om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång
44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:88, om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:88 Regeringens proposition 1978/79: 88 om försöksverksamhet med användning av telefon vid
rättegång;
beslutad
den 25 januari 1979.
Regeringen
föreslär riksdagen all ania del förslag som har lagils upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.
Pä
regeringens vägnar OLA ULLSTEN
SVEN
ROMANUS
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föresläs en lag som innebär att del vid vissa domslolar kan
anordnas försöksverksamhet med användning av lelefon vid rättegång.
Lagen
föreslås träda i krafl den 1 april 1979 och gälla lill uigången av år 1980.
1 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 88
Prop.
1978/79:88 2
Förslag till
Lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid
rättegång
Härigenom föreskrivs följande.
1
§ Vid de
allmänna domstolar som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket besiämmer får vid handläggning av mäl försöksvis användas
telefon i enlighet med vad som anges i denna lag. Beslut om sädan
försöksverksamhet får avse högsl tio tingsrätter och högsl två hovrätter.
2
§ Vid
förhandling enligt 42 kap. 10, 12- 14 § eller 20 § andra stycket rällegångsbalken
eller 5 S lagen (1974:8) om rättegången i Ivisiemål om mindre värden får part
helt eller delvis utföra sin talan och höras per telefon, i den mån rätten
finner del lämpligt och parterna samtycker till det. Detsamma gäller i fråga om
huvudförhandling i brottmål, vari anledning ej föiekommer all ådöma annan
brottspåföljd än böier.
3
S Förhör med viilne
eller sakkunnig får hållas per lelefon, i den mån rälien finner del lämpligt saml
parterna och den som skall höras samtycker till del. Delsamma gäller förhör i
brottmål med målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan.
4
§ Vid
förhandling dä telefon används får även annan åtgärd som står i nära samband
med parts utförande av talan eller med hörande av part, målsägande, vittne
eller sakkunnig vidtas per telefon.
5 § Under försöksverksamheten får kallelse lill
förhandling eller till för
hör per telefon ske i den ordning rätlen finner lämpligt. I kallelse till den
som skall utföra sin talan eller höras per lelefon får ej utsättas påföljd.
6 § I fråga om rält lill ersättning och förskott på sådan ersältning
vid
medverkan i rättegång per telefon tillämpas vad som är föreskrivet om
ersättning och förskott vid inställelse till förhandling.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1979 och gäller till
utgången av år 1980.
Prop.
1978/79:88 3
Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1978-12-07
Närvarande: statsministem Ullsten, ordförande, och
statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rodhe, Wahlberg,
Hansson, Enlund. Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Gabriel Romanus, Tham,
Bondestam
Föredragande: statsrådet Sven Romanus
Lagrådsremiss med förslag om försöksverksamhet med
användning av telefon vid rättegång
1 Inledning
I februari 1977 liUsalles rättegångsutredningen (Ju
1977:06)' med uppdrag atl göra en översyn av rällegängsförfarandet vid allmän
domstol. Översynen syftar till alt göra förfarandet mera fiexibell saml såvitt möjligl
snabbare, enklare och billigare ulan alt befogade rättssäkerhelskrav sätts ät
sidan. Både tvistemål och brottmål omfattas av uppdraget.
Rättegångsutredningen har under sill arbele övervägt
möjligheterna att använda lelefon vid rättegång. Inom utredningens sekretariat
har en promemoria utarbetats i frågan. Utredningen anser alt de i promemorian
upptagna förslagen är värda atl pröva innan slutlig ställning las lill frågan.
1 skrivelse den 22 juni 1978 lill regeringen har utredningen därför hemställt
att en försöksverksamhet i fråga om användning av lelefon vid rättegång får
anordnas i enlighel med vad som föreslås i promemorian. Promemorian bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av
riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, domstolsverket, statskontoret,
riksrevisionsverket (RRV), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund.
Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges åklagare.
En sammanslällning av remissyttrandena bör fogas lill
protokollet i della ärende som bilaga 2.
' Ledamöier justitiekanslem Ingvar Gullnäs, ordförande,
ledamöterna chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, advokaten Lars Laurin, f.d.
kommunalrådet Arvid Persson och länsåklagaren Sten Styring.
Prop.
1978/79:88 4
2 Allmän motivering
2.1 Gällande ordning m. m.
Rättegången vid de allmänna domstolarna, dvs. lingsrätlerna,
hovrätterna och högsta domstolen, regleras i rättegångsbalken (RB). Balken bygger
på principer om rättegångens munllighel. koncentration och omedelbarhet.
Innebörden härav brukar sammanfattas på följande säll. Process-materialel skall
läggas fram för domsiolen i munllig form vid en förhandling. Målels avgörande
skall omedelbarl bygga på della material. Della görs möjligl genom all
förhandlingen slutförs vid ell enda ränegångstillfälle eller vid rätlegångslillfällen
som ligger nära varandra i liden. 1 fråga om bevisningen bygger RB på all fri
bevisprövning lillämpas. Della innebär att någon begränsning inte ställs upp i fräga
om de kunskapskällor som får användas för sakens utredning och an domstolen vid
värderingen av den föreliggande bevisningen inte är bunden av några formella
regler.
I fråga om vissa tvistemål har genom lagen (1974:8) om
rättegängen i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) införts en reglering av
rällegängsförfarandet som syftar till en mindre kostsam och omständlig procedur
för tvisllösning vid de allmänna domslolarna.
Tvisiemål och brollmäl skall enligt RB normall avgöras
efter en huvudförhandling vid vilken parterna skall inställa sig inför rätten.
När det gäller förberedelsestadiet i tvisiemål har rälien däremoi en viss valfrihei
mellan all kalla parterna Ull munllig förhandling och atl läla dem yttra sig
skriftligen. För förberedelse av huvudförhandling i brotlmäl ger RB inga
särskilda regler.
Genom utvecklingen pä telekommunikationernas område finns
möjligheter alt låta ett sammanträde med tre eller fiera personer ersättas av
en s.k. lelekonferens. En sådan kan bestå i atl personer som befinner sig pä
olika platser deltar i ett gemensami lelefonsamtal. En annan form av lelekonferens
är all man vid ell sammanträde med tvä eller fiera deltagare inhämtar uppgifter
frän en person pä annan plats per telefon. Vid RB:s tillkomst torde man inte ha
räknai med möjligheten all kunna handlägga mål eller ärenden med utnyttjande av
lelekonferens. Delta kommer till uttryck i RB:s terminologi. Bestämmelserna i RB
om förhandling i tvistemål och brottmål utgår från att part eller annan ej kan
vara närvarande vid förhandling annat än genom att inställa sig vid domstolen.
Även om således RB ej medger lelekonferens vid de
förhandlingar som regleras i balken finns likväl ett visst ulrymme för
användning av telefon i del ordinära förfarandet vid allmän domstol. Ett vikligl
användningsområde för telefon i del dagliga domslolsarbelel är självfallel konlakler
med parter, vittnen och andra vid exempelvis ulsäliande av mål lill
förhandling. Vid vissa konlakler mellan domstol och parter som inie är
reglerade i RB såsom förberedelse i brollmäl kan några formella hinder mot lelekonferens
knappast anses föreligga.
Prop.
1978/79:88 5
Inom tillämpningsområde! för småmålslagen är läget någoi
annorlunda. I förarbetena (prop. 1973:87 s. 164 och 189) förutsätts att
åtminstone viss del av målels handläggning kan ske per lelefon. Där uttalas
nämligen att om stämningsansökan är bristfällig bör rälten bistå parlen med all
avhjälpa brislen, vilkel kan ske per lelefon. Vidare sägs atl om nägon av
parterna åberopat muntlig bevisning del ofta lorde vara moliverai all genom ytierligare
koniaki med parterna, antingen skriftligen eller per lelefon. söka skapa
klarhet i om bevisningen verkligen är nödvändig. 1 14 § småmålslagen
föreskrivs alt yttrande över käromäl får göras skriftligen eller muntligen och
att muntligt yttrande skall upptecknas genom rättens försorg. Något formellt
hinder mot atl yttrandet lämnas per telefon finns inte. 1 övrigi lorde del
emellertid vara Iveksaml i vad mån lelefon fär användas i smämålsförfarandei.
2.2 Rättegångsutredningens framställning
I sin framställning föreslår utredningen atl
försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång får anordnas i
enlighet med vad som sägs i den lidigare nämnda promemorian.
Försöksverksamheten föresläs ske vid nägra allmänna domstolar som
domstolsverket bestämmer. Enligt promemorian bör verksamheten koncentreras
till förslagsvis tio tingsrätter och tvä hovrällsavdelningar.
För tvistemålens del föresläs att sammanträde enligt 42
kap. 10, 12- 14 § eller 20 § andra slyckel RB eller 5 S småmålslagen får ulan
hinder av vad som annars gäller hell eller delvis hållas per lelefon, om rälien
finner del lämpligi och parterna samtycker därtill.
Vidare föreslår ulredningen atl muntlig bevisning i
tvistemål och brollmäl saml utsaga av målsägande i brotlmäl får utan hinder av
vad som annars gäller uppläs per telefon, om rätten finner del lämpligi och
parterna saml den som skall höras samtycker därtill.
Beiräffande utredningens närmare överväganden hänvisas
till promemorian.
2.3 Remissyttrandena
Utredningens framställning har fåll ett positivt
mottagande under remissbehandlingen. Förslaget tillstyrks i huvudsak av
remissinstanserna. Frän fiera håll framförs den uppfattningen att användning av
telefon är ägnad all förenkla och förbilliga förfarandet i vissa mål. Å andra
sidan pekar fiera instanser på atl problem av teknisk och processuell natur är
förenade med en ordning där användning av lelefon delvis ersätter nuvarande munlliga
eller skriftliga handläggning. Försl efter en försöksverksamhet, framhålls
del, är det möjligt all överblicka konsekvenserna i olika hänseenden av
telefonanvändning. Några remissinstanser föreslår atl man
Prop.
1978/79:88
under försöksverksamheten också får möjlighet att höra tilltalad
i brotlmäl per lelefon i vissa fall när del är uppenbart all strängare påföljd
än böter inte kommer i fråga. Från några häll ifrågasätts den närmare
utformningen av den föreslagna lagen.
En sammanslällning av remissyttrandena finns som nämnls i
bilaga 2.
2.4 Behovet av en försöksverksamhet
För egen del villjag försl underslryka all RB:s
principerom munllighel, koncenlraiion och omedelbarhel har slorl värde från fiera
synpunkier. Principerna är bl.a. ägnade alt medföra en hög grad av
rättssäkerhet. Samiidigi är del väseniligi all pröva varje möjlighel lill ett
billigare, enklare och snabbare domslolsförfarande ulan all rällssäkerhelen
åsidosätts. Tekniska hjälpmedel för kommunikalion kommer här in i bilden.
Tanken atl hell eller delvis ersätta olika slag av inslällelse till förhandling
med lelekonferens behöver inie vara oförenlig med RB:s grundläggande principer.
Bland länkbara fördelar med lelekonferens märks främst möjlighelerna
till kostnadsbesparingar. Jag vill i della sammanhang erinra om den nyligen
utfärdade förordningen (1978: 143) om sparsamhet i fråga om statliga tjänsteresor.
Där sägs atl myndighet bör beakta all den utveckling på telekom-munikaiionernas
område som har ägl rum de senaste åren också innebär nya möjligheler alt till
lägre koslnader ersätta tjänsteresor med telekonfe-renser. Enligt förordningen
bör hänsyn särskilt las till vad som anförts i statskontorets tryckta rapport
(1977:38) Telekonferenser i statsförvaltningen. Utöver kostnadsbesparingar
torde telekonferenser vid domstol också i många fall kunna medföra en snabbare
och smidigare handläggning än som är fallet vid en vanlig muntlig förhandling.
Vissa problem är ulan ivekan förbundna med användning av lelefon
i della sammanhang. Flera remissinsianser pekar på de svårigheler som kan
uppstå när del gäller att lillgodose kravel pä offenllighel vid förhandling.
Vidare kan risken för felaktiga avgöranden öka om man i alltför stor ulsiräckning
gör avkall på kravel på personlig inställelse inför domstolen. Munllig
bevisning som upplagils per lelefon kan i en del fall tillmätas mindre värde än
motsvarande bevisning som har upptagits pä konventionellt sätl.
Bland de övriga problem som dras upp av remissinstanserna
kan nämnas frägan hur identifiering av den som skall höras per lelefon skall
anordnas.
För egen del anserjag det inte möjligt att ulan närmare
undersökning la siällning till behovet och lämplighelen av handläggning per lelefon.
De länkbara fördelarna med den föreslagna ordningen motiverar enligt min mening
alt sysiemel inie lämnas oprövat. Jag förordar därför i likhel med rällegängsulredningen
atl en försöksverksamhet med telefon vid rällegång kommer UU stånd.
Prop. 1978/79:88 7
2.5 Försöksverksamhetens omfattning och inriktning
Rällegängsulredningen föreslår, som tidigare har nämnls,
alt försöken skall omfatia dels sammanträde för muntlig förberedelse i
tvistemål enligt 42 kap. 10 och 12-14 §§ RB, huvudförhandling i förenklad form
i tvistemål enligt 42 kap. 20 S andra stycket RB och sammanträde enligt 5 S småmålslagen,
dels upplagande av muntlig bevisning i tvistemål och brottmål saml av uisaga av
målsägande i brottmål. Den angivna kalegorin förhandlingar förekommer, med
undanlag för sammanträde enligt småmålslagen, i praktiken bara i tingsrätt.
Förhör i bevissyfte kan däremoi förekomma både i tingsrätt och i hovrätt. Som
allmänna förutsättningar för lelekonferens skall enligt förslaget gälla att
rätlen finner del lämpligt samt att parterna och, vid förhör i bevissyfte, den
som skall höras samtycker därtill.
Remissinstanserna har i huvudsak ställt sig positiva till atl
telefon får användas under en försöksperiod i den omfattning som utredningen
har föreslagil. Flera instanser, däribland RÅ och domareförbundet, föreslår
emellertid alt lillämpningsområdel vidgas till att avse tilltalad vid huvudförhandling
i vissa bölesmål. Del anförs på den punkten atl den tilltalade i mål, som
enligt 46 kap. 15 § andra stycket RB i princip kan avgöras utan hinder av hans utevaro,
bör kunna ges möjlighet att "inställa" sig per telefon. I vart fall
bör han beredas lillfälle atl under rättegången yttra sig per telefon.
När det gäller atl bestämma området för lelekonferens villjag
framhålla värdel av att man under försöksverksamheten får tillfälle att samla
erfarenheter frän så många delar av rättegängsförfarandet som möjligt. Det är
nämligen inte säkert atl erfarenheter från ett begränsat område utan vidare är
generellt tillämpliga. Å andra sidan bör man endast med försiktighet utsträcka
försöksverksamheten till områden där det av kostnads- eller rättssäkerhetsskäl
eller av andra orsaker kan finnas berättigad tveksamhet till telefonanvändning.
Frän dessa utgångspunkter anser jag att
tillämpningsområdet inte bör inskränkas i förhållande till utredningens
förslag. I stället bör området utan olägenheter kunna vidgas något. Jag delar
sålunda den nyss återgivna uppfattningen hos fiera remissinstanser att man i
brottmål, där del inte finns anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter,
försöksvis bör tilläla förhör per telefon med den tilltalade. Det innebär att
domstolen i siörre utsträckning än nu skulle kunna underlåta att kalla den
tilltalade personligen lill huvudförhandling inför rätlen. Vidare skulle, i
fall då den tilltalade har kallals, målet oftare kunna avgöras trots att han
inte har inställt sig. Jag vill därför förorda att försöksverksamheten även fär
omfatta nu angivna fall.
I likhel med ulredningen anserjag atl del som villkor för
att lelekonferens skall fä användas i ett mäl mäste krävas att rätten finner
det lämpligt. Nägon ovillkoriig rält för partema atl få en lelekonferens till
stånd bör
Prop.
1978/79:88 8
alllsii inte finnas. Å andra sidan bör del alltid krävas
all parterna och, vid förhör med viiine. sakkunnig eller målsägande som hörs i
anledning av åklagarens lalan, den som skall höras lämnar sill samlycke.
Bland omsländigheier som bör lillmälas belydelse vid
domstolens lämplighetsprövning kan nämnas.
I dispositiva tvistemål kan som regel inte nägra
principiella invändningar riktas mol telefonanvändning, om parterna samtycker lill
en sädan handläggning. I indisposiliva tvistemål och i brottmål, dvs. i mål
där rälten har en utredningsskyldighet, blir lämplighetsprövningen däremoi av
mer grannlaga natur. Kan användningen av lelefon befaras ävenlyra ulredningen
i målet, bör telefon inie användas.
Särskili vikligl är del alt rätten med urskiljning
använder möjlighelen all höra en tilltalad per telefon. Vidare kan det finnas
anledning atl iaktta försiktighet när det är fråga om vittnesförhör. Detta
gäller framför allt när tilltron lill ell vittne kan ha avgörande belydelse i målel.
I andra fall kan emellertid omsländighelerna vara sådana alt en vittnesuppgift
utan vidare kan godias. I sädana fall bör del normalt inte finnas någon
anledning lill iveksamhel beiräffande användning av lelefon.
Av avgörande belydelse för om telefon skall kunna användas
i själva rättegångsförfarande! är atl identiteten hos den person domstolen
talar med kan fastställas. 1 en del fall lorde identitetsfrågan inte innebära
något problem såsom då lelefonsamtal skall föras med advokat i hans egenskap av
ombud för part. I andra fall kan frägan, som påpekas i promemorian, lösas genom
all en trovärdig person intygar identiteten hos den person domstolen lalar med.
Jag ålerkommer Ull dessa spörsmål i specialmotiveringen.
Som framhålls i promemorian är del möjligl atl förlikning
i tvistemål kan bli svårare att åstadkomma, om domstolen väljer all hålla lelekonferens
i stället för alt träffa parterna vid förhandling inför rälien. Vid lämplighetsprövningen
bör delta beaktas. I mål enligt småmålslagen - där rätten enligt uttrycklig
föreskrift har att söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annat
- bör dock den nu berörda omsländigheten tillmätas mindre viki. Del är nämligen
angeläget att försöksverksamheten inom smämålens omräde ej blir alltför
begränsad.
I promemorian framhålls alt del är oriktigt all uppfatta
telefonen bara som ett substitut för direkta personliga sammanträffanden. 1
detta villjag instämma. Telekonferens bör ses också som ett komplement till
förhandling med personlig närvaro inför rätten. Genom telekonferens kan exempelvis
skyddskonsulenler, läkare och andra, som annars endasl skulle ha medverkat i
rättegången via intyg, komma till tals vid förhandlingen. Eventuella
betänkligheter mol atl anordna lelekonferens bör vara betydligt mindre, om den
medverkan av part eller annan som man uppnår genom användningen av telefon inte
alls eller endast med svårighet hade kunnat åstadkommas på annat sätt. Även
detta bör beaktas vid lämplighetsprövningen.
Prop. 1978/79:88 9
Under försöksverksamheten bör användningen av telefon säviii
gäller ordinära tvisiemål inie vara förbehällen nägon beslämd fas av förtarandei,
exempelvis efter en inledande skriftlig handläggning. 1 siällei bör eftersirä-vas
att det, inom ramen för försöksverksamhetens allmänna tillämpningsområde, i så
många olika situationer som möjligt blir belyst i vad mån del finns behov av lelekonferens.
Inte heller bör användningen av telekonferens begränsas på del sättet all
förhör med person i bevissyfte får ske endasl när båda parter är närvarande vid
domstolen. Nägot krav på alt den som skall höras uppehäller sig inom riket bör
ej ställas upp.
Har rätlen i ell enskilt fall beslutat atl anordna telekonferens
men visar del sig under målels handläggning mindre lämpligt alt fullfölja
förfarandet per lelefon, bör rälien vara oförhindrad all avbryta lelekonferensen
och uisälla målel lill handläggning i sedvanliga former.
Som jag lidigare har anfört bör telekonferens inte få
anordnas utan all parterna har lämnal sill medgivande. Åierlas medgivande innan
ivislen är avgjord, får mälel handläggas pä sedvanligl säll. Däremoi bör pari
som ångrar sill medgivande sedan saken avgjorts inte kunna få avgörandet
undanröjt pä den grunden all lelekonferens använts i stället för det ordinära
förfarandet.
Utöver nu redovisade förulsältningar för telekonferens
gäller självfallel den allmänna förutsättningen atl kravet på offentlighet vid
rättegången kan tillgodoses. Finns åhörare i domslolslokalen, måsle dessa kunna
höra allt vad som sägs under lelekonferensen. Kan della i vissl fall ej ske,
saknas fömtsättningar alt anordna sådan konferens. Detla följer av 5 kap. RB.
Även kostnadsaspekterna bör tas med i domstolens
bedömning. Härvid bör bl. a. beaktas vad som anförs i statskontorets tidigare
nämnda rapport Telekonferenser i statsförvaltningen.
I rältegångsutredningens promemoria lämnas en redogörelse
för de olika teletekniska hjälpmedel som f.n. finns tillgängliga. 1 promemorian
förordas att konferenstelefon av lägtalande modell kommer lill användning i
försöksverksamheten.
Statskontoret har i sitt remissvar framhållit alt del i
förvaltningen anskaffas huvudsakligen höglalande telefoner. Enligt
statskontorets uppfattning skulle det vara intressant om försöksverksamheten
även omfaltade delta hjälpmedel.
Jag vill för egen del framhålla angelägenheten av atl
försöksverksamheten även såvitt avser den tekniska sidan får en så bred
inriktning som möjligt. Jag anser därför att det inte är lämpligt alt nu läsa
försöken vid en viss teknik. 1 stället bör möjligheten lämnas öppen atl under
försöksverksamheten välja de tekniska hjälpmedel som framstår som lämpligast
utifrån de syften som försöken skall lillgodose.
Jag anser - i huvudsaklig överensstämmelse med vad
utredningen föreslagit - atl försöksverksamheten bör koncentreras till högst
tio tingsrätter och ivå hovrätter. Det bör ankomma pä regeringen eller, efter
regeringens
Prop.
1978/79:88 10
bemyndigande, domstolsverket att närmare bestämma vid
vilka domstolar försöksverksamheten skall äga rum. Härvid bör eftersträvas atl
verksamheten förläggs till domslolar som kan antas vara representativa för en
större kategori. Sålunda bör bäde stora, medelstora och smä lingsrätier finnas
med. Även en geografisk spridning är önskvärd. Domstol med domkreis som
omfattar glesbygd med siora avständ bör ocksä ingå i försöken. 1 den mån domsiol
är indelad i avdelningar kan i särskild ordning föreskrivas all försöksverksamhelen
skall bedrivas vid en eller fiera avdelningar.
Under försöksverksamhelen bör del genom domsiolsverkels
försorg lämnas råd lill domslolarna när del gäller lekniska problem.
Domstolsverket bör ocksä fortlöpande följa verksamheten och vid behov sprida
information om gjorda erfarenheter bland de deltagande domslolarna.
De grundläggande reglerna om försöksverksamhelen bör las
in i en särskild lag. Komplelterande bestämmelser kan tas in i förordning. Författningarna
bör träda i kraft den 1 april 1979. Giltighetstiden bör begränsas till utgången
av är 1980.
3 Upprättat lagförslag
I enlighet med det anförda har inom jusiiliedepartementet
upprättats förslag till
lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid
rättegång. Förslaget bör fogas lill regeringsproiokollet i detta ärende som
bilaga 3.
4 Specialmotivering
1§
Den föreslagna lagen lar endast sikte på vissa angivna
delar av rällegängsförfarandet. Därmed har inte ställning tagits till möjlighelerna
och lämplighelen av alt i andra fall använda sig av lelefon vid handläggning av
mäl. I utredningens promemoria nämns bland annat förberedande av brollmäl som ell
lämpligt användningsområde. Planering av blivande huvudför-handlirg i brottmål
sker redan f.n. telefonledes. Som framgår av den allmänna motiveringen torde
det inte föreligga några formella hinder i RB för lelekonferens under det
förberedande stadiet i brollmäl.
Handläggningen per lelefon bör kunna komma lill stånd på
initiativ både av rälien och av part. En domare som vill ulnyllja denna möjlighel
bör la koniaki med parterna i förväg. Skall nägon höras i bevissyfte per lelefon,
bör även denne konlaklas vid planeringen av målels handläggning.
Prop. 1978/79:88 11
2 och 3 S §
Av 2 tj framgår all part får helt eller delvis litföra sin
lalan och höras per lelefon vid vissa lyper av förhandlingar inför domstol, om rälien
finner del lämpligt och parterna samtycker lill del.
I 3 § har föreskriviis atl förhör med vittne eller
sakkunnig fär hällas per lelefon, om rälten finner del lämpligi och om samlycke
föreligger från bäde parterna och den som skall höras. Delsamma gäller förhör i
brottmål med målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan.
Den föreslagna lagen ersäller vissa besiämmelser i RB och småmålslagen.
Dessutom modifieras tillämpningen av olika regler. Av förevarande paragrafer
följer all den som medverkal i rättegången per lelefon skall vid tillämpningen
av RB:s och småmålslagens bestämmelser anses ha varil närvarande vid domsiolen.
Besiämmelser som föruisäiier vederbörandes närvaro i rättssalen finns i 9 kap. 5§
(rällegängsförseelse), 12 kap. 17, 18 och 22 SS (räliegängshandling av ombud
eller rällegångsbiträde i paris närvaro, m. m.), 13 kap. 4 § (ändring av lalan
inför rätten), 9 kap. 5 § (bron inför domstol), 36 kap. 16 § (vittnesförhör
inför rätta), 36 kap. 18 § (vittnesförhör i parts ulevaro), 40 kap. 19S
(förhör med privat sakkunnig), allt RB. saml 17 och 18 §§ småmålslagen
(sammanträde inför rätten).
Principen alt handläggning per telefon är all jämställa
med annan handläggning enligt RB påverkar även tillämpningen av andra bestämmelser
i RB. Della gäller bl. a. bestämmelserna i 11 kap. 5 S och 21 kap. 2 § (personlig
inslällelse). 17 kap. 2§ och 30 kap. 2!} (dom grundas pä vad som förekommii vid
förhandling), 21 kap. 9S (kallelse av försvarare lill förhandling), 17 kap. 9§
och 30 kap. 7§ (avkunnande av dom vid huvudförhandling m. m.), 43 kap. 2 S och
46 kap. 2 § (inslällande av huvudförhandling).
Av förevarande paragrafer framgår alt förhandling eller
förhör per telefon kan ske endasl med de berördas samlycke. Della färälerverkningar
på lillämpningen av åtskilliga bestämmelser som rör rättegängen. Sålunda kan
regler som stadgar påföljd eller annan rättsföljd i anledning av underlälen inslällelse
lill förhandling ej lillämpas. Besiämmelser som innehåller regler av nu angivel
slag är bl.a. 18 kap. 5-7 och 9S§ saml 31 kap. 4-6§S (kosinadsansvar), 35 kap. 4§
(bevisvärdering vid underläten inslällelse), 36 kap. 20-23 H (påföljd för
vittne i anledning av ulevaro m. m.), 44 kap. 1-7§S (påföljd vid parts utevaro m.m.),
46 kap. 14§ (påföljd vid mäls-ägandes utevaro), allt RB, samt I9§ småmålslagen
(påföljd vid parts ulevaro).
Några av de angivna bestämmelserna saknar aktualitet under
försöksverksamheten redan på den grunden alt påföljd inträder endast under den
förutsättningen all kallelsen upptagit föreläggande om påföljden (jfr 44 kap. RB).
Som framgår av 4 S i det följande får kallelse lill förhandling eller förhör
per lelefon inte förenas med någon påföljd.
Även i övrigi finns bestämmelser i RB och småmålslagen,
som röner
Prop.
1978/79:88 12
inverkan av an krav pä samlycke uppställts för medverkan i
mals handläggning per telefon, exempelvis 11 kap. 5S och 21 kap. 2 § RB
(personlig inslällelse).
Del blir under försöksverksamheten av belydelse för lillämpningen
av de nu redovisade reglerna om lelekonferens har beslulals eller ej. Rälien
bör därför alllid dokumenlera beslutet exempelvis genom anteckning i akten.
Bestämmelsen i 2§ omfattar alla brottmål, i vilka
brottspåföljden kan förutses bli ej annal än böier. Då rätlen prövar lämplighelen
av atl lelefon skall användas, har den bl.a. alt beakta atl saken måste kunna
nöjaktigt uiredas per lelefon (jfr 21 kap. 2S och 46 kap. 15 S andraslyckei RB).
Även åklagare och målsägande omfattas av bestämmelsen. Det torde dock i
allmänhet saknas anledning att läla åklagaren medverka i rättegången per lelefon.
Kan saken nöjaktigt utredas ulan den misstänktes medverkan vid förhandlingen
finns givelvis ingen anledning att höra honom per lelefon.
2 § medger all parisförhör under sanningsförsäkran äger
rum i samband med förhandling per lelefon, om rälien finner del lämpligi och
parterna samiycker därtill.
Som framgår av den allmänna motiveringen kan rätlen under
en förhandling per telefon finna atl mälel lämpligen bör handläggas i ordinär
form. Part kan också begära alt telefonförhandlingen skall avbrytas. Rätten har
i sädanl fall all utsätta mälel lill handläggning i vanlig ordning.
Förhör enligt 3 S kan ske anlingen inom ramen för en sädan
förhandling som avses i 2 § eller i samband med annan förhandling i tvistemål
eller brottmål.
Förhör med vittne per telefon lorde främsi bli aktuellt i
de fall del saknas anledning all ifrågasätta riktigheten av vittnets uppgifier.
När det gäller s. k. lilllrosvitinen lorde det ej vara lämpligt atl höra dem
per telefon.
Även vid lelefonförhör gäller att handläggningen per lelefon
avbryts om nägon av parterna begär detta. Den hörde har också rätt att när som
helst avbryta förhöret.
Jag har i den allmänna motiveringen framhållit vikten av atl,
om någon medverkar per lelefon, hans idenlilel kan fastställas. När det gäller
en person som skall höras i bevissyfte, dvs. vittne, sakkunnig och målsägande
som hörs i anledning av åklagarens lalan, bör som huvudregel gälla all han
föreläggs all för förhörel inslälla sig hos lämplig myndighet, exempelvis
polismyndighet på den ort där han vislas. Denna myndighei får dä ombesörja
identitetskontroll. Undantag frän denna regel bör dock kunna förekomma, t. ex.
om den som skall höras vårdas på sjukhus eller är anslälld ombord pä ett fartyg
i utrikes fart. 1 dessa undantagsfall bör pä annat lämpligt sätt domstolen
förvissa sig om identiteten, exempelvis genom samtal med läkare på sjukhuset
eller befälhavaren på fartyget. 1 en del fall bör kravel på särskild idenlilelskontroll
kunna mildras, såsom dä en polisman skall höras som vittne.
Prop.
1978/79:88 13
Även vid förhör med tilltalad i brottmål är det viktigt
att domstolen sörjer för alt idenlitetskontroll sker. Vad nyss sagts om förhör
med person i bevissyfte börgälla även förhör med tilltalad. Skall part i
tvistemål höras per telefon bör risken för misstag angående partens identitet i
många fall inte vara så stor. Kan parten utan olägenhet inslälla sig hos myndighei
på annan orl än domstolsorlen bör denna lösning väljas, särskilt om förhör
under sanningsförsäkran är aktuellt.
Erforderliga regler om idenlitetskontroll kan meddelas i
förordning.
Innan vittne avger sin berättelse skall han som regel
avlägga ed (36 kap. 11 S RB) och erinras om bl. a. sin sanningsplikt (36 kap.
14 S RB). Della får vid förhör per telefon ske i början av lelefonförhörel.
1 36 kap,
16 § RB föreskrivs atl vittne skall avlägga sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberällelse
får inte åberopas; dock kan det tillåtas vittnet att anlita skrifilig
anteckning lill slöd för minnet. Även beträffande sakkunnig finns viss
begränsning när det gäller rätlen att använda skriftligt material vid förhör
(40 kap. 10 och 19 §§ RB). Genom alt låta förhörspersonen inställa sig hos myndighei
finns möjligheler alt kontrollera efterlevnaden av nu berörda regler. Åven
åtgärder i annan ordning för kontroll kan tänkas. 1 dessa hänseenden bör
bestämmelser meddelas i förordning.
Som ulredningen föreslär bör bevisningen normalt upptas
vid huvudförhandlingen i målet. Del bör dock inte föreligga nägot hinder mot atl
-under de förutsättningar som anges i RB för förhör utom huvudförhandling -
hälla också lelefonförhör ulom huvudförhandling. I sisinämnda fall blir 35 kap.
9§ RB lillämplig.
4§
Det förhållandel all det krävs medgivande från parter och
andra personer som skall höras för all lelefon skall få användas gör all RB:s
regler om kallelse till förhandling och påföljd vid Underlätelse all iaktta vad
som föreskrivs i kallelse inte kan lillämpas fulll ul. Med hänsyn härtill föreskrivs
i förevarande paragraf all kallelse lill förhandling eller förhör per telefon fär
ske i den ordning rätlen finner lämpligt. I kallelse till den som skall utföra
sin lalan eller höras per lelefon får ej utsättas nägon påföljd.
Rånen har alltsä
möjlighel all välja del kallelsesäli som är lämpligasl för varje siiuaiion. Del
fär förulsällas all domsiolen innan kallelse utsänds tar kontakt med parter och
andra för atl komma överens om förfarandet vid telefonförhandlingen eller lelefonförhörel.
I flerialel fall bör kallelse kunna ulfärdas i den form och i den tid som f. n.
gäller - med del undanlag som gäller beiräffande utsättande av påföljd. I vissa
fall kan behov av lelefonförhör - exempelvis för all höra ett vittne som åberopals
under en förhandling - uppkomm.a med kort varsel. I sådana fall kan självfallel
förhöret direkl la sin början ulan något föregående kallelseförfarande.
Genom bestämmelsen atl påföljd inte fär sällas ul
undanrycks fömlsältningarna all döma exempelvis lill tredskodom, som ju
förutsätter alt i
Prop.
1978/79:88 14
kallelsen angivits atl tredskodom kan komma alt meddelas (jfr
44 kap. 2 S RB).
5S
Av särskilda regler i RB och rällshjälpslagen (1972:429)
följer alt part eller annan som inställer sig till förhandling vid allmän
domstol under vissa förutsättningar är berättigad till ersättning för sin inslällelse.
Därjämte finns regler om förskott pä sädan ersättning. Molsvarande rätl till ersäiining
och förskoll börgälla förden som medverkar i rättegången perielefon i anledning
av koslnader m. m. som är förbundna med hans medverkan. En föreskrift härom har
tagits in i förevarande paragraf.
Närmare regler om ersättning ges i vittnesersältningskungörelsen
(1973: 262) och kungörelsen (1973: 261) om utbetalning av vissa ersättningar i
mäl eller ärende vid domstol, m. m.
När det gäller själva telefonkostnaderna anserjag liksom ulredningen
all de bör stanna pä siaisverkel.
5 Hemställan
Jag hemsläller all lagrädeis yllrande inhämias över förslagei
lill lag om försöksverksamhel med användning av lelefon vid rällegång.
6 Beslut
Regeringen besluiar i enlighel med föredragandens
hemställan.
Prop. 1978/79:88 ,5
Bilaga 1
Rällegängsulredningen 1978-06-22
Promemoria angående användning av telefon vid rättegång
1 Inledning
En av gmndlankarna vid del lagsiiflningsarbeie, som resullerade
i vår nu gällande rättegångsbalk, var all låla förfarandet i stor ulsiräckning
präglas av munllighel. Tvisiemål och brollmäl skall normall avgöras efter en
huvudförhandling vid vilken parterna skall insiällas sig inför rälien. När del
gäller förberedelsesladiel i ivisiemål har domaren däremoi en viss valfrihei
mellan all kalla parterna lill munllig förhandling och all läla dem yllra sig
skriftligen.
Direktiven för rällegängsulredningen (Dir 1977: 10) ägnar
stort utrymme ät frågor som rör ett ändrat förhållande mellan skriftligt och
muntligt domstolsförfarande. Det framhälls atl inställelser inför rätten i
regel är kostsamma och ofta medför betydande lidsuldräki. Allemalivei skriftligi
förfarande har emellertid många gånger den nackdelen all parterna "skriver
förbi" varandra.
Aliernaliven inslällelse - brev älerspeglar äldre tiders
begränsade möjligheter alt meddela sig med andra. Numera finns det ytteriigare
möjligheler. Sedan RB skapades har del skett en enorm utveckling på telekommunikationsområdet.
I del följande behandlas frågan i vad män del är möjligt all ocksä i domslolsprocessen
lillgodogöra sig de framsteg som har gjorts.
Del är viktigt all särskili uppmärksamma nya och moderna
möjligheter alt läla tre eller fiera personer som befinner sig på olika platser
delta i lelefonsamtal, s. k. lelefonmölen. Sådana mölen kan tänkas ersätta
vissa förhandlingar som nu sker i rättssalen.
I den nyligen utfärdade förordningen (1978: 143) om
sparsamhet i fräga om statliga tjänsteresor sägs, att myndigheter bör beakta
att den utveckling pä telekommunikationernas omräde som har ägl rum de senaste
åren också innebär nya möjligheler all lill lägre koslnader ersätta
tjänsteresor med s.k. telekonferenser. Särskilt bör hänsyn las till vad som
anförts i statskontorets tryckta rapport (1977:38) Telekonferenser i
statsförvaltningen.
Ett telefonmöte har sina största fördelar framför ett mera
personligt möte när inställelsekostnaderna skulle bli stora genom reseavstånd
eller anial resande. Ett telefonmöte går också i allmänhet fortare än ett
vanligt sammanträde. Ell lelefonmöte kräver vidare generellt sett ganska litel
förarbete på del adminisiraiiva planei och kan anordnas ulan sådan lidsuldräki,
som vanligen är förenad med en inslällelse inför domstol.
Det är emellertid inte bara telefonmöten som är intressania
när del gäller användning av telefon vid rällegång. Redan ell vanligi lelefonsamial
skulle i många fall kunna medföra betydande rationaliseringsvinster när del
gäller att inom ramen för ett vanligi inslällelseförfarande höra en viss
person, som av ell eller annal skäl inte kan närvara inför rätten eller som kan
inslälla sig endast med stor uppoffring.
Prop.
1978/79:88 16
2 Nuvarande möjligheter att använda telefon i samband
med rättegång
Frägan om telefonens användning vid rällegång kan inte ses
bara frän ralionell synpunki. En viss tveksamhet beträffande lekniska
hjälpmedel i domslolsarbelel är inroiad hos mänga. Den lorde ätminstone delvis kimna
förklaras av all del tidigare endasl har funnits en lekniskl icke godlagbar
apparatur alt använda. Utländska erfarenheter visar all lelefonmölenas
användning mera aren "försäljningsfråga" än en lämplighelsfräga. I
ullandel (USA) har emellertid rättegångar redan genomförls per telefon och
erfarenheterna av det nya hjälpmedlet tycks ha varil posiliva.
När man i dag använder telefonen i domslolsarbelel rör det
sig huvudsakligen endast om enklare uppgifter, främst i samband med måls utsättande
lill förhandling. De telefonsamtal som faktiskt förekommer hälls nästan
uteslutande mellan domstolen och parterna en i sänder. Del är därför naturligt
- med hänsyn lill vikten av lilliron lill domslolens opartiskhet i sakfrågorna
- all vid lelefonsamlalen avhandlas näslan enbart frågor av formell natur. Vill
man läla telefonsamtalen omfalia ocksä maleriella och därmed mera känsliga
frågor är del viktigt att båda parterna fär vara med samiidigi i ell lelefonmbie.
1 vissa fall kan domslolarna redan i dag hålla lelefonmölen.
Flera formella hinder förligger dock. När RB skapades hade man inie några lelefonmölen
i tankarna. RB använder därför termer som "komma lillsiädes", "inslällelse"
m.m. Man måsle öva vissl våld på del allmänt vedertagna språkbruket för att
kunna säga atl begreppen passar in pä telefonmöte.
Inom lillämpningsomrädet förlagen (1974:8) om rättegängen
i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) förhäller del sig något annorlunda,
eftersom man i förarbetena till den lagen ullryckligen angell all ålminsione
viss del av målets hantering kan fä ske per telefon. Enligt 5 § småmålslagen
skall mäl beredas för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig
handläggning. Ell lelefonmöte torde utan svårighet kunna belecknas som
sammanträde i småmålslagens mening. Enligt 16 § skall dock part kallas att
inställa sig lill sammanträde vid vissl äventyr. Man torde knappasl ha rätl att
uppfatta bestämmelsen såsom endasl avseende påföljden för del fall att
vederbörande kallas alt inställa sig. För all ett småmålssammanträde skall
kunna hällas per lelefon under formelll oantastliga former lorde åtminstone
den sist nämnda paragrafen behöva ändras. I 14S sägs atl svaranden kan yttra
sig muntligen över käromälet och alt sådant yttrande skall upptecknas genom
rättens försorg. Nägra formella hinder mol all svaranden härvid yttrar sig per lelefon
finns inte.
Del lorde inte vara någonting som hindrar att domstolen
efter alt ha uppfylll formella krav pä inställelse eller skriftlig handläggning
enligt RB klarar av vissa återsiäende frågor genom ett lelefonmöte. De
kontakter som inte är formelll reglerade i RB. såsom förberedelsesladiel i brollmäl,
lorde också kunna ske genom telefonmöle.
Någon möjlighel all i bevisningssyfle höra viss person per
telefon inom ramen för ell vanligi inslällelseförfarande lorde inie föreligga.
Prop. 1978/79:88 17
3 Nya tekniska hjälpmedel
Slalskonlorels förul omnämnda rapport innehåller bl. a. en
god beskrivning av de tekniska hjälpmedel som f. n. finns tillgängliga.
Sammanfattningsvis kan sägas alt telefonsamtal mellan tre personer eller fiera
kan föras ulan någon avancerad teknisk utrustning. Var och en kan använda sin
vanliga telefon. Sammankopplingen av telefonerna till ett telefonmöte ombesörjs
av leleverkel och kan ulan svårighei avse ocksä uiländsk lelefon. Den som vill
ha sammankopplingen lill siånd ringer ell särskili lele-fonnummer (i Siockholm
7807800 och i övriga landet 000) och talar om vilka telefoner som skall kopplas
samman och lill vilken tidpunkt. Om möjligl bör också anges den ungefärliga
liden för telefonmölel. Beställning bör göras minst en halvtimme i förväg.
Vill man hälla ell telefonmöte i rättegång kommer del ofta
att visa sig att det inte räcker med vanliga telefonapparater. Pä domstolssidan
kan del på grund av domförhelsreglerna ibland krävas alt fiera personer kan
delta i samtalet. Oftast behöver ocksä en protokollförare kunna höra vad som
avhandlas. Pä advokat- och åklagarsidan kan parter respektive målsägande vilja della.
Vill man under en domstolsförhandling höra en viss person
per lelefon föreligger ell uppenbart behov av all samtalet kan avlyssnas av
alla de personer som är närvarande i rättssalen.
Om man vid en telefonanknytning har tvä eller flera
personer som vill della i ett telefonsamtal är en särskild apparat behövlig
(konferenstelefon). Det finns tvä slags sädana telefoner. En sort är högtalande
och uppfattar vad som sägs av alla de som befinner sig inom hörhåll från
apparaten. Den högtalande konferenstelefonen, som i kvalitetshänseende inte får
sammanblandas med vanliga snabbtelefoner, är enkel att hantera men har den
nackdelen alt höglalarljudet bryts om ljudnivån i rummet blir för hög. Ljudöverfbringen
är alltså hela tiden enkelriktad ät någotdera hållet. Härigenom kan ord falla
bort. För atl undvika detta krävs samtalsdisciplin.
En mera avancerad och modern apparat är låglalande. Den
som vill delta i samtalet vid en sädan utrustas med hörlurar med fastsatt
mikrofon. Upp till tio hörlurar kan kopplas in. Samtalet blir dubbelriktat och
risken för att ord inte kan uppfattas blir därför inte större än vid ett
vanligt telefonsamtal mellan två personer. Möjligen erbjuder den lågtalande konferenslelefonen
vissa praktiska svårigheler. om del till äventyrs finns mänga åhörare i en
rättegång och offentligheiskravet skall kunna uppfyllas. Dessa svårigheter kan ätminstone
pä sikt lösas genom all en särskild högtalare ansluts på visst avstånd frän
hörlurarnas mikrofoner. Även en extra högtalande kon-ferenslelefon kan
användas.
Del finns
en allmän tendens alt länka pä sofistikerade bildtelefoner när man talar om
telefonens användning för rättegångsändamål. Bildtelefoner är numera praktiskt
användbara och har ocksä med stor framgång utnyttjats för rättegångar i USA.
Man måsle dock ha klart för sig att bildlelefoni är och kommer all inom
överskådlig framtid förbli mycket dyrbar och alt bildtelefonen som sådan inte
erbjuder sä stora fördelar som man i förstone kan tro. En vanlig erfarenhet är
att själva bilden efter en kort stunds samtal blir oinressant och att
skillnaden mol ell vanligt telefonsamtal därför blir ganska liten. Ännu sä
länge finns del i Sverige bildielefonimöjligheter endasl mellan Stockholm och
Malmö, men inom en snar framtid kommer systemet atl ha utvidgats väsentligt.
Ledningar kommer atl dras i försia hand inom stockholmsområdet.
2 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 88
Prop.
1978/79:88 18
Redan kostnadsaspekten lorde föranleda att bildtelefonen
hälls i stort sen inanfördel nu pågående reformarbetet pä processrättens omräde.
Det är dock värdefullt, om eventuella lösningar beiräffande de vanliga lelefon-samialens
lilläilighei lämnar möjlighel lill all i framtiden ocksä utnyttja andra lekniska
kommunikationshjälpmedel.
Kostnaderna för de rena ljudöverföringarna är relativt
begränsade. Förutom eventuella engångskostnader för apparatinköp eller för
leasing av en konferensielefon har man vid lelefonmölen avgifter som är
beräknade efter dels anialei inkopplade apparater, dels den lid under vilken samlalel
pågår. Eu eniinimessamtal med ire telefoner inkopplade kostar 252 kronor, en
relativt blygsam summa jämförd med kostnaderna för resa och tidsspillan vid en
vanlig inställelse inför domstol. Priset är detsamma oavsell avståndet mellan
telefonerna.
4 Allmänt om telefonanvändning
De hittillsvarande erfarenheterna av telefonanvändning i
domstolsarbete är ringa. Mänga praktiska problem mäsle finna lösningar,
särskilt om man vill införa möjligheler all vid telefonmöten med fiera
deltagare klara av maleriella tvistefrågor ulan alt ge avkall pä rättssäkerhelsintressel.
Enligt mängas vittnesbörd är del svårare atl leda ell
telefonmöte än att leda en vanlig förhandling med samma antal deltagare. Det är
viktigt alt ålminsione den som skall leda mölet är väl förberedd och har
planerat samtalet ganska ingående. Viss övning behövs. Särskilt gäller delta,
om man använder en högtalande konferensielefon, där vissa ord kan falla bort pä
grund av att förbindelsen hela liden är enkelriktad. Del behöver inie här uivecklas
vilka konsekvenser som kan uppslå i en rällegång där alla ord inte har kunnat
uppfattas.
Rätlssäkerhelsintresset talar slarkl för att den
högtalande konferenslelefonen används endast i frågor av relalivi sett mindre
betydelse. Även den modernare låglalande telefonen kräver en något högre
samtalsdisciplin än en vanlig förhandling, om samtalet skall bli njutbart. Svårighetema
är emellertid vanligen mindre än vad man i förstone kan tro. Använder man sig
av den låglalande konferenslelefonen, lorde invändningar om vad som har
förekommit vid samtalet inte bli vanligare än invändningar om vad som har
förekommit vid ett vanligt möte.
Ett telefonmöle eller telefonförhör kan knappasl tänkas
komma lill stånd pä annal säll än genom all domaren ringer upp de eller den som
skall della. Härigenom är sörjt för en ganska god bevisning om vilka som hörs.
Om idenlilelsfrågan kommer upp lill diskussion efter sammanträdet är läget
emellertid ett annal. Domaren kan i allmänhet lätt identifiera en person som
han har sett framför sig, men han har däremot endast vaga föreställningar om
vem han har talat med per lelefon. En bandupptagning av samtalet kan hjälpa. Pä
vetenskapens nuvarande nivå anser man sig emellertid inte kunna göra nägra
bestämda uttalanden om alt en röst som har spelats in pä ett band lillhör viss
person - men väl om atl den inte tillhör den personen. Domaren måste därför vid
varje samtal pröva om del finns tillräckliga bevis för all samtalet förs av rält
person. Redan den omständighelen all vederbörande går in i svaromål från en
telefon han står ansvarig för bör emellertid kunna tillmätas stor bevisverkan.
Prop.
1978/79:88 19
Identitelsfrägan vid telefonsamtal kan klaras ut ocksä
genom all en helt trovärdig person fär intyga identiteten hos den person
domstolen lalar med. Den som skall höras föreläggs alt inställa sig hos I.ex.
närmaste offentliga myndighet och domstolen ringer sedan lill myndigheten. För
en sjöman ombord på ett fartyg kan t. ex. kaptenen inlyga identiteten.
Skulle
någon part i undantagsfall påstå all ell lelefonsamial har förts med fel person
kan reglerna i 59 kap. RB om besvär över domvilla bli Ullämpliga.
För bedömningen av i vad män telefonsamtal kan ersätta
sammanträden eller inställelser inför domstol bör man förstå pä vad sätl
telefonsamtalet kan förändra det slutliga resullai som förväntas. Del har
gjorts mänga omfaitande utländska undersökningar i fräga om skillnaderna mellan
telefonsamtalet och det personliga mötel. Nägra resullai från de ulländska
undersökningarna redovisas i bilaga lill denna promemoria (bilaga 1).
En vikiig sluisals som man kan dra av undersökningarna är,
all valel av samlalssäll inte är utan betydelse för bedömningen av tilltron lill
den man lalar med. Inie heller vid personlig inslällelse inför domsiolen kan
man emellertid iakttaga neutralitet pä denna punkl. Lika väl som del fmns
förtroendeingivande rösler finns del förtroendeingivande människor. Möjligen
bör man emellertid inia den sländpunklen all om lilliron lill de hörda parterna
är av belydelse (säsom ofta är fallel vid mälels avgörande) par-lerna normall
skall vara jämspella. Hörs den ena parlen per lelefon skall alliså även den
andra höras på samma säll.
Del är svärl
all se något sakligt skäl för atl vissa frågor inie skulle fä avhandlas per lelefon
eller för alt vissa typer av tvisiemål och brottmål inte skulle fä avgöras
efter en process som hell och hållet förts per telefon. Likväl kan
försiktigheten bjuda atl man tills vidare intar en nägot avvaktande hållning
särskilt lill lelefonmölen. Alt avgöra brottmål endasl efter ell lelefonmöte
kan synas slötande för mänga, men givelvis bör ell lelefonsamtal många gånger
kunna ge mera än om vederbörande enligt 46 kap. 15 § RB döms i sin utevaro
efter vad han berättat enligi förundersöknings-prolokollei.
I fråga om
lillållighelen av lelefonförhör med vittnen m.fi. har man anledning vara mindre
iveksam med hänsyn lill den omfattande lelefonan-vändning som redan nu med
framgång förekommer vid förundersökning i brottmål.
Ett
vanligt fel när man överväger att använda telefon är att uppfatta telefonen
bara som ell subslilui för direkta personliga sammanträffanden. Givetvis kan
telefonen användas som ett sädanl substitut, men den kan också användas för all
förbättra hanteringen av en fräga. Det blir möjligt atl höra uiomsläende
(läkare, rällspsykiatriker, skyddskonsulenter och andra) som man lidigare av
hänsynsfullhet inte ansett sig böra kalla annat än i de mest betydelsefulla
fallen. Del blir också möjligl all höra personer som vislas utomlands. Vidare
öppnar telefonmötet möjligheter atl hålla förberedelse i brollmäl pä ett säll
som annars varil mindre lämpligt av kostnadsskäl.
Frågor om lämpligt användningsområde påverkas inte av domförhelsreglerna,
om rätten har lillgång lill en konferenstelefon.
Mol någon
parts uttryckliga vilja lorde det vara svårt att genomföra ett telefonmöte
eller telefonförhör. Part eller annan som hellre vill uppträda personligen
inför rätlen bör ha en ovillkorlig rätt härtill. Likväl torde man kunna
ifrågasätta om inte även underlåtenhet att delta i vissa fall möjligen kan
sanktioneras. Om t.ex. svaranden delgivits stämning med uppmaning
Prop.
1978/79:88 20
all vara anträffbar vid sin lelefon visst klockslag för
att delta i ett försia telefonmöte i mälel och sedan inte svarar, borde man eveniuelli
kunna ge tredskodom. Den faktiska skillnaden mellan denna situation och den som
föreligger när svarande i stället vägrat all infinna sig inför rälien eller vägral
atl skriftligen besvara stämningen förefaller nämligen vara hårfin om den över
huvud taget finns.
Fräga om lämpligt sankUonssystem vid lelefonmölen och
telefonförhör torde i likhet med flera andra frägor inte nöjaktigt kunna
utredas förrän man vimnil erfarenhl av hur telefonen praktiskt kan användas i
samband med rällegängar.
5 Vissa praktiska frågor angående telefonmöten
Tyvärr är del myckel som talar för alt förlikning i
tvistemål kan bli svårare atl åstadkomma, om man väljer atl hälla telefonmöle i
stället för all iräffa parterna personligen. Å andra sidan bör rimligen telefonallernativel
i della avseende vara bälire än en skrifilig förberedelse. De lidigare nämnda
undersökningarna ger vid handen, att de flesta andra syftena med en förhandling
i många fall lika väl kan nås vid ett lelefonmöte som på annal säll.
Svärigheten alt förlika ivisiemål per telefon kan behöva
föranleda all telefonanvändningen främsi inriklas pä sådana ivisiemål där
förlikning inie är tillälen eller på sädana situationer där förlikningsförsök
erfarenhetsmässigt inie kan antas bli framgångsrika. Man kan också tänka sig atl
man använder telefonmötet som komplettering lill ett vanligt munlligl eller skriftligi
domslolsförfarande vid vilkel förlikningsmöjlighelerna uilömls.
1 framliden kan förlikningssvårighelerna möjligen få
mindre betydelse i den vanliga tvistemälsprocessen. Rättegångsutredningen
arbetar nämligen med frågor om särskilda förlikningsförfaranden (se promemorian
(Ds Ju 1976: 8) Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol).
Behovei av all hälla lelefonmölen för förberedelse av brollmäl
torde närmast avse de siörre brottmål som kan beräknas kräva flera huvudförhandlingsdagar.
Antagligen kan ett lelefonmöte även i mindre mål verksamt bidra till all
förkorta förhandlingsliden inför domstolen.
En domare som vill utnyttja möjlighelen all hälla ell telefonmöle
bör -ålminsione om samtalsämnet inte är av enklaste slag - underrätta parterna
i förväg om mötel och tidpunkten för mötel. Det får sedan ankomma på parterna atl
la siällning till om de vill ha målel handlagt på annat sätl.
I vissa fall kan rätten behöva la ställning till frågan om
en viss person skall vara närvarande i rättssalen eller höras per telefon. Det
kan t.ex. vara svärl all generellt avgöra om lolk bör finnas hos rätten eller
hos den som inte kan lala svenska. Atl ett ombud eller en försvarare skall
finnas hos sin klient bör vara klan ålminsione säviii gäller normala fall.
Proiokollföringen bör inie bli svårare vid ell lelefonmöte
än vid vanlig inslällelse. Givelvis måste prolokolIföraren ha möjlighel all
själv höra hela förhandlingen. Helsl bör han också ha möjlighel atl della i
samtalet för atl undvika missförstånd. Konferenslelefonerna ger sädana möjligheler.
Den lägtalande konferenstelefonen har ell särskili uttag för bandspelare och bandupptagningsmöjlighelerna
kan möjligen vara av värde för proiokollföringen.
Självklart passar vanliga lelefonsamial mindre väl för
sädana sammanträden där en genomgäng av t.ex. kartor, folografier eller rilningar
är
Prop.
1978/79: 21
akluell. I många fall kan man emellertid komma lill rälla
med problem av del slaget genom atl de inblandade i förväg förses med ett
tillräckligt omfatlande skriftligt material.
En
utgångspunkt när man skall välja mellan sammanträde eller ett lelefonmöte är
det planerade mötets längd. Erfarenheten visar all lelefonmölen inie bör
översliga 90 minuter. Skälen till denna begränsning är all dellagarna kan bli
trötta och att del i längden kan vara svårt all bibehålla möiesdisciplinen.
Eftersom deltagarna inte kan se varandra är det län hänt att de faller varandra
i lalet. Avsaknaden av "rumskänsla" kan vara Iröllande.
Restid är
en annan utgångspunkt i en valsituation. Ju längre resor, desto mer tid stär
all vinna genom all välja lelefon. Man bör hälla i minnet alt ett telefonsamtal
oftast lönar sig ekonomiskt även vid kortare resor.
6 Vissa praktiska frågor angående telefon förhör
All höra vittnen och andra lorde knappasl erbjuda några allilbr
invecklade praktiska problem. En edsavläggelse torde sålunda lika väl kunna
göras per lelefon som i rättssalen. Möjligen kan del kännas olusligl all höra
någon, om man med fog kan misslänka i.ex. all han läser innanlill eller Slår
under yttre påverkan. Vill man gardera sig mol sådana evenlualiteler kan man låla
den hörde för lelefonsamlalel inslälla sig på exempelvis en annan domsiol, ell kommunalkonlor
eller en polisslalion.
Normalt
bör vittnen ha informerats om lelefonförhörel innan sådant kan hållas. Del bör
emellertid inte vara något hinder mol alt domstolen under pågående förhandling
beslutar alt höra vittnet och försöker fä kontakt med vittnet under
förhandlingen. En sådan kontakt bör kunna las även under eU pågående lelefonmöte.
Telefonisten kan lätt koppla in vittnets telefon till del redan pågående mötet.
Går vittnet med pä att genast vittna bör förhörel kunna klaras av, om parterna
samtycker till en sädan lösning.
Del kan
med hänsyn till resultatet av de tidigare berörda undersökningama inte hell
uteslutas, atl domstolar kommer atl fästa mindre tilltro till sådana
berättelser som har avgetts per telefon än lill de som avgeits i rättssalen.
Alt sådana misstankar är riktiga kan komma att visa sig genom all parterna går
med på all höra sina vittnen per telefon endasl när fråga är om sädana personer
vars tillförlitlighet inte gärna kan sältas i fråga.
7 Försöksverksamhet
Att vid rättegång använda telefonen i den omfallning som
tidigare har skisserats är inte problemfritt. Framför allt måste man slälla sig
tveksam i fråga om lämpliga lösningar av flera praktiska frägor kring själva
anordnandet av lelefonmölen. Å andra sidan har man anledning hoppas pä atl belydande
rationaliseringsvinster kan göras, om telefonen visar sig vara eit användbart
hjälpmedel för ålminsione vissa rällegångssiiualioner. Endasl en försöksverksamhel
med telefonanvändning torde kunna ge svar pä frågan i vad män de praktiska
problem som är förknippade med en ökad användning av telefoner är av sädan art,
alt vinsterna av en reform uppvägs av nackdelar.
Rätlssäkerhelsintresset lorde inte lägga hinder i vägen
för en försöksverksamhet, ätminstone inte om man konsekvent upprätthåller en
princip
3 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 88
Prop.
1978/79:88 22
om att försöksverksamhelen skall bygga pä frivillig
medverkan. Liksom del mäsle slå domaren fritt all använda lelefonen eller inie
bör parter och andra intressenier ha en fullsiändig valfrihet. Under en
försöksverksam-helslid bör därför inie nägra påföljder vara knuina lill vägran
alt vara anträffbar vid telefon eller lill vägran all medverka vid
telefonsamtal. Vägrar nägon fär i stället det vanliga insiällelseförfarandel
med del vanliga påföljdssyslemet komma lill användning.
Samma synsätt bör man anlägga också när del gäller
personer som gär med på atl telefonmöte eller lelefonförhör äger rum men ändrar
sig pä ett senare stadium innan tvistefrågan har avgjorts. Givelvis kan man
dock i sädanl fall inte borlse frän vad som faktiskt har förekommii vid telefonsamtalet.
Av del nu sagda följer alt de regler som finns om viten och påföljder för underiålenhet
i rättegång inte kan bli tillämpliga under försöksverksamheten eftersom denna
hela tiden förutsätter ell samlycke från de inblandade. Inte heller kan nägot
bevisvärde enligt 35 kap. 4§ RB tillmätas en parts ovilja alt della. Mol
bakgrund av all påföljder inte får användas kan bestämmelsen i 44 kap. 1 S RB
om all mälel skall avskrivas om båda parter uieblir från sammaniräde för munllig
förberedelse inie lillämpas ulan vidare. Uieblir båda parterna från sammaniräde
som hell eller delvis skulle ha hållits per lelefon måsle, innan målel
avskrivs, på lämpligt sätt - ev. telefonledes - inhämtas, att parterna med utevaron
avsetl att få mälel avskrivet.
En försöksverksamhet kan lämpligen koncentreras till möjlighelerna
all förbereda och avgöra ivisiemål per lelefon, att förbereda brottmål per lelefon
och att inom ramen för ett vanligt inslällelseförfarande höra särskilda
personer per lelefon.
De Ivisiemål som handläggs enligi småmålslagen lorde vara särskili
lämpade för lelefonhaniering med hänsyn till koslnadsersällningsreglernas uiformning.
Inie ens en vinnande pari kan nämligen i sådana mäl annal än i begränsad omfallning
få ersättning för sina kostnader.
Smämålen har från lelefonanvändningssynpunkl den länkbara
nackdelen, att domaren normall kommer alt behöva tala med personer utan
domstolsvana. Delta kan komma all försvära domarens processledning men gör värdel
av en försöksverksamhel i motsvarande grad högre. Man kan inte heller utesluta
möjligheten av all mänga parter lältare kan skaffa en billig bilrädeshjälp för
ett sammanträde, om detta hälls per telefon.
Smämålen intar en särställning ocksä i ett annat avseende.
Vad som sägs vid ett småmålssammanträde utgör nämligen alltid processmalerial
och fär läggas till direkt grund för domen medan vad som förekommer vid ett sammaniräde
för munllig förberedelse i ell vanligt tvisiemål inie annat än på indirekt väg
(42 kap. 20 § iredje stycket RB) kan bli processmalerial. Man kan därför med
visst fog säga, atl vad parterna uttalar vid en små-mälsförhandling har en
annan tyngd än om del gäller förberedelsen i ett vanligt mål. Denna
omständighet torde emellertid inte vara av den beskaffenheten att den bör
hindra en försöksverksamhel beträffande smämålen.
1 de vanliga Ivislemälen kommer lelefonmölen ålminsione på
målens förberedande stadium i väsentlig omfallning alt ha endasl processvana
jurister som huvudagerande, vilket kan antas underlätta telefonmöles genomförande.
En ytterligare fördel ligger i atl domaren i allmänhet kommer atl känna dessa
personer. Del sagda lalar för all också de vanliga ivislemälen bör omfattas av
försöksverksamhelen.
Såviil gäller tvistemålen bör man under
försöksverksamheten i försia hand sikta på all efier ell skriftligt svaromål
genom ell enda lelefonmöle
Prop.
1978/79:88 23
klara av hela förberedelsesladiel i ell vanligi ivislemäl
(med möjlighel lill omedelbar huvudförhandling) eller hela saken i ell smämål.
Del bör emellertid ocksä undersökas om telefonmötet ulan omgång lämpligen kan
sällas in direkl efter det alt ett skriftligt svaromål uteblivit men saken
ändock inte kan avgöras. Vid en försöksverk.samhel bör ocksä undersökas om det
finns ett praktiskt och tillgodosebarl behov av all kunna komplettera ell helt
eller delvis avsluial ordinärt förfarande med ell lelefonmöle, när vissa mindre
frägor förbigäli domsiolen och parterna samt domaren pä grund härav finner nägon
del av processmaterialet alllför oklar.
Som lidigare har nämnls lorde lelefonmölen i syfte all
förbereda brollmäl vara formelll oklanderliga redan med nu gällande regler.
Möjlighelerna all höra särskilda personer per lelefon kan
under försöksverksamheten begränsas lill sådana vars irovärdighet inie så läll
ifrågasätts. Det blir med en sädan lösning fråga om expertvittnen, t.ex. statliga
Ijänslemän, skyddskonsulenler och övervakare, en läkare (som eventuellt redan
har avgetl ell skriftligi läkariniyg), broltsplaisundersökare m. fi.
Behovei av
särskilda telefonulsagor från expertvittnen föreligger bl. a. i brollmäl och försöksverksamhelen
skulle på denna punkl kunna begränsas till sädana mäl. Man kan emellertid
befara all frekvensen av lelefonförhör med en sådan inskränkt lösning blir för lilen
för att försöksverksamheten skall kunna anses ge ell tillfredsställande underlag
för utredningens slutliga bedömningar. Ulan siörre olägenheter eller risk för rällssäkerhelen
lorde man, om parterna och de som skall höras samiycker, kunna gä längre och
under försöksverksamhelen hälla lelefonförhör också med personer vilkas irovärdighel
inie kan anses given. En sådan försöksverksamhel bör avse bäde tvisiemål och brollmäl.
I brottmål bör man kunna höra även en målsägande som inlc för lalan.
Förhör av della
slag bör under försöksverksamheten normall hällas endasl i sädana fall där
parterna är personligen närvarande inför rälien, efiersom man annars kan
trassla lill försöken alllför myckel. Bevisningen bör normall uppläs vid
huvudförhandlingen i målel men del bör inte föreskrivas något hinder mol all
hålla förhör också ulom huvudförhandling. 1 sisinämnda fall bör 35 kap. 13 S RB
bli lillämplig.
Försöksverksamhelen
kan lämpligen koncenireras lill ett mindre antal domare och domstolar.
Förslagsvis bör tio tingsrätter och två hovrällsavdelningar omfattas. Det
torde knappast vara skäl atl uppslälla nägon formell lidsgräns för försöksverksamhelen.
Införandet
av möjligheler atl avhandla tvistefrågor per lelefon kommer atl vara förenat
med vissa svårigheter. De utländska undersökningarna visar atl särskilt en
slarvig presentation av möjligheterna atl använda telefon kan leda lill
negativa reaktioner som blir bestående. Det finns enligi uppgifi alldeles för
många erfarenheler i den riklningen. Del är därför vikligl att de som skall
delta i lelefonmölen under försöksverksamheten får behövlig information.
Samtidigt med atl domstolen underrättar parter och andra om all domstolen avser
att hälla telefonmöte bör en särskild informationsbroschyr sändas ut.
Vid
presentationen av ett telefonsystem mäste beaktas all en vanlig reaktion lär
vara all belrakia alla iakltagbara skillnader i effekliviiel mellan lelefonsamtal
och personligt möle som negaliva. Möjligheler lill lelefonsamtal blir ofta avsiklligl
nedvärderade. Erfarenhelerna från Sverige och uUandel visar emellertid all den
som en gång börjal använda hjälpmedlel ofta fortsätter.
Försöksverksamheten
bör handhas av domstolsverket. En utvärdering av försöksverksamheten bör göras
genom rältegångsutredningens försorg.
Prop. I918fl9:88 24
8
Vissa kostnadsfrågor
Man
kan fräga sig vem som skall betala samtalsavgifien för ett telefonmöle i ivislemäl.
Som reglerna om rättegångskostnader nu är utformade skulle del vara domstolens
sak alt svara för telefonkostnaden medan alla ekonomiska vinsler skulle göras
av parterna. Siarka skäl lalar därför för all man föreskriver all parterna
skall slä för kostnaderna (jfr 18 kap. 13 8 RB). Kostnaden för ett lelefonmöle
är möjlig all beräkna redan i samband med atl samlalel avslutas. Mera förenligt
med gällande principer om kostnaderna för domstolens hantering av mål är
emellertid att låta statsverket svara. Med sist angivna lösning undviker man
vissa gränsdragningsproblem och byråkrati. Frägor som gäller kostnadsansvar
torde kunna bedömas bättre sedan en siörre klarhel vunnils om lelefonanvändningens
faktiska fördelar.
Under
en försöksverksamhel av den omfallning som lidigare har skisse-rals behöver man
leasa omkring lolv låglalande konferenslelefoner. Detta kostar 13 200 kronor
per år. Härtill kommer engångsavgifter om 1 900 kr per telefon. Om man vidare
beräknar en summa av bortemot 40000 kronor under ell år för samtalsavgifier lorde
försöksverksamhelen kunna få en lämplig omfattning. Oavsell om man anser att
parterna eller staten bör svara for kostnaderna för ett telefonmöte i ett
tvistemål har man skäl att under ett försöksverksamhetsstadium låla kostnaderna
stanna på siaisverkel.
Prop. 1978/79:88 25
Bilaga
1:1
Skillnader mellan samtal vid personlig inställelse och per
telefon
Möjlighelerna all i vidare ulsiräckning använda sig av lelekommunika-lioner
har pä senare är lilldragil sig ell alli slörte iniresse i ralionaliserings-sammanhang.
Utomlands har en intensiv forskning bedrivits i syfte all fä närmare kunskaper
om vilka för- och nackdelar som mera generellt är förenade med telefonsamtalet.
Utgångspunkten har varil alt sättet all kommunicera har belydelse för
resultatet av samlalel.
En sammanslällning av några undersökningar har gjorts av Bruce
Chris-tie och Martin Elton vid Communications Studies Group, Joinl Unit for Planning
Research, Universily College, London (Department ofthe Environmeni 1975).
Sammanställningens resultat är intresseväckande även om de kanske inte är
ovedersägligt bevisade.
Chrislie och Ellon påpekar atl överförandel av information
frän en person till en annan givelvis är ett av de främsta syftena med varje
samtal. De gjorda undersökningarna visar bl.a. att information kan överföras
lika enkelt och säkert vid ell telefonsamtal som vid ett personligt möte.
Telefonen har inte heller några egentliga nackdelar när det gäller all göra värderingar
pä grundval av informationen eller atl därefter komma fram lill enklare former
av beslul. Här gäller emellertid enligt undersökningarna vissa skillnader
mellan del fallet all telefon används och det att personligt möle kommer lill
stånd. Användningen av lelefon förändrar nämligen de vägar enligt vilka beslul
fallas. Undersökningarna visar sålunda all del vid ett lelefonsamial sägs färre
ord före besluiel än vid ell personligl möle. Härtill skall läggas atl det även
per tidsenhet sägs färte ord. Samtalen lenderar all bli "mera
affärsmässiga" vid lelefonsamial än vid ell personligl möle. Del bör
fasthällas all vid de gjorda undersökningarna beslutets innehåll varil i
huvudsak detsamma oavsell vilket säll samtalen har skett på.
Valet
mellan telefon och personligt möte kan enligt undersökningarna påverka
möjligheterna atl bedöma den person man skall lala med och möjligheterna att
övertala honom till något. Att göra en bedömning av den person man talar med är
viktigt vid mänga samtal. Intressant nog tycks bevisen närmast gä i den
riktningen all ell lelefonsamtal erbjuder de största möjligheterna till en
riktig och rättvis bedömning av den man lalar med. Undersökningarna visar
nämligen atl möjlighelen alt se den man lalar med har en benägenhei all leda till
en omotiverat positiv uppfattning om honom. Det mä förefalla vara en paradox atl
det personliga mölet ger domaren ett störte förtroende för riktigheien i hans
slutsatser om den andra personen medan del egentliga förhållandet ofta är ivärlom.
Undersökningsresultatet är dock inte hell enlydigl. Del förefaller vidare
mindre iroligi all bedömningen av den man lalar med skulle påverkas i nägon siörre
omfallning. Del är emellertid ännu mindre antagligt alt bedömningen skulle
försämras.
När del gäller möjlighelerna atl per lelefon övertala nägon
lill något måsle man enligt utförda undersökningarna skilja mellan två fall.
Resultaten av undersökningarna visar nämligen att möjlighelen all övertala
någon all ändra sill uppförande inie påverkas av huruvida man väljer lelefon
eller personligl möle medan möjlighelerna alt övertala någon atl ändra äsikl närmasi
är slörte vid lelefonsamlalel.
Prop.
1978/79:88 26
Del som har sagls om möjlighelerna all överlala någon per lelefon
gäller inie när det är fråga om köpsläende eller underhandlingar där den ena
personen försöker överlala nägon all avstå från nägot av värde genom all i
utbyte erbjuda någonting annal av värde. Påtagliga skillnader har här visat sig
föreligga mellan telefonsamtalet och det personliga mötet. Del personliga mölet
är mest effekiivi. Skillnaden är siörst om den som försöker övertala är
personligen anknuten till del han vill underhandla om. Telefonsamtalet kan
vara något bätire för den som argumenterar för en ståndpunkt som har tilldelats
honom och som inte representerar hans personliga uppfattning. Skillnaderna i
effektivitet kan vidare vara mindre när siörre grupper är inblandade i samlalel.
Vid
undersökningarna har Ullfrågade personer angell alt enligt deras uppfattning lelefonsamial
lämpar sig särskili väl för ställande av frågor, givande eller mottagande av
upplysningar och utbyte av åsikter. Något lägre värden har angetts för givande
eller mottagande av order, idéalslring, problemlösning och besluisfallande.
Ännu lägre värden har angells för vidmaklhällande av vänskapliga relationer,
lösande av meningsskiljaktig-heter, lösande av konflikter och övertalning. Lägsia
värden har angetts för köpslående och för möjligheter att lära känna någon.
Prop. 1978/79:88 27
Bilaga
1:2
Förslag
till lag om försöksverksamhet i fråga om användning av telefon vid rättegång
Härigenom
föreskrives följande. 1 § Vid de allmänna domstolar som domstolsverket
bestämmer får försöksvis användas lelefon i enlighel med vad som anges i 2-4 §S.
2§ Sammaniräde enligt 42 kap. 10, 12-I4§§ eller 20§ andra siycket rällegångsbalken
eller 5§ lagen (1974:8) om rättegången i Ivislemäl om mindre värden fär utan
hinder av vad som annars gäller hell eller delvis hållas per lelefon, om rätlen
finner del lämpligt och parterna samiycker därtill.
3§ Munllig bevisning samt
utsaga av målsägande får ulan hinder av vad som annars gäller upptagas per lelefon,
om rälten finner del lämpligt och parterna saml den som skall höras samiycker därUll.
4§ Under försöksverksamhelen fär kallelse lill telefonmöte eller förhör per telefon
ske i den ordning rälien finner lämpligi. 1 kallelse får ej ulsältas påföljd.
Denna
lag iräder i kraft den
Prop.
1978/79:88 28
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden
1 Riksåklagaren
Jag tillstyrker, atl försöksverksamhet kommer till stånd
vad avser rällegång i tingsrätt. Jag vill dock föreslå atl under försöksverksamhelen
ocksä prövas all ge den åtalade i mäl, som enligt 46 kap. 15§ andra slyckel
rättegångsbalken i princip kan avgöras ulan hinder av hans ulevaro, möjlighel
all "inslälla" sig per telefon eller i vart fall beredas lillfälle
att under rättegången yttra sig per telefon. Del senare skulle också kunnu
gälla när den åtalade i rättegången företräds av ombud. I della slag av mål
torde mänga gånger de koslnader och besvär som är förenade med en inslällelse
vara del avgörande skälet lill alt den åtalade uteblir. Det skulle innebära
ökad rältssäkerhel om den åtalade hade möjlighel all yllra sig i rättegången
per telefon. Dessutom skulle en sädan ordning ocksä kunna medföra alt domstolen
i ett störte antal mäl kunde efterge kravet pä personlig inslällelse.
Vad gäller rällegång i hovrätt släller jag mig mera iveksam.
Del ligger i sakens nalur, alt förnyade förhör enligt 35 kap. 13 § andra slyckel
rättegångsbalken regelmässigl mäsle ske genom vittnets eller den sakkunniges
personliga inställelse. Då fråga är om ny bevisning lorde i allmänhet del
förhålla sig så att denna skall ställas mol annan bevisning som redan lidigare förebringals
i målel. Även i en sådan situation torde sedvanlig bevisupptagning krävas. Dock
kan i något fall fråga vara om endast komplelterande uppgifter av vittne eller
sakkunnig. Därvid bör måhända bevisupptagningen kunna ske per telefon. Även om
jag således bedömer möjligheterna atl i hovrätt använda telefon för
bevisupptagning som mycket begränsade, vill jag dock inte motsätta mig alt försöksverksamhelen
omfattar också rättegång i hovrätt.
Jag förutsätier all domslolverket samråder med
riksåklagaren innan beslut fattas om vid vilka domstolar försöksverksamheten
skall bedrivas.
2 Svea hovrätt
Som anförs i den promemoria, som ligger lill grund för rältegångsutredningens
förslag, är en av grundtankarna bakom den gällande rällegångsbalken (RB) all förfarandel
skall präglas av munllighel. Nära förbundna med munllighelsprincipen är koncenlrationsprincipen
och omedelbarhelsprin-cipen. Den helt övervägande delen av dem som är verksamma
i domstols-arbete torde anse atl dessa tre principer ulgör hörnpelare i vår
processordning, som man bör vara försiktig att rucka pä.
Tanken att helt eller delvis ersätta inslällelse till munllig
förhandling inför domstol med s. k. telefonmöten eller telefonförhör är i och
för sig inte oförenlig med de tre principer som nämndes nyss. Ingen av dessa
kan sägas kräva alt parter och förhörspersoner är närvarande i domstolslokalen,
om munllighel, omedelbarhel och koncenlraiion kan åsladkommas pä annat sätt.
Att traditionella och praktiska förhållanden kan lägga hinder i
Prop. 1978/79:88 29
vägen är en annan sak, likaväl som all gällande rätt
uttryckligen kan förutsätta inslällelse inför domstolen. En mera grundläggande
invändning mot en utbredd användning av lelefonen i domstolsförhandlingar kan
däremot riklas frän offenlligheissynpunkl. För allmänhetens och pressens insyn
i domslolsarbelel kan telefonförhandlingar - hur tekniskt avancerade
hjälpmedlen än blir - knappast komma all mäta sig med en förhandling där parter
och förhörspersoner är personligen närvarande.
När frägan om användning av lelefon vid rättegäng nu las
upp är del mot denna bakgrund knappasl frän utgångspunkten all härigenom skulle
åstadkommas en bälire och säkrare rättskipning. Förslaget moliveras huvudsakligen
av önskemålet alt med telefonens hjälp söka göra förfarandel billigare och
snabbare. Del älerstär alt pröva om denna hypotes är riktig. Redan på grundval
av föreliggande material kan resas en del invändningar mol ell sädanl
resonemang, framför alli med uigångspunki frän all lelefon-förhandlingarna
skulle fä sä förhållandevis begränsad användning all vins-lerna härigenom
skulle bli marginella men även med iKgångspunkl från all en sior del av
vinsterna med lelefonförhandlingarna torde vara skenbara. En slutlig vägning av
för- och nackdelar kan dock knappast ske utan all de olika aliernaliven har prövais
i praktiskt arbete. Hovrätten vill därför inte motsätta sig att en försöksverksamhet
i huvudsaklig överensstämmelse med del föreliggande förslaget säils i gäng för
senare ulvärdering genom rältegångsutredningens försorg.
Hovrättsrädel Åström anför beträffande den del av rältegångsutredningens
förslag, som avser bevisupptagning medelsi telefonförhör:
Vissa uttalanden i del remitterade förslagei (exempelvis
pä s. 9 och s. 13) synes ge vid handen alt utredningen, vid bedömandet av
telefonförhörens värde, kommii till ell posilivi resullai genom all jämföra lelefonförhören
med notoriskt dåliga metoder för bevisupptagning. För mig framstår det som
naturligare all jämföra värdet av telefonförhör med värdel av sådan
bevisupptagning som sker på vanligt sätl enligt rällegångsbalken. Vid denna
jämförelse faller enligt min mening följande skäl mol förslagei omedelbarl i
ögonen.
All, såsom
utredningen avser, bevis skulle få upptagas per lelefon bara med parternas
samtycke innebär knappast ens sannolikhet för att bevisupptagningen blir
ordnad pä det för nägon part bästa sättet. Jag tänker särskilt pä sädana mäl
vari en processuellt oerfaren part upplräder ulan juridiskl bilräde. Även för
domaren - bl.a. för hovräilsdomaren vid förhör som föranleits av RB 50:23 och
51:23 - blir del en avgjord nackdel all inte kunna även med synen iakttaga ell
vittne. Därtill kommer hänsynen till de fall. ej hell sällsynta, dä det under ell
förhör visar sig att vittnet plötsligt börjar tveka beiräffande en nödvändig
personidentifiering. - Enligt förslaget skulle viilnesed i förekommande fall
avläggas per telefon. Hur mänga nya invändningar kan della förfarande ge upphov
till i ell eveniuelli menedsmäl? Vittnesförhör, som ofta är ganska klena
bevismedel, tål inie all få sill värde försvagat; tväriom borde man söka efter
metoder alt öka deras tillförlitlighet. Den av utredningen anförda omständighelen,
alt polisförhör ofta hålles per lelefon, synes påkalla alt en säkrare meiod
användes vid domsiolen. Och om i ell brottmål bevisningen beslår endasl av en mälsägandes
och en lilllalads uppgifter, förefaller del vara mindre lämpligi all höra den
ene per lelefon men den andre inför rälien.
Om nägoi av dessa eller andra skäl moi det föreliggande förslagei
är bärkraftigl: kan del dä godlagas all man - av önskan alt spara tid och
4 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 88
Prop.
1978/79:88 30
pengar - försöksvis utsätter vissa rällegängsparter för
risken alt fä en sämre rättegång än andra? För all lillgodose sagda önskan är
del bälire all fortsätta längs den redan anträdda vägen att flytta
bagatellsaker utanför domstolarnas ansvarskrels. 1 sä fall blir åtminstone inte
domstolsväsendets funktionsduglighet lidande, såsom följden torde bli om
utredningens förslag genomföres.
Enligi min mening skulle ell genomförande av förslagei i
denna del innebära ett sädanl åsidosättande av rimliga krav pä en säker rätlsordning,
att den ifrågasatta försöksverksamheten beiräffande bevisupptagning bör
avstyras.
3 Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten är positiv till alt man genom försök vid vissa domslolar
prövar möjlighelen att delvis ersätta nuvarande munlliga eller skriftliga
handläggning med lelefonkonferenser mellan domstolen och parterna och all
muntlig bevisning upplages genom lelefonförhör. Della ligger väl i linje med
den ökade användning telefonen under senare är fått inom domstols-arbetet. Del
är angeläget att man vid den pågående översynen av rällegängsförfarandet
undersöker hur man på olika vägar kan göra förfarandet snabbare och billigare
utan att därför rättssäkerheten träds för nära. Ocksä tekniska förbättringar av
medlen för kommunikation hör härvid till bilden. Den omständighelen att
rättegångsbalken (RB) inte räknar med processföring genom telefon bör inte
lägga hinder i vägen för alt man försöksvis undersöker förutsättningarna för en
sädan modernisering av formerna för handläggningen. Del är i själva verkei knappasl
möjligt att ta slutlig ställning till behovet och lämpligheten av handläggning
genom lelefon utan en närmare undersökning av de problem av teknisk och processuell
natur som är förenade med en ordning där användning av telefon delvis ersätter
nuvarande muntliga eler skriftliga handläggning.
Med hänsyn härtill anser sig hovrätten ime böra gå närmare
in på de olika skäl för och emot ökad användning av telefon i rättegång som
anförs i promemorian. Utredningens påstående atl någon saklig invändning i och
för sig inte kan riklas mol all avgöra alla typer av mål efter enbarl en
process i lelefon (s 9) anser dock hovrätten föra väl långt. Gör man avkall på
den garanti för riktig bedömning av målet som kravet på personlig inställelse
inför domstolen innefattar, ökar risken för felaktiga avgöranden. De problem
som möter vid användning av telefonmöten i stället för hittills bmkliga
förhandlingar motsvarar därför dem som uppstår vid ersättande av förhandling
med skriftlig handläggning resp. vid hållande av förhandling i parts utevaro.
Med tanke härpå kan det inte gäma komma i fräga att avgöra mål om t.ex. grova
brott efter en process uteslutande i telefon. Däremoi möter enligi hovrällens
mening inte något hinder mot atl vid försöksverksamhelen undersöka möjlighelen
att ta upp bevisning i mål av nu åsyftade slag genom telefonförhör. Hovrätten
vill vidare erinra om att vissa uttalanden i promemorian om användning av lelefonmölen
i stället för sammanträden ler sig motsägelsefyllda såviti gäller mål enligt småmålslagen
(s 15: jfr även s 10 n).
Hovrätten förutsätter atl del krav på offentlig
förhandling som kommer lill uttryck i 2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen i dess
lydelse från den 1 januari 1977 inte åsidosätts vid försöksverksamheten. Vad
utredningen anför om möjligheten atl på sikt lösa problemen med åhörare vid
rättegång-
Prop.
1978/79:88 31
arna genom all anskaffa särskilda högtalare (s 5) synes inie
uigöra tillräcklig garanti härför. Man börockså vara medveten om alt parieroch
vitmen framdeles kan komma alt önska telefonförhandling t.ex. för atl slippa schavoliera
offentligt i en rättegång. Det som har anförts nu pekar på att domstol vid
prövning om lelefonmöle skall anses lämpligi bör se lill atl offenllighelskravel
Ullgodoses pä ell lillfredssiällande säll. Della gäller inie minsl i fräga om mäl,
som väcki större uppmärksamhet.
Beträffande utredningens överväganden om formerna för försöksverksamhelen
(avsniii 7) inskränker sig hovränen lill följande synpunkter.
Del synes rikligl all i vart fall under
försöksverksamheten bygga på i princip frivillig medverkan. Som utredningen anförl
bör vägran all dellaga i lelefonsammanlräde eller lelefonförhör inie vara förenal
med sanklioner. Hovrätten ulgär frän all della skall gälla ocksä den som försl förklaral
sig önska medverka i lelefon men sedan ulan all meddela sin ändrade insläll-ning
eller hell ulan skäl inie är anlräffbar i lelefon. Hovrätten har vidare uppfattal
Ulredningen så alt RB:s bestämmelser om förberedelse och huvudförhandling i
förenklad form i Ivisiemål saml om munllig bevisning och hörande av målsägande
skall äga lillämpning vid telefonkonferenser och lelefonförhör med endasl det
undantag som framgår av 4 § i den föreslagna lagtexten, nämligen all påföljd
inte får ulsältas i kallelse. Hovrätten ifrågasätter om det inte från
lagteknisk synpunki vore bälire atl göra en uppräkning av de bestämmelser som
pä grund härav inie skall äga tillämpning. Denna uppräkning mäsle dä även omfatia
andra besiämmelser i RB som berörs av atl vägran alt medverka skall vara sankiionsfri.
Exempel härpå ulgör 18 kap 6 S RB.
Del är iveksaml om vid förhör enligi 3 § i uiredningcns
lagförslag även den hördes medgivande är erforderligl. Anför vittne
undanlagsvis något vägande skäl för atl motsätta sig telefonförhör kan delta tillgodoses
vid rätlens lämplighetsprövning.
Enligt lagförslaget skall bara huvudförhandling i
förenklad form kunna hållas vid telefonmöle. Med denna utgångspunkt innebär
förslaget lill försöksverksamhet för hovrätternas del enbart möjlighel atl
hålla lelefonförhör enligt 3 §. Med hänsyn dessulom lill all ett stort antal
mål vid hovrätterna avgöres på handlingama blir ulrymmei för försöksverksamheten
därför begränsal.
Hovrätten anser del angelägel all resullalen av försöksverksamhelen
utvärderas inom en inie alltför avlägsen framtid. Försöksperioden bör därför
begränsas i tiden, förslagsvis lill tvä år.
4 Stockholms tingsrätt
Den remitterade promemorian redovisar i en utsträckning
som med hänsyn till dess syfte fär anses vara tillfyllest fördelar och
nackdelar som är förenade med ell användande av lelefon i samband med
rättegång. En del av dessa fördelar och nackdelar är uppenbara. Andra, och
detta gäller främsi vissa beiänkligheier som anförts, är av den art atl deras belydelse
kan bedömas försl efter en försöksverksamhet. Del kan också antagas, atl en försöksverksamhel
ger erfarenheler som hittills ej kunnat förutses. Om del praktiska behovet i
alla delar av telefonhandläggning i rättegång är tingsrätten inte övertygad.
Man lär väl ej heller kunna undgå alt väga del prakliska behov som kan
föreligga mol kosinaderna för all skapa tekniska förutsättningar för
processande per lelefon. Tingsrätten vill emellertid av
Prop.
1978/79:88 32
skäl som framgår av del ovan sagda ej motsätta sig alt
handläggning per telefon fär äga rum pä försök.
Enligt promemorian (s. 14) kan en försöksverksamhel
lämpligen koncentreras till möjlighelerna atl per telefon förbereda och avgöra
tvistemål, förbereda brotlmäl och inom ramen för ett vanligt inslällelseförfarande
höra särskilda personer. Med "förbereda brottmål" åsyftas tydligen (s.
11) sädan planering av blivande huvudförhandling som redan nu i stor utsträckning
sker telefonledes. 1 denna del är del således inte fräga om nägon försöksverksamhel
utan snarare om en rekommendation alt vid behov anordna lelefonmöle. I den
föreslagna lagtexten förekommer ej heller nägon beslämmelse som avser
"förberedande" av brottmål. Vad i övrigi gäller lillämpningsområdel
för en försöksverksamhel innehåller promemorian på en punkl uppgifter som
förefaller molslridiga. Sålunda uttalas (s. 10) all svårigheter atl förlika
tvistemål per telefon kan behöva föranleda att telefonanvändningen främst
inriktas på sådana tvisiemål där förlikning inte är tillålen eller på sädana
situationer där förlikningsförsök erfarenhetsmässigt inte kan antas bli
framgångsrika. Normalt skulle således enligt denna uppfattning tvistemål som handlägges
enligt småmålslagen (FT-mål) - i vilka rälten enligt uiirycklig föreskrifi har
all söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annal - ej lämpa sig
för handläggning per telefon. Å andra sidan rekommenderas i promemorian (s. 15)
all försöksverksamhelen omfattar även FT-mäl. Tingsrätten ansluler sig lill
denna rekommendation och har ej något atl erinra mot den i lagförslaget gjorda avgränsningen
av försöksverksamhelen.
5 Göteborgs tingsrätt
Göleborgs Ungsräu har inie nägoi all erinra mol all en försöksverksamhel
med användande av lelefon i rättegång anordnas. Tingsrätten vill dock anmärka
följande.
Del är värdefullt all nya tekniska hjälpmedel ställs till
domstolarnas förfogande i syfte alt effektivisera arbelel och nedbringa kosinaderna.
Då hjälpmedlen kommer att användas av ett flertal mer eller mindre opraktiska
personer, är det emellertid viktigt, alt hjälpmedlen, i tekniskt hänseende, är
enkla att handha.
Med hänsyn lill de nackdelar, som är förknippade med den höglalande
lelefonen, bör endasl den låglalande lelefonen komma ifråga för användning vid
rättegång. Efiersom den lelefonen endasl kan avlyssnas med användning av
hörlurar, mäste dock extra utrustning finnas, som ger åhörare möjlighet alt
höra vad som sägs. Del är väsentligt atl offenllighelskravel ej blir
åsidosatt.
6 Jönköpings tingsrätt
Tingsrälten har med iniresse lagil del av de synpunkier
som i den remitterade promemorian redovisals i fråga om möjlighelen all i ökad ulsiräckning
använda lelefonen vid rällegång. De rationaliseringsvinster i domstolsarbetet
som en sådan användning kan ge torde - åtminstone på sikt när personalen blir
förtrogen med den nya tekniken - bli betydande. För parter, vittnen m.fl.
kommer del självfallet i många fall alt innebära stora fördelar att kunna byta
ut en betungande inställelseskyldighet mot ett dellagande i en lelefonkonferens.
Prop.
1978/79:88 33
Tingsrällen har en positiv inställning till atl
försöksverksamhet inleds pä della omräde och har inie funnil anledning lill
erinran mot den föreslagna omfattningen eller uppläggningen av denna verksamhei.
Fräga är dock om det inte kunde vara av intresse alt vid nägon
försöks-domstol pröva en högtalande anläggning.
7 Domstolsverket
Domstolsverket stödjer tankarna pä atl i ökad utsträckning
använda telefoner vid rättegång i syfte att därigenom bidra till all åstadkomma
en snabbare, enklare och billigare domslolsprocess. Domstolsverket har sedan
en lid utnylljal möjlighelerna med telefonkonferenser och har därvid kunnai
konstalera all de lekniska föruisätiningarna för sådan telefonanvändning är
goda.
Som ulredningen framhållit, är identitetsfrågan vid
telefonsamtal av stor betydelse i samband med domstolsarbele. Detta gäller i
särskilt hög grad om bevisning upptas per telefon. Domstolsverket anser därför,
att den som skall höras i bevissyfte per telefon normalt sett bör kallas att
inställa sig vid lelefon hos myndighei på den orl där han vistas. Undantag från
denna regel bör kunna förekomma t.ex. vid sjukdom och hög ålder samt då den som
skall höras har svårigheter att inställa sig hos myndighet på grund av
barnpassningsproblem eller arbetsförhållanden. 1 dessa undantagsfall bör
istället säkerställas att identiteten kan intygas av tjänsteman vid kommunal
eller statlig myndighet, t.ex. läkare på sjukhus, föreståndare på ålderdomshem
eller socialvärdstjänsleman. Möjligen skulle också den nuvarande stämningsmannaorganisationen
kunna utnyttjas. Om nu angivet förfarande lillämpas kan också riskerna
undanröjas för att vittne eller annan läser ur skriftlig uppteckning eller
avger sin berättelse under förhällanden, som medför atl han inte vågar fritt
utsäga sanningen.
Enligt domstolsverkels uppfattning kan inga principiella
invändningar riktas mot att i dispositiva tvisiemål såväl förberedelse som s.
k. omedelbar huvudförhandling hälls i form av telefonsammanträde, om båda
parter samtyckt till detta. Parterna disponerar ju över processen i dessa mål
och delta bör anses omfatia jämväl frågan om målet kan handläggas och avgöras
under lelefonsammanlräde. Om båda parter - t. ex. av kostnadsskäl -begär, att målel
skall avgöras under telefonsammanträde borde därför i ett nyll syslem rätten
endast i undantagsfall kunna vägra detla.
1 indisposiliva tvistemål måste däremot rätten självfallet
göra en självständig bedömning av om målet kan avgöras eller åtminstone till
en del handläggas under telefonsammanträde. En större försiktighet med användningen
av telefonsammanträde lorde vara påkallad i dessa mål jämfört med de disposiliva.
Domstolsverket ifrågasätter, om det i indispositiva mål är lämpligt att låta
målet avgöras efter enbart telefonsammanträde. 1 flertalet indisposiliva mål är
del av viss belydelse för rättens bedömning av saken atl parterna personligen
inställer sig inför domstolen. Under en försöksverksamhel bör erfarenheter
kunna vinnas i detta avseende och läggas till grund för ett slutligt
ställningslagande. Att muntlig bevisning i dessa mäl uppläs genom
telefonanvändning inger däremot inga betänkligheter.
1 brottmål bör enligt domstolsverkets mening
telefonanvändning kunna ske i samma utsträckning som i indispositiva tvistemål.
I sådana mål, som idag med stöd av 46 kap. 15 § 2 st. rättegångsbalken kan
avgöras ulan hinder av all den lUllalade uteblivit, bör dock även den
tilltalade kunna höras per lelefon.
Prop.
1978/79:88 34
Enligt domstolsverkels uppfattning kan det finnas skäl alt
fräga sig om telefonanvändning bör lillälas endasl i tingsrätt. Hovrätten är ju
i prakiiken slutinstans i flerialel mål. Om ell mål gäll vidare lill hovränen
och parter eller vittnen m. fl. skall höras ånyo i hovrätten kan möjligen ulredningsskäl
lala för all delta sker genom personlig inställelse och ej genom telefonsammanträde.
Om en försöksverksamhel kommer lill stånd bör denna fräga bli föremal för
särskild uppmärksamhei vid utvärderingen av försöket.
En fråga som rällegängsulredningen endasl i förbigående
berört i della sammanhang är om lelefonanvändningen i föreslagen form är
förenlig med reglerna om offenllighel vid domstol. Del kan försl konstateras,
alt om telefonanvändningen sker vid förhandling bör den lekniska utrustningen
ulföras så atl även eventuella åhörare har möjlighet alt höra vad som avhandlas
ä ömse sidor i lelefonsamlalel. Om lelefonanvändningen sker uianför förhandling
bör liksom idag vad som därvid avhandlats dokumenteras i akten för alt pä sä
sätt bli lillgängligl för den som vill ta del av materialet.
Domstolsverket tillstyrker all en försöksverksamhel i fräga
om användning av lelefon vid rättegång anordnas. Verket vill underslryka vad ulredningen
i delta sammanhang anförl om alt försöksverksamheten skall bygga på frivillig
medverkan från såväl domstol som parter. Domstolsverket delar rältegångsutredningens
uppfattning om försöksverksamhetens omfattning, dock atl säväl tilltalad som
målsägande och vittnen bör fä höras per lelefon i sädana fall dä målel med slöd
av 46 kap. 15 § 2 si. rättegångsbalken kan avgöras utan hinder av att den
tilltalade uteblivit frän huvudförhandlingen.
Domstolsverket är berett att äta sig alt handha
försöksverksamheten. Verkei bör på lämpligt sätt medverka jämväl i
utvärderingen av försöket.
Domstolsverket bör erhålla särskilda medel för läckande av
kosinaderna för försöksverksamhelen. Om lelefonlekniken skall kunna användas i
exempelvis mål med nämnd lorde den av rättegångsutredningen föreslagna
utrustningen (lågtalande konferenstelefon med maximalt tio hörlurar) inte ensam
vara tillräcklig. De av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna synes därför
vara för låga.
Såvitt gäller av rättegångsutredningen avgivet
författningsförslag bör av detla framgå, att tilltalad i brottmål fär höras per
telefon i sädana fall dä målet med stöd av 46 kap. 15 § 2 st. rättegångsbalken
kan avgöras ulan hinder av alt den tilltalade uteblivit frän
huvudförhandlingen. I tillämpningsbestämmelser bör särskilt regleras hur identiietsfrägoma
skall hanteras. Det bör också framgå alt - och på vilkel sätt - kravel på offenllighel
vid domstol skall tillgodoses vid telefonanvändning. Vidare erfordras regler om
ersättning till vittne m.fl. som inställer sig vid t.ex. myndighet för atl
höras per telefon.
8 Statskontoret
Utifrån de synpunkter som statskontoret har alt beakta
tillstyrker verket den försöksverksamhet med användning av telefon vid
rättegång som föresläs av rällegängsulredningen.
Staiskonioret anser atl lelefonkonferenser är ell viktigt
medel för kommunikation eftersom användning av telefon är kostnadsbesparande
jämfört med personlig inställelse. Verkei ser emellertid telefonkonferenserna
som ett komplement lill, snarare än en ersättning för, fysisk närvaro vid en
förhandling.
Prop.
1978/79:88 35
Riksrevisionsverkei har i revisionsrapport om tingsrätters
handläggning av brollmäl visal på alt mer än en tredjedel av alla brollmäl frän
1975 vid 10 tingsrätter ställts in. Till en del beror detla pä atl tilltalade
eller vittnen inte inställde sig trots all personerna blivit delgivna.
Statskontoret anser att försöksverksamheten bör utvisa
huruvida man med telefonens hjälp kan öka utnyltjandel av domstolarnas resurser
genom all minska anialei inslällda mäl.
Troligtvis innebär del för mänga människor en päfresining
all uppträda vid en rällegång och många drar sig därför för all slälla upp som
vittne. Möjligen skulle allmänheien bli mer positiv till all vittna om möjlighel
finns atl avge vittnesmål per lelefon. Verkei anser därför alt försöksverksamheten
bör söka utröna huruvida användning av telefon kan påverka allmänheten i
positiv riktning. Även för polispersonal, som ju ofta kallas som vittnen, bör
möjligheten alt använda telefon i dessa fall ofta kunna vara lill fördel.
Staiskonioret
anser i likhet med utredningen all lelefonkonferenser borde kunna medföra
kostnadsbesparingar vid rättegångarna. Vid försöksverksamheten med all använda
telefon i domstolsarbele bör som underlag för slutligt ställningstagande i
frågan de prakliska och ekonomiska konsekvenserna närmare belysas.
Den
föreslagna försöksverksamhelen bygger pä användning av låglalande
konferenstelefon. Det är möjligl all denna utrustning lämpar sig särskilt bra i
domslolssammanhang. För övriga delar av förvaltningen anskaffas dock
huvudsakligen höglalande telefoner i form av det nya billiga understället som leleverkel
nyligen introduceral på marknaden. Della lämpar sig för säväl gruppsamtal som
vanliga telefonsamtal. Del skulle vara intressant om försöksverksamheten även
omfattade dessa hjälpmedel. De är enkla all ansluta och att använda och
årskostnaderna inklusive inträdesavgift uppgår Ull endasl 225 kr.
9 Riksrevisionsverket
Enligt riksrevisionsverkels (RRV) mening torde ett ökal
utnyttjande av lelefon enligt utredningens förslag kunna leda till ett för
parter och vittnen mindre betungande förfarande samtidigt som de loiala kosinaderna
för rättegångarna lorde kunna minskas. RRV fömiser emellertid, i likhet med
utredningen, att ett antal prakliska problem kan uppstå vid införandet och tillslyrker
därför förslaget om försöksverksamhel.
För atl minska svårigheterna vid introduktionen föreslår
RRV alt försöken leds av en särskild grupp inom domstolsverket med ansvar för
all lämna service när del gäller tekniska och juridiska problem samt för all
löpande sprida erfarenhelerna mellan de deltagande domstolarna. RRV vill vidare
framhålla betydelsen av att i förväg fastställa en viss period som
utvärderingen skall avse. Detla behöver dock inte hindra att försöksverksamheten
fortsätter på oförändrat sätt i avvaktan pä ulvärdering och defi-nilivl beslul.
Beiräffande
fördelningen av telefonkostnaderna instämmer RRV i förslaget atl beslul härom
bör anslå lill del definitiva beslutet om verksamheien.
Prop.
1978/79:88 36
10 Sveriges Domareförbund
Domareförbundel ställer sig helt positivt lill en försöksverksamhel
i fräga om användning av lelefon vid rättegång. Förbundet tror atl
telefon-användning vid rättegång kan verksamt bidraga lill all förenkla och
förbilliga rällegängsförfarandet i vissa mäl. Ett införande av ett sådani
syslem kommer emellertid all innebära en sä avsevärd förändring i de nuvarande
formerna all del är svårt all överblicka konsekvenserna i olika avseenden. Det
är därför såsom rättegångsutredningen också föreslår angeläget att della
förfarande försl prövas i en försöksverksamhel.
Del är enligt förbundels mening av slörsla viki all
användningen av telefon vid rättegång inte leder till en formlöshet, som kan ge
intryck av godtycke och leda till bristande förståelse för betydelsen av
uttalanden under lelefonhandläggningen. Del är därför önskvärt all
telefonanvändningen, även under en försöksverksamhet, regleras i
förhållandevis fasta former. Del remitterade lagförslaget uppfyller inte de
krav som mäste ställas i della avseende. Förslagei mäsle i varje fall
kompletteras med utförliga tillämpningsanvisningar. Med hänsyn lill alt del i
åtskilliga avseenden är fräga om avsteg från lagregler bör ett bemyndigande
för regeringen atl utfärda sådana lillämpningsanvisningar inlagas i
lagförslaget.
En viktig princip i rättegångsförfarandet, som enligt
domareförbundets mening inte får äventyras genom telefonanvändning, är
offentligheten i rättegången. Användes lelefon vid förhandling enligi 2 S i
lagförslaget eller vid upptagande av bevisning enligt 3§ mäsle - om icke i lag
föreskrivna sekretesskäl föreligger - allmänheten ha lillfälle all höra vad som
förekommer vid förhandlingen eller bevisuppiagningen. Della är av sådan vikt atl
en erinran härom bör intagas i lagen.
Det kan enligt förbundets uppfattning ifrågasättas om inte
lagförslaget-bör kompletteras med bestämmelser om vissa ytterligare avvikelser
från del vanliga rältegångsförfarandel. Förbundel anser sig inte kunna göra nägon
uttömmande uppräkning av vilka frågor som bör upptagas utan inskränker sig lill
all peka på följande spörsmål.
Del bör övervägas om inte föreskrift bör finnas, atl
huvudförhandling inte behöver inställas om vittne eller annan som kan höras per
telefon inte är lillsiädes (jfr RB 43: 2 och 45: 2) och all huvudförhandling
får uppskjulas om lelefonförhör av någon anledning misslyckas. Vidare bör
klargöras om dom fär meddelas per lelefon i anslutning till lelefonhandläggning
och om vid kallelse Ull förhandling, som endast delvis skall hällas per
telefon, påföljd för utevaro får föreskrivas för part, som skall komma
personligen lillsiädes.
Vidare synes del finnas skäl all överväga om man icke bör
öppna möjlighet atl höra tilltalad i brottmål i lelefon i vissa fall, när det
är uppenbart att strängare påföljd än böter inte kommer i fråga. Del förekommer
nu inie så sällan all avlägsel boende UUlalad ringer till domstolen och frågar
om han verkligen behöver företaga en lång resa för att framföra sitt
bestridande av ell åtal och att han, efter atl ha gjort en avvägning av
kostnaderna för resan, förklarar, atl han hellre erkänner än tar på sig dessa koslnader,
som enligt hans mening är högre än del värnade bölesslraffel. Naluriigivis fär
en möjlighet atl höra den tilltalade per lelefon användas av rälien med slörsla
urskiljning. Underdel fortsalla utredningsarbetet synes böra övervägas om sådan
möjlighel bör finnas även i mål där påföljden kan bli en annan än böter.
Beiräffande målsägande uttalas i den remitterade
promemorian (16 n) all
Prop.
1978/79:88 37
i brottmål bör man i lelefon kunna höra även en mälsägande
som inie för lalan. Sisinämnda inskränkning, som dock inie älerfinnes i lagförslagci,
synes förbundet onödig.
Förbundel anser det rikligt alt som fömtsättning för atl
förhandling enligi 2 § skall kunna hällas per telefon bland annat uppställes
det villkoret alt parterna samiycker därtill. Förbundel anser del däremot icke
nödvändigt alt uppslälla della villkor för förhör enligi 3 §. Om domstolen
finner ett sådant förhör lämpligt och den som skall höras samtycker därtill,
bör en tredskand pari inte ha ovillkorligt rätt att hindra en sådan
handläggning. Domstolen måsle pröva om partens invändningar mol lelefonförhör
har något fog för sig.
Nägra särskilda regler om protokollföringen vid
förhandling eller bevisupptagning med telefon finnes inte i lagförslaget. Det
kan emellertid finnas skäl att, i varje fall under försöksliden, föreskriva alt
fonografisk upptagning av vad som förekommer regelmässigl skall ske.
11 Sveriges Advokatsamfund
Som ulredningen angell kan man troligen vinna myckel i
fråga om bäde tid och koslnader vid användning av telefon vid rättegång. Å
andra sidan finns säkert mänga oklara punkter att diskutera såväl principielll
som rörande den prakliska lillämpningen av den föreslagna ordningen, kravet pä
så fullständig utredning som möjligt i mälen m. m.
Utredningens framställning avser emellertid endasl en
försöksverksamhet. Det saknas därför anledning atl i förevarande sammanhang
behandla den problemalik som är förenad med användning av telefon. Detla får
anslå tills en utvärdering av försöksverksamhelen föreligger.
Samfundet har ingen erinran mot att en försöksverksamhet
av det slag ulredningen föreslagil anordnas, särskilt inte som
telefonanvändningen fordrar samlycke från de berördas sida.
12 Föreningen Sveriges statsåklagare
1 likhet med utredningen anser föreningen, som begränsar
sitt yllrande lill brollmälsprocessen, all del är angelägel alt ta tillvara de
möjligheter som finns atl rationalisera handläggningen vid domstol samt öka
snabbheten i förfarandet. Del finns som ulredningen påpekar goda skäl att ania,
alt ökad användning av telefon skulle medföra påtagliga fördelar. Värdefulla
erfarenheter skulle under alla förhållanden fäs genom en försöksverksamhet.
Föreningen tillstyrker därför framställningen.
Föreningen
har inte heller nägot alt erinra mot all försöksverksamhelen får den omfallning
som ulredningen tänkl sig. Varje pari i en brollmälspro-cess har ju enligt
utredningens förslag rätt få saken prövad i normal ordning om han sä önskar.
Den föreslagna lagtexten ger möjligen utrymme för tvekan om parten - vid
samtycke lill telefonförhör - kan som villkor ställa att förhöret t.ex. sker pä
viss plats Ofr promemorian, s 12). Ell villkorat samlycke frän en pari bör enligi
föreningens mening tolkas som ell nej, om villkorel inie kan uppfyllas.
Frän de synpunkier föreningen närmast har att beakta finns
ingel ytterligare alt tillägga.
Prop.
1978/79:88 38
13 Föreningen Sveriges åklagare
Säsom anförts i utredningens direktiv är inställelser
inför rälten kostsamma och medför ofta belydande tidsutdräkt. Det är därför nödvändigi
att, sä längl hänsynen till rättssäkerheten medger del. utnyttja den utveckling
som skett pä telekommunikationsområdet. Föreningen har sålunda i princip inlet
all erinra mol länken all ersäiia vissa förhandlingar, som nu äger rum i rättssalen,
med s.k. lelefonmölen. Innan ett definitivt ställningstagande sker bör, som
föreslagits, en försöksverksamhet äga rum. Föreningen anser all den föreslagna
försöksverksamheten fäll en lUlräcklig omfattning och en lämplig inrikining. Erfarenhelerna
frän tio tingsrätter och två hovrällsavdelningar lorde ge tillräckligt underlag
för fortsatta överväganden och vidare synes begränsningen av telefonmölena till
upptagande av muntlig bevisning och utsagor av målsägande som ej för lalan
samt kravet på parternas samlycke belryggande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Emoi
utformningen av förslaget lill lag om försöksverksamhelen har föreningen ingen
erinran. Enär lagförslaget är kortfattat bör del kompletteras med lillämpningsföreskrifier
i form av en förordning eller pä annat lämpligi säll, vari praktiska detaljer
omkring försöksverksamheten behandlas, exempelvis frågor rörande idenlitetskontroll,
ålgärder lill förekommande av ytire påverkan på den hörde, den rekommenderade
längsta liden för lelefonmölen m. m. Åtskilligt av det som bör inflyta i
tillämpningsföreskrifterna finns behandlat i den aktuella promemorian.
Slutligen
bör enligt föreningens mening försöksverksamheten föregås av all de domare,
åklagare och advokater, som närmast blir berörda av försöksverksamhelen, får
genomgå en kortare utbildning i telefonmötes-förfarande. Härigenom kan inte
bara erforderlig teknisk förtrogenhet med apparaturen erhållas utan också
önskvärd likformighet i förfarandet vid försöksdomstolarna främjas.
Under ovan angivna förutsättningar tillstyrker föreningen
förslaget.
Prop. 1978/79:88 39
Bilaga 3 Det remitterade lagjörslaget
Förslag
till
Lag
om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång
Härigenom
föreskrivs följande.
1 § Vid de allmänna domslolar som regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, domslolsverkel besiämmer får vid handläggning
av mål försöksvis användas lelefon i enlighel med vad som anges i denna lag. Beslul
om sådan försöksverksamhel får avse högsl lio lingsrätier och högsl Ivä
hovrätter.
2 S Vid förhandling enligt 42 kap. 10, 12-14§ eller 20§
andra stycket rällegångsbalken eller 5§ lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden får part hell eller delvis ulföra sin talan och
höras per telefon, om rätlen finner del lämpligt och parterna samiycker lill
det. Delsamma gäller i fråga om huvudförhandling i brottmål, vari anledning ej förekommer
atl ådöma annan brottspåföljd än böter.
3 S Förhör med vittne eller sakkunnig får hållas per lelefon,
om rälten finner del lämpligt samt parterna och den som skall höras samtycker till
det. Delsamma gäller förhör i brottmål med målsägande som hörs i anledning av
åklagarens lalan.
4 § Under försöksverksamheten fär kallelse lill
förhandling eiler lill förhör per lelefon ske i den ordning rätten finner
lämpligt. I kallelse till den som skall utföra sin talan eller höras per
telefon får ej utsättas påföljd.
5 § I fråga om rätl till ersättning och förskott på
sådan ersältning vid medverkan i rättegång per telefon tillämpas vad som är
föreskrivet om ersättning och förskott vid inställelse till förhandling.
Denna
lag träder i krafl den I april 1979 och gäller till utgången av är 1980.
Prop.
1978/79:88 40
Uldrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammaniräde 1979-01-19
Närvarande: f.d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén,
justitierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.
Enligi prolokoll vid regeringssammanlräde den 7 december
1978 har regeringen pä hemställan av statsrådet och chefen för
justitiedepartementet Sven Romanus beslutat inhämta lagrädeis yttrande över
förslag till lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång.
Förslaget har föredragils inför lagrådet av
hovrättsassessorn Tomas Stahre.
Förslaget föranleder följande yttrande.
Lagförslaget avser alt möjliggöra alt förhandling enligt RB
och småmålslagen skall i viss omfattning kunna genomföras på så sätt att vissa
i förhandlingen dellagande eller eljesl däri medverkande följer förhandlingen
och gör sina inlägg i denna per lelefon. Försöksverksamhelen avser all skaffa
erfarenheter av en dylik förhandlingsform, bl. a. i syfte atl klarlägga vilka
lagändringar som erfordras för en permanent ordning. Då sålunda avsiklen med
lagförslaget icke är all bereda ett fullständigt underlag för den nya
förhandlingsformen utan den blivande lagens uppgift blott är att utgöra grund
för en tidsbegränsad försöksverksamhet vid några domslolar, kan lagrädeis
granskning begränsas med hänsyn härtill.
En förutsättning för användning av telefon vid förhandling
är atl rätten finner det lämpligt och atl parterna och upplysningspersonerna samiycker.
1 motiven understrykes att samtycket skall föreligga hela tiden inlill dess
förhandlingen avslutals. Denna föruisättning framgår icke med full tydlig-hel
av lagtexten. Lämpligen kan i 2 och 3 §§ försia meningarna konjunktionen
"om" utbytas mot "i den mån". Det framstår vidare som
oklart hur det skall förfaras om telefonkonferensen avbrytes lill följd av all samlycke
återkallas eller rälien ändrar sin bedömning. Det synes stå öppet, när man
skall återgå till handläggning enligt RB:s regler, om förhandlingen skall göras
om från början eller om handläggningen skall fortsättas med utgångspunkt frän
det läge vari målet befann sig vid avbrottet.
Den verksamhei som skall lillälas försiggå per telefon
beskrivs i lagtexten som alt part utför sin talan och hörs per telefon och att
förhör med vittne och sakkunnig och i brottmål med målsägande hålls per lelefon.
Om denna beskrivning är tillfyllesl kan ifrågasättas. Självklart är atl rätten mäsle
kunna utöva sin processledande funktion och tillkännage sina därmed
sammanhängande beslul per lelefon.
Prop.
1978/79:88 41
För pari lalan genom ombud och avvisar rälien ombudel. kan
ombudel önska föra lalan moi della beslul. Enligi 49 kap. 4 § RB mäsle dä ombudel
genast anmäla missnöje med besluiel för all vara bevarad vid sin laleräll. Om
ombudet som fört partens lalan per lelefon mottager avvisningsbeslu-let per lelefon,
synes del tveksamt om det avvisade ombudet enligt lagförslagets ordalydelse
äger göra missnöjesanmälan per lelefon. Vittne eller sakkunnig som under ell
förhör per lelefon fär ell editionsföreläggande befinner sig i en liknande
situation. För att läcka fall av denna art kunde lagen utökas med en beslämmelse
av innehåll all vid förhandling dä telefon användes jämväl annan åtgärd som
slår i nära samband med parts ulförande av lalan eller med hörande av part, mälsägande,
vittne eller sakkunnig får vidtagas per telefon.
Prop.
1978/79:88 42
Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1979-01-25
Närvarande: slalsminislern Ullsten, ordförande, och
statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe,
Wahlberg, Hansson, Lindahl, Winther, De Geer, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande: statsrådet Sven Romanus
Proposition om försöksverksamhet med användning av telefon
vid rättegång
Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill
lag om försöksverksamhel med användning av lelefon vid
rättegång.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådel har inledningsvis föreslagil en mindre justering
av 2 och 3 §§ första meningarna i syfte att klargöra att förhandling per
telefon förutsätier samtycke av berörda personer inte bara vid förhandlingens
början utan även därefier fortlöpande under förhandlingen. Jag har ingen
erinran häremot.
Lagrådet tar vidare upp frågan hur handläggningen skall
utformas om samtycke återkallas eller rätten ändrar sin bedömning. Enligt min
mening kan det inte ges nägra generella regler i detta hänseende. 1 vad män en
förhandling skall göras om frän början får prövas i varje enskilt fall. Härvid
är anledningen till avbrottet av betydelse. Det kan exempelvis under ett
pågående vittnesförhör per telefon där båda parter är närvarande i rättssalen
visa sig att avgörandet i målet beror på tilltron till vissa av vittnets
uppgifter. Della kan föranleda part att återta sitt samtycke till telefonförhöret
vilket leder till att förhöret avbryts. I sådant fall bör normalt förhandlingen
göras om endast i den del där tilltron har haft betydelse. Skulle å andra sidan
en part som hörs per telefon vilja avbryta samtalet eftersom han anser att han
inte kan utföra sin talan på ett tillfredsställande sätt per telefon kan det
finnas anledning att la om hela förhandlingen från början.
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 7 december 1978.
Prop.
1978/79:88 43
Del bör tilläggas alt man härutöver självfallel har, vad
gäller huvudförhandling, all beakla bestämmelserna om fortsatt och ny
förhandling i 43 kap. II §
och 46 kap. II
§ RB.
Mol lagrådels förslag i övrigi har jag ingen erinran.
Delta föranleder en ändrad paragrafindelning.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen atl anta
det av lagrådel granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.
Beslut
Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden
och beslutar atl genom proposiiion föreslå riksdagen all anta del förslag som
föredraganden har lagl fram.
Prop. 1978/79:88 44
Innehåll
Proposilionen...................................................................... 1
Proposilionens huvudsakliga innehåll ................................ I
Lagförslag.......................................................................... 2
Uldrag av regeringsprolokollel den 7 december 1978........ .... 3
1
Inledning......................................................................... .... 3
2
Allmän molivering............................................................. .... 4
2.1 Gällande ordning m.m................................................ .... 4
2.2 Rätlegängsutredningens
framställning...................... .... 5
2.3 Remissyttrandena .................................................... 5
2.4 Behovet av en försöksverksamhet ............................ 6
2.5 Försöksverksamhetens omfattning och
inrikining....... 7
3
Upprättat
lagförslag ....................................................... 10
4
Specialmoiivering............................................................. 10
5
Hemslällan....................................................................... 14
6
Beslul ............................................................................ 14
Bilagor
Bilaga 1 Rättegångsutredningens promemoria jämte bilagor 15
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden................... .. 28
Bilaga 3 Del remitterade lagförslaget ............................... .. 39
Uldrag av lagrådets prolokoll den 19 januari 1979 ............ .. 40
Uldrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25
januari 1979 . . 42
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979
Doktrin (1)
- Simon Göransson, Hur ska rätten sitta?, SvJT 2020 s. 641, på s. 642, 643 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
27 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (6)
6 kopplingar i 4 dokument.
- Bet. 1979/80:KU50 med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning s. 71 i texten
- Bet. 1979/80:LU5 med anledning av motioner om ändrad summarisk betalningsprocess, m.m. s. 7 i texten
- Rskr. 1978/79:189 i texten
- Bet. 1978/79:JuU25 med anledning av propositionen 1978/79:88 om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång jämte motion s. 1 · s. 4 · s. 5 i texten
Doktrin (21)
21 kopplingar i 5 dokument.
- Bylander, Muntlighetsprincipen, 2006 s. 28 om s. 28 · s. 114 om s. 19 · s. 292 om s. 19 · s. 292 om s. 25 · och 9 till i texten
- Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 314 om s. 8 · s. 414 · s. 832 i texten
- SvJT 2020 s. 641 Simon Göransson, Hur ska rätten sitta? s. 642 · s. 643 i texten
- Heuman, Current issues in Swedish arbitration, 1990 s. 111 · s. 285 i texten
- Heuman, Processrättsliga uppsatser, 1986 s. 109 om s. 12 i texten