med förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)
22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:63, med förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)
Dokumentets text
Prop. 1978/79: 63 Regeringens proposition
1978/79: 63
med
förslag till lag om ändring 1 byggnadslagen (1947:385);
beslutad
den 20 okiober 1978.
Regeringen
föreslår riksdagen all aniaga det förslag som har lagils upp i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
OLA
ULLSTEN
BIRGIT
FRIGGEBO
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås - i avvaktan på en mera genomgripande reform av
byggnadslagstiftningen - ändring av bestämmelserna i 35 a § byggnadslagen (1947:385)
om förbud mol rivning av byggnad. Ändringen innebär au förbud i vissa fall
skall kunna gälla under längre tid än som nu kan föreskrivas.
Ändringen
skall träda i kraft den 1 januari 1979.
1 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 63
Prop. 1978/79:63 2
Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen (1947:385)
Härigenom
föreskrivs att 35 a § byggnadslagen (1947:385)' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
35
a §2 Byggnadsnämnden får meddela förbud mot rivning av byggnad inom område med
stadsplan eller inom område där förbud mot nybyggnad råder enligt 35 §, om
förbud mol rivning är påkallat från bostadsförsörjningssyn-punki eller för
bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse.
Förbud
enligt första siyckei får Förbud enligt försia stycket får
meddelas för en lid av högst tre år. meddelas för en tid av högsl tre år.
Om synneriiga skäl föreligger, får Om synneriiga skäl föreligger, får
förbudet förlängas med högst två förbudet förlängas eller förnyas med
år. högsl två år i sänder. Har byggnadslov
för rivning av byggnad sökts, får åock förbudet för den byggnaden
därefter ej gälla under längre sammanlagd tid än fem år.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1979. De nya bestämmelserna tillämpas även på
förbud som har meddelats före ikraftträdandet.
1 lgen
omiryckt 1972:775.
2 Paragrafen
införd 1973:1085.
Prop.1978/79:63 3
Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1978-10-20
Närvarande:
statsministern Ullslen, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther,
De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande:
statsrådet Friggebo
Proposition
med förslag till lag om ändring i byggnadslagen
(1947:385)
1
Inledning
Enligt
35 a § byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775, ändrad senast 1977:338), BL,
kan byggnadsnämnd meddela förbud mot rivning av byggnad inom stadsplanelagi
område eller inom område där förbud mol nybyggnad gäller i avvaktan på
antagande eller ändring av stadsplan. Rivningsförbud, som kan avse viss byggnad
eller byggnader inom vissl område, får utfärdas om det är påkallat från bostadsförsörjningssynpunki
eller för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull
bebyggelse. Förbud får meddelas för en tid av högsl tre år. Föreligger
synnerliga skäl får förbudet förlängas med högst två år.
Inom
bostadsdepartementet har upprättats en promemoria (Ds Bo 1978:1) Provisorisk
rivningsreglering med förslag lill ändring av 35 a § BL. Promemorian-som också
innehåller en redogörelse för gällande räu och nuvarande förhållanden i övrigt
på området -bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yllranden
över promemorian avgells av riksantikvarieämbetet, bosiadsslyrelsen, statens
råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens
planverk, länsstyrelsema i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Malmöhus samt
Göteborgs och Bohus län, byggnads-vårdsuiredningen. Föreningen Sveriges
stadsarkitekter, HSB:s riksförbund. Hyresgästernas riksförbund. Näringslivets byggnadsdelegalion,
slyrelsen för Konungariket Sveriges siadshypotckskassa. Svenska
byggnadsentreprenör-föreningen. Svenska föreningen för byggnadsvård. Svenska
kommunförbundet. Svenska riksbyggen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges fastighetsägareförbund. Konsthögskolan
(avd. för arkitektur) saml Alingsås, Eksjö, Göteborgs, Haninge, Kalmar,
Nyköpings, Skellefteå, Stockholms, Sundsvalls, Umeå, Uppsala,
Prop.1978/79:63 4
Vimmerby
och Örebro kommuner.
Yttrande
över promemorian har dessutom inkommit från en enskild faslighetsägare.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från Malmö och Helsingborgs
kommuner. Vidare har länsstyrelsen i Gotlands län bifogat yttranden från
Gotlands komniun och Gotlands Fornsal. Svenska bankföreningen ansluter sig till
det av Näringslivets byggnadsdelegalion avgivna yttrandet.
En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.
1
Överväganden och förslag m. m.
Som
framgår av departementspromemorian har möjligheten atl med stöd av 35 a ij BL
meddela rivningsförbud uinytijais i ett 30-ial kommuner. I en del fall har
förbudet meddelats mot bakgrund av alt rivning varit nära föreslående. I andra
fall har kommunen utfärdat förbud antingen med slöd av befintligt
planeringsunderlag eller för all få rådrum för planering. Om en komniun således
i sin planering har avseit all vissa byggnader eller byggnader inom vissl
område skall bevaras, har förbud mol rivning utfärdals oavsett om fastighetsägarna
har uttryckt önskemål om att få riva eller inte. Del har beiräffande en del
fall upplysts atl molivet till delta förfaringssätt har varit att kommunen
genom förordnande om förbud har velat tillkännage sina avsikter, så att
fastighetsägarna inte skall vidla förberedelseåigärder för rivning, t. ex.
evakuering av byggnader eller projektering av nybyggnad, ulan all dessförinnan
ha tagil koniaki med byggnadsnämnden.
Promemorieförslaget
syftar lill all lösa vissa problem som uppslår när förbud har meddelats av sisl
nämnda anledning. Eftersom förbud får meddelas för en tid av högst tre år och
förlängas med högsl två år, komnier nämligen de förbud som meddelades strax
efter del all 35 a § trädde i kraft - i den månde har förlängts-all upphöra all
gälla i början av år 1979. Sannolikt har flertalet fastighetsägare som berörs
av dessa förbud inte haft något intresse av rivning under förbudstiden. Fören
del fastighetsägare kan dock rivning av beflntlig bebyggelse inom inte alltför
avlägsen framlid ändock vara ell önskemål. När nu kommunerna redan innan rivningsiniressei
har mognat velat deklarera sin inställning i rivningsfrågan har man samtidigt frånhäni
sig möjligheten alt sedermera med stöd av 35 a § BL få rådrum för förhandlingar
om bevarande av värdefulla byggnader.
Förslaget
i promemorian innebär all det hinder som i dag finns alt förlänga förbuden med
mer än två år tas bort. I stället införs en regel som innebär att, om lov för
rivning har sökts, förbudet därefter inte får gälla under längre sammanlagd lid
än fem år. Möjligheten att förlänga förbudet görs således beroende av om
fastighetsägaren på vissl sätt har gett sina rivningsplaner lill känna eller
inte. Promemorieförslaget innebär således en justering av den provisoriska
rivningsreglering som nu råder i avvaktan på resultatet av
Prop.1978/79:63 5
arbelel
med en ny byggnadslagstiftning. I promemorian avvisas tanken all i detla
sammanhang genomföra en mera permanent reglering, efiersom det förutsätter
ställningstaganden till frågor som är av grundläggande belydelse för byggi agarbeiel.
I
likhet med det helt övervägande antalet remissinsianser finner jag förslaget ändamålsenligt.
Jag tar också därmed avstånd från de förslag om begränsning av kommunernas möjligheler
atl meddela rivningsförbud som några remissinstanser för fram.
Med
hänsyn till den provisoriska karaktären hos förslaget är jag inte heller beredd
att tillstyrka nya inslag i rivningsregleringen av den typ som har förts fram
under remissbehandlingen. Jag tänker bl. a. på förslagen atl vidga regleringen lill
atl gälla även bebyggelse utanför stadsplaneområden, atl ge ocksä länsstyrelsen
möjlighet att meddela rivningsförbud och alt införa skyldighet för
byggnadsnämnden att underrätta länsstyrelsen m. fl. om meddelade
rivningsförbud. Frågor av detla slag övervägs i arbetet med en ny byggnadslagstiftning.
Flera remissinstanser
framför kritik mol atl den föreslagna lagtexten anger en absolut lidsgräns för
rivningsförbudet av fem år från tidpunkten för ansökan om lov för rivning.
Avgörande för rivningsförbudels längd bör enligt dessa instanser i stället vara
skyddsvärdet hos del objekt som omfattas av rivningsförbudet. Man pekar vidare
på all en sådan tidsgräns kan fä till följd alt många fastighetsägare för att
öka sin handlingsfrihet kommer att söka rivningslov utan att genomarbetade och konkrela
rivningsplaner föreligger. Andra remissinstanser föreslår atl lidsgränsen ulgår
ur lagtexten och att fastighetsägarens intressen tillgodoses genom motivuitalanden
om återhållsamhet med föriängning ulöver fem år.
När 35 a § BL infördes
bedömdes regler om kompensation till faslighets-ägaren inte behövliga därför
att förbuden skulle vara tidsbegränsade. En förutsäitning för att möjligheterna
till föriängning nu skall kunna vidgas är-vilkei också framhålls i promemorian
- all det kan ske utan atl behov av ersättningsregler samtidigt uppkommer. Promemorieförslaget
uppfyller enligt min och så gott som alla remissinstansers mening denna föruisättning.
Med hänsyn till det anförda och till att förslaget dessutom synes lösa de nu aktuella
problemen, dvs. problem som kan uppkomma när rivningsförbud har lagts över ett
större område, anser jag del inte lämpligt atl i detta sammanhang överväga en
lösning som kan innebära att möjligheterna till förlängning ytteriigare vidgas.
Jag
är medveten om atl promemorieförslaget kan komma att leda lill att en del
fastighetsägare ansöker om rivningslov för atl skaffa sig handlingsfrihet. I likhel
med bl. a. Svenska kommunförbundet anser jag dock atl risken för detta inte
torde vara alltför stor, i synnerhet som del är fråga om en lagändring som
kommer au ha verkan under en begränsad tid. Genom en effektiv saneringsplanering
där kommunens intentioner läggs fast och genom en
\* Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 63
Prop.1978/79:63 6
öppen
och allsidig information lill faslighetsägare och allmänhet behöver antalet
rivningsansökningar av detla slag inte bli så många.
I
ett par remissyttranden påpekas att många fastighetsägare genom alt begära
förhandsbesked eller genom kontakter under hand med byggnadsnämnden har
tillkännagett sina rivningsplaner men au fastighetsägarna -med vetskap om atl
de förbud som nu löper upphör atl gälla efter maximall fem år - har underlåtit atl
söka byggnadslov för rivning. I dessa remissyttranden föreslås därför alt femårsfrislen
i andra stycket i förslaget skall börja löpa inte bara när en formell ansökan
har gjorts utan också när fastighetsägaren på annat sätt har bekantgjort sin
önskan atl riva.
Promemorieförslaget
ulgår från all fastighetsägare liksom f n. skall vara skyldiga atl under vissa förutsäliningar
tåla det intrång som kan följa av att rivning kan vägras under maximalt fem år.
Del är viktigt all femårsiiden lätt kan bestämmas. Jag delar därför
uppfattningen i promemorian att tiden bör räknas från det ansökan om lov för
rivning görs. Det innebär emellertid inte atl man alltid kan bortse från atl
fastighetsägaren på annal sätt kan ha klart anmält sina rivningsplaner. Finns
del över huvud taget förutsättningar - dvs. synneriiga skäl - att förlänga
rivningsförbudet, bör man enligt min mening kunna beakta fastighetsägarens initiativ
när man bestämmer den tid med vilken förbudet skall förlängas.
På grund av del nu anförda
och då jag även i övrigt kan ansluta mig till promemorieförslaget och de motiv
som har anförts till stöd för della. förordar jag att förslaget genomförs. Det
innebär bl. a. au ändringen i 35 a § BL skall träda i kraft den 1 januari 1979.
I lagförslaget har gjorts en redaklionell jämkning.
Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår
riksdagen alt antaga del inom bosladsdepariemenlet upprättade förslaget till
lag om ändring i byggnadslagen (1947:385).
Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar all genom proposiiion
föreslå riksdagen atl aniaga del förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop.
1978/79:63 7
Bilaga I
Provisorisk rivningsreglering
Förslag till ändring av
35 a § byggnadslagen (1947:385)
Ds Bo 1978:1
Prop.1978/79:63
Förslag
till ändring av 35 a § byggnadslagen (1947:385)
1 Gällande ordning beträffande rivningsreglering
Enligt
54 ij byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senasi 1978:369) (BS)
krävs byggnadslov för nybyggnad och därmed jämföriiga ålgärder saml för bl. a.
vissa ändringsarbeten på byggnad. Vidare krävs lov för rivning av byggnad inom
område med stadsplan saml inom område där förbud mot nybyggnad har meddelats
enligt 35 § byggnadslagen (1947:385, omiryckt 1972:775, ändrad senasi 1977:338)
(BL) i avvaktan på antagande eller ändring av stadsplan.
Prövningen
av fråga om lov för rivning är i princip begränsad lill att vara en lillsyn atl
rivningen sker på ett från bl. a. säkerhetssynpunkter och hygieniska synpunkier
betryggande sätt. Tillstånd lill rivning kan alltså i allmänhet inte vägras i byggnadslovsärendei.
I
samband med införandet av bosiadssaneringslagen (1973:531, ändrad senasi 1978:310)
(BSL) kompletterades dock byggnadslagstiftningen med bestämmelser som dels
medför hinder för byggnadsnämnden alt meddela lov för rivning i vissa fall,
dels ger byggnadsnämnden möjlighel all i vissa fall utfärda tidsbegränsade
förbud mot rivning.
Är
ansökan om uppmstningsåläggande som avses i 2 § första stycket BSL föremål för
provning, llr sålunda enligt 56 § 4 mom. BS lov till rivning av byggnad som
avses med ansökningen inte meddelas förrän frågan om åläggande har slutligt
avgjorts. Har upprusiningsåläggande utfärdats och har åläggandet inte
förfallit, fär lov till rivning av byggnad som avses med åläggandel inte
meddelas.
Byggnadsnämndens
befogenhet att meddela tidsbegränsade förbud mol rivning regleras i 35 a S BL.
Paragrafen, som således kom till i samband med BSL och trädde i kraft den 1
januari 1974, har följande lydelse.
Byggnadsnämnden
får meddela förbud mol rivning av byggnad inom område med stadsplan eller inom
område där förbud mot nybyggnad råder enligt 35 §, om förbud mol rivning är
påkallat från bostadsförsörjningssynpunki eller för bevarande av
kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse.
Förbud
enligt första slyckel fär meddelas för en lid av högst tre år. Om synnerliga
skäl föreligger, lär förbudet föriängas med högst två år.
Prop.
1978/79:63 9
Rivningsförbud
kan meddelas antingen för viss byggnad eller för byggnaderna inom vissl
område.
Mot
byggnadsnämnds beslul alt meddela rivningsförbud kan anföras besvär, som i
sista inslåns prövas av regeringen.
Möjlighet
alt hindra rivning av byggnad finns även enligt lagen (1960:690) om
byggnadsminnen. Byggnad, som bevarar egenarten hos gången lids byggnadsskick
eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är
att anse som synnerligen märklig, kan enligt 1 § denna lag förklaras som
byggnadsminne. I samband med sådan förklaring skall genom föreskrifter anges
bl. a. i vilka delar byggnaden inte fär ändras och hur ägaren skall vårda
byggnaden. Föreskrift fär också meddelas all område kring byggnaden skall
hållas i sådani skick au byggnadens utseende och karaklär inte förvanskas.
Medför skyddsföreskrifter alt pågående användning av byggnad eller område
avsevän försvåras, är fastighel.sägaren och innehavare av särskild rätt lill
fastigheten enligt 5 ij berättigade till ersättning av staten för den skada de
lider därigenom.
2
Framställning om ändring i BL m. m.
I
en skrivelse som inkom till bostadsdepartementet den 7 febmari 1978 har Kalmar
kommun hemställt bl. a. om prövning av möjligheten att förlänga giltighetstiden
av de rivningsförbud som kan meddelas enligt 35 a § BL. 1 skrivelsen har
kommunen upplyst all byggnadsnämnden i Kalmar kommun var en av de försia all
meddela rivningsförbud. Del var enligt kommunen påkallat föratt bevara
kulturhistoriskt och miljömässigt värdefulla byggnader på Kvarnholmen i centrum
av Kalmar.
Kommunen
erinrar om au byggnadsvårdsutredningen har i uppdrag att ge förslag till lån,
bidrag och ersättningsregler eller liknande stöd åt kulturhistorisk
bebyggelse. Därmed kan enligt kommunen skapas förutsättningar för alt byggnadskulturvårdens
speciallagstiftning-byggnadsminneslagen-skall kunna tillämpas i större
omfattning än vad hittills har varit möjligt.
En
del av de kommuner som i likhel med Kalmar bonade tillämpa 35 a § BL under år
1974 har redan blivit nödsakade alt förlänga förbuden. Del beror enligt
kommunen på atl det har varil svårt att uppnå ett bevarande med hjälp av fysisk
planering. Efter förlängningen med två arges inte fler möjligheler alt på samma
grunder föriänga förbudet. Del finns risk för all varken en ny byggnadslagstiftning
hinner träda i kraft år 1979 eller att nya former för ersättning och bidrag lill
kulturhistorisk bebyggelse finns vid den liden. Därmed saknas realistiska
möjligheter att förhindra rivning av kulturhistoriskt synneriigen märklig
bebyggelse på Kvarnholmen i Kalmar.
Kommunen
vill fästa bostadsdepartementets uppmärksamhei på all kommunen är beroende av
samordningen mellan en ny byggnadslagstiftning och ersättningsformer vad
beträffar all kulturhistorisk bebyggelse. Kommu-
Prop. 1978/79:63 10
nen
hemställer därför att departementet antingen låler pröva möjligheten all
ytterligare förlänga rivningsförbudens giltighetstid utöver de fem år som nu är
möjliga eller eljesl verkar för en samordning som nyss nämnls.
Från
riksantikvarieämbetet har inhämtats att ca 30 kommuner har utnyttjat möjligheten
att utfärda rivningsförbud enligt 35 a § BL. Ca 15 förbud utfärdades under åren
1974 och 1975. En del av dessa förbud gäller fortfarande, i somliga fall efter föriängning.
Förbudsreglerna
har av några kommuner tillämpats så alt förbud har lagts över ell siörre eller
mindre område, även om inte alla byggnader inom området har varil ulsaiia för rivningshoi.
Andra kommuner däremot har väntat med alt meddela förbud lill dess all rivning
har aktualiserats, varvid förbudet torde ha begränsats lill den eller de
berörda fastigheterna.
Till
den först nämnda kategorin hör bl. a. Stockholms kommun som år 1974 meddelade
förbud mol rivning inom hela innerstaden. Förbudet föriängdes under år 1977 med
två år.
Från Stockholms
stadsbyggnadskontor har upplysts bl. a. att Stockholms innerstad domineras av
myckel gamla stadsplaner. Nybyggnadsförbud förekommer endast i ringa
omfattning. Saneringen i innerstaden sker systematiskt i enlighel med kommunens
saneringsprogram. Under den tid rivningsförbud har gälll har ett 100-tal
kvartersvisa program - s. k. pakelbe-sked - för bostadssanering och sladsplaneändring
upprättats efter samråd med fastighetsägare och nylljanderältshavare. Genom
sådana program eller genom direkl hänvändelse till byggnadsnämnden kan faslighetsägama
i god tid fä besked i frågan hur nämnden kommer all ställa sig lill en ansökan
om byggnadslov för rivning. Del anses angeläget all kommunen på delta sätt i
ett lidigi skede offentliggör sina intentioner i rivningsfrågor så atl
fastighetsägarna inte i onödan vidtar förberedelseåtgärder för rivning. Under
förbudstiden har byggnadsnämnden avgjort ca 2(X) rivningsärenden. I
huvudparten av dessa har ansökningarna bifallits.
Byggnadsvårdsutredningen
{\3 1976:02) har i uppdrag all uireda formerna för stödåtgärder för vård och
bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Ulredningen beräknas
slutföra sitt arbele under år 1978.
3
Motiven till 35 a § BL
Bestämmelserna
i 35 a § BL tillkom på förslag i prop. 1973:196. Till grund för förslaget låg
en inom dåvarande civildepartementet upprättad promemoria (Ds C 1973:1) med
förslag till provisorisk rivningsreglering enligt byggnadslagstiftningen.
I
proposilionen erinrade departementschefen inledningsvis bl. a. om all bevarandet
av äldre byggnader är av stort allmänt iniresse och all statsmakternas beslut
år 1973 på del saneringspoliiiska området innebar en väsentlig förstärkning av
samhällets medel att främja en sanering av det äldre
Prop.1978/79:63 11
bostadsbeståndet.
Även om .samhällets möjligheler att hävda bevarandeintressena sålunda hade
förbättrats, talade enligt departementschefen emellertid siarka skäl för att
rivning av byggnad, åtminstone i vissa fall, borde underkastas en planmässig
reglering. En sådan reglering kunde dock inte åstadkommas utan att
bygglagutredningens arbeie avbidades. Över huvud taget var del enligt
departementschefen vanskligt att, som ett provisorium och utan en mera allsidig
utredning som underlag, inom ramen för byggnadslagstiftningen genomföra en
ordning, varigenom öppnades en möjlighet att mer generellt hindra rivning.
Det
förut nämnda promemorieförslaget syftade till atl hindra rivning av sådani hus
som enligt kommunens planer bör rustas upp och beträffande vilket kommunen
förhandlar med ägaren om upprustning. Förslaget log alltså sikle bara på saneringsmogen
bebyggelse. Bosladsförsörjningssyn-punkien skulle vara avgörande vid
bedömningen av behovet av rivningsförbud. På denna punkt fann emellertid
departementschefen att förslaget hade getts en för stark begränsning och
föreslog atl förbud skulle kunna utfärdas även när del är påkallat för
bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse.
Enligt
promemorieförslaget skulle förbud kunna utfärdas för en tid av två år med möjlighel
lill förlängning ytterligare högsl ett år om synneriiga skäl förelåg. Med
hänsyn lill den nyss berörda utvidgningen av tillämpningsområdet för
rivningsförbudet kunde del enligt departementschefen ifrågasättas om en
tidsbegränsning över huvud laget kunde anses motiverad. Eftersom det var fråga
om en provisorisk reform i avbidan på den mera genomgripande reglering som
kunde bli resultatet av bygglagutredningens arbele, förordade han dock att
förbuden tidsbegränsades. Den kommande regleringen skulle i annal fall kunna
föregripas och i alltför stor utsträckning bindas. Departementschefen framhöll
i della sammanhang all ett tidsbegränsat rivningsförbud, när det gäller sådan
kulturhistoriskt intressant bebyggelse där ålgärder enligt BSL inte kan komma i
fråga, i många fall kan ge del rådrum som behövs för atl bedöma om åtgärd
enligt byggnadsminneslagen bör tillgripas.
Med
anledning av förslag under remissbehandlingen av promemorian all rivningsförbuden
skulle anknytas lill de lider under vilka förbud mol nybyggnad gäller, framhöll
departementschefen all en sådan ordning kunde medföra alt rivningsfrågan hölls
öppen under en alltför lång tid. Han kunde därför inte biträda förslaget. I
likhet med flera remissinstanser fann emellertid departementschefen atl de i
promemorian föreslagna tidsfristerna var för korta. Han förordade därför en
förbudslid om högst tre år med möjlighet till förlängning i högsl två år. Della
godtogs av riksdagen.
När
del gällde frågan om kompensation till fastighetsägare fann departementschefen
- i överensstämmelse med promemorieförslaget - att några regler härom inte
behövdes med hänsyn lill au rivningsförbuden skulle vara lidsbegränsade.
Prop.1978/79:63 12
4 Bygglagutredningens
förslag m. m.
Bygglaguiredningen
föreslog i sitt principbetänkande (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande atl
byggnadslov skall krävas för rivning (s. 138 och 373). Byggnadslovsplikiens omfallning
skulle enligt ulredningen kunna varieras mellan olika områden i kommunen. I lag
skulle anges dels vilka företeelser som normalt skall vara
byggnadslovspliktiga, dels företeelser som dämtöver i översiktlig plan får
göras byggnadslovspliktiga eller företeelser som kan undanlas från den normala
byggnadslovspliklen inom vissa områden. Till de företeelser som skulle kunna undanlas
hänförde utredningen rivning (s. 374). Planering av bebyggelsemiljöer med
särskilt beva-ringsvärde avsågs i huvudsak ske genom kommundelsplan (s. 339 O-1
sådan plan skulle riktlinjer kunna ges till grund för bedömningen av
uppkommande frågor om bl. a. rivning.
Någon
erinran mot förslaget alt rivning skall kräva tillstånd framkom inte under
remissbehandlingen. Endast en kommun anmärkte på förslaget och framhöll att
kravet på tillstånd för rivning inte bör vara generellt (SOU 1975:17 s. 313).
5 Överväganden
och förslag
Det lorde
vara en allmänt omfattad mening atl samhällel bör ha effektiva medel för alt lillgodose
bevarandeiniressena. Della har i många olika sammanhang kommii till utiryck i
riksdagen. Bevarandeintressena har lätt en framskjuten ställning också i
remissyttrandena över bygglaguiredningens förslag och i anslutning till arbelel
med den fysiska riksplaneringen. Införandel av bestämmelserna i 35 a § BL
innebar otvivelaktigt en väsentlig förstärkning av möjligheterna all hävda
dessa intressen. Visserligen har endast ca 30 kommuner utnyttjat möjligheten
att meddela rivningsförbud, men detla kan knappast tas som ett mått på behovei
av bestämmelserna.
Som
har framgått av del fömt anförda var promemorieförslaget som låg lill grund för
prop. 1973:196 inriktat på saneringsmogen bostadsbebyggelse. Förbuden skulle
göra det möjligl all under ell förhandlingsskede hindra rivning av sådan
byggnad som enligt kommunens planer skall rustas upp. Om förhandlingarna under
förbudstiden inte ledde lill någon överenskommelse om upprustning, förutsattes
kommunen ansöka om uppmstningsåläggande enligt BSL. Rivningsförbud inträder då
automatiskt enligt de förut nämnda bestämmelserna i 56 § 4 mom. BS. I och med atl
möjlighelerna att meddela rivningsförbud vidgades till att omfatia också annan
bebyggelse av kulturhistoriskt eller miljömässigt värde än bostadsbebyggelse ulgör
förhandlings-motivet ett av flera motiv för all meddela rivningsförbud.
Departementschefen konstaterade att som en konsekvens av de vidgade
förbudsmöjligheterna den i promemorian föreslagna anknytningen lill BSL inte
borde behållas.
Prop.
1978/79:63 13
Frågan
om viss byggnad skall stå kvar eller inte bör enligt departementschefen
normalt framgå av en upprättad saneringsplan eller plan enligt BL. Byggnadsnämnden
skall emellertid inte varu förhindrad all meddela rivningsförbud när sådan plan
inte finns. Så snart det i del enskilda fallet står klart atl förulsältningar
för rivningsförbud föreligger kan självfallet ett sådani meddelas. Ofta kan
detta vara fallel just när någon planläggning i bevarandesyfte inte har
gjorts. Behovet av sådan planläggning kan visa sig först genom alt
rivningsfrågan akiuali.seras i ett byggnadslovsärende. Enligt departemenischefen
skall rivningsförbud då givetvis kunna meddelas för att möjliggöra all
erforderliga invenieringar och planuiredningar uiförs.
Tillämpningen
av 35 a § BL
Som
har framgåu av del förut anförda har flertalet kommuner inte utnyttjat
möjlighetenatt meddela rivningsförbud. I många fall beror delta självfallet på atl
del inte har förelegat några rivningsproblem. 1 andra fall kan det ha varil så all
kommunerna inte har velat tillgripa förbud annal än om akut rivningshoi skulle
uppkomma. Förhandlingar om bevarande och upprustning har då bedrivits utan all
rivningsförbud har utfärdats.
I de ca 30 kommuner där
rivningsförbud har utfärdats torde akuta rivningshot i vissa fall ha förelegat,såati
kommunerna harseit sig nödsakade atl utfärda rivningsförbud föratt fl tillfälle
atl förhandla med fastighetsägaren om bevarande. I andra fall åter synes
kommunerna - ulöver vad som kan ha varil betingat av akut rivningsrisk - ha ulfärdal
förbud, antingen med slöd av befintligt planeringsunderlag eller för all man
skulle fä rådmm för planering. Om en kommun således i sin planering har avsett att
vissa byggnader eller byggnaderna inom ell vissl område skall bevaras, har man
utfärdat förbud mot rivning oavsett om fastighetsägarna har uttryckt några
önskemål om au lä riva eller inte. Del har beiräffande en del fall upplysts au
motivet lill delta förfaringssätt har varil alt man genom förordnande om förbud
har velat tillkännage kommunens avsikter, så atl fastighetsägarna inte skall vidla
förberedelseåtgärder för rivning, t. ex. evakuering av byggnader eller projektering
av nybyggnad, utan au dessförinnan ha lagit koniaki med byggnadsnämnden.
Särskilt
de kommuner som har tillämpat sist nämnda förfaringssätt har hamnat i en
besvärlig situation. Det gäller t. ex. Kalmar och Siockholm, som båda utfärdade
rivningsförbud kort lid efterdet att 35 a vj BL hade trätt i kraft. Dessa
förbud kommer, i den mån de har föriängls, all förfalla under år 1979. Flertalet
fastighetsägare som berörs av förbuden har sannolikt inte alls haft något iniresse
av rivning under förbudsliden. För en del fastigheter kan dock rivning av
befintlig bebyggelse inom inte alltför avlägsen framlid ändock vara ett
önskemål. När nu kommunerna redan innan rivningsiniressei har mognat velat
deklarera sin inställning i rivningsfrågan har man frånhäni sig
Prop.1978/79:63 14
möjligheten
atl sedermera med slöd av 35 a § BL få rådrum för förhandlingar om bevarande av
värdefulla byggnader. Här föreligger således ett starkt behov av att kunna
förlänga eller förnya förbudens giltighet.
Tänkbara
lösningar
Om
man skall lillgodose behovet alt utsträcka förbudens giltighetstid,står i princip
två utvägar till buds. Antingen kan man ändra 35 a § BL så atl rivningsförbuden
kan förlängas med mer än två år-alltså en justering av den provisoriska
regleringen -eller också kan man redan nu genomföra en mera permanent
rivningsreglering som kan passas in i blivande byggnadslagstiftning. Även om
den sisl nämnda lösningen av flera skäl skulle vara all föredra, måste den
emellertid avvisas. Det främsta skälet härtill är att den skulle föregripa
grundläggande ställningstaganden i del pågående arbetet på en ny byggnadslagstiftning.
En mera permanent rivningsreglering förutsätter sålunda bl. a. all
byggnadslagstiftningens tillämpningsområde, prövnings-systemets utformning,
fastighetsägarens underhållsskyldighet och hans rätt lill ersättning vid vägrad
rivning har lagls fasl.
Den
enda länkbara lösningen synes alltså vara atl göra en justering av den nuvarande
provisoriska regleringen. Detla måsle ske i sådan lid alt kommunerna kan föriänga
förbuden innan giltighetstiden går ut.
Förslag
lill lösning
Enligt
35 a § andra stycket BL för rivningsförbud meddelas för en lid av högst tre år.
Förbudet fär dock förlängas med högsl två år, om synnerliga skäl föreligger. I
specialmotiveringen till paragrafen framhöll departementschefen (prop. s. 34)
all av uttrycket synneriiga skäl följer all förlängning av förbudet bör ske endasl
i undanlagsfall. Beslul om förlängning skall meddelas innan gillighetsliden för
det urspmngliga förbudet har gått ul.
När
paragrafen infördes ansågs alt regler om ekonomisk kompensation lill fastighetsägaren
inte behövdes därföratt rivningsförbuden tidsbegränsades. En fömtsättning för
all möjlighelerna lill föriängning av rivningsförbuden skall kunna vidgas är
alt delta kan ske utan att behov av ersättningsregler samtidigt uppkommer. Som
nyss har anförts kommer man annars in på frågor som måste lösas i samband med
den samlade reformen av byggnadslagstiftningen.
De
effekter som utfärdade förbud har för fastighetsägarna hänger givelvis samman
med de säu på vilka förbudsinsiitulei har använts. Om rivningsförbud har
utfärdats med anledning av alt fastighetsägaren har ansökt om lov för rivning,
är del uppenbart att han av någon anledning inte längre vill ha kvar sin
byggnad. Genom rivningen vill han kanske få möjlighel att bättre utnyttja den byggnadsräti
som planen medger. Har kommunen under en
Prop.
1978/79:63 15
femårsperiod
- den tid förbuden i dag maximalt kan gälla - inte beslutat om att ansöka om upprusiningsåläggande
enligt BSL eller, när detta inte är möjligl, på annat sätl åstadkommil atl
byggnaden bevaras, förefaller det inte vara möjligt alt ulan att aktualisera
ersättningsfrågan medge ytteriigare förlängning av rivningsförbudet.
Situationen
är emellertid en annan om rivningsförbudet har meddelats ulan att
fastighetsägaren genom au ansöka om lov eller på annal sätt har tillkännagett sin
önskan all riva. Det är i försia hand beträffande de förbud som har meddelats
under sådana förutsättningar som frågan om en ytterligare förlängning är
aktuell. Det kanske främsta motivet föratt meddela denna typ av förbud har varil
önskemålet all informera faslighetsägama om kommunens syn på bevarandefrågan i
del berörda området. Även om sådan information inte alltid synes behöva
meddelas i form av rivningsförbud, måsle informalionsaspekien anses uigöra ett
tungt vägande skäl för denna form av förbud. Enligt de uppgifter som har
funnits tillgängliga synes förbuden inte ha tillämpats så atl planerade
rivningar inom området generellt har vägrats. I Stockholms kommun har tvärtom
lov för rivning inom förbudsområdet lämnats i huvudparten av de fall där
rivning har aktualiserats.
Det
kan med fog antas att det i fråga om denna typ av förbud i många fall inte alls
har uppkommit något intrång för fastighetsägarna. Några betänkligheter mot att
i sådana fall i viss utsträckning vidga möjlighelerna all förlänga rivningsförbuden
behöver därför inte hysas.
Som
föruisättning för en sådan vidgning bör gälla alt förbudet i princip inte skall
medföra siörre intrång än som kan följa av 35 a § BL i dess nuvarande lydelse.
Liksom f n. bör också synneriiga skäl föreligga för att föriängning skall fa
beslutas.
Det
är givetvis vanskligt all bedöma i vad mån ett tidsbegränsat rivningsförbud
medför intrång för den fastighetsägare som berörs av förbudet. En rimlig
utgångspunkt för en sådan bedömning måsle emellertid vara de planer som
fastighetsägaren har för sin fastighet. Har han inga rivningsplaner kan ett
förbud knappast innebära någon olägenhet för honom. Har han däremot genom all
ansöka om byggnadslov för rivning gjort klart för byggnadsnämnden att han har
aktuella planer på atl riva, kan ett förbud naluriigtvis medföra intrång för
honom.
Nuvarande
bestämmelser i 35 a § BL innebäratt fastighetsägaren ärskyldig all under vissa
förutsättningar tåla det intrång som kan följa av all rivning kan vägras under
maximalt fem år. Detla synsätt bör som nyss har anförts ligga till grund också
för den nu avsedda ändringen av reglerna om föriängning av rivningsförbuden.
Del innebär bl. a. att möjligheterna lill föriängning bör vara beroende av om
fastighetsägaren har gett några rivningsplaner till känna eller inte. Ändringen
bör komma till utiryck dels genom att lill 35 a § andra Slyckel sista meningen
läggs orden "i sänder", dels genom all till stycket
Prop.1978/79:63 16
läggs
en ny sisla mening av innebörd atl föriängning av rivningsförbud inte för
medföra att förbudet blir gällande under längre sammanlagd lid än fem år, räknat
från del byggnadslov för rivning söks.
Den
föreslagna ändringen innebär således att redan meddelade rivningsförbud för
förlängas med två år i sänder, liksom f n. dock under fömtsättning alt synneriiga
skäl föreligger. Har fastighetsägaren genom alt ansöka om byggnadslov för
rivningaort klart förbyggnadsnämndenaii han vill riva, får rivningsförbud för
den byggnaden därefter gälla under högsl fem år. I den mån byggnadsnämnd
fortsättningsvis utfärdar rivningsförbud för siörre områden, ankommer del med
den nu föreslagna ordningen således på fasiigheisägaren all ta inilialiv lill
rivning om han med säkerhei vill åstadkomma en begränsning av förbudstiden för
sin fastighet.
Förslaget
innebär också - om förbud meddelas för större områden - att olika förbudslider
kan komma alt gälla för olika fastigheter. Någon olägenhet av avgörande
betydelse torde detta dock inte behöva innebära.
Som
nyss har nämnls skall beslut om föriängning av förbudstiden enligt 35 a i; BL
meddelas innan gillighelsliden för det ursprungliga förbudet har gått ut. Det
synes finnas anledning atl släppa på detta krav. Kommunen bör vara oförhindrad
alt låta giltighetstiden löpa ul eller alt upphäva förbud ulan alt möjligheten
att meddela nytt förbud för resterande lid därmed går förlorad. Della bör komma
lill ullryck i 35 a § andra siyckei genom au del anges atl förbuden för
förlängas eller förnyas med högst två år i sänder. Vad som nyss har sagts om
möjligheten atl förlänga förbud avser givetvis också förbud som skall förnyas.
Del
är f n. byggnadsnämnden som beslutar om förbud mol rivning. Det finns inte
anledning all nu ändra denna ordning. Något behov av underställning hos statlig
myndighet kan inte anses föreligga. Som framhölls av departementschefen i prop.
1973:196 finns del knappast andra skäl än räitssäkerhelssynpunkier som skulle
tala för ett underställningsförfarande, och dessa tillgodoses lika väl genom
parts besvärsrätl.
Ändringen
i 35 a § BL bör träda i kraft den 1 januari 1979.1 övergångsbestämmelserna bör
klargöras atl 35 a § i dess nya lydelse för tillämpas även på förbud som har
meddelats före ikraftträdandet. Del innebär bl. a. alt förbud som har förfallit
före den I januari 1979 kommer att kunna förnyas, om förutsäliningar i övrigt
finns för detla.
Några
författningsändringar ulöver de nu berörda lorde inte vara nödvändiga.
Lagforslag
I enlighel
med det nu anförda har upprättats förslag till lag om ändring i byggnadslagen
(1947:385).
Prop.
1978/79:63 17
6
Lagtext
Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen (1947:385)
Härigenom
föreskrives all 35 a § byggnadslagen (1947:385)' skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
35 a
§2 Byggnadsnämnden för meddela förbud mot rivning av byggnad inom område med
stadsplan eller inom område där förbud mol nybyggnad råder enligt 35 §, om
förbud mol rivning är påkallat från bostadsförsörjningssynpunki eller för
bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse.
Förbud
enligt försia stycket får Förbud enligt försia stycket får
meddelas för en tid av högsl tre år. meddelas för en tid av högst tre år.
Om synneriiga skäl föreligger, för Om synneriiga skäl föreligger, får
förbudet förlängas med högst två förbudet föriängas eller förnyas med
år. högst två år i sänder. Har byggnadslov
för rivning sökts, får dockförbudei för den byggnaden därefier ej
gälla under längre sammanlagd lid än fem år.
Denna
lag träder i kraft den I januari 1979. De nya bestämmelserna tillämpas även på
förbud som har meddelats före ikraftträdandet.
' Lagen omirycki 1972:775. 2 Paragrafen in ""ord
1973:1085.
Prop.
1978/79:63 18
Bilaga
2 Sammanställning av remissyttrandena
Förslaget
har fåll ell övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen. Nästan alla
remissinsianser har tillstyrkt förslaget eller lämnat del utan erinran. Till de
instanser som har lämnal förslaget hell ulan erinran hör länssiyrelsen 1
Stockholms län, bosiadsslyrelsen samt Göteborgs, Helsingborgs, Malmö,
Skellefteå och Sundsvalls kommuner. Svenska sparbanksföreningen.
Hyresgästernas riksförbund samt HSB:s riksförbund. Ett flertal remissinstanser
bland dem riksantikvarieämbetet, statens råd för byggnads-Jörskning samt
länsstyrelserna i Kalmar och Gotlands län framhåller atl lagförslaget inte kan
ses som en slutlig lösning på frågan om bevarande av kulturhistoriskt
intressanta miljöer. Med olika formuleringar påpekar dessa remissinstanser atl
gällande lagstiftning inom området är hell otillräcklig och atl medel för alt
långsiktigt säkerställa dessa värden måsle tillskapas innan den respitlid som
förslaget ger löper ut. I avvaktan på en mer permanent lösning av
rivningsregleringen tillstyrker Siockholms och Uppsala kommuner förslaget.
Stockholms kommun betonar att kommunen bör garanteras ett avgörande inflytande
över bebyggelsens förnyelse och förutsätter all rivningsfrågorna - inklusive
ersättning för uteblivet rivningslillsiånd -regleras i en ny byggnadslag och
att en sådan presenteras inom kort.
Alingsås
kommun efterlyser en skärpning av rivningskriterierna i en ny byggnadslagstiftning.
Svenska
föreningen för byggnadsvård noterar med tillfredsställelse att byggnadsnämnd
ges fortsatta möjligheler alt genom generella rivningsförbud meddela sina planavsikler
i bevaringsområden. Föreningen fäster även uppmärksamheten på behovei av
försöks- och utvecklingsarbete inom bevarandeområdet. Kalmar kommun upplyser
alt femårsperioden ej räckt lill då deialjplanearbeiel krävt en del
utvecklingsarbete. Kommunen påpekade vid remissbehandlingen av nu gällande
bestämmelse, att del nybyggnadsförbud som inträder när beslul fattats eller
fråga väckts om antagande av stadsplan även borde omfatta rivning. Den
föreslagna ändringen av 35 a § uppfyller dock helt kommunens krav i avvaktan på
en permanent reglering.
Från
flera håll ifrågasattes om bevarandeiniressena blir tillgodosedda i tillräcklig
utsträckning. Rlksantlkvarieåmbetei anser del sålunda myckel angeläget atl del,
i avvaktan på en permanent rivningsreglering, ges möjlighel till föriängning
eller förnyelse av utfärdade rivningsförbud till dess alt ett säkerställande
genom planläggning kan ske och tillägger all della är en av fömlsältningarna
för att en meningsfull bevarandeplanering skall kunna bedrivas. Ämbetet bedömer
atl myckel få kommuner i dag har resurser att genomföra en bevarande- och
saneringsplanering för alla kulturhistoriskt och miljömässigt värdefulla
områden under den närmaste femårsperioden saml pekar på risken av att
fastighetsägare omedelbart kommer all lämna in
Prop.
1978/79:63 19
ansökan
om rivning för att om fem år ha fria händer. Mot denna bakgrund tillstyrker
riksantikvarieämbetet förslaget endasl i vad del innebär möjlighel lill successiva
föriängningar av förbudet, men avstyrker förslaget atl rivningsförbudet skall
upphöra fem år efter del ansökan om rivningslov givits in. Siaiens planverk,
som tillstyrker förslaget i stort, konstaterar i likhel med ämbetet att
förslaget inte ger möjlighet att förhindra rivning efter femårsfris-tens
utgång. Från de synpunkier verkei har alt bevaka är della inte godtagbart. Om
en ny lagstiftning inom några år kommer alt ge möjlighet att bevara en
miljömässigt värdefull bebyggelse, framstår det som olyckligt om inte
rivningslov redan nu skulle kunna vägras för en sådan bebyggelse.
Länssiyrelsen
I Göleborgs och Bohus län ifrågasätter om en formell ansökan om rivningslov
skall medföra atl rivningsförbudet för sådan byggnad inte får föriängas över
fem år. Som villkor för föriängning utöver fem år borde endast uppställas all
den gångna förbudsliden ej varit tillräcklig för erforderliga förhandlingar och
utredningar. Den enskildes rätt kan, anser länsstyrelsen, tillgodoses genom motivuitalanden
av innebörd all dispens från rivningsförbudet inte bör vägras om ölägenheterna
blir större än vad fastighetsägaren rimligen bör tåla och alt endasl myckel lungt
vägande allmänintressen under en längre lid än fem år får hindra en
fastighetsägare all realisera aktuella rivningsplaner. Dispensprövning ger
möjlighet till en individuell och nyanserad prövning av de skäl som lalar för
och emot en rivning. Länsstyrelsen föreslår att tidsmaximeringen till fem år
utgår ur förslaget. Siaiens insiitui for byggnadsforsknliiggerunryck för
liknande synpunkter och förordaren teknisk lösning som i huvudsak överenssiämmer
med länsstyrelsens förslag. Lånsstyrelsen i Gotlands län pekar på all
fastighetsägare i ökad omfattning kan komma att söka rivningslov för atl
erhålla siörre handlingsfrihet och föreslår att lidsgränsen utgår Även Umeå
kommun ifrågasätter om en lidsbegränsning är motiverad. Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag är tveksam till all en administrativ handling - ansökan om
byggnadslov för rivning - skall begränsa kommunens möjligheler lill förlängning
av rivningsförbud och förordar i stället att det kulturhistoriska eller
miljömässiga värdel hos byggnaden skall vara hell avgörande.
Risken all
fastighetsägarna söker byggnadslov för rivning av byggnad enbart för all öka
sin handlingsberedskap framhålls även av statens insiiiiiiJÖr byggnadsforskning,
Haninge och Uppsala kommuner saml Svenska kommunförbundei. Såväl
kommunförbundet som Uppsala kommun framhåller dock att riskerna inte bör
överdrivas, medan Haninge kommun befarar administrativa problem efiersom
tidpunkten för rivningslovsansökan måsle kunna fastställas exakt men en sådan
ansökan ofta grundas på bristfälliga och ofullständiga handlingar.
Såväl
Umeå som Örebro kommun diskuterar om inte ny bebyggelse eller annan användning
av fastigheten bör ha prövais innan byggnadslov för
Prop. 1978/79:63 20
rivning
beviljas. Konsthögskolans arkiiekiskola ger utiryck för liknande tankegångar.
Lånsstyrelsen
i Kalmar län anser det välmotiverat med en möjlighet lill förlängning av
rivningsförbudet ulöver nuvarande femårsgräns. Inom områden där ett generellt
rivningsförbud redan har varat i fem år bör översiktliga utredningar i
bevarandefrågan redan ha kommit lill stånd. Faslighetsägare inom sådani område
kan, med vetskap om pågående planarbele, ha underlåtit alt lämna in ansökan om
rivningslov. Länsstyrelsen ifrågasätter om del i sådani fall kan vara skäligt
och erforderiigt all ett objekibundet rivningsförbud skall kunna gälla
ytterligare fem år och finner all två eller tre år borde vara tillfyllest. En
privatperson avstyrker i första hand promemorieförslaget och hemställer i andra
hand att 35 a § andra stycket ändras så, alt del därav klart framgåratt
tidsbegränsningen gäller inte bara när rivningslov har sökts, ulan även när
fastighetsägare på annat sätt har klargjort sina rivningsplaner för
byggnadsnämnden.
När
del gäller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse framhåller länsstyrelsen i
Kalmar län vidare att behov av rivningsförbud kan föreligga även inom område
som inte ligger inom eller avses intas i stadsplan. Även Örebro kommun pekar på
delta förhållande. Byggnadsvårdsulredningen ger i sitt remissvar utiryck för atl
en permanent rivningsreglering bör ges giltighet även utanför detaljplanelagt
område.
Lånsslyrelsen
i Malmöhus län, som biiräder förslaget, tolkar ullrycket "sammanlagd tid
av fem år" i andra stycket i förslaget så, all byggnadsnämnd genom
växelvisa förordnanden och upphävanden kan utsträcka förbudstiden.
Länsstyrelsen förordar i stället formuleringen "sammanhängande lid av fem
år" för atl garantera att den kalendariska tiden inte överstiger detta
mått. Umeå kommun ifrågasätter kravel på synneriiga skäl för föriängning.
Längre rådrum än tre år kan inte anses vara rena undantagsfall varför särskilda
skäl borde vara tillfyllest. Statens planverk föreslår alt
övergångsbestämmelserna ändras så, atl byggnadslov för rivning som har sökts
före lagändringens ikraftträdande inte omfattas av förslaget.
Näringslivets
byggnadsdelegation anser alt den ersätlningsfria generella rivningsregleringen
har medfört att kraven på prioriteringar blivit små och atl bevarandeanspråken
har fått orealistiska proportioner. Detta talar för, anser delegationen, all
rivningsreglering enbart bör avse konkrela fall och alt kompensationskrav bör
upprätthållas för mer varaktiga rivningsförbud. Utan ersättningsregler kan de
samhällsekonomiska nackdelarna underskattas och fördelarna med handlingsfrihet
för kommunema överdrivas. Det normala skall vara alt byggnadsåtgärder för
utföras i överensstämmelse med gällande byggnadsförfatiningar och inte hindras
av långvariga rivnings- och nybyggnadsförbud. Delegaiionen ifrågasätter om de
generella förbuden, på sätt angivils i promemorian, har någon funktion att
fylla ur informationssynpunkt. Förslaget atl införa bestämmelser som ger
möjlighet till generella
Prop.
1978/79:63 21
rivningsförbud
ulan slutlig lidsgräns avstyrks. De generella förbuden bör snarast avskaffas.
Rivningsregleringen bör, såsom avsikten troligen varit med nu gällande regel,
enbart inriktas på konkrela rivningslovsärenden. I avvaktan på en definitiv
lösning genom del pågående bygglagarbetet föreslår delegationen atl nu löpande
generella förbud får förlängas, dock med högsl två år om synnerliga skäl
föreligger. Förlängning bör inte komma i fråga om del endast är bedömningar av
sanerings- och bostadspolitisk art som har motiverat förbudet utan endast då
kulturhistoriska skäl talar för förbudet. Svenska bankföreningen ansluter sig till
det yttrande som Näringslivels byggnadsdelegation har avgetl. Svenska
fastighetsägareförbundet framför liknande synpunkter som byggnadsdelegationen
och gör samma ställningstagande lill förslaget.
Svenska
byggnadsenireprenörföreningen instämmer i det yttrande som har avgeits av
Näringslivets byggnadsdelegation men framhåller dessutom att departementspromemorian
präglas av ensidigt hänsynstagande lill kommunala önskemål för de fall en
saneringsinsats ur fastighetsägarens synpunki framstår som erforderiig.
Erfarenheterna av de fem år som gått sedan 35 a § infördes har visat alt kommun
och faslighetsägare ofta har olika intentioner beträffande möjligt
åtgärdsalternativ för viss saneringsfastighel. Den viktigaste orsaken härtill
torde vara respektive parters olika ansvar för fastighetsekonomin för den
berörda fastigheten. Möjligheterna atl nå en tillfredsställande finansiering
av kostnaderna vid ombyggnad och likaså en hållbar förvaltningsekonomi i
ombyggnadsfastigheter haröverskattals i den bostadspolitiska debatten. En
fördröjning av en nödvändig eller starkt motiverad saneringsinsats genom
rivning och nybyggande försämrar saneringsekonomin och försätter de boende i
onödigt undermåliga bostadsförhållanden. Vid bedömning av rivningsförbudens
skadeverkningar måsle beakias atl saneringsmogna fastigheter genomgående har en
utarmad förvaliningseko-nomi. Föreningen framhåller därför med skärpa att
rivningsförbuden för berörda fastigheter även medför betydande ekonomiska
avbräck genom bl. a. förseningar i planerings- och projekteringsarbetet, ränteföriuster
och krav på underhållsinsatser som saknar beslående värde vid kommande
saneringsåtgärd. Den administrativa saneringsprocessen behöver ses över och
förenklas. Enligt föreningens uppfattning bör det på nytt prövas om det kan
vara skäligt atl kommunerna ersättningsfritt och utan särskild motivering skall
få utfärda rivningsförbud och förhindra rivning i hela tre år. Med de möjligheler
kommunerna haft sedan 1974 all inventera del saneringsmogna beståndet och även
i övrigt bedöma aktuella saneringsplaner bör rivningsförbudens varaktighelstid
ulan olägenhet kunna nedsättas lill högst två år. Om promemorieförslaget ändock
skulle bli föremål för lagstiftningsåtgärder yrkar föreningen atl föriängning
av rivningsförbud ulöver tre år för faslighet där rivningslov sökts endast
skall få ske om kommunen uttryckligen kan styrka alt "synneriiga
skäl" föreligger. Vid föriängning av rivningsförbud utöver tre
Prop. 1978/79:63 22
år
bör möjlighet öppnas för fastighetsägaren all utfå ersättning om de av kommunen
framlagda föriängningsmotiven kan bestyrkas vara otillräckligt bärande.
Svenska
riksbyggen tillstyrker den föreslagna justeringen men uttalar att - i avvaktan
på en permanent reglering av rivningsfrågorna - genom motivuitalanden borde
framhållas alt kommunen bör samråda med de fastighetsägare som kan beröras och
även aktivt medverka för atl ekonomiskt lösa de problem som kan uppslå på gmnd
av rivningsförbudet.
Från
länsstyrelserna i Siockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län efteriyses föreskrifier
om skyldighet för kommun alt underrätta länsstyrelsen om utfärdade förbud mol
rivning. En regional överblick över rivningsförbuden skulle därmed tillkomma. Länssiyrelsen
i Göleborgs och Bohus län önskar vidare möjlighel för statlig myndighei alt
utfärda rivningsförbud och pekar på den konfliktsituation som kan uppkomma om
saneringsverksamhet bedrivs genom kommunala bostadsbolag.
Konungariket
Sveriges siadshypotckskassa framför förslag atl ansökan om byggnadslov för
rivning omedelbart borde offentliggöras för alt långivare med säkerhet i fast
egendom skall ges möjlighel atl bevaka sin rält.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1978/79:74 i texten
- Bet. 1978/79:CU3 Med anledning av propositionen 1978/79:63 med förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) jämte motion s. 1 i texten