Sök i Ratio Lex

om försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av narkotikamissbrukare som har begått brott

52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1978/79:182, om försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av narkotikamissbrukare som har begått brott

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182

Regeringens proposition

1978/79:182

om
försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av narkotikamissbrukare som har
begått brott;

beslutad
den 5 april 1979.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLÄ ULLSTEN

SVEN
ROMANUS

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en tidsbegränsad lag enligt vilken domstol i mål om
ansvar för brott, på vilket kan följa fängelse, under vissa förutsättningar
kan förklara målet vilande i avbidan på att den tilltalade har undergått
narkomanvård enligt särskild behandlingsplan. Lagen avses ge stöd för en tUI Ulleråkers
sjukhus i Uppsala knuten försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av
narkotikamissbrukare som har begått brott.

1 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 182

Kariong: Ändring på sid. 2, 1 § andra stycket 1 andra
raden slår "överta-eande" skall vara "övertveande".

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182

Förslag
tiU

Lag
med vissa bestämmelser om bandläggningen av brottmål i anslutning till
försöksverksamhet på narkomanvårdens område

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Finnes i mål om ansvar för brott, på vUket kan följa fängelse, att

den tilltalade vanemässigt missbrukar narkotika, får rätten besluta att

målet skall vila i avbidan på att han har undergått sådan narkomanvård

enligt särskild behandlingsplan som i anslutning till försöksverksamhet

på narkomanvårdens område meddelas vid sjukhus som regeringen be

stämmer.

Beslut
enligt första stycket får meddelas endast om

L
den tilltalade vid huvudförha:ndling i målet har erkänt gärningen eller
övertygande bevisning därvid har förebragts om att han har begått den,

2.
den tilltalade har förklarat
sig villig att undergå vården, och

3.
resultatet av vården kan antas
få betydelse för valet av brottspåföljd.

2
§ Har den tiUtalade underlåtit
att följa behandlingsplanen och är underlåtenheten ej av endast ringa
betydelse, skall åklagaren göra anmälan tUl rätten för målets återupptagande.
Detsamma gäUer, om behandlingsplanen av annat skäl mte kan genomföras.

3
§ Mål som har förklarats
vilande enligt 1 § skall, utöver vad som följer av 2 §, återupptas

1.
om den tilltalade åtalas för
nytt brott och rätten ej med hänsyn till omständigheterna finner det olämpligt
att målet återupptas,

2.
i annat fall när särskilt skäl tiU
återupptagande föreligger,

3.
så snart som möjligt sedan ett
år har förflutit från beslutet, om målet mte har återupptagits dessförinnan.

4 §
Närmare föreskrifter för verkställigheten av denna lag meddelas

av regeringen.

Denna
lag träder i kraft den 1 september 1979 och gäller tUI utgången av augusti
1982.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182

Utdrag

PROTOKOLL

JUSTITIEDEPARTEMENTET vid regerings-

sammanträde
1979-03-29

Närvarande:
statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Huss, Rodhe, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer,
Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande:
statsrådet Sven Romanus

Lagrådsremiss
om försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av narkotikamissbrukare som har
begått brott.

1
Inledning

Inom justitiedepartementet har upprättats en promemoria (dnr 249-79)
om försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av narkotikamissbrukare som har
begått brott. I promemorian diskuteras förutsättningarna för en sådan
försöksverksamhet vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Promemorian, som
innehåller förslag tiU författningsreglering av en försöksverksamhet av
angivet slag, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Etter remiss har yttranden
över promemorian avgetts av riksåklagaren (RÄ), kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
Uppsala tingsrätt, Uppsala läns norra tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Huddinge
tingsrätt, skydds-konsulenterna i Uppsala norra, Uppsala södra, Stockholm-Enskede
och Stockholm-Norrmalm distrikt samt Uppsala läns landsting.

RÄ har överlämnat
yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt,
länsåklagarna i Uppsala och Värmlands län samt länsåklagaren i Västernorrlands
och Jämtlands län.

En sammanställning av
remissyttrandena över promemorian bör fogas till protokollet som bilaga 2.

2
Föredragandens överväganden

Under
senare tid har stora ansträngningar gjorts att komma till rätta med
narkotikaproblemen vid kriminalvårdens anstalter. Bl. a. har inrättats ett ökat
antal särskilda visitationspatruller, som har till uppgift att söka

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 4

efter
narkotika m. m. på anstalterna. På grundval av förslag från ledningsgruppen
för narkotikafrågor (S 1977: 06) har inrättats en frivillig drogfri
behandlingskedja vid tre anstaltsenheter, det s. k. Österåkersprojektet.
Verksamheten har påbörjats under våren 1978. Narkotikafria avdelningar har
under år 1978 inrättats även vid kriminalvårdsanstalterna Hinseberg, Hall och
Malmö. Vidare har viss verksamhet inletts med differentiering efter
narkotikaberoende av intagna meUan olika anstalter. Bl. a. för att underlätta
denna differentiering har lagstiftningen om kri minalvård i anstalt nyligen
ändrats (prop. 1978/79: 62, JuU 1978/79: 15, rskr 1978/79: 90).

Det
är för tidigt att bedöma effekterna av dessa insatser. Klart är emellertid att
narkotikaproblemen vid kriminalvårdens anstalter fortfarande är allvarliga.
Narkotika förekommer på ett stort antal anstalter och insmugglingsvägarna är
svåra att upptäcka. Många intagna med narkotikaproblem vUl komma ifrån sitt
missbruk, men kriminalvårdens möjligheter att erbjuda behandling såväl under
anstaltstid som inom frivården är begränsade. Mot denna bakgrund och med hänsyn
till det samband som otvivelaktigt föreligger mellan narkotikamissbruk och
åtminstone vissa former av kriminalitet framstår det som angeläget att
ytterligare åtgärder fortlöpande vidtas.

Vid Ulleråkers
sjukhus i Uppsala har sedan en tid tillbaka funnits planer på att bygga upp en
försöksverksamhet med kontraktsbunden vård som ett alternativ tUl frihetsstraff
för narkotikamissbrukare, som har begått brott. Medel för denna
försöksverksamhet kan ställas till förfogande bl. a. av delegationen för
social forskning. Den planerade försöksverksamheten har delvis de amerikanska s.
k. civil commitmentsyste-men som förebild. Dessa system förekommer i något
varierande utformning i vissa delstater i USA men har som gemensamt
kännetecken att en missbrukare, som har övertygats om brott, under vissa
förutsättningar kan erbjudas att undergå vård enligt ett särskilt
behandlingsprogram i stället för frihetsberövande påföljd inom den reguljära
kriminalvårdens ram. Misskötsamhet medför att målet på nytt tas upp av domstolen
för utmätande av straff eller för beslut om verkställighet av det straff som
ursprungligen har ådömts missbrukaren.

Under
den försöksverksamhet som sålunda planeras vid Ulleråkers sjukhus är avsikten
att vård skall kunna beredas en del av de narkotikamissbrukare i Uppsala- och
Stockholmsområdena som har övertygats om brott och som väljer vården i stället
för den frihetsberövande påföljd, som annars kunnat påräknas. Verksamheten
syftar till att lokalisera och behandla de missbrukare som i en akut
rättslig tvångssituation har behandlingsvilja. Klienten skall själv åta sig
att undergå vården, och avsikten är att han även skall underteckna ett
vårdkontrakt. Detta kontrakt avses inte ha någon egentlig juridisk betydelse
utan fyller främst en psykologisk funktion.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 5

Behandlingen
skall inledas med en vistelse på narkomanvärdskliniken vid Ulleråkers sjukhus
eller därtill knuten enhet under sexåtla veckor. Efter sjukhusvistelsen förs
patienten över till öppen vård. Han får då arbela och bo i siU hem men är
skyldig att två gånger varje vecka infinna sig vid sjukhus inom Uppsala eller
Stockholms lan för rådgivning och kontroll av att han är drogfri. Kontrollen
av drogfriheten avses ske genom kemiska test av urinprov. Ulleråkers sjukhus
behäller samordningsansvaret även nar återbesöken sker vid annat sjukhus. Samtliga
urinprov skall också analyseras vid UUeråkers sjukhus. Försöksverksamheten
bygger på principen att misskötsamhet från klientens sida innebär att
kontraktet anses "bruiet" och att klienten i så fall snarast skall
överföras till kriminalvården.

Omfattningen
av och innehållet i vården har i en av projektledaren den 28 februari 1979
upprättad promemoria beskrivits på följande sätt.

1. Under
den slulna vårdperioden sker först en medicinsk hälsokon

troU av missbrukaren, som efter långa missbruksperioder ej sällan dras

med infektioner genom osterila injektioner, misskötta tänder, etc. Under

och efter behandling av ev. infektionshärdar görs ansträngningar att få

missbrukaren med i olika sociala sammanhang, t. ex. kursverksamhet

för att fylla hans kunskapsdeficit, samt för att få honom med i en roH

som elev hellre än som klient. Senare insattes även regelbunden fysisk

träning. Gruppsykoterapi användes bl. a. för att intensifiera och syste

matisera det sociala umgänget samt genom undervisning övertyga miss

brukarna om möjligheten att upphöra med narkotika utan alt ersätta

den med nya kemiska problemlösningar. Det viktigaste elementet i

narkomanvård är utan tvekan terapeuternas personUghet, mindre bety

delsefull är den psykoterapeutiska skola de ansluter sig tiU. Terapeuten

måste förmedla trygghet och värme genom sin person och han/hon

måste också besitta civilkurage för att kunna ta itu med patienternas

undanglidande bekvämlighetsattityder eller på annat sätt demonstrerat

terapeutiskt motstånd.

I
enlighet med kontraktet medverkar missbrukaren vid anskaffandet av bostad och
arbete, men här har han hjälp av sjukhusets eftervårdsgrupp och kuratorer.

2. Öppenvårdskontakterna
skall arrangeras som en fortsäUning på de

tidigare inledda gruppterapeutiska samtalen. På det hela taget lämpar

sig detta klientel oftast för gruppaktiviteter, men möjlighet kommer att

finnas också för individualterapeutiska stödinsatser. Alla de påtänkta

behandlingsställena förfogar över psykologisk-terapeutisk assistans med

speciellt intresse för missbruksproblematik. En viktig del av behand-

lingsprogrammels skötsel utgör givetvis också urinprovskontroUerna som

innebär att missbrukaren vid varje öppenvårdsbesök lämnar eU urin

prov som (efter anteckning om provets temperatur) insändes till Uller

äker för analys. Kännedomen om att uteblivna öppenvårdsvisiter och

positiva urinprover kan föranleda (och kommer att föranleda) att målet

återupptages, torde ha en återhållande effekt vid tankar på återfall i

missbruk.

1
Professorn Lars-Magnus Gunne.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 6

Som
jag har angett inledningsvis har inom justitiedepartementet upprättats en
promemoria med förslag till förfatlningsmässig reglering av förutsättningarna
för försöksverksamheten. Promemorian har remissbehandlats. Angående den
tidigare behandlingen av frågan om införande av en motsvarighet tUl civil commitment
i Sverige får jag hänvisa tUl promemorian (avsnitt 3).

I
promemorian påpekas att den grundläggande tanken bakom civil commitment är att
en missbrukare som har begått brott och som antingen har ådömts eller också
står inför hotet att bli ådömd ett frihetsstraff skall kunna välja att i
stället i kontrollerade former undergå behandling mot sitt missbruk. Enligt
promemorian står det klart att ett system av detta slag inte ens som en
försöksverksamhet kan införlivas med det svenska straffrättsliga systemet utan
mycket stora ingrepp i detta. Det bedöms emellertid som värdefullt om
förutsättningar kan skapas för en försöksverksamhet där åtminstone vissa
grundläggande moment hos systemet finns bevarade.

I
promemorian föreslås att försöksverksamheten till en del genomförs med stöd av
de gällande bestämmelserna i 34 § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).
I detta lagrum föreskrivs att intagen, om han genom vistelse utanför anstalt
kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans
anpassning i samhället, kan få medgivande att för sådant ändamål vistas utanför
anstalten under lämplig tid, förutsatt att särskilda skäl föreligger.

Ätt bygga
försöksverksamheten enbart på s. k. 34 §-placeringar är emellertid enligt
promemorian inle möjligt. Åtskilliga omständigheter sammanhängande med
lagstiftningens konstruktion medför nämligen att verksamheten då inte skulle
kunna genomföras utan betydande avvikelser från de grundläggande tankarna
bakom projektet. Enligt promemorian är det inte heller ändamålsenligt att låta
försöksverksamheten omfatta skyddstillsynsdömda som genom särskild föreskrift
har ålagts att underkasta sig behandling mot narkotikamissbruk. Med hänsyn tiU
att försöksverksamheten är förhållandevis begränsad den avses pmfatta ca 50
fall under en treårsperiod bedöms det inte som lämpligt att genom en
tidsbegränsad lagstiftning införa en särskUd påföljdskonstruktion avpassad för
försöksverksamheten. HärtUl kommer enligt promemorian att principieUa
betänkligheter kan möta mot en ordning som innebär att en speciell påföljdsform
skapas för vissa regioner.

Mot
denna bakgrund läggs i promemorian delvis efter förebild av brittisk
lagstiftning fram ett förslag som har följande huvudsakliga innebörd. Domstol
tilläggs inom ramen för försöksverksamheten befogenhet att under vissa
förutsättningar förklara brottmål vUande under viss tid, om den tUltalade är
narkotikamissbrukare och förklarar sig villig att undergå behandling vid UUeråkers
sjukhus enligt den avsedda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 7

särskUda
behandlingsplanen. Denna innefattar som förut har berörts dels vård vid Ulleråkers
sjukhus narkomanvårdsklinik eller därtUl knuten enhet, dels regelbundna
återbesök för rådgivning och urinprovskontroll vid sjukhus inom Stockholms
eller Uppsala län (i Stockholms län Danderyds eller Huddinge sjukhus). En
förutsättning är att missbrukaren kan tas emot för sådan behandling Uksom att
han vid huvudförhandling har erkänt gärningen eller övertygande bevisning
därvid har förebragts om aU han har begått den. Målet skaU omedelbart
återupptas och slutbehandlas bl. a. om anmälan inkommer att den tiUtalade har miss-sköU
narkomanvården eller om att han har begått nytt brott. Har målet inte
återupptagits av sådant skäl, skaU det aUlid tas upp och avgöras snarast efter
det aU ett år har förflutit från beslutet om vUandeförklaring. Därvid skall
regelmässigt yttrande från sjukhuset föreligga till ledning för påföljdsfrågans
bedömning.

Om
den tUltalade har klarat narkomanvården och inga nytUlkomna omständigheter
talar i annan riktning, har man enligt promemorian anledning räkna med att
icke frihetsberövande påföljd (i allmänhet skyddstiUsyn eller viUkorlig dom) ådöms.
Enligt promemorian skaU nämUgen vUandeförklaring få komma i fråga bara i fall
där det anses möjligt att döma tUl icke frihetsberövande påföljd under
förutsättning att den tiUtalade verkligen lyckas klara av
narkomanvårdsbehandlingen. Om brottet är av sådan art att det redan från början
står klart att frihetsberövande påföljd under aUa förhållanden måste väljas av
allmänpreventiva skäl exempelvis vid särskilt allvarlig narkotikabrottslighet
bör sålunda inte vUandeförklaring få tUlämpas, liksom inte heller om det
framstår som uppenbart att icke frihetsberövande påföljd kommer att tUlämpas
oavsett om den tUltalade missköter narkomanvårdsprogrammet.

I
promemorian framhålls att vissa nackdelar är förenade även med en lösning efter
de linjer som har angetts nu. Dessa nackdelar bedöms dock inte som avgörande.
Lösningen anses innebära beaktansvärda fördelar i förhållande tUl de övriga
alternativ som kan tänkas när det gäller att finna en reglering som är avpassad
för försöksverksamheten. Med hänsyn härtiU förordas det att frågan löses efter
de linjer som har angetts nyss. En särskild fördel blir enligt promemorian att
några ändringar i påföljdssystemet eller verkställighetsreglerna för det klientel
som omfattas av försöksverksamheten inte behövs. Påföljden kan vid målets
slutbehandling bestämmas enligt vanliga regler och även verkställigheten kan
följa gällande ordning.

I
promemorian påpekas att de nuvarande bestämmelserna i 32 kap. 5 § rättegångsbalken
(RB) om vilandeförklaring av mål ger domstolen möjlighet att förklara ett mål
vilande endast när det för prövningen är av synnerlig vikt att fråga som är
föremål för annan rättegång eller behandling i annan ordning först avgörs eller
om det mot handläggningen möter annat hinder av längre varaktighet. En
förutsättning för en

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 8

reglering
av det slag som har förordats nyss är därför alt regeringen av riksdagen genom
lag erhåUer ett bemyndigande att i anslutning till försöksverksamheten meddela
bestämmelser som ger slöd för vilandeförklaring i sådana fall. De föreskrifter
som i övrigt behövs bedöms kunna meddelas av regeringen genom förordning. Förslag
lill lag och förordning läggs fram. För regleringens närmare innebörd får jag
hänvisa tili promemorian (avsnitt 6.3.2).

Förslaget
har vid remissbehandlingen fält ett blandat moiiagande. Samtliga remissinsianser
har visserligen ställt sig i princip positiva tUl tanken på en
försöksverksamhet i civil commilmenlssyslemets anda. Promemorians förslag till
reglering tiUstyrks också i huvudsak av flertalet instanser. Bl. a.
socialstyrelsen och överdirektören vid kriminalvårdsstyrelsen avstyrker emeUertid
bestämt förslaget.

Som argument mot förslaget
har bl. a. åberopats att det strider mot principen att brottmål skall avgöras
så snabbt som möjligt. Vidare har förslaget kritiserats på den grunden att den
föreslagna lagstiftningen kan tillämpas endast i fråga om personer som är
bosatta inom Uppsala-eller Stockholmsområdet och sålunda har praktisk möjlighet
att fullgöra återbesök för rådgivning och kontroll vid sjukhus inom Uppsala
eller Stockholms län. Ätt möjligheterna tUl deltagande i försöksverksamheten på
detta sätt blir beroende av bostadsort sägs strida mot aUmänt vedertagna
rättsgrundsatser. Ätt endast en vårdenhet skall ingå i försöket är enligt
socialstyrelsen olyckligt även med tanke på att vårdbehoven ser mycket olika ut
hos olika missbrukare och lill att principen om en viss valfrihet i vården bör
gälla också för en försöksverksamhet med kontraktsvård. Vidare anser styrelsen
att möjligheten till en objektiv utvärdering försvåras.

Socialstyrelsen
uttalar vidare bl. a. att meningarna om de amerikanska civil commitmentsystemen
går starkt isär. En bred redovisning av de amerikanska erfarenheterna bör
enligt styrelsen föregå ett ställningstagande till frågan om försök med
kontraktsvård av detta slag skall göras i Sverige.

Ändra
argument som har anförts mot förslaget går ut på att det skuUe begränsa
domstolens obundenhet och att del kan ge spridning åt uppfattningen att
narkotikamissbrukare kan undgå fängelse. Några instanser har särskilt
understrukit att massiva socialkurativa insatser av skiftande slag,
innefattande bl. a. bostads- och arbetsanskaffning, måste komplettera de
medicinska behandlingsinsatser och de begränsade kontrollfunktioner, som är
avsedda att ombesörjas genom sjukhusens försorg. En del instanser har slutligen
förordat andra lagtekniska lösningar än den som har valts i promemorian.

För
egen del vill jag efter samråd med chefen för socialdepartementet anföra
följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 9

Med
hänsyn till narkotikamissbrukets stora skadeverkningar och till den aUvarliga
situation vad gäller narkotikamissbruk bland kriminalvårdens klienter som jag
berörde inledningsvis är det enligt min mening angeläget att alla allvarligt
syftande förslag att komma till rätta med problemen beaktas. Som också påpekas
i promemorian visar erfarenheterna från missbruksvården att det därvid är av
värde om även nya och delvis okonventionella metoder kan prövas. Det finns
redan mot denna bakgrund enligt min mening mycket starka skäl som talar för att
man bör ta tillvara det behandlingsprogram som har utarbetats vid Ulleråkers
sjukhus och den entusiasm som föreUgger bland narkomanvårdsklinikens personal
för ett genomförande av förslaget.

Behandlingsprogrammet har
till väsentlig del inspirerats av de amerikanska civil commitmentssystemen.
Den genomgång av amerikanska rapporter på området som projektledningen vid Ulleråkers
sjukhus har redovisat i ärendet ger vid handen att behandlingsformen har beräknals
resultera i drogfrihet beiräffande upp tUl 40 % av de i behandlingen
accepterade fallen. Som socialstyrelsen har påpekat föreligger emellerlid
delade meningar bland de amerikanska forskarna, något som också har framhållits
av projektledningen. Vårdformen har i USA både entusiastiska förespråkare och
motståndare. Det skulle naturligtvis med hänsyn härtUl i och för sig vara av
värde om den aktuella försöksverksamheten i enlighet med socialstyrelsens
förslag kunde föregås av en bred redovisning av de amerikanska erfarenheterna
från olika delstater och den omfattande litteratur som finns på området. Som
har framhållits i betänkandet (SOU 1977: 23) Psykiskt störda lagöverträdare (s.
334) torde man dock inte av de amerikanska erfarenheterna kunna dra några mera bestämda
slutsatser om hur ett sådant system kommer att fungera hos oss. BI. a. gäller
att stora skUlnader föreligger mellan de amerikanska straffrättsliga systemen
och det svenska. Mot denna bakgrund har jag inte anseit det motiverat att
uppskjuta ärendets avgörande i avbidan på resultatet av en utvärdering av de
olika amerikanska systemen på området, något som kan förutsätlas ta avsevärd
tid i anspråk.

Härtill kommer att det av
särskilda skäl är värdefullt om en försöksverksamhet med den aktueUa
inriktningen snarast kan påbörjas. Sålunda har chefen för socialdepartementet
nyligen tillkallat en särskild utredare (S 1979: 102) med uppdrag att pröva
frågan om kontraktsvård för missbrukare av alkohol och narkotika. 1 direktiven
anges att uppdraget bör redovisas i sådan tid att eventuella åtgärder kan
genomföras samtidigt med ikraftträdandet av den planerade nya socialtjänstlagsliftningen.
Som har förutskickats i årets budgetproposition (prop. 1978/79: 100 bil. 5 s.
9) har jag för egen del begärt regeringens bemyndigande alt tillkalla tvä
utredningar på straffrättens och kriminalpolitikens område, varav den ena skall
behandla bl. a. frågan om alternativ till frihetsstraff. Den

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 10

nu aktuella försöksverksamheten kan förväntas bli av stort
värde för dessa utredningar, och det är därför önskvärt att det finns
möjligheter för dem att tUlgodogöra sig åtminstone de preliminära resultaten
från verksamheten. Mot denna bakgrund förordar jag att denna i enlighet med
vad som har förutsatts får ta sin början redan nästa budgetår.

När det gäUer den rent lagtekniska formen för
försöksverksamheten föreligger delade meningar bland remissinstanserna, även om
flertalet av dem i princip tillstyrker promemorieförslaget. Jag har förståelse
för den tveksamhet eller kritik som har förts fram från några håll, särskilt
mot bakgrund av att det här gäller en reglering som principieUt sett har en
delvis ny karaktär. Jag är också medveten om att vissa invändningar från olika
synpunkter kan riktas mot förslaget. Med hänsyn till angelägenheten av att
försöksverksamheten kommer tiU stånd anser jag dock i likhet med de flesta
remissinstanserna att dessa invändningar inte kan vara avgörande. Jag har
därvid särskilt beaktat att det här rör sig om endast en försöksverksamhet
omfattande ett rätt begränsat antal fall. SjälvfaUet skuUe det i och för sig
vara av värde om i enlighet med socialstyrelsens förslag fler orter eller
regioner kunde inbegripas i försöksverksamheten. Såvitt kan bedömas för dagen
föreligger emellertid inte praktiska förutsättningar härför. Om sådana skulle
uppstå under försökstiden, ser jag för min del inget hinder mot att försöket
utvidgas. Den nu diskuterade lagtekniska lösningen ger också utrymme härför.

Från några håll har som nämnts förordats alternativa
lösningar när det gäller de lagtekniska förutsättningarna för
försöksverksamheten. RA har föreslagit att dessa skall utformas på det sättet
att domstolen tiUäggs befogenhet att döma till frihetsstraff och i samband
härmed förordna om kontraktsvård som ett altemativ. Ett par instanser har
förordat att domstolen i brottmål skall kunna meddela ett slags mellan-dom i
skuldfrågan, och från något håll har föreslagits en möjlighet för domstolen att
förordna om anstånd med verkställighet av frihetsstraff på vissa viUkor. Jag
anser att dessa olika förslag till lösnmgar är beaktansvärda, om kontraktsvård
i framtiden skulle anses böra införlivas med svensk lagstiftning som ett
permanent institut. De lämpar sig däremot enligt min mening inte för en
förhållandevis begränsad försöksverksamhet med hänsyn till den omfattande
reglering i brottsbalken och andra författningar som skulle bli ofrånkomlig.
Jag ansluter mig vidare tiU promemorians bedömning att försöksverksamheten
delvis bör kunna ske med stöd av 34 § KvaL inom ramen för vad gällande regler
och praxis medger. Det är å andra sidan inte realistiskt att begränsa försöksverksamheten
till att omfatta enbart sådana fall. Som har framhållits i promemorian synes
verksamheten inte heller med nuvarande regler och praxis kunna ske inom ramen
för påföljden skyddstUlsyn.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 11

Mot
denna bakgrund vUl jag för egen del i huvudsak tillstyrka promemorians förslag
till lösning. Denna går som nämnts ut på att regeringen genom en särskild
tidsbegränsad lag skall bemyndigas att i den mån det påkallas av
försöksverksamhet på narkomanvårdens område föreskriva att domstol under
rättegången i brottmål får förordna att målet skall vila i avbidan på
resultatet av narkomanvård, som den tUltalade har förklarat sig viUig att
undergå. Enligt min uppfattning bör den nya lagen därutöver ange de
grundläggande förutsättningarna för att vilandeförklaring skall få tUlämpas i
här avsedda fall liksom den huvudsakliga innebörden i övrigt av det aktuella
systemet. De närmare föreskrifter som behövs bör meddelas i en av regeringen
utfärdad verkställighetsförordning.

Tidigare
har nämnts att några remissinstanser har kritiserat promemorians
författningsförslag på den grunden att det endast är personer med praktisk
möjlighet att genomföra återbesök och kontroller vid sjukhus inom Uppsala och
Stockholms län som kan omfattas av det föreslagna systemet. Med hänsyn till att
försöksverksamheten förutsätter särskilda resurser och en egen organisation
nödgas man, som RÄ har påpekat, godta denna begränsning. Jag kan inte se att en
sådan ordning skulle strida mot några aUmänt vedertagna rättsgrundsatser. Så
länge samhäUets resurser för olika former av vård är begränsade, torde det inte
kunna undvikas att de lokala eller regionala resurser som finns för en viss
vårdform ibland blir avgörande för valet av behandling i det särskilda fallet
och därmed även kan få betydelse för den straffrättsliga påföljden eller för
kriminalvårdens inriktning. Jag vill också betona att mitt förslag inte innebär
att en särskUd påföljdsform skapas för de aktueUa regionerna utan endast att en
möjlighet på försök införs att tillföra domstolen ytterligare underlag före
målets avgörande. SlutUgen vUl jag i likhet med Huddinge tingsrätt framhålla
att möjligheten att komma i fråga för behandling enligt Ulleråkers-projektet
inte avses bli begränsad till personer som är bosatta inom Stockholms- och
Uppsalaregionerna utan kommer att gälla även dem som är beredda och har
praktiska möjligheter att under behandlingen vistas inom någon av dessa
regioner.

När
det gäller förutsättningarna för att ett beslut om vilandeförklaring skall få
meddelas kan jag i huvudsak ansluta mig tiU vad som uttalas i promemorian.
Väsentligt är sålunda att ett sådant beslut inte får meddelas i faU då det
brott som den tUltalade har åtalats för är så aUvarligt, att frihetsberövande
påföljd under alla omständigheter bedöms vara nödvändig. Vilandeförklaring är
huvudsakligen avsedd att tillämpas i sådana situationer då brottet, med
beaktande av vad som är känt rörande den tilltalades tidigare vandel, normalt
skulle ha förskyllt fängelse men starka individualpreventiva skäl såsom att
han

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 12

genom
behandlingen lyckas frigöra sig från narkotikamissbruket kan föranleda en
annan bedömning. 1 likhet med kriminalvårdsstyrelsen och länsåklagaren i
Uppsala län anser jag att en förutsättning i princip bör vara att den
tilltalade har erkänt den gärning som han har åtalats för. Bl. a. med hänsyn
till att det inte i och för sig bör vara ett hinder mot att meddela beslut om vilandeförklaring
om den tUltalade skulle erkänna de av åklagaren åberopade fakiiska
omständigheterna men av ett eller annat skäl ändå bestrida ansvar i enlighet
med åtalet, anser jag dock inte att ett formellt krav på erkännande lämpligen
bör ställas upp. Till skillnad från Huddinge tingsrätt anser jag vidare att huvudförhandling
alltid bör hållas i fall av nu aktuellt slag. Något obligatoriskt krav på att
läkarundersökning skall ha ägt rum innan vilandeförklaring meddelas synes
däremot inte böra ställas upp, något som givetvis inte hindrar atl en sådan
undersökning ofta kan vara av värde. I likhet med Stockholms och Huddinge
tingsrätter anser jag att målsägandens intresse av att få en eventuell
skadeståndsfråga avgjord snabbt inle bör tillmätas avgörande betydelse, även om
naturligtvis sådana omständigheter bör vägas in vid den allmänna
lämplighetsprövning som domstolen alltid måste göra.

.\v
vikt är att den tilltalade noga informeras om behandlingsprogrammet innan han
förklarar sig vUlig att undergå vården. Han måste vara införstådd med alt denna
innebär att samhället ställer bestämda krav på honom och med att brottmålet
vilar i avbidan på att resultatet av behandlingen kan bedömas liksom att målet
omedelbart tas upp på nylt vid misskötsamhet från hans sida som inte kan
bedömas som ringa.

Frän
nägra håll har vidare frågan ställts hur den vård som den tilltalade har
undergått skall beakias, om målet måste återupptas av det skälet att
behandlingen misslyckats. Detta får enligt min mening avgöras av domstolen med
beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. En formell regel om någon
form av avräkning synes med hänsyn till de skiftande sUuationer som kan
förekomma inte lämpligen böra släUas upp. Också i övrigt bör ingrepp i det straff-
eller processrältsliga regelsystemet undvikas sä längt det är möjligt. De
frågor som vid remissbehandlingen har väckis om bl. a. överklagande av beslut
och särskiljande av mål bör därför i enlighet med promemorieförslaget lösas
enligt RB:s vanliga regler.

I
övrigt vill jag nämna att jag mot bakgrund av de erinringar som har gjorts
vid remissbehandlingen har kommit till den uppfattningen att promemorians
förslag till verkställighetsförordning bör ses över och revideras på några
punkter utöver vad som följer redan av alt själva lagen enligt mitt förslag
blir mera omfattande än vad som föreslogs i promemorian. Om riksdagen godkänner
föreliggande för-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 13

slag
avser jag att senare anmäla denna fråga för regeringen sedan samråd skett med
de domstolar och de myndigheter i övrigt som är närmast berörda. Det är av
grundläggande betydelse att en noggrann planering av försöksverksamheten sker i
samförstånd med dessa myndigheter. Äv detta skäl är det tänkbart att verksamheten
inte kan komma i gång i full omfattning redan vid halvårsskiftet.

SlutUgen vill jag
framhålla att jag är helt ense med kriminalvårdsstyrelsen och ett par andra
instanser om angelägenheten av att de medicinska behandlingsinsatserna
kompletteras av sociala insatser av olika slag. Inte minst väsentligt är att
återbesöken kombineras med kura-tivt arbete. Jag avser bl. a. av detta skäl att
undersöka förutsättningarna för att förverkliga styrelsens förslag om att knyta
en frivårdstjänstemän tUI projektledningen vid Ulleråkers sjukhus under den tid
projektet varar.

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag med vissa bestämmelser om handläggningen av brottmål i
anslutning till försöksverksamhet på narkomanvårdens område. Förslaget bör
fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 15

Bilaga 1

JUSTITIEDEPARTEMENTET Dnr 249-79

PM om försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av
narkotikamissbrukare som begått brott

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79: 182 17

Innehåll

1
IrUedning ...................................................... .. 19

2
Kortfattat om påföljdssyslemet
i brottsbalken.......... .. 19

2.1
Älhnänt....................................................... .. 19

2.2
Fängelse ................................................ 19

2.2.1
Bestämmelsema i brottsbalken.................. 19

2.2.2
Vissa bestämmelser i lagen
(1974: 203) om kriminalvård i anstalt 20

2.3
SkyddstUlsyn............................................... .. 21

2.4
Överlämnande tUl särskild vård........................ .. 21

3 Tidigare
behandling av frågan om införande av en motsvarighet

till
CivU Commitment i Sverige ........................... 22

3.1
1974 års riksdagsbeslut ............................. 22

3.2
1971 års utredning om
behandling av psykiskt avvikande .. 23

4
Ulleråkersprojektet .......................................... ... 25

5
Vissa andra aktuella förslag m.
m......................... ... 26

6
Överväganden och förslag.................................. ... 27

6.1
Allmänna synpunkter ................................... ... 27

6.2
De juridiska förutsättningarna
för försöksverksamheten .... 28

6.3
Förslag tiU reglering ................................... 33

6.3.1
Regleringens form .................................. ... 33

6.3.2
Regleringens innehåll .......................... 33

BUaga
Författningsförslag ................................... 38

1
Förslag tUl lag med
bemyndigande för regeringen att i anslutning tiU försöksverksamhet på
narkomanvårdens område meddela vissa bestämmelser om handläggningen av
brottmål 38

2
Förslag tUl förordning om viss
försöksverksamhet med vård av narkotikamissbrukare som har begått brott 38

2
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 182

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 19

1
Inledning

I
narkotikadebatten har från tid till annan diskuterats möjligheten av azt efter
amerikansk modell införa en form av "kontraktsvård" s. k. civil commitment
för narkomaner som begått brott. Frågan har behandlats bl. a. i betänkandet (SOU
1977: 23) Psykiskt störda lagöverträdare.

CivU
commitment förekommer i vissa delstater i USA och kan sägas innebära i huvudsak
följande. Narkotikamissbrukare som har övertygats om brott kan i vissa fall
erbjudas alt undergå vård enligt ett särskilt behandlingsprogram i StäUet för
vanlig straffrättslig påföljd. De som har begått grövre brott såsom mord, rån,
allvarligare misshandel eller kvalificerad inbrottsstöld är emellertid
undantagna från denna möjlighet. I regel inleds civil commitment-behandlingen
med institutionsvistelse under viss tid. Därefter sker överförande till öppen
vård. Under behandlingstiden krävs att patienten skall vara drogfri. Kontroll
sker regelbundet genom urinprovstester. Vidare krävs att han skall inställa
sig till öppenvårdsklinik på beslämda tider och att han skall ha ordnad
sysselsättning. Misskötsamhet kan medföra återinlagning tiU den slutna behandlingsinstitutionen
eller, särskUt vid ny brottslighet, att målet på nytt tas upp av domstolen för
utmätande av straff eller beslut om verkstälUghet av straff som ursprungligen ådömts
honom. Behandlingsprogrammet varar i allmänhet ca två år. De resultat som
uppnåtts med civil commit-mentsystemet i USA har uppgetts vara förhållandevis
goda, även om behandUngen långt ifrån alltid lyckas.

Vid Ulleråkers
sjukhus i Uppsala finns f. n. planer på att delvis efter förebild av de
amerikanska systemen bygga upp en försöksverksamhet med kontraktsbunden vård
som ett altemativ till krminalvård för narkotikamissbrukare, som har begått brott.
I denna promemoria diskuteras vissa juridiska och praktiska förutsättningar för
en sådan försöksverksamhet.

2
Kortfattat om påföljdssystemet i brottsbalken

2.1 AUmänt

EiUigt
broUsbalken (BrB) kan följande påföljder ådömas för broU: böter och fängelse
(de allmänna straffen) samt disciplinstraff för krigsmän, villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande tUl särskild vård.
I detla sammanhang är närmast reglema om fängelse, skyddstillsyn och
överlämnande till särskild vård av intresse. FramstäUningen i det följande
begränsas därför tiU att avse dessa påföljder.

2.2 Fängelse

2.2.7
Bestämmelserna i brottsbalken

Fängelsepåföljden
behandlas i 26 kap. BrB. Bestämmelserna innebär bl. a. att fängelse skall
utdömas på viss tid, minst en månad och högst

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 20

tio
år (tolv år vid flera brott) eller livstid. Den som har dömts tUl fängelse i
mer än fyra månader blir som regel vUlkorligt frigiven när två tredjedelar av
strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats. Om särskUda skäl finns kan
han viUkorligt friges redan efter halva strafftiden.

Beslut
om viUkorlig frigivning meddelas av lokal övervakningsnämnd eller, om den
intagne undergår fängelse i mer än ett år, av kriminalvårdsnämnden.

Enligt
kriminalvårdsnämndens praxis tillämpas med vissa undantag i allmänhet frigivning
efter halva stafftiden för personer med långa strafftider (minst två år och
sex månader eller för särskUt unga och för äldre lagöverträdare minst ett
år och sex månader).

Vid vUlkorlig
frigivning skall fastställas en prövotid för den frigivne om minst ett och
högst tre år eUer om straffåterstoden överstiger tre år högst fem år. Under
prövotiden skall den frigivne om det inte anses obehövligt stå under över/akning.
Det ställs också krav på den frigivne att iaktta skötsamhet, efter förmåga söka
försörja sig och i övrigt följa de föreskrifter eller anvisningar som
meddelas.

Särskilda
föreskrifter för den frigivne kan fastställas av kriminalvårdsnämnden eller
lokal övervakningsnämnd. Sådan föreskrift kan gäUa bl. a. vistelseort eller
bostad, utbUdning eller arbetsanstäUning men också läkarvård, nykterhetsvård
eller aiman vård eller behandling i eller utom sjukhus eUer annan sådan inrättnmg.

Om
den vUlkorligt frigivne inte följer de krav som ställts på honom under prövotiden,
kan övervakningsnämnden tUldela honom varning. Nämnden kan också förordna om tUlfäUigt
omhändertagande av den frigivne (högst en vecka eUer om synnerliga skäl finns
högst 14 dagar). Man kan vidare förklara den viUkorUgt medgivna friheten
förverkad.

2.2.2
Vissa bestämmelser i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt Verkställigheten
av fängelsestraff regleras av lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL). Enligt
denna lag kan den intagne i vissa fall få vistas utanför kriminalvårdsanstalt
redan före vUlkorlig frigivning. Detta kan ske med stöd dels av reglerna om s.
k. frigång (11 §) och permission (32 och 33 §§), dels genom placering uianför
anstalt enligt 34 §. I detta sammanhang är närmast sistnämnda bestämmelse av
intresse.

EnUgt
34 § KvaL kan intagen, om han genom vistelse utanför anstalt kan bli föremål
för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhäUet, få
medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid,
förutsatt att särskilda skäl föreligger. För vistelsen skall ställas de viUkor
som kan anses erforderliga. Tiden för vistelse utanför anstalt räknas in i
verkställighetstiden (35 §). Tilllämpning av 34 § KvaL för fängelsedömda sker
efter beslut av kriminalvårdsnämnden eller lokal övervakningsnämnd (54 §).

Bestämmelserna
i 34 § KvaL är avsedda att tUlföra anstaltsvården vidgade möjligheter för en
planmässig rehabUiteringsverksamhet och att samtidigt främja integrationen
mellan anstaltsvård och frivård. I förarbetena till KvaL (prop. 1974: 20 s.
96) framhöll dåvarande chefen för justitiedepartementet att olika slag av
placering av den intagne skulle kunna komma ifråga, t. ex. i skola med intematförläggning,
i behandlingshem för narkotikamissbrukare, i särskilt lämpligt enskUt hem
eller värnpliktstjänstgöring. Samtidigt framhöU departementschefen att vistelse
utom anstalt inte fick bli något mer eller mindre regelmässigt före-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 21

kommande
utan skulle komma i fråga endast i fall då det verkligen föreligger särskUda
skäl som talar för att den aktuella åtgärden kan främja den intagnes anpassning
i samhälet. Vidare underströks alt tillstånd till sådan vistelse måste knytas
hårt till särskUda villkor i fråga om den intagnes placering och de
förhållanden i övrigt som skall gälla för att han skall få åtnjuta den
särskilda förmånen att få vistas utanför anstalten.

Antalet
34 §-placermgar uppgick under budgetåret 1975/76 tiU 315, under budgetåret
1976/77 till 374 och under budgetåret 1977/78 till 448.

Vid
kriminalvårdsstyrelsens utvecklingsenhet har år 1977 utförts en undersökning
beträffande den praktiska tUlämpningen av reglema i 34 § KvaL. Undersökningen
avser 34 §-placeringar beviljade under 1975 och 1976, tillhopa 733. De fleta placeringama
avsåg behandlingshem (420), sjukhus (69) och enskilda hem (65). Det förtjänar
anmärkas att sammanlagt 13 placeringar i eget hem beviljades under de båda
aktuella åren. Frågan i vad mån 34 § KvaL över huvud taget kan anses medge
sådana placeringar har tidigare varit omdiskuterad. Kriminalvårdsnämnden har
under den tid bestämmelsen har gällt beviljat placering i eget hem endast i
ett faU.

2.3
Skyddstillsyn

Bestämmelserna
om skyddstillsyn finns i 28 kap. BrB.

SkyddstiUsyn
innebär kriminalvård i frihet. Påföljden kan användas vid brott som har
fängelse i straffskalan, om övervakning anses erforderlig och annan, mer
ingripande påföljd inte är påkallad. Om det lindrigaste straff som stadgas för
brottet är fängelse i ett år eller mer, får dock skyddstillsyn bara riilämpas
om det finns synnerliga skäl därtill.

Skyddstillsyn
skall pågå under en prövotid av tre år, men övervakningen upphör normalt
senast efter två år. När övervakningen har pågått i ett år skall
övervakningsnämnden pröva om den behöver fortsätta. Föreskrifter motsvarande
dem som gäller vid viUkorUg frigivning kan också bestämmas vid skyddstiUsyn.
Den dömde kan alltså åläggas bl. a. att undergå läkarvård, nykterhetsvård eller
annan vård eller behandling i eller utom sjukhus o. d. Sådan föreskrift kan
beslutas av domstol i samband med påföljdens ådömande eller av
övervakningsnämnd. Dessutom kan påföljden innefatta kort tids
anstaltsbehandling (minst en och högst två månader).

SkyddstUlsynen
handhas av övervakningsnämnd som bl. a. meddelar beslut om åtgärder vid misskötsamhet
från den dömdes sida. Om den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden, kan
nämnden i sista hand hos åklagare göra framställning om att talan förs vid
domstol om undanröjande av skyddstillsynen eller förordnande om anstaltsbehandiing.
Undanröjs skyddstUlsynen skall i rätten bestämmas annan påföljd för brottet.
Det förekommer dock endast i något tiotal fall om året att övervakningsnämnd
gör framställning tiU åklagare av det slag som avses nu.

2.4
Överlämnande till särskild vård

Överlämnande
tiU särskUd vård kan enligt 31 kap. BrB avse barnavård, nykterhetsvård, sluten
eller öppen psykiatrisk vård och vård i specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda. Vårdformer som är anordna-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 22

de
för att bereda vård i allmänhet kan på detta sätt användas som brottspåföljder.

En fömtsättning för att
domstol skall kunna döma till överlämnande till särskUd vård är att kriterierna
för sådan vård är uppfyllda enligt resp. vårdlag. För överlämnande till öppen
psykiatrisk vård är det dock tillräckligt att gärningsmannen anses vara i behov
av psykiatrisk vård eller tiUsyn. I 31 kap. 2 § BrB görs den begränsningen att
överlämnande till vård enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård inte får ske,
om för brottet är stadgat strängare straff än fängelse i sex månader, såvida
inte särskUda skäl är därtUl.

Överlämnande till sluten
psykiatrisk vård innebär till skUlnad från överlämnade tUl barnavård eUer
nykterhetsvård att det därmed är beslutat att vården skall aga rum. Den
överlämnade skall alltså tas in på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Hur
behandlingen bedrivs, vilka tider som gäller för utskrivning osv. ligger
emellertid utom rättsvårdens kompetensområde.

När det gäUer överlämnande
tiU barnavård eller nykterhetsvård finns däremot en särskild bestämmelse om
ändring av påföljden (38 kap. 2 § BrB). Den innebär att domstolen kan undanröja
påföljden och bestämma ny påföljd för brottet, om det i efterhand befinns att
förutsättningar saknas för sådan vård som domstolen avsåg med den ursprungliga
domen.

3
Tidigare behandling av frågan om införande av en motsvarighet till civil commitment
i Sverige

3.1
1974 års riksdagsbeslut

Frågan
om införande av en svensk motsvarighet tUl civil commit-mentsystemet har
diskuterats i riksdagen i samband med en motion (mot. 1974; 1255) med yrkande
att riksdagen skulle hemställa om tUlsät-tande av en utredning rörande
brottspåföljderna för narkotika- och alkoholmissbrukare. Till stöd för
yrkandet anfördes bl. a.

Det
bör övervägas, att inom kriminalvården utforma ett vårdalternativ bestående av
exempelvis en kortare sjukhusvistele med avgift-ning, följd av minst två års
kontrollerad eftervård. Kemisk urinkontroll av drogfriheten bör tiUåtas. Denna
eftervård måste självfallet ske i kombination med socialkurativa insatser för
att skaffa arbete, bostad o. d. Vid återfaU i narkotika- eller alkoholmissbruk
skulle skyldighet föreligga tUl återinlagning för avgiftning. Vid alltför
många återfall skulle vederbörande riskera att straffalternativet träder i verkstäUighet.
Vårdalternativet skuUe aUtså kunna utgöra ett alternativ till fängelsevistelse,
och vederbörande missbrukare skulle inom vissa ramar ha möjlighet att själv
välja det alternativ han föredrar. Detta innebär den principiella nyheten att
i dessa fall den tilltalade får rätt att inom vissa gränser välja påföljd. Ett
dylikt alternativ inom kriminalvårdens ram skulle på ett positivt sätt kunna
innebära en kombination av frivilliga och tvångsvisa behandlingsåtgärder. För
att kunna genomföra ett sådant förfarande krävs såväl lagtekniska som vårdpoUtiska
överväganden.

Yrkandet
avslogs av riksdagen (JuU 1974: 32, prot. 1974: 129 s. 31), huvudsakligen med
hänvisning dels tiU att BrB:s påföljdssystem ger möjlighet till nyanserat
påföljdsval även beträffande lagöverträdare som

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 23

missbrukar
alkohol eller narkotika och dels till pågående utredningar bl. a. 1971 års
utredning om behandUng av psykiskt avvikande, åtals-rättsutredningen,
socialstyrelsens arbetsgrupp för översyn av LSPV och socialutredningen.

3.2
1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande

I
betänkandet (SOU 1977: 23) Psykiskt störda lagöverträdare (s. 333336) har 1971
års utredning om behandling av psykiskt avvikande diskuterat frågan om
införande av en mosvarighet till civil commitment i Sverige.

Enligt kommitténs mening
kan man av de erfarenheter man har av civil commitment-behandling i USA inte
dra några slutsatser om hur ett sådant system skulle fungera i Sverige. Ett
system som gör det möjUgt för narkotikamissbrukare som övertygals om brott att,
som ett alternativ till kriminalvård, välja att underkasta sig viss behandling
enligt en i förväg uppgjord behandlingsplan under effektiv kontroll skulle
emellertid enligt kommitténs mening vara värdefullt. Kommittén släller sig
sålunda i princip positiv till önskemål om införande av en motsvarighet till
civil commitmentsystemet i svensk lagstiftning.

Kommittén framhåller
emellertid att en sådan lagstiftning är tekniskt komplicerad och fordrar
ingående överväganden. Genomförandet av en narkomanbehandling av civil commitmentkaraktär
förutsätter vidare resurser som nu endast finns i begränsad utsträckning i
vårt land. Kommittén förordar därför att man underlättar ett slulligt
ställningstagande till en lagstiftning på området genom att starta den
försöksverksamhet i civil commitmentsystemets anda, som är möjlig inom ramen
för nuvarande lagstiftning genom tillämpning av 34 § KvaL. Försöksverksamheten
bör avse sådana som har uppenbara narkotikaproblem och som dömts till fängelse
i högst ett år. Systemet med kontraktsvård kan dock enligt kommittén inte
lämpligen användas som behandlingsform för sådana som på grund av sin
brottslighet bedöms såsom farliga för annans liv eller hälsa eller som eljest
gjort sig skyldiga till så allvarlig brottslighet, att det av allmänpreventiva
skäl skulle te sig betänkligt att underlåta frihetsberövande påföljd.

Angående
försöksverksamhetens närmare bedrivande när det gäller narkotikamissbrukare som
har dömts till kriminalvård i anstalt anför kommittén följande.

Till
ledning för försöksverksamheten bör rättspsykiatrerna i sina utlåtanden ange,
om den undersökte har narkotikaproblem och om han ur medicinsk synpunkt bör ifrågakomma
för ett behandlingsalternativ. Den medicinska bedömningen skall emellertid
även kunna göras efter domen av läkare inom kriminalvården eller den rättspsykiatriska
organisationen. Om medicinska skäl föreligger och även förutsättningar i
övrigt finns bör saken omedelbart tas upp till prövning vid den
övervakningsnämnd som har att besluta i fråga som avses i 34 § KvaL. Om den
dömde förklarar sig vilja delta i narkomanvårds-programmet och
övervakningsnämnden medger att han för detta ändamål får vistas utanför
anstalt, bör han snarast möjligt överföras tUl sjukhus för eventuell avgiftning
och planering av den fortsatta behandlingen. Redan i samband med
sjukhusintagningen bör en noggrann planering ske i samråd mellan
kriminalvården, huvudsakligen

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 24

skyddskonsulenten,
patienten och sjukhuset. Då sjukhusvård inte längre anses erforderlig skall
patienten skrivas ut tiU öppen vård. Vilken form av öppen vård som skall
erbjudas patienten får avgöras från fall till faU. 1 enstaka fall torde han
kunna direkt skrivas ut tUl arbete och bostad med åläggande att regelbundet
besöka öppenvårdsklinik. Ofta bör emellertid den långsiktiga rehabiliteringen
ske på behandlingshem eller liknande för vidare utslussning i samhäUet. VUken
vårdform man än väljer är det viktigt att regelbunden kontroll sker av att
patienten avhåller sig från användning av narkotika och även i övrigt är
skötsam. Man bör därför kunna kräva att han underkastar sig urinprovskontroller.
Om patienten på grund av misskötsamhet eller eljest anses böra återintas på
sjukhus skall kriminalvårdsmyndigheierna på begäran av sjukhuset medverka lill
att patienten återförs dit. Om den vårdansvarige överläkaren anser att
behandlingen på grund av patientens misskötsamhet inte kan genomföras skall
han anmäla detta till övervakningsnämnden som beslutar om återinlagning av
vederbörande i kriminalvårdsansialt för avtjänande av den del av straffet som inte
verkställts genom 34 §-vistelsen. VUlkorlig frigivning bör medges enligt
vanliga regler med fastställande av prövotid. Om så finnes erforderligt bör föreskrifter
om t. ex. psykiatrisk behandling i enlighet med tidigare behandlingsprogram,
bostadsform eller liknande meddelas. Den polikUniska kontroUen bör pågå under prövotiden
så länge vederbörande läkare anser det erforderligt, dock längst till prövotidens
utgång.

När det gäller personer
som har dömts till skyddstillsyn med föreskrifter om narkomanbehandling
framhåller kommittén att övervakningsnämnderna bör utnyttja sin möjlighet att
ingripa vid misskötsamhet eller underlåtenhet att medverka i föreskriven
behandling. Kommittén understryker att underlåtenhet att följa föreskrifter
kan leda till skyddstUlsynens undanröjande, ett förhållande som bör kunna
fungera som en motsvarighet till civil-commiimcnt-systemets hot om straffverkställighet.

Kommitténs
betänkande har remissbehandlats. Där\'id har förslaget om försöksverksamhet i
civil comrnilment-systemets anda fått ett posilivt mottagande och inte
avstyrkts av någon instans. Det har uttryckligen tillstyrkts bl. a. av
hovrätten över Skåne och Blekinge, Landsorganisationen i Sverige samt Sveriges
läkarförbund. Kriminalvårdsstyrelsen, som också ställer sig positiv, framhåller
att de frivårdsanläggningar som styrelsen har tillgång till lämpar sig för en
verksamhet av avsett slag under fömtsättning att ett mera strukturerat
behandlingsinnehåll kan ges åt vistelsen vid dessa anläggningar än vad som i
dag vanligen är fallet. Om de behandlingshem för narkotikamissbrukare som drivs
i kommunal regi byggs ut, torde enligt styrelsen också dessa ge möjlighet till
en vidgad försöksverksamhet av det slag kommittén tänker sig.
Kriminalvårds-nämnden, som i princip tiUstyrker förslaget, framhåller att
verksamhet med liknande uppläggning redan nu bedrivs på sina håll efter medgivande
från övervakningsnämnd eller kriminalvårdsnämnden. Det synes emellertid
lämpligt att de av kommittén avsedda behandlingsformerna, som bygger på en nära
samverkan med den allmänna sjukvården, prövas och utvärderas på sätt kommittén
tänkt sig. Försöksverksamheten bör dock inte begränsas till dem som dömts tUl
fängelse högst ett år utan omfatta även dem som avtjänar längre fängelsestraff.
Till de remissinstanser som i princip tillstyrker kommittéförslaget hör

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 25

också
Svenska kommunförbundet. Enligt förbundet är det naturligt alt, förutom
kriminalvärds- och sjukvårdsmyndigheterna, även den primärkommunala
socialvården medverkar vid planering och genomförande av ett behandlingsprogram
av nu aktuellt slag. Enligt förbundet finns det ingen anledning att begränsa tUlämpningen
till narkotikamissbmkare. Även vid andra former av missbruk kan kontraktsvården
vara ett lämpligt alternativ till fängelsestraff.

4
Ulleråkersprojektet

Som
har nämnts inledningsvis planeras vid UUeråkers sjukhus en försöksverksamhet
med kontraktsbunden vård för narkotikamissbrukare som har begått brott.
Försöksverksamheten är avsedd att pågå under tre budgetår med början den 1 juli
1979. Medel för verksamheten kommer att kunna ställas lUl förfogande av delegaiionen
för social forskning, riksbankens jubileumsfond samt Knut och AUce Wallenbergs
stiftelse. Enligt det program som har gjorts upp för verksamheten och de kompletterande
uppgifter som har lämnats av projektledareni avses verksamheten ha i huvudsak
följande inriktning. Det har därvid klargjorts att programmet kan komma att
justeras på vissa punkter beroende på hur de juridiska förutsättningarna
utformas.

Inom
ramen för försöksverksamheten kommer vård vid Ulleråkers sjukhus att erbjudas
narkotikamissbrukare i Uppsala- och Stockholmsområdena som har övertygats om
brott. Verksamheten syftar till att lokalisera och behandla de missbrukare som
i en akut rättslig tvångssituation har behandlingsvilja. Klienten skall
själv åta sig att undergå vården, och avsikten är att han även skall
underteckna ett värdkontrakt. Delta kontrakt avses inte ha någon egenilig
juridisk betydelse utan fyller främst en psykologisk funktion.

Behandlingen
inleds med en vistelse på narkomanvårdskliniken vid Ulleråkers sjukhus under
sexåtta veckor. Vid denna klinik finns f. n. 16 sängar för narkomanvård, varav
fyra för akutbehandling och avgiftning. Enheten har tUlgång tUl två
överläkare, två underläkare samt sköterskor och vårdare. Vidare finns personal
för social och psykologisk rådgivning, socialkurativa insatser samt speciella
tränings- och aklive-ringsprogram för narkotikamissbrukare. Beroende på
beläggning m. m. kan även ett planerat mindre behandlingshem med direkt
anknytning till kliniken komma att användas för ändamålet. Tanken är att
klienten i samband med behandlingen i förekommande fall även skall, med myndigheternas
hjälp, ordna sina arbets- och bostadsförhållanden.

Efter
behandlingen vid kliniken förs patienten över till öppen vård. Han får då
arbeta och bo i sitt hem men är skyldig att två gånger varje vecka infinna sig
vid sjukhus för rådgivning och kontroll av att han är drogfri. För personer
bosatta i Uppsalaregionen skaU denna inställelse ske vid narkomanvårdsdispensären
inom Ulleråkers sjukhus. Dispensä-ren, som har kvällsmottagningar två gånger i
veckan, förestås av en läkare och förfogar över kurator, sekreterare och
tidvis en forskningsassistent. KontroUen av drogfriheten sker genom kemiska
test av urinprov. Med hänsyn till vikten av snabbhet och precision vid
bestämningarna i de fall det här gäller avses testen ske med tillämpning av s.
k. masspek-

1
Professorn Lars-Magnus Gunne.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 26

trometrisk
teknik. Personer bosatta i Stockholmsregionen skall på motsvarande sätt
inställa sig vid Danderyds sjukhus (norra delen av regionen) eller Huddinge
sjukhus (södra delen av regionen). Rådgivning och avlämnande av urinprov sker
vid dessa sjukhus, men överläkaren vid UUeråkers sjukhus behåller
samordningsansvaret. Samtliga urinprov skall också analyseras vid Ulleråkers
sjukhus.

Försöksverksamheten
bygger på principen att misskötsamhet från klientens sida innebär att
kontraktet anses "brutet" och att klienten i så fall snarast skall
överföras till kriminalvården. Det bedöms nämligen som väsentligt, att
missbrukarna får respekt för vårdapparatens effektivitet. Som misskötsamhet
betraktas självfallet att klienten avviker från sjukhuset under den
klinikbundna behandlingen eller att han under den öppna vården underlåter att
infinna sig för kontroll. Enstaka (högst två) återfall i narkotikamissbruk
avses leda till återinlagning på narkomanvårdskliniken, men visar urinprovskontrollen
att återfallen upprepas, anses kontraktet brutet. Det är också fömtsatt att
klienten skall föras Över till kriminalvården vid ny allvarlig brottslighet.

Från
socialpsykiatrisk synpunkt bedöms det som en fördel, om behandUngen vid narkomanvårdskliniken
kan inledas omedelbart efter lagföringen, sålunda utan att missbrukaren
dessförinnan har börjat undergå kriminalvård i anstalt. Behandlingen är avsedd
att pågå i ca två år, men redan dessförinnan kan det bedömas, om
förutsättningar finns för att genomföra behandlingsprogrammet med framgångsrikt
resultat.

Avsikten
är att behandlingseffekterna skall utvärderas genom mätningar av
socialpsykiatriska bakgrundsdata, registrering av attityder och beteenden under
den första klinikvistelsen och öppenvårdsbesöken samt kontroll av anpassningen tiU
arbets-, familje- och bostadsförhållanden. Det beräknas att minst 50 fall bör
ingå i en preliminär studie under treårsperioden.

Det
har bedömts som angeläget att under projektets inledningsskede sörja för att
noggrann information om försöksverksamheten ges åt bevörda myndigheter inom
kriminalvården och eventuellt även åt domstolarna i de aktuella resionerna.

5
Vissa andra aktuella förslag m. m.

I
det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet har intresset under senare tid i
betydande utsträckning varit inriktat på frågor med anknytning til! det
straffrättsliga påföljdssystemet. En rad förslag har lagts fram av olika
kommittéer. Hit hör det redan nämnda belänkandet (SOU 1977: 23) Psykiskt störda
lagöverträdare. Bland andra aktueUa förslag kan nämnas
ungdomsfängelseutredningens betänkande (SOU 1977: S3> Tillsynsdom och
brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupps rapport (1977: 7)
Nytt straffsystem. Idéer och förslag. Äv betydelse för kriminalvården är också
socialutredningens betänkande (SOU 1977: 4041) Socialljänst och
socialförsäkringstillägg. En närmare redogörelse för de olika betänkandena
skulle bli alltför omfattande. Här skall endast nämnas några särskilda förslag
av intresse i förevarande sammanhang.

I
betänkandet om de psykiskt stijrda lagöverträdarna förordas bl. a. en klarare
gränsdragning mellan sjukvård och kriminalvård samt en be-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 27

gränsning
av möjligheten att överlämna lagöverträdare till sluten psykiatrisk vård.
Begränsningen tar sikte på de s. k. jämstäUdhetsfallen, dvs. personer med
själslig abnormitet av så djupgående natur att den bedöms som jämställd med
sinnessjukdom (ofta narkomaner och alkoholister). Ungdomsfängelseutredningens
förslag innebär bl. a. att ungdomsfängelse avskaffas som påföljd och att en ny
frivårdspåföljd med särskilt intensiv övervakning betecknad tiUsynsdom
införs. Den nuvarande möjligheten att förbinda kriminalvård i frihet med
föreskrifter om vård och behandling föreslås avskaffad. Även i
brottsförebyggande rådets rapport föreslås en ny frivårdspåföljd som innebär
intensiv övervakning. Den som underkastar sig vård eller behandling för alkohol-
eller narkotikamissbruk skall dock kunna undgå kontrollen så länge denna behandling
pågår. Förslaget innebär vidare bl. a. att överlämnande till särskild vård
utmönstras ur det straffrättsliga reaktionssystemet.

På
gmndval av bl. a. socialutredningens betänkande har regeringen till lagrådet
remitterat förslag tUl lagstiftning om vård ulan samtycke inom socialvård och
sjukvård. Förslaget innebär bl. a. att det för personer över 20 års ålder inte
längre skall finnas möjlighet alt beslula om vård utan samtycke inom
sociallagstiftningen. I stället föresläs att lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) skall göras om till lag om
psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall. Enligt lagförslagt skall
den som missbrukar alkohol eller narkotika kunna beredas vård oberoende av
samtycke, om han till följd av missbruket är i trängande behov av avgiftning
och psykiatrisk vård i samband med denna och utebliven vård skulle innebära
allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet
eller hälsa. Vård med stöd av denna bestämmelse skall kunna pågå i högst fyra
veckor.

6
Överväganden och förslag 6.1 Allmänna synpunkter

Narkotikaproblemen
vid kriminalvårdens anstalter är allvarliga. Antalet missbrukare är stort, och
en klar tendens har under senare år gett sig tUl känna mot ett tilltagande bruk
av tyngre preparat. Även bland frivårdens klienter är inslaget av
narkotikamissbrukare betydande.

Stora ansträngningar har
gjorts att komma till rätta med problemen. Här kan bl. a. hänvisas till de
åtgärder som har genomförts på grundval av förslagen från ledningsgruppen för
narkotikafrågor (S 1977: 06). I enlighet med gruppens förslag har under våren
1978 inrättats en frivillig drogfri behandlingskedja vid tre anstaltsenheter,
det s. k. Österåkerspro-jektet. Denna verksamhet kan ses som en form av kontraktsbunden
behandling inom frihetsberövandets ram. Narkolikafria avdelningar har under år
1978 inrättats även vid kriminalvårdsanstalterna Hinseberg, Hall och Malmö.
Vidare har försöksverksamhet inletts med differentiering efter
narkotikaberoende av intagna mellan olika anstalter.

Effektema
av dessa åtgärder har varit goda, men del slår samtidigt klart att ytterligare
åtgärder fortlöpande måste vidtas. Enighet råder om alt det allvarliga
samhällsproblem som narkotikamissbruket bland kriminalvårdens klienter utgör
måste bekämpas på bred front. Erfarenheterna från missbruksvården visar att
det därvid är av värde om även nva

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 28

och
delvis okonventionella metoder kan prövas. Redan mot denna bakgmnd måsle det
vara en fördel att ta tiUvara det ytterligare altemativ som den nu planerade
försöksverksamheten med narkomanvård i civil commitmentsystemets anda kan erbjuda.
De amerikanska erfarenheterna av civU commitment har varit förhåUandevis
uppmuntrande, och även den liknande verksamhet som har bedrivits vid vissa
kollektivhem i Sverige har gett goda resultat. Den nu planerade verksamheten
kan också tänkas på olika sätt bli knuten till den försöksverksamhet som pågår
inom kriminalvården.

Härtill
kommer också att frågan om att finna ändamålsenliga alternativ tUl
frihetsstraff på senare tid har fått allt större aktualitet. Regeringen har i prop.
1978/79: 100 (bU. 5 s. 9) gett tUl känna att en särskild utredning i ämnet inom
kort kommer att tillkallas. En sådan utredning lorde inle kunna undgå att komma
in på frågan om en motsvarighet tiU civil commilment i en eller annan form bör
införas i Sverige. Skulle en sådan ordning anses önskvärd aktualiseras inte
bara principiella frågor nied anknytning till det straffrättsliga
reaktionssystemet utan ocksä komplicerade juridiskt-tekniska spörsmål liksom
frågor rörande huvudmannaskap och organisation m. m. Som har påpekats av 1971
års utredning om behandling av psykiskt avvikande är det därför en klar
fördel, om ett ställningstagande till frågan kan underlättas genom en försöksverksamhet.

Vad
som har anförts nu liksom det förhållandet att det vid Ulleråkers sjukhus finns
särskilt goda förutsäuningar för att genomföra en försöksverksamhet av det
slag som avses nu talar för att den försöksverksam.het som planeras vid
sjukhuset bör genomföras. Därvid finns bl. a. anledning att uppmärksamma
frågan om en sådan verksamhet förutsätter ändringar i regelsystemet.

6.2
De juridiska förutsättningarna för försöksverksamheten

Den
grundläggande tanken bakom civil commitment är att en miss-bmkare som begått
brott och som antingen har ådömts eller också står inför hotet att bli ådömd
ett frihetsstraff skall kunna välja att i stället i kontrollerade former
undergå behandling mot sitt missbruk. I de amerikanska systemen och i den
litteratur som finns tillgänglig kring dessa har särskild vikt lagts vid att
det i första hand är missbmkaren själv som skall äta sig en prestation. Lyckas
behandlingen, undgår missbrukaren verkställighet av frihetsstraffet, men om han
missköter sig verkställs della.

Det
torde stå klart att ett system av det slag som har skisserats nu i renodlad
form inte ens som en försöksverksamhet kan införlivas med det svenska
straffrättsliga systemet utan mycket stora ingrepp i detta. Värdefullt är
emellertid om förutsättningar kan skapas för en försöksverksamhet där
åtminstone vissa grundläggande moment hos civil commitment finns bevarade.

Angående
den närmare uppläggningen av den försöksverksamhet som planeras vid Ulleråkers
sjukhus har överiäggnmgar ägt rum mellan företrädare för sjukhuset, justitie-
och socialdepartementen samt delegationen för social forskning. Därvid har
konstaterats att försöksverksamheten åtminstone till en del bör kunna genomföras
med stöd av 34 § KvaL på det sätt som har förordats av utredningen om
behandling av psy-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 29

' I

kiskt
avvikande (se avsnitt 3.2). En utgångspunkt har därvid varit att verksamheten
enligt krimmalvårdsnämndens förslag också skulle kunna omfatta dömda med en
strafftid överstigande ett år.

Ätt
bygga försöksverksamheten enbart på 34 §-placeringar enligt de regler som
gäller nu är emellertid förenat med svårigheter. ÄtskUliga omständigheter
sammanhängande med lagstiftningens konstruktion medför nämligen att
verksamheten då inte skulle kunna genomföras utan betydande avvikelser från de
gmndläggande tankarna bakom projektet.

TiU
en början bör erinras om att beslut om 34 §-placering meddelas av övervakningsnämndema
resp. kriminalvårdsnämnden. Även om dessa nämnder säkerligen komer att ägna ett
betydande intresse åt projektet, så måste det beaktas att nämnderna, som har
en domstolsliknande funktion, självfallet är bundna av de regler som gäller.
Dessa innebär bl. a. att det fordras särskilda skäl för beslut om en 34 §-place-ring.
Nämnderna torde inte kunna besluta om en sådan placering enbart på grund av att
den intagne ar narkotikaberoende och beredd att underkasta sig behandling inom
ramen för försöksverksamheten, utan speciella omständigheter måste föreligga
vid prövningen i det enskUda fallet.

HärtUl
kommer att det av både praktiska och principiella skäl knappast är tänkbart
att de aktuella 34 §-placeringama skulle kunna verkstäUas så tidigt som man
från socialpsykiatriskt håll har funnit önskvärt, dvs. redan innan
kriminalvården i anstalt har tagit sin början. Det skulle förutsätta att de
berörda nämndema inom kruninalvården förberedde frågan innan domstolen dömt i
målet, något som skuUe bli förenat med stora svårigheter. Även om detta skulle
kunna gå att genomföra, kvarstår den principiella frågan om lämpligheten av
att den som dömts till fängelse omedelbart och utan domstolens kontroll
erhåller en 34 §-pla-cering. Eventuellt skulle den dömde då över huvud taget
inte behöva avtjäna någon del av straffet i kriminalvårdsanstalt. Det kan på
goda grunder ifrågasättas, om en sådan ordning är förenlig med grundema för 34 §-institutet.

När
det gäller själva innebörden av ett beslut erUigt 34 § KvaL i här avsedda faU,
står det visserligen klart att placering på narkomanvårdsklinik i och för sig
är förenlig med bestämmelsen. Betydande tveksamhet måste emellerlid föreligga
inför tanken att den dömde, i enlighet med behandlingsprogrammet, skulle med
stöd av detta lagmm placeras i sin egen bostad under återstoden av strafftiden.
Placering i eget hem med stöd av 34 § KvaL har visserligen förekommit i enstaka
fall under tid institutet har funnits tUl (se avsnitt 2.2.2) men det har då
förelegat helt speciella omständigheter. Det är högst osäkert om de berörda
övervakningsnämnderna och kriminalvårdsnämnden skulle finna förutsättningar
föreligga för att mera reguljärt tillämpa sådana placeringar ens inom ramen för
en tillfällig försöksverksamhet.

Vidare
måste beaktas att den tid, under vUken den dömde med stöd av 34 § KvaL vistas
utanför kriminalvårdsanstalt, räknas som strafftid. Tanken bakom
försöksverksamheten är att den dömde skall återföras till kriminalvårdsanstalt
om han skulle missköta behandUngen eller återfalla i narkotikamissbmk samt att
han då i princip skall avtjäna det slraff som urspmngligen har bestämts.
Sannolikt skulle emellertid i praktiken inte sällan en så stor del av
strafftiden ha förflutit när en eventuell misskötsamhet konstateras, att den
dömde skulle komma att friges villkorligt kort efter det att han återintagits i
anstalt. Under prövotiden

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 30

efter villkorlig frigivning kan den dömde visserligen
genom särskild föreskrift åläggas att undergå vård eller behandling, men någon
föreskrift om skyldighet för honom att avhåUa sig från narkotika kan inte lagligen
meddelas. En så ingripande sanktion som förverkande av villkorligt medgiven
frihet vid misskötsamhet som inte består i ny brottslighet till-lämpas numera
mycket sällan i praktiken. Möjligheten att förordna om förverkande i sådana
fall har f. ö. föreslagits helt upphävd såväl i ungdomsfängelseutredningens
betänkande och brottsförebyggande rådets rapport som i ett nyligen avlämnat
betänkande om villkorlig frigivning från nordiska straffrättskommitlén (NU Ä
1978: 6).

Vad som har anförts nu innebär sålunda att det avsedda
hotet om verkställighet av fängelsestraffet åtminstone i vissa fall inte skulle
få någon realitet. Det kan inte uteslutas att en del dömda skulle utnyttja försöksverksamheten
för att undgå eller i varje fall försöka förkorta fängelsestraffet utan
allvarligt menade avsikter att upphöra med narkotikamissbruk.

Mot den bakgrund som har angetts nu synes det inte
realistiskt att begränsa försöksverksamheten till att omfatta enbart fall där
beslut enligt 34 § KvaL kan meddelas. En tänkbar möjlighet att komplettera verksamheten
skulle då vara att låta den avse även skyddstiUsynsdömda som genom särskild
föreskrift har ålagts att underkasta sig behandling vid Ulleråkers sjukhus mot
narkotikamissbruk. Som redovisats i avsnitt 3.2 har utredningen om behandling
av psykiskt avvikande pekat på en sådan möjlighet. Därvid erinrade utredningen
om att underlåtenhet att följa meddelade föreskrifter kan leda tiU att skyddstiUsynen
undanröjs och att annan påföljd bestäms.

SjälvfaUet bör det inte föreligga :något hinder mot att
man på narkomanvårdskliniken eller dispensären vid Ulleråkers sjukhus tar emot
skyddstiUsynsdömda för behandUng även under den tid försöksverksamheten pågår.
Det kan dock av flera skäl ifrågasättas om det är lämpligt att inbegripa sådana
fall i själva försöksverksamheten. De skulle i praktiken inte komma att skilja
sig från andra fall där personer som dömts till skyddstillsyn har erhållit
föreskrift om narkomanvårdsbehandling. Nuvarande praxis innebär att övervakningsnämndema
utomordentligt sällan gör framställning till åklagare om att denne skall föra
talan vid domstol om undanröjande av skyddstillsyn och bestämmande av ny påföljd
för brottet.i Det är knappast tänkbart att inhiera en speciell och för de dömda
strängare praxis i Stockholms- och Uppsalaregionema under den tid
försöksverksamheten pågår. Hotet om att vid misskötsamhet få undergå
kriminalvård i anstalt skulle i enlighet härmed knappast få någon realitet i
de fall som avses här.

Mot den nu senast diskuterade lösningen torde från socialpsykiatriskt
håll kunna riktas även den invändningen att narkomanvårdsbehandlingen skuUe
komma att framstå som bestämd av myndighetema genom en föreskrift och inte av
den dömde själv. Det bör i sammanhanget anmärkas att de lagförslag som har
remitterats till lagrådet på grundval av socialutredningens betänkande (se
avsnitt 5) innebär att det för vuxna personer inte längre skall finnas
möjlighet att inom ramen för sociallagstiftningen besluta om vård utan
samtycke. Ungdomsfängelseutred-

1 Under år 1976, då drygt 13 000 personer stod under
övervakning på grund av dom till skyddstillsyn utgjorde antalet sådana
framställningar 14. Uppgift saknas om i hur många fall framställningarna lett
till att ny påföljd bestämts.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 31

ningen
har föreslagit att även den nuvarande möjligheten att meddela föreskrift om
vård och behandling för den som döms till skyddstiUsyn skall avskaffas.

Vad
som har anförts nu talar för att det inte kan anses ändamålsenligt au låta den
nu aktuella fÖrsöksverksandDClen omfatta skyddstiUsynsdömda. Mol bakgmnd av
att det som fömt har konstaterats inte heller är realistiskt alt begränsa den tUl
personer som enligt nuvarande regler kan erhålla 34 -placering enligt KvaL
uppkommer frågan om en annan lösning kan väljas. En sådan torde inte stå att
finna utan författningsändring.

En
möjlighet skulle vara att genom en provisorisk lagstiftning ändra reglerna om
34 §-pIacering pä ett sådant sätt att större fömtsättningar skapas för en
ändamålsenlig försöksverksamhet. T. ex. skulle domstol kunna tiUäggas
befogenhet att i en dom på fängelse förordna att den dömde omedelbart skall
kunna erhålla 34 §-placering vid narkomanvårdskliniken. För att komma till
rätta med de fömt beskrivna svårigheler som uppslår vid en tillämpning av 34 §-reglerna
inom ramen för försöksverksamheten skulle det dock krävas en tämligen
omfattande och komplicerad reglering. Mot bakgrund av att försöksverksamheten
är förhåUandevis begränsad bör en sådan lösning undvikas.

Samma
skäl kan åberopas mot tanken att genom en tidsbegränsad lagstiftning införa en särskUd
påföljdskonstmktion avpassad för försöksverksamheten. En sådan konstmktion
skulle kunna tänkas bestå i exempelvis ett nytt institut för överlämnande tUI särskUd
vård med möjUghet att undanröja påföljden i händelse av den dömdes misskötsamhet
eUer också en ordning enligt vilken domstol skuUe kunna förordna om anstånd
med verkställigheten av ett ådömt fängelsestraff på vissa villkor. Dessa och
andra liknande lösningar torde förtjäna aU övervägas närmare, om en
motsvarighet till civil commitment i framtiden skulle anses böra införiivas med
svensk lagstiftning som ett permanent institut. De lämpar sig däremot inte för
en förhållandevis begränsad försöksverksamhet med hänsyn tiU den omfaUande
reglering i BrB och andra författningar som skulle bli nödvändig. HärtUl kommer
att principiella betänkligheter kan möta mot en ordning som innebär att en
speciell påföljdsform skapas för vissa regioner.

Mot
bakgrund av att ingen av de nu senast skisserade lösningarna synes
ändamålsenlig vid en försöksverksamhet ligger det nära till hands att erinra om
ett institut som enligt brittisk rätt kan tUlämpas i situationer av det slag
som är aktuella nu. Brittisk domstol har möjlighet att, om den tilltalade
förklarar sig ämna undergå vård eller behandling mot missbmk av beroendeframkallande
medel, "defer sentence", dvs. fö."--klara målet vilande under
högst sex månader och sedan avgöra målet med beaktande av de nya omständigheter
som har tUlkommil (se prop. 1978/79: 3 s. 175). Denna utväg kan tUlgripas även
i andra situationer, såsom exempelvis när den dömde upplyser att han skall
börja ett nytt arbete eller ingå äktenskap.

Omsatt
till vad som skulle behövas för genomförande av den nu aktuella
försöksverksamheten och tUl svenska förhåUanden i övrigt skulle en lösning
efter dessa linjer kunna tänkas få följande innebörd. Domstol skulle inom ramen
för försöksverksamheten under vissa fömtsättningar ha befogenhet att förklara
brottmål vUande under viss tid, om den tUUa-lade är narkotikamissbmkare och
förklarar sig ämna undergå behandling vid Ulleråkers sjukhus samt upplysning
föreligger om att han kan

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 32

tas
emot vid sjukhuset. En förutsättning bör i så fall vara att den tilltalade har
erkänt gämingen eUer övertygande bevisning föreligger om att han har begått
den. Målet skulle omedelbart återupptas och slutbehandlas, om anmälan inkommer
att den tUltalade har misskött narkomanvården. Har målet inte återupptagits av
sådant skäl skulle det alltid tas upp och avgöras snarast efter det att viss
tid, lämpligen ett år, har förflutit från beslutet om vUandeförklaring. Därvid
skulle yttrande från sjukhuset föreligga till ledning för påföljdsfrågans
bedömning. Om den tilltalade klarat narkomanvården och inga nytillkomna
omständigheter talar i annan riktning, skulle man ha anledning räkna med att
icke frihetsberövande påföljd (i allmänhet skyddstUlsyn eller villkorlig dom) ådöms.

Med
en sådan ordning skulle man undgå de olägenheter som är förenade med de förut
beskrivna alternativen. En särskild fördel blir att några ändringar i
påföljdssystemet eller verkställighetsreglerna för det klientel som omfattas av
försöksverksamheten inte behövs. Påföljden kan vid målets slutbehandling
avgöras enligt vanliga regler och även verkställigheten kan följa gällande
ordning.

Vissa
nackdelar är förenade även med en lösning efter dessa linjer. Lösningen kan
sålunda anses strida mot principen att brottmål skall avgöras så snabbt som
möjligt. Med tanke på att systemet skulle komma att tillämpas endast försöksvis
på ett mycket begränsat antal faU synes denna olägenhet dock inte utgöra något
avgörande skäl mot den skisserade ordningen. Det kan f. ö. sägas ligga i civil
commitmentsystemets idé att påföljden inte skall bestämmas slutligt förrän man
vet om den tiUtalade kan genomföra sitt åtagande beträffande narkomanvården
eller inle.

CivU
commitment-systemet bygger som förut har nämnts på tanken att den tilltalade
skall föras över tiU kriminalvård i anstalt, om han missköter narkomanvården,
men slipper ifrån frihetsberövande påföljd, om han lyckas göra sig fri från
sitt narkotikamissbruk. Med en lösning som bygger på en befogenhet för
domstolen att förklara målet vilande skuUe några särskilda begränsningar inte
gälla för domstolens val av påföljd vid målets slutbehandling. Det kan då
invändas att man med denna lösning inte får garantier för att systemet kommer
att fungera på avsett sätt. Domstolen är nämligen, när målet efter vilandeförklaring
tas upp för avgörande, formellt oförhindrad att bestämma påföljden till
fängelse även när den tUltalade har klarat narkomanvården liksom att döma tUl
exempelvis skyddstUlsyn trots att han misslyckats med denna.

Inte
heUer denna invändning kan emellertid vara avgörande. Man kan utgå från att
domstolarna, om en möjlighet till vilandeförklaring i här avsedda fall införs, skuUe
komma att utnyttja denna bara i de fall där det anses möjligt att döma till
icke frihetsberövande påföljd under fömtsättning att den tiUtalade verkligen
lyckas klara av narkomanvårdsbehandlingen. Om brottet är av sådan art att det
redan från början står klart att frihetsberövande påföljd under alla
förhållanden måste väljas av allmänpreventiva skäl exempelvis vid särskilt aUvarUg
narkotikabrottslighet bör givetvis inte vilandeförklaring tillämpas, liksom
inte heller om det framstår som uppenbart att icke frihetsberövande påföljd kommer
att tillämpas oavsett om den tiUtalade missköter narkomanvårdsprogrammet. I
praktiken torde det därför inte föreligga någon risk för den dömde att bli ådömd
frihetsberövande påföljd trots att han klarat av narkomanvårdsprogrammet,
såvida han inte har begått nya brott. Däremot får man sannolikt räkna :med att
de individualpreventiva skä-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 33

len för en icke frihetsberövande påföljd ibland kan vara
så tungt vägande att t. ex. skyddstiUsyn ådöms trots att den tiUtalade inte
har lyckats klara av narkomanvårdsprogrammet på tillfresställande sätt. Några siörre
olägenheter synes dock inte vara förenade härmed. Den tilltalade måste alltid
vara medveten om att ett misskötande av behandlingen från hans sida i praktiken
kan bli ett skäl för domstolen att inte tillämpa kriminalvård i frihet.
Väsentligt från de synpunkter som ligger till grund för den planerade
försöksverksamheten är främst att han löper en aUvarlig risk att bli ådömd ett
frihetsstraff, om han skulle missköta behandlingen.

Det kan sålunda konstateras att några avgörande
olägenheter inte skulle vara förenade med en lösning som innebär att domstol
får befogenhet att under vissa förutsättningar förklara brottmålet vUande i avbidan
på resultatet av den narkomanvårdsbehandling som kan ges inom ramen för
försöksverksamheten. Samtidigt skulle en sådan lösning innebära beaktansvärda
fördelar i förhållande till de övriga alternativ som kan tänkas när det gäller
att finna en reglering som är avpassad för försöksverksamheten. Med hänsyn
härtill förordas att frågan löses efter dessa linjer. Det skall dock
understrykas att försöksverksamheten inte enbart kan bygga på den nu skisserade
ordningen utan måste kompletteras med placeringar enUgt 34 § KvaL på sätt som
har föreslagits av utredningen om behandling av de psykiskt avvikande.

6.3 Förslag till reglering

6.3.1 Regleringens form

Nuvarande bestämmelser om vilandeförklaring av mål finns i
32 kap. 5 § rättegångsbalken (RB). I detta lagrum föreskrivs att om det för
prövning av mål är av synnerlig vikt att fråga som är föremål för annan rättegång
eller behandling i annan ordning först avgörs eller om det mot handläggningen
möter annat hinder av längre varaktighet, domstolen kan förordna att målet
skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.

Denna bestämmelse ger inte domstol möjlighet att besluta
om vilandeförklaring i de fall som avses nu. En förutsättning för en reglering
av det slag som har förordats nyss är därför att regeringen av riksdagen genom
lag erhåller ett bemyndigande att i anslutning till försöksverksamheten
meddela bestämmelser som ger stöd för vilandeförklaring i sådana fall. De
föreskrifter som i övrigt behövs kan meddelas av regeringen genom förordning.

I enlighet med det anförda har upprättats förslag till

1)
lag med
bemyndigande för regeringen att i anslutning till försöksverksamhet på
narkomanvårdens område meddela vissa bestämmelser om handläggningen av
brottmål,

2)
förordning om
viss försöksverksamhet med vård av narkotikamissbrukare som har begått brott.

Förslagen har fogats till denna promemoria som bilaga.

6.3.2 Regleringens innehåll

Till ledning för de berörda domslolarna bör
förutsättningarna för att beslut om vilandeförklaring skall få meddelas i här
avsedda fall anges så noggrant som möjUgt.

3 Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 182

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 34

I
1 § första stycket förslaget till förordning anges som allmän förutsättning
att om det i mål om ansvar för brott på vilket kan följa fängelse befinnes att
den tiUtalade vanemässigt missbrukar narkotika, domstolen under de yUeriigare
förutsättningar som anges i andra stycket kan besluta alt målet skall vila i avbidan
på resultatet av narkomanvård som den tilltalade har förklarat sig villig att
undergå.

Äv
första stycket framgår sålunda till en början den i och för sig självklara
förutsättningen att den tilltalade skall vara vanemässig narkotikamissbrukare,
något som praktiskt taget alltid innebär att missbruket har utvecklats tUl ett beroendeförhåUande.
Vid domstolens bedömning av frågan om denna förutsättning är uppfylld bör
beaktas dels den tilltalades egna uppgifter, dels de uppgifter som lämnas i
personundersökning eller annan därmed jämförlig utredning. I allmänhet har
domstolen anledning att fästa tilltro till den tilltalades egna uppgifter i detla
hänseende, men eftersom man kanske inte helt kan utesluta simulation bör
alltid en prövning göras av om dessa uppgifter stöds av omständigheterna i
övrigt. Äv stycket framgår vidare att det skall kunna följa fängelse på
brottet. Med hänsyn till de principer som ligger till grund för försöksverksamhelen
bör nämligen förordnande om vilandeförklaring inte kunna meddelas i bötesmål.

I
andra stycket anges de specieUa förutsättningar som krävs för att förordnande
om vilandeförklaring skall få meddelas.

Enligt
punkt 1 förutsätts att den tiUtalade skall ha erkänt gärningen eller att övertygande
bevisning skall ha förebragts om att han har begått den. Punkten har viss förebUd
i 2 § lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. Till
skillnad mot vad som gäller i det fallet kan beslut om vilandeförklaring dock
här inte meddelas på handlingarna. Frågan om förutsättningarna för ett sådant
beslut bör alltid prövas vid huvudförhandling. På samma sätt som när rättspsykiatrisk
undersökning har beslutats i motsvarande situation måste en ny huvudförhandling
äga mm vid målets återupptagande. Vittnesbevisning o. d. kan därvid ofta
förebringas ur protokollet eller genom fonogram.

I
punkt 2 anges att personundersökning eller annan därmed jämställd utredning
skall föreligga. Sådan utredning torde nämUgen vara nödvändig som underlag för
domstolens beslut i här avsedda fall.

EnUgt
punkt 3 förutsätts det att den tiUtalade har förklarat sig viUig att undergå
vård mot narkotikamissbruket vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala enligt den särskUda
behandlingsplan som avses gälla för försöksverksamheten. Denna plan innefattar
dels vård under sexåtta veckor på narkomanvårdskliniken vid sjukhuset eller
det därtill knutna behandlingshemmet, dels regelbundna återbesök (två gånger i
veckan) för rådgivning och kontroll antingen vid sjukhusets narkomanvårdsdispensär
eller också på öppenvårdsmottagningen vid Danderyds eUer Huddinge sjukhus.
Beslut om vilandeförklaring kan sålunda i praktiken komma i fråga bara
beträffande tilltalade som är eller under den aktuella perioden kommer att
vara bosatta på sådan ort att återbesöken kan genomföras, dvs. i Uppsala
eller Stockholmsregionen.

Något
krav på att den tilltalades förklaring att han är villig att undergå vården
skall vara manifesterad på särskilt sätt t. ex. genom underskrift av ett
värdkontrakt bör inte uppställas från domstolens sida. Eftersom det från socialpsykiatrisk
synpunkt emellertid bedöms som önskvärt att ett sådant kontrakt upprättas,
torde ett sådant ofta komma att presenteras för domstolen redan i samband med
personundersökningen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 35

Kontraktet bör givetvis i så fall avfattas på ett sådant
sätt att domstolens beslut om vilandeförklaring anges som en förutsättning för
den tilltalades åtaganden.

I punkt 4 anges alt upplysning skall föreligga om att den
tilltalade kan tas emot för behandling inom ramen för försöksverksamhelen.
Sådan upplysning bör som regel inhämtas redan av personundersökaren och las in
i personundersökningen.

Slutligen anges i punkt 5 att resultatet av behandlingen
skall kunna antas få betydelse för valet av brottspåföljd. Därigenom är det
uteslutet alt förordna om vilandeförklaring av målet i fall då det brott som
den tiUtalade har åtalats för är så allvarligt, att frihetsberövande påföljd under
alla omständigheter bedöms vara nödvändig. Vilandeförklaring är huvudsakligen
avsedd att tillämpas i sådana fall då brottet, med beaktande av vad som är
känt rörande den tUltalades tidigare vandel, normalt skulle ha förskyllt
fängelse men starka individualpreventiva skäl såsom att han genom
behandlingen lyckas frigöra sig frän narkotikamissbruket kan föranleda en
annan bedömning.

Ulöver vad som följer av det anförda bör domstolen alltid
göra cn allmän lämplighetsprövning av att målet vilandeförklaras. I vissa fall
kan t. ex. hänsynen till målsägandens intresse att så snabbt som möjligt få
sina skadeståndsanspråk tillgodosedda tala mot ett sådant beslut.

Domstolens beslut i fråga om vUandeförklaring utgör ett
beslut under rättegången. Förordnar domstolen om vUandeförklaring, kan beslutet
överklagas endast på den grunden att målet onödigt uppehälles. Avslår domstolen
ett yrkande av den tilltalade om vUandeförklaring, kan talan m.ot beslutet
föras endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut (49 kap 6 och 8
§§ RB).

12 beskrivs den avsedda proceduren närmare. Meddelas
beslut om vUandeförklaring, skall domstolen skyndsamt expediera ett exemplar av
beslutet dels till överläkaren för narkomanvårdskliniken vid Ulleråkers
sjukhus, dels till den skyddskonsulent sorn har fö.f-anstaltat om personundersökning.
Överläkaren skall snarast kalla den tilltalade till kliniken för behandling. Är
den tiUtalade häktad i målet, skall givetvis häktningsbeslutet hävas i samband
med vilandeförklaringen. Av praktiska skäl kan det emellertid vara lämpligt att
han i sådant fall omedelbart överförs till kliniken. Detta kan efter beslut av
domstolen ske genom polisens försorg, dock endast med den dömdes samtycke.
Skyddskonsulenten skall så snart som möjligt ta ställning tiU frågan om
förordnande av förtroendeman för den tiUtalade, om detta inte redan har skett.
Det är önskvärt att förtroendeman som regel förordnas i de nu akluella fallen.
En föruisättning är enligt 4 § lagen (1964: 542) om personundersökning i
brottmål att den tUltalade samtycker tiU att förtroendeman förordnas.

I 3 § anges att överläkaren för narkomanvårdskliniken vid UUeråkers
sjukhus har ansvar för behandlingsplanens genomförande även när återbesöken
för rådgivning och kontroll sker vid annat sjukhus. Som framgår av vad som har
anförts i avsnitt 4 skall urinprov som inom ramen för försöksverksamhet har
avlämnats vid Huddinge eller Danderyds sjukhus alltid sändas tUl UUeråkers
sjukhus för analys. Om den tilllalade försummar att inställa sig för återbesök,
skall detta givetvis skyndsamt anmälas till den överläkare som har
samordningsansvaret.

För att försöksverksamheten skall fungera på avsett sätt
är det väsentligt att misskötsamhet från den tUltalades sida snarast
föranleder målets återupptagande. Det föreskrivs därför i 4 § att överläkaren
genast skall

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 36

underrätta den åklagare som för talan i målet, om den tUltalade
underlåter att följa behandlingsplanen och underlåtenheten inte är av endast
ringa betydelse. Anmälan skall givetvis göras, om den tUltalade skulle avvika
från sjukhuset, där man inte har befogenhet att hålla honom kvar med tvång.
Detsamma gäller om han utan giltigt skäl upprepade gånger försummar återbesök
vid narkomanvårdsdispensären eUer enligt urinprovskontrollen i samband med
dessa besök har gjort sig skyldig till flera (mer än två) återfall i
narkotikamissbruk. Underrättelse skall enligt paragrafen också lämnas, om
behandlingsprogrammet av annat skäl inte kan genomföras, t. ex. om den
tilltalade måste tas in för vård i annan form eller det visar sig att det
uppgivna narkotikamissbmket var simulerat. Det åligger enligt paragrafen åklagaren
att göra anmälan tUl rätten lör målets återupptagande. I vissa faU kan därvid
även häktni ngsf ram-ställning tänkas bli aktuell.

I 5 § första stycket anges de situationer då ett vilandeförklarat
mål skall återupptas. Med hänsyn till att man i detta sammanhang måste räkna
med oförutsedda situationer av olika slag innehåUer stycket till en början en
allmän regel som ger domstolen befogenhet att ta upp målet på nytt när
särskilda skäl föreligger. Enligt stycket skall vidare målet alltid återupptas,
om åklagaren gör anmälan därom enligt 4 §, dvs. på grund av underrättelse från
överläkaren (punkt 1). Åtalas den tiUtalade för nytt brott, kan domstolen
enligt punkt 2 med hänsyn till omständigheterna bedöma om även det tidigare målet
skall tas upp. Det är här att märka att olika åtal mot samma tilltalade i regel
skall handläggas i samma rättegång, om rätten inte finner särskild handläggning
lämpligare (45 kap. 3 § RB). Förskyllei: det nya brottet endast böter, synes
åtalet ofta kunna handläggas särskUt, varvid vilandeförklaringen av det
tidigare målet kan bestå.

Om målet inte har återupptagits på något av de skäl som
har nämnts nu, innebär det som regel att den tilltalade har lyckats klara
narkomanvårdsbehandlingen enligt programmet. Det bör för detta fall finnas en
regel som innebär att målet alltid skall tas upp för slutligt avgörande sedan
viss tid har förflutit från beslutet om vilandeförklaring. Vad gäller längden
av denna tid har man från sjukhusets sida ett önskemål om att behandlingen
skall få pågå i två år, men det torde av flera skäl vara uteslutet att låta
målet vila under så lång tid. Å andra sidan torde den tid om sex månader som
föreskrivs i brittisk lagstiftning vara alltför kort för att det med
tillräcklig grad av säkerhet skall kunna bedömas om den tilltalade kommer att
kunna fullfölja behandlingsprogrammet eller inte. Från socialpsykiatriskt håll
har uppgetts att ett år är en godtagbar tid från denna synpunkt. Med beaktande
härav föreskrivs i punkt 3 att målet skall återupptas så snart som möjligt
sedan ett år har förflutit från beslutet om vilandeförklaring, om målet inte
har återupptagits dessförinnan.

När målet efter dess återupptagande skall avgöras,
bestämmer domstolen påföljd för den tilltalade enligt vanliga regler. Som har
nämnts fömt är det nu aktuella insritutet vilandeförklaring inte avsett att tUlämpas
i fall där det redan från början står klart att frihetsberövande påföljd måste ådömas
(1 § andra stycket 5).. Men hänsyn härtiU och tUl den vanliga principen om att
cn gynnsam utveckling inte bör brytas utan starka skäl torde det, om den
tilltalade framgångsrikt har fullföljt narkomanvårdsprogrammet, som regel
finnas förutsättningar att ådöma icke frihetsberövande påföljd. Vid valet
mellan de båda påföljder som då när-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 37

mast
blir aktuella skyddstiUsyn och villkorlig dom är det naturiigt för
domstolen att fästa avseende vid att den tilltalade dels har varit intagen på
narkomanvårdsklinik sexåtta veckor, dels har varit skyldig att under förhåUandevis
lång tid inställa sig på dispensären för kontroll.

1
6 § föreskrivs att personundersökare och den som biträder vid personundersökning
beträffande tilltalad som missbrukar narkotika och som är bosatt på en sådan
ort att ett beslut härom lämpligen kan meddelas med uppmärksamhet skall beakta
frågan om förutsättningarna för att meddela beslut om vilandeförklaring.
Personundersökaren är också skyldig att i förekommande faU ta reda på den
tilltalades inställning till att undergå narkomanvårdsprogrammet och sjukhusets
möjligheter att ta emot honom för vård. Underlag för rättens beslut i frågan
bör nämiigen i görligaste mån tas in i personundersökningen.

Överläkaren
vid narkomanvårdskliniken får enligt 7 § befogenhet att delegera sina uppgifter
till annan läkare vid sjukhuset.

SlutUgen
bör understrykas att ett genomförande av försöksverksamheten efter de linjer
som anges här förutsätter att information om verksamheten ges tiU domstolarna,
skyddskonsulenterna och socialvårdsmyndigheterna i Uppsala- och
Stockholmsregionerna samt eventuellt också advokater som är verksamma som
offentliga försvarare i dessa regioner.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 38

Bilaga

1
Förslag till

Lag
med bemyndigande för regeringen att i anslutning till försöksverksamhet på
narkomanvårdens område meddela vissa bestämmelser om handläggningen av
brottmål

Härigenom
föreskrivs följande.

I
den mån det påkallas av försöksverksamhet på narkomanvårdens område kan
regeringen föreskriva, att domstol under rättegången i brottmål fär förordna
att målet skall vila i avbidan på resultatet av narkomanvård, som den
tilltalade har förklarat sig villig att undergå.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1979 och gäller tiU utgången av juni 1982.

2
Förslag till

Förordning
om viss försöksverksunthet med vård av narkotikamissbrukare som har begått
brott

Härigenom
föreskrivs följande.

1 S
Finnes i mål om ansvar för brott, på vilket kan följa fängelse,

ait den tilltalade vanemässigt missbrukar narkotika, får rätten under de

förutsättningar som anges i andra stycket besluta att målet skaU vila i

avbidan på resultatet av narkomanvård, som den tilltalade har förklarat

sig vUlig att undergå.

Beslut
om vilandeförklaring får meddelas endast om

1.
den tUltalade vid
huvudförhandling har erkänt gärningen eller övertygande bevisning därvid har förebragts
om att han har begått den,

2.
personundersökning har ägt rum
eller annan utredning som avses därmed är tillgänglig för rätten,

3.
den tUltalade har förklarat sig
viUig att undergå vård mot narkotikamissbruket vid Ulleråkers sjukhus i
Uppsala enligt särskild behandlingsplan, innefattande dels vård vid sjukhusets
narkomanvårdsklinik eller därtill knuten enhet, dels regelbundna återbesök för
rådgivning och kontroll vid sjukhus inom Stockholms eller Uppsala län,

4.
upplysning föreligger om att
han kan tas emot vid Ulleråkers sjukhus för sådan behandling,

5.
resultatet av behandlingen kan
antas få betydelse för valet av brottspåföljd.

2 §
Meddelas beslut enligt 1 §, skall ett exemplar av beslutet skynd-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 39

samt sändas till överläkaren för narkomanvårdskliniken vid
Ulleråkers sjukhus och, om personundersökning har ägt rum, till den skyddskonsu-lenl
som har föranstaltat därom.

Det åligger överläkaren att så snart det kan ske kalla den
tilltalade till kliniken för behandling. Rätten kan dock, med den tilltalades
samtycke, förordna att han omedelbart skall föras dit genom polisens försorg.

Skyddskonsulenten skall, om det ej redan har skett, så
snart som möjligt sedan beslut enligt 1 § har meddelats pröva frågan om
förordnande av förtroendeman för den dömde enligt 4 § lagen (1964: 542) om personundersökning
i brottmål.

3
§ Överläkaren
för narkomanvårdskliniken vid Ulleråkers sjukhus har ansvar för
behandlingsplanens genomförande även när återbesöken för rådgivning och
kontroll sker vid annat sjukhus.

4
§ Underlåter
den tilltalade att följa behandlingsplanen och är underlåtenheten ej av endast
ringa betydelse, skall överläkaren för Ulleråkers sjukhus narkomanvårdsklinik
genast underrätta den åklagare som för talan i målet. Detsamma gäller, om
behandlingsplanen av annat skäl inte kan genomföras. Åklagaren skall göra
anmälan till rätten för målets återupptagande.

5
§ Mål som har
förklarats vilande enligt 1 § kan åtempptas när särskilt skäl föreligger.
Målet skall alltid återupptas

1.
om anmälan görs
av åklagare enligt 4 §,

2.
om den
tilltalade åtalas för nytt brott och rätten ej med hänsyn till omständigheterna
finner det olämpligt att målet återupptas,

3.
så snart som
möjligt sedan ett år har förflutit från beslutet, om målet inte har
återupptagits dessförinnan.

I samband med att målet återupptas skall yttrande från
överläkaren inhämtas till ledning för påföljdsfrågans bedömning, om det ej är
uppenbart obehövligt.

6
§ Den som utför
eUer biträder vid personundersökning skall med uppmärksamhet beakta frägan om förutsättningama
för att meddela beslut enligt 1 § beträffande tilltalad som missbrukar
narkotika och som är bosatt på sådan ort att beslut enligt nämnda paragraf
lämpligen kan meddelas. Bedöms förutsättningar föreligga för sådant beslut,
skall den tUltalade tillfrågas om han är villig att undergå vård enligt
behandlingsplanen och uppgift inhämtas från sjukhuset om han kan tas emot där
för behandling. Upplysning i de hänseenden som har angetts nu bör i
förekommande fall lämnas i berättelsen över personundersökningen.

7
§ Överläkaren
för narkomanvårdskliniken vid Ulleråkers sjukhus får överlåta åt annan läkare
vid sjukhuset att fullgöra vad som enligt denna förordning åvilar överläkaren.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1979 och gäller
till utgången av juni 1982.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Frop.
1978/79: 182 40

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena, upprättad inom
justitiedepartementet

Samtliga remissinstanser ställer sig i princip positiva
till en försöksverksamhet med kontraktsvård för narkotikamissbrukare som har
begått brott. I fråga om det förslag till lagteknisk lösning som läggs fram i
promemorian föreligger emellertid delade meningar.

Förslaget tillstyrks i princip av kriminalvårdsstyrelsen (majoriteten),
Uppsala läns norra tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Huddinge tingsrätt,
överåklagaren i Göteborgs distrikt, länsåklagarna i Uppsala och i Västernorriands
och Jämtlands län samt skyddskonsulenterna i Stockholm-Enskede och
Stockholm-Norrmalm distrikt.

TiU de positiva remissinstansema hör också RA,
länsåklagaren i Värmlands län och Uppsala läns landsting. RÅ och länsåklagaren
anser dock att en annan lagteknisk lösning kan övervägas än den som har valts i
promemorian, och landstinget anser sig inte kunna bedöma de rent juridiska
aspekterna.

Förslaget till reglering avstyrks bestämt av socialstyrdsen
och överdirektören vid kriminalvårdsstyrelsen. Även Uppsala tingsrätt samt
överåklagarna i Stockholms och Malmö distrikt avstyrker förslaget i den utformning
som det har fått enligt promemorian. Skyddskonsulenterna i Uppsala Norra och
Södra distrikt kritiserar förslagets utformning bl. a. från planerings- och
resurssynpunkter.

Flera av de remissinstanser som i huvudsak tiUstyrker
förslaget diskuterar olika principiella frågor med anknytning tUl försöksverksamheten.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåUer att kriminalvården under
en följd av år har fått ta emot ett ökande antal narkotikamissbrukare, något
som i hög grad har försämrat klimatet på anstalterna och försvårat de
rehabiliterande insatserna. Varje försök som ger möjlighet tiU behandlingsalternativ
för missbrukare, för vUka nu många gånger endast frihetsberövande påföljd är
aktuell, måste därför hälsas med tUlfredsställelse. Enligt styrelsen synes
dock vissa från rättsUg synpunkt principiella betänkligheter kunna riktas mot
förslaget. Konsimktionen aU domstol skall ges möjlighet att vilandeförklara
brottmål i avbidan på att den tilltalade undergår narkomanvård innebär sålunda
en nyhet i svensk rätt, låt vara att institutet vUandeförklaring som sådant
existerar under andra förutsättningar. Det kan ifrågasättas om det inte från
rättssäkerhetssynpunkt och i överensstämmelse med principen om brottmåls skyndsamma
handläggning skulle vara mera tillfredsställande, om domstolen gavs möjlighet
att i första handläggAingsomgången meddela en formell motsvarighet dil s.k. mellandom,
som nu förekommer i tvistemål och varigenom den tUltalade skuUe kunna sakerförklaras
under det att frågan om påföljdsval skulle få anstå t. v. Det kan enligt
styrelsens mening även ifrågasättas om det är förenligt med allmänna rättsgrimdsatser
att ge vissa domstolar möjlighet att bestämma påföljd i brottmål med hänsynstagande
till omständigheter som andra domstolar inte kan beakta. På grund av det
intresse styrelsen tUlmäter en försöksverksamhet och

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 41

då det finns anledning utgå ifrån att en under
försöksperioden begränsad lagstiftning om försöket utfaUer väl kommer att
få en ri.ks-omfattande tillämpning, vUl styrelsen emellertid inte motsätta sig
en försöksverksamhet.

De övriga instanser som i princip tillstyrker förslaget
anför i flera fall liknande synpunkter. Även Stockholms tingsrätt framhåller
sålunda att det givetvis kan väcka betänkligheter utifrån principen om likhet
inför lagen att möjligheterna för narkotikamissbrukare som begår brott att
undgå frihetsberövande görs beroende av lokala förhåUanden. Tingsrätten
erinrar emellertid i sammanhanget om att det i förarbetena till
narkotikastrafflagstiftningen betonades att lagstiftningen måste utformas så
att den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda
vård åt vårdbehövande missbrukare. Enligt tingsrättens erfarenhet synes det
inte sällan som om de vårdinsatser som är aktuella vid domstillfället och ofta
kan bli avgörande för val av påföljd är beroende av tiUfälliga omständigheter.
Det föreligger således redan nu vissa ojämnheter i förutsättningarna för att
narkomanvård skall kunna träda i stället för frihetsberövande påföljd. Med
tanke på att det föreslagna systemet är avsett att tillämpas endast försöksvis
på ett mycket begränsat antal fall anser tingsrätten nu berörda principieUa
betänkligheter inte ha sådan tyngd att förslaget tiU följd av dessa bör
avvisas. Enligt tingsrättens mening har den föreslagna regleringen av
försöksverksamheten i sina huvuddrag utformats på sådant sätt att den kan godtas.

I huvudsak samma synpunkter anförs av länsåklagaren i
Uppsala län, som också framhåller att en så smidig och enkel lösning som
möjligt bör eftersträvas. Den aktuella försöksverksamheten synes av denna anledning
inte böra omfatta skyddstiUsynsdömda. Inte heller en provisorisk
påföljdskonstruktion är lämplig. Dessa och andra lösningar kräver alltför
omfattande ändringar och tiUägg i lagstiftningen. Den i promemorian förordade
lösningen om införandet av rätt till vUandeförklaring av vissa brottmål är
enligt länsåklagaren att föredra framför andra alternativ även om vissa
nackdelar är förenade även med en sådan lösning. Dessa nackdelar är dock inte
så avgörande att de lägger hinder i vägen för en försöksverksamhet.

RÅ framhåller att ett ständigt återkommande problem för
domstolarna när påföljd skall bestämmas är svårigheten att förutse den tilltalades
utveckling eller vUlkor efter domen. Hade man tUlgång till "facit",
skulle mången gång en mera adekvat påföljd kunna bestämmas. En efter
förutsättningarna vid domstillfället riktigt vald påföljd kan senare, med
hänsyn till ändrade förutsättningar, te sig olämplig. Detta är ett centralt och
övergripande problem som allmänt sett väcker frågan om inte domstolarna borde
ha möjlighet till provisoriskt påföljdsval eUer ges rätt att låta anstå med
bestämmandet av påföljden i avvaktan på. vederbörandes utveckling efter en sakerförklaring.
I promemorian ges, kan det sägas, förslag på en sådan ordning inom en begränsad
sektor, eftersom där föreslås möjlighet att bestämma påföljden med hänsyn till
utvecklingen hos den brottslige. RÄ pekar vidare i sitt yttrande bl. a. på att
man med hänsyn till att försöksverksamheten förutsätter särskilda resurser och
en egen organisation nödgas godta den begränsning som ligger i att projektet
endast blir lokalt tiUämpligt. Olägenheten av den lokala begränsningen kan dock
i någon mån motverkas genom en liberalare tUlämpning av 34 § lagen (1974: 203)
om krimuialvård i anstalt

4 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 182

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 42

(KvaL)
och genom viss justering av förslaget. Det bör enligt RÄ inte vara helt
uteslutet att tillämpa systemet med kontraktsvård också på misstänkta utanför
försöksområdet. Huddinge tingsrätt anser att rätten att komma i fråga för behandUng
enligt Ulleråkersprojektet inte bör vara begränsad tUl personer som är bosatta
inom Stockholms- och Uppsalaregionerna utan bör gälla även dem som är beredda
och har praktiska möjligheter att under behandUngen vistas inom regionen. Även
om ramen för försöksverksamheten såvitt gäUer resurserna är given, leder den nu
förordade vidgningen av möjlighetema att komma i fråga för behandling tUI att
den invändning som kan göras från rättvisesynpunkt förlorar i tyngd. Med denna
justering är tingsrätten beredd att allmänt tiUstyrka promemorieförslaget.
Tingsrätten ansluter sig sålunda tUl promemorians ståndpunkt att man inte bör
tillgripa någon särlagstiftning, som innebär att reglerna om 34 §-pIaceringar
ändras eUer alt en särskUd påföljdskonstruktion införs. Frågor om mera
ingripande ändringar i påföljdssystemet bör i stället övervägas av den
utredning som inom kort väntas bli tUlsatt för att finna lämpliga alternativ tiU
frihetsstraff.

Enligt
socialstyrelsen är visserligen frågan om kontraktsvård för narkomaner som har
begått brott av intresse. Mot det framlagda förslaget kan emeUertid riktas så aUvariiga
invändningar att det enligt styrelsens mening inte bör genomföras.
Socialstyrelsen framhåUer bl. a. att den föreslagna lösningen, som det också
påpekas i promemorian, strider mot den allmänt omfattade principen att brottmål
skall avgöras så fort som möjUgt. Förseningar medför åtskilliga olägenheter,
vilket bl. a. erfarenheterna från det rättspsykiatriska området visar. Mot
konstruktionen kan från behandhngsmässig synpunkt vidare invändcis att en åtempptagen
rättegång mitt under behandlingsprogrammet riskerar att medföra svåra psykologiska
påfrestningar för missbrukaren. Han får inga garantier om att domen kommer att
bli mild. Även om han har skött sig i behandlingsprogrammet kan domen bli
kännbar och eventuellt rasera det som har byggts upp under vårdtiden. Hänsyn
måste ju i en dom tas inte enbart tiU den åtalade utan också tiU andra
intressenter. Missbrukarens totala situation med de krav som samhället och
andra ställer på honom kommer inte att vara kända när behandlingen inleds. Förutsättningama
för rehabiliteringen kan drastiskt komma att ändras mitt i själva
behandlingsprocessen. Från rättslig synpunkt är det sludigen tveksamt med en
lag som bara gäUer en viss del av landet. Möjlighetema till deltagande i
försöksverksamheten blir på detta sätt beroende av bostadsort. En försöksverksamhet
av denna typ bör prövas på flera olika ställen i landet samtidigt. Ätt endast
en vårdenhet skall ingå i försöket är enligt styrelsen olyckligt även med tanke
på att vårdbehoven ser mycket olika ut hos olika missbrukare. Vårdenhetemas
arbetssätt är tämligen olika, vUket gör det möjligt för missbrukarna att välja
den typ av vård som passar honom bäst. Principen att en viss valfrihet skall
råda i vården bör gälla också i en försöksverksamhet med civil commitment. Ett
annat problem som uppstår om bara en vårdenhet ingår i försöket gäUer
utvärderingen. En objektiv utvärdering borde vara ett självklart krav på denna
typ av försöksverksamhet.

Socialstyrelsen
uttalar vidare bl. a .att det är en missvisande beskrivning av den amerikanska
diskussionen på detta område att säga att erfarenheterna av civU commitment i
USA är förhållandevis goda. Meningama om de amerikanska civil commitment-systemen
går starkt isär,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 43

och
resultaten är långt ifrån entydigt positiva. En bred redovisning av de
amerikanska erfarenheterna bör enhgt styrelsen föregå ett ställningstagande
till frågan om försök med kontraktsvård av detta slag skall göras i Sverige.

Enligt
Uppsala tingsrätt är det möjligt att man måste acceptera en geografisk
begränsning, om ett försök med "okonventioneUa metoder" aUs skall
kunna genomföras. AUvarligare är enhgt tingsrätten att domstolens obundenhet
kommer att inskränkas. Tingsrätten framhåller vidare bl. a. att det skuUe vara
högst betänkligt, om den uppfattningen blir spridd att man kan slippa fängelse
om man är någorlunda starkt narkotikaberoende. Vidare synes man i promemorian
endast i ringa mån ha beaktat de processuella komplikationer som kan inträffa i
anslutning till ett beslut om vUandeförklaring.

Överdirektören
i kriminalvårdsstyrelsen framhåller bl. a. att det även inom ramen för gällande
påföljdssystem förekommer betydande ojämnheter i tiUämpningen beroende på en
klar obalans i tUlgängliga resurser. Denna olikformighet framstår dock, ehum i
sig beklaglig, som en del av den brist på överensstämmelse mellan idé och
verklighet som av ålder har präglat svensk kriminalvård och fördras
följaktligen i förhoppning om resursapparatens successiva utbyggnad med ett
visst oreflekterat jämnmod av det vid dyUkt missförhållande tiUvänjda klient-telet.
Det remitterade förslaget innebär något helt annat. Här inskränks i
experimentsyfte redan från början och helt avsiktligt tillämpningen av en ny, i
sig nägot äventyrlig anordning till att omfatta allenast en mycket liten, av
speciella kvalifikationer utmärkt grupp av lagöverträdare, vilka råkar vara
bosatta inom ett par geografiskt begränsade områden. Det förefaller också principieUt
mindre tiUtalande att det genom den föreslagna lagen öppnas en möjlighet att
före slutlig dom i målet köpslå med den misstänkte om befrielse på vissa viUkor
av den frihetsberövande påföljd som hans brottsliga gäming eljest skidle ha förskyllt.
Den föreslagna särregleringen innebär enligt yttrandet ett avsteg från
elementära och här i landet hittUls aUmänt vedertagna rättsgrundsatser.

Från
flera håll föreslås alternativa lösningar vad gäller de juridiska fömtsättningama
för försöksverksamheten.

Som
redan har nämnts pekar kriminalvårdsstyrelsen på möjligheten av att domstol ges
befogenhet att meddela en meUandom i skuldfrågan och att påföljdsfrågan kan få
anstå t. v. Även Uppsala läns norra tingsrätt pekar på denna lösning som ett
alternativ om man i framtiden viU införliva kontraktsvården i påföljdssystemet.
EnUgt RÅ bör det övervägas om inte domstolen, i stäUet för att vilandeförklara
brottmålet, skaU döma tiU frihetsstraff och förordna om kontraktsvård. Därvid
bör kontraktstiden räknas som verkställd strafftid. Skyddskonsulenten i Stockholm-Enskede
distrikt godtar i princip promemorians förslag men pekar på att ett
återinförande av möjligheten att ge villkorligt anstånd med verkstäUighet av
visst fängelsestraff skuUe kunna vara ett lämpligt altemativ för att undvika
att patienten onödigt oroas i avvaktan på återupptagandet av en vUande
rättegång.

Enligt
socialstyrelsen är de argument som i promemorian anförs mot tanken på att
genomföra försöksverksamheten med stöd av 34 § KvaL delvis tvivelaktiga. Även
om vissa av de redovisade invändningarna kvarstår anser socialstyrelsen att 34
§ ger tiUräckliga möjligheter att genomföra en kontraktsvård inom detta
område. Det bör enligt styrelsen

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 44

uppdras
åt den utredning om kontraktsvård som regeringen nyligen tUlsatt att undersöka
om det fordras andra former för kontraktsvård än de som nu erbjuds genom 34 § KvaL.

Även
Uppsala tingsrätt, överåklagarna i Stockholms och Malmö distrikt samt länsåklagaren
i Värmlands län anser att försöksverksamheten bör kunna genomföras med stöd av
34 § KvaL. Därvid nämns från några håU möjligheten av att i administrativ
ordning meddela tiUämp-ningsföreskrifter till lagmmmet liksom tiU reglerna om vUlkoriig
frigivning i syfte att undanröja de i promemorian redovisade svårigheterna med
att tiUämpa en sådan ordning. Överåklagaren i Malmö distrikt föreslår den
lösningen att domstolen i sina domskäl skaU ange om den dömde bör undergå vård
inom ramen för försöksverksamheten med stöd av 34 § KvaL. RÅ, Huddinge
tingsrätt och länsåklagaren i Uppsala län ansluter sig emellertid tUl
promemorians bedömning vad gäller nackdelama med en lösning som bygger på
nämnda lagrum.

Stockholms
tingsrätt anser i och för sig att promemorians förslag innebar en framkomlig
väg men ifrågasätter om inte möjligheter finns att genomföra en
försöksverksamhet av föreslaget innehåll med mindre ingripande åtgärder än vad
i promemorian anses erforderligt. Om en tilltalad kan bli föremål för
behandling i den föreslagna ordningen synes det tänkbart att domstolarna skulle
med föreskrift om sådan vård i större utsträckning än hittUls kunna döma till
skyddstillsyn i stället för fängelse. Förutsättningen härför skuUe givetvis
vara att överläkaren skall ha skyldighet att ta initiativ tUl yrkande om
undanröjande av skyddstiUsynen i de fall föreskrifterna ej följs och att övervakningsnämndema
agerar i enlighet härmed.

Frågan
om behandlingsresurser och behandlingsinnehåll berörs i flera yttranden.

Socialstyrelsen
finner det tveksamt om resurserna vid Ulleråkers sjukhus kommer att vara tUlräcUiga
med beaktande av att sjukhuset även har vårdansvar för sitt upptagningsområde.
Uppsala läns landsting pekar på att förslaget innebär att det som en fömtsättning
för domstols beslut om vUandeförklaring i varje enskUt fall skall inhämtas
upplysning om det är möjUgt att omhänderta klienten inom försöksverksamhetens
ram. Detta är särskUt väsentligt bl. a. mot bakgrund av narkomanvårdsklinikens
begränsade antal vårdplatser. Landstinget betonar att kontraktsvården inte kan
tiUåtas medföra inskränkningar i klinikens ordinarie verksamhet. Projektet
måste utföras inom ramen för klinikens resurser. För dispensärverksamheten
förutsätter landstinget att försäkringsersättning utgår.

Stockholms
tingsrätt pekar på att någon närmare redogörelse för den behandling som skall
komma tUl stånd inte lämnas i promemorian. Enligt tingsrättens mening måste
det krävas en öppen redovisning av vad behandlingen skall komma att innebära
för att domstolama skaU kunna medverka tUl att sådan behandling skall på prov
ersätta frihetsberövande. Ett liknande uttalande görs av skyddskonsulenten i
Stockholm Norrmalm distrikt. Enligt socialstyrelsen måste en ingående
redogörelse för behandlingsinnehållet ges innan stäUning kan tas tiU den
planerade försöksverksamheten från vårdsynpunkt.

Kriminalvårdsstyrelsen
anser det vara en allvarlig brist i förslaget att tiUräckUg hänsyn inte synes
ha tagits tUl de socialkurativa insatser av skiftande slag, innefattande bland
annat bostads- och arbetsanskaffning, r,om nödvändigtvis måste komplettera de
medicinska behandlingsinsatser

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79: 182 45

och
de begränsade kontroUfunktioner, som är avsedda att ombesörjas genom narkomanvärdsklinikens
vid Ulleråker försorg. Detta framslår som än mera betänkligt med hänsyn tiU att
det klientel, som torde bli aktueUt för projektet, med aU sannolikhet kommer
att tiUhöra en grupp med omfattande sociala problem, för vUka
narkotikamissbruket bara framstår som en faktor eller rent av endast som
symptom på djupare liggande anpassningssvårigheter. Visserligen kommer
sannolikt flertalet av dem, som kan bli aktuella för försöket, att genom redan
löpande skyddstiUsynsdom vara föremål för övervakning inom kriminalvården. I
dessa faU måste emellertid de behandlingsinsatser, som kommer att ske genom
narkomanvårdskliniken, samordnas med de rehabUiterande åtgärder som har vidtagits
eUer planeras av frivården. Starka skäl talar därför för att en frivårdstjänstemän
utöver dem som nu finns vid berörda frivårdsdistrikt knyts tiU Ulleråkerkliniken.
En sådan tjänsteman skulle kunna medverka vid urvalet av tUltalade, som kan
bli aktuella för projektet, och för att förmedla kontakt mellan kliniken och
frivården och därmed utöva en samordnande funktion.

Liknande
synpunkter understryks kraftigt av skyddskonsulenterna i Uppsala Norra och
Södra distrikt, vilka påpekar bl. a. bostads- och arbetssituationen i Uppsala
är mycket svår samt att massiva sociala insatser behövs för det aktuella
klientelet. Skyddskonsulenterna är pessimistiska i fråga om möjligheten för
projektet att lyckas.

Skyddskonsulenten
i StockholmEnskede distrikt anser i likhet med kriminalvårdsstyrelsen att en
tjänsteman från kriminalvården bör ingå i projektledningen för bl. a.
samordnande uppgifter.

Åtskilliga
remissinstanser har synpunkter på olika enskildheter i förslaget till verkstäUighetsförordning
och promemorians motivering till denna.

De
närmare förutsättningarna för ett beslut om vilandeförklaring diskuteras av
länsåklagaren i Uppsala län, som framhäller att vilandeförklaring aldrig bör
ske om brottslingen bedöms som farlig för annans liv eUer egendom, har stor
rymnings-benägenhet eller annars har gjort sig skyldig till så allvarlig
brottslighet att hänsynen till den allmänna laglydnaden kräver ett frihetsberövande.
Domstolen bör särskilt beakta om den tUltalade begått eller tidigare begått
grova våldsbrott eUer grova narkotikabrott samt om brottsligheten är
organiserad. Vidare skall hänsyn tas till eventuella målsägandes intressen.
Vid tveksamhet om lämpligheten av vUandeförklaring, bör sådant beslut inte
fattas. Liknande synpunkter förs fram av Uppsala tingsrätt, som finner det
anmärkningsvärt att författningstexten inte innehåller någon klar bestämmelse
om att grövde brott skall vara undantagna från försöksverksamheten.
Författningstexten borde också ange en något tydligare avgränsning nedåt. RattfyUeri,
våld mot tjänsteman och dylikt, som brukar medföra kortare fängelsestraff,
lämpar sig enligt tingsrätten inte som underlag för kontraktsvård.

Såvitt
gäUer frågan om betydelsen av målsägandens intressen redovisas en avvikande
uppfattning av Stockholms tingsrätt. Tingsrätten vänder sig emot promemorians
uttalande att hänsyn tiU målsägandens intresse att så snabbt som möjligt få
sina skadeståndsanspråk tUlgodosedda i vissa fall kan vara ett skäl mot vilandeförklaring.
Tingsrätten anser att de särskilda möjligheter målsägande har att föra
skadeståndstalan i samband med brottmål inte bör tillåtas inverka på behov av
att genom vilandeförklaring av brottmål åstadkomma lämplig narkoman-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 46

vård.
Målsäganden har ju aUtid för den händelse särskild brådska råder möjlighet att
föra talan i den för tvistemål stadgade ordningen, exempelvis enligt lagen om
förenklad rättegång. Samma uppfattning har Huddinge tingsrätt, som också
framhåller att ett beslut om vilandeförkla ring, följt av en dom på t. ex.
skyddstillsyn, i stäUet för ett omedelbart ådömande av fängelsestraff torde öka
målsägandens möjligheter att få sina skadeståndsanspråk tiUgodosedda.

Frågan
om vilandeförklaring skall få meddelas även när den tUltalade har förnekat gämingen
berörs av kriminalvårdsstyrelsen, som anser det tveksamt om förfarandet bör
kunna tUlämpas även i andra fall än då den tilltalade har erkänt brottet. Promemorians
förslag har visserligen förebild i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål. Det är dock enligt styrelsens åsikt tveksamt om en
försöksverksamhet, som bygger på frivillighet, bör komma i fråga för en
tilltalad som inte erkänt den gärning han har åtalats för Även om han i sådant
fall förklarar sig vUlig att undergå den föreskrivna behandlingen, kan man förmoda
att han inte är tUlräckligt motiverad för behandlingen. Man kan således befara
att vederbörande går med på att genomgå en behandling enbart för att slippa en
fängelsedom. Styrelsen förordar därför att en förutsättning för att ifrågakomma
för narkomanvårdsbehandhng är att den tiUtalade vid huvudförhandlingen erkänt gämingen.
Samma uppfattning har länsåklagaren i Uppsala lån. Uppsala norra tingsrätt
pekar i denna del på att en vanlig situation är att den tiUtalade erkänner
vissa brott men fömekar de övriga, kanske merparten. Genom beslutet blir inte
med bindande verkan avgjort, att den tiUtalade är skyldig tiU brotten. Kan
behandlingsplanen sedan inte genomföras och målet återupptas, är det väl mer än
troligt att den tiUtalade vidhåUer sitt förnekande i hopp om att få en så
lindrig påföljd som möjligt. Vittnesbevisning kan då visserligen framläggas
från fonogram, men det torde vara ofrånkomligt att bevisläget har blivit ur
åklagarens synpunkt väsentligt försämrat. För den tid försöksverksamheten
pågår synes visserligen enligt denna olägenhet kunna accepteras. Men för det
fall att man i framtiden skulle vilja införliva kontraktsvården i
påföljdssystemet hänvisar tingsrätten till sitt tidigare nämnda förslag att
även i brottmål införa institutet meUandom, varigenom skuldfrågan skulle kunna
rättskraftigt avgöras, innan rätten slutUgt avgör påföljdsfrågan.

För
att säkrare kunna bedöma den tilltalades missbrukssituation, be-handlingsvUja
och förhållanden i övrigt är det enligt kriminalvårdsstyrelsens mening
lämpligt att alltid inhämta ett läkarintyg innan domstol avgör huruvida den
åtalade bör kunna ifrågakomma för narkomanvårdsbehandling. Sådant läkarbtyg
bör utfärdas av i projektet engagerad läkare och grundas på en undersökning av
den tilltalade före huvudförhandlingen i målet. Samma uppfattning har RÅ.
Enligt länsåklagaren i Uppsala län bör läkarundersökning utföras när det bedöms
som nödvändigt, bl. a. med hänsyn ull att den tiUtalade kan frestas överbetona
sUt narkotikamissbruk.

Huddinge
tingsrätt ifrågasätter om det inte finns anledning att i uppenbara fall ha
möjlighet att meddela beslut om vUandeförklaring utan huvudförhandling. Även
Uppsala tingsrätt och Stockholms tingsrätt framhåUer att visst merarbete
uppkommer för de berörda domstolama på grund av att ny huvudförhandling skaU håUas
i målen. Detta torde dock enligt sistnämnda tingsrätt få så marginell effekt
att det inte kan tillmätas betydelse.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79: 182 47

Frågan
om överklagande av ett beslut om vilandeförklaring berörs bl. a. av RÅ som
ansluter sig till bedömningen att beslutet enligt gällande rätt kan överklagas
endast på den grunden att målet onödigt uppehålls. Denna grund torde dock
enligt RÅ i regel inte vara tiUämplig i de faU som här är aktuella. För att
skapa balans i processen förordar RÅ att särskild talan skall få föras mot
beslut om vilandeförklaring. I huvudsak samma uppfattning har Uppsala tingsrätt
och länsåklagaren i Uppsala län.

Vad gäller överförandet av
den dömde till sjukhusvård påpekar kriminalvårdsstyrelsen att domstolen enligt
förslaget endast med den tUltalades samtycke kan förordna att han omedelbart
förs tiU klinik genom polisens försorg. Eftersom det är angeläget att
behandlingen kommer tUl stånd så snart som möjligt bör enligt styrelsens
mening huvudregeln vara att den tUltalade omedelbart överförs till kliniken.
Detta kan lösas så att en förutsättning för deltagande i försöksverksamheten är
att den tUltalade inom ramen för det friviUiga behandlingsprogrammet förklarar,
att han samtycker till omedelbart överförande till kliniken. Huddinge tingsrätt
finner däremot att promemorians förslag kan bli opraktiskt och dyrbart. Vidare
ter det sig enligt tingsrätten från principiella utgångspunkter betänkligt att
med den tUltalades samtycke förordna om en transport som till sin natur är tvångsmässig.

Från
flera håll framförs också synpunkter på förfarandet under den tid målet är vilande.

Överåklagaren
i Stockholm pekar pä att överiäkaren vid sjukhuset inte har skyldighet att
underrätta åklagaren, om missbrukaren underlåter att följa behandlingsplanen
och underlåtenheten är av endast ringa betydelse. Enligt motiven skulle sålunda
föreskriven underrättelse komma att lämnas först vid fler än två återfall i
narkotikamissbruk. Med hänsyn till förutsättningarna för vården anser
överåklagaren att de rättsvårdande myndigheternas möjlighet till kontroU
härigenom beskärs i alltför hög grad. Bestämmelsen bör därför erhålla en
striktare utformning. I huvudsak samma uppfattning har länsåklagaren i Uppsala
län. Uppsala läns norra tingsrätt anser att det i särskild instruktion eller pä
annat sätt bör anges en absolut högsta toleransnivå, t. ex. att avvikande från
sjukhus eller ett visst bestämt antal försummade återbesök eller återfall
alltid skaU anmälas tUl åklagaren. Möjligen bör i stället på det sätiet
förslaget justeras så att åklagaren får viss rätt att pröva om anmälan skall
göras till rätten för målets återupptagande.

Enligt
överåklagaren i Göteborg bör provtagning ske tätare än som har föreslagits och
även stickprovsvis. Med den föreslagna regeln om prov två gånger i veckan,
torde det enligt överåklagaren föreligga möjligheter att använda narkotika
utan att detta upptäcks vid kommande provtagningstUlfäUe.

Frågan
om möjlighet tiU delegation för överläkaren vid narkomanvårdskliniken berörs
av Stockholms tingsrätt som i avsaknad av närmare motivering motsätter sig
bestämmelsen att denne får överlåta åt annan läkare vid sjukhuset att fullgöra
vad som enligt förordningen åvilar överläkaren.

En
fråga beträffande bedömningen vid målets återupptagande som diskuteras av
Huddinge Ungsrätt och Uppsala tingsrätt gäller hur man i händelse av
"kontraktsbrott" skaU bedöma den undergångna vårdtiden. Sistnämnda
tingsrätt ifrågasätter

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 48

om
någon form av avräkning skall ske. Uppsala tingsrätt pekar också på att
förutsättningarna för att vid återfall i brottslighet döma till särskild
påföljd för det nya brottet inte synes ha belysts tillräckligt.

Slutligen
bör nämnas att skyddskonsulenterna i Uppsala Södra och Norra distrikt starkt beionar
vikten av en noggrann planering av försöksverksamheten. Sistnämnda
remissinstans anser att det presenterade förslaget är ett så angeläget och
efterlängtat försök att komma tiUrätta med missbrukarnas svåra situation att
det inle får fuskas bort genom en ofullständig planering. Ett misslyckande kan
äventyra nya försök i framtiden. Projektet förefaller ha bearbetats lagtekniskt
och medicinskt och det har givits nödvändiga fasta ramar. Enligt
skyddskonsulenten innehåller projektet emeUertid f. ö. alldeles för många
brister för att det skall ha en chans att lyckas. Det är inte minst
oförsvarligt gentemot klienten att göra honom tUl föremål för ett lagtekniskt
och medicinskt experiment, som i sin ofullständighet oundvikligen leder tUI ett
misslyckande, avslutar skyddskonsulenten.

Från
några håll tas ytterligare upp vissa detaljfrågor rörande förslaget till verkstäUighetsförordning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 49

Bilaga
3

Förslag
till

Lag
med vissa bestämmelser om handläggningen av brottmål i anslutning till försöksverksamhet
på narkomanvårdens område

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §

Finnes i mål om ansvar för
brott, på vilket kan följa fängelse, alt den tilltalade vanemässigt missbrukar
narkotika, får rätten besluta att målet skall vUa i avbidan på att han har
undergått sådan narkomanvård enligt särskild behandlingsplan som i anslutning
till försöksverksamhet på narkomanvårdens område meddelas vid sjukhus som
regeringen bestämmer.

Beslut
enligt första stycket får meddelas endast om

1.
den tUltalade vid
huvudförhandling i målet har erkänt gärningen eller övertygande bevisning
därvid har förebragts om att han har begått den,

2.
den tilltalade har förklarat
sig villig att undergå vården, och

3.
resultatet av vården kan antas
få betydelse för valet av brottspåföljd.

2 §

Har den tilltalade
underlåtit att följa behandlingsplanen och är underlåtenheten ej av endast
ringa betydelse, skall åklagaren göra anmälan tUl rätten för målets
återupptagande. Detsamma gäUer, om behandlingsplanen av annat skäl inte kan
genomföras.

3 §

Mål som har förklarats
vilande enligt 1 § skall, utöver vad som följer av 2 §, återupptas

1.
om den tUltalade åtalas för
nytt brott och rätten ej med hänsyn till omständighetema finner det olämpligt
att målet återupptas,

2.
i annat fall när särskilt skäl
till återupptagande föreligger,

3.
så snart som möjligt sedan ett
år har förflutit från beslutet, om målet inte har återupptagits dessförinnan.

4 §

Närmare föreskrifter för
verkställigheten av denna lag meddelas av regeringen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1979 och gäller fill utgången av juni 1982.

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 50

Utdrag

PROTOKOLL

LAGRÅDET vid sammanträde

1979-04-04

Närvarande: justitierådet Hesser, regeringsrådet Hamdahl, justitierådet
Höglund, justitierådet Hessler.

Enligt
utdrag av protokoU vid regeringssammanträde den 29 mars 1979 har regeringen på
hemställan av statsrådet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag med vissa bestämmelser om handläggningen av brottmål i
anslutning till försöksverksamhel på narkomanvårdens område.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan Munck.

Förslaget föranleder följande yttranden inom lagrådet:

Hesser, Hamdahl och Höglund:

Med det remitterade lagförslaget avses att bereda
möjlighet till viss försöksverksamhet i fråga om narkomanvård av personer som
begått brott och som förklarat sig villiga att underkasta sig sådan vård.
Enligt vad som framhåUs i remissprolokollet är det inte möjligt att genomföra
denna försöksverksamhet inom ramen för nuvarande lagstiftning. Varken
påföljden skyddstiUsyn eller åtgärder med stöd av 34 § lagen (1974: 203) om
kriminalvård i anstalt beträffande intagen som vistas utanför anstalten båda
nära till hands liggande alternativ anses sålunda vara ett användbart
instrument för verksamheten. I stället har valts en lösning av närmast processuell
natur, innebärande att domstolen under rättegång i brottmål fär förklara målet
vilande i avvaktan på resultatet av narkomanvård, som den tilltalade förklarat
sig villig att undergå. De erfarenheter som därefter vinns rörande den
tilltalades vilja till rehabilitering blir avgörande för valet av
brottspåföljd. Meningen är att målet skall återupptas så snart som möjligt
sedan ett år förflutit.

Den föreslagna
anordningen utgör en nyhet på det straffrättsliga området i vårt land. Som
framkommit under remissbehandlingen av den promemoria i ämnet som ligger till
grund för förslaget möter den också vissa principiella betänkligheter.
Ändamålet med förslaget att söka sig fram till nya metoder för att komma tUI
rätta med de påträngande problem som här föreligger är emellertid så
angeläget att dessa betänkligheter synes kunna få vika vid en sådan begränsad
försöksverksamhet som nu är i fråga. Med tanke på det reformarbete inom påföljdssystemet
som förutskickas i remissprotokollet vill det också synas

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 51

vara en fördel att större ingripanden inte nu görs i
gällande regler enbart för denna begränsade försöksverksamhet. Förslaget
lämnas därför utan erinran.

Hessler:

Den föreslagna lagen har ett utomordentligt viktigt syfte.
Olika metoder måste prövas i försöken att komma till rätta med narkomanproblem
och narkomanbrottslighet. Ätt en metod framstår som okonventionell bör inte i
och för sig hindra att den prövas, om den kan antas ge bättre eUer snabbare
resultat än andra metoder.

Efter min
mening inger emellertid vissa drag i det föreslagna förfarandet betänkligheter
från rättslig synpunkt. Den till grund för förslaget liggande promemorian har
ju också i detta liksom i andra hänseenden blivit föremål för en ganska hård
kritik av flera remissinstanser.

Förslaget
innebär, att brottmålet skall kunna förklaras vilande, m.edan den tUltalade undergår
viss behandling, som han själv förklarat sig villig att undergå. Målet skall
därefter återupptas och slutligt avgöras i belysning av resultatet av
behandlingen. Förslaget anknyter sålunda formellt till ett förfarande som har
täckning i gällande rätt; det har ju t. ex. kommit till användning beträffande
förordnande om rättspsykiatrisk undersökning.

Det synes
dock klart, att remissförslaget innebär något mer och något annat än blott en vilandeförklaring
i avbidan på viss undersökning. Fråga är sakligt sett om att introducera en
särskild påföljdsform, där ett frivilligt åtagande från den tilltalades sida
ingår som en viktig förutsättning och som kännetecknas av att denne först
undergår viss behandling och därefter får sin slutliga dom.

Introducerandet
av denna påföljdsform sker emeUertid inte på vanligt sätt utan med anlitande av
processuella medel. Det har medfört, att brottmålet inte, såsom annars lorde
anses väsentligt, kommer alt slutligt avgöras så snabbt som möjligt genom en dom
vari blir fastslaget, om den tilltalade skall fällas till ansvar i åtalat
hänseende, och vari en påföljd anges.

Fråga är
om inte detta arrangemang kan innebära vissa vådor. Ovissheten i de nämnda
hänseendena måste för den tilltalade i åtskilliga fal! betyda, att "frivillig"-momentet
blir grumlat av spekulationer över vilken väg som leder tUl att han slipper "biUigast"
undan. Det är ju också i remissförslaget oreglerat, vilken inverkan den
undergångna vården skall ha vid bestämmandet av den slutliga påföljden; detla
blir av särskild betydelse, om trots behandlingen frihetsstraff skulle komma
alt anses erforderligt. Vad som på kort sikt för den tilltalade framstått som
en förmån kommer kanske därför i en del fall att resultera i ett läge, som han upplever
som en försämring, kanske rent av som att han blivit lurad av samhällets
företrädare.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 52

Även
för åklagare och målsägande måste ovissheten under lång tid om målets slulliga
utgång stundom kunna bli besvärande. Vilandeförklaringen skall endast kunna
överklagas enligt vanliga regler, dvs. under åberopande av alt målet onödigt
uppehälles. Ett upphävande av vilandeförklaringen på sådan grund lärer endast i
undantagsfall kunna komma i fråga. Särskilt för en målsägande som har
skadeståndsanspråk kan situationen komma att te sig som en verklig försämring,
jfr 6 § brottsskadelagen (1978: 413). Den i remissprotokollet anvisade vägen
att föra talan i civil väg är knappast likvärdig med en snabb prövning i
brottmålsprocess; den s. k. småmålslagen är ju inte alltid tillämplig.

Principiellt
betänkligt är vidare, såsom påpekas under remissbehandlingen av promemorieförslaget,
att det förfarande som föreslås och som väl åtminstone på kort sikt mäste komma
att uppfattas av tilltalade som en förmån ej skall stå till buds generellt. I
realiteten kan det uppenbarligen endast bli fråga om tilltalade med bostad
inom de två regioner som anges i förslaget. När det gäller påföljder av brotl
eller förfarandet vid prövning av brott och av dess påföljder synes detta med
visst fog även om fråga är om en försöksverksamhel kunna framstå som en orättvisa.

Det nyss nämnda
förhällandet att här är fråga om en försöksverksamhet kan naturligtvis i vissa
lägen försvara olika avsieg från rättsprinciper som man annars häller strängt
på. Så kan vara fallet om det ifrågavarande förfarandet exklusivt möjliggjorde
en prövning av de grundtankar förslaget bygger på. Som påpekats under
remissbehandlingen av promemorieförslaget torde det emellerlid inte förhålla
sig på det sättet. Främst skulle kunna komma i fråga att den tilltalade efter
en prövning i vanlig ordning, om han befunnes skyldig i åtalat hänseende,
dömdes till skyddstiUsyn; denna kunde då förenas med föreskrifter om att den
dömde skulle underkasta sig viss behandling som han vid målets handläggning
förklarat sig villig att undergå. Ansågs skyddstiUsyn inte lämplig utan
frihetsstraff böra komma ifråga, kunde den särskUda behandlingen introduceras
på verkställighetssladiet med stöd av bestämmelserna i 34 § lagen (1974: 203)
om kriminalvård i anstalt; stadgandet skulle måhända behöva undergå vissa
ändringar.

Om skyddstillsyn ådömdes,
skulle tydligen fråga om dess undanröjande och bestämmande av annan påföljd
kunna uppkomma, för den händelse föreskrifterna om behandlingen ej iakttas.
Det i remissprotokollet antydda argumenlet mot detla tiUvägagångssätt, nämligen
att framställning om undanröjande av skyddstillsyn ej förekommer i praktiken
annat än i rena undantagsfall, förefaUer mig egendomligt. De lagbestämmelser som
finns i ämnet bör rimligtvis tiUämpas av ansvariga instanser, om förutsättningarna
därför är för handen. En sak för sig är att förfarandet vid upptagande av fråga
om undanröjande av skyddstillsyn kan behöva förenklas i en del hänseenden; eventueUt
kan beslämmelserna även på

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
191»fl9: 182 53

andra
punkter kräva viss justering.

Det
kan tilläggas att om nägot av instituten skyddstillsyn med behand-lingsföreskrifter
eller förfarande enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstaU komme till
användning, det måhända skulle bli utrymme för flera ohka behandhngsformer i
olika delar av landet. Detta kunde vara av värde vid en framtida bedömning av
vilka mer permanenta åtgärder som borde sättas in vid bekämpandet av
narkomanbrottsligheten.

Slutligen må framhållas
att den väl icke i lagen men däremot i motiven använda beteckningen
kontraktsvård eller vårdkontrakt förefaller mindre lämplig. Fråga är inte här
om något kontrakt i vanlig rättslig mening, där två parter åtar sig ömsesidiga
förpliktelser. Vad saken gäller är att en förklaring av tilltalad, att han är
villig att underkasta sig viss vård, tillmätes betydelse vid domstols eller
annan myndighets beslut.

I
remissprotokollet motiveras kontraktsterminologin med att den skall ha en
"psykologisk funktion"; däremot har den inte "någon egentlig juridisk
betydelse". Undras må emellertid om det inte kan befaras att en sådan
"psykologisk" effekt under alla omständigheter blir av tämligen kort
varaktighet. I längden är det kanske inte så lätt att få personer att tro och
handla som om något är något annat än det är. I vart fall framstår det för mig
som högst tvivelaktigt, huruvida rättsordningen bör laborera med rättslig
terminologi som inte har och inte skall ha täckning i den eljest använda
begreppsbildningen. Ett sådant förfaringssätt kan för övrigt tänkas få menliga
verkningar på områden, där den ifrågavarande termen har sin korrekta
användning.

Äv
det förut anförda framgår att efter min mening åtgärder mot narkomanbrottsligheten
borde organiseras i andra former an dem som nu föreslås. Likväl anser jag mig
inte böra avstyrka, att förslaget genomförs som ett provisorium. Det beror på
att det nu tycks föreligga en beredskap att mycket snart angripa här
ifrågavarande problem i enlighet med ett utarbetat och förberett program.
Skulle föreUggande förslag ej genomföras utan göras till föremål för
omarbetning för att bringas i bättre överensstämmelse med gällande system, är
det risk för att i och för sig så lovvärda initiativ ej alls kunde fullföljas
inom rimlig tid.

Vad
angår den närmare utformningen av det remitterade lagförslaget lämnar jag, i Ukhet
med övriga ledamöter, förslaget utan erinran.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:182 54

Utdrag
PROTOKOLL

JUSTITIEDEPARTEMENTET vid regerings-

sammanträde
1979-04-05

Närvarande:
statsministem Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther,
De Geer, Blix, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande:
statsrådet Sven Romanus

Proposition
ora försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av narkotikamissbrukare som har
begått brott

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande över förslag till lag med vissa bestämmelser om
handläggningen av brottmål i anslutning till försöksverksamhet på
narkomanvårdens område.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Tre
av lagrådets ledamöter har pä anförda skäl lämnat förslaget utan erinran. En
ledamot har gelt uttryck för uppfattningen att åtgärder mot
narkomanbrottsligheten bör organiseras i andra former än de föreslagna men har
likväl inte ansett sig böra avstyrka förslaget.

Som jag anförde i
remissprotokollet är jag väl medveten om att det från olika synpunkter kan
riktas vissa invändningar mot det föreliggande förslaget. I likhet med
flertalet inom lagrådet anser jag dock ändamålet med försöksverksamheten så
angeläget att dessa invändningar inte bör få bli avgörande. Jag förordar alltså
att förslaget, vars närmare utformning har lämnats utan erinran av lagrådet,
föreläggs riksdagen.

Med
anledning av vad som i övrigt har anförts inom lagrådet bör tilläggas att jag i
enlighet med vad som har uttalats i remissprotokollet anser att den aktuella
försöksverksamheten i viss utsträckning bör kunna bedrivas med stöd av 34 §
lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. Till den del försöksverksamheten
bedrivs med stöd av detta lagrum måste den dock undergå de modifieringar som
föranleds av gällande regler och praxis på området. Jag vill också framhålla
att det självfallet är ett angeläget önskemål alt de former av behandling mot

Beslut
om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1979-03-29.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:182 55

missbruk
som kan komma tUl stånd med stöd av lagen om kriminalvård i anstalt eller inom
ramen för påföljden skyddstillsyn vidareutvecklas oberoende av den nu aktueUa
försöksverksamheten.

Det är enligt min mening
angeläget att försöksverksamheten kommer i gäng så snart som möjligt. Med
beaktande av att visst planeringsarbete återstår och med hänsyn till
semesteruppehållen vid domstolarna förordar jag dock efter samråd med
projektledningen att ikraftträdandet flyttas till den 1 september 1979 och
att lagen alltså får galla frän nämnda dag till utgången av augusli 1982.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår
riksdagen

ait
antaga det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagen ändring.

Ärendet
bör behandlas under innevarande riksmöte.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom
proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har
lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 11979

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

14 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (14)

14 kopplingar i 11 dokument.

  1. Prop. 1993/94:184 Försöksverksamhet med intensivövervakning Prop. med elektronisk kontroll s. 68 i texten
  2. Bet. 1989/90:JuU10 Samhällstjänst s. 7 i texten
  3. Prop. 1989/90:7 om försöksverksamhet med samhällstjänst s. 17 om s. 50 i texten
  4. Prop. 1981/82:143 om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket. s. 37 i texten
  5. Bet. 1980/81:JuU35 om anslag till kriminalvården m.m. (prop. 1980/81:100 bil. 5, E, jämte motioner) s. 5 i texten

Visa alla 11