloppet av
förlagsbevis, som utställts av bolaget eller för vilka bolaget eljest häftar
såsom gäldenär, dock att förlagskapital, som kan av långivaren återkrävas inom
fem år, må likställas med bolagets eget kapital endast tUl så stor del av det
varje år förfallande beloppet, som svarar mot en tiondedel av aktiekapitalet.
Garantifond,
som må uppgå till högst fem gånger bolagets aktiekapital, bildas genom att
aktieägarna till bolagets förfogande ställer av dem var för sig utfärdade
garantiförbindelser av innebörd att utfärdaren intill angivet belopp svarar
för av bolaget ingångna förbindelser.
Betalning
imder garantiförbindelse skall utgå i den mån det är nödvändigt för att täcka
konstaterad förlust enligt senast fastställda balansräkning, vilken icke kan
täckas av bolagets balanserade vinstmedel och/ eller lagstadgade reserver, eUer
för att undgå för bolaget eljest inträdande likvidationsplikt. Betalning under
garantiförbindelse skall ske i förhållande till de utfärdade
garantiförbindelsernas storlek. Återbetalning till garanterna får ske endast ur
disponibla vinstmedel enligt senast fastställda balansräkning."
6,
8, och 10 §§
Föreningen
hänvisar till och instämmer i vad experterna Livijn och Ödlund anger på sid.
187 f. betr. paragraferna.
9 §
Inspektionen
kan i vissa fall förbjuda ett finansbolag att bedriva finansieringsverksamhet.
Med
hänsyn till bl. a. att krav på insättamas skydd ej äger giltighet betr.
finansbolagen får föreningen hemställa att sådant förbud, om det anses
nödvändigt att sådant skall kunna meddelas, endast skall kunna tillämpas vid
svårare avvikelser från lag eller bolagsordning.
Prop.
1978/79:170 101
13 §
Föreningen
hemställer att bestämmelsen, som föreskriver skyldighet för finansbolagen att
bidraga till kostnaderna för Bankinspektionens tillsyn, utformas med 159 §
lagen om bankrörelse som förebild. Däri begränsas bl. a. storleken av bidragen.
14 §
I
14 § stadgas att talan mot Bankinspektionens beslut som Bankinspektionen
meddelar enligt lagen föres hos Regeringen genom besvär. Paragrafens andra
mening lyder: "Inspektionens beslut länder omedelbart till
efterrättelse."
Föreningen
föreslår att meningen utgår. Bestämmelsen är ej nödvändig betr. finansbolag
som ej bedriver sådan verksarahet som bankema, där kravet kan vara motiverat raed
hänsyn till kravet på insättarnas skydd och den skyndsamhet som därav kan
föranledas.
15 §
Bestämmelsen
synes innebära att ett finansbolag ej kan lämna upplysningar till ett
systerbolag eller till moderbolaget.
Därest
så är fallet får föreningen hemställa att detta göres möjligt i sararaa
utsträckning som anses föreligga då bank bedriver verksamhet genom dotterbolag
(se Nial, Banksekretessen. S. 41 f.).
KF:
I lagförslagets § 4 talas bl. a. om finansieringsbolagets soliditet, mätt som
förhållandet mellan eget kapital och upplåning. Härvid säes att detta skall
motsvara kravet på eget kapital för bankaktiebolagen.
Sora
angetts tidigare arbetar bankema med f. n. 7,2 % kapitaltäck
ningskrav. Detta innebär att placeringar på exempelvis 100 milj. kr. krä
ver 7,2 milj. kr. eget kapital. Omräknat till upplåningsrätt innebär detta
att 92,8 milj. kr., motsvarande 12,9 gånger det egna kapitalet får lånas
upp. För närvarande arbetar de bankägda finansieringsbolagen med en
upplåningsrätt av 12,5 ggr. Detta raotsvarar 7,4 % kapitaltäckning. Så
vitt KF kan finna krävs här en överarbetning av lagförslaget så att det
på denna viktiga punkt blir entydigt.
Slutligen
får KF föreslå att det begrepp bör användas, sora torde ha vunnit rätt allmän acceptans,
nämligen finansbolag i stället för finansieringsbolag.
Sveriges
köpmannaförbund: När det gäller förslaget att finansieringsbolagen skall
iaktta samma kapitaltäckningskrav som gäller för andra finansieringsinstitut
som t. ex. banker är vi tveksamma till om det kommer att få någon större
effekt på de kreditströramar som går genom samhället. Det finns risk för att
vissa kreditströramar i stäUet kommer att ändras i en sådan riktning att det
kommer att försvåra för samhället' att upprätthålla den kontroll och den
styrning som idag finns. Vi anser det inte vara försvarbart att tillstyrka ett
förslag utan att vara övertygad ora att de önskade .effekterna kommer att
uppnås.
Svenska
handelskammarförbundet och Sveriges industriförbund: Av
betydelse från konkurrenssynptmkt är att flera finansieringsbo
lag inte ingår i bankkoncerner. Den föreslagna lagstiftningen utgår från
bankförhållanden. Även om lagstiftningen är olämpUg även för bank
anknutna finansieringsföretag kan ölägenheterna för dessa mildras ge-
Prop,
1978/79:170 102
nom
att de ingår i koncerner vars verksamhet i stort ändock är anpassad tiU de
rådande regleringarna. För de från bankema fristående finansieringsföretagen
gäller inte detta. Bl. a, föreslagna kapitaltäckningsregler medför särskilda
nackdelar för de fristående förelagen. Därför får lagstiftningen sannolikt konkurrenssnedvridande
effekter sora inte är i kundemas och ej heller samhällets intresse.
DEFU:
Vid ett genomförande av utredningens förslag bör enligt DEFUs uppfattning
följande aspekter särskilt beaktas.
För
det första bör bankinspektionens krav på återkomraande rapportering från
finansieringsbolagen utforraas i sararåd med bolagens revisorer, styrelser och
fackliga representanter. DEFU har inhämtat erfarenheter som visar att
tillsynsmyndigheters rapporteringskrav ibland onödigtvis avviker från de krav
som ställs av styrelse och revisorer. En strävan bör vara att rapporteringsratinema
så långt möjligt görs enhetliga för styrelse, revisor, fackliga organisationer
och tillsynsmyndighet så att onödigt dubbelarbete och uppgiftslämnande kan
elimineras.
För
det andra är det viktigt att i samordningsarbetet även från bankinspektionen
sidoordnat uppgiftslämnande till statistiska centralbyrån, riksskatteverket,
konsumentverket, datainspektionen, riksbanken m. fl. myndigheter beaktas.
Frågan om i vilken utsträckning de oUka myndighetema kan repliera på varandras
uppgiftsinsamling måste noggrant övervägas innan ambitionen i nya eller
tillkommande insamlingar regleras i författning.
För
det tredje bör ambitionsnivån i tillsynsmyndighetens rapporte-rLagskrav
balanseras mot det ansvar för verksamhetens inriktning och funktionella
verkställighet (inkl. internkontroll och ekonomisk redovisning) som tillkomraer
styrelse, VD och revisorer enligt aktiebolagslagen, bokföringslagen,
skattelagarna och medbestämraandelagen. Det förtjänar anmärkas att samhället
för den alltjämt övervägande delen av svenskt näringsliv inte förlitar sig på
andra insyns- och konlroUinstru-ment än just dessa lagar och den balans i intressebUden
mellan aktieägare, styrelse, VD, anställda, gäldenärer och borgenärer samt
revisor som inarbetats i och är en konsekvens av dessa lagar. Dvs. det är mycket
angeläget att bankinspektionen noggrant prövar uppgiftskravens relevans för
ett tillgodoseende av tUlsynsändamålet före varje beslut om ny eller utvidgad
uppgiftsinsamling.
Sveriges
bilindustri- och bilgrossisiförening:-- Upplåningsreg
lering: Kommittén anför som motiv för en upplåningsreglering alt kre
ditbedömningen för de professionella placerarna skulle underlättas. En
sådan bedömning borde kunna ske utan den föreslagna upplåningsrät
ten. I vilken utsträckning en upplåningsreglering kan verka för "kredit
marknadens utveckling i sunda och rationella former" är inte belagt. Vi
avvisar förslaget.
Om
en upplåningsreglering trots allt införs bör kvoten sättas tiU ett högre tal i(15
a 20 ggr) än det föreslagna och beräkningen ske som års-medeltal. I de fall en
kapitalökning måste ske för vissa finansierings-företag bör en sådan tillåtas
under en längre tid, som även utredningen framför. En sådan period bör omfatta meUan
5 och 10 år. Revisorer: En av bankinspektionen utsedd revisor utgör en kostnad
som över hu-vud taget inte motiverats i utredningen. Vi anser att en bestämmelse
om att t. ex. två auktoriserade revisorer skall firmas i bolaget borde vara
helt tillfyllest.
Prop. 1978/79:170 , ;, 103
Bilaga 4
De
remitterade
lagförslagen
1
Förslag tiU Lag om finansbolag
Härigenom
föreskrivs följande.
Allmänna
bestämmelser
1
§ Med finansieringsverksamhet
förstås i denna lag näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit
eller att medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller
upplåta lös egendom till nyttjande.
2
§ Denna lag gäller med de
undantag som anges i 3 § företag som driver finansieringsverksamhet, om
1. företaget ägs av bankaktiebolag, sparbank,
centralkassa för jordbrukskredit eller dotterbolag till sådant bankinstitut,
eller
2. verksamheten har haft en balansomslutning av minst
tio miljoner kronor i genomsnitt för de tre senaste räkenskapsåren.
Har
verksamheten drivits kortare tid än sora anges i första stycket 2 skall
balansomslutningen beräknas för den tid som verksamheten har drivits.
3 §
Lagen gäller inte företag som avses i 2 § första stycket 2, om
finansieringsverksamheten
1.
avser finansiering endast i
samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller
säljs av företaget eller av annat företag i samma koncern eller med annat nära
saraband som anges i 4 § andra stycket, eller
2.
tillgodoser finansieringsbehov
endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap och om medel
för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.
Lagen
gäller inte heller företag som omfattas av annan lagstiftning om särskild
tillsyn.
4 §
Finns nära samband mellan två eller flera företag skaU vid till-
lämpning av 2 § första stycket 2 hänsyn tagas till den sammanlagda
balansomslutningen.
Nära
samband skall anses föreligga ora företagen leds av sararaa eller i huvudsak sararaa
personer eller om vinsten av företagens verksamhet helt eller till betydande
del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma
personer.
Finansbolag
5 §
Företag för vilket denna lag gäller skall drivas i form av aktie
bolag. Sådant bolag kallas finansbolag.
Finansbolag
skall registreras som finansbolag i aktiebolagsregistret.
Prop.
1978/79:170 104
Registrering
skall ske när godkännande av bolagsordning har skett enligt 10 §.
Aktiebolag
som är registrerat enligt andra stycket men som inte längre enligt 24 §§ skall
omfattas av lagen får hos den i 9 § angivna tillsynsmyndigheten ansöka om att
bli avfört som finansbolag ur aktiebolagsregistret. Intill dess bolaget har
avförts som finansbolag ur registret anses bolaget som sådant bolag.
6 §
För finansbolag gäller vad som är föreskrivet om aktiebolag i
allmänhet, om annat ej följer av denna lag.
Vid
tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. 4 § första stycket 4 och 12 kap. 7 §
aktiebolagslagen (1975: 1385) i fråga om finansbolag skall med låneskuld,
penninglån och annan där angiven förpliktelse jämställas förvärv av fordringar
och upplåtelse av egendom som avses i 1 §.
7 §
Finansbolag skall ha eget kapital till visst lägsta belopp sora är
betryggande i förhållande till bolagets upplåning.
Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vad sora
vid tillärapningen av första stycket skall anses som eget kapital samt om
beräkningen i övrigt av kapitalkravet.
Finansbolags
bolagsordning skall innehålla bestämraelse ora sådant kapitalkrav som avses i
denna paragraf.
8 §
I finansbolag skall minst en av bolagsstämman utsedd revisor
vara aukton'serad revisor eller auktoriserat revisionsbolag.
Tillsyn
m, m.
9 §
Finansbolag står under tillsyn av bankinspektionen.
10 §
Finansbolags bolagsordning skall godkännas av bankinspektio
nen. Detsamraa gäller ändring av bolagsordningen. Det åligger finansbo
lag att till inspektionen ge in bolagsordningen eller beslut om ändring
av bolagsordningen för godkännande.
Godkännande
enligt första stycket får vägras endast om bolagsordningen strider mot lag
eller annan författning, saknar bestämmelse som avses i 7 § tredje stycket
eller annars innehåller sådan bestämmelse eller har sådan brist att en sund
utveckling av bolagets finansieringsverksamhet kan äventyras.
11 §
Bankinspektionen skall övervaka att finansbolag följer denna
lag och annan författning, som reglerar finansbolags verksamhet, före
skrift som har meddelats med stöd av denna lag samt bolagsordningen
och de beslut som med stöd av lag eller bolagsordningen har meddelats
av bolagsstämman eller styrelsen.
Det
åligger bankinspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa finansbolags
finansieringsverksamhet i den mån det behövs för kännedom om de förhållanden
som kan inverka på bolagets säkerhet eller annars är av betydelse för en sund
utveckling av finansieringsverksamheten.
Bankinspektionen
är ej skyldig att vaka över att sådana bestämmel-
Prop, 1978/79:170 105
ser
iakttages som gäller rättigheter och skyldigheter för aktieägare i finansbolag
i förhållande till bolaget eller till annan aktieägare eller sådana
bestämmelser som angår bolagets inre angelägenheter.
12 §
Bankinspektionen utövar tillsyn raed ledning av handlingar,
sora finansbolag enligt denna lag skall lämna till inspektionen, och
upplysningar som inspektionen inhämtar vid undersökning hos bolaget
eller på annat sätt.
Undersökning
hos finansbolag skall äga rum när bankinspektionen anser det behövligt eller
när regeringen beslutar om det.
13 §
Om bankinspektionen anser det behövligt, får inspektionen för
ordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i revisionen av finans
bolag. Inspektionen kan när som helst återkalla sådant förordnande och
j stället utse ny revisor.
Finansbolaget
skall till revisor, som har förordnats enligt första stycket, utge ersättning
med belopp som bankinspektionen bestämmer.
14
§ Bankinspektionen får kalla
till sammanträde med finansbolags styrelse eller begära att styrelsen kallar
till extra bolagsstämraa. Har styrelsen ej efterkoramit sådan begäran, får
inspektionen kalla till extra bolagsstäraraa. Företrädare för inspektionen får
närvara vid styrelsesammanträde, som inspektionen har utlyst, och vid
bolagsstämma samt deltaga i överläggningama.
15
§ Regeringen eller den
myndighet regeringen bestäraraer får meddela föreskrifter om hur finansbolags
räkenskaper skall föras och hur värdehandlingar skall förvaras och inventeras.
16
§ Finansbolag skall på tid och
sätt som bankinspektionen bestämmer
1.
hålla bolagets kassa, övriga
tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning
av inspektionen,
2.
upprätta och till inspektionen
lämna översikt sora visar bolagets tillgångar och skulder,
3.
till inspektionen lärana
årsredovisning och i förekommande fall koncernredovisning samt
revisionsberättelse och protokoll vid ordinarie bolagsstämma,
4.
i övrigt lämna inspektionen
alla de upplysningar och uppgifter som inspektionen anser behövliga för
tillärapningen av denna lag.
17 §
Har finansbolag fattat beslut som strider mot denna lag eller
annan författning, som reglerar finansbolags verksamhet, mot föreskrift
som har meddelats med stöd av denna lag eUer mot bolagsordningen,
får bankinspektionen förbjuda att beslutet verkställs. Har beslutet verk
ställts, får inspektionen förelägga bolaget att göra rättelse, om det kan
ske.
Driver
finansbolag verksarahet i strid med de i första stycket angivna reglema för
verksamheten, får bankinspektionen förelägga bolaget att inom viss tid göra
rättelse, om det kan ske. Görs ej rättelse och föreligger missförhållande av
så allvarlig beskaffenhet att det kan äventyra en sund utveckling av bolagets
finansieringsverksamhet, får inspektionen förbjuda bolaget att driva
finansieringsverksamhet.
Prop. 1978/79:170 106
Har
bankinspektionen vägrat godkänna finansbolags bolagsordning eller ändring av
den, får inspektionen förbjuda bolaget att driva finansieringsverksamhet.
18
§ Bankinspektionen får göra de
erinringar i fråga om finansbolags verksamhet som inspektionen anser påkallade
för att avhjälpa allvarligt missförhållande eller för att annars säkerställa en
sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet.
19
§ Till bestridande av kostnaden
för bankinspektionens tillsynsverksamhet skall finansbolag årligen erlägga
bidrag enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen. Bidraget får
ej överstiga fem tusendels procent av balansomslutningen för bolagets finansieruigsverksamhet
närraast föregående räkenskapsår.
20
§ Om det kan antagas att ett
företag driver sådan finansieringsverksarahet att denna lag är tillämplig, får
bankinspektionen förelägga företaget att till inspektionen lämna de
upplysningar om sin verksarahet som behövs för att bedöraa om lagen är
tillämplig.
Bankinspektionen
får förbjuda finansieringsverksamhet som drivs i strid med 5 § första stycket.
Vite
21
§ Meddelar bankinspektionen föreläggande eller förbud enhgt denna lag får
inspektionen utsätta vite.
Besvär
22
§ Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag förs hos regeringen genom
besvär. Inspektionens beslut länder till omedelbar efterrättelse, om ej annat
beslutas.
Tystnadsplikt
23
§ Den som är eller har varit verksam hos finansbolag får ej obehörigen yppa
vad han därvid har fått veta om annans affärsförhållanden eller personliga
förhållanden.
Första
stycket gäller också den som hos bankinspektionen har tagit befattning med
ärende enligt denna lag.
Straff
24 §
Styrelseledamot eller befattningshavare hos finansbolag som uppsåtligen eller
av oaktsamhet genom oriktig bokföring eller på annat sätt lämnar
bankinspektionen felaktiga upplysningar om verksamheten döms, om gämingen ej är
ringa, till böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma
gäller den som med anledning av föreläggande enligt 20 § första stycket uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar bankinspektionen felaktiga upplysningar om
verksamheten.
Prop. 1978/79:170 107
övergångsbestämmelser
1.
Deima lag träder i kraft den 1
januari 1980. Bestäraraelsema i 20 § första stycket, 21 och 22 §§, 23 och 24 §§
andra styckena träder dock i kraft den 1 oktober 1979.
2.
Bestäraraelsen i 8 § tillämpas
från och med första ordinarie bolagsstämma som hålls efter lagens
ikraftträdande.
3.
Den sora vid lagens
ikraftträdande driver finansieringsverksarahet och inte är aktiebolag får utan
hinder av 5 § första stycket fortsätta verksamheten till utgången av år 1982.
Bestämmelserna i 9, 1119 och 2124 §§ gäller i tillämpliga delar i fråga om
sådant företag.
Prop. 1978/79:170 108
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
Härigenom
föreskrivs att 2 § lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Denna lag gäller ej i fråga om Denna lag gäller ej i fråga ora
verksarahet
som står under tillsyn verksamhet som står under tUlsyn
av bankinspektionen eller försäk- av bankinspektionen eller försäk
ringsinspektionen, ringsinspektionen. Lagen gäller
dock i fråga om verksamhet som drivs av finansbolag enligt lagen (1978:
000) om finansbolag.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980.
Prop.
1978/79:170 109
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1979-02-12
Närvarande:
f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justi-tierådet Sven
Nyman, juslitierådei Knutsson.
Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 16 november 1978 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för ekonomidepartementet Mundebo beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1.
lag ora finansbolag,
2.
lag ora ändring i lagen (1971:
112) ora förbud raot oskäliga avtalsvillkor.
Förslagen
har föredragits inför lagrådet av hovrättsfiskalen Per-Ola Jansson.
Förslagen
föranleder följande yttranden.
Förslaget
till lag om finansbolag
1
§ Lagrådet:
Lagstiftningen
åsyftar att i viss omfattning ställa s. k. finans- eller finansieringsföretag
under tillsyn från det allmännas sida genom bankinspektionen på liknande sätt
som gäller ifråga om banker och andra kreditinstitut. Den rörelse som bedrivs
av dessa företag består väsentligen i kreditgivning och annan finansieringsverksarahet,
många gånger i samband med administrativ service, t. ex. fakturahantering och inkassoverksamhet,
samt ofta ocksä i delvis nya forraer efter utländska förebilder, t. ex. factoring,
leasing och avbetalningsfinansiering. I förevarande paragraf definieras det
för den föreslagna lagstiftningens omfattning grundläggande begreppet
"finansieringsverksamhet".
Vid
den utformning av definitionen, som föreslås i lagrådsremissen, kommer under
begreppet "finansieringsverksamhet" att falla även den verksamhet som
bedrives av företag vilka står under bankinspektionens tillsyn på grand av
annan lag, t. ex. bankerna, hypoteksinstituten och kreditaktiebolagen, samt
även företag som på grund av särskild lag står under annan statlig tillsyn, t.
ex. företag som driver pantlånerörelse. I 3 § andra stycket undantas därför
från lagen företag som omfattas av annan lagstiftning om särskild tillsyn.
Oavsett
vilken innebörd ordet "finansieringsverksamhet" kan anses ha i
allmänt språkbruk torde det i denna lag böra ges en så begränsad bety-
Prop.
1978/79:170 110
delse,
att därander inte kommer att inbegripas den verksamhet sora bedrivs av banker
och liknande kreditinstitut. Sådan verksamhet avses ej skola omfattas av den
nya tillsynslagen. Ej heller bör lagen omfatta verksamhet av nu ifrågavarande
slag, som utövas av riksbanken eller annan statlig myndighet.
Lagrådet
föreslår därför att till paragrafen fogas följande tillägg: "
---- och som ej omfattas
av annan lagstiftning om särsldld tillsyn eller
utövas
av statlig myndighet."
Den
närmare innebörden av vad som avses med uttrycket annan lagstiftning om särskild
tillsyn belyses i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen och
specialmotiveringen vid 3 §.
2
§ Lagrådet:
Det
förefaller tveksamt om regeln i första stycket 1 är formulerad på sådant sätt
att den får åsyftad räckvidd. Efter ordalagen synes den ej omfatta företag, som
visserligen inte i sin helhet ägs av bankinstitut men i vilket ett bankinstitut
har så stor andel att företaget får betraktas som dotterföretag till detta (jfr
PK Factoring AB och Svenska Finans AB, SOU 1977: 97 s. 30 och 40), och inte
heller företag som ägs av flera bankinstitut tUlsammans eller av ett bolag, som
i sin tur ägs av flera bankinstitut utan att vara dotterbolag till något av dem
(jfr Banco Finans AB, aa s. 31 och 40), eller av en förening, vars medlemmar
är bankinstitut (jfr Agro Finans AB, aa s. 31). Om regeln i första stycket 1
är avsedd att omfatta företag av nu nämnda slag, bör den anges gälla företag
som är dotterföretag till bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för
jordbrukskredit eller som ägs gemensamt av sådana bankinstitut. Begreppet
dotterföretag bör härvid ges samma innebörd som i 1 kap. 2 § aktiebolagslagen.
Detta innebär bl. a. att ett företag blir att anse som dotterföretag tUl ett bankinstitut,
även ora det ägs av ett eller flera dotterföretag till bankinstitutet eller av
detta jämte ett eller flera av dess dotterföretag. Till företag som ägs
gemensamt av flera bankinstitut torde få hänföras även företag som ägs av ett
av bankinstituten geraen-sarat ägt bolag eller av en förening vars medlemmar
utgörs endast av bankinstitut.
Enligt första stycket 2
skall ett företags finansieringsverksamhet ha haft en balansomslutning av minst
10 milj. kr. i genomsnitt för de tre senaste räkenskapsåren för att företaget
skall omfattas av lagen. För företag som ännu inte har drivit
finansieringsverksamhet i tre år skall enligt andra stycket balansomslutningen
beräknas för den tid som verksamheten har drivits. Skälet tiU att enligt
första stycket 2 hänsyn skall tas till den genomsnittliga balansomslutningen
för tre år är enligt Iagrådsremissen att man har velat undvika att tillfälliga
förändringar i ba-
Prop.
1978/79:170 Hl
lansoraslutningen
avgör om lagen skall tillärapas på visst företag. Den särskilda regeln i andra
stycket torde närmast vara föranledd av önskemålet att redan i ett tidigt
skede kunna inordna ett nytt företag av betydande storlek under lagen.
Med balansomslutning menas
enligt motiven nettovärdet av tillgång-ama i finansieringsverksamheten, bestämt
raed ledning av företagets balansräkning. Detta tyder på att
genomsnittsberäkningen vid tillämpning av första stycket 2 skall grandas på
boksluten för de tre senaste räkenskapsåren. En sådan ordning synes i och för
sig inte innefatta några tiU-lärapningsproblem, om man bortser från de
svårigheter som kan uppstå när det gäller att skilja ut
finansieringsverksamhetens tillgångar i ett företag sora också driver annan verksarahet.
Regeln kan eraellertid leda till resultat sora ter sig mindre följdriktiga.
Sålunda kan lagen bli tilllämplig på ett företag vars finansieringsverksarahet
är på nedgående och har en balansoraslutning sora inte längre överstiger 10 railj.
kr. Sora exempel kan nämnas att omslutningen under en femårsperiod har utgjort
resp. 2, 5, 15, 9 och 7 mUj. kr. Företaget komraer då efter det femte året att
hänföras under lagen. Å andra sidan kan det dröja ganska lång tid innan lagen
blir tillämplig på ett expanderande företag. Om exeraplevis balansomslutningen
under tre på varandra följande år utgör 2, 10 och 17 mdj. kr. kan företaget
likväl tidigast efter ytterligare ett år hänföras under lagen. Om däremot ett
företag redan under sitt första verksamhetsår kommer upp tUl en
balansomslutning på mer än 10 milj. kr. torde andra stycket i paragrafen leda
till att lagen omgående blir tillämplig på företaget.
Beträffande
regeln i andra stycket må ytterligare påpekas följande. Regeln är avsedd att
bli tillämplig bl. a. i fall då verksamheten ännu inte har drivits så läng tid
att något bokslut har hunnit upprättas. I lagråds-remissen förutsätts att
balansomslutning skall kunna beräknas per annan tidpunkt än bokslutsdagen. Det
är tveksamt om uttrycket balansomslutning kan användas för att beteckna
tillgångarnas värde i fall då en balansräkning inte upprättats. Under alla
omständigheter raåste beräkningen av ett genomsnittligt värde skapa problera, ora
värderingen skall kunna hänföra sig till vilken som helst tidpunkt under
företagets verksamhet. Teoretiskt skulle man behöva bestämma tillgångarnas
värde för varje dag sora verksamheten har pågått och göra en genomsnittsberäkning
på grundval därav.
Mot
bakgrand av det nu anförda vill lagrådet ifrågasätta om inte regeln i första
stycket 2 att värdegränsen skall hänföra sig till den genomsnittliga
balansomslutningen för en treårsperiod bör uppges. Syftet raed regeln torde
kunna uppnås raed en föreskrift att endast balansoraslut-ningen för det senaste
räkenskapsåret skall läggas till grand för bedömningen, ora en sådan
föreskrift förenas med ett undantag för det fall att tillgångamas värde efter
bokslutet kan antas ha nedgått under det an-
Prop. 1978/79:170 112
givna
gränsvärdet. Regeln i paragrafens andra stycke torde kunna ersättas med en
föreskrift av innehåll att lagen även i annat fall skall vara tillämplig, om
det är uppenbart att värdet av tillgångarna i verksamheten överstiger 10 milj.
kr. En på detta sätt utformad regel kan tillämpas inte bara på ett nystartat
företag utan även på ett äldre företag, exempelvis om dettas verksamhet har
blivit kraftigt utvidgad eller om det genom ägarskifte har uppstått nära
samband mellan företaget och ett annat företag som driver omfattande
finansieringsverksamhet.
Särskilt
med hänsyn till att värderingen förutsätts kunna hänföras till annan tidpunkt
än bokslutsdag synes uttrycket balansomslutning böra undvikas och ersättas av
en hänvisning tiU tillgångamas värde.
På
grand av det nu anförda föreslår lagrådet att paragrafen ges följande
utformning:
"Denna
lag gäller, med de undantag som anges i 3 §, företag som driver
finansieringsverksamhet, om
1.
företaget är dotterföretag till
bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit eller ägs
gemensamt av sådana bankinstitut,
2.
nettovärdet av tillgångarna i
verksamheten enligt fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret
utgjort minst tio miljoner kronor och det inte finns anledning antaga att
värdet därefter nedgått under detta belopp, eller
3.
det eljest är uppenbart att
värdet av tillgångama i verksamheten överstiger tio miljoner kronor."
Den
föreslagna regleringen har en viss motsvarighet i 10 kap. 3 § aktiebolagslagen,
som anger vilka aktiebolag som är skyldiga att anlita auktoriserad revisor.
Andra stycket 1 nämnda paragraf innehåller en bestämmelse som anknyter till
värdet av bolagets tillgångar. Här har gränsbeloppet värdesäkrals genom att det
bestämts till 1 000 gånger basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring. Om det skulle anses lämpligt att använda denna metod i lagen om
finansbolag, ligger det nära till hands att välja samma antal basbelopp där,
varvid punkten
2
bör avse basbeloppet för den
sista månaden av räkenskapsåret och punkten 3 det senast fastställda
basbeloppet.
3
§ Lagrådet:
Godtages
förslaget till ändrad lydelse av 2 § bör hänvisningen i första stycket av
förevarande paragraf avse 2 § 2 och 3.
TiU
belysning av innebörden av punkten 1 kan följande påpekas. För att regeln skall
vara tillämplig då finansieringsverksamheten drivs av ett annat företag än det
som avsätter varor och tjänster, fordras att företagen tillhör samma koncern
eller att det råder sådant nära samband mel-
Prop.
1978/79: 170 113
lan dem som avses i 4 § andra stycket. Regeln omfattar
därför inte det fallet att två eller flera inbördes fristående företag äger det
förelag som driver finansieringsverksamheten. Inte heller torde den bli tillämplig
om finansieringsverksamheten drivs av en ekonomisk förening, i vilken de
företag som avsätter varor och tjänster är medlemmar, eller av ett företag som
ägs av sådan förening.
Beaktas vad lagrådet föreslår vid 1 § bör andra stycket i
förevarande paragraf utgå.
4 §
Lagrådet:
Godtages förslaget till ändrad lydelse av 2 § bör
hänvisningen i första stycket av förevarande paragraf avse 2 § 2 och 3.
5 §
Lagrådet:
Lagen handlar enligt sin rubrik om finansbolag. Därmed
förstås enligt denna paragrafs första stycke elt företag för vilket lagen
gäller. Avgränsningen av lagens tillämpningsområde görs i den föreslagna
lagens fyra första paragrafer. Av dessa framgår, såvitt nu är i fråga, bl. a.
följande. I 1 § anges vad som i lagen avses med finansieringsverksamhet. Lagen
är enligt 2 § tillämplig på företag sora driver sådan verksarahet, om företaget
är bankägt eller om verksamheten har en omslutning av viss storlek och inte ar
av sådan art som anges i 3 §. Ett företag som sålunda omfattas av lagen skall
enligt förevarande paragraf drivas i form av aktiebolag och är därmed ett finansbolag.
Enligt 10 § skall sådant bolag ha en av bankinspektionen godkänd
bolagsordning.
Den föreslagna ordningen skall icke uppehållas genom
straffsanktioner. Bankinspektionen har i stället enligt 20 § andra stycket
fått befogenhet att förbjuda verksamhet som drivs i annan form än aktiebolag
och enligt 21 § att förena sådant förbud med vite. Likaså kan inspektionen, om
den har vägrat att godkänna ett bolags bolagsordning eller ändring i denna,
enligt 17 § tredje stycket och 21 § vid vite förbjuda bolaget atl driva
finansieringsverksamhet. Om bolagsordningen för ett aktiebolag som omfattas av
lagen godkänns av inspektionen, skall bolaget registreras som finansbolag i aktiebolagsregistret
enligt andra stycket förevarande paragraf. Lagens regler om finansbolag är
tillämpliga på bolaget, så länge detta står kvar som finansbolag i registret,
oavsett om det uppfyller rekvisiten i 24 §§ eller inte.
Följande olika situationer kan alltså föreligga. 1.
Företag som omfattas av 24 §§ drivs i annan form än aktiebolag. Lagens regler
om verksamhetens bedrivande, tillsyn ra. m. är då inte tid-lärapliga, raen
bankinspektionen kan förbjuda verksamheten.
8 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 170
Prop, 1978/79:170 114
2. Företag
som omfattas av 24 §§ drivs i form av aktiebolag, vars bo
lagsordning inte har prövats av bankinspektionen. Bolaget är då enligt
första stycket förevarande paragraf ett finansbolag, för vilket lagens be
stämmelser om sådana bolag gäller. Bankinspektionen skall granska bo
lagets bolagsordning. Godkänns inte denna, kan inspektionen förbjuda
bolaget att fortsättningsvis driva finansieringsverksamhet.
3. Företag
som omfattas av 24 §§ drivs i form av aktiebolag, vars
bolagsordning har godkänts av bankinspektionen. Bolaget blir då regist
rerat i akliebolagsregistret som finansbolag och omfattas av lagens be
stämmelser om sådana bolag. Bankinspektionen kan förbjuda bolaget att
fortsätta med sin finansieringsverksamhet, om förutsättningar därför
föreligger enligt 17 § andra stycket eller om bolaget ändrar sin bolags
ordning och inspektionen vägrar att godkänna ändringen.
4. Företag
har registrerats i aktiebolagsregistret sora finansbolag men
uppfyller inte längre de rekvisit som anges i 24 §§. Lagens bestämmel
ser om finansbolag är alltjämt i sin helhet tillämpliga på bolaget, men
detta kan enligt tredje stycket förevarande paragraf ansöka hos inspek
tionen om att bli avfört som finansbolag ur registret.
Lagrådet
finner den i Iagrådsremissen sålunda föreslagna ordningen mindre ändamålsenlig.
För att lagstiftningens syfte skall nås är det av vikt att varje företag som
enligt reglema i 24 §§ är finansbolag, så snart detta konstaterats,
underkastas de för finansbolag gällande reglerna och behåller denna ställning
till dess det konstaterats icke längre vara ett finansbolag. 1 en sådan ordning
behövs klara beslut både om att visst bolag är finansbolag och om att det
upphört att vara sådant bolag.
Det
är icke alltid alldeles enkelt att besvara spörsmålet om ett bolag är
finansbolag eller ej. Reglerna i 24 §§ om vilka företag som omfattas av lagen
kan nämligen ge upphov till en rad tillämpningsproblem. Om ell företag driver
både finansieringsverksarahet och annan verksamhet, kan det vara tveksamt hur
stor del av tillgångarna som hänför sig till finansieringsverksamheten.
Undantagen i 3 § första stycket 1 och 2 remitterade förslaget kan föranleda
åtskilliga tillämpningssvårigheter, exempelvis om det gäller att avgöra om
olika företag tillhör samma koncern eller om ekonomisk intressegemenskap råder
inom en grapp näringsidkare. Det kan också vara vanskligt att avgöra om sådant
nära saraband som avses i 4 § andra stycket föreligger mellan två eller flera
företag.
Frågan
om ett företag är finansbolag ankommer det på bankinspektionen att avgöra.
Enligt lagförslaget fattar denna eraellertid icke något formellt beslut härom.
Bankinspektionens ståndpunktstagande härvidlag kommer blott att indirekt framgå
av andra dess åtgärder. Detta är knappast tillfredsställande.
Enligt
lagrådets mening bör bankinspektionens, ställningstagande, att ett visst
företag skall underkastas lagens regler om finansbolag, få formen av ett överkla"bart
beslut. Ett sådant bör meddelas så snart bank-
Prop, 1978/79:170 115
inspektionen
är färdig med sitt ställningstagande. I lagförslaget har emellertid
registreringen av ett företag sora finansbolag skjutits fram till den tidpunkt
när inspektionen godkänt bolagsordningen. Det kan då ha gått åtskillig tid
sedan bankinspektionen kom fram till att företaget uppfyllde kriterierna för
att vara ett finansbolag. Konstaterandet av att ett företag är finansbolag bör
frikopplas från sarabandet raed bolagsordningens godkännande. Lagrådet
föreslår att bankinspektionens beslut om att ett företag är finansbolag får den
formen att företaget införes i en hos inspektionen förd förteckning över
finansbolag.
I
paragrafens andra stycke föreslås i lagrådsremissen att finansbolag skall
registreras som finansbolag i aktiebolagsregistret. En fördel härmed anses
enligt departementschefen vara, att en registrering som finansbolag i
aktiebolagsregistret får den effekten att det som på så sätt införts och
kungjorts anses ha kommit till allmän kännedom; se härom 18 kap. 3 §
aktiebolagslagen.
Enligt
lagrådets mening står inga fördelar att vinna med att knyta samman
bankinspektionens tillsyn av finansbolagen raed aktiebolagsregistret, som förs
av patent- och registreringsverket. Avgöranden rörande finansbolagen måste
alltid träffas av bankinspektionen och de därmed sammanhängande
registreringsåtgärderna i aktiebolagsregistret sålunda grundas på beslut av denna.
Inspektionen måste för att kunna utöva tillsynen över finansbolagen själv ha en
aktuell förteckning över dessa bolag.
Det
kan enligt lagrådets mening endast leda till omgång, om man i förevarande
lagstiftning om bankinspektionens tillsyn över finansbolag gör denna beroende
av registreringsåtgärder i det av patent- och registreringsverket förda
aktiebolagsregistret. Finansbolag raåste vara redan bestående och i
aktiebolagsregistret upptagna bolag. Bankinspektionens vägran att godkänna ett
finansbolags bolagsordning kan ha betydelse för bolagets ställning som
finansbolag men påverkar inte dess registrering i aktiebolagsregistret. Inte
ens om aktiebolaget är nybildat, blir dess registrering i aktiebolagsregistret
beroende av om bolagsordningen godkänns av bankinspektionen enligt lagen om
finansbolag eller ej. Bankinspektionens vägran att godkänna bolagsordning kan
leda till att bolaget förbjuds att driva finansieringsverksamhet, men något
hinder föreligger inte för bolaget att ägna sig åt annan verksamhet. På samma
sätt kan inte heller registrering i aktiebolagsregistret av en ändring i
bolagsordningen vägras på den grunden att bolaget är finansbolag och bankinspektionen
icke har godkänt ändringen. Ändringen kan t. ex. vara föranledd av att bolaget
ämnar övergå till annan verksamhet. Självklart är att ett bolag som upphör att
vara finansbolag därmed inte upphör att vara aktiebolag. Bankinspektionens
olika beslut med avseende å ett aktiebolag som är finansbolag saknar sålunda
betydelse för bolagets registrering i aktiebolagsregistret.
Anses
det önskvärt att aktiebolagsregistret ger besked om vilka aktie-
Prop, 1978/79: 170 116
bolag
som är finansbolag, kan genom administrativa föreskrifter ordnas så att
aktiebolagsregistret tillföres upplysning härom. Det kan likaså vara praktiskt
alt bankinspektionen fär fortlöpande information från akliebolagsregistret om
vad som däri införes rörande finansbolag. Lagregler härom erfordras ej.
Bankinspektionens
förteckning över finansbolag bör självfallet vara offentlig. Erfordras
därutöver att ändring i förteckningen kungöres, får bestämmelser härom meddelas
i tillämpningsföreskrifter. Särskilda lagregler om rättsverkan i förhållande
till tredje man av vad som anges i förteckningen torde inte behövas.
Lagrådet
föreslär att den förteckning över finansbolag, vilken bankinspektionen som
tillsynsmyndighet under alla omständigheter måste föra, får rättslig betydelse
ur tillsynssynpunkt. Bankinspektionens beslut att införa ett bolag i denna
förteckning bör bilda utgångspunkt för tillsynen och i och med beslut om
bolagets avförande ur förteckningen bör detta upphöra att stå under tillsyn av
inspektionen. Regler av denna innebörd bör intas i denna paragraf. Vidare behövs
en justering i förslagets 9 §.
Särskilt
beaktande fordrar det fall att företag, som bankinspektionen finner fylla de
för finansbolag uppställda villkoren, ej drivs i aktiebolagsform. Det kan då
icke registreras som finansbolag, förrän företaget blivit aktiebolag.
Bankinspektionen har i detta läge icke till förfogande annat maktmedel än alt
enligt 20 § andra stycket förbjuda företaget att driva finansieringsverksamhet.
Inspektionen får tillgripa detta, om företaget ej övergår till att vara
aktiebolag. Normalt bör företaget ges en viss kortare frist för omställningen.
Inspektionen kan visserligen under denna övergångstid ej utöva någon egentlig
tillsyn över företaget, men några större olägenheter torde ej behöva befaras
härav. Skulle allvarligare missförhållanden föreligga, kan inspektionen
ingripa med verksamhetsförbud.
I
och raed att ett bolag förtecknats sora finansbolag, tar bankinspektionens
tillsyn vid. I första hand blir uppgiften att kontrollera att finansbolaget
uppfyller de krav sora enligt lagen ställs på ett sådant bolag. Bolagsordningen
måste vara godtagbar enligt de i 10 § intagna reglerna.
Den
ordning lagrådsremissen avser att skapa kännetecknas av att blott vissa
finansieringsföretag ställs under bankinspektionens kontroll. I konsekvens
härmed skall ett bolag, som ej längre fyller kriterierna att vara finansbolag,
tämligen omgående fritas från tillsyn. Enligt lagrådets förslag sker detta
formellt genom att bolaget avföres ur inspektionens förteckning över
finansbolag.
I
paragrafens tredje stycke enligt lagrådsremissens förslag anges att bolaget
självt får hos tillsynsmyndigheten (dvs. bankinspektionen) ansöka om att bli
avfört som finansbolag ur aktiebolagsregistret. Vem som skall besluta härom
framgår ej av lagen. Enligt lagrådets mening bör det
Prop,
1978/79:170 117
ankomma på bankinspektionen alt besluta om avföring ur
dess förteckning över finansbolag av bolag som ej längre driver verksamhet som
faller in under 24 §§.
Enligt lagrådets mening följer av allmänna
förvaltningsrättsliga principer att bankinspektionen får självmant uppta fråga
om både införande i och avförande ur dess förteckning över finansbolag av bolag
av hithörande slag. Det är ett allmänt intresse att bankinspektionens
särskilda tillsyn omfaltar just de aktiebolag sora verkligen driver sådan
verksamhet som faller in under 24 §§. Lika självklart får anses vara att
initiativ till införande i eller avförande ur förteckningen kan tas också av
det berörda bolaget självt genom en ansökan till inspektionen. Lagrådet anser
därför icke någon lagregel ora hur ärenden av förevarande slag anhängiggöres
behövlig.
Det har redan framhållits att beslut om införande i
förteckningen skall fattas så snart bankinspektionen har fått
tillfyllestgörande underlag för ett sådant beslut. På sararaa sätt bör beslut ora
avförande ur förteckningen meddelas när utredning föreligger om att bolag ej
längre driver verksamhet av sådan art som anges i 24 §§. Det ligger i sakens
natur att rent tillfälliga förändringar i verksamheten hos ett företag som sett
i ett saramanhängande perspektiv fyller förutsätlningarna ej skall utlösa ett
beslut ora avföring ur förteckningen. Likaså bör, om ett bolag meddelats förbud
att fortsatt driva finansieringsverksamhet, bolaget kvarstå i förteckningen
till dess bankinspektionen kunnat kontrollera att förbudet efterkoraraits.
Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att
paragrafen erhåller följande avfattning:
"Företag, för vilket lagen enligt 24 §§ gäller,
skall vara aktiebolag. Sådant bolag kallas finansbolag.
Bankinspektionen inför finansbolag i en av inspektionen
förd förteckning över finansbolag. Orafattas bolag inte längre enligt 24 §§
av lagen skall det av inspektionen avföras ur förteckningen. Intill dess bolaget
har avförts ur förteckningen anses det sora finansbolag."
6 §
Lagrådet:
Enligt 10 kap. 4 § aktiebolagslagen kan den ej vara
revisor i ett aktiebolag som står i låneskuld till bolaget eller har
förpliktelser för vilka aktiebolaget ställt säkerhet. I förevarande paragrafs
andra stycke föreslås alt som jävsgrund skall med låneskuld och annan
förpliktelse till bolaget jämställas förvärv av fordran eller upplåtelse av lös
egendom till nyttjande. På samma sätt skall det i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen
intagna förbudet för aktiebolag att till aktieägare, styrelseledamot,
verkställande direktör i aktiebolag m. fl. lämna penninglån utsträckas till att
avse även
Prop. 1978/79: 170 118
förvärv
av fordran och upplåtelse av nyttjanderätt till lös egendom. I motiven säger
sig departementschefen vara medveten ora att låneförbudet i aktiebolagslagen
kan vara svårt att iaktta i praktiken av aktiebolag som driver
finansieringsverksamhet. Han anser att denna fråga bör övervägas närmare och
förutskickar att den kan komma att omprövas i annat sammanhang. Lagrådet
ifrågasätter om inte regeln i andra stycket förevarande paragraf, som innebär
att låneförbudsreglerna för en grapp aktiebolag utvidgas att omfatta också
vissa andra rättshandlingar, kan undvaras i avvaktan på en sådan omprövning.
Något
egentligt behov av de föreslagna reglerna har inte påvisats och torde knappast
förefinnas. Om behov av inskridande skulle uppkomma ger reglerna om tillsyn
tillräckliga möjligheter till rättelse. Lagrådet vill peka på rätten för
bankinspektionen att förordna revisor enligt 13 § och att göra erinringar
enligt 18 §. De föreslagna bestämraelserna kan snarare leda till onödigt
krångel. Lagrådet vill erinra ora regeln i 35 § la mom. sjätte stycket
kommunalskattelagen, enligt vilket stadgande vjd lån som lämnats i strid med
bestämmelserna i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen lånebeloppet anses utgöra intäkt
av tillfällig förvärvsverksamhet för låntagaren. Denna bestämmelse torde komma
att vålla betydande svårigheter vid taxering av person som förhyrt lös egendom,
t. ex. en bil, av elt finansbolag. Frågan blir då hur nyttjanderätten skall
värderas vid inkomsttaxeringen.
Lagrådet
förordar att andra stycket utgår.
7
§
Martenius
och Petrén:
I
paragrafens första stycke föreskrivs att finansbolag skall ha eget kapital
till visst lägsta belopp. Enligt andra stycket bemyndigas regeringen eller
myndighet som regeringen bestämraer att raeddela föreskrifter om kapitalkravet.
I tredje stycket föreskrivs slutligen att finansbolags bolagsordning skall
innehålla bestämmelser ora sådant kapitalkrav som avses i paragrafen. Fråga är
om regeringsformen (RF) medger att riksdagen delegerar sådan normgivningsbefogenhet
som här avses till regeringen. Avgörande är därvid om ämnet ligger inom det s.
k. obligatoriska lagområde som anges i 8 kap. 2 § RF eller om det tillhör det
lagområde som anges i 8 kap. 3 § RF. Delegation av normgivningsraakt från riksdagen
till regeringen är enligt 8 kap. 7 § RF tillåten endast inora det senare
området.
Den
tämligen noggranna reglering av normgivningsmakten, som finns i 8 kap. RF,
saknade i stort sett motsvarighet i 1809 års RF. Vid tillkomsten av gällande
RF uppfattades det sora en viktig uppgift att dra upp klara linjer för de olika
statsorganens befogenheter sora norragivare. Vid grundlagens utarbetande
utgick man från huvudprincipen att
Prop, 1978/79:170 119
befogenheten
att stifta lag skulle ankomma på riksdagen ensam. Vid sidan därav skulle en
viss förordningsmakt tilläggas regeringen. Huvudlinjerna för gränsdragningen
mellan riksdagens och regeringens kompetens lades fast i RF, som dock
samtidigt öppnade möjlighet till en betydande flexibilitet, vilket av
praktiska skäl är nödvändigt, bl. a. genom delegation av norragivningsmakt inora
vissa lagområden.
Enligt 8 kap. 2 § första
stycket RF skall föreskrifter om enskildas personliga ställning samt ora deras
personliga och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag. Med
beskrivningen åsyftas enligt vad som torde kunna utläsas ur förarbetena till
grundlagen att täcka i huvudsak samma område som omfattades av begreppet allmän
civillag i 1809 års RF. Lagområdet enligt 8 kap. 3 § första stycket RF omfattar
föreskrifter om förhållandet raellan enskilda och det allraänna, som gäller
åligganden för enskilda eller i övrigl avser ingrepp i enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden.
Det
obligatoriska lagorarådet enligt 8 kap. 2 § RF karaktäriseras av alt inom detta
område riksdagen är förbjuden att i annan form än genom grandlagstiftning avhända
sig sin norragivningsmakt (prop. 1973: 90 s. 205). Under remissbehandlingen av grundlagbcredningens
förslag till ny RF framfördes tanken alt uppge skiljelinjen mellan civilrättslig
och offentligrätlslig lagstiftning, enär denna uppdelning inte framstod sora
särskilt meningsfylld i ett modernt välfärdssamhälle. Departementschefen tog
emellertid uttryckligen avstånd härifrån av det skälet att detla förslag skulle
komma att innebära ett brott mot en av de grundläggande principerna bakom
fördelningen av normgivningskompe-tensen mellan de två högsla statsorganen.
Departementschefen var i enlighet därmed inte beredd att acceptera den
delegation av lagstiftningsmakt inom civilrättsområdet, som skulle ha blivit
en följd av förslaget. Se härom prop. 1973: 90 s. 311. Grandlagstiftaren har
sålunda fäst vikt vid upprätthållandet av ett obligatoriskt lagområde för civilrätlsliga
ämnen. Gränsdragningen kring detta lagområde blir därmed en väsentlig angelägenhet
i det praktiska lagstiftningsarbetet.
Lagområdet
enligt 8 kap. 2 § första stycket RF omfattar som nämnts dels föreskrifter om
enskildas personliga ställning, dels föreskrifter ora deras personliga och
ekonomiska förhållanden inbördes. Man äger utgå från att ordet
"enskilda" i denna paragraf liksom på andra ställen i RF (8 kap. 3 §,
11 kap. 3 §) användes såsom motsats till "det allmänna" och att det
sålunda avser såväl enskilda fysiska som enskilda juridiska personer. När i
paragrafens andra stycke 3 som exempel på föreskrifter enligt första stycket
anges föreskrifter om bolag, föreningar, samfälligheler och stiftelser, åsyftas
därraed uppenbarligen de regler, sora bildar underlaget för tillvaron av olika
juridiska personer, dvs. regler ora deras "personliga ställning".
Grundlagberedningen berörde dessa regler i annat sammanhang (SOU 1972: 15 s.
157). Den framhöll därvid att de form-
Prop. 1978/79:170 120
krav
som ställs upp för skilda typer av föreningar i lagarna om ekonomiska
föreningar, om aktiebolag osv. inte är begränsningar av förenings-rätlen, ulan
har lill uppgift att ange de rättsliga ramarna för den som vill begagna dessa
juridiska konstraktioner. Departementschefen biträdde i prop. 1975/76: 209 (s.
112113) denna mening och erinrade om att denna lagsliftning till viss del är
av civilrättslig natur.
En
juridisk person kan lill följd av sakens natur blott finnas till på grund av
regler som ingår i rättssystemet. Bestämmelserna om hur en juridisk person
tillskapas, om vilka grundläggande anspråk som det allmänna ställer på
personens utformning för att den skall få verka och om när och hur den skall
upplösas eller eljest upphöra utgör alla föreskrifter om den personliga
ställningen. Den omständigheten att det allmänna kan ingripa med olika
offentligrättsliga sanktioner mot den juridiska person som inte följer de för
dess bestånd givna reglerna ändrar inte något härvidlag. Det allmänna som
genom sina normer möjliggjort den juridiska personens tillblivelse måste också
i vissa lägen kunna åstadkomma den juridiska personens avveckling och
upphörande. Om sålunda vissa föreskrifter om juridiska personer med
nödvändighet måste tillhöra det obligatoriska lagområdet enligt 8 kap. 2 § RF,
är lika klart att andra föreskrifter om juridiska personer reglerar dessas
förhållande till det allmänna och därmed ingår i det lagområde, som beskrivs i
8 kap. 3 § RF. I den mån dylik föreskrift gäller näringsverksamhet, kan den då
jämlikt 8 kap. 7 § RF meddelas av regeringen efter delegation av riksdagen.
Till
det obligatoriska lagområdel hör otvetydigt bl. a. regler om bildande och
upplösning av bolag, om beslutsfattande i bolag, om förat-sällningarna för
bolags behörighet att uppträda som självständigt rättssubjekt samt ora de i
bolaget deltagande personernas rättigheter och skyldigheter inbördes, mot
bolaget och mot tredje man. Till skydd för delägare i bolag och andra som
träder i förbindelse med bolag finns i den bolagsrättsliga lagstiftningen en
rad bestämmelser med syfte att garantera att bolag har ett visst eget kapital.
Som exempel på sådana bestämmelser kan nämnas reglerna i aktiebolagslagen
(1975: 1385) om aktiekapitalets storiek och inbetalning av aktiekapital, vilka
måste vara uppfyllda för att bolaget skall kunna registreras och vinna
rättskapacitet (2 kap. 9 och 13 §§), samt reglerna om skyldighet för aktiebolag
att träda i likvidation när aktiekapitalet till viss del har gått förlorat (13
kap. 2 §).
De
här berörda reglerna i aktiebolagslagen om aktiebolag är uppenbarligen av den
art att de måste anses vara av konstitutiv natur för ett aktiebolag. De utgör raed
andra ord föreskrifter om bolag och ej föreskrifter om förhållandet mellan
enskilda och det allmänna av det slag som anges i 8 kap. 3 § RF. I enlighet
härmed faller de in under bestämmelserna i 8 kap. 2 § RF. Regeringen kan
sålunda i dessa ämnen ej
Prop,
1978/79:170 12i
även om fråga är om näringsverksamhet i lag bemyndigas
att meddela föreskrifter genom förordning.
Beträffande juridiska personer som är verksamma inom
kreditväsendet finns utöver allmänna föreskrifter om kapital särskilda regler
om skyldighet för den juridiska personen alt till skydd för olika intressenter,
t. ex. insättarna, ha ett eget kapital till visst lägsta belopp. Sådana kapitaltäckningsregler
finns för bankaktiebolag i 57 § lagen (1955: 183) om bankrörelse, för
sparbanker i 26 § lagen (1955: 416) om sparbanker och för centralkassa jämte
anslutna jordbrukskassor i 34 § lagen (1956: 216) om joidbrukskasserörelsen.
Underlåtenhet att iaktta dessa regler kan liksom andra lagöverträdelser i
sista hand leda till upplösning av den juridiska personen. Beträffande
bankaktiebolag kan sålunda oktrojen förklaras förverkad enligt 153 § lagen om
bankrörelse, vilket i sin tur medför likvidationsskyldighet enligt 119 §,
sparbank kan förklaras skola träda i likvidation enligt 81 § lagen om
sparbanker och för kreditkassa kan godkännande återkallas enligt 75 § lagen om
jordbrukskasserörelsen med likvidationsskyldighet enligt 58 § som följd.
De angivna föreskrifterna om kapitaltäckning för vissa
juridiska personer inom kreditväsendet är utformade på ett sådant sätt, att de
måste anses utgöra en integrerande del av de béstäramelser, som är av konstitutiv
natur för dessa juridiska personer. När en sådan juridisk person icke längre fyller
dessa krav skall, om rättelse icke sker, ett avvecklingsförfarande inledas som
syftar till personens upphörande. Saken kan också uttryckas så att en juridisk
person icke kan existera som ett bankaktiebolag, en sparbank eller en
kreditkassa, om den icke fyller de i respektive lagar föreskrivna kraven
rörande kapitaltäckning. Föreskrifterna om kapitaltäckning, sådana de
utformats i de angivna lagarna, måste därför på samma sätt som de förut angivna
i aktiebolagslagen upptagna för ett aktiebolag gällande konstitutiva
föreskrifterna anses vara av sådan art alt de tillhör det obligatoriska
lagområdet enligt 8 kap. 2 § RF. Dessa regler är också nu intagna i lag. Det
har hittills icke heller ifrågasatts annat än att dessa regler skall vara
fastlagda i lag. Då grundlagstiftaren utstakat ett obligatoriskt lagområde, har
ändamålet därmed, som inledningsvis anförts, just varit att nå denna effekt.
Enligt vår rättsordning bör icke en bank, en sparbank eller en kreditkassa löpa
risk att en grundläggande förutsättning för dess fortsatta existens som
juridisk person ändras genom i administrativ ordning utfärdade föreskrifter.
Den i förevarande sammanhang aktuella frågan är om kapitaltäckningsreglema
för de tilltänkta finansbolagen är av principiellt annat slag än de ovan
berörda reglerna för vissa slag av juridiska personer inom kreditväsendet.
Klart är att finansbolagen avses skola inta en något annorlunda ställning än
ett bankaktiebolag, en sparbank eller en kredit-' kassa. Finansbolagen bygger
nämligen sin särskilda status icke på till-
Prop. 1978/79:170 122
ståndsbeslut
utan på regler sora innebär att företag under bestämda i lagen angivna
förutsättningar övergår till att bli finansbolag. Vidare är finansbolag alltid
aktiebolag och för finansbolag skall enligt 6 § gälla vad sora är föreskrivet
om aktiebolag i allmänhet, om annat ej följer av lagen om finansbolag. Sin
särskilda ställning som finansbolag erhåller aktiebolaget därför att det driver
finansieringsverksamhet av viss art eller omfattning. Ett finansbolag föratsätts
emellertid skola registreras som sådant. Genom denna förvaltningsakt måste
finansbolaget, oaktat att det bibehåller sin allmänna karaktär av aktiebolag,
anses få ställning av särskild juridisk person.
Till
skillnad från vad som gäller beträffande banker, sparbanker och kreditkassor
leder ett åsidosättande av kapitaltäckningsregeln enligt lagförslaget
visserligen icke till att finansbolaget måste likvideras. I stället förlorar
bolaget sin ställning som finansbolag. Enligt 17 § förslaget medför det
förhållandet att finansbolag driver verksamhet i strid med lagen och
bolagsordningen med dessas kapitaltäckningsbestämmelser till atl, om rättelse
ej sker, bolaget kan förbjudas driva finansieringsverksamhet. I och med att
bolaget upphör härmed skall bolaget enligt 5 § avföras som finansbolag. Det är
sålunda inte möjligt att vara finansbolag i vart fall icke på sikt utan att
iaktta finansbolagslagens och bolagsordningens kapitaltäckningskrav. Reglerna
härom har därför samma funktion beträffande finansbolag som molsvarande
föreskrifter har för banker, sparbanker och kreditkassor enligt för dem
gällande lagstiftning. Den omständigheten att ett tidigare finansbolag i olikhet
med t. ex. ett bankaktiebolag kan fortsätta som ett vanligt aktiebolag saknar
avgörande betydelse vid det förhållandet att underlåtenhet atl iaktta kapitaltäckningsreglema
leder till att företagets ställning som finansbolag upphör.
På
grund av vad sålunda anförts måste enligt vår mening de i den här förevarande
paragrafen upptagna kapitaltäckningsreglema för finansbolag anses vara av den
art att de på samma sätt som anförts beträffande de i det föregående angivna
kapitaltäckningsreglema för vissa juridiska personer inom kreditväsendet
utgör en integrerande del av de bestämmelser som är av konstitutiv natur för
ett finansbolag.
I
paragrafens tredje stycke sägs såsom förut anförts att finansbolags bolagsordning
skall innehålla bestämmelse om kapitaltäckningskravet. Därmed införlivas
föreskrifterna härom i det konstitutiva aktstycke som bolagsordningen utgör för
varje finansbolag och bestämmelsens karaktär av föreskrift rörande
finansbolags "personliga ställning" blir därmed än mera markerad. Här
bör också lagförslagets disposition observeras. Kapitaltäckningsreglema har
nämligen införts i det avsnitt av lagen, som under rubriken
"Finansbolag" innehåller de grundläggande reglerna för detta
särskilda slag av aktiebolag, omedelbart efter 6 § med dess allmänna hänvisning
till aktiebolagslagen.
Prop. 1978/79:170 123
Självfallet
kan det syfte som de föreslagna reglerna om kapitaltäckning avses skola främja
tillgodoses genom andra regler än sådana som är att anse såsom konstitutiva för
finansbolaget. De kan t. ex. ges den formen att det allmänna för att
säkerställa att finansbolagen har ur allmän synpunkt erforderlig finansiell
stabilitet ålägger dessa företag vissa förpliktelser vilkas iakttagande säkras
genom sanktioner som inte riktar sig mot den juridiska personens existens.
Sådana bestämmelser komraer då att falla under 8 kap. 3 § RF och delegation
till regeringen enligt 7 § samma kapitel blir tillåtlig eftersom fråga är om
näringsverksamhet.
Vid en bedömning av
spörsmålet om de här ifrågavarande kapitaltäckningsreglema är av den art att 8
kap. 2 § RF är tillämplig på dera eller om de har den karaktären att de faller
in under föreskrifterna i samma kapitels 3 § och delegation till regeringen
sålunda kan komma ifråga enligt 7 § i samma kapitel bör enligt vår mening också
den synpunkten beaktas att kapitaltäckningsregler beträffande olika juridiska
personer, om reglerna är av likartad konstruktion, helst bör också
stats-rättsligt bedömas hkartat. Härigenom befrämjas stabiliteten i grundlagstillämpningen.
Vidare kan sägas att, när man som här är fallet rör sig i det obligatoriska lagorarådets
utmärker, försiktigheten synes bjuda att man vid gränsdragningen värnar om det
obligatoriska området.
Slutligen
kan anmärkas att det under de inledande förarbetena till lagförslaget icke fömtsatts
annat än att kapitaltäckningskravet skulle i sak beskrivas i lagen; se såväl SOU
1977: 97 s. 9-10, 152-153 och 160 som sammanställningen över remissyttrandena i
lagrådsremissen. Tanken på en delegationsregel har framkommit i ett relativt
sent skede av lagstiftningsärendet och har närmast föranletts av att man icke
velat redan nu lägga fast några bestämda regler i ämnet. Genom delegation av beslutanderätten
till regeringen eller annan myndighet har man velat skaffa sig råd ram härmed.
Vid
ett samlat övervägande av frågeställningen om föreskrifterna i 8 kap. 2 § eller
8 kap. 3 § RF är att tillämpa på den här förevarande ka-pitaltäckningsföreskriften
synes oss vad som i det föregående anförts ge vid handen att den med hänsyn
till sin utformning raåste anses ha konstitutiv betydelse för ett finansbolags
fortlevnad som sådant bolag. Därmed blir regeln en föreskrift om ett
finansbolags "personliga ställning" och får anses vara av den natur
att den omfattas av föreskrifterna i 8 kap. 2 § RF. Delegation till regeringen
enligt 7 § i sararaa kapitel är då icke möjlig. Den på en motsatt uppfattning
grundade föreskriften i den här föreslagna paragrafens andra stycke bör enligt
vår mening därför utgå.
En
för finansbolagen gällande kapitalläckningsregel bör om möjligt avfattas på det
mera fullständiga sätt som skett ifråga ora de förut berörda juridiska
personerna inom kreditväsendet. Regeln kan eljest bli svår att tillämpa. Befinnes
det emellertid icke vara görligt att åtminstone för närvarande ge den ett
sådant mera fullständigt innehåll,
Prop, 1978/79: 170 124
lorde
den i paragrafens första stycke föreslagna mera allmänt avfattade föreskriften
till nöds kunna godtagas, åtminstone tills vidare i avbidan på en mera utförlig
reglering. Regeln får föratsättas skola innebära krav utöver vad bestämmelserna
i aktiebolagslagen säger om aktiebolags skyldighet att ha visst kapital.
Tolkningen av regeln i det enskilda fallet blir en fråga mellan
bankinspektionen (efter besvär regeringen) och det enskilda finansbolaget, I
sista hand får meningsskiljaktigheter lösas vid domstol i skadeståndsmål mellan
finansbolaget och staten.
Det
kunde ifrågasättas att regeringen skulle äga att med stöd av 8 kap, 13 § första
stycket 1 RF beslula om beräkningsgrunder för kapitalkravet genom föreskrift om
verkställighet av lag, I och med att föreskriften i ärendet hänförts till det
obligatoriska lagområdet i 8 kap. 2 §, får det emellertid anses uteslutet att i
ett fall som det förevarande bygga ut den civilrättsliga lagregeln med
administrativa verkställighetsföreskrifter.
Petrén
tillägger:
En
likartad delegationsbestämraelse som den här ifrågavarande i 18 § i etl lill
lagrådet remitterat förslag till fondkommissionslag föranledde icke någon
anmärkning från min sida i ett av lagrådet den 29 maj 1978 avgivet yttrande
över nämnda lagförslag. Orsaken härtill är att frågan om delegationsregelns
grundlagsenlighet icke uppmärksammades vid denna lagrådsgranskning.
Sven
Nyman och Knutsson:
I
fråga om många typer av näringsverksamhet ställs i lagstiftningen upp allehanda
villkor för att verksamheten skall få bedrivas. Underlåtenhet att uppfylla
sådana villkor kan leda till att erforderligt tillstånd att driva verksamheten
dras in eller atl myndighet meddelar förbud mot fortsatt verksamhet. Det torde inle
råda något tvivel om att föreskrifter av sådant slag normalt är att hänföra
till den offentligrättsliga normgivning som avses i 8 kap. 3 § RF.
Bedömningen
kompliceras emellertid när det gäller verksamhet som är förbehållen speciella
slag av juridiska personer, vilka inte får driva verksamhet av annan typ. Detta
är fallet exempelvis med bank- och försäkringsverksamhet. Underlåtenhet att
rätta sig efter de föreskrifter som gäller för verksamheten kan då raedföra
inte bara alt denna måste upphöra utan också att den juridiska personen måste
upplösas. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om inte denna typ av föreskrifter
bör anses röra enskilds personliga ställning och därmed omfattas av 8 kap. 2 §
RF. Med en sådan tolkning skulle möjligheterna att reglera näringsverksara-het
genom regeringsförordningar vara i hög grad begränsade, om verksamheten skall
drivas av speciella juridiska personer. Sådana regler skulle då inte kunna
upprätthållas genom hot om indragning av tillstånd att driva verksamheten.
Prop,
1978/79:170 125
Flera av de lagar som nu gäller rörande särskilda typer av
juridiska personer innehåller bestämmelser, som med här antydda tolkning av RF
skulle få anses strida mot gällande regler om normgivningsmakten, låt vara att
de såsom tillkomna före nya RF behåller sin giltighet på grund av
övergångsbestämmelser. Som exempel på regler av detta slag kan nämnas 81 §
sjätte styckel lagen (1955: 416) ora sparbanker, sora innebär att sparbanks
underlåtenhet att rätta sig efter annan författning än lag kan leda till
sparbankens likvidation, samt de föreskrifter av liknande innebörd som finns i
71 § lagen (1972: 262) om understödsföreningar och 75 § lagen (1973: 370) om
arbetslöshetsförsäkring.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är den ordning som
gäller på trafikförsäkringsorarådel. Den enligt nya RF antagna trafikskadelagen
(1975: 1410) föreskriver i 7 §, att regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer meddelar närmare föreskrifter ora trafikförsäkringsanstalts
verksamhet enligt lagen, I motiven till denna paragraf anfördes att vissa
frågor som dittills hade behandlats i lag lämpligen kunde regleras i
administrativ ordning. Härvid hänvisades bl. a. till den äldre lagens beslämmelser
ora förutsättningarna för återkallelse av tillstånd att meddela trafikförsäkring
(prop. 1975/76: 15 s. 110), Den av regeringen utfärdade
trafikförsäkringsförordningen (1976: 359) innehåller bestämraelser bl, a, ora
premiesättningen vid trafikförsäkring och om skyldighet att redovisa
regleringsfond för sådan försäkring. Om trafikförsäkringsanstalt inte fullgör
sina åligganden enligt lagen eller förordningen, kan regeringen förelägga
anstalten att vidta rättelse eller återkalla dess tillstånd att meddela
trafikförsäkring. Av 135 och 233 §§ lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
följer att försäkringsbolag skall träda i likvidation om dess tillstånd alt
driva försäkringsverksamhet återkallas.
Den här förut berörda grundlagstolkningen synes leda till
att de nämnda i trafikförsäkringsförordningen reglerade frågorna skall hänföras
under 8 kap. 2 § RF. Frågan ora grundlagsenligheten av 7 § trafikskadelagen
diskuterades såvitt fraragår av motiven inte vid lagens tillkomst. Däremot
ifrågasatte lagrådet vid sin granskning av lagförslaget om en bestämmelse i 1 §
var förenlig med 8 kap. RF. I detta sammanhang anförde lagrådet att trafikskadelagen
avsåg ett ämne som torde vara att hänföra till det i 8 kap. 2 § RF angivna lagorarådet
och att därför delegation av normgivningskompetens inte var tillåten (prop.
1975/76: 15 s. 252), Att något särskilt påpekande inte gjorts vid 7 § måste
bero på att denna regel antingen bedömdes ligga helt utanför området för 8 kap,
2 § RF eller ansågs avse blott sådana verkställighetsföreskrifter som regeringen
får besluta med stöd av 8 kap, 13 §, Enligt motiven till RF får verkställighetsföreskrift
meddelas endast om den lagbestämmelse som föreskriften skall komplettera är så
detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom
föreskriften (prop. 1973: 90 s, 211), Mot bakgrand av detta, av lagrådet i
yttrandet över trafikskadelagen återgivna, ut-
Prop. 1978/79:170 126
talande
förefaller det mindre troligt all 7 § trafikskadelagen har betraktats som en
i och för sig överflödig erinran om regeringens befogenhet att meddela verksiällighetsföreskrifter
(jfr dock Nordenson, Trafikskadeersättning, s, 110). Det synes ligga närmare
till hands att se bestämmelsen som ett bemyndigande med stöd av 8 kap, 7 § RF
för regeringen att meddela föreskrifter av sådant slag som avses i 8 kap, 3 §.
Sammanfattningsvis
synes goda skäl tala för att sådan särskild reglering av viss
näringsverksamhet som det här är fråga om bör hänföras till det i 8 kap, 3 § RF
beskrivna lagområdet, även om regleringen innebär att överträdelse i sista hand
kan leda till att juridisk person som driver verksamheten blir tvångsvis
upplöst. Denna fråga ställs emellertid inte på sin spels i det nu aktuella
lagstiftningsärendet. Ett finansbolag är nämligen enligt vår mening inte en
juridisk person av särskilt slag utan ett vanligt aktiebolag, som driver visst
slag av näringsverksamhet. Att bolaget har getts en särskild benämning får
anses bero på framställningstekniska hänsyn och bör i och för sig inte föranleda
någon annan bedömning.
Den
sakliga innebörden av finansbolagslagens regler om kapitaltäckning är att
bolag, som önskar driva finansieringsverksamhet, till kundernas skydd åläggs
att uppfylla vissa villkor i fråga om kapitaltäckningen. Den påföljd som kan
inträda om bolaget inte uppfyller dessa villkor är att bolaget förbjuds att
fortsätta med finansieringsverksamheten. Bolagets fortbestånd påverkas däremot
inte, utan det kan fortsättningsvis driva verksamhet av annat slag. Inte heller
inverkar överträdelsen på bolagets förpliktelser mot tredje man eller på
delägarnas eller bolagsledningens ansvar för bolagets åtaganden. Med hänsyn
härtill anser vi att de föreslagna reglerna är att hänföra till sådan för
enskild betungande offentligrättslig reglering sora avses i 8 kap. 3 § RF.
Det
hittills sagda har i första hand tagit sikte på reglerna om skyldighet för
finansbolag att ha viss kapitaltäckning. Förslaget innehåller emellertid också
i tredje stycket en föreskrift om att finansbolags bolagsordning skall uppta
bestämmelse om kapitalkravet. Någon sådan föreskrift ingår inte i motsvarande kapitalläckningsregel
i 18 § i det genom prop, 1978/79; 9 framlagda förslaget till fondkommissionslag.
Med hänsyn till den omgång som är förenad med beslut om ändring i bolagsordning
kan ifrågasättas om detta är en lämplig ordning. Bibehålls regeln uppkommer
emellertid frågan om regeringen enligt RF kan bemyndigas att meddela
föreskrifter ora innehållet i aktiebolags bolagsordning. Formuleringen av 9
kap, 14 § andra stycket aktiebolagslagen, där det föratsätts att viss
bestämmelse kan ha intagits i bolagsordning på grand av annan författning än
lag, synes utgå från att så är fallet. Denna bestämmelse, som direkt raotsvarar
en regel i den tidigare gällande lagen om aktiebolag, torde emellertid ha
utformats utan särskilt beaktande av normgivningsreglerna i RF.
Prop,
1978/79:170 127
Enligt vår mening bör även det nu berörda spörsmålet
bedömas med hänsyn till den sakliga innebörden av föreskriften. Denna är att
ett aktiebolag för att få driva sådan finansieringsverksamhet som avses i
lagen måste ha vissa särskilda beslämmelser i sin bolagsordning utöver vad som
gäller enligt aktiebolagslagen, och avsaknaden av sådana bestämmelser medför
endast att bolaget kan förbjudas att driva verksamhet av åsyftat slag. En
lagregel av denna innebörd är enligt vår mening att hänföra under 8 kap. 3 §
RF.
I detta sammanhang kan pekas på de föreskrifter rörande
auktoriserade och godkända revisionsbolag som regeringen har utfärdat med stöd
av lagen (1975: 86) med bemyndigande att meddela föreskrifter ora auktorisation
och godkännande av revisor. Föreskrifterna har upptagits i förordningen (1973:
221) ora auktorisation och godkännande av revisorer (omtryckt 1976: 825) och
innebär bl, a, att aktiebolag för att kunna auktoriseras eller godkännas som
revisionsbolag skall ha bestämmelser av visst innehåll i sin bolagsordning (18
§ andra stycket och 19 § andra stycket) samt att auktorisation eller
godkännande skall upphävas om dessa villkor inte längre är uppfyllda (24 §),
Dessa regler bygger på ett utredningsförslag, sora redovisades för riksdagen i prop,
1975: 103 med förslag till ny aktiebolagslag m. m, I propositionen föreslogs
att auktoriserat eller godkänt revisionsbolag skulle kunna utses till revisor
i aktiebolag. Vidare framhölls (s. 242) att det, om riksdagen godtog principen
att bolag skulle kunna utses till revisor, skulle ankomma på regeringen att
meddela närmare föreskrifter för sådana bolags verksamhet.
På grund av det nu anförda, och då regleringen avser
näringsverksamhet, anser vi att bemyndigandet i andra stycket i det
remitterade lagförslaget är förenligt med 8 kap. 7 § RF. Förslaget föranleder
därför i denna del inte någon erinran från vår sida.
9 § Lagrådet:
Denna paragraf innehåller en generell regel om
bankinspektionens tillsyn. Enligt den av lagrådet vid 5 § föreslagna ordningen
skall tillsynen avse finansbolag som är upptaget i den hos bankinspektionen
förda förteckningen över sådana bolag. Paragrafen bör omformuleras i enlighet
härmed.
Enligt lagrådets förslag får tillsynsåtgärd enhgt 1018 §§
vidtas beträffande ett bolag så snart detta blivit infört i den nämnda förteckningen.
Det kan stundom föreligga svårigheter att avgöra hura det skall förfaras med
åtgärder som påbörjats före företagets avförande ur registret men som icke
hunnit slutföras dessförinnan. Att inspektionen efter det att tillsynen
upphört icke kan fullfölja åtgärd t. ex, enligt 16 § är uppenbart. Ett vhesföreläggande
enligt nämnda paragraf
Prop.
1978/79:170 128
att inkomma raed viss handling raåste exempelvis anses
förfallet. Likaså förfaller ett revisorsförordnande enligt 13 § i och med att
bolaget icke längre står under tillsyn, liksom undersökning enligt 12 § får
avbrytas. Däremot synes ett föreläggande enligt 17 § första stycket atl rätta
ett lagslridigt beslut bestå, om föreläggandet meddelats medan bolaget ännu
stod under tillsyn. Något nytt sådant föreläggande kan dock knappast meddelas
efter del atl tillsynen upphört.
Lagrådet har icke funnit möjligt att uppställa någon
lagregel om de nu berörda frågorna om avvecklingen av tillsynen när denna
upphör beträffande etl företag som fortsätter sin finansieringsverksamhet. Det
får överlämnas åt rättspraxis att lösa uppkommande frågor. Lagrådet föreslär
att paragrafen får följande lydelse: '"Finansbolag, som är upptaget i den
i 5 § andra stycket angivna förteckningen, slår under tillsyn av
bankinspektionen."
10 § Lagrådet:
Av vad lagrådet anfört vid 5 § följer att enligt lagrådets
förslag bankinspektionen, så snart den funnit ett granskat företag vara
finansbolag och infört det i förteckningen över sådana bolag, skall uppta
frågan om förelagets bolagsordning kan godkännas.
Bestämmelse om skyldighet för finansbolag atl till
bankinspektionen ge in bolagsordningen eller beslut om ändring av denna synes
ej erfordras i lag. Bolag som ansöker om att bli finansbolag torde självmant
ge in dessa handlingar. Bankinspektionen å sin sida kan vid behov infordra
handlingarna enligt 16 § 4 eller 20 § första styckel. Skulle beslämmelser i
förevarande hänseende likväl fordras kan de intas i lill-lämpningsföreskrifter.
Tredje meningen i första stycket av förevarande paragraf bör därför ulgå.
Enligt andra stycket får bankinspektionen vägra att
godkänna bolagsordning bl. a. om denna strider mot lag eller annan författning.
Patent-och registreringsverket har emellertid vid registrering av aktiebolag
att granska att bolagsordningen till sitt innehåll överensstämraer med lag och
annan författning (18 kap. 4 § aktiebolagslagen). Det bör inte ankomma på
bankinspektionen att göra en förnyad kontroll, utan dess granskning i detta
hänseende bör begränsas till bolagsordningens förenlighet med lagen om
finansbolag och de författningsbestämmelser i övrigt som särskilt rör sådana
bolag. Motsvarande bör gälla vid ändring av bolagsordning. Om bolagsordning
saknar bestämmelse som avses i 7 § tredje stycket strider den mot förevarande
lag. Detta hinder mot godkännande behöver därför inte särskilt nämnas.
Bestämmelsen i andra stycket bör utformas så att det klart
framgår alt bankinspektionens prövning är en legalitetsprövning.
Prop, 1978/79:170 129
Om
bankinspektionen vägrar godkänna bolagsordning bör finansbolaget underrättas
om orsaken härtill och beredas möjlighet att inom viss tid bringa
bolagsordningen i godtagbart skick. Görs ej sådan ändring bör bankinspektionen
såsom föreslås i 17 § tredje stycket i förslaget kunna förbjuda bolaget att
driva finansieringsverksamhet. Reglerna härom bör utformas i enlighet med vad
lagrådet föreslår vid 17 § och upptas i ett nytt tredje stycke i förevarande
paragraf, varvid regeln i 17 § tredje stycket i det remitterade förslaget
utgår.
Under
hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att paragrafen ges följande
lydelse:
"Finansbolags
bolagsordning skall godkännas av bankinspektionen. Detsamma gäller ändring av
bolagsordningen.
Godkännande
enligt första stycket skall vägras om bolagsordningen strider mot denna lag
eller annan författning, som reglerar finansbolags verksamhet, eller om den
annars innehåller sådan bestämmelse eller har sådan brist att en sund
utveckling av bolagets finansieringsverksamhet kan äventyras.
Vägras
godkännande enligt första stycket skall bankinspektionen bereda bolaget skälig
tid att ändra bolagsordningen. Görs ej ändring sora leder till godkännande,
får bankinspektionen förbjuda bolaget att driva finansieringsverksarahet som
avses i 24 §§."
17
§ Lagrådet:
Enligt
andra och tredje styckena i det remitterade förslaget kan bankinspektionen förbjuda
finansbolag att driva finansieringsverksarahet. Med hänsyn till de vittgående
konsekvenser ett förbud får bl. a. för finansbolagets kunder bör åtgärden
uppenbarligen inte tillgripas förrän det står klart att rättelse inte kan
uppnås på annat sätt. I praktiken torde förbudsregeln framför allt komma att
verka sora ett påtryckningsraedel för att förmå bolaget att vidta de åtgärder
som bankinspektionen påfordrar. Ett bolag som drabbas av ett förbud att driva
finansieringsverksamhet måste antingen överlåta verksamheten till annan eller
helt avveckla denna.
Ett
förbud skall enligt 22 § i princip leda till omedelbar efterrättelse. Av vad
nyss sagts följer att förbud i allraänhet ej kan gälla från beslutets dag. Ett
beslut om förbud måste därför innehålla icke bara själva förbudet utan
därutöver uppgift om den tidpunkt, från vilken det skall gälla. Hur lång
tidsfristen skall göras beror av olika omständigheter. Är fråga om en stor
verksamhet, som skall avvecklas, kan en relativt lång tidsfrist bli nödvändig.
Förbud får antas skola gälla för det aktiebolag som drabbas därav tills vidare,
dvs. för all framtid, om bankinspektionen ej upphäver det eller från början
tidsbegränsar det.
9
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 170
Prop. 1978/79:170 130
Enligt
paragrafens formulering skall ett förbud gälla all finansieringsverksamhet,
som avses raed den i 1 § intagna definitionen. Även ora såsom lagrådet föreslår
definitionen göres mindre vid, kommer i allt fall förbudet att gälla även sådan
finansieringsverksamhet som på grund av sin begränsade omfattning eller
särskilda art ligger utanför lagens tillämpningsområde. Det synes icke påkallat
att förbudet såsom sanktion enligt lagen skall avse också sådan finansieringsverksamhet
som enligt den avgränsning varpå lagen bygger står öppen för envar. Ett sådant
förbud att driva en verksarahet som i övrigt är oreglerad och fri för alla
andra än den förbudet drabbat synes också svårt att upprätthålla i praktiken. Överhuvud
måste beaktas att förbudet är lätt att kringgå genom att intressenterna i det
bolag mot vilket förbudet riktats bildar ett nytt bolag, som då får full
frihet att driva finansieringsverksamhet utanför lagens tillämpningsområde. På
anförda skäl föreslår lagrådet att förbudet i paragrafens andra stycke utforraas
sora ett förbud att driva finansieringsverksarahet som avses i 24 §§.
Beaktas
vad lagrådet anfört vid 10 §, skall tredje stycket utgå. Enligt vad som anföres
i lagrådsremissen beträffande tillsynen skall finansbolagen tills vidare
alltjämt omfattas av lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
(avtalsvillkorslagen). I enlighet därmed föreslås i lagrådsremissen en ändring
i 2 § nämnda lag. Bankinspektionen tankes enligt remissförslaget övervaka att
finansbolagen inte i sin verksamhet använder sig av oskäliga avtalsvillkor och bedömes
kunna få till stånd rättelse inom ramen för sin tillsyn över finansbolagen. I
den mån det finns anledning att ingripa mot finansbolag med hjälp av de
särskilda medel som avtalsvillkorslagen erbjuder förklaras bankinspektionen
och KO böra samverka för att få rättelse, i sista hand genom att KO för talan
hos marknadsdomstolen.
Den
sålunda föreslagna ordningen aktualiserar frågan om bankinspektionen kan
ingripa med stöd av förevarande paragraf mot ett finansbolag som tillämpar
oskäliga avtalsvillkor mot konsumenter. Ingripande enligt paragrafen kan ske
bl. a. om finansbolag har fattat beslut eller driver verksamhet i strid mot
författning som reglerar sådant bolags verksamhet. Avtalsvillkorslagen blir med
lagrådsremissens förslag att hänföra till sådan författning. Enligt denna lag
kan marknadsdomstolen vid vite förbjuda näringsidkare som har använt visst
avtalsvillkor att framdeles använda samma eller väsentligen samma villkor, om
villkoret bedöms som oskäligt mot konsumenter. Lagen ställer alltså i och för
sig inte upp något direkt förbud mot användning av oskäliga avtalsvillkor utan
ger endast möjlighet att förbjuda framtida användning av visst sådant villkor.
Användning av ett avtalsvillkor, som vid en eventuell prövning enligt
avtalsvillkorslagen skulle komma att bedömas som oskäligt, kan därför inte
betraktas som ett handlande i strid mot denna lag. Härav följer att
bankinspektionen enligt förslaget inte får befogenhet att
Prop. 1978/79:170 131
vidta
åtgärder mot ett finansbolag med stöd av förevarande paragraf på den grunden
att bolaget använder oskäliga avtalsvillkor. Motsvarande gäller om
finansbolaget vid sin marknadsföring handlar på ett sätt som kan föranleda
förbud eller åläggande enligt 2 eller 3 § marknadsföringslagen (1975: 1418),
Denna lag innehåller till skillnad från avtalsvillkorslagen inte något
undantag för verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn.
Departementschefens
uttalanden om att bankinspektionen bör kunna få till stånd rättelse inora ramen
för sin tillsyn över finansbolagen torde i första hand syfta på inspektionens
möjligheter att göra formlösa påpekanden. Även formella erinringar enligt 18 §
kan emellertid ifrågakomma. Med den lösning lagrådsremissen anvisar får det
förutsättas att inspektionen inte beslutar om sådana erinringar utan föregående
samråd med KO,
18 §
Lagrådet:
Enligt
motiven till denna paragraf avses ordet "erinringar" skola täcka
såväl påpekanden vid informella kontakter, vilka icke resulterar i beslut och
som för den skull icke heller kan omprövas besvärsvägen, och erinringar i form
av överklagbara beslut.
Ur
allmän förvaltningsrättslig synpunkt får det anses mindre lämpligt att på detta
sätt under en och samma beteckning sammanföra rent faktiska åtgärder i detta
fall påpekanden och formella beslut. Det får anses självklart att
bankinspektionen i sina kontakter med finansbolag som står under dess tillsyn
kan göra allehanda inforraella uttalanden avseende bolagens
finansieringsverksamhet. Någon lagregel härom är icke erforderlig. I lagen
torde i detta sammanhang endast böra regleras bankinspektionens befogenhet att
i sin egenskap av tillsynsmyndighet göra anmärkningar och påpekanden genom
formella beslut.
I
angivet syfte bör paragrafen med vissa jämkningar även 1 övrigt ges följande
lydelse:
"Bankinspektionen
får meddela finansbolag skriftlig erinran, om inspektionen anser det påkallat
för att avhjälpa allvarligt missförhållande i bolagets finansieringsverksarahet
eller för att annars säkerställa en sund utveckling av denna."
19 §
Martenius,
Sven Nyman och Knutsson:
Enligt
denna paragraf skall finansbolag årligen erlägga bidrag till bestridande av
kostnaden för bankinspektionens tillsynsverksamhet enligt de närmare
föreskrifter som meddelas av regeringen. Sedan fråga upp-
Prop. 1978/79:170 132
kommit
om det står i överensstämmelse med RF att regeringen meddelar sådana
föreskrifter, har vi funnit atl, eftersom bidragen enligt vår uppfattning måste
anses utgöra avgifter i RF:s mening, stadgandet icke möter hinder i RF (jämför prop,
1975: 8 s. 4647),
Petrén:
Frägan
om hur de i denna paragraf omförmälda bidragen skall rubriceras enligt RF:s
systematik fordrar särskilt övervägande. Blir de att anse som en skatt, hör
bestämmelserna om dem till den del av det primära lagområdet, som anges i 8
kap. 3 § RF. Av 8 kap. 7 § första stycket RF följer alt meddelandet av
föreskrifter om skatt icke får delegeras lill regeringen. Delegationsregeln i
förevarande paragraf skulle då stå i slrid med denna grundlagsregel. Betecknas
den som avgift möter ej hinder för delegation.
Innebörden
av termerna skatt och avgifi var under hela den tid 1809 års RF var i kraft
omstridd. Bakgrunden till svårigheterna var det särskilda system för
budgetering för att bruka en modern term som präglade 1809 års RF och som
avskaffats i 1974 års RF. 57 § 1809 års RF utgick från svenska folkets urgamla
rätt att sig beskatta. Därvid förutsattes att det skulle finnas vissa fasta
skatter framför allt grandskatterna och att underskottet för varje
budgetperiod skulle utfyllas av bevillning. Denna beskrevs i 60 § 1809 års RF,
där vissa skatter utpekades som bevillningar. Dessa ansågs liksom vissa andra
pålagor i penningar gå in under det övergripande begreppet "allraänna
avgifter". Så sent som 1954, då 1950 års budgeträttskommitté lade fram
sitt betänkande "Grundlagarnas bestämraelser om budgeten ra. ra." (SOU
1954: 40), höll denna koramitté fast vid den dåvarande grundlagens ålderdomliga
indelning av statens inkomster. Endast en expert i kommittén reserverade sig
till förmån för en ny ordning, med utrensning av bevillningsbegreppet och
införande av ett modernt skattebegrepp. Den omfattande praxis och litteratur
som finns rörande de finansiella förhållandena under 1809 års RF:s
giltighetstid ger föga ledning för besvarande av det nu aktuella spörsmålet.
Först
med ikraftträdandet av 1974 års RF har en modernt utformad begreppsbildning på
budgetområdet införts i vår statsrätt. Under förarbetena till RF förekom olika
överväganden. Det är att märka att den definition av de båda termerna skatt och
avgift, som ligger till grund för bruket av dessa ord i 1974 års RF,
formulerades redan av författningsutredningen (SOU 1963: 17 s. 374). I nära
anslutning till författningsutredningens ordval karaktäriseras i motiven till
RF (prop, 1973: 90 s, 212) skatt som ett tvångsbidrag till det allraänna utan
direkt motprestation, medan det anges att med avgift vanligen förstås en
penningprestation som betalas för en specificerad motprestation från det allmänna.
Gränsen raellan skatter och avgifter är emellertid flytande, till-
Prop,
1978/79:170 133
lägger
departementschefen (s, 213), därmed anknytande till grundlagberedningens
framställning av ämnet (SOU 1972: 15 s, 109118).
Grundlagberedningen föreslog
en ordning med olika kategorier av penningpålagor. Enligt dess förslag
uppdelades skatterna på två grupper. Det skulle finnas en grupp statliga
skatter, ora vilka det alltid skulle vara riksdagens sak att besluta, och en
annan grupp statliga skatter, beträffande vilka riksdagen kunde överlåta sin
beslutanderätt till regeringen, dock med skyldighet för regeringen att i
efterhand underställa sina beslut riksdagen. Grundlagberedningen löste
gränsdragningsfrågan genom att räkna upp de icke delegeringsbara skatterna
(skatterna på inkomst, förmögenhet, arv och gåva, se SOU 1972: 15 s. 112).
Grundlagberedningen gjorde vidare den skillnaden mellan de delegeringsbara skatterna
och avgifterna till staten, att de senare alltid ansågs delegeringsbara men
utan någon plikt till efterföljande underställning. Beredningen utgick från
att det kunde bli gränsfall men fann detta icke innebära någon större risk
därvidlag, då det alltid skulle komma att ligga i riksdagens hand att göra
gränsdragningen. Beredningen kan sägas närmast ha avstått från att själv bidra
till uppdragandet av klarare skiljelinjer.
I propositionen raed
förslag till ny RF prop. 1973: 90 som i dessa stycken bifölls av riksdagen,
valdes en annan lösning: man skilde mellan skatt och avgift. Då i ett fall som
det förevarande ett ställningstagande blir nödvändigt, står därför någon
egentlig vägledning vid grundlagstolkningen knappast att finna i andra
förarbeten till 1974 års RF än 1973 års proposition. Man får hålla sig framför
allt till vad departementschefen anför om grunderna för åtskillnaden mellan
skatt och avgift.
Den
allmänna definitionen har redan citerats. Till närmare belysning av
gränsdragningsfrågan uttalar departementschefen (s, 219220),
"I
vissa fall kan det vara tveksamt om en penningpålaga skall betecknas som skatt
eller avgift. Den praktiska betydelsen av en gränsdragning torde inskränka sig
till situationer då riksdagen överväger möjligheten av att delegera
beslutskompetens tUl regeringen. Enligt min mening har man i allmänhet att
göra med en avgift i RF:s bemärkelse endast ora ett specificerat vederlag
utgår för den erlagda penningprestationen. Även i vissa andra fall får dock en
penningpålaga anses ha karaktär av avgift och inte av skatt. Ett sådant fall föreligger
när penningprestationen tas ut endast i näringsreglerande syfte och i sin
helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler. Kännetecknande
för dessa fall är ofta att avgifterna och de däreraot svarande utgifterna inte redovisas
i statsbudgeten. Från sådana utgångspunkter bör man alltjämt kunna betrakta de
avgifter sora utgår som led i prisregleringen inom jordbrukets och fiskets
områden som avgifter i statsrättslig bemärkelse. Jag kan i sammanhanget anmärka
att sådana avgifter självfallet hör till lagområdet. Den beteckning som i det
särskilda fallet åsätts en penningpålaga är självfallet inte avgörande för
dess statsrättsliga karaktär. Den
Prop, 1978/79:170 134
nuvarande
allmänna arbetsgivareavgiften och tidigare utgående investe-ringsavgifter är
sålunda att hänföra till skatter fastän de betecknats som avgifter. En pålaga
förlorar inte heller sin karaktär av skatt enbart därför att den inte i första
hand har motiverats med behovet av inkomstförstärkning utan främst fullföljer
ett stabiliseringspolitiskt, försörjnings-politiskt eller annat sådant
syfte."
De
bidrag om vilkas ställning nu är fråga tillkom 1906, Genom ändringar i 1903
års lagar angående solidariska bankbolag (88 §) och angående bankaktiebolag
(80 §) ålades bankbolagen och bankaktiebolagen att till bestridande av kostnadema
för den då nyinrättade bankinspektionens organisation och verksamhet erlägga
bidrag som Konungen skulle bestämma. Bidraget angavs skola utgå efter lika
grund för alla företag och beräknas som en viss andel av bankinrättningens egna
fonder. Bankinspektionen blev samtidigt ett fristående verk med egen
instruktion gällande fr. o, ra. 1907. Parallellt raed instruktionen utfärdades
kungörelsen (1906: 104 s. 7) angående bankinrättningarnäs bidrag till
bestridande av kostnaderna för bankinspektionen. Enligt denna bestärades
bidragsbeloppet för varje bankinrättning till 7 promille av bankinrättningens
egna fonder och ålades bankinspektionen att underrätta varje betalningsskyldig
bankinrättning om det belopp på vilket promilleuttaget skulle beräknas. Vidare
fick enligt kungörelsen Konungens befallningshavande i uppdrag att vidta
åtgärder för bidragens indrivning och redovisning; bidragen skulle "utan
sammanblandning med andra medel" inlevereras till statskontoret. I
propositionen (prop. 1906: 21 s, 27) angavs det som naturligt att bankerna bar
kostnaderna för "bankinspektionen, som väl finge antagas lända bankema
till gagn genom ökad kredit hos allmänheten och även delägarne till trygghet
genom kontroll å förvaltningen".
Bidragen
till bank- och försäkringsinspektionerna togs upp av budget-utredningen i dess
betänkande Budgetreform (SOU 1973: 43). Detta avgavs i september 1973, då den
nya regeringsformen antagits första gången av riksdagen, I betänkandet finns
ett kapitel som handlar om budgetens avgränsning. Det påpekas där att det ofta
blivit beroende av tillfälligheter om vissa slag av inkomster med motsvarande
utgifter tagits in i budgeten eller ej. Utredningen genomgår därvid bl. a.
socialförsäkringen och jordbruksregleringen. I ett särskilt kort avsnitt behandlas
specialdestination i statsbudgeten. Blott två egentliga former härav tas upp,
nämligen automobilskattemedlen och bidragen till bank-och
försäkringsinspektionernas verksamhet. Det får därför antas att de
ifrågavarande bidragen av utredningen ansågs tämligen unika i vårt budgetsystem.
Utredningen önskade avveckla specialdestination i budgeten cch föreslog att bank-
och försäkringsinspektionernas medel lämpligen skulle kunna uppföras på 1 000
kronors anslag i budgeten. Detta förslag är nu i färd att förverkligas och
avses skola börja tillämpas fr. o. m.
Prop, 1978/79:170 135
budgetåret
1979/80 (prop. 1978/79: 100 bil. 10 s, 51), Vad som före-korarait i detta
sammanhang se särskilt prop. 1976/77: 130 s. 52, prop. 1977/78: 100 bil. 10 s.
4346 och nyss citerade budgetproposition ger föga belysning åt frågan om
bidragens karaktär av skatt eller avgift. Man är därför framför allt hänvisad
till en allmän tillämpning av de kriterier som departementschefen 1973 angav
som avgörande vid gränsdragningen.
Till
att börja med är lätt att fastställa att det nu föreslagna bidraget är ett
tvångsbidrag till staten. Huvudfrågan är om någon motprestation erhålles.
För
att få en uppfattning om bankinspektionens insatser kan man ta del av den
beskrivning härav som återfinns i prop. 1978/79: 100 bil, 10 s, 49. Av denna
måste anses framgå att den kontroll och tillsyn sora bankinspektionen utövar
icke kan ses som en verksamhet i de kontrollerades intresse utan är att
betrakta som föranstaltningar träffade för tillgodoseende av det allmänna
intresset av att upprätthålla ett sunt kreditväsende. På det statliga området
finns åtskilliga kontrollmyndigheter av likartad natur finansierade genom
vanliga statsmedel. Att finansbolagen har intresse av att det finns ett väl
fungerande kreditväsen kan knappast föranleda att inspektionens verksamhet kan
ses sora en "raotprestation" såsom antyds i uttalandet år 1906.
Frågan
blir då om bidragen skall anses utgöra ett sådant "annat fall" då
penningpålaga utgör en avgift i stället för en skatt som departementschefen
allmänt omnämner i sitt citerade uttalande. Härför skulle kunna tala att de
betalningsskyldiga är en relativt begränsad grupp personer och att bidraget är specialdestinerat.
Ingendera grunden kan dock åberopas med särskild styrka. Om en specialskatt
läggs på få eller många förändrar ej själva pålagans karaktär. Automobilskatten
var special-destinerad men trots detta otvivelaktigt en skatt även enligt 1974
års RF. Viktigt är enligt min mening att bidragets storlek är direkt relaterad
till rörelsens omslutning. Den ligger därmed systematiskt nära arbetsgivaravgifterna,
vilkas skattekaraktär aldrig ifrågasatts och som flera gånger höjts för att
skaffa medel till bestämda allmänna ändamål. De i propositionen anförda
undantagsfallen och de överväganden som redovisas i anslutning till dessa kan
knappast åberopas som grund för att den nu ifrågavarande pålagan skulle trots
huvudregeln böra stats-rättsligt rubriceras icke som skatt utan som avgift.
Emellertid
förefinns redan ett ställningstagande i saken från statsmakterna. I prop.
1975: 8 behandlades frågan om bemyndiganden för regeringen att jämlikt 1974 års
RF besluta om avgifter. Departementschefen utgick därvid (s. 4647) som
självklart från att bidragen till bank- och försäkringsinspektionernas
verksamhet är avgifter i den mening termen används i 1974 års RF. Riksdagen
anmälde icke någon avvikande mening (se KU 1975: 10 s. 11), men något beslut
fattades
Prop. 1978/79:170 136
ej
i saken. Med regeringens ståndpunkt behövdes inget sådant.
Huruvida
raed vad som sålunda förevarit dessa tvångsbidrags statsrättsliga karaktär
skall anses fastställd, synes mig dock tveksamt. Grundlagstolkning ankommer,
liksom annan lagtolkning, i sista hand på domstolarna. Spörsmålet blir därvid
betydelsen av 1975 års händelser. Självfallet är det ett synnerligen tungt
vägande tolkningsdatum om både regering och riksdag utgått från bidragens
avgiftskaraktär. Grundlagberedningen tänkte sig just att riksdagen skulle från
fall till fall dra upp gränserna. Häremot kan invändas att själva skatlebegreppet
på ett betänkligt sätt undermineras om pålagor av denna art, som klart fyller
kriterierna för en skatt, inordnas under avgiftsbegreppet. Det förefaller mig
från principiella utgångspunkter svårt att betaga bidragen deras skattenatur.
Någon egentlig sakprövning av spörsmålet har ej heller redovisats utan
statsmakterna har utan egentlig motivering tagit en viss ståndpunkt för god.
I
detta läge synes mig det naturliga vara att man på förevarande område avstår
från delegation och att riksdagen meddelar de grundläggande reglerna om
bidragets beräknande och om dess uttaxering. Ett sådant förfaringssätt torde
även bäst harmoniera med den intresse-avvägning som ligger bakom
grundlagsregeln om att delegation av föreslagen art icke skall förekomma
beträffande skatt. Ätt pålagor som uppgår till sammanlagt över 15 millioner
kronor om året uttas rent administrativt utan att möjlighet till en rättslig
prövning finns kan icke anses stå i överensstämmelse med grundtankarna i 1974
års RF.
Jag
vill därför förorda att bestämmelser om bidragets beräknande och uttaxering intas
i lagen, varvid det bör ordnas så att bidragsbesluten vid överklagande prövas
av förvaltningsdomstol och icke av regeringen. Det bör tilläggas att kravet på
domstolsprövning måste resas oavsett om bidraget är en skatt eller en avgift.
20
§
Lagrådet:
Medan
det i 17 § angivna förbudet att driva finansieringsverksamhet har ett
aktiebolag till adressat, anges i förevarande paragrafs andra stycke icke mot
vem förbudet är riktat. Det får förutsättas att förbudet avser den som driver
den verksamhet som skall förbjudas. Som framgår vid en jämförelse med 5 § kan
adressaten vara såväl fysisk person som en annan juridisk person än aktiebolag.
Det är icke rimligt att en fysisk person, som driver finansieringsverksamhet
som avses i 24 §§ i eget namn, förbjuds att för all framtid ägna sig åt
finansieringsverksamhet i den vidare mening termen har givits i lagen, därför
att han bedömt sin verksamhet ligga utanför det område som omfattas av
bankinspektionens tillsyn medan bankinspektionen har motsatt mening. I
anslutning
Prop.
1978/79:170 137
till vad lagrådet anfört vid 10 och 17 §§ i fall av
motsvarande art, vill lagrådet framhålla att den, som enligt bankinspektionens
mening driver verksarahet som finansbolag utan att vara aktiebolag, måste få
viss tidsfrist att överföra verksamheten till aktiebolag eller också att lägga
om verksamheten så att den otvetydigt faller utanför lagens till-lämpningsoraråde.
Under hänvisning till det anförda och till vad lagrådet
förut anfört föreslås att förevarande paragrafs andra stycke får följande
lydelse:
"Företag sora driver finansieringsverksamhet som
avses i 24 §§ utan att vara aktiebolag får av bankinspektionen meddelas förbud
att från viss dag driva sådan verksamhet. Innan sådant beslut fattas, skall
företaget beredas skälig tid att överföra verksamheten till aktiebolag."
22 § Lagrådet:
Vid 5 § har föreslagits att finansbolagen skall upptas i
en av bankinspektionen förd förteckning. Beslut om införing i eller avföring
ur förteckningen skall grundas enbart på en bedömning av om bolagets verksamhet
är sådan att den omfattas av 24 §§. Då fråga sålunda är om en rättslig prövning
bör dessa beslut överklagas till kammarrätt. Av samma anledning bör också
beträffande beslut om förbud enligt 20 § andra stycket besvär få anföras hos
kammarrätt. Detsamma gäller sådant föreläggande att inkomraa med utredning som
avses i samma paragrafs första stycke.
Med hänsyn till det nu anförda föreslås att paragrafen ges
följande lydelse:
"Talan mot bankinspektionens beslut enligt 5 § andra
stycket att införa bolag i eller avföra bolag ur förteckningen över
finansbolag eller mot inspektionens föreläggande eller förbud enligt 20 § förs
hos kammarrätt genom besvär. Mot annat beslut av bankinspektionen enligt denna
lag förs talan hos regeringen genom besvär. Inspektionens beslut länder till
omedelbar efterrättelse, om ej annat beslutas,"
Petrén:
Frågan om hur besvärsordningen skall utformas beträffande
de beslut som bankinspektionen kan fatta enligt 17 § kräver särskilda överväganden.
Förbud att verkställa beslut enligt 17 § första stycket förutsätter att
finansbolag fattat lagstridiga beslut eller beslut som strider mot vissa andra
föreskrifter ellsr miOt bolagets bolagsordning. Fråga är då om en i huvudsak
rättslig prövning. Övervägande skäl talar därför för att talan mot
förbudsbesluten skall föras hos kammarrätt. Motsvarande gäller om föreläggande
enligt andra stycket första meningen. När det däremot kommer till nästa steg i
sanktionsmekanismen, näraligen att raeddela
10 Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 170
Prop. 1978/79:170 138
verksarahetsförbud
enligt sararaa styckes andra mening, avser bedömningen främst om
missförhållande föreligger av så allvarlig beskaffenhet, att det kan äventyra
en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet. Denna senare bedömning
får anses vara av den karaktär alt den bör överprövas i ett rent administrativt
förfarande, dvs. av regeringen.
Rätteligen borde sålunda
de inledande sanktionsbesluten överklagas till kammarrätt, medan talan mot det
slutliga ingripandet skulle fullföljas till regeringen. En blandad
besvärsordning av denna natur skulle sannolikt leda till betydande
förvecklingar i praktiken. Jag har därför, om än med betydande tvekan, ansett
mig nödsakad att beträffande besluten enligt 17 § godta en enhetlig
instansordning som för till regeringen. Enligt min mening bör dock vid en
översyn av ingripandereglerna inom bankinspektionens tillsynsområde
eftersträvas att utforma föreskrifterna så, att bankinspektionens
tillsynsbeslut som uteslutande eller i huvudsak innefattar en rättslig prövning
av om viss bestämmelse överträtts eller ej överprövas av domstol.
Såsom
fraragår av vad jag yttrat vid 19 § och även uttalat till lagrådets protokoll
den 29 maj 1978 i ett annat lagstiftningsärende (prop. 1978/79: 9 s. 280281)
är jag av den uppfattningen att beslut om bidrag enligt 19 § bör kunna
överprövas av domstol. Så är fallet t. ex. med patentavgifter sora är avsedda
att utgöra bidrag till patent- och registreringsverkets verksarahet. En regel
bör därför intas i lagen om att beslut om finansbolags bidrag till
bankinspektionen skall, oavsett vilken myndighet som beslutar därom, föras hos
kammarrätt.
Under
hänvisning till det anförda får jag föreslå att till paragrafen läggs ett andra
stycke av följande lydelse:
"Mot
beslut rörande bidrag enligt 19 § förs talan hos kammarrätt genom besvär."
Lagrådet:
Av
uttalanden i Iagrådsremissen framgår att bankinspektionen skall utöva tillsyn
också över finansbolagens inkassoverksamhet. Departementschefen utgår från att
dessa bolag inte skall omfattas av datainspektionens tillsyn enligt inkassolagen
(1974: 182). Enligt 13 § nämnda lag undantas från denna tillsyn verksamhet som
drivs av bl. a. "kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn".
Det kan ifrågasättas om ett finansbolag, vars finansieringsverksamhet
uteslutande består av leasing eller factoring i form av fakturaköp, är att
hänföra till kreditinrättning. Den oklarhet som råder på denna punkt skulle
undanröjas om ordet "kreditinrättning" i 2 och 13 §§ inkassolagen
ersätts av "företag".
Prop. 1978/79:170 139
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
Martenius,
Sven Nyman och Knuisson:
Lagförslaget
föranleder inte någon erinran från vår sida.
Petrén:
Förslaget
innebär att bankinspektionen med regeringen sora besvärsinstans och KO med
marknadsdomstolen som avgörande instans får en konkunerande kompetens
beträffande tillsynen rörande vissa avtalsvillkor inom finansbolagens
verksamhetsområde. Enligt raotivuttalandena fömtsättes läget i praktiken bli
att bankinspektionen sköter den löpande över.'akningen även rörande mot
konsumenter oskäliga avtalsvillkor men att KO i sista hand kan rycka in och
föra talan vid marknadsdora-stolen. En sådan arbetsfördelning får antas skola
uppehållas genora in-siraklionsföreskrifter. Denna korapetensfördelning kan
dock ej garanteras på detta sätt, enär också sammanslutning av näringsidkare,
konsumenter eller löntagare har talerätt vid marknadsdomstolen i det fall KO
ej gör brak av sin.
Konkurrerande
kompetens finns redan nu enligt marknadsföringslagen (1975: 1418) och fanns
även enligt dennas föregångare. Vad gäller reklam och marknadsföringsåtgärder kan
sålunda KO och marknadsdomstolen ingripa även på områden som står under bank-
och försäk-ringsinspektionernas tillsyn. Ur denna synpunkt kan lagrådsremissens
förslag sägas icke innebära något nytt.
Eraellertid
tillhör frågor ora avtalsvillkoren den centrala delen av inspektionernas
tillsynsområden. Reklam och marknadsföring utgör däremot mera perifera ämnen
sett från inspektionernas synpunkt. Ingripanden från konsumentskyddsorganen i
dessa hänseenden spelar därför vad gäller den allmänna tillsynen en marginell
roll.
Den
konkurrerande kompetensen enligt lagrådsremissens förslag leder tUl att två
olika förfaranden blir tillämpliga på samma fall. Det ena är rent adminstrativt,
närmast utmynnande i beslut ora erinringar i anledning av erbjudna villkor,
det andra är judiciellt och har till resultat vi-tesbelagda förbud att för fraratiden
bruka visst avtalsvillkor. Påtryckningsmöjligheterna i det senare alternativet
får anses mera effektiva än bankinspektionens erinringar.
Uppenbarligen
är det otillfredsställande att ett finansbolag beträffande samma avtalsvillkor
kan samtidigt utsättas för erinringar från bankinspektionen med begäran om
ändring av villkoret och för förbud av marknadsdomstolen att framgent använda
avtalsvillkoret. I och för sig behöver icke bankinspektionens krav på ändring
av villkoret och marknadsdomstolens förbud att braka det vara inbördes
motstridiga. Uteslutet är dock icke att slutavgörandena i de båda förfarandena
kan komma
Prop, 1978/79:170 140
att
vila på helt olika grandläggande värderingar i skälighetsfrågorna.
Det
torde i och för sig råda enighet ora att en lagstiftningsteknik där man på
detta sätt öppnar vägen för motstridiga avgöranden bör undvikas. Denna
ståndpunkt intog också lagstiftaren 1971 vid tillkomsten av förevarande lag (se
NJA II 1971 s. 667). Den nuvarande regeln i 2 § insattes
i lagen just för att förhindra konkurrerande kompetens.
Av
motiven till bestämmelsen fraragår att man då var varse att en konkurrerande
kompetens förelåg vad beträffade reklam och marknadsföringsåtgärder. Vidare
var lagstiftaren 1971 på det klara med att inspektionerna inom sina
tillsynsområden icke hade så starka maktmedel alt driva genom sin ståndpunkt med
avseende på oskäliga avtalsvillkor sora avtalsvillkorslagen tillade KO och raarknadsdomstolen.
Emellertid ansåg departementschefen då att man kunde lita på att de som var underställda
de ifrågavarande inspektionernas tillsyn skulle vara beredda att efterkomma
inspektionernas anvisningar, även ora några forraella tvångsbeslut enligt
respektive tillsynslagar ej kunde meddelas.
Fråga
är nu om det finns anledning att avvika från dessa resonemang med avseende på
finansbolagen. Riraligen måste dessa antagas korama att följa bankinspektionens
anvisningar med avseende på avtalsvillkor i lika mån som andra företag under
inspektionemas tillsyn gör det. Man har alltså inte skäl tro att nuvarande
ordning skall fungera sämre beträffande finansbolag än i fråga ora andra
likställda företag.
Det
egentliga skäl sora anförts för att beträffande finansbolag till-lärapa ett
nytt synsätt är de möjligheter KO och marknadsdomstolen kommer att fortsatt ha
att verka på hithörande område.
Oavsett
om 2 § lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor lämnas oförändrad eller får
det i lagrådsremissen föreslagna innehållet, kommer nämligen KO att utöva
tillsyn över avtalsvillkor i förhållande till enskild konsument beträffande
sådana företag vilka driver verksamhet av den art varom nu är fråga men som
icke har ställning av finansbolag. Det gäller bl. a. företag, vilkas omslutning
icke når upp till gränsstrecket tio milj, kr., och företag som erbjuder
finansiering endast i samband med avsättning av egna produkter. Lagen om förbud
mot oskäliga avtalsvillkor kommer sålunda att under alla omständigheter gälla
beträffande vissa finansieringsföretag. Den skulle, om förevarande 2 § ej ändras,
upphöra att gälla beträffande finansbolagen.
Tänkbart
är sålunda att, även om finansbolagen undantas från avtalsvillkorslagens
tillämpningsområde, KO kan beträffande sådant finansieringsföretag, för vilket
avtalsvillkorslagen är tillämplig, efter ansökan till marknadsdomstolen få fram
förbud för företaget att använda ett avtalsvillkor, vilket bankinspektionen
godtagit för företag som står under dess tillsyn. Genom samråd mellan de olika
övervakningsorganen bör dylika situationer i huvudsak kunna undvikas. I sista
hand får man eraellertid acceptera att samma avtalsvillkor kan inom olika
finansie-
Prop, 1978/79:170 141
ringsverksaraheter
koraraa att bedömas olika. Bankinspektionen och marknadsdomstolen har också att
verka för delvis olika syften.
Enligt min mening bör
principen från 1971 upprätthållas även i dagens situation. Tillräckliga skäl
att införa en från allmänt rättslig synpunkt olämplig dubbelkompetens
föreligger lika litet i detta fall som i de tvä övriga fall i vilka
departementschefen i lagrådsremissen avböjer en sådan, nämligen beträffande konsumentkreditlagen
och inkassolagen.
Från
angivna utgångspunkter anser jag mig böra avstyrka den föreslagna ändringen av
lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.
Prop.
1978/79:170 142
Utdrag
EKONOMIDEPÄRTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssamraanträde 1979-03-22
Närvarande: statsrainistern Ullsten, ordförande, och
statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund,
Lindahl, Winther, De Geer, Cars, Gabriel Romanus
Föredragande: statsrådet Mundebo
Proposition med förslag till iag om finansbolag, m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets den 2 mars 1979 till
ekonomidepartementet inkomna yttrande över förslag till
1. lag ora finansbolag,
2, lag ora ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot
oskäliga avtals
villkor.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Det remitterade lagförslaget om finansbolag har till huvudsakligt syfte att ge
ett skydd åt finansbolagens kunder och långivare. Förslaget har utformats efter
förebild i motsvarande lagstiftning om kreditaktiebolag och andra
kreditinstitut och innebär att vissa särskilda regler skall gälla för verksamheten
och att bolagen ställs under tillsyn av bankinspektionen. Lagrådet har i stort
sett inte haft några erinringar mot de grundläggande reglema eller mot
uppläggningen av lagstiftningen. Lagrådets ändringsförslag avser huvudsakligen
lagtekniska frågor. Som jag närmare kommer att redovisa i det följande kan jag
biträda flertalet av lagrådets ändringsförslag. Beträffande de olika punkterna
i lagrådets yttrande vill jag anföra följande.
Förslaget till lag om finansbolag
I lagen används i ett flertal bestämraelser termen
finansieringsverksamhet, som definieras i 1 §. Lagrådet anser att termen i
denna lag bör ges en så begränsad betydelse att den inte inbegriper verksamhet sorn
drivs av banker och liknande kreditinstitut. Enligt lagrådets uppfattning
1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammantr'äde
den 16 november 1978.
Prop, 1978/79:170 143
skall
från lagen också uttryckligen undantas verksamhet som utövas av riksbanken och
annan statlig myndighet. Jag anser att det inte är förknippat med några
nackdelar att begreppet finansieringsverksamhet i lagen ges ett vidsträckt
innehåll utan att det tvärtom är en fördel om begreppet i lagen står i överensstämraelse
med sin allmänna innebörd. Genom bestämmelsen i 3 § andra stycket undantas
från lagens tillämpningsområde verksamhet som drivs av banker och andra
kreditinstitut som redan står under tillsyn. Jag vill därför inte förorda
någon ändring i fråga om definitionen av finansieringsverksarahet. Av lagrådsreraissen
fraragår att lagen inte är avsedd att gälla verksamhet som drivs av statliga rayndigheter.
Det finns enligt min mening inget behov av att i lagtexten närmare ange detta,
eftersom lagen enligt 2 § uttryckligen gäller endast för företag och således
inte för statliga myndigheter.
Av
2 § första stycket 1 i det remitterade förslaget framgår att lagen gäller bankägda
företag som driver finansieringsverksamhet. Lagrådet anser det vara tveksamt ora
regeln får åsyftad räckvidd. Den skulle raed lagrådets uppfattning inte täcka
fall där banken inte är ensam ägare av företaget utan bara äger så stor del att
detta får betraktas som dotterföretag. Lagrådet synes utgå från att med
företag som ägs av bank avses endast av bank helägt företag. Uttrycket behöver
emellertid inte ges en så snäv tolkning. Som bankägda bör i stället enligt min
mening anses företag som helt eller delvis ägs av ett eller flera bankinstitut.
Jag ansei att bestämmelsen i det remitterade förslaget med denna utgångspunkt
är att föredra framför lagrådets förslag som bygger på begreppet dotterföretag.
För att undvika tolkningssvårigheter bör den emellerlid förtydligas så att den
av mig nu angivna innebörden framgår klarare.
Lagrådet
ifrågasätter mot bakgrund av bl. a. några exempel om man inte bör uppge regeln
i 2 § första stycket 2 om att värdegränsen för lagens tillämplighet skall
hänföras till den genomsnittliga balansomslutningen för en treårsperiod. Jag
kan visserligen inte finna annat än att bestämmelsen skulle fungera bra för
alla de företag som företer en normal utveckling. Jag kan emellertid godta
lagrådets förslag till ändring i bestämmelsen om värdegränsen eftersom man
därigenom kan få en enklare praktisk tillämpning också i vissa undantagsfall.
Lagrådet antyder möjligheten att knyta värderegeln till basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring. Jag anser att en sådan anknytning inte är lämplig i
detta sammanhang och är alltså inte beredd att frångå det ursprungliga förslaget
i den delen.
På de av lagrådet angivna
grunderna bör begreppet balansomslutning i 2 § första stycket 2 liksom i 4 §
ersättas med nettovärdet av tillgångarna i finansieringsverksamheten. Detta är
en ändring av rent formell art och innebär givetvis ingen ändring i fråga om
hur tillgångarna skall värderas. Begreppet balansomslutning förekommer också i
19 § i det remitte-' rade förslaget och bör även där ersättas med nettovärdet
av tillgångarna
Prop, 1978/79:170 144
i
finansieringsverksamheten. Någon saklig ändring åsyftas inte heller i detta
fall.
Lagrådet
gör vissa uttalanden om innebörden av punkten 1 i 3 §. Med anledning härav vill
jag framhålla att bestämmelsen tar sikte på förhållandet mellan finansföretaget
och det företag på vars avsättning av varor eller tjänster finansieringen
inriktas. Det inbördes förhållandet mellan olika ägare av finansföretaget
saknar däremot betydelse för tillämpningen av bestämmelsen. Jag vill tillägga
att nära samband i den mening som anges i 4 § andra stycket kan finnas mellan
exempelvis en ekonomisk förening som driver finansieringsverksamhet och ett
företag som är medlem i föreningen och som uppbär en betydande del av
föreningens vinst.
Det
remitterade förslaget bygger på tanken att särskilt beslut om att lagen är
tillämplig på visst företag inte skall behövas utan detta skall framgå av
beslut och åtgärder som vidtas av bankinspektionen, i första hand prövningen
och godkännandet av bolagsordningen. Av aktiebolagsregistret skall framgå om
ett bolag är finansbolag och har fått sin bolagsordning godkänd av
bankinspektionen. Mot den nu skisserade ordningen riktar lagrådet vissa
invändningar. Lagrådet anser att det behövs ett formellt och Överklagbart
beslut om att ett bolag är eller upphör att vara finansbolag. Lagrådet föreslår
därför att bankinspektionen skall föra en förteckning över finansbolagen.
Beslut om att införa bolag i och avföra bolag ur förteckningen föreslås få
verkan bl, a, i fråga om vilka företag som ställs under tillsyn.
Jag
har redan i lagrådsremissen uttalat att vissa skäl talar för att registreringen
skulle handhas av bankinspektionen i stället för av patent-och
registreringsverket som finansieringsbolagskommittén hade föreslagit. Den av
lagrådet föreslagna ordningen innebär inte bara praktiska fördelar. Jag delar
lagrådets uppfattning att man också får en från formell synpunkt större klarhet
i vilka företag som omfattas av tillsynen enligt lagen. Företagen skulle
sålunda genom beslut mot vilka de kan föra talan få kännedom ora att de av
bankinspektionen anses vara finansbolag. Jag vill således förorda lagrådets
förslag i fråga om den av bankinspektionen förda förteckningen och dess verkan
med avseende på tillsynen. Jag förordar också att 5 § får den av lagrådet
föreslagna utformningen. Vidare bör 9 § utforraas på det sätt som lagrådet
föreslår. För att bankinspektionen skall kunna utöva sin tillsyn enligt lagen
måste inspektionen ha tillgång till aktuella uppgifter ora finansbolagen. Detta
kan inspektionen få bl. a. från aktiebolagsregistret sora förs hos patent- och
registreringsverket. Några särskilda bestämraelser ora denna information
behöver som lagrådet påpekar emellertid inte tas in i lagen. Bankinspektionens
förteckning över finansbolagen blir offentlig. Jag kan dela uppfattningen att
det därför inte finns något större behov av att i aktiebolagsregistret särskilt
registrera vilka bolag som är finansbolag.
Prop,
1978/79: 170 145
Dessa
skall dock givetvis alltjämt registreras där enligt de regler sora gäller för
aktiebolag i allmänhet.
Jag har anfört i lagrådsreraissen
att frågan om aktiebolagslagens låneförbud för aktieägare och vissa andra
personer bör ses över vad gäller företag som driver finansieringsverksamhet.
Jag kan instämma i vad lagrådet yttrar om att bestämmelsen i 6 § andra stycket
i vad den avser låneförbudet kan undvaras i avvaktan på en sådan översyn. Jag
anser emellertid att bestäraraelsen inte medför sådana komplikationer i vad avser
förbud att vara revisor att bestämmelsen bör avvaras också i den delen. Enligt
min mening är det i stället följdriktigt att den sora har sådana förbindelser
till finansbolaget som avses i bestämmelsen inte får vara revisor i bolaget.
Detta bör framgå av lagen. På grand av vad jag nu har anfört förordar jag
alltså en ändring i 6 § andra stycket så att bestämmelsen utvidgar
aktiebolagslagens diskvalifikationsregler för revisor men inte påverkar de nu
gällande låneförbudsreglerna.
Två av lagrådets ledamöter
har invändningar mot bemyndigandet i 7 § andra stycket för regeringen att
utfärda närmare föreskrifter om kravet på kapitaltäckning för finansbolagens
upplåning. De anser att kapitaltäckningsbestämmelsen tillhör området för
lagstiftning enligt 8 kap. 2 § regeringsformen (RF) och att därför någon delegering
av norragivningsmakt till regeringen med stöd av 8 kap. 7 § RF inte kan ske.
De grundar sin uppfattning på att ett finansbolag får anses ha ställning av
särskild juridisk person och att kapitaltäckningsbestämmelsen får anses ha
konstitutiv betydelse för bolagets ställning som finansbolag.
De båda övriga ledamöterna
i lagrådet anser att ett finansbolag inle är en juridisk person av särskilt
slag utan ett vanligt aktiebolag som dii-ver viss näringsverksamhet. Den
sakliga innebörden av reglerna om kapitaltäckning för finansbolag anser de vara
att bolag, som vill driva finansieringsverksamhet, till kundernas skydd åläggs
att uppfylla vissa villkor i fråga om kapitaltäckning. Om bolaget inte uppfyller
dessa villkor, kan det förbjudas att fortsätta finansieringsverksamheten.
Bolagets fortbestånd påverkas däremot inte, utan det kan fortsättningsvis driva
verksamhet av annat slag. Dessa ledamöter anser därför att kapitaltäckningsbestämmelsen
i lagen om finansbolag är att hänföra till området för lagstiftning enligt 8
kap. 3 § RF. Bemyndigandet för regeringen är enligt deras mening därför och
eftersom regleringen avser näringsverksamhet förenligt med 8 kap. 7 § RF, Till
stöd för sin uppfattning anger de några exempel från annan lagstiftning som har
tillkommit efter RF:s ikraftträdande.
För egen del vill jag
efter samråd med chefen för justitiedepartementet och efter överläggningar raed
statsrådsberedningen anföra följande i denna fråga, Lagen om finansbolag har
till syfte att reglera ett visst slag av näringsverksamhet
finansieringsverksamhet. Ett finansbolag kan beskrivas som ett vanligt
aktiebolag som helt eller delvis ägnar sig åt
Prop.
1978/79:170 146
sådan
verksarahet. Ett aktiebolag får eraellertid enligt den föreslagna lagen bedriva
sådan verksamhet bara ora det uppfyller vissa villkor. Ett sådant villkor är
att aktiebolaget håller en viss kapitaltäckning. Om bolaget underlåter att
iaktta denna skyldighet kan det allmänna genom bankinspektionen vidta vissa
åtgärder mot bolaget, i sista hand förbjuda det att driva
finansieringsverksamhet. Kapitaltäckningsbestämraelsen är däreraot inte norraerande
för förhållandet mellan bolaget och andra enskilda eller för något annat
förhållande som avses i 8 kap, 2 § RF. En föreskrift med det sakliga innehåll
som den föreslagna kapitaltäckningsbestämmelsen har utgör enligt min mening en
sådan för enskilda betungande föreskrift ora förhållandet mellan enskilda och
det allmänna som avses i 8 kap. 3 § RF. Eftersom det är fråga om
näringsverksamhet kan riksdagen med stöd av 8 kap. 7 § RF bemyndiga regeringen
att besluta föreskrifter i ämnet.
När det särskilt gäller
bestämmelsen i 7 § tredje stycket i det remitterade förslaget att ett
finansbolags bolagsordning skall innehålla en bestämmelse om kapitalkravet
delar jag uppfattningen att det kan vara förenat med en besvärande omgång att
ändra en bolagsordning. Jag förordar därför att regeln, som närraast har
karaktär av ordningsföreskrift, får utgå. Som en följd härav måste också
hänvisningen till den i 10 § utgå.
Med anledning av ett
uttalande av de båda raot 7 § kritiska ledamöterna vill jag i detta sammanhang
framhålla att regeringen har möjlighet att med stöd av 8 kap. 13 § RF meddela
verkställighetsföreskrifter också till sådan lag som avses i 8 kap. 2 § RF
eller överlåta åt en underordnad myndighet att göra detta (jfr prop, 1976/77:
123 s, 372).
Det
finns emellertid andra skäl att nu ta upp frågan om en närmare bestämning av
kapitalkravet i lagen. Ett skäl för att i lagförslaget inte ange ett bestämt
kapitalkrav för finansbolagen var som jag angav i lagrådsreraissen att
banklagsutredningen såg över motsvarande regler för bankerna. Utredningens
förslag presenterades i betänkandet (Ds E 1978: 4) Nya kapitaltäckningsregler
för bankerna. Regeringen har i dag på min föredragning beslutat förelägga
riksdagen proposition med anledning av banklagsutrédningens förslag. Jag anser
därför att det nu finns underlag för att i lagen ta in regler som kan
förutsättas gälla för en längre tid.
Utgångspunkten
för den kapitaltäckningsbestämmelse som jag nu vill förorda är att kapitaltäckningskravet
uttrycks sora en upplåningsrätt enligt vad som närraare har angetts i
lagrådsremissen. Detta innebär att upplåningen skall stå i visst förhållande
till det egna kapitalet. När det gäller att bestämraa hur stor upplåningen får
vara i förhållande till det egna kapitalet bör en förebild vara vad som
hittills har gällt för de bankägda finansbolagen. Dessa har i sina
bolagsordningar bestämraelser om att upplåningen får uppgå till högst tolv och
en halv gånger det
Prop.
1978/79:170 147
egna
kapitalet. Detta motsvarar ett kapitaltäckningskrav på 8 %, eller med andra ord
vad som gäller för bankernas placeringar i den högsla riskklassen. Eftersom
finansbolagens kreditgivning huvudsakligen är av sådant slag att den om den
utfördes av bank skulle kräva kapitaltäckning med 8 %, bör den kapitaltäckning
som f, n, gäller för de bankägda finansbolagen gälla för de finansbolag som nu
ställs under tillsyn. Vissa finansbolag har emellertid inriktat sin verksamhet
på kreditgivning med avsevärt mindre säkerhetsrisker än flertalet bolag. Så t,
ex, förekoraraer kreditgivning mot säkerhet i av staten utfärdade obligationer.
Mot bakgrund härav förordar jag att finansbolagens upplåningsrätt begränsas
till tolv och en halv gånger det egna kapitalet med möjlighet för
bankinspektionen att medge högre upplåning om särskilda skäl föreligger. Högre
upplåning än tjugo gånger det egna kapitalet bör dock inle kunna tillåtas. Jag
förordar att första stycket i 7 § utformas i enlighet med vad jag nu har
anfört.
De
förslag som regeringen i dag har beslutat angående kapitalläck-ningen för
bankerna innebär en del nyheter när det gäller vad sora skall anses som eller
likställas med eget kapital i sammanhanget. En väsentlig nyhet är att 40 % av
de s. k. värderegleringsreserverna för utlåning, utländska valutor och, med
viss begränsning, även för obligationer får räknas in i täckningskapitalet och
således upp till en viss gräns får jämställas med eget kapital i detta
avseende. Jag anser att detta bör få gälla inte bara för bankerna ulan också
för finansbolagen. Den föreslagna bestämmelsen i banklagen om vad som skall
anses som eller likställas med eget kapital lämpar sig enlig min mening även i
övrigt för finansbolagen. Jag förordar därför att bestäraraelsen ora det egna
kapitalet för finansbolagen bör innehålla en hänvisning till vad sora gäller
för bankerna i detta avseende. Det innebär att finansbolagen som täckningskapital
får utnyttja det egna kapitalet, dvs, aktiekapitalet, reservfonden, dispositionsfonden
och balanserade vinstmedel. Som täckningskapital får också räknas förlagslån
intill ett belopp motsvarande det egna kapitalet och värderegleringsreserverna
i nyss angiven utsträckning.
Den
nu förordade kapitaltäckningsbestämmelsen måste kombineras med en
övergångsbestämmelse för förelag som vid lagens ikraftträdande driver
finansieringsverksamhet men inte kan uppfylla det angivna kapitalkravet. Jag
anser att sådana finansbolag bör få tre år på sig att bygga upp en sådan
kapitaltäckning att de kan uppfylla kravet. Jag förordar en övergångsbestäraraelse
med nu angivet innehåll, Inora ramen för tillsynsverksamheten enligt lagen kan
bankinspektionen följa kapitaluppbyggnaden i de berörda företagen.
Lagrådet
är kritiskt mot att bankinspektionen har föreslagits få rätt att vägra godkänna
en bolagsordning på den grund att den strider mot lag eller annan författning.
Enligt lagrådet bör det inte ankorama på inspektionen att pröva
bolagsordningens överensstämmelse med lag eller annan
Prop. 1978/79:170 148
författning
i samma hänseenden som enligt aktiebolagslagen tillkommer patent- och
registreringsverket. Till detta vill jag framhålla att bankinspektionens
prövning inte har samma syfte som patent- och registreringsverkets.
Inspektionens prövning tar sikte på bolagets förmåga att driva
finansieringsverksamhet. Det är därvid i och för sig naturligt att kräva att
bolaget har en lagenlig bolagsordning. Jag kan emellertid godta lagrådets
förslag till utformning av paragrafen i nu berört avseende. Jag vill dock frarahålla
att bankinspektionen inom ramen för sin bedömning av om bolagsordningens
innehåll är sådant att en sund utveckling av finansieringsverksamheten kan
äventyras raåste ha möjlighet att ta hänsyn också till om bolagsordningen i
något för verksamheten väsentligt avseende strider mot lag eller annan
författning.
En
av lagrådets ledamöter kritiserar bemyndigandet för regeringen i 19 § att
utfärda närmare föreskrifter ora de bidrag till kostnadema för
bankinspektionens tillsynsverksamhet som finansbolag skall erlägga. Han anser
att eftersom dessa tillsynsbidrag har karaktär av skatter bemyndigande inte
bör ske. I likhet med de övriga ledamöterna i lagrådet anser jag att bidragen
utgör en form av avgifter. Frågan har f, ö. redan prövats av regering och
riksdag (prop. 1975: 8 s. 4647, KU 1975: 10, rskr 1975: 62). En liknande
bestämmelse förekommer i 43 § förslaget till fondkommissionslag (prop. 1978/79:
9).
Lagrådet
föreslår att talan mot vissa av bankinspektionens beslut enligt lagen skall
kunna föras hos kammarrätt. En ledamot vill gå något längre än lagrådet i
övrigt i detta avseende. Jag kan hålla med om att vissa beslut enligt lagen grandas
på rättsliga bedöraningar medan andra beslut innefattar också
lämplighetsbedömningar. Enligt min mening kan detta emellertid inte motivera
avsteg från den hävdvunna principen att bankinspektionens beslut överklagas hos
regeringen. Detta gäller enligt banklagstiftningen och annan lagstiftning i
fråga om inspektionens tillsyn. Det vore olämpligt att i detta
lagstiftningsärende bryta mot den nämnda ordningen och behandla beslut om
finansbolag annorlunda än beslut om andra kreditinstitut under inspektionens
tillsyn. En blandad besvärsväg som lagrådet föreslår skulle dessutom kunna
medföra komplikationer genora att ärenden som har samband samtidigt kan komma
att handläggas på olika håll. Även detta talar mot lagrådets förslag.
Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört vidhåller jag att talan mot bankinspektionens
beslut enligt lagen skall föras hos regeringen. 22 § bör följaktligen enligt
min mening inte ändras.
Lagrådet
påpekar att det klarare skulle framgå att alla finansbolag är undantagna från
datainspektionens tillsyn enligt inkassolagen om ordet
"kreditinrättning" i 2 och 13 §§ denna lag ersätts med ordet
"företag". Inkassolagen är f. n. föremål för översyn inom justitiedepartementet.
Den av lagrådet väckta frågan bör lämpligen prövas i
Prop.
1978/79:170 149
samband
med denna översyn. I detta sammanhang vill jag nämna att i samband med
översynen av inkassolagen har också en översyn av kreditupplysningslagen (1973:
1173) påbörjats. Därvid har också vissa frågor med anknytning till
finansbolagen tagits upp. Jag återkommer till detta längre fram.
I
de avseenden där jag inte har behandlat lagrådets yttrande delar jag lagrådets
synpunkter och förordar alltså att förslaget till lag om finansbolag ändras i
enlighet med lagrådets förslag. Jag förordar vidare vissa redaktionella
ändringar.
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
En
av lagrådets ledamöter tar upp detta lagförslag till diskussion och avstyrker
förslaget till ändring i avtalsvillkorslagen. Som jag har anfört i
lagrådsremissen finns det skäl att t. v. låta avtalsvillkorslagen gälla för de
finansföretag som omfattas av lagen om finansbolag. I avvaktan på resultatet
av banklagsutredningens arbete i fråga ora gränsdragningen mellan
bankinspektionens och de konsumentpolitiska organens tillsynsområden anser jag
således att avtalsvillkorslagen bör ha den ändrade lydelse sora jag förordade i
lagrådsremissen.
Övriga
frågor
Jag
viU avslutningsvis ta upp ytterligare några frågor.
I
lagrådsreraissen nänmdes att förslag till ny sekretesslag innefattande både
handlingssekretess och tystnadsplikt bereds inom justitiedepartementet. Detta
arbete har nu resulterat i en lagrådsremiss med förslag till sekretesslag.
Beslut härom fattades den 7 december 1978, Den nya sekretesslagen föreslås
träda i kraft den 1 januari 1980, Den komraer enligt förslaget att omfatta bl.
a. bestämmelse om tystnadsplikt för befattningshavare hos bankinspektionen.
Eftersom det finns behov av en tystnadspliktsbestämraelse avseende uppgifter
som kommit till bankinspektionen i ärende enligt lagen om finansbolag redan
från och med den 1 oktober 1979 kan bestämmelsen i 23 § andra stycket f. n.
inte undvaras. I samband med det fortsatta arbetet med en ny sekretesslag får
avgöras ora bestämmelsen behövs efter sekretesslagens ikraftträdande.
Jag
närande nyss att vid den översyn av kreditupplysningslagen som har påbörjats
inom justitiedepartementet har vissa frågor tagits upp som anknyter till
finansbolagen. Enligt 1 § i denna lag omfattar lagen
Prop.
1978/79:170 150
inte
förmedling av upplysningar mellan bl. a. kreditinrättningar under
bankinspektionens tillsyn. Den kreditupplysningsverksamhet som tidigare drevs
av bankerna har numera tagits över av Upplysningscentralen UC Aktiebolag som
ägs av affärsbankerna gemensamt. I saraband med att regeringen gav bankerna
tillstånd att förvärva aktier i bolaget föreskrevs som villkor för tillståndet
att bolaget skulle stå under tillsyn av bankinspektionen. Bolaget har ansetts
som en sådan kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn vars verksamhet
med förmedling av upplysningar inte omfattas av kreditupplysningslagen. När
vissa finansföretag enligt lagen om finansbolag ställs under bankinspektionens
tillsyn skulle detta, om kreditupplysningslagen inte ändrades, leda till att
upplysningscentralen kunde lämna kreditupplysning till dessa företag utan att
upplysningen omfattades av kreditupplysningslagen. I avvaktan på resultatet av
den översyn av kreditupplysningslagen som nu har påbörjats bör kreditupplysning
som lämnas till finansbolag från annan kreditinrättning under bankinspektionens
tillsyn inte vara undantagen från kreditupplysningslagen. Jag förordar därför
efter sararåd raed chefen för justitiedepartementet att en ändring görs i denna
lag i avvaktan på den nämnda översynen. Vid denna får övervägas bl. a. om
uttrycket "kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn" i 1 §
kreditupplysningslagen kan ersättas med "företag under bankinspektionens
tillsyn" i enlighet med vad lagrådet ifrågasätter för inkassolagens del.
I
lagrådsremissen nämndes att jag i prop. 1978/79: 47 om fortsatt
giltighet av lagen om kreditpolitiska medel hade anfört att slutlig ställ
ning till förslaget att vidga den kreditpolitiska lagen till att omfatta
finansbolagen inte borde tas förrän lagen hade blivit föremål för över
syn. I saraband raed frågan om förlängning av den kreditpolitiska la
gens giltighet anförde finansutskottet emellertid att det borde vara
möjligt att under år 1979 förelägga riksdagen förslag om komplette
ring av den kreditpolitiska lagstiftningen i vad avser finansbolag. Riks
dagen har gett regeringen till känna vad finansutskottet sålunda har
anfört (FiU 1978/79: 12, rskr 71). Med anledning härav avser jag att
senare i år förelägga regeringen förslag i denna fråga. Det bör däratöver
ankoraraa på den i prop. 1978/79: 47 föratskickade utredningen sora
avses göra en översyn av den kreditpolitiska lagstiftningen att uppraärk-
samma de särskilda problera som kan vara förknippade med att använda
olika kreditpolitiska medel på finansbolagen. I
Jag
vill slutligen påpeka att bankinspektionen i skrivelse i till ekonomidepartementet
den 19 december 1978 har hemställt om ytterligare resurser på grund av de
vidgade tillsynsuppgifter som lagen ora finansbolag kan komma att medföra. Jag
anser att denna fråga bör tas upp senare i samband raed att regeringen
fastställer utgiftsstat för bankinspektionen för budgetåret 1979/80.
Prop.
1978/79:170 151
Hemställan
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört heraställer jag alt regeringen föreslår
riksdagen att aniaga
dels
de av lagrådet granskade lagförslagen raed vidtagna ändringar,
dels det vid
regeringsprotokollet den 22 mars 1979 fogade förslaget till
3,
lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173),
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop, 1978/79:170 152
Innehållsfiirteckning
Propositionen
.................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... ... 1
Lagförslag
...................................................... ... 2
1
Lag om finansbolag .......................................... ... 2
2
Lag om ändring i lagen (1971:
112) ora förbud mot oskäliga avtalsvillkor 6
3
Lag ora ändring i
kreditupplysningslagen (1973: 1173)..... 7
Utdrag av
regeringsprotokollet den 16 november 1978 8
1
Inledning ....................................................... ... 8
2
Allmänt om finansföretag och
deras verksarahet....... .. 10
3
Allmän motivering .............................................. .. 15
3.1
Behovet av lagstiftning om
finansföretag............ .. 15
3.2
Lagens tillämpningsområde.............................. .. 21
3.3
Företagsform, registrering ra. m....................... .. 26
3.4
Kapitaltäckning ........................................ .. 28
3.5
Tillsyn m. ra................................................. .. 30
3.6
Övriga frågor ............................................ 39
4
Upprättade lagförslag.......................................... .. 40
5
Specialmotivering ............................................. 41
5.1
Förslaget till lag ora
finansbolag ...................... 41
5.2
Förslaget till lag om ändring i
lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor 55
6
Hemställan .................................................... . 55
7
Beslut .......................................................... 55
Bilaga
I Sammanfattning av finansieringsbolagskommitténs betän
kande (SOU 1977: 97) Finansieringsbolag ...... 56
Bilaga
2 Finansieringsbolagskommitténs förslag till lag om finan
sieringsbolag ............................................. 59
BUaga
3 Sammanställning av remissyttrandena .......... 62
1
Allraänna synpunkter................................ . 62
2
Lagens tillämpningsområde ..................... . 76
3
Tillsynsfrågan ....................................... . 87
4
Övriga synpunkter .................................. . 93
Bilaga
4 De remitterade lagförslagen ....................... 103
1
Förslag till lag ora
finansbolag..................... 103
2
Förslag till lag om ändring i
lagen (1971: 112) om för-, bud mot oskäliga avtalsvillkor 108
Utdrag
av lagrådets protokoll den 12 februari 1979 ..... 109
Utdrag
av regeringsprotokollet den 22 mars 1979........ 142
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 197 » 789
Doktrin (6)
- Dan Hanqvist, Den offentligrättsliga reaktionen på finanskrisen (II): Kapitalet, FT 2011 nr 2 s. 281, på s. 289 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Delegation av föreskriftsrätt, FT 2009 nr 2 s. 117, på s. 120 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet, FT 2005 nr 3 s. 251, på s. 274 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Gammalt vin i lappade läglar - staten och trossamfunden, FT 2003 nr 3 s. 417, på s. 418 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Torben Björk, Om factoring, SvJT 1983 s. 325, på s. 331 · Fritt tillgänglig
- Ole Westerberg, Skatter och avgifter, FT 1982 nr 1–2 s. 1, på s. 49 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
104 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (90)
90 kopplingar i 45 dokument.
- SOU 2025:32 Vissa förändringar av jaktlagstiftningen s. 126 om s. 132 i texten
- SOU 2024:67 Om ekonomiska styrmedel för en mer cirkulär ekonomi s. 187 om s. 131 i texten
- Bet. 2021/22:MJU4 Producentansvar och straffansvar för nedskräpning om s. 131 i texten
- Prop. 2020/21:198 Producentansvar och straffansvar för nedskräpning s. 28 om s. 131 i texten
- Ds 2016:20 Strada, Transportstyrelsens olycksdatabas s. 190 om s. 131 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- NJA 1997 s. 524 om s. 20 i texten
Doktrin (13)
13 kopplingar i 8 dokument.
- Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1999 s. 72 om s. 118 · s. 114 om s. 131 · s. 136 om s. 124 · s. 214 i texten
- Millqvist, Finansiell leasing, 1986 s. 20 om s. 42 · s. 53 · s. 373 i texten
- FT 2011 s. 281 Dan Hanqvist, Den offentligrättsliga reaktionen på finanskrisen (II): Kapitalet s. 289 i texten
- FT 2009 s. 117 Ulrik von Essen, Delegation av föreskriftsrätt s. 120 i texten
- FT 2005 s. 251 Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet s. 274 i texten