med förslag till lag om bötesverkställighet m.m.
55 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 45 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:40, med förslag till lag om bötesverkställighet m.m.
Dokumentets text
Prop.
1978/79: 40 Regeringens proposition
1978/79: 40
med
förslag till lag om bötesverkställighet m. m.;
beslutad
den 2 november 1978.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
OLA
ULLSTEN
SVEN
ROMANUS
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås bl. a. en ny lag om bötesverkställighet. Syftet med
lagförslagen är att förbättra belalningsfrekvensen när det gäller böter och viten
samt effektivisera indrivningen av dessa påföljder. Det föreslås därför att som
ledande princip skall gälla att böter och viten vid vissa exekutiva åtgärder
skall jämställas med skatter och därmed likställda offentligrättsliga
fordringar.
Vidare
föreslås att det uppbördssystem som har tillkommit inom ramen för
ordningsbots- och strafföreläggandesystemen utvidgas tUl att omfatta även böter
som utdöms av allmän domstol. Förslaget innebär att den bötfällde ges tillfälle
att frivilligt betala böterna redan i samband med att tingsrättens dom
meddelas.
Vad
gäller själva indrivningsförfarandet föreslås framför allt tre viktiga
förändringar i syfte att stärka bötesindrivningens effektivitet. För det första
förlängs preskriptionstiden för böter och viten från f.n. tre år till fem år.
För det andra införs en rätt för kronofogdemyndigheten att för indrivande av bötesfordran
ansöka att den bötfällde skall försättas i konkurs. För det tredje slopas de
för bötesindrivning gällande särskUda reglerna om att viss egendom skall undantas
från utmätning (beneficium). I stället skall de allmänna beneficiereglerna
gälla.
Lagförslagen
ger också kronofogdemyndighet möjlighet att förordna atl vidare verkställighet
inte skall äga rum om indrivning av böter skulle vara till synnerligt men för
den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Sådant
förordnande får dock inte meddelas, om det är påkaUat från allmän synpunkt att
indrivningen fortgår.
Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.
1
Riksdagen 1978179.1 saml. Nr 40
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 40
1
Förslag till Bötesverkställighetslag
Härigenom
föreskrivs följande. Allmänna bestämmelser
1 §
Bötesstraff verkställs genom uppbörd eller indrivning. Regeringen
bestämmer, i vad mån uppbörd skall ske.
Lagens
bestämmelser om böter gäller också vite och sådan särskild rättsverkan av brott
som innefattar betalningsskyldighet. Vad som sägs i lagen om dom gäller även
beslut.
2 §
Uppbörd av böter sker så snairt dom, strafföreläggande eller före
läggande av ordningsbot har meddelats. Indrivning får däremot ej ske
förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts.
Utan
hinder av att dom eller föreläggande ej har meddelats får den misstänkte betala
förskott på böter som kan komma att åläggas honom. Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om sådan
förskottsbetalning.
3 §
Om verkställighet utomlands av här i landet ålagt bötesstraff finns
särskilda bestämmelser.
Uppbörd
4 §
Uppbörd sker genom att den bötfällde frivilligt erlägger betalning
till myndighet som regeringen bestämmer. Influtet belopp avräknas på
de böter som får antas vara avsedda med betalningen.
Som
uppbörd anses även att medel, som har betalats som förskott på böter, tas i
anspråk för betalning av dessa.
5 §
Uppkommer överskott vid u])pbörd, får det avräknas på andra
böter som den bötfällde är skyldig att betala. I den mån avräkning ej
sker, skall överskott återbetalas.
Indrivning
6
§ Skall uppbörd ej ske eller
har uppbörd ej lett till full betalning, skall böterna drivas in genom
kronofogdemyndighetens försorg. Indrivningen sker på grund av dom, godkänt
föreläggande eller saköreslängd.
7
§ Indrivning inleds genom att
den bötfällde avkrävs betalning, om ej särskUda skäl finns att underlåta krav.
Kronofogdemyndigheten
får bevilja uppskov med betalningen eller medge avbetalning. Mot beslut
angående uppskov eller avbetalning får talan ej föras. Den bötfällde får dock
begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning eller införsel.
Prop. 1978/79: 40 3
8
§ Har den bötfällde fordran
enligt 68 § 1 eller 2 mom. eller 69 § 1 mom. uppbördslagen (1953: 272) på
överskjutande skatt eller ränta på sådan skatt får böterna avräknas på
fordringen i den ordntng som föreskrivs i 68 § 4 mom. första stycket samma lag.
9
§ I den mån betalning ej kan
erhållas med tillämpning av 7 eller 8 §, sker indrivning genom utmätning eller
införsel enligt vad som är föreskrivet därom.
10 §
För alt driva in bötesfordran får kronofogdemyndigheten ansöka
att den böttäUde skaU försättas i konkurs. Understiger fordringen fem
hundra kronor, får ansökan dock göras endast om synneriiga skäl före
ligger.
Äckordsförslag
som rör böter får antas av länsstyrelsen under samma villkor som enligt 62 §
uppbördslagen (1953: 272) gäller i fråga om ackordsförslag rörande skatt.
Mot
kronofogdemyndighets beslut i fråga om konkursansökan eller länsstyrelses
beslut angående ackordsförslag får talan ej föras.
Indrivningshinder
11 § Har bötema bortfallit
eller föreligger eljest laga hinder mot verk
ställighet, avkortas böterna.
Möter
annat hinder mot indrivning av böterna, får de avskrivas. Avskrivning medför
ej ändring i betalningsskyldigheten.
Fråga
om avkortning och avskrivning prövas av länsstyrelsen enligt de närmare
föreskrifter som regeringen meddelar.
12
§ Skulle indrivning av böter
vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av
honom för sin försörjning, kan kronofogdemyndigheten förordna att vidare
verkställighet ej skall äga rum. Sådant förordnande får ej meddelas, om det är
påkallat från allmän synpunkt att indrivningen fortgår.
13
§ Mot kronofogdemyndighets
förordnande enligt 12 § får åklagaren i den ort där den bötfällde finns föra
talan genom besvär hos tingsrätten i samma ort. Besvärshandling skall ha
kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då åklagaren fick del av
beslutet. I ärendet äger lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden
motsvarande tillämpning. Därvid skall i fråga om besvärshandlingen galla vad
som i den lagen sägs om ansökan och skall vid annan handläggning än som sägs i
3 eller 4 § samma lag rätten bestå av en lagfaren domare och nämnd.
Mot
kronofogdemyndighets beslut att icke meddela förordnande enligt 12 § får talan
ej föras. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med
klagan över utmätning eller införsel.
14 §
Om förvandlingsstraff för obetalda böter föreskrivs i lagen
(1964: 168) om förvandling av böter.
Har
beslut om förvandlingsstraff meddelats, får böter ej indrivas. Sedan
verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, får ej heller betalning för
böterna mottas.
Prop. 1978/79: 40 4
övergångsbestämmelser
1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1979.
2.
Förekommer i lag eller annan författning
hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag,
tillämpas i stäUet den nya bestämmelsen.
2
Förslag till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs
att 25 ka)5. 7 § och 35 kap. 7 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
25 kap.
7
§
Om
indrivning av böter är särskilt stadgat.
Böter som ej gäldas
skola, om ej annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst tio och
högst nittio dagar i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.
Om uppbörd och
indrivning av böter finnes bestämmelser i bötes-verkställighetslagen (1979:
000).
Böter som icke betalas
skola, om icke annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst tio och högst
nittio dagar enligt bestämmelser därom i lagen (1964:168) om förvandling av
böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ådömda böter bortfalla när
tre år förflutit från det domen vann laga kraft, om ej dessförinnan ansökan om
böternas förvandling delgivits den dömde. Om bortfallande av böter sedan sådan
ansökan delgivits samt av ålagt förvandlingsstraff är särskilt stadgat.
Ådömda böter bortfalla när
fem år förflutit från det domen vann laga kraft, om ej dessförirman ansökan om
bötemas förvandling delgivits den dömde. Om bortfallande av böter sedan sådan
ansökan delgivits samt av ålagt förvandlingsstraff är särskilt stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dör
den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid domen vunnit
laga kraft och till gäldande av bötema lös egendom tagits i mät eller satts i
allmänt föi-var, skola dock böterna utgå av den egendomen.
Vad
nu sagts om böter gäller även utdömt vite.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1979. Bötesstraff som har ålagts före lagens
ikraftträdande preskriberas enligt äldre bestämmelser.
Prop.
1978/79: 40 5
3 Förslag tiU
Lag om ändring i lagen (1964:168) om verkställighet av
bötesstraff
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 168) om
verkställighet av bötesstraff
dels att 13 §§ och 57 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 1 § skall utgå,
dels att rubriken till lagen skall ha nedan angivna
lydelse.
Lag om förvandling av böter
Övergångsbestämmelser
1.
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1979.
2.
Förekommer i
lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom
bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
4 Förslag till
Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)
Härigenom föreskrivs att 52 § utsökningslagen (1877: 31 s.
1) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
52 §1
Har i tvistemål någon fällts tUl Har i
tvistemål någon fällts till
böter
eller vite, må ej beslutet böter eller vite, må ej beslutet
verkställas förrän det vunnit laga verkställas förrän det vunnit laga
kraft; i fråga om hovrätts icke kraft. Vad nu sagts gäller
även lagakraftvunna beslut skall dock beträffande utslag i ulsöknings-vad
i 39 och 40 §§ är stadgat om mål, varigenom någon fällts till hovrätts
dom i tUlämpliga delar böter eller vile. lända till efterrättelse.
Vad nu sagts gäller även beträffande utslag i utsökningsmål, varigenom
någon fällts till böter eller vite.
Huru beslut angående fördelning av köpeskilling för utmätt
egendom går i verkställighet, därom skUs i 6 kap.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
Vad som föreskrivs i denna lag inverkar ej på giltigheten
av åtgärd som har vidtagits före lagens ikraftträdande.
1 Senaste lydelse 1971: 495.
Prop.1978/79: 40 6
5
Förslag till
Lag
om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom föreskrivs
att 138 § konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
För fordringar, som ej
utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är ulfäst eller eljest lagligen äger
rum, ränteberäkning mellan borgenärerna inbördes upphöra från den dag, då
beslutet om konkurs meddelades; dock skaU ränta beräknas till den dag, från
vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran upptagits,
är att räkna, där boet förslår till gäldande av mer än kapUalbeloppet av
alla bevakade fordringar, och skall i sådant fall å fordran, för vilken ränta
ej är ulfäst eller eljest lagligen äger rum, ränta beräknas enligt 5 §
räntelagen (1975: 635) från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den
dag, från vUken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.
För
fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är ulfäst eller
eljest lagligen äger rum, ränteberäkning mellan borgenärerna inbördes upphöra
från den dag, då beslutet om konkurs meddelades; dock skall ränta beräknas tUl
den dag, från vUken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran
upptagits, är att räkna, där boet förslår till gäldande av mer än
kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar utom sådana som avses i 19 §
förmånsrättslagen (1970: 979), och skall i sådant fall å fordran, för vilken
ränta ej är ulfäst eller eljest lagligen äger rum, ränta beräknas enligt 5 §
räntelagen (1975:635) från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den dag,
från vilken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.
Ä
fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är ulfäst eller eljest lagligen
äger rum, beräknas ränta till den dag, från vilken tiden för klander mot
utdelningsförslag, vari fordringen upptagits är att räkna, där borgenären ej
enligt 143 § därförinnan uppburit betalning. Löper fordran, varom nu är fråga,
ej med ränta, varde ändock ränta enligt 5 § räntelagen därå beräknad från den
dag, då beslutet om konkurs meddelades.
Utgår
fordran, som icke löper med ränta före förfallodagen, icke fullt eller med
förmånsrätt och var fordringen icke förfallen den dag, då beslutet om konkurs
meddelades, skall utdelning för fordringen beräknas å del belopp, som efter en
räntefot av fem för hundra om året utgör sådan fordrans värde å samma dag. För
fordran, som nyss sagts och som utgår fullt eller med förmånsrätt, skall, där
fordringen icke var förfallen den dag, från vilken tiden för klander mot
utdelningsförslag, vari fordringen upptagits, är att räkna, utdelning beräknas å
det belopp, som efter nyss angivna grund utgör fordringens värde sistnämnda
dag; har för sådan fordran betalning jämlikt 143 § tidigare uppburits och var
1
Senaste lydelse 1975: 646.
Prop. 1978/79: 40 7
fordringen icke då förfallen, skall utdelningen beräknas
efter fordring ens värde å betalningsdagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
Om gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som
gjorts före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser.
6 Förslag till
Lag om ändring i införsellagen (1968: 621)
Härigenom föreskrivs att 1, 7, 15, 17 och 22 §§
införsellagen (1968: 621) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 § Införsel får äga rum för följande grupper av
fordringar, nämligen
1.
underhållsbidrag
enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,
2.
bidrag, som tiUkommer
kommun för omhändertaget barn enligt 72 § andra stycket barnavårdslagen den 29
april 1960 (nr 97) eller till hjälptagares försörjning enligt 40 § lagen den 4
januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
3.
skatter
och allmänna avgifter 3. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives, i fall som särskilt föreskrives
samt
böter och viten.
4. böter och viten.
1 §
Införsel för skatter och allmän- Införsel
för skatter och allmän-
na
avgifter samt för böter och na avgifter samt för böter och viten får
äga rum så snart förut- viten får äga rum så snart förutsättningar för
indrivning förelig- sättningar för indrivning föreligger. Beträffande
böter eller viten ger. som ålagts genom hovrätts dom får dock, innan
domen vunnit laga kraft, införsel ej ske i annat fall än då domen avser
disciplinbot.
15 §1
Är fråga om införsel för olika slags fordringar, har de
gruppvis företräde i den ordning vari de upptagits i 1 §.
Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade
fördelas innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera innehållits
än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som stått ute längre
företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.
Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberältigads
fordran, avräknas i första hand på det belopp som stått ute längst och
alltjämt kan uttagas genom införsel.
1 Senaste lydelse 1976: 624.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Äv fordringar som avses i 1 § 24 har inom varje grupp vad
som stått ute längst företräde.
Föreslagen
lydelse
Äv fordringar som avses i 1 § 2 har vad som stått ute
längst företräde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Införsel
går före utmätning. Införsel för fordran som avses i 1 § 4 skall dock ändras
eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan fordran.
Införsel går före utmätning. Införsel för fordran som
avses i 1 § 3 skall dock ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga
rum för sådan fordran för vilken utmätning av innestående avlöning enligt 67
b § 4 utsökningslagen (1877: 31 s. 1) må utan gäldenärens medgivande
tillämpas sammanlagt sex månader under ett kalenderår.
Har införsel för viss fordran beviljats i pension,
livränta eller vederlagsfordran som avses i 2 § 3 och blir därefter
rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen
företräde till betalning ur vad som inflyter till följd av utmätningen. I fråga
om fordran som avses i 1 § 1 eller 2 gäller vad som nu sagts bidragsbelopp som
förfallit när utmätningen är fullbordad eller förfaller näst därefter.
Belopp som
innehållils enligt denna lag får ej utmätas för annan gäldenärens skuld.
22 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arbetar gäldenären
i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning
och kan till följd därav införsel ej ske, får utmätningsmannen ålägga
arbetsgivaren att, för tid efter det beslut därom meddelats och till dess
annat förordnas, till utmätningsmannen utge så mycket som kunnat uttagas
genom införsel om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall
såväl gäldenären som arbetsgivaren få tillfälle att yttra sig.
Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön
eller mot uppenbart för låg ersättning och kan till följd därav fordran som
avses i 1 § 1 eller 2 ej uttagas genom införsel, får utmätningsmannen ålägga
arbetsgivaren att, för tid efter det beslut därom meddelats och till dess annat
förordnas, lill utmätningsmannen utge så mycket som kunnat uttagas genom
införsel om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall såväl gäldenären
som arbetsgivaren få tillfälle atl yttra sig.
Det som sålunda utges skall räknas som genom införsel
innehållen lön. Underlåter arbetsgivaren att utge belopp som bestämts genom
beslutet äger 20 § motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
Prop.
1978/79:40 ..n. 9
7 Förslag till
Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)
Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrättslagen (1970:
979)
dels att 19 § skall upphöra att gälla,
dels att 18 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Fordringar som ej är förenade Fordringar
som ej är förenade
med
förmånsrätt har inbördes Uka med förmånsrätt har inbördes lika rätt med de
undantag som anges i rätt. 19 §.
Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men
förslår ej egendomen för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna
som fordran utan förmånsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
Om gäldenär
försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande,
gäller äldre bestämmelser.
8 Förslag till
Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)
Härigenom föreskrivs att 68 § 5 mom. uppbördslagen (1953:
272)-skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
68 §
5 mom. Vad i 3 och 4 mom. 5 mom. Vad i 3 och 4 mom.
sägs
äger motsvarande tillämpning, sägs äger motsvarande tillämpning,
då den som är berättigad att åter- då den som är berättigad att åter-
bekomma skatt har att erlägga sjö- bekomma skatt har att erlägga sjö
mansskatt eller bevUlningsavgift mansskatt eller bevUlningsavgift
för särskilda förmåner och rättig- för särskilda förmåner och rättig
heter eller kupongskatt. heter eller kupongskatt. Om till
lämpning av 4 mom. vid indrivning
av böter, viten och belopp som
förklarats förverkat, är föreskrivet
i bötesverkställighetslagen (1979:
000).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
1 Lagen omtryckt 1975: 1248. - Lagen omtryckt 1972: 75.
ti Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 40
Prop. 1978/79: 40 10
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1978-11-02
Närvarande:
statsministern Ullsten, ordförande, statsråden Sven Romanus, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther,
De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondeslam
Föredragande:
statsrådet Sven Romanus
Proposition
med förslag tUl lag om bcitesverkställighet m. m.
1
Inledning
Reglerna
om verkställighet av bötesstraff har utan några mera genomgripande ändringar
gällt sedan år 1937. De innebär att bötema avkrävs den dömde i första hand
genom anmaning till honom att frivUligt betala och i andra hand genom exekutiva
tvångsåtgärder. Inflyter inte bötesbeloppet, skall bötesstraffet i princip
förvandlas till fängelse. Den nu beskrivna ordningen tUlämpas också
beträffande viten.
Våren 1977 föreslog
regeringen på min föredragning nya bötesverk-ställighetsregler (prop. 1976/77:
104). Till grund för förslaget låg för-vandlingsstraffutredningens belänkande (SOU
1975: 55) Bötesverkställighet. I fråga om innehållet i gällande rätt,
utredningsförslaget, remissyttrandena, lagrådets yttrande och
regeringsförslaget hänvisas till propositionen. Här skall endast nämnas att
propositionen som av skäl vilka jag återkommer tUl i det följande avslogs av
riksdagen innebar att förvandlingsstraffet för böter och viten skulle
avskaffas. För att motverka att reformen ledde tUl en lägre betalningsfrekvens
föreslogs en ny bötesverkställighetslag som bl. a. innebar att böter och viten
vid konkurs och vissa andra exekutiva åtgärder skulle få en bättre ställning än
f. n. Som ledande princip skulle gälla att böter och viten skulle jämställas
med skatter och därmed likstäUda offentligrättsliga fordringar.
Vidare föreslogs att det
uppbördssystem, som har tillkommit inom ramen för ordningsbots- och
strafföreläggandesystemen, skulle utvidgas till att omfatta även böter som
utdömts av allmän domstol. Förslaget innebar att den bötfäUde skulle ges tillfälle
att frivilligt betala böterna redan i samband med atl tingsrättens dom meddelas.
För
att förebygga uppkomsten av en s. k. bötesimmun grupp föreslogs
Prop. 1978/79: 40 11
en
ny bestämmelse i brottsbalken (BrB) om straffskärpning i vissa särskilda fall.
Enligt bestämmelsen skulle den som under viss tid dömts till flera bötesstraff
men visat försummelse vid deras betalning kunna dömas till fängelse om han
begick nytt brott trots att det nya brottet i och för sig är sådant att endast
böter ingår i straffskalan. Sådan straffskärpning skulle dock få ske bara när
ett nytt bötesstraff framstod som uppenbart otillräckligt från individual-
eller allmänpreventiv synpunkt.
I
sitt av riksdagen godtagna betänkande (JuU 1977/78: 25) konstaterade juslitieutskottet
i fråga om avskaffande av förvandlingsstraffet alt det i kampen mot
brottsligheten är utomordentiigt angelägel att bötesstraffets effektivitet upprätthåUs.
Hotet om förvandlingsstraff vid bristande betalning brukar allmänt anses
medverka till att bötesstraffet får önskvärd effektivitet. Förvandlingsstraffet
anses bidra till att vidmakthålla en generellt sett god betalningsmoral
beträffande bötesskulder och motverkar uppkomsten av en bötesimmun grupp.
Även
om den nuvarande ordningen sålunda innebär betydande fördelar är den enligt
utskottet också behäftad med åtskUliga nackdelar. En sådan av principiellt
viktig natur är att förvandlingssystemet har ett utpräglat inslag av
personalexekution och av bestraffning av belalningsförsummelse. En annan
olägenhet är att brottslighet, vilken bedömts inte vara så grov att den bort
föranleda fängelse, på grund av reglerna om bölesförvandling ändock kan leda
till frihetsberövande. Från kriminal-politisk synpunkt anses det vidare vara en
påtaglig nackdel att beslutet om förvandlingsslraff kommer flera år efter det
att brottet begicks. Vidare får det anses stötande att, enligt vad företagna
undersökningar visat, ålagda förvandlingsstraff, främst de ovillkorliga men
även de vUlkorliga, företrädesvis drabbar ett socialt sett utpräglat svagt
klientel, som oftast är i behov av direkt stöd från samhällets sida.
Utskoitet
anslöt sig därför till min i propositionen uttryckta uppfattning att
nackdelarna med förvandlingsstraffet i dess nuvarande utformning väger över
fördelarna. Den nuvarande ordningen borde därför inte behållas.
I
syfte att begränsa nackdelarna med förvandlingsstraffets avskaffande föreslog
jag som jag nyss nämnt i propositionen en kompensation efter två linjer.
Dels föreslog jag införande i BrB av en ny bestämmelse om straffskärpning i
vissa fall. Dels föreslog jag en effektivisering av bötesverkställigheten.
Beiräffande
den föreslagna straffskärpningsregeln anförde utskottet kritik. Bestämmelsen,
som var avsedd att förhindra uppkomsten av en bötesimmun grupp, skulle enligt
utskottets mening inte träffa alla personer som i detla sammanhang var av
intresse; för regelns tillämpning fordrades att den bötesförsumlige lagfördes
för ny brottslighet. Personer som i övrigt motsvarade beskrivningen i den föreslagna
regeln skulle alltså komma att undslippa vidare åtgärder, om de under
föreskriven tid-
Prop. 1978/79: 40 12
rymd
avhöll sig från att begå brott eller undgick lagföring vid domstol för nya
brott. Detsamma skulle också gälla vid förnyad lagföring om blott antalet bötesdomar
stannade vid två. Utskottet menade vidare att straffskärpningsregeln utformats
på ett sätt som innebar en påtaglig risk för att det socialt sett utpräglat svaga
klientel som i dag drabbas av förvandlingsstraff också skulle drabbas av den
nya regeln. Utskottet menade därför att den i samband med en reformering av bötesverkställigheten
erforderliga straffrättsliga regleringen borde utformas på ett annat sätt än
som skett i propositionen och angav vissa riktlinjer härför.
Jag
avser atl senare denna dag hemställa om regeringens bemyndigande att tillkalla
en kommitté med uppgift att utforma regler om straffrättslig kompensation för
bortfallet av förvandlingsstraffet. Jag vUl här endast nämna att den tänkta
kommittén bör bedriva sitt arbete med sikte på all skapa ett system som utan
att drabba de socialt utslagna grupper som samhället stöder i andra sammanhang
riktar sig mot de bö-tesgäldenärer som genom olika manövrer gör sig oåtkomliga
för exekution. I utredningsuppdraget bör också ingå att pröva frågan om
påföljds-förändring när det gäller viten och en allmän översyn av
vitesinstitutet.
Propositionens
förslag om en effektivisering av bötesverkställigheten fick ett mera gynnsamt
mottagande. Lagutskottet, som bereddes tillfälle alt yttra sig i ärendet,
erinrade emellertid om arbetet på en ny ulsökningsbalk (SOU 1973: 22). Mot
bakgrund av detta arbete kunde det enligt utskottet sättas i fråga om det var
lämpligt att nu anta ändringar i gällande regler om bötesindrivning. Enligt
utskottets mening måste det emellertid anses riktigt att frågan om effektivare bötesindrivning
kom under bedömning i samband med frågan om förvandlingsstraffets avskaffande.
Lagutskottet
anförde vidare att förslaget tUl en effektivare bötesverkställighet skulle
innebära att vanliga fordringsägares möjlighet att erhålla betalning av den bötfällde
skulle minska. En sådan effekt av förslaget ingav i och för sig betänkligheter.
Utskottet ansåg Hkväl att de skäl som i propositionen anförts för att göra
verkställigheten av bötesstraffet effektivare var så siarka att de negativa
effekter som förslaget för med sig för de vanliga fordringsägarna fick
accepteras. Utskottet tillstyrkte därför förslaget att ge botes- och
vitesfordringar en bättre förmånsrätt än de f.n. har.
Justkieutskotlet
noterade beträffande lagförslagen på de exekutions-rättsliga och närliggande
områden att flertalet av dem skulle komma att medföra endast måttliga förbättringar
från effektivitetssynpunkt. Enligt utskottets mening var det dock angeläget atl
man eftersträvade fördelar på indrivningssladiet, framför allt om effekten av förvand-lingsholet
bortföU. Utskottet hade i likhet med lagutskottet i dess yttrande, i princip
inga invändningar mol de i nu berört hänseende framlagda förslagen.
Prop. 1978/79:40 : 13
Några
principiella invändningar gjordes således inte mot förslagen rörande effektivisering
av bötesverkställigheten. Som jag nyss nämnt menade emellertid juslitieutskottet
att den i samband med en reformering av bötesverkställigheten erforderliga
straffrättsliga regleringen borde utredas på nytt. Vid angivna förhåUanden
borde enligt utskottet i ärendet företas en förnyad översyn med sikte på ett
nytt förslag till riksdagen när det gäUer bötesverkställigheten. I avvaktan på
ett sådant förslag borde den nuvarande ordningen kunna bibehållas. Riksdagen
beslöt bifalla utskottets hemställan om avslag på propositionen i dess helhet.
För
egen del vill jag understryka att det råder en bred politisk enighet om alt
nackdelarna med förvandlingsstraffet i dess nuvarande utformning väger över
fördelarna. Särskilt det förhållandet att ålagda förvandlingsstraff
företrädesvis drabbar ett socialt sett utpräglat svagt klientel som oftast är i
behov av direkt stöd från samhäUets sida motiverar enligt min mening att nya
regler kommer i tillämpning så fort som möjligt. Det av riksdagen begärda
utredningsarbetet bör därför bedrivas skyndsamt. Även om kommittén därvid bör
vara oförhindrad att först behandla frågan om ersättningsstraff för böter och viten
med sikte på att delbetänkande härom och därefter i en andra etapp ta upp vitesinsti-tulet
i dess helhet tUl granskning, finns det risk att den nuvarande bötes-förvandlingen
består ännu flera år. Arbetet försenas också om kommittén på nytt skall pröva
de regler angående bötesverkställigheten m. m. som måste knytas tiU
förvandlingsstraffets försvinnande. Det är således uppenbart att
utredningsarbetet kan bedrivas mera skyndsamt, om kommittén kan koncentrera
sina insatser till den straffrättsliga regleringen.
De
förslag rörande bötesverkställighet m. m. som presenterats i 1977 års
proposition var resultatet av flera års utredningsarbete, en omfattande
remissbehandling och en lagrådsgranskning. Från samhällssynpunkt vore det
givetvis av värde om det resultatet, som vunnit riksdagens principiella
anslutning, kunde föras ut i praktisk tUlämpning så snart som möjligt.
I
detta sammanhang vill jag påpeka att den principiella likställdhet mellan
skatter och böter på vUken förslagen i 1977 års proposition vilar öppnar
möjlighet tUl rationaliseringsvinster hos kronofogdemyndigheterna. Detsamma
gäller förslaget om ett utvidgat uppbördsförfarande. När det gäller detla
förslag kan vinsten emellertid skördas först efter ytteriigare systemtekniska
utredningar. Det är angeläget att dessa utredningar, som bör ske först efter
riksdagens godkännande av förslaget, snarast möjligt kommer lill stånd.
Bötesverkställigheten
är i dag krånglig för den enskilde. I 1977 års proposition föreslogs alt den bötfällde
skulle beredas tillfälle att betala tingsrättsböter m. m. på samma enkla sätt
som i dag gäller för ordningsbots- och strafföreläggande. Det är enligt min
mening angeläget att alla möjligheter till avbyråkratisering noga tas tUl vara.
Prop. 1978/79: 40 14
Jag
viU i detta sammanhang också peka på förslaget i 1977 års proposition att ge
kronofogdemyndigheten möjlighet att förordna alt vidare verkställighet inte
skall äga rum om indrivning av böter skulle vara tUl synnerligt men för den bötfällde
eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Förslaget skulle leda
till enklare former för handläggning av dessa frågor än enligt gällande rätt.
Ett omedelbart genomförande av detta förslag är vidare ägnat att till en del
minska den olägenhet med förvandlingsstraffet som ligger däri, att förfarande
om förvandling nu ofta inleds mot personer med utpräglat svag social ställning
och i fall där vidare åtgärder inte framstår som påkallade från allmän synpunki.
Tidigare
i år har regeringen tUl lagrådet remitterat förslag tiU en ny ulsökningsbalk,
som skall ersätta den nuvarande delvis mycket ålderdomliga lagstiftningen på utsökningsrättens
område. Jag räknar med att en proposition i ämnet skall kunna föreläggas
riksdagen under år 1979. En ny ulsökningsbalk torde emeUertid kunna träda i
kraft tidigast år 1981. Del bör understrykas att sambandet mellan ulsökningsbalken
och den nu aktuella lagstiftningen angående bötesverkställighet inte är sådant
att det finns anledning att dröja med sistnämnda reform. Medan ulsökningsbalken
behandlar endast den exekutiva verkstäUigheten, främst utmätning och införsel,
skall en ny bötesverkställighetslagstift-ning i första hand reglera den utomexekutiva
verkställigheten, dvs. indrivning i allmänhet samt uppbörd. Det förhållandet
alt vissa önskvärda andringar i fråga om införsel för böter och viten senare
påkallar några mindre jämkningar i det remitterade förslaget tiU ulsökningsbalk
ändrar inte vad nyss har sagts. Det kan ijckså sägas att då utsökningslagstift-ningen
nu är föremål för en genomgripande revision som inleddes i början av
1960-talet och som hittills har föranlett flera partiella reformer det är
angeläget att också andra regler om indrivning av böter och vad som har samband
därmed snarast moderniseras.
Mina
nu berörda överväganden har lett mig tUl uppfattningen att riksdagen bör
föreläggas förslag till ny bötesverkstäUighetslagstiftning utan hinder av alt
den straffrättsliga reglering, som måste till för att bötesför-vandlingsstraffet
skall kunna avskaffas, först utreds ytterligare.
2
Ny bötesverkställighetslagstiftning
2.1
Alhnänna synpunkter
Vid
det reformarbete på det exekutionsrättsliga området som har bedrivits under de
senaste två decennierna har man eftersträvat att göra regleringen sådan att den
exekutiva, verksamheten blir så effektiv som är möjligt samtidigt som gäldenärerna
inte skall bli alltför hårt utsatta. Några väsentliga skärpningar gentemot bötesgäldenärerna
kan därför inte komma under övervägande i nu förevarande sammanhang. Man får
Prop.
1978/79: 4G 15
sålunda
acceptera att möjlighelerna att genom författningsändringar få fram nya
tillgångar för verkställighet av bötesstraff är begränsade.
Vad gäller möjligheten att
i övrigt få ett större utbyte av bötesindriv-ningsverksamheten vill jag
framhålla att ett förbättrat resultat kan förväntas, om arbetet kan drivas
enligt mera praktiska och ändamålsenliga rutiner än som hittills kunnat
tillämpas. En fördel är om bötesindriv-ningsarbetet får bedrivas enligt väsentiigen
samma regler som gäller skatteindrivningen. Den dagen förvandlingssystemet
avskaffas kommer detta att möjliggöra förenklade rutiner genom bortfallet av de
särskilda och ganska tyngande arbetsmoment som föranletts av detta.
Den viktigaste möjligheten
att förbättra indrivningsresulfatet för böternas del torde dock vara att
allmänt förbättra deras ställning i förhållande till andra slag av fordringar.
En sådan förbättring måste emellertid .ske på bekostnad av de andra fordringarna,
såväl enskilda som allmänna, eftersom det i exekutionsammanhang i så fall för
deras del i motsvarande mån kommer att finnas mindre tillgångar att ta i
anspråk. Inlres-set att förbättra effektiviteten i bötesverkställigheten gör
dock en sådan förändring befogad. Härtill kommer att böternas merendels dåliga
ställning enligt gällande rätt väsentligen har betingats av att förvandlingssystemet
har kunnat åberopas som skäl att ge bötesfordringen en mindre gynnsam position
när den konkurrerat med andra fordringar. Som framgått av avsnitt 1 måste
utgångspunkten i detta lagstiftningsärende vara att förvandlingsstraffet i sin
nuvarande utformning på sikt skall bort. Med hänsyn härtill bör det inte möta
några betänkligheter atl redan nu pröva frågan om en förbättrad
förmånsställning för böter utan hinder av att beslutet om förvandlingsstraffets
avskaffande dröjer ännu en tid.
Vad gäller själva
indrivningsförfarandet vill jag särskUt peka på tre möjligheter till
förbättringar. Den första avser möjligheten att åstadkomma förlängd
verkställighetstid för vissa fall. Den andra är att införa möjlighet att
använda konkursansökan som yttersta påtryckningsmedel gentemot bölesgäldenärer.
Den tredje är att slopa de för bötesindrivning gällande särskilda reglerna om
att viss egendom skall undantas från utmätning (beneficium) och låta enbart de
allmänna reglerna i sådant hänseende gälla.
Jag kommer i det följande atl
behandla dessa tre möjligheter närmare och kommer dessutom att ta upp fråga om
ytterligare åtgärder som är ägnade alt stärka bötesindrivningens effektivitet.
Ett gemensamt spörsmål för flera av de behandlade åtgärderna är det förut
nämnda intresset att få likartade regler i fråga om bötesindrivning och
skatteindrivning. Detta intresse att kunna samordna indrivningsformerna är så
framträdande att det bör sätta sin prägel på inte bara reglema om förfarandet
utan i någon mån också på regler av materiell innebörd, såsom beträffande
förmånsrätt, s. k. kvittning, avskrivningsgrunder och ackordsmöjligheter.
Beträffande
flertalet av de ändringar som jag kommer att föreslå i det
Prop. 1978/79: 40 16
följande
kan måhända allmänt sägas alt de var för sig kanske inte kommer alt medföra
några större fördelar från effektivitetssynpunkt. Med hänsyn till intresset av
att stärka böternas stäUning i påföljdssystemet anser jag det emellertid
befogat att föra fram förslag även på punkter där det är ganska måttiiga
förbättringar som står alt vinna. Det gäller sålunda att ta tillvara alla
möjligheter till ett gynnsamt helhetsresultat.
Jag
vill emellertid i detta sammanhang betona att det inte uteslutande är effektiviseringsslrävandena
som skall tillgodoses nar man överväger nya bötesverkställighetsregler. Nu gäUande
rätt har i 5 § lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff (BöVL) en
regel om avbrytande av verkställigheten när särskilt starka sociala skäl talar
mot att böter tas ut. Regelns tillämpningsområde har dock gjorts tämligen
snävt och dess praktiska värde har blivit begränsat. De allmänna grunderna för
denna bestämmelse är dock aUtjiimt bärande, och den bör därför få viss
motsvarighet i en ny lagstiftning.
Slutligen
vill jag nämna att det i det följande i regel endast finns anledning att tala
om böter, eftersom åtet i allt väsentligt är likställt med böter. I viss
utsträckning gäller detsamma i fråga om sådan särskild rättsverkan av brott som
innefattar betalningsskyldighet. Beträffande dessa samhällets fordringar finns
det emellertid vissa särregler som medför att de ibland behöver beröras särskilt.
Som teknisk term för sistnämnda typ av fordran används i fortsättningen
"rättsverkansbelopp".
2.2
Utformningen av de nya reglernai
Enligt
9 § förmånsrättslagen (1970: 979) gäller bl. a. att utmätning för flera
fordringar på en gång ger lika rätt. Däremot skall böter, viten och fordran på
grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott enligt 19 §
samma lag gå efter andra fordringar vid konkurs. Vidare har enligt 1 och 15 §§
införsellagen (1968: 621) skatter och allmänna avgifter vid införsel företräde
framför böter och viten. Det kan nämnas alt rättsverkansbelopp inte omfattas av
införsellagen.
Förvandlingsslraffutredningen
har föreslagit att bölesfordringar skall jämställas med skaltefordringar inte
endast vid gemensam utmätning utan även vid konkurs och införsel. Vid konkurs
föreslås bötesfordring-arna därvid bli jämställda med opriorilerade
skattefordringar. Utredningens förslag i denna del har föranlett viss
remisskritik. SACO/SR har sålunda avstyrkt förslaget. Organisationen anser all bötesfordran
fortfarande bör vara efterslälld övriga fordringar i konkurs. En konsekvens av
efterställdhelen i konkurs bör vidare vara alt bötesfordran vid gemensam utmätning
tillsammans med annan fordran får vika för den andra fordringen. Enligt
organisationens mening bör fiskala intressen inte få tillmätas någon avgörande
roll vid indrivning av bölesfordringar i konkurrens med andra fordringar.
Bötesstraffet bör ses uteslutande som en kri-minalpolitisk sanktion som riktar
sig mot det överskott utöver beneficiet
Prop.
1978/79:40 i 17
som den dömde har eller kan komma att skaffa sig sedan hans
övriga vid exekutionen aktuella skulder är betalda. Sveriges advokatsamfund har
avstyrkt att viten på belopp över 2 000 kr. vid införsel jämställs med böter.
Om möjligheten att utsätta vite i form av fängelse genomförs, bör det enligt
samfundets mening övervägas huruvida inte regeln i 9 § förmånsrättslagen att
utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt bör ändras så att
vitesfordringar överstigande 2 000 kr. undantas. I konsekvens med vad som
sagts beträffande införsel och utmätning har samfundet avstyrkt förslaget att viten,
i varje fall viten över 2 000 kr. i konkurs jämställs med övriga oprioriterade
fordringar. Samfundet har också avstyrkt utredningens förslag att förbättra bötesfordringarnas
ställning i konkurs. Även om den bötfällde konkursgäldenären måhända betraktar
sig själv som delvis betalande, skulle bötesstraffet på detta sätta drabba
borgenärerna i större eller mindre omfattning.
Den i 19 § fömånsrätlslagen intagna regeln som innebär att
böter vid konkurs är efterställda andra fordringar utan förmånsrätt är delvis
betingad av förvandlingssystemet. Som jag nämnt är utgångspunkten i detta
lagstiftningsärende att förvandlingsstraffet i sin nuvarande utformning kommer
alt försvinna. Det finns därför anledning att redan nu pröva om den angivna
förmånsrättsordningen bör bevaras om förvandlings-straffet slopas. Frågan är
därvid om tillräckliga skäl i övrigt kan motivera att nuvarande regel
bibehålls.
Den omständigheten att bötesstraffet är avsett att träffa
bara den dömde men inte hans borgenärer utgör inte något avgörande hinder mot
att bötesfordringarnas ställning förbättras. Från statsverkels och konkurrerande
borgenärers sida finns del inte någon egentlig anledning att betrakta bötesfordringen
på annat sätt än vilken fordan som helst som tUlkommer statsverket. I
lagstiftningen har man också i betydelsefulla hänseenden tagit konsekvensen
härav. Förmånsrättsförhållandet vid samtidig utmätning, som nyss nämndes,
utgör ett exempel på att man har låtit bötesfordran konkurrera med andra
fordringar på lika villkor. Bötes-fordringens straffrättsliga karaktär har
därvid inte ansetts lägga hinder i vägen. Ett annat exempel utgör på sitt sätt
införsellagen. Enligt införsellagen har sålunda bölesfordringar företräde
framför fordringar i allmänhet. Införsel för böter viker dock för
löneutmätning (17 § första stycket införsellagen). Löneutmätning får emellertid
inte pågå längre tid än tre månader och i vissa fall sex månader per
kalenderår, om inte gäldenären medger annat, 67 b § 4 utsökningslagen (1877: 31
s. 1, UL).
Ytterligare ett viktigt exempel gäller just vid konkurs,
nämligen när utmätning för bötesfordringen skett dessförinnan. Då får bötesfordringen
särskild förmånsrätt enligt 8 § förmånsrättslagen. I nu angivna sammanhang har
alltså bötesfordringens straffrättsliga karaktär inte ansetts motivera atl
fordringen skulle stå tillbaka för andra fordringar. Som utredningen har anfört
är det därför svårt att inse varför man på
12 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 40
Prop. 1978/79: 40 18
andra
områden än de nu nämnda skulle anlägga ett avvikande synsätt, och anse bötesfordringens
"särskilda" karkatär motivera att den ges sämre ställning än
fordringar i allmänhet. DärtUl kommer att om man betraktar spörsmålet ur den bötfälldes
synvinkel så torde han allmänt anse att det är hans egendom som delas, och att
den naturliga inställningen hos en konkursgäldenär därför torde vara att, i
den mån genom konkursen böter och andra fordringar bUr till åtminstone någon
del betalda, det i realiteten är han själv sorn är den betalande. I likhet med
utredningen anser jag det från kriminapolitisk synpunkt också vara av värde om
den bötfällde även i konkurssammanhang får erfara att bötesstraffet leder till
viss verkställighet.
Med
hänsyn till de anförda synpunkterna och vikten av att bötesverkställigheten
effektiviseras ansluter jag mig till utredningens uppfattning, att bötesfordringarnas
förmånsrättsställning bör förbättras så att Hkstäl-lighet i princip sker med
skattefordringar. Som konkurslagskommittén (Ju 1971: 06) har anfört i sitt
remissyttrande kan visserligen det ekonomiska utbytet av en sådan reform komma
att bli förhållandevis litet. Jag har emellertid tidigare betonat att även
måttliga förbättringar bör tas tillvara i syfte att söka nå ett gynnsamt
helhetsresultat. I motsats till advokatsamfundet anser jag vidare atr. viten
bör komma i åtnjutande av samma förbättringar i indrivningshänseende som böter.
Några särskilda skäl till ett motsatt ställningstagande finns enligt min mening
inte.
Beträffande
företrädesordningen mellan skatter och böter vid införsel grundas skatternas
nuvarande företräde i huvudsak på det förhållandet att böterna kan förvandlas tUl
fängelse. Slopas förvandlingssystemet i enlighet med riksdagens principbeslut
bör botes- och skaltefordringar som konsekvens härav göras jämställda vid
införsel. Ett annat skäl för jämställdhet är det kriminalpolitiska önskemålet
att stärka bötesstraffets ställning. Jag biträder därför utredningens förslag i
denna del. När det gäller den närmare utformningen av de nya bestämmelserna
återkommer jag till denna fråga längre fram.
Som
jag tidigare har anfört bör av praktiska skäl en riktiinje vara att bötesfordringarna
inte ställs efter skattefordringarna med mindre vägande skäl talar härför. När
det gäUer samtidiga utmätningar bör bölesfordringar även i fortsättningen
konkurrera på lika villkor med fordringar i aUmänhet.
I
detta sammanhang uppkommer då frågan om böterna och de övriga straffrättsligt
grundade fordringar, S(3m omfattas av 19 § förmånsrättslagen och som naturligen
bör följa böternas ställning, skaU ges endast samma rätt som oprioriterade
skatter eUer om de skall jämställas med de skaltefordringar som omfattas av den
aUmänna förmånsrätt som åsyftas i 11 § förmånsrättslagen (det s. k.
skatteprivilegiet). Utredningen har för sin del funnit att det inte finns
anledning att vid konkurs ge böter bättre rätt än den som tillkommer opriorilerade
skatter och avgifter,
Prop. 1978/79: 40 19
dvs.
att de får omfattas av 18 § förmånsrättslagen. Denna inställning har
kritiserats av riksrevisionsverket under remissbehandlingen. Verket anser att
om böterna jämställs med de privilegierade skattefordringarna uppnår man i viss
grad jämställdhet i indrivningshänseende mellan företagare och anställda.
Som
utredningen har påpekat hänför sig skälen för skatteprivilegiet väsentligen
till förhållanden som berör företagare, oftast jurudiska personer. Skälen kan
därför inte utan vidare åberopas för att förbättra böternas ställning i förmånsrältsordningen.
Frågan om ekonomiska sanktioner mot juridiska personer har utretts av
utredningen (Ju 1973: 11) om en eventuell reformering av det ekonomiska
sanktionssystemet inom straffrätten. Den särskilde utredaren har nyUgen avgivit
betänkandet Fö-retagsböler (Ds Ju 1978: 5). Enligt min mening bör i avvaktan på
att ställning tas till denna undersökning böterna få samma rätt som tillkommer
opriorilerade skatter och avgifter. De praktiska skäl som jag tidigare har
åberopat till stöd för att ändra böternas ställning i förmånsrättshänseende
påkallar inte heller en mer vittgående omreglering än som har föreslagits nu.
När
införsel för böter konkurrerar med löneutmätning för annan fordran, gäller
enligt 17 § införsellagen att införseln skall ändras eUer hävas, om utmätning i
lönen därigenom kan äga mm. Eftersom löneutmätning kan avse vilken fodran som
helst, innebär bestämmelsen att bötema får vika oavsett karaktären på ulmätningsfordringen.
Om förvandlingsstraffet avskaffas, ökas som tidigare har nämnts intresset av
att böter inte skall ställas efter fordringar i allmänhet. Jag vill också
erinra om att möjligheten till införsel har särskUd betydelse för bötesindrivningens
effektivitet. Dessa förhållanden talar enligt min mening för att böternas
ställning enligt 17 § införsellagen bör förbättras. Som förvandlingsstraff-utredningen
har påpekat finns det dock vissa utmätningsfordringar av kvalificerad
beskaffenhet som bör gå före bölesfordringar, även om för-vandlingsslraffet
avskaffas. Det är fråga om sådana fordringar, för vilka utmätning får tiUämpas
i sex månader under ett kalenderår i stället för i tre månader som enligt 67 b
§ 4 UL annars är medgivet. Sådana fordringar är exempelvis ersättning för
person- eller egendomsskada på grund av brott och skadeståndsrättsliga underhåUsbidrag
vid förlust av försörjare (prop. 1968: 130 s. 106). Jag biträder således
utredningens förslag till ändring i 17 § införsellagen vUket innebär att
utmätning för denna typ av fordringar även i fortsättningen skall ha företräde
framför införsel för böter. Dessutom bör de ha företräde framför skatter när nu
skatter och böter jämställs i införselhänseende. Jag vill tillägga alt, som RSV
har påpekat, syftet med den föreslagna nya ordningen kan vara svårt att helt tUlgodose
i den praktiska tillämpningen på grund av att olika förbehållsbelopp tillämpas
vid införsel och löneutmätning. Denna omständighet bör emellertid varken enligt
verkets eUer min uppfattning utgöra något hinder mot reformen.
Prop.
1978/79: 40 20
Enligt 22 § införsellagen kan ett införselliknande
förfarande i viss omfattning ske, även om gäldenären inte uppbär synlig lön.
Genom den hänvisning som görs i paragrafen till 1 § 1 och 2 samma lag begränsas
tillämpningsområdet till familjerätlsliga underhållsbidrag samt motsvarande
kommunala bidrag. Skatter och böter kan således inte tas ut på detta sätt.
Ar 1970 behandlade riksdagen er motion om ändring av 22 §
införsellagen så att den skulle omfatta även skatter och böter. Motionen föranledde
inte någon åtgärd. Som skäl åberopades främst att lagen hade gällt endast under
kort tid och alt erfarenhetema av tillämpningen av 22 § ansågs vara
otillräckliga (jfr 1 LU 1970: 20 samt prot. 1970: I: 15 s. 98 och 1970: II: 14 s.
50). Enligt \ad utredningen har erfarit vid intervjuer hos kronofogdar har det
visat sig vara en brist att tillämpningsområdet för 22 § är inskränkt på detta
sätt. Stötande exempel har sålunda förekommit som visar hur personer har kunnat
undandra sig att betala oguldna skatter och allmänna avgifter och även böter
t. ex. genom att "skriva över" sin rörelse på maken och ta
anställning hos denne med ingen eller ringa synlig lön men mot en faktisk gottgörelse
som uppenbarligen väl motsvarar skälig lön. Motsvarande missförhållande har
uppgetts föreligga vid anställning hos annan närstående än make.
Med hänsyn till det angelägna i att motverka sådana
förfaranden föreslår jag i likhet med ulredningen alt 22 § införsellagen
ändras att gälla även sådana fordringar, som avses i 1 § 3 och 4 samma lag dvs.
skatter och därmed jämställda allmänna avgifter samt böter och viten. En regel
med denna innebörd har för övrigt föreslagits i det till lagrådet remitterade
förslaget till ulsökningsbalk (7 kap. 18 § och 15 kap. 19 §). Den nya balken
beräknas dock inte kunna träda i kraft förrän tidigast år 1981.
Jag vill i detta sammanhang även peka på den ändring i
införsellagen (se prop. 1975/76: 27) som trädde i kraft den 1 juli 1976 och som
innebär att införsel i sjukpenning och liknande ersättningar numera kan ske
även för skatter och allmänna avgifter samt böter och viten. Denna lagändring
bör också vara ägnad att göra bötesindrivningen mera effektiv.
När eriagd preliminär skatt överstiger den slutliga
skatten tillkommer överskottet i princip den skatlskyldige. Före utbetalning
därav kan dock överskottet tas i anspråk för betalning av gäld. Beträffande
flertalet slag av fordringar gäller, att överskottet dier del därav inte kan
tas i anspråk på annat sätt än genom utmätning. För vissa skatter gäUer
emellertid enligt 68 § 4 mom. uppbördslagen (1953: 272 UBL) ett gynnsammare
förfarande, som i vardagslag kallas kvittning. Förfarandet innebär i korthet
att innan överskottet står lill förfogande för utmätning och alltså med
företräde framför utmätning från överskottet får avräknas restförda skatter
och avgifter som omfattas av UBL. Kvittningen har ansetts böra betraktas
närmast som en avräkning i ett kontokuranlför-hållande. Efter ett uttalande av
JO (se JO:s ämbetsberättelse 1960 s.
Prop. 1978/79:40 , . 21
289)
anses allmänt all kvittning i nu angiven bemärkelse inte kan förekomma i fråga
om böter eller sådana skatter och allmänna avgifter som inte omfattas av
bestämmelserna i UBL. Utredningen har nu föreslagit att kvittning bör komma
till användning även vid bötesindrivning. Förslaget har godtagits av flertalet
remissinstanser.
Med
hänsyn till det i det föregående betonade starka intresset att förbättra
indrivningsmöjligheterna för böter föreslår jag att den här diskuterade
ändringen genomförs. Jag vill i delta sammanhang även framhålla att en sådan
ändring är ägnad att underlätta handläggningen hos kronofogdemyndigheterna. Vad
som nu har sagts beträffande böter bör även gälla viten och rätlsverkansbelopp.
Det bör betonas atl kvittning kan bli av betydelse inte minst när vite har
ålagts juridisk person eftersom införsel inte kan användas annat än mot
fysiska personer.
Jag
biträder också utredningens förslag atl särskilda beneficieregler inte vidare
skall gälla beträffande bölesfordringar. Med hänsyn bl. a. till en kommande
ordning ulan förvandlingsinslag kan det nämligen inte anses föreligga
tillräckliga skäl att i beneficiehänseende uppställa andra regler för bötesfordringarna
än för fordringar i allmänhet. Vid detta ställningstagande har jag i likhet med
utredningen konstaterat alt den praktiska skillnaden vid tUlämpningen av 3 §
andra stycket lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff (BöVL) i
förhållande till de allmänna bestämmelserna i 65 § UL i deras nuvarande lydelse
är mycket ringa. Jag vill i detta sammanhang slutligen framhålla att jag
längre fram kommer atl ta upp frågan om att införa vissa bestämmelser om avbrytande
av verkställighet när särskilt starka sociala skäl talar härför.
Utredningen har vidare
föreslagit att konkursansökan skall få göras under åberopande av en bötesfordran.
Förslaget har fått ett positivt mottagande under remissbehandlingen. Även jag
anser att det saknas anledning att för framtiden utesluta konkursförfarandet
som instrument bland bötesverkställighetsformerna. Möjligheten att tillgripa
konkurs gentemot bölesgäldenärer som inte betalar saknar visserligen praktisk betydelse
i de fall då dessa också har skatteskulder. I sådana fall kan nämligen konkurs
komma till stånd på grund av sistnämnda fordringar och även bötesfordringen kan
sedan bevakas i konkursen. Emellertid är det inte genomgående om än tämligen
vanligt att skatteskulder förekommer vid sidan av bötesskulder. Det är därför
enligt min mening befogat att införa möjlighet till konkurs på grundval av bötesfordran.
Konkursholet kan i vissa fall ha en betalningsfrämjande effekt, besläktad med
den som uppnås med förvandlingshotet men utan dettas nackdelar. Jag föreslår
därför att möjlighet öppnas att ansöka om konkurs på grund av bötesfordran. Att
vissa begränsningar bör gälla i detta hänseende återkommer jag till i specialmoliveringen.
När
del gäller utredningens förslag att göra ackordsförfarandet till-lämpligt på bölesfordringar
har meningarna varit delade bland remissin-
Prop. 1978/79: 40 22
stanserna.
För egen del har jag en viss förståelse för dem som anser att det är mindre
tilltalande att sådana, straffrättsligt grundade fordringar som det här är
fråga om skall kunna bli föremål för ackord och därmed förhandling. Enligt min
mening bör dock sådana betänkligheter inte vara avgörande på det begränsade
området som det här är frågan om, särskilt som en sådan lösning har godtagits
för de betydelsefulla skattefordringarnas del.
Enligt
35 kap. 7 § första stycket BrB är preskriptionstiden för bötesstraff tre år
från det bötesavgörandet vann laga kraft. Preskriptionen avbryts dock genom
delgivning av ansökan om förvandling. Leder för-vandlingsmålel till alt saken hänskjuts
tUl ny behandling hos indrivningsmyndigheten, börjar en ny treårig
preskriptionstid löpa från dagen för beslutet. Förvandlingsstraffets
avskaffande skuUe sålunda, om nya bestämmelser i preskriptionsfrågan inte
meddelas, leda till att treårsgränsen blir generellt gällande.
Utredningen
har förordat att preskriptionstiden som regel skall vara fem år. I praktiken
bör emellertid enligt utredningens mening fråga om avskrivning av bötesfordran,
som inte har kunnat drivas in, tas upp till prövning redan när minst två och
högst tre år har förflutit från det bötesavgörandet vann laga kraft. Sådan
fråga skall dock inte tas upp med mindre del finns skäl atl anta att den bötfällde
gjort vad han förmått för att betala böterna eller annan särskild omständighet
inte talar mot avskrivning. Bestämmelser om den sålunda avsedda praktiska
tillämpningen förutsätts komma att meddelas av regeringen. Förslaget har även
i denna del fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.
För
egen del kan jag instämma i utredningens uppfattning att det väsentligen är
två förhållanden som talar för en förlängning av verkställighetstiden utöver
tre år. Det ena är att längre verkställighetstid i vissa fall kan ge bättre
indrivningsresultat. A.vbetalningsplanen vid större bötesskulder och intt
minst för betalning av mer betydande rättsverkansbelopp kan ibland behöva
sträckas ut över en längre period. Detsamma kan vara förhållandet vid införsel,
där endast mindre belopp kan tas ut per avlöningstillfälle. Det andra förhåUandet
som talar för en förlängd verkställighetslid är att man måste räkna med bölesgäldenärer
som av tredska eUer grov vårdslöshet underiåter att betala. En förlängd verk-ställighelstid
är i sådana fall motiverad framförallt av det skälet alt bötesstraffets
bieffekter därigenom skärps.
Man
bör också beakta att en flexibel verkställighetstid ger kronofogdemyndigheten
en i någon mån förstärkt "förhandlingsposition" i dess mellanhavande
med den bötfällde. När frågan om avskrivning blir aktuell får nämligen
kronofogdemyndigheten möjlighet att klargöra för den bötfällde att en på visst
sätt dokumenterad betalningsvilja kan ha betydelse för bedömningen om han skall
undgå fortsatt verkställighet.
Prop.
1978/79: 40 23
En
sådan ordning förutsätter emellertid som utredningen har framhållit att den
tillämpas med viss restriktivitet. Kronofogdemyndigheten har emellertid i
allmänhet goda förutsättningar att realistiskt bedöma i vilka fall en
exempelvis treårig verkställighetstid med viss, inte oväsentlig betalning bör
godtas framför en alternativ möjlighet att verkställighetsarbetet utsträcks
att pågå fem år med ovissa utsikter att aUs uppnå någon betalning.
Ändamålssynpunkter bör i detla sammanhang få väga över de mer principiella
synpunkter, som kan anföras mot en ordning av angivet slag.
Äv
vad jag nu sagt framgår att jag finner övervägande skäl tala för den av ulredningen
föreslagna ordningen som innebär att den nuvarande Ireärsregeln behålls för
ordinära fall med verkställighetshinder. Det är fall som utmärks av att
betalningsoförmåga är för handen och i vilka tredska eUer grov vårdslöshet inte
kan antas utgöra förklaringen till att betalningen uteblivit. Någon anledning
att för sådana fall åstadkomma förlängd verkställighetstid föreligger i regel
inte. Annorlunda förhåller det sig beträffande dem som är klart
betalningsovilliga men i och för sig inte saknar betalnings- eller
förvärvsförmåga. I sådana fall är det önskvärt alt verkställighetstiden skall
kunna förlängas för att uppnå den förut nämnda skärpningen i verkstäUigheten.
Förlängd verkställighet kan vara lämplig även i vissa andra fall än de sist
berörda. Främst gäller detta när det är fråga om stora bötesskulder som
nödvändiggör mera långvariga avbetalningsplaner. Även i vissa införselfall kan
det såsom nyss har nämnts finnas anledning att låta verkställigheten pågå
längre tid än som är normalt. Närmare bestämmelser om avskrivning kan meddelas
av regeringen (jfr 11 §).
Jag
övergår härefter till alt behandla frågan om ett vidgat uppbörds-förfarande.
Inom ramen för ordningsbots- och strafföreläggandesystemen tillämpas ett särskiU
uppbördsförfarande. Förfarandet innebär, att den misstänkte i samband med att
föreläggandet utfärdas ges tillfälle att frivilligt betala böterna tiU
rikspolisstyrelsen (RPS) över postgiro. Vid arbetsrutinerna används datateknik
vilket medför stora fördelar i flera hänseenden. Betalningsfrekvensen inom
uppbördsförfarandet har varit god. Budgetåret 1973/74 inflöt sålunda 48,7 % av
bötesbeloppen i strafförelägganden och 65 % av bötesbeloppen i ordningsbolsförcläg-ganden.
Hos dem som sysslar med bötesverkställighet är det en allmän uppfattning att
betalningsfrekvensen främjas, om det finns möjlighet för bötesgäldenärerna alt
betala i så nära anslutning till brottet som möjligt.
Att
verkställigheten av påföljd på detta sätt kan komma så snabbt som möjligt efter
brottet ligger helt i linje med strävanden man sedan länge haft inom straffprocesslagstiftningen
och även inom kriminal-vårdslagsliftningen. En annan fördel med
uppbördssystemet är att man därigenom kan reducera sådan ofrivillig "kreditgivning"
från statens sida som förekommer inom indrivningssektorn. Det bör vidare under-
Prop. 1978/79: 40 24
strykas
alt användning av automatisk databehandling (ADB) för all bö-tesuppbörd leder
till rationalisering av verkställigheten. Betydelsen av ett enhetligt system
för uppbörden ökar ytterligare vid en eventuell övergång till ADB-rutiner inom
exekutionsväsendet.
Enligt
utredningens mening motiverar de goda erfarenheterna av upp-bördssyslemet att
detta utsträcks att gälla även andra bötesavgöranden, i första hand böter som
utdöms av tiingsrällerna. Utredningens uppfattning delas av en i stort sett
enhällig remissopinion.
Även
jag anser att fördelarna med en central uppbörd av domstolsbö-ler är så stora
att de motiverar en utbyggnad av systemet för brottmåls-förfarandet i
rättsväsendets informationssystem (RI) i den utsträckning som utredningen har
förordat. 1 den mån systemtekniska eller kostnadsmässiga skäl inte lägger
hinder i vägen för en sådan utbyggnad bör enligt min mening den centrala
uppbörden när den är fullt utbyggd inbegripa samtliga böter, viten och rätlsverkansbelopp
som omfattas av systemet för brottmålsförfarandet i RI och som utdöms av
tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen. Huruvida det av mig sålunda
föreslagna uppbördssystemet bör avse även böter som har ådömts av annan
domstol än allmän sådan samt vissa myndigheter, bör t. v. lämnas öppet. Antalet
sådana böter är litet, sett i det totala sammanhanget. De skäl som har anförts
tidigare gör sig därför inte gällande med samma styrka som i fråga om
tingsrättsböter. Det bör också nämnas att systemet för brottmålsförfarandet i RI
inte avser andra domstolar än de allmänna.
Frågan
om ett uppbördssystem för domstolsböler togs upp i samband med utvecklingen
inom samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem av systemet för
maskinella regislermeddelanden (RI10). Det uppbördssystem som där skisserades
utgick från att uppbörden kunde ske på motsvarande sätl som gäller för
strafföreläggande och ordningsbot. Under utredningsarbetet visade det sig
emellertid att en rad detaljfrågor måsle lösas innan ett sådant system logs i
drift. Uppbörds-systemet sköts därför på framtiden lill förnyad utredning.
Någon sådan utredning har ännu inte gjorts främst med hänsyn till att det har
bedömts vara lämpligt all avvakta ställningstagandet tiU förvandlingsstraff-uti"edningens
betänkande. En av huvudfrågorna som inte var löst i det förslag som lades fram,
var konstruktionen av ett referensbegrepp för koppling mellan dom/beslut och
inbetalning. De erfarenheter som har gjorts i slrafförelägganderutinerna visar
att om inte denna fråga löses på ett tillfredsställande sätt så uppkommer en
rad problem vid den maskinella bearbetningen. Som jag nyss har anfört bör det
nya uppbörds-systemet omfatta även böter och viten som ådöms på annat sätt än
genom dom eller slutligt beslut i brottmål. Huruvida dessa nya uppgifter kan
anpassas till det blankettsystem som används för dom och belut i brottmål måste
därför utredas. Vidare måste program för databehandling av inbetalningar
utarbetas. Även andra frågor måsle övervägas när-
Prop.
1978/79: 40 25
mare. Det sagda innebär sålunda alt bl. a. ytterligare systemlekniska
utredningar krävs innan ett uppbördssystem av det slag ulredningen har
föreslagit kan genomföras. Det är därför inte möjligt att omedelbart införa
ett sådant system. Så snart förutsättningar föreligger därtill avser jag
emellertid att föreslå regeringen att närmare bestämma tidpunkten för
införandet av ett centralt uppbördssystem för bl. a. tingsrätlsböter.
Slutligen vill jag här ta upp utredningens förslag
angående införandet av en motsvarighet till nuvarande reglering i 5 § BöVL om
avbrytande av verkställigheten på grund av sociala skäl av synnerlig styrka.
Ulredningen har i sitt belänkande framhållit atl 5 § BöVL
sakligt sett är starkt underbyggd och att det närmast är en självklarhet att i
en ny bötesverkställighetslagstiflning bör finnas en på ena eller andra sättet
utformad motsvarighet till paragrafen. Det måste således ges möjligheter att
upphöra med vidare åtgärder för verkställighet i socialt ömmande fall.
Samtidigt betonar emellertid utredningen att det är angeläget att söka finna
enklare former än enligt gällande rätt för handläggningen av frågor av
hithörande art. Del är önskvärt att få till stånd en ordning där man kan få
verkställighetsfrågan snabbt och definitivt ur världen i sådana ömmande fall
som det här är fråga om. Enligt utredningens mening kan en rationell och föga arbetskrävande
ordning uppnås, om initiativrätten och den formella beslutanderätten läggs hos
kronofogdemyndigheten i stället som f. n. hos åklagaren resp. rätten.
Vad
utredningen sålunda har anfört kan jag i allt väsentligt instämma i.
Utredningen har emellertid samtidigt förordat den ordningen, att kronofogdemyndigheten
före ett sådant beslut skall vara skyldig att inhämta yttrande av den
tingsrätt som har dömt till böter och att beslut inte får meddelas, om rätten
avstyrker. Förslaget har i denna del fått ett övervägande kritiskt mottagande
av remissinstanserna. För egen del anser jag kritiken vara berättigad. Det är
inte lämpligt att lägga det formella avgörandet på en myndighet medan en annan
myndighet som avger yttrande har det reella avgörandet. Domstolarna är f. ö., vilkel
har påpekats under remissbehandlingen, organiserade för alt avgöra tvistiga
frågor och mindre lämpade för uppgifter av det slag som det här är fråga om
nämligen att skaffa fram utredningsmaterial och avge yttranden. Det är därför
min uppfattning att starka skäl talar för att beslut om eftergift bör kunna
fattas av kronofogde utan tingsrättens hörande. Jag vill emellertid inte bestrida
att det i vissa fall kan vara av värde från flera synpunkter att frågor av
hithörande slag underställs en tingsrätt för bedömning. De mer allmänna
bedömningarna som blir aktuella i dessa sammanhang, inte minst från kriminalpolitiska
synpunkter, ligger emellertid också väl till för åklagare. Jag föreslår därför
en ordning som innebär att åklagare får möjlighet alt hos tingsrätt anföra
besvär över kronofogdemyndighetens beslut i hithörande frågor. Vidare bör i
sådana fall där ärendet har förts vidare till domstol lämpligen nämnd deltaga.
Prop. 1978/79: 40 26
så
att utrymme ges för lekmannasynpunkler. Till övriga med den föreslagna
ordningen sammanhängande frågor återkommer jag i specialmotiveringen.
3
Upprättade lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1.
bötesverksläUighetslag,
2.
lag om ändring i brottsbalken,
3.
lag om ändring i lagen (1964:
168) om verkställighet av bötesstraff,
4.
lag om ändring i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1),
5.
lag om ändring i konkurslagen
(1921: 225),
6.
lag om ändring i införsellagen
(1968: 621),
7.
lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970: 979),
8.
lag om ändring i uppbördslagen
(1953: 272).
4
Specialmotivering
4.1
Förslaget till bötesverkställighetslag
Rubriken
Som
benämning på den nya lagen föreslås bötesverkställighetslag. Ätt lagen också
gäller viten och rättsverkansbelopp hindrar inte en sådan benämning.
Disciplinbot
är inte att anse som böter (1 kap. 3 § BrB), men botes-verkställighetslagen
blir ändå tUlämplig på sådan bot i vissa fall (jfr 5 § tredje stycket lagen
(1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän, 5 § ändrad senast 1976: 517).
Allmänna
bestämmelser
1
§
I
första stycket anges de två formerna för bötesverkställighet, nämligen uppbörd
och indrivning. Dessa två former förekommer redan i dag, även om BöVL endast
behandlar indrivning. Uppbördsförfarandet, som har vuxit fram i anslutning tiU
ordningsbots- och strafföreläggandesystemen, regleras i andra författningar.
Som
jag har påpekat i avsnitt 2.2 måste man räkna med att uppbördsförfarandet inte
kommer att användas över hela linjen. I enlighet med utredningsförslaget har
regeringen därför givits uttrycklig befogenhet alt bestämma i vad mån
uppbördsförfarandet skall användas.
Uppbördens
närmare innebörd framgår av 4 § och vad som anförs i specialmoliveringen till
den paragrafen. Ett utmärkande drag för förfarandet är att del i huvudsak
hanteras av en central myndighet såsom
Prop. 1978/79: 40 27
uppbördsmyndighet,
nämligen RPS. De som ålägger bötesstraff medverkar i så måtto att de skall
upplysa de bötfällda om möjligheten tUl frivillig betalning och förse dem med
inbetalningskort.
Indrivning
omfattar åtgärder av olika slag som berörs närmare i specialmotiveringen till
6 §. Det är här fråga om åtgärder av kronofogdemyndighet. Eftersom det finns
regler i UL och annan lagstiftning om sådana åtgärder, behövs i bötesverkställighetslagen
endast ett fåtal bestämmelser i ämnet (69 §§).
Genom
andra stycket inbegrips under lagens tillämpningsområde viten och
rättsverkansbelopp. Vitesbegreppet avses i lagen ha samma omfattning som i 25
kap. 8 § BrB. Att avlalsviten inte inbegrips anser jag inte särskilt behöva
anges.
Genom
den av riksdagen beslutade ändringen i lagen (1946: 864) om återgäldande av
kostnad för blodundersökning i brottmål, vilken ändring trädde i krafl den 1
juli 1977, kommer misstänkt att kunna åläggas ersättningsskyldighet för
kostnad för blodundersökning i samband med atl fråga om ansvar för brottet tas
upp genom strafföreläggande. Beträffande sådan ersättningsskyldighet skall
bestämmelserna i 48 kap. rättegångsbalken (RB) om särskild rättsverkan gäUa i tiUämpliga
delar. Också vid tillämpningen av andra stycket bör blodundersökningskostnad
som ålagts genom strafföreläggande jämställas med särskild rättsverkan. Någon
uttrycklig lagbestämmelse härom behövs, som lagrådet påpekat, inte. I
sammanhanget förtjänar att nämnas att blodundersökningskostnad som utdöms av
domstol verkställs i annan ordning.
2
§
I
första stycket anges förutsättningar för verkställighet av bötesstraff och den
tidpunkt då bölesavgörande blir verkställbart.
Enligt
första meningen får uppbörd av böter ske så snart dom, straffföreläggande
eller föreläggande av ordningsbot har meddelats. Redan nu gäller en sådan
ordning för föreläggandeböternas del. Såsom har framgått av avsnittet 2.2
förordar jag att uppbördsformen skall komma att användas också för
domstolsböter m. m. Hos uppbördsmyndigheten får belopp som sålunda mottages
balanseras i avbidan på lagakraft. Återbetalning kan nämligen komma att
aktualiseras till följd av ändring i högre rätt (jfr 5 § sista meningen).
Indrivning
av böter får däremot inte ske förrän domen har vunnit laga kraft eller
föreläggandet har godkänts skriftligen. Till skillnad från gällande rätt gäller
detta också i fråga om böter som har ådömts av hovrätt (jfr under 4.4). Denna
ändring kan få tUl följd att kvarstads- eller skingringsförbudsinstituten
kommer att utnyttjas i något ökad utsträckning.
Beträffande
föreläggande enligt 48 kap. RB inträder samma verkan som lagakraftägande dom
inte bara genom att föreläggandet godkänns
Prop.
1978/79: 40 28
skriftligen utan även genom att böterna betalas till RPS.
Jag bortser här från det fall då särskild rättsverkan är förenad med böterna
eller när betalning sker under förhållanden som visar att den misstänkte inte
avsett att godkänna föreläggandet. Har föreläggande vunnit laga kraft genom
betalning, skall självfallet någon ytterligare verkställighet inte äga rum. Av
denna anledning åsyftar andra meningen i fråga om föreläggande endast del fall,
då föreläggandet har godkänts skriftligen. Godkännande som sker genom betalning
omfattas av styckets första mening.
Godkännande som sker sedan åklagaren har hunnit vidta
åtgärder för lagföring i annan ordning är utan verkan enligt 48 kap. 12 § och
med visst undanlag enligt 48 kap. 19 5; RB. Härav följer att nägon verkställighet
inte kan komma i fråga i sådana fall.
Enligt andra stycket får misstänkt redan innan dom eller
föreläggande har meddelats betala förskott på böterna. Det förekommer nämligen
i praktiken att den som misstänks för brott deponerar ett visst belopp, avsett
att läcka böter, som förutses bli ådömda inom en snar framlid. Böterna kan
oftast i förväg beräknas någorlunda säkert, särskilt i fall när det finns
vägledande anvisningar såsom t. ex. för smugglingsmål (jfr RÄ:s cirkulär nr.
102 den 28 december 1960). Depositionen sker hos polis- eller tullmyndighet.
Dessa depositioner, vanligen benänmda förskott, tUlkommer
i regel på initiativ av den myndighet som utreder brottet. Den misstänkte kan
därvid befinna sig i en viss tvångssituation, t. ex. när ett personellt
tvångsmedel övervägs på grund av att den misstänkte kan befaras undandra sig
straff (jfr 24 kap. 2 § och 25 kap. 1 § RB). Förskottsförfarandet ligger i
sådana fall ganska nära RB:s reella tvångsmedel. Det har därför ansetts
riktigast att införa ett direkt lagstöd för den sålunda redan tillämpade
ordningen. Det förfarande, varigenom förskottet tas i anspråk för betalning av
böterna, regleras i 4 §. Detaljbestämmelser om förskottsbetalning bör kunna
utformas i administrativ ordning.
I föi"skotlsbetalningens natur torde få anses ligga
att den som lämnar ifrån sig medlen gör en bindande betalningsdisposition och
har kvar endast en villkorad fordran mot staten i händelse av frikännande dom
eller dom pä lägre böter. Härav följer atl den betalande inte före sådan doms lagakraflvinnande
kan göra anspråk på att få pengarna tillbaka och vidare att medlen inte kan
utmätas för annan gäld. Sedan lagakraftvunnen frikännande dom föreligger kan
medlen givelvis utmätas; de inbegrips då inte under avräkningsreglerna i 5 y.
3 §
I paragrafen erini-as om att särskilda bestämmelser om
verkställighet gäller, när den bötfällde vistas utomlands och böterna inte kan
drivas in här i landet. Den lagstiftning som åsyftas är lagen (1963: 193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställig-
Prop, 1978/79: 40 29
het av straff m. m.; Nord VL, och lagen (1972: 260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottsmålsdorri samt lagen
(1976: 19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. De nu
nämnda lagarna, som blir tillämpliga i tämligen specifika situationer, behöver
inte inverka på en allmän bötesverkslällighetslagstiflning.
Uppbörd
4 §
Av första stycket första meningen jämfört med 6 § framgår
att verkställighet av bötesstraff i första hand skall ske genom uppbörd, när
sådan verkställighetsform står till buds. Uppbörd förutsätter frivillig betalning.
Grundtanken ar atl verkställigheten av böter i största möjliga utsträckning
skall ske utan indrivning och således utan att kronofogdemyndighet skall
behöva kopplas in. Fördelarna med en sådan ordning har redovisats i avsnitt
2.2. Som jag anförde i det sammanhanget bör uppbörd förekomma inte endast i
fall där verkställighetsformen nu till-lämpas utan även i fråga om bl. a. böter
som åläggs genom tingsrätts dom. Detta medför att tingsrätterna får nya uppgifier.
Sålunda bör domstolen i samband med att den tillställer bötfälld sådan
underrättelse om målets utgång som avses i 30 kap. 7 § sjätte stycket RB,
översända även underrättelse om möjligheten till frivillig betalning av böterna
jämte inbetalningskort.
RPS bör vara uppbördsmyndighet. I ett specialfall bör
också tullmyndigheten vara uppbördsmyndighel, nämligen när det gäller
förskottsbetalningar till tullen för kommande böter. Bestämmelser om detta och
andra spörsmål som har samband med den nya bötesverkställighetslagen bör tas in
i en särskild bötesverkställighetsförordning som jag avser att föreslå
regeringen om riksdagen antar föreliggande förslag. I denna förordning bör
också regleras domstolarnas nyssnämnda underrättelseskyldighet.
Beträffande andra meningen kan följande anföras. Eftersom
vid uppbörden den bötfällde bereds tillfälle att betala vissa bestämda böter
och även får ett inbetalningskort på vilket bötesstraffet identifieras, uppslår
del i regel inga problem när det gäller att faslställa vilket bötesstraff den bötfällde
har avsett att få verkställt. I uppbördsfallen spelar det sålunda i praktiken
inte någon roll, om äldre böter är oguldna. Samma ordning gäller redan nu vid
uppbörd inom strafföreläggande- och ordningsbots-systemen. Till RPS gjord
betalning med anledning av föreläggandet hänförs sålunda alllid UU det
bötesstraff som avses med föreläggandet, oberoende av om äldre böter
föreligger. Denna ordning är förutsatt i 48 kap. 11 och 17 §§ RB, 5 § andra
stycket och 11 § strafföreläggandekungörelsen (1970: 60), (SfK) samt 6 § andra
stycket och 13 § ordnings-botskungörelsen, (1968: 199), (ObK). Avräkningsbestämmelserna
i 6 § 4 mom. förordningen (1917: 915) angående indrivning och redovisning av
Prop. 1978/79: 40 30
böter,
(BöIF) och 16 § BöVL, enligt vilka betalning i princip skall avräknas på den
äldsta av flera oguldna bötesposler, är aUtså inte tillämpliga i del skede då RPS
uppbär böterna.
Den
föreslagna regleringen bygger, Uksom gällande uppbördsregler, på att den bötfälldes
avsikt med betalningen tillmäts avgörande betydelse. Här avses gälla samma
grundsatser som enligt 9 kap. 5 § handelsbalken gäller för civilrältsliga
förhållanden.
Principen
att vid frivillig betalning den bötfälldes vUja skall vara avgörande kräver
vissa kommentarer för det fall alt det inte alldeles klart framgår vilken av
flera bötesposler som den bötfällde har åsyftat att betala. Han kan sålunda ha
använt annat inbetalningskort än det som har tillställts honom och därvid inte
antecknat tillräckliga uppgifier för att identifiera ärendet. Den mottagande
myndigheten måste då själv avgöra vUken bötespost som åsyftas. Beloppet kan därvid
ofta ge en anvisning, och ibland kan också tidpunkten för betalningen jämfört
med datum för utsändande av betalningsanmaningen ge underlag för en rätt säker
bestämning. Meningen är inte att myndigheten skall behöva vidtaga särskilda
åtgärder för att få fram besked av den betalande utan den skall göra en aUmän
bedömning. Detta har i paragrafen kommit till uttryck genom lokutionen att
beloppet avräknas på de böter som får antas vara avsedda med betalningen. Det
avgörande är vad myndigheten känner till när avräkningsåtgärden sker. Vad som
senare kan framkomma om den bötfälldes önskemål bör sålunda inte :inverka.
Enligt
andra stycket skall som uppbörd anses även att i förskott betalade medel tas i
anspråk för betalning. Redan nu gäller, att förskottsbetalade medel sedan
vederbörande mål är avgjort utan vidare behandlas som bötesmedel. Till skUlnad
från ordningen vid kvarstad sker alltså i förskottsfall inte någon utmätning.
Den nu tillämpade ordningen bör lämpligen bibehållas. Det vore opraktiskt, om
kronofogdemyndighet skulle behöva inkopplas för indrivningsåtgärd.
5 §
I
förevarande paragraf har intagits regler om avräkning när det uppkommer
överskott vid uppbörd.
Bakgmnden
till paragrafen är att erfarenheten har visat, att det inte sällan förekommer
att bötfällda i visst uppbördsärende betalar för mycket. En bötfälld kan ha
skrivit för högt belopp på ett av honom själv utskrivet girokort. Vidare kan, vUket
är vanligare, en och samma böles-skuld bli betald två gånger. Ytterligare kan det
förhålla sig så, att vederbörande har underlåtit att betala eUer på annat sätt
godkänna ett ord-ningsbotsföreläggande, varpå åklagaren utfärdar
strafföreläggande. Det händer då att den misstänkte därefier betalar ordningsboten
utan att detla tillerkänns verkan (48 kap. 19 § andra meningen RB).
I
sådana fall uppkommer fråga hur man skaU förfara med överskottet.
Prop.
1978/79: 40 31
Något
problem föreligger inte, om den bötfällde inte har annan bötes-skuld hos
uppbördsmyndigheten. Givetvis skall överskottet då återbetalas, vilket har
angivits i sista meningen (jfr 68 § 1 mom. UBL). Om den bötfällde däremot hos uppbördsmyndighelen
häftar för andra böter, har det ansetts lämpligt att i likhet med vad som
gäller på skatteområdet enligt 68 § 4 mom. UBL överskottet skall kunna avräknas
på sådan kvarstående bölesskuld. Föreskrift härom har upptagits i första
meningen. En sådan avräkningsåtgärd bör inte anses utgöra betalning som avses
i 48 kap. 11 och 17 §§ RB och som får den rättsverkan att föreläggande anses
godkänt. I här avsedda fall saknas ju det moment av viljeförklaring som
förutsätts i nämnda lagrum. Medel som har influtit i sådant fall får
balanseras i avvaktan på alt föreläggandet godkänns skriftiigen.
Något
formellt hinder bör inte anses föreligga mot att överskott som har uppkommit
vid uppbörd avräknas på böter för vilka den bötfällde häftar hos
kronofogdemyndighet. Äv praktiska skäl kan dock inte f. n. förutsättas att berörda
myndigheter regelmässigt tar kontakt med varandra, så snart överskott råkar
uppkomma.
Vissa
avräkningsspörsmål, som kan uppkomma både vid uppbörd och indrivning, har
ansetts kunna lämnas oreglerade i detla sammanhang. Det gäller t. ex. när den bötfällde
häftar för flera bötesstraff och en betalning inflyter utan att den bötfälldes
uttalande eller omständigheterna i övrigt på något sätt antyder vUken bölesskuld
han avser att betala. Ett enkelt sätt att lösa en sådan situation är givetvis
att man frågar den bötfällde om hans önskan. Om. detta inte sker av en eller
annan orsak, uppkommer bl. a. följande frågor.
Gällande
bestämmelser om konkurrens mellan olika bötesposler innebär att, vid
bestämmande av förvandlingsstraff, avbetalning i första hand skall avräknas på
det äldsta bötesstraffet (16 § första stycket andra meningen BöVL). Härmed
sammanhänger att vid frivillig betalning under indrivning så skall avräkning
ske så att de äldsta böterna i första hand blir betalda (6 § 4 mom. första stycket
BöIF). Nu nämnda bestämmelser har tillkommit enbart i syfte all åstadkomma enhetiighet
vid till-lämpningen av bestämmelsema om förvandlingsstraff. Med hänsyn till att
förvandlingsstraffet i sin nuvarande utformning avses komma att försvinna, finns
det anledning att pröva om bestämmelserna av annat skäl bör finnas kvar. Enligt
min mening är så inte faUet. Så länge förvandlingsstraffet finns kvar bör
emellertid nuvarande krediteringsordning bibehållas. Någon särskild föreskrift
om detta behövs inte. Anvisningar i ämnet kan utfärdas av riksskatteverket
(RSV).
Enligt
gällande rätt har en borgenär med vissa inskränkningar frihet att själv
bestämma om avräkningen, när betalning inflyter från gäldenären ulan att denne
angivit vilken skuld som avses. Regeln torde också gälla staten såsom
innehavare av flera fordringar mot en gäldenär. Be-
Prop.
1978/79: 40 32
talningen från den bötfällde kan inflyta på olika sätt. I
15 § fjärde stycket införsellagen föreskrivs sålunda alt vid betalning genom
införsel sä har det bötesstraff som har stått ute längst företräde. När det
gäller utmätning är prioritetsfrågan reglerad i BöIF (6 § 4 mom.) på samma sätt
som vid frivillig betalning. Regeln om företräde vid betalning genom införsel
har begränsad betydelse. Detta beror på att utmätningsmannen inte behöver låta
de olika bötesposterna konkurrera i införselmålet utan kan låta
införselbeslutet avse endast någon bötespost.
Frågan om avräkning vid konkurrens mellan olika bötesposler
utgör endast en del av ett större problem. Detta gäller avräkning vid konkurrens
mellan allmänna fordringar över huvud taget, t. ex. utom bölesfordringar, skaltefordringar
och fordringar på återbetalning av domstolskostnader eller av studiemedel.
Hela detta komplex av avräknings-frågor är f. n. i huvudsak oreglerat.
Utredningen anser för sin del atl det inte föreligger
något behov av bestämmelser om avräkning vid betalning genom införsel när
statliga fordringar konkurrerar inbördes. Under remissbehandlingen har hovrätten
över Skåne och Blekinge intagit en motsatt ståndpunkt och hävdat att regler av
hithörande slag är av så väsentlig betydelse att uttryckliga föreskrifter därom
bör tas in också i en ny bötesverkställighetslagstift-ning. För egen del kan
jag när det gäller frågan om avräkning av betalning vid konkurrens mellan
flera bötesposler instämma med ulredningen att det inte finns något behov av en
särskild reglering. En utmönstring av bestämmelsen i 15 § införsellagen torde i
sådana fall där flera bötesstraff konkurrerar inte medföra någon olägenhet för
den enskilde. Den omständigheten att en krediteringsordning inte lagregleras
bör i praktiken vid böteskonkurrens inte leda till annan krediteringsordning
än den som f. n. tillämpas vid frivUlig betalning och vid betalning genom införsel.
Som jag tidigare har förordat bör nuvarande krediteringsordning finnas kvar
till dess att förvandlingsstiaffet i dess nuvarande utformning upphävs.
Indrivning
6§
I paragrafen anges att indrivning av böter skall
tillgripas, när uppbördsförfarande inte skall äga rum eller när det har
prövats ulan att leda tUl full betalning. Med anledning av ett påpekande under
remissbehandlingen har uttrycket "full betalning" använts för att
klargöra alt med betalning avses inte bara de faU då någon betalning över huvud
taget inte har eriagts utan även sådana fall där endast viss betalning har
skett.
I BÖVL berörs uttryckligen de viktigaste
indrivningsåtgärderna, nämligen betalningskrav, införsel, utmätning, avräkning
av böter mot fordran på överskjutande skatt, konkursförfarande och
ackordsförfarande.
Prop.
1978/79: 40 33
Vidare
kan under indrivningsskedet liksom f. n. förekomma utmälningsed, bevakning av bötesfordran
i konkurs och åtgärd enligt 60 a § UL för att säkra utmätning. Några särskilda
bestämmelser om åtgärder av sistnämnt slag har inte ansetts behövliga i den nya
lagen. De bör dock anses inbegripna i det i paragrafen använda begreppet
indrivning. Ätt saköreslängd är exekutionsurkund framgår av andra meningen.
Hovrätten över Skåne och
Blekinge har i sitt remissyttrande anfört att det uttryckligen bör anges i
lagtexten i vilka fall en dom eller ett föreläggande utgör exekutionsurkund
och i vilka fall saköreslängd är det. Enligt hovrättens uppfattning framgår
nämligen inte helt klart av den föreslagna lagtexten huruvida
kronofogdemyndighet kan verkställa indrivning av böter redan på grundval av en
lagakraftvunnen dom, omfattad av det s. k. Rl-systemet, eller om denna
myndighet först måste avvakta saköreslängden. Med anledning härav vill jag
framhålla följande. Som framgår av vad jag inledningsvis har anfört används saköreslängd
redan i dag vid indrivningen. Saköreslängd utgör emellertid inte i och för sig
exekutionstitel utan är att betrakta som en sammanställning av exekutionstitlar
(domar, beslut, godkända förelägganden) som av praktiska skäl används i
indrivningsarbetet (jfr 3 kap. 24 § förslaget till ulsökningsbalk). I vissa
fall upprättas saköreslängd av RPS, i andra fall av tingsrätt. Saköreslängden
hos RPS framstäUs med hjälp av ADB. Underlaget för denna saköreslängd utgörs
av de domar och beslut som domstolarna sänder in till RPS och som omfattas av RI.
De domar och beslut som inte omfattas av sistnämnda system tas in i en särskild
saköreslängd som f. n. upprättas av tingsrätterna. Tanken är att den dömande
myndigheten i fortsättningen inte skall vara skyldig att upprätta saköreslängd
beträffande sistnämnda avgöranden. Den domstol eller myndighet som har ådömt t.
ex. böter skall i stället sedan bötesavgörandet vunnit laga kraft sända två
avskrifter eller utdrag av avgörandena tiU länsstyrelsen i det län där
kronofogdemyndigheten finns. Länsstyrelsen vidarebefordrar därefter den ena
avskriften tUl kronofogdemyndigheten. Bestämmelser i ämnet bör tas in i den bötesverkställighetsförordning
som jag kommer att föreslå skall utfärdas om riksdagen antager den föreslagna bötesverkställighetslagen.
I de fall då saköreslängd skall upprättas bör normalt av praktiska skäl
kronofogdemyndigheten inte förrätta införsel eller utmätning utan att ha saköreslängden.
7
§
Paragrafen
innehåller bestämmelser om betalningskrav i indrivnings-skede.
Paragrafen
motsvarar 1 § kungörelsen (1964: 589) rörande tillämpningen av lagen om
verkställighet av bötesstraff (BöVK). I fråga om skatt gäller enligt 53 §
uppbördskungörelsen (1967: 626) (UBK) en motsvarande anmaningsplikt. Någon
motsvarighet till vad där sägs om att
Prop. 1978/79: 40 34
anmaning
inte behövs i fall som avses i 68 § UBL har inte ansetts behövlig. De fall som
åsyftas, nämligen s. k. kvittning, utgör ett sådant särskilt skäl mot anmaning
som avses i första stycket. Andra sådana skäl är sådana som nämns i 59 § 2 mom.
UL t. ex. fara för att gäldenären gömmer egendom, om han får vela att han är
föremål för indrivning.
Förhållandet
mellan underrättelse enligt 1 § BöVK och underrättelse om utmätning eller
införsel har uppmärksammats i flera sammanhang. Därvid framgår att det efter anmaning
enligt 1 § BöVK kan vara obehövligt att sända särskild underrättelse enligt 59
§ UL och 9 § i införsellagen före utmätning resp. införsel /'39 § andra
stycket ulsökningskungö-relsen (1971: 1098), (USK)/. Någon ändring i detta
avseende är inte avsedd.
Med
kraven sammanhänger frågan om anstånd och avbetalning. Enligt 1 § BÖVL kan
utmätningsmannen i vissa fall bevilja den bötfällde anstånd med betalningen.
Han kan även medge att den bötfällde får erlägga böterna genom avbetalning.
Särskilda regler gäUer om anstånds-och avbetalningsliden. I 2 § BöVL anges b.
a. alt utmätningsmannens beslul i dessa frågor kan ändras, om det förekommer anledning
tiU del.
Anstånds-
och avbetalningsreglerna fick sin nuvarande utformning genom 1937 års bötesreform.
De har sålunda funnits under lång tid och beslut i sådana ärenden har
förekommit i ett stort antal faU. Det finns inte några egentliga skäl till
ändringar beträffande bötesområdets anstånds- och avbetalningsregler i stort.
Anmärkas kan dock att de föreskrivna tidsbegränsningarna inte har fått
nämnvärd betyoelse i praktiken. I tröga indrivningsärenden är det i
verkligheten så att "anstånd" bUr gällande utöver lagens gräns och
att avbetalningsplaner undan för undan får revideras och förlängas utöver vad
lagen förutsatt. Dessa företeelser är närmast ofrånkomliga, när
indrivningsverksamhet på goda sakliga grunder bedrivs i andan att viss
betalning är bättre än ingen, låt vara att priset är en längre tidsutdräkt än
lagstiftaren tänkt sig.
Vid
skatteindrivning gäller i sak samma ordning som den nyss återgivna (frånsett
tidsgränserna). Detta sammanhänger med att kronofogden förutom att han har
myndighetsfunktion, nämUgen att handlägga målet enligt gällande lag är
företrädare för staten i dess egenskap av borgenär. Av borgenärsfunktionen
följer att kronofogden anses berättigad att medge anstånd och avbetalning.
Praxis i detta avseende har vuxit fram utan stöd av författningsbestämmelser.
Ordningen med anstånd och avbetalning är emellertid ett så viktigt led i bötesindrivningen
att den som lagrådet påpekat bör framgå av själva lagen. Av praktiska skäl bör
dock anstånd betecknas som uppskov (se RSV:s meddelande Ex 1973: 2). Någon
ändring i sak innebär inte detta.
Enligt
7 § BöVL får den bötfällde inte överklaga ett beslut om uppskov eller
avbetalning, men han får begära prövning av det i samband med klagan över utmätning
eller införsel. Denna möjlighet synes inte ut-
Prop.
1978/79: 40 35
nyttjas
i praktiken. Om den bötfälldes ansökan bifalls, föreligger naturligtvis inte
något behov av klagorätt. Går beslutet den bötfällde emot, blir den praktiska
konsekvensen oftast att införsel eller utmätning blir aktuell. Beslutet blir då
närmast ett förebud om sådan tvångsåtgärd, för vilken det finns regler om klagorätt.
Besluten i uppskovs- och avbetalningsärenden är därför inte av den
beskaffenheten att de bör vara överklagbara särskilt. En bestämmelse härom,
liksom också den bötfälldes möjlighet att begära prövning av sådant beslut i
samband med klagan över utmätning eller införsel, har på förslag av lagrådet
intagils i paragrafens andra stycke.
8§
Enligt
förevarande paragraf får bölesskuld avräknas mot fordran på överskjutande skatt
enligt UppbL i den ordning som föreskrives i 68 § 4 mom. första stycket UppbL
beträffande oguldna skatter.
Förslaget
innebär att s. k. kvittning kan ske mot fordran på överskjutande preliminär
skatt enligt 68 § 1 mom. UBL som mot fordran på skatt enligt 2 mom. i samma
paragraf, eller mot fordran på s. k. ö-skat-teränta enligt 69 § 1 mom. UBL. Äv
bestämmelsen framgår att t. v. andra slags skatte- och avgiflsrestitutioner
inte kan vara kvittningsobjekt för bötesfordran. De kan dock utmätas till
gäldande av bötesfordran.
9§
Vid
sidan av kronofogdemyndighets kravåtgärd enligt 7 § och kvitt ning enligt 8 §
är införsel och utmätning de viktigaste indrivningsåtgärderna. Det har därför
ansetts lämpUgt att i lagen särskilt anmärka dessa exekulionsformer, även om
detta inte behöver ske annorledes än genom en erinran om att för dessa institut
gäller särskilda bestämmelser.
Det
bör i detta sammanhang nämnas att införsel är tUlåten för böter och vite men
inte för rätlsverkansbelopp.
1
fråga om utmätning för böter finns bestämmelser i UL och förordningen (1877:
31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall, UP, (ändrad senast 1971: 502) UL:s regler bli tillämpliga på samma sätt
som f. n. är fallet till följd av 22 § UP. Eftersom någon motsvarighet till
bestämmelserna i 3 § andra stycket BöVL om utvidgat beneficium vid utmätning
för böter inte föreslås kommer bestämmelserna i 65 § UL om beneficium vid
utmätning att fullt ut gälla även för böter (se även 68 § 6 mom. tredje stycket
UBL). Ytterligare är att framhålla att bestämmelserna om tidsfrist för utmätning
och för exekutiv försäljning inte är och inte heller avses bli tillämpliga vid
utmätning för böter. Genom punkt 13 övergångsbestämmelserna till lagen (1971:
495) om ändring i UL, punkt 9 övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 494)
om exekutiv försäljning av fast egendom, punkt 5 övergångsbestämmelserna till
lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning
Prop. 1978/79: 40 36
av
luftfartyg m. m. och punkl 5 övergångsbestämmelserna tUl lagen (1973: 1130) om
exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m. gäller sålunda undantag från de
i nämnda författningar upptagna tidsfristerna för utmätning och exekutiv
försäljning.
Ytterligare
bestämmelser om införsel och utmätning för böter finns i USK.
10 §
1
paragrafens första stycke anges förutsättningarna för att konkursansökan skall
få göras. I andra stycket behandlas ackord. I tredje stycket ges bestämmelser
om besvär.
Som
jag har betonat i den allmänna delen bör konkursansökan på grund av bötesfordran
endast användas under särskilda förutsättningar. Utredningen har för sin del
föreslagit att synnerliga skäl skall föreligga för att en sådan ansökan skall
få göras. Det skuUe innebära bl. a. att ansökan som regel endast får göras, om
bötesfordran överstiger förslagsvis 500 kr. och annan åtgärd inte kan antas
leda tUl betalning och dessutom böterna kan förväntas inflyta helt eller delvis
till följd av konkurs.
Avsteg
från dessa krav skulle kunna föranledas av sådana omständigheter som att den bötfällde
häftar även för andra skulder tUl det allmänna än böterna eller, när ett
aktiebolag häftar för en vitesskuld, att bolaget bör bli upplöst genom konkurs
[jfr 13 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975: 1385)]
Några
remissinstanser har diskuterat utredningens förslag att begränsa konkursansökan
till sådana fall då "synnerliga skäl" föreligger. Konkurslagskommittén
gör en jämfcrelse mellan den föreslagna regeln och vad som f. n. gäller
beträffande konkursansökan på gmnd av skatteskuld. Enligt 62 § UBL får, om skatteskulden
understiger 300 kr., framställning om den skattskyldiges försättande i konkurs
inte göras med mindre synnerliga skäl därtill föreligger i det aktueUa fallet.
I övrigt finns ingen begränsning. Enligt konkurslagskommitténs mening saknas
anledning att i förevarande hänseende ha olika system för bötesverkställigheten
och skatteindrivningen. Beloppsgränsen för konkursansökan på grund av böter bör
dock bestämmas till 500 kr. Föreningen Sveriges kronofogdar anser att "synnerUga
skäl" inte bör krävas för konkursansökan på grund av böter eftersom det
enligt föreningens mening saknas anledning att särbehandla bölesfordringar, när
indrivningen fortskrider så långt att konkurs kan övervägas. Även riksskatteverket
är av den uppfattningen att rekvisitet "synnerliga skäl" bör slopas.
Om förvandlingsstraffet avskaffas, kan det i vissa situationer vara värdefullt
att inte behöva avstå från detta effektiva indrivningsinstrument. En
begränsning har uppställts redan genom kravet pä att det vid en
förhandsbedömning skall vara troligt att bötesfordran erhåller någon utdelning
i en konkurs. Verket anser att begränsningen "synnerliga skäl" som
förutsätts för en
Prop. 1978/79: 40 37
konkurs
bör uppställas endast för fall motsvarande vad gäller i fråga om skatter enligt
62 § första stycket UBL.
För
egen del kan jag dela den av konkurskommittén framförda uppfattningen att det
saknas anledning att i förevarande hänseende ha olika system för bötesverkställigheten
och skatteindrivningen. Paragrafens första stycke har därför utformats efter
mönster av 62 § UBL. Beloppsgränsen för konkursansökan på grund av böter har
dock beslämls till 500 kr.
Genom
bestämmelsens utformning klargörs att kronofogdemyndighetens bedömning att förutsäitning
för konkursansökan föreligger är utslagsgivande. I konkursmål skall alltså
inte prövas om sökanden har gjort en riktig bedömning därvidlag.
Kronofogdemyndighetens ställningstagande att göra konkursansökan bör inte
kunna överklagas.
I
detta sammanhang må erinras om den i jämförelse med konkurs mindre ingripande
åtgärden att ansöka om att bötfäUd skall avlägga utmälningsed. I praxis anses
staten ha sådan befogenhet på bötesområdet. När det gäller skatter finns en
bestämmelse härom i 55 § tredje stycket UK. Inte heller beträffande
utmätningsed har det ansetts nödvändigt att ta upp några bestämmelser i den nya
lagstiftningen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag i förslag till
ny ulsökningsbalk som har remitterats till lagrådet har förordat att
institutet utmätningsed skall ersättas av vissa åtgärder inom ramen för
utmätningsförfarandet.
Genom
andra stycket införs den nyheten att ackordsförfarandet görs tillämpligt på bötesfordran.
Skälen härför har närmare utvecklats i avsnitt 2.2.
Ackordsförslag
som rör böter får antas av länsstyrelsen under samma villkor som enligt 62 § UBL
gäUer i fråga om ackordsförslag rörande skatt. Detta innebär framför allt krav
på att ackordsförslag skall vara till fördel för det aUmänna samt, i fråga om s.
k. underhandsackord, att även övriga borgenärer som ackordet angår godkänner
det [jfr 62 § tredje stycket UBL och förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning
rörande vissa skatter]. Kraven är så allmänt formulerade att de bör kunna
utnyttjas beträffande såväl skatter som böter. En principiell skillnad
föreligger visserligen mellan fordringarna så till vida all ålskil-liga skaller
är prioriterade medan böter är opriorilerade. Denna skiUnad behöver dock i
praktiken inte få betydelse i den mån staten, som torde vara vanligt, avslår
från förmånsrätten för skatter och deltar i ackord.
Del
kan anmärkas, alt vid offentligt ackord bötesfordran av måttlig storlek ofta
kan påräknas få full betalning till följd av den i 11 § tredje stycket
ackordslagen (1970: 847) föreskrivna ordningen.
Enligt
UBL får talan inte föras mot länsstyrelses beslut rörande framställning om
försättande i konkurs eller ackordsförslag. Motsvarande bestämmelse har på
förslag av lagrådet upptagits i tredje stycket.
Prop. 1978/79: 40 38
Indrivningshinder
11 §
I
paragrafen har intagits vissa grundläggande men kortfattade bestämmelser om avkortning
och om avskrivning av böter. I Ukhet med vad som gäller f. n. avses
detaljregleringen få sin plats bland de närmare föreskrifter som avses skola
meddelas av regeringen.
I
första stycket anges att böter skall avkortas, om böterna bortfallit eller det
eljest föreUgger laga hinder mot att bötesfordringen verkställes. Efter avkortning
kvarstår inte någon exigibel fordran för statsverket. De nuvarande avkortningsgrunderna
anges i BöIF. De viktigaste avkort-ningsgrunderna som kommer att finnas är
följande:
1. efter
förordnande om verkställighetens avbrytande enligt 12 § bö
tesverkställighetslagen,
2.
i faU som avses i 34 kap. 1113
§§ och 35 kap. 7 § BrB,
3.
efter ackord enligt 10 § andra
stycket BöVL,
4.
då böterna fallit bort till
följd av nåd eller efter användning av extraordinärt rättsmedel,
5.
vid fel- eUer
dubbeldebiteringar,
6.
i fall då rest uppkommer vid
omväxling tUl svenskt mynt av belopp, som influtit efter framställning som
avses i 3 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkstäUighet av straff m. m. och som varit avsett att täcka oguldet belopp,
7.
vid verkställighet av
bötesstraff utomlands enligt lagen om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom,
8.
vid förvandling av bötema
enligt lagen (1964: 168) om förvandling av böter.
I
andra stycket föreskrivs att om annat hinder möter mot indrivning av böterna så
får de avskrivas. Avskrivning medför inte ändring i betalningsskyldigheten.
Fråga
om avkortning och avskrivning prövas av länsstyrelsen enligt de närmare
föreskrifter som regeringen meddelar. Detta framgår av paragrafens tredje
stycke.
Det
kan erinras om att avskrivnit] gens natur jämfört med eftergiftens (som är
aktuell bl. a. i 12 §) behandlas i prop. 1965: 160 s. 45. Där anges att
avskrivning sker i statens intresse av effektivitet i förvaltningen, nämligen
då ingen möjlighet föreligger att få betalning eller då indrivningen skulle
förorsaka mer arbete och kostnad än som kan anses skäligt. Vid eftergift
däremot är syftet i allmänhet att av humanitära och andra skäl främja gäldenärens
sociala eller ekonomiska intressen.
12 §
I denna och den följande
paragrafen behandlas en möjlighet att lägga
ned
bötesverkstäUighet, när särskilda skäl av social natur föranleder det.
Förebilden för den
föreslagna regleringen är närmast 5 § BöVL. Det
Prop.
1978/79: 40 39
har
dock funnits anledning att ta i beaktande även de tankar som ligger bakom 17 §
första stycket andra meningen BöVL, som gäller eftergift av förvandlingsstraff
när så föranleds av den bötfälldes personliga förhållanden eller av synnerliga
skäl i övrigt. Bötesstraffet och frågan om substitut för detta bortfaller då
helt.
Handläggningsmässigt
har den föreslagna ordningen utformats annorlunda än nuvarande 5 § BöVL. Denna
paragraf framtvingar nämligen ett omständligt förfarande, något som har
medverkat till alt paragrafen sällan har tillämpats. Enligt förslaget har
beslutanderätten lagts hos kronofogdemyndigheten. Ätt dennes beslut i berörda
ärende kan överklagas av åklagare men inte av den bötfällde framgår av 13 §.
Paragrafen är uppbyggd så,
att det framgår att kronofogdemyndigheten har fått en befogenhet att meddela
förordnande som avses i paragrafen. Den "kan" meddela förordnande.
I fråga om
förutsättningarna för förordnande av eftergift anknyter förslaget i betydelsefuUa
hänseenden till avfattningen av 5 § BöVL. Sålunda krävs för förordnandet att
indrivning av böter skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller
någon som är beroende av honom för sin försörjning. Vidare fordras att det inte
är från allmän synpunkt påkallat att indrivning fortgår. Däremot har inte medtagits
någon motsvarighet tUl den nuvarande bestämmelsen om att förordnande inte får
meddelas, om verkställighet behövs för den bötfälldes tUlrättaförande. Detla rekvisit
som förekommer flerstädes i bötesverkställighets- och annan straffrättslig
lagstiftning torde säUan tillmätas någon självständig betydelse i förevarande
sammanhang.
Den väsentligaste
olikheten mellan departementsförslaget och gällande föreskrift i 5 § BöVL i
fråga om förutsättningar för eftergift är att förslaget inte har någon
motsvarighet tUl nuvarande förbehåll att eftergift bara kan komma i fråga beiräffande
böter som enligt BöVL inte kan förvandlas. Nuvarande eftergiflsmöjligheler
gäller sålunda i praktiken huvudsakligen fall där böterna har ådömts innan
intagning har skett i vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i ungdomsvårdsskola,
i anstalt för vård vid förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB eller i
kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelse minst två år. Den
föreslagna nya regeln får därför rent formellt ett kraftigt vidgat
tillämpningsområde.
Brottsförebyggande rådet
(BRA) har i sitt remissyttrande föreslagit att man bör överväga införandet av
en allmän bestämmelse i bötesverkställighetslagen, varigenom den som ådömdes
en frihetsberövande påföljd under exempelvis längre tid än sex månader eUer
eljest varit tvångsintagen på anstalt under sådan tid, vid frigivning skall
kunna få sin bölesskuld nollställd eller eventuellt starkt reducerad. Det bör
dock, menar BRÅ, för tUlämpningen av en sådan bestämmelse förutsättas alt den
intagne vid frigivning i huvudsak saknar andra medel till betalning av böter
än vad han uppburit från anstalten i samband med frigivningen.
Prop.
1978/79: 40 40
För
egen del är jag av samma uppfattning som utredningen nämligen att det i ny
lagstiftning inte finns anledning att anknyta till vissa formellt angivna slag
av anstaltsvistelser. Möjlighet bör finnas för kronofogdemyndigheten att i
eftergiftssammanhang allmänt kunna ta i beaktande de ekonomiska och andra
svårigheter vilka möter den som efter en inte helt kort anstaltsvistelse av ena
eller andra slaget skall försöka att anpassa sig i arbetsliv och samhälle.
Ytterligare bör inte endast svårigheter som föranleds av och föreligger under
tid närmast efter anstaltsvistelse kunna beaktas. Även andra för den enskilde särskUt
svåra eller belastande situationer bör kunna utlösa eftergiftsbeslut. Därvid
kan t. ex. nämnas långvarig sjukdom av allvarligare art eUer ådraget fysiskt
handikapp som försvårar den bötfälldes utkomstmöjligheter och existens i övrigt.
Jag vill i detla
sammanhang erinra om att statsmakterna har öppnat möjlighet til sådana mera
allmänna hänsynstaganden, när det gäller gäl-denärers återbetalningsskyldighet
i vissa faU, jfr 18 § lagen (1964: 143) om bidragsförskott och prop. 1964: 70 s.
46 samt 15 § avskrivningskungörelsen (1965: 921).
Enligt min mening bör
emellertid en viss restriktivitet iakttagas vid tillämpningen av bestämmelsen.
I all synnerhet gäller detta i två fall. Det ena är att eftergift i förevarande
ordning inte gärna bör förekomma när det är fråga om någorlunda betydande
belopp, något som inte minst kan vara fallet när det gäller rält:sverkansbelopp.
På exekutionsstadiet bör enligt min mening som regel eftergift inte komma i fråga
beträffande bölesfordringar som överstiger 3 000 kr. I vissa fall kan man dock
tänka sig en högre gräns. Som BRA framhåUit i sitt remissyttrande kan höga
bötesbelopp i samband med k.umulation av många bölesfordringar skapa problem
och i vissa fall verka förlamande för bölesgäldenärer, t. ex. i samband med
villkorlig frigivning. I fråga om mycket höga bötesskulder bör dock frågan om
eftergift i aUmänhet lösas nådevägen. Det andra fallet som förtjänar särskild
uppmärksamhet är att den dömdes särskilda situation kan vara beaktad redan när
straffet utdömdes. Jag återkommer till detta spörsmål under 13 §.
I frågan hur ett ärende
enligt förevarande paragraf bör kunna väckas anser jag att någon formalisering
av förfarandet inte bör ske. Kronofogdemyndighet bör kunna ta upp frågan
självmant, och även den bötfällde bör kunna väcka den. Hinder bör inte heUer
föreligga mot att socialvårds- eller frivårdsorgan föreslår
kronofogdemyndighet att meddela förordnande enligt paragrafen.
13 §
I första stycket föreslås
att åklagare på den ort där den bötfällde finns skall kunna anföra besvär hos
tingsrätten i samma ort över kronofogdemyndighets förordnande enligt 12 §.
Prop. 1978/79: 40 41
Som redan har framhållits kan en svår social situation för
den bötfällde redan vara beaktad i det mål, vari bötesstraffet utdömdes, och
samma situation bör då inte utan vidare på nytt leda till en lindring även på
verkställighetsstadiet. Inte minst är att beakta möjligheten att straffet kan
avse brott begånget under permission eller eljest medan an-stallsvistelse
pågick.
Kronofogdemyndighet
kan inte allmänt förutsättas ha kännedom om förhållanden av nu nämnd art.
Bedömningen, huruvida verkställighet är påkaUad från allmän synpunkt, är inte
heller naturiig att anförtro kronofogdemyndigheten enbart. Någon som dels har
haft beröring med lagföringen eller har särskilda förutsättningar att utröna
vad som har inverkat vid straffets bestämmande, dels har särkUda fömtsättningar
att bedöma i vad mån allmänna synpunkter av kriminalpolitisk eller annan art
bör anses lägga hinder i vägen för verkställighetens nedläggande bör därför få
möjlighet att utöva inflytande över beslutet. För att få en enhetlig ordning
har jag därför som framgår av den allmänna delen föreslagit en reglering som
innebär att åklagare får möjlighet att anföra besvär över kronofogdemyndighets
förordnande enligt 12 §. Kronofogdemyndigheten bör därför tillställa åklagare
avskrift av beslut enligt 12 §.
Förfarandet
i besvärsmålet bör kunna vara skriftligt. Jag anser det dock inte uteslutet att
det i undantagsfall hålls förhandling. Beslut av tingsrätt i frågor som här
avses kan överklagas till hovrätt. Detta följer av hänvisningen till lagen
(1946: 807) om handläggning av domstolsärenden. Därvid har även den bötfällde klagorätt.
Genom denna ordning kan en viss enhetlighet uppnås i rättstillämpningen. Äv
paragrafen framgår att nämnd skall delta vid tingsrätts avgörande av sådant
ärende som del här är fråga om. I övrigt gäller ärendelagen. I fråga om besvär
till tingsrätten gäller dock vad i den lagen sägs om ansökan. Besvär skall dock
alltid anföras skriftligen.
Enligt
andra stycket får talan inte föras mot kronofogdemyndighets beslut att inte
meddela förordnande enligt 12 §. Den bötfällde får dock begära prövning av
beslutet i samband med klagan över utmätning eller införsel.
14 §
Som jag har anfört i den allmänna delen har riksdagen
uttalat att förvandlingsstraffet i dess nuvarande utformning bör avskaffas.
Samtidigt har man emellertid inte velat godta den straffrättsliga reglering som
jag föreslagit i prop. 1976/77: 104 i syfte att förebygga uppkomsten av en s.
k. bötesimmun grupp. Riksdagen har i stället förordat en översyn av denna och
vissa andra frågor. I avvaktan härpå bör enligt riksdagen den nuvarande
ordningen bibehållas. Böter och viten som inte betalas skall sålunda i princip
fortfarande kunna förvandlas till fängelse enligt de särskilda föreskrifter i
ämnet som finns. En hänvisning till dessa regler
Prop. 1978/79: 40 42
har
intagits i första stycket av denna paragraf. Lagen som åsyftas är BÖVL som
föreslås få ny rubrik i samband med att där intagna bestämmelser om betalning
och indrivning upphävs (se avsnitt 4.3) och den nya bötesverkställighetslagen
träder i kraft.
Böter
och viten får inte förvandlas sedan länsstyrelsen beslutat om avskrivning
eller avkortning (11 §) eller kronofogdemyndigheten dessförinnan genom lagakraftvunnel
beslut meddelat förordnande att vidare verkställighet inte får äga rum (12 §).
Denna ordning överensstämmer i princip med vad som f. n. gäller. Någon särskild
föreskrift härom behövs inte. Talan om förvandling anställes för övrigt i
flertalet fall efter anmälan av kronofogdemyndigheten.
Paragrafens
andra stycke motsvaras av 6 § BöVL.
Övergångsbestämmelserna
1.
den föreslagna lagen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1979. Lagen innehåller bestämmelser, som hittills har
förekommit såväl i BöVL, som i författningar som har utfärdats av regeringen
såsom BöVK och BÖIF. BÖVK avses komma att upjjhävas genom en ny bötesverkstäUig-helsförordning
och BöIF genom en särskild författning. Eftersom uppbördssystemet för
domstolsböter inte kan tillämpas förrän vid en senare tidpunkt kommer särskilda
övergångsbestämmelser att utfärdas i denna del.
2.
I denna punkt anges på ett §;ängse
sätt, att om i lag eller författning förekommer hänvisning till föreskrift som
har ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, den nya bestämmelsen i stället
skall tillämpas.
4.2
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
Ändringen
i 25 kap. 7 § BrB är av redaktionell natur.
35
kap. 7 §
Paragrafen
innehåller nu bestämmelser om bortfall av böter på grund av preskription och på
grund av den bötfäUdes död. Föreskriften gäller även utdömt vite men inte rätlsverkansbelopp.
I
första stycket föreslås den ändringen att preskriptionstiden för ådömda böter
skall förlängas från tre till fem år. Beträffande motiven härför hänvisas till
den allmänna delen. Enligt nuvarande lydelse av delta stycke bortfaUer inte
böterna, om ansökan om förvandling av dem har delgivits den dömde före
preskriptionstidens utgång. I stycket erinras vidare f. n. om att särskilda
bestämmelser gäller om bortfallande såväl av böter, sedan sådan ansökan
delgivits, som av ålagt förvandlingsslraff.
Under
remissbehandlingen har en remissinstans föreslagit att även
Prop. 1978/79: 40 43
preskriptionsbesiämmelserna
beträffande förverkande i 36 kap. 10 § BrB ändras. För egen del anser jag inte
att det föreligger skäl att i detla sammanhang göra någon ändring i denna
paragraf.
Enlig
andra stycket bortfaller böterna, om den bötfällde dör. Har bötesavgörandet
vunnit laga kraft och lös egendom utmätts för böterna före dödsfallet, skall
dock böterna tas ut av denna egendom. Motsvarande gäller om lös egendom satts
i allmänt förvar.
Utredningen
har inte föreslagit någon ändring i dessa bestämmelser. Denna ståndpunkt har
kritiserats under remissbehandlingen. Flera remissinstanser har sålunda anfört
att böter alltid bör bortfalla vid dödsfall.
För
egen del kan jag inte instämma i den framförda kritiken. Enligt min mening
talar praktiska skäl mot en sådan lösning eftersom den skulle innebära ett
onödigt merarbete för kronofogdemyndigheterna. I likhet med utredningen
förordar jag därför att bestämmelsen bibehålls oförändrad.
Övergångsbestämmelserna
Lagen
avses träda i kraft samtidigt med den nya bötesverkställighetslagen.
Vad
gäller ändringen i 35 kap. 7 § BrB bör det inte komma ifråga att genom ny
lagstiftning förlänga preskriptionstid som löper enligt nu gällande bestämmelser.
I klarhetens intresse har i övergångsbestämmelserna intagits en uttrycklig
föreskrift att de bötesstraff, som har ålagts före lagens ikraftträdande,
preskriberas enligt äldre bestämmelser.
4.3
Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:168) om verkställighet av
bötesstraff
Förslaget
innebär att bestämmelserna i 13 och 57 §§ BöVL om betalning och indrivning av
böter upphävs. De föreskrifter som det här är fråga om har i stället med vissa
ändringar tagits in i den nya bötesverkställighetslagen. Vari dessa ändringar
består har jag tidigare beskrivit i samband med redogörelsen för den nya bötesverkställighetslagen.
De föreslagna ändringarna medför att lagen i fortsättningen bara kommer alt
innehålla bestämmelser om förvandling av böter. Äv det skälet föreslås rubriken
få en annan lydelse än f. n.
4.4
Förslaget iiU lag om ändring i utsökningslagen (1877: 37 s. 1)
Den
föreslagna ändringen i 52 § UL sammanhänger med att hovrätts bölesavgörande
avses bli verkställbart först när avgörandet vunnit laga kraft. Det bör i detta
sammanhang påpekas att på grund av bestämmelsen i 22 § 1 mom. första punkten UP
för ändringen med sig förutom
Prop. 1978/79: 40 44
ändring
beträffande böter och vite i brottmål även ändring beträffande annan
"påföljd" som innefattar betalningsskyldighet. Krav på laga kraft
beträffande bötesdom m.m. har även lagts fram i förslaget tUl UB (3 kap. 23 §).
4.5
Förslaget tiU lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
138 §
Det
undantag som i denna paragraf görs för fordringar enligt 19 § förmånsrättslagen
vid viss ränteberäkning i konkurs föreslås utgå, eftersom paragrafen enligt
förslaget till ändring i förmånsrättslagen skall upphöra att gälla.
Konkurslagskommittén
har i sitt remissyttrande ifrågasatt lämpligheten av att böter löper med ränta
i konkurs. I andra lägen är bötesfordran inte räntebärande. Kommittén kommer i
sitt fortsatta arbete in på räntereglerna i 138 § KL. Därvid torde frågan om
slopande av ränteberäkning på oprioriterade fordringar aktualiseras. I
avvaktan på denna översyn är enligt kommitténs mening någon särregel för böter
inte motiverad. För egen del kan jag instämma i vad kommittén nu har anfört.
4.6
Förslaget till lag om ändring i införsellagen (1968: 621)
1
§
Skälen
för ändringsförslaget att böter och vite skall jämställas med skatter i
införselmålet har utvecklats i avsnittet 2.2.
En
ytterligare synpunkt kan anföras tUl belysning av att redan gällande rätt ger
utrymme för kronofogdemyndighet att gynna bötesfordran på skattefordrans
bekostnad. Företrädesordningen mellan skatt och böter vid införsel regleras av
1 och 15 §§. Förekommer införsel samtidigt för olika slags fordringar, har de
enligt 15 § gruppvis företräde i den ordning vari de upptagits i 1 §. Hittills
har man i praxis ansett att en utmätningsman inte är tvungen att vid samtidig
indrivning av skatter och av böter följa denna företrädesordning (jfr för
utmätning SOU 1964: 57 s. 170 och prop. 1970: 142 s. 142). På motsvarande sätt
som han vid utmätning kan hålla tillbaka skattefordringen tUl förmån för böterna
kan han, om det är motiverat exempelvis av preskriptionsrisk, lämna uppskov med
betalning för skattefordran men ta ut böterna genom införsel.
7
§
Ändringen
är föranledd av förslaget att hovrätts dom inte längre skall vara verkställbar
före laga kraft. Härigenom sker ingen ändring i möjligheten att meddela
införsel för disciplinbot innan domen eller beslutet
Prop.
1978/79: 40 45
har
vunnit laga kraft [jfr 53 och 91 §§ mUitära rättegångslagen (1948: 472)].
15 §
Av skäl som har utvecklats
i specialmotiveringen till 5 § bötesverkställighetslagen har föreslagits att
regeln i paragrafens fjärde stycke om avräkning utgår såvitt gäller
konkurrerande statliga fordringar.
17 §
Enligt gällande rätt skall
införsel för böter ändras eUer hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för
annan fordran. I den nu avsedda konkurrenssituationen står böterna enligt
förslaget tillbaka endast för de utmätningsfordringar av kvalificerad
beskaffenhet som avses i 67 b § 4 UL. Härmed avses i första hand ersättning för
person- eller egendomsskada på grund av brott samt skadeståndsrättsliga
underhållsbidrag vid förlust av försörjare (jfr prop. 1968: 130 s. 106). Med
denna förbättring av böternas företrädesrätt har samordnats reglerna för
skatteinförsel, så att skatter får samma ställning som böter i detta fall.
22 §
Som ett medel mot vissa
illojala förfaranden anvisar 22 § möjlighet att ta ut sådan fordran som avses i
1 § 1 eller 2 genom ett införselliknande förfarande. Enligt förslaget skall
även övriga fordringar, som är införselbara enligt lagen, kunna tas ut på detta
sätt. Som tidigare har påpekats har samma förslag lagts fram i förslag till ny
UB.
4.7 Förslaget
tUl lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 79)
Enligt
19 § går f. n. böter, viten och rättsverkansbelopp vid konkurs efter andra
fordringar utan förmånsrätt. Eftersom böter och de övriga här nämnda fordringarna
enligt förslaget inte längre skall efterställas oprioriterad gäld, bör 19 §
upphävas och hänvisningen i 18 § till de undantag i förmånsrättshänseende som
anges i 19 § utgå.
Ätt 19 § utgår bör inte
inverka på gällande uppfattning att andra fordringar än böter, viten och
rättsverkansbelopp genom avtal kan göras efterställda.
I lagförslaget har
intagits en övergångsbestämmelse som motsvarar punkt 8 av förmånsrättslagens
övergångsbestämmelser.
4.8 Förslaget
tiU lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)
I
tydlighetens intresse har på förslag av lagrådet i 68 § 5 mom. upptagils en
erinran om kvittningsbestämmelserna i bötesverkställighetslagen. För
fullständighetens skull har också utdömt vite och rättsverkansbelopp omnämnts i
författningstexten.
Prop. 1978/79: 40 46
5
Hemställan
Jag
hemställer alt regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till
1.
bötesverkställighetslag,
2.
lag om ändring i brottsbalken,
3.
lag om ändring i lagen (1S>64:
168) om verkställighet av bötesstraff,
4.
lag om ändring i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1),
5.
lag om ändring i konkurslagen
(1921: 225),
6.
lag om ändring i införsellagen
(1968: 621),
7.
lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970: 979),
8.
lag om ändring i uppbördslagen
(1953: 272).
6
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop.
1978/79: 40 47
Innehållsförteckning
Propositionen
................................................... .... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... .... 1
Lagförslag ..................................................... .... 2
Utdrag
av regeringsprotokollet............................... 10
1
Inledning ...................................................... 10
2
Ny bötesverkställighetslagstiftning........................ 14
2.1
Allmänna synpunkter ................................... 14
2.2
Utformningen av de nya reglerna..................... 16
3
Upprättade lagförslag......................................... 26
4
Specialmontering............................................... 26
4.1
Förslaget till bötesverkställighetslag
................ 26
4.2
Förslaget till lag om ändring i
brottsbalken......... 42
4.3
Förslaget tUl lag om ändring i
lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff 43
4.4
Förslaget till lag om ändring i
utsökningslagen (1877: 37 s. 1) 43
4.5
Förslaget tiU lag om ändring i
konkurslagen (1921: 223) .... 44
4.6
Förslaget tUl lag om ändring i införseUagen
(1968: 621) .... 44
4.7
Förslaget tiU lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970: 79) 45
4.8
Förslaget till lag om ändring i
uppbördslagen....... 45
5
Hemställan .................................................... 46
6
Beslut ......................................................... 46
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780571
Doktrin (2)
- Boris Melvås, En formaliserad rättsgrammatik, FT 2018 nr 5 s. 937, på s. 966 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Stefan Lindskog, Om efterställningsvillkor, SvJT 1992 s. 609, på s. 616 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
46 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (34)
34 kopplingar i 23 dokument.
- SOU 2021:90 En översyn av den straffrättsliga regleringen om preskription s. 225 · s. 287 i texten
- SOU 2013:49 Nämndemannauppdraget, - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan s. 160 om s. 25 · s. 437 i texten
- SOU 2013:17 Brottmålsprocessen, Del 1 + 2, del 1 s. 700 om s. 25 i texten
- SOU 2012:34 Nya påföljder, Del 1-4, del 1 om s. 38 i texten
- SOU 2004:122 Ingripanden mot unga lagöverträdare Del 1 s. 334 om s. 40 i texten
Doktrin (12)
12 kopplingar i 5 dokument.
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 125 om s. 20 · s. 130 om s. 21 · s. 515 om s. 16 · s. 558 om s. 16 · och 1 till i texten
- Lavin, Offentligrättsligt vite 2, 1980 s. 127 om s. 29 · s. 132 om s. 22 · s. 133 om s. 23 i texten
- Göthlin, Prioritet och avtal, 2023 s. 138 · s. 396 i texten
- FT 2018 s. 937 Boris Melvås, En formaliserad rättsgrammatik s. 966 i texten
- SvJT 1992 s. 609 Stefan Lindskog, Om efterställningsvillkor s. 616 i texten