om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
235 sidor, varav 182 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 182 av 235 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:3, om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:3 Regeringens proposition
1978/79:3
om internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet;
beslutad den 15 juni 1978.
Regeringen föreslår riksdagen alt
antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll
denna dag.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
SVEN ROMANUS
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en
särskild lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. Lagen
bygger på 1964 års europarådskonvention rörande övervakning av villkorligt
dömda eller villkorligt frigivna personer. I propositionen förordas att
Sverige tillträder konventionen med visst förbehåll.
Lagförslaget öppnar möjlighet att
under vissa förutsättningar här i Sverige verkställa utländsk dom i brottmål
som innebär kriminalvård i frihet. Det innebär att personer med hemvist i
Sverige som ställs under åtal utomlands kan dömas till en påföljd motsvarande
skyddstillsyn under hänvisning till att påföljden kan effektivt verkställas i
hemlandet. På motsvarande sätt kan svensk dom på skyddstillsyn som meddelas
någon med hemvist utomlands enligt lagförslaget verkställas i hans hemland.
Lagförslaget tar också sikte på
personer som döms till frihetsberövande påföljd och därefter villkorligt friges
eller annars överförs till kriminalvård utom anstalt. Det blir även i sådana
fall möjligt atl anordna övervakning m. m. i det land där den dömde har
hemvist.
Förslaget förutsätter vissa
ändringar i brottsbalken och andra författningar. Den nya lagstiftningen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1979.
1 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 3
Prop. 1978/79: 3 2
1
Förslag till
Lag om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom
föreskrivs följande.
Inledande
bestämmelser
1 §
Denna lag äger enligt förordnande av regeringen tillämpning vid
samarbete rörande kriminalvård i frihet med stat, som har tillträtt den
europeiska konventionen den 30 november 1964 rörande övervakning av
villkorligt dömda eller vUlkorligt frigivna personer, eller annan stat, med
vilken Sverige har ingått överenskommelse om sådant samarbete.
Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen för
visst fall förordna att samarbete enligt lagen skall äga rum även om
förordnande som avses i första stycket ej har meddelats.
2 §
Samarbete enligt denna lag avser
1. verkställighet
i Sverige av
a)
utländsk brottmålsdom,
varigenom den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff
eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att
under en prövotid undergå kriminalvård i frihet,
b)
utländsk brottmålsdom avseende
frihetsberövande påföljd, sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten
har frigivits villkorligt eller annars överförts till kriminalvård utom
anstalt,
2. verkställighet
i främmande stat av
a)
svensk dom på skyddstillsyn,
dock ej såvitt avser behandUng enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,
b)
svensk dom på fängelse,
ungdomsfängelse eller internering, sedan den dömde enligt beslut här i landet
har frigivits villkorligt eller överförts till vård utom anstalt.
Vad som föreskrivs i denna lag om utländsk
brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande i främmande stat som har
meddelats efter rättegång i brottmål.
3 §
Vid samarbete som anges i 2 § överlämnar den stat i vilken domen
har meddelats åt den andra staten att antingen anordna kriminalvård i
frihet enligt domen (begränsad verkställighet) eller helt övertaga verk-
stäUigheten av denna (fullständig verkställighet).
Verkställighet
i Sverige av utländsk brottmålsdom
Allmänna
bestämmelser
4 §
Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom får ske endast
efter framställning av den främmande staten.
Framställningen
får ej bifaUas
1.
om domen ej har vunnit laga
kraft eller om påföljden ej får verkställas i den främmande staten,
2.
om gärning som påföljden avser
ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts
här i landet, på annan grund än som avses i 5 § 3 ej skulle ha kunnat ådömas
påföljd för brottet.
Prop. 1978/79; 3 3
3.
om den dömde ej
har eller lar hemvist i Sverige,
4.
om verkställighet
i Sverige skulle vara oförenlig med grunderna för rättsordningen här i landet
eller annat väsentligt svenskt intresse,
5.
om dom i mål om
ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller här
utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning
har godkänts,
6.
om fråga om
ansvar för gäming som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i
annan stat än den som har gjort framställningen och hinder mot lagföring för
gärningen här i landet lill följd härav skulle ha förelegat enligt 2 kap. 5 a §
brottsbalken,
7.
om gärning som
påföljden avser utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör
militärt brott,
8.
om gärning som
påföljden avser utgör fiskaliskt brott, såvida ej annat föranleds av
överenskommelse mellan Sverige och den främmande staten,
9.
om en
tillämpning av 35 kap. 810 §§ brottsbalken skulle innebära att påföljden
bortfallit,
10. om verkställighet i Sverige i
annat hänseende än som förut har
nämnts skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och främ
mande stat som ligger till grund för framställningen.
5 § Framställningen kan avslås
1.
om gärning som
påföljden avser omfattas av här i landet väckt åtal, utfärdat strafföreläggande
eller föreläggande av ordningsbot eller meddelat beslut att åtal ej skall
väckas eller fullföljas,
2.
om domen har
meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling
i saken inför domstol,
3.
om den dömde
vid tiden för brottet ej hade fyllt femton år,
4.
om domen av
annat skäl än som förut har angivits måste anses oförenlig med principerna för
tillämpning av svensk strafflag,
5.
om det med
hwinsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att verkställighet
här i landet anordnas enligt annan i 3 § angiven samarbetsform än som avses i
framställningen.
6 § Avser den utländska domen två eller flera brott och
föreligger hin
der mot verkställighet såvitt avser något eller några av dem, får framställ
ningen bifallas såvitt avser övriga brott endast om
1.
i domen eller
framställningen har angivits vilken del av påföljden som avser detta eller
dessa brott, eller
2.
det är
uppenbart att del eller de brott, beträffande vilka hinder mot verkställighet
föreligger, har varit utan nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen i den
främmande staten.
7 § Framställning om
verkställighet inges till utrikesdepartementet.
Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller utländsk
brottmålsdom som avses i 2 § 1 eller att hinder mot
verkställighet möter enligt 4 § andra stycket 16 eller 9, skall
framställningen omedelbart avslås.
Regeringen prövar om
framställningen skall avslås på grund av förhållande som avses i 4 § andra
stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5. Regeringen kan avslå framställningen, om det
är uppenbart att förhållande som avses i 5 § 14 föreligger.
Prop.
1978/79: 3 4
Begränsad verkställighet
8
§ Framställning
om begränsad verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom skall, om
regeringen inte avslår framställningen, överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen
för handläggning.
9
§
Kriminalvårdsstyrelsen prövar om annat hinder mot verkställighet föreligger än
som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.
10
§ Finner
kriminalvårdsstyrelsen att hinder ej möter mot verkställighet, beslutar
styrelsen att kriminalvård i frihet skall anordnas här i landet. I beslutet
skall anges vilken övervakningsnämnd som skall handha kriminalvården.
11
§ Föreskrift om
prövotid för den dömde och om hans åligganden under denna tid, som följer av
domen eller av särskilt beslut som under prövotiden har meddelats i den
främmande staten, gäller här i landet, om motsvarande föreskrift skulle ha
kunnat meddelas eller eljest skulle ha kunnat gälla enligt svensk lag. I den
mån så ej är fallet, skall föreskriften jämkas av övervakningsnämnden. Sådan
jämkning får dock ej innebära att föreskriften skärps.
12
§ 1 den mån
annat ej följer av domen eller särskilt beslut som har meddelats i den
främmande staten, skall den dömde under prövotiden stå under övervakning.
Bedöms övervakning ej längre vara erforderlig, skall förordnas om dess
upphörande. Så länge prövotiden varar, får den dömde, när det finns skäl till
det, ånyo ställas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas av
övervakningsnämnden.
Meddelas i den främmande staten
beslut som innebär att kriminalvården i frihet skall upphöra, äger beslutet
giltighet här.
13 § Med avseende på övervakningsnämndens handhavande av
krimi
nalvården och den dömdes åligganden under prövotiden tillämpas i övrigt
26 kap. 1218 §§ brottsbalken.
Föreskrift enligt 26 kap. 15 §
brottsbalken får dock ej innebära skärpning i förhållande till vad som har
bestämts i den främmande staten.
14 § Om den främmande staten begär upplysning om hur den
dömde
har förhållit sig under prövotiden, skall kriminalvårdsstyrelsen lämna
upplysning härom på grundval av uppgifter som styrelsen infordrar från
övervakningsnämnden.
Begår den dömde nytt brott och döms
han under prövotiden av svensk domstol för brottet till påföljd som avses i 2 §
första stycket lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister, skall
kriminalvårdsstyrelsen sörja för att den främmande staten underrättas om domen.
Har den dömde i annat fall än som
avses i andra stycket allvarligt åsidosatt sina åligganden och finner
övervakningsnämnden på grund härav påkallat att åtgärd i fråga om den ådömda
påföljden beslutas av myndighet i den främmande staten, skall nämnden göra anmälan
härom till kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen skall sörja för att den främmande
staten underrättas om sådan anmälan.
Fullständig verkställighet
15 § Framställning om fullständig verkställighet här i
landet av utländsk
brottmålsdom skall, om regeringen inte avslår framställningen, överläm
nas till riksåklagaren för handläggning.
Prop.
1978/79: 3 5
16 §
Sedan framställningen om verkställighet har överlämnats till riks
åklagaren, gör denne hos rätten ansökan om dess prövning av framställ
ningen. Rörande sakens handläggning gäller i tUlämpliga delar vad som
är föreskrivet om brottmål i allmänhet, om annat ej följer av denna lag.
Rättens avgörande av saken sker genom dom.
Vid förhandling i målet skall den dömde höras
personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där
domen har meddelats, får dock förhandling äga ram i hans frånvaro, även om han
har begärt att bli hörd personligen.
17 §
I mål som avses i 16 § prövar rätten om annat hinder mot verk
ställighet möter än som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.
Ny prövning av frågan huravida uen dömde är skyldig
till brottet får ej ske i målet.
18 §
Finner rätten hinder ej möta mot verkställighet här i landet, skall
rätten bestämma ny påföljd enligt svensk lag för brott som avses i fram
ställningen. Den nya påföljden får dock ej innebära att den dömde berö
vas friheten. Ej heller får påföljden bestämmas till enbart böter. Detta
gäller även om annan påföljd än böter ej enligt svensk lag kan följa på
motsvarande brott.
Har förhandling i saken enligt 16 § andra stycket
andra meningen ägt ram i den dömdes frånvaro, får ny påföljd ej bestämmas
förrän den dömde har varit i tillfälle att bli personligen hörd.
19
§ Laga domstol i mål som avses
i 16 § är Stockholms tingsrätt. Ansökan får dock upptagas även av den rätt,
där den dömde skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där
den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
20
§ Undanröjs villkorlig dom
eller skyddstillsyn, som har ådömts enUgt 18 §, ooh döms i stället till
fängelse på viss tid, skall den dömde, i den mån det med hänsyn till
omständighetema prövas skäligt, räknas till godo dels vad han kan ha utstått av
frihetsberövande påföljd som ådömts genom den utländska domen för brott som
omfattades av framställningen om verkställighet, dels tid varunder han med
anledning av sådant brott varit anhållen eller häktad i den främmande staten.
Därvid får bestämmas lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen.
Verkställighet
utomlands av svensk dom
Allmänna
bestämmelser
21 §
Fråga om verkställighet i främmande stat av svensk dom enligt
denna lag upptas i fall som avses i 1 § första stycket av kriminalvårdssty
relsen. Framställning om verkställighet får göras endast om den dömde
har eller tar hemvist i den främmande staten och det ej med motsva
rande tillämpning av 4 § andra stycket eller 5 § 14 kan antagas före
ligga hinder mot verkställighet i den staten.
Har regeringen med stöd av 1 § andra stycket
förordnat att verkställighet av påföljd i visst fall får anförtros åt
myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen att framställning
om verkstälUghet görs i den främmande staten.
Prop. 1978/79: 3 6
22
§ Framställning som avses i 21 § jämte den dom varigenom påföljden har ådömts
och övriga handlingar i ärendet överlämnas till utrikesdepartementet, som
vidarebefordrar framställningen till behörig myndighet i den främmande staten.
Begränsad
verkstälUghet
23
§ Bifalls framställning om
begränsad verkställighet utomlands, skall övervakningsnämnden, om övervakning
har anordnats här i landet, entlediga övervakaren för den dömde.
24
§ Beslutas i den främmande
staten ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden
eller tiden för vård utom anstalt, har beslutet giltighet här i den mån
motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och beslutet ej
innebär skärpning för den dömde i förhållande till vad som har bestämts här i
landet.
Sedan kriminalvården överflyttats, får åtgärd i
fråga om den ådömda påföljden beslutas här i landet endast om den dömde här
övertygas om annat brott eller behörig myndighet i den främmande staten hit
hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Hänskjutet ärende upptas av den övervakningsnämnd
som handhade övervakningen vid tiden för överflyttningen.
Upphör den dömde att ha hemvist i den främmande
staten, kan kriminalvårdsstyrelsen förordna att verkställighet i den staten ej
längre skall äga rum. Görs ej i anslutning därtill framställning om
verkställighet av domen i annan främmande stat, skall styrelsen förordna att
verkstälRg-heten skall återapptas här i landet av den övervakningsnämnd som
sist handhade övervakningen.
Fullständig
verkställighet
25
§ Bifalls framställning om fullständig verkställighet utomlands, skall
kriminalvårdsstyrelsen förklara verkställigheten överförd till den främmande
staten. Sedan sådan förklaring har meddelats, får verkställighet av påföljden
inte längre ske här i landet. Ej heller får här beslutas annan åtgärd enligt
brottsbalken i fråga om påföljden.
Frånträder den främmande staten sitt åtagande
beträffande verkställigheten, får kriminalvårdsstyrelsen förordna om
verkställighetens återupptagande här i landet.
Fullföljd
talan
26
§ Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i fråga som avses i 10 §, 21 §
första stycket, 24 § tredje stycket eller 25 § andra stycket föres hos
regeringen genom besvär. Mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen enligt
denna lag får talan ej föras.
Om den dömde, i fall då begränsad verkställighet
har anordnats här i landet, ej är nöjd med övervakningsnämnds beslut om
prövotid, övervakning, förordnande av övervakare, föreskrift, vaming eller
anmälan enligt 14 § tredje stycket, kan han hos kriminalvårdsnämnden påkalla
prövning av beslutet. Övervakningsnämnds beslut som nu avses länder dock
omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
Mot
kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras
Prop.
1978/79: 3 7
Särskilda
bestämmelser
27
§ Riksåklagaren får i den
omfattning regeringen bestämmer förordna annan åklagare att fullgöra vad som
enligt denna lag åligger riksåklagaren.
28
§ Skall påföljd, som har ådömts
någon i främmande stat, enligt denna lag verkställas i Sverige, får åtal för
gäming, som påföljden avser, ej i något fall väckas här i landet. Har åtalet
redan väckts när framställningen om verkställighet bifalls, skall detta
förhållande anses utgöra rättegångshinder i brottmålet.
29
§ Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentlig försvarare samt kostnad för rättshjälp enligt 36 §
rättshjälpslagen (1972: 429) skall stanna på statsverket, om ej den dömde av
särskilda skäl bör återgälda ersättningen.
30
§ Denna lag gäller ej i fråga
om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom lagen (1963: 193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1979.
2
Förslag till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 34 kap. 18 § brottsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
34
KAP 18 §1 Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom,
varigenom någon dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering som
gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan utlämning enligt den
främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten, skall domstol, efter
anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma tUl
påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.
Vad som föreskrives i första styc- Vad
som föreskrives i första styc
ket skall även gälla, då frågan upp- ket skall även gälla,
då frågan upp
kommer om att svensk brottmåls- kommer om att svensk brottmåls
dom, som avser två eller flera brott, dom, som avser två
eller flera brott,
skall verkställas utomlands i enlig- skall verkställas
utomlands i enlig
het med lagen (1972: 260) om in- het med lagen (1972: 260) om inter-
ternationellt samarbete rörande nationellt samarbete rörande verk
verkställighet av brottmålsdom och ställighet av brottmålsdom eller la-
'
Senaste lydelse 1975: 293.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79: 3
hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande
statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.
gen (1978: 000) om internationellt samarbete rörande kriminlvård
i frihet, och hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande
statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 6 och 13 §§ lagen (1963: 197) om allmänt
kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 §>
I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt
till rikspolisstyrelsen inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt,
isländskt eller norskt kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den
som har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt beslut,
såvitt uppgiftens innehåll motsvarar vad i 25 §§ här ovan avses. Detsamma
skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige och annan
stat lämnas från den staten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I registret skall ock antecknas
beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning
från Sverige till den staten av verkstäUighet av fängelse eller övervakning av
den som villkorligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn.
Har svensk domstol eller myndighet
jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norj igående verkställighet av strafl m. fattat beslut om verk-
I registret skall ock antecknas
beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning
från Sverige till den staten av verkställighet av fängelse eller övervakning av
den som villkorligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn. Detsamma skall
gälla beträffande annat beslut av myndighet i främmande stat om verkställighet
i den staten av här i landet ådömd påföljd som avses i 2 §. Skall enligt därom
meddelat förordnande beslut som nu har sagts ej längre gälla, skall även
uppgift om sådant förordnande antecknas i registret.
Har svensk domstol eUer myndighet
jämlikt 5, 10, 14, 17 eUer 21 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkstäUighet av straff m. m. fattat be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Sei e lydelse 1970: 421.
Prop.
1978/79: 3 9
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ställighet, övervakning, undanrö- slut om verkställighet,
övervakning,
jande eller förverkande, skall be- undanröjande eller förverkande e/-
slutet antecknas i registret. I fråga ler jämlikt 10 § lagen (1978: 000)
om den dom eller det beslut som om internationellt samarbete rö-
meddelats i den andra staten skola rande kriminalvård i frihet fattat
bestämmelserna i 25 §§ här ovan beslut om kriminalvård i frihet,
äga motsvarande tillämpning. skall
beslutet antecknas i registret.
I fråga om den dom eller det beslut som meddelats i den
andra staten skola bestämmelserna i 2 5 §§ här ovan äga motsvarande
tillämpning.
13 §-"
Till utländsk myndighet må enligt
föreskrifter, som meddelas av regeringen, redovisas anteckningar i registret
rörande medborgare i den staten eller den som har hemvist där.
Har verkställighet av frihetsstraff
eller övervakning av den som villkorligt dömts eller villkorligt frigivits
eller dömts till skyddstillsyn överflyttats hit från Danmark, Finland, Island
eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i annat fall
än i första stycket sägs, i den ordning regeringen bestämmer till myndighet i
den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas anteckningar
rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsamma skall gälla i
fråga om anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av 14 eller 21 § lagen om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m.
Har verkställighet av påföljd
överflyttats hit från främmande stat eller härifrån till sådan stat enligt
lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom eller lagen (1978: 000) om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet, äger andra stycket motsvarande tillämpning.
Regeringen äger bemyndiga
rikspolisstyrelsen att, då det för utredning i brottmål begäres av utländsk
domstol eller åklagarmyndighet eller av poliscentral i Danmark, Finland eller
Norge, meddela uttdrag av registret.
På framställning av utländsk
myndighet må i annat fall än förat sagts utdrag av registret meddelas, såframt
regeringen givit tillstånd därtill.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
' Senaste lydelse 1975:13.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)
Härigenom föreskrivs att 38 §
rättshjälpslagen (1972; 429)' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
38 §
Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för
tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kostnad som enligt
rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om
kostnad för rättshjälp enligt 36 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804)
om införande av nya rättegångsbalken, 18 § lagen (1957: 668) om utlämning för
brott, 14 § lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet samt 39 § lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom gäller vad där är föreskrivet.
I fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804)
om införande av nya rättegångsbalken, 18 § lagen (1957: 668) om uUämning för
brott, 14 § lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet, 39 § lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom samt 29 § lagen (1978:000) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet gäller vad där är föreskrivet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
Lagen omtryckt 1976: 626.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:3 '
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1978-03-02
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson,
Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam
Linder, Wikström, Johansson
Föredragande: statsrådet Romanus
Lagrådsremiss om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet
1 Inledning
Inom Europarådet har utarbetats en
konvention om övervakning av vilUcorligt dömda eller viUkorligt frigivna
personer (övervakningskonventionen). Den har till syfte att göra det möjligt
för medlemsstaterna att ge varandra ömsesidig hjälp vid verkställigheten av
påföljder som innebär kriminalvård i frihet. Konventionen, som öppnades för
undertecknande den 30 november 1964 och trädde i kraft den 22 augusti 1975, har
hittills undertecknats av Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken
Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Turkiet och Österrike. Av dessa
stater har Belgien, Frankrike, Italien och Luxemburg även ratificerat
konventionen.
Frågan om anslutning till
övervakningskonventionen behandlades vid nordiska departementsöverläggningar
redan under år 1965. 1 dåvarande läge kom arbetet emellertid inte att leda fram
till beslut om tillträde från någon nordisk stats sida.
Vid nya överläggningar mellan
företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige år
1976 har saken tagits upp på nytt. Därvid har man fi-ån dansk, norsk och svensk
sida enats om att åter aktualisera frågan om ett tillträde till konventionen. Enighet
har också nåtts om att visst förbehåll bör avges vid en eventuell ratifikation.
1 en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria (Ds Ju 1977:4) om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet föreslås att Sverige tillträder övervakningskonvenlionen.
1 promemorian återges de engelska och franska originaltexterna till
konventionen jämte svensk översättning. Promemorian innehåller också förslag
till en särskild lag om
Prop.
1978/79:3 12
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
och till vissa följdändringar bl. a. i brottsbalken (BrB). Promemorian bör
fogas till protokollet som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över
departementspromemorian avgetts av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt,
domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
kriminalvårdsnämnden, övervakningsnämnden i Stockholms norra förorter,
övervakningsnämnden i Göteborg, första avdelningen, statens invandrarverk,
länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges
åklagare.
Remissinstanserna har överlämnat
yttranden, Svea hovrätt från Handens, Stockholms, Södertälje och Västerås
tingsrätter, övervakningsnämnden i Stockholms norra förorter från
skyddskonsulenten hos nämnden saml länsstyrelsen i Stockholms län från
Stockholms kommun, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt och
socialvårdskonsulenten i Stockholms län.
2 Allmän motivering
2.1 Sveriges tillträde till övervakningskonventionen
I takt med livligare
kommunikationer mellan länderna har brottsligheten blivit alltmer
internationell. Bl. a. rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden medför
också atl de rättsvårdande myndigheterna allt oftare får ta ställning till fall
då gärningsmannen är hemmahörande i främmande land eller då brott har begåtts
utomlands. Som framhållits i många sammanhang har denna utveckling skapat
behov av ett intensifierat samarbete mellan olika stater när det gäller
åtgärder mot brottslighet.
Strävandena efter en vidgad
internationell samverkan på detta område har tagit sig olika uttryck. 1 detta
sammanhang finns särskild anledning att peka på det arbete som har bedrivits
inom Europarådet, där hithörande frågor sedan flera år tillbaka har ägnats stor
uppmärksamhet och betydande ansträngningar.
Det första större resultatet av
europarådssamarbetet på det straffrättsliga fältet var 1957 års europeiska
utlämningskonvention. Till denna konvention, som fortfarande får betecknas som
den praktiskt mest betydelsefulla av de europeiska överenskommelserna på
området, har numera förutom Sverige femton stater anslutit sig. Andra
principieUt viktiga europarådskonventioner som lar sikte på samarbete när det
gäller åtgärder mot brott och som har tillträtts av Sverige är 1959 års
konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, 1964 års konvention om straff för
vägtrafikbrott, 1970 års konvention om brottsmålsdoms internationella
rättsverkningar (brottsmålsdomskonventionen), 1972 års konvention om
överförande av
Prop. 1978/79:3 13
lagföring
i brottmål och 1977 års konvention om bekämpande av terrorism.
Sveriges anslutning till de berörda konventionerna
har i flera fall föranlett särskild lagstiftning. Detta är förhållandet bl. a.
med brottsmålsdomskonventionen som har len till antagandet av lagen (1972:260)
om interaa-tionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
(intemationella verkställighetslagen, IVL). Brottmålsdomskonventionen och IVL avser
samarbete i fråga om frihetsberövande påföljder, böter och förverkande.
Verkställigheten av sådana påföljder kan med stöd av konventionen och lagen
under vissa förutsättningar flyttas från den stat där domen har meddelats till
annan stat.
Mellan de nordiska länderna har etablerats ett ännu
längre gående samarbete. Genom enhetlig lagstiftning har man bl. a. i
betydande utsträckning gjort det möjligt alt inom Norden verkställa domar och
beslut i brottmål i annat land än domslandet. För Sveriges del är dessa frågor
reglerade i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m. m. (nordiska verkställighetslagen,
NVL). Vidare kan lagföring för brott med stöd av det s. k. nordiska
samarbetsavtalel flyttas över till annat nordiskt land där den misstänkte är
bosalt eUer, i vissa fall, där han uppehåUer sig.
Det nordiska verkställighetssamarbetet avser även
frågor som rör kriminalvård i frihet. Inom ramen för det europeiska samarbetet
regleras motsvarande frågor av 1964 års övervakningskonvention. Samarbetet enligt
denna konvention består i övervakning i syfte att dels underlätta villkorligt
dömda eller villkorligt frigivna personers anpassning i samhället, dels
kontrollera deras uppförande för att kunna ingripa om de skulle missköta sig.
Konventionen lar sikte på fall när någon har dömts i en konventionsstat men har
hemvist i en annan konventionsstat eller flyttar dit efter domen. Den är
tillämplig i fråga om personer som har erhållit villkorligt anstånd med
ådömande av påföljd eller som meddelats villkorlig dom avseende
frihetsberövande påföljd eller dom vars verkställighet har uppskjutits antingen
vid liden för domen eller senare. Verkställighetssam-arbetei kan ske i olika
former som i huvudsak går ut på antingen att själva övervakningen av den dömde
flyttas till det land där han hör hemma, varvid domslandet behåller möjligheten
att bedöma hur övervakningen utfaller, eller också att hemviststalen helt övertar
verkställigheten av den dom som har föranlett övervakningen. Det skall redan
här anmärkas all begreppet villkorlig dom enligt svensk rätt inte har samma
innebörd som i flertalet övriga europeiska rättssystem. Den svenska fri
vårdspåföljd som närmast svarar mol konventionens syfte är i stället
skyddstillsyn.
Övervakningskonventionen är den enda av de inom
Europarådet utarbetade straffrättsliga konventionerna som Sverige ännu inte
har tillträtt. Vid sidan av det nordiska verkställighetssamarbetet har Sverige
inte heller ingått någon annan internationell överenskommelse om samverkan i
fråga om kriminalvård i frihet. F. n. saknas därför möjlighet att överföra
verk-
Prop.
1978/79:3 14
ställigheten av sådan kriminalvård från Sverige till
utomnordisk stat eller omvänt.
Som nämnls i inledningen har inom
justiliedepartementel upprättats en promemoria (Ds Ju 1977:4) om
internationelii samarbete rörande kriminalvård i frihet, i vilken frågan om
Sveriges tillträde till övervakningskonventionen behandlas. I promemorian
(avsnitt 3) lämnas också en närmare redogörelse för konventionens huvudsakliga
innehåll.
1 promemorian framhålls att ett
utvidgat internationellt samarbete i fråga om kriminalvård i frihet
otvivelaktigt skulle vara förenat med fördelar från kriminalpolitiska och
humanitära synpunkter. Enligt promemorian bör Sverige inte ställa sig utanför
del europeiska samarbetet på detta område. I promemorian förordas sålunda att
Sverige tillträder övervakningskonventionen.
Vid remissbehandlingen har rått
allmän enighet om värdet av alt möjligheterna till vidgat internationellt
samarbete i fråga om kriminalvård i frihet tas tillvara. Samtliga
remissinstanser har också tillstyrkt att Sverige tillträder
övervakningskonventionen. RÅ framhåller att den möjlighet som konventionen
erbjuder att anförtro återanpassningsarbeiel lill myndigheter och organ i den
dömdes hemland utgör ett inte oväsentligt bidrag lill det internationella
samarbetet på brottsbekämpningens område. Även Svea hovrätt anser att ett
tillträde till konventionen skulle medföra åtskilliga kriminalpolitiska
fördelar. Kriminalvårdsstyrelsen påpekar att en svensk anslutning skulle
komplettera IVL och NVL samt att det föreslagna internationella samarbetet är
angeläget, särskilt med hänsyn till att brottspåföljder som innebär
kriminalvård i frihet har kommit att användas i ökad utsträckning under senare
år inte bara i Sverige utan även i andra europarådsländer. Stockholms
tingsrätt framhåller som ett särskilt skäl för en anslutning från svensk sida
att konventionen kan tjäna som underlag för ett värdefullt internationellt
utbyte av idéer och uppslag på frivårdens område saml fruktbärande kontakter
mellan olika staters kriminalvårdsorgan. Övervakningsnämnden för Stockholms
norra förorter, Södertälje tingsrätt och Sveriges domareförbund pekar på den
fördel som ligger i att person med hemvist i konventionsstat som har gjort sig
skyldig till brott i Sverige kan dömas till fri vårdspåföljd, eventuellt i
kombination med förvisning. Även övriga remissinstanser ställer sig positiva
till förslaget. Från flera håll påpekas dock att man måste räkna med alt det
praktiska tillämpningsområdet kan bli begränsat.
1 likhet med remissinstanserna
delar jag uppfattningen att övervakningskonventionen utgör ett värdefullt
komplement till de överenskommelser om internationellt samarbete på området som
Sverige tidigare har biträtt. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste det
betecknas som en fördel om domstolarna far vidgad möjlighet att tillämpa
brottspåföljd som innebär frivård även vid lagföring av personer som hör hemma
i främmande stat. Från svensk synpunkt ökas sålunda förutsättningama för att
tillämpa skyddstUlsyn beträf-
Prop,
1978/79:3 15
fande personer som saknar hemvist inom riket, inte minst i
fall där förordnande om förvisning skall meddelas i domen. På samma sätt torde
samverkan från svensk sida efter de linjer som anges i konventionen öka
möjlighetema för svenska medborgare som begått brott utomlands att där erhålla
vUlkorlig dom eller motsvarande påföljd. När det gäller personer som avtjänar
frihetsstraff i annan stat än hemviststaten kan också myndighetema tänkas vara
mera benägna att besluta om eller tidigarelägga villkoriig frigivning eUer
motsvarande åtgärd, såvida tUlfredsställande övervakning kan anordnas i deras
hemland. Vad angår fall då den som står under övervakning flyttar till annan
stal under övervakningstiden kan det, som påpekas i promemorian, vara värdefuUt
från kontrollsynpunkt, om övervakningen kan överföras till hans nya hemland. De
problem som övervakningskonventionen på detta sätt söker komma tUI rätta med
har med den ökade röriigheten över gränsema och den tilltagande internationella
brottsligheten fått en allt större aktualitet.
Det finns sålunda all anledning att
från svensk sida ställa sig positiv till ett internationellt samarbete av det
slag som avses med övervakningskonventionen. Vid de inledningsvis berörda
nordiska departementsöverlägg-ningama år 1976 har man från dansk och norsk sida
redovisat samma inställning. Konventionen har kommit att bli ganska invecklad
tUl sin uppbyggnad, något som förklaras av att den skaU kunna fogas in i olika
staters rättssystem och tillgodose kraven på betryggande rättssäkerhet. Som har
framhålUts vid remissbehandlingen av departementspromemorian måste man också
sannolikt räkna med att dess praktiska tillämpning åtminstone UU en början blir
förhållandevis begränsad. Detta bör emellertid inte utgöra något skäl mot att
Sverige tUlträder konventionen. Det kan anmärkas att en särskild underkommitté
till Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor (CDPC) f. n. överväger vissa
åtgärder för att öka den praktiska användbarheten av de olika
europarådskonventionema på det straffrättsliga området.
Under hänvisning lill vad som har
anförts nu biträder jag i likhet med remissinstanserna förslaget i
departementspromemorian att Sverige skall tillträda övervakningskonventionen.
Detta förutsätter lagstiftning i vissa avseenden. Jag återkommer till denna
fråga i del följande.
2.2 Förbehåll och förklaringar
Som jag nyss har nämnt erbjuder
övervakningskonventionen olika samarbetsformer. En av dessa innebär i huvudsak
att övervakningen flyttas till den dömdes hemland men atl domslandet behåller
möjligheten att bedöma hur övervakningen utfaller (del 11 av konventionen).
Enligt detta alternativ ankommer det sålunda på domslandet att besluta om
åtgärder med anledning av eventuell misskötsamhet från den dömdes sida, varvid
del förutsätts att beslutet skall grunda sig på underrättelser från den stat
som har övertagit övervakningen. I en annan, mera utvidgad form innefattar samarbetet
också en skyldighet för den stat som har övertagit övervakningen
Prop. 1978/79:3 16
att sörja för verkställighet av det straff som kan komma
att beslutas eller den straffåterstod som kan förklaras förverkad i domslandet
med anledning av den dömdes misskötsamhet (del 111). En tredje samarbetsform
slutligen innebär atl den anmodade staten helt övertar tillämpningen av den dom
som har föranlett övervakningen (del IV). Därvid förutsätts att en omvandling av påföljden sker i
verkställighelsstaten i överensstämmelse med den statens lagstiftning.
Av art. 38. I jämförd med bilagan
till konventionen framgår att fördragsslutande stat har möjlighet att göra
förbehåll i fråga om de båda sistnämnda samarbetsformerna. Däremot får
förbehåll inte göras mol den samarbels-form som avses i del II.
1 promemorian framhålls att ett
samarbete enligt del 11 av konventionen kan tänkas medföra vissa praktiska
problem med hänsyn till den underrättelseskyldighet mellan statema som
förutsätts och tUl det förhållandet att frågan om påföljder vid misskötsamhet
skall bedömas i domslandet och alltså inte i den stat där den dömde är bosatt.
Enligt promemorian är även den samarbetsform som regleras i del 111 av
konventionen förenad med vissa olägenheter. Också enligt detta alternativ
förutsätts att frågan om förverkande av det villkorliga anståndet prövas av
myndighet i domslandet. En anslutning till del III innebär emellertid dessutom
att myndighetema i den dömdes hemland, som normalt har de bästa möjlighetema
att bedöma ft-ågan om förverkande, blir ovUUcorUgt bundna av det avgörande som
i detta hänseende träffas i det andra landet. 1 promemorian konstateras att
denna ordning vid de nordiska departementsöveriäggningama har ansetts väcka
sådana betänkligheter att man från dansk, norsk och svensk sida har enats om
att förorda att förbehåll görs mot del 111 vid en ratifikation.
Den från både effektivitets- och
rättssäkerhetssynpunkt mest lämpliga samarbetsformen är enligt promemorian den
form som regleras i del IV av
konventionen. I promemorian påpekas att denna samarbelsform nära ansluter till
den ordning som förutsätts i brottsmålsdomskonventionen och IVL. Det
konstateras i promemorian atl samarbete enligt detta alternativ har den
fördelen atl den stal som har övertagit övervakningen svarar för tillämpningen
av domen i dess helhet. Några underrättelser behöver sålunda inte lämnas till
domslandet om den dömde skulle missköta sig under prövotiden, utan del blir
myndigheterna i hans hemland som får befogenheten att avgöra vilka
konsekvenser som skall inträda i ett sådant fall.
Den diskussion som förs i
promemorian mynnar ut i det förslaget att Sverige bör godta del 11 - som är
obligatorisk - och del IV av
konventionen men göra förbehåll mot del 111. Förslaget stämmer överens med den
rekommendation som har gjorts vid de nordiska departementsöveriäggningama.
Praktiskt taget alla
remissinstanser som har gått in på frågan - bl. a. RÅ, Svea hovrätt,
rikspolisstyrelsen, Stockholms och Västerås tingsrätter och Sveriges
domareförbund - tillstyrker promemorieförslaget i denna del. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser del II
av konventionen vara
mindre ändamålsenlig och förordar all den svenska anslutningen begränsas till
del
Prop.
1978/79:3 17
IV. Kriminalvårdsstyrelsen framhåller atl en anslutning endasl lill del IV visserligen skulle vara lämpligast
från såväl praktiska som effektivitets-mässiga synpunkter men är likväl benägen
alt godta promemorieförslaget med hänsyn tiU att en av de stater som
ratificerat konventionen har anslutit sig endast till del 11.
Kriminalvårdsnämnden, som tillstyrker promemorieförslaget, påpekar däremot att
en tillämpning av del II i
vissa fall kan vara att föredra från efTeklivitets- och
rättssäkerhetssynpunkter. Nämnden tänker därvid på fall där den dömde
återvänder till domslandei efter det att den procedur som förutsätts i
konventionen har avslutals.
För egen del anser jag i likhet med
remissinstanserna att del i promemorian har anförts övertygande skäl för all
Sverige bör ansluta sig till del IV av konventionen men göra förbehåll
mot del III. Av vadjag har anfört i det föregående framgår att konventionen
inte medger att förbehåll görs mot del II. Som kriminalvårdsstyrelsen har
påpekat har en av de stater som hittills tillträtt konventionen - Frankrike -
begränsat sin anslutning till del 11, och man måste räkna med möjligheten av
att motsvarande ståndpunkt kan intas av andra stater vid framtida
ratifikationer. Härtill kommer att det som kriminalvårdsnämnden har anfört inte
kan uteslutas att en tillämpning av del II kan vara att föredra i vissa
speciella fall. Under hänvisning till vad som nu har sagts biträder jag
förslaget i promemorian att Sverige godtar del II och del IV av konventionen men gör förbehåll
mot del III.
I art. 27 föreskrivs att framställning
och svar på framställning skall sändas resp. mottas av konventionsstaternas
justitiedepartemenl. Andra meddelanden enligt konventionen får utväxlas på
samma sätl eller direkt mellan vederbörande myndigheter. Fördragsslutande stat
kan genom förklaring avvika från dessa regler. I promemorian föreslås all
framställningar och andra meddelanden för svensk del i enlighet med praxis bör
sändas och tas emot av utrikesdepartementet. Jag tillstyrker
promemorieförslaget i denna del.
Föreskrifter om översättning av
handlingar som har samband med lill-lämpningen av konventionen finns i art. 29.
Enligt artikeln får konventionsstat genom förklaring förbehålla sig rätten att
kräva alt framställningar och därvid fogade handlingar skall åtföljas av
översättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets
officiella språk - engelska eller franska - eUer till det av dessa språk som
den anger. Enligt promemorian bör Sverige med stöd av denna artikel förbehålla
sig rätt att kräva atl framställningar och därvid fogade handlingar som är
avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall vara översatta
till svenska eller engelska språket. Jag biträder förslaget som stämmer överens
med vad som gäller i fråga om andra europarådskonventioner på det
straffrättsliga området som Sverige förut har tillträtt. Jag vill tillägga alt
det översättningsarbete som kan behöva utföras här i landet enligt praxis i
allmänhet torde få ske genom utrikesdepartementets försorg samt bekostas i
samma ordning som gäller för bl. a. framställningar om utlämning. 2 Riksdagen
1978179. I saml. Nr 3
Prop.
1978/79:3 18
Enligt överenskommelse vid de
nordiska departementsöveriäggningama bör ett tilllräde till konventionen inte
påverka det nuvarande nordiska verkställighetssamarbelet. Detta har ansetts
böra bedrivas i samma former som förat, dvs. på grandval av enhetlig
lagstiftning i de olika nordiska länderna. I överensstämmelse med vad som har
förordats i promemorian bör Sverige därför med stöd av art. 37.3 avge
förklaring att konventionen skall tillämpas i förhållandel mellan Sverige och
de övriga nordiska länder som har tillträtt konventionen endast i den mån det
är fråga om verkställig-hetssamarbele som inte faller in under den nordiska
verkställighetslagstifl-ningen. Det bör uppmärksammas att konventionen därmed
blir tillämplig i förhållandet mellan de nordiska länderna såvitt gäller
överförande av kriminalvård i frihet inom ramen för tidsobestämda påföljder
(för Sveriges del ungdomsfängelse och internering). Dessa påföljder omfattas
nämligen inte av det nuvarande nordiska samarbetet. Jag återkommer till denna
fråga.
2.3 Av konventionen föranledd lagstiftning i huvuddrag
2.3.1 Lagstiftningens form och tillämpningsområde
Ett tillträde till
övervakningskonventionen aktualiserar särskild lagstiftning i ämnet.
När del gäller metoden atl
införliva internationella överenskommelser med svensk rätt finns olika
möjligheter. Man kan omarbeta överenskommelsen till lag med användning av svensk
lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk (transformationsmetoden) eller
införliva överenskommelsen genom en lagstiftningsakt av innebörd att
överenskommelsens bestämmelser skall gälla som svensk lag
(inkorporeringsmetoden).
1 promemorian förordas transformationsmetoden
under hänvisning till att denna metod i allmänhet har använts vid lagstiftning
som är föranledd av konventioner på det straffrättsliga området och till att
den har praktiska fördelar vid tillämpningen. Övervägande skäl anses vidare tala
för atl den reglering som behövs vid ett tillträde till
övervakningskonventionen bör få formen av en särskild lag. Att inarbeta
regleringen i IVL bedöms i nuvarande läge vara förenat med praktiska
olägenheter.
Promemorians ståndpunkt i dessa
frågor har tiUstyrkts eUer lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
RÅ, Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt framhåller att transformationsmetoden
är lämpligast med hänsyn till den aktuella konventionens kraktär.
Övervakningsnämnden för Stockholms norra förorter pekar på att det vid
användning av den metoden allmänt sett finns en risk för att de som skall
tillämpa lagen måste skaffa sig kännedom både om konventionen och om den
svenska lagen för att rätt förstå bestämmelsernas innehåll. Den i promemorian föreslagna
lagtexten har dock enligt nämnden fått en sådan utformning att detta inte synes
behöva bli fallet. På grund härav och då metoden tidigare tillämpats har
nämnden ingen erinran mot att transformationsmetoden används. Över-
vakningsnämnden har vidare förståelse för de praktiska
svårigheter som aktualiseras om de nya lagbestämmelserna skulle inarbetas i IVL
men uttrycker en förhoppning om atl det pågående arbetet på all samordna de
straffrättsliga europarådskonventionerna kommer att skapa förutsättningar för
ett sammanförande av de olika svenska lagar som bygger på dessa konventioner.
1 likhet med remissinstanserna
biträder jag för egen del förslaget i promemorian att den reglering som behövs
vid ett svenskt tillträde till övervakningskonventionen bör få formen av en
särskild lag. Också i fråga om den nya lagens allmänna uppbyggnad ansluter jag
mig till promemorieförslaget.
Enligt promemorian behöver den nya
lagens användningsområde inte nödvändigtvis begränsas till samarbete med stat
som har tillträtt övervakningskonventionen. Det bedöms nämligen inte vara
uteslutet atl det kan bli aktuellt att träffa särskild överenskommelse om
kriminalvård i frihet över gränserna även med annan stat. Enligt promemorian
finns det vidare anledning anta att det i vissa fall kan uppkomma behov att av
humanitära, sociala eller andra skäl få till stånd en överflyttning av
verkställighet även i förhållande till stat med vilken Sverige inte har ingått
någon generell överenskommelse. I fall då t. ex. en svensk medborgare har
blivit dömd till ett långvarigt frihetsstraff utomlands, kan det tänkas inverka
på vederbörande myndighets beslut angående villkorlig frigivning, om man från
svensk sida kan ställa upp garantier för att den dömde blir underkastad
övervakning i Sverige efter sådan frigivning. Med tanke på sådana och likartade
situationer föreslås i promemorian att den nya lagen skall ge möjlighet för
regeringen att, när synneriiga skäl föreligger, förordna om samarbete för ett
visst konkret fall även i förhållande till stat med vilken generell
överenskommelse inte föreligger. I promemorian hänvisas till att motsvarande
lösning har valts i IVL (jfr prop. 1972:98 s. 47 och 85-86).
Promemorians ställningstaganden i
dessa delar har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen anser det angeläget att den nya lagen
i enlighet med promemorieförslaget ger mojligheter till överenskommelser också
i särskilda fall. Även jag ansluter mig till promemorieförslaget i de delar som
nu har berörts.
Övervakningskonventionen är som
nämnts tillämplig i fråga om lagöverträdare som i konventionsstat har av
domstol övertygats om brott och erhållit villkorligt anstånd med ådömande av
påföljd eller som meddelats villkorlig dom avseende frihetsberövande påföljd
eller dom vars verkställighet har villkorligt uppskjutits antingen vid tiden
för domen eller senare (art. 2). En allmän förutsättning för samarbetet som jag
återkommer till är vidare att den dömde har hemvist i den stat till vilken
verkställigheten skall överflyttas.
1 promemorian (avsnitt 5.3.1 och
bilaga A) lämnas en närmare redogörelse för de olika former av
frivårdspåföljder och villkorlig frigivning som
Prop.
1978/79:3 20
förekommer i europarådsslalerna samt för vissa uttalanden
som under förarbetena till övervakningskonventionen har gjorts i fråga om
tolkningen av art. 2. Med stöd av vad som har anförts i dessa hänseenden
förordas i promemorian att den nya lagen skall öppna möjlighet för
verkställighet här i landet av utländskt avgörande i två olika typfall. Del ena
fallet föreligger när den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande
av påföljd eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt
ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet. Det andra typfallet
är för handen när någon som har börjat avtjäna frihetsberövande påföljd i främmande
stat har frigivits villkoriigt eller annars har överförts till kriminalvård
utom anstalt. 1 likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till förslaget om
en reglering efter dessa linjer liksom till de allmänna överväganden som
ligger till grund för förslaget i detta hänseende.
En särskild fråga som diskuteras i
promemorian är i vad mån konventionen trots sin rubrik skall anses vara
tillämplig också när påföljden utgör vad som brukar kallas "plain"
eller "simple suspension of senience", dvs. när en villkorlig dom
visseriigen innebär att en prövotid bestäms för den dömde men särskilda
föreskrifter om övervakning eller om den dömdes åligganden under prövotiden
inte fastställs och det inte heller förutsätts att den dömde på annat sätt
skall stå under speciell kontroll eller i särskild ordning få hjälp eller stöd
under prövotiden. Denna typ av villkorlig dom förekommer, förutom i de nordiska
länderna, i bl. a. Frankrike och Storbritannien. Frågan bedöms i promemorian
vara närmast teoretisk, eftersom det knappast är sannolikt att konventionsstat
skulle begära överflyttning av verkställigheten av en sådan villkorlig dom.
Med utgångspunkt i konventionens förarbeten konstateras i promemorian att
avsikten från början var att villkorliga domar av denna typ även formellt
skulle falla utanför konventionens tillämpningsområde. Förarbetena tyder
emellertid enligt promemorian på atl man slutligen stannade för den
uppfattningen atl konventionen i princip skulle anses omfatta även villkorliga
domar av detta slag. Även i sådan form ansågs nämligen en villkoriig dom
innebära ett slags övervakning, låt vara i vidare mening. Jag kan för egen del
ansluta mig till de uttalanden i denna tolkningsfråga som har gjorts i
promemorian.
När det sedan gäller frågan i vilka
fall det skall vara möjligt att från svensk sida överföra verkställigheten av
en påföljd till främmande stat, bör anmärkas att en anslutning lill
konventionen inte i detta hänseende medför några direkta förpliktelser för
Sverige. Det är emellertid självfallet önskvärt att möjligheterna till sådant
samarbete tas tillvara i den utsträckning det är praktiskt motiverat.
1 promemorian förordas till en
början alt den nya lagen bör öppna möjlighet att till främmande stat överflytta
kriminalvård i frihet beträffande den som här i landet har dömts lill
skyddstillsyn eller villkorligt frigivits från fängelsestraff, såvida den dömde
har hemvist i den främmande staten. I promemorian konstateras att
verkställigheten av fängelse därmed kom-
mer att kunna överföras både enligt IVL och den nya lagen.
Delta innebär emellertid enligt promemorian ingen dubbelreglering, eftersom
lagarna tar sikte på olika situationer. Med hänsyn till att IVL inte avser
överflyttning av kriminalvård i frihet, kan sålunda den lagen inte utnyttjas
sedan den dömde har villkorligt frigivits.
Enligt promemorian talar vidare
flera skäl för att den nya lagen bör öppna möjlighet att medge verkställighet utomlands
också av sådan vård utom anstalt som äger rum inom ramen för de tidsobestämda
påföljdema ungdomsfängelse och internering. Det påpekas atl verkställigheten av
dessa påföljder visseriigen kan överföras till annat land med stöd av FVL men
att detta kan ske bara i påföljdens frihetsberövande skede. När den dömde är
överförd till vård utom anstalt kan däremot verkställigheten f n. inte överföras
ens till nordiskt land, eftersom den samordnade nordiska
verkstäUighets-lagstiftningen inte omfattar tidsobestämda påföljder. I
promemorian forordas att den nya lagen bUr tiUämplig även i fråga om dessa
påföljder sedan den dömde har överförts tUI vård utom anstalt. 1 detta
hänseende föreslås lagen reglera även förhållandet mellan Sverige och de övriga
nordiska länder som tiUträder övervakningskonventionen.
Promemorieförslagen har i dessa
delar allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Två remissinstanser, Västerås tingsrätt och övervakningsnämnden för Stockholms
norra förorter, betecknar det dock som en brist att lagförslaget inte medger
att verkställigheten av en i Sverige meddelad villkorlig dom kan överflyttas
till främmande stat. Sistnämnda remissinstans anser däremot i likhet med
kriminalvårdsstyrelsen det vara en avgjord fördel att i enlighet med
promemorieförslaget öppna möjlighet alt överföra kriminalvård i frihet inom
ramen för tidsobestämda påföljder mellan de nordiska länderna.
Kriminalvårdsstyrelsen upplyser att behov härav har framträtt under åren, låt
vara antalsmässigt inte i någon större omfattning.
Den enda fråga som i denna del har
föranlett erinringar under remissbehandlingen är sålunda huruvida den nya
lagen bör ge utrymme för alt till främmande stal överföra verkställigheten av
en villkorlig dom som har meddelats i Sverige. 1 denna del bör först anmärkas
att del som jag tidigare har nämnt är uppenbart atl skyddstillsyn är den
svenska frivårdspåföljd som svarar mot konventionens allmänna syftning. En
svensk villkoriig dom är aldrig förenad med övervakning i egentlig mening. Som
framgår av vad jag nyss har anfört i fråga om tolkningen av
övervakningskonventionen torde det dock i och för sig vara förenligt med
konventionen alt öppna möjlighet för ett verkställighetssamarbete även med
avseende på en villkorlig dom av svensk typ. En annan fråga är emellertid i
vad mån detta skulle vara ändamålsenligt. Med hänsyn till att de
rättsverkningar som följer av en svensk villkorlig dom är rätt begränsade och
till att man åtminstone t. v. måste räkna med en viss administrativ omgång när
del gäller att överföra verkställigheten av en påföljd tiU främmande stat anser
Prop. 1978/79:3 22
jag
för egen del att det skulle föra för långt att låta frivårdssamarbetet omfatta
även en här i landet meddelad villkorlig dom. Jag vill anmärka att del inte ens
inom ramen för det nordiska samarbetet har ansetts finnas utrymme för något
verkställighetssamarbete med avseende på den svenska villkoriiga domen (jfr
prop. 1964:90 s. 87). Jag ansluter mig alltså till promemorieförslaget i denna
del. Också i övrigt godtar jag promemorians lösningar när det gäller frågan
vilka här i landet ådömda påföljder som bör kunna överföras till främmande stal
med stöd av den nya lagen.
Som jag redan har nämnt uppställer konventionen
(art. 5.1) som förutsättning för överflyttande av övervakning eller
verkställighet från ett tand till ett annat att den dömde har hemvist i den
stat till vilken överflyttning skall äga rum. I promemorian föreslås att denna
förutsättning anges i lagen. I fråga om den som skall villkorligt friges från
frihetsstraff måste enligt promemorian konventionens hemvistbegrepp rimligen
ges en sådan tolkning att förfarande enligt lagen bör kunna inledas, om den
dömde med avbrott för anstaltsviselsen har haft hemvist i den främmande staten
och det vidare står klart att han efter frigivningen kommer att återvända till
sitt hemland och vara bosatt där.
Promemorians uttalanden i denna del har föranlett
kommentarer från några remissinstanser. Enligt kriminalvårdsstyrelsen kan det
ifrågasättas om inte kravet på anknytning blir för strängt. Styrelsen påpekar
att man kan tänka sig den möjligheten att någon som har dömts till
krimi.nalvård i frihet i ett land därefter flyttar till det land i vilket hans
maka är medborgare för att bosätta sig där. 1 detta fall skulle övervakningen
inte kunna flyttas över till det nya bosättningslandet efiersom den dömde inte
har haft hemvist där. Styrelsen föreslår atl övervakning skall kunna anordnas
även när den dömde utan att ännu ha hemvist i landet likväl har stark anknytning
till detta. Statens invandrarverk framhåller att en utländsk medborgare som
har vistelsetillstånd här i riket regelmässigt också har sitt hemvist här,
varför ett överförande av vården från Sverige till annat land inte kan komma i
fråga. Har han hemvist i annat land, bör emellertid det svenska
visteisetillståndel i och för sig ej utgöra hinder för sådant överförande. Vad
angår överförande av vård till Sverige framhåller verket vikten av att man innan
en framstäUning bifalls beträffande utländsk medborgare ser till att
vederbörande har tillstånd att vistas här enligt utlänningslagen. Enligt
Stockholms tingsrätt kan del antas atl vissa tolkningsproblem kan uppkomma vid
avgörandet av domicilfrågan i det enskilda fallet.
För egen del vill jag påpeka atl konventionens
föreskrift om att den dömde måste ha hemvist i det land till vilket
verkställigheten skall överflyttas innefattar ett strängare krav på anknytning
än vad som gäller enligt vissa andra av de straffrättsliga
europarådskonventionema. T. ex. medger brottmålsdomskonventionen att
straffverkstälUghet oberoende av den dömdes hemvist kan överföras lill annan
stat när verkställighet i den staten kan antas förbättra den dömdes möjlighet
till återanpassning. Övervaknings-
Prop.
1978/79:3 23
konventionen medger emellertid inte något undantag från
kravet på hemvist, och den svenska lagstiftningen bör utformas i enlighet
härmed. I kravet på att den dömde skaU ha sitt hemvist - "ordinary
residence" - i den anmodade staten torde regelmässigt ligga alt han skall
vara fast bosatt där. Klart är å andra sidan att konventionens hemvislbegrepp
måste tolkas med beaktande av konventionens syfte och av de situationer i vilka
den är avsedd att tillämpas. Från denna utgångspunkt kan jag ansluta mig till
promemorians ståndpunkt atl den som undergår fängelse i Sverige bör anses i
konventionens mening ha sitt hemvist i främmande stal, om han med avbrott för
anstaltsvistelsen har varit fast bosatt där och det vidare står klart att han
efter den villkorliga frigivningen kommer atl återvända till sitt hemland.
Däremot kan konventionen inte anses förplikta fördragsslutande stat att överta
verkställigheten av en påföljd enbart på grund av atl den dömde har för avsikt
att flytta till den staten. Detta hindrar emeller.id självfallet inte att man i
en situation av det slag som avses i kriminalvårdsstyrelsens exempel vidtar
åtgärder för att förbereda verkställighetens överförande, varvid det i mycket
angelägna fall kan länkas finnas möjlighet atl få ett förhandsbesked från den
anmodade statens sida. De synpunkter på frågan om innebörden av
hemvistbegreppet som har förts fram av statens invandrarverk kan jag ansluta
mig till.
2.3.2 Verkställighet i Sverige av utländskt avgörande
Jag har i det föregående tillstyrkt
promemorians förslag att Sverige skaU ansluta sig till övervakningskonvenlionen
såviti avser de i del 11 och del IV reglerade samarbetsformerna. Enligt
promemorians terminologi till vilken jag kan ansluta mig benämns samarbete
enligt del 11 begränsad verkställighet medan samarbete enligt del IV betecknasfullständig verkstälUghet.
I promemorian föreslås att den nya
lagen skall ange vissa hinder mot verkställighet här i landet av utomlands
ådömd påföljd. Promemorieförslaget innebär i denna del väsentligen en direkt
Iransformering av konventionstexten.
Enligt promemorieförslaget bör i
lagen uttryckligen anges att verkställighet här i landet av utländskt avgörande
- vare sig det är fråga om begränsad eller fullständig verkställighet - får ske
bara efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten. 1
överensstämmelse med konventionen förordas vidare att avslag alltid skall ske,
om avgörandet inte har vunnit laga kraft eller påföljden inte får verkställas i
den främmande staten (art. 3), om gärning som påföljden avser inte motsvarar
brott enligt svensk lag (art. 4), om den dömde inte har hemvist i Sverige (art.
5 och 6) eller om den gärning som påföljden avser utgör eller har samband med
politiskt brott eller utgör militärt brott (art. 7.1.c). I promemorian föreslås
med stöd av art. 7.1 vissa ytterligare obligatoriska avslagsgrunder som jag
avser att närmare beröra i specialmotiveringen.
1 art. 7.2 anges vissa grander som av den anmodade staten
fakultativt
Prop.
1978/79:3 24
kan åberopas till stöd .för avslag på framställning från
annan stat. Framställningen får sålunda avslås, om myndighet i den anmodade
staten har beslutat atl inte väcka åtal eller att nedlägga redan väckt åtal för
gärningen (7.2.a), om den gärning som avses med domen är föremål för rättegång
även i den anmodade staten (7.2.b) eller om domen har meddelats i den
tilltalades utevaro (7.2.c). 1 promemorian förordas att de nu angivna omständighetema
även i lagen tas upp som fakultativa avslagsgrander.
Enligt art. 7.2.d gäller vidare att
framställning får avslås i den utsträckning som den anmodade staten finner
domen oförenlig med de principer som gäller för tillämpningen av dess egen
strafflag, särskilt om lagöverträdaren på grund av sin ålder inte skulle ha
kunnat dömas i den anmodade staten. Enligt promemorian bör med stöd av denna
artikel införas en bestämmelse som ger möjlighet till avslag på en
framställning om verkställighet för det fall atl den dömde vid liden för
brottet inte hade fyllt 15 år. I detta avseende hänvisas i promemorian till att
det i enlighet med vad som framhölls under förarbetena till IVL (prop. 1972:98
s. 114) kan tänkas förekomma fall då det från humanitär synpunki är särskilt
angeläget all det finns möjlighet att utan hänsyn till den svenska
straffbarhetsåldern kunna överta verkställigheten av en utländsk brottmålsdom
avseende en svensk medborgare som inte har fyllt 15 år. 1 promemorian förordas
därför alt den nu berörda avslagsgrunden, liksom motsvarande bestämmelse i IVL
(6 § första stycket 7), skall vara fakultativ. Om däremot gärningsmannen av
annat skäl än minderårighet inte skulle ha kunnat dömas till påföljd för
brottet i Sverige, bör detta enligt promemorieförslaget liksom enligt IVL (5 §
andra stycket 2) vara ett absolut hinder mot verkställighet här i landet.
1 de delar som nu har berörts har
promemorian tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
Även jag ansluter mig i dessa hänseenden till förslaget.
I art. 7.3 föreskrivs att
konventionen har tillämpning på fiskaliska brott -dvs. främst brott av
skatterättslig natur - bara i den utsträckning de fördragsslutande staterna
har bestämt det beträffande varje brott eller brottskategori. Något beslut med
stöd av denna bestämmelse har hittills inte meddelats. I promemorian hävdas
att den berörda bestämmelsen har ringa praktisk betydelse, och alt det från
svensk synpunki inte finns någon särskild anledning att vägra verkställighet
beträffande fiskaliska brott. Någon på art. 7.3 grundad regel om
verkställighetshinder behöver därför enligt promemorian inte tas upp i den nya
lagen.
Promemorians ställningstagande har
i denna del kritiserats av Sveriges domareförbund som påpekar att den aktuella
bestämmelsen avser såväl fall då verkställighet begärs i Sverige av utländskt
avgörande som situationer då verkställighet begärs utomlands av svenskt
avgörande. Förbundet ifrågasätter om man kan underlåta att i lagen ange att
verkställighetshinder kan föreligga vid fiskaliska brott.
Jag kan för egen del ansluta mig lill domareförbundets
bedömning. 1
Prop. 1978/79:3 25
sammanhanget
bör anmärkas att Sverige i olika sammanhang har verkat för att de
internationella straffrättsliga konventionerna skall bli tiUämpliga även på
fiskaliska brott. Eftersom emellertid övervakningskonventionen är så att förstå
att den omständigheten att ett brott är fiskaliskt utgör verkställighetshinder
intill dess annat har bestämts av de fördragsslutande staterna, bör detta komma
till uttryck också i den svenska lagen. 1 denna bör sålunda anges atl
framställning som gäller fiskaliskt brott får bifallas endast om Sverige i
förhållande till den främmande staten har förbundit sig att bifalla
framställning som har avseende på sådan gärning.
1 art. 5.3 föreskrivs att fördragsslutande stat kan
avslå framställning som avser viss samarbetsform enligt konventionen, om staten
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet anser annan
samarbetsform vara lämpligare. 1 sådant fall är den amodade staten skyldig alt
ange vilken åtgärd den är villig att vidta.
I promemorian hänvisas i denna del till att det
förfarande som regleras i del IV
av konventionen - fullständig
verkställighet - erbjuder den från svensk synpunkt lämpligaste samarbetsformen.
Det torde ofta framstå som en fördel om verkställighet här i landet kan ske
inom ramen för denna samarbetsform, eftersom samarbete enligt del II ibland
kan tänkas vara förenat med vissa praktiska komplikationer. Det bör därför
enligt promemorian finnas en möjlighet att från svensk sida avslå en
framställning om begränsad verkställighet enligt del II och i
stället erbjuda sig atl överta hela verkställigheten av det uUändska
avgörandet. 1 promemorian förordas atl detta anges genom en uttrycklig
bestämmelse i den nya lagen.
Promemorieförslaget har i denna del föranlett
särskilda uttalanden av några remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen
understryker att tillämpningen av del II kan
vålla praktiska problem, bl. a. till följd av del kommunikationsförfarande som
förutsätts. Styrelsen anser i överensstämmelse med promemorieförslaget att ett
fullständigt övertagande av verkställigheten bör komma i första hand.
Övertagande av begränsad verkställighet bör enligt styrelsen komma ifråga
endast om möjlighet inte finns att få till stånd ett fullständigt övertagande
av verkställigheten. Även kriminalvårdsnämnden delar i princip uppfattningen
att fullständig verkställighet framstår som den lämpligaste samarbetsformen.
Nämnden påpekar emellertid att det också kan tänkas förekomma fall där
begränsad verkställighet är lämpligast från effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkter.
Enligt vad som framgår av nämndens yttrande avses därvid situationer där den
dömde flyttar tillbaka till domslandet efter det att övervakningen har
överförts till annan stal. Nämnden ifrågasätter om inte möjligheten bör stå
öppen att från svensk sida avslå en framställning även i det fallet atl
framställningen avser fullständig verkställighet men det med hänsyn lill
omständigheterna är lämpligast att endast begränsad verkställighet anordnas här
i landet. Sveriges domareförbund framhåller att promemorians uttalande om företräde
för fullständig verkställighet inte kan tillmätas generell betydelse.
Prop.
1978/79:3 26
eftersom i så fall samtliga framställningar om begränsad
verkställighet skulle avslås.
För egen del ansluter jag mig i
likhet med kriminalvårdsstyrelsen till uppfattningen i promemorian atl det när
Sverige skall överta verkställigheten av ett utländskt avgörande i allmänhet
är lämpligast att det sker i den form som avses i del IV av konventionen, förutsatt givelvis att den främmande
staten har tillträtt konventionen i denna del. Av vad som har sagts i det
föregående framgår emellertid alt det kan tänkas förekomma fall där en
begränsad verkställighet enligt del II skulle vara alt föredra. Med hänsyn
härtill och då det måste vara en fördel atl man på svensk sida tillförsäkras
den handlingsfrihet som konventionen medger, biträder jag kriminalvårdsnämndens
förslag. Jag förordar därför att i den nya lagen tas in en föreskrift av det
innehållet att en framställning om verkställighet här i landet kan avslås, om
det med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att
verkställigheten anordnas enligt annan samarbetsform än som avses i
framställningen.
Utöver vad som följer av det
anförda bör enligt promemorian i en särskild regel anges att en framställning
om verkställighet skall avslås, om den i annat hänseende än som har nämnts
särskilt strider mot övervakningskonvenlionen eller den överenskommelse med
främmande stat som annars ligger till grund för framställningen.
Promemorieförslaget har i denna del avstyrkts av RÅ som anser att regeln skulle
innebära ett avsteg från transformationsmetoden. Jag har viss förståelse för
denna kritik men anser det likväl svårt att undvara en sådan bestämmelse. Konventionens
regler är delvis komplicerade, och det kan inte uteslutas att det i praktiken
uppkommer fall där en tolkning av konventionen leder till att en framställning
skall avslås på skäl som inte nu kan förutses. Härtill kommer att de stater som
tillträder konventionen kan komma alt göra förbehåll av olika slag som måste
beaktas vid prövningen av en framställning och att svårigheter kan möta att ta
in häremot svarande bestämmelser i lagen eller i verkställighetsföreskrifter till
denna. Som framgår av vad jag förut har anfört kan det också tänkas bli
aktuellt att Sverige träffar avtal om verkställighetssamarbete med stat som
inte har tillträtt övervakningskonventionen. Nu angivna förhållanden talar
enligt min uppfattning för alt en generalklausul av förevarande slag las in i
lagen. Några olägenheter synes inte vara förenade härmed, om man i enlighet med
promemorieförslaget förbehåller regeringen att göra den prövning som påkallas
av bestämmelsen. En sådan ordning är också naturiig mot bakgmnd av att den
syftar tUl att säkerstäUa att Sverige uppfyUer sina folkrättsliga
förpliktelser. Under hänvisning tiU vad som har anförts nu tiUstyrker jag
promemorieförslaget på denna punkt. Jag viU anmärka att motsvarande lösning har
valts i IVL (jfr 5 § andra stycket 8 IVL och prop. 1972:98 s. 88).
Jag har därmed kommit in på frågan
hur själva prövningsförfarandet bör utformas för fall då främmande stal gör
ansökan hos Sverige om tillämp-
Prop. 1978/79:3 27
ning av övervakningskonvenlionen. I detta hänseende
innehåller konventionen inte några särskilda bestämmelser. Det står alltså i
princip fritt för fördragsslutande stat att utforma prövningsförfarandet på
lämpligt sätt.
I promemorian förordas i överensstämmelse
med den ordning som till-lämpas i andra liknande sammanhang att en
framställning om verkställighet enligt övervakningskonvenlionen alltid i
första hand skall prövas av regeringen. Del bör enligt promemorian tillkomma
regeringen ensam alt avgöra om en framställning skall avslås därför alt den
avser politiskt eller militärt brott ( art. 7.1 .c). Som nyss har framgått
avses detsamma gälla för fall där framställningen i annat hänseende än som har
nämnts särskilt i lagen strider mot den överenskommelse med främmande stat som
åberopas i ärendet. Också när det gäller att avgöra om en framställning
angående begränsad verkställighet skall avslås därför att det med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligare att Sverige övertar hela
verkställigheten bör enligt promemorian regeringen ha exklusiv prövningsrätt.
I övrigt förordas atl regeringens prövning på samma sätt som enligt IVL
begränsas till en förstahandsgranskning med möjlighet att avslå framställningen,
om det är uppenbart att avslagsgrund föreligger.
Vad angår det förfarande som skall
äga rum efter regeringens preliminära prövning förordas i promemorian en
ordning som innebär att man skiljer mellan fall då den främmande staten endast
begär begränsad verkstälUghet enligt del II av konventionen å ena sidan och situationer där det
begärs att Sverige skall överta hela verkstäUigheten av det utländska
avgörandet enligt del IV å
den andra. I sistnämnda situation förutsätter konventionen att en omvandling av
påföljden skall ske här i landet och att Sverige därefter skall helt överta
tillämpningen av domen. Denna omvandling bör enligt promemorian uppenbariigen
ske av allmän domstol, varvid föreslås att talan skall föras av RÅ eller
åklagare som denne förordnar. När däremot framställningen endasl avser
begränsad verkställighet, inskränker sig de åtgärder som skall företas här i
landet i princip till att anordna kriminalvård i frihet i överensstämmelse med
den utiändska domen. I promemorian förordas att ett sådani beslut meddelas i
administrativ ordning på samma sätl som enligt NVL, dvs. av
kriminalvårdsstyrelsen.
Promemorieförslaget har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett par alternativa
förslag har dock förts fram. Sålunda anser domstolsverket att det inte i
promemorian har anförts övertygande skäl för den föreslagna
kompetensfördelningen mellan regeringen och kriminalvårdsstyrelsen vid
prövning av frågor om begränsad verkställighet. Till skillnad från motsvarande
prövning enligt nordiska verkställighetslagen - som görs av
kriminalvårdsstyrelsen - kan det, påpekar domstolsverket, i detta sammanhang
bli fråga om en tolkning av utländska rättsordningar som i avsevärd
utsträckning skUjer sig från de nordiska. Verket anmärker att Sverige kan komma
att träffa genereUa överenskommelser
Prop. 1978/79:3 28
om
verkställighet av kriminalvård i frihet även med utomeuropeiska stater. Om
kriminalvårdsstyrelsen avslår en begäran om begränsad verkställighet, torde
ärendet efter besvär kunna underställas regeringens prövning. Med hänsyn
härtill och till det relativt ringa antal ärenden som kan förväntas,
ifrågasätter verket om inte prövningen i dess helhet bör göras av regeringen.
Alternativt skulle förfarandet kunna anordnas efter de linjer som har
föreslagits för prövningen vid framställning om fullständig verkställighet. En
synpunkt som delvis går i motsatt riktning förs fram av RÅ. Enligt RÅ finns
visserligen skäl som talar för promemorians lösning. RÅ ifrågasätter dock om
allmän domstol behöver kopplas in i ärenden som gäller fullständig
verkställighet. RÅ påpekar att det oavsett om begränsad eller fullständig
verkställighet begärs i realiteten blir fråga om att föranstalta om kriminalvård
i frihet på grandval av förordnande härom i utländsk dom. I synnerhet ligger
det enligt RÄ nära tiU hands att framställning som avser övertagande av frivård
av vUlkorligt frigiven inte prövas av allmän domstol. RÅ anser därför att man
eventuellt bör överväga om det inte kan anförtros åt administrativ myndighet -
kriminalvårdsstyrelsen - att företa hindersprövningen och bestämma formen för
kriminalvård i frihet även i de faU när frågan om förverkande av kriminalvård i
frihet skall avgöras här i landet.
För
egen del anser jag att ett starkt argument till förmån för promemorians
förslag är att man därmed så långt det är praktiskt möjligt når huvudsaklig
överensstämmelse med de beslutsordningar som gäller enligt NVL resp. IVL. Med
anledning av vad domstolsverket har anfört villjag erinra om att en lösning
efter promemorieförslagets linjer innebär att regeringen skall göra en
förstahandsprövning av framställningen och därvid alltid har möjlighet att
avslå denna, om det är uppenbart att annat verkstälUghets-hinder föreligger än
sådant beträffande vilket regeringen förbehålls exklusiv prövningsrätt. Det
kan sålunda förutsättas att framställningar om tiU-lämpning av konventionen
redan vid den handläggning som avses ske inom regeringskansliet underkastas en
noggrann granskning på grundval av det material som därvid föreligger. Bl. a.
med hänsyn till att den dömde regelmässigt måste höras över framställningen kan
emellertid ytterligare omständigheter komma fram som i sin tur kan leda tiU
behov av exempelvis skriftväxling med myndighet i den främmande staten eller
komplettering av framställningen i ett eller annat hänseende innan slutlig
ställning kan tas till frågan om verkställighet i Sverige skall äga rum. Denna
fortsatta handläggning bör inte lämpligen ske inom regeringskansliet. Vid
fråga om begränsad verkställighet - då den åtgärd i sak som skall vidtas från
svensk sida ofta består endast i att förordna övervakare - anser jag övervägande
skäl tala för att den fortsatta handläggningen anförtros åt kriminalvårdsstyrelsen
i enlighet med vad som gäller enligt den nordiska verkställighetslagstiftningen.
Förslaget har i denna del också lämnats utan erinran av styrelsen. RÅ:s förslag
innebär som nämnts att även fråga om fullständig verkstäl-
Prop. 1978/79:3 29
lighet
skulle avgöras i administrativ ordning av kriminalvårdsstyrelsen. Vid denna
samarbetsform förutsätts emellertid (art. 23) att den i den främmande staten
fastställda sanktionen omvandlas till frivårdspåföljd enligt svensk lag. Atl
låta del ankomma på administrativ myndighet att besluta om sådan påföljd med de
rättsverkningar ett sådant beslut skulle komma att få synes tveksamt från
principiella synpunkter. Eftersom den som är underkastad kriminialvård i frihet
i vissa situationer kan berövas friheten genom beslut av övervakningsnämnd och
således utan domstolsprövning, torde den föreslagna ordningen inte utan vidare
vara förenlig med 2 kap. 9 § regeringsformen (jfr prop. 1975/76:209 s.
149-150). Under hänvisning till det anförda anser jag att en lösning efter
promemorians linjer är all föredra.
Vissa avvikelser i förhållande tUl
promemorieförslaget som jag har förordat i det föregående vad gäller de
omständigheter som skall utgöra hinder mot verkställighet här i landet
återverkar emellertid också på frågan om kompetensfördelningen mellan
regeringen och kriminalvårdsstyrelsen resp. domstol. Enligt min uppfattning bör
frågan om en framställning skall avslås på den grunden atl brottet är av
fiskalisk natur exklusivt prövas av regeringen. Detsamma bör gälla i fråga om
den prövning som skall ske enligt den av mig förordade föreskriften att en
framställning om verkställighet här i landet kan avslås, om del med hänsyn
till omständigheterna är lämpligast alt verkställigheten anordnas enligt annan
samarbetsform än som avses i framställningen. Med dessa avvikelser är jag för
min del beredd att godta promemorieförslaget i den del som nu har diskuterats.
Del anförda innebär sålunda att den
förstahandsprövning som skall ske genom regeringens försorg får samma
omfattning vare sig den främmande staten har begärt begränsad eller fullständig
verkställighet. Vad angår det förfarande som därefier skall äga rum när fråga
är om begränsad verkställighet innebär promemorieförslaget i huvudsak
följande. Framställningen skall, om den inte avslås av regeringen, överlämnas
till kriminalvårdsstyrelsen för handläggning. Styrelsen skall därvid pröva om
det föreligger annat verkställighetshinder än sådant beträffande vilket
regeringen har exklusiv prövningsrätt. Finner styrelsen att hinder inte möter
mot verkställighet, skall styrelsen besluta atl kriminalvård i frihet skall
anordnas här i landet och utse övervakningsnämnd att handha kriminalvården. Det
föreslås ankomma på övervakningsnämnden att förordna övervakare när detta skall
ske, vilket föratsätts i regel vara förhållandet. Nämnden skall vidare enligt
förslaget svara för den anpassning av det utländska avgörandet till svenska
förhållanden som är förutsatt i konventionen och får i enlighet härmed
befogenhet att jämka de föreskrifter som i den främmande staten har meddelats
om prövotid för den dömde och om dennes åligganden under prövotiden, i den mån
sådan föreskrift skulle vara oförenlig med svensk lag. Vidare föreslås att
vissa allmänna regler i BrB om övervakningens organisation och om den dömdes
skyldighet att iaktta skötsamhet m. m. blir tillämpliga i fråga om kriminalvård
som anordnas inom ramen
Prop.
1978/79:3 30
för denna samarbetsform. Kriminalvårdsstyrelsen föreslås
svara för den underättelseskyldighet gentemot den främmande staten som åvilar
Sverige enligt konventionen. För en närmare redogörelse för förslaget i denna
del får jag hänvisa till avsnitt 5.3.2.2 i promemorian.
I dessa hänseenden har
promemorieförslaget lämnats praktiskt laget helt utan erinringar vid
remissbehandlingen. Även jag kan i allt väsentligt ansluta mig till
promemorians lösningar och till de överväganden som har legat till grund för
dessa. I anslutning till de enskilda bestämmelserna återkommer jag till vissa
speciella frågor, bl. a. omfattningen av den underrättelseskyldighet som
kommer alt åvila Sverige vid samarbete enligt detta alternativ.
Skall Sverige övertafullsiändig
verkstälUghet av ett udändskt avgörande enligt konventionen, innebär detta som
nämnts att den utomlands bestämda påföljden skall omvandlas till den påföljd
som enligt svensk lag skulle ha bestämts för brottet, om det hade begåtts här
(art. 23.1). Påföljden får dock inte vara strängare än den som har bestämts i
den främmande staten (art. 23.2).
I fråga om förfarandet vid
framställning om fullständig verkstäUighet här i landet föreslås i promemorian
att framställningen efter regeringens preliminära prövning skall överlämnas
till RÅ för handläggning. Det skall sedan enligt förslaget ankomma på RÅ -
eller annan åklagare som denne förordnar - alt hos allmän domstol göra ansökan
om prövning av framställningen. Domstolens prövning skall till en början
omfatta frågan om annat verkställighetshinder föreligger än sådant beträffande
vilket regeringen ensam svarar för prövningen. Någon ny bedömning av själva
skuldfrågan får härvid inte äga rum. Om verkställighetshinder inte föreligger,
skall det ankomma på domstolen att bestämma påföljd enligt svensk lag.
Vad angår påföljdsbestämningen
diskuteras i promemorian först det fallet att den utomlands bestämda påföljden
är villkorlig dom eller därmed jämställd frivårdspåföljd. Det ligger enligt
promemorian i sådant fall närmast till hands att påföljden bestäms lill
skyddstillsyn. Detta bör emellertid inte vara det enda alternativet. Möjlighet
bör också finnas att döma till annan påföljd som innebär frivård, varvid
närmast villkorlig dom kommer i fråga. Det bör emellertid inte heller vara
uteslutet att den dömde överiämnas till särskild vård, såvida inte detta
innebär att han berövas friheten och påföljden därmed framstår som en
skärpning. Föreskriften i art. 23 att den nya påföljden inte får vara strängare
än den tidigare måste nämligen enligt promemorian anses innebära ett förbud mot
att här ådöma en ny påföljd som innebär att den dömde berövas friheten. Vidare
bör enligt promemorian gälla att påföljden inte skall få bestämmas till enbart
böter. En tolkning av art. 23 i enlighet med konventionens huvudprinciper sägs
nämligen ge vid handen att den anmodade staten är skyldig att bestämma en ny
påföljd som innebär att den dömde i en eller annan form ställs under tillsyn
eller att i varje fall en prövotid fastställs för honom.
Praktiskt taget alla remissinstanser har tillstyrkt
promemorieförslaget i
dessa delar eller lämnat det utan erinran. Såvitt gäller
frågan om den dömde skall kunna överlämnas till särskild vård har domstolsverket
dock anmärkt att domstol saknar möjlighet att föreskriva atl
frihetsinskränkning inte får äga ram vid överlämnande till vård enligt
bamavårdslagen (1960:97) eUer lagen (1954:579) om nykterhelsvård. Hinder bör
därför enligt verket föreligga mot att överlämna den dömde till sådan vård.
Jag kan för egen del ansluta mig
till uppfattningen i promemorian att art 23 måste anses hindra ett ådömande av
en påföljd som innebär att den dömde berövas friheten. Detta innebär givetvis
till en början att val av fängelse, ungdomsfängelse eller internering som
påföljd är uteslutet, såvida inte förordnande enligt 34 kap. 1 § 1 BrB
meddelas om att tidigare ådömd sådan påföljd skall avse även del aktuella
brottet. Detsamma bör gälla överlämnande till sluten psykiatrisk vård, däremot
inte i fråga om öppen sådan vård. I enlighet med vad som sägs i promemorian
torde i allmänhet skyddstillsyn eller villkorlig dom framstå som det mest
naturliga påföljds valet. Vad angår frågan om den dömde skall kunna överlämnas
till vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård, villjag erinra
om att dessa påföljdsbestämningar måste föregås av att domstolen infordrar
yttrande från vederbörande vårdorgan. 1 yttrandet skall anges vilka
vårdåtgärder som avses komma att vidtas. Anges i sådant yttrande att
frihetsberövande åtgärd planeras - dvs. inskrivning i ungdomsvårdsskola eller
tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare - bör enligt min
uppfattning hinder föreligga mot att den dömde överlämnas till den särskilda
vården. I annat fall bör emellertid överiämnande kunna äga rum utan hinder av
att vårdorganet kan komma att ändra sin bedömning, som ju skall grundas på den
tillämpliga socialrättsliga vårdlagen och i princip inte är beroende av
domstolens förordnande. Jag kan således i dessa avseenden ansluta mig till
promemorians ståndpunkt. Det bör tilläggas att BrB:s bestämmelser om
överiämnande till särskild vård kan komma atl undergå förändringar med
anledning av förslagen i betänkandena (SOU 1977:23) Psykiskt störda
lagöverträdare och (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstUlägg,
vilka f n. övervägs inom regeringskansliet.
Jag kan vidare liksom
remissinstanserna godta bedömningen i promemorian att påföljden inte bör få
bestämmas till enbart böter. Övervakningskonventionen tar nämligen som förut
har konstaterats enligt sin allmänna inriktning sikte på påföljder som innebär
att den dömde underkastas tillsyn i en eller annan form eller att en prövotid
blir gällande för honom. Det skulle därför knappast vara förenligt med
konventionens principer att vid den påföljdsomvandling som skall ske här i
landet låta påföljden stanna vid ett bötesstraff.
I promemorian behandlas härefter
frågan hur påföljdsbestämningen vid den svenska domstolen skall ske i fall där
den dömde har villkoriigt frigivits från frihetsstraff utomlands. Därvid
diskuteras till en början ett alternativ som skulle innebära atl domstolen
tilläggs befogenhet all be-
Prop.
1978/79:3 32
stämma ett fängelsestraff enligt våra
slraffmätningsprinciper saml utfärda någon form av förklaring, att den dömde
skall anses villkorligt frigiven från detta fängelsestraff med en viss bestämd
återstående strafflid. Sistnämnda tid skulle enligt promemorian i så fall rimligen
få sättas i relation till det här i landet bestämda fängelsestraffets längd
saml svensk praxis i fråga om villkorlig frigivning, förutsatt atl den sålunda
valda konstruktionen inte innebär någon skärpning.
En lösning efter dessa linjer
bedöms dock i promemorian som tämligen komplicerad. 1 promemorian påpekas att
det inte är någon praktisk nödvändighet att man redan i samband med
omvandlingen bestämmer den strafftid som den dömde skall vara skyldig att
avtjäna om han begår nytt brott eller annars missköter sig. Tvärtom sägs det
från praktiska synpunkter närmast vara en fördel om man inte behöver ta
ställning tiU den frågan i annat faU än om den blir aktuell. 1 promemorian
förordas i stället att den nya påföljden skall kunna bestämmas till skyddstillsyn,
vUlkorlig dom eller överlämnande tiU sådan särskild vård som inte innebär
frihetsberövande även när situationen är den att den dömde utomlands har
villkoriigt frigivits från frihetsstraff.
Promemorieförslaget har i denna del
föranlett vissa erinringar vid remissbehandlingen. Handens tingsrätt anser det
förstnämnda av de båda i promemorian diskuterade alternativen vara principiellt
mera välgrundat än den lösning som har valts i förslaget. Samma uppfattning har
Västerås tingsrätt och övervakningsnämnden för Stockholms norra förorter. Svea
hovrätt påpekar att konstruktionen i promemorieförslaget visserligen stämmer
mindre väl överens med svenskt straffrättsligt synsätt men att de båda
diskuterade alternativen får anses praktiskt sett likvärdiga. Hovrätten anser
att förslaget kan godtas i denna del. Domstolsverket ifrågasätter om inte med
den i promemorian valda lösningen en uttrycklig föreskrift bör införas om rätt
för den dömde att avräkna frihetsberövande som kan ha ägt rum i den främmande
staten.
För egen del vill jag i likhet med
vad ett par remissinstanser har anfört framhålla att den förstnämnda av de båda
i promemorian diskuterade lösningarna otvivelaktigt har vissa förtjänster från
principiell synpunkt. Klart är emellertid samtidigt att en reglering efter
sådana linjer skulle bli rätt komplicerad och i en del fall ställa domstolarna
inför tämligen vanskliga avgöranden. Härtill kommer att det ingalunda alltid
kan förutsättas atl ett utländskt kriminalvårdsbeslut är direkt överförbart
till den svenska straffrättsliga systematiken. Situationer kan tänkas uppstå
där det inte utan vidare står klart huravida avgörandet i den främmande staten
skall jämställas med svensk villkorlig frigivning eller i stället anses ha
övervägande karaktär av en självständigt ådömd frivårdspåföljd. 1 sådana fall
skulle man uppenbariigen hamna i svårigheter, som däremot inte uppkommer med
den lösning som har valts i promemorieförslaget. Under hänvisning till vad som
har anförts nu anser jag liksom Svea hovrätt och flertalet övriga
remissinstanser att promemorieförslaget bör godtas. Där-
Prop. 1978/79:3 33
med når man den fördelen att samma regler blir tillämpliga
för den svenska domstolen oavsett formen för den dom eller det kriminalvårdsbeslut
som har meddelats i den främmande staten. Till den synpunki som har förts fram
av domstolsverket återkommer jag strax.
Sammanfattningsvis förordar jag en
regel om påföljdsomvandlingen av det innehållet atl domstolen, om den inte
finner verkställighetshinder föreligga, skall bestämma ny påföljd enligt svensk
lag för det brott som avses i den främmande statens framställning saml all den
nya påföljden dock inte får innebära att den dömde berövas friheten och inte
heller bestämmas till enbart böter. Som har framhållits i promemorian bör det
avgörande, som domstolen sålunda träffar i påföljdsfrågan, till sina rättsverkningar
vara i alla avseenden likställt med en dom i vanligt brottmål.
Domstolsverket har ifrågasatt om
inte lagförslaget bör kompletteras med en föreskrift om rätt för den dömde atl
avräkna frihetsberövande som har ägt rum i den främmande staten. Med anledning
härav villjag framhålla alt någon avräkning i egentlig mening inte kan komma i
fråga, om den svenska domstolen bestämmer påföljden till skyddstUlsyn,
villkorlig dom eller överiämnande till särskild vård. Däremot kan den
situationen uppstå att skyddstillsyn eller villkorlig dom som ådömts vid
påföljdsomvandlingen sedermera undanröjs. Om påföljden därvid bestäms till fängelse,
bör den dömde tillgodoräknas frihetsberövande i den främmande staten. En
avräk-ningsregel bör alltså införas som tar sikte på sådana situationer. Jag
återkommer till frågan i specialmotiveringen.
Vad härefter angår frågan vid vilken allmän domstol talan
om överförande av verkställighet skall kunna föras bör anmärkas att enligt 35
§ IVL Stockholms tingsrätt är exklusivt behörig att uppta mål eller ärende som
avses i den lagen. Enligt promemorian bör också framstäUningar om verkställighet
enligt övervakningskonventionen alltid kunna prövas av Stockholms tingsrätt. I
promemorian hävdas emellertid att del inte är nödvändigt att på samma sätt som
enligt IVL låta denna tingsrätt vara ensam behörig domstol. En sådan ordning
bedöms kunna leda till onödiga kostnader för enskilda parter med hänsyn till
att del vid tillämpning av övervakningskonventionen i regel inte är fråga om
personer som har berövats friheten. På grund härav förordas i promemorian att
framställning om verkställighet enligt den nya lagen även skall kunna upptas av
rätten i den ort inom riket där den dömde har sitt hemvist eller mera varaktigt
uppehåller sig (jfr 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken).
Promemorieförslaget har i denna del
kommenterats av flera remissinstanser. Västerås tingsrätt ifrågasätter om det
finns tillräcklig anledning att medge altemativa regler om forum. Södertälje
tingsrätt framhåller att antalet framställningar om verkställighet inte kan
väntas bli särskilt stort. För att få en likformig och snabb behandling i
domstolen synes en koncentration av ärendena till en eller några få domstolar
vara av värde. Om Stockholms tingsrätt inte anses böra vara ensam behörig, kan
enligt tings- 3
Riksdagen 1978179. I saml. Nr 3
Prop.
1978/79:3 34
rätten en lämplig medelväg vara atl ge behörighet åt
tingsrätterna i samtliga hovrättsstäder. Enligt Svea hovrätt förtjänar det
övervägas om inte Stockholms tingsrätt bör vara exklusivt forum i likhet med
vad som gäller enligt IVL. Å andra sidan sägs beaktansvärda skäl föreligga även
för den i promemorian föreslagna ordningen. Hovrätten vill därför inte avstyrka
förslagets forumregel. Om denna väljs, kan det emellertid vara lämpligt att,
sedan erfarenheter vunnits av handläggningen, frågan om koncentration av målen
till en enda domstol prövas på nytt.
Ett par remissinstanser för fram
synpunkter som delvis går i motsatt riktning. Domstolsverket förordar att
forumregeln utformas så att den dömdes allmänna tvistemålsforum eller
vistelseforum i första hand skall vara rätt domstol medan Stockholms tingsrätt
skall vara reservforum. Därvid fäster domstolsverket särskilt avseende vid
promemorians uttalande att merparten av de dömda torde vara på fri fot vid den
svenska domstolsprövningen. Enligt vad verket framhåller torde RÅ:s befogenhet,
såvitt gäller utförande av talan vid domstol, kunna delegeras till distriktsåklagare
i den dömdes hemort. Något skäl som talar för en centralisering av dessa mål
till Stockholms tingsrätt finns därför inte enligt verkets mening. Verket
erinrar i sammanhanget om det uttalande som gjorts i förarbetena till IVL
(prop. 1972:98 s. 90) av innebörd att regeln om Stockholms tingsrätt som
exklusivt forum enligt nämnda lag skulle kunna omprövas efter viss tid. Även
Föreningen Sveriges statsåklagare förordar att forumregeln utformas på sådant
sätt att den domstol vid vilken den dömde skall svara i tvistemål i aUmänhet
blir behörig i första hand.
Som framgår av vad som sålunda har
anförts vid remissbehandlingen finns skäl både för och emot en ordning som
innebär att mål om verkställighet enligt den nya lagen skall handläggas vid en
och samma domstol. Jag kan mot denna bakgrund inte finna annat än att den
lösning som promemorieförslaget innefattar utgör en godtagbar kompromiss. Den
innebär atl möjlighet alltid finns att anhängiggöra talan enligt den nya lagen
vid Stockholms tingsrätt, som handlägger motsvarande mål enligt IVL, samtidigt
som utrymme skapas för att välja en annan lösning när detta med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet framstår som ändamålsenligt. Intresset
av att kunna göra en central uppföljning av den nya lagens tillämpning
äventyras inte härigenom, eftersom de framställningar som nu avses alltid
kommer att överlämnas av regeringen lill RÅ. Under hänvisning till det anförda
tillstyrker jag för egen del promemorieförslaget, som också har lämnats utan
erinran av flertalet remissinstanser.
Till frågan om
rättegångsbestämmelser i övrigt återkommer jag i specialmotiveringen.
2,3.3 VerkstäUighet utomlands av svensk brottmålsdom
1 promemorian betonas att ett
tillträde till övervakningskonventionen inte medför någon förpliktelse för
konventionsstat att låta verkställa in-
Prop. 1978/79:3 35
hemska domar, som innebär kriminalvård i frihet, i annan
konventionsslal. Man öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar begära
sådan verkställighet. Reglerna i den svenska lagen om när verkställighet skall
begäras utomlands bör därför enligt promemorian inte vara obligatoriska utan
medge en diskretionär prövning om framställning i del särskilda fallet
lämpligen bör göras. Jag kan liksom remissinstanserna ansluta mig till denna
bedömning.
Inom ramen för det nordiska
samarbetet görs framställningar om anordnande av kriminalvård i frihet
utomlands av övervakningsnämnd. Mot bakgrund av önskemålet om en enhetlig
tillämpning bör det emellertid enligt promemorian åtminstone t. v. liksom
enligt IVL ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att pröva fråga om överförande av
verkställighet till främmande stat enligt den nya lagen. Sådan fråga skall
enligt förslaget kunna upptas av styrelsen på anmälan av övervakningsnämnd
eller av central nämnd. Med hänsyn till att behov av brådskande beslut i vissa
fall kan tänkas föreligga, föreslås dock styrelsen även få möjlighet att ta upp
frågan självmant. Ett i promemorian anfört exempel på sådana fall erbjuder den
situation som uppstår om svensk domstol har dömt en person med hemvist i
konventionsstat till skyddstillsyn jämte förvisning. Om domstolen i sådant
fall gör kriminalvårdsstyrelsen uppmärksam på förhållandel, skall styrelsen
enligt förslaget kunna ta upp frågan om kriminalvårdens överförande utan att
avvakta anmälan av övervakningsnämnd.
Förslaget har i denna del kritiserats av
kriminalvårdsnämnden som framhåller att det föreslagna förfarandet förefaller
att bli onödigt omständligt. Det finns enligt kriminalvårdsnämnden inte
anledning anta att kriminalvårdsstyrelsen skulle kunna göra annan bedömning än
resp. nämnd, som har den omedelbara kännedomen om fakta i de enskilda ärendena.
Det skulle innebära en tidsbesparande förenkling, om nämnderna tillades
befogenhet att själva besluta om framställning. En sådan ordning synes enligt
kriminalvårdsnämnden också stå i överensstämmelse med nu rådande principiella
uppdelning av beslutsfunktionerna i övrigt inom frivården mellan nämnderna och
kriminalvårdsverkets myndigheter. Svea Hovrätt, Handens tingsrätt och
domstolsverket lämnar förslaget utan erinran i vad det innebär att
kriminalvårdsstyrelsen skall pröva hithörande frågor men anser att det
lämpligen bör finnas uttryckliga regler om skyldighet för domstol att göra
anmälan hos kriminalvårdsstyrelsen om fall där tillämpning av konventionen kan
komma i fråga. Enligt domstolsverket bör bestämmelser i ämnet meddelas i
administrativ ordning.
För egen del anser jag de
synpunkter som kriminalvårdsnämnden har fört fram vara beaktansvärda.
Åtskilliga skäl talar för en förenkling i proceduren av det slag som nämnden
har föreslagit. Mot en sådan ordning kan å andra sidan anföras det förat
berörda intresset av att åtminstone under ett inledningsskede skapa
förutsättningar för en uppföljning av den nya lagens tUlämpning. Det kan vara
av betydelse att erfarenheter av olika
Prop. 1978/79:3 36
tänkbara
komplikationer vid verkställighetssamarbetet kan samlas centralt, något som i
sin lur kan ge möjlighet för övervakningsnämnderna att förhöra sig hos
kriminalvårdsstyrelsen bl. a. vad gäller de olika staternas praxis vid
tillämpning av övervakningskonventionen. Dessutom kan det tänkas bli aktuellt
att från svensk sida lämna uppgifter om gällande rätt och praxis här i landet
till myndighet i främmande stal. Det är också angelägel atl man söker nå fram
till en enhetlig praxis vad gäller form och innehåll i de svenska
framställningar om verkställighet utomlands som kommer att göras. Mot denna
bakgrund anser jag för egen del övervägande skäl tala för atl prövningen av
frågor om verkställighet utomlands i enlighet med promemorieförslaget bör ske
centralt hos kriminalvårdsstyrelsen. Det kan emellertid vara lämpligt att detta
ställningstagande omprövas, sedan närmare erfarenhet av den nya lagstiftningen
har vunnits.
Jag ansluter mig till uppfattningen att det bör
införas regler beträffande domstols skyldighet att underrätta
kriminalvårdsstyrelsen om fall där en tillämpning av den nya lagstiftningen
anses böra komma i fråga. Det är nämligen angeläget alt styrelsen får kännedom
om dessa fall så skyndsamt som möjligt, inte minst i den i promemorian berörda
situationen att domstolen dömer en utländsk medborgare med hemvist i
konventionsstat till skyddstillsyn jämte förvisning. En sådan underrättelse
från domstolens sida kan uppenbarligen översändas först sedan dom har meddelats
och domstolen har skilt sig från själva målet. Underrättelsen kan sålunda inte
anses utgöra ett led i den dömande verksamheten utan får betraktas som en
expedilionsåtgärd. Hinder föreligger därför inte mot att underrättelseskyldigheten,
som domstolsverket har föreslagit, regleras genom verkställighetsföreskrifter.
I samma ordning bör regleras den skyldighet för kriminalvårdens nämnder atl
göra anmälan hos kriminalvårdsstyrelsen som förslaget förutsätter.
I överensstämmelse med promemorieförslaget förordar
jag att det skall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen atl ombesörja att
framställning om verkställighet kommer till stånd även i den situationen att
regeringen på grund av synnerliga skäl har förordnat om samarbete enligt lagen
för visst fall i förhållande lill stal med vilken generell överenskommelse om
samarbete inte föreligger.
Jag kan ansluta mig till vad som anförs i
promemorian om de formella förutsättningarna för alt framställning om verkställighet
skall få göras. 1 enlighet härmed bör en sådan förutsättning till en början
vara att den dömde har hemvist i den främmande staten. 1 fråga om innebörden av
hemvistbegreppet får jag hänvisa till vad jag i det föregående allmänt har
anfört om den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Det är inte uteslutet alt
hemvist i främmande stat i vissa fall kan anses föreligga även när den dömde
vid tiden för beslutet faktiskt uppehåller sig i Sverige. Vidare bör en
förutsättning för framställning vara att den inte strider mot grunderna för de
svenska bestämmelserna om verkställighetshinder. Man bör med andra
Prop. 1978/79:3 37
ord hypotetiskt pröva hur förfarandet skulle gestalta sig
om rollerna var ombytta och framställningen gjordes av den främmande staten. Om
man skulle ha avslagit en sådan framställning från svensk sida, så bör Sverige
också avstå från att själv göra framställning hos annan stat om verkställighet
där.
När det i övrigt gäller bedömningen
av frågan om verkställighet utomlands lämpligen bör begäras framhålls i
promemorian atl spörsmålet får avgöras på grundval av en prövning av
omständigheterna i det särskilda fallet. Vad angår situationer då svensk
domstol har dömt en person med hemvist i konventionsstat till skyddstillsyn,
bör dock enligt promemorian huvudprincipen vara att framställning görs såvitt
detta är möjligt och inga särskilda skäl talar mot det. En förutsättning för
att ett tQlträde tUl konventionen skall öka domstolamas valfrihet när det
gäller att bestämma påföljd för person med hemvist i främmande stat anses
nämligen vara att domstolama kan förlita sig på att det system som konventionen
förutsätter också tillämpas i praktiken.
Remissinstanserna har lämnat dessa
uttalanden utan erinran. Övervakningsnämnden för Stockholms norra förorter
understryker särskilt vikten av att en domstol, som överväger att döma en i en
annan konventionsstat bosatt person till kriminalvård i frihet jämte
förvisning, kan vara förvissad om att försök kommer att göras att ge den dömde
en meningsfylld kriminalvård i hemlandet och att en överflyttning verkligen
kommer tiU stånd.
Jag kan för egen del ansluta mig
till promemorians och övervakningsnämndens ståndpunkt. Om domstol i fall som
nu avses väljer skyddstillsyn som påföljd, måste detta nämligen regelmässigt
antas bygga på förutsättningen att samarbete enligt konventionen skall komma
till stånd. Att kriminalvårdsstyrelsen följer domstolens intentioner är sålunda
väsentligt för att konventionssamarbetet skall tillvinna sig förtroende vid den
praktiska tillämpningen.
Vad angår konventionens tillämpning
vid svensk villkorlig frigivning bör erinras om att huvudregeln om sådan
frigivning (26 kap. 6 § BrB) innebär att villkorlig frigivning kan ske när två
tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Om särskilda skäl föreligger kan
frigivning ske efter halva strafftiden. Villkorlig frigivning förutsätter dock
alltid att fyra månader har avtjänats i anstalt. 1 beslut om villkoriig
frigivning skall fastställas en prövotid på minst ett och högst tre år eller,
om reststraffet överstiger tre år, högst fem år (26 kap. 10 § BrB).
När det gäller fall då en person
med hemvist i konventionsstat skall villkorligt friges, får enligt promemorian
avgörandet av frågan om framställning skall göras i stor utsträckning bli
beroende av en diskretionär bedömning av samtliga omständigheter. I promemorian
framhålls att den dömdes behov av hjälp- och stödåtgärder efter frigivningen
liksom intresset av att kunna kontrollera hans skötsamhet självfallet bör
beaktas vid denna prövning. Man kan således inte utgå från att framställning
aUtid
Prop.
1978/79:3 38
görs så snart den villkorligt frigivne har hemvist i
konventionsstat. Å andra sidan hävdas i promemorian att möjligheten att få till
stånd övervakning i den dömdes hemland i vissa fall kan tänkas öka
förutsättningarna att tillämpa villkorlig frigivning före utgången av två
tredjedelstiden i fråga om personer med hemvist i annan stat. I promemorian
påpekas alt del i de fall som här kan bli aktuella ofta föreligger förordnande
om förvisning i domen. Enligt promemorian bör dock ett tillträde till
övervakningskonvenlionen inte medföra någon ändring av nuvarande praxis i vad
denna innebär alt särskild återhållsamhet med halvtidsfrigivning- iakttas när
det gäller lagöverträdare som undergår långvariga fängelsestraff för grov
narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en
yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell
verksamhet (jfr prop. 1972:67 s. 32).
Promemorians uttalanden i denna del
har utförligt kommenterats av kriminalvårdsnämnden, som framhåller att nämnden
vid sin prövning av frågan om villkorlig frigivning så långt det är möjligt
bortser från om den intagne är svensk eller utländsk medborgare. För villkorlig
frigivning innan två tredjedelar av strafftiden har gått till ända krävs därmed
även i fråga om utländsk medborgare bl. a. att frigivningsförhållandena skall
vara ordnade. Att som intagen skaffa arbete och ordna bostad ställer den som är
hemmahörande i ett annat land inför speciella svårigheter. Nämnden påpekar
vidare atl den omständigheten att många av dem som är ådömda förvisning friges
villkorligt först efter två tredjedelar av strafftiden också sammanhänger med
brottslighetens art. Mot denna bakgrund har nämnden svårt att föreställa sig
att ett samarbete enligt konventionen skulle kunna öppna möjligheter för
nämnden att vidga sin frigivningspraxis. Däremot ser nämnden ett värde i de
ökade möjligheter till rehabilitering som en i hemlandet anordnad övervakning
kan erbjuda, särskilt för den som förvisas efter ett långvarigt straff. Denne
har nu inte möjlighet all som andra intagna slussas ut via
frigivningspermission eller vistelse utanför anstalt, och bland dem som
forvisas förekommer det ofta ett ännu större behov av stöd efter frigivningen
än som föreligger bland dem som stannar kvar här i landet. Antalet intagna för
vilka det föreslagna samarbetet skulle kunna få praktisk betydelse är
visserligen ringa, men samarbetet torde i det enskilda fallet kunna medföra
väsentiiga fördelar. Till dem hör att den intagne bör kunna räkna med en större
aktivitet än f n. från myndigheterna i hemlandet när del gäller frågan om hans
villkoriiga frigivning och hans förhållanden efter denna. Härtill kommer att en
övervakning i hemlandet kan vara av värde även från kontrollsynpunkt.
För egen del kan jag i huvudsak
ansluta mig till vad kriminalvårdsnämnden har anfört i sitt yttrande. Det är
uppenbart att möjligheten till frivårds-samarbete med främmande stater endast i
begränsad utsträckning kan antas ge ökat utrymme för en tidigareläggning av
villkorlig frigivning när det gäller den krets av intagna för vilka sådana
frågor prövas av kriminal-
Prop.
1978/79:3 39
vårdsnämnden, dvs. personer som undergår fängelse i mer än
ett år. För att detta skall kunna ske torde få förutsättas att speciella
omständigheter föreligger, såsom exempelvis att den främmande staten själv har
aktualiserat en tillämpning av övervakningskonventionen och i samband härmed
även har förebringat sådan dokumentation angående frigivningsförhållandena som
enligt praxis krävs för halvtidsfrigivning. Jag vill i detta sammanhang också
anmärka all jag ansluter mig till promemorians uttalande atl den nu aktuella
lagstiftningen inte kan anses skapa förutsättningar för en ändring i nämndens
nuvarande praxis i vad denna innebär att särskild återhållsamhet med
halvtidsfrigivning iakttas när det gäller den kategori av lagöverträdare som
utpekades i samband med 1972 års ändringar i narkoti-kastrafflagstiftningen.
Vad som har anförts nu hindrar emellertid, som nämnden har anfört, inte att ett
konveniionssamarbete ofta kan vara av värde från andra synpunkter.
Om Sverige ansluter sig till
övervakningskonventionen i den omfattning som har förordats i det föregående,
innebär detta att man också när det gäller överflyttning av kriminalvård från
Sverige till annan stat kan välja mellan två samarbetsformer, nämligen ett
överförande av verkställighet i begränsad form (del II) och ett fullständigt överförande av verkställigheten
(del IV). Som förut har framgått ansluter jag
mig till promemorians uppfattning att det därvid i allmänhet är en fördel att
välja den sistnämnda samarbetsformen. Undantag kan dock föreligga, dels
självfallet i förhållande till främmande stat som inte har anslutit sig till
del IV i konventionen, dels i vissa
speciella situationer såsom exempelvis när den dömde är svensk medborgare eller
det av annat skäl inte kan uteslutas att han återvänder hit under
verkställighetstiden. Det förtjänar i sammanhanget att påpekas att domstol
eller nämnd inom kriminalvården givetvis inte kan meddela svensk medborgare
föreskrift om att han skaU vara bosatt i viss främmande stat (jfr 2 kap 7 §
regeringsformen).
Rättsverkningarna av att en svensk
framställning om överförande av verkställighet bifalls av främmande stat
behandlas i promemorian, varvid skilda regelsystem föreslås bli tillämpliga
beroende på om fråga är om begränsad eller fullständig verkställighet.
Promemorians förslag i dessa delar har praktiskt taget genomgående tUlstyrkts
vid remissbehandlingen. Eftersom även jag i huvudsak godtar promemorians
lösningar, kan jag i dessa avseenden hänvisa till promemorian (avsnitt 5.3.3.2
och 5.3.3.3). Jag återkommer emellertid tUl hithörande frågor i
specialmotiveringen där jag också tar upp vissa detaljfrågor, bl. a. spörsmålet
i vad mån reglema i 34 kap. BrB blir tillämpliga för det faUet att den dömde gör
sig skyldig till ny brottslighet här i landet.
1 specialmotiveringen behandlas
vidare vissa följdändringar som bör göras i BrB, lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister och rättshjälpslagen (1972:429).
Prop.
1978/79:3 40
2,3.4 Ikraftträdande m. in.
Den nya lagstiftningen bör träda i
kraft den 1 oktober 1978. Några särskilda övergångsbestämmelser lorde inte vara
nödvändiga.
Frågan i vad mån den aktuella
lagstiftningen kan antas leda till ökade utgifter har vid remissbehandlingen
diskuterats av några remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen anser det troligt
att ärenden angående överflyttande av övervakning kommer att bli relativt
komplicerade och tidskrävande. Med anledning härav vill styrelsen redan nu framhålla
atl man räknar med att en tjänst för byrådirektör och tjänst för kontorsbiträde
måste inrättas vid vårdbyråns registersektion. Stockholms tingsrätt har uttalat
som sin uppfattning atl en omfördelning av resurserna meUan sluten
kriminalvård och frivård torde bli nödvändig vid ett tiUträde till
övervakningskonventionen, om inte den totala kostnadsramen kan vidgas.
Med anledning av vad
kriminalvårdsstyrelsen har anfört i denna del får jag med hänvisning till vad
jag har anfört i det föregående framhålla att antalet ärenden om överflyttande
av verkställighet åtminstone till en början kan antas bli myckel begränsat,
bl. a. med hänsyn till att ännu så länge förhållandevis få stater har
ratificerat övervakningskonventionen. Detta anlagande bestyrks av erfarenheterna
från de straffrättsliga europaråds-konventioner som Sverige förut har
tillträtt. Det är inte f n. aktuellt för Sverige atl ingå någon bilateral
verkställighetsöverenskommelse. Under dessa förhållanden är någon sådan
förstärkning av personalresurserna på kriminalvårdsstyrelsens registersektion
som styrelsen har ifrågasatt inte behövlig i nuvarande läge. Av samma skäl
finner jag del uppenbart atl den aktuella lagstiftningen knappast under
överskådlig tid kan antas påverka kriminalvårdens resursbehov i övrigt.
Frågan om ett tillträde från svensk
sida till den europeiska övervakningskonventionen och om antagandel av den
lagstiftning som föranleds därav kan enligt min uppfattning prövas av riksdagen
ulan iakttagande av sådan beslutsordning som finns föreskriven i 10 kap. 5 §
regeringsformen. Den omständigheten att konventionen öppnar möjlighet för
svensk myndighet att i särskilda fall begära verkställighet utomlands av svensk
dom i brottmål kan nämligen inte anses innebära ett överförande av rättskipnings-
eUer förvaltningsuppgift till annan stat i den mening som avses i andra stycket
av nämnda lagram.
3 Upprättade lagförslag
1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om internationelii samarbete rörande kriminalvård i
frihet,
2.
lag om ändring
i brottsbalken,
3.
lag om ändring
i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,
4.
lag om ändring
i rättshjälpslagen (1972:429).
Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärenden
som bilaga 2.
Prop.
1978/79:3 ' '
4 Specialmotivering
4.1 Förslaget till lag om internationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet
Lagens rubrik
Övervakningskonventionen avser
enligt sin officiella rubrik övervakning av villkorligt dömda eller villkoriigt
frigivna personer. Eftersom begreppet villkorlig dom inte har samma innebörd
enligt svensk rätt som i flertalet övriga europeiska rättssystem, bordet inte
lämpligen användas i den nya lagens rubrik. I överensstämmelse med
promemorieförslaget förordar jag att lagen i stället benämns "lag om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet". Att lagen i
enlighet med vad jag har konstaterat i den allmänna motiveringen formellt
kommer att bli tillämplig även såviti gäller överförande till Sverige av
villkorlig dom utan särskilda kriminalvårdande insatser torde inte hindra en
sådan benämning.
Inledande bestämmelser
1 §
EnMgtförsta stycket avses lagen
vara tillämplig i förhållande till stat som har tillträtt
övervakningskonventionen liksom också annan stat med vilken Sverige har ingått
samarbetsöverenskommelse rörande kriminalvård i frihet. På samma sätt som i 1
§ lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott har
förutsatts att regeringen för varie stat som ansluter sig till konventionen
eller (ill särskild överenskommelse förordnar om lagens tUlämpning i
förhållande lill den staten (jfr prop. 1975/76:3 s. 147).
Andra stycket ger liksom 3 § IVL
regeringen möjlighet att för vissl konkret fall förordna om samarbete enligt
lagen även i förhållande till stat med vilken generell överenskommelse inte
föreligger. För ett sådant förordnande krävs synnerliga skäl. Som framgår av
vad som har anförts i den allmänna motiveringen har därvid närmast åsyftats att
starka skäl av humanitär eller social natur skall vara för handen. Det bör
anmärkas att lagen inte öppnar möjlighet för regeringen att i nu avsett fall
meddela särskilda föreskrifter om verkställighet som avviker från lagens regler.
En sådan ordning skuUe nämligen vara mindre väl förenlig med de principer för
normgivningen som den nya regeringsformen bygger på. Däremot står det enligt
förslaget regeringen fritt att vid förordnande om samarbete för speciellt fall
välja mellan de två samarbetsformer som lagen erbjuder, dvs. begränsad resp.
fullständig verkställighet.
2 §
Paragrafen anger de typer av
brottmålsavgöranden som kan bli föremål för verkställighetssamarbete enligt
lagen.
Punkt I a innebär att
verkställighet i Sverige, om förutsättningar härför i övrigt är för handen, kan
äga rum beträffande de olika i europarådsstaterna
Prop. 1978/79:3 42
förekommande
typerna av brottmålsavgöranden som har karaktären av villkorlig dom med
prövotid. Detta gäller vare sig den dömde har erhållit villkorligt anstånd med
ådömande av påföljd eller med verkställigheten av ådömd påföljd. Vad avser
sistnämnda fall krävs dock att den påföljd vars verkstäUighet har uppskjutits
är frihetsberövande. Enligt punkten kan verkstäUighet vidare ske, om den dömde
på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i
frihet. Härmed åsyftas i främsta mmmet fall då den utländska domstolen har dömt
till kriminalvård i frihet som en självständig påföljd, t. ex. genom en
"probation order" av den typ som förekommer bl. a. i Storbritannien.
Däremot avses domar som har karaktären av ren påföljdseftergift faUa utanför
tillämpningsområdet (t. ex. det italienska institutet perdono giudiziale).
Över huvud taget krävs att påföljden har det för villkorlig dom mest
karaktäristiska inslaget, nämligen att en särskild prövotid fastställs för den
dömde eller blir gällande för honom enUgt lag.
Enligt punkt I b kan vidare verkställighet här i
landet ske av utländsk dom som avser frihetsberövande påföljd, vars
verkställighet har påbörjats i den främmande staten, under fömtsättning att den
dömde är vUUiorUgt frigiven. Med hänsyn tUl att övervakningskonventionen enhgt
dess förarbeten är avsedd alt omfatta även tidsobestämda brottspåföljder har
punkten utformats så att den ger klara anvisningar om att det finns möjUghet
att i Sverige verkställa utländsk brottmålsdom på tidsobestämt frihetsstraff
när den dömde på annat sätt än genom villkorlig frigivning i teknisk mening har
överförts tUl vård utom anstalt.
Enligt punkt 2 a kan samarbete som avser
verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands ske beträffande dom på
skyddstillsyn. Ett undantag har dock gjorts för det fallet att den dömde
enligt meddelat förordnande skall undergå anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3
§ BrB. 1 denna situation är nämligen påföljden frihetsberövande, och frågan om
verkställighet utomlands regleras därför formellt sett genom IVL, låt vara att
det i praktiken knappast kommer i fråga atl tillämpa den lagen i ett sådant
fall (jfr prop. 1972:98 s. 106). Om den dömde redan har undergått anstaltsbehandlingen,
utgör emellertid detta inte i och för sig något hinder mol att den fortsatta
verkställigheten av skyddstillsynen anförtros åt främmande stat enligt den nya
lagen.
1 punkt 2 b anges att verkställighet utomlands kan
ske även av svensk dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering, om den
dömde är villkorligt frigiven eller överförd till vård utom anstalt. Punktens
avfattning avses inte hindra att framställning om samarbete görs under tid då
den dömde alltjämt vistas i kriminalvårdsanstalt i avbidan på villkoriig frigivning
eller överförande till vård utom anstalt. Det är nämligen som kriminalvårdsnämnden
har påpekat i allmänhet en fördel om besked angående möjligheten att få
verkställigheten överförd föreligger redan när frågan om villkoriig frigivning
skall prövas. Det faktiska överförandet av verkställigheten kan självfallet
dock ske först sedan villkorlig frigivning eller överfö-
Prop,
1978/79:3 43
rande till vård utom anstalt har ägt rum. Det bör anmärkas
att lagen varken i denna eller i annan situation ger något stöd för att
tvångsvis överföra den dömde till främmande stat. En annan sak är att det i
praktiken ofta torde föreligga förordnande om förvisning i domen när
tillämpningen av den nya lagen aktualiseras.
I andra stycket anges att lagens
föreskrifter om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande
efter rättegång i brottmål som har meddelats i främmande stat. Detta skall ses
mot bakgrund av att villkorlig dom i form av "suspension of senience"
enligt anglosaxisk modell inte anses utgöra en dom i teknisk mening utan ett
beslut. Konventionen är tillämplig även i fråga om ett sådant avgörande (art.
2.2).
3 §
1 avsnitt 2.2 har jag förordat att
Sverige tUlträder övervakningskonventionen såvitt angår de i del II och IV reglerade formema för verkställighetssamarbete.
Samarbete enligt del II innebär i
huvudsak att själva övervakningen flyttas från domslandet till hemvistlandet
men att domslandet behåller möjligheten att bedöma hur övervakningen utfaller.
Enligt del IV
sker samarbetet på det
sättet att hemvistlandet helt övertar verkställigheten av det avgörande som
har meddelats i den främmande staten. För en närmare redogörelse angående
innebörden av de båda samarbetsformerna hänvisas till vad som har anförts i den
allmänna motiveringen.
I denna paragraf anges de båda
samarbetsformer som lagen erbjuder. Sålunda kan verkställighet i Sverige av dom
eller annat beslut som avses i 2 § 1 antingen begränsas till atl avse
anordnande av kriminalvård i frihet här i landet (begränsad verkställighet)
eller också ske genom att Sverige övertar hela verkställigheten av avgörande
(fullständig verkställighet). På motsvarande sätl kan överförande till
främmande stat av verkställigheten av svensk dom som avses i 2 § 2 begränsas
till att avse överflyttande av kriminalvården i frihet eller ske genom att
verkställigheten i dess helhet anförtros myndighet i den främmande staten.
Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom
AUmänna bestämmelser
4 §
Paragrafen innehåller regler om
krav på framställning om verkställighet och om absoluta hinder mot
verkställighet här i landet.
\ första stycket föreskrivs att
verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom får ske endast efter
framställning av behörig myndighet i den främmande staten. Enligt huvudregeln i
art. 27 skall framställning göras genom vederbörande justitiedepartementets
försorg, men konventionsstat har i detta hänseende rätt att anta avvikande
regler. Stycket motsvarar 5 § första stycket IVL.
Prop.
1978/79:3 44
I andra stycket anges de absoluta
hindren mot bifall till framställning om verkställighet här i landet.
Enligt pttrt; / får verkställighet
här inte ske, om inte domen har vunnit laga kraft och dessutom är verkställbar
i den främmande staten. Punkten hänför sig till art. 3 och motsvarar 5 § andra
stycket I IVL. Den avses täcka även fall då domen inte är verkställbar i
domslandei på grund av preskription enligt det landets lagstiftning eller
beslut om nåd eller amnesti som har meddelats där (art. 7.1 d och e). Dessa
fall behöver sålunda inte nämnas särskilt i lagen.
I punkt 2 uppställs krav på dubbel
straffbarhet. Bestämmelsen motsvarar art. 4 och 5 § första stycket 2 IVL.
Enligt punkten får utländsk brotlmålsdom inte verkställas i Sverige, om inte
den gärning som omfattas av domen motsvarar brott enligt svensk lag.
Verkställighet får inte heller ske, om gärningsmannen, för det fall att
gärningen hade begåtts i Sverige, på annan grund inte skulle ha kunnat dömas
till påföljd för gärningen här i landet. Uttryckligt undantag har dock gjorts
för det fallet atl gärningsmannen på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat
lagforas här i landet. Av skäl som har angetts i den allmänna motiveringen
avses nämligen den omständigheten utgöra endasl fakultativt hinder mot
verkställighet i Sverige.
För att kravet på dubbel
straffbarhet skall vara uppfyllt fordras inte atl brottsbeteckningarna i
Sverige och den främmande staten är identiska. Det är på samma sätt som inom
ullämningsrätten tillräckligt att själva gärningstypen är kriminaliserad här i
landet. 1 motsats till vad RÅ har anfört vid remissbehandlingen anser jag för
egen del att de s. k. allmänna straffri-hetsgrunderna, t. ex. nöd, nödvärn och
samtycke, måste beaktas vid prövningen av frågan om gärningens straffbarhet i
Sverige (jfr prop. 1972:98 s. 110). Däremot skall reglerna om åtalspreskription
inte beaktas i detta hänseende (jfr nedan vid punkt 8). Hinder mot
verkställighet enligt förevarande bestämmelse kommer sålunda att föreligga bara
i fall då gärningsmannen på grund av gärningens beskaffenhet och
omständigheterna vid dess begående över huvud taget inte skulle ha kunnat
fällas till ansvar här i landet.
Enligt punkt 3, som bygger på
ingressen till art. 5 och på art. 6, får verkställighet i Sverige ske bara om
den dömde har hemvist här i landet. Det uppställs alltså ett krav på
stadigvarande bosättning i Sverige. Däremot krävs det inte att den dömde är
svensk medborgare, utan verkställighet kan tänkas komma i fråga även
beträffande utländsk medborgare som är stadigvarande bosatt här i landet. För
att en framställning om överförande av verkställighet till Sverige skall kunna
bifallas i fråga om utländsk medborgare måste det dock som jag har påpekat i
den allmänna motiveringen tillses att denne har de tillstånd som enligt
utlänningslagstiftningen behövs för att han skall få stanna kvar i Sverige.
Framgår detta inte av handlingarna, bör i regel yttrande inhämtas från statens
invandrarverk.
Prop.
1978/79:3 45
Bestämmelser
härom kan utfärdas i administrativ ordning.
I vissa fall bör en framställning om verkställighet
kunna prövas även om den dömde när framställningen görs ännu inte har begivit
sig hit, t. ex. om en svensk medborgare är berövad friheten utomlands men står
inför atl bli villkorligt frigiven inom en snar framtid. Avgörande för bifall
till framställningen bör i denna situation vara om han före
straffverkställigheten har haft hemvist i Sverige och del står helt klart atl
han kommer att återvända hit efter frigivningen. Övervakningskonventionen torde
nämligen medge att framställning om övertagande av verkställighet efter
villkorlig frigivning bifalls redan innan frigivningen faktiskt har ägt rum.
Enligt punkt 4 får verkställighet här i landet inte
ske, om detta skulle vara oförenligt med grunderna för rättsordningen här i
landet ("ordre public") eller annat väsentligt svenskt intresse.
Punkten motsvarar art. 7.1.a och 5 § första stycket 4 IVL.
1 överensstämmelse med art. 7.1 .b och 5 § första
stycket 6 IVL får enligt punkt 5 verkställighet här i landet av utländskt avgörande
inte ske, om dom i mål om ansvar för brott som påföljden avser har meddelats
här i landet eller här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot för samma gärning har godkänts. Punkten täcker också fall då här i
landet har meddelats beslut om nåd eller amnesti (art. 7.Le), eftersom ett
sådant beslut förutsätter att en dom eller ett motsvarande rättsligt avgörande
föreligger.
Punkt 6 grundar sig på art. 7.1 .a och tar sikte på
fall då fråga om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats även i
"tredje stat", dvs. annan främmande stat än den som har gjort
framställningen. 1 överensstämmelse med de principer för utländska
brottmålsdomars rättskraft som Sverige tillämpar får i denna situation
framställningen inte bifallas, om domen i den tredje staten enligt 2 kap. 5 a §
BrB skulle ha utgjort hinder mot lagföring här i landet. 1 fråga om detta
verkställighetshinder får jag ytterligare hänvisa till framställningen i
promemorian (avsnitt 5.2). Punkten har motsvarighet i 5 § första stycket 7 IVL
och 10 § tredje stycket allmänna utlämningslagen.
Punkt 7, som motsvarar art. 7.1.c, förbjuder
verkställighet av påföljd för gärning som utgör eller har samband med politiskt
brott eller utgör militärt brott. Punkten har delvis motsvarighet i 6 § första
stycket IVL.
1 punkt 8 föreskrivs atl framställningen skall
avslås om gärningen utgör fiskaliskt brott och Sverige inte i förhållande till
den främmande staten har förbundit sig att bifalla framställning som har
avseende på sådant brott. Punkten skall ses mot bakgrund av att
övervakningskonventionen enligt art. 7.3 är tillämplig på fiskaliska brott
endast i den utsträckning de fördragsslutande statema har bestämt det
beträffande varje brott eUer brottskategori.
Enligt
punkt 9, som motsvarar art. 7.1.d och 6 § första stycket 8 IVL,
Prop. 1978/79:3 46
skall
verkställighet vägras, om den påföljd som har ådömts genom den utländska domen
är preskriberad enligt svenska preskriptionsregler. Framställning om verkställighet
kan däremot inte avslås på den grunden att brottet skulle ha varit preskriberat
enligt våra regler om åtalspreskription (jfr prop. 1972:98 s. 114). Eftersom
svensk rätt saknar bestämmelser om preskription av skyddstillsyn och villkorlig
dom får bestämmelsen praktisk betydelse bara för fall då i den främmande staten
har dömts till frihetsberövande påföljd och framställningen går ut på atl
Sverige skall överta verkställigheten efter villkorlig frigivning. Till
skillnad från brottmålsdomskonventionen innehåller övervakningskonventionen
ingen föreskrift om alt preskriptionsavbrytande åtgärd som har vidtagits i den
främmande staten skall ha samma verkan här i landet som enligt den främmande
statens lagstiftning (jfr 6 § andra stycket IVL). Någon sådan bestämmelse har
därför inte tagils upp i förslaget.
Punkt 10 slutligen innehåller en allmän bestämmelse
om att framställningen skall avslås, om verkställighet i Sverige i annat fall
än som har nämnts särskilt skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige
och främmande stat som ligger till grund för framställningen. Punkten motsvarar
5 § andra stycket 8 IVL.
5
§
Paragrafen innehåller en uppräkning av de fall i
vilka en framstäUning om verkställighet kan - men inte nödvändigtvis skall -
avslås.
Första stycket punkt I hänför sig till art. 7.2.a-b
och motsvarar i huvudsak 6 § första stycket 3 IVL. Enligt punkten finns
möjlighet att vägra bifall till en framställning om verkställighet, när
gärningen omfattas av här i landet väckt åtal eller utfärdat strafföreläggande
eller föreläggande av ordningsbot. Har åtal redan väckts för brottet i Sverige,
kan sålunda framställningen avslås efter en diskretionär prövning, t. ex. om
ett bifall skulle te sig olämpligt i betraktande av att kostnader och arbete
har lagts ned på förundersökningen här i landet. Detta får emellertid
förutsättas vara en ovanlig situation med hänsyn till att den utländska domen i
allmänhet utgör hinder för lagföring i Sverige enligt bestämmelsema i 2 kap. 5
a § BrB. Punkten ger emellertid också möjlighet att vägra bifall, om beslut här
i landet har meddelats om att åtal ej skall väckas eller fullföljas. 1 denna
del täcker punkten inte bara fall då sådant beslut har meddelats av åklagare
utan också den situationen att regeringen med stöd av 11 kap. 13 § andra
stycket regeringsformen har förordnat om s. k. abolition.
Bestämmelserna i denna punkt skall ses mot bakgrund
av att ett bifall till en framställning om verkställighet avses utgöra hinder
mot att åtal här i landet därefter väcks för det brott som framställningen
avser. En föreskrift härom har tagits upp i 28 §.
Punkt 2, som motsvarar art. 7.2.c, avser fall då
domen har meddelats i den dömdes utevaro. Åtminstone såvitt gäller en del av de
påföljder som
Prop.
1978/79:3 47
avses i konventionen strider en sådan ordning mol
grundläggande principer för en svensk rättegång, och det kunde därför
övervägas att göra avslagsgrunden obligatorisk. Delta skulle emellertid kunna
tänkas hindra ett övertagande av verkställigheten från svensk sida i fall då
delta är särskilt angeläget från humanitär synpunkt. Med hänsyn härtill har
liksom enligt konventionen denna avslagsgrund gjorts fakultativ.
Bestämmelsen i punkt 3 ger
möjlighet all vägra bifall till en framställning om den dömde vid tiden för
brottet inte hade fyllt 15 år. Punkten motsvarar sista ledet i art. 7.2.d och 6
§ första stycket 7 IVL. Beträffande denna avslagsgrund hänvisas till vad som
har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) och ovan vid 4 § andra
stycket punkt 2.
Punkt 4 innehåller en allmän regel
om att framställning kan avslås, om det utländska domstolsavgörandel i annat
hänseende än som har nämnls särskilt måste anses oförenligt med principema för
tillämpning av svensk strafflag. Punkten, som bygger på första ledet i art.
7.2.d, ger möjlighet till avslag bl. a. i fall då den påföljdsbestämning som
har skett i den främmande staten avviker så avsevärt från svensk lag eller
praxis alt del skulle te sig stötande eller olämpligt all anordna
verkställighet här i landet på grund av domen.
Punkt 5 skall ses mot bakgrund av
art. 5.3, som ger fördragsslulande stat möjlighet att avslå framställning som
avser viss samarbetsform under förutsättning att staten i stället erbjuder sig
att anordna verkställighet enligt annan av samarbetsformerna i konventionen.
För alt den handlingsfrihet som konventionen sålunda medger skall föreligga
vid den prövning som skall ske på svensk sida har i punkten föreskrivits att
framställningen kan avslås, om det med hänsyn lill omständigheterna i det
särskilda fallet är lämpligast att verkställighet här i landet anordnas enligt
annan i 3 § angiven samarbetsform än den som avses i framställningen. Som har
konstaterats i den allmänna motiveringen framstår del IV av konventionen - fullständig verkställighet -
normalt sett som den från svensk synpunkt lämpligaste formen för samarbete.
Denna samarbetsform kan dock självfallet utnyttjas bara i förhållande till
konventionsslal som för sin del har anslutit sig till del IV av konventionen.
6 §
Man måste räkna med att en dom, som
enligt övervakningskonventionen begärs verkställd i Sverige genom framställning
från främmande stat, ofta kan omfatta flera gärningar. I denna situation kan
verkställighetshinder tänkas föreligga beträffande något eller några av brotten
men inte i fråga om de övriga. Ett av brotten kan t. ex. vara en utomlands
begången ordningsförseelse som inte motsvarar brott enligt svensk lag.
Verkställighet i sådana fall bör
emellertid ändå kunna ske under vissa förutsättningar. Med sikte på situationer
av denna typ har i förevarande paragraf föreskrivits att, om påföljden avser
två eller flera brott och hinder
Prop. 1978/79:3 48
mot
verkställighet föreligger såviti avser något eller några av brotten,
verkställighet får ske i två fall. Det ena fallet (punkt 1) är atl i domen
eller framställningen har angetts vilken del av påföljden som avser brott för
vilket verkställighetshinder inte föreligger. 1 denna del motsvarar bestämmelsen
7 § IVL. En sådan uppdelning av påföljden torde dock endast sällan vara möjlig
när det gäller påföljder av det slag som övervakningskonventionen avser. Med
hänsyn härtill och till alt verkställighet bör vara möjlig även i andra situationer,
har i paragrafen ytterligare angetts (punkt 2) att framställningen dessutom får
bifallas, om det är uppenbart att det eller de brott, beträffande vilka
verkställighetshinder föreligger, har varit utan nämnvärd betydelse för
påföljdsbestämningen i den främmande staten. Med stöd av sistnämnda
bestämmelse kan sålunda kriminalvård på begäran anordnas här i landet, t. ex. i
det fallet att en svensk medborgare utomlands har erhållit villkorligt anstånd
med ådömande av straff för dels ett grövre brott, dels en helt obetydlig
förseelse som inte skulle ha varit straffbar i Sverige.
7
§
I överensstämmelse med vad som har anförts i den
allmänna motiveringen innehåller denna paragraf regler om att en framställning
om verkställighet skall göras hos utrikesdepartementet och i första hand
prövas av regeringen. I fråga om räckvidden av regeringens prövning ansluter
sig reglema nära tUl motsvarande bestämmelser i 8 § IVL. Regeringen skall
sålunda alltid omedelbart avslå ansökningen, om framställningen uppenbarligen
inte gäller dom eUer avgörande som avses i 2 § 1, Uksom också om det är
uppenbart att absolut verkställighetshinder föreligger. Regeringen får vidare
avslå framställningen efter diskretionär prövning, om det är uppenbart att
sådant förhållande föreUgger som grandar fakultativt verkstäUighetshinder
enligt 5 § 1-4.
I tre fall har regeringen enligt förslaget
förbehållits exklusiv prövningsrätt. Det är sålunda regeringen ensam som avgör
om en framställning skall avslås därför att den avser gärning som utgör eller
har samband med politiskt brott eller utgör militärt eller fiskaliskt brott
eller därför att den i annat hänseende än som har nämnts särskilt strider mot
antingen övervakningskonventionen eller också den överenskommelse med
främmande stat som eljest ligger till grund för framställningen (4 § andra
stycket 7, 8 och 10). Slutligen är det enligt förslaget endast regeringen som
skall bedöma om en framställning skall avslås av det skälet att det med hänsyn
till omständigheterna är lämpligare att verkställigheten här i landet anordnas
enligt annan samarbetsform än den som framställningen avser (5 § 5).
Med anledning av ett uttalande vid
remissbehandlingen bör anmärkas att det även ankommer på regeringen atl
förvissa sig om att framställningen om verkställighet har gjorts av behörig
myndighet i den främmande staten (jfr 4 § första stycket). Detta är självfallet
en förutsättning för att framställ-
Prop.
1978/79:3 49
ningen över huvud taget skall kunna prövas i sak. Någon
uttrycklig bestämmelse om denna prövning från regeringens sida torde inte
behövas.
Begränsad verkställighet
I 8-14 §§ har upptagits regler för
fall då den främmande staten begär tillämpning av den samarbetsform som avses i
del II av övervakningskonventionen, dvs.
begränsad verkställighet.
8-9 §§
Ett bifaU till en framställning om
begränsad verkställighet innebär inte att någon ny prövning av påföljdsfrågan
skall ske här i landet. Vad Sverige åtar sig är i princip endast att anordna
kriminalvård i överensstämmelse med den utländska domen. Som anförts i den
allmänna motiveringen har därför den prövning som skall äga rum efter
regeringens förstahandsgranskning ansetts kunna ske i administrativ ordning av
kriminalvårdsstyrelsen, som avgör motsvarande frågor vid tillämpning av NVL.
I enlighet med del anförda
föreskrivs i 8 § att regeringen, om den inte avslår framställningen, skall
överlämna den till kriminalvårdsstyrelsen för handläggning. Styrelsen skall
därvid ta ställning till om annat hinder för verkställighet föreligger än
sådant som avses i 4 § andra stycket punkt 7 eller 8 (politiskt, militärt eller
fiskaliskt brott), samma stycke punkt 10 (verkställighet i strid mot
konventionen i annat hänseende än sådant som har nämnts särskilt) eller 5 § 5 (lämplighetsprövning
av den begärda samarbetsformen). Tillämpningen av dessa avslagsgrunder
ankommer endast på regeringen. I frågan om övriga förutsättningar för bifall
till framställningen är uppfyllda skall däremot kriminalvårdsstyrelsen göra en
självständig prövning. Inträffar det under styrelsens handläggning någon omständighet
som skulle ha föranlett avslag, om den hade förelegat vid tiden för regeringens
prövning, bör del som RÅ har anfört åligga styrelsen att anmäla detta hos
regeringen. Bestämmelser härom kan meddelas i administrativ ordning (jfr prop.
1972:98 s. 115 och 5 § förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom).
Angående förfarandet vid
kriminalvårdsstyrelsens handläggning är bestämmelsema i förvaltningslagen
(1971:290) tillämpliga. Härav följer bl. a. alt styrelsen regelmässigt är
skyldig att bereda den dömde tillfälle atl yttra sig i ärendet. Från denna
regel gäller dock vissa undantag, bl. a. för fall då ärendets avgörande inte
kan uppskjutas (15 § förvaltningslagen).
Finner kriminalvårdsstyrelsen att
verkställighet inte kan ske, bör underrättelse härom sändas lill den främmande
staten via utrikesdepartementet. Föreskrift härom bör meddelas i
verkställighelsföreskrift till lagen.
10 §
Enligt denna paragraf skall kriminalvårdsstyrelsen, om
verkställighetshinder inte bedöms föreligga, besluta atl kriminalvård i frihet
skall anord- 4
Riksdagen 1978179. I .saml. Nr 3
Prop. 1978/79:3 50
nas här i landet. I beslutet skall anges vilken
övervakningsnämnd som skall handha kriminalvården. Vilken övervakningsnämnd som
skall utses får bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. I
allmänhet bör det självfallet bli nämnden på den ort där den dömde har hemvist.
11 §
Övervakningskonventionens
bestämmelser om begränsad verkställighet vilar på den grundtanken att vad som i
domslandet gäller eller särskilt bestäms om prövotid och om den dömdes
åligganden under prövotiden i princip skall gälla även i det land som har
övertagit övervakningen (ari. 10). Sådana övervakningsvillkor avses emellertid
enligt art. 11 kunna jämkas till överensstämmelse med den anmodade statens
lagstiftning, om det är nödvändigt och inte innebär någon skärpning.
1 enlighet härmed föreskrivs i
första meningen av denna paragraf som huvudregel att föreskrift om prövotid för
den dömde och om dennes åligganden under prövotiden som följer av domen eller
av särskilt beslut som har meddelats i den främmande staten skall gälla här i
landet. Med uttrycket "följer av domen" avses såväl bakomliggande
författningsbestämmelser som i domen intaget beslut. En föratsättning är att
motsvarande beslut skuUe ha kunnat meddelas enligt svensk lag. Om detta inte är
faUet, skaU föreskriften enUgt andra meningen jämkas av övervakningsnämnden.
Sådan jämkning får dock inte innebära att föreskriften skärps. Med stöd av
paragrafen kan nämnden sålunda förkorta prövotiden, om denna skuUe vara längre
än vad som är medgivet enligt de tillämpliga svenska bestämmelsema i BrB.
Däremot avses prövotiden inte kunna förlängas även om den skulle ha bestämts
tUl kortare tid än vad som far ske enligt dessa bestämmelser. På motsvarande
sätt far utomlands meddelad föreskrift om den dömdes särskUda åligganden under
prövotiden som inte är förenlig med svensk lag jämkas tUl överensstämmelse med
26 kap. 15 § BrB. Inte heller en sådan jämkning far emeUertid innebära en
skärpning för den dömde. De beslut som här avses bör meddelas av
övervakningsnämnden i samband med att nämnden utser övervakare eller eljest
tar ställning tUl hur kriminalvården bör ske. Beslutar fri-vårdsmyndigheten i
den främmande staten om ändrade föreskrifter, bör övervakningsnämnden ta
ställning till frågan om jämkning av de nya föreskriftema så snart som möjligt.
Med anledning av ett uttalande vid
remissbehandlingen villjag anmärka att även en föreskrift om fullgörande av
skadeståndsskyldighet kan tänkas få giltighet här i landet enligt förevarande
paragraf i vad föreskriften innebär en anvisning till den dömde om vad som
åligger honom i sådant hänseende. En förutsättning är att motsvarande
föreskrift skulle ha kunnat meddelats enligt svensk lag, något som bl. a.
innebär att den dömde måste ha genom dom förpliktats utge skadestånd på grund av
brottet. Detta innebär emellertid inte att det utländska avgörandet får
civilrättslig exigi-biUtet.
12 §
I första stycket föreskrivs som
huvudregel atl den dömde skall slå under övervakning under prövotiden, i den
mån annat inte följer av domen eller av särskilt beslut som har meddelats i den
främmande staten. Övervakare för den dömde skall sålunda i regel utses. Om det
undantagsvis skulle framgå av den främmande statens framställning alt avsikten
inte är alt den dömde skall stå under särskild övervakning (s. k. simple
suspension), följer emellertid av stycket alt övervakare inte skall förordnas.
Hur kriminalvården i sådani fall skall utformas får avgöras med hänsyn lill de
föreskrifier som kan ha meddelats den dömde och övriga omständigheter. Det är
åtminstone teoretiskt sett tänkbart att de åtgärder som vidtas här i landet då
får begränsas lill att den främmande staten underrättas i den händelse att den
dömde återfaller i brott under prövotiden (14 § andra slyckel). Förevarande
stycke innebär vidare att om det i den främmande staten har fastställts en
särskild övervakningstid som är kortare än prövotiden, övervakningen inte
skall fortgå under längre tid än som följer därav.
I överensstämmelse med
föreskrifterna i 26 kap. 11 § andra stycket och 28 kap. 5 § andra stycket BrB
har vidare angetts att nämnden, om övervakning inte längre behövs, skall
förordna om dess upphörande. Sistnämnda bestämmelse grundas på art. II, som enligt konventionens förarbeten
avses medge anmodad stal rätt att avbryta övervakningen i sådant fall. När det
gäller frågan om behovet av övervakning har upphört får sålunda nämnden göra en
självständig bedömning. I stycket föreskrivs vidare på samma sätt som i de nyss
berörda bestämmelserna i BrB att övervakningsnämnden så länge prövotiden varar
på nytt får ställa den dömde under övervakning, om det finns skäl till det. Jag
har ansett det mindre lämpligt att, som har förordats från något håll, ta in en
hänvisning lill bestämmelsen i 28 kap. 5 § tredje stycket BrB om att
övervakningen i regel skall upphöra utan särskilt förordnande efter två år. Jag
vill dock påpeka att detta inte bör utesluta möjligheten av en i huvudsak
motsvarande tillämpning av ifrågavarande bestämmelse liksom av föreskrifterna
i 28 § frivårdsförordningen (1977:329).
I andra stycket föreskrivs att ett
i den främmande staten meddelat beslut som innebär, att kriminalvården i frihet
skall avbrytas har giltighet här. Ett sådant beslut kan beroende på den
främmande statens lagstiftning länkas bli meddelat under olika förutsättningar
och behöver inte grundas på atl behovet av övervakning har upphört. Ett
tänkbart fall är sålunda att myndighet i den främmande staten på grund av misskötsamhet
från den dömdes sida förklarar det villkorliga anståndet förverkat. Även ett
beslut av detta slag innebär regelmässigt att övervakningen skall upphöra. Myndighet
i den främmande staten kan naluriigtvis också tänkas meddela beslut om atl den
här i landet anordnade övervakningen skall avbrytas, om den dömde återvänder
till domslandet och tar hemvist där.
Prop.
1978/79:3 52
13 §
I paragrafen anges atl 26 kap.
12-18 §§ BrB har motsvarande tillämpning, när begränsad verkställighet
anordnas här i landet på grund av utländsk dom. Härigenom kommer de allmänna
reglerna om övervakningens organisation m. m. atl gälla även i ett sådant
fall.
Hänvisningen till de ifrågavarande
bestämmelserna i 26 kap. BrB innebär sålunda bl. a. att övervakare skall
förordnas av övervakningsnämnden eller, interimistiskt, av skyddskonsulenten,
och atl övervakningen regelmässigt skall stå under inseende av skyddskonsulent
(12 §). Den dömde skall upprätthålla förbindelse med övervakaren och hålla
denne underrättad om bostad och arbetsanställning (13 §). Vidare blir den
dömde skyldig att iaktta skölsamhet, efter förmåga söka försörja sig och i
övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt lag eller
meddelad föreskrift (14 §). Övervakningsnämnden får även meddela den dömde
föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden och ändra meddelad
föreskrift (15 och 16 §§). Det kan sägas följa av 11 § men har för tydlighetens
skull uttryckligen angetts att sådan föreskrift inte får innebära någon
skärpning i förhållande till vad som har bestämts genom den utländska domen
eller i den främmande staten meddelat beslut. Om den dömdes utveckling och
personliga förhållanden föranleder till det, avses å andra sidan nämnden kunna
ändra meddelad föreskrift i mildrande riktning, även om den ursprungligen har
beslutats av myndighet i den främmande staten.
Hänvisningen till 26 kap. 17 och 18
§§ BrB innebär slutligen att övervakaren kan meddela anvisningar om
verkställandet av föreskrift och medge tillfällig lättnad eller omedelbart
erforderlig jämkning samt att övervakningsnämnden får befogenhet att meddela
den dömde varning.
Däremot har hänvisning inte gjorts
till 26 kap. 19-24 §§ eller 28 kap. 8-11 §§ BrB. Härav följer att övervakningsnämnden
i de fall som nu avses inte får förklara utomlands meddelat vUUcorligt anstånd
förverkat eUer föra talan hos svensk domstol om undanröjande av den påföljd som
har bestämts i den främmande staten eller om anstaltsbehandling (26 kap. 19 §
resp. 28 kap. 8 §). Departementsförslaget innebär vidare, till skillnad från
vad någon remissinstans har förordat, att övervakningsnämnden inte heller får
förordna om tillfälligt omhändertagande av den dömde (26 kap. 22 § resp. 28
kap. 11 §). Av att hänvisning inte har gjorts till 34 kap. BrB framgår
slutligen att de i det kapitlet meddelade bestämmelserna om sammanträffande av
brott och förändring av påföljd inte blir tillämpliga när begränsad
verkställighet har anordnats här i landet.
14 §
I denna paragraf ges vissa
föreskrifter om underrättelseskyldighet för Sverige gentemot den främmande
staten i fall då begränsad verkställighet har anordnats inom ramen för den
samarbetsform som avses i del II av
övervakningskonventionerna. Föreskrifterna har upptagits
med hänsyn till bestämmelserna i art. 8, 12.3, 13 och 14.
Första stycket tar sikte på fall då
behörig myndighet i den främmande staten begär upplysning om hur den dömde har
förhållit sig under prövotiden. Enligt stycket är kriminalvårdsstyrelsen i
detta fall skyldig an lämna upplysning därom på grundval av uppgifter som
styrelsen infordrar från övervakningsnämnden. Stycket har viss motsvarighet i
11 8 andra slyckel kungörelsen (1963:194) med vissa föreskrifter rörande
tillämpningen av NVL.
Enligt art. 13 föreligger
skyldighet alt från svensk sida självmant underrätta den främmande staten bl.
a. i del fallet att fråga skulle uppkomma om förverkande av det utomlands
meddelade villkorliga anståndet därför atl den dömde har begått nytt brott.
Denna fråga kan i praktiken knappast tänkas komma upp i annat fall än om
vederbörande här i landet döms till frihetsberövande påföljd för del nya
brottet. Promemorians förslag innebär också att underrättelseskyldigheten vid
fall av ny brottslighet begränsats till sådana situationer. Som har påpekats
vid remissbehandlingen bör emellertid domslandet underrättas även i fall där
den dömde på grund av ny brottslighet döms till påföljd som innebär
kriminalvård i frihet, bl. a. med hänsyn till att det i sådant fall är önskvärt
att den på grund av den utländska domen anordnade övervakningen upphör. Jag har
för egen del ansett del mest följdriktigt att låta den aktuella
uppgiftsskyldigheten omfatta alla påföljder som avses i 2 § första stycket
lagen om allmänt kriminalregister. Andra stycket i förslaget har utformats i
enlighet härmed.
1 fall där den dömde har gjort sig
skyldig till ny brottslighet i Sverige kan det som kriminalvårdsstyrelsen har
framhållit föreligga svårigheter för den svenska domstolen att vid
straffmätningen la hänsyn till atl myndighet i den främmande staten kan komma
att besluta om förverkande av villkorligt medgivet anstånd. Detta kan som
styrelsen också har påpekat innebära en nackdel för den dömde, eftersom det här
i landet bestämda straffet för den nya brottsligheten kanske skulle ha blivit
lägre, om domstolen samtidigt haft att bedöma frågan om förverkande av
villkorligt anstånd. Styrelsen har föreslagit att domstolen i delta läge skall
kunna göra anmälan till styrelsen, som i sin tur skulle kunna aktualisera
frågan hos domslandet genom utrikesdepartementet om ett fullständigt
övertagande av verkställigheten. Jag har för egen del förståelse för kriminalvårdsstyrelsens
synpunkt men finner det knappast motiverat med en särskild regel om anmälningsskyldighet
för dessa, säkerligen rätt sällsynta fall. Med hänsyn bl. a. till att det i
flertalet av de fall då begränsad verkställighet anordnas här i landet kan
förutsättas att vederbörande främmande stat inte har tillträtt
övervakningskonventionens bestämmelser om fullständig verkställighet, torde en
sådan regel endast sällan kunna leda till åsyftat resultat. Jag vill emeUertid
peka på möjligheten av att man i vissa situationer av denna typ från svensk
sida kan verka för ett övertagande av verkställigheten av den
Prop.
1978/79:3 54
utomlands förverkade straffålerstoden enligt IVL.
Underrättelseskyldigheten enligt
den förut berörda art. 13 i övervakningskonventionen är inte begränsad lill
fall av ny brottslighet. Den avser också situationer då fråga om förverkande
aktualiseras på grund av att den dömde inte har iakttagit vad som har ålegat
honom under prövotiden. I detta hänseende motsvarar artikeln de svenska
bestämmelserna i 26 kap. 19 S och 28 kap. 8 § BrB, enligt vilka
övervakningsnämnd kan förklara villkorligt medgiven frihet förverkad resp. föra
talan hos domstol om undanröjande av skyddstillsyn i fall då den dömde allvarligt
har åsidosatt sina åligganden och inte kan antas låta sig rätta genom åtgärd
som nämnden äger vidta. Med tanke på sådana situationer har i tredje stycket
angetts att övervakningsnämnden via kriminalvårdsstyrelsen skall göra anmälan
till behörig myndighet i den främmande staten, om den dömde på annat sätl än
genom ny brottslighet har allvarligt åsidosatt sina åligganden och nämnden
därför finner påkallat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av
myndigheten. En sådan anmälan behöver inte nödvändigtvis gå ut på att den
tidigare ådömda påföljden skall undanröjas eller att det villkorliga anståndet
skall förverkas utan kan också tänkas avse t. ex. förlängning av prövotiden.
Enligt vedertagen praxis bör
ulrikesdeparlemenlet svara för förmedlingen av sådana underrättelser som här
avses till behörig myndighet i den främmande staten. Detta kan anges i
verkställighetsföreskrifter till lagen.
Fullständig verkstälUghet
Bestämmelserna i 15-19 §§ avser
fall då den främmande statens framställning går ut på att Sverige skall överta
hela verkställigheten av det utomlands meddelade avgörandet. Del är sålunda
därvid fråga om tillämpning av den samarbetsform som avses i del IV av konventionen.
15 §
I överensstämmelse med vad som har
föreslagits i den allmänna motiveringen innehåller denna paragrafen regel om
att regeringen, om den inte avslår framställningen om verkställighet, skall
överlämna denna till RÅ för handläggning. Inträffar det efter det att
framställningen har vidarebefordrats till RÅ någon omständighet som skulle ha
föranlett avslag om den hade varit känd för regeringen, bör RÅ kunna anmäla
förhållandet hos regeringen för förnyad prövning. Bestämmelser härom kan
meddelas i administrativ ordning.
16 §
Paragrafen innehåller bestämmelser
om anhängiggörande av mål om verkställighet vid domstol och om rättens
handläggning av sådant mål. Den motsvarar 9 § IVL och har utformats på i
huvudsak samma sätt som denna paragraf.
Prop.
1978/79:3 55
Sedan regeringen överlämnat
framställning om verkställighet till RÅ, ankommer det enWgt första stycket av
förevarande paragraf på denne att göra ansökan hos rätten om dess prövning av
framställningen. I stycket anges vidare att bestämmelserna i rättegångsbalken (RB)
om rättegången i brottmål i tillämpliga delar gäller rörande sakens
handläggning. Dessutom har angetts att rättens avgörande av saken sker genom
dom. Hänvisningen till RB omfattar både de allmänna reglerna om rättegången i
brottmål och de särskilda reglerna om rättegången i de olika instanserna. Delta
innebär bl. a. att tingsrätts avgörande i mål som avses här kan överklagas på
vanligt sätt.
I andra stycket ges regler om den dömdes rätt all höras
personligen vid domstolsförhandling med anledning av framställning om
verkställighet. Enligt stycket skall den dömde höras personligen om han begär
det. På samma sätt som i 9 § andra stycket IVL har emellertid undantag gjorts
för det fallet att den dömde är berövad friheten i den stat där avgörandet har
meddelats. Det är nämligen inte uteslutet att man från främmande stats sida kan
komma att begära tillämpning av konventionen beträffande en person som vid
tiden för framställningen alltjämt undergår frihetsstraff men som skall
villkorligt friges inom en snar framtid. Man måste också i övrigt räkna med
möjligheten av atl den dömde i en eller annan form kvarhålls i den främmande
staten i avbidan på att man från svensk sida lämnar besked huruvida
verkställigheten kan överföras hit. Den dömde bör dock ha en ovillkorlig rätt
att vara personligen närvarande, när domstolen efter atl ha godkänt
framställningen bestämmer ny påföljd för brottet. En föreskrift härom har
tagits upp i 18 § andra stycket.
17 §
I första stycket anges omfattningen av rättens prövning av
fömtsättning arna för verkställighet. Det föreskrivs att rätten skall pröva
samtliga förutsättningar med undantag för dem som anges i 4 § andra stycket 7,
8 och 10 samt 5 § 5 (jfr ovan vid 8-9 §§). Rätten är därvid inte bunden av
regeringens preliminära bedömning som i princip inte innebär annat än att det
inte finns hinder mot alt framställningen underställs domstols prövning.
I andra stycket föreskrivs att rätten inte får göra någon
ny prövning huruvida den dömde är skyldig till brottet. Föreskriften motsvarar
10 § andra stycket IVL.
I överensstämmelse med vad som har
uttalats vid 9 § bör i administrativ ordning utfärdas föreskrifter om att den
främmande staten skall underrättas om resultatet av domstolsprövningen.
18 §
Första stycket innehåller regler om
påföljdsomvandlingen. 1 överensstämmelse med vad som har anförts i den
allmänna motiveringen föreskrivs att rätten, om den inte finner
verkställighetshinder föreligga, skall
Prop.
1978/79:3 56
bestämma ny påföljd enligt svensk lag för del eller de
brott som avses i framställningen. Den nya påföljden får dock inte innebära att
den dömde berövas friheten och inte heller bestämmas lill enbart böter. De
påföljder som därmed kan komma i fråga är i första hand skyddstUlsyn eller
villkorlig dom. Påföljden kan vidare bestämmas lill överlämnande till särskild
vård, dock inte sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för
utvecklingsstörda liksom inte heller vård enligt barnavårdslagen eller lagen om
nykterhelsvård, om det redan vid tiden för domen kan konstateras atl vården
kommer att innebära frihetsberövande. Förordnande enligt 34 kap. 1 § BrB all
tidigare ådömd påföljd skall avse även det nya brottet kan likaledes meddelas,
såvida det inte innebär att den dömde berövas friheten. Det är sålunda inte
tUIåtet att, i samband med förordnande alt tidigare ådömd internerings- eller
ungdomsfängelsepåföljd skall avse även det aktuella brottet, besluta att den
dömde skall åierinlas i anstalt. Däremot möter inte i och för sig något hinder
att låta frihetsberövande påföljd som verkställs i anstalt när frågan om
överföring prövas omfatta även den gäming som avses med överföringen. Vid
intemering kan dock ny minsta tid för fortsatt anstaltsvård inte beslutas i
sådant fall.
Föreskriften att den nya påföljden
inte får vara frihetsberövande får i fråga om skyddstillsyn den ytteriigare
konsekvensen att domstolen inte i domen kan förordna om anstaltsbehandling
enligt 28 kap. 3 § BrB. Det föreligger emellertid inte i och för sig något
hinder mot alt domstol under verkslällighetstiden förordnar om sådan
anstalstbehandling på särskild talan enligt 28 kap. 8 § BrB.
Det avgörande som domstolen träffar
i påföljdsfrågan avses i alla hänseenden bli likställd med en vanlig
brotlmålsdom, där annat inte följer av särskilda regler i lagen. I fråga om den
fortsatta verkställigheten blir sålunda de allmänna bestämmelserna i 34 kap.
BrB om sammanträffande av brott och förändring av påföljd tillämpliga. Delta
skall beröras närmare under följande paragraf.
Som framgår av vad som har anförts
i den allmänna motiveringen grundas föreskriften att påföljden inte får vara
frihetsberövande på art. 23.2 i övervakningskonventionen, där det föreskrivs
att den nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare. Det bör anmärkas
att någon ytteriigare på art. 23.2 grundad begränsning av domstolens
handlingsfrihet inte har tagits in i förslaget. Eftersom Sverige till skillnad
från flertalet europarådsstater inte tillämpar systemet att sätta ut en
bestämd strafftid i en villkorlig dom, skulle en allmän föreskrifi om alt den
nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare inte få någon praktisk
betydelse. Konventionen syftar nämligen inte till några exakta, formella
jämförelser mellan utländska och svenska frivårdspåföljder, utan avsikten med
den samarbetsform som regleras i del IV är att den anmodade staten skall kunna tillämpa sitt eget
frivårdssystem. Det står sålunda vid denna samarbetsform inte i strid med
konventionen att den dömde här i landet underkastas t. ex. en längre
Prop. 1978/79:3 57
prövotid än som följer av domen i den främmande staten.
Enligt de svenska reglerna finns ju f. ö. ingen möjlighet för domstolen att
bestämma prövotid från fall lill fall, utan domstolen är i detta hänseende
bunden till de prövotider som enligt lag gäller vid villkoriig dom och
skyddstillsyn.
Som har angetts vid 5 § 3 finns möjlighet att i fall som
framstår som angelägna från humanitär synpunkt bifalla en framställning om
verkställighet här i landet även om den dömde vid tiden för brottet inte hade
fyllt femlon år. Det kan sålunda i denna situation på samma sätl som enligt IVL
tänkas undantagsvis bli aktuellt att tillämpa BrB:s påföljdssystem även i fråga
om den som inte är straffmyndig enligt våra regler. Att påföljden i en sådan
situation måste bestämmas med tillbörlig hänsyn till den unges ålder och
regelmässigt bör gå ut på att han överlämnas till vård enligt barnavårdslagen
är givet.
Föreskriften atl den nya påföljden inte får bestämmas till
enbart böter gäller enligt stycket också för fall då annan påföljd än böter
inte enligt svensk lag kan följa på brottet. Som har anförts vid 5 § första
stycket 4 finns emellertid möjlighet atl efter diskretionär prövning avslå
framställningen i fall då den påföljdsbestämning som har skett i den främmande
staten avviker så avsevärt från svensk lag eller praxis alt det skulle te sig
stötande eller olämpligt att anordna verkställighet här i landet på gmnd av
domen. Vid övervägande av om en framställning skall avslås med hänvisning till
denna bestämmelse kan sålunda beaktas om brottet enligt svensk lag skulle ha
förskyllt enbart böter.
Det bör anmärkas att de allmänna bestämmelserna om
personundersökning avses gälla även när ny påiföljd skall bestämmas enligt
denna paragraf. Detta innebär att personundersökning måste ske i målet, om inte
utredning som avses därmed på annat sätt är tillgänglig för rätten (2 § lagen
(1964:542) om personundersökning i brottmål). Om myndighet i den främmande
staten har tillhandahållit personutredning i ärendet, synes delta i regel kunna
medföra att ny personundersökning inte behöver äga rum (jfr art. 26.2 sista
meningen).
I andra stycket har, som anförts
vid 16 §, tagits upp en föreskrift som avser det fallet att förhandling med
stöd av 16 § andra stycket har hållits i den dömdes frånvaro därför atl han har
varit berövad friheten i främmande stat. Vid en sådan förhandling avses
domstolen kunna meddela ett särskilt beslut under rättegången av innebörd atl
den främmande statens framställning godkänns. Däremot får enligt stycket inte
ny påföljd bestämmas vid sådan förhandling, utan denna fråga måste uppskjutas
till dess den dömde har lämnats tillfälle att bli personligen hörd vid
domstolen.
19 §
Enligt denna paragraf, som
motsvarar 19 § promemorieförslaget, är Stockholms tingsrätt laga domstol i mål
om fullständigt övertagande av verkställighet. Detta överensstämmer med vad som
gäller enligt IVL. 1 enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen har emel-
Prop.
1978/79:3 58
lertid dessutom föreskrivits att ansökan får tas upp även
av den rätt där den dömde skall svara i tvistemål i allmänhet eller rätten i
den ort där han mera varaktigt uppehåller sig, såvida rätlen med hänsyn lill
utredningen saml kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt (jfr 19
kap. I § tredje stycket RB).
20 §
Denna paragraf, som saknar
motsvarighet i promemorieförslaget, behandlar tillgodoräknande av tid för
undergående av påföljd eller processu-ellt frihetsberövande i främmande stal.
Något tillgodoräknande i egentlig
mening kan inte bli aktuellt när påföljd skall bestämmas enligt 18 §, efiersom
varken frihetsberövande påföljd eller böter får ådömas enligt den bestämmelsen.
I förslaget har därför inte tagits upp någon direkt motsvarighet till 13 § IVL.
Förevarande paragraf tar i stället
sikte på fall där villkorlig dom eller skyddstillsyn har ådömts enligt 18 § men
påföljden senare undanröjs. Vid ny brottslighet kan detta ske med stöd av 34
kap. 1 § 3 BrB. Därvid kan bl. a. fängelse komma i fråga som gemensam påföljd
för den nya brottsligheten och det brott som omfattades av den främmande
statens framställning. I promemorian har föratsätts att domstolen i sådant faU
med stöd av 2 kap. 6 § BrB skaU tiUgodoräkna den dömde frihetsberövande påföljd
som han har undergått utomlands. Detta lagram torde emellertid inte vara direkt
tillämpligt i mål där någon prövning av skuldfrågan inte sker (jfr prop. 1972:98
s. 119). Det har därför ansetts motiverat att ta in en självständig
avräkningsbeslämmelse för fall som nu avses i den nya lagen.
I paragrafen föreskrivs att om
villkorlig dom eller skyddstillsyn som har ådömts enligt 18 § undanröjs och det
därvid i stället döms till fängelse på viss tid, den dömde skall räknas till
godo frihetsberövande i den främmande staten i den mån det med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt. En skälighetsbedömning förutsätts alltså av
samma slag som vid tillämpning av 33 kap. 6 § BrB (jfr prop. 1972:146 s. 65).
Tillgodoräknandet kan omfatta dels vad den dömde har utstått av
frihetsberövande påföljd som ådömts genom den utländska domen för det brott som
omfattades av framställningen om verkställighet, dels processuellt frihetsberövande
i den främmande staten med anledning av sådant brott. Paragrafen är tillämplig
även vid undanröjande av villkorlig dom eller skyddstUlsyn med stöd av 27 kap.
6 Seller 28 kap. 9§ BrB.
Liksom motsvarande regler i 13 §
IVL och 2 kap. 6 § BrB innebär paragrafen att tillgodoräknandet skall ske vid
själva påföljdsbeslämningen och alltså inte genom en föreskrifi om
verkställigheten. På samma sätt som i de nämnda bestämmelserna har erinrats om
atl tillgodoräknandet kan medföra att lindrigare straff än som är föreskrivet
för brottet ådöms. I de fall som paragrafen tar sikte på kan det däremot inte i
praktiken bli aktuellt att efterge påföljd. Någon bestämmelse härom har därför
inte tagits in i paragrafen.
Prop. 1978/79:3 59
Skulle i samband med undanröjande
av villkorlig dom eller skyddstUlsyn den nya påföljden bestämmas lill
ungdomsfängelse eller internering, lorde man kunna räkna med all hänsyn lill
frihetsberövande som den dömde har undergått utomlands tas vid bedömning av
frågan om den dömdes överförande till vård utom anstalt (jfr prop. 1972:98 s.
147).
Verkställighet utomlands av svensk dom
Allmänna bestämmelser
21 §
Paragrafen motsvarar 20 § promemorieförslaget.
I överensstämmelse med vad som har
anförts i den allmänna motiveringen ankommer det enUgt första stycket på
kriminalvårdsstyrelsen atl bestämma huruvida i ett enskilt fall
verkställigheten av svensk dom skall begäras överförd lill stat med vilken
Sverige har ingått generell överenskommelse om samarbete. Det har förutsatts
att frågan regelmässigt skall tas upp efter anmälan av domstol eller någon av
kriminalvårdens nämnder. Föreskrifter om anmälningsskyldighet för domstol och
nämnder avses bli meddelade i administrativ ordning.
I stycket föreskrivs vidare att framställning får göras
endast om den dömde har hemvist i den främmande staten och det inte med
motsvarande tillämpning av 4 § andra stycket eller 5 § 1 kan antas föreligga
hinder mot Verkställighet i den staten. Vad angår de omständigheter som bör
beaktas vid den diskretionära prövningen av frågan om framställning bör göras
får jag hänvisa till vad som har anförts i den allmänna motiveringen.
Kriminalvårdsnämnden har påpekat
att det såvitt gäller villkorlig frigivning kan vara angeläget att besked i
frågan om den främmande staten är beredd atl överta verkställigheten föreligger
redan vid den tidpunkt då frigivningen skall beslutas. Med anledning härav
villjag anmärka att övervakningskonventionen enligt min mening inte kan anses
hindra att en framställning om verkställighet bifalls redan innan definitivt
beslut om villkorlig frigivning har fatlats, låt vara atl verkställigheten inte
kan faktiskt överföras förrän frigivningen har ägt rum. Det är emellertid
självfallet vanskligt att göra säkra uttalanden om hur de olika staterna kommer
att tolka konventionen i detta hänseende. Det torde vara nödvändigt att i fall
som nu avses vid en framstäUning om verkställighet från svensk sida foga
åtminstone ett s. k. principbeslut angående tidpunkten för den villkorliga
frigivningen. Motsvarande gäller om framstäUning görs på initiativ av annan
nämnd inom kriminalvården än kriminalvårdsnämnden.
I överensstämmelse med vad som har
anförts vid 9 § är förvaltningslagen tillämplig på förfarandet vid kriminalvårdsstyrelsens
handläggning.
Andra stycket tar sikte på det
fallet att regeringen med stöd av 1 § andra stycket har förordnat att i visst
fall här i landet ådömd påföljd får verkställas i främmande stat med vilken
generell överenskommelse inte föreligger.
Prop. 1978/79:3 60
Enligt
stycket skall kriminalvårdsstyrelsen i sådant fall sörja för att formell
framställning om verkställighet görs i vederbörande stat. Denna ordning
överensstämmer med vad som gäller enligt 26 § tredje stycket IVL.
22 §
1 paragrafen, som motsvarar 21 §
promemorieförslaget, anges att framställning om verkställighet utomlands skall
överlämnas till utrikesdepartementet för vidare befordran till den främmande
staten. I enlighet med vederlagen praxis bör det ankomma på departementet att
avgöra vilka övriga handlingar i ärendet som bör åtfölja framställningen och
att sörja för översättning av handlingarna.
Begränsad
verkställighet
Bestämmelserna i 23 och 24 §§ motsvarar 22 och 23
§§ promemorieförslaget. De avser fall då vederbörande myndighet i den
främmande staten har bifallit framställning om begränsad verkställighet, dvs.
en framställning från svensk sida som innebär att kriminalvården i frihet skall
anordnas i den främmande staten men att den ådömda påföljden i princip behåller
sina rättsverkningar i övrigt. Detta innebär sålunda att BrB:s regler i fråga
om den ådömda påföljden aUtjämt kommer att gälla, dock med de avvikelser som
betingas av att övervakningen blir anordnad utomlands.
23 §
1 denna paragraf ges den i och för sig självklara
föreskriften att övervakningsnämnden skall entlediga här i landet förordnad
övervakare sedan den främmande staten har bifallit en framställning om atl
övervakningen skall överflyttas dit. Som framgår av 24 § andra stycket kan
emellertid övervakningsnämnden även efter övervakningens överflyttande i vissa
fall meddela beslut enligt BrB angående den ådömda påföljden.
24 §
Första stycket avser fall då kriminalvården har
överflyttats och myndighet i den främmande staten därefter beslutar ändrade
föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eller liden för
vård utom anstalt. Beslutet har då enligt stycket giltighet här i landet. Detta
gäller dock bara om motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk
lag - dvs. 26 kap. 15 § BrB - och beslutet inte innebär någon skärpning för den
dömdes förhållande till vad som har beslämts här i landet.
I andra stycket, som motsvarar 15 § tredje stycket
och 22 § tredje stycket NVL, anges de förusätlningar under vilka åtgärd i fråga
om skyddstillsynen eller den villkoriiga frigivningen får beslutas av svensk
domstol eller nämnd trots att övervakningen har överflyttats till främmande
stal. Det ena fallet är om den dömde här i landet övertygas om nytt brott.
Domstolen har då att i vanlig ordning tillämpa reglerna i 34 kap. BrB
Prop.
1978/79:3 61
om sammanträffande av brott och förändring av påföljd.
Vidare får enligt stycket åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas, om
behörig myndighet i den främmande staten hit hänskjuter ärende om sådan åtgärd,
t. ex. förverkande av viUkoriigt medgiven frihet. Det torde dock endast
undantagsvis vara lämpligt atl ett sådant förverkandebeslut meddelas, om den
dömde inte har återvänt till Sverige. Hänskjutet ärende upplages av den nämnd
som hade hand om övervakningen här i landet (jfr 15 § tredje stycket och 22 §
tredje stycket NVL).
Beslutas här i landet åtgärd i
fråga om den ådömda påföljden sedan kriminalvården har överflyttats, bör den
främmande staten underrättas om beslutet. Föreskrift härom kan meddelas i
verkställighetsföreskrift till lagen.
Fullständigt överförande av verkstäUighet
25 §
Paragrafen, som motsvarar 24 §
promemorieförslaget, avser fall då en svensk framställning om fullständigt
överförande av verkställighet - dvs. samarbete enligt del IV av övervakningskonvenlionen - har
bifallits av främmande stat.
Enligt/öwra stycket skall
kriminalvårdsstyrelsen vid bifall till en sådan framställning förklara verkställigheten
överförd till den främmande staten. Som har anförts i den allmänna motiveringen
skall den främmande staten sedan verkställigheten överförts dit omvandla
påföljden till överensstämmelse med sin egen lagstiftning och därefier svara
för en fullständig till-lämpning av domen som om den hade meddelats av någon av
dess egna domstolar (art. 23-24). Ett bifall till framställningen innebär
sålunda att Sveriges rätt att verkställa påföljden upphör (art. 25). Med hänsyn
härtill har i stycket föreskrivits att verkställighet av påföljden inte längre
får ske här i landet, sedan kriminalvårdsstyrelsen har meddelat förklaring om
att den överförts till den främmande staten. Enligt stycket får inte heller
annan åtgärd i fråga om påföljden därefter beslutas här i landet. Påföljden får
sålunda inte undanröjas av svensk domstol.
Promemorieförslaget innebär att en
möjlighet skulle slå kvar för svensk domstol att enligt 34 kap. I § 1 BrB
förordna att den ådömda påföljden skall avse även annat brott. I promemorian
har föreslagits en särskild föreskrift härom. Den har motiverats med att det av
praktiska skäl kan vara lämpligt att ett sådant förordnande meddelas, t. ex. i
fråga om brott som den dömde har begått före den tidigare domen men som av en
eller annan anledning inte har kommit att omfattas av denna.
Vid remissbehandlingen har Sveriges
domareförbund påpekat att promemorieförslaget i denna del står i viss
motsättning till principen att ingen åtgärd i fråga om den ådömda påföljden får
beslutas här i landet sedan verkställigheten har förklarats överförd. Jag
ansluter mig till domareförbundets bedömning. De praktiska fördelarna med den
föreskrifi som har
Prop.
1978/79:3 62
förordats i promemorian torde vara begränsade. Snarare skulle
en sådan föreskrifi vara ägnad att medföra komplikationer, eftersom ett
förordnande enligt 34 kap. I § 1 BrB rimligen skulle få översändas lill den
främmande staten, varvid det är ovisst vilken rättsverkan man i den staten
skulle tillägga förordnandet. 1 departementsförslagel har sålunda inte lagiis
upp någon motsvarighet till promemorians förslag. Någon tillämpning av 34 kap.
BrB avses i enlighet härmed över huvud taget inte kunna komma i fråga sedan
verkställigheten av påföljden har överförts enligt första stycket. Jag vill
emellertid peka på den möjlighet som kan föreligga att i fall av den typ som
avsågs i promemorian överföra lagföringen till den främmande staten med stöd av
lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.
Ett par remissinstanser har
uppmärksammat den situation som kan tänkas uppstå om den dömde, efter det att
verkställigheten har överförts med stöd av första stycket, återvänder lill
Sverige och tar hemvist här. Kriminalvårdsnämnden har ifrågasatt om beslutet om
verkställighet i sådant fall kan återkallas. Saken lär knappast kunna få någon
praktisk aktualitet i annat fall än om den dömde är medborgare i nordiskt land.
Jag vill för egen del anmärka att
frågan närmast gäller en tolkning av art. 25, där det som nämnts föreskrivs att
den anmodande statens rätt att verkställa domen upphör vid bifall till en
framställning om fullständig verkställighet. Något undantag från denna regel
har inte tagits in i konventionen, och man skulle därför vara benägen att
tolka den så att ett beslut att överta verkställigheten inte kan återkallas.
Det kan emellertid påpekas att den vid remissbehandlingen väckta frågan också
har uppmärksammats av den särskilda expertkommitté inom Europarådet som enligt
vad jag förut har nämnt har till uppdrag att överväga åtgärder för atl öka den
praktiska användbarheten av de straffrättsliga europarådskonventionerna. Vid
ett sammanträde år 1976 har kommittén konstaterat att konventionen inte
innehåller någon bestämmelse med sikte på fall där den dömde återvänder till
domslandet men ansett det onödigt att komplettera konventionen i detta
hänseende. Ställningstagandet har motiverats med att den anmodade staten under
sådana omständigheter i praktiken torde komma att begära hos domslandet att detta
skall återta verkställigheten. Art. 25 skall enligt uttalandet inte tolkas som
ett hinder mot ett sådant förfarande.
Det är något ovisst vilken vikt man
bör tillmäta det berörda uttalandet, som sålunda har gjorts efter konventionens
tillkomst. Klart är emellertid att man med tanke på vad som har sagts av
expertkommittén måste räkna med möjligheten att den anmodade staten i praktiken
kan komma att återkalla sitt beslut att överta verkställigheten, om den dömde
skulle återvända till Sverige och bosätta sig här. Jag har därför ansett det
motiverat att i lagen ta in en föreskrift med sikte på detta fall. I andra
stycket av förevarande paragraf har därför upptagits en bestämmelse av innehåll
att första stycket inte gäller, om den främmande staten återkallar sitt bifall
till
Prop. 1978/79:3 63
framställningen (jfr 4 § 1 lagen om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott). Verkställigheten avses sålunda i den
angivna situationen komma att återupptas enligt den ursprungliga domen. Del bör
ankomma på kriminalvårdsstyrelsen atl la emot och registrera en återkallelse av
detta slag. Föreskrifter härom kan meddelas i administrativ ordning.
Med hänsyn lill att det här gäller
en tveksam tolkningsfråga och till atl saken har ringa praktiska betydelse har
jag inte ansett skäl föreligga att i lagen ta in någon särskild bestämmelse med
sikte på del omvända fallet, dvs. om någon efter del att dom enligt 18 § har
meddelats och fullständig verkställighet sålunda anordnats här i landet
återvänder till domslandei och lar hemvist där. Jag vill dock anmärka att lagen
inte hindrar att framställning om verkställighet i sådant fall från svensk sida
begärs hos den främmande staten under åberopande av den dom som har meddelats
enligt 18 §.
FullföIjd av talan 26 §
Paragrafen motsvarar 25 och 26 §§ i promemorieförslaget.
I fall då kriminalvårdsstyrelsen
har beslutat om anordnande av övervakning enligt 10 § eller om framställning
angående överförande av verkställighet enligt 21 § bör den dömde kunna föra
talan mot beslutet. Besvärsmyndighet i motsvarande situationer är enligt NVL
kammarrätt och enligt IVL regeringen. Det synes mest följdriktigt all i de fall
som nu avses samma besvärsordning gäller som enligt IVL. Med hänsyn härtill har
i första stycket av denna paragraf föreskrivits atl talan mot styrelsens beslut
om anordnande av övervakning enligt 10 § eller om framstäUning enligt 21 §
första stycket föres genom besvär till regeringen.
Vad avser fall då allmän domstol
prövar fråga om verkställighet här i landet enligt 16-19 §§ framgår av vad som
har anförts vid 16 § att samma ordning för fullföljd av talan gäller som
beträffande brottmål i allmänhet. Någon särskild föreskrift härom behövs alltså
inte.
I fall då svensk domstol enligt 18
§ har bestämt ny påföljd för brott som omfattas av utländsk dom avses vanliga
regler gälla i fråga om rätten att begära omprövning av övervakningsnämnds
beslut rörande den här i landet bestämda påföljden. Som framgår av 11-13 §§
ankommer det emellertid på övervakningsnämnd att meddela vissa beslut även i
fall då endast begränsad verkställighet har anordnats och någon ny påföljd
sålunda inte har beslämts här i landet. Sådant beslut kan avse prövotid,
övervakning, förordnande av övervakare, föreskrift eller varning. Om den dömde
är missnöjd med ett beslut i någon av dessa frågor, bör han kunna påkalla
omprövning av beslutet. För fall där domen har meddelats i Sverige sker
motsvarande omprövning beroende på påföljdens art av kriminalvårdsnämnden,
ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden eller hovrätt. Till skillnad från
någon remissinstans har jag i enlighet med promemo-
Prop.
1978/79:3 64
rieförslaget ansett det mest ändamålsenligt alt kriminalvårdsnämnden
i nu aktuella fall blir överinstans oavsett vilken påföljd som har bestämts i
den främmande staten. Svårigheter kan nämligen som jag förut har påpekat i
vissa fall tänkas föreligga när det gäller att avgöra vilken svensk påföljd som
den utomlands bestämda sanktionen närmast skall anses motsvara. I enlighet
härmed har i andru stycket föreskrivits alt den dömde äger all hos
kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i hithörande
frågor. Någon särskild klagotid behöver inte iakttas.
Utöver vad som följer av det
anförda bör den dömde kunna begära omprövning hos kriminalvårdsnämnden av
övervakningsnämnds beslut i ytterligare ett fall, nämligen om nämnden enligt 14
§ tredje stycket har beslutat göra anmälan till främmande stat om allvarlig
misskötsamhet från den dömdes sida. En sådan anmälan kan nämligen tänkas leda
lill att del villkorliga anstånd som den dömde har erhållit i den staten mer
eller mindre automatiskt förklaras förverkat. Enligt andra stycket kan sålunda
den dömde påkalla kriminalvårdsnämndens prövning även av ett sådant beslut.
Inte heller i detta fall har det ansetts nödvändigt att meddela någon särskild
föreskrift om klagotid, men det är uppenbart atl en begäran från den dömdes
sida om omprövning av beslutet knappast kan leda till något resultat efter det
att den främmande staten har vidtagit åtgärd på grund av övervakningsnämndens
anmälan.
1 tredje stycket har slutligen
föreskrivits att talan inte får föras mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt
den nya lagen.
Särskilda bestämmelser
27 §
I paragrafen föreskrivs att RÅ i
den omfattning regeringen bestämmer får förordna annan åklagare att fullgöra
vad som enligt den nya lagen ankommer på RÅ. Föreskriften motsvarar 37 § IVL.
28 §
Om ett utländskt avgörande skall verkställas
här i landet enligt den nya lagen, torde i de flesta fall redan bestämmelserna
i 2 kap. 5 a § BrB hindra att åtal här i landet sker för del brott som
avgörandet avser. I fall då Sverige övertar hela verkställigheten av avgörandet
skall enligt 18 § ny påföljd bestämmas för brottet. Som har anförts vid nämnda
paragraf kommer den dom varigenom den nya påföljden har bestämts i alla
avseenden att vara likställd med dom i vanligt brottmål. Domen kommer därmed
enligt aUmänna regler att få fullständig res-judicata-verkan.
Med tanke på fall då begränsad
verkställighet skall anordnas i Sverige och ålalshinder inte föreligger enligt
2 kap. 5 a § BrB behövs emellertid en särskild regel som hindrar att åtal här
väcks för brott som omfattas av det utländska avgörandet. 1 överensstämmelse
med 38 § IVL har därför i
Prop. 1978/79:3 65
första meningen av förevarande paragraf föreskrivits att
om påföljd som har ådömts någon i främmande stat enligt den nya lagen skall
verkställas i Sverige, åtal inte i något fall här i landet får väckas för
gärning som påföljden avser. I andra meningen regleras det fallet att åtalet
här redan har väckts när den främmande staten gör framställning om
verkställighet. Enligt meningen skall i denna situation ett bifall till
framställningen anses innebära rättegångshinder i brottmålet. Regeln motsvarar
i detta hänseende 25 § andra stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott.
29 §
I ärenden angående verkställighet
utomlands enligt NVL eller IVL kan i vissa fall offentligt biträde förordnas
med stöd av rättshjälpslagen (1972:429). Detta gäller dock bara om det är fråga
om verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd (41 § 15
rättshjälpslagen). För fall då påföljden inte är frihetsberövande har enligt de
principer som gäller på andra områden någon möjlighet för den dömde att få
offentligt biträde inte ansetts behöva införas (prop. 1972:132 s. 180-182). Med
hänsyn härtill och då den nya lagen inte avser överförande av verkställighet i
fråga om frihetsberövande påföljder har jag lill skillnad från Sveriges
advokatsamfund ansett tillräckliga skäl saknas att införa särskilda
bestämmelser om rätt till offentligt biträde i verkställighetsärenden enligt
denna lag.
I fall då Sverige skall överta hela
verkstäUigheten av utländskt avgörande enligt 15-19 §§ och ny påföljd sålunda
skall bestämmas av svensk domstol, kommer emellertid den dömde enligt allmänna
regler att kunna erhålla offentlig försvarare liksom också rättshjälp enligt 36
§ rättshjälpslagen. I sådana fall bör, i överensstämmelse med vad som gäller
enligt 39 § IVL, ersättningen till offentlig försvarare och kostnaden för
rättshjälp stanna på statsverket, om inte den dömde av särskilda skäl bör
återbetala ersättningen. I denna paragraf har tagits in en föreskrift härom.
Ett särskilt skäl att låta den dömde betala tillbaka ersättningen kan vara t.
ex. att denne onödigtvis har försvårat genomförandel av
verkställighelsförfaran-det (jfr prop. 1972:98 s. 141).
30 §
I överensstämmelse med vad som har
anförts i den allmänna motiveringen anges i denna paragraf att den nya lagen
inte gäller i fråga om del verkställighetssamarbete inom Norden som för
Sveriges del regleras genom NVL. Eftersom emellertid NVL inte är tUlämplig på
överförande av sådan kriminalvård i frihet som anordnas inom ramen för
tidsobestämda påföljder (för Sveriges del ungdomsfängelse och internering),
avses lagen i detta avseende gälla även i förhållande mellan Sverige och de
övriga nordiska länder som tillträder konventionen. 5 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 3
Prop.
1978/79:3 66
4.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
34 kap. 18 §
I andrastycket av denna paragraf
finns f. n. en regel som tar sikte på fall då fråga uppkommer om att svensk
brottmålsdom, som avser två eller flera brott, skall verkställas utomlands
enligt IVL men hinder mot verkställighet därvid föreligger enligt den främmande
statens lagstiftning såviti avser något eller några av brotten. 1 denna
situation får domstol på anmälan av åklagare undanröja den gemensamt ådömda
påföljden och döma till särskild påföljd för den brottslighet för vilken
verkställighet utomlands kan äga rum. Stycket kan tillämpas i fråga om såväl
frihetsberövande påföljder som bötesstraff Beträffande domstolens handläggning
av sådan fråga finns regler i 38 kap. 4, 6, 8 och 9 §§ BrB.
Den möjlighet som sålunda
föreligger att underiäita verkställighetssamarbete i vissa fall har
självfallet sin största betydelse när det gäller frihetsberövande påföljder.
Men även vid tillämpning av den nya lagen om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet kan det tänkas uppkomma situationer då behov föreligger
av ett sådant förfarande som avses med de nyss berörda bestämmelserna. I fall
då verkställighet av en svensk skyddstillsynsdom bör överflyttas till annan
stat kan t. ex. skyddstillsynen avse dels ett grövre brott, dels en
ordningsförseelse som inte skulle ha varit straffbar i den främmande staten.
Med hänsyn till sådana och likartade situationer innebär föreliggande förslag
att tillämpningsområdet för 34 kap. 18 § andra stycket BrB utvidgas lill att
avse också verkställighet enligt lagen om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet.
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197)
om aUmänt kriminalre
gister
6 §
I andra stycket av denna paragraf
föreskrivs f. n. att anteckning i krimi-nalregislret skall ske beträffande
beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning
till den staten av verkställighet av fängelse eller övervakning av den som
villkorligt frigivits eller dömts lill skyddstillsyn. Ändringsförslaget innebär
att detsamma skall gälla i fråga om annat beslut av myndighet i främmande stat
om verkställighet i den staten av här i landet ådömd påföljd som avses i 2 §.
Stycket blir därmed tillämpligt såväl när verkställigheten av frihetsberövande
påföljd överförs enligt IVL som när kriminalvård i frihet överförs enligt den
nya lagen. I fråga om internering och ungdomsfängelse avses tillägget täcka
även överförande av verkställighet till nordisk stat enligt någon av dessa
lagar.
I fråga om verkställighetssamarbele
enligt den nya lagen bör formen för de anteckningar som skall göras i
kriminalregistret i samband med utfärdandet av verkstäUighetsföreskrifter
regleras på det sättet atl det kommer
Prop.
1978/79:3 67
att framgå av registret, om överförandet avser endasl
begränsad verkställighet eller om den främmande staten har övertagit hela
verkställigheten av den här ådömda påföljden.
Vid fullständigt övertagande av
verkställigheten av utländskt avgörande enligt 15-19 §§ förslaget lill lag om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ny påföljd
bestämmas här i landet. Denna avses då bli antecknad i kriminalregistrel enligt
vanliga regler. För fall då kriminalvårdsstyrelsen vid begränsad
verkställighet med stöd av 10 § har förordnat om kriminalvård i frihet här i
landet behövs emellertid en särskild regel om anteckning i kriminalregistrel.
Denna kan lämpligen införas i 6 § tredje stycket kriminalregisterlagen, som i
förslaget har ändrats i enlighet härmed.
13 §
Enligt första stycket av denna
paragraf får anteckningar i kriminalregistret rörande medborgare i främmande
stat eller den som har hemvist där redovisas till den staten enligt
föreskrifter av regeringen. Andra stycket innebär att anteckningar ur registret
även i annat fall får i den ordning regeringen föreskriver redovisas till
främmande stal inom ramen för det nordiska verkställighetssamarbetet.
Också vid tillämpningen av lagen om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet kan det bli aktuellt
att till främmande stat lämna uppgift ur kriminalregistret även i annat faU än
när den dömde är medborgare i den staten eller har hemvist där. Ett exempel på
sådana fall erbjuder uppgifter enligt 14 § andra stycket förslaget. Uppgift kan
behöva lämnas även vid samarbete enligt IVL (jfr t. ex. art. 18 i
brottmålsdomskonventionen, prop. 1972:98 s. 161). Med hänsyn härtill har i ett
nytt tredje stycke föreskrivits att andra stycket har motsvarande tillämpning i
fall där verkställighet har överflyttats hit från främmande stat eller
härifrån till främmande stat enligt IVL eller lagen om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet.
4.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)
38 §
Enligt huvudregeln i första stycket
av denna paragraf har RB:s bestämmelser om återbetalningsskyldighel gentemot
statsverket motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36
§ rättshjälpslagen. I andra stycket har tagits in en erinran om alt avvikande
regler om återbetalningsskyldighel gäller enligt vissa författningar. Med
hänsyn till att en särskild regel om återbetalningsskyldigheten avses gälla
enligt 29 § förslaget till lag om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet, föreslås andra stycket i 38 § rättshjälpslagen utvidgat
till att omfatta även sådant fall.
Prop. 1978/79:3 68
5 Hemställan
Jag
hemställer all lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1
lag om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet
2
lag om ändring i brottsbalken
3
lagom ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister
4
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429)
6 Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1978/79: 3 69
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1978-04-06
Närvarande:
f. d. justitierädet Brunnberg, regeringsrådet Petrén, justitierädet Sven
Nyman, justitierädet Knutsson.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 2
mars 1978 har regeringen på hemställan av chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Romanus, beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1.
lag om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet,
2.
lag om ändring i brottsbalken,
3.
lag om ändring i lagen (1963:
197) om allmänt kriminalregister,
4.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972: 429).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Johan Munck.
Förslagen
föranleder följande yttranden:
Förslaget
till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Petrén:
Det framlagda lagförslaget innehåller visserligen
regler som avses skola vara generellt normerande för kriminalvård i frihet i
internationella sammanhang, men det har enligt sin 1 § dock främst till syfte
att möjliggöra svensk medverkan i det frivårdssystem som Europarådets s. k.
övervakningskonvention viU skapa. Det är därför rimligt att i främsta rummet
granska lagförslaget med utgångspunkt från denna konvention.
Det samarbete mellan två stater som
övervakningskonventionen avser att åstadkomma i de enskilda fallen bygger på
att ett avtal träffas mellan staterna om vården i varje särskilt fall. Den ena
staten tar genom en framstäUning (request, demande) initiativet tUl en
överflyttning av straffverkställigheten beträffande viss person från sitt land
till ett annat. Den andra staten kan antingen möta framställningen med avslag
(refu-sal, refus), i vilken händelse givetvis intet avtal kommer till stånd,
eller med bifall (acceptance, acceptation), varigenom en överenskommelse
träffas mellan ländema.
Enligt
konventionen avses uppenbarligen den överenskommelse som
Prop.
1978/79: 3 70
uppnåtts
skola vara av bestående natur. Den kan i princip icke sättas ur kraft på annat
sätt än genom uppsägning. Möjligen kan den i vissa lägen omedelbart frånträdas
av endera parten. Några stadganden om hävande av ett träffat avtal innehåller
ej konventionen, varför i denna del allmänna folkrättsliga principer måste
gälla.
Det remitterade lagförslaget företer vissa
oklarheter i de nu berörda hänseendena. Sålunda framgår icke av det föreslagna
regelsystemet med tillbörlig tydlighet hur och vid vilken tidpunkt en
mellanstatlig överenskommelse kommer till stånd i det enskilda fallet och
därmed om och när verkställigheten helt eller delvis överförs från det ena
landet till det andra. Däremot upptar lagförslaget på några punkter regler om
det läge som inträder när en överenskommelse om verkställighetssamarbete i ett
enskUt fall hävs av den ena avtalsparten.
Konventionen utgår från att den anmodade staten
antingen avslår eller formeUt bifaller en mottagen framställning. Den bifallna
framställningen bUdar grunden för vidtagande av olika åtgärder för verkställighetsöverflyttningen.
I art. 9 förbinder sig envar kontraherande part att som anmodad stat
ofördröjligen underrätta den anmodande staten om vad den åtgjort i anledning av
framställningen. I>en anmodade staten får sålunda anses skyldig att besvara
varje emottagen framställning. Om svaret innebär att framställningen avslagits,
skall det enligt art. 9 innehålla skälen för detta beslut. Ett svar kan
givetvis också gå ut på att framställningen bifallits. Ett tredje altemativ är
ett preliminärt svar, vari den anmodade staten redovisar de åtgärder den
vidtagit för att bli i stånd att senare avge ett definitivt svar om avslag
eller bifall. Konventionen måste förstås så att den anmodande staten har
anspråk på att inom rimlig tid det gäller ju ofta ärenden vilka på grund av
sakens natur icke kan få dra ut på tiden alltför mycket få ett besked om den
anmodade statens slutliga ståndpunkt. I det remitterade lagförslaget synes mig
denna synpunkt icke ha i tillräcklig grad beaktats vid utformningen av
reglerna om hithörande ärendens handläggning.
Vad först gäller förfarandet vid begränsad
verkställighet i Sverige av utländsk straffdom skall enligt 7 § lagförslaget
tillgå sålunda. Framställningen från den främmande staten inkommer till
regeringen, som gör en första prövning. Om denna icke leder till avslag,
överlämnas framställningen enligt 8 § lagförslaget till kriminalvårdsstyrelsen
för handläggning. Denna fattar därefter beslut i ärendet. Om hur det skall
förfaras, därest denna prövning leder tUl ett negativt slut, uttalar sig ej
lagförslaget.
Av motiven framgår att lagförslaget skall förstås
så att kriminalvårdsstyrelsen skall i administrativ väg bemyndigas att för
Sveriges räkning besvara den främmande statens framställning. Blir det ett
avslag, sänder kriminalvårdsstyrelsen den främmande staten besked härom. Om
åter bifall blir utgången, synes kriminalvårdsstyrelsen ej skola fatta något
Prop. 1978/79: 3 71
särskilt
beslut härom som svar på den främmande statens framställning, utan styrelsen
går omedelbart i gång med de praktiska åtgärderna och beslutar att kriminalvård
i frihet skall anordnas och utser övervakningsnämnd. Lagen innehåller
ingenting om hur styrelsen skall förhålla sig till den främmande staten som
gjort framställningen. Detta förfaringssätt synes icke stå i god
överensstämmelse med art. 12 i konventionen. Den där beskrivna ordningen
förutsätter att den anmodade staten Sverige först skall reglera sitt
förhållande till den anmodande staten, dvs. åtaga sig verkställigheten genom
bifall till framställningen. Artikeln föreskriver, sedan beslut härom fattats
av den anmodade staten, följande åtgärder: 1. besked om bifallsbeslutet till
den anmodande staten, 2. kontakt med de inhemska myndigheter i den anmodade
staten som skall ha övervakningen om hand och 3. underrättelse till den anmodande
staten om de verkställighetsåtgärder som vidtagits.
Den i lagförslaget föreslagna ordningen lämnar
öppet när besked om bifall skall kunna lämnas den anmodande staten. Beaktas
måste, att kriminalvårdsstyrelsens beslut att anordna kriminalvård i frihet i
Sverige är överklagbart enligt 26 § lagförslaget. Besvärstiden är för den dömde
tre veckor från det att man lyckats delgiva beslutet med honom. I många fall
befinner sig denne i det anmodande landet. Det kan ta avsevärd tid innan han
blir delgiven kriminalvårdsstyrelsens beslut. Enligt förslagets ordalag torde
något besked om att Sverige bifallit framställningen icke kunna lämnas förrän
kriminalvårdsstyrelsens beslut vunnit laga kraft. Skulle besvär anföras, kommer
hela frågan tillbaka till regeringen besvärsvägen.
Departementschefen
utgår i motiven från att regeringens prövning skall inskränkas till en
förstahandsgranskning med möjlighet att besluta avslag samt ett begagnande av
dess exklusiva kompetens att besluta beträffande vissa avslagsgrunder. Denna
ordning förefaller diskutabel ur konventionssynpunkt och är knappast heller
särskilt praktisk. Det förefaller vara mera rationellt att följa den linje som
domstolsverket föreslagit under remissbehandlingen och som överensstämmer med
vad som enligt lagen om utlämning för brott tiUämpas i utlämningsärenden, nämligen
att låta det alltid ankomma på regeringen att avge svar på framställning om
begränsad verkställighet. Framställning, som regeringen icke finner sig böra
omedelbart avslå, bör då remitteras till kriminalvårdsstyrelsen som har att
komplettera utredningen och på grund av ett fullständigt material i sitt svar
antingen tillstyrka eller avstyrka framställningen. Regeringen kan med
utgångspunkt härifrån svara den anmodande staten. Om svaret innefattar bifall
bör regeringen samtidigt låta ärendet gå tUlbaka till kriminalvårdsstyrelsen
för vidtagande av erforderliga åtgärder.
Någon större omgång skulle ett sådant förfarande
icke innebära. Kriminalvårdsstyrelsens svar till den främmande staten får även
enligt lag-
Prop. 1978/79: 3 72
förslagets
ordning antas skola passera regeringskansliet. Skillnaden blir att regeringen
fattar ett formeUt beslut. Det skulle garantera en enhetiig behandling av
ärendena. Vidare undvikes de praktiska svårigheter som den enligt 7 § förslaget
delade prövningskompetensen föranleder. Regeringen får alltid beslutsansvaret.
Kriminalvårdsstyrelsen skuUe visserligen i bifallsfallen belastas med varje
ärende i två omgångar, först för att avge yttrande och sedan för att besluta om
vården. Detta innebär emellertid blott att de två led i prövningen, som nu
beskrives i 9 och 10 §§ i lagförslaget, uppdelas på två ärenden i stället för
att som i lagförslaget tas i ett sammanhang. Skulle det visa sig att regeringen
i alltför hög grad betungas av att fatta det slutliga beslutet i aUa ärenden,
kan senare någon form av delegation övervägas. Det förtjänar påpekas att också
enligt förslaget regeringen nödgas fatta åtminstone ett beslut i varje ärende.
Någon nämnvärd ökad belastning på regeringen skulle därför den här förordade
lösningen ej innebära.
Att den dömde enligt den nu förordade lösningen ej
blir i tiUfälle att klaga över kriminalvårdsmyndighetens beslut att hinder att
överflytta verkställigheten till Sverige ej föreUgger kan ej föranleda erinran.
Den möjlighet klaganden måste ges att markera sin inställning till överflyttningen
bör förläggas tiU det land som begär överflyttningen. Den klago-rätt varom kan
bli fråga bör därför i första hand utövas i det land som överväger att göra
framstäUning om överflyttning, ej i det land som har att svara å denna
framställning.
Vad härefter gäller ordningen vid fullständig
verkställighet ligger saken något annorlunda till. Visserligen kan åtskilliga
av de erinringar som framförts beträffande den i remissen föreslagna ordningen
vid begränsad verkställighet göras även vid fullständig verkställighet, men
man måste särskilt beakta att enligt art. 25 den anmodade statens bifall till
framställningen utsläcker den anmodande statens rätt att verkstäUa den dom
varom är fråga. Den anmodade staten synes därför knappast kunna lämna sitt
formella bifall förrän det blivit helt klart, att en omvandling av straffet
skett i detta land. Sverige kan som anmodad stat icke lämna bifall utan att
vara säkert på att straffet kan omvandlas här. Visshet därom kan erhållas först
genom att svensk domstol dömer tUl påföljd enligt svensk lag.
Straffverkställigheten i det anmodande landet, som upphör genom ett svenskt
bifallsbeslut, måste därför fortsättas tUl dess ny verkställighet tar vid i
Sverige genom en här meddelad lagakraftägande dom.
Lagförslaget lämnar öppet vilken myndighet i
Sverige som skall meddela det anmodande landet att dess framställning
bifallits, liksom när ett bifaUsbeslut skall fattas. Lagförslaget kan tänkas
innebära såväl att riksåklagaren som att den domstol som i sista hand dömt
rörande påföljdens omvandling har att svara den anmodande staten. Av skäl som
ovan anförts synes naturligast att det bUr regeringen som, sedan målet om
Prop.
1978/79: 3 73
straffomvandlingen
slutförts, får bedöma den uppkomna situationen och svara den anmodande staten
vilken inställning Sverige slutligen intager till dess framställning. Skulle
regeringen, trots att en dom om straffomvandling föreligger, komma till det
resultatet att framställningen måste avslås exempelvis därför att regeringen
bedömer gärningen som avses med framställningen vara förknippad med ett
politiskt brott måste åtgärd kunna vidtas för att undanröja den i detta läge
meningslösa svenska påföljdsdomen. Det bör ankomma på riksåklagaren att ingripa
i sådant syfte. Han får därvid begagna ordinära eller extraordinära rättsmedel
alltefter det processuella läget. Den i 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken angivna
resningsgrunden får antas kunna komma till användning i ett sådant läge.
En utformning av förfarandet i
verkställighetsärendena efter här förordade huvudlinjer medför vissa
begränsade ändringar i första hand i lagförslagets 710 och 1518 §§ samt
därutöver några följdändringar. Härtill blir det tillfälle återkomma vid de
olika paragraferna.
Såsom redan nämnts behandlar konventionen överhuvud
icke frågan vad som skall ske om ett mellan två stater träffat avtal rörande
verkställighetens överflyttande i ett enskilt fall häves. I lagförslaget behandlas
sådana situationer på två ställen, i 12 § andra stycket och 25 § andra stycket.
Det första lagrummet syftar på det fall att Sverige övertagit begränsad
verkställighet av en utländsk dom och motsidan tar tillbaka sitt beslut om
kriminalvård i frihet och det andra lagrummet på det fall att främmande stat
övertagit full verkställighet av en i Sverige meddelad dom men frånfaller detta
beslut.
Det rättsliga läget får anses vara olikartat
allteftersom fråga är om avtal om begränsad verkställighet eller om fullständig
verkställighet.
Vad gäller begränsad verkställighet är
utgångspunkten den att det primära ansvaret för domens verkställighet
kvarligger hos domslandet. Den anmodade staten har blott åtagit sig att
medverka vid verkställigheten varvid grundförutsättningen är att den dömde
skall ha eller ta hemvist i det anmodade landet. Om denna förutsättning skulle
brista, så att den dömde exempelvis återflyttar till domslandet, är det
naturligt att verkställigheten i det anmodade landet upphör och domslandet
självt återtar verkställigheten. Det är denna grundsats som för visst fall slår
igenom i den föreslagna regeln i 12 § andra stycket. Där anges som för svensk
rätt normerande att, om domslandet beslutat att kriminalvården i frihet
överhuvud skall upphöra, förfaller därmed oavsett vilken grunden för beslutet
kan vara underlaget för svenska myndigheters verkställighetsåtgärder. Dessa
skall därför bringas att omedelbart upphöra.
Däremot saknas i lagförslaget en regel för den
parallella situationen då Sverige träffat avtal med främmande stat om att denna
skall överta begränsad verkställighet av en i Sverige meddelad dom. Det kan då
inträffa att förutsättningarna för överflyttningen av vården till det främmande
landet upphör, t.ex. därför att den dömde återflyttar från den
Prop. 1978/79: 3 74
främmande
staten till Sverige. I detta fall måste möjlighet finnas för Sverige att
meddela den främmande staten att Sverige frånträder den träffade överenskommelsen,
vilken ingåtts under betingelsen att den dömde vistas i denna stat, och
förklarar sig vilja självt fortsätta verkställigheten. Läget kan också vara
det att svensk myndighet får vetskap om att den dömde tagit hemvist i ett
tredje land. Fråga kan då uppkomma om att flytta verkställigheten från det
första främmande landet till det andra främmande landet. Bestämmelserna bör
utformas med en viss flexibUitet så att svenska myndigheter får befogenhet att
ingripa och besluta i olika lägen av denna art.
Rättsläget är annorlunda vid fuUständig
verkställighet. Enligt art. 25 i konventionen upphör domslandets rätt att
vidare ta befattning med verkställigheten sedan denna överflyttats till den
anmodade staten. Konventionen kan knappast förstås annorlunda än att därigenom
domslandets befattning med saken utsläckts. Därest behov av nya åtgärder uppkommer,
t. ex. därför att den dömde lämnar det land som övertagit den fulla
verkställigheten av domen, ankommer det på denna stat och icke på domslandet
att vidta därav betingade åtgärder för verkstäUighetens fortsättande. Det
omvandlingsbeslut som meddelats i den främmande staten får tjäna som grand för
initiativ till en ny överflyttning av verkställigheten tUl tredje stat eller
,tiU en återflyttning till domslandet alltefter vad det faktiska läget
fordrar.
Regeln i 25 § andra stycket syftar på det fall att
efter en överflyttning för fullständig verkställighet den dömde återvänder till
Sverige. Såsom det ursprungliga domslandet skall enligt den ifrågavarande bestämmelsen
Sverige då äga återuppta verkställigheten, oaktat Sverige en gång definitivt
avhänt sig densamma. I lagförslaget anges förutsättningen vara att den stat som
övertagit verkställigheten återkallar sitt bifall tUl framställningen. Därmed
torde förstås att denna stat frånträder det en gång träffade avtalet om
verkstäUighetens övergång. En regel avsedd för detta fall borde få en mera
allmän utformning och gå ut på att, om det visar sig att verkställigheten i
verkligheten upphört, svensk myndighet får, med medgivande av den stat som
övertagU verkställigheten, återuppta denna.
Till de ändringar i lagförslagets avfattning, som
ett godtagande av vad ovan anmärkts föranleder, blir det anledning återkomma
vid de olika paragraferna.
4
§ Lagrådet:
I första stycket anges som en allmän förutsättning
för att verkställighet av utländsk brottmålsdom skall kunna anordnas i Sverige
att framställning härom gjorts av behörig myndighet i den främmande staten.
Denna föratsättning ingår bland de vUlkor som skall prövas vara upp-
Prop. 1978/79: 3 75
fyllda
för att vederbörande svenska myndighet skall kunna fatta ett positivt beslut i
verkställighetsfrågan. Enligt 9 § lagförslaget skall kriminalvårdsstyrelsen
pröva om vissa hinder mot verkställighet i Sverige föreligger, då fråga är om
begränsad verkställighet. Motsvarande hindersprövning göres vid fullständig
verkställighet enligt 17 § av den rätt som har att ta ställning tiU
riksåklagarens ansökan i verkställighetsärendet. Ett av dessa hinder är att
framställningen ej gjorts av behörig myndighet i den främmande staten. I
motiven till 7 § förutsattes, att regeringen prövar om framställningen gjorts
av sådan myndighet. Lagförslaget är emellertid ej utformat på sådant sätt.
Kriminalvårdsstyrelsen respektive rätten kan direkt
av framställningen utläsa vilken myndighet i det anmodande landet som gjort
denna. Enligt art. 26 i övervakningskonventionen skall nämligen framställningen
innehålla upplysning om vilken myndighet som utställt den. Det måste emellertid
för kriminalvårdsstyrelsen respektive rätten vara förenat med avsevärda
svårigheter att utreda huruvida denna myndighet enligt interna regler i det
andra landet varit behörig att göra framställningen. Det kan därför allvarligt
ifrågasättas om de berörda svenska myndigheterna skall belastas med att företa
denna prövning.
Det föreligger knappast heller något egentligt
behov av en sådan prövning hos den svenska myndighet som skall besluta i
verkställighetsärendet. Enligt art. 27.1 i konventionen skall nämligen
framställning från det främmande landet sändas genom landets
justUiedepartement. Det får antagas att detta departement gör den
behörighetsprövning som kan behövas och icke till annat land vidarebefordrar en
framställning som kommer från en obehörig myndighet. Under hänvisning till det
anförda föreslås att orden "behörig myndighet i" utgår i första
stycket. Det väsentliga, nämligen att framställningen gjorts av den främmande
staten, kommer då att tydligt framgå av lagtexten.
I motiven till andra stycket punkt 2 i paragrafen
kommenterar departementschefen det i lagtexten uppställda kravet på dubbel
straffbarhet. Därvid uttalas, att enligt departementschefens mening de s. k.
allmänna straffrihetsgrunderna, t. ex. nöd, nödvärn och samtycke, måste beaktas
vid prövningen av frågan om gärningens straffbarhet i Sverige. Samma ståndpunkt
har intagits i motiven till den likartade bestämmelsen i 5 § första stycket 2
IVL.
Lagrådet har intet att invända mot att i princip de
allmänna straffrihetsgrunderna beaktas i sammanhanget. Den föreslagna
lagtexten ger också utrymme för en sådan tillämpning. Ett påpekande synes
emellertid böra göras.
Regeln om dubbel straffbarhet är i konventionen
uttryckt i art. 4, där det heter att den ifrågavarande gämingen skall vara
straffbar enligt lagstiftningen i såväl den anmodande som den anmodade staten.
Det kan förtjäna understrykas att i fråga om straffrihetsgrunderna prövningen
Prop. 1978/79: 3 76
skall
avse rättsreglerna i de båda staterna, inte de faktiska omständigheterna vid
gärningens begående. Om därför i den främmande staten, på grand av uttrycklig
lag eller eljest, en sådan omständighet som nödväm erkännes som allmänt
straffrihetsgrundande i samma utsträckning som enligt svensk rätt och i den
utländska domen fastslagits att gärningsmannen ej handlade i nödväm, får
framställningen om verkställighet i Sverige ej avslås med motiveringen att
utredningen i målet dock visar att en nödvämssituation förelåg. Annorlunda kan
förhållandet vara om rättsreglerna i de båda statema bestämt skiljer sig åt. En
sådan skiUnad torde även kunna bestå i olika domstolspraxis, en omständighet av
särskild betydelse på detta område där reglerna i skriven lag vanligen är
allmänt håUna.
För att en framställning om verkställighet här
skall kunna bifallas, krävs enligt andra stycket punkt 3 att den dömde har
hemvist i Sverige. Uttrycket "hemvist" motsvarar konventionstextens
"residence habi-tueUe" ("ordinary residence"). Termen
"residence habituelle" förekommer i många intemationella
konventioner och brukar vid överföring till svensk lag återges med
"hemvist". Emellertid talas i övervakningskonventionen tUl
skillnad från exempelvis i brottsmålsdomskonventionen och i lagföringskonveationen
inte om att den dömde "a sa residence habituelle" ("is
ordinarily resident") i den anmodade staten utan att han "établit sa
residence habituelle" ("establishes his ordinary residence")
där. Syftet med denna formulering måste antas vara att verkställighet skall
kunna anordnas beträffande den som, efter att tidigare ha haft hemvist på annat
håll, bosätter sig i den anmodade staten under sådana förhållanden att han kan
anses ta hemvist där. Att reglema dessutom är tillämpliga när den dömde redan
har hemvist i den anmodade staten sägs visserligen inte uttryckligen men ligger
i sakens natur. För att lagtexten bättre skall återge konventionens innebörd i
detta hänseende föreslås att punkten ges formuleringen "om den dömde ej
har eller tar hemvist i Sverige".
Begreppet hemvist ("residence
habituelle") är av central betydelse i olika internationellrättsliga
sammanhang. I begreppet ligger att det skall vara fråga om en faktisk
bosättning av stadigvarande karaktär. Det kan givetvis synas önskvärt att
begreppet ges samma innebörd i de olika sammanhang där det förekommer. Detta
torde dock knappast låta sig göra. Vid bedömningen av vilken grad av anknytning
som skall krävas tUl ett visst land för att en person skall anses ha hemvist
där lär man inte kunna bortse från om det gäller att exempelvis välja
tillämplig lag i en familjerättslig statusfråga eller en förmögenhetsrättsUg
tvist eller att bestämma en domstols behörighet eller, som här, att avgöra var
kriminalvård i frihet skall anordnas för en lagöverträdare. Belysande är att,
när en definition av hemvistbegreppet år 1973 infördes i 7 kap. 2 § lagen
(1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhåUanden rörande äk-
Prop.
1978/79: 3 77
tenskap
och förmynderskap, föredragande statsrådet samtidigt som han betonade
intresset av att man inom den internationella familjerätten kan arbeta med ett
så enhetligt hemvistbegrepp som möjligt (prop. 1973: 158 s. 80) framhöll att
man inte helt kan bortse från olika reglers syfte när det gäller att bestämma
graden av anknytning som krävs för att hemvist skall anses föreligga (prop. s.
121).
När det gäller att ta ställning till om en person
som avses med en framställning enligt den nu föreslagna lagen uppfyller denna
lags krav på hemvist i Sverige, synes det naturligt att ställa sig frågan om
hans bosättning här är av tillräckUgt stadigvarande karaktär för att det skall
vara meningsfullt att anordna kriminalvård i frihet i Sverige. Härvid blir bl.
a. den tid kriminalvården skall omfatta av intresse. Finns det tillräcklig
anledning att räkna med att hans bosättning här kommer att bestå åtminstone
under en väsentlig del av denna tid synes kravet på hemvist böra anses
tillgodosett. Om den dömde redan är fast bosatt i Sverige bör han anses ha
hemvist här i lagens mening, såvida det inte finns påtaglig anledning att
räkna med att han inom kort kommer att lämna landet. I detta sammanhang bör,
med anledning av vissa uttalanden i remissprotokollet, framhåUas att den
omständigheten, att en person som har hemvist i visst land begår ett brott
under tillfälligt besök utomlands och därför blir kvarhållen och får avtjäna
frihetsstraff där, inte i och för sig kan innebära att hans hemvist förändras.
Gäller framställningen någon, som inte är bosatt här men som flyttar hit eller
uppger sig ämna flytta hit, blir bedömningen givetvis svårare. I många faU bör
dock de särskilda omständigheterna kunna ge fog för slutsatsen att den dömde
kommer att vara bosatt här under så lång tid att kravet på hemvist i lagens
mening uppfylls. Om den dömde är en svensk medborgare, som flyttar tillbaka
till Sverige efter att ha varit bosatt utomlands, bör man sålunda i allmänhet
kunna utgå från att bosättningen här är avsedd att bli stadigvarande. Även i
andra fall bör man stundom kunna göra samma bedömning, exempelvis om den dömde
genom familjeband eller på annat sätt har stark personlig anknytning till
Sverige. Över huvud taget synes ändamålet med den föreslagna lagen tala mot en
sträng tillämpning av kravet på hemvist.
5
§ Lagrådet:
Föreskriften i punkt 2 hänför sig till art. 7.2.c i
konventionen, där det talas om att domen har meddelats "in absentia"
("par défaut"). Motsvarande uttryck förekommer i brottmålsdomskonventionen.
Denna innehåUer i art. 21.2 en definition av uttrycket, vilken ligger till
grund för definitionen av det något mer omfattande begreppet utevarodom i 4 §
andra stycket IVL. Det remitterade förslaget synes böra anpassas tUl
formuleringen i IVL. Lagrådet föreslår att punkten ges lydelsen "om do-
Prop. 1978/79: 3 78
men
har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid
förhandling i saken inför domstol". Denna formulering täcker inte bara det
fallet att domen har meddelats efter förhandling vid vilken den tilltalade inte
har varit personligen närvarande utan också det fallet att någon förhandUng
över huvud taget inte har ägt rum (jfr prop. 1972: 98 s. 109).
7
§ Lagrådet:
I första stycket anges att framställning skall
göras hos utrikesdepartementet. Den valda avfattningen förutsätter att
utrikesdepartementet har någon prövningsuppgift. Så är emellertid icke avsett.
Stycket bör ändras till att framställning om verkställighet inges till utrikesdepartementet.
I och för sig torde en regel av denna art ha sin plats bland verkställighetsföreskrifterna.
Då regeln emellertid även utmärker att avsteg gjorts från den i art. 27.1 i
konventionen fastlagda regeln att framställningar skall sändas genom justitiedepartementen,
kan det vara försvarligt att markera avvikelsen genom att lagfästa den.
Petrén:
Av skäl som framgår av vad jag anfört inledningsvis
bör regeringen formellt besluta om varje framställning. Det föreslås därför att
det i ett andra stycke stadgas att regeringen beslutar om framställningen.
Härtill bör anslutas regeln om förhandsgranskning i paragrafens andra stycke
med den förkortade lydelsen att om regeringen finner uppenbart att
framställningen ej gäller utländsk brottmålsdom som avses i 2 § eller att
hinder mot verkställighet eljest möter, framställningen skall omedelbart
avslås. Därefter bör följa en tredje mening angivande att regeringen ej får
bifalla framställning om begränsad verkstäUighet utan att yttrande inhämtats
från kriminalvårdsstyrelsen och framställning om fullständig verkställighet
utan att lagakraftägande dom om ny påföljd för brott som avses med
framställningen föreligger.
Då regeringen alltid skall företa den slutliga
prövningen erfordras ej kompetensregeln i paragrafens tredje stycke.
8
§ Petrén:
Under hänvisning till vad jag inledningsvis anfört
föreslås att lagrummet erhåller den utformningen att om regeringen bifaller
framställningen ärendet skall överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen för
fortsatt handläggning.
Prop. 1978/79: 3 79
9 och 10 §§
Petrén:
Med av mig föreslagen ordning bör
reglerna om kriminalvårdsstyrelsens prövning ändras. Om denna i remissärendet
funnit kriminalvård i frihet kunna anordnas och därför tillstyrkt
framställningen och om intet nytt tillkommit, behöver styrelsen i praktiken
icke företaga ny prövning. Styrelsen kan direkt övergå till att formellt
besluta att kriminalvård i frihet skall ordnas i landet och utse den
övervakningsnämnd som skall handha kriminalvården.
Den föreslagna regeln i
lagförslagets 9 § om kriminalvårdsstyrelsens prövning kan sålunda utgå och
ersättas med de stadganden som ingår i förslagets 10 §.
Till 10 § kan i stället regeln i 12
§ andra stycket lämpligen överföras. Denna bestämmelse avser det fall att den
främmande staten meddelat att kriminalvården skall upphöra. Det får antagas att
ett meddelande härom av regeringen vidarebefordras till kriminalvårdsstyrelsen.
Det får då ankomma på denna att bringa kriminalvården i Sverige att upphöra.
Stadgandet kan lämpligen få den lydelsen att, om i den främmande staten
meddelas beslut att kriminalvården i frihet av den dömde skall upphöra,
kriminalvårdsstyrelsen beslutar att den här i landet anordnade kriminalvården
av honom likaledes skall upphöra.
10 §
Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:
Kriminalvårdsstyrelsens beslut om
kriminalvård i frihet enligt denna paragraf innebär att den främmande statens
framställning om verkställighet här har bifallits från svensk sida. Beslutet
skall emellertid enligt 26 § första stycket kunna överklagas genom besvär till
regeringen. Detta innebär att något slutligt övertagande av verkställigheten
inte kan ske förrän beslutet har vunnit laga kraft. Med hänsyn till den i konventionen
föreskrivna underrättelseskyldigheten torde den främmande staten böra
underrättas såväl när beslutet har meddelats som när det har vunnit laga
kraft.
12 § Lagrådet:
1 första stycket av denna paragraf
regleras frågan om övervakning, då begränsad verkställighet skall äga rum i
Sverige. Beslut i denna fråga kan meddelas såväl av domslandets organ som av
den svenska övervakningsnämnden. Beträffande samordningen mellan olika sådana
beslut torde att döma av lagtext och motivuttalanden följande vara avsett att
gälla. Om av domen eller särskUt i den främmande staten meddelat beslut eller
av framstäUningen om begränsad verkställighet framgår att övervakning ej skall
förekomma eller skall äga rum under endast en del
Prop. 1978/79: 3 80
av
prövotiden, är detta bindande för de svenska myndigheterna. I annat fall skall
den dömde stå under övervakning, dock med vissa möjligheter för den svenska
övervakningsnämnden att förordna om upphörande och även om återupptagande av
övervakningen.
I sistnämnda hänseende synes beslut om att
övervakningen skall såsom ej längre erforderlig upphöra kunna meddelas och
genomföras utan hinder av dom eller beslut i den främmande staten. Stöd för
denna mening torde finnas i art. 11.1 i konventionen. Något medgivande från
den främmande staten behöver tydligen inte inhämtas.
Om övervakning upphört efter beslut av den svenska
övervakningsnämnden, får enligt tredje meningen i paragrafens första stycke
den dömde ånyo ställas under övervakning, om det finns skäl därtill och
prövotiden alltjämt varar. Härvid får emellertid vissa begränsningar anses
gälla. Andra stycket i 12 § innefattar den självklara regeln att ett beslut i
den främmande staten om alt kriminalvården i frihet skall upphöra medför att
övervakning i Sverige ej kan äga rum. Och vidare torde av första stycket första
meningen följa att ett förordnande i den främmande staten meddelat i domen
eUer i särskilt beslut som innebär att övervakning inte längre skall förekomma,
ehuru prövotiden kanske består, utgör hinder för övervakningsnämnden att
besluta om ny övervakning. Här kan även hänvisas tiU art. 11.2 i konventionen,
som stadgar att föreskrifter som tillämpas i den anmodade staten icke i något
fall får vara strängare till sin natur eller varaktighet än de som meddelats i
den anmodande staten.
14
§ Lagrådet:
I denna paragraf anges i vilka fall upplysningar
från svensk sida skall lämnas om den dömde tUl det land som begärt Sveriges
medverkan vid verkställigheten. I lagrummet sägs att det är
kriminalvårdsstyrelsen som skall vara den svenska parten vid uppgiftslämnandet,
medan motsidan betecknas som "behörig myndighet i den främmande
staten". I de i motiven åberopade artiklarna 8, 12.3, 13 och 14 anges
endast att upplysningar skall växlas mellan de fördragsslutande parterna eller
de berörda staterna. Mot preciseringen i den svenska lagstiftningen att
motparten skall vara "behörig myndighet" i det främmande landet kan
invändas på samma grund som anförts vid 4 § att det för långt att ålägga i
detta fall kriminalvårdsstyrelsen att klarlägga vilken myndighet som enligt
det främmande landets rätt är behörig mottagare av upplysningarna. Vidare kan
förtjäna framhållas att frivården i vissa länder är ordnad på sådant sätt att
det icke kan tagas för visst att det alltid är en myndighet som skall vara
mottagare av upplysningama.
Med hänvisning tUl det anförda och mot bakgrund av
konventionens avfattning får det anses tillfyllest om i den svenska lagen anges
att den
Prop.
1978/79: 3 81
främmande staten begär upplysning eller att den främmande
staten skall underrättas om det faktum varom är fråga. Det får ankomma på den
främmande staten att anvisa det organ som är behörigt att begära upplysningar
och att mottaga sådana å den främmande statens vägnar.
Lagrådet föreslår sålunda att orden
"behörig myndighet i" på tre ställen i paragrafen utgår.
15 §
Petrén:
I enlighet med vad jag
inledningsvis förordat bör förevarande paragraf få den lydelsen, att om
regeringen inte omedelbart avslår framställning om fullständig verkställighet
här i landet av utländsk brottmålsdom, skall den överlämna framställningen
till riksåklagaren för handläggning.
16 §
Lagrådet:
I första stycket andra meningen
stadgas "Rörande sakens handläggning gäller i tillämpliga delar
rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om annat ej följer
av denna lag". Saken utgörs av riksåklagarens ansökan hos rätten om dess
prövning av framställning om fullständig verkställighet här i landet av
utländsk brottmålsdom.
Meningen synes emellertid vara att
även andra till rättegång i brottmål hänförliga bestämmelser än sådana som
ingår i rättegångsbalken skall äga tillämpning vid handläggningen. Det sagda måste
t. ex. gälla rättshjälpslagens stadganden om rättshjälp åt misstänkt i brottmål
eftersom 29 § lagförslaget innehåller en bestämmelse om att kostnad för
rättshjälp enUgt 36 § rättshjälpslagen skall kunna stanna på statsverket.
Med hänsyn till det anförda bör
orden "rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål"
utbytas mot "vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet". Det kan
tiUäggas att en formulering av samma innebörd som den sistnämnda i ett
jämförligt fall kommit till användning i 18 § tredje stycket lagen om
utlämning för brott.
Petrén:
Enligt den av mig förordade
lösningen skall riksåklagaren, då han mottagit framställningen om fullständig
verkställighet, pröva om hinder möter mot bifall tiU denna. Denna prövning
skall riksåklagaren grunda på en fullständig dokumentation i saken. Finner han
vid denna genomgång av ärendet att hinder föreligger mot överflyttning av
verkställigheten till Sverige, skall han anmäla detta resultat av sin
bedömning till regeringen. Denna blir då i tillfälle att redan på detta
stadium avslå framställningen och underrätta den anmodande staten härom.
Skulle åter
6 Riksdagen 1978/79.1 samt. Nr 3
Prop. 1978/79: 3 82
granskningen
leda till att riksåklagaren bedömer en överflyttning möjlig har han att bringa
saken inför domstol så att dom om ny påföljd kan meddelas. Detta sker genom att
riksåklagaren hos rätten gör ansökan härom.
Regler av detta innehåll bör bilda ett första
stycke i denna paragraf. De i 16 § första stycket i lagförslaget intagna
reglema om handläggningen bör bilda ett andra stycke i paragrafen. Ett tredje
stycke bör andra stycket i lagförslagets utformning av paragrafen utgöra. Som
ett fjärde stycke kan lämpligen regeln i 17 § andra stycket lagförslaget ingå.
17
och 18 §§ Petrén:
I ansökningsärendet har rätten att också för sitt
vidkommande pröva att hinder ej möter mot verkställighetens överflyttning till
Sverige. Då denna fråga vid det laget redan förhandsgranskats av regeringen och
därefter efter en mera fullständig granskning ånyo prövats av riksåklagaren,
bör i flertalet fall förutsättningarna vara för handen för en överflyttning.
Nya omständigheter kan dock framkomma vid rättens behandling av riksåklagarens
ansökan vilka föranleder att ansökan ej kan bifallas. I huvuddelen av fallen
torde emellertid rättens prövning främst komma att vara inriktad på den
bedömning rörande gärningens art som erfordras enligt art. 23 i konventionen
samt att finna lämplig påföljd för den dömde.
De i 18 § första stycket lagförslaget intagna
reglerna i detta ämne föreslås med blott smärre jämkningar skola överföras till
ett första stycke i 17 §.
I lagförslagets 18 § andra stycke finns införd en
regel om att ny påföljd ej får bestämmas av den svenska domstolen, om
förhandlingen i saken äger rum i den dömdes frånvaro och om han begärt att bli
personligen hörd men icke varit i tillfälle därtill. Denna regel synes kunna
leda till att överföringen av verkställigheten kan helt blockeras. Om, såsom
förutsattes, den dömde är berövad friheten i den stat där domen meddelats och
han därifrån begär att bli personligen hörd inför den svenska domstolen, kan
någon dom om ny påföljd icke meddelas av den svenska domstolen om han icke
överföres till Sverige för att där höras. Sverige kan ej bifalla
framställningen förrän dom meddelats. Om verkställigheten i detta läge
överhuvud skall kunna överföras, måste myndigheterna i domslandet frigiva den
dömde och låta honom resa till Sverige för att här höras, vilket dock sker utan
säkerhet för att Sverige kommer att bifalla framstäUningen.
Stadgandet synes under angivna förhåUanden kunna
tillstyrkas i föreslagen form endast om det kan tillämpas så att den dömdes
personliga hörande kan äga rum även i domslandet t. ex. under medverkan av
svensk konsulär myndighet.
Prop. 1978/79: 3 83
Domstolens dom måste bringas till
regeringens kännedom, så att regeringen kan besvara det anmodande landets
framställning. Det får lämpligen ankomma på riksåklagaren som mottagit ärendet
från regeringen att fullgöra denna upplysningsplikt. En regel härom kan intas i
18 § som ett nytt första stycke.
Som framgår av vad jag inledningsvis anfört erfordras
härutövei också en regel om hur det skall förfaras därest regeringen, trots
at
18 §
Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:
Vad vi har anfört vid 10 § om
kriminalvårdsstyrelsens beslut ägei motsvarande tillämpning i fråga om rättens
avgörande enligt förevarande paragraf. Detta innebär bl. a. att något slutligt
övertagande av verkställigheten inte sker förrän den svenska domen vinner laga
kraft. Om den dömde överklagar domen såvitt rör påföljdsbestämningen men godtar
den i vad avser överflyttningen av verkställigheten till Sverige, får domen
anses ha vunnit laga kraft i den delen, vilket torde innebära att
verkställigheten definitivt har överförts hit (art. 25; jfr dock den svenska
översättningen av art. 24).
I det fall som åsyftas med 18 § andra stycket, dvs. att
förhandling har hållits i den dömdes frånvaro därför att han har varit berövad
friheten i den främmande staten, kan slutligt avgörande meddelas först sedan
den dömde har varit i tillfälle att bli personligen hörd inför den svenska
domstolen. Enligt specialmotiveringen förutsätts att domstolen i ett sådant
fall vid den första förhandlingen kan godkänna den främmande statens
framställning genom ett beslut under rättegången. Mot ett sådant beslut får i
avsaknad av särskild föreskrift av annat innehåll talan föras endast i
samband med talan mot domen (49 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken). Beslutet
vinner alltså inte laga kraft förrän även påföljdsfrågan har behandlats. Man
bör dock kunna räkna med att den främmande staten tar fasta på det svenska
beslutet när det gäller att bestämma om den dömdes frigivning. Denne kan för
övrigt alltid själv åstadkomma att saken blir slutbehandlad vid den svenska
domstolen genom att ta tillbaka sin begäran att få bli personligen hörd.
20 § Petrén:
Hänvisningen tUl 18 § skall, om vad
jag föreslagit under 17 och 18 §§ godtages, ändras att gälla 17 §.
Prop. 1978/79: 3 84
21
§ Lagrådet:
Av skäl som har anförts vid 4 § föreslås att
uttrycket "om den dömde har hemvist i den främmande staten" ändras
tUl "om den dömde har eller tar hemvist i den främmande staten".
Till vad som vid 4 § har anförts om tillämpningen av hemvistkravet må fogas
att det, om domen innebär att den dömde förvisas från Sverige, åtminstone får
anses stå klart att han inte skall ha hemvist här. I sådant fall torde därför
alltid finnas anledning att undersöka om han kan antas komma att ta hemvist i
stat till vilken verkställigheten kan överflyttas.
24
§
Brunnberg,
Sven Nyman och Knutsson:
Det kan tänkas att den dömde, sedan verkställighet
har anordnats i stat där han har hemvist, flyttar därifrån och tar hemvist i
domslandet eller i något tredje land. Konventionen och lagen innehåller inte
några regler som direkt tar sikte på denna situation. Med hänsyn till regleringens
syfte måste det emellertid vara möjligt att i ett sådant fall överföra
verkställigheten till den stat dit den dömde flyttar, om denna är en konventionsstat.
I specialmotiveringen till 25 § berörs det fallet
att fullständig verkställighet har övertagits och att den dömde därefter tar
hemvist i domslandet. Här diskuteras två tillvägagångssätt. Det ena innebär
att verkstäUig-hetslandet frånträder sitt åtagande att svara för
verkställigheten med följd att denna återgår till domslandet. Här sker alltså
förändringen genom ett ensidigt beslut från verkställighetslandets sida. I 25 §
andra stycket föreslås en regel som innebär att Sverige skall godta ett sådant
förfarande från en främmande stat. Det andra alternativet förutsätter att
påföljden har omvandlats genom en dom i verkställighetslandet och innebär att
verkställigheten på grundval av denna dom överförs vidare enligt konventionens
regler, dvs. genom en framställning från verkställighetslandet vUken bifalls
av den andra staten. Som departementschefen påpekar lägger den föreslagna lagen
inte hinder i vägen för att detta förfarande anlitas om det blir fråga om att
överföra verkställighet som har anordnats i Sverige. Förfarandet kan användas
för överföring antingen till domslandet eller till annan konventionsstat.
Vad härefter gäller det fallet att endast begränsad
verkställighet har anordnats i hemvistlandet torde verkställigheten inte kunna
överföras därifrån genom beslut av den staten. Däremot synes konventionen inte
lägga något hinder i vägen för att den stat där domen har meddelats beslutar
att verkställigheten i det andra landet skall upphöra. Härigenom återgår
verkstäUigheten till domslandet, som därefter i förekommande fall kan vidta
åtgärder i syfte att få den överförd till ett tredje land. Av 12 § andra
stycket följer att begränsad verkställighet, som har anordnats
Prop.
1978/79: 3 85
här i landet, kan upphöra genom beslut av myndighet i
domslandet. I specialmotiveringen tUl paragrafen anges att ett sådant beslut
kan föranledas av att den dömde återvänder till domslandet och tar hemvist
där. Däremot diskuteras inte i lagrådsremissen hur man från svensk sida skall
handla, om det uppstår anledning att hit eller till en tredje stat flytta
verkstäUigheten av en här meddelad dom från det land där begränsad
verkställighet har anordnats. Om fråga om sådan överflyttning tas upp av
myndighet i den främmande staten synes 24 § andra stycket kunna bli
tillämpligt. Saken skall då prövas av övervakningsnämnden. Det förefaller
emellertid mindre följdriktigt att övervakningsnämnd, som inte får besluta i
fråga om överföring av verkställighet till främmande stat, skall ha sådan
befogenhet när det gäUer att återföra verkställigheten därifrån. Även i detta
fall synes beslutanderätten böra tillkomma kriminalvårdsstyrelsen. Vidare bör
frågan kunna tas upp även om den aktualiseras här på annat sätt än genom en
hänvändelse från den stat där verkställighet har anordnats, t. ex. om det på
annan väg kommer till svenska myndigheters kännedom att den dömde har tagit
hemvist här.
Med hänsyn till det nu anförda
föreslås att till 24 § fogas ett nytt tredje stycke av följande lydelse:
"Om anledning därtill
förekommer, kan kriminalvårdsstyrelsen besluta, att verkställigheten i det
främmande landet skall upphöra. Görs icke i anslutning därtill framställning om
verkställighet av domen i annan främmande stat, får styrelsen besluta att
verkställigheten skall återupptagas här i landet och bestämma vilken
övervakningsnämnd som skall handha övervakningen."
Petrén:
Under hänvisning till vad jag
anfört inledningsvis om behovet av en regel som ger Sverige möjlighet att
besluta om upphörande av begränsad verkställighet i annat land förordar jag,
med instämmande i vad lagrådets övriga ledamöter yttrat, att ett stadgande med
av dem föreslagen lydelse införes i lagen. Då ett sådant stadgande saknar
sammanhang med bestämmelserna i 24 § lagförslaget, vilka reglerar
övervakningsnämnds befogenheter, bör det ges plats i en egen paragraf
omedelbart efter 24 §.
25 § Lagrådet:
Andra stycket åsyftar det fall att
en fränunande stat som övertagit fullständig straffverkställighet av en svensk
dom förklarar sig icke längre vilja fortsätta denna verkställighet. Vid det
laget har kriminalvårdsstyrelsen normalt redan förklarat verkställigheten
överförd från Sverige till den främmande staten enligt paragrafens första
stycke. Detta kan i och for sig ej göras ogjort. I det rent faktiska läget att
den mellan 7 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 3
Prop. 1978/79: 3 86
Sverige
och den främmande staten träffade verkställighetsöverenskommelsen genom den
främmande statens frånträdande av detta avtal upphört att gälla, synes
praktiska skäl tala för att verkställigheten återupptas i Sverige. Lämpligen
bör kriminalvårdsstyrelsen fatta ett nytt beslut av sådant innehåll. Ett
stadgande som tar sikte på denna situation kan lämpligen erhålla följande
utformning: "Frånträder den främmande staten sitt åtagande beträffande
verkställigheten, får kriminalvårdsstyrelsen besluta att verkställigheten skall
återupptagas här i landet och vidtaga därav föranledda åtgärder."
26
§ Lagrådet:
Om förslaget att införa ett nytt tredje stycke i 24
§ och förslaget till omformulering av 25 § andra stycket godtas, bör i 26 §
första stycket föreskrivas att talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt
sagda lagram förs hos regeringen genom besvär.
Det torde inte vara avsett att talan skall få föras
mot andra kriminalvårdsstyrelsens beslut än de i paragrafens första stycke
nämnda. Sålunda bör talan ej få föras mot styrelsens förklaring enligt 25 §
första stycket första meningen. I tydlighetens intresse bör till 26 § första
stycket fogas följande mening: "Mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen
enligt denna lag får talan ej föras".
Enligt andra stycket äger den dömde hos
kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av vissa beslut av övervakningsnämnd. I
37 kap. 79 §§ brottsbalken stadgas för där avsedda fall om klagorätt över
beslut av övervakningsnämnd av samma slag som de i förevarande paragraf angivna.
Enligt 37 kap. 10 § brottsbalken länder de i 79 §§ samma kap. avsedda besluten
omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas. Motsvarande
verkställighetsbestämmelse synes böra finnas beträffande övervakningsnämnds
beslut enligt 26 §. En regel därom kan lämpligen ha sin plats i slutet av andra
stycket.
Petrén:
Första styckets stadgande om överklagande skall, om
vad jag föreslagit vid 9 och 10 §§ godtages, icke gälla
kriminalvårdsstyrelsens beslut om anordnande av kriminalvård i frihet enligt 10
§.
Formen
för lagens antagande Lagrådet:
' ' emissprotokollet
berörs frågan huruvida den föreslagna lagen kommer att utgöra grund för en
sådan överlåtelse av rättskipnings- och förvaltningsuppgift till annan stat
som avses i 10 kap. 5 § andra stycket regeringsformen (RF). För överlåtelse av
uppgift krävs enligt nämnda lagram att riksdagen förordnar därom genom ett
beslut, varom minst tre
Prop.
1978/79: 3 87
fjärdedelar
av de röstande förenar sig, eller genom beslut i den ordning som gäller för
stiftande av grundlag.
Det ankommer på riksdagen att själv ta ställning
till frågor om sina beslutsformer. Lagrådet vill emellertid icke undandra sig
att också för sin del göra en bedömning av frågan huruvida 10 kap. 5 § RF skall
till-lämpas i förevarande fall. Lagrådet har trott sig böra tämligen utförligt
redovisa sina överväganden i frågan.
I
motiven till 10 kap. 5 § andra stycket RF har inte närmare utvecklats vilka
slag av uppgifter som åsyftas i lagrummet. Grundlagstiftaren har vid styckets
utformning främst inriktat sig på att avgränsa det där avsedda området från det
som behandlas i paragrafens första stycke. I sistnämnda stycke är fråga om
beslutanderätt, som enligt RF tillkommer riksdagen, regeringen eller annat i RF
angivet organ. Sådan beslutanderätt kan överlåtas blott till mellanfolklig
organisation eller till mellan-folklig domstol.
I andra stycket åter är fråga om rättskipnings-
eller förvaltningsuppgift som ej enligt RF tillkommer riksdagen, regeringen
eller annat i RF angivet organ. I detta stycke har också kretsen av dem till
vilka uppgift kan överlåtas bestämts vidare. Överlåtelse kan sålunda ske till
annan stat, mellanfolklig organisation och utländsk eller internationell inrättning
eller samfällighet. I lagrådsremissen gäller frågan överlåtelse av vissa
uppgifter till annan stat.
Motiven ger icke heller någon egentlig vägledning
då det gäller alt avgöra vilka slag av uppgifter som åsyftas i 10 kap. 5 §
andra stycket RF. Det enda praktiska exemplet på överlåtelse av uppgift som
departementschefen nämner är den samverkan som försiggår i form av nordiskt
gränstullsamarbete. Med stöd av lagen (1959: 590) om gränstullsamarbete med
annan stat har Sverige för vissa fall överlåtit åt finsk eller norsk myndighet
att på svenskt territorium för svensk räkning fullgöra svenska
förvaltningsuppgifter allt enligt svenska regler. Av att just detta exempel
anförts får icke dras den slutsatsen, att grundlagsbestämmelsen icke tar sikte
på överlåtelse av andra rättskipnings- och förvaltningsuppgifter än sådana som
skall utövas i Sverige med tUlämpning av svensk lag. Fråga om en
uppgiftsöverlåtelse till annan stat av så speciell art kan av naturliga skäl
uppkomma endast i sällsynta undantagsfall, närmast inom ramen för ett direkt
gränssamarbete. Som nyss nämnts medger grundlagsregeln överlåtelse av uppgift
även till mellanfolklig organisation. Det torde knappast komma i fråga att
till sådan organisation överlämna att inom området för svensk territorialhöghet
handlägga svenska förvaltningsuppgifter med tillämpning av svensk rätt. Vid
överlåtelse av uppgift till mellanfolklig organisation som ej har sitt säte i
Sverige måste det rimligen gälla uppgift som organisation har att fullgöra utanför
Sverige och med tUlämpning av de särskilda regler som organisationen har att
följa.
Prop. 1978/79: 3 88
Det är uppenbart att grundlagsbestämmelsen omfattar
också svenska rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som Sverige lämnar
exempelvis till annan stat att fullgöras av denna efter de regler som denna
stat tUl-lämpar I dylika angelägenheter.
Av departementschefens yttrande vid grundlagens
antagande rörande stadgandet (prop. 1973: 90 s. 365366) framgår att han haft i
tankarna skilda uppgifter, som inom ramen för ett växande internationellt samarbete
ej sällan överlåtes från en stat till en annan. Uppgifterna förutsattes kunna
vara av varierande slag. Beträffande uppgifternas kvalitet säger
departementschefen att det kan antas bli fråga om uppgifter som i stort sett
torde vara av mer alldaglig natur, samtidigt som han framhåller att
bestämmelsen också skall medge överlåtelse av ganska betydelsefuUa funktioner.
Det rör sig med andra ord om uppgifter inom en tämligen vid skala.
Grundlagstiftaren har antagit regler om två
huvudtyper av offentliga uppgifter: de högsta statsfunktionerna, underkastade
reglerna i 10 kap. 5 § första stycket RF, och ett lägre skikt av funktioner,
avsedda att behandlas enligt föreskrifterna i lagrummets andra stycke. Det får
emellertid förutsättas att härutöver finns ytterligare en grupp av mera
bagatell-artade uppgifter, vilka kan överlåtas till annan stat utan att 10 kap.
5 § RF över huvud blir att tillämpa. Inom ramen för löpande internationellt
samarbete förekommer på en mängd områden, t. ex. inom kommunikationsväsendet,
på det kulturella fältet och även inom rättsvården, att Sverige erhåller
biträde av annan stat för genomförande av allehanda smärre
förvaltningsuppgifter. Inom rättsvården kan man peka på sådana uppgifter som
att främmande stat för svensk myndighets räkning verkställer delgivning av
dokument med person som befinner sig på den främmande statens territorium. Det
får hållas för visst att biträdesuppgifter av denna karaktär kan för svensk
räkning ombesörjas av internationellt organ eller främmande stat utan att
beslut därom fattats i den ordning 10 kap. 5 § andra stycket RF stadgar. Det
praktiska spörsmålet i förevarande ärende är hur gränsen skall dras mellan
uppgifter som åsyftas i det nämnda lagrummet och uppgifter av lägre dignitet.
Vid lösande av detta gränsdragningsproblem ligger
det nära till hands att söka viss ledning i huvudregeln i 10 kap. 2 § första
stycket RF. Där föreskrives att riksdagens medgivande fordras för ingående av
för riket bindande överenskommelse, om överenskommelsen förutsätter att lag
ändras eller upphävs eller ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ämne i
vilket riksdagen skall besluta. Om det för ratificering av en överenskommelse
krävs att rättskipnings- eller förvaltningsuppgift som ej avses i 10 kap. 5 §
första stycket RF överlåtes till främmande organ och det enligt bestämmelserna
i 8 kap. RF fordras att denna uppgiftsreglering sker i lag, synes naturligt
att utgå från att uppgiften är av den kvalitet att paragrafens andra stycke
blir tillämpligt och att lagen som nor-
Prop. 1978/79: 3 89
merar
uppgiftsöverlåtelsen därför skall antas i den i nämnda lagrum stadgade
ordningen. Det ter sig vidare naturligt att i fortsättningen av denna
tankelinje tillämpa RF så att det lämnas regeringen fritt att till främmande
stat eller mellanfolkligt organ överlåta sådan mindre förvaltningsuppgift
vilken icke ligger inom området för riksdagens norm-givningskompetens. Det kan
nämnas att konstitutionsutskottet nyligen dragit en liknande parallell mellan 2
och 5 §§ i 10 kap. RF (LU 1977/78: 10 s. 70).
I det föreliggande lagförslaget är fråga om
överlåtelse till annan stat av två olika funktioner, nämligen dels av begränsad
verkställighet av straffpåföljd dels av fullständig verkställighet av sådan
påföljd. I det förra fallet behåller Sverige huvudansvaret för
verkställigheten, men det praktiska utförandet övergår i stort sett på den
andra staten och följer dess regler. I det senare fallet avhänder sig Sverige i
princip definitivt den fortsatta verkställigheten av påföljden. De
rättskipnings- och förvaltningsuppgifter vilka sålunda skall kunna överlåtas
till främmande stat enligt det remitterade lagförslaget är av den art att de
måste regleras i lag.
Enligt lagförslaget begränsas i skiftande
omfattning svenska myndigheters befattning med dem eljest åliggande uppgifter
med att verkställa påföljder vid kriminalvård i frihet. Det överlämnas i
stället åt en annan stat att följande sin egen lagstiftning verkställa den i
Sverige ådömda påföljden. Räckvidden av överlämnandet är betydande, i
synnerhet när verkställigheten överlåtes fullständigt. En i Sverige dömd person
kan, efter det att verkställigheten överflyttats till det andra landet, i
samband med frivårdens genomförande där göras till föremål för frihetsberövande
åtgärder, inte omedelbart men som sanktion om han missköter sig. Härav framgår
att det ligger också en rättskipningsuppgift innesluten i det uppKlrag som den
främmande staten erhåller från Sverige vid avtal om full verkställighet.
Med hänvisning till det anförda kan det slås fast
att de uppgifter, om vilkas överlämnande är fråga, är av kvalificerad art. De
går väl in under departementschefens kategoribeteckning "ganska
betydelsefulla funktioner".
Såvitt är känt för lagrådet har regeln i 10 kap. 5
§ andra stycket RF hittills tillämpats blott en gång. Det skedde när riksdagen
den 15 februari 1978 fattade beslut rörande en reform av patentlagstiftningen.
Riksdagen beslöt då med i lagrummet angiven majoritet (minst 3/4 av de
röstande biföll utskottets hemställan) att dels godkänna konventionen den 19
juni 1970 om patentsamarbete dels ock i anslutning därtUI anta ny lydelse av 3
kap. patentlagen. Reglerna i nämnda kapitel innebär bl. a. att Sverige kan
överlåta till främmande stats myndighet eller tiU mellanfolklig organisation
att företa den nyhetsgranskning som ingår som ett nödvändigt led i
patentförfarandet. Detta fullföljes sedan av den
Prop. 1978/79: 3 90
patentsökande
inför svensk myndighet, varvid resultatet av den intemationella
nyhetsgranskningen dock inte är bindande för den svenska patentmyndigheten. I
patentlagstiftningsärendet yppades icke någon tvekan om att 10 kap. 5 § andra
stycket RF skulle tillämpas såvitt gällde denna del av ärendet.
Den verkställighetsuppgift beträffande en i Sverige
meddelad brottmålsdom som enligt lagförslaget skall kunna överlåtas till
främmande stats myndigheter synes lagrådet utgöra ett längre gående ingrepp i
svensk suveränitet än det suveränitetsintrång som kan ligga i att arbetet med
nyhetsgranskningen i patentärenden överlåtes på en främmande stats myndighet
eller på ett internationellt organ.
Enligt lagrådets mening kan det icke råda någon
tvekan om att de uppgifter som enligt lagförslaget skall kunna överlämnas till
främmande stat i och för sig är av det slag som avses i 10 kap. 5 § andra
stycket RF. Möjligen skulle kunna ifrågasättas att, om Sverige överlämnar till
annan stat att efter sina regler fullgöra en uppgift, det icke längre är fråga
om en svensk uppgift. Om den stat, till vilken överlåtelsen sker, har starka
intressen av att själv fullgöra uppgiften och Sveriges intresse av att
uppgiften blir fullgjord är motsvarande svagare, skulle det enligt detta
synsätt ej längre vara fråga om överlåtelse av sådan svensk förvaltningsuppgift,
som grundlagsbestämmelsen åsyftar. Tillämpat på förevarande ärende skulle det
enligt detta sätt att se framför allt vara hemvistlandet som har intresse av
att en verksam övervakning kommer till stånd och att den dömde iakttar vad som
åligger honom under prövotiden. Att sörja för verkställigheten skulle då vara
en uppgift mera för hemvistlandet än för domslandet. Med detta synsätt skulle
det inte vara en svensk förvaltningsuppgift att svara för kriminalvård i
frihet beträffande den som har hemvist utomlands och som ej kan nås av svensk
tvångsmakt. Följaktligen skulle överföring av sådan uppgift inte vara ett
ärende som omfattas av 10 kap. 5 § andra stycket RF.
Man kan inte utesluta att situationer kan uppkomma
där resonemang av denna art bör godtas. Emellertid får det anses uteslutet att
tillämpa dem i förevarande lagstiftningsärende. Det måste alltid vara en svensk
uppgift för övrigt med inslag av både förvaltning och rättskipning att
tillse att en svensk brottmålsdom blir verkställd. Sverige kan icke ställa sig
likgiltigt till om en svensk brottmålsdom blir verkställd eller ej. Att det
sker, i eller utom Sverige, är ett primärt svenskt intresse.
Genom att ratificera övervakningskonventionen
förpliktar Sverige sig icke till att i något bestämt fall överlåta
verkställighet av påföljd tUl annat land. Det kommer sålunda alltid att, om
lagförslaget antages, ankomma på svensk myndighet att efter eget gottfinnande
hos annan stat ansöka om övertagande av verkställighetsuppgift från Sverige.
Det skulle med hänsyn härtill kunna invändas, att riksdagen genom lagens
antagande icke binder Sverige vid en förpliktelse att genom uppgifts-
Prop.
1978/79: 3 91
överlåtelse
avstå någon del av sin suveränitet och att riksdagsbeslutet därför ej behöver
fattas i den ordning som stadgas i 10 kap. 5 § andra stycket RF. Ett dylikt
resonemang saknar dock enligt lagrådets mening bärkraft. Avgörande är nämligen
att riksdagen genom lagens antagande bemyndigar regeringen eller annan
myndighet att efter eget beprövande överlämna en viktig förvaltningsuppgift med
inslag av rättskipning till annan stat. Riksdagen har, sedan lagen väl
antagits, icke längre någon möjlighet att kontrollera i vad mån uppgift
överlåtes på annan stat.
Syftet
med grundlagens krav på kvalificerad majoritet i detta fall är i främsta rummet
att suveränitetsinskränkning ej får godtas utan att en hög grad av
samstämmighet om avståendet föreligger i riksdagen. Likaså bör, om en
offentlig uppgift berör en eller flera medborgare på ett mera kännbart sätt och
det överlåtes till en främmande stat att ombesörja uppgiften, en stor del av
riksdagen vara enig om åtgärdens lämplighet och riktighet. Dessa synpunkter
äger obestridligen tillämplighet i det föreliggande ärendet.
Under
hänvisning till vad lagrådet nu anfört finner lagrådet, både vid en mera
formell granskning av reglerna i 10 kap. RF och vid en saklig värdering av de
uppgifter som enligt lagförslaget skall kunna överlåtas till annan stat, att
det uppgiftsöverlämnande varom stadgas i lagen gäller uppgifter av sådan art
som avses i 10 kap. 5 § andra stycket RF. Uppgiften att verkställa en svensk
straffdom får också anses så betydelsefull att behov föreligger av det
grundlagsfästa skydd såväl för den svenska suveräniteten som för svenska
medborgare, vilket ligger i de alternativa kraven i nyss nämnda lagrum på
kvalificerad majoritet eller på grundlagsstiftningsformen. Riksdagens antagande
av det remitterade förslaget till lag om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet bör sålunda enligt lagrådets mening ske i den i 10 kap.
5 § andra stycket RF angivna ordningen.
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister
Lagrådet:
Om förslaget att införa ett nytt tredje stycke i 24
§ lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet godtas, bör
i 6 § lagen om allmänt kriminalregister införas föreskrift att beslut jämlikt
sagda stycke om upphävande av verkställighet som har anordnats utomlands skall
antecknas i kriminalregistret.
Övriga
lagförslag
Lagrådet:
Förslagen
lämnas utan erinran.
Prop. 1978/79: 3 92
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1978-06-15
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Romanus, Turesson,
Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson,
Mundebo, Krönmark, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Romanus
Proposition
om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till
1.
lag om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet,
2.
lag om ändring i brottsbalken,
3.
lag om ändring i lagen (1963:
197) om allmänt kriminalregister,
4.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972: 429). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande.
Det remitterade förslaget till lag om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet innebär, i nära
anslutning till vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i IVL, att en
framställning om verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom alltid skall
i första hand prövas av regeringen. Det tillkommer enligt förslaget därvid
regeringen att ensam pröva vissa grunder som kan tänkas föranleda ett avslag på
framställningen, t. ex. frågan om framställningen skall avslås därför att den
rör politiskt brott. I övrigt har regeringens prövning begränsats till en
förstahandsgranskning med möjUghet att omedelbart avslå ansökningen, om det är
uppenbart att avslagsgrund föreligger. Avslår inte regeringen framställningen,
ankommer den slutliga prövningen på kriminalvårdsstyrelsen vid begränsad
verkställighet och allmän domstol vid fullständig verkställighet.
Flertalet av lagrådets ledamöter har lämnat det
remitterade lagförslagets allmänna uppbyggnad utan erinran i denna del. En
ledamot har emellertid med hänvisning till att samarbete enligt
övervakningskonventionen bygger på att ett avtal träffas mellan de båda
berörda staterna förordat att lagstiftningen utformas på ett sådant sätt att
det alltid skall ankomma på regeringen att i sista hand fatta beslut med
1
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 2 mars 1978.
Prop. 1978/79: 3 93
anledning
av en framställning från främmande stat liksom att lämna den främmande staten
besked huruvida dess framställning bifalls eller avslås.
Som jag har konstaterat i remissprotokollet
innehåller övervakningskonventionen inte några bestämmelser om hur
prövningsförfarandet skall anordnas i den anmodade staten. Det blir alltså i
princip en intern fråga för fördragsslutande stat att utforma
prövningsförfarandet på det sätt som den finner lämpligast. I detta hänseende
skiljer sig konventionen från brottmålsdomskonventionen. Enligt sistnämnda
konvention, som ligger till grund för IVL, är det obligatoriskt för anmodad
stat att överlämna en framställning om verkställighet av utländsk brottmålsdom
tiU domstolsprövning. Enligt min uppfattning ligger det en fördel i att utforma
de bestämmelser som föranleds av ett tillträde till övervakningskonventionen
på ett sådant sätt att man når största möjliga överensstämmelse med den
beslutsordning som gäller enligt IVL. Detta talar för att den slutliga
prövningen av en framställning om fullständig verkställighet enligt den nya
lagen bör ankomma på allmän domstol. Med denna utgångspunkt ligger det nära
till hands att inte heller beträffande en framställning om begränsad
verkställighet förlägga den slutliga prövningen hos regeringen utan att i
stället anförtro denna prövning åt kriminalvårdsstyrelsen, som beslutar i
motsvarande frågor enligt NVL. Jag kan inte se att några avgörande olägenheter
skulle vara förenade härmed och anser mig därför böra vidhålla det remitterade
förslaget i de hänseenden som har berörts nu.
Det bör emellertid anmärkas att jag, som framgår av
mina uttalanden till remissprotokollet, har utgått från att det i enlighet med
praxis skall ankomma på utrikesdepartementet att till främmande stat befordra
underrättelse eller annat meddelande som skall sändas från svensk sida enligt
lagen eller konventionen. Bestämmelser härom har jag ansett kunna meddelas som
verkställighetsföreskrifter till den nya lagen, jfr 14 § förordningen (1977:
178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottsmålsdom och 21 § förordningen (1978: 108) om
internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Svar på en framställning
från främmande stat enligt övervakningskonventionen kommer sålunda alltid att
lämnas av utrikesdepartementet på den svenska regeringens vägnar.
I fråga om 4 § första stycket förslaget till lag om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet har lagrådet
föreslagit en smärre justering, mot vilken jag inte har någon erinran. Jag har
inte heller något att invända mot vad lagrådet har uttalat i anslutning till
andra stycket punkt 2 i samma paragraf
Enligt 4 § andra stycket punkt 3 i det remitterade
förslaget får en framställning om verkställighet av utländsk brottmålsdom här i
landet inte bifallas, om den dömde inte har hemvist i Sverige. Lagrådet har
Prop. 1978/79: 3 94
påpekat
att konventionens originaltext såvitt gäller kravet på hemvist använder
uttrycket att lagöverträdaren "establishes his ordinary residence"
("établit sa residence habituelle") i den anmodade staten (art. 5.1
och 6). För att lagtexten bättre skall återge konventionens innebörd i detta
hänseende föreslår lagrådet att punkten får formuleringen "om den dömde ej
har eller tar hemvist i Sverige".
Förarbetena till konventionen ger vid handen att
den expertkommitté, som har utarbetat konventionstexten, i sitt ursprungliga
förslag använde uttrycket "is ordinarily resident" i fråga om kravet
på hemvist i den anmodade staten. Den slutliga avfattningen tUlkom efter ett
påpekande av Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor vid dess åttonde
ple-narmöte i april 1962. Orsaken till ändringen angavs vara att den ursprungliga
texten inte gav tydligt uttryck för att konventionen skulle bli tillämplig inte
bara på fall när lagöverträdaren vid tiden för domen har hemvist i annan
konventionsstat utan också i situationer där han flyttar till annan stat efter
domen. Däremot synes förarbetena inte ge något stöd för att man avsett att ge
avkall på kravet att den dömde skall ha hemvist i den anmodade staten vid tiden
för framställningen om verkställighet. Mot denna bakgrund anser jag det för
egen del tveksamt om de aktuella konventionsbestämmelserna kan tUläggas den
innebörd som lagrådet har antagit. Konventionen får emellertid anses vara oklar
på denna punkt, och det är enligt min mening från saklig synpunkt en fördel,
om lagstiftningen kan erhålla det vidare tillämpningsområde som skuUe följa av
lagrådets förslag. Detta skulle bl. a. ge ökade möjligheter till verkställighetssamarbete
i situationer av den typ som kriminalvårdsstyrelsen vid remissbehandlingen av
departementspromemorian angav som exempel på fall där överflyttning borde kunna
komma i fråga (jfr avsnitt 2.3.1 i lagrådsremissen).
Med hänvisning till det anförda anser jag mig böra
godta lagrådets förslag till ändrad lydelse av 4 § andra stycket punkt 3. Med
denna lydelse av bestämmelsen markeras att det inte är en absolut förutsättning
för bifall till framställningen att den dömde har hemvist i Sverige vid den
tidpunkt då framställningen tas upp tiU prövning men att det, om så inte är
fallet, måste föreligga godtagbar utredning om att han kommer att ha hemvist
här under åtminstone en väsentlig del av den tid kriminalvården i frihet skall
pågå. En motsvarande justering bör som lagrådet har påpekat göras i 21 §.
De formella ändringar som lagrådet har förordat
beträffande 5, 7, 14, 16, 25 och 26 §§ anser jag på de av lagrådet anförda
skälen böra godtas med någon jämkning av redaktionell natur. Även i övrigt bör
vissa redaktionella jämkningar göras i lagförslaget.
Jag kan ansluta mig till vad lagrådet har anfört
vid 12 § liksom till vad tre av lagrådets ledamöter har anfört vid 10 och 18
§§.
I
anslutning till 24 § har lagrådet, med anledning av vissa uttalanden
Prop.
1978/79: 3 95
från
min sida tUI remissprotokollet, uppmärksammat den situation som kan tänkas
uppstå om begränsad verkställighet har anordnats utomlands på grund av svensk
dom men den dömde därefter tar hemvist i domslandet eller i en tredje stat
under verkställighetstiden. En motsvarande fråga uppmärksammades under
förarbetena till NVL, men det ansågs i det sammanhanget inte nödvändigt att
tynga lagtexten med en särskild regel angående sådana fall
Jag
vill emellertid inte motsätta mig lagrådets förslag tUl en uttrycklig
bestämmelse om att kriminalvårdsstyrelsen i här avsedda situationer kan
förordna att verkställigheten i den främmande staten skall upphöra och i
samband därmed återflytta verkställigheten hit eUer göra framställning om
verkställighet i tredje stat. Därvid bör det dock enligt min mening komma tUl
klart uttryck i lagtexten att en förutsättning för ett sådant förordnande skall
vara att den dömde upphör att ha hemvist i den främmande stat till vilken
verkställigheten har överflyttats. Skall verkställigheten överflyttas hit, bör
det ankomma på den övervakningsnämnd som sist handhade övervakningen att
återuppta denna. Med de jämkningar som föranleds av vad jag nu har anfört
godtar jag den av lagrådet föreslagna bestämmelsen. Denna bör, i enlighet med
den ståndpunkt som har intagits av flertalet inom lagrådet, placeras som ett
tredje stycke tUl 24 §.
I fråga om förslaget till lag om ändring i lagen om
allmänt kriminalregister har lagrådet föreslagit ett tUlägg till 6 § av
innebörd att även förordnande enligt det nya tredje stycket i 24 § lagen om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet om upphävande av verkställighet
som har anordnats utomlands skall antecknas i kriminalregistret. Jag godtar
förslaget och förordar att tillägget utformas så att det täcker även
förordnande enligt 25 § andra stycket nämnda lag liksom de beslut av
motsvarande innebörd som kan meddelas vid tillämpningen av NVL.
I enlighet med vad som har förordats vid remissen
till lagrådet bör Sverige genom ratifikation tillträda
övervakningskonventionen, varvid förbehåll bör göras mot del III av
konventionen samt förklaringar avges enligt artiklarna 27.4, 29.2 och 37.3.
Tiden för ikraftträdande av den nya lagstiftningen
bör flyttas till den 1 januari 1979.
Formen
för ärendets behandling i riksdagen
I 10 kap. 5 § andra stycket regeringsformen (RF)
föreskrivs att rättskipnings- och förvaltningsuppgift som inte enligt RF
tillkommer riksdagen, regeringen eller annat i regeringsformen angivet organ
kan överlåtas till annan stat, till mellanfolklig institution eller till
utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet, om riksdagen
förordnar om det genom ett beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande
för-
Prop. 1978/79: 3 96
enar
sig, eller genom beslut i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Vid
remissen till lagrådet anförde jag att frågan om ett tillträde från svensk
sida till den europeiska övervakningskonventionen och om antagandet av den
lagstiftning som föranleds därav enligt min mening skulle kunna prövas av
riksdagen utan iakttagande av sådan beslutsordning som finns föreskriven i
denna grundlagsbestämmelse. Den omständigheten att konventionen öppnar
möjlighet att i särskilda fall begära verkställighet utomlands av en svensk dom
i brottmål kunde nämligen, enligt vad jag uttalade i sammanhanget, inte anses
innebära ett överförande av rättsskipnings- eller förvaltningsuppgift till
annan stat i den mening som avses i 10 kap. 5 § andra stycket RF.
Lagrådet har i sitt yttrande utförligt uppehållit
sig vid frågan om formen för lagstiftningsärendets prövning i riksdagen.
Lagrådet konstaterar att grundlagen, såvitt är av intresse i detta sammanhang,
innehåller regler om två huvudtyper av offentliga uppgifter: de högsta
statsfunktionerna, som är underkastade reglerna i 10 kap. 5 § första stycket
RF, och ett lägre skikt av funktioner, avsedda att behandlas enligt föreskrifterna
i lagrummets andra stycke. Enligt lagrådet får det emellertid förutsättas att
det härutöver finns ytterligare en grupp av mera bagatellartade uppgifter,
vilka kan överlåtas till annan stat utan att 10 kap. 5 § regeringsformen Över
huvud taget blir att tillämpa. Den praktiska frågan i förevarande ärende sägs
vara hur gränsen skall dras mellan uppgifter som avses i andra stycket av
nämnda lagrum och uppgifter av lägre dignitet.
I detta avseende hänvisar lagrådet bl. a. till att
regeln i 10 kap. 5 § andra stycket RF hittills har tillämpats endast en gång,
nämligen när riksdagen beslöt att godkänna 1970 års konvention om
patentsamarbete och att i anslutning härtill anta förslag till ny lydelse av 3
kap. patentlagen (prop. 1977/78: 1, LU 1977/78: 10, rskr 1977/78: 126).
Lagrådet uttalar därvid att de uppgifter, som enligt det nu aktuella
lagförslaget skall kunna överlåtas till främmande stat, synes utgöra ett längre
gående ingrepp i svensk suveränitet än det suveränitetsintrång, som kan ligga i
att enligt patentsamarbetskonventionen arbetet med nyhetsgranskningen i
patentärenden överlåts på en främmande stats myndighet eller på ett
internationellt organ.
Med anledning av vad lagrådet sålunda har anfört
vill jag för min del framhålla följande.
Det är otvivelaktigt förenat med svårigheter att
avgöra hur vidsträckt tillämpningsområdet för 10 kap. 5 § andra stycket RF har
avsetts vara. Den tolkning som lagrådet har kommit fram till, nämligen att
bestämmelsen avser vissa förvaltningsuppgifter av någorlunda kvalificerad art
men inte sådana uppgifter av lägre dignitet, synes dock inte ha något stöd i
vare sig lagrummets ordalydelse eller dess förarbeten. Snarare förefaller den
att strida mot uttalanden som gjordes i samband med
Prop. 1978/79: 3 97
RF:s
tillkomst. I propositionen rörande ny regeringsform uttalade nämligen
dåvarande chefen för justitiedepartementet (prop. 1973: 90 s. 365 och-366) att
10 kap. 5 § andra stycket RF kunde väntas huvudsakligen komma till användning
vid överlåtelse av uppgifter av mer alldaglig natur och att bestämmelsen
omfattar varje rättskipnings- och förvaltningsuppgift som inte i RF är knuten
tUl ett där angivet organ.
Jag har därför svårt att godta lagrådets
uppfattning att vissa förvaltningsuppgifter på grund av sin låga dignitet
skulle kunna överlåtas till utländskt organ utan att riksdagen har förordnat om
det genom beslut i den särskilda ordning som är föreskriven i 10 kap. 5 § andra
stycket RF. Enligt min mening måste man vid avgränsningen av lagrummets
tUlämpningsområde söka sig fram på andra vägar.
Lagrådet har gått in på frågan om bestämmelsen i 10
kap. 5 § andra stycket RF kan anses tillämplig bara i sådana fall där riksdagen
genom sitt beslut binder Sverige vid en förpliktelse att genom uppgiftsöverlåtelse
avstå någon del av sin suveränitet. Ett sådant fall förelåg vid riksdagens
godkännande av konventionen om patentsamarbete, vilken inte bara innebär att
arbetet med nyhetsgranskning i patentärenden kan ske utomlands utan också att
en patentansökan som tas upp av en utländsk eller internationell myndighet
under vissa förutsättningar får samma rättsverkan här i riket som en svensk
patentansökan. Med en sådan tolkning skulle grundlagsbestämmelsen inte vara
tillämplig när såsom i föreliggande fall riksdagsbeslutet bara innebär att
svensk myndighet ges möjlighet att i särskilda fall överflytta uppgifter av angivet
slag.
Denna tolkning synes visserligen inte vara
oförenlig med lydelsen av 10 kap. 5 § andra stycket RF. Jag kan emellertid dela
lagrådets mening att de syften som ligger till grund för bestämmelsen närmast
talar för att den bör anses ha tillämpning också i fall av den typ som nu
avses. Det kan nämligen hävdas att det skulle bli alltför lätt att sätta det avsedda
skyddet för den svenska suveräniteten och för svenska intressen i övrigt ur
spel, om en konstruktion av denna typ skulle falla utanför
grundlagsbestämmelsens tillämpningsområde.
EnUgt min mening kommer man vid tillämpningen av 10
kap. 5 § andra stycket RF med nödvändighet in på frågan vad som är naturliga
uppgifter för Sverige och vad som rimligen bör ankomma på annat land. När det i
lagrummet talas om överlåtelse av rättskipnings- eller förvaltningsuppgift,
måste givetvis avses överlåtelse av svensk rättskipnings- eller
förvaltningsuppgift. Vad som är svenska rättskipnings- och
förvaltningsuppgifter kan emellertid inte anges generellt och en gång för alla.
Det beror på vilka uppgifter som ges åt svenska myndigheter i vår lagstiftning.
En viss ledning för bedömningen av vad som skall
anses falla inom ramen för de svenska rättskipnings- och
förvaltningsuppgifterna kan
Prop. 1978/79: 3 98
otvivelaktigt
hämtas från de principer som är vedertagna inom folkrätten. Sverige kan t. ex.
inte göra anspråk på att få utöva offentlig myndighet eller tvångsmakt på en
främmande stats territorium. Om Sverige i utlämningsavtal med annan stat
träffar en överenskommelse som innebär att den främmande staten skall inom sitt
område sörja för att en efterspanad brottsling grips på svensk begäran eller
med anledning av här i landet utfärdad efterlysning, torde detta därför inte
kunna innebära att Sverige överlåter egna uppgifter på den främmande staten. Av
samma skäl torde regelmässigt avtal mellan Sverige och annan stat om samarbete
med delgivning av handlingar falla utanför tiUämpnings-området för 10 kap. 5 §
andra stycket RF. Jag anser mig emellertid inte kunna hävda att ett sådant
resonemang leder tUl någon bestämd slutsats i frågan huruvida
grundlagsbestämmelsen skall anses vara tUl-lämplig i det nu föreliggande
ärendet.
Sverige måste emellertid även av andra än
folkrättsliga skäl kunna sätta gränser för sina rättskipnings- och
förvaltningsuppgifter. I en fråga som berör både Sverige och annat land kan
Sverige inta ståndpunkten att de aktuella befogenheterna har så stark
anknytning tUl det andra landet att det får anses vara en uppgift för det
landets myndigheter att bestämma. Om det finns starka anknytningspunkter till
det andra landet, kan man inte säga att Sverige i sådana situationer överlåter
en svensk rättskipnings- eller förvaltningsuppgift till det andra landet. Vad
Sverige gör är att sätta en gräns för sina uppgifter.
Bestämmelsen i 10 kap. 5 § andra stycket RF bör
enligt min mening inte anses tillämplig, om Sverige på ett rimligt sätt
begränsar sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter och låter ett annat
land bestämma i frågor där det finns en stark anknytning tUl det landet. Bara
om anknytningen till Sverige är stark och anknytningen till ett annat land är
svag, torde man med det nämnda synsättet med fog kunna hävda att regleringen
innebär ett kringgående av det skydd för den svenska suveräniteten och för
svenska intressen i övrigt som bestämmelsen i 10 kap. 5 § andra stycket RF
skall utgöra.
Lagrådet utesluter inte att situationer kan
uppkomma där resonemang av denna art bör godtas. Lagrådet anser det emellertid
uteslutet att på denna väg komma fram till att 10 kap. 5 § andra stycket RF
inte äger tillämpning i det nu föreliggande ärendet. Enligt lagrådets mening
måste det alltid vara en svensk uppgift att tillse att en svensk brottmålsdom
blir verkställd. Att detta sker, i eller utom Sverige, är enligt lagrådets
uppfattning ett primärt svenskt intresse.
Såvitt jag kan finna är tillämpligheten i nu
föreliggande ärende av 10 kap. 5 § andra stycket RF främst beroende av huruvida
man kan säga att Sverige har ett så starkt intresse av att den som vistas i
annan stat blir föremål för kriminalvård i frihet efter det att en svensk brottmålsdom
har meddelats, att man kan tala om en överlåtelse av en svensk
Prop.
1978/79: 3 99
rättskipnings-
och förvaltningsuppgift och inte bara karakterisera situationen så att Sverige
helt eller delvis avstår från vidare befattning med verkställigheten därför att
den främmande staten har det dominerande intresset i sammanhanget.
SärskUt
med beaktande av syftet med det verkställighetssamarbete som avses i
övervakningskonventionen att underlätta den dömdes anpassning i samhället och
att sörja för kontroll av hans uppförande under övervakningstiden kan det
enligt min mening väl sättas i fråga om det är domslandet som har det primära
intresset av verkställighet i annat land av en dom på kriminalvård i frihet.
Vid sådant förhållande saknas inte skäl för den i remissen framförda
uppfattningen att den beslutsordning som föreskrivs i 10 kap. 5 § andra stycket
RF inte behöver iakttas vid det aktuella ärendets prövning i riksdagen. Självfallet
är det emellertid riksdagen som avgör i vilken ordning beslut skall fattas i
det föreliggande ärendet.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att
dels antaga de av lagrådet granskade lagförslagen
med vidtagna ändringar,
dels godkänna den europeiska konventionen den 30
november 1964 rörande övervakning av villkorligt dömda eller vUlkorligt
frigivna personer med det förbehåll och de förklaringar som jag har angett.
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga
de förslag som föredraganden har lagt fram.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM H7e 780037
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79: 3
Bilaga 1
PM
om
internationellt samar bete rörande kriminalvård i frihet
Ds Ju 1977:4
1 Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 3. Bilaga 12
Prop. 1978/79: 3 102
Innehåll
1 Inlednmg ....................................................... 103
2
GäUande svensk rätt m. m................................... . 103
2.1
Brottmålsdoms intemationella
rättsverkningar . . 103
2.2
Annat intemationellt samarbete
i brottmål ......... . 108
2.2.1
Utiämnmg .......................................... 108
2.2.2
Trafikbrottskonventionen ....................... 110
2.2.3
Nordiska samarbetsavtalet........................ 110
2.2.4
Lagföringskonventionen ......................... . 111
3
Övervakningskonventionens
huvudsakliga innehåll..... . 112
4
Frågans tidigare behandling ................................. 116
5
Överväganden och förslag.................................... 117
5.1
Sveriges tUlträde till
övervakningskonventionen .. 117
5.2
FörbehåU och förklaringar............................... 120
5.3
Av konventionen föranledd
lagstiftning i huvuddrag 124
5.3.1
Lagstiftningens form och
tillämpningsområde 124
5.3.2
Verkställighet i Sverige av
utländskt avgörande 129
5.3.2.1
Allmänna principer ........................ 129
5.3.2.2
Begränsad verkställighet ............... 132
5.3.2.3
Fullständig verkställighet.................. m
5.3.3 Verkställighet
utomlands av svensk brottmålsdom .. 137
5.3.3.1
Allmänna principer ........................ 137
5.3.3.2
Begränsad verkställighet ................ 139
5.3.3.3
Fullständig verkstäUighet................. 140
5.3.4.......................................................... Följdändringar
i annan lagstiftning 140
5.4
Upprättade lagförslag .................................... 141
5.5
Specialmotivering ......................................... 141
Bilaga
A Europeisk konvention rörande övervakning av villkorligt
dömda
eller vUlkorligt frigivna personer.......... 142
Bilaga
B Författningsförslag .............................. 161
Bilaga
C Översiktlig redogörelse för kriminalvården i frihet i vissa
europarådsstater....................................... 169
Prop. 1918/19: 3 103
1
Inledning
Inom Europarådet har utarbetats en konvention om
övervakning av villkorligt dömda eUer villkorUgt frigivna personer
(övervakningskonventionen). Konventionen har till sitt huvudsakliga ändamål
att göra det möjligt för medlemsstatema att ge varandra ömsesidigt bistånd i arbetet
på att återanpassa lagöverträdare till samhället. I detta syfte innehåller den
regler om samarbete rörande verkstäUighet av påföljder som innebär kriminalvård
i frihet. Konventionen, som öppnades för undertecknande den 30 november 1964,
har hittiUs undertecknats av Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken
Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländema, Turkiet och Österrike. Av dessa
stater har Belgien, Frankrike, Italien och Luxemburg ratificerat konventionen,
som numera har trätt i kraft. Konventionen är i engelsk och fransk originaltext
jämte utkast till svensk översättning fogad tiU promemorian som bilaga A.
I denna promemoria behandlas frågan om Sveriges
tiUträde till övervakningskonventionen och om lagstiftning som föranleds därav.
Utarbetade lagförslag är fogade till promemorian som bilaga B.
2
Gällande svensk rätt m. m.
2.1
Brottmålsdoms intemationella rättsverkningar
Bestämmelserna i brottsbalken (BrB) ger inte svensk
myndighet någon allmän befogenhet att verkstäUa utländsk brottmålsdom eller
att begära verkställighet i annan stat av brottmålsdom som har meddelats här i
landet. Enligt särskild lagstiftning kan emellertid i betydande utsträckning
brottmålsdom som har meddelats i ett nordiskt land verkställas i ett annat
nordiskt land. Genom den av Sverige år 1973 tillträdda europeiska konventionen
den 28 maj 1970 om brottmålsdoms intemationeUa rättsverkningar
(brottmålsdomskonventionen) har möjlighet öppnats till samarbete för
verkställighet av vissa brottmålsdomar även utanför Norden.
Det nordiska samarbetet rörande verkställighet av
brottmålsdomar regleras genom enhetlig lagstiftning i de olika nordiska
länderna. För Sveriges del regleras dessa frågor i lagen (1963; 193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m. (NVL) och i kungörelsen (1963: 194) med vissa föreskrifter rörande
tillämpningen av nämnda lag (NVK). Samarbetet omfattar verkställighet av
ådömda böter och viten, förverkande av egendom, ordinärt frihetsstraff samt
anordnande av övervakning av villkorligt dömd och villkorligt frigiven.
Dom varigenom någon har dömts till böter eller vite
eller egendom har förklarats förverkad eUer varigenom någon har ålagts att utge
er-
Prop. 1978/79: 3 104
sättning
för rättegångskostnad i brottmål kan enligt 1 och 4 §§ NVL på begäran
verkställas här i landet. Motsvarande gäller i fråga om verkstäUighet i annat
nordiskt land av dom eller beslut som har meddelats i Sverige (3 § NVL). VerkstäUighet
här i landet sker enligt svensk lag. Böter eUer vite som har ådömts i annat
nordiskt land får dock inte förvandlas (2 § NVL).
När
det gäUer frihetsstraff omfattar NVL dom varigenom någon dömts tiU ordinärt
frihetsstraff, dvs. fängelse och dess motsvarigheter i de andra nordiska
länderna. Lagen gäUer också ådömt förvandlingsstraff för böter. På begäran av
domslandet kan verkstäUighet ske i det land där den dömde är medborgare eller
har sitt hemvist eUer, om det med hänsyn till omständighetema finnes
lämpligast, i det land där han uppehåUer sig (5 § och 8 § första stycket NVL).
Det straff som har ådömts onn-äknas vid verkställighet i Sverige till fängelse
på Uka lång tid (6 § NVL). VerkstäUigheten sker i princip i enlighet med de
svenska reglerna i lagen (1974: 203) om krimuialvård i anstalt.
NVL
innehåUer som nämnts också bestämmelser om samarbete rörande kriminalvård i
frihet (1023 §§). Övervalcning kan sålunda anordnas här i landet av den som
bUvit vUlkorligt dömd i Danmark, Finland, Island eUer Norge med föreskrift om
övervakning eller som blivit vUlkorligt frigiven efter att i något av dessa
länder ha avtjänat ordinärt frihetsstraff. Övervakningsnämnden i den ort, där
den dömde eller frigivne uppehåller sig eUer kan antas komma att uppehålla
sig, utses därvid att ha hand om övervakningen. Det som i det andra landet är
bestämt om prövotid och övervakningstid gäller såsom om domen givits eller
frigivningen ägt ram här i landet. Föreskrifter angående den dömdes eller
frigivnes åligganden som meddelats i anslutning till domen eUer den villkorliga
frigivningen tiUämpas, om inte övervakningsnämn-den förordnar annat. I övrigt
äger bestänmielsema i BrB om skyddstUlsyn resp. vUlkorlig frigivning
motsvarande tillämpning. Förordnande om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 §
av den som ådömts skyddstillsyn eller om förlängning av prövotiden för den som
har frigivits villkorligt får dock inte meddelas. Uppkommer fråga om åtgärd
beträffande den dömde eUer frigivne men anses frågan lämpligen böra prövas i
det land där domen meddelats eller frigivningen skett, får frågan hänskjutas
tUl behörig myndighet i det landet. Meddelas i det andra landet beslut om
ändrade bestämmelser beträffande domen eller den viUkorliga frigivningen eller
om förverkande av anståndet eller den villkorligt medgivna frUieten, äger
beslutet giltighet här i landet.
På motsvarande sätt kan övervakning av den som här
i landet har dömts till skyddstillsyn eUer villkorUgt frigivits efter
avtjänande av fängelse, flyttas över tUl annat nordiskt land. Beslut som
därefter meddelas i det andra landet om ändrade bestämmelser i fråga om
skydds-tiUsynen eller den villkorhga frigivningen eller om undanröjande av
Prop.
1978/79: 3 105
skyddstUlsynen
eller förverkande av den villkorligt medgivna friheten äger giltighet här i
landet. Även sedan övervakningen överflyttats får åtgärd beträffande
skyddstUlsynen eller den vUlkorliga frigivningen beslutas här i landet,
nämligen om den dömde eller frigivne här övertygas om annat brott eller om
behörig myndighet i det andra landet hänskjuter ärende om sådan åtgärd till
svensk myndighet.
Svensk domstol kan vid ny brottslighet undanröja
vUlkorlig dom som har meddelats i annat nordiskt land eUer förverka i sådant
land villkorligt medgiven frihet, även om övervakningen av den dömde eller frigivne
inte överflyttats hit. På samma sätt godtas i Sverige beslut i annat nordiskt
land om undanröjande av svensk villkorlig dom eller skyddstillsyn eller
förverkande av här villkorligt medgiven frihet, även om övervakningen inte
överflyttats tiU det andra landet.
Framställning om verkställighet i Sverige av
brottspåföljd eller om anordnande här i landet av övervakning av villkorligt
dömd eller frigiven prövas av kriminalvårdsstyrelsen (25 § första stycket
NVL). När det gäller böter och viten prövas dock framställningen av
riksskatteverket (4 a § NVK). Ingen omprövning sker av skuldfrågan eller straffmätningen.
Framställning om verkställighet av frihetsstraff i aiman nordisk stat görs av
kriminalvårdsstyrelsen, medan övervakningsnämnd gör framställning i fråga om
anordnande av övervakning (25 § andra stycket NVL). Riksskatteverket gör
framställning om verkställighet av bötes-och vitespåföljder.
Som förat nämnts har genom Sveriges tUlträde till
brottmålsdomskonventionen möjlighet öppnats till samarbete för verkstäUighet
av brottmålsdomar även utanför Norden. Konventionen är tillämplig i fråga om påföljder
som innebär frihetsberövande samt böter och förverkande. Däremot omfattar
konventionen inte verkställighet av påföljd som avser kriminalvård i frihet.
Stat som önskar överföra verkställighet av dom till
annan konventionsstat kan enligt konventionen göra framställning härom hos den
staten. Framställning kan alltid riktas till den stat där den dömde har sitt
hemvist. Även andra omständigheter kan åberopas till grund för framställning om
verkstälUghet i viss stat, bl. a. att den dömde kan antas få bättre möjligheter
tiU social återanpassning, om domen verkställs i den staten. Den dömande staten
är inte skyldig att begära överflyttning av verkställighet till annat land.
Stat som har mottagit framstäUning är däremot i princip skyldig att överta verkställigheten.
Härför krävs dock bl. a. att den gärning som omfattas av domen också skulle ha
varit straffbar, om den hade begåtts i den anmodade staten, och att lagöverträdaren
hade kurmat ådömas straff, om han hade begått gärningen där. Det krävs således
dubbel straffbarhet i det konkreta fallet. I konventionen anges dessutom
åtskilliga grunder vUka berättigar den anmodade staten att avslå
framställningen, t. ex. att verkställigheten skulle strida
Prop, 1978/79: 3 106
mot
grundläggande pruiciper i den anmodade statens rättsordning eller att domen
avser politiskt eller mUitärt brott. Är den gäming som domen avser redan
föremål för lagföring i den anmodade staten eUer beslutas lagföring i samband
med begäran om verkstäUighet, kan begäran om överflyttning av verkstälUghet
också avslås.
Framställning om straffverkstäUighet, som inte
omedelbart avslås, skall prövas av domstol i den anmodade staten. Prövnuigen
kan överlåtas åt annan myndighet, om det endast är fråga om böter eller förverkande.
Vid sin prövning är domstolen eller myndigheten bunden av bevisbedömningen i
den ursprungliga domen men skall tUlämpa det egna landets påföljdsregler och
aUtså ersätta den ådömda sanktionen med den påföljd som enligt dessa regler skulle
ha ådömts för samma brott. Påföljden får dock inte göras strängare än den
påföljd som först ådömts.
I fråga om verkstäUighet av dom som har meddelats i
den dömdes utevaro eller i form av bötesföreläggande gäUer särskilda regler.
Den dömde har möjlighet att få målet omprövat i dess helhet, aUtså även
bevisbedömningen, antingen i domslandet eller i den anmodade staten.
I konventionen finns också regler om brottmålsdoms
rättskraft i annan konventionsstat än den stat där domen har meddelats. Enligt
dessa regler de s. k. "ne bis in idem"-reglema får den som har
dömts i en konventionsstat varken åtalas eller dömas eller imderkastas verkstäUighet
av påföljd för samma gärning i annan fördragsslutande stat, om 1. han har
frikänts, 2. den ådömda påföljden har verkstäUts eller verkställighet pågår, 3.
påföljden varit föremål för nåd eller amnesti i sin helhet eller tUl del som
inte verkstäUts, 4. påföljden inte kan verkställas på grand av preskription
eller 5. domstolen har förklarat den dömde skyldig utan att ådöma påföljd. Stat
som inte själv har begärt lagföringen är dock fritagen från förpliktelsen att
erkänna brottmålsdomens rättskraft bl. a. i faU då gämingen i fråga var riktad
mot person i offentlig stäUning eller institution eUer aimat som har offentiig
karaktär i den staten. Den stat där gämingen har begåtts är mte heller
förpliktad erkänna brottmålsdomens rättskraft, om inte staten i fråga själv har
begärt lagföringen. Om ny rättegång inleds mot någon som har dömts för samma
gäming i annan konventionsstat, skaU tiden för varje frihetsberövande, som har
verkställts på grand av sådan dom, avräknas från den påföljd som kan komma att
åläggas. Konventionsstat är vidare skyldig att i viss omfattning tiUerkänna dom
från annan konventionsstat rättsverkan i senare rättegång mot samme gärningsman
angående annat brott.
Vid tillträdet till brottinålskonventionen gjorde
Sverige förbehåU mot konventionens bestämmelser om "ne bis in idem" i
två hänseenden, nämligen dels såvitt bestämmelserna innebär huider mot
lagföring i Sverige för brott för vUket det Undrigaste straff som är
föreskrivet i svensk lag
Prop,
1978/79: 3 107
är
fängelse i fyra år eUer däröver, dels såvitt bestämmelsema innebär hinder mot
verkställighet i Sverige av här i landet ådömd eller ålagd påföljd för brott
(prop. 1972: 98 s. 215).
I samband med riksdagens beslut om Sveriges
tUlträde till brottmålsdomskonventionen antogs lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL). Enligt
denna lag, som väsentligen iimebär en överföring till lagtext av
konventionsbestämmelserna, kan Sverige efter överenskommelse med främmande
stat åta sig att på begäran verkstäUa utiändsk brottmålsdom. Verkställigheten
får avse böter, förverkande eller frihetsberövande påföljd. En föratsättning
för att verkställighet skaU få ske här i landet är att den dömde har sitt
hemvist här eller annan närmare anknytning hit.
Framställning
om verkstäUighet sker på diplomatisk väg. Avslås inte framstäUningen,
överlämnas den till riksåklagaren (RÅ) för vidare handläggning. RA gör ansökan
till Stockholms tingsrätt om dess prövning av framställningen. Tingsrätten har
därvid bl. a. att bestämma ny påföljd enligt de svenska påföljdsreglema. Avser
framställningen endast verkställighet av böter eller förverkande, kan
domstolsförfarandet i viss utsträckning ersättas med att RA utfärdar
strafföreläggande för brottet. Verkställigheten sker enligt svenska
verkställighetsregler.
Det är också möjligt att från svensk sida begära
verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom på motsvarande vUlkor.
Detta kan ske i fråga om påföljd som är frihetsberövande och ej avser
överlämnande till särskild vård samt böter och förverkande. Även böter och
förverkande som har ålagts genom godkänt strafföreläggande eller föreläggande
av ordningsbot kan verkställas i denna ordning. Det ankommer på
kriminalvårdsstyrelsen eller i vissa fall regeringen att pröva frågor om
överflyttning av verkställighet.
IVL har inte begränsats till att gäUa samarbete med
stat som har tillträtt brottmålsdomskonventionen. Överflyttande av
verkställighet kan enligt lagen ske också i förhållande tUl annan stat med
vilken Sverige har ingått överenskommelse i ämnet. Om synnerliga skäl
föreligger, öppnar lagen vidare möjlighet för regeringen att, även 1 fall då
generell överenskommelse inte föreUgger, för visst konkret fall förordna att
frihetsberövande påföljd som utomlands har ådömts svensk medborgare eller utiänning
med hemvist i Sverige får verkstäUas här liksom att verkställighet av sådan
påföljd som här i landet har ådömts medborgare eller någon som har hemvist i
främmande stat får anförtros myndighet i den staten.
Bestämmelserna i IVL gäller inte i fråga om
verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom NVL. Eftersom NVL inte är
tillämplig på annan frihetsberövande påföljd än fängelse, omfattas emeUertid
verkställigheten av ungdomsfängelse och internering av IVL även såvitt avser
förhållandet mellan de nordiska länderna.
Prop.
1978/79: 3 108
Med anledning av Sveriges tUlträde tUl
brottmålsdomskonventionen ändrades även bestämmelsema i 2 kap. BrB om
tUlämpligheten av svensk lag. Bl. a. infördes en ny paragraf 5 a § enligt
vilken utländsk brottmålsdom i viss utsträckning utgör hinder för ny rättegång
här i landet om ansvar för samma gäming. Har ansvarsfrågan prövats genom
lagakraftägande dom i stat där gärningen har förövats eller i stat som har
tUlträtt brottmålsdomskonventionen, får sålunda enligt 5 a § första stycket
lagföring här i landet inte ske, om den tUltalade har frikänts från ansvar
cUer förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts. Detsamma
gäUer om ådömd påföljd har verkstäUts i sin helhet eUer verkställigheten pågår
eller om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den fränmiande staten.
Från det nu angivna förbudet mot lagföring görs i andra stycket av 5 a § vissa
undantag. Om inte lagföringen i den främmande staten har skett på begäran av
svensk myndighet, utgör sålunda den utländska domen inte hinder mot lagföring
i fråga om brott som har begåtts eller kan antas vara begånget här i landet,
brott som har förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller
svensk allmän inrättning, brott som avses i 2 kap. 3 § 5 BrB (bl. a. kapning av
luftfartyg) och brott för vUket det lindrigaste straffet enligt svensk lag är
fyra år eUer däröver. Enligt 5 a § tredje stycket krävs förordnande av
regeringen eller den regeringen bemyndigar för att åtal här i landet skall få
väckas för brott som omfattas av tidigare meddelad dom i främmande stat i faU
då inte hinder mot lagföring föreligger enligt första eUer andra stycket samma
paragraf.
2.2
Annat internationellt samarbete i brottmål
2.2.1
Utlämning
Sverige har tiUträtt den europeiska
utlämningskonventionen den 13 december 1957 och har dessutom särskUda
utlämningsavtal med vissa stater.
Bestämmelser om utlämning finns dels i lagen (1957:
668) om utlämning för brott (allmänna utiämningslagen), dels i lagen (1959:
254) om utiämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska
utlämningslagen).
EnUgt allmänna utlämningslagen kan regeringen
besluta att den som i främmande stat är misstänkt, tUltalad eller dömd för där
straffbelagd gärning och som uppehåller sig här i landet skaU utlämnas till den
främmande staten. Svensk medborgare får dock inte utlämnas. Det brott för
vilket utlämning begärs måste motsvara brott för vilket enligt svensk lag är
stadgat fängelse i mer än ett år. Begärs utlämning på grand av dom, måste den
ådömda påföljden utgöra frihetsstraff eller annat omhändertagande i minst fyra
månader. Utiämning får dock ske även för mindre allvarligt brott, om utiämning
samtidigt begärs för flera brott
Prop.
1978/79: 3 109
och
ett av dem uppfyller de angivna kraven på svårhetsgrad. En särskild regel finns
för faU då gemensam påföljd har ådömts.
Utlämning
får inte ske för politiska eUer militära brott och får inte heller avse person
som därigenom på grand av sin härstamning, tillhörighet tUl viss samhäUsgrapp,
reUgiösa eUer politiska uppfattning eUer eljest på grund av politiska
förhållanden riskerar att utsättas för förföljelse. Om här i landet har
meddelats dom beträffande det uppgivna brottet eller med stöd av 20 kap. 7 §
rättegångsbalken (RB) har meddelats beslut att inte åtala brottet eller om
preskription har inträtt enligt svensk lag, får utiämning inte ske.
Utiämningsförbud gäller också under vissa förutsättningar, om ansvarsfrågan har
prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den som gjort
utlämningsframställningen och brottet är förövat i den först nämnda staten
eller denna stat har tillträtt den europeiska utlämningskonventionen, brottmålskonventionen
eller lagföringskonventionen (betr. sistnämnda konvention se nedan under
2.2.4).
När
utiämning bevUjas, skall vissa i lagen angivna vUlkor ställas upp, såsom att
den utiämnade inte annat än under vissa särskilda föratsätt-ningar får dömas för
annat före utiämningen begånget brott än det som utiämningen avser och inte
dömas tiU döden.
Framställning
om utiämning skall ske på diplomatisk väg. Avslås inte ansökningen, överlämnas
ärendet tiU RÄ för utredning. Häktning och andra tvångsmedel får vid behov
användas. RÄ överlämnar sin utredning till högsta domstolen (HD), som har att
pröva om uUämning kan bevUjas. Sedan HD:s beslut meddelats beslutar regeringen
om utiämning skall ske. Har HD funnit hinder möta mot utlämning, är regeringen
bunden därav.
Den
som i främmande stat är efterlyst för brott som kan föranleda utiämning får i
avvaktan på framställning om utlämning anhållas eller åläggas reseförbud.
Enligt nordiska utlämningslagen kan även svensk
medborgare utiäm-nas, om han sedan två år vistas i den ansökande staten eller
gärningen är av viss aUvarligare beskaffenhet. I övrigt gäller bl. a. att
utlämning inte får ske för enbart bötesbrott. Utlämning kan i vissa fall ske
för politiskt brott. Vid utlämning inom Norden krävs i vissa fall medgivande
av regeringen för att den utlämnade skall få dömas för andra brott som har
begåtts före utiämningen. Det gäller här fall då den utlämnade är svensk
medborgare eller då det är fråga om politiskt brott.
Framställning om utlämning enligt nordiska utiämningslagen
skall göras av polis- eller åklagarmyndighet i den ansökande staten antingen
hos RA eller, om gärningsmannens uppehållsort här i landet är känd, direkt hos
stats- eller distriktsåklagare. Åklagaren har att skyndsamt utreda ärendet. På
särskUd begäran av den som avses med utlämningsframställningen prövar HD om
utlämning lagligen kan ske. Anser HD
Prop. 1978/79: 3 HO
hinder
möta mot utlämning, får framställningen inte bifallas. Åklagare kan under vissa
förutsättningar besluta om utlämning när den som begärs utlämnad har samtyckt.
Annars avgörs frågan av regeringen.
2.2.2 Trafikbrottskonventionen
I syfte att genom intemationellt samarbete öka
möjligheterna att effektivt och smidigt beivra trafikbrott som har begåtts av
trafikant vid tillfällig vistelse utanför hemlandet har inom Europarådet
utarbetats en konvention om straff för vägtrafikbrott, vUken tiUträtts av
Sverige (trafikbrottskonventionen). I konventionen ges regler om lagföring för
trafikbrott och verkställighet av dom beträffande sådant brott i fall då
gärningsmannen har sitt hemvist i annan konventionsstat än den stat där brottet
begåtts. Hemviststaten förpliktas att på begäran av gärnings-staten pröva
frågan om lagföring för brottet eller att på begäran av gärningsstaten
verkstäUa dom som har meddelats i den staten.
FramstäUning om lagföring eller verkställighet av
straff för vägtrafikbrott får inte göras med mindre gämingen är straffbar
enligt både gärningsstatens och hemviststatens lagstiftning. Dubbel
straffbarhet krävs sålunda för konventionens tiUämpning.
Hemviststatens egen lag skall tUlämpas när den
staten har övertagit lagföring eller verkstälUghet. Konventionen förutsätter
sålunda i första hand att hemviststatens egen trafikstraffrätt har sådant
innehåll att den kan tUlämpas på brott som begås utomlands. Men konventionen
förpliktar dessutom hemviststaten att i vissa fall lägga de trafikregler som
gäller på gärningsorten till grund för den straffrättsliga bedömningen.
När framställning om lagföring har gjorts får
gärningsstaten inte längre vidta åtgärder mot gämingsmannen för att beivra
brottet. Gärningsstaten får emellertid tillbaka sin behörighet i detta
hänseende, om hemviststaten inte vidtar någon åtgärd i konventionens mening
eller om gärningsstaten återkallar framstäUningen på vissa grunder.
Vid sin anslutning tUl trafikbrottskonventionen har
Sverige godtagit dess bestämmelser om lagföring men gjort förbehåU mot reglema
om Överförande av verkstälUghet. Sådant överförande kan dock även beträffande
trafikbrott komma i fråga i förhållande tUl stat som har tiUträtt
brottmålsdomskonventionen enligt reglema i denna konvention.
I samband med beslutet om tUlträde till
trafikbrottskonventionen antogs en särskUd lag (1971: 965) om straff för
trafikbrott som begåtts utomlands. Lagen innehåller bl. a. en föreskrift om att
samtliga bestämmelser i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott
skall gälla även i fråga om brott som har begåtts utomlands.
2.2.3 Nordiska
samarbetsavtalet
Inom Norden förekommer i ganska stor utsträckning
att åtal för brott som har begåtts i ett land väcks i det land där den
misstänkte
Prop.
1978/79: 3 111
vistas.
I syfte att underlätta samarbetet i sådana fall har de högsta
åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna den 6 februari 1970 ingått ett
samarbetsavtal om lagföring i annat nordiskt land än det där brottet har
förövats. I avtalet, som anknyter till tidigare praxis, anges bl. a. efter
vilka grander åklagare skaU pröva i vUket land lagföring bör ske. Avtalet är i
sin svenska version intaget i RA:s cirkulär C 65 den 25 september 1970. Vid
tiUämpningen av överenskommelsen skriftväxlar berörda myndigheter direkt med
varandra.
2.2.4
Lagföringskonventionen
Inom Europarådet har utarbetats en konvention om
överförande av lagföring i brottmål (lagföringskonventionen), som öppnades för
undertecknande den 15 maj 1972. Syftet med denna konvention är att bereda
medlemsstatema möjlighet att i varje särskilt fall förlägga lagföringen för ett
brott till den stat där det med hänsyn tUl samtliga omständigheter framstår
som mest ändamålsenligt att den äger rum. Konventionen, som år 1976
ratificerades av Sverige, har ännu inte trätt i kraft.
I samband med beslutet om Sveriges tillträde tiU
konventionen (prop. 1975/76: 3, JuU 1975/76:14, rskr 1975/76: 22) antog
riksdagen en lag (1976: 19) om internationellt samarbete rörande lagföring för
brott (internationella lagföringslagen). Denna lag mnebär att Sverige hos
stat, som har tillträtt lagföringskonventionen, kan göra framställning om överförande
av lagföring för brott mot svensk lag. En förutsättning är därvid att den
misstänkte har hemvist i den främmande staten eller annan närmare anknytning
dit. EnUgt lagen kan överförande av lagföring också ske efter det att dom har
meddelats här. Detta gäUer dock endast om domen inte kan verkstäUas och
utlänmingsförfarande inte heller kan komma till stånd. FramstäUning om
överförande av lagföring medför enligt lagen hinder mot att åtal väcks här.
Har åtal hunnit väckas medför framställningen rättegångshinder. På motsvarande
sätt medför en framställning om överförande av lagföring att här i landet
meddelad dom inte får verkställas. Framställning medför även att tiden för
åtalspreskription här förlängs med sex månader.
Enligt lagen blir det också möjligt för annan stat,
som har tillträtt lagföringskonventionen, att i Sverige begära lagföring för
brott enUgt dess lag på motsvarande viUkor. Vid prövningen av en sådan
framställning upprätthålls kravet på dubbel straffbarhet. Lagen ger också betydande
utrymme för en diskretionär prövning av framställningen. Kommer lagföring tiU
stånd här, skall svensk strafflag tUlämpas.
Liksom brottmålsdomskonventionen innehåUer lagföringskonventionen
bestämmelser som innebär att dom som har meddelats i konven tionsstat i stor
utsträckning skall tillerkännas rättskraft i annan konventionsstat. Sverige
har gjort samma förbehåll mot dessa regler i lagfö-ruigskonventlonen som i
fråga om motsvarande bestämmelser i brott-
Prop, 1978/79: 3 112
målskonventionen
(prop. 1975/76: 3 s. 156). I övrigt har Sverige godtagit de nu berörda
reglema. Med anledning härav har i samband med antagandet av internationella
lagföringslagen gjorts ett tiUägg till 2 kap. 5 a § BrB. Tillägget innebär att
lagakraftägande brottmålsdom i stat som har tUlträtt lagföringskonventionen
tillerkänns rättskraft här i landet under samma förutsättningar som dom i stat
som har tillträtt brottmålsdomskonventionen. Detta tiUägg (SFS 1976: 20)
träder Uksom intemationella lagföringslagen i kraft den dag regeringen
bestämmer.
I samband med de nordiska överläggningar som har
föregått tUlträdet till lagföringskonventionen har ingåtts ett tUläggsavtal tiU
det i föregående avsnht nämnda nordiska samarbetsavtalet. Tilläggsavtalet
avser bl. a. att reglera vissa frågor i förhållande till nordiska länder av
vilka båda eller bara det ena är bundet av lagföringskonventionen.
3
Övervakningskonventionens huvudsakliga innehåll m, m.
Konventionen består av sex huvuddelar. Del I har
rabriken "Grundläggande principer" och innehåller art. 19. Del II "Övervakning"
består av art. 1015. Del III, som har rabrUcen "VerkstäUighet av
dom", innehåller art. 1621. Del IV med rabriken "Överlåtande av verkställighet"
består av art. 2225 och del V, som har rabriken "Gemensamma
bestämmelser", av art. 2632. Del VI slutiigen,
"Slutbestämmelser", innehåller art. 3340. Till konventionen är
fogad en bUaga som anger i vUka hänseenden förbehåU får göras mot konventionen.
Huvudsyftet med konventionsbestämmelsema är att
göra det möjligt för anslutna stater att lämna varandra bistånd för återanpassning
av lagöverträdare som har dömts eller frigivits vUlkorligt. Detta ändamål
kommer till uttryck i art. 1, som också föreskriver att biståndet skall bestå
av övervakning som är ägnad att underlätta sådana personers skötsamhet och
anpassning i samhäUet samt kontroll av deras uppförande i syfte att vid behov
kunna undanröja den vUlkorliga domen eller verkställa redan ådömd påföljd.
Art. 2 innehåUer definitioner av vissa uttryck som
används i konventionen. Med "lagöverträdare" förstås sålunda den som
av domstol har övertygats om brott och erhållit viUkorligt anstånd med ådömande
av påföljd eUer meddelats villkorlig dom som avser frihetsberövande påföljd
eller dom vars verkstälUghet vUlkorligt uppskjutits helt eUer delvis, antingen
vid tidpunkten för domen eller senare. I art. 3 och 4 fastslås att avgörande
som läggs tiU grund för framstäUning enligt konventionen måste vara slutligt
och verkställbart samt att gäming som avses med sådan framställning skall vara
straffbar enligt lagstiftningen i både den anmodande och den anmodade staten
(principen om dubbel straffbarhet).
Enligt
art. 5 och 6 har den stat där domen har meddelats rätt att på-
Prop.
1978/79: 3 113
kalla
bistånd av den stat på vars område lagöverträdaren har sitt hemvist och därvid
välja mellan tre olika former av bistånd. Den första formen (del II av
konventionen) innebär att övervakningen flyttas tUl den anmodade staten och där
anordnas i principiell överensstänunelse med de vUlkor och föreskrifter som har
meddelats i den aimiodande staten. Den andra samarbetsformen (del III)
kompletterar den första så till vida att den stat som har övertagit
övervakningen också får behörighet och skyldighet att verkställa straffet eUer
straffåterstoden, om det viUkorliga anståndet på grand av den dömdes
misskötsamhet förklaras förverkat i den stat där domen har meddelats. I sin
tredje form (del IV) innebär samarbetet att den anmodade staten helt
övertar verkstäUigheten av den vUlkorUga domen eUer den dom som har lett tUl
villkoriig frigivning. Denna samarbetsfonn benämns i konventionen fuUständig
tillämpning av dom (complete appUcation of the sentence).
I
art. 7 anges de grander på vilka en framställning om övervakning,
verkställighet eller fullständig tUlämpning av dom kan avslås av den anmodade
staten. EnUgt artikeln är avslag i vissa faU obligatoriskt. Detta gäller om den
anmodade staten anser framstäUningen kränka dess suveränitet, äventyra dess
säkerhet eUer strida mot grandema för dess rättsordning eller andra väsentiiga
intressen eller om framstäUningen avser ett brott beträffande vUket slutiig dom
har meddelats i den anmodade staten. Avslag skaU vidare ske om gämingen av den
anmodade staten anses antingen som ett poUtiskt brott eller som ett brott
förknippat med ett politiskt brott eller som ett rent miUtärt brott, om
straffet preskriberats enligt den anmodande eller den anmodade statens lag
eller om den dömde har fått nåd eUer amnesti i någon av de båda statema.
Art.
7 tar också upp vissa faU då den anmodade staten fakultativt kan vägra bifaU
till en framställning. Det gäUer här fall när myndighet i den anmodade staten
har beslutat att åtal inte skall väckas för gärningen eller att åtal skaU
nedläggas, när gämingen är föremål för rättegång i den staten och när domen har
meddelats i den dömdes frånvaro. Framställning får vidare avslås i den mån den
anmodade staten finner domen vara oförenlig med de principer som gäUer för
tillämpningen av dess egen strafflag, särskilt om den dömde på grand av sin
ålder inte skulle ha kunnat bli lagförd där.
I del II (art. 1015) regleras den
samarbetsform som avser endast överflyttande av övervakning. Bestämmelsema
härom innebär i huvudsak att den stat där den dömde eller frigivne har sitt
hemvist anordnar övervakning i principiell överensstämmelse med de föreskrifter
som meddelats I den andra staten samt håUer denna underrättad om den dömdes
uppförande imder prövotiden, medan sistnämnda stat beslutar om förverkande
eller annan åtgärd, om den dömde inte följer meddelade föreskrifter eller på
annat sätt missköter sig under prövotiden. Enligt art. 10 åligger det den
anmodande staten att underrätta den an-
Prop.
1978/79: 3 114
modade
staten om de viUkor som gäller för övervakningen av den dömde och om de
särskUda föreskrifter som kan ha meddelats honom. Sistnämnda stat får, om det
är nödvändigt, anpassa föreskriftema till sin egen lagstiftning. Sådana
föreskrifter får dock enligt art. 11 inte göras strängare än de föreskrifter
som har meddelats i domslandet.
När
den anmodade staten åtar sig att anordna övervakning skall den enligt art. 12
underrätta den anmodande staten om sitt beslut liksom också om alla vidtagna
åtgärder och verkningarna därav. Den anmodande staten skaU vidare enligt art.
13 underrättas, så snart fråga uppkommer om förverkande av det viUkorliga
anståndet på grund av att den dömde har begått nytt brott eller på annat sätt
har åsidosatt vad som åUgger honom under prövotiden. EnUgt art. 14 äger den
anmodande staten vid övervakningstidens utgång erhåUa alla erforderliga upplysningar.
Domslandet är enUgt art. 15 ensamt behörigt att pröva om den dömde fuUgjort
sina skyldigheter under prövotiden och att i enlighet med sin egen lagstiftning
besluta om åtgärder med anledning av hans misskötsamhet.
Del
III (art. 1621) av konventionen behandlar samarbete i fråga om verkstälUghet
av straff eUer annan frihetsberövande påföljd i den händelse det vUlkorliga
anståndet förklaras förverkat i den anmodande staten. I art. 17 föreskrivs att
den anmodade staten i sådant fall skall verkställa domen i enlighet med sin
egen lagstiftning. Straffet skall enligt art. 19, om det erfordras, ersättas
med det straff eller den påföljd som enligt verkstälUghetslandets lag
föreskrivs för liknande brott men skall därvid tUl sin art så nära som möjligt
överensstämma med det straff eUer den påföljd som har ådömts i den anmodande
staten. Omvandlingen får inte innebära en skärpning av straffet. Bifall tiU
framstäUningen medför enligt art. 20 att verkställighet inte kan ske i
domslandet.
Enligt
bestämmelsema i del IV (art. 2225) har den anmodade staten att helt
överta tUlämpningen av domen. För detta ändamål skall enligt art. 23 påföljden
omvandlas tUl överensstämmelse med den anmodade statens lagstiftning.
Omvandlingen får dock inte medföra någon straffskärpning. Sedan påföljden
omvandlats övertar enligt art. 24 den anmodade staten helt och hållet
tUlämpningen av domen som om den hade meddelats av någon av dess egna
domstolar. Enligt art. 25 medför bifall tiU en framställning om fullständig
tillämpning av dom att verkstäUighet inte längre kan ske i domslandet.
Konventionen
upptager vidare i del V gemensamma bestämmelser om skriftväxling (art. 26 och
27), rätt att begära kompletterande upplysningar (art. 28), översättning av
handlingar (art. 29) och kostnader (art. 31 och 32).
Del
VI (art. 3340) innehåller slutbestämmelser om bl. a.
anslutning, ikraftträdande och förhåUandet till andra konventioner.
Konventionen är öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater. Rådets
Prop,
1978/79: 3 115
ministerkommitté
kan inbjuda även andra stater att ansluta sig. Konventionen träder i kraft tre
månader efter deposition av det tredje ratifikationsinstrumentet. I förhåUande
tiU stat som ansluter sig därefter sker ikraftträdandet tre månader efter den
dag då dess ratiflkationsinstrament deponerades hos rådets generalsekreterare.
Enligt art. 37 inverkar konventionen inte på
åtagande i någon annan befintiig eUer framtida konvention mellan två eller
flera fördragsslutande parter rörande utlämning eUer annan form av inbördes
rättshjälp i brottmål (punkt 1). Enligt punkt 2 i samma artikel får de
fördragsslutande partema mte ingå bilaterala eller multUaterala överenskommelser
med varandra i ämnen som behandlas i konventionen utom för att göra tUlägg tUl
konventionens bestämmelser eller underlätta tUlämpningen av dess principer. Om
två eller flera fördragsslutande stater redan har genomfört eUer sedermera
genomför en enhetiig lagstiftning i frågor som regleras av konventionen,
hindrar denna emellertid inte att de även i fortsättningen reglerar dessa
frågor meUan sig på detta sätt (punkt 3). Stater som upphör att tUlämpa
konventionens bestämmelser på sina inbördes förhåUanden skaU underrätta
generalsekreteraren om detta. Konventionen gäller t. v. Uppsägning sker genom
anmälan till generalsekreteraren och träder i kraft sex månader från dagen för
anmälan.
Enligt bilagan tiU konventionen får
fördragsslutande part förbehålla sig rätten att inte alls eller bara delvis
godtaga bestämmelsema om verkställighet eller fullständig tUlämpning av dom
Uksom att inte godtaga bestämmelsen i art. 37 andra punkten om förbud för de
fördragsslutande partema att ingå bUaterala eller multUaterala
överenskommelser med varandra i ämnen som behandlats i konventionen.
Övervakningskonventionen trädde i kraft den 22
augusti 1975, då Italien som tredje stat ratificerade den. ItaUen godtog därvid
konventionen i dess helhet. De tre övriga stater som hittills har ratificerat
konventionen Frankrike, Belgien och Luxemburg har däremot gjort förbehåll.
Frankrike har sålunda inte godtagit vare sig del III eller del IV av
konventionen. Belgien har gjort förbehåll mot del III i kon ventionen. Vidare
har Belgien förklarat att man kommer att avslå er framställning om fullständig
tillämpning av dom (enligt del IV
i konventionen), om den dömde genom
lagakraftägande dom i annan stat än den som gjort framställningen har dömts för
gämingen och påföljden har verkstäUts eUer håller på att verkställas eller den
dömde har befriats från påföljd för gämingen. Belgien har också förklarat att
bestämmelsema i del II och del IV i konventionen inte av
Belgien kommer att tiUämpas på domar som har meddelats i den dömdes frånvaro.
Slutligen har Belgien förklarat att Belgien inte godtar förbudet mot
sidoöverenskommelser (art. 37 punkt 2) med hänsyn till att ett särskUt
verkstäUighetssamarbete har anordnats mellan Benelux-ländema. Luxemburg har
gjort samma förbehåll och förklaringar som Belgien.
Prop. 1978/79: 3 116
4
Frågans tidigare behandling
Frågan om godkännande av övervakningskonventionen
och om lagstiftning med anledning därav behandlades vid departementsöverläggningar
mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige i januari 1965. Därvid enades man
frän dansk, norsk och svensk sida om att man borde söka etablera samarbete med
konventionsländerna i fråga om övervakning, dvs. enligt del II i
konventionen, men att ett mera långtgående samarbete enligt delarna III och IV t.
v. borde anstå. Man var vidare ense om att konventionen inte borde gälla mellan
de nordiska länderna inbördes.
Inom justitiedepartementet upprättades i aprU 1965
en promemoria (stencU Ju 1965: 7) med redogörelse för konventionen och utkast
tiU lag om samarbete med vissa länder angående övervakning av personer dömda
till påföljd för brott. Efter remiss avgavs yttranden över promemorian av RÄ,
Svea hovrätt, hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland,
kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, rikspoUssty-relsen, statens
utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthål-larämbetet, länsstyrelsen
i Malmöhus län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges
advokatsamfund. Föreningen Sveriges häradshövdingar. Föreningen Sveriges
stadsdomare. Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt
Svenska fångvårdssäUska-pet. Remissinstanserna överlämnade yttranden, RA från
överåklagarna i Stocidiolm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet från
pohsmäs-taren i Stockholm samt länsstyrelsen i Malmöhus län från polismästaren
i Malmö och skyddskonsulenten i Lunds distrikt.
I promemorian uttalades att det från svensk
synpunkt skuUe vara värdefullt att införa möjlighet att även utom de nordiska
länderna anordna övervakning av dem som döms till skyddstillsyn eller friges
villkorligt. Härigenom skulle förutsättningarna ökas att tillämpa
skyddstiU-syn beträffande utlänningar som saknar stadigt hemvist i riket och
att begränsa anstaltstidens längd för dem när de har ådömts fängelse. På
motsvarande sätt skulle enligt promemorian samverkan från svensk sida efter de
linjer som dragits upp i konventionen öka möjligheterna för svenska medborgare
som begått brott i annat land att där erhålla villkorligt anstånd med
avtjänande av frUietsstraff. Det konstaterades vidare i promemorian att
förutsättningarna syntes vara goda för att ett samarbete skuUe komma tUl stånd
i fråga om överflyttning av övervakning från ett land till ett annat. Däremot
ansågs den form av samarbete som avser verkställighet av frihetsstraff eUer
arman frihetsberövande påföljd vara svårare att genomföra. En samverkan från
svensk sida av det slag som avses i delama III och IV i
konventionen borde därför enligt promemorian inte ske i dåvarande läge.
Flertalet
remissinstanser tiUstyrkte eller ställde sig positiva till att
Prop. 1978/79: 3 117
Sverige
skulle ansluta sig till konventionen och etablera samarbete i fråga om övervakning
enligt bestämmelsema i del II
av denna. Från ett par håll
ifrågasattes dock främst med hänsyn till olikheterna i ländernas rättssystem
det praktiska värdet av att ett sådant samarbete kom till stånd.
Frågan om samarbetet borde begränsas till
övervakning eUer omfatta även verkställighet enligt någon av delarna III och IV i konventionen var föremål för delade meningar. Flera instanser
bland dem RÄ, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms rådhusrätt och Sveriges
advokatsamfund delade åsikten att samarbetet med konventionsländerna t. v.
borde begränsas tiU övervakning. Samma uppfattning hade hovrätten för Västra
Sverige, som dock samtidigt underströk att samarbetet borde fortsättas och
utbyggas ytterligare så att från svensk sida en anslutning kunde ske även till
delarna III och IV. Kriminalvårdsnämnden, överståthållarämbetet och
polismästaren i Stockholm fann frågan vara i viss mån tveksam.
Kriminalvårdsnämnden Ifrågasatte sålunda om Inte Sverige borde tillträda
konventionen i dess helhet. Med hänsyn tUl de praktiska svårigheterna vid
verkställighet av frihetsberövande påföljder var nämnden dock införstådd med
att samarbetet från svensk sida t. v. begränsades enligt förslaget.
Kriminalvårdsstyrelsen däremot ansåg att betydande olägenheter skulle vara
förenade med att begränsa samarbetet tiU enbart övervakning enligt del II i konventionen. En svensk anslutning till konventionen borde därför
omfatta även verkstälUghetsreglema. Som skäl för sin uppfattning anförde
styrelsen bl. a. att vissa beslutsfunktioner beträffande verkställigheten
annars skulle komma att ligga kvar i domslandet, något som skulle kunna leda
tiU praktiska problem av skUda slag, bl. a. kommunikationssvårigheter.
Liknande synpunkter anfördes också av Föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skyddsassistenter samt skyddskonsulenten i Lunds distrikt.
1965 års promemoria föranledde inte någon
lagstiftningsåtgärd från svensk sida. Inte heller något annat nordiskt land har
hittills tillträtt övervakningskonventionen. Av de nordiska länderna är det f.
n. bara Danmark som har undertecknat konventionen.
5 Överväganden och förslag
5.1
Sveriges tillträde tiU övervakningskonventionen
Den internationella rörligheten påverkar i dag
skilda områden av samhällslivet. Sålunda har även brottsligheten fått en
alltmer internationell karaktär. Till följd bl. a. av de livligare
kommunikationerna mellan länderna inträffar det allt oftare att brott begås i
annan stat än den där gärningsmannen har sitt hemvist.
Nu
angivna förhållanden ger utslag bl. a. i kriminalstatistiken. Av de
2
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 3. Bilaga 12
Prop. 1978/79: 3 118
brottmålsdomar
och beslut om åtalsunderlåtelser som år 1973 meddelades i Sverige avsåg ca 8
800 eller drygt 10 % utländska medborgare. Omkring 1000 av dessa domar och
beslut gällde utomnordiska medborgare som inte var kyrkobokförda här i landet.
Under år 1975 intogs drygt 1 800 tUl fängelse dömda utiändska medborgare i
svensk kriminalvårdsanstalt. Av dessa hade mer än en tredjedel dömts tUl fyra
månaders fängelse eller däröver. I 36 % av fallen förelåg förordnande om
förvisning i domen.
Det förekommer också att svenska medborgare är
berövade friheten i utiändska fängelser. F. n. finns i utomnordiska fängelser
såvitt känt något tiotal svenska medborgare som avtjänar frUietsstraff.
Strafftiden varierar i dessa faU mellan ett par månader och flera år.
BrottsUghetens ökade intemationaUsering har skapat
behov av ett mtensifierat samarbete mellan staterna när det gäller olika
brottsbekäm-pande åtgärder, däribland verkställighet av utländska
brottmålsdomar. Inom Norden förekommer sedan år 1963 ett långtgående samarbete
i fråga om domsverkställighet som regleras genom enhetiig lagstiftning. För Sveriges
del är huvudbestämmelsema om detta samarbete intagna i den s. k. nordiska
verkställighetslagen (1963:193, NVL). Det nordiska samarbete som grundas på
denna lag omfattar verkställighet av böter, ordinärt frihetsstraff, förverkande
på grand av brott samt anordnande av övervakning av viUkorligt dömd och
villkorligt frigiven.
Under en följd av år har vidare inom Europarådet
bedrivits arbete på att få tUl stånd en omfattande samverkan mellan
medlemsstaterna på brottsbekämpningens område. Verksamheten har haft som mål
att åstadkomma att medlemsstaternas resurser för hindrande och beivrande av
brott blir utnyttjade på bästa möjliga sätt. Den har dessutom syftat tiU att
tillvarata den brottsliges rättigheter och främja hans återanpass-nuig.
Europarådets arbete på detta område har lett fram
tiU en rad konventioner som har tillträtts av Sverige, Ar 1957 tillkom en
konvention om utlämning för brott, som ratificerades av Sverige år 1959. Bestämmelser
om rättshjälp i brottmål finns i den s. k. rättshjälpskonventionen från år
1959, som för Sveriges del trädde i kraft år 1968. Den innehåller regler om
samverkan beträffande delgivning, bevisupptagning och vissa andra begränsade
åtgärder. I 1964 års trafikbrottskonvention, som också har tillträtts av
Sverige, finns bestämmelser om samverkan för bl. a. lagföring i fråga om
vägtrafikbrott. Sverige har vidare anslutit sig tiU 1970 års
brottmålsdomskonvention och 1972 års lagföringskonvention.
Av de nu berörda konventionema är det i främsta
rummet brottmålsdomskonventionen som reglerar samarbete i fråga om
domsverkstäUig-het. Enligt denna konvention och den med anledning av Sveriges
tillträde antagna lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande
Prop. 1978/79:3 119
verkstäUighet
av brottmålsdom (IVL) kan Sverige åta sig att efter framställning verkstäUa
brottmålsdom som har meddelats i konventionsstat och som avser frihetsberövande
påföljd, böter eller förverkande. Det är också möjligt att från svensk sida
begära verkställighet i annan konventionsstat av frihetsberövande påföljd,
böter eller förverkande som har ådömts här i landet. IVL erbjuder möjUghet att
förordna om överflyttning av verkstälUghet även i förhållande till stat som
inte har anslutit sig till brottmålsdomskonventionen, såvida Sverige har ingått
överenskommelse med staten om verkställighetssamarbete. När synnerliga skäl
föreUgger kan regeringen slutligen under vissa fömtsättningar förordna att
verkställigheten av frihetsberövande påföljd skall överflyttas i visst konkret
fall utan att generell överenskommelse med den främmande staten föreUgger.
Varken brottmålsdomskonventionen eller IVL avser
kriminalvård i frihet. Utanför det nordiska verkstälUghetssamarbetet saknas
sålunda f. n. möjlighet att flytta sådan kriminalvård från Sverige till annat
land eller omvänt. Inom ramen för det europeiska samarbetet regleras denna
fråga av 1964 års övervakningskonvention som inte har tillträtts av Sverige.
Samarbetet enligt denna konvention består i övervakning i syfte att dels
underlätta viUkorligt dömda eUer vUlkorligt frigivna personers anpassning i
samhället, dels kontroUera deras uppförande för att kunna ingripa om de skulle
missköta sig.
Frågan om anslutning tUl övervakningskonventionen
behandlades vid nordiska departementsöverläggnmgar redan under år 1965. I
dåvarande läge kom arbetet emellertid inte att leda fram till beslut om
tiUträde från någon nordisk stats sida.
Vid nya överläggningar meUan företrädare för
justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige år 1976 har saken
tagits upp på nytt. Därvid har man från dansk, norsk och svensk sida enats om
att åter aktualisera frågan om ett tillträde till konventionen, låt vara med
vissa förbehåll.
Från kriminalpolitiska och humanitära synpunkter är
ett utvidgat internationellt samarbete även i fråga om kriminalvård i frihet
otvivelaktigt förenat med fördelar. En betydelsefull vinst är att domstolama
därigenom får vidgad möjlighet att tillämpa brottspåföljd som innebär frivård
även vid lagföring av personer som hör hemma i främmande stat. Från svensk
synpunkt ökas sålunda fömtsättningama för att till-lämpa skyddstillsyn
beträffande utlänningar som inte har hemvist inom riket. På samma sätt torde
samverkan från svensk sida efter de linjer som anges i konventionen öka
möjligheterna för svenska medborgare som har begått brott utomlands att där
erhåUa viUkorlig dom eller motsvarande påföljd. När det gäUer personer som
avtiänar frUietsstraff i annan stat än hemviststaten kan också myndighetema
tänkas vara mera benägna att besluta om eller tidigarelägga vUlkorlig
frigivning eUer mot-
Prop, 1978/79: 3 120
svarande
åtgärd, såvida tillfredsställande övervakning kan anordnas i deras hemland. I
fall då den som står under övervakning flyttar tiU annan stat under
övervakningstiden, kan det givetvis även från kontroU-synpunkt vara värdefullt,
om övervakningen kan överföras tUl hans nya hemland. Det måste över huvud taget
vara önskvärt att de olika statema inte i kampen mot brottsligheten begränsar
sina kriminalvårdande åtgärder tiU personer som har dömts I det egna landet
utan att ett ökat samarbete Över gränserna kommer till stånd i den utsträckning
det är praktiskt möjUgt.
Som framgår av det anförda har övervakningskonventionen
en Inte oväsentlig uppgift att fylla i det internationella samarbetet på straffrättens
område. Ett mellanstatUgt samarbete av det slag som konventionen föratsätter
kan självfallet tänkas ge upphov tUl en del praktiska problem i tiUämpningen.
De goda erfarenheterna av den samverkan som har ägt rum inom ramen för andra
europarådskonventioner liksom av det nordiska verkställighetssamarbetet talar
emellertid för att sådana problem bör kunna bemästras utan alltför stora
svårigheter. Visserligen föreligger påtagliga skiljaktigheter mellan
rättssystemen i europaråds-staterna, men villkorUgt anstånd med ådömande eller
verkstäUighet av frihetsberövande påföljd är en allmänt erkänd reaktionsform i
de oUka statemas rättssystem. I praktiskt taget alla dessa stater förekommer
också institutet villkorlig frigivning. Att frivården har organiserats på
olika sätt i skilda stater behöver inte vara något hinder mot ett samarbete i
den form som övervakningskonventionen avser.
Övervakningskonventionen, som har tUlträtts av fyra
stater, har numera trätt i kraft. Ytterligare fem stater har undertecknat
konventionen och inom Europarådet har en uppmaning riktats tUl de stater som
ännu inte har anslutit sig att vidta åtgärder för att ett tillträde skall bli
möjligt. För konventionens praktiska effektivitet är det önskvärt att den får
en så bred anslutning som möjligt. Sverige bör inte ställa sig utanför detta
samarbete utan ta tillvara de möjligheter som konventionen erbjuder till
samverkan mellan europarådsländerna även i fråga om kriminalvård i frihet. När
nu anslutning kan påräknas även från dansk och norsk sida, bör Sverige sålunda
tillträda konventionen och genomföra den lagstiftning som behövs för
tillträdet.
5.2
Förbehåll och förklaringar
Övervakningskonventionen erbjuder tre olika
samarbetsformer. Den ena innebär i huvudsak att övervakningen flyttas till det
land där den dömde hör hemma men att domslandet behåller möjligheten att bedöma
hur övervakningen utfaller (del II av konventionen). Enligt
detta alter-
1 En översiktlig redogörelse för kriminalvården i
frihet i vissa europarådsstater lämnas i bilaga C.
Prop,
1978/79:3 121
nativ
ankommer det sålunda på domslandet att besluta om åtgärder med anledning av en
eventuell misskötsamhet från den dömdes sida, varvid det förutsätts att
beslutet skall grunda sig på underrättelser från den stat som har övertagit
övervakningen. I den andra, mera utvidgade formen innebär samarbetet även
skyldighet för den stat som har övertagit övervakningen att sörja för
verkställighet av det straff eUer den straffåterstod som kan komma att beslutas
eller förverkas i domslandet med anledning av den dömdes misskötsamhet (del
III). När sådan verkställighet begärs får den anmodade staten visserligen om
det behövs bestämma nytt straff, men detta skall tiU sin art så nära som
möjligt stämma överens med vad som har bestämts i domslandet. Den tredje
samarbetsformen påminner närmast om vad som gäller enligt brottmålsdomskonventionen.
Samarbetet innebär nämligen att det anmodade landet helt övertar tUlämpningen
av den dom som har föranlett övervakningen (del IV). Därvid
föratsätts på samma sätt som enligt brottmålsdomskonventionen att en
omvandling av påföljden sker i verkställighetslandet redan i samband med att
detta övertar verkställigheten.
Enligt art. 38.1 jämförd med bilagan till
konventionen har fördragsslutande stat rätt att göra förbehåll, helt eller
delvis, i fråga om de båda sistnämnda samarbetsformema. Samarbete enligt del II är
däremot ovillkorligt efter en anslutning.
I den promemoria som upprättades i samband med att
Sveriges tillträde aktualiserades år 1965 föreslogs att en anslutning från
svensk sida skulle begränsas till del II av konventionen. Sedan
1965 års promemoria upprättades har emellertid det intemationella samarbetet på
brottsbekämpningens område utvidgats och förbättrats. Av särskild betydelse i
förevarande hänseende är tillkomsten av brottmålsdomskonventionen och IVL.
Frågan om vilken omfattning ett samarbete enligt övervakningskonventionen bör
ha för svensk del har därför kommit i ett annat läge.
Härtill kommer att ett samarbete som begränsas till
övervakning enligt del II av konventionen kan tänkas medföra vissa praktiska
problem. I faU då Sverige har övertagit övervakningen föreligger sålunda en
skyldighet att från svensk sida hålla domslandet underrättat bl. a. om
eventuell misskötsamhet från den dömdes sida under prövotiden. Underrättelserna
kan leda till att man i domslandet förklarar det villkorligt medgivna anståndet
förverkat. Därmed blir den dömde skyldig att avtjäna straff eller
straffåterstod i domslandet. För att straffet skall kunna verkstäUas uppkommer
då ofta fråga om utlämning av den dömde från Sverige. Både humanitära och
kriminalpolitiska skäl kan emellertid tänkas tala mot att den som har hemvist
här i landet skall utlämnas för att undergå ett sådant straff utomlands. Och i
den situation som kan förutsättas bli den praktiskt sett vanligaste, nämligen
då den dömde är
Prop, 1978/79: 3 122
svensk
medborgare, får utlämning tUl utomnordiskt land över huvud taget aldrig äga
rum.
Även den samarbetsform som regleras i del III av
konventionen är förenad med olägenheter från praktiska och principiella synpunkter.
Också enligt detta altemativ föratsätts att frågan om förverkande av det
viUkorliga anståndet prövas av myndighet i domslandet. En anslutning till del
III innebär emeUertid dessutom att myndighetema i den dömdes hemland, som
normalt har de bästa möjligheterna att bedöma frågan om förverkande, blir
oviUkorligt bundna av det avgörande som i detta hänseende träffas i det andra
landet. Denna ordning har ansetts väcka sådana betänkligheter att man vid de
nordiska överläggningama från dansk, norsk och svensk sida har enats om att
förbehåU bör göras mot del III.
Den från både effektivitets- och
rättssäkerhetssynpunkt mest lämpliga samarbetsformen är den som regleras i del IV av
konventionen. Den ansluter nära tiU den ordning som föratsätts i brottmålsdomskonventionen
och IVL. Samarbete enligt detta altemativ har den fördelen att den stat som har
övertagit övervakningen svarar för tUlämpningen av domen i dess helhet. Några
underrättelser behöver sålunda inte lämnas tiU domslandet om den dömde skulle missköta
sig under prövotiden, utan det blir myndighetema i hans hemland som får
befogenheten att avgöra vUka konsekvenser som skall inträda i ett sådant fall.
I överensstämmelse med det ställningstagande som
har gjorts vid de nordiska överläggningama föreslås sålunda att Sverige godtar
del II och del IV av konventionen men gör
förbehåU mot del III.
Övervakningskonventionen upptar i art. 7 de grunder
som anmodad stat kan åberopa tUl stöd för avslag på en framställning om
tiUämpning av konventionen. Därvid anges både obUgatoriska och fakultativa avslagsgrander.
TUl följd av konventionens avfattning kan dessa avslagsgrander tillämpas utan
att konventionsstat gör särskilt förbehåll därom vid anslutningen.
Det är i denna del vidare att märka att
konventionen saknar särskilda regler om rätt för anmodad stat att avslå en
framstäUning om överförande av verkställighet för det fallet att dom
beträffande brottet har meddelats även i annan främmande stat än den som har
gjort framställningen. Sverige har emeUertid vid sui anslutning tiU
brottmålsdoms-och lagföringskonventionema förbundit sig att i viss omfattning
tUler-känrta rättskraft åt brottmålsdomar som har meddelats i stat som har
tUlträtt någon av dessa konventioner. Detta innebär bl. a. att den som har
dömts i sådan stat inte får utom i vissa undantagsfaU underkastas
verkställighet här i riket av påföljd som avser samma gärnmg, om han i den
främmande staten har frikänts från ansvar, om han har förklarats skyldig tUl
brottet utan att påföljd har ådömts, om ådömd påföljd har verkställts i sin
helhet eUer verkstäUigheten pågår eUer om ådömd på-
Prop.
1978/79: 3 123
följd
har bortfaUit enligt lagen i den staten (jfr art. 53 i brottmålsdomskonventionen,
prop. 1972: 98 s. 179, och art. 35 i lagföringskonventionen, prop. 1975/76: 3
s. 119). Enligt de internationellt straffrättsUga principer som Sverige följer
tillerkänns samma rättsverkan åt dom som har meddelats i den främmande stat där
brottet har förövats. Bestämmelser om utiändsk doms rättskraft i nu berörda
fall har tagits in i 2 kap. 5 a § BrB (ändrad senast 1976: 20).
Av det anförda följer att man från svensk sida i
vissa fall kan tänkas bli förhindrad att efterkomma en framstäUning om
verkställighet enligt övervakningskonventionen med hänsyn till att dom
beträffande brottet har meddelats även i annan främmande stat än den som har
gjort framstäUningen. Frågan i vad mån anmodad stat skall anses ha rätt att
avslå en framställning på sådan gmnd behandlades under förarbetena tiU
konventionen. Enligt den därvid uttalade uppfattningen skulle ett avslagsbeslut
i nu avsett faU kunna grandas på art. 7.1 a, där det föreskrivs att den
anmodade staten skall avslå en framstälhiing bl. a. om den anses strida mot
grundema för dess rättsordning eller andra väsentliga intressen. Detta
betraktelsesätt torde kunna anläggas även för svensk dels med hänsyn tUl att
principen om utländska brottmålsdomars rättskraft har införlivats med den
svenska rättsordningen genom bestämmelserna i 2 kap. 5 a § BrB. Detta innebär
att särskUt förbehåll inte behöver göras på grand av Sveriges åtaganden enUgt
brottmålsdoms- och lagföringskonventionema. I sammanhanget bör erinras om att
förbehåll över huvud taget inte kan göras beträffande del II av
konventionen.
Enligt art. 27 i övervakningskonventionen skall
framställning och svar på framstäUning sändas resp. mottas av
konventionsstatemas justitiedepartement. Andra meddelanden enligt konventionen
får utväxlas på samma sätt eller direkt mellan vederbörande myndigheter.
Fördragsslutande stat kan genom förklaring awlka från dessa regler.
Vid
Sveriges tUlträde tUl rättshjälpskonventionen, brottmålskonventionen och
lagföringskonventionen avgavs förklaring att framställningar och andra
meddelanden för svensk del bör sändas resp. mottas av utrikesdepartementet.
Med hänsyn tiU den praxis som sålunda tUlämpas på andra områden bör sådan
förklaring avges även nu.
Art. 29 upptar bestämmelser om översättning av
handlingar som har samband med tillämpningen av konventionen. Artikeln ger
möjlighet för konventionsstat att genom förklaring förbehålla sig rätten att
kräva att framställningar och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning
antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk
eller tUl det av dessa språk som den anger.
Sverige har vid tUlträde till andra
europarådskonventioner brakat förbehålla sig att få framstäUningar och andra
handlingar översatta till svenska eller engelska. Beträffande konventioner som
avsetts bli tilllämpliga inom Norden har dock undantag gjorts för handlingar
som har upprättats på danska eller norska språket.
Prop. 1978/79:3 124
Förevarande konventlon avses som strax skaU beröras
få viss tiU-lämpning även inom Norden. I enlighet med vedertagen praxis bör Sverige
sålunda med stöd av art. 29.2 förbehåUa sig rätt att kräva att framställningar
och därvid fogade handlingar som är avfattade på annat språk än danska, norska
eller svenska skall vara översatta till svenska eller engelska språket.
Enligt art. 37.2 får de fördragsslutande parterna
inte ingå bUaterala eller multUaterala överenskommelser med varandra i ämnen
som behandlas i konventionen utom för att göra tUlägg tUl konventionens bestämmelser
eUer underlätta tUlämpningen av dess principer. Mot denna bestämmelse får
enligt bilagan tUl konventionen fördragsslutande stat göra förbehåll.
Vid de nordiska departementsöveriäggningama har
enighet uppnåtts om att ett tUlträde tUI konventionen inte bör påverka det
nordiska verkstälUghetssamarbetet utan att detta bör bedrivas i samma former
som förut. Av denna anledning behöver emellertid inte något förbehåll göras.
Enligt art. 37.3 är nämligen två eller flera fördragsslutande parter, som redan
har reglerat sina inbördes förhållanden på grundval av enhetlig lagstiftning
eller som gör det i framtiden, berättigade att tUlämpa sådan reglering utan
hinder av bestämmelsema i konventionen. Något behov av sidoöverenskommelse med
annan konventionsstat föreligger inte för svensk del. Förbehåll bör sålunda
inte göras mot art. 37.2. Däremot bör Sverige med stöd av art. 37.3 avge
förklaring att konventionen skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och
de övriga nordiska länder som har tUlträtt konventionen endast i den mån det är
fråga om verkställighetssamarbete som inte faller in under den nordiska
verkställighetslagstiftningen. Därmed bUr konventionen tUlämplig i
förhållandet mellan de nordiska ländema endast såvitt gäller överförande av
kriminalvård i frihet inom ramen för tidsobestämda påföljder (för Sveriges del
ungdomsfängelse och intemering).
5.3
Av konventionen föranledd lagstiftning i huvuddrag
5.3.1
Lagstiftningens form och tillämpningsområde
Ett tUlträde till övervakningskonventionen kräver
särskUd lagstiftning. När det gäUer metoden att införliva konventionen med
svensk rätt finns olika möjligheter. Antingen kan konventionstexten omarbetas
till lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbrak
(transformationsmetoden) eller också kan i en författning hänvisning göras till
konventionen med förklaring att dess bestämmelser skall gäUa som lag
(inkorporeringsmetoden).
Hittills har transformationsmetoden i allmänhet
använts vid lagstiftning som är föranledd av konventioner. På det
straffrättsliga området har denna metod senast använts i fråga om
lagföringskonventionen (se
Prop.
1978/79: 3 125
prop.
1975/76: 3 s. 17). Med hänsyn tUl de praktiska fördelarna vid tiU-lämpningen
bör även övervakningskonventionen omarbetas till lag.
Från
systematisk synpunkt skulle det vara en fördel, om de nya lagbestämmelser som
behövs kunde inarbetas i IVL. Både IVL och den reglering som blir aktuell vid
ett tUlträde tiU övervakningskonventionen avser nämligen verkstäUighet i en
stat av brottmålsdom som har meddelats i annan stat. Mot att arbeta in den nya
regleringen i IVL talar emellertid flera skäl. Brottmålsdomskonventionen, på
vilken IVL bygger, och övervakningskonventionen är i åtskilliga hänseenden
olikartat utformade. Skillnader föreligger såväl i fråga om förfarandereglerna
som beträffande de gnmder som av anmodad stat får åberopas till stöd för avslag
på framställning från annan stat. En samlad reglering skulle därför bli mycket
svåröverskådlig.
Härtill
kommer att de stater som tillträder brottmålsdomskonventionen inte kan
föratsättas bli desamma som de vilka har tillträtt eller kommer att tillträda
övervakningskonventionen. Vid ett sammanförande av konventionsbestämmelsema tUl
en gemensam lag skuUe denna sålunda komma att i olika delar bli tUlämplig i
förhåUande tUl skilda stater, något som uppenbarligen skulle kunna leda tUl
praktiska problem.
Det
nu anförda talar för att den reglering som behövs vid ett tUlträde till
övervakningskonventionen bör ges formen av en särskild lag. Det bör emellertid
anmärkas att man inom Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor (ECCP)
nyligen har inlett ett förberedande arbete på att undersöka möjlighetema för
ett sammanförande av de gällande straffrättsliga europakonventionerna till en
gemensam "European Code of Penal Procedure". I den mån detta arbete
leder tUl resultat något som dock kan beräknas ta avsevärd tid kan frågan
om ett sammanförande av de svenska lagar som bygger på de olika konventionema
komma att aktualiseras.
Övervakningskonventionen avser enligt sin
officiella rabrik övervakning av villkorligt dömda eller vUlkorligt frigivna
personer. Eftersom begreppet vUlkorlig dom inte har samma irmebörd enligt
svensk rätt som i flertalet övriga europeiska rättssystem, bör det inte
användas i den nya lagens rabrik. Lagen synes i stället lämpligen kunna
benämnas "lag om intemationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet".
Den nya lagens användningsområde behöver inte
nödvändigtvis begränsas tUI samarbete med stat som har tillträtt
övervakningskonventionen. Det är inte uteslutet att det kan bli aktuellt att
träffa särskild överenskommelse om kriminalvård i frihet över gränserna även
med utomeuropeisk stat. I den mån en sådan överenskommelse kan anpassas tUl
det system som föratsätts i övervakningskonventionen bör lagen kunna bli
tUlämplig också i sådant faU.
I överensstämmelse med vad som anfördes under
förarbetena till IVL (prop. 1972: 98 s. 47 och 8586) finns det emeUertid
vidare
Prop. 1978/79: 3 126
anledning
anta att det i vissa enskUda fall kan uppkomma behov av att humanitära, sociala
eller andra skäl få tUl stånd en överflyttning av verkställighet även i
förhåUande till stat med vUken Sverige inte har ingått någon generell
överenskommelse. Behovet av en sådan möjlighet är självfallet inte lika
framträdande vid kriminalvård i frihet som när det gäUer frihetsberövande
påföljder. Men i fall då t. ex. en svensk m.edborgare har blivit dömd till ett
långvarigt frihetsstraff utomlands, kan det tänkas inverka på vederbörande
myndighets beslut angående villkorlig frigivning, om man från svensk sida kan
ställa upp garantier för att den dömde blir underkastad övervakning i Sverige
efter sådan frigivning. Med tanke på sådana och likartade situationer bör den
nya lagen liksom IVL ge möjlighet för regeringen att, när synnerliga skäl
föreligger, förordna om samarbete för ett visst konkret fall även i förhållande
tiU stat med vUken generell överenskommelse inte föreligger.
Övervakningskonventionen är enligt art. 2 tUlämplig
i fråga om lagöverträdare som i konventionsstat har av domstol övertygats om
brott och erhållit viUkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller som
meddelats vUlkorlig dom avseende frihetsberövande påföljd eller dom vars
verkställighet har vUlkorligt uppskjutits antingen vid tiden för domen eller
senare.
Villkorlig dom med prövotid förekommer i olika
former inom samtliga europarådsstater under skUda benämningar (t. ex. "bedingter
Strafnachlass, "bedingte Verurteilung", "sursis avec mise å
Tepreuve", "probation"). Av en inom Europarådet utarbetad
redogörelse i ämnet framgår att man här har att räkna med tre huvudformer. Den
första av dessa kännetecknas av att domstolen i domen förordnar om vUlkorligt
anstånd med ådömande av straff för brottet. Om förverkande av det viUkorliga
anståndet blir aktuellt på grund av den dömdes miss-skötsamhet under
prövotiden, fastställer domstolen straffet i detta sammanhang. Den andra huvudformen
motsvarar vad som gäUde i Sverige före ikraftträdandet av BrB. Den innebär att
domstolen fastställer en frihetsberövande påföljd i domen men samtidigt
förordnar om viUkorligt anstånd med verkställigheten av påföljden. Om det vUlkorliga
anståndet förverkas under prövotiden genom förordnande av domstol eller annan
myndighet, innebär detta att den dömde är skyldig att undergå det straff som
har bestämts i den ursprangliga domen. Den tredje huvudformen är den som
närmast motsvarar det nuvarande svenska skyddstUlsynsinstitutet. I denna form
innebär domen att en prövotid ("probation") faststäUs som en
självständig straffrättslig påföljd. I händelse av misskötsamhet från den
dömdes sida kan denna påföljd undanröjas eller förverkas och ersättas med ett
frihetsberövande straff.
1
Se närmare bilaga C.
Prop. 1978/79: 3 127
Övervakningskonventionen är avsedd att kuima
tUlämpas i fråga om vilken som helst av dessa tre former av vUlkorlig dom.
Enligt vad som uttryckligen framgår av förarbetena tUl konventionen har
emellertid tanken varit att begränsa tillämpningsområdet tUI straffrättsliga
reaktionsformer. Har övervakning mom ramen för exempelvis barnavården
beslutats på grand av brott men utan rättegång, kan övervakningen sålunda inte
överflyttas med stöd av konventionen. Denna förutsätter över huvud taget för
sin tUlämpning att dom eller motsvarande rättsligt avgörande har meddelats av
domstol (art. 2). Beslut om krimuialvård i frUiet som har meddelats av åklagare
i samband med åtalseftergift en möjlighet som föreligger i några
europarådsstater omfattas aUtså inte av konventionen. Art. 2 torde vidare
vara så att förstå att konventionen inte heller kan tUlämpas på fall då domstol
har förordnat om viUkorligt anstånd med verkstäUighet av bötesstraff.
Under förarbetena tUl övervakningskonventionen
uppmärksammades frågan om konventionen skulle anses tUlämplig också vid faU av
s. k. "plaln" eller "simple suspension", dvs. när den
viUkorliga domen visserligen innebär att en prövotid bestäms för den dömde men
särskUda föreskrifter om övervakning eller om den dömdes åligganden under
prövotiden inte fastställs och det inte heller föratsätts att den dömde på
annat sätt skaU stå under specieU kontroll eUer i särskUd ordning få hjälp
eller stöd under övervakningstiden. Denna typ av villkorlig dom förekommer,
förutom i de nordiska länderna, i bl. a. Frankrike och Storbritannien. Frågan
är närmast teoretisk, eftersom det knappast är saimolikt att konventionsstat
skuUe begära överflyttning av verkställigheten av en sådan vUlkorlig dom. Från
början var avsikten att vUlkorliga domar av deima typ även formellt skuUe
falla utanför konventionens tUlämpningsområde. Förarbetena tUl konventionen
tyder emellertid på att man slutligen stannade för den uppfattningen att
konventionen I princip skuUe anses omfatta även vUlkorliga domar av detta
slag. Även i sådan form ansågs nämUgen en vUlkorlig dom innebära ett slags
övervakning, låt vara i vidare menuig.
Vad härefter angår villkorUg frigivning finns det i
praktiskt taget alla europarådsstater en på lagstiftalng grandad möjlighet att
under vissa föratsättnuigar förordna att den som har börjat avtjäna en frihetsberövande
påföljd efter viss minhnitid I anstalt skall friges med vUl-korUgt anstånd i
fråga om avtjänandet av straffåterstoden. (Det enda undantaget uppges vara
Malta, där fängelsedirektionen dock har viss diskretionär rätt att besluta om
frigivning före strafftiden utgång.) Ett beslut om viUkorlig frigivning innebär
regelmässigt att en prövotid fastställs för den dömde och att denne kan ställas
under övervakning. Beslut om viUkorlig frigivning meddelas i vissa stater av
administrativ myndighet (den centrala kriminalvårdsstyrelsen,
justitiedepartementet eller lokal förvaltoingsmyndighet). I andra stater avgörs
frågan i ju-
Prop.
1978/79: 3 128
diciell
ordning, dvs. av allmän domstol, av en särskild domstol eUer domare eller av
allmän åklagare. Slutiigen förekommer i några stater samma system som i
Sverige, nämligen att den vUlkorliga frigivningen bestäms av en särskUd nämnd.
Övervakningskonventionen är avsedd att omfatta samtliga dessa typer av
vUlkorlig frigivning. Konventionen är vidare enligt vad som har uttalats i
förarbetena i princip tUlämplig också på tidsobestämda påföljder, låt vara att
dess allmänna inriktning tar sikte i första hand på påföljder av ordinär typ.
I enlighet med det anförda bör genom den nya lagen
möjlighet öppnas för verkstäUighet här i landet av utländskt avgörande i två
olika typ-faU. I det ena faUet har den dömde erhåUit viUkorligt anstånd med
ådömande av påföljd eller verkstäUighet av frihetsstraff eller på annat
liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet. Det
andra typfallet är för handen när någon som har börjat avtjäna frihetsberövande
påföljd i främmande stat har frigivits vUlkorligt. Med hänsyn till att
konventionen som nyss nämnts är tillämplig även på tidsobestämda påföljder bör
härmed jämställas även andra faU då den dömde har överförts tUl kriminalvård
utom anstalt. Som närmare skall beröras i det följande är vidare en allmän
föratsättning för verkställighet i Sverige att den dömde har hemvist här i
landet.
När det sedan gäller att från svensk sida
överflytta kriminalvård i frihet tUl annan stat med stöd av konventionen, bör
denna möjlighet kunna utnyttjas i fråga om den som här har dömts tiU
skyddstlUsyn eller har villkorligt frigivits från fängelsestraff, såvida den
dömde har hemvist i den främmande staten. Det bör anmärkas att verkstäUigheten
av fängelse därmed kommer att kunna överföras både enligt IVL och den nya
lagen. Detta innebär emellertid ingen dubbelreglering eftersom lagarna tar
sikte på olika situationer. Med hänsyn tiU att IVL inte avser överflyttning av
kriminalvård i frihet, kan sålunda den lagen inte utnyttjas sedan den dömde har
vUlkorligt frigivits.
Flera skäl talar vidare för att den nya lagen bör
öppna möjlighet att medge verkställighet utomlands också av sådan vård utom
anstalt som äger rum inom ramen för de tidsobestämda påföljdema ungdomsfängelse
och internering. Verkställigheten av ungdomsfängelse eller internering kan
överföras till annat land med stöd av IVL men bara i påföljdens
frihetsberövande skede. När den dömde är överförd till vård utom anstalt kan
däremot verkställigheten f. n. inte överföras ens till nordiskt land, eftersom
den nordiska verkstäUighetslagstiftningen inte omfattar vare sig
ungdomsfängelse eUer internering. Det praktiska behovet av att kunna överföra
verkstäUigheten får visserligen I fråga om dessa påföljder bedömas som
tämligen obetydligt, eftersom det är mycket ovanligt att ungdomsfängelse eller
Internering ådöms person med hemvist i främmande stat. Det kan emellertid inte
uteslutas att det undantagsvis kan uppkomma behov av ett sådant överförande.
Att ett förordnande om
Prop.
1978/79: 3 129
överförande
tiU vård utom anstalt tekniskt sett i vissa hänseenden skiljer sig från ett
beslut om viUkorUg frigivning kan då inte anses vara något avgörande hinder mot
att låta den nya lagen omfatta även ungdomsfängelse och internering, i
synnerhet som dessa påföljder i praktiken har kommit att förlora mycket av sin
från början tidsobestärada karaktär. På grund härav föreslås att den nya lagen
bUr tiUämplig även i fråga om dessa påföljder sedan den dömde har överförts tiU
vård utom anstalt. I detta hänseende bör lagen reglera även förhåUandet meUan
Sverige och de övriga nordiska länder som tiUträder övervakningskonventionen. Som
nyss har berörts uppställer konventionen som förutsättning föi överflyttande av
övervakning eUer verkstäUighet från ett land till ett annat att den dömde har
hemvist i den stat tiU vilken överflyttning skall äga rum. I princip ställs
aUtså upp ett krav på fast bosättning i sistnämnda stat. Detta är ett strängare
krav på anknytning än vad som följer av föreskriftema i
brottmålsdomskonventionen (jfr. art. 5 sistnämnda konvention; prop. 1972: 98
s. 152153). I fråga om den som skall viUkorligt friges från frihetsstraff
måste dock övervakningskonventionen rimhgen ges en sådan tolkning att
förfarande enligt lagen bör kunna initieras, om den dömde med avbrott för
anstaltsvistelsen har haft hemvist i den främmande staten och det vidare står
klart att han efter frigivningen kommer att återvända tiU sitt hemland och vara
bosatt där.
5.3.2
Verkställighet i Sverige av utländskt avgörande 5.3.2.1 Allmänna principer
I det föregående har föreslagits att Sverige skall
ansluta sig till övervakningskonventionen såvitt avser de i del II och
del IV av konventionen reglerade samarbetsformerna.
Samarbete enligt del II som i princip innebär endast att övervakning
skall anordnas i den anmodade staten benämns i det följande begränsad
verkställighet. Samarbete enligt del IV, som går ut på att den
anmodade staten skaU ta över hela verkställigheten av det avgörande som har
meddelats i domslandet, betecknas i fortsättningen fullständig verkställighet.
I den svenska lagen bör uttryckligen anges att
verkställighet här i landet av utländskt avgörande vare sig det är fråga om
begränsad ellei fuUständig verkställighet får ske bara efter framstäUning av
behörig myndighet i den främmande staten. Vidare bör anges i vilka fall en sådan
framställning skall avslås. I överensstämmelse med konventionens regler bör
avslag alltid ske, om avgörandet inte har vunnit laga kraft eller påföljden
inte får verkställas i den främmande staten (art. 3), om gärning som påföljden
avser inte motsvarar brott enligt svensk lag (art. 4) eller om den dömde inte
har hemvist i Sverige (art. 5 och 6).
Framställningen bör vidare avslås, om någon av de i
art. 7.1 uppräknade obligatoriska avslagsgranderna föreligger. Den
redaktionella utformningen av bestämmelserna om verkställighetshinder liksom
vissa sär-
Prop, 1978/79:3 130
skUda
frågor i anslutning därtUI behandlas i specialmotiveringen.
I art. 7.2 anges vissa ytterligare grunder som av
den anmodade staten fakultativt kan åberopas till stöd för avslag på framställning
från annan stat. Framställningen får sålunda avslås, om myndighet i den
anmodade staten har beslutat att inte väcka åtal eller att nedlägga redan väckt
åtal för gärningen (7.2 a), om den gärning som avses med domen är föremål för
rättegång även i den anmodade staten (7.2 b) och om domen har meddelats i den
tilltalades utevaro (7.2 c). De nu angivna omständighetema bör även i lagen
tas upp som fakultativa avslagsgrander.
Enligt art. 7.2 d gäller vidare att framställning
får avslås i den utsträckning som den anmodade staten finner domen oförenlig
med de principer som gäller för tiUämpningen av dess egen strafflag, särskUt om
lagöverträdaren på grand av sin ålder inte skulle ha kunnat dömas i den
anmodade staten. Med stöd av derma artikel bör införas en bestämmelse som ger
diskretionär möjUghet till avslag på en framställning om verkstäUighet för det
faU att den dömde vid tiden för brottet inte hade fyUt 15 år. Eftersom den som
har begått brott innan han fyUt 15 år enUgt 33 kap. 1 § BrB inte får dömas tUl
påföljd här i landet, kan det ifrågasättas om inte denna avslagsgrund bör göras
obligatorisk. I enlighet med vad som framhöUs under förarbetena tiU IVL (prop.
1972: 98 s. 114) kan det emellertid tänkas förekomma fall då det från humanitär
synpunkt är särskilt angeläget att det finns möjlighet att utan hänsyn till
straffbarhetsåldern kunna överta verkstäUigheten av en utländsk brottmålsdom
avseende en svensk medborgare som inte har fyllt 15 år. Den nu berörda
avslagsgrunden bör därför, liksom motsvarande bestämmelse i IVL (6 § första
stycket 7), vara fakultativ. Om däremot gärningsmannen av annat skäl än
minderårighet inte skulle ha kunnat dömas tiU påföljd för brottet i Sverige,
bör detta liksom enligt IVL (5 § andra stycket 2) vara ett absolut hinder mot
verkställighet här i landet.
I art. 7.3 föreskrivs att konventionen har
tillämpning på fiskaliska brott bara i den utsträckning de fördragsslutande
staterna har bestämt det beträffande varje brott eller brottskategori. Deima
bestämmelse synes ha ringa praktisk betydelse, och det finns från svensk
synpunkt ingen särskild anledning att vägra verkstäUighet beträffande brott av
denna typ. Någon på art. 7.3 grundad regel om verkställighetshinder behöver
därför inte tas upp i den nya lagen.
EnUgt art. 5.3 gäller ytterligare att
konventionsstat är berättigad att avslå framställning som avser viss
samarbetsform enligt konventionen, om staten med hänsyn tiU omständigheterna i
det särskilda fallet anser annan samarbetsform vara lämpUgare. I sådant faU är
den anmodade staten skyldig att ange vilken åtgärd den är vUlig att vidta.
Som fömt har konstaterats erbjuder det förfarande
som regleras i del IV av konventionen fuUständigt övertagande av
verkstälUghet den från svensk synpunkt lämpligaste samarbetsformen. Det
torde ofta
Prop, 1978/79: 3 131
framstå
som en fördel om verkstäUighet här i landet kan ske inom ramen för denna
samarbetsform, eftersom samarbete enligt del II ibland
kan tänkas vara förenat med vissa praktiska komplikationer. Det bör därför
finnas en möjlighet att från svensk sida avslå en framställning om begränsad
verkstäUighet enUgt del II och i stäUet erbjuda sig att överta hela
verkställigheten av det utiändska avgörandet. Detta bör anges genom en uttryckUg
bestämmelse i den nya lagen.
Utöver vad som följer av det anförda bör I en
särskUd regel anges att en framstäUning om verkstälUghet skall avslås, om den i
annat hänseende än som har nämnts särskUt strider mot övervakningskonventionen
eller den överenskommelse med främmande stat som annars ligger till grund för
framställningen (jfr. 5 § andra stycket 8 IVL).
Vad därefter gäller själva prövningsförfarandet kan
konstateras att övervakningskonventionen I motsats till
brottmålsdomskonventionen inte InnehåUer några särskilda regler i detta
hänseende. Det står alltså i princip fritt för fördragsslutande stat att inom
ramen för konventionsbestämmelsema utforma prövningsförfarandet på lämpligt
sätt.
För svensk del bör i överensstämmelse med den
ordning som till-lämpas i andra liknande sammanhang en framställning om
verkställighet enligt övervakningskonventionen alltid i första hand prövas av
regeringen. Det bör tillkomma regeringen ensam att avgöra om en framställning
skall avslås därför att den avser politiskt eller militärt brott (art. 7.1 c)
eller därför att den i annat hänseende än som har nämnts särskilt i lagen
strider mot den överenskommelse med främmande stat som åberopas i ärendet (jfr
8 § IVL). Också när det gäller att avgöra om en framstäUning angående begränsad
verkställighet skall avslås därför att det med hänsyn tiU omständigheterna i
det särskilda fallet är lämpligare att Sverige övertar hela verkställigheten
bör regeringen ha exklusiv prövningsrätt. I övrigt bör regeringens prövning på
samma sätt som eiUigt rVL begränsas till en förstahandsgranskning med möjlighet
att avslå framställningen, om det är uppenbart att avslagsgrand föreligger.
När det gäller det förfarandet som skaU äga rum
efter regeringens preliminära prövning bör man i den nya lagen skilja mellan
fall då den främmande staten endast begär begränsad verkställighet enligt del II av
konventionen och faU då det i stället begärs att Sverige skall överta hela
verkställigheten av det utiändska avgörandet enligt del IV. I sistnämnda
situation fömtsätter konventionen att en omvandling av påföljden skall ske här
i landet och att Sverige därefter skall helt överta tillämpningen av domen.
Denna omvandling bör uppenbarligen ske av allmän domstol. När däremot framställningen
endast avser begränsad verkstäUighet, inskränker sig de åtgärder som skaU
företas här i landet I princip till att anordna kriminalvård i frihet i
överensstämmelse med den utländska domen. Ett sådant beslut bör kunna meddelas
i administrativ ordning på samma sätt som enligt NVL, dvs. av
kriminalvårdsstyrelsen.
Prop. 1978/79: 3 132
5.3.2.2
Begränsad verkställighet
I enlighet med det nyss anförda föreslås att en
framstäUning som gäller begränsad verkstäUighet dvs. endast anordnande av
kriminalvård i frihet här i landet efter regeringens förstahandsgranskning
skall överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen för handläggning. Styrelsen bör
därvid ha att pröva om det föreligger annat verkstäUighetshinder än sådant
beträffande vilket regeringen har exklusiv prövningsrätt. Finner styrelsen att
hinder inte möter mot verkstäUighet, bör styrelsen besluta att kriminalvård i
frihet skall anordnas här i landet och utse över-vakningsnänmd att handha
kriminalvården.
Konventionens bestämmelser om samarbete inom ramen
för det förfarande som avses i del II vUar på den grandtanken
att vad som i domslandet bestämts i samband med domen eUer senare under
verkstäUigheten om prövotid för den dömde och om dennes särskilda åligganden
under denna tid i princip skall gälla även i det land som har övertagit
övervakningen. Enligt art. 11.1 skall sistnämnda land dock, om det är
nödvändigt, anpassa övervakningsvillkoren efter sin egen lagstiftalng. Denna
reglering får emellertid inte innebära att domslandets föreskrifter skärps. De
föreskrifter som tiUämpas av den anmodade staten får inte i något fall vara
strängare än de som har meddelats i domslandet (art. 11.2).
Konventionens bestämmelser om att meddelade
föreskrifter inte får skärpas är av intresse bl. a. när det gäller frågan om
övervakare för den dömde skall förordnas här i landet även när sådant
förordnande inte har meddelats i den främmande staten. I detta hänseende måste
bestämmelserna tolkas med beaktande av konventionens syfte och mot bakgrund av
att kriminalvården i frihet har organiserats på olika sätt i skilda stater. I
vissa stater förekommer det att man på samma sätt som i Sverige förordnar
särskUd övervakare för den dömde. I andra stater har man emellertid valt andra
former för övervakningen, såsom exempelvis att den dömde blir skyldig att hålla
kontakt med en nämnd eller med en privat frivårdsorganisation eller ställs
under kontroll av polisen eller åklagarmyndighet. Konventionen bygger på
förutsättningen att varje stat skall anordna övervakning med användande av sin
egen organisation för ändamålet. Det kan med hänsyn härtill i allmänhet inte
anses innebära en skärpning i konventionens mening att man här i landet förordnar
särskild övervakare för den dömde även i fall då övervakningen enligt den
främmande statens lagstiftning sker i andra former. I fall då begränsad
verkställighet anordnas här i landet bör sålunda i regel utses övervakare för
den dömde. Det bör ankomma på övervakningsnämnden att förordna övervakare.
Som förut har berörts torde emellertid konventionen
vara tiUämpUg även vid fall av s. k. simple suspension, dvs. när den utländska
villkorliga domen visserligen innebär att en prövotid har bestämts för den
Prop. 1978/79: 3 133
dömde
men särskilda övervakningsvillkor inte har fastställts och det inte heller har
föratsätts att den dömde på annat sätt skall stå under speciell kontroll eller
i särskild ordning få hjälp eUer stöd under prövotiden. Att den främmande
staten skulle begära överförande av verkställighet i fråga om en sådan
viUkorUg dom är visserligen osannoUkt; i den kommentar (explanatory report)
till konventionen som har utgetts genom Europarådets försorg nämns denna
eventuaUtet som ett "hypotetiskt" fall. Skulle emellertid detta
inträffa något som i så fall enligt art. 10 skall framgå av den främmande
statens framställning torde förbudet mot skärpning i art. 11 vara så att
förstå att övervakning inte heller skall anordnas i Sverige.
De särskilda föreskrifter om den dömdes
förpliktelser under prövotiden som kan ha meddelats i den främmande staten
såsom exempelvis angående utbUdning, läkarvård eller skadeståndsskyldighet
avses som nyss har nämnts gälla även här i landet i den mån de skulle ha kunnat
meddelas enligt svensk lag. I vissa stater kan emellertid den dömde åläggas att
iaktta särskilda föreskrifter av en typ som inte skulle ha kunnat meddelas här
i landet, t. ex. förbud mot tobaksrökning eller förpliktelse att betala bidrag
till en välgörenhetsorganisation. Art. 11 ger för sådana fall stöd för en
jämkning till överensstämmelse med svensk lag. Av konventionens förarbeten
framgår att art. 11 även har avsetts ge den anmodade staten rätt att förkorta
prövotiden, om denna skulle vara längre än den inhemska lagstiftningen medger.
Det har vidare i anslutning till konventionens tillkomst uttalats att
artikelns avfattning inte avses utgöra hinder för den anmodade staten att
under loppet av prövotiden förordna om övervakningens upphörande eller ändra
annan föreskrift i mildrande riktning.
Den anpassning av det utiändska avgörandet till
svenska förhållanden som i enlighet härmed är förutsatt bör ske genom
övervakningsnämndens försorg. Det bör sålunda ankomma på nämnden att jämka de
föreskrifter som i den främmande staten har meddelats om prövotid för den
dömde och om dennes åligganden under prövotiden, i den mån sådan föreskrift
skulle vara oförenlig med svensk lag. Övervakningsnämnden bör vidare i
överensstämmelse med 26 kap. 11 § andra stycket och 28 kap. 5 § andra stycket
BrB kunna förordna att övervakning skall upphöra under prövotiden, såvida
behov av övervakning inte längre bedöms föreligga. En i huvudsak motsvarande
tillämpning av bestämmelsema i 32 a § kungörelsen (1964: 632) med vissa
bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott
(frivårdskungörelsen) bör också kunna komma I fråga. Meddelas beslut om att
övervakning skall upphöra eller har nämnden på grund av särskilda skäl redan
från början avstått från att förordna övervakare, bör det stå nämnden fritt att
så länge prövotiden varar på nytt förordna övervakare, om det behövs. I övrigt
bör de allmänna reglerna i BrB om övervakningens organisation och om den
3 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 3. Bilaga 12
Prop. 1978/79: 3 134
dömdes
skyldighet att iaktta skötsamhet m. m. vara tUlämpliga även i fråga om
kriminalvård som anordnas inom ramen för denna samarbetsform. En närmare
redogörelse för vad som avses gälla i dessa hänseenden lämnas i anslutning
till de enskilda bestämmelserna.
VerkstäUighet inom ramen för denna samarbetsform
medger inte svensk myndighet befogenhet att i händelse av misskötsamhet från
den dömdes sida förklara det i den främmande staten meddelade villkorliga
anståndet förverkat. Denna fråga skall i stället avgöras av myndighet i
domslandet på grandval av de upplysningar och uppgifter i övrigt som lämnats
från svensk sida (art. 15). I enlighet härmed föreUgger för svensk del viss
underrättelseskyldighet gentemot domslandet (art. 12 14). Bl. a. skall
domslandet erhålla underrättelse, om fråga skulle uppkomma om förverkande av
det vUlkorliga anståndet därför att den dömde har åtalats eller dömts för nytt
brott eller därför att han inte har iakttagit vad som åUgger honom.
För att uppfylla konventionens föreskrifter om
underrättelseskyldighet bör i den nya lagen föreskrivas skyldighet för
kriminalvårdsstyrelsen att på begäran av behörig myndighet i den främmande
staten lämna upplysning om hur den dömde har förhåUit sig under prövotiden.
Sådan upplysning bör grundas på uppgifter som styrelsen infordrar från övervakningsnämnden.
Kriminalvårdsstyrelsen bör vidare ha att självmant underrätta myndighet i den
främmande staten, om den dömde under prövotiden skuUe dömas tiU fängelse,
ungdomsfängelse eller internering här i landet på grund av nytt brott. Om den
dömde i annat fall har allvarligt åsidosatt sina åligganden under prövotiden
och övervakningsnämnden av den anledningen finner att det viUkorliga anståndet
bör förklaras förverkat, bör det ankomma på nänmden att göra anmälan om
förhållandet till kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen bör i sådant fall vara
skyldigt att underrätta myndighet i den främmande staten om övervakningsnämndens
anmälan. Samma ordning bör tillämpas om övervakningsnämnden skulle finna annat
beslut av myndighet i den främmande staten påkaUat, t. ex. förlängning av
prövotiden.
Underrättelserna från Sverige kan medföra att
myndighet i den främmande staten ändrar föreskrifterna för den dömde. De nya
föreskrifterna blir då gäUande här i landet men övervakningsnämnden kan som
tidigare nämnts jämka dem i mildrande riktning.
Om myndigheten i den främmande staten förklarar det
villkorliga anståndet förverkat eller meddelar annat beslut av motsvarande innebörd,
får detta tiU följd att den kriminalvård som har anordnats här i landet skaU
upphöra. Den dömde blir emeUertid därvid regelmässigt skyldig att undergå
straff eller straffåterstod i domslandet. Detta kan I sin tur föranleda att den
dömde begärs utlämnad tiU detta land, en fråga som då får bedömas enligt
reglerna i lagen (1957: 668) om utlämning för brott (allmänna
utlämningslagen).
Prop.
1978/79:3 135
En anslutning från Sveriges sida till
övervakningskonventionen medför emellertid inga särskilda förpUktelser att
bifaUa en framställning om utlämning i den nyss berörda situationen. Såvida
inte annat följer av gällande utlämningsavtal, kan aUtså denna fråga i vanlig
ordning prövas inom ramen för regeringens diskretionära prövningsrätt, i den
mån inte hinder mot utiämning föreligger redan enligt allmänna utlämningslagen.
I vissa faU kan det vidare tänkas vara lämpligare att verkställighet här i
landet med stöd av IVL anordnas i fråga om det straff eller den straffåterstod
som har bestämts i den främmande staten än att den dömde utiämnas dit. Det har
redan förat påpekats att utlämning tUl utomnordisk stat över huvud taget
aldrig får ske i den situation som kan förutsättas bli den praktiskt sett
vanUgaste, nämUgen då den dömde är svensk medborgare (2 § allmänna
utiämningslagen).
5.3.2.3
Fullständigt övertagande av verkställighet
Ett fullständigt övertagande av verkställigheten av
utländsk brottmålsdom enligt del IV i konventionen föratsätter
att en omvandling av den utomlands bestämda påföljden sker här i landet (art.
23). Detsamma är i regel förhåUandet vid verkstäUighet av europeisk
brottmålsdom enligt IVL. Med hänsyn härtUI är det lämpligt att
prövningsförfarandet utformas i nära anslutning till motsvarande förfarande
enligt IVL.
I enlighet härmed föreslås att framstäUningen efter
regeringens preliminära prövning skaU överlämnas tUl RA för handläggning. Det
bör sedan ankomma på RA eller annan åklagare som denne förordnar att hos
allmän domstol göra ansökan om prövning av framstäUningen. Domstolen har därvid
att pröva om annat verkställighetshinder föreligger än sådant beträffande
vilket regeringen ensam svarar för prövningen.
Om
verkställighetshinder inte föreUgger, följer av art. 23.1 att den utomlands
bestämda påföljden skall omvandlas till den påföljd som enligt svensk lag
skulle ha bestämts för brottet, om det hade begåtts här. Påföljden får dock
enligt art. 23.2 inte vara strängare än den som har bestämts i den främmande
staten.
Fastän
det inte uttryckligen har angetts i konventionen måste art. 23 vila på den
tanken att någon ny prövning av skuldfrågan inte får äga rum i den stat som
övertar verkstäUigheten. Detta bör på samma sätt som har skett i 10 § andra
stycket IVL uttryckligen anges i den nya lagen.
När det gäller själva omvandlingen av
påföljdsbestämningen har avsikten otvivelaktigt varit att lämna den stat som
övertar verkställigheten viss frihet vid bestämmandet av ny påföljd. Till
skiUnad från art. 19 iimehåller art. 23 inte någon föreskrift om att den nya
påföljden skall till sin art så nära som möjligt överensstämma med den påföljd
som har bestämts i den främmande staten. I ett förberedande utkast tiU konven-
Prop, 1978/79: 3 136
tionstext
innehöll artikeln en sådan föreskrift, som dock senare fick utgå för att
möjUggöra en bredare anslutning till konventionen. Detta skall ses mot
bakgrunden av att de i olika europarådsstater förekommande påföljder som
innebär kriminalvård i frihet, är svåra att jämföra med varandra. Även om den
exakta innebörden av art. 23 är i viss mån oklar, torde emellertid en tolkning
av artikeln i enlighet med konventionens huvudprinciper och dess förarbeten ge
vid handen att den anmodade staten är skyldig att bestämma en ny påföljd som
innebär att den dömde i en eller annan form ställs under tillsyn eUer att i
varje faU en prövotid fastställs för honom. Vad gäUer föreskriften i art. 23.2
att den nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare, får denna för
svensk del inte samma betydelse som för stat som tillämpar systemet att utsätta
bestämd strafftid i en villkorlig dom. Föreskriften måste dock anses innebära
ett förbud mot att här ådöma en ny påföljd som innebär att den dömde berövas
friheten.
Om den utomlands bestämda påföljden är viUkorlig
dom vare sig i form av viUkorligt anstånd med ådömande eUer verkstälUghet av
straff eUer i form av s. k. probation ligger det med nyss angivna utgångspunkter
närmast till hands att här bestämma påföljden till skyddstUlsyn. Detta bör
emellertid inte vara det enda alternativet. Möjlighet bör också finnas att döma
tUl annan påföljd som innebär frivård, varvid närmast viUkorlig dom kommer i
fråga. Det bör emeUertid inte heller vara uteslutet att den dömde överlämnas
tUl särskild vård, såvida inte detta innebär att han berövas friheten och
påföljden därmed framstår som en skärpning i konventionens mening.
Vad härefter angår fall då den dömde utomlands har
vUlkorUgt frigivits från frihetsstraff öppnar konventionen möjUghet för oUka
lösningar. En tänkbar utväg skulle vara att domstolen tUlades befogenhet att
bestämma ett fängelsestraff enligt våra straffmätningsprinciper samt utfärda
någon form av förklaring, att den dömde skulle anses viUkorligt frigiven från
detta fängelsestraff med en viss bestämd återstående strafftid. Sistnämnda tid
skulle i sådant fall rimligen få sättas i relation tUl det här i landet
bestämda fängelsestraffets längd samt svensk praxis i fråga om vUlkorlig
frigivning. Samtidigt skulle domstolen vara skyldig tUlse att den sålimda valda
konstraktionen inte innebar någon skärpning.
En lösning efter de nu angivna linjerna framstår
dock som tämUgen kompUcerad. Det är inte heller någon praktisk nödvändighet att
man redan i samband med omvandlingen bestämmer den strafftid som den dömde
skaU vara skyldig att avtjäna för den eventualiteten att han begår nytt brott
eUer annars gör sig skyldig tUl misskötsamhet. Det är tvärtom från praktiska
synpunkter närmast en fördel om man inte behöver ta ställning till den frågan
i annat fall än om den kommer upp.
Den lämpligaste lösningen synes i stället vara att
den nya påföljden bestäms tiU skyddstillsyn, villkorUg dom eller överlämnande
tUl sådan
Prop,
1978/79: 3 137
särskild
vård enligt 31 kap. BrB som inte innebär frihetsberövande även när situationen
är den att den dömde utomlands har villkorligt frigivits från frihetsstraff.
Därmed tillgodoser man principen att den påföljd som bestäms vid omvandlingen
skall innebära att den dömde ställs under tillsyn eller underkastas en
prövotid. Det avgörande som domstolen sålunda träffar i påföljdsfrågan bör i
alla avseenden vara likställt med dom i vanligt brottmål. I fråga om
undanröjande på grund av nytt brott eller av annan anledning kommer då BrB:s
regler att gälla. Undanröjs den vid omvandlingen bestämda påföljden och döms i
stället till fängelse för det brott som omfattas av den utländska domen, blir
domstolen emellertid enligt de allmänna bestämmelserna i 2 kap. 6 § BrB
skyldig att tillgodoräkna den dömde vad han har undergått av det frihetsstraff
som har bestämts utomlands.
Sammanfattningsvis förordas i enUghet med det
anförda en regel om påföljdsomvandlingen av det innehållet att rätten, om den
inte finner verkställighetshinder föreligga, skall bestämma ny påföljd enligt
svensk lag för det brott som avses i den främmande statens framställning samt
att den nya påföljden dock inte får innebära att den dömde berövas friheten.
Med hänsyn tUl att det inte kan anses stå i överensstämmelse med konventionens
principer att låta den nya påföljden stanna vid ett bötesstraff, bör
ytterligare anges att påföljden inte får bestämmas till enbart böter.
Enligt IVL är Stockholms tingsrätt exklusivt
behörig att uppta mål eller ärende som avses i den lagen. Också framställningar
om verkställighet enligt övervakningskonventionen bör kunna prövas av
Stockholms tingsrätt. Det är emeUertid inte nödvändigt att på samma sätt som enligt
IVL låta denna tingsrätt vara ensam behörig domstol. En sådan ordning skulle
kunna leda tiU onödiga kostaader för enskilda parter med hänsyn tiU att det vid
tillämpning av övervakningskonventionen i regel inte är fråga om personer som
har berövats friheten. På grand härav förordas att framställning om
verkställighet enligt övervakningskonventionen även skall kunna upptas av
rätten i den ort inom riket där den dömde har sin hemvist eller mera varaktigt
uppehåller sig (jfr 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken).
Frågan om rättegångsbestämmelser i övrigt behandlas
i specialmotiveringen.
5.3.3
Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom 5.3.3.1 AUmänna principer
Ett tUlträde till övervakningskonventionen medför
givetvis inte någon som helst förpliktelse för konventionsstat att låta
verkstäUa inhemska domar, som innebär kriminalvård i frihet, i annan
konventionsstat. Man öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar begära
sådan verk-
Prop. 1978/79: 3 138
stälUghet.
Reglema I den svenska lagen om förutsättningarna för att begära verkstäUighet
bör sålunda inte vara obligatoriska utan medge en diskretionär prövning om
framställning i det särskUda fallet lämpligen bör göras.
Inom ramen för det nordiska samarbetet görs
framställningar om anordnande av kriminalvård i frihet utomlands av
övervakningsnämnd. Mot bakgrund av önskemålet om en enhetlig tUlämpning bör det
emellertid åtminstone t. v. lUcsom enligt IVL ankomma på krimmalvårdssty-relseu
att pröva fråga om överförande av verkstäUighet tUl främmande stat enligt den
nya lagen. Sådan fråga bör emeUertid regelmässigt upptas av styrelsen endast
på anmälan av övervakningsnämnd eUer av central kriminalvårdsnämnd. Med hänsyn
tiU att behov av brådskande beslut i vissa faU kan tänkas föreligga, bör dock
styrelsen även ha möjUghet att ta upp frågan självmant. Ett exempel på sådana
faU erbjuder den situation som uppstår om svensk domstol har dömt en person med
hemvist i konventionsstat tiU skyddstUlsyn jämte förvisning. Om domstolen i
sådant faU gör kriminalvårdsstyrelsen uppmärksam på förhåUandet, bör det inte
vara uteslutet för styrelsen att ta upp frågan om kriminalvårdens överförande
utan att avvakta anmälan av övervakningsnämnd.
Om regeringen på grund av synnerliga skäl har
förordnat om samarbete enUgt lagen för visst faU i förhåUande till stat med
vilken genereU överenskommelse inte föreligger, bör det ankomma på
kriminalvårdsstyrelsen att ombesörja att framställning om verkstäUighet kommer
till stånd.
En föratsättning för att framstäUning skall få
göras bör vara att den dömde har hemvist i den främmande staten och att inte
med motsvarande tiUämpning av den svenska lagens bestämmelser om verkställighetshinder
sådant hinder kan antas föreligga från den främmande statens synpunkter.
Som nyss har sagts bör frågan om verkställighet
utomlands skall begäras avgöras på grundval av en prövning av omständighetema
i det särskUda faUet. Vad angår situationer då svensk domstol har dömt en person
med hemvist i konventionsstat till skyddstiUsyn, bör dock huvudprincipen vara
att framstäUning görs såvitt delta är möjligt och inga särskilda skäl talar
mot det. En föratsättning för att ett tiUträde tUl konventionen skall såsom
avsett öka domstolarnas valfrihet när det gäller att bestämma påföljd för
person med hemvist i främmande stat är nämligen att domstolama kan förlita sig
på det system som konventionen förutsätter också tillämpas i praktiken.
När det gäller fall då en utiänning med hemvist i konventionsstat
har villkorligt frigivits, får avgörandet av frågan om framställning skall göras
I större utsträckning bil beroende av en diskretionär bedömning av samtUga
omständigheter. Vid denna bedömning bör den dömdes behov av hjälp- och
stödåtgärder efter frigivningen liksom intresset av att
Prop.
1978/79: 3 139
kunna
kontrollera hans skötsamhet självfallet beaktas. Man kan således inte utgå
ifrån att framställning alltid görs så snart den villkorligt frigivne har
hemvist i konventionsstat. A andra sidan kan möjligheten att få till stånd
övervakning i den dömdes hemland i vissa fall tänkas öka förutsättningama att
tUlämpa villkorlig frigivning före utgången av två tredjedelstiden i fråga om
personer med hemvist i annan stat. I de fall som här kan bli aktuella
föreligger ofta förordnande om förvisning i domen. Självfallet avses dock ett
tillträde till övervakningskonventionen inte medföra någon ändring av nuvarande
praxis I vad denna innebär att särskild återhållsamhet med s. k.
hälftenfrigivning iakttas när det gäller lagöverträdare som undergår långvariga
fängelsestraff för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott
som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven
kriminell verksamhet (jfr prop. 1972: 67 s. 32).
Om Sverige ansluter sig tUl
övervakningskonventionen i den omfattning som har förordats i det föregående,
innebär detta att man också när det gäller överflyttning av kriminalvård från
Sverige till annan stat kan välja mellan två samarbetsformer, nämligen ett
överförande av verkställighet i begränsad form (del II) och
ett fuUständigt överförande av verkställigheten (del IV). Av
skäl som har anförts i det föregående är det därvid i allmänhet en fördel att
välja den sistnämnda samarbetsformen. Detta kan dock såvitt angår
konventionsstater ske bara i förhållande till stat som har anslutit sig tUl del
IV. I förhållande till Frankrike, som har gjort
förbehåll mot den delen av konventionen, kan f. n. samarbete komma i fråga
bara enligt del II.
5.3.3.2
Begränsad verkställighet
Bifalls en framställning om begränsad
verkställighet, innebär detta att det i fortsättningen ankommer på den
främmande statens myndigheter att utöva den faktiska övervakningen. I den mån
övervakare har förordnats för den dömde, bör övervakaren entledigas,
övervakningsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden skall
därefter i princip inte behöva vidta några ytterligare åtgärder i
övervakningsärendet. Formellt avförs emellertid inte ärendet förrän prövotiden
eller verkställighetstiden gått tiU ända. Med de avvikelser som betingas av
att den faktiska övervakningen har överflyttats bör vidare BrB:s regler fortfarande
vara tillämpliga. Detta innebär bl. a. att påföljden kan undanröjas av svensk
domstol enligt 34 kap. 1 § 3 BrB, om den dömde övertygas om nytt brott i
Sverige. Om annan allvarlig misskötsamhet från den dömdes sida skulle
rapporteras hit från det land som har övertagit övervakningen, har vidare
övervakningsnämnden möjlighet att förklara villkorligt medgiven frihet
förverkad eller föra talan hos svensk domstol om undanröjande av
skyddstillsynen enligt de allmänna reglerna i 26 kap. 19 § och 28 kap. 8 § BrB.
På motsvarande sätt kan sådana rapporter
Prop. 1978/79: 3 140
föranleda
intemeringsnämnden eller ungdomsfängelsenämnden att förordna att den dömde
skall återintas i anstalt.
I fråga om förutsättningarna för att svensk domstol
eller nämnd efter överflyttningen skaU få vidta åtgärd beträffande den här i
landet ådömda påföljden bör gäUa samma princip som för motsvarande situation
har slagits fast i 15 § tredje stycket och 22 § tredje stycket NVL. I den nya
lagen bör sålunda föreskrivas att, sedan övervakningen har överflyttats, åtgärd
i fråga om skyddstillsynen eller den villkorliga frigivningen får beslutas här
i landet bara om den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet
i den främmande staten hit hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Hänskjutet ärende
bör tas upp av ungdomsfängelsenämnden, intemeringsnämnden resp. den
övervakningsnämnd som formellt har hand om övervakningen.
Det kan tänkas förekomma att myndighet i den
främmande staten faststäUer ändrade föreskrifter om vad den dömde har att
iaktta under prövotiden. Beslutet bör då i princip ha giltighet här i landet
men bara om motsvarande föreskrift skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag
och föreskriften inte innebär någon skärpning för den dömde.
5.3.3.3
Fullständig verkställighet
Vid bifall tiU en framstäUning om fullständig
verkställighet bör kriminalvårdsstyrelsen förklara denna överförd tUl den
främmande staten. Verkställighet eller fortsatt verkställighet av påföljden får
därefter inte ske här i landet (art. 25). Med hänsyn till att den främmande
staten avses omvandla påföljden i enlighet med sin egen lagstiftning och sedan
svara för en fullständig tillämpning av domen såsom om den hade meddelats av
någon av dess egna domstolar (art. 23, 24), bör påföljden inte heller kunna
undanröjas av svensk domstol ens vid lagföring för nya brott. Inte heller bör
annan åtgärd i fråga om påföljden kunna beslutas av svensk domstol eller nämnd.
Det nu anförda bör dock inte anses utgöra något
hinder mot att svensk domstol med stöd av 34 kap. 1 § 1 BrB förordnar att den
här i landet ådömda påföljden skall avse även annat brott som den dömde har
gjort sig skyldig till. Det kan nämligen av praktiska skäl vara lämpligt att
ett sådant förordnande meddelas t. ex. i fråga om brott som den dömde har
begått före den tidigare domen men som av en eller annan anledning inte har
kommit att omfattas av denna.
5.3.4
Följdändringar i annan lagstiftning
Övervakningskonventionen medför inte någon generell
förpliktelse för ansluten stat att tillerkänna rättskraft åt brottmålsdom som
har meddelats i annan konventionsstat. Något tillägg tUl 2 kap. 5 a § BrB
påkallas därför inte av ett tUlträde till konventionen från svensk sida. I
syfte att underlätta möjligheterna att anordna verkställighet utomlands i vissa
Prop.
1978/79: 3 141
speciella
fall bör däremot ett tillägg göras tiU 34 kap. 18 § andra stycket BrB. Detta
ändringsförslag behandlas närmare i specialmotiveringen. I övrigt ger ett
tUlträde till konventionen inte anledning till ändringar i BrB.
I
specialmotiveringen behandlas vidare vissa följdändringar i lagen (1963: 197)
om allmänt kriminalregister och rättshjälpslagen (1972: 429).
De
närmare föreskrifter som behövs för verkställighet av den nya lagen om
intemationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet bör meddelas av
regeringen. Förslag till sådana föreskrifter läggs inte fram i denna
promemoria.
5.4 Upprättade
lagf örslag
I
enlighet med det anförda läggs i promemorian fram förslag till
1.
lag om intemationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet,
2.
lag om ändring i brottsbalken,
3.
lag om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister,
4.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972: 429).
5.5 Specialmotiveringi
1
Avsnittet har uteslutits här.
opaginerad Kontrollera mot PDF
European
Convention on the supervision of conditionally sentenced or conditionally
released offenders
PREAMBLE
The member States of the Council of Europé,
signa-tory hereto,
Considering that the aim of the Council of Europé
is to achieve greater unity among its Members;
Being resolved to take concerted action to combat
crime;
Considering that, to this end, they are in duty
bound to ensure, in the tertitory of the other Contracting Parties, either the
social re-habilitation of offenders given suspended sentences or released
conditionally by their own courts, or the en-forcement of the sentence when the
prescribed condi-tions are not fulfilled,
Have
agreed as follows:
Convention européenne
pour la surveillance des personnes condamnées ou libcrées sous condition
PREAMBULE
Les Etats membres du Conseil de TEurope
signa-taires de la présente Convention,
Considérant
que le but du Conseil de TEurope est de réaliser une union plus étroite entré
ses Membres;
Affirmant leur volonté de coopérer dans la lutte
contre la criminalité;
Considérant
qu'ä cette fin il leur appartient, pour toute décision émanant de Tun d'eux,
d'assurer sur le terri-toire des autres, d'une part le reclassement social des
délinquants condamnés ou libérés sous condition et, d'autre part, la mise å
exé-cution de la sanction, dans le cas oCi les conditions pre-scrites ne sont
pas satisf aites,
Sont convenus de ce qui suit:
Europeisk
konvention rörande övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt
frigivna personer
INLEDNING
Signatärstaterna, medlemmar av Europarådet,
vilka beaktar att syftet med Europarådet är att
åstadkomma en fastare enhet mellan dess medlemmar;
vilka beslutat vidtaga gemensamma åtgärder i kampen
mot brottsligheten;
vUka anser att de därför bör på de övriga avtalsslutande
parternas områden säkerstäUa antingen återanpassningen av lagöverträdare,
som dömts eUer frigivits viUkorligt, eller verkställighet av domen då föreskrivna
villkor ej fullgjorts;
har överenskommit om följande:
opaginerad Kontrollera mot PDF
PARTI
Basic
principles
Artide
1
1.
The Contracting Parties undertake to grant each other in the circumstances set
out below the mutual assistance necessary for the social rehabilitation of the
offenders referred to in Artide 2. This assistance shall take the form of
supervision designed to faciUtate the good conduct and re-adaptation to social
life of
TITRE I
Principes
fondamentaux
Artide
1"
1.
Les Parties Contractan-tes s'engagent a se préter, conformément aux dispositions
suivantes, Taide mu-tuelle nécessaire au reclassement social des délinquants
vises å Tarticle 2. Cette aide consiste en une surveiUance des délinquants qui
s'effec-tue, d'une part, par les mesu-res propres å facUiter leur amendement et
leur réadap-
DEL
I
Grundläggande
principer
Artikel
1
1.
De fördragsslutande parterna åtager sig att, i enlighet med nedanstående bestämmelser,
lämna varandra erforderlig hjälp för återanpassningen av lagöverträdare som
avses i artikel 2. Denna hjälp skall bestå av övervakning, som är ägnad att
underlätta sådana personers skötsamhet och anpassning i samhället, samt
kontroll av
opaginerad Kontrollera mot PDF
such offenders and to keep
a watch on their behaviour with a view, should it be-come necessary, either to
pronouncing sentence on them or to enforcing a sentence already pronoun-ced.
2. The Contracting Parties shall, in the circumstances
set out below and in accordance with the fol-lowing provisions, enforce such
detention order or other penalty involving de-privation of liberty as may have
been passed on the offender, application of which has been suspended.
tation
å la vie sociale et, d'autre part, par le controle de leur conduite en vue de
permettre, s'il y a lieu, soit le prononcé de la sanction, soit sa mise a
exécution.
2. Les Parties Contractan-tes mettront å exécution,
conformément aux dispositions suivantes, la peine ou la mesure de söreté privati-ves
de liberté prononcées contre le délinquant et dont Tapplication avait été
sus-pendue.
deras
uppförande i syfte att vid behov kunna undanröja den villkorhga domen eller
verkställa redan ådömd påföljd.
2. I enlighet med nedanstående bestämmelser skall
de fördragsslutande parterna verkställa straff eller annan frihetsberövande påföljd
som kan ha ådömts lagöverträdaren och vars verkställighet har uppskjutits.
Artide
2
1. For
the purposes of
this Convention, the term
"offender" shall be taken
to mean any person who,
in the territory of one of
the Contracting Parties, has:
(a)
been found guilty by a court
and placed on probation without sentence havlng been pronounced;
(b)
been given a suspended
sentence involving de-privation of liberty, or a sentence of which the
en-forcement has been conditionally suspended, in whole or in part, either at
the time of the sentence or sub-sequentiy.
2. In
subsequent Artides,
the term "sentence" shall
be deemed to include all
judicial decisions taken in
accordance with sub-para-
graphs (a) and (b) of para-
graph 1 above.
Artide
2
1. Au
sens de la présente
Convention, Texpression
« délinquant» désigne toute
personne qui, sur le territoire
d'une des Parties Contrac-
tantes, a falt Tobjet:
(a)
d'une décision judi-ciaire de
culpabilité, assortie d'une suspension condition-nelle du prononcé de la peine;
(b)
d'une condamnation emportant
privation de liberté, prononcée sous condition ou dont Fexécution a été
suspendue conditioimel-lement, en tout ou en partie, soit au moment de la condamnation,
soit ultérieure-ment.
2. Dans
les artides sui-
vants, le terme « condamna
tion » vise les decisions in-
tervenues tant en vertu de
Talinéa (a) que de Talinéa
(b) du paragraphe 1 ci-
dessus.
Artikel
2
1.
I denna konvention förstås med "lagöverträdare" den som på
fördragsslutande parts område har:
a) av domstol övertygats
om brott och erhållit villkor
ligt anstånd med ådömande
av påföljd;
b) meddelats villkorlig
dom, som avser frihetsberö
vande påföljd, eller dom,
vars verkställighet viUkorligt
uppskjutits helt eller delvis
antingen vid tidpunkten för
domen eller senare.
2. I följande artiklar avses med "dom"
alla rättsliga avgöranden som fattats i enlighet med första punkten a) eller
b) ovan.
Artide 3
The
decisions referred to in Artide 2 must be final
Artide 3
Les
decisions visées å Tar-ticle 2 doivent étre définiti-
Artikd 3
Avgöranden
som avses i artikel 2 skall vara slutliga
and must have
executive force.
ves et exécutoires.
och verkställbara.
Artide 4
The
offence on which any request under Artide 5 is based shall be one punish-able
under the legislation of both the requesting and the requested State.
Artide 4
L'infraction
qui motive une demande visée å Tartide 5 doit étre réprimée å la fois par la
loi de TEtat requérant et par celle de FEtat requis.
Artikel
4
Den
gäming varpå framställning enUgt artikel 5 grundas skall vara straffbar enUgt
lagstiftningen i såväl den anmodande som den anmodade staten.
Artide 5
1. The State which pro
nounced the sentence may
request the State in whose
territory the offender estab
lishes his ordinary resi
dence:
(a)
to carry out supervision only,
in accordance with Part II;
(b)
to carry out supervision and
if necessary to enforce the sentence, in accordance with Parts II and
III;
(c)
to assume entire
re-sponsibility for applying the sentence, in accordance with the provisions of
Part IV.
2. The requested State
shall act upon such a re
quest, under the conditons
laid down in this Conven
tion.
3. If the requesting State
has made one of the re-
quests mentioned in para-
graph 1 above, and the re
quested State deems it pre-
ferable, in any particular
case, to adopt one of the
other cources provided for
in that paragraph, the re
quested State may refuse
to accede to such a request,
at the same time declaring
its willingness to foUow an-
other cource, which it shall
indicate.
Artide 5
1. L'Etat qui a prononcé
la condamnation peut de-
mander å TEtat sur le terri
toire duquel le délinquant
établit sa residence habi
tuelle :
(a)
d'assurer uniquement la
surveillance conformément au titre II;
(b)
d'assurer la surveillance et
de procéder éven-tuellement a Texécution conformément aux titres II et
III;
(c)
d'assurer Tentiére application
de la condamnation conforméments aux dispositions du titre IV.
2. L'Etat requis est tenu,
dans les conditions prévues
par la présente Convention,
de donner suite å cette de
mande.
3. Si TEtat requérant a
formule une des demandes
visées au paragraphe 1 ci-
dessus et si TEtat requis es-
time préférable, dans les cas
d'espéce, d'utiliser une des
autres possibllités prévues
dans ce paragraphe, TEtat
requis peut refuser d'accé-
der å cette demande tout en
se dédarant prét å donner
suite a une autre demande
qu'il indique.
Artikel 5
1. Den stat där domen har meddelats kan begära att
den stat på vars område lagöverträdaren har sitt hemvist skall:
a) enbart anordna över
vakning enligt del II;
b) anordna övervakning
och vid behov verkställa do
men enligt del II och III;
c) påtaga sig hela ansva-det för domens tillämpning
enligt vad som föreskrives i del IV.
2. Den anmodade staten
skall handlägga en sådan
framställning i enlighet med
bestämmelserna i denna
konvention.
3. Har fördragsslutande
stat gjort framställning om
någon av de åtgärder som
angives i första punkten och
finner den anmodade staten
att det i det särskUda fallet
är lämpUgare att annan i
punkten omnämnd åtgärd
vidtages, får den avslå fram
ställningen under förutsätt
ning att den angiver vilken
åtgärd den är villig att vid
taga.
Artide
6
Supervision,
enforcement or complete application of the sentence, as defined in the
preceding Artide, shall be carried out, at the request of the State in which
sentence was pronounced, by the State in whose territory the offender
establishes his ordinary residence.
Artide
6
Sur
la demande de TEtat qui a prononcé la condamnation, la surveillance,
Texé-cution ou Tentiére application définies a Tartide pré-cédent sont
assurées par TEtat sur le territoire duquel le délinquant établit sa residence
habituelle.
Artikel
6
På
begäran av den stat där domen meddelats skall den stat på vars område lagöverträdaren
har sitt hemvist anordna övervakning, ombesörja verkstälUghet eller svara för
fullständig tUlämpning av domen i enlighet med vad som angivits i föregående
artikel.
Artide
7
1. Supervision,
enforce
ment or complete applica
tion shall be refused:
(a)
if the request is re-garded by
the requested State as likely to prejudice its sovereignty, security, the
fundamentals of its legal system, or other essential interests;
(b)
\t the request relätes to a
sentence for an offence which has been judged in final instance in the requested
State;
(c)
if the act for which sentence
has been passed is considered by the requested State as either a political
offence or an offence re-lated to a political offence, or as a purely miUtary
offence;
(d) if
the penalty imposed
can no longer be exacted,
because of the lapse of
time, under the legislation
of either the requesting
or the requested State;
(e) if
the offender has
benefited under an amnesty
or a pardon in either the
requesting or the requested
State.
2. Supervision, enforce
ment or complete applica-
Article
7
1. La surveUlance, Texécu-
tion ou rentiére application
n'ont pas lieu:
(a) si elles sont considérées
par TEtat requis comme
étant de nature å porter at-
teinte å sa souveraineté, a
sa sécurité, aux principes
fondamentaux de son ordre
juridique ou a d'autres de
ses intéréts essentiels;
(b) si
la condamnation
qui motive la demande
prévue å Tartide 5 est fondée
sur des faits qui ont été
jugés définitivement dans
TEtat requis;
(c) si TEtat requis con-
sidére les faits qui motivent
la condamnation soit comme
une infraction politique, soit
comme une infraction con-
nexe å une telle infraction,
soit encore comme une in
fraction purement milltaire;
(d) si la prescription de la
sanction est acquise d'aprés
la loi de TEtat requérant ou
d'aprés ceUe de TEtat re
quis;
(e) si Tauteur de Tinfrac-
tion bénéficie d'une amnistie
ou d'une mesure de grace
dans TEtat requérant ou
dans TEtat requis.
2. La surveUlance, Texécu-
tion ou 1'entiére application
Artikel
7
1.
Framställning om över-vaknbg, verkstäUighet eller fullständig tillämpning av
domen skall avslås:
a) om
framställningen av
den anmodade staten anses
kunna skada dess suveräni
tet, äventyra dess säkerhet
eller strida mot grandema
för dess rättsordning eller
andra väsentiiga intressen;
b) om framställningen
hänför sig till en dom av
seende brott beträffande vil
ket slutlig dom har medde
lats i den anmodade staten;
c) om den gärning som
avses med domen av den
anmodade staten betraktas
antingen som politiskt brott
eller som förknippad med
sådant brott eUer som rent
militärt brott;
d) om påföljden är pre
skriberad enligt antingen
den anmodande eller den an
modade statens lag;
e) om lagöverträdaren har beviljats anmesti eUer nåd
i antingen den anmodande eller den anmodade staten.
2. Framställning om övervakning, verkstälUghet
eUer
tion
may be refused:
(a)
if the competent au-thorities
in the requested State have decided not to take proceedings, or to dröp
proceedings already begun, in respect of the same act;
(b)
if the act for which sentence
has been pronounced is also the subject of proceedings in the requested
State;
(c) if the sentence to
which the request relätes
was pronounced in absentia;
(d) to the extent that the
requested State deems the
sentence incompatible with
the principles goveming the
application of its own penal
law, in particular, if on
account of his age the of
fender could not have been
sentenced in the requested
State.
3. In the case of fiscal offences, supervision or
enforcement shall be carried out, in accordance with the provisions of this
Convention, only if the Contracting Parties have so decided in respect of each
such offence or category of offences.
peuvent étre refusées:
(a) si les autorités compé-
tentes de FEtat requis ont
désidé de nes pas engagcr de
poursuites ou de mettre fin
aux poursuites qu'elles ont
exercées pour les mémes
faits;
(b)
si les faits qui motivent la
condamnation font robjet de poursuites dans TEtat requis;
(c)
si la condamnation qui motive
la demande a été prononcée par défaut;
(d) dans la mesure oii
TEtat requis estime que la
condamnation dont il est
saisi est incompatible avec
les principes qui president a
rapplication de son droit
pénal, notamment si, en
raison de son äge, Tauteur
de rinfraction n'eut pas pu
étre condamné dans TEtat
requis.
3. En matiére d'infrac-tions fiscales, la
surveillance ou Texécution ont lieu dans les conditions prévues par la présente
Convention seule-ment s'll en a été ainsi dé-cidé entré Parties Con-tractantes
pour chaque infraction ou catégorie d'in-fractions.
fullständig
tUlämpning av domen får avslås:
a)
om vederbörande myndighet i
den anmodade staten har beslutat att icke väcka åtal eller att nedlägga redan
väckt åtal för samma gäming;
b)
om den gäming som avses med
domen är föremål för rättegång även i den anmodade staten;
c)
om den dom som avses med
framstäUningen har meddelats i lagöverträdarens utevaro;
d) i
den utsträckning som
den anmodade staten finner
domen oförenlig med de
principer som gäller för tUl-
lämpningen av dess egen
strafflag, särskilt om lag
överträdaren på grand av
sin ålder ej skulle ha kunnat
dömas i den anmodade sta
ten.
3. I fråga om fiskaliska brott skall övervakning anordnas
eUer verkstälUghet äga rum enligt bestämmelsema i denna konvention endast i
den utsträckning de fördragsslutande parterna så beslutat beträffande varje
brott eller brottskategori.
Artide
8
The
requesting and requested State shall keep each other informed in so far as it
is necessary of all circumstances likely to af-fect measures of supervision or
enforcement in the territory of the requested State.
Artide 8
Dans
la mesure oil cela est nécessaire, TEtat requérant et TEtat requis se tiennent
mutuellement informés de toute circonstance suscep-tible d'affecter
Taccomplis-sement des mesures de surveillance sur le territoire de TEtat
requis ou la mise a exécution de la condamnation dans cet Etat.
Artikel 8
Den
anmodande och den anmodade staten skall i erforderlig mån håUa varandra
underrättade om alla omständigheter som kan inverka på övervaknings- eller
verkställighetsåtgärder på den anmodade statens område.
Artide 9
The
requested State shall inform the requesting State without delay what action is
being taken on its request.
In the case of total or partial refusal to comply,
it shall communicate its reasons for such refusal.
Artide 9
L'Etat
requis informe sans retard TEtat requérant de la suite donnée a sa demande.
En cas de refus total ou partiel, il fait connaitre
les motifs de cette décision.
Artikel 9
Den
anmodade staten skall ofördröjligen underrätta den anmodande staten om
åtgärder som vidtagits på dess begäran.
Om
framställningen helt eller delvis avslagits, skaU skälen för beslutet anges.
PART
II
Supervision
Artide
10
The requesting State shall inform the requested
State of the conditions imposed on the offender and of any supervlsory measures
with which he must comply dur-ing his period of probation.
Artide
11
1. In complying with a request for supervision,
the requested State shall, if necessary, adapt the prescribed supervlsory
measures in accordance with its own laws.
2. In no case may the supervlsory measures applied
by the requested State, as regards either their nature or their duration, be
more severe than those prescribed by the requesting State.
Artide
12
When the requested State agrees to undertake supervision,
it shaU proceed as follows:
1. It shaU inform the re
questing State without delay
of the answer given to its
request;
2. It shall contact the
authorities or bodies re-
TITRE II
De
la surveillance
Artide
10
L'Etat requérant fait connaitre å TEtat requis les
conditions imparties au délinquant et, s'il y a Ueu, les mesures de
surveiUance aux-quelles celui-ci est tenu de se conformer pendant la pé-riode
d'épreuve.
Artide
11
1. L'Etat requis satisfait ä la demande de TEtat
requérant et, si cela est nécessaire, il adapte selon sa propre legislation
les mesures de surveUlance prescrites.
2. En aucun cas les mesures de surveillance
appli-quées par TEtat requis ne peuvent aggraver par leur nature ou par leur
durée celles prescrites par TEtat requérant.
Artide
12
Lorsque TEtat requis ac-cepte d'assurer la surveillance,
il procéde aux devoirs suivants :
1.
Il informe sans retard TEtat
requérant de Taccueil qu'il a réservé a sa demande;
2.
Il s'assure la collabora-tion
des autorités ou des or-
DELII
Övervakning
Artikel
10
Den anmodande staten skall underrätta den anmodade
staten om de villkor som gäller för lagöverträdaren och om de särskilda
föreskrifter som han kan ha att rätta sig efter under prövotiden.
Artikd
11
1.
Den anmodade staten skall vid
bifaU till framställning om övervakning, om det är nödvändigt, anpassa
meddelade föreskrifter angående lagöverträdarens åligganden efter sin egen
lagstiftning.
2.
De föreskrifter som tillämpas
av den anmodade staten får icke i något fall vara strängare till sin natur
eller varaktighet än de som meddelats av den anmodande staten.
Artikel
12
När den anmodade staten åtager sig att anordna övervakning,
skall den förfara på följande sätt:
1.
Den skall ofördröjligen
underrätta den anmodande staten om sitt beslut i anledning av framställningen;
2.
Den skall sätta sig I
förbindelse med de myndig-
sponsible in its own
territory for supervising and assisting offenders;
3. It shall inform the requesting State of all measures
taken and their imple-mentation.
ganismes qui, sur son
propre territoire, sont habilités å surveiller et å assister les délinquants;
3.
II informe TEtat requérant de toutes mesures pri-ses
et de leur mise en application.
heter eller organ på sitt
eget område som svarar för övervakning av och bistånd åt lagöverträdare;
3.
Den skall underrätta den anmodande staten om alla vidtagna åtgärder och
verkningarna därav.
Artide
13
Should
the offender be-come liable to revocation of the conditional suspension of his
sentence referred to in Artide 2 either because he has been prosecuted or sentenced
for a new offence, or because he has failed to ob-serve the prescribed conditions,
the necessary information shall be supplied to the requesting State
automatical-ly and without delay by the requested State.
Artide 13
Dans
le cas oii Tintéressé s'expose å une revocation de la décision de suspension
conditionnelle visée ä Tar-ticle 2, soit en raison d'une poursuite ou d'une
condamnation pour une nouvelle infraction, soit en manquant aux obligations
qui lui ont été imposées, les renseigne-ments nécessaires sont four-nis d'office
et sans délai par TEtat requis å FEtat requérant.
Artikd 13
Skulle
fråga uppkomma om förverkande av villkorligt anstånd som avses i artikel 2
antingen därför att lagöverträdaren har åtalats eller dömts för nytt brott eller
därför att han icke har iakttagit vad som åUgger honom, skall den anmodade
staten självmant och utan dröjsmål underrätta den anmodande staten härom.
Artide 14
When
the period of supervision expires, the requested State shall, on application
by the requesting State, transmit all necessary information to the latter.
Artide 14
Des
Texpiration de la pé-riode de surveillance, å la demande de FEtat requérant,
FEtat requis fournit å ce dernier tous les renseigne-ments nécessaires.
Artikel 14
När
övervakningstiden utgår skaU den anmodade staten på begäran av den anmodande
staten lämna denna alla erforderliga upplysningar.
Artide 15
The
requesting State shall alone be competent to judge, on the basis of the information
and comments supplied by the requested State, whether or not the offender has
satisfled the conditions imposed upon him, and, on the basis of such appraisal,
to take any further steps provided for by its own legislation.
It
shall inform the requested State of its décision.
Artide 15
L'Etat
requérant a seul compétence pour apprécier, compte tenu des renseigne-ments et
avis foumis par FEtat requis, si le délinquant a satisfait ou non aux
conditions qui lui étaient imposées et pour tirer de ses constatations les
conséquen-ces prévues par sa propre legislation.
Il informe FEtat requis de sa dédsion.
Artikel
15
Den
anmodande staten är ensam behörig att på grundval av de upplysningar och
uppgifter i övrigt som lämnats av den anmodade staten pröva om lagöverträdaren
har iakttagit honom meddelade föreskrifter och att på grandval av en sådan
prövning vidtaga ytterligare åtgärder enligt sin egen lagstiftning.
Den
anmodade staten skall underrättas om beslutet.
PART
III
Enforcement
of sentences
Artide
16
After revocation of the conditional suspension of
the sentence by the requesting State, and on application by that State, the
requested State shall be competent to enforce the said sentence.
Artide
17
Enforcement in the requested State shall take
place in accordance with the law of that State, after veri-fication of the
authenticity of the request for enforcement and its compatibUity with the
terms of this Convention.
Artide
18
The requested State shall in due course transmit to
the requesting State a document certifymg that the sentence has been enf orced.
Artide
19
The requested State shall,
if need be, substitute for the penalty imposed in the requesting State, the
penalty or measure provided for by its own legislation for a similar offence.
The nature of such penalty or measure shall correspond as closely as possible
to that in the sentence to be enforced. It may not exceed the maximum penalty
provided for by the legislation of the requested State, nor may it be longer
or more rigorous than that imposed by the requesting State.
TITRE
III
De
l'exécution des con-damnations
Artide
16
Apres revocation de la décision de suspension
condi-tionneUe par FEtat requérant et sur la demande de cet Etat, FEtat requis
a compétence pour exécuter la condamnation.
Artide
17
L'exécution a lieu en application de la loi de
FEtat requis, apres vérification de Fauthenticité de la demande d'exécution et
de sa con-formité aux conditions fixées par la présente Convention.
Artide
18
L'Etat requis adresse en temps utile å FEtat requérant
un document certifiant Fexécution de la condamnation.
Artide
19
L'Etat requis substitue, s'il y a lieu, å la
sanction in-fligée dans FEtat requérant, la peine ou la mesure prévue par sa
propre loi pour une infraction analogue. Cette peine ou mesure correspond,
autant que possible, quant a sa nature, å celle infligée par la décision å
exécuter. Elle ne peut ni excéder le maximum prévu par la loi de FEtat requis,
ni aggraver par sa nature ou par sa durée la sanction prononcée dans FEtat
requérant.
DEL III VerkstäUighet av dom
Artikel
16
När villkorligt anstånd har förklarats förverkat i
den anmodande staten, är den anmodade staten behörig att på begäran av
förstnämnda stat verkställa domen.
Artikd
17
Verkställighet i den anmodade staten skall ske i
enlighet med denna stats lagstiftning, sedan framstäUningens äkthet och dess
överensstämmelse med bestämmelserna i denna konvention har prövats.
Artikel
18
Den anmodade staten skall i vederbörlig ordning
tiUställa den anmodande staten handling som styrker att verkstäUighet har
skett.
Artikel
19
Den
anmodade staten skall, om så erfordras, i stället för det straff som ådömts i
den anmodande staten bestämma det straff eUer den påföljd som i dess egen lagstiftning
föreskrives för liknande brott. Sådant straff eller sådan påföljd skaU tiU sin
art så nära som möjligt överensstämma med det straff eller den påföljd som
avses i den dom som skall verkställas. Maximistraffet enligt den anmodade
statens lagstiftning får inte överskridas. Ej heUer får straffet eller
påföljden vara längre eller strängare än vad som ådömts i den anmodande
staten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 3. Bilaga 12
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 20
The requesting State may no longer itself take any
of the measures of enforcement requested, unless the requested State indicates
that it is unwilling or unable to do so.
Artide
21
The requested State shall be competent to grant the
offender conditional release. The right of pardon may be exercised by either
the requesting or the requested State
Artide 20
L'Etat requérant ne peut plus procéder ä aucune des
mesures d'exécution deman-dées å moins qu'un refus ou une impossibUité
d'exécution lui aient été notifiés par FEtat requis.
Artide
21
L'Etat requis est competent en matiére de
Ubération conditionnelle. Le droit de grace peut étre exercé par FEtat
requérant et par FEtat requis.
Artikel
20
Den anmodande staten får ej längre själv vidtaga någon
verkstälUghetsåtgärd, såvida icke den anmodade staten meddelar att den ej är
villig eller i stånd att göra detta.
Artikel
21
Den anmodade staten är behörig att besluta om villkorUg
frigivning. Nåd får beviljas av antingen den anmodande eller den. anmodade
staten.
PART IV
Relinquisbment
to the requested State
Artide
22
The
requesting State shall communicate to the requested State the sentence of
which it requests complete application.
Artide
23
1.
The requested State shall adapt
to its own penal legislation the penalty or measure prescribed as if the
sentence had been pronounced for the same offence committed in its own
territory.
2.
The penalty Imposed by the
requested State may not be more severe than that pronounced in the requesting
State.
Artide
24
The requested State shall ensure complete
application of the sentence thus adapted as if it were a sentence pronounced
by its own courts.
TITRE IV
Du
dessaisissement en faveur de FEtat requis
Artide
22
L'Etat requérant fait connaitre å FEtat requis la
condamnation dont il demande 1'entiére application.
Artide
23
1.
L'Etat requis adapte la peine
ou la mesure prononcée å sa legislation pénale comme si la condamnation avait
été prononcée pour la méme infraction commise sur son territoire.
2.
La sanction imposée dans FEtat
requis ne peut aggraver la sanction prononcée dans FEtat requérant.
Artide
24
L'Etat requis assure 1'entiére application de la
condamnation ainsi adaptée comme s'il s'agissait d'une condamnation prononcée
par sa juridiction.
DEL IV
Överlåtande
av verkställighet
Artikel
22
Den
anmodande staten skall, om den begär fullständig tUlämpning av dom, översända
domen tUl den anmodade staten.
Artikel
23
1.
Den anmodade staten skall
omvandla det straff eller den påföljd som ådömts till det straff som enligt
dess egen lagstiftning skuUe ha ådömts för brottet om det hade begåtts på dess
eget område.
2.
Det straff som sålunda
bestämmes får ej vara strängare än det som ålagts i den anmodande staten.
Artikeln
24
Sedan straffet sålunda omvandlats, övertager den
anmodade staten helt och hållet tillämpningen av domen som om den hade meddelats
av någon av dess egna domstolar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide
25
The
acceptance by the requested State of a request in accordance with the present
Part IV shall extinguish the right of the requesting State
to enforce the sentence.
Artide
25
L'acceptation
par FEtat requis d'une demande for-mulée conformément au present titre éteint
le droit d'exécuter la condamnation dans FEtat requérant.
Artikel 25
Vid
bifall till framställning enligt del IV upphör den anmodande
statens rätt att verkställa domen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Part
V
Common
provisions
Artide
26
1. All requests in accor
dance with Artide 5 shall be
transmitted in writing.
They
shall indicate:
(a)
the issuing authority;
(b)
their purpose;
(c)
the identity of the offender
and his place of residence in the requested State.
2. Requests
for supervi
sion shall be accompanied
by the original or a certlfied
transcript of the Court find-
ings containing the reasons
which justify the supervision
and specifying the measures
imposed on the offender.
They should also certify the
enforceable nature of the
sentence and of the super
vlsory measures to be ap
plied. So far as possible,
they shall state the circum
stances of the offence giving
rise to the sentence of super
vision, its time and place and
legal destination and, where
necessary, the length of the
sentence to be enforced.
They shall give full details
of the nature and duration
of the measures of super
vision requested, and include
a reference to the legal pro
visions applicable together
with necessary information
TITRE V Dispositions communes
Artide
26
1. Toute demande prévue
å Fartide 5 est formulée par
écrit.
Elle
indique:
(a) Fautorité dont elle
émane;
(b)
son objet;
(c)
Fidentité du délinquant et son
lieu de residence dans FEtat requis.
2. La demande de surveil
lance est accompagnée de
Foriginal ou d'une copie
authentique de la décision
contenant les raisons qui ont
motive la surveUlance et de
celle qui prescrlt les mesures
auxquelles est soumis le dé
linquant. Elle doit certifier
le caractére exécutoire de la
décision et des mesures de
surveillance qui ont été or-
données. Elle precise, dans
toute la mesure du possible,
les circonstances de Finfrac-
tion qui a motive la décision
de surveUlance, le temps et
le lieu oil a été commise Fin-
fraction, sa qualification le
gale et, s'il y a lieu, la durée
de la sanction å exécuter.
Elle fournit tous renseigne-
ments sur la nature et la
durée des mesures de sur
veillance dont Fapplication
est requise. Elle contient les
références aux dispositions
DEL
V
Gemensamma
bestämmelse!
Artikel
26
1. Framställning enligt ar
tikel 5 skall göras skriftli
gen.
Framställning skall inne håUa uppgift om:
a)
utställande myndighet
b)
syftet med framställningen;
c)
lagöverträdarens identitet och
hans hemvist i den anmodade staten.
2. Framställning om an
ordnande av övervakning
skall åtföljas av domstolens
avgörande, i original eller
bestyrkt avskrift, med angi
vande av de skäl som moti
verar övervakningen och de
föreskrifter som meddelats
angående lagöverträdarens
åligganden. FramstäUningen
skall även innehålla bestyr
kande av att domen och de
meddelade föreskrifterna är
verkställbara. I möjligaste
mån skall anges omständig
heterna kring det brott som
föranlett domen, tiden och
platsen för dess förövande,
dess rättsliga bestämning
och, i förekommande fall,
varaktigheten av den på
följd som skall verkställas.
Framställningen skall inne
hålla detaljerade uppgifter
om de begärda övervak
ningsåtgärdernas natur och
varaktighet samt hänvisning
opaginerad Kontrollera mot PDF
on
the character of the offender and his behaviour in the requesting State be-fore
and after pronounce-ment of the supervlsory order.
3. Requests for enforce
ment shall be accompanied
by the original, or a certi-
fied transcript, of the déci
sion to revoke conditional
suspension of the pro-
nouncement or enforcement
of sentence and also of the
décision imposing the sen
tence now to be enforced.
The enforceable nature of
both decisions shall be cer
tlfied in the manner pre
scribed by the law of the
State in which they were
pronounced.
If the judgment to be enforced has replaced an
earlier one and does not contain a recital of the facts of the case, a
certlfied copy of the judgment containing such recital shall also be attached.
4. Requests
for complete
application of the sentence
shall be accompanied by the
documents mentioned in
paragraph 2 above.
legales
applicables et les renseignements nécessaires sur la personnalité du déUn-quant
et sur sa conduite dans FEtat requérant avant et apres le prononcé de la décision
de surveillance.
3. La demande d'exécu-tion est accompagnée de
Foriginal ou d'une copie authentique de la décision constatant la revocation de
la condition suspensive de la condamnation ou de son exécution ainsi que de la
décision de condamnation. Le caractére exécutoire de ces deux decisions est
cer-tifié dans les formes prescrites par la loi de FEtat qui les a prononcées.
Lorsque la décision å exécuter en remplace une
autre sans reproduire Fexposé des faits, une copie authentique de la décision
contenant cet exposé sera jointe.
4. La demande qui a pour objet 1'entiére
application de la condamnation est accompagnée des documents vises au
paragraphe 2 ci-des-sus.
till
tiUämpUga lagram jämte nödvändiga upplysningar angående lagöverträdarens karaktär
och uppförande i den anmodande staten före och efter beslutet om övervakning.
3. FramstäUning om verkställighet skall åtföljas
av original eller bestyrkt avskrift av dels beslutet att undanröja den
villkorliga domen eller förverka den villkorligt medgivna friheten, dels den
dom som nu skall verkställas. Att båda avgörandena är verkställbara skall
bestyrkas på det sätt som föreskrives i lagstiftningen i den stat där avgörandena
meddelats.
Har den dom som skall verkstäUas ersatt en tidigare
dom och innehåller den icke någon redogörelse för omständigheterna i målet,
skall även bestyrkt avskrift av den dom som innehåller sådan redogörelse
bifogas.
4. Framställning om fullständig tillämpning av domen
skall åtföljas av de i andra punkten ovan nämnda handlingarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide
27
1. Requests shall be sent
by the Mlnistry of Justice
of the requesting State to
the Ministry of Justice of
the requested State and the
reply shaU be sent through
the same channels.
2. Any
Communications
necessary under the terms of
this Convention shall be ex-
changed either through the
channels referred to in para
graph 1 of this Artide, or
Artide
27
1. La
demande est adres-
sée par le Ministére de la
Justice de FEtat requérant au
Ministére de la Justice de
FEtat requis. La réponse est
transmise par la méme voie.
2. Les Communications
nécessaires å Fapplication de
la présente Convention sont
échangées, soit par la voie
indiquée au paragraphe 1 du
present artide, soit directe-
Artlkel 27
1.
Framstälhiing skall av
justitiedepartementet i den anmodande staten sändas till justitiedepartementet
i den anmodade staten och svaret skall sändas på samma sätt.
2.
De meddelanden som är nödvändiga
enligt denna konvention skaU utväxlas antingen på det sätt som anges i första
punkten i denna artikel eller direkt mellan de av-
opaginerad Kontrollera mot PDF
directly
between the authorities of the Contracting Parties.
3.
In case of emergency, the
Communications referred to in paragraph 2 of this Artide may be made through
the International Criminal Police Organisation (Interpol).
4.
Any Contracting Party may, by
dedaration addres-sed to the Secretary-General of the Council of Europé, give
notice of its intention to adopt new rales in regard to the Communications referred
to in paragraphs 1 and 2 of this Artide.
ment
entré les autorités des Parties Contractantes.
3.
En cas d'urgence, les
Communications visées au paragraphe 2 du present artide peuvent étre
trans-mlses par Fintermédiaire de 1'Organisation Intemationale de PoUce
Criminelle (Interpol).
4.
Toute Partie Contrac-tante
peut, par dedaration adressée au Secrétaire General du ConseU de FEurope,
faire connaitre qu'Elle entend déroger aux régles de transmission énoncées aux
paragraphes 1 et 2 du present artide.
talsslutande
parternas myndigheter.
3. I brådskande fall får de meddelanden som anges i
andra punkten i denna artikel förmedlas av IntemationeUa
kriminalpolisorganisationen (Interpol).
4. Avtalsslutande part kan genom en till
Europarådets generalsekreterare ställd deklaration meddela sin avsikt att
antaga nya regler rörande de meddelanden som anges i första och andra punkterna
i denna artikel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 28
If
the requested State considers that the information supplied by the requesting
State is inadequate to enable it to apply this Convention, it shall ask for
the addltional information re-quired. It may fix a time-limit for receipt of
such information.
Artide 28
Si
FEtat requis estime que les renseignements foumis par FEtat requérant sont
in-suffisants pour lui permettre d'appliquer la présente Convention, il
demande le com-plément d'iiiformations nécessaire. Il peut fixer im délai
pour 1'obtention de ces informations.
Artikel 28
Om
den anmodade staten finner att de upplysningar som har lämnats av den anmodande
staten icke är tillräckliga för tillämpning av konventionen, skall den begära
de kompletterande upplysningar som fordras. Den kan därvid faststäUa viss
tidsfrist för mottagande av sådana upplysningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 29
1.
Subject to the provisions of
paragraph 2 of this Artide, no translation of requests, or of the supporting
documents, or of any other documents relating to the application of this Convention,
shall be required.
2.
Any Contracting Party may, when
signing this Convention or depositing its in-strament of ratlfication,
acceptance or accession, by a dedaration addressed to the Secretary-General of
the CouncU of Europé, reserve
Artide
29
1.
Sous réserve des dispositions
du paragraphe 2 du present artide, la traduction des demandes et celle des
piéces annexes, ainsi que ceUe de tous auties documents relatifs å
Fapplication de la présente Convention n'est pas exigée.
2.
Toute Partie Contrac-tante
pourra, au moment de la signature ou du dépot de son instrument de ratlfication,
d'acceptation ou d'ad-hésion, par dedaration adressée au Secrétaire General du
Conseil de FEurope,
Artikel 29
1.
Översättning av framställning
och därvid fogade handlingar eller av andra handlingar som avser
till-lämpningen av denna konvention får ej krävas i annat faU än som anges i
andra punkten i denna artikel.
2.
Fördragsslutande part kan vid
undertecknande av denna konvention eller vid deponering av ratifikations-,
godkännande- eller anslutningsinstrument genom förklaring tiU Europarådets generalsekreterare
förbehålla
opaginerad Kontrollera mot PDF
the
right to require that requests and supporting documents should be accompanied
by a translation Into its own language, or into one of the official languages
of the CouncU of Europé, or into such one of those languages as it shall
indicate. The other Contracting Parties may claim reciprocity.
3. This Artide shall be without prejudice to any
provision regarding translation of requests and supporting documents that may
be contained in agreements or arrangements now in force or that may be conduded
between two or more of the Contracting Parties.
se
reserver la faculté d'exiger que les demandes et piéces annexes lui soient
adressées accompagnées, soit d'une traduction dans sa propre langue, soit d'une
traduction dans Fune quelconque des langues officielles du Conseil de FEurope
ou dans celle de ces langues qu'Elle indiquera. Les autres Parties
Contractantes pourront se prévaloir du défaut de ré-dprocité.
3. Le present artide ne porte pas atteinte aux
dispositions relatlves å la traduction des demandes et piéces annexes,
contenues dans les accords ou arrangements en vigueur ou å intervenir entré
deux ou plusieurs Parties Contractantes.
sig
rätt att kräva, att framställningar och därvid fogade handUngar skall
åtföljas av översättning antingen tUl dess eget språk eUer till något av
Europarådets officiella språk eUer tUl det av dessa språk som den anger. Annan
fördragsslutande part kan kräva ömsesidig tUlämpning av förklaringen.
3. Denna artikel inkräktar icke på bestämmelser om
översättning av framställningar och därvid fogade handlingar som kan finnas i
avtal eller överenskommelser som är i kraft eUer kan komma att ingås mellan
två eller flera av de fördragsslutande parterna.
Artide
30
Documents
transmitted in application of this Convention shall not require
authen-tication.
Artide
30
Les
piéces et documents transmis en application de la présente Convention sont
dispensés de toutes formali-tés de légalisation.
Artikel 30
HandUngar
som översändes enligt denna konvention behöver icke legaliseras.
Artide
31
The
requested State shaU have powers to collect, at the request of the requesting
State, the costs of prosecu-tion and trial incurred in that State.
Should it collect such costs, it shall be obliged
to refund to the requesting State experts' fees only.
Artide
31
L'Etat
requis a compétence pour percevoir, sur la demande de FEtat requérant, les
frais de poursuite et de jugement exposés dans cet Etat.
S'il
procéde å cette per-ception, il n'est tenu de rem-bourser ä FEtat requérant que
les honoraires d'experts qu'il a pergus.
Artikel 31
Den anmodade staten skall vara behörig att på den
anmodande statens begäran uppbära ersättning för kostnaderna för åtal och
rättegång i denna stat.
Om
den anmodade staten uppbär sådan ersättning, skall den inte vara skyldig att
till den anmodande staten återbetala annan ersättning än för sakkunnigarvode.
Artide
32
Supervision
and enforcement costs incurred in the requested State shaU not be refunded.
Artide
32
Les
frais de surveillance et d'exécution exposés dans FEtat requis ne sont pas
remboursés.
Artikel 32
Kostnader
för övervakning och verkställighet som uppkommit i den anmodade staten skall
ej återbetalas.
PART VI
Final provisions
Artide 33
This
Convention shall be without prejudice to police regulations relating to
for-eigners.
TITRE
VI
Dispositions
finales
Artide
33
La
présente Convention ne porte pas atteinte aux dispositions qui régissent la
police des étrangers.
DEL
VI
Slutbestämmelser
Artikel
33
Denna
konvention inverkar icke på ordningsbestämmelser rörande utlänningar.
Artide
34
1.
This Convention shall be open
to signature by the member States of the Council of Europé. It shall be
subject to ratlfication or acceptance. Instruments of ratlfication or
acceptance shall be deposited with the Secretary-General of the Council of
Europé.
2.
This Convention shall enter
into force three months after the date of the deposit of the third instrument
of ratlfication or acceptance.
3.
In respect of a signa-tory
State ratifying or ac-cepting subsequently, the Convention shall come into
force three months after the date of the deposit of its instrument of
ratlfication or acceptance.
Artide
34
1.
La présente Convention est
ouverte å la signature des Etats membres du Conseil de FEurope. Elle sera
ratifiée ou acceptée. Les instraments de ratlfication ou d'acceptation seront
dé-posés prés le Secrétaire General du ConseU de FEurope.
2.
La Convention entrera en
vigueur trois mois apres la date du dépot du troi-siéme instrument de ratlfication
ou d'acceptation.
3.
Elle entrera en vigueur å
Fégard de tout Etat signa-taire qui la ratifiera ou Fac-ceptera ultériurement
trois mois apres la date du dépot de son instrament de ratlfication ou
d'acceptation.
Artikel 34
1.
Denna konvention är öppen för
undertecknande av Europarådets medlemsstater. Den skall ratificeras eller
godkännas. Instrument rörande ratifikation eller godkännande skall deponeras
hos Europarådets generalsekreterare.
2.
Denna konvention träder i
kraft tre månader efter den dag då det tredje ratifikations- eller godkännandeinstrumentet
deponerades.
3.
I förhåUande tUl signa-tärstat
som därefter ratificerar eller godkänner konventionen träder denna i kraft
tre månader efter den dag då dess ratifikations- eller godkännandeinstrament deponerades.
Artide 35
1. After the entry into force of this Convention,
the Committee of Ministers of the Council of Europé may invite any non-member
State to accede thereto.
2. Such accession shall be effected by depositing
with the Secretary-General of the CouncU of Europé an instrument of accession
which shaU take effect three months after the date of its deposit.
Artide 35
1.
Apres Fentrée en vigueur de la
présente Convention, le Comité des Ministres du Conseil de FEurope pourra
inviter tout Etat non membre du ConseU a adhérer å la présente Convention.
2.
L'adhésion s'effectuera par le
dépot, prés le Secrétaire General du ConseU de FEurope, d'un instrament
d'adhésion qui prendra effet troi mois apres la date de son dépot.
Artikel 35
1. Sedan denna konvention trätt i kraft, kan Europarådets
ministerkommitté inbjuda stat, som ej är medlem av rådet, att ansluta sig till
konventionen.
2. Anslutning sker genom att anslutningsinstrument
deponeras hos Europarådets generalsekreterare och träder i kraft tre månader
efter dagen för deponeringen.
Artide 36
1.
Any Contracting Party may, at
the time of signature or when depositing its instrament of ratlfication,
acceptance or accession, specify the territory or ter-ritories to which this
Convention shall apply.
2.
Any Contracting Party may, when
depositing its instrument of ratlfication, acceptance or accession or at any
låter date, by dedaration addressed to the Secretary-General of the Council
of Europé, extend this Convention to any other territory or territories
specified in the dedaration and for whose International relations it is
responsible or on whose behalf it is authorised to give undertakings.
3. Any dedaration made
in pursuance of the preced
ing paragraph may, in re
spect of any territory men
tioned in such dedaration,
be withdrawn according to
the procedure laid down in
Artide 39 of this Conven
tion.
Artide 36
1.
Toute Partie Contrac-tante
peut, au moment de la signature ou au moment du dépot de son instrument de
ratlfication, d'acceptation ou d'adhésion, designer le ou les territoires
auxquels s'appliquera la présente Convention.
2.
Toute Partie Contrac-tante
peut, au moment du dépot de son instrument de ratlfication, d'acceptation ou
d'adhésion ou å tout autre moment par la suite, étendre Fapplication de la
présente Convention, par dedaration adressée au Secrétaire General du Conseil
de FEurope, a tout autre territoire désigné dans la dedaration et dont Elle
assure les relations internationales ou pour lequel Elle est ha-bilitée å
stipuler.
3.
Toute dedaration faite en vertu
du paragraphe pré-cédent pourra étre retirée, en ce qui concerne tout territoire
désigné dans cette dedaration, aux conditions prévues par Fartide 39 de la
présente Convention.
Artikel 36
1.
Fördragsslutande part kan vid
undertecknandet eller vid deponeringen av instrument rörande ratifikation,
godkännande eller anslutning närmare ange det eller de områden beträffande
vUka konventionen skall tillämpas.
2.
Fördragsslutande part kan vid
deponeringen av instrament rörande ratifikation, godkännande eller anslutning
eller vid vilken som helst senare tidpunkt genom förklaring till Europarådets
generalsekreterare utsträcka konventionstillämpning till annat område som anges
i förklaringen och för vars internationella förbindelser parten svarar eller
för vilket den äger sluta avtal.
3. Förklaring som avgivits enligt föregående punkt
kan beträffande varje i förklaringen angivet område återtagas i den ordning som
föreskrives i artikel 39 i denna konvention.
Artide
37
1.
This Convention shall not
affect the undertakings given in any other existing or future International Convention,
whether bUateral or multilateral, between two or more of the Contracting
Parties, on extradition or any other form of mutual assistance in criminal matters.
2.
The Contracting Parties may
not condude bilateral or multilateral agreements with one another on the
matters dealt with in this
Artide
37
1.
La présente Convention
n'affecte pas les obligations contenues dans les dispositions de toute autre
Convention intemationale de caractére bilateral on multilateral qui, entré
deux ou plusieurs Parties Contractantes, régissent ou régiront Fextradition ou
d'autres formes d'entraide judiciaire en matiére pénale.
2.
Les Parties Contractantes ne
pourront condure entré Elles des accords bUa-téraux ou multilatéraux relatifs
aux questions réglées par
Artikel 37
1.
Denna konvention inverkar icke på åtaganden i någon annan befintlig eller
framtida internationell konvention, vare sig bilateral eller multUateral,
mellan två eller flera fördragsslutande parter rörande utlämning eller någon
annan form av inbördes rättshjälp i brottmål.
2. De fördragsslutande parterna får ej ingå bilaterala
eller multilaterala överenskommelser med varandra i ämnen som behandlas i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Convention,
except in order to supplement its provisions or facilitate application of the
principles embodied in it.
3.
Should two or more Contracting Parties, how-ever, have already estab-lished
their relations in this matter on the basis of uniform legislation, or
instituted a special system of their own, or should they in future do so, they
shall be entitled to regulate those relations ac-cordingly, not withstanding
the terms of this Convention.
Contracting Parties ceas-ing to apply the terms of
this Convention to their mutual relations in this matter shall notify the
Secretary-General of the CouncU of Europé to that effect.
la présente Convention que
pour compléter les dispositions de celle-ci ou pour facUiter Fapplication des
principes qui y sont contenus.
3.
Toutefois, si deux ou plusieur Parties Contractantes ont établi ou viennent a
établir leurs relations sur la base d'une legislation uni-forme ou d'un régime
parti-culier, Elles auront la faculté de regler leurs rapports mutuels en la
matiére en se basant exdusivement sur ces systémes nonobstant les dispositions
de la présente Convention.
Les Parties Contractantes qui viendraient å exclure
de leurs rapports mutuels Fap-pUcation de la présente Convention, conformément
aux dispositions du present paragraphe, adresseront å cet effet une
notification au Secrétaire General du ConseU de FEurope.
denna konvention utom för
att göra tiUägg till konventionens bestämmelser eller underlätta tillämpningen
av dess principer.
3.
Har emeUertid två eller flera fördragsslutande parter redan reglerat sina
inbördes förhållanden på detta område på grundval av enhetUg lagstiftning eller
tillskapat ett särskilt system för sin räkning eller skulle de göra så i
framtiden, är de berättigade att reglera sina förhållanden i enlighet därmed
utan hinder av bestämmelsema i denna konvention.
Fördragsslutande parter, som upphör att tillämpa
konventionens bestämmelser på sina inbördes förhåUanden på detta område, skall
underrätta Europarådets generalsekreterare härom.
Artide
38
1.
Any Contracting Party may, at
the time of signature or when depositing its instrument of ratlfication,
acceptance or accession, declare that it avails itself of one or more of the reservations
provided for in the Annex to this Convention.
2.
Any Contracting Party may
wholly or partly with-draw a reservation it has made in accordance with the
foregoing paragraph by means of a dedaration addressed to the
Secretary-General of the CouncU of Europé which shaU become effective as from
the date of its receipt.
Artide 38
1.
Toute Partie Contrac-tante
peut, au moment de la signature ou au moment du dépot de son instrument de
ratlfication, d'acceptation ou d'adhésion, dédarer faire usage de Fune ou
plusieurs réserves figurant å Fannexe å la présente Convention.
2.
Toute Partie Contrac-tante peut
retirer en tout ou en partie une réserve formulée par Elle en vertu du
paragraphe précédent, au moyen d'une dedaration adressée au Secrétaire General
du Conseil de FEurope et qui prendra effet å la date de sa reception.
Artikel 38
1.
Fördragsslutande part kan vid
undertecknandet eller vid deponeringen av instrument rörande ratifikation,
godkännande eller anslutning förklara att den begagnar sig av en eller flera
av de möjligheter till förbehåll som anges i bilaga till konventionen.
2.
Fördragsslutande part kan helt
eller delvis återtaga ett förbehåll som gjorts enligt föregående punkt genom
meddelande till Europarådets generalsekreterare, vilket träder i kraft från
den dag det har mottagits.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3.
A Contracting Party which has
made a reservation in respect of any provision of this Convention may not
claim the application of that provision by any other Party; it may, however, if
its reservation is partial or conditional, claim the application of that
provision in so far as it has itself ac-cepted it.
4.
Any Contracting Party may, on
signing the present Convention, or on depositing its instrument of
ratification, acceptance or accession, notify the Secretary-General of the
Council of Europé that it considers ratification, acceptance or accession as
entailing an obligation, in international law, to intro-duce into municipal law
measures to implement the said Convention.
3.
La Partie Contractante qui a
formule une réserve au sujet d'une disposition de la présente Convention ne
peut prétendre ä FappUca-tion de cette disposition par une autre Partie;
toutefois, Elle peut, si la réserve est partieUe ou conditionneUe, prétendre å
Fapplication de cette disposition dans la mesure oii EUe Fa acceptée.
4.
Toute Partie Contractante
pourra, au moment de la signature de la présente Convention ou du dépot de son
instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion, par notification
adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, faire connaitre qu'Elle
con-sidére la ratification, Fac-ceptation ou Fadhésion comme entrainant
FobUgation, conformément au droit international, de prendre dans Fordre inteme
les dispositions nécessaires å la mise en oeuvre de la présente Convention.
3.
Fördragsslutande part, som
gjort förbehåU i fråga om någon bestämmelse i konventionen, kan ej kräva av
annan fördragsslutande part att denna bestämmelse skall tillämpas. Parten kan
dock, om förbehållet är partiellt eller viUkorligt, kräva att bestämmelsen
tillämpas i den mån den själv har godkänt densamma.
4.
Fördragsslutande part kan vid
undertecknandet av denna konvention eller vid deponeringen av instrament
rörande ratifikation, godkännande eller anslutning underrätta Europarådets generalsekreterare
att den anser ratificering, godkännande eller anslutning medföra
förpliktelse, enligt internationell rätt, att företaga de
lagstiftningsåtgärder som är nödvändiga för tillämpningen av konventionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 39
1.
This Convention shall remain in
force indefinitely.
2.
Any Contracting Party may, in
so far as it is con-cerned, denounce this Convention by means of a notification
addressed to the Secretary-General of the CouncU of Europé.
3.
Such denunciation shall take
effect six months after the date of receipt by the Secretary-General of such
notification.
Artide 39
1.
La présente Convention
demeurera en vigueur sans limitation de durée.
2.
Toute Partie Contractante
pourra, en ce qui la concerne, dénoncer la présente Convention en adres-sant
une notification au Secrétaire General du Conseil de FEurope.
3.
La dénonciation prendra effet
six mois apres la date de la reception de la notification par le Secrétaire
General.
Artikel 39
1.
Denna konvention skall förbli i
kraft under obegränsad tid.
2.
Fördragsslutande part kan för
sitt vidkommande uppsäga konventionen genom underrättelse tiU Europarådets
generalsekreterare.
3. Uppsägningen träder i kraft sex månader efter
den dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 40
The
Secretary-General of the Council of Europé shall notify the member States of
Artide 40
Le
Secrétaire General du Conseil de FEurope notifiera aux Etats membres du Con-
Artikel 40
Europarådets
generalsekreterare skall underrätta rådets medlemsstater och varje
opaginerad Kontrollera mot PDF
the
Council, and any State that has acceded to this Convention of:
(a)
any signature;
(b)
any deposit of an instrument
of ratification, acceptance or accession;
(c)
any date of entry into force of
this Convention in accordance with Artide 34;
(d) any notification or de
daration received in pursu
ance of the provisions of
paragraph 4 of Artide 27, of
paragraph 2 of Artide 29, of
paragraph 3 of Artide 37
and of paragraph 4 of Ar
tide 38;
(e) any dedaration re
ceived in pursuance of the
provisions of paragraphs 2
and 3 of Artide 36;
(f) any reservation made
in pursuance of the pro
visions of paragraph 1 of
Artide 38;
(g) the withdrawal of any
reservation carried out in
pursuance of the provisions
of paragraph 2 of Artide 38;
(h) any notification received in pursuance of the
provisions of Artide 39, and the date on which denunciation takes effect.
In witness whereof the un-dersigned, being duly
authorised thereto, have signed this Convention.
Done at Strasbourg this 30th day of November 1964
in English and French, both texts being equally authori-tative, in a single
copy which shall remain deposited in the archives of the Council of Europé. The
Secretary-General of the Council of Europé shall transmit certlfied copies to
each of the signa-tory and acceding States.
seil
et å tout Etat ayant adhéré ä la présente Convention :
(a)
toute signature;
(b)
le dépot de tout instrument de
ratification, d'acceptation ou d'adhésion;
(c)
toute date d'entrée en vigueur
de la présente Convention conformément å son artide 34;
(d) toute notification et
dedaration regues en appli
cation du paragraphe 4 de
Fartide 27, du paragraphe 2
de Fartide 29, du para
graphe 3 de Fartide 37 et
du paragraphe 4 de Fartide
38;
(e) toute dedaration regue
en application des disposi
tions des paragraphes 2 et 3
de Fartide 36;
(/) toute réserve formulée en application des
dispositions du paragraphe 1 de Fartide 38;
(g) le retrait de toute réserve effectué en application
des dispositions du paragraphe 2 de Fartide 38;
(h) toute notification re-Sue en application des
dispositions de Fartide 39 et la date a laquelle la dénonciation prendra
effet.
En foi de quoi, les sous-signés, döment autorisés å
cet effet, ont signé la présente Convention.
Fait å Strasbourg, le 30 novembre 1964 en frangais
et en anglais, les deux textes faisant également foi, en un seul exemplaire qui
sera dé-posé dans les archives du Conseil de FEurope. Le Secrétaire General du
Conseil de FEurope en commu-niquera copie certifiée con-forme å chacun des
Etats signataires et adhérents.
stat,
som har anslutit sig till denna konvention, om:
a)
undertecknande;
b)
deponering av ratifikations-,
godkännande- eUer anslutningsinstrument;
c)
dag för konventionens
ikraftträdande enligt artikel 34;
d) underrättelse eller för
klaring enligt artikel 27 fjär
de punkten, artikel 29 andra
punkten, artikel 37 tredje
punkten och artikel 38 fjär
de punkten;
e) förklaring enligt artikel
36 andra och tredje punk
terna;
f) förbehåll som gjorts
enligt artikel 38 första punk
ten;
g) återtagande av förbe
håll enligt artikel 38 andra
punkten;
h) underrättelse enligt artikel 39 och dagen då
uppsägningen träder i kraft.
Till bekräftelse varpå undertecknade, därtill
vederbörligen bemyndigade, har underskrivit denna konvention.
Som skedde i Strasbourg den 30 november 1964 på
engelska och franska, vilka båda texter äger lika vitsord, i ett enda exemplar
som skall förvaras i Europarådets arkiv. Europarådets generalsekreterare
skall översända bestyrkt avskrift därav till varje stat som undertecknat
eller anslutit sig tiU konventionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Annex
Any Contracting Party may declare that it réserves
the right to make known:
1.
that it does not accept the
provisions of the Convention as related to the enforcement of sentences or
their complete application;
2.
that it accepts only part of
these provisions;
3.
that it does not accept the
provisions of paragraph 2 of Artide 37.
Annexe
Chacune des Parties Contractantes peut dédarer
qu'Elle se réserve de faire connaitre:
1.
qu'EUe n'accepte pas les
dispositions de la Convention qui traitent de Fexécution des condamnations ou
de leur entiére application;
2.
qu'Elle n'accepte que certains
de ces dispositions;
3.
qu'Elle n'accepte pas les
dispositions du paragraphe 2 de Fartide 37.
Bilaga
Fördragsslutande part kan förklara att den
förbehåller sig rätten att meddela:
1. att den ej godtager konventionens bestämmelser
om verkställighet eller fullständig tiUämpning av dom;
2.
att den endast godtager vissa
av dessa bestämmelser;
3.
att den ej godtager andra
punkten av artikel 37.
Prop,
1978/79: 3 161
Bilaga
B
1
Förslag till
Lag
om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom föreskrives följande. Inledande
bestämmelser
1 §
Denna lag äger enUgt förordnande av regeringen tillämpning vid
samarbete rörande kriminalvård i frUiet med stat, som har tiUträtt den
europeiska konventionen den 30 november 1964 om övervakning av
villkorligt dömda eller vUlkorligt frigivna lagöverträdare (övervaknings-
konventionen), eller annan stat, med vUken Sverige har ingått överens
kommelse om sådant samarbete.
Om synnerliga skäl föreUgger, kan regeringen för
visst fall förordna att samarbete enligt lagen skall äga ram även om
förordnande som avses i första stycket ej har meddelats.
2 §
Samarbete enligt denna lag avser
1. verkställighet
i Sverige av
a)
utiändsk brottmålsdom, varigenom
den dömde har erhållit villkoriigt anstånd med ådömande av påföljd eller
verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under
en prövotid undergå kriminalvård i frihet,
b)
vad som återstår av utländsk
brottsmålsdom på frihetsberövande påföljd sedan den dömde enligt beslut i den
främmande staten har frigivits villkorligt eller eljest överförts tiU
kriminalvård utom anstalt,
2. verkställighet
i främmande stat av
a)
svensk dom på skydddstiUsyn, om
den dömde ej skall undergå behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,
b)
vad som återstår av svensk dom
på fängelse, ungdomsfängelse eller intemering sedan den dömde enligt beslut här
i landet har frigivits vUlkorligt eller överförts tUl vård utom anstalt.
Vad
som föreskrives i denna lag om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om
annat avgörande i främmande stat som har meddelats efter rättegång i brottmål.
3 §
Vid
samarbete som anges i 2 § överlämnar den stat i vilken domen har meddelats åt
den andra staten att antingen anordna kriminalvård i frihet enligt domen
(begränsad verkställighet) eller helt verkställa denna (fullständig
verkställighet).
Verkställighet
i Sverige av utländsk brottmålsdom
Allmänna
bestämmelser
4 §
Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom
får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten.
Prop. 1978/79:3 162
Framställningen
får ej bifallas
1.
om domen ej har vunnit laga
kraft eller om påföljden ej får verkställas i den främmande staten,
2.
om gärning som påföljden avser
ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärnuigen begåtts
här i landet, på annan grund än som avses i 5 § 3 ej skulle ha kunnat ådömas
påföljd för brottet,
3.
om den dömde ej har hemvist i
Sverige,
4.
om verkstälUghet i Sverige
skulle vara oförenlig med grandema för rättsordningen här i landet eUer annat
väsentligt svenskt intresse,
5.
om dom i mål om ansvar för
gärning som påföljden avser har meddelats här I landet eUer här utfärdat
strafföreläggande eUer föreläggande av ordningsbot för samma gärning har
godkänts,
6.
om fråga om ansvar för gäming
som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den
som har gjort framställningen och hinder mot lagföring för gärningen här i
landet tiU följd härav skuUe ha förelegat enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken,
7.
om gärning som påföljden avser
utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör militärt brott,
8.
om en tiUämpning av 35 kap.
810 §§ brottsbalken skuUe innebära att påföljden bortfallit,
9.
om verkstälUghet i Sverige i
övrigt skulle strida mot övervakningskonventionen eller den överenskommelse
mellan Sverige och främmande stat som eljest ligger till grund för
framställningen.
5 §
Framställningen kan avslås
1.
om gäming som påföljden avser
omfattas av här i landet väckt åtal eller utfärdat strafföreläggande eUer
föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för
gämingen ej skall väckas eller fullföljas,
2.
om domen har meddelats i den
dömdes utevaro,
3.
om den dömde vid tiden för
brottet ej hade fyllt femton år,
4.
om domen av annat skäl än som
förat har angivits måste anses oförenlig med principerna för tiUämpning av
svensk strafflag.
Framställning som avser endast begränsad
verkstäUighet kan dessutom avslås, om det med hänsyn tiU omständighetema i det
särskUda fallet är lämpligare att Sverige övertager hela verkställigheten av
avgörandet.
6 §
Avser den utländska domen två eUer flera brott och föreligger hin
der mot verkstäUighet såvitt avser något eUer några av dem, får fram
ställningen bifallas såvitt avser övriga brott endast om
1.
i domen eller framställningen
har angivits vilken del av påföljden som avser detta eller dessa brott, eller
2.
det är uppenbart att det eller
de brott, beträffande vUka hinder mot verkställighet föreligger, har varit utan
nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen i den främmande staten.
7 § Framställning om verkställighet göres hos
utrikesdepartementet.
Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller utländsk
brottmålsdom
som avses i 2 § 1 eUer att hinder mot verkstäUighet möter enligt 4 § andra
stycket 16 eller 8, skall framställningen omedelbart avslås.
Prop. 1978/79:3 163
Regeringen prövar om framstälhilngen skall avslås
på grund av förhåUande som avses i 4 § andra stycket 7 eUer 9 eUer 5 § andra
stycket. Regeringen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att förhållande
som avses i 5 § första stycket föreligger.
Begränsad
verkställighet
8
§ FramstäUning om begränsad
verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom skall, om regeringen inte
avslår framställningen, överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen.
9
§ Kriminalvårdsstyrelsen prövar
om annat hinder för verkstäUighet föreUgger än som avses i 4 § andra stycket 7
eller 9 eller 5 § andra stycket.
10
§ Finner kriminalvårdsstyrelsen
att hinder ej möter mot verkställighet, beslutar styrelsen att kriminalvård i
frihet skall anordnas här i landet. I beslutet skall anges vilken
övervakningsnämnd som skall handha kriminalvården.
11
§ Föreskrifter om prövotid för
den dömde och om hans åligganden under denna tid som följer av domen eller av
särskilt beslut som under prövotiden har meddelats i den främmande staten
gäller här i landet. I den mån sådan föreskrift är oförenlig med svensk lag,
skaU den dock jämkas av övervakningsnämnden. Sådan jämkning får ej innebära att
föreskriften skarpes.
12
§ I den mån annat ej följer av
domen eller särskilt beslut som har meddelats i den främmande staten, skall den
dömde under prövotiden stå under övervakning. Finnes övervakning ej längre vara
erforderlig, skall förordnas om dess upphörande. Så länge prövotiden varar, får
den dömde, när det finns skäl tiU det, ånyo stäUas under övervakning. Beslut
som nu avses meddelas av övervakningsnämnden.
Meddelas i den främmande staten beslut som innebär
att kriminalvården i frihet skall upphöra, äger beslutet giltighet här.
13 §
Med avseende på övervakningsnämndens handhavande av kri
minalvården och den dömdes åligganden under prövotiden har i övrigt
26 kap. 1218 §§ brottsbalken motsvarande tiUämpning.
Föreskrift enligt 26 kap. 15 § brottsbalken får
dock ej innebära skärpning i förhåUande till vad som har bestämts i den
främmande staten.
14 §
Om behörig myndighet i den främmande staten begär upplys
ning om hur den dömde har förhållit sig under prövotiden, skall krimi
nalvårdsstyrelsen lämna upplysning härom på grandval av uppgifter
som styrelsen infordrar från övervakningsnämnden.
Begår den dömde nytt brott och dömes han under
prövotiden av svensk domstol för brottet tUl fängelse, ungdomsfängelse eller
internering, skall kriminalvårdsstyrelsen sörja för att behörig myndighet i
den främmande staten underrättas om domen.
Har den dömde i annat faU än som avses i andra
stycket allvarligt åsidosatt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på
grund härav påkallat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas
Prop, 1978/79: 3 164
av
myndighet i den främmande staten, skall nänmden göra anmälan härom tUl
kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen skall sörja för att behörig myndighet i den
främmande staten underrättas om sådan anmälan.
Underrättelse enligt denna paragraf överlänmas av
kriminalvårdsstyrelsen till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar den till
behörig myndighet i den främmande staten.
Fullständig
verkställighet
15
§ Framställning om fullständig
verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom skaU, om regeringen inte
avslår framställningen, överlämnas tUl riksåklagaren för handläggning.
16
§ Sedan framställningen om
verkstäUighet har överlämnats tUl riksåklagaren, gör denne hos rätten ansökan
om dess prövning av framstäUningen. Rörande sakens handläggning gäller i
tUlämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om
annat ej följer av denna lag. Rättens avgörande av saken sker genom dom.
Vid förhandling i målet skall den dömde höras
personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där
domen har meddelats, får dock förhandling äga ram i hans frånvaro, även om han
har begärt att bli hörd personligen.
17 §
I mål som avses i 16 § prövar rätten om annat hmder mot verk
stäUighet möter än som avses i 4 § andra stycket 7 eUer 9 eUer 5 §
andra stycket.
Ny prövning av frågan huravida den dömde är skyldig
tUl brottet får ej ske i målet.
18 §
Finner rätten hinder ej möta mot verkstäUighet här i landet,
skall rätten bestämma ny påföljd enligt svensk lag för brott som avses
i framställningen. Den nya påföljden får dock ej innebära att den
dömde berövas friheten. Ej heUer får påföljden bestämmas tUl enbart
böter. Detta gäller även om annan påföljd än böter ej enligt svensk
lag kan följa på motsvarande brott.
Har förhandling i saken erUigt 16 § andra stycket
ägt mm i den dömdes frånvaro, får ny påföljd ej bestämmas förrän den dömde har
varit i tillfälle att bli personligen hörd.
19 §
Laga domstol i mål som avses i 16 § är Stockholms tingsrätt.
Ansökan får dock upptagas även av den rätt, där den dömde skall
svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den dömde
mera varaktigt uppehåUer sig, om rätten med hänsyn tiU utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
Verkställighet
utomlands av svensk dom
Allmänna
bestämmelser
20 §
Fråga om verkställighet i främmande stat av svensk dom enligt
denna lag upptages i fall som avses i 1 § första stycket av kriminal
vårdsstyrelsen på anmälan av övervaknmgsnämnden, kriminalvårds
nämnden, ungdomsfängelsenämnden eller intemeringsnämnden eller av
styrelsen självmant. Framställning om verkställighet får göras endast
Prop.
1978/79: 3 165
om
den dömde har hemvist i den främmande staten och det ej med motsvarande
tillämpnmg av 4 § andra stycket kan antagas föreligga hinder mot verkstälUghet
i deo staten.
Har regeringen med stöd av 1 § andra stycket
förordnat att verkställighet av påföljd i visst fall får anförtros åt
myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen att framställning
om verkställighet göres i den främmande staten.
21 §
Framställnmg som avses i 20 § jämte den dom varigenom på
följden har ådömts och övriga handlingar i ärendet överlämnas till
utrikesdepartementet, som vidarebefordrar framstäUningen till behörig
myndighet i den främmande staten.
Begränsad
verkställighet
22
§ Bifalles framställning om
begränsad verkställighet utomlands, skaU övervakningsnämnden, om övervakning
har anordnats här i landet, entlediga övervakaren för den dömde.
23
§ Beslutas i den främmande
staten ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden
eUer tiden för vård utom anstalt, har beslutet giltighet här i den mån
motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och beslutet ej
innebär skärpning för den dömde i förhållande tUl vad som har bestämts här i
landet.
Sedan kriminalvården överflyttats, får åtgärd i
fråga om den ådömda påföljden beslutas här i landet endast om den dömde här övertygas
om annat brott eller behörig myndighet i den främmande staten hit hänskjuter
ärende om sådan åtgärd.
Fullständig
verkställighet
24 §
pifalles framställning om fiUlständig verkställighet utomlands,
skall kriminalvårdsstyrelsen förklara verkstäUigheten överförd tiU den
främmande staten. Sedan sådan förklaring har meddelats, får verk
ställighet av påföljden ej längre ske här i landet. Ej heller får här be
slutas annan åtgärd i fråga om påföljden.
Första stycket utgör dock ej hinder mot förordnande
enligt 34 kap. 1 § 1 brottsbalken att påföljden skaU avse även annat brott.
Fullföljd
av talan
25
§ Talan mot
kriminalvårdsstyrelsens beslut om anordnande av kriminalvård i frihet enligt 10
§ eller om framställning enligt 20 § första stycket föres hos regeringen genom
besvär.
26
§ Talan får ej föras mot beslut
om anmälan till kriminalvårdsstyrelsen enligt 20 § första stycket.
Om den dömde, i faU då begränsad verkstäUighet har
anordnats här i landet, ej åtnöjes med övervakningsnämnds beslut om prövotid,
övervakning, förordnande av övervakare, föreskrift, vaming eller anmälan
enligt 14 § tredje stycket, äger han hos krimmalvårdsnämnden påkalla prövning
av beslutet.
Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag
får talan ej föras.
5
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 3. Bilaga 12
Prop, 1978/79: 3 166
Särskilda
bestämmelser
27
§ Riksåklagaren får i den
omfattning regeringen bestämmer förordna annan åklagare att fullgöra vad som
enligt denna lag åligger riksåklagaren.
28
§ Skall påföljd, som har ådömts
någon i främmande stat, enligt denna lag verkställas i Sverige, får åtal för
gäming, som påföljden avser, ej i något faU väckas här i landet. Har åtalet
redan väckts när framstälhiingen om verkställighet bifalles, skall detta
förhållande anses utgöra rättegångshinder i brottmål.
29
§ Av allmänna medel utgiven
ersättning tUl offentlig försvarare samt kostnad för rättshjälp enligt 36 §
rättshjälp slagen (1972: 429) skaU stanna på statsverket, om ej den dömde av
särskilda skäl bör återgälda ersättningen.
30 §
Denna lag gäller ej i fråga om verkstälUghet eller annan åtgärd
som regleras genom lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Denna
lag träder i kraft den
2
Förslag till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrives att 34 kap. 18 § brottsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
34
KAP.
18 §1 Uppkommer fråga om utiämning tiU Sverige för
verkstäUighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse, ungdomsfängelse
eller intemering som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan utlämning
enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för aUa brotten, skall
domstol, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden
och döma tUl påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.
Vad som föreskrives i första Vad
som föreskrives i första
stycket skall även gälla, då fråga stycket skall även gälla, då fråga
uppkommer om att svensk brott- uppkommer om att svensk brott
målsdom, som avser två eller fle- målsdom, som avser två eUer flera
ra brott, skall verkställas utom- brott, skall verkställas utomlands
lands i enlighet med lagen (1972: i enlighet med lagen (1972: 260)
260) om internationellt samarbete om intemationellt samarbete rö-
rörande verkställighet av brott- rande verkställighet av brottmåls-
målsdom och hinder mot verkstäl- dom eller lagen (1977: 000) om
1
Senaste lydelse 1975:193.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
lighet föreligger enligt den främmande statens
lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.
Föreslagen
lydelse
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,
och hinder mot verkstäUighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning
såvitt avser något eller några av brotten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriniinalregister
Härigenom föreskrives att 6 § lagen (1963: 197) om allmänt
kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 §1
1 registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt
till styrelsen inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt
eller norskt kriminal register beträffande svensk medborgare eller den som har
hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt beslut, såvitt
uppgiftens innehåU motsvarar vad i 25 §§ här ovan avses. Detsamma skall gälla
om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige och annan stat lämnas
från den staten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I registret skall ock antecknas
beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning
från Sverige till den staten av verkställighet av fängelse eller övervakning
av den som villkorligt frigivits eller dömts till skyddstUlsyn.
Har svensk domstol eller myndighet
jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. fattat beslut om verkställighet,
övervakning, undanröjande eller förverkande, skall beslutet antecknas i
registret. I frå-
I registret skall ock antecknas
beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning
från Sverige till den staten av verkställighet av fängelse eller övervakning
av den som villkorligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn. Detsamma skall
gälla beträffande annat beslut av myndighet i främmande stat om verkställighet
i den staten av här i landet ådömd påföljd som avses i2§.
Har svensk domstol eller myndighet
jämlikt 5, 10, 14, 17 dier 21 § lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Fmland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. fattat beslut
om verkställighet, övervakning, undanröjande eller förverkande eller
jämlikt 10 § lagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste lydelse 1970: 421.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
ga
om den dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola
bestämmelserna i 25 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.
Föreslagen lydelse
(1977:
000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet fattat beslut
om kriminalvård i frihet, skall beslutet antecknas i registret. I fråga om den
dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna i
25 §§ här ovan äga motsvarande tUlämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den
4
Förslag till
Lag
om ändring i rättshjälpslagen (1972: 428)
Härigenom föreskrives att 38 § rättshjälpslagen
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
38
§1 Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan
att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av
aUmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp
enligt 36 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken, 18 § lagen (1957: 668) om utlämning för brott, 14 § lagen
(1959: 254) om utiämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7
och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet samt 39
§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäUighet av
brottmålsdom gäller vad där är föreskrivet.
I
fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken, 18 § lagen (1957: 668) om utiämning för brott, 14 § lagen
(1959: 254) om utlämning för brott tUl Danmark, Finland, Island och Norge, 7
och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, 39 §
lagen (1972: 260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
samt 29 § lagen (1977: 000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet gäller vad där är föreskrivet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den
1
Senaste lyddse 1973:118.
Prop.
1978/79: 3 169
Bilaga
C
Översiktlig
redogörelse för kriminalvården i frihet inom vissa europarådsstater
Belgien
A
Villkorlig dom
Enligt belgisk lag har domstol möjlighet att ge
villkoriigt anstånd antingen med ådömande av straff eUer med verkställighet av
ådömt straff.
Anstånd med ådömande av straff får meddelas, om den
tiUtalade inte förut har dömts för allvariigare brottslighet eller har avtjänat
fängelsestraff av över en månads längd och det aktuella brottet inte skulle ha
förskyllt fängelse i två år eller däröver. Villkorlig dom i denna form förutsätter
den dömdes samtycke.
För att villkorligt anstånd med verkstäUighet av
ådömt straff skall få meddelas föratsätts regelmässigt att straffet inte
överstiger tre års fängelse och att den dömde inte tidigare har dömts för
allvarlig brottslighet eller avtjänat fängelsestraff som överstiger sex
månader.
I båda fallen fastställs en prövotid på minst ett
och högst fem år. Särskilda föreskrifter om vad den dömde har att iaktta xmder
prövotiden kan fastställas. Under denna tid skall den dömde få hjälp och
vägledning av tjänsteman inom frivårdsorganisationen.
Förverkande av det vUlkorliga anståndet sker
automatiskt vid grövre brottslighet. Också vid lindrigare brottslighet kan
förverkande beslutas. Detsamma gäller om den dömde inte följer de föreskrifter
som har meddelats honom.
B
Villkorlig frigivning.
Villkorlig frigivning får för
förstagångsbrottslingar ske sedan den dömde har avtjänat en tredjedel av
strafftiden, dock minst tre månader. Vid återfallsbrottslighet gäUer i stället
att den dömde skall ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst sex
månader. Fråga om villkorlig frigivning prövas av justitiedepartementet.
Vid viUkorlig frigivning skall en prövotid
fastställas. Beroende på det ådömda straffets längd är minsta tiUåtna prövotid
två, fem resp. tio år. Vid frigivningen kan bestämmas om övervakning och
fastställas särskilda föreskrifter.
C
Frivårdens organisation
Under prövotiden står den dömde under tUlsyn av en
övervakningsnämnd som är sammansatt av en magistrattjänsteman, en jurist och
en tjänsteman inom frivårdsorganisationen. övervakningen utförs av
fri-vårdsorganisationens tjänstemän. Lekmän anlitas inte som övervakare.
1 Uppgiftema, som bara syftar till att ge en allmän
bUd av frivårdssystemet i de olika staterna, grundar sig i första hand på en
inom europarådet är 1970 utarbetad redogörelse i ämnet. Senare inträffade
lagändringar har beaktats i den utsträckning det har varit möjligt, men
reservationer måste ändå göras i fråga om uppgiftemas aktualitet.
Prop. 1978/79: 3 170
Cypern
A
Villkorlig dom
Domstol har möjlighet att i stället för att döma
till straff fastställa en prövotid på ett tre år. Den dömde är under denna
tid skyldig att hålla kontakt med frivårdsorganisationen. Domstolen och, efter
domen, frivårdsorganisationen kan fastställa särskilda föreskrifter för den
dömde.
Det är också möjligt for domstolen att i samband
med ådömande av frihetsstraff föreskriva att den dömde skall stå under
övervakning under viss prövotid efter frigivningen. Prövotiden kan därvid bytas
ut mot fortsatt fängelsestraff i händelse av misskötsamhet från den dömdes
sida.
B
VillkorUg frigivning
Villkorlig frigivning sker efter diskretionär
prövning men under restriktiva förutsättningar. Ungdomsbrottslingar som har
dömts till fängelse kan i regel bli villkorligt frigivna efter två tredjedelar
av strafftiden. I övrigt medges viUkorlig frigivning först efter fyra års
strafftid. Villkorlig frigivning kan kombineras med övervakning och särskilda
föreskrifter.
C
Frivårdens organisation
övervakning och Uknande åtgärder utförs endast av
statsanställda tjänstemän som står under tillsyn av socialdepartementet.
Frivården är därmed organisatoriskt skild från fångvården som står under
justitiedepartementets tillsyn.
Frankrike
A
Villkorlig dom
Domstol har möjlighet att medge vUlkorligt anstånd
med verkställighet av ådömt straff i två olika former, antingen som
"sursis simple" eller också som "sursis avec mise å
Fépreuve".
Sursis simple får medges endast för lindrigare
brott och endast om den dömde inte tidigare har dömts till fängelse. Vid sursis
simple är prövotiden alltid fem år. Den dömde ställs inte under övervakning och
underkastas inga särskUda föreskrifter. Det villkorliga anståndet förverkas
automatiskt, om den dömde lagfors för grövre brott under prövotiden.
Sursis avec mise å Fépreuve kan medges även för
allvarligare brottslighet, förutsatt att påföljd inte har ådömts förut och den
tUltalade inte heller tidigare har varit dömd till ovillkorligt fängelse på mer
än sex månader. I domen faststäUs en prövotid på mellan tre och fem år samt
särskUda övervakningsvUlkor. Liksom när det gäller sursis simple förverkas det
vUlkorliga anståndet automatiskt vid ny brottslighet. Förverkande kan också
beslutas om den dömde bryter mot föreskrift som har faststäUts i domen.
B
ViUkorlig frigivning
Villkorlig frigivning är beroende av den dömdes
uppförande under strafftiden. Sådan frigivning kan äga rum sedan halva
strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats. Vid återfaU gäller i
stället att den dömde skaU ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock
minst sex månader. VUlkorlig frigivning beslutas av justitiedepartementet.
Prop. 1978/79: 3 171
Vid villkorlig frigivning skall faststäUas en
prövotid. Längden av prövotiden beror i viss utsträckning på den ådömda
påföljden. Har denna kombinerats med s. k. rélégation, kan normaltiden ökas
med fyra sex år. Den dömde kan underkastas övervakningsvUlkor och andra särskilda
föreskrifter.
Om den dömde har varit skötsam under prövotiden,
blir frigivningen definitiv vid prövotidens utgång. 1 annat faU särskilt om
han har lagförts för nytt brott kan anståndet förklaras förverkat.
C
Frivårdens organisation
I praktiskt taget varje franskt departement finns
en övervakningsnämnd, till vilken har knutits frivårdstjänstemän och socialarbetare.
I viss utsträckning anlitas även enskilda övervakare.
Förbundsrepubliken
Tyskland A Villkorlig dom
Enligt strafflagens allmänna bestämmelser om
viUkorlig dom har domstol befogenhet att meddela anstånd med verkställigheten
av ådömt fängelsestraff som inte överstiger ett år eller, under speciella
förutsättningar, två år. För att sådant anstånd skaU få medddas måste det
finnas anledning anta att anståndet skaU tjäna den dömde tUl vaming och att
mera ingripande åtgärder inte fordras för att avhålla honom från fortsatt
brottslighet.
Det finns dessutom en speciell reglering för
ungdomar, enligt vilken domstolen under vissa förutsättningar kan välja mellan
att ge villkorligt anstånd med ådömande av ungdomsfängelse och att ge anstånd
med verkställigheten av ådömt ungdomsfängelse som inte överstiger ett år eller,
om det föreligger särskilda omständigheter, två år.
Prövotiden är enligt strafflagen minst två och
högst fem år. Den ursprungligen fastställda tiden kan beroende på den dömdes
uppförande förkortas eller förlängas inom ramen för denna latitud. Enligt den
reglering som gäller för ungdomar är prövotiden ett två år vid anstånd med
ådömande av ungdomsfängelse och två tre år vid anstånd med verkstäUighet av
denna påföljd. I sistnämnda fall kan tiden förlängas till fyra år.
Den dömde kan åläggas att iaktta särskilda
föreskrifter under prövotiden. Dessa kan avse vistelseort, arbetsanställning
o. d. men också mera speciella förhållanden såsom förbud mot rökning och
förpliktelse att betala bidrag till välgörenhetsinstitution. Föreskrifterna kan
ändras eller upphävas av domstol, övervakning är obligatorisk för ungdomar men
beror i fråga om vuxna på en diskretionär bedömning från domstolens sida.
Uppkommer under prövotiden fråga om förverkande av det viUkorliga anståndet,
kan förordnas om tUlfälligt omhändertagande av den dömde. Genom ny lagstiftning
har domstolen fått ökad möjlighet att förordna om specieUa frivårdsåtgärder, t.
ex. vistelse i särskilt utvald familj.
Utöver vad som följer av det anförda har vid
ungdomsbrottslighet allmän åklagare befogenhet att i vissa fall fastställa
särskilda föreskrifter för den misstänkte i samband med beslut om
åtalsunderlåtelse.
Prop, 1978/79: 3 172
B
VUlkorlig frigivning
Enligt de allmänna bestämmelserna i strafflagen kan
villkorlig frigivning från fängelsestraff ske sedan den dömde har avtjänat två
tredjedelar av strafftiden, dock minst två månader. Under specieUa förhållanden
kan frigivningen ske efter halva strafftiden. Beslut om villkorlig frigivning
meddelas av den domstol som har meddelat den ursprungliga domen. Prövotiden
skaU fastställas till minst den tid som svarar mot straffåterstoden. I fråga om
särskUda föreskrifter och övervakning gäller samma regler som vid villkorlig
dom.
Även från ungdomsfängelse kan villkorlig frigivning
ske under vissa särskUda förutsättningar. Det finns olika regelsystem beroende
på om domstolen har dömt till ungdomsfängelse på viss tid eUer på obestämd tid.
I båda fallen fattas emellertid beslutet av en särskild domare,
"Voll-streckungsleiter", som också skall ha viss uppsikt över den
dömde och kan meddela honom föreskrifter.
C
Frivårdens organisation
I fall då villkorligt dömda eller frigivna skall
stå under övervakning ombesörjs denna regelmässigt av särskUda
frivårdstjänstemän. Endast i begränsad omfattning förekommer övervakning genom
enskUd övervakare. Frivårdstjänstemännen är normalt anställda av den lokala
domstolen men i några delstater av administrativ myndighet. TUIgången på
övervakare för vuxna personer uppges vara mycket begränsad.
Italien
A
VUlkorlig dom
Domstol kan förordna om vUlkorligt anstånd med
verkställighet av fängelsestraff, om mera ingripande åtgärd inte fordras för
att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet och strafftiden inte
överstiger ett år. Var den tUltalade 70 år eller äldre vid brottets begående,
får villkorligt anstånd meddelas även om strafftiden är längre, dock högst två
år. För faU då den dömde var under 18 år vid brottet är gränsen tre år. Under
vissa förutsättningar kan även böter ådömas villkorligt.
Prövotiden är två år vid mindre allvarUgt brott och
fem år vid grövre brott. Den dömde kan åläggas att iaktta särskilda
föreskrifter under prövotiden, men någon övervakning äger inte ram. För
ungdomsbrottslingar kan domstolen dock förordna om vissa bamavårdande
åtgärder. Förverkande av det viUkorliga anståndet kan ske, om den dömde begår
nytt brott under prövotiden eUer om han bryter mot meddelade föreskrifter.
Vid sidan av vUlkorlig dom i denna form finns
möjlighet för domaren att, om brottet har begåtts av barn imder 18 år, meddela
ett slags judi-clellt nådebeslut (perdono giudiziale). Ett sådant beslut, som
är ganska vanligt i praxis, motsvarar närmast det svenska institutet
påföljdseftergift men skUjer sig från detta så till vida som det kan meddelas
utan föregående rättegång. Vid perdono giudiziale fastställs ingen prövotid och
beslutet kan inte heller undanröjas eller förverkas.
B
ViUkorUg frigivning
Villkorlig frigivning kan i princip medges bara den
som har dömts tiU mer än fem års fängelse och får då ske efter halva
strafftiden eller.
Prop,
1978/79: 3 173
om
det är fråga om återfall, efter tre fjärdedelar av denna tid. En förutsättning
är att inte återstående strafftid överstiger fem år. Om den dömde var under 18
år vid brottet, kan dock vUlkorlig frigivning äga ram när som helst under
fängelsetiden och oberoende av den ådömda strafftidens längd.
Efter villkorlig frigivning äger viss övervakning
ram under den återstående strafftiden. Den dömde står sålunda imder särskUd
kontroll av polisen. För underårig förordnas dock i stäUet enskild övervakare,
ofta en famUjemedlem. Dessutom kan den vUlkorUgt frigivne få råd och hjälp av
en för ändamålet bUdad organisation, Consigli di patronato. Övervakningen står
under tiUsyn av en särskUd domare. Föreskrifter om vad den dömde har att iaktta
under prövotiden kan meddelas. Villkoriigt medgiven frihet kan förverkas vid ny
brottslighet eller på grand av att den dömde bryter mot meddelade föreskrifter.
C
Frivårdens organisation
Vid sidan av den övervakning som sker genom
polisens försorg finns den nyssnämnda organisationen Consigli di patronato, som
till största delen består av socialt intresserade privatpersoner.
Organisationen får i viss begränsad utsträcknmg personeU hjälp av
fångvårdsmyndigheteraa.
Luxemburg
A
VUlkorlig dom
Domstol kan ge villkorligt anstånd med
verkställigheten av såväl fängelsestraff som böter.
Det har särskUt angetts i lagen att sådant anstånd
kan meddelas även utiänningar med hemvist i stat som har tUlträtt
övervakningskonventionen eller annan överenskommelse med Luxemburg om
kriminalvårdssamarbete.
Prövotiden är sju eller fem år vid allvarligare
brottslighet och två år vid polisförseelser. Övervakning kan äga ram under en
period av tre fem år. Särskilda övervakningsviUkor kan faststäUas.
Utöver vad som följer av det anförda har allmän
åklagare viss befogenhet att meddela viUkorligt anstånd åt misstänkt i
brottmål.
B
Villkorlig frigivning
Villkorlig frigivning kan medges den som har dömts
tiU fängelse i mer än ett år och har avtjänat tre fjärdedelar av strafftiden.
Beslut om frigivning meddelas av kronjuristen (Procureur General). Övervakningsvillkor
anses enligt praxis kunna fastställas av åklagarmyndigheterna.
C
Frivårdens organisation
Övervakningen skedde tidigare endast genom
fångvårdstjänstemäns och polisens försorg under åklagarmyndigheternas tUlsyn.
Numera har emellertid införts ny lagstiftning som syftar till att bygga ut
frivårdsorganisationen.
Malta
A
VUlkorlig dom
Enligt maltesisk rätt kan domstol i brottmål välja
mellan två olika påföljder som innebär kriminalvård i frihet. I det ena fallet
ställs den
6
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 3. Bilaga 12
Prop.
1978/79: 3 I74
dömde
imder övervakning under prövotiden och kan underkastas särskUda föreskrifter.
I det andra fallet fastställs endast en prövotid utan övervakning eUer föreskrifter.
Prövotiden är i båda fallen högst tre år. Påföljden kan undanröjas och ersättas
med frihetsstraff i händelse av ny brottsUghet.
B
Villkorlig frigivning
Det finns inga lagregler om vUlkorlig frigivning.
Fängelsedirektionen anses dock ha möjlighet att efter diskretionär prövning
förkorta strafftiden i vissa särskUda fall.
C
Frivårdens organisation
övervakningen handhas av statiiga tjänstemän under
socialdepartementet. Frivården leds av en särskUd Principal Probation Officer.
Nederländerna
A VUlkorlig dom
Domstol kan förordna om vUlkorligt anstånd med
verkställigheten av frihetsstraff, om strafftiden understiger ett år. Även
böter och förverkande kan ådömas villkorligt.
Prövotiden för villkorligt dömd är två år vid
lindrigare brott och tre år vid grövre brott. Särskilda föreskrifter kan
meddelas den dömde. En vanlig typ av föreskrift är att den dömde förpliktas
hålla kontakt med övervakningsmstitution. Allmän åklagare är ansvarig för
kontrollen av att föreskriftema efterlevs.
B
ViUkorlig frigivning
ViUkorlig frigivning kan ske när den dömde har
avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst nio månader.
Justitieministeriet beslutar om vUlkorlig frigivning. Prövotiden motsvarar
återstående strafftid, ökad med ett år. Beträffande föreskrifter gäUer detsamma
som vid vUlkorlig dom.
C
Frivårdens organisation
Övervakning och liknande åtgärder handhas
regelmässigt av privata övervakningsinstitutioner. Dessa är statsunderstödda
och står under tillsyn av statliga nämnder och av justitieministeriet.
Storbritannien
A
VUlkorlig dom
De engelska domstolama har stor frihet att välja
mellan åtskiUiga påföljder som utgör altemativ till frihetsberövande. TUl en
början bör nämnas att domstol har möjlighet att meddela en form av vUlkorlig påföljdseftergift
(conditional discharge), som innebär att påföljd inte ådöms, om den dömde
avhåUer sig från att begå nytt brott under viss fastställd tid (högst tre år).
Påföljdseftergift kan emellertid också meddelas utan sådant vUlkor (absolute
discharge). Det svenska skyddstUlsynsinstitutet motsvaras närmast av
probation, som innebär att den dömde ställs under övervakning under en tid av
etttre år och kan
Prop.
1978/79: 3 175
underkastas
särskilda föreskrifter. TiU de mera ingripande föreskrifter som kan meddelas
hör skyldighet att under viss tid, högst 12 månader, vara bosatt i ett
"approved probation hostel" eller att under högst 60 dagar besöka ett
"day training center". Underlåtenhet att följa meddelade
föreskrifter kan medföra att påföljden undanröjs. Suspended sentence är en
annan form av vUlkorUg dom, som innebär att verkställigheten av ett visst
bestämt straff (högst två års fängelse) uppskjuts på en tid av etttre år.
Numera kan suspended sentence kombineras med probation, vUket tidigare inte var
möjligt. En påföljd av mera speciell karaktär är s. k. community service, som
innebär att den dömde åläggs att imder minst 40 och högst 240 timmar utföra ett
visst obetalt samhällsarbete. Det bör slutUgen också nämnas att vissa domstolar
har befogenhet att förklara påföljdsfrågan vilande (defer sentence) under högst
sex månader och sedan avgöra frågan med beaktande av de nya omständighetema.
B
ViUkorlig frigivning
VUlkorlig frigivning (release on licence) kan ske
tidigast när den dömde har avtjänat antingen en tredjedel av strafftiden eller
också ett år av denna. Frigivningen beslutas av en nämnd (the Parole board).
Prövotiden varar fram tiU dess att två tredjedelar eller, i vissa fall, hela
strafftiden skuUe ha avtjänats. Den dömde stäUs regelmässigt under övervakning.
Enligt ett annat frigivningsinstitut (remission) kan den dömde vid särskUt
gott uppförande friges utan viUkor före strafftidens slut sedan han har
avtjänat två tredjedelar av denna, dock minst en månad.
För vUlkorlig frigivning från borstal training
(ungdomsfängelse) och detention centre (tiUsynsanstalt) finns särskUda regler.
C
Frivårdens organisation
England och Wales har delats in i ett åttiotal
frivårdsdistrikt (probation areas). För varje distrikt finns en probation
committee som administrerar frivården inom distriktet. Övervaknmg och liknande
åtgärder ombesörjs regelmässigt av heltidsanstäUda tjänstemän, men på senare
tid har i allt större utsttäckning även enskilda personer engagerats i arbetet.
Frivården står under tiUsyn av Home Secretary.
Turkiet
A
VUlkorlig dom
Enligt turkisk lag kan domstol under vissa
fömtsättningar förordna om anstånd med verkställigheten av en dom som avser
högst sex månaders straffarbete, högst ett års fängelse eUer böter. För vissa
brott, t. ex. smuggling, är viUkorlig dom förbjuden i lag. Prövotiden är ett år
vid mmdre allvarlig brottslighet och fem år vid grövre brottslighet. Föreskrifter
om skadeståndsbetalning kan meddelas.
B
ViUkorlig frigivnmg
Villkorlig frigivning kan beslutas sedan den dömde
har avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Föreskrifter om
skadeståndsbetalning kan meddelas även i detta fall. Den dömde är under hela
prövotiden underkastad övervakning av polisen.
Prop, 1978/79: 3 176
C
Frivårdens organisation
Vid sidan av den övervakning som sker genom
polisens försorg finns ingen särskild frivårdsorganisation.
Österrike
A
VUlkorUg dom
Villkorligt anstånd med verkstälUghet av
frihetsstraff kan medges av domstol, om det ådömda straffet inte överstiger fem
års fängelse eller straffarbete och om av särskUda skäl straffhotet i och för
sig eUer i förening med andra åtgärder framstår som en mera ändamålsenlig
reaktion än omedelbar verkstäUighet av straffet. För ungdomar får dessutom
under vissa föratsättningar medges vUlkorligt anstånd med verkstälUghet av
straff som understiger ett år, om den unge är i behov av uppfostring på
uppfostringsanstalt.
I dessa fall fastställer domstolen en prövotid på
meUan ett och tre år. Domstolen får också förordna övervakare och meddela den
dömde särskilda föreskrifter om utbUdrung, arbete e. d.
Vid ungdomsbrottslighet har domstolen dessutom
möjlighet att ge viUkorligt anstånd med ådömande av straff, om ett sådant
anstånd Inte äventyrar hänsynen till allmän laglydnad eller är tUl skada för
den dömde eller om straffet kan ersättas av övervakning eUer liknande åtgärd.
Även i sådant faU faststäUs en prövotid på mellan ett och tre år.
För ändring av övervakningsvUlkoren under
prövotiden fordras beslut av domstol. Förverkande av vUlkorUgt anstånd får ske
endast efter förhandling i den dömdes närvaro, varvid utredning angående hans
personliga förhåUanden skall förebringas.
VillkorUg dom kan under vissa föratsättningar
förekomma även vid bötesstraff. Vidare har åklagare befogenhet att villkorligt
avstå från lagföring vid muidre allvarlig ungdomsbrottslighet.
B
ViUkorlig frigivning
Villkorlig frigivning kan ske när två tredjedelar av
den ådömda strafftiden har avtjänats, dock minst åtta månader eUer, om den
dömde är under 18 år, minst sex månader. Dessutom kan för ungdomsbrottslmgar
vUlkorUg frigivning ske från tidsobestämt straff. Vid prövning av fråga om
vUlkorlig frigivning skaU domstolen beakta bl. a. den dömdes uppförande under
strafftiden. I beslut om villkorlig frigivning skall aUtld fastställas en
prövotid. Denna skall i princip motsvara den tid som återstår av straffet men
får faststäUas tUl högst tre år, om straffåterstoden understiger sistnämnda
tid. Prövotiden får dock aldrig bestämmas till kortare tid än ett år.
Beträffande övervakning, särskUda föreskrifter och förverkande gäller i
huvudsak samma regler som vid villkorlig dom. Beslut i sådan fråga ankommer
alltid på domstol.
C
Frivårdens organisation
Övervakning och liknande åtgärder handhas dels av
tjänstemän inom fångvårdsväsendet, dels av privatpersoner. För sistnämnda
kategori övervakare finns särskUda organisationer som är statsunderstödda och
till vUka viss personal tillhandahålls av fångvårdsmyndigheterna.
Prop.
1978/79: 3 177
Bilaga 2
De
remitterade förslagen
1
Förslag till
Lag
om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom
föreskrivs följande.
Inledande
bestämmelser
1 §
Denna lag äger enligt förordnande av regeringen tillämpning vid
samarbete rörande kriminalvård i frihet med stat, som har tUlträtt den
europeiska konventionen den 30 november 1964 rörande övervakning av
viUkorligt dömda eUer viUkorUgt frigivna personer, eller annan stat,
med vUken Sverige har ingått överenskommelse om sådant samarbete.
Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen för
visst faU förordna att samarbete enUgt lagen skaU äga ram även om förordnande
som avses i första stycket ej har meddelats.
2 §
Samarbete enligt denna lag avser
1. verkstäUighet
i Sverige av
a)
utiändsk brottmålsdom,
varigenom den dömde har erhåUit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd
eUer verkstäUighet av frihetsstraff eller på annat Uknande sätt ålagts att
under en prövotid undergå kriminalvård i frUiet,
b)
utländsk brottmålsdom avseende
frihetsberövande påföljd, sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten
har frigivits villkorligt eller annars överförts tUl kriminalvård utom
anstalt,
2. verkställighet
i främmande stat av
a)
svensk dom på skyddstiUsyn,
dock ej såvitt avser behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,
b)
svensk dom på fängelse,
ungdomsfängelse eUer internering, sedan den dömde enligt beslut här i landet
har frigivits viUkorligt eUer överförts till vård utom anstalt.
Vad som föreskrivs i denna lag om utländsk
brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande i främmande stat som har
meddelats efter rättegång i brottmål.
3 §
Vid samarbete som anges i 2 § överlämnar den stat i vUken do
men har meddelats åt den andra staten att antingen anordna kriminal
vård i frihet enUgt domen (begränsad verkställighet) eller helt övertaga
verkställigheten av denna (fullständig verkstäUighet).
Verkställighet
i Sverige av utländsk brottmålsdom
Allmänna
bestämmelser
4 §
VerkstäUighet i Sverige av utländsk brottmålsdom får ske endast
efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten.
Framställningen
får ej bifallas
Prop, 1978/79: 3 178
1.
om domen ej har vunnit laga
kraft eUer om påföljden ej får verkstäUas i den främmande staten,
2.
om gäming som påföljden avser
ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gämingsmannen, om gämingen begåtts
här i landet, på annan grand än som avses i 5 § 3 ej skuUe ha kunnat ådömas
påföljd för brottet,
3.
om den dömde ej har hemvist i
Sverige,
4.
om verkställighet i Sverige
skullle vara oförenlig med grunderna för rättsordningen här i landet eller
annat väsentiigt svenskt intresse,
5.
om dom i mål om ansvar för
gäming som påföljden avser har meddelats här i landet eUer här utfärdat
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gäming har
godkänts,
6.
om fråga om ansvar för gäming
som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den
som har gjort fram-ställnmgen och hinder mot lagföring för gämingen här i
landet tiU följd härav skuUe ha förelegat enUgt 2 kap. 5 a § brottsbalken,
7.
om gärning som påföljden avser
utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör mUitärt brott,
8.
om gäming som påföljden avser
utgör fiskaUskt brott och Sverige ej i förhållande till den främmande staten
har förbundit sig att bifalla framställning som har avseende på sådant brott,
9.
om en tUlämpning av 35 kap.
810 §§ brottsbalken skuUe innebära att påföljden bortfaUit,
10. om verkstäUighet i Sverige i annat hänseende än
som förat har
nämnts skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och
främmande stat som ligger tiU gmnd för framställningen.
5 §
Framstälhiingen kan avslås
1.
om gärning som påföljden avser
omfattas av här i landet väckt åtal eller utfärdat strafföreläggande eller
föreläggande av ordningsbot, eUer om beslut har meddelats att åtal för gärningen
ej skaU väckas eller fullföljas,
2.
om domen har meddelats i den
dömdes utevaro,
3.
om den dömde vid tiden för
brottet ej hade fyllt femton år,
4.
om domen av annat skäl än som
fömt har angivits måste anses oförenlig med principema för tiUämpning av svensk
strafflag,
5.
om det med hänsyn tUl
omständigheterna i det särskUda fallet är lämpligast att verkstäUighet här i
landet anordnas enligt annan i 3 § angiven samarbetsform än som avses i
framställningen.
6 §
Avser den utiändska domen två eUer flera brott och föreligger hin
der mot verkställighet såvitt avser något eller några av dem, får fram
ställningen bifallas såvitt avser övriga brott endast om
1.
i domen eller framställningen
har angivits vilken del av påföljden som avser detta eller dessa brott, eller
2.
det är uppenbart att det eller
de brott, beträffande vilka hinder mot verkställighet föreligger, har varit
utan nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen i den främmande staten.
7 § Framställning om verkställighet görs hos
utrikesdepartementet.
Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller utländsk
brottmålsdom
som avses i 2 § 1 eller att hinder mot verkställighet möter
Prop,
1978/79: 3 179
enligt
4 § andra stycket 16 eller 9, skaU framställningen omedelbart avslås.
Regeringen prövar om framställningen skall avslås
på grand av förhållande som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 §
5. Regeringen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att förhållande
som avses i 5 § 14 föreligger.
Begränsad
verkställighet
8
§ FramstäUning om begränsad
verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom skall, om regeringen inte
avslår framställningen, överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen för
handläggning.
9
§ Kriminalvårdsstyrelsen prövar
om annat hinder mot verkställighet föreligger än som avses i 4 § andra stycket
7, 8 eller 10 eller 5 § 5.
10
§ Finner kriminalvårdsstyrelsen
att hinder ej möter mot verkställighet, beslutar styrelsen att kriminalvård i
frihet skall anordnas här i landet. I beslutet skall anges vilken
övervakningsnämnd som skall handha kriminalvården.
11
§ Föreskrift om prövotid för
den dömde och om hans åligganden under denna tid som följer av domen eller av
särskUt beslut som imder prövotiden har meddelats i den främmande staten gäller
här i landet, om motsvarande föreskrift skulle ha kunnat meddelas enligt svensk
lag. I den mån så ej är fallet, skall föreskriften jämkas av
övervakningsnämnden. Sådan jämkning får dock ej iimebära att föreskriften
skärps.
12
§ I den mån annat ej följer av
domen eller särskUt beslut som har meddelats i den främmande staten, skaU den
dömde under prövotiden stå under övervakning. Bedöms övervakning ej längre vara
erforderlig, skall förordnas om dess upphörande. Så länge prövotiden varar, får
den dömde, när det finns skäl till det, ånyo ställas under övervakning. Beslut
som nu avses meddelas av övervakningsnämnden.
Meddelas i den främmande staten beslut som Innebär
att kriminalvården i frihet skall upphöra, äger beslutet giltighet här.
13 §
Med avseende på övervakningsnämndens handhavande av krimi
nalvården och den dömdes åligganden under prövotiden har I övrigt 26
kap. 1218 §§ brottsbalken motsvarande tillämpning.
Föreskrift enligt 26 kap. 15 § brottsbalken får
dock ej innebära skärpning i förhållande till vad som har bestämts i den
främmande staten.
14 §
Om behörig myndighet i den främmande staten begär upplysning
om hur den dömde har förhållit sig under prövotiden, skall kriminal
vårdsstyrelsen lämna upplysning härom på grandval av uppgifter som
styrelsen infordrar från övervakningsnämnden.
Begår den dömde nytt brott och döms han under
prövotiden av svensk domstol för brottet tUl påföljd som avses i 2 § första
stycket lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister, skall
kriminalvårdsstyrelsen sörja för att behörig myndighet i den främmande staten
underrättas om domen.
Prop. 1978/79: 3 180
Har den dömde i annat fall än som avses i andra
stycket aUvarligt åsidosatt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på
grund härav påkaUat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av
myndighet i den främmande staten, skaU nämnden göra anmälan härom till
kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen skaU sörja för att behörig myndighet i den
främmande staten underrättas om sådan anmälan.
Fullständig
verkställighet
15
§ Framställning om fullständig
verkstäUighet här i landet av utländsk brottmålsdom skaU, om regeringen inte
avslår framställningen, överlämnas tiU riksåklagaren för handläggning.
16
§ Sedan framställningen om
verkstäUighet har överlämnats till riksåklagaren, gör denne hos rätten ansökan
om dess prövning av framställningen. Rörande sakens handläggning gäUer i
tiUämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om
annat ej följer av denna lag. Rättens avgörande av saken sker genom dom.
Vid förhandUng i målet skaU den dömde höras
personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där
domen har meddelats, får dock förhandling äga ram i hans frånvaro, även om han
har begärt att bli hörd personligen.
17 §
I mål som avses i 16 § prövar rätten om annat hinder mot verk
stäUighet möter än som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.
Ny prövning av frågan huruvida den dömde är skyldig
till brottet får ej ske i målet.
18 §
Finner rätten hinder ej möta mot verkstäUighet här i landet,
skall rätten bestämma ny påföljd enligt svensk lag för brott som avses i
framställningen. Den nya påföljden får dock ej innebära att den dömde
berövas friheten. Ej heller får påföljden bestämmas till enbart böter.
Detta gäUer även om annan påföljd än böter ej enligt svensk lag kan
följa på motsvarande brott.
Har förhandling i saken enligt 16 § andra stycket
andra meningen ägt rum i den dömdes frånvaro, får ny påföljd ej bestämmas
förrän den dömde har varit i tillfälle att bli personligen hörd.
19
§ Laga domstol i mål som avses
i 16 § är Stockholms tingsrätt. Ansökan får dock upptagas även av den rätt,
där den dömde skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där
den dömde mera varaktigt uppehåUer sig, om rätten med hänsyn tUl utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
20
§ Undanröjs vUlkorlig dom eUer
skyddstUlsyn, som har ådömts enligt 18 §, och döms i stället tUl fängelse på
viss tid, skall den dömde, i den mån det med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, räknas tUl godo dels vad han kan ha utstått av frUietsberövande
påföljd som ådömts genom den utländska domen för brott som omfattades av framställningen
om verkställighet, dels tid varander han med anledning av sådant brott varit
anhållen eUer häktad i den främmande staten. Därvid får bestämmas lindrigare
straff än vad som är föreskrivet för gärningen.
Prop.
1978/79: 3 181
Verkställighet
utomlands av svensk dom
Allmänna
bestämmelser
21 §
Fråga om verkstäUighet i främmande stat av svensk dom enligt
denna lag upptas i fall som avses i 1 § första stycket av kriminalvårds
styrelsen. FramstäUning om verkstäUighet får göras endast om den döm
de har hemvist i den främmande staten och det ej med motsvarande tUl-
lämpm'ng av 4 § andra stycket eller 5 § 14 kan antagas föreligga hinder
mot verkställighet i den staten.
Har regeringen med stöd av 1 § andra stycket
förordnat att verkställighet av påföljd i visst faU får anförtros åt myndighet
i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen att framstäUning om
verkställighet görs i den främmande staten.
22 §
Framställning som avses i 21 § jämte den dom varigenom på
följden har ådömts och övriga handlingar i ärendet överlämnas till ut
rikesdepartementet, som vidarebefordrar framställningen till behörig
myndighet i den främmande staten.
Begränsad
verkställighet
23
§ Bifalls framstäUning om
begränsad verkstäUighet utomlands, skall övervakningsnämnden, om övervakning
har anordnats här i landet, entlediga övervakaren för den dömde.
24
§ Beslutas i den främmande
staten ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden
eller tiden för vård utom anstalt, har beslutet gUtighet här i den mån
motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och beslutet ej
innebär skärpning för den dömde i förhållande till vad som har bestämts här i
landet.
Sedan kriminalvården överflyttats, får åtgärd i
fråga om den ådömda påföljden beslutas här i landet endast om den dömde här
övertygas om annat brott eller behörig myndighet i den främmande staten hit
hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Hänskjutet ärende upptas av den övervakningsnämnd
som handhade övervakningen vid tiden för överflyttningen.
Fullständig
verkställighet
25 §
Bifalls framställnmg om fuUständig verkställighet utomlands,
skall kriminalvårdsstyrelsen förklara verkstäUigheten överförd tUl den
främmande staten. Sedan sådan förklaring har meddelats, får verkstäl
lighet av påföljden inte längre ske här i landet. Ej heller får här beslutas
annan åtgärd i fråga om påföljden.
Första stycket gäUer dock ej, om den främmande
staten återkallar sitt bifaU till framställningen.
Fullföljd
av talan
26 §
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut om anordnande av kri
muialvård i frihet enligt 10 § eUer om framställning enligt 21 § första
stycket förs hos regeringen genom besvär.
Om den dömde, i fall då begränsad verkställighet
har anordnats här i landet, inte är nöjd med övervakningsnämnds beslut om
prövotid.
Prop. 1978/79: 3 182
övervakning,
förordnande av övervakare, föreskrift, varnuig eller anmälan enUgt 14 § tredje
stycket, äger han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet.
Mot
kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras.
Särskilda
bestämmelser
27
§ Riksåklagaren får i den
omfattning regeringen bestämmer förordna annan åklagare att fullgöra vad som
enligt denna lag åligger riksåklagaren.
28
§ SkaU påföljd, som har ådömts
någon i främmande stat, enligt denna lag verkställas i Sverige, får åtal för
gäming, som påföljden avser, ej i något faU väckas här i landet. Har åtalet
redan väckts när framställningen om verkställighet bifalls, skaU detta
förhåUande anses utgöra rättegångshinder i brottmålet.
29
§ Av allmänna medel utgiven
ersättning tiU offentiig försvarare samt kostnad för rättshjälp enligt 36 §
rättshjälpslagen (1972: 429) skall stanna på statsverket, om ej den dömde av
särskilda skäl bör återgälda ersättningen.
30
§ Denna lag gäller ej i fråga
om verkstäUighet eUer annan åtgärd som regleras genom lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstäUighet av
straff m. m.
Denna
lag träder i kraft den 1 oktober 1978.
2 Förslag till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 34 kap. 18 § brottsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
34
KAP
18 §1 Uppkommer fråga om utiämning till Sverige för
verkstäUighet av dom, varigenom någon dömts tUl fängelse, ungdomsfängelse eller
internering som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan utlämning
enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten, skall
domstol, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden
och döma tUl påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.
Vad som föreskrives i första Vad som
föreskrives i första
stycket skall även gäUa, då frågan stycket skall även gälla, då frågan
uppkommer om att svensk brott- uppkommer om att svensk brott
målsdom, som avser två eller flera målsdom, som avser två eller flera
brott, skall verkställas utonUands i brott, skall verkställas utomlands i
1
Senaste lydelse 1975: 293.
opaginerad Kontrollera mot PDF
enlighet med lagen (1972:
260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och
hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande statens
lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.
enlighet med lagen (1972:
260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom el' ler
lagen (1978:000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,
och hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande statens
lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 oktober 1978.
3
Förslag tiU
Lag
om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister
Härigenom
föreskrivs att 6 och 13 §§ lagen (1963:197) om aUmänt kriminalregister skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 §1
I
registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt tiU rikspolisstyrelsen
inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt eller norskt
kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den som har hemvist här i
riket eller beträffande svensk dom eUer svenskt beslut, såvitt uppgiftens
innehåU motsvarar vad i 25 §§ här ovan avses. Detsamma skaU gäUa om uppgift,
som enligt överenskommelse mellan Sverige och annan stat lämnas från den
staten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island
eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet av
fängelse eller övervakning av den som villkorligt frigivits eller dömts till
skyddstUlsyn.
Har svensk domstol eller myndighet jämlikt 5, 10,
14 17 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m. fattat beslut om verk-
I registret
skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge
om överflyttning från Sverige tUl den staten av verkställighet av fängelse
eller övervakning av den som villkorligt frigivits eller dömts tUl
skyddstillsyn. Detsamma skall gälla beträffande annat beslut av myndighet i
främmande stat om verkställighet i den staten av här i landet ådömd påföljd som
avses i2§.
Har svensk domstol eller myndighet jämlikt 5, 10,
14, 17 eller 21 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av straff m. m. fattat beslut
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
Senaste lydelse 1970: 421.
Prop. 1978/79:3 184
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ställighet,
övervakning, undanrö- om verkställighet, övervakning,
jande eller förverkande, skall be- undanröjande eller förverkande el
slutet antecknas i registret. I fråga ler jämlikt 10 § lagen (1978:000)
om den dom eller det beslut som om internationellt samarbete rö-
meddelats i den andra staten skola rande kriminalvård i frihet fattat
bestämmelsema i 25 §§ här ovan beslut om kriminalvård i frihet,
äga motsvarande tillämpning. skall beslutet antecknas i registret.
I
fråga om den dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola
bestämmelserna i 2 5 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.
13
§2
TUl utländsk myndighet må enligt föreskrifter, som
meddelas av regeringen, redovisas anteckningar i registret rörande medborgare
i den staten eUer den som har hemvist där.
Har verkstäUighet av frihetsstraff eUer övervakning
av den som viUkorligt dömts eller villkorligt frigivits eUer dömts till
skyddstillsyn överflyttats hit från Danmark, Finland, Island eller Norge eUer
härifrån tUl någon av nämnda stater, må, även i annat faU än i första stycket
sägs, i den ordning regermgen bestämmer tUl myndighet i den stat från eller tiU
vUken överflyttning skett redovisas anteckningar rörande den som avses med
beslutet om överflyttning. Detsamma skaU gäUa i fråga om anteckning, som gjorts
rörande tiUämpningen av 14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Har verkställighet av påföljd överflyttats hit från
främmande stat eller härifrån till sådan stat enligt lagen (1972: 260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen (1978: 000) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, äger andra stycket
motsvarande tillämpning.
Regeringen äger bemyndiga rikspoUsstyrelsen att, då
det för utredning i brottmål begäres av utländsk domstol eller
åklagarmyndighet eUer av poliscentral i Danmark, Finland eUer Norge, meddela
utdrag av registret.
På framställning av utiändsk myndighet må i annat
fall än förut sagts utdrag av registret meddelas, såframt regeringen givit
tillstånd därtUl.
Denna
lag träder i kraft den 1 oktober 1978 2 Senaste lyddse 1975:13.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Förslag till
Lag
om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Härigenom
föreskrivs att 38 § rättshjälpslagen (1972: 429) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
38 § 1
Bestämmelserna
i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till
statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna
medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36
§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken, 18 § lagen (1957: 668) om utlämning för brott, 14 § lagen
(1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7
och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhäUsfar-1ig asocialitet samt 39
§ lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom gäUer vad där är föreskrivet.
I
faU som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken, 18 § lagen (1957: 668) om utlämning för brott, 14 § lagen
(1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7
och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, 39 §
lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
samt 29 § lagen (1978: 000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet gäller vad där är föreskrivet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 oktober 1978.
1
Senaste lydelse 1973:118.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop, 1978/79: 3 186
Innehåll
Sid.
Propositionen
................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... 1
Lagförslag
1.
lag om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet 2
2.
lag om ändrmg i brottsbalken............................ .... 7
3.
lag om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister 8
4.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972: 4 29) ....
Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1978 .. 11
1
Inledning ...................................................... ... 12
2
Allmän motivering ............................................. 12
2.1
Sveriges tUlträde till
övervakningskonventionen . .. 12
2.2
Förbehåll och förklaringar................................ 15
2.3
Av konventionen föranledd
lagstiftning i huvuddrag 18
2.3.1
Lagstiftningens form och
tlUämpningsområde ... .. 18
2.3.2
Verkställighet i Sverige av
utiändskt avgörande .. 23
2.3.3
VerkstäUighet utomlands av
svensk brottmålsdom 34
3
Upprättade lagförslag......................................... 40
4
Specialmotivering .......................................... .. 41
5
Hemställan .................................................... .. 68
6
Beslut .......................................................... .. 68
Utdrag
av lagrådets protokoll den 6 april 1978........... 69
Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 15 juni 1978 .. 92
Bilaga 1 Departementspromemoria (Ds Ju 1977: 4) om internatio
nellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.............. . 101
Bilaga
2 De remitterade förslagen .......................... 177
NORSTEDTS TRYCKERr STOCKHOLM 1*78 78003?
Doktrin (1)
- Vilhelm Persson, Reglering av överlåtna förvaltningsuppgifter, FT 2010 nr 4 s. 411, på s. 413 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
35 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (29)
29 kopplingar i 17 dokument.
- Prop. 2025/26:297 Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem s. 483 om s. 20 i texten
- Prop. 2025/26:185 Tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands s. 50 om s. 97 i texten
- SOU 2025:66 En straffreform s. 1759 om s. 20 i texten
- Prop. 2020/21:142 Regler om internationellt samarbete anpassas till nya regler om skyddstillsyn och tillträdesförbud till butik s. 19 om s. 41 i texten
- Prop. 2019/20:119 Internationellt samarbete om verkställighet av straff anpassas till nya regler i brottsbalken s. 23 om s. 42 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- NJA 2003 s. 133 i texten
Doktrin (5)
5 kopplingar i 3 dokument.
- Wenander, Erkännande av utländska förvaltningsbeslut, 2010 s. 98 om s. 88 · s. 104 om s. 88 · s. 383 i texten
- FT 2010 s. 411 Vilhelm Persson, Reglering av överlåtna förvaltningsuppgifter s. 413 i texten
- Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1999 s. 214 i texten