om ändring i brottsbalken, m.m.
382 sidor, varav 189 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 189 av 382 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:212, om ändring i brottsbalken, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212 Regeringens proposition 1978/79:212 om ändring i brottsbalken, m. m.;
beslutad den 5 april 1979.
Regeringen föreslär riksdagen alt antaga de förslag som
har upptagits i bifogade uldrag av regeringsprotokoll denna dag.
På regeringens vägnar OLA ULLSTEN
SVEN ROMANUS
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att påföljden ungdomsfängelse
avskaffas. Vidare föreslås vissa ändringar i brottsbalken som främst syfiar
lill att göra frihetsstraffen färre och kortare, framför allt för unga
lagöverträdare. Förslagen innebär följande. Möjligheten att kombinera
skyddstillsyn med en i princip tidsobestämd behandling i anstalt upphör och
ersätts med alt skyddstillsyn i särskilda fall och som ett altemativ lill elt
längre frihetsbe-rövande skall kunna kombineras med etl kortvarigt
fängelsestraff, lägst en och högst tre månader. Verkställighetsinnehållel i
skyddstillsynen görs fastare bl. a. därigenom att övervakningsnämnden får
befogenhel atl meddela den dömde föreskrift om skyldighet att hålla kontakt
med övervakare. Möjligheten att ådöma den som har fyllt aderton men inte
tjugoett år frihetsberövande påföljd begränsas. F.n. gäller vidare att om någon
har begått brott innan han fyllt aderton får han ådömas lindrigare straffan vad
som är stadgat för brottet. Denna åldersgräns höjs till tjugoett år. Minimitiden
för erhållande av villkorlig frigivning sänks från fyra till tre månader.
Slutligen ändras reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet så att
det i framtiden skall finnas större möjlighet för domstolen atl underlåta
förverkande liksom också möjlighet alt förverka endast del av den villkorligt
medgivna friheten.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1980.
1 Riksdagen 1978179. 1 samt. Nr 212
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
I Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken' dels att 29
kap. och 34 kap. 7, 8 och 12 SS skall upphöra atl gälla, dels att 1 kap. 3 §,
26 kap. I, 4, 6, 19 och 23 §S, 28 kap. 1, 3, 4, 7-9 och
II §S,33kap. 2,4, 5och7§S,34kap. 1,4,6,9-11, 13och 18S§,35kap. 10
S, 36 kap. 6 §,37 kap. 1,4-6, 8, 9 och 11 §S samt 38 kap. 1,4, 6-9 och 12
SS skall ha nedan angivna lydelse,
dels atl i
balken skall införas en ny paragraf, 28 kap. 6 a §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Förestagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med påföljd för brotl förstås i denna balk:
de
allmänna straffen böter och fängelse,
disciplinstraff för krigsmän, samt
villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild
vård.
Med påföljd för brott förstås i denna balk:
de allmänna straffen böter och fängelse,
disciplinstraff för krigsmän, samt
villkorlig
dom, skyddstillsyn, internering och överlämnande till särskild vård.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 kap. IS
Fängelse
ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio år, eller
på livsfid. Fängelse på viss tid mä ej understiga en månad.
Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss
tid, ej över lio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en
månad. Vid ådömande enligt 28 kap. 3 § av fängelse i förening med skyddstillsyn
gäller ifråga om tiden för fängelsestraffet vad i nämnda lagrum stadgas.
Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt
stadgat.
4§ Den som är under aderton år må ej dömas till fängelse,
med mindre synnerliga skäl äro därtill.
' Senaste lydelse av 29 kap. 3 § 1974:205 29 kap. 8 §
1973:918. 2 Senaste lydelse 1975:667.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:212
Nuvarande lydelse
Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett
är allenast när frihetsberövande är påkallat främsi av hänsyn lill allmän
laglydnad eller fängelse eljesl finnes lämpligare än annan påföljd.
Fängelse på livstid må ej ådömas för brotl som någon
begått innan han fyllt aderton år.
Föreslagen lydelse
Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett
år allenast när del av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl
för frihetsberövande.
Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon
begått innan han fyllt tjugoett är.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
undergår fängelse på viss tid må villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av
liden eller, om särskilda skäl föreligga, halva tiden avtjänats. Frigivning må
dock ej ske förrän verkställigheten pågått minslfyra månader.
Den som
undergår fängelse på viss tid må villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av
tiden eller, om särskilda skäl föreligga, halva tiden avtjänats. Frigivning må
dock ej ske förrän verkställigheten pågått minst Ire månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
villkorligt frigiven allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det aniagas
att han icke skall låta sig rätta genom annan åtgärd som övervakningsnämnden
äger vidtaga, må nämnden förklara den vill-koriigt medgivna friheten förverkad.
Har
villkorligt frigiven allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antagas
att han icke skall låta sig rätta genom annan åtgärd som övervakningsnämnden
äger vidtaga, må nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten eller del
därav förverkad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förklaras
villkorligt medgiven frihet förverkad, skall med avseende å frägan om ny
villkorlig frigivning ålerstoden av straffet anses såsom nytt straff. Dömes
icke den frigivne samtidigt till fängelse pä viss tid, må dock villkorlig
frigivning äga rum ändå att lid som i 6 § sägs icke gått till ända.
Föi-klaras
villkoriigt medgiven frihet heh eller delvis förverkad, skall med avseende å
frågan om ny villkorlig frigivning vad som förverkats anses säsom nytt straff.
Dömes icke den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, må dock villkoriig
frigivning äga rum ändå att tid som i 6 § sägs icke gått till ända.
opaginerad Kontrollera mot PDF
= Senaste lydelse 1965:620. * Senaste lydelse 1973:918. =
Senaste lydelse 1965:620.
Prop.
1978/79: 212 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
I §
Skyddsiillsyn må ådömas för brott vara kan följa fängelse,
såframt det prövas erforderligt atl den tilltalade ställes under övervakning
och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.
Den som är under aderton år må ej dömas till
skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt
barnavårdslagen.
Är det lindrigaste straff som är Är det lindrigaste straff som är
stadgat för brottet fängelse i ett år stadgat för brottet
fängelse i etl år
eller däröver, må dömas till skydds- eller däröver, må dömas lill skydds
tillsyn allenast om synnerliga skäl lillsyn allenast om särskilda skäl
äro därtill. äro därtill.
3 5"
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har den tilltalade fyUl aderton år, må rälien, såframt det
finnes erforderiigt för hans litlräiiafö-rande eller eljest, i domen förordna
alt i skyddsiillsynen skall ingå behandling i anstalt. Sådan behandling
skall, enligt vad därom bestämmes under behandlingens gång, pågå minst en
månad och högst Ivå månader. Sedan behandlingen pågått en månad skall den
upphöra så snart forlsall omhändertagande i anstalt ej kan anses erforderligt.
Om behandlingen är i övrigt särskilt stadgat.
Om förhållandena påkalla det, äger rätten besluta all
Jörordnande som i försia slyckel sägs skall gå i verkslällighel ulan hinder av
alt domen å skyddsiillsyn icke vunnit laga kraft.
Beslul om upphörande av behandling enligt försia styckel
meddelas av den övervakningsnämnd lill vars verksamhetsområde anstalten hör.
Om det
av hänsyn lill allmän laglydnad prövas oundgängligen erforderligt atl
skyddsiillsyn förenas med frihetsberövande, må Jämle skyddstillsyn dömas lill
fängelse i lägst en och högst tre månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4§
Skyddsiillsyn fortgår under en prövotid av tre år.
Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad
angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljesl vinner laga kraft
mot den dömde.
Har rätten meddelat beslul som i 3 !> andra stycket
sägs, räknas prövotiden från dagen för domen.
« Senaste lydelse 1974:205.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
6a§
Övervakningsnämnden kan meddela den dömde särskild
föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. I föreskrift får angivas
på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med
övervakaren. Vidare får föreskrivas skyldighet för den dömde atl omedelbart
lämna underrättelse lill övervakaren eller skyddskonsulent hos nämnden om
utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet
eller inrättning. Skyddskonsulenlen får meddela föreskrift som nu sagts för
tiden intill dess nämnden beslutat i frågan.
Skyddskonsulenlen skall fortlöpande hålla sig underrättad
om den dömdes livsföring och om hans förhållanden i övrigt samt omedelbart
föreslå övervakningsnämnden sådan ändring iföreskrift enligl försia slyckel
som av omständigheterna finnes påkallad. Skyddskonsulenlen får ändra sådan
föreskrift för liden intill dess nämnden beslutat i frågan.
Övervakaren må meddela anvisningar ifråga om
verkställandet av föreskrift enligl första slyckel, så ock medgiva lillfällig
lättnad och vidtaga omedelbart erforderlig Jämkning.
1¥
opaginerad Kontrollera mot PDF
Iakttager
den dömde icke vad som åligger honom till följd av domen å skyddstillsyn,
äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela
föreskrift enligt 26 kap. 15 §, besluta att varning skall meddelas den
dömde.
Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd
av domen å skyddstillsyn, äger övervakningsnämnden, utom atl förordna om
övervakning eller meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 § eller enligt 6 a § i
detta kapitel, besluta att varning skall meddelas den dömde.
Åtgärd som avses i denna paragraf må ej av
övervakningsnämnden beslutas efter prövotidens utgång.
8§s
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har den dömde allvarligt åsido-
' Senaste lydelse 1973:918. " Senaste lydelse
1973:918.
Har den
dömde allvarligt åsido-
opaginerad Kontrollera mot PDF
om
behandling varom stadgas i 3 §.
Talan som nu sagts skall anhängiggöras före prövotidens
utgång.
Prop.
1978/79:212
Nuvarande lydelse
satt sina åligganden och kan det antagas alt han icke
skall låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden äger vidtaga, skall
nämnden hos åklagare göra framställning att vid domstol föres talan om undanröjande
av skyddstillsynen eller
Föreslagen lydelse
satt sina åligganden och kan det antagas att han icke
skall låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden äger vidtaga, skall
nämnden hos åklagare göra framställning att vid domstol föres talan om undanröjande
av skyddstillsynen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Undanröjes skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan påföljd
för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått
lill följd av domen å skyddstillsyn samt till böter som ådömts enligt 2 § och
34 kap. 6 §; och må fängelse ådömas på kortare tid än för brottet är stadgat.
Finnas tillräckliga skäl ej föreligga atl undanröja
skyddstillsynen, må rätten i stället besluta åtgärd som avses i 7 § eller, om
den dömde fyllt aderton år, förordna all han skak undergå behandling enligl 3
§. Föres lalan om sådan behandling, må i stället beslulas undanröjande av
skyddsiillsynen eller ålgärd som avses i 7 §, Har prövotiden utgått, må ej
beslutas åtgärd som avses i 7 §.
Undanröjes skyddstillsynen, skall rätten beslämma annan påföljd
för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått
till följd av domen å skyddstillsyn samt till böter eller fängelse som ådömts
enligl 2 eller 3 § eller 34 kap. 6 §; och må fängelse ådömas på kortare tid än
för brottet är stadgat.
Finnas tillräckliga skäl ej föreligga att undanröja
skyddstillsynen, mä rätten i stället besluta åtgärd som avses i 7 S. Sådan
ålgärd må ej beslulas efter prövotidens ulgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppkommer
fråga om att undanröja skyddstillsynen eller om åtgärd som avses i 7 §, må
övervakningsnämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 §, såframt
omständigheterna föranleda därtill, förordna att den dömde skall pä lämpligt
sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.
Uppkommer fråga om att undanröja skyddstillsynen eller om
behandling enligl 3 § eller åtgärd som avses i 7 §, må övervakningsnämnden
eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 §, såframt omständigheterna
föranleda därtill, förordna att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas
i avbidan på vidare förordnande.
Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än
en vecka. Om synneriiga skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas
an han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må
den omhändertagne ej kvarhållas.
» Senaste lydelse 1975: 1395.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
För brott som någon begått under inflytande av
sinnessjukdom, sinnes-slöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den mäste anses jämställd med sinnessjukdom, må ej tillämpas annan
påföljd än överlämnande till särskild vård eller, i fall som angivas i andra
stycket, böler eller skyddstillsyn.
Till
böler må dömas, om det finnes ändamålsenligt för alt avhälla den tilltalade
från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn mä ädömas, därest sädan påföljd
med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare än särskild vård.
Till böler mä dömas, om del finnes ändamålsenligt för att
avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn må ådömas,
däresl sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare än
särskild värd; ej må i sådant fall förordnas om behandling varom stadgas i 28
kap. 3 §.
Finnes påföljd som här sagts icke böra ådömas, skall den
tilltalade vara fri från påföljd.
4
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hänsyn till
allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff än som
stadgats för brottet.
Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart,
att påföljd för brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas.
Har någon
begått brott innan han fyllt aderton är, mä efter omständigheterna ådömas
lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff må ock, om
särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som någon begått under
inflytande av själslig abnormitet.
Har någon
begått brott innan han fyllt tjugoett är, mä efter omständigheterna ädömas
lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff må ock, om
särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som någon begått under
inflytande av själslig abnormitet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dömes
någon lill fängelse på viss lid, ungdomsfängelse eller internering eller
förordnar rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan påföljd skall
avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning av misstanke om brott,
som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra
limmar varit berövad friheten som anhållen, häktad, tagen i förvarsarrest
eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 S lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk
Dömes
någon till fängelse pä viss tid eller internering eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att sädan påföljd skall avse ytteriigare brott,
och har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i
målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad
friheten som anhållen, häktad, tagen i förvarsarrest eller intagen på
rättspsykiatrisk klinik enligt 9S lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning i
opaginerad Kontrollera mot PDF
'» Senaste lydelse 1975:667.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dömes någon
till böter eller disciplinstraff och har han med anledning av misstanke om
brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten pä sätt som
angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihetsberövandel.
undersökning i brottmål, skall tiden för
frihetsberövandel, till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet
av dom i annat mäl, anses som tid under vilken den ådömda p.följden verkställts
i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det anlal dagar påföljden skall
anses verk-sliilld. Är den tid varmed ådöml fängelse översliger frihetsberövandel
ringa, må förordnas atl fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom
fiiheisberövandet.
Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i
stället till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering, äger första
stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande, som föregått den
villkorliga domen, domen på skyddstillsyn eller dom, varigenom förordnats att
den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även yiieriigare brott. Detta
gäller dock endast i den mån frihetsberövandel icke tillgodoräknats enligt
första eller iredje stycket.
brottmål, skall tiden för frihetsberövandel, till den del
därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annal mål, anses som lid
under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i
domen angiva det anlal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den lid
varmed ådöml fängelse överstiger frihetsberövandel ringa, må förordnas att
fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandel.
Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i
stället till fängelse på viss lid eller internering, äger första stycket
tillämpning även i fråga om frihetsberövande, som föregått den villkorliga
domen, domen på skyddsiillsyn eller dom, varigenom förordnals atl den genom
sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Delta gäller dock
endasi i den mån frihetsberövandel icke tillgodoräknats enligt första eller
tredje styckel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon börjat undergå fängelse, ungdomsfängelse,
internering eller, efter dom på skyddstillsyn, sådun behandling som avses i 28
kap. 3 §, och dömes han i högre räU i stället lill annan i 5 S försia eller tredje
styckel angiven påföljd, äger vad där är föreskrivel om tillgodoräknande av
lid för frihetsberövande motsvarande tillämpning i fråga om tid under vilken
verkställighet sälunda skett.
Undanröjes
villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss
tid, ungdomsfängelse eller internering, äger för-
Har någon
börjat undergå fängelse eller internering och dömes han i högre rätt i stället
till annan i 5 S första eller iredje stycket angiven påföljd, äger vad där är
föreskrivet om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande molsvarande tilllämpning
i fråga om tid under vilken verkställighet sålunda skett.
Undanröjes villkorlig dom eller skyddsiillsyn och dömes i
stället till fängelse på viss tid eller internering, äger första stycket
motsvaran-
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1973:43.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande lydelse
sta stycket motsvarande tilllämpning i fråga om tid
varunder verkställighet skett på grund av dom i det mäl vari den villkorliga
domen eller domen pä skyddstillsyn slutligen meddelades.
Föreslagen lydelse
de tillämpning i fråga om tid varunder verkställighet
skett på grund av dom i det mål vari den villkorliga domen eller domen pä
skyddstillsyn slulligen meddelades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes den
som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse eller internering hava begått annat brott före domen eller
begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts
eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är
föreskrivet i 2-9 §§, efter omständigheterna
1.
förordna att
den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet,
2.
döma särskilt
till påföljd för detta brott, eller
3.
därest den
tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för
brotten döma till påföljd av annan art.
Finnes den som för brotl dömts till fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller internering hava begått annat brott före domen eller
begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts
eller eljesl upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är
föreskrivet i 2 -6 och 9 §§ efter omständigheterna
1.
förordna att
den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet,
2.
döma särskilt
till påföljd för detta brott, eller
3.
därest den
tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för
brotten döma till påföljd av annan art.
Har
Jämle skyddsiillsyn ådömts fängelse enligt 28 kap. 3 §, skall vid tillämpningen
av beslämmelserna i della kapitel den ådömda fängelse-påföljden anses som en
del av skyddsiillsvnen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tillämpas
I S I eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits från fängelse, må,
om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten
eller del därav förklaras förverkad.
Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffande någon som villkorligt
frigivits från fängelse, må den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad;
Jömes enligl I § 2 till fängelse på viss lid, skall sådan förklaring meddelas,
om ej särskilda skäl äro däremot.
Beslutas ej förverkande enligt första stycket, äger rätten
besluta åtgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett
år utöver den vid frigivningen beslämda tiden.
Senaste lydelse 1973:918.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förverkande eller åtgärd som nyss sagls mä ej beslulas,
med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit
del av åtal före prövotidens ulgång.
6
S'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, må rälten
vid tilllämpning av IS I, om det finnes påkallat för den tilltalades
tillrätta-förande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter,
högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.
Tillämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd eller
behandling som avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövotiden till högst fem år.
Dömes med lillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid
straffets bestämmande gälla vad i 28 kap. 9 § stadgas.
Beslul enligt andra stycket eller beslut om undanröjande
av skyddstillsyn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari
den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.
Är den tidigare ådömda påföljden skyddsiillsyn, må rätten
vid tilllämpning av 1 § 1, om del finnes påkallat för den tilltalades
tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter,
högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej. År
fängelse stadgat för det nya brottet och prövas frihetsberövande oundgängligen
erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, må rälien i stället för att döma
lill böter döma lill fängelse enhgt 28 kap. 3 §.
Tillämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som
avses i 28 kap. 9 S eller förlänga prövotiden till högst fem år.
Dömes med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid
straffets bestämmande skälig hänsyn lagas lik vad den dömde undergått lik
följd av domen å skyddstillsyn och lill vad han avtjänat av fängelse som ådömts
enögt första styckel eller 28 kap. 3 § ävensom lill böter som ådömts enögt
försia styckel eker 28 kap. 2 §; och må fängelse ådömas på kortare tid anför
brottet är stadgat.
Fängelse
enögt första styckel må ej ådömas och beslut enligt andra stycket eller beslut
om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas, med mindre fräga därom
uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal före
prövotidens ulgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 § Är den tidigare ådömda påföljden internering och
vårdas den dömde utom anstalt, mä rätten vid tillämpning av 1 § 1 besluta alt
han skall återintagas i anstalt. Meddelas sådant beslut eller tillämpas 1 § 1
beträffan-
'= Senaste lydelse 1975:1395.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
II
opaginerad Kontrollera mot PDF
de den
som vårdas i anstalt, skall rälien, om éj särskilda skäl äro däremot, beslämma
minsta tid för den fortsatta anslaltsvården. Minsta tiden må i sådant fall
bestämmas till lägsl sex månader. Vårdas den dömde i anstalt, må vad i I S 2
sägs icke tillämpas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Undanröjande
av internering enligt 1 S 3 mä ske endast om dom meddelas innan påföljden
upphört. Ådömes fängelse, skall vad i 7 § iredje stycket sägs äga motsvarande
lillämpning.
Undanröjande
av internering enligl I S 3 må ske endast om dom meddelas innan påföljden
upphört. Dömes med tillämpning av 1 H 3 till fängelse, skall vid straffets
bestämmande skälig hänsyn lagas till vud den dömde undergått på grund av den
tidigare domen, och må därvid fängelse ådömas på kortare tid än som följer av
26 kap. 2 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har med
tillämpning av 1 S I genom lagakraftvunnen dom förordnats, att fängelse,
villkorlig dom, skyddsiillsyn eller internering som ådömts i tidigare mäl
skall avse ytterligare brott, och ändras den tidigare ådömda påföljden av
högre rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda
brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall
gälla, när straff bestämts med tillämpning av 3 S andra stycket och det
tidigare ådömda straffet ändras.
Har med tillämpning av I S 1 genom lagakraftvunnen dom
förordnals, att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller
internering som ådömts i tidigare mål skall avse ylterligare brotl, och ändras
den lidigare ådömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft,
skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas
av domstol. Detsamma skall gälla, när straff bestämts med tillämpning av 3 §
andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.
Finnes, när dom å fängelse pä viss lid skall verkställas,
att den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat
brott börjat verkställas, och framgår ej av domarna att det andra straffet
beaktats, skall sedan domarna vunnit laga kraft domstol, efter anmälan av
åklagare, med lillämpning av 3 § andra stycket beslämma det straff den dömde
skall undergå lill följd av den dom, som sist förekommer till verkställighet.
II
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förekomma
till verkställighet på en gäng dom å fängelse på livstid och dom å böter,
förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller disciplinstraff skall
livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.
Förekomma
till verkställighet på en gång dom å fängelse på livstid och dom ä böter,
förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkoriig dom,
skyddstillsyn, internering eller disciplinstraff skall livstidsstraffet träda
i stället för den andra påföljden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förekomma
till verkställighet på en gång dom ä internering och dom å böter,
förvandlingsslraff för böter, fängelse pä viss tid, villkorlig dom,
skyddstillsyn eller disciplinstraff, skall, om den dömde för undergående av
internering skall värdas i anstalt, interneringen träda i stället för den
andra påföljden.
Förekomma till verkställighet pä en gång dom ä internering
och dom å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse pä viss tid, villkorlig
dom, skyddsiillsyn, ungdomsfängelse eller disciplinstraff, skall, om den dömde
för undergående av internering skall vårdas i anstalt, interneringen träda i
stället för den andra påföljden.
Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som
interneringen sålunda ylterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvärden
påkallad, må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.
I8S'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppkommer
fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon
dömts till fängelse, ungdom.sfängelse eller internering som gemensam påföljd
för tvä eller flera brott, och kan utlämning enligl den främmande slatens
lagstiftning ej ske för alla brotten, skall domstol, efter anmälan av
åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma till påföljd för
den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.
Uppkommer
fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon
dömts till fängelse eller internering som gemensam påföljd för två eller flera
brott, och kan utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för
alla brotten, skall domstol, efter anmälan av åklagare, undanröja den
gemensamt ådömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet, för
vilken utlämning kan äga rum.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad
som föreskrives i första stycket skall även gälla, dä fråga uppkommer om atl
svensk brottmålsdom, som avser två eller flera brott, skall verkställas
utomlands i enlighet med lagen (1972:260) om internationelll samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom eller lagen (1978:801) om inlernaiionelll
samarbele rörande kriminalvård i frihet, och hinder mol verkställighet
föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt avser något eller
några av brotten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
35 kap. lOS
Ungdom.sfängelse borifaUer när fem år och internering när
femlon år förflutil från del domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej
påbörjats dessförinnan.
Avbrytes verkställigheten av ungdomsfängelse eller
internering medan den dömde vårdas i anstalt
Internering bortfaller när femton år förflutit från det
domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej påbörjats dessförinnan.
Avbrytes verkställigheten av internering medan den dömde
vårdas i anstalt eller meddelas när han vår-
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1978:802.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
eller meddelas när han vårdas ulom anstalt beslut om hans
ålerinlag-ning i anstalt, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tilllämpning
i fråga om den fortsatta verkställigheten; och skall därvid tiden räknas från
det avbrottet skedde eller beslutet om ålerintag-ning vann laga kraft.
Föreslagen
lydelse
das utom anstalt beslut om hans äterinlagning i anstalt,
skall vad i första slyckel sägs äga motsvarande tillämpning i fräga om den
fortsatta verkställigheten; och skall därvid liden räknas frän det avbrottet
skedde eller beslutet om äterinlagning vann laga kraft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36 kap.
6S Vad i
lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av alt någon dömes
till straff skall gälla även dä annan påföljd som omförmäles i I kap. 3 S
ådömes.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
tillämpningen av försia stycket skola villkorlig dom, skyddsiillsyn,
ungdomsfängelse och internering saml, om ej i domen annorlunda förordnas,
överlämnande lill särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skola internering
saml, om så förordnas, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och överlämnande till
särskild värd anses motsvara fängelse i minst sex månader.
Vid
tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom, skyddstillsyn och
internering samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande till
särskild värd anses lika med fängelse. Därvid skola internering samt, om sä förordnas,
skyddsiillsyn och överlämnande till särskild värd anses motsvara fängelse i
minst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Övervakningsnämnds
verksamhetsområde skall omfatla en eller flera allmänna underrätters domkrets,
om ej särskilda skäl föreligga till annan indelning. För handläggning av
ärenden rörande personer som dömts till fängelse eller internering mä
tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds
verksamhetsområde bestämmes av regeringen.
Overvakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en
eller flera allmänna underrätters domkrets, om ej särskilda skäl föreligga
till annan indelning. För handläggning av ärenden rörande personer som dömts
till fängelse, ungdomsfängelse eller internering må tillsättas särskilda
övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av
regeringen.
Overvakningsnämnd beslår av fem ledamöter, om ej
regeringen förordnar atl viss nämnd skall hava flera ledamöter. Nämnden är
beslutför med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall, så ock i ärenden
av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut
skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
'= Senaste lydelse 1977: 312.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall
arbeta å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad
om nämnd är stadgal.
48'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ungdomsfän
ge Isenämn den och interneringsnämnden skola vardera bestå av en ledamol som är
eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden
och en ledamol som är psykiater, båda med särskilda ersättare som uppfylla de
för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren, samt ytterligare tre ledamöter
jämte ersättare lill det antal regeringen bestämmer. Regeringen ulser ordförande,
övriga ledamöler och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans
ställe av regeringen därtill utsedd ledamol eller ersättare som kunnat förordnas
lill ordförande.
Interneringsnämnden
skall bestå av en ledamol som är eller varil innehavare av domarämbete och som
skall vara ordförande i nämnden och en ledamot som är psykiater, båda med
särskilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren, saml ytterligare tre ledamöler jämte ersättare lill det
antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och
ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen
därtill utsedd ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ordföranden mä i brådskande fall, så ock i ärenden av
mindre vikt ensam beslula å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid
nästa sammanträde med nämnden.
Ordförande, övriga ledamöler och ersättare utses för fem
år. Avgår ledamot eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller
ersättare för äterstäende tid.
5S
opaginerad Kontrollera mot PDF
ningsnämnd.
I fråga
om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall vad angående omröstning i
brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Ledamot
och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvärdsnämn-den,
ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mot
ledamol och ersättare skola gälla samma jäv som i fräga om domare; dock skall
vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken sägs icke äga lillämpning i fråga om
ledamot och ersättare i övervak-
Ledamot
och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden och
interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mot ledamot och ersättare skola
gälla samma jäv som i fråga om domare; dock skall vad i 4 kap. 13 S 7
rättegångsbalken sägs icke äga tilllämpning i fråga om ledamot och ersättare i
övervakningsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1974:565.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
15
opaginerad Kontrollera mot PDF
6§'
Begär
den dömde att bliva muntligen hörd i ärende, som handlägges av
övervakningsnämnd, skall lillfälle därtill beredas honom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I ärende
hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden bör,
om det kan aniagas vara till gagn och lämpligen kan ske, lillfälle beredas den
dömde atl bliva muntligen hörd.
I ärende
hos kriminalvårdsnämnden och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara
till gagn och lämpligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva muntligen
hörd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
dömts till skyddsiillsyn må genom besvär hos hovrätt föra talan mot
övervakningsnämnds beslut angående övervakning enligt 28 kap. 5 §, förordnande
av övervakare enligl 28 kap. 6 §, åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 11 5 eller
föreskrift som avses i 26 kap. 15 S. Besvärstiden räknas frän den dag då han
erhöll del av beslutet.
Den som
dömts till skyddsiillsyn må genom besvär hos hovrätt föra talan mot
övervakningsnämnds beslut angående övervakning enligt 28 kap. 5 §, förordnande
av övervakare enligt 28 kap. 6 §, föreskrift enligl 28 kap. 6 a §, åtgärd
enligt 28 kap. 7 eller 11 § eller föreskrift som avses i 26 kap. 15 S.
Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ålnöjes
icke den som dömts till ungdomsfängelse eller internering med
övervakningsnämnds beslut om förordnande av övervakare enligt 29 kap. 7§ eller
30 kap. 10 § eller med nämndens beslut enligt 29 kap. 8 eller 11 § eller 30
kap. 11 eller 14 § eller angående föreskrift som avses i 26 kap. 15 §, äger han
hos ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden påkalla prövning av
beslutet.
Ålnöjes
icke den som dömts till internering med övervakningsnämnds beslut om
förordnande av övervakare enligt 30 kap. 10 § eller med nämndens beslut enligt
30 kap. 11 eller 14 § eller angående föreskrift som avses i 26 kap. 15 §, äger
han hos interneringsnämnden påkalla prövning av beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mä
ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av övervakningsnämnd i
andra fall än i 7-9 §§ sagts, av hovrätt enligl 8 § eller av
kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden.
Talan må
ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av övervakningsnämnd i
andra fall än i 7-9 §§ sagts, av hovrätt enligt 8 S eller av
kriminalvårdsnämnden eller interneringsnämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1971:570. " Senaste lydelse
1973:918. '" Senasta lydelse 1973:918.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn äger före fullföljdstidens ulgång
avgiva förklaring, all han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda
påföljden. Sädan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts med slöd av
27 kap. 2§ eller 28 kap. 2S. Förklaringen avgives i den ordning regeringen
föreskriver.
Den som ådömts villkorlig dom eller skyddsiillsyn äger
före fullföljdstidens utgång avgiva förklaring, att han är nöjd med domen i
vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böler, som
ådömts med stöd av 27 kap. 2 S eller 28 kap. 2 §, och inbegriper behandling
varom stadgas i 28 kap. 3S. Förklaringen avgives i den ordning regeringen
föreskriver.
Förklaring, som avgivils i föreskriven ordning, må icke
återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad
angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.
Angående nöjdförklaring i fräga Angående nöjdförklaring i fråga
om dom å fängelse, ungdomsfäng- om dom å fängelse och internering
else och internering är särskilt stad- är särskilt stadgal.
gal.
48="
Anmälan jämlikt 34 kap. \f) eker Anmälan jämlikt 34 kap. 10 S gö-
12 S göres hos första domstol i nå- res hos första domstol
i något av
got av målen. målen.
Ansökan jämlikt 34 kap. 13 S göres hos den räll som först
avgjort det mål vari dömts till internering.
Anmälan jämlikt 34 kap. 18 S göres hos den rätt som först
dömt i målet.
6§ =
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nämnd
skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2 § eller i 27
kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8S eller 34 kap. 10 § andra stycket, 13 §
eller 18 S. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34
kap. I § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd
enligt 34 kap. 4§, åtgärd enligl 34 kap. 5§ iredje stycket eller 34 kap. 6 §
andra styckel samt ålerintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap.
9 S.
Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga,
som avses i 2§ eller i 27 kap. 6§, 28 kap. 9§, 30 kap. 8§ eller 34 kap. 10 §
andra stycket, 12 §, 13 § eller 18 §. Detsamma skall gälla i fräga om undanröjande
av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet
eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje
stycket, åtgärd eller behandling enkgi 34 kap. 6§ andra stycket samt äterinlagning
i anstaU eller annan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 S-
Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra
stycket eller 28 kap. 11 §, är underrätt domför med en lagfaren domare.
Senaste lydelse 1974:565. 2' Senaste lydelse 1975:667.
Senaste lydelse 1975: 1395.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppkommer
fråga om ådömande av internering, skall rätten, om det ej av särskild
anledning finnes obehövligt, inhämta yttrande av internerings-nämnden,
huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.
Innan
rätten enligt 34 kap. I § beslutar angående påföljd beträffande någon som
dömts till ungdomsjäng-else eller internering skall, om det finnes
erforcjrligt, yttrande inhämtas från ungdam.sfängelsenämnden eller interneringsnämnden.
Vad nu sagts skall äga molsvarande tilllämpning i fall som avses i 34 kap. 12
§.
Innan
rälten enligl 34 kap. I S beslutar angående päföljd beträffande någon som
dömts till internering skall, om det finnes erforderligt, yttrande inhämtas
från interneringsnämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mål om ålgärd enligl 2 S eller 27 kap. 5S andra styckel
eller 6S, 28 kap. 9§, 30 kap. 8§ eller 34 kap. 10S andra stycket, 12 § eller 13
S skall underrätt lämna den dömde lillfälle all yttra sig. Begär han att bliva
muntligen hörd, skall lillfälle därtill beredas honom. I mäl om ålgärd enligl
34 kap. 18 § skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut.
Åtgärd enligt 28 kap. 11 § mä bes dömde att yttra sig.
I mål om åtgärd enligl 2 S eller 27 kap. 5§ andra stycket
eller 6S, 28 kap. 9S, 30 kap. 8S eller 34 kap. 10 S andra stycket eller 13 §
skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva
muntligen hörd, skall lillfälle därtill beredas honom. I mäl om åtgärd enligt
34 kap. 18 § skall den dömde lämnas tillfälle all yttra sig där så är möjligt.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut.
lutas utan att tillfälle beredes den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättens
beslut om ålgärd enligl 27 kap. 5 S andra stycket, 28 kap.
11 S eller 34 kap. 10 § andra stycket,
12 §, 13 § eller 18 S länder omedelbart
till efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden
enligt 27 kap. 6S, 28 kap. 9§ eller 34 kap. 4, 5, d eller 8§ angående
föreskrifter, prövotid eller tid för ungdomsfängelse.
Avser
beslul Jämlikt 28 kap. 9§ andra slyckel eller 34 kap. 6 § all någon skall
undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3§, äger rälien, om förhållandena
påkalla det, förordna alt beslulet skall gå i
" Senaste lydelse 1975:667. " Senaste lydelse
1975:667.
2 Riksdagen 1978179. I saml Nr 212
Rätlens
beslul om åtgärd enligt 27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap. 11 S eller 34 kap. 10
§ andra stycket, 13 S eller 18 § länder omedelbart till efterrättelse om ej
annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6§, 28 kap.
9§ eller 34 kap. 4, 5 eker 6§ angående föreskrifter eller prövotid.
Prop.
1978/79: 212 18
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
verkställighet utan hinder av all del ej vunnit laga
kraft. Sådani förordnande må ock meddelas i fråga om beslut jämlikt 34 kap. 8
§ om ålerintagning i anstalt av den .som undergår ungdom.sfängelse.
I2 §
Det åligger polismyndighet alt Det åligger polismyndighet atl
lämna domstol. övervaknings- lämna
domstol, övervaknings
nämnd, kriminalvårdsnämnden, nämnd,
kriminalvärdsnämnden och
ungdomsjängelsenämnden och in- interneringsnämnden
handräckning
terneringsnämnden handräckning för den
dömdes inställande i mäl
för den dömdes inställande i mäl eller ärende
enligt denna balk eller
eller ärende enligt denna balk eller för
hans omhändertagande jämlikt
för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 22
§, 28 kap. II
§ eller 30
26 kap. 22 S, 28 kap. 11 S, 29 kap. kap. 14 §.
//.S''eller 30 kap. 14§.
1.
Denna lag
träder i kraft den I januari 1980.
2.
Efter
ikraftträdandet får ej dömas lill ungdomsfängelse och ej heller meddelas
förordnande enligt 28 kap. 3 § i dess tidigare lydelse om alt i skyddstillsyn
skall ingå behandling i anstalt.
3.
Äldre
beslämmelser gäller fortfarande i fråga om den som vid ikraftträdandet
undergår behandling i anstalt enligl 28 kap. 3 § i dess tidigare lydelse eller
på grund av förordnande skall undergå sådan behandling vilken inte har börjai
verkställas.
4.
Äldre bestämmelser
gäller, med nedan angivna undantag, fortfarande i fråga om den som vid
ikraftträdandet undergår ungdomsfängelse eller är dömd lill ungdomsfängelse
enligt dom som inte har börjat verkställas.
Vad som sägs i 29 kap. 4 S andra meningen om att viss
minsta tid skall ha förflutit innan den dömde må överföras lill vård ulom
anstalt skall inte längre gälla.
1 stället för bestämmelsen i 29 kap. 12 S första slyckel
andra meningen skall gälla, alt påföljden skall förordnas upphöra senast då ett
år förflutit frän det den dömde sist överfördes till vård ulom anstalt.
Förordnande enligt 34 kap. 1 S I fär meddelas endast i
fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet. Annan påföljd än böler
eller disciplinstraff fär inte ådömas med lillämpning av 34 kap. 1 § 2.
Fråga som enligt de äldre bestämmelserna handläggs av ungdomsfängelsenämnden
skall från och med den dag regeringen bestämmer i stället handläggas av
kriminalvärdsnämnden.
Prop. 1978/79:212 19
2 Förslag till
Lag om ändring i
rättegångsbalken
Härigenom
föreskrivs att 29 kap. 2 och 3 SS samt 51 kap. 25 S rättegångsbalken skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
29
kap.
2S'
Över
fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.
Är
fråga om ansvar för flera brott, skall, om det erfordras, först i fråga om
varje brott omröstning ske, humvida den tilltalade är skyldig till brottet,
och därefter omröstning angående påföljden företagas. Uppkommer fråga, humvida
etl eller flera brott föreligga, skall ock därom röstas särskilt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förekomma
vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar, huruvida annan
påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter skall ådömas eller huruvida
i skyddsiillsyn skak ingå anstaltsbehandling, skall, om det erfordras,
särskild omröstning ske om vaije mening av nu angiven innebörd, beträffande
vilken yrkande framställes av någon av de röstande. Vad nu sagts gälle ock
fråga, humvida påföljd skall eftergivas eller humvida tilltalad skall vara
fri från påföljd på den gmnd att han begått brottet under inflytande av
själslig abnormitet. Blir sådan mening ej gällande, skall särskild omröstning
ske om straff.
Föreligga skilda
meningar om storieken av böter som ådömas jämte annan påföljd än straff, om
särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid för internering,
skall, om det erfordras, särskild omröstning därom företagas.
Förekomma
vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar, humvida annan påföljd
än straff eller sädan påföljd jämte böter eller skyddsiillsyn Jämle fängelse
enligt 28 kap. 3 § broiisbalken skall ådömas, skall, om det erfordras,
särskild omröstning ske om varje mening av nu angiven innebörd, beträffande
vilken yrkande framställes av någon av de röstande. Vad nu sagts gälle ock
fråga, humvida påföljd skall eftergivas eller humvida tilltalad skall vara fri
från påföljd på den gmnd att han begått brottet under inflytande av själslig
abnormitet. Blir sädan mening ej gällande, skall särskild omröstning ske om
straff.
Föreligga
skilda meningar om storleken av böter som ådömas jämte annan påföljd än straff,
om längden av fängelsestraff som enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ådömes jämte
skyddsliksyn, om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid
för inteme-ring, skall, om det erfordras, särskild omröstning därom företagas.
Har
någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat, vare
han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid omröstning angående ådömande
av straff eller beträffande fråga, humvida påföljd skall
Senaste
lydelse 1964: 166.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri frän
påföljd pä den grund att han begått brottet under inflylande av .själslig
abnormitet, skall dock den som tidigare röstat för den tilltalades frikännande
anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.
3 S'
Yppas i tingsrätt, dä rälten bestar av en lagfaren domare
och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minsl fyra eller, dä i nämnden
äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens
mening; i annat fall gälle ordförandens.
Yppas, då
tingsrätten består av tvä lagfarna domare och nämnd, annan mening än sådan som
omfattas av de lagfarna domarna och förena sig, nar sex sitta i nämnden, minst
fem och eljesl minst fyra nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens
mening. 1 annat fall gälle den mening som omfattas av de lagfarna domarna.
Förena sig dessa ej om en mening, gälle av deras meningar den som biträdes av
de flesta av nämndemännen eller, om lika mänga biiräda vardera meningen, den
som är lindrigast; kan ej någon mening anses som lindrigare, gälle
ordförandens. Om det erfordras, sker i fall som nu avses fortsatt omrösining
inom nämnden för att uiröna hur mänga som biträda vardera meningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
omröstning i annat fall gälle den mening, som omfattas av mer än hälften av
ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den
lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig
dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdom.sfängelse eller internering
ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till särskild vård, så ock
eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening,
som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.
Vid
omrösining i annat fall gälle den mening, som omfattas av mer än hälften av
ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rös-tema och är denna den
lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, humvida villkorlig
dom skall meddelas eller skyddstillsyn, skyddsiillsyn Jämte fängelse enligl 28
kap. 3 § brottsbalken eller internering ådömas eller förordnande meddelas om
överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon mening kan anses
som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och
bland dem ordförandens.
opaginerad Kontrollera mot PDF
51 kap
25 §2
Ej må hovrätten i anledning av
den
tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, döma
till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill
Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller
talan, som av åklagare föres till hans förmån, döma till brottspåföljd, som är
att anse såsom svårare än den, vartill
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1976: 560. 2 Senaste lydelse 1964: 166.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts
till fängelse, äge hovrätten förordna om villkoriig dom, skyddsiillsyn, ungdomsfängelse,
intemering eller överlämnande lill särskild vård, så ock jämle villkorlig dom,
skydds-tillsyn eller överlämnande till vård enligl barnavårdslagen döma till
böler. Har underrätten meddelat förordnande som nu sagts, äge hovrätten döma
till annan päföljd.
Föreslagen
lydelse
undéri-ätten dömt. Har den tilltalade av underrätten
dömts till fängelse, äge hovrätten förordna om villkorlig dom, skyddstillsyn,
internering eller överlämnande till särskild vård, så ock jämte villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavärdsla-gen döma
till böler ävensom jämte skyddsiillsyn döma lik fängelse enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken. Har underrätten meddelat förordnande som nu sagts, äge hovrätten
döma lill annan påföljd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag Iräder i kraft den I januari 1980.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar
Härigenom föreskrivs alt 12 S lagen (1937:249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 S'
Hos myndighet vid kriminalvårdsansiali, allmänl häkte eller arbetsanslall
upprättade handlingar rörande i anstalten intagen person mä ej utlämnas
tidigare än sjuttio är efter deras datum, såvida det ej är uppenbart att utlämnandet
ej kommer att missbrukas till men för enskild. Fräga om utlämnande av
handling hos myndighet inom kriminalvården prövas av kriminalvårdsstyrelsen.
Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.
Detsamma gäller handlingar. Detsamma gäller
handlingar.
vilka
upprättats av befattningshavare inom skyddskonsulenlorgani-sationen eller
annan som fullgör skyddskonsulents uppgifter eller av övervakare eller den som
anlitats säsom biträde vid övervakning, i den män handlingarna röra personer
som ställts under övervakning efter dom ä fängelse, skyddsiillsyn,
ungdomsfängelse, internering eller intagning i arbetsanslall.
vilka
upprättats av befattningshavare inom skyddskonsulentorganisationen eller
annan som fullgör skyddskonsulents uppgifter eller av övervakare eller den som
anlilals säsom biträde vid övervakning, i den män handlingarna röra personer
som ställts under övervakning efter dom å fängelse, skyddstillsyn, internering
eller intagning i arbetsanslall.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senasle lydelse 1977: 1029.
opaginerad Kontrollera mot PDF
skilt
eller upptagits i protokoll.
Har uppgifter om den som häktats eller dömts för brott
eller beträffande vilken förordnats om intagning i arbetsanslall tillförts av
kriminalvårdsstyrelsen fört register inom rättsväsendets informationssystem,
må uppgifterna ej utlämnas, såvida det ej är uppenbart att utlämnandet ej
kommer atl missbrukas till men för enskild. Vid utlämnande böra erforderliga
förbehåll göras.
Nuvarande
lydelse
Hos kriminalvårdsnämnden,
ungdoin.sjängelsenämnden, interneringsnämnden eller
övervakningsnämnd upprättade handlingar rörande person som är intagen i
an-stall eller ställd under övervakning mä ej utlämnas tidigare än sjuttio år
efter deras datum, om det kan antagas att handlingarnas offentliggörande skulle
medföra men för den som berörs eller någon honom närstående. Vad nu sagls
gäller ej i fråga om beslut som utfärdats sär-
Föreslagcn
lydelse
Hos kriminalvårdsnämnden, interneringsnämnden eller
övervakningsnämnd upprättade handlingar rörande person som är intagen i anstalt
eller ställd under övervakning mä ej utlämnas lidigare än sjuttio år efter
deras datum, om del kan antagas att handlingarnas offentliggörande skulle
medföra men för den som berörs eller någon honom närstående. Vad nu sagls gäller
ej i fräga om beslut som utfärdats särskilt eller upptagits i protkoll.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om handlingar rörande dem som före
ikraftträdandet har dömts till ungdomsfängelse.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
Härigenom
föreskrivs atl 12, 19 och 21 SS lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad för
den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningslid i den stat där
domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i riket. Föreskrifter angående
den dömdes åligganden, som meddelats i anslutning till domen, skola, om ej
övervaknings-
Vad för
den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid i den stat där
domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i riket. Föreskrifter angående
den dömdes åligganden, som meddelats i anslutning lill domen, skola, om ej
övervaknings-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1964:548.
Prop. 1978/79:212 23
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nämnden förordnar annat, äga lill- nämnden förordnar
annat, äga till
lämpning. I övrigt skall vad i lämpning. I övrigt
skall vad i
svensk lag är stadgal om skyddstill- svensk lag är stadgal om skyddstill
syn äga motsvarande tillämpning; syn äga motsvarande tillämpning.
förordnande om behandling enligl
28 kap. 3 § broiisbalken må dock ej
meddelas.
Meddelas i Danmark, Finland, Island eller Norge beslul om
ändrade beslämmelser med avseende ä domen eller om förverkande av anståndet,
skall beslutet äga giltighet här i rikel.
19 §' Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid
och övervakningslid i den stal där frigivningen skett skall gälla såsom om
frigivningen ägt rum här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes
åligganden, som meddelats i anslulning till den villkorliga frigivningen,
skola, om ej övervaknings-nämnden förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt
skall, om ej annal föreskrives nedan, lillämpas vad i svensk lag i allmänhet är
stadgat om villkorlig frigivning; dock mä prövotiden ej förlängas.
Förklaras här i rikel den villkor- Förklaras här i riket den villkor
ligt medgivna friheten förverkad, ligt
medgivna friheten/) vis
förverkad, skall verkställighet
vid frigivningen återstående straf- här
ske av vad som förverkats, om-
fet, omvandlat till fängelse pä lika vandlat
till fängelse på lika läng tid.
långtid.
Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade
bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen eller förverkande av
den villkorligt medgivna friheten, skall beslulet äga giltighet här i riket.
21 S
Om någon, som villkorligt frigi- Om
någon, som villkorligt frigi
vits efter avtjänande i Danmark av vits
efter avtjänande i Danmark av
faengsel, i Finland av tukthus eller faengsel,
i Finland av tukthus eller
fängelse, i Island av fangelsi eller i fängelse,
i Island av fangelsi eller i
Norge av fengsel, här i riket överty- Norge
av fengsel, här i riket överty
gas om annat brott som han begått gas
om annat brott som han begått
under prövotiden, mä rätten, ändå under
prövotiden, mä rätten, ändå
att övervakning i anledning av den att
övervakning i anledning av den
villkorliga frigivningen ej anordnats villkoriiga
frigivningen ej anordnats
här, med tillämpning av vad i här,
med tillämpning av vad i
svensk lag är stadgat om villkorlig svensk
lag är stadgat om villkorlig
frigivning förklara den villkorligt frigivning
förklara den villkoriigt
medgivna friheten förverkad. Där- medgivna
friheten hell eker delvis
vid skola bestämmelserna i 19 S förverkad.
Därvid skola bestäm-
andrå slyckel äga tillämpning. melserna i
19 S andra stycket äga
tillämpning.
Denna lag iräder i kraft den I januari 1980.
' Senaste lydelse 1974:913. 2 Senaste lydelse 1964:548.
Prop.
1978/79:212 24
5
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 2-4, 10 och 11 SS lagen (1963:
197) om allmänt kriminalregistei' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2S' Registret skall innehålla uppgifter angäende dem som
av domstol i rikel
1. dömts till fängelse, villkorlig I. dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddsiillsyn,
ungdomsfäng- dom, skyddstillsyn eller interne-else eller
internering; ring;
2. överlämnats till sluten eller öppen
psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till vård enligt
lagen om nykterhetsvård; eller
3. erhållit anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff.
Har brott, för vilket dömts till Har brott, för vilket dömts lill
skyddstillsyn, enligt domen begätts skyddstillsyn, enligt domen begåtts
under inflytande av sådan själslig under inflytande av sädan själslig
abnormitet som avses i 33 kap. 2 S abnormitet som avses i 33 kap. 2 S
brottsbalken, eker har i dom å brottsbalken, skall detta särskilt an-
skyddsliksyn meddelats förord- märkas i registret.
nande om behandling enligt 28 kap.
3 § samma balk. skall detta särskilt
anmärkas i registret.
I registret skall antecknas brottet samt uppgift om
verkställd personutredning och om domen eller beslutet.
3S 1 registret skall anteckning ske
1. om för den som dömts lill päföljd av beskaffenhet att
skola antecknas i
registret prövotid förlänges eller påföljden förklaras skola avse jämväl
annat brott eller undanröjes eller ock påföljd förklaras skola träda i stället
för annan påföljd;
2. om villkorligt medgiven frihet 2. om villkorligt medgiven frihet
förklaras förverkad; förklaras helt eller delvis
förverkad;
3. om för den .som dömts till
skyddsiillsyn förordnande medde
las om behandling enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken;
4. omför den som dömts titt ung
domsfängelse domstol förlänger
den längsta lid som ungdomsfäng
else må pågå eller föreskriver, alt
överförande till vård utom anstalt
ej må ske före viss lidpunkt;
' Senaste lydelse 1967:946. =! Senaste lydelse 1975:2%.
Prop.
1978/79:212 25
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5. om för den som dömts till
internering domstol medgiver förlängning av tiden för värd i anstalt eller
bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården;
6. om beslut meddelas jämlikt 34 kap.
10 eller 18 S brottsbalken; samt
7. om för den som erhållit anstånd med
verkställigheten av förvandlingsstraff prövotiden förlänges eller anståndet
förklaras förverkat.
4S' Registret skall innehålla anteckning om
1. verkställighetens början
beträffande den som dömts till fängelse och frigivning frän sädant straff med
angivande vid villkorlig frigivning av prövotiden och den återstående
strafftiden; samt
2. verkställighetens början, över- 2. verkställighetens början, övergäng till vård
Ulom anstalt samt gäng till värd ulom anstalt samt äterinlagning i anstalt
beträffande äterinlagning i anstalt beträffande den som dömts till
ungdom.sjäng- den som dömts till internering else eller internering ävensom
upp- ävensom upphörande av sädan på-hörande av sädan
päföljd. följd.
10 §2
I registemtdrag enligt 8 S skall, om ej annat följer av
vad nedan stadgas, icke medtagas anteckning om
1. villkoriig dom, skyddstillsyn, 1. villkoriig dom, skyddstillsyn,
överiämnande till särskild vård el- Jängelse
som ådömts enligt 28 kap.
ler anstånd med verkställighet av 3
§ brottsbalken, överlämnande till
förvandlingsstraff, sedan tio är för- särskild
vård eller anstånd med
flutit från domen eller beslutet; verkställighet
av förvandlingsstraff,
samt sedan tio år förflutit från domen
el
ler beslutet; saml
2. fängelse, ungdom.sfängelse el- 2. fängelse / annat fall än .som
ler intemering, sedan lio år förflutit avses
i t eller intemering, sedan tio
från frigivningen eller övergången år
förflutil från frigivningen eller
till vård utom anstalt. övergången till vård utom anstalt.
Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma
person ånyo meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i
registret, skola båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge
någondera jämlikt första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar,
skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut,
som meddelats före den I januari 1945, eller om verkställighet av päföljd som
bestämts i sådant avgörande medtages dock endast i den utsträckning regeringen
bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts.
Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i
utdraget ej medtagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas
övriga anteckningar, som mä förekomma i registret. I utdrag lill domstol eller
åklagare skall dock alllid medtagas anteckning om verkställd sinnesundersökning
eller rättspykiatrisk undersökning.
Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga
tillämpning belräffande uppgift som antecknats med slöd av 6 S.
Senaste lydelse 1975: 13. Senaste lydelse 1975:411.
Prop.
1978/79:212 26
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej
iakttagas, om för särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av
justitiekanslern, justitieombudsman eller dalainspektionen.
1 fräga om utdrag jämlikt 9 S skall vad i 10 S stadgas äga
motsvarande tillämpning med följande avvikelser:
1. Såvitt avser anteckning om I. Såvitt
avser anteckning om
fängelse i högst elt år, villkorlig fängelse
i högst ett år, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfäng- dom,
skyddsiillsyn, fängelse som
else eller anstånd med verkstäl- ådömts
eidigt 28 kap. 3 § broitsbal-
lighel av förvandlingsstraff skall i ken
eller anstånd med verkstäl-
stället för den i 10 S första slyckel lighet
av förvandlingsstraff skall i
angivna tiden gälla en tid av fem år. stället
för den i 10 S försia stycket
angivna tiden gälla en lid av fem år.
2.
.anteckning om
päföljd, vilken ädömts endast för gärning som någon begått innan han fyllt
aderton är, skall ej i nägoi fall medtagas.
3. Föreskrifterna i 10 S andra stycket
iredje punklen och tredje stycket andra punkten skola ej gälla.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om anteckning om dom på ungdomsfängelse
och förordnande enligl 28 kap. 3 S brottsbalken om behandling i anstalt, som
har meddelats före ikraftträdandet.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs all 9 S lagen (1964: 167) med
särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.
Ej mä den som icke fyllt aderton Ej må den som icke fyllt aderton
är dömas till fängelse, skyddstillsyn år dömas lill fängelse eker skydds-
eller ungdomsfängelse, med mind- tillsyn, med mindre den som har
re den som har vårdnaden om ho- vårdnaden om honom, där sä lämp-
noni, där sä lämpligen kunnat ske, ligen kunnat ske, blivit hörd i må-
blivit hörd i målet. let.
Innan någon som är under ljugoett år dömes till påföljd
som avses i första styckel skall den som utfört personundersökning i mälet höras,
om skäl äro därtill.
' Senaste lydelse 1970:421. 2 Senaste lydelse 1974:245.
Prop.
1978/79:212 27
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vårdnadshavare som höres enligt försia stycket äger rätt
till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat. Ersättningen
skall gäldas av statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.
7 F ö rslag till
Lag om ändring i lagen (1964:450) om åtgärder vid
samhällsfariig asocialitet
Härigenom föreskrivs att 3 och 18 SS lagen (1964:450) om
åtgärder vid samhällsfariig asocialitet skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 S'
Förordnande om intagning i arbetsanslall mä meddelas
endasi om del är uppenbart att den som avses därmed icke kan genom
hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande åtgärder förmås till livsföring som
ej är farlig för allmän ordning och säkerhet.
Ej mä förordnande om någons intagning i arbetsanslall
meddelas
a)
om han är i
behov av sluten psykiatrisk vård, värd i värdhem eller specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda eller vård pä allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare,
b)
om han dömts
lill fängelse i b) om han dömts till fängelse i
minst sex månader, ungdomsfäng- minst
sex månader, internering el-else, internering eller skyddstillsyn ler skyddsiillsyn eller omhänderta-eller
omhändertagils för samhälls- gits för
samhällsvärd och mindre än värd och mindre än ett år förflutit ett år förflutit från det straffet
till från det straffet till fullo verkställts fullo verkställts eller påföljden el-eller påföljden eljesl upphört
eller jesl upphört eller samhällsvärden
samhällsvården slutligt upphört, el- slutligt
upphört, eller
ler
c) om beslut angäende hans avvisning, förpassning,
förvisning eller
utvisning ur rikel kan verkställas.
Förordnande om någons intag- Förordnande om någons intag
ning i arbetsanslall förfaller, om ning
i arbetsanslall förfaller, om
han, innan intagning skelt, dömes han,
innan intagning skett, dömes
till fängelse i minsl sex månader, till
fängelse i minst sex månader el-
ungdomsfängelse eller internering. ler
internering.
Om flera fängelsestraff verkställas eller skola
verkställas samtidigt, skall vid lillämpning av andra stycket b) eller tredje
stycket hänsyn tagas lill den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses
härvid även förvandlingsstraff för böter.
' Senaste lydelse 1967:944.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skall den
som är intagen i arbetsanslall eller villkorligt utskriven undergå fängelse i
minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering, skall förordnandel om
intagning i arbetsanslall anses förfallet.
Skall den
som är intagen i arbetsanslall eller villkorligt utskriven undergå fängelse i
minst sex månader eller internering, skall förordnandet om intagning i
arbetsanslall anses förfallet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om inlagen skall undergå fängelse kortare lid än sex
månader, så ock om domstol överlämnat intagen lill sluten psykiatrisk vård,
vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller värd enligt lagen
om nykterhels-värd och han lill följd därav skall inlagas för sluten
psykiatrisk vård eller värd i specialsjukhus eller tvängsintagas pä
värdanstalt, skall verkställigheten eller värden så länge den pägär träda i
stället för behandlingen i arbetsanslall.
I kvarhållningstiden inräknas tid för verkställighet och
vård. som avses i andra styckel, men ej tid, varunder intagen till följd av
häktning eller avvikande varit frånvarande frän arbetsanstallen, ej heller tid,
under vilken älerinlagen varit villkorligt utskriven.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fräga om den som före ikraftträdandet har
dömts till ungdomsfängelse.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål
Härigenom
föreskrivs att 2 och 7 SS lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må
någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, skydds-tillsyn,
ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till särskild vård utan
atl personundersökning ägt rum. Personundersökning är likväl ej erforderlig,
om utredning som avses därmed ändock är tillgänglig för rätten.
Ej mä
någon dömas lill fängelse i sex månader eller däröver, skyddstillsyn eller internering
eller överlämnas till särskild vård utan att personundersökning ägt rum. Personundersökning
är likväl ej erforderlig, om utredning som avses därmed ändock är tillgänglig
för rätlen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1967: 944. 2 Senaste lydelse 1979:79.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7S' Rätten må, när skäl äro därtill, förordna läkare alt
avgiva läkarintyg angående misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt
anvisningar som meddelas av regeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
rättspsykiatrisk undersökning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i
första stycket inhämtas från psykiater, innan nägon dömes till internering
eller överlämnas till öppen psykiatrisk värd.
Om rättspsykiatrisk undersökning ej verkställts, skall
läkarintyg som sägs i första stycket inhämtas frän psykiater, innan någon dömes
till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk värd eller någon som
ej fyllt aderton år dömes till ungdomsfängelse.
Misstänkt som ej är häktad är pliktig alt för
läkarundersökning inställa sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den
misstänkte, mä polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980.
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.
Härigenom
föreskrivs att 7 S lagen (1965:94) om polisregister m. m. skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 § =
I
uppgift frän polisregister mä, om ej annat följer av 7 a S, ej medtagas
anteckning om
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
böter, sedan
fem år förflutit frå strafföreläggande;
2. villkorlig dom, skyddstillsyn,
överlämnande till särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 S
brottsbalken förklarats fri från påföljd, dom vari förordnats om villkorligt
anstånd med intagning i arbetsanslall, beslut av åklagare att icke tala å
brott eller beslut om förpassning eller utvisning, sedan tio är förflutit från
dom eller beslut;
n dom,
beslul eller godkännande av
2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts
enligl 28 kap. 3 § brottsbalken, överlämnande till särskild vård, dom varigenom
någon enligt 33 kap. 2 S brottsbalken förklarats fri frän påföljd, dom vari
förordnats om villkorligt anstånd med intagning i arbetsanslall, beslut av
åklagare att icke tala å brott eller beslut om förpassning eller utvisning,
sedan tio år förflutit frän dom eller beslut;
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Senaste lydelse 1975: 720.
'Senaste lydelse 1970:642 (jfr 1973:56).
Prop.
1978/79:212 30
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. fängelse, ungdomsfängelse, 3. fängelse / annat fak än som
internering eller intagning i arbets- avses
i 2, internering eller intagning
anstalt, sedan tio år förflutit frän i
arbetsanslall, sedan lio år förflutit
frigivningen eller övergången till från
frigivningen eller övergängen
värd utom anstalt; till värd ulom anstalt;
4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit frän den
händelse som föranlett
anteckningen.
Anteckning om förvisning medtages under lid, som är
föreskriven för brottspåföljd vilken ädömts jämte förvisningen.
Har före ulgången av tid som nu sagts beträffande samma
person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som
antecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eller
verkställighet av tidigare dom eller beslut, mä båda anteckningarna medtagas så
länge någondera må medtagas enligt försia eller andra slyckel. Förekomma flera
anteckningar, äger vad nu sagls motsvarande lillämpning.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om anteckning om dom på ungdomsfängelse
som har meddelats före ikraftträdandet.
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom föreskrivs all 4 § lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 S'
Ansökan om intagning fär göras av make till den som
ansökningen avser, om makarna sammanbo, av annan som stadigvarande sammanbor
med honom eller av hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man.
Ansökan får göras även av ordförande i socialnämnd, barnavärds-nämnd,
nykterhetsnämnd eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet. Om
kommunfullmäktige besluta det, äger socialnämnden uppdraga ät annan ledamol i
nämnden än ordföranden eller ål tjänsteman i ledande ställning hos kommunen atl
göra ansökan om intagning.
Läkare vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk
vård icke meddelas, eller vid sjukhem för lätlskötta psykiskt sjuka eller
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsslörda eller rektor för särskola eller
föreståndare för värdhem för psykiskt utvecklingsstörda fär göra ansökan i
fråga om den för vars vård han svarar. Militär chef, dock lägst kompanichef
eller motsvarande chef, fär göra ansökan beträffande den som slår under hans
befäl.
' Senaste lydelse 1974:581.
Prop.
1978/79:212 31
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I fräga om den som genom laga- 1 fråga om den som genom laga
kraftvunnen dom dömts till skydds- kraftvunnen
dom dömts lill skydds-
tillsyn eller som villkorligt frigivits tillsyn
eller som villkorligt frigivits
fiän kriminalvårdsansiali eller vill- frän
kriminalvårdsansiali eller vill
korligt ulskrivits från arbetsanslall korligt
utskrivits frän arbetsanslall
eller som övertons lill värd ulom eller
som överförts till vård ulom
anstalt efter att ha dömts till ung- anstalt
efter att ha dömts till inter-
doni.sjängelse eller internering får nering
fär ansökan göras av ordfö-
ansökan göras av ordföranden i den randen
i den övervakningsnämnd
övervakningsnämnd under vars till- under
vars lillsyn han stär.
syn han stär.
Beträffande den som är inlagen i kriminalvårdsansiali,
arbetsanslall, häkle, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller
ungdomsvårdsskola och vistas inom anstalten får ansökan göras endast av
tjänsteman som har att sörja för den intagne. Sädan tjänsteman fär i annat fall
än som avses i tredje stycket göra ansökan även i fråga om den som vistas utom
anstalten utan alt vara slutligt utskriven därifrån.
Regeringen äger förordna om be- Regeringen äger förordna om be
hörighel alt vid krig eller krigsfara hörighet atl vid krig eller krigsfara
göra ansökan i fräga om den som göra ansökan i fräga om den som
tillhör krigsmakten. tillhör försvarsmakten.
Denna lag iräder i kraft den I januari 1980. Äldre
beslämmelser gäller fortfarande i fräga om den som före ikraftträdandet har
dömts lill ungdomsfängelse.
11 Förslag till
Lag om ändring i rättsbjälpslagen (1972:429)
Härigenom föreskrivs atl 41 S rättshjälpslagen (1972: 429)
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 S' Offentligt biträde kan förordnas i mäl eller ärende
1.
hos
ulskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller
9 S eller utskrivning enligt 16 eller 19 S lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk värd i vissa fall,
2.
hos
beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller
utskrivning frän vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angäende
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev
enligt 28 S samma lag.
3.
hos
förvaltningsdomstol angäende tvängsintagning i allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 S lagen (1954: 579) om nyk-terheisvärd
eller kvarhällande enligl 45 S samma lag,
'Senaste Ivdelse 1978:363.
Prop.
1978/79:212 32
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4.
angäende
omhändertagande för samhällsvärd enligl 29 S barnavårds-lagen (1960:97) eller
ulredning enligl 30 S samma lag eller angäende sädan samhällsvärds sluiliga
upphörande enligl 42 S samma lag.
5.
hos
förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning frän
ungdomsvårdsskola enligl barnavårdslagen (1960:97),
6.
angående
förpassning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning,
7.
angående
utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193),
8.
angäende
avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning föreligger atl underställa ärendet den centrala
utlänningsmyndigheten eller utlänningen enligt 35 S samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,
9.
angäende
verkställighet enligt utlänningslagen (1954: 193), om anledning föreligger att
underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 S andra
stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 S tredje stycket
samma lag eller om utlänningen enligt 35 S samma lag hållits i förvar längre än
en vecka,
11.
angäende
föreskrifter som meddelas enligl 10 S, 34 Seller 51 S femte stycket
utlänningslagen (1954: 193),
12.
angäende
hemsändande av utlänning med stöd av 71 S första slyckel utlänningslagen (1954:
193),
13.
angående
förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken,
14.
angående
äterinlagning i an- 14. angäende äterinlagning i anstalt
enligt 29 eller 30 kap. brotts- sialt enligt 30 kap. brottsbalken, balken,
15.
angäende verkställighet
utomlands av frihetsberövande päföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbele
med Danmark, Finland, Island och Norge angäende verkställighet av straff m.m.
eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brotlmälsdom,
16.
angäende
utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning lill Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av beslut om värd eller behandling,
17.
angäende
kaslrering enligl lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till
åtgärden ej lämnats,
18.
hos regeringen
enligt 1 S andra styckel lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte
i vissa fall.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fräga om den som före ikraftträdandet har
dömts lill ungdomsfängelse.
Prop.
1978/79:212 33
12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:18) om disciplinstraff för
krigsmän
Härigenom föreskrivs alt 10 S lagen (1973: 18) om
disciplinstraff för krigsmän skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lOS Förekommer på en gäng till verkställighet dom eller
beslut om fritids-straff och dom om fängelse på viss tid skall i stället för
verkställighet av fritidsstraffet löneavdrag ske eller den slraffskyldige
åläggas att betala visst belopp i pengar. Därvid skall 4S tredje stycket äga
tillämpning.
Skak någon undergå behandling sotn avses i 28 kap. 3 §
brottsbalken och förekommer samlidigl lik verkslällighel dom eller beslut om
fri-lidsslraff, skall behandlingen Iräda i stället för frilidss t raffel eller
vad som återstår av delta straff.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre
beslämmelser gäller fortfarande i fräga om den som före ikraftträdandet har
dömts till skyddstillsyn och skall undergå behandling som avses i 28 kap. 3 §
brottsbalken.
13 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m. m.
Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1974: 202) om
beräkning av strafftid m. m.
dels atl 17 och 26 §§ skall upphöra att gälla,
dels atl i 4, 13 och 14 SS orden "Kungl. Maj:t"
i olika böjningsformer skall bytas ut mot "regeringen" i molsvarande
form,
dels att i 6S ordet "krigsmaklen" skall bytas ut
mot "försvarsmakten",
dels att 1-3,8-10, 15, 16, 18, 20, 21, 24 och 27 §S skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Dom pä fängelse, ungdomsfäng- Dom pä
fängelse eller internering
else eller internering eker förord- skall
befordras till verkställighet nande enhgt 28 kap. 3§ hrottshal- enligl
denna lag. Lagen gäller även i ken om behandling i anstalt skall fråga om
hur tid för sädan verksläl-befordras till verkställighet enligl lighet
skall beräknas, denna lag. Lagen gäller även i fräga om hur tid för sädan
verkställighet skall beräknas.
Vad i denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även
fängelse vilket ålagts som förvandlingsstraff för böler.
3 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212
Prop.
1978/79:212
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
34
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har den
som dömts lill fängelse, ungdomsfängelse eller internering icke inom
föreskriven tid fullföljt talan i mälet säviii angår den ädömda påföljden, fär
domen verkställas i denna del utan hinder av att åklagare eller målsägande
fullföljt talan mot domen.
Har den
som dömts till fängelse eller internering icke inom föreskriven lid fullföljt
talan i målet såvitt angår den ädömda påföljden, får domen verkställas i denna
del utan hinder av alt åklagare eller målsägande fullföljt talan mot domen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dom som avses i försia stycket får även i andra fall än
som sägs där verkställas ulan hinder av all domen ej vunnit laga kraft. Härom
är särskilt stadgat.
3S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dom pä
fängelse, ungdomsfängelse eller internering fär även verkställas, om den
dömde före fullföljdstidens utgång i den ordning som anges i denna lag avger
förklaring all han avslår från talan mol domen såvitt angår den ädömda påföljden
och medger all den fär verkställas (nöjdförklaring).
Dom på
fängelse eller internering fär även verkställas, om den dömde före
fullföljdstidens utgång i den ordning som anges i denna lag avger förklaring
att han avstår från talan mot domen såvitt angår den ädömda påföljden och
medger alt den får verkställas (nöjdförklaring).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nöjdförklaring
som avgivits enligt denna lag fär icke återtagas. Har den dömde fullföljt
talan mot domen i vad han därigenom dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller
internering, skall denna talan anses återkallad genom nöjdförklaringen.
Nöjdförklaring
som avgivits enligt denna lag får icke återtagas. Har den dömde fullföljt
talan mot domen i vad han därigenom dömts till fängelse eller internering,
skall denna talan anses återkallad genom nöjdförklaringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är den
som skall undergå fängelse eller internering häktad eller är han intagen i
kriminalvärdsanstalt för undergående av päföljd i annat mäl när domen fär
verkställas, skall styresmannen vid den kriminalvärdsanstalt där han är
intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den
rättspsykiatriska klinik där han förvaras eller, om han hålles i
militärhäkte, den befattningshavare som har uppsikt över häktet omedelbart
befordra domen lill verkställighet.
Är den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller
internering häktad eller är han intagen i kriminalvärdsanstalt för undergående
av påföljd i annat mäl när domen fär verkställas, skall styresmannen vid den
kriminalvårdsanstalt där han är inlagen eller föreståndaren för det häkte
eller chefen för den rättspsykialriska klinik där han förvaras eller, om han
hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har uppsikt över häktet omedelbart
befordra domen lill verkställighet.
Förvaras den som är häktad i målet ej i
kriminalvärdsanstalt, skall han för verkställighet förpassas till sådan
anstalt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ärden dömde häktad i annat mäl när domen fär verkställas
och förvaras han ej i kriminalvärdsanstalt, fär verkställigheten påbörjas där
han förvaras.
lOS
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är den
.som skall undergå fängelse eller internering icke häktad eller inlagen i
kriminalvärdsanstalt när domen enligt 2 S första stycket fär verkställas,
skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom all senasi viss dag inställa
sig vid den kriminalvärdsanstalt, där domen skall verkställas.
Ärden som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller
internering icke häktad eller intagen i kriminalvärdsanstalt när domen enligt
2S första slyckel fär verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga
honom alt senast viss dag inställa sig vid den kriminalvärds-anslah, där domen
skall verkställas.
Kan det
befaras all den dömde avviker eller efterkommer han icke föreläggande enligt
försia stycket, skall polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av
kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till anstalten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avger den
dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvärdsanstalt eller
föreståndare för allmänt häkte, skall den som tager emot förklaringen
omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring
inför polismyndighet eller befattningshavare vid krigsmakten, skall den som
tager emot förklaringen låta förpassa den dömde till kriminalvärdsanstalt
enligt beslämmelser som kriminalvårdsstyrelsen meddelar. Befattningshavare vid
krigsmakten skall begära biträde av polismyndigheten i orten för att verkställa
förpassningen.
Avger den
dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsanstalt eller
föreståndare för allmänt häkte, skall den som tager emot förklaringen
omedelbart befordra domen lill verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring
inför polismyndighet eller befattningshavare vid försvarsmakten, skall den som
tager emot förklaringen låta förpassa den dömde till kriminalvärdsanstalt
enligt bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen meddelar. Befattningshavare vid
försvarsmakten skall begära biträde av polismyndigheten i orten för atl
verkställa förpassningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde
avviker, fär polismyndigheten förelägga honom alt inställa sig vid
kriminalvärdsanstal-ten i stället för att förpassa honom dit.
15S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
fängelse, ungdomsfängelse eller internering börjat verkställas och högre rätt i
stället dömer lill annan av dessa påföljder eller förlänger tiden för
fängelse, skall verkställigheten fortsätta enligt den lidigare domen lill
dess den dömde avger nöjdförklaring i fräga om den nya domen eller denna på
annan grund får verkställas.
Om
fängelse eller internering börjat verkställas och högre rätt i stället dömer
till annan av dessa påföljder eller förlänger tiden för fängelse, skall
verkställigheten fortsätta enligt den tidigare domen till dess den dömde avger
nöjdförklaring i fråga om den nya domen eller denna pä annan grund fär
verkställas.
Prop.
1978/79: 212 36
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I6S
Beslämmelserna i 2- 11 och 15 SS Bestämmelserna
12-11 och 15 SS
äger motsvarande tillämpning när äger molsvarande tillämpning
när
domstol förordnar om äterinlagning domstol förordnar om äterinlagning
i anstalt av den som dömts lill ung- i anstalt av den som dömts lill inter-
domsjängelse eller internering. nering.
I8S
Häktas den som undergår fängel- Häktas den
som undergår fängel-
se, ungdomsfängelse, internering se e//er
internering av annan anled-eker behandling i anstalt enligl 28 ning än
misstanke om brott, skall kap. 3§ brottsbalken av annan an-
verkställigheten avbrytas, ledning än misstanke om brott, skall
verkställigheten avbrytas.
20 S
För den som börjat undergå fäng- För den som
börjat undergå fäng
else pä viss tid skall kriminalvårds- else
pä viss lid skall kriminalvärds-
styrelsen så snart del kan ske fast- styrelsen
sä snart det kan ske fast
ställa dagen för strafftidens slul. ställa
dagen för strafftidens slut.
Översliger strafftiden fyra mana- Överstiger
strafftiden tre månader,
der, skall styrelsen även ange den skall
styrelsen även ange den eller
eller de dagar, som är av betydelse de
dagar, som är av betydelse för
för tillämpning av beslämmelserna i lillämpning
av bestämmelserna i
brottsbalken om villkorlig frigiv- brottsbalken
om villkorlig frigiv
ning, samt den strafftid som dä ning, samt
den strafftid som då
återstår. återstår.
När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, skall
anmälan därom göras till kriminalvårdsstyrelsen som har atl förordna i ärendet.
2IS
Förekommer till verkställighet Förekommer
till verkställighet
fängelse i högslf\'ra månader, skall fängelse
i högst tre månader, skall
vid beräkning av strafftiden om- vid
beräkning av strafftiden om
räkning ske lill dagar, därvid månad räkning
ske till dagar, därvid månad
skall anses utgöra trettio dagar. An- skall
anses uigöra trettio dagar. An
talet dagar skall läggas till den dag talet
dagar skall läggas till den dag
från vilken tiden räknas. från vilken tiden räknas.
Skall tid för fängelse räknas efter månad eller är, skall
den dag som genom sill tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden
räknas anses som slutdag. Finns ej motsvarande dag i slutmånaden, skall den
månadens sista dag anses som slutdag. Ingår även dagar i tiden, skall antalet
dagar läggas till slutdagen för den övriga tiden.
Är tiden för fängelse bestämd endasi i dagar, skall
antalet dagar läggas till den dag frän vilken tiden räknas.
Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad,
anses månaden utgöra trettio dagar. Del av dag bortfaller.
Prop. 1978/79:212 37
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 S'
Har villkoriigt medgiven frihel Har
villkoriigt medgiven frihet
förklarats förverkad, skall återsto- förklarats helt eller
delvis förver-
den av straffet anses som nytt straff kad, skall vad somjörverkats anses
vid beräkning av tiden. som nytt straff vid beräkning av
ti-
den.
27 S
Bestämmelserna i denna lag om Bestämmelserna
i denna lag om
beräkning
av lid för fängelse gäller i beräkning av lid för fängelse gäller i
tillämpliga delar i fråga om tid för tillämpliga delar i fräga om lid för
behandling i anstalt enligt 28 kap. internering. 3 § brottsbalken och för
ungdoins-Jängelse eller internering.
1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1980.
2. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fräga om dom pä ungdomsfängelse och förordnande enligl 28 kap. 3
S brottsbalken om behandling i anstalt, som har meddelats före
ikrafiträdandet.
3. Beslämmelserna i 20 och 21 §S i
deras nya lydelse lillämpas även före den 1 januari 1980 i fråga om den som
efter utgången av är 1979 kan friges villkorligt enligl 26 kap. 6 §
brottsbalken i dess lydelse enligt lagen (1979:000) om ändring i brottsbalken.
14 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
Härigenom föreskrivs alt 1, 6, 33, 49 och 54-57 SS lagen
(1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 S
Denna lag avser kriminalvård i Denna lag
avser kriminalvård i
anstalt efter dom pä fängelse, ung- anstalt efter dom
pä fängelse eller domsfängelse eller internering eker internering.
förordnande enligl 28 kap. 3 § brottsbalken om behandling i an-stall.
Vad som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse
gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böler.
6 S Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstaller och
riksanstaller skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.
Den som undergår fängelse i Den som undergår fängelse i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande lydelse
högst ett är eller behandling enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken skall företrädesvis vara placerad i lokalan-stall.
Den som undergår fängelse i mer än ett år, ungdomsfängelse
eller internering placeras företrädesvis i riksanslall. När sä behövs för en
ändamålsenlig förberedelse av frigivning eller övergång lill vård ulom
anstalt, fär den intagne överföras till lokalanstalt.
38
Föreslagen lydelse
högst ett år skall företrädesvis vara placerad i
lokalanstall.
Den som undergår fängelse i mer än ett år eller
internering placeras företriidesvis i riksanstalt. När sä behövs för en ändamålsenlig
förberedelse av frigivning eller övergäng till vård utom anstalt, får den intagne
överföras lill lokalanstalt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till
förberedande av frigivning eller överförande lill värd utom anstalt kan
intagen som undergår fängelse eller dömts till internering beviljas
permission under viss längre lid (frigivningspermission).
Till förberedande av frigivning eller överförande till
värd utom anstalt kan intagen som undergär fängelse eller dömts till ungdomsfängelse
eker internering beviljas permission under viss längre tid
(frigivningspermission).
Den som undergär fängelse pä sädan tid att villkorlig
frigivning icke kan komma i fråga fär beviljas frigivningspermission endasi om
synnerliga skäl föreligger. Annan som undergär fängelse och den som dömts lill
internering fär ej beviljas frigivningspermission före den dag dä villkorlig
frigivning eller överförande till värd utom anstalt tidigast kan ske.
För frigivningspermission fär ställas de villkor som kan
anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
49 S'
Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt
för samtliga förseelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Genom
upprepade förordnanden enligl 47 S andra stycket 2 fär den tid som icke skall
inräknas i verkställighetstiden ej överstiga sammanlagl fyrtiofem dagar
eller, beträffande den som undergär fängelse i högst fyra månader eller behandling
enhgt 28 kap. 3 § brottsbalken, sammanlagt femton dagar.
Genom
upprepade förordnanden enligt 47 S andra stycket 2 får den tid som icke skall
inräknas i verk-slällighelstiden ej översliga sammanlagl fyrtiofem dagar
eller, beträffande den som undergär fängelse i högst fyra månader, sammanlagt
femton dagar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
54 S I frågor som avses i 33 och 34 SS beslutar
I. den övervakningsnämnd till I. den
övervakningsnämnd till
vars verksamhetsområde anstalten vars
verksamhetsområde anstalten hör belräffande inlagen som under- hör
beträffande intagen som under-
' Senaste lydelse 1976:506.
opaginerad Kontrollera mot PDF
39
Prop.
1978/79:212
Föreslagen
lydelse
Nuvarande lydelse
går
fängelse, dock med undantag för fall som avses i andra stycket och
2. interneringsnämnden beträffande inlagen som undergår
internering.
går fängelse, dock med undantag för fall som avses i andra
stycket.
2.
ungdomsfängelsenämnden
beträffande inlagen som undergår ungdomsfängelse samt
3.
interneringsnämnden
beträffande inlagen som undergär internering.
Kriminalvärdsnämnden beslutar i frågor som avses i 33 och
34 SS beträffande intagen som omfattas av förordnande enligl 16 S lagen (1964:
163) om införande av brottsbalken.
55 S'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringen
kan förordna att till-lämpningen av 33 och 34 SS får överfiyttas frän
kriminalvårdsnämnden, ungdomsjängelsenämnden eller interneringsnämnden till
den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde anstalten hör.
Regeringen
kan förordna atl lill-lämpningen av 33 och 34 SS fär överfiyttas frän
kriminalvärdsnämnden eller interneringsnämnden till den övervakningsnämnd,
till vars verksamhetsområde anstalten hör.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har i fall som avses i första styckel övervakningsnämnden
meddelat beslul, får den intagne påkalla prövning av beslutet hos den centrala
nämnd frän vilken lillämpningen överflyttals.
I annat fall än som sägs i andra slyckel fär intagen hos
kriminalvärdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslul i frågor
som avses i 33 och 34 S§.
56
opaginerad Kontrollera mot PDF
I frågor
som avses i 35 S såvitt gäller lid för vistelse utanför anstalt enligl 33 eller
34 S beslutar ung-dom.sfängelsenämnden belräffande intagen som undergår ungdomsfängelse
och interneringsnämnden beträffande intagen som undergär internering.
I frågor
som avses i 35 S såvitt gäller tid för vistelse ulanför anstalt enligl 33 eller
34 S beslutar interneringsnämnden beträffande intagen som undergär
internering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
57 S
Övervakningsnämnds beslut enligl denna lag länder til omedelbart, om ej
annorlunda förordnas.
efterrättelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mot
ungdomsfängelsenämndens, interneringsnämndens och kriminalvärdsnämndens beslut
enligl denna lag fär lalan ej föras.
Mol
inlerneringsnämndens och kriminalvärdsnämndens beslul enligt denna lag fär
talan ej föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1980.
' Senaste lydelse 1976:506.
Prop.
1978/79:212 40
Nuvurunde lydelse Föreslagen lydelse
2.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om dom på ungdomsfängelse och
förordnande enligt 28 kap. 3 S brottsbalken om behandling i anstalt, som har
meddelats före ikraftträdandet.
3. Fråga som enligt de äldre
bestämmelserna handläggs av ungdoms-fiingelsenämnden skall frän och med den dag
regeringen bestämmer i stället handläggas av kriminalvärdsnämnden.
15 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning
Härigenom föreskrivs att 2 S lagen (1974: 515) om
ersättning vid frihetsinskränkning skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som har undergått fängelse, Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller fri- förvandlingsstraff
för böter eller fri
tidsstraff eller varit intagen i anstalt tidsstraff
eller varil inlagen i anstalt
för undergående av behandling en- för
undergående av internering har
ligt 28 kap. 3 § brottsbalken, ung- rätt
till ersättning av staten, om ef-
domsfängelse eller internering har ter
fullföljd av talan eller anlitande
rätt till ersättning av staten, om ef- av
särskilt rättsmedel frikännande
ter fullföljd av lalan eller anlitande dom
meddelas eller mindre ingri-
av särskilt rättsmedel frikännande pande
päföljd ädömes eller dom el-
dorn meddelas eller mindre ingri- ler
beslut som legat till grund för
pande päföljd ädömes eller dom el- verkställigheten
undanröjes utan
ler beslut som legat lill grund för förordnande
om ny handläggning,
verkställigheten undanröjes utan Detsamma
gäller den som efter för
förordnande om ny handläggning. ordnande av
domstol enligt 31 kap.
Detsamma gäller den som efter för- 3
§ brottsbalken har undergått slu-
ordnande av domstol enligl 31 kap. len
psykiatrisk värd eller värd i spe-
3 § brottsbalken har undergått slu- cialsjukhus
för psykiskt utveck-
ten psykiatrisk värd eller värd i spe- lingsstörda.
cialsjukhus för psykiskt utveck
lingsstörda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fräga om den som på grund av dom, som har
meddelats före ikraftträdandet, har varit intagen i anstalt för att undergå behandling
enligt 28 kap, 3 S brottsbalken eller ungdomsfängelse.
Prop.
1978/79:212 41
16
Förslag till
Lag om
ändring i passlagen (1978:302)
Härigenom föreskrivs att 19 S passlagen (1978: 302) skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 S Passtillständ fordras för den som
1.
undergår
kriminalvård i anstalt, utom när påföljden är fängelse på sä kort tid att
villkorlig frigivning ej kan komma i fräga,
2.
slår under
övervakning efter 2. stär under övervakning efter dom
pä skyddsiillsyn eller villkorlig dom
på skyddstillsyn eller villkorlig frigivning från fängelse eller under- frigivning från fängelse eller undergär värd utom
anstalt efter dom pä går värd ulom anställ efter dom pä
ungdomsfängelse eller internering. internering.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som undergår vård utom
anstalt efter dom pä ungdomsfängelse, som har meddelats före den 1 januari
1980.
17 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom föreskrivs att 2 S lagen (1978:801) om
internationelll samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 S Samarbete enligt denna lag avser
1. verkställighet i Sverige av
a)
utländsk
brotlmälsdom, varigenom den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande
av straff eller verkställighet av frihetsstraff eller pä annat liknande sätt
ålagts atl under en prövotid undergå kriminalvård i frihet,
b)
utländsk
brotlmälsdom avseende frihetsberövande päföljd, sedan den dömde enligl beslul i
den främmande staten har frigivits villkorligt eller annars överförts till
kriminalvård utom anstalt,
2. verkställighet i främmande stat av
a)
svensk
dom på skyddstillsyn, a)
svensk dom på skyddstillsyn, dock ej såvitt avser behandling enligt 28 kap. 3
§ brottsbalken,
b)
svensk dom på
fängelse, ung- b) svensk dom på fängelse eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande lydelse
doinsjängelse eller internering, sedan den dömde enligt
beslut här i landet har frigivits villkorligt eller överförts till värd ulom
anstalt.
42
Föreslagen lydelse
internering, sedan den dömde enligt beslul här i landel
har frigivits villkorligt eller överförts till vård utom anstalt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad som föreskrivs i denna lag om utländsk brotlmälsdom
gäller även i fråga om annat avgörande i främmande stat som har meddelats efter
rättegäng i brottmål.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fräga om verkställighet i främmande stat av
svensk dom pä ungdomsfängelse, som har meddelats före ikraftträdandet.
Prop. 1978/79:212 43
Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1979-03-15
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden
Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson,
Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham. Bondestam
Föredragande: slatsrådel Sven Romanus
Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken, m. m.
1 Inledning
Ungdomsfängelse såsom.påföljd för brotl infördes i vårt
land är 1935. De nuvarande beslämmelserna om ungdomsfängelse finns i 29 kap.
brottsbalken (BrB). Enligl huvudregeln får ungdomsfängelse ädömas den som
fyllt 18 men ej 21 är för brott på vilket kan följa fängelse, om sädan fostran
och utbildning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig med hänsyn till den
tilltalades personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt.
Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum såväl i som utom
anstalt. Behandlingen fär pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt.
Under
senare är har en allt starkare kritik mol påföljden ungdomsfängelse gjort sig
gällande framför allt på grund av påföljdens tidsobestämda karaklär. Mol
bakgrund av denna kritik och med hänsyn till utvecklingen inom den
kriminalpoliiiska debatten angäende del hittillsvarande påföljds-systemets
allmänna lämplighet och effektivitet ansågs år 1974 tiden vara mogen att
avskaffa ungdomsfängelse. Med stöd av bemyndigande till min företrädare
tillkallades därför tre sakkunniga' för att utreda med en sädan reform
sammanhängande frågor om påföljder för unga lagöverträdare. De sakkunniga, som
anlog namnet ungdomsfängelseutredningen, avlämnade i januari 1978 betänkandet
(SOU 1977:83) Tillsynsdom. I betänkande föreslås alt ungdomsfängelse
avskaffas. I stället föresläs omfattande förändringar i det nuvarande systemet
för kriminalvård i frihel, bl. a. införande av en ny frivärdspäföljd benämnd
tillsynsdom. I syfte alt begränsa använd-
' Numera hovrättspresidenten Tore Landahl, ordförande,
samt ledamöterna av riksdagen ombudsmannen Eric Jönsson och rådmannen Inger
Lindquist.
Prop. 1978/79:212 44
ningen av frihetsstraff för unga lagöversträdare framläggs
förslag om ändringar i bestämmelserna om påföljdsval och straffmätning för
denna kategori. I samma syfte föresläs ändringar angäende villkoriig
frigivning liksom beträffande bestämmelserna om frigivningspermission och
verkställighet av frihetsstraff utom anstalt. Till prolokollel i detta ärende
bör fogas en sammanfattning av belänkandel som bilaga 1 och det lagförslag som
läggs fram i betänkandet som bilaga 2. Beträffande gällande rätt, lillämpningen
av denna saml utredningens närmare överväganden hänvisas lill belänkandel.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls av
justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för Övre
Norrland, kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Vänersborgs tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden,
övervakningsnämnden i Slockholm, andra avdelningen, övervakningsnämnden i
Eskilstuna, övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen, övervakningsnämnden
i Malmö, första avdelningen, övervakningsnämnden i Kristinehamn,
socialstyrelsen, styrelsen för Bärby yrkesskola, styrelsen för Ryagärdens
yrkesskola, statskontoret, riksrevisionsverkel, juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet,
länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Kronobergs län, ulredningen (Ju
1976:07) om isolering inom kriminalvärden (isoleringsutredningen). Riksdagens
ombudsmän (JO), Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomers
riksförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges
statsåklagare. Föreingen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges polischefer.
Föreningen Sveriges frivärdstjänslemän. Föreningen styresmän och assistenter
m.fl. vid kriminalvärdsanstaltema (SAK), Övervakarnas riksförbund, Centerns
ungdomsförbunds riksorganisation. Folkpartiets ungdomsförbund. Moderata
ungdomsförbundet samt Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM).
RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms
och Göteborgs åklagardistrikt samt från länsåklagarna i Uppsala, Värmlands och
Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jönköpings län har överlämnat yttrande från
socialkonsulenterna i länet.
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3.
2 Påföljdssystemet i omvandling
Som anförs i årets budgetproposition (prop. 1978/79: 100
bil. 5 s. 8) har den kriminalpoliiiska debatten under de senaste åren i
betydande utsträck-
Prop. 1978/79:212 > ' 45
ning varit inriktad på frågor som har anknytning till det
straffrättsliga påföljdssystemel. Detla lorde lill slor del bero pä del
omfattande underlag för deballen som under senare lid har lagts fram i en rad
betänkanden och rapporter. Hit hör förutom ungdomsfängelseutredningens nu
aktuella betänkande bl. a. en rapport frän brottsförebyggande rådets dåvarande
kriminalpolitiska arbetsgmpp Nytt straffsystem. Idéer och förslag (BRÅ 1977:
7). Rapporten har remissbehandlals tillsammans med ungdomsfäng-elseutredningens
betänkande och remissutfallet i stort har redovisats i den nämnda bilagan till
budgetpropositionen.
Ungdomsfängelseulredningens
betänkande och BRÅ-rapporlen innehåller kritik av tidsobestämda påföljder och
innefattar förslag om avskaffande av ungdomsfängelsepäföljden. I BRÅ-rapporlen
föresläs på sammagrunder dessutom alt interneringspåföljden skall avskaffas. I
en departementspromemoria (Ds Ju 1979: 5) som i dagarna remitteras från
justitiedepartementet behandlas frågan om interneringspåföljdens framtid. Det
bör i sammanhanget anmärkas all riksdagen nyligen (JuU 1978/79:9, rskr 1978/79:53)
har uttalat sig lill förmån för elt avskaffande eller - i fräga om internering
- åtminstone en begränsning av användningen av tidsobestämda påföljder.
Till de betänkanden som behandlar påföljdssystemet hör
också Psykiskt störda lagöverträdare (SOU 1977:23). Betänkandet, som innehåller
förslag bl.a. om begränsning av möjligheterna att överlämna lagöverträdare till
sluten psykiatrisk värd, bereds f. n. inom justitiedepartementet. Inskränkningar
i möjligheterna att döma till värd torde ocksä bli följden av socialutredningens
betänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg vari
behandlas bl. a. frågan om värd ulan samtycke av alkohol- och
narkotikamissbrukare. I den lagrådsremiss som har utarbetats inom socialdepartementet
pä grundval av betänkandet föreslås bl.a. att möjligheten att överlämna
lagöverträdare för värd enligl lagen (1954:579) om nykter-helsvård avskaffas
(31 kap. 2S BrB). Däremot kvarstår i allt väsentligt de nuvarande möjligheterna
att överlämna lagöverträdare under 20 är till vård genom de sociala
myndigheternas försorg (31 kap. 1 S BrB).
Förslag om en möjlighet till frivillig vård som etl
alternativ till frihetsstraff läggs fram i en nyligen remitterad promemoria om
försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av narkotikamissbmkare som har
begått brott (justitiedepartementets ärende 249-79). Förslagen innebär
möjligheter till vilandeförklaring i brottmål för att bereda den tilltalade
tillfälle att undergå värd mot sitt narkotikamissbmk vid sjukhus inom
Stockholms och Uppsala län. Verksamheten, som föreslås fä försökskaraktär,
bygger bl. a. på tankar som framförs i betänkandet Psykiskt störda
lagöverträdare.
Kontraklsvård brukar nämnas som ett s. k. alternativ lill
frihetsstraff, ett begrepp som har blivit myckel diskuterat under senare år.
Alternativ till frihetsstraff av denna typ behandlas förhållandevis kallsinnigt
i den nyssnämnda BRÅ-rapporten medan ungdomsfängelseutredningen i sitt betan-
Prop. 1978/79:212 46
kände förutsätter att sådana alternativ blir föremal för
närmare prövning. Det kan nämnas all nordiska slraffrältskommiitén nu har ämnet
på sitt program.
Det är inte endasi päföljdssystemels utformning i BrB som
nu är föremal för etl livligt iniresse. Ocksä kriminalvärdens organisation och
verksamhet diskuteras. Till grund för diskussionen ligger bl.a. betänkandena
Kriminalvärdens nämnder (SOU 1975: 16) och Personalen vid kriminalvårdens
anstalter (SOU 1977:76). Vären 1979 beräknas broUsförebyggande rådet framlägga
en rapport om det s. k. Sundsvallsprojektet, etl försök atl med förstärkta
resurser i etl frivärdsdistrikt nå en effektivare behandling av kriminal
värdsklientelet.
Som anförs i juslitiedeparlemenleis bilaga till årets
budgetproposition framslår det mot bakgrund av föreliggande och väntade betänkanden
som uppenbart att det behövs en samordnad vidare behandling av de frågor som
rör påföljdssystemel. Jag avser alt senare denna dag hemställa om regeringens
bemyndigande alt tillkalla tvä kommittéer härför. Den ena kommittén skall i
huvudsak ta sig an frägan om den framtida utformningen av kriminalvård i frihet
och av alternativ till frihetsstraff. Den andra kommittén skall främst behandla
frågor som mera direkt hänger samman med frihetsstraff
Mot bakgrund av vad sålunda har anförts, ställer det sig naturligt
att nu ta upp till prövning ungdomsfängelseutredningens förslag med sikte på
att genomföra endast sådana delar som har vunnit bred anslutning under
remissbehandlingen och som - om de genomförs nu - inte hindrar den
genomgripande översyn av påföljdssystemel som sålunda bör komma till stånd. Vad
som därvid främst kommer i fråga är att avskaffa påföljden ungdomsfängelse och
atl genomföra sädana ändringar i BrB som är omedelbart påkallade för att i
görligaste mån förhindra längre anstaltstider för unga lagöverträdare än som
lillämpas i dag.
3 Ungdomsfängelse
Ungdomsfängelse säsom päföljd för brotl infördes i vårt
land år 1935. De nuvarande bestämmelserna om ungdomsfängelse finns i 29 kap.
BrB. Enligt huvudregeln fär ungdomsfängelse ädömas den som fyllt 18 men ej 21
är för brott på vilket kan följa fängelse, om sädan fostran och ulbildning som
avses med ungdomsfängelse finns vara lämplig med hänsyn till den tilltalades
personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigl. Behandlingen
av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och utom anstalt. Behandlingen
får pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt. Enligl de regler som
tidigare gällde hölls ungdomsfängelseklienlelel under anstaltsvistelsen avskilt
från andra kategorier intagna som undergick frihetsberövande päföljd. Vid
särskilda ungdomsanstalter försökte man byg-
Prop. 1978/79:212 47
ga upp behandlingsformer särskilt avpassade för det unga
klientelet. 1973 ärs kriminalvårdsreform innebar i detta hänseende genomgripande
ändringar. Fördelningen av de till frihetsberövande päföljd dömda mellan olika
typer av anstalter sker nu i princip oberoende av påföljdens art. De som dömts
till ungdomsfängelse avtjänar fr. o. m. den I juli 1974 sina straff pä
kriminalvärdens anstalter tillsammans med internerade, fängelsedömda och
personer som ädömts skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Viss hänsyn tas dock
vid placeringen till de intagnas ålder. Några särskilda bestämmelser för
ungdomsfängelseklientelet finns dock inte utan särregleringen tar sikle pä unga
lagöverträdare över huvud taget; 8S lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
(KvaL).
I direktiven för ungdomsfängelseutredningen fömtsatle min
företrädare atl ungdomsfängelsepåföljden skulle avskaffas. Ungdomsfängelseutredningen
föreslär i enlighet härmed alt påföljden utmönstras ur BrB:s pä-följdssystem.
Förslagel atl avskaffa påföljden ungdomsfängelse har inte
direkt avstyrkts av nägon remissinstans och endast ett fåtal har ställt sig
tveksamma.
Om ungdomsfängelse avskaffas utan att andra ändringar
vidtas i påföljdssystemet kommer påföljden i regel att ersättas med det
tidsbestämda fängelsestraffet. Man kan nämligen utgå ifrån att ungdomsfängelse
i nuvarande domstolspraxis inte tillämpas i andra fall än dä domstolen har ansett
det vara uteslutet att döma till annat än frihetsberövande påföljd.
En sädan övergäng från ungdomsfängelse till fängelse
skulle medföra längre frihetsberövande för flertalet av de unga lagöverträdare
som det här är fråga om. Enligt ungdomsfängelsenämndens praxis fortgår nämligen
den inledande anstaltsvården under en tid av tio månader eller, om domen pä
ungdomsfängelse avsett mycket grov brottslighet, ett år. Som jämförelse kan
nämnas att kriminalvårdsnämnden soni regel beviljar villkorlig frigivning
efter halva strafftiden för den som dömts till fängelse i ett är och sex
månader eller mer för brott som han har begått för fyllda 22 år. Med ledning av
dessa uppgifter kan sägas att ungdomsfängelse normalt medför ell kortare
frihetsberövande än fängelse under fömtsättning att det alternativa
fängelsestraffet skulle ha avsett minst ett år och åtta månader. Om man
emellertid enbart beaktar den inledande anstaltsvården, kommer ett avskaffande
av ungdomsfängelse sannolikt endast i ett ganska litet antal fall att föranleda
längre frihetsberövanden, om påföljden i stället bestäms till fängelse.
Det är emellertid inte tillräckligt att enbart beakta den
inledande anstaltsvärden vid en jämförelse mellan ungdomsfängelse och
fängelse. Man måste ocksä ta hänsyn Ull den förlängda eller fömyade
anstaltsvård som kan bli föjden av ny brottslighet under påföljdsliden.
Återfallsfrekvensen är högre för dem som dömts fill ungdomsfängelse än för
någon annan påföljdsform. Återfallssiffroma för ungdomsfängelseklientelet håller
sig i
Prop. 1978/79: 212 48
regel omkring 80% (SOU 1977:83 s. 74). I sammanhanget kan
anmärkas all återfallsfrekvensen synes ge anledning all räkna med atl en del
som tillhör delta klientel kan ingå i den krets av särskilt broltsbenägna som i
enlighel med de av riksdagen hösten 1978 antagna förslagen till ändringar i
KvaL (32 S) skall underkastas särskilda restriklioner i permissionshänseende
(prop. 1978/79:62).
Den som undergår ungdomsfängelse och begär brott under
anstaltstiden, dvs. vanligen i samband med rymning eller permission, kan räkna
med att åtalsunderlälelse meddelas i myckel slor utsträckning eller, om åtal
väcks, alt domstol med tillämpning av 34 kap. I S 1 BrB förordnar all ungdomsfängelsepäföljden
skall avse även det nya brottet. I anslulning härtill brukar
ungdomsfängelsenämnden meddela beslul om hur länge den fortsatta anstaltsvården
skall pågå. Den förlängning som därvid sker är regelmässigt ganska kortvarig
och understiger inle sällan straffminimum för brottet. Den som undergär ungdomsfängelse
kan således vid återfall i regel påräkna avsevärt kortare förlängning av
anstallstiden än den som undergär fängelse.
När det gäller återfall i brott under pågående värd utom
anstalt kan brottet, liksom under anstaltstiden, föranleda ätalsunderlätelse
eller tilllämpning av 34 kap. 1 § I BrB. I anslutning härtill kan förordnas om
äterinlagning i anstalt. Generellt kan sägas att den anslaltstid som därvid
bestäms är någol längre än den som besläms med anledning av nya brott under
anstallstiden men atl den likväl i de fall den nya brottsligheten innefattar
grova brott vanligen blir kortare än det lägsta straff som skulle ha kunnat
utmätas om påföljden i stället hade bestämts till fängelse.
Sistnämnda förhållande beror på atl om den som villkorligt
frigivits från fängelse återtaller i brott, detta ofta föranleder att ett nytt
fängelsestraff ädöms honom med tillämpning av 34 kap. I § 2 BrB. Därvid gäller,
förutom atl straffskalan för brottet måste följas, att den villkorligt medgivna
friheten skall förklaras förverkad, om ej särskilda skäl talar däremot (34
kap. 4 S försia stycket BrB).
För egen del menar jag att ungdomsfängelse nu bör
utmönstras ur påföljdssystemel dels pä grund av all påföljden i prakliken inte
skiljer sig frän fängelsestraffet tillräckligt mycket för att det skall vara
motiverat att bibehålla båda påföljdsformerna, dels därför att påföljden med
hänsyn till de skiljaktigheler som kvarstår, främst i fråga om påföljdens
principiella konstruktion - dess tidsobestämda natur - strider mot de
kriminalpolitiska värderingar som har kommit att läggas till grund för
rättsutvecklingen under senare tid. Härtill kommer den omständigheten atl det
inte längre finns någon motsvarighet till ungdomsfängelse i de nordiska
grannländerna.
Ett avskaffande av ungdomsfängelse kommer emellerlid i
många fall atl leda till längre frihetsberövanden vid återfall för det berörda
klientelet, såvida inte reformen kompletteras med sådana ändringar av
beslämmelser-
Prop. 1978/79:212 49
na i BrB all det blir möjligt atl bäde frängä brottens
straffskalor vid äterfall i brott under påföljdsliden och i siörre omfattning
än enligt gällande rält underlåta att förverka villkorligt medgiven frihel. Jag
återkommer i det följande (avsnitt 5.2 och 5.3) lill dessa frägor. Del är
emellerlid enligt min mening inte tillräckligt med de åtgärder som jag har
angell nu. Även i övrigl päkallas ändringar i BrB för atl i görligaste mån
förhindra längre fiihetsberövanden för imga lagöverträdare än som lillämpas i
dag.
4 Kriminalvård i frihet
4.1 Tillsynsdom
Ungdomsfängelseulredningens huvudsakliga iippdiag var all
undersöka vilken eller vilka påföljder som skulle ktmna lillämpas i stället för
ungdomsfängelse och atl föreslä de ändringar i päföljdssysteniel som var
påkallade av att ungdomsfängelse avskaffas. En riktlinje för utredningens
arbete var som tidigare nämnts atl avskaffandet av ungdomsfängelse inle skall
leda till ökade frihetsberövanden för den kategori av lagöverträdare som berörs
av reformen. Utredningens förslag går i korthet ut på följande.
I stället för ungdomsfängelse införs en ny påföljd med
benämningen lillsynsdom. Denna nya päföljd skall enligl utredningens mening
kunna användas i mänga fall som nu leder till ungdomsfängelse eller annat slag
av frihetsstraff Tillsynsdom innebär alt den dömde ställs under intensiv
övervakning i frihet. Sädan övervakning skall alltid handhas av tjänsteman inom
skyddskonsulentorganisationen. Vid sidan av övervakaren skall dock kunna finnas
biträdande övervakare. För sådant förordnande bör i allmänhet lekmän komma i
fråga. Den som stär under intensiv övervakning skall vara skyldig att hälla lät
och regelbunden kontakt med övervakaren eller med biträdande övervakare. I
början äv päföljdstiden bör kontakten i allmänhet vara daglig. Om den dömdes
förhällanden är sädana atl en lillfredsslällande övervakning inte kan anordnas
- l.ex. när den dömde saknar arbete eller annan sysselsättning och han dessutom
har svåra missbruksproblem - kan tillsynsdomen förenas med föreskrift atl den
dömde skall vislas i frivårdshem. Sådant förordnande fär meddelas endast om det
är nödvändigl för alt motverka återfall i brott. Tillsynsdom kan ocksä förenas
med elt förordnande om alt den dömde skall tas in i anstalt under högst tre
månader. Intagning i anstalt kan komma i fräga när brottsligheten varit av
särskilt allvarligt slag och domstolen därför inte anser sig kunna komma ifrän
att döma tili frihetsstraff Om den dömde bryter mot de föreskrifter som gäller
för lillsynsdomen kan han bli föremal för ett kortvarigt omhändertagande under
minst tvä och högst fjorton dagar. Ell sådant omhändertagande kan få
verkställas under etl eller flera veckoslut. Är brottet mot föreskrifterna av
särskilt allvarligt slag kan den dömde i stället tas in i anstalt under högst
tre månader. Tillsynsdom skall användas 4 Riksdagen 1978179. I .saml Nr 212
Prop. 1978/79: 212 50
när det framstår som nödvändigt för att motverka fortsatt
brottslighet från den dömdes sida. men den skall ocksä lillgodose en
hjälpfunktion. Detta är enligt utredningen viktigt med tanke pä att tillsynsdom
i allmänhel kommer alt tillämpas för lagöverträdare med svära sociala problem.
De dömda skall däiför under verkställigheistiden få bistånd med personligt stöd
och hjälp.
När det gäller grunderna för frivärdens sociala verksamhet
föreslär utredningen en ändring i förhållande till vad som nu gäller. Sociala
stödåtgärder skall nämligen enligt utredningens förslag inle kunna genomföras
mot den dömdes vilja annat än när tvängsätgärder är tillåtna enligt den
allmänna sociala lagstiftningen.
Tillsynsdom kan enligt utredningens mening inte införas
utan att detta får konsekvenser för påföljdssystemel i övrigl. Särskilt gäller
detta för den nuvarande frivärdspäföljden skyddstillsyn (28 kap. BrB).
Utredningen föreslår att skyddstillsyn ersätts med tvä nya päföljdsformer.
Dessa kallas villkorlig dom med övervakning och villkorlig dom med
stödåtgärder.
Villkorlig dom med övervakning motsvarar i allt väsentligt
den nuvarande skyddstillsynen. En skillnad är att den föreslagna påföljden
inte skall kunna undanröjas och ersättas med fängelsestraff, om den dömde
bryter mot föreskrifterna för verkställigheten utan alt begä nya brott. I
stället skall påföljden i etl sådani fall kunna omvandlas lill tillsynsdom.
Villkorlig dom med stödåtgärder skiljer sig från
skyddstillsyn genom atl påföljden saknar ivängsmässiga inslag. Den dömde skall
lämnas personligt slöd och hjälp genom frivärdens försorg och en förtroendeman
kan förordnas för honom. Den dömde riskerar däremot inte att påföljden undanröjs
och ersätts med en svårare päföljd, om han underlåter atl hålla kontakt med
frivärden eller med förtroendemannen. Utredningen menar att villkorlig dom med
stödåtgärder bör kunna användas i mänga fall som nu föranleder skyddstillsyn.
Vid sidan av de nu nämnda frivärdspåföljderna skall enligt
förslaget villkoriig dom förekomma i sin nuvarande utformning (27 kap. BrB)
säsom en päföljd i frihel av varningskaraktär utan särskilt
verksiälligheisinnehåll. Det nuvarande kravet på god prognos för alt kunna
erhålla villkoriig dom avskaffas dock. I stället bör enligt ulredningen
principen vara den att villkorlig dom skall kunna meddelas sä snart det inle
föreligger skäl atl välja mera ingripande påföljder.
Del frivärdssyslem som ulredningen sålunda föreslär är
utformat främst med lanke på unga lagöverträdare. Utredningen föreslär
emellertid inte några särskilda åldersgränser för de olika påföljdernas
tillämplighet. Della innebär bl. a. att tillsynsdom skulle kunna tillämpas även
för äldre lagöverträdare.
Remissinstanserna har över lag ställt sig kriiiska lill
utredningens förslag till ulformning av frivärdspåföljderna. Därvid anförs
bl.a. att syslemel med sex skilda frivårdspäföljder blir onödigt invecklat och
att det i prakliken blir myckel svårt alt åstadkomma faktiska skillnader
mellan de olika
Prop. 1978/79:212 si
påföljderna och fä dem klarl avgränsade frän varandra. En
gcnomgäcnde uppfattning är att mer ingripande förähdiingär inte bör vidiagas f,
n, utan atl allernaliva påföljder lill ungdomsfängelse bör sökas inom del
nuvarande päföljdssystemet med vissa ändringar. Som skäl härför har anförts
bl. a. att frivärdsorganisalionen först under det senasle ärei har blivit fullt
ulbyggd och fäll de resurser som den behöver för all kunna verkslälla de intentioner
som ligger bakom 1973 ärs kriminalvärdsreform. Flera instanser anför ocksä
att, innan mer genomgripande ändringar vidtas av frivärds-päföljderna. en
samlad översyn bör ske av dessa.
Jag delar de åsikter som remissopinionen sälunda har gelt
uttryck för. Även enligt min mening är del föreslagna frivärdspäföljdssysiemel
med sina sex olika påföljder onödigt invecklat och skulle sannolikt bli svart
alt tillämpa i praktiken. Utredningens förslag i dessa delar bör mot bakgrund
härav och i avvaktan pä den kommande nya översynen av frivärdspåföljderna inte
läggas till grund för nägon genomgripande lagstiftning.
Flera remissinstanser har dock gett uttryck för åsikten
all redan nu vissa begränsade förändringar bör äga rum inom ramen för
skyddstillsynspäfölj-den. I detta instämmer jag. Ändringarna bör syfta lill atl
öka möjlighelerna alt använda skyddstillsyn som ett alternativ lill
frihetsberövande päföljd. Vad som därvid kan övervägas är utformningen av ett
kortvarigt frihetsberövande vid dom på skyddstillsyn, alltså den nuvarande
anstaltsbehandlingen enligt 28 kap. 3 S BrB. samt en förstärkning av
övervakningens konirollmoment.
4.2 Skyddstillsyn
Skyddstillsyn kan ädömas för brott som har fängelse i
straffskalan, om övervakning anses erforderiig och annan, mera ingripande
päföljd inte är påkallad. Om det lindrigaste straff som föreskrivs för brottet
är fängelse i ett år eller mer får dock skyddsiillsyn tillämpas endast om det
finns synneriiga skäl därtill (28 kap. I S BrB).
Skyddstillsyn skall fortgå under en prövotid av tre är och
vara förenad med övervakning från prövotidens början. Övervakningen upphör
normalt efter tvä är. (28 kap. 4 och 5 SS BrB). Vid ädömande av skyddstillsyn
kan den dömde meddelas särskilda föreskrifter om vad han har alt iaklta under prövotiden.
Sädana föreskrifter kan avse vistelseort eller bostad, ulbildning eller
arbelsanslällning saml läkarvård, nykterhetsvård eller annan värd eller
behandling i eller utom sjukhus eller annan sädan inrättning (28 kap. 6 S BrB).
Skyddstillsynen kan ocksä kombineras med dagsböter (28 kap. 2 S BrB).
Om den tilltalade har fyllt 18 är kan rätten om det finnes
ertorderligt för hans lillrällaförande eller eljesl förordna alt i
skyddsiillsynen skall ingå behandling i anstalt. Sådan behandling skall pägå
minst en och högst två månader. Sedan behandlingen pågått en månad skall den
upphöra sä snart
Prop.
1978/79:212 52
forlsall omhänderlagande i anslall inle kan anses
eiforderligl. Om förhällandena påkallar det kan rätten besluta att förordnande
om anslaltsbehand-ling skall gä i verkställighet utan hinder av atl domen pä
skyddsiillsyn inte har vunnit laga kraft. Beslut om upphörande av
anstaltsbehandling meddelas av övervakningsnämnd (2S kap. 3 S BrB).
Skyddstillsynen handhas av övervakningsnämnd som meddelar
beslut om. föruiom anslalisbehandlingens iipphöiande. övervakning samt föreskrifter
och åtgärder vid misskölsamhet. De åtgärder som övervaknings-nämnd kan vidta
vid visad misskölsamhet är alt förordna om fortsatt övervakning, att meddela
sådan föreskrift som nyss nämnts eller all besluta om varning. Om den dömde
allvarligt åsidosatt sina åligganden kan nämnden hos åklagare göra
fiamsiällning om all lalan förs vid domstol om undanröjande av skyddstillsynen
eller förordnande om anslallsbehandling. Undanröjs skyddstillsynen skall rätten
bestämma annan päföljd för brollel (28kap. 6-9 SS BrB).
Den nuvarande skyddsiillsynen kan således skärpas bl. a.
genom alt den förenas med ett förordnande om anslallsbehandling enligt 28 kap.
3 S BrB. Enligt nuvarande ordning skall sådant förordnande meddelas främst då
del prövas erforderligt för den tilltalades lillrällaförande. Grundtanken är
att en på lämpligt säll utformad behandling i anstalt i vissa fall kan vara
ägnad atl främja en positiv utveckling för den dömde. Ungdomsfängelseutredningen
konstaterar emellerlid alt de hittillsvarande erfarenheterna av
an-stallsbehandlingen ger vid handen att anslaltsvården i allmänhet inte har
fält avsedd behandlingseffekt. Detta konstaterande stämmer enligl utredningen
helt överens med den syn pä anslaltsvård som ligger lill grund för förslagel
atl avskaffa ungdomsfängelsepäföljden. Enligl ulredningen bör således möjlighet
inte finnas att kombinera en frivärdspäföljd med en anstaltsvistelse utformad
på sådant sätl som den nuvarande anslaltsbe-handlingen enligl 28 kap. 3 S BrB.
Utredningen föreslär för tillsynsdomens vidkommande en
motsvarighet till anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn benämnd intagning i
anstalt. Enligt förslagel fär rätlen då lillsynsdom meddelas, om frihetsberövande
prövas oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, förordna
atl den tilltalade skall intas i anslall under viss tid, högst tre månader.
Längden av frihetsberövandel bestäms således av domstolen. Ulredningen betonar
att det föreligger viktiga skillnader mellan intagning i anstalt vid
lillsynsdom och den anstaltsbehandling som f n. kan anordnas i anslutning lill
skyddstillsyn. Vid tillsynsdom skall således frihetsberövandel vara
tidsbestämt medan detla vid skyddstillsyn är tidsobestämt inom ramen en till
två månader. Viktigast är dock enligt ulredningen att intagningen i anstalt
vid tillsynsdom. lill skillnad mol vad som gäller för anstaltsbehandling vid
skyddstillsyn, inte får beslulas av individualpreventiva skäl. Förordnande om
intagning i anstalt skall, som framgick av del nyss anförda, meddelas endast
när elt frihetsberövande är oundgängligen
Prop. 1978/79:212 53
påkallat med hänsyn till allmän laglydnad. Kombinationen
av lillsynsdom med en kortare tids anstaltsvislelse innebär enligt utredningen
alt domstolarna fär möjlighet atl undvika de längre frihetsberövanden som
skulle ha blivit följden, om i stället fängelsestraff hade utmätts med
lillämpning av de för brotten gällande straffskalorna och vedertagen
straffmätningspraxis. Utredningen föreslår vidare atl ett förordnande om
intagning i anstalt skall utgöra det yttersta sanktionsmedlet vid överträdelse
av de föreskrifter som gäller för övervakningen vid tillsynsdom.
Remissinstanserna har över lag varit positiva lill det föreslagna
inslitutet intagning i anstalt. Bl.a. har anförts alt del är en fördel all
anslallslidens längd besläms av domstolen och all ulformningen av intagning i
anstalt bättre svarar mot det faktiska verkställighetsinnehållet efter den I
juli 1974. Endast elt par remissinstanser har varit negativa till förslaget.
Till dessa hör kriminalvårdsstyrelsen som menar alt allt väsentligt som åsyftas
med institutet intagning i anstalt kan uppnås inom ramen för vårt nuvarande
straffsystem genom att domstolarna begagnar möjligheten till anstaltsbehandling
enligt 28 kap. 3 S BrB. Bland de instanser som är positiva till förslaget har
en del, säsom Sveriges domareförbund, förordat att, även om påföljden
tillsynsdom ej införs, de nuvarande reglerna om behandling i anstalt i samband
med dom pä skyddsiillsyn skall ersättas med vad utredningen har föreslagit om
intagning i anstalt. Vänersborgs tingsrätt avstyrker att påföljden tillsynsdom
införs. Skyddsiillsynen bör i stället bestä med vissa ändringar, bl. a. av
reglerna om anstaltsbehandling. Enligt tingsrätten ärdel numera sä ringa
skillnad mellan anstaltsbehandling och fängelse alt det kan ifrågasättas om
det är tillräcklig anledning att i fortsättningen behålla anslallsbehandling
som en särkild behandlingsform. Det synes tingsrätten naturligast och även
konsekvent atl kalla även anslallsbehandling fängelse. Detta skulle innebära
att det fanns möjlighet för domstol all för ett och samma brott döma till
skyddstillsyn i förening med ett kortvarigt fängelsestraff. Stockholms
tingsrätt konstaierar att det för verkställighet av ett förordnande om
intagning i anstalt enligt förslaget skall gälla vad som stadgas om fängelse. I
konsekvens härmed och i linje med strävandena inom kriminalpolitiken alt införa
ett enhetligt frihetsstraff borde enligt tingsrätten även denna form av
frihetsberövande kallas fängelse.
Jag vill för min del instämma i den kritik som har riklats
mot insitutet anstaltsbehandling vid skyddstillsyn. Anslaltsbehandlingen
förefaller inte längre ha något självständigt ändamål. Behandlingen har enligt
gällande ordning två huvudmotiv. För det försia avser den alt erbjuda elt visst
behandlingsinnehåll. Detla kan dock lika väl åstadkommas inom ramen för ell
vanligt korttidsstraff Den nuvarande verkställigheten skiljer sig för övrigt
inte heller pä någon väsentlig punkt frän vanliga korltidsslraff Den äger i
allmänhet rum på lokalanstall där de som döms till anstaltsbehandling vistas
tillsammans med andra intagna. För det andra skall anslallsbe-
Prop. 1978/79:212 54
handling kunna tillgripas för alt skärpa en påföljd som i
öviigt verkställs i frihel. Ocksä en sådan effekt kan komma atl uppnäs genom
korttidsstraff Härtill kommer att den kritik som kan riktas mol tidsobestämda
straff i allmänhet ocksä i viss mån drabbar anstaltsbehandlingen. Övervägande
skäl talar sålunda enligt min mening för all institutet anslallsbehandling vid
skyddstillsyn bör avskaffas och alt i stället möjlighet bör införas att kombinera
skyddstillsynen med etl kortvarigt tidsbestämt frihetsberövande.
Ett sådant kortvarigt frihetsberövande bör till tiden
bestämmas av domstol och det bör verkställas helt enligt de reglei' som gäller
för fängelsestraffet. Med hänsyn härtill bör etl kortvarigt frihetsberövande
av det slag som nu diskuleras också kallas för fängelse.
Det förhållandel atl fängelse förekommer som självständig
påföljd i BrB innebär vissa problem med hänsyn till att man således för ett och
samma brott kommer alt kunna döma såväl lill skyddsiillsyn som lill fängelse.
Man kan gå fram pä två olika vägar för alt lösa dessa problem. För del försia
kan man jämte skyddsiillsyn döma till fängelse på samma säll som nu är möjligl
att kombinera skyddstillsyn med böler (28 kap. 2 S BrB). För det andra kan man,
på samma sätt som nu gäller föranstaltsbehandlingen, öppna en möjlighet alt
förordna alt i skyddstillsynen skall inga fängelse. Med hänsyn lill BrB:s
systematik och uppbyggnad ärdel enligt min mening uteslutet alt använda den
andra vägen som skulle innebära all en självständig päföljd i visst fall
skulle ingå i en annan päföljd. Jag förordar således den lösningen atl
domstolen för ett och samma brott jämte skyddstillsyn fär döma till fängelse.
Denna påföljdskombinalion blir ytterligare elt undantag från huvudregeln i
bestämmelsen i I kap. 5 S BrB enligt vilken del inte får dömas till flera
påföljder för samma brotl. om inte annat är stadgat. Vad gäller längden av
frihetsberövandel har under remissbehandlingen - med någol undanlag - enighet
rätt om atl den övre tidsgränsen för ansialisvistelsen bör sättas till tre
månader. För egen del villjag anmärka att jag senare kommer att behandla frågan
om minimitid för erhållande av villkorlig frigivning och föreslä att denna
sänks från nuvarande fyra månader lill tre månader. Bl. a. med hänsyn härtill
bör maximitiden för anstalts-vistelsen inle sältas högre än tre månader
eftersom i annat fall särreglering skulle behöva ske belräffande reglerna om
villkoriig frigivning frän ansialisvistelsen. Jag ansluter mig därför till den
allmänna remissopinionen och föreslär alt skyddstillsyn skall kunna kombineras
med fängelse i högst tre månader.
F. n. är avsikten att anslallsbehandling i förening med
skyddsiillsyn skall tillgripas främst när det är motiverat från
behandlingssynpunkt men all förordnande om behandling kan meddelas även när en
kortare tids omhändertagande i anstalt är påkallad av allmänpreventiva hänsyn.
Enligl utredningens förslag skulle förordnande om intagning i anstalt kunna
meddelas om del prövas erforderligt av hänsyn lill allmän laglydnad. Rekvisitet
för intagning i anstalt skulle därmed i prakliken bli detsamma som rekvisitet
Prop. 1978/79:212 55
för ädömande av fängelse. Intagning i anstalt skulle inte
kunna motiveras frän behandlingssynpunkt. Jag kan i princip instämma i dessa
uttalanden om syftet med att jämte kriminalvård i frihet ådöma ett kortvarigt
frihetsberövande. Syftet med anstaltsvistelsen bör vara alt fördel gränsskikt
där valet står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare päföljd
tillföra skyddstillsynen etl ytterligare moment av skärpa. Genom möjligheten
all kombinera skyddsiillsyn med etl frihetsberövande på upp lill tre månader
bör sålunda, och dä kanske främst vad gäller unga lagöverträdare, ett
långvarigt frihetsberövande kunna undvikas.
Avsikten med den föreslagna kombinationen av skyddstillsyn
och kortvarigt fängelse är med andra ord i försia hand atl föra in ytterligare
ett alternativ i påföljdssystemet. Detta kommer, om mina förslag genomförs, att
innehålla bl. a. böter, villkoriig dom, villkorlig dom med böter, skyddstillsyn,
skyddstillsyn med böter, skyddsiillsyn med kortvarigt fängelse, fängelse med
underskridande av straffminimum för brottet och fängelse i sedvanlig
omfattning. Av vad vi i dag vet om fängelsestraffets allmänna verkningar på de
intagna, kan närmast den slulsalsen dras all etl fängelsestraff som motiveras
av behandlingsskäl i regel inte fär åsyftad effekt. Jag menar därför att
skyddsiillsyn bör få kombineras med fängelse endasi när allmänpreventiva skäl
motiverar del.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag alt 28
kap. 3 S BrB ges den nya lydelsen all om det av hänsyn till allmän laglydnad
prövas oundgängligen erforderligt att skyddstillsyn förenas med
frihetsberövande mä jämte skyddstillsyn dömas till fängelse i lägsl en och
högst tre månader.
Om det lindrigaste straff som är föreskrivet för brottet
är fängelse i ett är eller däröver fär, enligl 28 kap. I § tredje stycket BrB,
skyddsiillsyn ädömas endast om synnerliga skäl finns därtill. Skyddsiillsyn
skall således endast i undantagsfall få följa pä allvarligare brottslighet.
Hänsynen till bl.a. allmän laglydnad anses vid sädan brottslighet kräva atl
annan päföljd än skyddsiillsyn väljs, om inte alldeles speciella förhällanden
föreligger. Det är dock atl märka alt påföljden skyddstillsyn kan utformas så
atl den ler sig mer eller mindre sträng. En skyddstillsyn som är förenad endast
med övervakning eller med övervakning jämte någon inle så betungande föreskrift
är naturiiglvis mindre ägnad alt tillgodose allmänprevenlionens krav än en
skyddstillsyn som är förenad med ingripande föreskrifter. Även en kombination
med böter enligl 28 kap. 2S BrB är ägnad atl minska betänkligheterna mot alt
avslå från att döma den tilltalade till en strängare påföljd. I viss
utsträckning har ocksä hittills allmänpreventiva synpunkter kunnai tillgodoses
genom att i dom pä skyddstillsyn har förordnats om anstaltsbehandling enligt
28 kap. 3 S BrB.
Genom den lydelse av 28 kap. 3S BrB som jag nyss har
förordat ökar möjligheterna ganska avsevärt atl lillgodose allmänpreventiva
hänsyn vid en dom på skyddstillsyn. Inte minst för unga lagöverträdare torde
det av hänsyn till allmän laglydnad ej sällan vara tillräckligt med ett
frihelsberö-
Prop. 1978/79: 212 56
vande på upp till tre månader även för brott som har ett
straffminimum på ett år eller däröver. Med hänsyn härtill anserjag atl
bestämmelsen i 28 kap. I S iredje styckel BrB bör ändras så all möjligheterna
all ådöma skyddsiillsyn även vid grövre brollslighel nägot ulvidgas. Jag
förordar all bestämmelsen fär del innehållet att om det lindrigaste straff som
är stadgat för brollel är fängelse i ell år eller däröver skyddsiillsyn fär
ådömas endasi om särskilda skäl är därtill.
Den ändrade lydelse av 28 kap. 3 S BrB somjag har
föreslagil föranleder vidare, utöver rena konsekvensändringar, ändringar i 26
kap. I S. 28 kap. samt 34 kap. BrB. Jag återkommer lill dessa frägor i
specialmoiiveringen.
För all någon skall kunna ädömas skyddsiillsyn krävs atl
del prövas ertorderligt att han ställs tmder övervakning. Övervakningen är
således det centrala innehållel i skyddstillsynspäföljden. Tanken är att den
dömde genom övervakningen skall inle bara underkastas kontroll ulan också
erhålla den hjälp och del slöd som han behöver för alt för framtiden avhälla
sig frän alt begä nya brott och för att anpassa sig i samhällel.
Det väsentliga innehållet i den av ulredningen föreslagna
påföljden tillsynsdom är en intensiv övervakning, en övervakning med betydligt
tätare kontakter mellan den dömde och verkslällighelsmyndigheterna samt även i
övrigl av mer ingripande natur än den som förekommer vid skyddsiillsyn.
Verkställigheten av övervakningen bör enligl utredningen utformas på sådant
sätt att den i vart fall försvårar brottslig verksamhei så länge övervakningen
pägär. För atl uppfylla delta krav föreslär ulredningen bl. a. atl det skall
ställas strängare krav på den dömde när det gäller dennes skyldighet att
upprätthålla kontakt med verkställighetsmyndigheien. Dessa krav. som lill en
början i regel bör innefatta skyldighet atl hälla daglig kontakt, skall vara
tydligt angivna i en för den dömde utfärdad föreskrift. Föreskriften utfärdas
av skyddskonsulenten.
Även om förslaget till tillsynsdom allmänt avvisas av
remissinstanserna släller sig dock flertalet av dem positiva till att man inom
ramen för den nuvarande skyddstillsynen försöker göra övervakningen
effektivare.
Jag delar denna uppfattning. För att kriminalvård i frihet
skall vara etl verkligt alternativ till frihetsberövande påföljder krävs dels
att den framslår som ett sä allvarligt ingrepp i den dömdes frihet alt den
tillgodoser även förhållandevis högl ställda allmänpreventiva krav på en
kännbar reaktion, dels atl den uiformas pä ett sådant sätt att den om möjligl
försvårar brottslig verksamhet sä länge den pågår. Den kommitié för en översyn
av frågor om kriminalvård i frihet som jag senare i dag kommer att föreslä
regeringen att tillkalla kommer bl. a. att fä till uppgift alt utreda hur dessa
målsättningar skall kunna uppnås på ett mera effektivt sätt än f n. Jag anser
det emellertid angelägel att redan nu åstadkomma en viss upp-stramningav
verkställigheisinnehällel i skyddstillsynen. Några mer omfattande ändringar
kan dock inte bli aktuella eftersom man dä alltför mycket skulle binda den
kommande utredningen i dess arbeie. Den ändring av 28
Prop. 1978/79: 212 57
kap. 3 S BrB som jag lidigare har föreslagit innebär alt
allmänpreventiva krav i högre grad än f n. kan tillgodoses dä man ädömer
skyddstillsyn. Härutöver bör nu endasi ske en viss förslärkning av kontrollmöjligheten
i skyddstillsynspäföljden.
I syfte att få en effektivare kontroll av den som undergår
kriminalvård i frihel föreslår ungdomsfängelseutredningen att vid tillsynsdom
skyddskonsulenlen skall meddela den dömde särskild föreskrift om vad som skall
gälla för övervakningen. Del väsentligaste i föreskriften skall vara sättet och
omfaltningen av den dömdes kontakt med övervakaren (uiredningens lagförslag 28
kap. 10 S BrB).
Enligt min mening bör inom ramen för skyddsiillsynen redan
nu införas en möjlighet att meddela den dömde föreskrift om främst kontakten
mellan denne och övervakaren i huvudsaklig överensslämmelse med det förslag
utredningen har lagt fram. Det bördock inte vara obligatoriskt att meddela
sädan föreskrift. Tvärtom torde del för den helt övrvägande delen av
skyddstillsynsklientelel inle vara erforderligt med en särskild kontaktföreskrift.
Detla gäller särskilt mol bakgrund av att den nya frivärdsförordning-en
(1977:329) innehåller obligatoriska regler om upprättande av behandlingsplan
och om kontakt mellan den dömde och övervakaren. Innan en föreskrift meddelas
bör därför noga prövas om den är ertbrderlig och vilken grad av kontakt som
krävs. Föreskrift får inte användas för alt tillföra skyddsiillsynen något
moment av extra skärpa. Kontaktföreskriften syfiar således till alt göra del
möjligt att kontrollera den dömdes förehavanden, främsi för alt bryla en
ulveckling som innebär en påtaglig risk för fortsatt brottslig verksamhet.
Föreskriften är således atl se som en del av verkställigheten av påföljden och
inte som ell momeni i själva påföljden.
Enligl
utredningens förslag skulle skyddskonsulenlen meddela kontaktföreskrift. Detta
föll sig naturligt eftersom verkställigheten av tillsynsdom skulle ankomma pä
frivärdsorganisalionen, dvs. skyddskonsulenterna. En av de kommittéer somjag
senare i dag kommer all begära bemyndigande alt tillkalla avses bl. a. få i
uppdrag atl utreda frågan om hur verkställigheten skall organiseras i
fortsättningen. Med hänsyn lil atl övervaknings-nämnd enligl gällande ordning
har det övergripande ansvaret för övervakningen och lill att övervakningsnämnd
är det verkställighelsorgan som har befogenhel att meddela föreskrifter enligt
26 kap. 15 S BrB bör del enligt min mening t, v. ankomma på övervakningsnämnd alt
också beslula om kontaklföreskrifi.
Man kan inte bortse från att en föreskrift om
konlaktskyldighet i vissa fall kan bli betungande för den dömde. Del skulle
från denna synpunkt i och för sig te sig tillfredsställande att låta även
domstol kunna meddela föreskrift om konlaktskyldighet, på samma säll som den nu
kan meddela föreskrifter enligt 28 kap. 6 S jämfört med 26 kap. 15 S BrB, dvs.
beträffande vistelseort, bostad, ulbildning, arbelsanslällning m. m. Det torde
dock i de
Prop. 1978/79:212 58
flesta läll inte vara möjligl all redan vid domstillfället
med tillräcklig grad av säkerhet uttala sig om vilken kontakt mellan den dömde
och övervakaren som behövs eller är lämplig under övervakningstiden. En
föreskrift om konlaktskyldighet. som aldrig bör komma i fråga som ett
regelmässigt inslag i verkställigheten, bör i stället kunna meddelas när som
helst under övervakningstiden och den skall ocksä upphävas så snart den inte
längre behövs. Della utesluter dock inle att domstolen i domen kan uttala sig
om behovet av en eventuell föreskrift. Jag utgår från atl så kommer alt ske när
domstolen finner det motiverat och all övervakningsnämnden i sä fall ocksä noga
överväger behovet av föreskrift.
Utöver föreskrift om konlaktskyldighet bör
övervakningsnämnden, i överensstämmelse med utredningens förslag, få möjlighet
atl föreskriva skyldighet för den dömde atl omedelbart lämna underrättelse om
utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet
eller inrättning.
Del är angeläget att en effektiv övervakning kommer lill
stånd snarast efter det att frågan om övervakning aktualiserats. Som ett medel
alt nå detla syfte har skyddskonsulenten rätt atl för liden intill dess övervakningsnämnden
beslutat i frågan förordna övervakare (26 kap. 12 S BrB). Pä motsvarande sätt
bör skyddskonsulenlen ha befogenhet att under övervakningstiden interimistiskt
meddela föreskrifter av aktuellt slag. Enligt 20 S frivårdsförordningen skall
skyddskonsulenlen medverka lill alt den dömde och övervakaren häller den kontakt
som behövs och i övrigl hålla sig underrättad om den dömdes livsföring. Med
hänsyn till vad som lidigare sagls angående kontaklföreskriflens ingripande
karaktär framslår det som särskilt angeläget all skyddskonsulenten, i fall dä
sädan föreskrift har meddelats, fortlöpande håller sig underrättad om den
dömdes förhällanden så atl han omedelbart kan föreslå övervakningsnämnden sädan
ändring av föreskriften som är påkallad.
Mot bakgrund av det anförda förordar jag all i 28 kap. BrB
införs en ny paragraf. 6 aS. Enligl denna får övervakningsnämnd meddela den
dömde särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. I
föreskrift fär anges pä vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall
hälla kontakt med övervakaren. Vidare fär föreskrivas skyldighet för den dömde
atl omedelbart lämna underrättelse till övervakaren eller skyddskonsulenlen om
ulevaro från arbelsplals. skola eller annan i föreskriften angiven verksamhei
eller inrättning. Skyddskonsulenlen får interimistiskt meddela föreskrift.
Skyddskonsulenten skall vidare fortlöpande hälla sig underrättad om den dömdes
livsföring och om hans förhållanden i övrigl samt omedelbart föreslå
övervakningsnämnden sådan ändring i meddelad föreskrift som päkallas av
omständigheterna. Skyddskonsulenlen får även ändra föreskrift för tiden intill
dess nämnden beslutat i frågan.
Den dömde bör ha möjlighet atl hos hovrätt besvära sig
över övervakningsnämnds beslut om föreskrift. Vidare bör övervakningsnämnd ha
be-
Prop. 1978/79:212 59
fogenhet alt som en åtgärd vid misskölsamhet från den
dömdes sida beslula om koniaklföreskrifl pä samma sätl som nämnden nu kan
besluta om föreskrift enligl 26 kap. 15 S BrB. Beslämmelserna i 37 kap. 8S och
28 kap. 7 S BrB föreslås bli ändrade i enlighel härmed.
Såsom framgått
av vad jag tidigare har anfört fär domstolen när den dömer till skyddstillsyn
även meddela vissa särskilda föreskrifter (28 kap. 6S BrB). Särskild föreskrift
får avse bl.a. läkarvård, nykterhelsvärd eller annan vård eller behandling i
eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning (26 kap. 15 S BrB). I den
tidigare nämnda lill lagrådet avgivna remissen om värd utan samtycke inom
socialtjänst och sjukvård har chefen för socialdepartementet föreslagit att del
för personer över 20 ärs ålder inte längre skall finnas möjlighet att besluta
om vård utan samtycke inom sociallagstiftningen. Det blir således, för att la
ett exempel, inle längre möjligl atl med stöd av sociallagstiftningen tvinga
någon att underkasta sig nykterhetsvärd. I stället föresläs att i den nuvarande
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall förs in
bestämmelser för det fall att nägon till följd av missbruk är i trängande behov
av avgifining och psykiatrisk vård i samband med denna och utebliven värd
skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans
personliga säkerhet eller hälsa. I sådant fall skall missbrukaren även mot sin
vilja kunna beredas värd under högst fyra veckor. Att meddela föreskrift i
samband med dom på skyddstillsyn om alt någon skall underkasta sig sädan vård
är inte möjligt.
Hittills har det i viss utsträckning förekommit all den
som har dömts till skyddstillsyn meddelats föreskrift exempelvis innebärande
att han skall underkasta sig den nykterhetsvärd som skyddskonsulent i samråd
med läkare finner erforderiig. Med hänsyn till den ändrade syn på tvångsvård
inom socialtjänst och sjukvård som regeringen givit uttryck för i den
nyssnämnda lagrådsremissen kan del övervägas om i framliden möjlighet bör
finnas att kombinera en päföljd med föreskrift om viss värd eller behandling.
Del förhållandet atl det sociala tvånget i princip upphör medför dock inte
automatiskt att föreskrifter om vård inte skall kunna meddelas inom
kriminalvården. Kriminalvård innebär i sig ett tvång mot den dömde. Det är
därför inte orimligt att tänka sig att den som har begått brott även
fortsättningsvis säsom etl led i påföljden för brottet skall kunna bli skyldig
atl underkasta sig föreskrifter om viss vård eller behandling. Praktiska
problem kan dock uppstå i samarbetet med socialtjänsten och sjukvärden.
Förberedelser för försök med s. k. kontraklsvård av narkotikamissbrukare som
gjort sig skyldiga lill brott pågår f n. inom justitie- och
socialdepartementen. Somjag tidigare nämnt avses vidare den kommande kommittén
med uppgift att utreda kriminalvård i frihet få i uppdrag all bl. a. undersöka
möjliga alternativ till frihetsstraff Ett sådant alternativ är kontraktsvärd.
Kontraklsvård innebär en form av tvångsvård pä sä sätl atl om den dömde inte fullföljer
vården drabbas han av sanktioner inom
Prop. 1978/79: 212 60
kriminalvärden. Med hänsyn lill detla kommande försöks-
och utredningsarbete är jag inte nu beredd att föreslå någon ändring av den
möjlighet som finns atl enligt 26 kap. 15 S BrB meddela föreskrift om vård och
behandling av den som ådöms påföljd för brott.
5 Fängelse
5.1 Ungdomsfängelseutredningen
Utredningen tror inte att frihetsstraff kan undvaras helt
när del gäller unga lagöverträdare. Fängelsestraff kan således komma i fråga
för mycket allvarliga brott eller när omfattande kriminalitet inte har kunnat
hindras med lindrigare påföljdsformer. Utredningen betonar dock det angelägna i
att tiden för frihetsberövande så långt möjligt begränsas när det är fråga om
ungdomar. Utredningen föreslår därför att domstolarna skall ges möjlighet att
döma till lindrigare straff än för brottet är stadgat när det är fråga om brott
som någon har begått innan han fyllt 21 år. F. n. gäller en gräns pä 18 är (33
kap. 4 S BrB).
Såsom etl komplement lill den föreslagna
slraffnedsättningsregeln föreslår utredningen vissa ändringar av
beslämmelserna om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Dessa förslag
hänför sig inte till nägon viss ålderskategori. Enligl nuvarande ordning skall
i regel villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad om den frigivne under
prövotiden döms lill nytt fängelsestraff (34 kap. 4 S BrB). Utredningen
föreslåralt presumtionen för förverkande i den angivna situationen skall
bortfalla. Vidare föreslär utredningen den ändringen atl förverkande endasi
skall fä ske i anledning av brott som begåtts under prövotiden efter den
villkorliga frigivningen. Slutligen föreslår utredningen i denna del ocksä att
förverkande skall kunna avse även del av reststraffet och inte såsom nu endast
hela slraffåtersto-den.
Ulredningen anser att dess huvuduppgift - att försöka
begränsa användningen av frihetsstraff för unga lagöverträdare och i gengäld
vidga lill-lämpningsomrädet för kriminalvård i frihet - i första hand har lösts
genom den föreslagna lillsynsdomen. Utredningen föreslår härutöver en skärpning
av bestämmelserna angäende förutsättningarna för alt döma någon som fyllt 18
men ej 21 år lill fängelse. Enligt 26 kap. 4 S BrB gäller f n. atl i sådant
fall fängelse fär komma i fräga allenast när frihetsberövande är påkallat
främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare
än annan päföljd. Utredningen förordar i stället alt fängelse skall kunna
ädömas endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda
skäl för frihetsberövande och annan påföljd inte finnes vara lämpligare.
Utredningen föreslår slutligen vissa förändringar som
hänför sig till
Prop. 1978/79:212 61
regierna för frigivning från anslall. Frigivning frän
anstalt före päföljdsti-dcns utgång skall kunna äga rum i två former, dels som
villkoriig frigivning och dels som verkställighet utom anstalt. Villkorlig
frigivning förenas inte med övervakning. Den villkorligt medgivna friheten
skall inle kunna förverkas annat än i samband med en lagföring för nya brott,
vilka har begåtts Under prövotiden. Som tidigare nämnts skall därvid
förverkandet kunna begränsas lill endasi en del av reststraffet. Prövotiden
skall motsvara den lid som vid frigivningen återstår av straffet, dock lägst
ett och högst tre år. Vistelsen i frihet under prövotiden skall inle avräknas
från strafftiden.
Verkställighet ulom anstalt skall vara förenad med
övervakning. För denna skall i princip tillsynsdomens regler om intensiv
övervakning lillämpas. Som framgår av benämningen verkställighet utom anslall
skall liden för vistelsen utanför anstalten avräknas från strafftiden. Undantag
härifrån är dock tänkt att kunna förekomma när den dömde har undandragit sig
övervakningen pä sådant sätt atl det inle kan anses skäligt att han fär avräkna
hela liden från straffet.
Verkställighet utom anstalt fär medges av två skäl. Del
försia svarar mol det som anges i den nuvarande bestämmelsen i 34 § KvaL. Om
särskilda skäl föreligger skall således medgivande lill sädan vistelse få
lämnas när den dömde kan bli föremål för särskilda åtgärder utanför anstalten,
vilka kan antas underiätla hans anpassning i samhället. Det andra skälet till
medgivande svarar delvis mot bestämmelserna om frigivningspermission i 33 S
KvaL. Sådant medgivande skall enligt förslagel emellertid kunna lämnas inle
endasi inför en nära föreslående villkorlig frigivning utan även då en något
längre lids verkslällighel ulom anstalt kan anlas få väsentlig betydelse för
att underiätla den dömdes anpassning i samhället och molverka skadliga följder
av straffet. Medgivande till verkställighet utom anstalt skall i detta sista
fall kunna lämnas tidigast när halva straffet, dock minst tre månader, har
verkställts.
För beslut om villkorlig frigivning skall enligt förslagel
i slora drag gälla samma beslämmelser som nu. Villkorlig frigivning skall
således enligt en huvudregel kunna medges senasi när två tredjedelar av
straffet har avtjänats. Delta gäller dä även när viss del av straffet
avtjänats under verkställighet utom anstalt. Villkoriig frigivning skall
vidare liksom nu i begränsad omfattning kunna beslulas redan efter halva
strafftiden. Den minsta tid före vilken frigivning inte fär ske föreslås sänkt
från fyra till tre månader.
Utredningens förslag lill ändringar i bestämmelserna om
päföljdsval och straffmätning för unga lagöverträdare har genomgående fält ell
positivii bemötande under remissbehandlingen. Ålgärder av detta slag är också
enligt min mening nödvändiga inslag i en reform som innebär att ungdomsfängelse
avskaffas. Jag återkommer till dessa frågor i del följande.
De förslag utredningen har lagt fram om verkställighet
utom anstalt och om villkorlig frigivning har däremot bemötts övervägande
kritiskt under remissbehandlingen antingen i sin helhet eller i sin
detaljutformning. Det
Prop. 1978/79: 212 62
har anförts bl. a. alt frågan om ulformningen av reglerna
om verkställigheten utom anslall är intiml förknippad med frågan huruvida den
villkorliga frigivningen skall bibehållas och i sä fall under vilka
förhållanden sädan frigivning skall ske. Båda frågorna bör alllså lösas i ell
sammanhang.
Enligt min åsikt bör f. n. inte några större ändringar
göras i reglerna om verkställighet ulom anstalt eller om villkorlig frigivning.
Dessa frågor, och då inle minst frågan om vi i vårt päföljdssystem över huvud
ttiget skall ha kvar institutet villkorlig frigivning, kräver ytterligare
överväganden. t)e avses ocksä ingå bland uppgifterna för den kommitié angående
fängelse och kriminalvård i anstalt somjag senare i dag kommeralt begära regeringens
bemyndigande att tillkalla. Jag anser dock att utredningens förslag om en
förkortning av minsta tiden för erhållande av villkorlig frigivning och om
ändrade beslämmelser angäende förverkande av villkoriigt medgiven frihel redan
nu bör las upp till prövning. Alt så sker är inle minst av vikt för all
förhindra att det mycket återfallsbenägna ungdomsfängelseklientelet i den nya
ordning som jag förordar kommer atl berövas friheten under längre lider än f.
n.
5.2 Påföljdsval och straffmätning för unga lagöverträdare
Enligt utredningens förslag skall ungdomsfängelsepåföljden
i stor utsträckning ersättas av kriminalvård i frihel genom den nya
tillsynsdomen. Genom de ändringar som jag tidigare har förordat beträffande
skyddstillsynspäföljden kommer denna i viss mån alt kunna ersätta ungdomsfängelse.
Ulredningen föreslår som nämnts även andra åtgärder för att göra
frihetsstraffen färre och kortare för unga lagöverträdare. Förslagen hänför sig
lill påföljds valet och st r af f mät n i ngen.
Vad först gäller påföljds valet för unga lagöverträdare
gäller att den som är under 18 år inte får dömas till fängelse med mindre
synnerliga skäl finns därtör. Den som fyllt 18 men inte 21 år får ådömas
fängelse endasi när frihetsberövande är påkallat främsi av hänsyn till allmän
laglydnad eller fängelse annars finnes lämpligare än annan påföljd. Fängelse på
livslid fär inle ådömas för brott som nägon begått innan han har fyllt 18 är
(26 kap. 4 S BrB).
Utredningen konstaterar atl ungdomar under 18 är döms lill
fängelse endasi i sällsynia undantagsfall, sällan i fler fall än tio om året.
Utredningen anser alt den nuvarande bestämmelsen i 26 kap. 4 S BrB såvitt
avser denna åldersgrupp ger uttryck för ett tillräckligt mätt av restriktivitet
och därför kan bibehållas oförändrad.
Den bestämmelse i 26 kap. 4 § BrB som avser lagöverträdare
i åldern 18- 20 är (andra stycket) föreskriver enligt utredningen egentligen
inte någon särskild restriktivitet i fräga om användningen av frihetsberövande.
1 stället ger bestämmelsen närmast uttryck för atl andra former av frihetsberövande
skall ha företräde framför fängelse, skyddstillsyn med anslallsbe-
Prop. 1978/79:212 63
handling framför etl kortvarigt straff och ungdomsfängelse
framför elt längre. Ulredningen föreslår en sådan ändring i bestämmelsen all
den ger klart uttryck för atl frihetsberövande skall tillämpas med större
restriktivitet i fråga om ungdomar under 21 år än när det gäller äldre.
Fängelse skall nämligen enligt förslaget kunna ädömas endasi när del :iv hänsyn
till allmän laglydnad föreligger särkilda skäl för frihetsberövande och annan
päföljd ej finnes lämpligare. Utredningen föreslår vidare alt fängelse pä
livslid inte får ådömas för brott som någon har begått innan han fyllt 21 år
(uiredningens lagförslag 26 kap. 3 S BrB).
Utredningens förslag har fält ett blandat mottagande av
remissinstanserna. Flertalet som ultalal sig i frågan har dock varil positiva.
De som har intagit en negativ hållning menar atl de begränsningar som redan nu
finns intagna i 26 kap. 4 S BrB är tillräckliga samt atl erforderlig
restriktivitet iakttas i praxis. Vidare har anförts atl. särskilt beträffande
de brottstyper där ett kortare fängelsestraff är den normala påföljden, den
föreslagna utformningen av bestämmelsen kan antas komma att innebära en långtgående
och ej önskvärd liberalisering. Det är inle lämpligt att kriminalvård i frihet
skall lillämpas i försia hand även vid sådana brottstyper där kortare
frihetsstraff regelmässigt utdöms. Sädan åsikl har ullalals bl.a. av Göla
hovrätt som lillstyrker utredningens försliig alt fängelse skall få ådömas
ungdomar i åldern 18-20 år endast om det av hänsyn till allmän laglydnad
föreligger särkilda skäl för frihetsberövande. Däremoi kan hovrätten inle
tillstyrka prioriteringen av frivärdspåföljderna för ungdomar i den akluella
ålderskategorin. Den av ulredningen förslagna ulformningen av lagtexten medför
atl kriminalvård i frihet skall lillämpas i första hand även vid sädana
brottstyper där kortare frihetsstraff regelmässigt utdöms. En sädan ordning är
enligl hovrätten mindre lämplig. Hovrätten förordar därför all uttrycket
"och annan päföljd ej finnes lämpligare" i den föreslagna lydelsen
av lagtexten utgär.
Mot förslaget att höja åldersgränsen för ådömande av
fängelse på livslid till 21 år har någon kritik inte riktats.
För egen del vill jag anföra följande.
Uiredningens förslag atl nägon ändring ej bör ske av
beslämmelsen i 26 kap. 4 S BrB såvitt den reglerar användningen av fängelse för
dem som är under 18 år liksom att minimitiden för ådömande av livstidsstraff
skall höjas till 21 år har lämnats ulan erinran under remissbehandlingen. Även
jag delar de åsikter utredningen sälunda har gett uttryck för. Jag förordar
således alt beslämmelsen i 26 kap. 4 S försia styckel lämnas oförändrad och att
åldersgränsen i samma paragrafs tredje siycke höjs från 18 lill 21 år.
Enligt gällande rält begränsas beträffande dem som vid
domen har fyllt 18 men ej 21 år användningen av fängelse tämligen starkt, dock
inte så starkl som belräffande yngre. Beslämmelsen i 26 kap. 4 S andra stycket
BrB syftar dock närmasl lill all klargöra vid vilka tillfällen frihetsberövande
skall ske genom ådömande av fängelse och när annan frihetsberövande
Prop.
1978/79: 212 64
påföljd i stället skall komma i fräga. Fängelse skall
ådömas då frihetsberövandel är påkallat främsi av hänsyn lill allmän
laglydnad. I motsats härtill skall dömas till ungdomsfängelse eller
skyddstillsyn med anslallsbehandling eller förordnas om överlämnande lill vård
enligl barnavårdslagen för behandling i ungdomsvårdsskola då frihetsberövandel
är påkallat för den tilltalades tillrällaförande. Påföljder som motiverats från
behandlingssynpunkt har således visst företräde.
Med det av utredningen föreslagna rekvisitet atl fängelse
inle fär ådömas om annan påföljd prövas lämpligare har ulredningen främsi
önskal markera all lillsynsdomen med intagning i anstalt i regel skall ha
företräde framför fängelsestraffet i de fall frihetsberövande påföljd måste
väljas. Enligl utredningens förslag skall förordnande om intagning i anstalt
således kunna meddelas, om det prövas ertorderligt av hänsyn till allmän laglydnad.
I princip innebär detla atl rekvisitet för intagning i anstalt blir delsamma
som rekvisitet för ådömande av fängelse. Enligt utredningen bör för ungdomar i åldern
18-20 år fängelse komma i fråga endasi när det av hänsyn till allmän laglydnad
är påkallat med ett frihetsberövande av längre varaktighet eller dä
frihetsberövandel visserligen bör vara kortvarigt men dä en tillsynsdom med
förordnande om intagning i anstalt framstår som en med hänsyn lill brottet
alltför ingripande påföljd. Det senare kan enligl Ulredningen bli fallet om man
vid rättstillämpningen vidhåller nuvarande praxis atl frihetsstraff i allmänhel
skall följa pä vissa brottstyper.
Jag har lidigare förordat atl såväl ungdomsfängelse som
inslitutet anslallsbehandling vid skyddstillsyn skall utmönstras ur
päföljdssystemet. För lagöverträdare som är över 18 år kommer överlämnande till
vård enligt barnavårdslagen för behandling i ungdomsvårdsskola i fräga i starkl
begränsad omfattning. Nägon ändring härav kommer inte att ske genom den nya
lagstiftningen rörande socialtjänsten. Jag har också föreslagit all
skyddsiillsynen fortsättningsvis skall kunna kombineras med ett kortvarigt
fängelsestraff. Delta fängelsestraff skall kunna motiveras endasi av hänsyn
till allmän laglydnad.
Med beakiande av dessa förhållanden anser jag del inle
längre vara behövligt att göra någon särskild markering av fängelsestraffels
lämplighet i förhållande lill andra påföljder. Fängelse som ensamt straff bör
fä ådömas den som fyllt 18 men ej 21 år endast närdet av hänsyn lill allmän
laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. Kravet på särskilda
skäl innebär alt del erfordras siarkare allmänprevenliva skäl för tillämpning
av fängelse när den tilltalade inte fyllt 21 år än eljesl. Om fängelse ådöms
jämte skyddstillsyn bör dock den föreslagna bestämmelsen i 28 kap. 3 S BrB
företrädesvis vara lillämplig även för denna åldersgrupp. För ungdomar i åldern
18-21 år bör således fängelse som ensamt straff i huvudsak komma i fråga endast
när brottsligheten varit särskilt svär eller omfattande eller om annan påföljd
är utesluten pä grund av tidigare upprepade återfall i grov brottslighet saml
vid sädana brottstyper, exempelvis trafikbrott, där kortare frihetsstraff
regelmässigt utdöms.
Prop. 1978/79: 212 65
Med hänsyn lill del nu anförda förordar jag att
beslämmelsen i 26 kap. 4 S andra stycket BrB erhåller den lydelsen ätt fängelse
får ådömas den som fyllt 18 men ej 21 är endasi när det av hänsyn till allmän
laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande.
Vad härefter gäller st raffmätn i ngen föreskrivs i 33
kap. 4 S första stycket försia meningen BrB atl det för brotl som någon hai
begått innan han fyllt 18 år får dömas till lindrigare straff än för brottet är
stadgal.
Ulredningen har föreslagit att åldersgränsen i
bestämmelsen skall höjas lill 21 är.
Förslaget har med någol undantag tillstyrkts eller lämnats
utan erinran tmder remissbehandlingen. Ett par remissinslanser har förordat all
åldersgränsen borde vara ännu högre, 23 eller 25 är.
För egen del instämmer jag i utredningens förslag. Som
utredningen har påvisat har i en del fall påföljden ungdomsfängelse medförl
korlare frihetsberövande än etl alternativt fängelsestraff skulle ha gjort.
Det rör sig dels om ett fätal fall då ungdomsfängelse har tillämpats som
päföljd för myckel grova brotl och dels ell ganska slorl anlal fall då nya
brott under pågående verkställighet av ungdomsfängelse har föranlett ätalsunderlätelse
eller tilllämpning av 34 kap. I S 1 BrB. Del som i dessa fall framför allt har
lett till att verkslälligheistiderna blivit kortare vid ungdomsfängelse än de
skulle ha blivit om fängelse i stället hade tillämpats, är den omständigheten
att de för brotten angivna straffskalorna inte har omedelbar betydelse för
frihetsberövandets varaktighet vid ungdomsfängelse under det att de alltid
måste läggas lill grund för straffmälningen vid ädömande av fängelse. Det nu
anförda leder enligt min åsikt lill att åldersgränsen i 33 kap. 4 S första
stycket första meningen BrB bör höjas i anslutning till alt ungdomsfängelsepäföljden
avskaffas. Della för alt motverka de olägenheter som eljest kan uppkomma vid en
sädan reform. Säsom utredningen påpekat kan ändringen av den aktuella
bestämmelsen komma att medföra en viss generell sänkning av straffnivån för
ungdomar i åldern 18-20 år. En sådan utveckling ligger i linje med de
strävanden som finns att, framför allt för yngre lagöverträdare, fä till stånd
en ordning som innebär att frihetsberövandena blir korlare och mera sällan
förekommande. Några remissinstanser har föreslagit att åldersgränsen bör sältas
högre än 21 år. Jag anser emellerlid, i likhel med ulredningen och flertalet
remissinslanser, att den föreslagna åldersgränsen 21 år är lämplig. En högre
åldersgräns skulle innebära atl bestämmelsen snarare fick karaktär av
huvudregel i stället för att vara en undantagsbestämmelse. Jag förordar således
att bestämmelsen i 33 kap.
4 S första stycket försia meningen BrB ändras pä sä sätt
att åldersgränsen
besläms lill 21 år.
5.3 Villkorlig frigivning
Utredningen lägger fram omfattande förslag till ändringar
av inslitutet villkorlig frigivning. I viss mån hänger dessa förslag ihop med
förslaget till
5 Riksdagen 1978179. I .saml. Nr 212
Prop. 1978/79:212 66
tillsynsdom och utredningens utformning av
verkställigheten utom anstalt. Som jag tidigare har nämnt avserjag icke nu att
närmare lill behandling la upp utredningens förslag i dessa delar. Frågan om
den villkorliga frigivningens vara eller inte vara och dess eventuella
utformning anserjag bör bli föremål för en genomgripande ulredning. Jag finner
del emellerlid vara lämpligt all redan nu la upp tvä av
ungdomsfängelseulredningens förslag rörande villkorlig frigivning, nämligen de
som rör minimitid för erhållande av villkorlig frigivning och förverkande av
villkorligt medgiven frihel.
Enligt nu gällande bestämmelser fär den som undergår
fängelse på viss lid villkorligt frigivas sedan tvä tredjedelar av tiden eller,
om särskilda skäl föreligger, halva liden har avtjänats. Frigivning fär dock
inle i någol fall ske förrän verkställigheten pägåil minst fyra månader (26
kap. 6S BrB).
Ulredningen föreslår atl minimitiden för erhållande av
villkorlig frigivning sänks från fyra till tre månader. Flertalet remissinstanser
har inte närmare behandlat utredningens förslag till utformning av institutet
villkorlig frigivning. Av dem som gjorl det har huvudparten ställt sig
avvisande till stora delar av förslaget. Frågan om en sänkning av minimitiden
för erhållande av villkorlig frigivning har föranlett särskilda uttalanden av
endast ell par instanser. Endast en remissinstans har dock ställt sig direkt
avvisande till förslaget i denna del, nämligen överåklagaren i Stockholms
åklagardistrikt. Överåklagarens negativa inställning synes dock i viss mån
hänga samman med den utformning förslagel till villkorlig frigivning i övrigl
fän.
Nordiska straffrättskommittén har i sitt betänkande (NU A
1978:6) Villkoriig frigivning behandlal frågan om minimitiden. Villkorlig
frigivning kan inte heller i övriga nordiska länder ske vid kortvariga straff I
Danmark och Norge går gränsen, liksom i Sverige, vid fyra månader samt i
Finland och Island vid tre månader. Tanken pä all sänka gällande minimitider har
under de senasle åren varil aktuell i fiera av de nordiska länderna. Enligt
kommitténs uppfattning kan det varken med hänsyn till allmänpreven-tionen eller
individualpreventionen anföras avgörande invändningar mot en sänkning av
minimitiden vid verkställighet av frihetsstraff Kommittén anser att inga
väsentliga betänkligheter är förknippade med att sänka minimitiden till två
månader.
Beslämmelsen om den begränsning av frigivningsinslitutets
tillämpningsområde som ligger i atl villkorlig frigivning inle kan beviljas
innan fyra månader av straffet avtjänats har liksom flera andra bestämmelser om
villkorlig frigivning sin grund i strävandena till nordisk rätlsenhet. Som
framgått av vad jag nyss har nämnl om reglerna i de övriga nordiska länderna
föreligger emellertid numera inte någon överensslämmelse på denna punkt. Enligl
vad jag har inhämtat överväger man även i Danmark och Norge aU sänka
minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning. Till detta kommer atl en
sänkning av minimitiden i enlighet med utredningens
Prop. 1978/79:212 67
förslag innebär en förhållandevis betydande förkortning av
frihetsiraffets längd för de fyrahundra-fyrahundrafemlio personer som varje år
döms till fyra månaders fängelse. Jag föreslår att utredningens förslag om en
sänkning av minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning frän fyra lill
tre månader genomförs och att 26 kap. 6 S BrB ändras i enlighet härmed.
Förverkande av villkorligt medgiven fr i hel kan äga rum i
två situationer. Förverkande kan således ske då den villkorligt frigivne före
prövotidens utgång begär nya brott. Bestämmelsen härom finns i 34 kap. 4S
första stycket BrB. Ådöms den frigivne nytt fängelsestraff på viss lid med
tillämpning av 34 kap. I S 2 BrB skall enligt huvudregeln den villkorligt medgivna
friheten förklaras förverkad. Förverkandet kan endast avse hela
slraffåiersloden. Det är alltså inle möjligt att förverka bara en del av denna.
Domstolen kan underlåta förverkande endasi då särskilda skäl lalar mol en sådan
åtgärd. Skäl alt underiåla förverkande föreligger enligt förarbetena till BrB
då det nya brottet föranleder endasi en kort tids fängelse, särskilt om
brottet är begånget före den tidigare domen eller i början av en lång
fängelsetid, under vars senare del den dömde har skött sig väl, eller om det
nya straffet är påkallat främst av allmänprevenliva skäl eller slutligen om
det nya brollel är av annat slag än det tidigare. Enligl ulredningen torde
domstolarna i praxis dessutom ha varit ganska obenägna att förverka villkoriigt
medgiven frihel dä slraffäterstoden varil långvarig. Den villkorligt medgivna
frihelen kan förverkas vid ny brottslighet även dä domstolen förordnar att det
tidigare ådömda fängelsestraffet skall avse även det nya brottet eller dömer
särskilt till annan påföljd än fängelse för detta brott. 1 dessa fall
föreligger dock ingen presumtion för förverkande. Sker förverkande kan det
dock avse endasi hela straffåterstoden.
Den andra situationen i vilken den villkorligt medgivna
friheten kan förklaras förverkad är om den villkorligt frigivne under
prövotiden allvarligt åsidosätter sina åligganden och det kan anlas all han
inte skall låta sig rätta genom annan lindrigare åtgärd som övervakningsnämnden
i sådant fall kan vidta. Nämnden fär då förklara den villkorligt medgivna
friheten förverkad. Bestämmelsen härom finns i 26 kap. 19 S BrB. Förklaras den
villkorligt medgivna frihelen förverkad skall vid prövning av ny villkorlig
frigivning återstoden av straffet anses såsom nytt straff (26 kap. 23 S BrB).
Döms inle den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, fär dock villkorlig
frigivning äga rum trots att minimitiden för villkorlig frigivning, f. n. fyra
månader, inte har gått till ända.
Utredningens förslag till ändring av 34 kap. 4 S första
stycket BrB innebär i tre avseenden ändringar i förhällande till nu gällande
ordning. Dels bortfaller presumtionen för att förverkande skall ske då den
frigivne för den nya brottsligheten ådöms ett nytt fängelsestraff, dels införs
en möjlighet alt förverka endast en del av reststraffet och dels uppställs som
en förutsättning för förverkande alt det nya brottet begåtts under prövotiden.
1 uiredningens förslag till ulformning av villkorlig frigivning har möjlighe-
Prop.
1978/79:212 68
ten att säsom yttersta sanktion vid misskölsamhet förklara
den villkorligt medgivna friheten förverkad avskaffats.
Beträffande remissinstansernas allmänna inställning till
uiredningens förslag om villkorlig frigivning villjag hänvisa till vad jag
nyss anfört. Hälften av de remissinslanser som särskilt har yttrat sig över
förslaget om förverkande av villkorligt medgiven frihet har ställt sig
positiva lill delta. Från övriga har, med etl undantag, krilik endasi riktats
mot förslaget till den del det innebär att presumtionsregeln för förverkande då
nytt fängelsestraff ådöms avskaffas. Enligt RÅ lalar således övervägande skäl
för att behålla presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihel när
nytt fängelsestraff ådöms. För att ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden
inte skall leda till längre anstaltsvislelse för den kategori lagöverträdare
som berörs av reformen kan del emellertid enligt RÅ övervägas alt göra ifrågavarande
presumtionsregel tillämplig endast på lagöverträdare över viss ålder,
förslagsvis 23 år. Liknande åsikter framförs av JO, Vänersborgs tingsrätt och
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt. Vänersborgs tingsrätt avstyrker
förslagel att göra det möjligt att förverka endast en del av reststraffet. En
sådan möjlighet skulle enligt tingsrätten kunna antas medföra rättssvårighet
och rättsosäkerhet.
Förslaget att ta bort presumtionen för förverkande vid
återfall i brott som leder till ell nytt fängelsestraff syfiar i försia hand
till atl etl avskaffande av ungdomsfängelse inte skall medföra nackdelar i
form av längre anstallstider för lagöverträdare som berörs av reformen.
Ulredningen påpekar alt det är just med avseende på bedömningen av
ålerfallsbroltslighel som ungdomsfängelse generellt sett har varit en för
lagöverträdaren gynnsammare påföljd än fängelse. Fängelsestraffet är påtagligt
oförmånligt för lagöverträdaren i del fallet nya brott begås efter villkorlig
frigivning med hänsyn till atl den villkorligt medgivna friheten som regel
skall förverkas i samband med den nya lagföringen. Jag instämrher i den
bedömning ulredningen härvidlag har gjort saml anser att skäl föreligger att
avskaffa den nuvarande presumtionsregeln för förverkande dä nytt fängelsestraff
på viss tid ådöms. Den kritik som har riktals mot uiredningens förslag i denna
del har huvudsakligen gått ut på alt presumtionen bör avskaffas endast för
yngre lagöverträdare. Jag vill dock inte förorda en sådan begränsning. Det kan
nämligen väl tänkas situationer dä möjligheten bör stå öppen även för äldre
brottslingar. Med hänsyn härtill finner jag del lämpligast att låta den
nuvarande presumtionsregeln för förverkande dä fängelse på viss tid ädöms helt
utgå. Domslolarna får härigenom en möjlighet att göra en friare bedömning av om
förverkande bör ske eller ej. Jag anser för min del inle atl etl sådani system
är ägnat att leda till siörre rättsosäkerhet för den tilltalade än det
nuvarande. Det kan däremoi leda till att siörre hänsyn kan tas till
individuella omständigheter och att därigenom en för den enskilde mer rättvis
bedömning kan göras.
Utredningens förslag i övrigt till ändring av 34 kap. 4 S
försia stycket BrB
Prop. 1978/79:212 69
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en bred
remissmajoriiel. Beträffande de överväganden som i dessa delai' legat bakom
utredningens förslag vill jag hänvisa lill betänkandet. Jag inslämmer i de
bedömningar som utredningen sälunda har gjort.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag all 34
kap. 4S försia styckel BrB erhåller den lydelse som utredningen föreslår.
Frågan om ändring av reglerna om förverkande av villkorligt
medgiven frihet i 26 kap. 19 och 23 SS BrB kommer jag atl behandla i
specialmotiveringen till dessa bestämmelser.
6 Kostnadsfrågor m.m.
De resursmässiga konsekvenserna för kriminalvården av de
framlagda förslagen är för dagen svåra alt överblicka. Flera av dem syfiar lill
all göra fiihelsstraffen färre och kortare. 1 vilken utsträckning en överföring
av klienter från anslaltsvården till fri vården kommer att äga rum går dock
inte atl nu bedöma med någon större grad av säkerhet. Vidare är del osäkert i
vilken utsträckning de föreslagna kontaklföreskrifterna vid skyddstillsyn
kommer att lillämpas.
De ändringar i BrB:s bestämmelser som har föreslagits
kommer att medföra följdändringar i åtskilliga författningar. I de
författningar som i detla sammanhang är aktuella rör det sig dock huvudsakligen
om rena konsekvensändringar som inte kräver nägon närmare motivering. I den
män sådan erfordras lämnas den i specialmotiveringen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1980.
Beträffande övergångsbestämmelserna fär jag hänvisa lill specialmotiveringen.
7 Upprättade lagförslag
1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justiliedepartemeniei upprättats förslag till
1.
lag om ändring
i brottsbalken,
2.
lag om ändring
i rättegångsbalken,
3.
lag om ändring
i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätlen alt utbekomma allmänna
handlingar,
4.
lag om ändring
i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m.,
5.
lag om ändring
i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregisler,
6.
lag om ändring
i lagen (1964: 167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare,
7.
lag om ändring
i lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet,
8.
lag om ändring
i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål,
9.
lagom ändring i
lagen (1965:94) om polisregister m. m..
Prop. 1978/79:212 70
10. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk
vård i vissa fall,
11. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),
12.
lagom ändring i
lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän,
13.
lag om ändring
i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.,
14.
lag om ändring
i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,
15.
lag om ändring
i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
16.
lag om ändring
i passlagen (1978: 302),
17.
lag om ändring
i lagen (1978: 801) om internationelll samarbete rörande kriminalvård i frihel.
Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i
detla ärende som bilaga 4.'
8 Specialmotivering
8.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
Avskaffandet av påföljden ungdomsfängelse sker genom
upphävande av 29 kap. BrB om ungdomsfängelse. Vidare upphävs bestämmelserna i
34 kap. 7, 8 och 12 SS som reglerar dels återfall i brott under verkställighet
av ungdomsfängelse dels verkställighet på en gäng av ungdomsfängelse och annan
päföljd. Termerna "ungdomsfängelse" och "ungdomsfängelsenämnden"
samt hänvisningar till de lagrum som enligt vad nyss sagls upphävs utmönstras
som en följd härav ur I kap. 3 S, 33 kap. 5 och 7 SS, 34 kap. 1,9-11, 13 och 18
SS, 35 kap. 10 S, 36 kap. 6 S, 37 kap. 1,4-6, 9 och 11 SS, 38 kap. 1,4, 6-9 och
12 SS.
Att den nuvarande möjligheten enligl 28 kap. 3 S till
anslallsbehandling inom ramen för skyddsiillsyn försvinner föranleder vissa
följdändringar i 28 kap. 4, 8, 9 och 11 SS, 33 kap. 2 och 7 SS, 34 kap. 6 S
samt 38 kap. 1, 6 och 9 SS.
26 kap. 1 §
1 första stycket anges f n. att fängelse skall ädömas pä
viss lid, inle över lio år, eller på livslid. Tiden måste dock bestämmas inom
den ram som straffskalan för brottet utgör. Enligt den föreslagna ändringen i
28 kap. 3 S BrB skall såsom påföljd kunna ädömas skyddsiillsyn i kombination
med fängelse i lägst en och högst tre månader. Skyddstillsyn kan ådömas endast
för brott på vilket kan följa fängelse. En kombinationsdom av angivet slag kan
därför endasi komma i fråga för brott där fängelse ingår i straffskalan.
Fängelse jämte skyddsiillsyn skall dock kunna ådömas även när slraffmini-mum
för brottet översliger tre månader. Någon bundenhet lill straffskalan skall
inte föreligga. En bestämmelse som möjliggör delta har införts i första
stycket.
' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med
dem som är fogade till propositionen.
Prop. 1978/79:212 71
26 kap. 4 §
1 paragrafens andra stycke regleras i vilka fäll den som
fyllt 18 men inle 21 är får ådömas fängelse. I tredje styckel anges
minimiåldern för livstidsstraff. Ändringarna har kommenterats i avsnitt 5.2.
26 kap. 6 §
Av skäl som har utvecklats i avsnitt 5.3 har den minsta
tid under vilken verkställigheten skall ha pägätt innan villkorlig frigivning
kan komma i fräga sänkts från nuvarande fyra till tre månader.
26 kap. 19 §
Enligt denna paragraf har övervakningsnämnd möjlighet att
förklara villkorligt medgiven frihet förverkad, om den frigivne allvarligt
åsidosatt sina åligganden. En förutsättning är all det kan a'ntas att den
villkorligt frigivne inle skall låta sig rätta genom annan mindre ingripande
ålgärd som övervakningsnämnden kan vidta.
Enligl 34 kap. 4 S BrB kan ocksä domstol förklara
villkorligt medgiven frihet förverkad. Paragrafen reglerar det fallet alt någon
som är villkoriigt frigiven från fängelse ådöml för vissl brott, i mål mot
honom om ansvar för annal brott befinnes ha begått della. Förverkandeförklaring
kan då meddelas om domstolen med anledning av åtalet för det nya brottet
förordnar atl det tidigare ådömda fängelset skall avse även detla brott eller
också dömer särskilt till påföljd för brottet.
Förverkande kan, vare sig det beslutas av
övervakningsnämnd eller av domstol, f n. avse endasi hela straffåterstoden. Jag
har i avsnitt 5.3 föreslagit alt beslämmelsen i 34 kap. 4 S BrB ändras så att
möjlighet öppnas all förverka del av reststraffet.
Den som villkorligt frigivils från etl fängelsestraff är
underkastad en rad föreskrifter (jfr 26 kap. 13-15 SS). Bryter den intagne mol
dessa kan förverkande av den villkorligt medgivna frihelen ifrågakomma. Under
år 1975 meddelade övervakningsnämnderna beslul om förverkande i 24 fall.
Motsvarande siffra för år 1976 var 38 och för år 1977 30. Jag har inte något
underlag för att påstå all förverkande bort äga rum i etl siörre antal fall än
som skett. Det torde dock förhålla sig så alt man mänga gånger drar sig för att
förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad eftersom den
straff-återstod, för vars avtjänande den frigivne i händelse av förverkande
äterin-tas, kan tyckas alltför lång i förhållande till den misskölsamhet som
kan föranleda förverkandeförklaringen. Enligl 26 kap. 23 S BrB kan visserligen
villkorlig frigivning äga rum frän straffåterstoden utan de begränsningar med
avseende pä tiden som annars gäller enligl 26 kap. 6 S BrB. Frigivning kan
således ske redan innan fyra månder av reststraffet avtjänats. Vid vilken
tidpunkt villkoriig frigivning kommer alt äga rum är dock inte något som kan förutses
redan då beslutet om förverkande meddelas och ju större straffåterstoden är
desto längre kan ansialisvistelsen bli. Enligt min me-
Prop.
1978/79:212 72
ning är en ordning som innebär att även
övervakningsnämnderna fär förverka del av reststraffet att föredra. Längden av
det förverkade straffet kan dä ställas i direkl proportion till den visade
misskötsamheten. Detta medför inle endasi atl nämndernas övervakande funktion
sannolikt blir mer effektiv ulan även att ett för den villkorligt frigivne mer
rättvist resultat kan uppnås. Mot bakgrund av det anförda föieslås att, i
överensstämmelse med den föreslagna lydelsen av 34 kap. 4 S BrB, övervakningsnämnd
fär möjlighet att förklara även del av villkorligt medgiven frihet förverkad.
Jag vill tillägga att delförverkande enligt min mening inte lämpligen bör ske
av mindre del av reststraffet än som motsvarar allmänna straffminimum för
fängelse, f. n. en månad. Någon särskild föreskrift härom behövs dock inte.
Den del av den villkoriigt medgivna friheten som förklaras
förverkad anses enligl 26 kap. 23 S BrB såsom ett nylt straff Villkoriig
frigivning fär emellertid äga rum utan hinder av atl den del som förverkals
inte uppgår till den i 26 kap. 6 S Brb föreskrivna minsta tiden för villkorlig
frigivning, enligt nyss berört förslag tre månader. Sker villkorlig frigivning
frän delvis förverkat restslraff kan två prövotider komma att löpa samtidigt,
en på grund av den ursprungliga domen och en på grund av förverkandebeslutet.
Båda avser emellerlid samma brottslighet. Som utvecklas under 34 kap. 4 S BrB
har domstol vid lagföring av den villkorligt frigivne pä grund av brott som han
har begått under en sådan dubbel prövotid valfrihet att helt eller delvis
förverka endera av reststraffen eller båda. Summan av vad han kan komma att
avtjäna pä grund av sådana förverkanden kan ju aldrig överstiga det
ursprungliga restslraff som förelåg vid tiden för den första villkorliga
frigivningen. Motsvarande får anses gälla för övervakningsnämnden vid fortsall
misskölsamhet från den dömdes sida under en dubbel prövotid av nu angivet slag.
26 kap. 23 §
De ändringar som föreslås i denna paragraf är föranledda
av förslaget om möjlighet till att förverka endasi del av villkorligt medgiven
frihet. Om delförverkande skett skall med avseende å frågan om ny villkoriig
frigivning således endasi den del som förklarats förverkad anses säsom nytt
straff Paragrafens försia mening har ändrats i överensslämmelse härmed.
Har samtidigt som villkorligt medgiven frihet förklarats
förverkad domstolen dömt till nytt fängselseslraff skall prövningen av frägan
om ny villkoriig frigivning ske enligt vanliga regler, varvid hänsyn skall tas
till den sammanlagda fängelsetiden. Det kan emellertid undanlagsvis inträffa
att villkorligt medgiven frihel förklaras helt eller delvis förverkad utan att
ny påföljd samtidigt ådöms. Om villkoriigt frigiven under prövotiden begår nytt
brotl som inte är av alltför allvarlig art, kan det t. ex. någon gång vara
lämpligt att domstolen tillämpar 34 kap. 1 S I BrB och förklarar den villkorligt
medgivna friheten hell eller delvis förverkad utan att döma till nylt
Prop. 1978/79:212 73
straff. 1 sådant fäll får enligt 26 kap. 23 S andra
meningen ny villkorlig frigivning äga rum utan någon bestämd tidsgräns.
Teoretiskt skulle sålunda frigivningen kunna ske omedelbart, om de allmänna
förutsättningarna härför föreligger. Det är emellertid givet att
övervakningsnämnden resp. kriminalvårdsnämnden i fall av denna typ även har
anledning att beakta syftel med förverkandeförklaringen, någol som ofta kan
leda till den bedömningen att frigivningen inte skäligen bör fä ske förrän
efter viss tid. Nu beskrivna situationer tillhör de undanlagsfall då den nämnd
som verkställer prövningen har anledning att fästa vissl avseende vid brottslighetens
art och övriga omständigheter kring lagföringen.
28 kap. 1 §
Skälen för ändringsförslaget som innebär atl
"synnerliga skäl" byts ut mot "särskilda skäl" har
utvecklats i avsnitt 4.2.
28 kap. 3 §
I paragrafen ges nu bestämmelser om förordnande om anstaltsbehandling
i dom på skyddstillsyn. Jag har i avsnitt 4.2 förordal att institutet
anslallsbehandling upphör och ersätts med en möjlighet att jämle skyddstillsyn
ådöma fängelse i lägst en och högst tre månader. Beträffande skälen för den
föreslagna ordningen och förutsättningarna för tillämpningen av densamma
hänvisar jag till vad jag anfört i det sammanhanget.
Kombinationsmöjligheten skyddstillsyn och fängelse för
samma brottslighet är så uppbyggd atl för fängelsestraffet de allmänna
reglerna i BrB om fängelse blir tillämpliga. I nägra fall har dock undanlag
frän denna regel måst göras. Det gäller bestämmelserna i 26 kap. 1 § första
stycket saml i 34 kap. Dessa undantag kommenteras i specialmotiveringen för
resp. paragraf Att de allmänna reglerna om fängelse skall tillämpas innebär
bl. a. följande. Fängelse fär inte heller i kombination med skyddsiillsyn
ådömas den som är under 18 är om inte synnerliga skäl föreligger därför (26
kap. 4 S försia stycket BrB). Avräkning av häktningstid skall ske enligl
reglerna i 33 kap. 5 S BrB och domstolen kan förordna atl den dömde i häkle
skall avbida atl domen vinner laga kraft.
Även för verkställigheten gäller de allmänna reglerna i
BrB, lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. och KvaL. Eftersom liden
för fängelsestraffet är maximerat till tre månader kan villkorlig frigivning
inte ske (26 kap. 6 S BrB). Frigivningspermission får beviljas endasi om synnerliga
skäl föreligger (33 S KvaL). Med hänsyn till att anstaltsvistelsen kan pägå
högst tre månader kommer vidare utrymmet för vistelse ulanför anstalt enligt 34
S KvaL renl faktiskt att vara begränsal.
Av förarbetena till den nuvarande beslämmelsen om
anstaltsbehandling framgår att man tänkt sig att kombinationen skyddsiillsyn
med anslallsbehandling företrädesvis skulle användas beträffande unga
lagöverträdare. Det var främst på de unga man hoppades kunna göra intryck genom
att låta
Prop.
1978/79:212 74
skyddstillsynen börja med behandling i anstalt. De äldre
ansågs inte så mottagliga för den behandling som kunde meddelas. Kombinationen
av skyddstillsyn med fängelse skall, till skillnad frän vad som främst gäller
för anslaltsbehandlingen, inte motiveras ulifrån någon behandlingssynpunkt. Den
skall användas då det är oundgängligen påkallat av allmänpreventiva hänsyn. Mot
bakgrund av denna skillnad mellan anslaltsbehandlingen och fängelse i
kombination med skyddstillsyn finns inte nägra skäl att begränsa användningen
lill de yngre åldersgrupperna. Skyddsiillsyn jämle fängelse bör i piincip kunna
användas i alla fall då inle hänsynen till allmän laglydnad kräver en ännu
strängare påföljd. Skyddstillsyn jämte fängelse skall således enligt min mening
fortsättningsvis kunna komma i fråga i många fall dä man f n. utdömer etl
fängelsestraff av den längden att enligl gällande bestämmelser villkorlig
frigivning blir aktuell. Vidare bör den nya kombinationen kunna lillämpas i en
del fall dä tidigare ungdomsfängelse ädömts.
Skyddstillsyn jämte fängelse skall sålunda dels kunna
användas i vissa fall då f n. skyddstillsynen kombineras med
anstaltsbehandling, dels kunna lillämpas i fall då i dag ett längre
frihetsberövande anses erforderligt. Avsikten är inte atl kombinationen skall
användas för atl i ökad utsträckning skärpa skyddstillsynspäföljden för dem
som nu erhåller en skyddstillsyn utan anslallsbehandling. Detta markeras i
lagtexten på så sätt att fängelse får ådömas jämte skyddstillsyn endast om det
prövas oundgängligen erforderligt att skyddsiillsyn förenas med
frihetsberövande. Om så icke är fallet men skäl ändock föreligger att på någol
sätt skärpa skyddstillsynen kan den kombineras med böter enligt 28 kap. 2 S
BrB. Att jämte skyddstillsynen ådöma såväl fängelse som böter bör inte komma i
fråga.
Avsikten är inte att den möjlighet som nu öppnas att för elt
eller flera brott döma till skyddstillsyn jämle fängelse skall medföra nägon
ändring i sak av den praxis som utbildats alt i vissa fall jämlikt 1 kap. 6 S
andra stycket BrB för elt eller flera brotl döma till fängelse och för
brottsligheten i övrigt lill skyddstillsyn.
28 kap. 4 §
Som en konsekvens av atl institutet anslallsbehandling vid
skyddsiillsyn utmönstras upphävs paragrafens tredje siycke.
I paragrafens andra siycke anges att prövotiden för
skyddsiillsyn räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för
brottet genom nöjdförklaring eller eljesl vinner laga kraft mol den dömde. Om
jämle skyddstillsyn har ådömts fängelse enligt 28 kap. 3 S BrB i förslagel,
börjar prövotiden löpa redan när den dömde har nöjdförklarat sig beträffande skyddstillsynen.
Något krav på all domen även såvitt gäller ådöml fängelse genom nöjdförkaring
eller eljesl har vunnit laga kraft mot den dömde ställs således inte.
Jag vill här även hänvisa till vad som sägs i
specialmotiveringen till 38 kap. 1 S BrB och 3 S lagen om beräkning av
strafftid m. m.
Prop. 1978/79:212 75
28 kap. 6 a §
Skälen för att införa denna nya bestämmelse och
ulformningen av den har kommenterats i avsnitt 4.2.
I Jörsta stycket tilläggs övervakningsnämnden befogenhel
att meddela den dömde vissa föreskrifter om vad som skall gälla för
övervakningen. I föreskrift fär således anges pä vilket sätt och i vilken
omfattning den dömde skall hälla kontakt med övervakaren. Vidare fär
föreskrivas skyldighet för den dömde att omedelbart lämna underrättelse lill
övervakaren eller skyddskonsulenlen om utevaro från arbetsplats, skola eller
annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning. Skyddskonsulenten får
meddela beslut om föreskrift för tiden intill dess nämnden beslutat i frägan.
Som framgått av vad jag har anfört i den allmänna delen är
syftet med kontaktföreskriflen alt göra det möjligt att kontrollera den dömdes
förehavanden, främst för att bryta en ulveckling som innebär en påtaglig risk
för forlsalt brottslig verksamhet. Del är inte avsikten att föreskrift mer slentrianmässigt
skall meddelas den som dömts till skyddstillsyn. Den får således inte bli nägot
regelmässigt inslag i skyddstillsynen. Enligt min mening torde det för den helt
övervägande delen av skyddstillsynsklientelel inle vara nödvändigt med
särskild föreskrift. Föreskrift skall meddelas endasi då det föreligger
särskild anledning att utöva en närmare kontroll över den dömde. Detta kan vara
fallet när allvarligare avvikelse skett frän den plan som enligt 19 S
frivårdsförordningen skall upprättas för övervakningen. Bedömningen av om
föreskrift behövs eller inte får i övrigt göras mot bakgrund av den dömdes
allmänna personliga situation, arten och omfaltningen av hans brottslighet saml
tidigare erfarenheter av den dömde inom frivården.
Det närmare innehållet i föreskriften måste bero av
omständigheterna i del enskilda fallet, dvs. vilka kontrollinsatser som bedöms
erforderliga främst för att molverka ny brottslighet. Föreskriften bör utförmas
på ett sådant sätt att den inte i onödan försvårar för den dömde att
upprätthålla elt arbete eller andra legitima sysselsättningar. Samtidigt bör
den dock ocksä möjliggöra kontroll jusl av sädana förhållanden. Detta kan
medföra problem. 1 de fall övervakaren är en person i den dömdes närmare omgivning
torde de kunna lösas utan större svårigheter. I annat fall kan föreskriften
utformas som en skyldighet för den dömde alt på vissa tider hälla sig
anträffbar i hemmet för besök av övervakaren. Den kan ocksä avse skyldighet
för den dömde att uppsöka övervakaren. Kontaktskyldighelen bör som regel alllid
avse personligt sammanträffande mellan övervakare och klient. Undanlag från
denna regel bör dock kunna förekomma så atl viss del av kontaktskyldigheten kan
fullgöras genom en regelbunden telefonkontakt. En föreskrift som innebär att
en viss regelbunden kontakt skall hällas får inte uppfattas som ett hinder för
övervakaren atl uppsöka klienten på andra tider och platser än dem som angetts
i föreskriften. Tvärtom måste det åligga övervakaren att bedriva sädan
uppsökande verksamhet i
Prop.
1978/79:212 76
viss omfattning för atl övervakningen skall kunna få
avsedd effekt. Övervakaren bör således göra hembesök hos klienten och i övrigt
aktivt kontrollera denne.
En föreskrift för den dömde att lämna underrättelse om
utevaro från arbetsplats eller liknande kan vara motiverad l.ex. i sådana fall
där det framstår som nödvändigt att tillfälligt sätta in särskilda
övervakningsinsatser då klienten inte ; gnar sig åt sin vanliga
sysselsättning.
När det gäller utformningen av föreskriften villjag
understryka alt denna bör vara så tydlig att det inle kan uppslå någon tvekan
hos den dömde om vad som åligger honom. Detla är vikligt med hänsyn till att
brott mot föreskriften kan leda lill sanktion mot den dömde. Kravet på
tydlighet innebär bl. a. att föreskriften alltid måste utfärdas i skriftlig
form. Den bör vidare alltid överlämnas personligen till den dömde och därvid
noggrant förklaras. Vad jag nu har sagt gälleräven fördel fall alt
skyddskonsulenten interimistiskt beslutar om föreskrift.
Om den dömde sköter sig väl bör efter hand lättnader i den
meddelade föreskriften medges och sä småningom föreskriften helt upphävas. Med
hänsyn härtill bör, somjag anfört i avsnitt 4.2, skyddskonsulenlen fortlöpande
hålla sig underrättad om den dömdes personliga förhällanden samt omedelbart
föreslä övervakningsnämnden sädan ändring i föreskrift som omständigheterna
påkallar. Skyddskonsulenten får också interimistiskt ändra meddelad föreskrift.
En beslämmelse härom har inlagils i andra stycket av förevarande paragraf. Som
ett komplement lill detla stadgande skall man se bestämmelsen i tredje styckel
att övervakaren får meddela anvisningar i fråga om verkställandet av föreskrift
samt medge tillfällig lättnad och vidta omedelbart erforderlig jämkning.
Bestämmelsen i tredje stycket överensstämmer med den som i motsvarande
situalion gäller vid villkorlig frigivning (26 kap. 17 S BrB).
Interimistiskt beslul om föreskrift kan av
skyddskonsulenten således meddelas när som helst under övervakningstiden.
Skyddskonsulenten kan därvid inte endast meddela ny föreskrift ulan även ändra
av övervakningsnämnd lidigare meddelad föreskrift i såväl skärpande som
lindrande riktning. Skyddskonsulenten bör dock inte meddela beslut, och
framför allt inte ändra tidigare meddelat beslut, i annat fall än när
omständigheterna är sädana att beslut av övervakningsnämnd inle kan avvaktas.
Har skyddskonsulenlen meddelat interimistiskt beslut om föreskrift skall
frågan snarast underställas övervakningsnämnden.
Övervakningsnämnds beslut om föreskrift kan enligt förslag
till 37 kap. 8 S BrB överklagas av den dömde.
28 kap, 7 §
Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom lill följd
av domen på skyddsiillsyn, har övervakningsnämnden enligt paragrafen möjlighet
att meddela föreskrift enligl 28 kap. 6 a S BrB. Övervakningsnämnden kan
Prop. 1978/79:212 77
således dels meddela föreskrift om sådan inle lidigare är
beslutad, dels ändra tidigare meddelad föreskrift.
28 kap. 8 §
Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan
övervakningsnämnd, om den dömde allvariigt åsidosatt sina åligganden och det
kan antas alt han inte skall låta sig rätta genom åtgärd som nämnden själv äger
vidta, hos åklagare göra framställning att vid domstol förs talan om
undanröjande av skyddstillsyn eller om anstaltsbehandling enligt 28 kap, 3 S
BrB. Med den ordning jag har föreslagit utmönstras inslilulel
anstaltsbehandling vid skyddstillsyn ur päföljdssystemet och i stället införs
en möjlighet att kombinera skyddstillsyn med ett kortvarigt fängelsestraff
Anstaltsbehandlingen kan därvid inte heller bibehållas såsom en sanktion vid
visad miss-skötsamhet. Om åtgärd som nämnden äger vidta inte är tillräcklig,
kvarstår således endasi möjligheten att hos åklagare göra framställning att vid
domstol föres talan om undanröjande av skyddstillsynen. Detta innebären
begränsning av sanktionsmöjligheterna inom skyddstillsynens ram. Mol detta kan
anföras att möjligheten alt hos åklagare göra framställning alt denne vid
domstol skall föra lalan om anstaltsbehandling utnyttjats mycket sparsamt.
Under år 1975 begagnades således möjligheten i endast 13 fall. Molsvarande
siffror för är 1976 och år 1977 var sex resp. tio. Sanktionssystemel inom
frivården bör i sin helhet bli föremål för ytterligare utredning. Den kommitté
med uppdrag att utreda kriminalvård i frihet somjag senare i dag kommer att
föreslå regeringen alt tillkalla kommer bl.a. all få till uppgift att ulföra en
sädan översyn. I avbidan på resultatet av denna översyn är jag inte beredd att
nu lägga fram förslag om nya eller ändrade sanktionsformer.
28 kap. 9 f)
Om skyddstillsyn undanröjs skall rätten beslämma annan
påföljd för brottet och därvid ta skälig hänsyn till vad den dömde undergått
till följd av domen på skyddstillsyn saml till böter som ädömts jämle
skyddstillsynen. Anstaltsbehandlingen ingår i skyddstillsynen och ryms således
inom begreppel "vad den dömde undergått lill följd av domen å
skyddstillsyn". Med den konstruktion jag föreslagil i 28 kap. 3 S BrB
skall fängelse ådömas jämte skyddstillsyn och berörs således inle av
undanröjande enligt förevarande paragraf Det blir med hänsyn lill del anförda
nödvändigl alt i paragrafen särskilt anmärka atl vid undanröjande av
skyddsiillsyn hänsyn skall tas även till fängelse som ädömts jämte skyddstillsynen.
Paragrafen har ändrats i enlighet härmed. På samma sätl som f n. gäller
belräffande böler som ädömts enligt 28 kap. 2 S ellrr 34 kap. 6 S BrB
bortfaller således inte fängelse som ådömts jämte skyddstillsyn, om
skyddstillsynen skulle undanröjas på den grunden alt den dömde allvarligt
åsidosatt sina åligganden. I övrigt har sådana ändringar vidtagits som är en
följd av all institutet anslallsbehandling upphör.
Prop. 1978/79:212 78
33 kap. 2 §
Ändringen i paragrafens andra siycke är en följd av den
föreslagna lydelsen av 28 kap. 3 S BrB. Nägot särskilt förbud mot atl i de fall
som avses i paragrafen döma till fängelse jämte skyddsiillsyn behöver inle
meddelas. Alt en sådan kombination är utesluten framgår av paragrafens försia
siycke där fängelse ej nämns bland de påföljder som är tillåtna.
33 kap. 4 §
Den föreslagna ändringen, som innebär att åldersgränsen i
paragrafens försia siycke höjs från 18 lill 21 år, har kommenterats i avsnill
5.2.
33 kap. 5 §
Som jag tidigare har påpekat i specialmotiveringen till 28
kap. 3 S BrB skall för fängelsestraff som ådömts jämte skyddstillsyn gälla de
allmänna reglerna för fängelse, såvida ej särskilda undanlag gjorts. Detla
innebär att vid fängelse som ådömts jämte skyddsiillsyn häktningstid m.m. skall
avräknas enligt de vanliga reglerna.
34 kap. 1 . « '
1 paragrafen upptas de centrala bestämmelserna för fall dä
nägon som i lidigare rättegång dömts lill viss påföljd övertygas om alt ha
begått annat brott. Om den som dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse eller internering befinns ha begått annat brotl före domen
eller begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts
eller eljest upphört får rälten, med iakttagande av vad som är särkilt
föreskrivet för de olika påföljderna, efter omständigheterna
1.
förordna all
den lidigare ådömda påföljden skall avse även del andra brottet,
2.
döma särskilt
till påföljd för delta brotl, eller
3.
om den tidigare
domen vunnit laga kraft undanröja den ädömda påföljden och för brotten döma
till påföljd av annan art.
Den ändring av 28 kap. 3 S BrB somjag har förordat och som
innebär en möjlighet att för samma brottslighet ådöma skyddsiillsyn i
kombination med fängelse medför vissa komplikationer vid tillämpningen av 34
kap. Även enligt nu gällande beslämmelser kan i tre fall tvä påföljder ädömas
för ett och samma brott. I alla tre fallen är det böter som kan kombineras med
annan påföljd, nämligen med villkorlig dom (27 kap. 2 S BrB), skyddstillsyn
(28 kap. 2 S BrB) eller värd enligt barnavårdslagen (31 kap. I S BrB). Denna
möjlighet till ådömande av två påföljder för samma brott medför dock inte någon
komplikation vid tillämpningen av 34 kap. I S eftersom inte böter, och ej
heller överlämnande lill särskild vård, behandlas i förevarande paragraf.
Någon konkurrenssituation kan således inte uppkomma i förhållande till dessa
påföljder. Annorlunda förhåller det sig om man för ett och samma brott dömer
till fängelse jämte skyddsiillsyn. Skulle man i
Prop. 1978/79:212 79
en sädan situalion vid ny brottslighet la hänsyn till
bägge de ådömda påföljderna var för sig skulle kompliceiade och med nuvarande
regelsystem i 34 kap. olösliga situationer kunna uppkomma. Problemet kan lösas
på olika sätt. En särreglering kan införas för det fall att den tidigare ädömda
påföljden är skyddstillsyn jämte fängelse. Vidare kan den nuvarande
regleringen ändras och förses med undantag så att den täcker de situationer som
kan tänkas uppkomma. Slutligen kan en regel införas som innebär att om den
tidigare ådömda påföljden är skydilstillsyn jämte fängelse endast de för
fängelse eller endast de för skyddstillsyn gällunde konkurrensreglerna blir
tillämpliga. Den sista lösningen är otvivelaktigt den som skulle medföra minst
ingrepp i den systematik som finns i 34 kap. Jag förordar därför denna lösning.
Med hänsyn till att skyddstillsynen får ses som den ådömda huvudpåföljden och
till den möjlighet som måste finnas att kunna undanröja den ådömda
skyddstillsynspäföljden och döma till frihetsberövande påföljd bör därvid de
för skyddstillsyn gällande reglerna bli tillämpliga. Med hänsyn lill vad jag
har anfört nu förordar jag alt i paragrafen införs ett nytt andra stycke av
innebörd atl om skyddstillsyn har ådömts i kombination med fängelse enligl 28
kap. 3 S så skall vid tillämpningen av 34 kap. den ädömda fängelsepäföljden
anses som en del av skyddsiillsynen.
1 en uppkommen konkurrenssilualion skall således
påföljdskombinationen skyddstillsyn jämte fängelse behandlas som om den endasi
var en dom pä skyddstillsyn. Detta innebär exempelvis atl om påföljdskombinationen
undanröjes, domstolen i stället kan döma till fängelse. Vidare blir de
särskilda beslämmelserna för fängelse i 34 kap. 3 S BrB inle tillämpliga, utan
endast bestämmelserna för skyddsiillsyn i 34 kap. 6 S BrB.
34 kap. 4 §
Den lydelse av paragrafens första stycke somjag har
föreslagit i avsnitt 5.3 innebär i tre avseenden ändringar i förhållande till
nu gällande ordning. Dels bortfallet presumtionen för att förverkande skall ske
dä den frigivne för den nya brottsligheten ådöms etl nytt fängelsestraff, dels
införs en möjlighet att förverka endast en del av reststraffet och dels
uppställs som en förutsällning för förverkande att det nya brottet begåtts
under prövotiden.
Beträffande förslaget att upphäva presumtionen föratt
förverkande skall ske då den villkorligt frigivne enligt 34 kap. I S 2 för ny
brottslighet döms till fängelse pä viss tid hänvisar jag till vad jag har
anfört i avsnitt 5.3. Ändringen medför atl domslolarna kan göra en friare
bedömning av frågan om förverkande skall ske än enligt nuvarande ordning och
förverkande bör därvid kunna underlåtas i något större omfattning än nu. Frågan
i vilka situationer det kan anses lämpligt alt besluta om förverkande och när
detla bör underlåtas bör bedömas bl.a. med hänsyn lill förverkandets funktion
atl utgöra en sanktion av det villkor om broitsfrihet som allmänt gäller för
Prop. 1978/79:212 80
villkorligt frigivna. Arten och omfallningen av den nya
brottsligheten liksom tidpunkten för återfallet inverkar på frägan om
förverkande skall ske eller ej. Är brottsligheten omfattande eller av allvarlig
karaklär bör förverkande normalt ske.
Enligt nuvarande ordning kan förverkande av villkorligt
medgiven frihet ske oavsett när brottet är begånget, om bara frågan om påföljd
blir aktuell efter det atl villkorlig frigivning skett och innan prövotiden
gått ut. Detta innebär att förverkande kan ske även om brottet begåtts under
anstaltstiden eller t. o. m. före den lidigare domen. Genom den föreslagna
ordningen uppställs såsom en förutsättning för förverkande det kravet atl
brottet skall ha begåtts under prövotiden. 1 beslut om villkorlig frigivning
skall prövotiden fastställas. Vid besiämmande av slutdagen beräknas tiden
från, ej frän och med frigivningsdagen. En sädan beräkning av prövotiden kan
vid tillämpningen av förevarande paragraf i dess föreslagna lydelse ge det
intrycket att om brott begås under själva frigivningsdagen efter del att den
villkorligt frigivne lämnat anstalten något förverkande av den villkorligt medgivna
friheten ej skulle kunna ske. Della är självfallel inte meningen. Vid
tillämpningen av denna paragraf anses prövotiden börja löpa vid den lidpunkl
under frigivningsdagen dä den villkorligt frigivne pä grund av beslutet om
villkorlig frigivning lämnar anstalten. Vislas den som villkorligt friges ej i
anstalt pä frigivningsdagen, exempelvis pä grund av atl han då har
frigivningspermission enligt 33 S KvaL, räknas prövotiden pä vanligt säll från
frigivningsdagen.
Om domstolen finner att förverkande av villkorligt
medgiven frihet bör ske inställer sig, när nu möjlighet öppnas till
delförverkande, frågan om hur stor del av den villkorligt medgivna frihelen som
skall förklaras förverkad. Även i detta fall bör som grund för bedömningen
ligga pä vilket sätt och i vilken omfattning den frigivne missbrukat den
villkorliga frigivningen. Arten och omfattningen av den nya brottsligheten får
även här en avgörande betydelse. Ju allvarligare den nya brottsligheten är, ju
mer påkallat är del alt reagera med elt kraftigare förverkande. Hänsyn bör i
detla sammanhang emellertid också kunna tas till lidpunkten för återfallet i
förhällande lill prövotidens längd och utgång. Delförverkande bör inte avse
mindre tid än del allmänna slraffminimum som gäller för fängelsestraffet, dvs.
f. n. en månad.
Öm endasi del av villkoriigt medgiven frihet förklaras
förverkad uppkommer frågan om man därefter i en senare dom för ytterligare
brott under prövotiden kan förverka återstoden av reststraffet eller en del av
återstoden. Enligt min mening bör frågan i princip besvaras jakande. En komplikation
i sammanhanget kan dock vara om domstolen t.ex. dömt särskilt för ny
brottslighet till fängelse och förklarat del av villkorligt medgiven frihet
förverkad med resullat alt den dömde har elt nytt straff som överstiger minsta
tiden för villkorlig frigivning, enligl vad jag tidigare har föreslagit tre
månader. Friges han villkorligt från sisinämnda straff kan
Prop. 1978/79:212 81
dubbla prövotider komma att löpa delvis pä grund av samma
brotl. Dubbla prövotider är emellertid ingen principiell nyhet i svensk räll.
Det kan redan i dag förekomma efter tillämpning av 34 kap. I S 2 BrB. Om den
villkorligt frigivne underen dubbel prövotid av nu angivet slag begår
ytterligare brott har domstolen vid lagföring för den nya brottsligheten
valfrihet beträffande vilket restslraff som helt eller delvis skall förklaras
förverkat. Ingenting hindrar enligt min mening heller alt båda reststraffen
förverkas. Summan av vad den villkorligt frigivne kan komma atl avtjäna pä
grund av sädana förverkanden - efter avräkning av vad som belöper på den senare
brottsligheten - kan ju inte överstiga det ursprungliga reststraffet som
förelåg vid tiden för den första villkorliga frigivningen. Om domstol har
förklarat del av villkorligt medgiven frihel förverkad bör dock starka skäl
fordras för atl pä grund av ny brottslighet resten av slraffäterstoden därefter
skall förverkas. Della bör främsi komma i fråga då den nya brottsligheten
begåtts i tiden före delförverkandet eller i anslutning till detta. Om den nya
brottsligheten begås sedan den dömde villkorligt frigivits efter alt ha avtjänat
delförverkande bör normalt endast den sist villkorligt medgivna friheten komma
i fråga för förverkande.
Den möjlighet till delförverkande av villkoriigt medgiven
frihet som nu öppnas kommer atl ställa ökade krav på information lill domstolar
och verkställande myndigheter så att de erhåller ett entydigt och fullständigt
underlag för sina bedömningar. Det är således nödvändigt att rutiner tillskapas
som gör det möjligl all ur lillgängliga register få fram rikliga och lätt
överblickbara uppgifter om exempelvis kvarstående straffåterstoder och löpande
prövotider.
34 kap. 6 §
Om den som har dömts till skyddstillsyn sedermera
övertygas om att vara skyldig till annal brott som har begåtts innan
skyddsiillsynen har upphört kan rätten enligt 34 kap. 1 § BrB med iakttagande
av vad som är närmare föreskrivet i förevarande paragraf välja mellan tre
alternativ i fråga om påföljdsbestämningen. Den kan sålunda 1. förordna att
domen på skyddstillsyn skall avse också det andra brottet, 2. döma särskilt
till påföljd för detta brott eller 3. undanröja domen på skyddstillsyn och för
hela den samlade brottsligheten döma till påföljd av annan art, i praktiken vanligen
frihetsstraff. Vid tillämpning av alternativ 1 eller 2 kan rätten enligt
förevarande paragraf efter omständigheterna också besluta om övervakning eller
varning, meddela särskild föreskrift eller föriänga prövotiden. Vidare kan
rätten besluta att den dömde skall undergå behandling i anstalt enligt 28 kap.
3 S BrB. Tillämpas alternativ 1, dvs. meddelas förordnande att den tidigare
ådömda skyddstillsynen skall avse också den nytillkomna brottsligheten, kan
rätten även döma till dagsböter, vare sig böler är stadgade för brottet eller
inle.
I anledning av förslagel all institutet anstaltsbehandling
vid skyddslill- 6
Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212
Prop. 1978/79:212 82
syn skall upphöra mäste förevarande paragraf ändras.
Förordnande om anstaltsbehandling kan f. n. meddelas vid tillämpningen av såväl
34 kap. 1 S I som 2 BrB. För alt undvika längre frihetsberövande påföljder är
det enligt min mening önskvärl att domstolen även i fortsättningen har
möjlighet att vid förordnande om alt lidigare ådömd skyddstillsyn skall avse ny
brottslighet jämväl förordna om ett kortare frihetsberövande. Vid
tillämpningen av 34 kap. 1 S I BrB bör rätten således ha möjlighet att, om de
särskilda förutsätlningarna härför föreligger, döma till fängelse enligt 28
kap. 3 § BrB i förslagel, förutsatt naturiiglvis atl fängelse ingår i
straffskalan för den nya brottsligheten. Försia stycket har ändrals i enlighet
härmed.
Såsom framgått finns f. n. formellt möjligheten att vid
fillämpningen av 34 kap. I S 2 BrB förordna om behandling i anstalt. Denna
möjlighet torde dock inte ha någon praktisk betydelse. De påföljder som det kan
finnas anledning att döma särskilt lill när den tidigare påföljden är
skyddstillsyn är framför allt böter eller kort fängelsestraff. Det kan också
tänkas situationer då överlämnande till särskild vård bör beslutas. Inte i
något av dessa ftill finns del enligt min mening anledning att samtidigt kunna
förordna om ell kortvarigt frihetsberövande inom ramen för den ndigare ådömda
skyddstillsynen. Fängelse enligt 28 kap. 3S BrB i den föreslagna lydelsen bör
därför inle kunna ådömas i det fall atl domstolen tillämpar 34 kap. 1 § 2 BrB.
I dag förekommer del inte så sällan att domstolarna, när den tidigare ådömda
påföljden är skyddstillsyn, för exempelvis trafikbrott dömer särskilt till etl
kortvarigt fängelsestraff. I dessa fall bör i fortsättningen domstolarna
likaväl med tillämpning av 34 kap. 1 8 1 BrB kunna förordna att den lidigare
ädömda skyddstillsynen skall avse även den nya brottsligheten och samtidigt döma
till fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB i förslaget.
Enligl paragrafens nuvarande tredje stycke skall rätten,
om den undanröjer skyddstillsynen och dömer till fängelse - såsom framgår av
hänvisningen till 28 kap. 9 S BrB - vid straffets bestämmande ta skälig hänsyn
till vad den dömde undergått till följd av domen på skyddstillsyn samt till
böter som ädömts enligt 28 kap. 2 S eller förevarande paragrafs första stycke.
Beträffande böter är innebörden härav att hänsyn skall tas även till
bötesstraff som ännu inte har verkställts, eftersom ådömda böter inte
bortfaller genom alt skyddstillsynen undanröjs. Jag har beträffande bestämmelsen
i 28 kap. 9 § BrB föreslagit den ändringen att vid undanröjande av
skyddstillsyn på den gmnden att den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden
skälig hänsyn skall tas även till fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 S BrB
eller första stycket i förevarande paragraf. Sådant fängelse betraktas enligl
förslagel i allmänhet och således även vid fillämpningen av 28 kap. 9 S BrB inte
som en del av skyddstillsynen och bortfaller lika litet som ådömda böter genom
att skyddstillsynen undanröjs enligt 28 kap. 9 § BrB. I fråga om 34 kap. 1 §
BrB har jag däremot förordat en tilläggsregel, enligt vilken en jämte
skyddstillsyn ådömd fängelsepåföljd enligt 28 kap. 3 S BrB skall vid
tillämpning av 34 kap. anses som en del av skyddstill-
Prop.
1978/79:212 83
synen. Detta fär till följd atl, när skyddsiillsyn
undanröjs enligt 34 kap. I S 3 BrB, även fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 S
BrB eller enligi den nu aktuella paragrafens första stycke undanröjs. Någon
vidare verkställighet av fängelsepäföljden kan således därefter inte ske. Med
hänsyn till det nu sagda bör rälten då den på gmnd av ny brottslighet
undanröjer skyddstillsyn och dömer till fängelse ta hänsyn till vad den dömde
avtjänat av fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 S BrB eller förevarande
paragrafs första stycke. Eftersom vid tillämpningen av 34 kap. sådant fängelse
skall anses som en del av skyddstillsynen, skulle del inte behöva särskilt nämnas
atl hänsyn sälunda skall tas till vad den dömde avtjänat av ådöml fängelse.
Detta torde nämligen följa av att hänsyn skall las lill vad den dömde undergått
till följd av domen pä skyddstillsyn. För all någon tvekan ej skall uppstå bör dock
direkt i lagtexten anges atl i fall som avses i iredje stycket hänsyn skall tas
till vad den dömde avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller
28 kap. 3 S BrB. En bestämmelse härom har tagits in i tredje styckel, vilket
samtidigt utformats som ett självständigt stadgande utan hänvisning till 28
kap. 9 § BrB.
Paragrafens fjärde siycke har ändrals så att det framgår
att inte heller fängelse enligt 28 kap. 3 S BrB i dess föreslagna lydelse får
ådömas vid tillämpning av 34 kap. I § 1 BrB med mindre fråga därom uppkommer i
mäl vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.
34 kap. 9§
Ändringen, som är renl redaktionell, föranleds av att 34
kap. 7§ BrB upphävs.
37 kap. 8 §
I paragrafen har det tillägget gjorts att även
övervakningsnämnds beslut angående föreskrift enligt 28 kap. 6 a § BrB kan
överklagas till hovrätt.
38 kap. I §
I paragrafen meddelas bestämmelser om nöjdförklaring av
den som ådömts villkoriig dom eller skyddstillsyn. Såvitt avser skyddstillsyn
omfattar nöjdförklaring den ådömda påföljden jämte de föreskrifter av olika
slag som har meddelats i domen. Har böter ädömts med stöd av 28 kap. 2 S BrB
skall förklaringen avse även böterna och den skall även inbegripa förordnande
om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § BrB.
För nöjdförklaring vid fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB i
den föreslagna lydelsen skall de allmänna reglerna om nöjdförklaring vid
fängelse i lagen om beräkning av strafftid m. m. tillämpas. I motsats till vad
som gäller f n. beträffande anstaltsbehandling kommer således en nöjdförklaring
vid skyddstillsyn inte att inbegripa fängelse som ådömts jämte skyddstillsynen.
Jag hänvisar till vad som sägs i specialmotiveringen till 3 § lagen om
beräkning av strafftid m. m. samt 28 kap. 4S BrB.
Prop. 1978/79: 212 84
När någon avgelt nöjdförklaring beträffande skyddsiillsyn
kan del, för att undvika missförstånd, vara lämpligt alt upplysa honom om på
vilket sätt ett jämte skyddstillsynen ådöml fängelsestraff bringas lill
verkställighet.
Övergångsbestämmelserna
1.
Lagen bör som
har anförts i den allmänna motiveringen träda i kraft den I januari 1980.
2. Bestämmelserna i denna punkl
innebär bl. a. all högre rält efter ikraftträdandet inte kan fastställa
tidigare meddelad dom pä ungdomsfängelse eller dom med förordnande om
behandling i anslall.
3. Lagen innebär bl. a. atl påföljden
ungdomsfängelse avskaffas och att möjligheten slopas atl förordna atl i dom på
skyddstillsyn skall ingå behandling i anstalt. Den som lagfors efter den I
januari 1980 kan alltså inte drabbas av dessa sanktioner. En annan fråga är hur
man vid ikraftträdandet skall förfara med redan utdömt ungdomsfängelse eller
meddelat förordnande om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 S BrB, som inte
har lill fullo verkställts.
För den som vid ikraftträdandet undergår behandling i
anstalt enligt 28 kap. 3 S BrB torde den enklaste lösningen vara att han
alltjämt skall vara underkastad de äldre bestämmelserna. Detsamma bör gälla
den, beträffande vilken domstol före ikraftträdandet har förordnat om
behandling i anstalt, men där förordnandet inle har börjat verkställas den 1
januari 1980. Detta gäller oavsett om förordnandet vid ikraftträdandet har
vunnit laga kraft eller inte. En bestämmelse härom har tagits in i punkt 3.
4. Denna punkt reglerar situationen för den som före
ikraftträdandet har
dömts till ungdomsfängelse, vilket inte har verkställts helt.
I motsats till anstaltsbehandling inom ramen för
skyddstillsyn är ungdomsfängelse en långvarig påföljd och det kan som
utredningen har påpekat övervägas att omvandla ungdomsfängelse under
verkställighet till ett tidsbestämt fängelsestraff för alt snabbt avveckla
ungdomsfängelsepåföljden. En sådan omvandling enligt fasta omräkningsregler
skedde i Danmark i samband med den där genomförda ungdomsfängelsereformen. Den
danska lösningen är dock enligt utredningen inte lämpad för svenska förhållanden.
Den schablonartade omvandlingen bortser nämligen frän det förhållandel atl
tiden för frihetsberövandel vid ungdomsfängelse inte enbart är beroende av vilken
brottslighet som ursprungligen har avsetts med påföljden eller med beslutet om
ålerintagning ulan att mycket ofta även brottslighet som hänför sig till
påföljdstiden får inverka pä frihetsberövandets varaktighet. Utredningen
påpekar atl detta kommer klarl lill uttryck genom de riktpunkter som brukar
anges av ungdomsfängelsenämnden. Den reaktion mot brottslighet under
anlaltstiden som en förändrad riktpunkt innebär skulle mista all sin betydelse
i samband med ikraftträdandet, om ungdomsfängelse regelmässigt skulle omvandlas
lill fängelse på viss tid.
Prop.
1978/79:212 85
t.ex. ett är. Eftersom beslut om åtalsunderlälelse eller
tillämpning av 34 kap. I S I BrB i anledning av ny brottslighet med en sådan
övergängsreglering under liden närmast före ikraftträdandet inte längre skulle
leda till en skärpning av den pågående påföljden genom förlängning av
anlaltstiden, skulle åtal sannolikt väckas och ungdomsfängelsepäföljden
ersättas med tidsbestämt straff i flertalet av de fall där frägan blir aktuell.
Detta skulle, framhåller utredningen, i realiteten leda till avsevärt längre
frihetsberövanden än med lillämpning av nuvarande ordning.
Med hänsyn främsi lill vad som här har återgiviis har
ulredningen valt att i stället låta ungdomsfängelsepåföljden kvarstå
beträffande dem som vid ikraftllrädandet undergår ungdomsfängelse. Mot denna
lösning har ingen invändning riktats under remissbehandlingen.
Även enligt min mening talar övervägande skäl för alt
välja den övergängsreglering som utredningen har förordal. Huvudregeln - alt
äldre beslämmelser fortfarande gäller för den som vid ikraftträdandet undergär
ungdomsfängelse eller är dömd till sådan påföljd men där domen ännu inte har
börjat verkställas - har tagils in i första stycket. I de följande styckena kompletteras
denna regel.
I enlighet med utredningens förslag innehåller
andra-fjärde styckena regler som påskyndar avvecklingen av påföljden
ungdomsfängelse. Genom andra styckel möjliggörs överförande till värd utom
anstalt tidigare än enligt nu gällande regler, genom tredje stycket avkortas
tiden för vård utom anstalt och genom fjärde stycket begränsas möjligheterna
att låta påföljden ungdomsfängelse beslå vid lagföring efter ikraftträdandet.
I 29 kap. 4 8 BrB föreskrivs nu att den dömde inte fär
överföras till värd utom anstalt innan ett är har förflutit från det att han
intogs, om del inle föreligger särskilda skäl för ett tidigare överförande.
Denna begränsningsregel tillämpas av ungdomsfängelsenämnden på så sätl att
frigivningspermission visserligen medges med stöd av 33 8 KvaL redan efter
9-10 månader, utom i de fall riktpunkten har förlängts, men att det formella
överförandel till vård utom anstalt i allmänhet får anslå till dess anslaltsvården
har pågått under ett år. Denna tillämpning har lett till att institutet
frigivningspermission har fått en annan innebörd vid ungdomsfängelse än vid
andra påföljdsformer, där permissionen i allmänhet har samband med en
omedelbart förestående frigivning. Ell avskaffande av begränsningsregeln i 29
kap. 4 8 BrB för liden efter lagförslagets ikraftträdande bör kunna leda fill
att beslutande myndighet, med en i övrigt oförändrad frigivnings-praxis, kan
förlägga det formella överförandet till vård utom anstalt till den tidigare
tidpunkt från vilken nu frigivningspermission beviljas. Eftersom det är
angeläget att den formella anslaltsvården fär upphöra så snart som möjligt
efter ikraftträdandet har i andra stycket tagits in ett sådant avskaffande av
begränsningsregeln.
I tredje styckel föreskrivs att ungdomsfängelsepåföljden
alltid skall förordnas upphöra senast då ett år förflutit frän det den dömde
sist överfördes
Prop. 1978/79: 212 86
lill vård utom anstalt. Detta innebär en begränsning av
övervakningstiden i förhällande lill vad som nu gäller. Enligt 29 kap. 12 S BrB
skall nämligen vården utom anstalt i allmänhel pågå under en sammanhängande lid
av två år. En konsekvens av den föreslagna övergångsbestämmelsen är atl
ungdomsfängelse omedelbart skall förordnas att upphöra i fräga om den, som vid
ikraftträdandet redan har varit föremål för vård utom anstalt under etl år.
Det är angeläget att alla lillfällen las till vara alt
efter ikraftträdandet undanröja en pågående ungdomsfängelsepåföljd. I fjärde
styckel har därför med avseende pä den som dömts till ungdomsfängelse tagils in
förbud mot tillämpning av 34 kap. 1 S 1 BrB i fråga om brott som har begåtts
efter ikraftträdandet och av 34 kap. I 8 2 BrB pä annat sätt än genom ådömande
av böter eller disciplinstraff. Atl lillämpning av 34 kap. 1 8 1 BrB blir
tillåten endast beträffande brotl begångna före ikraftträdandet torde leda till
atl beslut enligt 34 kap. 8 S andra stycket BrB om äterinlagning i anstalt inte
blir aktuellt efter ikraftträdandet. Om den som redan har överförts till vård
utom anstalt vid lagföring för brotl begånget före ikraftträdandet anses inte
kunna undgå nytt frihetsberövande, bör ungdomsfängelsepäföljden undanröjas. I
sammanhanget kan påpekas atl möjligheten för ungdomsfängelsenämnden att enligt
29 kap. 9 S BrB ålerinta den dömde i anstalt på grund av misskölsamhet inte
formellt upphör vid ikraftträdandet. Som en yttersta sanktion mot misskölsamhet
under vården ulom anstalt bör denna möjlighet stå öppen. Däremoi ligger i
linje med övergångsregleringen i övrigt alt äterinlagning, som i realiteten grundas
på ny brottslighet - vilket är del i prakliken vanliga fallel - inle bör
beslutas av ungdomsfängelsenämnden. Vid ny brottslighet får i stället väckas
åtal. Det bör slutligen uppmärksammas atl det föreslagna förbudet mot
tillämpning av 34 kap. 1 S 1 BrB får till följd att bestämmelsen om
älalsunderlåtelse i 20 kap. 7 8 2 rättegångsbalken kan tillämpas endast i
fräga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.
Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna kommer det
under en övergångstid atl kvarstå vissa arbetsuppgifter som enligt nuvarande bestämmelser
ankommer på ungdomsfängelsenämnden. Dessa uppgifier bör under början av
avvecklingsperioden allljäml handhas av ungdomsfängelsenämnden och därefter,
från och med den dag som regeringen bestämmer, överföras på
kriminalvårdsnämnden. En bestämmelse härom har tagits in i femte stycket.
8.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
29 kap. 2 §
Reglerna i 29 kap. 2 8 tredje-femte styckena
rättegångsbalken angående de fall, då mer än en omröstning skall företas
rörande påföljden, bygger på tanken att särskilda omröstningar kan vara
erforderliga, när det råder
Prop. 1978/79:212 87
delade meningar huruvida annan påföljd än straff skall
tillgripas. Framkommer t.ex. under överläggningen både uppfattningen att
skyddstillsyn skall ådömas och uppfaltningen att skyddstillsyn med förordnande
enligt
28 kap. 3 8 BrB om behandling i
anstalt skall väljas, skall f n. båda dessa meningar - var för sig - bli
föremål för särskild omrösining före eventuellt erforderlig omröstning om
straff Ofr Iredje stycket). Skälet härför är att de röstande bör fä la
slällning lill elt i sina huvuddrag (jfr däremot beträffande särskilda
föreskrifter Oärde stycket) slutligt utformat skyddslillsynsalter-nativ, innan
omrösining om straff kommer i fräga. Samma skäl (alar för särskild omrösining
beträffande mening som innebär atl skyddstillsyn i kombination med fängelse
enligt 28 kap. 3 8 BrB i den nu föreslagna lydelsen skall ädömas. Det finns
anledning att anta att en sådan ordning främjar strävandena mot kortare
fängelsestraff i de fall där ett frihetsberövande anses ofrånkomligt. Har
alternativet skyddstillsyn jämte fängelse vunnit, bör längden av
fängelsestraffet - vid behov - därefter bli föremål för särskild omröstning. I
enlighet med det anförda har ändringarna i paragrafen utformats.
29 kap. 3 §
F.n. gäller (prop. 1964: 10 s. 150) vid särskild
omröstning om mening enligt vilken i skyddsiillsyn skall ingå behandling i
anstalt eller päföljd skall kombineras med böter att ingen mening kan anses
lindrigare än annan. Det har inte ansetis nödvändigt att i paragrafens tredje
stycke uttryckligen nämna detla. Vid påföljdskombinalionen skyddstillsyn jämte
fängelse ställer sig saken nägot annorlunda. Det faller sig inte lika
naturligt all i svårhetsgrad jämställa påföljden skyddstillsyn och
kombinationen skydds-tillsyn jämte fängelse. De nämnda alternativen bör dock i
omröstningshänseende behandlas som likställda. Ett motsatt betraktelsesätt
skulle bryta den systematik som finns i omröstningsreglerna och bl. a. leda
lill att kombinationen av skyddstillsyn och fängelse skulle anses som svårare
än enbart fängelse. För att undvika oklarhet pä denna punkt bör i paragrafen
ultryckligen anges att den nämnda påföljdskombinationen i svårhetsgrad är likställd
med villkorlig dom, skyddstillsyn, internering och förordnande om överlämnande
till särskild vård. Den valda lösningen får bl. a. till följd att fängelse
oavsett straffets längd inte är svårare än kombinationen skyddsiillsyn och
fängelse. Om omröstningen leder till atl skyddstillsyn jämle fängelse skall
ådömas, är det en särskild fråga hur längden av fängelsestraffet skall
bestämmas. Härvid får skyddstillsyn i förening med ett kortare fängelsestraff
anses lindrigare än skyddstillsyn i förening med ett längre fängelsestraff.
51 kap. 25 §
Paragrafen innehåller förbudet för hovrätt mot ändring av
dom lill den tilltalades nackdel i anledning av talan, som har fullföljts av
den tilltalade
Prop.
1978/79:212 88
eller av åklagaren till hans förmån. Genom en hänvisning i
55 kap. 15 8 första stycket rättegångsbalken är förbudet tillämpligt även i
högsla domstolen. F. n. föreskrivs i andra meningen att hovrätten, om den
tilltalade av underrätten har dömts lill fängelse, fär förordna om villkorlig
dom, skydds-tillsyn, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till
särskild vård, så ock jämte villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande
lill värd enligl barnavårdslagen döma lill böter. Vidare sägs i tredje meningen
att, om underrätten har meddelat förordnande som nu sagls, hovrätten fär döma
till annan påföljd. Regleringen bör nu ändras så - förutom att ungdomsfängelse
utgär - alt kombinationen av skyddsiillsyn och fängelse jämställs med de redan
nämnda påföljderna och påföljdskombinalionerna. Hovrätten skall alltså i
anledning av den tilltalades talan t. ex. kunna ändra ett fängelsestraff,
oavsett straffets längd, till skyddsiillsyn jämte fängelse.
8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197)
om allmänt kriminalre
gister
2
a
Bestämmelserna om ungdomsfängelse och om förordnande om
behandling i anstalt i dom på skyddstillsyn har utmönstrats ur lagen. Den nya
möjligheten atl enligl 28 kap. 3 S BrB kombinera skyddstillsyn med fängelse
omnämns inte särskilt. Härav följer att registrering och utlämnande av
uppgifter angående dem som har dömts till en sådan påföljdskombination skall
följa vanliga regler för skyddsiillsyn och fängelse. I 10 och 11 88 har dock en
särregel för fängelse som har ådömts enligl 28 kap. 3 8 BrB införts.
10 och 11 §§
I paragraferna, som reglerar efter vilken tid
registemtdrag till domstol och andra myndigheter resp. till enskilda inte
längre skall innehålla uppgift om ådömd påföljd, har särskilda beslämmelser
tagits in för fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 8 BrB. Dessa innebär att
anteckning om en sådan påföljd skall följa reglerna för skyddstillsyn. Även
fängelse som med slöd av 34 kap. 6 8 BrB ådömts enligl 28 kap. 3 8 BrB skall
omfattas av särregleringen.
8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om
polisregister m. m.
7§
I paragrafen har - på samma sätt som i lagen om allmänt
kriminalregister - tagits in en särskild beslämmelse för fängelse som har
ådömts enligt 28 kap. 3 5 BrB.
Prop. 1978/79:212 89
8.5 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Övergångsbestämmelserna
Av de föreslagna övergångsbestämmelserna lill ändringarna
i BrB framgår att möjligheten att, efter ikraftirädandet, enligt 29 kap. 9 S
BrB ålerinta den som har dömts till ungdomsfängelse i anstalt inte formellt
skärs av, fastän något praktiskt behov härav knappast förulses. Som en följd
härav föreskrivs i övergångsbestämmelserna till ändringen i rättsbjälpslagen
alt äldre beslämmelser fortfarande skall gälla i fråga om den som har dömts
till ungdomsfängelse före ikraftträdandet.
8.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av straff
tid m. m.
1 §
Vad som sägs om fängelse i denna paragraf, liksom i lagen
i övrigt, gäller även för sådant fängelsestraff som enligt 28 kap. 3 8 BrB i
förslaget har ädömts jämte skyddstillsyn.
2§
F. n. gäller atl dom på fängelse, ungdomsfängelse och
internering får verkställas, om den dömde inte inom föreskriven tid har
fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömda frihetsberövande påföljden,
utan hinder av att åklagare eller målsägande har fullföljt talan mot domen. Att
den dömde själv har fullföljt talan mot domen i annan del än beträffande den
ädömda påföljden fängelse, ungdomsfängelse eller internering, t.ex. angående
förverkande eller förvisning, utgör inle heller hinder mot verkställighet. Den
dömde kan t. o. m. föra talan mot annan päföljd som har ådömts honom i målet än
den frihetsberövande utan alt detta hindrar verkställighet av den
frihetsberövande påföljden (jfr prop. 1964: 76 s. 21, 76-77 och 80).
I
paragarafen har nu endast den ändringen gjorts atl ordet "ungdomsfängelse"
har utgått. Beträffande den som har dömts till skyddstillsyn jämte fängelse
enligl 28 kap. 3 S BrB i förslaget för en viss gärning innebär paragrafen atl
fängelsestraffet fär verkställas bl. a. i det säkerligen sällsynta fallet att
den dömde varken har fullföljt talan mot bedömningen av gärningen (jfr NJA 1970
s. 436) eller mot fängelset, men däremot mot skyddstillsynen.
3§
Som har framgått av specialmotiveringen till 38 kap. 1 8
BrB avges nöjdförklaring av den som har dömts lill skyddsiillsyn jämte fängelse
enligl 28 kap. 3 8 BrB i dess föreslagna lydelse enligl två skilda regelsystem,
ett för skyddsfillsynen och ett för fängelset. Nöjdförklaring avseende fängelsestraffet
regleras i denna lag.
Prop.
1978/79:212 90
1 denna paragraf har ordet "ungdomsfängelse"
strukits. Innebörden av paragrafen för den som har dömts till skyddsiillsyn
jämle fängelse enligt 28 kap. 3 8 BrB i förslagel är atl fängelsedelen
omedelbart blir verkställbar, om den dömde avger nöjdförklaring belräffande
den. Någol krav på alt domen även såvitt gäller skyddstillsyn genom
nöjdförklaring eller eljest har vunnit laga kraft mot den dömde ställs alllså
inte.
20 och 21 §§
Ändringarna i dessa paragrafer har föranletls av sänkningen
från fyra lill tre månader i 26 kap. 6 8 BrB av minimitiden för verkställighet
av fängelsestraff, dvs. den lid före vilkens utgång villkorlig frigivning inte
får ske.
24 §
Ändringen i denna paragraf är en följd av de föreslagna
ändringarna i BrB atl villkoriigt medgiven frihet skall kunna förklaras
förverkad endast delvis (jfr 26 kap. 19 och 23 8§ samt 34 kap. 4 8 BrB).
Övergångsbestämmelserna
Den sänkta minimitiden för erhållande av villkorlig
frigivning från fyra till tre månader i 26 kap. 6 8 BrB skall tillämpas
omedelbart efter lagändringens ikraftträdande. Till ändringen i lagen om
beräkning av strafftid ni. m. bör därför fogas en övergångsbestämmelse som
medger att straff-lidsresolution i vissa fall kan utfärdas med tillämpning av
20 och 21 SS i den nya lydelsen redan före iremänadersregelns ikraftlrädande.
Det gäller här främst fall då den dömde kommer att kunna friges villkorligt med
stöd av tremånadersregeln så snart den har trätt i kraft.
8.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203)
om kriminalvård i
anstalt
Övergångsbestämmelserna
Under punkt 3 har tagits in samma regel som i femte
stycket i punkl 4 i förslagel lill övergångsbestämmelser till ändringarna i
BrB.
8.8 Förslaget till lag om ändring i passlagen
(1978:302)
Övergångsbestämmelserna
Passlagen (1978: 302) har ännu inte trätt i kraft. Sä
skall ske den dag som regeringen bestämmer. Detta bör gälla även den nu
föreslagna ändringen.
Prop. 1978/79:212 91
9 Hemställan
Jag hemställer all lagrådets yttrande inhämtas över
förslagen till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2.
lag om ändring
i rättegångsbalken,
3.
lag om ändring
i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten atl utbekomma allmänna
handlingar,
4.
lag om ändring
i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m.,
5.
lag om ändring
i lagen (1963: 197) om allmänl kriminalregister,
6.
lag om ändring
i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
7.
lag om ändring
i lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet,
8.
lag om ändring
i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål,
9.
lag om ändring
i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.,
10.
lag om ändring
i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
11.
lagom ändring i
rättsbjälpslagen (1972:429),
12.
lag om ändring
i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän,
13.
lag om ändring
i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.,
14.
lag om ändring
i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,
15.
lag om ändring
i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
16.
lag om ändring
i passlagen (1978: 302),
17.
lag om ändring
i lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.
10 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.
Prop.
1978/79:212 92
Bilaga I Utredningens sammanfattning av betänkandet
1 Inledning
I direktiven för ulredningen förutsätts att
ungdomsfängelse skall avskaffas. Uiredningens uppdrag avser i försia hand atl
undersöka vilken eller vilka påföljder som skall kunna tillämpas i stället för
ungdomsfängelse och atl föreslå de ändringar i påföljdssystemel som är
påkallade av atl ung-domsfängekse avskaffas. Vissa riktlinjer för uiredningens
arbete har angetts i direktiven. Det uttalas nämligen där att avskaffandet av
ungdoms-ftingelse inte får leda lill ökade frihetsberövanden för den kategori
av lagöverträdare som berörs av reformen. Tvärtom bör utredningens förslag
syfta lill en förskjutning av tyngdpunkten pä andra kriminalvårdande åtgärder
än frihetsberövande. Utredningen bör således bl.a. undersöka i vad mån
ungdomsfängelse kan ersättas med skyddsiillsyn.
I betänkandets kapitel 2 redovisas hur ungdomsfängelse
tillämpats i olika avseenden. En mera utförlig redovisning återfinns i de
bilagor som fogats till belänkandet. 1 bilaga I redovisas således en
undersökning av domstolarnas och ungdomsfängelsenämndens praxis. Bilaga 2
innefattar en redogörelse för anstaltsvårdens utformning och
verkslällighelspraxis. I bilaga 3 slutligen finns vissa uppgifterom ungdomsfängelseklientelet.
Dessa uppgifter avser atl med utgångspunkt från förhållandena år 1975 komplettera
vissa uppgifter i en av kriminalvårdsstyrelsens utvecklingsenhet publicerad
rapport med titeln "Ungdomsfängelseklienlelel 1968 - en beskrivning av
klientelet före, under och efter ungdomsfängelse".
Sammanfattningsvis kan sägas följande om tillämpningen av
ungdomsfängelse. Samtliga ungdomar som dömts lill ungdomsfängelse har haft
tidigare kriminell belastning. Oftast har kriminaliteten varit långvarig och
omfattande. Mänga av de dömda har tidigare dömts till skyddstillsyn en eller
fiera gånger, ibland i förening med anstaltsbehandling. Flertalet har under
längre tid varit föremål för vård enligl barnavårdslagen och många har därvid
varit berövade friheten i form av intagning i ungdomsvårdsskola. Till grund
för domen på ungdomsfängelse ligger nästan alltid allvarlig och omfattande
brottslighet. När det gäller brottslighetens art intar förmögenhetsbrotten en
helt dominerande ställning. Det stora flertalet av de dömda återfaller i brott
någon gång under påföljdstiden, ofta i samband med rymning eller permission
frän anstalt. Återfallsfrekvensen är högre för ungdomsfängelse än för någon
annan påföljdsform. Verkställigheten av ungdomsfängelse måste med hänsyn till klientelets
sammansättning till stor del ske i slutna anstalter och i en del fall äger
verkställigheten rum också i anstalter som är avsedda för ett särskilt
svårbehandlat klientel, t.ex. Kumla. De som döms till ungdomsfängelse har vid
sidan av den omfattande kriminaliteten merendels svårartade sociala problem,
såsom missbruk av alkohol eller narkotika, psykiska besvär, eftersatt
utbildning, många gånger med läs- och skrivsvårigheter som följd, avsaknad av
yrkeserfarenhet m. m.
I kapitel 3 redovisas bl.a. lagstiftning och praxis
beträffande andra påföljder som enligt nuvarande ordning kan tillämpas för unga
lagöverträdare, nämligen fängelse, skyddstillsyn och överlämnande lill vård
enligt barnavårdslagen.
Prop.
1978/79:212 93
Utredningens allmänna överväganden återfinns i kapitel 4.
1 avsnill 4.1 redovisas under rubriken "Kriminalvård
j frihet i stället för ungdomsfängelse" de grundläggande motiven för
uiredningens förslag till en ny påföljd i frihet med benämningen lillsynsdom.
Det grundläggande innehållet i den nya påföljden uigörs av intensiv
övervakning. När det av särskild anledning erfordras för alt motverka återfall
i brotl, kan påföljden förenas med föreskrift för den dömde att vistas i
frivårdshem. Vidare kan påföljden förenas med ett kortvarigt frihetsberövande,
när sådani är påkallat av hänsyn till allmän laglydnad. Tillsynsdom skall
således förekomma i tre olika former, tillsynsdom med enbart intensiv
övervakning, tillsynsdom med föreskrift om frivårdshem samt lillsynsdom med
förordnande om intagning i anstalt.
Tillsynsdom kan inte införas utan alt delta får vissa
konsekvenser för påföljdssystemel i övrigt och särskilt för den nuvarande
frivärdspäföljden skyddstillsyn. Härtill kommer alt vissa av de moliv som
ligger till grund för avskaffandet av ungdomsfängelse kan åberopas också till
stöd för ändringar med avseende på skyddslillsynens utformning. Dessa frågor
diskuleras närmare i avsnitt 4.2 som erhållit rubriken "Villkorlig dom i
stället för skyddstillsyn". Utredningen föreslår all skyddsiillsyn ersälls
med tvä nya påföljdsformer, båda inordnade i den nuvarande påföljden villkorlig
dom. De nya påföljdsformerna kallas villkorlig dom med övervakning resp.
villkorlig dom med stödåtgärder och skall förekomma vid sidan av den nuvarande
villkorliga domen som helt saknar verkslällighetsinnehäll.
Avsnitt 4.3 har erhållit rubriken "Fängelse i stället
för ungdomsfängelse". Här redovisas först grunderna för de förslag till
ändringar i fräga om fängelsestraffets utformning som närmasl är föranledda av
direktivens krav att avskaffandet av ungdomsfängelse inte får leda lill längre
frihetsberövanden för den kategori unga lagöverträdare som berörs av reformen.
Utredningen föreslår bl.a. en beslämmelse som medger straffnedsällning för
lagöverträdare under 21 år saml inskränkning i fängelsestraffets
till-lämplighet för ungdomar i åldern 18-20 år.
Vidare diskuteras mot bakgrund av utredningens förslag
till påföljder i frihet hur den kriminalvård i frihet som kan anordnas efter
ett fängelsestraff bör vara utformad och vilka regler som bör gälla för
frigivning i förtid från fängelse. Utredningen föreslår att förtida frigivning
skall kunna ske antingen som verkslättighet utom anstalt, varvid liden för
vistelsen utanför anstalten skall avräknas frän straffet, eller som vikkoHig
frigivning, varvid strafftid liksom nu inte avräknas.
De olika förslagen redovisas mera ingående i kapitel 5-7.
I kapitel 8 redovisas förslag till övergångsbestämmelser samt diskuteras frågor
av betydelse för ett genomförande av förslagen. Specialmotivering till vissa
bestämmelser i lagförslaget återfinns i kapitel 9.
I betänkandet redovisas enbart de förslag till ändrad
lagstiftning som berör brottsbalken. I bilaga 4 redovisas förslag till en ny
frivårdsförordning samt till ändringar i annan lagstiftning.
2 Tillsynsdom
Det torde numera vara en allmän uppfattning alt
frihetsberövande påföljder generellt sett är till skada för de personer som
utsätts för dem, genom att de lätt kan befästa eller förstärka en kriminell
livsföring. Frihets-
Prop.
1978/79:212 94
straff bör därför undvikas så långt det är möjligt och
samhällets insatser för att avhålla lagöverträdare från fortsall brottslighet
bör i första hand inriklas på positiva ålgärder i syfte atl komma till rätta
med sådana sociala missförhållanden som kan stå i samband med kriminaliteten.
Särskild återhållsamhet bör iakttas närdet gäller atl beröva unga personer
frihelen. De här anförda synpunkterna har under en följd av år legal till grund
för en utveckling inom rättspraxis mot en alltmera begränsad, tjllämpning av
frihetsberövande påföljder, vilken inte minsl kommit alt gälla unga lagöverträdare.
Det är emellertid angeläget att även genom lagstiftningsåtgärder försöka alt
ytterligare inskränka frihetsstraffens tillämpningsområde i synnerhet för
ungdomar.
Om kriminalvård i frihet till någon del skall kunna
ersätta ungdomsfängelse, mäste värden i frihet enligl utredningens uppfattning
utformas pä sådant sätt att den dels framstår som en för lagöverträdaren mera
kännbar reaktion än den nuvarande skyddsiillsynen och dels blir bättre ägnad
att motverka brott under påföljdstiden. Denna uppfattning grundas på den
omständigheten att domar på ungdomsfängelse i många fall innefattat så
allvarlig brottslighet att en kännbar reaktion av hänsyn lill allmän laglydnad
framslåtl som nödvändig. Vidare har ungdomsfängelse så gott som alltid
föregåtts av ell flertal samhällsingripanden i anledning av lidigare omfattande
brottslighet och valel av ungdomsfängelse har därför ofta haft sin grund i alt
domstolen funnit del angeläget att genom frihetsberövandel i vart fall
tillfälligt förhindra nya återfall i brott.
De här återgivna övervägandena ligger till grund för
utredningens förslag till den nya påföljden tillsynsdom. Såsom tidigare sagts
utgörs det grundläggande innehållet i tillsynsdomen av intensiv övervakning.
Enligt utredningens mening bör en tillräckligt intensiv övervakning kunna
framstå som ett så allvarligt ingrepp i den dömdes frihet att den tillgodoser
även högt ställda allmänprevenliva krav på en kännbar reaktion. Vidare bör
verkställigheten av en sådan övervakning utformas på ett sådant sätt atl den i
vart fall försvårar fortsatt brottslig verksamhet sä länge övervakningen pågår.
Det senasi sagda släller slora krav på
verkställigheismyndigheten. Om fortsatt brottslighet skall kunna motverkas,
trots atl den dömde inte är föremål för den massiva kontroll som ett
frihetsberövande innebär, måste verkställighetsmyndigheten hela tiden ha
noggrann kännedom om den dömdes förhållanden. Delta krav förutsätter alt
övervakningen i allmänhet innefattar uppsökande verksamhet. Vidare torde del i
många fall bli nödvändigt att flera personer engageras i samma
övervakningsuppdrag.
En effektiv övervakning förutsätter också alt det ställs
stränga krav på den dömde när det gäller dennes skyldighet att upprätthålla
kontakt med verkställighetsmyndigheien. Dessa krav som till en början i regel
bör innefatta skyldighet atl hålla daglig kontakt bör vara tydligt angivna i en
för den dömde utfärdad föreskrift. Det är således viktigt atl den dömde får
klart för sig vad han måste iaktta. Det är också vikligt att föreskriften
framstår som allvarligt menad. Delta betyder att de krav som ställs på den
dömde måste upprätthällas med fasthet och att sanktionsåigärder, ytterst i form
av frihetsberövande, måste tillgripas gentemot den som inte uppfyller kraven.
Tillsynsdomens kontrollfunktion beskrivs i avsnitt 5.7.
Av det som nu sagts framgår att tillsynsdom i första hand
skall tillgodose en kontrollfunktion. Liksom skyddstillsyn skall påföljden
emellertid också ha en hjälpfunktion. Detta är självklart och viktigt med
hänsyn till alt tillsynsdomen till största delen kommer att tillämpas med
avseende på lagöverträdare med svårartade sociala problem. Om påföljden i några
fall
Prop. 1978/79:212 95
skall kunna bidra till en mera varaktig anpassning i
samhällel och inle enbart motverka återfall i brott under själva påföljdstiden,
mäsle de dömda inom påföljdens ram kunna erbjudas stöd söm kan hjälpa dem att
komma lill rätta med sina problem. Frågor som rör hjälpfunktonen diskuteras i
av .snitt 5.6.
1 avsnill 5.1 redovisas närmare i vilka fall ulredningen
anser alt tillsynsdom skall lillämpas. Tillsynsdom skall betraktas som en
ersättning för frihetsstraffen och inte för den traditionella frivården.
Påföljden skall väljas endast då det föreligger en så påtaglig återfallsrisk
atl den intensiva övervakningen framstår som del enda alternalivet till
frihetsberövande. Tillsynsdom skall således inte meddelas när det finns
förutsältningar alt komma lill rätta med den tilltalades kriminalitet genom en
frivård av mera traditionellt slag. I regel bör tillsynsdom inle komma i fråga
förrän upprepade försök med mindre ingripande påföljder visal atl fortsatt
användning av sädana påföljder saknar utsikt till framgång.
Av Vad som nu sagls framgår att tillsynsdom i första hand
skall meddelas i sådana fall som nu föranleder frihetsstraff, dvs. fängelse
eller ungdomsfängelse. Det sagda hindrar emellertid inte att fillsynsdom kan
vara en lämplig påföljd även i vissa fall då nu skyddstillsyn tillämpas trots
upprepade tidigare lagföringar. Det är viktigt att framhålla att tillsynsdom
inte fär meddelas för annal än brottslighet av förhållandevis svår
beskaffenhet. Utredningen menar att tillsynsdom bör anses motsvara ett
fängelsestraff pä minst sex månader.
När man talar om tillsynsdomens tillämpningsområde bör det
beakias att det vid sidan av fängelse och ungdomsfängelse nu finns ytterligare
en frihetsberövande päföljd för ungdom, nämligen intagning i ungdomsvårdsskola
i anslutning till vård enligt barnavårdslagen. Sådan intagning kan beslutas i
anledning av den unges brottslighet intill dess han fyllt 20 år. En konsekvens
av socialulrcdningens förslag skulle bli att denna möjlighet Ull
frihetsberövande med slöd av sociallagstiftningen bortfaller när det gäller
ungdomar över 18 år och atl därigenom en grupp unga lagöverträdare, större än
den grupp som nu döms till ungdomsfängelse, skulle föras över till
kriminalvårdens ansvarsområde. Enligt utredningens uppfattning framstår
tillsynsdom i många fall som en lämplig päföljdsform för denna kategori
lagöverträdare. Nägon lindrigare påföljd kan knappast komma i fråga för de
flesta av dessa.
Tillsynsdomen är främst avsedd att tillämpas på unga
lagöverträdare. Utredningen har emellertid inte ansett det lämpligt att
föreskriva någon viss åldersgräns för påföljden. Detta innebär att tillsynsdom
också kan komma i fråga belräffande äldre lagöverträdare. Utredningens förslag
till begränsning av fängelsestraffets tillämplighet för personer under 21 år
bör dock leda till att tillsynsdom främst kommer att tillämpas i fråga om etl
yngre klientel.
Det har tidigare framhållits att tillsynsdom inle bör
tillämpas sä länge det finns förutsättningar för en frivård av mera
traditionellt slag. Lika angeläget som det är att begränsa tillsynsdomens
fillämpningsomräde nedåt är det emellertid att se till alt påföljden får en så
vidsträckt tillämpning som möjligt såsom ersättning för frihetsstraff
Utredningen föreslår därför att tillsynsdomen skall kunna skärpas på två olika
sätt för atl den skall kunna passa även för en del fall dä enbart en intensiv
övervakning inte är tillräck-
ig-
Ibland kan del med hänsyn till den tilltalades personliga
förhållanden framstå som mer eller mindre omöjligt att anordna en övervakning
som kan
Prop.
1978/79:212 96
få nägon brottsförebyggande effekl. Detta kan t.ex. vara
fallet dä den tilltalade saknar bostad och arbete eller annan regelbunden
sysselsättning och även har svåra narkotika- eller alkoholproblem. Utredningen
föreslår därför all domstolen, dä tillsynsdom meddelas, skall kunna föreskriva
skyldighet för den dömde atl under viss tid, högst tre månader, vislas i ett
frivårdshem. En sådan föreskrift skall som regel innebära skyldighet för den
dömde att ha sin bostad i frivårdshemmet samt all hålla föreståndaren för delta
underrättad om var han vistas när han inte upp"ehåller sig där. Förslaget
i denna del redovisas närmare i avsnitt 5.2.
Frivårdshem är enligt utredningens förslag en
sammanfattande benämning på institutioner av ganska olika slag. Utredningen
förutsätter således alt de nuvarande frivårdsholellen till stor del kan
inrättas som frivårdshem. Vidare anser utredningen att man kan tänka sig
frivårdshem för olika särskilda ändamål, t.ex. för narkomanvård. Det bör dock
uppmärksammas att sädan vård, liksom annan vård eller behandling, enligt
utredningens förslag inte får anordnas utan att den dömde är införstådd
därmed, om inle förutsättningar för ivångsmässig värd föreligger enligl
sociallagstifl-ningen eller annan värdlagstiftning. Slutligen tänker sig
utredningen att enskilda hem under vissa förutsättningar skall kunna tas i
anspråk som frivårdshem för en eller två klienter åt gången.
Föreskrift om frivårdshem skall kunna meddelas inte bara i
anslutning till domen ulan även under påföljdstiden, om förhållandena blir
sådana att en tillräckligt effektiv övervakning inte kan anordnas pä annat
sätt.
Del andra sätt, på vilket lillsynsdomen skall kunna
skärpas för alt dess tillämpningsområde skall bli så slort som möjligt i
förhållande lill frihetsstraffen, är förordnande om intagning i anstalt under
viss tid, minst en och högst tre månader. Detta utvecklas närmare i avsnitt
5.3.
Del ligger nära till hands atl jämföra intagning i anstalt
vid tillsynsdom med den anstaltsbehandling som kan anordnas i anslutning till
skyddstillsyn. Därvid bör uppmärksammas att det föreligger viktiga skillnader
mellan de båda formerna för frihetsberövande. Vid tillsynsdom skall således
frihetsberövandel vara tidsbestämt medan detta vid skyddstillsyn i princip är
lidsobestäml. Viktigast är dock att intagningen i anstalt vid tillsynsdom, lill
skillnad mol vad som gäller för anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn, inte
får beslulas av individualpreventiva skäl. Förordnande om intagning i anstalt
skall nämligen meddelas endast när ett frihetsberövande är oundgängligen
påkallat av hänsyn lill allmän laglydnad. Kombinationen av lillsynsdom med en
kortare tids anstaltsvislelse innebär att domstolarna fär möjlighet att undvika
de längre frihetsberövanden som skulle ha blivit följden, om i stället
fängelsestraff utmätts med tillämpning av de för brotten gällande
straffskalorna och vedertagen straffmätningspraxis.
Det har tidigare antytts att de krav som måste ställas på
de dömda under den intensiva övervakningen förutsätter ett sanktionssystem inom
tillsynsdomen. Förordnande om intagning i anstalt framstår därvid som en naturlig
sanktionsform. Ulredningen har tänkt sig att sådant förordnande skall utgöra
det yttersta sanklionsmedlet vid överträdelse av de för övervakningen gällande
föreskrifterna. I motsats till vad som nu gäller för skyddstillsyn skall
tillsynsdom således inte kunna undanröjas annat än då den dömde lagfors för nya
brott.
Intagning i anstalt under minsl en månad framslår ofta som
en alltför ingripande sanklionsform. Ulredningen föreslär därför även en
lindrigare sanktion i form av etl kortvarigt omhändertagande under högst
fjorton dagar. Verkställigheten av sådani omhänderlagande skall i vissa fall
kunna
Prop. 1978/79:212 97
delas upp pä flera korta perioder. Sanktionsfrågorna
diskuleras i avsnitt 5.8.
Ansvaret för verkställigheten av lillsynsdom bör ankomma
på kriminalvårdens frivårdsorganisation, dvs. i första hand på
skyddskonsulenten. Detta är nödvändigt med hänsyn till den vikt som bör fästas
vid påföljdens hjälpfunktion. Frågor om verkställighetens organisation
diskuteras i avsnitt 5.5.
Till övervakare för den som meddelats tillsynsdom skall
alltid förordnas en frivårdstjänsleman. Med hänsyn till lillsynsdomens
ingripande karaktär och till de ganska omfattande arbetsinsatser som kommer att
krävas med avseende på varje enskild klient blir del enligt utredningens
uppfattning nödvändigt med denna ordning. Detta betyder emellerlid inte att
utredningen anser att man skall avstå från medverkan av lekmän när det gäller
verkställigheten av lillsynsdom. Tvärtom anser utredningen atl lekmän skall
kunna spela en betydelsefull roll som biträdande övervakare. Såsom redan
antytts förutsätter nämligen den intensiva övervakningen ofta att flera
personer engageras i övervakningsuppdrag för samma klient.
Biträdande övervakare skall ibland kunna förordnas för
särskilda ändamål, t.ex. att upprätthålla kontakten med den dömde på hans
arbetsplats eller under hans fritid. Vidare kan det finnas särskilt behov av
alt förordna biträdande övervakare när den dömde är bosatt på en ort som saknar
frivårdsexpedition.
Även frivärdstjänslemän bör ibland kunna förordnas till
biträdande övervakare. Det kan således vara lämpligt att tjänstemän som ingår i
samma arbetsgrupp förordnas lill biträdande övervakare för varandras klienter.
Vidare bör i regel de tjänstemän som las i anspråk för jourtjänsl-göring, i den
män sådan kan anordnas, vara biträdande övervakare för de klienter som undergår
tillsynsdom inom distriktet.
Förordnande av biträdande övervakare är av betydelse inte
bara från ren kontrollsynpunkl. Såsom tidigare sagls skall den som dömts till
lillsynsdom meddelas en föreskrift vari tydligt skall anges hur ofta och pä
vilket sätl han skall upprätthålla kontakt med övervakaren. Det är enligl utredningens
uppfattning angeläget att denna obligatoriska konlaktskyldighet kan fullgöras
på ett sätl som väcker så liten upmärksamhet som möjligt och som inte innebär
några onödiga ölägenheter för den dömde. Helst bör således nägon person som den
dömde ändå regelbundet kommer i kontakt med förordnas till biträdande
övervakare.
I den här sammanfallande redovisningen för tillsynsdom
skall slutligen sägas att utredningen föreslår atl övervakningstiden normalt
skall uppgå till sex månader, dock med möjlighet till förlängning, medan
päföljdstiden, eller närmare bestämt prövotiden, alltid skall uppgå till två
år. Tiden för övervakning kan lyckas kort vid en jämförelse med den
övervakningstid av två är som nu i allmänhel tillämpas för skyddstillsyn.
Utredningen anser emellertid atl en intensiv övervakning inte bör upprätthållas
under alltför lång lid av vare sig psykologiska eller resursmässiga orsaker.
Vidare kan det sägas att de skäl som ursprungligen föranlett att den intensiva
övervakningen anordnats, nämligen att det bedömts föreligga en påtaglig risk
för återfall i brott, inte kvarstår med någon nämndvärd styrka när ett halvår
förflutil utan alt den dömde verkligen återfallit i brotl. Övervakningsliden räknas
frän den dag domen meddelades. Tillsynsdom föreslås nämligen gå i omedelbar
verkställighet. Dessa frågor berörs i avsnitt 5.4.
7 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212
Prop.
1978/79:212 98
3 Villkorlig dom
En föiutsätlning för all tillsynsdom inte skall få en
alltför vidsträckt användning är att det också finns en påföljd av den
nuvarande skyddstillsynens karaktär, dvs. en påföljd som innefattar en
kriminalvård i frihet med ett mera begränsal tvängsmässigt kontrollinslag än
det som är knutet till tillsynsdom. Den fiämsta anledningen till att
skyddstillsyn inte kan bibehållas i oförändrat skick är att dess Ivängsmässiga
inslag formellt sett inte är tilliäckligl begränsade. Skyddstillsynens
regelsystem hindrar nämligen inte att den dömde underkastas en övervakning som
är lika intensiv som den som avses med lillsynsdomen. Vidare innefattar
skyddstillsyn etl sanktionssystem som rent formellt sett är mera ingripande än
del som föiesläs för lillsynsdom. Den som inle följer de föreskrifter som
meddelats för verkställigheten av skyddsiillsyn riskerar nämligen att påföljden
undanröjs och eisätts med etl långvarigt frihetsstraff.
Enligl utredningens mening bör en påföljd som skall
innefalta en frivård av traditionellt slag i alla avseenden kunna uppfattas som
lindrigare än tillsynsdom. Den som dömts till en sådan påföljd bör således inle
riskera att ställas under intensiv övervakning med mindre påföljdsfrågan på
nyll blivit föremal för domstolsprövning. Vidare bör en sådan påföljd innefatta
en avsevärt lindrigare sanktionssystem än lillsynsdomen. Påföljden bör således
inte kunna undanröjas och ersättas med fängelsestraff annat än efter lagföring
för nya brott och i den män frihetsberövande över huvud tagel skall ingå i dess
sanktionssystem bör etl sä långvarigt frihetsberövande som den nuvarande
anslaltsbehandlingen vid skyddstillsyn inte komma i fräga.
Det kan sägas att erfarenheterna från rättstillämpningen
visat att del formella konlrollinslagel i skyddsiillsyn inte fått någon större
betydelse samt alt påföljdens sanktionssystem tillämpats i mycket begränsad utsträckning.
Det mest framträdande draget i skyddstillsyn har varit den socialt stödjande
verksamheten. Detta innebär att skillnaderna mellan skyddstillsyn och den
övervakningspåföljd som enligl utredningens förslag skall ersätta skyddstillsyn
i första hand ligger pä det formella planet.
Ulredningen föreslår att den här beskrivna
övervakningspäföljden skall benämnas villkorlig dom med övervakning. Denna
påföljdsform, som närmare beskrivs i avsnitt 6.3. skall erhålla följande
konstruktion.
Den övervakade skall vara skyldig atl på kallelse inställa
sig hos skydds-konsidenten och att upprätthålla kontakt med övervakaren. Några
formella föreskrifter som reglerar intensiteten i övervakningen skall emellertid
inle meddelas. Del får således i första hand ankomma på övervakaren atl avgöra
när den dömde undandragit sig övervakningen i sådan grad att det finns skäl för
ell ingripande.
Ett vikligt led i övervakningen blir, liksom i den
nuvarande skyddsiillsynen, det sammanträffande som i början av
övervakningstiden skall äga mm mellan skyddskonsulenten, övervakaren och den
dömde.
Det ingripande som kan komma i fråga när den dömde
undandragit sig övervakningen är i försia hand alt han kallas lill ett
sammanträde med övervakningsnämnden. Han kan därvid meddelas varning.
Övervakningsnämnden har i motsats lill vad som gäller för skyddskonsulenlen
möjlighet att anlita hämtning genom polisens försorg för atl genomdriva den
dömdes närvaro vid sammanträdet.
Det bör påpekas atl den omsiändigheien all den dömde
undandragit sig övervakningen inte nödvändigtvis skall föranleda etl ingripande
från verk-
Prop. 1978/79:212 99
ställighelsmyndighetens sida. Har övervakaren eller
skyddskonsulenten kännedom om alt den dömde lever under sådana förhällanden all
risken för atl han skall återfalla i brott inte framstår som särskilt påtaglig,
bör ett ingripande underiåtas.
Del senast sagda hänger samman med att den egentliga
sanktionsformen för atl genomdriva övervakningen består i att den villkoriiga
domen undanröjs av domstol och tillsynsdom i stället meddelas. En sådan åtgärd
förutsätter emellerlid att rekvisiten för tillsynsdom är uppfyllda och delta
är fallel endasi om den dömde lever under sädana förhållanden att en intensiv
övervakning framstår som erforderlig för atl motverka att han återfaller i
brott. Härtill kommer att den villkorliga domen inte bör ersättas av tillsynsdom,
om inle de brott som avselts med domen varil av sä allvarlig beskaffenhet atl
tillsynsdom kunnat komma i fråga från början.
Liksom fallet nu är vid skyddstillsyn skall den dömde
kunna bli föremål för omhändertagande under högst en vecka, eller efter nyll
beslul ytterligare högst en vecka, när del erfordras för utredning ang.
eventuell sanktionsåtgärd. Ett sådant omhänderlagande kan bli aktuellt i två
olika situationer, nämligen dels när elt omedelbart ingripande framslår som
nödvändigl med hänsyn lill den dömdes förhållanden och dels när den dömde
undandragit sig övervakningen på ett sådani sätt atl verkställighetsmyndigheien
inte har någon kännedom om under vilka förhällanden han lever. Omhändertagandet
skall alltid omedelbart hävas sä snart frägan om undanröjande av den
villkorliga domen inte längre är aktuell.
Säsom tidigare antytts kan det förulsällas atl det
ivängsmässiga inslaget i villkorlig dom med övervakning i allmänhet fär ganska
liten betydelse. Det kan därför anlas alt del endast sällan kommer i fråga atl
undanröja påföljden och i stället meddela tillsynsdom. Detla gäller i särskilt
hög grad under slutet av övervakningstiden, vilken enligl utredningens förslag
i allmänhel skall uppgå till etl år. Ju längre tid som förflutit ulan atl den
dömde verkligen återfallit i brotl, desto svårare blir det alt hävda all del
föreligger en sädan återfallsrisk som skall utgöra en fömtsättning för all
meddela tillsynsdom.
Det sagda innebär att sanklionshotet vid villkorlig dom
med övervakning, liksom ofta vid skyddstillsyn, vanligen blir mindre
framträdande. Delta gäller särskilt om påföljden lillämpas i sådana fall där
man redan från början kan säga atl det saknas tillräckliga skäl alt lillgripa
sanktionsåigärder för att genomföra en övervakning mot den dömdes vilja. Det
bör dock å andra sidan finnas vissa situationer då en villkoriig dom med
övervakning framstår som en ändamålsenlig påföljd. En sådan situation kan vara
när den tilltalade visserligen uppfyller rekvisiten för atl tillsynsdom skall
meddelas, men då det likväl finns viss anledning alt underlåta att döma lill en
så ingripande påföljd. Det kan t. ex. vara fräga om en tilltalad med
narkotikaproblem och med flera tidigare lagföringar bakom sig som i anslulning
till den nya lagföringen förklarat sig beredd att vidta ålgärder för atl komma
lill rätta med missbruket av narkotika. I en sådan situation kan en villkorlig
dom med övervakning i princip sägas innebära alt rätlen låter påföljdsfrågan
slå öppen lill dess det visal sig om den tilltalades föresatser varit
allvarligt menade och genomförbara, öm den tilltalade efter domen åter
hemfaller i missbruk av narkotika på elt sådani sätl att risken för återfall i
brotl blir påtaglig, kan den villkorliga domen ersättas med den tillsynsdom som
rälten frän början övervägt.
I den nuvarande rättstillämpningen används ofta
skyddstillsyn enbart för att den dömde genom övervakningen skall komma i
åtnjutande av del
Prop.
1978/79:212 100
sociala slöd som frivården kan erbjuda och inte för alt
han skall underkastas den kontroll som övervakningen också skall innebära.
Enligt utredningens uppfattning är påföljdens ivängsmässiga inslag i dessa
fall onödiga och de bör kunna undvaras.
Utredningen föreslår mot bakgrund härav alt del vid sidan
av tillsynsdom och villkorlig dom med övervakning skall finnas ytterligare en
frivärdspäföljd, även den inordnad i den villkorliga domen. Påföljden kan
kallas villkoriig dom med stödåtgärder. Den beskrivs närmare i avsnill 6.2.
Enligt uiredningens förslag skall rätten, när det är lämpligt i anslutning till
alt villkorlig dom meddelas, uppdra ål skyddskonsulenten all bereda den dömde
personligt stöd och hjälp i syfte alt främja hans anpassning i samhället. En
åtgärd som därefter kan komma i fräga är atl skyddskonsulenlen förordnar
förtroendeman för den dömde. Skyddskonsulenlens uppdrag skall kvarstå så länge
den dömde har behov av stöd och hjälp, dock längst lill dess att den tvååriga
prövotiden för villkoriig dom utgäit. Uppdraget kan dock upphöra pä den
grunden att del inte går att etablera eller upprätthålla elt samarbete med den
dömde. Della är en naturlig konsekvens av att påföljden inte skall förenas med
sanktionsmöjligheter.
Sådan frivård som av.ses med villkorlig dom med.
stödåtgärder skall enligl utredningens förslag ingå även i andra
påföljdsformer. Såsom lidigare redovisats skall övervakningsliden vid
tillsynsdom i allmänhet uppgå till sex månader och vid villkorlig dom med
övervakning till etl år medan prövotiden i båda fallen skall uppgå lill två år.
Enligt uiredningens förslag skall frivården dock ha kvar sin uppgift all lämna
den dömde personligt stöd och hjälp under hela prövotiden, dvs. också efter det
alt den formella kontrolluppgiften upphört. En villkorlig dom med övervakning
får således i alla avseenden samma innehåll som en villkoriig dom med
stödåtgärder så snart övervakningen upphört. Detsamma gäller också lillsynsdomen
i fråga om frivårdens verksamhei. Delta belyder bl.a. all del i stället för
övervakare kan förordnas förtroendeman och i de fall en lekman haft uppdrag
som övervakare vid villkorlig dom eller biträdande övervakare vid lillsynsdom
bör det ofta ligga nära lill hands all han får fortsätta sin verksamhet som
förtroendeman.
4 Fängelse
Med hänsyn till den bild av ungdomsfängelseklientelet som
tidigare tecknats framstår det som uppenbart att ungdomsfängelse inte helt kan
ersättas med fillsynsdom. En del av dem som i dag döms till ungdomsfängelse
kommer i stället att dömas lill tidsbestämt fängelsestraff Det är därför med
hänsyn till utredningens uppdrag viktigt atl klargöra i vad mån en sådan
förändring kan leda lill längre frihetsberövanden för den berörda kategorin
lagöverträdare.
I avsnitt 3.3 gör utredningen en jämförelse mellan
ungdomsfängelse och fängelse när del gäller tiden för ansialisvistelsen i olika
fall. Av jämförelsen framgår atl elt avskaffande av ungdomsfängelse i många
fall kommer alt bli lill nackdel för det berörda klientelet, såvida inte
reformen kompletteras med vissa ändringar i fråga om fängelsestraffet.
Ungdomsfängelse medför således uppenbart kortare anstaltsvislelse än fängelse i
de fall påföljden lillämpas för brott med mycket högl straffminimum, såsom t.
ex. grovt rån. Dessa fall är dock ganska fåtaliga. Viktigare är alt
ungdomsfängelse gene-
Prop. 1978/79:212 101
rellt sett är en avsevärt gynnsammare päföljd än fängelse
för den som återfaller i brott under påföljdsliden. Brott som begås under
pågående verkställighet av ett fängelsestraff föranleder vanligen att nylt
stiaff ådöms med tillämpning av 34 kap. I 8 2 BrB, varvid rätten vid
straffmätningen är bunden av den för brottet gällande straffskalan (straffet
för t. ex. grov stöld kan således inle sättas under fängelse sex månader). Är
den dömde villkorligt frigiven vid tiden för den nya lagföringen, skall
hänilöver i allmänhet den villkoriigt medgivna friheten förklaras förverkad.
Begås brott under pågående verkställighet av ungdomsfängelse, kan åtal och ny
lagföring i mycket stor utsträckning undvikas. I stället sker i dessa fall
"straffmälningen" i anledning av det nya brottet genom att
ungdomsfängelsenämnden beslutar om s. k. riktpunkt. Med riktpunkt avses ett
preliminärt beslut angående tidpunkten för frigivning. (Se närmare redogörelsen
för ungdomsfängelsenämndens praxis i bilaga I.) Nämnden är därvid inte bunden av brottets
straffskala, vilket innebär alt ändrad riktpunkt i anledning av ett grovt
förmögenhelsbrott med straffminimum sex månader i vissa fall kan komma atl
förlängas med endast en eller två månader.
Av det som nu sagts framgår atl del i försia hand är den
omständigheten att de för brotten angivna slraffskalorna måste läggas till
grund för straff-mätningen vid fängelse som gör att ungdomsfängelse i vissa
fall blir den gynnsammare påföljden. Om man vill undvika ölägenheter av etl
avskaffande av ungdomsfängelse i form av förlängda frihetsberövanden, bör man
således vidga domstolarnas möjligheter att frångå straffskalorna. Enligl
nuvarande ordning får rälien med slöd av 33 kap. 48 I st. BrB döma till
lindrigare straff än för brottet är stadgat när del är fråga om brott som nägon
begått innan han fyllt 18 är. Utredningen föreslår att åldersgränsen i detta stadgande
höjs till 21 år. Detta förslag redovisas i avsnitt 7. 1.
Ett
komplemenl lill den föreslagna slraffnedsättningsregeln är utredningens
förslag om förverkande av villkorligt medgiven frihel. Dessa förslag hänför
sig inle lill någon viss ålderskategori. Enligl nuvarande ordning skall
villkorligt medgiven frihel enligl en huvudregel i 34 kap. 4 8 BrB förklaras
förverkad när den frigivne under prövotiden döms lill nytt fängelsestraff.
Säsom lidigare framhållits ulgör detta etl vikligt skäl lill all en jämförelse
mellan fängelse och ungdomsfängelse ibland utfaller lill fängelsestraffets
nackdel. Utredningen föreslåralt presumtionen för förverkande i den angivna
siluationen skall bortfalla. 1 del berörda stadgandet skall således anges atl
villkorligt medgiven frihel må förklaras förverkad. Vidare föreslår
ulredningen den ändringen att förverkande endasi skall fä ske i anledning av
brott som begåtts under prövotiden efter den villkorliga frigivningen.
Slutligen föreslår utredningen också att förverkande skall kunna avse del av
reststraffet.
Uiredningens främsta uppgift enligt direktiven är att
försöka begränsa användningen av frihetsstraff för unga lagöverträdare och i
gengäld vidga tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet. Detla kan i första
hand ske genom ett införande av den föreslagna lillsynsdomen. Av betydelse för
tillämpningen av frihetsstraff för ungdomar är emellerlid också siadgandel i 26
kap. 4 8 BrB. Delta stadgande innehåller bestämmelser som reglerar
lillämpningen av fängelse när det gäller lagöverträdare som ej fyllt 21 år. Den
som är under 18 år får således inte dömas till fängelse ulan atl synneriiga
skäl föreligger och fängelse får inle ådömas den som är i åldern 18-20 år med
mindre frihetsberövande är påkallat främsi av hänsyn till allmän laglydnad
eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.
Prop.
1978/79:212 102
Den beslämmelse i 26 kap. 4 S BrB som avser ungdomar under
18 år har lett till att fängelse tillämpats endast i sällsynta undantagsfall,
sällan fler än lio om året. Samtidigt kan noteras att inte heller
ungdomsfängelse tillämpats i någon nämnvärt större utsträckning för denna
ålderskategori. Delta hänger samman med att lagöverträdare under 18 år
företrädesvis skall överlämnas till vård enligt barnavårdslagen i stället för
att dömas till påföljd inom kriminalvärden samt, vilket torde vara särskilt
betydelsefullt i sammanhanget, att frihetsberövande kan anordnas med stöd av
barnavårdslagen. Enligl direktiven skall utredningen särskilt överväga om frihetsberövande
inom kriminalvärden hell kan undvaras när del gäller lagöverträdare under 18
år. Utredningen har funnit all en sådan reform inte är möjlig. Den skulle
nämligen förutsätta ändringar i barnavärdslagstiftningen som går i helt annan
riktning än vad socialutredningen föreslagit i sitt nyligen avlämnade
slutbetänkande. Utredningen anser i stället alt den nuvarande bestämmelsen ger
uttryck för ett fillräckligl mått av restriktivitet och därför kan bibehållas
oförändrad.
Den bestämmelse i 26 kap. 4 S BrB som avser lagöverträdare
i åldern 18-20 år föreskriver egentligen inte någon särskild restriktivitet i
fräga om användningen av frihetsberövande. I stället ger bestämmelsen uttryck
för atl andra former av frihetsberövande skall ha företräde framför fängelse, skyddstillsyn
med anslallsbehandling framför etl kortvarigt straff och ungdomsfängelse
framför ett längre. Ulredningen föreslår en sådan ändring i bestämmelsen atl
den ger klarl uttryck för alt frihetsberövande skall lillämpas med större
restriktivitet i fräga om ungdomar under 21 är än när del gäller äldre.
Fängelse skall nämligen enligl förslaget kunna ådömas endast när det föreligger
särskilda skäl för frihetsberövande.
Det har tidigare sagts att ett införande av lillsynsdomen
får konsekvenser också för fängelsestraffet. Det ger nämligen anledning att
överväga vilket slags frivård som skall lillämpas efter en förtida frigivning
frän fängelse. Dessa överväganden och därav föranledda förslag redovisas i
avsnitt 7.2.
Frigivning från fängelse före strafftidens slul kan enligt
nuvarande ordning i första hand ske genom villkorlig frigivning. Den frigivne
ställs därvid ganska regelmässigt under övervakning under en prövotid som i
allmänhet besläms till ett år. Den villkorligt medgivna friheten kan förklaras
förverkad om den frigivne undandrar sig övervakningen eller bryter mol de
föreskrifter som gäller för denna. Många gånger är den övervakning som anordnas
efter villkorlig frigivning i praktiken nästan enbart av formell beskaffenhet
och den frigivne löper egentligen ingen verklig risk för etl förverkande. I
sädana fall kan fängelsestraffet i verkligheten sägas ha upphört i och med den
villkorliga frigivningen. I andra fall däremot framstår hotet om förverkande
som mera påtagligt, vilket dels ger övervakningen en karaktär av fortsatt
verkställighet och dels innebär att den frigivne löper risken aU få verkställa
hela reststraffet i anstalt utan avräkning för övervakningstiden.
De skillnader mellan olika dömda i fråga om
verkställigheten av fängelsestraff vilka beskrivits ovan och som i och för sig
framstår som ganska otillfredsställande skulle uppenbariigen bli än mer
markerade om övervakningen efter villkorlig frigivning för vissa
lagöverträdare anordnas i enlighet med reglerna för tillsynsdom. Ulredningen anser
emellertid alt det i många fall framstår som angeläget all låla frigivningen
frän fängelse ske i form av successiva lättnader i verkställigheten och att en
begränsad frihetsinskränkning i form av en intensiv övervakning i frihet kan
utgöra etl
Prop.
1978/79: 212 103
lämpligt led mellan verkställigheten i anstalt och den
slutliga frigivningen. En förutsättning för en sådan ordning är dock. med
hänsyn till de konsekvenser som nyss berörts, atl en frigivning som förenas
med intensiv övervakning fär avräknas frän strafftiden medan del motsatta
börgälla för en frigivning som inte är förenad med särskilda krav på den
frigivne.
Förlida frigivning frän anstalt kan enligl nu gällande
lagstiftning ske även pä annat sätt än genom villkorlig frigivning. Enligt 33 S
lagen om kriminalvård i anstalt kan således den som undergår frihetsstraff
beviljas s. k. frigivningspermission. Han kan vidare med stöd av 34 S samma lag
tmder vissa förutsättningar medges rätt att vistas utom anstalt, företrädesvis
för behandlingsändamål. Båda dessa permissionsformer kan belrakias som
frigivning från anslall. eftersom det vid beslutstillfällel som regel
furutsälts atl den intagne inle skall behöva återvända till anstalten. En
viktig skillnad från den villkorliga frigivningen är att den lid som den dömde
lill följd av permissionbeslutel vistas utanför anstalt avräknas från
strafftiden. Del är alltså fräga om en frigivning från anstalt av just det slag
som utredningen tänker sig för en frigivning som förenats med en övervakning
enligt tillsynsdomens regler.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen följande
ordning.
Frigivning frän anstalt före päföljdstidens utgång skall
kunna äga rum i två former, dels som villkorlig frigivning och dels som
verkställighet ulom anstalt.
Villkorlig frigivning förenas inte med övervakning.
Däremot skall frivär-den lämna den frigivne personligt slöd och hjälp i syfte
att främja hans anpassning i samhället. Del blir alltså fråga om sådan form av
frivård som avses med villkorlig dom med slödålgärder och som kan innefaiia etl
förordnande av förtroendeman. En konsekvens av detta blir att den villkorligt
medgivna friheten inle kan förverkas annat än i samband med en lagföring för
nya brotl vilka begåtts under prövotiden. Såsom lidigare redovisats skall
därvid förverkandet kunna begränsas till endast en del av reststraffet.
Prövotiden skall motsvara den lid som vid frigivningen återstår av straffet,
lägsl ell och högst tre år. Vistelsen i frihet under prövotiden avräknas inle
från strafftiden.
Verkställighet utom anstalt skall vara förenad med
övervakning. För denna skall i princip tillsynsdomens regler om intensiv
övervakning tillämpas. Detta belyder bl.a. atl en frivärdstjänslemän skall ha
del främsta ansvaret för övervakningen, att biträdande övervakare kan förordnas
och att den dömde skall meddelas föreskrift, vari skyldigheten att hälla
kontakt med övervakaren regleras. Övervakningen behöver dock inte alllid göras
lika intensiv som under början av tillsynsdomens verkslällighel. När verkställigheten
ulom anstalt sker under sådana betingelser som nu anges i 34 8 lagen om
kriminalvård i anstalt, dvs. när den dömde blir föremål för särskilda
behandlingsätgärder, kan efter omständigheterna en föreskrift om skyldighet att
hålla kontakt med övervakaren hell underiåtas. I sådana fall skall den dömde i
stället meddelas särskilda villkor för vistelsen utanför anstalten. Bryter den
dömde mot de villkor som gäller för verkställigheten utom anstalt, kan han på
nytt bli föremål för frihetsberövande. Såsom framgår av benämningen
verkställighet utom anstalt skall liden för vistelsen utanför anstalten
avräknas från strafftiden. Undantag härifrån kan dock förekomma när den dömde
undandragit sig övervakningen pä sådant sätt att del inte kan anses skäligt att
han får avräkna hela tiden från straffet.
För tillämpningen av de båda frigivningsformerna skall
följande regler gälla.
Prop.
1978/79:212 104
Verkställighet utom anstalt fär medges av två skäl. Del
första svarar mot den nuvarande beslämmelsen i 34 8 lagen om kriminalvård i
anstalt. Om särskilda skäl föreligger, får medgivande således lämnas när den
dömde kan bli föremål för särskilda åtgärder utanför anstalten, vilka kan antas
Luiderlätta hans anpassning i samhället. Bestämmelsen lar i enlighet med
nuvarande praxis närmast sikte på sädana åtgärder som t.ex. vård i
behandlingshem för narkotikamissbrukare. Några särskilda tidsgränser skall inte
gälla för medgivande till verkställighet ulom anstalt pä denna grund. Det andra
skälet till medgivande svarar delvis mot bestämmelsen om frigivningspermission
i 33 8 lagen om kriminalvård i anstalt. Sådant medgivande skall emellertid
kunna lämnas inle endasi inför en nära förestående villkorlig frigivning utan
även dä en något längre tids verkställighet utom anstalt kan antas få
väsentlig betydelse för att underlätta den dömdes anpassning i samhället och
motverka skadliga följder av straffet. Med det senare rekvisitet avses närmasl
fall då en villkorlig frigivning bör föregås av en successiv nedtrappning av
frihetsberövandel och då en intensiv övervakning därför framslår som en lämplig
mellanform för verkställighet. Medgivande till verkställighet utom anstalt kan
i de här angivna fallen lämnas tidigast när halva straffet, dock minsl tre
månader, verkställts. Generellt skall gälla att verkställighet utom anstalt
inte fär medges när hänsyn till allmän laglydnad lägger hinder i vägen.
För beslut om villkorlig frigivning skall i stora drag
gälla samma bestämmelser som nu. Villkorlig frigivning skall således enligl en
huvudregel medges senasi när två tredjedelar av straffet avtjänats. Detta
gäller då även när viss del av straffet avtjänats under verkställighet utom
anstalt. Avsleg från principen atl villkorlig frigivning skall ske vid den
angivna tidpunkten fär emellertid göras när särskilda skäl talar för ett
fortsatt frihetsberövande eller en intensiv övervakning. Den som kort tid före
två-tredjedelsdagen blivit älerinlagen från en verkställighet utom anstalt kan
således inte göra anspråk på en omedelbar villkorlig frigivning. Tvärtom
stadgas att en villkorlig frigivning i allmänhet bör föregås av förnyad
verkställighet utom anstalt. Villkorlig frigivning skall liksom nu i begränsad
omfattning kunna beslutas redan efter halva strafftiden. Den minsta tid, före
vilken frigivning inte får ske, sänks från fyra till tre månader.
Beslut om verkställighet ulom anstalt och om villkorlig
frigivning skall fattas av övervakningsnämnd eller, när strafftiden överstiger
ell år, av kriminalvårdsnämnden. Beslut om ålerintagning i anstalt meddelas av
övervakningsnämnd.
5 Övriga förslag
Den föreslagna påföljdsformen villkorlig dom med
stödåtgärder skall, säsom tidigare nämnts, innefatta kriminalvård i frihel utan
bakomliggande sanktionshot. Enligt uiredningens mening kan avsaknaden av
sanktionshot inle anlas leda till all de dömda undandrar sig den kontakt med
frivården som förutsalls genom påföljdsvalel. Detta gäller i vart fall, om fri
vården får lillfälle alt göra aktiva insatser till förmän för klienten redan
före rättegången. Förutsättningarna för atl elt samarbete skall kunna
etableras bör nämligen då vara allra bäst, eftersom det finns anledning tro alt
den som stär under åtal för brott i allmänhel har särskilt stort intresse för
hjälpinsatser av skilda slag. Detla beror inle alllid enbart på att den
tilltalades sociala
Prop. 1978/79:212 105
situation och hans beredvillighet atl komma till rälla med
missförhållanden ofta får slor betydelse för påföljdsvalel ulan ibland ocksä på
alt han i anslutning till rättegången särskilt starkt upplever ett personligt
misslyckande.
Del som nu sagls innebär atl aktiva frivärdsinsalser i
anslutning lill personundersökningen eller annars före rättegången kan fä stor
betydelse för tillämpningen av villkorlig dom med stödåtgärder. Sådana insatser
är dock enligt uiredningens mening alltid värdefulla och inle minst i de fall
en lillämpning av lillsynsdom kan bli aktuell. Om frivården kan elablera ett
gott samarbele med klienten före rättegången, kan tillsynsdom i många fall
framstå som en onödigi ingripande påföljd medan ell sådant samarbete i andra
fall kan underlälta den framlida verkställigheten av tillsynsdom.
En annan omständighet som gör det angeläget alt frivården
ägnar särskild uppmärksamhet ål personutredningen när tillsynsdom är aktuell
är den att tillsynsdom såsom lidigare sagts skall gå i omedelbar
verkställighet. Della förutsätter nämligen i allmänhet alt verkställigheten i
någon mån förberetts före domen. Ulredningen föreslår därför alt
skyddskonsulenten, dä han får i uppdrag atl föranstalta om personundersökning
eller på annat sätt avge yttrande i påföljdsfrågan, i förekommande fall också
skall anmodas att avge ett särskilt yttrande i fräga om förutsätlningarna för
alt meddela lillsynsdom. När ell sådani yttrande utarbetas, skall skyddskonsulenlen
också, om del inte framstår som onödigi, vidta lämpliga åtgärder till
förberedande av en eventuell verkställighet. Utredningen förutsätter atl
yttrandet utarbetas av den frivårdstjänsleman som efter domen kan komma i
fråga för förordnande som övervakare. Denne tjänsteman skall också enligt
uiredningens förslag i princip vara skyldig att närvara vid handläggningen av
päföljdsfrågan under huvudförhandlingen i målet mot den tilltalade. Enligt
utredningens mening kan en sädan närvaro många gånger få stor betydelse för
domstolarnas påföljd sval.
En motsvarighet till frivårdens verksamhet före
rättegången när det gäller frivärdspåföljderna är för fängelsestraffets
vidkommande de insatser som kan göras av frivården redan under anstaltstiden.
Utredningen föreslår alt skyddskonsulenten i den dömdes hemort alltid skall ha
till uppgift att redan från och med intagningen i anstalt medverka lill att
förbereda frigivningen. Han skall vidare vara skyldig ätt medverka till
genomförande av permissioner frän anstalten. Vidare skall skyddskonsulenten, om
det inte kan anses obehövligt, utse frivårdstjänsleman till övervakare för den
dömde. Detta innebär all övervakare alllid blivit förordnad innan verkställigheten
skall äga rum ulom anstalt. Även biträdande övervakare skall kunna förordnas
under anlaltstiden och dä inte bara med sikte på en framtida verkställighet
utom anstalt ulan även när det kan erfordras för att underlätta genomförande av
permissioner.
Av den tidigare redovisningen har framgått atl
skyddskonsulenlen skall svara för verkställigheten av kriminalvård i frihet. En
sådan ordning överensstämmer med vad som i praktiken gäller även nu. Det
formella ansvaret för verkställigheten ankommer emellertid inle på
skyddskonsulenten utan på övervakningsnämnden. Utredningens förslag innebär
således en överflyttning av det formella verkställighelsansvarel och
överensstämmer däri med det förslag som lidigare lämnats av
övervakningsnämndutredningen.
Utredningens förslag förutsätter att övervakningsnämnderna
skall ha kvar beslutanderätten i vissa för den dömde särskilt ingripande
verkställighetsfrågor. Detla gäller förlängning av övervakningstiden vid
villkorlig dom eller tillsynsdom, föreskrift om frivårdshem vid lillsynsdom
samt
Prop.
1978/79:212 106
beslut om varning eller omhändertagande. Nämnderna blir
vidare full-följdsinslans i frågor som försl avgjorts av skyddskonsulenlen. Det
sagda innebär att övervakningsnämndernas uppgifter kan sägas bli av uteslulande
domstolsmässig karaktär. Nämnderna fär således ingen möjlighet all besluta om
olika verkställighelsåtgärder utan atl framställning gjorts från antingen
skyddskonsulenten eller den dömde. Visst undantag från denna princip föresläs
dock i fråga om beslut angående verkställighet utom anslall saml villkorlig
frigivning.
Beslul om intagning i anstalt i anslutning lill
tillsynsdom samt om undanröjande av villkorlig dom skall alltid fattas av
domstol även när beslutet inle meddelas i anslutning lill en lagföring för nya
brott. 1 detta hänseende överensstämmer ungdomsfängelseutredningens förslag med
vad som nu gäller för jämförliga sanktionsåigärder inom frivården. Det skiljer
sig emellertid i viss mån frän övervakningsnämndutredningens förslag, som går
ul på atl övervakningsnämnderna ges behörighet alt beslula om anslallsbehandling
vid skyddsiillsyn.
Talan mol övervakningsnämndens beslut i frågor som rör
frivårdspäföljder skall liksom hiltills föras i hovrätt. En sådan ordning blir
nödvändig, om man vill ha en gemensam fullföljdsinstans när vissa
verkställighetsfrågor såsom nyss sagls skall avgöras av tingsrätt i första
instans. Nuvarande fullföljdsordning bibehålls också när det gäller
fängelsestraffet.
Mot bakgrund av utredningens förslag kan det sägas att
kriminalvårdens myndigheler har två uppgifier. Man skall dels bedriva en sociah
stödjande verksamhei till förmån för den dömde och dels i renodlat
samhällsintresse på olika sätt kontrollera den dömde. De förutsättningar som
gäller för dessa båda uppgifier blir med nödvändighel ganska olika. När det
gäller den socialt stödjande verksamheten mäste ett beiydande utrymme inom
ramen för lillgängliga resurser lämnas ål den enskilde tjänstemannens egna
initiativ. Verksamheten kan eller bör inte bindas upp av alltför detaljerade
regler. När det gäller kontrollfunktionen är däremoi förhållandet det motsatta.
Hänsynen till den dömdes rättssäkerhet kräver fasta normer som inte får frångås
till den dömdes nackdel. Eftersom kontrollfunktionen skall tillgodose ett
samhällsintresse, är en normbunden tillämpning emellertid också frän samhällets
synpunkt av slor betydelse. Alltför slora variationer i tillämpningen mellan
olika verkställighelsorgan eller övervakningsnämnder kan inle godtas.
De synpunkter som nu anförts ligger till grund för
utredningens förslag att kriminalvårdsstyrelsen såsom företrädare för det
allmänna skall ges behörighet atl fullfölja talan mol beslut som meddelats av
övervakningsnämnd när det för ledning av rällslillämpningen eller eljesl är av
synnerlig vikt alt fråga som avses med beslutet prövas i högre instans.
6 Resursfrågor
I avsniu 8.1 diskuterar ulredningen reformförslagets
ekonomiska konsekvenser.
Ett väsentligt syfte med reformen är att begränsa
tillämpningen av frihetsstraff särskilt för unga lagöverträdare, genom att
ersätta sådana straff med kriminalvård i frihet. Ett genomförande av reformen
bör därför leda till atl behovel av anstaltsplatser inom kriminalvården minskar
och att ett utrymme för besparingar uppkommer. Utredningen saknar underiag att
Prop.
1978/79:212 107
närmare beräkna storleken av de besparingar som kan komma
i fråga för anslaltsvårdens vidkommande. Rent allmänl kan emellertid sägas att
dessa i vart fall på sikt bör bli betydande, eftersom verkställigheten av
frihets-straffar avsevärt mera kostnadskrävande än kriminalvård i frihel.
Enligt
utredningens förslag skall kriminalvård i frihet anordnas i tre olika former -
intensiv övervakning vid tillsynsdom och under verkställighet utom anstalt av
fängelsestraff, ordinär övervakning vid villkorlig dom saml slöd- och
hjälpåtgärder dels vid villkorlig dom och villkorlig frigivning, dels vid
lillsynsdom under liden efter det att övervakningen upphört. Utredningen har
mycket grovt beräknat den genomsnittliga storleken av frivärdsklientelet,
fördelat på de olika verkställighetsformerna, enligt följande.
Intensiv övervakning: 700 Ordinär övervakning: 4500 Stöd-
och hjälpåtgärder: 2 000
Beräkningarna ger vid handen att antalet frivärdsklienter
minskar från f n. drygt 16000 till drygt 7 000. Minskningen beror främst på atl
tiden för övervakning är kortare vid villkorlig dom med övervakning än vid
skyddstillsyn samt på att verkställighetsformen stöd- och hjälpåtgärder i
allmänhel inte förutsätter mera varaktiga insatser från frivärdens sida. Det
kan antas att minskningen i huvudsak hänför sig till de klienter som idag
generellt sett kräver minst arbetsinsatser, nämligen dels sådana klienter som
befinner sig i slutet av övervakningstiden vid skyddstillsyn, dels sådana som
ställts under övervakning enbart därför att de varit i behov av personligt och
sociall stöd för att komma till rätta med någon särskild angelägenhet.
Det sist
sagda innebär att reformen inte pä långt när frigör resurser i den omfattning
som minskningen av antalet klienter antyder. Samlidigl släller den nya
verkställighetsformen intensiv övervakning krav på betydande arbetsinsatser för
varje enskild klient. Det är därför angeläget att framhålla att reformen inte
får leda till inskränkning av frivårdens resurser. Å andra sidan förutsätter
ett genomförande av reformen inte heller några omedelbara resurstillskott.
Sådana kan dock efter hand bli erforderliga dels för att jourverksamheten skall
kunna anordnas, dels i den mån behovet av institutioner för frivårdshem inte
kan tillgodoses enbart genom atl nuvarande frivårdsinstitutioner tas i anspråk.
Avslutningsvis kan sägas att reformen, när det gäller
frivårdens verksamhet, syftar lill att koncentrera resurser och arbetsinsatser
till de klientelgrupper som har störst kriminell belastning. Dessa har i
allmänhet också störst behov av olika insatser frän frivårdens sida och de har
samtidigt svårast att tillgodogöra sig det stöd som kan erbjudas från annat
håll. Denna förskjutning av tyngdpunkten i verksamheten till det mest svårbehandlade
klientelet fömtsätter en begränsning av frivårdens insatser med avseende på
lagöverträdare som endast mera tillfälligt undergår påföljd inom
kriminalvården.
Prop.
1978/79:212 108
Bilaga 2 Utredningens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken
dels att 29 kap., 34 kap. 7, 8 och 12 88 samt 38 kap. 1 8
skall upphöra alt gälla,
dels alt nuvarande 37 kap. 10 och 1188 skall sammanföras
till en paragraf med beteckningen 37 kap. 11 8,
dels an I kap. 3 och 6SS, 26-28 kap., 30 kap. 5, 6, 10 och
11 88, 33 kap. 2,4, 5 och 7 SS, 34 kap. 1,4-6,9-11, 13 och 18 88, 35 kap. 10 8,
36 kap. 6 S, 37 kap. 1 och 3-9 88, den nya 37 kap. 11 8, 38 kap. 3-9 och 12 88
samt rubriken till 28 kap. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas nya bestämmelser, 37 kap.
10 och 12 SS av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Förestagen lydelse
1 kap.
38
Med påföljd för brott förstås i Med påföljd för brott förstås i
denna balk: denna balk:
de allmänna straffen böler och de allmänna straffen böter och
fängelse, fängelse,
disciplinstraff för krigsmän, samt disciplinstraff för krigsmän, samt
villkoriig dom, skyddsliksyn, villkoriig dom, lillsynsdom, in-
ungdomsfängelse, internering och ternering och överlämnande till sär-
överiämnande till särskild vård. skild vård.
68 Skall någon dömas för flera brott, ådömes gemensam
påföljd för brotten, om ej annat är stadgat.
Om särskilda skäl äro därtill, må Om särskilda skäl äro därtill, må
för ett eller flera brotl dömas lill för ett eller flera brott dömas till
böler jämte påföljd för annan böter jämte påföljd för annan
brottslighet, så ock till fängelse brottslighet, så ock till fängelse
jämle villkoriig dom eker skydds- jämte villkorlig dom för brottslighe-
lillsyn för brottsligheten i övrigl. ten i övrigl.
26 kap. Om fängelse 18 Fängelse ådömes enligt vad för
brottet är stadgat på viss tid, ej över tio år, eller på livslid. Fängelse på
viss tid må ej understiga en månad. Om fängelse såsom förvandlingsstraff för
böter är särskilt stadgat.
28 Fängelse mä användas såsom gemensamt straff för flera
brotl, om fängelse kan följa å något av brotten.
Prop.
1978/79:212
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
109
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de
högsla straff som kunna följa å brotten men må ej överskrida detta med mer än
två år eller Överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid
bötesstraff anses svara mot det fängelse som skulle följa vid böternas förvandling.
Ej må det
svåraste av de lägsta straffen underskridas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
48
Den som är under aderton är mä synnerliga skäl äro
därtill.
Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett
år allenast när frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän
laglydnad eker fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.
Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon
begått innan han fyllt aderton år.
58 Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av
straffet intagas i kriminalvårdsanstalt. Härom är särskilt stadgat.
38 ej dömas
till fängelse, med mindre
Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett
är allenast när det av hänsyn till allmän laglydnad förekgga särskilda skäl
för frihetsberövande och annan påföljd ej finnes lämpligare.
Fängelse på livstid mä ej ådömas för brott som någon
begått innan han fyllt tjugoett år.
48
Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av
straffet intagas i kriminalvårdsanstalt. Om verkställigheten i anslall är
särskilt stadgat.
58
Kaii den som undergår fängelse genom vistelse utanför
anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kunna antagas underlätta hans anpassning
i samhället, må, om särskilda skäl föreligga, medgivande lämnas honom atl för
sådant ändamål undergå verkställighet ulom anstalt. Medgivande som här avses
må begränsas till viss tid och skall förenas med de villkor som kunna anses
erforderliga med hänsyn lill ändamålet med vistelsen utanför anstalt.
Medgivande till verkställighet utom anstalt må ej lämnas,
om på grund av den dömdes brottslighet hinder kan anses möta av hänsyn till
allmän laglydnad eller det av särskild anledning finnes skäl antaga att den
dömde ej skall avhålla sig från brottslig verksamhet eller ställa sig till
efterrättelse de villkor, varmed medgivandet skall förenas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande
lydelse
110 Föreslagen lydelse
68
Verkställighet
ulom anstalt mä även i annal fall än som avses i 5 8 medgivas den som dömts
lill fängelse, när del finnes lämpligt till förberedande av en nära
förestående frigivning eller villkorlig frigivning. Medgivande må även lämnas,
om det för atl underlätta den dömdes anpassning i samhället och molverka
skadliga följder av straffet kan antagas få särskild betydelse alt frihetsberövandel
till mera väsentlig del ersattes med en intensiv övervakning. Medgivande till
verkställighet utom anstalt enligt detta stadgande må lämnas den som undergår
fängelse på viss tid, högst tre månader, eller på livstid endast om synnerliga
skäl föreligga och mä ej lämnas annan som undergår fängelse innan halva straffet,
dock minst tre månader, avtjänats. Vad i 5 8 andra stycket stadgas äger
motsvarande tillämpning.
Har
medgivande som avses i första stycket lämnats, skall för verkställigheten utom
anstalt i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 28 kap. 9-12 88 om
verkställighet av tillsynsdom. Medgivandet må förenas med föreskrift som avses
i 28 kap. 2 8-
78
Medgivande
till verkställighet utom anstalt må återkallas, om den dömde underlåter att
iakttaga de föreskrifter eller villkor som meddelats eller eljest gälla för
verkställigheten. Är den dömdes försummelse ej av allvarlig beskaffenhet, må
i stället varning meddelas honom.
Har
den dömde undandragit sig övervakningen eller åsidosatt villkor som
fastställts enligt 5S, må förordnas att viss tid av vistelsen ulanför anstalt
icke skall räknas som verkställighet av straffet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
68 Den som undergår fängelse pä viss tid må villkorligt
frigivas sedan två tredjedelar av liden eller, om särskilda skäl föreligga,
halva tiden avtjänats. Frigivning må dock ej ske förrän verkställighelen pågått
minsi fyra månader.
78 Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skak
särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihelsför-lust för den dömde och
förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden
i vilka han skuUe komma alt försättas efter frigivningen.
8S Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid
tillämpning av 6§ hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som
fängelse anses härvid även förvandlings-straff för böter.
Såsom avtjänad tid räknas även tid vamnder straffet skall
anses verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 57§§ sägs.
Den som undergår fängelse på viss tid skalt villkoriigt frigivas
sedan tvä tredjedelar av tiden, dock minst tre månader avtjänats, om ej
övervakning som avses i 6§ eller Jörisatt frihetsberövande av särskilda skäl
erfordras för atl motverka återfall i brottslig verksamhet.
Har medgivande tilt verkställighet utom anstalt
återkallats med stöd av 7 § första stycket, bör heslut om villkorlig frigivning
i allmänhet föregås av förnyad verkställighet utom anstalt.
Om särskilda skäl därtill föreligga, må villkorkg
frigivning beslutas sedan halva straffet, dock minst tre månader, avtjänats.
98
Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid
tillämpning av 6 och 8S§ hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som
fängelse anses härvid även förordnande enligt 28 kap. 3§ om intagning i
anslall och förvandlingsstraff för böter.
Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall
anses verkställt på grund av domstols förordnande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ beslul om villkorlig frigivning skall fastställas en
prövotid av minsl elt och högst tre år eller, om den tid som vid frigivningen
återstår av straffet översliger tre år, högst fem år.
98 Fråga om villkorlig frigivning prövas av den
övervakningsnämnd lik vars verksamhetsområde anstalten hör.
108
Efter villkorlig frigivning skall gälla en prövotid av elt
år eller den längre lid som vid frigivningen återstår av straffet, dock högst
Ire år.
IlS Overvakningsnämnd beslutar om verkslällighel ulom
anstalt, ålgärd enligl 7§ samt villkorlig frigivning. Regeringen må dock
förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av nämndens befo-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
Ii:
opaginerad Kontrollera mot PDF
218 Om förverkande av villkorligt medgiven frihet och om
vissa andra åtgärder, när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat
brott, stadgas i 34 kap.
24 8 Kan villkoriigt medgiven frihet ej längre
förklaras förverkad, skall straffet anses vara till fullo verkställt vid
prövotidens utgång.
genhet alt medgiva verkställighet ulom anstalt samt alt
återkalla sådant medgivande.
128
Undergår den dömde fängelse på viss lid, minst sex
månader, skall fråga om verkställighet utom anstalt eller villkorlig
frigivning av övervakningsnämnden självmant upplagas lill prövning dels innan
halva straffet avtjänats, dels, om villkorlig frigivning ej dessförinnan
medgivits, innan två tredjedelar av straffet avtjänats eller ock verkställighet
utom anstalt fortgått under en sammanhängande tid av sex månader. Fråga som här
avses upplages eljest lill prövning efter framställning av den dömde,
skyddskonsuleni eller styresmannen för anstalten.
Fråga om återkaUelse av medgivande lill verkslällighel
ulom anstalt eller annan åtgärd enligt 7§ prövas efter framställning av
skyddskonsuleni.
138 Den som villkorkgt frigivits från fängelse skall under
prövotiden genom skyddskonsulenten beredas personligt slöd och hjälp i syfte
all främja hans anpassning i samhällel. Vad i 27 kap. 3 § andra slyckel och 7§
stadgas skall äga motsvarande tillämpning.
148 Om förverkande av villkorligt medgiven frihet, när den
som dömts till fängelse finnes hava begått annat brott under prövotiden,
stadgas i 34 kap.
Kan villkorligt medgiven frihet ej längre förklaras
förverkad, skall straffet anses vara till fullo verkställt vid prövotidens
utgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
Ivdelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 kap. Om villkorlig dom
18
opaginerad Kontrollera mot PDF
Villkorlig
dom mä meddelas för brott vara kan följa fängelse, om det med hänsyn främst
till den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes grundad
anledning antaga att övervakning eller annun mera ingripande åtgärd ej
erfordras för att avhålla honom från vidare brollslighel.
Villkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets
svårhet eller eljesl hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om
brott av krigsman må villkorkg dom ej brukas, med mindre det finnes kunna ske
utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.
Villkorlig
dom mä meddelas för brott vara kan följa fängelse, om ej på grund av brottets
svårliel eker eljest annan påföljd som innejaltar mera ingriponde åtgärd prövas
er-JördeiJig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av
hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte villkorlig dom dömas
till dagsböter, högst elthundraljugo, vare sig böter äro stadgade för brottet
eller ej.
38 Kan den liklalade genom skyddskonsulentens försorg beredas
personligt slöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i samhällel, må
rätlen, då villkorlig dom meddelas, uppdraga åt skyddskonsulenlen att bistå
honom med lämpliga stödåtgärder.
Har uppdrag som avses i första stycket lämnats, må
skyddskonsulenlen i samförstånd med den dömde förordna lämplig person all
såsom förtroendeman upprätthålla kontakt med den dömde.
4§ Rälien må, då villkorlig dom meddelas, förordna all den
tilltalade skall ställas under övervakning, om sådan prövas erforderlig för
alt förebygga forlsalt brottslighet.
8 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
38 Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad
en prövotid av två år.
Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad
angår på-Jöljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljesl vinner laga kraft
mot den dömde.
58
Har den dömde förpliktats ersätla genom brottet uppkommen
skada, skall han göra vad i hans förmåga slår alt fullgöra denna skyldighet.
Rälien äger föreskriva atl han under prövotiden skall söka fullgöra
skadeståndsskyldigheien eller del därav på lid och sätt som angivas i domen.
Föreskrift som avses i första Slyckel må, efter ansökan av
åklagare eller den dömde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.
Förestagen
lydelse
5 8
För villkoriig dom skak gälla en prövotid av två år,
räknat från den dag domen meddelades.
68 Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet
uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna
skyldighet. Har uppdrag enligt 3 § lämnats eller förordnande enligt 4§ meddelats,
skall vad i 28 kap. 7 § stadgas om skyldighet för den dömde atl rådgöra med
skyddskonsulenlen äga molsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
78 Uppdrag enligt 3 § och förordnande för förtroendeman
gäller så länge skyddskonsulenlen finner den dömde vara i behov av särskilt
stöd, dock längst lill dess prövotiden utgått. Skyddskonsulenten må
dessförinnan avsluta uppdragel, om ändamålsenligt samarbete med den dömde icke
kan komma titt stånd eller upprälthållas.
88 Övervakning som avses 14 § fortgår under en tid av etl
år. Övervakningsnämnd må dock efter framställning av den dömde eller
skyddskonsulenlen förordna atl övervakningen skall upphöra innan ett år
förflutit. Nämnden må ock, när särskilda skäl äro därtill, förlänga tiden för
övervakning med viss tid, högst tre månader ål gången. Talan om förlängning
skall väckas innan tiden för övervakning gått till ända.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
115
opaginerad Kontrollera mot PDF
(jvervakare utses av skyddskonsulenlen och står under
dennes överinseende. Det åligger övervakaren att omedelbart till skyddskonsulenten
anmäla, om den dömdes förhållanden utvecklas på sådani sätt att återfall i
brott kan befaras.
Den som ställts under övervakning skall fortlöpande hålla
kontakt med övervakaren. Han är vidare skyldig att på kallelse inställa sig hos
skyddskonsulenlen. Finnes skäl att särskilt erinra den övervakade om hans
skyldigheter, må övervakningsnämnd på begäran av skyddskonsulenlen kalla den
övervakade till sammanlräde inför nämnden. Den övervakade må därvid meddelas
varning.
98
Finnes med hänsyn lill allvarliga mis.sförhållanden med
avseende på den övervakades livsföring eller hans omständigheter i övrigt en Intensiv
övervakning vara erforderlig för att motverka alt han återupptager brottslig
verksamhet, må rätten undanröja den villkorliga domen och i stället meddela
tillsynsdom för brottet. Beslut som här avses må ej förenas med förordnande
enligl 28 kap. 3 §.
Talan om undanröjande enligt första stycket föres av
åklagare, om skyddskonsulenlen hos honom gjort framställning därom. Talan skall
väckas innan övervakningen upphört.
10 8 Har den övervakade undandragit sig övervakningen och
uppkommer i anledning härav fråga om undanröjande enligt 9§, må övervakningsnämnd
på framställning av skyddskonsulenlen beslula alt den övervakade skall
omhändertagas på lämpligt sätl. Har talan om undanröjande av den villkorliga
do-
Prop.
1978/79:212 116
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
men väckts eller har skyddskonsulenlen lik åklagaren
gjort framställning om sådan talan, må beslut om omhänderlagande ock meddelas
av åklagaren.
Beslut om omhändertagande skall omedelbart återkallas när
fortsatt omhändertagande ej längre erfordras. Skyddskonsulenlen må, när skäl
äro därtill, föreskriva att beslut om omhänderlagande ej skall gå i
verställighel. Rätten må häva beslut om omhändertagande, när talan enligt 9 §
väckts.
Den som omhändertagits enligl detta stadgande må ej
kvarhållas mer än en vecka. Har lalan enligt 9S väckts, må dock rätlen, om synnerliga
skäl äro därtill, genom nyll heslut förordna alt den övervakade skall
kvarhållas ytterligare högst en vecka.
11 8 Vad i 3 och 7 §S stadgas om stödåtgärder genom
skyddskonsulentens försorg skall även gälla när förordnande om övervakning
enligl 4§ meddelats, dock alt skyddskonsulenlen ej må avsluta uppdragel så
länge övervakning pågår. Har till övervakare förordnals annan än tjänsteman hos
skyddskonsulenlen, skall övervakaren ulan särskilt förordnande vara
förtroendeman för tiden efter det all övervakningen upphört.
7 8 12 8
Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra
ålgärder, när den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.
28 kap. Om skyddstillsyn 28 kap. Om tillsynsdom
I 8
Titlsynsdom må meddelas för brott vara kan följa fängelse,
om intensiv övervakning av särskilda skäl prövas erforderlig för all molverka
att den liklalade fortsätter hroltslig verksamhet och hinder ej
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
117
opaginerad Kontrollera mot PDF
möter av hänsyn lill ullman laglydnad.
Den som är under aderton år må ej meddelas tillsynsdom,
med mindre sådan påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.
2S
Då tillsynsdom meddelas må rätten, om det prövas
erforderligt för alt syftet med övervakningen skall tillgodoses, föreskriva alt
den tilltalade under viss tid, högst tre månader, skall vistas i frivårdshem.
Sådan föreskrift skall avse visst frivårdshem.
Regeringen äger meddela närmare bestämmelser om frivårdshem.
38
Om frihetsberövande prövas oundgängligen erforderligt av
hänsyn till allmän laglydnad, må rätlen, då lillsynsdom meddelas, förordna
att den tilltalade skall intagas i anstalt under viss lid, högst tre månader.
Om verkställigheten av förordnande som avses i försia
styckel gäller i tillämpliga delar vad om fängelse är stadgat. Vad i 26 kap. 5
eller 6 § stadgas om verkställighet ulom anstalt må dock tillämpas endast när
frigivning före ulgången av den i förordnandel angivna tiden finnes synnerligen
angelägen för den dömdes anpassning i samhället.
Förordnande om intagning i anslall må ej meddelas den som
är under aderton år, med mindre synnerliga skäl äro därtill.
48 Tillsynsdom går i verkställighet ulan hinder av att
domen icke vunnit laga kraft. Rätten äger dock besluta att verkställigheten
av förordnande enligl 3 § skall anslå lill dess
Prop.
1978/79:212 118
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
domen vunnit laga kraft mot den dömde. Föres lalan mot
domen, må högre rätt Jör tiden intill dess målet slutligt prövats förordna att
viss åtgärd för verkställighet icke må vidtagas eller alt all verkställighet
skall upphöra.
För lillsynsdom skall gälla en prövotid UV tvä år räknat
frän den dag domen meddelades. Efter prövotidens ulgång må ej vidiagas annan
verkställigheisåtgärd än sådan som avser Jörordnande enligt 3 §.
5 8 Verkställigheten av tillsynsdom, utom såvitt gäller
förordnande enligt 3fi, ankommer på skyddskonsulent.
68 Den dömde skall genom skyddskonsulentens försorg under
prövotiden beredas personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning
i samhället. Vad i 27 kap. 3 § stadgas äger därvid motsvarande tillämpning.
78 Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet
uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga Slår att fullgöra denna
skyldighet. Kan han icke omedelbart gälda skadeståndet, skall han rådgöra med
skyddskonsulenten.
88 Titlsynsdom skall vara förenad med övervakning under en
lid av sex månader, räknat från prövotidens början. Har i domen meddelats
förordnande enligt 3 § om intagning i anstalt, skall övervakningen dock pågå
intill dess sex månader förflutit från frigivningen. Tiden för övervakning må,
när särskilda skäl äro därtill, förlängas med viss lid, högst tre månader ål
gången. Beslut härom meddelas av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
119
opaginerad Kontrollera mot PDF
övervakningsnämnd på begäran av skyddskonsulenten. Sådan
begäran skall framställas innan tiden för övervakning gått tik ända.
98
Övervakningen skall under skyddskonsulentens överinseende
handhavas av därtill förordnad tjänsteman hos konsulenten. Skyddskonsulenten må
därjämte förordna en eller fleru personer atl biträda med övervakningen.
Föreståndare Jör frivårdshem är utan särskilt förordnande
biträdande övervakare för den som skall vistas i hemmet.
10 8
Den som slår under övervakning skall upprätthålla nära
kontakt med övervakaren eller biträdande övervakare och därvid lämna upplysning
om egna förhållanden av betydelse för övervakningen. Det åligger honom särskili
all ofördröjligen upplysa om ändrade bostadsförhållanden eller om påbörjad eller
avslutad anställning, utbildning eker annan verksamhei som han ägnar sig ål.
Han är vidare skyldig alt på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenlen eller
övervakaren.
Skyddskonsulenten skall meddela den dömde särskild
föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. Sådan föreskrift skall
utformas med beakiande av vad som kan antagas vara erforderligt för alt
lillgodose syftet med övervakningen.
I föreskrift skall anges på vkket sätt och i vilken
omfattning den dömde skall hålla koniakl med övervakaren eller biträdande övervakare.
Föreskrift må innefatta inskränkning för den dömde i fråga om val av bostad,
uppehållsplats etter verksamhet. Vidare må föreskrivas skyldighet för den
dömde
Prop.
1978/79:212 120
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
att omedelbart lämna underrättelse om utevaro från
arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhei eller
inrättning.
II S Skyddskonsulenten skall fortlöpande
hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans förhållanden i
övrigt samt omedelbart besluta om sådan ändring i före-skrift enligt 10 § andra
stycket som av omständigheterna finns påkallad.
Finnes föreskrift som må meddelas av skyddskonslulent med
hänsyn till den dömdes förhållanden icke vara tillfyllest JÖr att tillgodose
övervakningens syfte, må övervakningsnämnd på framställning av
skyddskonsulenten meddela föreskrift om vistelse i frivårdshem enligt 2§. Vid
prövning av sådan framställning äger nämnden besluta om ändring av föreskrift
enligt 10 § andra slyckel.
Föreskrift enligl 2§ må, om skäl äro därtill, på
framställning av skyddskonsulenlen eller den dömde av övervakningsnämnden upphävas
utan hinder av all den i föreskriften angivna liden ej gått lill ända. Nämnden
må ock förlänga tiden med högst en månad ål gången.
12 8
Övervakaren eker biträdande
övervakare må meddela anvisning i fråga om verkställandet
av föreskrift enligt 10 § andra stycket, så ock medgiva tillfällig lättnad
eller vidtaga omedelbart erforderlig ändring.
13 8
Iakttager den som står under övervakning icke vad som
åligger honom enligl 10 § första stycket eller till följd av föreskrift enligt
2 § eller 10 § andra slyckel, må varning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
meddelas honom. Har den dömde icke låtit sig rätta av
meddelad varning eller är hans försummelse av svår beskaffenhet, må förordnas
att han under viss tid, minsl två och högst fiorlon dagar, på lämpligt sätt
skall omhändertagas. Avser sådant Jörordnande omhändertagande i mer än tre
dagar, får föreskrivas att verkställigheten inom en tidsrymd av högst en månad
skull uppdelas på högst tre olika tilljäl-len om vardera minst två dagar.
Fråga som avses i första stycket prövas av
overvakningsnämnd, om skyddskonsulenten därom gjort särskild framställning
eller frågan uppkommit i annat ärende, vari skyddskonsulenten väckt talan mot
den dömde. Har särskild framställan gjorts, äger nämnden ock besluta om
åtgärd som avses i 8S andra stycket eller 11 § andra eller tredje stycket.
14 8
Har den dömde särskili allvarligt åsidosatt sina
åligganden, och anses ej annan åtgärd tillfyllest, må åklagare på begäran av
skyddskonsulenlen vid domstol föra lalan om intagning i anslall enligt 3 S.
Sådan talan skall anhängiggöras före övervakningslidens ulgång.
Föres lalan som avses i första stycket, äger rät len, i
stället för all förordna om intagning i anstalt, besluta om ålgärd som avses i
13 §.
15 8
Framkommer i ärende som på
framställning av skyddskonsulent prövas i
övervakningsnämnd all den dömde undandragit sig övervakningen eller att hans
förhållanden eljest äro sådana all omedelbart ingripande framstår som nödvändigt,
må nämnden besluta att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan
på vidare förordnande. Har skyddskonsulen-
Prop.
1978/79: 212 122
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
len gjort framställning som avses i 14 §, må heslut om
omhändertagande meddelas av åklagaren. Rätten må häva heslut om omhändertagande
när talan enligt 14 § väckts.
Den som omhändertagits enligt detla stadgande må ej
kvarhållas mer än en vecka. Har talan enligt 14 § väckts, må dock rälten, om
synnerliga skäl äro därtill, genom nytt beslut förordna att den dömde skall
kvarhållas ytterligare högst en vecka.
Den tid varunder den omhändertagne kvarhåkits skall
avräknas från Jörordnande som i ärendet meddelas enligl 13 § Jörsta styckel.
Beslutas om intagning i anstalt, skall rälien förordna atl tid för omhändertagandel
skall anses som avtjänande i anstalt.
16 8 Om undanröjande av lillsynsdom och om vissa andra
åtgärder, när den dömde finnes hava begått annal brott, stadgas i 34 kap.
30 kap.
58 Behandlingen skall, efter utgången av minsta tiden,
fortsätta utom anstalt, när vård i anställ finnes icke längre vara påkallad
för alt avhålla den dömde frän fortsatt brottslighet.
Föreligga sådana skäl Jör vistelse utanför anstalt som
angivas i 26 kap. 5 §, må dock vården i anstalt avslutas före utgången av minsta
liden.
68
Beslut om övergång till vård utom Beslut
om övergång till vård ulom
anstalt meddelas av internerings- anstalt meddelas av
internerings
nämnden, som dock äger uppdraga nämnden, som dock äger uppdraga
ål den övervakningsnämnd, till vars åt den övervakningsnämnd, till vars
verksamhetsområde anstalten hör, verksamhetsområde anstalten hör,
att närmare beslämma dag för över- aU närmare bestämma dag för över
gången, gängen. Regeringen må förordna
om överflyttning tik tjänsteman inom kriminalvården
av övervak-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
123
opaginerad Kontrollera mot PDF
ningsnäinnds bejogenliel i här angivet avseende.
Före ulgången av minsta tiden och därefier minst var
sjätte månad skall övervakningsnämnden pröva frågan om övergång till vård utom
anstalt.
Finner övervakningsnämnden alt den dömde bör överföras
till vård ulom anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall
övervakningsnänin-den med eget yttrande hänskjuta frägan till
interneringsnämndens prövning.
lOS
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga
om vården ulom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap. 12-17 §§ äga motsvarande
tilllämpning. Övervakare må ock förordnas och föreskrift enligt 26 kap. 15!)
meddelas av interneringsnämnden i beslul om vård utom anstalt.
1 fråga
om övervakningen skola bestämmelserna om villkorlig dom i 27 kap. 8 § andra och
tredje slyckel eller, om interneringsnämnden i beslut om vård utom anstalt så
förordnar, bestämmelserna om titlsynsdom i 28 kap. 5 samt 9 l3§§ äga
motsvarande tillämpning.
Under
vården utom anstalt skall den dömde genom skyddskonsulentens försorg beredas
personligt slöd och hjälp i syfte alt främja hans anpassning i samhället.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Iakttager
den som vårdas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt denna balk eller
enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, äger övervakningsnämnden,
utom att meddela föreskrift enligl 26 kap. 15 §, beslula alt varning skall
meddelas honom.
Har övervakning anordnats enligt bestämmelserna för
villkorlig dom, må övervakningsnämnd, ifall som avses i 27 kap. 9 §, på begäran
av skyddskonsuleni förordna att övervakningen i stället skall vara anordnad
såsom vid lillsynsdom.
Övervakningsnämnden
må, efter framställning av skyddskonsulenten eller den dömde, förordna att
övervakning som anordnats enligt bestämmelserna för lillsynsdom i
fortsättningen skall vara anordnad såsom vid villkorlig dom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För brott
som någon begått under inflylande av sinnessjukdom, sin-neslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, mä ej tillämpas annan påföljd än överlämnande lill sär-
För brott
som någon begått under inflylande av sinnessjukdom, sin-neslöhel eller annan
själslig abnormitet av sä djupgående natur, all den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, må ej tillämpas annan påföljd än överlämnande till sär-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
skild vård eller, i fall som angivas i andra stycket,
böter eller skyddstillsyn.
Till böter må dömas, om det finnes ändamålsenligt för att
avhålla den tilltalade frän fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn må ådömas,
därest sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare än
särskild vård; ej må i sådant fall förordnas om behandling varom stadgas i 28
kap. 3 8.
Finnes påföljd som här sagls icke fri frän påföljd.
Föreslagen lydelse
skild vård eller, i fall som angivas i andra styckel,
böter eller villkorlig dom.
Till böter må dömas, om del finnes ändamålsenligt för att
avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet. Villkorlig dom må
meddelas, därest sädan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes
lämpligare än särskild vård.
böra ådömas, skall den tilltalade vara
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
någon begått brott innan han fyllt tjugoett är, mä efter omständigheterna
ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff mä ock,
om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som någon begått under
inflytande av själslig abnormitet.
Har någon begått brotl innan han fyllt aderton är, mä
efter omständigheterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat.
Lindrigare straff mä ock, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott
som nägon begått under inflytande av själslig abnormitet.
Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej
möler av hänsyn lill allmän laglydnad, må jämväl i annal fall ådömas lindrigare
straff än som stadgals för brottet.
Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, att
påföljd för brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas.
58
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dömes
någon till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering eller
förordnar rätten, med tillämpning av 34 kap. 18 1, att sådan påföljd skall
avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning av misstanke om brotl,
som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra
timmar varit berövad frihelen som anhållen, häktad, tagen i förvarsarrest
eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 8 lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall liden för frihetsberövandel,
till den del därunder icke samtidigt skelt verkställighet av dom i annat mål,
anses som tid under vilken den ådömda
Dömes
nägon till fängelse på viss tid eller internering eller förordnar rälten med
tillämpning av 34 kap. 18 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott,
och har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i
målet, under en sammanhängande lid av minst ljugofyra timmar varit berövad
friheten som anhållen, häktad, tagen i förvarsarrest eller inlagen på rättspsykiatrisk
klinik enligt 9 8 lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
skall tiden för frihetsberövandel, till den del därunder icke samlidigl skett
verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda
påföljden
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
påföljden
verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva del anlal dagar
påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådöml fängelse överstiger
frihetsberövandel ringa, må förordnas alt fängelsestraffet skall anses helt
verkställt genom frihetsberövandel.
Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i
stället till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering, äger
försia stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande som föregått den
villkorliga domen, domen på skyddstillsyn eller dom, varigenom förordnats alt
den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytteriigare brott. Detla
gäller dock endast i den män frihetsberövandel icke tillgodoräknats enligl
försia eller iredje stycket.
verkställts
i anstalt. Vad som sagts skall även gälla när rätten i dom förordnar, att någon
som meddelats lillsynsdom skall intagas i anstalt enligt 28 kap. 3§.
Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden eller åtgärden skall
anses verkställd. Är den tid varmed ädömt fängelse överstiger
frihets-berövandet ringa, mä förordnas att fängelsestraffet skall anses helt
verkställt genom frihetsberövandel.
Undanröjes villkorlig dom eller tillsynsdom och dömes i
stället till fängelse på viss tid eller internering, äger försia stycket
tillämpning även i fråga om frihetsberövande som föregått den villkorliga
domen, tillsynsdomen eller dom, varigenom förordnats att den genom sådan dom
ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i
den män frihetsberövandel icke tillgodoräknats enligl första eller tredje
stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dömes
någon lill böter eller disciplinstraff och har han med anledning av misstanke
om brotl, som prövats genom dom i målel, varil berövad friheten pä sätt som
angives i försia styckel, må förordnas alt påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihetsberövandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon börjat undergå fängelse, ungdomsfängelse,
internering eller, efter dom på skyddsiillsyn, sådun behandling .som avses i 28
kap. 3 §, och dömes han i högre rält i stället till annan i 5 8 första eller
tredje styckel angiven påföljd, äger vad där är föreskrivet om tillgodoräknande
av tid för frihetsberövande motsvarande tillämpning i fråga om tid under
vilken verkställighet sålunda skett.
Undanröjes
villkoriig dom eller skyddsnllsyn och dömes i stället till fängelse pä viss
lid, ungdomsfängelse eller internering, äger första stycket motsvarande
tillämpning i
7S
Har nägon börjat undergå fängelse eller internering eller
/ anslutning lill lillsynsdom inlagils i anslall enligl 28 kap. 3§, och dömes
han i högre rätt i stället till annan i 5 S första eller tredje stycket angiven
påföljd, äger vad där är föreskrivet om tillgodoräknande av tid för
frihetsberövande molsvarande tillämpning i fråga om fid under vilken
verkställighet sålunda skett.
Undanröjes villkorlig dom eller tillsynsdom och dömes i
stället lill fängelse på viss tid eller internering, äger första stycket motsvarande
tillämpning i fräga om tid var-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
fräga om tid varunder verkställighet skett på grund av dom
i det mäl vari den villkorliga domen eller domen på skyddsiillsyn slulligen
meddelades.
Föreslagen
lydelse
under verkställighet skett pä grund av dom i det mäl vari
den villkorliga domen eller lillsynsdomen slutligen meddelades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig
jm, skydds-tillsyn, ungdomsjängi e eller internering hava begått 'nnat brott
före domen eller begå: han nytt brott efter domen men ini an påföljden till
fullo verkställts elier eljest upphört, mä rälten, med iakttagande av vad för
vissa fall är föreskrivet i 2-9§§, efter omständigheterna
1.
förordna att
den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet,
2.
döma särskilt
till päföljd för detla brott, eller
3.
därest den
tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för
brotten döma till påföljd av annan art.
Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig
dom, lillsynsdom eller internering hava begått annat brott före domen eller
begär han nylt brott efter domen men innan påföljden lill fullo verkställts
eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är
föreskrivel i 2 -6 och 9 §§, efter omständigheterna
1.
förordna att
den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet.
2.
döma särskilt
lill påföljd för detta brott, eller
3.
därest den
lidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för
brotten döma till påföljd av annan art.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tillämpas i I S I eller 2 belräffande någon som
villkorligt frigivits från fängelse, må den villkorligt medgivna friheten
förklaras förverkad; dömes enligt 1 § 2 till fängelse på viss lid, skall sådan
förklaring meddelas, om ej särskilda skäl äro däremot.
Beslulas ej förverkande enligt försia stycket, äger rälien
beslula ålgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett
år utöver den vid frigivningen bestämda liden.
Förverkande eller ålgärd som nyss sagts mä ej beslutas,
med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhällii
del av åtal före prövotidens utgång.
Tillämpas 1 8 I eller 2 beträffande nägon som villkorligt
frigivits frän fängelse, mä, om brottet begåtts under prövotiden, den
villkorligt medgivna friheten eller del därav förklaras förverkad.
Förklaras villkorligt medgivi ? frihet förverkad, skall
med avseende på Jråga om verkslällighel ulom an.stalt eller ny villkorlig
frigivning det förverkade straffet anses såsoin nytt straff.
Förverkande mä ej beslutas, med mindre fråga därom
uppkommer i mäl vari den frigivne häktats eller erhållit del av ålal före
prövotidens utgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må
förordnande enligl 1 § 1 meddelas allenast med avseende å brotl som begåtts
före prövotidens hörjan.
Meddelas förordnande enligt I 8 1, må rätlen, om del
Jinnes påkallat för den tilltalades lillrällaförande eller av hänsyn lill
allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig
böter äro stadgade för brottet eller ej.
Tillämpas 1 8 I eller 2, mä rälten besluta åtgärd som sägs
i 27 kap. 6§ f eller 2 eller förlänga prövotiden till tre år, dock endast om
fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal
före prövotidens utgång.
Undanröjande av villkorlig dom enligt I 8 3 mä ej ske, med
mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av
åtal inom elt år från prövotidens Ulgång.
Är den tidigare ådömda påföljden villkorkg dom, må
rälten, vid tillämpning av I 8 I även döma lill böter i enlighet med vad I 27
kap. 2 § sägs.
Tillämpas 1 8 I eller 2, må rälten lämna skyddskonsulenlen
uppdrag som avses i 27 kap. 3§, förordna om övervakning enligt 27 kap. 4§ eller
förlänga prövotiden med högst ett år, dock endast om fråga därom uppkommer i
mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal före prövotidens utgång.
Undanröjande
av villkorlig dom enligt I 8 3 mä ej ske, med mindre fräga därom uppkommer i
mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång,
Dömes med lillämpning av f § 3 lill fängelse, skall vid straffels bestämmande
skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av den villkorliga
domen samt till böler som ådömts enligt 27 kap. 2 § eller enligt försia
stycket, och må, om särskilda skäl föreligga därtill, dömas till lindrigare
straff än för del lidigare brottet är stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är den
tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, må rätlen vid tilllämpning av 18 1,
om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn
till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst elthundraljugo, vare sig
böter äro stadgade för brottet eller ej.
Tillämpas 1 S I eller 2, må rätten beslula ålgärd
eller behandling
Är den
tidigare ådömda påföljden tillsynsdom, må rätten vid tilllämpning av IS 1, om
det finnes påkallat för den tilltalades lillrällaförande eller av hänsyn till
allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst elthundraljugo, vare sig
böter äro stadgade för brottet eller ej.
Tillämpas I S I eller 2, må rätlen förlänga prövotiden med
högst etl
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:212
Nuvarande lydelse
som avses i 28 kap. 9§ eller förlänga prövotiden till
högst fem år.
Dömes med tillämpning av I 8 3 lill fängelse, skall vid
straffets bestämmande gälla vad i 28 kap. 9§ stadgas.
Beslut enligl andra styckel eller beslut om undanröjande
av skyddstillsyn mä ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari
den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens ulgång.
128
Föreslagen lydelse
år, besluta om förnyad övervakning under viss tid, högst
sex månader, Jörordna om intagning i anstalt enligt 28 kap. 3§ eker, om
övervakning pågår ell:r anordnas, besluta om ålgärd so.n avses i 28 kap. 13 S.
Beslutas om intagning i ansiaU enligt 28 kap. 3 S, må rälien Jörordna att
övervakning skatt vara anordnad lill dess viss tid, högst sex månader,
förflutit från frigivningen.
Dömes med tillämpning av I 8 3 lill fängelse, skall vid
straffets bestämmande skälig hänsyn lagas till vad den dömde undergått tik
följd UV lillsynsdomen samt lik böter som ådömts enligt första stycket, och må
fängelse därvid ådömas på korlare tid än som följer av 26 kap. 2§.
Beslut enligt andra stycket eller beslul om undanröjande
av lillsynsdom mä ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den
dömde häktats eller erhållit del av ålal före prövotidens ulgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
98 Är den tidigare ådömda påföljden internering och värdas
den dömde utom anstalt, må rätten vid tillämpning av I S I beslula att han
skall återintagas i anstalt. Meddelas sådant beslut eller tillämpas I 8 1
beträffande den som vårdas i anstalt, skall rätten, om ej särskilda skäl äro däremot,
beslämma minsta tid för den fortsatta anslaltsvården. Minsta tiden må i sådant
fall bestämmas till lägst sex månader.
Värdas den dömde i anstalt, må vad i I 8 2 sägs icke
tillämpas.
Undanröjande av internering en- Undanröjande
av internering en-
ligl
I 8 3 mä ske endast om dom meddelas innan påföljden upphört. Ådömes fängelse,
skak vad i 7 § Iredje stycket sägs äga motsvarande tillämpning.
ligt I 8 3 må ske endast om dom meddelas innan påföljden
upphört. Ådömes fängelse, skak vid straffels besiämmande skälig hänsyn lagas
tilt vad den dömde undergått på grund av den lidigare domen, och må därvid
fängelse ådömas på kortare lid än som följer av 26 kap. 2 §.
10 8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har med
tillämpning av I S 1 genom lagakraftvunnen dom förordnats, att fängelse,
villkoriig dom, skyddsiillsyn, ungdomsfängelse el-
Har med
tillämpning av 1 8 1 genom lagakraftvunnen dom förordnals, att fängelse,
villkorlig dom, liksynsdom eller internering som
Prop.
1978/79:212 129
Föreslagen
lydelse
ådömts i lidigare mål skall avse ytterligare brott, och
ändras den tidigare ädömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga
kraft, skall frågan om päföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare
ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när straff bestämts med tillämpning
av 3 8 andra slyckel och det tidigare ådömda straffet ändras.
Nuvarande lydelse
ler internering som ådömts i tidigare mål skall avse
ytterligare brotl, och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre rätt genom
dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott efter
anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när straff
bestämts med tillämpning av 3 8 andra stycket och del tidigare ådömda straffet
ändras.
Finnes, när dom å fängelse pä viss tid skall verkställas,
att den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annal
brott börjat verkställas, och framgår ej av domarna atl del andra straffet
beaktats, skall sedan domarna vunnit laga kraft domstol, efter anmälan av
åklagare, med tillämpning av 3 8 andra stycket bestämma det straff den dömde
skall undergå lill följd av den dom, som sist förekommer lill verkställighet.
11 S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förekomma
till verkställighet på en gäng dom å fängelse på livstid och dom å böter,
förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom,
skyddsiillsyn, ungdomsfängelse, internering eller disciplinstraff skall
livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.
Förekomma
till verkställighet på en gång dom å fängelse på livstid och dom å böter, förvandlingsstraff
för böter, fängelse pä viss tid, villkorlig dom, lillsynsdom, internering
eller disciplinstraff skall livstidsstraffet träda i stället för den andra
påföljden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
andra
påföljden.
Finnes,
med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen sålunda
ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården påkallad, mä efter
ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.
Förekomma
till verkställighet pä en gäng dom å internering och dom å böter,
förvandlingsstraff för böter, fängelse pä viss lid, villkorlig dom,
skyddsiillsyn, ungdomsfängelse eller disciplinstraff, skall, om den dömde för
undergående av internering skall vårdas i anstalt, interneringen träda i
stället för den
Förekomma
till verkställighet på en gång dom å internering och dom å böler,
förvandlingsstraff för böter, fängelse pä viss tid, villkorlig dom, lillsynsdom
eller disciplinstraff, skall, om den dömde för undergående av internering
skall vårdas i anstalt, interneringen träda i stället för den andra påföljden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppkommer
fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon
dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering som gemensam påföljd
9 Riksdagen I978I79. I saml Nr 212
Uppkommer
fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon
dömts till fängelse eller internering som gemensam påföljd för två eller flera
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
för tvä eller flera brott, och kan utlämning enligt den
främmande statens lagsliftning ej ske för alla brotten, skall domstol,
efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma
till påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.
Föreslagen lydelse
brott, och kan utlämning enligl den främmande statens
lagstiftning ej ske för alla brotten, skall domstol, efter anmälan av åklagare,
undanröja den gemensamt ädömda påföljden och döma till päföljd för den
brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.
Vad som föreskrives i första stycket skall även gälla, då
fråga uppkommer om att svensk brotlmälsdom, som avser två eller flera brott,
skall verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och hinder mot verkställighet
föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt avser nägot eller
några av brotten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
35 kap. 10 8
Ungdomsfängelse bortfaller när fem år och internering när
femton är förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej
påbörjats dessförinnan.
Avbrytes verkställigheten av ungdomsfängelse eller
internering medan den dömde vårdas i anstalt eller meddelas när han vårdas utom
anstah beslut om hans ålerintagning i anstalt, skall vad i första stycket sägs
äga molsvarande tilllämpning i fräga om den fortsatta verkställighelen; och
skall därvid tiden räknas från det avbrottet skedde eller beslutet om äterinlagning
vann laga kraft.
Förordnande att någon som meddelats tillsynsdom skall
intagas i anslall enligl 28 kap. 3 § bortfaller, om verkslällighel ej påbörjats
innan fem år förflutit från det förordnandet meddelades.
Internering bortfaller när femton år förflutit från det
domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej påbörjats dessförinnan.
Avbrytes verkställigheten avför-ordnande enhgt 28 kap. 3 §
eller av internering medan den dömde vårdas i anstalt eller meddelas beträffande
den som dömts lill internering beslut om ålerintagning i anstalt, skall vad i
första och andra stycket sägs äga motsvarande tilllämpning i fråga om den
fortsatta verkställigheten; och skall därvid liden räknas från det avbrottet
skedde eller beslutet om ålerintagning vann laga kraft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36 kap.
68
Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild
rättsverkan av att nägon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd
som omförmäles i I kap. 3 8 ådömes.
Vid tillämpningen av första Vid tillämpningen av första
stycket skola villkorlig dom, stycket skola
villkorlig dom, //'//-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande lydelse
skyddsiillsyn, ungdomsfängelse och internering samt, om ej
i domen annorlunda förordnas, överlämnande till särskild vård anses lika med
fängelse. Därvid skola internering saml, om så förordnas, skyddsiillsyn,
ungdom.sfängelse och överlämnande lill särskild vård anses motsvara fängelse i
minsl sex månader.
131
Föreslagen lydelse
synsdom och internering samt, om ej i domen annorlunda
förordnas, överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid
skola tillsynsdom och internering samt, om så förordnas, överlämnande till
särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
37 kap. 18
Övervakningsnämnds
verksamhetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets,
om ej särskilda skäl föreligga till annan indelning. För handläggning av
ärenden rörande personer som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller
internering må dock tillsättas särskilda övervakningsnämnder.
Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av
Övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en
eller flera allmänna underrätters domkrets, om ej särskilda skäl föreligga
till annan indelning. För handläggning av ärenden rörande personer som dömts
till fängelse eller internering må dock tillsättas särskilda
övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av
regeringen.
regeringen.
Övervakningsnämnd
består av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall hava
flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I
brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta
å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med
nämnden.
Regeringen
äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelningar. Om sådan
avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.
38
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
prövning, enligt vad nedan stadgas, av ärenden angäende villkoriig frigivning
skall finnas en särskild nämnd, kriminalvårdsnämnden. Denna skall bestå av en
ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara
ordförande i nämnden samt ytterligare fyra ledamöter. Ersättare ulses till det
antal regeringen beslämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och
ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen
därtill utsedd ledamot eller ersät-
För
prövning, enligt vad nedan stadgas, av ärenden angående verk-slälkghel ulom
anslall och villkorlig frigivning skall finnas en särskild nämnd,
kriminalvårdsnämnden. Denna skall bestå av en ledamot som är eller varit
innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden samt
ytterligare fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen
bestämmer. Regeringen ulser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid
förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
132
opaginerad Kontrollera mot PDF
lare som kunnai förordnas till ord- ledamot eller
ersättare som kunnai
förande. förordnas till ordförande.
Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem
år. Avgår ledamöler eller ersättare före lidens ulgång, ulses ny ledamol eller
ersättare för återstående tid.
48
opaginerad Kontrollera mot PDF
Interneringsnämnden
hestår av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och som
skall vara ordförande i nämnden och en ledamol som är psykiater, båda med
särskilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren, saml ytterligare tre ledamöter jämte ersättare lill
det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga
ledamöler och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe
av regeringen därtill utsedd ledamol eller ersättare som kunnat förordnas
till ordförande.
Vngdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden skola
vardera bestå av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och
som skall vara ordförande i nämnden och en ledamot som är psykiater, båda med
särskilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren, saml ytterligare tre ledamöter jämle ersättare lill det
antal regeringen beslämmer. Regeringen ulser ordförande, övriga ledamöter och
ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen
därtill utsedd ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.
Ordföranden må i brådskande fall, så ock i ärenden av
mindre vikt, ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid
nästa sammanträde med nämden.
Ordförande, övriga ledamöler och ersättare ulses för fem
år. Avgår ledamol eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller
ersättare för återstående lid.
58
opaginerad Kontrollera mot PDF
ningsnämnd.
I fråga
om beslut av nämnd som i första styckel sägs skall vad angående omröstning i
brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Ledamol
och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden,
ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mol
ledamot och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare; dock skall
vad i 4 kap. 13 S 7 rättegångsbalken sägs icke äga lillämpning i fräga om ledamol
och ersättare i övervak-
Ledamot
och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden och
interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mot ledamot och ersättare skola
gälla samma jäv som i fråga om domare; dock skall vad i 4 kap. 13 8 7 rättegångsbalken
sägs icke äga tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i övervakningsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Begär den dömde att bliva muntligen hörd i ärende, som
handlägges
I
ärende, som handlägges av övervakningsnämnd, skall den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:212
Nuvarande lydelse
av övervakningsnämnd, skall tillfälle därtill beredas
honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämpligen
kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva muntligen hörd.
133
Föreslagen lydelse
dömde höras muntligen, om det inle av särskilda skäl kan
anses obehövligt.
1 ärende
hos kriminalvårdsnämnden och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara
till gagn och lämpligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva muntligen
hörd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av
övervakningsnämnds beslul i ärende om villkorlig frigivning.
Ålnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds
beslul angående övervakning enligl 26 kap. II §, förordnande av övervakare
enligt 26 kap. 12 §, föreskrift enligl 26 kap. 15 § eller ålgärd enkgi 26 kap.
18, 19 eller 22 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av
beslutet.
Den som
dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av
övervakningsnämnds beslul i ärende om verkställighet utom anstalt eller
villkorlig frigivning.
Har
övervakningsnämnd återkallat medgivande lik verkställighet ulom anslall,
beslutat annan åtgärd enligt 26 kap, 7§ eller med slöd av 28 kap. 11 §
meddelat föreskrift om frivårdshem eller förlängt liden för sådan föreskrift,
äger den dömde hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämndens
beslul.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
dömts tik skyddsiillsyn mä genom besvär hos hovrätt föra talan mot
övervakningsnämnds beslut angående övervakning enligl 28 kap. 5 §, förordnande
av övervakare enligt 28 kap. 6 §, ålgärd enligl 28 kap. 7 eller II § eller föreskrift som avses i 26
kap. 15 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.
Den som
meddelats villkorkg dom eller lillsynsdom mä genom besvär hos hovrätt föra
talan mot Övervakningsnämnds beslut i fråga som avses i 27 kap. 8 eller 10 §
eller i 28 kap. 8§ andra eller Iredje stycket, 11 § andra stycket, 13 eller 15
§. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Åtnöjes
icke den som dömts till ungdomsfängelse eller internering med
övervakningsnämnds beslut om förordnande av övervakare enligl 29 kap. 7§ eller
30 kap. 10 § eller med nämndens heslut enligl 29 kap, 8 eker 11 § etter 30 kap.
Il eller 14 § eller angående föreskrift som avses i 26 kap, 15 §, äger han hos
ungdomsfängelsenämnden eller in-
Åtnöjes
icke den som dömts till internering med övervakningsnämnds beslut enkgt 30
kap. 11 § etter i fråga om föreskrift om frivårdshem eker förlängning av liden
för sådan föreskrift enkgt 28 kap. Il § eller om åtgärd enligt 28 kap. 13 §
första stycket, äger han hos interneringsnämnden påkalla prövning av
beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212
Nuvarande lydelse
terneringsnämnden påkalla prövning av beslutet.
Föreslagen lydelse
10
134
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som slår under övervakning i samband med
verkslällighel ulom anstalt av fängelsestraff eller i anledning av villkorlig
dom, lillsynsdom eller dom å internering äger hos övervakningsnämnd påkalla
prövning av skyddskonsulents beslut om förordnande av övervakare eker
biträdande övervakare eker om föreskrift enkgt 28 kap, 10 § andra slyckel.
Den
som meddelais villkorkg dom må hos övervakningsnämnd påkalla prövning av
skyddskonsulents beslut enligt 27 kap. 7§ att avsluta uppdrag som lämnats honom
enligt 27 kap. 3 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Övervakningsnämnds beslut som avses 17-9* efterrättelse,
såvida ej annorlunda förordnas.
118 länder
omedelbart till
opaginerad Kontrollera mot PDF
IlS Talan
må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av övervakningsnämnd i
andra fall än i 7-988 sägs, av hovrätt enligt 8 8 eller av
kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden.
Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk
meddelas av skyddskonsuleni i andra fall än i 10 § sägs, av övervakningsnämnd i
andra fall än i 7958 sägs, av hovrätt enligt 8 8 eller av kriminalvårdsnämnden
eller interneringsnämnden.
12 8 Är det för ledning av rättstill-lämpningen eller
eljesl av synnerlig vikt atl fråga som avses med övervakningsnämnds beslut
prövas i högre inslåns, skak vad i 7-9§§ stadgats om räll för den dömde alt
anföra besvär även gälla för kriminalvårdsstyrelsen såsom förelrädare för del
allmänna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
38 kap. 3 8 Fråga om ålgärd enligl 27 kap. 5 § andra
slyckel eller 6 § upplages
opaginerad Kontrollera mot PDF
135
Prop.
1978/79:212
Föreslagen
lydelse
Nuvarande lydelse
av den räll som först avgjort det mål vari meddelats
villkorlig dom.
Talan
enligt 27 kap. 9§ eller 28 kap. 14 § väckes vid allmän underrätt, inom vars
område den skyddskonsulent som har överinseende över övervakningen är
verksam.
Talan enligl 28 kap. 8 8 väckes vid allmän underrätt, inom
vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är
verksam.
Talan enligl 30 kap. 8 8 väckes vid den rätt som först
avgjort det mål vari dömts till internering.
Mål som avses i denna paragraf mä ock upptagas av domstol,
där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rälten i den ort, där den
dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätlen med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner del lämpligt.
4 8
Anmälan jämlikt 34 kap. \0 eller Anmälan jämlikt 34 kap. 10 S gö-
12 § göres hos första domstol i nå- res hos första domstol
i något av
got av målen. målen.
Ansökan jämlikt 34 kap. 13 8 göres hos den rätt som först
avgjort det mål vari dömts till internering.
Anmälan jämlikt 34 kap. 18 8 göres hos den rält som först
dömt i målet.
5 S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan som
avses i 27 kap. 6 §, 28 kap. 8§ eller 30 kap. 8 8 skall anses anhängiggjord, dä
ansökan om målets upplagande delgavs den dömde.
Talan som
avses i 27 kap. 9§, 28 kap. 14 § eller 30 kap. 8 8 skall anses anhängiggjord,
då ansökan om målets upptagande delgavs den dömde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nämnd
skall dellaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2 S eller i 27
kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 8 eller 34 kap. 10 8 andra styckel, 12 §, 13 8
eller 18 8. Detsamma skall gälla i fräga om undanröjande av påföljd enligt 34
kap. 1 8 3, förverkande av villkoriigt medgiven frihet eller annan ålgärd
enligt 34 kap. 4 8, åtgärd enligt 34 kap. 5 8 tredje slyckel, åtgärd eller
behandling enligt 34 kap. 6 8 andra stycket samt ålerintagning i anstalt eller
annan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9§.
Vid
avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller 28 kap. Il §,
är underrätt dom-för med en lagfaren domare.
Nämnd
skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2 8 eller i 27
kap. 9 §,28 kap. 14 §, 30 kap. 8 8 eller 34 kap. 10 8 andra stycket, 13 8 eller
18 8. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 18
3, förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 8, åtgärd enligt
34 kap. 5 S andra styckel eller 6 S andra stycket samt äterinlagning i anstalt
eller annan åtgärd enligt i4 kap. 9§.
Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 10 § eller 28
kap. 15 §, är underrätt domför med en lagfaren domare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppkommer
fräga om ådömande av internering, skall rälten, om det ej av särskild
anledning finnes obehövligt, inhämta yttrande av interneringsnämnden,
huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.
Innan
rälten enligt 34 kap. I 8 beslutar angäende päföljd beträffande någon som
dömts lill ungdomsfängelse eller inlernering skall, om det finnes
erforderligt, yttrande inhämtas frän ungdomsfängelsenämnden eller
interneringsnämnden. Vad nu sagts skall äga molsvarande tilllämpning i fall
som avses i 34 kap. 12 i>.
Innan
rätten enligt 34 kap. I S beslutar angäende påföljd beträffande någon som
dömts lill internering skall, om del finnes erforderligt, yttrande inhämtas
frän interneringsnämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mål om
åtgärd enligt 2 8 eller 27 kap. 5§ andra stycket eller 6§, 28 kap. 9§, 30 kap.
8 8 eller 34 kap. 10 8 andra stycket, 12 § eller 13 8 skall underrätt lämna den
dömde tillfälle alt yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall
tillfälle därtill beredas honom. I mål om ålgärd enligl 34 kap. 18 8 skall den
dömde lämnas tillfälle att yttra sig, där sä är möjligt. Rättens avgörande av
saken sker genom beslut.
Åtgärd enligt 28 kap. 11 § mä beslutas utan att lillfälle
beredes den dömde alt yttra sig.
Vid
handläggning i underrätt av mål om ålgärd enkgt 27 kap. 9§ eller 28 kap. 14 §
skak den dömde höras muntligen. I mål om åtgärd enligl 2 8 eller 30 kap. 8 8
eller 34 kap. 10 8 andra stycket eller 13 8 skall underrätt lämna den dömde
tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tilfälle
därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 8 skall den dömde
lämnas tillfälle all yttra sig, där så är möjligt. Rätlens avgörande av saken
sker genom beslul.
Åtgärd enligt 27 kap. 10 § eller 2Ä kap. 15 § mä beslutas
utan att lillfälle beredes den dömde att yttra sig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättens beslut om åtgärd enligl 27 kap. 5§ andra slyckel,
28 kap.
11 § eller 34 kap. 10 8 andra slyckel,
12 §, 13 8 eller 18 8 länder omedelbart
till efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden
enligl 27 kap. 6§, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 8 § angående
föreskrifter, prövotid eller tid för ungdomsfängelse.
Avser beslul Jämlikt 28 kap. 9§ andra slyckel eller 34
kap. 6 § att någon skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 §, äger
rätten, om förhållandena påkalla det, förordna att beslutet skaU gå i
Rättens
beslut om åtgärd enligt 27 kap. 9 eller 10 §, 28 kap. 14 eker 15 § eller 34
kap. 5§ andra slyckel, 6§ andra stycket, 10 8 andra stycket, 13 8 eller 18 8
länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:212 - 137
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
verkställighet utan hinder av alt del ej vunnit laga
kraft. Sådani förordnande må ock meddelas i fråga om beslul jämlikt 34 kap. 8§
om ålerintagning i anstah av den som undergår ungdomsfängelse.
12 8
Det åligger polismyndighet att Det
åligger polismyndighet aU
lämna domstol, övervaknings- lämna
domstol, åklagare, övervak
nämnd, kriminalvårdsnämnden, ningsnämnd,
kriminalvärdsnämn-
ungdomsfångelsenämnden och in- den och
interneringsnämnden
terneringsnämnden handräckning handräckning
för den dömdes in
för den dömdes inställande i mål ställande i
mål eller ärende enligt
eller ärende enligt denna balk eller denna
balk eller för hans omhän-
för hans omhänderlagande jämlikt dertagande
jämlikt 27 kap. 10 §, 28
26 kap. 22 §, 28 kap. 11 §, 29 kap. kap.
15 § eller 30 kap. 14 8.
/y Seller 30 kap. 14 8.
Denna lag träder i kraft 00-00-00. Äldre bestämmelser och
särskilda övergångsbestämmelser skall dock i följande fall äga tillämpning
efter lagens ikraftträdande.
1.
För den som vid
lagens ikraftträdande är villkorligt frigiven frän fängelse skall äldre
bestämmelser äga fortsatt tillämpning. Den nya lagen skall dock tillämpas i
fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 8.
2.
Äldre lag skall
äga fortsatt tillämpning beträffande den som vid lagens ikraftträdande undergår
skyddstillsyn eller är dömd till skyddstillsyn enligt dom som icke vunnit laga
kraft.
3.
För den som vid
lagens ikraftträdande undergår ungdomsfängelse eller är dömd till ungdomsfängelse
enligt dom som icke börjat verkställas skall äldre lag äga fortsatt
tillämpning. Vad i 29 kap. 4§ sägs om att viss minsta tid i allmänhet skall ha
förflutit innan den dömde må överföras till värd utom anstalt skall dock icke
längre gälla. Vidare skall gälla, i stället för vad i 29 kap. 12 8 första
stycket andra punkten stadgas, atl påföljden skall förordnas upphöra senast då
etl år förflutit från del den dömde sist överfördes till vård utom anstalt.
4.
Äldre lag skall
tillämpas beträffande den som vid lagens ikraftträdande är föremål för vård
utom anstalt i anledning av dom å internering, dock att den nya lagen skall
gälla för den fortsatta verkställigheten sedan äterinlagning skett.
5.
Bestämmelserna
i 34 kap. skall i äldre lydelse äga tillämpning i fråga om den som dömts till
skyddstillsyn eller ungdomsfängelse, dock alt förordnande enligt 1 8 1 må
meddelas endasi med avseende på brott som begåtts före lagens ikraftträdande
samt att annan påföljd än böter, disciplinstraff eller överlämnande till
särskild vård ej må ådömas med tillämpning av 1 8 2.
6.
Fråga som med
tillämpning av äldre lag skolat handläggas av ungdomsfängelsenämnden skall i
stället prövas av kriminalvårdsnämnden.
Prop.
1978/79:212 138
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena
Remissinstanser
Yitranden över betänkandet har avgetls av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland,
kammarrätten i Jönköping. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Vänersborgs tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,
interneringsnämnden, övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen,
övervakningsnämnden i Eskilstuna, övervakningsnämnden i Göteborg, andra
avdelningen, övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen,
övervakningsnämnden i Kristinehamn, socialstyrelsen, slyrelsen för Bärby
yrkesskola, styrelsen för Ryagärdens yrkesskola, statskontoret,
riksrevisionsverket, juridiska fakulteisnämnden vid Uppsala universitet,
juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, länsstyrelsen i Jönköpings
län, länsstyrelsen i Kronobergs län, utredningen (Ju 1976: 07) om isolering
inom kriminalvården (isoleringsutredningen), riksdagens ombudsmän (JO),
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomers
riksförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
arbelsgivareföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund.
Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen
Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges frivärdstjänslemän. Föreningen
styresmän och assistenter m. fl. vid kriminalvårdsanslalterna (SAK),
Övervakarnas riksförbund. Centerns ungdomsförbunds riksorganisation.
Folkpartiets ungdomsförbund. Moderata ungdomsförbundet saml Riksförbundet för
kriminalvårdens humanisering (KRUM).
RÅ har överlämnat yttranden frän överåklagarna i
Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt frän länsåklagarna i Uppsala,
Värmlands och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jönköpings län har bifogat
yttrande frän socialkonsulenterna i länet.
1 Avskaffandet av ungdomsfängelse
Förslaget att avskaffa påföljden ungdomsfängelse har
mottagits positivt av så gott som samtliga remissinslanser. Endast
övervakningsnämnden i Eskilstuna, övervakningsnämnden i Malmö, första
avdelningen, länsstyrelsen i Jönköpings län. Föreningen Sveriges åklagare och
Föreningen Sveriges polischefer har ställt sig tveksamma.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna tillstyrker förslaget om
avskaffande av ungdomsfängelse men framhåller samtidigt att påföljden kan anses
fungera ganska väl och atl del inte på något säll brådskar med en reform på
området.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen
konstaterar att utredningen redan i det refererande avsnittet diskuterar om
ungdomsfängelse bör utmönstras ur påföljdssystemet och att ulredningen med
huvudsaklig principiell motivering, som bl. a. anknyter till vad utredningen
uppfat-
Prop. 1978/79:212 139
tar
som knäsatta kriminalpoliiiska värderingar, i detla hänseende ansluler sig till
vad som angetts i direktiven. Som en följd av att denna uppfattning finns
angiven redan i början av betänkandet kommer utredningen i fortsättningen icke
fram till någon samlad bedömning i frågan. Del hade varit naturligare atl,
sedan utredningen fullgjort sin uppgift atl belysa konsekvenserna av all
påföljden avskaffas och övervägl vilka andra påföljder som kan komma ifråga,
uttala sig också om hållbarheten i direktivens ståndpunkt till påföljdens
avskaffande. Något avgörande i denna fråga föreligger ännu icke och
utredningens resultat är av stor betydelse för ett ställningslagande. Del kan
dä först konstaleras alt del i varje fall ter sig högst tvivelaktigt om ett
avskaffande av ungdomsfängelse kommer att leda till nägot annat än atl denna
påföljd ersattes av tidsbestämt fängelse. Även om man menar all skillnaderna
mellan dessa påföljder på senare år har minskat i sådan grad att della
resultat bör godtagas skulle vissa olägenheter uppkomma. Ett problem ligger
däri att ungdomsfängelse har kunnat fungera som ett frihetsberövande när någon
vid mycket unga är har begått ett särskilt allvarligt brott, för vilket lagen
innehåller etl högt slraffminimum. Utredningen, som har haft i uppdrag atl tillse
atl en reform icke leder lill elt ökal frihetsberövande för dessa unga, anvisar
den lösningen att BrB:s regel om reducerad straffmälning för den som begått
brott innan han fyllt 18 år ändras så all åldersgränsen höjs lill 21 år.
Nämnden anser alt denna ändring är hell nödvändig om ungdomsfängelse avskaffas
men att det likväl kan kvarstå en viss tvekan om icke reformen i praktiken kan
leda till ökat frihetsberövande för de unga, åtminstone i vissa fall. Det
gäller särskilt den silualionen då någon fortsätter att begå brott i samband
med rymningar och permissionsmissbruk. Det är angelägel alt vid en reform
ulvecklingen i detta hänseende noga följes så att eventuellt ytterligare
lagändringar kan snabbt övervägas. De negativa erfarenheter man anser sig ha
gjort av behandlingsresultatet inom ungdomsfängelsets ram talar väl emot atl
ungdomsfängelse kommer till användning i lindrigare fall, där kravet pä ett
lillräckligt bestämt ingripande från samhällets sida kan lillgodoses genom
frivård eller kortare fängelsestraff Detta synes emellertid redan beaktas av
domslolarna. Däremot kan sädana synpunkter icke anföras mot att ungdomsfängelse
användes i stället för ell långl fängelsestraff Ett alternativ att överväga kan
alltså vara alt man, i stället för atl hell avskaffa ungdomsfängelse, genom
lag begränsar dess lillämpning till brotl med högl slraffminimum.
Föreställningen om det negativa utfallet av behandlingsätgärder får självfallet
icke avskräcka från atl, inom ramen för ett frihetsstraff som må kallas för
ungdomsfängelse eller för fängelse, söka på alll sätt minska skadeverkningarna
av frihetsberövandel för dessa unga och öka möjligheterna fill anpassning i
samhället.
Länsslyrelsen i Jönköpings
län anser inte alt man genom kriminalvård i frihet kan rehabilitera alla de
ungdomar som i dag döms till ungdomsfängelse. Tvång krävs i vissa fall för
deras lillrällaförande. Ur vårdsynpunkl kunde det därför förefalla bättre att
infria intentionerna med ungdomsfängelse än att införa nya påföljder av
lillsynsdomens karaktär. Svårigheterna alt inom det nuvarande systemets ram
göra detla mäste emellerlid vara stora och länsstyrelsen anser därför atl
förslagel bör i huvudsak godtas men att möjligheten att för vissa svåra fall
lillgripa mer slutna vårdformer ytterligare bör övervägas.
Föreningen
Sveriges åklagare vill - med hänsyn till de skäl som åberopas därför - inte
motsätta sig atl ungdomsfängelsepåföljden avskaffas. Elt par nackdelar förenade
med sådan åtgärd kan dock enligt föreningen skön-
Prop. 1978/79:212 140
jas, nämligen en oundvikligen ökad användning av fängelse
för det nuvarande ungdomsfängelseklienlelel och en risk för alt vissa av dessa
ungdomar - de som fyllt 21 år - i ålerfallssituationer får undergå sammanlagl
längre frihetsberövande i form av fängelse än de skulle ha behövt göra om de
dömts till ungdomsfängelse.
Enligt Föreningen Sveriges pokschcjer har
ungdomsfängelsestraffet såsom det tillämpats under senare åren väl trots allt
måst betraktas som ell sätt alt under viss lid förhindra den unge alt begä
brottsliga handlingar genom alt förvara honom på en sluten anslall. De
anmärkningar som kanske i första hand kan rikias mot ungdomsfängelseinstilulel
synes vara all påföljden framstår till liden obestämd. 1 deballen har på
senare tid framförts att man skall betrakta straffet som ett straff och icke
som ett medel atl behandla den brottslige. Straffet framslår alltså som helt
repressivi. Skulle dessa idéer föras över på tankarna runt ungdomsfängelsets
vara eller icke vara skulle väl resultatet bli atl man slopar ungdomsfängelse
och i stället dömer lill frihetsstraff och att efter straffets avtjänande
eventuell övervakning eller tillsyn kan följa. Straffet skulle tjäna både
individualpreventiva och allmänpreventiva syften. Härigenom skulle också
undanröjas den krilik som har riklats mot institutet ungdomsfängelse så till
vida all strafftidens längd inte för den dömde skulle framstå som obestämd.
Dessa tankegångar fömtsätter emellerlid att begränsningar som föreligger
rörande användande av fängelsestraff bör bortfalla så alt inget hinder möter
att ådöma en person över 15 år elt fängelsestraff. Det kunde möjligen framstå
som en kompromisslösning att strafftidens längd begränsades genom regler i 26
kap. broUsbalken (BrB).
2 Utredningens förslag i stort
JK anför alt det är uppenbart att åtgärden all avskaffa
påföljden ungdomsfängelse inte avskaffar den typ av brottslingar för vilken
påföljden tillämpats. Svårigheterna ligger med andra ord i att finna
alternativ. Detta har också varit utredningens huvuduppgift. Atl lösa denna
uppgift utan att öka antalel frihetsberövanden i form av fängelse, vilket i
direktiven angivits som elt mäl, är svårt. Utredningen har tyckt sig finna
lösningen framföralll i del nya inslilulel lillsynsdom. JK är myckel tveksam
till denna nyhet. JK delar utredningens uppfattning om nödvändigheten av
effektiv kontroll i de fall som avses. Det kan dock starkt ifrågasättas om
detla kräver så omfattande förändringar i påföljdssystemet så vitt avser
kriminalvård i frihel som utredningen föreslär. Utredningens förslag att
villkoriig dom och skyddstillsyn skall ersättas med sex olika former av
kriminalvård i frihet var och en inrymmande en rad olika sanktionsformer leder
till att päföljdssystemet blir svåröverskådligt och medför komplikationer i
lagtekniskt hänseende. JK kan därför inle tillstyrka alt förslaget utan
betydande omarbetningar läggs fill grund för lagstiftning. JK:s allmänna
uppfattning är att påföljden villkoriig dom bör behållas i allt väsentligt
oförändrad och alt möjlighelerna lill inlensivövervakning och intagning i
anstalt bör tillgodoses inom skyddstillsynens ram. Något tillspetsat och
förenklat hyser JK den uppfattningen att en del av det nuvarande
ungdomsfängelseklientelet kan föras in under den vanliga fängelsepåföljden och
att det beträffande återstoden finns i stort sett tillräckliga
handlingsmöjligheter inom ramen förden nuvarande skyddstillsynen.
Prop.
1978/79:212 : .i 141
RÅ betonar atl en förutsättning för ett avskaffande av
ungdomsfängelsepåföljden är all detla ej tillåies medföra en vidgad
lillämpning av fängelsestraffet. En sådan utveckling torde dock vara möjlig
att förhindra genom tämligen begränsade ingrepp i påföljdssystemel. Sålunda
lorde en utvidgning av institutet anstaltsbehandling vid skyddsiillsyn samt en
höjning av åldersgränserna i 26 kap. 4 8 2 st. BrB för begränsning av
fängelsestraffels tillämplighet och i 33 kap. 4 8 BrB för underskridande av
straffminimum i princip vara tillfyllest. Utredningen går emellertid mycket
längre och lägger fram förslag till delvis hell nytt päföljdssystem. Mot
bakgrund av vad man känner lill om ungdomsfängelseklientelet kan man ställa sig
tveksam lill frågan om frivård i egentlig mening är en päföljd som kan få
nämndvärd praktisk användning beträffande dem som i dag dömes lill
ungdomsfängelse. Visseriigen torde en upprustning av frivårdens resurser kunna
i viss mån vidga ramen för institutets användning men någol avgörande substitut
för frihetsberövande påföljd lorde det inte komma atl ulvecklas lill. Med
hänsyn härtill anser sig inte RÅ kunna tillstyrka det framlagda förslagel,
vilket i väsentlig män vilar jusl på den förutsätlningen att en påföljd med
intensiv övervakning skall kunna kompensera bortfallet av påföljden ungdomsfängelse.
Vidare kan mol förslaget till förändringar i påföljdssystemel anföras atl detta
genom förslagel skulle bli ytterligt komplicerat och svåröverskådligt. Härtill
kommer att gränsen mellan påföljderna villkorlig dom och tillsynsdom är oklar.
I viss mån går dessa påföljder över i varandra. De nu påtalade bristerna är
enligt RA:s mening så allvarliga att förslaget även av denna anledning ej kan
läggas till grund för lagstiftning. RÅ framhåller vidare att BRÅ-rapporten
(Brottsförebyggande rådels rapport 1977:7, Nytt straffsystem) måhända kan komma
all leda till fortsatt utredningsarbete då det gäller påföljdssystemets
utformning. Det kan därför sättas i fråga om man ej nu bör avstå från andra
ändringar än sådana som är nödvändigt förbundna med elt avskaffande av ungdomsfängelsepäföljden.
De sålunda nödvändiga ändringarna är enligt RÅ en utvidgning av institutet
anstaltsbehandling vid skyddstillsyn samt en höjning av vissa åldersgränser.
Beträffande anstaltsbehandiing vid skyddstillsyn ansluter sig RÅ till
utredningens uppfattning. Enligt RÅ bör den längsta tiden för
anstalts-behandling kunna ökas till tre månader. Samtidigt bör anstaltstiden bestämmas
av domstolen. Därmed skulle påföljdens allmänpreventiva värde öka. Vidare bör i
enahanda syfte någon verkställighet utom anstalt ej få komma ifråga. Slutligen
bör nuvarande förbud alt förordna om anslallsbehandling beträffande den som ej
fyllt 18 år ulgå. I sakens nalur ligger dock att restreklivitet måste iakttas
beträffande denna åldersgrupp. En höjning av åldersgränserna i nuvarande 26
kap. 4 8 2 st. BrB beträffande fängelsestraffets fillämplighet och i 33 kap. 4
8 1 st. BrB för underskridande av straffminimum kommer främsi all beröra den
stora del av ungdomsfängelseklienlelel som känneiecknas av hög bronsintensitet
och snara återfall. Givetvis medför en höjning av berörda åldersgränser
lättnader även för den grupp som vid ett oförändrat päföljdssystem skulle ha
dömts lill lids-bestämt fängelsestraff. Detta behöver emellerlid ej uigöra
något hinder mot att bestämma generella åldersgränser. För alt undvika att
åstadkomma beaktansvärda föriängningar av anslallsliderna för den beiydande
del av ungdomsfängelseklienlelel som fyllt 21 år vill RÅ förorda alt ifrågavarande
åldersgränser höjs till 23 år. När del gäller underskridanden av slraffminimum
bör - såsom utredningen framhållit - mera väsentliga sädana förbehållas de
yngre inom åldersgmppen.
Enligt länsåklagaren i Uppsala län kan några bärande skäl
för att ha
Prop.
1978/79:212 142
speciella påföljder för ungdomar i 18-20-årsåldern
knappast anföras. De förslag till kriminalvård i frihet som utredningen lagt
fram bör därför inte leda till separat lagstiftning. I stället bör dessa
förslag las med i de fortsatta överväganden som BRÅ:s rapport måste leda till.
I avvaktan på resultatet i denna fortsatta utredning bör för
ungdomsfängelseklienlelel endast företas vissa smärre ändringar som redan nu
ulan svårigheier kan genomföras. De viktigasie förändringarna skulle då vara
atl påföljden ungdomsfängelse avskaffades och ersatts med fängelse samt all
stadgandet om lindrigare straff för ungdomar under 18 år i BrB 33 kap. 4 8
utvidgades till all också avse ungdomar under 21 är.
Länsåklagaren i Skaraborgs län anser alt det inte finns
anledning alt helt förkasta behandlingslanken och särskilt inte i ett
straffsystem för unga lagöverträdare. Adekvata åtgärder i början av
brottsligheten skulle kunna minska behovet av fängelsestratT Utredningens
förslag lill kriminalvård i frihel är svåröverskådligt i många stycken. Det
innebären onödigt stor differentiering av påföljderna och för slora
möjligheter för verkställighets-myndigheten till ändring av deras innehåll. Om
man anser del angeläget att snarast avskaffa ungdomsfängelse lorde en
intensivövervakning vara enda lösningen för all undvika siörre användning av
fängelsestraff för dem som nu döms lill ungdomsfängelse. Etl förslag är atl en
förenklad, mindre resurskrävande tillsynsdom införs för endast
ungdomsbrottslingarna innan man inför påföljden som allmän sanktion. Då kunde
man pröva dess funktion och verkan och få till stånd etl intressant experiment
för den kriminologiska forskningen. Det behov som onekligen finns av utvidgade
kontrollåtgärder och ingripanden mol dem som dömts till skyddstillsyn kunde
tillgodoses inom ramen för nuvarande skyddstillsyn. Domstolen skulle då i
domen bestämma övervakningens utformning. Resultatet skulle alltså bli en
skyddstillsyn med mera differentierade ingripanden. Nästa sleg vore för vuxna
lagöverträdare fängelse medan de unga lagöverträdarna anförtroddes en
frivårdsform med för dem lämpade kraftiga kontrollåtgärder.
Överklagaren i Göleborgs åklagardistrikt påpekar att ett
genomförande av utredningens förslag ulan revidering skulle innebära inte
mindre än sex olika frivårdspäföljder med inbördes ganska små olikheler.
Härutöver tillkommer ytterligare en övervakningsform vid förtida frigivning.
Det framstår som ytterst tveksamt om det lämpliga i så många skilda men ändock
likartade påföljder då risken lill svåröverskådlighet är uppenbar. Bl. a. synes
domstolarna i strävan atl finna en så adekvat påföljd som möjligt kunna hamna
i besvärliga valsituationer till men för en önskvärd enhetlig rättstillämpning.
Vidare torde del för såväl den dömde som vederbörande övervakare kunna
uppkomma svårigheier vid tillämpningen av den i det enskilda fallet
föreskrivna övervakningsformen. Detta kan i sin tur medföra att behovet skjuts
i bakgrunden till förmån för det formella beslutet vilket naturligtvis vore
djupt olyckligt. Del bör vara möjligt atl inordna den intensiva övervakningen
i nuvarande skyddstillsynspåföljd. Utredningen härockså diskuterat en sådan
lösning men funnit den vara betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt under
motivering alt den som dömts fill skyddstillsyn bör ha ett berättigat anspråk att
redan genom domen få klart för sig om påföljden skall kunna förenas med en
intensiv övervakning. Emellertid synes utan svårighet kunna införas en regel
som ålägger domstolen atl i samband med domen meddela vilken övervakningsform
som skall vara tillämplig i det enskilda fallet. Kravet på erforderlig
rättssäkerhet borde härigenom vara uppfyllt och de av utredningen anförda
betänkligheterna blir på så vis eliminerade. Det förordas sålunda att de nya
och värdefulla tankegångar som
Prop. 1978/79:212 ,, . 143
kommit
till uttryck i utredningens förslag tillvaratas på det sättet alt den nuvarande
villkorliga domen bibehålls i oförändrat skick och att intentionerna bakom
begreppet lillsynsdom inordnas under i dag gällande skyddstillsynspåföljd med
de ändringar och tillägg som lagtekniskt då måste följa. Fömtom att man
härigenom undviker införandet av ell hell nytt begrepp -tillsynsdom - reduceras
del föreslagna anlalel frivårdspäföljder väsentligt vilket får bedömas som
angeläget. Genom en utvidgning av skyddstillsynspäföljden på föreslaget sätt
bör i vart fall en viss mindre del av de personer som i dag har dömts till
ungdomsfängelse förhoppningsvis kunna undgå att i fortsättningen omedelbart
kunna dömas lill fängelse. För övriga återstår som enda ersättningspåföljd
fängelse. De föreslagna strafflindringsreglerna för personer under 21 år bör då
i allt väsentligt uigöra säkerhet för all etl avskaffande av ungdomsfängelse
likväl inte leder till ökade frihetsberövanden för berörd kategori. Slutligen
blir en sannolik konsekvens vid elt genomförande av utredningens tankegångar
all olägenheten rörande avsaknaden av ett mellanting mellan nuvarande
skyddstillsyn och fängelse för andra lagöverträdare än
ungdomsfängelseklienlelel försvinner. Denna effekt som i viss mån - i vart
fall jämföri med direktiven - kan sägas vara en gratisprodukt av utredningens
förslag hälsas med stor lillfredsställelse.
Göla
hovrätt tillstyrker alt ungdomsfängelse avskaffas och atl slraffnedsättningsregeln
i 33 kap. 4 8 BrB utvidgas så att den omfattar även ungdomar i åldern 18-20
år. I övrigl avstyrker hovrätten utredningens förslag. I direktiven för
utredningen uttalas att avskaffandet av ungdomsfängelse inte får leda till
ökade frihetsberövanden för den kaiegori av unga lagöverträdare som del här är
fråga om utan tvärtom bör medföra en förskjutning mot andra kriminalvårdande
ålgärder. Sedan dessa uttalanden gjordes har ungdomsfängelsepåföljden i
domstolarnas praxis använts belydligl mer restriktivt än tidigare. Antalet
nyintagna i anstalt efter dom på ungdomsfängelse har sålunda sedan 1973
minskat med omkring 50 %. Delvis kan minskningen förklaras av att fängelse
ådöms i stället för ungdomsfängelse men i flertalet fall har
ungdomsfängelsepåföljden ersatts av skyddstillsyn. I de fall fängelse har
använls torde strafftiden ha varil relativt kort. När ungdomsfängelse
tillgrips f n. är brottsligheten vanligen av sådan art och omfattning att ett
fängelsestraff skulle medföra en längre lids frihetsberövande än
ungdomsfängelse. I tillämpningen har ungdomsfängelse således avskaffats i fall
där denna påföljd kan ersättas av kriminalvård i frihet eller kortare tids
fängelse. När ungdomsfängelse inle kunnat ersättas av annan påföljd är det
regelmässigt fråga om allvarlig kriminalitet, främst grova förmögenhetsbrott i
stort antal, eller allvarliga narkotikabrott och våldsbrott. Tanken att i dessa
fall ersätta ungdomsfängelse med kriminalvård i frihet är enligt hovrättens
mening inte realistisk. Brottens art och omfattning är genomgående sådan att
annat än frihetsberövande påföljd inte kan komma i fråga. Om ungdomsfängelse
skall avskaffas utan atl detta skall leda till längre tids frihetsberövande för
ungdomar i åldem 18-20 år krävs att slraffnedsättningsregeln i 33 kap. 4 8 BrB
utvidgas all omfatta även denna kategori. Någon ytterligare lagstiftning behövs
inte för att ungdomsfängelse skall kunna avskaffas. Hovrätten anser alltså att
det är opåkallat att med anledning av ungdomsfängelsets avskaffande genomföra
de förändringar av frivärdspåföljderna som utredningen föreslår. Enligt
hovrättens mening är de föreslagna ändringama av dessa påföljder dessutom
olämpliga från flera synpunkter.
Hovrätten
för Övre Norrland ansluter sig i allt väsentligt till utredningens förslag.
Hovrätten vill emellertid varna för att det kan bli svårt att få
Prop.
1978/79:212 144
förslagets system atl fungera i prakliken såsom
ulredningen har tänkt sig. Del förefaller kanske väl teoretiskt i sin
konstruktion. Det är dessutom tvivelaktigt om det kan eller bör genomföras
utan betydligt siörre resursförstärkningar än utredningen har räknat med. I
vissa avseenden ger utredningens förslag anledning lill närmare kritik. En
fördel med förslaget blir enligt utredningen atl det skapar större möjligheler
alt vid återfall i brott åstadkomma en från allmänpreventiv synpunkt påkallad
uppirappning inom påföljdssystemel utan atl man därför alltför snart behöver
tillgripa frihetsstraff. Den inbördes svårighetsgraden mellan de olika
påföljderna framträder i utredningens förslag genom rekvisiten för deras
lillämpning. Del är svårt atl inse varför man inle uttryckligen anger den
inbördes svårighetsgraden mellan de olika påföljderna. Det kan självfallet
hävdas att en sädan bestämmelse bör införas först i samband med en fullständig
revision av påföljdssystemet. Den invändningen kan sägas få en ökad tyngd genom
atl den föreslagna påföljden lillsynsdom kan sägas ta sikte på en viss gmpp av
lagöverträdare, nämligen de yngre. Hovrätten är inle övertygad om bärkraften
hos dessa invändningar. Hovrätten fömtsätter därför att frågan övervägs
allvarligt i det fortsatia beredningsarbetet. Hovrätten ifrågasätter också om
inle de föreslagna lagändringarna innebär en så pass väsentlig modifiering av
behandlingsieorierna alt del är befogat med en omformule-ring också av I kap. 7
8 BrB. Med hänsyn till de rekvisit som uppställs för tillämpningen av
påföljderna förefaller det som om villkorlig dom med övervakning har mer
gemensamt med lillsynsdom än med övriga former av villkorlig dom. Del blir än tydligare
mot bakgmnd av att villkoriig dom med övervakning under verkställigheten kan
omvandlas till tillsynsdom och därmed slutligen leda till frihetsberövande
genom intagning i anstalt, låt vara att förordnande därom inte får ges
samtidigt med förändringen av påföljden. Enligl hovrättens uppfattning bör ett
enklare och överskådligare system kunna vinnas, om bestämmelserna om
tillsynsdom och om villkorlig dom med övervakning arbetas samman i ett
gemensamt kapitel. En annan melod kunde vara att behandla villkorlig dom i ett
kapitel, villkorlig dom med övervakning i ett annat kapitel och tillsynsdom i
ett tredje. Därmed skulle man ocksä vinna att förutsättningarna i 27 kap. 9 8
BrB för att förvandla villkorlig dom med övervakning till tillsynsdom kunde uttryckas
klarare. Med den nu föreslagna systemaliken skulle den rena villkorliga domen
få en enklare och klarare utformning. Påföljden skulle bättre svara mot
benämningen straffvarning. Möjligheten till erbjudande om stöd och hjälp bör
Ulan tvivel finnas kvar. Det kan sättas i fråga om inte föreskrifterna i delta
ämne bör tas in i frivårdsförordningen. Förordnandet bör dock ankomma på
domstolen. I utredningens förslag framställs sådant erbjudande som avses nu i
någon mån som kännetecken för en självständig påföljdsform. Detta kan dock
knappast sägas motsvaras av någon realitet. För alt elt orealistiskt synsätt
skall motverkas bör därför beslämmelsen om erbjudande om stöd och hjälp kanske
arbetas in i 27 kap. 1 8 BrB. Utredningen har strävat efter att ge sina
förslag samma språkdräkt som de författningar i vilka de föreslagna ändringama
skall göras. Detta är enligt hovrätten en minst sagt tveksam melod. Den blir
särskilt tveksam när det blir fråga om så omfattande och ingripande ändringar
som här. Det kan inte vara rimligt atl. av hänsyn till enhetligt, år 1978
använda ett så ålderdomligt språk som ulredningen har i nyskrivna texter.
Hovrätten erinrar i detta sammanhang om hur ändringarna i giftermålsbalken
utformades när den balken ändrades i beiydande omfattning år 1974 och
fömtsätter att de bestämmelser som utredningens förslag kan föranleda får en
modernare och mera lättbegriplig utformning.
Prop.
1978/79:212 : - 145
Kammarrätten i Jönköping finner det angeläget att nya
regler införs så att frihetsberövande påföljder för ungdomar i så stor
utsträckning som möjligl skall kunna ersättas med päföljd i frihet.
Kammarrätten anser del därför lämpligt att en ny påföljd tillskapas som
ersättning för ungdomsfängelse i enlighet med de riktlinjer som anges av utredningen.
Del föreslagna frivårdssystemet förefaller dock onödigt invecklat. I vart fall
ur den dömdes synpunhi torde del många gånger vara likgiltigt vilken form av
övervakning so'ri han är utsatt för.
Stockholms
ngsräti, som delar utredningens uppfattning alt det inte längre finns
anledning att behålla ungdomsfängelsepåföljden, vill dock erinra om
uiredningens påpekande atl ungdomsfängelse har vid prövning av domstol eller
genom åtalsunderlälelse av åklagare i stor omfaltning kommit att avse även nya
brott, begångna innan påföljden tillfullo verkställts. Vid upprepad
brottslighet kommer, sedan ungdomsfängelse avskaffats, som påföljd i stället i
icke ringa utsträckning fängelsestraff all behöva tillgripas varvid tiden för
frihetsberövandel sammantaget kan komma att överstiga tiden för
frihetsberövandel vid ungdomsfängelse. Vad gäller de ändringar i
påföljdssystemel som har betraktats som en nödvändig följd av att
ungdomsfängelse avskaffas är förslaget atl införa den nya påföljden tillsynsdom
del mesl väsentliga. Tingsrätten anser sig inte kunna biiräda utredningens
uppfattning atl en sådan påföljd, vars gmndläggande innehåll utgörs av intensiv
övervakning, är ägnad att lillgodose högl ställda allmänpreventiva krav på en
kännbar reaktion eller alt för det starkl brottsbenägna klientel det här
gäller molverka återfall i brott. Dessutom måste befaras atl del uppstår
faktiska svårigheier atl genomföra påföljden i enlighet med utredningens
intentioner. Som utredningen också har anmärkt finns inom ramen för
skyddsiillsyn formellt starka Ivängsmässiga inslag och dess sankiioner är -
åtminstone teoretiskt sell - ännu mer ingripande än de som föreslås för
lillsynsdom. Vid skyddstillsynen motiveras de ivängsmässiga inslagen, inklusive
anstaltsbehandling, huvudsakligen från individualpreventiva utgångspunkter
under del alt lillsynsdomens tvångsinslag enligt förslaget grundas på
allmänpreventiva överväganden. Tingsrätten delar uiredningens uppfattning att
tvångsåtgärder inom kriminalvården i huvudsak bör användas endast i syfte att
tillgodose samhällets intresse av alt den dömde hindras alt begå nya brott
eller att andra personer avhålls alt begå brott. Del torde dock vara möjligt
att med mindre lagändringar och en ändrad tillämpning i praxis tillgodose en
sådan princip inom ramen för nuvarande skyddstillsyn. Om vissa tvångsinslag i
skyddsiillsynen, som t. ex. anslallsbehandling, uttryckligen kunde motiveras
av hänsyn till allmän laglydnad ges - med den begränsning som anges i 28 kap.
I 8 3 st. BrB och som fortfarande bör finnas kvar - också ökade möjligheler
atl tillämpa skyddstillsynen vid allvarlig brottslighet. För att markera det
allmänpreventiva syftet med anstaltsbehandling bör liden för denna bestämmas
av domstolen och sanktionen gärna kallas fängelse. För de ungdomar inom det
nuvarande ungdomsfängelseklienlelel som inte kan få tillsynsdom skall enligl
förslagel vanligt fängelse utgöra påföljd. Även om sådana fängelsestraff i
fortsättningen torde bli sällsynia synes det dock tings-rätlen vara en brisl i
del tänkta syslemet atl en frihetsberövande påföljd som mera direkt anpassas
till det unga klientel det här är fråga om inte har övervägts. Måhända är del
svårt all finna en sådan form. Del är också möjligt atl frågan närmasl hör
hemma inom kriminalvårdens ram. Tingsrätten finner vidare anledning till
åtskilliga erinringar mol utredningens förslag atl avskaffa skyddsiillsyn och i
stället införa två nya varianter av villkorlig 10 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr
212
Prop.
1978/79:212 146
dom. Däremot ansluter sig tingsrätten lill förslagen om
all begränsa lill-lämpningen och längden av fängelsesiraff för ungdomar mellan
18 och 21 år saml alt mildra reglerna om förverkan av villkorlig frigivning.
Tingsrätten anser inte - oavsett om förslaget om tillsynsdom blir antaget
eller ej - alt uiredningens argumentation för ändring i reglerna för villkorlig
frigivning och verkslällighel ulom anstalt är övertygande. Utöver vad som föranleds
av själva remissen vill tingsrätten särskilt framhålla de myckel stora problem
som skulle uppstå om man genomför socialutredningens förslag att överföra
ansvarel för ungdomar mellan 18 och 21 år som begått brott frän de
barnavårdande myndigheterna till kriminalvården. Den vård som bereds dessa
ungdomar i bl. a. ungdomsvårdsskolor ersätter nu ofta ett frihetsberövande som
påföljd för allvariig brottslighet. Kriminalvärdens frivårdsorganisation, även
med den tilltänkta utbyggnaden, molsvarar ej de krav som nu kan tillgodoses
genom ungdomsvårdsskolorna. För domstolen återstår då ej annat än att döma
ungdomar med den allvarliga brottsliga belastning, varom här är fråga, till
fängelse.
Göleborgs tingsrätt delar uiredningens allmänna grundsyn
atl ungdomsfängelse bör ersättas dels med en icke frihetsberövande päföljd
vars grundläggande innehåll utgörs av intensivövervakning, dels med
tidsbestämt fängelsestraff för det hårdast belastade klientelet. Trots detta
lar tingsrätten avstånd från utredningens bedömningar på väsentliga punkter
och avstyrker belräffande de huvudsakliga delarna av reformförslaget atl dessa
läggs lill grund för lagstiftning. Det material som redovisas i BRÅ-rapporten
och de slutsatser som kan dras av delta ger enligl tingsrättens uppfattning
all anledning till en genomgripande översyn av hela päföljdssystemet. 1
avvaktan på denna översyn bör påföljdssystemet inte underkastas mer omfattande
förändringar än som är påkallade av atl ungdomsfängelsepåföljden avskaffas.
Mol bakgrund härav kan tingsrätten inte tillstyrka atl påföljdssystemel redan i
förevarande sammanhang blir föremål för en sä genomgripande omarbetning som den
ulredningen föreslagit. Del föreslagna syslemel är vidare komplicerat och
svåröverskådligt, påföljderna är svåra atl jämföra. Risk föreligger alt
syslemel kan leda till orättvis och olikartad behandling av personer som begått
likartade brott. Tingsrätten inslämmer i att man bör sträva efter atl ell
avskaffande av ungdomsfängelse i vart fall inle leder till ökat
frihetsberövande för del ifrågavarande klientelet. Vid bedömandet av i vilken
utsträckning frihetsberövande påföljd bör komma till användning beträffande
dessa ungdomar bör man dock hälla i minnet att ungdomsfängelseklientelet lill
alldeles övervägande del beslår av ungdomar som redan i de yngre tonåren
blivit föremål för upprepade ingripanden från samhällets sida. Dessa
ingripanden har ofta lett lill frihetsberövanden i form av intagning i
ungdomsvårdsskola. Sådana ungdomar kommer sannolikt alt uppfatta all frivård,
även intensivövervakning, som lindrigare än intagning i ungdomsvårdsskola. Med
hänsyn härtill är del viktigt atl ungdomsfängelsepäföljdens avskaffande och
ersättande med annan eller andra påföljder inle får lill följd att detta
klientel finner del "lönsamt" all begå brotl och därigenom blir
föremål för kriminalvård i frihel i stället för frihetsberövande i form av
äterinlagning på ungdomsvårdsskola. Dessa ungdomar skall alltså inte kunna
"straffa sig ut" lill en som de uppfattar lindrigare påföljd i
frihet. Realistiskt selt måste man därför räkna med att denna del av
ungdomsfängelseklientelet, dvs. de ungdoms-vårdsskoleinlagna, inle kan dömas
till annan påföljd än frihetsberövande. När ungdomsfängelset skall avskaffas
bör man därför, i vart fall i avvaktan på den översyn av påföljdssystemet som
tingsrätten tidigare har berört.
Prop.
1978/79:212 147
koncentrera sig på att för dessa ungdomar finna någon form
av frihetsberövande som är lindrigare och kortvarigare än ett fängelsestraff
som med nu gällande regler skulle komma alt utdömas. För den del av ungdömsfängel-seklientelet
som inte har denna bakgrund och belastning bör tillskapas en frivärdspäföljd
som är mer ingripande än nuvarande skyddstillsyn. Detsamma gäller också
möjligen för de ungdomar som nu upprepade gånger döms till skyddsiillsyn för
jämförelsevis lindriga brott. Enligt tingsrättens uppfattning bör dessa
ålgärder kunna vidiagas inom del nuvarande påföljdssystemet ulan alt man
behöver tillgripa sä ingripande förändringar och tillskapa etl så komplicerat
påföljdssystem som utredningen har föreslagil. I huvudsak bör man kunna
ersätta ungdomsfängelsepåföljden dels genom atl inom ramen för skyddsiillsynen
föra in huvuddelarna av de reformförslag som utredningen har lagt fram om
inlensivövervakning och vistelse i anstalt, dels genom atl ändra reglerna för
fängelsestraffels användande för ungdomar i enlighet med vad ulredningen har
föreslagil.
Enligt Vänersborgs tingsrätt bör en sådan rik flora av
olika påföljder som utredningen föreslagil om möjligt undvikas.
Rällslillämpningen blir lätt ojämn och skillnaderna mellan de olika påföljderna
kan ofta bli svår all urskilja, framför alll på verkslällighetsstadiel. Redan
av den anledningen avstyrker tingsrätten att utredningens förslag om
förändringar av den villkorliga domen och skyddsiillsynen genomförs i sin
helhet. Vissa av delförslagen kan dock godtas. Påföljden villkorlig dom bör
bestå i sin nuvarande form. Möjlighet bör dock finnas att i enlighet med
utredningens förslag förena villkorlig dom med stödåtgärder. Tingsrätten
avstyrker införande av påföljden tillsynsdom. Skyddstillsynen bör i stället
beslå med vissa ändringar. Först och främsi bör ålgärder av olika slag vidtas
i syfte att göra övervakningen mer effektiv. Vidare bör sanklionshotet för den
som undandrar sig övervakningen under skyddstillsyn förslärkas. Dessutom bör
viss ändring ske av reglerna om s. k. anslallsbehandling. Enligl tingsrätten
är det numera så ringa skillnad mellan anslallsbehandling och fängelse all
tingsrätten ifrågasätter om del är tillräcklig anledning atl i fortsättningen
behålla anslallsbehandling som en speciell behandlingsform. Det synes
naturligast och även konsekvent att kalla även anstaltsbehandling fängelse.
Detta skulle innebära alt det fanns möjlighet för domstol att för elt och samma
brott döma till skyddsiillsyn i förening med kortvarigt fängelsestraff
Tingsrätten anser alt en sådan päföljdsmöjlighel, innebärande all domstolen vid
utdömande av fängelsestraff i samband med skyddstillsyn har möjlighet atl
underskrida straffminimum för fängelse i den akluella strafflaiiiuden, bör
införas säsom etl mellanled mellan "ren" skyddstillsyn och fängelse.
En sådan kombination skulle i många fall ersätta den nuvarande
ungdomsfängelsepåföljden men kan användas också i andra fall. Tingsrätten
föreslär en sådan kombination i stället för införande av påföljden
tillsynsdom. Med en sådan kombinationsmöjlighet torde bestämmelsen i 28 kap. 1
8 3 st. BrB om särskilda skäl för ådömande av skyddsiillsyn vid brott med etl
års fängelse som straffminimum kunna upphävas. Tingsrätten tillstyrker vidare
förslagen atl höja åldersgränserna i 26 kap. 4 8 och 33 kap. 4 8 BrB.
Domstolsverket erinrar om att flera utredningar nyligen
avgett betänkanden med förslag som inverkar på användningen av olika
påföljder. Del gäller bl. a. betänkandena av socialutredningen (SOU 1977:40),
ulredningen om behandlingen av psykiskt avvikande (SOU 1977:23), häktningsutredningen
(SOU 1977:50) och åtalsrältskommiltén (SOU 1976:47). Av betydelse för
reformverksamheten pä delta område är också de överväganden
Prop.
1978/79:212 148
i fråga om inlemeringsslraffet som f n. pågår inom
justitiedepartementet samt i viss mån resultatet av utredningen angående
översyn av rättegångs-förfarandet vid allmän domstol. I BRÅ-rapporten som
innehåller många tankeväckande synpunkler, diskuteras ingående principerna för
straffsystemets uppbyggnad. I ungdomsfängelseulredningens betänkande slutligen
framläggs förslag lill betydande förändringar i päföljdssystemet. Med hänsyn
till denna mångfald av utredningar torde det vara nödvändigt atl reformverksamheten
inom straffrättens påföljdssystem inriktas på en samlad översyn av
regelkomplexet. I avvaktan härpå bör enligt domstolsverkets mening endasi
angelägna reformer genomföras vilket bör ske inom ramen för nuvarande
påföljder. Domstolsverket tillstyrker dock atl ungdomsfängelse avskaffas men
avstyrker f n. alt en ny självständig form av frivärdspäföljd införs. Ett
avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden gör det nödvändigl alt förändra
fängelsestraffet och skyddslillsynspåföljden. I betänkan-del förulsälls att
merparten av dem som nu döms till ungdomsfängelse skulle kunna komma i fråga
för kriminalvård i frihel genom atl institutet tillsynsdom tillskapas som en
mera ingripande frivärdspäföljd. Det nuvarande ungdomsfängelseklientelet
består av personer med allvarlig kriminell belastning och med en typiskt sett
mycket hög återfallsrisk. Av gjorda klientelundersökningar framgår all inemot
hälften av de dömda intages i ungdomsfängelse direkt frän ungdomsvårdsskola.
Vidare framgår alt flertalet tidigare lagförts och/eller erhållit
åtalsunderiåtelse. Härtill kommer att olika former av giftmissbmk är vanligt
förekommande bland dessa dömda. Mot bakgrund av dessa förhållanden ifrågasätter
domstolsverket om kriminalvård i frihet över huvud tagel är realistiskt som
huvudalternativ vid ett avskaffande av ungdomsfängelse. Enligt domstolsverkets
mening lorde man i stället få räkna med att merparten kommer atl dömas till
fängelse. Förutsatt att beslämmelserna om fängelsestraff ändras så som utredningen
tänkt sig bör en sädan utveckling godtas.
Kriminalvårdsstyrelsen ansluler sig till förslaget om
avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden. Denna päföljd bör också enligt
styrelsens mening delvis kunna ersättas med någon form av skärpt tillsyn i
frihet. För en betydande del av ungdomsklienlelel kommer emellertid även
fortsättningsvis frihetsstraff många gånger att le sig ofrånkomligt. De av
utredningen föreslagna bestämmelserna om slrafflindring för ungdomsklienlelel
tillstyrks därför. Inför de ersätlningspåföljder som uiformas i betänkandet
släller sig styrelsen emellertid i väsentliga delar tveksam. Styrelsen hyser
visserligen förståelse för synpunkten atl det av allmänpreventiva skäl kan vara
motiverat att tidigare än vad som nu är fallel markera en uppirappning inom påföljdssystemet
även såvitt avser påföljdsformer i frihet. I praktiken lorde emellertid det
komma atl slälla sig svårt all åstadkomma den åsyftade skillnaden mellan de sex
olika formerna av frivård som föreslagits. Risk lorde föreligga att de avsedda
nyanserna endast får formell betydelse under det att i den praktiska
hanteringen de olika påföljdernas faktiska innehåll inte i någon väsenllig
grad kommer all skilja sig ål. Vidare kan systemet komma att bli stelt och
tungroU inte minst p. g. a. den ökande styrningen från domstolarnas sida.
Tillsynsdomspåföljden kommer sannolikt ganska snart att visa sig ur kontroll-
och säkerhetssynpunkt otillräcklig för stora grupper av del hårt
brottsbelastade och ofta starkt rymningsbenägna nuvarande
ungdomsfängelseklienlelel. Däremoi finns det anledning atl antaga att
domslolarna skulle i den nya påföljden finna etl välkommet korrektiv att
användas företrädesvis för den som återfaller i brott och härför i brist på
bättre alternativ döms lill fortsalt skyddstillsyn. Om tillsynsdom i
Prop.
1978/79:212 . 149
betydande omfattning skulle komma atl ädömas sistnämnda
klientel finns också anledning befara att påföljden i sig inte kommer att anses
som etl tillräckligt ingripande alternativ till ungdomsfängelse. Styrelsen
vill om förslaget till lillsynsdom i dess tre olika konstruktioner framhålla
alt genom förslagets förverkande ingenling av nämnvärd praktisk betydelse
skulle uppnås som inte skulle kunna genomföras genom tillskapandet av en enda
påföljd. En ny sanktion som skulle kunna utgöra en sädan påföljd i frihet som
enligl uiredningens direktiv kunde ersätta ungdomsfängelse skulle kunna ges en
smidigare utformning än den föreslagna och ändå tillgodose kraven pä skärpt
tillsyn. Man kan nämligen väl länka sig att åstadkomma en strikt, på goda
känslobindningar grundad och därmed måhända ända-målsenligare kontroll av
klienten genom ålgärder som fortlöpande kan anpassas efter vad som framslår
som behövligt. Valet av övervakare framslår som utomordentligt betydelsefullt
för utfallet av intensivövervakning. Skyddskonsulenten lorde med sin
personkännedom ha goda möjligheter att utse lämplig övervakare i det särskilda
fallel. Under förutsättning att övervakningen ges ett sådant innehåll som antytts
skulle styrelsen vara benägen acceptera en sålunda kvalificerad skyddstillsyn
som självständig påföljd vid sidan av den ordinära skyddstillsynen. Nuvarande
skyddsiillsynen och den villkorliga domen skulle i sä fall kvarstå
oförändrade. Det nuvarande skyddstillsynsinstilutet kan enligl styrelsens
mening inle ännu anses färdigutvecklat efiersom verkslällighelsmyndigheterna
först pä senare tid erhållit tillräckliga resurser för del fulla
förverkligandet av innehållet i denna påföljd. Elt för utredningen signifikativt
drag är atl den vill förlägga lyngpunkten i frivårdens verksamhet lill den
kriminellt mest belastade kli-enlelgruppen. Slyrelsen finner en sådan
koncentration av resurserna diskutabel. Bland de mindre brottsbelastade -
särskilt då bland det yngre klientelet - ger frivårdsinsalserna
erfarenhetsmässigt väsentliga och många gånger avgörande
resocialiseringsresullat. Det vore högst olyckligt om denna gynnsamma
utveckling skulle äventyras som en följd av ändrad allokering av de
tillgängliga resurserna.
Ungdomsfängelsenämnden betonar atl de viktigaste
komponenterna när det gäller att förebygga sociala problem och kriminalitet hos
ungdom är utbildning och arbete. Som ocksä utredningen har visal är det på
dessa punkter som ungdomsfängelseeleverna här de största bristerna. Deras
skolgång har ofta avbrutits i förlid och yrkesutbildning och arbetslivserfarenhet
saknar de i allmänhet helt. Den sysslolöshet som följer med ökande
ungdomsarbetslöshet är en grogrund för missbruk och kriminalitet. Den viktigaste
kriminalvårdande behandlingen för de ungdomar som redan är kriminellt belastade
är därför atl övervinna dessa ungdomars utbildnings-och arbetshandikapp. De
viktigasie åtgärderna för att förebygga alt nya ungdomar hemfaller ål
kriminalitet är atl tillförsäkra alla ungdomar en god skol- och yrkesutbildning
och ett meningsfullt arbete. Ungdomsfängelseeleverna har således ofta
svårartade sociala och personliga problem. En förändring har också skelt på
senare år i ungdomsfängelseklientelels sammansättning mol i regel grövre
brottslighet och mer omfattande lidigare kriminalitet. Nämnden anser därför
högst tveksamt om den inlensivövervakning som anges i förslaget lill
tillsynsdom är tillräcklig för att tillrättafö-ra stora delar av det unga
klientel del är fråga om.
Interneringsnämnden ställer sig myckel tveksam till om det
av utredningen uppställda syftet med tillsynsdomen kan nås med förslaget. Argumentationen
för den föreslagna påföljden är inle övertygande. Den intensiva övervakningen
kan väl komma alt uppfattas som kännbar. Risk förelig-
Prop.
1978/79:212 150
ger emellertid att den så gott som dagligen ålerkommande
kontaktskyldighelen mången gäng av den dömde kommer all uppfattas som
trakasseri och därmed kommer att motverka sitt syfte. Det kan även sättas i
fräga om sädan övervakning som föresläs får någon brottsförebyggande effekt särskilt
närdet gäller den grupp unga lagöverträdare som påföljden närmasl är avsedd
för. Interneringsnämnden delar uiredningens uppfattning att det är angelägel
alt begränsa användandet av frihetsberövande påföljder. Enligt nämndens mening
är det emellertid tveksamt om lillsynsdom i enlighet med förslaget i nägon
nämnvärd utsträckning kan bli etl användbart alternativ till frihetsstraff för
de unga lagöverträdare som f n. tas in i kriminalvårdsanslalterna. Såsom
utredningen framhållit lämnar den nuvarande påföljden skyddsiillsyn möjlighet
till en mer eller mindre intensiv övervakning. Nämnden är inte övertygad om
angelägenheten av atl ersätta skyddstillsyn med tillsynsdom och villkorlig dom
med övervakning. Enligt nämndens mening bör den nuvarande skyddsiillsynen
behållas. Därmed skulle frivårdens stödjande och behandlande roll framhävas
tydligare. Vidare skulle det formella tvånget för den dömde att följa föreskrifter
och anvisningar kvarstå. Enligt nämndens mening bör påföljden inle konstrueras
så atl man förlitar sig hell på den dömdes frivilliga medverkan. En reform av
kriminalvården i frihet synes böra ske inom ramen för skyddstillsyn.
Enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna har tiden i någon
mån gäll förbi ulredningen. Önskemålet om en förskjutning mol ej
frihetsberövande ålgärder för ifrågavarande kategori av unga lagöverträdare
kan sägas redan vara tillgodosett genom de förändringar i praxis som på senare är
ägt rum i fråga om ådömande av ungdomsfängelse. Del reslklienlel som numera
åläggs denna påföljd består huvudsakligen av unga återfallsförbrytare, för
vilka andra ingripanden prövats men misslyckats. Det kan med utgångspunkt i
nämndens erfarenheter hävdas atl kriminalvård i frihel sällan eller aldrig
kunnat vara ett realisliskl alternativ för dem som pä senare tid ådömts
ungdomsfängelse. I och med detla saknas fakiiskt i och för sig anledning alt
ta ungdomsfängelses avskaffande till inläkt för mera ingripande reformer på
frivårdens område. Nämnden är i mångt och mycket kritisk mol uiredningens
förslag. Renl allmänl framstår det framlagda belänkandet i myckel som en
ambitiös skrivbordsprodukt, överarbetad, svåröverskådlig och till sina
effekter i åtskilliga hänseenden orealistisk och opraktisk. Det är nämndens
uppfattning alt förslagen på många punkter måste omarbetas för atl en godtagbar
lagprodukt skall framkomma. Det måste ifrågasättas om ell sådani arbete bör
utföras innan principerna för den framlida kriminalpolitiken klarnat.
Övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen anser
all hela påföljdssystemel bör bli föremål för ylterligare utredning. Till
följd härav bör förändringar f. n. göras endast i den utsträckning sådana är
påkallade av att ungdomsfängelse avskaffas. En reform som begränsas på delta
sätt kan fungera som försöksverksamhet för en mera genomgripande reform i framliden.
Nämnden kan därför inle tillstyrka all påföljdssystemel redan nu omarbetas på
ett så genomgripande säll som utredningen föreslagil. Utredningens förslag är
dessulom komplicerat saml svårt alt överblicka och påföljderna svåra alt
jämföra. Nämnden instämmer i atl ett avskaffande av ungdomsfängelse inle får
leda lill ökal frihetsberövande. Vid denna bedömning bör man dock utgå från
att ungdomsfängelseklientelet till alldeles övervägande del består av ungdomar
som redan lidigare blivit föremål för upprepade ingripanden från samhällets
sida och alt dessa ingripanden myckel ofta leder lill frihetsberövanden i form
av intagning i ungdoms-
Prop.
1978/79:212 151
vårdsskola. Realistiskt selt mäste man därför räkna med
att de ungdomsvårdsskoleintagna inte kan dömas till annan påföljd än
frihetsberövande. När ungdomsfängelse skall avskaffas bör man därför
koncentrera sig på att för dessa ungdomar finna någon form av frihetsberövande
som är lindrigare och kortvarigare än vad som annars är praxis. För den del av
ungdomsfängelseklienlelel som inte har denna bakgrundsbelaslning och möjligen
för de ungdomar som nu upprepade gånger döms lill skyddstillsyn bör tillskapas
en frivärdspäföljd som är mer ingripande än den nuvarande skyddstillsynen.
Enligt nämndens uppfaUning bör dessa ålgärder kunna vidlas inom del nuvarande
päföljdssystemet och att man alllså inle behöver tillgripa så ingripande
förändringar och tillskapa ett så komplicerat påföljdssystem som det
utredningen föreslagit. 1 huvudsak bör man kunna ersätta ungdomsfängelse dels
genom att inom ramen för skyddstillsynen föra in huvuddelarna av de
reformförslag utredningen framlagt beträffande inlensivövervakning och
vistelse i anslall, dels genom atl ändra reglerna för fängelsestraffets
användande belräffande ungdomar i enlighet med vad ulredningen föreslagit.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser det
vara osannolikt all lillsynsdom med den föreslagna ulformningen kan komma all
träda i stället for ungdomsfängelse i någon nämnvärd omfattning. Med tanke pä
den begränsning i antalet domar på ungdomsfängelse som har skett de senasle
åren måste man räkna med atl elt övervägande flertal av dem som nu döms till
ungdomsfängelse i stället kommer att dömas till fängelse antingen i första
hand eller ev. efter försök också med tillsynsdom. Om detta anlagande är
riktigt försvagas skälet för att införa denna påföljdsform. Den har icke mera
allmänt sett sådana fördelar att den likväl bör övervägas. Det kan väl sägas
att det bland dem som dömts till skyddstillsyn eller som får
frigivningspermission ifrån ett fängelsestraff förekommer fall för vilka
intensiv övervakning, åtminstone för en kortare tid, är ändamålsenlig och
önskvärd och därför också redan nu kommer till användning i den utsträckning
det är praktiskt möjligt. Det måste dock observeras att intensiv övervakning i
kontrollsyfte inte i sig själv har någol värde. Atl själva övervakningen, säsom
ulredningen tänker sig, skulle kunna förhindra eller försvåra fortsatt
brottslig verksamhet måste betvivlas. Övervakningen måste hänföra sig till
beslämda kräv som indirekt tar sikte på atl minska risken för en fortsatt
brottskarriär. Viktigast härvidlag när del gäller den slora grupp som har
brott till levebröd är kravet att söka arbeie och att infinna sig lill och
fullfölja ett erhållet arbete eller påbörjad ulbildning. Av stor betydelse för
atl förebygga fortsatt brottslighet är också kravet att avstå från alkolhol
eller narkotika i de fall då bruket härav framstår som en riskfaktor.
Intensivövervakning kan vara befogad, särskilt under korlare tid, beträffande
dömda med sådana personlighetsdrag att de väl har goda föresatser men ringa
vitalitet när det gäller att förverkliga dem. I vilka fall en sådan övervakning
är befogad och i vilka fall den närmast är till skada måste dock bedömas i
omedelbar anslutning till frivårdens genomförande och av den personal och de organ
som är vana att kämpa med dessa problem och därtill har en omfattande
personkännedom. Om man däremot gör en intensivare övervakning till en särskild
påföljdsform att besluta för domstol förstör man alldeles användningen av
denna. Detta gäller särskilt när domstolen skall anlägga den synpunkten att
själva övervakningen är "en kännbar påföljd" och sålunda föreskriva
den för personer på vilka den inte alls passar. Över huvud taget är tanken att
domstolen också inom ramen för frivården skall utportionera obehag i passande
doser allt efter
Prop.
1978/79:212 152
brottets svårhetsgrad helt orimlig. Poiportinalitet kan
väl, som nu, få gälla fängelse eller böter men inte graden av övervakning som
måste bestämmas av det aktuella behovet. Man riskerar eljest all de krav som
ställs uppfattas som helt meningslösa och därför inte kan upprätthållas. Den
nya påföljdsformen kan härigenom bli ett totalt misslyckande. Nämnden anser
alltså atl i lämpliga fall en intensiv övervakning skall kunna förekomma som
ell led i den frivård sorn nu bedrives. Några ändrade regler härom för skyddstillsyn
eller andra former av frivård är icke behövliga. Del bör ankomma på
skyddskonsuleni och övervakningsnämnd all anpassa övervakningen lill vad som i
varje särskilt fall är ändamålsenligt. Del bör allenast betonas att detla är
frivårdens primära uppgift, för vilken personalen i försia hand skall användas
och som icke bör tillåtas stå tillbaka för några mindre viktiga administrativa
bestyr. Mol att nu ändra BrB i syfte atl införa de föreslagna reglerna om
lillsynsdom kan ocksä erinras att dessa avser en liten grupp av dömda och all
frågan om del ändamålsenliga i dessa lagändringar, på grund av uiredningens
bundna mandat, icke har övervägts i etl större sammanhang. Lägger man
huvudvikten vid alt minska användningen av frihetsstraff och i högre grad än
hittills lita till fri vård kommer andra grupper i första hand i blickfältet.
Främst gäller detla del slora antalet korta frihetsstraff. Det kan erinras om
alt det förslag till nyansering av påföljdssystemel för trafiknykterhelsbrolt
genom införande av skyddsiillsyn med nykterhetsvårdande behandling i
huvudsakliga delar icke har förverkligats ännu. Även i övrigt är sambandei
mellan brott och alkohol eller narkotika av stor betydelse, inle minsl när del
gäller de unga. Om socialutredningens förslag förverkligas kommer dessa problem
i ökad grad att drabba kriminalvården och motverka strävandena atl mera än
hittills tillämpa frivård i stället för frihetsstraff Att ocksä inom
kriminalvården, i samma utsträckning som socialuiredningen tänker sig för
socialtjänsten, avstå från att ställa krav på skötsamhel i sådana hänseenden
lär icke vara möjligt; samhällets ingripande mol brott är och förblir tvång.
En uppenbar olägenhet med utredningens förslag att göra tillsynsdom till en
särskild påföljd är att det uppkommer en konstlad och helt onödig gränsdragning
till skyddsiillsyn, vilken påföljd utredningen bibehåller ändrad lill
villkorlig dom med övervakning. Ulredningen säger atl denna påföljd måste
framstå som mindre ingripande än tillsynsdom. Man kan fråga sig hur en sådan
skillnad skall kunna upprätthållas i prakliken. Utredningen har även i övrigt
bemödat sig om atl göra skillnader mellan olika former av frivård. Dessa
skiljaktigheler kommer att vålla en hel del administrativa svårigheter, medan
del är tvivelaktigt om de i övrigt kommer att motsvara några realiteter. Den
huvudsakliga skiljelinjen kommer även i fortsättningen alt gå mellan
frihetsberövande och fri vård. Nämnden anser icke att de ändringar som sålunda
berör villkoriig dom och skyddstillsyn bör självständigt genomföras utom i det
fäll som sagts i 28 kap. 2 S BrB i förslaget.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn ansluter sig i stort
selt till utredningens förslag. Nämnden anser dock att utredningen alltför
ensidigt utformat vissa förslag med beaktande enbart av vad hänsynen till
allmänna laglydnaden kräver. Vidare anser nämnden att det kan befaras atl
urform-ningen av straffet i fortsättningen inte i tillräcklig omfaltning sätts
i relation till den dömdes person. Beträffande samhällets möjligheter att mot
den dömdes vilja förordna om viss vård för att avhjälpa missbruk av t. ex. alkohol
eller narkotika har nämnden följande uppfattning. Det bör finnas möjlighet för
domstol att belräffande det yngre klientelet förordna om nödvändig vård mot
den dömdes vilja. En sådan möjlighet skulle lämpligen kunna
Prop.
1978/79:212 . 153
uiformas i enlighel med socialutredningens Iiuvudförslag
(SOU 1977:40). Ett genomförande fullt ut av undomsfängelseuiredningens förslag
kan fä icke önskvärda konsekvenser förden dömde. Han kan befinna sig i en sådan
situation atl han själv har svårt att avgöra om han är i behov av vård. Nämnden
anser vidare alt det allmänna kravet på skötsamhet för den som efter dom är
föremål för frivård bör finnas kvar. Det kan inte uteslutas atl enbart
existensen av detla krav kan ha viss inverkan pä den dömdes livsföring.
Socialstyrelsen konstaterar att utredningen föreslär
omfattande förändringar i del straffrättsliga syslemet. Bortsett från atl
förslagen innebär alt ungdomsfängelse avskaffas skulle de leda fram lill
resultat som harmoniserar dåligt med del straffsystem som BRÅ-rapporlen
förespråkar. Det kan knappast bli akulellt all la upp frägan om genomförande av
utredningens förslag innan del blivit klart vad den principiella diskussionen i
BRÅ-rapporten skall leda till. Enligt socialstyrelsens bedömning kommer
fängelse troligen att bli den strafform som vanligen ersätter ungdomsfängelse.
Styrelsen har svårt alt se atl del är praktiskt motiverat med så mänga
alternativa frivårdspäföljder som sex siycken. Socialstyrelsen vill även peka
på en oklarhet beträffande den framlida gränsdragningen mellan socialvård och
kriminalvård. Bestämmelsema i 1 8 andra punkten i socialulrcdningens förslag
till lag om särskilda bestämmelser om vård av underårig tyder på atl
möjlighelema alt inom socialvården ta hand om femton-sjuttonåringar kommer alt
minska. För tvångsvård krävs enligl nämnda stadgande alt den underårige
utsätter sin hälsa eller ulveckling för allvarlig fara genom t. ex. brottslig
verksamhet. Frågan är om farlighetskravet alltid är uppfyllt i de fall
brottsligheten bedöms föranleda frihetsberövande. Tolkningen synes ligga nära
till hands men är inte självklar. Beslämmelsen anger i varje fall en snävare
ram än 25b 8 och 29 8 bamavårdslagen enligt vilka omhändertagande kan ske p.
g. a. brottslig gärning om "behov av särskilda tillrätta-förande åtgärder
bedöms vara eller visat sig vara gagnlösa". Det är här nödvändigl med ett
klargörande. Det finns annars en risk alt vissa lagöverträdare i åldem 15- 17
år i brisl på altemativ inom socialvården skulle ädömas fängelse. En sådan
uividgning i användandet av fängelsestraffet är dock inte avsett vare sig av
socialutredningen eller av ungdomsfängelse-utredningen. Under senare tid är det
inte bara socialutredningen och ungdomsfängelseutredningen som lagit upp
frågan om straffrättsliga påföljder för unga lagöverträdare. Den behandlas
också i BRÅ-rapporten. Med hänsyn till att de straffrättsliga påföljdema för
unga lagöverträdare nu berörs frän flera olika utgångspunkter och att
omfattande ändringar diskuteras vore det enligt styrelsens mening angeläget atl
få till slånd en samordning av de olika förslagen. De borde tas upp till särskild
behandling i ett sammanhang. Den föreslagna samordningen skulle inte bara vara
av värde som underiag för en bedömning av generella frågor. Härigenom skulle
man också kunna komma åt en del särskilda problem. Ett av dem rör en grupp av
mycket svårbehandlade ungdomar som nu bollas mellan olika vårdområden. Det är
ett femtiotal ungomar per år för vilka adekvata behandlingsalternativ f n.
saknas och som - beroende pä omständigheterna - hamnar inom kriminalvården, den
psykiatriska vården eller barnavården. Dessa ungdomars förhållanden är mycket
otillfredsställande och deras problem måste lösas. Inom socialstyrelsen har en
arbetsgrupp tillsatts för att utreda frågan om behandlingen av särskilt
vårdkrävande ungdomar.
Styrelsen för Bärby yrkesskola anser att påföljdema
villkorlig dom och skyddsiillsyn bör finnas kvar. Anstaltsbehandling
kombinerad med
Prop.
1978/79: 212 154
skyddsiillsyn bör slopas. Frivärdspåföljderna bör
kompletteras med tillsynsdom enligt utredningens förslag.
Styrelsen för Ryagärdens yrkesskola ullalar att de
föreslagna alternativen till ungdomsfängelse är helt osannolika som påföljd åt
ungdomsvårdsskoleelever. Detta klientel kommer all dömas till fängelse
eftersom frivärdspåföljderna inle är någol realistiskt alternativ. Den
föreslagna förändringen inom påföljdssytemel är trots alll endast en skrapning
på ytan. Det viktigasie är satsningen på den profylaktiska grundforskningen.
Förutom denna förebyggande forskning nås myckel större effekter genom undersökning
av hur man ökar risken för uppläckt, avkortar liden mellan upptäckt och
påföljd, elc. Nu in vaggar man den unge lagöverträdaren i den tron att han kan
inom en viss ram bryta mot lagen hur som helst utan att de tidigare
sanktionerna ur den unges synpunkl förvärras. Lagstiftaren har här en mycket
stor makt som normbildare. Allmänheten kan knappast acceptera atl
förhållandevis många och svåra brott inle åtgärdas. Beträffande ungdomarna i
riskzonen hjälper lagstiftaren till att intemalisera hell felaktiga normer vid
ansvarstagandel för sina egna handlingar. Styrelsen anser atl utredningens
förslag lill påföljdssytem passar väl för ett icke så belastat klientel. Men
del skulle vara mycket olyckligt om detta förslag till förnyat påföljdssystem
skulle komma atl användas för del klientel som rekryteras till kriminalvården
från ungdomsvårdsskolorna.
Riksrevisionsverket anser atl en ökad differentiering av
påföljder är önskvärd. Differentieringen ställer emellertid stora krav på en
väl fungerande frivård. Den kräver också att frivårdens roll och uppgift i
detla sammanhang preciseras. Del är därför tveksamt om reformema inom
frivården f. n. kan genomföras i den omfattning som utredningen föreslår.
Fakultetsnämnden vid Uppsala universiiei uttalar att
utredningen har skött silt uppdrag med stor skicklighet och alt, om man
accepterar den föreslagna reformens principiella uppläggning, utredningens
förslag till lagtext torde vara ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Nämnden ställer sig emellertid utomordentligt tveksam till den pricipiella
utformning av kri-nimalvård i frihet som ulredningen förordar. Att laborera med
sex olika på-följdsarler på domstolsstadiet framstår som en alltför invecklad
ordning. En domstol har knappast underlag för att göra distinktioner av den art
som förutsätts och del blir svårt atl undvika att det blir individualpreventiva
synpunkter som blir avgörande för påföljdsvalel även i fall där detta inte är
meningen. Utredningen har visserligen tänkt sig ett nära samarbete mellan
domstol och frivårdsorgan redan före domen. I betänkandet sägs bl. a. att del
är viktigt atl förlägga en stor del av frivårdens sociala verksamhet till tiden
före domen men att del bör starkl betonas alt frivårdens insatser före domen av
rättssäkerhetsskäl måste grundas på ett frivilligt samarbete med den dömde. Det
framskymtar även att den misstänktes villighet att samarbeta med
skyddskonsulenten skulle kunna påverka domstolens val av påföljd. Nämnden kan
inte finna annat än att det ur principiell synpunkt är utomordentligt
betänkligt atl böija verkställa en brottspåföljd där vederbörande inte är dömd
för brottet. Även om brottsbalken präglas av behandlingstanken utgör givetvis
genuint straffrättsliga åskådningar grundvalen för dess utformning. Del skulle
inte vara svårt att med relativt enkla ändringar nå hygglig överensstämmelse
med det kriminalpolitiska synsätt som utredningen företräder. Men det framstår
givetvis som angeläget att samtidigt om möjligt åstadkomma mer påtagliga
förbättringar i systemet. Fakulteisnämnden vill därvidlag förorda all man
avstår från tanken att på en gång göra en totalrevision av påföljdssystemet.
Erfarenheterna från BrB:s
Prop. 1978/79:212 155
tillkomst är avskräckande. Tillräckligt material av allmän
karaktär torde nu föreligga för alt man utan orimlig tidsförlust skall kunna
genomföra angelägna delreformer. Ett sådant förfarande underlättas, om man inte
genomför så fundamentala förändringar av krinimalvärden i frihet som ulredningen
föreslår. Fakultetsnämnden kan sälunda inle se någol bärande skäl mot att i en
försia omgång i huvudsak nöja sig med att avskaffa ungdomsfängelse. För att
undvika vissa negativa effekter för unga återfallsförbrytare bör därvid 26
kap. 4 8 3 st. BrB och 33 kap. 4 S I st. BrB ändras på sätt utredningen
föreslår. Nämnden serdet vidare som rimligast alt man bibehåller nuvarande
påföljderna villkorlig dom och skyddsiillsyn. Delta hindrar inte all man inom
ramen för rådande ordning kan genomföra vissa reformer. Sålunda delar nämnden
uppfattningen all anslallsbehandling vid skyddstillsyn bör avskaffas. Vidare
har starka skäl framförts t.ex. för atl avskaffa möjligheten att undanröja
skyddsiillsyn på annan gmnd än nylt brotl. En lagstiftning om en påföljd vars
huvudinnehåll är intensivövervakning liksom siörre förändringar rörande
skyddsiillsyn synes förutsätta atl större klarhet nätts i frågan hur relationen
mellan krinimalvård och socialvård skall uiformas.
Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet finner
del i ungdomsfängelsets ställe föreslagna institutet tillsynsdom vara i sig en
innovation som bör tillvaratas. Nämnden ifrågasäller dock om lillsynsdom kommer
all möjliggöra en tillräcklig kontroll av det kriminellt svårt belastade klientel
som nu befolkar ungdomsfängelserna. Man måste räkna med att man i framliden
blir nödsakad alt döma en sannolikt beiydande del av detta klientel till
fängelse. Däremot förefaller tillsynsdomen med fördel kunna användas i fråga
om en del av det klientel som f n. erhåller en i realiteten lill intet
förpliktande skyddstillsyn. Det föreslagna påföljdsystemels nyansrikedom, som
ur vissa synpunkter är en förtjänst, är dock också dess svaghet. Det blir
alltför komplicerat.
Enligl vad länsstyrelsen i Jönköpings län erfarit ärde
ungdomar som gör sig skyldiga till allvarliga brotl för vilka påföljden kan bli
ungdomsfängelse eller längre frihetsstraff ofta i behov av vård, fostran och
ulbildning. Ej sällan har dessa ungdomar misslyckats i skolan. De har ej
fullföljt någon yrkesutbildning. De har ej lyckats på arbetsmarknaden. Även i
framtiden kommer många av dessa ungdomar alt behöva vård, fostran och utbildning.
All institutionsvård har den senaste tiden uppmärksammals och kritiserats.
Ungdomsfängelse har fått ta hand om de mest utslagna bland ungdomar i
åldersgruppen 18-20 år. Om ungdomsfängelserna ej kunnat återföra ungdomarna
till ett välanpassat leverne har institutionen fåll bära skulden för
misslyckandet. I stället torde anledning harull och till den ökade allvarliga
ungdomskriminaliteten över huvud ligga djupare. Länsstyrelsen anser atl
direkta reformer på området för att nå resultat måste åtföljas av ålgärder som
angriper den bakomliggande problematiken. Om lagförslaget om lillsynsdom
realiseras - länsslyrelsen är tveksam i åtskilliga stycken - är del viktigt
både att den nyssnämnda gmndsynen kommer till uttryck och alt den dömde i
möjligaste mån får del av den vård, fostran och utbildning som ungdomsfängelset
syftat till atl ge. En förutsättning för ett lyckat resultat av lillsynsdomen
måste vara atl ungdomama har tillgång till bostad och arbete. Länsstyrelsen
instämmer i utredningens förslag till utformning av påföljden villkorlig dom.
Länsslyrelsen i Kronobergs län konstaterar att utredningen
visar all de i ungdomsfängelse intagna merendels har psykiska besvär, eftersatt
skolutbildning, är i avsaknad av yrkeserfarenhet saml missbrukar alkohol och
Prop.
1978/79:212 156
narkotika. Elt flertal av dem har varil föremål för värd
enligt bamavårdslagen och mänga har dömts till skyddsiillsyn en eller flera
gånger. Detla tyder enligt länsstyrelsen på att insatta årgärder varit
otillfredsställande eller satts in för sent. I många fall har irreparabla
skador uppkommit. Det är dock inle självklart att dessa är att hänföra lill
påföljden ungdomsfängelse. Snarare lorde missförhållandena ha sin grund i
underlåtenhet från samhällets sida alt i tid ingripa mot ungdomsbrottsligheten
liksom i en alltför slor passivitet när det gäller ungdomar med alkohol- och
narkotikaproblem. Länsstyrelsen vill undersiryka vikten av förebyggande
åtgärder. För atl motverka en ulveckling i kriminell riklning krävs fasta
normer i uppfostran. Del är i försia hand föräldrarna som har ansvaret härför.
Samhället måste å andra sidan också visa fasthet och ingripa mol missbruk och
brottslighet på lidigt stadium. Om samhällel visar för slor tolerans försvåras
föräldrarnas uppfostran och bamen och ungdomen bibringas uppfattningen att
inle behöva rälla sig efter samhällets regler. Under fängelsevistelse befästes
och förslärkes ofta den kriminella livsföringen särskilt när del gäller unga
lagöverträdare. Det är därför i princip rikligt atl ersätta ungdomsfängelse med
annan påföljd. För att en sådan reform skall fä avsedd effekt är det
nödvändigt med elt varierat päföljdssystem som gör det möjligt all anpassa
påföljden såväl lill brottets art som den tilltalades personliga situation.
Att fängelse likväl måste komma i fråga för unga brottslingar av
allmänpreventiva skäl vid brottslighet av särskild allvarlig art synes
ofrånkomligt. För att minska skadeverkningarna med anstaltsvistelsen bör man
emellerlid la till vara del som varit positivt i utformningen av ungdomsfängelse.
Länsslyrelsen lillstyrker i princip förslagel till lillsynsdom. Länsslryrelsen
tar också upp frågan om alternativa påföljder. Länsslyrelsen konstaterar atl
narkomanerna ofta inle är i egentlig mening kriminella ulan att del är behovet
av pengar till narkotika som oundvikligen leder till brottslighet. Enligt
länsstyrelsens mening hören altemativ päföljd prövas, som lillämpas bl. a. i
Frankrike, vissa stater i USA och som föreslagits som en försöksverksamhet av
den s.k. Bexelius-kommittén (SOU 1977:23). Den altemativa påföljden går i
korthel ul på alt domstolen kan erbjuda den dömde all. som ett alternativ till
det utmätta straffet såväl till fängelsestraff som lill straff enligt lillsynsdom,
välja att underkasta sig behandling för silt missbruk enligl en i förväg
uppgjord behandlingsplan. För att kunna kontrollera atl behandlingen sköts bör
drogfriheten kontrolleras. För den händelse den dömde allvarligt missköter
behandlingen bör straffet verkställas enligt domen. Länsstyrelsen ställer sig
vidare principielll positiv till tanken på att samhällstjänst efter modell
från England och Nya Zeeland skall ingå i vårt reaktionssysiem. Självfallet
måste påföljden utformas så att den kan anpassas till svenska förhållanden.
Denna fråga bör därför bli föremål för närmare överväganden. Slutligen konslaterar
länsstyrelsen atl del är viktigt att åtgärder vidlas också mol den som begår
förseelse av mindre allvariig art exempelvis vandalisering. Detta bl.a. för atl
förebygga upprepningar. För sådana fall kunde del vara lämpligt med en
påföljdsform som ålägger vederbörande skyldighet atl städa upp efter sig eller
att på annat sätl göra rätt för sig. En annan tänkbar ålgärd vore atl där så
är lämpligt låta vederbörande konfronteras med brottsoffret. För att dylika
påföljder skall fä avsedd effekt bör de sällas in i så nära anslutning lill
förseelsen som möjligt. Enligl länsstyrelsens mening bör någon form av
jourdomstolar inrällas. Även denna fråga bör närmare övervägas.
Enligt isoleringsutredningen påverkar det förhållandet att
påföljden ungdomsfängelse avskaffas och unga lagöverträdare i stället döms
till tillsyns-
Prop.
1978/79: 212 157
dom eller i vissa fall lill fängelse inte nämnvärt
förekomsten av avskild-hetsätgärder på kriminal värdens anstalter. Någon ökad
förekomst är knappast länkbar. Någon nämnvärd minskning är inte heller alt
räkna med eftersom de ungdomar som enligt förslagel skall bli föremål för
frivård i stället för anslaltsvård i allmänhet inte torde tillhöra det
klientel som f. n. kommer ifråga för avskiljanden. i vart fall inle långvariga
sådana. Utifrån de inlressen ulredningen har att beakta finns ingen erinran mol
huvudlankama i betänkandet.
JO kan i väsentliga delar ansluta sig till de allmänna
överväganden utredningen har gjort. På några punkter ifrågasätter JO dock
utredningens förslag, vilket knappast till alla delar framstår som nödvändiga
konsekvenser av ungdomsfängelsepåföljdens avskaffande. JO understryker dock
det värdefulla i att utredningen lagt sig vinn om alt anlägga en övergripande
syn på päföljdssystemet. Det torde inle råda delade meningar därom all ungdomsfängelsepåföljden
är mogen att avskaffas. Redan det förhållandet att påföljden inte längre
skiljer sig påtagligt från fängelsestraffet är nog för att motivera dess
upphörande. Numera lorde den framför alll vara av betydelse genom det sätt
varpå den reglerar strafftiden. Samma resultat kan såsom utredningens förslag
visar uppnås på annal sätt. Utredningen har emellertid som grund för sina
ställningstaganden lagt även en mot behandlingstanken principielll negativ
syn. påminnande om den BRÅ-rapporten ger ullryck för. Det sägs vara en
konsekvens av principer som leder lill alt ungdomsfängelse avskaffas, all tvängsätgärder
inom kriminalvården endast bör användas i syfte att tillgodose samhällets
intresse att förhindra eller molverka att de dömda begår nya brott eller att
avhålla andra personer från alt begå brott. Således bör enligl utredningen den
som är föremål för kriminalvård inte under hot om frihetsberövande tvångsvis
underkastas psykiatrisk vård, nykterhetsvård eller narkomanvård utan atl han
uppfyller de förutsättningar som i allmänhel gäller för sådan vård. JO anser
alt kritiken mot behandlingstanken bör värderas med viss försiktighet och atl
den knappast för så långt all man kan avvara ett inslag av, om nödvändigl, ocksä
tvångsvis genomförd behandling inom kriminalvården. JO anser atl den nya
påföljden tillsynsdom utgör en i allt väsentligt väl genomtänkt lösning pä
uppgiften att till någon del ersätta ungdomsfängelset med en frivärdspäföljd.
JO anser vidare att villkorlig dom liksom hittills bör reserveras för fall där
domstolen finner prognosen god och kan inte biträda förslag som innebär att
påföljden kan komma att tillämpas på ett slentrianmässigt sätl. JO godtar i
övrigt i slorl utredningens förslag till konstruktion av påföljden villkorlig
dom men anser atl termen skyddstillsyn bör finnas kvar.
Landstingsförbundet ställer sig bakom den allmänna
principen i utredningen att frihetsstraff för unga lagöverträdare begränsas i
största möjliga utsträckning och ersätts med andra påföljdsformer. Över de
kriminalvårdstekniska övervägandena och reformförslaget vilka icke primärt
berör sjukvårdshuvudmännen avstår förbundet från att yttra sig.
Svenska kommunförbundet konstaierar alt utredningens
främsta uppgift har varit alt försöka begränsa användningen av frihetsstraff
för unga lagöverträdare och i stället vidga tillämpningsområdet för
kriminalvård i frihet. Del förslag utredningen lägger fram i detta syfte
främst den nya påföljden tillsynsdom i olika former, med tyngdpunkten lagd på
intensiv övervakning, villkorlig dom med övervakning resp. villkorlig dom med
stödåtgärder saml vissa verkslällighetsätgärder vid förtida frigivning
förefaller förbundet rimliga och realistiska med hänsyn lill att del här är
fråga om ur brottshänseende vanligen ganska starkt belastade ungdomar, som
tidigare varil föremål för olika samhällsåtgärder på gmnd av begångna brott.
Prop. 1978/79: 212 158
TCO vill ge ett vidgat kriminalpolitiskt perspektiv på
utredningens förslag. Endast mycket begränsade effekter på kriminalitetens
utveckling och omfattning i stort står all uppnå genom smärre förändringar inom
påföljdssystemel. Rättsväsendet är ett dåligt slödinstrument vais effekter pä återfallsbrollsligheten
är små och otydliga. TCO anser att de stöne socialpolitiska orsakema bakom kriminaliteien
kommer i skymundan genom den snäva fokusering på rättsväsendets möjligheter som
utmärker dagens deball. Mot denna bakgrund vill TCO att ytterligare
ansträngningar inleds att få lill slånd samlade insalser för all komma åt de
mekanismer som ligger bakom de ökande sociala problemen. Utredningens förslag
har i delta avseende en klar begränsning. Utredningens allmänna inriktning alt
inskränka på användandet av fängelsestraff ler sig däremot hell riktigt med
tanke på vad som i dag är känt om de allvarliga skadeverkningarna. Återfallssiffroma
efter avtjänade längre straff visar att anstaltsvistelse varken har nägon
avskräckande eller positiv inverkan pä de dömda. Positiva rehabiliteringsinsatser
kan många gånger initieras under anstallstiden men de begränsas av olika
negativa verkningar av straffet och är oftast svåra atl överföra till liden
efter frigivningen. För såväl samhällel som för den enskilde dömde är därför på
sikt slora vinster att göra genom alt utrymmet att avtjäna påföljder i frihel
vidgas. Naturiiglvis måste påföljdsystemet undergå förändringar i och med atl
samhällets värderingar av olika beteenden förändras. Påföljdema kan dock aldrig
bli annat än ramar till etl myckel skiftande innehåll i verkställigheten.
Enligt TCO:s uppfattning finns det därför ingenting som talar för alt fastare
ramar och större precisering av olika straff på det sätt utredningen föreslår
skulle ge systemet siörre effektivitet. TCO vill i stället understryka att det
ytterst är effektiviteten i samhällets olika socialpolitiska insalser i vid
mening inklusive stödåtgärder från kommunernas socialvård som skapar
förutsättningar för en bra kriminalvård. När det gäller ersättningspåföljd för
ungdomsfängelse vill TCO framhålla som högst sannolikt att fängelse och inte frivårdspäföljder
enligt utredningens förslag skulle bli följden för den kaiegori klienter som i
dag döms till ungdomsfängelse. Av allmänprevenliva skäl kommer domslolarna
sannolikt i de flesta fall atl döma dessa ungdomar lill fängelse efiersom de
oftast har en avancerad kriminalitet och flera andra lyper av frihetsberövanden
bakom sig. Ulredningen föreslår att en ny påföljd, tillsynsdom, införs. Samtidigt
lämnas elt förslag lill förändrad villkoriig dom. Den nuvarande
skyddstillsynen föreslås upphöra. TCO avvisar uiredningens förslag och anser
att man i stället bör förstärka den nuvarande skyddstillsynspäföljden. Genom
kriminalvårdsreformen 1974 skapades förutsättningarna fören nödvändig utbyggnad
av frivården i Sverige. Denna utbyggnad, som mer konkret innebar etl tillskoll
av frivårdstjänsleman och därmed av stöd- och behandlingsresurser, har först i
år avslutats i och med genomförandet av den s. k. storstadsutredningens
förslag. Under en mycket kort tid har frivärdsdistrikten expanderal myckel
kraftigt och fått uppleva hur en ny, oprövad kader av socialarbetare tillkommit
och börjat fungera. Utan stöd av någon särskilt anordnad introduktionsutbildning
och utan hjälp av centralt framtagna tillämpningsföreskrifter, vilka försenats,
har många nya frivärdstjänslemän upplevt en osäkerhet i arbetet. År 1977 introducerades
vidare en ny frivårdsförordning på ett sätl som väckte olust på många håll och
mot vilken bl. a. ST-vård reagerade under förhandlingar med statens förhandlingsräd.
TCO vill således hävda alt frivården efter kriminalvårdsreformen i praktiken
inte givits någon chans atl uppfylla statsmakternas förväntningar. Delta innebär
bl.a. att den nuvarande
Prop.
1978/79:212 ,, , 159
skyddstillsynspäföljden ännu inte prövats på ett sätl som
gör det möjligl all sakligl underkänna dess möjligheler alt verka
brottsförebyggande och sociall stödjande. TCO anser att övervakningen som den
utövas vid påföljden skyddstillsyn i de flesta fall har en brottsförebyggande
effekt och alt det är de positiva stödjande momenten i övervakningsarbetet som främsi
verkar i den riktningen. TCO hade därför gäma sett att utredningen lagt fram
förslag om utökade sociala insatser. Således finns exempelvis behov av en
förbättrad övervakarutbildning, fler familjevårdshem och fler behandlingshem.
En rad insatser behövs vidare för stöd till organisationer och enskilda som kan
hjälpa lill i frivårdsarbetet. TCO anser således att utredningens förslag till
nytt påföljdssystem bör avvisas. De grundläggande frägor som tangeras av
utredningen bör bli föremål för belysning i ett brelt kriminal- och
socialpolitiskt perspektiv. TCO har i sitt nyligen avlämnade yttrande över
socialutredningens slutbetänkande (SOU 1977:40) förordat att en offentlig
utredning tillsätts med uppdrag att genomföra en omfattande översyn av lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Denna bör - i enlighet
med vad TCO i detta sammanhang framhöll - också innefatta samtliga andra
lagbestämmelser som möjliggör kort- och långvariga frihetsberövanden i
utrednings-, straff- och vårdsyfte. Målsättningen bör vara atl sådana
bestämmelser skall finnas i så få lagar som möjligt, vara så enhetliga som
möjligt och så rättssäkra som möjligt. Utredningen bör behandla den
grundläggande frågan om begreppen vård och straff liksom frågan om
psykiatribegreppets avgränsning. Utredningen bör vidare framlägga förslag till
regler för hur de olika myndigheterna skall samverka när ansvarsområdena
tangerar varandra i frågor av denna typ. Det blir i detta sammanhang naturligt
att också behandla relationema mellan bl.a. öppen social service,
kriminalvårdens frivård, polisens verksamhet och andra berörda
samhällssektorer. Av särskild vikt är att representanter för dem som är
yrkesverksamma på fältet i detta sammanhang ges möjligheter alt komma till
tals.
Sveriges psykologförbund konstaterar att gemensamt för
alla de av utredningen föreslagna påföljderna är att behandlingsideologin har
förkastats. Enligt 4 8 kriminalvårdslagen skall kriminalvården främja den
intagnes anpassning i samhället och i 10 8 i samma lag sägs att psykologisk
och medicinsk behandling skall ske under arbetstid såvida den intagne har behov
därav. Utredningen konstaterar att klienterna på kriminalvårdens anstalter i
högre grad än tidigare uppvisar multiproblembeteenden med grava missbrukssymlom
belräffande alkohol och narkotika. Alt av detta dra slulsalser om att reducera
behandlingsinsatserna finner psykologförbundet anmärkningsvärt. Det självklara
vore naturligtvis att kraftigl öka insatserna då det gäller den psykosociala
situationen. Den "behandling" som utredningen talar om är i själva verket
ingenting annat än en viss forma av social service i form av anskaffande av
livets nödtorft till klienterna i form av mat och uppehälle samt bostad. Någon
behandling i psykologisk mening förekommer endasi i undantagsfall inom
kriminalvården på grund av bristen på personal med egenfiig behandlingskunskap.
Förbundet finner också oroande att ingen psykologisk behandlingsexpertis
knutits till utredningen. Förbundet är i och för sig positiv till en
förlängning av en behandlingskedja i egentlig mening inom ramen för frivården.
Detta kräver dock i motsats till vad utredningen föreslår en ordentlig satsning
på psykologisk behandlingsexpertis inom frivården. Vidare borde det heller
inte vara omöjligt att inom en tvångsorganisation, som kriminalvården ändå
obestridligt utgör, ålägga klienterna ett behandlingsansvar vid t.ex. de
föreslagna frivärdshemmen.
Prop.
1978/79:212 160
Att tvinga männsikor till alt bo på frivårdshem ulan atl
kunna erbjuda behandling vore djupt olyckligt. Behovet av psykologisk
behandling är utomordentligt stort bland kriminalvårdsklienter och de få
psykologer som verkar på områdei är överbelastade. En nödvändig upprustning av
resurser härsken men den är otillräcklig. Det torde vidare bli problematiskt
att bedöma klienternas kriminalitet subtilt till de föreslagna sex frivärdspåföljderna
så att dessa fär en verklighelsrelaterad innebörd. Åtminstone de som f. n. döms
till ungdomsfängelse skulle passera samlliga påföljder, utom lillsynsdom med
intagning i anstalt, bara genom sin broiisbelastning. Förbundet hävdar således
att den individualpreventiva aspekten förtjänar framhävas på ett helt annat
sätt än som kommit till uttryck i förslaget. Det får inte bli kriminalvärdens
uppgift alt undandra sig etl behandlingsansvar på bekostnad av
kontrollfunktionen. Domstolen bör ha rätt all vela alt ordentliga psykosociala
slöd- och behandlingsätgärder vidtas under påföljdstiden. Del är också i linje
med den kriminalvårdsreform som en enig riksdag tagit och som trädde i kraft så
sent som år 1974.
Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker utredningens
förslag att påföljden ungdomsfängelse avskaffas. Förbundet lillstyrker vidare
de föreslagna ändringama i BrB som syftar till all begränsa användandet av
påföljden fängelse för åldersgruppen 18-21 år samt reducera frihetsberövandets
längd i den mån fängelse utdöms. Förbundet ifrågasätter om inte åldersgränsen
kunde höjas till 23 år. Förbundet instämmer i att samhällets insatser för atl
avhålla lagöverträdare från fortsatt brottslighet i försia hand bör inriktas på
positiva åtgärder i syfte att komma lill rätta med sådana sociala
missförhållanden som kan stå i samband med kriminaliteten. Förbundet uppfattar
emellertid inte utredningens förslag som sådana positiva åtgärder. Utredningen
har snarast undvikit att diskutera sociala missförhållanden och vad som skulle
kunna göras för att undanröja dem medan de föreslagna åtgärderna, främst den
nya tillsynsdomen, inriktat sig på att hålla "offren" för
missförhållandena i schack genom kontroll och sanktioner. Denna snäva aspekt är
en anledning till att förbundet avvisar utredningens slutsatser. Även av andra
skäl vill förbundet avstyrka utredningens förslag i fråga om frivårdspåföljdernas
utformning. Tillsynsdomen med sina olika föreskrifter, med placering i frivårdshem
och anstaltsvistelse som skärpning eller sanktion samt de tre olika typerna av
villkorlig dom med skiftande grad av frivillighet bildar ett snår där det är
risk alt både dömande och verkställande organ trasslar in sig ordentligt. Det
räcker sannolikt inle alt ge kriminalvårdsstyrelsen rätt att föra talan för atl
åstadkomma en enhetlig lillämpning. Det är vidare föga troligt alt klienter och
allmänhet skulle kunna överblicka det hela och se ett logiskt samband
brott-straff Etl sådant samband är en första förutsättning för en antagen allmänpreventiv
effekl. Klientens känsla av godtycke och rättsosäkerhet kan bli betydande. Förbundet
vill i första hand föreslå atl den nuvarande skyddstillsynen bibehålls men att
dess verkställighetsformer följs med uppmärksamhet för att en stramare och mer enhellig
praxis skall åstadkommas. En väsentlig faktor i sammanhanget är att den
utbyggnad av frivården som kriminalvårdsreformen bl. a. siktade till och som
skulle göra kriminalvård i frihet till elt hållbart altemativ till fängelset
först i år fullbordats. Den stora grupp frivårdare som nyrekryterats, inte
minst i storstäderna, måste få tid på sig att stabilisera sin verksamhet. Det
är viktigt att ge organisationen några års arbetsro och inte hela liden
utmönstra och ändra. Den starkt försummade assistentutbildningen måste
repareras. Rejäla satsningar måste också göras på övervakarutbildning,
fritidsverksamhet och familjevård. I den mån
Prop. 1978/79:212 r J 161
en översyn av påföljdssystemet anses behövlig tillstyrker
förbundet atl en ny utredning får detta uppdrag och får god tid på sig. En
dialog med fällar-betarna inom kriminalvård och socialvård skulle vara
intressant som omväxling till alla teoretiska resonemang. Som underlag för
diskussioner om del s. k. allmänpreventiva värdel hos olika påföljder kan man ocksä
tänka sig enkätundersökningar inom olika befolknings- och yrkesgrupper som bl.a.
visar vad "folk i allmänhet" tror om de olika påföljdernas innehåll.
Det är möjligt att man t.ex. skulle finna alt skyddstillsyn h;ir en myckel
diffus framtoning vilket då kunde anses bidra till låg allmänpreventiv effekt.
En återgång lill den typ av villkorlig dom med övervakning som ger anstånd med
verkställighet av utdömt fängelsestraff kan eventuellt göra det lättare atl
uppfatta vad man riskerar genom att bryla mol villkorel för anståndet. Man
kunde också diskutera att verkligen göra villkorlighelen lill en avlalsfråga
mellan den dömde och rätlen. Att som nu låla rätlen avgöra vad som är bäst för
den dömde över huvudet på honom kan vara en dålig start för
övervakningsarbetet. De flesta lar skyddstillsynen som en rättighet, nägra som ell
pålvunget ont. Låt vara att de flesta skulle välja villkorligt anstånd framför
all avtjäna fängelse - förfarandel skulle i alla fall klargöra vad alternativet
är. I della sammanhang bör också problemet med behandlingsinslaget i
övervakningsarbetet kunna diskuteras utan skygglappar. Ulredningen har gjort
del lätt för sig genom att i knapphändiga och standardiserade motiveringar
ansluta sig till "frivilliglinjen" dvs. kriminalvårdstvångel gör hall
efter föreskriften om konlakfrekvens och kontaklsätl. Bland annal är det
önskvärt alt övervakarna arbelar på att motivera klienten för exempelvis
narkomanvård och man kan tänka sig vissa lättnader i kontaklskydligheten vid
vistelse på behandlingshem e.d., men att öppet ställa villkor i dessa avseenden
är full. Del resonemang som ulredningen för om skillnader mellan
tvångsåtgärder som "tillgodoser samhällets intresse alt förhindra eller
motverka att de dömda begår nya brott" och sådana som "syftar till atl
i den dömdes egel iniressse förändra hans sociala situalion" är akademiskt
och långsökt. Samhällets och den dömdes intressen framställs som axiomatiskt
motstridiga, vilket är intressant men knappast genomtänkt. Man borde kunna
överväga alt la steget fullt ut och göra även konstruktiva altemativ till
fängelse i form av behandling "avtal-bara" mellan klient och domstol.
Det är i och för sig önskvärt alt finna en mellanform mellan frivärd och
fängelse eftersom det finns en benägenhet alt uppleva sanktionssystemel som en
trappa och just trappsteget frän frihel till institution är påfallande högl.
Men problemel skulle kanske kunna angripas från motsatt häll än det ulredningen
använder. I stället för alt konstruera en frivärdspäföljd som ter sig som ett
fängelse skulle man kunna gå in för alt skapa en arsenal av fängelsealternativ.
Domstolen kan då döma lill fängelse men förklara att påföljden är utbytbar mol
viss annan placering. Kontrollen av atl placeringen fungerar kan handhas av
frivården även om placeringen har skett ulanför kriminalvården. Förbundel vill slulligen
undersiryka att påföljdernas utformnigoch verkställighetens innehåll visseriigen
är viktiga för klienterna, inte minst ur humanitär synpunkt, men sannolikt har
en perifer betydelse för kriminalitetens utveckling. Det är samhällets straktur
och dess socialpolitik i vid mening som måste bearbetas.
LO konstaterar sammanfattningsvis att uiredningens förslag
rymmer alltför mycket av oklarheier om konsekvensema av förslagel. Det är därför
LO:s uppfattning alt utredningen inte ulan vidare överarbetning kan ligga till
grund för beslut om alt ersätta ungdomsfängelsepåföljden med de nya alternativ
utredningen föreslagit. 11 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212
Prop.
1978/79:212 162
Svenska arbelsgivareföreningen kan ansluta sig till uiredningens
förslag om en ökad differentiering av påföljdssystemet beträffande unga lagöverträdare.
Sveriges domurcförhund
konstaterar atl om det lorde råda enighet om att ungdomsfängelse bör avskaffas
det är svårt alt säga vad som bör sällas i stället. Utredningens förslag om
tillsynsdom är en möjlighet som måste övervägas. Det måste emellertid
uppmärksammas alt påföljden är bättre lämpad för dem som ännu inte hunnit så
långt på kriminalitetens bana som de vilka nu döms till ungdomsfängelse. För de
mer avancerade fallen, där elt frihetsberövande nu framslår som ofrånkomligt,
skulle den föreslagna tillsynsdomen i allmänhet inte komma att bedömas som
tillräckligt repressiv även om förordnande om anstaltsbehandling meddelas. I
dessa fall skulle däiför enligt förbundets uppfattning påföljden regelmässigt
bli fängelse. Del är mot denna allmänna bakgrund som övervägandena av reformen
bör ske. Vidare vill förbundel understryka all påföljdssystemel som sådant har
en begränsad betydelse när det gäller att påverka lagöverträdare. De åtgärder
som kan ha effekt måste sältas in på etl avsevärt tidigare stadium. Vad som har
anförts gäller i särskilt hög grad i fråga om ungdomsfängelseklientelet.
Ambitionsnivån för en reform måste också avvägas med beaktande av att den rör
ett förhållandevis lilet klientel. En ulgångspunkt för utredningens
överväganden har också varil all ungdomsfängelse skulle ersättas dels med en
icke frihetsberövande påföljd, vars grundläggande innehåll utgörs av
intensivövervakning, dels med ett tidsbestämt fängelsestraff för det hårdast
belastade klientelet. Förbundet har - uiöver vad nyss anförts - ingen erinran mol
della. När del gäller utredningens konkreta förslag måste förbundet emellertid
anmäla avvikande uppfattning i slora delar. Enligl förbundets mening är det
föreslagna systemet visseriigen konsekvent och logiskt men alltför
komplicerat. Påföljdema kan bli svåra alt jämföra och risk kan föreligga att
systemet leder till orättvis behandling av personer som har begått likartade
brott. I avvaktan på den vidare översyn av påföljdssystemet som kan bli en
följd av BRÅ-rapporten bör heller inle göras mer omfattande ändringar än som är
en direkt konsekvens av att ungdomsfängelse föreslås avskaffat. Förbundel
delar uppfattningen all etl avskaffande av ungdomsfängelse i princip inte bör
leda till ökat frihetsberövande för del ifrågavarande klientelet. Förbundel
vill emellertid erinra om atl ungdomsfängelseklientelet till alldeles övervägande
del består av ungdomar som redan i de yngre tonåren blivit föremål för
upprepande ingripanden från samhällets sida. ofta i form av intagning i
ungdomsvårdsskola. Dessa ungdomar kommer sannolikt all uppfatta all fri vård,
även med intensiv övervakning, som lindrigare än intagning i ungdomsvårdsskola.
Det finns en risk för att detta klientel när ungdomsfängelser avskaffas finner
del "lönsamt" atl begå brott och därigenom få kriminalvård i frihet
i stället för frihetsberövande genom äterinlagning på ungdomsvårdsskola. Om
man skall undvika ett syslem med "utstraffning" måste sannolikt denna
del av ungdomsfängelseklienlelel även fortsättningsvis dömas lill någon form
av frihetsberövande. Det är alltså önskvärt all del för dessa ungdomar finns
någon form av frihetsberövande som är lindrigare och kortvarigare än det
fängelsestraff som med nu gällande regler skulle komma alt utdömas. För den
del av ungdomsfängelseklienlelel som inte har denna bakgrund och belastning bör
finnas en frivärdspäföljd som är mer ingripande än nuvarande skyddstillsyn.
Delta lorde ocksä gälla i fråga om de ungdomar som nu upprepade gånger döms fill
skyddsUllsyn för jämförelsevis lindriga brott. Enligt förbundets uppfattning
bör angivna
Prop.
1978/79:212 ' 163
ålgärder kunna vidtas inom det nuvarande påföljdssystemel
utan atl man behöver göra så ingripande förändringar och skapa ett så
komplicerat päföljdssystem som utredningen har föreslagil. I huvudsak bör
ungdomsfängelsepåföljden kunna ersättas dels genom atl man inom ramen för
skyddstillsynen för huvuddelarna av de reformförslag som utredningen har lagt
fram om intensiv övervakning och vistelse i anstalt, dels genom atl reglerna
för fängelsestraffets användande ändras för ungdomar i enlighet med vad
utredningen har föreslagit.
Föreningen Sveriges statsåklagare anser att en allmän
reform av påföljdssystemet inte bör genomföras utan att först en övergripande
bearbetning skett av hela området och atl därvid också de gränsdragningar och
samordningar som kan motiveras av reformer avseende vård- och social-lagstiflning
beaktats. Huvuddelen av det förslag som framläggs av utredningen rörande mera
långtgående förändringar i påföljdssystemet synes därför f n. böra anslå i
avvaktan på en sådan övergripande bearbetning av hela straffsystemet. Dä det
gäller förslaget om avskaffande av ungdomsfängelse synes dock detta kunna
genomföras utan föregripande av andra möjliga förändringar. För att kunna
tillgodose kraven att avskaffandet ej får leda till längre frihetsberövande för
de unga lagöverträdare som berörs av reformen tillstyrker föreningen vissa
ändringar av reglema om påföljdsval, straffmätning saml förverkande av
villkorligt medgiven frihet.
Föreningen Sveriges åklagare vill inte motsätta sig att
ungdomsfängelsepåföljden avskaffas. Föreningen vill dock påpeka att det
ingalunda är någon lätt uppgift att på ett tillfredsställande sätt fylla den
därigenom uppkomna luckan i påföljdssystemet. Enligt föreningens mening måste
man, om utredningens förslag godtas, acceptera åtminstone ett par påtagliga
nackdelar i förhållande till det nuvarande systemet. En är att utredningens
huvudförslag - tillsynsdomen - trots vissa förtjänster ändock i mindre
omfattning torde i praktiken kunna tillämpas på det ytterst brottsbelastade
klientel som i dag döms till ungdomsfängelse. En ökad användning av fängelse i
vissa fall synes därför ofrånkomligt. En annan nackdel är att utredningens
förslag torde innebära risk för att vissa äldre ungdomar i ålerfallssituationer
får undergå frihetsberövande under sammanlagt längre tid än de skulle fält
enligt nuvarande system.
Ett genomförande av förslaget om tillsyndom skulle således
enligl föreningens mening inte i praktiken få så stor tillämpning på ungdomsfängelseklienlelel
som utredningen räknar med. De föreslagna reglema har dock slort värde och
skulle utfylla luckan i vårt påföljdssystem mellan fängelse och skyddstillsyn.
Föreningen föreslår att skyddstillsynen bibehålls och all reglerna för
tillsynsdom i erforderlig omfattning inarbetas i bestämmelserna rörande
skyddstillsynen. Föreningen tillstyrker atl den nuvarande villkorliga domen
bibehålls men avstyrker, som en konsekvens av dess uppfattning att
skyddstillsynen bör bibehållas, forslaget om införande av villkorlig dom med
stödåtgärder och villkorlig dom med övervakning. Föreningen tillstyrker
slutligen de föreslagna ändringama beträffande fängelsepåföljden med undantag
för förslaget till ändring i 26 kap. 4 8 andra st. BrB samt förslaget om
borttagandet av möjligheterna att vid allvarlig miss-skötsamhet förverka
villkorligt medgiven frihet. Vidare bör presumtionen för förverkande av
villkorligt medgiven frihet kvarstå.
Enligt Föreningen Sveriges polischefer gäller belräffande
ungdomsfängelse samma sak som beträffande övriga frihetsberövande
straffpåföljder nämligen alt behandlingstanken mer och mer skjuts i bakgrunden
och att omhändertagande i sluten anstalt mer och mer får karaktären av ett rent
Prop.
1978/79:212 164
repressivi ingripande på allmänprevenliva och individualpreventiva
grunder. Antalel brott som kommit lill polisens kännedom har ökal de senasle
åren. Samtidigt har brottsligheten blivit grövre och de personer st)m gör sig
skyldiga lill brott hänsynslösare. Detta har lett lill att den som drabbats av
ett brott eller som iakttagit en brotllig handling många gånger på grund av
rädsla drar sig för att delge polisen vad som har hänt. Härigenom har
polisarbetet blivit betydligt försvårat. Målsättningen för polisens och
kriminalvårdens arbeie bör nalurligtvis vara att i första hand förhindra brotl.
Delta kan ske på olika sätt. Polisen har härvid sina uppgifter. Ett annal säll
att förhindra brott är enligl föreningen, om man ser till enkelheten, att den broltsbenägne
sätts ur stånd att begä brotl. Delta sker naturligtvis effektivast, genom elt frihetsberövande
som utesluter de fiesta möjligheter att begä brotl. Även om man lyvärr tvingas
konstatera atl viss brotlsverk-samhet bedrivs även av personer som dömts lill
frihetsstraff Enligt föreningen har ungdomsfängelsesiraffel såsom det
tillämpats under senare åren trots allt betraktats som etl sätt att under viss
tid förhindra den unge alt begå brottsliga handlingar genom all förvara honom
pä sluten anstalt. Ulredningen vill nu ersätla ungdomsfängelse med en
intensivövervakning i frihel. Tanken atl man genom en intensivare övervakning
skulle förhindra fortsatt brottsligt handlande från den dömdes sida synes
emellertid sakna realitet. Man måste ha i minnet all det rör sig om en grupp
människor med en intensiv brottslighet bakom sig och även framför sig under elt
antal år. Härjämte rör det sig om ungdomar vilka alla har problem antingen med
narkotika eller med alkohol eller med båda drogformerna. Tanken atl man genom
intensivare övervakning skall förhindra fortsatt brottslighet från dessa
personers sida då de uppehåller sig i siörre tätorter och i sina invanda
miljöer lorde sakna all förankring i verkligheten. Däremot torde, om man i
dagens samhälle hade vad man brukar kalla social kontroll, denna möjligen leda
till önskat resullat. Den sociala kontrollen i siörre tätorter har dock tyvärr
blivit allt mindre och mindre. I storstaden är man helt anonym och den ena
människan lägger sig vinn om att inte vela och se vad den andra gör. Så länge
detta förhållande är rådande torde inle heller nägon ökad tillsyn - låt vara
genom flera övervakare - leda till det av utredningen eftersträvade
resultatet. Förieds man atl tro all den föreslagna övervakningen skulle föra
fram till del av utredningen förväntade resultatet leder detla i praktiken till
all de dömdas brottslighet kommer alt fortsätta. Detta fär till följd att
ytterligare personer utsätts för mer eller mindre grova brott. Vidare kommer
kriminalpolisens redan stora arbetsbörda att öka varigenom de polisiära resursema,
som f n. pä kriminalsidan är otillräcklig, kommer att framstå som otillbörligt
knappa med påföljd atl allmänheten frågar sig vad polisen gör då del gäller atl
utreda och förhindra brott. Vidare kommer den oförhindrade brottsligheten från
dessa ungdomars sida all verka degenererande på så sätt all andra i deras krets
i än ökande grad blir medvetna om atl man kan begå brotl utan nämnvärd reaktion
från samhällets sida. Ulifrån allmänpreventiv och repressiv synpunkl framslår
därför institutet tillsynsdom som föga tilltalande.
Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman anser att allernaliva
påföljder lill ungdomsfängelse kan sökas inom det nuvarande påföljdssystemel
med ringa ändringar. Föreningen avstyrker därför utredningens förslag att avskaffa
skyddsiillsynen och ersätla den med villkoriig dom med stödåtgärder och
villkorlig dom med övervakning samt införandet av en helt ny påföljd, lillsynsdom.
Föreningen avstyrker även införandet av lillsynshem. När del gäller det
nuvarande ungdomsfängelseklienlelel föreslår förening-
Prop.
1978/79:212 V. "'-''
en atl tillägg görs i BrB sä alt domslolarna för denna
kategori får möjlighet att - med omedelbar verkställighet i samband med dom
till skyddstillsyn - lUdöma förstärkt anstaltsbehandling på minst tvä och högst
fyra månader. Vidare föreslås att övervakningsnämnden fär ökad befogenhet att
i samband med sådan anstalisbehandlings upphörande förordna att den dömde skall
erhålla/undergå en tids - minst tre och högst sex månaders -inlensivövervakning
innehållande bl. a. förstärkt samhällsstöd i form av prioriterad hjälp till
arbete, bostad, ekonomisanering elc. Intensivövervakning innebär ökad kontaklfrekvens
och därmed effektivare kontroll. Vid grav misskölsamhet skall
övervakningsnämnd, som nu, kunna gå till åklagare-domstol med begäran om
undanröjande av skyddstillsynen. Domstolen skulle härvid kunna utdöma ny
förstärkt anstaltsbehandling eller annan påföljd.
SAK anser att betänkandet aktualiserar behovel av ett
samlat grepp över hela det kriminalpolitiska fältet. Under de senaste åren har slora
utredningar framlagts utan inbördes kongruens. Samordningsbehovet har påtalats
vid flera tillfällen av SAK och även av andra remissorgan. Det har dock sällan
framstått så påtagligt som nu. SAK framhåller vidare alt frivärdsorganisalionen
nu är under uppbyggnad och ännu inte kan förväntas fungera enligt
kriminalvårdsreformens intentioner. Den kraftiga ulbyggnaden av
personalresurser inom frivården i förening med en mängd nya arbetsuppgifter
har medförl att en slor del av frivårdens personal i stort sett är nyanställd
eller endast har kortvarig erfarenhel av kriminalvård. Till detta kommer
omorganisationen i storstadsområdena. Mol den bakgrunden kan del inle vara
välbetänkt atl på nytt göra några mer ingripande förändringar. Utvärderingen
av det s. k. Sundsvallsprojektet och den krilik mot frivården som domstolarna,
framför alll i storstadsområdena, ger uttryck för måste tas på allvar. Det är
dock föreningens uppfattning all dessa problem bör lösas inom ramen för den
organisation som finns för verkställandet av påföljder.
Övervakarnas rik.sförbund konstaterar atl del som del ler
sig mest angelägel alt ta slällning lill i utredningens förslag är den delen
som handlar om intensivövervakning. Förbundet noterar att införandet av en ny
påföljd i frihet synes ligga i liden. Förbundet anser dock att om utredningens
förslag går igenom finns det en myckel stor risk för atl det nuvarande ungdomsfängelseklientelet
skulle kunna dömas till fängelse i framliden och atl det nuvarande skyddstillsynsklientelel
kommer att drabbas av den nya lillsynsdomen. Utredningen har visseligen i silt
förslag fört fram en ny påföljd som kallas villkorlig dom med övervakning,
vilken tydligen skall fungera ungefär som skyddsiillsynen gör i dag, men
förbundet anser ändock att det är en myckel stor fara för atl den nya påföljden
lillsynsdom kommer atl få alltför stort utrymme inom frivården. I stället för atl
införa en ny påföljd i frihel borde man satsa mer på skyddstillsynen som finns
i dag. Förbundet menar alt det är en felaktig tanke atl risken för återfall
minskar ju oftare en övervakare träffar den person som han eller hon övervakar.
Vidare anser förbundet alt förhållandel övervakare-övervakad kommer atl kraftigl
försämras om påföljden tillsynsdom genomförs efiersom lillsynsdomen enligt ulredningen
bl. a. skall utformas så att den för den dömde framslår som en mera kännbar
reaktion än den nuvarande skyddstillsynen. Detta kommer alt föra med sig alt
övervakaren riskerar att komma i den svåra roll som vårdarna på kriminalvårdsanslalterna
har i dag. Det är bekant från många undersökningar atl det inte går all på elt
vettigt sätl förena uppgifterna att såväl vårda som vakta. Förbundets
uppfattning är atl del är bättre alt salsa
Prop.
1978/79:212 166
på den i dag fungerande skyddstillsynen än att skapa en ny
påföljd som nästan enbart betonar kontrollen och därmed återgå lill en föråldrad
syn på kriminalvård i frihel.
Centerns ungdomsförbund delar uiredningens
grandinställning att frihetsberövande påföljder generellt är till skada för de
personer som utsätts för dem och ell frihetsstraff därför bör undvikas.
Samhällets insatser måste främsi satsas på positiva ålgärder. Förbundet kan i
huvudsak instämma i uiredningens förslag. I både villkorlig dom och lillsynsdom
måste del viktigaste vara den stödjande funktionen. Påföljderna måste ge
möjlighet lill och ha som syfte att den dömde inle återfaller i brott utan kan
delta i samhällets verksamhei. Delta släller krav pä skyddskonsulenter och
övervakare så alt dessa verkligen kan ägna sig åt att hjälpa den dömde med att
skaffa arbete, bostad, sociala kontakter etc. Enligt förbundet är den viktigaste
åtgärden inom kriminalpolitiken dock att genom förebyggande insatser och genom
uppföljning av personer som blivit utsatta för samhällsingripande begränsa
gruppen brottslingar. I den förebyggande verksamheten spelar samhällsplaneringen,
utbildningssystemet och arbetslivets organisation avgörande roller. Samhällets
koncentrationsutveckling och den tilllagande sekloriseringen har medfört ökade
sociala problem och därmed följande kriminalitet. I stället måste samhället
byggas upp i decentralistisk struktur med fungerande lokalsamhällen. Dagens
utbildningssystem med en skola isolerad från samhälle och arbetsliv och med betygskonkurrens
och ökande ulslagning måste ändras så att alla ungdomar får den utbildning de
är lämpade för och som ger möjligheter till meningsfull sysselsättning efter
skolan. Allas räll till arbete måste garanteras. De ungdomar som tvingas till
långvarig arbetslöshet löper störst risk att drabbas av missbruksproblem och
då är det också slor risk att de begår brott. Ökade insatser för att ge alla
arbete är effektivt för att förebygga brottslighet. För ungdomar och andra som
redan begått brotl och som döms till påföljd är uppföljningen och anpassningen
till samhällsverksamheten av oerhört stor betydelse. Också här spelar rätlen
och möjligheten till ulbildning och arbete en icke ringa roll. Men också hjälp atl
skaffa bostad, atl få sociala kontakter med andra människor och att få en
meningsfull fritid är viklig. Därmed kan risken för återfall minskas.
Folkpartiets ungdomsförbund anser också att man bör sträva
efter atl minska antalet frihetsberövanden. Förslaget om tillsynsdom är ett bra
alternativ för många som i dag får kortare fängelsestraff. Det är klart att
det behövs en siarkare kontroll än vad t. ex. dagens skyddstillsyn innebär för
dessa personer som alltså i dag omhändertas för sluten kriminalvård. Förbundet
vill starkl understryka att frivården måste få starkt utökade resurser för att
kriminalvården över huvud taget skall kunna fungera på etl rimligt och
effektivt sätt.
Moderata ungdomsförbundet anser del vara en lämplig åtgärd
att tillskapa den nya tillsynsdomen som ersättning för skyddstillsyn. Att
ändra den villkorliga domen som f n. är en enkel och billig påföljdsform till
att i stort sett bli den gamla skyddstillsynen är enligt förbundet inte bra.
KRUM ansluter sig i princip fill uiredningens resonemang
och avvägande. KRUM lillstyrker i huvudsak utredningens förslag.
Prop.
1978/79:212 ,, 167
3 Tillsynsdom allmänt
JK anser att möjligheterna till inlensivövervakning och
intagning i anstalt bör tillgodoses inom skyddstillsynens ram. Även de
sanktionsformer som avses med tillsynsdom bör ingå i påföljden skyddstillsyn.
RÅ avstyrker alt påföljden tillsynsdom införs.
Länsåklagaren i Värmlands län finner del vara väl värt att
pröva en påföljd innebärande intensivövervakning såsom alternativ lill
frihetsstraff. Inlensivövervakning kan lämpligen ges de former som föreslås av ulredningen.
I likhet med ulredningen anser länsåklagaren att övervakningen bör ske genom en
uppsökande verksamhei och att då så är nödvändigt fiera personer engageras i
samma övervakningsuppdrag. Det torde vara av betydelse alt kontakten mellan
övervakare och övervakad kan ske pä sådant sätt atl den väcker så lilen
uppmärksamhet som möjligt och inte innebär onödiga ölägenheter för den dömde. Inlensivövervakning
med anmälan på polisstation finner länsäklagare vara onödigt diskriminerande i
de orter där det snart blir allmänl känt alt övervakningen pågår. Uiredningens ulformning
av lillsynsdomen finner länsåklagaren väl nyanserad.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt finner alt den
föreslagna påföljden tillsynsdom bör införas och att förslaget i den delen i
huvudsak fått en utformning som kan läggas till grund för en kommande
lagstiftning. Åklagarens huvudsakliga invändning gäller utredningens
uppfattning all den nya påföljden skulle kunna komma i fråga för det slora
flertalet av dem som enligt nuvarande ordning döms lill ungdomsfängelse.
Överåklagaren anser vidare alt det finns skäl lill all i vissa detaljfrågor
diskutera alternativa lösningar. Den nya påföjden tillsynsdom är enligl
överåklagaren avsedd atl vara en ersättning för frihetsstraffen och icke för
den traditionella frivården. Enligt överåklagaren har utredningen genom atl i
sina motiv beskriva tillämpningsområdet på delta sätl ställt alltför slora
förhoppningar vid tillsynsdomens möjlighet atl förhindra brott från den dömdes
sida. Det är svårt att uppfatta en frivärdspäföljd, även om den liksom
tillsynsdomen haren utbyggd kontrollfunktion med möjligheler att inskrida med
sanktioner vid överträdelser, som etl hållbart alternativ till frihetsberövande
påföljd för ell klientel där erfarenheten torde visa atl i fiertalel fall endasi
tämligen långvariga intagningar pä anslall kan förhindra återfall i brott.
Överåklagaren beklagar utredningens förklaring atl tillsynsdomen bör komma i
fråga försl efter det att upprepade försök med mindre ingripande påföljder
visat atl fortsatt användning av sådana påföljder saknar utsikt till framgång.
I väsentligt större utsträckning än utredningen finner lämpligt bör lillsynsdomen
vara en lämplig påföljd i de fall där i nuläget skyddsiillsyn kommer i fräga
trots tidigare lagföringar. I detta sammanhang förtjänar att påpekas att den
påföljd som i utredningens förslag närmast är avsedd alt ersätta skyddsiillsynen,
villkoriig dom med övervakning, i flera avseenden är en mindre ingripande
påföljd än skyddstillsyn.
Enligt överåklagaren i Göleborgs åklagardistrikt är den av
utredningen föreslagna nya påföljden tillsynsdom - oaktat krilik kan rikias mot
den i vissa enskildheter - till sin innehåll i flera avseenden förtjänstfull.
Del har sedan lång tid framstått som en uppenbar brist all påföljdssystemel är
i avsaknad av ett mellanting mellan skyddstillsyn och fängelse. Domstolarna
har sökt komma till rätta med denna olägenhet huvudsakligen på två sätl. Dels
har man under trycket av allmänpreventiva krav kombinerat en skyddstillsynsdom
med anstaltsbehandling, dels har man meddelat samme lagöverträdare fyra, fem,
ja kanske ändå fler domar på skyddstillsyn under
Prop.
1978/79:212 168
förhållandevis kort tidsrymd. Elt tredje alternativ har
varit en fängelsedom när en sådan trots alll hade bort undvikas. Samlliga
alternativ är otillfredsställande varvid särskilt de upprepade skyddslillsynsdomarna
många gånger är direkt stötande. Genom all i vårt päföljdssystem införa
tankegångarna bakom begreppel tillsynsdom förefaller man emellerlid komma lill
rätta med de nackdelar som nu råder i här angivna avseenden och en sådan lösning
skulle därför hälsas med tillfredsställelse. Del sagda innebär enligt
överåklagaren att utredningens förslag kan komma att uigöra en värdefull och
adekvat päföljd för en tämligen stor kaiegori lagöverträdare. Det nuvarande
ungdomsfängelseklientelet synes dock knappast i någon siörre utsträckning i
framliden komma i åtnjutande av denna frivärdspäföljd. De domar på
ungdomsfängelse som i dag meddelas innefattar mestadels så allvarlig
brottslighet av värdskaraklär eller av upprepad förmögenhetsrältslig art alt
omedelbar reaktion av hänsyn lill allmän laglydnad framslåtl som nödvändig. En
dom pä ungdomsfängelse har - som utredningen också framhåller - så gott som
alltid föregåtts av flertalet samhällsingripanden i anledning av tidigare
brottslighet. I många fall har gränsen för frihetsberövande åtgärder uppnåtts
redan innan ungdomsfängelse kommit i fråga genom alt vederbörande lidigare
varit intagen i ungdomsvårdsskola eller varit dömd lill skyddsiillsyn med
eller utan anslallsbehandling eller till fängelse. Del kan konstateras all domslolarna
redan i dagens läge är ytterst ovilliga atl döma till ungdomsfängelse varför
man vågar dra den slutsatsen all det är de mest svårbehandlade och broltsbenägna
som ådöms denna påföljd. De ungdomar det här gäller har med ytterst få
undanlag haft övervakning i olika former sedan lång lid både före
inskrivningen vid ungdomsvårdsskola och i anslulning till vård ulom skolan.
Del förefaller med hänsyn till dessa omständigheter föga sannolikt alt detta brotlsklientel,
med förhoppning om ett positivi resultat, skulle kunna dömas till en
frivårdande påföljd även i beaktande av de krav på intensitet i övervakningen
som föreslås. Utredningens uppfattning atl den intensiva övervakningen kommer
all försvåra möjligheterna att begå nya brotl förefaller också väl optimistisk.
Snarare lorde förslagel i denna del innebära att samhällets verksamhet för att
motverka kriminaliteten kan försvåras eller försvagas. Det är sedan länge elt
välkänt faklum atl brottsligheten oroväckande ökar och då främst förmögenhets-
och våldsbrott. Resurserna för alt bemästra denna utveckling är pä många sätl
otillräckliga och uppklarningsprocenten är låg. Det förefaller i denna
situation klart otillfredsställande att skyddet för såväl den enskilde som samhällel
ytterligare kan komma all försvagas genom att de personer som genom åren visat
sig ständigl återfalla i brott skulle ådömas en påföljd av ej frihetsberövande
karaktär. Man kan vidare svårligen ansluta sig till utredningens uppfattning
att en intensiv övervakning för denna kategori skulle framstå som ett så
allvarligt ingrepp i den dömdes frihet att den tillgodoser även högl ställda
allmänpreventiva krav på en kännbar reaktion. Det torde snarare vara tvärtom.
Slutligen inställer sig också frågan om det inte vore möjligt att med vissa
ändringar inordna de av utredningen föreslagna tankegångarna under den
nuvarande påföljden skyddsiillsyn.
Göta hovrätt, som avstyrker förslagel om tillsynsdom,
säger aU della innefattar en skyldighet för den dömde atl hålla nära kontakt
med övervakaren. Härutöver innehåller uiredningens förslag regler som ger
skyddskonsulenten befogenheter att meddela den dömde myckel långtgående föreskrifter
i fråga om livsföring och personliga förhållanden. Sådan föreskrift kan
innefatta inskränkning för den dömde i fråga om val av bostad, uppe-
Prop, 1978/79:212 -v', 169
hållsort
eller verksamhei. De valda formuleringarna ger uttryck för praktiskt tagel
vilka inskränkningar som helst i den dömdes rörelsefrihet och möjlighet att
disponera sin fritid. Föreskrifterna går alllså betydligt längre än de som f n.
kan ges i samband med skyddstillsyn. De föreslagna föreskrifterna är
emellertid inte - såsom fallet är med dem som ges i samband med skyddsiillsyn -
motiverade av ett behandlingsbehov utan av risken för fortsatt brottslighet.
Enligt hovrättens mening gör den ändrade motiveringen inte den föreslagna
ordningen mera tilltalande. 1 själva verkel synes någon saklig skillnad inte
föreligga efiersom behandlingen syftar till att molverka återfall. Sannolikt
ger en hänvisning till risken för fortsatt brottslighet utrymme för större
osäkerhet och godtycke i bedömningen. Särskilt anmärkningsvärt är alt
föreskrifter av så drastisk art skall ligga hos skyddskonsulenlen. länken att
genom tvångsföreskrifter av angiven art hindra den dömde frän fortsatt
brottslighet är enligl hovrättens mening minst lika orealistisk som
behandlingstanken och inger dessulom betydligt större betänkligheter frän räussäkerhelssynpunkl.
Enligt
Stockholms tingsrätt torde en kontrollerande och straffande övervakning av den
typ som utredningen föreslär inte i nämnvärd utsträckning komma alt verka brottsavhällande
för det klientel del här är fråga om. Även den som noga fullgör sin anmälningsskylidghet
och iakttar givna föreskrifter torde utan svårighet kunna dölja alt han
fortsätter brottslig verksamhet. Vidare kan den dömde åsidosätta de särskilda
föreskrifterna utan att det kommer lill övervakarens kännedom. Ytteriigare är
risken slor för att den dömde efterhand undandrar sig övervakarens lillsyn, om
denne endast uppfattas som representant för de straffrättsliga myndigheterna -
någol som enligt förslaget skall vara övervakarens primära funktion. Om en
övervakning skall kunna verka i brottsavhällande riktning fordras enligt
tingsrättens mening all ett förtroendefullt förhållande skapas mellan övervakare
och den dömde och att åtgärder i rehabiliterande syfte kommer lill stånd som ell
led i själva övervakningen. Den dömde skall därigenom kunna finna motiv atl
avhälla sig frän fortsatt brottslig verksamhet. Renl principiellt anser
tingsrätten alt det är olämpligl att utsätta del klientel för vilken
tillsynsdomen skall komma i fråga för den starka psykiska påfrestning som en
ständig, lät kontroll i sex månader utgör. Man måste beakta att det här i regel
är fråga om i olika avseenden slarkl handikappade individer som är i behov av
den trygghet och del sociala och medicinska stöd som samhället förmår ge dem.
Det finns en uppenbar risk atl den intensiva övervakningen hos den dömde
befäster en aversion mot de rättsvårdande myndigheterna och mot samhället i övrigl.
Den dömde blir aUt svårare att nå med positiv påverkan och anpassning till
samhällets normala levnadsförhållanden. Tingsrätten kan inte lillslyrka
förslaget om tillsynsdom. För den lagöverträdare för vilken kriminalvård i
frihet trots tidigare starkt kriminell belastning kan vara ett realistiskt påföljdsalternaliv
lill fängelse torde en förstärkt form av nuvarande skyddstillsyn vara bättre
och tillfyllest. Lagstiftarens ursprungliga intentioner med en ofta
förekommande, på förtroende uppbyggd kontakt mellan den dömde och övervakaren
bör förverkligas. En sä utövad skyddstillsyn har siörre förulsäUningar all
avhålla den dömde från alt ånyo begå brott.
Enligt
Göteborgs tingsrätt bör om ungdomsfängelse avskaffas nuvarande päföljdssystem
kompletteras med en påföljd som ligger mellan skydds-tillsynen och fängelse.
Avsaknaden av sådan påföljd blir i annal fall speciellt påtaglig när del
gäller den mindre belastade delen av brottsklienlelet. Utredningen har med
hänsyn härtill föreslagit alt en särskild påföljd, till-
Prop.
1978/79:212 170
synsdom. tillskapas lör att bl. a. fylla detla behov, ringsrällen
menar emellertid alt det nuvarande päföljdssystemet mycket väl kan förbättras i
detta avseende utan att så ingripande förändringar som utredningen föreslagit
behöver tillgripas. Tingsrätten avstyrker därför förslagel all skapa en
särskild päföljd i form av tillsynsdom. De ungdomar del främsi är fräga om har
ofta gjort sig skyldiga till upprepade brottsliga gärr.mgar men är inte sä
hårt belastade alt frihetsberövande varit påkallat i någon siörre onifaiining.
För att kriminalvård i frihet skall kunna fylla någon väsentlig funktion för
dessa ungdomar krävs en ingripande påföljd med huvudsyfte att motverka fortsatt
brottslighet. En intensivövervakning enligl vad utredningen föreslagit kan väl
uppfylla de krav som måste ställas pä en sådan frivärdspäföljd. Den är i vart
fall värd att prövas i avbidan på den översyn av påföljdssystemet som tingsrätten
förordar. Tingsrätten föreslär därför att de av ulredningen föreslagna reglerna
angående intensivövervakning inarbetas i nuvarande skyddstillsyn och atl den sälunda
förstärkta skydds-tillsynen i huvudsak förbehålles del nu diskuterade klientelet.
Vänersborgs tingsrätt konstaterar all förslaget att införa
den nya påföljden tillsynsdom bygger delvis på tanken atl det behövs en
påföljd som i stränghet ligger mellan skyddsiillsyn och fängelse. Tingsrätten inslämmer
i och för sig i denna uppfattning. Skyddsiillsyn kan visserligen kombineras med
böler eller anstaltsbehandling men det torde många gånger inte vara
tillräckligt när det gäller all successivt skärpa påföljderna fram till elt -
pä grund av straffminimum kanske långvarigt - fängelsestraff Även tingsrätten
anser det angeläget med en möjlighet att efter t. ex. ell par domar på
skyddstillsyn, i något fall kanske förenat med anstaltsbehandling, döma till en
strängare påföljd innan etl långvarigt fängelsestraff ädöms. Delta gäller inle
bara ungdomsklientelet. Tingsrätten ställer sig dock myckel tveksam till om den
föreslagna påföljden tillsynsdom, innebärande inlensivövervakning, är en
lämplig påföljd i det hänseendet. Tingsrätten vill framhålla att den gärna ser
att övervakning inom frivården görs mer effektiv än den mänga gånger nu är. Enligl
tingsrältens erfarenhet har den övervakning som förekommii inom
skyddstillsynens ram ofta varil nära nog obefintlig. Anledningarna härtill kan
ha varil många, bl. a. att många övervakningsuppdrag förenats hos en och samma
person eller att den dömde funnit sig nära nog riskfritt kunna undandra sig
skyldigheten atl hålla kontakt med övervakaren. Å andra sidan ifrågasätter
tingsrätten om den tänkta inlen-sivövervakningen kan genomföras i praktiken.
Som utredningen framhållil mäste den vara intensiv under flera månaders tid.
bl. a. därför att den i flera fall skall anses utgöra en ersättning för
fängelse. Sådan övervakning kan nog tänkas fungera i många fall under en
kortare tid och dä främst i större tätorter. Svårigheter kan dock länkas uppstå
i mindre tätorter och glesbygder där en tillräcklig kontroll kan vara svär atl
ordna. Om den för lillsynsdom avsedda övervakningen inle blir effektiv under
en längre tid föriorar den sin betydelse som ersättare för fängelsestraff i
vissa fall. Skillnaden mellan ä ena sidan den nuvarande skyddstillsynen eller
den föreslagna villkorliga domen med övervakning och, å andra sidan,
tillsynsdomen blir dä så ringa atl det inte är motiverat att införa en särskild
påföljd. Det är tingsrättens uppfattning all skillnaden i prakliken blir så obelydlig
atl förslagel om införande av tillsynsdom bör avstyrkas. Skyddstillsynen bör i
stället bestå, dock med vissa ändringar.
Domstolsverket avstyrker f n. att en ny självständig form
av frivärdspäföljd införs. Vid utformningen av institutet tillsynsdom har enligl
domstolsverket ulredningen eftersträvat alt ge påföljden ett betydande allmän-
Prop.
1978/79:212 - 171
preventivt värde saml atl forma den så atl den verkar i
brottsförebyggande riktning. I sistnämnda hänseende betonas särskilt
kontrollfunktionen. Denna skall tillgodoses genom intensivövervakning med till
en början daglig kontakt mellan övervakare och övervakad. Bortsett från
kontaktfrekvensen ler sig de flesta av de minimikrav som utredningen
uppställer pä en sådan övervakning som sådana som i och för sig bör gälla även
för den nuvarande skyddstillsynen. Domstolsverket ifrågasätter om intensivövervakningen
kommer att verka mer brottsförebyggande än den form av övervakning som
förekommer för den som dömts till skyddstillsyn. Det finns viss risk för att
den dagliga anmälningsskyldigheten enbart kommer att uppfattas som etl
trakasseri från myndigheternas sida. Det torde vara åtgärder av hell annal
slag som har en verkligt brottsförebyggande effekl. Dessa åtgärder måste dock
huvudsakligen vidlas inom ramen för andra samhälleliga verksamheter än
kriminalvården. Innan siörre förändringar sker beträffande kriminalvård i
frihet bör vidare möjligheten att utvidga bötesstraffets tillämpningsområde och
möjligheten till alternativa sanktionsformer utredas närmare. Vissa moment i
den föreslagna tillsynsdom-påföljden bör dock prövas inom den nuvarande
skyddstillsynens ram. Utredningens förslag till uppbyggnad av tillsynsdomen
innehåller mycket av värde som skulle kunna användas för alt förbättra skyddstillsynspäföljden
ulan att denna hell föriorar sin nuvarande karaktär. En utvidgning av
skyddstillsynens användningsområde för atl den skall kunna ersätta bl. a. vissa
medellänga frihetsstraff kräver en förstärkning av påföljdens allmänprevenliva
funktion. Viss möjlighet finns f. n. att av allmänprevenliva skäl förordna om anslallsbehandling.
I försia hand skall dock sädan behandling komma lill användning "om det är
erforderiigt för den dömdes tillrällaförande". Skall skyddstillsynens
användningsområde kunna utvidgas lorde det vara nödvändigt att domstolen ges
större möjlighet att enbart av allmänpreventiva skäl förordna om intagning i anslall
under en korlare lid. Anslallslidens längd bör därvidlag bestämmas av domstolen
och vara en ren straffmätning. Det sagda utesluter inte atl det allljäml lorde
finnas behov av atl kunna använda anslallsbehandling under kort lid för all bryla
en pågående brottslig aktivitet. Även i dessa fall kan ifrågasättas om inle
institutet bör göras tidsbestämt genom en straffmälning från domstolens sida.
Eftersom några särskilda tillsynsanstalter inle finns längre och då verkställighet
i övrigt inte heller skiljer sig från fängelsestraffet bör inslitutet benämnas
intagning i anstalt. I samband med en utformning av påföljden enligt dessa
riktlinjer bör möjligheten att ådöma skyddstillsyn vid brott med högt slraffminimum
kunna göras mindre restriktiv. Del centrala momentet i skyddstillsynspäföljden
bör fortfarande vara övervakning. Verkställighetsinnehållel bör då göras
fastare genom alt man i lagtexten uppställer krav på viss minimikontakl mellan
övervakaren och den dömde. Vad den dömde i övrigt har att iaktta får inle
uttryckas genom ett allmänt hållet krav på skötsamhel utan noga preciseras
genom särskilda föreskrifter. Prövotiden kan med fördel förkortas till tvä år
för att nå bäitre överensstämmelse med lidrymden för övervakningen.
Domstolsverket lar inle slällning lill vilka sanklionsformer som skall användas
vid villkorsöverträdelser men vill betona viklen av att överträdelse
regelmässigt leder till någon sanktion. Detla kräver syslem med successivt
strängare ingripanden. Ulredningen föreslår bl. a. etl kortvarigt
omhändertagande under minst två och högst 14 dagar som elt sanklionsmedel vid
överträdelse av villkoren för lillsynsdom. Införs omhänderlagande som sanktion
vid överträdelse av villkoren för skyddstillsyn torde liden böra begränsas
till en vecka
Prop.
1978/79: 212 172
med tanke på påföljdens mindre ingripande karaktär.
Domstolsverket vill i detta sammanhang uttala viss tvekan i fräga om
lämpligheten av atl dela upp frihetsberövandet på flera perioder, främst på
grund av de praktiska svårigheter detta skulle medföra.
Med hänsyn främst till det kraftigt brottsbelastade
klientel som den föreslagna påföljden lillsynsdom lar sikle på anser
rikspolisstyrelsen förslaget verklighetsfrämmande. Det förefaller nämligen vara
orealistiskt atl tro att ungdomar som bakom sig har allvarlig och omfattande
brottslighet och som dessulom ofta har svårartade såväl psykiska problem som
alkohol- eller narkolikaproblem skall förmås avhålla sig från alt begå brotl
på del sätt ulredningen tänkt sig. Om ungdomsfängelse avskaffas torde påföljden
oftast bli fängelse.
Den nykonstruerade
påföljden lillsynsdom är enligt kriminalvårdsstyrelsens uppfattning icke
grundad på hell övertygande premisser vare sig med avseende på de tänkta
klienternas situation eller med hänsyn lill syftet att motverka brott. Av de
tre skisserade formerna för tillsynsdom föresläs den första innefatta sådan dom
med inlensivövervakning, innebärande alt del åtminstone till en början kan
förekomma daglig kontakt mellan å ena sidan övervakaren eller biträdande
övervakaren eller kontaktmannen eller ett helt lillsynsieam och ä andra sidan
den dömde i den konlakttälhet som förulsälls ske både i bostaden och på arbetsplatsen.
Härvid synes utredningen ha förbisett det förhållandet att en ansenlig del av
de ifrågavarande klienterna lorde sakna fast bostad och alt en än siörre del
bedöms sakna arbelsanslällning. För de klienter som har arbeie bör besök på
arbetsplatsen om möjligt undvikas. Sädana besök framstår av naturliga skäl
vanligen såsom besvärande för klienten och kan äventyra såväl klientens
kommunikation till arbetskamraterna som i ogynnsamma fall arbetsanslällningen
som sådan. Skulle kontrollen bli tillnärmelsevis så effektiv som man enligl belänkandet
tycks förvänta skulle den intensiva tillsynen omfatta ulom vardagar även
helger och annan fritid jämte nattetid. Del lär enligt styrelsens mening stöta
pä avsevärda svårigheter alt finna övervakare som är beredda att fungera i sädan
omfattning. Även om en så tät kontroll vore möjlig atl faktiskt gestalta skulle
den förmodligen verka aggressionsalslrande pä den övervakade och svåruthärdlig
för den övervakande, varigenom den kunde befaras bli till mera skada än gagn. Inle
heller torde vara möjligt alt åsiadkomma en så intensiv övervakning att den
hindrar den övervakade från atl begå brott. En ny sanktion som skulle kunna
utgöra en sädan påföljd i frihel som enligt uiredningens direktiv kunde
ersätta ungdomsfängelse skulle enligl styrelsens mening kunna ges en smidigare
utformning än den föreslagna och ändå tillgodose kraven på skärpt tillsyn. Man
kan nämligen väl tänka sig all åstadkomma en strikt på goda känslobindningar
grundad och därmed måhända ändamålsenligare kontroll av klienten genom
åtgärder som fortlöpande kan anpassas efter vad som framstår som behövligt.
Valet av övervakare framstår som utomordentligt betydelsefullt för utfallet av
en intensivövervakning. Skyddskonsulenten borde genom sin personliga kännedom
ha goda möjligheter ulse lämplig övervakare i del särskilda fallel. Under förulsätlning
att övervakningen fick ett sådani innehåll som antytts skulle styrelsen vara
benägen acceptera en sålunda kvalificerad skyddstillsyn som självständig
påföljd vid sidan av den ordinära skyddsiillsynen.
Ungdomsfängelsenämnden anser del högst tveksamt om den
intensivövervakning som angetts i förslaget om tillsynsdom är tillräcklig för atl
till-rättaföra stora delar av del unga klientel del är fråga om. De som döms
till
Prop.
1978/79:212 > :,: 173
ungdomsfängelse har ofta svårartade sociala och personliga
problem. En förändring har också skett under senare är i ungdomsfängelseklientelels
sammansättning mot i regel grövre brottslighet och mer omfattande tidigare
kriminalitet.
Det synes
interneringsnämnden mycket tveksamt om det av utredningen uppställda syftet
med påföljden lillsynsdom kan nås med förslaget. Argumentationen för den
föreslagna påföljden är inle övertygande. Risk föreligger att den så gott som
dagligen ålerkommande kontaktskyldigheten mången gång av den dömde kommer att
uppfällas som trakasseri och därigenom motverka sitt syfte. Del kan även
sättas i fråga om sädan övervakning som föreslagils får någon
brottsförebyggande effekt, särskilt när det gäller den kaiegori grupp unga
lagöverträdare som påföljden närmasl är avsedd för. Nämnden ställer sig tveksam
till om tillsynsdom i enlighet med förslagel i någon nämnvärd utsträckning kan
bli ett användbart alternativ lill frihetsstraff för de unga lagöverträdare som
f. n. tas in i kriminalvårdsanslalterna.
Övervakningsnämnden
i Slockholm. andra avdelningen konsiateraratt avsikten med påföljden
tillsynsdom är atl i någon mån utjämna skillnaden mellan frihetsstraff och den
nuvarande enda egentliga frivärdspäföljden skyddsiillsyn. Om delta syfte
verkligen lillgodoses genom konlaktskyldighet av angivet slag är emellertid
tveksamt. För det första kan man fråga sig om det ganska belastade klientel som
påföljden i första hand är tänkt för kommer alt uppfatta kontaktskyldighelen
som särskilt obehaglig eller ingripande. Risk finns också för att många dömda
inte kommer all fullgöra kontaktskyldighelen i tillfredsställande omfattning.
Föreskrift om frivårdshem kan naturligtvis ha positiv stödjande verkan men om
en sådan anordning förstärker påföljdens repressiva karaklär kan sättas i
fråga. Genom förordnande om anstaltsintagning är man reell sett tillbaka vid
fängelsestraffet eller sådan anslallsbehandling som nu förekommer vid
skyddstillsyn. En annan invändning ligger enligt nämnden i följande. En
skyldighet till täta kontakter kan i en del fall på allvar försvåra den dömdes
försök alt genom utbildning eller arbete återgå till samhället. Om den dömde är
sociall etablerad kan koniaktkravet få ogynnsamma verkningar genom del ingrepp
i arbetsförhållandena som det kan innebära. Vad nu sagls talar för att det bör
finnas möjligheler alt mildra kontaktskyldigheten i vissa fall. Men då blir
obehaget mindre och syslemet inte rättvist. Man befinner sig här i elt svårlöst
dilemma. För atl påföljden skall vara "i nivå med" frihetsstraff
fordras att påföljden innebär ell avsevärt ingrepp i den dömdes rörelsefrihet
men härmed riskerar man att få verkningar liknande dem som moiiverar all
frihetsstraffet begränsas. Det är emellertid svårt att finna andra alternativ
än de som föreslås i belänkandel. Nämnden vill därför inte avstyrka att en ny
påföljd tillskapas efter ungefär de huvudlinjer som lagts fram i betänkandet.
Påföljden måsie också formas så att etl vissl hänsynslagande lill individuella
förhållanden kan ske.
Övervakningsnämnden
i Eskilstuna anser atl tilltron till effekterna av tillsynsdom förefaller
överdriven. Åtskilligt av vad som sägs om övervakarnas uppgifier. såsom atl
dessa skall hålla sig underrättade om den dömdes bostad, sysselsättning och
livsföring i övrigt, lär gälla redan vid skyddstillsyn. Den fundamentala
skillnaden skulle ligga i belydligl tätare kontakter än vad som är vanligt vid
skyddstillsynen. Det är att befara att kontakterna blir i motsvarande grad
ytliga. Nämnden finner att man kan fråga sig vad man egentligen skall göra och
samtala om vid de täta kontakterna. Det kunde möjligen vara av värde för att
vinna erfarenheler av in-
Prop.
1978/79: 212 174
tensivövervakning att i nuvarande 28 kap. 5 8 BrB införa
ett stadgande om atl sådan övervakning får föreskrivas i kontrollsyfte.
Tillsynsdom och villkorlig dom är påföljder som ådömts den brottslige.
Terminologien all döma till någon sorts dom är misslyckad. Termer som
skyddstillsyn eller in-lensiviillsyn är mera lämpliga.
Övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen uttalar
all den föreslagna påföljden tillsynsdom bör utformas inom ramen för den nu
gällande skyddsiillsynen.
Enligl övervakningsnämnden i Malmö, Jörsta avdelningen
måste det anses osannolikt att lillsynsdom med den föreslagna utformningen kan
komma all träda i stället för ungdomsfängelse i någon nämnvärd omfattning. Med
lanke på den begränsning av antalel domar på ungdomsfängelse som har skett de
senaste åren måste man räkna med atl det övervägande flertalet av dem som nu
döms till ungdomsfängelse i stället kommer atl dömas lill fängelse antingen i
första hand eller eventuellt efter försök också med tillsynsdom. Om delta
antagande är riktigt försvagas huvudskälet för alt införa denna påföljdsform.
Den har icke mera allmänt sett sådana fördelar att den likväl bör övervägas.
Det måste observeras att intensiv övervakning i kontrollsyfte inte i sig själv
har nägot värde. Atl själva övervakningen, såsom utredningen tänker sig,
skulle kunna förhindra eller försvåra forlsall brottslig verksamhet måsie
betvivlas. Vidare är tanken alt domstolen också inom ramen för frivård skall utportionera
obehag i passande doser alltefter brottets svårhetsgrad helt orimlig. Nämnden
anser atl i lämpliga fall en intensiv övervakning bör kunna förekomma som ett
led i den frivård som nu bedrivs. Några ändrade regler härom för skyddstillsyn
eller andra former av frivård är inte behövliga. Det bör ankomma på skyddskonsulent
och övervakningsnämnd att anpassa övervakningen lill vad som i varje särskilt
fall är ändamålsenligt. En uppenbar olägenhet med utredningens förslag att göra
tillsynsdom till en särskild påföljd är att det uppkommer en konstlad och helt
onödig gränsdragning till skyddstillsyn, vilken påföljd utredningen bibehåller
med namnet ändrat till villkorlig dom med övervakning.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn har i vissa avseenden
en avvikande mening rörande ulformningen av påföljden lillsynsdom men ansluler
sig i stort sett lill utredningens förslag.
Socialstyrelsen ställer sig kritisk till en strafform som
innebär intensivövervakning. Om emellertid denna päföljd kan fä den effekten atl
fängelsestraffet inte behöver användas i en del fall är socialstyrelsen beredd
att godta någon form av mer intensiv frivårdsövervakning. Utredningen har
visserligen endast begränsad tro på möjligheten att genom straff uppnå positiva
behandlingsresultat men mycket i betänkandet är ändå uttryck för tanken om
straff som behandling. Detta återspeglas även i utformningen av påföljden
tillsynsdom. Den har inte bara en hjälpande utan också en kontrollerande
funktion som ses som välgörande ur den straffades synpunkt. En kritik mot
förslaget till tillsynsdom är att argumenten i fräga om den kontrollerande
funktionen troligen hade förefallit mer realistiska om utredningen hade
klargjort atl del här faktiskt är fråga om en åtgärd som lill slor del också
har ett repressivi inslag.
Slyrelsen för Bärby yrkesskola anser att när det gäller
vuxna påföljden tillsynsdom är ett utmärkt sätt att förskjuta tyngdpunkten från
fängelse till kriminalvård i frihet. Många som i dag döms till fängelsestraff
därför att skyddstillsyn p. g. a. allmän laglydnad inte anses hårt nog kan i
stället dömas till tillsynsdom. För ungdomsgrupperna 18-20 år kan många här
kom-
Prop. 1978/79:212 i--, 175
ma i fråga. Styrelsen tror vidare att tillsynsdom kan
användas för många av dem som nu döms till ungdomsfängelse. Dock inte för alla.
En viss del av ungdomsfängelsegruppen kommer all dömas lill fängelse och
styrelsen tror alt den slörsta delen kommer alt beslå av f d. ungdomsvärdsskole-elever.
dvs. dem som slyrelsen bedömer ungdomsvårdsskolans resurser vara utiömda för. Slyrelsen
anser aU frivårdspåföljdema bör kompletteras med lillsynsdom enligl
utredningens förslag.
Juridiska fakulteisnämnden vid Uppsala universitet
framhåller att en lagstiftning om intensivövervakning (och större förändringar
rörande skyddsiillsyn) synes förutsätta att siörre klarhet nåtts i frägan hur
relationerna mellan krimmalvård och socialvård skall utformas. Del lorde inle
kunna förnekas att det klientel som belyder mest arbete för frivålden ocksä
har varit, är och i framliden blir. ett socialvårdsklientel. Det framstår därtör
som mesl rationellt all hell förlägga samhälleliga vård- och stödåtgärder inom
socialvårdens ram. varvid kriminalvårdens ålgärder i detta hänseende skulle
inskränka sig till att vara av förbindelsekaraktär. En sådan ordning skulle emellerlid
innebära en mycket påtaglig förändring av kriminalvårdens organisation som
säkerligen skulle möta slorl motstånd och medföra många problem. Altemativet är
i främsta rummet en kraftig ökning av kriminalvårdens resurser samtidigt som
kriminalvården övertar socialvärdens primäransvar för dem som är föremål för
kriminalvård i frihel. Mindre lämplig är rådande ordning som har en benägenhet
alt utkristallisera vissa persongrupper som ingen vill ta hand om. Del är
givetvis föga tillfredsställande atl brottspåföljdernas innehåll bestäms av
vilka myndigheler som finns lillgängliga och vilka resurser de har. Enligl nämndens
mening krävs dock en avklarning av kriminalvårdsmyndigheternas roller innan man
kan bestämma hur ell alternativ lill frihetsstraff skall utformas.
Juridiska fakulteisnämnden vid Lunds universitet konslaterar
alt det i ungdomsfängelsets ställe föreslagna institutet tillsynsdom förefaller
i sig vara en innovation som bör tillvaratas. Del måste dock ifrågasättas om
tillsynsdom kommer att ge en lillräcklig kontroll av det kriminellt svårt
belastade klientel som nu befolkar ungdomsfängelserna. Man måste räkna med atl
man i framliden blir nödsakad att döma en sannolikt betydande del av detta
klientel till fängelse. Däremot förefaller tillsynsdomen med fördel kunna
användas i fråga om en del av det klientel som f n. erhåller en i realiteten lill
intet förpliktande skyddsiillsyn.
Den kontrollfunktion som enligt utredningens förslag
tillsynsdomen i försia hand skall tillgodose kan enligt länsstyrelsen i
Jönköpings län bli effektiv endasi om övervakaren ägnar mycken tid åt de dömda
ungdomarna. På grund av del ökande våldet bland missbruksgrupper och den mycket
tidskrävande uppgiften torde det bli myckel svårt all finna kompetenta och arbetsvilliga
övervakare. Länsstyrelsen ifrågasätter om ungdomsfängelseklientelet, som
enligt utredningen har återfallit i brott i mycket hög grad, genom denna
kontrollfunktion över huvud taget i någon större omfattning kan hindras all
begå nya bron.
Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker i princip
förslaget om lillsynsdom. Genom sina tre olika former ger den i många fall god
möjlighet till anpassning av påföljden till den dömdes personliga
förhållanden.
JO anser att den föreslagna nya påföljden tillsynsdom
utgör en i allt väsentligt väl genomtänkt lösning på uppgiften alt i någon del
ersätla ungdomsfängelse med en frivårdspåfölj. Den bedömningen att
kriminalvård i frihel omöjligl kan komma i fråga för hela del ifrågavarande
klientelet är
Prop.
1978/79:212 176
säkerligen realistisk. Det är däremot sannolikt alt del f.
n. föreligger ell behov av en mera ingripande frivärdspäföljd. ej endast för
yngre, än den nuvarande skyddstillsynen kommit att bli. Den föreslagna
påföljden svarar väl mol de höga krav som främst allmänprevenlionen och behovet
av samhällsskydd ställer på en päföljd som skall kunna fylla syftet att
ersätta ungdomsfängelse. Den är också i övrigt lämpad att utfylla det
nuvarande gapet mellan kriminalvård i frihet och i anstalt. Det skulle i
princip vara möjligt att inordna den nya påföljden i skyddsiillsynen. Häremot
har utiedningen andragil rättssäkerhetsskäl. Den dömde bör genom domen fä veta
hur pass ingripande den ädömda påföljden är. Därtill kommer behovet av atl lill
domstolarnas förfogande ställa etl mer avancerat, "trappstegsliknande"
påföljdssystem, som ulredningen beaktat. Såsom framhållits är det uppenbart
alt skyddstillsynen sällan tillämpas så alt övervakningen fär nägon påtaglig
brottsförebyggande effekl eller kan lillmätas siörre allmänpreventivt värde.
Utredningen har velat skapa garantier för effektiv övervakning vid tillsynsdom.
Detta har skett bl. a. genom myckel detaljerade föreskrifter i förslaget till frivårdsförordning.
Häremol är inget annat att erinra än alt den dömdes grundläggande skyldigheter
bör regleras så uttömmande som möjligt i BrB.
TCO avvisar utredningens förslag i stort beträffande lillsynsdom
och anser all man i stället bör förslärka den nuvarande skyddstillsynspäföljden.
Enligt TCO finns en betydande risk för alt den föreslagna intensivövervakningen
i praktiken kommer att uppfattas som en kontroll för kontrollens skull. Till
skillnad från utredningen hävdar TCO alt en förtroendefull kontakt med
åtföljande informell kontroll inle kan åsiadkommas med hjälp av den formella
kontroll inlensivövervakning innebär. Utvecklingen pä andra vårdområden går
också bort från etl starkl formaliserat övervakningsinsti-lui. Ett åberopat
skäl för atl införa inlensivövervakning som päföljd är att den skulle minska återfallsfrekvensen.
Det finns dock inga forskningsresultat som pekar i den riktningen. Del
avgörande för övervakningens inverkan är inte frekvensen av kontakter utan
kontaktens art i känslomässigt och andra avseenden. Kontakterna
övervakareövervakad kan vara hur länga och täta som helst men de har ingen
brottsförebyggande betydelse förrän de ges ett faktiskt innehåll. Frivårdstjänstemännen
skall givetvis ha tät kontakt med de klienter som har de svåraste problemen och
har det redan i dag. Den föreslagna lillsynsdomens konstruktion skulle läsa de
som verkställer påföljden till alltför intensiv kontakt med de allra svåraste
problematikerna med utgångspunkt i dessas kriminella belastning. Della bör
inte vara den självklara utgångspunkten för täta kontakter. Det är riktigare
alt kunna sätta in olika intensiva insalser bland alla dem som undergår päföljd
där man upplever atl just det särskilt behövs. TCO anser att kontroll-och
hjälp- och stödfunktionerna är delar av samma begrepp i dagens skyddstillsynspåföljd.
I lillsynsdomen däremoi skulle kontrollftmktionen kunna utgöra ett allvarligt
hinder för konstruktiva hjälpåtgärder. Elt annal skäl som skulle kunna åberopas
för utredningens förslag till syslem är att antalet möjliga variationer i
påföljderna skulle bli sä många alt tiden fram lill försia fängelsestraffet
förlängdes för de "svåraste" klienterna. Detta är etl diskutabelt
anlagande. Utredningen lalar om sex alternativ men del bör observeras alt
villkorlig dom och villkoriig dom med stödåtgärder rimligen sällan kommer alt ifrågakomma
för de akluella klienterna. Villkorlig dom med övervakning och lillsynsdom
skulle förvisso kunna användas som konsumtionsdomar. Intagning i anstalt finns
dock med som sista skärpning av tillsynsdomen och det innebär ju fängelse. Det
finns ingen garanti föratt
Prop.
1978/79:212 177
de som nu ådöms fängelse efter tre skyddsiillsynsdomar
inte fär tillsynsdom med intagning i anstalt efter samma lidsperiod i det av
utredningen skisserade syslemet. Lägg därtill att för tillsynsdomen förutsätts
ett konsekvent och snabbt sanktionsförfarande (om den dömde inte har nägon
"godtagbar ursäkt") som obönhörligt leder fram till en mycket snabb utstraffning
med intagning i anstalt för många av de här akluella människorna, som av en
rad kända skäl har svåri all klara de precisa krav som lagstiftning och
förordning ställer.
Sveriges socionomers riksjörbund avstyrker utredningens
förslag i fråga om frivårdspåföljdernas ulformning. Enligl förbundet utgår ulredningen
frän antagandet att en lät kontakt genom hembesök eller annan uppsökande
verksamhet kombinerad med olika föreskrifter och hot om sankiioner skall
försvåra kriminell aktivitel. Resonemangei är enligt förbundets mening
kortsiktigt och illa underbyggt. En "tät" social kontroll i samhällel
kan anlas ha betydelse för att bromsa nyrekrytering av normbrytare. Men är man
etablerat kriminell - den grupp lillsynsdomen avser - måste sannolikt andra
mekanismer lill för att vända utvecklingen. Del har omvittnats gång på gång att
det handlar om mänskliga relationer, nya sociala anknytningar som ett
incitament lill nya värderingar, möjligheten atl byta ut kontakterna kring
missbruksmedlen mot annan gemenskap. Delta åstadkom-mes inle genom uppirappning
av kontaktfrekvenser. Det är kvaliteten det handlar om. Kontakten måste ge
möjlighet att tillfredsställa mänskliga behov. Om den övervakade har behov av
all komma ur ell förnedrande missbruksberoende, alt öka sin självkänsla genom
en vellig sysselsättning eller ett eget boende, atl få betyda någol för andra,
alt fä ta ansvar - dä är del också delta han skall få möjligheler lill.
Frivården har här haft litet alt erbjuda. Den "lika rält" till
samhällets resurser som en enig riksdag 1973 tillerkände kriminalvårdens
klienter är fortfarande i många avseenden en fras ulan innehåll. Dessulom har
resurserna generellt sett minskal sedan 1973, exempelvis på bostadssidan,
vilket drabbat marginalkonsumenterna hårdast. Dessa brister kan en ökad
kontroll- och kontaktfrekvens inte eliminera. Övervakaren och hans klient får
endast konstalera sin otillräcklighet en gäng om dagen i stället för en gång i
veckan. Någon gång kanske delta kan utlösa en irritation så stor att den
tvingar fram en bostad eller elt jobb - för det mesta har det förmodligen
demoraliserande effekt. Uiredningens påpekande att det bör ligga i båda
parters intresse alt dessa kontakter inte bara får karaktären av etl
fullgörande av en besvärande anmälningsskyldighet är inle lill någon konkret
hjälp. Problemet med de människor som inte bor och inte arbetar - de som
"går och driver" - har i och för sig uppmärksammats av utredningen
och lett till förslagel om frivårdshem som en möjlighet att fånga in även
dessa i en kontrollerad tillvaro. Förslaget uigår från atl denna grapp är
liten, vilket lorde vara en riskabel felbedömning. Frivården har f n. cirka
50% arbetslösa och cirka 20% i realiteten bostadslösa klienter, dessutom en
myckel slor grupp svåra missbrukare. Tillsyns-dömda kommer förmodligen alt
notera ännu högre siffror. Den modell för intensivövervakning som utredningen
skissar med hembesök, biträdande övervakare på arbetsplatsen elc. kommer
snarare att vara undantag än regel och den föreslagna frivärdshemsorganisationen
är markant underdi-mensionerad. Den nya påföljden riskerar att snart komma i
vanrykte varvid reaktionen kan bli återgång till frihetsstraff Den yttre ramen
för påföljden tillsynsdom har ägnats slort intresse av utredningen som bl. a.
utformat tre olika typer av kortvarigt omhändertagande. Avsaknaden av etl konstmklivt
innehåll framstår deslo mer påfallande. Visserligen dispone- 12 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr
212
Prop. 1978/79:212 178
rar
inte kriminalvården själv över de samhällsresurser som behövs för atl reellt
förändra klienternas villkor men det är svagt alt lämna ämnet med anmärkningen
alt lillsynsdomen "ställer avsevärt högre krav på" frivårdens
sociala verksamhei. Den sociall stödjande verksamhelen överlämnas ocksä till
den enskilde tjänstemannens egna initiativ inom ramen för lillgängliga
resurser. Frivården ärver anstalternas urgamla dilemma alt "vakl"-bilen
ägnas omsorg medan "vård"-biten inte får samma dignitet. Även frivärdshemmen
är i första hand tänkta som en begränsad frihetsinskränkning ulan någol egenfiigt
terapeutiskt eller pedagogiskt innehåll. Tillsynsdomen framslår som samhällets
registrering och bevakning av en avvikargrupp som i stor uisiräckning består av
utslagna människor, inte av terrorister, narkotikagrossister, organisatörer av
omfattande ekonomisk brottslighet eller andra samhällsfariiga individer.
Förbundet anser atl den slora satsningen på kontrollapparaten gör att
frivårdens uppgift att påverka sina klienters situation i samhället både
individuellt och i grupp skjuts ål sidan. Resurserna koncentreras till klientgrapper
med stor kriminell belastning och grupper med bättre prognos kan komma att bli
försummade. Detta är elt avsleg från tidigare många gånger framförda principer
om satsning på "mellangruppen".
LO
vill vad gäller förslaget om införandet av straffet tillsynsdom framföra
vikten av atl straffet och slödet utformas flexibelt. Det måste bli möjligt
alt la hänsyn t. ex. lill den dömdes sociala situafion för tillfället. Annars
kan intensivövervakningen uppfattas som alltför närgången och provocerande,
vilket snarast bör motverka syftet. Den stelbenta form ulredningen föreslår
kan LO inte lillslyrka.
Avskaffas
ungdomsfängelse bör enligl Sveriges domareförbund det nuvarande systemet
kompletteras med en påföljd mellan skyddstillsyn och fängelse. Behovet av sådan
påföljd är särskilt påtaglig när det gäller den mindre belastade delen av
ungdomsfängelseklientelet. Enligt förbundet bör emellerlid det nuvarande
påföljdssystemet kunna förbättras i detta avseende ulan så ingripande förändringar
som den av ulredningen föreslagna särskilda påföljden tillsynsdom innebär.
Förbundet avstyrker därför förslagel att införa en särskild påföljd. De
ungdomar som det främst gäller har ofta gjorl sig skyldiga till upprepade
brottsliga gämingar men är inte så hårt belastade alt frihetsberövande har
varit påkallat i någon större omfattning. För att kriminalvård i frihel skall
kunna fylla någon väsentlig funkfion i sådana fall behövs en ingripande
påföljd med syfte bl. a. att motverka fortsall brottslighet. En intensiv
övervakning kan fylla de krav som mäste ställas på en sådan frivärdspäföljd
och synes i vart fall vara värd att prövas. Förbundet förordar alt de av ulredningen
föreslagna reglerna om intensiv övervakning i huvudsak inarbetas i nuvarande
skyddstillsyn.
Föreningen
Sveriges åklagare anser att den föreslagna påföljden tillsynsdom endast i
mindre utsträckning kan ersätta ungdomsfängelset. En dom på ungdomsfängelse har
så gott som alltid föregåtts av ett flertal samhällsingripanden på grand av
tidigare brottslighet. I många fall har gränsen till områdei för frihetsberövande
åtgärder överskridits långt innan ungdomsfängelse blivit aktuellt genom att
vederbörande en eller flera gånger undergått anstaltsbehandling i samband med
dom på skyddstillsyn eller för samhällsvärd varit intagen i ungdomsvårdsskola.
De som varit intagna i ungdomsvårdsskola - de utgör en stor del av
ungdomsfängelseklientelet -har ofta vislats lång tid på skolan och därander
företagit täta rymningar varvid många brott begåtts. Innan en dom på
ungdomsfängelse fällts har alla länkbara försök gjorts alt tillrättaföra dem
inom ungdomsskoleorgani-
Prop. 1978/79:212 ':W.' 179
sationens
ram. Först sedan dess resurser bedömts vara uttömda har ungdomsfängelse
tillgripits. Enligt föreningens mening är det prakiiski selt inte möjligt att
tillgripa lillsynsdom i alla fall av denna art inte ens om den kombineras med
intagning i anstalt. Fängelse blir den enda möjligheten. Trots att påföljden
enligt föreningens bedömning inte skulle få någon mera påtaglig betydelse när
del gäller behandlingen av ungdomsfängelseklientelet skulle den ändock kunna
vara av slort värde i mänga fall. Del har nämligen enligl föreningens erfarenhel
sedan länge funnits etl behov i värt påföljdssystem av ett mellanting mellan skyddsiillsyn
och fängelse. Domstolarna har sökt komma lill rätta med denna brist på olika säu.
Ibland har man meddelat samme lagöverträdare fyra, fem ja kanske fiera
skyddstill-synsdomar under förhållandevis kort tidrymd. I andra fall har man av
hänsyn till allmän laglydnad känt sig tvingad att döma till fängelse, ehuru en
sådan utväg egentligen bort undvikas. Ingen av dessa utvägar har varit lillfredsställande.
En påföljd med det innehåll som den föreslagna tillsynsdomen har skulle
sannolikt utgöra etl realistiskt påföljdsalternativ i många fall. Föreningen lillstyrker
därför att etl sådant alternativ införs i vårt påföljdssystem. Reglerna härom
bör dock enligl föreningens mening inte ges formen av en självständig påföljd
utan inordnas under den nuvarande påföljden skyddstillsyn. Vad nu sagts
innebär emellertid inte alt föreningen pä varje punkt delar utredningens
uppfattning om hur den föreslagna påföljden bör tillämpas.
Vad
gäller förslaget till tillsynsdom anser Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman
alt en påföljd som huvudsakligen skulle innebära kontroll och där värdel av
påföljdens brottsförebyggande syfte ansetts kunna öka genom på förhand i domen
reglerad kontakt mellan den dömde och handläggare/övervakare bygger på
felaktiga grunder. Föreningen anser att den störsia brottsförebyggande effekt
som kan uppnås inom ramen för kriminalvård i frihel måste ske genom elt
långsiktigt uppbyggande av ett förtroendefullt samarbele mellan övervakad,
övervakare och assistent och atl detta ej kan ske inom ramen för en påföljd
vars egentliga innehåll synes vara ren kontroll. Föreningen avstyrker att
påföljden tillsynsdom införs.
Övervakarnas
riksförbund har uppfattningen att det är bättre att satsa på den idag
fungerande skyddstillsynen än att skapa en ny påföljd som nästan enbart betonar
kontrollen och därmed återgå till en föråldrad syn på kriminalvård i frihet.
Folkpariieis
ungdomsförbund instämmer i all man bör sträva efter alt minska antalel frihetsberövanden.
Utredningens förslag om tillsynsdom är etl bra alternativ för många som i dag
får kortare fängelsestraff. Det är klarl atl del behövs starkare kontroll än
vad t. ex. dagen skyddstillsyn innebär för dessa personer som alltså i dag
omhändertas för sluten kriminalvård.
Moderata
ungdomsförbundet finner det vara en lämplig åtgärd att tillskapa den nya lillsynsdomen
som ersättning för skyddstillsynen. Förbundet släller sig dock frågande inför
förslaget om intensiv övervakning. Verkställighetsmyndigheten kan troligen inte
ställa upp med de resurser som kommer alt krävas. Likaväl som skyddstillsynsklientelel
i dag behöver sociala stödåtgärder kommer de som ådöms lillsynsdom att behöva
det. Undersökningar behöver göras för att se om den kommunala socialvården kan
handha denna uppgift i framtiden, åtminstone de lättare fallen. Utredningen
framhåller alt om socialulrcdningens förslag införs kommer ungdomar över 18 år
inte att tas om hand med slöd av sociallagstiftningen. De kan då komma att
dömas till skyddstillsyn i frihet eller om utredningens
Prop.
1978/79:212 180
förslag genomförs lillsynsdom i frihet. Om den brottslige
är under 18 år kan vederbörande intas i ungdomsvårdsskola. Denna konstruktion
är inte lämplig eller rättvis.
3.1 Tillsynsdomens tillämpningsområde
JK hänvisar lill att utredningen anser att tillsynsdom bör
komma i fråga bara för brolt med någoriunda högl straffvärde och att kravet i
28 kap. I S lagförslaget alltså generellt sett är för lågt ställt. Enligl JK
bör vad som sålunda anförs om påföljdens tillämpningsområde komma lill direkt
uttryck i lagtexten. Tillsynsdom får enligt utredningen meddelas om intensiv
övervakning anses erforderiig för att motverka alt den tilltalade fortsätter
brottslig verksamhet. Möjligen skulle enligl JK redan i BrB ges en närmare
definition av begreppel intensiv övervakning.
Hovrätten för Övre Norrland anser att man måste se lill atl
det inle öppnas någon möjlighet till en alltför vid tillämpning av intensiv
övervakning. Användningen av denna påföljdsform bör vara begränsad till del
område som ulredningen har tänkt sig. Uiredningens förslag till ulformning av
28 kap. I 8 BrB säkerställer knappast detta. Än mindre betydelse lär den fingervisning
om tillämpningsområdet som får anlas vara åsyftad med förslaget till ändring
av 36 kap. 6 S 2 st. BrB kunna få. Hovrätten föreslår att det i 28 kap. I 8
sägs klart ul att påföljdsformens inlensivövervakning normalt skall användas
bara för brottslighet som förskyller fängelse i minst 6 månader.
Socialstyrelsen erinrar om att ivångsomhändertagande för
vård inom socialtjänsten enligt socialulredningens förslag skulle kunna
företas endasi beträffande den som var under 18 år och att vård som föranletls
av den omhändertagnes egel beteende inle fick överstiga tre månader. Under
remissbehandlingen framfördes kritik mol socialutredningens förslag. Man befarade
atl det skulle leda lill en överströmning av ungdomar från socialvården till
psykiatrisk vård och kriminalvård. Problemet har tagits upp av en arbetsgrupp
inom socialdepartemenlet i en nyligen redovisad rapport (DsS 1978:8) om vård
utan enskilds samtycke inom socialvård och sjukvård. Arbetsgmppen föreslår dels
all vård oberoende av samtycke inom socialtjänsten skall kunna ges upp till
dess den unge fyllt 20 år, dels alt värdtiden förlängs från tre lill sex
månader och atl denna tid skall kunna förlängas genom omprövning av social
nämnd. Om arbetsgruppens förslag genomförs tillsammans med ungdomsfängelseutredningens
förslag om begränsad tillämpning av fängelsestraff för lagöverträdare i åldern
18-20 år kommer del praktiska resultatet förmodligen att bli atl dessa ungdomar
i ökad omfattning tas om hand inom barnavården. Enligl socialstyrelsens
bedömning är det nämligen så att frihetsberövande under ej alltför kort tid
tyvärr inte går att undvika för svårt kriminella ungdomar i de nämnda åldrarna
och tvångsvård inom socialvården skulle då bli den enda möjligheten som stod
till buds. Den föreslagna lillsynsdomen är i första hand tänkt all verkställas
inom frivården och tiden för omhändertagandet i frivårdshem eller anstalt är
begränsad till tre månader. De nämnda effekterna överensstämmer inte med det
syfte som legat bakom den nya sociallagstiftningen och ungdomsfängelseutredningens
förslag. Ell säll alt förhindra ell sådant resultat vore all omarbeta de
föreslagna reglerna för tillsynsdom i vad avser de intagna i frivårdshem och
anstalt och förlänga tiden till högst sex månader i stället för högst tre
månader. Invändningen att tre månader ofta är en för kort tid för
omhändertagande har nämligen samma relevans för i varje fall en hel
Prop.
1978/79:212 ;,, 181
del av dem som skulle kunna komma i fråga för lillsynsdom
som för dem som är avsedda alt las om hand enligt lagen med särskilda
bestämmelser om vård av underårig. Del skulle härigenom också finnas ett mera
användbart alternativ till fängelse samtidigt som en icke avsedd användning av
so-cialijänslens inslilutitoner skulle kunna undvikas.
Enligl
Sveriges advokatsamfund bör i den föreslagna lagtexten till 28 kap. I 8 BrB
klarare komma lill uttryck de minimikrav som enligt ulredningen skall
föreligga för alt påföljden skall fä användas. Tillsynsdom skall anses som allvarligare
ingripande än kortvarigt frihetsstraff och i vissa sammanhang jämställas med
fängelse sex månader (36 kap. 6 8 2 st.). Det bör därför övervägas om inte
visst lägsta straff för brottet skall vara stadgat för tillämpningen av
påföljden.
3.2 Föreskrift om frivårdshem
RÅ konstaierar att en föreskrift om vistelse i frivårdshem
innebär - såviu framgår av molivultalandena - en förhållandevis begränsad
frihetsinskränkning. Det anges sålunda att den dömde skall ha rätt alt lämna
hemmet ej endast under dagtid för att sköta sill arbeie eller bedriva studier
utan även under kvällstid för att "ägna sig ål fritidssysselsättning eller
umgänge". Nägra tvångsmedel för atl säkerställa atl den dömde vistas i frivårdshemmet
skall ej finnas. Utredningen tänker sig vidare alt enskilt hem skall kunna
fungera som frivårdshem. Av del anförda framgår enligl RÅ alt kontrollen
stundom måste bli myckel svår alt upprätthålla och att institutets allmänprevenliva
värde därför torde bli förhållandevis begränsat. Vistelse i frivårdshem torde,
om den skall kunna utgöra etl lämpligt alternativ till en vistelse i kriminalvärdsanstalt,
dels kräva ingående tillsyn och övervakning, dels kräva mycket slora
personliga och materiella insatser. Härvid torde endasi böra framhållas att antalel
nu i drift varande institutioner (frivårdsholell) som skulle kunna tjäna som frivårdshem
är ytterst begränsat. Härtill kommer del från principiell utgångspunkt onöjakiiga
i det förhållandet alt det egentliga innehållet i en föreskrift om vistelse i frivårdshem
skulle regleras ej av domstolen utan av verkställighetsmyndigheien. RÅ
avstyrker alt möjlighet öppnas alt såsom särskild påföljdsform meddela
föreskrift om vistelse i frivårdshem.
Samma
starka tvivel på tillsynsdom som ersältningför ungdomsfängelse gör sig enligt
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt även gällande vid vistelse i frivårdshem.
Enligt utredningen skall under begreppet frivårdshem kunna inrymmas olika mer
eller mindre inslitutionsliknande vistelse-platser alltifrån de nuvarande frivårdsholellen
lill enskilda hem. Däresl frivårdshemmet har möjlighet att kunna erbjuda en
mer aktiv social verksamhet till förmån för klienten skulle krävas dennes
samtycke. Sistnämnda tankegång är i linje med socialutredningens förslag men
förefaller olycklig då härigenom exempelvis en brottsbenägen alkohol- eller
narkotikaberoende person utan sjukdomsinsikt skulle avskärmas frän en påföljd
med möjlighet till social hjälp- och stödåtgärd. Överåklagaren förordar således
att domstol oavsett vederbörandes samtycke skall ha möjlighet att förordna om
vistelse i sådani frivårdshem som kan erbjuda någon form av behandling. Det
har betonats atl en föreskrift om frivårdshem inte får lägga hinder i vägen för
den dömde när del gäller att utföra arbeie eller studera och atl vederbörande
därför skall ha rält all lämna hemmet för detla syfte. Del anförs vidare alt
den dömde under dag- och kvällslid skall ha rätt ägna sig ål umgänge och
fritidssysselsättning utanför hemmet, ibland inbegri-
Prop. 1978/79:212 182
pande
vistelse över natt på annan plals. Mot de anförda synpunkterna, såvitt de
berör studier och arbeie, finns ej någon invändning alt göra. Däremot
ifrågasätts i övrigt hur kontrollfunktionen skall kunna upprälthållas. Det
finns en uppenbar risk all fritidssysselsättningen och umgänget kommer att bli
detsamma som att tillsammans med likasinnade begä nya brott. Stor restriktivitet
bör således råda för tillålande av alltför mycket verksamhet utanför hemmets
ram, ej minsl i beakiande av all vistelse på frivårdshem är en skärpning av
påföljden jämfört med inlensivövervakning. Här gör sig naturligt nog också allmänprevenliva
synpunkler starkt gällande. Slutligen är förslaget i denna del även en
resursfråga. Utredningen konstaterar också att tillgången på platser åtminstone
till en början kommer atl bli begränsad. Liknande synpunkler anförs av
Föreningen Sveriges åklagare.
Hovrätten
för Övre Norrland anför att ulredningen föreslår all föreskrift alt vistas i frivårdshem
skall vara bestämd till viss tid högst tre månader. Tiden skall bestämmas av rälten
som därvid kan ta hänsyn till den akluella brottsligheten. Även om skälet för
en föreskrift skall vara att möjliggöra en verksam kontroll av den dömde kommer
i verkligheten en föreskrift om vistelse i frivårdshem ofta nog atl i minsl
lika hög grad bero på atl den dömde behöver en bostad eller på annat sätl är
nödställd. Föreskriften är i ett sådant fall motiverad endast så länge behovet
kvarstår. Domstolen saknar möjlighet att vela hur lång tid detta skall bli.
Utredningen har också lagt i övervakningsnämndens hand att vid behov upphäva
eller förlänga föreskriften. Domstolens tidsbestämning framstår även av det
skälet som ganska illusorisk. Det kan därför sättas i fråga om domstolen bör
befatta sig med denna typ av föreskrift. Enligt hovrättens mening skulle det
vara fullt tillräckligt om domstolen när sädan föreskrift meddelades angav den
längsta tid under vilken den dömde skulle vara skyldig att bo på
frivärds-hemmet. Övervakningsnämnden skulle därefter få upphäva eller förlänga
föreskriften på det sätt som utredningen har föreslagit.
Stockholms
lingsräii anför alt beträffande den för vilken tillsynsdomen främst kan komma i
fråga gäller ofta att han vid lagföringen är så nedgången av gravt missbmk av
narkotika och alkohol att det befinnes påkallat atl meddela föreskrift om
vistelse i frivårdshem. Tingsrätten efterlyser en möjlighet att i sådana fall
med tvångsmedel få föreskriften verkställd - inte endast för att fillgodose
samhällets berättigade skyddsintresse - utan också av hänsyn fill den dömde
själv och till hans egentliga behov.
Göleborgs
tingsrätt erinrar om att den i yttrande över betänkandet Häktning och
anhållande framfört kritiska synpunkter mot förslagel om inrättande av
tillsynshem. Samma kritik kan i viss utsträckning anföras även mot utredningens
förslag om frivårdshem, även om säkerhetsaspekten inte gör sig lika starkt
gällande i förevarande sammanhang. Enligt tingsrättens mening är det
orealistiskt att tänka sig att vistelse i frivårdshem med dess öppna form på
något avgörande sätt kan avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Frivårdshemmets
öppenhet och avsaknaden av möjligheten att tvångsvis verkställa de föreskrifter
som skall gälla för vistelse i hemmet medför dessutom alt förordnande om en
sådan vistelse inte framstår som någon egentlig skärpning av påföljden.
Förslaget
att inrätta frivårdshem är enligt Vänersborgs tingsrätt i och för sig gott men
tingsrätten befarar att det av brist på ekonomiska resurser för inrättande av frivårdsholell
och brisl på enskilda hem som är villiga och lämpliga alt taga emot det avsedda
klientelet inte kan genomföras annat än i enstaka fall.
Prop. 1978/79:212 «,-, 183
Rikspolisstyrelsen ställer sig övervägande kritisk till
förslaget om vistelse i frivårdshem. Styrelsen är emellertid införstådd med sivårigheten
att finna något annal alternativ lill sådan vistelse. Om man emellertid i frivårdshem
sammanför etl belastat och brottsbenäget klientel torde risken vara övervägande
alt den broltsbefrämjande miljön tillskapas som inte torde motverka återfall i
brottslig verksamhet. Rikspolisstyrelsen avstyrker därför förslagel i denna
del.
Kriminalvårdsstyrelsen finner konstraktionen lillsynsdom
med föreskrift om frivårdshem svårrealiserbar bl.a. så till vida som frivårdshem
knappast kan utbyggas på etl tillräckligt stort antal platser i landet för alt syftel
med institutet skall kunna tillgodoses. Enligt styrelsens mening är det också
mindre tilltalande all för ändamålet använda nuvarande frivårds-hotell och frivårdshem.
Vistelsen på dessa institutioner äger i dag ofta rum i myckel öppna och på
ömsesidigt förtroende grandade former, som inle står i samklang med del starkt
kontrollerande och i viss mån repressiva innehållet i den föreslagna tillsynsdomspåföljden.
Etl system med frihetsberövande i form av vistelse i frivårdshem och anstalter
inom ramen för kriminalvård i frihel kan enligt styrelsens uppfattning leda lill
etl instituiiona-liserande av hela frivården, varvid den värdefulla och för
verksamhetsområdet karakteristiska grundsynen skulle äventyras.
Övervakningsnämnden i Slockholm, andra avdelningen anser
alt föreskrift om frivårdshem naturligtvis kan ha positiv stödjande verkan men
att det kan ifrågasättas om en sådan anordning förstärker påföljdens repressiva
karaklär.
Enligl övervakningsnämnden i Eskilstuna är tanken med frivårdshem
god men torde kunna realiseras redan nu genom föreskrift vid skyddstillsyn.
Synpunkten att rätten skall beakta om ett så allvarligt ingripande som
föreskrift om frivårdshem är motiverat med hänsyn till den aktuella brottsligheten
rimmar illa med tanken att tillsynsdomen alltid skall anses motsvara fängelse
i minst sex månader. Åsikten att det ej skulle finnas anledning ge föreskrift
om frivårdshem när klienten frivilligt underkastar sig vård etc. bör ses i
belysning av att erfarenhetsmässigt intresset för vården etc. ofta försvinner
när domen väl är avkunnad. Förslaget att föreskrift skall avse visst frivårdshem
bör fillbakavisas. Det innebär bl.a. all plats mäste reserveras i samband med
påföljdsförslaget och hållas öppen för en åtalad som slutligen kanske döms till
en helt annan påföljd, all elt kanske först vid domstolens överiäggning
aktualiserat förslag om föreskrift om frivårdshem kanske är omöjligt att
realisera och att omplaceringar alldeles onödigtvis skulle kompliceras. Med det
förtroende som eljest visas frivårdens organ borde dessa också kunna anförtros
att välja frivårdshem.
Enligt övervakningsnämnden i Göieborg, andra avdelningen
finns stora svårigheter inbyggda i förslaget om frivårdshem, t. ex. personalens
befogenheter, grappens sammansättning på frivårdshemmet i fråga och variationer
i frihetsinskränkningar. Nämnden föreslår därför att man inte bygger upp en
nytt institufionssystem utan t. ex. använder de inackorderingshem inom
frivården som redan finns och utvärderar erfarenheterna från dessa.
Övervakningsnämnden i Malmö, försia avdelningen anser att
vad utredningen föreslär om frivårdshem är ett värdefullt tillskott till
frivårdens behandlingsmöjligheter och att förslaget i denna del bör genomföras
oavsett vad som i övrigt sker med utredningens förslag och eventuellt alltså
anknytas till den nuvarande skyddstillsynen. Nämnden erinrar om att hovrätten
över Skåne och Blekinge redan i yttrande den 21 december 1960 föreslog
Prop.
1978/79:212 184
atl de då aktuella tillsynsansialterna skulle inrältas enligl
en modell som nära överensstämmer med vad ulredningen nu tänker sig för frivärdshemmen.
Hovrätten framhöll då atl de nya anstalterna i behandlingshänseende borde vara elt
inslramenl för skyddsorganisationen och att anstallstiden icke borde tillåtas
bli en isolerad påföljd med en påhängd och mindre väl förberedd frigivningslid
efteråt. Samma synpunkter bör anläggas på vistelse i frivårdshem som bör ses
som elt behandlingsinslramenl. Av stor betydelse är att frivärdshemmen kan
användas också vid verkställighet ulom anstalt. Det förekommer, ehura mycket
sällan, all utplaceringen av vissa intagna vållar speciella svårigheter därför atl
de inte passar in i något sammanhang. Det har t. ex. förekommit atl en intagen
väl icke kunnai beredas vård inom mentalsjukvården men likväl för nämnden tett
sig sä oförmögen att ta värd om sig själv all nämnden funnit del vara inhumant
alt placera ut honom i ell hyresrum eller ell hotellrum utan hjälp och lillsyn.
I ett dylikl läll kan frivårdshem komma atl erbjuda en möjlighet.
Riksrevisionsverkel anseralt utredningens beskrivning av syftel
med frivärdshemmen och dess verksamhet visar atl dessa hem har slor likhel med
öppna lokalanstaller som tillämpar frigång och fritidsaktiviteter utom
an-stallen i enlighet med 11 och 14 88 och vistelse utom anstalt enligt 34 S lagen
om kriminalvård i anstalt. Verkel anser inle atl man inom kriminalvården bör
bygga upp nya institutioner med en social verksamhetsinriktning. De
institutioner som kriminalvården och framför alll socialvården i dag förfogar
över bör kunna utnyttjas för de ändamål såsom utredningen avsett. Evenluella
resurstillskott bör enligt verkets mening i stället användas till allNforlsätta
ulbyggnaden av lokalanstaltsnätel enligt intentionerna i 1973 års
kriminalvårdsreform.
Länsstyrelsen i Jönköpings län konsiateraratt underden tid
tillsynsdom verkställs kan enligl utredningens förslag övervakningsnämnd
besluta om vistelse i frivårdshem. Länsstyrelsen anser det angeläget att frivårdsperso-nal
i brådskande fall kan överföra de ungdomar som är i behov av sådan vård till frivårdshem.
Det administrativa förfarandet får ej göras tungrott.
Landstingsförbundet anför alt utredningen föreslår även
att frivårdshem inrättas för särskilda ändamål t. ex. behandling av
narkotikamissbrukare. Förbundel anser liksom utredningen atl vissa sociala
uppgifter med förtur kan tillgodoses i frivården. Det är dock väsentligt att frivärdsklientelet
i slörsta möjliga utsträckning omfattas av samhällets reguljära resurser inom
såväl social- som sjukvård. Förbundet ifrågasätter därför förslaget alt
kvalificerade behandlingsresurser skall skapas för missbrukare som en kort tid
- kanske alltför kort lid för att uppnå behandlingsresultat - är att hänföra lill
kriminalvårdens frivård. Förbundet vill även erinra om det nio-punklsprogram
regeringens ledningsgrupp i narkotikafrågor utarbetat och riksdagen nyligen
tagit ställning till.
Svenska kommunförbundel inslämmer i att vissa sociala
uppgifter med fördel kan tillgodoses inom frivården. Samtidigt är del dock
angeläget alt verka för alt frivärdsklientelet i ökande utsträckning omfattas
av samhällets reguljära sociala och medicinska vård- och behandlingsresurser.
Den av utredningen framförda tanken på frivårdshem för särskilda ändamål,
exempelvis hem med behandlingsresurser för dömda som är narkotikamissbrukare,
finner förbundel därför bör övervägas ytterligare. Det förefaller tveksamt om
särskilda, i vart fall mera kvalificerade, behandlingsresurser i detla
hänseende skall tillskapas för missbrakare som för viss tid omfattas av
kriminalvårdens frivård.
När det gäller tillsynsdom med föreskrift om frivårdshem
är TCO av den
Prop. 1978/79:212 v 185
principiella uppfattningen atl valet av vilka vårdinsatser
som skall sättas in bör göras av dem som verkställer påföljden. Del är därför
ej lämpligt atl inrangera frivårdsholell, inackorderingshem och i synnerhet
enskilda familjevårdshem bland insiitutioner som skall fylla en formell
funktion i en påföljd. Däremoi bör avsevärda resurser sältas in pä
uppbyggnaden av ett större familjevårdsnät och även av inackorderingshem som
kan fylla en viklig funktion ur behandlingssynpunkt. Separata sädana resurser
bör dock inle tillskapas inom kriminalvården.
Sveriges socionomers riksförbund finner del angeläget att samhällel.
speciellt i rådande kostnadsläge, bygger ut olika boendeformer för alt tillgodose
frivårdsklienternas behov såväl som andra eftersatta gruppers. Ge-nomgångslägenhel
med viss lillsyn, familjevårdshem. kollekliv, små inackorderingshem och
bostadshotell kan vara bra instrument i arbelel med olika ärenden. Givelvis kan
del någon gång vara lämpligt att föreskriva en viss boendeform för att
temporärt bryta en missbruksperiod eller dylikt. I största utsträckning bör man
emellertid undvika segregerade institutioner som konserverar den kriminella
grupptillhörigheten. För speciella frivårdshem av föreslagen typ är det
särskilt viktigt alt gästerna fångas upp i aktiviteter och alt del finns en
genomtänkt metodik på hemmet. Tillsyns-klienterna kan knappast lämnas åt sig
själva som många av de nuvarande frivärdshotellens gäster kan. Vistelsen på
hemmet bör inte låsas lill tre månader med eventuell förlängning. Boendel där
kan troligen många gånger användas för alt lösa krissituationer och bör
avslutas när en bättre placering är klar.
LO är tveksam till förslagel att placera de ungdomar som
saknar bostad i de s. k. frivårdsholellen. Risken, eftersom det här rör sig om
en ofta hårt utslagen grapp av ungdomar, med förslaget är atl frivårdsholellen ulvecklas
till nya inslilulioner i stället för atl fungera som utslussningsstationer som
de nu gör.
Enligt Sveriges advokatsamfund bör det i lagtexten komma
till uttryck alt det skall föreligga samband mellan brottets art och beslutet
om frivårdshem respeklive tiden för vistelse i frivårdshem. Det föreligger
annars risk att sanktionerna mol den som inle följt elt beslut om vistelse i frivårdshem
är för svaga för att domstolarna skall våga tillgripa påföljden.
Sveriges domareförbund är tveksam till utredningens
förslag om frivårdshem. Man kan ifrågasätta om vistelse i frivårdshem, med
dess öppna form, på något avgörande sätt kan avhälla den dömde från fortsatt
brottslighet. Frivårdshemmets öppenhet och avsaknaden av möjligheter alt
tvångsvis verkslälla de föreskrifter som skall gälla för vistelse i hemmet
medför också att förordnande om sådan vistelse sannolikt inte framstår som nägon
egentlig skärpning av påföljden. Däremot kan frivårdshemmet fylla en uppgift
när del gäller alt få intensivövervakningen att fungera för dem som annars
driver omkring utan bostad och arbete.
Belräffande utredningens förslag alt förvandla de nuvarande
frivårdsholellen till tillsynshem befarar Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman
alt detta på kort lid skulle kunna försvåra frivärdshotellens nuvarande verksamhet
och förvandla dem till anstalter som frivårdens övriga klienter skulle betrakta
med misstro.
SAK anser alt det mol bakgrund av
ungdomsfängelseklientelets sammansättning framslår klarl att detta klientel är
i behov av en skala av mer och mer ingripande kontrollåtgärder. I vad gäller omhänderlagandeformen
har alternativet frivårdshem diskuterats i samband med häktesutredning-en.
Föreningen betraktar förslaget som orealistiskt. Ett alternativ vore alt
Prop.
1978/79:212 186
avkorta allmänna slraffminimum kanske ner till sju dagar.
Dessa korta frihetsstraff skulle kunna verkställas inom ramen för ansialtssystemet
under föratsättning av en vidareutveckling av detla.
Centerns ungdomsförbund kan accepiera alt vistelse i frivårdshem
skall kunna föreskrivas, om inte lämplig bostad kan ordnas på annal sätt eller
om andra skäl föreligger.
Moderata ungdomsförbundet anser att förslaget att
tillsynsdomen kan skärpas genom intagning i frivårdshem under högst tre månader
är en olämplig lösning. En brottspåföljd bör ha innehåll. Om man vill ha vård i
frivårdshem skall detla kunna ske i form av fängelse och tillsynsdom. Att dölja
ett frihetsberövande i lillsynsdomen är olämpligl. Om frihetsberövandet inte
är nödvändigt med hänsyn till laglydnaden bör del ej heller ske. Detla bör
enligt förbundet framhållas i synnerhet mol bakgrund av att utredningen
betonar att anslaltsbehandlingen inte bör ske av individualpreventiva skäl
utan enbart pä grand av hänsyn lill allmän laglydnad.
3.3 Intagning i anstalt
JK påpekar all i 28 kap. 3 8 2 st. lagförslaget ges
möjlighet till verkställighet utom anstalt av sådani förordnande om intagning
i anstalt som avses i paragrafens första stycke. Med hänsyn lill att
varaktigheten av ett sådant förordnande i regel är kort vill JK ifrågasätta om
inte den föreslagna möjligheten onödigtvis komplicerar systemet. Del är också
oklart vad utredningen menar med "frigivning" när man lalar om "frigivning
före utgången av den i förordnandet angivna tiden". JK hänvisar till 26
kap. 6 8 1 st. i lagförslaget där del talas om "en nära föreslående frigivning
eller villkorlig frigivning". I specialmoiiveringen lill 33 kap. 5 8
anförs av utredningen att tillsynsdom i prakliken inte kan förenas med
förordnande om intagning i anslall i de fall avgörandet föregås av en häktning
som varat längre än tre månader. Med hänsyn lill atl det vid återfall i brott
kan bli fräga om att trappa upp påföljden anser JK atl ett sådant förordnande
bör ges även om man samtidigt förklarar att förordnandet skall anses verkställt
genom den tilltalades hållande i häkle. JK anför vidare alt utredningen
föreslår atl någon möjlighet inle skall finnas atl för samma brott döma till
tillsynsdom jämte böler. Däremot bör del enligt utredningen vara möjligt alt i
samband med förordnande om konsumtion beträffande lidigare lillsynsdom döma
till böter. JK har svårt att inse konsekvensen i detta resonemang.
RÅ anser att det för alt tillsynsdomen skall kunna bli elt
slagkraftigt alternativ till frihetsberövande påföljd är erforderligt alt
möjlighet ges aU kombinera tillsynsdomen med en korlare lids inledande anstaltsvislelse.
Att anstaltstidens längd bör bestämmas av domstolen och ej av administrativ
myndighet ligger i linje med RÅ:s allmänna uppfattning att domstolen bör ges
större inflytande vad gäller straffpåföljdernas närmare innehåll. RÅ ansluter
sig vidare lill utredningens bedömning att den övre tidsgränsen för ansialisvistelsen
bör sättas till tre månader. Den nedre gränsen bör - såsom utredningen anfört i
motivuttalanden - bestämmas till en månad. Detta bör klart utsägas i lagtexten.
Att medge verkställighet utom anstalt vid så kortvariga frihetsberövanden,
högst tre månader, som det här är fråga om är endasi ägnat att försvaga
institutets allmänprevenliva effekt och avstyrks av RÅ.
Mot utredningens förslag om intagning i anstalt finner
överåklagaren i Göleborgs åklagardistrikt i och för sig ej skäl till siörre
invändningar. Den nuvarande anslaltsbehandlingen i samband med dom på
skyddstillsyn har
Prop. 1978/79:212 .V 187
säkert i många fall kommit alt beslulas av domslolarna av allmänprevenliva
skäl och i främsta syfte atl undvika en fängelsedom. Lagstiftarens ursprungliga
tanke att anslaltsbehandlingen skulle ha etl individualpreventivt ändamäl har
med liden starkl uttunnats. Del är därför positivt att det enligl förslagel
klart sägs ut att intagningen skall ske av hänsyn till allmän laglydnad saml
alt terminologien ändras frän behandling till intagning. Mol den föreslagna
liden för vistelse på anstalten har överåklagaren inget alt erinra. Däremot
avstyrks förslaget att frigivning före den av domstol fastställda tiden skall
få ske om del "prövas synneriigen angeläget". Tiden för ansialisvistelsen
är redan så begränsad alt det på grand härav ej bör ske någon reduktion. Vidare
är risken för varierande praxis i olika räjonger uppenbar. Slulligen lillstyrker
överåklagaren förslagel att den nuvarande nedre åldersbegränsningen för
intagning i anstalt bortfaller.
Med hänsyn lill alt tillsynsdomen skall komma i fråga vid
brottslighet av förhållandevis svår beskaffenhei och skall anses motsvara etl
fängelsestraff på minst sex månader kan enligt Stockholms tingsrätt anlas att domslolarna
ofta av allmänprevenliva skäl förordnar om intagning i anstalt. För verkslällighel
av sådani förordnande skall enligl lagförslaget gälla vad som stadgas om
fängelse. I konsekvens härmed och i linje med strävandena inom
kriminalpolitiken alt införa ett enhetligt frihetsstraff borde även denna form
av frihetsberövande kallas fängelse.
Göteborgs tingsrätt instämmer i utredningens överväganden
angående intagning i anstalt och föreslår all nuvarande regler om behandling i anslall
i samband med dom på skyddstillsyn ersälls med vad utredningen föreslagit om
vistelse i anstalt. För atl en med anstaltsvistelse skärpt skyddstillsyn ur allmänpreventiv
synpunkt skall kunna bli ett användbart alternativ lill elt tidsbestämt
fängelsestraff bör liden för vistelse i anstalt eventuellt förlängas. Även om
man således ändrar anslallsbehandling lill vistelse i anstalt, vilket bällre
svarar mol vad påföljden innebär efter 1.7.1974, finns enligt tingsrättens
mening anledning understryka viklen av all man från kriminalvårdens sida redan
under ansialisvistelsen gör särskilda ansträngningar för att underlätta den
intagnes frigivning. Vid anstaltsvislelse i samband med dom på skyddsiillsyn
bör villkoriig frigivning inte förekomma oavsett tiden för ansialisvistelsen.
Domstolarna bör i stället ges möjlighet att förordna atl sådan anstaltsvislelse
skall följas av viss tids intensivövervakning. Liknande synpunkler framförs av
övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen och Sveriges domareförbund.
Enligt kriminalvårdsstyrelsen synes allt väsentligt i den
med påföljden tillsynsdom med förordnande om intagning i anstalt åsyftade effeklen
kunna uppnås inom ramen för vårt nuvarande straffsystem genom alt domslolarna
begagnar den möjlighet som står till buds enligt 28 kap. 3 8 BrB.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser anslallsbehandling
vid skyddstillsyn vara elt utmärkt inslag i påföljdssystemel, kanske inle så
mycket ur behandlingssynpunkt som genom den möjlighet som därigenom öppnas att
pröva etl mellanting mellan frivård och i egentlig mening frihetsberövande
påföljder. En omkonslruktion innebärande att anstallstiden bestäms på förhand
kan vara befogad. Varför endasi hänsyn till allmän laglydnad skall få
föranleda anstaltsbehandling är enligl nämnden emellertid svårt atl förstå. Den
åtalades behov av en rejäl näsbränna kan också vara elt goll skäl för en sådan
behandling.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen påpekar
att lagtexten inte stämmer överens med motiven i fråga om tid för intagning i
anstalt.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att det bör finns
möjlighet
Prop.
1978/79: 212 188
att i samband med tillsynsdom döma till böter. Samma åsikt
har 70.
Tillsynsdom med förordnande om intagning i anstalt synes 7CO
vara elt bättre altemativ än nuvarande anstaltsbehandling eftersom rätlen
omedelbart vid domslillfällel kan bestämma anslallslidens längd. TCO är av uppfattningen
att intagning i anstalt skall vara sista sanklionsmöjlighet i påföljden
skyddstillsyn och även vara en självständig päföljdsmöjlighel. Som sådan
börden kunna vara etl alternativ till längre fängelsestraff
Sveriges socionomers rik.sförbund anser utformningen av
institutet intagning i anstalt vara rakare och på så sätt mera tilltalande än
den nuvarande anslaltsbehandlingen. Även om förslaget om tillsynsdom inle
genomförs ulan den nuvarande skyddsiillsynen behålls vill förbundet lillslyrka
intagning i anstalt i den föreslagna ulformningen. Det är dock tveksamt om
intagningen skall få verkställas så långt efter prövotidens ulgång som fem år.
Enligt Svenska arbetsgivareföreningen utgör den föreslagna
maximitiden för anstaltsvistelse om tre månader en diskutabel inskränkning i
förhållande till vad som f n. är stadgat beträffande ungdomsfängelse, särskilt
med hänsyn lill den grövre brottsligheten. Den föreslagna maximitiden bör ocksä
ses mot bakgrund av utredningens förslagom större restriktivitet vid
tillämpning av fängelse i fråga om ungdomar under 21 år.
Sveriges advokatsamfund anser atl lagtextens formulering i
28 kap. 3 8 kan tyckas något inkonsekvent då lillsynsdom är allvarligare än
kortvarigt fängelsestraff och då tillsynsdom inte får användas om hinder möter
av hänsyn till allmän laglydnad. Som sanktion enligt 28 kap. 14 8 är påföljden
däremot välmotiverad.
Centerns ungdomsförbund anser det vara vikligt atl betona
att lillsynsdomen skall ersätta frihetsstraffet - främst ungdomsfängelse -
inte frivård. Möjligheterna att kombinera en tillsynsdom med fängelse "av
hänsyn lill allmän laglydnad" ställer sig förbundet tveksamt till. Enligl
utredningens förslag skall villkoriig frigivning från fängelse i allmänhet
följas av lillsyn eller övervakning. Anstallsintagning vid lillsynsdom leder lill
alt gränsen mellan lillsyn och fängelsedomarna suddas ut vilket inte kan vara
avsikten.
Enligl Moderata ungdomsförbundet bör möjligheten att
kombinera fängelse och tillsynsdom även finnas så att man har möjlighet alt ge
de stödåtgärder, övervakning elc. som kan bli nödvändiga efter fängelsevistelsen.
Likaså bör möjlighet finnas all kombinera tillsynsdom med böter.
3.4 Påföljdstiden m. m.
Enligl JK bör föreskriften om prövotid anges på ett
tydligare sätt i lagtexten, t. ex. genom alt andra stycket i 28 kap. 4 8 byter
plats med försia stycket eller genom atl föreskriften las in i en särskild
paragraf som bör komma före föreskriften om verkställigheten.
RÅ anser atl övervakningstiderna bör göras så korta som
det över huvud taget är möjligt. Mot bakgrund härav vill RÅ ifrågasätta om del
i normalfallet är motiverat att bibehålla en intensiv övervakning under en så
förhållandevis lång lid som sex månader.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anför att
utredningen har föreslagit vissa, någol diffusa, informella kontakter mellan
domstol och skyddskonsulent under en lagöverträdares häklningstid. Även om
tankegången bakom förslaget mä vara aldrig så vällovligt kan förslagel i denna
del enligl överåklagaren under inga omständigheter godtas. Dylika infor-
Prop.
1978/79:212 :,v,,. 189
mella kontakter mellan domstol och frivårdsorgan utan
möjlighet för såväl åklagaren som kanske advokaten att komma med synpunkler fär
på inga villkor förekomma. Enligl renl principiella grundsatser måste det dessutom
vara felaktigt att domstolen, med vilken i det här sammanhanget måste avses
juristdomaren, före huvudförhandling samt ulan att nämndemännen erbjudits
tillfälle att avge synpunkter, uttalar sig om sannolik päföljd. Det kan även
omedvetet vara svårt för domaren alt känna sig obunden av del arbete med
tillhörande päföljdsförslag som frivårdstjänstemännen genom sin informella
kontakt med domstolen förmåtts utföra. Liknande synpunkter har anförts av RÅ,
länsåklagaren i Skaraborgs län samt Föreningen Sveriges åklagare. RÅ anför
vidare att när det gäller närvaro av frivårdstjänsleman vid huvudförhandlingen
förekommer detla redan nu i viss omfattning. Erfarenheterna härav är enbart
goda då frivårdstjänsle-mannen ofta kan lämna en för påföljdsfrågans bedöming
önskvärd komplettering av personutredningen.
Enligt överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt står den
korta övervakningstiden, ett halvt år, vid tillsynsdom i radikal kontrast till
den lid som gäller vid skyddsiillsyn, där dock numera en begränsning ägt rum.
Utredningens argumentation för en kort intensiv övervakningstid är i slort selt
övertygande. Som ulredningen påpekat uttunnas skälen för övervakning varefter prövotiden
fortgått ulan återfall i brotl. Emellerlid är sex månader en i sådana
sammanhang mycket kort tid. Under denna period kan avsevärd lid ha tillbringats
t. ex. på frivårdshem och endast förhållandevis kort tid då stått till
förfogande för övervakare och skyddskonsulent att bilda sig en uppfattning om
hur den dömde förhåller sig lill övervakningen och givna föreskrifter. Mol den
bakgrunden anser överåklagaren möjligheterna att förlänga prövotiden vara
alltför begränsade. Kravet i 28 kap. 8 8 på särskilda skäl för sådan
förlängning bör utgå och ersättas med texten "om så prövas
erforderligt" e. I.
Enligt Stockholms tingsrätt torde en följd av atl övervakningsliden
- av psykologiska och resursmässiga orsaker - begränsas till sex månader bli
alt möjligheterna alt under prövotiden åstadkomma något postivit avsevärt
beskärs. Erfarenheterna visar att kontakt och förtroende inte kan byggas upp
förrän efter några månader och den stödjande funktion som frivärdsorganisalionen
skall ha efter sexmånadersperiodens utgång kan inle tillmätas någon siörre
betydelse. Detla förhållande borde inle ändras av att tillsynsdomens
övervakning skall börja omedelbart med kraftiga kontrollfunktioner. En
möjlighet vore, om hela frivårdssystemet nu ändras, att efter sexmånadersperioden
trappa ned övervakningen till atl moisvara ungefär en sädan övervakning som enligl
förslaget skall förekomma vid villkorlig dom med övervakning och att påföljden
möjligen avslutas med uleslutande stödåtgärder. Tingsrätten påpekar vidare att
det är en risk, som inte kan uteslutas, nämligen atl i den mån tillsynsdom med
intensivövervakning blir en vanlig påföljdsform andra mildare påföljdsformer
utnyttjas i allt mindre utsträckning. Tingsrätten kan i alll väsentligt ansluta
sig lill vad ulredningen har anfört om betydelsen av akiiva frivårdsinstanser i
anslulning lill personundersökningen eller i övrigt före rättegången. Redan
enligt gällande regler bör sådana ålgärder kunna sättas in. Erfarenheterna
visar emellertid atl insatser görs huvudsakligen när det gäller ungdomar som
riskerar frihetsstraff men att de ansvariga myndigheterna i andra fall
avvaktar dom i målet.
Göteborgs tingsrätt biträder utredningens förslag atl
förordnande om intensivövervakning och vistelse i anstalt bör kunna
verkställas i omedelbar
Prop.
1978/79:212 190
anslutning till domen. Dock finner tingsrätten det föra
för långt all såsom utredningen föreslagit införa omedelbar verkslällighel som
huvudregel. Den möjlighet som redan finns att förordna om omedelbar
verkställighet av anslallsbehandling i samoand med dom på skyddstillsyn får
anses vara tillfyllest. Motsvarande rege, iör införas beträffande
intensivövervakning. I detta sammanhang har utredningen lagit upp frågan om
planering av frivård redan på häkiningssladiet. Atl sådan planering kommer lill
stånd så tidigt som möjligl är eftersträvansvärt. Vad ulredningen anfört om all
domstolen redan efter häktningsförhandlingen bör meddela skyddskonsulenlen all
den häktade eventuellt kan komma att dömas till påföljd innefattande inlensivövervakning
inger emellerlid betänkligheter. En dom bör inle föregripas. Ell sådani meddelande
kan medföra all den misstänkte inges falska förhoppningar. Samma åsikter
framförs av Sveriges domareförbund.
Den föreslagna ordningen atl lillsynsdom skall gå
verkställighet utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft synes enligl
Vänersborgs tingsrätt kunna leda lill vissa icke lillfredsslällande
konsekvenser vid fullföljd från den dömdes sida.
Enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna kan sex månaders
intensiv övervakning vara en lång tid men tiden är samtidigt, jämfört med vad
som gäller vid skyddstillsyn, anmärkningsvärt kort. En längre övervakning kan
vara påkallad. Man kan tänka sig en konstruktion med en inledande period av
intensiv övervakning följd av en tid med mera hovsam kontroll. Nämnden anser
vidare atl vad som av ulredningen sägs om att domstolen redan i samband med
häktningsförhandling bör tillkännage en förhandsinställning i päföljdsfrågan
och att frivärdsorganisalionen på grand härav skall träda i funktion inte
förtjänar instämmande.
Enligt övervakningsnämndens i Kristinehamn mening bör
övervakningen inte avbrytas efter sex månader. En lämplig lösning kunde vara
att den intensiva övervakningen avtrappas genom övergång till ordinär övervakning
under 3 6 månader.
Utredningens förslag alt skyddskonsulenten skall anmodas
alt yttra sig till domstolen i fråga om förutsättningarna för att meddela
tillsynsdom och att frivårdstjänsleman skall närvara vid handläggning av
påföljdsfrågan under huvudförhandlingen finner länsstyrelsen i Jönköpings län
positivt. I föreslagen lydelse av 28 kap. 3 8 sägs alt om verkställighet av
intagen i an-stall skall gälla vad som är stadgat om fängelse. Länsstyrelsen
anser att om polisen skall verkställa förordnandel enligt förslaget bestämmelse
därom bör intas i exempelvis lagen om beräkning av strafftid m. m.
Enligl JO är den förslagna övervakningsUden - sex månader
- kort även i betraktande av möjligheten till förlängning. Ett argument, ehuru
icke huvudargumentet, härför är atl påföljden är mycket resurskrävande. Den kan
dock göras något mindre resurskrävande genom att för kontrollen av den dömde
anlitas också andra samhällsorgan än skyddskonsulentorganisationen. Även om
man anser att risken för återfall i brotl i allmänhet minskat så starkt efter
sex månader atl övervakningen då ej längre behövs, finns det uppenbariigen
fall där del redan vid domstillfället måste slå klarl att övervakningen behöver
fortgå längre. För sådana fall borde domstolen ges möjlighet att föreskriva en
längre övervakningstid, förslagsvis upp till etl år.
Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker de föreslagna
reglerna om verkställighetens början etc. Förbundel är också i princip positivt
till atl kontakt och slöd erbjuds en tilltalad person och att frivården vidtar
vissa
Prop.
1978/79:212 ,, ,. 191
förberedande åtgärder inför en eventuell övervakning.
Detta sker redan nu inom personundersökningsverksamheten om än i begränsad
omfattning. Del är emellertid angelägel att understryka att alla åtgärdet-
förutsätter att brotten är erkända och atl vederbörande ställer upp frivilligt
och inte får utsättas för påtryckningar. Ur praktisk synpunkt betyder elt
arbetssätt som det föreslagna - särskilt yttrande vid eventuell lillsynsdom.
närvaro vid rättegången etc. - en slor arbetsbelastning för frivården. Ulredningen
har inte gjort någol försök atl beräkna lidsåtgången. Etl eventuellt fastställande
av dessa nya arbetsuppgifter mäste föregås av en seriös resursberäkning. Prövotiden
bör enligt förbundets mening vara lika lång för tillsynsdom och villkoriig
dom, dvs. tvä år. Om skyddsiillsynen behålls bör prövotiden även där sättas lill
ivå år i slället för nuvarande tre. Skillnaden mellan prövolid och
"normal" övervakningslid är obegriplig för de flesta berörda och
ointressant för allmänheten. Att prövotiden enligt förslagel bara skall kunna
förlängas med högst ett år är ocksä en förbättring. Övervakningstiden bör för
båda påföljderna normall vara två är med möjlighet till förkortning.
Förlängning bör endast förekomma om prövotiden förlängts.
Sveriges advokatsamfund förutsätter atl samordning av nya
regler om häktning och tillsyn sker med del föreslagna stadgandet i 28 kap. 4 8
i fall av beslul om icke omedelbar verkslällighel.
3.5 Verkställighetens organisation
Utredningens uppfattning atl offentligt biträde bör kunna
förordnas för den dömde i samtliga ärenden som handläggs av övervakningsnämnd
kan JK instämma i. Förslaget atl den som utsetts till offentligt biträde (av rälts-hjälpsnämnd
eller eventuellt av övervakningsnämnd) skall vid fullföljd i hovrätt ulan nyll
förordnande vara offentlig försvarare är enligt JK rationellt men torde med
hänsyn till att det enligt 21 kap. 4 8 rättegångsbalken är rälien som förordnar
offentlig försvarare kräva ytterligare lagändring.
Etl genomförande av påföljden lillsynsdom skulle enligt
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt ställa utomordentligt stora krav på
verkställighetsmyndigheterna. Kontakten mellan övervakaren och den dömde skall
i Vart fall i inledningsskedet vara i princip daglig. Vidare måste det för övervakaren
framstå som minsl sagt betungande att t.ex. ha kravet på sig atl ordna en arbeie
för sin klient. Det bör även uppmärksammas atl de erfarenheter som föreligger
beträffande övervakning i samband med skydds-tillsynsdomar är mindre
tillfredsställande. I allt för många fall kan tyvärr konstaleras att
övervakningen endast funnits på papper men ej fungerat i prakliken. Vid ett
eventuellt genomförande av utredningens intentioner om intensiv övervakning synes
det därför nödvändigt atl de tänkta övervakarna ges en utbildning inriktad bl.
a. på att de som sin huvuduppgift trots allt har att verkställa en påföljd. Det
synes vidare angeläget all problemet hur övervakaren skall agera vid kännedom
om nya brott noggrant diskuteras samt att härefter anvisning ges till
övervakarna om hur de skall förfara.
Enligt Stockholms tingsrätt ställer den intensiva
övervakningen synnerligen höga krav på de frivärdstjänslemän som i försia hand
skall anlitas som övervakare. Föratom betydande prakfiska olägenheter fär
övervakningen nämligen ett helt nytt innehåll så till vida att övervakaren,
som är inriktad på att genom stöd och råd försöka återanpassa den dömde, nu i
första hand skall verkställa ett straff. Detta förhållande kan med stor sannolikhet
leda till intressekollisioner för många övervakare.
Prop.
1978/79: 212 192
Göteborgs tingsrätt påpekar beträffande utformningen av 37
kap. 8 8 atl delta lagrum hänvisar bl. a. till 28 kap. 8 8 andra eller tredje
st. och 11 8 andra st. 28 kap. 8 8 innehåller endast två stycken. Hänvisningen lorde
avse 28 kap. 8 S andra st. och 11 8 andra eller tredje st.
Domstolsverket tillstyrker uiredningens förslag all
offentligt biträde skall kunna förordnas för den dömde i samlliga ärenden som
skall prövas av övervakningsnämnd. Förslagel att biträdet vid fullföljd lill
hovrätt automatiskt skall anses som offentlig försvarare om han uppfyller
behörighetskraven kan accepteras under föratsättning all i dessa mål sådana
särskilda skäl, varom talas i 21 kap. 5 8 första st. rättegångsbalken, anses
föreligga för jurist som inte är advokat. En annan ordning leder till all
endast advokater kan förordnas till offentligt biträde i ärende hos
övervakningsnämnd vilket skulle innebära en betydande skärpning av
kompetenskravet i förhållande till vad som nu gäller för offentligt biträde.
Kriminalvårdsstyrelsen konstaierar all ulredningen
tangerar den viktiga principfrågan om användandet av lekmannaövervakare eller ijänsleman-naövervakare.
Styrelsen vill förorda alt vid sidan av tjänslemannaöverva-kare lekmannaövervakare
anlitas i största möjliga utsträckning. Lekmännen kan i större omfattning än
tjänstemännen förlägga tillsynen till kontrahenternas fritid och bl. a.
därigenom ge övervakningen ett positivt innehåll. Vidare kan klienterna via lekmannaövervakarna
beredas tillfälle atl spontant knyta sociall önskvärda kontakter. Därtill
bidrar lekmännen -vilket ur kriminalpoliiisk synvinkel inle är det minst
värdefulla - erfarenhetsmässigt till alt hos allmänheten öka förståelsen för
klienternas ömtåliga situation och därmed även underiätla deras samhällsanpassning.
Slyrelsen finner förslaget att övervakare skall förordnas av skyddskonsulenten
välbetänkt. Styrelsen avstyrker uiredningens förslag all införa en beslämmelse
av innebörd att kriminalvårdsstyrelsen som representant för det allmänna
tilldelas besvärsrält i högre instans såvitt gäller övervakningsnämnds beslut.
Styrelsen finner del betänkligt om slyrelsen på detta sätt skulle tilldelas
rollen av åklagare gentemot det klientel som blir föremål för kriminalvård. En
sådan motpartsställning kan inte komma att främja en önskvärd någorlunda
positiv anda inom kriminalvården.
Övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen har
erfarenheten alt övervakningsnämndernas faktiska möjligheter atl utöva tillsyn
över skyddskonsulenternas verksamhei är mycket begränsade. Det ter sig därför enligl
nämnden rimligt atl skyddskonsulenlen som alllså f n. bär det faktiska ansvaret
för frivården också får överta det formella ansvaret. Delta innebär att
nämndernas uppgifier nästan uteslutande blir av domstolsmässig karaktär, som
all besluta om sanktioner och atl överpröva vissa beslut. Nämnden vill dock
betona att frågan om övervakningsnämndernas roll bör lösas i samband med att
man tar ställning till frågan om lekmanna-medverkan inom hela kriminalvårdens
område. Nämnden erinrar om förslagen i belänkandet (SOU 1977:76) Personalen
vid kriminalvårdens anstalter. Tillräckliga skäl för alt
kriminalvårdsstyrelsen skall ha räll atl som företrädare för det allmänna
överklaga beslut av övervakningsnämnd föreligger enligt nämndens mening inle.
Nämnden pekar särskilt på de avsevärda praktiska svårigheter som skulle uppkomma.
Den eftersträvade enhetligheten i bedömningen torde kunna uppnås på andra
vägar, l.ex. genom ökade möjligheler till information övervakningsnämnderna
emellan. När det gäller tillsynsdomens närmare utformning är enligt nämnden en försia
fråga vilken myndighet som skall svara för kontrollen. Enligl nämndens
uppfattning måste man här ulgå från alt skyddskonsulenten även vid
Prop.
1978/79:212 'S. 193
denna päföljd skall ge den dömde slöd och hjälp. Delta lalar
både för och emot att låta kontaktskyldigheten fullgöras hos skyddskonsulenlen.
Å ena sidan bör del förhållandet att man får personlig kontakt med den dömde göra
det lättare att sätta igång olika hjälpinsatser. Å andra sidan kan den
påtvingade täta kontakten länkas påverka den dömdes attityd gentemot
skyddskonsulenten i negaliv riklning och därigenom minska inlressel för atl ta
emot hjälp och stöd. Nämnden tror för sin del atl den förra synpunk-icn väger
över. Skyddskonsulenten bör därför kunna ta på sig åtminstone en del av
kontrolluppgifterna. Nämnden ansluler sig till en lösning som innebär atl den
dömde skall ha kontakt med skyddskonsulenten en gång i veckan och övriga gånger
med polismyndigheten. Alt den dömde skall anmäla sig hos polisen har den
fördelen att påföljdens ansvar inskärps och kan möjligen ocksä ha viss
brottsförebyggande verkan. Enligl nämndens mening bör kontrolluppgifterna
endast åvila tjänstemännen inom skydds-konsulentorganisationen. Lekmannaövervakarna
bör således inte ha några kontrollerande uppgifier. Annars kan den positiva
verkan som en lekman-naövervakning brukar ha gå förlorad. Dessulom kan
rekryteringen av lekmannaövervakare försvåras.
Enligl övervakningsnämnden i Eskilstuna ter sig den
föreslagna kompetensfördelningen mellan skyddskonsulent och övervakningsnämnd
i vissa fall anmärkningsvärd. Nämnden har uppfaltningen att inilialivräil i fri-värdsfrägor
bör finnas hos övervakningsnämndema. Såvitt gäller framställning om
undanröjande av villkorlig dom och om intagning i anstalt vid tillsynsdom
föreslås i belänkandel att övervakningsnämnd inte skall ha några rättigheter
alls. Detta innebär bl. a. alt övervakningsnämnd skall vara betagen atl i
ärenden som prövas av nämnden göra framställning som nyss sagts, även om detta
framstår som den riktigaste åtgärden. Nämnden prövar t. ex. en fräga om åtgärd enligl
28 kap. 13 8 och finner omhändertagande otillräckligt. Nämnden måste då
antingen avstå från att göra någonting eller vidtaga en enligt nämndens
uppfattning otillräcklig åtgärd, trots all bäitre alternativ finns att tillgå.
Denna konstraktion kan inte vara lämplig. Föreskriften i 37 kap. 6 8 att den
dömde som huvudregel skall höras muntligen av övervakningsnämnd måste bestämt
avstyrkas. Dess tillämpning skulle om inte undantagen blir vanligare än
regeln vålla myckel bekymmer för alla berörda, oftast i onödan. Den nuvarande
bestämmelsen att den dömde skall ha möjlighet att bli hörd om han så vill kan
med fördel behällas. Den nämnda möjligheten utnyttjas, i vart fall inom
frivården, myckel sällan av de dömda. Detta har enligt nämndens mening ej
medfört olägenheter. Förslaget atl kriminalvårdsstyrelsen såsom företrädare för
del allmänna skall kunna föra talan mot beslut av övervakningsnämnd är en
nymodighet vartill man kan ställa sig tveksam. En besvärsrält för det allmänna
är visserligen lämplig; varför denna skulle vara inskränkt till pre-judikaisfrågor
är dock svårt att förstå. Uppgiften skulle emellertid med fördel kunna
genomföras av allmän åklagare eller eventuellt - om besvärsrätten inskränks pä
sätt utredningen föreslår - av JK.
Vad utredningen föreslagit om övervakningsnämnds
behörighet och funktion föranleder ingen erinran från övervakningsnämnden i
Göteborg, andra avdelningen. Atl nämnden enligt förslaget befrias från sin
ledningsfunktion i förhållande till frivården innebär endast ett konfirmerande
av vad som i praktiken redan gäller. I detta sammanhang vill nämnden ifrågasätta
det lämpliga i att - såsom utredningen föreslagil - besvärsrält på del
allmännas vägnar mol övervakningsnämnds beslut förbehålles kriminaf-vårdsstyrelsen.
Nämnden anser att besvärsrälien bör tillerkännas skyddskonsulenten. 13 Riksdagen 1978179. I saml. Nr
212
Prop.
1978/79:212 194
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser all ansvarel
för att övervakningen sker på elt ändamålsenligt sätt bör åvila övervakningsnämnderna.
Det är emellerlid givet all övervakningsnämnderna inte har möjlighet att mer i
detalj ge anvisningar och direktiv för frivårdsarbetet, utan att delta i
främsta rummet ankommer på skyddskonsulent och den personal som står till
dennes förfogande. I viss utsträckning kan det dock förekomma all
skyddskonsulent lar upp vissa principfrågor lill diskussion för atl få enhetlighet
i handläggningen. För en sådan diskussion kan övervakningsnämnderna vara elt
lämpligt foram. Redan nu har alltså skyddskonsulenlen det fulla ansvaret för
sin verksamhet och några reformer på den punklen behövs inle. Den föreslagna
ändringen i 37 kap. 6 8 första slyckel bygger den syn pä övervakningsnämnds
uppgifter som nämnden icke kan dela. Men även bortsett härifrån är den
föreslagna ändringen olämplig. Den leder till all, när den dömde inte vill
inställa sig, någol som då och då inträffar, nämnden skulle vara i princip
förhindrad atl handlägga ärendel och nödgas ivinga honom lill inställelse. Inte
heller kan det vara riktigt att i fäll då den dömde begär att få närvara detta
skulle kunna vägras därför all nämnden tycker atl det är
"obehövligt". Den gällande lagtexten är lämpligare och bör enligt
nämnden bibehållas. Däremot finns del såsom nämnden lidigare flera gånger
påpekat anledning att ändra andra slyckel av 37 kap. 6 S så alt den dömde får
samma rätt att bli hörd personligen hos de cenirala nämnderna. Den nuvarande
ordningen innebär att dömda med längre frihetsstraff har räll lill inställelse
hos övervakningsnämnden, som avger yttrande i ärendel, men icke ovillkorligen
hos den cenirala nämnd som avgör ärendel. Någon svårighet att ordna transport
av den dömde till sammanlräde med central nämnd kan inte finnas. Därför bör
andra stycket utgå och första stycket i slället - med gällande lydelse i övrigl
- göras tillämpligt också på de centrala nämnderna. Om denna ändring anses
medföra att kriminalvårdsnämnden får alltför betungande uppgifter löses detta enkell
genom alt ärendena i ökad grad decentraliseras. Härför finns, såsom nämnden
också flera gånger har påpekat, starka sakliga skäl.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn konstaterar att i
förslaget förutsätts att biträdande övervakare skall kunna förordnas bl. a. då
det är påkallat med särskilda övervakningsinsatser under den dömdes fritid, på
kvällar och helger. Nämnden anser alt del kan bli svårt att fä lämpliga lekmän
för denna lyp av övervakarinsatser. Frågan bör ytterligare uppmärksammas innan
förslaget om lillsynsdom kan genomföras. Nämnden biträder inte utredningens
förslag att offentligt biträde skall kunna föroidnas för den dömde i samlliga
ärenden som handläggs i övervakningsnämnd. Enligt nämndens erfarenhel
tillvaratar kriminalvården resp. frivårdens tjänstemän regelmässigt de dömdas inlressen
på elt förtjänstfullt och engagerat sätt. Ej heller synes - med lanke bl.a. på
övervakningsnämnds sammansättning - hänsyn lill rättssäkerheten kunna åberopas
till stöd för förslaget. Något uttalat behov för den dömde att ha tillgång till
offenfiigt biträde kan därför enligt nämndens mening inle anses föreligga.
Vidare skulle syslemet bli både tungrott och dyrbart ulan att några påtagliga
fördelar uppnås.
Enligt socialstyrelsen kan givetvis praktiska hänsyn
anföras som argument för förslagen i fråga om överförande av beslutanderätten
i vissa frågor från övervakningsnämnd till skyddskonsulentema, den stora befogenhel
som ges skyddskonsulent (i slället för t. ex. domstol eller övervakningsnämnd)
alt faktiskt påverka innehållet i ådömd tillsynsdom och förslaget all skyddskonsuleni
skall ha möjlighet att vidta hjälpåtgärder redan
Prop. 1978/79:212 "' 195
före
domstolsavgörandel. Det är emellertid klart att del i ett brottmål föreligger
en intressemotsättning mellan den enskilde och det allmänna. Därför bör rätlssäkerhetsaspekten
här ges en avgörande betydelse. Den talar emot uiredningens förslag.
Principerna bör i stället vara att innehållet i ett straff skall bestämmas av
domstol, att delegering av beslutanderätten under straffverkställigheten lill
lägre administrativa organ skall undvikas och att hjälpåtgärder till en person
som ännu ej är fälld för brotl skall företas av socialvården och inte av
kriminalvården.
Statskontoret
och riksrevisionsverket fillstyrker att det formella ansvaret för verkställighelen
övergår från övervakningsnämnderna till skyddskonsulenterna. Riksrevisionsverket
konstaterar vidare att ulredningen förutsätter att även tjänslemannaövervakare
skall förordnas av övervakningsnämnden för att säkerställa valet av övervakare
blir det lämpligaste för den dömde. Riksrevisionsverket anser all ett sådani
förordnande inte är nödvändigt eftersom övervakningsfunktionen ingår i den
ordinarie fri-vårdsverksamheten. Arbetsfördelningen inom frivärdsorganisalionen
bör ske internt inom denna. Säkerställande av att en individuell bedömning görs
bör kunna ske t. ex. genom föreskrift i frivårdsförordningen. Med hänsyn bl. a.
till att många tillsynsdömda inte skulle ha möjlighet att under ordinarie
arbetstid anmäla sig hos frivärdsorganisalionen föreslår utredningen atl
jourverksamhet inrättas inom frivården. En sådan kontroll av tillsynsdömda
synes emellertid i slor utsträckning kunna åstadkommas genom all den dömde får
möjlighet atl anmäla sig hos polisen. Den akuta sociala verksamhet som
jourverksamheten även skulle fullgöra synes normall kunna tillgodoses av den
kommunala socialvården. Riksrevisionsverket anser därför att tillräckliga
motiv inte föreligger för att ge särskilda resurser för en jourverksamhet.
Länsslyrelsen
i Kronobergs län är tveksam om möjligheterna alt engagera erforderligt antal
lämpliga lekmän för en övervakning som skall vara kännbar för den övervakade
och som därmed måste bli påfrestande för övervakaren. Härtill kommer att
anspråk på medverkan av lekmän ställs även i andra sammanhang. Länsstyrelsen
vill understryka behovet av jourverksamhet. Synnerligen posifivt är vidare
utredningens förslag att frivården skall kunna förberedas redan i samband med
personundersökningen.
JO
anser alt en hög kontaktfrekvens mellan skyddskonsulent och den övervakade i
regel föranledes mera av behovet av kontroll än av behovet av social service.
Utredningen har kommit in på del problem det innebär att i en roll förena den
kontrollerande och socialt stödjande verksamheten. Problemel får inle
underskattas. Utredningen har visserligen varit inne på tanken att överlåta
verkställigheten av påföljden ål polisen eller åt någon särskilt inrättad
verkställighetsorganisation, men avfärdat en sådan lösning under hänvisning
till vikten av den sociala hjälp- och stödverksamhet som skall ingå som ett
viktigt inslag i verkställigheten. Med det argumentet kan dock ej en uppdelning
av anmälningsskyldigheten avfärdas. En kompletterande anmälningsskyldighet hos
polisen skulle kunna innebära en högst väsenllig förstärkning av påföljdens
kontrollerande och brottsförebyggande funktion samtidigt som den avlastar
frivården och även på andra sätt förbättrar dess möjligheter atl stödja den
dömde socialt. Andra fördelar som kan vinnas är att den dömdes bosättningsort
inte behöver inverka på kontaktfrekvensen i så hög grad som annars blir
nödvändigt samt att initiativ från åklagarens sida i händelse av misskölsamhet
hos den dömde underlättas. JO menar därför att en uppdelning av
anmälningsskyldigheten så atl denna fullgörs delvis hos polisen, vilket skulle
befrämja flera av påföljdens funktioner, bör övervägas.
Prop.
1978/79:212 196
TCO framhåller särskilt att ett genomförande av
utredningens förslag i vad gäller tillsynsdom och verkställighet utom anstalt
skulle medföra en kraftig ökning av det administrativa arbetet inom frivärden,
vilket skulle leda till mindre lid för egentligt behandlingsarbete. Frivårdstjänstemännen
skulle huvudsakligen få agera för att upprätthålla konlrollinnehället i åtgärderna.
Antalet sammanträffanden och kontakter med domstolar, åklagare och nämnder
skulle avsevärt öka om verksamheten skulle motsvara de intentioner som anges i
lagtexten. De här akluella formella funktionerna svarar vidare dåligt mot
förväntningarna hos de socialarbetare som nu finns i frivårdsorganisationerna.
Den allvarligaste invändningen ur personalsynpunkt gäller de nya
arbetsuppgifter av repressiv karaktär som föreslås. Som exempel kan anges
bestämmelsen i 28 kap. 13 8 rörande omhänderta-gandeinstilutet. Skulle
utredningens förslag genomföras är därför risken slor atl många av frivårdstjänstemännen
skulle söka sig över lill andra verksamhetsområden. I den nuvarande påföljden
skyddstillsyn ärdel kontrollerande momentet hanterligt och bl. a. denna
påföljd har lett lill en nyrekrytering inom frivården.
Sveriges socionomers riksförbund finner det förslag som ulredningen
skisserat i sitt remissyttrande över betänkandet Kriminalvårdens nämnder
tilltalande. Det förenklar administrationen, minskar antalet överordnande organ
samtidigt som rättssäkerhet och lekmannainflytande lillgodoses. Utredningens lanke
att övervakaren vid tillsynsdom alltid skall vara frivårdstjänsleman är enligt
förbundet geografiskt orimlig såvida man inte tänker sig en omfattande
uppdelning av frivärdsdistrikten i små kommunalt anknutna enheter. Att få
socialarbetare eller erfarna lekmannaövervakare atl slälla upp med
intensivövervakning på landsbygden är orealistiskt. Förbundet välkomnar
möjligheten att förordna en eller flera biträdande övervakare i komplicerade
ärenden även om rollen bör vara den traditionella övervakarens och inte den
biträdande kontrollantens. Inom skyddstillsynens ram har det länge funnits
behov av flexiblare arrangemang för alt tillgodose de enskilda klienternas
behov av kontakt och slimulans. Kriminalvårdsberedningens förslag om
kontaktman försvann av kostnadsskäl - del är bra att det återappstår. Grappövervakning,
familjeövervakning m.m. kan prövas om reglerna blir mindre stelbenta. För både
tjänstemän och lekmän är elt sådant sätt att arbeta myckel positivt och kan i
viss mån eliminera den förslitning som "tunga" ärenden annars läll
medför. Förbundel välkomnar att utredningen föreslagit en enhellig ordning för
offentligt biträde åt klienter inför nämnd och domstol.
LO är tveksam till om det blir möjligt att få övervakare
som släller upp vardag som söndag och alla lider på dygnet vilket föratsätts
kunna ske.
Övervakarnas riksförbund anser del vara olämpligl att man
skall kunna förordna flera övervakare för samma övervakningsuppdrag. Utredningen
menar att till någon sorts chefsövervakare skall förordnas en tjänsieman samt
som biträdande övervakare en eller flera lekmän. Förbundet anser det föreligga
risk för att tjänstemannaövervakaren enbart häller pä den formella kontrollen
och att en stor del av den mänskliga delen på så sätt försvinner. Det kommer
även i många fall alt bli svårt för en lekmannaövervakare i sin egenskap av
biträdande övervakare atl hjälpa till att verkställa en påföljd som till
största delen bygger på kontroll och inle på stöd och hjälp och kamratskap. Att
mer än hälften av dem som i dag döms lill skyddsiillsyn inte återfaller i
brott beror bl. a. på all man lyckats elablera ett gott förhållande mellan
övervakare och övervakad. Förbundet vill inte att delta förhållande förändras
till det sämre.
Prop.
1978/79:212 .,,:, 197
Centerns ungdomsförbund, som anser att vid både
tillsynsdom och villkorlig dom det viktigasie måste vara den stödjande
funktionen, finner med hänsyn härtill förslaget om biträdande övervakare
värdefullt. Dessa biträden fär inte ha som sin huvuduppgift atl kontrollera
den dömde utan alt hjälpa denne.
Enligt Folkpartiets ungdom.sförhund är det föga
meningsfullt atl genomföra förslaget innan tillräckliga resurser garanteras.
Utredningens resonemang inger betänkligheter på denna punkt. Mot bakgrund av
de bristande resurserna torde det vara nödvändigt att en del av övervakningskontaklen
hålls med polisen.
KRUM konstaierar att ulredningen beträffande villkorlig
dom med stödåtgärder slår fast atl en förtroendeman måste ha klientens
förtroende och att förtroendemannen skall utses i samförstånd med den dömde och
också kunna bytas ut pä den dömdes begäran. Detla resonemang anser KRUM vara
lika giltigt beträffande den biträdande övervakare som ulses vid lillsynsdom. KRUM
kräver att den dömde får samma inflytande på dennes tillsättande. Efiersom
övervakningen vid tillsynsdom är intensiv och påfrestande för den dömde vore
del mycket olyckligt om denne har en entydig negativ inställning till den
biträdande övervakare som förordnas. Att som nämnts i ulredningen tillsälla
polis, kriminalvårdstjänsleman eller annan person med liknande bakgrund ulan
all det sker med den dömdes samtycke torde annars omintetgöra de möjligheter till
positiv påverkan som även denna strafform måste innehålla.
3.6 Tillsynsdomens hjälpfunktion
Vad gäller uiredningens bedömningar i frågor rörande
fullgörande av skadeslåndsskyldighet har RÅ ej någon erinran mot förslaget atl
avskaffa nuvarande möjligheler för domstol atl meddela föreskrifter härom.
Enligt motivultalanden bör domstolen i slället vid huvudförhandlingen i målet
söka få lill slånd "rimliga och för båda parter bindande
överenskommelser" i hithörande frågor. Atl domstolen i samband med
huvudförhandling i brottmål skulle bedriva angiven form av
förlikningsverksamhet finner RÅ ej böra komma i fråga. Det kan nämligen inte
uteslutas all den tilltalade skulle komma alt känna en press på sig all
acceptera ett av domstolen givet förlikningsförslag i tro all della skulle
kunna medföra en mildare bedömning i broUmålsdelen.
Hovrätten för Övre Norrland vill i anslutning till
utredningens uttalande alt domstolens verksamhet belräffande skadeständsfrågor
inte bör medföra all rättegången tyngs av en orimligt vidlyftig handläggning
av dessa erinra om all BRÅ i rapporten Straffades skulder påpekat alt del nog
någon gång ägnas alltför liten uppmärksamhet åt skadeståndsfrågor under rättegängen
i brottmål, kanske med följd alt den skadesländsskyldiges lagliga möjligheter
inte alltid tas lill vara fullt ul.
Stockholms tingsrätt framhåller atl tvångsåtgärder inom
kriminalvården i huvudsak bör motiveras endast med hänsyn till allmän
laglydnad. I vissa situationer, t. ex. vid allvarlig narkomani, är det dock av
stor vikt för domstolen alt veta att föreskrifter om stöd och hjälpåtgärder
verkligen får ett rejält innehåll. Oavsett om etl förordnande om viss vård
eller behandling ges av allmän- eller individualpreventiva skäl, bör domstolen
kunna bestämma om sådana åtgärder och dessa bör också på verkställighetsplanet
kunna sanktioneras med tvångsmedel. I den allmänpolitiska debatten förekommer
en diskussion om tvångsingripande vid socialt vårdbehov, men
Prop. 1978/79:212 198
det
är att märka att här är fråga om val mellan olika brottspåföljder - alUså även
fängelse.
Göleborgs
lingsräii anser att sista meningen i 28 kap. 7 8 lämpligen kan utgå.
I
motsats till utredningen är rikspolisstyrelsen av åsikten att samhällel även
mot den dömdes vilja skall kunna ge föreskrift om att den som är föremål för
kriminalvård jämväl skall underkasta sig viss behandling då sådan framstår som
oundgängligen påkallad, särskilt psykiatrisk vård och nykterhets- eller
narkomanvård. Det kan inte anses rimligt att sådana missbrukare som ofta saknar
möjlighet att själva bedöma sin belägenhet eller som är helt ointresserade av
vårdinsatser själva skall få avgöra frågan om de behöver vård eller inte.
Erfarenheten visar att dylikt missbruk i olika former ofta utgör grogrunden
för brottsligt beteende. Samhället bör därför inte fråntas möjligheten att, om
så erfordras, tvångsvis genom att angripa missbruket förhindra återfall i
brott.
Statskontoret
påpekar att det i tidigare remissyttranden aktualiserat frågan om hur gränsen
mellan kriminalvård och socialvård skall dras. Utredningens förslag pekar
enligt verkets mening på att en klarare gränsdragning är angelägen.
Statskontoret anser att i den mån påföljd ej innebär övervakning - ordinär
eller intensiv - så bör huvudansvaret för hjälp och stödåtgärder i princip
ankomma på socialvården. Samhällets ordinarie organ för denna typ av
verksamheten bör i första hand utnyttjas.
Enligt
riksrevisionsverkets mening föranleder utredningens förslag en närmare
precisering av bl. a. vilka uppgifier som bör ligga på fri vården respektive
den kommunala socialvården.
Juridiska
fakulteisnämnden vid Lunds universiiei ifrågasätter det välbetänkta i
utredningens uppfattning att den dömde i alla situationer ensam skall avgöra om
han vill acceptera sociala stödåtgärder och/eller medicinsk behandling. I
exempelvis sådana fall då alkohol- eller narkotikamissbruk lett till upprepad
brottslighet kan det inte vara rimligt atl låta missbrukaren själv avgöra om
han vill låta sig behandlas eller fortsätta sitt missbruk och sin kriminella
verksamhet. Domstolen måste i sådana fall ha möjlighet att föreskriva alt
missbrukaren skall undergå behandling.
JO
anser all kriliken mot behandlingstanken bör värderas med viss försiktighet
och att den knappast fört så långt att man kan avvara ett inslag av, om
nödvändigt, också tvångsvis genomförd behandling inom kriminalvården.
Svenska
kommunförbundel finner det, eftersom de föreslagna åtgärderna är avsedda att
ersätta frihetsstraff, naturligt att kontrollen av de dömda kommit i
framskjutande ställning. Alt de sociala insatserna ändock inte skall fillmätas
mindre betydelse i den nya påföljden finner förbundet tillfredsställande.
Likaså är det riktigt att föreskrifter om hur den dömde skall förhälla sig inte
längre skall kunna meddelas. Detta innebär att frivårdens sociala insatser i
det enskilda fallet får inriktas på sådana åtgärder som den dömde accepterar.
Kriminalvårdens frivårdsverksamhet kommer härigenom att få arbeta under i
princip samma föratsättningar som den kommunala socialhjälpen. I många fall
blir del fråga om atl söka motivera den dömde att ta emot och söka tillgodogöra
sig det sociala slöd och den vård och behandling som samhället kan erbjuda. 1
likhet med ulredningen finner förbundet det riktigt att hålla fast vid de
principer om den sociala verksamheten inom kriminalvården som fastslogs i
anslutning till 1973 års kriminalvårdsreform och som främst innebär att
kriminalvårdens klienter i så stor utsträckning som möjligt skall begagna sig
av samhällets allmänna
Prop. 1978/79:212 ih.-ti;. 199
resurser när det gäller socialvård, sjukvård, utbildning elc.
Genomförandet av socialutredningens förslag om socialhjälp torde kunna
medverka till att samverkan mellan kriminalvårdens sociala verksamhet och
socialtjänsten vidgas och fördjupas. Förbundet underslryker vad utredningen
framhåller alt kontakten mellan övervakare och klient inte bara får ges karaklär
av ett fullgörande av en i och för sig besvärande anmälningsskyldighet utan atl
man i slället försöker att gemensamt åstadkomma något positivt för den dömde. Förslagel
om att i vissa fall jämte övervakare skall kunna förordnas en förtroendeman
för den dömde tillstyrker förbundet. En minoritet inom Svenska kommunförbundels
styrelse delar utredningens uppfattning att de framlagda förslagen lill frivård
skall tillgodose en hjälpfunktion. En förutsättning för att hjälpen skall bli
effektiv är - såsom ulredningen framhåller - atl etl förtroendefullt samarbele
kommer lill stånd mellan den dömde och samhällets hjälpande organ. Del är självfallel
önskvärl att stöd och hjälp utgår i enlighet med frivilliga uppgörelser. Detta
får emellerlid inle innebära att inga krav ställs pä den dömde. Del måste
också i fortsättningen finnas möjlighet atl ingripa mol en kompakt misskölsamhet
hos den som efter brott är föremål för fri vård.
Sveriges socionomers riksförbund anser att förslagel alt
ersätta föreskrift om sätl all belala skadestånd med försök att åstadkomma en
överenskommelse mellan målsägande och klient är myckel bra, även om det kan
bli svårt atl realisera i någon större omfattning. Det enda rationella är
förmodligen all införa en statlig målsägandeförsäkring med regressrätt mol
klienten. Frivårdens roll i detla sammanhang bör absolut inle vara någon sekunda
indrivningsmyndighets, varför ifrågavarande bestämmelser bör omarbetas i den
föreslagna förordningen. Frivården bör däremoi medverka med budgetplanering,
kontakter med kronofogde m. m.
Föreningen Sveriges åklagare anser alt samhället bör kunna
mot den dömdes vilja förordna om viss vård som kan anses erforderlig för atl avhjälpa
missbruk av t.ex. alkohol- eller narkotika och all domstol därutinnan bör ha
möjlighet att, oavsett samtycke, förordna att den dömde skall vistas i visst
behandlingshem.
Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman anser det vara
viktigt alt göra en skarp gränsdragning mellan kriminalvårdens och andra
myndigheters ansvarsområden, inle minsl mol bakgrund av att de sociala myndighelerna
i framtiden förmodligen ej kommer att tillämpa tvång mot vuxna människor.
3.7 Tillsynsdomens kontrollfunktion
RÅ konslaterar atl det grundläggande kriteriet på
påföljden tillsynsdom är "intensiv övervakning". Härigenom skiljer
sig påföljden från villkorlig dom med övervakning. Vad som skall konstituera
intensiv övervakning kan emellerlid ej anses så distinkt angivet att det kan
tjäna som kännetecken för en viss påföljd. Förslaget i 28 kap. 10 8 kan
således inte godtas i förevarande utformning. Från principiella utgångspunkter
anser RÅ del vidare vara tveksamt om övervakare eller biträdande övervakare
skall få, även om del endast är tillfälligt, upphäva av skyddskonsulenten
meddelad föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen.
Stockholms tingsrätt pekar på de praktiska svårigheter som
uppstår för den dömde i en storstadsregion eller på en ort på långt avstånd
från övervakaren. Han kommer inte att kunna sköta ett arbete, arbetsresor,
familjeskyldigheter och samtidigt mer eller mindre dagligen avsätta kanske
avsevärd lid till att fullgöra anmälningsskyldighet.
Prop. 1978/79:212 200
I den föreslagna 28 kap. 10 8 har ulredningen givit skyddskonsulenlen
befogenhet att efter dom på fillsynsdom meddela den dömde föreskrifter om bl.a.
bostad, uppehållsplats och verksamhei. Föreskrifter av sådana för den dömde
ingripande art bör enligt Vänersborgs tingsrätt meddelas av
övervakningsnämnden.
När del gäller placering i behandlingshem ulanför
kriminalvården framhålls av utredningen all underrättelseskyldighet i regel
inte kan åläggas behandlingshemmets personal. Detla må enligt
övervakningsnämnden i Eskilstuna visserligen vara rikligt men ingenling
hindrar att man gör elt åtagande i sådant hänseende lill ett villkor för all
godtaga placeringen. Den som vill ställa upp för krininalvårdens klientel bör
göra della på kriminalvårdens villkor. Del är ju dock fråga om verkställighet
av påföljd.
För atl den föreslagna intensivövervakningen skall göra
skäl för namnet - och tillsynsdomen få del innehåll skyddsiillsynen saknar -
kan det enligt länsstyrelsen i Kronobergs län inte vara tillfyllest som ulredningen
anger alt övervakaren skall hålla sig underrättad om var klienten bor, hans
huvudsakliga sysselsättning, hur hans livsföring i övrigl är. Därulöver anger
utredningen all övervakaren i regel också bör försöka hålla reda på vad
klienten företar sig under fritiden. Del är enligt länsstyrelsen jusl under fritiden
som de kritiska situationerna och stora svårigheterna i regel uppstår. För all
genomföra lillsynsdomens syfte torde enligl länsstyrelsens mening i en del fall
fordras sådana resurser och föreskrifter att intensivövervakningen kan pågå
dygnet om.
JO påpekar att utredningen har velat skapa garantier för
effektiv övervakning vid fillsynsdom. Detla har skelt bl.a. genom mycket
detaljerade föreskrifter i förslaget till frivårdsförordning. Härom är inte annal
alt erinra än atl den dömdes gmndläggande skyldigheter bör regleras så uttömmande
som möjligl i brottsbalken. Vad som enligt 28 kap. 10 8 2 st. i förslagel
skall gälla borde därför preciseras ylterligare. Detla kan möjligen ske genom
att det föreslagna innehållet 131 8 2 st. 1 p. och 3 st. samt 39 8 2 st. frivårdsförordningen
på lämpligt sätt inarbetas i BrB.
3.8 Sanktioner vid villkorsöverträdelser
Helt allmänt anser JÄ att utredningens förslag belräffande
sankiioner är svåröverskådligt. Det kan t.ex. ifrågasättas om den möjlighet
till kortvarigt omhänderlagande som föreslås i 28 kap. 13 8 fyller någon
egentlig funktion vid sidan av övriga sanktionsformer. Under alla förhållanden
är det tveksamt om övervakningsnämnd skall få förordna om sådant omhändertagande.
Dessutom anser JK att skillnaden mellan denna form av omhändertagande och den
form för sådan åtgärd som föreslås i 28 kap. 15 8 är svårgripbar. Beträffande
sistnämnda form av omhändertagande föreslås vidare att åklagare i viss
situation skall besluta. Något förslag till föreskrifter om överklagande av
åklagares beslut ges dock inte.
RÅ vill helt allmänt framhålla att utredningens förslag
till sanktionssy-slem vid villkorsöverträdelser är i hög grad komplicerat och
svåröverskådligt. Enligt RÅ bör omhändertagande kunna ske endast när fråga
uppkommit om atl vid domstol föra talan om intagning i anstalt enligl 28 kap.
3 8. Alt utnyttja det kortvariga omhändertagandet som ett sanktionsmedel vid
villkorsöverträdelser anser RÅ sålunda ej böra komma i fråga. Utredningen
föreslår atl verkställigheten av ett sådant omhändertagande skall kunna
förläggas till den dömdes fritid, oftast till veckosluten, och därvid kunna
delas upp på flera perioder. En sådan ordning skulle vara administrativi yl-
Prop.
1978/79:212 .i 201
tersi krävande och limgiodd. Den första fråga som inställer
sig är var den onihänderlagne skall föivaras. Att detta ej lämpligen bör ske
hos polismyndighet torde vara ställt utom alll tvivel. RÅ avstyrker au del
kortvariga onihiindeitagandet utnytljas som etl självständigt sanklionsmedel
och under alla omständigheter all en uppdelning av omhändertagandel på flera
perioder fär ske.
I anslutning till bestämmelsen i 28 kap. 15 8 atl beslut
om omhändertagande fär meddelas av åklagaren anser länsåklagaren i Värmlands
län det vara ett rätissäkerheisintresse att regeln också kompletteras med en bestämmelse
om den tid inom vilken åklagare skall meddela beslut om talan skall föras eller
inle.
Enligt överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt har sanktionssystemel
vid tillsynsdomen i stort sett erhållit en lämplig utformning. Emellertid har
regeln om kortvarigt omhänderlagande som ett sanklionsmedel fält en med hänsyn
till de syften man avsett att uppnå med sanktionen nägot otillfredsslällande
utformning. I mänga fall torde denna sanktion aktualiseras först sedan andra åtgärder
prövats ulan resultat varför det finns del utrymme för berättigade farhågor
beträffande den dömdes vilja alt uppfylla sina skyldigheter utan kraftiga
påtryckningsmedel. Som förslaget är formulerat kan del förväntas alt sanklionen
sätts in snabbt vilket i och för sig är väsentligt. Emellerlid anser
överåklagaren att ett genomförande av den i 28 kap. 13 8 beskrivna möjligheten lill
uppdelning på flera korta perioder av verkställigheten av det kortvariga frihetsberövandet
riskerar alt göra sanktionen betänkligt uddlös. Endast i undanlagsfall torde siluationen
för den dömde vara sädan an verkställigheten av det kortvariga frihetsberövandel
i ett sammanhang kan tänkas lägga hinder i vägen för hans sociala anpassning.
Överåklagaren anser sälunda atl beslämmelsen om uppdelning av
verkställighetstiden bör ulgå ur förslagel.
Hovrätten
för Övre Norrlund släller sig tveksam till utredningens förslag när det gäller
sanktionen kortvarigt omhändertagande. Etl frihetsberövande pä nägra fä dagar
i uteslutande sanktionssyfte är inte tilltalande. Än mindre tilltalande är det atl
länka sig frihetsberövanden som skall verkställas i korta perioder vid skilda lillfällen,
t. ex. tre veckoslut i en månad. Skall frihetsberövandel ske i polisarrest blir
den tänkta sanktionen än mer tveksam. Till detla kommer atl sanktionsformen med
all sannolikhet blir svär alt tillämpa. Det är givetvis svårt att finna andra
lämpligare sanktions-formei för dem som helt undandrar sig tillsynen.
Sanktionen bör dock lättare kunna accepteras om frihetsberövandet verkställs
på kriminalvårdsanstalt där de intagna kan sysselsättas t.ex. med sådant
lagningsarbete som förekommer i England. Hovrätten vill ocksä fästa
uppmärksamheten på förslaget att ett omhändertagande som har beslutats av
åklagare enligt 28 kap. 15 S I st. skall kunna beslå en vecka. Visserligen är
det här inle fråga om frihetsberövande på grund av endast misstanke om brott.
Förslaget kan dock inte sägas ligga i linje med de förslag som har lagts fram
av utredningen om översyn av häklningsbestämmelserna.
Att
sanktionerna enligt tillsynsdomen kan skärpas är enligt Stockholms lingsräii i
och för sig bra men tingsrätten finner för sin del all själva uppbyggnaden av
reglerna med en lill synes trappstegsliknande skärpning är en alltför
komplicerad konstruktion. Tingsrätten vill vidare fästa uppmärksamheten pä atl
en del av de ålgärder som skall vidtas i följd av tillsynsdomens upptrappade sankiioner
kommer alt kräva snabb handläggning, inle bara hos skyddskonsulent,
övervakningsnämnd och åklagare utan också i domstolen. Om sädana åtgärder skall
kunna genomföras måste detaljreg-
Prop.
1978/79:212 202
lerna uiformas så atl de kan på ett naturligt och enkelt säll
inpassas i domstolens övriga arbetsmetodik.
Enligt Vänersborgs tingsrätt bör utredningens förslag till
möjlighet att kortvarigt omhänderta den dömde utan atl siluationen är sådan som
avses i 28 kap. 11 8 BrB i dess nuvarande lydelse kunna ingå såsom en förstärkt
sanktion vid den nuvarande skyddstillsynspäföljden.
Ungdomsfängelsenämnden anför alt förslaget om kortvarigt omhänderlagande
(2-14 dagar) synes meningslöst, i varje fall frän behandlingssynpunkt.
Det sanklionssyslem som föreslås vid tillsynsdom är enligt
övervakningsnämnden i Eskilstuna invecklat och plollrigl, inle minsl med lanke
på de korta tider som omhänderlagande skall kunna avse. Administrerandet av
dessa korta frihetsberövanden, evenluelll med uppdelningar i omgångar och med avräkningar,
skulle bli besvärligt, tveksamt lill vad nytta. Tilllämpning av bestämmelserna
om beräkning av strafftid kan heller knappast vara lämplig vid dessa korta frihetsberövanden
som snarare skulle behöva bestämmas i limmar. Jämför vad som sägs om atl
verkställighet av två dagar skulle kunna "påbörjas fredag kväll och
avslutas på söndagen". Det är också anmärkningsvärt att den yttersta
sanktionen, förverkande, saknas. Frågan är hur man skall hanlera situationen om
någon notoriskt undandrar sig tillsynen. Skall man tänka sig en serie anstallsbehandlingar
eller hur skall saken lösas? Rimligen kan man inle avse atl man skall åtnöjas
med en anstallsintagning vilken ju skulle innebära atl tillsynsdom av den tredskande
skulle kunna utbytas mot endasi ell kortare frihetsstraff. Ulredningen säger
att sanktionerna vid skyddstillsyn, undanröjande av påföljden eller beslut om
anstaltsvistelse, är av övervägande formell natur. Utredningen bortser emellerlid
här från betydelsen av sanktionerna som påtryckningsmedel. Nämnden har för sin
del i ålskilliga fall funnit anledning alt i samband med varning erinra den
dömde om de yttersta konsekvenserna av fortsatt misskölsamhet. Man torde kunna
göra en jämförelse med värdet av att det finns möjlighet att förvandla böter.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser atl
det ter sig svårbegripligt varför möjlighet lill omhänderlagande skall behövas
i två skilda former. Vad som är nödvändigl är att övervakningsnämnd har möjlighet
au begära efterlysning och omhändertagande av den som håller sig undan och även
alt omedelbart ingripa på delta sätl när någon befinner sig i en akut risksiluation.
Men atl vid sidan härom också ha en form för arrest-straff inbakat i frivården
finns del inte någol behov av. Nämnden föreslår aU reglerna i 28 kap. 13 8 i förslagel
stryks, varvid dock övervakningsnämnd såsom nu bör ha möjlighet alt föriänga
omhändertagandel enligl 15 8 med en vecka uiöver den första.
Uppdelning av verkställigheten på flera lillfällen bör enligl
övervakningsnämndens i Kristinehamn mening få ske endast undantagsvis. Lagtexten
bör kompletteras med krav på särskilda skäl för uppdelning av verkställigheten.
Sanktionerna i de fall då den dömde bryter mot meddelade
föreskrifter eller på annat sätt missköter sig förefaller juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet alltför vaga och ineffektiva. Därtill
kommer alt risk föreligger för att dessa sankiioner, liksom är fallel vid den
nuvarande skyddstillsynen, kommer alt stanna på papperet.
Ulredningen om isolering inom kriminalvården finner i och
för sig inget att erinra mot utredningens åsikt aU den nya tillsynsdomen för aU
kunna utgöra elt verkligt alternativ till fängelse bl.a. måste förses med eU effek-
Prop.
1978/79:212 - : ,, 203
tivt
sanklionssyslem. Som en sanktion mot villkorsbrotl föreslås emellertid etl frihetsberövande
på mellan tvä och fjorton dagar. Delta skall i allmänhet verkställas i öppen kriminalvärdsanstalt.
Om frihetsberövandet skall uppgå till högst sex dagar får det dock verkställas
i häkte eller sluten anstalt. Delsamma gäller om den dömde avviker från öppen
anstalt. Slutligen kan övervakningsnämnden medge alt verkställigheten äger rum
i polisarrest. Mot en sanktion med en sädan utformning kan mänga invändningar
riktas. Det inom anstaltsvården tidigare förekommande isoleringsstraffet
avskaffades från den I juli 1976. Ungdomsfängelseutredningens förslag innebär
all isoleringsstraffet ånyo skulle införas, men nu för frivärdsklientelet. Det
skulle dessutom i vissa fall ha längre varaktighet än det avskaffade isoleringsstraffet.
De skäl som föranledde isoleringsslraffels avskaffande år 1976 har naturligtvis
än större styrka vad gäller frivården. Tillsynsdomen är främsi avsedd att
tillämpas på unga lagöverträdare. Del är över huvud tagel olämpligl alt unga
människor isoleras, vilket ocksä kommer lill uttryck i beslämmelserna om
häktning i rättegångsbalken. Unga lagöverträdare bör då inle heller p. g. a.
en misskött tillsynsdom placeras i sådan isolering. Härtill kommer atl
sanktionsmedlet kan komma att präglas av visst mätt av godtycke och
rättsosäkerhet för den dömde eftersom frägan om sanktionens verkställande blir
beroende av övervakarens bedömning av misskötsamhetens omfattning, en bedömning
som med naturlighet inte kan förväntas bli enhetlig bland alla övervakare. Isoleringsulredningen
anser på grund av det anförda att ett frihetsberövande av denna art inle bör uigöra
sanktion vid villkorsbrotl under tillsynsdom. Övriga föreslagna medel att hålla
den dömde till ordningen bör vara tillräckliga.
Enligt
TCO bör det föreslagna sanktionsmedlet kortvarigt omhändertagande övervägas
ytterligare. Särskilt tacksam är möjligheten alt dela upp omhändertagandet i
tre perioder. Detta förfarande leder till veckoslutsar-rest. en sanktionsform
som ter sig diskutabel. Bland annat är möjlighelerna lill sociala stödåtgärder
i samband med denna form av omhändertagande minsl sagt dåliga.
Sveriges
socionomers riksförbund kan acceptera att det kortvariga omhändertagandel
skall kunna användas som ren sanktion när klienten undandrar sig kontakt.
Detta kan genomföras även om skyddstillsynen behålls. I praktiken har
omhändertagandet redan nu något av denna effekt trots att del legalt har andra
kriterier. Uppdelningen på flera verkställighetstillfällen avstyrker förbundet
däremot av praktiska skäl. Möjligheten alt använda omhändertagandetiden till konstmktiva
kontakter med frivärden försvåras och mottagande anstalt/häkte måste få stora
administrativa svårigheter. Utredningens mycket koncisa krav på klienterna bör
också diskuteras vidare. Följer vi förslaget kommer det ganska snart att samlas
en skara sociall inkapabla människor på anstalt som "straffat ul sig"
ur tillsynsdomen.
KRUM
delar helt och fullt utredningens uppfattning att förordnande om intagning i
anstalt vid tillsynsdom endast skall kunna meddelas av domstol sedan åklagaren
fört talan. KRUM påyrkar - till skillnad mol ulredningen - samma förfaringssätt
även för de kortvariga omhändertaganden varom stadgas i 28 kap. 13 8. KRUM
anser detta påkallat av rättssäkerhetsskäl.
Prop.
1978/79:212 204
4 Villkorlig dom allmänt
JK anser alt någon ändring i fräga om påföljdsformen
villkorlig dom inle bör ske. Med denna reservalion har JK följande synpunkler
på uiredningens allmänna beslämmelser. JK har ingen erinran mol utredningens
förslag belräffande förutsättningarna för villkorlig dom. Däremot kan JK inte
ansluta sig till förslaget att det allmänna skölsamhetskravet i 27 kap. 4 8
och sanklionsbeslämmelsen i 27 kap. 6 8 BrB i dess nuvarande lydelse slopas. Etl
sådant slopande torde få lill följd att skillnaden mellan villkorlig dom och
ren päföljdseftergift i praktiken suddas ut. Del enda som skulle skilja dem
skulle vara atl päföljdseftergift inle kan undanröjas vid nya brotl. JK
konstaterar vidare att utredningen föreslår som en följd av den föreslagna
utformningen av kriminalvård i frihet atl påföljden villkorlig dom skall kunna lillämpas
beträffande psykiskt avvikande lagöverträdare. Det framgår enligl JK inte
klart om detla även skall gälla motsvarigheten till den nuvarande villkorliga
domen. Om så är fallet kan JK inte tillstyrka förslagel.
Den föreslagna lagtexten i 27 kap. I 8 innefatlar enligt
RÅ en påtaglig utvidgning av den villkorliga domens tillämpningsområde så till
vida atl något krav på god prognos hos lagöverträdaren ej ställs. Bl. a.
föreslår ulredningen att villkorlig dom skall kunna tillämpas även vid
återfall i brolt under prövotiden. RÅ tillstyrker att tillämpningsområdet för
villkorlig dom utvidgas, dock ej därhän all det tillåts omfatta jämväl under prövotid
begångna brott. Vidare bör - säsom sker i den nuvarande rättstillämpningen -
villkorlig dom ej få komma i fråga vid vissa typer av brott.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anför atl etl
införande av den nya tillsynsdomen enligl utredningen nödvändiggör en reglering
beträffande de båda gällande frivärdspåföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn
för att draga en klar gräns gentemot tillsynsdom. Utredningen har samtidigt
funnit del lämpligt att låta den nya påföljden villkorlig dom motsvara båda de
nu gällande frivårdspåföljdema. Del kan enligt överåklagaren i vissa avseenden
ifrågasättas om det är lämpligt att låta namnet för en tidigare påföljd få elt
i stora avseenden nylt innehåll. Ulredningen har själv i namnfrågan ansett all
namnet skyddsiillsyn ej kunde bibehållas pä grund av de omfattande ändringar som
föreslagils belräffande påföljden. Överåklagaren anser dock ej all några mer
bärande invändningar kan göras mol uiredningens lösning atl låta den nya
villkorliga domen täcka de båda frivärdspåföljderna enligt nuvarande ordning.
Genom den föreslagna konstruktionen torde del nuvarande kravet på god prognos
vid villkoriig dom ej kunna ingå i lagtexten. Emellertid finner överåklagaren atl
lydelsen av 27 kap. I 8 i förslaget kanske bättre än gällande lydelse står i
överensstämmelse med rättstillämpningen.
Enligl överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt finns ej
något alt erinra belräffande bibehållandet av villkorlig dom i den form som nu
gäller. De motiveringar som ulredningen framfört som skäl för avskaffande av
möjligheten alt förena en villkoriig dom med föreskrift om skadeslåndsbetal-ning
bör enligl överåklagaren ej godtas. Målsäganden tillhör redan i dag en i
samhället alltför bortglömd kategori vars intressen i den allmänna kriminalpoliiiska
debatten ständigt förts i bakgrunden. I motsats lill utredningens uppfattning
synes starka skäl finnas för anlagande att övervakaren kan ha en betydelsefull
uppgift i att se till alt den dömde söker följa en uppgjord betalningsplan.
Återbetalningen kan även ses som ett vikligt led för den dömdes molivaiion lill
återanpassning. Den av utredningen föreslagna erinran till den dömde i syfte
att skadeståndsskyldigheten skall fullgöras tor-
Prop.
1978/79:212 V.:,,, 205
de ej utgöra något särskilt medel till gagn för den
förfördelade parten all-denslund sanklionsmedel saknas. Härutöver kan ert"arenhelsniässigt
konstateras att exekutiva åtgärder nästan undantagslöst är resultallösa
gentemot de personer varom nu är fräga.
Uiredningens lörslag all villkorlig dom skall omfatta tre
olika päföljds-varianier är enligl Göta hovruit mindre lämpligt. Det stora
antalet frivårdspäföljder som med utredningens förslag skulle stå till buds
kan lätt leda till oenhellighet i tillämpningen. Missförstånd om innebörden av
den ådömda påföljden kan också uppstå. De formella olikheterna mellan villkoriig
dom med övervakning och skyddsiillsyn kan icke heller anses motivera elt avskaffande
av benämningen skyddsiillsyn. Praktiska synpunkler talar ocksä emot ett
sammanförande av villkorlig dom och skyddsiillsyn lill en gemensam benämning.
Stockholms tingsrätt ställer sig avvisande till förslaget atl
skyddstillsyn avskaffas och att tvä nya varianter av villkorlig dom införs.
Under förutsättning atl skyddsiillsynen med vissa förändringar bibehålls i
påföljdssystemet saknas anledning att införa de föreslagna påföljderna
villkorlig dom med övervakning och villkorlig dom med stödåtgärder. De
intressen som dessa påföljder är ämnade att lillgodose kan beaktas inom ramen
för en förbättrad skyddstillsyn. I de fall då allmänpreventiva hänsyn gör sig
starkt gällande kan de ivängsmässiga inslagen betonas och i de situationer där
ett starkt behov av kontakt med en övervakare och av slödålgärder föreligger
kan dessa momeni uttryckligen prioriteras. Med mindre lagändringar kan också
kravet på en stegvis uppirappning av samhällets reaktion tillgodoses inom ramen
för kriminalvård i frihet utan att man behöver införa helt nya påföljder eller
byta namn på redan existerande sädana.Tingsrätten delar uiredningens mening
all villkorlig dom med dess nuvarande utformning skall bibehållas som en päföljd
av varningskaraktär och utan särskilt verkställighetsinnehåll. Tingsrätten
tillstyrker vidare förslagel om alt prövotiden vid villkorlig dom automatiskt inleds
frän den dag då domen meddelas och anser att så skall vara fallet även vid
skyddstillsyn om denna behålls i påföljdssystemel. Oavsett om utredningens
förslag genomförs bör möjligheten atl av allmänprevenlia skäl kombinera
kriminalvård i frihet med böter finnas kvar.
Med hänsyn till all del nuvarande päföljdssystemet inte
bör underkastas mer ingripande förändringar än som är påkallade av elt
avskaffande av ungdomsfängelsepäföljden avstyrker Göteborgs tingsrätt
utredningens förslag lill elt nytt institut med beteckningen villkoriig dom men
med lill stora delar annan innebörd än den nuvarande villkorliga domen. Vad ulredningen
önskar uppnå ryms inom institutet skyddstillsyn. Samma åsikt framförs av
Sveriges domareförbund.
Enligt Vänersborgs tingsrätt bör den villkorliga domen
bestå i sin nuvarande form, alltså med eller utan bötesstraff Denna påföljd
har enligt tingsrätten visal sig lämplig för avsett klientel. Tingsrätten lillstyrker
förslaget alt kunna förena villkoriig dom med stödåtgärder men avstyrker förslagel
att förena villkorlig dom med övervakning ulan förordar all skydds-tillsynen
kvarstår, dock med bl. a. mer effektiv övervakning. Den föreslagna ordningen
att villkorlig dom skall gå i verkställighet utan hinder av att domen inle
vunnit laga kraft synes enligl tingsrätten kunna leda till vissa icke
tillfredsställande konsekvenser vid fullföljd från den dömdes sida. Däremot
anser tingsrätten att möjlighet bör finnas för domstol atl vid t. ex. akut
behov av hjälp och stöd åt den dömde förordna om omedelbar verkställighet av
dom som är förenad med föreskrift om stödåtgärder eller övervakning.
Prop. 1978/79: 212 206
Enligt rikspolisstyrelsen är villkorlig dom i dag en så
lindrig påföljd atl den närmast uppfattas som siraffvarning. Styrelsen anser
det därför mindre lämpligt atl låla påföljden ändra innehåll och avstyrker förslagel
i den delen.
Övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen anser
alt regelsystemet skall vara enkelt och verklighetsförankrat och avstyrker
därför förslaget till villkorlig dom i dess tre varianter. Det synes nämnden
uppenbart all den praktiska skillnaden mellan den ena och den andra sortens
villkorlig dom kommer atl vara mycket liten. Mot förslaget kan också invändas
att man skapar intrycket av alt hjälp och stöd inte skall förekomma i andra
fri'- "trdspåföljder än just villkorlig dom med stödåtgärder. Nämnden vill
föroiiia atl det vid sidan av intensivövervakning skall förekomma endast en ":
ivårdspäföljd, bortsett från vanlig villkorlig dom. Denna bör kunna betecknas
skyddstillsyn och innebära krav på att den dömde håller viss kontakt med
skyddskonsulenten men samlidigl innefatta hjälpåtgärder från dennes sida.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna finner det mindre lämpligt
att inom samma beteckning, villkorlig dom, inrymma vad som svarar mot den nuvarande
villkoriiga domen och vad som närmasl svarar mot skyddsiillsyn.
Länsstyrelsen i Jönköpings län instämmer i utredningens
förslag till utformning av påföljden villkorlig dom i dess tre varianler.
Domstolarnas möjlighet alt ge den tilltalade en mer adekvat påföljd och att
åstadkomma en från allmänpreventiv synpunkl påkallad uppirappning inom påföljdssystemel
utan att för snart behöva lillgripa frihetsstraff ökar härmed.
JO uppger sig inle ha någol alt invända mot vad
utredningen anfört om atl en tanke bakom det föreslagna påföljdssystemet är att
en av allmänpreventiva skäl påkallad uppirappning skall kunna göras i flera
steg än nu. JO finner emellertid vissa av de konsekvenser utredningen dragit
med den angivna utgångspunkten egendomliga. Detta gäller särskilt konsekvenserna
med avseende på det nuvarande institutet villkorlig dom, vars tillämpningsområde
utslräckes genom en påtaglig uppmjukning av rekvisiten och genom vissa
ändringar i 34 kap. BrB. Utredningen motiverar sina ställnings-laganden med atl
"förslaget med olika former av villkorlig dom förutsätter således att
villkorlig dom skall kunna tillämpas för återfallsbroltslighel under prövotiden".
JO finner icke del anförda innefatta sakliga skäl för uppgivandet av kravet på
god prognos för den påföljd som nu benämnes villkorlig dom. Förslaget framställes
närmast som en följd av den systematik utredningen vall all uiforma
lagförslaget efter. JO anser att villkorlig dom liksom hittills bör reserveras
för fall där domstolen finner prognosen god och kan inte biträda förslag som
innebär att påföljden kan komma att till-lämpas på etl slentrianmässigt sätt.
Inte heller bör tidigare meddelad villkorlig dom kunna utsträckas till att
avse under prövofiden begångna brott. Utrymmet för villkorlig dom synes ändå
kunna ökas. Så kan ske genom att påföljden i större utsträckning kombineras med
böter, men framför allt genom alt man släller mindre stränga krav på den
tilltalades sociala situation än f. n.
Sveriges advokatsamfund finner det värdefullt att
villkorlig dom kan användas även vid klar återfallsrisk under föratsättning
alt den dömde underkastar sig frivillig vård mot narkotikamissbmk m. m.
Föreningen Sveriges åklagare anser att villkorlig dom i
den utformning som finns i dag bör bibehållas. Däremot avstyrker föreningen
införandet av de två andra formerna. Detta som en konsekvens av att föreningen
anser att påföljden skyddstillsyn bör bibehållas.
Prop.
1978/79:212 v;, 207
Moderata ungdomsförbundet anser atl den villkorliga domen f.
n. är en enkel och billig päföljdsform. Att ändra den till att i stort sett bli
den gamla skyddstillsynen är inte bra. Förslaget om villkoriig dom med stödåtgärder
bör kunna inpassas i tillsynsdomen.
4.] Villkorlig dom med stödåtgärder
JK anför alt utredningen anger som föratsättning för all
uppdrag skall lämnas till skyddskonsulenten att den tilltalade skall ha behov
av stödåtgärder. Delta återspeglas emellertid inte i lagtexten, där det bara
förutsätts att den tilltalade genom skyddskonsulentens försorg kan beredas
personligt slöd och hjälp. Enligl JK:s mening bör det även av lagtexten framgå
att behov av stödåtgärder skall föreligga. Av utredningens uttalanden framgår
att bedömningen av frågan om etl hjälpbehov kvarstår helt ankommer på
skyddskonsulenten och alt denne, när han anser sig ha fullgjort det av rätten
lämnade uppdraget, skall avskriva ärendet och entlediga en eventuellt förordnad
förtroendeman. JK ställer sig en smula tveksam till en sådan ordning. Man kan
t. ex. fråga sig vad som händer om skyddskonsulenten inle alls delar rättens
uppfattning i fråga om behovet av stödåtgärder. Kan skyddskonsulenten då helt
sätta sig över innehållet i rättens domslut? Vidare skall skyddskonsulenten
enligt utredningen kunna avskriva ärendel om ändamålsenligt samarbele med den
dömde inte kan komma till stånd eller upprätthällas. Man frågar sig dä vad som
skall hända med den dömde. Borde det t. ex. inle finnas en möjlighet att
undanröja domen, som s. a. s. har meddelats under oriktiga föratsättningar, och
döma lill annan påföljd. Visserligen föreskrivs i 37 kap. 10 8 2 st. att
avskrivningsbeslutet får överklagas av den dömde men JK har svårt att tänka
sig att denna möjlighet kommer all utnyttjas i en situation sådan som den nu
aktuella.
Som moliv för införande av påföljdsformen villkorlig dom
med stödåtgärder anför utredningen enligl RÅ att skyddstillsyn i den nuvarande
rättstillämpningen ofta används enbart för atl den dömde genom övervakningen
skall komma i åtnjutande av det sociala stöd frivärden kan erbjuda och inle för
atl han skall underkastas den kontroll som övervakningen också skall innefatta.
Några skäl till varför del behov av råd, stöd och hjälp som en villkorligt dömd
må kunna ha i första hand skall tillgodoses genom frivårdens organ och ej inom
ramen för den allmänna sociala omsorgen har ej förebragts. Som RÅ ser det är
den enda grunden som kunde motivera införandet av ifrågavarande påföljdsform
en önskan att öka antalet steg i "påföljdstrappan". Något behov härav
synes RÅ emellertid ej föreligga. Sammanfattningsvis avstyrker RÅ
påföljdsformen villkorlig dom med stödåtgärder. I sammanhanget anmärker RÅ alt
det även utan särskild lagstiftning torde ankomma på frivårdens organ att
bistå den som ädömts villkorlig dom med personligt slöd och hjälp i den män
behov därav föreligger.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt är tveksam lill
värdet av stödåtgärder inom en brottspåföljd utan samband med övervakning. Den
sociala verksamheten i Sverige är tämligen väl utbyggd och för den som önskar
komma i kontakt med någol hjälporgan torde några nämnvärda svårigheter inle
föreligga. Del visar sig all lagöverträdarens intresse för sociala ålgärder
ofta är störst under den tid det rättsliga förfarandet pågår och det är ej
ovanligt att han då självmant tar kontakt med sociala myndigheter och andra
inrättningar med olika rehabiliteringsprogram. Samtidigt kan del konstaleras
att delta intresse ofta snabbt avklingar efter det alt dom fallit. Dessa
överväganden gör alt överåklagaren ej anser att denna
Prop.
1978/79: 212 208
päföljdsform bör återfinnas i en kommande lagstiftning.
Det av utredningen fiamförda påståendet om en upptrappningseffekt framslår ej hellei
som övertygande.
Några väsentliga skillnader mellan villkorlig dom med
stödåtgärder och villkorlig dom med övervakning torde enligl överåklagaren i Göieshorgs
åklagardistrikt i praktiken knappast komma att kunna urskiljas även om den
senare formellt sett har såväl en kontrollfunktion som sanklionsregler, I båda
fallen är tanken att den dömde skall erhålla personligt stöd. Då den föreslagna
konstruktionen villkorlig dom med stödåtgärder bygger på frivillig medverkan
av den dömde och hänför sig lill dennes behov av socialt stöd ifrågasätter
överåklagaren emellertid om inte dessa behov hör kunna tillgodoses ulanför
kriminalvården. En sådan tankegång är också väl förenlig med den grundsats som
kommer lill uttryck i den genomförda kriminalvårdsreformen. Skulle det anses
att behovel av förtroendeman ändock bör lillgodoses i kriminalvårdens regi och
domstolen i del enskilda fallel skidle finna förordnande härom lämpligt vore en
tänkbar lösning att domstolen i samband med att personen i fråga döms till
villkorlig dom genom brev till skyddskonsulenlen meddelar förhållandel. Skyddskonsulenlen
kan sedan pä vanligt sätt förordna en förtroendeman. Genom del nu beskrivna
förfarandet torde man undgå införandet av ytterligare en frivärdspäföljd
vilket får anses värdefullt.
Vänersborgs lingsräii har den erfarenheten atl det bland
de personer med god prognos som i och för sig enligt nuvarande lagstiftning bör
erhålla villkorlig dom ibland förekommer sådana som visserligen inle behöver
övervakning men som är i behov av mer eller mindre kortvarig hjälp att ordna
upp något akut problem. Del kan t.ex. gälla bostad, äktenskaplig konfliki eller
trasslig ekonomi. När sädan person kan antas sakna förmåga alt själv ta kontakt
med de samhälleliga organ som skulle kunna hjälpa honom har tingsrätten ibland
funnit det lämpligt att döma till skyddstillsyn i stället för villkorlig dom
för att ge den dömde hjälp och slöd i form av övervakare. Frän andra
synpunkter kan påföljden därvid synas onödigt ingripande. Tingsrätten har i
dessa fall efterlyst möjligheter all förena en villkorlig dom med skyldighet
för frivården att ge den dömde tillfälligt stöd och hjälp utan att övervakning
ordnas. Uiredningens förslag att förena villkorlig dom med stödåtgärder ligger
i linje med denna tankegång. Tingsrätten vill därför tillstyrka förslagel i
den delen.
Det förefaller kriminalvårdsstyrelsen som om innehållet i
den av utredningen skisserade påföljden villkoriig dom med stödåtgärder
likaväl skulle kunna täckas genom användande av den nuvarande villkorliga domen
jämte enkla anvisningar - eventuellt genom skyddskonsulenten - om de stödåtgärder
som socialvården och andra samhällsorgan erbjuder. I detta sammanhang vill kriminalvårdsstyrelsen
erinra om kriminalvärdsberedningens slarka understrykande av det förhållandet
att varje intagen och envar frigiven - vare sig han slår under övervakning
eller ej - äger samma rätt som varje annan medborgare att komma i åtnjutande av
samhällsorganens olika stödåtgärder (jfr SOU 1972:64, 5 8 kriminalvårdslagen).
Varianten villkoriig dom med stödåtgärder skulle enligt övervakningsnämnden
i Eskilstuna med fördel kunna ersättas av en rad i den underrättelse om domen
som skall tillställas den dömde. Där skulle förslagsvis kunna stå: Önskar ni
socialt stöd bör ni kontakta skyddskonsulenlen. Skälen för denna slåndpunkt är
flera. Mottagandet av stödet är helt frivilligt, slödet anses böra sättas in
redan före domen och anses kunna upphöra ganska kort tid efter domen. Varför
domstolen under dessa förhållanden alls skall befatta sig med hela saken är
enligt nämnden svårt all inse.
Prop. 1978/79:212 f '> 209
Övervakningsnämnden i Kristinehamn ifrågasätter om inte
påföljden villkorlig dom med stödåtgärder kan undvaras. Utredningens motiv för
all stöd och hjälp i anslutning till en villkorlig dom skall lämnas genom
skyddskonsulentens försorg är att denne i samband med personutredningen kan ha
fält kännedom om den åtalades personliga situation och utifrån dessa kunskaper
kan hänvisa denne till olika samhällsorgan för stödinsatser. Enligt socialuiredningen
åligger det samhällets socialtjänst att ge enskild person bistånd till hans
försörjning och livsföring i övrigt om hans behov ej kan tillgodoses på annat säll
(SOU 1977:40 s. 122). Enligt nämndens mening bör skyddskonsulenten om det i
samband med personutredningen uppmärksammas atl vederbörande behöver samhällets
stödåtgärder omedelbart vidta erforderliga åtgärder. Den åtalade bör sålunda
få samhällets stöd oberoende av fällande dom. Den föreslagna påföljden avses
inte heller vara förenad med några tvångsmedel. Straffsystemet bör vara klarl
och enkelt och utrustat med så få påföljder som möjligl. Nämnden anser att utredningen
inte lagl fram tillräckliga motiv för den föreslagna påföljden.
Enligl riksrevisionsverkel torde frivården normalt ha
bättre föratsättningar än domstolen att bedöma den dömdes behov av
stödåtgärder. Del synes därför lämpligt att domstolen inte tar ställning till
sådant behov i samband med domen. Eftersom det dessutom föreslås av utredningen
att alla villkorligt dömda skall få viss tillgång till frivårdens service synes
det enligt riksrevisionsverkels mening inte finnas behov av att införa den särskilda
påföljden villkorlig dom med stödåtgärder.
JO biträder utredningens förslag om införande av
konstruktionen villkorlig dom med stödåtgärder med den reservationen att
principen om fri-villighel bör upprätthållas fullt ut vid denna påföljd. Stödet
bör anvisas av domstolen där del finnes behövligt men del bör vara den dömdes
sak huravida och i vad män han vill ta den erbjudna hjälpen i anspråk. Att
frivillig-helsprincipen enligt JO:s mening bör upprätthållas vid villkorlig dom
sammanhänger med den principiella syn JO har på denna påföljd. JO anser att
del ligger elt psykologiskt värde i atl den villkorliga domen för den dömde
framstår som ett förtroendebevis. Varken från domstolens eller senare
skyddskonsulentens sida bör förekomma något som kan uppfattas som påtryckningar.
Härför talar också rättssäkerhetsskäl. Tidigare har i svensk rätt inte
uppställts krav på den tilltalades samtycke för att anordna kriminalvård i
frihet och härför har bl. a. anförts det skälet att alltför stor vikt ej bör
sättas vid uttalanden av den tilltalade inför rätta (jfr brottsbalkskom-mentaren
vid 28 kap. I 8). JO anser att denna inställning har fog för sig. Om emellertid
samtycket skall tillmätas vikt synes frågan därom böra regleras i lagen. Uiredningens
motiv lämnar öppet hur domstolen skall förfara om den tilltalade motsätter sig
att samarbeta med skyddskonsulenten.
Belräffande förslaget till förändrad villkorlig dom anser
TCO att speciellt påföljdsformen villkoriig dom med stödåtgärder är att betrakta
som en form av social service som lämpligen hör hemma hos den kommunala socialvården.
Det finns anledning till stor återhållsamhet med reformer av denna art i
avvaktan på en nödvändig genomgripande diskussion av rollfördelningen mellan
kriminalvård och socialvård.
Sveriges socionomers riksförbund avstyrker förslaget om
villkorlig dom med stödåtgärder. Under personundersökningstiden skall frivården
stå till ijänst med rådgivning och eventuell förtroendeman om klienten så
önskar och behöver. Givetvis avvisas inte en klient som återkommer i något ärende.
Principiellt är det dock socialvårdens sak att ta emot denna typ av
hjälpsökande. Den föreslagna skyldigheten aU genomföra planeringssam-14
Riksdagen 1978179. I saml Nr 212
Prop. 1978/79:212 210
tal utan fortsatta krav på kontakt är en egendomlig
konstruktion. Del förefaller också betänkligt all den dömde inte kan avsäga
sig kontakten ulan måste "maska" sig ur den. Behovet av stöd och
hjälp blir också beroende av kommunal standard.
När del gäller den föreslagna påföljden villkorlig dom med
stödåtgärder anser Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman det felaktigt att på
frivärden lägga behandlingsansvaret för de kategorier dömda som ej står under
övervakning eller är föremål för frivårdens ulredning i samband med personundersökning.
Utredningens förslag skulle på en olyckligt sätt sudda ut gränserna mellan
kriminalvärdens och övriga myndigheters ansvarsområde i della avseende. Del slöd
frivården enligl ulredningen skulle ge inom ramen för villkorlig dom med
stödåtgärder skulle vara helt frivilligt från den dömdes sida. Föreningen anser
all ansvarel för denna kategori dömda icke skall åvila kriminalvården ulan i slället
naturligt bör ingå i de socialvårdande myndigheiernas uppgifier.
Enligt moderata ungdomsjörhundel bör förslaget om
villkorlig dom med stödåtgärder kunna inpassas i tillsynsdomen.
4.2 Villkorlig dom med övervakning
JK anför att den omständigheten alt övervakningen upphör enligl
utredningen inte innebär att den dömde står utan det stöd som kontakten med
frivården kan ge. Med hänvisning till 27 kap. 11 8 i lagförslaget sägs det
nämligen atl de bestämmelser som gäller för villkorlig dom med stödåtgärder
blir omedelbart tillämpliga. Del bör dock uppmärksammas att det i denna
paragraf föreskrivs all vad som stadgas om stödåtgärder även skall gälla när
förordnande om övervakning enligt 4 8 meddelats. Om avsikten är atl beslut om
övervakning också skall innefatta beslut om stödåtgärder bör detla enligl JK:s
mening klargöras bättre i lagtexten. Enligt 27 kap. 8 8 första st. fortgår
övervakningen under en tid av ett år. Övervakningsnämnd får dock efter
framställning av den dömde eller skyddskonsulenlen förordna att övervakningen
skall upphöra innan ett år förflutit. Det anges dock inle under vilka
förutsättningar ett sådant förordnande fär ges, vilket JK anser vara en brisl.
I samma stycke sägs att nämnden när särskilda skäl föreligger får förlänga
övervakningstiden och att lalan om förlängning skall väckas innan liden för
övervakningen gått till ända. JK saknar i detta sammanhang bestämmelser om hur
och av vem sådan lalan skall väckas. Någol förslag lill föreskrifter om
överklagande av åklagares beslut enligt 27 kap. 10 8 första st. ges inle.
Enligt samma paragrafs andra st. skall skyddskonsulenlen ha rätt alt inhibera
verkställigheten av ett beslut om omhänderlagande. Det framgår inte klart om
detta skall kunna ske även när åklagaren har beslutat om omhändertagande något
som enligt JK:s mening är tveksamt.
RÅ har i och för sig inte något att erinra mot att
tillämpningsområdet för den villkorliga domen vidgas genom att denna kan
förenas med övervakning. Enligl 27 kap. 8 8 3 st. i lagförslaget åligger det
den som ställs under övervakning atl fortlöpande hålla kontakt med övervakare
och på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten. Denna övervakningens
närmare innebörd får anses vara angiven med tillräcklig grad av tydlighet.
Ifrågavarande bestämmelse bör emellerlid för att klarare markera det särskilda
institutet villkoriig dom med övervakning införas under 27 kap. 4 8- För att
ej i alltför hög grad uttunna övervakningsinnehållet bör så korta övervaknings-
Prop.
1978/79:212 " 211
lider som möjligt eftersträvas. Mot bakgrund härav
ifrågasätter RA om inle en övervakning av ell år i normalfallet är alltför
lång. Enligt RÅ är det vidare endasi ägnat atl skapa oklarhet i påföljdssystemel
om övergång från en påföljd till en annan skall kunna ske utan mellankommande
dom i anledning av återfall i brott. RÅ avstyrker därför uiredningens förslag
härom i 27 kap. 9 8.
Den kontrollfunktion som övervakningen fullgör är enligt
överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt det primära innehållel såväl i
skyddstillsyn som i den föreslagna villkoriiga domen med övervakning, när det
gäller att härigenom försöka förhindra återfall i brott. De sanktionerade
föreskrifter som för atl främja den dömdes anpassning kan meddelas vid
skyddstillsyn förväntas givetvis ha samma verkan. Utredningens förslag om
stödåtgärder, till vilka hela frivärdsklientelet skall ha tillgång, lägger
emellertid avgörandet hos den dömde som fritt äger atl antaga eller förkasta
det förslag som läggs fram för honom. Detta ulgör enligl överåklagarens
uppfattning en allvariig brist hos förslagen. Överåklagaren anser sålunda atl i
huvudsaklig överensstämmelse med gällande ordning en möjlighet bör finnas att
vid villkorlig dom med övervakning meddela sanktionerade föreskrifter om nykterhelsvärd,
vistelseort, skadeståndsbetalning m. m. Ej heller finns det någon anledning att
frångå det allmänna skölsamhetskravet. Överåklagaren finner alt hans
invändningar väl låter sig förenas med kravet att villkorlig dom med
övervakning skall framstå som en mindre ingripande påföljd än tillsynsdom. Med
hänsyn till att övervakningen är det centrala innehållet i en villkorlig dom
med övervakning är del väsenfligt att framhäva vikten av att den dömde
iakttager sina skyldigheter i samband med övervakningen. Hotel om tillsynsdom
är del tvångjmedel som ytterst ligger bakom övervakningen vid villkorlig dom,
men detta höt torde med den utformning 27 kap. 9 8 fått sällan komma att
förverkligas. Det bör därför övervägas om inte domstolen vid undanröjande enligl
detta lagrum av villkorlig dom med övervakning skall ha möjlighet att välja
annan påföljd än skyddsiillsyn. Överåklagaren anser sig kunna tillstyrka
förslaget när det gäller prövotidens längd och riden för övervakning men finner
att det icke skall behöva föreligga särskilda skäl för att fatta beslut om
förlängning av prövotiden.
Någon mera påtaglig skillnad mellan nuvarande
skyddstillsyn och villkorlig dom med övervakning föreligger enligt
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt inte. Utredningen har ocksä
framhållit att skillnaden mer kommer att få formell än praktisk betydelse. En
olikhet som enligt överåklagaren dock ej bör förbises är att det yttersta
tvångsmedlet vid villkorlig dom med övervakning utgörs av en möjlighet att
undanröja den villkorliga domen och i stället meddela tillsynsdom. Härvid bör
då uppmärksammas att domstolen ej omedelbart äger förordna om intagning i
anstalt. Någon möjlighet till fängelsestraff eller förordnande om anslallsbehandling
föreslås således ej finnas. Det kan starkt ifrågasättas om ej domstolen vid
uppkommen fråga om undanröjande av villkorlig dom bör ha fritt påföljdsval.
Den begränsning som föreslås bör alltså utgå. Vad utredningen i övrigt föreslagit
bl.a. angående övervakningsnämnderna, kortvariga omhändertaganden, m. m. ger
ej överåklagaren skäl till invändning. Del kan dock antas atl
skyddskonsulentens benägenhet atl göra framställning till åklagare om att
inleda förfarande för att undanröja en villkorlig dom torde bli tämligen låg.
Vid en närmare granskning av påföljden villkorlig dom med övervakning kan
konstateras att någon mer markant skillnad inte kommer att föreligga mellan
denna påföljd och nuvarande skyddstillsyn. En fråga som
Prop.
1978/79:212 212
då inställer sig är vad som skiljer förslagel i denna del
från förslagel om tillsynsdom. Det synes som om ulredningen här haft påtagliga
svårigheier all finna en konstruktion som lill sitt innehåll de facto utgör en
olikhet. Man har stannat för alt den för tillsynsdomen utmärkande regelbundna kontaktskyldighelen
vid villkorlig dom med övervakning skall anges som en fortlöpande
kontaktskyldighet. Denna formella olikhet kommer med all säkerhet inle kunna
urskiljas varken av den dömde eller av vederbörande övervakare. Med hänsyn bl.a.
härtill förordar överåklagaren som lämpligt atl underlåta införa denna nya frivärdspäföljd.
I stället bör den nuvarande skyddsfillsynen bibehållas, dock med vissa
ändringar.
Hovrätten för Övre Norrland vill framhålla alt gränsen
mellan de föreslagna påföljderna villkorlig dom med slödålgärder och
villkorlig dom med övervakning är oklar. Denna oklarhet kan medföra alt
övervakningspåföljden tillgrips i andra och fier fall än utredningen har tänkt
sig. Den antydda oklarheten skulle kunna undvikas om det i 27 kap. 4 8 angavs atl
övervakning skall anordnas främsi när tidigare brottslighet gör att man kan
befara återfall i brottet.
Göleborgs lingsräii konslaterar att utredningen angivit atl
det för alt villkorlig dom skall kunna undanröjas och ersättas med tillsynsdom
måste krävas att den brottslighet som avselts med den villkorliga domen varit
av tillräckligt allvarlig beskaffenhet för att motivera en tillsynsdom. Detta
krav framgår enligt tingsrätten inte av lagtexten.
Vänersborgs tingsrätt avstyrker förslagel all förena villkorlig
dom med övervakning och förordar att skyddstillsynen kvarstår, dock med bl. a.
mer effektiv övervakning.
Konstraktionen villkorlig dom med övervakning är enligl
kriminalvårdsstyrelsens bedömande otillfredsställande underbyggt. Om man såsom
slyrelsen förordar behåller påföljden skyddsiillsyn framstår den nya påföljden
som en överflödig utbyggnad av straffsystemet. Även i betänkandet konstateras
det att skillnaden mellan skyddstillsyn och villkorlig dom med övervakning får
mer formell än praktisk betydelse.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser del olämpligt atl
rätten är kringgärdad av begränsningar vid undanröjande av påföljden villkorlig
dom med övervakning. Nämnden kan vidare inle tillråda att skyddskonsulent
skall kunna föreskriva all övervakningsnämnds och åklagares beslul om
omhändertagande ej skall gä i verkställighet. Det kunde däremot vara rimligt
att skyddskonsulenlen kunde förordna om inhibition i avbidan på förnyat
ställningstagande från beslutsfattande organ.
Övervakningsnämnden i Malmö, försia avdelningen anser det
icke lämpligt att intensiv övervakning skall bero på särskili beslut av rätlen.
Inte heller bör rätten då villkorlig dom (skyddstillsyn) undanröjes vara begränsad
i sitt påföljdsval. Om den anmärkning som riktas mot den dömde består däri att
han med stor skicklighet gör sig oanträffbar för de övervakande organen är det
svårt aU förstå vad man vinner på att byta ut den villkorliga domen med en
tillsynsdom. Någol behov av den behörighel som tillagts skyddskonsuleni atl inhibera
verkställigheten av beslut om omhändertagande finns inte. Del naluriiga är all
del organ som meddelar elt beslut också återkallar det. Därigenom undvikes
missförstånd och oklarheter. Ordföranden i övervakningsnämnd eller ersättare
för denne finns alltid anträffbar och beslut kan alltid erhållas utan tidsuldräkt.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att domstolen i
fråga om undanröjande av villkorlig dom bör ha fritl påföljdsval.
JO anser att eftersom skillnaderna mellan den nuvarande skyddstillsy-
Prop.
1978/79:212 213
nen och utredningens villkorliga dom med övervakning är av
sä ringa praktisk betydelse man måste ifrågasätta den av utredningen valda
terminologin. Innebörden av termen skyddstillsyn är känd av allmänheten och
redan detta kan vara skäl nog all behälla den. Men lika sä välkänd är
innebörden av villkorlig dom. Atl utsträcka den senare termen till atl avse en
mera ingripande påföljd är ägnat alt leda till begreppsförvirring. Ur
systematisk synpunkl finns del större anledning atl betona sambandei mellan å
ena sidan de frivårdspäföljder som har ell mer eller mindre slarkl inslag av
tvång och kontroll och å andra sidan de som har karaklär av straff varning. Slörsi
pedagogiskt värde skulle en sådan terminologi ha som anslöt sig lill "trappstegs"-resonemanget.
JO förordar alt termen skyddsiillsyn bibehålles. De ändringar ulredningen
föreslår med avseende på den nuvarande påföljden skyddsiillsyn har lill
övervägande del formell karaktär och syftar lill atl markera gränsen mol den
föreslagna lillsynsdomen. Med hänsyn lill det sätt varpå skyddstillsynen f n.
gestailar sig i prakliken mäste förändringarna anses vara mindre ingripande.
Man kan visseriigen utifrån principiella synpunkter hysa betänkligheter mol
den föreslagna begränsningen i fråga om domstolens möjligheter atl i händelse
av misskölsamhet fritt välja annan påföljd för den lill skyddstillsyn dömde.
Påföljden skall endast kunna omvandlas till tillsynsdom. JO menar emellertid atl
sistnämnda påföljd bör rymma tillräckliga reaktionsmöjligheler såvitt avser skötsamhel
som inte yttrat sig i ny brottslighet. Med hänsyn dessutom till att i
förevarande situalion skyddslillsynens undanröjande f. n. utverkas i endasi elt
myckel ringa anlal fall anser JO alt del saknas starkare skäl atl motsätta sig
förslaget i den delen. Även om det genom den föreslagna påföljden lillsynsdom
tillskapas en övervakningsform som bättre än skyddsiillsynen tillgodoser
kravet på kontroll av den dömde torde del finnas elt betydande utrymme för effektivisering
av denna påföljd. Erfarenheten tycks visa att sanktionsmekanismer inte
utnyttjas i erforderlig omfattning. Därför bör övervägas lagstiftningsåtgärder
varigenom övervakningens intensitet och formerna för anmälningsskyldighet m. m.
regleras mera utförligt på ungefärligen samma sätt som vid lillsynsdom.
Sveriges socionomers riksförbund påpekar all villkorlig
dom med övervakning molsvarar i slort den nuvarande skyddstillsynen. Den
"uttunning" som skett i förslaget om villkorlig dom med övervakning
(påföljden kan ej undanröjas på grund av misskölsamhet, anstaltsbehandling
ingår ej) bör enligt förbundets mening inte komma i fråga. Konsekvenserna av en
sådan uttunning kan lätt bli att domstolarna lar till korta fängelsestraff
eller tillsynsdom i stället för skyddstillsyn (villkorlig dom med övervakning)
samt atl en del av nuvarande villkorligt dömda i fortsättningen får villkorlig
dom med övervakning. Förbundet vill i stället hävda att skyddsiillsynen -med
vissa klarlägganden och en uppstramning av praxis i domslolarna är en lillräckligt
ingripande påföljd för atl ge fri vården ett reellt innehåll. Det kan dock diskuleras
om den bör byta namn och i fortsätiningen kallas villkorlig dom med
övervakning.
Mot bakgrund av utredningens grundsyn på sambandet mellan
brott och straff, vilken Sveriges advokatsamfund delar, är den föreslagna
påföljden i 27 kap. 9 8 enligt samfundet tveksam och bör utgå. Detla gäller
även undanröjande av villkorlig dom utan nytt brott.
Moderata ungdomsförbundet förordar att domstolen ges
frihet vid valet av alternativ påföljd då villkoriig dom undanröjs.
KRUM finner del ur rättssäkerhetssynpunkt inte
tillfredsställande all en av domstol utdömd påföljd skall kunna ändras till en
strängare påföljd utan
Prop. 1978/79:212 214
lagföring
för nya brotl. Visserligen har utredningen föreslagit all ett nytt
domstolsbeslut måste ligga lill grund för slraffskärpningen men KRUM anser inle
alt det kan finnas tillräckliga andra skäl att ändra en villkorlig dom med
övervakning till tillsynsdom. KRUM motsätter sig bestämt att straffskärpning
skall kunna ske ulan dokumenterad ny brottslighet och påyrkar ändring av 27
kap. 9 8.
4.3
Reaktionen vid återfall i brott
Sveriges
socionomers riksjörbund anser det vara ett välkommet förslag au villkoriig dom
inte skall kunna undanröjas i mål där åtal skett efter prövotidens utgång.
5
Fängelse för ungdomar
5.1
Påföljdsvalel
JK
kan ansluta sig till förslaget att begränsa möjligheterna att ådöma personer
under 21 år fängelse.
RÅ
anför att vad först gäller de allra yngsta lagöverträdarna, de som ännu ej
fyllt 18 år, utdömes enligt fast praxis fängelse endast när fråga är om mycket
grov brottslighet, företrädesvis våldsbrott. Då någon alternativ päföljd som
tillgodoser de krav på kännbar reaktion som gör sig gällande vid sådan
brottslighet ej står till buds och då man torde kunna utgå från alt hittillsvarande
mycket restriktiva praxis kommer att bestå ansluter RÅ sig till utredningens
bedömning atl föratsättningar saknas att helt avskaffa möjligheterna att döma
denna ålderskategori till fängelse. Utredningen föreslår att fängelsestraff
skall få ådömas ungdomar i åldem 18-20 år endast när det med hänsyn till allmän
laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande och annan påföljd ej
finnes lämpligare. Med det sist angivna rekvisitet avser utredningen enligt
motivuttalanden att markera att tillsynsdom med intagning i anstalt i regel skall
ha företräde framför fängelse när frihetsberövande påföljd anses böra utdömas.
RÅ ansluler sig i och för sig lill utredningens bedömning att fängelsestraffets
Ullämplighet för berörd ålderskategori ytterligare bör begränsas. Beaktas bör
emellertid att det stora flertalet av dem som i denna åldersgrupp ådömes
fängelse har gjort sig skyldiga till s. k. taxebrott, t. ex. rattfylleri och
icke ringa misshandel, som anses kräva frihetsberövande. Beträffande denna
kategori lagöverträdare gäller att den generellt sett ej är i behov av
övervakning. Att för denna grapp förorda tillsynsdom med intagning i anstalt
synes sälunda mindre lämpligt.
Överåklagaren
i Stockholms åklagardistrikt anför att flertalet lagöverträdare i åldern 18-20
år som ådöms ett fängelsestraff utan atl deras ungdom i högre grad beaktas vid
påföljdsvalet har gjort sig skyldiga till brolt där enligt praxis ett kortare
fängelsestraff är den normala påföljden (t. ex. rattfylleri och våld mot
tjänsteman), narkotikabrott och grövre våldsbrott. Endast en mindre del har ådömts
fängelse för grov stöld, stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel, dvs. den
brottslighet som återfinns hos majoriteten av dem som dömts till
ungdomsfängelse. För denna grupp torde införandet av tillsynsdom minska bruket
av fängelse samtidigt som ung-
Prop. 1978/79:212 215
domsfängelse försvinner. Del saknas anledning atl i övriga
beskrivna fall särbehandla åldersgruppen i vidare mån än nu är fallel vid val
av påföljd. Brotlsulvecklingen är ogynnsam och bruket av frihetsberövande
påföljd har minskat samtidigt som strafftiderna avkortats. I den siluationen
kan en ytterligare inskränkning av möjligheten all vid behov ingripa med
fängelsestraff icke vara tillrådlig. Särskilt beträffande de brollslyper där elt
korlare fängelsestraff är den normala påföljden kan den föreslagna utformningen
av 26 kap. 3 S andra stycket antagas komma all innebära en långtgående och ej
önskvärd liberalisering. Överåklagaren vill därför ifrågasätta om anledning
finns atl frångå bestämmelsens nuvarande lydelse.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt hävdar atl det
saknas anledning att som ytterligare en fömtsättning för att döma en person
mellan 18 och 21 år till fängelse införa del skärpande rekvisitet särskilda
skäl. Den presumtion som redan finns i syfte all söka undvika döma denna
kategori till fängelse får anses fullt tillräcklig.
Göta hovrätt tillstyrker utredningens förslag att fängelse
skall få ädömas ungdomar i åldern 18-20 år endasi om det av hänsyn lill allmän
laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. Däremoi kan hovrätten
icke lillslyrka prioriteringen av frivärdspåföljderna för ungdomar i den akluella
ålderskategorin. Den av ulredningen föreslagna ulformningen av lagtexten i 26
kap. 3 8 2 st. medför att kriminalvård i frihet skall lillämpas i första hand
även vid sådana brottstyper där kortare frihetsstraff regelmässigt utdömes. En
sådan ordning är enligt hovrätten mindre lämplig. Hovrätten vill därför förorda
att uttrycket "och annan päföljd ej finnes lämpligare" i den
föreslagna lydelsen av lagtexten utgår.
Såsom en följd av att ungdomsfängelse avskaffas synes del
Stockholms tingsrätt lämpligt atl BrB ger klart uttryck för att frihetsberövande
skall till-lämpas med siörre restriktivitet i fråga om ungdomar under 21 år än
när del gäller äldre. Tingsrätten tillstyrker därför - oavsett huruvida
tillsynsdom införs eller ej och oberoende av om socialutredningens förslag
angående överflyttat ansvar för ungdomar över 18 år blir genomfört - all
fängelsestraff för ungdomar mellan 18 och 21 år får förekomma endasi när det
av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande
och annan påföljd ej finnes lämpligare. I detta sammanhang vill tingsrätten
peka på de svårigheter som är förenade med att ungdomar i brottsbalkens system
hänförs till olika slags klientel genom fixa åldersgränser. Domstolen känner
ofta ett behov av att ha möjlighet atl vid straffmälning kunna la hänsyn lill
den brottsliges personliga utveckling och sociala bakgrund utan beaktande av på
vilken sida om 18-årsgränsen han befinner sig. Särskilt påtagliga framstår
svårigheterna när flera ungdomar i olika åldrar lagfors för samma brottsliga
aktiviteter.
Utredningens förslag om ytterligare begränsning av
tillämpningen av frihetsstraff beträffande ungdomar är helt i linje med de
kriminalpolitiska överväganden som Göteborgs tingsrätt instämmer i. Som ulredningen
anfört bör enligl tingsrätten fängelsestraff för ungdom - förutom vid vissa
särskilda brottstyper - komma i fråga endast när brottsligheten varit särskilt
svår eller omfattande eller ock annan påföljd är utesluten på grund av tidigare
upprepade återfall i grova brott. När det gäller ungdomsklienlelel innebär
delta att fängelsestraffet i princip förbehålls den svårast belastade delen av
det klientel som nu blir föremål för ungdomsfängelse. Detta stämmer väl
överens med tingsrättens åsikter.
Vänersborgs tingsrätt tillstyrker förslaget att höja
åldersgränsen i 26 kap. 4 § BrB.
Prop. 1978/79: 212 216
Domstolsverket lillstyrker alt fängelsestraffets lillämplighei
begränsas för ungdomar i åldern 18-20 år.
Övervakningsnämnden i Slockholm, andra avdelningen
instämmer i utredningens förslag om atl ytterligare inskränka möjligheten atl
döma unga lagöverträdare lill fängelse.
Övervakningsnämnden I Eskilstuna anser atl del föreslagna
stadgandet i 26 kap. 3 8 inte lar hänsyn lill att del kan vara påkallat all för
en lid oskadliggöra även en ung brottsling. Molsvarande stadgande i nuvarande
26 kap. 4 8 är enligl nämnden att föredraga.
Juridiska fakulietsnämnden vid Lunds universitet anser att
det förefaller högst tveksamt om möjligheten att utdöma fängelsestraff bör
inskränkas på sätt utredningen föreslår även för den kategori brottslingar som ålders-mässigt
ligger mellan 18 och 21 år. Man bör räkna med atl det blir nödvändigl att
efter avskaffandet av ungdomsfängelse döma en del av det genomgående svårt
kriminellt belastade ungdomsklientelet till fängelse.
Svenska kommunförbundet vill understryka angelägenheten av
alt de föreslagna frivårdsålgärderna, främsi då lillsynsdomen, får ell så pass
vitt tillämpningsområde i rättstillämpningen att inte ungdomar i åldern 18-20
år framdeles i ökad omfattning kommer att dömas lill fängelsestraff. Utredningens
förslag om all frihetsstraff skall kunna ådömas ungdomar enbart när del
föreligger särskilda skäl framstår därför som särskilt beaktansvärt.
Sveriges socionomers riksförbund lillstyrker de föreslagna
ändringarna som syftar till att begränsa användandet av påföljden fängelse för
åldersgruppen 18-21 år. Förbundet ifrågasätter om inte åldersgränsen kunde höjas
till 23 år.
Sveriges domareförbund ansluter sig till utredningens
förslag om ylterligare begränsning av tillämpningen av frihetsstraff
beträffande ungdomar. Som ulredningen har anfört bör fängelsestraff för ungdom
- föratom vid vissa särskilda brottstyper - komma i fråga endast när
brottsligheten varit särskilt svår eller omfattande eller om annan påföljd är
utesluten på grund av tidigare upprepade återfall i grova brott.
Föreningen Sveriges statsåklagare anser att någon ändring
av nuvarande 26 kap. 4 8 ej bör genomföras i avvaktan på ytterligare
utredning.
Föreningen Sveriges åklagare avstyrker den förslagna
ändringen i 26 kap. 4 S 2 st. i dess nuvarande lydelse. De begränsningar som
redan nu finns intagna i lagrammet är enligt föreningens mening tillräckliga. Erforderiig
restriktivitet iakttas också i praxis.
När det gäller det nuvarande ungdomsfängelseklientelet -
dvs. ungdomar mellan 18-22 år som gjort sig skyldiga till upprepad grov
kriminalitet - delar Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman utredningens
uppfattning atl därest ungdomsfängelsepåföljden avskaffas utan att ändringar
sker i det nuvarande påföljdssystemet skulle i många fall i stället för
ungdomsfängelse komma atl utömas långa fängelsestraff vilket inle vore
lyckligt. Föreningen tillstyrker därför utredningens förslag att sådana
ändringar görs i BrB alt domstolarna för dessa kategorier ges möjlighet att i siörre
utsträckning än när det gäller äldre lagöverträdare undvika fängelse och i
stället välja andra påföljder.
KRUM anför att dess ställningstagande - KRUM ansluter sig
i princip lill utredningens resonemang och överväganden - baserar sig på den
förutsättningen att åldersgränsen i brottsbalkens nuvarande 26 kap. 4 8 ändras
i enlighel med utredningens förslag.
Prop. 1978/79: 212 217
5.2 Straffmälningen
JK ansluter sig vad gäller utredningens överväganden belräffande
fängelsestraffet till förslagel alt begränsa möjlighelerna atl ådöma personer
under 21 år till fängelse.
En höjning av åldersgränsen i 33 kap. 4 8 I st. för
underskridande av straffminimum kommer enligl RÅ främsi alt beröra den slora del
av ungdomsfängelseklienlelel som känneiecknas av hög brotlsbenägenhet och
snara återfall. Givetvis medför en höjning av åldersgränsen lättnader även för
den grupp som vid ett oförändrat påföljdssystem skulle ha dömts till
tidsbestämt fängelsestraff Detla behöver emellertid ej utgöra något hinder mot atl
bestämma generella åldersgränser. För atl undvika att åstadkomma beaktansvärda
förlängningar av anslallsliderna för den beiydande del av ungdomsfängelseklienlelel
som fyllt 21 år vill RÅ förorda all ifrågavarande åldersgräns höjes lill 23
år. Vad gäller underskridanden av straffminimum bör - såsom utredningen
framhållit - mera väsentliga sådana förbehållas de yngre inom åldersgruppen. Förslagel
alt höja åldersgränsen för ådömande av fängelse pä livslid tillstyrkes av RÅ.
Länsåklagaren i Värmlands län konstaterar atl ulredningen
finner atl del kan ifrågasällas om inle åldersgränsen i 33 kap. 4 8 1 st. borde
höjas till 25 år. Utredningen anför atl en sådan höjning skulle leda till att beslämmelsen
emellerlid fick karaklär av huvudregel i stället för all vara en undantagsbestämmelse.
Länsåklagaren anser att det anförda inte är tillräckligt skäl emot en höjning.
Del är önskvärt att möjlighet ges att gå under slraffminimum för myckel grova
brott, exempelvis mord, då det gäller personer upp till 25 år. Låt vara att
bestämmelsen i 33 kap. 4 8 2 st. ger sådan möjlighet. Det bör enligt
länsåklagaren ändå klarare utsägas att gärningsmannens ungdom ulgör en straffminskningsgrund.
Överåklagaren I Stockholms åklagardistrikt anför att mot
utredningens argumentation för en höjning av åldersgränsen i 33 kap. 4 8 1 st. stär
all en sådan höjning med stor säkerhet kommer alt få till följd en generell
sänkning'av straffnivån för lagöverträdare i åldern 18-20 år. En sådan
vittgående konsekvens ter sig enligt överåklagaren i nuläget föga lämplig. En
annan följd är att iröskeleffeklerna, som uppslår oavsett vilken åldersgräns
som gäller, kan medföra slötande och orättvisa resultat vilket kan vara svårare
att acceptera om man väljer den högre åldersgränsen.
Göta hovrätt instämmer i utredningens förslag om en
höjning av åldersgränsen i 33 kap. 4 8 I st. lill 21 år. Även överåklagaren i Göleborgs
åklagardistrikt, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Vänersborgs lingsräii,
domstolsverket, rikspolisstyrelsen, juridiska fakullelsnämnderna vid Uppsala
och Lunds universitet. Svenska kommunförbundet, Sveriges domareförbund.
Föreningen Sveriges statsåklagare samt Föreningen Sveriges frivårdsljänstemän
tillstyrker förslaget.
Stockholms tingsrätt tillstyrker förslaget alt den lägsta
ålder vid vilken livstidsfängelse skall kunna tillämpas höjs till 21 år.
Detsamma göryHrif//i-ka fakultetsnämnden vid Uppsala universiiei och Föreningen
Sveriges statsåklagare.
Enligt ungdomsfängelsenämndens uppfattning kommer
beträffande del klientel som nu döms till ungdomsfängelse vanligt
fängelsestraff i större omfattning än hittills all behöva tillgripas. Nämnden
har dock den uppfattningen atl man beträffande yngre lagbrytare - även om de dömes
för allvarliga brott - bör eftersträva en sä kort anstaltstid som möjligt. Enligl
nämndens uppfattning är många ungdomsfängelselever med grov kriminell
Prop.
1978/79:212 218
belastning psykiskt och socialt omogna även vid högre
ålder än 21 år. För att inte sådana elever i framliden skall bli dömda lill
långvariga fängelsestraff föreslår ungdomsfängelsenämnden alt åldersgränsen
för straffnedsällning skall bestämmas till i vart fall 23 är.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna delar uppfattningen att
avskaffande av ungdomsfängelse bör medföra all åldersgränsen i 33 kap. 4 8 1
st. höjs lill 21 är. Utredningen trycker i sammanhanget på alt della är nödvändigl
för att nyordningen inte med tanke på den höga brotisfrekvensen skall bli till
nackdel för det berörda klientelet. Detta må föranleda refleklionen säger
nämnden att den befarade konsekvensen inte självklart är till nackdel ur allmän
synpunkt. Visar erfarenheten atl nu förekommande korta an-stallsvistelser inle
förhindrar en hög brollsfrekvens hos vissa individer kan detla ju vara en
anledning atl i dessa fall acceptera längre strafftider. Sådana i kombination
med förnuftig användning av möjligheterna till verkställighet ulom anstalt kan
renl av i vissa fall vara elt myckel bra påföljdsalternaliv.
Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker förslaget
till ändring av 33 kap. 4 8 I st. men ifrågasätter om inle åldersgränsen kunde
höjas till 23 år.
Föreningen Sveriges åklagare anser att risk föreligger för
atl ungdomsfängelsepåföljdens avskaffande kan komma alt medföra all vissa starkl
brottsbelastade ungdomar i ålerfallssituationer får undergå frihetsberövande
under sammanlagt längre tid än de skulle ha fått enligt nuvarande system. Det
är här fråga om ungdomar som fyllt 21 år och som måste dömas till fängelse i
stället för till ungdomsfängelse. Farhågorna grundar sig främst på den i
betänkandet intagna uppgiften att i fler än vart tredje av de fall dä beslul om
åtalsunderlälelse meddelats med tillämpning av 20 kap. 7 8 2 rättegångsbalken
med avseende ä personer som undergår ungdomsfängelse har det med beslulet
avsedda brottet begåtts efter det atl den dömde fyllt 21 år. Möjligheten enligt
33 kap. 4 S 2 st. alt om synnerliga skäl föreligger döma till lindrigare straff
än som är stadgat för brottet och det fr. o. m. I april 1976 genomförda slraffnivåsänkande
ändringarna i brottsbalken kommer enligt föreningens bedömning knappast atl
medföra att frihetsberövandets sammanlagda längd i alla situationer utjämnas
mellan de båda systemen. Elt avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden bör
sålunda ske med ögonen öppna för den risk som föreningen påtalat.
5.3 Verkställigheten
Ungdomsjängelsenämnden konslaterar att genom lagen om
kriminalvård i anstalt, som trädde i kraft den I juli 1974, försvann
ungdomsanstalterna och med dem de möjligheter som där fanns för
ungdomsfängelseeleverna atl få särskild fostran och utbildning. Numera
placeras de som dömts till ungdomsfängelse på samma anstalter som såväl det
äldre fängel-seklienlelet som interneringsklientelet och någon särbehandling av
det yngre klientelet kommer icke i fråga. Nämnden ifrågasätter om man inte
återigen bör inrätta för det unga klientelet speciellt avsedda anstalter som
kan tillgodose kraven på de ungas fostran och utbildning.
Socialstyrelsen anför att utöver ungdomsfängelsets tidsobeslämda
karaktär anför ulredningen dessutom som argument för att påföljden avskaffas
alt skillnaderna på verkställighetsplanet blivit så små att det inle längre är
motiverat att ha kvar olika påföljder. Styrelsen anser att detta förhållande
emellertid inle utgör något skäl för att avskaffa ungdomsfängelse. Enligt
styrelsens uppfattning bör det nuvarande tillståndet inte tas som självklart.
Prop. 1978/79:212 , 219
Även
om alla straffade bör ges en god behandling talar bl.a. humanitära skäl för atl
ungdomar skall särbehandlas både inom anstalts- och fiivår-den. Enligl
styrelsens mening leder ett avskaffande av ungdomsfängelse till atl frågan om
straffverkställighet för unga lagöverträdare sätts mer i förgrunden än lidigare.
Styrelsen anser att vid verkslällighel av det straff som sätts i slället för
ungdomsfängelse skall hänsyn ovillkorligen las till den dömdes ungdom. Det fär
inte komma i fräga att de fördelar som ändå är förknippade med nuvarande
ordning försvinner i ett kommande system. Utöver de aspekter som utredningen
nämnt i fråga om förmånligare behandling i verkställighetshänseende för det
yngre klientelet är personalens ulbildning och personaltätheten myckel belydelsefulla
fakiorer i della sammanhang. Verkställighetsfrågorna är enligt styrelsens
mening sä viktiga atl man bör överväga om inle lagstiftningen på områdei skall
göras mera omfattande.
Om
ungdomsfängelset skall avskaffas och ersättas med tillsynsdom tror styrelsen
för Bärby yrkesskola att det ändå blir oundvikligt med viss överströmning av
de som annars skulle dömas till ungdomsfängelse till fängelse. Framför allt
för elever i åldersgrappen 18-20 år som kommer från ungdomsvårdsskola. Dessa
ungdomar skall placeras ut på olika anstalter och del blir förmodligen till en
början slutna sådana. Styrelsen anser del olämpligt att blanda denna
ungdomsgrupp med äldre till fängelse dömda. Ungdomsanstalterna bör behållas för
att taga hand om ungdomar som dömts lill fängelse men även de ungdomar som
dömts till tillsynsdom och måste intas på anstalt skall kunna beredas plats på ungdomsanstalierna.
Personella resurser skall koncentreras fill dess anstalter. Styrelsen vet av
erfarenhet att ungdomar kräver stora personella insatser såväl bland vårdpersonal
som bland s. k. expertis som assistenter, psykologer m. fi.
Isoleringsutredningen
anför att i betänkandet inte närmare behandlas frågor rörande verkställigheten
av frihetsstraff med hänvisning lill alt kriminalvårdsreformen ännu ej helt
genomförts. Det sägs dock att det formellt sett inte föreligger någon skillnad
mellan olika ålderskategorier vad gäller behandlingsinnehållet. Så är emellertid
fallet beträffande regelbundna permissioner där kortare kvalifikationstider
gäller för ungdomsfängelseklientelet än för fängelseklientelet. Ett
avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden bör inte leda till försämrade
möjligheter för det yngre anstallskli-entelet att erhålla regelbundna
permissioner. Samtidigt bör då också den i departementspromemorian Permissioner
inom kriminalvården (Ds Ju 1977:13) föreslagna allmänna förkortningen av
kvalifikationstiderna för intagna i lokalanstalter och öppna riksanstalter
genomföras. Även för ungdomar intagna i slutna riksanstalter bör en
kvalifikationstid av tre månader gälla.
SAK
uttalar att i 8 8 lagen om kriminalvård i anstalt förordas all ungdomar under
21 år skall särbehandlas. För övrigt ansåg inte kriminalvårdsberedningen något
behov av differentiering av klientelet föreligga. I dag går tendensen ät
motsatt håll. Det finns och är under uppbyggnad specialavdelningar/anstalter
för intagna med olika behov t. ex. rymningsbenägna, narkomaner, icke narkomaner
osv. Ovedersägligt måste gruppen ungdomar anses ha särskilda behov.
Kriminalvårdare med erfarenhel från ungdomsfängelser kan vitsorda att dessa
ungdomar är sent mogna, inte på något sätt kan betraktas som vuxna, en effekt
av institutionernas infanlilise-ring. För denna grupp bör därför enligt SAK:s
uppfattning inrättas särskilda enheter vilka bör vara små och
personalintensiva och ha varierande grad av kontrollfunktioner. Personalen där
bör vara specialutbildad för ar-
Prop.
1978/79: 212 220
bele med ungdomsklienlelel- Del är ytterst
otillfredsställande atl som hittills placera de mesl rymningsbenägna
ungdomarna på anstalter av typ Kumla. Samhället mäste hitta andra vägar.
Särbehandling bör således ske inom ramen för verkställigheten.
6 Förtida frigivning
6.1 Verkställighet utom anstalt
JK anser att den föreslagna lagtexten inle ger nägot
riktigt klarl besked om när den ena och den andra formen av förlida frigivning,
verkställighet utom anstalt och villkorlig frigivning, skall lillämpas. Vad
angår de föreslagna lagbestämmelserna i 26 kap. 5-7 88 har JK ingen erinran
mot 5 8. 1 6 S föreskrivs alt verkställighet ulom anstalt får ske för att "molverka
skadliga följder av straffet". Del som åsyftas lorde enligt JK vara skadliga
följder av själva frihetsberövandet. Vidare medför det sätl på vilket begränsningen
av möjligheterna atl medge verkställighet ulom anslall vid kortvariga straff
och livstidsstraff ha uttryckts att lagtexten blir svårförståelig.
RÅ lillstyrker i sak uiredningens förslag i 26 kap. 5 8. Uiredningens
förslag all verkställighet ulom anstalt skall få medgivas när det synes
lämpligt till förberedande av nära föreslående frigivning motsvaras närmast av
institutet frigivningspermission enligt 33 8 lagen om kriminalvård i anstalt
och föranleder inte någon erinran från RÅ:s sida. Däremot anser RÅ sig inle
kunna tillstyrka atl medgivande lill verkställighet utom anstalt däratöver
skall kunna lämnas, nämligen "om del för att underiätla den dömdes anpassning
i samhällel och molverka skadliga följder av straffet kan antagas få särskild
betydelse atl frihetsberövandet till mera väsentlig del ersattes med en
intensiv övervakning". Fängelse bör vara den påföljd som har den starkaste
allmänprevenliva funktionen. Det bör därför ej komma i fråga att belaga
fängelsepåföljden denna dess karaktär genom att öppna vägen för så långtgående
lättnader i straffverkställigheten. Härtill kommer atl den föreslagna åtgärden
skulle innefatta beiydande risker för en oenhetlig tilllämpning.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anför atl i 26
kap. 5 8 i lagförslaget finns regeln om den vistelse ulom anstalt som nu finns
beskriven i 34 S lagen om kriminalvård i anstalt. Även om denna senare
bestämmelse är ganska ny anser överåklagaren att det finns anledning atl
framföra invändningar då det nu ifrågasätts all utan större ändringar av
lydelsen överföra bestämmelsen till BrB. Samtidigt som man i högre grad än
hittills framhäver allmänpreventiva synpunkter på påföljdsbestämmelsernas
utformning finns del anledning atl resa anspråk på större konsekvens på verkställighetsplanet.
De individuella variationerna i samband med verkställighelen kan på ell
uppenbarligen tämligen slumpartal sätl bli avsevärda vilket överåklagaren
uppfattar som betänkligt ur flera synpunkter. Överåklagaren anser sålunda att
det föreslagna lagrummet bör ändras på så sätl atl den beslutande myndigheten
åläggs en avsevärd högre grad av restriktivitet vid medgivande av
verkställighet utom anstalt jämlikt detla lagrum. Den nuvarande villkorliga frigivningen
är förenad med övervakning under prövotiden. Att övervakningen ofta är av närmasl
formell karaktär är självfallel icke ägnat alt taga tillvara resultatet av det
arbete som trots kritiska uppgifter om motsatsen läggs ned på att skapa en
gynnsam frigiv-
Prop.
1978/79:212 221
ningssitualion. För att i en del särskilt angelägna fall
under hårdare kontroll åsiadkomma en säkrare övergång från vistelsen i anstalt
lill en tillvaro utanför anstalt förefaller 26 kap. 6 § i lagförslaget ha fått
en lämplig utformning. I överensslämmelse med sin uppfattning beträffande
villkorlig frigivning anser överåklagaren emellerlid alt den minsta tid som
skall ha förflutit innan verkställighet utom anstalt enligt 26 kap. 6 8 I st.
kan ske bör sältas lill fyra månader. Elt medgivande av verkställighet ulom
anstalt ulgör en förmån och stora krav bör därför kunna ställas pä den dömde.
Reaktionen vid underiåtenhet från dennes sida alt iakttaga givna föreskrifter
bör regelmässigt vara ålerintagning i anstalt, om försummelsen ej är av helt baga-tellartad
beskaffenhet. Överåklagaren anser att 26 kap. 7 8 I st. bör fä en lydelse som
motsvarar en sådan uppfattning.
Göta hovrätt påpekar alt reglerna om verkställighet ulom
anstalt inte bör införas i BrB. Den föreslagna lösningen bryier nämligen
systematiken i balken. Hovrätten konstaierar vidare atl verkställighet ulom
anstalt enligl förslaget kan ske om hinder ej möter av hänsyn till allmän
laglydnad eller det av särskild anledning finns skäl anta atl den dömde ej
skall avhålla sig från fortsatt brottslig verksamhet eller slälla sig lill
efterrättelse föreskrivna villkor. Innebörden av de föreslagna reglerna kan
sägas vara att frågan i vad mån etl av domstol utmätt fängelsestraff verkligen
skall avtjänas är beroende av en prövning från de verkställande organens sida.
En sådan ordning vill hovrätten bestämt motsätta sig. Särskilt betänkligt är
alt de verkställande myndigheiernas prövning innefattar en bedömning av risk
för återfall. En sådan bedömning ger ulrymme för betydande osäkerhet. I själva
verket innebär förslaget att fängelsestraffet inom ramen för den av domstolen
bestämda längsta liden blir till liden hell obestämt. Den i olika sammanhang
och även av ulredningen - framförda kritiken mot tidsobestämda straff drabbar
alltså utredningens egel förslag.
Stockholms tingsrätt anser inte - oavsell om förslagel om lillsynsdom
blir antaget eller ej - att utredningens argumentation för ändring i reglerna
om verkställighet utom anstalt är övertygande. Ulredningen har anfört alt
ett införande av tillsynsdomen ger anledning att överväga vilket slags fri
värd som skall tillämpas efter förtida frigivning från fängelse. Det är up
penbarligen i huvudsak endast mol bakgrund av sådana överväganden för
slagen om förändringar av reglerna om verkställighet utom anstalt har
kommit till. Den kritik som har anförts mot det nuvarande systemet är ej
av den styrkan alt det f n. finns anledning alt genomföra några ändringar i
angivna hänseenden. Så bör f ö. ej heller ske förrän resultalel av 1973 års
kriminalvårdsreform har hunnil utvärderas. .
Göteborgs tingsrätt finner att frågan om utformningen av
reglerna om verkslällighel utom anstalt är intimt förknippad med frågan
huruvida den villkoriiga frigivningen skall bibehållas och i så fall i vilken
form sådan frigivning skall ske. De båda frågoma bör alltså lösas i ett
sammanhang. De behöver emellertid utredas närmare varför fingsrätten avstyrker
lagändring i förevarande sammanhang. Liknande synpunkter framförs av Sveriges
domareförbund.
Vänersborgs tingsrätt finner inte tillräcklig anledning
att, som utredningen föreslagit, i brottsbalken införa regler om vistelse utom
anstalt. De föreslagna bestämmelserna synes f. ö. tillkrånglade och
svåröverskådliga. Tingsrätten, som inte tillstyrker förslaget om införande av
påföljden lillsynsdom, anser sig inte heller kunna ansluta sig till förslaget
om ändrade regler för s.k. verkställighet utom anstalt. Däremot anser
tingsrätten att den hittillsvarande tillämpningen av 34 8 lagen om kriminalvård
i anstalt
Prop.
1978/79:212 222
bör undersökas och redovisas samt, om anledning därtill då
visas förekomma, göras till föremål för en översyn. Tingsrätten har nämligen
erhållit uppfattningen att beslämmelsen på vissa håll tillämpats med större
generositet än som varit avsedd vid dess tillkomst vilket kan ha lett fill
orättvisor. Som exempel kan nämnas vistelse utom anstalt för dellagande i
repetitionsövning.
Domstolsverket delar uiredningens uppfattning att
möjligheterna till vistelse utom anstalt enligl 34 8 lagen om kriminalvård i
anstalt samt lill frigivningspermission enligl 33 8 samma lag bör behållas.
Förslaget om en successiv nedtrappning av fängelsestraffet genom att en del av
straffet ersätts med inlensivövervakning torde vara dikterat av önskemål om
att göra fängelsepåföljden mer anpassad för de ungdomsfängelseelever som nu intas
i anslall för relativt korta perioder, särskilt efter återfall i brott under frigivningspermission
och vård utom anstalt. Domstolsverket avvisar delta förslag mol bakgrund av elt
önskemål om att minska de tidsobestämda momenten i fängelsepåföljden. Syftel
med utredningens förslag torde bättre kunna uppnås genom att den generella
straffnivån för yngre lagöverträdare sänks.
Rikspolisstyrelsen som delar utredningens åsikter om
verkställighet utom anstalt vill samtidigt understryka viklen av atl
permissioner från anstalt bör planeras med stor omsorg. En grandföratsättning
för att en permission skall utfalla väl och inte resultera i återfall i brott
torde vara att permittenten har medel till sitt uppehälle och kan beredas
vistelse i lämplig miljö.
Juridiska fakulteisnämnden vid Uppsala universiiei har
inget att erinra mot att 33-35 SS lagen om kriminalvård i anstalt överförs till
BrB på det sätl och med de ändringar som utredningen föreslår. I utredningens
redaktion av 26 kap. 5 och 6 88 synes dock "bör" lämpligare som
modalt verb än "må".
TCO avvisar utredningens förslag om verkställighet utom
anstalt. 33 och 34 88 lagen om kriminalvård i anstalt läcker väl de fall av
förtida frigivning som kan komma i fråga.
Sveriges socionomers riksförbund anser att reglema för
verkställighet utom anstalt och villkoriig frigivning och deras övergång i
varann är svåröverskådliga och inbjuder till missförstånd. De bör överarbetas.
Förslaget att misskölsamhet under anstaltstiden skall kunna föranleda
verkställighet ulom anstalt i stället för villkorlig frigivning är dubiöst -
del kan leda till skiftande tolkning och rättsosäkerhet. För övrigt är
emellertid verkställighet utom anstalt enligt förbundels mening den
verkställighetsform som kriminalvården bör satsa stort på. Det kan diskuteras
om den bör bindas upp i fullt så snäva regler som de föreslagna. Ä andra sidan
bör den få en klarare ställning än nuvarande 33 och 34 88 lagen om kriminalvård
i anstalt. Den måste bli ett viktigt alternativ till verkställigheten i
anstalt. Utbyggd familjevård och andra behandlingsenheter bör bli tillgängliga
för en betydligt större del av fängelseklientelet än nu.
Föreningen Sveriges åklagare tillstyrker de föreslagna
ändringarna.
6,2 Villkorlig frigivning
JK konstaterar att utredningen föreslår att förtida frigivning
från fängelse skall kunna ske i två former, nämligen verkställighet utom
anstalt och villkoriig frigivning. Rent allmänt vill JK ifrågasätta om det
verkligen finns behov av båda de föreslagna formerna. Om man bortser från möjlighelema
Prop. 1978/79:212 223
alt
den villkoriigt medgivna friheten förklaras förverkad innebär nämligen i vart
fall sädan villkoriig frigivning som sker efter 2/3 av strafftiden i realiteten
ingenting annal än avkortning av det straff som domstolen har utmätt - en
åtgärd som sker helt ulan domstolens medverkan. Vid sådant förhällande synes avkortningen
lika gäma kunna göras av domstolen själv i samband med straffmätningen.
RÅ
menar atl institutet villkoriig frigivning på sikt bör kunna avskaffas. Detta
förutsätter givetvis en allmän avkortning av frihetsstraffens längd. Om den villkoriiga
frigivningen anses skola behållas bör presumtionen för sådan frigivning så
snart viss kvotdel av straffet avtjänats stärkas. I nordiskl sammanhang
övervägs bl. a. frågan om vilken kvotdelsregel som skall gälla
fortsättningsvis. Utredningen föreslår i detta hänseende ingen ändring i
förhållande till gällande ordning. I detta läge föranleder det framlagda
förslaget i 26 kap. 8 8 ej något särskilt uttalande från RÅ:s sida. För att
underlätta den villkorligt frigivnes anpassning i samhället bör han, såvida ej
della av särskilda skäl kan anses obehövligt, under en prövolid stå under
övervakning. Erfarenheten av inom vilken tidsperiod återfallen efter villkorlig
frigivning inträffar talar med styrka mot mycket långa prövo- och
övervakningstider. Med hänsyn härtill har RÅ ej någon erinran mol alt den
nuvarande övre gränsen för prövoUdens längd nerbringas. Enligt RÅ:s mening
talar övervägande skäl för att behålla presumtionen för förverkande av
villkorligt medgiven frihet när, med tillämpning av 34 kap. 1 8 2, dömes till
fängelse. För att etl avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden ej skall leda
till längre anstaltsvistelse för den kategori lagöverträdare som beröres av
reformen kunde emellertid övervägas att göra ifrågavarande presumtionsregel
tillämplig endast beträffande lagöverträdare över en viss ålder, förslagsvis 23
år. Förslaget att införa möjlighet att endast fill en del förverka reststraffet
föranleder ej någon erinran från RÅ:s sida.
Beträffande de nya
reglerna om villkorlig frigivning finner överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt
att dessa fått en lämplig utformning när det gäller de förutsättningar som
skall gälla vid sådan frigivning. Däremoi motsätter sig överåklagaren
förslaget att den minsta tid som skall förflyta innan frigivning kan ske
föreslås sänkt från fyra till tre månader. Eftersom det också föreslås att den frigivne
ej skall vara föremål för övervakning eller kunna meddelas särskilda
föreskrifter blir den villkorliga frigivningen en ren straffavkortning. Sålunda
kommer endast de som medges verkställighet utom anstalt att bli föremål för
övervakning då de lämnar anstalten. Visseriigen lorde dessa utgöra den del av
klientelet som främst bör bli föremål för sådan kontroll men även för deras
vidkommande upphör övervakningen vid den villkorliga frigivningen. Enligl
överåklagarens uppfattning är det alltför lättvindigt att överge den nuvarande
ordningen med övervakning i samband med villkorlig frigivning. Övervakningen
utgör, om kravet på kontakt mellan övervakaren och den dömde upprätthålles, en
möjlighet alt iakttaga sådana förändringar i den dömdes förhållanden som
normalt anses öka risken för återfall i brott. I konsekvens med denna
uppfattning anser överåklagaren att bestämmelserna i 26 kap. 13-19 88 bör
bibehållas med i huvudsak samma utformning som nu. Det främsta villkoret som
gäller vid villkorligt medgiven frihet är att den dömde ej begår brott under prövotiden.
Utredningens förslag om borttagande av presumtionen för förverkande av
villkorligt medgiven frihet då det med tillämpning av 34 kap. I 8 2 döms till
fängelse viss tid riskerar att leda till en betänklig brist på enhetlighet i
domstolarnas praxis i detta avseende Innefatlar del nya brottet en så allvariig
överträdelse av kravet på brottsfrihet att domstolen finner
Prop.
1978/79:212 224
påföljden böra bestämmas till fängelse, skall den
villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad, dock med elt bibehållande
av gällande och fullt tillräckliga möjligheteratt underlåta sådan förklaring.
En svårighet vid lill-lämpningen är de fall då den återstående strafflid del är
fråga om att förverka är förhållandevis lång, något som kan förmå domstolen
att ibland på skäligen lösa grunder avstå från elt förverkande. Därför lillstyrker
överåklagaren förslagel om införande av en möjlighet för domstolen till
partiellt förverkande av villkorligt medgiven frihet, med den inskränkningen
att överåklagaren anser att det skall föreligga särskilda skäl, om blolt en del
av den villkorligt medgivna friheten skall förklaras förverkad. Den i förslaget
angivna förutsättningen för förverkande av villkorligt medgiven frihel, alt del
nya brottet skall ha begåtts under prövotiden, utgör enligt överåklagarens
uppfattning en riktig precisering av lagrammet.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anser att om
villkorlig frigivning bibehålles saknas bärande skäl atl avskaffa presumtionsregeln
om förverkande av sådan frihet vid återfall i brott. Möjligen skulle man kunna
tänka sig alt utredningsförslagel i denna del fick gälla enbart för personer
under 21 år. Härigenom kan alltför negativa effekter av frihetsberövande slag
undvikas vid återfall. Mol förslaget om möjlighet till delförverkande finns
dock i och för sig inget all invända.
Stockholms tingsrätt anser inle - oavsett om förslaget om lillsynsdom
blir antaget eller ej - att utredningens argumentation för ändringar i reglerna
för villkorlig frigivning är övertygande. Utredningen har anfört atl elt
införande av tillsynsdomen ger anledning att överväga vilket slags frivård som
skall tillämpas efter förtida frigivning från fängelse. Det är uppenbariigen i
huvudsak endasi mol bakgrand av sådana överväganden förslagen om förändringar
om reglerna om villkorlig frigivning har kommit lill. Reglerna om villkorlig frigivning
hör enligt tingsrättens mening inte hemma i BrB utan i verkställighetslagen. Utredningens
förslag om ändrade regler för förverkande av villkorligt medgiven frihet är
ägnade att undanröja olägenheter i form av alltför långa frihetsberövanden som
kan bli en följd bl. a. av att ungdomsfängelse avskaffas. Tingsrätten ansluter
sig därför lill utredningens förslag i dessa delar.
Vänersborgs lingsräii finner inte tillräckliga skäl
föreligga att vidtaga de vittgående ändringar i institutet villkorlig frigivning
som förslagits, såvida inte institutet helt avskaffas. 1 allt fall kan tingsrätten
inte tillstyrka förslaget att göra det möjligt med förverkande av endast en
del av reststraffet. En sådan möjlighet kan antas medföra rättsolikhet och
rättsosäkerhet. Tingsrätten vill dock tillstyrka utredningens förslag atl
borttaga presumlio-ner för förverkande men borttagandet bör gälla endast
åldrarna under 21 år. Också förslagel att tillåta villkoriig frigivning redan
efter tre månader kan tillstyrkas. Under alla omständigheter bör någon ändring
av reglerna om villkorlig frigivning inte ske utan att nordisk rättslikhet
uppnås. Tings-rätlen tillstyrker förslaget att förverkande av villkoriig frigivning
på grund av nytt brott skall kunna ske endast när brottet begåtts under prövotiden.
Enligt domstolsverket bör huvudregeln om villkoriig frigivning
i anslutning fill dagen för avtjänande av 2/3 av strafftiden behållas. Någon senareläggning
av frigivningen på den gmnd att den dömde skulle vara i behov av intensiv
övervakning efter anstaltstiden bör inte accepteras. Uiredningens förslag i
denna del leder till att fängelsepåföljden blir än mer tidsobestämd än f n. Den
kritik som riktats mot det tidsobestämda ungdomsfängelset kan därför också
riktas mol utredningens förslag härvidlag. Övervakning under prövotiden bör
anordnas enligt nu gällande regler. Övervaknings-
Prop.
1978/79:212 225
nämnden har enligt dessa möjlighet all beslula all
övervakning inle skall vara anordnad. Detla torde tillgodose behovel av
flexibilitet. Uiredningens förslag om brytande av presumtionen för förverkande
av straffäterslod vid återfall i brott under prövotiden saml möjligheten att
förverka del av straff-återstod tillstyrkes av domstolsverket. .Som påpekats i belänkandel
är del väsentligt all det sammanlagda fängel se st raffel vid äleriall i brott
genom förslagel kan minskas väsentligt.
Rikspolisstyrelsen delar de åsikter som ulredningen framfört
angäende villkorlig frigivning.
Om risken för dubbelbestraffning elimineras ansluter sig kriminalvurd.s-siyrelsen
lill förslaget atl den intagnes förhållanden under anstallstiden pä nytt bör
ges betydelse för bedömningen av villkorlig frigivning. En översyn av reglerna
i kriminalvårdslagen om disciplinär bestraffning mäste dock komma till stånd.
Styrelsen ställersig tveksam lill inredningens resonemang kring frågan om en
klient efter villkorlig frigivning hör ställas tmder övervakning eller om
stödåtgärder är tillfyllest. Slyrelsen förordar ett bibehållande av nuvarande
ordning i denna del.
Enligt övervakningsnämnden i Malmö, försia avdelningen
föreskriver, noga läst, den föreslagna beslämmelsen i 26 kap. 8 8 3 st. atl i
vissa fall beslut om villkorlig frigivning får lättas sedan halva straffet,
dock minst tre månader, har avtjänats. Meningen måste emellertid vara alt frigivning
kan få ske tidigast vid den angivna tidpunkten. Något hinder att besluta om
detta lidigare kan inle vara avsett. Nämnden kan icke finna att tillräckliga
skäl har anföns för att avveckla de nuvarande reglerna i 26 kap. 15-20 SS. Även
om de efter hand har kommit att användas i minskad omfattning föreligger behov
av dem i de fall då de används. Etl exempel härpå är alt del i enstaka fall med
långa mellanrum framkommer genom brottets art och den dömdes aktuella
inställning att hans frigivande kan innebära en viss fara för annan person.
Lagens bestämmelser bör icke vara sädana att övervakningsnämnd är utestängd
från att ge de föreskrifter om vistelseort som kan tänkas vara till någon nytta
i elt dylikt fall och alt uppfyllandet därav också kontrolleras genom
övervakning. Villkorlig frigivning bör alltså som regel medföra övervakning
och i allvarligare fäll av misskölsamhet bör övervakningsnämnd kunna besluta om
förverkande. Om möjlighet införes att vid nytt brott under prövotiden förverka
endasi del av villkorligt medgiven frihel - vartill även enligt nämndens mening
skäl kan finnas -uppkommer frägan om därefter i en senare dom för ytterligare brotl
under prövotiden återstoden eller del därav kan förverkas. Motiven är inte hell
klara på denna punkl.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att prövotiden
bör bestämmas med hänsyn till samtliga omständigheter, att den villkorligt frigivne
skall ha övervakare och atl det skall vara möjligt att vid allvariig misskölsamhet
förverka den villkorligt medgivna frihelen.
Riksrevisionsverket anför atl lill fängelse dömda i
princip utgör kriminalvårdens mest belastade klienter vilka lorde vara i behov
av såväl kontroll som slöd särskilt under den första tiden efter frigivningen.
Under denna omslällningsperiod är risken för återfall störst och övervakning
synes därför enligt verkets mening väl befogad - åtminstone under en korlare
lid.
I likhet med ulredningen anser juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet all reglerna om förverkande av villkorligt medgiven
frihet i 34 kap. 4 8 bör ändras.
Förslaget att villkorlig frigivning skall kunna förläggas
efter 2/3-dagen om det finns särskild anledning atl befara återfall i brottslig
verksamhet in- 15
Riksdagen 1978179. t saml. Nr 212
Prop. 1978/79: 212 226
nebär enligt isoleringsulredningen en återgång till den
ordning som gällde före kriminalvårdsreformen men då avskaffades på grund av
risken för dubbelbestraffningar, rätlsosäkerhel och brislande samband mellan miss-skölsamhelen
och påföljden. Förarbelena lill kriminalvårdsreformen lalar om alt omfattande misskölsamhet
skall kunna påverka liden för villkorlig frigivning. Bestämmelserna har emellerlid
inle kommit att tillämpas så. Misskölsamhet under anstallstiden påverkar nu
endast bedömningen av den iniagnes person och de krav som med hänsyn härtill
bör slällas på fri-givningssiluationen. Bedömningen i betänkandet atl frågan om
risken för dubbelbestraffningar elc. är av underordnad betydelse, eftersom
fråga endast skulle vara om vilken slags frivård som skall anordnas, är inle
hållbar. Som det framhålls i betänkandet är frivård i form av verkställighet
utom anslall väsentligt mer ingripande än frivård i form av villkorlig frigivning
och jämförbar med ett icke kortvarigt frihetsstraff Den i betänkandet föreslagna
ordningen skulle medföra just de nackdelar som föranledde ändringarna i
samband med kriminalvårdsreformen. Dessa skulle upplevas negativt av de
intagna och påverka klimatet i anstalterna i ogynnsam riktning.
Isoleringsutredningen anser därför atl eventuell misskölsamhet under ansialisvistelsen
ej bör påverka tidpunkten för villkoriig frigivning i vidare mån än f n.
JO utlalar att vad utredningen anfört om utformningen av reglerna
för villkorlig frigivning är väl förenligt med de synpunkler som JO anlägger.
Dock bör enligl JO:s mening de materiella förutsättningarna för fortsatt frihetsberövande
komma till tydligt uttryck i lagtexten vilket knappast kan sägas vara fallel
med den av ulredningen föreslagna lydelsen av 26 kap. 8 8. 1 paragrafen bör
sålunda förslagsvis anges att vid prövningen huruvida forlsalt frihetsberövande
erfordras särskilt skall beaktas den dömdes förhållande under anstaltstiden
och den situalion vari han skulle komma atl försättas efter frigivningen. JO
påpekar atl det av utredningen särskilt omnämnda fallel att den dömde själv
önskar avtjäna hela del utmätta straffet i anslall ej väl låter sig inordnas
under den föreslagna lydelsen av lagtexten. I 26 kap. 8 8 har begagnats samma
uttryck, brottslig verksamhet, som återfinns i 28 kap. I 8, där det enligt
motiven avser alt beteckna att brottet närmasl utgjort elt led i en kriminell
livsföring. Motiven lämnar i viss mån öppet om avsikten varit att i fråga om
den villkorliga frigivningen uppställa elt så kvalificerat krav på arten av den
befarade brottsligheten. Möjligen rör det sig bara om en språklig inadveriens.
JO anser atl övervägande skäl talar för bibehållandet av presumtionsregeln i 34
kap. 4 8 om atl återstående strafftid skall förverkas då nytt fängelsestraff utmäles.
Ulredningen motiverar den föreslagna ändringen av lagrummet med hänvisning lill
regelns verkningar beträffande den ungdomskalegori som beröres av ungdomsfängelsets
avskaffande. I och för sig anser JO alt den dömdes ålder skall kunna beakias
vid prövningen huruvida särskilda skäl lalar för alt underlåta förverkandet.
Om möjligheten införes att endast till en del förverka reststraffet - vilket
JO inle molsäller sig - leder delta till ökade möjligheler all nyansera
bedömningen. Emedan den dömdes ålder beaktats av domstolen vid dess
straffmätning finns dock inte från principiell synpunkt anledning atl bedöma
frågan om förverkande av reststraffet annorlunda för de yngre lagbrytarnas del.
Skulle en särskild reglering för yngre åldersgrupper te sig motiverad vill JO
peka på möjligheten all uiforma lagrummet i enlighet därmed.
TCO anser alt institutet villkoriig frigivning lills
vidare bör beslå med nuvarande utformning. Det finns dock enligl TCO anledning
betona den
Prop.
1978/79:212 227
rättsosäkerhetsfaktor som består i atl faktisk strafftid
vid längre straff alltid skiljer sig från den av domstolen utdömda. Å andra
sidan kan också övervakningen ha stor betydelse för dem som kommer ul från
anstalt och tillhörde mest utslagna i samhället. Denna problemalik bör bli
föremål för ytterligare övervägande.
Sveriges socionomers riksförbund anser atl det i och för
sig skulle kunna diskuteras om den villkorliga frigivningen har någon väsentlig
funktion atl fylla vid jämförelse med verkställighet ulom anstalt. Förbundet
anser emellertid att den villkorliga frigivningen bör bestå under en
övergångslid till dess man hunnit få erfarenhet av en eventuell utbyggd
verksamhet med verkställighet utom anstalt. Det kommer under relativt lång tid
att finnas intagna som inte kan komma i åtnjutande av denna typ av utslussning.
För dem innebär den villkorliga frigivningen en möjlighet till tidigare start
och en rättighet lill stöd av övervakare och frivårdsorganisationer som tills
vidare bör bestå. Med kännedom om den kontaklslöshet och de prakliska svårigheier
som mänga frigivna kämpar med är enbart stödåtgärder pä den frigivnes eget initiativ
knappast lill fyllest. Förbundet tillstyrker den föreslagna ändringen av 34
kap. 4 8.
Föreningen Sveriges statsåklagare anser atl den som
komplement till slraffnedsättningsregeln i 33 kap. 4 8 föreslagna ändringen av
stadgandet om förverkande av villkorligt medgiven frihel bör komma lill stånd.
Föreningen Sveriges åklagare anser alt presumtionen för
förverkande av villkorligt medgiven frihel bör kvarstå saml all prövotiden vid
villkorlig frigivning bör bestämmas med hänsyn till samtliga omständigheter.
Likaså anser föreningen all del skall vara möjligl att vid allvarlig misskölsamhet
förverka den villkorligt medgivna friheten.
Moderata ungdomsförbundet förordar att villkorligt
frigiven regelmässigt skall tilldelas övervakare. Vid misskölsamhet skall
möjlighet finnas att förklara den villkorliga frigivningen förverkad.
6.3 Organisations- och handläggningsfrågor
Kammarrätten i Jönköping anmärker att uiredningens förslag
i vissa delar leder till invecklade besvärsregler. Utredningen föreslår
sålunda atl permission enligt 33 8 och vistelse utom anstalt enligt 34 8 lagen
om kriminalvård i anstalt skall överföras till frivårdssidan och kallas för verkslällighel
utom anstalt. Tiden för sådan verkställighet skall avräknas från strafftiden.
Vid misskölsamhet skall övervakningsnämnd och i andra instans kriminalvårdsnämnden
kunna förklara att viss tid inle skall inräknas i strafftiden. Om en ordinär
permission från anstalt inle sköts ankommer samma förklaring på anstaltens
styresman, kriminalvårdsstyrelsen, kammarrätten och i högsta instans
regeringsrätten. Det kan ifrågasättas om en sådan uppdelning av besvärsgången
är lämplig. Kammarrätten finner del angelägel all besvärsreglerna i fråga om
anstalts- och frivårdsåtgärder ses över och samordnas. Översynen kan lämpligen
göras i samband med översynen av verksamhetsområde och organisation för
kriminalvårdens nämnder. Del bör härvid övervägas om del är möjligt atl
överföra huvuddelen av frågorna lill nämndorganisationen.
Domstolsverket konstaterar alt ulredningen i förhållande lill
gällande rätt föreslår den förändringen att det beslut som övervakningsnämnd
har atl falla i vissa fall skall fattas av "anstaUsnämnden" och i
vissa fall av "hemorlsnämnden". Till skillnad mot ulredningen anser
domstolsverket all fråga om villkorlig frigivning skall prövas av
anstaltsnämnden även när
Prop.
1978/79: 212 228
den dömde är föremål för verkställighet ulom anstalt.
Denna nämnd torde ha erhållit den bästa kännedomen om den dömdes förhållanden
och bör därför vara behörig ända tills dess att beslut om villkorlig frigivning
fattas. En sädan ordning gäller f n. och synes fungera utan anmärkning.
Förslagel i 26 kap. 12 S att övervakningsnämnd självmant
skall upplaga vissa frigivningsfrägor är enligt övervakningsnämnden i
Eskilstuna olämpligt. Grunden härför är särskilt de täta flyttningarna mellan
anställer som gör del svårt att hålla reda på vilka fall som är aktuella. Att
övervakningsnämnden skall syssla härmed är lill yttermera visso alldeles
onödigt. Det saknas anledning lill antagande att inte handläggande tjänsteman
på anstalten som etl led i sill arbeie skall kunna se till atl frågor tas upp
i tid. Nämnden har på alla år inte stött på ett enda fall då så inte skelt. Ansvarel
bör kort och gott läggas där det är lättast och naturligast att laga del.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen utlalar
att utredningen betr. behörigheten att besluta i frägor om verkställighet utom
an-stall, ålerkallelse av medgivande därtill och om villkorlig frigivning delar
upp ansvarel mellan "anstaltsnämnd" och "hemorlsnämnd" pä etl
sätt som är hell opraktiskt i varje fall för Malmö, där del finns tvä övervakningsnämnder
och fyra skyddskonsulenldistrikt. Del kommer atl leda lill många förväxlingar
och missförstånd och den osäkra ansvarsfördelningen kommer att underiätla för
den permilterade att hålla sig undan. Det måste observeras att frågan inte bara
gäller vem som äger beslula i ett givet ögonblick. Del gäller framför alll den prakliska
frågan var akten i ärendet skall finnas och var detla bevakas så att
erforderliga åtgärder icke försummas. Härtill kommer atl eventuella
motsättningar i uppfattningen mellan tvä övervakningsnämnder eller två
skyddskonsulenter skulle kunna leda lill sakligl motstridiga beslul som starkl
minskar tilltron lill kriminalvården. Förslaget avstyrkes därför besläml.
Ansvaret för vistelse ulanför anslall och för frigivningspermission bör ligga
kvar hos samma övervakningsnämnd och skyddskonsuleni. Först när ell beslul
meddelats om villkorlig frigivning och sålunda en mera permanent frivård inrältas
bör ansvarel överfiyttas till annan nämnd och annan skyddskonsuleni, något som
bör framgå av beslutet.
Riksrevisionsverket anför alt förslagel om verkställighet ulom
anslall innebär alt den dömde även i formellt hänseende är utskriven frän
anstalt. Ansvaret för verkställigheten överförs därmed till frivården.
Därigenom minskas förmodligen etl problem som sammanhänger med betalningsansvaret
för olika behandlingsåtgärder. Frivärdsklienter äger samma rätt alt ta del av
samhällets sociala resurser som övriga medborgare. Verket tillstyrker därför förslagel
i princip. Del huvudsakliga ansvarel för planeringen av verkställighet ulom anslall
kommer enligt förslaget atl åvila skyddskonsulenten. Detla kräver ett nära
samarbete mellan anstalt och frivård eftersom denna planering ofta måste göras
under anstallstiden. Redan i förarbelena till lagen om kriminalvård i anstalt
framhålls vikten av ett nära samarbele mellan anstalt och frivård för all uppnå
lagsfiflarens intentioner. Under verkels uppföljning av lidigare revision inom
kriminalvården har emellerlid observerats atl bl. a. länga avstånd mellan
anstalter och fri-vårdsexpedilioner ofta försvårar elt nära samarbete. Detta
förhållande är enligt verket elt skäl alt närmare undersöka de prakliska
förutsättningarna för alt överallt genomföra den föreslagna
ansvarsfördelningen.
Prop.
1978/79: 212 229
7 Internering
Utredningens uttalande alt den föreslagna hänvisningen i
30 kap. 10 8 till reglerna för tillsynsdom i 28 kap. 5 8 och 9-13 SS enligt
sakens natur inte avser möjligheten all säsom sanktion förordna om elt
kortvarigt omhänderlagande är enligl hovrätten för Övre Norriand inte så solklart
som utredningen synes mena. Lagtexten måste antas leda till missförstånd. Om
den avsedda begränsningen skall gälla mäste den kunna läsas ut av lagtexten.
Interneringsnämnden
anför atl ulredningen tänker sig atl vården i anslall för till internering
dömda skall kunna upphöra före utgången av minsta tiden. Förslaget
sammanhänger med vad ulredningen föreslår i fråga om verkställighet av fängelse
utom anstalt. För interneringspåföljdens del har avsikten tydligen varit att beslämmelserna
om frigivningspermission skall ersättas av del sladgande som upptages i 26 kap.
6 8. Den bestämmelse som skulle reglera denna fråga, andra stycket i 30 kap. 5 S.
hänvisar emellertid inte till 26 kap. 6 8. Följden blir alt möjlighet till "frigivningspermission"
inte längre kommer att slå öppen för internerade. Öm denna möjlighet såsom
utredningen måste ha avsett - alltjämt skall finnas får nämnden anmäla
tveksamhet inför den lösning uiredningens moliv anlyder. En avkortning av anslaltsvården
som skulle kunna ske genom att minsta tidens ulgång ej behövde avvaktas bör ej
genomföras utan samband med en genomgripande översyn av inlerneringspåföljden.
Det av utredningen föreslagna siadgandel i 26 kap. 5 8 är avsett alt ersätla
vistelse utanför anstalt enligt 34 8 lagen om kriminalvård i anstalt. Enligt
förslaget skall för de internerades del anslaltsvården kunna upphöra om skäl
som anges i 26 kap. 5 8 föreligger (30 kap. 5 8 2 st.). Konstruktionen synes
tveksam. Såsom enligl 26 kap. 5 8 bör medgivande kunna begränsas till viss lid.
Värden i anstalt börda inte avslutas. Tidsbegränsade medgivanden som innebär
ett kort avbrott i anstaltsvården lämnas f n. enligt 34 S lagen om kriminalvård
i anstalt i viss omfattning. Vidare bör för denna form av vistelse ulanför
anstalt kunna uppställas särskilda villkor såsom föreslås i 26 kap. 5 8. Del
kan inle vara tillfyllest att för de internerades del lila till de bestämmelser
för övervakningen som utredningen föreslår i 30 kap. 10 S. Uiredningens förslag
angäende vården utom anstalt innebär att de föreslagna reglerna för villkorlig
dom och tillsynsdom skall tillämpas. Interneringsnämnden är tveksam till
utredningens förslag om lillsynsdom och villkorlig dom. När det gäller
internering avstyrker nämnden förslaget. Vården ulom anstalt bör anordnas efter
i huvudsak de regler som gäller f n. Genomföres förslagel bör del i varje fall
ankomma pä interneringsnämnden att beslula om erforderliga åtgärder beträffande
den för vilken anslaltsvården upphör före minsta lidens utgång, med möjlighet
för interneringsnämnden all delegera lill övervakningsnämnd.
8 Genomförande av förslagen
8.1 Resursfrågor
Kammarrätten i Jönköping betvivlar atl utredningens bedömning
av resursbehovet är riktigt. De ungdomar som f n. döms till fängelse och ungdomsfängelse
är i allmänhet myckel broltsakliva och svårpåverkbara och har dessulom ofta
stora alkohol- och narkotikaproblem. Med hänsyn här-
Prop.
1978/79:212 230
till finns del anledning atl anta atl endast en mycket
intensiv och såväl tidsmässigt som geografiskt heltäckande övervakning har
någon nämnvärd brottshindrande effekt. Även om det beräknade antalet samtidiga
intensivövervakningar, 700, inte skulle visa sig vara för lågt finns enligt
kammarrättens mening en påtaglig risk för att intensiteten i övervakningen
blir för låg. Detta kan få till följd alt domstolarna tillgriper frihetsstraff
i stället för de föreslagna påföljderna. Vid förstärkningen av frivärdsorganisalionen
är det nödvändigt alt tillse dels all möjlighet finns för jourverksamhei, dels atl
tillräckliga resurser finns även utanför de större städerna. Enligt kammarrättens
mening skulle det vara olämpligl all genomföra reformen utan alt samtidigt
förstärka resurserna.
Uiredningens bedömning atl reformen ej kräver någon ökning
av lillgängliga resurser för frivärdsorganisalionen synes Stockholms tingsrätt
verkligen optimistisk. Med tingsrättens erfarenheter av hur tillsynen vid kriminalvård
i frihet fungerar nu vill tingsrätten slarkl betona atl etl genomförande av förslagel
i dess helhet kräver en mycket kraftig utbyggnad av frivärdsorganisalionen i
fråga om institutioner, nya tjänster och inte minst Ulbildning. Om resurserna
koncentreras på tillsynsdomens särskilda verkställighetsformer är också risken
uppenbar att medel ej återstår till andra lika betydelsefulla uppgifter inom
frivården.
Rikspolisstyrelsen vill framhålla alt kostnaden och övriga
konsekvenser av förslagen för en effektiv frivård bör ulredas och ingå som en
oskiljaktig del i etl framtida beslut om ändrade påföljder. Det får inte bli så
att samhällets bristande resurser på kriminalvårdens område går ul över
enskilda medborgare som i ännu högre grad än vad som nu är fallet utsätts för
brottsliga gärningar av det klientel varom här är fräga.
Enligt kriminalvårdsstyrelsens bedömning skulle förslagets
realiserande komma atl framtvinga personalförslärkningar inom skyddskonsulenlorga-nisationen
till följd av den ökning av frivårdstjänstemännens arbetsvolym som ter sig
ofrånkomlig. Det torde inte vara orealistiskt alt räkna med atl domslolarna i
många fall skulle komma att preferera de mer ingripande av de föreslagna frivårdspåföljdema
framför de enklare. Ell avsevärt större antal lekmän måste också della i
övervakningsproceduren. Vidare vill styrelsen undersiryka behovet av
resursförstärkning för det svårbehandlade ungdomsklientel som vid ell
genomförande av förslagel även fortsättningsvis kommer atl ådömas frihetsberövande
påföljder.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn konslaterar att den
intensiva övervakningen ställer krav på all jourverksamhei inrättas. Enligl
nämndens uppfattning kan del bli svårt att få kvalificerad personal för sådan verksamhei
och denna kommer alt bli mycket kostnadskrävande. Nämnden ifrågasätter om inle
ulredningen överskattar de resurser som kan finnas lill förfogande för
verkställighet av intensiv övervakning. Frågan om jourverksamhet torde kräva
ingående överväganden innan förslaget om lillsynsdom kan genomföras. Såsom
utredningen har föratskickat kommer förslaget om frivårdshem alt kräva nya
resurser. Det kan nämnas alt socialutredningen föreslagit inslitutionsplanering
för varje län och alt förstudier inför ett gemensamt utredningsarbete om
samverkan bedrivs av kommunförbundet, socialstyrelsen och SPRI. Del synes
nämnden naturiigt att frågan om frivårdshem beaktas i del sammanhanget.
Enligt Statskontorets mening bör reformen kunna genomföras
inom ramen för kiminalvårdens nuvarande resurser. Enligt verket är det
angeläget atl uppmärksamma de resursmässiga konsekvenserna för anstaltsorganisa-lionen.
Den samlade effeklen av de olika förslagen blir enligt utredningens
Prop.
1978/79:212 231
beräkningar atl den genomsnittliga beläggningen vid
anstalterna minskar med 350-00 personer. Det får ankomma på kriminalvärdsverket
att vid ett genomförande av reformen - och sedan erfarenheter vunnits -
redovisa det samlade behovel av resurser som särskilt följer av utredningens
förslag till ändringar i päföljdssystemet. Kriminalvärdsverket bör härvid
redovisa de besparingar som görs inom anslaltsorganisationen och vilka
rationaliseringar som är möjliga inom denna organisation till följd av etl
minskal behov av anstaltsplatser. Statskontoret föresätter i övrigt att
utredningen om kriminalvårdsstyrelsens organisation m. m. (Ju 1976:06) i silt
fortsatta arbete beaktar de administrativa och organisatoriska konsekvenser
som kan följa för kriminalvårdsstyrelsens cenirala och regionala organisation
vid ett genomförande av reformen.
Riksrevisionsverkel förmodar att en sådan förskjutning som
ulredningen anför kommer att ske från fängelse lill tillsynsdom även kommer att
ske frän skyddstillsyn lill tillsynsdom. Ulredningen har beräknat att I 100 personer
per år skall dömas till tillsynsdom. I betänkandet anges inte hur beräkningarna
har gjorts. Enligl riksrevisionsverkels mening synes dock antalet lilet. Del
finns därför enligt verkets mening anledning överväga alt beräkna kostnadskonsekvenserna
även vid några alternativa antaganden om anlalel tillsynsdömda. Enligt
utredningens beräkningar skulle beläggningen på riksanstaller för yngre och på
öppna lokalanstaller minska med 350-400 personer. Utredningen föreslår alt
denna minskning av behovet av anslallsplatser används för all öka marginalen
för att möta variationer i beläggningen. Härutöver menar man all besparingar
kan uppkomma genom minskat resursbehov. Riksrevisionsverket vill i delta
sammanhang nämna atl verkel i en revisionsrapport ställd lill
kriminalvårdsstyrelsen pekat på olika ålgärder för alt komma till rälla med en
ojämn beläggning pä anstalterna. Genom att utnyttja dessa möjligheter skulle
marginalen för alt möta beläggningsvariationerna öka ytterligare. En minskning
av beläggningen bör därför enligt riksrevisionsverkels mening direkl leda till
molsvarande reducering av anslaltsbeståndel.
Om tillsynsdom skall kunna ersätta ungdomsfängelse och
vissa andra frihetsberövanden med etl från allmän - och individualpreventiv synpunkt
godtagbart resultat fordras enligt länsslyrelsen i Jönköpings län stora
resurser i form av kvalificerad övervakningspersonal. Uiredningens
resursberäkning härvidlag synes väl optimistisk.
TCO utlalar tveksamhet inför de beräkningar som
utredningen gör av antalet klienter som kommer all undergå olika påföljder.
Delta bl. a. dä en förslärkning av del allmänpreventiva elementet i en ny frivärdspäföljd
som tillsynsdom antagligen skulle locka många domstolar all utdöma tillsynsdom
lill förfång för andra frivårdspäföljder.
Sveriges socionomers riksjörbund ifrågasäller realismen i
utredningens beräkningar av anlalel tillsynsdömda, villkorligt dömda etc. Samlliga
grupper kan förväntas bli siörre inte minst omedelbart efter en eventuell lagändring
då man kanske är optimistisk beträffande den nya lillsynsdomen men ändå inte
vill "släppa" de gamla skyddstillsynsärendena. Risk föreligger också
att villkoriig dom med stödåtgärder kan dra till sig en del av nuvarande
villkorlig doms klientel. Besparingama genom avkortad övervakningstid kan vara
en kortsiktig vinst. Vid återfall ärdel troligl alt villkoriig dom med
övervakning avlöses av tillsynsdom i mänga fall där man nu skulle utdöma en
andra skyddstillsynsdom. Uiredningens antagande alt frivårdens nuvarande
personalresurser räcker lill är illa underbyggt. Den administrativa apparaten
sväller kraftigt i samband med kontroll och sanktio-
Prop.
1978/79:212 232
ner. De nya arbelsuppgifierna vid domstolsförhandlingar,
permissioner elc. blir mycket tidskrävande. Till detta kommer en stark
förslitning av personalen pä grund av koncentrerat arbeie med de tyngsta
ärendena. Det förefaller också orealistiskt att tro att det endast krävs
"begränsade resurser" för att bygga lU frivårdshem. Om inte denna
boendeform enbart skall bli ett slags förvaring långt borta från hemorten måste
del göras avsevärda satsningar.
Svenska arbetsgivareföreningen betonar att de utökade
möjligheterna till kriminalvård i frihet förutsätter all lillräckliga resurser
ställs till övervakningsmyndigheternas förfogande.
Folkpartiets ungdomsförbund anser att det finns
ytterligare en faktor, som utredningen inte tagit hänsyn till. vid
resursberäkningarna. Det är nämligen sä att den tyngsta biten av en övervakning
är den första tiden. Det är dä kontakt skall tagas. Redan i dag finns det krav
på hembesök inom en månad vilket frivårdspersonalen har stora svårigheter att
klara av. Det är ocksä då behandlingsplan skall göras upp efter en kartläggning
av ekonomi, bostadsförhållanden, arbetsförhållanden, sociala kontakter osv.
Kanske innebar den försia kontakten att en frigivning skall förberedas. Det är
föga meningsfullt atl genomföra förslag innan tillräckliga resurser garanteras.
Uiredningens resonemang inger betänkligheter på denna punkt.
Moderata ungdomsförbundet framhåller belräffande
frivårdens resursfrågor atl om den kommunala socialvärden lar hand om de
enklare övervakningsfallen kan frivårdens resurser användas på ett effektivare
sätl. Skyddskonsulentema och deras medhjälpare kan dä inrikta sig pä de svårare
fallen.
8.2 Följdlagstiftning
JK har inle funnil anledning till annat än en översiktlig
genomgång av syslemet i den föreslagna frivårdsförordningen. JK:s allmänna
intryck av förslaget är att det är överambitiöst och kommer att medföra alltför
mycket byråkrati. Utredningen redovisar etl förslag lill ändring i lagen om ersättning
vid frihetsinskränkning som är påkallat av hänsyn till alt tillsynsdom skall
gå i omedelbar verkställighet. Enligt sin ordalydelse omfaltar detla förslag
alla former av tillsynsdom, alltså även sådan tillsynsdom som innefatlar enbart
intensivövervakning. Om delta också är uiredningens mening vill JK anmäla alt
han är av annan uppfattning än utredningen. Bara sådan tillsynsdom som har
inneburit intagning i anstalt bör kunna medföra rätt till ersättning.
Stockholms tingsrätt tar avstånd frän den av utredningen
framförda tanken alt en häktad skall få lämna häkteslokalen för utredningen i
påföljdsfrågan (förslagel till lag om ändring i 13 8 häkleslagen). För del
klientel som häktas är jusl frihetsberövandel i del skedet av rättegången
nödvändig. Om förutsältningar finns att den misstänkte kan lämna häkleslokalen
skall han inte längre vara häktad.
Prop.
1978/79:212 233
Utdrag
LAGRÄDE1 PROTOKOLL
vid sammanträde 1979-04-03
Närvarande: justilierädet Hesser, regeringsrådet Hamdahl.
justilierädel Höglund, justitierådet Hessler.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 1979
har regeringen pä hemställan av statsrådet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken.
2.
lag om ändring
i rättegångsbalken.
3. lag om ändring i lagen (1937:249)
om inskränkningar i rätlen atl utbekomma allmänna handlingar.
4. lag om ändring i lagen (1963:193)
om samarbete med Danmark. Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m.,
5.
lag om ändring
i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregisler,
6. lag om ändring i lagen (1964:167)
med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare,
7.
lag om ändring
i lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet,
8.
lag om ändring
i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,
9.
lag om ändring
i lagen (1965:94) om polisregister m. m..
10.
lag om ändring
i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
11.
lag om ändring
i rätlshjälpslagen (1972: 429),
12.
lag om ändring
i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän.
13.
lag om ändring
i lagen (1974: 202) om beräkningav strafftid m.m..
14.
lag om ändring
i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,
15.
lag om ändring
i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
16.
lag om ändring
i passlagen (1978: 302),
17.
lag om ändring
i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Axel Lundqvist. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop.
1978/79:212 234
Uldrag
PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1979-04-05
Närvarande: statsministern Ullslen. ordförande, och
statsråden Sven Romanus. Mundebo, Wikström. Friggebo. Huss, Rodhe, Wahlberg.
Hansson. Enlund. Lindahl. Winther, De Geer, Blix, Gabriel Romanus. Tham, Bondeslam
Föredragande: statsrådet Sven Romanus
Proposition om ändring i brottsbalken, m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till
1.
lag om ändring
i brottsbalken,
2.
lag om ändring
i rättegångsbalken.
3.
lag om ändring
i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätlen att utbekomma allmänna
handlingar,
4.
lag om ändring
i lagen (1963: 193) om samarbele med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m.,
5.
lag om ändring
i lagen (l%3: 197) om allmänt kriminalregister.
6.
lag om ändring
i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
7.
lag om ändring
i lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet,
8.
lagom ändring i
lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål,
9.
lag om ändring
i lagen (1965:94) om polisregister m. m..
10. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykia
trisk vård i vissa fall,
lagom ändring i rättshjälpslagen (1972:429), lag om
ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän, lag om ändring i lagen
(1974: 202) om beräkning av strafftid m. m., lag om ändring i lagen (1974: 203)
om kriminalvård i anslall, lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning.
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 15 mars 1979.
Prop. 1978/79:212 235
16.
lag om ändring
i passlagen (1978: 302).
17.
lag om ändring
i lagen (1978:801) om inlernaiionelll samarbete rörande kriminalvård i frihet.
Föredraganden
upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer alt
regeringen föreslår riksdagen atl antaga förslagen.
Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som
föredraganden har lagl fram.
Prop.
1978/79: 212 236
Innehåll Sid.
Propositionen..................................................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ............................... ...... I
Lagförslag.......................................................................... 2
1. Förslag lill lag om ändring i brottsbalken .................... 2
2.
Förslag lill
lag om ändring i rättegångsbalken.............. 19
3.
Förslag lill
lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätlen att utbekomma
allmänna handlingar..................................................................................... 21
4.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet
av straff m.m................................................................. 22
5.
Förslag lill
lagom ändring i lagen (1963: 197) om allmänl kriminalregister 24
6.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare 26
7.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1964: 450) om ålgärder vid samhällsfariig asocialitet 27
8.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål 28
9.
Förslag lill
lagom ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m.m. 29
10.
Förslag till
lagom ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall 30
11.
Förslag till lag
om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 31
12.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän 33
13.
Förslag lill
lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m 33
14.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 37
15.
Förslag till
lagom ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning 40
16.
Förslag till
lag om ändring i passlagen (1978: 302)...... .. 41
17.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet ...................................................................................... 41
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars
1979 .... 43
1
Inledning........................................................................ 43
2
Påföljdssystemet
i omvandling....................................... .. 44
3
Ungdomsfängelse
......................................................... 46
4
Kriminalvård i frihel......................................................... 49
4.1
Tillsynsdom............................................................... 49
4.2
SkyddsUllsyn............................................................ 51
5 Fängelse ....................................................................... 60
5.1
Ungdomsfängelseulredningen.................................. 60
5.2
Påföljdsval och
straffmälning för unga lagöverträdare 62
5.3
Villkorlig frigivning..................................................... 65
6
Kostnadsfrågor m.m....................................................... .. 69
7
Upprättade
lagförslag.................................................... 69
8
Specialmotivering........................................................... .. 70
8.1
Förslagel lill
lag om ändring i brottsbalken............... .. 70
8.2
Förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken...... 86
Prop.
1978/79:212 237
8.3
Förslaget lill
lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregisler 88
8.4
Förslaget lill
lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m 88
8.5
Förslaget till
lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) .... 89
8.6
Förslaget lill
lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid m.m........................................................ .. 89
8.7........................................................................... Förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminal
vård i anslall............................................................. .. 90
8.8 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978: 302)
90
9 Hemställan.................................................................... .. 91
10 Beslut ........................................................................ .. 91
Bilaga I
Ungdomsfängelseutredningens sammanfattning av betänkandet (SOU
1977: 83) Tillsynsdom....................................................... .. 92
Bilaga 2
Ungdomsfängelseulredningens förslag till lag om ändring i
brotts
balken ............................................................................... 108
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttrandena ............................ 138
Remissinstanser................................................................ 138
1
.Avskaffandet
av ungdomsfängelse.............................. 138
2
Utredningens
förslag i stort.......................................... 140
3
Tillsynsdom allmänl
....................................................... 167
3.1
Tillsynsdomens
tillämpningsområde......................... 180
3.2
Föreskrift om frivårdshem........................................ 181
3.3
Intagning i
anstalt................................................... 186
3.4
Påföljdstiden m.m.................................................... 188
3.5
Verkställighetens
organisation................................. 191
3.6
Tillsynsdomens
hjälpfunktion .................................. 197
3.7
Tillsynsdomens
kontrollfunktion............................... 199
3.8
Sanktioner vid
villkorsöverträdelser ....................... 200
4 Villkorlig dom allmänl ..................................................... 204
4.1
Villkorlig dom
med stödåtgärder.............................. 207
4.2
Villkorlig dom
med övervakning................................ 210
4.3
Reaktionen vid återtall
i brott ................................ 214
5 Fängelse för ungdomar................................................. 214
5.1
Påföljdsvalet............................................................ 214
5.2
Straffmälningen
...................................................... 217
5.3
Verkställigheten....................................................... 218
6 Förlida frigivning............................................................ 220
6.1
Verkställighet
utom anstalt .................................... 220
6.2
Villkorlig frigivning.................................................... 222
6.3
Organisations-
och handläggningsfrågor ................ 227
7
Internering ................................................................... 229
8
Genomförandet
av förslagen......................................... 229
8.1
Resursfrågor...................................................... !... 229
8.2
Följdlagstiftning....................................................... 232
Utdrag av lagrådets protokoll den 3 april 1979................. 233
Uldrag av protokoll vid regeringssammanträde den 5 april
1979 234
Doktrin (9)
- Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning, SvJT 2025 s. 94, på s. 109, 110 · Fritt tillgänglig
- Thomas Pettersson, Rationella reformer?, SvJT 2025 s. 1, på s. 8 · Fritt tillgänglig
- Martin Borgeke, Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu, SvJT 2023 s. 857, på s. 882 · Fritt tillgänglig
- Sigrid Nikka, Proportionalitetsprincipen och den så kallade straffrabatten för unga, SvJT 2022 s. 278, på s. 282 · Fritt tillgänglig
- Axel Holmgren, Om den s.k. ungdomsreduktionen, SvJT 2018 s. 343, på s. 346, 348 · Fritt tillgänglig
- Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick., JT 1992/93 nr 1 s. 1, på s. 23
- Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis Straffrätt 1975–1983, SvJT 1985 s. 337, på s. 371 · Fritt tillgänglig
- Ulf Lindquist, Påföljd för rattfylleri m. m. — nya lagar nya rättsfall, SvJT 1982 s. 14, på s. 18 · Fritt tillgänglig
- Dag Victor, Gärning och individ inför domarskranket, SvJT 1980 s. 175, på s. 198 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
94 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (64)
64 kopplingar i 32 dokument.
- Prop. 2025/26:297 Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem s. 202 i texten
- Bet. 2025/26:JuU38 Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott om s. 55 i texten
- Prop. 2025/26:181 Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott s. 54 · s. 134 om s. 55 i texten
- Prop. 2025/26:144 Nordisk verkställighet i brottmål s. 136 · s. 139 om s. 23 · s. 148 om s. 23 i texten · dokumentnivå
- Prop. 2025/26:34 Skärpta regler för villkorlig frigivning s. 81 om s. 79 i texten
Rättsfall (11)
11 kopplingar.
- NJA 2019 s. 1032 »Tablettförvaringen« om s. 55 i texten
- NJA 2016 s. 553 »Pistolen på Tellusgatan« om s. 55 i texten
- NJA 2015 s. 1024 »28:3-fängelse« i texten
- NJA 2012 s. 16 om s. 65 i texten
- NJA 1997 s. 842 om s. 80 i texten
Doktrin (19)
19 kopplingar i 14 dokument.
- Hoflund, Anteckningar om påföljdssystemet, 1986 s. 32 om s. 102 · s. 33 · s. 38 om s. 68 i texten
- SvJT 2025 s. 94 Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning s. 109 · s. 110 i texten
- SvJT 2018 s. 343 Axel Holmgren, Om den s.k. ungdomsreduktionen s. 346 · s. 348 i texten
- Hoflund, Straff och andra reaktioner på brott, 1995 s. 154 om s. 64 · s. 180 i texten
- SvJT 2025 s. 1 Thomas Pettersson, Rationella reformer? s. 8 i texten