om vårdutbildning inom högskolan
104 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 97 av 104 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:197, om vårdutbildning inom högskolan
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:197 Regeringens proposition
1978/79:197
om vårdutbildning inom högskolan
beslutad den 22 mars 1979,
Regeringen föreslår riksdagen alt antaga de förslag som
har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar OLA ULLSTEN
JAN-ERIK WIKSTRÖM
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen läggs utifrån en vårdpolitisk grundsyn
fram förslag om övergripande mål för samtliga vårdutbildningar inom högskolan.
Vidare föreslås riktlinjer för en ny samlad studieorganisation för
vårdutbildningar inom den kommunala högskolan. Fem nya allmänna
utbildningslinjer föreslås, nämligen hälso- och sjukvårdslinjen, hörsdvårdslinjen.
medicinska servicelinjen, rehabiliteringslinjen och sociala servicelinjen, I
anslutning till dessa föreslås sju påbyggnadslinjer.
De allmänna behörighetsvillkoren för högskoleutbildning
föreslås gälla för tillträde till nyssnämnda linjer. Reformerna föreslås bli
genomförda den I juli 1982,
I propositionen behandlas vidare frågan om en skyndsam
utbyggnad av sjukgymnastutbildningen och förslag om försöksverksamhet med
integrerad vårdyrkesutbildning i Linköping,
1 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 197
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:197
Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1979-03-22
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och
statsråden Sven Romanus. Wikström, Wirtén, Rodhe. Wahlberg, Hansson, Enlund,
Lindahl, Winther. De Geer, Cars, Gabriel Romanus
Föredragande: statsrådet Wikström Proposition om
vårdutbildning inom högskolan
1 Inledning
Enligt riksdagens beslut år 1975 (prop. 1975:9, UbU
1975:17, rskr 1975:179) om reformering av högskoleutbildningen m. m. skulle med
början budgetåret 1977/78 bl, a, vissa vårdutbildningar inom och vid sidan av
gymnasieskolan föras till högskolan, I enlighet härmed fördes den I juli 1977
betydande delar av gymnasieskolans vårdutbildningar jämte sjukskö-lerskeutbildningen
till högskolan med fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Inordnandet i högskolan
förbereddes av en särskild beredning inom utbildningsdepartementet kallad Vård
76,
Beredningen utarbetade tillsammans med berörda myndigheter
saml personal- och elevorganisationer bl, a, förslag till utbildningsplaner
och exempel på kursplaner. Förslaget utgjorde en första etapp i arbetet på en
mera samlad översyn av studieorganisationen för vårdutbildningarna i högskolan.
Riksdagen fattade på grundval av detta förslag beslut om ny studieorganisation
i denna del (prop, 1976/77:59, UbU 1976/77:20, rskr 1976/77:246).
Med stöd av regeringens beslul den 9 juni 1977 tillkallade
jag samma dag en kommitté med uppdrag all utreda vissa frågor om
vårdutbildningar inom högskolan. Kommittén (U 1977:06) antog benämningen
utredningen om översyn av vissa vårdutbildningar i högskolan (Vård 77),
Utredningen överiämnade i december 1977 betänkandet (SOU 1978:15)
Praktikfrågor-åtgärder i etl kort perspektiv och i augusti 1978 betänkandet (SOU
1978:50) Ny vårdutbildning jämte bilaga (DsU 1978:04) Arbetsfällsbe-
Prop.
1978/79:197 3
skrivning. Efter remiss av betänkandet Ny vårdutbildningjämle
bilaga har yttranden avgivits av socialstyrelsen, universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) som överlämnat yttranden frän regionstyrelser samt från
universitet och högskolor, centrala studieslödsnämnden (CSN),
skolöverstyrelsen (SÖ) som överlämnat yttranden från länsskolnämnderna och de
kommunala linjenämnderna, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen,
medicinska forksningsrådet (MER), utredningen om sjukvårdens inre organisation,
1974 års lärarulbildningsuiredning, studiestödsutredningen,
gymnasieutredningen, lärartjänstutredningen, ulredningen om företagshälsovården
och den yrkesmedicinska verksamheten, omsorgskom-mittén. Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Centralorganisationen SACO/SR, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorga-nisationén (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges
sjuksköterskeelevers förbund (SSEF). Svenska laboralorieassistentföreningens
elevförening (SLEF). Sveriges elevers centralorganisation (SECO),
Samarbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande. Föreningen Sveriges
socialchefer. Svenska läkaresällskapet, Sveriges socionomförbund. Centerns
ungdomsförbund (CUF). Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Moderata ungdomsförbundet
(MUF), Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Handikappinstitutet.
De Handikappades riksförbund. Handikappförbundens centralkommitté (HCK) och
Pensionärernas riksorganisation. Härjämte har inkommit ett stort antal skrifter
i ärendet. En sammanfattning av belänkandet och av remissyttrandena bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilagorna I och 2.
2 Föredragandens överväganden
2.1 Allmänna utgångspunkter
Utvecklingen inom hälso- och sjukvården har varit mycket
snabb under de senaste årtiondena. En kraftig utbyggnad har skett samtidigt som
strukturella och organisatoriska förändringar har genomförts. Resultatet av de
stora kvantitativa insatser som samhällel gör inom detta område kan belysas
med några siffror. Hälso- och sjukvårdens andel av bruttonationalprodukten
uppgår nu lill ca nio procent. Antalet anställda inom hälso- och
sjukvårdssektorn uppgår till drygt 320 000 personer, vilket innebär att var I4:e
yrkesverksam person i detta land arbetar inom denna sektor. Hälso-och
sjukvårdskostnaderna uppgår till närmare 30 miljarder kr.
Utvecklingen inom hälso- och sjukvården har gjort atl
sjukdomar nu kan botas eller lindras i en utsträckning som tidigare inte var
möjligt.
Lagen (1977:630) om allmän försäkring spelar en slor roll
för att alla människor skall kunna utnyttja de möjligheter som hälso- och
sjukvården
Prop.
1978/79:197 4
erbjuder. Därigenom har den samtidigt kommit ull indirekl
utgöra en pÅ-drivundc faktor i utbyggnaden uv hälso- och sjukvärden. Samhällets
åtgärder inom dennu sektor har i allt väsentligt grunduts pä beslut som har
haft ett brett poliliskl slöd. Resullaiet av den kraftiga expansionen uv hiilso-och
sjukvården uigör en omistlig del uv vår välfiird.
De omfattande samhällsataganden del här rör sig om hur ocksä
slälll oss inför svårbemästrude problem. Den krafligu utbyggnaden hur
exempelvis slälll slora krav på uti ell tillräckligt antal personer har en för
arbetsuppgifterna avpassud utbildning. En av de avgörande faktorerna bukom expansionen
har också varit en ökad tillgång på utbildud personal. Sumhällel hur därför
under de senaslc årtiondena satt av förhållundevis stora resurser för ull utbilda
personal på skildu nivåer och med olika inriktning. Inom fieru områden böijur
dessa ansträngningar nu ge resultat. Samtidigt kan konstateras, atl det pä
andra områden alltjämt finns en svår brisl på personal med lämplig utbildning
for sina arbetsuppgifter. En viktig orsak till denna brist är atl många som har
genomgått en utbildning efter en tids yrkesverksamhet av olika orsaker väljer atl
avstå frän forlsalt sådun.
Den utbyggnad av hälso- och sjukvården som jag har
uppehållit mig vid har i hög grad syftat lill alt förslärka resurserna för
sjukvärden och i första hund för den sjukhusanknutna vården. Antalet vårdplatser
per invånare är också internationellt sett myckel högt i Sverige.
Det ekonomiska utrymmet för alt fortsätta ull byggu ul hälso-
och sjukvården kommer alt varu begränsat under de närmusle åren om en balanse-rud
utveckling av vår ekonomi skall kunnu uppnås. Såväl regering och riksdag som
sjukvårdshuvudmännen är ense om ull den hitlillsvarunde utbyggnadstakten måste
dämpas. Delta är etl av skälen till uti målel för vårdpolitiken har kommit att förskjuius.
Ett annal är en ändrad syn pä hur putienlens vårdbehov bäst tillgodoses. Man
lägger ökad vikt vid ull sätta människan i centrum för vårdinsatserna och all
anlägga ell helhetsperspektiv pä individen.
Ansträngningarna inriktas nu pa all fä lill siänd en
ändrad slrukuir inom hälso- och sjukvården. Jag syfiar dä pu all den öppna
värden utanför sjukhusen tillsammans med h'mgiidssjukvärden och psykiatrin
ställs i förgrunden pä ell hell annal säll än tidigare. 1 ill följd härav pugur
en omftittande utbyggnad av vårdcenlraler och lokala sjukhem.
Det finns vidare en sirävan all i vårdarbetet ge ökad
tyngd ät förebyggande insalser och ge del en offensiv hälsopolitisk orientering.
En ökad samverkan mellan olika verksamheter - främst mellan hälso- och sjukvård
och socialvård - är etl vikligl inslag i den pägäende utvecklingen.
Som jag nyss haraniyll har utbyggnaden av hälso- och sjukvärden
möjliggjorts genom all samhället ocksä har ökat utbildningen till olika vårdyrken.
Inom gymnasieskolan har vårdlinjen och specialkurserna inom värd-omrädel
expanderat kraftigt. Inom högskolan finns ca 11500 nybörjarplatser inom vårdyrkesutbildning.
De studerar på någon av de 20 allmänna
Prop. 1978/79:197 5
uibildningslinjer och påbyggnadslinjer som faller inom
sektorn för utbildning för vårdyrken. De medel som enligl förslag i 1979 års
budgetproposition kommer att anvisas budgetåret 1979/80 för denna sektor inom
högskolan uppgår till närmare 450 milj.kr. Medicinsk, odontologisk och farma-ceutisk
forskning har också byggts ut mycket kraftigt under de senaste decennierna,
bl. a. i anslutning till atl kapaciteten för grundutbildningen har vidgats. De
medel som för budgetåret 1979/80 föreslås anvisade till forskning och
forskarutbildning inom nämnda fakulteter och lill medicinska forskningsrådet
uppgår likaledes till ca 450 milj. kr. De landvinningar som forskningen och
utvecklingsarbetet inom denna sektor härlett fram till har varit några av de
faktorer som har möjliggjort förbättringarna inom hälso-och sjukvården. Den
svenska forskningen inom dessa områden har också gjorl belydelsefulla och intemalionellt
uppmärksammade insalser.
Också inom utbildningsområdet har andra stora förändringar
än de kvantitativa ägt rum. Jag har här anledning alt peka på högskolereformen,
som trädde i kraft 1977, Ett utmärkande drag i den nya högskoleorganisationen
är att i den ryms ett betydligt bredare fält av utbildningar än tidigare, Fömyelsen
av utbildningens innehåll har betonats i högskolereformen, varvid den nya
organisationen ger en yttre ram för omdaningsarbetet. Genom olika åtgärder
skall omotiverade skillnader mellan utbildningar jämnas ut. Exempelvis skall
all utbildning inom högskolan knytas an lill forskning.
En viktig del av reformen är att nya regler gäller för
tillträde till utbildningen. Ett nytt inslag i dessa är att erfarenheter från
yrkeslivet tillmäts värde. Nya grupper av studerande bereds härigenom tillfälle
till högskoleutbildning. Ett syfte med de nya tillträdesreglerna är att främja
den återkommande utbildningen, dvs. en värvning av perioder med studier och
perioder med yrkesarbete. Genom en lokalisering av utbildningen till många
orter i landet kan de studerande utnyttja högskolans för olika behov avpassade
utbildningar.
Beslutsbefogenheter har i den nya högskolan förts över
från centrala till regionala och lokala organ. Därigenom kommer utbildningen
att planeras, genomföras och följas upp närmare verksamheten än tidigare. Den
kan därför smidigare anpassas till lokala behov och förutsättningar. Den kan
lättare ingå i ett mönsier av fortlöpande förändringar, där endast riktlinjer
behöver läggas fast av regering och riksdag. Detaljreglering skall motverkas.
Verksamheten i den nya högskolan skall fastare än tidigare
knytas till samhälls- och yrkeslivet. Företrädare härför ingår i alla
beslutande organ i högskolan vid sidan av företrädare för verksamheten, för de
anställda och för de studerande. Sålunda finns företrädare för yrkeslivet i
samtliga linjenämnder, vilka fastställer innehållet i utbildningarna efter
riktlinjer från centrala myndigheter.
En bärande tanke bakom de förslag som jag kommer att lägga
fram i den-
Prop.
1978/79:197 6
na proposition, är all utbildningens mål mäsle slå i
samklang med hälso-och sjukvårdens mål. Del har länge stått klart all del finns
brisler härvidlag. De uibildningar som kommer all slå i centrum för mina
förslag i del följande, värduibildningarna med kommunalt huvudmannaskap, tillkom
i flertalet fall under 1960-talel. Del gällde dä alt snabbt utbilda personal
för beslämda uppgifter enligt de krav som en fortsatt utbyggnad av hälso- och
sjukvården ställde. Detla ledde bl. a. lill alt en rad utbildningar inrättades
som förbereder de studerande för ganska avgränsade arbetsuppgifter. Därigenom
försvårades både de sluderandes och vårdhuvudmännens överblick över sludieorganisalionen.
Utbildningar som ligger varandra nära har inte samordnats, trots alt de
utbildade skall samarbeta i sina yrkes-fimkiioner.
En positiv sida av utvecklingen har dock varit framväxten
av ett system för återkommande utbildning. De studerande har i många fall
kunnat växla mellan perioder av studier och perioder av yrkesarbete.
Kravet på utbildningsplaneringen måste emellertid ställas
högre än att skilda utbildningar i efterhand anpassas lill de förhållanden som
gäller för de yrkesområden de leder fram till. Nya utvecklingstendenser måste
fångas upp. Detta är desto angelägnare som utbildningen är ett av de
viktigaste redskapen för alt genomföra önskade förändringar inom ett
yrkesområde.
Den sjukvårdspolitiska diskussionen har alltmer kommit att
inriktas mol behovet av reformer belräffande vårdens inre organisation,
arbetsformer och innehåll. Den snabba medicinska utvecklingen har fört med sig
en långt driven specialisering. Detta har i sin tur inneburit atl den enskilda
patienten ofta behandlas av ett flertal personer, vilket kan skapa otrygghet
hos både patienten och vårdpersonalen. Man har efterlyst, som jag nyss har
anfört, en vård som i större utsträckning ställer människan i centrum och där man
också kan anlägga en helhetssyn på patienten. En åtgärd som har föreslagits för
att komma till rätta med problemen är att vårdarbetet mer borde organiseras som
ett lagarbete.
Dessa och andra frågor utreds f. n. År 1977 tillkallade
dåvarande statsrådet Troedsson med stöd av regeringens bemyndigande en
utredning om sjukvårdens inre organisation (S 1977:02, Dir 1977:32). En annan
utredning av betydelse i detla sammanhang är hälso- och sjukvårdsutredningen (S
1975:04). Den har till uppgift atl utarbeta förslag lill en ny lagstiftning för
hälso- och sjukvården, förankrad i en övergripande målsättning för hälso-och
sjukvårdspolitiken. De resultat dessa båda utredningar kan komma fram lill och
de ställningstaganden som kan komma att göras med anledning av deras förslag
är givetvis av stor betydelse för frågan om hur utbildningens mål skall kunna
stämmas av mot hälso- och sjukvårdens mål. I detla sammanhang vill jag också
nämna de undersökningar om framtida vård och vårdbehov som sekretariatet för
framtidsstudier bedriver.
Också inom utbildningens område utreds f. n. flera frågor
av betydelse för vårdutbildningarna. Jag avser i första hand
gymnasieutredningen (U
Prop.
1978/79:197 7
1976:10). De beslul som blir följden av dess arbete kan i
vissa avseenden bli avgörande för hur värdutbildningarna inom högskolan skall
utformas. Utredningen om ett enhetligt huvudmannaskap för högskolan (U 1978:16,
Dir 1978:77) har (ill uppgift bl. a. att granska frågan om de kommunala och landslingskommunala
utbildningarna inom högskolan bör föras över till statligt
huvudmannaskap,Utredningen om vissa ijänsieorganisaioriska frågor inom
högskolan (U 1977:04, Dir 1977:49) har lill uppgift bl. a. alt se över lärarljänslorganisalionen
inom den kommunala högskoleutbildningen.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört måste jag konstatera alt viktiga utgångspunkter
föreit mer genomgripande reformarbete beträffande vård-ulbildningarna inom
högskolan ännu saknas. Dessa utgångspunkter gäller såväl inom hälso- och
sjukvårdsområdet som inom utbildningsområdet. Samma förhållande gäller för
övrigt också närliggande områden såsom socialvärden. Del finns mot den
bakgrunden skäl atl ställa frågan vilka föriil-sättningarna i dag är för att
bringa vårdutbildningarna i bättre samklang med utvecklingen på arbetsmarknaden
vad gäller sädana förhållanden som arbetsformer, arbetets innehåll och
ansvarsförhållanden. Några av de remissinstanser som har yttrat sig över Vård77:s
förslag har av de skäl jag har pekat på ifrågasatt det berättigade i att nu
reformera utbildningen inom vårdområdet.
När jag i
juni 1977 med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade Vård 77 var det
därför att jag ansåg att förhållandena var sådana att del krävdes en snabb
kartläggning av möjligheterna att ändra åtminstone vissa av vårdutbildningarna
inom högskolan. Jag ansåg att utvecklingstendenserna inom områdena för hälso-
och sjukvård och socialvård trots allt var så klart skönjbara atl det mycket
väl gick att bestämma flera väsentliga utgångspunkter för utredningsarbetet.
Dock lät jag arbetet i första hand avse vårdutbildningarna med kommunalt
huvudmannaskap, även om utredningen skulle beakta sambanden med de längre,
statliga utbildningarna inom vårdområdet. Jag ansåg att en snabb utredning, om
än med vissa begränsningar, var befogad också med tanke på vad riksdagen hade
ullalat vid 1975/76 års riksmöte. Riksdagen anförde vid delta tillfälle, att
det vore angeläget med ett mer långsiktigt arbete än det som dittills hade
kunnat utföras inför högskolereformens ikraftträdande år 1977, Detta arbete
borde enligl riksdagens mening bedrivas med största möjliga skyndsamhet (UbU
1975/76:27, rskr 1975/76:331).
Ytteriigare en omständighet var av betydelse för mitt
beslut att föreslå regeringen alt en utredning skulle tillkallas. Genom
högskolereformen 1977 fördes flertalet av de nu aktuella utbildningarna över
från gymnasieskolan lill högskolan. Denna åtgärd hade emellertid i huvudsak
endast en formell innebörd. De principer i fråga om utbildningens organisation,
innehåll och arbetsformer m, m. som gäller utbildningen inom högskolan i stort
måste bli en realitet också förde kommunala vårdutbildningarna. Jag
Prop.
1978/79:197 8
ansäg det därföi' angeläget atl en sådan översyn snarast
kunde komma lill stånd. Den särskilda beredningen inom utbildningsdepartementet
(Vård 76) som inedverkade i förberedelserna för att föra över de berörda
vårdutbildningarna till högskolan, uttalade sig också för en mer omfattande
översyn av dem.
I enlighet med sina direktiv har Vård 77 arbetat fram ett
förslag på förhållandevis kort tid. Utredningen har angett att dess förslag är
av principiell karaklär. Ingående yttranden över förslaget har lämnats av
berörda myndigheter, organisationer och sammanslutningar. Det är detta samlade
material som jag i det följande bygger mina ställningstaganden på.
Det sålunda framlagda materialet har stärkt mig i
uppfattningen alt utvecklingstendenserna inom hithörande områden är
tillräckligt tydliga för att en huvudinriktning för reformarbetet beträffande
vårdutbildningen inom högskolan skall kunna anges. Utredningen och
remissinstanserna har också belyst hur viktigt det är alt högskolereformen
snarast möjligt får full genomslagskraft beträffande de kommunala
vårdutbildningarna. Jag vill erinra om den långa tid som fortlöper mellan etl
beslut om ändrad utbildning och den tidpunkt då en sådan kan förverkligas samt
i än högre grad den tidpunkt då de studerande har hunnit ut på arbetsmarknaden.
Vid ett beslut i frågan av riksdagen under innevarande riksmöte kan man räkna
med alt studerande med en ändrad utbildning kommer ut pä arbetsmarknaden vid 1980-talets
mitt, Inle minst av detta skäl anserjag det inle bara försvarbart utan också
nödvändigt att nu dra upp riktlinjer för 1980-talets vårdutbildning.
Förutsättningarna för atl planera och genomföra ulbild-ningsförändringar har
också, som jag har pekat på tidigare, förbättrats i den nya högskolan. De
stegvisa anpassningar till ändrade förhållanden, som ständigt måste göras, kan
nu i ökad utsträckning åstadkommas av högskolemyndigheterna och då under
medverkan av lärare och studerande i utbildningarna och av företrädare för
yrkeslivet.
Vård 77:s förslag rör i huvudsak vårdutbildningarna inom
den kommunala högskolan. Med kommunal högskola avser jag här och i det
följande högskoleutbildningar med kommunall huvudmannaskap. Utredningen har
bemödat sig om alt föra samman närliggande utbildningar bl. a. för atl skapa
en studieorganisation som innehåller gemensamt stoff för samtliga linjer för
vårdutbildning inom den kommunala högskolan. Syftet har främst varit alt de
studerande i sin kommande yrkesutövning skall kunna falla tillbaka på en
gemensam referensram. Detta helhetsgrepp har i allmänhet fått remissinstansemas
gillande.
I dag saknas underlag för beslut om hur samtliga
utbildningar inom vårdområdet, såväl de kommunala som de statliga, kan föras
samman i en mera sammanhållen studieorganisation. Dagens utformning av gymnasieskolan
i förening med skilda behörighetskrav, rekryteringstraditioner och studieval
inom högskolan tillåter inte långt gående förslag i denna riktning. I den mån
gymnasieskolan kommer att få en annan uppbyggnad kan förut-
Prop.
1978/79:197 9
sättningarna kommu att avsevärt förbättras för alt låta de
längre vårdutbildningarna bygga på samma skolunderbyggnad som de kortare, kommu-nulu
vårdutbildningurnu.
Belräffande vissa allmänna utbildningslinjer inom sektorn
för utbildning för värdyrken, nämligen apotekariinjen, logopedlinjen. läkariinjen.
recep-luridinjen. tandhygienistlinjen och tandläkarlinjen kommer jag i det följande
inte att föreslå några ulbildningsorganisaloriska förändringar. Detta innebär
självfallet inte att etl reformarbete i andra former beträffande dessa
utbildningar bör anstå. Jag lar i det följande ställning till de övergripande
mål för högskolans vårdutbildningar som Värd 77 har föreslagit. Jag kommer
därvid att förorda att dessa bör gälla också vårdutbildningarna inom den
statliga delen av högskolan. Beträffande läkarutbildningen har jag inhämtat att
såväl universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) som flera högskoleenheter
bedriver ett utvecklingsarbete i syfte att förändra utbildningens innehåll och
dess arbetsformer. Jag har också erfarit atl nämnden för läkares
vidareutbildning ser över olika delar av sistnämda utbildning, I fråga om
utbildningarna på landvärdsområdet har jag i prop, 1978/79:41 om landläkarnas
utbildning m. m, nyligen förordat atl landläkarutbildningen skall
moderniseras. Riksdagen har inle haft någon erinran häremot (UbU 1978/79: 23, rskr
1978/79: 2(L5), Jag kommer i det följande att beröra frägan om anknytning
mellan tandhygienistutbildningen och tandläkarutbildningen. Jag kommer också
alt la upp frågan om försöksverksamhet med integrerad vårduibildning i Linköping,
I en sådan bör enligl min mening prövas hur de kommunala vårdutbildningarna
kan knytas till annan högskoleutbildning. Jag vill i sammanhanget också rikta
uppmärksamheten på den försöksverksamhet soin bedrivs vid karolinska inslitutet
med en särskild studiegång för sjuksköterskor på läkarlinjen.
Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om mål
för vårdutbildningen inom högskolan, en förändrad studieorganisation för
vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan och vilka allmänna utbildningslinjer
och påbyggnadslinjer som bör finnas, omfattningen av dessa samt tidpunkt för
förändringarnas ikraftträdande. I dessa frågor ankommer del på riksdagen atl
besluta.
Det ankommer på högskolemyndigheterna att inom ramen för
regeringens och riksdagens ställningstaganden till mina förslag bedriva det
fortsatta planeringsarbetet. Därvid kommer bl, a, linjenämnderna att ha ett
stort ansvar för att syftet med reformen skall kunna slå igenom i utbildningens
innehåll och arbetsformer. Det är också naturligt att flera arbetsuppgifter som
krävs för reformens genomförande måste utföras av skolöverstyrelsen (SÖ) och
UHÄ, Jag kommer därför i det följande att på en rad punkter hänvisa lill
ämbetsverkens reguljära arbete med hithörande frågor, I några fall anserjag det
dessulom motiverat att ämbetsverken får uppdrag i särskild ordning, I
anslutning härtill vill jag uttala, att det är viktigt att på central nivå
hålla samman ett reformarbete som i princip griper över en hel
Prop.
1978/79:197 K)
yrkesutbildningsseklor. Delta är desto viktigare som
sektorn omfattar både kommunal och statlig högskoleutbildning. Jag utgår från
att den berörda planeringsberedningen inom UHÄ är etl naturligt forum för denna
sammanhållande uppgift. Inom beredningen finns skilda intressen inom hälso-och
sjukvårdsområdet företrädda, t, ex, socialstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen, Detla
ger förutsättningar för att utbildningsplaneringen samordnas med
vårdplaneringen,
I samllig här berörd utbildning ingår praktik under 20-50
procent av utbildningstiden, 1 det lidigare återgivna uttalandet av riksdagen
vid 1975/76 års riksmöte (UbU 1975/76:27. rskr 1975/76:331) uppmärksammades bl,
a, de problem som är förknippade med behovet av praktiklillfällen inom de
aktuella utbildningarna. Vård 77 har utrett denna fråga i särskild ordning och
lagt fram resultatet härav i betänkandet (SOU 1978:15) Praktikfrågor-åtgärder i
etl kort perspektiv. Utredningen har återkommit till frågan i sin
slutbetänkande. Regeringen har genom beslut i mars 1978 uppdragit åt UHÄ och SÖ
att i samråd vidta åtgärder i allt väsentligt enligt de förslag som Vård 77
hade föreslagit. Jag kommer därför för egen del inte atl behandla dessa frågor
i det följande. Jag vill dock framhålla att jag anser det angelägel alt
högskolemyndigheterna pä skilda nivåer ägnar de vikliga praktikfrågorna stor
uppmärksamhet,
I de frågor som berör socialdepartementets
verksamhetsområde har jag samrått med statsrådet Lindahl och i de frågor som
berör gymnasieskolan med statsrådet Rodhe,
2.2 Mål för utbildningen
Vård 77 har låtit göra en omfattande arbetsfällsbeskrivning,
Ulredningen har också beskrivit några ulvecklingslendenser inom hälso- och
sjukvården. Mot denna bakgrund anger ulredningen ett antal vårdpolitiska utgångspunkter
för sin arbete med att formulera mål för utbildningen.
Med detta material som underiag föreslår Vård 77 mål på
tre olika nivåer för de framtida utbildningarna. Den första nivän griper över
hela sektorn för utbildning för vårdyrken. Den andra nivån utgörs av tre
grupper av särskilt besläktade utbildningar, nämligen dem som riktar sig mot
socialvård, hälso- och sjukvård resp, medicinsk service. Den tredje nivån omfattar
enskilda utbildningslinjer.
De övergripande målen för utbildningen inom hela
yrkesutbildningssektorn har Vård 77 formulerat i sju punkter enligt följande.
Utbildningen inom högskolans sektor för ulbildning för
vårdyrken skall anordnas sä alt den studerande
- skaffar sig kunskaper och färdigheter som utgör grund
för olika yrken och för fortsatt utbildning samt förbereder för forskning och
utvecklingsarbete inom hälso-, sjuk- och socialvårdsområdena.
Prop. 1978/79:197 11
- skaffar sig en helhetsbild av människan grundad pä försläelse
för sam-
bandel mellan den enskildes hälsolillslånd och ekonomiska, sociala och
andra bakomliggande förhållanden.
-stimuleras alt analysera och kriiiskl bedöma information om
viktiga samhällsfrågor för atl i förebyggande syfte kunna medverka lill
förändring av sådana förhållanden i samhället som i vid mening påverkar
människors hälsa.
- utvecklar sin självkännedom och förmåga lill inlevelse
och därmed får
beredskap att möta människor också i svåra situationer,
- skaffar sig breda baskunskaper som grund för flexibel yrkesfunklion
och för en förnyelse av kunskaper och arbetsmetoder vid ändrade förut
sättningar,
-
skaffai' sig
beredskap atl känna ansvar för och la initiativ till förändring och utveckling
av det egna framtida arbetsområdet och den egna arbetssituationen.
-
utvecklar en
yrkesroll som motverkar hierarkier och förbereder för lagarbete och samverkan
med såväl patient/klient och anhöriga som medarbetare i det egna arbetslaget
och med andra personalgrupper.
Remissinstanserna har i allt väsentligt godtagit de
principiella vård- och utbildningspolitiska utgångspunkter utifrån vilka Vård77
har formulerat sina mål. I allmänhet riktas heller inga invändningar mot alt
utbildningsmål formuleras för en hel yrkesutbildningsseklor. SÖ pekar på att
man därmed markerar alt samtliga berörda utbildningar utgör en integrerad enhet.
UHÄ är dock tveksamt till seklorsmål. Flera remissinstanser kritiserar
utredningen för all dess målformulering innebär atl utbildningarna breddas utan
att motsvarande förlängningar av dem föreslås.
Jag tar först upp frågan huruvida mål av det övergripande
slag som Vård 77 har föreslagit fyller en funktion. Därefter diskuterar jag de
föreslagna målen.
Besluten om högskolereformen föregicks av en livlig debatt
om vilka mål som borde gälla för högskolan, främst den grundläggande
utbildningen. På grundval av regeringens förslag i prop. 1976/77:59 om
utbildning och forskning inom högskolan m.m. stadfästes i högskolelagen
(1977:218) ett antal mål för den grundläggande högskoleutbildningen. Den skall enligl
2 § högskolelagen bygga på vetenskaplig grund. Den skall anordnas så alt de
studerande förvärvar kunskaper och färdigheter samt utvecklar sin förmåga alt
kritiskt bedöma företeelser av skilda slag. Utbildningen skall främja all de
studerande förbereder sig för skilda yrken eller vidareutvecklar sig inom yrken
de redan utövar. Inom utbildningen skall kunskaper och färdigheter som har
vunnits inom arbets- och samhällslivet i övrigt tas till vara. All utbildning
skall främja de sluderandes personliga utveckling och förståelsen förändra
länder och internationella förhållanden. Vidare skall enligl 5 § högskolelagen verksamhelen
inom högskolan anordnas så alt samband mellan utbildningen, forskningen och
utvecklingsarbetet tryggas.
Prop.
1978/79:197 12
Innan jag redovisar mina överväganden om det berättigade i
atl formulera mäl för en yrkesutbildningsseklor vill jag stryka under atl de
grundläggande målen för all högskoleutbildning som jag nyss har ålcrgetl
självfallet ocksä gäller for vårdutbildningarna, även om för dessa formuleras ytterligare
övergripande mål. För egen del finner jag heller ingen motsättning mellan de
föreslagna målen för sektorn för ulbildning för vårdyrken och de allmänna målen
för högskoleutbildning. De förra kan enligt min uppfattning samtliga härledas
ur de i högskolelagen angivna generella målen.
För första gången föreligger förslag om mål för utbildningama
inom en hel yrkesutbildningsseklor. Målen utgör grund för förslag som gäller utbildningarnas
innehåll, längd och organisation. Det finns mot denna bakgrund anledning att
överväga i vad mån mål behöver uppställas för en yrkesutbildningssektor på del
sätt Vård 77 har föreslagit och i vad mån regering och riksdag har anledning
alt ta ställning till dem.
Jag har i ett lidigare avsnitt anfört att ett av problemen
med utbildningama inom vårdområdel har varit och är den splittrade
studieorganisationen och den bristfälliga samordningen mellan utbildningarna.
Delta förhållande gäller trots att den yrkesseklor som utbildningarna
förbereder för är väl avgränsbar och uppvisar ett jämförelsevis fast
yrkesmönster. De förslag jag i det följande kommer att lägga fram rörande
utbildningens organisation m. m. syftar bl. a. till att röja undan dessa
brister. Samtidigt har jag inledningsvis angett atl den reformering av
utbildningen som enligt min mening måste komma lill stånd inte kan genomföras
vid ett enda tillfälle. Den måste äga rum stegvis och under en längre period.
Jag är för egen del övertygad om atl goda resultat i det
föreslående reformarbetet inte kan nås med mindre än att man anlägger en
samlad syn på vårdutbildningarna. Jag anser det därför angeläget atl regering
och riksdag lägger fast översiktliga riktlinjer för omdaningsarbetet utifrån
utbildnings- och vårdpolitiska utgångspunkter. Dessa riktlinjer bör ges formen
av mål för utbildningama inom sektorn. De ger myndigheterna ett redskap i det
fortsatta planerings- och genomförandearbete som, enligt vad jag tidigare har angett,
nu måste ta vid.
Av mitt ställningstagande framgår att jag anser att de mål
som här kan bli aktuella bör gälla hela sektorn, trots att mina
ställningstaganden i det följande endast rör de vårdutbildningar som helt
eller delvis har kommunall huvudmannaskap. För de övriga vårdutbildningarna bör
de. med de förändringar i enskildheter som kan anses motiverade av
omständigheterna, utgöra en riktpunkt för det reformarbete som pågår eller
kommer att utvecklas.
Jag vill framhålla, att jag inte ser mål som griper över
en hel yrkesutbildningssektor som en nödvändighet eller en möjlighet för alla
yrkesutbildningssektorer.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag att
regeringen bereder riksdagen möjlighet aU la ställning till mål för sektorn
för utbildning för vårdyrken.
Prop. 1978/79:197 13
Jag övergår nu till atl diskutera innehållet i de mål som
Vård 77 har föreslagit och som jag hur älergetl i inledningen lill detla avsnill.
När mäl unges för vårduibildningarna måste det ske utifrån
en uppfali-ning om en önskvärd utveckling av vårdarbetet. Värd 77 har, som jag
inledningsvis har anfört, sökt precisera några utvecklingstendenser inom hälso-
och sjukvården. En sådan ur hälso- och sjukvårdspolitikens allt starkare
inriktning mol förebyggande insatser och medverkan i samhällsplaneringen. En
annan tendens rör de alltmer uttalade kraven på en helhetssyn pä individens
medicinska och sociala behov, Ulbyggnaden av I, ex, den öppna värden förulsätls
ske ulifrån denna helhelssyn. En iredje viktig uivecklingslendens rör den
ökande samverkan mellan hälso- och sjukvård och social service saml inom vari
och ell uv dessa områden. Värd 77 pekar vidare på all arbelsorganisationen
förändras. Gruppvård och lagarbete kommer all bli allt vanligare. Vidare går
utvecklingen i riklning mol atl man betraktar patienten inte som enbart en
passiv konsument av vård utan mer som en aktiv medlem av vårdarbeislaget.
Slutligen ökar kraven pä siörre medmänsklighet i vården och därmed också på omvård-nadsarbetel:
alltför mänga patienter upplever vården som kall och opersonlig.
Enligt min bedömning har Vård 77 väl sammanfattat sådana
utvecklingstendenser inom hälso- och sjukvården som är av betydelse för etl
ställningstagande till hur vårdutbildningama bör organiseras och vilket innehåll
de bör ges. Jag anser också att uiredningens förslag till mål för utbildningen
väl läcker den utveckling inom hälso- och sjukvården som utredningen har
beskrivit.
De utbildningar det här till en stor del gäller har
nyligen förts in i högskolan. Del är viktigt alt de mål som kännetecknar
högskoleutbildningen som helhet nu får full genomslagskraft också i
vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan. De av Värd 77 föreslagna målen
ger exempelvis utrymme för den kritiska skolningen. Enligt Vård77:s förslag
skall utbildningen också förbereda för forskning och utvecklingsarbete, som är
ett annat kännetecken för högskoleutbildningen i stort. Utredningen framhåller
all utbildningen skall ge breda baskunskaper, vilka skall utgöra en grund för
en flexibel yrkesfunktion. 1 detta begrepp lägger jag för egen del in del iniresse
som både individen och samhället har av att utbildningen inte förbereder för
ett snävt avgränsat yrkesområde. Den snabba utveckling som kännetecknar
arbetslivet även inom denna sektor gör det nödvändigt att utbildningen lägger
en grund också för förändringar av yrkesrollen som kan ligga längre bort i
liden.
En del remissinstanser har lagt fram konkreta förslag till
ändringar av eller tillägg till de av Vård 77 föreslagna målformuleringarna.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) föreslår en komplettering av innebörd
att alla utbildningar skall anordnas så atl den studerande skaffar sig
överblick över samhällets och hälso- och sjukvårdens samt socialpolitikens utveck-
Prop.
1978/79:197 14
ling. resurser och metoder i syfte atl kunna förstå
individens sociala situation saml att kunna tillgodose dennes sociala behov.
Enligt min mening täcks innebörden i det av TCO framlagda förslaget av Vård77:s
formuleringar under del andra och det tredje målel. Sveriges förenade
studentkårer (SFS) föreslår beträffande det andra målet att helhetsbilden av
människan ocksä skall relateras till ekologiska och genetiska faktorer. Jag
anser att sådana faktorer väl ryms inom den av Vård 77 föreslagna formuleringen
"andra bakomliggande förhållanden". Jag kan inte heller biträda Sveriges
sjuksköterskeelevers förbunds (SSEF) förslag att under del femte målet byta ul
orden "flexibel yrkesfunklion" mot "sin yrkesfunktion".
Jag anser sammanfattningsvis atl de av Vård 77 angivna
målen är väl avvägda i utbildningspolitiskt och vårdpolitisk! hänseende. Jag
förordar därför alt de får utgöra riktlinjer i det fortsatta
planeringsarbetet.
Jag vill slutligen beröra två frågor som UHÄ har tagit upp
i sitt remissyttrande. UHÄ uttrycker viss tveksamhet till hur målen på den
mellanliggande nivän, den nivå som avser grupper av besläktade utbildningar,
förhåller sig lill de sektorsmål som jag nu har redovisat. Enligt min mening
är inte målen på mellannivån av sådan allmän karaktär att regering och riksdag
bör ta ställning lill dessa. Jag utgår från att de kommer att kunna utgöra en
god grund för myndigheternas överväganden i deras arbete med att fastställa mål
för utbildningslinjerna.
UHÄ har vidare aktualiserat frågan om vilken myndighet som
kommer att besluta om vad som är godtagbart yrkeskunnande i de olika utbildningarna.
Socialstyrelsen tar upp samma fråga. Enligt ämbetsverkens uppfattning är Vård77:s
förslag till i utbildningsplaner angivna mål alltför vagt formulerade. UHÄ och
socialstyrelsen anser därför att det i praktiken skulle bli linjenämnderna som
fick den viktiga uppgiften att ange målen. Ämbetsverken anser alt målen för
utbildningslinjerna istället måste preciseras och fastställas centralt.
Enligt min mening bör den studerande efter genomgången
utbildning besitta etl adekvat yrkeskunnande, oavsett vid vilken läroanstalt
han eller hon har genomfört sin utbildning. Jag utgår från att här aktuella
utbildningsplaner, som fastställs av SÖ och UHÄ i samråd, kommer all utformas
på det sätt som UHÄ och socialstyrelsen har angett i sina yttranden.
2.3 Behörighet och urval m. m,
2.3.1 Allm ä n beh ö righet
Vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan tillhör
idag grundskolans kompetensområde. Reglerna för allmän behörighet till
högskoleutbildning i högskoleförordningen (1977:263) gäller alltså inte för
dessa utbildningar. I prop. 1975:9 om reformering av högskoleutbildningen m.m.
anförde min företrädare att det inte är möjligt att utan ytterligare översyns-
och utredningsarbete och utan vissa övergångsanordningar göra de
Prop.
1978/79:197 15
allmänna behörighetsreglerna tillämpliga på samtliga
utbildningsvägar som förs lill högskolan. I 1978 års budgetproposition (prop.
1977/78:100, bil. 12 s. 380) erinrade jag om detla uUalande. Med hänvisning
härtill anfördejag atl någon gemensam tidpunkt för övergäng lill nya allmänna
behörighetsvillkor för linjer som idag lillhör grundskolans kompetensområde
inte bör fastställas. Beslut om ändrade regler bör fattas för varje utbildningslinje
eller grupp av utbildningslinjer för sig. Jag anförde vidare, att det därvid är
självklart atl behovet av övergångstid och övergångsbestämmelser måste
beaktas. Riksdagen lämnade dessa uttalanden utan erinran (UbU 1977/78:22, rskr
1977/78:338).
f)e
kommunala vårdutbildningarna utgör en helt dominerande andel av de högskoleutbildningar
som alltjämt tillhör grundskolans kompetensområde. Vård 77 har prövat frågan
om vilka regler för allmän behörighet som framdeles bör gälla för dem. Vård 77
ser inte några svårigheter med att låta de generella villkoren för allmän behörighel
omfatta ocksä dessa utbildningar.
Remissinslanserna lillsiyrker genomgående uiredningens
förslag härvidlag.
Innan jag lar upp Vård 77: s förslag lill behandling vill
jag först redovisa fördelningen av behöriga förstahandssökande inom del aktuella
området med hänsyn till tidigare ulbildning. Jag ålerger i avrundade tal
andelarna i följande tabell.
Grundskola 15%-
Vårdinriktad
gymnasieskoleutbildning 45 %
Övrig
tvåårig gymnasieskoleutbildning 20 %
Tre- och
fyraårig gymnasieskoleutbildning 20 %
Redan idag har således närmare 85 procent av de förstahandssökande
allmän behörighet för högskolestudier. Det bör därför finnas goda förutsättningar
alt förverkliga Värd77:s förslag om atl låta reglerna om allmän behörighet för
tillträde till högskoleutbildning även omfatta vårdutbildningarna inom den
kommunala högskolan. De aktuella utbildningarna bör alltså inordnas under de
allmänna behörighetsbestämmelserna. Det ankommer på regeringen att besluta
härom. Jag återkommer i det följande till tidpunkten härför och lill frågan om
vilken övergångslid som bör gälla.
Innan jag går vidare vill jag stryka under att en höjning
av nivån för behörighel för tillträde till vårdutbildningen inom den kommunala
högskolan är en förutsättning för att genomföra Vård 77: s förslag till
studieorganisation. Vård 77 framhåller atl kvaliteten på utbildningarna
därigenom höjs, eftersom de studerande kommer att ha bättre förkunskaper än vad
som i dag kan förutsättas. Vård 77 förenar förslaget om en höjd allmän
behörig-hel med ett förord för all gymnasieskolans vårdlinje skall utgöra
normalvägen lill de aktuella högskoleutbildningarna. Delta har i sin tur
föranlett
Prop.
1978/79:197 16
utredningen atl från högskoleutbildningarna dra av den tid
som molsvarar inhämtande av sådana kunskaper som framdeles kommer att ges inom
vårdlinjen. Den kritik som har riktats mot Vård77:s förslag har i slor utsträckning
kretsat kring detta spörsmål. Jag återkommer i del följande härtill.
Jag går nu över till atl behandla ett undantag från de
allmänna behörighetsbestämmelserna som Vård 77 har föreslagil. Del gäller
kravet på kunskaper i engelska motsvarande slutförd lärokurs om minst två
årskurser på någon linje i gymnasieskolan för behörighet via den s, k, 25:4-regeln,
Vård 77 anser i princip att det inte finns några sakliga utbildningsmässi-ga
skäl som lalar för all behandla vård- utbildningar på någol annal sätl än
övriga högskoleutbildningar. Vård 77 slår fast att det allmänna behörighetskravet
omfattande kunskaper i engelska i princip äger samma giltighet för dessa
utbildningar. Utredningen anför att etl allmänl mål för högskoleutbildning
enligt högskolelagen är att den skall främja förståelsen för andra länder och
för internationella förhållanden. Vård 77 vill inte påstå att kunskaper i just
engelska är en förutsättning för ökad internationalisering men anser atl
tillräckliga kunskaper i engelska underiättar en sådan strävan. De är vidare
självfallet en förutsättning för att de studerande skall kunna tillgodogöra sig
kurslitteratur på engelska språket. Trots allt som talar för ett allmänt
behörighetskrav på kunskaper i engelska anser ulredningen alt man inte bör
ställa upp nya hinder för att vinna tillträde till vård-inriktad
högskoleutbildning. Utredningen föreslår att sådana sökande till berörd
utbildning som är behöriga på grundval av 25:4-regeln under en övergångstid på
åtta år inte skall behöva redovisa kunskaper i engelska motsvarande det
allmänna behörighetskravet.
Remissinstanserna har på denna punkt mycket delade
uppfattningar. Landsorganisationen (LO) t, ex, önskar ett undanlag från det
allmänna behörighetskravet under längre tid än åtta år, TCO och
Centralorganisationen SACO/SR anser atl behörighetskraven för de s, k, 25:4-oma
bör vara desamma som för övrig högskoleutbildning och kan inte acceptera en
övergångstid av den längd som har föreslagits,
UHÄ tillstyrker huvudprinciperna i utredningens förslag
men förordar en generell övergångstid om tre år. Med en sådan övergångstid
anser ämbetet alt det inte är nödvändigt med särskilda bestämmelser för
behöriga enligt 25:4-regeln, SÖ anser att övergångsbestämmelser av mer generell
art bör tillämpas under en tillräckligt lång övergångslid, SÖ pekar också på de
möjligheter till dispens som högskoleförordningen medger.
För egen del får jag anföra följande,
I begreppet allmänt behörighetsvillkor ligger att del är
fråga om villkor som skall uppfyllas av var och en som söker sig till studier
inom högskolan, oavsett studiemas inriktning. Tillsammans med de särskilda
förkunskapskrav som vid behov kan ställas upp för en viss ulbildningsväg skall
dessa villkor garantera tillräckliga studieförutsättningar hos den som sö-
Prop. 1978/79:197 17
kei- utbildningen i fråga. De fungerar som en upplysning lill
de studerande om de krav de kommer atl ställas inför. Jag är därför i princip inle
beredd att göra avkall från kravet på allmän behörighel. Del rör sig dock i del
aktuella fallel. som Vård 77 framhåller, ofta om människor som har varit med
om all möjliggöra vårdens utbyggnad. Del är enligt min mening viktigt all inle
stänga ute denna grupp inom vårdpersonalen, som med dagens regelsystem genom ulbildning
kan gå vidare i sin yrkeskarriär. Jag är övertygad om all studerande från
denna grupp lack vare sina specifika värdyr-keserfarenheler kommer all göra
goda preslalioner i utbildningen trots att de saknar kunskaper i engelska av
angiven omfattning. Jag vill ocksä stryka under alt denna studerandegrupp kan anlas
vara förhållandevis lilen.
Jag ansluler
mig sålunda lill Vård77:s förslag men är inte beredd atl göia (ivergängspcrioden
så lång som alla är. Enligl min mening är den väg UHÄ och SÖ har anvisal
lämplig. Jag kommer i del följande all förorda all förändrade behörighetsregler
och ändrad studieorganisation skall träda i kraft den I juli 1982. Det innebär
en övergångsperiod om mer än tre är räknat från etl liksdagsbeslui våren 1979.
För liden därefter utgår jag från all individuella dispenser ges enligt de
bestämmelser som finns i högskoleförordningen. Jag utgår härvid från atl resp.
antagningsmyndighet kommer alt medge sådana på ell sätl som stämmer överens med
de motiveringar som jag nyss har angell. I anslulning lill vad Vård 77 har
föreslagit utgår jag vidare frän atl det skall vara möjligt för
högskolemyndigheterna alt erbjuda de studerande sådan stödundervisning i engelska
som fordras för atl de skall kunna följa den reguljära undervisningen.
2.3.2 Särskild behörighet
Utredningen föreslår atl den vårdinriklade och sociall inriklade
ulbild-ningen inom den kommunala högskolan skall bygga på gymnasieutbildning med
motsvarande inriktning eller motsvarande kunskaper och färdigheter. Som en
följd härav föreslår utredningen all en högst ettårig vårdinriktad kurs inom
gymnasieskolan skall inrättas för studerande som saknar en vårdinriktad
gymnasieutbildning. Samtidigt bör man ge bl. a. vårdlinjens elever behörighel
för tillträde till de längre, statliga vårdutbildningarna genom alt del i
gymnasieskolan anordnas en naturvetenskapligt inriktad kurs om förslagsvis
högst ett läsår, som ger kunskaper motsvarande samtliga nu gällande förkunskapskrav
för tillträde till läkarlinjen och andra jämförbara utbildningar.
Bland remissinstanserna är meningarna starkt delade om
förslaget att behöriga sökande skall ha en gemensam basutbildning i form av
tvåårig vårdlinje eller en ettårig vårdinriktad kurs. Många remissinstanser,
däribland socialstyrelsen. Landstingsförbundet, LO och TCO. tillstyrker i
princip förslaget atl vårdutbildningarna i den kommunala högskolan skall bygga
på vårdinriktad gymnasieutbildning. En sådan ordning skulle enligt dessa bl. a.
öka möjligheterna att ge de studerande till skilda vårdyrken en
2 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 197
Prop. 1978/79:197 18
gemensam referensrum. Vidare anser dessa instanser att en tidig
inriktning mol vårdarbete skulle öppna breda valmöjligheter förde studerande.
De invändningar som rikias mol uiredningens förslag rör dels utbildningskapaciteten
för de olika vårdutbildningama. dels ocksä principen för anknytning mellan
gymnasieskola och högskola.
Uliedningens förslag kan. enligl flera remissinstanser,
leda till att man pä grund av brislen pä praktikplalser och lärare kan tvingas
skära ner den totala utbildningskapaciieleii inom vårdsektorn. Dessa
remissinstanser framhäller all gymnasieskolans vårdlinje enligt förslaget
kommer att utgöra hela rekryteringsbasen för såväl högskoleutbildningarna som
utbildning för undersköterskor och skötare. Till detta kommer kraven på lärare
och praktikplatser förden föreslagna ettåriga vårdinriklade kursen.
De remissinslanser som avvisar vårdlinjen som enda grund
för vårdutbildningarna i högskolan anser ocksä att dessa skiljer sig frän
varandra i sådan grad att en gemensam basutbildning av föreslagen utformning
inte är motiverad. Bland de remissinstanser som är direkt negativa till
förslaget kan nämnas arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), medicinska forskningsrådet (MFR),
SACO/SR. SFS m.fl. Man befarar att utrymmet för undervisning i
naturvetenskapliga ämnen och främmande språk blir begränsat. Sådan ulbildning
anses vara betydelsefull för merparten av de här aktuella vårdutbildningarna.
En del instanser fäster uppmärksamheten på atl en alltför specialiserad behörighel
för ned del reella valet av ulbildningsväg till grundskolans högstadium och atl
detta sannolikt bidrar till att konservera den sneda könsmässiga rekryteringen lill
vissa vårdutbildningar.
Anknytning till vårdlinjen anses i allmänhet helt naturlig
när det gäller den föreslagna hälso- och sjukvårdslinjen. Många framhåller att
särskilda behörighetskrav för övriga av ulredningen föreslagna linjer,
rehabiliteringslinjen, medicinska servicelinjen och hörsdvårdslinjen, bör vara
naturvetenskaplig linje eller kunskaper i naturkunskap på tvåårig social
linje. I fråga om den föreslagna sociala servicelinjen anses anknytningen lill
gymnasieskolan otillfredsställande löst. Vissa remissinstanser framhåller här
behovet av en anknytning till social servicelinje i gymnasieskolan.
Förslaget om den ettåriga vårdinriklade kursen har i
huvudsak mötts positivt. Några remissinslanser framför att kursen bör kunna
anpassas i längd och innehåll så att de olika studerandegruppemas kunskaper och
erfarenheter tas till vara. Andra har svårt alt ta ställning till denna fråga
särskilt som den även aktualiserar tillämpningen av motsvarande princip inom
andra utbildningsområden. AMS kan inte tillstyrka förslaget med hänvisning till
att tillgången på undersköterskor på sikt kommer alt vara större än
efterfrågan.
När det gäller den ettåriga naturvetenskapligt inriktade
kursen anser flertalet remissinstanser att del är angeläget att de studerande
på föreslaget säll ges förbättrade förutsättningar atl söka sig till de längre
vårdutbildningarna.
Prop.
1978/79:197 19
Föregen del får jag anföra följande.
Enligl riksdagens beslut med anledning av prop. 1975:9 om
reformering av högskoleutbildningen m.m. (UbU 1975:17, rskr 1975:179) skall
föreskrifter med villkor för särskild behörighel att antagas lill en
utbildningslinje eller del därav meddelas i utbildningsplan. Utbildningsplan
för allmän utbildningslinje fastställs av UHÄ för linje som anordnas av
högskoleenhet som slår under dess tillsyn och av SÖ och UHÄ i samråd för linje
som anordnas av läroanstalt som står under tillsyn av SÖ. Del ankommer sålunda
på dessa båda myndigheter atl besluta om vilka krav för särskild behörighel
som skall gälla för de här akluella ulbildningarna. Utgångspunkt för de krav
myndigheterna ställer upp skall vara de riktlinjer som anges av regering och
riksdag vid inrättande av allmän utbildningslinje. Jag redovisar i del
följande mina överväganden med anledning av Vård77:s förslag till behörighelför
antagning till de kommunala vårdutbildningarna inom högskolan.
Värd 77 har föreslagil att vårdlinjen inom gymnasieskolan
skall vara den naturliga grunden för tillträde till vårdutbildningama inom den
kommunala högskolan. Ulredningen nämner särskilt ämnena vårdkunskap och vårdpraktik
i tillämpliga grenar och varianter av vårdlinjen som lämpliga atl knyta de
särskilda förkunskapskraven till.
Jag delar oron hos de remissinstanser som anser att
utredningens förslag skulle leda till en alltför hård belastning på vårdlinjens
resurser. Även om åtgärder vidtas för atl åsiadkomma en smidigare planering av praklikre-surserna
finns det enligl min bedömning bestämda gränser för hur myckel vårdlinjen kan
byggas ul framdeles. Även av andra skäl anserjag all vårdlinjen som enda grund
för samtliga här akluella högskoleutbildningar kan sällas ifråga. Del kan
sålunda enligt min mening inte göras gällande all endast vårdlinjen ger de
lämpliga förkunskaperna för samlliga de utbildningslinjer som jag kommer att
förorda. Jag anser atl vårdlinjen kan utgöra en naturlig grund för den hälso-
och sjukvårdslinje som jag i det följande kommer alt förorda. För de övriga
linjer som jag kommer att förorda bör enligt min mening kraven för särskild
behörighet kunna uppnås även på gymnasieskolans sociala linje. Självfallet
skall kraven kunna uppfyllas också av den som har kunskaper vilka molsvarar de
villkor jag nu har angell. Jag återkommer härtill när jag behandlar dessa
linjer under avsnittet Studieorganisation.
Del är viktigt atl lill vårdutbildningarna kunna rekrytera
personer med skiftande utbildningsbakgrund, intresse och erfarenhet. Med det
förord för vårdlinjen som grund för hälso- och sjukvårdslinjen som jag nyss har
redovisat är det därför angeläget all erbjuda de studerande som har valt en annan
linje i gymnasieskolan en möjlighet att komplettera sin ulbildning med
kunskaper som motsvarar dem som vinns genom studier på vårdlinjen. Den kompletleringsväg
jag nu har berört är också angelägen för de studerande som kommer att anlas
till de aktuella vårdutbildningama enligt den s. k. 25:4-regeln.
Prop. 1978/79:197 20
SÖ har i sitt yttrande över Vård 77:s förslag anfört atl
SÖ anser det motiverat alt en komplelleringsväg med värdinriktning prövas
försöksvis. Delta kan enligt SÖ ge värdefulla erfarenheter inför den framtida
utformningen av den gymnasiala utbildningen. SÖ framhåller, att frågor
gällande tidigt yrkesval, sneda könsfördelningar och praktik kan bli belysta i
en sådan försöksverksamhet.
Mot bakgrund av vad jag har anfört förordar jag atl en
försöksverksamhet med en vårdinriktad kurs kommer till stånd. Kursens längd
bör inle överstiga ett år för hellidssluderande. Den bör anordnas första gången
ett år före den tidpunkt dä de nya behörighetsreglerna för tillträde till här
berörd högskoleutbildning träder i kraft. Del är enligl min mening viktigt alt
en sådan kurs utformas så att den ger kunskaper motsvarande dem på gymnasieskolans
värdlinje, gren för hälso- och sjukvård. Frågan om i vilken skolform denna
kurs lämpligen anordnas bör utredas. Jag avser att senare återkomma lill
regeringen med förslag om uppdrag lill SÖ i denna fråga.
Vad gäller behovel all kunna erbjuda studerande tillfälle
alt komplettera med naturvetenskapliga ämnen vill jag erinra om de möjligheter
härtill som den kommunala vuxenutbildningen erbjuder.
1 fråga om den ettåriga naturvetenskapligt inriktade
kursen vill jag erinra om att regeringen i prop. 1978/79:100 bil. 12 s. 347,
föreslagit att SÖ bör få vidta de ålgärder som erfordras för att på försök
högst tio klasser av högre specialkurs i naturvetenskap skall kunna anordnas fr.o.m.
läsåret 1979/80 inom den ram för gymnasieskolan som för varje budgetår fastställs
av regeringen. Ifrågavarande högre specialkurs bör enligl min mening kunna
utnyttjas bl. a. av studerande som avser att komplettera sin behörighet för
att erhålla tillträde till de längre vårdutbildningama.
SÖ har i skrivelse den 13 juli 1978 till regeringen bl. a.
hemställt om alt försökverksamhet med vissa förändringar på vårdlinjen får
anordnas i samverkan med gymnasieutredningen.
SÖ har vidare i skrivelse den 25 oktober 1978 till
regeringen hemställt om försöksverksamhet med tvåårig social servieelinje på
ett begränsal antal orter.
Regeringen har i annat sammanhang beslutat att
försöksverksamhet får bedrivas dels med tvåårig social servicelinje, dels på
vårdlinjen.
Jag går nu över till frågan om krav på yrkeserfarenhet för
tillträde till högskoleutbildning. Sådant krav förekommer idag i begränsad
omfattning för tillträde till utbildningar utanför vårdområdet, t. ex. inom den
hittillsvarande försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning. LJtredningen
anser att krav på yrkesverksamhet inom vårdområdet för tillträde till vårdinriktad
högskoleutbildning skulle ha vissa fördelar och pekar bl. a. på erfarenheter
från de avkortade studiegångarna inom sjuksköterskelinjen. Med ett sådant krav
skulle å andra sidan efterfrågan pä kortlids-anställningar inom värden öka med
ett åtföljande krav på arbetsmarkna-
Prop.
1978/79:197 21
den. Utredningens majoritet förordar därför inte något
generellt krav pä eriärenhel från yrkesverksamhet för tillträde lill
utbildningen.
Remissinslanserna följer uiredningens förslag. De anser
genomgående all de arbelsmarknadsmässiga förulsäliningarna för all tillgodose etl
krav pä yrkesverksamhet saknas och alt några avgörande skäl för en åtskillnad
mellan olika högskoleutbildningar på denna punkt inle föreligger.
Remissinstanserna
har enligt min mening övertygande visat atl Värd 77:s väg är den rätta. Del
saknas idag förutsättningar för atl samhället skall kunna ikläda sig del ansvar
gentemot de studerande som ett allmänl krav på yrkesverksamhet skulle föra med
sig. Vidare skulle ett ovillkorligt krav pä yrkeserfarenhet för tillträde till
här aktuella utbildningar stå i strid med den princip som gäller för övrig
högskoleutbildning, med det undantag jag har nämnt, nämligen atl del skall vara
möjligt att gå direkl från gymnasieutbildning till högskoleutbildning. Jag
anser att denna valmöjlighet är av stor betydelse för de studerande. Den bör
därför behållas också för dem som från gymnasieskolan söker sig till högskolans
vårdutbildningar. Jag biträder således utredningens förslag.
2.3.3 Urval och antagning
För värdutbildningarna inom den kommunala högskolan
tillämpas nu som följd av andra behörighetsregler också andra bestämmelser för
urval bland behöriga sökande än som gäller för huvuddelen av ulbildningarna i
högskolan. Utredningen strävar även här efter alt, i största möjliga utsträckning,
låta högskoleförordningens allmänna bestämmelser gälla. Ett viktigt inslag i
dessa är att arbetslivserfarenhet ges meritvärde.
Jag instämmer i förslaget att högskoleförordningens
allmänna bestämmelser bör gälla vid urval till de aktuella vårdutbildningama.
Vård 77 har vidare prövat i vilken utsträckning det är möjligl
och lämpligt att med hjälp av urvalsreglerna särskilt försöka ta tillvara
yrkeserfarenhet från vårdområdet. Utredningen föreslår att yrkesspecifik
arbetslivserfarenhet, efter en kvalifikationstid på två år, skall ges särskild
tyngd vid urval. Motivet är ett önskemål om att la lill vara iniresset för
fortsatt vårdutbildning hos de många människor som under en längre tid
yrkesår-betat inom vården.
Remissinslanserna tillstyrker i allmänhet Vård77:s förslag
på denna punkt, ibland dock med viss tveksamhet. I några remissyttranden stryks
emellertid under att ett genomförande av förslaget skulle innebära ett märkbart
avsteg från gällande ordning för högskolan i stort. Bl. a. avstyrker UHÄ
förslaget med hänvisning härtill.
För egen del får jag anföra följande.
Kompelensutredningen tog i sitt betänkande (SOU 1970:21
och 55) Vägar till högre utbildning upp frågan om s. k. särskilt värdefull
arbetslivserfarenhet skulle kunna ge meritpoäng. Med anledning härav uttalade
dåvarande chefen för utbildningsdepartementet i prop. 1972:84 angående gym-
Prop.
1978/79:197 22
nasieskolans kompetensvärde m. m.. alt del var nödvändigt
att vara uppmärksam på riskerna för en förstärkning av den sociala
snedrekryteringen till vissa utbildningsvägar. Kompetensutredningens förslag atl
detta slag av yrkeserfarenhet skulle ge lilläggspoäng ingav frän den synpunkten
tvekan. Riksdagen lämnade detta uttalande utan erinran (UbU 1972:31, rskr
1972:240). Kompetenskommiltén (U 1972:04), som hade i uppgift all närmare
utforma reglerna för behörighet och urval, föreslog i sill betänkande (SOU
1974:71) om behörighet och antagning till högskolan ingen lilläggspoäng för
särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. Kommittén angav som skäl härför all
det skulle vara myckel svårt all bedöma vilken erfarenhet som skulle anses vara
särskilt värdefull för en viss utbildning eller för en viss yrkesutövning.
När del gäller högskoleutbildningen i stort delar jag den
tveksamhet som jag nyss har återgett mol atl vid urval inför antagning till
utbildning ge meritvärde åt särskilt värdefull arbelslivsertarenhet. Till de
redovisade argumenten mol ett sådant system vill jag foga att det ligger ett
positivt värde i att de studerande inom en viss ulbildning har olika
erfarenhetsbakgrund. Vård 77 för också själv ett sådant resonemang när
utredningen säger all studerande med allmän arbetslivserfarenhet skulle kunna
tillföra vårdutbildningen positiva erfarenheter från del samhälle vården har lill
uppgift att tjäna. Flertalet av vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan
är kraftigt efterfrågade av enskilda. Därav följeratt förhöjd merilpoäng till
följd av att särskilt värdefull arbetslivserfarenhet ges meritvärde kan bli ett
hinder för sökande med annan arbetslivserfarenhet alt över huvud anlas till de
berörda utbildningama. En sådan utveckling vore enligt min mening olycklig,
eftersom vården därigenom på sikt löper risk att bli mer avgränsad från det
övriga samhället än den är idag.
Samtidigt anserjag att det finns skäl att på nytt inom ett
avgänsat område pröva frågan om meritvärde för särskilt värdefull
arbetslivserfarenhet. Det är nämligen enligt min mening angeläget att i
utbildningen söka ta till vara de kunskaper de studerande har från just det
arbetsfält utbildningen riktar sig till. De modifieringar som i så fall skulle
behöva göras i nuvarande urvalsförfarande vid antagning till
högskoleutbildning måste tillgodose i vart fall följande två krav. Det ena är
att finna en enkel och rimlig av-gränsning av de yrkesfunktioner som bör ge det
nämnda meritvärdet. Det andra är att finna en tillfredsställande teknisk
lösning för hur en avvägning mellan sökande med allmän arbetslivserfarenhet och
sökande med särskilt värdefull arbetslivserfarenhet skall åstadkommas så att
den förra gruppens konkun"ensläge inte blir för ofördelaktigt. När del
gäller möjligheterna att tillgodose det första kravet bör vårdsektom kunna
vara lämplig eftersom den har en jämförelsevis fast yrkesstruktur. Till vad
jag nu har anfört vill jag foga ytterligare två mera allmänna krav. En
modifiering av urvalssystemet bör också syfta till atl jämna ut
könsskillnaderna inom vårdutbildningarna. Den får inte leda lill ökad
svåröverskådlighet i antagningssystemet och medföra en ytterligare
administrativ belastning av detla.
Prop. 1978/79:197 23
Av vad jag har sagt framgår atl vissa frågor ålerslär alt
belysa innan ställning kan las lill frågan om särskili värdefull arbelslivserfarenhel
bör ges meritvärde vid antagning till högskolans värdutbildningar. Jag avser
att i annal sammanhang föreslå regeringen att uppdra ål UHÄ all närmare
undersöka förutsättningarna för en sådan ordning saml redovisa de ändringar i urvalssyslemel
som skulle fordras för att Vård 77:s förslag i denna fråga skulle kunna
genomföras. När utredningsresultatet föreligger avser jag alt återkomma till
regeringen i frågan.
I prop. 1976/77:59 om ulbildning och forskning inom
högskolan m.m. behandlade jag frågan om antagning till kommunal
högskoleutbildning. Jag tog dä ställning till etl förslag om att utvidga det
centrala dalorbaserade antagningssystemet vid UHÄ lill all rymma också hithörande
utbildningar. Jag anförde härvid att det med hänsyn till den enskildes önskemål
att kunna söka samtidigt lill olika utbildningar i högskolan är angelägel alt
samordna såväl antagningen lill olika utbildningar inom den kommunala högskolan
som antagningen till statlig och till kommunal högskoleutbildning. Jag ansåg
all dessa frågor måsie belysas ytterligare och var därför inte beredd atl
biträda förslaget. Jag anförde vidare att det likväl självfallet vore angeläget
att eftersträva en samordning mellan SÖ och UHÄ vad gäller tiden för ansökan, blankeller
m.m. för antagning till högskoleutbildning. Riksdagen hade ingen erinran mot
dessa uttalanden (UbU 1976/77:20. rskr 1976/77:246).
Enligl gällande bestämmelser antas de studerande till de
här aktuella utbildningslinjerna f. n, av Landstingsförbundets antagningsnämnd
för sjuksköterskeutbildning eller av inlagningsnämnd enligl skolförordningen (1971:235)
eller av annan myndighet som styrelsen för utbildningen utser.
Jag har nyss förordat att de för högskolan gällande
bestämmelserna för allmän behörighet skall gälla för hithörande utbildningar,
Samma behörighetsregler k(3mmer då att gälla för dessa som för många allmänna
utbildningslinjer för vilka UHÄ ombesörjer antagningen. Detta aktualiserar
ånyo frågan om en samordning av antagningen över hela högskoletaltel.
För egen del gör jag den bedömningen, att frågan bör
avgöras utifrån vad som är praktiskt möjligt och lämpligt och samtidigt
fördelaktigt för i första hand den enskilde sökanden. Givetvis kan därvid andra
åtgärder än en teknisk samordning visa sig vara mer ändamålsenliga. En viktig
utgångspunkt för antagningsorganisationen bör vara att antalet tillgängliga
platser i utbildningen utnyttjas så effektivt som möjligt. En omständighet som
har tillkommit sedan 1977 års ställningstagande är den beslutade försöksverksamheten
med ny planeringsordning för sjuksköterskeutbildningen i syfte att åstadkomma
ett bättre kapacitetsutnyttjande (prop, 1977/78:100 bil. 12 s. 429, UbU 1977/78:22,
rskr 1977/78:338). Jag vill också erinra om att utredningen om enhetligt
huvudmannaskap för högskolan (U 1978:13, Dir 1978:77) har tillkallats efter
denna tidpunkt.
UHÄ har i sina förslag till anslagsframställning för
budgetåret 1979/80
Prop. 1978/79:197 24
anmält all UHÄ har lillkallat en arbetsgrupp för alt
närmare belysa och lägga fram förslag i frågor som rör systemet för anmälan och
antagning till grundläggande högskoleutbildning. I arbetsgruppen ingår bl. a.
företrädare för SÖ och för kommun- och landsiingsförbunden. Jag utgår från all
UHÄ i delta sammanhang granskar den av mig nu berörda samordningsfrågan frän de
nya utgångspunkter som kommer atl föreligga vid etl bifall av riksdagen till
förslagen i denna proposition.
2.3.4 Jänintwe könsniässig rekiytering
Vård 77 har i enlighet med sina direktiv tagit upp frågan
om en jämnare fördelning av kvinnor och män i olika vårdutbildningar. Andelen
män i de kortare vård- och socialt inriktade utbildningarna varierar mellan de
olika utbildningslinjerna. Totalt sett är den dock fortfarande mycket låg även
om männens intresse för dessa utbildningar under senare år har ökat något.
Enligt utredningen kan delta senare förhållande ge anledning till viss
optimism. För den som vill se en någorlunda jämn könsfördelning inom
överskådlig tid går utvecklingen dock för långsamt.
Vård 77 urskiljer två slag av probleir. i delta
sammanhang. Det ena är när det finns få eller inga manliga sökande till en
utbildningslinje. Det andra är när det finns behöriga manliga sökande, men
dessa inte hävdar sig i konkurrensen. Utredningen uttalar sig för en positiv
särbehandling av under-representerat kön vid antagning till utbildningar med så
sned könsmässig rekrytering att minoritetskönel vid senaste
antagningstillfället hade lägre andel än 30 procenl av utbildningsplatserna. Ulredningen
anför alt den är medveten om de principiella invändningar som kan riktas mol en
särbehandling av det ena könet men anser atl de positiva effekter som metoden
leder till bör vägas mot dessa invändningar. Utredningen anser att en särbehandling
inle bör betraktas som en orättvisa mot det andra könet utan som en
kompensation för de orättvisor som finns inbyggda i de miljö- och
kulturfaktorer som tidigare har påverkal uppfostran och utbildning.
Vård 77 anger två modeller för kvotering. Den ena innebär
att man reserverar ett minimiantal av utbildningsplatserna för
minoritetskönet. s,k, äkta kvotering. Den andra modellen innebär alt man ger
sökande som tillhör minoritetskönet tilläggspoäng till jämförelsetalet vid
urval.
Utredningen föreslår att SÖ och UHÄ får i uppdrag att
initiera försöksverksamhet med dessa båda modeller i de vård- och socialt
inriktade högskoleutbildningarna. Efter utvärdering bör den med hänsyn till
syftet lämpligaste modellen tillämpas under en övergångsperiod. Utredningen
anger ett villkor för försöksverksamheten, nämligen att den också innefattar
utbildningar där kvinnor är underrepresenterade.
En del remissinstanser tillstyrker förslaget, medan andra
bestämt avstyrker, SÖ och UHÄ anger båda att förslaget om positiv
särbehandling ansluter lill resp, ämbetsverks jämställdhetsprogram.
Socialstyrelsen avvisar förslaget under hänvisning till att det är en konstlad
metod. Från so-
Prop. 1978/79:197 25
cialstyrelsens utgångspunkt bör iniresse och begåvning
avgöra rekryle-lingcn lill vårdområdel, SSEF och SFS är negativa på både
principiella och praktiska grunder. Enligl deras uppfattning leder förslaget
till alt kvinnornas arbetsmarknad ytterligare försämras. SACO/SR avvisar
förslaget. TCO ställer sig inte negativ till förslaget men anger som en
förutsättning att verksamheten också skall innefatta utbildningar där kvinnorna
är underrepresenterade. TCO förutsätter också atl yttranden inhämtas från de
fackliga organisationerna när förslag till försöksverksamhet föreligger och
innan sådan startar.
För egen del får jag anföra följande.
Både i prop. 1976/77:59 om ulbildning och forskning i
högskolan m. m. och i 1978 och 1979 års budgetpropositioner (prop. 1977/78:100
bil. 12, prop. 1978/79:100 bil. 12) har jag utvecklat min syn pä frågan om jämställdhet
mellan kvinnor och män inom högskolan. Jag har bl. a. framhållit alt kvinnor
och män är mycket olika företrädda inom skilda slag av utbildningar och atl
ett tydligt mönster avtecknar sig härvidlag. Kvinnor söker sig oftare till
kortare, inte direkt påbyggbara utbildningar som leder till en förhållandevis
snäv arbetsmarknad medan män oftare väljer längre utbildningar som leder till siörre
rörlighet och bäitre karriärmöjligheter inom arbetslivet.
Det är mot denna bakgrund som man enligt min mening bör la
ställning till Vård77:s förslag om positiv särbehandling. Jag är inte förvånad
över atl detta förslag är den del av utredningens arbete som har bedömts mest
olika av remissinstanserna. Detla är naturligt med tanke på alt spörsmålet om
jämställdhet mellan kvinnor och män inrymmer väsentliga värderingsfrågor.
Jag vill stryka under att Vård 77: s förslag avser både
utbildningar där kvinnor dominerar och utbildningar där män dominerar.
Jag har samma principiella uppfattning som Vård 77,
nämligen att en metod som särskilt gynnar en grupp människor kan användas i
ett läge då denna grupp allmänt sett är kraftigt missgynnad. Jag tar alltså
avstånd från uppfattningen atl en positiv särbehandling i sig skulle kunna
kränka rättskänslan. Jag vill erinra om atl mitt synsätt stämmer väl överens
med strävandena på andra områden att genom en socialt präglad
fördelningspolitik söka utjämna orättvisor. Exempel härpå är t. ex.
socialpolitiken och regionalpolitiken.
Jag är ändå tveksam till att nu fastlägga en ordning med
positiv särbehandling. Min tveksamhet grundar sig på osäkerheten när det
gäller att kunna förutsäga vilka effekterna blir av en viss teknisk metod. Jag
anser därför att Värd 77:s förslag atl man bör pröva sig fram har slora
fördelar.
Förslaget om positiv särbehandling har lagts fram av en
utredning som har arbetat med vårdutbildning, ell fält där kvinnor dominerar.
Del har inte varil Vård 77: s uppgift att gå in på jämställdhetsfrågor för
högskolan i övrigt. Utredningen har ändå, som jag nyss har anfört, markerat alt
dess
Prop.
1978/79:197 26
förslag inte bör genomföras med mindre än alt motsvarande
arrangemang kan komma till stånd för utbildningar med manlig dominans. Något
förslag lill motsvarande åtgärder för sådana utbildningar föreligger inte från
vare sig Vård 77 eller någon av remissinstanserna.
Mot bakgrund av vad jag har anfört bör det uppdras ål UHÄ
all komma in med förslag beträffande utbildningar för vilka en ordning med
positiv särbehandling enligt de principer jag har angett är lämplig samt att
belysa föriitsättningarna för att i antagningssystemet foga in en sådan
ordning. Jag avser atl senare återkomma lill regeringen med förslag till
uppdrag ål UHÄ i denna fråga. När UHÄ har redovisat sitt uppdrag avser jag att
återkomma till regeringen i fråga om detaljerna i en försöksverksamhet.
2.4 Studieorganisation
2.4.1 Allmänt
Till grund för Vård 77:s förslag om ny studieorganisation
för en stor del av vårdutbildningarna inom högskolan ligger
arbetsfältsbeskrivningar och målanalyser. Utredningens förslag syfiar bl. a.
till att begränsa antalet studievägar och därmed göra studieorganisationen mer
överskådlig än vad fallel är i dag. Förslaget innebär vidare en
studieorganisation med en gemensam grundkurs för de allmänna
utbildningslinjerna och en stegvis differentiering mot områdena socialvård, hälso-
och sjukvård samt medicinsk service. Fem allmänna utbildningslinjer ingår i den
föreslagna studieorganisationen, nämligen sociala servicelinjen, hörselvårdslinjen,
rehabiliteringslinjen, hälso- och sjukvårdslinjen saml medicinska
servicelinjen. Beträffande den nuvarande tandhygienistutbildningen har Vård 77
avstått från att föra fram något förslag med hänvisning till att någon ändrad
utformning av den underliggande tandskölerskeutbildningen inle hade be-sluials
vid tidpunkten för utredningens ställningstagande till studieorganisation för
högskolans vårdutbildningar. Sociala servicelinjen förs enligt förslaget till
sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken. I
övrigt innebär förslaget alt linjema alltjämt tillhör sektorn för utbildning
för vårdyrken.
Vårdutbildningama inom den kommunala högskolan tillhör f n.
grundskolans kompetensområde. Utredningen föreslår, som jag nyss har redovisat,
alt för allmän behörighel för tillträde till all vårdutbildning inom högskolan
skall fordras genomgången gymnasieskola eller motsvarande kunskaper. Härigenom
skulle högskoleutbildningen kunna starta från en högre kunskapsnivå än vad den
gör i dag.
Remissinstanserna välkomnar den omfattande diskussionen om
vårdutbildningamas framtid som redovisas i betänkandet. Diskussionen anses få
stor betydelse för högskolemyndigheternas kommande arbete med atl förnya dessa
utbildningar och anpassa dem till de krav som en föränderlig hälso- och
sjukvård ställer. Särskilt lovordas utredningens ambition att
Prop. 1978/79:197 27
picscnlera förslag som grundas pä en helhelsbedömning av
såväl vårduibildningarna som vårdarbelet.
Den föreslagna studieorganisationen har i princip vunnit
remissinstansernas gillande. Många beklagar dock att utredningen genom sina
direktiv har varil förhindrad all pröva en förlängning av ulbildningarna. Detta
anses ha försvårat möjligheterna atl bedöma utbildningens längd utifrån vård-
och ulbildningspoliliska moliv. Ell slort antal remissinstanser anser all
förslaget till studieorganisation i några fall innebär förkortningar av nuvarande
utbildningar. UHÄ beklagar all de krav på förändringar som ar-belsfällsbeskrivningen
ger slöd för inle kan tillgodoses på ett ändamålsenligt säll med de förslag
som ulredningen lägger fram. Socialstyrelsen för-utsäiler omarbelningår av
förslagen rörande vissa linjer med hänsyn till det yrkesspecifika innehållet.
När del gäller linjeindelning anser flertalet
remissinstanser att ulredningen hat fört en övertygande argumentation för alt
kunskaper om och eriärenhel av åldrande människor bör ingå i alla
utbildningslinjer inom vårdsektorn och alltså inte bör hänföras till en egen
utbildning. Några remissinstanser betonar vikten av alt planeringsprincipen
återkommande utbildning beaktas. Ell lillslyrkande av uiredningens förslag i
fråga om sjuksköterskeutbildningen skulle emellertid enligt bl. a, UHÄ, SÖ.
TCO, SSEF och Folkpartiets ungdomsförbund medverka till en tillbakagång i
utvecklingen av återkommande utbildning.
För egen del får jag anföra följande.
Jag delar remissinstansernas positiva grundsyn på det
arbete som Vård 77 har utfört. Riksdagen har i det tidigare återgivna
uttalandet bl. a. framhållit atl, med de förändringar som sker inom
socialvård, hälsovård och sjukvård och del närmande som pågår mellan dessa
områden, behov också följer av motsvarande utveckling inom vårdutbildningen (UbU
1975/76:27, rskr 197.s/76:331). Vård 77 häri den arbetsfältsbeskrivning
utredningen låtit göra väl belyst dessa förändringar och de ändrade krav på
arbetsuppgifterna inom skilda yrken som följer därav. Jag anser att Vård77:s
förslag till studieorganisation i sina huvuddrag är väl avvägt och ger en god
utgångspunkt för att utveckla utbildningen av personal som skall verka i vården
under 1980-talet. Den föreslagna studieorganisationen blir, om den genomförs,
ytterligare ett led i den utveckling som inleddes när hithörande utbildningar
genom högskolereformen fördes in i högskolan.
Vård 77
har sett som en viktig uppgift att föreslå att den idag i många linjer och
kurser uppsplittrade studieorganisationen samordnas i ell fåtal utbildningslinjer.
Utredningen har vidare sökt lägga en grund för utveckling av gemensamma
utbildningsmoment bl. a. i syfte atl underlätta framtida samverkan mellan
skilda personalgrupper. Utredningen föreslår också ökade inslag av samhälls-
och beteendevelenskapliga moment i vårdutbildningarna.
Några remissinstanser kritiserar utredningens förslag
därför att det en-
Prop. 1978/79:197 28
ligt deras mening allmänl sett lämnar för litet ulrymme
för del yrkesspecifika utbildningsinnehållet. Utredningens förslag ställt mol
dessa remissinstansers uppfattning visar på den spänning som finns mellan å
ena sidan kravet på ökad bredd i utbildningen och å andra sidan kravet på
yrkesförberedelse i betydelsen specialisering av utbildningsinnehållet. Denna
spänning blir särskilt märkbar om utbildningarna skall organiseras så alt vissa
moment blir gemensamma för samtliga linjer på det sätt som utredningen har
föreslagit.
Av vad jag har anfört belräffande mål för
vårdutbildningarna framgår att jag anser att förändringar i den riktning som
Vård 77 har föreslagit utgör en förutsättning för att ge vårdarbetets innehåll
den inriktning som efterlyses i den allmänna debatten. Jag anser atl detta
ytterst är ett vårdpolitiskl ställningstagande.
Hur den bästa avvägningen mellan bredd och specialisering
bör se ut är en lika svår som känslig fråga. Ulredningen har genom sina
direktiv haft att föreslå en studieorganisation inom ramen för nuvarande
kostnader. I fråga om några av de föreslagna utbildningslinjerna anser många
remissinstanser att det inte är möjligt att nå en ändamålsenlig avvägning
mellan bredd och specialisering med mindre än att ulbildningarna görs längre än
vad Vård 77 har föreslagit. Jag har tagit intryck av dessa instansers argumentering
och återkommer lill denna fråga när jag behandlar linjerna var för sig.
Jag vill i anslutning härtill också framhålla att jag
anser att Vård 77:s förslag lill gemensamt utbildningsinnehåll bör läggas till
grund fördel fortsatta arbetet med utbildningsplaner. Med hänsyn till pågående
reformsträvanden inom vårdorganisationen finner jag här också anledning att
understryka angelägenheten av att del gemensamma utbildningsinnehållet inriktas
åt öppen vård och ål förebyggande insalser. Därvid bör beaktas att vårdarbetet
i ökad utsträckning bör ske med utgångspunkt i en helhetssyn på individen.
Detta förutsätter bl. a. kunskaper om sociala faktorers betydelse för
hälsotillståndet och även mer allmänna kunskaper om samhälls-inriktade frågor.
Det krävs även av de framlida yrkesutövarna ett ändrat synsätt på yrkesrollerna
med en allt starkare förskjutning av arbetsformerna mot lagarbete.
Jag vill i delta sammanhang ta upp frågan om hur
utbildning för långlids-sjukvård bäst bör organiseras inom högskolan. Vård 77
diskuterar två alternativa modeller härför. Enligt modell etl skapas speciella
studievägar med direkt inriktning på vården av långvarigt sjuka äldre
människor. Enligt modell två utformas den föreslagna hälso- och
sjukvårdslinjens studieväg för sjuksköterskor, som jag strax kommer atl
behandla, så alt de särskilda förhållandena inom långtidssjukvård
uppmärksammas. Detta bör förenas med all problem som är förknippade med vård av
åldrade människor ges en utförlig belysning i alla aktuella utbildningslinjer.
Utredningen framhåller alt åldersfördelningen i vårt framtida samhälle leder
till aU de
Prop. 1978/79:197 29
problem, som åldrandets sjukdomar ger upphov till, blir
allt vanligare i alla typei UV vård. Om en särskild linje inrättades skulle detla
kunna leda till att annan vårdutbildning ännu siarkare än idag inrikiades på
specialiserad akutvård, vilket vore en olycklig utveckling. Mol denna bakgrund
förordar Vård 77 modell ivå.
Som jag har angett tidigare tillstyrker remissinstanserna Vård77:s
förslag. Många av dem framhåller atl de personalproblem inom långtidssjukvården
som betingas av sättet alt organisera utbildningen bäst löses på det sätt Vård
77 har föreslagit. Även jag delar detta synsätt och förordar att Vård77:s
förslag i denna del får utgöra riktlinje för det fortsatta arbetet med utbildningsplaner
för de allmänna utbildningslinjer som jag kommer att behandla i det följande.
Detta utesluter inte att del kan bli aktuellt att högskolemyndigheterna
inrättar enstaka kurser för att tillgodose mer speciella utbildningsbehov inom
långtidssjukvården.
När det gäller yrkesleknisk högskoleutbildning (YTH)
föreslår utredningen all UHÄ ges i uppdrag all vidta åtgärder i syfte att
snarast starta lärarutbildning för bl. a. skötare och undersköterskor. Ulredningen
har härvid sett cli samband mellan önskemål atl bereda nya grupper pedagogisk
utbildning och önskemål om försöksverksamhet med YTH. Flertalet remissinslanser
avvisar förslaget om en begränsad försöksverksamhet med YTH. Några anser all
den föreslagna lärarutbildningen bör anordnas inom vårdlärarlinjen.
För egen del delar jag uppfattningen att behovel av lärare
för vårdutbildningarna inom gymnasieskolan bör tillgodoses inom
vårdlärarlinjen inom sektorn för utbildning för undervisningsyrken. Mina
förslag till ändrad studieorganisation för vårdutbildningarna inom den
kommunala högskolan medför behov av en översyn av vårdlärarulbildningen. Det
ankommer på UHÄ och SÖ all i samråd genomföra denna. Jag utgår från att en
sådan översyn bör leda till alt högskolans allmänna behörighetsbestämmelser
blir gällande också för vårdlärarulbildningen. I denna översyn bör frågan om
lärarutbildning också för de grupper som Vård 77:s förslag avser prövas.
En linje inom nuvarande studieorganisation som har
diskuterats i skilda sammanhang är tandhygienistutbildningen. Den sker i dag på
landhygie-nisllinjcn som omfattar 40 poäng. Vård 77 avstår från att behandla
frågan om tandhygienisluibildningen i avvaktan på ett ställningstagande i fråga
om den framtida tandsköterskeutbildningen. Utbildning till tandhygienist bygger
på landskölerskeulbildning och två års yrkeserfarenhet som tandsköterska. I budgeipropositionen
1979 har statsrådet Rodhe anfört atl en lill två är förlängd ulbildning lill
tandsköterska bör anordnas fr. o. m. budgetåret 1979/80.
Den nya landsköterskeuibildningen och den av mig i det
följande förordade studieorganisationen för vårdutbildningar inom högskolan
berör frågan om vilken anknytning som bör finnas mellan högskoleutbildningen -
i första hand tandhygienistutbildningen - och gymnasieskolan. En annan
Prop.
1978/79:197 30
fråga som berörs av förändringar av utbildningar inom tandvårdsområdel
är arbetsfördelningen mellan olika personalkategorier inom landvärden. Jag har
i nyss nämnda budgelproposilion också framhållil alt tandhygienisterna vid en
förlängd underliggande utbildning till landsköterska bör kunna få ell vidgat
arbetsområde eftersom det inom ramen för utbildningen lill landhygienist bör
kunna skapas ulrymme för nya utbildningsmoment. Detta berör också frågan om
anknytningen mellan tandhygienist- och tandläkarutbildningarna. När del gäller
frågan om samordning av tandhygienist-linjen och tandläkarlinjen anser Vård 77
att det borde vara möjligt att låta en del av tandhygienisllinjen
innehållsmässigt kunna vara gemensam med landläkarlinjens inledning. De
studerande har därefter enligt Vård 77 en grund som lämpar sig både för
fortsatt tandhygienislutbildning och för tandläkarutbildning. Jag anser det
angeläget att UHÄ beaktar dessa synpunkter i arbetet med utbildningsplaner för
utbildningama. Atl landläkarutbildningen anordnas på ett betydligt färre antal
orter än tandhygienistutbildningen anserjag inle behöver uigöra ett hinder för
den eftersträvade samordningen.
Jag vill här något beröra den föreslagna vårdutbildningens
ställning i internationellt sammanhang.
inom den europeiska gemenskapen (EG) har ministerrådet
under 1970-talet godkänt direktiv som möjliggör fri rörlighet mellan
medlemsstaterna för bl. a. läkare, tandläkare och sjuksköterskor. Direktiven i
avseende på sjuksköterskor kommer att träda i kraft den 29 juni detta år.
Enligt direktiven kommer fortsättningsvis vissa minimikrav att gälla för
nämnda yrkesgrupper för att få arbeta i länder som tillhör EG, Utbildningen lill
sjuksköterska skall i enlighet härmed omfatta tio års allmän skolutbildning saml
yrkesutbildning omfattande tre års studier på heltid i de ämnen som anges i etl
till direktiven fogat utbildningsprogram.
Inom Norden gäller idag överenskommelser om gemensam
arbetsmarknad för ett anlal yrkesgrupper inom hälso- och sjukvårdspersonalen,
däribland sjuksköterskor och sjukgymnaster. På Nordiska ministerrådets uppdrag
pågår f, n, arbete med att se över gällande överenskommelser samt att utreda
förutsättningarna för alt införa gemensam arbetsmarknad för ytteriigare grupper
bland hälso- och sjukvårdspersonalen, för vilka gäller föreskrifter om
legitimation eller motsvarande, som förhindrar fri rörlighet mellan länderna.
Detta arbete grundar sig på jämförelser mellan de olika ländernas
grundutbildningar för berörda yrkesgrupper. Bland de yrkesgrupper, för vilka förutsättningama
för gemensam nordisk arbetsmarknad f n, utreds, återfinns flera grupper som
berörs av föreliggande förslag lill ny vårdutbildning, såsom barnmorskor,
distriktssköterskor, arbetsterapeuter samt röntgen- och
laboratorieassistenter.
Mot denna bakgrund finner jag det angeläget alt slå fast,
att den grundläggande vårdutbildningen omfattar inte bara högskoleutbildningen
inom sektorn för utbildning för vårdyrken ulan även sådan utbildning inom
opaginerad Kontrollera mot PDF
gymnasieskolan som jag anser b ö r ligga till grund f ö r utbildningslinjerna i fr å ga.
Jag anser d ä rf ö r alt de b å da utbildningarna m å ste betraktas som en helhet. Det f ö rslag lill ny v å rdutbildning
som jag i det f ö ljande l ä gger fram kan d ä rmed
utg ö ra en grund f ö r ell angel ä gel
inlernaiionelll ulbyte och en ö nskv ä rd r ö riighei
mellan l ä nderna f ö r sjuksk ö terskor
och andra grupper inom h ä lso-och sjukv å rdspersonalen.
Del ankommer p å
socialstyrelsen atl utf ä rda erforderiig legitimation f ö r h ä r ber ö rda personalgrupper.
En sammanfattning av de f ö rslag till de allm ä nna
utbildningslinjer och p å byggnadslinjer som jag kommer alt
redovisa i del f ö ljande under avsnitten 2,4,2-2,4,6
å terfinns under avsnittel 2,4,7
Innan
jag g å r ö ver lill alt behandla var och en av de f ö reslagna utbildningslinjerna vill jag redovisa vilka allm ä nna utbildningslinjer och p å byggnadslinjer som tillh ö r sektorn f ö r
utbildning f ö r v å rdyrken vad g ä ller ul-bildningsdeparlementels
verksamhetsomr å de. Jag anger h ä rvid ocks å
linjernas l ä ngd liksom det f ö rslag lill planeringsramar (anlal nyb ö rjarplalser) som regeringen i prop, 1978/79:100 bil.
12 har f ö reslagit skall g ä lla f ö r budget å ret 1979/80. Jag redovisar uppgifterna i f ö ljande tabl å .
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utbildningslinje
Po ä ng
Planeringsram
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ Stadig luiviidman
1.1 Allm ä nna nthildningslinjer
.apotekarlinjen
Logopedlinjen
L ä karlinjen
Receplarielinjen
Sju kgymnasl linjen
Tandl ä karlinjen
1.2 P å hyggnadslinje
Utbildning i psykoterapi
Summa
2 Kommimal
luivndman
2.1
Allmänna utbildningslinjer
Arbelsterapeutlinjen (80. 120) H ö rsel v å rdsassistentlinjen
Laboralorieassistenilinjen Medicinska assislentlinjen Oftalmologassistenllinjen
Operalionsassistenllinjen Sjukgymnasllinjen Sjuksk ö lerskelinjen (63-105) Sociala servicelinjen (60.
100) Tandhygienisllinjen
160
80
120
60
220
1026
100
80
100
190
200
500
90
48
1984
120'
480
80
48
100
922
100
282
80
48
100
94
100
188
105
8 180-
100 »
414
40
322
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utbildningslinje Po ä ng Planerings-
ram
2.2 Påhyggnadslinjer
Blodgruppsserologi och
6
352
24
80
40
16
50
se sjuk-
skölerske-
linjen
hemoterapi I-Il!
Klinisk cytologi
Orloptislutbildning
Vidareutbildning av sjuksköterskor (lO-.O)
Summa 11426
' Inom denna linje finns alternativ studiegång om 80
poäng.
Inom denna linje finns alternativa studiegångar om 63, 65
resp. 73 poäng.
Inom denna linje finns alternativ studiegäng om 60 poäng.
* Avser även påbyggnadslinjen.
P.ibyggnadslinjen har olika längd, dock högst angivet
poängtal.
2.4.2 Hälso- och sjukvårdslinjen
Sjukskölerskeutbildningen omfattar idag en för alla blivande
sjuksköterskor gemensam grundutbildning på fem terminer (105 poäng) som leder
fram lill legitimation. För undersköterskor och för skötare i psykiatrisk vård saml
för dem som har genomgålt gymnasieskolans vårdlinje finns alternativa
studiegångar omfattande 63 lill 73 poäng. För att ge behörighet för alt
fullgöra speciella uppgifter finns därutöver vidareutbildning. Denna omfatlar i
regel en eller två terminer beroende på specialinriktning.
I stort sett alla som har sjuksköterskeutbildning genomgår
vidareutbildning inom något av nio specialområden. Ca en tredjedel genomgår
vidareutbildning inom medicinsk och kirurgisk sjukvård. Vidareutbildning i psykiatrisk
vård och åldringsvård bedrivs i minskad omfattning eftersom allt färre sökt sig
till dessa utbildningar.
Vård 77 föreslår att det nuvarande systemet med
grundutbildning och vidareutbildning ersätts av en mera sammanhållen
studieorganisation inom ramen för den grundläggande högskoleutbildningen.
Utredningens förslag bygger på att de studerande i denna linje har genomgått
gymnasieskolans vårdlinje, gren för hälso- och sjukvård eller motsvarande.
1 sitt förslag till hälso- och sjukvårdslinje stryker Vård
77 under, att de studieorganisaioriska övervägandena har utgått från kravet på
i stort oförändrade studietider. Linjen föreslås få fyra varianter och omfatta
60 till 110 poäng, nämligen psykiatrisk vård (60 poäng), operaiionssjukvård (60
poäng), ögonsjukvård (60 poäng) och allmän hälso- och sjukvård (80 till 110
poäng). Utbildningen på linjen inleds med en kurs gemensam för samlliga här
behandlade utbildningar. Den etappavgång för sjuksköterskor som finns i
nuvarande studieorganisation föreslås försvinna. I valet mellan all föreslå en
höjd grundkompetens för alla och vissa övriga förbättringar som exempelvis en
förstärkt ulbildning i psykiatri eller en etappavgång för samtliga och en
allmän föriängning av utbildningstiden har utredningen bedömt det förra
alternativet som det mest fördelaktiga. Ulredningen påpe-
Prop.
1978/79:197 33
kar ull dess förslag till anknytning mellan gymnasieskola
och högskola skapar bällie möjligheler lill ålerkommande ulbildning för
samtliga inom vården. På en punkt föreslås en etappavgång. Det gäller
specialutbildningen för öppen hälso- och sjukvård. Av skilda skäl har Vård 77
ansett atl en viss lids yrkcsarbele bör krävas före denna ulbildning.
Inom varianlen för allmän hälso- och sjukvård föreslås alt
specialisering påbörjas i inlervallel mellan 60 och 80 poäng med hänsyn till
att denna behöver omfatta 40 till 50 poäng och med hänsyn till att nuvarande
utbildningstider enligl direktiven i huvudsak skall behållas. Dessa specialiseringar
avser hälso- och sjukvård för barn (40 poäng), obstetrisk och gyne-kologisk
vård (50 poäng) saml aneslesi- och intensivvård (50 poäng). Vidare föreslås en
s. k. linjeanknuten kurs i orioptik om 40 poäng. Utredningen stryker under atl varianlen
för allmän hälso- och sjukvård bör omfatta 80 poäng och alt uibildningen oavsell
inriklning bör anordnas sä all den slu-derande skaffar sig kunskaper och färdigheler
för yrkesulövning som sjuksköterska inom öppen och sluten långtidssjukvård saml
akutsjukvård av medicinsk och kirurgisk karaktär.
Varianlen för allmän hälso- och sjukvård har fått myckel
stor uppmärksamhet bland remissinstansema. Fiertalel remissinstanser delar
utredningens bedömning att alla studerande inom varianten skall ha minst 80 poäng.
Många menar också att samtliga studerande inom varianten bör ges en gemensam
grundutbildning om 80 poäng vilket skulle innebära en förlängning av
utbildningstiden för specialutbildningarna i förhållande till utredningsförslaget.
Några remissinstanser har riktat stark kritik mot att nuvarande etappavgång
för sjuksköterskor försvinner i den föreslagna studieorganisationen.
Möjligheterna att utveckla återkommande utbildning inom högskolan skulle därmed
försämras. 1 stället bör enligt dessa remissinstansers uppfattning specialiseringama
läggas ovanpå en gemensam grundutbildning pä 80 poäng med mellanliggande
yrkeserfarenhet. Ett antal remissinstanser förordar att vissa specialiseringar
förlängs i förhållande till förslaget även om en gemensam grundutbildning om 80
poäng genomförs.
För egen del får jag anföra följande.
Sjuksköterskeutbildningen har varit föremål för omfattande
diskussioner under senare år. Sjuksköterskorna har också en central funktion i
vårdarbetet. Av bl. a. Vård77:s arbetsfältsbeskrivning framgår atl den snabba
utveckling som sker inom hälso- och sjukvården ger anledning all ompröva dagens
sjuksköterskeutbildning i väsentliga delar.
Jag delar uiredningens uppfattning att vårdlinjen i
gymnasieskolan utgör lämplig grund för den föreslagna hälso- och
sjukvårdslinjen i högskolan. Del innebär atl kraven för särskild behörighel för
den nya linjen bör uttryckas i termer av kunskaper i vårdinriklade ämnen på
vårdlinjen. Denna anknytning mellan gymnasieskolan och den föreslagna hälso-
och sjukvårdslinjen i högskolan har också fått ett brett stöd bland
remissinstanserna.
3 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 197
Prop. 1978/79:197 34
Jag tar först upp utbildningen med iiwiktning mot allmän hälso-
oih .sjukvård. Som utredningen framhåller förutsätter nuvarande grundutbildning
för sjuksköterskor att sjuksköterskan ofta fullgör uppgifter som i praktiken är
svåra atl skilja från undersköterskans och som endasi i begränsad utsträckning
svarar mol sjuksköterskans samordnings- och ledningsfunktion och hennes roll
som medarbetare i vårdlaget. I etl läge där all basutbildad personal har
kunskaper och färdigheler motsvarande vad dagens undersköterska har kommer den grundutbildade
sjuksköterskans roll alt bli oklarare. Den grundutbildade sjuksköterskan får nu
utföra arbetsuppgifter hon inte har tillräcklig ulbildning för och som det
förutsattes vidareutbildning för när den nuvarande utbildningen genomfördes.
Jag delar därför utredningens och remissinstansernas bedömning alt sjuksköterskeutbildningen
bör omfatta två år eller 80 poäng. Detta innebär jämfört med dagens
förhållanden en sammanslagning av grundutbildningen och vidareutbildningarna
inom medicin och kirurgi samt långtidssjukvård. Denna studieväg leder fram till
ett brett verksamhetsområde som inbegriper bl. a. omfattande uppgifter inom
primärvården. Jag förutsätter atl flertalet studerande inom linjen kommer att
följa denna studieväg. Jag återkommer strax i denna fråga.
Som har fiamgäll i del föregående föreslår Vård 77 att hälso-
och sjukvårdslinjens variant för allmän hälso- och sjukvård får tre
specialiseringar, nämligen mot hälso- och sjukvård för barn (40 poäng), obstetrisk
och gy-nekologisk vård (50 poäng) samt anestesi-och intensivvård (50 poäng). Enligl
utredningens förslag inleds specialiseringama efter 60 poäng. Jag har
förståelse för de svårigheter utredningen mot bakgrunden av sina direktiv har
haft i valet mellan att antingen föreslå en etappavgång med kortare tid för
specialisering, som en gemensam basutbildning skulle medföra, eller alt låta en
specialisering delvis ingå i varianten och därmed bibehålla möjligheter till
fördjupning. En allmän uppfattning hos remissinstanserna är emellertid att utbildningstiden
bör förlängas jämfört med vad som gäller idag. För egen del ser jag flera skäl
för en sådan förlängning. Det vore en stor fördel om alla sjuksköterskor får en
gemensam grundutbildning. Därefter bör följa yrkespraktik på det sätl som gäller
idag, dvs. under minst sex månader. Detta ger enligt min bedömning bättre
förutsättningar för sjuksköterskorna att träffa ett riktigt val vad gäller
framtida verksamhetsområde. En utbildning enligt denna modell skulle vidare
väsentligt förenkla urvalsförfarandet inför specialiseringama jämfört med Vård77:s
förslag.
Vård 77 har beträffande utbildningens längd föreslagit en
ökning om ca 10 poäng inom öppen hälso- och sjukvård jämfön med dagens
förhållanden (grundutbildning och vidareutbildning). Några remissinstanser
föreslår en ytterligare förlängning av denna studieväg. För egen del anser jag Vård77:s
förslag till förlängd utbildningstid vara väl avvägt. Jag delar också Vård77:s
uppfattning att den föreslagna yrkespraktiken i detla fall bör
Prop. 1978/79:197 35
omfatta två år, I sammanhanget vill jag också erinra om
det behov av en utbyggnad av utbildningen för distriktssköterskor som har
påtalats av kon-tinuilelsulredningen i dess betänkande (SOU 1978:74)
Husläkare-en enklare och iryggare sjukvård. Statsrådet Lindahl har tidigare
denna dag föreslagit regeringen alt lägga fram en särskild proposition med
anledning av förslagen i detla belänkande. Mot denna bakgrund har jag för
avsikt all i annal sammanhang föreslå regeringen att uppdra ål SÖ och UHÄ att
undersöka möjligheterna alt öka utbildningskapaciteten för distriktssköterskor.
Vård 77 har föreslagil atl specialiseringen mot aneslesi-
och inlensivvård skall omfatta 50 poäng efter de 60 poäng som enligt förslaget
är gemensamma för varianlen.
Jag anser
i likhel med TCO och UHÄ alt den föreslagna specialiseringen mol aneslesi- och
intensivvård bör omfatta 40 poäng efter genomgången grundutbildning om 80
poäng. Jag anser vidare att specialisering med inriktning mot obstetrisk och gynekologisk
värd bör omfatta 50 poäng. Denna omfattning överensstämmer med den längd
utbildningen idag har inom päbyggnadslinjen för vidareutbildning av
sjuksköterskor för obstetrisk och gynekologisk vård. Med den av mig förordade
förlängda grundutbildningen skapas förutsättningar för atl göra vissa
moderniseringar i ulbildnings-innehållet i barnmorskeutbildningen.
Längden på
specialiseringen mot hälso- och sjukvård för barn anserjag i likhet med Vård 77
bör vara 40 poäng. Som har framgått av vad jag tidigare har anfört bör ocksä
denna utbildning bygga på en grundutbildning om 80 poäng och yrkeserfarenhet om
sex månader. Detta innebär en förlängning med en termin jämfört med motsvarande
studieväg idag. En ökad flexibilitet i studieorganisationen skulle uppnås om
denna ulbildning delvis kunde samordnas med specialiseringen mot öppen hälso-
och sjukvård. Ett framtida utvecklingsarbete får utvisa i vad mån möjligheter
härtill föreligger.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att slatsrådel
Lindahl lidigare denna dag har föreslagit regeringen att lägga fram en
proposition om föräldrautbildning och förbättringar av föräldraförsäkringen m,
m. Den innehåller bl, a, förslag om föräldrautbildning i samband med barns
födelse. Jag utgår från att utbildning för att meddela föräldrautbildning
kommer alt kunna inrymmas i studievägen med inriktning mot allmän hälso- och
sjukvård inom hälso- och sjukvårdslinjen samt i påbyggnadslinjerna för obstetrisk
och gynekologisk vård och för öppen hälso- och sjukvård,
Specialiseringama bör organiseras som påbyggnadslinjer.
Jag har nyss framhållil, att utbildningen på hälso- och
sjukvårdslinjen leder fram lill ett brett kompetensområde. Jag har därvid också
betonat, alt avsikten är att flertalet utbildade blir verksamma inom del
angivna området. Jag vill ytteriigare stryka under, att det är angeläget att
utbildningsresurserna för de påbyggnadslinjer, som jag nu har förordat skall
inrättas, dimensioneras med hänsyn härtill. Det innebär att resursema måste an-
Prop.
1978/79:197 36
pussas till del behov som föreligger av utbildad personal
för de mer speciella arbetsuppgifter som utbildningen på påbyggnadslinjerna
förbereder för. Den studieorganisation som jag har föreslagit - en
grundutbildning som för vissa grupper följs av yrkespraktik och studier på
påbyggnadslinje - ger också enligl min mening goda förutsättningar för
högskolemyndigheterna all göra erforderliga avvägningar mellan platser inom
den allmänna utbildningslinjen och platser på påbyggnadslinjerna. Jag utgår
från atl högskolemyndigheterna i sin planering beaktar vad jag nu har anfört.
Jag går nu över till att behandla övriga av Vård 77 föreslagna
inriktningar inom hälso- och sjukvårdslinjen, nämligen dem mot psykiatrisk
vård. ögonsjuk vård och operationssjuk vård.
Vård 77 har föreslagit all dessa varianler skall omfatta
60 poäng. I remissdiskussionen har stark kritik riktals mot förslaget. Utbildningama
anses vara för korta och skulle leda till smala yrkesfunktioner. I stället
föreslår flertalet remissinstanser att ifrågavarande varianter jämställs med
varianten för allmän hälso- och sjukvård och alltså läggs på nivån 80 poäng.
Jag delar de farhågor som har uttalals beträffande dessa
inriktningar, om utbildningstiden sätts till 60 poäng. Också enligt min mening
talar flera skäl för atl de olika inriktningama inom linjen bör jämställas.
Förutsättningarna skulle då förbättras för att utbildningen får både den bredd
och det yrkesspecifika innehåll som en del remissinslanser har efterlyst. Del
är sålunda enligt min mening angeläget atl oftalmologassistenterna får mer ulbildning
i omvårdnad, akutsjukvård och operationssjukvård än vad en utbildning om 60
poäng tillåter. Det innebär att de bör kunna tjänstgöra på ögonpoliklinik, ögonoperation
och vårdavdelning för ögonsjukvård. 1 fråga om utbildning för
operationssjukvård vill jag peka på att operationsverksamheten idag inte
enbart är förlagd till operationsavdelningar. På mänga polikliniker bedrivs en
ganska stor operationsverksamhet. Detta gör att operalionsassistenier behöver
kunskaper i omvårdnad och akutsjukvård, ett behov som de bör kunna få
tillgodosett i en utbildning om 80 poäng. Vidare vill jag framhålla att
operationssjukvård är ett avgränsat yrkesområde och därtill sä ansträngande
alt mänga som är verksamma inom operationssjukvården inte orkar arbeta inom den
under hela sin yrkesverksamma tid. Genom atl en ulbildning om 80 poäng kan
innehålla mer vårdkunskap kommer en bättre grund att kunna läggas för den som
senare vill gå över lill verksamhet som utbildningen för allmän hälso- och
sjukvård förbereder för.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag att hälso-
och sjukvårdslinjens inriktningar mot psykiatrisk vård, ögonsjukvård och operationssjukvård
skall omfatta 80 poäng. Jag förordar också atl den av Vård 77 föreslagna kursen
i ortoptik om 40 poäng, vilken har stöd i remissopinionen, kommer till stånd
som påbyggnadslinje.
I anslutning härtill vill jag ytterligare kommentera den
av mig förordade inriktningen mot psykiatrisk vård, som syftar lill att utbilda
för ledande
Prop.
1978/79:197 37
tjänst inom såväl öppen som sluten vård. Mitt förslag atl
förlänga utbildningen i förhållande till Vård77:s förslag syftar bl. a. till att
ge lillräckligt utrymme också för somatiskt ulbildningssloff
En del
remissinstanser önskar behålla den principiella uppbyggnad som dagens
utbildning för detla område har med grundutbildning följd av vidareutbildning.
Intresset för denna vidareutbildning är emellertid begränsal. Jag delar därför Vård77:s
uppfattning att dagens studieorganisalion inle tillgodoser behovet av ulbildning
för ledande tjänster inom den psykiatriska vården, ett prioriterat område inom
hälso- och sjukvården.
Jag vill
betona, atl milt förslag inte syftar till att begränsa de möjligheler som idag
finns för sjuksköterskor att skaffa sig en ulbildning för tjänst inom
psykiatrisk värd. Jag ser det tvärtom, i likhet med Vård 77, som en angelägen
uppgift att erbjuda sjuksköterskor den kompletterande utbildning i psykiatri
som kan fordras för ledande tjänster inom psykiatrisk vård. Det bör enligt min
mening kunna ske genom att inriktningen mot psykiatrisk vård på den allmänna
utbildningslinjen utformas på sådani sätt att kompletteringen kan hämtas från
linjen. Jag förutsätter således att berörda högskolemyndigheter utvecklar en
lämplig kurs som kan erbjudas personer med genomgången hälso- och
sjukvårdslinje eller motsvarande nuvarande utbildning.
Vad jag nu har förordat bör skapa förutsättningar för
högskolan att bidra till alt tillgodose samhällets behov av utbildade fördel
kvalificerade arbetet i psykiatrisk vård och för att olika personalgrupper ges
likvärdiga förutsättningar att skaffa en för ändamålet väl avpassad
utbildning.
Jag vill i
detta sammanhang peka på en utbildning som kan lämpa sig för personer med genomgången
hälso- och sjukvårdslinje och som önskar vidareutbilda sig inom området för
arbetsledning och administration. Jag har erfarit att sådan utbildning i dag
erbjuds som enstaka kurser på ett flertal orter.
Innan jag avslutar min behandling av hälso- och
sjukvårdslinjen vill jag redan här anmäla att jag i det följande kommer att
förorda atl utbildning för röntgendiagnostik och radioterapi om 90 poäng
anordnas inom denna utbildningslinje.
Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att en hälso- och sjukvårdslinje
bör inrättas och att denna bör omfatta 80-90 poäng. Vidare bör påbyggnadslinjer
finnas i aneslesi- och intensivvård om 40 poäng, obstetrisk och gynekologisk
vård om 50 poäng, hälso- och sjukvård för barn om 40 poäng, öppen hälso- och sjukvård
om 30 poäng samt i orioptik om 40 poäng. Dessa linjer skall bygga på
genomgången grundutbildningjämte yrkeserfarenhet om minst sex månader resp.
två år när det gäller öppen hälso- och sjukvård.
Mina förslag rörande hälso- och sjukvårdslinjen får också
vissa konsekvenser beträffande formema för medelstilldelningen för
vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan. Medel lill sjukskölerskeutbild-
Prop.
1978/79:197 38
ningen anvisas f n, som etl schablonbelopp lill
huvudmannen för utbildningen, medan medel för de övriga utbildningar som nu
föreslås inordnade i hälso- och sjukvårdslinjen anvisas i huvudsak enligt de
regler som gäller för bidrag till gymnasieskolan. Jag återkommer i del följande
till dessa frågor.
2.4.3 Hörselvårdslinjen
Hörselvårdslinjen skall enligt förslaget anordnas så att
den studerande skaffar sig kunskaper och färdigheter för yrkesutövning vid audiologisk
avdelning och hörcentral. Utbildningen föresläs få i huvudsak samma mål som
nuvarande utbildning på hörselvårdsassistentlinjen, nämligen att ge kunskap om
den hörande och den hörselskadade människans beteende och reaktionsmönster och
om de sjukdomar som inverkar på hörselförmågan saml de behandlingar som ingår i
hörselvård. I de riktlinjer som anges för utvecklingen av den föreslagna
utbildningen framhålls bl. a. behovet av att i denna också ingår kunskaper som
syftar lill atl förebygga uppkomsten av hörselskador. Hörselvårdsassistentlinjen
omfatlar för närvarande 80 poäng. Som jag tidigare har redovisat föreslår Vård
77 att genomgången vårdlinje skall krävas för tillträde till den nya hörselvårdslinjen.
Vård 77 anser all högskoleutbildningen därför kan kortas av med 20 poäng.
För egen del får jag anföra följande.
Genom beslut vid 1976/77 års riksmöte förlängdes hörselvårdsassistent-utbildningen
med ett år lill alt omfatta två år eller 80 poäng (prop. 1976/77:59, UbU
1976/77:20. rskr 1976/77:246). Samtliga ämnen som tidigare ingick i
utbildningen utökades dä väsentligt. Vidare tillkom vissa nya ämnen som
pedagogik, administration och arbetsledning, matematik och psykoakustik.
Nuvarande utbildning inleds med en för vissa vårdutbildningar gemensam
grundkurs om 10 poäng som syftar till alt ge färdigheler i grundläggande
omvårdnadskunskap. Den praktiska utbildningen omfattar klinisk praktik på
vårdcentral, hörcentral och audiologisk avdelning.
Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över
förslaget om ny hör-selvårdslinje. UHÄ tillstyrker och framhåller att en
samordning på sikt bör eftersträvas av den berörda utbildningen med
utbildningar inom rösl-och talvård. Vidare påpekas att grundutbildning av hörselvårdsassislenter
är synnerligen angelägen i dagens läge då påbyggnadsutbildning saknas. TCO
tillstyrker att hörselvårdslinjen bör vara en självständig linje men finner det
omöjligt att tillstyrka att utbildningen endast skall omfatta 60 poäng.
SACO/SR finner förslaget alt reducera hörselvårdsassistentlinjen från 80 till
60 poäng orealistiskt och anser alt förkunskaper i matematik, fysik och
engelska är mycket väsentliga för utbildningen.
Jag delar TCO:s och SACO/SR:s uppfattning om behovet av
bibehållen längd på denna utbildning. Jag vill bl. a. peka på att hörselvårdsassislenter
förväntas få ökade uppgifter inom bl. a. skolan, åldringsvården och före-
Prop. 1978/79:197 39
lagshälsovården. Jag förordar sålunda atl hörselvårdslinjen
skall ersätta hörselvårdsassistentlinjen. Linjen bör omfatta 80 poäng.
När del gäller anknytningen lill gymnasieskolan har jag
tagit intryck av remissopinionen och anser att de studerande bör kunna vinna
tillträde till utbildningen efter alternativa studievägar. Gymnasieskolans
vårdlinje och linjer med kunskaper motsvarande sociala linjen i gymnasieskolan
anser jag bör kunna tillgodose kraven på särskilda förkunskaper för antagning
till hörselvårdslinjen. Naturvetenskaplig och teknisk linje bör således även
kunna vara grund för denna linje i högskolan. Utbildningsinnehållet bör
organiseras sä alt de som genomgått vårdlinjen eller motsvarande inledningsvis
studerar ämnen med naturvetenskaplig inriktning medan övriga studerar
värdkunskap och får vårdpraktik,
I anslulning till min behandling av hörselvårdslinjen vill
jag la upp en fråga som rör delvis besläktade utbildningar, nämligen dem inom
röst- och lalvårdsområdet. Inom detla fält finns dels logopedlinjen, dels
speciallärarutbildningen till talpedagog. Förslag har lidigare lagts fram om
alt inrätta s, k, logonomutbildning.
Värd 77 har, bl. a, på grundval av en skrivelse från
dåvarande universi-leiskanslersämbetet (UKÄ) lill regeringen år 1976, berört
frågan om hur detta utbildningsområde kan komma att utvecklas.
Vård 77 har framhållil behovel av samordning av de berörda
utbildningama och avvisar, liksom på sin tid UKÄ. tanken på att inrätta en
helt ny ulbildning inom området, Ulredningen framhåller också att del är
viktigt atl man i en framtida översyn av utbildningarna uppmärksammar möjliga
och lämpliga anknytningar till hörselvårdslinjen.
Som jag har anfört har UHÄ i sitt remissvar återkommit
till behovel av den sist nämnda samordningen. Den bör enligt min mening bedömas
ulifrån en innehållsmässigt och studieorganisaloriskt mer samlad syn på utbildningsbehovet
inom röst- och lalvårdområdet. Det kan enligt min bedömning sättas ifråga om
hithörande utbildningar, som förbereder de studerande för viktiga
arbetsuppgifter inom vård och undervisning, inte leder lill onödigt snäva
yrkesfunktioner. Det bör åtminstone prövas om utbildningarna kan samordnas i
någon del. Det ankommer på UHÄ att ta erforderliga initiativ i denna fråga.
2.4.4 Medicinska servicehnjen
De utbildningar som idag motsvarar den av Vård 77
föreslagna medicinska servicelinjen är laboralorieassistenilinjen och
medicinska assislentlinjen vardera om 100 poäng, Laboralorieassistenilinjen
har inriktningar mot fem områden, nämligen gren för biokemiskt- medicinskt
kemiskt laboratorium, gren för kliniskt- kemiskt laboratorium, gren för
mikrobiologiskt laboratorium, gren för histopatologiskt laboratorium och gren
för kliniskl-fysiologiskl laboratorium, I samband med högskolereformen
förlängdes
Prop. 1978/79:197 40
utbildningstiden för vissa grenai'. Del gemensamma
innehållet i de fem utbildningarna breddades också lill alt omfatta ca en är.
Syftet var främst atl öka rörligheten mellan resp. funktionsområden och att i viss
utsträckning minska behovet av kompletteringskurser. Den nuvarande medicinska
assistentlinjen är delad i gren för radioterapi resp. röntgendiagnoslik. Båda
grenarna omfaltar 100 poäng. Innehållet är till slor del gemensamt. Ulbildningarna
moderniserades i samband med inordnandet i högskolan.
Den medicinska servicelinjen föreslås av Vård 77 få sju
varianter och omfatta 90 poäng. Den inleds enligt förslaget dels med en
grundkurs som är gemensam med övriga linjer och dels med kurser som är gemensamma
för samtliga varianter inom linjen. I ett första steg föreslås linjen uppdelad
i huvudområdena röntgendiagnoslik och radioterapi resp. laboralorieområ-del. I ell
andra steg föreslås utbildningen inriktas mot avgränsade verksamhetsområden, röntgendiagnoslik
och radioterapi, resp. hislopatolo-giskt. kliniskt fysiologiskt, kliniskt
kemiskt, mikrobiologiskt och bioke-miskt-medicinskt kemiskt laboratorium.
Vidare föreslås kurser i blodgruppsserologi och klinisk cytologi.
Linjen syftar enligt förslaget till en större bredd än
idag och bör därför snarare inriktas mot ett funktionsområde än etl yrke.
Härigenom får de studerande en utbildning mol ett visst funktionsområde
samtidigt som de får möjlighet att bredda sitt kompetensområde och att förbereda
en eventuell senare övergång till någol närliggande område utan alltför
omfattande kompletteringar.
Remissinstansema delar utredningens uppfattning att den
medicinska utvecklingen förutsätter goda kunskaper i naturvetenskapliga och
tekniska ämnen hos de studerande på medicinska servicelinjen. En viss osäkerhet
finns i remissopinionen om kravet pä naturvetenskapligt innehåll i utbildningen
i förhållande till den treåriga naturvetenskapliga linjen i gymnasieskolan.
UHÄ gör bedömningen atl del därför är svårt att ta ställning till den
föreslagna utbildningslinjens omfattning och innehåll. Förslaget att gruppera
sju varianter inom en och samma linje har mötts av en blandad remissopinion. SÖ
anser att de föreslagna varianterna motsvarar de områden som medicinsk service
omfattar enligt socialstyrelsens utredning från 1975 och tillstyrker därför
förslaget lill organisation av linjen. UHÄ, SACO/SR och TCO tillstyrker
förslaget atl varianterna för laboralorieom-rådel hänförs till en linje. Varianlen
för radioterapi och röntgendiagnostik bör däremot enligt UHÄ anordnas inom hälso-
och sjukvårdslinjen. När det gäller den föreslagna utbildningstiden tillstyrks
den av flera remissinstanser, medan däremot bl. a. SACO/SR, TCO och
Laboratorieassistent-elevföreningen avstyrker en utbildning om 90 poäng.
Vård 77 föreslår att gymnasieskolans vårdlinje skall
utgöra grund för den medicinska servicelinjen. Flera remissinslanser har, som
jag nyss anförde, avvisat delta förslag. För egen del har jag övervägt möjligheten
att linjen organiseras på ett sådant sätt att de studerande kan vinna tillträde
lill ut-
Prop. 1978/79:197 41
bildningen på alternativa studievägar. Enligt min
bedömning bördetta vara möjligt. Jag vill nämna att mina förslag beträffande hörselvårdslinjen
och rehabiliteringslinjen har samma principiella innebörd. Både gymnasieskolans
vårdlinje och linjer med kunskaper motsvarande sociala linjen bör enligl min
mening kunna tillgodose kraven på särskilda förkunskaper för antagning till
medicinska servicelinjen. Naturvetenskaplig och teknisk linje bör således även
kunna vara grund för denna linje i högskolan. Utbildningsinnehållet bör
organiseras så all de som genomgålt vårdlinjen eller motsvarande inledningsvis
studerar ämnen med naturvetenskaplig inriktning medan övriga studerar
vårdkunskap och får vårdpraktik.
Den föreslagna utbildningstiden har fått kritik från vissa
remissinstanser. Jag har förståelse för de synpunkter som framförts. Jag anser
dock alt den allmänna höjningen av utbildningarna i behörighetshänseende i kombination
med den grund jag har angett för att bedöma behovet av särkilda förkunskapskrav
bör skapa förutsättningar för att inom ramen för 90 poäng ge de studerande
minst de kunskaper och färdigheter som nuvarande utbildning ger.
Den modell för utbildningens organisation som Vård 77 har
låtit utarbeta syfiar bl. a. lill all underlälta för de studerande att efter
genomgången ulbildning verka inom ett brett arbetsområde. Jag räknar med atl Vård77:s
modell kommer alt utgöra en utgångspunkt för högskolemyndighetemas överväganden
i arbetet med den mer detaljerade utformningen av utbildningen.
Vård 77 har fört en diskussion om i vilken utsträckning
utbildning för yrkesverksamhet inom röntgendiagnostik och radioterapi hör hemma
inom det medicinska serviceområdet. Utredningen konstaterar, att de arbetsuppgifter
som hör samman med dessa båda yrkesverksamheter åierfinns inom såväl
omvårdnadsarbetet som inom det mer tekniska undersöknings-och
behandlingsområdet. Utredningen har redovisat goda skäl föratt hänföra
utbildningarna till antingen hälso- och sjukvårdslinjen eller medicinska
servicelinjen. Den stannar slutligen för del senare alternativet. Svårigheten alt
entydigt föra utbildningen för röntgendiagnostik och radioterapi lill någon av
de nämnda linjema återspeglas i den splittrade remissopinionen.
För egen del får jag anföra följande. Syftet med att dela
in högskoleutbildning i linjer är bl. a. att skapa ändamålsenliga
studieorganisatoriska ramar för atl utveckla en utbildning inriktad mol ett
visst yrkesområde eller en viss sektor av arbetslivet. Vid en linjeindelning av
utbildningar som har närliggande mål på arbetsmarknaden är del naturligt att det
ibland kan vara svårt att avgöra till vilken linje en viss ulbildning skall
hänföras. Röntgendiagnoslik och radioterapi är sådana fall. Jag vill i detta
sammanhang erinra om en av Vård 77:s centrala utgångspunkter för dess förslag
till studieorganisation, nämligenbehovet av att skapa en sådan samverkan
mellan samtliga berörda utbildningslinjer att del blir möjligt all utveckla
inslag av
Prop.
1978/79:197 42
gemensamt ulbildningssloff och en viss gemensam
referensram för de utbildade. Detta är av särskild betydelse för hälso- och
sjukvårdslinjen och medicinska servicelinjen inom vilka personalgrupper skall
utbildas som förutsätts nära samverka i vårdarbetet. Det är enligl min mening
en ytterst angelägen uppgift för berörda högskolemyndigheter att skapa
förutsättningar för den samverkan över linjegränser som fordras för att det
skall vara möjligt alt i utbildningen lägga en god grund för samarbete mellan
olika yrkesgrupper inom vården.
Mot denna bakgrund är enligl min mening frågan om vilken
linje rönt-gendiagnostik och radioterapi skall tillhöra inte av den betydelse
som den delvis har tillmätts i yttranden över utredningens förslag. För egen
del fästerjag vikt vid att de som ulbildas i röntgendiagnoslik och radioterapi
i sina yrken skall ta hand om svårt sjuka patienter. De behöver därför en sådan
träning i omvårdnadsarbete som bäst tillgodoses inom hälso-och sjukvårdslinjen.
Jag förordar därför atl en studieväg med inriktning mol rönt-gendiagnostik och
radioterapi om 90 poäng inrättas inom hälso- och sjukvårdslinjen. Härav
följer, all gymnasieskolans vårdlinje bör utgöra grund också för denna
utbildning.
När det slutligen gäller de föreslagna kurserna i blodgruppsserologi
och klinisk cytologi har några remissinstanser pekat på behov av förlängning av
dessa. Jag delar utredningens uppfattning att utbildningen i klinisk cytologi
även fortsättningsvis bör omfatta 24 poäng liksom att den i blodgruppsserologi
bör omfatta sex poäng. De bör organiseras som påbyggnadslinjer.
2.4.5 Rehahiliteringslinjen
Nuvarande arhetsterapeuiuthildning som är treårig syfiar lill
all ge kunskap och färdighet som fordras för arbetsterapeulisk verksamhei inom
öppen och sluten hälso- och sjukvård samt arbete inom social service och
omvårdnad. Den är till sitt innehåll delvis besläktad med utbildningen av
sjukgymnaster. I samband med att utbildningen år 1977 inordnades i högskolan
slopades inträdeskravet på vårdpraktik och viss omfördelning av innehållet
genomfördes. Denna omfördelning gör det möjligt att genomföra en samläsning för
arbetsterapeutlinjen och sjukgymnastlinjen dels i en inledande grundkurs om 10
poäng, dels i studier omfattande ytteriigare 15 poäng. Den inledande
grundkursen syftar bl. a. till att ge färdighet i grundläggande
omvårdnadskunskap.
Flertalet arbetsterapeuter arbetar inom sjukvården, främst
kroppssjukvården. En del arbetar inom den rehabiliteringsverksamhet som
bedrivs av landstingen och inom kommunemas åldringsvård och fritidsverksamhet.
Ett mindre antal arbetar vid kriminalvårdsanstalter.
Sjukgymnastutbildningen syftar till atl ge den kunskap och
färdighet som fordras för arbete som legitimerad sjukgymnast.
Prop. 1978/79:197 43
Före den I juli 1977 omfattade utbildningen två år. I
samband med inordnandet av utbildningen i högskolan förlängdes
utbildningstiden med en termin och inträdeskravet på vårdpraktik slopades även
för denna ulbildning. Till grund för utarbetande av nya utbildningsplaner och
kursplaner låg den läroplan för motsvarande utbildning i gymnasieskolan som har
tillämpats i Uppsala fr. o. m. höstterminen 1976. Den sistnämnda utbildningen
om fem terminer var utformad i huvudsaklig överensstämmelse med 1968 års ulbildningsutrednings
(U 68) förslag i belänkandet (SOU 1973:58) Högskoleutbildning - hälso- och
sjukvårdslinje m. m.
I och med all sjukgymnaslulbildningen förlängdes
förstärktes inslagen i denna rörande beteendevetenskap, adminislralion och
arbetsledning samt den kliniska praktiken i utbildningen.
Flertalet sjukgymnaster är knutna lill
landstingskommunemas vårdinrättningar eller annan offentlig inrättning. Drygt
en fjärdedel är privatpraktiserande medan en mindre del arbetar i industrier
och andra företag.
Vård 77 föreslår att nuvarande arbelsterapeutlinje och
sjukgymnastlinje förs samman till en linje, rehabiliteringslinjen, med två varianler.
Flertalet remissinslanser stöder förslaget. Det är ett uttryck för att
arbetsterapi och sjukgymnastik är två behandlingsformer som kompletterar
varandra i arbetet för samma mål. Jag biträder förslaget och förordar alltså atl
en rehabiliteringslinje kommer till stånd.
Utredningen har angett nästan identiska målformuleringar
för de båda utbildningarna. Flera remissinstanser, däribland socialstyrelsen,
anser alt de diffusa målformuleringarna kan leda till att
arbetsterapeut/sjukgymnast kan komma atl framstå som synonyma begrepp. Jag vill
därför betona nödvändigheten av att i det fortsatta utbildningsplanearbetet åsiadkomma
en lämpligare avvägning mellan gemensamt och yrkesspecifikl utbildningsinnehåll.
Utredningen föreslår all gymnasieskolans vårdlinje skall
läggas till grund för rehabiliteringslinjen. Därmed anser Vård 77 sig ha grund
för att avkorta var och en av de nuvarande båda linjerna med 10 poäng. 1 fråga
om arbetsterapeututbildningen anser Vård 77 dessutom att det inle finns skäl
för att denna utbildning - som till sitt innehåll är besläktad med sjukgymnaslulbildningen
- skall ha en längre utbildningstid. Utredningen föreslår därför att
sjukgymnastutbildningen blir 90 poäng och arbetsterapeututbildningen 100
poäng.
Remissinstansema har olika uppfattning om vilka
förkunskaper som är de mest lämpliga för studier inom rehabiliteringslinjen. Vård77:s
förslag om atl vårdlinjen skall vara den linje i gymnasieskolan där kraven för
särskild behörighet tillgodoses stöds inte av majoriteten bland remissinstansema.
Förslag som framställs är att behörighel skall kunna uppnås också pä social
linje eller naturvetenskaplig linje. I fråga om utbildningens längd anser
remissinstanserna genomgående alt man antingen bör behålla dagens poängtal
eller åtminstone hålla frågan öppen tills nuvarande utbildningar har
utvärderats.
Prop. 1978/79:197 44
Remissinstansema har övertygat mig om att även annan
utbildning än gymnasieskolans vårdlinje bör kunna ligga till grund för
rehabiliteringslinjen. Arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen har förutom
inriktningen mot vårdområdet även ett tämligen slorl inslag av
naturvetenskapliga ämnen. Kunskaper motsvarande den sociala linjen i
gymnasieskolan skulle därför enligt min mening ge en i detta avseende
tillräcklig och god bas för de studerande på rehabiliteringslinjen. Därav
följer naturligtvis att också naturvetenskaplig eller teknisk linje ger en
sådan bas.
Samtidigt finner jag del svårt att godta alt inte
vårdlinjen skulle ge värdefulla kunskaper för studier inom ett sådant
vårdområde som rehabilitering. Undervisningen på rehabiliteringslinjen bör
därför organiseras så att de som har genomgått vårdlinjen eller motsvarande
inledningsvis studerar ämnen med naturvetenskaplig inriktning, medan övriga
studerar vårdkunskap och får vårdpraktik.
Med denna uppbyggnad av linjen anserjag att
sjukgymnastutbildningen bör behålla den längd den har idag. För detta talar
också de framtida ar-betsuppgiftema för denna personalgrupp.
I fråga om arbetsterapeututbildningen vill jag framhålla
följande. I samband med högskolereformen år 1977 förnyades
arbetsterapeututbildningen delvis. Den bör nu ses över i sin helhet. En stor
del av utbildningen består av träning av de olika tekniker som används som
hjälpmedel i behandlingsarbetet. Teknikutbildningen bör i ökad omfattning
inriktas även på arbetsterapeutens roll som expert och rådgivare till
biträdande personal. Mot bakgrund av bl. a. teknikemas ändrade inriktning bör
vid översynen av utbildningen särskilt övervägas en förkortning av utbildningstiden
i den omfattning utredningen har föreslagit. Detta innebär att utbildningstiden
blir densamma som för de blivande sjukgymnasterna. Jag utgår frän att SÖ och
UHÄ lägger fram förslag härom i så god tid att rehabiliteringslinjen kan
inrättas den I juli 1982.
Jag går nu över till frågan om vidareutbildning. Med
undantag av den ämnesfördjupning som ges i vårdlärarutbildningen saknar
arbetsterapeuter och sjukgymnaster vidareutbildningsmöjligheter. Inom
sjukgymnasternas och arbetsterapeuternas egna organisationer bedrivs ell
omfattande vida-reulbildningsarbele i syfte atl ge fördjupade kunskaper inom
centrala ämnesområden. Principiellt anser Vård 77 det önskvärt att
vidareutbildning bedrivs i samhällets regi och atl ett syslem för vidareutbildning
utvecklas successivt med utgångspunkt i de lokall upplevda behoven.
Flera remissinslanser tar upp behovet av vidareutbildning
för arbetsterapeuter och sjukgymnaster. SACO/SR ger exempel på områden där
vidareutbildning behövs, nämligen habilitering, psykiatrisk sjukvård, förelagshälsovård
och primärvård.
I och med högskolereformen har förutsättningar skapats för
all bereda berörda grupper andra vidareutbildningsallemativ än lärarutbildning.
Detla kan ske i form av enstaka kurser.
Prop. 1978/79:197 45
Jag delar Vård77:s uppfattning att utvecklingen inom
arbetsterapeuternas och sjukgymnasternas yrkesområden motiverar atl vidareutbildnings-möiligheterna
vidgas för dessa grupper. Jag utgår från atl berörda högskolemyndigheter
påbörjar ell planeringsarbete i detta syfte. Jag är emellertid inte beredd att
förorda att särskilda resurser nu sätts av för vidareutbildning. Den
allvarliga brist på utbildad personal som föreligger inom detta område kräver enligl
min beslämda mening att en kvantitativ utbyggnad av rehabiliteringslinjen
kommer i första hand. Jag återkommer strax lill denna fråga.
Även med en ökning av antalet utbildningsplatser på
rehabiliteringslinjen kommer bristen pä arbetsterapeuter och sjukgymnasteratt
kvarstå under en lång lid. Mot denna bakgrund vill jag här beröra frågan om
biträdande personal till arbetsterapeuter och sjukgymnaster.
I dag finns två assisterande personalgrupper med inriklning
på rehabilitering: lerapibiträden och fysiolerapibilräden.
För utbildning av hjälppersonal till arbetsterapeuter (lerapibiträden)
finns en specialkurs i gymnasieskolan om en termin. Motsvarande utbildning
finns även inom arbetsmarknadsutbildningen (AMU) och den kommunala
vuxenutbildningen.
Fysiolerapibilräden (sjukgymnaslbiträden) ulbildas inom AMU
i en sex veckor lång teoretisk kurs. För tillträde lill nyssnämnda utbildningar
krävs sjukvårdsbilrädesulbildning jämle praktik.
Hjälppersonalutbildningen bör även fortsättningsvis vara
en gymnasial Ulbildning. Efter vad jag har inhämtat pågår inom SÖ etl arbete
med att kartlägga om och i vilken utsträckning en samordning av nuvarande utbildningar
för dessa personalgrupper kan genomföras. Frågan om olika grupper av
hjälppersonal inom bl. a. rehabiliteringen och deras arbetsuppgifter kommer
enligt vad jag inhämtat att behandlas av ulredningen om sjukvårdens inre
organisation (SIO).
Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om huvudmannaskapet
för sjukgymnastutbildningen.
Vård 77 har sett över nuvarande förhållanden inom
sjukgymnastutbildningen för att utreda i vad mån det finns skäl för ett ändrat
huvudmannaskap. Några vägande skäl för en förändring har därvid inte kommit
fram. Värd 77 föreslår därför ingen ändring i fråga om huvudmannaskapet intill
dess huvudmannaskapsfrågan prövats för samtliga vårdutbildningar.
Som jag förut berört tillkallade jag i juli 1978 en
utredning för atl se över frågan om enhetligt huvudmannaskap för högskolan (U
1978:16, Dir 1978:77). Med del ställningstagande som Värd 77 har kommit fram
till finns det ingen anledning att föregripa utredningens arbete. Jag
förutsätter att den lar del av det utredningsmaterial som Vård 77 grundade sitt
ställningstagande på.
Prop. 1978/79:197 46
2.4.6 Sociala servicelinjen
Utbildningen på sociala servicelinjen är inriktad mol
grundläggande hälso-. sjuk- och socialvård, handikappvård saml socialt
utrednings- och behandlingsarbete. Linjen omfattar 100 poäng (2,5 år). En
avkortad studiegång om 60 poäng finns för hemvårdare, undersköterskor och
studerande från vissa grenar på gymnasieskolans vårdlinje.
Den av Vård 77 föreslagna sociala servicelinjen avses
bygga på vårdlinjen i gymnasieskolan och syfta till alt utbilda för etl större
och bredare arbetsfält än vad den gör i dag. Det gäller främst områdena 1.
hemtjänst och äldreomsorg, 2. verksamhet bland personer med sociala avvikelser
och 3. verksamhet bland psykiskt utvecklingsstörda. Utbildningen föresläs få
tre inriktningar som svarar mot dessa verksamheter. Av dem svarar den första i
stort mot det område som dagens utbildning syftar till. För att de studerande
skall kunna tillgodogöra sig kunskaper och färdigheter för verksamhet på
ledande befattningar inom samtliga dessa områden måste sociala servicelinjen
enligt utredningen omfatta 80 poäng. Med hänvisning lill direktivens
föreskrift om att dagens utbildningstider bör hållas föreslår ulredningen en
utbildning om 60 poäng med en delvis annan utformning. Förslaget innebär vidare
att den nya sociala serviceutbildningen om 60 poäng skall vara en allmän linje
inom sektom för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken.
Utredningen betonar att detta inle får innebära att man begränsar möjligheterna
alt i utbildningen innefatta moment i hälso- och sjukvård i lämplig
omfattning.
Remissinstansema delar i allmänhet utredningens allmänna
bedömning att utbildningen borde syfta lill att utbilda för ett bredare
arbetsfält än den gör i dag. Många är tveksamma till om en ny utbildning med
ett bredare arbetsfält kan uppnås efter en utbildning om 60 poäng. De föreslår
därför att uppläggningen av utbildningen övervägs ytterligare i syfte atl
förlänga den till att omfatta 80 poäng. Några remissinstanser anser atl
utbildningen bör bygga på en blivande social servicelinje i gymnasieskolan. För
egen del får jag anföra följande.
I samband med högskolereformen modemiserades utbildningen
inom det sociala serviceområdet. Utbildningen, som tidigare i hög grad var inriktad
på kvalificerad sjukvård, försköts då mot de öppnare behandlings-och
boendeformer som utvecklats inom åldringsvården. Syftet var att söka täcka
behov hos även andra åldersgrupper än åldringar, nämligen psykiskt, fysiskt
och socialt handikappade, barnfamiljer samt grupper med särskilda behov. I
utbildningen kom därför atl ingå ett ökat inslag av administration och
arbetsledning, psykologi, sociologi och socialmedicin. Utbildningen fick även
ett eget s. k. karaktärsämne, social service.
Det sociala arbetet i framliden kommer atl präglas av en
förskjutning mol förebyggande och allmänt servieeinriktade insatser.
Socialvårdens servicekaraktär kommer att bli mer tydlig. Från att främst ha
gällt handikappade, pensionärer och barnfamiljer riktas den nu också mot andra
mål-
Prop. 1978/79:197 47
grupper. Det sker en successiv utveckling från
institutionsvård till vård och behandling i öppna former. Samtidigt övergår
arbetsorganisationen och insiiiuiionsvården från en hierarkisk organisation
till arbetslag och mer grupparbete.
För atl göra del möjligt alt arbeta efter de intentioner
och syften som socialutredningen har angett för den framtida socialtjänsten i
sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg
måste olika personalgrupper inom socialvården få vissa gemensamma grundläggande
kunskaper. Utbildningarna lill bl. a. socialassistent och psykolog kan därför
komma att beröras av mina förslag till riktlinjer för den sociala servicelinjen.
Jag vill i detta sammanhang nämna att den framtida dimensioneringen av nyss
nämnda utbildningar bör bedömas gemensamt.
Del förslag till ny social serviceutbildning som Vård 77
har lagt fram innebär ytterligare ett steg i riktning mot en breddad ulbildningsväg.
Jag delar remissinstansernas positiva syn på förslaget att låta linjen täcka
också behov av ulbildning för verksamhei bland personer med sociala avvikelser
och bland psykiskt utvecklingsstörda. Jag instämmer vidare i de farhågor som
många remissinstanser har yppat och som också ulredningen har pekat på,
nämligen atl den föreslagna längden på utbildningen inle medger att de
studerande bereds möjlighet att inhämta de kunskaper och färdigheter som krävs
för ledande befattningar inom de avsedda områdena. Jag vill bl. a. peka på del
krävande arbetet inom äldreomsorgen, utvecklingen inom omsorgsverksamheten och
den nya sociallagstiftningen. Jag anser det därför motiverat att utbildningens
uppläggning och dess längd prövas ånyo. Det bör ske med utgångspunkt i Vård 77:s
förslag till specialiseringar och i en utbildningslid om 80 poäng (två år), I
en sådan översyn bör ingå en prövning av vilken gymnasial bakgrund de
studerande lämpligen bör ha. Utöver vårdlinjen bör den sociala linjen kunna
utgöra alternativ.
Förslaget att överföra sociala servicelinjen till sektom
för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken har mötts av en
splittrad remissopinion. Socialstyrelsen anser att tyngdpunkten hos den
sociala serviceutbildningen bör vara förlagd lill social verksamhet.
Socialstyrelsen stryker dock samtidigt under angelägenheten av alt kunskaper i
erforderlig utsträckning också förmedlas från hälso- och sjukvårdslinjen. UHÄ:s
bedömning är att ett statligt huvudmannaskap för sociala servicelinjen är en
förutsättning för linjens långsiktiga utveckling och anknytning till sociala
linjen. Landstingsförbundet har motsatt uppfattning. Kommunförbundet anser att
ett överförande av huvudmannaskapet till staten, förutom sekiorsskifte, är
nödvändigt för alt säkra kvaliteten i utbildningen och en anknytning till
sociala linjen i gymnasieskolan,
I likhet med ett stort antal remissinstanser anserjag atl
frågan om den sociala servicelinjens sektorstitlhörighet bör utredas
ytterligare. Delvis rör det sig här om var tyngdpunkten i utbildningen skall
ligga. Jag vill dock stryka under att en utbildning som den aktuella under alla
omständigheter
Prop. 1978/79:197 48
måste knyta an till både hälso- och sjukvården och
socialvården. Frågan vilken yrkesutbildningssektor utbildningen skall höra till
är heller inte av grundläggande betydelse. Vilka utbildningar som skall tillhöra
en viss sektor måste alltid kunna omprövas. Min förelrädare har också strukit
under atl sektorsindelningen under inga villkor får bli ett hinder för all
försöka tillvarata de samband som kan finnas mellan olika utbildningar (prop.
1975:9, UbU 1975:17, rskr 1975:179).
Några remissinstanser har i anslutning till den sociala
servicelinjen tagit upp socialpedagogutbildningen. Denna ulbildning anordnas
som lokal linje i Stockholm och Malmö. Utbildningen är treårig och förbereder
de studerande för arbete inom insiiiuiionsvården med bam och ungdomar som har
särskilda behov av stöd och omsorger samt inom omsorgsvården.
1 prop. 1976/77:59 om utbildning och forskning inom
högskolan m. m. (s. 310) förordade jag att socialpedagoglinjen tills vidare
borde anordnas som lokal linje och atl belräffande utbildningen i Stockholm
Allmänna barnhuset tills vidare skulle kvarstå som huvudman.
1 remissyttrandena över Vård 77:s betänkande har SFS krävt
att socialpedagoglinjen blir en allmän utbildningslinje. TCO för fram samma
förslag och anser också att sektorstillhörigheien liksom utbildningens längd
bör prövas. TCO anser att utbildningen innehållsmässigt bör kunna samordnas
med sociala linjen och sociala servicelinjen.
Som jag har anfört anordnas socialpedagogutbildningen
tills vidare som lokal linje. Jag har nyss förordat atl den sociala
servicelinjen utreds vidare. Det är naturligt atl, som TCO har föreslagil, socialpedagogutbild-ningens
ställning och uppläggning tas upp i detla sammanhang. Också frågan om del
framlida huvudmannaskapet för utbildningen i Stockholm bör prövas i anslutning
härtill, varvid samråd bör ske med den nyssnämnda huvudmannaskapsutredningen.
Beträffande sociala servicelinjen och socialpedagogutbildningen
anser jag sammanfattningsvis att en rad frågor behöver utredas vidare innan utbildningama
kan få sin mer slutliga utformning. Jag avser att senare återkomma till
regeringen med förslag om ett uppdrag till UHÄ och SÖ i de frågor som jag här
har tagit upp. Jag utgår från atl myndigheterna kan lägga fram förslag i dessa
frågor i sådan tid att en reformerad utbildning kan träda i kraft den I juli
1982.
2.4.7 Sammanfattning
Det förslag till studieorganisation som jag har lagt fram
i det föregående innebär sammanfattningsvis alt följande nuvarande allmänna
utbildningslinjer, nämligen hörselvårdsassistentlinjen om 80 poäng, laboralorieassistenilinjen
om 100 poäng, medicinska assislentlinjen om 100 poäng, oftalmologassistenllinjen
om 80 poäng, operalionsassistenllinjen om 100 poäng och sjuksköterskelinjen om
105 poäng (altemativa studiegångar om 63, 65 och 73 poäng) ersätts av de
allmänna linjer som jag anger i det följande.
Prop.
1978/79:197 49
Nuvurunde påbyggnadslinjer, nämligen blodgruppsserologi
och hemoterapi I -II I om 6
poäng, klinisk cytologi om 24 poäng, ortoptislutbildningen om 40 poäng och
vidareutbildning av sjuksköterskor om högst 50 poäng er-sätls av de
påbyggnadslinjer som jag anger i det följande.
Som jag har nämnt i det föregående bör sociala
servicelinjen och rehabiliteringslinjen utredas ytteriigare. Sociala
servicelinjen omfattar i dag 100 poäng med en alternativ studiegång om 60
poäng. Den föreslagna rehabiliteringslinjen motsvaras i dag av sjukgymnastlinjen
om 100 poäng och arbelsterapeutlinjen om 120 poäng med en alternativ studiegång
om 80 poäng.
Jug förordar således dels att följande allmänna
utbildningslinjer inrättas den I juli 1982, nämligen hälso- och sjukvårdslinjen
om 80/90 poäng, hörselvårdslinjen om 80 poäng och medicinska servicelinjen om
90 poäng samt dels alt följande påbyggnadslinjer inrättas den I juli 1982,
nämligen öppen hälso- och sjukvård om 30 poäng, hälso- och sjukvård för bam om
40 poäng, obstetrisk och gynekologisk vård om 50 poäng, aneslesi- och intensivvård
om 40 poäng, ortoptik om 40 poäng, klinisk cytologi om 24 poäng samt blodgruppsserologi
om 6 poäng.
Jag avser atl senare återkomma till regeringen med förslag
belräffande rehabiliteringslinjen och sociala servicelinjen i sådan tid alt
dessa båda kan inrättas den I juli 1982,
2.5 Dimensionering av sjukgymnastutbildningen
F.n, föreligger stor brist på sjukgymnaster. Enligt
socialstyrelsens vårdpersonalprogram från juni 1978 tyder prognoser på att
antalet yrkesverksamma sjukgymnaster år 1982 kommer att uppgå lill drygt 4
800. Efterfrågan vid motsvarande tidpunkt har uppskattats till ca 5 400, dvs.
en brist på ca 600. Med en oförändrad dimensionering av utbildningen och om
nuvarande yrkesverksamhetsgrad består, kommer den brist som har beräknats för
är 1982 inte atl vara avvecklad förrän in på 1990-talet.
1 detla sammanhang bör även yrkesverksamhetsgraden
kommenteras. För aren 1976 och 1977 kan för övrig vårdpersonal konstateras en i
stort sen oförändrad yrkesverksamhetsgrad, medan en minskning har skett för
sjukgymnasterna. Antalel arbetsmånader per registrerad sjukgymnast var år 1976
endast 5.01 och år 1977 4,73. Yrkesverksamhetsgraden hos arbetsterapeuter
beräknas ligga avsevärt högre.
1 årets budgetproposition (prop. 1978/79:100 bil. 12 s.
474) har jag strukit under det nödvändiga i att en snabb utbyggnad av
utbildningen kommer lill stånd. Jag återkommer nu till denna fråga.
Vård 77 föreslår ålgärder för att öka utbildningsvolymen
och för alt sprida utbildningen till nya orter och därmed jämnare över landet.
Utredningen föreslår ett handlingsprogram enligt följande.
4 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 197
Prop.
1978/79:197 50
a)
Lokalisera ulbildning
till nya orter, bl. a. sådana där arbetsterapeututbildning redan finns. I
första hand bör orter komma i fråga där förutsättningama är goda för alt
särskilt beakta den förebyggande vårdens och långtidssjukvårdens krav på denna
typ av utbildning.
b)
Inrätta en
tjänst med undervisningsskyldighet på den nya utbildningsorten men knuten lill
respektive institution på någon av de orter, som i dag har
sjukgymnastutbildning, för att därigenom erhålla hög och jämn standard pä
undervisningen i anatomi och fysiologi samt garantera sambandet med aktuell
forskning inom samma område.
c)
Knyta medicinsk
specialist som expert till sjukgymnastutbildningen på nya orter enligt mönster
från Uppsala med uppgift alt bevaka utbildningens intressen inom sjukhusklinikema.
Denna funktion kan alternativt byggas in i en befattning.
d) Utöka kapaciteten på lärarutbildningen för
sjukgymnaster och ar
betsterapeuter bl. a. i anslulning lill orter där ny utbildning skall startas,
e) Medverka till alt vidga sjukgymnasternas och
arbetsterapeutemas
undervisningsområde enligt Vård 77;s förslag beträffande forskningsan
knytning. Syftet är att göra dessa kategorier beredda att överta eller med
verka i ledning, planering och undervisning i större utsträckning än f n.
Därmed kan läkares medverkan i utbildningen koncentreras lill avsnitt där
den är helt nödvändig.
f) Genom enstaka kurser ge utbildning till instruktionsgymnaster.
g) Utveckla formerna för sjukgymnasternas praktiska
utbildning bl. a.
inom länssjukvården.
En arbetsgrupp inom UHÄ har lagt fram förslag (UHÄ-rapporl
1978:9) om hur man i mitten av 1980-talet skulle kunna nå upp till en
utbildningskapacitet som i stort svarar mot det beräknade ärliga behovet.
Arbetsgruppen visar att antagningen till de befintliga utbildningarna skulle
kunna ökas avsevärt. I anslutning härtill har UHÄ anmält, att UHÄ avser att lägga
fram en plan för en kapacitetsökning i sina förslag lill anslagsframställning
för budgetåret 1980/81.
Jag anser att alla möjligheter måste tas till vara för att
fullfölja strävandena alt bygga ul sjukgymnastutbildningen. Av vad jag har
anfört framgår, atl UHÄ har pekat främst på möjligheten av en ökning på
befintliga orter medan däremot Vård 77 lägger vikt vid atl utbildningen
anordnas på nya orter och atl länssjukvårdens resurser tas i anspråk. För egen
del anserjag att åtgärder av båda slagen bör prövas. Jag vill dock framhålla,
alt bristen på sjukgymnaster också har regionala aspekter. Från den synpunkten vore
en utbyggnad på nya orter mer lillfredsställande. BI, a AMS och SÖ ställer sig
bakom en lokalisering till nya orter. Som exempel på sådana vill jag nämna
Linköping och också Örebro, vilka redan nu har arbetsterapeututbildning.
Vad gäller förslaget att ta i anspråk länssjukvården anserjag
atl man bör använda den hiltills outnyttjade praktikresurs som finns där.
Framför allt
Prop.
1978/79:197 51
långtidssjukvården men även öppenvården blir viktiga
arbetsfält för sjukgymnasterna i framtiden. Jag delar Vård77:s uppfattning atl
dessa områden bör tas in i utbildningen på ett mera medvelel salt. Enligl min
bedömning har möjligheterna härtill ökat genom högskolereformen och tillkomsten
av regionstyrelserna. Dessas uppgift blir här atl främja all utbildningsresurserna
på skilda orter för en och samma utbildning utnyttjas så effektivt som möjligt
under nära samverkan mellan de lokala utbildningsmyn-dighelema och
sjukvårdshuvudmännen.
Tillgången på lärare har hittills varit en begränsande
faktor i ansträngningarna att utbilda fler sjukgymnaster. Under den sista
femårsperioden har utbildats ca 70 lärare för arbetsterapeuter och ca 85 för
sjukgymnaster. Trots detta föreligger brist på lärare. Antalet
antagningsplatser på arbelsterapeutlinjen är ca 480, dvs. ca 100 fler än på
sjukgymnastlinjen. Som framgår av årets budgetproposition (s. 513) är ett
troligt skäl lill lärarbris-ten enligt UHÄ:s mening att många studerande på
vårdlärarlinjen har betraktat utbildningen som en vidareutbildning inom sitt
område och inte haft för avsikt att bli lärare. Detta i sin tur beror pä att de
saknat alternativa vidareutbildningsmöjligheler inom området. I takt med alt
kursutbudet i högskolan ökar är det sannolikt att en ökande andel av dem som
söker sig till vårdlärarlinjen också kommer att vara inställda på att bli
lärare.
Statsrådet Rodhe har i årets budgetproposition (s. 513)
förordat, att vårdlärarlinjen fr. o. m. nästa budgetår skall anordnas även vid
universiteten i Uppsala och Linköping med 24 nybörjarplalser på vardera utbildningsorten.
Vidare anförs att högskolemyndighelema inom resp. region bör pröva möjligheten
att anordna utbildningen så, att den blir mer tillgänglig för sökande inom
områden där bristen är som störst.
I
arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningarna ingår också ett stort antal läkarlärartimmar,
dvs. undervisning som anses böra meddelas av läkare. Jag delar Vård77:s
uppfattning att det är angeläget att arbetsterapeuter och sjukgymnaster själva
i högre grad övertar eller medverkar i utbildningen. Det ankommer på högskolemyndighelema
att ta initiativ i denna riktning.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla följande. UHÄ och
Vård 77 har visat att det finns outnyttjade praktikplalsresurser. Antalet
utbildade lärare är tämligen slort även om dessa nu inle är yrkesverksamma som
lärare. Arbetsterapeutulbildningen, som har färre utbildade lärare, ungefär samma
volym läkarledd undervisning och samma svårigheter att få tillgång till
praktikplatser, finns idag inrättad på tio orter medan sjukgymnastutbildning
finns på fem. Enligl min uppfattning talar därför starka skäl för att en
utbyggnad av sjukgymnastlinjen påbörjas omedelbart. Jag utgår från att UHÄ i
sina förslag lill anslagsframställning för budgetåret 1980/81 kommer med
förslag till en sådan utbyggnad.
Prop.
1978/79:197 52
2.6 Forskningsanknytning m. m.
Vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan ger i dag
inte behörighel lill forskarutbildning. Även lärarna i dessa utbildningar
saknar ofta forskarutbildning eller egen erfarenhet av forskning,
I prop, 1976/77:59 om ulbildning och forskning inom
högskolan (UbU 1976/77:20, rskr 1976/77:246) framhöll jag aU strävandena att
förverkliga principen om ett samband mellan forskning och grundläggande såväl
statlig som kommunal högskoleutbildning skall vara en central del i del
fort-sälta reform- och utvecklingsarbetet. Jag tillfogade också alt målel kommer
att nås först på sikt.
En viktig form av forskningsanknytning är att
forskningsresultat direkl las till vara i den grundläggande utbildningens
innehåll och arbetsformer. Det ankommer på högskolemyndighelema att vidta
sådana åtgärder. Sedan budgetåret 1977/78 har särskilda medel anvisats för att
stärka forskningsanknytningen för de utbildningar som inte har anknytning till
fast forskningsorganisation. Medlen disponeras av regionstyrelserna för högskolan.
Regionstyrelsernas redogörelser för denna del av sin verksamhet visar att en
stor del av medlen har använts för åtgärder inom vårdområdet. I årets
budgetproposition (s. 535) föreslås en kraftig förstärkning av medlen för
forskningsanknytning.
Regeringen har nyligen i prop, 1978/79:119 om vissa frågor
rörande forskning och forskarutbildning lagt fram förslag om
forskningsplanering och forskarutbildning. Vissa förslag i denna proposition är
av stort intresse för de här aktuella vårdutbildningarna. Det gäller bl, a
förslaget om ändrade regler för behörighet till forskarutbildning, I
propositionen föreslås att ett system med dels allmän behörighet, dels särskild
behörighet genomförs. Kravet för allmän behörighel skall vara studier
motsvarande 80 poäng inom allmän, lokal eller individuell utbildningslinje.
Såsom framgår av vad jag tidigare har anfört bör flertalet
här berörda utbildningar förlängas i förhållande till Vård77:s förslag.
Därigenom kommer samtliga berörda utbildningslinjer att ge allmän behörighet
för tillträde till forskarutbildning. Jag vill nämna att den allmänna
behörigheten är tänkt att avse behörighet till forskarutbildning inom samlliga
fakulteter oberoende av vilken inriktning den behörighetsgivande
grundutbildningen har.
Skillnaden mellan allmän och särskild behörighet till
forskarutbildning kommer i många fall atl vara stor, I propositionen föreslås
därför att särskilda "överbryggande kurser" skall komma till stånd
för att göra övergång till forskarutbildning lill en realistisk möjlighet för
dem som har allmän men inte särskild behörighet. Vidare föreslås att 2 milj,
kr, anvisas bl, a, för att utveckla och pröva sådana kurser.
I anslutning till forskningsanknytningen vill jag även ta
upp frågan om försöksverksamhet med integrerad vårdyrkesutbildning. UHÄ har föreslagit
atl en försöksverksamhet kommer lill stånd i Linköping.
Prop.
1978/79:197 53
Bukgrunden till LIHÄ:s förslag är bl. a. del arbete som på
bred internationell bas under flera år bedrivits inom OECD och dess Cenlre for
Educa-tionul Research and Innovation (CERl). Inom CERI har man sedan år 1972
arbetat med de problem som i dag finns när det gäller den högre utbildningens
relation till hälso- och sjukvården. Vid en konferens i Paris i december 1975
sammanfattades olika aktuella utvecklingslinjer.
Vid bl. a.
konferensen i Paris konstaterades atl begreppet regionalt hälsouniversitet kan
- och bör - ges olika tolkningar beroende på olika förutsättningar i varje
land eller region. Man kan dock som genomgående gemensamma drag peka på bl. a.
följande. För det första innebär begreppet ett sammanförande av längre och
kortare vårdutbildningar (vård då tagel i en vid mening). Vidare innebär
begreppet ell vidgal dellagande från den högre ulbildningens sida i regional
hälsoupplysning och undervisning och i den prevenliva hälsovården och slulligen
alt den traditionella medicinska forskningen kompletteras med en mer socialt
och ekonomiskt inriktad forskning kring hälsovårdens problem.
Vid den
nämnda konferensen rekommenderades de olika deltagande länderna alt snarast
inleda olika försök i den riklning som nyss har skisse-rals. I många väslländer
har man redan etablerat institutioner av detta slag. I Norden kan man peka på
Tromsö och Kuopio som exempel på orter där man lagt upp vårdutbildningar på
ett mindre traditionellt sätt. Sverige har dock ännu ingen motsvarighet till
detta.
Riksdagen
har vid 1977/78 års riksmöte beslutat atl temaorienterad forskning skall
bedrivas vid universitetet i Linköping fr.o.m. budgetåret 1979/80 (prop.
1977/78:100 bil. 12. UbU 1977/78:22, rskr 1977/78:338). Denna verksamhet har varil
och är föremål för ett omfattande utrednings-och planeringsarbete.
Universitetet i Linköping har lagt fram en femårsplan för uppbyggnad av
temaorganisationen innefattande bl. a. start av temat ""Hälso- och
sjukvården i samhället"" budgetåret 1980/81, För detta tema har även
redovisats ett preliminärt program som har utformats av särskilda lednings- och
expertgrupper.
Mot
bakgrund av de förslag som tidigare har förts fram av UHÄ och universitetet i
Linköping föreslår Vård 77 att möjligheterna utreds att i Linköping bygga upp
en annorlunda bas för ett flertal samverkande vård-utbildingar, Syftel är bl,
a, att uppnå en mera integrerad studieorganisation än vad som är möjligt med
enbart Vård 77:s arbete som grund,
Enligl min
mening ger förekomsten av flera olika vårdutbildningar i Linköping goda
förutsättningar för en försöksverksamhet. Förutom läkarutbildning finns i dag
utbildning av arbetsterapeuter, sjuksköterskor och landhygienister saml viss
utbildning av laboratorieassistenter. Förslag finns också om lokalisering lill
Linköping av sjukgymnast- och vårdlärarutbildning. I Linköping finns även ett
regionsjukhus. Den föreslagna tema-forskningen kring hälso- och sjukvården i
samhället ligger i linje med Vård 77:s förslag och är därmed ytterligare etl
skäl för alt i Linköping inle-
Prop.
1978/79:197 .54
da en försöksverksamhet med etl svenskt "'regionall hälsouniversilel"".
Jag avser alt inom kort återkomma till regeringen med
förslag all uppdra åt UHÄ att utarbeta förslag till försöksverksamhet med
integrerad vårdutbildning m. m. i Linköping.
2.7 Genomförande m.m.
Vård 77 har föreslagil att den nya studieorganisationen
skall gälla fr.o.m, läsåret 1980/81, Jag delar dock UHÄ:s och SÖ:s uppfattning
alt denna tidpunkt inte är realistisk. En rad frågor rörande studieorganisation,
behörighet, statsbidragsregler m, m, återstår att behandla ytterligare.
Högskolemyndigheterna behöver viss lid för att planera den nya utbildningen
och förbereda tillämpningen av de nya regler för behörighet som jag har
förordat. Ur de studerandes synvinkel är det angelägel atl förändringar i
behörighetsregler inte genomförs alltför snabbt. Jag föreslår därtör att ny
studieorganisation och nya behörighetsregler träder i kraft den I juli 1982,
Den föreslagna ettåriga vårdkursen bör starta höstterminen 1981 för att
studerande från samtliga behörighetsgivande utbildningar skall kunna antas till
berörd högskoleutbildning när den nya studieorganisationen börjar tillämpas,
Vårdutbildningama är oftast förlagda till
landstingskommunala integrerade vårdskolor som även har gymnasial
vårdutbildning. Samutnyttjande bl. a. av lärare, lokaler och
undervisningsmateriel förekommer. Statsbi-dragsreglema för skollokaler och
undervisningsmateriel är desamma som för gymnasieskolan. För de kommunala
högskoleutbildningarna exkl. sjuksköterskeutbildningen utgår statsbidrag till
driften enligt regler som i huvudsak är utformade på samma sätt som gäller för
gymnasieskolan. Till lärarlönerna som regleras statligt utgår statsbidrag med
100 procent. Den praktiska delen av utbildningen bedrivs oftast såsom inbyggd
utbildning. För denna utgår statsbidrag med högst 15 000 kr. för varje klass
och läsår. För sjuksköterskeutbildningen, även enskild sådan, gäller särskilda
regler. För denna utbildning utgår statsbidrag med ett schablonbelopp per
termin och studerandegmpp.
Enligt mina förslag i del föregående skall hälso- och
sjukvårdslinjen med olika inriktningar och påbyggnadslinjer ersätta nuvarande sjukskölerske-linje
och påbyggnadslinje för vidareutbildning av sjuksköterskor jämle ett flertal
andra allmänna utbildningslinjer i den kommunala högskolan vilka ej är
sjuksköterskeutbildning. Olika slags statsbidragssystem kan således komma att
tillämpas inom en och samma utbildningslinje. Jag avser att i annat sammanhang
återkomma till regeringen med förslag att uppdra åt UHÄ och SÖ att i samråd
belysa konsekvenserna av en sådan ordning och att lägga fram förslag till de
åtgärder som erfordras.
Mina förslag kommer också att få konsekvenser för
vårdlärarutbildningen, i vad avser såväl studieorganisation som
utbildningskapacitet. Jag ut-
Prop. 1978/79:197 55
går från att UHÄ i samråd med SÖ kommer att lägga fram
förslag i dessa frågor.
3. Hemställan
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag all
regeringen föreslär riksdagen att
1.
godkänna de
allmänna riktlinjer för vårdutbildningen inom högskolan vilka jag har angett
och
2.
besluta om atl
inrätta de allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer som jag har
förordat.
4. Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen atl aniaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.
Prop.
1978/79:197 56
Bilaga I till prop.
om v ä rdutbildning i
högskolan m, m.
Sammanfattning av betänkandet om ny vårdutbildning
Arhetsjåltshe skrivning
I kommitténs direktiv framhålls atl en viktig utgångspunkt
för övervägandena om utbildningens uppläggning och huvudsakliga innehåll bör
vara en bedömning av utvecklingen inom den del av vårdsektorn som berörs av kommitléns
uppdrag.
Den arbetsfältsbeskrivning, som utformats inom ramen för
kommitténs uppdrag, bygger på material som i olika sammanhang redovisats från
ämbetsverk, utredningar, arbeismarknadsorganisationer och andra.
I arbetsfältsbeskrivningen ingår en översikt av de
övergripande utvecklingslinjerna, en beskrivning av utvecklingen inom olika
sektorer av hälso-, sjuk- och socialvården och en beskrivning av arbetsfältet i
framtiden. Det material som utarbetats publiceras i sin helhet som separat
bilaga (DsU 1978: 04) lill VÅRD 77s betänkande.
Kommittén har för sin del ställt sig bakom det avsnitt som
beskriver arbetsfältet i framliden. Detta har utgjort ett viktigt underlag för
kommitténs överväganden och förslag i övrigl.
Kommittén diskuterar arbetsfältet i framtiden med
utgångspunkt från yrkesstrukturen inom hälso- och sjukvård, medicinsk service
och socialvård. Avsikten är inte att göra en heltäckande redovisning av de
olika yrkesgruppernas arbetsuppgifter. Däremot framhålls dels de uppgifter och
verksamhetsområden som är specifika för respektive yrkeskategori, dels de
förändringar av yrkesfunktionen som kan bli aktuella under den närmaste liden.
1 hälso- och sjukvårdsverksamheten finns många för vårdarbetet väsentliga
uppgifter som inte är bundna till en särskild kompetens hos en viss
personalgrupp. Dessa är snarare i varierande grad gemensamma för all vårdspersonal
och rör bl. a. delar av den direkta patientvården, omvårdnaden och
patientinformationen. De utvecklas inte närmare i arbetsfältsbeskrivningen.
Eftersom syftet är att ge ett underlag för planeringen av
de olika utbildningslinjerna begränsas framställningen huvudsakligen lill de
yrkesgrupper som utbildas där. Vissa avsteg har dock gjorts för denna princip
dä samtliga yrkeskategorier inom arbetsfältet är beroende av varandra i det
praktiska arbetet.
Kommittén framhåller att en sådan beskrivning av
arbetsfältet innebär en begränsning och del kan ligga en fara i att beskriva
det så. Man kan riskera en låsning vid den nuvarande yrkesstrukturen och
förhindras alt se alternativa möjligheter att lösa arbetsfältets problem. Det
finns dessulom exempel på arbetsfunktioner som inte följer yrkesgränserna.
Den framtida hälso- och sjukvården liksom även
socialvården måste utgå från en helhetssyn pä människan. Patientens eller
klientens integritet, självbestämmande och akiiva deltagande är viktiga
utgångspunkter i verk-
Prop. 1978/79:197 57
samhelen. Detla kommer all medföra atl många insalser
kommer alt ske genom öppna vårdformer i människornas egen miljö, men ocksä att institutionsvården
blir mer personlig. Del släller höga krav på olika yrkeskategoriers kunskaper,
inlevelseförmåga och handlingsberedskap. Arbetet måste inriktas på förebyggande
insalser genom förbättring i samhällsmiljön och levnadsbetingelserna men också
genom särskilda omsorger för individer och grupper av individer. För detta
fordras kunskaper om samhällel och om hurde påverkar människorna. Del krävs
också kunskap om samhällets vårdresurser pä olika nivåer liksom beredskap all deila
i hälsovårdsarbeie i vid mening.
Befolkningsulvecklingen kommer all få viktiga konsekvenser
för arbetsfältet i framtiden. Den snabba ökningen av antalet personer i de
äldre åldersgrupperna medför alt anspråken pä samhällets vård och service ökar.
Genom alt de äldres behov ofta är sammansatta och i sig rymmer olika
dimensioner, kommer de också all medföra viktiga förändringar i arbetets
innehåll förde flesta berörda yrkeskategorier. All personal inom hälso- och
sjukvård liksom inom socialvärden måste förberedas med lanke på dessa särskilda
behov. Del gäller främst dem som arbetar inom primärkommunens äldreomsorg,
inom primärvårdens hemsjukvård och sjukhemsvård samt inom den övriga
långtidssjukvården. Men inslaget av äldre personer kommer att vara stort också
inom korttidssjukvårdens arbetsområden vilket motiverar en allmänt ökad
beredskap för de äldres behov av vård och service.
Man kan förutse förändringar i arbetsgruppens
sammansättning, vilka kommer alt ställa höga krav på flexibilitet hos den
enskilde. I lagarbete och i olika saniverkansformer är det viktigt att olika
yrkeskategorier har ett gemensamt baskunnande och en realistisk uppfattning om
varandras kunnande och begränsningar. Hierarkiska strukturer bör motverkas och
allas resurser tas tillvara inom samhällets vård och service.
Arbetsfältet kommer också i framtiden att behöva personer
med specialiserade yrkeskunskaper inom både hälso- och sjukvård, medicinsk service
och socialvård. Av dessa krävs en beredskap att fortlöpande utveckla sin
yrkesskicklighet och att aktivt delta i utvecklingen av det egna arbetsområdet.
Genom en ökad satsning på forskning och utvecklingsarbete
förväntas inte bara kunskapsmassan öka ulan även arbetets innehåll förnyas.
Det finns slora uppgifter inom arbetsfältet även när det
gäller olika former av pedagogisk verksamhet. Inom de olika sektorerna pågår
ständigt utbildning av olika studerandegrupper och av anställd personal. En
pedagogisk uppgift som uppmärksammas alltmer är den informations- och undervisningsverksamhet
som riktas till patienter, klienter och deras familjer.
Kommittén understryker att en av huvudfrågorna inför
framtiden är frågan om människors omsorg om varandra,
Ulbildningens m å l
Kommittén har gjorl en sammanställning av ett antal enkätundersökningar,
programförklaringar och forskningsrapporter som på ett eller annat säll berör
högskolans vårdutbildningar. Syftet har varit atl se om delta material kan
bidra till all belysa hur nuvarande utbildningsmål uppnåtts.
Av malerialel att döma ger nuvarande utbildningar i många
fall bristande förberedelser för arbetsledande och undervisande arbetsuppgifter
Prop. 1978/79:197 58
inriklning mol
en myckel snäv yrkesfunktion
bristande samhällsförankring,
Ulbildningarna kännetecknas i en del fall av att
arbetsformerna verkal
passiviserande, något som i sin lur kan medföra bristande beredskap för
förändringar
personalutvecklingen
sätts på undantag, vilket bl, a, kan påverka förmågan alt kommunicera med
patienter/klienter, medarbetare samt anhöriga,
Enligl VÄRD 77s uppfattning måste delta uppmärksammas vid
revideringen av vårdutbildningens mål och innehåll,
VÅRD 77 utgår från att den ram inom vilken arbetet med
vårdutbildningarnas mål skall bedrivas anges i regeringsformens allmänna
målsättningsparagraf (1 kap, 2 §) och i högskolelagen.
Med ledning av direktiven och av vad som lyfts fram i arbelsfällsbe-skrivningen
definierar kommittén några viktiga vårdpolitiska utgångspunkter för arbetet
med utbildningsmålen.
Kommittén för också en diskussion kring målens funktion ulifrån
en indelning i tre huvudgrupper, individorienterade, samhällsanpassade respektive
samhällsförändrande. Kommittén ansluter sig lill tanken på atl denna tredubbla
funktion skall komma till ullryck i målformuleringarna i sin helhet.
Kommittén konstaierar all samhällets och individens iniresse
ofta sammanfaller men all de ibland kan vara molstridiga. De mål som VÅRD 77
formulerat kan således visa sig inrymma en del motsättningar. Kommittén anser
emellertid inte all delta skall betraktas som ett hinder för ulbildningens
uppläggning och genomförande. De olika synsätt som framträder i mulen kan i sig
bli en del av utbildningen och därmed konstruktivt bearbetas',
VÅRD 77 betonar atl del mer än hittills måste
uppmärksammas vad som händer med den studerande i undervisningssituationen,
Koinmiitén diskuterar också utbildningsmålen i relation
till andra styrande faktorer och slår fast att målens funktion är beroende av
hur övriga styrmedel uiformas. Målen kan således aldrig behandlas fristående,
VÅRD 77 ansluler sig i princip till den modell för
styrning av högskolestudierna som kallas "mål - process resultalsyn".
Denna modell innebär
generella
målangivelser som anger inriklning
lokal debatt
och precisering i linje med denna inriktning
regler och
ramar som korresponderar
kontinuerlig
utvärdering av lärare och studerande i samråd både av verksamheten -
undervisningsprocessen och av resultatet.
För att denna modell skall ge avsett resultat, nämligen
minsta möjliga avstånd mellan formella och informella mål, fordras emellertid
genomgående etl konsekvent synsätt. En förutsättning för att man skall kunna
uppnå detta är. all målen verkligen uppmärksammas av dem som direkl berörs av
utbildningen, alt målen analyseras och att tolkningar ständigt omprövas.
Det är enligt VÅRD 77s mening emellertid inte bara
utbildningsmålen i sig själva, utan också den diskussion som förts i samband
med att målen formulerats, som bör kunna ge utbildningen den önskade
inriktningen. Detla är anledning till att också motiven för målen och den
diskussion kommittén har fört i denna del av sitt arbete redovisas som en
bakgrundsteckning lill de mål kommittén slutligen stannat inför.
Prop.
1978/79:197 59
Som ell annat vikligl led i skapandet av en inlegralion
mellan ulbildningens olika delar bör man se de exempel på arbelsformer och på gemensaml
ulbildningsinnehäll som VÅRD 77 ger på annan plals i betänkandet och som ligger
i linje med intentionerna bakom målformuleringarna.
Det är kommitténs förhoppning att utbildningsmålen och de
bakomliggande motiveringarna skall tas till utgångspunkt för diskussioner i
olika former i syfte att fortlöpande utveckla såväl utbildningsmål som utbildningsprocess.
Sädana diskussioner är, enligl kommitténs uppfattning, etl av de bästa medlen
alt höja effektiviteten i verksamhelen.
VÅRD 77 har mot bakgrund av de överväganden som redovisas
vall all utarbeta sina förslag lill utbildningsmål på tre nivåer; kommittén har
formulerat övergripande mäl för högskolans sektor för utbildning för vårdyrken,
gemensamma mål för grupper av särskilt besläktade utbildningar saml mål för
enskilda studievägar. Målen inom olika nivåer redovisas utan inbördes
rangordning.
Syftel har varil att mäl för enskilda studievägar skall
kunna relateras dels lill de övergripande målen, dels lill målen för den
huvudgrupp som respektive inbildning har hänförts lill. Mål som angivils på
högre nivå upprepas inle på lägre nivåer. De olika målen måsie därför ses i ell
sammanhang och skall självfallet ges lika stor lyngd. VÅRD 77 föruisäiier atl
såväl de övergripande målen som målen för den huvudgrupp som respektive ulbildning
har hänförts lill. fogas lill varje enskild utbildningsplan.
Anknytningen inellan gymnasieskola och högskola
De värd- och socialt inriktade ulbildningarna inom den
kommunala högskolan tillhör idag grundskolans kompelensområde. Enligt
kommitténs direktiv bör en utgångspimkl för VÅRD 77s arbete vara att de
allmänna behörighetsvillkoren för högskoleutbildning i princip skall tillämpas
för lilliräde lill linjerna. Detla ger enligt kommitténs uppfattning goda och
nya förutsättningar för all höja kvaliteten inom respektive ulbildning.
En annan central utgångspunkt för VÅRD 77s arbete är att
pröva möjligheterna att skapa ett naturligt samband mellan
högskoleutbildningen på vårdområdet och motsvarande utbildning i
gymnasieskolan.
VÅRD 77 räknar med all de värd- och sociall inriktade
högskoleutbildningarna någon gång efter mitten av åttiotalet kommer i kontakt
med studerande från den nya gymnasieskolan, som kan komma atl bli resultatet av
gymnasieutredningens förslag. Kommittén diskuterar med hänsyn härtill frågan
om anknytning mellan gymnasieskola och högskola i två skilda tidsperspektiv.
VÅRD 77 överväger olika studieorganisaioriska
principmodeller för anknytning mellan gymnasiskola och högskola. I etl kortare
tidsperspektiv föreslår VÅRD 77 att den kommunala vård- och socialt inriklade
högskoleutbildningen skall bygga pä gymnasieutbildning med motsvarande inriktning
eller på motsvarande kunskaper och erfarenheter. I samband härmed framhåller
VÅRD 77 det som angeläget all man vid översyn av den vårdinriklade
gymnasieutbildningen också pä kort sikt beaktar de krav som ett samspel mellan vårdinriktad
gymnasieutbildning och högskoleutbildning ställer.
För de studerande som saknar en vårdinriktad
gymnasieutbildning föreslår kommittén en högst ettårig vårdinriktad kurs i
gymnasieskolan. På så sätl kommer alla studerande som har för avsikt att
påbörja vård- och socialt inriktad kommimal högskoleutbildning att ha i allt
väsentligt samma
Prop.
1978/79:197 W)
kunskaper och ertarenheler. Samtliga studerande kommer
härigenom all beredas lillfälle att utifrån kännedom om både vårdutbildning och
våidar-hele välja mellan all direkl förisätta sin utbildning och atl gå ul i
arbetslivet under en kortare eller längre period. Den föreslagna lösningen
främjar enligl VÅRD 77s uppfattning en ålerkommande ulbildning. Samtidigt ökar
de studerandes förutsättningar alt göra ell mer obundet val av ulbildning i
högskolan eftersom grunden läggs i gymnasieskolan till ett förhållandevis stort
anlal mer eller mindre samverkande vårdutbildningar i högskolan. Vidare innebär
förslaget all högskolans studieorganisation på vårdområdet blir mer
överskådlig.
Kommittén bedömer det inte vara möjligl atl i det kortare
tidsperspektivet föreslå atl också de statliga högskoleutbildningarna på
vårdområdet (l,ex, läkarlinjen) skall bygga på uteslutande vårdinriktad
gymnasial utbildning. VÅRD 77 anser emellertid det angelägel atl studerande
från l. ex. vårdlinjen även i delta tidsperspektiv ges ökade förutsättningar
att söka sig till de längre högskoleutbildningarna på vårdområdel. Kommittén
föreslår därför atl det i gymnasieskolan anordnas en kurs på förslagsvis högst ell
läsår som ger kunskaper motsvarande samtliga nu gällande särskilda förkunskapskrav
för tillträde lill läkariinjen och andra jämförbara utbildningar. Kommittén
anser atl en ökad andel studerande med gymnasial vårdutbildning kompletterad
med naturvetenskap kommer att utgöra ett naturligt och angelägel tillskoll i de
längre vårduibildningarna pä högskolenivå. En sådan utveckling bör kunna bidra till
att bryta den sociala och könsmässiga snedrekryteringen till vissa
eftertraktade vårdutbildningar i högskolan samtidigt som det samlade intresset
för naturvetenskapliga studier härigenom skulle komma alt stimuleras.
I ell längre lidsperspektiv - då bl. a. resultatet av gymnasieuiredningens
arbete kan komma att förverkligas - anser kommittén det önskvärt all i princip
all vårdinriktad högskoleutbildning bygger på gymnasieutbildning med
motsvarande inriktning.
Beh ö righet
och urval
Bestämmelser om behörighet och urval är vikliga instrument
för atl möjliggöra för nya studerandegrupper att få del av högskolans
utbildning. För de utbildningar som utgör själva kärnan i VÅRD 77s uppdrag
tillämpas ännu inte högskolans nya regler om behörighet och urval. För dem
gäller tidigare behörighetskrav i form av grundskolekompetens.
Kommittén har enligt sina direktiv till uppgift att bl. a.
överväga ålgärder för att förbättra möjligheterna atl få grundläggande
vårdutbildning för personer som är eller har varil yrkesverksamma inom värden
men som saknar eller har bristfällig utbildning.
VÅRD 77 ser i princip inga svårigheter med att låta
villkoren för allmän behörighet omfatta också de utbildningar som tillhör VÅRD 77s
område. 1 och med att dessa börjar tillämpas ges enligt VÅRD 77s uppfattning
goda förutsättningar för en höjning av kvaliteten på utbildningen inom de berörda
linjerna. Detta beror på atl de studerande i ökad utsträckning kan förutsättas
ha bättre förkunskaper än vad som i dag är nödvändigt. Detta får konsekvenser
också i andra avseenden när det gäller utformningen av studieorganisationen i
högskolan.
På endast en punkt tvingas kommittén föreslå avsteg från
högskolans bestämmelser om allmän behörighet. Del gäller krav på redovisning av
kunskaper i engelska motsvarande det allmänna behörighetskravet för behöriga
via den s. k. 25:4-regeln. VÅRD 77 anser emellertid i princip att
Prop.
1978/79:197 61
det inle finns några sakliga ulbildningsmässiga skäl som lalar
för atl behandla de här aktuella utbildningarna på något annal sätt än övriga
högskoleutbildningar. Kommittén slår därför fast att det allmänna
behörighetskravet på kunskaper i engelska i princip äger samma giltighet för
de här diskuterade utbildningarna som för vilken annan högskoleutbildning som
helst.
Trots allt
som talar för ell krav pä kunskaper i engelska motsvarande del allmänna
behörighetskravet för behöriga också via 25:4-regeln kan det enligt VÅRD 77s
mening vara motiverat alt gä varsamt fram. Det är angeläget all bl. a. den
personal, som varil med om att möjliggöra vårdens utbyggnad utan all ha blivit
delaktiga av det begränsade utbildningsutbudet, inle uteslängs från vidare
utbildning som följd av hastigt och kraftigt förändrade behörighetsvillkor. För
sökande till de aktuella utbildningarna gäller i dag inle krav på motsvarande
kunskaper i engelska. VÅRD 77 föreslår därför all - under en övergångsperiod
omfattande åtta år -behöriga via 25:4-regeln inte skall behöva redovisa
kunskaper i engelska motsvarande del allmänna behörighetskravet för tillträde
till de här akluella Ulbildningarna. Förslaget innebär att under en
övergångsperiod på älta år bl. a. den vårdpersonal som fyllt 25 år och som
arbetat sammanlagt i minsl fyra är. får - såvitt gäller krav på kunskaper i
engelska - oförändrade möjligheter att skaffa sig önskad ulbildning.
Vad gäller
villkor för särskild behörighet blir del enligt kommitléns uppfattning
naturligt att knyta dessa till t. ex. ämnena vårdkunskap och vårdpraklik i tillämpliga
grenar och varianter inom den tvååriga vårdlinjen. Självfallet måste de
särskilda förkunskapskraven på denna punkt uiformas så all dels den av
kommittén föreslagna högst ettåriga vårdinriklade kursen i gymnasieskolan, dels
andra lämpliga kombinationer av grundläggande vårdutbildning och yrkesverksamhel
inom vårdområdet såsom t. ex. un-derskölerske- och skötaruibildning ger lillträde
till de aktuella högskoleutbildningarna i samma mån som genomgången vårdlinje.
Kommittén diskuterar frågan om etl eventuellt krav på
yrkeserfarenhet för tillträde till de aktuella ulbildningarna. Erfarenheterna
av den ålerkommande utbildning som förekommer på vårdområdet - t. ex. i
anslutning till de avkortade studiegångarna inom sjuksköterskelinjen - är
positiva. Kommittén anser de fördelar deila syslem visat sig ha bör las tillvara
i den nya studieorganisationen. Formerna härför kan enligt kommitténs uppfattning
emellertid variera.
VÅRD 77s
förslag lill anknytning mellan gymnasieskola och högskola ger den studerande
möjlighet atl med kännedom om både vårdutbildning och vårdarbete på
frivillighetens väg välja mellan fortsalt utbildning och yrkesverksamhel. en yrkesverksamhel
som för många säkerligen kommer alt följas av en senarelagd fortsatt
utbildning. Kommittén är inte beredd att föreslå något generellt krav på
yrkeserfarenhet för tillträde till just de utbildningar som ligger inom VÅRD 77s
område. Enligt kommitténs uppfattning skulle detta bl. a. ställa stora krav på
förhållandena på arbetsmarknaden. Det bör enligt kommitténs mening vidare
finnas åtminstone en möjlighet att bedriva sin utbildning i en följd. Kommittén
ser del som mer lämpligt all la tillvara erfarenhel från arbetslivet med hjälp
av bestämmelserna om urval.
I de nya urvalsreglerna utgör meritvärdering av
arbetslivserfarenhet ett viktigt inslag. För att ta tillvara de många
människors intresse för fortsatt vårdutbildning som under en längre tid yrkesarbetat
inom vården föreslår kommittén en justering av de allmänna urvalsreglerna för de
utbildningar
Prop.
1978/79:197 62
som ligger inom V.-RD 77s område. Ell sådani förslag får emellerlid
inte i en alltför hög utsträckning premiera en kortvarig yrkeserfarenhet från
just vårdområdel i förhållande till en mer allmän sådan. VÅRD 77 föreslår däiför
all yrkesspecifik arbetslivserfarenhet i en urvalssilualion ges särskild tyngd
först då den omfatlar minsl tvä år.
Gemensamt utbildningsinnehåll
Kommittén slår fast all all vård- och sociall inriktad ulbildning
i framliden bör känneiecknas av såväl bredd som specialisering. Vårdarbetet
bör sällas in i ett siörre socialpolitiskt sammanhang. Därutöver måste kravet
pä experlkunnande och specifik inriklning av uibildningsinnehållel för olika
grupper tillgodoses.
Med utgångspunkt från direktiven ser emellertid kommittén
i första hand sill uppdrag som atl söka finna naturliga samband mellan olika
studievägar och pröva om det kan skapas gemensamma kurser för om möjligl samlliga
studerande.
VÅRD 77 kan identifiera behov av gemensamt
utbildningsinnehåll på två nivåer. Dels kan ell för alla vård- och sociall inriklade
utbildningar gemensaml utbildningsinnehåll urskiljas, dels kan detta enligl
kommitténs bedömning byggas på med utbildningsinnehåll gemensaml för grupper
av besläktade utbildningar.
Kommittén ger exempel pä för samtliga studerande gemensaml
utbildningsinnehåll för alt på så sätt ange lämplig inriktning av berörd
utbildning på olika nivåer i högskolan. Syftel är alt ge samtliga studerande en
gemensam referensram. VÅRD 77 föreslår att det för samtliga studerande gemensamma
utbildningsinnehållet skall omfatta mer än 10 poäng och organiseras dels som
en gemensam grundkurs omfattande minst 10 poäng och dels som gemensamma kurser
senare i studiegången. När det gäller de sistnämnda kurserna vill kommittén
inte ge förslag lill omfattning uttryckt i ett bestämt antal poäng. Den närmare
utformningen av de gemensamma kurserna måste självfallet ske med utgångspunkt
från lokala förutsättningar.
Kommittén ger också exempel på gemensamt
utbildningsinnehåll för grupper av särskilt besläktade utbildningar.
Utbildningens organisation
Huvuduppgiften för VÅRD 77 är atl utifrån en vårdpolitisk
grundsyn lägga fram förslag om principerna för studieorganisationen för i
första hand de vårdutbildningar som tillhör den kommunala högskolan. En viktig
utgångspunkt härför är den arbetsfältsbeskrivning som kommittén tagit fram.
Kommittén strävar efter alt tillgodose principen om ålerkommande
utbildning. VÅRD 77 undersöker möjligheterna atl organisera ulbildningarna så
att de kan läggas upp med elappavgångar. Kommittén förordar ett ökat utbud av
alternativa och/eller valfria kurser. VÅRD 77s förslag till studieorganisation
syftar till atl göra utbildningsorganisationen i högskolan mer överskådlig än i
nuläget och till alt begränsa antalet studievägar. Det är vidare angeläget alt
utbildningslinjerna i framtiden görs bredare än idag.
Kommittén delar in sitt arbetsfält i tre områden,
socialvård, hälso- och sjukvård samt medicinsk service.
Två frågor uppmärksammas särskilt. Del gäller frågan om
långtidssjukvården och den psykiatriska vården. VÅRD 77 anser inte atl en
särskild studieväg med inriklning mot långtidssjukvården ärdel bästa sättet att
lösa utbildningsproblemen för denna del av vården. Kommittén anser i stället
Prop.
1978/79:197 63
atl ulbildning i långlidssjukvard måsie ingå som ell nalurligi
och omfattande inslag i samtliga utbildningar inom kommitléns arbetsområde.
Vad gäller den psykiatriska vården motiverar kommittén utförligt sin förslag
att inrätta en särskild studieväg i högskolan mol detla vårdområde. Del psykiatriska
vårdområdet är slorl och förtjänar enligl VÅRD 77 en egen sludieväg i
högskolan. Den psykialriska vården som helhei kommer all ijäna på en sådan målmedvelen
salsning på iilbildningssidan.
Inom socialvårdsområdel föreslår kommittén en ny social
servicelinje. Utbildningen på linjen som föreslås omfatta tre terminer skall
syfta lill all ulbilda för hemljänsl och äldreomsorg, verksamhet bland personer
med sociala avvikelser saml för omsorgsverksamhel bland psykiskt utvecklingsstörda.
Kommillén föreslår all utbildningen överförs till sektorn för ulbildning för
administrativa, ekonomiska och sociala yrken.
Inom området hälso- och sjukvård föreslår VÅRD 77 tre
allmänna utbildningslinjer, nämligen hörselvårdslinjen, hälso- och
sjukvårdslinjen saml rehabiliteringslinjen.
Hörselvårdslinjen föreslås omfatta 60 poäng och syfta lill
alt utbilda för yrkesulövning vid audiologisk avdelning och hörcentral. Hälso-
och sjukvårdslinjen föreslås få fyra varianter, varianten för psykiatrisk
vård, varianlen för operaiionssjukvård, varianlen för ögonsjukvård saml
varianten för sjuksköterskor.
Ulbildningarna för psykiatrisk värd, operationssjukvård saml
ögonsjukvård föreslås samtliga omfatta 60 poäng. Varianten för psykiatrisk
värd skall förbereda för arbetsledande funktioner inom olika verksamhetsformer
för denna del av vården. Varianterna för operaiionssjukvård och ögonsjukvård
syftar till att ulbilda operalionsassistenier respektive oftal-mologassistenter.
Varianten för sjuksköterskor föreslås omfatta mellan 80
och 110 poäng. För all fungera inom en bred yrkesfunklion som sjuksköterska
krävs en utbildning som ger kunskaper och färdigheter utöver dagens grundutbildning
för sjuksköterskor. Detta innebär att utbildningen för sjuksköterskor bör
utökas till alt omfatta minst 80 poäng. Kommittén föreslår mot denna bakgrund atl
utbildning motsvarande såväl dagens grandutbildning som påbyggnadslinjer i
fortsättningen ges som grundläggande högskoleutbildning på allmän
utbildningslinje eller i förekommande fall som linjeanknuten enstaka kurs.
Studerande på varianten för sjuksköterskor skall enligt
VÅRD 77s förslag följa en studiegäng där utbildningen motsvarande de inledande
60 poängen är gemensam för samtliga. Kommittén förutsätter att flertalet
studerande följer den studieväg omfattande totalt 80 poäng som leder fram till
verksamhet inom ell brett område (långtidssjukvård saml akutsjukvård av
medicinsk och kirurgisk karaktär). Övriga studerande väljer en specialisering
för verksamhei inom områdena hälso- och sjukvård för barn, obstet-rik och gynekologi
eller aneslesi- och inlensivvård. I anslutning till varianten föreslår VÅRD 77
att en linjeanknuten kurs inrättas med inriktning mot öppen hälso- och
sjukvård.
I dagens sjuksköierskeutbildning finns en etappavgång
inbyggd i studiegången. Utbildningen består av grundutbildning till
sjuksköterska på allmän utbildningslinje och vidareutbildning för bl. a. arbetsledande
funktioner inom olika specialileler på påbyggnadslinjer.
Nuvarande grundutbildning för sjuksköterskor förutsätter
emellertid att sjuksköterskan fullgör uppgifter som i praktiken är svåra att
skilja från undersköterskans och som endasi i begränsad utsträckning svarar mot
Prop.
1978/79:197 64
sjuksköterskans samordnings- och ledningsfunktion och
hennes roll som medarbetare i vårdlaget. I etl läge där all basutbildad
personal har kunskaper och färdigheler motsvarande dagens undersköterska
kommer den grundutbildade sjukskölerskans roll all bli oklarare. Den grunduibildade
sjuksköterskan får utföra arbetsuppgifter hon inle har tillräcklig ulbildning
för och som det förutsattes vidareutbildning för när den nuvarande utbildningen
genomfördes.
I den föreslagna linjeorganisationen skapas en möjlighet
till elappavgång som i dag saknas. Vissa allmänna utbildningslinjer har f.n. ell
utbildningsinnehåll av grundläggande karaktär, som i princip motsvarar innehållet
i en gymnasial vårdutbildning.
Mot denna bakgrund har del också varit möjligt att
organisera avkortade studiegångar för studerande med gymnasial vårdutbildning
och yrkeserfarenhet från vårdområdel. Lärostoffet i dagens utbildning, som
bygger på grundskolans kompelensområde, är emellerlid inte organiserat så atl
den studerande efter en viss lids studier har kunskaper och färdigheler motsvarande
vad den gymnasiala utbildningen ger. Den studerande som bara har genomgått viss
del av denna utbildning har därför heller inte kompetens atl gå ut i
arbetslivet. Kommitléns förslag all all vårdinriktad högskoleutbildning i
princip skall bygga på gymnasial ulbildning med samma inriklning innebär
däremot alt en naturlig etappavgång för samtliga studerande skapas vid
övergången mellan gymnasieskola och högskola.
VÅRD 77 har diskuterat olika tänkbara vägar atl nå de
kunskaper och färdigheter som krävs för yrkesverksamhet inom ett specialiserat
område.
Kommittén har stannat för alt föreslå en modell som i
princip innebär atl samlliga studerande förbereds för en bred yrkesfunktion som
sjuksköterska samtidigt som utbildningen inom ramen för nu gällande sludielider
medger specialisering för viss vårdgren.
Kommillén föreslår således all de studerande på varianten
hålls samman de tre första terminerna. Därefter sker en uppdelning mol dels
allmän hälso- och sjukvård (yiieriigare 20 poäng), dels en viss specialiserad
vårdgren (ytterligare 40-50 poäng).
Kurser med inriklning mol en speciell vårdgren med syfte
alt ge nödvändiga kunskaper för verksamhet inom detta område måste då, förutom
del specifika stoffet, även innehålla sådant som till sin karaktär svarar mol
en bredare yrkesfunktion. Det bör således finnas vissl utbildningsinnehåll som
är gemensamt för samtliga studerande på varianten även ovanför ireterminersnivån.
Tanken på att bibehålla en etappavgång i den
studieorganisation som VÅRD 77 föreslår för sjukskölerskeutbildningen har
diskuterats i kommittén.
Kommittén konstaterar atl en elappavgång efter 60 poäng
inte längre motsvarar de krav som yrkeslivet släller. I direktiven framhålls
del alt etappavgångar skall prövas i anslulning till förväntad personalstruklur.
En Ulbildning omfattande endast 60 poäng har i arbetsfältsbeskrivningen inle
bedömts svara mol funktionen som sjuksköterska och är därför heller ingen
lämplig nivå att gä ut i arbetslivet på. Den nivå i utbildningen som enligt
kommitténs bedömning närmast svarar mot denna funktion ligger i förslaget på 80
poäng. På denna nivå kan en elappavgång diskuteras.
En etappavgång efter 80 poäng skulle förutsätta all
samtliga har kunskaper för verksamhet inom ett brett arbetsområde, även de som
senare avsåg all specialisera sig. Specialutbildningen skulle då först kunna ta
vid efter 80 poäng.
Prop.
1978/79:197 65
Med hänsyn lill den lid som oundgängligen måste avsällas
för specialutbildning betyder resonemanget ovan generellt en förlängning av sjukskölerskeutbildningen.
Kommillén bedömer alt utrymmet för specialisering efter 80-poängsnivån. trots bällre
förkunskaper ändå bör omfatta mellan 30-50 poäng. dvs. efter avslutad ulbildning
totalt mellan 110- 130 poäng. Kommiitens direktiv medger inle utan vidare en
sådan generell förlängning av utbildningen. Det har heller inte under utredningsarbetet
enligt kommitténs mening iitialals tillräckligt starka skäl för en allmän
förlängning för just dennu ulbildning utöver förslaget all alla skall ha minsl
80 poäng.
Kommillén har mot den bakgrunden haft atl prioritera
mellan atl föreslå en höjd grimdkompelens för alla och förbättringar på
enskilda punkter (öppen hälso- och sjukvård, psykiatri) eller en elappavgång
för samlliga och därmed en generellt utökad utbildningslid. VÅRD 77 har bedömt
alt det senare alternativet skulle betyda en omfördelning av resurser inom
ramen för uppdraget till förmån för en speciell del av sjuksköterskeutbildningen
i en omfattning som skulle sätta andra angelägna behov i fråga. Efter all här
ha pröval länken pä etappavgång gör kommittén i delta fall etl medvelel och
noga överlagt avsteg från en värdefull planeringsprincip.
På en punkt har emellerlid kommittén funnit att en lids
yrkesarbete krävs för alt fullfölja specialutbildningen, nämligen för
utbildningen i öppen hälso- och sjukvård.
Utbildningen på varianten för sjuksköterskor skall enligt kommitléns
förslag inriklas dels mol allmän hälso- och sjukvård, dels mol någol av
områdena hälso- och sjukvård för barn, obsletrisk och gynekologisk vård saml aneslesi-
och inlensivvård.
I anslulning lill hälso- och sjukvårdslinjen föreslår kommillén
att två linjeanknutna kurser inrättas. Det gäller en linjeanknuten kurs med
inriktning mol öppen hälso- och sjukvård för sjuksköterskor samt en linjeanknuten
kurs i orioptik för oftalmologassistenter. För tillträde till utbildningen i
öppen hälso- och sjukvård krävs enligt VÅRD 77s uppfattning erfarenhet av
yrkesarbete som sjuksköterska. Kommitténs förslag innebär på denna punkl alt
utbildningen totalt utökas med 10 poäng.
Rehabiliteringslinjen föreslås få två varianler, en för
arbetsterapi och en för sjukgymnastik. Linjen bör enligl förslaget omfatta 100
respektive 90 poäng, I anslutning till sin diskussion om rehabiliteringslinjen
föreslår kommittén en rad åtgärder, vilka bör bidra till att möjliggöra en ökad
dimensionering av utbildningen på linjen.
inom
området medicinsk service föreslår VÄRD 77 endast en allmän utbildningslinje,
den medicinska servicelinjen. Linjen föreslås fä sju varianler och omfatla 90
poäng. Utbildningen pä linjen skall syfta till att utbilda för
laboratorieområdet saml för verksamhei inom områdena radioterapi och röntgen.
I anslutning till linjen föreslår VÅRD 77 att två iin-jeanknulna kurser
inrättas. Studerande med genomgången naturvetenskaplig gymnasieutbildning bör
enligt kommittén få tillgodoräkna sig motsvarande delar i den medicinska
servicelinjen.
Enligt kommitléns direktiv är det VÅRD 77 obetaget att
undersöka förutsättningarna för yrkesteknisk högskoleutbildning inom sektorn för
utbildning för vårdyrken. Kommittén diskuterar i anslulning härtill en
pedagogisk utbildning av i första hand undersköterskor och skötare i
psykiatrisk vård för att de skall kunna tjänstgöra som lärare för de egna
grupperna. VÅRD 77 föreslår alt regeringen ger UHÄ i uppdrag att vidta åtgärder
i syfte att snarast starta lärarutbildning för bl. a. skötare och
undersköterskor.
5 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 197
Prop.
1978/79:197 66
I etl särskilt avsnill behandlar VÅRD 77 frågan om
vidareutbildning. Där framhålls bl. a. att varianten för psykiatri inom hälso-
och sjukvårdslinjen bör uiformas sä all delar av studievägen kan läsas
frislående av i första hand sjuksköterskor. Även andra vidareutbildningar har
diskuterats.
Kommittén diskuterar också frågan om studieorganisationens
utveckling i ett längre lidsperspektiv. VÅRD 77 framhåller det angelägna i atl
man vid översynen av också de längre vårdutbildningarna beaktar de krav som de
samlade vårdutbildningarna ställer. Del gäller bl. a. att åstadkomma en ökad
samordning mellan de längre och kortare vårdutbildningarna i högskolan.
Kommittén ger exempel från tandvårds- saml hälso- och sjukvårdsområdet.
Kommittén lar fasta på ett förslag från UHÄ och
universitetet i Linköping om att i Linköping utveckla en annorlunda
vårdyrkesutbildning. Enligt kommitténs uppfattning bör en försöksverksamhet
med integrerad vårdyrkesutbildning i Linköping syfta lill en långtgående
samordning av de skilda ulbildningarna bl. a. för att skapa förutsättningar för
ett intensifierat arbete med att förnya utbildningen. VÅRD 77 föreslår att
regeringen ger UHÄ i uppdrag att i samråd med universitetet i Linköping och
landstinget i Östergötlands län utreda denna fråga samt all lägga fram förslag
till en försöksverksamhet i Linköping.
Utbildningens arbetsjörmer
Kommittén framhåller alt frågan om arbetsformerna måste
ses mot bakgrund av utbildningsmålen. En annan viktig utgångspunkt bör vara den
strävan till lokalt bestämmande, som högskolereformen innebär. Enligl VÅRD 77s
uppfattning är del också viktigt, alt arbetsformerna inte binds för hårt lill
någon eller några speciella teorier, som vid etl bestämt tillfälle är
tongivande. Arbetsformerna måste i sig vara så flexibla, atl de underlättar
förändring.
Kommittén förordar ett ökat individuellt sludieansvar.
Samtidigt betonas alt läraren har ett grundläggande ansvar för utbildningen
och att det hela liden är frågan om en samverkan mellan lärare och studerande i
syfte atl nå utbildningsmålen.
Kommittén
diskuterar arbetsformerna som attitydpåverkande faktorer. Valet av arbetsformer
och lärarens attityder lill de studerande kommer sannolikt att speglas i de
studerandes attityder lill patienter och klienter. Undervisningssituationen bör
därför fungera som en slags "modellinstilu-lion".
Arbetsformerna bör vara sådana att det skapas
förutsättningar för utvecklandet av den studerandes egen personlighet och av
sådana attityder och värderingar som är väsentliga för den kommande
yrkesutövningen.
Med tanke
på utbildningsmålen understryker kommittén, att det är angeläget atl
utbildningsverksamheten inom högskolan i stor utsträckning organiseras i form
av lagarbete sä atl de studerande ges träning alt samverka dels med varandra,
dels med lärare och annan personal.
Yrkeslivet
kommer emellertid också att ställa krav på förmåga att la eget ansvar och falla
självständiga beslul. Utbildningen måste därför ge de studerande möjlighet att
förbereda sig också för sådana yrkesfunktioner.
Utbildningen inom vårdsektorn bör enligt kommitténs mening
vara problemorienterad och lill vissa delar kunna organiseras som projekt.
Utbildningsinnehållet bör byggas upp kring problem, som är relevanta för den
kommande yrkesrollen. Kommittén pekar här på sambandet mellan teoretisk och
praktisk utbildning.
Prop.
1978/79:197 67
VÅRD 77 anser det vara angelägel all man i högskoleuibildningen
utvecklar nya meioder för utvärdering som inle inriktar sig på detaljkunskaper
ulan mer prövar förmågan all lösa sammansatta problem och atl använda sina
kunskaper under skilda förulsäUningar.
Kommillén pekar på en del svårigheter när del gäller att
genomföra undervisningen på det sätl som exemplifierats, bl. a. bristen på
lärare.
Kommittén framhåller också behovel av pedagogisk
fortbildning för den undervisande personalen.
Praktisk utbildning
VÅRD 77 har den 21 december 1977 till utbildningsministern
överiämnal betänkandet "Praktikfrägor - ålgärder i ett kort
perspektiv" (SOU 1978: 15). Del bildar bakgrund till övervägandena om praklikfrågorna
i elt längre perspektiv.
Kommittén koncenirerar sig i föreliggande belänkande på en
diskussion kring de utgångspunkter som bör ligga lill grund för planeringen av
den praktiska utbildningen. Förutsätlningen är därvid all den närmare uppläggningen
och inriktningen är en fråga för lokala planeringsorgan samt att ansvaret för
genomförandet vilar på arbetslivet i samråd med skolan.
VÅRD 77 sammanfattar resultatet av redan gjorda praktikplatsinvenle-ri/igar
och visar pä möjligheler lill ett effektivare utnyttjande av begränsade
resurser.
Kommittén föreslår atl praktik inom sådana områden där ell
specifikl yrkeskunnande krävs anges i respektive utbildningsplan. Den totala om-fiillningen
av denna yrkesspecifika praktik kan anges med etl cirkamåtl (riktvärde).
Enligl direktiven skall VÅRD 77 utreda möjligheterna alt
byta ut praktik mot tjänstgöring. Kommittén tar upp problemet enbart som en
fråga om detla är lämpligt eller inle med hänsyn lill utbildningsmålet.
Kommitténs slutsats är all ell eveniudll ulbyte av praktik
mol en tjänstgöring endasi kan bli aktuellt i motsvarigheten lill vissa av
dagens påbyggnadslinjer. Byte av praktik mot tjänslgöring föruisäiier en
överenskommelse mellan arbetsmarknadsparierna samt den sluderandes och linjenämndens
medgivande, om sådan ijänlgöring inle är fastställd i utbildningsplanen.
Kommittén diskuterar praktikens roll i utbildningen och
slår fast att praktik är nödvändig för god yrkesförberedelse. Den praktiska
utbildningen far dock inte inriktas alltför hårt på färdighetsträning. Del
väsentliga bör vara an de studerande har sådana kunskaper och sådan färdighetsträning,
alt de har handlingsberedskap inför nya situationer.
I fråga om praktikens innehåll och inriktning framhåller
VÅRD 77 viklen av att de resurser som byggs upp inom primärvården utnyttjas.
Där flera sluderandekategorier har praktik på samma ställe
bör undervisningen arrangeras i s. k. vertikal form, dvs. en lärare har hand
om samlliga studerande under praktisk ulbildning av samma art.
Kommittén berör också frågan om praktik på kvällar och
nätter och de konsekvenser sådan praktik kan få för studerande och lärare.
Den utökning av praktik på obekväm lid som evenluelll kan
bli aktuell bör enligt VÅRD 77s mening i huvudsak förläggas till kvällstid.
Forskningsanknytning
Det är enligt kommitténs direktiv angeläget att VÅRD 77 i
sina förslag lill studieorganisation för vårdutbildningarna beaktar kravet på
anknytning
Prop.
1978/79:197 68
av dem lill forskningen. Även vårdläraruibildningens forskningsanknyi-ning
bör i enlighel härmed övervägas.
Beroendcl mellan grundläggande högskoleutbildning och förtsatl
högskoleutbildning och forskning är ömsesidigt. En närmare anknytning av
utbildningar som hittills saknat forskningsanknytning till vetenskaplig
verksamhet kommer också alt påverka innehållet i och uppläggningen av den
fortsatta högskoleutbildningen och forskningen. VÅRD 77 ser denna ömsesidiga
påverkan mellan grundläggande högskoleutbildning och förtsatl
högskoleutbildning saml forsknings- och iilvecklingsarbele som etl biirande nioliv
bakom satsningen pä forskningsanknytning. Inom vårdområdel kommer en
forskningsanknytning av den grundläggande högskoleutbildningen således atl
påverka utvecklingsarbetet och härigenom direkt inverka på vårdens innehåll och
verksamhetsformer. Ett förstärkt samband mellan grundläggande högskoleutbildning
och forskning syfiar - när det gäller den grundläggande högskoleutbildningen -
ytterst till all höja dennas kvalitet.
VÅRD 77 konstaterar atl del sedan en tid lillbaka har
pågått och fortfarande pågår etl omfattande utvecklingsarbete i fråga om
forskningsanknytning av de här aktuella utbildningarna. Kommitléns bidrag till
detta arbete gäller i första hand alt peka på vilka krav en forskningsanknytning
av den grudläggande vårdinriklade högskoleutbildningen ställer pä utbildningens
mål, innehåll och arbelsformer.
VÅRD 77 föreslår övergripande ulbildningsmål i vilka
frågan om forskningsanknytning särskilt uppmärksammas. Kommillén har sett detla
som en viktig ulgängspunkl för forskningsanknytning av de aktuella utbildningarna
och förutsätter att detla leder till att både utbildningsinnehåll och arbelsformer
ges en starkare anknytning än f. n. lill vetenskaplig verksamhet. VÅRD 77
strävar även i övrigl efter atl betona vikten av studieträning,
kunskapsberedskap och metodskolning.
I analogi med utvecklingen inom områdei sociall arbete
framhåller VÅRD 77 att man lokalt bör undersöka möjligheterna alt samla utbildningsstoff
i ett brett upplagt tvärvetenskapligt ämne, förslagsvis kallat
omvårdnadsarbete. Kommittén utgår vidare från atl högskolemyndigheterna i bl.
a. sin petitaarbete uppmärksammar och prövar frågan om etl program för en
successiv uppbyggnad av en organisation för omvårdnadsforskning. VÅRD 77 anser
att behovet av omvårdnadsforskning är klan dokumenierai. För den sociala
servicelinjen kan det enligl kommittén bli aktuellt atl i viss utsträckning
anknyta utbildningen lill forskningsområdel och kärnämnet socialt arbete.
Kommittén uppmärksammar också särskilt frågan om lärarnas
utbildning i det övergripande syftet att ge den grundläggande högskoleutbildningen
en anknytning till vetenskaplig verksamhei.
Kommittén har i sitt yttrande över FUNs betänkande (SOU
1977:63) förhållandevis utförligt diskuterat frågan om rekrytering till förtsatl
högskoleutbildning. VÅRD 77 har där slagit fast alt kommillén inle är beredd atl
låta längden på en allmän utbildningslinje vara det enda eller ens det
avgörande kriteriet för att mäta dess grad av forskningsförberedelse. Kommittén
har i enlighet härmed avvisat FUNs tanke på att allmän utbildningslinje
omfattande minst 80 poäng skall ge allmän behörighet för lilliräde lill försatt
högskoleutbildning.
Mot bakgrund av VÅRD 77s förslag till ulbildningsmål, utbildningsinnehåll
saml omfattning av respektive utbildningslinje föreslår kommittén att följande
linjer - oavsett variant - inom dess område ger allmän behörighel för
tillträde lill fortsatt högskoleutbildning
Prop. 1978/79:197 f,9
sociala
servicelinjen
hörselvårdslinjen
rehabiliteringslinjen
hälso- och
sjukvårdslinjen
medicinska
servicelinjen.
Vårdutbildningarna inom den ställiga delen av högskolan
skall självfallel också ge sådan behörighel.
Det är enligt VÅRD 77 angelägel all man inom ramen för den
forlsalia högskoleutbildningen ger de studerande reella möjligheler alt anknyta
utbildningen lill den egna yrkesinriktningen. Detla föruisäiier som kommittén
ser det ell ökal samarbele mellan högskolan och yrkeslivel.
Kommillén föreslår bl. a. all de ulbildningsansvariga myndighelerna
bör undersöka i vilken utsträckning det inom ramen för t. ex. vårdlärarulbildningen
finns eftertraktade ämnesfördjupningskurser. som borde kunna anordnas också i
andra former och som därmed kan bli tillgängliga även för andra än blivande
lärare.
VÅRD 77 anser det angelägel all lärarna i arbeisierapeui-
och sjukgymnastutbildningarna ges förutsättningar att i ökad utsträckning
överta en del av de uppgifter inom utbildningen som nu åvilar läkare. Kommillén
föreslår därför all regeringen ger UHÄ i uppdrag atl föreslå ålgärder som
skapar förutsättningar för arbetsterapeut- och sjukgymnasllärarna atl ta på sig
en ökad andel av undervisningen i utbildningen på rehabiliteringslinjen.
Jämnare könsmässig rekrytering
Enligl sina direktiv skall VÅRD 77 överväga ålgärder som
främjar en jämnare könsmässig rekrylering. Kommittén konstaterar all man, trots
en mer än decennieläng intensiv debatt om könsrollsfrågor, fortfarande lyd-ligt
kan urskilja en arbetsmarknad som är indelad efter kön och inte efter intresse
och begåvning. Männen finns alltjämt företrädesvis i olika tekniska yrken,
medan kvinnorna dominerar vård- och serviceområdet.
Synen på manligt och kvinnligt i utbildning och yrkesliv
häller emellertid långsamt på all förändras. I ökad utsträckning söker och
antas kvinnor till utbildningar inom traditionellt manliga yrken.
Betydligt långsammare går del dock att förändra männens
intresse för typiskt kvinnliga yrken och arbetsområden. Män med intresse och
fallenhet för arbetsuppgifter inom kvinnodominerade områden hindras dessulom
av fördomsfulla attityder och brisl på informaiion att välja dessa områden som
arbetsfält. Bristen på män har i sig också en negativ effekt när del gäller
påverkan på ungdomars yrkesval. Fler män i vården skulle därför troligen bidra
till all de unga männen efterhand skulle uppfatta vårdarbete som naturligt
också för män och oftare välja delta.
Männens iniresse för olika vårdulbildningar har emellerlid
totalt sett ökat någol. vilket kan ge anledning lill viss optimism angående
möjligheterna alt i framliden nä en könsmässig utjämning. Men om detta skall
ske långsamt eller inte beror bl. a. på vilka åtgärder som vidtas för att lösa
problemet. Ulan speciella insatser kommer enligt kommitténs bedömning en utjämning
sannolikt alt dröja.
Del är mol denna bakgrund som VÅRD 77 är beredd att
föreslå att positiv särbehandling av del underrepresenterade könet prövas vid
antagning. En sådan åtgärd bör enligl kommitténs uppfattning bli aktuell först
vid antagning till utbildningar med så sned könsmässig rekrytering att minoritetskönel
vid senaste antagningstillfället hade lägre andel än 30 % av
utbildningsplatserna.
Prop.
1978/79:197 70
Kommitléns förhoppning är självfallel alt extra ordinära
åtgärder av detla slag inle skall behövas i framliden. I ett övergångsskede
synes de dock vara motiverade.
VÅRD 77 är medveten om de principiella invändningar som
kan rikias mol en särbehandling av det ena könet. De positiva effekter som
metoden leder till bör dock vägas mol delta. VÅRD 77 anser alt en särbehandling
inte bör betraktas som en orättvisa mol del andra könet utan som en
kompensation för de orättvisor, som finns inbyggda i de miljö- och kulturfaktorer
som lidigare påverkat uppfostran och utbildning.
Kommittén redovisar Ivå allernaliva modeller för positiv
särbehandling - minimikvot och lilläggspoäng - ulan att ta ställning till hur
någon av dem närmare bör uiformas. Kommittén avslår också från att förorda
endera av de två redovisade modellerna. Kommittén föreslår i stället atl SÖ och
UHÄ fär i uppdrag atl dels utforma de bägge modellerna, dels initiera
försöksverksamhet i de vård- och socialt inriktade högskoleutbildningarna med
dem. Detta under förutsällning all försöken också innefaltar utbildningar där
kvinnorna är underrepresenterade.
Efter utvärdering bör den med hänsyn till syftet
lämpligaste modellen tillämpas under en övergångsperiod, vars längd bör bli
beroende av hur snabbi ålgärderna ger avsett resultat.
VÅRD 77 vill understryka det angelägna i att den
utredning, som UHÄ planerar angående kvotering lill samtliga utbildningslinjer
i högskolan med sned könsmässig rekrytering, kommer till stånd. Om kvotering
tillämpas inom samlliga högskoleutbildningar med sned könsmässig rekrylering,
får en sådan åtgärd en siörre trovärdighet som jämställdhetsåtgärd än om den
tillämpas enbart inom vissa.
VÅRD 77 påpekar all man också via den
studieorganisatoriska uppläggningen och utbildningarnas innehåll och arbelsformer
kan påverka del rådande könsrollsmönstrel.
Ur VÅRD 77s perspektiv är det mycket viktigt att ökad
information ges till SYO-konsulenterna om behovel av jämnare könsrekrylering
inom vårdområdel. Kommillén finner del också angdägel atl mer forskning kommer
till stånd på detta område och all sådana undersökningar får en bred
uppläggning.
Huvudmannaskap Jör sjukgymnaslulbildningen
VÅRD 77 skall enligl sina direktiv pröva frägan om
huvudmannaskapet för sjukgymnastutbildningen. Enligl vad kommittén erfar kommer
regeringen inom kort att tillsälla en förulsältningslös utredning om ett
enhetligt huvudmannaskap för högskolan, VÅRD 77 koncenirerar sig bl, a. härför
på alt utreda i vad mån nuvarande förhållanden inom sjukgymnastutbildningen
talar för ett ändrat huvudmannaskap.
Kommittén har inle funnil några entydiga besked om vilken
huvudman som bäst klarar alt genomföra utbildningen. Några vägande skäl för atl
byta huvudman på någon eller några orter har inle framkommit.
Etl förslag från VÅRD 77 om enhetligt huvudmannaskap för
sjukgymnastutbildningen skulle, om del snabbt genomfördes, medföra atl endera
de två statliga eller de två kommunala utbildningarna nu skulle byta huvudman.
Om den utredning som regeringen avser att tillsätta inom kort skulle komma till
en annan slutsats än VÅRD 77, bl. a. med hänsyn till att dess uppdrag omfattar
hela högskolan, skulle huvudmannaskapet pä tvä orter kunna komma att på nytt
behöva ändras.
VÅRD 77 föreslår därför med hänvisning lill vad ovan
framhållits ingen förändring i fråga om huvudmannaskapet för
sjukgymnastutbildningen.
Prop.
1978/79:197 71
Genomförande
Enligl kommitténs direktiv skall de i det föregående
redovisade förslagen syfta lill genomförande omkring år 1980.
Utredningsarbetet har från början varil inriktat på en reform av den här
aktuella utbildningen höstterminen 1980. Vad avser kommitténs förslag till nya
behörighets- och urvalsregler bör en preliminär information kunna ges så snart
förslaget överlämnas till regeringen.
VÅRD 77
föreslår atl regeringen ger UHÄ två uppdrag redan under hösten 1978. Del gäller
dels frägan all utreda en ny organisation av den grundläggande utbildningen för
vårdyrken i Linköping, dels frågan om all skapa förutsättningar för arbetsterapeut-
och sjukgymnastlärarna att ta på sig en ökad andel av undervisningen i
rehabiliteringsutbildningarna.
VÅRD 77s samlade förslag innebär vad gäller de
studieorganisatoriska förändringarna i stort oförändrade kostnader i
förhållande lill nuläget.
Prop.
1978/79:197 72
Sammanställning av remissyttranden över
betänkandet (SOU 1978:50) Ny vårdutbildning
Utbildningens mål
Remissinstanserna finner i allmänhet de vårdpolitiska
utgångspunkter som kommittén definierat för arbetet med utbildningsmålen
angelägna och delar den grundsyn som varit vägledande när utbildningsmålen har
formulerats. De grundläggande utgångspunkterna om helhetssynen på människan/patienten
och formuleringen av vårdideologin råder det allmän enighet om. Flertalet
remissinstanser är positiva till kommitténs förslag om dels övergripande mål.
dels gemensamma mål för grupper av särskilt besläktade utbildningar. Många
anser alt innehållet i detla avsnitt är värdefullt och kan utgöra en god grund
för den måldiskussion som bör föras inom varje utbildning.
Genom övergripande mål betonas att samtliga berörda
utbildningar utgör en integrerad enhet vilket bl. a. Skolöverstyrelsen (SÖ)
anser angeläget, SÖ vill vidare stryka under att vissa för all högskoleutbildning
gemensamma mål anges i högskolelagen. Där sägs bl, a, att utbildningen skall
bygga på vetenskaplig grund, att den skall anordnas så atl de studerande
förvärvar kunskaper och färdigheter samt utvecklar sin förmåga att kritiskt
bedöma företeelser av skilda slag, främja personlig utveckling och förståelsen
för andra länder och för internationella förhållanden. Liknande synpunkter
förs fram av Landsorganisationen (LO) som betonar vikten av att målen för
vårdsektorns utbildningar anknyter till dem som riksdagen antagit såsom mål
för all högskoleutbildning. Däri inbegrips också all utbildningarna måste
planeras så att en återkommande utbildning går att genomföra. Universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ) instämmer i de synpunkter som planeringsberedningen
för vårdsektorn inom ämbetet för fram, men vill betona vikten av att sektorsmål
och områdesmål förenas i ett gemensamt övergripande mål för att göra
målformuleringarna mer lätthan-teriiga för dem som skall tolka målen.
Planeringsberedningen ansluter sig i allt väsentligt till kommitténs förslag,
men ansluter sig inte till kommitléns förslag att mål enbart skall ange inriklning.
Konsekvensen härav blir alt linjenämnd beslutar om innebörden i godtagbart
yrkeskunnande för respektive utbildning. Planeringsberedningen vidhåller att
målen för nivåerna under sektors- och områdesmål skall preciseras och
fastställas centralt så atl de kan sägas ha uppfyllts vid genomgången
utbildning. Inom den ramen har linjenämnden att besluta om innehåll och genomförande.
Även socialstyrelsen anser del nödvändigt med centralt
fastställda konkreta mål, dvs, kunskaper och färdigheter som ger ullryck för
en yrkesprofil och som kan användas för att utveckla yrkesidentitet och yrkes-
Prop. 1978/79:197 73
funktioner. Beträffande det linjespecifika innehållet och
varianternas innehåll anser socialslyrel.sen atl av de centralt fastställda
utbildningsplanerna bör klart framgå dels vilka målgruppers behov av vård/service
som skall tillgodoses, dels i vilka situationer/miljöer som vård/service skall
ges. Gymnasicutredningen anser att det synsätt som ligger bakom kommitténs
diskussion om och formulering av utbildningsmål ger uttryck för samma
strävanden som finns i utredningens egna direktiv. Eftersom det saknas en
beskrivning av hälso- och sjukvårdens inre organisation i framtiden är del
emellertid svårt att lill fullo bedöma de uppställda målen. Eventuella motsättningar
mellan de olika målen är i dag svåra att se. Gymnasieutredningen vill, liksom
kommittén, framhålla vikten av att målformuleringarna diskuteras och bearbetas
konstruktivt för att förnya och förbättra utbildningen.
Enligt Kommunförhundet
och Landstingsförbundet framstår förslaget atl formulera mål för högskolans
sektor för vårdyrken resp, mål för grupper av särskilt besläktade utbildningar
som i huvudsak riktigt. Kommunförbundet anser att även för socialvårdssektorn
är det nödvändigt att samordna utbildningsutbudet i breda utbildningsvägar som
ger ett överblick-bart linjeutbud. Detta är en av orsakerna till att
Kommunförbundet förordar en överföring av sociala servicelinjen till sektorn
för administrativa, ekonomiska och sociala yrken i högskolan. Enligt
Socionomförbundets uppfattning måste målformuleringarna i den slutliga
utformningen ha en sådan bredd att de innefattar även de övriga socialt
inriktade linjer inom högskolan som inte innefattas av Vård 77:s arbete.
Centralorganisationen SACOISR kan instämma i vad kommittén säger om kunskaper
och färdigheter, breda baskunskaper, flexibel yrkesfunktion, analytisk och
kritisk förmåga m.m. som mål för utbildningen. Däremot ställer sig SACO/SR
frågande till sådana begrepp som individorienterade, samhällsanpassade resp. samhällsförändrande
mål, produkt och process i undervisningssituationen m. m. Det förefaller som
om kommittén ser en motsättning mellan ä ena sidan kunskaper och å den andra
personlighetsutveckling, förståelse av begrepp och sammanhang och förmåga att
kritiskt värdera information. Organisationen menar tvärtom att goda kunskaper
är förutsättningen för förståelse, analys och lösning av nya problem. De av
kommittén uppställda målen borde enligt SACO/SR normalt leda till en utökning
av kursinnehållet i många av de behandlade utbildningslinjerna. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) saknar en övergripande analys av de behov och problem
i samhället och hos medborgarna som utbildningarna skall relateras till.
Viktiga frågor att ta ställning till i detta sammanhang är bl. a. vilka problem
som kan lösas genom en förändrad utbildning och vilka problem som kan lösas
genom en förändrad arbetsorganisation. Vidare bör då analyseras vilka
konsekvenser en förändrad arbetsorganisation får för utbildningen. TCO anser
att en komplettering av målbeskrivningarna bör göras av innebörd att alla
utbildningar anordnas så att den studerande skaffar sig
Prop.
1978/79:197 74
överblick över samhällets och hälso- och sjukvårdens samt
socialpolitikens utveckling, resurser och meioder i syfte att kunna förslå
individens sociala situation samt all kunna tillgodose dennes sociala behov.
Sveriges jorenade studentkårer (SFS) finner målen bra
utformade men någol diffust formulerade och hävdar bestämt att i stället för
all "skaffa sig beredskap" handlar del om kunskaper som är nödvändiga
för yrkesverksamheten. Formuleringen bör således vara "skaffar sig
förmåga alt . . ."". annars kan en beiydande standardsänkning bli
följden inom hälso-och sjukvården. Sveriges sjuksköterskeelevers förbund (SSEF)
framhåller all målen för de enskilda utbildningslinjerna måste ges en klar och
konkret inriktning i de utbildningsplaner som kommer atl utarbetas. SSEF ställer
sig tvivlande lill alt kommitténs förslag till utbildningsmål kan uppnås inom
de utbildningsorganisatoriska ramar som kommillén föreslår. Folkpartiets
ungdomsförbund (FPU) vill betona alt kommittén bör utveckla och definiera vad flexibel
yrkesfunktion är. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) anser atl
när det gäller utbildningarnas mål skall de studerande ha möjligheter atl vara
med i planering och uppläggning av olika kurser. Moderata ungdomsförbundet
(MUF) ser som viktigast att de olika utbildningsalternativen får sin egen
profil, dvs. att eleverna erhåller goda personalkunskaper. Detta anses
nödvändigt för att varje yrkeskategori skall kunna medverka till goda
behandlingsresultat. De handikappades riksförbund (DHR) ansluter sig i
huvudsak till förslagen till mål men anför viss kritik. Del gäller de
övergripande målen att kritiskt bedöma information om vikliga samhällsfrågor
och atl skaffa sig breda baskunskaper som grund för flexibel yrkesfunklion. DHR
menar att om vårdpersonalen i framtiden skall kunna ta initiativ till
förändringar av sädana förhållanden i samhällel. som påverkar människors hälsa,
krävs en bred kunskap om samhällsförhållanden och förmåga att kritiskt bedöma
inte enbart information om samhällsfrågor utan även samhällsföreteelser som sådana.
De breda baskunskaperna måste finnas, men DHR menar atl djupet i utbildningen
är viktig. De olika yrkesutbildningarna måste få sin egen profil, varje yrke
sin kunskapsresurs att tillföra vårdlaget.
När det gäller gemensamma mål anser DHR att i det
sammanhanget måste individens självbestämmande och inflytande betonas. Samma
sak gäller målen för gruppen hälso- och sjukvård. En tidsenlig
"vårdideologi" med betoning av individen som en aktiv medlem av
vårdlaget måste inta en central plats i utbildningsmålen. För samtliga
utbildningar måste ell viktigt mål vara att de studerande skaffar sig
kunskaper om hur samhället påverkar människor, beredskap att stimulera
människor till självständighet och oberoende och beredskap att ta initiativ
till kontakter med skilda samhällsorgan för att påverka samhällsmiljön.
Prop.
1978/79:197 75
Anknytningen mellan gymnasieskola och högskola
En allmän uppfattning bland remissinslanserna är att de
kortare vårdutbildningama skall jämställas med andra högskoleutbildningarmed
avseende på de allmänna behörightsvillkoren. Meningarna är emellertid slarkl
delade om förslaget alt behöriga sökande skall ha en gemensam basutbildning i
form av tvåårig vårdlinje eller eltåig vårdlinje som komplement till annan
gymnasieutbildning. Fletalel remissinslanser lillstyrker i princip all vårdutbildningama
i högskolan bygger på vårdinriktad gymnasieutbildning. Bland dessa märks
socialstyrelsen. UHÄ. Centrala studiestöds-nämnden, gymnasieutredningen.
Landstingsförbundet. LO. TCO, Sveriges elevers centralorganisation (SECO).
Samarbetsorganisationen för Sveriges vu.xenstuderande, Centerns ungdomsförbund
(CUF) och SSU. Genom att den för samtliga studerande gemensamma basen läggs i
gymnasieskolan ökar möjligheterna alt redan där utveckla en för ell slort
antal studerande till skilda vårdyrken gemensam referensram, menar bl. a. socialstyrelsen.
En tidig inriktning mol vårdarbete lorde både gagna verksamheten och öppna breda
valmöjligheter för de studerande, anför Lands-ting.sJÖrhiindet. Del innebär
inget slutligt yrkesval och även vaije yrkesval inrymmer för övrigt i sig ulvecklingsmöjligheler.
En del remissinstanser -exempelvis UHÄ framhåller dock atl av de föreslagna
vårdlinjerna i högskolan synes för rehabiliteringslinjen och medicinska
servicelinjen den natuvetenskapliga linjen vara en väl så god grund eller till
och med lämpligare grund. För den medicinska servicelinjen bör särskild behörighel
kunna nås även genom annan gymnasielinje som inom matematik, fysik och kemi
ger kunskaper minst motsvarande naturkunskap på tvåårig social linje, anser
bl. a. UHÄ. SACOISR anser att genomgången treårig naturvetenskaplig linje bör
uppställas som förkunskapskrav för lilliräde till medicinska servicelinjen och
rehabiliteringslinjen. När del gäller rehabiliteringslinjen, varianten för
sjukgymnastik, vill UHÄ uttala sig för en alternativ grund för den enskilde i
form av naturvetenskaplig linje eller kunskaper i naturkunskap motsvarande två
årskurser pä sociala linjen. SSEF, Svenska laboratorieassistentelevföreningen (SLEF)
och FPU menar atl anknytningen till gymnasieskolans vårdlinje inte skall vara
generell utan prövas för varje enskild linje i högskolan. För den föreslagna hälso-
och sjukvårdslinjen är anknytningen lill vårdlinjen hell naturlig medan vissa
vårdyrkesutbildningar t. ex. laboralorieassistentutbildningen hellre bör ha
gymnasieskolans naturvetenskapliga linje som bas. Denna uppfattning delas av
TCO, som framhåller atl särskilda behörighetskrav för antagning till
hörselvårds- och rehabiliteringslinjerna samt laboratorieassistenlul-bildningen
bör vara kunskaper i matematik och naturkunskap motsvarande minst tvåårig
social linje. För laboratorieassislenluibildningen bör vårdkunskap inte uigöra
särskilt behörighetskrav, menar TCO. Även Landstingsförbundet anser sig vara
öppen för atl vissa utbildningar inom vårdsektorn kan behöva bygga på andra
förkunskaper än dem som vård-
Prop.
1978/79:197 76
linjen i gymnasieskolan ger. Det gäller bl. a. ulbildningarna
till laboratorie-och hörselvårdsassislent. SÖ tycker atl vägen lill olika
högskoleutbildningar i ett kortsiktigt perspektiv bör hållas öppen för
studerande med olika studiebakgrund i avvaktan på resultat av
gymnasieutredningen. Sålunda måsie även vägen till de vård- och sociall
inriktade utbildningarna vara öppen föl' studerande frän andra linjer i
gymnasieskolan än de med motsvarande inriklning. framhåller SÖ. Det är vidare
angeläget - enligt SÖ -alt behovet av anknytning mellan de till
arbetsmarknadsutbildningen och kommunala vuxenutbildningen förlagda vårdutbildningama
och den föreslagna högskoleutbildningen blir beaktat. Negativa lill förslaget
om gymnasial vårdutbildning som bas för vårdutbildningar inom högskolan är Arbctsmarknadssiyrcisen
(AMS). Medicinska forskningsrådet (MFR), SACOISR. SFS. Svenska
läkaresällskapet, MUF, Handikappinstitutet och HandikappjÖrbundens
centralkommitté. Bland dessa framhålles atl de olika vårdutbildningarna skiljer
sig från varandra i sådan grad att en gemensam basutbildning av föreslagen
utformning inte är motiverad. Del anses även oklart hur utbildningen på
vårdlinjen kommer alt gestalta sig men sannolikt blir utrymmet för undervisning
i naturvetenskapliga ämnen och främmande språk begränsal. Sådan utbildning
anses vara mycket betydelsefull för merparten av de kortare
vårdutbildningarna. All gymnasieutbildning som skall meritera för fortsatt
utbildning inom vårdyrkena måste innefatta en gedigen utbildning i såväl
biologi som matematik och övriga naturvetenskaper, anser SACOISR.
Gymnasieutbildning med naturvetenskaplig och i viss mån även beteendevetenskaplig
inriktning måste tillmätas Slort värde vid antagning även till de kortare
vårdyrkesutbildningarna. Minskning av de naturvetenskapliga kunskapema under
nuvarande nivå måste få en starkl negativ inverkan på kvaliteten inom
vårdutbildningarna, anser Svenska läkaresäliskapei. Sällskapet ser även med
stor oro på hur forskningsanknytning och forskarrekrytering inom
vårdutbildningarna kommer att påverkas om den naturvetenskapliga grunden för
utbildning undanrycks. Inom sjukvårdsområdet finns utrymme för och behov av be-fatlningshavare
med skiftande utbildningsbakgrund, intresse och erfarenheter, hävdar AMS.
Rekrytering från de teoretiska linjema, t. ex. tekniska linjen, naiuivelenskaplig
linje liksom från vissa yrkesinriktade linjer, bl.a. verksiadsteknisk linje
ger, enligt AMS:s uppfattning, bakgrundskunskaper av värde för vårdutbildning
och för arbetsuppgifter inom vårdområdet. SACOjSR liksom AMS och UHÄ vill fästa
uppmärksamheten på att en alltför specialiserad behörighet skjuter ned det
reella valet av ulbildningsväg till grundskolans högsiadium. Detta torde också
bidra till att konservera den sneda könsmässiga rekryteringen till vissa
vårdutbildningar. Vid utformningen av den framlida gymnasieskolan liksom av komplelierings-möjligheterna
i anslutning till denna måste dessa förhållanden beaktas, menar UHÄ .
Förslaget att vårdlinjen så småningom skall bli inkörsporten till de långa
vårdutbildningarna utgör enligt bl. a. SFS och SACOISR etl
Prop.
1978/79:197 77
starkt hot mot den nalurvelenskapliga linjens exisiens.
eftersom underlaget för denna linje därigenom minskar väsentligt. När del
gäller den föreslagna sociala servicelinjen förslär s
Någon entydig opinion kan inle skönjas beträffande den
ettåriga vårdlinjen som komplement till annan gymnasieutbildning. Denna kurs
skall enligt förslagel också kunna vara ell led i återkommande ulbildning och
ge en yrkesfunklion i princip molsvarande undersköterskans. UHÄ. LO. TCO.
Landstingsförbundet, CUF och SSU vill tillstyrka den föreslagna ettåriga
kompletteringskursen med vårdinriktning. LandstingsJörhundet anser atl den
ettåriga kompletleringskursen ger de förkunskaper som behövs och innebär
jämfört med nuläget inle någon längre sludielid för elever fiån andra gymnasielinjer.
Efter kursens slut kan eleverna om de så väljer - på ett naturligt sätl gå in
i vårdarbetet. Enligt LO och UHÄ bör emellerlid kompletleringskursen kunna
anpassas i längd och innehåll så alt de olika studerandegruppernas kunskaper
och erfarenheter tillvaratas. Den bör också kunna anpassas till skilda
utbildningars krav på förkunskaper. S«(7«/.sA'r('/i'('/; och SÖ har svårt att
ta ställning. Socialstyrelsen förutsätter att även yrkespraktik ingår i den
frislående kursen för vårdyrkesutbildning saml atl kursen leder fram till
yrkeskompetens. I delta sammanhang måsie dock praklikfrågan uppmärksammas. Del
är angelägel all närmare utreda hur yrkespraktiken skall kunna realiseras vid
en ökad dimensionering av vårdyrkesutbildning. Socialstyrelsen anser alt en
belysning uv vilka konsekvenser förslaget till kompletterande vårdkurs får för
dimensioneringen av nuvarande specialkurser i gymnasieskolan vore värdefull
för ställningstagande till förslaget. SÖ vill understryka den principiella belydelsen
av att det skapas en utbildningsgång, där varierande teoretisk bakgrund och
skiftande arbetslivserfarenhet kan tillvaratas. SÖ anser det inte möjligl att i
detta sammanhang ta ställning lill denna fråga som även aktualiserar
tillämpningen av motsvarande princip inom andra utbildningsområden än de nu
aktuella. Samtidigt påpekar SÖ all när del gäller den ettåriga vårdkursen bör
även de resurser som finns inom såväl arbetsmarknadsutbildning som kommunal
vuxenutbildning kunna utnyttjas. SÖ erinrar också om sin framställning till
regeringen den 13 juli 1978 med förslag till vissa förändringar i tvåårig
vårdlinje, vilket bl. a. innebär all den praktiska utbildningen görs mer
flexibel och basen breddas för att kunna öka antalel praktikplatser och skapa
förutsättningar för ulbildning i enlighet med Vård 77:s förslag. AMS kan inte
tillstyrka förslaget om kompletterande utbildning i vårdkunskap bl. a. på
grund av att tillgången på under-
Prop.
1978/79:197 78
sköterskor också pä sikt kommer alt vara åtskilligt siörre
än efterfrågan. Därtill kommer atl den kompletterande vårdkursen skulle kräva
tillgång på praktikplatser. Enligt AMS bör dessa reserveras för mer angelägna
vårdutbildningar. För dem som inte har gymnasial vårdutbildning skulle enligt AMS:s
uppfattning de vårdkunskaper som är eiforderliga för all studerande skall
kunna följa undervisningen kunna byggas in i respektive högskoleutbildning. MFR
kan i likhel med sill ställningstagande lill vårdlinjen i gymnasieskolan inle lillslyrka
en linje som komplement lill annan gymnasieutbildning. Detsamma gäller SF.5'
som även framhåller all pågående arbete i gymnasieutredningen inle skall
föregripas. SECO vill också avvakta gymnasieutredningen men är positiva till
den ettåriga kompletleringskursen som en tillfällig lösning.
Gymnasieutredningen anser att effekterna av förslaget inte har analyserats belräffande
dimensioneringen av vårdlinjen och den vårdinriklade ettåriga specialkursen saml
kraven pä lärarresurser och praktikställen. Enligl förslaget kommer det all
friställas resurser frän högskolans vårdinriklade utbildningar. Det är inle
självklart att antalet praktikplalser och läiaiTesursema är tillräckliga för såväl
en utökning av vårdlinjen som dimensioneringen av den ettåriga specialkursen.
Förslaget torde enligt gymnasieutredningen resultera i atl antalet sökande till
vårdlinjen ytterligare ökar. Till detta kommer att den ettåriga specialkursen
bör dimensioneras så atl den ger reella möjligheter att välja vårdinriktad
utbildning i högre åldrar. Vidare bör man beakta eventuella konsekvenser för
rekryteringen till befintliga specialkurser. Frågan är också huruvida
eventuellt frigjorda resurser verkligen kommer att överföras till
gymnasieskolan. Vissa av dessa resurser skall dessutom överföras till de
primärkommuner som nu anordnar vårdlinjen. Detla fordrar en klar fördelning av
resurserna på högskola respektive gymnasieskola. SSEF förordar att den kompletterande
vårdkursen på gymnasial nivå bör omfatta tre terminer då avsikten bl. a. är atl
den skall ge samma kompetens som nuvarande undersköterskeutbildning. Vidare
anser SSEF atl vårdutbildning på gymnasial nivå skall följas av minst sex
månaders yrkesverksamhet innan högskolestudiema påbörjas. SACOISR anser att
förslag till kompletle-ringskurser för den som gått fel linje i gymnasieskolan
är riktigt i så måtto att ett utbildningssystem bör undvika att skapa
återvändsgränder. Inga närmare uppgifter om kompletteringens innehåll
presenteras vilket gör det svårt att bedöma förslagets värde i praktiken.
När det gäller förslaget om den ettåriga
naturvetenskapliga kompletleringskursen för dem som gått gymnasieskolans
vårdlinje och vill söka till statlig högskoleutbildning framhåller några
remissinstanser - bland dem UHÄ, SÖ. gymnasieutredningen och
Landstingsförbundet det angelägna i att de studerande ges ökade
förutsättningar att söka till de längre vårdutbildningarna, SÖ har i annat
sammanhang förordal en ettårig naturvetenskapligt inriktad specialkurs i
gymnasieskolan. Denna kurs bör tillsammans med vårdinriktad gymnasial
utbildning kunna ge kunskaper och er-
Prop.
1978/79:197 79
farenheter som motsvarar samtliga särskilda
förkunskapskrav för tillträde till läkarlinjen och andra högskoleutbildningar
som bygger på molsvarande behörighet, SÖ anser det motiverat att försöksvis
pröva en komplelleringsväg med vårdutformningen av den gymnasiala utbildningen.
En över-arbetning av utredningens förstag till utbildningar beträftande behörig-helskomplettering
från olika gymnasielinjer måste ske enligt SÖ, TCO påpekar att goda
kompletteringsmöjligheter bör finnas för elever som inte genomgått adekvata
utbildningar. Därigenom undviks atl de studerande redan i grundskolan måste
avgöra sitt studieval. SACOISR instämmer men hävdar all det är mycket tveksamt
om ett naturvetenskapligt komplel-teringsår kan ge tillfredsställande kunskaper
för de långa vårdutbildningarna. Även MFR anser det troligt alt nivån på
naturvetenskapliga kunskaper kommer atl bli lägre än hos nuvarande sökanden.
Samarbetsorganisationen jör Sveriges vuxenstuderande påpekar att en möjlighet
till komplettering med naturvetenskapliga studier skulle kunna motverka
snedrekryteringen till de längre utbildningama inom den statliga högskolan.
Del är emellertid tveksamt om den föreslagna tiden är en tillräcklig grund för
förståelsen av nalurvelenskapliga ämnen och laborationer.
I etl längre perspektiv föreslår Vård 77 att i princip all
vårdinriktad högskoleutbildning skall bygga pä gymnasieutbildning med molsvarande
inriktning. Högskoleutbildningen skulle då kunna starta från en högre kun-skapsmässig
nivå än vad den gör i dag. Förslaget utgår från alt en framtida etappuppbyggd
gymnasieutbildning kan komma att omfatta utbildningsprogram på till sammanlagt
tre år. Flertalet remissinstanser som yttrat sig i denna fråga anser att
utformningen av framtidens gymnasieskola är helt avgörande för
ställningstagande lill utredningens långsiktiga principförslag. UHÄ framhåller
att frågan om anknytningen mellan gymnasieskola och högskola måste ses i elt
vidare sammanhang, där en viktig utgångspunkt måste vara flexibilitet i utbildningssystemet
och största möjliga valfrihet för den enskilde. Ur den synpunkten delar UHÄ
planeringsberedningens bedömning av det längre tidsperspektivet med en mindre
differentierad gymnasieskola med bredare studievägar. I ell längre tidsperspektiv
anser TCO atl flertalet av högskolans vårdinriklade utbildningar bör knyta an
till de motsvarande utbildningar i gymnasieskola som kan bli resultatet av
gymnasieutredningens arbete. TCO vill i sammanhanget föra fram atl värdlinjen i
den kommande gymnasieskolan bör få större inslag av naturvetenskapliga ämnen än
nuvarande linje. För många av högskolans studiegångar saknar vårdlinjen viktiga
naturvetenskapliga ämnen såsom matematik, fysik och kemi. påpekar Mt/F. Ifall
vårdlinjen skall ligga till grund för intagning lill all vårdutbildning i
högskolan måste denna utbildningslinje väsentligi förändras till sitt innehåll
och utbildningstiden på linjen rimligen föriängas, framhåller MUF. Liknande
synpunkter framförs av de remissinstanser som är negativa lill vårdlinjen som
grund för korta vårdulbildningar inom högskolan. Gymnasieutredningen anser det
inte va-
Prop.
1978/79:197 80
la möjligt all nu avgöra huruvidu all vårdinriktad
högskoleutbildning i fninuiden skall byggu på gymnasieutbildning med molsvarande
inriklning. En principiell modell skulle enligl gymnasieulredningen kunna innefalta
bicdurc. mer sammanhållna ulbildningsvägar med inriktning mot olika yr-kcsoniiYulcii
i arbetslivet. Förutsatt all den framtida gymnasieskolan får en sådan principiell
uppläggning, bör inom den kunna rymmas studievägar som kan ge tillräckliga
förkunskaper lill alla högskoleutbildningar som onifuitus av Vård 77:s förslag.
En annan mindre långtgående modell skulle kunna innehålla såväl i huvudsak
yrkesinriktade som lill övervägande del stiidietörbciedande alternativ. Även om
delta i sig innebär relativt slora förändringai' jämfört med dagens
gymnasieskola, är det enligl gymnasieutredningen inte troligt att en sådan
modell svarar mol de förutsättningar som Vård 77:s förslag bygger på.
Beh ö righet
och urval
Inle någon remissiiisluns ullalar sig mol att de allmänna behörighetsvill-koien
för högskoleutbildning skall tillämpas för lillträde till utbildningarna inom
den kommunala högskolan. Del anses inle finnas några sakliga ut-bildningsniässiga
skäl som lalar för all behandla de här aktuella utbildningarna på någol annal säll
än övriga högskoleutbildningar. Förslaget att undanta de s.k. 25:4-orna från
kravet på gymnasiekunskaper i engelska under en övergångslid på åtta år har
inte vunnit remissinstansernas gillande. Endast AMS. socialstyrelsen.
Landstingsförbundet och LO tillstyrker förslaget om undanlag för kunskaper i
engelska - dock inte ulan vissa invändningar. Socialstyrelsen anser det vara
rimligt atl under en övergångsperiod inle kräva kunskaper i engelska av de
studerande, som genomgått vissa hiltills anordnade specialkurser inom ramen för
gymnasieskolans vårdyrkesutbildning. Socialstyrelsen förutsätter att dessa
gymnasiala vårdyrkesutbildningar kommer att i sig ge särskild behörighel till
grundläggande vårdinriktad högskoleutbildning. I dessa specialkurser
tillgodoses för närvarande inte de kunskaper i allmänna ämnen som uppställs som
allmänt behörighetskrav lill högskoleutbildning. Sådana undantag medges nu
såsom individuella dispenser enligt högskoleförordningen. Behovet av en
generell dispens såsom övergångsbestämmelse bör prövas utgående härifrån. Det
vore emellertid önskvärt att åtgärder vidtas för att reducera övergångstiden.
Landstingsförbundet vill påpeka att den berörda gruppen ges möjlighet atl läsa
engelska som frivilligt ämne inom ramen för sin högskoleutbildning. LO anser
att övergångsperioden bör vara längre än åtta år. Kraven på engelska kan
nämligen under en lång tid vara hindrande för en stor grupp redan
yrkesverksamma inom området, framhåller LO. Särskilt med hänsyn lill de
utfästelser som statsmaktema gjort tidigare, måste förslaget om en höjning av
behörighetsnivån redan 1980, enligt UHÄ. bedömas som oacceptabelt. UHÄ vill
förorda en övergångstid om tre år från det att beslut i frågan fattas. Med
denna övergångstid torde inga särskilda
Prop.
1978/79:197 81
regler för kravet på engelska för de s.k. 25:4-orna behöva
gällu. Planeringsberedningen för vårdsektorn inom UHÄ förulsätier dock en
generös individuell bedömning för studerande som efter denna tidpunkt inle uppfyller
de särskilda förkunskapskraven i engelska. SÖ. MFR. SACOISR, TCO. SFS, SSEF. SLEF,
Samarbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande. Svenska läkaresällskapet.
FPU. MUF, SSU. Handikappinstitutet och HCK anser del inle lämpligt alt göra
undanlag från regeln om allmän behörighet till högskolan belräffande kunskaper
i engelska. 1 stället påpekas atl inom vårdutbildningarna och för den akluella
yrkesverksamheten är kunskaper i engelska mycket värdefulla. För att ingen av
formella skäl skall behöva utestängas frän utbildningen anserSÖ alt generösa över-gångsbeslämmelser
av mera generell art bör tillämpas under en tillräckligt lång övergångsperiod.
Dessa övergångsbestämmelser skall även inkludera ämnet engelska. Om
övergångsperioden görs tillräckligt lång hinner man med den framförhållning i
informationen som är nödvändig för att de grupper som i dag saknar kunskaper i
engelska skall ges reell möjlighet alt komplettera detta ämne. Dessutom finns enligl
högskoleförordningen möjlighet för antagningsmyndigheten alt medge viss sökande
befrielse frän ett eller flera behörighetsvillkor, SÖ utgår från att denna
möjlighet kommer atl finnas kvar även i framtiden. Genom sådana här övergångsbestämmelser
och nu gällande dispensmöjligheter menar SÖ alt kravet pä allmän behörighet i
engelska inte medför en sådan skärpning av tillträdesvillkoren alt det - som
Vård 77 uttrycker del - radikalt skulle försämra utbildningsmöjligheterna för
den personal som varit med om atl möjliggöra vårdens uppbyggnad. Ytterligare
skäl för atl inle gå fram med särskilda bestämmelser är att antalet behöriga
sökande vid 25:4-regeln förmodligen blir begränsal. Något undantag beträffande
den allmänna behörigheten har ej heller gjorts i annat sammanhang, påpekar SÖ, SACOISR
anser att Vård 77 ger en rad goda skäl för att bibehålla kravet på kunskap i
engelska. Icke desto mindre vill ulredningen under älta års lid generellt
undanta studerande av kategorin 25:4 från detta krav, SACO/SR vill bestämt
understryka att engelska bör vara obligatoriskt av de skäl som kommittén själv
har anfört. Särskilt för inhämtande av kunskaper under utbildningen och den
fortsatta yrkesutövningen, samt med hänsyn till forskningsanknytning och
möjligheten atl efter en kortare vårdyrkesutbildning övergå till de längre
vårdutbildningarna. Utöver de skäl utredningen själv för fram för behovet av
goda kunskaper i engelska vill TCO peka på alt forskningsanknytningen kräver atl
de studerande kan läsa viss litteratur på engelska. Svenskan är ett litet
språkområde och den vårdinriklade forskningen har bara påbörjats i vårt land.
Om urvalet skulle begränsas enbart lill svensk eller nordisk litteratur skulle
det bli mycket litet. Över huvud taget är läromedlen ännu inle anpassade vare
sig lill högskoleutbildning eller lill den helhetssyn och probleminriktning som
förordals i undervisningen av kommittén. Nuvarande bestämmelser i
högskoleförordningen ger möjligheter till dispens 6 Riksdagen 1978/79 I saml.
Nr 197
Prop.
1978/79:197 82
från krav på lärokurs i engelska, TCO anser del vara
väsentligt all för sökande som inte uppfyller behörighetskravet tillräckliga
resurser, såväl ulbildningsmässiga som ekonomiska, ställs till förfogande i
syfte att ge möjlighet för denna kategori atl inhämta kunskaper som kan ge
samma utbildningsmöjligheter och förutsättningar i yrkeslivet som för övriga
studerande.
Flertalet remissinstanser - där\bland socialstyrelsen, SÖ,
UHÄ. AMS. Landstingsförbundet, SACOISR och TCO - stöder kommitténs uppfattning
atl krav på yrkeserfarenhet inle skall utgöra villkor för särskild behörighet.
För lillträde till vissa av de berörda utbildningarna gäller visserligen i dag
krav på yrkeserfarenhet, I likhet med utredningen anses i allmänhet atl några
avgörande skäl för åtskillnad mellan de olika högskoleutbildningarna på denna
punkt inle föreligger. En allmän uppfattning är atl det för närvarande saknas
förutsättningar att praktiskt tillgodose de studerandes behov av lämplig yrkeserfarenhet
frän vårdarbetet och att därför krav inte kan uppställas. Socialstyrelsen vill
emellertid inte utesluta att en annan förläggning av en obligatorisk
yrkeserfarenhet än före antagning till högskoleutbildning bör kunna övervägas
och eventuellt prövas. Socialstyrelsen anser det viktigt att denna fråga
utreds närmare. Så länge arbetsmarknaden präglas av en betydande
ungdomsarbetslöshet vore det enligt Landstingsförbundet oförsvarligt atl kräva
erfarenhet från arbetslivet som inträdesbiljett till utbildningen, eftersom
många då automatiskt vore utestängda från vidare utbildning. Samtidigt skulle
många ungdomar hindras från all få stadigvarande arbete, då platsema är
upptagna av dem som skaffar sig erfarenheter för ytterligare utbildning. Av
samma skäl menar Landstingsförbundet att man noggrant måste följa utvecklingen
i samband med intagningen till högskolans vårdutbildningar, så att
arbetslivserfarenheten inte heller faktiskt blir helt utslagsgivande, SACOISR
instämmer i att praktik ej skall vara behörighetskrav för lillträde till
utbildningen med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet i antagningsbeslämmelserna
till högskoleutbildning. Planeringsberedningen för vårdsektorn inom UHÄ framför
liknande synpunkter och påpekar att justeringar av högskoleförordningens
bestämmelser om urval inte bör göras för vissa utbildningslinjer, utan måste
ha generell syftning, I annat fall bryts den enhetlighet i lill-trädessystemet
som eftersträvas i högskoleförordningen. Vård 77:s förslag i dessa hänseenden
bör därför övervägas inom en vidare ram och resultaten av UHÄ;s utvärdering av
resultatet av antagningen vid UHÄ måste få spela en viktig roll, TCO anser att
en lids yrkeserfarenhet mellan gymnasieskolan och högskolan måste ses som
mycket värdefull men vill inte ställa något krav på detta, eftersom sådan inte
finns beträffande övrig högskoleutbildning. Det troliga är att de flesta som
genomgått vårdlinjen kommer att yrkesarbeta någon period innan de söker lill
högskoleutbildning. På sikt bör man emellerlid söka en lösning enligt
principen om ålerkommande utbildning, I en framtid är del önskvärt med arbetslivserfaren-
Prop.
1978/79:197 83
het föie all högskoleulbildning. Möjligheter lill lösning
sammanhänger bl,u, med rådande arbetsmarknadsläge, SFS har största förståelse
för Vård 77:s skäl alt avvisa kraven på förpraktik men vill ändå framhålla viklen
UV densamma, SFS föreslår därför all en ingående undersökning görs på de olika
linjerna angående behovel av förpraktik samtidigt som möjligheterna för
förpraktik och yrkesverksamhel undersöks, SSEF. SLEF. CUF. FPU. SSU och HCK
föreslår atl yrkesverksamhet skall uppställas som särskilt behörighetskrav för
antagning till högskolestudier. Mot bakgrund av atl Vård 77 förordar principen
om återkommande utbildning finner SSEF kravet på att slopa yrkesverksamhet
mellan gymnasieskolans vårdlinje och högskolans sjuksköterskeutbildning
makligt, SSEF anser att del skall finnus ell krav pä minsl sex månaders yrkesverksamhel
mellan dessa utbildningar. Erfarenheterna från nuvarande treterminsutbildning
av sjuksköterskor har visal ull yrkeslivserfarenhet mellan vårdlinjen och sjukskölerskeutbildningen
är myckel värdefull, SSEF delar inte kommitléns uppfattning atl sådant behörighelskrav
måste gälla lika för alla utbildningar inom sektorn. En viktig del av
sjuksköterskefunktionen är att vara arbetsledare för bl, a, sjukvårdsbiläden
och undersköterskor. Därför är del av stor vikt all sjuksköterskan har egen paktisk
erfarenhet av dessas yrkessituation, framhåller SSEF, SFFF delar denna
uppfattning, CUF vill föreslå minsl 15 månaders yrkeslivserfarenhet före
inträde lill all högskoleulbildning. FPU finner att kravet på förpraktik
ligger helt i linje med Vård 77:s skisserade system med återkommande utbildning
och atl det därför normalt bör krävas. SSU anser att elt års yrkesverksamhel
mellan gymnasieskolans vårdlinje och högskolan skall vara ett obligatorium. HCK
menar att yrkeserfarenhet borde vara ett behörighetskrav för tillträde till hälso-
och sjukvårdslinjen samt till den sociala servicelinjen,
Förslagel atl yrkesspecifik verksamhet, som är längre än
två år, skall ge högre poäng vid urval än arbetslivserfarenhet i allmänhet har
tillstyrkts av SÖ, LO. TCO. SSEF och Samarbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande.
SÖ påpekar att ett införande av sådana särskilda regler för vårdsektorn som
föresläs av Vård 77 utgör en avvikelse från högskoleför-orningen, SÖ tillstyrker
dock förslaget med hänvisning till kommitténs direktiv om att främja ulbildning
för inom vaden yrkesverksamma. För att man skall kunna värdera en gedigen
yrkeserfarenhet och samtidigt undvika spekulation bör den föreslagna perioden
om två år förlängas till exempelvis fyra år, framhåller LO, TCO understryker
vikten av atl högre pcäng ges först efter yrkesverksamhel inom områdei på minst
två år. Eftersom arbetslivserfarenhet generellt ger poäng är det troligt atl i
en konkurrenssituation med många sökande till vårdsektoms linjer del stora
flertalet kommer atl ha arbelslivserfarenhel och då företrädesvis från
vårdområdet, Gvnuuisietitredningen drar motsatt slutsats. Det är inte befogat
att uppställa särskilda urvalsregler för de vårdinriklade
högskoleutbildningarna då flertalet av de sökande sannolikt kommer att ha yrkesverksamhel
från
Prop.
1978/79:197 84
just vårdområdet. Härtill kommer att det är svårt all
avgöra vad som skall belrakias som yrkesverksamhel av betydelse för den sökta
utbildningen. Enligt AMS:s uppfattning är all slags yrkesverskamhet av värde
för arbetsuppgifter inom vårdsektorn, MFR avstyrker förslaget med hänvisning
till att tidigare ställningstaganden från statsmakterna lett till nuvarande urvalsregler,
MFR anser emellertid alt en ingående analys av effekterna av nu gällande
urvalsregler är synnerligen angelägen,
Etl fåtal remissinslanser har kommenterat förslaget om
positiv särbehandling av i respektive utbildning underrepresenierat kön. En
del remissinslanser lillstyrker förslagel, medan andra bestämt avstyrker, SÖ
och UHÄ anger båda att förslaget om positiv särbehandling ansluter till resp,
ämbetsverks jämslälldhetsprogram. Socialstyrelsen avvisar förslagel under
hänvisning till all del är en konstlad metod. Från socialstyrelsens utgångspunkt
bör intresse och begåvning avgöra rekryteringen till vårdområdet, SSEF och SFS
är negativa på både principiella och praktiska grunder. Enligt deras uppfattning
leder förslaget till att kvinnornas arbetsmarknad ytterligare försämras, SACOISR
avvisar förslaget, TCO ställer sig inte negativ till förslagel men anger som en
förutsättning att verksamheten också skall innefalta utbildningar där
kvinnorna är underrepresenterade, TCO förutsätter också att yttranden inhämtas
från de fackliga organisationerna när förslag till försöksverksamhet
föreligger och innan sådan startar. Svenska läkaresällskapet kan inte stödja
förslaget om könskvotering vid antagning till de olika
vårdyrkesutbildningarna. Gymnasieutredningen tycker atl förslaget bör
genomföras, dvs, att UHÄ och SÖ ges i uppdrag all initiera en
försöksverksamhet.
Gemensamt utbildningsinnehåll
För samtliga utbildningar föreslås dels ett gemensamt utbildningsinnehåll
om mer än 10 poäng och dels gemensamma kurser senare i utbildningen.
Remissinstanserna delar i allmänhet utredningens principiella syn att vissa
utbildningsmoment kan vara gemensamma för flera korta vårdutbildningar. Bland
dessa märks UHÄ, socialstyrelsen. SÖ, MFR, Landstingsförbundet. TCO, SFS, SECO
och SS6'. Många instanser vill peka på den spänning som finns mellan å ena
sidan kravet på ökad bredd i utbildningen och å den andra kravet på
yrkesförberedelse i betydelsen specialisering av utbildningsinnehållet. Bl, a,
framhåller SÖ, UHÄ och SFS att man så långt möjligt bör undvika atl en gemensam
utbildning sker på bekostnad av det för respektive linje specifika innehållet.
Några högskolor är slarkl kritiska och framhåller all en utökning av samhälls-
och beteendevelenskapliga ämnen kommer att ske på bekostnad av det
yrkesspecifika stoffet i utbildningen, vilket man finner oacceptabelt. Andra
hävdar att en tillfredsställande avvägning mellan bredd och specialisering
knappast kan uppnås utan all vissa av de berörda utbildningarna förlängs. Här
kan nämnas UHÄ, SACOISR, SSEF, SLEF. FPU och HCK, En förutsällning för alt
Prop.
1978/79:197 85
SSEF och SLEF skall kunna godta förslaget om en gemensam
grundkurs är atl utbildningama förlängs i molsvarande omfattning.
Socialstyrelsen framhåller att utbildningen för verksamhet
inom hälso-och sjukvård i flertalet fall måste vila på en naturvetenskaplig,
biologisk och medicinsk grund. Även om en breddning och fördjupning av kunskaperna
med beteende vetenskapligt och samhällsvetenskapligt stoff framstår som
nödvändig måste en sådan breddning och fördjupning balanseras mol kravet på
ovannämnda baskunskaper. Socialstyrelsen förutsätter att detla beaktas såväl i
den föreslagna högskoleutbildningen som i den gymnasiala utbildningen för hälso-
och sjukvård. Den omstrukturering av hälso- och sjukvårdens organisation som
påbörjats utgår från en helhetssyn på individen och kräver ett ändrat synsätt
på yrkesrollerna som innebär atl personer med olika kompetenser arbetar i lag.
Detta förutsätter bl. a. kunskaper hos personalen om sociala faktorers
betydelse för hälsotillståndet. Dagens gymnasiala vårdyrkesutbildning
tillgodoser inte det kunnandet och av den anledningen anser socialstyrelsen alt
detla kunskapsstoff bör tillföras högskoleutbildningen och därvid inordnas i
det gemensamma linjespecifika stoffet. I förslaget ges inte någon upplysning om
hur kunskapsområden av gemensaml intresse relaterar sig lill olika
utbildningslinjer. För en bedömning av kvalitet och kvantitet är det
nödvändigt att ha tillgång till utförligare redovisning, menar
socialstyrelsen, UHÄ vill framhålla atl det gemensamma utbildningsinnehållet
närmare måste utredas i fråga om omfattning, uppläggning och form, I deUa
instämmer/WF7?, SACOISR, Sveriges socionomjörbund och SSEF, Det bör enligt SACOISR
övervägas om del gemensamma utbildningsinnehållet bör vara återkommande inslag
i utbildningen eller en sammanhållen utbildning och var i utbildningen det ska
inplaceras, SACO/SR anser alt den gemensamma grundkurs om minsl 10 poäng som
förelås inleda samtliga högskoleutbildningar i många fall inte är av något mer
betydande värde. De allmänna moment som föreslås ingå i grundkursen fordrar en
omfattande grundkunskap och en relativt långvarig praktisk erfarenhet av arbete
i hälso- och sjukvården. Liknande synpunkter framförs av SFS som föreslår en
gemensam kortare omvårdnadskurs om ca 10 poäng för alla linjer. SSEF finner del
märkligt att kommittén avstått från att diskutera det yrkesspecifika
innehållet i utbildningarna och anser atl etl gemensamt utbildningsinnehåll
måste diskuteras i relation till det yrkesspecifika. Socialstyrelsen pekar på
samma problem. I och med atl detta inte klarlagts är det enligl socialstyrelsen
inle möjligl atl avgöra hur det gemensamma linjespecifika innehållet påverkar
det yrkesspecifika. Enligt socialstyrelsen måste värdet härav vara olika för
de skilda vari-anlema inom linjen.
Utbildningens organisation
Förslaget till studieorganisation med fem allmänna
utbildningslinjer -sociala servicelinjen, hörselvårdslinjen,
rehabiliteringslinjen, hälso- och
Prop.
1978/79:197 86
sjukvårdslinjen saml medicinska servicelinjen - för vårdyrkesulbildning
inom den kommunala högskolan stöds i princip av merparten av remissinstanserna.
Den studieorganisaioriska modellen syftar till all begränsa antalet studievägar
och därmed göra utbildningsorganisationen mer överskådlig. Den innebär vidare
en utbildningsorganisation med en gemensam grundkurs och en stegvis
differentiering mot funktionsområdena socialvård, hälso- och sjukvård saml
medicinsk service. Del övervägande flertalet remissinslanser beklagar atl
utredningen genom sina direktiv varit begränsad till att nuvarande studietider
i huvudsak skall gälla vilket försvårat möjligheterna atl göra en bedömning av
utbildningens längd utifrån vård- och utbildningspolitiska motiv. Förslag om
utbildningslinjernas längd har därför mötts av en kritisk remissopinion. Främst
gäller detla utbildningar omfattande 60 poäng och som leder fram till en smal yrkesfunklion.
Socitdstyrelsen tillstyrker i princip den föreslagna linjeorganisationen men
förutsätter omarbetning av vissa linjer med hänsyn lill det yrkesspecifika
innehållet i vissa varianler inom dessa. Styrelsen skulle gärna ha sett att
förslagen för samtliga linjer skulle ha innehållit en studieorganisalion
baserad på en gemensam grundläggande utbildning inom respektive linje och en
möjlighet till profilering mol viss verksamhei genom obligatoriska alternativa
kurser. Utifrån de begränsningar som direktiven utgör anser UHÄ all förslagel
till sludieorganisalion i huvudsak är riktigt utformat. UHÄ ser det dock som otillfredställande
att de krav på förändringar som arbetsfällsbeskrivningen ger stöd för inle kan
tillgodoses på ett adekvat sätl med de förslag som kommittén lägger. Till
förslaget med en ny studieorganisation finns en rad praktiska problem knutna.
UHÄ förutsätter atl dessa är lösta innan genomförandet av ny studieordning
sker. I övrigt delar UHÄ de synpunkter pä förslaget som planeringsberedningen
för vårdsektorn inom UHÄ anger. SÖ finner atl den utveckling inom hälso- och
sjukvård saml social service som framgår av arbetsfältsbeskrivningen och som
medför ökad efterfrågan på vård med förändringar i yrkesfunktioner och krav på
personal med speciell utbildning gör det nödvändigt med en ändring av utbildningsorganisationen
så att den bällre svarar mot arbetsmarknadens behov. SÖ stöder förslaget om en
indelning av de berörda utbildningarna i tre områden, nämligen socialvård, hälso-
och sjukvård samt medicinsk service och finner del underiag härför som
arbetsfältsbeskrivningen ger väl grundat. TCO ansluter sig i huvudsak till den
föreslagna linjeorganisationen men har avvikande mening i flera fall om
längden på utbildningarna. TCO anser del vara olämpligt att i linjernas
utbildningsbeskrivningar ange att viss ulbildning leder till vissa tjänster
och påpekar alt endast yrkesområden bör anges. Vidare framhåller TCO all
ansvarsförhållandet mellan linjenämnd och högskolestyrelse bör utredas och
betonar atl en uppföljning och utvärdering av linjenämndemas arbete är myckel
angelägen. MFR konstaterar att förslaget lill studieorganisation i många fall
innebär förkortningar av nuvarande utbildningar. Med hänsyn till att
Prop.
1978/79:197 87
Vård 77 endasi givit lidsramarna för de olika
utbildningarna är det svårt alt se vilka effekter utredningens förslag kommer
ull få på uibildningsinnehållel. I avsaknad av en närmare bedömning av värdcl
av gymnasieskolans vårdlinje vars framlida utformning och omfattning inie är
avgjord i förhållande till de olika utbildningarna, utan slöd av en diskussion
om kunskapernas bredd och djup och ulan ledning av en uppskattning av vad som
för varje yrke är en önskvärd utbildning framstår, enligt SACOISR. kommitténs
förslag till sludielider som föga mer än en gissning. SSEF anser del omöjligl
all bredda utbildningen och utöka innehållet inom oförändrade utbildningslider
utan att kvaliteten och yrkeskunskapeina försämras. Denna uppfattning framförs
även av SLEF. FPU och MUF.
Gymnasieutredningen anser all förslagel lill principiell studieorganisato-risk
modell i slort sell ligger i linje med de egna direktiven, enligl vilka utbildningen
skall möjliggöra värvning av studie- och yrkeseiiärenhet samti-digl som den
skall bevara individens valfrihet för framtiden. Vård 77:s förslag bygger på
anlagandel atl gymnasieskolan kommer att utformas enligl en av flera länkbara
modeller. Med den utgångspunkten kan det vara rimligt atl förutsätta all den
framtida gymnasiala vårdutbildningen inom samma studietid som på dagens
vårdlinje kommer alt kunna ge tillräckliga teoretiska förkunskaper för de av
Vård 77 behandlade högskoleutbildningarna. För all inom en sådan modell nå
samma nivå i fråga om yrkeslekniska kunskaper och färdigheter som i dagens
tvååriga vårdutbildning kan däremot enligl gymnasieutredningen komma att
krävas en längre studielid än två år.
UHÄ vill i likhet med bl. a. SÖ, 7CO. SSEF och FPU betona
att planeringsprincipen om återkommande utbildning är en central fråga inom
högskolan. Ell tillstyrkande av kommitténs förslag i fråga om sjukskölerskeutbildningen
skulle enligt dessa medverka till en tillbakagång i utvecklingen av ålerkommande
utbildning. SACOISR anser att krav på yrkesverksamhel bör ställas och att de
formella kraven är hell otillräckliga för behörighet som sjuksköterska.
Socialstyrelsen anser atl ulbildning för specialisering torde kunna anordnas
som alternativa kurser efter den obligatoriska grundläggande ulbildningsdden,
SÖ är tveksam till förslaget om införande av alternativa och/eller valfria
kurser och menar att dispensförfarande och möjlighet till individuell
studiegång som tillämpas för närvarande ger tillräcklig flexibilitet i
utbildningen.
När del gäller linjeindelning delar SÖ kommitténs
uppfattning att man ej bör anordna någon särskild studiegång med inriktning mot
långtidssjukvård. Sådan utbildning bör i stället ingå i den föreslagna hälso-
och sjukvårdslinjens variant för sjuksköterskor. Kunskaper om och erfarenhet
av långtidssjukvård och vård av åldrande människor borde enligl SÖ ingå i alla
utbildningslinjer inom vårdsektom. Detta synsätt redovisar även UHÄ.
Landstingsförbundet, TCO, SACOISR och SSU. Styrelsen för Göteborgs
högskoleregion finner all i utredningen förts en övertygande argumenta-
Prop.
1978/79:197 88
tion för atl ej inrätta en speciell studieväg med
inriktning mot långtidssjukvården, TCO framhäller att utbildning i gerontologi
kan ges som linjeanknuten kurs,
I fråga om förslaget att sociala servicelinjen studieorganisaloriskt
skall placeras inom sektorn för ulbildning för administrativa, ekonomiska och
sociala yrken har meningama gått isär. En allmän uppfattning är atl sektorstillhörigheien
för social servicelinje bör utredas ytteriigare. Socialstyrelsen efterlyser en
lösning för anknytningen mellan gymnasieutbildning och högskoleutbildning för
del sociala området. Enligt UHÄ:s bedömning är ell slalligt huvudmannaskap för
sociala servicelinjen en förutsättning för linjens långsiktiga utveckling och
anknytning till sociala linjen. En överföring av linjen lill AES-sektom skulle
enligt UHÄ skapa möjligheter all ulveckla linjen såväl innehållsmässigt som studieorganisaloriskt.
Landstingsförbundet är positiv till atl social service förs till AES-sektorn
under förutsättning av oförändrat huvudmannaskap. UHÄ förordar i likhet med
SÖ. Landstingsförbundet och TCO att sektorstillhörigheien utreds ytterligare. SACOISR
finner vårdsektom bra för sociala servicelinjen med hänvisning till alt
föreståndare inom åldringsvård måste kunna göra vissa medicinska bedömningar.
Utbildningen till röntgen- och radioterapiassislenter
förutsätts ske inom ramen för medicinska servicelinjen. Denna gruppering finner
UHÄ. Landstingsförbundet och SACOISR olämplig. I arbetet ingår mycket omvårdnadsarbete,
exempelvis omhändertagande av svårt sjuka patienter. UHÄ. TCO och
Landstingsförbundet förordar därför atl dessa varianler anordnas inom hälso-
och sjukvårdslinjen,
Socitila servicelinjen
Förslaget om en ny social servicelinje om 60 poäng och med
syfte atl utbilda för verksamhei inom hemtjänst och äldreomsorg, bland
personer med sociala avvikelser samt för omsorgsverksamhet bland psykiskt utvecklingsstörda
har behandlats av de flesta remissinstanser. Diskussionen om seklorstillhörighei
för social servicelinje har redovisats i det föregående. När det gäller
innehållet delar flertalet remissinstanser utredningens bedömning alt den nya
sociala servicelinjen måste syfta till att utbilda för ett bredare arbeisfäli
än vad linjen gör i dag. Några remissinstanser är dock inle beredda alt tillstyrka
förslaget till utformning av linjen och föreslår att frågan övervägs
ytterligare. Många avvisar förslaget om utbildningens längd och menar att den
bör omfatla 80 poäng. UHÄ är tveksam om en ny utbildning med ett bredare
arbetsfält kan uppnås efter en utbildning om 80 poäng. Socialstyrelsen anser
del vara angeläget alt en anknytning mellan den sociala servicelinjen och den
sociala linjen kommer till stånd samt att tyngdpunkten hos den sociala
serviceutbildningen bör vara förlagd till social verksamhet. Det sociala
inslaget i utbildningen bör kunna kompletteras med erforderligt kunnande av hälso-
och sjukvårdande
Prop.
1978/79:197 89
art. Särskilt under en övergångsperiod är del nödvändigt
att rusta även den sociala servicepersonalen inom äldreomsorgen för vissa
insatser av sjukvårdande karaklär. SÖ anser alt utbildningen på sociala
servicelinjen bör syfta lill ledande befattningar inom såväl hemtjänst och
äldreomsorg som verksamhei bland personer med sociala avvikelser och bland psykiskt
utvecklingsslörda och därför bör omfatta 80 poäng. I detta instämmer S-4CO/SW
och TCO. Om en utökning kan genomföras bör enligl SÖ och TCO nuvarande kurs i
gymnasieskolan för föreståndare vid vårdinstitutioner och elevhem för psykiskt
utvecklingsstörda kunna utgå. vilket innebär en kostnadsminskning. Med hänsyn
till all sociala servicelinjen avser alt leda lill självsländigt arbete i den
öppna vården vill även AMS ifrågasätta om den föreslagna utbildningens
omfattning är tillräcklig. Omsorgskommittén hälsar med lillfredsställelse förslagel
om en social servicelinje. Med denna ges bl. a. den grundutbildade personalen
inom vården av psykiskt utvecklingsstörda möjligheler lill reguljär
vidareutbildning som hitintills saknats. Det hade dock varit önskväil om linjen
ej begränsats till 60 poäng, framhåller omsorgskommitlén. TCO och SFS anser alt
socialpedagogutbildningen skall bli en allmän linje. Enligt TCO bör
sektors-tillhörighet och längd prövas i samband med att utbildningen fastställs
som allmän linje. Innehållsmässigt bör socialpedagogutbildningen samordnas med
social linje och social servicelinje, anser TCO.
Hörselvårdslinjen
Förslaget om en ny hörselvårdslinje omfattande 60 poäng
och kunskaper och färdigheter för yrkesutövning vid audiologisk avdelning och
hörcentral som hörselvårdsassislent har behandlats av några få remissinstanser.
UHÄ tillstyrker förslaget och framhåller att på längre sikt bör en samordning
eftersträvas av den berörda utbildningen med utbildningar inom röst-och talvärd.
Att reducera hörselvårdslinjen från 80 till 60 poäng finner SACOISR inte vara
realistiskt. Vårdlinjen som bas kompenserar på intet vis sänkningen. Ämnena
matematik, fysik och engelska anses vara mycket väsentliga för utbildningen.
SACO/SR påpekar att grundutbildning av hörselvårdsassistenter är synnerligen
angelägen i dagens läge då påbyggnadsutbildning saknas. TCO tillstyrker att hörselvårdslinjen
bör vara en självständig linje men finner det omöjligt att tillstyrka att
utbildningen endast skall omfatta 60 poäng. Den tekniska utvecklingen och elt
omfattande behov av utbildning av rehabiliteringskaraktär och medicinskl-teknisk
karaklär talar mot alt förkorta utbildningen. TCO anser att utbildningen bör omfatla
80 poäng och att delar av utbildningen bör ske inom vartdera området
rehabilitering och medicinsk service.
Hälso- och sjukvårdslinjen
Förslaget om en hälso- och sjukvårdslinje med fyra
varianter och med en omfattning av 60 till 110 poäng har fått stor
uppmärksamhet i remissopi- 7 Riksdagen /97S/79. / saml. Nr 197
Prop. 1978/79:197 90
nionen. Anknytningen till gymnasieskolan har berörts i det
föregående. F-lertulet remissinslunser hai' sett vårdlinjen som en lämplig
grund för hälso- och sjukvårdslinjen. De föreslagna varianterna för
psykiatrisk vård. operaiionssjukvård och ögonsjukvård om 60 poäng saml för
sjuksköterskor om 80 lill 110 poäng har i allmänhel bedömts vara en
ändamålsenlig organisatorisk indelning. Det anses vikligl atl del skapas möjlighei
för siu-derande från variunlerna för psykiatri, oflalmologi och operationssjukvård
alt gå vidare och erhålla ulbildning till sjuksköterska. Det övervägande fiertalel
remissinslanser som yllral sig anser emellerlid att de föreslagna varianterna
om 60 poäng är för korta. Varianlen för sjuksköterskor har av bl. a.
socialstyrelsen. UHÄ och SÖ kritiserats ulifrån möjligheterna att göra ell
rättvist urval lill de ire föreslagna specialiseringarna, nämligen i hälso- och
sjukvård för barn och ungdom, i obstetrisk och gynekologisk vård saml i aneslesi-
och intensivvård. Vidare ogillas att dessa påbörjas före 80 poäng och ulan
möjlighet till etappavgång. Denna utformning av hälso- och sjukvårdslinjen har
inte fåll remissinstansemas stöd. Både UHÄ och .SÖ anser att utbildningen på hälso-
och sjukvårdslinjen bör organiseras så att gemensam basutbildning om 80 poäng
bör ges varianlen för sjuksköterskor och atl specialiseringar bör anordnas
efter den grundläggande utbildningen. När det gäller variantema för psykiatri,
operationssjukvård och ögonsjukvård har flertalet uttalat sig för alt dessa
förlängs lill alt omfatta 80 poäng. Några har också betonat atl sjukskölerskeutbildningen
även fortsättningsvis bör organiseras i etapper med möjlighet till mellanliggande
praktik.
Socialstyrelsen
ifrågasätter att tre varianler brutits ut från hälso- och sjukvårdslinjens
variant för sjuksköterskor. Det gäller särskilt varianten för psykiatrisk vård
eftersom rekryteringen till denna variant inte förutsätter genomgång av
gymnasieutbildning i psykiatrisk vård eller yrkeserfarenhet från detta område.
Styrelsen kan inle acceptera att den föreslagna högskoleutbildningen i
psykiatrisk vård skall utgöra utbildning till ledande tjänster i psykiatrisk
vård, UHÄ delar utredningens uppfattning att högskolan skall bidra till atl
läcka samhällets behov av utbildade för det kvalificerade arbetet i
psykiatrisk vård och atl olika personalgrupper inom psykiatrisk vård ges
likvärdiga förutsättningar att skaffa rätt utbildning. Det finns dock enligt UHÄ:s
bedömning risk att målet för den nya utbildningen inte kan uppnås på den
utbildningstid som föreslås, UHÄ menar i likhet med flera av sina
remissinstanser att det finns starka skäl att föreslå en förlängning av
utbildningstiden. Även SÖ, LandstingsjÖrbundet. AMS. SSU och FPU tillstyrker en
särskild studieväg med inriklning mol psykiatrisk vård syftande till atl
utbilda för ledande ijänst inom såväl öppen som sluten psykiatrisk vård. I likhel
med UHÄ finner SÖ det anmärkningsvärt atl utredningen med den föreslagna
utbildningen om 60 poäng kan uppnå detta syfte. Varianten för psykiatrisk vård
är enligt SFS alltför komplicerad föratt kunna rymmas i de föreslagna 60
poängen./I WS finner det ange-
Prop.
1978/79:197 91
läget alt skötare bereds tillfälle all erhålla högskoleulbildning
inom det psykialriska området och att tillfälle ges för dessa atl komplettera
sin utbildning med de yrkesspecifika delarna. SACOISR och TCO avstyrker den
föreslagna psykialriska varianlen. Detta förslag skulle kunna innebära atl den
somatiska utbildningen blir eftersall för personal inom den psykiatriska
vården, anser SACO/S/? och tillägger att utbildningstiden inte bör vara kortare
än inom allmän hälso- och sjukvård. TCO framhåller att den psykiatriska vården
måste få en nivå som är jämbördig med den somatiska vården. TCO föreslår i stället
en vidareutbildning om 40 poäng för sjuksköterskor och skötare inom
psykiatrisk vård med minst två års yrkeserfarenhet. SACOISR finner det
angelägel alt pröva möjligheten att lägga upp varianten för psykiatrisk vård så
all delar av sludievägen kan läsas fristående. Därigenom skulle man bl. a.
skapa möjligheter för sjuksköterskor med allmän hälso- och sjukvårdsutbildning
att bygga på med psykiatrisk utbildning. SSEF anser alt del även i
fortsättningen bör finnas påbyggnadslinje för sjuksköterskor inom psykiatri.
Den
föreslagna varianten för operaiionssjukvård har av några remissinslanser
bedömts som otillfredsställande. UHÄ anser i likhet med utredningen att en
linje snarare bör inriktas mot etl funktionsområde än mot ett visst yrke. Denna
planeringsprincip omfattar enligt UHÄ inle varianten för operaiionssjukvård.
Det yrkesspecifika innehållet har minskat med 20 poäng framhäller
socialstyrelsen. Utbildning i operationssjukvård måste baseras på en
grundläggande hälso- och sjukvårdsulbildning saml fogas samman med utbildning i
aneslesi- och inlensivvård, anser socialstyrelsen. UHÄ påpekar all den
föreslagna varianten kommer alt medföra omfattande vidareutbildningsbehov och
bör mot den bakgrunden helst omfatla 80 poäng. Utbildningen i
operationssjukvård måste enligt SACOISR åtminstone jämställas med allmänskölerskans
och läggas på 80 poängs nivå. Upp till 60 poäng bör den inordnas i
sjuksköterskeutbildningen varefter utbildning i operationssjukvård adderas med
20 poäng. Detta skulle skapa en breddning och åstadkomma atl operalionsassisten-ten
får möjlighet till kompletterande utbildning i t. ex. aneslesi. Ett alternativ
som SACO/SR nämner är atl utbildningen för aneslesi-, operalions-och inlensivvård
utgör en gemensam påbyggnadslinje på 40 poäng där behörigheten inom de olika specialitelema
förvärvas efter yrkespraktik. TCO önskar också en förlängning av utbildningen
till operationsassistent. Behov av kunskaper i omvårdnad och akutsjukvård är slort.
Ett större inslag av vårdkunskap skulle underlätta möjligheterna att
komplettera lill annan vårdutbildning, framhåller TCO. Vad avser varianten för
operationssjukvård anser SFS att sjuksköterskan har en bäitre helhetssyn på
patienten än den som enbart är utbildad inom operationsvärden. SSEF anser att
det bör finnas särskild påbyggnadslinje för sjuksköterskor inom operationssjukvård
även i fortsättningen. Sjuksköterskan har en bredare utbildning än
operationsassistenten, vilket underlättar samarbetet mellan operationsavdelningen
och vårdavdelningen.
Prop.
1978/79:197 92
Liknande argument som anförts mol varianterna för
psykiatrisk vård och operationssjukvård anförs mol den föreslagna varianlen för
ögonsjukvård, nämligen att den är för kort. En reducering av de yrkesspecifika
delarna kan inte uppvägas av en ökning av del föreslagna gemensamma utbildningsinnehållet
pä hälso- och sjukvårdslinjen. Socialstyrelsen förordar en utbildningsgång för
ögonsjukvården baserad på en grundläggande utbildning i hälso- och sjukvård. SACOISR
framhåller all förslaget i realiteten innebären sänkning av oflalmologassistenternas
utbildning. UHÄ och TCO anser det önskvärt att utbildningen förlängs. Samtidigt
anser UHÄ inte att tillräckliga skäl föreligger för all avstyrka utredningens
förslag, TCO anser att utbildningsavsnittei rörande ögonoperation bör
fördubblas i förhållande lill nuläget. Vidare måsie studierna omfatta ökad
utbildning i omvårdnad och framförallt akutsjukvård. Den föreslagna linjeanknutna
kursen i orioptik om 40 poäng tillstyrks av SÖ och UHÄ .
Den kritik som riklats mol den föreslagna varianten för
sjuksköterskor har inledningsvis berörts. Socialstyrelsen. UHÄ. SÖ. TCO. SSU
och SSEF delar kommitléns uppfattning atl alla studerande på varianten skall ha
minst 80 poäng. Vidare förordas att samtliga studerande inom varianten får en
basutbildning om 80 poäng. Enligl UHÄ innebär en sådan modell en förlängning
av utbildningstiden för specialutbildningarna så all hälso- och sjukvård för
barn omfattar 120 poäng, aneslesi- och intensivvård 120 poäng samt obslretrisk
och gynekologisk vård omfattar 130 poäng. En sådan studieorganisation innebär
enligt UHÄ flera fördelar bl. a. alt nuvarande möjlighet till elappavgång
bibehålls. Detta behov har också framhållits av SÖ. En annan fördel är enligt
UHÄ att konkurrensen med studerande på hälso- och sjukvårdslinjen på de orter
där specialiseringarna finns företrädda skulle undvikas. Urvalsproblem till de
föreslagna specialiseringarna har även påpekats av socialstyrelsen och SÖ, Av
betänkandet framgår inte heller hur de sjuksköterskor, som genomgått varianlen
allmän hälso- och sjukvård, kan tillgodoräkna sina kunskaper om de önskar
genomgå någon av specialutbildningarna, konstaterar oc/a/.vO'''/-*''"
Ytterligare en väsentlig fördel som erhålls i den av UHÄ förordade
studieorganisationen är atl alla studerande garanteras ett gemensaml
utbildningsinnehåll ovanför 60 poäng. SACOISR efteriyser yrkeserfarenhet och
större formella krav inom varianten för sjuksköterskor. Kommittén har enligl
SACO/SR inte analyserat behovet av utbildning av denna för primärvården så
viktiga sjuksköterska. Den föreslagna utbildningen till allmänsjuksköterska
måste enligt TCO läggas till grund för fortsatt specialutbildning. Mellan
grundutbildning och specialutbildning bör ligga yrkeserfarenhet under minst sex
månader. Liknande synpunkter framförs av SSU och SSEF. SSEF betonar att
grundutbildningen av sjuksköterskor skall motsvara dagens grundutbildning och
vidareutbildning i medicin och kirurgi,
SACOISR anser att förslaget om en särskild studiegång med inriklning
mot hälso- och sjukvård för barn är välkommet. SACO/SR och TCO anser
Prop. 1978/79:197 ,3
alt den föreslagna linjeanknutna kursen om 30 poäng inom
öppen hälso-och sjukvård är för kort med tanke på alt den skall leda fram till
behörighet som distriktssköterska, TCO anser all utbildningen bör omfatta 40
poäng och inriktas mot hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt vuxna, SACOISR
anser del positivt all man även i fortsättningen kräver erfarenhet som
sjuksköterska i offentlig vård under minst två år som villkor för behörighel,
TCO delar denna uppfattning.
Vad gäller studiegången med inriklning mol obstetrisk och gynekologisk
vård anser SVICO/S/? alt barnmorskor liksom hittills bör vara legitimerade
sjuksköterskor med den föreslagna utbildningen om 80 poäng, Etl års yrkeserfarenhet
bör föregå specialisering i obsletrisk och gynekologisk vård som enligt SACO/SR
bör omfatta 60 poäng. Även TCO anser att utbildningen bör förlängas i
förhållande lill nuvarande vidareutbildningar med hänsyn lill de vidgade
arbetsuppgifter som ålagts genom riksdagens beslut, t, ex,
preventivmedelsrådgivning, avancerad graviditetsövervakning och nya metoder
under förlossningsarbetet såsom smärtlindring m, m.
Den föreslagna studiegången i anestesi- och intensivvård tillstyrks
av TCO som i likhet med UHÄ anser atl den bör omfatla 40 poäng efter genomgången
grundutbildning om 80 poäng, dvs, sammanlagt 10 poäng utöver förslagel.
Medicinska servicelinjen
När det gäller den föreslagna medicinska servicelinjen
finns en viss osäkerhet i remissopinionen om det naturvetenskapliga innehållet
i utbildningen i förhållande till den treåriga naturvetenskapliga
gymnasielinjen och vilka effekter delta får för studieorganisationen. UHÄ gör
bedömningen atl det är svårt att la ställning till den föreslagna
studieorganisationens omfattning och innehåll. De föreslagna sju varianterna om
vardera 90 poäng har i huvudsak fått remissinstansernas stöd. Dock inle av SACOISR
och TCO. SÖ anser alt de föreslagna variantema motsvarar de områden som
medicinsk service omfattar enligt socialstyrelsens utredning från 1975. När det
gäller grupperingen av variantema inom en och samma linje har meningama varit
delade. SÖ tillstyrker även i delta avseende utredningens förslag och hänvisar
till arbetsfältsbeskrivningen i vilken viklen av en helhetssyn på individen
betonas när det gäller såväl olika medicinska som sociala vårdinsatser. UHÄ
tillstyrker förslaget alt variantema för laboratorieområdet hänförs till
medicinska servicelinjen men förordar att varianten för radioterapi och
röntgendiagnostik anordnas inom hälso- och sjukvårdslinjen. Liknande synpunkter
framförs av SACOISR. som påpekar atl röntgen- och radioterapiassistenter i
stor utsträckning handhar patientvärd som är en klart sjukvårdande uppgift.
SACO/SR anser också alt en begränsning av utbildningstiden för röntgen- och radioterapiassislenter
inte är acceptabel. TCO ansluter sig principiellt till uppläggningen av utbildningen
för laboratorieassistenter och delar helt utredningens uppfatt-
Prop.
1978/79:197 94
ning alt den medicinska utvecklingen förulsätier att
laboratorieassistenter har goda baskunskaper i naturvetenskapliga och tekniska
ämnen. TCO anser emellertid att laboralorieutbildningen bör utgöra en egen
linje med fem varianler omfattande 100 poäng vardera. Den funktionsinriklade uibildningen
bör liksom belräffande varianlen för röntgen och radioterapi omfatta tvä steg
av vilket det första medger en viss flexibilitet och det andra leder till den
slutliga yrkeskompetensen. SLEF instämmer i huvudsak i denna uppfattning.
Vissa synpunkter har framförts avseende de föreslagna
linjeanknutna kurserna i blodgruppsserologi och klinisk cytologi. SÖ föreslår
att utbildningen i blodgruppsserologi byggs ut till att även omfatta immunologi.
Därvid kan en omfattning om 10 poäng övervägas. SACOISR instämmer i atl immunologi
tas in i medicinska servicelinjen och vill föreslå all linjen utökas med
ytterligare en variant, nämligen blodgruppsserologi och Irans-fusionslära saml
att nuvarande påbyggnadsulbildning inom immunhema-lologi och hemolerapi om 6
poäng efter hand byggs ut med ytterligare moduler lill en linjeanknuten kurs
om 20 poäng inkluderande avsnill inom klinisk immunologi. Vidare framhåller
SACO/SR alt ell kortare utbildningsavsnitt i blodgruppsserologi och transfusionslära
måste ingå i varianten för klinisk kemi. TCO anser också den föreslagna
linjeanknutna kursen i blodgruppsserologi otillräcklig med hänsyn lill den snabba
utvecklingen som skett på transplanlalionsområdet. Liknande synpunkter anförs
angående klinisk cytologi. TCO anser alt nuvarande cytologassistenlulbildning
utökas främst vad gäller undersökning av bröst och prostata. Vidare efterlyses
möjlighet till vidareutbildning.
SÖ vill i nuvarande läge tillstyrka den föreslagna kursen
i klinisk cytologi. En eventuell påbyggnadsulbildning i cytologi som
efterfrågats av förelrädare för utbildningen bör i stället enligt SÖ i ett
första skede anordnas som enstaka kurs.
Rehabiliteringslinjen
Förslaget om rehabiliteringslinje med en variant för
sjukgymnastik och en för arbetsterapi har fått stöd i remissopinionen. Även om
uppdelningen av rehabiliteringslinjen i princip stöds så råder stor tveksamhet
till utformningen av varianterna inom linjen. Direkt negativ är SACOISR som
förordar två separata utbildningslinjer för att inte sudda ul den yrkesspecifika
profilen. Möjlighet till gemensamma kurser i begränsad omfattning i den senare
delen av utbildningen kan vara en fördel under förutsättning all de lokala
förhållandena medger detta, framhåller SACO/SR. Socialstyrelsen har svårt att
se hur kunskaper och färdigheter utöver de som redovisats bli gemensamma kan
komma att rymmas inom de föreslagna varianterna arbetsterapi och
sjukgymnastik. En analys är därför nödvändig för att de angivna funklionema
skall bli tillgodosedda inom ramen för båda ulbildningarna. UHÄ ställer sig
tveksam till den strävan till utjämning av
Prop. 1978/79:197 95
variunlcrnus ulbildningslungd som kommer till ullryck i förslagel
lill reha-bilileringslinje. UHÄ anser all en bedömning av ulbildningsiiden måsie
utgå från de båda varianternas utbildningsbehov. Delta har inle lillräckligt belysts
i förslagel. Vidare anser UHÄ all det är önskvärt all ulvärderaden nya sjukgymnaslulbildningen
innan yiieriigare en förändring görs av ulbildningens längd. Förslagel atl på
sikt ytterligare samordna de två varianterna såväl innehållsmässigt som i frågu
om utbildningstid bör enligt UHÄ utredus.
Förslagel
om utbildningurnus längd inom rehabiliieiingslinjen. dvs. 90 poäng för sjukgymnaslulbildningen
och 100 poäng för arbelsteiupeulul-bildningen. har inte fåll remissinslansernas
stöd. SFS finner förslaget anmärkningsvärt med hiinsyn till del utvidgade
arbetsfältet och de många nya moment som skall tillföras utbildningen. En avkortning
och ytterligare samordning av sjukgymnast- och arbetslerapeutulbildningarna
innebär atl yrkesprofilerna för arbetsterapeuter och sjukgymnaster ytterligare
suddas ut och en ny yrkeskategori bildas, nämligen funktionslerapeul. SACOISR
anför liknande synpunkter och framhåller att utbildningarna i ställei för en
nedskärning från 120 resp. 100 poäng rimligen bör förlängas lill 130 poäng för
arbetsterapeuter och 110 för sjukgymnaster. TCO kan inle tillstyrka en
nedskärning av utbildningstiderna med del underlag ulredningen redovisat och
anser all en utvärdering av nuvarande utbildningar måste komma lill stånd innan
beslul fallas. TCO vill i sammanhanget erinra om all den nuvarande vårdlinjen inle
utgör tillräcklig grund för rehabiliteringslinjen. Deila innebär enligl TCO atl
nuvarande kurs i vårdkunskap om 10 poäng bör ligga kvar inom
högskoleutbildningen. Både SÖ och UHÄ är tveksamma lill omfattningen
utbildningarna föreslås få. SÖ framhåller alt båda utbildningarna i dag är
mycket komprimerade med mänga studieavbrott. Enligt arbetsfällsbeskrivningen
behöver ulbildningarna breddas för att anpassas till kommande verksamhet i
primärvård och social service. SÖ anser vidare att en grundlig analys av
utbildningarnas innehåll mot bakgrund av vårdinriktad gymnasieutbildning som
inträdeskrav borde ha gjorts innan förslaget lill utbildningarnas omfattning
lades fram. TCO och socialstyrelsen anser atl målen för de båda varianterna
bör preciseras. Det är främst de gemensamma inslagen i arbetsterapi- respektive
sjukgymnastyrkesutövningen som uppmärksammats men ej i tillräcklig omfattning
skillnaderna mellan de båda arbetsområdena. Denna synpunkt framförs även av SACOISR
och SFS. Nya överväganden bör göras innan utbildningsplaner fastställs så att
avvägningen mellan gemensam och yrkesspecifik utbildning blir
tillfredsställande, anser TCO.
Beträffande arbetsterapeututbildningen nämner kommittén
att denna innehåller betydande inslag av tekniker vilket är naturligt med
hänsyn till yrkets speciella karaktär. Kommillén anför all avsevärt med tid
går åt för inlärning av dessa kunskaper och alt dessa avsnitt i viss
utsträckning skulle kunna läggas ut på arbetsplatserna som inskolning. SÖ vill
här understry-
Prop.
1978/79:197 96
ka att denna fråga är angelägen för alla utbildningar. TCO
kan för sin del inle accepiera all delar av utbildningen lyfts ur och läggs ul
i arbeislivel innan elt sådant förfarande prövats allmänt med avseende på
flera utbildningar och innan frågor om praktikanlavtal och arbetsgivarnas
skyldigheter behandlats. SFS påpekar att den svenska arbetsterapeutulbildningen
internationellt redan nu ligger på den undre gränsen som är tre år för all
erkännas av World Federation Occupalion Therapisl. En avkortning av den svenska
utbildningen skulle innebära en klar sänkning av ulbildningens internationella
standard.
När det gäller varianten för sjukgymnastik eflerlyser
socialstyrelsen en utvärdering av försöksverksamheten i Uppsala som ger slöd
för en förkortning av utbildningen. Inte heller sjukgymnastens yrkesfunktioner
talar enligl socialstyrelsens bedömning för en reducering. AMS redovisar flera
skäl mot den föreslagna förkortningen av sjukgymnastutbildning och hänvisar lill
yttrande av den 1 I november 1974 i vilket styrelsen tillstyrkt en förlängning
av utbildningen med motivering atl sjukgymnastens arbetsuppgifter sedan lång
lid breddals. Även i fortsättningen kan man räkna med vidgade krav på
yrkeskunnande inom sjukgymnastemas område. Den ökade levnadsåldem medför en
ökning av hjärt- och kärlsjukdomar samt av sjukdomar i stödje- och
rörelseorgan. Med den ökade moiorise-ringen följer ökad olycksfallsfrekvens.
Den stress individerna utsätts för i dagens samhälle medför psykiska och
fysiska sjukdomstillstånd. Inom alla dessa områden kan sjukgymnasterna göra
stora insatser, framhåller AMS. Omsorgskommittén vill framhålla att
sjukgymnasterna i dag har en otillräcklig ulbildning för behandling av olika
rörelsehinder och för de speciella krav som behandling av psykiskt
utvecklingsstörda ställer. Det är enligt omsorgskommittén risk för att en
nedskärning av sjukgymnastutbildningen ytterligare försämrar detta
förhållande, SFS konstaterar atl den svenska sjukgymnastutbildningen internationelll
sett är en relativt kort utbildning och alt den utomlands vanligtvis omfattar
fyra år, Fiertalel remissinstanser delar de synpunkter kommittén framför
beträffande behovet av en utökad dimensionering av sjukgymnastutbildningen
liksom behovet av spridning av utbildningen till nya orter, Socialsryrelsen
anser att man bör förlägga utbildningen till de orter där nödvändiga samlade
resurser finns, dvs, där tillgång till institutioner, lärare och
forskningsanknytning finns, SÖ vill särskilt understryka behovel av en utökad
kapacitet på lärarutbildningen för sjukgymnaster men även för
arbetsterapeuter. AMS anser att olika åtgärder snarast bör vidtas främst
beträffande tillgången på lärare för att möjliggöra en utökad utbildning av
sjukgymnaster. För att erhålla en hög standard på undervisningen förutsätts alt
den ökade utbildningen sker inom ramen för nuvarande institut saml de planerade
i Umeå och Linköping, framhåller SACO/ST?.
När det gäller påbyggnadsutbildning underslryker socialsryrelsen.
SÖ. UHÄ, AMS och SACOISR vikten av alt frågan om vidareutbildning för
Prop. 1978/79:197 97
sjukgymnaster tas upp till konkret behandling. Behov av
vidareutbildning anses även föreligga för arbetsterapeuter. En viss
specialisering har redan kommit till stånd inom dessa båda yrken konstaterar
SACO/SR. De olika aktiviteter för vidareutbildning som finns måste stödjas och
formuleras, samtidigt som kompetenskrav för olika specialområden fastställs.
SACO/SR anser all denna utbildning bör omfatta 20-40 poäng för arbetsterapeuter
och sjukgymnaster. Exempel på områden där behovet av påbyggnad är uppenbart
anger SACO/SR vara habilitering. psykiatrisk sjukvård, företagshälsovård och
primärvård.
Yrkesteknisk högskoleutbildning
Förslagel om försöksverksamhet med yrkesteknisk
högskoleutbildning som innebär atl lärarutbildning ges för bl. a. skötare och
undersköterskor har mötts av en blandad remissopinion. SÖ anser atl det behov
av utbildning hos personer med lång yrkeserfarenhet som yrkesleknisk
högskoleutbildning söker läcka redan tillgodoses inom vården genom det
utbildningsutbud som finns t. ex. i form av avkortad sjuksköierskeutbildning
för undersköterskor och skötare i psykiatrisk vård. Det kan därför inte anses
lämpligt att splittra utbildningsresurserna på ytterligare organisatoriska alternativ.
UHÄ anser atl om den av Vård 77 föreslagna lärarutbildningen skall komma till
stånd så bör den anordnas vid vårdlärariinjen inom sektorn för utbildning för
undervisningsyrken. UHÄ framhåller vidare att då nuvarande dimensionering av
vårdlärarutbildning anses otillräcklig, bör den ökas i stället för att en ny
utbildning skall anordnas. Antalet sökande lill nuvarande 60-poängs
lärarutbildning överstiger betydligt antalet antagna. Socialstyrelsen
tillstyrker utredningens förslag att regeringen ger UHÄ i uppdrag att vidta
åtgärder för att starta yrkesteknisk högskoleutbildning av lärare. När det
gäller bristen på lärare lill bl. a. vårdbiträdes-och skötarutbildningarna ärAMS:s
uppfattning att man skulle kunna bredda rekryteringsunderlaget för
lärarutbildning genom alt vända sig till andra yrkeskategorier än
sjuksköterskor/sjukskötare inom vårdområdet. Brislen på
sjuksköterskor/sjukskötare är beiydande och förväntas inte kunna hävas de
närmaste åren. Sedan något år har AMS tillsammans med arbetsmarknadens parter
försökt att få till stånd bristyrkesulbildning för vårdlärare inom
arbetsmarknadsutbildningen. Rekryteringen skulle i första hand omfatta ulbildning
av ålderdomshemsföreståndare, personal med ulbildning från sociala
servicelinjen samt undersköterskor och skötare. Svårigheterna har varit
betydande. Bl. a. är frågan om en ändring av behörig-hetsbestämmelsema för
vårdlärare olöst. AMS är därför positiv till utredningens förslag att anordna
försöksverksamhet med lärarutbildning av undersköterskor och skötare. LO vill
betona vad Svenska Kommunalarbetareförbundet anfört om yrkesteknisk högskola
och ser det som angeläget att högskolestudier också skapas där de studerande ej
behöver ändra sin yrkesroll. Detta gäller givetvis under förutsättning att inga
sådana utbild-
Prop.
1978/79:197 98
ningar föiekommer inom det reguljära utbildningsutbudet. SACOISR
avvisar förslaget som de anser vara illa underbyggt. Exempelvis framgår del
inte hur omfattande den yrkeslekniska högskoleutbildningen skall vara. SACO/SR anser atl man i stället bör
utvidga den nuvarande vårdlärarutbildningen så atl brislen på vårdlärare kan
minskas. 7CO anför liknande synpunkter och avstyrker förslaget som enligt dem
innebär alt de utbildningsresurser som finns splittras på ett olyckligt säll.
Utbildningens arbetsjörmer
Flertalet remissinslanser är positiva till kommitténs
diskussioner om ulbildningens arbelsformer. Utom utvärdering av utbildningens
arbetsformer inom ulbildningens ram framhäller socialstyrelsen att utvärdering
av utbildningen i relation till vård- och serviceverksamhet är nödvändig, UHÄ
delar uppfattningen att val av arbelsformer skall beslutas av lärare och elever
tillsammans men vill samtidigt påpeka atl linjenämnderna här måste ha
inflytande, SÖ anser i likhet med ulredningen att arbetsformerna måste Slå i
samklang med innehållet i utbildningen, SÖ delar också uppfattningen alt
arbetsformer i sig kan utgöra en attitydpåverkande faktor men vill dock påpeka
att det inte enbart är lärarnas attityder lill de studerande som speglas i de
studerandes attityder till patienter och klienter. Miljön på praktikplalsen
spelar också en stor roll. SÖ anser atl såväl fältstudier som övriga
föreslagna arbetsformer kräver stora lärarresurser och medför behov av utökad
lärarutbildning. SÖ vill särskilt understryka behovet av en utökad
fortbildning som mera än hittills behöver inriktas på olika arbetsformer i
undervisningen. Del förutsätter dock att medel härför ställs lill förfogande.
SFS ställer sig positiv till de arbetsformer som kommittén föreslår och
instämmer i att lärarutbildningen är av mycket slor vikt. SFS ansluter sig
också till förslaget alt lärarna hela tiden skall ha en direkt vårdnadsanknyining
och/eller forskningsanknytning. TCO tillstyr: ker uiredningens förslag om hur
arbetet bör bedrivas och lämnar några kompletterande synpunkter. Bl. a.
framhåller TCO att utöver atl lösa uppgifter i samverkan med andra kommer de
som skall arbeta inom vården också att få arbetsuppgifter som kräver förmåga atl
ta ansvar och fatta självständiga beslut. I utbildningen måste därför arbete i
grupp, som innebär kollektivt ansvar för att gruppen når önskat resultat,
kombineras med träning i all arbeta självständigt och dra egna slutsatser. Enligl
TCO ställs stora krav på förnyelse av vårdlärarutbildning samt fortbildning av
lärarna för att nya arbetsformer i undervisningen skall kunna genomföras. LO
ställer sig frågande till vad kommittén avser med förslaget alt arbetsformerna
bör vara sådana atl del skapas förutsättningar för utvecklandet av sådana
attityder och värderingar som är väsentliga för den kommande yrkesutövningen.
Därest kommillén avser attityder och värderingar som har att göra med
befattningshavarnas relationer till varandra (arbetsgivare-arbetstagare)
avstyrker LO atl dylika värderi;igar ingår i utbildningen.
Prop. 1978/79:197 99
SACOISR delar kommitténs syn pä ulbildningens arbetsformer
och stryker under behovet av pedagogisk fortbildning för lärarna samt ökad
lärarutbildning. I likhel med kommillén vill gymnasieutredningen framhålla
viklen av att sambandet mellan teoretisk och praktisk utbildning blir sådant
alt den studerande får möjlighet all se helhelen och därmed också uppleva sin ulbildning
och kommande yrkesroll som meningsfull, dvs. all den studerande får tillfälle
att ingå i arbetslaget under en längre sammanhängande praktiktid.
Praktisk utbildning
Remissinstanserna anser i allmänhel alt praklikplatstillgångar
är en mycket väsentlig faktor när del gäller vårdulbildningarnas innehålls- och
volymmässiga ulveckling. Man inslämmer i kommitténs bedömning alt del är
nödvändigt alt pröva nya meioder för alt öka tillgången pä praktikplalser. SÖ
stöder kommitléns uppfattning atl de lokala organen bör få besluta om den
praktiska ulbildningens närmare uppläggning och inriklning. När det gäller den
lokala planeringen bör enligl SÖ:s mening en lolal planering göras som även omfaltar
arbelsmarknadsulbildningens behov av praktikplatser. UHÄ anser all kommilléns
förslag i huvudbelänkandel angående praktisk ulbildning inle skiljer sig från
de förslag som fanns angivna i del-belänkandet (SOU 1978:15) Praktikfrägor - ålgärder
i elt kort perspektiv. Eftersom åtgärder vidtagits i anledning av
delbetänkandet och dä UHÄ tills vidare räknar med atl i stort sett samma ordning
i fråga om praktisk ulbildning skall gälla ser UHÄ delta avsnitt som ell
diskussionsinlägg. UHÄ ansluler sig i allt väsentligt till kommitléns
resonemang. Enligt socialstyrelsens uppfattning bör den praktiska utbildningen
i högskolan ges en annan utformning än inom gymnasieskolan. I högskolan bör
undervisningen inriktas på att lära de studerande att använda sitt kunnande i
problemsituationer. Praktiken bör därmed ulgå från individerna/klienler-na/palienierna
och deras behov av vård och service. När del gäller verksamheter, som är
förenade med dygnelrunlservice, bör de studerande få erfarenheter från
vårdarbete under dygnels alla timmar. AMS vill starkl understryka kommitténs
rekommendation atl de lokala instanserna i samband med utarbetandet av
kursplaner beaktar tillgången pä praktikplatser och effektivt utnyttjar de
tillgängliga praktikplatserna. AMS vill också erinra om att
arbetsmarknadsutbildningen har ett stigande behov av praktikplatser inom vårdområdel,
LO vill betona värdet av all en praktisk ulbildning fortsätter efter den
kursplanebundna utbildningens slut. Dess längd och omfattning torde vara en
fråga för parterna all sluta avtal om, TCO ansluter sig lill huvudlinjerna i
kommitténs förslag om praktisk utbildning. Praktiken bör kunna anpassas till
den enskildes behov och intresse i så slor uisiräckning som möjligl inom givna
ramar för att nå utbildningsmålet. För att rätt kunna bedöma patientens
vårdbehov krävs grundlig praktisk erfarenhel. Kliniska studier måste därför
prioriteras, anser
Prop.
1978/79:197 100
TCO. Vidare delar TCO uppfattningen all praklikhandledning
skall ske i vertikal form. s. k. vertikal handledning. En problem kan emellerlid
uppstå genom alt elever från olika skolformer kommer att undervisas av samma
lärare. Läraren måste då enligt TCO kunna anpassa utbildningen efter de olika devkaiegoriernas
utbildningsnivå. SACOISR delar utredningens uppfattning att del inte är möjligl
atl ulöka studerandeantalei om inle särskilda ålgärder vidtages, t. ex. i form
av högre lärarlälhel. Organisaiionen inslämmer i att samtliga
personalkategorier med handledande uppgifter skall fä grundläggande ulbildning
inom områdei. Vidare är del enligl SACO/SR av störsia vikt alt man vid
dimensionering av personal lar hänsyn lill all ulbildning av studerande skall
bedrivas vid enheten.
Forskningsanknytning
I den grundläggande högskoleutbildningen bör erforderliga
kunskaper för utvecklingsarbete ingå, anser socialstyrelsen. Med hänsyn härtill
bör högskoleulbildningens forskningsanknytning inriktas pä melodskolning och
förberedelser för fördjupade studier. Socialstyrelsen anser atl alla linjer
för vårdyrkesutbildning i högskolan bör ge allmän behörighet för lillträde lill
fortsatt högskoleulbildning. Vidare bör såväl yrkespedagogisk som administrativ
utbildning bli ett naturligt led i den fortsalla högskoleutbildningen för
samtliga yrkesgrupper. SÖ anser att forskningsanknytningen bör bedrivas under
sådana former alt den som genomgår grundläggande ulbildning får en
forskningsberedskap i sin yrkesfunktion. SÖ har tidigare uttalat att allmän
utbildningslinje omfattande minst 80 poäng skall ge allmän behörighet för
tillträde till fortsatt högskoleutbildning. SÖ anser dock atl skäl föreligger
all tillstyrka utredningens förslag i fråga om allmän behörighel för tillträde
till forskarutbildning tiols alt inle alla linjer omfaltar 80 poäng. UHÄ ansluler
sig i stort till de synpunkter som planeringsberedningen redovisat. Del
påpekas atl utredningen till största del berör endasi en aspekt av
forskningsanknytning, nämligen arbetsmetod och melodskolning. UHÄ vill ånyo
åberopa behovel av forskningssamband i ulbildningens innehåll så långt det i
dag är möjligl. UHÄ anser alt kraven på allmän behörighet om 80 poäng bör
mjukas upp för alt främja rekrytering från flertalet kortare vårdutbildningar
till forskarstudier. I övrigl vill UHÄ påminna om de synpunkter som lämnades i
samband med yttrandet över forskarutbildningsutredningens betänkande i UHÄ-rapporl
1978:12. UHÄ arbetar för närvarande med frågan om omvårdnadsforskning. Belräffande
förslaget om allmän behörighet för forskarutbildning anser MFR att man bör avvakta
de förslag som kan bli resultatet av forskarutbildningsutredningens belänkande.
TCO delar utredningens uppfattning att samtliga berörda vård-tjnjer bör ge
allmän behörighet till forskarutbildning. Det ter sig emellertid orealistiskt
all utbildningar på 60 poäng skall kunna ge både tillräckligt yrkesspecifikl
kunnande och förberedelse för fortsatt högskoleulbildning. För att lärarna
skall kunna genomföra en integrering av FoU-arbete i sin
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:197 lOi
undervisning behöver samlliga lärare ulbildning i
forskning och forskningsmetodik. Enligl TCO bör målet på sikt vara atl
flertalet lärare inom kommunala högskolan är forskarutbildade liksom fallel är
inom den statliga högskolan. SACO/SR vill understryka betydelsen av
forskningsanknytning för de kortare vårdutbildningarna med hänsyn till
utbildningskvalitet och behovet av aktiv forskning inom hälso- och sjukvården.
Enligt organisationen bör man i nuläget syfta lill att i första hand ge i
vårdyrkesutbildningen engagerade lärare forskningsanknytning i olika former
och all de i mån av önskemål och kompelens erbjuds möjlighet att delta aktivt i
forskning. SFS anser att förutsättningen för att en forskningsanknytning skall
komma till stånd är att frågan om dess organisation är löst. SFS anser att
utredningen inte fullgjort sill uppdrag på denna punkt. Vidare påpekar SFS
behovet av relevanta förkunskaper i högskoleutbildningen. Även lärarens
möjlighet till forskning och undervisning måste utvecklas inom den kommunala
högskolan. SFS vill understryka all även annan forskning än omvårdnadsforskning
är viktig. DHR anser att samtliga linjer bör ge allmän behörighel för lillträde
lill fortsatt högskoleutbildning och atl en forskningsorganisation successivt
byggs upp.
Prop.
1978/79:197 102
Innehåll
Proposition om vårdutbildning inom högskolan
1
Inledning .................................................................... 2
2
Föredragandens
överväganden .................................. 3
2.1 Allmänna utgångspunkter...........................................
3
2.2 Mål för utbildningen.................................................... 10
2.3 Behörighet och urval m. m.......................................... 14
2.3.1 Allmän behörighet..................................................... . 14
2.3.2 Särskild behörighet................................................... 17
2.3.3 Urval och antagning ................................................. 21
2.3.4 Jämnare könsmässig rekrytering.............................. . 24
2.4 Studieorganisalion ..................................................... 26
2.4.1 Allmänt .................................................................... . 26
2.4.2 Hälso- och sjukvårdslinjen........................................ . 32
2.4.3 Hörselvårdslinjen ................................................... 38
2.4.4 Medicinska servicelinjen ........................................... 39
2.4.5 Rehabiliteringslinjen................................................. . 42
2.4.6 Sociala servicelinjen.................................................. 46
2.4.7 Sammanfattning....................................................... 48
2.5 Dimensionering av
sjukgymnastutbildningen.............. . 49
2.6 Forskningsanknytning m.m.......................................... 52
2.7 Genomförande m.m..................................................... . 54
3
Hemställan ................................................................. 55
4
Beslut........................................................................... . 55
Bilaga I Sammanfattning av betänkandet (SOU 1978:50) Ny
Vård
utbildning ........................................................................ . 56
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över
betänkandet
(SOU 1978:50) Ny vårdutbildning..................................... . 72
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
87 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (87)
87 kopplingar i 38 dokument.
- SOU 2024:9 Utvecklat samarbete för verksamhetsförlagd utbildning s. 293 om s. 52 · s. 399 i texten
- SOU 2004:29 Tre vägar till den öppna högskolan - Del 1 s. 236 i texten
- Bet. 1988/89:UbU5 Vissa högskolefrågor s. 20 i texten
- Bet. 1986/87:UbU18 om anslag till utbildning förvårdyrken, m.m. (prop. 1986/87:100) s. 16 i texten
- Bet. 1986/87:UbU4 om vissa högskolefrågor s. 8 i texten