med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972:429), m.m.
718 sidor, varav 473 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 473 av 718 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:90, med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972:429), m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90 Regeringens proposition
1978/79:90
med
förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972:429) m. m.;
beslutad
den 14 december 1978,
Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoil ovannämnda dag.
På
regeringens vägnar OLA ULLSTEN
JAN-ERIK
WIKSTRÖM
Propositionens
huvudsakliga Innehåll
I
propositionen föreslås ändringar i rättshjälpslagen. Förslaget bygger på
erfarenheler av rältshjälpssystemets tillämpning.
Det
föreslås att beslutsbefogenheter i stor omfattning skall flyttas från de
nuvarande sex rättshjälpsnämndema dels till advokater och biträdande jurister
vid advokatbyråer, dels till ett stort antal myndigheter, främst domstolar, som
handlägger del mål eller ärende vari rällshjälp är aktuell. Det nuvarande
rådgivningsinslitulet byggs ut. Advokat och biträdande jurist föresläs få
behörighet att bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerältsliga
angelägenheter, t.ex. äktenskapsskillnad. Vidare blir domstolar och vissa andra
myndigheter behön'ga att bevilja allmän rättshjälp. Dessa organ skall enligt
förslaget ocksä bestämma ersättning tUl biträde i mäl eUer ärende vid domstolen
eller myndigheten.
Förslaget
innebär ökade möjligheter för näringsidkare att få allmän rättshjälp när det gäller
rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten.
Förslaget
innefattar också förenklingar i reglema om den enskildes avgift för
rättshjälpen samt sluiregleringsförfarandet. Beslutanderätten när det gäller
frågor om offentligt biträde enligt rättshjälpslagen flyttas i princip till den
myndighet som handlägger det ärende vari frågan uppkommit. I fråga om
organisation föreslås en minskning av antalet rältshjälpsnämnder från sex till
två.
De
föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1979.
1 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
1 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen
(1972:429)'
dels att rubriken närmast före 18 § skall utgå,
dels att 2-4, 6-12, 15-34, 36, 37 och 39-50 §§ samt
mbrikema närmast före 9, 11 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels atl i lagen skall införas fem nya paragrafer, 5 a, 5
b, 9 a, 18 a och 49 a §§, saml närmast före 20, 22, 24, 26, 27, 31, 33 och 34
§§ nya rubriker av nedan angivna lydelse.
Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från
och med den dag då denna lag träder i kraft.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Inledande bestämmelser
1§ Rättshjälp enligt denna lag ulgår såsom allmän
rättshjälp (6-34 §§), rättshjälp åt misstänkt i brottmål (35-40 §§),
rättshjälp genom offentligt biträde (41 -45 §§) och rådgivning (46-48 §§).
2 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättshjälp
lämnas av advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå
e//er, i fall som anges 1 lagen, av annan.
Chef för allmän advokatbyrå skall vara advokat.
Biträde
och rådgivning enligt denna lag lämnas, när annat icke anges i lagen, av
advokat eller biträdande jurist pä allmän eller enskild advokatbyrå.
Regeringen meddelar närmare bestämmelser om vem som enligt denna lag är
biträdande jurist på enskild advokatbyrå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
handläggning av ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.
Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.
För
handlgning av vissa ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.
Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.
Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av
rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde
den rätissökande är bosatt eller, om den rättssökande är dödsbo, den avlidne
var
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Lagen omtryckt 1976:626.
Prop. 1978/79: 90 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bosalt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller
dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ärendet av den
rättshjålpsnåmnd som regeringen bestämmer.
SkaU ärende om rättshjälp ge
nom offentligt biträde handläggas
av råttshjälpsnåmnd, upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde den
som åtgärden avser år bosatl eller,
i fråga om den som ej är bosatt i
landet, av den rättshjålpsnåmnd
som regeringen bestämmer.
Rällshjälpsnämnd står under lill- Rältshjälpsnämnd
stär under lill-
syn av en centralmyndighet. Cen- syn av
domstolsverket, tralmyndlghet är den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara
delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning
pä sädan avdelning.
4 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättshjälpsnämnd beslår av ordförande, som skall vara
lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall tvä
vara inom nämndens verksamhetsområde verksamma advokater en anställd på allmän
advokatbyrå och en enskilt verksam. De två övriga skall vara svenska medborgare,
myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde.
Ordförande
i rättshjälpsnämnd förordnas av regeringen. Centralmyndigheten utser övriga
ledamöter. Av dessa utses den ledamot Som skall vara enskilt verksam advokat
efter förslag av Sveriges advokatsamfund och de ledamöter Som ej skall vara advokater
efter förslag av landsting i län inom rättshjålpsnämndens verksamhetsområde.
Ingår i verksamhetsområdet kommun, som ej tillhör landstingskommun, lämnas
förslag åven av fullmäktige i kommunen.
För
ledamot skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot äger
motsvarande tilllämpning på ersättare.
Rättshjälpsnämnd
består av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt
fyra andra ledamöier. Av dessa skall tvä vara advokater. De tvä övriga skall
vara svenska medborgare och myndiga.
Regeringen
utser ordförande och övriga ledamöter för viss tid. För ordförande skall finnas
en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ordförande äger motsvarande tilllämpning
på ersättare. I övrigt får regeringen utse erforderligt antal ersättare.
Prop.
1978/79:90 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
5 §
Rällshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minsl
två andra ledamöter, av vilka en icke är advokat. Vid avgörande av ärende, som
är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samtliga
ledamöter deltaga.
Rätlegängsbalkens regler om omröslning i tvistemål äger
motsvarande lillämpning när ärende avgöres av rältshjälpsnämnd. Ordföranden
skall dock säga sin mening först.
I den ulsiräckning regeringen besiämmer fär tjänsteman vid
rättshjälps-nämnden pä nämndens vägnar slutligt pröva rätlshjälpsärende.
5a §
För prövning av besvär i vissa fall enligt denna lag finns
besvärsnämnden för rättshjälpen. Den består av ordförande och sex andra
ledamöter. Ordföranden och ytterUgare en ledamot skall vara lagfarna och
erfarna i domarvärv. Av övriga ledamöter skall två vara advokater. Återstående
tre ledamöter skall vara svenska medborgare och myndiga.
Regeringen utser ordföranden och övriga ledamöter för viss
tid.
För de ledamöter som skall vara lagfarna och erfarna i
domarvärv skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om sådan ledamot
äger motsvarande tiUämpning på ersättare. I övrigt får regeringen utse
erforderligt antal ersättare.
Besvärsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem
andra ledamöter. 5 § andra stycket äger motsvarande tUlämpning på
besvärsnämnden.
Regeringen får förordna att besvärsnämnden skall vara
delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tilllämpning
på sådan avdelning.
5b §
Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän
förvaltningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt,
marknadsdomstolen, pa-tentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, skatterätt,
fastighetstaxerings-
Prop. 1978/79:90 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
rätt, länsrätt och krigsrätt. Vad i lagen sägs om domstol
skall även gälla arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor.
Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet
6 §
Allmän rättshjälp får lämnas Allmän rättshjälp beviljas fysisk
fysisk person i rättslig angelägen- person i rättslig
angelägenhet, om het, om han behöver sådant bistånd han behöver sådant bistånd
och och hans beräknade årsinkomst ej hans beräknade årsinkomst ej över-överstiger
ell gränsbelopp som stiger ell gränsbelopp som motsva-motsvarar åtla gånger del
enligt la- rar åtta gånger del enligt lagen gen (1962:381) om allmän försäk-
(1962:381) om allmän försäkring ring bestämda basbeloppet för ok- beslämda
basbeloppet för oktober tober året innan rättshjälp begäres. året innan
rättshjälp begäres.
Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till
annans underhäll, ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp
för var och en lill vilkens underhäll han sålunda bidrager.
Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på
grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas på del sätt att skäligt belopp tillägges eller
fråndrages.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes
ekonomiska förhållanden.
1 §
Allmän rättshjälp får lämnas Allmän rättshjälp i»evi7/ai dödsbo
dödsbo i rättslig angelägenhet, om i rättslig angelägenhet, om boet be-
boet behöver sådant bistånd och höver sådani bistånd och det med
del med hänsyn till boets behållning hänsyn tili boets behållning och del-
och delägarnas ekonomiska förhål- ägarnas ekonomiska förhållanden
landen är skäligt. är skäligt.
Avlider den som har allmän rättshjälp, ulgår därefter
rättshjälpen till dödsboei.
8 §
Allmän rättshjälp får ej lämnas Allmän rättshjälp fär ej beviljas
1. i angelägenhet som ej prövas 1. i angelägenhet som skaU prö-
eller pä annal sätt behandlas / lan- vas eller på annat säll behandlas
det, om ej
den rättssökande är bo- utom riket, om ej den rättssökande
satt här och särskilda skäl förelig- är bosatt här och särskilda skäl
fö-
ger för rättshjälp, religger för rättshjälp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande lyddse
2. den som ej är bosatl / landet,
om han ej är svensk medborgare
eller om särskilda skäl ej föreligger
för rällshjälp.
3. näringsidkare i angelägenhet
som har samband med hans nä
ringsverksamhet, om ej särskilda
skäl föreligger för rättshjälp med
hänsyn till hans ekonomiska förhål
landen eller sakens beskaffenhei.
Föreslagen lyddse
2. den som är bosatt utom riket,
om han ej är svensk medborgare
eller om särskilda skäl ej föreligger
för rättshjälp,
3. näringsidkare i angelägenhet
som uppkommit i hans näringsverk
samhet, om ej skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn till verksam
hetens art och begränsade omfatt
ning, hans ekonomiska och person
Uga förhållanden eller omständig
heterna i övrigt,
4.
i fråga om
anspråk som överlåtits lill den rätissökande, om överlåtelsen kan antagas ha
ägt mm i syfte atl åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,
5.
för upprättande
av självdeklaration,
6.
den som ej har
befogat iniresse av att få sin sak behandlad,
I fräga om vissl slag av ärenden 1 fräga om visst slag av ärenden
som är talrikt förekommande och som är talrikt
förekommande och
normalt
av enkel beskaffenhei kan regeringen förordna all allmän rättshjälp ej skall
lämnas.
normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att
allmän rättshjälp ej skall beviljas.
Under
förutsäitning av ömsesidighel kan regeringen förordna alt medborgare i viss
främmande slal i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk
medborgare.
Vid
allmän rällshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet
som rättshjälpen avser.
Vid allmän rällshjälp betalar staten kostnaderna i den
rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Besiämmelser om all den rätissökande
har att själv helt eller delvis be I a la kostnad för rättshjälp finns i 16 §
andra stycket och 27 § första stycket andra punkten.
Säsom
kosinad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för 1. biträde som
varil behövligi för tillvaratagande av den rättssökandes rän.
2.
bevisning vid allmän domsiol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen
saml nödvändig uiredning i angelägenhei, som kan komma under sådan domstols
prövning eller som skall prövas av skiljemän.
2.
bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen,
arbetsdomstolen eller krigsrätt samt nödvändig utredning i angelägenhet, som
kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän.
3. utredning i angelägenhet som skall prövas av
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om ulredningen är skäligen
påkallad för tiUva-ralagande av den rätissökandes rätt och ej kan erhållas
genom myndigheten.
6. vad av allmänna medel utgått i
ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller 5§ lagen
(1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller enligt
föreskrifi i rättegångsbalken eller 3§ första stycket nämnda lag för
bevisning som rätten självmant föranstaltat om,
7. skiftesman som av domstol
förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad,
8. medling enligt 42 kap. 17 §
rättegångsbalken.
Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses
ej den rättssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.
Prop. 1978/79:90
Nuvarande lyddse
4. resa och uppehälle för den rätissökande eller hans
slällföreirä-dare och för värdare eller annan, som mäsle anlitas i samband med
inslällelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse
ålagts, eller i samband med inslällelse för blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga egenskaper i mäl om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.
5.
avglj] som
enligt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan och expedition vid
allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, dock ej
Ifråga om sådan rättens expedition som utfärdas endasl på särskild begäran om
icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft,
samt avgift som utgår enligt exekuiions-avgiftskungörelsen (1971: 1027),
6.
kungörelse
i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bostadsdomstolen,
7.
vad av allmänna
medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller 5
§ lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller
enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för
bevisning som rätten självmant föranstaltat om,
8.
skiftesman som
av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad.
Föreslagen lydelse
4.
resa och
uppehälle för den rätissökande eller hans ställföreträdare och för vårdare
eller annan, som måsle anlitas i samband med inställelse inför domstol eller
annan myndighei, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse
för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i
mäl om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken eller läkarundersökning enligt
21 kap. 10 § samma balk,
5.
tilläggsavgift
som utgår enligt exekuUonsavgiflskungörelsen (1971: 1027),
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 a §
Den som beviljats allmän rättshjälp är i målet eller
ärendet befriad från avgift för ansökan och för expedition enligt
expeditionskungörelsens (1964:618) avgiftslista, avdelningarna I och II samt
avdelning III under rubriken Utsökning m. m. Avgiftsfriheten för expedition
gäller endast i den mån expeditionen är erforderlig för den rättssökande.
Avgiftsfriheten gäller ej i fråga om sådan expedition som ulfärdas endast på
särskild begäran, om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken
vunnit laga kraft.
Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som
lett till verkställbart avgörande eller i mål om verkställighet är befriad från
skyldighet att förskjuta och betala utsökningsavgift och försäljningsavgift
enUgt exekutionsavgiftskun-görelsen (1971:1027).
Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän
domstol, bostadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt skall, såvitt de
belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.
10 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skall
den som beviljats allmän rättshjälp ställa säkerhei för att få till stånd
kvarstad, skingringsförbud eUer annan handräckning enligt rättegångsbalken
eller utsökningslagen (1877:31 s. I), får rättshjälpsnämnden utfärda
ansvarsförbindelse pä statens vägnar.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om
verkställighet enligt 41 eller 42 § utsökningslagen, om allmän rättshjälp
beviljats i verkstälUghetsärendet.
Skall den rättssökande ställa säkerhet för alt få till
stånd kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning enligt rättegångsbalken
eller utsökningslagen (1877:31 s. 1), fär rällshjälpsnämnden, om den beviljat
allmän rättshjälp, utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fräga om
verkställighet enligt 41 eller 42 § utsökningslagen, om rättshjälpsnämnden
beviljat allmän rättshjälp i verkstäl-Ughetsårendet.
Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses
utgiften såsom kosinad för rättshjälpen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Kostnadsbidrag
II
Den rätissökande skall bidraga lill kostnaderna för allmän
rättshjälp enligt vad som sägs i 12-15§§.
Föreslagen lydelse Råttshjålpsa v gift
Den rättssökande skall bidraga lill de kostnader för
allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att betala rättshjälpsavgift
enligt vad som sägs i 12-15 §§.
Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare
föreskrifter för beräkning av maximibelopp för rättshjålpsavgift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Överstiger
ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar tre
gånger det basbelopp som anges i 6§ första stycket, utgör kostnadsbidraget en
etthundratjugofemtedel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal
kronor. Bidraget fär nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
Är
inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibeloppet för
kostnadsbidraget
Överstiger
ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar tre
gånger det basbelopp som anges i 6§ första stycket, utgör maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften en hundradel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre
tiotal kronor. Maximibeloppet får nedsättas om särskilda skäl föreligger.
Är
inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften
opaginerad Kontrollera mot PDF
en tjugondel av den del av den rättssökandes inkomst som
överstiger tre men ej fem gånger basbeloppet,
en femtondel av den del av inkomsten som översliger fem
men ej sex gånger basbeloppet,
en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men
ej sju gånger basbeloppet,
hälften av
den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbeloppet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
tillämpning av andra stycket iakttages att maximibeloppet jämnas till närmast
lägre tiotal kronor och att lägsta kostnadsbidrag utgör en
etthundratjugofemtedel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal
kronor.
Vid
tiUämpning av andra stycket iakttages att inkomsten jämnas till närmast lägre
tusental kronor, att maximibeloppet jämnas till närmast lägre tiotal kronor och
alt lägsta maximibelopp utgör en hundradel av basbeloppet, jämnad till närmast
lägre tiolal kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 §
Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till
annans underhåll, ökas gränsbelopp enligt 12 § första eller andra stycket med
vad som motsvarar hälften av där angivet basbelopp för var och en tiU vilkens
underhäll han sålunda bidrager.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lyddse
10
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på
grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller
fråndrages.
14 S Söker dödsbo rättshjälp, utgör maximibeloppet ell med
hänsyn lill boets behållning och delägarnas ekonomiska förhällanden skäligt
belopp.
15 S
Undergår
inkomst eUer sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring
innan räits-hjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet jämkas efter vad som
är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i kostnadsbidrag.
AUmän rättshjälp utan beslul av rällshjälpsnämnden
I samband med att allmän rättshjälp beviljas, jästställes
det för sökanden gällande maximibeloppet.
Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13
eller 14 § väsentUg förändring innan råtts-hjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet
jämkas efter vad som år skäligt, dock ej under vad som redan betalats i
rättshjålpsavgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning gjorts,
när maximibeloppet tidigare bestämdes.
Fråga
om jämkning upptages endast om särskild anledning därtiU framkommit.
Beviljande av allmän rättshjälp m.m.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anlitar den rättssökande advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå får, så länge kostnaderna för rättshjälpen ej överstiger maximibeloppet
för den rättssökandes kostnadsbidrag, allmän rättshjälp lämnas utan beslut av
rättshjälpsnämnden. Vad som sagts nu gäller ej fall, som avses i 7§ första
stycket, eller angelägenhet rörande bodelning med anledning av äktenskapsskiUnad
eller boskillnad.
Skyldigheten
att utge kostnadsbidrag fullgöres genom att den rättssökande till bUrädet
betalar
AUmän rättshjälp får, om ej annat följer av 17 §,
beviljas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå, om den rättsliga
angelägenheten avser
äktenskapsskillnad
boskillnad
underhållsbidrag
till make eller barn
faderskap tiU barn
vårdnad
umgängesrätt
upprättande av äktenskapsförord eller testamente.
Advokat eller biträdade jurist på
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för
rättshjälpen.
Föreslagen
lydelse
advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för
verkställighet av avgörande om underhållsbidrag, vårdnad eller umgängesrätl.
Ej heller får advokat eller biträdande jurist bevilja aUmän rättshjälp
1. om den rättssökande år
dödsbo,
2. om den rättssökande är bosatt
utom riket,
3. om den rättsUga angelägen
heten skall prövas eller på annat
sätt behandlas utom riket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning
till biträde samt för bevisning och annan uiredning skall i fall som avses i 16
§ bestämmas som om kosinaden skolat utgå av allmänna medel enligt denna lag.
I mål
eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bostadsdomstolen fast-stäUes ersättningen tiU biträdet av domstolen. I annal
fall fast ställes biträdesersättningen av rällshjälpsnämnden, om den rätissökande
eller biträdet begär det eller rällshjälpsnämnden självmani upplager
ersättningsfrågan till prövning.
Allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden
År
rättslig angelägenhet anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av
allmän rättshjälp av domstolen. Likaså beslutar domstol, där den rättsliga
angelägenheten är anhängig, om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut
om allmän rättshjälp får av rättshjälpsnämnden meddelas efter ansökan av den
rätissökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehåUa uppgifter i de
hänseenden som regeringen bestämmer.
Ansökan
om allmän rättshjälp upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars
verksamhetsområde sökanden år bosatt eller, om sökanden är dödsbo, den
avlidne var bosatt. I fråga om den som ej år bosatt i landet eller dödsbo
efter den som ej var bosatt här, upptages ansökan av den råttshjälpsnåmnd som
regeringen bestämmer.
Har
allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga
angelägenheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän
rättshjälp av råttshjålpsnämnden.
År den
rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, beslutar rättshjälpsnämnden
också om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 90
Nuvarande lydelse
Ansökan får upptagas av annan rällshjälpsnämnd än som
följer av andra stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga
Föreslagen lyddse
12
opaginerad Kontrollera mot PDF
18a §
Allmän rällshjälp beviljas efier ansökan av den
rätissökande. Ansökan skall vara skrijilig samt innehålla uppgifter i de
hänseenden som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket
bestämmer.
19
S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, fastställer
rättshjälps-nämnden samtidigt del för sökanden gäUande maximibeloppet.
Kan sökanden ej själv eller genom någon som i
tjånsteslållning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin
rått, får rällshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.
I
angelägenhet, som kan antagas bU prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden, får bilräde förordnas endast om särskilda skäl
föreligger med hänsyn till sökandens personUga förhållanden eller sakens beskaffenhet.
I ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskiUnad får
biträde förordnas endast om särskilda skälföreligger med hänsyn lill makarnas
förhållanden eller boets beskaffenhet.
När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 §
föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.
Beviljas
allmän rällshjälp, belalas därefter uppkommande koslnader enligt 9 och 10 §§
av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden
efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har alt
besluta om allmän rättshjälp. Delsamma gäller biträdeskostnad som uppkommit
före ansökningen hos myndighet, om arbetet har varit av mindre omfattning
eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål
eller om eljest synnerUga skäl föreligger.
I fråga om ersättning som avses i 9§ andra stycket 6 skaU
rätten, i stället för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som
beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen
utgör en kostnad för rättshjälpen.
Förordnande av biträde m.m.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Meddelas
beslut om allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande kostnader av
allmänna medel. Av aUmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden
efter det att ansökan om rättshjälp
Beviljas
allmän rättshjälp enligi 16 §, blir den som beslutat härom biträde tiU den
rätissökande. I annat fall får biträde förordnas på sökandens begäran, om
denne ej själv eller genom någon som i tjänste-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90
Nuvarande lydelse
kommii in ull rällshjälpsnämnden. Delsamma gäller
blirådeskosinad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskåligl
dröjsmål och kosinaden avser ersättning till advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå.
Har allmän rättshjälp lämnats enligt 16 jörsta stycket,
utgår bi-trådesersätiningen även för denna del av uppdragei av aUmänna medel.
Ifråga om ersättning som avses i 9§ andra slyckel 7 skall
rälten, i stället jör att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som
beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen
utgör en kostnad för rättshjälpen.
13
Föreslagen lydelse
ställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen
tlllvara-Uiga sin rätl.
I
angelägenhet, som kan antagas bU prövad enligi lagen (1974:8) om rällegången i
tvisiemål om mindre värden, jår biträde förordnas endasl om särskilda skäl
föreligger med hånsyn lill sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhei.
I ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad får
bilräde förordnas endasl om särskilda skälföreligger med hänsyn till makarnas
förhållanden eller boets beskaffenhet.
Når biträde kan förordnas enligi 10 kap. 13 §
föräldrabalken, förordnas ej biträde enligi denna lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till
biträde förordnas advokat, biträdande jurist pä advokatbyrå eller annan som är
lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit nägon som är lämplig,
skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade
kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.
Förordnande som biträde får av rältshjälpsnämnden
återkallas, om skälföreligger till det.
Bilräde fär ej sätta annan i sill ställe utan
rättshjålpsnämndens medgivande.
Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist pä
advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv
föreslagil någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande
skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl
föranleder annat. Biträde får entledigas om skäl föreligger därtiU.
Byte av
biträde får ske bara efter särskUt tiUstånd. Sådant tiUstånd får lämnas, om
djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller
om eljest särskilda skälföreligger.
Bilräde får sätta advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå i sill ställe (substitution). I övrigt får substitution äga rum
bara efter särskilt tiUstånd.
År den
rättsliga angelägenheten anhängig vid domstol, ankommer det på domstolen att
besluta om förordnande och entledigande samt om sårskilt tillstånd till byte
och substitution. I annat fall beslutar råttshjålpsnämnden i dessa frågor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande Ivddse
Föreslagen lydelse
14
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning till biträde m.fl.
22 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Biträde
och skiftesman har rätt lill skälig ersättning för arbele, tidsspillan och
utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
centralmyndigheten fastställer taxa som skall lillämpas vid bestämmande av
ersättning.
Har biträde eller skiftesman genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett kosinad för rättshjälpen, skall detla beaktas vid
ersättningens bestämmande.
Ersättning till biträde fastställes i mäl eller ärende vid
aUmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen.
Ersältning till biträde i annat fall och till skiftesman fastställes av
rättshjälpsnämnden.
Bilräde, skiftesman och medlare har rän lill skälig
ersättning för arbele, tidsspillan och utlägg som uppdragei krävt. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som
skall tillämpas vid bestämmande av ersältning.
Har
bilräde, skiftesman eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett
kosinad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersällningens bestämmande. Om
biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta
om substitution eller det eljest föreUgger särskilda skäl, får ersättningen
jämkas.
Ersättning lill bilräde fastslälles i mål eller ärende vid
domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till skiftesman
fastslälles av rättshjälpsnämnden. Ersättning tUl medlare fastställes av
domstolen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Biträde
får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvudman utöver vad som
följer av 22 §. Har det skell, är förbehållel ulan verkan och skall biträdet
återbetala vad han uppburit för mycket. I fråga om ersättning till skiftesman
skall vad som har sagts nu äga motsvarande tillämpning.
Biträde
får ej förbehålla sig eller mottaga ersältning av sin huvudman utöver vad som
följer av 22 §. Har det skett, är förbehållet ulan verkan och skall biträdet
återbetala vad han uppburit för mycket. I fråga om ersältning lill skiftesman
och till medlare skall vad som har sagts nu äga molsvarande Ullämpning.
Ersältning för bevisning och annan utredning m. m.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 den mån
ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller
ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen
med skäligt belopp enligt domslolens bestämmande.
1 den mån
ej särskilda föreskrifter gäller, ulgår ersättning för bevisning i mål eller
ärende vid allmän domstol, bosladsdomstolen, marknadsdomstolen,
arbetsdomstolen eller krigsrätt med skäligt belopp enligt domstolens
bestämmande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivddse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, krigs-rån, arbetsdomstolen
eller bostadsdomstolen, beslutar burade om utredning. Har biträde ej förordnats,
beslutar råttshjålpsnämnden. Har i ärende om bodelning förordnats skiftesman,
beslutar denne om utredning.
Den som medverkat vid utredning som avses i första
stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Ersättningen bestämmes av rältshjälpsnämnden.
I
angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, bostadsdomstolen ,
marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt, beslutar
rättshjälpsnämnden om utredning. Utan hinder härav får biträde besluta om
utredning av mindre omfattning. Samma befogenhet tiUkommer skiftesman som
förordnats i ärende om bodelning.
Den som medverkat vid utredning som avses i försia
stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhångigjorts vid domstol fastställes
ersättningen av domstolen. 1 annat fall bestämmes ersättningen av
rättshjälpsnämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning för inställelse 26 § Ersättning som avses i 9 §
andra stycket 4 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Ersättning
enligt försia stycket bestämmes av den myndighei inför vilken inställelsen
sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper i mäl om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken bestämmes
ersättningen av domstolen.
Ersättning enligt försia stycket bestämmes av den
myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning
eUer annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt
3 kap. föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen. Ersättning för
inställelse vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken bestämmes
av länsrätten.
Betalning och fastställande av rättshjålpsavgift,
avräkning med den rätissökande och med biträde
27 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
biträde förordnats, betalas kostnadsbidrag till biträdet intill del enligt 19 §
fastställda maximibeloppet. Vad som sagts nu gäller ej i den mån skyldigheten
att utge sådant bidrag redan fullgjorts enligt 16 S andra stycket.
Från ersättning enligt 22 § skall
Finns
biträde enligt denna lag, erlägges rättshjålpsavgift till biträdet inlill det
enligt 15 § första stycket fastställda maximibeloppet. Finns ej biträde, skall
rättshjälpsavgift erläggas till statsverket. Har maximibeloppet höjts sedan
rättshjälp beviljats, skall den avgift som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop, 1978/79:90
Nuvarande lydelse
avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som
kostnadsbidrag till biträdet. Understiger ersättningen det bidrag som skall
avräknas, svarar biträdet mot statsverket för mellanskillnaden och har att
inbetala denna.
Har biträde ej förordnats, skaU kostnadsbidraget erläggas
tlU rättshjälpsnämnden.
16
Föreslagen lydelse
kan föranledas av höjningen erläggas till statsverket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
sedan beslul om allmän rättshjälp meddelats maximibeloppet blivit höjt, skall
det bidrag som kan föranledas av höjningen erläggas till rättshjälpsnämnden.
I mål eller ärende vid domsiol skall domstolen fastställa
rättshjälpsavgiften i samband med att den fastställer ersättning till biträde.
Finns ej biträde eller begår biträde ej ersättning, fastställes
rättshjälpsavgiften när domstolen skiljer målet eller ärendet från sig eller
när rättshjälpen upphör. Vad nu sagts gäller även om rättshjälpsavgift
tidigare har faststäUts för den rättssökande.
År den rättsUga angelägenheten
ej anhängig vid domstol, skaU
rättshjälpsnämnden fastställa
rättshjälpsavgiften. Därvid skaU första stycket äga
motsvarande tilllämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30 §
Har den
som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom
vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, fär
vid fastställande enUgt 30 § av det slutUga kostnadsbidraget maximibeloppet
överskridas efter vad som är skäligt.
Har den
som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom
vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, får
vid fastställande av rättshjälpsavgiften maximibeloppet överskridas efter vad
som är skäligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sedan
den rättsUga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt
upphört, skall rättshjälpsnämnden fastställa slutUgt kostnadsbidrag och göra
avräkning med den som haft rättshjälp.
När
myndighet faststäUt rättshjälpsavgiften skall genom dess försorg avräkning
göras med den rättssökande och med biträde.
Från ersättning till biträde enligt 22 § skall avräknas
vad den rättssökande enligt 27 § är skyldig att utge som rättshjälpsavgift
till biträdet. Understiger ersättningen den av-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
gift som skall avräknas, svarar biträdet, om kostnader
utöver bilrä-desersåttningcn uppkommil för räitshjälpen, mot statsverket för
mellanskillnaden.
Faslställes
räiishjålpsa vgifien till lägre belopp än det som den räits.sökande inbetalat,
får med återbetalning av mellanskillnaden anstå, om det finns anledning an-laga
atl högre avgift kommer att fastställas på grund av ytierligare kostnader för
rättshjälpen.
Motparts ersåttningsskyldighel för kostnad för allmän
rättshjälp
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga
om part som älnjuler allmän rättshjälp i mål eller ärende vid allmän domstol,
krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen äger i fråga om kostnaderna
för rättshjälpen bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad lillämpning Ulom
beiräffande ersättning för ränla. Motpart eller annan som är
er-sältningsskyldig för sädana koslnader skall åläggas atl utge ersättningen
till statsverket.
Vinner makar efier gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten, om det ej med
hänsyn till omständigheterna år obilligt, ålägga andra maken att betala
statsverket hälfien av kosinaderna för rättshjälpen.
Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats
och har ena
I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mäl
eller ärende vid domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen
beslämmelse i lag om parts rällegängskoslnad tillämpning ulom beiräffande ersättning
för ränla. Motpart eller annan som är ersätlningsskyldig för sädana kostnader
skall åläggas all ulge ersättningen enligt vad som sägs i 33 §.
Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken älnjuiil allmän rällshjälp, skall rälien ålägga andra maken
all betala statsverket hälfien av kostnaderna för rättshjälpen. Om maximibeloppet
för andra makens rätlshjälpsav-gift skulle ha varil lägre än som motsvarar
hälften av rättshjälpskostnaderna, skall åläggandet dock begränsas till vad
som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skaU ej åläggas om detta
belopp ej skulle överstiga ma.ximibe-loppet enligt 12 § första stycket första
meningen och ej heller om det med hänsyn till omständigheterna annars är
obilligt.
Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har
ena
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande lydelse
maken älnjuiil allmän rättshjälp, skall
rättshjälpsnämnden, om det ej med hänsyn till omständigheterna är obilligt,
ålägga andru maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för
skiftesmannen och för uiredning som denne har föranstaltat om. Beslutet får
verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.
Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av
koslnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tilllämpning
i fråga om kosinaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall
betalningsskyldighet åläggas mol statsverket för dessa kostnader i deras helhet
eller lill viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.
Föreslagen lydelse
maken åtnjutit allmän rällshjälp, skall rättshjälpsnämnden
med motsvarande tillämpning av undra siycket besluta om kostnaderna för
skiftesmannen och för uiredning som denne har föranstaltat om. Beslutet om
ersättningsskyldighet får verkställas enligt vad som är föreskrivet om allmän
domstols dom.
Överstiger i fall som avses 1 andra eller tredje stycket
summan av ersättning som make ålagts att betala och den rättssökandes rättshjålpsavgift
kostnaderna för rättshjälpen, skall den make som åtnjuter allmän rättshjälp
berättigas få tillbaka den överskjutande delen.
Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av
kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tilllämpning
i fråga om kosinaderna för allmän rättshjälp ät part. Därvid skall betalningsskyldighet
åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel ulan
angivande av bestämt belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
När mål
eller ärende i vilket part har aUmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt
meddelas angående ersättning till statsverket enligt 31 §.
När mål
eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut
samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 31 §.
Fördelning av ersättning mellan statsverket och den som
haft allmän rättshjälp
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning
som motpart eller annan enligt 31 § betalat till statsverket för kostnader
för allmän rättshjälp skaU utges tiU den som erhålUt rättshjälpen i den mån
ersättningen överstiger kostnaderna minskade med vad som eriagts i
kostnadsbidrag.
Har
motpart eller annan enligt 31 § ålagts ersättningsskyldighet för
rättshjälpskostnader, skall ersättningen utges till statsverket, om
ersättningen till den del den motsvarar den rättssökandes rättshjälpsavgift
utgör högst fem procent av det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Den
rättssökande skaU i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett
belopp
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande lyddse
Föreslagen lydelse
19
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående
verkställighet enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1), äger bestämmelserna i
första stycket om ersättning motsvarande lillämpning i fräga om
exekutionsavgift som i ärendet uttagits hos motparten.
motsvarande eriagd rätlshjålpsav-
giff
Överstiger den det av ersättningen som molsvarar den
rätissökandes rättshjålpsavgifi fem procent av basbeloppet, skall den
er-säitningsskyldige ulge belopp motsvarande rättshjälpsavgiften till den
rätissökande och återstoden till statsverket.
Har
ersättningsskyldighet ej ålagts till fulll belopp, skall vad i första och andra
styckena sågs om rättshjålpsavgifi avse den del av avgiften som svarar mot
fördelningen av ersättningsskyldigheten.
Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående
verkställighet enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1), äger bestämmelserna i
förstatredje styckena om ersättning molsvarande tillämpning i fräga om
tilläggsavgifi enligi exe-kutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027) som i ärendet
uttagils hos motparten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Upphörande av allmän rättshjälp
34 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättshjälpsnämnden skall förordna att rättshjälpen skall
upphöra om
1.
kostnadsbidrag
ej erlägges enligt 21 eller 28 §,
2.
sökanden lämnat
oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift
lämnats,
3.
sökanden
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad
atl leda Ull befrielse från eller till för lågt slutligt kostnadsbidrag,
4.
sökanden ej
längre kan anses ha befogal intresse av att fä sin sak behandlad, eller
5.
de ekonomiska
förhållandena ändrats i sädan mån att sökanden ej längre är berättigad till
allmän rättshjälp.
Allmän rättshjälp skall upphöra om
1.
rättshjälpsavgift
ej erlägges enligt 27 §,
2.
den
rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om
riktig uppgift lämnals,
3.
den
rätissökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som
varit ägnad atl leda till befrielse från eller till för låg råttshjälpsavgift,
4.
den
rättssökande ej längre kan anses ha befogal intresse av att få sin sak
behandlad, eller
5.
de ekonomiska
förhållandena ändrats i sådan mån atl den rättssökande ej längre är berättigad
till allmän rättshjälp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90
Nuvarande lydelse
I jall som avses i första stycket 3 eller 4 skall
förordnande ej meddelas, om del är uppenbart obilligt atl rättshjälpen upphör.
Meddelas förordnande om allmän rättshjälps upphörande,
skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. / fall som
avses i första stycket I och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga
maximibeloppet, om ej annat följer av 29 §.
20
Föreslagen lydelse
Första siycket 3 och 4 gäller ej, om del är uppenbart
obilligt atl rättshjälpen upphör.
Beslutas att allmän rällshjälp skall upphöra, skall den
som haft rättshjälp själv bära kosinaderna för denna. Föreligger särskilda
skäl, får beslutas att kostnaderna eller del därav skall betalas av
statsverket.
Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp
meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av
domstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas
i samband med prövning av besvär enligt 49 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rällshjälp ål misslänkl i brollmäl.
35 § Om offentlig försvarare finns särskilda bestämmelser.
36 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Annan
rättshjälp ät misslänkl i brottmål än som avses i 35 §/ör beviljas tiUtalad,
om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ell gränsbelopp som motsvarar tre
gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket.
Annan
rällshjälp ät misstänkt i brottmål än som avses i 35 § beviljas tilltalad, om
hans beräknade årsinkomst ej översliger ett gränsbelopp som motsvarar tre
gånger del basbelopp som anges i 6 § första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid prövning enligt första siycket äger 6§ andra och
iredje styckena motsvarande tillämpning.
Är det uppenbart alt sökanden själv kan svara för de
kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.
37 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ fråga om
förmåner vid rättshjälp enligt 36 § äger 9§ andra slyckel 2, 4 och 5, 20 §
försia stycket samt 24 och 26 §§ motsvarande tillämpning.
Vid
rättshjälp enligt 36 § äger 9§ andra stycket 2, 4 och 5,9 a §, /9 § första
stycket samt 24 och 26 §§ motsvarande lillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
38 § Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för
tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kosinad som enligt
rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om
kostnad för rättshjälp enligt 36 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
21
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 fall som avses i 19 § andra slyckel lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken, 18§ lagen (1957:668) om ullämning för brott,
14§ lagen (1959: 254) om ullämning för brotl till Danmark, Finland, Island och
Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
39§ lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av
brotlmålsdom samt 29 § lagen (1978: 801) om intemationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet gäller vad där är föreskrivet.
39 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut om
rättshjälp enligt 36 § meddelas på ansökan av den tilltalade. Sådant beslut
meddelas av den domstol där målet är anhängigt.
Rättshjälp
enligt 36 § beviljas efter ansökan av den tilltalade. Beslut meddelas av den
domstol där målel är anhängigt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
rätten skilt saken från sig får den, lill dess talan fullföljts av den
tilltalade eller tiden för sädan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre
rätl.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreligger
omständighet som anges i 34 § första siycket 2 beträffande den tilltalade,
skall domstolen förordna all rättshjälpen skall upphöra, Dömes den tilltalade
för brottet, skall han ulan hinder av vad som föreskrives i 38 § första siycket
åläggas atl betala hela kostnaden för rättshjälpen.
Ändras den tilltalades ekonomiska förhållanden i sädan
mån atl han ej längre är berättigad lill rällshjälp, skall domstolen/öroj-c/no
atl rättshjälpen skall upphöra.
Föreligger
omständighet som anges i 34 § första slyckel 2 beträffande den tilltalade,
skall domstolen besluta alt rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade
för brottet, skall han utan hinder av vad som föreskrives i 38 § första stycket
åläggas att betala hela kostnaden för rättshjälpen. Föreligger särskilda
skaffar dock beslutas att kostnaderna eller del därav skaU betalas av
statsverket.
Ändras den
tilltalades ekonomiska förhållanden i sådan män att han ej längre är
berättigad till rättshjälp, skall domstolen besluta alt rättshjälpen skall
upphöra.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ansökan om
rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig saml innehålla uppgifter i de
hänseenden som regeringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, fär ansökan
göras muntligen.
Ansökan om
rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig saml innehålla uppgifier i de
hänseenden som regeringen e//er, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan göras
muntligen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättshjälp genom offeniligi bilräde.
41 §2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Offentligt
biträde kan förordnas i mäl eller ärende
Rättshjälp
genom offentUgt biträde lämnas i mäl eller ärende
opaginerad Kontrollera mot PDF
= Senaste lydelse 1978:363.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
hos
utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller
9§ eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
2.
hos
beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller
utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev
enligi 28 § samma lag,
3.
hos
förvallningsdomstol angående tvångsiniagning i allmän vårdanstalt för
alkoholmissbmkare enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) om nykterhelsvård
eller kvarhållande enligt 45 § samma lag,
4.
angående
omhändertagande för samhällsvärd enligt 29 § barnavårdslagen (1960: 97) eller
utredning enligt 30§ samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga
upphörande enligt 42 § samma lag,
5.
hos
förvallningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från
ungdomsvårdsskola enligt barnavärdslagen (1960: 97),
opaginerad Kontrollera mot PDF
6.
angående
förpassning enligt utlänningslagen (1954: 193) saml vid utredning hos
polismyndighet när fräga har uppkommil om förpassning,
7.
angående
utvisning enligt utlänningslagen (1954:193),
8.
angående
avvisning enligt utlänningslagen (1954:193), dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning föreligger alt underställa ärendet den centrala
utlännings-myndigheten eller utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i
förvar längre än en vecka,
9.
angående
verkställighet enligi utlänningslagen (1954:193), om anledning föreligger atl
underslälla ärendet den centrala utlännings-myndigheten med stöd av 58 § andra
stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med slöd av 58 § tredje stycket
samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållils i förvar längre
än en vecka,
/ /. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 §, 34 §
eller 51 § femte stycket utlänningslagen (1954:193),
12. angående hemsändande av utlänning
med stöd av 71 § första stycket utlänningslagen (1954:193),
13. angående förverkande av villkorligt
medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.
6. angående förpassning eller utvisning enligt
utlänningslagen (1954: 193) saml vid utredning hos polismyndighet när fråga har
uppkommil om förpassning eUer utvisning.
7. angående avvisning enligt ut
länningslagen, dock ej hos polis
myndighet, såvida icke anledning
föreligger att underslälla ärendet
den centrala utlänningsmyndighe
ien eUer utlänningen enligt 35 §
samma lag hållits i förvar längre än
en vecka,
8.
angående
verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning föreligger alt underställa
ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket samma
lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 § tredje siycket samma lag eller
om utlänningen enligt 35 § samma lag hållils i förvar längre än en vecka,
9.
angående
föreskrifter som meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 § femte siycket
utlänningslagen,
10. angående hemsändande av
utlänning med stöd av 71 § första
stycket utlänningslagen,
//. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet
enligt 26 kap. brottsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1918119:90
Nuvarande lyddse
14. angående återinlagning i an-stall
enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken.
15. angående verkställighet ulomlands
av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen
(1972:260) om inlernalionellt samarbete rörande verkslällighel av
brotlmålsdom,
16. angående ullämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkslällighel av beslul om värd eller behandling,
17. angående kastrering enligt lagen
(1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke lill åtgärden ej lämnats,
18. hos regeringen enligt 1 § andra
stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfle i vissa fall.
23
Föreslagen lydelse
12. angående återinlagning i anstalt
enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken,
13. angående verkställighet ulomlands
av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen
(1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av
brottsmålsdom,
14. angående ullämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslul om värd eller behandling,
15. angående kastrering enligt la
gen (1944: 133) om kastrering, om
giltigt samlycke lill åtgärden ej läm
nats,
16. hos regeringen enligt I § andra slyckel lagen
(1975:1360) om tvängsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I ärende
som anges i 41 § 1 - 5 och 13-17 skall offentligt biträde utses för den som
åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid
bedömningen av behovet skall särskilt beakias om i väsentligt hänseende
motstridiga sakuppgifter lämnats under ulredningen eller betydelsefulla sakförhållanden
i övrigt är oklara.
I ärenden
som anges i 41 § 6-9, 11, 12 och 18 skall offentligt biträde ulses, om det ej
mäste antagas att behov av biträde saknas.
1 ärende
som anges i 41 § 1-5 och 11-15 skall offentligt biträde utses för den som
åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid
bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende
motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden
i övrigt är oklara.
I ärende
som anges i 41 § 610 och 16 skall offentligt bilräde utses, om det ej mäste
antagas att behov av biträde saknas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Offentligt
biträde förordnas av råttshjälpsnåmnd efter ansökan av den som åtgärden avser
eller a/imä-lan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. I ärende
hos regeringen får anmälan göras
Offentligt
biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars
anledning föreligger.
Biträde
förordnas av den myndighet som handlägger målet eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1978:363.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 90
Nuvarande lyddse
av chefen för det statsdepartement, till vilket ärendet
hör, ellerav tjänsteman som departementschefen bestämmer.
24
Föreslagen lydelse
ärendet. Dock ankommer prövningen
i ärende hos barnavårdsnämnd, social centralnämnd eller
social distriktsnämnd enligi 41 §4 på länsrätten,
i ärende som avses i 41 § 6 10 eller 16 på
rättshjälpsnämnden,
1 ärende hos polismyndighet enligt 41 § 14 på länsrätten
samt
i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 § 610
eller 16 på chefen för det departement till vilket ärendet hör eller på
tjänsteman som departementschefen bestämmer.
Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger
under tiden till dess talan fullföljts eUer tiden för fullföljd utgått andra
stycket motsvarande tillämpning.
Förordnande
gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut underställes annan
myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ansökan eller anmälan upptages av den rällshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller, ifråga om
den som ej år bosatt i landet, av den rällshjälpsnämnd som regeringen
bestämmer.
Ansökan
eller anmälan jår upptagas av annan rällshjälpsnämnd än som följer av tredje
stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreUgga.
Ansökan
om offentligt biträde ges in lill den myndighet som handlägger målet eller
ärendet. Avser ansökan offentligt biträde i ärende som avses i 41 § 610 eller
16, ges dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.
Myndighet
som inte själv får förordna offentligt biträde skall till behörig myndighet
med eget yttrande överlämna Ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller
anmäla behovet av offentligt biträde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
44 § Har den som åtgärden avser till offentligt biträde
själv föreslagit nägon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans
anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl
föranleder annat.
I fråga
om offentligt bilräde äger bestämmelserna i 21 § andra och tredje styckena,
22 § försia och andra styckena saml 23 § motsvarande tillämpning.
1 fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 §
första stycket sista meningen, andra och iredje styckena, 22 § första och andra
styckena saml 23 § motsvarande tillämpning.
I fråga om beslul som meddelas . med stöd av andra stycket
äger 43 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
45 S
Nuvarande Ivddsi
Ersänning till offentligt bilräde fast ställes av
råttshjålpsnämnden och ulgär av allmänna medel.
I mål eller ärende som avses i 41 § får offentligt bilräde
föranstalta om sädan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av
dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighei som
handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, får
råttshjälpsnåmnd som avses i 43 § pä ansökan av den som åtgärden avser besluta
om uiredning.
Den som efter beslul av offentligt bilräde eller
rältshjälpsnämnd medverkal vid uiredning har rätt till ersättning av allmänna
medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Ersättningen faslställes av
rällshjälpsnämnden.
Föreslagen
lyddse
andra och Iredje styckena motsvarande tillämpning.
Ersättning till offentligt biträde Ulgär av allmänna
medel.
I mål
eller ärende som avses i 41 S fär offentligt bilräde föranstalta om sädan
uiredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som
åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger mälel
eller ärendet. Har offentligt bilräde ej ulsells, fär rällshjälpsnämnden pä
ansökan av den som åtgärden avser besluta om uiredning.
Den som
efter beslul av offentligt biträde eller rällshjälpsnämnd medverkal vid
utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som
regeringen meddelar. I fråga om fastställande ar ersättningen äger 43 § andra
och tredje styckena motsvarande tilllämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med
rådgivning förstås i denna lag korlare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i
rättslig angelägenhet. Som rådgivning skall dock ej anses åtgärd i
angelägenhet som avses i 8 § försia stycket 5 eller som omfattas av förordnande
som meddelats med stöd av 8 § andra stycket.
Med
rådgivning förstås i denna lag rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i
rättslig angelägenhet under högst en timme. Som rådgivning skall dock ej
anses åtgärd i angelägenhet som avses i 8 § första stycket 5 eller som omfattas
av förordnande som meddelats med stöd av 8 § andra slyckel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rådgivning
sker mot en avgift som motsvarar en etthundratjugo-femtedd av det basbelopp som
anges i 6 § första stycket, jämnad till närmasi lägre tiotal kronor. Avgiften
får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som
nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till den som
meddelat rådgivning.
Rådgivning
sker mol en avgifl som molsvarar en halv procent av det basbelopp som anges i 6
§ första stycket/ör varje påbörjad tidsperiod om 15 minuter. Avgiften för
rådgivningen jämnas till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas
eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller
eftergivits utgår er-
opaginerad Kontrollera mot PDF
48 §
Nuvarande
lyddse
Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden
för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den
rätissökande får därviå räkna sig eriagd rådgivningsavgifi lill godo såsom
betalning på kosinadsbi-drag.
Föreslagen
lydelse
sättning av allmänna medel till den som meddelat
rådgivning.
Beviljas
aUmän rättshjälp efter rådgivning, skall kosinaden för rådgivningen anses som
en kosinad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av rådgivningsavgift
skall anses som betalning på rättshjälps-avgift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rådgivning
meddelas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå utan beslul av
rättshjälpsnämnden.
Beslul
om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift medddas av biträdel.
Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurist
pä advokatbyrå.
Beslul om rådgivningsavgiftydw-likt 47 a första stycket
ankommer på den som meddelat rådgivningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Särskilda bestämmelser
49 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mot
råttshjålpsnämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslul enligt denna
lagföres talan hos centralmyndigheten genom besvär. Mot centralmyndighetens
beslut i anledning av besvär får talan ej föras.
I fråga om talan mot allmän domstols, krigsrätts eller
förvaltningsdomstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i aUmänhet
gäller om talan mot sådan domstols beslut.
I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag
tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen.
Mot beslut enligt denna lag av rällshjälpsnämnd eller
annan förvaltningsmyndighet som ej omfattas av första stycket föres talan hos
besvärsnämnden genom besvär. Mot besluiel av advokat eller biträdande jurist
på allmän advokatbyrå får talan dock ej föras.
Talan får ej föras mot besvärsnämndens beslut enligt
denna lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
49 a §
Talan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras, förutom
av enskild part, av domstolsverket. Räknas besvärstid från den dag då part
fått del av beslutet, får domstolsverket likväl ej väcka besvärstalan senare
än två månader från dagen för beslutet. Domstolsverket får föra talan även tiU
förmån för enskild part.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90
Nuvarande Ivddse
Föreslagen lydelse
27
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot beslul I jråga om rättshjälp för föras även av
annan myndighet som regeringen bestämmer. Därvid skall vad i första stycket
sägs om domstolsverkets talerätt tillämpas.
Undanröjes beslul om rällshjälp, skall den som haft
rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl, får
dock förordnas att kosinaderna eller del därav skall betalas av statsverket.
50 S
Bestämmelsema i denna lag om Bestämmelsema
i denna lag om
angelägenhet,
som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller även sådant ärende vid
allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, som avser
domstolens förvaltande verksamhet.
angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet,
gäller även sådani ärende vid domstol, som avser domslolens förvaltande verksamhet.
51 § Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig
verksamhet som ej ulövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen
rättshjälp pä säll som är ägnat all leda lill att verksamheten förväxlas med
den rällshjälpsverk-samhet som enligt denna lag ulövas vid advokatbyrå dömes
till böter. Detsamma gäller den som uppsåtligen, i firma eller annars, i yrkesmässig
verksamhet obehörigen använder benämningen allmän advokatbyrå eller benämning
som är ägnad atl leda till förväxling därmed.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
Har allmän rättshjälp beviljats före denna lags
ikrafiträdande skall om rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna i 16 och 17
§§ är fortfarande tillämpliga i sin lydelse före den 1 juli 1979. För tiden
till utgången av år 1980 gäller delsamma 22 § tredje stycket, 27-30 och 34 §§.
Utöver 17 § i den äldre lydelsen tillämpas 17 § andra meningen i den nya
lydelsen. Ulöver 20 § i den nya lydelsen tillämpas fortfarande 20 § andra
slyckel i den äldre lydelsen. Ersättning till medlare fastställs av domstolen.
Bestämmelsen i 27 § första meningen i den nya lydelsen gäller ej i den män
skyldighet alt utge kostnadsbidrag fullgjorts enligt 16 § andra slyckel i den
äldre lydelsen. Kostnadsbidrag och maximibelopp för sådant bidrag som har
fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen i dess äldre lydelse skall vid
tillämpning av lagen i dess nya lydelse jämställas med rättshjålpsavgift och
maximibelopp för sädan avgifl.
Har
molpart före denna lags ikraftträdande ålagts ersättningsskyldighet
förrättshjälpskostnad jämlikt 31 §, skall statsverkets rätl att enligt nämnda
paragraf uppbära ersältning som tillkommer den rättssökande övergå på denne, om
ersättningen vid försök till indrivning inte kunnat utlagas inom ell år frän
beslutet om ersättningsskyldighet.
Prop.
1978/79:90 28
2 Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs atl 21 kap. 11 § föräldraba'ken
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §' Beträffande parts skyldighet atl ersätta motparts
kostnader i ärende enligt detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om
koslnader i utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning.
Kostnad för ulförande av upp- Kostnad för utförande av upp-
drag
enligt 2 § första stycket andra drag enligt 2 § första siycket andra
punkten, hämtning eller omhänder- punkten, hämtning eller omhänder
tagande av barn och läkarunder- tagande av bam och läkarunder
sökning betalas av allmänna medel. sökning betalas av allmänna medel.
Fråga om ersättning för sådan Den som har hand om barnet får
kostnad prövas av länsrätten. tillerkännas ersättning och förskott
i anledning av kostnad för resa och uppehälle i samband
med inställelse vid läkarundersökning enligt 10 §. Härvid äger 15 förvaltningsprocesslagen
(1971:291) motsvarande tUlämpning.
Fråga om ersättning enligt andra och tredje styckena
prövas av länsrätten.
Denna lag iräder i krafl den 1 juli 1979.
3 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken alt 17
kap. 14 §, 30 kap. 12 §,31 kap. 1 §, 33 kap. 5§, 49kap. 4 och 7§§, 52 kap. I
§,.54 kap. 8 § saml 56 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse.
17 kap. 14 §2 Rätlen
äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, atl den må verkställas ulan hinder
av all den icke äger laga krafl.
' Senaste lydelse 1971:305.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivddse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslul
under rättegången, mol vilkel lalan ej mä föras särskilt, skall genast gä i
verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslul, varigenom rälien avvisal ombud
eller bilräde eller ogillal iredje mans yrkande alt fä som inlervenient dellaga
i rällegången eller utlåtit sig angående ersältning eller förskott lill
bilräde, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller inlervenient,
eller förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd eller lill bilräde
ulseit annan, än part föreslagit. Rätlen äge, när skäl äro därtill, i beslut,
varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis
eller atl tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, all besluiel
må verksiällas ulan hinder av all det icke äger laga kraft.
Beslul under rättegången, mol vilkel talan ej må föras
särskilt, skall genast gå i verkslällighel. Det-samma gäller beslul, varigenom
rälten
/. avvisal ombud eller biträde.
2.
ogillal iredje
mans yrkande alt fä som inlervenient deltaga i rättegången,
3.
utlälil sig
angående ersältning eller förskott till biträde, vittne, sakkunnig eller
annan, som ej är pari eller inlervenienl,
4.
förordnai om
någons hällande i häkte eller om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning
eller om hävande av sädan åtgärd,
5.
till
biträde utsett annan än part föreslagit, eUer
6.
utlåtit
sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som gäller aUmän rättshjälp,
dock ej beslut om ersättningsskyldighet enligt 31 § rättshjälpslagen
(1972:429).
Rätlen äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att
tillhandahälla föremål för syn eller besiktning, förordna att beslutet mä
verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller
beslut, som icke äger laga kraft, mä verkställas, vare den gällande.
30 kap.
12 §'*
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut
under rättegängen, mot vilkel talan ej mä föras särskilt, skall genast gä i
verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat ombud,
bilräde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott
av
Beslut
under rättegängen, mol vilket talan ej mä föras särskilt, skall genast gå i
verkslällighel. Detsamma gäller beslul, varigenom rälien
/. avvisat ombud, bilräde eller försvarare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Senaste lydelse 1972:430.
3 Senaste lydelse 1972:430.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivddse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
allmänna
medel till målsägande eller angående ersättning eller förskoll lill bilräde,
försvarare, vitine, sakkunnig eller annan, som ej är pari, eller angående
häklning eller ålgärd, som avses i 25-28 kap., eller lili försvarare utsett
annan, än part föreslagil. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut,
varigenom föreläggande meddelats part eller annan atl förete skriftligt bevis
eller atl tillhandahålla föremål för syn eller besiklning, förordna, all
besluiel mä verkställas ulan hinder av all det icke äger laga krafl.
2.
utlåtit sig
angående ersältning eller förskoll av allmänna medel lill målsägande eller
angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig
eller annan, som ej är part,
3.
utlåtit sig
angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.,
4.
till
försvarare utsett annan än part föreslagit, eller
5.
utlåtit
sig i annat fall än som avses 1 2 eller 4 i fråga som gäller rättshjälp enligi
rättshjälpslagen (1972:429), dock ej beslut om skyldighet alt till statsverket
återbetala kostnad för rättshjälpen.
Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att
tillhandahålla föremål för syn eller besiklning, förordna all beslutet må
verkställas utan hinder av all del icke äger laga krafl.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ar särskild föreskrift meddelad därom, alt dom eller
beslul, som icke äger laga krafl, må verkställas, vare den gällande.
31 kap.
1 §'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dömes i
mäl, vari åklagare för lalan, den tilltalade för brottet, skall han lill
statsverket återgälda vad enligt rätlens beslut av allmänna medel utgått för
hans inslällelse vid rälten under förundersökningen, lill vittne eller
sakkunnig eller eljesl för bevisning under förundersökningen eller i
rättegången saml i ersättning lill försvarare sä ock stalsverkels kosinad för
hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för
kostnad, som icke skäligen varit påkallad för ulredningen, eller för kosinad,
som vällals genom vårds-
Dömes i
mäl, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till
statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för
hans inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller
sakkunnig eller eljesl för bevisning under förundersökningen eller i
rättegången samt i ersättning till försvarare sä ock statsverkels kostnad för
hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för
kosinad, som icke skäligen varil påkallad för utredningen, eller för kostnad,
som vållats genom vårds-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
löshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans
ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annal fall än som
sägs i 4§ försia stycket skyldig all betala mera än som motsvarar del för honom
gällande maximibeloppet för kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp enligt
rättshjälpslagen (1972:429).
Föreslagen
lyddse
löshei eller försummelse av annan än den tilltalade, hans
ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annal fall än som
sägs i 4 § försia stycket skyldig alt betala mera än som motsvarar det för
honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp
enligt rättshjälpslagen (1972:429).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad den tilltalade enligt försia stycket skall återgälda
får jämkas eller eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den
tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhällanden.
Om del belopp som den lilllalade Om del belopp som
den tilllalade
skulle
hava atl ersätta understiger visst av regeringen fastställt belopp, skall
kostnaden stanna å statsverket.
skulle hava all ersätta ej överstiger maximibeloppet
enligt 12 § första stycket första meningen rättshjälpslagen, skall kosinaden
stanna ä statsverket.
33 kap.
5
§5
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredskodom
delgives genom rättens försorg endast
om den
innebär att fordran fastställes all utgå med särskild förmänsrätt i fast
egendom eller tomträtt,
om den
part som yrkal iredsko-domen begär del, eller
om part
beviljals rällshjälp genom beslut av råttshjälpsnämnden.
Tredskodom delgives genom rättens försorg endast
om den innebär att fordran fastställes att utgä med
särskild förmånsrätt i fast egendom eller tomirätt,
om den
part som yrkat tredsko-domen begär det, eller
om part beviljats allmän rättshjälp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
49 kap. 4 §« Talan mot undertältens beslul under
rättegängen skall föras särskilt, om rätten
1. avvisat ombud, biträde eller försvarare;
2.
ogillat tredje
mans yrkande atl fä som inlervenient dellaga i rättegången;
3.
förelagt part
eller annan all förele skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för
syn eller besiktning eller ock enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihetsförordningen
eller 9§ första stycket 5 radioansvarighetslagen (1966:756) funnit det vara av
synneriig vikt att där avsedd uppgift lämnas vid vittnesförhör eller förhör med
part under sanningsförsäkran;
' Senaste lydelse 1972:430. "Senaste lydelse 1977:
1020.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90
Nu varande lydelse
Föreslagen lyddse
32
opaginerad Kontrollera mot PDF
4.
utlåtit sig
angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för företeelse i
rättegången eller angående skyldighet för nägon, som ej är part eller
inlervenienl. all gottgöra i rättegången vållad kostnad;
5.
utlåtit sig
angående ersättning eller förskott av allmänna medel lill mälsägande eller
angående ersättning eller förskoll till biträde, försvarare, vitine, sakkunnig
eller annan, som ej är part eller inlervenienl:
opaginerad Kontrollera mot PDF
6.
utlåtit
sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning
eller i brotlmäl angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.; eller
7.
avslagit
begäran om rällshjälp eller om ersäiining eller förskott lill part, som
åtnjuter sådan förmån, eller avslagit begäran om
biträde eller försvarare eller lill sädanl uppdrag
förordnai annan, än part föreslagit.
Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om
beslut, som avses i 1,2,3 eller 7, åligge den som vill föra lalan all, om
beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljesl inom en
vecka frän den dag, dä han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det,
äge han ej vidare rält lill talan. Rätlen pröve genast, om anmälan rätteligen
gjorts.
6.
utlåtit sig i
tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller i
brottmål angående häklning eller ålgärd, som av.ses i 25-28 kap.;
7.
avslagit
begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan
än part föreslagil;
8.
utlåtit
sig i annat fall ån som avses i 5 eller 7 i jriiga som gäller allmän rättshjälp:
eller
9.
avslagit
begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller om ersättning eller
förskott till pari, som ål njuter sådan förmån.
Särskild
talan skall föras genom besvär. Är fräga om beslut, som avses i 1, 2, 3, 7,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
underrätt förklaral domare jävig eller ogillal jäv mot särskild ledamot av
nämnd eller bifallit begäran om rättshjälp, skall vid underrättens beslut
förbliva.
Har
underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot av
nämnd eller bifallit begäran om rällshjälp åt misstänkt i brottmål, skall vid
underrättens beslul förbliva.
opaginerad Kontrollera mot PDF
52 kap.
I §
Vill någon anföra besvär mol underrätts beslut, skall han
inom två
veckor frän den dag, då beslutet meddelades, lill
underrätten inkomma
med besvärsinlaga; har beslul under rättegången meddelats
annorledes än
vid sammaniräde för förhandling, skall dock besvärsliden
räknas frän den
' Senasle lydelse 1972:430.
Prop.
1978/79:90 33
Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse
dag, dä klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över
beslul om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller i fräga, som avses i
49 kap. 6§, vare ej inskränkt till viss lid.
Om skyldighet atl anmäla miss- Om skyldighet atl anmäla miss-
nöje med beslut, som avses i 49 nöje med beslut, som avses
i 49 kap. 3 § eller 4 § försia stycket 1, 2, kap. 3 § eller 4 § första stycket
1, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel. 3, 7, 8 eller 9, stadgas i
nämnda
kapitel.
54 kap.
8 §
Ej mä talan föras mot hovrätts Ej mä
lalan föras mol hovrätts
beslut angående jäv mot domare i beslul angående jäv mol
domare i
underrätt eller i dit fullföljd fräga, underrätt eller i dit fullföljd fräga,
som avses i 49 kap. 4§ försia som avses i 49 kap. 4§ försia
slyckel 7 eller 6 §. stycket 7 eller 9 eller 6 §.
56 kap.
1 § Vill nägon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall
han inom fyra veckor från den dag, dä beslutet meddelades, lill undertälten
inkomma med besvärsinlaga; har beslut under rättegången meddelats annorledes
än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas frän den
dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslul om någons häktande
eller kvarhållande i häkte vare ej inskränkt lill viss tid.
Om skyldighet alt anmäla miss- Om skyldighet atl anmäla miss
nöje mol hovrätts beslul i fråga, nöje
mol hovrätts beslut i fråga,
som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § för- som
avses i 49 kap. 3 § eller 4 § för
sta stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i sta
stycket 1,2,3,7,5 eller 9, stad-
54 kap. 3 §. gas i 54 kap. 3 §.
Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1979.
4 Förslag till
Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom föreskrivs att 34 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.
34 §' Mol beslut, som ej innebär atl målet avgöres, får
talan föras endasl i samband med lalan mot beslul i själva mälel. Talan fär
dock föras särskilt när rätten
'Senaste lydelse 1974:357.
3 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 34
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
1.
ogillal
invändning om jäv mol ledamot av rätten eller invändning om att hinder
föreligger för talans prövning,
2.
avvisat ombud
eller biträde,
3.
förordnai
rörande saken i avvaktan på målets avgörande,
4.
förelagt någon
all medverka pä annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet
att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom,
5.
utdömt vite
eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt
straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vitine eller sakkunnig att
ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,
6.
förordnai
angående undersök- 6. förordnai angående undersökning
eller omhändertagande av per- ning
eller omhändertagande av person eller egendom eller om annan son eller egendom eller om annan liknande åtgärd
eller liknande åtgärd,
7.
förordnat
angående ersättning 7. förordnat angående ersättning
för någons medverkan i mälel. för någons medverkan i målet, eller
8. utlåtU sig i annat fall än som avses i 7 i fråga som
gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Mot beslut, varigenom mäl återförvisas till lägre instans,
får talan föras endasl om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar
på mälels utgång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten
Härigenom föreskrivs atl 17 § lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §'
I fräga om talan mot patenlbesvärsrättens slutliga beslut
finns bestämmelser i patentlagen (1967: 837), mönsterskyddslagen (1970:485),
vammär-keslagen (1960:644), namnlagen (1963:521) och lagen (1977:1016) med
vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens omräde.
Mot patenlbesvärsrättens beslut, som ej är slutiigt, får
talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målel. Talan får
dock föras särskilt när rätten har
' Senaste lydelse 1977: 1021.
Prop. 1978/79:90 35
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
1.
ogillat
invändning om jäv mot ledamol av rälien eller invändning om all hinder
föreligger för talans prövning,
2.
avvisat ombud
eller bilräde,
3.
utdömt vite
eller straff för underiålenhet alt iakllaga föreläggande eller ålagt vittne
eller sakkunnig atl ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller
tredska,
4.
förordnai
angående ersättning för någons medverkan i målel,
5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som
gäller allmän rättshjälp. Särskild lalan som avses i andra slyckel fär föras av
den som besluiel angår, om del har gätt honom emot. Talan föres genom besvär
hos regeringsrätten. Därvid äger bestämmelserna i 7§ förvaltningsprocesslagen
(1971: 291) molsvarande lillämpning.
Denna lag iräder i krafl den 1 juli 1979.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder
Härigenom föreskrivs atl 23 § lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 §'
Om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslul i ärende
enligt 12 kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i
ärende angående bosladsräll, bosladssanering eller särskild förvallning eller
i ärende enligi lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfaslighel m.m. finns
bestämmelser i 12 kap. 70§ jordabalken, 31 § hyresförhandlingslagen, 76§ bosladsrättslagen
(1971:479), 21 § bostadssaneringslagen (1973:531), 34§ bostadsförvaltningslagen
(1977:792) saml 25 § lagen om förvärv av hyresfaslighel m. m.
Mol beslul av hyresnämnd får lalan föras särskilt, om
nämnden
1.
avvisal ansökan
som avses 18, 11, 14-16, 16a eller 16c §,
2.
avskrivit
ärende enligt 8-10, 15a, 16, 16a eller 16c§, dock ej när ärendet kan
återupptagas,
3.
förordnai
angående ersättning för någons medverkan i ärendet,
4.
utdömt vite
eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt
straff för förseelse i förfarandet.
' Senaste lydelse 1978:306.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
hiireshigen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
5. ullålil sig i annal fall än som avses 1 3 i fråga .som
gäller allmän rällshjälp.
Särskild talan föres genom besvär hos bosladsdomstolen
inom tre veckor frän den dag besluiel meddelades. Besvärshandlingen skall
inges lill domsiolen.
Denna lag Iräder i krafl den 1 juli 1979.
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd
Härigenom
föreskrivs all 19 § lagen (1976:839) om siaiens va-nämnd skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot beslul av nämnden, som innebär avgörande av
saken, föres genom vad. Delsamma gäller i fråga om beslut, varigenom nämnden i
samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersältning enligt 14 §. Särskild
vadeaninälan behövs ej.
Mol nämndens beslut, varigenom nämnden avvisal ansökan,
avskrivit mäl, utlåtit sig om ersättning enligt 12 § Iredje stycket eller 13
§ eller i annat fall än som avses i första siycket utiåtil sig om ersättning
enligt 14 § eller utlåtit sig i fråga som avses i 15§, föres talan genom besvär.
Mot annat av nämnden meddelat beslut som ej innebär avgörande av saken fär
talan föras endasl i samband med sädan lalan som avses i första siycket första
punkten.
Beslul av nämnden får verkställas
Talan mol beslul av nämnden, som innebär avgörande av
saken, föres genom vad. Delsamma gäller i fråga om beslul, varigenom nämnden i
samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning enligt 14 § eller i
annan fråga som gäller allmän rällshjälp och som rör part. Särskild
vadeanmälan behövs
ej-
Mol nämndens beslul, varigenom nämnden avvisal ansökan,
avskri-vii mäl, utlåtit sig om ersältning enligt 12 § Iredje siycket eller 13
§ eller i annat fall än som avses i första siycket utlåtit sig om ersältning
enligt 14 § eller i annan fråga som gäller allmän rättshjälp eller utiåtil
sig i fräga som avses i 15 §, föres talan genom besvär. Mot annal av nämnden
meddelat beslul som ej innebär avgörande av saken fär lalan föras endasl i
samband med sådan lalan som avses i första stycket första punkten.
som domslois dom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Förslag till
Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)
Härigenom
föreskrivs all 212 och 2198§ ulsökningslagen (1877:31 s. skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Förestagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
överexekuior genom särskilt beslul uilälil sig över omsländighel, som angår
mälels behandling; däröver mä ej besvär anföras annorledes än i sammanhang
med huvudsaken. Ej vare pari förment all särskili överklaga beslul, varigenom
överexekuior före mälels slutliga avgörande utlåtit sig i fråga, som avses i
195 § 1 mom., eller meddelat förordnande enligt 208 §. Tilltror part sig visa,
atl utsökningsmål av överexekuior onödigt uppehälles: äge då all däröver klaga.
Har
överexekuior genom särskilt beslut utlälil sig över omsländighel, som angår
mälels behandling: däröver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang
med huvudsaken. Ej vare part förment all särskili överklaga beslul, varigenom
överexekuior före mälels slutliga avgörande utlåtit sig i fråga, som avses i
195 § 1 mom., eller meddelat förordnande enligt 208 § eller utlåtit sig 1 fråga
som gäller allmän rättshjälp. Tilltror part sig visa, atl utsökningsmål av
överexekuior onödigt uppehälles; äge dä alt däröver klaga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
219 ¥
Talan mol hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål
skall fullföljas genom besvär lill högsta domstolen.
Har i
utsökningsmål hovrätt meddelat beslut, varigenom målel visats äter till
överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § 2 mom. finnes stadgat äga
molsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Över
beslut, varigenom hovrätten, innan ändringssökandel slutligen prövas,
förordnat, all överexe-kutors utslag icke må verkställas eller atl, om
verkslällighel redan följt, ytterligare åtgärd ej mä vidtagas, eller utlåtit
sig i ftåga, som i 195 8 1 mom. sägs, må särskild talan föras. Har hovrätten i
annat fall är nu sagls genom särskilt beslut ullålil sig över omsländighel, som
angår mälels behandling; däröver
Över
beslut, varigenom hovrätten, innan ändringssökandel slutligen prövas,
förordnat, an överexe-kulors utslag icke må verkställas eller atl, om
verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas, eller utlåtit
sig i fräga, som i 195 § 1 mom. sägs, eller utlåtit sig 1 fråga som gäller
allmän rättshjälp, må särskild talan föras. Har hovrätten i annat fall är nu
sagls genom särskilt beslul ullålil sig över om-
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1946:814. 2 Senasle lydelse 1946:814.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90
Nuvarande lydelse
mä besvär ej anföras annorledes än i sammanhang med
huvudsaken.
38
Föreslagen lyddse
ständighel, som angår målels behandling; däröver mä
besvär ej anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må klagan föras över utslag, varigenom hovrätten
undanröjt förordnande, som av överexekutor meddelats enligt 208 §.
Denna lag Iräder i krafl den 1 juli 1979.
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom
föreskrivs alt 23 och 34 §§ lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
värd i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Förestagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
23 §
Mol psykiatriska nämndens be- Mot psykiatriska nämndens be-
slut fär lalan icke föras. slul enligt denna lag fär talan icke
föras.
34 § '
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utskrivningsnämnd
eller psykiatriska nämnden får avgöra ärenden endast om nämndens samtliga
ledamöter äro närvarande. Beslut rörande förskott på ersättning som avses i
32 § eller 33 § tredje stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av
ordföranden.
Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra
ärenden endast om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande. Beslut rörande
förskott på ersättning som avses i 32 § eller 33 8 tredje stycket får dock på
nämndens vägnar meddelas av ordföranden. Detsamma gäller beslut som rör
rällshjälp genom offentligt bilräde.
Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i
övertäll äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
Senasle lydelse 1973:129.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda
Härigenom
föreskrivs att 22 och 45 §8 lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslulsnämnd
får avgöra ärende endasl om ordföranden och minst tvä andra ledamöier är
närvarande. Beslut rörande förskott på ersättning som avses i 20 § eller 21
§ tredje siycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.
Beslulsnämnd fär avgöra ärende endasl om ordföranden och
minsl tvä andra ledamöier är närvarande. Beslul rörande förskott pä ersättning
som avses i 20 § eller 21 8 tredje siycket får dock på nämndens vägnar
meddelas av ordföranden. Delsamma gäller beslul som rör rällshjälp genom offentUgt
bilräde.
Bestämmelsena
i 29 kap. rättegångsbalken om omröslning i överräll äger molsvarande
tillämpning på avgörande av nämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mol
psykiatriska nämndens beslul eller huvudtillsynsmyndighetens beslut enligt 44
§ fär talan icke föras.
Mot
psykiatriska nämndens beslut enligt denna tag eller huvudtill-synsmyndigheiens
beslut enligt 44 § fär talan icke föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga om lalan mol länsskolnämnds beslut gäller 54 8
skollagen i Ull-lämpliga delar.
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1979.
' Senaste lydelse 1973: 130. " Senaste lydelse
1971:639.
Prop. 1978/79: 90 40
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1978-08-24
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Antonsson,
Olsson, Dahlgren, Äsling, Söder, Mundebo, Burenstam Linder, Wikström,
Johansson, Friggebo, Wirtén
Föredragande:
statsrådet Wikström
Lagrådsremiss
med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) m. m.
1
Inledning
Statsmakterna
beslöt åren 197273 en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. 1 samband
därmed antogs rättshjälpslagen (1972: 429) som jämte anslutande författningar
trädde i kraft den 1 juli 1973. Lagen har sedermera ändrats vid flera
tillfällen, senast 1978: 363.
Vid
rättshjälpsreformens tillkomst förutsatte riksdagen att lagstiftningen på
området skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet hade vunnits av dess
tillämpning (JuU 1972: 12 och 1973: 1).
Inom
domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), vilken innan domstolsverket den 1
juli 1975 trädde i funktion var centralmyndighet för rättshjälpen, gjordes
under hösten 1974 en samlad genomgång av erfarenheterna från tillämpningen av
det nya rättshjälpssystemet. Undersökningen har redovisats i en tUl justitiedepartementet
i december 1974 överlämnad promemoria Översyn av rättshjälpssystemet.
Promemorian remissbehandlades.
Mot
bl. a. denna bakgrund tillsattes i maj 1975 rättshjälpsutredningen (Ju 1975:
07) med uppgift att göra en allmän översyn av rättshjälpssystemet. DON:s
promemoria föranledde i övrigt vissa smärre justeringar i rättshjälpslagen
utan att resultatet av utredningens arbete avvaktades. Utredningen avlämnade
år 1977 betänkandet (SOU 1977: 49) Översyn av rättshjälpssystemet. 1
betänkandet läggs fram förslag tiU bl. a. ny rättshjälpslag, som främst syftar
tiU att effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla systemet. De
vid betänkandet fogade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga I.
1
Ledamöter justitiekanslem Ingvar Gullnäs, ordförande, numera riksdagsledamoten
Brita Bergström, dåvarande riksdagslelamoten Tage Larfors och lagmannen
Carl-Anton Spak.
Prop. 1978/79: 90 41
Över
utredningens förslag har efter remiss yttranden avgetts av bostadsdomstolen, Göta
hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Göteborg, Göteborgs och
Kristianstads tingsrätter, hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö,
rättshjälpsnämnderna i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och
Umeå, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, försvarets
civilförvaltning, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet,
riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens invandrarverk, länsstyrelserna
i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Jämtlands län. Allmänna
advokatbyråkom-mittén (Ju 1977: 11), Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund.
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Föreningen Sveriges
polismästare. Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR, Hyresgästernas
riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund. Lantbrukarnas riksförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisalion, Sveriges köpmannaförbund. Svenska
Företagares riksförbund och Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd.
Yttranden
över betänkandet har dessutom inkommit från konsumentverket, utredningen (Ju
1977: 08) om barnens rätt, hyresråden Frans-Gösta Svanberg och Jan Bergendal i
Malmö, Riksförbundet för social och mental hälsa samt utredningen (B 1977: 07)
med uppdrag att utreda frågan om lokalisering av ny verksamhet till
Västerbottens län.
En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.
2
Översikt över rättshjälpslagstiffningen och dess tillämpning 2.1
Rättshjälpslagstiftningen
En
huvudprincip i rättshjälpssystemet är att rättshjälp i princip skall kunna
lämnas var och en i varje rättslig angelägenhet där behov av bistånd
föreligger, oavsett om angelägenheten skall behandlas vid domstol eller vid
annan myndighet eller om den över huvud taget skall prövas av myndighet.
Rättshjälp utgår i fyra skilda former, nämligen som aUmän rättshjälp,
rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt
rådgivning .
Allmän
rättshjälp lämnas i varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd
föreligger, om inte rättshjälp skall utgå i annan form. Huvudregeln är dock
försedd med flera begränsningar. Bland dessa märks att aUmän rättshjälp inte
får lämnas, om den rättssökandes betalningsförmåga överstiger visst
gränsbelopp, som räknas fram med utgångspunkt från en beräknad årsinkomst om
åtta basbelopp. Detta be-
Prop. 1978/79: 90 42
lopp
utgjorde den 1 juli 1973 58 400 kr. men är för 1978 94 400 kr. Gränsbeloppet
kan ökas vid underhållsskyldighet mot annan. Vidare kan hänsyn tas till
förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild omständighet. Allmän
rättshjälp kan inte utgå liU annan juridisk person än dödsbo. Ändra begränsningar
gäller om den rättsliga angelägenheten eller sökanden saknar närmare
anknytning UU Sverige. Allmän rättshjälp utgår vidare i allmänhet inte tiU
näringsidkare, när angelägenheten har samband med hans näringsverksamhet. Inte
heller lämnas rättshjälp för upprättande av självdeklaration eller i vissa
andra s. k. massärenden, t. ex. ärenden om förrättande av bouppteckning,
inskrivningsärenden, fastighelsdeklaration eller i mål eller ärende angående
fastighetstaxering. Som allmän förutsättning gäller att den rättssökande för
att få allmän rättshjälp skall ha ett befogat intresse av att få sin sak
behandlad.
Den
aUmänna rättshjälpen innebär att staten betalar kostnaderna i ärendet under
förutsättning alt den rättssökande efter förmåga själv bidrar till kostnadema.
De viktigaste ersättningsgilla kostnaderna är kostnad för biträde, för
bevisning vid aUmän domstol eUer utredning i utom-processuellt ärende,
utredning i förvaltningsärende, resa och uppehälle för den rättssökande eller
vårdare m. fl., vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt skiftesman vid
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskUlnad, Den
rätissökandes eget bidrag UU kostnaderna, kostnadsbidraget, räknas fram med
utgångspunkt från hans ekonomiska förhållanden vid den tidpunkt då allmän
rättshjälp begärs. Avgörande för kostnadsbidragets storlek är sökandens
beräknade årsinkomst, varvid beaktas bl. a, hans försörjningsbörda,
förmögenhetsinnehav och skuldsättning. Lägsta kostnadsbidrag utgjorde
ursprungligen 50 kr. men är f, n. 90 kr. Föreligger särskilda skäl får bidraget
nedsättas eller helt efterges. Domstolsverket har utfärdat särskilda
föreskrifter och anvisningar till hjälp när kostnadsbidraget skall bestämmas.
Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rättshjälpsnämnd. Utan sådant
beslut får dock den rättssökande anlita advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå, så länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger det s. k.
maximibeloppet för den sökandes kostnadsbidrag, dvs. det belopp till vilket
kostnadsbidraget fastställs när rättshjälpen beviljas. Överstiger kostnaderna
för rättshjälpen detta maximibelopp, krävs beslut av rättshjälpsnämnden, som
samtidigt fastställer maximibeloppet. Rättshjälpsnämnden kan förordna biträde
åt sökanden, om denne begär det och inte själv eller genom annan kan ta till
vara sin rätt. Biträde får dock i regel inte förordnas, om den rättsliga
angelägenheten kan antas bli prövad enligt lagen (1974: 8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden. Om inte särskilda skäl föreligger får biträde inte
heller förordnas i ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskUlnad, Ersättning till biträde utgår med skäligt belopp för arbete,
tids-
Prop.
1978/79: 90 43
spiUan och utlägg, I mål eller ärende vid allmän domstol,
krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställer domstolen
biträdesersättningen, 1 andra fall fastställs ersättningen av
rättshjälpsnämnden.
Har rättshjälpsnämnden beslutat om allmän rättshjälp,
skall nämnden göra en slutreglering i ärendet, när den rättsliga angelägenheten
har slutförts. Slutregleringen innebär en avräkning med sökanden, varvid
koslnadsbidraget slutligt fastställs. Har biträde förordnats, sker slutavräkning
även med biträdet. Åtnjuter part i mål eller ärende vid allmän domstol
rättshjälp, skall motpart som enligt lag kan vara ersättningsskyldig i fråga
om kostnaderna för rättshjälpen åläggas att utge ersättningen till
statsverket. Under vissa betingelser skall rättshjälpsnämnden förordna att den
allmänna rättshjälpen skall upphöra, trots att den rättsliga angelägenheten
inte slutförts. Den rättssökande kan då själv få bära kostnaderna för
rättshjälpen.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels som rätt
till offentlig försvarare och dels som annan rättshjälp åt misstänkt i
brottmål. Denna rättshjälpsform utesluter andra former av rättshjälp inom
brottmålsområdet. I fråga om rätt till offentlig försvarare gäller
bestämmelserna i RB. Dessa innebär bl, a. att domstolen skall förordna
försvarare för misstänkt eller tilltalad, när behov föreligger. Den misstänktes
ekonomi saknar därvid betydelse. Inte heUer betalas något kostnadsbidrag. Däremot
kan den tilltalade, om han fälls till ansvar, förpliktas atl betala tillbaka
kostnad för offentlig försvarare, dock inte med högre belopp än som motsvarar
maximibeloppet för hans kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp.
Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än offentlig
försvarare kan avse rätt att av allmänna medel få ersättning för kostnad för
bevisning, för resa och uppehälle och för domstolsavgifter. Sådan rättshjälp
utgår bara tUl tilltalade i lägre inkomstlägen. Förutsättningen är att den tilltalades
beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre
basbelopp, dvs. för år 1978 35 400 kr. Denna gräns höjs om försörjningsbörda
föreligger. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhetsinnehav, skuldsättning m.
m. Återbetalningsskyldighel kan åläggas enligt samma regler som gäller för
kostnad för offentlig försvarare.
Beslut om rättshjälp åt misstänkt i brottmål meddelas av
domstolen.
Rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas i vissa i
lagen särskUt angivna förvaltningsärenden, som rör den personliga rörelsefriheten
eller den kroppsliga integriteten, 1 huvudsak rör det sig om mål och ärenden
inom den psykiatriska sjukvården, nykterhetsvården, barnavården,
kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Offentligt biträde
förordnas efter särskild behovsprövning av rättshjälpsnämnden efter ansökan av
den som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger
målet eller ärendet. Den enskildes ekonomi saknar betydelse vid
behovsprövningen. Ersättning till offentligt biträde
Prop. 1978/79: 90 44
fastställs
av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Även kostnad för viss
utredning utgår av allmänna medel. Någon återbetalningsskyldighet kan inte
förekomma. Också rättshjälp genom offentligt biträde är exklusiv i den meningen
att annan rättshjälp inte kan lämnas i samma angelägenhet.
Rättshjälp
kan slutligen utgå i form av rådgivning. Med rådgivning förstås enligt
rättshjälpslagen korlare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig
angelägenhet. Rådgivning meddelas av advokat eller biträdande jurist på allmän
eller enskild advokatbyrå. Det behövs inte något beslut av rättshjälpsnämnden
eller annan myndighet. För rådgivningen utgår en indexreglerad enhetsavgift,
f, n. 90 kr. Avgiften får sättas ned eller efterges, om särskilda skäl
föreligger. Övergår rådgivningen till allmän rättshjälp, anses kostnaden för rådgivningen
som en kostnad för den allmänna rättshjälpen och eriagd rådgivningsavgift
räknas den rättssökande till godo som betalning på kostnadsbidraget. Avgiften
utgör biträdets ersättning för rådgivningen. Har avgiften satts ned eller
eftergivits, något som biträdet beslutar om, betalas mellanskillnaden tUI
biträdet av allmänna medel.
Rättshjälpsreformen
innebar också en starkt ökad statlig etablering inom området för
advokatverksamhet, Fömtom att staten övertog de kommunala rättshjälpanstalterna
beslöts att en nyetablering skulle ske så att i princip minst en statlig
advokatbyrå skulle finnas i varje län. Detta mål har nu uppnåtts. Antalet
allmänna advokatbyråer är f. n. 30. Rättshjälp lämnas av advokat eller
biträdande jurist vid allmän eller enskild advokatbyrå. 1 vissa fall får också
annan person lämna rättshjälp. Skyldighet att lämna allmän rättshjälp m. m,
åvilar enbart jurist vid allmän advokatbyrå.
De
administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet sköts regionalt av
rättshjälpsnämnderna. Det finns sex sådana nämnder, nämligen i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall och Umeå. Nämndernas verksamhetsområden
sammanfaller med vederbörande hovrätts domsområde. För tillsyn över
verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer och för
samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet finns domstolsverket som
centralmyndighet för rättshjälpen.
Beslut
som har meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till centralmyndigheten.
För prövning av sådana besvär finns en särskUd besvärsnämnd inrättad inom
domstolsverket. Mot domstolsverkets beslut får talan inte föras. Har allmän
domstol meddelat beslut rörande rättshjälp kan det överklagas till högre rätt
enligt RB:s bestämmelser.
2.2
TiUämpningen av de olika rättshjälpsformema
Som
tidigare nämnts gjorde DON under hösten 1974 en samlad genomgång av
erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälps-
Prop.
1978/79: 90 45
systemet. I samband härmed gjordes vissa undersökningar
bl. a. av hur de olika rättshjälpsformerna utnyttjades m. m.
En enkät
hos ett drygl 80-tal enskilda advokatbyråer belyste inställningen till
rättshjälpsformerna rådgivning och allmän rättshjälp ulan beslut av
rältshjälpsnämnd. Under första halvåret 1974 meddelade 40 % av byråerna inte
någon rådgivning enligt rättshjälpslagen (RHL). Äv de byråer som lämnade
rådgivning lämnade 47 % högst 30 rådgivningar och bara 13 % mer än 30
rådgivningar. Bland orsakerna till den ringa förekomsten av rådgivning angavs
att rådgivning inte efterfrågades, att den inte kunde hållas inom den
förutsatta tiden 20-25 miuter samt att den var olönsam. Beträffande allmän
rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd upplystes i 77 % av svaren att
sådan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddelades. Samtidigt uppgavs
av 87 % att rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom vid byrån. Vid
13 % av byråerna utnyttjades inte någon rättshjälpsform alls. Att allmän rättshjälp
utan beslut av rättshjälpsnämnd utnyttjades i så liten omfattning förklarades
med bl. a. att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för
lågt, att reglerna var krångliga och att felbedömning kunde ske beträffande
storleken av sökandens kostnadsbidrag eller rätt tiU allmän rättshjälp. Ett
flertal av de tiUfrågade rekommenderade att institutet allmän rättshjälp utan
beslut av rättshjälpsnämnd avskaffades.
Utredningen
har företagit undersökningar bl. a. rörande ärenden om allmän rättshjälp efter
beslut av rättshjälpsnämnd och ärenden om offentligt biträde.
Undersökningen
av förstnämnda kategori omfattade 6 119 ärenden som anhängiggjorts vid
rättshjälpsnämnderna under januari 1975 och slutförts senast under juli 1976.
Sammanlagt inkom Ull rättshjälpsnämnderna 7 542 ärenden under januari 1975,
varför undersökningen täckte 81 % av dessa. Nära 20 % av ärendena hade alltså
inte slutförts ett och ett halvt år efter anhängiggörandet. Resultaten av
undersökningen bör därför tolkas med viss försiktighet.
Ansökan om allmän rättshjälp hade bifallits i 93 % av
ärendena och avslagits 14%, 3 % av ärendena hade avskrivits, BifaUsfrekvensen
varierade i viss mån mellan de olika nämnderna (från 91,6 % i Jönköping till
94,7 % i Göleborg och Umeå).
I fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna
ansökningar) visade undersökningen att hela 76 % av ärendena gällde
familjerätt, varav 56 % äktenskapsskillnad, 5 % bodelning och 15 % övrig
familjerätt. I övrigt fördelade sig ärendena efter saken enligt följande:
Fordran och skadestånd vardera 5 %, arvsrätt 4 %, tvist p. g, a, köp av fast
egendom 3 %, förvaltningsrättsliga ärenden, tvist rörande hyresförhållande,
arrende m. m. samt övrigt vardera 2 %.
En jämförelse meUan avslagsfrekvensen och saken visade att
avslags-
Prop. 1978/79: 90 46
frekvensen
var störst i fråga om förvaltningsrättsliga ärenden där ansökan avslagits i 32
% av ärendena. Ävslagsfrekvensen i gruppen "övrigt" var 21 %, ifråga
om "fordran" 12 % och för bodelning och tvist rörande
hyresförhållande, arrende m. m, 10 %. 1 familjerättsliga ärenden utom bodelning
var avslagsfrekvensen lägre än 1 %,
I
76 ärenden (1,3 %) hade sökanden vid ansökningstillfället betraktats som
näringsidkare. Ansökan hade avslagits i 41 av dessa faU.
1
fråga om sökandens kostnadsbidrag visade sig bidraget ha eftergivits i 38 % av
ärendena och satts ned till 30 kr, (dvs, hälften) i 5 % av dem. 1 79 % av
ärendena fastställdes koslnadsbidraget till 60 kr. (den dåvarande
grundavgiften) eller lägre belopp. 1 15 % av ärendena översteg
kostnadsbidraget 200 kr. och i 6 % översteg det 500 kr,
Äv
de 5 699 ärendena där ansökan bifallits hade 1 583 (28 %) handlagts helt
utomprocessuellt, 1 övrigt hade 69 % handlagts vid allmän domstol och 3 % vid
förvaltningsdomstol och/eller förvaltningsmyndighet. En studie av hur de
utomprocessueUa ärendena skulle ha handlagts "i förlängningen" (t,
ex. om en tvist inte förlikts) visade att endast 10 % helt saknade
myndighetsanknytning. Dessa avsåg i stor utsträckning upprättande av testamente
eller äktenskapsförord.
En
fördelning av ärendena efter biträdets kategori visade att andelen ärenden där
biträdet var jurist vid allmän advokatbyrå var 29 %, 1 68 % av ärendena var
biträdet jurist vid enskild byrå. Något ärende där biträdet var annan än
jurist förekom inte.
Byte
av biträde efter särskilt beslut av rättshjälpsnämnden hade skett i 24 ärenden
(0,4 %).
Den
totala rättshjälpskostnaden var högst 500 kr. i 22 % av ärendena, mellan 501
och 1 000 kr. i 44 %, mellan 1 001 och 2 000 kr. i 24 % och mer än 2 000 kr. i
10 % av ärendena, I 1 % översteg rättshjälpskostnaden 5 000 kr. Den genomsnittliga
rättshjälpskostnaden var ca 1 050 kr, I de fall ärendet avslutats under 1976
var kostnadema omräknade till 1975 års nivå (efter en timkostnadsnorm på 175
kr.).
En
jämförelse mellan rättshjälpskostnaden och saken visade bl. a. följande. I
ärenden om äktenskapsskUlnad, vilka genom sitt antal vägde tungt i
totalsiffrorna, uppgick kostnaden i 55 % av ärendena lill mellan 501 och 1 000
kr. Kostnaden var högst 500 kr. i 15 % av ärendena och översteg 2 000 kr. i 7%.
Övriga famUjerättsliga ärenden utom bodelningsärenden uppvisade en likartad
kostnadsbild, dock med viss förskjutning nedåt. Bodelningsärenden var
genomgående betydligt mer kostsamma. I 54 % översteg kostnaden 1 000 kr. och i
21 % 2 000 kr. Skadeståndsärenden uppvisade ungefär samma kostnadsbild. De
dyraste ärendena rörde tvist p. g. a. köp av fast egendom där kostnaden översteg
1 000 kr, i 67 %, 2 000 kr. i 30 % och 5 000 kr. i 6 % av ärendena. Genomgående
"billiga" ärenden var ärenden som rörde arvsrätt (ofta upprättande av
testamente), där kostnaderna i 59% av ärendena upp-
Prop.
1978/79: 90 47
gick till högst 500 kr., och förvaltningsrättsliga
ärenden, där kostnaden i 44 % av ärendena var högst 500 kr.
Den fastställda biträdesersätlningen uppgick till högst
200 kr. i 5 % av ärendena samt var mellan 201 och 400 kr. i 12 %, mellan 401
och 600 kr, i 21 % och mellan 601 och 800 kr, i 18 %. 1 52 % av ärendena hade
biträdesersättningen fastställts till belopp mellan 401 och 1 000 kr.
Biträdesersättningar överstigande 1 000 och 3 000 kr, förekom i 31 respektive
3 % av ärendena. Den genomsnittliga biträdesersätlningen var 995 kr. (dvs, 55
kr. lägre än den genomsnittliga rättshjälpskostnaden). Även
biträdesersättningen hade omräknats till att motsvara en timkostnad på 175 kr.
I fråga om biträdesersättning som fastställts av
rättshjälpsnämnd visade undersökningen att rättshjälpsnämnd satt ner
ersättningen i 3 % och avvikit från myndighets yttrande över biträdets
kostnadsräkning i förvaltningsärende i 5 % av fallen,
I 4,5 % av samtliga ärenden hade beslut fatlats i
rättshjälpsnämnden själv, alltså utan utnyttjande av delegationsmöjligheten,
antingen i fråga om ansökan eller biträdesersättning eller (i 3 ärenden)
bådadera. Här förelåg avsevärda skillnader mellan de olika nämnderna.
Malmö-nämnden prövade t. ex. mer än tre gånger så många ärenden som Göteborgsnämnden.
Utredningens undersökning av ärenden om offentligt biträde
omfattade 1 360 ärenden, som anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna under år
1975 och slutförts senast i juni 1976, Under år 1975 anhängiggjordes sammanlagt
1 809 ärenden om offenUigt biträde. Undersökningen täckte alltså 75 % av
dessa. Resultaten kunde dock anses relativt säkra, eftersom de ärenden som
inte slutförts vid undersökningstillfället genomgående hade påbörjats i slutet
av år 1975. (Praktiskt tagel samtliga ärenden från första halvåret 1975 ingick
i undersökningen.)
Ansökan om offentligt biträde avsåg i 57 % av ärendena
förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), i 18 %
avvisning enligt utlänningslagen, i 10 % omhändertagande för samhällsvård m.
m. eller samhäUsvårds slutliga upphörande enligt barnavårdslagen (1960: 97) och
i 6 % tvångsintagning eUer kvarhållande i allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård.
Sammanlagt förordnades offentligt biträde i 80 % av
ärendena. Ävslagsfrekvensen uppgick till genomsnittligt 12 %.
Ävslagsfrekvensen varierade påtagligt mellan de olika nämnderna, vilket till
viss del kunde förklaras av olikartad ärendestruktur.
Framställning om offentligt biträde gjordes i 73 % av
ärendena genom ansökan och i 27 % genom anmälan avhandläggande myndighet.
Rättshjälpsnämnds beslut hade nästan alltid följt myndighels yttrande över
ansökan eller anmälan. Endast i 1 % av ärendena förekom avvikelse.
Prop. 1978/79: 90 48
Undersökningen
visade vidare att sökanden i 14 % av samtliga ärenden på ett eller annat sätt
var berövad friheten. 1 dessa fall bifölls ansökningarna tUl 89 %.
Rättshjälpskostnaden
uppgick i genomsnitt tUl 770 kr. och biträdesersättningen till 747 kr., båda
talen i 1975 års prisnivå. Avvikelse från myndighets yttrande över biträdets
kostnadsräkning hade gjorts i 15 faU (1,4 %).
3
Beviljande av allmän rättshjälp m. m. 3.1 Beviljande av allmän rättshjälp
3.1.1
Nuvarande ordning m. m.
AUmän
rättshjälp lämnas dels utan beslut av rättshjälpsnämnd och dels efter sådant
beslut. Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden får lämnas
rättssökande som anlitar advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, så
länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger maximibeloppet för den
rättssökandes kostnadsbidrag. Skyldigheten att utge kostnadsbidrag fullgörs
genom att den rättssökande betalar biträdet dennes ersättning och svarar för
övriga kostnader för rättshjälpen.
Lämnas
allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, skall ersättning till
biträde samt för bevisning och anan utredning bestämmas som om kostnaden skulle
ha utgått av allmänna medel enligt RHL.
Ersättningen
till biträdet i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt,
arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen fastställs av domstolen. I annat fall,
dvs, i utomprocessueUa ärenden, förvaltningsärenden och ärenden inför
skiljenänmd, skall ersättningen till biträdet fastställas av rättshjälpsnämnd,
om den rättssökande eller biträdet begär det eller rättshjälpsnämnden självmant
tar upp ersättningsfrågan UU prövning.
Allmän
rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden får inte lämnas, om den
rättssökande är dödsbo och inte heller i angelägenhet rörande bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.
Beslut
av rättshjälpsnämnd om allmän rättshjälp förutsätter ansökan av den
rättssökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehåUa uppgifter om den
rättsliga angelägenhet som ansökan avser och, om det är möjligt, det värde som
saken rör. Avser ansökan en rättslig angelägenhet som inte skall prövas eller
på annat sätt behandlas i landet, skall detta anges. Äv ansökan skall vidare
framgå om rådgivning lämnats och om rådgivningsavgiften därvid satts ned eller
eftergetts. Vill sökanden att biträde skall förordnas för honom, skall han
uppge detta i ansökan. Kan den rättsliga angelägenheten antas bli prövad enligt
småmålslagen eller avser ansökan bodelning med anledning av äktenskaps-
Prop. 1978/79: 90 49
skillnad
eller boskillnad, skall också anges de särskUda skäl som åberopas lill stöd
för begäran om biträdesförordnande. Därutöver skall i ansökan lämnas uppgift om
sökandens ekonomiska förhållanden enligt formulär som centralmyndigheten
fastställer. När dödsbo är sökande skall i stället genom bouppteckning eller på
annat sätt tUlförlitlig utredning lämnas om boets ekonomiska ställning. Är
dödsbodelägares ekonomiska villkor av betydelse för prövningen av ansökan,
skall ansökan innehålla de uppgifter som behövs i detta hänseende. Uppgifterna
om de ekonomiska förhållandena skall lämnas på heder och samvete.
Enligt
förarbetena UU RHL kan det inte fordras av den som biträder en sökande att han
skall göra någon närmare undersökning och kontroll av riktigheten av de
uppgifter som sökanden lämnar om sina ekonomiska förhållanden. Inte heUer
uppställs något krav på alt dessa uppgifter bestyrks i särskild ordning. Den
närmare undersökning och kontroll som kan vara påkallad förutsätts ske genom
rältshjälpsnämndens försorg. En rätissökande som medvetet lämnar orikliga
uppgifter kan ådraga sig straffansvar för sitt förfarande och
rättshjälpsnämnden bör enligt förarbetena göra anmälan till åklagare eller
polismyndighet, om den anser brottslig gärning föreligga. Rättshjälpslagen
innehåller vidare en regel som innebär att rättshjälpen i allmänhet skall
upphöra för den som i sin ansökan om allmän rättshjälp uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet lämnat oriktiga uppgifter.
När
ansökan kommit in tiU rättshjälpsnämnd, skaU nämnden pröva om sökanden har rätt
till allmän rättshjälp, dvs. för fysisk person att hans beräknade årsinkomst
inte överstiger den gräns som gäller för tillfället. Vidare skall nämnden, i
fråga om sökandens person och ärendets beskaffenhet, kontrollera att inte
sådant förhållande är för handen som utesluter att allmän rättshjälp får
lämnas. Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas skall det maximibelopp som
skall gälla för sökandens kostnadsbidrag fastställas.
Efter
begäran av sökanden kan rättshjälpsnämnden förordna biträde för honom, om han
inte kan tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning
eller annars bistår honom. I ärenden som kan antas bli prövade enligt
småmålslagen och i ärenden om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad gäller vissa begränsningar i rätten att få biträde. Biträde
enligt RHL får inte förordnas, när biträde enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken
kan förordnas.
Meddelar
rättshjälpsnämnden beslut om allmän rättshjälp, betalas de kostnader som
uppkommer efter beslutet av allmänna medel. Även biträdesersättning som avser
tiden mellan ansökan och beslut ersätts av allmänna medel. Detsamma gäUer
biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskäligt
dröjsmål och kostnaden avser ersättning till advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå.
Har
allmän rättshjälp ursprungligen lämnals enligt reglerna om all-
4
Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90
Prop. 1978/79: 90 50
män
rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, utgår biträdesersättning även
för denna del av uppdragei av allmänna medel.
Med
biträdes uppdrag avses uppdraget i dess helhet, således även den del av
uppdraget som kan ha omfattats av lämnad rådgivning.
Till
biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är
lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit någon som är lämplig,
skall denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade
kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Rättshjälpsnämnden
får återkalla biträdesförordnande, om det föreligger skäl till det. Biträde får
inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens medgivande.
Beträffande
tillämpningen av allmän rättshjälp kan följande konstateras. Antalet ärenden
om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd uppgick under budgetåret
1973/74 Ull 98 051. Enligt en undersökning som DON låtit utföra av ärenden
från 1974 framgår att i 82 % av de ärenden där rällshjälp beviljats
fastställdes kostnadsbidraget till högst 60 kr., vilket då motsvarade lägsta
konstnadsbidrag. I 41 % av dessa ärenden eftergavs bidraget helt.
Antalet
ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd kunde för
bugetåret 1973/74 uppskattas till 2 000.
Antalet
ansökningar om aUmän rättshjälp har därefier minskat. Enligt domstolsverkets
statistik över ärenden vid rättshjälpsnämnderna var antalet ansökningar om
allmän rättshjälp år 1975 76 720 och år 1976 68 992.
Antalet
anmälningar lill rältshjälpsnämnd om allmän rättshjälp utan beslut av nämnd
uppgick under år 1976 till 440,
1
den ovan redovisade enkäten hos ett drygt 80-tal enskilda advokatbyråer har
DON också undersökt inställningen till rättshjälpsformen allmän rättshjälp
utan beslut av rättshjälpsnämnd. Enkäten avsåg första halvåret 1974,
Ätt
allmän rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnd utnyttjas i så liten
omfattning förklarades vid enkäten med bl. a. att maximibeloppet för klientens
kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt och att reglerna var krångliga.
Vid
de överläggningar som utredningen har haft med företrädare för allmänna och
enskilda advokatbyråer anfördes bl. a. följande synpunkter på institutet
allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.
Rättshjälpsformen
rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd används nästan bara i ärenden
angående upprättande av äktenskapsförord eller testamente. Särskilt bland
privatpraktiserande advokater är det inte ovanligt att ärendet sköts utanför
rättshjälpssystemet, om det redan från början är alldeles klart att kostnaderna
blir lägre än kostnadsbidraget. De flesta advokaterna undviker att ta till
rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd som en mellanfas, om man ser att
kosinaderna kommer
Prop. 1978/79: 90 51
att
överstiga kostnadsbidraget. 1 tveksamma fall upprättas ansökan om rättshjälp
med en gång för säkerhets skull.
Det
ansågs alt advokater och biträdande jurister på advokatbyrå borde få bevilja
allmän rättshjälp i skadeståndsmål, hyresmål och ärenden enligt lagen om
anställningsskydd i sådana fall där den rättssökande inte var fackligt
organiserad. I nu angivna fall borde alltså advokaten eller den biträdande
juristen få lägga ned visst arbete på ärendet utan att behöva koppla in
rättshjälpsnämnden. Arbetet borde få pågå t. ex. så länge arvodet inte översteg
1/10 av basbeloppet. Från vissa håll förordades ett högre gränsbelopp.
I en del fall ansågs det
dock fördelaktigt att rättshjälpsnämnden fanns för prövning av
rättshjälpsfrågan, och det var i sådana där advokat ville bli av med en
besvärlig klient. I vissa tveksamma fall ansågs det ocksä värdefullt, om
advokat kunde få rättshjälpsfrågan underställd en myndighets prövning. En
sådan underställningsmöjlighet borde t. ex. finnas i bodelningsärenden.
Underställning kunde ske antingen omedelbart eller när kostnaderna uppgick tUl
visst belopp.
En
viktig förutsättning för att prövningen av rättshjälpsfrågan skulle kunna
flyttas över på advokat eller biträdande jurist var enligt de intervjuades
mening att reglema för fastställande av råttshjälpsavgift förenklades.
3.1.2
Utredningen
Utredningen
anför inledningsvis att det inte lorde komma ifråga att flytta över samtliga de
arbetsuppgifter som nu ligger på rättshjälpsnämnd till annan myndighet. En
utgångspunkt för övervägandena bör vara att om det visar sig att de funktioner
som rättshjälpsnämnd f. n. har kan utföras på ett enklare, effektivare och mera
rationeUt sätt om de flyttas över till annan myndighet, så bör en sådan
överflyttning komma till stånd. En förutsättning för att några
rationaliseringsvinster skall uppstå torde i allmänhet vara att myndigheter som
åläggs att fullgöra vissa funktioner i rättshjälpssystemet har att handlägga
ett inte aUtför obetydligt antal rättshjälpsärenden.
Utredningen
konstaterar att rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd
inte alls har använts i den utsträckning som man räknade med under förarbetena
till RHL. Den främsta orsaken till detta torde ha varit att
rättshjälpsavgifterna i del stora flertalet rättshjälpsärenden är så låga att
de inte räcker till för att täcka kostnaderna. Rättshjälpsnämnden måste därför
kopplas in och i regel på ett mycket tidigt stadium av arbetet på ärendet.
Inte
heller tanken bakom rådgivningsinstitutet har förverkligats i avsedd
omfattning, eftersom den tid som kan avsättas för rådgivning i många fall är
alltför kort. Även tämligen enkla ärenden hinns ibland
Prop. 1978/79: 90 52
inte
med inom rådgivningstiden. Som en följd härav upprättas i stället en ansökan om
rättshjälp. Även om ärendet är av tämligen enkel beskaffenhet kommer det
därmed atl orsaka en inte obetydlig belastning på rättshjälpssyslemet. En
möjlighet atl åstadkomma en ändring i denna del är enligt utredningens mening
atl utvidga tillämpningsområdet för institutet rättshjälp utan beslut av
rättshjälpsnämnd.
När det gäller
förhållandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp anför utredningen
inledningsvis att ett rådgivningsinstitut av i huvudsak samma karaktär som det
nuvarande kompletterat med möjlighet till förlängd rådgivning bör finnas
kvar i rättshjälpssystemet. Genom en sådan utvidgning av
rådgivningsmöjligheterna anser utredningen att en hel del ärenden där det nu
blir fråga om allmän rättshjälp bör kunna handläggas i betydligt enklare och
smidigare former. Utredningen anser att det många gånger är naturligt att ett
rättshjälpsärende inleds med rådgivning. Emellertid torde det inte sällan
förhålla sig så att advokaten genast finner att den rättssökandes problem
kräver längre tids arbete än som kan medges inom ramen för rådgivning eller
förlängd rådgivning och att alltså allmän rättshjälp blir aktuell. Är ärendet
sådant att advokaten enligt de regler som nu föreslås är behörig att bevUja allmän
rättshjälp bör han få göra detta direkt. Krävs avgörande av rättshjälpsnämnden
bör advokaten genast för den rättssökandes räkning ge in ansökan om allmän
rättshjälp till nämnden. Det nu sagda förutsätter givetvis att den rättssökande
tillhör de kategorier som kan få allmän rättshjälp. Är den rättssökande
juridisk person eUer fysisk person med för hög inkomst får advokaten fråga om
han nöjer sig med rådgivning. Är det uppenbart att angelägenheten inte kan
klaras av inom en timme bör ärendet i sådant fall tas utanför
rättshjälpssystemet. På samma sätt bör advokaten om han efter
rådgivningshalvtimmens utgång finner att ärendet tar längre tid än en timme få
bevilja allmän rättshjälp eller för klientens räkning ansöka hos
rättshjälpsnämnden om sådan rättshjälp.
Ätt både rådgivning och
förlängd rådgivning utnyttjas innan ärendet går över tUl allmän rättshjälp bör
enligt utredningens mening normalt inte förekomma. Förlängd rådgivning bör, som
tidigare nämnts, användas endast om advokaten räknar med att ärendet skall
klaras av inom en timme.
Utredningen påpekar att
som det främsta skälet till att prövningen av ansökan om rättshjälp borde
koncentreras till rättshjälpsnämnderna har åberopats önskemålet om en enhetiig
praxis. Detta skäl väger aUtjämt tungt. Utvecklingen har emellertid visat att
en mycket stor del av de rättshjälpsärenden som handläggs av
rättshjälpsnämnderna är sådana att de inte kräver några mera ingående
överväganden. Detta är sålunda i regel fallet med äktenskapsskillnadsmål och
andra familjemål. Dessa mål utgör nästan 70 % av rättshjälpsärendena. I dessa
ärenden vållar det i regel inte några som helst svårigheter att avgöra om
rättshjälp
Prop.
1978/79: 90 53
skall
utgå. Såväl rättsligt intresse som behov av att få rättshjälp föreligger så
gott som alltid och de rättssökandes ekonomiska situation är i regel
okomplicerad.
Vid
prövningen av rättshjälpsansökningarna i sådana familjemål som nu avses kopplas
rällshjälpsnämnden som sådan ytterst sällan in utan ansökningarna prövas i de
allra flesta fallen av handläggare på nämndens kansli. Avslag på
rättshjälpsansökan i äktenskapsskillnadsmål är ovanligt. 1 den undersökning som
ulredningen låtit utföra uppgick avslagsprocenten i sådana mål till endast 0,1
%. Även i boskiUnadsmål, underhållsmål, vårdnads- och umgängesrättsmål, mål om
faderskap till barn samt vissa andra familjemål är frekvensen av avslag på
ansökan om rättshjälp mycket låg, 1,4 %. Upprättandet av särskild
rättshjälps-ansökan och hanteringen av ansökan hos rättshjälpsnämnd kan enligt
utredningens uppfattning många gånger vara ägnad att leda tUl onödig försening
och fördyring av ärendets handläggning. En omfördelning av
myndighetsfunktionerna synes därför böra allvarligt övervägas beträffande
familjemålen. Utredningen anser alt avgörandet av om allmän rättshjälp skall
beviljas i dessa fall med fördel bör kunna läggas på advokat även i sådana fall
där kostnadema översliger rältshjälpsavgif-ten. Med hänsyn till att kosinaderna
sällan uppgår till mera betydande belopp i nu avsedda fall, torde någon
beloppsgräns inte behöva uppställas. Inte heller synes någon efterföljande
myndighetskontroll behövas, bortsett från den som kan läggas in i
arvodesprövningen.
Till
kategorin familjerättsmål bör enligt utredningens mening till en början föras
mål om äktenskapsskillnad. Advokat bör även få bevilja allmän rättshjälp och
slutföra rättshjälpsärendet när detta rör boskillnad, underhåll, faderskap
till barn, vårdnad, umgängesrätl och omyndighetsförklaring eller dess hävande.
Om
det är fråga om bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad,
är rättshjälpsfrågan i regel inte lika klar som i de övriga uppräknade
ärendetyperna. Visserligen har några särskilda krav för att få rättshjälp vid
bodelning inte uppställls i lagen. I motiven har emellertid i första hand av
ekonomiska skäl en viss restriktivitet i fråga om beviljandet av allmän
rättshjälp rekommenderats och denna rekommendation har kommit att starkt
prägla praxis. I fråga om möjligheten att få biträde i bodelningsmål gäller den
begränsningen att biträde får förordnas endast om särskilda skäl föreligger med
hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.
Förutsättningarna
för allmän rättshjälp vid bodelning behandlas av utredningen i annat
sammanhang. Utredningen anser emellertid att rättshjälpsfrågan i
bodelningsärenden alltid skall prövas av rättshjälpsnämnden.
Även
vid vissa andra typer av familjerättsliga ärenden än dem som räknats upp
tidigare ifrågasätter utredningen om inte advokat borde få
Prop. 1978/79: 90 54
bevilja
allmän rättshjälp och slutföra ärendet utan att behöva underställa det
myndighets prövning. Här åsyftas adoptionsärenden, namnärenden och ärenden om
verkställighet av domstols dom eller beslut rörande vårdnad m. m. (21 kap.
FB).
I
de två förstnämnda kategorierna av ärenden hör det tUI sällsyntheterna att
allmän rättshjälp beviljas, eftersom den utredning som behövs tillhandahålls
av myndigheterna självmant. Det torde därför enligt utredningens uppfattning
inte föreligga något egentligt behov av att föra dessa ärenden till den grupp
där advokat får i princip obegränsat ansvar för rättshjälpsärendet. För dessa
ärendetyper torde rådgivningsinstitutet vara tillräckligt.
När
det gäller ärenden enligt 21 kap. FB kan förhållandena vara av invecklad och
känslig natur och ärendena kan dra högre kostnader än vanliga familjerättsmål.
Emellertid bifalls ansökan om allmän rättshjälp så gott som undantagslöst i
sådana ärenden. Utredningen anser därför att advokat bör ha obegränsad
behörighet atl bevilja allmän rättshjälp också i dessa fall.
En
kategori som ligger äktenskapsmålen nära är de ärenden som rör problem i anledning
av avtal om sammanlevnad utan äktenskap. 1 dessa fall är rättshjälpsfrågan dock
enligt utredningen i regel inte lika enkel och självklar som i äktenskapsmålen.
Man kan inte heller påstå att ärendena för det mesta kan klaras av
förhållandevis snabbt och utan högre kostnader. De bör därför enligt
utredningen inte hänföras till den grupp där advokat har en i princip
obegränsad behörighet att bevilja allmän rättshjälp.
Utredningen
framhåller att det kan synas som om vissa risker främst från kostnadssynpunkt
skulle vara förenade med en sådan obegränsad behörighet för advokat att
bevilja allmän rättshjälp som utredningen föreslår. Det skulle t. ex. kunna
hävdas att avsaknaden av myndighetskontroll är ägnad att leda till att biträdet
överarbetar ett i och för sig enkelt ärende för att påverka storleken av det
arvode som skall utgå i ärendet. Ett sådant förfaringssätt torde emellertid
inte vara förenligt med god advokatsed. 1 en mycket stor grupp av de mål som
det här är fråga om nämligen målen om äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan saknas dessutom reella möjligheter att förfara på sådant sätt
eftersom arvodet bestäms enligt fastställd taxa. I den mån det behövs
ytterligare spärr mot missbruk finns alltid möjligheten att vid
arvodesprövningen ta särskild hänsyn till biträdets handlande.
1
RHL anges en del fall där särskUda förutsättningar gäller för att allmän
rättshjälp skall beviljas. Sålunda får allmän rättshjälp lämnas dödsbo i
rättslig angelägenhet, om boet behöver sådant bistånd och det med hänsyn till
boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt.
Allmän
rättshjälp i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt
Prop.
1978/79: 90 55
behandlas i landet får lämnas bara om den rättssökande är
bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp. Den som är bosalt utomlands
kan få allmän rättshjälp bara om han är svensk medborgare eller om särskilda
skäl föreligger för rättshjälp. För att näringsidkare skall få allmän
rällshjälp i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet krävs att
särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska
förhållanden eller sakens beskaffenhet.
Begränsade möjligheter att få biträde gäller, som tidigare
nämnts, dels vid bodelning och dels i angelägenhet som kan antas bli prövad
enligt småmålslagen. 1 sistnämnda fall får biträde förordnas bara om särskilda
skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens
beskaffenhet.
I fall av nu angiven art talar enligt utredningen framför aUt
önskemålet om en fast och enhetiig praxis för all prövningen av rättshjälpsfrågan
läggs på så få händer som möjligt. Utredningen anser därför att prövningen av
rättshjälpsfrågan i dessa fall bör göras av rättshjälpsnämnden.
Utredningen ställer vidare frågan om det finns andra
ärendetyper där önskemålet om enhetlig praxis talar lika starkt för en mera
koncentrerad bedömning av rättshjälpsfrågan eller där andra skäl talar mot att
prövningen sprids ut på advokater och biträdande jurister på advokatbyrå.
Utredningen föreslår i annat sammanhang vissa möjligheter
alt få allmän rättshjälp i massärenden, dvs. ärenden som är talrikt förekommande
och normalt av enkel beskaffenhet. Prövningen av rättshjälpsfrågan bör enligt
utredningens uppfattning i dessa fall göras av rällshjälpsnämnden.
Vid den statistiska undersökning som utredningen har låtit
utföra framkom att avslagsfrekvensen var förhåUandevis hög, 31,7 %, när det
gällde begäran om allmän rättshjälp i förvaltningsrättsUga ärenden. Utredningen
framhåller att det främsta skälet för rättshjälpsnämndernas återhållsamhet i
detta hänseende torde vara att den rättssökandes hjälpbehov i dessa fall anses
kunna tillgodoses i andra former än genom allmän rättshjälp.
Rättshjälpsnämnderna har pekat på den service som tillhandahålls av
vederbörande myndighet och menat att rätlshjälpsbe-hovet därför borde ha kunnat
tillgodoses inom ramen för rådgivning. Denna restriktivitet har kritiserats
främst från advokathåll men även myndigheterna själva har framfört den åsikten
att det ibland kunde vara till nylta inte bara för den enskUde utan även för
myndigheten om den enskilde vid handläggningen biträddes av en kvalificerad person.
Även utredningen anser att en något liberalare hållning är
påkallad när del gäller allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden. Med
förvaltningsrättsliga ärenden menar utredningen därvid sådana ärenden där
Prop. 1978/79: 90 56
de
rätissökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid
förvaltningsdomstol eller annan förvaltningsmyndighet. Med hänsyn till dessa
ärendens mångskiftande karaktär och tUl den förhållandevis höga
avslagsfrekvensen hos rättshjälpsnämnderna finner utredningen det dock tveksamt
om tiden ännu är mogen alt överlämna avgörandet av rättshjälpsfrågan till
advokat. En sådan åtgärd skulle kunna medföra risk för en ej oväsentlig ökning
av rättshjälpskostnaderna. Avgörandet bör därför åtminstone tUls vidare ligga
kvar hos rättshjälpsnämnd. Undantag i detta hänseende bör göras i fråga om
ärenden enligt 21 kap. FB.
1
fråga om andra rättshjälpsärenden än de nyss nämnda anser utredningen däremot
att det bör övervägas att ge advokat rätt att bevilja rättshjälp. Dessa fall
intar en stäUning mellan de två tidigare beskrivna kategorierna. Utredningen
uppskattar med ledning av statistiska uppgifter storleken av mellangruppen tiU
ca 23 % av rättshjälpsärendena. 1 mellangruppen ingår t. ex. sådana fall där
den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav, tvist på grund av köp av
fast egendom, arvsrätt, skadestånd och tvist om hyres- eller
arrendeförhållande. Även ärende om upplösning av samboendeavtal eller andra
frågor som har samband med sådana avtal kan hänföras tUl mellangruppen.
Utredningen
diskuterar spörsmålet hur rättshjälpsfrågorna skall hanteras i de fall som kan
hänföras till mellangruppen. 1 dessa fall är intresseprövningen svårare och
ärendena ställer sig i regel dyrare än familjerättsmål. Utredningen anser att
man främst från kostnadskontrol-lerande synpunkt inte kan undvara en gräns för
advokatens eget handhavande av rättshjälpsfrågan i de fall som är i fråga.
Hinner ärendet slutföras innan denna gräns nåtts, bör någon myndighetsprövning
av rätlshjälpsfrågan inte ske. Fortsätter ärendet över gränsen måste däremot
frågan om rättshjälpen skall få fortsätta hänskjutas lill myndighei.
Utredningen
påpekar att man inte helt kan bortse från att det kan finnas risk för att det
förtroende som på detta sätt skulle visas advokatkåren i enskilda fall kan
missbrukas. Utredningen hänvisar emellertid i detta hänseende till RHL:s
förarbeten, vari uttalades att den auktorisation, som medlemskap i
advokatsamfundet innebär, fick anses utgöra en tillräcklig garanti för att
systemet inte missbrukades. Departementschefen framhöll också att tyngdpunkten
i intresseprövningen alltid således även när rättshjälpnämnd beviljar
rättshjälp måste ligga hos advokaten. Utredningen anser att även biträdande
jurist hos advokat vilken står under advokatens tillsyn bör kunna omfattas av
samma regler som advokat.
Vilken
myndighet som skall pröva rättshjälpsfrågan i de nyss antydda fallen blir
beroende av hur ärendet handläggs. Har ärendet, när gränsen uppnås, ännu inte
anhängiggjorts vid någon myndighet bör frågan om fortsatt rättshjälp avgöras
av rättshjälpsnämnden, medan allmän domstol och vissa därmed jämställda
domstolar bör få göra denna
Prop.
1978/79:90 57
prövning
om ärendet handläggs vid sådan domstol, när gränsen nås.
När
det gäller frågan om hur gränsen bör konstrueras är olika alternativ tänkbara.
Antingen kan man anknyta tiU basbeloppet så alt advokaten får arbeta på
ärendet så länge de totala kostnaderna inte uppgår Ull en viss del av detta
belopp. Man kan också tänka sig att vid bedömningen beakta endast biträdets
eget arvode och inte övriga kostnader i rättshjälpsärendet. Ett annat
alternativ är att fastställa ett visst antal timmar som advokaten får arbeta pä
ärendet utan att myndighet behöver kopplas in.
Utredningen
har stannat för att man bör välja det alternativ som innebär att advokaten får
bevUja allmän rättshjälp och arbeta ett visst antal timmar på ärendet utan att
behöva koppla in rättshjälpsnämnd eller annan myndighet. En så konstruerad
gräns bör vara betydligt enklare att tUlämpa än andra alternativ och kräver
endast atl tidkortet och övriga handlingar i akten kontrolleras.
När
det gäller att bestämma antalet timmar framhåller utredningen att om man sätter
antalet för lågt riskerar man att institutet i likhet med rättshjälpsformen
allmän rättshjälp utan beslut av rällshjälpsnämnd blir sä litet utnyttjat att
några vinster från rationaliserings- och kostnadssynpunkt inte är att hämta.
Bestämmer man antalet för högt uppkommer risk för en ökning av statsverkets
kostnader för rättshjälpen som inte är önskvärd. Farhågorna för en
kostnadsökning bör dock enligt utredningen inte överdrivas, eftersom man kan
förhindra missbmk på olika sätt, t. ex. genom att låta biträdesersättningen
påverkas av det sätt på vilket biträdet skött ärendet.
Två
huvudalternativ som bör övervägas är enligt utredningens uppfattning 5 limmar
och 10 timmar. Tänkbart är emellertid också att man sätter gränsen någonstans
mellan dessa båda tal, t. ex. vid en tid motsvarande en normal arbetsdag.
Utredningen
har med utgångspunkt från viss statistik angående tidsåtgång i rättshjälpsärenden
stannat för att föreslå att antalet timmar bestäms till sex, vilket kan anses
motsvara det antal timmar som en advokat brukar debitera under en arbetsdag.
Sex timmar motsvarar f. n, 1 290 kr. Den föreslagna ordningen kan, som
utredningen påpekar, emellertid i visst fall innebära en inskränkning i
förhållande till gäUande möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp
utan beslut av rättshjälpsnämnden. Utredningen avser det fallet att den
rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift är högre än vad som motsvarar sex
timmars arbete för advokaten. Har den rättssökande en preliminär rättshjålpsavgifi
som är högre än 1 290 kr. bör advokaten få bevilja rättshjälp och arbeta på
ärendet upp till avgiftens nivå. Om avgiften är t. ex. på 2 180 kr., bör
advokaten alltså få arbeta tio timmar på ärendet innan myndighetsprövningen
sker.
När
gränsen uppnåtts bör som tidigare nämnts frågan huruvida fort-
Prop. 1978/79: 90 58
satt
rättshjälp skaU utgå underställas myndighets prövning. Vid denna prövning har
den prövande myndigheten ett betydligt bättre underlag än det som nu föreligger
när rällshjälpsnämnden prövar rättshjälpsfrågan, eftersom ärendet har pågått
en tid.
Resultatet
av denna mellankontroll av rättshjälpsfrågan blir antingen att fortsatt allmän
rättshjälp skall utgå eller att den allmänna rättshjälpen skall upphöra.
Beslut av den prövande myndigheien vare sig det är rältshjälpsnämnden eller
domstol alt rättshjälpen skall upphöra bör givetvis kunna överklagas. Har
rättshjälpsnämnd meddelat beslutet bör därvid besvär i vanlig ordning föras hos
besvärsnämnden. För att en såvitt möjligt enhetiig praxis skall åstadkommas
anser ulredningen att besvärsnämnden bör vara besvärsmyndighet även i de fall
där mel-lankontrollen sker hos domstol, där målet eller ärendet kan vara anhängigt.
Har
beslut om upphörande vunnit laga kraft, får rättshjälpsärendet avslutas i
vanlig ordning genom att biträdet lämnar in koslnadsräkning till
rättshjälpsnämnden eller den domstol som har meddelat beslutet. Om beslutet
innebär att den advokat som beviljat den allmänna rättshjälpen uppenbart
missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp, bör det kunna
beslutas att någon ersättning inte skall utgå. Även vårdslöst förfarande från
biträdets sida bör kunna inverka på ersättningens storlek. Finner den
myndighet som gör mellankontrollen att den inte kan rikta några amärkningar mot
biträdets hanterande av rättshjälpsfrågan men att den allmänna rättshjälpen
ändå skaU upphöra t. ex. därför att behov eller rättsligt intresse inte
längre föreligger vid tiden för mellankontrollen skall vanliga normer gälla
för prövningen av biträdesersättningen.
Utredningen
framhåUer att det givetvis kan uppkomma situationer där advokat inte anser sig
kunna bifalla den rättssökandes begäran om allmän rättshjälp. Så kan vara
fallet både i familjerättsmål och övriga mål och ärenden. Skälet kan vara att
advokaten bedömer att den rättssökandes ekonomi är för god för att han skall
vara berättigad till allmän rättshjälp. Det är också tänkbart att advokaten
inte anser att det finns behov av allmän rättshjälp eller att rättsligt
intresse inte föreligger. Vidare kan advokaten anse att det inte finns behov
av biträde men väl av andra förmåner enligt RHL, t. ex. ersättning för
resekostnader eller för utredningskostnader. Ett annat skäl kan vara att
advokaten inte är behörig alt bevUja allmän rättshjälp.
1
fall av nu angiven art bör det enligt utredningens mening finnas möjlighet för
den rättssökande att få rättshjälpsfrågan hänskjuten till rättshjälpnämndens
prövning. Det bör inte föreligga någon skyldighet för advokaten att självmant
hänskjuta rättshjälpsfrågan till nämnden utan sådant hänskjutande bör ske bara
om den rättssökande begär det. Om den rättssökande begär att rättshjälpsfrågan
skall hänskjutas till
Prop. 1978/79: 90 59
rättshjälpsnämndens
prövning, bör advokaten enligt utredningens uppfattning vara skyldig att
vidarebefordra en ansökan om allmän rättshjälp till rättshjälpsnämnden. Man
får dock inte bortse ifrån att advokaten kanske inte vUI biträda den
rättssökande över huvud taget. Han kanske inte alls sysslar med frågor av den
art som den rättssökandes problem gäller. I sådana fall bör det givetvis inte
föreligga skyldighet för advokaten att hänskjuta rättshjälpsfrågan till rättshjälpsnämnden.
Det naturliga är i stället att advokaten hänvisar den rättssökande till annan
advokat eller rättshjälpsnämnden.
En
annan situation där frågan om allmän rättshjälp bör prövas av
rättshjälpsnämnden oavsett målets eller ärendets art uppkommer om den
rättssökande vänt sig till arman än advokat eller biträdande jurist på allmän
eller enskild advokatbyrå för att få rättshjälp. Det bör i likhet med vad som
gäller enligt RHL inte få ankomma på sådan person att bevilja rättshjälp.
Liksom f. n. bör det dock inte komma i fråga att ge jurister vid advokatbyråer
ensamrätt till att vara biträde åt rättshjälpsberättiga-de. Prövningen av om
allmän rättshjälp skall beviljas med anan än sådan person som biträde bör
emellertid som nämnts ligga hos rättshjälpsnämnden.
Frågan huruvida rättshjälp
för en person skall beviljas kan ibland uppkomma först sedan talan väckts eller
målet eller ärendet eljest anhängiggjorts. Beslut om allmän rättshjälp
meddelas i sådana fall f, n. av rältshjälpsnämnd. Enligt vad utredningen har
inhämtat har det förekommit att denna ordning lett till att avgörandet av
själva sakfrågan måste uppskjutas i avbidan på att rättshjälpsfrågan prövats.
Detta menar utredningen inte vara tillfredsställande. Uppkommer fråga om att
bevilja allmän rättshjälp först sedan den rättsliga angelägenheten har blivit
föremål för handläggning vid myndighet, kan det enligt utredningens mening
inte komma i fråga att låta den advokat som biiräder den rättssökande avgöra
rätlshjälpsfrågan även om han i annat fall skulle ha varit berättigad till det.
Sker handläggningen hos exempelvis allmän domstol har ulredningen ansett det
naturUgt att domstolen beslutar om allmän rättshjälp skall utgå eUer inte.
Domstolen är ju bäst insatt i vad målet eller ärendet rör och torde därför ha
de bästa förutsättningarna att bedöma om behov eller rättsligt intresse av
rättshjälp föreligger.
Det
nu sagda har enhgt utredningens mening giltighet även när handläggning pågår
hos vissa andra domstolar vilkas verksamhet i tillämpliga delar regleras av
RB, nämligen krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen. Även på
verksamheten hos statens va-nämnd har RB tUlämpning och denna nämnd bör därför
i nu angivet hänseende jämställas med allmän domstol.
Enligt
nuvarande ordning avgör rättshjälpsnämnden även frågor som kan uppkomma under
ett rättshjälpsärendes handläggning vid domstol
Prop. 1978/79: 90 60
eller
annan myndighet. Detta gäller t. ex. substitution och byte samt entledigande i
annat fall av biträde. Likaså prövar rättshjälpsnämnden alltid frågan om
upphörande av allmän rättshjälp. Även i sådana situationer som nu avses kan
det förekomma att ärendet försenas och fördyras till följd av den rådande
ordningen. Sådana olägenheter kan undvikas, om den handläggande myndigheten får
avgöra dessa frågor. 1 vart fall allmänna domstolar bör kunna anförtros dessa
uppgifier. Utredningen ifrågasätter också om inte förvaltningsdomstolar och
vissa förvaltningsmyndigheter med domstolsliknande funktioner, t. ex. arrende-
och hyresnämnder och överexekutor, bör kunna anförtros motsvarande prövning.
Vissa
fall finns där önskemålet om en enhetlig praxis i rättshjälpshänseende är
särskilt starkt. I fråga om dessa fall har utredningen ansett att prövningen
av rätlshjälpsfrågan inte bör få göras av advokat utan bör ligga på
rättshjälpsnämnden. Rättshjälpsfrågan i fall av denna karaktär bör prövas av
rättshjälpsnämnd även om frågan uppkommer först efter det att målet eller
ärendet anhängiggjorts hos allmän domstol. Undanlag härifrån bör dock göras i
fråga om småmål, där det synes mest praktiskt att domstolen avgör
rätlshjälpsfrågan.
Fråga
om allmän rättshjälp kan uppkomma även i mål eller ärende som handläggs vid
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. I sådana fall bör enligt
utredningens uppfattning advokat inte få bevilja rättshjälp om det inte är
fråga om mål eller ärende enligt 21 kap. FB. Utredningen anser vidare främst
med hänsyn tUl önskemålet om en fast praxis i fråga om rättshjälp i
förvaltningsrättsliga mål och ärenden att prövningen av rättshjälpsfrågan bör
ske hos rättshjälpsnämnd i samtliga fall där rättshjälpsfrågan uppkommer efter
det att mål eller ärende anhängiggjorts hos förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet. I fråga om förvaltningsmyndigheter gäller dessutom att
rättshjälpsärenden är sällsynta hos många sådana myndigheter. I vissa fall
saknar förvaltningsmyndigheterna juristinslag och deras förutsättningar att ta
ställning till rättshjälpsfrågor kan även i övrigt vara sämre än rättshjälpsnämndens.
När
det gäller förfarandet när advokat beviljar allmän rättshjälp syftar
införandet av en möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp i
familjerättsmål samt vissa andra mål och ärenden intill en viss gräns till att
åstadkomma en smidig och snabb handläggning av flertalet rättshjälpsärenden.
Förfarandet vid beviljandet av allmän rättshjälp bör därför enligt utredningen
göras så enkelt som möjHgt. Det första advokaten får att ta ställning till är
om den rättssökandes ekonomiska situation är sådan att han över huvud taget kan
få allmän rättshjälp, dvs. om hans beräknade årsinkomst ej överstiger åtta
basbelopp. Nästa kontroll som advokaten får göra är om han är behörig att själv
bevilja allmän rättshjälp. Är han det och anser han att allmän rättshjälp bör
utgå, bör han
Prop. 1978/79: 90 61
utfärda
bevis härom och lämna tiU den rättssökande. Samtidigt med att allmän rättshjälp
beviljas får advokaten bestämma den preliminära rättshjälpsavgift som den
rättssökande skall betala.
På det bevis som utfärdas bör
vissa uppgifter om den rättssökandes ekonomi anges. Vidare bör anges vad
rättshjälpen avser, dvs. vilken rättslig angelägenhet som rättshjälpen
beviljats för. Advokaten bör därvid sträva efter att klart och avgränsat ange
den rättsliga angelägenheten.
Om ärendet breder ut sig
utöver den rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats eller om
ärende kan delas upp så att en del blir föremål för handläggning vid myndighet
och en del tas utan att myndighet behöver kopplas in, kan det bli fråga om att
bevUja ny rättshjälp.
1 de fall där advokat
beviljar allmän rättshjälp ligger det i sakens natur att han också skall
biträda den rättssökande. Något särskilt beslut härom är alltså inte
nödvändigt. Det nu sagda gäller även om den rättsliga angelägenheten senare
anhängiggörs vid t. ex. domstol. Om det däremot är rättshjälpsnämnd eller
domstol som beviljat rättshjälpen, måste nämnden eller domstolen vid behov
också förordna offenUigt biträde åt den rättssökande.
När det gäller
fördelningen av beslutsfunktionerna mellan å ena sidan rättshjälpsnämnd och å
andra sidan handläggande domstol eller annan handläggande myndighei har
utredningens ordförade samt en expert varit skiljaktig. Enligt de skiljaktigas
mening bör olika beslut inom rättshjälpssystemet i princip anförtros den
myndighet som handlägger det mål eller ärende i vilket den rätissökande önskar
eller har rättshjälp. Regeln bör dock endast gälla statliga myndigheter.
3.2
Rättshjälpsavgifter
3.2.1
Nuvarande ordning
I
RHL föreskrivs att den rättssökande skall bidra till kostnaderna för allmän
rättshjälp på i lagen närmare angivet sätt. För alt den rättssökande skall
kunna avgöra på förhand vilket belopp han får betala i bidrag har
kostnadsbidragssystemet konstruerats som ett system med maximibelopp. Därigenom
får den rättssökande veta vilket kostnadsbidrag han högst får betala.
Maximibeloppets storlek motsvarar den rättssökandes betahiingsförmåga.
Överstiger rättshjälpskostnaderna maximibeloppet svarar staten för dessa
överskjutande kostnder. Är å andra sidan rätlshjälpskostnaderna lägre än
maximibeloppet, motsvarar kostnadsbidraget dessa kostnader.
Koslnadsbidragssystemet är tillämpligt både vid allmän rättshjälp utan beslut
av rältshjälpsnämnden och vid allmän rättshjälp efter sådant beslut. Vid den
förstnämnda formen ankommer det på biträdet att beräkna maximibeloppet för
kostnadsbidra-
Prop. 1978/79: 90 62
get.
För rättshjälpsnämndens del gäUer att nämnden vid bifall till ansökan om
allmän rättshjälp skall fastställa det maximibelopp som skall gälla för
sökanden.
Rättssökande
i den ekonomiski bäst ställda gruppen, dvs. personer med en beräknad årsinkomst
som överstiger åtta gånger basbeloppet för okiober året innan aUmän rättshjälp
begärs, är uteslutna från möjligheten att få allmän rättshjälp.
En
rättssökande anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda gruppen om hans
beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger
basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs. För år 1978 kommer
följaktligen gränsen att gå vid en årsinkomst av 35 400 (3X11 800).
En
rätissökande som enligt det nu sagda och sedan i förekommande fall
bestämmelserna om schablontiUägg och om förmögenhetsinnehav, skuldsättning m.
m. beaktats tillhör den ekonomiskt sämst ställda gruppen skall som
kostnadsbidrag betala ett belopp som motsvarar 1/125 (0,8 %) av basbeloppet,
jämnat till närmast lägre tiotal kronor.
Kostnadsbidraget
för den ekonomiskt sämst stäUda gruppen har utformats som en grundavgift, som
är lika stor för alla dem som tillhör denna kategori. Det är emellertid klart
att vissa rättssökande inom denna kategori inte har förmåga att lämna något
bidrag till kostnaderna eller i vart fall inte förmåga att betala mer än helt
obetydliga belopp. För dessa kan bidraget sättas ned eller efterges, om
särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena bör denna bestämmelse vid
tillämpningen ge utrymme för en relativt vidsträckt handlingsfrihet.
Domstolsverket har i anvisningar angett vissa riktlinjer för tillämpningen.
Till
mellangrupperna hänförs de vilkas beräknade årsinkomst översliger tre men inte
åtta basbelopp. För dessa personer har kostnadsbidragssystemet utformats så
att maximibeloppet utgör viss kvotdel av skUlnaden mellan den rättssökandes
beräknade årsinkomst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen.
Systemet har emeUertid gjorts progressivt genom att olika kvotdelar har använts
för olika inkomstskikt. Maximibeloppen utgör sålunda en tjugondedel av den del
av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger basbeloppet,
en femtondedel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger
basbeloppet, en tiondedel av den del av inkomsten som överstiger sex men inte
sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte
åtta gånger basbeloppet.
Vid
tillämpning av de nu återgivna bestämmelserna jämnas maximibeloppet till
närmast lägre tiotal kronor. Det lägsta kostnadsbidrag som skall betalas utgör
dock 1/125 av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor, dvs. för år
1978 90 kr.
De
maximibelopp som gäller när allmän rättshjälp begärs under ett visst år framgår
av en särskild tabell, som bifogats de föreskrifter som
Prop.1978/79:
90 63
domstolsverket utfärdat för rättshjälpsnämnderna.
Domstolsverket ger varje år ut nya tabeller.
I RHL finns bestämmelser om maximibelopp för dödsbo.
Maximibeloppet utgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska
förhållanden skäligt belopp. DON upprättade på sin tid en schablon för
skälighetsbedömningen. Denna schablon var avsedd att tjäna som vägledning för
rättshjälpsnämnderna och skulle inte vara bindande.
Undergår inkomst eller sådant förhållande som skall
beaktas när kostnadsbidraget skall bestämmas väsentiig förändring innan
rättshjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet jämkas efter vad som är
skäligt, dock inte under vad som redan har betalats i kostnadsbidrag.
Har biträde förordnats, skall den rättssökande betala
kostnadsbidraget till biträdet intill maximibeloppet. Har maximibeloppet senare
höjts skall det bidrag som kan föranledas av höjningen betalas tiU rättshjälpsnämnden.
Den statistiska undersökning som utredningen låtit utföra
har även avsett att ge en bild av ärendenas fördelning med avseende på sökandenas
kostnadsbidrag. Kostnadsbidraget hade eftergetts helt i 38 % av ärendena,
nedsatts till hälften i 5 % av ärendena och utgått med grundbeloppet i 36 % av
ärendena. Endast i 21 % av ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften
uttagits.
3.2.2 Utredningen
Ulredningen anser att förenklingar bör kunna åstadkommas
både när det gäller att beräkna del belopp som den rättssökande skall betala i
avgift för rättshjälpen och när det gäller att bestämma underlaget för
beräkning av detta belopp. Det nuvarande systemet för att beräkna rättshjälpsavgiflen
har framför aUt kritiserats för att det är alltför detaljerat. Grundtanken att
rättshjälpsavgiftens storlek skall motsvara den rättssökandes betalningsförmåga
bör enligt utredningens mening kunna förverkligas i ett betydligt mindre detaljerat
system.
Även i ett förenklat avgiftssystem bör rättshjälpsavgiften
för de ekonomiskt sämst ställda utformas som en grundavgift som är lika stor
för alla som hör till denna kategori. Till de ekonomiskt sämst ställda räknar
också utredningen dem vars beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp
som motsvarar tre gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp
begärs. Utredningen återkommer till frågan om inkomstbegreppet vid beräkning av
årsinkomsten.
Utredningen anser att grundavgiften liksom f. n. bör
överensstämma med rådgivningsavgiften. Delta innebär att den bör utgå med 1 %
av basbeloppet. Grundavgiften bör kunna nedsättas eller efterges om sär-
Prop. 1978/79: 90 64
skilda
skäl föreligger till det. När det gäller i vilka fall eftergift och nedsättning
av grundavgiften skall kunna ske hänvisar utredningen till vad som anförs om
nedsättning och eftergift av avgiften för vanlig rådgivning.
Det
är främst i fråga om mellangruppen till vilken utredningen räknar dem vars
beräknade årsinkomst ligger mellan tre basbelopp och högsta tillåtna åtta
basbelopp som ett enklare system alt beräkna rättshjälpsavgiflen bör
åstadkommas. Ett särskilt skäl alt ändra det nu rådande systemet är osäkerheten
i beräkningsunderlaget, dvs. den rättssökandes ekonomiska förhållanden. För
att uppnå en godtagbar progressivitei mellan olika inkomstskikt bör det enligt
utredningens mening räcka om de olika stegen i avgiftsskalan anknyts till
tusentals kronor av den beräknade årsinkomsten i stäUet för som nu till
hundratal. Detta skulle innebära att man tar bort nio av tio steg i den tabell
som domstolsverket utfärdar.
Rättshjälpsavgiften
bör alltså öka för varje tusental kronor som den beräknade årsinkomsten
passerar. När det gäller att bestämma storleken av denna ökning kan man
lämpligen anknyta till basbeloppet. För inkomster upp till och med tre
basbelopp skulle som förut nämnts en grundavgift på 1 % av basbeloppet utgå. Är
inkomsten högre ökas alltså grundavgiften med viss procent av basbeloppet för varje
tusental kronor som inkomsten passerar. En lämplig progressivitei erhålls
enligt utredningens mening om avgiften ökas med 0,5 % för varje tusental
kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppet och därefter med 1 % av
basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med sex gånger
basbeloppet, med 2 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten
till och med sju gånger basbeloppet och med 4 % av basbeloppet för varje
tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet. När avgiften
bestäms bör de belopp som motsvarar visst antal basbelopp jämnas till närmast
lägre tusental kronor. Vidare bör den avgift som man sålunda kommer fram till
jämnas till närmast lägre tiotal kronor.
Om
man utgår från det basbelopp om 10 400 som gällde för oktober 1976 skulle för
1977 grundavgift utgå för inkomster upp till 31 200 kr. jämkat nedåt till 31
000. Mellanskiktet omfattar inkomster från och med 32 000 tUl och med 83 000.
Även
om den rättssökandes ekonomi medger att viss rättshjälpsavgift tas ut, bör
liksom f. n. gälla att rättshjälpsavgiften inte får överstiga
rättshjälpskostnaderna i den rättsliga angelägenhet som avses.
När
det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden utfärdar som
förul nämnts domstolsverket varje år särskilda föreskrifter. Utredningen anser
att denna ordning bör gäUa även i fortsättningen. Det kan dock ifrågasättas om
det inte går att förenkla nuvarande föreskrifter om det inkomstbegrepp som
skall ligga till grund för avgöran-
Prop. 1978/79: 90 65
det
huruvida allmän rättshjälp över huvud taget skall utgå och vilken
rättshjälpsavgift som skall tas ut av den rättssökande. Likaså bör blanketterna
för ansökan om allmän rättshjälp kunna göras enklare.
Som
exempel på vUka möjligheter som är tänkbara när det gäller att kontrollera en
rådgivningssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden har nämnts det
senaste försäkringsbeskedet, där såväl sjukpenninggrundande inkomst som den
sjukpenning som i förekommande fall skall utgå anges.
Enligt
utredningens mening bör det övervägas om det inte räcker med uppgifterna i det
senaste försäkringsbeskedet när det gäller att beräkna den rättssökandes
årsinkomst. För de fall där den rättssökande inte har försäkringsbeskedet
tillgängligt eller gör gällande att uppgifterna i det är felaktiga bör det
öppnas möjlighet för advokat som är behörig att bevilja rättshjälp att inhämta
upplysningar hos försäkringskassan eller avvika från beskedet.
Om
uppgiften i försäkringsbeskedet inte alls stämmer på grund av att den
rättssökande kort före ansökningen om rättshjälp bytt anställning eller
förlorat sin anslällning eller saknar sjukpenninggrundande inkomsi ligger det
naturligtvis också i den rättssökandes intresse alt lämna kompletterande
upplysning om sina ekonomiska förhållanden.
Försäkringsbeskedet
lämnar endast uppgift om inkomst av anställning och av egen verksamhet.
Däremot sägs där ingenting om inkomst av kapital eller förekomsten av
förmögenliet. Inte heller lämnas någon uppgift om försörjningsbörda eller
skuldsättning. I dessa hänseenden krävs alltså kompletterande upplysningar från
den rättssökande. Ulredningen anser atl en förenkling av de föreskrifter som
nu tillämpas i fråga om inkomst av kapital samt i fråga om försörjningsbörda,
förmögenhetsinnehav och skuldsättning bör eftersträvas. Regeln om vilken hänsyn
som skall tas till försörjningsbörda bör t. ex. utan ändring i sak utformas så
att man vid beräkning av rättshjälpsavgiften minskar årsinkomsten med ett
halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande försörjer.
Vissa
svårigheter har ansetts föreligga när det gäller att beräkna rättshjälpsavgift
för dödsbo. Några officiella föreskrifter eller tabeller som vägledning för
beräkning av avgiften i sådana fall föreligger inte. Ulredningen anser att
domstolsverket bör få utfärda sådana föreskrifter.
När
det gäller förfarandet vid fastställandet av rättshjälpsavgift bör enUgt
utredningen liksom f. n. preliminär rättshjälpsavgift faststäUas i samband med
att allmän rättshjälp beviljas.
Utredningen
har tidigare betonat vikten av att den rättsliga angelägenheten anges klart
och avgränsat, när allmän rättshjälp bevUjas. Detta gäller såväl när advokat
beviljar rättshjälp som när beslutet fattas av rättshjälpsnämnd eller annan
myndighet. Visar det sig sedan att den rättssökandes problem är av vidare
omfattning än som antogs när all-
5
Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90
Prop. 1978/79: 90 66
män
rättshjälp beviljades får nytt beslut om aUmän rättshjälp meddelas. Om den
rättsliga angelägenhet som det nya beslutet avser har nära samband med den som
avsågs med det första beslutet bör emellertid enligt utredningens uppfattning
möjlighet finnas att bestämma att den erlagda rättshjälpsavgiften skall avse
även det nya rättshjälpsärendet och att någon ny rättshjålpsavgift alltså inte
skall tas ut av den rättssökande. Om den rättssökande inte låter sig nöja med
advokatens beräkning av rättshjälpsavgiftens storlek, bör han ha möjlighet att
få frågan härom hänskjuten till rättshjälpsnämndens prövning. Detsamma bör
gälla om den rättssökande är missnöjd med beslut som advokat meddelar i fråga
om tillgodoräknande av tidigare eriagd avgift. Beslut av rättshjälpsnämnden
eUer av domstol bör kunna överklagas tUl besvärsnämnden.
4 Rådgivning
4.1
Nuvarande ordning
Med
rådgivning förstås enligt RHL kortare rådgivning och därmed jämförlig ålgärd i
rättslig angelägenhet. 1 princip lämnas rådgivning i alla slags rättsliga
angelägenheter. Undantagna är emellertid angelägenhet som avser upprättande av
självdeklaration och angelägenheter i vissa ärenden som är talrikt
förekommande och normalt av enkel beskaffenhet. Till de senare hör ärende om
förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende
enligt jordabalken, registerärende enligt sjölagen (1891: 35 s. 1),
båtregisterärende enligt båtregis-treringslagen (1975: 604),
fastighetsdeklaration samt mål eller ärende angående fastighetstaxering.
Rådgivning
enligt RHL kan lämnas åt alla oavsett om annan rättshjälpsform står öppen.
Rådgivning kan också meddelas aUa fysiska och juridiska personer oberoende av
deras inkomst och förmögenhetsförhållanden.
Rådgivning sker mot en
indexreglerad avgift. Avgiften motsvarar en etthundratjugofemtedel av
basbeloppet för oktober månad året innan rådgivningen lämnas, jämnad till
närmast lägre tiotal kr. Under år 1978 är avgiften 90 kr. Avgiften är lika stor
som grundavgiften vid allmän rättshjälp. Liksom grundavgiften kan
rådgivningsavgiften sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Uppkommer
fråga om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift, torde undersökningen
av den rättssökandes förhållanden göras mycket enkel. Domstolsverket har meddelat
anvisningar för tiUämpning av bestämmelsen om nedsättning och eftergift av
rådgivningsavgift.
Rådgivning
meddelas av advokat utan beslut av rättshjälpsnämnd. Advokaten bestämmer om
rådgivningsavgiften skall sättas ned eller efterges. Rättshjälpsnämnden skall
årligen före den 1 febmari av advokat-
Prop. 1978/79: 90 67
byrån
underrättas om det antal rådgivningar som under föregående år har meddelats vid
byrån. Rådgivningsavgiften utgör hela ersättningen till den som lämnar
rådgivning. Normalt erhåller advokaten sin ersättning genom att han uppbär
avgiften av sökanden. Har avgiften satts ned eller eftergetts får advokaten hos
rättshjälpsnämnden göra framställning om ersättning av allmänna medel. Sådan
framställning skaU dock göras bara när rättshjälpsärendet har slutförts med
rådgivningen. Har rådgivningen följts av allmän rättshjälp efter beslut av
rättshjälpsnämnden, äger advokaten hos domstolen eller rättshjälpsnämnden
sedermera erhålla ersättning av allmänna medel för hela uppdraget, således
även den del som omfattas av rådgivningen. Lämnas efter rådgivning allmän
rättshjälp, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den
allmänna rättshjälpen. Den sökande får härvid räkna sig eriagd
rådgivningsavgift tiU godo såsom betalning på kostnadsbidrag.
Under budgetåret 1976/77
uppgick antalet rådgivningar till omkring 28 500. Härav föll 20 500 på de
allmänna advokatbyråerna. Äv de statistikuppgifter som lämnats av
rättshjälpsnämnderna framgår att antalet rådgivningar under 1975 uppgick tUI
29 015, under 1976 tiU 27 741 och under 1977 tUl 29 992. Avgiften hade under
1976 nedsatts eller eftergetts i 16 232 fall eUer 58,5 % av samtliga fall.
4.2
Tidigare reformförslag m. m.
1
DON:s ovan nämnda promemoria framhölls att rådgivningstidens längd blir
beroende av den ersättning som utgår i ärendet. Enligt DON:s beräkningar medgav
rådgivningsavgiften högst en genomsnittlig rådgivningstid om 20 minuter.
Gjorda undersökningar tydde emellertid på atl ett rådgivningsärende i
genomsnitt tog omkring 30 minuter. Det kunde därför antas att ersättningen för
en rådgivning inte läckte kostnaden.
Det
upplystes i promemorian att man från advokathåll hade framhållit att tiden för
en rådgivning vanligen inte medgav någon åtgärd såsom att upprätta en handling
eller liknande. Enligt DON:s mening kunde detta leda till att man även i många
enkla ärenden sökte allmän rättshjälp. Det konstaterades att det skulle vara en
fördel om vissa enkla ärenden om allmän rättshjälp kunde handläggas såsom
rådgivningsärenden. Målet borde därvid i första hand vara alt den
genomsnitUiga tiden för en rådgivning anpassades så att flertalet enklare
juridiska förfrågningar och vissa därmed jämförUga åtgärder rymdes inom
rådgivningens ram. Enligt promemorian borde vidare undersökas om
rådgivningsinstitutet kunde utvidgas på sådant sätt att antalet ärenden vid
rättshjälpsnämnderna kunde minskas.
Rådgivningsinstitutets
förhåUande till andra rättshjälpsformer, främst till allmän rättshjälp utan
beslut av rättshjälpsnämnden, ansågs i promemorian vara av stor vikt när en
utvidgning övervägdes. Enligt DON:s
Prop. 1978/79: 90 68
uppfattning
måste en utvidgning av rådgivningstiden tiU 30 minuter anses utgöra ett
minimum. Om flertalet enklare förfrågningar i rättsliga angelägenheter skulle
kunna rymmas inom ramen för rådgivningsinstitutet torde det fordras att den
ersättningsgiUa tiden ökades tiU 3540 minuter. Inom en sådan tidrymd torde
även vissa enklare handlingar kunna upprättas. Om basbeloppsanknytningen såvitt
gäller ersättningen vid rådgivning behölls skulle i sådant fall ersättningen
under år 1975 utgöra 100 eller 120 kr. vilka belopp utgjorde en åttiondedel
resp. en sjuttiondedel av basbeloppet för oktober månad föregående år, jämnad
till närmast lägre tiotal kr.
Olägenhetema
med rådgivningsinstitutet borde enligt DON:s mening till en viss del kunna
övervinnas genom att rådgivningsavgiften och ersättningen för en rådgivning
höjdes till förslagsvis 100 eller 120 kr. Möjligheterna till nedsättning och
eftergift borde utnyttjas så att den kategori som fått avgiften nedsatt eller
eftergiven inte behövde erlägga någon avgift eller i vart faU inte större
avgift. DON ifrågasatte emellertid om inte en avgift om 100 eUer 120 kr. var
för hög. Rådgivningsinstitutet skulle vid en sådan avgift förlora en del av
sitt reklamvärde. Ett av syftena med institutet var att om möjligt undanröja
allmänhetens obenägenhet att anlita kvalificerad juridisk hjälp. En höjd
rådgivningsavgift kunde motverka detla syfte. De ingrepp i
koslnadsbidragssystemet, som krävdes om man önskade behålla sambandet mellan
rådgivning och allmän rättshjälp, var ytterligare ett skäl mot en ändring.
Skulle man subventionera en höjd rådgivningsersättning och behålla den
dåvarande avgiften på 60 kr. krävdes speciella regler med hänsyn till
uppkommande tröskeleffekter. Därigenom skulle de enkla reglerna för rådgivning
kompliceras.
4.3
Utredningen
Utredningen
konstaterar inledningsvis att gmndtanken bakom institutet är att vem som helst
skall kunna vända sig till advokat och få hjälp i nästan vilken rättslig
angelägenhet som helst, som inte är av mera invecklad beskaffenhet. Avgiften
för rådgivningen har bestämts så att den skaU vara överkomlig men samtidigt
utgöra en viss spärr mot missbruk av möjligheten att få rådgivning.
Rådgivningen har emellertid inte fått den användning som man räknade med under
förarbetena till RHL. Rådgivning begärs sålunda bara i omkring 25 000 fall mot
beräknade 45 000 per år. Den främsta anledningen till att rådgivning inte fått
avsedd användning torde enligt utredningen vara den korta rådgivningstiden.
Flertalet juridiska förfrågningar och därmed jämförliga åtgärder hinner inte
slutföras inom rådgivningstiden. Detla kan leda tiU att den rättssökande inte
får den åsyftade rättshjälpen. Det kan också leda till att den advokat som
meddelar rådgivningen åsamkas ekonomisk förlust
Prop. 1978/79: 90 69
i
sin verksamhet. Detla beror på att rådgivningstiden inte sällan sträcks ul till
omkring en halvtimme och att advokaten därvid inte får ersättning för den
överstigande tiden. Detta drabbar i första hand de allmänna advokatbyråerna,
vilka svarar för två tredjedelar av alla rådgivningar enligt RHL. Men det
minskar naturligtvis även de enskilda byråernas benägenhet att meddela sådan
rådgivning och därigenom allmänhetens möjligheter att få hjälp. Den begränsade
rådgivningstiden leder naturligtvis också till atl allmän rättshjälp nu begärs
hos rältshjälpsnämnden i en hel del ärenden som är av sådan beskaffenhet alt de
borde kunna slutföras inom förhållandevis kort tid.
Utredningen
tar vidare upp frågan om man över huvud taget skall ha kvar en möjlighel att få
rådgivning inom rättshjälpssystemet. Vissa möjligheter finns för allmänheten
att erhålla råd och upplysningar genom andra kvalificerade organ än advokater.
Domstolar och andra statliga myndigheter har i viss utsträclcning skyldighet
att gå allmänheten tillhanda med upplysningar som rör myndighetens
ansvarsområde. Vissa statliga myndigheter är särskUt inriktade på att hjälpa
allmänheten med olika ärenden. Dit hör konsumentverket. Även landsting och
kommuner bistår allmänheten med kostnadsfri rådgivning i olika angelägenheter.
Vid sidan härav finns viss serviceverksamhet vid affärsbanker och sparbanker.
Bankerna hjälper tUI med familjejuridik såsom äktenskapsförord och
bouppteckningar, affärsjuridik såsom köpekontrakt och bolagsbildningar samt
skatteärenden. Begravningsföreningar och begravningsentreprenörer lämnar hjälp
med bl. a. bouppteckningar och arvskiften.
Ulredningen
ställer frågan om dessa möjligheter lUl råd och annan hjälp är tillräckliga för
att tillgodose det behov av att få juridiskt biträde som otvivelaktigt
föreligger i dagens komplicerade samhälle. Vid bedömningen härav bör enligt
utredningens mening beaktas att det ofta är svårt för den rättssökande att veta
vilken myndighet eller inrättning som hans aktuella problem kan sortera under.
Innan han vet det kan han givetvis inte utnyttja den service som myndigheten
eller inrättningen lämnar i förekommande fall. Även om den rättssökande vet
vilken myndighet som kan komma att få ta ställning till hans problem eller som
i övrigt sysslar med sådana frågor som har samband med delta är det inte säkert
att han vill vända sig till myndigheten för rådfrågning. Det främsta skälet
till en sådan inställning som inte torde vara ovanlig är att den
rättssökande har svårt att betrakta den myndighet som skaU ta ställning tiU
exempelvis en begäran från en rättssökande på annat sätt än som motpart.
Mot
bakgrund av det anförda anser utredningen att det alltjämt finns ett klart
behov hos allmänheten av att kunna vända sig till en advokat och få råd eller
annan hjälp i enklare rättsliga angelägenheter. Ett rådgivningsinstitut bör
därför enligt utredningens åsikt finnas kvar i rättshjälpssystemet.
Prop. 1978/79: 90 70
Utredningen
konstaterar att missnöjet med rådgivningsinstitutet främst avsett den korta
rådgivningstiden och att det därför bör undersökas hur en förlängning kan
åstadkommas och hur detta i så fall kommer att inverka på storleken av
rådgivningsavgiflen och ersätiningen UU rådgivaren. Utredningen finner att en
stor del av de frågor, där rådgivning begärs, bör klaras av om
rådgivningstiden förlängs till en halvtimme. En halvtimmes arbete motsvarar med
den timkostnadsnorm som gäUde 1977 för tvistemål och ärenden ungefär 107 kr. Om
rådgivningsavgiften med utgångspunkt härifrån faststäUs tUl ett belopp om ca
100 kr., uppkommer emeUertid frågan om en sådan avgift är acceptabel. Även om
det liksom f. n. bör finnas möjligheter till nedsättning och eftergift av
rådgivningsavgiften för de ekonomiskt sämst ställda, kan det göras gällande
atl avgiften får en alltför återhållande effekt och därmed kan befaras leda
till alt många som verkligen behöver rådgivning aldrig kommer i åtnjutande av
förmånen. Utredningen säger sig vara medveten om risken för att en höjning av
rådgivningsavgiften tiU 100 kr. kan få vissa negativa effekter. Följande
argument talar emeUertid enligt utredningens mening för att en sådan höjning
ändå genomförs.
Rådgivningstiden
förlängs. Detta ger ökade möjligheter att ge kvalificerade råd. Antalet
ärenden som kan klaras av inom den tid som den nuvarande avgiften medger är
mycket litet. Höjningen utgör räknat med aktuellt basbelopp bara 20 kr.
Avgiften kan nedsättas eller efterges. Denna möjlighet utnyttjas redan nu i ca
60 % av ärendena. I de allra flesta fall efterges avgiften helt. Om
rådgivningstiden förlängs men avgiften behålls eller sätts lägre än f, n.
innebär det en subvention även i de ärenden i vilka den sökande har råd att
betala full avgift. Det är bättre att sätta avgiften högre och befria dem som
har dålig ekonomi än att sätta avgiften lågt och därmed subventionera dem som
har god ekonomi.
Utredningens
slutsats blir att avgiften bör bestämmas så att den i princip motsvarar vad en
advokat är berättigad UU för en halvtimmes arbete enligt timkostnadsnormen.
Avgiften bör sättas i relation till basbeloppet. Den kan då lämpligen
bestämmas till 1 % av basbeloppet jämnad till närmast lägre tiotal kronor.
Rådgivningen bör enligt utredningens uppfattning liksom f. n. stå öppen för
alla fysiska personer, oavsett inkomstlaget, och för aUa juridiska personer.
Utredningen
tar även upp behovet av möjligheter tiU rådgivning under längre tid än en
halvtimme. Vid överläggningar som utredningen haft med företrädare för allmänna
och enskilda advokatbyråer har framkommit att det i ganska avsevärd
utsträckning förekommer ärenden som inte är av mera invecklad beskaffenhet men
som ändå kräver mera än en halvtimmes arbete för advokaten. För en stor del av
dessa ärenden är emellertid en timmes arbete tillräckligt. Det kan röra sig om
ärenden där det krävs att ansökan eller annan handling av enklare be-
Prop. 1978/79: 90 71
skaffenhet
upprättas. Det kan också hända att advokaten behöver ringa ett antal
telefonsamtal till olika myndigheter eller andra inrättningar eller på annat
sätt inhämta upplysningar för klientens räkning, I andra faU kan de handlingar
som den rättssökande fört med sig tiU advokaten vara så omfattande och
invecklade att det krävs mera än en halvtimme att gå igenom dem. Gemensamt tör
de situationer som har beskrivits nu är att det inte sällan räcker med en
limmes arbele för att klara av hela ärendet. F. n. måste i dessa fall ansökan
om aUmän rättshjälp göras till rättshjälpsnämnden och hela
rättshjälpsmaskineriet kopplas in med påföljd att ärendet för det mesta tar längre
tid än en timme.
Utredningen anser att det
finns skäl att undersöka hur en mera kvalificerad rådgivning än den som
beskrivits förut skall vara beskaffad. En första fråga är rådgivningstidens
längd vilken sammanhänger med frågorna om avgift och ersättning till
rådgivaren. Utredningen har kommit till den slutsatsen att en timme är den
lämpligaste tiden för den kvalificerade rådgivningen, som utredningen kaUar
förlängd rådgivning. Frågan om avgiften och ersättningen till rådgivaren
hänger samman med vem som skall få tiUgång till rådgivningsformen. Utredningen
finner inte anledning atl i sistnämnda fråga skilja meUan de olika rådgivningsformerna.
Även förlängd rådgivning bör alltså stå öppen för fysiska personer oavsett
inkomstläge och för aUa juridiska personer.
En timmes arbete för
advokat berättigar enligt nuvarande timkostnadsnorm för tvisiemål och ärenden
liU en ersättning av 215 kr. eller nästan exakt 2 % av det basbelopp som gäller
1977. Ulredningen ställer frågan om avgiften skall sättas till sådant belopp
att den täcker ersättningen till advokaten eller om man skaU fastställa en
lägre avgift och låta meUanskUlnaden utgå av allmänna medel tUI rådgivaren. En
sådan allmän rådgivningssubvention skulle med all säkerhet leda till en avsevärd
ökning av statens kostnader för i-ättshjälpen. Eftersom den förlängda
rådgivningen som ovan nämnts också bör stå öppen för personer i höga
inkomstlägen och juridiska personer skulle subventionen även komma dessa till
godo. Utredningen anser därför att man som utgångspunkt bör ha att avgiften
utgår med sådani belopp att den också utgör ersättning för rådgivaren. Avgiften
för förlängd rådgivning bör vara dubbelt så stor som avgiften för vanlig
rådgivning.
Det är givet att en avgift
som uppgår till omkring 200 kr. kan te sig avskräckande för många. Liksom i
fråga om vanlig rådgivning bör det därför finnas möjlighet för de ekonomiskt
sämst ställda att få avgiften nedsatt eller eventuellt efterskänkt.
Utredningen berör också
den situationen att ett ärende övergår från rådgivning till rättshjälp.
Ulredningen anser att eftersom det inte är ovanligt att ett rätlshjälpsärende
börjar som rådgivning det finns anledning att ha kvar den ordningen atl
rådgivningsavgiften får avräknas från den avgift som skall utgå för rättshjälpen.
Ätt ett ärende övergår från
Prop. 1978/79: 90 72
föriängd
rådgivning till aUmän rättshjälp bör däremot inträffa bara i undantagsfall. Om
den advokat som den rättssökande anlitat, bedömer att ärendet tar längre tid än
en timme bör förlängd rådgivning inte få lämnas. Har detta ändå skett bör den
rättssökande dock få tiUgodoräkna sig eriagd rådgivningsavgift.
Utredningen
drar även upp riktlinjer för utformningen av reglerna om nedsättning och
eftergift av rådgivningsavgift. Rådgivningsavgiften bör sålunda kunna
efterskänkas helt om den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2
basbelopp eller för år 1977 20 800 kr. Ligger inkomsten meUan 2 basbelopp och 2
1/2 basbelopp bör rådgivningsavgiften kunna nedsättas tUl 1/2 % av basbeloppet
eller ca 50 kr. Detta motsvarar halva rådgivningsavgiften och 1/4 av avgiften
för förlängd rådgivning.
Är
inkomsten högre än 2 1/2 basbelopp men överstiger den inte 3 basbelopp bör
avgiften kunna sättas tiU 1 % av basbeloppet. Vid vanlig rådgivning blir det
här alltså inte fråga om någon nedsättning medan det däremot vid förlängd
rådgivning innebär en nedsättning av avgiften till hälften.
Ligger
inkomsten mellan 3 och 3 1/2 basbelopp kan det bara bli fråga om nedsättning
vid förlängd rådgivning. Avgiften bör då utgå med 1 1/2 % av basbeloppet eller
omkring 150 kr. Full avgift även vid förlängd rådgivning uttas när den
beräknade årsinkomsten överstiger 3 1/2 basbelopp.
Utredningen
framhåller vidare att vid beräkningen av den rättssökandes årsinkomst hänsyn
bör tas till om han har en omfattande försörjningsbörda eller tyngande
skuldsättning. Är detta fallet bör den beräknade årsinkomsten kunna nedsättas
med skäligt belopp innan den läggs till grund för vilken avgift som skall tas
ut. Beträffande försörjningsbörda bör man därvid kunna tillämpa samma regler
som i övrigt gäller enligt RHL i detta hänseende, nämligen att årsinkomsten
minskas med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande försörjer.
Liksom
f. n. bör även förmögenhetsinnehav beaktas. Därvid bör dock en något generösare
tiUämpning än som nu föreskrivs kunna gälla. Sålunda bör exempelvis
beträffande folkpensionärer hänsyn inte behöva tas tiU bankmedel som
understiger 10 000 kr., vilket ungefär motsvarar ett basbelopp.
Inte
heller bör hänsyn tas till makes eller föräldrars ekonomiska förhåUanden.
När
det gäller förfarandet vid fastställandet av rådgivningsavgift är utredningen
av den uppfattningen att detta bör göras så enkelt som möjligt. Den
rättssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden bör sålunda kunna
godtas om de inte framstår som osannoUka. Det är dock tänkbart att situationer
uppkommer, där rådgivaren anser att det
Prop. 1978/79: 90 73
finns
anledning att kontrollera den rättssökandes uppgifter. Ett enkelt sätt att åstadkomma
en sådan kontroll är att fråga efter den rättssökandes senaste
försäkringsbesked. På detta anges dels hur stor sjukpenning per dag som skaU
utgå vid sjukdom och dels den sjukpenninggrundande inkomsten. Uppger den
rättssökande att han inte har annan inkomst än sjukpenning bör denna kunna tas
till utgångspunkt för bedömningen av om nedsättning eller eftergift av
rådgivningsavgiften skall ske. Uppger den rätissökande alt han har inkomsi men
att denna är betydligt lägre än som anges i försäkringsbeskedet bör han åläggas
att styrka detta förhållande. Vägrar den rättssökande att medverka till alt
klarhet kan uppnås om hans ekonomiska förhållanden bör rådgivaren överväga att
också vägra honom nedsättning eller eftergift. Ulredningen vUI i detta sammanhang
betona vikten av att den rättssökande informeras ordentligt om möjlighelerna
tiU nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.
Beslut
om rådgivningsavgiftens storlek fattas av rådgivaren. Avgiften skall också
betalas in tiU denne. Detla bör ske i samband med att rådgivningen ges. För
vad som nedsatts eller eftergetts bör rådgivaren liksom f. n. få ersättning av
allmänna medel.
Någon
föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av
rådgivningsavgiften bör ske är enligt utredningens mening inte nödvändig. Del
bör i stället liksom f. n. ankomma på domstolsverket att meddela närmare
anvisningar till stöd för tillämpningen. Därvid kan utredningens överväganden
i det föregående tjäna tUI ledning.
5
Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp 5.1 S. k. massärenden
5.7.7
Nuvarande ordning
I
fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel
beskaffenhet kan enligt 8 § andra stycket RHL regeringen förordna att allmän
rättshjälp inte skaU lämnas. Med stöd av denna bestämmelse har i 7 §
rättshjälpskungörelsen (RHK) föreskrivits att allmän rättshjälp inte får lämnas
i ärendet om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken,
inskrivningsärende enligt jordabalken, registerärende enligt sjölagen (1891:
35 s. 1), bålregisterärende enligt båtregistreringslagen (1975: 604),
fastighetsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering. De
ärenden som nyss nämnts har i RHL undantagits från tillämpningsområdet för
rådgivning.
Under
förarbetena till de nyss angivna reglema uttalades bl. a. följande. Rättshjälp
skulle i princip utgå i varje rättslig angelägenhet oavsett om ärendet
behandlades av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gällde rättsligt
biträde som lämnades utan samband med förfarande hos
Prop. 1978/79: 90 74
något
samhällsorgan. Med denna utgångspunkt fick rättshjälpen ett mycket vidsträckt
lillämpningsområde. Vissa begränsningar måste dock göras så att samhällets
resurser kunde koncentreras till de områden där behovet var siörst. Massärendena
borde inte generellt uteslutas från till-lämpningsområdet för rättshjälpen. Den
belastning som dessa ärenden kunde komma att utgöra för
rättshjälpsorganisationen var emellertid mycket svår att bedöma på förhand. En
möjlighet att ta ut full kostnadstäckning kunde inte anses tillräcklig för att
hindra en besvärande anhopning av rättshjälpsärenden. Därför borde regeringen
få behörighet att utesluta massärendena från tillämpningsområdet.
5.1.2
Utredningen
Utredningen
anser att det inte fiims skäl ändra på principen om att massärenden skall falla
inom tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen. Frågan är bara om några
och i så fall vilka särskilda begränsningar i möjligheten att erhålla
rättshjälp bör gälla. Vid ett ställningstagande till denna fråga är det av
betydelse vilka ärenden som faller inom kategorin massärenden. Om man inte
radikalt sänker anspråken på prefixet "mäss-", synes knappast andra
ärenden kunna bli aktuella än de som f. n. anges i 7 § RHK. Av dessa torde
registerärendena enligt sjölagen och båtregisterärendena inte spela någon
större roll i detta sammanhang.
Beträffande samtliga typer
av massärenden gäller att det i siörre eller mindre utsträckning finns
myndigheter, organisationer e. d. som tillhandahåller hjälp i någon form.
Utredningen har i denna fräga noterat följande.
Genom
ändring i ärvdabalken (SFS 1976: 221), som trätt i kraft den 1 juli 1976, har
införts en möjlighet att i vissa fall ersätta bouppteckning med ett enklare
förfarande, kallat dödsboanmälan. Genom ändringen torde
bouppteckningsfrekvensen sjunka och därmed rättshjälpsbehovet. 1 de fall där
det fortfarande är en skyldighet att upprätta bouppteckning lämnas visst
bistånd av bl. a. kommunala förtroendemän och tjänstemän samt bankernas
notariatavdelningar. Även begravningsföreningarna och
begravningsentreprenörerna ombesörjer ett betydande antal bouppteckningar. För
samtiiga gäller att bistånd i regel lämnas endast mot avgift.
När
det gäller inskrivningsärenden lämnar många inskrivningsmyndigheter en
långtgående service i form av råd och anvisningar. Vidare utgår utredningen
från att banker, kommunalkontor och förtroendemän även i fortsättningen kommer
att lämna en betydande rättshjälp när det gäller inskrivningsärenden, låt vara
att hjälpen ofta är förenad med avgifter.
Även
den service som förutom de nyss nämnda inskrivningsmyn-
Prop.
1978/79: 90 75
digheterna
andra myndigheter lämnar aUmänheten med stöd av det s. k. servicecirkuläret
bör uppmärksammas. Denna service tUlgodoser ett visst rättshjälpsbehov även i
massärenden.
Även
om den hjälp som på olika sätt lämnas i massärenden är av stor betydelse, är
det enligt utredningen uppenbart att den inte löser alla problem. Hjälpen är
över huvud taget mest inriktad på enklare ärenden. Den täcker med andra ord
mera den del av hjälpbehovet som typiskt sett faller inom ramen för
rådgivning. Lika litet som rådgivning är tillräcklig för att lösa den enskildes
hjälpbehov i exempelvis mer komplicerade ärenden angående upprättande av
äktenskapsförord kan en begravningsbyrå, en inskrivningsmyndighet eller en
kommunal tjänsteman tillfredsställa hjälpbehovet i ett komplicerat massärende.
Utredningens slutsats blir därför att rättshjälp bör kunna bevUjas i
massärenden av mer komplicerad beskaffenhet.
Ätt
utforma en lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka rättshjälp bör
kunna beviljas är givetvis svårt. Enligt utredningens mening bör principen vara
den att rättshjälp kan beviljas bara om ärendet i svårighetsgrad avsevärt
avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen. Undantagsvis, dvs. om
särskilda skäl föreligger, bör rättshjälp dock kunna beviljas även i andra
fall.
Utredningen tar slutligen
upp frågan om det firms skäl att ändra på den nuvarande regeln om att
rådgivning inte får lämnas i massärenden. Från principiella synpunkter kan det
förefalla egendomligt att öppna möjlighet till rättshjälp men utesluta
rådgivning. Ätt öppna möjlighet till rådgivning skulle emellertid vara förenat
med vissa komplikationer. Samtidigt kan ifrågasättas om behovet är så stort. I
den förra delen är att märka att det knappast är praktiskt möjligt att
uppställa något villkor om att ärendet skall vara på visst sätt komplicerat. Om
rådgivning fick lämnas kan det därför befaras att stora koslnader skulle uppkomma.
1 den senare delen är att märka att såsom förut framhållits det behov som
rådgivningsinstitutet skulle fylla på detta område i allt väsentligt fylls
genom den service som lämnas av inskrivningsmyndigheter m. fl. Delta är
troligen den både smidigaste och från samhällsekonomisk synpunkt billigaste
lösningen.
Förfatlningstekniskt kan
utredningens förslag utformas på i princip två olika sätt. Ett sätt är att i
RHL inskriva möjligheten att i vissa massärenden få allmän rättshjälp samt
anpassa RHF (rättshjälpsförordningen) härtill. Enligt delta alternativ binds
således regeringen av lagen. Ett annat sätt är att i RHL bemyndiga regeringen
att förordna om inskränkningar i rätten till rättshjälp i fråga om massärenden
och att skriva in rätten lill rättshjälp i komplicerade raassärenden enbart i
RHF. En sådan reglering är mer flexibel och förordas därför av utredningen.
Med
hänsyn till de särskilda fömtsättningar som enligt det nyss anförda bör
uppställas för att allmän rättshjälp skall få beviljas i mäss-
Prop. 1978/79: 90 76
ärenden
bör det enligt utredningens mening ankomma på rättshjälpsnämnd att pröva
framställningar om rättshjälp.
5.2
Näringsidkare
5.2.1
Nuvarande ordning
I
RHL föreskrivs att allmän rättshjälp inte får lämnas näringsidkare i angelägenhet
som har samband med hans näringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger
för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens
beskaffenhet. Näringsidkarens personliga angelägenheter omfattas däremot inte
av inskräkningarna.
Som
näringsidkare betraktas även t. ex. jordbrukare och fiskare. Också den som i
egenskap av fastighetsägare hyr ut lägenhet i flerfamiljshus torde få
betecknas som näringsidkare. Till näringsidkare räknas fria yrkesutövare som
advokater, arkitekter, konsulter, fotografer m, m. För att betraktas som
näringsidkare krävs inte att vederbörande har någon anställd i sin verksamhet.
Inte heller ställs några krav på att verksamheten skall uppta någon viss
större del av arbetstiden. Även näringsverksamhet som drivs vid sidan av ett
heltidsarbete föranleder att vederbörande anses som näringsidkare såvitt
gäller näringsverksamheten.
I
motiven till bestämmelsen angående rörelseidkare anförs att utgångspunkten bör
vara att rättshjälpen i första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som
berör den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden De rättsliga
angelägenheterna i näringsverksamhet är av annan karaktär än i privatlivet och
varierar dessutom starkt med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Det
rättsskyddsbehov som föreligger i näringsverksamhet bör därför i princip
tillgodoses på annat sätt än genom rättshjälp med stöd av det allmänna, t. ex.
genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisation.
Skäl för en sådan begränsning av möjlighetema tiU rättshjälp för näringsidkare
utgör också det förhållandet att kostnader för biträde i rättsliga
angelägenheter ofta är en normal företeelse i affärslivet, jämförbar med andra
driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat. Samtidigt kan det
emellertid förekomma fall där rättshjälp bör kunna komma i fråga även
beträffande rättslig angelägenhet som har samband med näringsverksamhet. Så kan
t. ex. vara fallet med vissa småföretagare som praktiskt sett står löntagarna
nära, eller när sambandet med de privata förhållandena är sådant att rättshjälp
inte bör vägras. I samband med riksdagsbehandlingen uttalade juslitieutskottet
att det fanns anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo
överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya systemets tillämpning.
Näringsidkarfrågan
har varit uppe tUI ett flertal avgöranden avDON:s och domstolsverkets
besvärsnämnd för rättshjälpen. Några exempel
Prop. 1978/79: 90 77
hämtade
ur praxis rörande frågan om allmän rättshjälp skall utgå till näringsidkare är
följande.
Särskilda
skäl för rättshjälp ansågs föreligga i bl. a. nedannämnda fall, nämligen
(1) för 70-årig f. d. skrothandlare med en inkomst av 1
745 kr. i månaden, varav 745 kr. utgjorde pension
(2)
för f. d. delägare i
handelsbolag som drev åkerirörelse
(3) för person som tillsammans med sin broder ägde en
jordbruksfastighet, taxerad till 48 000 kr. och belånad för 15 600 kr. och med
en årlig nettointäkt på 6 550 kr. för envar av ägama, och
(4) för målsägande i brottmål angående bedrägeri som
tidigare hade en inkomst på 3 469 kr. i månaden men som vid tiden för ansökan
bara hade studiebidrag på 1 700 kr. i månaden samt amorterade skulder med
11281kr. perår.
1
samtliga dessa fall ansågs särskilda skäl föreligga med hänsyn till sökandens
ekonomiska förhåUanden.
Särskilda
skäl med hänsyn till sakens beskaffenhet ansågs i ett fall föreligga för att
bevilja taxiägare rättshjälp i ärende om överklagande av utmätning av taxibilen
och i ett annat fall då sökande haft både bostad och rörelse på den fastighet
som tvisten gällde.
Däremot
ansågs särskilda skäl inte föreligga i följande fall:
(1) Sökanden
var lantbmkare vars bmttointäkt av lantbruket var
123 455 kr. och vars kostnader var 113 507 kr. Tvisten gällde ersättning
för skada på utarrenderad fastighet och för obetalt arrende.
(2)
Sökanden var åkeriägare utan
anställda och med en nettointäkt av rörelsen på 30 402 kr.
(3)
Sökanden var frisör med en
årlig inkomst av sin verksamhet på 25 000 kr. Ärendet gällde exploatering av
patent.
5.2.2
Tidigare reformförslag m. m.
Näringsidkarfrågan
uppmärksammades redan under riksdagsbehandlingen av prop. 1974: 4. I tre
motioner, 1972: 1469, 1471 och 1473, kritiserades den i lagtexten föreslagna
inskränkningen i näringsidkares möjlighet att få rättshjälp. Som skäl
åberopades bl. a. att det föreslagna stadgandet avsåg en heterogen gmpp
personer som utövade sin näring under högst varierande ekonomiska förhållanden
och att det inte kunde vara riktigt atl t. ex. hantverkare, lantbmkare,
handlande och författare alltid skulle hålla en ekonomisk beredskap för att
kunna betala eventuella rättegångskostnader.
Som
tidigare anförts ansåg justitieutskottet (se JuU 1972: 12 s. 30), att det fanns
anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan
sedan erfarenheter vunnits av det nya systemets tillämpning. Detta uttalande
hade avseende på skilda grupper av näringsidkare, däribland de renskötande
samerna, vilkas möjligheler alt
Prop. 1978/79: 90 78
få
rättshjälp aktualiserats i utskottet. Ätt observera för samernas del var också
att deras ekonomiska och rättsliga angelägenheter i viss utsträckning
handhades av en ny typ av juridisk person, kallad sameby.
I
en reservation tiU utskottsbetänkandet påpekades bl. a. att gränsdragningen
mellan anstäUningsförhållande och företagsamhet i egen regi ofta var svår att
göra samt att såväl tolkningen av dessa båda begrepp som tillämpningen av den
föreslagna undantagsbestämmelsen säkerligen många gånger skulle komma att
förorsaka bryderi och osäkerhet. Från social synpunkt var det för övrigt inte
mindre angeläget att en näringsidkare i små ekonomiska omständigheter bereddes
möjlighet att ta till vara sin rätt i fråga om sin näring än att han erhöll
bistånd i fråga om sina rent privata angelägenheter, ty i båda fallen skulle
han och hans familj drabbas lika hårt av följderna av att han genom ekonomiskt
trångmål förlorade sin rätt. För flera småföretagare var rättegångskostnader
en i budgeten ofömtsedd utgiftspost. Även med en generös tolkning av den i
propositionen föreslagna undantagsregeln kunde stora grupper av näringsidkare
med beaktansvärt behov av rättshjälp bU ställda utanför reformen. Det kunde
inte fömtsältas att detta behov i tillbörlig utsträckning skulle kunna
tillgodoses genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon
intresseorganisation.
1
motionen 1972: 1916 yrkades att rättshjälpslagens regler skulle omfatta även
näringsidkare som inte är juridisk person. I betänkande 1973: 1 uttalade
justitieutskottet att utskottet saknade anledning att frångå det
ställningstagande som gjorts föregående år men att det efter erfarenheter av
tillämpningen av lagstiftningen kunde bli aktuellt att på nytt överväga frågan.
Reservation av samma innehåll som föregående år anfördes.
Även
under 1974 väcktes motioner, 1974: 79 och 1974: 386, i vilka framfördes kritik
mot begränsningen i möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. I den
ena motionen yrkades att rättshjälp skulle kunna utgå enligt de allmäima
reglema även tUl näringsidkare, som inte är juridisk person och i den andra att
sådana bestämmelser borde införas i rättshjälpslagen som ger näringsidkare
möjlighet att erhålla rättshjälp även i angelägenhet som har samband med hans
näringsverksamhet.
Med
anledning av motionerna uttalade justitieutskottet (JuU 1974:18) bl. a
följande.
I
ärendet hade utskottet haft tillgång till ett antal avgöranden av DON:s
besvärsnämnd i frågor om rättshjälp åt näringsidkare. Äv materialet kunde med
hänsyn till dess relativt begränsade omfattning inte dras några säkra
slutsatser rörande nämndens praxis. Det kunde dock hävdas att det förelåg vissa
gränsdragningsproblem. Utskottet hade särskilt fäst sig vid svårigheterna att
avgöra om sökandens ekonomiska förhållanden var sådana att de motiverade
slutsatsen att särskilda skäl förelåg för rättshjälp. Bl. a. uppstod ofta
gränsdragningsproblem i sådana
Prop.
1978/79: 90 79
fall
då sökandens nettointäkt av sin rörelse var liten men omsättningen i rörelsen
var relativt hög. Även frågan huruvida sökanden var att anse som näringsidkare
liksom andra spörsmål syntes ofta bereda problem i den praktiska tillämpningen.
Utskottet ville inte motsätta sig önskemålet att frågan om rättshjälp till
näringsidkare skulle tas upp till omprövning. För en sådan omprövning borde
enligt utskottels mening inte läggas fast några bestämda riktiinjer. Det var
emellertid uppenbart att de särskilda problemen för mindre och medelstora
företagare liksom den statsfinansieUa aspekten måste ägnas särskild
uppmärksamhet. Utskoitet utgick ifrån alt omprövningen kom till stånd utan
onödigt dröjsmål.
I
reservation till utskottsbetänkandel anfördes bl. a. att vid omprövningen som
borde gäUa problemaliken i hela dess vidd, hänsyn borde tas till de starkt
kritiska synpunkter i ämnet som under förarbetena liU rättshjälpsreformen
anfördes av ett stort antal remissinstanser. I övrigt anfördes i huvudsak samma
synpunkter som i reservationen till 1972 års utskottsbetänkande. Reservanterna
ansåg sammanfattningsvis att det både från rättvisesynpunkter och
jämlikheissynpunkler var angeläget att rättshjälpslagen ändrades så att
näringsidkare i normalfallen inte uteslöts från möjlighet till allmän
rättshjälp.
I
motionerna 1975: 102 och 451 och 1975/76: 85 framstäUdes yrkanden om att rättshjälp
skulle kunna utgå till näringsidkare även i angelägenhet som berörde hans
näringsverksamhet.
I
sitt betäkande (JuU 1975/76: 17) framhöll justitieutskottet att det var
uppenbart att de särskilda problem av jämställdhetsnatur som förelåg för
mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella aspekten måste
ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det angeläget att omprövningen
kom till stånd utan onödigt dröjsmål. En tillfredsställande lösning av
spörsmålet var enligt utskoitet i själva verket så angelägen, att utskottet
ansåg sig böra förorda att frågan behandlades med förtur av utredningen.
I
motionen 1975/76: 1078 framstäUdes yrkande om att rättshjälpsutredningen borde
få i uppdrag att positivt pröva frågan om en återgång till tidigare regler på
rättshjälpens område för näringsidkare samt att komma med förslag till ökad
rättshjälp för innovatörer vid patentintrång.
JusUtieutskottet
fann (JuU 1975/76: 24) att motionsspörsmålet föll inom ramen för utredningens
uppdrag och föreslog därför att motionen skulle avslås, vilket också blev
riksdagens beslut.
Slutligen
yrkades i motionen 1976/77: 240 att näringsidkare skulle ges möjlighet att få
rättshjälp i angelägenhet som berör hans näringsverksamhet.
Justitieutskottet
yttrade i sitt betänkande (JuU 1976/77: 24) att någon riksdagens åtgärd tiU
följd av motionen inte fordrades efiersom det spörsmål som upptagits i motionen
övervägdes av rättshjälpsutredningen.
Prop. 1978/79: 90 80
Till
justitiedepartementet har inkommit framställningar från Konstnärliga och
litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), från Lantbrukarnas Riksförbund
(LRF) och från Svenska företagares riksförbund med yrkanden om vidgade
möjligheter till rättshjälp för näringsidkare.
Framställningarna
har överlämnats till rättshjälpsutredningen för att beaktas vid fullgörandet av
utredningsuppdraget.
TUl
rätlshjälpsutredningen har inkommit en skrivelse från Sveriges
Fastighetsägareförbund, där förbundet anför alt det förhållandet att rättshjälp
har karaktär av social förmån inte bör utestänga ägare av hyresfastighet från
möjligheten att få rättshjälp enbart därför att han är näringsidkare.
5.2.3
Utredningen
Utredningen
framhåller inledningsvis alt enligt förarbetena till RHL allmän rättshjälp inte
bör vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när
sambandet med de privata förhållandena är sådant att allmän rättshjälp inte
bör vägras. I praxis har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars
ekonomiska förhållanden varit sådana att de som kostnadsbidrag har haft atl
betala enbarl grundavgiften enligt RHL.
Nyssnämnda
regel har dock inte tillämpats i alla fall. Hänsyn har också tagits till
näringsidkarens allmänna ekonomiska och sociala situation. Allmän rättshjälp
har ansetts kunna lämnas bara den näringsidkare som har en ställning som är
jämförbar med en löntagares i lägre inkomstläge. Denna ståndpunkt har lett till
att allmän rättshjälp vägrats även den som i och för sig bara skulle betala
grundavgiften i kostnadsbidrag, när rörelsen varit av sådan omfattning att han
av den anledningen inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre
inkomstläge. Hänsyn har då tagits tiU omsättningen och tillgångarna i rörelsen,
antalet anställda m. m.
Ätt
såsom yrkats i en del motioner ge näringsidkare som är fysisk person rätt till
allmän rättshjälp utan begränsning kan enligt utredningens uppfattning inte
komma i fråga. Äv tillgängliga statistiska uppgifter framgår att det finns
företag som ägs av fysiska personer med upp till 200 anställda. Det torde
knappast vara förenligt med rättshjälpens karaktär av social förmån att
bevilja allmän rättshjälp åt en företagare med många anställda.
Tänkbart
är att särbehandla mindre och medelstora företagare. Utredningen erinrar i det
sammanhanget om att det i prop. 1975: 104 med förslag till ny bokföringslag
föreslogs att alla näringsidkare i princip skulle bli bokföringsskyldiga.
Undaniagna var endast bortsett från staten, kommuner och jämställda
enskilda personer som drev jordbmk eller skogsbruk eller som i mindre omfattning
hyrde ut fastighet eller del av fastighet (i det senare fallet högst två
lägenheter).
Prop. 1978/79: 90 81
Lagutskottet
(LU 1975/76: 15) framhöll att gränsen för en eventuell undantagsgrupp måste
vara klar och reglerna lättUlämpade. EnUgt utskottets mening kunde man inte
säga atl viss typ av rörelse skulle uteslutas från bokföringsskyldighet enbart
därför att den drevs av en ensam person. Många praktiska exempel kunde enligt
utskottet anföras på att rörelsens omsättning ändå var mycket stor. Utskottet
fann också att en generell gräns byggd på maximiantalet anställda i rörelsen
skulle bli alltför schablonartad och inte slå likformigt inom olika branscher.
Likaså var en gräns som byggde på bruttoomsättningen i företaget olämplig och
opraktisk från olika synpunkter. En kombination av olika här angivna fakiorer
skulle enligt utskottet medföra alllför stora till-lämpningssvårigheter vid
gränsdragningen. Utskottet tillstyrkte på grund härav propositionens förslag om
att några generella undantag från bokföringsplikten inte skulle göras.
Däremot
föreslogs att enskilda näringsidkare som driver verksamhet utan biträde av
flera än två årsanstäUda personer och i vars rörelse den årliga
bruttoomsättningssumman understiger 200 000 kr. skulle undantas från
tillämpningen av bestämmelsen om årsbokslut. Detta förslag bifölls av riksdagen
och en bestämmelse av detta innehåll togs in i bokföringslagen (1976: 125).
Utredningen
anser att de ovan redovisade synpunkterna på gränsdragningsproblemen är
tillämpliga även när det gäller näringsidkarfrågan i rättshjälpssyslemet.
Varken antalet anstäUda eller omsättningens storlek kan således enligt
utredningens mening tjäna som säkert kriterium på ett företags storlek. Inte
heller en kombination av dessa två faktorer synes kunna tjäna som någon enkel
och lältillämplig formel, när det gäller att avgöra om aUmän rättshjälp skall
utgå eller inte.
Tänkbart
vore att efter förebild av undantaget i 1 § sista stycket bokföringslagen slå
fast att allmän rättshjälp inte fick utgå till näringsidkare som driver
rörelse med flera än två årsanställda personer och med en årlig
bruttoomsättning överstigande 200 000 kr.
Utredningen
erinrar emellertid om att det enligt tUlgänglig statistik finns 210 001 företag
med upp till två anställda och 16 504 med 24 anställda. En regel som
utesluter endast sådana företagare från aUmän rättshjälp som har mer än två
anställda skulle därför med all sannolikhet bidra till en väsentlig ökning av
kostnaderna för rättshjälpen.
Utredningen
framhåller att allmän rättshjälp i praxis som regel vägrats företagare med en
årsomsättning överstigande 100 000 kr. Även om viss kritik kan riktas mot den
ganska återhållsamma tUlämpningen av regeln om rättshjälp åt näringsidkare är
därmed inte sagt att det är försvarligt från statsfinansiell synpunkt atl
generellt tillåta allmän rättshjälp vid en omsättning upp till 200 000 kr.
Samtidigt
torde det emellertid enligt utredningens uppfattning inte kunna uteslutas att
det finns fall där det kan synas stötande alt vägra
6
Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90
Prop. 1978/79: 90 82
allmän
rättshjälp trots att antalet anstäUda visserligen överstiger två eller trots
att omsättningen översliger 200 000 kr. Här kan t. ex. föreligga ömmande
omständigheter av personlig eUer ekonomisk art. Det torde därför knappast gå
att avvara en undantagsregel även om man sätter gränsen så pass högt som nyss
angavs.
Utredningen
vill på grund av det anförda inte förorda en regel av innebörd att allmän
rättshjälp i princip inte får utgå till andra näringsidkare än sådana med
högst två anställda och en årsomsättning av högst 200 000 kr.
Med
detta vill dock utredningen inte ha sagt att man inte alls skaU ta hänsyn till
antalet anställda och årsomsättningens storlek vid bedömningen av om näringsidkare
skall beviljas allmän rättshjälp eller inte. Dessa faktorer bör på samma sätt
som nu sker spela in i den helhetsbedömning av verksamhetens art och
omfattning som skall göras vid prövningen av rättshjälpsfrågan.
Genom
den praxis som har utbildats hos rättshjälpsnämndema och besvärsnämnden har
allmän rättshjälp i princip kommit att vägras alla näringsidkare med sådana
inkomstförhållanden att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften.
Utredningen anser att det finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning
av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. Många näringsidkare är
även om deras inkomstförhållanden skulle medföra atl rättshjälpsavgiften blev
högre än grundavgiften i praktiken inte att betrakta på annat sätt än vanliga
löntagare. Både standardmässigt och i övrigt är de jämstäUda med vanliga
löntagare. Möjligheterna för dessa näringsidkare att genom försäkring eUer på
annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av ekonomisk art är ytterst
små eller rent av obefintliga. Det nu sagda gäller flera av de kategorier som
nämnts i riksdagsmotionerna och i de skrivelser som överlämnats till
utredningen.
Utredningen
anser därför att reglerna om allmän rättshjälp åt näringsidkare bör ändras så
att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn till
verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämstäUd med fysisk
person som inte är näringsidkare. När det gäller att ange gränsen för vilka
näringsidkare som inte bör uteslutas från möjligheten att få allmän rättshjälp
bör föreskrivas att allmän rättshjälp får lämnas näringsidkare, bara om
särskUda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och
begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller
omständigheterna i övrigt.
Vissa
tolknings- och tillämpningsproblem har föranletts av den nuvarande lydelsen av
8 § 3. RHL som talar om "angelägenhet som har samband med hans
näringsverksamhet". För att i någon mån undanröja dessa problem bör
lydelsen ändras till "angelägenhet som uppkommit i hans
näringsverksamhet".
Prop. 1978/79: 90 83
Som
tidigare anförts anser utredningen att frågan huruvida näringsidkare skall
beviljas allmän rällshjälp i angelägenhet som uppkommit i hans
näringsverksamhet alltid bör bli föremål för rättshjålpsnämndens prövning.
Utredningen framhåller alt det inte torde komma att röra sig om någon mera
betydande mängd ärenden som tillförs rättshjälpsområdet genom den nu
föreslagna ändringen.
6
Förmåner vid allmän rättshjälp 6.1 Kostnad vid bodelning
6.1.1
Nuvarande ordning
Enligt
giftermålsbalken (GB) är vardera maken ensam ägare till sin egendom men andra
maken har i regel giftorätt i egendomen. När giftorättsgemenskapen upphör med
anledning av makes död eller dom på boskillnad eller äktenskapsskillnad,
"materialiseras" giftorätten. Detta sker genom bodelning.
Bestämmelser härom finns i 13 kap. GB.
Till
grund för bodelningen förutsätts ligga en bouppteckning upptagande båda
makarnas tillgångar och skulder. När talan om äktenskapsskillnad har väckts
skall rälten, om någon av makarna begär det, förordna lämplig person att
uppteckna vardera makens tillgångar och skulder.
Enligt
13 kap. 1 § GB skall vad som är föreskrivet om arvskiftes form, förordnande av
särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte
äga motsvarande tiUämpning vid bodelning. Hänvisningen syftar på
bestämmelserna i 23 kap. ärvdabalken (ÄB) och innebär bl. a. följande. Över
bodelningen skall en skrifilig handling upprättas och underskrivas av makarna.
Om någon av makarna begär det skall rätten förordna om en särskUd skiftesman.
Om det behövs får flera skiftesmän utses. Finnes skiftesman inte vara lämplig
eller bör han av annan särskild orsak skUjas från uppdraget, skall han
entledigas.
Innan
rätten förordnar eller entledigar skiftesman skall makarna få tillfälle atl
yttra sig. Endasl den som är villig därtill får förordnas. Skiftesmannen skall
bestämma tid och plats för bodelningen samt kalla makarna till förrättningen.
Vid denna skall han lämna makarna det biträde som behövs. Kan makama inte enas
har skiftesmannen att själv bestämma om delningen. Skiftesmannen skall då
upprätta och underskriva en bodelningshandling. Bodelningshandlingen skall i
sådant fall ofördröjligen delges makarna. Vill någon av dem klandra
bodelningen skall han väcka talan hos rätten inom tre månader efter
delgivningen. 1 klandermål får domstolen inhämta yttrande av skiftesmannen.
Rätten kan också återförvisa ärendet till skiftesmannen. Klandras inte
bodelningen inom den angivna tiden vinner den laga kraft. Skiftesmannen har
rätt
Prop. 1978/79: 90 84
till
skäligt arvode och ersättning för sina kostnader av makarna. Dessa torde vara
solidariskt ansvariga för skifteskostnaden.
Bodelning
är i Sverige i första hand en privat förrättning. En liknande ordning gäller i
Finland. I Danmark och Norge däremot försiggår bo-delingsförrättning i många
fall under medverkan av offentlig myndighet, skifteretten.
Allmän
rättshjälp kunde enligt RHL i dess ursrprungliga lydelse i och för sig utgå i
angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till särskUd skiftesman ingick dock
inte bland de i 9 § RHL uppräknade förmånerna som kunde utgå enligt lagen.
Sådan kostnad fick parterna själva svara för, oavsett om rättshjälp hade
beviljats eller inte. Rättshjälp i bodelningsärende omfattade således endast
kostnaden för biträde och eventuell utredning.
I samband med behandlingen
av prop. 1972: 4 rörande rättshjälpsreformen begärde riksdagen hos regeringen
ett kompletterande förslag till RHL så att ersättning kunde utgå av allmänna
medel Ull skiftesman vid bodelning. Frågan togs därefter upp i en inom
justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds Ju 1975: 15) Rättshjälp för
skiftesman vid bodelning. Promemorian remissbehandlades. På grundval av promemorian
och remissyttrandena över den lades i prop. 1975/76: 47 fram förslag om att
rättshjälpen skulle omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman vid
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskiUnad om den
rättssökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt förslaget
begränsades makes möjlighet att i bodelningsärende få förutom skiftesman även
biträde enligt RHL till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till
makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Propositionen innebar således
en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträde åt endera eller
båda parterna. Rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning föreslogs inte kunna
lämnas utan beslut av rättshjälpsnämnd. En utgångspunkt för de framlagda
förslagen var att skiftesman skulle förordnas av domstol och att skiftet
alltjämt skulle vara en privaträttslig förrättning.
Vid
riksdagsbehandlingen av propositionen förklarade sig justitieutskottet kunna
godta att den förordade ordningen tillämpades under ett inledande skede. Frågan
om en utvidgning av förmånerna borde emellertid tas upp till övervägande av
utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemet. Riksdagen beslutade i
enlighet med vad utskottet anfört. Ändringarna i RHL trädde i kraft den 1
januari 1976.
6.1.2
Utredningen
Utredningen
konstaterar att det bland praktiserande jurister torde råda allmän enighet om
att bodelningsfrågan nästan alltid utgör en vä-säntlig delfråga i
skillnadsfrågan. Särskilt starkt är naturligtvis sam-
Prop.
1978/79: 90 85
bandet
meUan underhållsfrågan och bodelningsfrågan. En konsekvens av detta förhåUande
är att bodelningsffågan nästan aUtid diskuteras i skillnadsmålet och i viss
omfattning blir resultatet att bodelningen klaras av inom ramen för skillnadsmålel.
Till detta resultat har också bidragit den nya regeln om rättshjälp vid
bodelning.
Som
en följd av det nyss beskrivna förhållandel har man också konstruerat taxan i
skillnadsmål så att taxebeloppen inkluderar även ett visst arbete i bodelningsfrågan.
Samtidigt som man från advokathåll vitsordar detta hävdar man att laxebeloppen
är så låga att de numera inte ger utrymme för något nämnvärt bodelningsarbete.
Mot
den nu angivna bakgrunden har utredningen övervägt olika lösningar som skuUe
ge biträde i skillnadsmålet möjlighet att ev. efter särskild prövning
arbeta ett visst antal timmar med bodelningsären-del. Det har emeUertid visat
sig svårt att denna väg lösa några egentiiga problem.
En
slutsats som kan dragas av det anförda är alt de allra enklaste
bodelningsfrågoma i flertalet fall löses inom de taxesalta skillnadsmå-lens
ram. I övriga skillnadsmål, där endera eller båda parterna har allmän
rättshjälp, ersätts av allmänna medel bodelningsarbete som har betydelse för
målet i övrigt. Vilka bodelningar som klaras inom dessa skillnadsmål varierar.
När man överväger frågan under vilka förutsättningar allmän rättshjälp bör få
beviljas separat i bodelningsangelägenheter är det emellertid som en följd av
att de enklaste fallen klaras av på annat sätt åtminstone i princip de
något mer komplicerade eller mycket komplicerade fallen man talar om.
Utredningen
anför vidare att om man ser på problemet på detta sätt man givetvis kan fråga
sig om det behövs några särskilda restriktioner när det gäller möjligheten att
få rättshjälp vid bodelning. Har parterna inte klarat bodelningen i
skillnadsmålet måste förutsättas att delningen vållar problem och det kan då
hävdas att parterna bör kunna få hjälp enligt vanliga kriterier. Parterna ser
som förut framhållits ofta bodelningen som ett svårare problem än
äktenskapsskillnaden och de har ofta fog för sin uppfattning. Samtidigt måste
man emellertid hålla i minnet att svårigheterna vid bodelningen ofta inte är
sakligt betingade utan beror på känslomässiga attityder. Även mycket små och
juridiskt okomplicerade bon kan därför vålla problem. Della måste framtvinga
någon form av restriktivitet. Enbart den omständigheten alt parterna vunnit
äktenskapsskillnad men inte kunnat enas om bodelningen bör alltså inte uigöra
tillräcklig grund för allmän rättshjälp i bodelningsangelägenheten.
Enligt
nuvarande praxis anses förekomsten av fastighet eller rörelse i makarnas bo
vara faktorer som kan ge anledning att bevilja rättshjälp. Utredningen anser
att även en rad andra förhållanden bör tillmätas stor betydelse vid prövningen.
Som exempel kan nämnas att fordringar eller
Prop. 1978/79: 90 86
skulder
av skilda slag ingår i boet, att avbetalningsgods av större värde ingår, att
enskild egendom eller försäkringar finns, att vederlagsanspråk föreligger eller
att gåvotransaktioner är omstridda etc.
I
den mån rättshjälpsbehov anses föreligga uppkommer frågan hur behovet skall
tillgodoses. Denna fråga har som framgått ägnats stor uppmärksamhet och
föranlett den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1976. Genom denna
ändring infördes möjlighet att betala även skiftesman ur rättshjälpssystemet.
EnUgt utredningens mening saknas anledning att ompröva denna reform. Vad som
måste stå i centrum är däremot enligt utredningens mening frågan om det finns
skäl att prioritera anlitandet av skiftesman framför biträde eller om
lagstiftningen bör vara neutral i denna del.
1
den nyss antydda frågan har särskilt från advokathåll framhållits att den
nuvarande prioriteringen av skiftesman inte överensstämmer med det i praktiken
vanliga förfarandet vid bodelningar. Det vanliga är nämligen att skiftesman
inte anlitas förrän i sista hand, dvs. först sedan biträdena misslyckats att
åstadkomma en delning. Reformen har därför inneburit att parter som åtnjuter
rättshjälp påtvingats en ordning som avviker från den normala. En annan
olägenhet med den nämnda prioriteringsregeln anses vara att den leder till
obalans mellan ekonomiskt olika lottade makar eftersom en mer bemedlad part
alltid kan på egen bekostnad anlita biträde inför skiftesmannen.
Bakgrunden
till den nuvarande prioriteringsregeln är en önskan att begränsa kostnaderna.
Det har förutsatts att kostnaderna för skiftesman blir lägre än om båda
parterna anlitar biträde. Enligt utredningens mening är detta inte helt
självklart. Biträdena har nämligen från skiUnads-målet ingående kännedom om
parternas förhållanden under det att skiftesmannen saknar motsvarande
förhandskunskap. Kostnaderna för skiftesmannens arbete beror givetvis i hög
grad på vem som utses till skiftesman och hur denne utför sitt uppdrag. En
skiftesman som arbetar efter metoden att i så många fall som möjligt få till
stånd uppgörelser i godo vilket enligt uppgift till utredningen inte är
ovanligt drar naturligtvis stora kostnader. Dessa omständigheter i förening
med den kritik som i övrigt anförts mol gällande ordning bör enligt
utredningens uppfattning leda till att man i första hand söker lösa problemen
genom en neutral regel, dvs, den lösning skiftesman eller biträde bör
väljas som i varje särskilt fall är lämpligast. Vid avvägningen bör kostnadsaspekten
väga tungt men inte vara ensamt avgörande. En konsekvens måste ändå bli att
regelmässigt endast endera förmånen bör få utgå.
En
fördel med biträdeslösningen är, framhåller utredningen, att man tillvaratar
den kunskap om parterna och deras förhållanden som biträdena förvärvat i
skillnadsmålet. Som förut nämnts nedlägger biträde ofta ett visst arbete på
bodelningsfrågan redan i skillnadsmålet. På grund
Prop. 1978/79: 90 87
av
detla arbete behöver bodelningen ibland inte vålla några större problem även
om den inte kan lösas inohi skillnadsmålets ram.
En
annan fördel med biträdeslösningcn är att den stämmer överens med den lösning
som tillämpas vid upplösning av ogifta sammanboendes egendomsgemenskap, I
sådana fall gäller nämligen allmänna regler om biträdesbehov.
Den
främsta fördelen med skiftesman är att en sådan har möjlighet att tvångsvis
skifta boet. Detta kan innebära en garanti för att kostnaderna begränsas. AHl
beror emeUertid på vilken tid skiftesmannen anser sig böra ägna åt
förlikningsförhandlingar innan han eventuellt tvångsvis skiftar boet, HärtiU
kommer att skiftesmannen behöver viss tid för atl utreda boet och bilda sig en
uppfattning om parternas ståndpunkter, I denna del har parternas biträden
oftast en förhandskunskap som gör att de direkt kan angripa själva
delningsfrågan.
Utredningen
påpekar alt en särskild komplikation ligger i att skiftesman förordnas av
rätten. Frågan om rättshjälp bör beviljas och vilka förmåner biträde eller
skiftesman som rättshjälpen bör innefatta, avgörs alltså av en myndighet och
skiftesman förordnas av en annan. Denna omständighet bör enligt utredningens
mening föranleda att förmånen av skiftesman görs beroende av särskUd prövning
genom rättshjälpsnämndens försorg. Ätt skiftesman förordnas på begäran av ena
parten bör alltså för all ta ett exempel inte automatiskt påverka
möjligheterna för den andra parten att få biträde i bodelningsfrågan.
Mot
bakgrund av de nu redovisade allmänna övervägandena har utredningen stannat
för följande lösning.
Behovet
att rättshjälp vid bodelning bedöms enligt i princip vanliga regler. För atl
rällshjälp skall få beviljas bör emellertid krävas alt boet är i något
hänseende komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller
skiftesman. Den som gör ansökan om rättshjälp skall ange vilken förmån han
önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen och bestämmer vilken
förmån som skall utgå. Valet skall ske med hänsynslagande tUl såväl partens
önskemål och behov som till kostnadskonsekvenserna. Utredningen förutsätter
att parterna i regel har ganska klart för sig om de kan enas eUer om skiftesman
måste tUlgripas. Om bUräde förordnas men det senare visar sig att skiftesman
inte kan undvaras får nämnden på framställning bestämma att rättshjälpen skall
inkludera även denna förmån. Härför bör dock fordras särskilda skäl. SkuUe
skiftesman ha kopplats in från början men parterna, eller en av dem, senare
anse att biträde inte kan undvaras bör motsvarande gälla.
Utredningen
framhåller att den valda lösningen nära överenssiämmer med gällande rätt. Enda
skillnaden är egentligen atl den är neutral i valet mellan biträde och
skiftesman. Det är möjligt att detta kan vålla vissa merkostnader. En väsentiig
fördel är emellertid att lösningen ansluter lill det arbetssätt som vanligen
tillämpas på detta område. Utred-
Prop. 1978/79: 90 88
ningen
håller dessutom för sannolikt att skiUnaden i ekonomiskt hänseende inte blir
så stor, främst därför att biträde till skillnad från skiftesman i regel
kan förutsättas ha en viss förhandskänndedom om boet och därför vara beredd att
omedelbart söka en uppgörelse i bodelningsfrågan.
Trots
det nyss anförda kan det enligt utredningens mening inte uteslutas att
bodelningsärendena blir kostnadskrävande. Härför talar bl. a.
rättshjälpsnämndernas erfarenheter. Det är därför önskvärt med en effektiv
kostnadskontroll. Det är också angeläget att en vägledande praxis snarast
möjligt utbildas såväl i fråga om vilken förmån som skall utgå som i fråga om
den tid biträden och skiftesmän rimligen bör ägna åt delningsfrågan.
6.2
Kostnad för privat sakkunnig
6.2.1
Nuvarande ordning
Enligt
9 § andra stycket 2 RHL anses som kostnad för rättshjälpen bl. a. den
rättssökandes kostnad för bevisning vid allmän domstol, krigsrätt,
arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen. Enligt 24 § samma lag utgår ersättning
för bevisning i den mån inte särskilda föreskrifter gäller, med skäligt belopp
enligt domstolens bestämmande. De särskilda föreskrifter som åsyftas är vissa
bestämmelser i RB som anger att ersättning för bevisning skall utgå av allmänna
medel, nämUgen 36 kap. 24 § tredje stycket, 38 kap. 7 § andra stycket, 39 kap.
5 § andra stycket samt 40 kap. 17 § andra siycket och 19 § andra stycket, vilka
hänvisar till vittnesersältningskungörelsen (1973:262). Saknas sådana särskUda
föreskrifter skall ersättning för bevisning bestämmas av domstolen till skäligt
belopp.
Fråga
har uppkommit i vilken utsträckning ersättning kan utgå enligt RHL för kostnad
för sakkunnig, som inte nämnts av rätten (privat sakkunnig) och som part med
allmän rättshjälp åberopat. Vad som närmast vållat tveksamhet är om ersättning
kan utgå enligt 24 § RHL åt privat sakkunnig för arbele.
Privat
sakkunnig behandlas i 40 kap. 19 § RB. Reglema innebär att den sakkunnige i
huvudsak behandlas som vittne. Äv detta följer bl. a. att de ersättningsregler
som gäller för vittne skall tillämpas beträffande av part anlitad sakkunnig.
Domstolen kan alltså tillerkänna privat sakkunnig ersättning bara i den
omfattning han som vittne har rätt till ersättning. Vad som kan komma i fråga
är därmed ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med
inställelse vid förhandling men däremot inte ersättning för utfört arbete.
Däremot kan part, som utgett ersättning till den sakkunnige, i förhåUande till
motparten göra gällande hela det utbetalade beloppet som rättegångskostnad.
Prop.
1978/79: 90 89
Ett
annat problem sammanhänger med regeln i 9 § andra stycket 2 RHL om att den
rättssökandes kostnad för nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma
under aUmän domstols, krigsrätts, arbetsdomstolens eller bostadsdomstolens
prövning eller som skall prövas av skiljemän utgör en ersättningsgill kosinad.
Bestämmelsen som alltså gäller endast utomprocessuell utredningskostnad
syftar liU att skapa förutsättningar för uppgörelser utan rättegång. Enligt
förarbetena till RHL (prop. 1972: 4 s. 259) är förmånen i fråga i första hand
avsedd för mindre omfattande utredning, såsom läkarintyg, värderingsintyg och
liknande. Endast undantagsvis bör det komma i fråga att mera omfattande
utredning införskaffas utom rätta.
Enligt
25 § första stycket RHL gäller att biträde, som har förordnals enligt 19 §
samma lag, beslutar om sådan utomprocessuell utredning som nu berörts. Med
kravet på att förmånen utgår bara när bilräde har förordnats har avsetts alt
skapa garantier för att inte onödig eller alltför dyrbar utredning anskaffas på
statsverkets bekostnad. Biträdet får på eget ansvar ta ställning till om
särskild utredning behövs. Från rältshjälpsnämnden kan inte erhållas
förhandsbesked. Den som medverkar vid utredningen har alllid rätt till skälig
ersättning för såväl arbete som koslnader. Visar det sig att utredningen har
varit onödig eller alltför dyrbar och har biträdet genom att föranstalta om
utredning visat försumlighet, kan detta emellertid beaktas när ersättningen
till biträdet bestäms. Även parten kan få slå för utredningskostnad, om han
genom vårdslöshet eller försummelse har åstadkommit alt statsverket vållats
kostnad för onödig utredning.
Har
något bilräde enligt 19 § RHL inte förordnats, ankommer det på
rättshjälpsnämnden att på begäran av den rättssökande pröva frågan om
utomprocessuell utredning skall få förebringas på statsverkets bekostnad.
6.2.2
Utredningen
Utredningen
framhåller att det i olika sammanhang bl. a. i DON:s promemoria har
påtalats att gällande regler i RHL om ersättning för privat sakkunnigutredning
ibland kan leda till bristande balans mellan parterna i processen. Från
principiell synpunkt är de olägenheier som illustreras av följande exempel mest
intressanta.
En
part anser sig t. ex. ha ett anspråk på ersältning i samband med en
byggnadstvist och beviljas aUmän rättshjälp med bilrädesförordnande. Biträdet
beslutar om en, kanske t. o. m. två sakkunnigutredningar, som ersätts ur
rättshjälpssystemet, utan att över huvud tagel kontakta motparten i detta
skede. Därefter väcker parten talan vid domstol och åberopar det som kan vara
till förmån för hans talan. Sedan talan väckts har svarandens biträde enligt
RHL inte möjlighet att på molsvarande
Prop. 1978/79: 90 90
villkor
anlita privat sakkuimig utan får nöja sig med en begäran att rätten skall utse
sakkunnig. Ulses sådan kan processen komma att tillföras material, som visar
sig vara till nackdel för i detta fall svaranden. Genom att käranden
införskaffat för honom fördelaktigt sakkunnigutredning och anhängiggjon talan
innan han i egentlig mening förhandlat med motparten kommer han processuellt i
en gynnad ställning. Om svaranden inte har rättshjälp blir parternas situation
däremot lika, eftersom svaranden då får införskaffa vilken utredning han vill
på egen bekostnad.
En
bristande balans mellan parterna kan även uppkomma om rätten på begäran av den
ena parten utsett en sakkunnig. Den andra parten har då i prakUken små
möjligheter att få bifall tiU en begäran om ytterligare utredning för att från
hans utgångspunkt belysa och bemöta det tidigare utlåtandet.
När
det gäller att komma till rätta med olägenheter av nyss antytt slag anser
utredningen att man kan tänka sig att gå fram efter i princip två huvudlinjer
för att hitta lösningar. Ett sätt är att biträde ges kompetens att
"förordna" privat sakkunnig med rätt till ersättning av allmänna
medel för arbete, oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detta innebär att
den ordning som f. n. tiUämpas utomprocessuellt får giltighet fulll ut, alltså
även efter det att talan väckis. Detta alternativ är det för parten
fördelaktigaste. Det har emellertid den avgjorda nackdelen att det innebär en
i förhållande till gällande ordning betydande vidgning av förmånerna. Det finns
också en risk för kraftiga kostnadsstegringar. Med hänsyn bl. a. härtill kan
en lösning enligt detta alternativ inte nu komma i fråga.
En
annan tänkbar lösning är enligt utredningen följande. Biträde får rätt att
föranstalta om sakkunnigutredning av enklare beskaffenhet, intyg e. d.,
oavsett om ärendet handläggs utomprocessuellt eller har an-anhängiggjorts vid
myndighet. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträdet ha
skyldighet att inhämta tillstånd till utredningen. Om det i bodelningsärende
inte förordnats biträde men bestämts att rättshjälpen skall omfatta kostnaden
för skiftesman, bör skiftesman ha kompetens motsvarande bilräde i detta
hänseende.
Är
del fråga om att föranstalta om mer kostnadskrävande utredning fordras som nyss
sagts tiUstånd. Har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet bör frågan om
tillstånd prövas av rättshjälpsnämnd. Om ärendet däremot anhängiggjorts vid
allmän domstol, förvaltningsdomstol, krigsrätt, arbetsdomstolen,
bostadsdomstolen, statens va-nämnd eller vid arrende- eller hyresnämnd eller
överexekutor bör prövningen om utredningen skall få införskaffas hgga på vederbörande
myndighet. Detta betyder t. ex. inte att domstolen utser den sakkunnige. Denna
uppgift ligger på parten och hans biträde och den som utses bhr att behandla
som privat sakkunnig. Uppkommer behov av mer kostnadskrä-
Prop. 1978/79: 90 91
vande
utredning, sedan ärendet anhängiggjorts vid annan myndighet än nyss sagts,
prövas frågan av rättshjälpsnämnd.
Finns
varken biträde eller skiftesman, beslutar rättshjälpsnämnden om utredning,
oavsett hur omfatlande denna är.
I
fråga om biträdes rätt att föranstalta om utredning innebär den nu skisserade
lösningen en återgång till vad som enligt motiven var avsett enligt gällande
ordning. En fördel med denna lösning är enligt utredningens uppfattning att
man får en prövning och kontroll av kostnaderna när det gäller att skaffa mer
omfattande uiredning på statsverkets bekostnad. För att möjliggöra en reell
prövning av utredningsbehovet bör krävas att biträdet tillhandahåller material
om vad tvisten gäller, vem motparten är och grunden för anspråket. En väsentiig
fördel med den nu behandlade lösningen är vidare att den inte ger utrymme för
part att vidta åtgärder som leder tUl den tidigare angivna obalansen mellan
parter. Mot den nu redovisade bakgrunden förordar utredningen den senast
skisserade principlösningen.
Om
biträde, när han själv föranstaltat om utredning som nyss sagts, tagit in
onödig eller alltför dyrbar utredning eller eljest visat försumlighet, bör
detta beakias när ersättningen till biträdel bestäms. Part, som genom
vårdslöshet eller försummelse vållat statsverket kostnad för onödig utredning,
bör vidare liksom f. n. kunna göras ansvarig för ul-redningskostnad.
6.3
Kostnad fiir medling jämlikt 42 kap. 17 § RB
6.3.1
Nuvarande ordning
Enligt
42 kap. 17 § RB får rätten, om saken är sådan att förlikning är tillåten och
särskild medling bör ske, utse medlare och förelägga parterna att instäUa sig
lill förlikningssammanträde inför honom. Om detta institut anför Gärde m. fl.
i Nya Rättegångsbalken bl. a, följande.
Vållas
härigenom mera väsentligt dröjsmål med målets handläggning eller skulle
medlingen åsamka parterna annan mera väsentlig olägenhet eller kostnad, bör
dock ej förordnas om medling utan båda parternas samtycke. Arvode tiU medlaren
åUgger det alltid parterna alt utgiva, ersättning till medlaren kan icke
utdömas i rättegången. Däremot kan parterna såsom rättegångskostnader göra
gällande sina utgifter i detta hänseende. Som medlare kan enligt motiven utses
exempelvis nämndeman vid häradsrätt. Tänkbart är, att även advokat, som ej
förut befattat sig med tvislen, kan ifrågakomma som medlare. Under tid, dä
förlikningsfrågan handhas av medlare, inställes handläggningen vid rätten. Mot
part, som underlåter att infinna sig vid förlikningssammanträde, kan särskilt
tvångsmedel ej användas. Medlaren har endast att anmäla att förlikningsfrågan
förfallit, varefter målet ånyo får upptagas tiU behand-
Prop. 1978/79: 90 92
ling
vid rätten. Även då förlikning träffats, bör medlaren göra anmälan hos rätten.
Kostnaden
för medling är inte ersättningsgill enligt RHL.
6.3.2
Utredningen
Del
nu behandlade medlingsinstitutet har hittills använts i mycket begränsad
utsträckning. En ändring kan emellerUd tänkas bli följden av den uppmärksamhet
som på senare tid ägnats institutet (jfr Ds Ju 1976: 8 s. 78 och direktiven för
utredningen om en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Dir
1977: 10).
Med
hänsyn till att den särskilda medlingen har till direkt syfte att få till stånd
förlikningar och därmed begränsa samhällets kostnader för processer anser
utredningen att som kostnad för rättshjälpen skall anses också den
rättssökandes kostnad för sådan medling.
Gällande
regler om rättens åligganden med avseende på medlingsförfarandct bör enligt
utredningen även om medlingskostnaden blir en förmån enligt RHL anses vara
tillräcklig garanti för att medlingen inte blir mer än rimligt omfatlande och
kostnadskrävande. Det får naturligtvis under inga förhållanden inträffa att
medlingen blir dyrare än handläggning av målet i gängse former.
6.4
Kostnad för vissa inställelser
6.4.1
Nuvarande ordning
Enligt
9 § andra stycket 4 RHL utgör i vissa fall kostnad för resa och uppehälle för
den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som
måste anlitas, en rättshjälpskostnad. Ersättning för kostnad i samband med
inställelse inför domstol eller annan myndighet utgår endast om personlig
inställelse ålagts. Vidare ersätts kostnad i samband med inställelse för
blodundersökning m. m. i mål om faderskap till barn enligt 3 kap. FB. I
angelägenhet som inte behandlas av domstol eller annan myndighet utgår inte
ersättning för inställelse enligt RHL. Ersättningen bestäms av den myndighet
inför vilken inställelsen sker. Såvitt avser instäUelse för blodundersökning
m. m. har getts en särskild bestämmelse som innebär att ersättningen bestäms av
den domstol där faderskapsmålet är anhängigt.
I
remissyttrandena över DON:s promemoria framfördes önskemål om att
rättshjälpsförmånerna måtte omfatta bl. a. rese- och uppehålls-kostnader för
föräldrar vid inställelse i samband med läkarundersökning enligt 21 kap. 10 §
FB.
121
kap. FB finns regler om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad,
umgängesrätt och överlämnande av barn samt överflyttning av barn i vissa andra
fall. Länsrätten prövar frågor av detta slag. I 21
Prop. 1978/79: 90 93
kap.
10 § FB stadgas att länsrätten i ärende enligt 21 kap. kan förordna, att barnel
skall undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell, när det kan befaras
att flyttning av bamet för med sig för stora påfrestningar. Något generellt
krav på läkarundersökning uppställs inte. I kallelse till läkarundersökning
får länsrätten förelägga vite. Skall barn under 15 år kallas, bör kallelsen
med föreläggande att vid vite inslälla barnet delges den som har barnet i sin
vård. Länsrätten får utdöma förelagt vite.
6.4.2
Utredningen
Med
hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21 kap. FB och till de
förhållandevis få fall det torde röra sig om anser utredningen att möjligheler
bör finnas alt inom rättshjälpssystemet ersätta den som har barnet i sin vård
för inställelsekostnader vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § FB. För fall
då allmän rättshjälp av någon anledning inte föreligger bör det finnas en
möjlighet utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel ersätta den som har
barnet i sin vård för sådan inställelsekostnad. Ersättning bör emellertid då
kunna utgå endast om det är uppenbart att den som har barnet i sin vård inte
själv kan svara för kostnaden. Ersättningen bör bestämmas av länsrätten.
6.5
Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter
6.5.1
Nuvarande ordning
Enligt
9 § andra stycket 5 RHL anses som kostnad för allmän rättshjälp den
rättssökandes kostnad för avgift som enligt expedilionskun-görelsen (1964: 618)
utgår för ansökan och expedition vid allmän domstol, krigsrätt,
arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen samt för avgift som utgår enligt
exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027). I fråga om expeditionsavgift är
förmånen begränsad så att den inte omfattar sådan rättens expedition som utfärdas
bara på särskUd begäran, om inte expeditionen har begärts innan avgörandet i
huvudsaken vunnit laga kraft. Beträffande exekutionsavgift får förmånen
betydelse främst vid allmän rättshjälp i ärende om verkställighet, efiersom
sådan rättshjälp som har lämnals för angelägenhet som kan leda fram till
verkställbart avgörande inte omfattar själva exekutionen. Allmän rättshjälp i
angelägenhet som skall behandlas ulomlands anses inte omfatta lösen av
expeditioner vid utländska domstolar.
Lämnas
allmän rättshjälp ulan beslut av rättshjälpsnämnd, innebär-förmånen att den
rättssökande får betala expeditions- eller exekutionsavgiften men att han
samtidigt får tUlgodoräkna sig kostnaden vid betalning av koslnadsbidrag.
Lämnas rättshjälpen efter beslut av rättshjälpsnämnd, betalas efter beslutet
uppkommande kostnader av allmänna me-
Prop. 1978/79: 90 94
del.
Beiräffande expeditions- och exekutionsavgifter innebär bestämmelsen att
domstolen eller den exekutiva myndigheten inte skall ta ut föreskrivna avgifier
av den rättssökande. Inte heller sker någon stämpelbeläggning. När domstolen
eller den exekutiva myndigheten slutiigen handlagt målet eller ärendet, skall
den emellertid underrätta rättshjälpsnämnden om bl. a. den rättsshjälpskostnad
som motsvaras av de expeditioner eller exekutionsavgifter som normalt skulle
ha uttagits. Underrättelsen är nödvändig för att kostnaden skall kunna beaktas
i samband med slutreglering.
6.5.2
Utredningen
Utredningen
framhåller att nuvarande system med expeditions- och exekutionsavgifter vid
allmän rättshjälp är omständligt att tiUämpa i praktiken och utgör en primär
orsak till att sluiregleringsförfarandet nu är så komplicerat. En ordning med
avgiftsbefrielse skulle medföra betydande rationaliseringsvinster och
möjUggöra en angelägen förenkling av sluiregleringsförfarandet. I princip
motsvarande ordning tilllämpades f. ö. inom systemet med fri rättegång.
I de
fall motpart till rättshjälpsberättigad part kan åläggas återbetalningsskyldighet
till statsverket är en faktisk olägenhet med avgiftsbefrielse att statsverket
går förlustig återbetalning av avgifter i den mån förlorande motpart fullgör
sin skyldighet. Det har inte varit möjligt att få fram uppgifter om vad som
faktiskt flyter in tUl statsverket på grund av sådan återbetalningsskyldighet
men del kan på goda grunder misslänkas att det rör sig om ganska små belopp.
Fördelarna
med avgiftsbefrielse överväger enligt utredningen klart olägenheten med
utebliven återbetalning av förlorande molpart. Utredningen föreslår därför
till en början att den som beviljats allmän rättshjälp befrias från avgifter
för expeditioner vid domstolar. Utredningen anser emellertid att viss
avgiftsbefrielse bör gälla även vid andra staUiga myndigheter än domstolar.
Avgiftsbefrielsen bör omfatta dels allmänna expeditioner vid samtliga statliga
myndigheter och dels expeditioner och ansökningar vid domstol, dvs.
expeditioner enligt avdelningarna I och II i den
som bilaga vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Däremot finns inte
anledning att medge avgiftsbefrielse för expeditioner i form av olika tillstånd
m. m. som upptas i avdelning III i avgiflslistan.
Om
man vUl få en redovisning av kostnaderna för avgiftsbefrielsen på rätt anslag
utan att belasta rättshjälpsorganisationen med bokföring av och olika
underrättelser om de blygsamma avgifterna, kan dessa kostnader beräknas
schablonmässigt och budgetmässigt påföras anslaget för rättshjälpskostnader.
Utredningen
tar vidare upp frågan om en eventuell utvidgning av förmånerna vid allmän rättshjälp
i angelägenhet som handläggs utomlands.
Enligt
gällande ordning är förmånen av allmän rättshjälp i angelägen-
Prop.
1978/79: 90 95
het som skall handläggas utomlands begränsad till
utomprocessuell utredningskostnad och bilrädeshjälp. Kostnader för bl. a.
expeditioner och bevisning vid utländsk domstol ersätts däremoi inte.
Det är inte känt för utredningen vilka kostnader
expeditioner och bevisning vid domstolar i olika länder betingar. När det
gäller andra nordiska länder torde det dock vara ganska lätt att få fram
uppgifter i dessa hänseenden. Utredningen ifrågasätter om man inte då skulle
kunna tänka sig att begränsa dessa förmåner till angelägenhet som handläggs i
annat nordiskt land. En sådan begränsning framstår emellertid inte som rimlig med
hänsyn till de stora invandrargrupper från andra europeiska och även
utomeuropeiska stater som finns i vårt land.
Att låta allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs
utomlands omfatta även kostnad för expeditioner och ev, bevisning skulle
innebära en väsentlig vidgning av förmånerna med risk för betydande kostnader
som följd. Utredningen anser tiden inte mogen för en sådan reform, I
förhållandel mellan de nordiska länderna bör emellertid en reform av antytt
slag kunna övervägas inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet.
Beträffande utomnordiska länder bör, under förutsättning av ömsesidighet,
motsvarande ordning kunna uppnås genom bilaterala överenskommelser.
7 Förfarandet vid allmän rättshjälp; prövning av arvode
m. m.
7.1 Nuvarande ordning
Enligt RHL fastställs biträdesersättning i mål eller
ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av
domstolen. Biträdesersätlning i annat fall och ersättning tUl skiftesman
fastställs av rättshjälpsnämnden. Lämnas rättshjälp utan beslut av
rättshjälpsnämnd och sker det i utomprocessuellt ärende, förvaltningsärende
eUer ärende som skall prövas av skiljenämnd är dock rättshjälpsnämndens
prövning inte obligatorisk. Ersättning lill offentligt biträde bestäms alltid av
rättshjälpsnämnden. Avser allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden
mål eller ärende vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller
förfarande inför skiljenämnd, skall biträdet lämna in sin kostnadsräkning till
myndigheien eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända
räkningen till rättshjälpsnämnden. Motsvarande gäUer även för offentligt
biträde.
Ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän
domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen bestäms av
domstolen.
Har utredning verkställts i angelägenhet som inte
handläggs vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bostadsdomstolen, bestäms ersättningen till den som medverkat vid utredningen
av rättshjälpsnämnden.
Prop. 1978/79: 90 96
Sådan
ersättning för resa och uppehälle som avses i 9 § andra stycket 4 RHL bestäms
av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för
blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om
faderskap enligt 3 kap. FB bestäms ersättningen av domstolen.
7.2
Utredningen
Utredningen
framhåller att främsta skälet till att arvodesprövningen skuUe handhas av
rättshjälpsnämnd i alla andra rättshjälpsärenden än sådana som handläggs vid
allmän domstol och vissa andra domstolar var önskemålet om att uppnå en
effektiv och enhetlig kostnadskontroll. Utredningen konstaterar även att de
timkostnadsnormer som ingår i vissa taxor i rättshjälpsärenden numera
tillämpas inom hela rättshjälpsområdet. Därigenom har i praktiken enhetiiga
normer skapats för ett moment i arvodesprövningen.
Utredningen
anser att inte bara allmänna domstolar utan även förvaltningsdomstolar har
bättre förutsättningar än rättshjälpsnämnderna att utöva en effektiv
kostnadskontroll. Även förvaltningsdomstolarna har i samband med målets eller
ärendets handläggning kunnat iaktta biträdets agerande och har också bättre
möjligheter än rättshjälpsnämnderna att bedöma om en utredning som åberopats
varit nödvändig eller inte. Den omständigheten att det är ytterst sällsynt alt
rättshjälpsnämnderna avviker från den bedömning som förvaltningsdomstol har
gjort i ersättningsfrågan talar också för att förvaltningsdomstol själv får
fastställa ersättningen. De risker som under förarbetena ansågs föreligga för
att kostnadskontrollfunktionen skulle komma att delas upp på för många
myndigheter om prövningsbefogenheten läggs på förvaltningsdomstol synes alltså
överdrivna. Ett annat skäl som talar för att lägga arvodesprövningen på
förvaltningsdomstol är alt det skulle innebära vissa rationaliseringsvinster,
om förvaltningsdomstol direkt fick bestämma ersättningen i stället för att som
nu behöva lägga ned tid och möda på att avfatta och expediera yttranden till en
annan myndighet. Ulredningen föreslår alltså att förvaltningsdomstol får pröva
frågor om ersättning enligt RHL.
En
annan domstol som undantagits från rätlen alt fastställa biträdesersätlning
och annan ersättning enligt RHL är marknadsdomstolen. Vad som anförts ovan i
fråga om förvallningsdomstol har avseende även på marknadsdomstolen.
Utredningens
slutsats av det anförda blir alt alla domstolar bör få rätt att fastställa
ersättning i mål eller ärende vid domstolen. Detta innebär att förutom allmän
domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen även marknadsdomstolen,
regeringsrätten, kammarrätterna, försäkringsdomstolen och länsdomstolarna, dvs.
länsrätt, länsskatterätt
Prop. 1978/79: 90 97
och
fastighetstaxeringsrätt, anförtros prövningen av ersättningsfrågor enligt RHL.
Med
de nu uppräknade domstolarna viU utredningen likstäUa statens va-nämnd.
Det
är inte bara domstolar som i mera betydande omfattning handlägger ärenden vari
rättshjälp beviljats eller som på grund av sin sammansättning eller i övrigt
är väl lämpade atl pröva ersättningsfrågor enligt RHL. Samma skäl kan anföras
för alt även arrendenämnder, hyresnämnder och överexekutor tilläggs behörighet
att pröva sådana frågor.
När
det gäller övriga förvaltningsmyndigheter torde det däremot enligt
utredningens uppfattning höra till sällsyntheterna att rättshjälp beviljas i
de ärenden som förekommer vid myndigheien. Ett flertal sådana myndigheter har
dessutom sådan sanunansättning alt deras förutsättningar att bedöma
bilrädesarvode och andra ersättningar enligt RHL får anses klart sämre än
rättshjälpsnämndens. På dessa skäl anser majoriteten av utredningens ledamöter
och experter att prövningen av ersättningsfrågor i rättshjälpsärenden som
handläggs vid andra förvaltningsmyndigheter än arrendenämnder, hyresnämnder
och överexekutor bör ligga kvar hos rältshjälpsnämnden. Utredningens ordförande
anser däremot att man nu bör ta steget fullt ut och låta alla staUiga myndigheter
pröva ersättningsfrågan enligt RHL i sådana ärenden som handlagts vid
myndigheten. En expert i utredningen har intagit samma ståndpunkt.
1
fråga om sådana rättshjälpsärenden där någon handläggning vid myndighet inte
blir aktuell har ulredningen inte funnit anledning att föreslå ändring i
nuvarande ordning. Prövningen av anspråk på biträdesersätlning och annan
ersättning enligt RHL bör alltså ligga kvar hos rättshjälpsnämnden i dessa
fall.
Vad
ovan sagts om prövningen av ersättningsfrågor i mål eller ärenden som
handläggs vid förvaltningsdomstolar och vissa förvaltningsmyndigheter torde
enligt utredningen äga tUlämpning även i fråga om ersättning till offentligt
biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa
utlänningsärenden. Äv de uppräknade myndigheterna torde dock bara
förvaltningsdomstol komma i fråga för prövningen av ersättningen till
offentligt biträde i sådant fall. Handläggs ärendet hos annan myndighet än
förvaltningsdomstol får alltså ersätiningen bestämmas av rättshjälpsnämnden.
Också regeringen föreslås i vissa fall få pröva ersättningsfrågor. Utredningens
ordförande är skiljaktig också i nu angivna fall. I ordförandens mening har
samma expert instämt.
I
de fall där handläggningen av ett ärende sker hos en myndighet men
ersättningsfrågan skall prövas av rältshjälpsnämnd, bör, anser utredningen,
liksom enligt gällande rätt myndigheten yttra sig över skäligheten av yrkad
ersättning, innan rättshjälpsnämnden avgör ersättningsfrågan.
7
Riksdagen 1978/79.1 saml Nr 90
Prop. 1978/79: 90 98
Utredningen
uppmärksammar även de problem som kan uppkomma om ett och samma
rättshjälpsärende blir föremål för handläggning vid olika myndigheter.
Svårigheter kan t. ex. uppkomma om ett ärende först handläggs vid en myndighet
som inte själv är behörig att besluta om ersättningen enligt RHL och därifrån
går vidare till en myndighet som har sådan behörighet. Beslut av länsstyrelse
skall sålunda i vissa fall överklagas till kammarrätt. När det gäller den del
av ersättningen som belöper på handläggningen i länsstyrelsen är det
rättshjälpsnämnden som efter alt ha inhämtat yttrande från länsstyrelsen avgör
ersättningsfrågan, medan kammarrätten själv är behörig att fastställa den
ersättning som belöper på handläggningen i kammarrätten. Med hänsyn till de
avräkningsfrågor som i undantagsfall kan uppkomma när det gäller
rättshjälpsavgiften måste i ett sådani faU rättshjälpsnämndens beslut om
ersättning för handläggningen i länsstyrelsen komma före kammarrättens beslut.
Det bör därför enligt utredningen föreskrivas att biträdet skall ge in
kostnadsräkning tUl länsstyrelsen innan handläggningen där avslutas och att
länsstyrelsen skaU yttra sig tUI rättshjälpsnämnden över kostnadsräkningen
samtidigt med att ärendet avgörs. Sådana föreskrifter bör kunna ges i
administrativ ordning.
Utredningen
pekar också på den situationen att ett och samma ärende dels handläggs vid
domstol och dels blir föremål för utomprocessuell behandling. En olyckshändelse
kan t. ex. föranleda både process vid domstol och förhandlingar med ett
försäkringsbolag. Den naturliga gången i ett sådant fall torde vara att
processen klaras av innan förhandlingarna med försäkringsbolaget slutförs. När
det gäUer ersättningen för processen beslutar allmän domstol medan
ersättningsfrågan såvitt avser den utomprocessueUa delen avgörs av
rättshjälpsnämnden. Det bör åligga biträdet att underrätta myndighet som har
att faststäUa ersättning, om ersättning tidigare fastställts eller yrkats i
samma rättshjälpsärende.
Utredningen
tar även upp frågan om besvär över ersättningsbeslut enligt RHL. När det gäller
beslut om ersättning enligt RHL som meddelats av rättshjälpsnämnd bör enligt
utredningens mening sådana beslut liksom f. n. överklagas hos besvärsnämnden.
När
det gäUer talan mot ersättningsbeslut som meddelats av domstol bör enligt
utredningens uppfattning tillämpas vad som i aUmänhet gäller om talan mot
avgörande av domstolen i fråga, överklagandet i ersättningsdelen följer alltså
överklagandet i huvudsaken. Även i sådana fall där arrende- eller hyresnämnd
eller överexekutor har meddelat beslut i ersättningsfråga torde principen om
att ersättningsfrågan följer huvudsaken i fullföljdshänseende kunna tillämpas.
Prop. 1978/79: 90 99
8
Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp 8.1 Byte av biträde m. m.
8.1.1 Nuvarande
ordning
Enligt
RHL får biträde inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens
medgivande. Bestämmelsen innebär inte att ersättarens namn alllid måste anges i
beslutet när medgivande att sätta arman i sitt ställe lämnas. Enligt
förarbetena till RHL är det tillräckligt att i beslutet anges antingen
namngiven person eller en begränsad personkrets, t. ex. jurist från samma
advokatbyrå som det utsedda biträdet eller från annan namngiven advokatbyrå
(prop. 1972: 4 s. 329). Medgivande ger den som förordnats till biträde
möjlighet att sätta annan i sitt ställe för viss lid, vissa ålgärder eller för
återstoden av uppdraget. Ätt arbete på detta sätt överlåts på annan kan ha sin
grund i sjukdom, andra åtaganden som inte kan skjutas åt sidan o, d. Den som
förordnats till biträde upphör givetvis inte att vara biträde enligt RHL genom
att han sätter annan i sitt ställe.
Vad
beträffar byte och entledigande av biträde i annat fall anges i 21 § andra
stycket RHL att förordnande som biträde får återkallas av rättshjälpsnämnden,
om skäl föreligger till det. Enligt förarbetena bör förordnande kunna
återkallas, t. ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg
eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde (prop. 1972: 4 s.
328).
En
helt aiman situation än vid substitution av biträde föreligger vid byte av
biträde. Det tidigare biträdet entledigas då och ett nytt biträde förordnas.
Rättshjälpslagen innehåller inte någon uttrycklig beslämmelse om biträdesbyte.
Föreskriften i 21 § andra stycket torde emellerUd vara tillämplig även vid byte
av bilräde.
8.1.2 Utredningen
Utredningen
konstaterar att substitutionsregeln torde vara avsedd främst för fall när
biträde enligt RHL på grund av semester, sjukdom eller andra åtaganden måste
överlåta arbetet på annan. Regeln ger biträdet rätt att för viss tid, vissa
åtgärder eller för återstoden av uppdraget sätta annan i sitt ställe. Biträdet
upphör inte att vara biträde enligt RHL genom att han sätter annan i sitt
ställe. Från advokathåll har den åsikten framförts att advokat generellt borde
ges möjlighet att sätta advokat i sitt ställe.
Ulredningen framhåller att
en genereU subslitutionsrätt kan medföra viss risk för ökade kostnader. Det
finns dock fall där det kan diskuteras om inte vissa lättnader skulle kunna
införas. Vad utredningen närmast har i åtanke är den situationen att advokat
som är tillfälligt förhindrad att utföra sitt uppdrag en inställelse till en
förhandling kan-
Prop. 1978/79: 90 lOo
ske
kolliderar med ett annat brådskande åtagande överlåter åt en annan jurist på
samma advokatbyrå att biträda den rättssökande. Även i andra situationer kan
emellertid gällande regler om substitution innebära praktiska olägenheter. En
numera ganska vanlig företeelse är att flera advokater delar kontorslokaler och
kontorspersonal men i övrigt är helt självständiga i förhållande till varandra.
Sådana samverkande advokater kan dock inte företräda parter på olika sidor i
ett mål eller ärende. Även enskilda advokater som inte samverkar på detta sätt
kan ha kommit överens om att bistå varandra vid tillfälliga förhinder. Advokat
kan också behöva anlita advokat på aiman ort som platsombud exempelvis under en
förberedande förhandling.
I
de angivna fallen anser utredningen att nuvarande ordning många gånger kan vara
onödigt tyngande. I praktiken löses i dag i flertalet fall frågan så att det
offentliga biträdet redan i samband med ansökan om rättshjälp begär att få
sätta annan i sitt ställe. En sådan begäran torde alltid bifallas av
rättshjälpsnämnden. Oftast är det en jurist på samma advokatbyrå som man önskar
sätta i sitt ställe men det kan också vara någon annan. I den mån detta
förfarande praktiseras och eventuellt byggs ut ytterligare kan olägenheterna
med gäUande regler i stort sett sägas vara undanröjda. Enligt utredningens
mening är det emellertid mer tUltalande och enklare att i stället lösa problemet
genom en direkt lagregel som ger advokat generell rätt att sätta annan advokat
i sitt ställe. En sådan regel kan väl försvaras med hänvisning till den garanti
mot missbruk som ligger i ledamolskapet i advokatsamfundet. Med ett sådant
synsätt är det logiskt att ge även offentligt biträde som inte är advokat rätt
att utan tillstånd sätta advokat i sitt stäUe. ViU offentligt biträde
advokat eller annan sätta någon som inte är advokat i sitt ställe bör
däremot tUlstånd krävas.
När
det gäller beslutsfunktionen framhåller utredningen att det f. n. alltid är
rättshjälpsnämnden som meddelar tillstånd till substilulionen. Utredningen
anser att allmänna domstolar och vissa därmed jämställda domstolar,
förvaltningsdomstolar samt hyres- och arrendenämnder och överexekutor bör ha
rätt att medge substitution. Är rättshjälpsärendet inte föremål för
handläggning vid sådan myndighet som nu nämnts bör dock rättshjälpsnämnden
liksom f. n. pröva om substitution skall få ske.
Entiedigande
av biträde bör enligt förarbetena till RHL kunna ske t. ex. när biträdet inte
utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på armat sätt åsidosätter sina
plikter som biträde. I detta hänseende finner utredningen ingen anledning till
ändrat ståndpunktstagande.
RHL
innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om biträdesbyte. Det anses
emellertid att föreskriften om återkallelse av biträdesförordnande är
tillämplig även vid byte av biträde.
I
praxis har man intagit en restriktiv håUning när det gäller byte av biträde.
Även utredningen anser att det är viktigt främst från kostnads-
Prop. 1978/79: 90 101
synpunkt
att en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Enligt utredningens mening bör
denna synpunkt komma till uttryck i RHL. Utredningen föreslår därför en
bestämmelse av innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt
tillstånd och atl sådant tillstånd får lämnas bara om djupgående motsättningar
uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljesl särskilda skäl
föreligger till det.
När det gäller frågan
vilken myndighei som bör anförtros prövningen av frågor om biträdesbyte och
entiedigande i annat fall av biträde hänvisar utredningen till vad som anförts
härom i fråga om substitution.
8.2
Slutregleringsförfarandet
5.2.7
Nuvarande ordning
Sedan
den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt
upphört, skall rättshjälpsnämnden fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra
avräkning med den som har haft rättshjälp. Den slutreglering av
rättshjälpsärendet som sker i och med detta avser enbart förhållandet mellan
statsverket och den som har haft allmän rättshjälp.
Slutreglering sker först
sedan samtliga rättshjälpskostnader är kända. Har den allmänna rättshjälpen
avsett mål eller ärende vid domstol eller annan myndighet måste alltså avgörandet
i huvudsaken ha vunnit laga kraft. Vidare måste beslut om rättshjälpskostnad ha
vunnit laga kraft.
Har allmän rättshjälp
lämnats utan beslut av rättshjälpsnämnden skall biträdet underrätta
rättshjälpsnämnden om de kostnader för rättshjälpen som den rättssökande själv
svarar för med undantag för kostnader för eventuell rådgivning. Bakgrunden till
denna underrättelseskyldighet är att skyldigheten att utge kostnadsbidrag vid
denna form av rättshjälp fullgörs genom att den rättssökande till biträdet
betalar dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.
Domstol eller annan
myndighet som i visst mål eUer ärende har meddelat beslut enligt 9 § RHL skall
underrätta rättshjälpsnämnden när den sluUigen handlagt målet eller ärendet. 1
underrättelsen skall anges om talan fullföljts mot myndighetens avgörande i
huvudsaken eller mot dess beslut om rättshjälpskostnad. Underrättelse som avser
beslut i anledning av fullföljd talan mot beslut om rättshjälpskostnad skall
innehålla uppgift om det överklagade beslutet.
Rättshjälpsnämnden skall
också ha underrättelse om beslut om ersättning tUl biträde som domstol
meddelat, innan den slutligen handlagt målet eller ärendet. Sådan underrättelse
skall ske inom en vecka från ersättningsbeslutet.
Avsikten med de
underrättelser som nu nämnts är att ge rättshjälpsnämnden underlag för att
verkställa slutregleringen dvs. fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra
avräkning med den som har haft rätts-
Prop. 1978/79: 90 102
hjälp
i sådana fall där annan myndighet fattat beslut i ersättningsfrågor.
Slutreglering
skall innehålla uppgift om
1. Avgiften
för rättshjälpen (maximibeloppet för den rättssökandes
kostnadsbidrag) enligt något eller några av följande alternativ:
enligt vad som faststäUts i
beslutet om allmän rättshjälp
enligt vad som fastställts
genom ett senare beslut av rättshjälpsnämnden (föranlett exempelvis av ändrade
ekonomiska förhåUanden hos den rättssökande)
enligt vad som fastställts
genom beslut vid slutregleringen (som också kan vara föranlett av ändrad
ekonomisk situation för den rätissökande).
2. Rättshjälpskoslnaderna
(enligt
de underrättelser som inkommit till rättshjälpsnämnden eller, om
rättshjälpsnämnden fattat beslutet om ersättning, enligt vad som framgår av
nämndens handlingar).
3. Den
slutliga avgiften för rättshjälpen (den rättssökandes slutliga
kostnadsbidrag). Det slutiiga kostnadsbidraget kan fastställas tUl något
av följande belopp:
samma belopp som maximibeloppet
samma belopp som
rättshjälpskostnaderna
maximibeloppet samt ytterligare
ett belopp som lagts på till följd av att den rättssökande eller
ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade
kostnader för rättshjälpen (29 § RHL).
4.
Det eller de belopp som den
rättssökande betalat i kostnadsbidrag. Belopp som har betalats in till
rättshjälpsnämnden skall avräknas från det slutliga kostnadsbidraget.
5.
Det belopp som den rättssökande
beroende på resultatet av avräkningen under 4 skall betala till eller erhålla
av rättshjälpsnämnden.
Den
som är missnöjd med den av rättshjälpsnämnden verkställda slutregleringen kan
föra talan hos besvärsnämnden.
Om
rättshjälpsnämnd har utfärdat ansvarsförbindelse på statens vägnar enligt 10 §
RHL och frågan huruvida ansvarsförbindelsen föranleder utgift för staten inte
är avgjord när slutregleringen sker, skaU det anmärkas att ny slutreglering kan
komma att ske.
Har
biträde förordnats för den rättssökande, skall avräkning ske också med
biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den biträdes-ersättiiing som domstol
eller rättshjälpsnämnd fastställt enligt 22 § RHL. Från den fastställda
biträdesersättningen skall avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge
som kostnadsbidrag tUl biträdet. Avräkningen med biträdet sker som
slutavräkning, om den rättsliga angelägenheten slutförts eller om rättshjälpen
upphört på annat sätt, och som partiell avräkning, om den sker dessförinnan.
Prop. 1978/79: 90 103
Biträde
enligt RHL är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdesersättning ur det
kostnadsbidrag som betalas tiU biträdet av den rätissökande. Endast skillnaden
mellan den fastställda biträdesersätlningen och vad den rättssökande är skyldig
att utge som kostnadsbidrag till biträdet skall betalas ut till biträdet av
allmänna medel. Det bör observeras att det belopp som skall avräknas är det
belopp som den rättssökande är skyldig alt utge som kostnadsbidrag. Om den
rättssökande VerkUgen fullgjort denna sin skyldighet saknar betydelse för
avräkningen. Biträdet står sålunda risken för att kostnadsbidrag inte betalas.
Slutavräkning
skall innehålla uppgift om
1.
Den fastställda
biträdesersätlningen. Från biträdesersättningen skall avräknas:
2. Belopp som den rättssökande är skyldig alt utge som
kostnadsbidrag,
3. Belopp som biträdet tidigare har erhåUit av
rättshjälpsnämnden antingen
i förskott enligt
31 § RHK eller
vid
partieU avräkning (21 § 2 st. RHK).
Slutligen skall anges:
4. Belopp
som biträdet skall erhålla av rättshjälpsnämnden eller, i fö
rekommande fall, betala till rättshjälpsnämnden (27 § 2 st. RHL).
Överensstämmer
det slutiiga kostnadsbidraget med det maximibelopp som fastställts i samband
med beslutet om rättshjälp behövs ingen egentlig slutreglering utan här blir
det endast fråga om avräkning med den som haft rättshjälp.
Slutavräkning kan som
framgår av vad som förut nämnts inte ske förrän samtliga rättshjälpskostnader
är kända. Detta innebär att biträdet inte får ut sin ersättning instans för
instans. För att biträdet inte skall behöva vänta på ersättningen finns därför
möjlighet att göra partiell avräkning.
En förutsättning för att
partiell avräkning skall få ske är att den fastställda biträdesersättningen
överstiger maximibeloppet för den rätts-sökandes kostnadsbidrag. Partiell
avräkning sker på grundval av imder-rättelse från allmän domstol. På
motsvarande sätt kan partiell avräkning ske när rättshjälpsnämnd själv
fastställer biträdesersättning i förvaltningsärende som förs genom flera
instanser.
Partiell
avräkning skall innehålla uppgift om
1.
Fastställd ersättning till
biträdet.
2.
Maximibeloppet för den
rättssökandes kostnadsbidrag. Detta belopp skall avräknas från
biträdesersättningen.
3.
Belopp som biträdet fått i
förskott av rättshjälpsnämnden.
4. Det belopp som skall
betalas ut till biträdet av rättshjälpsnämnden.
Genom partiell avräkning kan biträde få ut ersättning instans för in
stans. Biträdes intresse att få ut ersättning inom ramen för handlägg-
Prop. 1978/79: 90 IO4
ningen
i en instans eller under handläggningen av en utomprocessuell angelägenhet
tillgodoses däremoi genom reglerna om förskott på biträdesersättningen.
Förskott kan utgå om det med hänsyn till målets eller ärendets art eller eljest
är skäligt. Framställning om förskott görs hos den myndighet som bestämmer
ersättningen till biträdet. Det är emellertid alltid rättshjälpsnämnden som
betalar ut förskottet. Domstol som beslutat om förskott skall därför underrätta
rättshjälpsnämnden om beslutet.
Den
myndighet som fastställer förskottet måste beakta att biträdet är skyldigt att
i första hand ta ut sin biträdesersättning ur det kostnadsbidrag som skall
betalas till honom. Förskott skall enligt ett beslut av besvärsnämnden
bestämmas till ett a contobelopp.
Det
är alltid rättshjälpsnämnden som ombesörjer att biträdesersättning som skall
utgå av allmänna medel UUställs biträdet. I fråga om annan ersättning av
allmänna medel, t. ex. ersättning tUl vittne, är det den myndighet som
bestämmer ersättningen som också svarar för att ersättningen tillställs den
berättigade.
Ersättning
av allmänna medel till vitine och, om särskilda skäl föreligger, även till
annan skall betalas ut omedelbart. Sker inte detta skall myndigheten inom en
vecka sända över besked om ersättningsbeslutet till den redovisningscentral som
betjänar myndigheten eller om myndigheten inte betjänas av redovisningscentral
på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Kommunal myndighet och annan
statlig myndighet än domstol, hyresnämnd, arrendenämnd eller rättshjälpsnämnd
tillgodoförs efter framställning till domstolsverket medel som myndigheten har
betalat ut.
8.2.2
Utredningen
Utredningen
framhåller att den främsta orsaken till att både slutregleringsförfarandet och
förfarandet vid fördelning av ersättning som motpart ålagts att återbetala har
blivit så komplicerat torde vara att kostnadsbidraget inte skall fastställas
slutligt förrän rättshjälpsärendet är helt avslutat. Detta beror på att man
först då vet hur stora de rättshjälpskostnader blir som kostnadsbidraget skall
stäUas i relation tUl. Kostnadsbidraget får ju inte översliga
rättshjälpskostnaderna.
Ätt
rättshjälpskostnaderna understiger det maximibelopp för kostnadsbidraget som
fastställts i samband med att allmän rättshjälp beviljats är emellertid
sällsynt. Det är också ovanligt att någon jämkning sker av detta maximibelopp.
Som förut nämnts är därför också särskild slutreglering ovanlig och
rättshjälpsärendena avslutas i regel genom slutavräkning med klient och
biträde. Kostnadsbidraget är i det övervägande antalet fall mycket lågt. Äv den
undersökning som utredningen har låtit utföra angående storleken av den
rättssökandes slutUga kostnadsbidrag framgår att detta i 78,9 % av fallen
uppgick till högst grundbeloppet.
Prop. 1978/79: 90 105
Mot
bakgrunden av det nu anförda kan det enligt utredningen ifrågasättas om det
inte går att förenkla rutinerna vid slutreglering och därmed också vid
fördelning av ersättning som molpart har förpliktats alt återbetala.
Ett sätt att åstadkomma
förenklingar är enligt utredningens mening att föreskriva att den rättssökandes
rältshjälpsavgifl prövas slutligt i samband med att beslut fattas om ersättning
enligt RHL. I de fall där domstol och vissa andra myndigheter enligt vad som
tidigare har föreslagits anförtros prövningen av ersättningsfrågor skulle
alltså myndigheten också pröva rättshjälpsavgiflen. Är det rättshjälpsnämnden
som beslutar om ersältning skulle det bli rättshjälpsnämnden som fastställer
rättshjälpsavgiften. Med en sådan ordning för fastställande av rättshjälpsavgiften
skulle man komma ifrån en hel del av den pappershantering som f. n. sker. Den
särskilda slutregleringen och den underrättelseskyldighet som är förenad med
denna skulle sålunda kunna slopas. Det skulle då inte heller bli nödvändigt med
ett särskilt förfarande för slutavräkning och partiell avräkning med biträde.
Vad som f. n. hindrar att
man i sådana fall där handläggning vid myndighet kommer i fråga tillämpar en
ordning av nyss angiven innebörd är att avgörandet i ersättningsfrågan inte
kan omfatta samtiiga kostnader hos den myndighet som fattar
ersättningsbeslutet. Vid tidpunkten för avgörandet vet denna myndighet nämligen
inte hur stora de expeditionsavgifter eller exekutionsavgifter blir som är
förenade med målets handläggning. Enligt 9 § andra stycket 5 och 6 RHL utgör
ju sådana avgifter och vissa andra kostnader rättshjälpskostnader. I de sällsynta
fall där kostnadsbidraget vid beviljandet av allmän rättshjälp fastställts
till högre belopp än rättshjälpskostnaderna kan myndigheten därför inte uttala
sig om hur stort det slutliga bidraget skall bli. Detta hinder undanröjs emellertid
om man genomför utredningens förslag att den som har rättshjälp befrias från
sådana avgifter. Den myndighet som har att pröva ersättningsfrågan bör därför
enligt utredningens mening i samband med att ersättningen fastställs också
fastställa rättshjälpsavgiften.
Utredningen
konstaterar att statistiken visar att uppgiften att fastställa
rättshjälpsavgift inte blir särskilt betungande. I det klart övervägande
antalet fall torde det nämligen endast bli fråga om att godta den preliminära
rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän rättshjälp beviljats.
Visar det sig, när avgiften skall fastställas, att den rättssökandes ekonomiska
situation förändrats efter beslutet om allmän rättshjälp, kan det dock bli
fråga om att höja eller sänka rättshjälpsavgiften. En jämkning av
rättshjälpsavgiften bör också kunna ske om den rättssökande genom vårdslöshet
eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen. Utredningen anser
att den myndighet som fastställer ersättning enligt RHL har bättre förutsättningar
än rätts-
Prop. 1978/79: 90 106
hjälpsnämnderna
att bedöma om jämkning är påkallad av skäl som nu redovisals.
Innebär
myndighetens beslut att rättshjälpsavgiften skall uppgå till högre belopp än
den rättshjälpsavgift som tidigare fastställts, skaU mellanskUlnaden betalas
in till statsverket. Rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän
rättshjälp beviljats skall däremot i regel inbetalas till den advokat som
beviljat rättshjälpen eller som förordnats till biträde i sådant fall där
rättshjälpsnämnden eller domstol beviljat allmän rättshjälp.
Ulredningen
framhåller även att dess förslag om att rättshjälpsavgtt-ten skall fastställas
i samband med att ersättningsfrågan prövas för med sig att förfarandet vid
avräkning med offentligt biträde kan förenklas.
När
ersättning första gången i ärendet fastställs till offentligt biträde, skall
det belopp som den rättssökande är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till
biträdet avräknas. Den myndighet som fastställer ersättningen skall ha rätt
alt utgå ifrån att biträdet uppburit avgiften. Biträdet svarar alltså för att
beloppet inbetalas.
Uppgår
rättshjälpsavgiften till större belopp än som motsvarar den ersättning som
fastställts för biträdets arbete får biträdet åläggas att lämna ifrån sig vad
han kan ha tagit emot för mycket. Detta kan bli fallet om den rättssökandes
ekonomiska förhållanden föranlett en hög rättshjälpsavgift men det kan också
vara så att biträdet har fått vidkännas prutning på arvodet t. ex. därför att
han varit vårdslös eller därför att han uppenbart missbrukat behörigheten att
bevilja rättshjälp. Har inga andra kostnader, såsom exempelvis
utredningskostnader, uppkommit, får mellanskillnaden betalas tillbaka till den
rättssökande. Återbetalning sker när ersättningsbeslutet har vunnit laga
kraft.
Den
ordning som nyss förordats innebär enligt utredningen att det särskilda
förfarandet med slutavräkning och partiell avräkning med biträde inte behövs.
Vad som återstår av den fastställda biträdesersättningen sedan avdrag gjorts
för vad det offentliga biträdet i förekommande fall uppburit i
rättshjälpsavgift kan utanordnas av den myndighet som fastställer
ersättningen. Blir det inte fråga om avräkning därför att rättshjälpsavgiften i
dess helhet betalats in till statsverket offentligt bilräde kan ju ha
förordnats efter det att allmän rättshjälp beviljats har myndigheten att
utanordna hela ersättningen. Detsamma blir förhållandet om avräkning redan
tidigare skett, vilken situation uppkommer om ett mål eller ärende vari
rättshjälp förekommer överklagas till högre instans.
Den
myndighet som bestämmer ersättningen bör alltså ombesörja att ersättningen
tUIställs den berättigade. I fräga om t. ex. ersättning till vittnen bör liksom
nu gälla att ersättningen betalas ut omedelbart. Även i övrigt bör
bestämmelserna i 32 § RHK kunna .tillämpas. Sålunda bör myndighet, om
ersättningen inte omedelbart betalas ut, sända besked
Prop. 1978/79: 90 107
om
ersättningsbeslutet tUl den redovisningscentral som betjänar myndigheten eller
om myndigheten inte betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd
för utbetalning. Annan statlig myndighet än domstol, hyresnämnd, arrendenämnd
eller rättshjälpsnämnd får sedan efter framställning till domstolsverket
tillgodoföras medel som betalats ut.
Om ett mål eller ärende
vari allmän rättshjälp förekommit överklagas, kan, påpekar utredningen, vissa
problem uppkomma med den ordning som ulredningen har föreslagit när det gäller
fastställandet av rättshjälpsavgiften. Den högre instansen får då också pröva
rättshjälpsavgiften med hänsyn till att dennas storlek kan komma att påverkas
av förfarandet i den högre instansen. Det torde emellertid nästan alltid bara
bli fråga om att godta den lägre myndighetens prövning. Om kostnaderna i den lägre
instansen har understigit rättshjälpsavgiften kan det emellertid bli nödvändigt
för den högre instansen att höja avgiften till de sammanlagda kostnaderna i den
lägre och högre instansen. Fastställs avgiften till ett högre belopp i den
högre instansen, får denna förplikta den rättssökande alt inbetala
mellanskiUnaden till statsverket. Reglerandet av förhållandet mellan en högre
preliminär avgift och en lägre slutlig avgift bör alltså vara en sak mellan
biträdet och den rättssökande. Det torde komma att höra till sällsyntheterna
att biträdet tar ut hela den preliminära avgiften om denna utgår med ett högt
belopp. Återbetalning från biträdet till den rättssökande torde därför inte
bli särskilt vanlig.
Utredningen uppmärksammar
en annan situation som kan vålla vissa problem, nämligen om biträde överklagar
beslut varigenom hans arvode prutats ned under den preliminära
rättshjälpsavgiften med påföljd att rättshjälpsavgiften fastställts till lägre
belopp och biträdet förpliktats betala tillbaka mellanskillnaden till den
rättssökande. Ett bifall till biträdets talan kan då också leda till att
rätts'.ijilipsavgiften höjs. 1 ett sådant fall får biträdet tiUerkännas
mellanskillnaden mellan den överklagade och den fastställda ersättningen av
statsverket och den rättssökande betala mellanskUlnaden mellan den först
fastställda och den ändrade rättshjälpsavgiften till statsverket.
Slutligen kan man tänka
sig ytterligare ett fall där det kan bli fråga om en höjning av
rättshjälpsavgiften i den högre instansen och det är om den rättssökande genom
försummelse eller vårdslöshet vållar onödiga kostnader i den högre instansen.
8.3
Motparts ersättningsskyldighet för kostnaden för allmän rättshjälp
8.3.1
Nuvarande ordning
När
slutreglering sker tas ingen hänsyn till den betalningsskyldighet
Prop. 1978/79: 90 108
för
rätlshjälpskostnad som åvilar motpart. Slutregleringen avser enbart
förhållandet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp.
Emellertid gäller enligt 31 § RHL de regler om skyldighet att ersätta
rättegångskostnad som finns i RB eller annan lag även i fråga om kostnaderna
för rättshjälpen, när i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt,
arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen den ena eller båda parterna har
beviljats allmän rättshjälp. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för
sådana kostnader skaU åläggas alt utge ersättningen till statsverket. Tappande
motpart får alltså ersätta statsverket hela kostnaden för parts rättshjälp
utan avräkning av partens kostnadsbidrag. Bakgrunden till detta är att
domstolen inte berörs av kostnadsbidragsreglerna och därför, när
kostnadsfördelningen mellan parterna bestäms, saknar kunskap om vilka kostnader
statsverket slutligt skall bära och vilka kostnader den som haft rättshjälpen
slutligt skall bära via kostnadsbidraget. Detla avgörs ju av
rättshjälpsnämnden vid slutregleringen av rättshjälpsärendet.
Fördelning
av kostnader mellan parter förekommer inte bara vid allmän domstol,
arbetsdomstolen och bostadsdomstolen. I lagen (1929: 145) om skiljemän finns en
särskild bestämmelse om skiljedomskostnaderna. Enligt 24 § kan skiljemännen,
om parterna inte har överenskommit annat, på yrkande av någondera parten pröva
om och i vad mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande ersättning tUl
skiljemännen och övriga kostnader för förfarandet. Enligt 197 § UL bestämmer i
utsökningsmål överexekutor efter skälighet om och till vilket belopp den
tappande parten bör till den andre utge ersättning för hans kostnad i målet.
Även
i övrigt förekommer i viss omfattning att förvaltningsmyndighet i
förvaltningsärende rörande tvist mellan enskilda parter tillerkänner vinnande
part kostnadsersättning från tappande part. När kostnadsfördelning sålunda
förekommer och den ena parten eller båda parterna har beviljats allmän
rättshjälp skall enligt 31 § fjärde stycket första punkten RHL därom gäUande
bestämmelser ha motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för
rättshjälpen.
När
kostnadsfördelning förekommer vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet
eller skiljenämnd kompliceras bilden av att i dessa mäl och ärenden ersättning
till biträde bestäms av rättshjälpsnämnden. Den angivna ordningen innebär att
två olika organ får beslutanderätten i kostnadsfrågorna. När målet eller
ärendet avgörs vet sålunda förvaltningsdomstolen, förvaltningsmyndigheten
eller skiljenämnden inte hur stora kostnaderna för rättshjälpen blir. Med
hänsyn härtill har föreskrivits, att vid beslut om kostnadsfördelning
betalningsskyldighet skall åläggas mot statsverket för rättshjälpskostnaderna i
deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp. Sedan
därefter rättshjälpsnämnden meddelat beslut i fråga om biträdets
ersättningsanspråk,
Prop. 1978/79: 90 109
framgår
parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna även beloppsmässigt.
När
mål eller ärende i vilket part beviljats allmän rättshjälp avgörs, skall beslut
samtidigt meddelas om ersättning tiU statsverket. Ersättningsskyldigheten till
statsverket skall fastsfällas oberoende av yrkande och oberoende av vad partema
kan ha avtalat i kostnadsfrågan (jfr prop. 1972: 4 s. 340).
Har
motparten ålagts att utge ersättning till statsverket skall underrättelse om
beslutet tiUställas rättshjälpsnämnden. Detta skall ske så snart beslutet
vunnit laga kraft. Centralmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om hur
allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen skall fullgöra
sin uppgiftsskyldighet.
Rättshjälpsnämnden
skall ombesörja att ersätlningsbesluten verkställs. Därvid har rättshjälpsnämnden
att vidta åtgärder enligt föreskrifter som centralmyndigheten meddelar efter
samråd med riksskatteverket.
8.3.2
Utredningen
När
del gäller fördelning av kostnaderna för rättshjälp finns det enligt
utredningens uppfattning ingen anledning att i förevarande sammanhang ändra på
de nuvarande reglerna som innebär att bestämmelserna i lag om parts
rättegångskostnader skall tillämpas även i fråga om part som har allmän
rättshjälp. Även andra bestämmelser som finns om fördelning av kostnader mellan
parter bör gälla. Utredningen föreslår dock i ett senare sammanhang viss
ändring i de regler som gäller om makes ersättningsskyldighet vid gemensam
ansökan om äktenskapsskillnad m. m.
I
fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de medel som
motpart skall betala tUlbaka gäller att den som har haft aUmän rättshjälp får
ersättning för sitt koslnadsbidrag först sedan statsverket har fått full
ersättning för sina kostnader i anledning av rättshjälpen.
Förslaget
till förenkling av systemet för att fastställa rättshjälpsavgiften får enligt
utredningen betydelse även i nu berört hänseende. Som ovan nämnts för nämligen
förslaget med sig alt myndigheten vid fördelningen av betalningsskyldigheten
vet hur stor rättshjälpsavgiften är. Utredningen anser att det inte kan komma i
fråga att införa en ordning som innebär att statsverket alltid övertar den
rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift och alltså betalar ut hela
rättshjälpsavgiften till den rätissökande. En sådan ordning skulle kunna
medföra risk för att allmän rättshjälp söks oavsett rättshjälpsavgiftens
storlek endast i syfte att skapa garantier för att få ersättning för tiUdömda
rättegångskostnader.
I
motsats till vad som nu gäller, nämligen att den rättssökande får er-
Prop. 1978/79: 90 110
sättning
för sitt kostnadsbidrag först sedan statsverket har fått full ersättning för
sina kostnader i anledning av rättshjälpen, föreslår utredningen följande
ordning för fördelning av ersättning för rättshjälpskostnader som motpart
eller annan förpliktats att utge. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig
för rättshjälpskostnader åläggs att utge hela ersättningen UU statsverket bara
i de fall där den del av ersättningen som avser den rättssökandes
rättshjälpsavgift inte överstigit fem procent av basbeloppet (f. n. omkring
500 kr.). Den rättssökande skall emellertid i ett sådant fall berättigas alt
av statsverket återfå eriagd rättshjälpsavgift. Har jämkning av
återbetalningsskyldigheten skett skall motsvarande jämkning göras av det belopp
som den rättssökande skall få tillbaka.
Om
däremot rättshjälpsavgiften överstigit fem procent av basbeloppet bör motparten
förpliktas att utge rättshjälpsavgiften eller del av den tUl den rättssökande
och meUanskiUnaden mellan rättshjälpskostnaderna och rättshjälpsavgiften till
statsverket. Med en sådan lösning kommer enligt utredningen man också ifrån det
nuvarande omständliga förfarandet med upprättandet av fördelningskort och
bevakning m. m.
8.4
Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall
8.4.1
Nuvarande ordning
Enligt
31 § andra stycket RHL gäller en specialregel beträffande parts
ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader för det fall att makar efter
gemensam ansökan vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad, om ena maken har
åtnjutit allmän rättshjälp. Då skall nämligen rätten, om det inte med hänsyn
till omständigheterna är obilligt, ålägga andre maken att betala statsverket
hälften av kostnaderna för rättshjälpen. I praxis torde bestämmelsen tillämpas
så att make, som vid allmän rättshjälp inte skulle haft att betala mer än
grundavgiften i kostnadsbidrag, inte åläggs någon återbetalningsskyldighet.
Inte heller torde någon återbetalningsskyldighet förekomma om maken i målet
haft kostnader för eget ombud. I övriga fall förpliktas däremot maken att
betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader.
Skyldighet
för make som inte har allmän rättshjälp att betala statsverket hälften av
kostnadema för makes rättshjälp kan enligt 31 § tredje stycket RHL åläggas av
rättshjälpsnämnden i fråga om kostnadema för skiftesman och för utredning som
denne har föranstaltat om i ärende om bodelning. Beslut om sådan
betalningsskyldighet får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols
dom.
Prop. 1978/79: 90 Hl
8.4.2
Utredningen
Ulredningen
anför inledningsvis ätt möjligheten atl ålägga make betalningsskyldighet för
hälfien av kostnaderna vid gemensam ansökan infördes redan under den fria
rättegångens tid för att hindra alt den make som inte hade fri rättegång skulle
kunna "åka snålskjuls" på andre makens fria rättegång och helt
slippa ifrån kostnader i skillnadsmålet trots atl han hade förmåga att betala
för sig. Efter RHL:s tillkomst torde den berörda regeln tillämpas så, att make
vars kostnadsbidrag inte skulle överstiga gmndbeloppet, som f. n. är 80 kr.,
inte åläggs återbetalningsskyldighet. Vid högre kostnadsbidrag förpliktas
maken däremot atl betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader. Med
stöd av billighelsregeln kan den förste maken också slippa återbetalning, om
han har haft eget biträde i målet.
De skäl som ligger bakom
regeln om makes skyldighet att betala del av kostnaden för den andre makens
rättshjälp har aUtjämt giltighet. Man kan sålunda knappast se bort från att när
make efter gemensam ansökan i skillnadsmål beviljas aUmän rättshjälp den andre
maken mestadels också drar viss nytta av rättshjälpen. Utredningen anser
därför alt det inte kan komma i fråga att helt slopa möjligheten att ålägga
andre maken viss betalningsskyldighet i nu berörda faU.
Huvudregeln bör enligt
utredningens uppfattning alltjämt vara att andre maken skaU betala statsverket
hälften av rättshjälpskoslnaderna. Det bör emellertid införas möjlighet att
anpassa betalningsskyldigheten till den andre makens betalningsförmåga. Ett
mått på denna är den rältshjälpsavgifl som skulle ha utgått om den andre maken
hade beviljats allmän rättshjälp. Det kan emellertid ifrågasättas från
samhällsekonomisk synpunkt, om indrivningsmyndigheterna skall belastas med indrivning
av låga belopp. Utredningen anser därför att betalningsskyldighet inte bör
åläggas om den andre makens rättshjälpsavgift ej skulle överstiga
grundavgiften. Skulle å andra sidan den andre makens rätls-hjälpsavgift
översliga hälften av kostnaderna bör betalningsskyldighet givetvis inte åläggas
med högre belopp än hälften av kostnaderna och likaså bör huvudregeln gäUa om
den andre maken inte kunnat få allmän rättshjälp på grund av för hög inkomst.
Liksom f. n. bör det
finnas möjlighet att befria andre maken från betalningsskyldighet om också den
andre maken har haft kostnader för eget ombud eUer om det i annat fall är
obiUigt. Befrielse från betalningsskyldighet bör dock inte komma i fråga om
den andre makens kostnader avsett enbart rådgivning.
Enligt utredningen bör det
inte innebära något större merarbete för den rättshjälpsberättigade makens
offentliga biträde att tillhandahålla de upplysningar om den andre makens
ekonomi som krävs för att domstolen skall kunna bedöma storleken av den
rättshjälpsavgift som skulle utgå om den andre maken hade allmän rättshjälp.
Eftersom den av ut-
Prop. 1978/79: 90 112
redningen
nu föreslagna maximeringsregeln kan vara lill förmån för den andre maken torde
det inte heller vara svårt alt fä honom att medverka till att hans ekonomiska
förhållanden klarläggs. Något yrkande från den andre maken om att
maximeringsregeln skall tillämpas torde alltså inte behövas. Den make som har
rättshjälp bör därför efter anmodan av domstol lämna uppgifter till ledning för
tiUämpning av regeln antingen genom sitt offentliga biträde eller på annat
sätt. Det mest praktiska torde dock vara att uppgiftslämnandet sker i samband
med att den gemensamma ansökningen inlämnas tiU domstolen.
När
det gäUer skyldighet för make som inte har allmän rättshjälp alt betala andre
makens koslnader för skiftesman och för utredning som denne föranstaltat i
ärende om bodelning anser utredningen att den föreslagna maximiregeln i sådant
ärende skall äga motsvarande tUlämpning. I detta fall är det dock
rättshjälpsnämnden som meddelar beslutet. Det bör enligt utredningens mening
ankomma på skiftesmannen att förse rättshjälpsnämnden med underlag för
bedömning av betalningsskyldighetens storlek.
9
Rättshjälp genom offentligt biträde
9.1
Förutsättningar för förordnande av offentligt biträde
9.1.1
Nuvarande ordning
I
ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.
kan en särskild form av rättshjälp, nämligen rättshjälp genom offentligt
biträde, utgå.
Rättshjälpsformen
är inom sitt tillämpningsområde exklusiv. Allmän rättshjälp skall alltså inte
meddelas i ärende i vilket förordnande av offentligt biträde kan komma i
fråga. Uppgiften att administrera denna rättshjälpsform är i sin helhet lagd på
rättshjälpsnämndema.
Offentligt
biträde kan enligt 41 § RHL förordnas i olika situationer som galler den
personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. Paragrafen
upptar en katalog om 18 punkter enligt vilka förordnande kan ske. Det kan t.
ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller om omhändertagande
för samhäUsvård.
Det
är inte tillräckligt att ärendet är sådant att det är hänförligt under någon av
punkterna i katalogen utan därjämte måste de aUmänna förutsättningarna enligt
42 § RHL föreligga.
Enligt
42 § första punkten skaU offentligt biträde utses för den som åtgärden avser,
om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Biträde kan alltså förordnas
oberoende av om den enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet,
om den enskilde själv har möjlighet att bekosta hjälpen. Någon avgift uttas
således inte från den enskilde;
Prop. 1978/79: 90 113
Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde skall
enligt 42 § andra punkten RHL särskilt beaktas om i väsentligt hänseende
motstridiga sakuppgifter har lämnats under utredningen eller betydelsefulla
sakförhållanden i övrigt är oklara.
Antalet framställningar om offentligt biträde vid de olika
rättshjälpsnämnderna under år 1976 framgår av nedanstående uppställning.
Rättshjälpsnämnden
i
Stock-
Jon- Malmö holm köping
Göteborg
Sundsvall
Umeå
Samtliga
2
071 171 392
274
64
42
3 014
Under år 1975 var motsvarande antal totalt 1 809.
Av den statistiska undersökning som utredningen har låtit
utföra framgår att de 1 360 ärenden om offentligt biträde som undersökningen
avsåg fördelade sig på följande sätt efter angelägenhet.
Ärendetyp Procent av samtliga
Utlänningsärenden (41 § punkterna 612) 78,5
Omhändertagande för samhällsvård m. m. enligt
BvL (41 § punkt 4) 10,2
Tvångsintagning eller kvarhållande i allmän vård
anstalt enligt NvL (41 § punkt 3) 6,3
Intagning eller utskrivning enligt LSPV eller om
sorgslagen (41 § punkt 12) 3,2
övriga (41 § punkterna 5, 1318) 0,2
Utanför tillämpningsområdet 1,5
Summa 99,9
En undersökning av 192 ärenden om offenUigt bilräde som
inkommit lill rättshjälpsnämnden i Göteborg under tiden januariseptember 1976
visar följande ärendefördelning.
Ärendetyp Procent av samtliga
Utlänningsärenden 84,9
Omhändertagande för samhällsvård enligt BvL 7,8
Tvångsintagning m. m. enligt NvL 3,7
Övriga ärenden 3,7
Summa 100,1
Utredningens undersökning avsåg ocksä ärendenas fördelning
efter rättshjälpsnämndens avgörande. Resultatet av denna undersökning var
följande.
8 Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90
Prop. 1978/79: 90 114
Avgörande Procent av samtliga
Bifall 79,5
Avslag 11,9
Övrigt (avskrivning) 8,6
Summa 100,0
1
185 eller 14 % av de 1 360 ärendena var den som åtgärden avsåg frihetsberövad.
OffenUigt biträde förordnades i 164 eller 89 % av dessa.
9.7.2
Tidigare reformförslag
I
flera motioner till riksdagen har framställts yrkande om att det skall
föreligga en ovillkorlig rätt atl på begäran få offentligt biträde om parten
är berövad friheten eller kan komma att bli berövad friheten genom beslutet. Så
har skett i motionerna 1972: 1914 (yrkande 2), 1972: 1915 (b), 1974: 1259
(yrkande B), 1975: 136 och 1975/76: 2053.
I
motionerna 1972: 1916 hemställdes om sådan ändring av rättshjälpslagen att
möjligheterna att erhåUa rättshjälp genom offentligt biträde vidgades så att
biträde i princip skall förordnas om enskild begär det.
Yrkande
om minskad restriktivitet i tiUämpningen av bestämmelserna om rättshjälp genom
offentligt biträde och om offentligt biträde i socialförsäkringsmål
framställdes i motion 1974: 1259 (yrkande C). Även i motionen 1975: 451
hemställdes om minskad restriktivitet vid tUlämpningen av reglerna om
rättshjälp genom offentligt biträde.
I
motionen 1975: 1110, slutUgen, hemstäUdes att den som bhr föremål för intagning
enhgt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall alltid
tUIförsäkras ett kompetent juridiskt biträde som har all företräda den
intagnes partsintresse.
Justitieutskottet
har uttalat sig i anledning av dessa motioner i betänkandena JuU 1973: 1,
1974: 18, 1975/76: 17 och 1975/76: 24.
I
1973 års betänkande anförde utskottet bl. a. (s. 34).
Inom
det vidsträckta område där enligt de föreslagna reglerna offentligt biträde
skall kunna förordnas ryms en mångfald ärenden av mycket skiftande natur. En
mängd olika sakfrågor inom vitt skilda ämnesområden kan komma under bedömning.
Ärendenas omfattning och svårighetsgrad kan också växla i hög grad. Det kan
vara fråga om komplicerade ärenden med oklara sakförhållanden och motstridiga
sakuppgifter, men fall där både rättsläget och sakförhållandena är uppenbara
kan också förekomma. Variationer mellan olika ärenden kan framträda även på det
sätt att fråga om förordnande av biträde kan uppkomma i olika stadier av
förfarandet. Ibland kan också en grundläggande saklig bedömning nyligen ha
gjorts av annan eller samma myndighet i ärende där den enskilde haft biträde.
Mot denna bakgrund är det enhgt utskottets mening uppenbart att en ordning som
innebär att offenUigt biträde skall förordnas så snart det begärs inte kan
komma i fråga. Biträdes-
Prop. 1978/79: 90 115
frågan
måste i varje särskilt fall avgöras efter en objektiv bedömning av behovei i
det föreliggande ärendet.
Enligt
utskottets mening borde dock stor vikt fästas vid den enskildes egen
inställning. Utskottet anförde i detta hänseende.
Det
är i förekommande ärenden inte sällan fråga om personer som upplever sig vara
illa behandlade av samhället. För att inte förstärka denna instäUning, som inte
sällan torde minska föratsättningarna för ett förtroendefullt samarbete vid en
efterföljande vård eller behandling, kan det därför av psykologiska skäl ofta
vara angeläget atl tUlgodose ett bestämt önskemål från den enskilde om
bilrädeshjälp. Den enskildes inställning kan dock enligt utskottets mening
inte ses isolerad från de olika faktorer som bör påverka bedömningen av
behovet av biträde.
Vad
särskilt gäller betydelsen av att den enskilde är eller kan bli berövad
friheten ville utskottet understryka att förhållandena kan vara mycket
skiftande. Utskottet anförde.
På
t. ex. social- och kriminalvårdsområdena är ofta fråga om mycket korta
omhändertaganden eller laganden i förvar, medan i t. ex, utskrivningsärenden
eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad friheten under
hela förfarandet. Det bör också beaktas att frihetsberövande på de områden där
offentligt bilräde kan förordnas som regel inte innebär en sådan isolering och
begränsning i rörelsefriheten som t. ex. vid anhållande eller häktning.
Jämförelsen med brottmålsprocessen och rättegångsbalkens bestämmelser om
ovUlkorlig rätt lill offentlig försvarare, då sådana tvångsmedel tillgrips är
därför redan av detta skäl missvisande. Än mera hallar jämförelsen om man
betraktar de grundläggande skillnaderna meUan förvaltnings- och
brotlmålspro-cessen. I förvaltningsförfarandet har vederbörande myndighet ett
direkt ansvar för utredningen och skyldighet att på särskUt sätt tillvarata den
enskildes intressen.
Utskottet
ansåg sig inte kunna tillstyrka en ovillkorlig rätt till offentligt biträde i
sådana fall där den enskilde är eller kan komma att bli berövad friheten.
I
1974 års betänkande hänvisade utskoitet tUl sitt tidigare utlåtande (s. 14).
Utskottet sade sig dock i viss mån dela motionärernas uppfattning om behovet
av minskad restriktivitet. I fråga om behovsprövningen ville utskottet liksom
tidigare understryka att stor vikt i det enskUda fallet borde fästas vid den
enskildes inställning samt att även andra faktorer, t. ex. att den enskilde är
berövad friheten, borde beaktas. Beträffande yrkandet om offentligt biträde i
socialförsäkringsmål ansåg utskottet, med hänvisning till yttrande av
socialförsäkringsutskottet (SfU 1973: 12) och tiU en av socialministern
tillsalt utredning som enUgt sina direktiv även skulle undersöka frågekomplexet
om allmänt ombud i socialförsäkringsmål, att någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionen inte behövdes.
Prop. 1978/79: 90 116
I
betänkandet JuU 1975/76: 17 fann utskottet skäl att på nytt uttala sin
förståelse för motionärernas önskemål om en vidare tillämpning av institutet
offentligt biträde. Med hänvisning tiU att frågorna härom skulle utredas av
rättshjälpsutredningen ansågs dock någon riksdagens åtgärd med anledning av
motionsyrkandena inte behövlig (se s. 19). Samma ståndpunkt intogs i JuU
1975/76: 24 (s. 3).
Efter
inspektion av länsrätten i Stockholm tog justitieombudsmannen Wennergren 1974
upp frågan om möjligheterna att i samhällsvårdsären-den bevilja såväl
föräldrarna som barnet eller enbart föräldrarna rättshjälp i form av offenUigt
biträde. Därvid inhämtades yttrande från DON som bl. a. anförde.
Offentligt
biträde skall enligt 42 § RHL utses för den som åtgärden avser, om det behövs
för tillvaratagande av dennes rätt. Detta innebär beträffande i 41 § punkt 4
angivna ärenden att offentligt biträde kan utses endast för barnet och inte för
vårdnadshavaren, jfr DON:s beslut nr 16/73. Allmän rättshjälp kan å andra sidan
i sådant fall inte komma i fråga för barnet. Detta gäller även om i det
enskilda fallet förordnande av offentligt biträde inte sker på grund av att
behov av sådant biträde inte anses föreligga. Om vårdnadshavaren i nu avsedda
ärenden är i behov av biträde kan allmän rättshjälp med biträdesförordnande
beviljas denne, jfr DON:s beslut nr 74/73. Detta kan bli fallet om t. ex.
delade meningar uppstår mellan vårdnadshavaren å ena sidan och det offentliga
biträdet, som har att iaktta barnets bästa, å andra sidan (jfr prop. 1972: 132
s, 315).
När
vårdnadshavaren i nu berörda ärenden beviljats allmän rättshjälp med
biträdesförordnande skaU biträdet ta tUlvara vårdnadshavarens rätt. Ett
offentligt biträde skall som tidigare sagts iaktta barnets bästa. Om endast
offentligt biträde förordnats i ärendet är sålunda vårdnadshavaren även om
barnets intressen många gånger sammanfaller med vårdnadshavarens inte
garanterad att hans intressen beaktas av det offentliga biträdet. Eftersom
allmän rättshjälp för vårdnadshavaren och rättshjälp genom offentligt biträde
för barnet i berörda ärenden fyller olika syften kan det inte sägas föreligga
valfrihet mellan berörda rättshjälpsformer.
1
beslut som meddelades den 7 oktober 1974 (Dnr 1928/74) tog JO särskilt upp
frågan om det är barnet och/eller föräldrarna som är att förstå som "den
som åtgärden avser" enligt 42 § RHL och fann efter att ha redovisat
uttalanden av olika ledamöter av lagrådet samt departementschefen (se härom
prop. 1972: 132 s. 310311 och 315) att det låg närmast till hands att anse att
med "den som åtgärden avser" i 42 § RHL endast kan åsyftas barnet. JO
anförde vidare.
Som
anfördes från länsrättens sida vid min inspektion finns det risk för att ett
ärende får en slagsida till fömån för barnavårdsintressena när dessa står emot
föräldramas intresse att få vårda sitt eget bam och of-
Prop.
1978/79: 90 117
fentligt
biträde förordnas alt tillvarata barnets intressen samtidigt som också
beslutsinstansen barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden respektive
länsrätten och kammarrätten kan vara inställd på att i försia hand se till
barnets skydd. Även om föräldrarna i ett sådant fall erhåller rättshjälp i form
av allmän rättshjälp med biträdesförordnande, kan göras gällande att
föräldrarna handikappas som parter i jämförelse med motparten i ärendet, som
formellt ulgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som
knyter sig till uppgifien att skydda barnet. EnUgt min mening hade det från
flera synpunkter lett sig mest tillfredsställande och i linje med gmndtanken
för rättshjälp genom offentligt biträde om i ett fall där en verklig
intressekonfrontalion uppstår också föräldrarna skuUe kunna anses som
"den som åtgärden avser" i 42 § rättshjälpslagen och tillerkännas
rättshjälp genom offentligt biträde. Det är ju i ell sådant fall i realiteten
mot dem som ingripandet riktar sig. Med de motivuttalanden som finns till
paragrafen och den praxis som utbUdat sig på grundval härav synes en sådan
tolkning och tiUämpning dock nu inte möjhg. Endast genom en lagändring torde en
ändring i rättsläget kunna nås som möjliggör den ifrågasatta ordningen. Jag
anser mig dock för närvarande ej ha tUlräckligt underlag för att göra framställning
om en sådan lagändring men kommer att med uppmärksamhet följa hur den
nuvarande ordningen fortsättningsvis utfaller i praktiken.
Efter
inspektion av statens invandrarverk i maj 1974 uttalade justitieombudsmannen
Lundvik bl. a. följande (se JO:s ämbetsberättelse 1975/ 76 s. 495).
Möjligheterna
till rättshjälp genom offentligt biträde har främst tillkommit för sådana mål
eller ärenden där fråga kan uppkomma om tvångsåtgärder som starkt begränsar den
enskildes rörelsefrihet eller som har avseende på den kroppsliga integriteten.
Ett för utlänningen negativt beslut i ett avlägsnandeärende kan innebära ett
ingrepp av djupgående slag. Med hänsyn härtiU måste stora krav ställas på
utredningens inriktning och tillföriitiighet. Sådana omständigheter som språksvårigheter,
bristande kunskap om gällande regler, utiänningens i vissa fall från hemlandet
nedärvda respekt för polis och andra myndigheter medför att biträdesbehovet
här ofta gör sig mer gällande än i andra typer av ärenden, i vilka offentligt
biträde kan förordnas.
I
proposilionen 1972: 132 sade departementschefen att det var angeläget alt en
viss restriktivitet iakttogs vid bedömning av biträdesbehovet. Ullalandet
grundade sig främst på de kostnadsaspekter som var knutna till reformen och på
de bristande erfarenheterna för bedömningen av biträdesbehov i
förvaltningsärenden. Det synes mig som om man inte bör stirra sig blind på
departementschefens uttalande i denna del utan se det i förening med vad han i
övrigt sade om förutsättningarna för förordnande av biträde. Lästa i sin
helhet lägger departements-
Prop. 1978/79: 90 118
chefens
uttalanden i propositionen enligt min mening inte hinder i vägen mot en
liberalisering av invandrarverkets praxis så som den i stora drag redovisades
för mig vid inspektionen.
Jag
vill också säga att det synes mig klart att ett offentiigt biträde kan göra
stor nytta redan i det inledande skedet av en utredning och att man därför inte
bör vänta med förordnande till dess ärendet är klart för avgörande i sak. Jag
konstalerar med tillfredsställelse att invandrarverket åtminstone numera synes
dela denna åsikt.
9.1.3
Utredningen
Utredningen
framhåller inledningsvis att tillgången till offentligt biträde har
förbehållits vissa i lagen särskilt angivna typer av ärenden, där det framstått
som angeläget att öppna möjlighet till denna form av rättshjälp. Offentligt
biträde kan sålunda erhållas huvudsakligen på utlänningslagstiftningens område
samt i ärenden inom mentalsjukvården, nykterhetsvården, barnavården och
kriminalvården. En viss restriktivitet vid bedömningen av behovet av offentligt
bilräde har ansetts nödvändig. En allmän förutsättning för sådant förordnande
skall vara att behov av biträde har kunnat konstateras vid en objektiv
bedömning i det enskUda fallet.
Den
restriktivitet beträffande användningen av rättshjälpsformen offenUigt biträde
som av kostnadsmässiga skäl har kommit till uttryck i förarbetena (prop. 1972:
132 s. 172 och 184) har slagit igenom också vid den praktiska tillämpningen av
RHL. Det förefaller enligt utredningens mening som om rättshjälpsformen
offentligt biträde därigenom inte har kommit att helt motsvara den önskan om
förstärkta rättsskyddsgarantier för den enskilde som låg bakom
rättshjälpsreformen. Delade meningar har uttalats om hur en ändring skall komma
till stånd.
Utredningen
anser för sin del alt det inte är tillräckligt att enbart lita till att praxis
så småningom ändras i liberaliserande riktning. Även om antalet förordnanden om
offentligt biträde har ökal på senare lid och en viss liberalisering av praxis
sålunda synes ha skett, anser utredningen att det behövs en lagändring
beträffande förutsättningarna för offentligt biträde för att de önskemål som
låg bakom rättshjälpsreformen skall bli helt tillgodosedda.
När
det gäller att ta ställning till hur nuvarande regler bör ändras för att nå
delta syfte bör självfaUet viss försiktighet iakttas. Som justitieutskottet
uttalat i 1973 års betänkande är det uppenbart att en ordning som innebär att
offentligt biträde skall förordnas i alla situationer så snart enskilda begär
det inte kan komma i fråga. Ett sätt att markera en önskvärd förskjutning i
praxis är att det särskilda prövningskriteriet i 42 § andra punkten RHL utgår.
Härmed klargörs att den omständigheten att utredningen i ett ärende är
invecklad på grund av motstridiga sakuppgifter e. d. skall ingå enbart som ett
av flera led i den objektiva
Prop. 1978/79: 90 119
bedömningen
av biträdesbehovet i det enskilda fallel. Omständigheter av annat slag t. ex.
språksvårigheter, den enskildes fysiska och psykiska tillstånd bör kunna
tillmätas lika stor betydelse. Som har framhållits under riksdagsbehandlingen
av denna fråga bör också särskilt avseende fästas vid den enskildes egen
inställning.
Utredningen
ifrågasätter om ett slopande av det särskUda prövningskriteriet är
tillräckligt för att tUlgodose den enskildes rättsskyddsbehov. Starka önskemål
har uttalats om en vidgad rätt till rättshjälp genom offentligt biträde i
vissa utlänningsärenden. Det har också uttryckts önskemål om en ovillkorlig
rätt till offentiigt biträde i sådana fall där den som åtgärden avser är
berövad friheten eller kan komma att bli det genom beslutet.
När det gäller ärenden om
avlägsnande av utlänning konstaterar utredningen att det har ansetts att
offentligt biträde i princip alltid bör förordnas, om utiänningen begär del.
Frågan om offentligt bilräde i utlänningsärenden har varit föremål för
utiänningslagkommitténs uppmärksamhet. Utlänningslagkommittén har i
betänkandet SOU 1977: 28 föreslagit att rätten till offenUigt biträde i
utiänningsärenden görs generösare än nu. Huvudprincipen bör enligt kommittén
vara att ingen utom såvitt det gäller de avvisningar som utan längre
frihetsberövande beslutas av polisen skall kunna avlägsnas ur riket utan atl
han har erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Detta erbjudande bör i
princip ges honom så snart man börjar sätta i fråga om han skall avlägsnas,
oavsett om detta sker när utredning påbörjas hos poUsen eller senare hos
invandrarverket.
Rättshjälpsutredningen
ansluter sig i princip Ull utlänningslagkommitténs överväganden. Även
rätlshjälpsutredningen anser således att förutsättningarna för att få
offentligt biträde i avlägsnandefall och de övriga faU som avses i 41 § 612
samt 18 bör göras generösare. Detta syfte bör kunna uppnås genom att
bestämmelsen ändras så att offentligt biträde i nu avsedda fall skall
förordnas om det inte är obehövligt. Presumtionen skall alltså i dessa fall
vara för att offentligt bilräde förordnas. Utredningen anser inte att det
finns anledning att undanta utvisning frän den sålunda föreslagna vidgade
rätten till offentligt biträde.
När
det gäller rätten till offentligt biträde i sådana fall där ett administrativt
frihetsberövande skett i del aktuella ärendet eller kan komma all ske genom
beslutet erinrar utredningen om justitieutskottets uttalande i denna fråga i
1973 års betänkande. Utskottet framhöU där att förhållandena kan vara mycket
skiftande. Det kan sålunda på t. ex, social-och kriminalvårdsområdena ofta vara
fråga om mycket korta omhändertaganden eller tagande i förvar medan i t. ex.
utskrivningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara
berövad friheten under hela förfarandet. Utskottet påpekade också att
frihetsberövande på de områden där offentligt biträde kan förordnas som regel
Prop. 1978/79: 90 120
innebär
mindre av isolering och begränsning i rörelsefriheten än t. ex. anhållande och
häktning.
Vad
utskottet sålunda uttalat äger enligt utredningens uppfattning alltjämt
giltighet. Ulredningen är därför inte benägen att föreslå en obligatorisk rätt
till offentligt biträde i nu avsedda fall. Utredningen anser dock att den
omständigheten att frihetsberövande skett i det aktuella ärendet eller kan bli
aktuellt bör tillmätas större betydelse vid bedömningen av om offentligt
biträde skall förordnas, än som för närvarande sker. På grund härav anser
ulredningen att offentligt biträde även i nu avsedda fall skall förordnas, om
det inte är obehövligt.
Frihetsberövande
kan bli aktuellt i de fall som avses i punkterna 15 och 1316 i 41 § RHL.
Omhändertagande för samhällsvård enligt punkten 4 behöver visserligen inte
innebära frihetsberövande men bör enligt utredningens mening med hänsyn till
alt åtgärden ändå är av mycket ingripande art jämställas med frihetsberövande i
nu angivet hänseende.
Förutom
i de kategorier av ärenden som nu berörts kan offentiigt bilräde förordnas i
ärende om kastrering (41 § p. 17). Även kastrering är en åtgärd av mycket
ingripande art för den enskUde. Utredningen anser därför att samma bedömning
bör göras i fråga om rälten till offentligt biträde i ärende om kastrering som
i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utiänningsärenden.
Sammanfattningsvis
anser utredningen alltså att offentligt biträde i samtliga fall som avses i 41
§ RHL skall förordnas, om det ej är obehövligt. Med en sådan lösning bör man
vinna inte bara en liberalisering av förutsättningarna för offentligt biträde
utan också en förenkling av de administrativa rutinerna. Utredningens ordförande
har avvikande mening i fråga om hur fömtsättningama för att förordna offentiigt
biträde bör utformas och förordar en mer restriktiv reglering.
Såvitt
gäller utlänningsärendena har regeringen, på grundval av förslag av
utlänningslagkommittén, i prop. 1977/78: 90 föreslagit ändringar i 41 och 42
§§ rättshjälpslagen. Förslaget Ugger i linje med vad rättshjälpsutredningen
förordat, dvs. det sägs atl offentligt biträde skall utses, om det ej måste
antas att behov av biträde saknas. I propositionen uttalas bl, a. följande om
förslagets närmare innebörd. Huvudprincipen bör (med visst undantag) vara att
ingen skall kunna avlägsnas utan atl ha erbjudits bistånd av offentiigt
biträde. Erbjudandet bör ske så snart man börjar sätta i fråga att utlänningen
skall avlägsnas. Framstår det som klart att uUäimingen skaU få stanna bör
biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana att
något behov av biträde inte föreligger. I sådana fall skall biträde inte
heller förordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för
uppehållstillstånd inte föreligger och alt hinder inte finns mot förpassning
lill hemlandet.
Prop. 1978/79: 90 121
I proposiUonen sägs vidare att en omfatlande rätt tUl
offentligt biträde i utlänningsärenden är av grundläggande betydelse när det
gäller att åstadkomma ett samtidigt både rätlssäkert och skyndsamt förfarande i
dessa ärenden. Den kostnadsökning som blir följden av en utvidgning av rätten
Ull offentligt biträde kan beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vinster
som de förkortade handläggningstiderna medför. 1 avvaktan på en eventuell
framtida reform av rättshjälpslagen bör en presumtion för rätt till biträde i
delta skede införas endast i fråga om utlänningsärenden.
Riksdagen har antagit propositionsförslaget (AU 1977/78:
30, rskr 1977/78: 202). Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1978,
Utredningen tar upp ytterligare ett problem som har
samband med förutsättningarna för förordnande av offentligt bilräde nämligen
del som togs upp av justitieombudsmannen Wennergren i det beslut som refererats
ovan rörande samhälleligt bistånd i ärenden om samhällsvård.
Det kan
med fog ifrågasättas om i vissa samhällsvårdsärenden inte också föräldrarna bör
tiUerkännas rätt tUl rättshjälp genom offentligt biträde. Även om föräldrarna i
sådana fall kan få allmän rättshjälp med biträdesförordnande kan det göras
gäUande att föräldrarna får en sämre behandling än motparten i ärendet, som
formellt utgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som
knyter sig till uppgiften att skydda barnet. I sådana fall där
barnavårdsintressena står emot föräldrarnas intresse att få vårda sitt barn
synes föräldrarna i lika hög grad som barnel beröras av åtgärden. I realiteten
är det ju mot dem som ingripandet riktar sig i dessa fall. För att en ändring i
rättsläget skall kunna åstadkommas torde krävas en lagändring. Utredningen föreslår
därför i fråga om samhällsvårdsärendena att inte bara den som avses med
åtgärden utan även vårdnadshavare tillerkänns rätt till offentligt biträde.
9.2 Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde
9.2.1 Nuvarande ordning
Offentligt biträde förordnas enligt 43 § RHL av
rättshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet det aktuella ärendet är
anhängigt. Ärendet skall i princip tas upp av den nämnd inom vilkens
verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt.
Fråga om förordnande av offentiigt biträde kan väckas
antingen genom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den
myndighet som handlägger målet eller ärendet. Några formföreskrifter för
ansökan eller anmälan är inte uppställda. I brådskande fall kan ärendet
anhängiggöras genom telefonsamtal eller genom telegram.
Enligt särskild föreskrift i 25 § RHK skall
rättshjälpsnämnden inhäm-
Prop. 1978/79: 90 122
ta
yttrande över ansökan om förordnande av offentligt biträde av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Det åligger den handläggande myndigheien att
självmant beakta behovet av offentligt biträde och så snart anledning
föreligger anmäla behovet till rättshjälpsnämnden.
Har
den som åtgärden avser själv föreslagit lämplig person till offentligt biträde
skall denne enligt 44 § RHL i princip förordnas. Ett villkor är emellertid all
den föreslagnes anlitande inte medför avsevärt ökade kostnader eller i övrigt
särskUda skäl föranleder annat. Något krav på särskild juridisk utbildning hos
biträdet gäller inte. Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå har
formellt inte något företräde.
Ersältning
till offentligt biträde fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av aUmänna
medel. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att återgälda kostnad för
biträdet eller för utredning. Beträffande ersättningen gäller samma regel som
i fråga om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp.
Offentligt
biträde skall ge in sin kostnadsräkning lill den myndighet som handlägger målet
eller ärendet och denna myndighet skall med eget yttrande översända räkningen
tUI rättshjälpsnämnden. Föreskrift härom finns i 28 § RHK.
Rättshjälp
genom offentligt biträde kan enligt 45 § RHL innefatta även införskaffande av
utredning. Har rättshjälpsnämnden förordnat offentligt biträde, är den
rätissökande utan ytterligare prövning från nämndens sida berättigad att i den
mån som det behövs få utredning som avses i 45 § utförd. Undantagsvis kan
rättshjälpen innefatta rätt att enbart få utredning utförd.
I
det statistiska material som utredningen låtit inhämta ingår även en
undersökning av hur ärendena om offentligt biträde fördelar sig efter sättet
för anhängiggörande. Undersökningen visar att 72,8 % anhängiggjordes genom
ansökan av den enskilde och 27,2 % genom anmälan av myndighet.
Undersökningen
visar också alt avvikelse från myndighets yttrande enligt 25 § RHK är ytterst
sällsynt, Rältshjälpsnämndernas beslut avvek sålunda i endast 1,3 % av faUen
från det yttrande över anmälan eller ansökan som myndighet avgivit.
Liksom
i ansökningsfasen förekommer det ytterst sparsamt att rättshjälpsnämnderna
avviker från myndighets yttrande över kostnadsräkning när biträdesersättning
faststäUs. Sådan avvikelse förekom enligt undersökningen i bara 1,4 % av faUen.
9.2.2
Utredningen
Utredningen
framhåUer att det vid olika tillfällen har framförts den åsikten att
förordnande av offentligt biträde borde ligga på den myndighet som handlägger
det ifrågavarande målet eller ärendet. Det är sär-
Prop. 1978/79: 90 123
skilt
i sådana fall där frihetsberövande är aktuellt och i vissa utlänningsärenden
som nuvarande ordning har ansetts medföra onödig omgång och tidsutdräkt.
Utredningen
har tidigare föreslagit att offentligt biträde skall förordnas om det inte är
obehövligt. Enligt utiänningslagkommiltén, som rättshjälpsutredningen samrått
med i fråga om utiänningsärenden, lorde handläggningen av rättshjälpsärendena
med en sådan regel gå snabbare därigenom att antalet avslag minskar. Men även
i övrigt tar rättshjälpsfrågans handläggning aUtför lång tid i sådana ärenden.
Utlänningslagkommittén anser att den nuvarande ordningen med ansökan hos
rättshjälpsnämnd, remiss Ull invandrarverket och därefter beslut av nämnden är
onödigt byråkratisk och tidskrävande. Långt bättre vore enligt kommittén, om
den myndighet som handlägger ärendet invandrarverket eUer regeringen själv
fick besluta i frågan. Betänkligheterna mot en sådan ordning blir knappasl
några om reglerna som utlänningslagkommittén föreslår utformas som en
automatisk rätt för utlänningen till biträde.
Samråd
i denna fråga har också ägt rum med socialutredningen. Enligt vad som
inhämtats vid detta samråd kommer socialutredningen atl föreslå att offentligt
biträde alltid skall förordnas i ärenden om omhändertagande för utredning
eller för vård av underårig. Förordnandet avses ske genom länsrätten.
Rättshjälpsutredningen
har inte helt kunnat ansluta sig lill utlänningslagkommitténs och
socialutredningens åsikter i fråga om vem som skall förordna offentligt
biträde. Visserligen innebär rättshjälpsutredningens förslag att presumtionen
för offentligt biträde blir mycket stark. Rälten till sådant biträde blir
emeUertid inte helt obligatorisk ulan visst utrymme för att avslå ansökningar
kommer att kvarstå även med utredningens förslag. För en person som t. ex.
berörs av en så ingripande åtgärd som frihetsberövande eller avlägsnande från
riket om han är utlänning torde det vara svårt atl inte betrakta den
myndighet som beslutar om den aktuella åtgärden som sin motpart i ärendet. Om
denna myndighet också skall kunna avslå en begäran från honom att få offentligt
biträde som hjälp mot myndigheten, torde det föreligga stor risk för att han betraktar
sig som helt utlämnad åt myndighetens godtycke. Utredningen anser därför atl
främst principiella skäl talar för att beslutanderätten i fråga om offenUigt
bilräde skaU ligga hos ett i förhåUande tUl myndigheten fristående organ.
Rättshjälpsnämnden bör aUtså även i fortsättningen förordna offentUgt bilräde.
Som har framgått ovan torde önskemålet om en snabbare och mindre byråkratisk
handläggning till stor del uppnås genom att utrymmet för all avslå begäran om
offenUigt bilräde blir betydligt mera begränsat än f. n. Nuvarande skyldighet
för den handläggande myndigheten att avge yttrande UU rättshjälpsnämnden bör
enligt utredningens uppfattning gälla bara i de fall där rättshjälpsnämn-
Prop. 1978/79: 90 124
den
överväger att avslå ansökan. Sådant avslag bör alltså inte få ske utan att den
handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av offenUigt bilräde.
Utredningen
anser dock att undantag från vad som nu sagts bör gälla i fråga om sådana fall
där regeringen handlägger ärendet. I dessa fall bör regeringen också få besluta
om offentligt biträde.
Utredningens
ordförande anser i reservation att den handläggande myndigheten bör få förordna
offentligt bilräde utom då ärendet handläggs av polismyndighet eller social
centralnämnd. En expert har intagit samma ståndpunkt. Äger handläggningen rum
vid en social centralnämnd bör det enligt ordföranden och experten ankomma på
länsrätt att förordna offentligt biträde. Handläggs ärendet hos polismyndighet,
vilket kan ske bara vid avvisning i visst fall enligt utlänningslagen, bör
invandrarverket förordna offentligt biträde.
1
fråga om vilken myndighet som skall fastställa ersättningen tiU det offentliga
biträdet bör enligt utredningens mening gälla samma regler som vid allmän
rättshjälp. Även regeringen bör emellertid få besluta om ersättning till
offentligt biträde i nu avsedda fall. Ordföranden och en expert är skiljaktiga
och föreslår att prövningen av ersättningsfrågorna bör anförtros den
handläggande myndigheten, dock med undantag för fall då ärendet handläggs av
polismyndighet eller social centralnämnd.
1
samband med de ändringar i rättshjälpslagen som har berörts i avsnitt 9,1.3
har inte föreslagils någon ändring av förfarandet vid förordnande av
offentligt bilräde i utlänningsärenden.
10
Organisations- och kostnadsfrågor 10.1 Organisationsfrågor
10.1.1
Nuvarande ordning
Rättshjälpsnämnder
finns liksom hovrätter i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall
och Umeå. Rättshjälpsnämndernas kanslier ingår som organisatoriska enheter i de
olika hovrätterna.
Rättshjälpsnämnd
består av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra
andra ledamöter. Äv dessa skall två vara advokater som är verksamma inom
nämndens verksamhetsområde. En advokat skall vara anställd på allmän
advokatbyrå och en enskUt verksam. De två övriga ledamöterna skall vara
svenska medborgare, myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde. För
ledamot skall finnas en eller flera ersättare.
Rältshjälpsnämnd
är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en inte är
advokat. Vid avgörande av ärende som
Prop.
1978/79: 90 125
är
av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skaU dock samtliga
ledamöter dellaga.
Enligt
vad som inhämtats från rättshjälpsnämnderna tiUämpas följande
sammanträdesordning.
Stockholm två
dagar i veckan
Jönköping en dag
varannan vecka
Malmö en
dag i veckan samt ytterligare en dag var tredje vecka
Göteborg en
dag i veckan
Sundsvall en dag
varannan vecka
Umeå en
dag varannan vecka
Vid
rättshjälpsnämndernas kanslier tjänstgör handläggare och biträden. En av
handläggarna vid varje rättshjälpsnämnd är chef för nämndens kansli.
Biträdespersonalen har i princip, med undantag för kanslierna i Sundsvall och
Umeå, indelats i två kaiegorier, registerbiträden och granskningsbiträden.
Registerbiträdena registrerar inkommande ärenden, lottar ärenden på
handläggare, ombesörjer in- och utbetalning samt sköter avregistrering av
ärenden. Granskningsbiträdena bistår i första hand handläggare med handläggning
av ärendena.
Personalresurserna
var enligt det för budgetåret 1916fil gällande regleringsbrevet fördelade på
följande sätt mellan de olika rättshjälps-nämnderna.
Handläggare
Biträden -f exp.-vaktpersonal
Stockholm
9
23
Jönköping
2
9
Malmö
4
12
Göteborg
4
12
Sundsvall
1
4
Umeå
1
3
Totalt 21 63
Verksamheien
vid rättshjälpsnämnderna är till innehåll och omfattning nästan helt och
hållet styrd av gällande bestämmelser på rättshjälpsområdet och av
ärendetiUströmningen. Under budgetåren 1974/75 och 1975/76 var antalet ärenden
hos de olika rättshjälpsnämnderna följande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Antal
%
Antal
%
Stockholm
30 428
37
29 321
39
Jönköping
11369
14
9 690
13
Malmö
13611
17
12 190
16
Göteborg
]6]14
20
14 786
20
Sundsvall
5 596
7
4 865
7
Umeå
4418
5
3 901
5
Totalt
81536
100
74 753
100
Enligt hovrätternas
bedömning kommer antalet ärenden hos de olika rättshjälpsnämnderna under
budgetåren 1976/77 och 1977/78 att vara följande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Antal
7o
Antal
%
Stockholm
30 000
39
30 000
39
Jönköping
10 200
13
10 200
13
Malmö
13 400
17
13 500
17
Göteborg
14 180
18
14 200
18
Sundsvall
5 150
7
5 150
7
Umeå
4 550
6
4 550
6
Totalt
77 480
100
77 600
100
Som
framgår av framställningen ovan (avsnitt 2.2) har utredningen låtit utföra en
statistisk undersökning av 6 119 ärenden om allmän rättshjälp som
anhängiggjorts vid de oUka rättshjälpsnämnderna under januari 1975 och
slutförts senast i juli 1976. Under januari 1975 inkom sammanlagt 7 542
ärenden. Undersökningen omfattade alltså 81 % av samUiga ärenden som inkom
under den angivna perioden.
Ärendena om allmän
rättshjälp fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stockholm
2 147
35.0
Jönköping
940
15,4
Malmö
1065
17,4
Göteborg
1241
20,2
Sundsvall
404
6,6
Umeå
322
5,3
Prop. 1978/79: 90 127
Utredningen har också låtit utföra en undersökning av
totalt 1 360 ärenden om offentligt biträde som anhängiggjorts under år 1975 och
slutförts senast i juni 1976. Under hela år 1975 inkom 1 809 ärenden om
offentligt biträde och undersökningen omfattade alltså 75 % av dessa.
Ärendena om offentligt biträde fördelade sig på följande
sätt mellan de olika rättshjälpsnämndema.
Antal %
Stockholm
887
65,2
Jönköping
113
8,3
Malmö
169
12,1
Göteborg
122
9,0
Sundsvall
42
3,0
Umeå
31
2,2
Totalt 1 360 99,8
opaginerad Kontrollera mot PDF
I de 6 119 ärendena om allmän rättshjälp bifölls ansökan i
5 695 fall (93,1 %) och avslogs i 231 fall (3,8 %). Ansökan avskrevs i 189
fall. De prövade ansökningarna fördelade sig på följande sätt med avseende på
saken.
Saken Antal %
31,3
68,7
Äktenskapsskillnad
3 184
53,7
Övrig
familjerätt
888
15,0
Bodelning
336
5,7
Fordran,
krav
327
5,5
Tvist p.
g. a. köp av fast
egendom m. m.
203
3,4
Arvsrätt,
testamente och
äktenskapsförord
266
4,5
Skadestånd
288
4,9
Tvist
rörande hyresför-
hållande, arrende m. m.
96
1,6
Förvaltningsrättsliga
ärenden
202
3,4
Övrigt
136
2,3
Totalt 5 926 100,0
De avslutade ärenden där allmän rättshjälp beviljals
fördelade sig på följande sätl med avseende på var ärendet handlagts.
Allmän domstol 69,4
Förvaltningsmyndighet och/eller förvalt
ningsdomstol 2,8
Utomprocessuellt
27,8
100,0
100,0
Prop. 1978/79: 90 128
Undersökningen
visar också att rättshjälpsnämnden som sådan beslutade i 264 av 5 926 ärenden
dvs. i 4,5 % av ärendena. 1 182 fall (3,1 %) avsåg beslutet ansökan om allmän
rättshjälp, i 79 fall (1,3 %) biträdes-ersättning och i 3 fall (0,5 %) både ansökan
och biträdesersättning.
Enligt
5 § tredje stycket RHL får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden i den utsträckning
regeringen bestämmer på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende.
Regeringen har i 8 § instruktionen (1973: 250) för rättshjälpsnämnderna
meddelat närmare föreskrifter om sådan delegation. Med stöd härav har
rättshjälpsnämnderna meddelat särskilda beslut om degelation av
beslutanderätten inom rättshjälpsnämnden. Delegation anses kunna ske
beträffande alla ärenden som inte är av större vikt eller av principiell
betydelse. Undantag gäller dock uttryckligen för beslut i vissa frågor.
Delegationsbesfämmelserna skiljer sig något vid de olika nämnderna. Gemensamt
för alla nämnder utom Umeå-nämnden är att handläggare inte får fastställa ersättning
eller besluta om förskott då yrkat belopp överstiger 5 000 kr. Vidare gäller
bl. a. att handläggare vid rättshjälpsnämnd inte får avgöra frågor om
rättshjälp åt dödsbo, i utländska angelägenheter med vissa undantag eller åt
utländsk medborgare som inte är bosatt här. Hos flera nämnder får handläggare
inte jämka kostnadsbidraget på grund av att den rättssökande eller ställföreträdare
för honom förfarit vårdslöst eller försumligt och inte förordna att
rättshjälpen skall upphöra. Även i fråga om biträdesbyte krävs i regel beslut
av rättshjälpsnämnden som sådan. Handläggare får inte heller förordna biträde
som inte är advokat, om inte biträdet tidigare godkänts av rättshjälpsnämnden i
jämförbar angelägenhet. Har handläggare meddelat beslut om avslag på ansökan
eller framställning skall beslutet anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Rättshjälpsnämnderna
står under tillsyn av en centralmyndighet. Centralmyndighet för rättshjälpen
är domstolsverket. Domstolsverket skall enligt sin instruktion (se SFS 1975:
506) leda och samordna verksamheten samt meddela föreskrifter, råd och
anvisningar, tillse att verksamheten bedrivs effektivt, leda och övervaka
rättshjälpsnämndernas tilllämpning av RHL, fastställa taxor enligt RHL samt
företräda staten vid talan mot allmän domstols beslut rörande kostnad för
rättshjälp.
Inom
verket finns en besvärsnämnd som avgör besvär över rättshjälpsnämnds eller
annan förvaltningsmyndighets beslut enligt RHL. Besvärsnämnden har det antal
avdelningar som regeringen bestämmer. Varje avdelning består av ordförande och
sex andra ledamöter. Besvärsnämnden är f. n. inte uppdelad på avdelningar.
Under
1976 inkom 1 222 ärenden till besvärsnämnden. Av dessa kom 545 från
rättshjälpsnämnden i Stockholm, 125 från Jönköping, 169 från Malmö, 145 från
Göteborg, 84 från Sundsvall och 107 från Umeå. Utgående balans i januari 1977
var 133 ärenden. Ändringsfrekvensen är ca 25 %, oftast beroende på att nytt
material tillförs ärendena. Detta brukar anges i besluten.
Prop. 1978/79: 90 129
Besvärsnämndens beslut kan inte överklagas. Däremot kan
som fram går av vad ovan anförts domstolsverket företräda staten vid talan mot
ersättningsbeslut som allmän domstol har meddelat.
10.1.2 Utredningen
Ulredningen framhåller att dess förslag om de genomförs
får stor betydelse för både ärendemängden och ärendestrukturen hos rättshjälpsnämnderna.
Sålunda har föreslagits alt rättshjälpsnämnden inte alls skall behöva kopplas
in på handläggningen av rättshjälpsfrågan i familjerättsmål. Denna typ av
rättshjälpsärenden utgör 68,7 % av samtliga rättshjälpsärenden. Om antalet
rättshjälpsärenden årligen uppgår till ca 72 000 skulle alltså
rättshjälpsnämnderna befrias från ca 49 500 ärenden i ansökningsfas. Till
detla antal skall läggas de fall där rättshjälpen avser ärenden enligt 21 kap.
FB. Någon siffra kan här dock inte anges.
Det bör framhållas att nu angivna ärenden mestadels är av
enkel beskaffenhet och inte särskilt betungande för personalen på rättshjälpsnämndernas
kanslier. Ätt de blir föremål för prövning av rättshjälpsnämnden i dess helhet
torde nästan aldrig förekomma.
Utredningen har föreslagit att advokat skall få bevilja
allmän rättshjälp även i en del ärenden än familjerättsärenden, I dessa fall
skulle dock gälla alt advokaten får arbeta på ärendet sex timmar utan att rättshjälpsnämnd
eller i vissa fall domstol behöver kopplas in på prövningen av
rättshjälpsfrågan. Sex timmar skulle med nu gäUande timkostnadsnorm motsvara
ett arvode på 1 290 kr.
I undersökningen av slutreglerade ärenden antogs att
kostnaden uppgår till högst 1 100 kr,, vilket motsvarar ca fem timmars arbete,
i omkring 6 350 ärenden per år och till högst 2 100 kr, (ca tio timmars arbete)
i omkring 9 000 ärenden per år. Någon beräkning av hur många ärenden som skuUe
rymmas inom en tidsgräns av sex timmar har into gjorts. Utredningen uppskattar
emellertid antalet rättshjälpsansökningar som rättshjälpsnämnderna till följd
av förslaget i förevarande hänseende skulle befrias från att pröva till 7 000.
Av dessa 7
000 ärenden torde enligt undersökningen omkring 1 100 ärenden kunna rymmas inom
ramen för förlängd rådgivning och rättshjälpsnämndema sålunda befrias från
varje befattning med ärendet.
Med utgångspunkt från att antalet rättshjälpsärenden är 72
000 skulle alltså enligt utredningens beräkningar antalet ansökningar om allmän
rättshjälp vid rUttshjälpsnämnderna minska med sammanlagt 56 500 (49 500 -I- 7
000). En viss ökning av antalet rätlshjälpsärenden hos rättshjälpsnämndema kan
dock bli följden av utredningens förslag om massärenden, om rättshjälp för
näringsidkare och om bodelning. Utredningen har vidare rekommenderat en mera
liberal praxis i fråga om allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. Storleken av
denna ökning torde kunna anges endast uppskattningsvis. Utredningen beräknar
ökningen till 5 000 ärenden.
9 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nt 90
Prop. 1978/79: 90 130
Även
när det gäller rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och
vissa utlänningsärenden m. m. torde enligt utredningen dess förslag komma att
medföra en ökning av antalet ärenden hos rättshjälpsnämnderna. En fördubbling
av nuvarande antal om ca 3 000 torde inte vara orealistisk.
En
sammanfattning av vad som hittills har anförts ger enligt ulredningen vid
handen att antalet ansökningar om rättshjälp som även fortsättningsvis skaU
prövas av rättshjälpsnämnd kan uppskattas till 72 000 -f 5 000 -I- 3 000 56
500 = 23 500.
Till
detta antal skall dock läggas de fall där advokat inte vill bevilja allmän
rättshjälp trots att han i och för sig är berättigad till det och de fall där
den rättssökande har anlitat annan än advokat. Antalet sådana fall är ytterst
svårt att uppskatta. Möjligen kan det i ett inledningsskede råda viss
osäkerhet bland advokaterna, om allmän rättshjälp skall utgå, vilket kan leda
till ett ökat antal ärenden hos rättshjälpsnämnd. Utredningen uppskattar
antalet till 2 000.
För
rättshjälpsnämnds prövning skulle då återstå ca 25 500 ärenden.
Rättshjälpsnämnd skulle få att besluta i ärenden rörande dödsbo, nä-ringsidkarärenden,
utlandsärenden, bodelningar m. fl., i sådana fall där advokat inte vill bevilja
den rättssökande allmän rättshjälp och i sådana fall där den rättssökande
anlitat annan än advokat.
Vidare
skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om fortsatt rättshjälp i vissa fall.
Denna prövning torde emellertid i ej ringa omfattning komma att ske hos
domstol, eftersom ärendet kan vara föremål för handläggning vid domstol när
rättshjälpsfrågan skall prövas. Slutligen skulle rättshjälpsnämnd få pröva
frågan om förordnande av offentligt biträde i ärenden om administrativa
frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.
Ätt
beräkna antalet fall där mellankontroll skall ske hos domstol är svårt. Enligt
föregående avsnitt handlades 69,4 % av rättshjälpsärendena hos allmän domstol.
Ett mycket stort antal av de ärenden som handlades vid allmän domstol utgörs
emellertid av familjerättsmål varför de nyss nämnda procenttalen inte ger någon
egentlig ledning. Utredningen räknar med ett antal av 2 500. Detta får
betraktas som en grov uppskattning.
För
rättshjälpsnämnd skulle alltså enligt utredningens uppfattning återstå 23 000
ärenden i ansökningsfas samt för mellankontroll.
Även
när det gäller rättshjälpsnämnds befattning i övrigt med rättshjälpsfrågor
anser utredningen att dess förslag innebär en ganska avsevärd minskning av
arbetsbördan. Prövningen av frågor om substitution av biträde i den mån
sådana ärenden över huvud taget kommer att finnas kvar byte av biträde och
entledigande i annat fall av biträde föreslås sålunda få ske hos domstolar,
hyresnämnder, arrendenämnder samt överexekutor i sådana fall där ärendet
handläggs hos sådan myn-
Prop.
1978/79: 90 131
dighet när frågan om åtgärden uppkommer, Samma myndigheter
föreslås få pröva frågor om utredning och ersättningsfrågor samt frågor om
upphörande av allmän rättshjälp i sådana ärenden som handläggs vid myndigheten.
En avsevärd minskning av arbetsbördan hos rättshjälpsnämnd
antar utredningen blir följden av förslaget om förenkling av slutregleringsförfarandet
och ordningen för fördelning av motparts ersättningsskyldighet. Enligt
förslaget befrias rättshjälpsnämnderna från atl pröva rättshjälps-avgiften och
göra avräkning med offentligt biträde i samtliga de fall där ersättningsfrågor
skall prövas av domstol, hyresnämnd, arrendenämnd och överexekuior. Själva
slutregleringsförfarandet kommer dessutom enligt utredningens förslag att
minskas ned till att bli ett led i det förfarande varigenom ersättningen
enligt RHL prövas.
För prövning av rättshjälpsnämnd återstår alla frågor som
kan uppkomma i rätlshjälpsärenden som ej handläggs vid någon myndighet över
huvud laget eller som handläggs vid anan myndighei än domstol, hyresnämnd,
arrendenämnd saml överexekutor. De rent utomprocessueUa ärendena utgör enligt
föregående avsnitt 27,8 % av rätlshjälpsärendena. Detta motsvarar vid en årlig
ärendevolym av 72 000 ca 20 000 ärenden. Inom denna ram har man enligt
utrednings uppfattning alt hålla sig när det gäller att beräkna det antal fall
där rältshjälpsnämnd kan komma att få pröva frågor av det slag som nu avses.
Som framgår av föregående avsnitt sysselsätts inom
rättshjälpsorganisationen 21 handläggare och 59 biträden. Därtill kommer 4
expeditionsvakter. Förslaget innebär enligt utredningen inte bara att ärendemängden
hos rättshjälpsnämnderna minskas avsevärt utan också att ärendestrukturen
förändras. Ett mycket stort antal enkla ärenden försvinner sålunda från
rättshjälpsnämndema och vidare befrias nämnderna från en mycket stor del av
den pappershantering som nu belastar dem. Kvar står ärenden av kavlificerad art
som kräver mera ingående bedömningar. Detta bör föra med sig en annan
fördelning mellan handläggare och biträdespersonal. F, n. är relationen mellan
handläggare och biträden 1: 3. Utredningen räknar med att relationen i
fortsättningen bör vara mellan 1: 1,5 och 1: 2.
När det gäller att bestämma antalet handläggare har man
enligt vad utredningen ovan har kommit fram till att utgå ifrån en ärendemängd
av 23 000 ärenden per år. Om man med hänsyn till helger, sedvanlig semester och
normal sjukfrånvaro räknar med en arbetstid av 205 dagar per år skuHe detta
motsvara 112 ärenden per dag. Enligt utredningens mening bör en handläggare
kunna klara av åtminstone 8 ärenden per dag i genomsnitt eller omkring 1 700
ärenden per år. Med det nu förda resonemanget skulle det behövas 1315
handläggare och omkring 24 biträden för atl klara av rättshjälpsärendena.
Utredningen anser att man vid beräkningen av rättshjälpsorganisationens
storlek bör
räkna
med att det behövs 14 handläggare och 24 biträden. Relationen mellan
handläggare och biträden skulle därmed bli 1: 1,7.
Utredningen
tar vidare upp frågan om hur den ärendemängd om ca 23 000 ärenden som
utredningen räknar med för rättshjälpsnämndernas del skulle kunna tänkas
fördelad på de nuvarande sex rättshjälpsnämnderna. Fördelningen av ärenden
mellan nämnderna är något olika i fråga om allmän rättshjälp och offentligt
biträde enligt 41 § RHL. Om man utgår ifrån att 17 000 ärenden avser allmän rättshjälp
och 6 000 offentligt biträde enligt 41 § RHL blir fördelningen följande.
Allmän rättshjälp
Offentligt biträde
Samtliga
7av
Summa
7av
Summa
17 000
6000
Stockholm
35,0
5 950
65,2
3 912
9 864
Jönköping
15,4
2618
8,3
498
3 116
Malmö
17,4
2 958
12,1
726
3 684
Göteborg
20,2
3 434
9,0
540
3 974
Sundsvall
6,6
1 122
3,0
180
1 302
Umeå
5,3
901
2,2
132
1033
Summa
99,9
16 983
99,8
5 988
22 971
Om
en handläggare beräknas klara av 1 700 ärenden om året skulle alltså Stockholm
behöva 5,8 handläggare, Jönköping 1,8 handläggare, Malmö 2,2 handläggare,
Göteborg 2,3 handläggare, Sundsvall 0,8 handläggare och Umeå 0,6 handläggare.
Rättshjälpsnämnder
som inte bereder en handläggare full sysselsättning bör enligt utredningens
mening inte komma i fråga. Också rättshjälpsnämnder med bara 12 handläggare
är alltför små. Samtidigt finns det anledning utgå från att även stora nämnder
kan vålla problem från ohka synpunkter. Utredningen anser att 56 handläggare
är ett lämpligt antal. Flera skäl talar härför, inte minst rekryteringsskäl.
Med hänsyn till den roll som policy- och prejudikatorgan som rättshjälpsnämnden
föreslås få är det viktigt att nämnden får kvalificerad personal både på
handläggare- och biträdessidan. 1 en nämnd med 56 handläggare kan en vara
chef, en ställföreträdare och de övriga enbart handläggare.
Utredningen
konstaterar att rättshjälpsnämnden i Stockholm med den tillämpade
beräkningsgrunden skulle få 5,8 handläggare. Denna nämnd bör därför finnas
kvar. Utredningen återkommer till frågan om verksamhetsområde för nämnden.
Personalstyrkan hos övriga rättshjälpsnämnder blir däremot mindre än vad som
enligt utredningens mening är idealiskt. En sammanslagning av
rättshjälpsnämndema bör därför enligt utredningen övervägas.
Prop. 1978/79: 90 133
Därvid
är flera alternativ tänkbara. Stockholmsnämnden med sina ca 9 900 ärenden
skulle t. ex, kunna läggas ihop med rättshjälpsnämnderna i Sundsvall och Umeå,
En på detta sätt sammanslagen rättshjälpsnämnd skulle med ca 12 200 ärenden
kunna bereda sysselsättning åt ca 7 handläggare och 12 biträden. Nämndens
kansli skulle i så fall lämpligen finnas i Stockholm.
Jönköpings-, Malmö, och
Göteborgsnämnderna skulle tillsammans kunna bUda en nämnd. Denna skulle med ca
10 800 ärenden kunna bereda sysselsättning åt omkring 6 handläggare och 10
biträden. Denna nämnd skulle lämpligen kunna förläggas till Malmö.
Ett
annat tänkbart alternativ är emellertid atl låta Stockholmsnämnden behålla
sill nuvarande verksamhetsområde och bilda en särskild rättshjälpsnämnd av
SundsvaUs- och Umeånämnderna. En sådan "Norrlandsnämnd" skulle
visserligen med hänsyn till ärendetillströmningen inte bereda sässelsättning åt
mer än 2 handläggare och 34 biträden. Den lämpligaste kansliorten för en
Norrlandsnämnd är enligt utredningens uppfattning Sundsvall.
Majoriteten
av utredningens ledamöter saml en expert har stannat för att föreslå tre
rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm med 6 handläggare och 10 biträden,
en i Malmö med lika många handläggare och biträden och en i Sundsvall med 2
handläggare och 4 biträden. Utredningens ordförande har avvikande mening till
vilken en expert ansluter sig. De anser att en rättshjälpsnämnd med 56
handläggare vore tillräckligt. Två experter har i särskilt yttrande hävdat att
så små ingrepp som möjligt bör göras i nämndorganisationen. De anser att antalet
rättshjälpsnämnder endast bör reduceras till fyra, förlagda till Stockholm,
Göteborg och Malmö samt en nämnd för Norrlandslänen med sammanlagt 16
handläggare och 24 tjänster för övrig personal.
Den
personal som skulle bli överflödig genom den reducering av personalstyrkan som
skulle bli följden av utredningens förslag torde utan svårighet kunna beredas
sysselsättning inom övriga sektorer av rättsväsendet.
Rättshjälpsnämnd
bör enligt utredningen liksom f. n, bestå av ordförande samt fyra andra
ledamöter. Två av dessa bör liksom f. n. vara myndiga svenska medborgare som är
bosatta inom nämndens verksamhetsområde. Däremoi torde det räcka med en
advokat som anlingen kan vara privatpraktiserande eller anställd på allmän
advokatbyrå. Den återstående ledamoten bör liksom ordföranden vara erfaren i
domarvärv. När domarrepresenlanterna utses bör lämpligen tillses all både allmänna
domstolar och förvaltningsdomstolar blir företrädda.
Liksom
f. n. kan det enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga alt alla
rättshjälpsärenden avgörs av nämnden i plenum utan delegation till handläggare
bör vara möjlig. Med hänsyn till den ändrade ärendestrukfuren hos nämnderna bör
dock i ett övergångsskede propor-
Prop. 1978/79: 90 134
tionellt
sett fler ärenden än i dag handläggas av nämnden som sådan. Allteftersom praxis
stabiliseras kan det sedan bli fråga om att delegera beslutanderätten till
handläggare. Därvid är det länkbart att ge kanslichefen och stäUföreträdaren
mera vidsträckt behörighet än övriga handläggare.
Slutligen
berör utredningen rättshjälpsnämndernas ställning som myndigheter. F. n. ingår
rättjhjälpsnämnderna som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna. Som
skäl härför anfördes under förarbetena (prop. 1973: 74 s. 18) att nämnderna med
undantag av Stockholmsnämnden var små enheter och att de vid tillfälliga
vakanser och vid arbetstoppar kunde få hjälp från hovrätterna med personal för
handläggare och biträdesuppgifter. Om hela personalen vid något tUlfälle inte
hade full sysselsättning med kansligöromålen åt nämnden kunde den nyttiggöras i
hovrättsorganisationen. Från hovrätterna skuUe nämnderna också få hjälp med
löpande personal- och ekonomiadministration.
Dessa
synpunkter torde enligt utredningens uppfattning ha giltighet även med det
förslag till organisation som utredningen nu lägger fram. Rättshjälpsnämnderna
bör alltså även i fortsättningen vara knutna till hovrätten i resp, kansliort.
Utredningens ordförande anser däremot att övervägande skäl lalar för att
nämnderna görs frislående.
När
det gäller domstolsverket anser utredningen inte atl det finns anledning att
ändra verkets funktion som tillsynsmyndighet när det gäller rättshjälpen.
Genom
utredningens förslag kommer besvärsnämnden i ökad utsträckning att få avgöra
besvär över domstols beslut. Domstolsverket kan av naturliga skäl inte ingripa
mot beslut som har meddelats av besvärsnämnden, eftersom denna ingår i
domstolsverket. Avsaknaden av ingripande- och överklagningsmöjlighet för
domstolsverket synes hittills inte ha känts som en brist. Enligt utredningens
mening är det emellertid av principiella skäl anmärkningsvärt att
domstolsverkets möjligheter att ingripa är så väsentligt mer begränsade när
besvärsnämnden avgör ett ärende än när domstol gör det. Bristen kommer dessutom
att bli mer framträdande om utredningens förslag genomförs.
Ett
sätt att skapa ökade gransknings- och överklagningsmöjligheter för
domstolsverket är att göra besvärsnämnden fristående i förhållande till
domstolsverket. Utredningen förordar en sådan lösning. Domstolsverket bör även
i fortsättningen ombesörja att besvärsnämnden har tillgång tUl föredragande-
och kanslipersonal. Inte heller behöver någon ändring ske i fråga om besvärsnämndens
lokalisering. Däremot torde besvärsnämndens verksamhet behöva särskilt
regleras i RHL och i instruktion. Utan att komma med något förslag vill
utredningen dock peka på en annan metod att skapa bättre möjligheter att
övervaka och granska myndigheternas hanterande av rättshjälpsfrågor. Vad
utredningen åsyftar är att man inför någon form av allmänt ombud i
rättshjälpsfrågor.
Prop. 1978/79:90 135
Ett
liknande organ föreslås för socialförsäkringsmålens del av utredningen
angående översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. i
betänkandet Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol (SOU 1976: 53 s. 132).
Förslaget innebär att en fristående enhet, ombudsman-naexpeditionen, inrättas
inom riksförsäkringsverket med uppgift bl. a. att vara part i
socialförsäkringsmål.
10.2
Kosmadsfrågor
10.2.1
Utredningen
Utredningen
konstaterar inledningsvis att det är svårt att göra exakta beräkningar av de
konsekvenser som utredningens förslag skulle komma att få i kostnadshänseende.
Vad gäller de nuvarande sex rättshjälpsnämnderna med 21 handläggare, 59
biträden och 4 expeditionsvakter beräknas dessa f. n. kosta statsverket omkring
8 milj. kr. per år. Utredningen har föreslagit att antalet rättshjälpsnämnder
skall vara tre med sammanlagt 14 handläggare och 24 biträden. Dessutom torde
viss expeditionsvaktspersonal behövas. Förslaget torde enligt ulredningen
åtminstone på sikt innebära en reducering av kostnaderna med ca 50%,
I
stort sett är detta en reell besparing. De arbetsuppgifter som enligt utredningens
förslag i stor utsträckning försvinner från rättshjälpsnämnderna är
handläggningen av frågor om beviljande av allmän rättshjälp och slutreglering
av rältshjälpsärenden. Dessa uppgifter överförs främst till advokater och
domstolar. Det bör inte förorsaka advokaterna något merarbete alt själva få
bevilja rättshjälp, Slutregleringsförfarandet förenklas avsevärt och det
arbete som ett nytt avräkningsförfarande kommer att medföra för domstolarna
kan i stort sett anses motsvara det nuvarande arbetet med att skriva och
expediera underrättelser till rättshjälpsnämnderna. När det gäller frågor som
kan uppkomma efter det allmän rättshjälp har beviljats har utredningen
föreslagit att prövningen i viss utsträckning skall handhas av den domstol som
handlägger det aktuella ärendet. Det merarbete som kan uppkomma hos
domstolarna torde bli obetydligt.
Förslaget om en enklare
ordning för fördelning av motparts ersättningsskyldighet bör enligt
utredningen kunna medföra vissa kostnadsbesparingar hos kronofogdemyndigheterna.
Grovt räknat kan besparingarna antas uppväga kostnaden för övertagande av den
rätissökandes fordran på rättshjälpsavgift i vissa fall. Förslaget i denna del,
nämligen att statsverket skall överta den rättssökandes fordran på
rättshjälpsavgift när denna inte överstiger 5 % av basbeloppet (ca 500 kr.),
kan beräknas medföra en kostnad för statsverket om högst 100 000 kr.
Sammanfattningsvis
beräknar utredningen atl dess förslag om förenk-
Prop. 1978/79: 90 136
lingar av rättshjälpssyslemet medför en kostnadsminskning
om ca 4 milj. kr. per år.
Utredningen har vidare föreslagit en förlängning av
rådgivningstiden och viss höjning av avgiften för rådgivning. Vidare föreslås
något ändrade riktlinjer för nedsättning och eftergift av avgiften, vilka bör
medföra en viss kostnadsminskning. Genom att subventionen blir något siörre i
de ärenden där avgiften sätts ned uppkommer emellertid en viss kostnadsökning.
Dessa plus- och minusposter bör, menar utredningen, i stort sett jämna ut
varandra.
Den förlängda tiden för rådgivning bör medföra atl vissa
ärenden kan handläggas som rådgivning i stället för allmän rättshjälp, vilket
innebär en besparing. Vilken verkan i kostnadshänseende som den förlängda
rådgivningen i övrigt kommer atl få är svårt atl bedöma. Även här får det
betydelse i vilken utsträckning nedsättning eller eftergift av avgiften kommer
att förekomma. Det är emellertid troligt att förlängd rådgivning kommer att ges
i en del fall där allmän rättshjälp f. n. inte anses kunna förekomma, bl. a. i
förvaltningsrättsliga ärenden. Det är vidare troligt att en del av dagens
rådgivningsärenden i framtiden blir förlängda rådgivningar, eftersom
rådgivningstiden i dag anses vara för kort. Möjligheten till förlängd
rådgivning torde emellertid också kunna bidra till att kostnaderna begränsas i
enklare ärenden där allmän rättshjälp i dag beviljas.
Sammanfattningsvis anser ulredningen att dess förslag om
ändringar i rådgivningsinslitulet kan beräknas medföra en viss kostnadsökning
men storleken är inte möjlig att beräkna.
Utredningen menar även att ganska betydande
kostnadsökningar torde bli följden av förslaget om ökade möjUgheter till
rättshjälp i massärenden, om ökade möjligheter för näringsidkare att få
rättshjälp och om bättre förmåner vid bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad eller boskillnad. Utredningen har också rekommenderat en
generösare praxis när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. När
det gäller förvaltningsärenden bör dock framhållas att en stor del av dessa bör
kunna klaras av genom förlängd rådgivning.
De förslag som berörts i föregående stycke har beräknats
medföra en ökning av antalet rättshjälpsärenden med ca 5 000. Enligt utredningens
undersökning var genomsnittskostnaden per ärende ca 1 050 kr. (med en timkostnadsnorm
om 175 kr.) vilket i dagens kostnadsläge kan beräknas motsvara ca 1 200 kr. De
nytUlkomna ärendena kan dock antas vara svårare och därmed dyrare än ett
genomsnittsärende i dag, främst därför att genomsnittet i så hög grad påverkas
av mål om äktenskapsskillnad. En genomsnittskostnad om ca 1 500 kr. är inte
osannolik. Detla skulle leda tiU en kostnadsökning om 7,5 milj. kr. Härifrån
skall dock avräknas vad som flyter in i rättshjälpsavgift i dessa ärenden.
Utredningen anser att man bör kunna räkna med en rättshjälpsavgift av
Prop.
1978/79: 90 137
i genomsnitt 200 kr., vilkel molsvarar 1 milj. kr.
Koslnadsökningen inskränker sig därmed lill 6,5 milj. kr.
Förslaget att låta advokat själv bevilja rättshjälp och
arbeta på ett ärende upp lill sex limmar innan rätlshjälpsfrågan underställs
någon myndighets prövning kan, som förut framhållits, innebära risker för en
praxisförskjutning som medför viss kostnadsökning. Utredningen räknar
emellertid inte med att det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.
Ett annal förslag som är ägnat atl påverka
rättshjälpskostnaderna rör beslutanderätten i fråga om att införskaffa
uiredning. För att kontroll skall kunna erhållas av att kostnaderna för
utredning inte blir för höga har utredningen föreslagit alt fråga om utredning
skall prövas av myndighet i andra fall än då utredningen avser intyg o. d. En
sådan ordning bör kunna medföra viss minskning av utredningskostnaderna.
Sammanfattningsvis anser utredningen att dess fråga om
allmän rättshjälp beräknas medföra en kostnadsökning om ca 6,5 nulj. kr. per
år.
När det slutligen gäller förslaget om generösare regler
för offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och i
utlänningsärenden torde delta leda till vissa kostnadsökningar. Utredningen
har uppskattat ökningen av antalet sådan ärenden till 3 000. Enligt utredningens
undersökning var genomsnittskostnaden i ett ärende om offentligt biträde 770
kr., vilket i dag motsvarar ca 900 kr. Med en genomsnittskostnad per ärende om
900 kr. skulle förslaget m. a. o. medföra en kostnadsökning om 2,7 milj. kr.
per år.
11 Föredraganden
11.1 Behovet av en översyn av rättshjälpssystemet
Samhällets rättshjälp reformerades åren 1972-73. Det nya
rättshjälps-systemet, vars grunddrag är fastslagna i rättshjälpslagen
(1972:429), innebär i huvudsak följande.
Rättshjälp kan i princip utgä i alla slag av rättsliga
angelägenheter där behov av sädan hjälp föreligger. Det är utan betydelse om
angelägenheten skall prövas av domstol eller annan myndighet eller om det är
fråga om ett ärende som ej handläggs vid nägon myndighet. Rättshjälp kan med
andra ord erhållas redan pä konsultalionsstadiet.
Det finns fyra olika former av rättshjälp. Huvudformen
utgörs av allmän rättshjälp. Denna typ av bistånd lämnas i princip i varje
rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger, om inte
rättshjälp utgår i annan form. Ersättning utgår för såväl biträde som kosinad
för bevisning m. m. Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av
rällshjälpsnämnd. Sådant beslut krävs dock inte om den rättssökande anlitar
advokat eller biträdande jurist pä advokatbyrå och kostnadema för rättshjälpen
inte översliger det kostnadsbidrag som sökanden har att betala.
Prop. 1978/79:90 138
Vid sidan av allmän rättshjälp finns rättshjälp åt
misstänkt i brottmål, som innefattar rätt till offentlig försvarare samt rätl
till ersättning för kostnad för bevisning vid domstol och för resa och
uppehälle m. m. Vidare finns rättshjälp genom offentligt biträde i vissa
ärenden om administrativa frihetsberövanden o. d. Denna form av rällshjälp
omfattar - föruiom rält lill bilräde efier särskild behovsprövning - rält till
ersättning för vissa ul-redningskostnader. Allmän rättshjälp kan ej förekomma
inom de nu angivna bägge områdena.
Den fjärde typen av rättshjälp, rådgivning, innefattar
rätt till korlare konsultation eller därmed jämförlig åtgärd i rättslig
angelägenhet mol en fasl mindre avgifl. Rådgivning kan förekomma inom hela
rättshjälpsomrä-det.
Redan under arbetet med rättshjälpsreformen förutsattes
att lagstiftningen pä området skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet
hade vunnits av dess tillämpning (JuU 1972:12 s. 30, 36. 38 och 40 saml JuU
1973:1 s, 38). I fråga om enskilda punkter i den nya rättshjälpslagsliftningen
har reformkrav framstäUts bl.a, i flera riksdagsmotioner. Vissa av kraven har
lillgodoselis, medan andra allljäml kvarstår.
Kritik har ocksä riklats mol rättshjälpssystemets
konstruktion. Det har sålunda gjorts gällande all systemet är präglat av
alltför mycket byråkrati och atl del är svårtillgängligt och ägnat alt medföra
fördröjning av handläggningen av den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen
skall avse.
Inom domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), som var
centralmyndighet för rättshjälpen innan domstolsverket den 1 juli 1975 trädde
i funktion, gjordes under hösten 1974 en samlad genomgäng av erfarenhetema
från tillämpningen av det nya rättshjälpssyslemet. Undersökningen har
redovisats i promemorian Översyn av rättshjälpssyslemet, som lämnades till
justitiedepartementet i december 1974.
DON:s promemoria innehåller bl. a. redogörelser för hur de
olika rättshjälpsformerna utnyttjades. En enkät hos ett drygt 80-tal enskilda
advokatbyråer belyste inställningen till rättshjälpsformerna rådgivning och
allmän rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnd. Under första halvåret 1974
meddelade 40% av byråema inte någon rådgivning enligt rättshjälpslagen,
Beiräffande allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd upplystes i 77%
av svaren atl sädan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddelades.
Samtidigt uppgav 87% alt rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom
vid byrån. Flera av de tillfrågade rekommenderade all institutet allmän
rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffades.
År 1975 tillsattes rältshjälpsutredningen (Ju 1975:07) med
uppgift att i första hand söka effektivisera de olika rättshjälpsformerna och
förenkla rättshjälpssyslemet. Ett mål skulle vara att i störte utsträckning än
f. n. anpassa samhällets rällshjälp efter den rättssökande allmänhetens behov.
Rätlshjälpsutredningen avlämnade i september 1977
betänkandet (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssyslemet. 1 belänkandet
föreslås en ny rättshjälpslag.
Prop. 1978/79: 90 139
Ulredningen har förelagil undersökningar om lillämpningen
av rälls-hjälpslagens regler dels i ärenden om allmän rättshjälp efter beslut
av rättshjälpsnämnd, dels i ärenden om offentligt bilräde. Ansökan om allmän
rättshjälp hade bifallits i 93 % av de undersökta ärendena och avslagils i 4%.
1 fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna ansökningar) visade
undersökningen all hela 76% av ärendena gällde familjerältsfrågor. En
jämförelse mellan avslagsfrekvensen och saken visade att avslagsfrekvensen var
slörsi i fräga om förvaliningsrättsliga ärenden där ansökan avslagits i 32% av
ärendena. I familjerätlsliga ärenden utom bodelning var avslagsfrekvensen lägre
än 1%. Av de ärenden som bifallits hade 28% handlagts hell utomprocessuellt. 1
övrigi hade 69% handlagts vid allmän domstol och 3% vid förvaltningsdomstol
och/eller förvaltningsmyndighet.
I fräga om biträdesersätlning i förvaliningsrättsliga
ärenden visade undersökningen att rättshjälpsnämnden satt ner ersättningen i
3% och avvikit frän myndighels yttrande över biträdes kostnadsräkning i 5 % av
fallen.
Ansökan om offentligt biträde avsäg till största delen
ärenden enligt utlänningslagen (1954:193). Sammanlagt förordnades offentligt
biträde i 80% av ärendena. Avslagsfrekvensen uppgick till 12%. Framställning om
offentligt biträde gjordes i 73% av ärendena genom ansökan och i 27% genom
anmälan av handläggande myndighet. Rältshjälpsnämnds beslut hade nästan alllid
följt myndighetens yttrande över ansökan eller förslaget i anmälan. Endast i 1
% av ärendena förekom avvikelse. Undersökningen visade vidare att sökanden i
14% av samtliga ärenden på ett eller annat sätl var berövad friheten. 1 dessa
fall bifölls ansökningarna till 89%.
Utredningen föreslår alt advokat (och därmed avses också
biträdande jurist pä advokatbyrå) får behörighet att bevilja allmän rättshjälp
i mål om äktenskapsskillnad och i vissa andra familjerätlsliga mäl och ärenden.
Även i fräga om rättslig angelägenhet av annan art föresläs advokat få bevilja
allmän rättshjälp. En myndighetsprövning förutsätts dock komma till stånd när
advokaten arbetat med ärendet viss lid, som regel sex limmar
(sexiimmarsregeln). Frän advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp
undantas vissa särskilt uppräknade fall.
När advokat inte är behörig föreslår utredningen alt
rättshjälpsnämnd skall pröva fråga om beviljande av allmän rättshjälp. Om
frägan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har
blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda
myndigheter föreslås rättshjälp i viss utsträckning kunna beviljas av domstolen
eller myndigheten.
Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp föresläs vidgat.
Sålunda innebär förslaget vissa ökade möjligheter att fä allmän rättshjälp i
s,k. massärenden, t. ex. lagfartsärenden, ärenden om fastighetsdeklaration m.
m. Likaså föreslås näringsidkare kunna få rättshjälp i ökad utsträckning när
det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten.
Förmånerna vid allmän rättshjälp föreslås bli förbättrade.
Detta gäller
Prop.
1978/79:90 140
t. ex. vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad. Viss medlingskostnad vid rättegång i tvistemål skall vidare
kunna bli ersatt inom rättshjälpssystemet. Den som meddelats allmän rättshjälp
bör enligt utredningen också befrias från vissa expeditions- och
exekulionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader.
1 utredningens uppdrag ingick all undersöka frågan om
kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad. I det hänseendet avstår
emellertid utredningen - under hänvisning bl. a. lill att frågor om
rättegångskostnader övervägs inom rällegängsulredningen - frän att lägga fram
förslag.
Ökade möjligheter lill rättshjälp genom offentligt biträde
i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa ullänningsrärenden m.
m. föreslås. Rätten att förordna om offentligt biträde föreslås ligga kvar hos
rättshjälpsnämnd.
När del gäller rätlen alt bestämma ersättning lill biträde
m. m. innebär förslaget atl alla domstolar fär sädan rätl i mål eller ärende
vid domstolen. Motsvarande behörighet föreslås tillkomma statens va-nämnd,
arrende-och hyresnämnder samt överexekutor.
Reglema om den enskildes avgifl för rättshjälpen
(rättshjälpsavgiflen) föreslås bli förenklade. Vidare föreslås en förenkling av
det nuvarande omständliga och kostnadskrävande slutregleringsförfarandet.
Det nuvarande rådgivningsinslitulet föreslås bli utbyggt.
Om den rättssökandes behov av rättshjälp kan tillgodoses genom kortare
rådgivning e. d., används formen rådgivning, som får lämnas under en halvtimme.
Om handling behöver upprättas eller det av annan anledning krävs längre tid än
en halvtimme men en timme bedöms vara tillräcklig för att klara av angelägenheten,
lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning. Med ett på detta sätl utformat
rädgivningsförfarande anser utredningen att enklare rättsliga angelägenheter,
där f. n. allmän rättshjälp ofta blir akluell, skall kunna klaras av på ett
smidigt och enkelt sätl.
1 fräga om organisationen föresläs en reducering av
antalet rättshjälps-nämnder från sex till tre. Nämndema föreslås - liksom f, n.
- vara anknutna till hovrätt.
Utredningens ordförande och en expert är skiljaktiga i
fråga om fördelningen av beslutsfunktionerna inom rättshjälpssyslemet. Med
vissa undantag bör enligt deras mening alla statliga myndigheter, som
handlägger en rättslig angelägenhet i vilken en part har eller önskar allmän
rättshjälp, tillerkännas beslutskompetens i flertalet frägor som rör
rättshjälpen. Motsvarande ordning föreslås beträffande förordnande av
offentligt biträde och beslul om ersättning tUl offentligt biträde.
Rältshjälpsnämnden bör i princip ha beslutanderätten bara i vissa särskilt
kvalificerade ärenden och i ärenden där den handläggande myndigheten inte är
statlig eller där någon handläggande myndighei inte finns. Polismyndighet bör
ej ha beslutsfunktioner.
Också i fråga om organisationen är meningarna inom
utredningen dela-
Prop. 1978/79:90 141
de. Ordföranden och en expert anser - med utgångspunkt
frän majoritetens förslag i fråga om fördelningen av beslutsfunktionerna i
rättshjälpssystemet - atl antalet nämnder bör vara högst tvä och alt nämnderna
bör vara fristående myndigheter. Tvä andra experter anser atl antalet nämnder
bör vara fyra.
Utredningens förslag har fått ell i huvudsak positivt
mottagande av remissinstanserna. 1 fråga om beslutsfunktionerna är det dock
vissa instanser som vill gä längre än utredningsmajoriteten och som biträder
ordförandens ståndpunkt. Vidare riktas kritik mot förslaget att advokat skall
fä rätt att bevilja allmän rällshjälp enligt sexiimmarsregeln.
För min del anserjag det angeläget att man söker
effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rältshjälpssystemel.
Utgångspunkten bör vara att det rättsskydd som avsågs med rätlshjälpsreformen
skall vidmakthållas och i möjlig män även förbättras. Samiidigi bör samhällets
rättshjälp i större utsträckning än vad som följer av gällande lagstiftning
anpassas efter den rätissökande allmänhelens behov.
Om man vill göra rältshjälpssystemel så effektivt och
enkelt som möjligl är uppenbarligen de organisatoriska frågorna av stor vikt.
Det är alltsä av central betydelse var i systemet man förlägger nödvändiga
myndighetsfunktioner såsom att pröva ansökningar om rättshjälp, utse biträde
och pröva biträdes ersättningsanspråk.
Utredningens förslag om rält för advokat att bevilja
allmän rättshjälp i familjerätlsliga angelägenheter är väl ägnat att tillgodose
önskemålet om förenklad hantering av rättshjälpsfrägorna. Nägra risker i fråga
om ökade koslnader för rättshjälpssystemet föreligger inte utan tvärtom torde
kostnadsbesparingar kunna uppnås. Jag ansluter mig därför i denna del i huvudsak
till utredningens förslag.
Beträffande sexiimmarsregeln pekar åtskilliga
remissinsianser pä att förslaget i den delen innebär endast mätlliga
rationaliseringsvinster men stor risk för kostnadsökningar. Jag delar dessa
synpunkter. Syfiet med den föreslagna regeln bör kunna tillgodoses genom en
utvidgning av rätlen för biträde att fä ersättning för arbete som utförts
innan han förordnas.
I fräga om
vilka myndigheter som skall fä bevilja allmän rättshjälp anser jag att man kan
gä längre än ulredningsmajoritelen har gjort. Sålunda bör alla domstolar samt
vissa förvaltningsmyndigheter med uppgifter som stär rättskipningen nära få
rält all bevilja allmän rättshjälp.
Utredningens förslag i fräga om utsträckning av
rädgivningstiden är ägnat atl befria rättshjälpsnämnderna frän åtskilliga
ärenden om allmän rättshjälp. Jag anser att starka skäl lalar för atl
förslaget genomförs i den delen.
Frägan om ökade möjligheter för näringsidkare att få
rättshjälp har alltsedan rättshjälpslagens tillkomst ägnats stort intresse. 1
riksdagen har vid flera tillfällen framförts önskemål om regler som möjliggör
en mindre återhållsam tillämpning. Utredningens förslag i näringsidkarfrågan
anserjag i huvudsak vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.
Prop.
1978/79:90 142
Utredningens förslag i fråga om rättshjälp i massärenden
samt ändrade förmåner vid bodelning torde medföra betydande koslnadsökningar.
Av framför allt kostnadsskäl anserjag mig inte f. n. kunna lägga fram förslag i
dessa hänseenden.
Utredningsförslaget om att viss medlingskostnad i
tvistemål skall bli ersatt inom rättshjälpssyslemet har fält ett positivt
bemötande av remissinstanserna. Även jag biträder förslaget, som är ägnat att
begränsa samhällets kostnader för processer.
I likhet med ulredningen anserjag att frägan om ansvaret
för motparts rättegångskostnader bör tas upp i ett störte sammanhang än det
förevarande.
Det är naturligt atl samma myndigheter som får bevilja
allmän rättshjälp också fär besluta i övriga frägor som rör rättshjälpen,
däribland frägor om ersättning till biträde. Jag förordar alt en sädan ordning
kommer lill stånd. Utredningens förslag lill ändrade regler om
slutregleringsförfarandet innebär att samma myndighet som har beslutat om
ersättning också skall förelä slutreglering. Även detta förslag är ägnat alt
leda till förenklingar och minskad pappershantering myndigheter emellan.
Förslaget bör därför föranleda lagstiftning.
Som nämnts har ulredningen ocksä föreslagil ökade
möjligheter lill rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden om
administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden. Såvitt gäller
utlänningsärenden, som f. n. utgör den största enhetliga gmpp där offentligt biträde
förekommer, har riksdagen redan antagit en proposition med förslag lill
ändringar i rättshjälpslagen (prop. 1977/78:90, AU 1977/78:30, rskr
1977/78:202, SFS 1978:361). Ändringarna, som Irädde i kraft den 1 juli 1978,
motsvarar i stort de förslag som rättshjälpsutredningen har lagt fram
beträffande offentligt biträde i utlänningsärenden.
Offentligt biträde kan f. n. förekomma även vid
frihetsberövanden enligt barnavärds- och nykterhetsvärdslagarna samt lagen
(1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (LSPV).
Genomgripande förändringar som berör dessa lagar övervägs f. n. inom
socialdepartementet. Frågor om i vilka situationer offentligt biträde skall
kunna förordnas beror givetvis på innehållet i den lagstiftning som reglerar
tvångsåtgärderna. Även utformningen av de allmänna förutsättningarna för att
förordna offentligt biträde påverkas av vilkel synsäll man anlägger på
Ivångsingripan-dena. I samråd med chefen för socialdepartementet har jag därför
funnit alt de frågor om offentligt biträde som älerstär efter ändringarna
beträffande utlänningsärendena bör behandlas samtidigt med att man lägger fram
nya regler om tvångsingripanden inom socialvård och psykiatrisk vård. Sädana
regler kommer atl föreslås i en proposition om ny sociallagsliflning m. m. som
planeras att föreläggas riksmötet 1978/79. Regeringen kommer i propositionen
att lägga fram förslag som i denna del i allt väsentligt överensstämmer med
vad rätlshjälpsutredningen har föreslagit.
Prop. 1978/79:90 143
1 fräga om vilken myndighei som skall förordna offentligt
biträde anser jag all övervägande skäl talar för den lösning som förordats av
ordföranden och en expert, nämligen alt den handläggande myndigheten i princip
får förordna offentligt biträde. Vissa undanlag från denna regel bör dock
gälla. Med hänsyn lill utlänningsärendenas speciella karaktär bör frägor om
förordnande av biträde i dessa fall alltjämt handläggas av rällshjälpsnämnd.
Vidare bör prövning av biträdesfrägor när de uppkommer i ärende hos barnavårdsnämnd
eller motsvarande eller hos polismyndighet ske hos länsrätten.
Som redan framgått av det sagda anser jag att
rättshjälpsulredningens förslag i huvudsak är väl ägnat atl ligga till grund
för ny lagstiftning. Att vissa förslag inte kan genomföras har främsi sin orsak
i det rådande slalsfinansiella läget. Vissa ändringsförslag får enligt min
mening behandlas i samband med andra lagstiftningsfrågor. En del frägor bör
ocksä rent lagtekniskt regleras på ett annat sätt än vad ulredningen
föreslagit.
Jag anser att de nu aktuella ändringama är av sådan
karaktär att de låter sig infogas i gällande rätlshjälpslag. Att, såsom
utredningen föreslagit, införa en ny rättshjälpslag är alltsä ej erforderligt.
Som en följd av ändringarna i rättshjälpslagen kommer en
huvuddel av rätlshjälpsärendena atl flyttas över frän rättshjälpsnämndema till
advokater och biträdande jurister på advokatbyrå samt fill domstolar och
därmed jämställda myndigheter. Delta föranleder en översyn av nämndorganisationen.
Behovet av personal vid nämnderna kommer all minska. Även antalet nämnder
måste anpassas till den minskade ärendetillströmningen. Jag återkommer lill
dessa frågor i ett särskilt avsnilt.
1L2 Beviljande av allmän rättshjälp m. m.
Rättshjälpsnämnd fattar i dag som regel de gmndläggande
besluten enligt rättshjälpslagen. Nämnden prövar ansökningar om allmän
rättshjälp, förordnar biträde och fastställer i vissa fall ersättning till
biträdet. Nämnden handhar också de frågor som sammanhänger med
kostnadsbidragssystemet. Vidare ankommer det pä rältshjälpsnämnden att
förordna offentligt biträde och bestämma ersättning till sådant biträde.
Allmän rättshjälp kan emellertid lämnas även utan beslul
av rättshjälpsnämnd. Detta kan ske så länge kostnadema för rättshjälpen täcks
av det koslnadsbidrag som den rättssökande skall betala och rättshjälpen
sålunda inte medför någon kosinad för det allmänna. Möjligheten atl lämna
allmän rättshjälp utan beslul av rältshjälpsnämnd gäller alla lyper av ärenden
utom bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Det är
dock bara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå som får lämna sådan
rättshjälp och den kan inte ges åt dödsbo. Advokat och biträdande jurist pä
advokatbyrå får också meddela rådgivning utan beslut av rättshjälpsnämnd.
Prop.
1978/79:90 144
När
del gäller rältshjälpsformen rättshjälp ät misstänkt i brottmål ligger
myndighetsfunktionerna helt utanför rättshjälpsnämndema. 1 detla fall är det
den domstol som handlägger målet som beslutar om rättshjälp.
Utredningen
anser alt det inte kan komma i fråga att flytta över samtliga de
arbetsuppgifter som nu ligger på rällshjälpsnämnd till annan myndighet. En
överflyttning bör emellertid komma till stånd i den mån det visar sig att de
funklioner som rällshjälpsnämnd f n. har kan utföras på ett enklare, effeklivare
och mera rationellt sätt av annan myndighet.
Ulredningen
konstaterar att varken rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av
rältshjälpsnämnd eller rådgivning har använts i den utsträckning som varit avsedd.
1 många fall har del i stället gjorts ansökan om allmän rättshjälp. Även om
ärendet varit av tämligen enkel beskaffenhet har del därmed orsakat en viss
belastning pä rättshjälpsnämndsorga-nisationen.
Utredningen
anser att rätlen att bevilja allmän rättshjälp i ökad utsträckning bör flyttas
över pä den advokat som den rätissökande anlitar. I rältshjälpsärenden som
avser äktenskapsskillnad förordas att advokat får rätt atl bevilja rättshjälp
och slutföra ärendet utan atl rättshjälpsnämnd kopplas in för att pröva
rättshjälpsfrågan. Detsamma bör gälla i vissa andra familjerättsliga
angelägenheter, nämligen sädana som rör boskillnad, underhållsbidrag till make
eller barn, faderskap lill barn, vårdnad, umgängesrätl samt
omyndighetsförklaring eller dess hävande. Vidare förordas att advokat får
behörighet alt bevilja allmän rättshjälp i ärende om verkställighet av domstols
dom eller beslul rörande vårdnad m. m. (21 kap. FB).
1
vissa fall bör enligt utredningen frägan om allmän rättshjälp i de uppräknade
familjerätlsliga angelägenheterna prövas av rättshjälpsnämnd. 1
rättshjälpslagen anges ett antal fall där särskilda fömtsättningar skall vara
uppfyllda för att allmän rättshjälp skall beviljas. Sålunda får allmän rättshjälp
lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet endast under vissa särskilt angivna
förutsättningar. Likaledes gäller särskilda villkor för att erhålla allmän
rättshjälp i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt behandlas här i
landet eller när den rättssökande är bosalt utomlands. Möjligheterna atl få
biträde enligt rättshjälpslagen är vidare begränsade i angelägenhet som kan
antas bli prövad enligt den s. k. småmålslagen.
1 nu
angivna fall föreslår utredningen att prövningen av rätlshjälpsfrågan skall
göras av rältshjälpsnämnd. Samma ordning förordas också om den rättssökande är
eller kan antas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet.
I
fråga om vissa typer av ärenden förordar utredningen alt advokat skall få
bevilja allmän rättshjälp och påbörja arbetet på ärendet men därefier vara
skyldig inhämta besked frän rättshjälpsnämnd eller annan myndighet om
rättshjälp skall få lämnas även fortsättningsvis. I denna grupp ingår bl. a.
fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav, tvist på grund
av köp av fast egendom, arvsrätt, skadestånd samt hyres- eller arrendetvist.
Prop. 1978/79:90 145
Utredningen anser att man främst med hänsyn till intresset
av kostnadskontroll inte kan undvara en gräns för advokatens eget handhavande av
rättshjälpsfrågan i de fall som nu är i fråga. Fortsätter ärendet över gränsen
mäste frägan om rättshjälpen skall fä fortsätta hänskjutas lill myndighet
(mellankontroll). Har ärendet, när gränsen uppnäs, ännu inte anhängiggjorts
vid någon myndighet föresläs att frägan om fortsatt allmän rättshjälp avgörs av
rällshjälpsnämnden medan allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter
fär göra denna prövning, om ärendet handläggs vid sädan myndighet när gränsen
nås.
Utredningen föreslär alt gränsen bestäms pä det sätiet att
advokat får bevilja allmän rättshjälp och arbeta pä ärendet upp till sex limmar
utan att rätlshjälpsfrågan behöver prövas av myndighei (sextimmarsregeln). Är
den rätissökandes preliminära rältshjälpsavgifl högre än vad som motsvarar sex
timmars arbete för advokaten, sker mellankontroll när arbetet pågått så läng
tid att kostnaderna nätt upp till rättshjälpsavgiflen.
Ulredningen förordar slutligen att, om frågan om allmän
rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för
handläggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter,
rättshjälp i viss utsträckning skall kunna beviljas av myndigheten. Om
handläggningen äger rum vid annan myndighei ån nu sagts bör rältshjälpsnämnden
pröva ansökan om rättshjälp även i ett sådant fall. Detla innebär atl i nu
nämnda situationer det inte kommer i fräga alt låla den advokat som biträder
den rättssökande avgöra rättshjälpsfrågan även om han i annat fall skulle ha
varil berättigad till del. Med allmän domstol jämställs i detta sammanhang
krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen och statens va-nämnd. Även frågor
om substitution och byte av biträde och entledigande av bilräde i annat fall
samt frågor om upphörande av allmän rättshjälp bör enligt förslaget i vissa
fall fä avgöras av den handläggande myndigheten.
Utredningens ordförande och en expert anser att alla
staUiga myndigheter som handlägger en rättslig angelägenhet där en part har
eller önskar allmän rättshjälp i princip bör ha rätl all beslula i alla frågor
som rör rättshjälpen.
Utredningens förslag att advokat skall fä bevilja
rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter har fåll ett genomgående positivt
mottagande. Däremot har förslaget atl advokat bör fä bevilja allmän rättshjälp
enligt sextimmarsregeln fält ett skiftande mottagande. Ett antal
remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. En
majoritet ställer sig emellertid negaliv till sextimmarsregeln. Bland
invändningarna mol den föreslagna regeln märks följande. Genom förslaget
skulle rättshjälpsnämndema befrias frän högst tio procent av del totala
antalet ärenden varför rationaliseringsvinsten inte är så stor. Regeln
innehåller inte heller någon verksam kontroll mot missbruk. Risken för
belydande kostnadsökningar är därmed stor. Praxis kan komma att skifta i olika
slag av ärenden. 1 ären- 10 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 146
den som kräver mindre tid kan en generösare praxis
utveckla sig under det att ärenden som befaras ta mer än sex timmar underställs
myndighet och blir föremål för en mer restriktiv prövning. För en advokat kan
konflikt uppslå mellan ansvarei för behovsprövningen och klienllojalilelen.
När del gäller förslaget att domstol i vissa fall skall
pröva rättshjälpsfrågor har nägra instanser ställt sig kritiska. Man har
ifrågasatt del lämpliga i att domstolen prövar rätlshjälpsfrågan och därmed
före sakprövningen tar ställning lill frägan huruvida rällssökanden har befogat
iniresse att fä sin angelägenhet prövad. Flertalet av dem som yttrat sig över
förslaget i denna del har emellertid varil posiliva. Ell par remissinstanser
föreslär att de myndigheter som enligt förslaget skall fastställa ersättning -
alltså även t. ex. förvaltningsdomstol, arrendenämnd och hyresnämnd - bör få
pröva ansökningar om allmän rättshjälp.
Flera remissinsianser har bilrält ordförandens förslag i
fräga om beviljande av allmän rättshjälp.
Som jag tidigare framhållit är del av stor betydelse för
effektiviteten i rältshjälpssystemel hur olika beslutsfunktioner inom systemet
fördelas. Närdet nuvarande rällshjälpssyslemel genomfördes fick rättshjälpsnämndema
den klart främsta funktionen. Bakom denna ordning låg bl. a. önskemålet atl
åstadkomma en enhetlig tillämpning av rättshjälpslagens regler. Administrativa
komplikationer till följd av alt flera myndigheter hade att ta ställning lill
olika frågor i samma rältshjälpsärende skulle härigenom kunna undvikas. När del
gällde utomprocessueUa ärenden inom rättshjälpssyslemet ansågs alt det skulle
innebära en belydande arbetsbelastning för de allmänna domstolarna om dessa
ålades administrationen av denna rättshjälp.
Delvis som en följd av rättshjälpssystemets komplicerade
natur utsattes rältshjälpsorganisationen i början av lagens giltighet för
påfrestningar. In-ledningssvärighetema har emellertid numera bemästrats och det
finns enligt min mening nu tillräckligt underlag för att pröva om inte
rättshjälpsorganisationen kan förändras sä att man uppnår ökad effektivitet
och minskad byråkrati.
Rättshjälpsorganisationen i sin nuvarande utformning har
ulan tvivel haft stor betydelse för att upprätthälla en enhetlig tillämpning av
rättshjälpslagens regler. Detla har varil viktigt bl. a. från
kostnadskontrolleran-de synpunkt. Erfarenhetema av den hittillsvarande
tillämpningen av rättshjälpssyslemet visar emellertid en sammansatt bild. Å
ena sidan förekommer det hos rättshjälpsnämnderna ärendetyper där
avslagsfrekvensen är hög. Enligt en undersökning som utredningen har låtit
utföra var avslagsfrekvensen sålunda så hög som 32% i fråga om
förvaltningsrättsliga ärenden. Å andra sidan var avslagsfrekvensen i
familjerättsliga ärenden utom bodelning lägre än en procent. I förstnämnda lyp
av ärenden har sålunda nämndorganisationen haft en viktig roll att spela vid utformningen
av praxis. I den senare typen framstår däremot nämndens medverkan som närmast
en formalitet.
Prop. 1978/79:90 147
Enligt min uppfattning är det möjligl all åstadkomma en
betydligt enklare, effektivare och billigare administration av den allmänna
rättshjälpen genom att flytta över beslutsfunktioner frän rättshjälpsnämnderna
till andra myndigheter eller till advokater och biträdande jurister vid
advokatbyrå. Del finns emellertid ärendetyper som inte lämpar sig alt
överföras frän rällshjälpsnämnd. Jag tänker främst pä ärenden helt utan
myndighetsanknytning. Det faller sig naturligt atl handhavandet av dessa
ärenden alltjämt ligger pä rättshjälpsnämnd som ju har erfarenhet av de
bedömningar som del här är fräga om.
När del gäller allmän rällshjälp i rättslig angelägenhet
som har eller kan fä anknyining till domstol eller förvaltningsmyndighet kan
övervägas en sädan ordning som föreslås av ordföranden och en expert, nämligen
att den myndighet där ärendet är anhängigt eller skall anhängiggöras får beslutanderätt
i rätlshjälpsfrågan. En sådan lösning skulle emellertid innebära atl dessa
frägor skulle komma att handläggas av ett mycket stort antal myndigheter av
vilka del helt övervägande antalet skulle fä endast ell obetydligt antal
ärenden ärligen. Vidare bör beaktas alt flera av dessa myndigheter har alt
tillvarata statens rätt gentemot den sökande i det ärende som del är fräga om.
Detta är t, ex, fallet när ett affärsdrivande verk prövat ett privaträttsligt
mellanhavande med en enskild medborgare. Detta talar mot att man väljer den
lösning som ordföranden och experten har förespråkat. Även om man inte går sä
långt i fräga om delegering av uppgifter anserjag emellerUd att det är möjligt
att i det hänseendet gä avsevärt längre än vad utredningens majoritet har
föreslagit. Härvid bör vad utredningen föreslagil i fräga om
funktionsfördelningen när ersättning skall bestämmas enligt rättshjälpslagen
kunna vara till viss ledning.
Är ett mäl eller ärende anhängigt vid allmän domstol
anserjag liksom utredningen all domstolen bör få beslula om beviljande av
allmän rättshjälp i målel eller ärendet. Delsamma bör gälla
förvaltningsdomstolar och specialdomstolar, dvs. regeringsrätten, kammarrätt,
bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt,
marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, mellankommunala
skallerätten, länsrätt, läns-skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och krigsrätt.
Med domstolarna bör likställas arrende- och hyresnämnd, statens va-nämnd och
överexekutor, vilka alla har funktioner som står rättskipningen nära. Det kan
inte göras gällande all nägon av dessa myndigheler intar en sådan ställning i
förhällande till part all en befogenhei att besluta i rättshjälpsfrägor vore
oförenlig med myndighetens övriga funktioner i målet eller ärendet.
Har saken ännu ej blivit föremål för handläggning vid
allmän domstol eller därmed jämställd myndighet - angelägenheten handläggs
utomprocessuellt - kan man välja att lägga ansvaret för rätlshjälpsfrågan
antingen på rättshjälpsnämnd eller på den myndighet som skulle vara behörig att
pröva den rättsliga angelägenheten. Jag finner mig i detta val böra förorda
rältshjälpsnämnd. Det kan knappast vara ändamålsenligt att lägga administra-
Prop. 1978/79:90 148
lionen av den utomprocessueUa rättshjälpen pä de angivna
myndigheterna, dvs. göra dessa till en sorts rältshjälpsnämnder. En sädan
ordning skulle innebära en betydande arbetsbelastning och dessutom utgöra en
för myn-dighetsverksamheien främmande arbelsuppgifl.
När det gäller andra myndigheler än de nu angivna - dvs.
del siora flerialel förvallningsmyndigheier - är jag, somjag tidigare antytt,
inte beredd all låta dem fä rätl atl bevilja allmän rättshjälp. 1 ärende som är
anhängigt vid sådan myndighet bör alltså besluisbefogenhelen ligga kvar hos
rällshjälpsnämnden. Detsamma bör självfallet gälla i de fall dä den rällsliga
angelägenhelen ännu inte har blivit anhängiggjord hos förvaltningsmyndigheten.
Bland rätlshjälpsärendena intar de som har anknytning till
familjerältsliga angelägenheler en särställning. Ansökan om rättshjälp i dessa
fall bifalls regelmässigt. Handläggningen är rutinartad. I likhet med
utredningen och remissinsianserna anserjag all advokat bör kunna anförtros
uppgiften atl i flertalet berörda mål och ärenden bevilja allmän rättshjälp
under förutsättning atl mälel eller ärendet ännu inte anhängiggjorts hos
domstol. Jag vill redan nu framhålla atl en sädan ordning inte bara innebär en
omfördelning utan även en reell förenkling som torde medföra goda möjligheter till
bäde direkia och indirekta kostnadsbesparingar. Visserligen fordrar varje enskilt
ärende av denna typ inga ingående överväganden vid rättshjälps-nämnderna. Men
genom atl det är en sä stor mängd papper som är i omlopp vid
rättshjälpsnämndema mäste oproportionerligt läng tid ägnas ät att hanlera dessa
ärenden exempelvis vid förfrågningar från rätissökande och vid kompletteringar.
Utredningen har i en katalog angivit vilka ärenden som i
detla sammanhang bör hänföras lill kalegorin familjerältsangelägenheter. Jag
är med nägra undantag beredd atl godta den föreslagna avgränsningen. Som påpekats
av några remissinstanser bör, med hänsyn till möjligheterna atl vid
omyndighetsförklaring och dess hävande få bilrädesbehovei lillgodosetl utanför
rättshjälpssystemet (10 kap. 13 § FB), frägan om allmän rättshjälp i sädan
angelägenhet inte avgöras av advokat.
Några remissinstanser har ifrågasatt om inte upprättande
av äktenskapsförord och testamente i rättshjälpshänseende bör likställas med
familjerällsmål. Med den ordning beiräffande rädgivningsinslitulel somjag
avser atl förorda torde behovet alt bevilja allmän rättshjälp i dessa
angelägenheter komma att minska. Med hänsyn till att de i fråga om hanteringen
vid rättshjälpsnämndema lorde vara tämligen likartade de egentliga familjerättsmålen
är jag emellertid beredd att biträda remissinstansernas förslag. Det sagda
innebär alltså att allmän rällshjälp får beviljas av advokat, om den rättsliga
angelägenheten avser äktenskapskillnad, boskillnad, underhållsbidrag lill make
eller barn, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätt. ärende om
äktenskapsförord eller ärende om testamente.
Advokats behörighet atl bevilja allmän rättshjälp i
familjerättsliga ange-
Prop.
1978/79: 90 149
lägenheter mäste. såsom ulredningen funnil, underkastas
vissa begränsningar. Kravel på enhetlig praxis gör sig i vissa fall gällande
med sädan styrka all prövningen av rältshjälpsfrågan bör koncentreras till ett
mindre antal organ. Advokat bör sålunda inte fä bevilja allmän rättshjälp, om den
rätissökande är dödsbo eller är bosalt utom riket eller om den rättsliga angelägenheten
skall prövas eller på annat sätl behandlas ulom rikel. Inte heller bör advokat
fä pröva rätlshjälpsfrågan om ärendet skall behandlas hos
förvaltningsmyndighet, t.ex, i fall dä det begärs införsel eller annan
verkställighet av dom pä underhållsbidrag. Advokat bör ej heller ha rätt atl
bevilja allmän rättshjälp i ärende om verkställighet av dom eller beslut rörande
vårdnad m. m. enligt 21 kap. FB.
Med advokat bör i sammanhanget jämställas biträdande
jurist pä advokatbyrå. Även sådan jurist fårenligi min mening anses ha sådana
kvalifikationer alt han kan anförtros uppgifien alt besluta om allmän
rättshjälp i de nyss berörda familjerätlsangelägenheterna.
Utredningens förslag om att advokat i vissa ärenden skulle
fä bevilja allmän rällshjälp enligt en sextimmarsregel har, som tidigare
nämnts, utsatts för omfattande kritik under remissbehandlingen, bl.a. frän
myndigheter som har stor erfarenhet av rättshjälpsfrägor.
Även jag ställer mig kritisk till förslaget. Visserligen
skulle den föreslagna ordningen ulan tvivel kunna avlasta rättshjälpsnämnderna
en icke obetydlig grupp ärenden. Mol förslagei kan dock resas vägande
invändningar av principiell natur. Framför allt inrymmer emellertid det
föreslagna systemet betydande risker för en okonlrollerbar kostnadsökning. Jag
är därför inte beredd all godta den föreslagna regeln. Vill man avlasta
rättshjälps-nämnderna ytterligare arbete, utöver vad som följer av de förslag
somjag tidigare har lagl fram, kan man gä fram en annan väg.
Den möjlighel som här erbjuds är att i viss utsträckning
låta domstols eller därmed jämställd myndighets beslut om rättshjälp fä
retroaktiv verkan sä att det omfattar även biträdeskostnader som uppkommit före
ansökan om rättshjälp. Sker sä bortfaller i motsvarande män behovet att i del
utomprocessueUa skedet ansöka om allmän rättshjälp, vilket enligt vad jag tidigare
har sagt skulle ha fält göras hos råttshjälpsnåmnd. Biträdet kan dröja med atl
ansöka om allmän rättshjälp till dess ansökan om stämning eller motsvarande
görs hos domstolen eller myndigheten.
När man bestämmer den tidsfrist varunder rällssökanden
skall kunna vänta med atl ansöka om allmän rättshjälp utan alt möjligheten till
retroaktiv biträdesersätlning går förlorad bör man eftersträva en lösning som
medför en reell avlastning av rättshjälpsnämndema. Det torde inte vara tillräckligt
atl, efter mönster av nuvarande regel om biträdesersättning för kostnader före
rättshjälpsansökan hos rältshjälpsnämnden, föreskriva att ansökan skall ske
utan oskäligt dröjsmål. Denna regel torde nämligen, som den tolkats i praxis,
ej medge försening av ansökning med mer än tio dagar. Tidsfristen bör vara
längre. En lämplig lösning synes mig vara atl före-
Prop.
1978/79:90 150
skriva atl ansökan skall göras ulan väsentligt dröjsmål.
Även när ärendet är sådant atl del endast är
rättshjälpsnämnden som kan besluta om allmän rättshjälp, torde det innebära
fördelar, om man i siörre utsträckning än nu kan ersätta biträdeskostnad
retroaktivt. Om biträdel kan dröja något med atl ansöka om allmän rällshjälp,
lorde beslul om ersältning och slutreglering mänga gånger kunna fattas
samtidigt med att ansökningen prövas. Även i del fallet avlastas alltså
rällshjälpsnämnden arbele.
På grund av det sagda förordarjag en regel enligt vilken
ersättning utgår för biträdeskostnad som har uppkommit före ansökan om allmän
rättshjälp, om ansökningen har gjorts ulan väsentligt dröjsmål. Till den närmare
innebörden av della ullryck ålerkommer jag i specialmoliveringen.
Enligi uiredningcns förslag skall rällshjälpsnämnden i
vissa fall pröva frågan om beviljande av allmän rällshjälp, även om den
rättsliga angelägenhelen är anhängig vid domstol eller därmed jämställd
myndighei. Denna ordning skall lillämpas exempelvis när del var fräga om
allmän rällshjälp ål dödsbo eller näringsidkare. Enligi min mening saknas det
emellertid anledning att göra några sådana undantag. Domstolen eller motsvarande
myndighet bör alltså även i nu angivna situationer fä bevilja allmän
rättshjälp. Några olägenheier när del gäller kravet pä enhetlig praxis lorde
inte behöva befaras.
Somjag tidigare anfört bör rätten för advokat eller
biträdande jurist alt bevilja allmän rättshjälp i familjerätlsliga angelägenheter
vara underkastad vissa begränsningar, exempelvis när den rätissökande är
dödsbo. 1 dessa fall ankommer del allt efter omständigheterna på domstol eller
rällshjälpsnämnd att pröva frågan om allmän rättshjälp.
Sedan i ett ärende allmän rättshjälp har beviljats av
advokat, biträdande jurist, domstol eller rättshjälpsnämnd och i samband därmed
eventuellt bilräde förordnals kan under ärendets gäng uppkomma nya frägor som
kräver beslut enligt rällshjälpslagen. Exempel på sädana beslul är byle eller
entiedigande av bilräde saml upphörande av allmän rällshjälp. 1 dessa fall kan
ifrågasättas efier vilka grunder beslutsbefogenheierna skall fördelas. Är
ärendei anhängiggjorl hos domsiol eller myndighet som fär bevilja allmän
rällshjälp bör detta organ besluta i den nya frågan. 1 övriga fall bör av
prakliska skäl beslutsbefogenheten ligga på rättshjälpsnämnd. Uppgifien att
ulfärda ansvarsförbindelse enligt 10 § rättshjälpslagen bör dock under alla
förhållanden ligga hos rättshjälpsnämnd. Likaså bör de beslutsbefogenheter som
aktualiseras vid fråga om tillstånd lill sakkunniguiredning enligt 25 §
rättshjälpslagen förbehållas rättshjälpsnämnd. Frågor som gäller
sakkunnigulredningar behandlas närmare i del följande (avsnitt 11.6.2).
Med den ordning som nu förordats kommer gällande regler om
allmän rällshjälp utan beslul av rältshjälpsnämnd all sakna praklisk belydelse.
Reglerna därom kan därför avskaffas.
Ett system där ansvaret för den processuella rättshjälpen
läggs på dom-
Prop. 1978/79:90 151
stolarna och liknande organ och ansvaret för den allmänna
rättshjälpen i övrigt delas mellan advokater och rältshjälpsnämnder inrymmer
givelvis vissa risker för administrativa komplikationer. Ett rältshjälpsärende
kan inrymma både ell processuelll och ell ulomprocessuelll skede.
Svårighe-lerna torde emellertid i praktiken inte bli sä stora. Övergår ell
utomprocessuellt ärende vari allmän rättshjälp beviljats i ett processuelll
skede skall liksom i dag del lidigare beslutet gälla även det processuella
förfarandet. Övergår omvänt ett rällshjälpsärende frän ell processuelll lill
ett ulomprocessuelll skede skall motsvarande gälla.
När del gäller besvärsordningen vid beslul som avser fräga
om beviljande av allmän rällshjälp gäller f. n. alt talan fullföljs hos domstolsverkels
besvärsnämnd. Utredningen föreslär en oförändrad ordning i delta hänseende
bäde när det gäller beslul av rällshjälpsnämnd och av de domstolar som föreslås
få befogenhei all pröva frågor om beviljande av allmän rällshjälp.
I fräga om besvär över rällshjälpsnämnds beslul anser jag
all samma skäl som lalar för all rällshjälp i vissa rättsliga angelägenheter
skall beviljas av rällshjälpsnämnd och inie av allmän domsiol eller annan
myndighei lalar för all en särskild besvärsnämnd handlägger dessa besvärsärenden.
Jag biiräder alliså uiredningcns förslag i den delen. Jag vill i delta sammanhang
fömlskicka all jag ämnar förorda all besvärsnämnden görs frislående i
förhällande lill domslolsverkel och atl verkei ges laleräll mol beslul om
allmän rättshjälp.
När del gäller besvär mol beslut i en beviljandefräga som
har meddelats av allmän domstol eller därmed jämställd myndighet bör emellertid
enligt min mening en annan lösning väljas. 1 de grupper av mål och ärenden som
lagts pä allmän domstol finns i rätiegängsbalken en enhetlig reglering av
besvärsordningen. Förhällandel är likartal beträffande de med allmän domsiol
jämslällda myndighelerna. För all bryta detla mönsier beträffande nägon
särskild ärendegrupp mäsle fordras siarka skäl. Ärenden om allmän rättshjälp
är inte av den arlen alt den besvärsordning bl. a. rättegångsbalken
förutsätter bör frångås. Jag förordar alltså att vid besvär mot allmän domstols
och därmed jämställd myndighets beslut i en beviljandefräga samma ordning
tillämpas som i allmänhet gäller beiräffande talan mot sådan myndighets
beslut.
För atl allmän rättshjälp skall få beviljas krävs f n. bl.
a. atl den rättssökande har behov av bistånd och atl han har ett befogat
iniresse av atl fä sin sak prövad. Dessa förutsättningar börgälla även i
fortsättningen.
Under
rällshjälpslagens hittillsvarande tillämpning har utvecklats en jämförelsevis
fast praxis i frågor om beviljande av allmän rättshjälp. Härvid har
besvärsnämnden haft en viktig funktion. Del är angeläget att en motsvarande praxis
tillämpas även i fortsättningen, i den män inte en ändring direkl föranleds av
de nya regler som nu föresläs.
Prop.
1978/79:90 152
11.3 Rättshjälpsavgifter
1 rällshjälpslagen föreskrivs all den rällssökande skall
bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp. Koslnadsbidragssystemet har
konstruerats som ett system med maximibelopp. Maximibeloppets storlek molsvarar
den rätissökandes betalningsförmåga, dvs. vad han högst kan betala. Vid allmän
rällshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd ankommer del pä biträdet att
beräkna maximibeloppet för kostnadsbidraget. För rättshjälpsnämndens del
gäller att nämnden vid bifall till ansökan om allmän rättshjälp skall
faslställa det maximibelopp som skall gälla för sökanden. Rätts-sökande i den
ekonomiski bäst ställda gruppen, dvs. de som har en beräknad årsinkomst som
överstiger älta gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp
begärs, är uteslutna från möjligheten att få allmän rättshjälp. En rättssökande
anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda gruppen om hans beräknade
årsinkomst inte överstiger ett belopp som molsvarar ire gånger basbeloppel. En
rättssökande i sistnämnda grupp skall som kostnadsbidrag betala ett belopp som
molsvarar 1/125(0,8 %) av basbeloppel, jämnal lill närmast lägre tiotal kronor
(grundavgiften). För rättssökande i denna kategori kan bidraget sättas ned
eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena bör denna
bestämmelse vid tillämpningen ge ulrymme för en relativt vidsträckt
handlingsfrihet.
Domstolsverket har meddelat anvisningar för
rättshjälpsnämnderna när det gäller frägan om nedsättning och eftergift av
grundavgift. 1 anvisningarna för är 1978 uttalas bl. a. följande. Eftergift av
avgift bör i första hand ske när den rättssökande saknar inkomst, vilket kan
vara fallet i frågaom t. ex. hemmamakar, studerande m. fl. Avgift bör i
allmänhet nedsättas till avgiftens halva belopp. Nedsättning bör inte komma i
fråga om den rättssökandes ekonomiska förhållanden motsvarar en beräknad
årsinkomst av omkring 30000 kronor.
När det gäller rättssökande vars årsinkomst överstiger tre
men inte åtta basbelopp har kostnadsbidragssystemet utformats så att
maximibeloppet utgör viss kvotdel av skillnaden mellan den rättssökandes
beräknade årsinkomst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen.
Systemet har emellertid gjorts progressivt genom atl olika kvotdelar har
använts för olika inkomstskikt. Maximibeloppet utgör sålunda en tjugondel av
den del av den rätissökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger basbeloppet,
en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger
basbeloppel, en tiondel av den del av inkomsien som översliger sex men inte
sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte
åtta gånger basbeloppet.
Vad beträffar dödsbo sägs i rättshjälpslagen att
maximibeloppet ulgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas
ekonomiska förhållanden skäligt belopp. Bindande anvisningar lill ledning för
lillämpningen av denna bestämmelse saknas.
Prop.
1978/79:90 153
Utredningen
har undersökt rällshjälpsnämndernas praxis när del gäller beslämmande och
efiergift av koslnadsbidrag. Kostnadsbidragel hade enligt undersökningen
eftergetts helt i 37,9% av ärendena, satts ned till hälften i 5,1 % av
ärendena och utgått med grundbeloppet i 35,9% av ärendena. Endasl i 21,1 % av
ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften lagils ul.
Ulredningen
föreslär atl termen kostnadsbidrag, som vållat missförstånd, ersätts med
termen rättshjålpsavgift. Grundavgiften bör enligt utredningen bestämmas till
1 % av basbeloppet. Om den rättssökandes årsinkomst understiger 2 basbelopp,
bör gmndavgiften kunna efterges hell. Ligger inkomsten mellan 2 och 2 1/2
basbelopp bör avgiften kunna nedsättas lill 1/2 % av basbeloppet. Är inkomsten
högre än 2 1/2 basbelopp men översliger den inte 3 basbelopp bör avgiften
sättas till 1 % av basbeloppel. 1 fråga om mellangrupperna föreslås ett enklare
system all beräkna rättshjälpsavgiflen genom att avgiftsskalan anknyts Ull
vart lusental kronor av den beräknade årsinkomsten i stället för som nu till
hundratal. Är inkomsten högre än tre basbelopp förordas att grundavgiften ökas
med viss procent av basbeloppet för varje tusental kronor som inkomsten ökar.
Avgiften bör enligt utredningen ökas med 0,5 % för varje lusental kronor av inkomsten
t. o. m. fem gånger basbeloppet och därefter med I % av basbeloppel för varie
tusental kronor t. o. m. sex gånger basbeloppel, med 2 % av basbeloppet för
varje tusental kronor t. o. m. sju gånger basbeloppet och med 4 % av
basbeloppet för varie lusental kronor av inkomsten 1. o. m. älta gånger
basbeloppet.
När
det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden utfärdar
domstolsverket varje år särskilda föreskrifter. Utredningen ifrågasätter om
inte denna ordning kan förenklas. När det gäller att kontrollera en
rättssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden pekar ulredningen på
möjligheten att undersöka hans sjukpenninggrundande inkomst, som ju anges pä försäkringsbeskedet.
1
fräga om beräkning av rättshjälpsavgift för dödsbo föreslär utredningen alt
domstolsverket skall få utfärda föreskrifter.
När
allmän rättshjälp beviljas skall den rättsliga angelägenheten anges. Delta bör
enligt utredningen gälla såväl när advokat eller biträdande jurist beviljar
allmän rättshjälp som när beslutet fattas av domstol eUer annan myndighet.
Visar det sig sedan all den rättssökandes problem är av vidare omfattning än
som antogs när allmän rättshjälp beviljades bör nytt beslut om allmän
rättshjälp kunna meddelas. För det fall att den rättsliga angelägenhet som det
nya beslutet avser har nära samband med den angelägenhet som avsägs med det
försia beslutet föreslår ulredningen atl den erlagda rättshjälpsavgiflen skall
kunna förklaras avse även det nya rältshjälpsären-del och atl någon ny
rältshjälpsavgifl alltså inte skall tas ut av den rätissökande.
1
gällande system skall kostnadsbidrag som fastställs i samband med att
Prop.
1978/79:90 154
allmän rättshjälp beviljas inbetalas utan dröjsmål till
biträdet när sådant förordnats. I annal fall skall bidraget betalas in lill
rättshjälpsnämnd. Närmare föreskrifter om anstånd och förskottsbetalning har
inte ansetts erforderliga.
Utredningen föreslår i detta hänseende endast den ändringen
att i de fall inbetalning av rältshjälpsavgifl som skall erläggas till
statsverket inte sker frivilligt, skall indrivning kunna ske pä grundval av
rättshjälpsnämndens eller domstolens avgiftsbeslul. Det bör alltsä föreskrivas
att sådant beslut får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols
dom.
Förslaget om beräkning av den rätissökandes avgift för
rättshjälpen har mottagils positivt av flera remissinstanser. Några
rättshjälpsnämnder ifrågasätter dock om förslaget innebär nägon beaktansvärd
förenkling. Del som vållar besvär är inte atl hitta rätt i avgiftstabellen utan
att faslställa den rättssökandes ekonomiska förhållanden.
För egen del vill jag anföra följande. Nuvarande system
med kostnadsbidrag frän den rättssökandes sida har kritiserats framför alli
för att det är alllför detaljerat. Genom förslaget atl advokater och biträdande
jurister i ett betydande antal fall själva skall fä bevilja allmän rättshjälp i
familjerältsliga angelägenheter ställs ökade krav på atl reglerna om rättshjälpsavgifter
inte vållar lillämpningssvårigheter. En alllför långt driven förenkling kan
emellertid medföra att den rättssökandes faktiska ekonomiska förhållanden inte
beaktas i tillräcklig omfattning. Enligt min mening bör nämligen principen all
den rätissökande skall bidra efter förmåga till kostnaderna behållas oavsett
vad den rättsliga angelägenheten avser och i vilken ordning den handläggs. 1
andra sammanhang förekommer det - såsom påpekats i remisskritiken - att
offentliga avgifter bestäms enbsul med utgångspunkt från inkomst av tjänst
eller motsvarande. Med den karaktär av social lagstiftning som samhällets
rättshjälp har skulle det emellertid te sig stötande om en tyngande
försörjningsbörda inte beaktades eller om hänsyn inte togs till en betydande
förmögenhet när den rättssökandes bidrag till kostnadema för rättshjälpen
bestäms. Även med en decentralisering av beslutsfunktionerna inom
rättshjälpssyslemet bör del vara möjligt atl undvika en alltför schablonartad
bedömning av den rättssökandes betalningsförmåga.
Jag anser sålunda att nuvarande bedömningsgrunder för
beräkning av den rätissökandes ekonomiska förhållanden i huvudsak bör
bibehållas. Termen kostnadsbidrag bör dock ersättas av termen
rältshjälpsavgifl. När det gäller att kontrollera de uppgifier den rättssökande
lämnar om sin årsinkomst kan en undersökning av hans sjukpenninggrundande
inkomst vara ett bland flera länkbara tillvägagångssätt. Av betydelse för
kontrollen är emellertid också att uppgiftema lämnas under straffansvar och att
felaktiga uppgifter kan leda till förlusl av rätlshjälpsförmånen.
Kontroll av den rättssökandes uppgifter om
inkomstförhållanden torde främsi bli aktuell i fall dä advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå
Prop. 1978/79:90 155
skall besluta om allmän rättshjälp och därvid bestämma
maximibeloppet för rältshjälpsavgifl. Kontrollen kan ske genom atl den
rällssökande vid besök hos biträdet företer sitt försäkringsbesked. Har den
rättssökande inte beskedet tillgängligt kan en möjlighet vara atl advokaten
eller den biträdande juristen med den rättssökandes medgivande kontrollerar
hans uppgifter hos allmän försäkringskassa.
För all
koslnadsbidrag skall kunna nedsättas eller efterges krävs f. n. alt särskilda
skäl föreligger. En tillämpning som innebär att nedsättning eller eftergift
sker i mer än 40 % av alla ärenden synes stå i mindre god överensstämmelse med
lagens ordalydelse. Med hänsyn till kostnadsutvecklingen för den allmänna
rättshjälpen och till de resurser som är tillgängliga anser jag det motiverat
med en viss restriktivitet när det gäller att medge nedsättning eller
eftergift. Sålunda bör mer skärpta riktlinjer tillämpas än som f n. gäller.
Nägon föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av
rättshjälpsavgiften bör ske är inte nödvändig. Det bör i stället ankomma på
domstolsverket att meddela anvisningar till stöd för tillämpningen. Domstolsverket
bör ocksä utfärda närmare anvisningar om rättshjälpsavgifter för dödsbo.
Självfallet får de skärpta riktiinjema inte innebära att människor i små
ekonomiska omständigheter förhindras att erhålla allmän rättshjälp.
När det gäller utredningens förslag till närmare
utformning av avgifts-skalan är jag beredd att godta att grundavgiften sätts
till I % av basbeloppel. Förslaget om ändrad progressivitei har emellertid
mötts av stark kritik av de remissinstanser som tagit upp frågan. Del har bl.a.
gjorts gällande att förslaget innefattar en risk för att huvudsyftet med
rätlshjälpsreformen motverkas. Enligt min mening kan ej bortses frän denna
kritik. Åtgärder som är ägnade alt försvära för allmänheten alt fä tillgång
till bistånd i rättsliga angelägenheter bör undvikas. Nuvarande grunder för
beräkning av avgiftsskalan över grundavgiften bör därför bibehållas. Dock bör
de olika stegen i skalan anknytas lill jämnt tusental kronor av den beräknade
årsinkomsten.
När det gäller förslaget att låta eriagd rättshjälpsavgift
i ett tidigare rättshjälpsärende, som har nära samband med ett senare ärende,
få avse även detta ärende, synes såsom framhållits under remissbehandlingen
redan nu gällande regler möjliggöra en tillämpning som lillgodoser de syften
som åsyftas med förslaget. I nuvarande praxis tillåts nämligen efter framställning
av sökanden att lidigare beviljad allmän rättshjälp får omfatta även annan
angelägenhet, om nära samband mellan angelägenheterna föreligger i rättsligt
eller sakligt hänseende. Jag anser därför alt särskilda bestämmelser i detta
hänseende kan undvaras.
Frågan huruvida myndighels beslut om skyldighet att erlägga
rättshjälpsavgift till statsverket bör göras exigibelt behandlades redan under
förarbetena till gällande rättshjälpslag (prop, 1972:4 s. 335). Något behov av
en sädan regel ansågs då inte föreligga. Såvitt känt har under lagens hit-
Prop.
1978/79: 90 156
tillsvarande tillämpning avsaknaden av en regel om
exigibilitet inte heller visat sig utgöra någon påtaglig brist. Utredningens
förslag i detta hänseende bör därför inte föranleda lagstiftning.
11.4 Rådgivning
Rådgivning enligt rättshjälpslagen lämnas i princip i alla
slags rättsliga angelägenheter. Undantagna är emellertid angelägenhet som avser
upprättande av självdeklaration och angelägenheter i vissa vanliga ärenden av
enkel beskaffenhet, t.ex. inskrivningsärende enligt jordabalken och bouppteckning
enligt 20 kap. ärvdabalken. Rådgivning kan meddelas alla fysiska och juridiska
personer oberoende av deras inkomst och förmögenhetsförhållanden. Rådgivning
sker mot en indexreglerad avgift som motsvarar en etthundratjugofemtedel av
basbeloppel för oktober månad året innan rådgivningen lämnas, jämnad Ull
närmast lägre tiotal kronor. Under år 1978 är avgiften 90 kr. Avgiften är lika
stor som gmndavgiften vid allmän rättshjälp. Liksom grundavgiften kan
rådgivningsavgiflen sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
Rådgivning meddelas av advokat eUer biträdande jurist på advokatbyrå utan
beslut av rättshjälpsnämnd. Advokaten eller den biträdande juristen bestämmer
om rådgivningsavgiften skall sättas ned eller efterges. Lämnas efter rådgivning
allmän rättshjälp, skall eriagd kostnad för rådgivningen räknas den
rättssökande till godo som betalning av kostnadsbidrag.
Eftersom rådgivningsavgiflen ulgör hela ersättningen till
den som meddelat rådgivningen, blir avgiftens storlek avgörande för hur lång
tid en rådgivning i genomsnitt fär ta i anspråk. Med utgångspunkt från den s,
k. timkostnadsnormen - dvs. den av domstolsverket fastställda norm efter vilken
biträde i vissa äktenskapsskillnadsmål får debitera kostnad för varje arbetad
timme, f. n. 230 kr. - anses rådgivningsavgiflen molsvara 20-25 minuters
arbele.
Utredningen konstaterar att rådgivningen inte fått den
användning som man räknade med under förarbetena till rällshjälpslagen.
Rådgivning begärs f. n. i knappt 30.000 fall mol beräknade 45.000 per år. Den
främsta anledningen till atl rådgivning inte fått avsedd användning torde
enligt ulredningen vara den korta rädgivningstiden. I många fall sträcks
rådgivningstiden ut till omkring en halv timme vilket medför att advokaten
inte fär ersättning för den överstigande tiden. Detla drabbar i försia hand de
allmänna advokatbyråerna vilka svarar för tvä tredjedelar av alla rådgivningar
enligt rättshjälpslagen.
Utredningen lar upp frågan om rädgivningsinstitutet bör
bibehållas inom rältshjälpssystemel. Man konstaterar att det finns ganska goda
möjligheter för allmänheten all vända sig Ull olika myndigheler eUer
inrättningar och få råd eller annan hjälp i olika angelägenheter. Landsting och
kommuner bislår allmänheten i olika frågor. Vid sidan härav finns viss
serviceverksam-
Prop.
1978/79:90 157
hel pä den privata sidan. Sålunda hjälper exempelvis
banker till med råd när del gäller familje- och affärsjuridik.
Begravningsföreningar lämnar hjälp med bl. a. bouppteckningar och arvskiften.
Utredningen anser likväl atl del alltjämt finns ett klart behov hos allmänheten
av atl kunna vända sig lill en advokat eller biträdande jurist för atl fä råd
eller annan hjälp i enklare rättsliga angelägenheter. Utredningen föreslår
att, om den rättssökandes behov av rättshjälp kan tillgodoses genom korlare
rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd, rättshjälp skall kunna lämnas genom
rådgivning. Rådgivning fär lämnas under en halvtimme. Befinns den rättsliga
angelägenheten vara av sädan beskaffenhet att handling behöver upprättas eller
annan åtgärd vidlas eller krävs av annan anledning längre lid än en halvtimme
men bedöms en timme vara tillräcklig för alt klara av angelägenheten, lämnas
rättshjälpen som förlängd rådgivning.
Utredningens förslag innebär vidare atl för rådgivning
skall utgä en avgifl som molsvarar 1 %av basbeloppel. För förlängd rådgivning
utgår dubbel rådgivningsavgifi. Avgiften utgör ocksä ersältning till den som
lämnar rådgivningen. Möjlighet bör finnas all nedsätta eller efterge avgiften.
Lämnas allmän rättshjälp efter det att rådgivning eller föriängd rådgivning
meddelats, bör avgiften tillgodoräknas vid betalning av rättshjälpsavgiflen.
Utredningen föreslår också riktlinjer för när nedsättning
eller eftergift av rådgivningsavgiften bör ske. Sålunda bör avgiften kunna hell
efterskänkas när den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2
basbelopp. Avgiften bör därefter kunna tas ul i ökad omfattning för att vid en
inkomst överstigande 3,5 basbelopp motsvara full avgift för förlängd
rådgivning. Hänsyn bör även tas till om den rättssökande har en omfaitande
försörjningsbörda eller tyngande skuldsättning. Liksom f. n. bör även förmögenhetsinnehav
beaktas, varvid det dock synes motiverat med en tillämpning som är något mer generös
mot den rättssökande än f. n.
Flera remissinstanser framhåller atl behovet av rådgivning
i rällsliga angelägenheter inom ramen för rältshjälpssystemel är stort.
Förslaget att förlänga rädgivningstiden får ett genomgående positivt
mottagande.
Avgiftens storlek berörs av flera instanser som
ifrågasätter om den inte borde subventioneras. Ett skäl härför är atl den
rådgivning i rättsliga angelägenheter som bl. a. konsumentverket och
kommunernas konsumentvägledare och socialvårdsorgan ger är kostnadsfri.
Rättviseskäl skulle tala för att rådgivning är kostnadsfri oberoende av vilken
huvudman som stär för rådgivningsverksamheten. Förslag om en generell
subvenlionering av rådgivning i den del kosinaderna översliger 50 kr. framförs
från något håll. Flera instanser understryker betydelsen av möjligheterna till
subvention i det enskilda fallel genom reglerna om nedsättning och eftergift av
avgifl.
Även jag anser att rältshjälpsformen rådgivning fyller ell
klart behov vid sidan omändra rådgivningsformer uianför rättshjälpssystemei.
Visseriigen finns vissa möjligheler för allmänheien alt vända sig till olika
myndigheler och andra instanser och där - ofta kostnadsfritt - få besked i
rällsliga an-
Prop. 1978/79:90 158
gelägenheter. 1 mänga fall kan emellertid den rättssökande
ha svärl alt veta vart han skall vända sig. 1 andra fall kan en myndighet för
honom framstå som en motpart. Rädgivningsinslitulel har hittills i relation
till andra rättshjälpsformer använis i tämligen stor omfattning, även om
användningen inte har blivit sä vidsträckt som man räknade med vid tillkomsten
av rällshjälpslagen.
Jag har lidigare förordat bestämmelser som innebär att
beslutsfunktionen vid beviljande av allmän rättshjälp i stor omfattning
flyttas från rältshjälpsnämnder till advokater och biträdande jurister saml
lill domstolar och vissa med domslolarna jämställda myndigheler. En sädan
ordning bör förenkla och förbilliga adminislralionen av samhälleis rällshjälp.
Ulvidgas omrädel för rådgivning kan ytteriigare ärenden vari rätlshjälpsfrågan
annars skulle ha handlagts vid rättshjälpsnämndema föras över lill advokater
och biträdande jurister pä advokatbyråer. Även delta är således ägnat alt leda
till en önskvärd minskning av byråkratin inom rättshjälpssyslemet.
En viktig anledning till atl rådgivningen inte kommit till
användning i avsedd omfattning torde, såsom utredningen framhållit, vara att
rädgivningstiden varil för kort. Grundtanken bakom rädgivningsinstitutet,
nämligen att vem som helst skall kunna vända sig till en advokat eller
biträdande jurist i nästan varje rättslig angelägenhet av inte alltför
invecklad beskaffenhet och få hjälp, har - främst på grund av den begränsade
lidrymd för rådgivning som nuvarande ersättning medger - inte blivit
förverkligad. Starka skäl talar därför enligt min mening för att
rådgivningstiden förlängs.
Rådgivning innefattar en myckel långtgående delegation
till advokater och biträdande jurister av beslutsuppgifler inom
rält.shjälpssyslemet. Detla förhållande är posilivi men bör också föranleda
alt en förlängning av rädgivningstiden sker med försiktighet. Begränsas inte
tiden för rådgivning skapas ett system jämförbart med det som ett genomförande
av sextimmarsregeln skulle ha inneburit. Den längsta tid som utredningen
föreslagit, en timme, synes vara väl avvägd.
Frän flera remissinstanser har påtalats de tröskeleffekler
som uppstår om ett alllför stelt avgiftssystem tillämpas, I en del fall kan
enkla frågor vid rådgivning klaras av pä helt kort lid, exempelvis genom all
den rällssökande hänvisas lill rätt myndighet. Övervägande skäl talar därför
enligt min mening för ett system där avgiften för rådgivningen i högre grad än
vad utredningen föreslagit ställs i relation till tidsätgängen. En lämplig
ordning bör vara atl avgiften bestäms i relation lill varje påbörjad period om
15 minuter.
Ärenden med allmän rättshjälp inleds i inte så få fall med
rådgivning. I sådant fall får som tidigare nämnts den rällssökande
tillgodoräkna sig er-lagd rådgivningsavgifi som betalning för kostnadsbidragel.
Även i fortsättningen torde ärenden där allmän rättshjälp beviljas ofta komma
alt inledas med rådgivning. Sambandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp i
vad avser avgiften bör därför om möjligt bibehållas.
Prop. 1978/79:90 159
Rådgivningsavgiflen bör bestämmas sä, all man så längl
möjligl undviker subvention av rådgivningen. Della innebär bl. a. atl den
tidigare nämnda timkostnadsnormen bör vara vägledande för nivån pä
rådgivningsavgiflen. Avgiften kan som ulredningen funnil sällas i relalion lill
basbeloppet. Med dessa utgångspunkter bör avgiften för varje påbörjad period av
15 minuter sättas till 0.5 % av basbeloppet för okiober månad året innan
rådgivning begärs. Del sammanlagda avgiftsbeloppet för rådgivningen bör jämnas
till närmasi lägre tiotal kronor.
Liksom i fråga om rättshjälpsavgiflen anserjag all man i
fortsättningen bör vara mera älcrhållsam än f. n. när del gäller alt sälla ned
eller efterge rådgivningsavgiflen.
För det fall alt rådgivningen lar längre lid än 30 minuter
och rådgivnings-avgiften därför översliger grundavgiften vid allmän rällshjälp,
1 % av basbeloppel, bör parallellitet mellan de olika rättshjälpsformerna
eftersträvas. Della innebär att rådgivningsavgiflen i del enskilda fallel inte
bör fä överstiga den råttshjälpsavgift som skulle ha ulgäll om i stället
allmän rällshjälp hade beviljats. Della kan ske genom att möjligheten till
nedsättning av rådgivningsavgiften utnyttjas.
Vid rådgivning är del särskilt angeläget all rådgivarens
tid inte onödigl-vis las i anspråk för atl utreda den rätissökandes ekonomiska
förhällanden. I förarbetena Ull rättshjälpslagen uttalas att en förklaring av
den rätts-sökande alt han saknar möjlighel alt erlägga avgiften i viss
utsträckning bör kunna godtas ulan närmare undersökning av de ekonomiska
förhållandena. Jag har emellertid nyss förordat ökad restriktivitet när del
gäller nedsättning och eftergift av rådgivningsavgifi. Delta gör att skärpt
kontroll av den rätissökandes uppgifter är nödvändig om han påkallar
nedsättning eller eftergift. 1 det hänseendet bör vad som i avsnitt 11.3 har
anförts om kontroll vid fastställande av rätlshjälpsavgift gälla även vid
rådgivning.
11.5 Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp
11.5.1 Massäienden
1 fråga om vissa slag av ärenden som är talrikt förekommande
och normalt av enkel beskaffenhet, s.k. massärenden, kan enligt
rättshjälpslagen regeringen förordna atl allmän rättshjälp inte skall lämnas.
Med stöd av denna beslämmelse har i rättshjälpskungörelsen föreskrivits alt
allmän rättshjälp inte får lämnas i ärende om förrättande av bouppteckning
enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, registerärende
enligt sjölagen (1891: 35 s. 1), båtregisterärende enligt båtregistreringslagen
(1975:604), fastighelsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering.
De ärenden som nyss nämnts har även undantagits från
Prop. 1978/79:90 160
lillämpningsområdel för rådgivning. Ärende om upprättande
av självdeklaralion faller hell uianför lillämpningsområdel för rättshjälpslagen.
Utredningen - vars uppdrag när del gäller massärenden ej
omfattat självdeklaralion - anser inte all det finns skäl all ändra på
principen om att massärenden skall falla ulom tillämpningsområdet för den
allmänna rättshjälpen. Däremot förordas att allmän rättshjälp skall kunna
beviljas i massärenden, om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad
som kan anses normall för ärendelypen. Undanlagsvis, dvs. om särskilda skäl
föreligger, bör allmän rällshjälp dock kunna beviljas även i andra fall. 1 förfatlningstekniskt
hänseende föreslås att nuvarande konstruktion i rättshjälpslagen och
rätlshjälpskungörelsen i princip behålls.
Huvuddelen av de remissinstanser som berört frågan om
allmän rättshjälp i massärenden har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i
huvudsak utan erinran. Risken för koslnadsökningar framhålls dock från flera
håll. En instans anser atl den föreslagna utvidgningen bör ges låg prioritet.
En reform i enlighet med förslaget kan nämligen komma atl förorsaka rättshjälpsnämnderna
betydande arbete, efiersom varje ansökan kommer att kräva en ingående
utredning.
För egen del vill jag anföra följande. Bakom de nuvarande
reglerna om allmän rättshjälp i massärenden har legat tanken atl vissa
begränsningar är nödvändiga av administrativa och ekonomiska skäl. Upprättande
av självdeklaration uteslöts främst för att undvika en alllför stor belastning
på rätlshjälpsorganisalionen. Även i övrigt ansågs det alt vissa begränsningar
måste göras så att samhällets resurser kunde koncentreras till de områden där
behovet var slörsi. Den belastning som massärendena kunde komma atl utgöra för
rättshjälpsorganisationen var emellertid svår att bedöma på förhand. Därför
gavs regeringen också rält atl förordna om begränsningar i fråga om dessa
ärenden.
Av de massärenden beträffande vilka ulvidgning ifrågasatts
är ärenden om bouppteckning och inskrivning i detta sammanhang de viktigaste.
Dessa ärenden utgör sammanlagt en grupp som rymmer ett belydande antal
potentiella rättshjälpsärenden. När det gäller bouppteckning torde det
emellertid i stor utsträckning förhälla sig så som antytts av en remissinstans,
nämligen att de fall som är komplicerade och där behov av juridiskl bilräde
föreligger i allmänhet rör ekonomiskt välbeställda dödsbon. Är tillgångarna i ett
dödsbo obetydliga saknas oftast anledning atl lägga ner nägot större arbete pä
bouppteckningen. Behovet av allmän rällshjälp i denna ärendetyp kan därför
enligt min mening i jämförelse med mänga andra ärendetyper inte anses stort.
När det gäller inskrivningsärenden lämnar, som utredningen
ocksä framhåller, mänga inskrivningsmyndigheter en långtgående service i form
av råd och anvisningar. Motsvarande service torde i viss utsträckning lämnas av
banker och förtroendemän. Detla förhällande fär belydelse när det gäller att
bedöma om det i inskrivningsärenden finns behov av allmän rätts-
Prop.
1978/79:90 161
hjälp inom ramen för rättshjälpssyslemet.
Av den hittillsvarande lillämpningen av rällshjälpslagen
kan enligi min mening inie uiläsas all rältsskyddsbehovel i massärenden har
blivit mer pälagligl än lidigare. Risken är allljäml stor för belydande
ökningar av både de direkia och de indirekta kosinaderna för samhällets
rättshjälp om möjlighelerna till allmän rättshjälp i massärenden ulvidgas. Alt
utforma en lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka allmän rällshjälp
bör kunna beviljas torde dessutom knappast låta sig göra. De knappa resurser
som nu slår lill buds för reformer inom rättshjälpssyslemet medger ej annal än
atl de mest angelägna reformbehoven tillgodoses. Massärenden lillhör uppenbarligen
ej denna kategori. Jag är därför inte nu beredd atl föreslå någon ändring av
nuvarande regler i detta hänseende.
11.5.2 Näringsidkare
Som framgått av den lidigare framställningen diskuterades
det ingående vid rättshjälpslagens tillkomst i vad mån näringsidkare borde
komma i åtnjutande av allmän rättshjälp i angelägenhet som hade samband med
hans näringsverksamhet. Gällande ordning innebär alt näringsidkare som regel
inte får sådan rättshjälp. Bakom denna ordning ligger tanken att rättshjälpen
är en social förmån som i första hand bör ge skydd vid ofömlsedda händelser som
berör enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Kostnader för biträde i
rättsliga angelägenheter är däremoi ofta en normal företeelse i affärslivet,
jämförbara med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat. För
atl undvika stötande konsekvenser av att rättsliga angelägenheter i
näringsverksamhet ställs utanför rättshjälpens tillämpningsområde - exempelvis
när fråga är om vissa småföretagare som stär löntagarna nära - öppnades dock
möjlighet atl lämna allmän rättshjälp, om särskilda skäl föreligger med hänsyn
till näringsidkarens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.
Frägor om allmän rällshjälp åt näringsidkare har varit
uppe lill prövning i ell flertal avgöranden av DON:s och domstolsverkets
besvärsnämnd för rättshjälpen. Ärendena har avsett såväl frågan om sökanden är
atl anse som näringsidkare som frågan om allmän rättshjälp skall utgå. I praxis
har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars ekonomiska förhållanden
varil sådana all de som kostnadsbidrag haft att betala enbart grundavgiften
enligt rättshjälpslagen. Denna regel hardock ej varit undanlagslös. Allmän
rättshjälp har vägrats även i sådana fall, när rörelsen varit av sådan omfattning
all den rättssökande av den anledningen inte kunnat jämställas med en löntagare
i lägre inkomstläge. Hänsyn har då tagits till omsättningen, tillgångarna i
rörelsen, antalet anställda m.m. När det gäller årsomsättningens storlek torde
gränsen i praxis ligga vid 100.000 kr. eUer något däröver.
Utredningen förordar en mer generös tillämpning av
möjligheterna för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Man diskuterar
möjlighelen av atl -11 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 162
efter viss förebild i bokföringslagen (1976: 125) -
föreslå en regel som utesluter endast sådana företagare frän allmän rättshjälp
som har flera än ivä ärsansiällda personer och som har en årlig
bruttoomsättning överstigande 200.000 kr. Utredningen avstår emellertid av
slalsfinansiella skäl från att förorda en sädan regel generellt. Samtidigt
framhålls atl det i enskilda fall kan finnas skäl all medge allmän rättshjälp
trots atl antalet anställda översliger tvä eller trots att omsättningen
överstiger 200.000 kr.
Ulredningen förordar i stället en regel av innebörd att
allmän rällshjälp får lämnas näringsidkare, om särskilda skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans
ekonomiska och personliga förhällanden eller omständigheterna i övrigt.
Utredningen framhåller att det inte lorde komma att röra sig om någon mera
betydande mängd ärenden som tillförs rätlshjälpsområdel genom den föreslagna
ändringen.
Flerialel av de remissinsianser som lar upp frågan anser
all näringsidkare bör fä allmän rättshjälp i större omfattning än f. n.
Förslaget till lagreglering tillslyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av
en majoritet bland remissinstanserna.
Endast en instans ställer sig kritisk till förslaget i
denna del och anser atl det bör ges läg prioritet. Avsaknaden av klara och
enhetliga linjer i förslaget kommer enligt denna instans all skapa problem för
rältshjälpsnämnder-na.
För egen del vill jag erinra om att frägan i vilken
utsträckning allmän rättshjälp skall kunna beviljas näringsidkare har ägnats
betydande uppmärksamhet alltsedan rällshjälpslagens tillkomst. I skilda
riksdagsmotioner och utskottsuttalanden har framställts önskemål om en för
näringsidkarna mer liberal ordning än den som följer av gällande regler och
praxis. 1 ell belänkande vid 1975/76 års riksmöte framhöll juslitieutskottet
(JuU 1975/76:17) bl.a. atl det var uppenbart alt de särskilda problem av
jäm-slälldhetsnatur som förelåg för mindre och medelstora företagare måste
ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det angelägel att en prövning kom
till stånd ulan onödigt dröjsmål. Utskottet hemställde alt riksdagen gav
regeringen tillkänna vad ulskollei sålunda anförl. Riksdagen an-slöl sig till
utskottets ståndpunkt.
Med anledning av riksdagens beslut utfärdades
tilläggsdirektiv till rätlshjälpsutredningen. I direktiven framhölls bl.a, all
frågan vilken personkrets som bör komma i åtnjutande av rättshjälp hänger nära
samman med rättshjälpens karaktär av social förmän. När rättegångskostnaderna
för den enskilde företagaren inte spelar annan roll än övriga kostnader i verksamheten
- som kan dras av vid beräkning av skattepliktig intäkt av rörelsen och som
påverkar priset på företagarens varor och tjänster - bör del inte komma i fråga
att särskild ersältning för dessa kostnader skall utgå av allmänna medel.
Jag ansluter mig till den principiella ståndpunkt som
sålunda kommii till
Prop.
1978/79:90 163
ullryck i direktiven. Även slalsfinansiella skäl lalar med
styrka för atl vissa begränsningar mäsle gälla vid allmän rättshjälp ät
näringsidkare. Å andra sidan måsle en allmän uigångspunki vara - säsom ocksä
uttalades under förarbetena lill rällshjälpslagen - att allmän rättshjälp inte
vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när
sambandet med de privata förhållandena är särskilt påtagligt.
Nuvarande praxis för beviljande av allmän rällshjälp ål
näringsidkare är reslrikliv. Anialei sädana fall där rättshjälp beviljats kan uppskattas
till högsl 5(X) ärligen. Vid en avvägning mellan de nyss angivna motstående intressena
och med hänsyn lill de ullalade önskemålen om en ulvidgning av
rätlshjälpsområdel anser jag alt ulrymme bör beredas för en mer liberal praxis
i ärenden om allmän rättshjälp ät näringsidkare. Av slalsfinansiella hänsyn
mäsle dock utvidgningen göras med försiktighet.
Redan
enligt gällande rätlshjälpspraxis tillmäts årsomsättningens storlek,
tillgångarna i rörelsen och anialei anställda i rörelsen viss viki. Della
gäller framför allt i situationer dä den rätissökandes årsinkomst ger ett
maximibelopp som motsvarar högsl grundavgiften. Gränsen för årsomsättningen
lorde f. n. sättas vid omkring 100000 kr. Jag kan i och för sig dela
utredningens synsätt att varken antalet anställda eller omsättningens sioriek
kan tjäna som säkert kriterium pä ett förelags storlek. Emellertid lordc del
med hänsyn lill den praktiska tillämpningen inte vara möjligt atl avvara en
gräns med vissa schablonarlade inslag. Till de omsländigheier som mäste beaktas
hör omsättningens storlek. Härvid kan hänsyn ocksä las till olika branschers
lönsamhet och övriga möjligheler all ge näringsidkarna en tillfredsställande
materiell standard. Räknat i dagens penningvärde bör del i princip inte komma i
fräga att bevilja allmän rällshjälp vid en omsättning av 200000 kr. eller
däröver. Vidare bör näringsidkaren i allmänhet inlc få ha fler än tvä
anställda. I branscher med låg lönsamhet eller i fall med ömmande
omständigheter av personlig eller ekonomisk art bör allmän rättshjälp dock
undanlagsvis kunna fä förekomma i.o.m. om näringsidkaren har fler än två
anställda eller en årsomsättning av mer än 200000 kr. Näringsidkare som saknar
anställda, t.ex. konstnärliga och litterära yrkesutövare, bör med tillämpning
av dessa principer i större utsträckning än övriga näringsidkare kunna komma i
åtnjutande av rättshjälp.
I praxis
har allmän rättshjälp vägrats näringsidkare med sådana inkomstförhållanden atl
rättshjälpsavgiflen blir högre än grundavgiften. Mänga näringsidkare är
emellertid att jämställa med vanliga löntagare även om deras inkomst- och
förmögenhetsförhållanden skulle medföra högre rältshjälpsavgifl. Förhällandel
kan vara det att näringsidkaren visseriigen i sin rörelse förfogar över kapital
säsom mark och utrustning, men värdena är bundna och motsvaras inte av någon
högre levnadsstandard hos den rättssökande. Detla talar för att den nyss
angivna principen mjukas upp. Utvidgningen av rätlen till allmän rättshjälp
bör dock även här ske med försiktighet. Personer med belydande
förmögenhetsinnehav bör även framde-
Prop. 1978/79:90 164
les
falla uianför rättshjälpssyslemet.
Sammanfattningsvis
förordnar jag en lagregel med i slorl sett del innehåll ulredningen
föreslagil, nämligen alt allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare om skäl
föreligger därtill med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga förhällanden eller omsländighelerna i övrigi.
Jämfört med nuvarande reglering och med utredningens förslag innebär det bl. a.
att kravel på särskilda skäl utgår.
Jag
är medveten om alt den förordade utformningen av bestämmelsen rörande
näringsidkare kan ge utrymme för olika tolkningar. Lagtexten i förening med de
gjorda molivultalandena bör dock kunna ge de tillämpande myndigheterna
tillräckligt underlag. Jag vill emellertid pä nytt understryka all
utvidgningen av beviljandepraxis måsle ske med en belydande reslriktiviiel. Jag
bedömer, som kommer att framgå av ett följande avsnitt, atl det åriiga antalet beviljade
ansökningar kan komma att fördubblas frän nuvarande ca 500 ärenden. Denna
bedömning kan utgöra en riktpunkt för myndigheterna, när praxis skall utvidgas.
Utvecklingen på detta område bör följas med uppmärksamhet. Jag är inte
främmande för tanken att - sedan tillräcklig erfarenhet vunnits - göra en
översyn av näringsidkarregeln om förhållandena påkallar del.
11.6
Förmåner
11.6.1
Kostnad vid bodelning
Enligi
rällshjälpslagen i dess ursprungliga lydelse kunde allmän rättshjälp i och för
sig utgä i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till särskild skiftesman
ingick dock inte som förmån enligt lagen. Sådan kostnad fick parterna själva
svara för, oavsett om rättshjälp hade beviljats eller inte. Allmän rättshjälp
i bodelningsärende omfaltade således endast kostnaden för biträde och
eventuell utredning. Genom lagändring, som trädde i kraft den I januari 1976
(SFS 1975:1302), infördes en regel om att rättshjälpen skulle omfatta även
kosinad för särskilt förordnad skiftesman vid bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad eller boskillnad om den rättssökande beviljats allmän
rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt regeln begränsades makes möjlighel atl
i bodelningsärende få fömtom skiftesman även bilräde enligt rällshjälpslagen
till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden
eller boets beskaffenhet. Lagändringen innebar således en prioritering av
skiftesman framför bistånd genom biträde ål endera eller båda parterna.
Utredningen
förordar en ordning som i princip innebär att behovet av allmän rättshjälp vid
bodelning bedöms enligt vanliga regler. För alt allmän rättshjälp skall fä
beviljas bör emellertid krävas att boet är i något hänseende komplicerat.
Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftesman. Den som gör
ansökan om allmän rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen.
Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen och be-
Prop. 1978/79:90 165
slammer vilken förmän som skall uigå. Valel skall ske med
hänsynslagande lill såväl parlens önskemål och behov som till
kostnadskonsekvenserna. Om bilräde förordnas men det senare visar sig att
skiftesman inte kan undvaras, fär nämnden pä framställning bestämma all
rättshjälpen skall inkludera även denna förmån. Härför bör dock enligt
utredningen fordras särskilda skäl. Skulle skiftesman ha kopplats in från
början men parterna eller en av dem senare anse att bilräde inte kan undvaras,
bör molsvarande gälla.
Förslaget har fått ett blandat mottagande. Med hänsyn till
att nuvarande system fungerar lillfredssiällande och lill iniressei all
kostnaderna hålls pä en rimlig nivå ifrågasätter en rältshjälpsnämnd om
ytteriigare utvidgning av möjlighelerna all få allmän rättshjälp är befogad.
Nämnden ifrågasätter också om det inte finns områden där det ler sig mer
angelägel med en ulvidgning av möjligheterna.
En annan rällshjälpsnämnd framställer flera invändningar
och anför därvid bl. a. följande. Förslaget innebär atl rättshjälpsnämnderna
skall avgöra vilken av förmånerna som skall ingå. Kostnadsaspekten skall vara
avgörande. Denna avvägning ställer stora krav på nämnderna och på omfattande
uiredning i varje enskili ärende för all prövningen skall bli meningsfull.
Kompletteringar av ansökningarna blir nödvändiga. Kontroll måste ske av all
inte motparten ansöker och får andra förmåner i samma bodelningsärende. En
sädan kontroll förefaller ogörlig om partemas ansökningar handläggs av olika
nämnder. Kostnadsökningar kan befaras.
Ell par remissinsianser lar upp frägan om allmän
rällshjälp vid boupp-leckning enligi 11 kap. 12 § giftermålsbalken i anledning
av talan om äktenskapsskillnad. De anser att kostnad för sådan bouppteckning,
som f. n. ej Ulgör rätlshjälpskostnad, bör ersättas inom rättshjälpssyslemet.
Vidare framförs uppfattningen att ersättning till bouppleckningsförrällare
enligt 9 kap. 9 § giftermålsbalken bör kunna utgå av allmänna medel.
När del gäller behovei av allmän rällshjälp vid bodelning
har lagstiftaren intagit en restriktiv hållning. Detta har kommit att prägla
praxis. Som utredningen framhåller gmndas denna hållning ytterst på ekonomiska
skäl. 1 första hand har man ansett att parterna bör kunna klara upp saken
själva. Om detla inte är möjligl mäsle samhällel bistå dem och detta bör ske på
billigast möjliga sätt, i försia hand genom medverkan av eventuellt biträde i
skillnadsmålel och i andra hand genom atl allmän rättshjälp beviljas i
bo-delningsärendel. 1 del senare fallel bör rättshjälpen normalt lämnas genom
skiftesman. Endasl i undantagsfall bör också biträde kunna förordnas.
Enligt min mening har de principer som ligger bakom
nuvarande regler fortfarande bärkraft. Det årliga antalet bodelningar är
belydande. Ökade möjligheler alt få allmän rättshjälp i bodelningsärenden
skulle innebära risk för stora kostnadsökningar. I rådande statsfinansiella
läge kanjag inte förorda nägon ändring av nuvarande reglering i detla
hänseende.
Av bl.a. kostnadsskäl kan jag inte heller biträda de under
remissbehand-
Prop.
1978/79:90 166
lingen framförda önskemålen om att ersältning inom
rällshjälpssyslemel skulle ulgä vid bouppleckning enligi 9 kap. 9 § eller 11
kap. 12 S giftermålsbalken.
11.6.2 Utredningskoslnader
Allmän rättshjälp omfattar bl.a. den rätissökandes kosinad
för bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bosladsdomstolen. Enligt 24 S rällshjälpslagen utgår ersättning för bevisning,
i den mån inte särskilda föreskrifier gäller, med skäligt belopp enligt
domstolens bestämmande. De särskilda föreskrifter som åsyftas är vissa
bestämmelser i RB om ersättning för bevisning.
Enligt RB behandlas privat sakkunnig, dvs. sakkunnig som
part anlitar, i huvudsak som vittne. Detta innebär bl. a. att de
ersättningsregler som gäller för viline skall tillämpas. Domstolen kan för
prival sakkunnig endasl besiämma ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan
i samband med inslällelse inför rätlen men däremot inte ersättning för ulfört
arbele. Bestämmelsen i 24 § rällshjälpslagen har tolkats sä alt hänvisningen
till särskilda föreskrifier gäller såväl i vilken omfattning ersältning kan utgä
som efter vilka normer ersättningen skall bestämmas. Della innebär all domstol
kan tillerkänna privat sakkunnig ersättning enligt rättshjälpslagen bara i den
omfallning ersättning kan utgå enligt RB.
Allmän rällshjälp omfattar också nödvändig utredning i
angelägenhet som kan komma under prövning av allmän domstol, krigsrätt,
arbelsdom-siolen eller bosladsdomslolen eller som skall prövas av skiljemän (9
§ andra slyckel 2). Har bilräde förordnals ät den rättssökande, beslutar
biträdet om vilken utredning som skall inhämtas (25 §), Annars ligger
avgörandet hos råttshjälpsnämnden, som även bestämmer ersältning ät den som har
medverkat vid utredningen. Den som medverkat vid sådan utredning torde vara
berättigad till ersältning även för eget arbete. Det förhållandet all den som
medverkal vid utredning i utomprocessuell angelägenhet kan få ersättning för
arbete medan privat sakkunnig ersätts enligt vad som gäller för vitine har
ansetts leda till obalans mellan parterna i processen. Den ena parten kan före
rättegången föranstalta om sakkunnigutredning. Sedan lalan väckts har
moiparten inte möjligheter att på motsvarande villkor anlita privat sakkunnig.
Utredningens förslag innebär att bilräde alltid får
besluta om sakkunnigutredning av enklare beskaffenhet, intyg e.d., oavsett om
ärendei är anhängigt vid någon myndighet eller ej. Om det i bodelningsärende
inte förordnals biträde men beslämts att rättshjälpen skall omfatta kostnader
för skiftesman, bör skiftesman ha samma kompetens som biträde i detta hänseende.
Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträdet eller
skiftesmannen ha skyldighet att inhämta tillstånd till utredningen. Fordras
tillstånd och har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet föreslår
ulredningen att tillståndsfrågan prövas av rältshjälpsnämnd. Om aren-
Prop. 1978/79; 90 167
det däremot anhängiggjorts vid allmän domstol,
förvallningsdomstol. krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, statens
va-nämnd eller arrende- eller hyresnämnd eller hos överexekutor förordas att
tillståndsprövningen skall ligga på vederbörande myndighet. Uppkommer behov av
mer kostnadskrävande utredning, sedan ärendei anhängiggjorts vid annan
myndighet än nyss nämnts, prövas frägan av rättshjälpsnämnd. Finns varken
biträde eller skiftesman föresläs att rättshjälpsnämnd skall beslula om
uiredning, oavsett hur omfattande denna är.
Den som medverkat vid sakkunnigutredning som nu nämnts
skall enligt utredningens förslag vara berättigad till ersättning med skäligt
belopp. Kostnader för inställelse vid domstol eller annan myndighet föreslås
dock bli ersatta enligt vad som gäller när ersättning utgår av allmänna medel
till vittne.
Flertalet av de remissinsianser som tagil upp frägan om
privat sakkunnig ställer sig i huvudsak positiva till förslaget. Ett par
rättshjälpsnämnder är emellertid tveksamma till det föreslagna förfarandet.
Härvid framhålls alt en viktig skillnad mellan privat sakkunnig och sädan
sakkunnig som utsetts av rätten, offentlig sakkunnig, är att parten disponerar
över den privata sakkunniges utlåtande, vilket inte är fallet beträffande
utlåtande av offentlig sakkunnig. Den föreslagna ordningen får förutsättas
innebära att parten alltid mäsle inge den privata sakkunniges ullätande för att
domstolen skall kunna pröva skäligheten av begärd ersättning. Detta torde gälla
också om parten inte vill åberopa uUälandet, vilket måsle vara
otillfredsstållande för parten. Av denna anledning förordas att biträdet ges
rätt att besluta om utredning samt atl rättshjälpsnämnden fastställer ersättning
härför. En av nämnderna anser atl hithörande frågor bör uppmärksammas vid
översynen av rättegångsbalken och alt lösningen därför bör anstå tills vidare.
I anslutning till frågan om prival sakkunnig lar ett par
instanser upp frågan om tekniskt biträde. Därvid framhålls alt i många mål,
exempelvis vattenmål, expropriationsmål och mål om byggnadsentreprenad, kan
behov av tekniskt biträde till det juridiska biträdet föreligga. Anlitande av
tekniskt biträde kan ofta förenkla handläggningen genom att onödigt utredningsarbete
eller onödig argumentering undviks. Därför föreslås att biträde enligt
rättshjälpslagen bör berättigas att i sin tur anlita erforderligt tekniskt
bilräde. Kostnaden härför bör anses utgöra rätlshjälpskostnad.
Även jag anser det befogat att ändra nuvarande regler om
ersättning till privat sakkunnig inom rättshjälpssyslemet. Onekligen kan
reglerna ibland leda lill bristande balans mellan partema. En part med allmän
rättshjälp kan innan talan väcks genom sitt biträde föranstalta om en sakkunnigutredning
som ersätts ur rättshjälpssyslemet. Sedan talan väckis kan motpart med allmän
rättshjälp åstadkomma ytteriigare utredning endast genom att rätten utser
offenUig sakkunnig. Nuvarande tillämpning av reglerna om utomprocessuell
utredning har ocksä visal att en effektivare kostnadskontroll är påkallad.
Prop.
1978/79:90 168
Ett
säll all eliminera den påtalade obalansen är all biträde ges kompelens alt
'Törordna" prival sakkunnig med rätt lill ersättning av allmänna medel för
arbete oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detla alternativ är det för
den rätissökande fördelaktigaste. Lösningen innebär dock risk för kraftiga
koslnadsslegringar och bör därför inte komma i fräga.
Utredningens
förslag innefattar en lösning som avses tillgodose bäde kravet på likställdhet
mellan parterna och behovei av kostnadskontroll. Den föreslagna regleringen är
dock icke sädan all parlema alllid blir jämslällda. Med förslagels lösning
kommer i de inomprocessuella fallen den myndighei som prövar den rättsliga
angelägenheten även all få pröva behovet och intresset av atl utredningen
kommer till stånd. Della innebär alltsä att myndigheten måsle ha inblick i de
omständigheter som ger anledning lill begäran om utredning. Därmed har också
motparten möjligheler att ta del av materialet. Med den föreslagna ordningen
skulle den rättssökande som vid domstolen begär privat sakkunnigutredning
kunna komma i ell underiäge i förhällande till motpart med allmän rättshjälp,
som påkallat motsvarande utredning innan angelägenheten kommer till domstol.
Rättegångsutredningen
(Ju 1977:06) har enligt direktiven atl uppmärksamma bl.a. reglerna om
bevisning. Resultatet av utredningsarbetet kan utifrån mer principiella
synpunkier föranleda ändringar i reglerna om sakkunnigbevisning. F.n. flnns
enligt min mening inte anledning atl företa sakliga ändringar i den nuvarande
regleringen beträffande kostnader för prival sakkunnig. Detla innebär att parts
behov att få tili stånd inompro-cessuell sakkunnigutredning alltjämt får
tillgodoses genom möjligheten lill offentlig sakkunnig.
Även
om man sålunda t. v. måste överge tanken att införa nya regler om
inomprocessuell sakkunniguiredning behöver della inie belyda all man lämnar den
nuvarande situationen oförändrad. Bl, a, kostnadsskäl talar för att man
inskränker de nuvarande möjligheterna att fä lill stånd utredning utan beslul
av myndighet. Jag förordar att den nuvarande generella befogenheten för
bilräde att i fall som avses i 25 § förordna om utredning upphävs. Sådan
uiredning bör i princip ej ske annat än efter beslut av rättshjälpsnämnd.
Kravet på tillstånd bör dock ej,upprätthållas i alla situationer, ulan
bilräde, liksom också i förekommande fall skiftesman, bör alltid kunna förordna
om mindre omfattande utredning såsom läkarintyg, värde-ringsiniyg och liknande.
För rättshjälpsnämnds prövning bör gälla att behovet och intresset av att
ulredningen kommer till stånd inte står i missförhållande till kosinaderna för
utredningen. Genom en särskild beloppsgräns beslämd i relalion till basbeloppet
bör anges hur kostnadskrävande utredningen fär vara utan all den kräver beslul
av rättshjälpsnämnd. Regler härom kan ges i förordning.
1
likhel med vad som gäller f.n. har biträdel att på eget ansvar ta ställning
lill om särskild utredning behövs och om han har befogenhet atl förordna om
uiredning. Den som medverkat vid uiredning har alllid rätt lill
Prop. 1978/79:90 169
skälig ersäiining. Visar del sig sedan atl biträdel
beslutat om uiredning som blivit dyrare än beloppsgränsen medgav och har
biträdel visat försumlighet kan detla beaktas när ersätiningen till biträdet
bestäms. Har parten själv genom vårdslöshet eller försummelse föranlett att
biträdet ådragit statsverket onödiga utredningskoslnader kan detta leda lill
alt han själv får stå för sådana kostnader (30 § i föreslagen lydelse).
Vad gäller beslutsbefogenheterna när ersättningen bestäms
bör samma principer gälla som när ersättning bestäms till biträde.
Under remissbehandlingen har, som nämnts, ett par
instanser tagil upp frågan om ersältning ur rättshjälpssyslemet för lekniskl
bilräde. Jag vill med anledning därav påpeka att biträde i viss utsträckning
redan f. n. torde vara berättigad till ersättning för tekniskt biträde som han
anlitat i målet. Främst av kostnadsskäl bör en utvidgning av denna rätl inie
las upp i della lagstiftningsärende.
11.6.3 Kostnad för medUng enligt 42 kap. 17 § RB
Enligi 42 kap. 17 § RB fär rälien, om saken är sädan all
förlikning är till-låten och särskild medling bör ske, ulse medlare och
förelägga parterna att inslälla sig till förlikningssammanträde inför denne.
Det åligger parterna att utge ersättning till medlaren.
Ulredningen påpekar atl den särskilda medlingen har till
direkt syfte alt få till stånd förlikning och därmed begränsa samhällets
koslnader för processer. Med hänsyn härtill anser utredningen att som kostnad
för rättshjälpen bör anses också den rättssökandes kostnad för ifrågavarande
medling.
De remissinstanser som särskilt behandlat frågan om
ersättning för kostnad för medling har tillstyrkt förslaget eller lämnat del
ulan erinran.
För egen
del vill jag framhålla att det visserligen ingår i rättegångsutredningens
uppdrag att överväga en reform av medlingsinstilutet. Det kunde därför
övervägas att man i avbidan på resultatet av detla arbete avstår från alt ändra
nuvarande ordning. Å andra sidan måste beaktas att den särskilda medlingen
även i den form den har i dag kan medföra atl samhällets kostnader för
processer ej oväsentligt begränsas. Under ärendets beredning inom
justitiedepartementet har framkommit alt medlingsinstitutet under senare tid
på sina håll kommit lill ökad användning och att erfarenheterna av detta varil
goda. Jag anser därför att övervägande skäl talar för atl den rätissökandes
kosinad för medling skall anses som rätlshjälpskostnad. Jag vill dock erinra om
viklen av att rätten i mål vari part har allmän rättshjälp förordnar om
medling bara i sådana fall då det finns anledning räkna med att statsverkets
kostnader pä det sättet blir mindre än om målet skulle handläggas i gängse
former.
11.6.4 Kostnad för vissa inställelser
I 21 kap. föräldrabalken finns regler om verkställighet av
dom eller beslut rörande vårdnad, umgängesrätt och överlämnande av barn samt
över-
Prop. 1978/79: 90 170
flyttning av barn i vissa andra fall. Länällen prövar
frägor av delta slag. Länsrätten kan i sädana ärenden förordna att barnel skall
undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell, när det kan befaras atl
flyttning av barnet för med sig för stora påfrestningar. Skall barn under 15 år
kallas till läkarundersökning, skall kallelse med föreläggande all vid vite
inställa barnet delges den som har barnet i sin vård.
Med hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21
kap. föräldrabalken och de förhållandevis få fall del torde röra sig om
förordar utredningen att möjlighet bör finnas alt inom rättshjälpssyslemet
ersätta den som har barnet i sin vård för inställelsekoslnader vid
läkamndersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken. För fall då allmän
rättshjälp av någon anledning inte ges bör del enligt utredningen finnas en
möjlighel utanför rällshjälpssyslemel alt av allmänna medel ersätta den som har
barnel i sin vård för sådan inslällelsekoslnad. Ersättning bör emellertid då
kunna utgå endast om det är uppenbart att den som har barnel i sin värd inte
själv kan svara för kosinaden. Ersättningen bör enligt utredningen bestämmas av
länsrätten.
Samtliga remissinsianser som har berört frågan tillstyrker
förslaget, och även jag ansluter mig till det. För de fall då allmän rättshjälp
ej beviljats bör det i föräldrabalken las in en föreskrifi om all den som har
hand om barnel har rätt lill skälig ersättning enligt bestämmelsen i 15 §
förvaltningsprocesslagen (1971: 291) för kosinad för resa och uppehälle i
samband med inställelse vid läkarundersökning.
//.6.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter
m.m. samt vissa kungörelsekostnader
Rättssökandes kosinad enligt expedilionskungörelsen
(1964:618) för ansökan eller expedition vid allmän domstol, krigsrätt,
arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen saml för avgift som utgår enligt
exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) utgör rättshjälpskostnad vid allmän
rättshjälp, I den fortsatta framställningen avses med termen expeditionsavgift
i förekommande fall också ansökningsavgift. I fråga om expeditionsavgift
omfattar förmånen dock inte sådan expedition som utfärdas bara på särskild begäran,
om den inte begärs innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga krafl.
Beträffande exekutionsavgift får förmånen betydelse främst
vid allmän rättshjälp i ärende om verkställighet, efiersom sådan rättshjälp som
har lämnats för angelägenhet som kan leda fram lill verkställbart avgörande inte
omfattar själva exekutionen. Konsekvenserna av regeln att den allmänna
rättshjälpen inte omfattar själva exekutionen har dock mjukats upp genom
bestämmelser utom rättshjälpens ram. Enligt 6 a § exekutionsavgiftskungörelsen
(1971:1027) skall, om allmän rättshjälp beviljats av rättshjälpsnämnden i
angelägenhet som har lett till verkställbart avgörande i saken och kostnaderna
för rättshjälpen överstigit maximib"eloppet för kostnadsbidraget, den som
åtnjutit rättshjälpen vid verkställighet av avgörandet vara befriad från
skyldighet att förskottera avgifter enligt exekutions-
Prop. 1978/79:90 171
avgiftskungörelsen och all betala sädana avgifter, om de
inte i målet kan las ut av motparten.
Allmän
rällshjälp i angelägenhet som skall behandlas ulomlands omfaiiar endasl
utomprocessuell utredningskostnad och bilrädeshjälp. Däremot ersätts inte lösen
av expeditioner vid ulländska domstolar eller kostnader för bevisning.
Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rällshjälpsnämnd,
innebär nuvarande regler alt den rätissökande får betala expeditions- eller
exekutionsavgifter men atl han samtidigt får tillgodoräkna sig kosinaden vid
belalning av koslnadsbidrag. Lämnas rättshjälpen efter beslul av
rättshjälps-nämnd, betalas efter beslutet uppkommande kostnader av allmänna medel.
Beiräffande expeditions- och exekulionsavgifter innebär detla att domstolen
eller den exekutiva myndigheien inte skall la ul föreskrivna avgifier av den
rätissökande. Inie heller sker nägon slämpelbeläggning. När domstolen eller
den exekutiva myndigheien slutligen handlagt målel eller ärendet, skall den
emellertid underrätta rällshjälpsnämnden om bl. a. den rätlshjälpskostnad som
motsvaras av de expeditions- eller exekutionsavgifter som normalt skulle ha
uttagits. Underrättelsen är nödvändig för atl kostnaden skall kunna beaktas i
samband med sluireglering enligt rättshjälpslagen.
Kosinad för kungörelse i mål eller ärende vid allmän
domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen utgör kostnad för
rättshjälpen och ersätls alltså enligt rättshjälpslagen.
Utredningen anser atl nuvarande syslem med expeditions-
och exekulionsavgifter är omständligt all lillämpa och all del ulgör en primär
orsak lill all slulregleringsförfarandel nu är så komplicerat. Utredningen
förordar alt den som beviljats allmän rättshjälp befrias från avgifter för
dels allmänna expeditioner vid samtliga statliga myndigheler och dels
expeditioner och ansökningar vid domstol, dvs. expeditioner enligt
avdelningarna 1 och II i den vid
expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Utredningen loreslår också all den
som beviljats allmän rättshjälp skall vara befriad från exekuiionsavgifi.
Vidare föreslår ulredningen alt koslnader för kungörelse i mäl eller ärende vid
allmän domstol och vissa andra myndigheter skall, säviii de belastar den som
beviljals allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.
När del gäller angelägenhei som handläggs ulomlands
konsiaterar utredningen all om man låter allmän rällshjälp i sådan
angelägenhet omfatta även kostnad för expeditioner skulle det innebära en
väsentlig vidgning av föimånerna med risk för belydande koslnader som följd.
Utredningen anser inte tiden mogen för en sådan reform.
Förslaget om befrielse från expeditions- och
exekulionsavgifter har fåll ett i huvudsak positivt mottagande av
remissinstansema. Vissa förslag om ytteriigare ulvidgning av avgiftsbefrielsen
framförs dock. Sålunda föreslås all avgiftsfriheten bör utsträckas lill all
avse bl.a. expeditionsavgift vid exekuiiv myndighet.
Prop. 1978/79:90 172
En rällshjälpsnämnd föreslår all även kosinad för
ulländska expeditionsavgifter bör ingå som förmån vid allmän rättshjälp. En annan
instans anser atl i ärenden utanför Sverige kostnaden för klientens resa till
domstolen, lösen av dom och kostnaderna för bevisning bör, åtminstone vad
gäller de nordiska länderna, inrymmas i rättshjälpen.
Från ett par instanser framförs erinringar när det gäller
den närmare omfattningen av befrielsen frän exekutionsavgifter. Vad gäller
avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) tillstyrker dessa
instanser endast att befrielse sker från utsökningsavgift. Däremot föreslås
atl tilläggs-och försäljningsavgifi, som också är exekulionsavgifter, bibehålls
som räitshjälpskostnader. Härigenom behälls möjlighelen atl förplikta motpart
atl lill siaisverkel ålerbelala dessa avgifier, som kan uppgå Ull
förhällande-vis stora belopp. Vidare sägs förslaget innebära att allmän
rättshjälp ej kan beviljas den som endasl kommer atl ha kostnader för
expeditions- och exekulionsavgifter, eftersom bifall till ansökan förutsätter
atl sökanden kommer att ha koslnader som faller in under nägon av reglerna om
förmåner vid allmän rättshjälp.
För egen del anserjag att det pä förevarande område finns
ulrymme för förenklingar i systemet. Nuvarande regler om expeditionsavgifter
innebär all domsiolen eller myndigheien beiräffande den som beviljals allmän
rällshjälp skall bestämma och debitera avgifter som om avgiftsskyldighet
förelåg, trots att avgifterna i realiteten endast i undantagsfall - via reglerna
om kostnadsbidrag - slutligen kan las ul av den rällssökande. Som framgår av
del följande föreslårjag all, om huvudärendet handläggs hos myndighet som har
rätl atl bevilja allmän rättshjälp, slutregleringsförfarandet och förfarandel
vid fördelning av ersättning som motpart ålagts atl återbetala flyttas från
rällshjälpsnämnd lill den handläggande myndigheten. En förutsättning för att
detta skall kunna ske är bl. a. att myndigheten vet hur stora de
rättshjälpskostnader är som skall beaktas när rättshjälps-avgiften fastställs.
Om nuvarande system med debitering av expeditionsavgifter behålls skulle del i
viss utsträckning vara omöjligt och i andra fall vara komplicerat för
myndigheten att slutreglera ärendet och fördela koslnader i samband med atl
ärendei i huvudsaken avslutas. Nu angivna skäl anserjag vara av sådan tyngd alt
de bör föranleda befrielse från vissa expeditionsavgifter, trots all en sådan
ordning kan medföra eit visst inkomstbortfall för statsverket.
Att, som utredningen har föreslagit, låta
avgiftsbefrielsen omfatta expeditioner enligt avdelningarna 1 och II i den vid
expeditionskungörelsen fogade avgiflslistan innebär enligt min mening en
lämplig avvägning. Därjämte bör - i enlighet med vad som framförts under
remissförfarandet -vissa expeditioner i utsökningsärenden befrias från avgifi.
När det gäller behovei av förenklingar beiräffande
exekulionsavgifter är lägel inte helt likartal. Allmän rättshjälp i ärende som
leder fram till verkställbart avgörande av saken innefattar enligt gällande
rält i princip inte
Prop. 1978/79:90 173
exekution av avgörandet. Undantag gäller för
verkställighet som avser kvarstad, skingringsförbud ellerannan säkerhetsåtgärd,
om rättshjälp har lämnats i angelägenhet som föranlett säkerhetsåtgärden.
Däremot kan allmän rällshjälp beviljas särskilt i verkställighetsärende. Denna
ordning bör bestå. Svårigheterna med den nuvarande lillämpningen hänför sig i
synnerhet till den reglering uianför rättshjälpslagen som innefattas i 6 a §
exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). För alt den exekutiva myndigheien
skall kunna tillämpa denna bestämmelse fordras atl uppgifter angående koslnadsbidraget
inhämtats frän rältshjälpsmyndigheten. Enligt min mening bör även här en
förenkling ske genom alt avgifterna i viss utsträckning lämnas oberörda av
rältshjälpsavgiftssyslemel.
Ansvarei för exekutionsavgifter har en något annoriunda
uppbyggnad än vad som gäller vid expeditionsavgifter. I princip skall
exekulionsavgifter-na, dvs. utsöknings-, försäljnings- och tilläggsavgift, i
första hand tas ut av ulsökningssvaranden. Först om detla inte är möjligl skall
kostnaden uttas av sökanden, som också är skyldig atl pä begäran förskottera
beloppet. En eveniuell avgiftsbefrielse bör i detla sammanhang endasl omfatia
sökanden. Del finns således inte något skäl atl förändra ulsökningssvarandens
ansvar.
Av de olika exekulionsavgiflerna kan framför allt
tilläggsavgiften uppgå lill betydande belopp. Om en rättshjälpsiagare har en
belydande betalningsförmåga skulle det le sig stötande om inte denna förmåga
kunde tas i anspråk för betalning av en sådan tilläggsavgift. Med hänsyn
härtill och lill atl rationaliseringsvinster främsi stär att vinna genom atl
föra bort de övriga exekulionsavgiflerna från avgiftssystemet förordarjag att
man nöjer sig med atl införa befrielse från dessa avgifier. Tilläggsavgift bör
däremot allljäml uigöra förmän i rällshjälpslagens mening.
Reglerna om kungörelsekostnad vid allmän domstol m.fl.
domstolar skulle i vissa situationer kunna föranleda komplikationer i ell
system där sluiregleringen läggs på den handläggande myndigheten.
Kungörelsekosl-naderna är i viss ulsiräckning, såsom exempelvis vid dom på
boskillnad, inte kända av domstolen när handläggningen av målel eller ärendei
avslutas. Sluireglering skulle alltså inte kunna ske samiidigi med alt målel
eller ärendei avgjordes. För atl undvika denna konsekvens bör kungörelsekostnaderna
direkt ersättas av statsverket.
Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen
vill jag framhålla atl allmän rällshjälp skall kunna beviljas även i fall då
parlen ej har behov av annal bistånd än det som har behandlals i detta avsnitt.
Jag delar utredningens uppfattning att det av kostnadsskäl
inte kan komma i fräga atl låta allmän rättshjälp omfatta kosinaden för
expeditioner i angelägenhet som behandlas utomlands.
Prop.
1978/79:90 174
11.7 Förfarandet vid allmän rättshjälp; arvodesprövningen
m. m.
Ersätiningen till bilräde samt för bevisning i mål eller
ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bosladsdomstolen
fastställs f n. av domstolen, medan ersättningen i annat fall fastställs av
rällshjälpsnämnden. Avser allmän rällshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd
mäl eller ärende vid förvaltningsdomstol eller förvaliningsmyndighel eller
förtärande inför skiljenämnd, skall biträdet lämna in kostnadsräkning till myndigheten
eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räkningen till
rättshjälpsnämnden.
Ulredningen har funnil atl inte bara allmänna domstolar
utan även förvaltningsdomstolar har bättre förutsättningar än
rättshjälpsnämnderna alt ulöva en effektiv kostnadskontroll. Vidare innebär det
vissa rationaliseringsvinster om förvaltningsdomslol direkl får bestämma
ersätiningen i siällei för all som nu behöva lägga ned lid och möda pä alt
avfalla och expediera yllrande lill en annan myndighei. Ulredningen föreslår
alliså alt förvaltningsdomslol får pröva frågor om ersättning i samband med
allmän rättshjälp. Detsamma föresläs gälla marknadsdomstolen. Detta innebär
sammanlaget att förutom allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och
bosladsdomstolen, även marknadsdomstolen, regeringsrällen, kammarrätterna,
försäkringsdomstolen och länsdomstolarna, dvs. länsrätt, länsskalieräll och
fastigheislaxeringsräli, anförtros prövningen av nu förevarande
ersättningsfrågor.
När del gäller övriga myndigheler föreslås atl endast
arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor skall få rätt att
pröva ersättningsfrågor i rätlshjälpsärenden. Utredningens ordförande och en
expert anser emellertid att alla statliga myndigheter bör få pröva ersättningsfrågor
i sädana ärenden som handlagts vid myndigheien.
För de fall domstol eller förvaltningsmyndighet meddelat
beslut i ersättningsfrågan förordar utredningen all lalan mot beslutet skall
föras i samma ordning som talan mot avgörandet i huvudsaken.
Utredningens förslag i fråga om beslutandefunktionema i ersättningsfrågor
har fåll ell blandat mottagande. Ett knappt flertal av dem som behandlar
frågan godtar utredningsmajoritetens förslag under det att återstoden
tillstyrker reservationen. Remissinstanserna hänför sig därvid i huvudsak till
de skäl för de olika lösningarna som återfinns i belänkandet. Del framhålls
all förvaltningsmyndigheter ofta kommer att få en sorts parisställning. En
instans säger sig kunna instämma i reservantens uppfattning att del är de
handläggande myndigheterna som bäst känner till vilka ålgärder som bör ha
vidtagits av den rätissökandes biträde i ärendei och vilken tid som skäligen
bör ha åtgått härför. Trots detta och även om arvodessättningen kan grundas på
vissa fastställda taxor, framhålls all de adminisiraiiva funklioner som
erfordras för ulbelalning och bokföring m. m. av arvoden är en verksamhei som
är främmande för handläggande förvallnings-
Prop. 1978/79:90 175
myndigheler och som medför en inie önskvärd ökning av
dessas arbeisuppgifier.
För egen del anser jag lill en början all de myndigheler
som anförtros uppgiften att bevilja allmän rättshjälp också bör få bestämma
ersättning i anslutning till rättshjälpen. Del kan ifrågasättas - som
ordföranden och en expert har gjort - all vidga rälten all besiämma ersättning
till ytterligare statliga myndigheter. Emellertid uppnäs en enhetligare och
enklare reglering om behörigheten atl bevilja allmän rättshjälp och besiämma
ersältning sammanfaller. Av stor betydelse är också sambandet mellan
bestämmande av ersättning saml slulregleringsförfarandel och förfarandel vid
fördelning av koslnader. Somjag senare skall återkomma lill anserjag att
slutregleringen och kostnadsfördelningen bör ske vid myndigheter som har rätt
all besiämma ersättning. Ålgärderna sluireglering och fördelning av kostnader
kräver sådana kunskaper och administrativa rutiner all de inlc lämpar sig alt
sprida ut på en stort antal myndigheter med endasl ett fålal rättshjälpsärenden
ärligen. Jag förordar alltså atl kretsen av myndigheter som får bestämma ersältning
vid allmän rättshjälp blir densamma som den krets som får bevilja sådan hjälp.
Jag vill samtidigt betona att skillnaden mellan den av mig förordade lösningen
och den som förespråkas av ordföranden och en expert är obetydlig mätt i antal
ärenden.
I fräga om besvärsordningen bör - liksom vid besvär mol
beslul rörande beviljande av allmän rättshjälp - gälla, alt fullföljd sker till
samma instans som är behörig när del gäller lalan mot avgörandet i huvudsaken.
11.8 Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp
11.8.1 Byte av biträde m.m.
Enligt rättshjälpslagen får bilräde inte sätta annan i
sitt ställe ulan rältshjälpsnämndens medgivande. Lämnas medgivande är det
tillräckligt all i beslutet ange en viss personkrets, exempelvis jurist vid
namngiven advokatbyrå. Att arbete på della säll överlåls på annan kan ha sin
grund i sjukdom, andra åtaganden och liknande. Den som förordnals till biträde
upphör inte att vara biträde enligt rättshjälpslagen genom all han säller
annan i sitt ställe.
Utredningen, som anser att den nuvarande ordningen många
gånger framstår som onödigt tyngande, förordar en regel som ger advokat
generell rätl att sälta annan advokat i sitt ställe (substitution). Även
biträde som inte är advokat föreslås få rätt atl sälta advokat i sitt ställe.
Vill biträde - advokat eller annan - sätta nägon som inte är advokat i sill
ställe bör däremot tillstånd krävas. Enligt utredningen bör vid tillämpningen
av regleringen biträdande jurist pä advokatbyrå jämställas med advokat.
När det gäller beslutsfunktionen föreslår utredningen att
myndighei med befogenhet atl besluta om ersättning bör ha rätl att medge
substitution, om den rättsliga angelägenheten handläggs där. I annat fall bör
rättshjälps-
Prop.
1978/79: 90 176
nämnd pröva om substitution skall få ske.
Till skillnad från förhållandet vid substitution innebär
byle av bilräde alt del lidigare biträdet entledigas och ett nytt bilräde
förordnas. Rällshjälpslagen innehåller ingen uttrycklig föreskrift om
biträdesbyte. Det anses emellertid atl rättshjälpsnämnd får förordna om byte,
om skäl föreligger. Praxis har varit restriktiv när det gäller frågan om att
tillåta biträdesbyte.
När del gäller entledigande i annat fall innehåller lagen
en föreskrift atl rältshjälpsnämnden fär återkalla förordnande som biträde, om
skäl föreligger till det.
Utredningen förordar ingen ändrad praxis i fräga om byte.
Den anser att del är viktigt främst från kostnadssynpunkt atl en begäran om
biträdesbyte prövas noggrant. Denna synpunkt bör dock enligt utredningens
mening komma till uttryck i rällshjälpslagen. Därför förordas en regel av
innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd och atl
sådant tillstånd får lämnas bara om djupgående motsättningar uppstått mellan
biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger.
Beträffande entledigande i annat fall föreslås ingen ändring.
När det gäller vilken myndighei som bör anförtros
prövningen av frågor om biträdesbyte och entledigande i annal fall av biträde
hänvisar utredningen till vad som anförts härom i fräga om substitution.
Förslaget om substitution m.m. godtas eller lämnas utan
erinran i sina huvuddrag av flertalet av de remissinsianser som behandlat
frågan. Olika meningar framförs dock om förutsättningarna för byte av biträde.
Ett par instanser framhåller att för byte av bilräde bör det vara tillräckligt
att allvarliga meningsmotsättningar uppges ha uppstått mellan den rätissökande
och biträdel. Från annal håll görs däremot gällande att det i en sådan situation
dessutom måste krävas atl motsättningarna vid en objektiv bedömning kan anses
ha orsakals av alt biträdet inte handlagt ärendet med omsorg eller all han
eljesl handlat felaktigt.
För egen del anserjag all utredningens förslag att bilräde
får sätta advokat i sitt ställe bör genomföras. Med advokat bör jämställas
biträdande jurist på advokatbyrå. Den eventuella risken för att rätten till
substitution missbrukas bör kunna mötas med atl det införs möjlighet alt i
sådant fall jämka ersättningen till biträdet. Vill biträdet sätta någon som
inte är advokat eller biträdande jurist i sitt stäUe bör tillstånd krävas.
Även när det gäller byte av bilräde och entledigande av
biträde i annal fall godtar jag utredningens förslag till lagreglering. Av
kostnadsskäl bör nuvarande restriktiva praxis i fråga om byle av biträde
bibehållas. Prövningen av om de förulsältningar som anges i lagen är uppfyllda
bör ske med noggrannhet. Det bör åligga den som begär byle att visa att skäl
föreligger.
Beslutsbefogenheten när myndighets tillstånd fordras i
frågor som berörts i detla avsnitt bör ligga hos den myndighet som handlägger
den rättsliga angelägenhet vari frågan uppkommer, förutsatt att myndigheien
har
Prop. 1978/79:90 177
behörighet atl bevilja allmän rättshjälp. 1 annat fall bör
rältshjälpsnämnd företa prövningen.
Beträffande besvärsordningen bör samma princip gälla som
vid besvär mot beslul i fråga om beviljande av allmän rättshjälp och om
ersättning till bilräde (se avsniii 11.2 och 11.7). Här kan anmärkas att
förvaltningsmyndighet i vissa fall kan besluta om ersältning för inställelse
(9 § andra stycket 4 och 26 § rällshjälpslagen). Besvär mol sådana beslul bör
liksom f. n. anföras hos besvärsnämnden.
11.8.2 Slutreglering och fördelning av kostnader
Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller
rättshjälpen på annat säll upphört, skall rällshjälpsnämnden fastställa
slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som haft rättshjälp. Denna
slutreglering sker först sedan samtliga räitshjälpskostnader är kända. Detta
förutsätier att säväl avgörandet i det mål eller ärende vari rättshjälpen
förekommit som beslutet om rätlshjälpskostnad har vunnit laga kraft.
Rättshjälpsnämnden skall underrättas om de rättshjälpskostnader som uppstått
och som skall beaktas vid slutregleringen. Denna reglering skall innehålla
uppgift om den preliminära avgiften för rättshjälpen, rättshjälpskostnaderna,
den slutliga avgiften för rättshjälpen, det eller de belopp som den
rätissökande belaiai i kostnadsbidrag till rättshjälpsnämnden saml del belopp
som den rättssökande i förekommande fall skall betala till eller erhålla av
rättshjälpsnämnden. Vilket detta belopp är beror av resultatet av den
avräkning som skall ske.
Har bilräde förordnals för den rättssökande, skall
avräkning ske också med biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den
biträdesersätlning som domstol eller rättshjälpsnämnd fastställt. Från den
fastställda ersättningen skall avräknas vad den rättssökande är skyldig att
utge som kostnadsbidrag lill biträdet, Avräkningen med biträdet sker som
slutavräkning, om den rättsliga angelägenheten slutförts eller om rättshjälpen
upphört pä annal säll, och som partiell avräkning, om den sker dessförinnan.
Slutavräkning kan inte ske förrän samtliga räitshjälpskostnader är kända. Detta
innebär att biträdet inte får ut sin ersättning instans för instans med mindre
partiell avräkning sker.
När slutreglering sker tas ingen hänsyn till den
betalningsskyldighet för rätlshjälpskostnad som åvilar molpart. Slutregleringen
avser enbart förhållandel mellan statsverket och den som har haft allmän
rättshjälp. Bestämmelserna i rättegångsbalken om parts skyldighet att ersätta
rättegångskostnad gäller emellertid även i fråga om kostnaderna för
rättshjälpen i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen
eller bosladsdomslolen. Molpart eller annan som är ersättningsskyldig för
sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen till statsverket.
Tappande motpart får alltså ersätta statsverket hela kostnaden för parts
rättshjälp utan avräkning för partens koslnadsbidrag. Denna ordning har
föranletts av alt dom- 12 Riksdagen 1978179. I saml Nr 90
Prop. 1978/79:90 178
stolen
inte berörs av koslnadsbidragsreglerna och därför, när kostnadsfördelningen
mellan partema bestäms, saknar kunskap om vilka koslnader som faller på
statsverket och vilka koslnader den som haft rättshjälpen svarar för via
koslnadsbidraget. Detla avgörs av rättshjälpsnämnden först vid sluiregleringen
av rättshjälpsärendet. Motsvarande fördelning av koslnader mellan parter
förekommer bl. a. i fråga om skiljedomskoslnader och kostnader i utsökningsmål
hos överexekutor,
1
fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de medel som
motpart skall betala gäller atl den som har haft allmän rättshjälp får
ersältning för sill kostnadsbidrag försl sedan statsverket har fått full ersättning
för sina koslnader i anledning av rättshjälpen. Rutinerna vid rältshjälpsnämnd
och kronofogdemyndighet när motparts ersättningsskyldighet omfattar
kostnadsbidrag ellerdel därav anses f. n. vara betungande.
I
syfte att åstadkomma önskvärda förenklingar i slutregleringsförfarandet
förordar utredningen att i de fall domstol och vissa andra myndigheter enligt
vad som tidigare föreslagits anförtrotts prövningen av ersättningsfrågor skall
myndigheten också pröva rättshjälpsavgiflen. En sådan ordning förutsätter att
förslaget om befrielse från expeditions- och exekulionsavgifter saml från
kungörelsekoslnader genomförs. 1 så fall kommer nämligen myndigheien, när den
har att fatta beslul i ersättningsfrågan, atl ha kännedom om samtliga
rättshjälpskostnader. Är del rättshjälpsnämnden som beslutar om ersättning blir
det rältshjälpsnämnden som fastställer rättshjälpsavgiften.
Utredningen
föreslär även atl avräkning med biträde skall ske i samband med att myndigheten
fastställer ersättning till biträdet. Den förordade ordningen innebär enligt
utredningen atl det särskilda förfarandet med slutavräkning och partiell
avräkning med biträde inte behövs.
Om
ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp förekommit överklagas och den högre
instansens beslul innebär all rättshjälpsavgiflen skall utgå med högre belopp
än det som tidigare fastställts - en situation som kan inträffa om kostnaderna
i den lägre instansen understigit rättshjälpsavgiflen och ytterligare kostnader
uppkommit i den högre instansen - föreslår utredningen att den rätissökande
skall åläggas inbetala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs
rättshjälpsavgiften till lägre belopp än del som tidigare fastställts, skall
den rättssökande berättigas återfå vad som eriagts för mycket.
Om
ett bilräde överklagar beslut varigenom hans arvode prutats ned under
rättshjälpsavgiften och hans talan fär till följd alt rättshjälpsavgiften höjs
bör enligt utredningen biträdet tillerkännas mellanskillnaden mellan den
överklagade och den fastställda ersättningen av statsverket och den
rätissökande betala mellanskillnaden mellan den först fastställda och den
ändrade rättshjälpsavgiften till statsverket.
När
det gäller fördelning mellan partema av kostnaderna för rättshjälp föreslår
utredningen i huvudsak ingen ändring av nuvarande regler. Det in-
Prop. 1978/79:90 179
nebär atl besiåmmelserna i lag om paris
rättegångskostnader skall lillämpas även i fråga om pari som har allmän rällshjälp.
Vad belräffar fördelningen mellan siaisverkel och den
rällssökande av medel som flutit in från motpart föreslär ulredningen att
motpart eller annan som är ersätlningsskyldig för räitshjälpskostnader åläggs
all ulge hela ersätiningen lill siaisverkel i de fall där den del av
ersätiningen som avser den rätissökandes rältshjälpsavgifl inte överstigit fem
proceni av basbeloppel. Den rällssökande skall i ell sådani fall berättigas
atl av statsverket älerfå eriagd rättshjålpsavgift. Har jämkning av ersäliningsskyldighelen
skell skall molsvarande jämkning göras av del belopp som den rättssökande
skall fä tillbaka.
Om däremot rättshjälpsavgiflen överstigit fem procent av
basbeloppet föreslär utredningen att motparten förpliktas all ulge
rällshjälpsavgiften eller del av den till den rätissökande och
mellanskillnaden mellan rättshjälpskoslnaderna och rällshjälpsavgiften till
statsverket. Denna lösning innebär enligt ulredningen all nuvarande omsländliga
förfarande med indrivning av den ersättning motpart är skyldig att återbetala
kan undvikas.
Förslaget om ändrade regler i fråga om slutreglering har
fåll ett blandat mottagande under remissbehandlingen. En rältshjälpsnämnd delar
utredningens uppfattning att förfarandet bör förenklas så mycket som möjligt
men menar att förslaget endast är ett principförslag som bör utredas närmare
innan det kan ligga till grund för en praktisk lillämpning.
Flera instanser uttalar en mer negativ inställning till
förslaget. Det ifrågasätts starkt om förslaget till ändrade rutiner i fråga om
slutreglering innebär en förenkling av nu gällande system.
En instans pekar på de prakliska problem som uppstår i de
inte så få fall där ett ulomprocessuelll skede följer efter det att domstol
meddelat lagakraftägande dom. Endasl faslslällelselalan om t.ex.
skadeslåndsskyldig-hel kan ha varil föremål för domstols prövning.
Förhandlingar mellan parterna om skadeständsbeloppels storlek kan återstå. För
att rättshjälpsnämnd skall kunna pröva frågor som härvid uppkommer erfordras
att nämnden underrättas om den biträdesersättning domstol - kanske i ftera
instanser - fastställt och även om vilken rältshjälpsavgifl som härvid avräknats.
Även förslaget om fördelning av kostnader mellan
statsverket och den rättssökande har fått ett blandat mottagande. Det godtas
eller lämnas i huvudsak utan erinran av åtskilliga instanser. Flera andra
instanser anser dock alt det ler sig orättvist all den som har koslnadsbidrag
om högsl fem procent av basbeloppel skall gynnas framför övriga
rättshjälpsberättigade. Den åsikten framförs atl statsverket alltid bör överta
den berättigades anspråk.
För egen del vill jag först påpeka att reglerna om
slutreglering hör till de mer komplicerade inom rältshjälpssystemel. Alt så är
förhållandet sammanhänger med kostnadsbidragssystemet. Så länge man anser atl
den
Prop.
1978/79:90 180
rätissökande efter förmåga skall bidra lill kosinaderna
för rättshjälpen är någon form av sluireglering med den rällssökande nödvändig.
Vidare måsle avräkning ske med biträdet. Normall lillkommer också
utbetalningar av ersättning till biträde när ett ärende avslutas. Vad jag nu
anförl utgör förhållanden som ibland har förbiselts när
slulregleringsförfarandel har ul-salls för krilik. Till en del föranleds
emellertid svårigheterna vid slutreglering av atl olika myndigheler handlägger
olika momenl av samma rältshjälpsärende. Övergången mellan olika myndigheters
handläggning föranleder bl. a. atl den mottagande myndigheten måste få vissa
underrättelser för alt kunna fortsätta handläggningen.
Enligt min uppfattning står rationaliseringsvinster
framför allt att vinna om uppgifier enligt rättshjälpslagen i samma rättsliga
angelägenhet handläggs av en och samma myndighei. I den mån detla kan
genomföras blir åtskilligt av den pappershantering som i dag förekommer på
myndighelerna överflödigl. Med denna uigångspunki bör uppgifterna i
slulregleringsförfarandel om möjligl läggas på den myndighei som har att i
ärendet bevilja allmän rättshjälp och besiämma ersättning. Jag har tidigare
förordat en ordning enligt vilken, föruiom rättshjälpsnämnd, allmän domstol
och vissa därmed jämslällda organ är behöriga alt besluta i de angivna
frågorna. Slulregleringsförfarandel fordrar viss erfarenhet hos dem som
handlägger ärendet. Den krels av myndigheler som anförtrotts rätten atl bevilja
allmän rättshjälp och besiämma ersättning lorde vara tillräckligt begränsad
för all varje myndighei skall få tillräcklig sådan erfarenhet. Om man genomförde
ändringar jag tidigare förordat beträffande expeditions- och exekutionsavgifter
samt kungörelsekostnader finns inte heller något direkt hinder mol att den
myndighet som bestämmer ersättning också får fastställa rältshjälpsavgifl och
svara för slutregleringen.
Sammanfattningsvis biträder jag utredningens förslag om
atl slutreglering skall ske hos den myndighet som bestämmer ersättning enligt
rättshjälpslagen. Detta innebär bl. a. atl om ell mål vandrar genom flera
inslan-ser rättshjälpsavgiflen skall fastställas instans för instans.
Genom att avräkning sker instans för instans kommer den
nuvarande partiella avräkningen med biträdel alt motsvaras av en slutavräkning.
Denna avräkning hänför sig lill kosinaderna i den aktuella instansen och kan
följas av ytterligare slutavräkningar. Detta blir t. ex. fallet vid fullföljd.
Del belopp som den rättssökande är skyldig atl utge i
rättshjålpsavgift skall avräknas när ersältning lill biträdet bestäms. Liksom
enligt gällande regler skall den myndighei som fastställer ersättningen ha rält
att i samma utsträckning som f. n. utgå från all bilrädet uppburii avgiften.
Biträdet svarar alltså i normala fall för alt beloppet inbetalas. Uppgår
rättshjälpsavgiflen till större belopp än som molsvarar den ersättning som
fastställts för bi-irädels del får biträdet, om ytterligare kostnader uppstått
i rättshjälpsärendet, betala återstoden av rällshjälpsavgiften lill
statsverket. Därvid är dock alt beakta att rättshjälpsavgiften aldrig får vara
högre än de verkliga
Prop. 1978/79:90 181
rättshjälpskoslnaderna. Översliger råttshjälpsavgift som ullagiis
av den rällssökande bilrädesersällningen och övriga koslnader i
rätlshjälpsären-det, skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.
Som
lidigare berörts kan vissa praktiska problem uppkomma om ett mål eller ärende
vari allmän rättshjälp beviljats överklagas. Den högre instansen får då också
pröva rättshjälpsavgiflen. I undantagsfall kan det komma i fråga atl ändra
rällshjälpsavgiften. Fastställs rällshjälpsavgiften till högre belopp än del
som fastställdes i samband med atl rättshjälpen beviljades, bör den
rättssökande liksom f.n. betala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs
rättshjälpsavgiflen till lägre belopp än del som tidigare fastställts, skall
mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande. Med nu angivna regler är
det teoretiskt möjligt all del av en rältshjälpsavgifl återbetalas lill den
rättssökande efter handläggningen i första instans varefter samma belopp
återkrävs efter handläggning i högre instans. Möjlighel bör därför öppnas att
låta anstå med återbetalning, om ärendei blir föremål för fortsalt
handläggning. Genom regler i förordning om underrättelseskyldighet bör sörjas
för alt myndighet som skall företa slutavräkning får kännedom om tidigare
slutavräkningar i den rättsliga angelägenheten.
När det
gäller reglerna om fördelning mellan statsverket och den rättshjälpsberättigade
av ersättning som motpart eller annan förpliktals ulge finns enligt min mening
ett påtagligt reformbehov. Nuvarande ordning enligt vilken statsverket bevakar
rättshjälpstagarens anspråk på ersältning för koslnadsbidraget är onödigt
tidsödande och kostnadskrävande. Förenklingar kan åstadkommas på flera sätt.
En möjlighet är att begränsa ersättningsskyldigheten mot statsverket till den
kostnad som återstår sedan eriagd rättshjålpsavgift avräknats. Part som har
betalat rättshjälpsavgift skulle då vara hänvisad till att pä egen hand av
moiparten söka få ut ersättning enligi vanliga regler om rättegångskostnad.
Genom den ordning för fastställande av rätlshjälpsavgift somjag tidigare föreslagil
är en sådan lösning i och för sig tekniskt möjlig. Mot en sådan ordning kan
emellertid resas invändningar. Den innebär all rällshjälpslagarna förlorar
nägot som i dag lorde uppfattas som en förmån i rättshjälpssystemet. Det skulle
också i en del fall uppslå onödigt arbele hos verkställighetsmyndighelerna, om
rällshjälpslagarna alllid skulle behöva driva in fordringarna på rätlshjälpsavgift
för sig. Jag är därför inte beredd alt förorda en ordning av nu angiven
utformning.
Atl välja
den andra ytterligheten, nämligen att statsverket alltid övertar den
rätissökandes fordran på rätlshjälpsavgift och alltså betalar ut rättshjälpsavgiften
till den rättssökande, bör inte heller komma i fråga. Som bl.a. utredningen
påpekat skulle delta kunna medföra risk för alt allmän rättshjälp söks -
oavsett rättshjälpsavgiftens storlek - endasl i syfte att skapa garantier för
att få ersättning för tilldömda rättegångskostnader. En sådan ordning
innefattar risk för betydande koslnadsökningar för statsverket. I stället bör
enligt min mening en kompromisslösning i enlighet
Prop. 1978/79:90 182
med utredningens förslag väljas. Det innebär alt
statsverket övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift förutsatt
att den inte överstiger en viss gräns. Gränsen bör härvid sällas så alt den
grupp rättshjälpsiagare. vars fordran inie överläs av siaisverkel, blir
obelydlig. Uiredningcns förslag fär pä den punklen anses lämpligi avvägl.
Jag förordar alltså all motpart eller annan som är
ersättningsskyldig för rällshjälpskoslnader skall utge ersättningen till
siaisverkel, om ersättningen lill den del den molsvarar den rällssökandes
rättshjålpsavgift uppgår till högst fem proceni av basbeloppel för okiober
månad årei innan rällshjälp begärdes. Den rällssökande skall i sädanl fall
berättigas att av siaisverkel älerfå ell belopp motsvarande eriagd
rätlshjälpsavgift. Överstiger däremoi den del av ersättningen som avser den
rättssökandes rättshjälpsavgift fem procent av basbeloppel, skall den
ersättningsskyldige utge belopp motsvarande rällshjälpsavgiften lill den
rätissökande och återstoden lill siaisverkel. Har jämkning av
ersäliningsskyldighelen skell skall molsvarande jämkning göras av del belopp
som den rättssökande skall fä tillbaka.
11.8.3 Motparts ersättningsskyldighet i vissa juli
När makar vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad efter
gemensam ansökan och ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp skall rälten
ålägga andra maken atl betala statsverket hälften av kostnaderna för
rättshjälpen, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt (31 §
andra stycket rättshjälpslagen). 1 praxis torde bestämmelsen hittills ha
tillämpats så atl make, som vid allmän rällshjälp inte skulle haft att betala
mer än grundavgiften i koslnadsbidrag, inte åläggs någon betalningsskyldighet.
Inte heller torde någon betalningsskyldighet förekomma om maken i målet haft
kostnader för eget ombud. 1 övriga fall förpliktas däremot i regel maken att
betala hälften av den andra makens rättshjälpskostnader (jfr dock högsta
domslolens beslul den 22 maj 1978, SÖ 896),
Nu angivna bestämmelse har kritiserats. Därvid har
föreslagits att betalningsskyldigheten i högre grad anpassas till den
belalningsskyldiges betalningsförmåga.
Även utredningen förordar alt en sådan anpassning sker.
Utredningen föreslår att huvudregeln alltjämt skall vara att andra maken skall
betala statsverket hälften av rätlshjälpskostnaderna om det med hänsyn lill omständigheterna
inte är obilligl. Om andra makens rättshjälpsavgift skulle ha motsvarat
grundavgiften, bör betalningsskyldighet inte åläggas med hänsyn till den
samhällsekonomiska belastning det skulle innebära om indrivningsmyndigheterna
skulle vara skyldiga att driva in så låga belopp. Om den andra makens
rätlshjälpsavgift däremoi skulle ha utgått med högre belopp men ändå med
belopp som understiger hälften av rättshjälpskoslnaderna skall åläggandet
begränsas till vad som motsvarar rättshjälpsavgiflen. Utredningens förslag
innebär även att domstolen självmant prövar frågan om betalningsskyldighet.
Prop. 1978/79:90 183
Rällshjälpsnämnden kan f. n. ålägga make som inte har
allmän rällshjälp all betala statsverket hälften av kosinaderna för den andra
makens rättshjälp i fråga om kostnaderna för skiftesman och för utredning som
denne har föranstallal om i ärende om bodelning.
Ulredningen föreslär all den nyss förordade
maximeringsregeln i fräga om belalning för kosinaderna för allmän rättshjälp
vid gemensam ansökan om äklenskapsskillnad eller boskillnad skall gälla även
med avseende på kosinaderna för skiftesmannen eller utredning som denne har
föranstallal om.
Överstiger i något av nu berörda fall summan av ersättning
som make ålagts atl betala och den rällssökandes rättshjälpsavgift kostnaderna
för rättshjälpen, föreslär ulredningen alt den rättssökande berättigas återfå
den överskjutande delen.
Utredningens förslag i förevarande hänseenden har
godtagits av huvuddelen av de remissinstanser som berört frågan. En instans
ser dock helst atl betalningsskyldigheten för make i skillnadsmål helt upphävs.
En rältshjälpsnämnd framhåller atl förslaget innebär atl en noggrann beräkning
av motpartens rätlshjälpsavgift måsle göras. Delta medför ett visst merarbete
för domstolarna.
För egen del anserjag att rättviseskäl starkt lalar för
den av utredningen föreslagna ordningen. Jag förordar alltså atl lagregler med
i huvudsak denna innebörd införs. Av praktiska skäl bör dock domstolama inte
åläggas att svara för att utredningen om den andra makens förhållanden
införskaffas. Det mäste i stället i princip ankomma pä part att förebringa
utredning om att hans ekonomi är sådan alt han bör helt eller delvis befrias
från betalningsskyldighet. Om utredningen inte ger underiag för exakt
beräkning av det tänkta maximibeloppet för rättshjälpsavgiften men det framstår
som klart att detta inte uppgår till halva rättshjälpskostnaden, bör del kunna
komma i fråga att jämka betalningsskyldigheten till belopp som kan antagas
ungefäriigen molsvara maximibeloppet.
11.9 Offentligt biträde
11.9.1 Förutsättningarna jör förordnande av offentUgt
biträde
I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa
utlänningsärenden m.m. kan en särskild form av rättshjälp, nämligen rättshjälp
genom offentiigt biträde, utgå. Offentligt biträde kan enligt 41 §
rättshjälpslagen förordnas i olika angelägenheler som rör den personliga
rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. Paragrafen upptar fr.o. m.
den 1 juli 1978 en katalog i 17 punkter enligt vilka förordnande kan ske. Det
kan t.ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller omhändertagande
för samhällsvård. För förordnande krävs dessutom att vissa allmänna
förutsättningar skall föreligga. Enligt 42 § skall sålunda offentligt bilräde
i en del av fallen utses, om det behövs för tillvaratagande av den enskil-
Prop. 1978/79:90 184
des rätl. Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde
skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende molslridiga sakuppgifter har
lämnals under ulredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigi är
oklara. I utiänningsärenden är emellertid förutsättningarna för förordnande av
biträde annorlunda. Jag återkommer strax till den saken.
Gällande regler innebär atl biträde kan förordnas
oberoende av om den enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet,
om den enskilde själv har möjlighel all bekosla hjälpen. Någon avgifi tas inte
ut av denne.
Antalet framställningar om offentligt bilräde uppgick 1975
till 1 809, 1976
lill 3 014 och 1977 lill 4723. Av den statistiska undersökning som utred
ningen har låtit ulföra avseende 1975 framgår alt av 1 360 ärenden om of
fentligt biträde avsåg i runda tal 78% utlänningsärenden samt 19% frihets
berövanden enligt barnavårdslagen (1960:97), nykterhetsvårdslagen
(1954:579), LSPV eller omsorgslagen (1967:940), 1 knappt 80% av ärende
na biföll rättshjälpsnämnden framställningen under det att i 12% av ären
dena framställningen avslogs. j
I olika sammanhang, bl. a. i riksdagen, har framställts
önskemål om vid
gade möjligheter alt förordna om offentligt biträde. j
Ulredningen förordar för samtliga de fall som upptas i 4r§
rättshjälpslagen en regel av innebörd att offentligt biträde skall utses för
den åtgärden avser, om det ej är obehövligt. Förslaget innebär sålunda att en
presumtion för förordnande av biträde ställs upp. 1 samhällsvårdsärenden
föresläs all inte bara den som avses med åtgärden utan även vårdnadshavare
tillerkänns rätt till offentligt biträde.
I sin reservalion, till vilken en expert har anslutit sig,
hävdar utredningens ordförande atl en viss uppmjukning bör ske av de nuvarande
rekvisilen när det gäller förutsättningarna för förordnande av biträde.
Ordföranden anser emellertid att majoritetsförslaget går alltför långt. När det
gäller fall där ett administrativt frihetsberövande skett eller kan väntas ske
kan den av majoriteten föreslagna regeln ofta vara väl avvägd. Förhållandena är
emellertid myckel varierande. Man kan därför enligt ordföranden nöja sig med en
regel att biträde skall förordnas om del behövs och att man vid avgörandet av
behovet särskilt skall beakta om den ärendet gäller är berövad friheten eller
kan bli det genom den åtgärd som det är tal om i ärendet.
Såvitt gäller utlänningsärendena har regeringen, på
grundval av förslag av utlänningslagkommittén, i prop. 1977/78: 90 föreslagit
ändringar 141 och 42 §§ rättshjälpslagen. Förslaget ligger i linje med vad
rättshjälpsutredningen förordat, dvs. del sägs att offentligt biträde skall
utses, om del ej måste antas att behov av biträde saknas. I propositionen
uttalas bl.a, följande om förslagels närmare innebörd. Huvudprincipen bör (med
visst undantag) vara att ingen utlänning skall kunna avlägsnas från Sverige
utan atl ha erbjudits bistånd av offentiigt bilräde. Erbjudandel bör ske så
snart man börjar sätta ifråga att utlänningen skall avlägsnas. Framstår det som
klart
Prop.
1978/79:90 185
att utlänningen skall fä stanna bör biträde inte utses.
Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana alt något behov av
biträde inte föreligger. I sådana fall skall biträde inte heller förordnas. Så
kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte
föreligger och att hinder inte finns mol förpassning lill hemlandet.
I propositionen sägs vidare att en omfattande rätl till
offentligt biträde i utlänningsärenden är av gmndläggande betydelse när det
gäller alt åstadkomma ett samtidigt bäde rätlssäkert och skyndsamt förfarande
i dessa ärenden. Den kostnadsökning som blir följden av en utvidgning av rätlen
till offentligt biträde kan beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vinster
som de förkortade handläggningstidema medför. I avvaktan på en eventuell
framtida reform av rättshjälpslagen bör en presumtion för rätl till biträde i
della skede införas endast i fråga om utlänningsärenden.
Riksdagen har antagit propositionsförslaget (AU 1977/78:30.
rskr 1977/78:202). Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1978 (SFS
1978:363).
När del gäller frågan om offentligt biträde i vissa fall
där ett administrativt frihetsberövande skett eller kan komma att ske i det
aktuella ärendei har ifrågasatts om inte en obligalorisk rätt till offentiigt
biträde bör införas. Socialutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1977:40)
Socialtjänst och socialförsäkringstillägg föreslagit en sådan regel när fråga
är om omedelbart omhändertagande eller beredande av vård. Är det fråga om
omhändertagande av bam skall offentligt biträde kunna ulses både för bamet och
för föräldrarna eller annan vårdnadshavare.
Samtliga remissinstanser som tar upp frågan med anledning
av rättshjälpsutredningens förslag biträder tanken på en generösare
inställning till rätt tili offentligt biträde. Däremot finns delade meningarom
hur långt man i det hänseendet bör gå. Till utredningsmajoritetens förslag
ansluter sig huvuddelen av remissinstansema medan ett något mindre antal i
huvudsak ansluter sig till ordförandens reservation. I något fall förs tanken
på obligaioriskl förordnande av offenUigt biträde fram.
Socialstyrelsen framhåller all rätten till offentligt
biträde måste avgränsas av hänsyn till kostnadema. För ordförandens linje talar
enligt styrelsen all antalet ärenden kan bli mycket siörre än vad ulredningen
fömtsetl. Det är inte orimligt att anta att bilrädeshjälp i enlighet med
majoritetens förslag kan bli aktuell i uppemot 7 000-8000 fall per år. Enbart
det åriiga antalet nyintagningar enligt LSPV är cirka 13 000. Antalet
LSPV-patienler kan beräknas normalt uppgå till 12000-13000. Av LSPV följer att
varje patient kan få sin begäran om utskrivning prövad i nämnd åtminstone var
tredje månad. Dessutom kan patient ulan inskränkning i liden föra talan mot
in-lagningsbeslut.
Förslaget att offentiigt bilräde skall kunna förordnas för
vårdnadshavare vid omhändertagande av bam för samhäUsvård godtas av flertalet
av de instanser som berör frågan. Samtidigt påpekas dock att konsimktionen med
Prop. 1978/79:90 186
offentligt
biträde för barn under 15 är är otillfredsställande ur formell synpunkt. Barn
i de yngre åldrarna kan ej fungera som huvudmän gentemot sitt offentliga
biträde. Varken bamet eller biträdet har rätt att anföra besvär över det beslut
som kommer alt meddelas.
För
egen del får jag anföra följande. Som en följd av de nyligen företagna
ändringama i rättshjälpslagen är förutsättningarna för alt förordna offentligt
biträde i utlänningsärenden mer liberala än i övriga fall där offentligt biträde
kan komma i fråga. Bakom ändringarna beträffande utlänningsärendena ligger
delvis förhållanden som saknar motsvarighel vid övriga fall av offentligt
biträde. De ändrade reglerna syftar bl.a. lill att förkorta handläggningstidema.
Frågan
om offentligt biträde i andra ärenden än utlänningsärenden har nära samband med
socialulredningens tidigare angivna betänkande. Detta har remissbehandlats och
övervägs f. n. inom socialdepartementet. Reglerna om offentligt biträde berörs
också av ett förslag från en inom socialstyrelsen tillsatt expertgrupp som har
gjort en översyn av LSPV. Även detta förslag har remissbehandlats.
I en
rapport (Ds S 1978:8) som nyligen har överlämnats till chefen för
socialdepartementet har en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet redovisat
ett beslutsunderlag för regeringens ställningstagande i frågor om värd utan
samlycke inom socialvård och sjukvård. I rapporten föreslås ändringar i
rättshjälpslagen som i fråga om möjligheterna att få offentiigt bilräde stämmer
överens med rättshjälpsulredningens förslag.
Somjag
redan tidigare berört (11.1) har jag efter samråd med chefen för
socialdepartementet funnil att de frågor om offentligt biträde som återstår
efter de genomförda ändringama beträffande utlänningsärendena bör behandlas i
den till riksmötet 1978/79 planerade propositionen om ny sociallagsliflning
m.m. Denna proposition kommer bl. a. att innehålla nya regler om
Ivångsingripanden inom socialvård och psykiatrisk vård. Regeringen kommer, som
också tidigare sagls, att lägga fram förslag som i allt väsentligt
överensstämmer med rättshjälpsutredningens förslag när det gäller möjligheterna
alt fä offentligt biträde.
11.9.2
Förfarandet vid förordnande av offentUgt biträde m. m.
Offentligt
bilräde förordnas f.n. av rältshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet
det aktuella målet eller ärendet är anhängigt. Fråga om förordnande av
offentligt bilräde kan väckas antingen genom ansökan av den som åtgärden avser
eller genom anmälan av den myndighet som handlägger målel eller ärendei. Den
handläggande myndigheien skall självmant beakta och anmäla behov av offentiigt
biträde. Rättshjälpsnämnden skaU inhämta yttrande över ansökan om offentligt
biträde av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.
Av
förarbetena till gällande ordning framgår alt vid fördelningen av beslutsfunktionerna
avgörande betydelse fästes vid de fördelar i form av en-
Prop. 1978/79:90 187
hetlig rättstillämpning och möjlighet till kontroll och
bevakning som kunde vinnas om rällshjälpsnämnd fick behörighet atl förordna
oftentligt bilräde.
Som lidigare berörts avviker rältshjälpsnämnd ytterst
sällan från vad handläggande myndighet föreslagit i anmälan eller yttrande över
ansökan.
Ersättning till offentligt bilräde fastställs av
rältshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Den enskilde kan inte i något
fall åläggas att återgälda kostnad för biträdet eller för utredning.
Offentligt biträde skall ge in sin koslnadsräkning till den myndighet som
handlägger målet eller ärendet och denna myndighet skall med egel yttrande
översända räkningen till rällshjälpsnämnden.
Liksom när det gäller ansökningar om offentligt biträde
förekommer det ytterst sällan att rältshjälpsnämnd avviker frän myndighets
yttrande över kostnadsräkning när biträdesersättning faststäUs. Sådan avvikelse
förekom enligt utredningens undersökningar bara i 1,4 % av fallen.
Enligt ulredningen talar främst principiella skäl för all
rätten att förordna offentligt biträde skall ligga hos ett organ som är
fristående i förhållande till den handläggande myndigheien. Därför bör enligt
utredningen rättshjälpsnämnden även i fortsättningen förordna offentligt
biträde. Önskemålet atl uppnå en snabbare och mindre byråkratisk handläggning
kan enligt utredningen uppnås genom all utrymmet för alt avslå begäran om
offentligt bilräde blir betydligt mer begränsat än f. n. Nuvarande skyldighet
förden handläggande myndigheten att avge yttrande till rältshjälpsnämnden föreslås
gälla bara i de fall där rättshjälpsnämnden överväger att avslå ansökan.
Sädanl avslag bör alltså enligt utredningen inte få ske utan att den
handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av offentligt biträde.
För fall som handläggs av regeringen föreslår utredningen
dock att regeringen skall få besluta om offentligt biträde.
Vad avser rätten att besluta om ersättning till offentligt
biträde föreslär utredningen att samma princip skall gälla som föreslagits när
det gäller allmän rättshjälp. Den myndighet som handlägger den rättsliga
angelägenheten skall alltså också pröva frågan om ersättning.
Utredningens ordförande och en expert anser att den
handläggande myndigheten bör få förordna offentligt biträde utom dä ärendet
handläggs av polismyndighet eller social centralnämnd eller motsvarande. Äger
handläggningen mm vid social centralnämnd bör det ankomma på länsrätt att
förordna offentligt bilräde. När ärende om avvisning enligt utlänningslagen
(1954: 193) handläggs hos polismyndighet bör invandrarverket förordna
offentligt biträde. I fråga om prövningen av ersättningsfrågorna föreslås att
samma behörighet skall gälla som vid förordnande av offentligt biträde.
I samband med de ändringar i rättshjälpslagen som har
berörts i avsnitt 11.9.1 har inte föreslagits någon ändring av förfarandel vid
förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden.
Prop. 1978/79:90 188
Utredningsmajoritetens
förslag om beslutsfunktionerna godtas av en del remissinstanser. En majoritet
av dem förordar emellertid i princip den lösning som förespråkats av
ordföranden och en expert. En instans förordar en ordning enligt vilken den
handläggande myndigheten får beslutanderätten med den begränsningen att
ärendet skall underställas rättshjälpsnämnd i de fall nämnden överväger avslå
ansökan om offentligt biträde.
En
rältshjälpsnämnd pekar på vissa prakliska svårigheter som i dag föreligger vid
förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden. I det övervägande
antalet av dessa fall ansöker enligt nämnden den enskilde själv. I allmänhet
framgår inte av ansökan om något ärende ännu föreligger vari rättshjälp över
huvud tagel kan meddelas. I delta läge är rättshjälpsnämnden nödsakad atl
inhämta yttrande från vederbörande myndighet även av del skälet att nämnden
måste få kännedom om något sådant ärende förefinns. Därtill skall också förutsättningarna
för behovsprövningen uppfyllas.
För
egen del villjag anföra följande. Nuvarande ordning vid förordnande av biträde
tillkom bl.a. för att möjliggöra kontroll och bevakning av rättstillämpningen.
Utvecklingen visar emeUertid atl rättshjälpsnämnderna endast i undantagsfall
avviker från handläggande myndighels anmälan eller yttrande över ansökan.
Därmed framstår kravet på prövning av rältshjälpsnämnd som onödigt
byråkratiskt. Även om utrymmet för att avslå begäran om offentligt biträde
minskar kan ett remissförfarande i allmänhet inte undvaras i ett system där
rättshjälpsnämnd är beslutande myndighei. Som påpekats under remissbehandlingen
behövs ett sådant förfarande bl. a. för att klarlägga om det existerar ett
ärende vari offentligt biträde kan förordnas. En ändring av förutsättningarna
för förordnande av biträde leder alltså inte aulomatiskt till snabbare och
effektivare handläggning.
De
nu angivna förhållandena lalar enligt min uppfattning starkt för atl
förordnande av offentligt biträde bör ligga på den myndighet som handlägger
del ifrågavarande målet eller ärendet. Utredningen har hävdat att principiella
skäl talar för att beslutanderätten skall ligga hos ell organ som är fristående
i förhåUande till myndigheten. För egen del anserjag emellertid att dessa
principiella synpunkter har tillmätts alltför stor betydelse. I stället finner
jag övervägande skäl tala för alt handläggande myndighet i princip bör pröva
frågor om förordnande av offentligt biträde. Vissa undanlag från denna regel bör
dock gälla. Med hänsyn till utlänningsärendenas speciella karaktär bör
uppgifien att förordna bilräde i dessa ärenden ligga kvar hos rättshjälpsnämnd.
Vidare bör i ärende hos regeringen beslutsbefogenheten ligga på chefen för det
departement till vilket ärendet hör, med möjlighet för departemenischefen alt
delegera beslutsfunktionen till tjänsteman i departementet. Prövning i ärende
hos bamavårdsnämnd, social centralnämnd, social dislriklsnämnd eller
polismyndighet bör ske hos länsrätten.
Enligt
min mening bör samma beslutsordning somjag nu har angeti gälla
Prop.
1978/79:90 189
för andra beslut inom ramen för den nu ifrågavarande
rättshjälpsformen, t.ex. ersättning till biträde. Beslutsfunktionen bör
emellertid alltid ligga kvar pä rättshjälpsnämnd dä fråga är om att beslula om
utredning när offentligt biträde ej har utsetts.
Beträffande besvärsordningen vid beslul rörande offentligt
biträde bör gälla att i de fall domstol varil beslutande myndighet lalan
fullföljs hos samma instans som har atl pröva fullföljd i huvudsaken. Får
fullföljd inte ske i huvudsaken, innebär detla att talan är utesluten även vad
avser beslut som gäller rättshjälp genom offentligt biträde. När annan
myndighei än domstol meddelat beslut i sädan fråga, fullföljs lalan hos besvärsnämnden.
Sådan fullföljsrätt bör finnas även i de fall då den beslutande myndighetens
avgörande i huvudsaken ej är överklagbart.
11.10 Organisationsfrågor
11.10.1 Rättshjålpsnämnderna
Rättshjälpsnämnder finns - liksom hovrätter - i Stockholm,
Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Nämndernas kanslier ingår som
organisatoriska enheter i de olika hovrättema.
Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara
lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall
två vara advokater som är verksamma inom nämndens verksamhetsområde. En advokat
skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. Ordföranden
förordnas av regeringen. Domstolsverket utser övriga ledamöter. Av dessa ulses
den ledamot som skall vara enskilt verksam efter förslag av Sveriges
advokatsamfund och de ledamöter som ej skall vara advokater efter förslag av
landsting eller, i vissa fall, kommun.
Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och de två
ledamöter som ej är advokater. Är ärende av principiell betydelse eller annars
av särskild vikt eller är det i annat fall på grund av ärendets beskaffenhet
påkallat alt de båda ledamöter som är advokater deltar, skall samtliga
ledamöier deltaga.
År 1977 inkom till rättshjälpsnämnderna knappt 72000
ärenden om allmän rättshjälp. Antalet inkomna ärenden om offentligt biträde
uppgick samma år till omkring 4700. Ärendena fördelade sig mellan rättshjälpsnämnderna
enligt följande uppställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Allmän
rättshjälp
Offentligt biträde
Antal
%
Antal
26 004
36,1
2 915
9 398
13,0
532
11 936
16,6
633
14 731
20,5
447
6 177
8,5
113
3 603
5,0
83
Stockholm
Jönköping
Malmö
Göteborg
Sundsvall
Umeå
Summa 71 849 99,7 4 723
Vid rättshjälpsnämndema finns f n. sammanlagt 91,8
tjänster (inklusive
Prop. 1978/79:90 190
8,8 tjänster som hovrättema inrättat inom ramen för
tillgängliga medel). Tjänsterna fördelar sig mellan olika rältshjälpsnämnder
och olika personalkategorier på följande sätt.
Rättshjälps-
Kansli-
Övriga
Biträdes-
Exp.
Totalt
nämnd
chef
handläggare
personal
vakter
Stockholm
8
26
1
36
Jönköping
1,8
9
1
12,8
Malmö
3
11,5
1
16,5
Göteborg
3
13
1
18
Sundsvall
4,5
-
5,5
Umeå
-
2
-
3,0
Totalt
6
15,8
66
4
91,8
Utredningen bedömer att dess förslag, om de genomförs, får
stor belydelse för både ärendemängd och ärendetyper hos rättshjälpsnämndema.
Utredningen beräknar att det sammanlagda antalet ärenden hos rättshjälpsnämnd
i ansökningsfas och för mellankontroll där advokat arbetat sex timmar pä
ärendet kommer att uppgå till 23 000 årligen.
Även när del gäller rättshjälpsnämnds befattning i övrigt
med rättshjälpsfrågor minskar arbetsbördan. Enligt förslaget befrias
rättshjälpsnämnderna från att pröva frägor om utredning, ersättning,
sluireglering, fördelning av motparts ersättningsskyldighet m, m, i de fall där
dessa frågor prövas av domstol, hyresnämnd, arrendenämnd, statens va-nämnd eller
överexekutor. Utredningen beräknar antalet ärenden där rättshjälps-nämnd kan
komma att få pröva sådana frågor till sammanlagt omkring 20 000,
Ulredningen framhåller att de ärenden som stannar kvar hos
rättshjälpsnämnderna blir av förhållandevis kvalificerad art, vilket bör föra
med sig en annan fördelning mellan handläggare och biträdespersonal. Relationen
mellan handläggare och biträden, som f. n. är 1: 3, bör i fortsättningen vara
mellan 1:1,5 och 1:2, Ulredningen räknar med alt det behövs 14 handläggare och
24 biträden.
Med ledning av nuvarande fördelning av ärendemängden
mellan de olika rättshjälpsnämnderna beräknar utredningen att Stockholm skulle
behöva 5,8 handläggare, Jönköping 1,8, Malmö 2,2, Göteborg 2,3, Sundsvall 0.8
och Umeå 0,6 handläggare. Utredningen finner atl vissa nämnder med denna
fördelning skulle bli för små och förordar därför att en sammanslagning sker.
Majoriteten av utredningens ledamöier samt en expert föreslår tre
rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm med sex handläggare och tio
biträden, en i Malmö med lika många handläggare och biträden och en i Sundsvall
med två handläggare och fyra biträden. Två andra experter förordar fyra
rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm, en i Malmö, en i Göteborg och en i
Sundsvall, med sammanlagt omkring 16 handläggare och 24 tjänster för andra än
handläggare.
Prop.
1978/79:90 191
Utredningens ordförande och en expert anser med
utgångspunkt från utredningens beräkningar av personalbehovet att antalet
rättshjälpsnämnder bör vara högst två. I fråga om valet av kansliorter anser
ordföranden och experten att den ena bör vara Stockholm, den andra Malmö eller
Göteborg.
När del
gäller rältshjälpsnämnds sammansättning anser ulredningen att det kan räcka om
det i nämnden ingår en advokat som antingen kan vara privatpraktiserande eller
anställd pä allmän advokatbyrå. Landstingens nomineringsroll har tagils bort i
förslaget. Förslaget saknar också regler om beslutförhet hos nämnden.
Vad beträffar rättshjälpsnämndernas ställning i
administrativt hänseende förordar ulredningen att de även i fortsättningen
skall vara knutna till hovrätten i resp. kansliort.
Förslaget
kritiseras av flera remissinstanser som direkt skulle beröras om förslaget
genomfördes. Rättshjälpsnämnden i Umeå avstyrker förslaget om reducering av
antalet nämnder. Enligt denna rättshjälpsnämnds uppfattning medför förslaget
inte sådana rationaliseringar att nämndernas arbetsuppgifter skulle minska.
Nämnden ifrågasätter starkt rikligheten av de siffror ulredningen arbetat med.
Med ett alllför slorl geografiskt verksamhetsområde skulle lokal- och
personkännedomen försämras. Även lekmannainflytandet skulle göra sig gällande
i mindre utsträckning än hittills. Vidare skulle allmänhetens och biträdenas
många dagliga kontakter med nämndernas kansli fördyras och försvåras. De små
nämnderna har fungerat mycket bra. Övriga rättshjälpsnämnder anför liknande
synpunkter.
Domstolsverket anser att det underlag som ulredningen
grundat sitt ställningstagande på vad gäller antalet rättshjälpsnämnder och
dimensioneringen av dessa är så osäkert att det ej möjliggör en säker
bedömning. Ytterligare undersökningar måsle enligt domstolsverkets mening göras
innan definitiv ställning kan tas. Det förslag till organisation av nämndema
som de två experterna presenterat i sitt särskilda yttrande förefaller enligt
domstolsverket pä föreliggande material vara mer realistiskt än majoritetens
förslag. Uppfattningen att underlag för ett principbeslut saknas delas av flera
andra remissinstanser.
Utredningens förslag att endast en advokat skall ingå i
rättshjälpsnämnd avstyrks av samtliga instanser som tar upp frågan. Därvid
anförs att det nuvarande advokatinslaget är från alla synpunkter värdefullt.
Flera remissinstanser förordar också att nuvarande regler om rättshjälpsnämnds
beslutförhet bibehålls. Landstingsförbundet föreslår att landslingen fortfarande
skall föreslå lekmannarepresenlanter lill rättshjälpsnämndema. Om antalet
nämnder blir mindre än f n., kan del enligt förbundet vara en framkomlig väg
att förbundel övertar nomineringen efter hörande av berörda landstingskommuner
och kommuner utanför landsiing.
Under ärendets beredning inom justitiedepartementet har
undersökts bl.a. hur rättshjälpsärendena fördelar sig på olika ärendegrupper.
En ge-
Prop. 1978/79: 90 192
nomgång
har därvid gjorts av samtliga ärenden som kommit in till rättshjälpsnämnd
under januari, maj och oktober 1977 och januari 1978. Samtliga ärenden som kom
in under år 1977 har därefter fördelats på ärendegrupper med ledning av den
procentuella fördelningen under de månader som har granskats. Den beräknade
fördelningen framgår av följande uppställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ärendegrupp Antal Antal ärenden
ärenden i
procent
41500
57,7
2 500
3,5
2 500
3,2
25 500
35,7
72000
100
4700
100
Familjerättsärenden
utom bodelning Bodelningsärenden Förvaltningsrättsliga ärenden Övriga ärenden
om allmän rättshjälp
Summa
ärenden om allmän rättshjälp Offentligt biträde
De
förändringar i fräga om behörigheten att fatta beslut i rättshjälpsfrågor som
jag har förordat i det föregående leder till all ett stort antal ärenden
flyttas bort från rättshjälpsnämnderna.
För
det första kommer rättshjälpsnämndema med den nya ordningen att i
fortsättningen endast i obelydlig utsträckning få befattning med familjerältsangelägenheter.
Man borde kunna räkna med atl nämnderna i vart fall när det gäUer att bestämma
ersättning kommer att handlägga endasl omkring 15% av det totala antalet
familjerättsärenden med undantag av bodelning.
Reglerna
om att domstol och därmed jämställd myndighei i fortsättningen skall handlägga
rältshjälpsfrågor i mäl elller ärenden som handläggs vid domstolen eller
myndigheten kombinerade med reglema om att biträde i störte omfattning än
hittills skall få rätt lill ersältning för arbete som utförts före förordnandet
kommer likaledes att leda till bortfall av ett stort antal ärenden från
rättshjälpsnämndema. Jag uppskattar delta bortfall till ca 5000 ärenden per år.
Förslaget
till ändrade regler i fråga om rådgivning kan antas medföra alt rådgivning i
viss utsträckning kommer att utnyttjas som rällshjälpsform i stället för allmän
rättshjälp. Antalet sådana fall kan uppskattas till omkring 1 000 per år.
Förslaget
i fråga om offentligt biträde kan beräknas medföra att omkring 20 % av dessa
ärenden lämnar rättshjälpsnämnderna.
De
utvidgade möjlighetema till allmän rättshjälp åt näringsidkare kan uppskattas
leda till en fördubbling av antalet sådana ärenden, dvs. en ökning med omkring
500, Dessa ärenden beräknar jag alltså i fortsättningen till ungefär 1 000 per
år, varav hälften kan antas falla på domstolama. För rättshjälpsnämndernas del
betyder detta att de behåller samma antal ärenden av detta slag som i dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
De
beräknade förändringarna av antalet ärenden vid rättshjälpsnämndema kan
sammanfattas i följande uppställning
Ärendegrupp
Antal ärenden
Bortfall/
Antal ärenden
år 1977
omkring
efter reformen
Familjerättsärenden
utom
bodelning
41500
-35 500
6000
Bodelningsärenden
2 500
-
2 500
Förvaltningsrättsliga
\
ärenden
2500
- 5 000
Övriga
ärenden om
- 1000
22000
allmän
rättshjälp
25 500 j
Summa
ärenden om
allmän
rättshjälp
72000
-41 SOO
30500
Offentligt
biträde
4700
- 900
3 800
För
att kunna göra en bedömning av del framtida behovei av personal vid
rättshjälpsnämndema härunder ärendets beredning inom justitiedepartementet
gjorts en undersökning bl. a. av hur personalens arbetsinsatser f. n. fördelar
sig mellan olika ärendegrupper.
Undersökningen
har tillgått på det säliei att rällshjälpsnämndsperso-nalen, samtidigt som den
tillställts tvä frågeformulär, ombetts att under en vecka studera hur den egna
arbetstiden fördelar sig mellan olika ärendegrupper och olika arbetsmoment.
Personalen har därefier enskilt eller gruppvis fält besvara frågeformulären och
därvid bl, a. göra en normalfördelning av sin arbeislid mellan olika
ärendegrupper. Den genomsnittliga fördelningen för samtliga handläggare vid
rättshjälpsnämndema räknat i proceni av hela arbetstiden framgår av följande
uppställning.
Ärendegrupp
m. m.
Stock-
Göte-
Malmö
Jönkö-
Sunds-
Umeå
Samt-
holm
borg
ping
vall
liga
Familjerättsärenden
utom
bodelning
11,3
10
12
10
10
12,3
II
Bodelningsärenden
6
10
5
10
6
4,1
7
Förvaltningsrätts-
liga
ärenden
5,4
10
5
10
4
5.5
6,7
Övriga
ärenden om
allmän
rättshjälp
48,9
55
53
50
41
33,4
49,8
Ärenden
om offent-
ligt
biträde
9,3
5
10
5
3
2,8
7,5
Administrativa
uppgifter
8,5
6
5
5
4
3,5
6,5
Fördelningstid
10
15
10
15
32
38,9
14,3
När
det gäller frågan vilken personalminskning som de ändrade reglerna kan leda
till för rättshjälpsnämndernas del gör jag följande bedömning på grundval av
redovisningen av antalet ärenden som faller bort och personalens uppgifter om
fördelningen av sin arbetstid, 13 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Prop.
1978/79:90 194
För
den handläggande personalen innebär förändringama i fråga om familjerättsangelägenheterna
ett årligt bortfall av omkring 35 500 ärenden som var för sig är tämligen
okomplicerade. Genom sitt stora antal är ärendena dock sammantagna en grupp
som är personalkrävande. Åtskillig tid går åt för alt ha kontroll över den
stora pappersmängd som ärendena för med sig. Mycket tid måste vidare antas gå
åt för telefonsamtal som har samband med dessa ärenden.
Regeln
om alt biträde i framtiden ska få arbeta under längre lid på ett ärende innan
ansökan om allmän rättshjälp behöver ges in torde leda till -förutom bortfall
av ett stort antal ärenden hos rättshjälpsnämndema - att de ansökningar som
kommer in till nämndema regelmässigl blir mer utförliga och fordrar mindre
kompletteringar än f. n.
Den
sammantagna effekten på volymen av arbetsuppgifter för den handläggande
personalen vid rättshjälpsnämndema bör bli belydande. Jag uppskattar
bortfallet till en tredjedel av den nuvarande arbetsmängden.
Vad
gäller övrig personal torde bortfallet bli ännu större. För biträden med
granskningsuppgifter räknar jag med atl minskningen i arbetsmängden står i
närmare proportion till minskningen av antalet ärenden än vad som är fallet med
handläggarna. För övrig personal bör arbetsmängden stå i direkt proportion lill
antalet ärenden. Jag uppskattar bortfallet till omkring 55 %. av den nuvarande
arbetsmängden.
Effekterna
på den nuvarande rätlhjälpsnämndsorganisationen kan beräknas bli som framgår
av följande uppställning.
Nuvarande personal
Personalbehov efter reformen
Handlag- Biträdes-
Totalt
Handläg-
Biträdes- Totalt
gare personal
gare
personal
(exkl. expe-
ditions-
vakter)
Stockholm
9 26
35
5,9
11,7 17,6
Jönköping
2,8 9
11,8
1,8
4 5,8
Malmö
4 11,5
15,5
2,6
5,2 7,8
Göteborg
4 13
17
2,6
5,9 8,5
Sundsvall
I 4,5
5,5
0,7
2 2,7
Umeå
1 2
3
0,7
0,9 1,6
Del
minskade personalbehovet bör enligt min mening leda till en minskning av
antalet rättshjälpsnämnder. Följande överväganden bör ligga till grund för
dimensioneringen och lokaliseringen av nämndema.
Erfarenheterna
av verksamheien vid de nuvarande rättshjålpsnämnderna visar att dessa ej får
vara alltför små om verksamheien skall kunna bedrivas rationellt. Nämndema bör
vidare vara så stora att vikariatsfrågor och liknande frågor normalt kan lösas
inom myndigheten. Om antalet rättshjälpsnämnder hålls lågt främjas ocksä enhetlig
praxis i de rättshjälpsfrågor som kommer att ligga kvar på nämnderna. Atl en
minskning av anta-
Prop. 1978/79:90 195
let nämnder medför att de kvarvarande nämndernas lokal-
och personkännedom blir mindre får enligt min mening accepteras.
Vad jag nu har sagt bör enligt min uppfattning leda till
atl man i fortsättningen har två rättshjälpsnämnder. Ärendena om allmän
rättshjälp fördelar sig f. n. nästan jämnt mellan å ena sidan stockholmsnämnden
och norr-landsnämndema saml ä andra sidan de tre sydliga nämnderna. Della förhållande,
som får antas bestå, kan lämpligen tjäna som ledning vid valet av kansliorter.
En nämnd bör förläggas till Siockholm, varifrån del allt övervägande antalet
ärenden för den aktuella regionen kommer. Den andra nämnden synes lämpligen
böra förläggas till Jönköping. Detta är ändamålsenligt med hänsyn bl. a. till
atl domstolsverket, som enligt vad jag senare kommer att föreslå allljämt skall
vara tillsynsmyndighet för rättshjälpen, är beläget där.
Vid
rättshjälpsnämndernas tillkomst blev dessa administrativt knutna till hovrätten
på resp. kansliort. Det främsta skälet för att denna lösning valdes var att de
flesta rättshjälpsnämnderna då ansågs alltför små för att kunna uigöra
bärkraftiga, självständiga enheter. Det föreligger dock inte nägot egentligt
samband mellan verksamheten vid hovrätt och vid rättshjälpsnämnd. Frän
hovrältshåll har också vid olika lillfällen uttalats önskemål om att
rättshjälpsnämndsorganisationen frigörs från hovrätterna. Efter det att
rättshjälpsnämnderna inrättades har domstolsverket tillkommit som
centralmyndighet för rättshjälpen. Med hänsyn lill det sagda och då de av mig
förordade tvä rättshjälpsnämnderna kommer atl utgöra bärkraftiga självständiga
enheter, bör de göras till administrativt fristående myndigheter som blir
direkt underställda domstolsverket. Del ankommer på regeringen att besluta om
verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd. Jag ämnar återkomma lill frågan om
medel och tjänster för de två rättshjälpsnämnder som utgör den nya nämndorganisationen
i samband med behandlingen av budgetpropositionen för budgetåret 1979/80.
När det gäller rättshjälpsnämnds sammansättning har
utredningens förslag att endasl en advokat skall ingå i nämnden fått ett
genomgående negativt mottagande. Jag finner inte anledning all jämka gällande
regler i detta hänseende. Likaledes saknas enligt min mening skäl alt ändra
gällande regler om beslutförhet för nämndema.
Om antalet
nämnder minskas i enlighet med vad jag har föreslagit och om
upptagningsområdena ökas för de nämnder som bevaras, är det enligt min
uppfattning inte längre lämpligt atl lekmannarepresentanterna nomineras i den
ordning som nu gäller. 1 stället förordarjag att Landstingsförbundet - i
överensstämmelse med vad förbundet självt har föreslagit i sitt remissvar -
lämnar förslag till lekmannarepresenlanter sedan berörda landstingskommuner och
kommuner uianför landsiing har hörts.
11.10.2 Domstolsverket och besvärsnåmnden
Rättshjälpsnämndema står f.n. under lillsyn av domstolsverket, som
Prop. 1978/79:90 196
enligt sin instruktion skall leda och samordna
verksamheten. I detta ingår bl.a. att meddela föreskrifter, råd och
anvisningar, fastställa taxor enligt rättshjälpslagen saml företräda slalen vid
lalan mol allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp.
Inom verket finns en besvärsnämnd som avgör besvär över
rättshjälps-nämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt
rättshjälpslagen. Besvärsnämnden består av ordförande och sex andra ledamöter.
Under år 1976 inkom 1 222 ärenden till besvärsnämnden.
Ändringsfrekvensen var ca 25 %. Besvärsnämndens beslut kan inte överklagas.
Utredningen anser inte att det finns anledning alt ändra
på domstolsverkets funktion som tillsynsmyndighet när det gäller rättshjälpen.
F. n. är det allmännas möjligheler att överklaga beslut i
rättshjälpsfrågor begränsade. Domstolsverket har i sin instruktion tillagts
fullföljdsrätl mot allmän domstols beslut om kostnad för rättshjälp, dvs.
beslut om ersättning till biträde och offentlig försvarare samt beslut om
återbetalningsskyldighel enligi 31 § rättshjälpslagen. Beslul av
rätlshjälpsnämnd kan överklagas endast av enskild part. Utredningen anser att
detta förhållande är otillfredsställande och lägger fram förslag som innebär
att domstolsverket ges behörighet att överklaga även beslut av
rättshjälpsnämnd. 1 samband därmed föreslås atl besvärsnämnden görs fristående
från domstolsverket. Verket bör emellertid även i fortsättningen ombesörja alt
besvärsnämnden har tillgång lill föredragande- och kanslipersonal.
Utredningen pekar också på att bättre möjligheter att
övervaka och granska myndigheternas hantering av rättshjälpsfrägor kan skapas
om man inför någon form av allmäni ombud i rältshjälpsfrågor. Något förslag har
emellertid inte lagts fram i detta hänseende.
De remissinstanser som behandlar besvärsnämndens ställning
intar en positiv hållning till förslaget alt göra nämnden fristående i
förhållande till domstolsverket. 1 fråga om nämndens lokalisering anser ett par
instanser all nämndens fristående ställning bör betonas genom atl nämnden
flyttar lill annan ort, förslagsvis Stockholm. För detta skulle också
rekryteringsskäl lala.
Jag delar utredningens mening att domstolsverket även i
fortsättningen bör fungera som ceniral tillsynsmyndighet över rältshjäipsnämnderna.
Domslolsverkel bör liksom f. n. dessutom ha vissa befogenheter som berör övriga
myndigheters handhavande av rättshjälpen. Sålunda bör det ankomma på verket
att fastställa bl.a. taxa vid bestämmande av biträdesersätlning saml del
närmare innehållei i ansökan om allmän rättshjälp.
Del är angeläget att alla beslut i rättshjälpsfrågor,
således även t. ex. beslul som innefattar beviljande av rättshjälp, kan
överprövas. Della gäller oavsett vilken myndighet som har fattal beslutet. Jag
anser därför att en representant för det allmänna bör få möjlighet att
fullfölja lalan inte bara när beslutet har fattats av allmän domstol ulan också
i övriga fall. Del är naturligt att denna talerätt läggs på domstolsverket. För
de fall då talan
Prop.
1978/79:90 197
fullföljs hos besvärsnämnden förutsätter emellertid denna
ordning atl besvärsnämnden frigörs från verket och blir en självsiändig
myndighet.
Jag förordar alltså att besvärsnämnden görs till en
fristående myndighet och att domstolsverket får rätt atl fullfölja talan mot
beslul i rältshjälpsfrågor av alla myndigheter i den mån beslutet är
överklagbart. Nämnden bör liksom nu ligga i Jönköping.
11.11 Ikraftträdande m. m.
Det är givetvis angeläget all de ändrade reglerna i
rättshjälpslagen träder i kraft så snart som möjligt. För att den nya ordningen
skall kunna fungera fordras emellertid ett visst förberedelsearbete. Genom att
beslutsbefogenheter enligt lagen sprids ul på ett slorl antal myndigheter saml
advokater och biträdande jurister vid advokatbyrå fordras en omfattande informations-
och utbildningsverksamhet. Vidare måsle nya mtiner beträffande bl. a.
ekonomiadministrationen tillskapas.
Nedskärningen av rättshjälpsorganisationen ställer
särskilda krav. Sålunda måste bl. a. eftersträvas att personalavvecklingen
löses på ett för berörda parter tillfredsställande sätl.
Med beaktande av nu angivna synpunkter förordar jag att
reformen i princip skall träda i krafl den I juli 1979. Jag avser emellertid
all förorda övergångsbestämmelser som innebär atl de ärenden vari rättshjälp
har beviljals före reformens ikraftträdande i vart fall övergångsvis Skall
handläggas enligt äldre bestämmelser. Även vissa bestämmelser av materiell
natur rörande ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd bör
efter reformen alltjämt gälla i dylika ärenden som inte avslutats vid ikraftträdandet.
En sådan ordning ger möjlighel för regeringen att genomföra en successiv
avveckling av verksamheten vid de rältshjälpsnämnder som skall upphöra. Även
frågan om medel och tjänster under avvecklingsskedet för de rättshjälpsnämnder
som skall upphöra avser jag att ta upp i samband med behandlingen av
budgetpropositionen för budgetåret 1979/80.
11.12 Kostnadsfrågor
Utredningen framhåller att det är svårt att göra nägra exakta
beräkningar av de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag.
Den nuvarande rältshjälpsorganisationen beräknas av
utredningen kosta omkring 8 milj. kr. per år. Utredningen anser att dess
förslag åtminstone på sikt innebär att kostnaderna bringas ned med omkring 50 %
eller omkring 4 milj. kr. per år. Någon kostnadsökning av betydelse anses ej
uppkomma hos dem som övertar rättshjälpsnämndsuppgifter, nämligen advokater
och domstolar. Förslaget om en enklare ordning för fördelning av motparts ersättningsskyldighet
torde enligt utredningen medföra vissa
Prop.
1978/79:90 198
kostnadsbesparingar hos kronofogdemyndighet. Summan av
besparingarna hos kronofogdemyndigheterna motsvarar ungefär statsverkets
utgifter för att i vissa fall överta den rättssökandes fordran på
rättshjälpsavgift.
När det gäller kosinaderna för rådgivning räknar
utredningen med en viss kostnadsökning men anser atl storleken inte kan anges.
Utredningen föreslär vidare ökade möjligheter till
rättshjälp i massärenden och för näringsidkare samt bätire förmåner vid
bodelning med anledning av äklenskapsskillnad eller boskillnad. Utredningen
har också rekommenderat en generösare praxis när det gäller allmän rättshjälp
i förvaltningsärenden. Den kostnadsökning som föranleds av dessa förslag beräknar
utredningen till 6,5 milj, kr.
Förslaget att låta advokat själv bevilja allmän rällshjälp
och arbeta pä ett ärende upp till sex timmar innan rältshjälpsfrågan
underställs nägon myndighets prövning kan enligt utredningen innebära risker
för en praxisförskjutning som medför viss kostnadsökning. Utredningen räknar
emellertid inte med atl det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.
När det gäller den föreslagna generösare regleringen av
förutsättningarna för offentligt biträde i ärenden om främst administrativa
frihetsberövanden och utlänningsärenden uppskattar utredningen
koslnadsökningen lill 2,7 milj. kr. perår.
Sammanfallningsvis beräknar utredningen den sammanlagda
kostnadsökningen till omkring 9 milj. kr. per år. Två av utredningens experter
har emellertid i särskilt yttrande uttalat att kostnadsökningarna för
statsverket kan väntas bli 4 milj. kr. störte än vad utredningsmajoriteten
räknat med.
Vad gäller de inbesparingar som följer av att personalen
och antalet nämnder minskas kan jag i stort sett biträda utredningens
uppfattning alt åtminstone på sikt kostnaderna bör minska med omkring 50 %.
Statsverkets koslnader för rättshjälpsnämnderna uppgick kalenderåret 1977 lill
i runda tal 9 milj. kr. För budgetåret 1977/78 kan kostnadema beräknas ha
uppgått till drygt 9,5 milj. kr.
De ändrade
reglerna om beslutsfunktioner tillför främst tingsrätterna ökade
arbetsuppgifter. Eftersom de ökade arbetsuppgifterna sprids till samtiiga
tingsrätter torde ökningen vara av mindre belydelse och rymmas inom ramen för
befintiiga medel.
Några större koslnadsökningar för rådgivning lorde inte
uppkomma med hänsyn bl. a. till den mer restriktiva praxis som skall gälla för
nedsättning och efiergift av rådgivningsavgifi.
1 fråga om antalet ärenden angående allmän rättshjälp
lorde endasl de ändrade reglema om rällshjälp för näringsidkare medföra en
ökning. Jag räknar som tidigare nämnts med en fördubbling av antalet sädana
ärenden, dvs. en ökning med 500. Om man uppskattar kosinaden per ärende lill ca
1700 kr,, skulle resultatet bli en kostnadsökning om 850000 kr. Från denna
summa skall avräknas vad som flyter in i rätlshjälpsavgift.
Eftergift eller nedsättning av rätlshjälpsavgift torde i
fortsättningen bli
Prop. 1978/79:90 199
mindre vanlig. Vad som kommer att inbetalas i sädan avgifl
är emellertid svårt atl uppskatta.
Biträde enligt rättshjälpslagen kommer i fortsättningen
atl i större utsträckning ulföra ersätlningsgilll arbete utan föregående
prövning av myndighet. Delta är en följd av förslagen om rätt för advokat och
biträdande jurist vid advokatbyrå atl bevilja allmän rättshjälp samt om rätt
till retroaktiv ersättning för arbete m. m. före biträdesförordnande. Genom att
prövningen av ersättningen alltid ligger hos myndighet torde emellertid några
kostnadsökningar inte behöva befaras.
De regler som har föreslagits i fråga om ersättning för
vissa inställelsekostnader vid läkarundersökning enligt 21 kap. FB och om
parts ersättningsskyldighet för räitshjälpskostnader vid gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad eller boskillnad kan antas föranleda endast obetydliga koslnadsökningar.
Vissa kostnadsökningar föranleds av nya regler som rör
medling, expeditions- och exekulionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader.
Även de ändrade reglerna om fördelning av motparts ersättningsskyldighet för
kostnad för allmän rättshjälp kommer att leda till fördyringar. Det är
vanskligt att närmare beräkna de samlade kostnadseffekterna av dessa förslag.
Merkostnaderna torde emellertid i stort sett uppvägas genom alt förfarandet
förenklas i avsevärd mån.
Utredningens förslag lill vidgade möjligheter att få
offentligt bilräde föranleder, som tidigare har nämnts, ej någon ålgärd från
min sida i detla ärende.
Sammanfattningsvis bedömer jag att de besparingar som
följer av de organisatoriska förändringarna uppgår till ca 5 milj. kr. per år,
räknat i dagens kostnadsläge. De kostnadsökningar som uppslår lill följd av de
olika reformförslagen torde, under de förutsättningar som jag nyss har angell,
täckas av detta belopp.
12 Upprättade lagförslag
1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
2.
lag om ändring
i föräldrabalken,
3.
lag om ändring
i rättegångsbalken,
4.
lag om ändring
i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),
5.
lag om ändring
i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten,
6.
lag om ändring
i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,
7.
lag om ändring
i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd,
8.
lag om ändring
i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).
Prop.
1978/79: 90 200
9. lagom ändring i lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk
vård i vissa fall,
10. lag
om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psy
kiskt utvecklingsstörda.
Vid upprättande av lagförslagen under 5 samt 9 och 10 har
samråd skett med cheferna för handelsdepartementet resp, socialdepartementet.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
13 Specialmotivering
13.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972: 429)
Enligt departementsförslaget har rällshjälpslagen
omdisponerats något. Paragrafindelningen har dock i möjligaste mån behållits
oförändrad. Förevarande avsnitt upptar en fullständig genomgång av
bestämmelsema i lagen. I de delar som inte berörs av departementsförslaget
åsyftas ingen ändrad innebörd i förhållande till vad som gäller f. n.
Inledande bestämmelser
1 §
Av gällande lag torde följa att den rättsliga angelägenhet
för vilken rättshjälp begärs måsle angå den rällssökande personligen. Vid
varje form av rättshjälp anges det behov av bistånd som skall vara för handen.
Att, som utredningen har föreslagit, införa en generell föreskrifi därom i de
inledande bestämmelserna torde inte vara nödvändigt. Paragrafen kan sålunda
bi-behällas oförändrad.
2 §
Försia slyckel i paragrafen behålls oförändrat.
I andra stycket fmns f. n. en beslämmelse om all chef för
allmän advokatbyrå skall vara advokat. Ifrågavarande bestämmelse kan lämpligen
las in i författning som i övrigi reglerar sådan advokatbyrås verksamhei. Andra
siycket har därför fått utgå.
3 §
Paragrafen innehåller liksom f n. vissa centrala regler om
rättshjälps-nämnderna, I två nya stycken införs forumbestämmelser, som avser
samtliga rättshjälpsfrågor som handläggs av rättshjälpsnämnd. 1 huvudsak motsvarar
bestämmelsema vad som f. n, gäller om vilken nämnd som skall uppta ansökan om
allmän rättshjälp och om offentligt bilräde. I näst sista stycket i 3 § ges
föreskrifi om att rättshjälpsnämnd skall stå under tillsyn av domslolsverkel.
Bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11,10,2)
Prop. 1978/79:90 201
4 §
Paragrafen motsvarar 4 § gällande rättshjälpslag. I
sakligt hänseende har den ändringen dock gjorts att rältshjälpsnämndernas
lekmannaledamöter utses efter förslag av Landstingsförbundet efter hörande av
landstingskommuner och kommuner uianför landstingskommun inom rättshjälpsnämndens
verksamhetsområde. Kommuner utanför landstingskommun tillhör numera
Landstingsförbundei. Den angivna ordningen föranleds av all antalet rättshjälpsnämnder
minskas betydligt.
5 §
Paragrafen, som behandlar beslutförhet m. m. vid
rätlshjälpsnämnd, har behållits oförändrad.
5 a §
Paragrafens försia stycke upptar en föreskrift om att det
för prövning av besvär i vissa frågor om rättshjälp finns en besvärsnämnd.
Besvärsnämndens ställning har berörts närmare i den allmänna motiveringen.
Enligt andra stycket skall närmare bestämmelser om
besvärsnämnden meddelas av regeringen.
5 b §
I paragrafen anges vilka organ som skall vara jämställda
med allmän domstol vid lillämpningen av vissa bestämmelser i rättshjälpslagen.
Omfattningen av den krets som jämställs med allmän domstol har närmare berörts
i den allmänna motiveringen.
6§
Till paragrafen, som i övrigi behållits oförändrad i sak,
har lagts en föreskrift om atl det ankommer på regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, domstolsverket att meddela närmare föreskrifter för
beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhällanden.
Innebörden av allmän rättshjälp är att staten betalar
kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Vilka dessa
kostnader är framgår av 9 och 10 §§, Den rättssökande skall efter förmåga själv
bidra till att betala kostnaderna. Vidare kan en tappande motpart förpliktas
betala dessa kostnader. Beslut om rättshjälp har emellertid även andra
verkningar som kan vara till fördel för den rällssökande. Sålunda är den som
har rättshjälp t. ex. i viss utsträckning befriad frän avgifisskyldighet (jfr
9 a §).
F. n. torde gälla att endast den är berättigad till allmän
rättshjälp som har kostnader som faller in under någon av reglerna om förmåner
vid allmän rättshjälp (9 och 10 §§). Finns inte sådana kostnader anses behov av
allmän rättshjälp inte föreligga. Denna huvudprincip bör beslå även i den
ändrade lagen. I 9 a § har emellertid, som antytts, införts bestämmelser om
befrielse från vissa avgifter och kungörelsekostnader. Avgiftsbefrielsen
gäller ex-
Prop.
1978/79:90 202
peditions- och exekutionsavgifter. Även den som endast
skulle ha kostnader för sådan avgift eller kostnad bör kunna beviljas allmän
rättshjälp. Avgiftsbefrielsen utgör emellertid inte nägon kostnad för
rättshjälpen. Vid tillämpning av bl.a. reglerna om återbetalningsskyldighet för
tappande motpart skall sålunda exempelvis kungörelsekostnad inte beaktas.
7§
Paragrafen, som handlar om allmän rättshjälp lill dödsbo,
har, bortsett från en formell jämkning av samma art som i 6 § försia stycket,
lämnats oförändrad i sak.
8 §
I denna paragraf har i punklerna 1 och 2 företagits en
ändring av redaktionell nalur i syfte att uppnå en terminologi som är ensarlad
med den i 16 S andra slyckel. Vidare har punkt 3 rörande näringsidkare ändrats.
Syftei är att åstadkomma en viss liberalisering av möjligheterna för
näringsidkare att få allmän rättshjälp. Den närmare innebörden av bestämmelsen
i denna punkt framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 11.5.2). I andra
stycket'har förelagits en jämkning av formell natur.
9 S
I försia siycket har andra meningen tagits bort som en
följd av att institutet allmän rättshjälp utan beslul av rättshjälpsnämnd
utmönstras.
Till kretsen av domstolar i andra slyckel punkl 2 har
förts marknadsdomstolen.
Som en ytterligare förmän i andra stycket punkt 4 har
förts in kostnad för inställelse vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 §
föräldrabalken. Genom en ändring i 21 kap. 11 § föräldrabalken införs samtidigt
en möjlighet att i viss utsträckning fä ersättning för motsvarande kostnad
utanför rättshjälpssystemets ram. Likartade bestämmelser utanför rättshjälpslagen
finns bl.a. i förvaltningsprocesslagen (1971:291), utlänningslagen (1954:193)
och LSPV. Beträffande förhållandet mellan de särskilda bestämmelserna om
ersättning för inslällelse enligt dessa lagar och bestämmelsen i 9 § andra
stycket 4 rättshjälpslagen gäller atl de särskilda bestämmelserna skall
tillämpas i första hand. Försl om ersättning inte kan utgå enligt dessa regler
bör rättshjälpsreglema tillämpas (prop, 1972:4 s, 261, 1972:132 s. 216).
Motsvarande bör gälla i förhållandel meUan rättshjälpslagen och den nu berörda
bestämmelsen om ersättning enligt 21 kap. II § föräldrabalken.
1 9 § andra stycket 5 upptas f. n. bestämmelser om vissa
expeditions- och exekulionsavgifter. 1 enlighet med vad som har förordats i den
allmänna motiveringen har huvuddelen av dessa avgifter fått utgå ur
rättshjälpslagens förmånskalalog samtidigt som avgiftsbefrielse införs i
motsvarande mån. Endast tilläggsavgift som utgår enligt
exekutionsavgiftskungörelsen
Prop.
1978/79:90 203
(1971:1027) kvarstår som förmån i punkl 5.
Normalt omfattas verkställighet inte av den rättshjälp som
lämnats i den angelägenhet som lett fram till exekutionstiteln. Föreligger
behov av allmän rättshjälp i del exekutiva förfarandet får rättshjälp sökas
särskilt i denna angelägenhet. Ett undantag från den angivna regeln finns
emellertid. Verkställighet som avser kvarstad, skingringsförbud eller annan
säkerhetsåtgärd omfattas nämligen av den rättshjälp som lämnals i den angelågenhet
som föranlett säkerhetsåtgärden. Finns enligt vad som nu sagls beslut om allmän
rättshjälp som omfattar även verkställigheten och skall till-läggsavgift utgå
omfattas avgiften av förmånssystemet.
Kostnad för verkställighet av säkerhetsåtgärd kan, med det
undantag som anges i 199 § 1 mom. andra meningen ulsökningslagen (1877 nr 31 s.
1), inte tas ut i verkställighetsärendel. Sådan kostnad kan däremot utdömas
som en rällegängskoslnad i mål som den rällssökande redan anhäng-iggjort eller
som han har alt anhängiggöra i samband med att säkerhetsåtgärden beviljas.
Kostnaden kommer följaktiigen att falla in under bestämmelserna i 31 och 32 §§
saml 33 § första-tredje styckena rättshjälpslagen. Genom all endast
tilläggsavgift kvarstår som rätlshjälpskostnad får reglerna endast betydelse
för denna typ av kostnad.
Säsom framgår av den allmänna motiveringen har ändringama
i reglerna om exekutionsavgifter föranleits bl.a. av önskemålet atl domstolen
skall ha kännedom om samtliga kostnader när ersättning fastställs så att
slutreglering kan ske av domstolen. Har i rättslig angelägenhet som handläggs
vid domstol uppkommit kända kostnader för verkställighet som ryms inom beslutet
om rättshjälp lorde det inte föreligga några problem för domstolen att beakta
kostnaderna när rätlshjälpsavgift skall fastställas och avräkning med biträde
skall ske. Det bör åligga domstolen i nu angivna fall att inom ramen för sin
skyldighet jämlikt 32 § att självmant fastställa ersättningsskyldigheten
enligt 31 § undersöka om någon sådan rättshjälpskostnad uppkommit. Blir det
först efter domstolens slutreglering känl att verkställighet av
säkerhetsåtgärd föranlett rätlshjälpskostnad skall ny reglering ske. Av 29 §
följer atl ärendet då handläggs av rättshjälpsnämnd.
Vad som nu sagts rör de fall där allmän rällshjälp gäller
för det ärende där tilläggsavgiften uppkommit. Gäller inte sådani beslut - om
exempelvis den rätissökande har haft allmän rättshjälp i ärendei som lett lill
exekutionstiteln men ej har det i verkställighetsärendet - kan rättssökanden
likväl fä befrielse från avgiften genom bestämmelse därom i 6 a § exekutionsavgiftskungörelsen
(1971:1027).
Kostnad för kungörelse i mäl eller ärende vid allmän
domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen enligt 9 § andra
stycket 6 har utgått ur förmånskatalogen. I stället har i 9 a § motsvarande
befrielse från kostnadsansvar införts.
Nuvarande punkterna 7 och 8 motsvaras i förslaget av
punktema 6 och 7,
Prop. 1978/79:90 204
Som sista punkt i andra stycket har upptagits kostnad för
medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken. Besiämmelsen har berörts i den
allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.3).
9 a §
I denna paragraf har tagils in de föreskrifier som
reglerar befrielsen från vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt vissa
kungörelsekostnader inom rättshjälpssystemet. Både i lagtekniskt och sakligt
hänseende innebär bestämmelsema i huvudsak en återgång till det system som
gällde enligt lagen om fri rättegång.
Första siycket innehåller bestämmelserna om befrielse från
vissa expeditionsavgifter. Den närmare omfattningen av befrielsen har berörts
i den allmänna motiveringen. Om den rätissökande samtidigt som han anhängiggör
ett mål vid domstol ansöker om allmän rättshjälp skall ansökan behandlas innan
frägan om ansökningsavgift las upp. För alt missbmk av rätten till kostnadsfri
expedition skall kunna förhindras föreskrivs atl befrielsen endast avser
expedition som är erforderlig i målel eller ärendei.
I andra stycket har tagils in en regel om befrielse från
skyldighet att förskjuta och betala utsöknings- och försäljningsavgifter
enligt exekutionsavgiftskungörelsen. Att regeln om befrielse från
betalningsansvar ej påverkar ulsökningssvarandens ansvar har berörts i allmänna
motiveringen. Bestämmelsen avser såväl fallet att någon åtnjutit allmän
rättshjälp i ärendet fram till lagakraftvunnen dom som fallet atl den som haft
sådan rättshjälp begär allmän rättshjälp på nytt för exekution. Vidare
inbegrips den situationen att allmän rättshjälp begärs försl när verkställbart
avgörande föreligger och begäran om rättshjälp således avser exekution.
Den nu förordade ordningen kommer att föranleda att
bestämmelsen om befrielse från samma avgifter enligt 6 a §
exekutionsavgiftskungörelsen kan utgå. Däremoi bör 6 a § bibehåUas, såvitt
avser tilläggsavgift,
1 tredje stycket i paragrafen har intagits en föreskrift
om befrielse från betalningsansvar från de kungörelsekostnader som tidigare
omfattades av bestämmelsen om förmän i 9 § andra stycket 6, Befrielsen från
kostnadsansvar i förevarande hänseende har berörts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 11.6.5),
10 §
1 denna paragraf föreslås ingen ändring i sak. Detta
innebär all om rällshjälp beviljats, vare sig detla skett av advokat,
biträdande jurist, allmän domstol eller därmed jämställd myndighet eller
rättshjälpsnämnd, det bör ankomma på rätlshjälpsnämnd atl utfärda
ansvarsförbindelse enligt paragrafen .
Vad i specialmotiveringen liU 9 § andra stycket 5 sagts om
kostnad för verkställighet av säkerhetsåtgärd och behandlingen av sådan kostnad
vid fastställande av ersättningsskyldighet är tillämpligt även på kostnad
enligt
Prop.
1978/79:90 205
10
§ (prop.
1972:132 s. 219). Del bör alltså åligga domstol att i förekommande fall i
samband med atl ersättningsskyldighet enligi 31 § skall fastställas undersöka
om kosinad uppkommit i anledning av att säkerhet ställts enligt 10 §. Har
ansvarsförbindelse enligt 10 § föranlett kosinad som blivit känd först efter
domstolens sluireglering följer av 29 § att ärendet då skall handläggas av
rätlshjälpsnämnd.
11
§
I första stycket upptas regler om rätlshjälpsavgift.
Termen rättshjälpsavgift motsvarar den nuvarande termen kostnadsbidrag.
Grundprinciperna för hur den rättssökande skall bidra till kostnaderna för
rättshjälpen undergår ingen förändring. Ett maximibelopp för
rällshjälpsavgiften skall på förhand räknas ut så att den rättssökande får
veta vad han högst får betala. Översliger rättshjälpskostnaderna
rällshjälpsavgiften svarar staten för dessa överskjutande kostnader. Är
rättshjälpskoslnaderna lägre än maximibeloppet motsvarar den avgift som
slutligen skall belalas dessa kostnader. Maximibeloppet skall bestämmas när
rättshjälpen beviljas (19 §). Vad den rätissökande slutligt får betala
fastställs senare (29 §).
Genom formuleringen att den rättssökande skall bidra till
kostnaderna för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ klargörs att
rättshjälpsavgiften aldrig får översliga de faktiska rättshjälpskostnaderna i
den rättsliga angelägenheten. Vidare framgår att koslnader som faller under 9
a § inte är all anse som räitshjälpskostnader.
Enligt andra stycket ankommer det på regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, domstolsverket att meddela närmare föreskrifter
för beräkning av rätlshjälpsavgift,
12 §
Ändringarna i paragrafen avser dels rättshjälpsavgiftens
storlek, dels terminologin. Vid beräkning av rällshjälpsavgiften skall
årsinkomsten jämnas till närmasi lägre tusental kronor. Lägsta avgift skall
uigöra 1 % av basbeloppet jämnad till närmasi lägre tiolal kronor. Föreskriften
att avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger,
undergår ingen saklig ändring. Här skall emellertid erinras om vad som
framhållits i den allmänna motiveringen om att ökad reslriktiviiel bör
eftersträvas vid nedsättning och eftergift (avsnitt 11.3).
Genom ändringar i paragrafen har termen kostnadsbidrag
ersatts med rätlshjälpsavgift. Termen kostnadsbidrag återfinns även i 31 kap. 1
§ första stycket RB. Denna bestämmelse får därför jämkas. Även viss annan ändring
i 31 kap. 1 § RB bör vidtas. Ändringen berörs närmare i specialmotiveringen
lill sistnämnda bestämmelse.
13 och 14 §§
Paragraferna behålls oförändrade.
Prop. 1978/79:90 206
15
§
Utöver
en ändring av samma art som i 12 § har i överensstämmelse med vad utredningen
förordat tillagts en föreskrift om alt jämkning av maximibeloppet skall ske,
om väsentlig felbedömning gjorts, när beloppet tidigare bestämdes. I nu avsedda
jämkningsfall bör hinder inte föreligga att jämka beloppet under vad som redan
har betalats,
I
ett nytt andra stycke föreskrivs att allmän domstol beslutar om jämkning, om
den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstolen. Enligt 5 b § jämställs
med allmän domstol övriga domstolar och vissa förvaltningsmyndigheter. 1 annat
fall ankommer prövningen pä rältshjälpsnämnden.
Möjligheten
till jämkning enligt 15 § har hitintills i praktiken sällan utnyttjats. Fråga
om jämkning torde f n. upptas endast på förekommen anledning. Någon
rutinmässig undersökning av den rättssökandes ekonomi när rätlshjälpsärendet
avslutas förekommer alltså inte. 1 syfte bl. a. atl befästa denna ordning har
i Iredje stycket införts en regel om att fråga om jämkning skall tas upp bara
om särskild anledning därtill framkommit.
16
§
1
denna paragraf regleras advokats och biträdande jurists rätt att bevilja allmän
rättshjälp. Befogenheten omfattar vissa i lagen angivna rättsliga
angelägenheter med anknytning till familjerätten. Den är begränsad till fall
som är av den art att angelägenheten kan bli föremål för allmän domstols
handläggning. Bestämmelsen är dock tillämplig även om det från början är klart
mellan parterna att frågan skall lösas utomprocessuellt.
Ärende
som skall anhängiggöras hos en förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet
faller icke under bestämmelsen.
Nägon
skyldighet för advokat eller biträdande jurist att bevilja allmän rättshjälp
när förutsättningama enligt paragrafen är uppfyllda föreligger inte. 1 mål
eller ärende som kan komma att anhängiggöras vid allmän domstol bör dock
advokaten eller den biträdande juristen i möjligaste mån utnyttja sin
befogenhet eller vänta med alt begära beslut om allmän rättshjälp tills målet
anhängiggörs vid domstolen i stället för atl vända sig till rällshjälpsnämnd
för alt få rättshjälpsfrågan prövad.
Beviljar
advokat eller biträdande jurist allmän rättshjälp innebär detta att han också
själv blir bilräde (19 § andra stycket). Någon möjlighet för advokat alt
förordna annan advokat som biträde finns inte.
1
första stycket i paragrafen anges i vilka typer av mål och ärenden allmän
rättshjälp får beviljas av advokat eller biträdande jurist. I uppräkningen ingår
äktenskapsskillnad och boskillnad. Här bör anmärkas atl allmän rättshjälp i
dessa fall inte innefattar bodelningsarbete i vidare mån än vad som f. n. kan
anses gälla. 1 begreppei upprättande av äktenskapsförord inbegrips ingivande
av förordet till domstol för att intagas i protokoll och kungöras. Däremoi bör
åtgärder utan direkl samband med upprättandel, såsom exempelvis föranstaltande
om testamentsvittnesförhör inte omfattas av 16 §.
Prop, 1978/79:90 207
1 andra stycket har vissa begränsningar förts in. Advokat
eller biträdande jurist får sålunda inte bevilja allmän rättshjälp, om den
rättssökande är dödsbo eller bosatt utom riket. Inie heller i fall då den
rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat säll behandlas ulom rikel
får prövningen av rättshjälpsfrågan ske hos advokat eller biträdande jurist.
Att advokat eller biträdande jurist ej får bevilja allmän rättshjälp i
verkställighelsärenden har berörts i den allmänna motiveringen.
17 §
I paragrafen har intagits en bestämmelse om befogenhet för
allmän domstol och därmed enligt 5 b § jämställda organ att bevilja allmän
rällshjälp. Har rättslig angelägenhet blivit föremål för handläggning vid sådan
myndighet, skall fråga om beviljande av allmän rällshjälp prövas av myndigheten.
När ell familjerällsmål blivit anhängiggjort vid domstol upphör alltsä advokats
och biträdande jurists behörighet all bevilja allmän rättshjälp i saken. Det
innebär att det i fråga om beslutsbefogenheterna dras en skiljelinje mellan
inom- och utomprocessueUa ärenden. Om emellertid en advokat eller biträdande
jurist har beviljat allmäm rättshjälp i en familjerättslig angelägenhet som
sedan blir föremål för handläggning vid domstol gäller detla beslut även under
domstolsförfarandel. Något nytt förordnande av domstolen behövs alltså inte.
Domstol lar inom ramen för sin råttsvärdande verksamhet
befallning med ärenden närmast såsom en registreringsmyndighet. Så är fallet
beträffande ärenden över vilka det enligt 26 § protokollskungörelsen
(1971:1066) förs boupptecknings- eller avhandlingsprolokoll, nämligen bl.a.
äktenskapsförord, testamentsbevakning och bodelningshandlingar. Även den
rättsvårdande verksamheten innefattar handläggning i rällshjälpslagens mening.
Beslutsfunktionerna när det gäller rällshjälp i samband med bl. a. upprättande
av äktenskapsförord tillkommer alltså domstolen när äktenskapsförordet givits
in lill rätten för att tas in i protokoll och eveniuelli kungöras.
. 18 §
Enligi föreskrifi i paragrafen prövas fråga om allmän
rällshjälp av rällshjälpsnämnd, om rättshjälp inte har beviljats enligt 16 §
och det inte föreligger fall som anges i 17 §. Delta innebär bl. a. att
rättshjälpsnämnd är behörig att pröva frågan om allmän rättshjälp i samtliga
fall dä ärendei ännu inte har anhängiggjorts vid allmän domstol eller därmed
jämställt organ eller då sådan handläggning avslutals i den rättsliga
angelägenheten.
Motsvarighet till de bestämmelser om behörig
rättshjälpsnämnd som nu finns i 18 § andra siycket återfinns i 3 § första
stycket.
18 a §
Paragrafen överensstämmer i stort sett med 18 § första
stycket i dess nuvarande lydelse.
Prop.
1978/79:90 208
19 §
Paragrafens första stycke har ändrats som en följd av atl
behörigheten att bevilja allmän rättshjälp spritts ut på flera organ.
Även andra stycket har utan ändring i sak anpassats lill
de nya reglerna om beslutsfunktioner. Behörigheten att förordna biträde skall
alltså följa de principer som anges i 17 och 18 §§. Bestämmelse om detla finns
i 21 § sista slyckel. Till slyckel har lagts en bestämmelse enligt vilken
advokat eller biträdande jurist som enligt 16 § beviljat allmän rättshjälp är
biträde ät den rällssökande utan särskilt förordnande. Av denna bestämmelse
följer ocksä alt advokat eller biträdande jurist inte kan bevilja allmän
rättshjälp när den rättssökandes rättshjälpsbehov uteslutande avser andra
förmåner än bilrädeshjälp.
Tredje och fjärde styckena i paragrafen är oförändrade.
20 §
1 första stycket behålls nuvarande föreskrift om atl
rättshjälpskostnader som uppkommer efter det att beslul om allmän rällshjälp
meddelats betalas av allmänna medel. Biträdeskoslnad ersätts vidare för tiden
efterdet att ansökan om allmän rättshjälp har gjorts hos den myndighei som har
att beslula om allmän rättshjälp. När del gäller biträdeskostnad som har uppkommit
före sådan an.sökan vidgas möjlighetema till ersättning. Sålunda föreskrivs all
av allmänna medel belalas även sådan biträdeskostnad, om arbetet har varil av
mindre omfattning eller brådskande art och om ansökningen har gjorts ulan
väsentligt dröjsmål. Regeln får betydelse i de fall advokat eller biträdande
jurist inte själv beslutar om allmän rättshjälp.
Syftei bakom utvidgningen är bl. a. alt i ärenden som
anhängiggörs hos domstol eller därmed likställd myndighet rältshjälpsfrågan
normalt skaU prövas hos domstolen eller myndigheten och inte hos
rättshjälpsnämnd. I ärenden som inte leder till process bör en strävan vara att
rättshjälpsnämnden avgör frågan om beviljande av allmän rättshjälp samtidigt
som ersättningsfrågan prövas.
Som nyss nämndes utgår ersättning liksom f.n. alltid för
biträdeskoslnad som hänför sig till tiden mellan ansökan om allmän rättshjälp
och beviljandet. En förutsättning är alltså att ansökan bifalls antingen av
myndighet som äger bevilja allmän rättshjälp eller efter besvär av
besvärsinstansen. En annan förutsäitning bör vara alt det föreslagna biträdet
fär biträdesförordnande.
Enligt nuvarande ordning krävs för rätt till ersättning
före ansökan om allmän rättshjälp att ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål.
Bestämmelsen syftar främst till atl ge visst rådrum för alt färdigställa själva
ansökningen. Ibland kan den rällsliga angelägenhelen vara så vidlyftig och
invecklad att en mera omfaitande genomgång med klienten är nödvändig, bl.a. för
atl den förutsatta intresseprövningen skall vara möjlig.
Genom bestämmelsens ändrade formulering blir det i
begränsad ul-
Prop. 1978/79:90 209
sträckning möjligl för bilräde all, innan allmän
rällshjälp begärs, med rätt lill ersättning av allmänna medel ulföra arbele som
inte direkl hänför sig lill upprättande av ansökan. För att sådan retroaktiv
ersättning skall ulgä måste det självfallel fordras all arbelel hänför sig lill
den rättsliga angelägenhei för vilken allmän rättshjälp sedan beviljas. Vidare
måste del krävas att den rättssökandes förhållanden under hela den tid
ersätiningen avser varit sädana alt allmän rällshjälp kunnai beviljas honom.
Biträdel bör även ha åtagit sig all motta förordnande som biträde enligt
rällshjälpslagen för den händelse huvudmannen får allmän rättshjälp.
När det gäller den närmare innebörden av kravet att
ansökan gjorts ulan väsentligt dröjsmål bör följande gälla. Är del fråga om
allmän rättshjälp i ärende som skall anhängiggöras vid domstol eller därmed
likställd myndighet bör ansökan som regel göras för kärande eller molsvarande
senasi när ärendei anhängiggörs och för svarande eller motsvarande senast när
han första gängen ingår i svaromål i rättegången eller i förfarandet. Görs
ansökningen senare bör retroaktiv ersättning dock kunna utgå om sökanden visar
alt godtagbara skäl för dröjsmålet föreligger.
Utsträcks den lidsperiod under vilken ell bilräde skall få
utföra arbete som berättigar lill retroaktiv ersättning alllför långt uppslår
svårigheter för handläggande myndigheter att bedöma om de allmänna
förutsättningarna för biträdes rätt till ersättning av allmänna medel
förelegat. En viss begränsning bör därför gälla. Normalt bör högsl någon
månads dröjsmål kunna godias.
En
begränsning bör även gälla avseende den lid ett biträde skall få lägga ned pä
ärendet innan myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp prövar
rättshjälpsfrågan. Den längsta tid som bör kunna godias ulan att ansökan görs
bör som en huvudregel vara den tid som kan anses motsvara vad en advokat
debilerar under en arbetsdag. I vissa fall kan del emellertid vara befogal för
ett biträde att under en begränsad tidsrymd göra en förhållandevis stor
arbetsinsats utan att underställa rättshjälpsfrågan myndighetsprövning.
Exempel på detta kan vara då uppdragei avser en svårbedömd fråga om kvarstad,
där fara är i dröjsmål. Även eljesl bör det finnas utrymme för retroaktiv
ersättning, om extraordinära omständigheter är för handen. Därför har i
paragrafen föreskrivits att sådan ersättning fär utgä om synnerliga skål
föreligger.
Vad nu sagts bör kunna uigöra uigångspunki både för
domstol och därmed jämställd myndighet och för rättshjälpsnämnd vid tolkningen
av retro-akUvitetsregeln. Till skillnad från gällande rätl görs i detta
sammanhang ingen skillnad mellan å ena sidan advokat och biträdande jurist och
å andra sidan annat biträde. Den nu beskrivna ordningen anknyter till vad som
gäller för offentlig försvarare och som gällde för biträde enligt lagen om fri
rättegång (se NJA 1964: 368 och där anmärkta rättsfall).
Andra stycket i paragrafen har utgått som en följd av all
institutet allmän rättshjälp ulan beslul av rättshjälpsnämnd utmönstras. 14 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr
90
Prop.
1978/79:90 210
Den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket har
bibehållits i sak oför-ändriid.
21 §
1 första slyckel i paragrafen har lagils upp gällande
bestämmelser om vem som lår förordnas som bilräde. Alt advokat eller biträdande
jurist i vissa fall fflr vara bilräde ulan särskilt förordnande framgår av 19 §
andra stycket. Vidare finns i stycket en bestämmelse om entledigande av
bilräde.
I andra och tredje styckena har upptagils bestämmelser om
byle av biträde och om substitution. Bestämmelserna har kommenterats i den allmänna
motiveringen i avsniii 11.8.1.
Paragrafens sisla stycke ger en regel om vem som beslutar
i de frågor som omfattas av paragrafen.
22 §
1 paragrafens första stycke har förelagils ändring som
föranleds av att den rällssökandes kosinad för medling enligi 42 kap. 17 §
rättegångsbalken ulgör förmän enligi rällshjälpslagen. Därjämte har viss
formell jämkning skett. Till nuvarande andra slyckel har lagls en bestämmelse
om alt ersättning får jämkas om biträde missbmkat sin behörighet att bevilja
allmän rättshjälp eller all beslula om substilulion eller om del eljesl
föreligger särskilda skäl. Jämkning bör kunna ske lill noll. Exempel på
jämkningssilua-lioner är då advokal eller bilrädande jurisl har beviljal allmän
rättshjälp i strid mot beslämnielserna i 8 §. Även misskölsel av
rättshjälpsärende eller andra omsländigheier som kan medföra all ombud avvisas
jämlikt 12 kap. 5 § RB,48 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) eller 6 §
förvaltningslagen (1971:290) kan inverka pä ersätiningen.
Tredje slyckel innehåller besiämmelser om vilket organ som
fastställer bl. a. biträdesersältning. Vad gäller ersättning lill medlare har
endast allmän domstol fått befogenhet att besiämma ersättning. Sådan
ersättning skall, såsom utgörande rättegångskostnad, yrkas innan handläggningen
vid domstolen avslutas. Ersättning lill medlare enligt 22 § skall avse
uppdraget i dess helhet, även om blott den ena parten har allmän rättshjälp,
Humvida part som inte har rällshjälp skall ålerbelala medlarkoslnaderna eller
någon del därav är atl bedöma enligt allmänna regler som rättegångskostnad (jfr
31 S försia stycket rällshjälpslagen).
23 S
Paragrafen har gjorts lillämplig även på medlare. I övrigt
har ingen ändring gjorts.
24 §
1 konsekvens med ändringen av 9 § andra stycket punkt 2
har marknadsdomstolen förts in i kretsen av domstolar i 24 §. I övrigt är
paragrafen som behandlats i den allmänna motiveringen (avsnilt 11.6.2),
oförändrad i sak.
Prop.
1978/79:90 211
25 §
1 denna paragraf upptas som huvudregel all
rältshjälpsnämnd beslutar om uiredning i angelägenhet som ej handläggs vid
allmän domstol, bosladsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller
krigsrätt. Är det fräga om utredning av mindre omfattning får biträde eller
skiftesman som förordnals i ärende om bodelning beslula i frågan. Närmare
regler om vad som skall anses som uiredning av mindre omfattning kan meddelas i
förordning. Bestämmelsen har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnitt
11.6.2).
26 §
1 andra slyckel har tillagts en föreskrift som ger
länsrätl befogenhei all beslula om ersättning för vissa inslällelsekostnader
vid läkarundersökning enligi 21 kap. 10 § föräldrabalken.
27 §
I försia stycket har termen kostnadsbidrag ersatts med
rätlshjälpsavgift. Vidare saknas i paragrafen motsvarighel lill gällande
ordning enligt vilken den rättssökande kan betala kostnadsbidrag genom all direkl
belala kosinad för allmän rättshjälp. Vidare har i stycket företagits en
ändring i syfte att klariägga alt även biträde som jämlikt 19 § andra siycket
andra meningen inte fått förordnande av myndighet, faller under försia stycket
i paragrafen.
Andra stycket reglerar liksom gällande lag avräkning med
biträdel. Sålunda skall från ersättning enligt 22 § avräknas vad den
rällssökande är skyldig alt ulge som rätlshjälpsavgift till biträdet. 1 de
allra flesta fall kommer den avgift som skall avräknas atl uigöra samma belopp
som maximibeloppet.
Ordningen för avräkning med biträde påverkas av att
rällshjälpsavgiften kan komma att fastställas mer än en gång. Så är fallel
t.ex. när ell mål eller en delfråga i ell mål överprövas i högre instans. Vid
avräkning är utgångspunkten för hur rättshjälpsavgiflen skall bestämmas
följande. Översliger rättshjälpskoslnaderna maximibeloppet bestäms
rättshjälpsavgiften till maximibeloppet med hänsyn lagen lill eventuell
jämkning. De koslnader som översliger avgiften svarar statsverket för. Uppgår
rättshjälpskoslnaderna till lägre belopp än maximibeloppet, bestäms
rättshjälpsavgiften lill samma belopp som rättshjälpskoslnaderna.
Om biträdels ersättning understiger den avgift som skall
avräknas och kostnader utöver biträdesersättningen har uppkommit i
rältshjälpsärendel, svarar bilrädet mol statsverket för mellanskillnaden och
har att inbetala denna. Av 28 a § följer att, för del fall rätlshjälpsavgift
som uttagits av den rällssökande översliger biträdesersätlningen och övriga
koslnader i rätlshjälpsärendet, mellanskillnaden skall äierbelalas lill den
rällssökande, med reservalion för vissa fall då handläggningen av den rättsliga
angelä-
Prop. 1978/79:90 212
gcnheten fortsätter.
Ersättning och i samband därmed rätlshjälpsavgift kan, som
nyss berördes, komma all fasislällas ivå eller flera gånger i ell och samma
rättshjälps-ärende i fall dä beslut av lägre instans i huvudsaken överklagas.
Flera pä varandra följande beslul kan ocksä förekomma när besvär anförs över
fastställd bilrädesersätlning. Fall där högre instans fastställer ersältning
och rätlshjälpsavgift före lägre instans kan även tänkas, 1. ex. när
interimistiskt beslul i tingsrätt överklagas till hovrätt. Hovrätten skall
därvid i samband med all besvären avgörs faslsiälla biträdesersättning och
rätlshjälpsavgift. Tingsrätten, där målet fortsätter under liden, skall senare
i samband med all huvudsaken avgörs faslsiälla biträdesersätlning för arbetet i
tingsrällen och på nyll besiämma rätlshjälpsavgift.
Fall kan också tänkas uppkomma där tvä myndigheter, som
skall fastställa biträdesersätlning och rätlshjälpsavgift, står i begrepp att
fatta sådana beslul vid ungefär samma lidpunki. Därvid måste myndigheterna samordna
sina beslul i rältshjälpsfrågan. Dessa fall lorde bli myckel sällsynta och
lorde ej fordra särskilda bestämmelser.
När ell senare beslut om rätlshjälpsavgift innebär en
höjning av avgiften jämfört med lidigare beslul skall den beslutande
myndigheien låla avräkna avgiften mot bilrädesersällningen sä länge den höjda
avgiften ryms inom maximibeloppet. Innefattar det senare beslutet även en
jämkning av maximibeloppet på så sätt alt detta bestäms till högre belopp än
det ursprungliga maximibeloppet, skall den rällssökande av den beslutande
myndigheien åläggas all lill siaisverkel inbelala den del som överstiger del
först fastställda maximibeloppet. Denna del skall följaktiigen ej avräknas mot
biträdesersättningen.
Finns ej biträde enligt rättshjälpslagen, skall enligt
tredje stycket rättshjälpsavgiflen betalas till statsverket.
Den myndighet som gör avräkning i rältshjälpsärende skall
ombesörja an därav föranledda utbetalningar från statsverket verkställs.
Föranleder avräkning att den rätissökande eller biträde skall inbetala belopp
till statsverket skall i lämplig ordning bevakning ske av atl betalning äger
mm. Närmare föreskrifter i dessa hänseenden kan meddelas av regeringen.
28 §
Paragrafen har ändrats i formelll hänseende, bl.a. som en
följd av den ändrade lerminologin.
28 a §
1 paragrafen regleras återbetalning av rättshjälpsavgift
lill den rättssökande . I tydlighetens intresse har sålunda föreskrivits att
om rättshjälpsavgiflen fastställs till lägre belopp än del som den
rättssökande tidigare inbetalat skall mellanskillnaden återbetalas till den
rättssökande.
Den föreslagna ordningen innebär som lidigare framhållits
bl.a. all er-
Prop. 1978/79:90 213
sättning och rällshjälpsavgifi skall beslämmas inslåns för
instans. Förs exempelvis i hovrätt talan mot ell inlerimisliskl beslul av
tingsräu skall hovrätten faslställa rätlshjälpsavgift. Är denna avgift lägre
än maximibeloppet - kostnaderna i hovrätten understiger detta belopp -
föreligger enligt vad som nyss sagls en återbetalningsskyldighel för biträdel
eller, mer sällan, statsverket gentemot den rättssökande. Om återbetalning bör
komma till stånd är emellertid beroende också av andra fakiorer. En vanlig
situation torde vara atl ärendets fortsatta handläggning ger upphov till
ytterligare bi-Irädeskostnader. En avräkning med biträdet och fastställande av
rätlshjälpsavgift blir då ånyo aktuell. Efter det atl rätlshjälpsavgift
fastställts i en instans kan i nästa instans också uppkomma koslnader för
rättshjälpen som inte avser ersättning lill bilräde, exempelvis
uiredningskoslnad. Del framstår som mindre lämpligi all den rällssökande
ålerfär medel som han vid ell senare lillfälle på nyll skall belala i
rällshjälpsavgifi. Å andra sidan kan den rällsliga angelägenhelen fortsätta
efter den försia avräkningen men med ell annal bilräde ål den rättssökande. 1
det fallet bör givelvis den rällssökande i förekommande fall av biträdet få
tillbaka vad han eriagt för mycket.
I syfte all ge ulrymme för rimliga bedömningar i varje
särskilt fall har i paragrafens andra mening föreskrivits att med återbetalning
får anstå, om del finns anledning antaga att högre avgifl kommer att
fastställas på gmnd av ytterligare kostnader för rättshjälpen.
Genom lämpligt utformad blankeltext bör den rättssökande i
samband med avräkning informeras om att ny rätlshjälpsavgift kan komma alt beslämmas
om den rättsliga angelägenheten inte är avslutad och atl detta kan föranleda
ytterligare betalningsskyldighet för honom. Med hänsyn till att del inte alltid
med säkerhei kan sägas om en rätlshjälpsavgift bestäms slutligt har termen
slutlig rättshjälpsavgift undvikits.
29 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om tidpunkt för
bestämmande av rättshjälpsavgift och avräkning. Första och andra styckena avser
fall då den rättsliga angelägenheten handläggs av allmän domstol och därmed
jämställd myndighei. 1 tredje siycket fmns en regel om när rättshjälpsnämnd
skall vidla molsvarande ålgärder.
Fastställande av rältshjälpsavgifl enligi 29 § första och
andra styckena innebär i normala fall - beroende på om handläggningen av den
rättsliga angelägenheten fortsätter eller ej, exempelvis i annan instans eller
ulomprocessuelll anlingen en partiell faslställelse av vad den rättssökande
får betala för rättshjälpen eller en slutlig sådan fastställelse. Det
vanligaste fallet dä domstol har att bestämma rätlshjälpsavgift och göra
avräkning torde bli då domstolen skiljer angelägenheten i från sig och därmed
ocksä för sin del avslutar handläggningen av rätlshjälpsärendet. 1 vissa
situationer finns behov av atl dessförinnan kunna fastställa rättshjälpsavgift och
göra
Prop.
1978/79:90 214
avräkning. Ell sädanl fall är då biträdet slutar atl ta
befattning med rätlshjälpsärendet, I.ex. vid entledigande av biträdet. Ett
annat fall kan vara dä rättshjälpen upphör. När biträdets ersättning bestäms
mäsle den rätlshjälpsavgift som skall avräknas mot ersättningen fastställas.
Bestämmelsen i försia slyckel avser sådana siiuaiioner. I andra stycket
regleras fall då biträde ej finns eller biträdet ej begär ersättning.
Även när uppgiften att fastställa rättshjälpsavgift och
göra avräkning ankommer på rättshjälpsnämnden kan enligt tredje slyckel på
molsvarande sätl olika lidpunkter för detta komma i fråga.
Uppstår under ärendets gäng och utan atl biträdet avslutat
sitt uppdrag eller rättshjälpen upphört behov för biträde alt genast fä
ersältning av allmänna medel - exempelvis i äktenskapsmål i direkt anslutning
till att tingsrätt meddelat beslul om betänketid - bör detta liksom f n. lösas
genom att biträdel fär förskoll pä sin ersättning.
När myndigheien fastsläller rällshjälpsavgifi har den att
utgä från maximibeloppet. Detla bör gälla även om rättshjälpsavgiften i samma
angelägenhet fastställs flera gånger till följd av handläggning av
angelägenheten i flera instanser. Som regel har maximibeloppet konsumerats av
kostnaderna i försia instans. Det kan emellertid tänkas atl kostnaderna i den
första instansen inte har uppgått till maximibeloppet och att avgiften enligt
29 § försia siycket bestämis till kostnaderna. Nästa gång rättshjälpsavgiften
fastställs, vilket sker i den högre instansen, skall, som framgåti av specialmotiveringen
till 27 §, maximibeloppet alltjämt vara utgångspunkten för faslställelse av
rältshjälpsavgifl enligt 29 §.
Det förhållandet att beslut om rättshjälpskostnad
överklagas utgör inget hinder mol all förelä åtgärder enligt 29 §.
30 S
Den föreslagna lydelsen av paragrafen motsvarar i sak
nuvarande 29 §.
31 §
Enligt första stycket tillämpas reglerna om fördelning av
rättegångskostnader i fräga om räitshjälpskostnader i mål eller ärende vid
allmän domstol och därmed likställda myndigheter. Som en följd av de ändrade
reglerna i 33 § om fördelning mellan siaisverkel och den rällssökande av den
ersättning som lappande molparl har atl erlägga har den nuvarande föreskrifien
i andra meningen i stycket att ersättningen skall utges lill siaisverkel fåll
jämkas.
Innehållei i andra-fjärde slyckena har kommenlerals i den
allmänna motiveringen (avsnilt 11.8.3).
Femle stycket överensstämmer med nuvarande fjärde stycket
frånsell en jusiering som motsvarar den som gjorts i första stycket andra
meningen.
Prop.
1978/79:90 215
32 S
1 paragrafen har endast gjorts ändring av samma art som i
31 S sista stycket.
33 §
1 första slyckel sägs all siaisverkel övertar den
rällssökandes fordran på ersättning för rällshjälpskoslnader, om crsällningi:n
till den i om motsvarar den rätissökandes rättshjiilpsavgift uppgår lill
högsl fem proceni av basbeloppet för okiober ärel innan rällshjälp begärs. Den
lällssökande är i sådani fall berättigad all av siaisverkel återfå ell belopp
motsvarande er-lagd rältshjälpsavgifl. Av praktiska skäl lorde del inie vara
möjligl an kräva alltför omfattande undersökningar av om avgiften blivit
eriagd. En uppgift om all avgiften erlagis bör, om den ej framstår som
osannolik, som regel godias.
Andra stycke! upptar en föreskrift fördel fall all den del
av ersiiilningen som motsvarar den rällssökandes rällshjälpsavgifi överstiger
fem procent av basbeloppet. 1 del fallel skall den ersätlningsskyldige ulge sä
stor del som molsvarar rättshjälpsavgiflen till den rällssökande och återstoden
till statsverket. Den rällssökande har all själv driva in den summa som lillkommer
honom. Av 9 a § följer emellertid all den som söker verkslällighel av
myndighelens avgörande i denna del är befriad från bl. a. uisökningsav-gift.
Beiräffande försia och andra styckena kan i övrigi
hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 11.8.2).
Tredje slyckel innehåller en regel för den siluaiionen all
jämkad ersättningsskyldighet ålagts molparl.
Fjärde slyckel molsvarar nuvarande andra slyckel med vissa
ändringar som föranlelis av lidigare ändringar i lagen rörande
exekulionsavgifter.
Den närmare innebörden av reglerna i 33 § kan
åskädliggöias a\ följande exempel hämlade från uiredningcns belänkande.
FöriUsällningen är alt A har haft allmän rättshjälp i mäl mol B och vunnit
målet hell. Gällande busbelopp antas vara 11 800 kr.
1. Rällshjälpsavgiften uppgick lill 450 kr.
Rättshjälpskoslnaderna upp
gick till 1 200 kr.
B skall lill statsverket ulge ersäiining för rättshjälpskoslnaderna
med 1 200 kr.
A skall av statsverket erhälla den del av ersättningen som
motsvarar rättshjälpsavgiften eller 450 kr.
2. Rättshjälpsavgiften uppgick till 600 kr.
Rättshjälpskoslnaderna upp
gick till 2 500 kr.
B skall utge ersättning för rättshjälpskostnaderna med 2
500 kr. Av detla belopp skall 600 kr. eller den del av ersättningen som motsvarar
rättshjälpsavgiflen ulges lill A och ålersloden 1 900 kr. lill siaisverkel. 1
följande exempel har A:s yrkande i mål mol B bifallils endasl lill en del
Prop.
1978/79:90 216
och rälien har beslulal all B:s ersällningsskyldighel för
rättshjälpskoslnaderna skall jämkas till hälfien.
3. Rättshjälpsavgiften uppgick till 700 kr.
Rälishjälpskoslnanderna upp
gick Ull 1500 kr.
B skall till statsverket ulge ersättning för hälften av
rättshjälpskoslnaderna eller 750 kr.
A skall av statsverket erhälla den del av ersättningen som
molsvarar hälften av rättshjälpsavgiflen eller 350 kr.
4. Rättshjälpsavgiflen uppgick till 1 200 kr.
Rättshjälpskoslnaderna upp
gick lill 8000 kr.
B skall utge ersättning för hälften av
rätlshjälpskostnaderna eller 4000 kr.
Av detta belopp skall 600 kr. eller den del av
ersättningen som molsvarar hälfien av rättshjälpsavgiften utges till A och
äterstoden 3400 kr. till statsverket.
34 §
1 paragrafens första-tredje siycken har i sak oförändrade
tagits upp bestämmelserna om förutsättningarna för och verkningarna av
upphörande av allmän rättshjälp. Till paragrafen har lagts ett fjärde stycke
som reglerar beslutsfunktionerna när fråga om upphörande av allmän rättshjälp
uppkommer.
I samband med att domstolsverket anför besvär enligt 49 a
§ över beslut om rättshjälp med yrkande om undanröjande av beslutet kan det
visa sig att grund för beslul om upphörande eventuellt också föreligger. Som exempel
kan nämnas att talan förs mot beslut om allmän rättshjälp åt näringsidkare på
den gmnd atl förutsättningarna enligt 8 § 3 inte föreligger och det i samband
därmed framkommer att den rätissökandes ekonomiska förhållanden ändrats i
sådan mån att han inte längre är berättigad till allmän rättshjälp.
Besvärsnämnden skall då jämlikt en särskild föresknft i paragrafens fjärde
stycke få meddela beslut om upphörande av den allmänna rättshjälpen med stöd
av 34 §.
I syfte att nå parallellitet mellan 34 och 49 a §§ har
tredje stycket i 34 § jämkats genom införandet av en beslämmelse av innebörd
att om särskilda skäl föreligger fär förordnas att kostnadema helt eller delvis
skall betalas av statsverket. Därmed åsyftas ingen ändring av vad som gäller f,
n,, nämligen atl den rällssökandes kostnadsansvar när rättshjälp upphör på
grund av förhållande som anges i 34 § första siycket 1 eller 4 ej skall
översliga maximibeloppet om ej annat följer av nuvarande 29 §. Har sålunda den
rätissökande inte erlagl rällshjälpsavgiften enligt 27 eller 28 § skall hans
ansvar inte överstiga maximibeloppet om rättshjälpen förordnas upphöra.
35 och 36 §§
Paragrafema har behållits oförändrade.
Prop. 1978/79:90 217
37 §
Paragrafen
har undergått viss jämkning med hänsyn till den nya 9 a §.
38 §
Paragrafen
har behållits oförändrad,
39 §
I
paragrafen har företagits en ändring av samma art som i 34 § tredje siycket,
40 §
Ändringen
är av formell natur.
41 §
I
paragrafen har gjorts en begränsad ändring i fråga om rättshjälp i utlänningsärenden.
I likhet med vad som gäller i förpassningsärenden skall offentligt biträde
kunna förordnas redan under polisutredningen, när fråga har uppkommit om
utvisning. Det är även i dessa fall viktigt både för den enskilde och från
utredningssynpunkt, alt ett sakkunnigt biträde slår till förfogande från
början.
I
övrigt överensstämmer paragrafen i sak med lydelsen fr. o. m. den 1 juli 1978.
Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 11.9.1 i den allmänna
motiveringen.
42 §
Paragrafen
är i sak oförändrad i förhållande till dess lydelse fr. o. m. den Ijuli 1978,
43 §
Paragrafen,
som upptar bestämmelser om beslutsfunktionerna vid förordnande av offentligt
bilräde, har berörts i den allmänna motiveringen (avsnilt 11,9,2).
44 §
Första
stycket har lämnats oförändrat,
I
andra stycket har gjorts ändring som föranleits av ändring i 21 §, I tredje
stycket har tagits in en bestämmelse om beslutsbefogenheterna vid beslut om
entledigande, byle och substitution av offentligt bilräde samt om ersättning
till offentligt biträde. Beslutande myndighei är i dessa fall den handläggande
myndighet som enligt 43 § äger forordna om offentligt biträde. Föreskriften om
att ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel har behållits
och återfinns i Qärde stycket i paragrafen. Den enskilde kan inte i något fall
åläggas att återgälda kostnad för biträdet.
Prop.
1978/79:90 218
45 §
1 försia siycket har ej gjorts någon ändring i sak.
Andra stycket har ändrats lill överensstämmelse med vad
som i övrigi har föreskrivits i fråga om beslutsfunktioner, när del gäller
offentligt biträde.
46 S
Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som avses med
rådgivning. Där anges atl rådgivning får lämnas under högst en timme.
Rådgivningens längd har närmare berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt
11.4).
47 S
Paragrafens första stycke upptar liksom f.n. bestämmelser
om rådgivningsavgifi. Bestämmelserna har kommenterats i avsnittet 11.4 i den
allmänna motiveringen.
Enligt andra siycket får den rättssökande f.n. räkna sig
eriagd rådgivningsavgift tillgodo såsom betalning på koslnadsbidrag.
Molsvarande bör gälla även fortsättningsvis. Överstiger rådgivningsavgiften
rättshjälpsavgiflen bör den rällssökande kunna återfå mellanskillnaden i samma
utsträckning som gäller vid urspmnglig allmän rättshjälp. Andra slyckel har
justerats i enlighel härmed.
48 §
Paragrafens försia siycke har undergått en mindre jämkning
föranledd av rättshjälpsnämndernas förändrade ställning i rältshjälpssystemel.
I övrigi är paragrafen oförändrad.
49 §
Paragrafen upptar bestämmelser om fullföljd av talan.
Beträffande beslut av allmän domstol och därmed enligt 5 b
§ jämställd myndighei föreskrivs i första stycket att talan får föras i
enlighel med de regler som allmänt gäller för fullföljd mol myndighelens
beslul. 1 den mån talan inte kan ske mol avgörande i huvudsaken, såsom
exempelvis vid arbetsdomstolen, innebär detta alt lalan är utesluten även i
rättshjälpsfrågan. 1 visst fall är talan mot beslut i fråga om rättshjälp
utesluten på grund av särskild författningsbestämmelse (se 49 kap. 7 §
rällegångsbalken). Full-följdsbegränsningama inskränker även domstolsverkets
laleräll enligt 49a§.
I andra stycket har föreskriviis att lalan mot beslut
enligt rättshjälpslagen som meddelats av rältshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet
som ej omfattas av första stycket förs hos besvärsnämnden genom besvär.
Förvaltningsmyndigheter som omfattas av första stycket är arrendenämnd,
hyresnämnd, överexekuior och statens va-nämnd. 1 andra stycket har också
föreskrivits atl departementschefs m.fl, beslut överklagas till
Prop.
1978/79:90 219
besvärsnämnden.
Enligt Iredje slyckel gäller all lalan inte i något fall
får föras mot besvärsnämndens beslul enligt rällshjälpslagen.
Någon besvärsrätl mot advokats eller biträdande jurists
beslut i fråga om beviljande av allmän rättshjälp eller om fastställelse av
maximibelopp har inte införts. I del förra fallet torde något praktiskt behov
inte föreligga av besvärsmöjlighet. 1 del senare fallel blir behovet av atl
ändra ett maximibelopp lillgodoselt genom myndighels rätt att jämka enligt 15
§.
49 a §
I första stycket i denna nya paragraf har tagits in en
föreskrifi som ger domstolsverket laleräll mot samtliga beslul i
rättshjälpsfrågor, under förutsättning att beslutet är överklagbart enligt 49
§. Regeln har kommenterats närmare i den allmänna motiveringen (avsnilt
11.10.2).
1 andra stycket har meddelats bestämmelser rörande
verkningarna av all beslut om allmän rättshjälp eller beslut om rättshjälp
genom offentligt biträde undanröjs efter överklagande. 1 sådani fall skall den
som haft rättshjälpen som regel själv bära kostnaderna för denna. Föreligger
särskilda skäl får dock förordnas att kostnadema eller del därav skall betalas
av statsverket. I vissa fall kan nämligen billigheten kräva att den rättssökandes
ansvar för kostnader begränsas. Har frågan om beviljande av rättshjälp varit
Iveksam bör staten i allmänhet slå för de kostnader som uppkommer i anledning
av rättshjälpsförordnande.
Av 34 § sisla stycket framgår att fråga om upphörande av
allmän rättshjälp kan las upp i samband med besvärstalan.
50 §
Som en följd av alt en vidgad krets myndigheter får
befogenheter enligt rättshjälpslagen har bestämmelsen i paragrafen gjorts
tillämplig på allmän domstol i den mening som avses i 5 b §. Skälet lill att de
ifrågavarande myndigheterna inte har ansetts böra få befogenhet att beslula om
rättshjälp i ärenden som avser myndigheternas förvaltande verksamhei är att den
rällssökande i dessa ärenden kan stå i ett sådant motsatsförhållande till
myndigheien att del framstår som olämpligt att myndigheten avgör rättshjälpsfrägor.
Som exempel kan nämnas fallet att den rällssökande vill ha allmän rättshjälp i
ett disciplinärende där myndigheten har befogenhet att ålägga honom
disciplinpåföljd.
51 §
Paragrafen har lämnats oförändrad.
Övergångsbestämmelserna
Ändringama i rättshjälpslagen avses träda i krafl den 1
juli 1979,
Har allmän rällshjälp beviljals före ikraftträdandet bör
vissa äldre be-
Prop.
1978/79:90 220
siämmelser av bäde formell och maleriell nalur alltjämt
gälla. De formella reglerna bör dock endast gälla övergångsvis. Vilka reglema
är har särskilt angivits i övergångsbestämmelsema.
De ändrade reglerna om ersättningsskyldighet och om
fördelning av ersältning som motpart eller annan förpliktats återbetala
föranleder en särskild övergångsbestämmelse. F. n. skall motpart eller annan
som är ersätlningsskyldig för rättegångskostnader enligt rättegångsbalken eUer
annan lag åläggas att utge ersättning till statsverket utan avräkning av partens
kostnadsbidrag. Det ankommer på rättshjälpsnämnden alt verkställa
er-säilningsbeslulen, Della sker genom alt rättshjälpsnämnden begär verkställighet
hos kronofogdemyndigheten. Misslyckas indrivningsförsök finns det vissa
möjligheter all med stöd av avskrivningskungörelsen (1965:921) avskriva
statsverkets fordran. 1 den del ersättningen avser rättshjälpstagarens
kostnadsbidrag kan emellertid någon avskrivning inte äga mm, vilket leder till
att ärendet även fortsättningsvis måste bevakas. En sådan ordning medför
administrativa problem. Detta kan undvikas om stalsverkels rätt atl enligt
nämnda paragraf uppbära ersättning som lillkommer den rättssökande övergår på
denne, om ersättningen vid försök till indrivning inte kunnat uttas inom ett år
från beslutet om ersättningsskyldighet. En övergångsbestämmelse av detta
innehåll har införts.
13.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
21 kap. 11 §
Somjag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen
(avsnitt 11.6.4) och i specialmotiveringen till 9 § rällshjälpslagen föreslås
att det utanför rättshjälpssyslemet införs viss rätt till ersältning för
inställelse i samband med läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken
för den som har hand om bamet. En beslämmelse därom har tagits in i förevarande
paragraf
13.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
17 kap.
14 §
De föreslagna ändringarna i rättshjälpslagen medför att
allmän domstol får ökad behörighet att meddela beslul i fråga om allmän
rättshjälp. Med anledning därav har andra stycket ändrats. Detta stycke
hardessutom ändrats redaktionellt.
Prop.
1978/79:90 221
30 kap.
12 S
1 paragrafen, som gäller rällegång i brottmål, har
ändringar gjorts som molsvarar dem som för Ivistemålens del vidtagits i 17 kap.
14 § rällegångsbalken.
31 kap.
1 §
Försia siycket har ändrats till följd av den ändrade
terminologin i rättshjälpslagen.
Andra stycket är oförändrat.
I tredje stycket har pä grund av synpunkter som bl. a.
framkommit under remissbehandlingen vidtagits en saklig ändring, F. n. gäller enligt
första stycket att den tilltalades återbetalningsskyldighet till statsverket
för vissa kostnader m. m. är begränsad lill maximibeloppet för hans
kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp. I tredje stycket anges att om det belopp
den tilltalade skulle ha atl ersätta understiger visst av regeringen fastställt
belopp, kostnaden skall stanna på statsverket, F. n. är grundbeloppet för
kostnadsbidrag 90 kr. Det av regeringen med stöd av tredje stycket fastställda
beloppet var urspmngligen 50 kr. men uppgår numera efter höjningar till 100
kr. Om den nuvarande ordningen behålls, kan det antas att beloppen även i
fortsättningen kommer att ligga nära varandra. Enligt min mening innebär det en
enklare och mer rationell ordning atl i båda styckena anknyta till rättshjälpsavgiften,
I tredje stycket har därför föreskrivits atl om det belopp som den tilllalade
skulle ha att ersätta statsverket understiger grundbeloppet för
rättshjälpsavgiften, som alltså enligt förslaget utgör en procent av
basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärs, skall kostnaden stanna
på statsverket. Bestämmelsen får genom hänvisning återverkningar på innehållet
i 38 § rättshjälpslagen.
Den nu föreslagna ändringen medför att den förordning
varigenom det återbetalningsfria beloppet beslämls kan upphävas.
33 kap.
5 §
I paragrafen har vidtagits en formell ändring föranledd av
de ändrade be-slulsfunktionema i rättshjälpssystemet.
49 kap.
4 §
De utökade beslutsbefogenheter enligt rättshjälpslagen som
förslaget
Prop.
1978/79:90 222
medför för de allmänna domslolarna har föranlett ändringar
i denna paragraf. Genom hänvisningar återverkar ändringarna i paragrafen på
innehållet i 54 kap. 3 och 8 S§.
7 §
Genom en ändring i paragrafen har öppnats möjlighet för
det allmänna att föra lalan mot bifallande beslul om allmän rättshjälp. Liksom
f. n. skall bifallande beslut om rättshjälp åt misstänkt i brottmål ej kunna
överklagas.
52 kap. 1 S, 54 kap. 8 § och 56 kap. 1 §
Ändringarna är en följd av den ändrade utformningen av 49
kap. 4 §. Av 54 kap, 8 § följer atl del i fortsättningen blir möjligl att till
högsta domstolen fullfölja fråga om allmän rättshjälp som väckis i lingsrält,
13.4 Förslaget till lag om ändring i
förvaUningsprocesslagen (1971:291)
33 §
1 paragrafen har i tydlighetens iniresse lagils in en
erinran om domstolsverkets laleräll i rättshjälpsfrågor.
34 §
1 första stycket har gjorts en ändring som motsvarar
ändringen i 49 kap. 4 § försia stycket 8 rättegångsbalken.
13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729)
om patentbesvärsrätten
17 §
Ändringen är av samma nalur som ändringen i 34 §
förvaltningsprocesslagen (1971: 291). I paragrafen har dessutom tagils in en
erinran om domstolsverkets laleräll.
13.6 Förslagen till ändringar i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hy
resnämnder, lagen (1976:839) om statens va-nämnd och utsökningslagen
(1877:31 s. 1)
Ändringama är av samma karaktär som ändringen i 34 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291).
13.7 Förslagen till ändringar i lagen (1966:293) om
beredande av sluten psy
kiatrisk vård i vissa fall och lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda.
23 resp. 45 § Ändringama har föranletts av att
psykiatriska nämnden inte skall vara
Prop.
1978/79:90 223
slutinstans såvitt gäller beslut i fråga om offentligt
bilräde (se 49 § andra stycket rättshjälpslagen).
34 resp. 22 §
Genom tillägg till dessa paragrafer har ordförandena i de
olika nämnderna fått befogenhet att ensamma besluta i frågor som rör
rättshjälp genom offentligt biträde.
14 Heinställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslagen till
1.
lag om ändring
i rättshjälpslagen (1972:429)
2.
lag om ändring
i föräldrabalken
3.
lag om ändring
i rättegångsbalken
4.
lagom ändring i
förvaltningsprocesslagen (1971:291)
5.
lag om ändring
i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten
6.
lag om ändring
i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder
7.
lag om ändring
i lagen (1976:839) om statens va-nämnd
8.
lag om ändring
i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)
9.
lag om ändring
i lagen (1%6:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
10. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda.
15 Beslut
Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens
hemställan.
Prop.
1978/79:90 225
Bilaga
1
Utredningens lagförslag
1
Förslag tiil ny Rättshjälpslag
Härigenom
föreskrives följande Inledande bestämmelser
Rättshjälp
enligt denna lag kan erhållas i egen rättslig angelägenhet, om det föreligger
behov av sådant bistånd som avses i lagen.
Rättshjälpsformerna
är rådgivning, förlängd rådgivning, allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt
i brottmål och rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och
vissa utlänningsärenden m. m.
För
rådgivning, föriängd rådgivning och allmän rättshjälp utgår avgift enligt vad
som sägs nedan.
2S
Rättshjälp
lämnas av advokal eller biträdande jurisl på advokatbyrå eller, efter särskilt
förordnande, av annan.
Den
som lämnar eller förordnats att lämna annan rättshjälp enligt denna lag än
rådgivning eller föriängd rådgivning benämnes offentligt biträde.
Vad
i lagen sägs om advokat äger motsvarande tillämpning på biträdande jurist på
advokatbyrå.
3s
Rättshjälp
kan beviljas av advokal (5, 16 och 18 S§), rätthjälpsnämnd (17 §, 21 i? första
stycket sista meningen och 47 ij), allmän domstol (21 § första siycket första
meningen och 44 S) och departementschef eller tjänsteman som departementschefen
bestämmer (47 S).
4 §
Med
allmän domstol avses i lagen även arbetsdomstolen, bosladsdomstolen, krigsrätt
saml statens va-nämnd.
15
Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 226
Rådgivning
och förlängd rådgivning
58
Kan
den rättssökandes behov av rättshjälp tillgodoses genom kortare rådgivning
eller därmed jämföriig ålgärd, lämnas rättshjälpen genom rådgivning.
Rådgivning får lämnas under en halvtimme.
Befinnes
den rättsliga angelägenheten vara av sådan beskaffenhet att handling behöver
upprättas eller annan åtgärd vidtagas eller krävs av annan anledning längre
tid än en halvtimme men bedömes en timme vara tillräckligt för alt klara av angelägenhelen,
lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.
Om
rådgivning och föriängd rådgivning beslutar advokat.
6§
Rådgivning
och föriängd rådgivning får ej lämnas för upprättande av självdeklaration.
Regeringen kan förordna atl rådgivning och föriängd rådgivning ej heller får
lämnas i fråga om vissa andra slag av ärenden som är talrikt förekommande och
normalt är av enkel beskaffenhet (massärenden).
Rådgivning
meddelas mot en avgift som motsvarar en proceni av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, som gällde för oktober året innan rättshjälp
begäres. Avgiften jämnas till närmast lägre tiotal kronor.
För
föriängd rådgivning utgår dubbel rådgivningsavgifi.
Avgiften
får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som
nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel lill den advokat
som lämnat rådgivning. Beslut om nedsättning eller eftergift meddelas av denne.
Allmän
rättstvjäip
Tillämpningsområdet
8S
Allmän
rättshjälp får lämnas endast fysisk person och dödsbo.
9S
Fysisk
person kan få allmän rällshjälp, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett
gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det basbelopp som anges 17 5.
Bidrager
den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, minskas den beräknade
årsinkomsten med ett belopp motsvarande ett halvt basbelopp för var och en till
vilkens underhäll han sålunda bidrager.
Är
den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på gmnd av förmögenhetsinnehav
eller annan särskild omständighet eller väsenUigt nedsatt på gmnd av
skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade
årsinkomsten jämkas på det sätt all skäligt belopp tillägges eller fråndrages.
Prop.
1978/79:90 227
10
8
Dödsbo
kan få allmän rättshjälp, om boel behöver sådant bistånd och del med hänsyn
till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt.
Avlider
den som har allmän rättshjälp, ulgår rättshjälpen till dödsboei.
118
Allmän
rällshjälp får ej lämnas för upprättande av självdeklaration. I fråga om
massärenden kan regeringen förordna om inskränkningar i rälien till allmän
rättshjälp.
12 8
Allmän
rättshjälp får lämnas endast den som har befogat intresse av atl få sin sak
prövad. Rättshjälp får ej lämnas i fråga om anspråk som överiåtiis till den
rällssökande, om överiätelsen kan antagas ha ägl rum i syfte atl ge möjlighet
lill rättshjälp eller vinna fördel vid prövningen av begäran om rättshjälp.
I
fråga om rätten lill allmän rällshjälp gäller i övrigt all sådan rällshjälp får
lämnas
1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätl
behandlas utom riket, bara om den rätissökande är bosatl här och särskilda skäl
för rättshjälp föreligger,
2. den som är bosalt utom riket, bara om han är svensk
medborgare eller om särskilda skäl föreligger för rättshjälp,
3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans
näringsverksamhet, bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn
till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och
personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.
Under
förutsättning av ömsesidighel kan regeringen förordna atl medborgare i viss
främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk
medborgare.
Förmåner
vid aUmän rättshjälp
13 8
Vid
allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som
rättshjälpen avser. Som kosinad för rättshjälpen anses den rätissökandes
kostnad för
1. offentligt
bilräde som varil behövligt för tillvaratagande av den rätts
sökandes rätt,
2. bevisning vid allmän domstol samt nödvändig
utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller
som skall prövas av skiljemän,
3. bevisning eller annan nödvändig utredning i
angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet, om utredningen ej kan erhållas genom domstolen eller
myndigheten.
Prop. 1978/79:90 228
4.
resa och uppehälle för den
rällssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste
anlitas i samband med inställelse inför allmän domstol eller annan myndighet,
om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för
blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mäl om
faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken eller läkarundersökning enligt 21 kap.
10 8 samma balk,
5.
vad av allmänna medel utgått
för översättning eller enligt 4 eller 5 8 lagen (1958:642) om blodundersökning
m. m. vid utredning om faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken
eller 3 8 försia stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat
om,
6.
medling enligt 42 kap. 17 8
rättegångsbalken,
7.
skiftesman som förordnats att
verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, om
rältshjälpsnämnden meddelat sådant förordnande som anges i 20 § andra stycket.
Såsom
kosinad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssökandes
kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.
14
8
Den
som beviljats allmän rättshjälp är i ärendet befriad från sådan avgift enligt
expeditionskungörelsen (1964:618) som ulgår för expedition enligt avdelningarna
1 och 11 i den vid kungörelsen som bilaga fogade avgiflslistan. Avgiftsfrihet
gäller dock ej i fråga om sådan expedition som utfärdas endasl på särskild
begäran, om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit
laga kraft.
Den
som beviljats allmän rättshjälp är vidare befriad frän avgift som ulgår enligt
exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027),
Kostnader
för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol skall såviti de belastar
den som beviljats rättshjälp utgå av allmänna medel.
158
Skall
den rätissökande ställa säkerhet för att fä till stånd kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsökningslagen
(1877:31 s. 1), får rättshjälpsnämnden utfärda ansvarsförbindelse på statens
vägnar.
Försia
stycket äger molsvarande tillämpning i fråga om verkställighet eniigt 41 eller
42 8 utsökningslagen, om rättshjälp beviljats i verkställighetsärende.
Föranleder
ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kosinad för
rättshjälpen.
Beviljande
av aUmän rättshjälp m. m. 16 8
Allmän
rättshjälp får beviljas av advokat, om den rättsliga angelägenheten
avser
Prop.
1978/79:90 229
-
äklenskapsskillnad
-
boskillnad
-
underhållsbidrag lill make
eller barn
-
faderskap lill barn
-
vårdnad
-
umgängesrätt
-
omyndighetsförklaring eller
dess hävande.
Vad
nu sagts gäller bara om annat ej följer av 17 8 första stycket 1, 3, 4, 6 eller
7, dock äger advokat bevilja allmän rättshjälp i ärenden enligt 21 kap.
föräldrabalken.
17
8
Frågan
om allmän rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnden
1.
om den rätissökande är dödsbo,
2. om den rättssökande är näringsidkare och begäran om
rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet,
3.
om den rättssökande är bosatl
utom riket,
4. om den rällssökande är eller kan antagas bli part,
sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet,
5. om den rättsliga angelägenheten avser bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad,
6. om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller
på annat sätt behandlas utom riket,
7. om den rättsliga angelägenhelen kan antagas bli
prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,
8.
om den rättsliga angelägenheten
avser massärende,
9.
om den rättssökande vill anlita
annan än advokat.
Efter
framställning från den rättssökande äger rättshjälpsnämnden pröva frågan om
allmän rättshjälp även i fall som avses i 16 och 18 88-
I
andra fall än i 16 och 17 88 sägs fär advokat bevilja allmän rättshjälp och
arbeta på ärendet högst sex timmar. Har ärendet inte slutförts inom denna lid,
skall frågan om fortsatt rättshjälp utan dröjsmål hänskjutas till
rättshjälpsnämnden eller om den rättsliga angelägenheten blir föremål för
handläggning vid allmän domstol innan advokaten arbetat på ärendet sex timmar,
till domstolen.
Är
den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift enligt 25 8 högre än vad som
motsvarar sex limmars arbete för advokaten, sker prövningen av om fortsatt rättshjälp
skall utgä, när arbetet pågått så mänga limmar att kosinaderna nått upp till
rällshjälpsavgiften.
Rättshjälpsnämnd
eller domstol är ej skyldig atl pröva frågan om fortsatt rättshjälp förrän
advokaten arbetat på ärendet den tid som anges i försia eller andra slyckel.
Prop.
1978/79:90 230
19
8
Anser
sig advokal ej kunna bevilja allmän rällshjälp eller anser han atl bilräde ej
behövs skall, om den rällssökande begär del, prövningen av rälls-hjälpsfrågan
hänskjulas lill rältshjälpsnämnden.
20
8
Beslutar
rättshjälpsnämnd att allmän rättshjälp skall utgå, får nämnden på sökandens
begäran förordna advokat till offentligt biträde, om den rättssökande ej kan
behörigen tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning
eller annars lämnar honom bistånd. Om särskilda skäl föreligger till det, kan
annan lämplig person förordnas till offentiigt biträde. Har den rättssökande
själv föreslagil någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans
anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigi särskilda skäl
föranleder annat.
I
fall som avses i 17 8 försia stycket 5. får rältshjälpsnämnden med beaktande
av makarnas förhållanden, boets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt
antingen förordna offentligt biträde eller besiämma atl rättshjälpen skall
omfatta kosinaden för skiftesman enligt 13 8 andra stycket 7. I ansökan om
rättshjälp skall den rättssökande ange vilken förmån han önskar och skälen till
sitt önskemål. I samma ärende får båda dessa förmåner utgå bara om särskilda
skäl föreligger.
1
fall som avses i 17 8 första stycket 7. får offentligt biträde förordnas bara
om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden
eller sakens beskaffenhet.
218
Uppkommer
fråga om allmän rättshjälp sedan den rättsliga angelägenhelen blivit föremål
för handläggning vid allmän domstol och föreligger ej fall som avses i 17 8
första siyckei 1-6 eller 8, beviljas rättshjälpen av domstolen. Beslut om
allmän rättshjälp gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslul
underställes annan domstols prövning eller saken överiämnas till annan domstols
avgörande. Äger handläggningen mm vid förvaltningsdomslol eller
förvaltningsmyndighet, prövas frågan om allmän rättshjälp av
rältshjälpsnämnden.
Beslutar
allmän domstol atl rättslig angelägenhet vari allmän rättshjälp beviljals,
skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre
värden, skall domstolen pröva om rättshjälpen skall omfatta kostnaden för
offentligt biträde. Vid prövningen skall 20 § tredje stycket äga motsvarande
tillämpning. Har offeniligi bilräde tidigare förordnats med slöd av 17 § försia
stycket 7. och 20 § tredje stycket skall vad nu sagts inte gälla.
Beviljas
allmän rättshjälp av allmän domstol fiir domstolen förordna offentligt
biträde. Därvid äger 20 8 första och tredje styckena motsvarande lillämpning.
När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 8 föräldrabalken, förordnas ej
offenUigt biträde enligt denna lag.
Prop. 1978/79:90 231
Avgifier för allmän rättshjälp
22 8
Rättshjälpsavgiften utgör en proceni av del basbelopp som
anges i 7 8, jämnad till närmast lägre tiolal kronor, om den rättssökandes
beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som molsvarar tre gånger
basbeloppel. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl
föreligger.
Är inkomsten högre än som anges i försia siycket ökar
rällshjälpsavgiften
med 0,5 proceni av basbeloppet för varje överstigande
tusental kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppel och därefter
med 1 proceni av basbeloppel för varje överstigande
tusental kronor av inkomsien till och med sex gånger basbeloppet och därefter
med 2 proceni av basbeloppel för varje överstigande
tusental kronor av inkomsten till och med sju gånger basbeloppel och därefier
med 4 procent av basbeloppel för varje överstigande
tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet.
Vid lillämpning av andra slyckel skall de belopp som
molsvarar vissl anial basbelopp jämnas till närmasi lägre lusental kronor och
avgiften i samtliga fall jämnas till närmasi lägre tiolal kronor.
Rällshjälpsavgiften får inte i något fall överstiga
kostnadema i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.
23 8
Bidrager den rällssökande i väsentiig omfattning till
annans underhåll, skall den beräknade årsinkomsten minskas med ell belopp
molsvarande eii halvt basbelopp för var och en lill vilkens underhåll han
bidrager.
Ärden rällssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på
grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omsländighel eller väseniligi
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas på del sätt atl skäligt belopp lillägges eller
fråndrages.
24 8
Rällshjälpsavgiften för dödsbo ulgör ell med hänsyn lill
boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.
25 8
Preliminär rältshjälpsavgifl faslställes i samband med att
rättshjälpen beviljas. Lämnas allmän rättshjälp efter rådgivning eller
föriängd rådgivning i samma rättsliga angelägenhet, skall den rättssökande vid
belalning av rällshjälpsavgiften tillgodoräknas ett belopp som motsvarar eriagd
rådgivningsavgift. Avser beslut om allmän rättshjälp rättslig angelägenhet som
har nära samband med angelägenhet för vilken allmän rättshjälp tidigare
beviljats, får beslutas all rättshjälpsavgift som eriagts i det lidigare rättshjälpsärendet
skall avse även det nya ärendet.
Prop.
1978/79: 90 232
26 8
Rätlshjälpsavgift
som faslställes i samband med alt allmän rättshjälp beviljas inbetalas till det
offentliga biträdet.
Har
allmän rättshjälp beviljats utan atl offentligt biträde förordnats, inbetalas
avgiften till statsverket.
Myndighels
beslul om skyldighet att eriägga rättshjälpsavgift får verkställas enligt vad
som är föreskrivet om domstols dom.
Byte
av biträde m. m.
27 8
Offentligt
biträde får sätta advokat i sill ställe (substitution). I övrigt får
substitution äga mm bara efter särskilt tillstånd.
Byte
av offentligt biträde får ske bara efter särskilt tillstånd. Sådani tillstånd
får lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den
rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Entledigande i annat
fall av offentligt biträde fr ske om skäl föreligger till det.
Beslut
i fräga om tillstånd till substitution av biträde eller i fråga om tillstånd
till byle av biträde eller entledigande av biträde i annal fall, meddelas av
rättshjälpsnämnden. Handlägges den rättsliga angelägenheten vid allmän domstol,
förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor, får
domstolen eller myndigheten besluta om sädan åtgärd.
Beslut
om utredning
28 8
Offentligt
biträde lår beslula om uiredning genom intyg och om annan mindre omfattande
uiredning. Om allmän rättshjälp beviljats utan att of-fpmtligl biträde
förordnats, fär rättshjälpsnämnden besluta om motsvarande utredning. Har i
ärende om bodelning offentligt biträde ej förordnals, men finns skiftesman för
vilken gäller förordnande enligt 20 8 andra stycket, beslutar denne om sådan
utredning som nu sagts.
Bedömer
biträdet eller skiftesmannen att mera omfattande utredning krävs, skall frägan
härom prövas av rältshjälpsnämnden. Handlägges den rättsliga angelägenheten vid
allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller
överexekutor beslutar domstolen eller myndigheten om sådan utredning.
Ersättningsregler
29 8
OfTenUigt
biträde har rält lill skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som
uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av
ersättning i vissa fall. Ersättning till advokat flr avse även kostnad som
uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp, om ansökan gjorts utan oskäligt
dröjsmål.
Prop.
1978/79:90 233
Har
det offentliga biträdel genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad
för rättshjälpen, skall detla beaktas vid ersättningens beslämmande. Om
biträdet uppenbart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp,
eller det eljesl föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.
Offentligt
bilräde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av den rättssökande
eller motpart utöver vad som följer av försia stycket. Har så skett är
förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för
mycket.
30
8
När
ersättning förslå gången i ärendet fastställes till offentligt biträde skall
det belopp som den rättssökande är skyldig alt utge som rättshjälpsavgift till
bilrädet avräknas. Understiger ersätiningen rättshjälpsavgiften, skall bilrädet,
om ytteriigare kostnader uppkommit i rätlshjälpsärendet till statsverket
inbetala återstoden av rällshjälpsavgiften. Överstiger rällshjälpsavgiften
biträdesersättningen och övriga kostnader i rättshjälpsärendet, skall
mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.
31 8
Vad
i 29 8 sägs äger motsvarande tillämpning i fråga om ersältning till skiftesman
och medlare enligt 42 kap. 17 8 rättegångsbalken.
32 8
Den
som medverkat vid utredning som avses i 28 8 har rält till ersättning med
skäligt belopp. I fråga om ersättning för inställelse vid domstol eller annan
myndighet äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittne
motsvarande tillämpning.
33 8
Ersättning
som avses i 29-32 88 fastslälles i mål eller ärende hos allmän domstol,
förvaltningsdomstol, artendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor av domstolen
eller myndigheten och i annal fall av rältshjälpsnämnden..
34 8
Ersättning
som avses i 13 8 andra stycket 4 utgår enligt särskilda bestämmelser som
regeringen meddelar och bestämmes av den myndighei inför vilken inställelsen sker.
Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken bestämmes
ersättningen av domstolen.
35
8
Den
myndighet som enligt 33 8 har att pröva ersättningsfrågan skall i samband med
att ersättningen fastställes också fastställa rättshjälpsavgiflen. Där-
Prop. 1978/79:90 234
vid skall avgiften beslämmas till annal belopp än den
preliminära rällshjälpsavgiften endast om fall föreligger som avses i andra
stycket.
Har efter del atl rättshjälp beviljats den rättssökandes
ekonomiska situation undergått väsentiig förändring, skall rällshjälpsavgiften
jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i avgift.
Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning gjorts, när avgiften försl
be-siämdes. Om den rällssökande eller slällförelrädare för honom genom
vårds-löshel eller försummelse föranlell ökade koslnader för rättshjälpen får
vid fastsiällandel av rällshjälpsavgiften del belopp som enligi 22 8 skall uigå
överskridas efter vad som är skäligl.
Innebär myndighelens beslul an rällshjälpsavgiften skall
ulgä med högre belopp än del som lidigare faslsiällis, skall den rällssökande
åläggas all inbelala mellanskillnaden lill siaisverkel. Fastställs rällshjälpsavgiften
lill lägre belopp än det som lidigare faslsiällis, skall den rällssökande
berättigas älerfå vad som erlagis lör myckel.
36 8
I mål eller ärende vid allmän domsiol lillämpas
bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnad även i fråga om pari som åtnjuter
allmän rällshjälp. Vad nu sagls gäller dock icke beträffande ersättning för
ränta. Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan
parter, äger därom gällande bestämmelser molsvarande lillämpning i fråga om
kostnaderna för allmän rättshjälp ål part. Om ersättningen i sådant fall skall
fastställas av rättshjälpsnämnden, skall dock belalningsskyldighel åläggas för
kostnaderna i deras helhet eller till viss kvoldel ulan angivande av bestämt
belopp.
Har motpart eller annan enligt första stycket ålagts
ersättningsskyldighet för räitshjälpskostnader, skall ersättningen ulges lill
siaisverkel, om den del av ersättningen som avser den rällssökandes
rältshjälpsavgifl ej överstiger fem procent av det basbelopp som anges 17 8
Den rällssökande skall i sådant fall berälligas alt av statsverket återfå ell
belopp molsvarande eriagd råttshjälpsavgift.
Översliger den del av ersätiningen som avser den
rätissökandes rätlshjälpsavgift fem proceni av basbeloppel, skall den
ersätlningsskyldige ulge molsvarande belopp lill den rätissökande och
återstoden lill statsverket.
Har ersättningsskyldighet ej ålagts till fullt belopp
skall vad i andra och iredje styckena sägs om rätlshjälpsavgift avse den del av
avgiften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten.
37 8
Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller
äklenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall den
domstol som handlägger målel ålägga andra maken att belala statsverket hälften
av kostnaderna för rättshjälpen. Om andra makens rätlshjälpsavgift skulle ha
utgått med lägre belopp än som motsvarar hälften av rätlshjälpskostnaderna
skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar hans rältshjälpsavgifl.
Ersättningsskyldighet skall ej åläggas om rällshjälpsavgiften ej skulle
överstiga
Prop.
1978/79:90 235
grundavgiften
enligt 22 8 försia stycket och ej heller om del med hänsyn lill
omsländighelerna eljest är obilligt.
Har
i fråga om skiftesman förordnande meddelats enligt 20 8 andra stycket och har
endast ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden i fråga
om kostnaderna för skiftesmannen och för utredning som denne har föranstaltat
om tillämpa bestämmelserna i första stycket. Beslul om ersättningsskyldighet
som rättshjälpsnämnd meddelar får verkställas enligt vad som är föreskrivet om
domstols dom.
Översliger
i fall som avses i försia eller andra slyckel summan av ersänning som make
ålagts all betala och den rällssökandes rällshjälpsavgifi kostnaderna för
rälishjälpen, skall den rällssökande berälligas åierfå den över-skjulande
delen.
38 8
När
mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslul
samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 36 eller 37 8.
Upphörande
av allmän rättshjälp
39 8
Allmän
rättshjälp skall upphöra om
1.
preliminär rätlshjälpsavgift ej
eriägges,
2.
rällssökanden lämnat oriktig
uppgift och allmän rällshjälp ej skulle ha beviljats om riklig uppgift lämnats,
3.
rättssökanden uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad att leda till
befrielse från eller till förlag rättshjälpsavgift,
4.
rällssökanden ej längre kan
anses ha befogal intresse av att få sin sak behandlad eller
5.
de ekonomiska förhållandena
ändrats i sådan mån att rättssökanden ej längre är berättigad till allmän
rättshjälp.
I
fall som avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande om upphörande av
rälishjälpen ej meddelas, om det är uppenbart obilligl atl rättshjälpen upphör.
Om allmän rällshjälp upphör, skall den som haft rättshjälp själv bära kosinaderna
för denna. 1 fall som avses i första slyckel I och 4 skall hans ansvar dock ej
överstiga rättshjälpsavgiflen, om ej annat följer av 35 8 andra stycket tredje
meningen.
Beslut
i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten
handlägges av allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd
eller överexekutor, av domstolen eller myndigheten och i annat fall av
rällshjälpsnämnden. Upphör allmän rättshjälp, skall beslul i fråga om
ersänning till offentiigt biträde eller annan meddelas ulan dröjsmål.
Rättshjälp
ät misstänkt i brottmål
40 8
Om
offentligt biträde i brollmäl (offentlig försvarare) finns särskilda bestämmelser.
Prop.
1978/79:90 236
Annan
rättshjälp ål misslänkl i broilniål än som avses i 40 8 får beviljas tilltalad,
om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre
gånger del basbelopp som anges i 7 8.
Vid
prövning enligt försia siycket äger 9 8 andra och iredje slyckena molsvarande
lillämpning.
Är
del uppenbart all sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom
rättshjälpen, får dock rällshjälp ej beviljas.
42 8
Vid
rättshjälp enligi 41 8 ulgår ej någon rätlshjälpsavgift. I övrigi äger 13 8
försia slyckel och andra slyckel 2 och 4 samt 14, 32 och 34 88 molsvarande
lillämpning.
43 .
Bestämmelserna
i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan all lill siaisverkel
ålerbelala kosinad som enligi rällens beslul ulgåti av allmänna medel äger
molsvarande lillämpning i fråga om kosinad för rällshjälp enligt 41 5.
I
fall som avses i 19 8 andra stycket lagen (1946:804) om införande av nya
rällegångsbalken, 18 8 lagen (1957:668) om utlämning för brott, 14 8 lagen
(1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och Norge, 7
och 13 88 lagen (1964:450) om ålgärder vid samhällsfariig asocialilel saml 39 8
lagen (1972:260) om inlernalionelll samarbete rörande verkställighet av
brotlmålsdom gäller vad där är föreskrivet.
44 ;?
Beslul
om rättshjälp enligt 41 8 meddelas på ansökan av den tilllalade. Ansökan skall
vara skriftlig saml innehålla uppgifier i de hänseenden som regeringen
besiämmer. Om .särskilda skäl föreligger, får ansökan göras munl-ligen.
Rättshjälp
enligt 41 8 beviljas av den domstol där målet är anhängigt. Har rälten skilt saken
från sig, får den lill dess lalan fullföljts av den tilllalade eller liden för
sådan lalan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätl.
Föreligger
omständighet som anges i 39 8 första stycket 2 beträffande den lilllalade,
skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade
för brottet, skall han ulan hinder av vad som föreskrives i 43 8 försia siyckei
åläggas att betala hela kosinaden för rättshjälpen.
Ändras
den tilltalades ekonomiska förhållanden i sådan mån atl han ej längre är
berättigad till rällshjälp, skall domsiolen förordna all rälishjälpen skall
upphöra.
Prop.
1978/79: 90 237
Rättshjälp
i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.
45
8
1
ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.
utgår rällshjälp i den formen alt offentligt bilräde förordnas. Offentligt
bilräde kan förordnas i mål eller ärende
1. hos
ulskrivningsnämnd eller psykialriska nämnden angående inlagning
enligi 8 eller 9 8 eller uiskrivning enligi 16 eller 19 8 lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykialrisk vård i vissa fall,
2. hos beslutsnämnd eller psykialriska nämnden
angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus
enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
eller placering av särskoleelev enligt 28 8 samma lag,
3. hos förvaltningsdomslol angående tvångsiniagning i
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 8 lagen (1954:579)
om nyklerhels-vård eller kvarhållande enligi 45 8 samma lag,
4. angående omhänderlagande för samhällsvård enligi 29
8 barnavärdslagen (1960:97) eller uiredning enligt 30 8 samma lag eller
angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 8 samma lag,
5. hos förvaltningsdomslol angående inlagning i eller
utskrivning från ungdomsvårdsskola enligi barnavårdslagen (1960:97),
6.
hos utlänningsnämnden enligi
utlänningslagen (1954:193),
7.
angående förpassning eller
ulvisning enligi utlänningslagen (1954:193),
8. angående avvisning enligt utlänningslagen
(1954:193) dock ej hos polismyndighet, såvida icke utlänningen enligt 35 8
samma lag hållits i förvar längre än en vecka,
9. angående verkställighet enligt utlänningslagen
(1954:193), om underställning skett hos centrala utlänningsmyndigheien med
slöd av 58 8 andra slyckel eller hänskjuiilsdii med stöd av 58 8 tredje slyckel
samma lag eller om ullänningen enligt 35 8 samma lag hållits i förvar längre än
en vecka,
10. angående uppehållstillstånd, om utlänningsnämndens
yttrande på grund av 12 8 första stycket utlänningslagen (1954:193) skall
inhämtas,
11. angående föreskrifier som meddelas enligt 10 8, 34
8 eller 51 8 femle slyckel utlänningslagen (1954:193),
12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 8
första stycket utlänningslagen (1954:193),
13. angående förverkande av villkoriigt medgiven frihet
enligt 26 kap. brottsbalken,
14.
angående återinlagning i
anställ enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken,
15. angående verkställighet utomlands av
frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260)
om interna-iionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
16. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av
beslut om vård eller behandling,
17. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om
kastrering, om giltigt samtycke lill åtgärden ej lämnals.
Prop.
1978/79:90 238
18.
hos regeringen enligi 1 8 andra stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall.
46
8
Offentligt
bilräde enligi 45 8 skall ulses för den som åtgärden avser, om det ej är
obehövligt. I fall som avses i 45 8 4 kan offentligt bilräde även ulses för
vårdnadshavare.
47 8
Offentligt
bilräde enligt 45 8 förordnas av rällshjälpsnämnden efter ansökan av den som
ålgärden avser eller anmälan av den myndighei som handlägger målel eller
ärendei. I ärende hos regeringen ankommer dock prövningen på chefen för del
departement, till vilkel ärendei hör, eller på tjänsteman som
departementschefen bestämmer.
Förordnande
av offentligt bilräde gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut
undersiälles annan myndighels prövning eller saken överlämnas lill annan
myndighets avgörande.
48 8
Har
den som ålgärden avser lill offentligt biträde själv föreslagil någon som är
lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt
ökade koslnader eller i övrigi särskilda skäl föranleder annal.
I
fråga om offeniligi biträde enligt 45 8 äger bestämmelserna i 27 8 första och
andra slyckena molsvarande lillämpning.
Ersättning
lill offentligt bilräde enligt 45 8 fastslälles, om målel eller ärendet
handlägges hos regeringen eller hos förvaltningsdomstol, av regeringen eller
förvaltningsdomstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Ersättningen
utgår av allmänna medel. Bestämmelserna i 29 8 äger motsvarande tillämpning.
49 8
I
mål eller ärende som avses i 45 8 får offentligt bilräde föranstalta om sådan
utredning genom intyg eller annan mindre omfattande uiredning som är skäligen
påkallad för tillvaratagande av dens rätl som åtgärden avser och som ej kan
erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt
biträde ej utsetts, eller uppkommer fråga om mera omfatlande uiredning får rättshjälpsnämnden
på ansökan av den som ålgärden avser besluta om utredning.
Den
som efter beslut av offentligt biträde eller rätlshjälpsnämnd medverkal vid
uiredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som
regeringen meddelar. I fräga om fastställandet av ersättningen äger 48 8
tredje stycket motsvarande tillämpning.
Prop.
1978/79:90 239
Särskilda
bestämmelser
50 8
Är
den rättssökande missnöjd med beslut som advokat meddelat enligt 7 eller 25 8
äger han begära alt frågan hänskjuts till rällshjälpsnämnden.
51 8
Mol
beslul av rätlshjälpsnämnd föres lalan genom besvär hos besvärsnämnden.
Delsamma gäller i fråga om beslul av allmän domstol i fall som avses i 18, 21
eller 25 8. I fråga om beslut som allmän domstol i övrigt meddelar enligi denna
lag lillämpas vad som i allmänhei gäller om talan mol sådan domsiols beslul.
Mol
beslul avförvaltningsdomstol,arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor
enligt denna lag föres talan genom besvär hos besvärsnämnden, om annat ej
följer av tredje slyckel.
I
fråga om lalan mot beslul om ersättning enligt denna lag som meddelats av sådan
domstol eller myndighet som avses i andra slyckel tillämpas vad som i allmänhet
gäller om talan mot sädan domstols eller myndighets beslut.
Talan
får ej föras mot regeringens, departementschefs eller besvärsnämndens beslut
enligt denna lag.
52 8
Rältshjälpsnämnd
finns i Stockholm, Malmö och Sundsvall. Verksamhetsområdet för
rätlshjälpsnämnd bestämmes av regeringen. Besvärsnämnden finns i Jönköping.
Regeringen
får förordna all rältshjälpsnämnd skall vara delad på avdelningar.
Rällshjälpsnämnd
och besvärsnämnden slår under tillsyn av domstolsverket.
53
8
Rätlshjälpsnämnd
består av ordförande som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra
andra ledamöier. Av ledamöterna skall ytteriigare en vara lagfaren och erfaren
i domarvärv, en vara ledamot av Sveriges advokatsamfund och de övriga vara
myndiga svenska medborgare bosatta inom nämndens verksamhetsområde.
Ordföranden
i nämnden förordnas av regeringen. Övriga ledamöier förordnas av
domstolsverket. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare.
Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande lillämpning på ersätlare.
Rättegångsbalkens
regler om omröslning i tvisiemål äger molsvarande lillämpning när ärende
avgöres av rällshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening försl.
Prop.
1978/79:90 240
54 8
Vid
rällshjälpsnämnd skall finnas kansli.
I den ulsiräckning
regeringen besiämmer får Uänsieman vid kansliet på rältshjälpsnämndens vägnar
slulligl pröva rällshjälpsärende.
55 8
Besvärsnämnden
består av ordförande och sex andra ledamöier. För ordförande och övriga
ledamöter finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Ordförande,
övriga ledamöter och ersättare utses av regeringen. Regeringen får förordna all
besvärsnämnden skall vara delad på avdelningar.
56 8
Den
som, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet som ej utövas vid
advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätl som är ägnat
att leda till att verksamheien förväxlas med den räiishjälpsverk-samhet som
enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes lill böier. Delsamma gäller den
som uppsåtiigen, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhei obehörigen
använder benämningen allmän advokalbyrå eller benämning som är ägnad att leda
lill förväxling därmed.
Denna
lag iräder i kraft den
Genom
denna lag upphäves rättshjälpslagen (1972:429).
Förekommer
i lag eller annan författning beslämmelse som avser fri rättegång, skall den i
stället gälla rättshjälp som beviljats enligt denna lag.
Har
ansökan om fri rättegång gjorts före ikraftträdandet av rättshjälpslagen
(1972:429), äger bestämmelserna i lagen (1919:367) om fri rättegång fortfarande
lillämpning. Har allmän rällshjälp beviljals före den nya lagens ikrafiträdande
gäller bestämmelserna i 16, 17, 20 saml 27-33 88 rällshjälpslagen (1972:429) i
fråga om sädan rällshjälp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90
3 Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom
föreskrives, alt 21 kap. 11 8 föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
II
Beiräffande
parts skyldighet all ersätta molparls koslnader i ärende enligi detta kapitel
äga uisökningslagens bestämmelserom koslnader i utsökningsmål hos överexekutor
motsvarande tillämpning.
Kostnad
för utförande av uppdrag enligt 2 8 första siycket andra punkten, hämtning
eller omhänderlagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel.
Fråga om ersänning för sådan kostnad prövas av länsrätten.
Kosinad
för ulförande av uppdrag enligt 2 8 försia siyckei andra punkten, hämtning
eller omhändertagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel.
Denna lag träder i kraft den
16 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Den som
har barnel 1 sin vård har rätt tiU ersättning för inslällelse vid läkarundersökning
enligi 10 § samt Ull förskott enligt bestämmelserna i-
vitt-nesersättningskungördsen (1973:262). Sådan kostnad belalas av allmänna
medel. Vad som sagts nu gäller dock endast om det är uppenban all den som har
barnel i sin vård ej slälv kan svara för kostnaden.
Frågor om ersättning enligi andra och tredje slyckena
prövas av länsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Förslag tili
Lag
om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre
värden
Härigenom
föreskrives, atl 8 8 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning
för rättegångskostnad får ej avse annal än kosinad för
1.
rådgivning enligt rällshjälpslagen
(1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,
2.
ansökningsavgift,
3.
resa och uppehälle för part
eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse
ej föreskriviis, resa och uppehälle för ombud,
4.
vitinesbevisning,
5.
översättning av handling,
6.
inkassoåtgärd som vidtagits
före rättegången.
Ersättning
för rättegångskostnad får ej avse annal än kosinad för
1. rådgivning
eller förlängd rådgiv
ning enligt rättshjälpslagen
(1978:000) vid eu tillfälle för varje
instans,
2.
ansökningsavgifi,
3.
resa och uppehälle för part
eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse
ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,
4.
vittnesbevisning,
5.
översättning av handling,
6.
inkassoåtgärd som vidtagits
före rällegången.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning ulgår
endasl i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaralagande av
parlens rätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning som anges i
förslå Slyckel 3 och 6 ulgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar.
Ersättning som anges i
försia slyckel 3 och 6 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med
kosinad som sägs i första stycket I jämställes kostnad för annan rådgivning som
lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej
överstiger i rättshjälpslagen beslämd rådgivningsavgift.
Har
mål lill en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, ulgår
ersättning för kostnad som uppkommil i samband därmed enligt vad som gäller
därom.
Denna
lag iräder i kraft den
Prop.
1978/79:90 243
Bilaga
2
Sammanställning av remissyttranden
1
Allmänna synpunkter, rättshjälpslagens terminologi m. m.
1.1 Bostadsdomstolen
5.
Terminologi
Det
är känl att beteckningen "kostnadsbidrag" ofta har vållat missuppfattningar
hos de rällssökande och bostadsdomstolen anser det självklart atl termen skall
mönstras ut. Domstolen har ingel att erinra mol utredningens förslag
"rättshjålpsavgift" som fö. ansluter till formuleringarna i
domstolsverkets blanketter för avräkning och slutreglering (bilagorna 9 och 11
lill betänkandet). Ett väl så gott alternativ är emellerUd den i Arr-fells
kommentar på sid. 80 använda termen "egenavgift".
Domstolen
avstyrker bestämt att begreppet "offentligt biträde" ges innebörden
av biträde vid allmän rättshjälp. "Offentligt biträde" torde nu vara
en väl inarbetad beteckning på den särskilda form av rättshjälp som behandlas i
41-45 §§ RHL, och det skulle säkerligen vålla åtskilliga helt onödiga
missförstånd om termen gavs en annan innebörd. Härtill kommer atl del av
utredningen föreslagna alternativet till nuvarande rättshjälp genom offentligt
bilräde "rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och
vissa utlänningsärenden m. m." inte kan anses särskilt välfunnet.
Utredningens
förslag att bland de inledande bestämmelserna skall tas in regler enligt vilka
biträdande jurist på advokatbyrå jämställs med advokat (2 §) och
specialdomstolar jämställs med allmän domstol (4 §) samt att fortsättningsvis i
lagen de kortare huvudbegreppen används utgör enligt domstolens mening en klar
redaktionell förbättring. Lokutionen "allmän domstol, krigsrätt,
arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen", som återfinns på ett flertal
ställen i RHL, har sålunda tett sig läng och otymplig.
1.2 Göta
hovrätt
När
det nuvarande rättshjälpssystemet genomfördes för 4 1/2 år sedan, erhöll
rättshjälpsnämnderna den klart dominerande myndighetsfunktionen.
Departemenischefen anförde i förarbetena (prop. 1972:4 s. 236) som molivering
för delta bland annat att de administrativa komplikationer som kan uppstå när
flera myndigheter har alt ta ställning till olika frågor i ett och samma
rätlshjälpsärende härigenom skulle kunna undvikas och en enhetlig praxis
lättare uppnås. Departementschefen uttalade vidare att det skulle innebära en
betydande arbetsbelastning för de allmänna domslolarna om dessa skulle handha
administrationen av rättshjälpen. Enligt hovrättens mening äger dessa
uttalanden fortfarande giltighet.
Det
nuvarande rättshjälpssyslemet innebar stora förändringar. Under den
förhållandevis korta tid systemet tillämpats har dessutom förekommii omfatlande
lagändringar, framförallt inom äklenskapsrätlen, vilka i hög grad påverkat
rättshjälpsnämndernas arbete. Även rättshjälpslagstiftningen har ändrats på
vissa punkler. Hovrätten anser det därför knappast möjligt att för närvarande
göra en rättvisande utvärdering av det nuvarande systemets funktion och
kostnader. Del ställer sig till följd härav också
Prop. 1978/79: 90 244
vanskligt att beräkna konsekvenserna från kostnadssynpunkt
av en omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rällshjälpssyslemel.
Hovrätten, som anser att det nuvarande sysiemel allmänt
sett fungeral lillfredssiällande, kan därför inie bilräda uppfattningen atl
della syslem nu i sina huvuddrag bör ändras. Hovrätten avstyrker således, atl
del rälls-hjälpssyslem som förordas av utredningens ordförande genomföres.
1.3 Hovrätten för Nedre Norrland
Allmänna synpunkter på råttshjälpssystemet
Såsom framhållits i direktiven lill rätlshjälpsutredningen
förutsattes vid rältshjälpsreformens tillkomst att lagstiftningen pä området
skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av dess tillämpning. Det
var naturligt alt uppställa en sådan fömtsättning för reformen, eftersom den
innebar i organisatoriskt hänseende ingripande nyheter och det var svårt atl
förutse vad den nya ordningen skulle komma att innebära främst från effektivitets-
och kostnadssynpunkt. Gjorda erfarenheter har givit vid handen atl det är
påkallat med en översyn av rättshjälpen främst för att förfarandel skall bli
enklare och effeklivare.
Antagandet av rällshjälpslagen utgjorde en mycket
betydelsefull reform i svenskt rältsliv. Den innebar förverkligandet av
principen att en svag ekonomisk ställning inte skulle uigöra hinder för en
rättssökande atl komma till sin rätl i en betydelsefull rättslig angelägenhet.
Samtidigt möjliggjordes för envar att få råd i rättsliga angelägenheter
antingen kostnadsfritt eller mot en begränsad avgifl. Eftersom reformen visat
sig vara betydligt mera kostnadskrävande för del allmänna än
förhandskalkylerna ger vid handen är det angeläget att understryka att
översynen av rälishjälpen ej får leda till ett försvagande av de genom
reformen uppnådda resultaten för den rätissökande allmänheten.
Under arbetet på rättshjälpsreformen tilldrog sig frågan
om kostnadskontrollen stort intresse. De föreslagna rättshjälpsnämnderna
ansågs väl ägnade alt utöva denna kontroll främst avseende arvoden till
biträden och sakkunniga. 1 syfte alt underlätta fullgörandet av
kontrollfunktionen beträffande arvoden lill biträden avsåg man vidare att i
stor ulsiräckning taxebinda verksamheien. Förhoppningarna om atl åstadkomma en
effektiv kostnadskontroll av arvodena kan inte sägas ha infriats. Den under
departementsberedningen ursprungligen framförda tanken atl de regionala rättshjälpsnämnderna
skulle pröva alla arvodesfrågor övergavs såtillvida all det skulle ankomma på
de allmänna domstolarna att fastställa arvodena i angelägenheter som föranlett
rättegång. Avsikten att i stor utsträckning genom taxor fixera arvodena har i
endast begränsad omfattning kunnat förverkligas. Indirekt har emellerUd
fastställda taxor fått en mycket stor betydelse, i det timkostnadsnormer som
lagts lill grund för taxorna gjorts till-lämpliga i alla fall då
rättshjälpsnämndema haft alt fastställa biträdesarvoden och blivit hell
vägledande även för de allmänna domstolarna. Det kan med fog ifrågasättas om
denna utveckling varil ägnad atl göra kostnadskontrollen effektiv. Även om det
ligger någon överdrift i utredningens ordförandes uttalande, atl
rättshjälpsnämnderna inte kan utöva någon kontrollfunktion i fråga om
kostnaderna (betänkandet s. 280), är det uppenbart atl i olika sammanhang
framförd kritik mot systemet alt bestämma arvode på grundval av uppgiven
tidsåtgång är befogad.
Prop. 1978/79:90 245
Som ett led i en effektiv kostnadskontroll var det som
nämnts från början avsikten atl införa ett långtgående syslem med taxor. Denna
avsikl har kunnai förverkligas i endast begränsad omfattning. I stället har
tillskapats en ordning, varigenom tidsåtgången blivit avgörande för
biträdesersäll-ningens storlek. Denna praxis är såsom antytts behäftad med
uppenbara olägenheter och bör därför omprövas i samband med en översyn av rättegångsbalkens
kostnadsregler.
1.4 Kammarrätten i Göteborg
Enligt kammarrättens uppfattning innehåller betänkandet åtskilliga
förbättringar i det nuvarande rättshjälpssyslemet och är i de flesta hänseenden
ägnat att läggas till grund för lagstiftning. När det emellertid gäller
funktionsfördelningen inom systemet förefaller vissa av utredningens förslag
gå omotiverat långt. Utredningen synes sålunda väl ensidigt ha inriktat sig på
att minska rältshjälpsorganisationen och inte tillräckligt ha beaktat behovet
av ett sammanhållande administrativt organ inom systemet.
1.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Terminologien
Rättshjälpsnämnden delar utredningens åsikt att begreppet
"kostnadsbidrag" är olyckligt och givit anledning till
missuppfattning. Utredningens förslag att i stället införa benämningen
"rättshjälpsavgift" innebär en förbättring. Nämnden vill dock
ifrågasätta om inte termen "egenavgift" är lämpligare.
Rältshjälpsnämnden finner att ulredningen inte kan anses
ha förebragt bärande skäl alt ändra beieckningen för den nuvarande
rältshjälpsformen "Rättshjälp genom offentligt biträde". Som
ulredningen själv framhållil är dess förslag långt och - enligt nämndens
bedömning svårtillgängligt för allmänheten. Begreppet "offentligt
biträde" har kommit alt bli synonymt med ifrågavarande rällshjälpsform.
Della innebär i sin lur alt begreppet inte bör användas för andra biträden
inom rätlshjälpsområdel. Nämnden vill därför ifrågasätta humvida inte en annan
term - förslagsvis rättshjälpsbiträde eller allmänt biträde - bör införas.
Vidare vill nämnden framhålla att termen "offentligt biträde" inte
kan anses hell adekvat om utredningens förslag all enskild advokat skall kunna
bevilja allmän rättshjälp genomföres.
Sammanfattning
Del har i olika sammanhang gjorts gällande atl
rältshjälpssystemel är svårtillgängligt och byråkratiskt, varför del är ägnat
att fördröja behandlingen av själva den rättsliga angelägenheten. Utredningen
synes ha godtagit denna kritik utan att dock göra någon närmare analys. I viss
mån föreligger fog för uppfattningen att lagstiftningen inte är helt
lättillgänglig, men kritiken mot rättshjälpssystemet och dess regler är enligt
rättshjälpsnämndens mening överdriven. Påståendet om lagstiftningens
svårtillgänglighel lorde enligt nämnden i viss män bero på en otillräcklig
kunskap om lagstiftningen på området. Det har nämligen visat sig alt
advokater, domare och andra, som man förväntar sig skulle känna till gällande
bestämmelser, i anmärkningsvärt hög grad saknar denna kännedom. Måhända beror
detta förhällande på att vederbörande anser rätlshjälpsfrågan så perifer i
förhållande till själva saken, att rätlshjälpsfrågan ägnas mindre
uppmärksamhei.
Prop.
1978/79: 90 246
Beträffande påstådd byråkrati beror kritiken härvidlag
till stor del på att rättshjälpsnämnderna i mänga fall är nödsakade att -
främst i ärendenas ansökningsfas - begära kompletterande uppgifter. Allmän
rättshjälp kan beviljas i rättslig angelägenhet om behov därav föreligger. I
princip avses en enda avgränsad angelägenhet. Som utredningen uttalar (sid. 117
i betänkandet) bör advokat därvid sträva efter att klart och avgränsat ange
den rällsliga angelägenhelen. Det har tyvärr visat sig att så långt ifrån
alltid är fallel. Sådana ansökning. är inte ovanliga, vari angelägenhelen utan
närmare upplysningar om sakförhållande, motpart, värde etc. anges enbart som
"hyrestvist", "förtal", "fordran",
"arvslvist" o.s.v. 1 dylika fall är rättshjälpsnämndema tvingade att
infordra komplelterande upplysningar för all rätt kunna fullgöra sin uppgift.
Även advokaternas kostnadsräkningar är i alllför stor utsträckning så
bristfälliga alt kompletterande uppgifter måste införskaffas för alt nämnden
skall kunna fä ett riktigt underlag för sin bedömning. Även om det inte kan
anses åligga nämnden atl infordra ytterligare uiredning beträffande
kostnadsräkningar, görs dock detta i stor utsträckning och i advokaternas eget
iniresse. Därigenom besparas också besvärsnämnden en hel del arbete. Det kan
väl inte läggas rättshjälpsnämnderna till last all advokaterna i många fall
inte uppfyller den funktion som förväntades av dem vid tillkomsten av
rättshjälpslagen och som antyds av departemenischefen i prop. 1972:4 (sid, 248
och 262), Om advokaterna i större ulsiräckning än vad nu är fallel kunde
presentera klara och precisa ansökningar och fullständiga kostnadsräkningar
skulle komplelle-ringsförfarandel kunna nedbringas lill ett minimum med stora
tids- och kostnadsbesparingar som följd. Rättshjälpsnämnden vill i detta sammanhang
påpeka ett förhållande som ej närmare behandlats av utredningen, men där fog
för kritik föreligger.
Nämnden syftar på reglerna om ett biträdes rätl till
ersättning för arbete utfört före ansökningens ingivande till rätlshjälpsnämnd.
Beslämmelse härom återfinns i 20 § försia siycket nuvarande rättshjälpslag och
innebär all advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå kan få ersättning
för arbete och kostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan
oskäligt dröjsmål. Utredningen föreslår oförändrad lydelse härvidlag (29 §
försia siycket lagförslaget). I praxis har tidsgränsen för vad som skall anses
med "utan oskäligt dröjsmål" kommit att sättas snävt - i normala fall
inte över tio dagar vilket medfört stora nackdelar. Följderna har blivit dels
att advokaterna i en del fall pä gmnd av tidsnöd ser sig nödsakade att sända
in ansökningarna i mer eller mindre ofullständigt skick (med därav föranledda
kompletleringsanmaningar) och dels ett belydande merarbete vid kontroll av
kostnadsräkningar. Pmtningar - många gånger dessutom relativt obetydliga -
föranledda av regeln, upplevs från advokathåll som inte sakligt motiverade och
har skapat irritation vid kontakterna mellan advokater och nämndens personal.
Nämnden vill inte sträcka sig så långt att regeln föreslås avskaffad men vill
ifrågasätta om inte en väsentlig modifiering vore rimlig antingen i form av
lagändring eller genom motivuttalande.
Rättshjälpsnämnden har med det ovan anförda velat fästa
uppmärksamheten på att kritiken mot rältshjälpssystemel för svårtillgänglighet
och byråkrati inte är helt rättvisande. Systemet har otvivelaktigt brister som
det är angeläget atl undanröja och utredningens förslag är i vissa delar ägnat
atl uppnå detta syfte. Dit hör föreslagen rätt för advokal att bevilja allmän
rättshjälp i angelägenheter, vari särskilda överväganden ur rättshjälpssynpunkt
i allmänhet inte erfordras (16 § lagförslaget med av nämnden föreslagna
modifikationer). Även förslaget atl jämväl förvaltningsdomstol, ar-
Prop. 1978/79: 90 247
rendenämnd, hyresnämnd och överexekutor skall äga
fastställa biträdesersättning når i realiteten angivna syfte. Därest en i
praktiken fungerande till-lämpningsform för slutavräknings- och
slutregleringsförfarandet i enlighet med utredningens intentioner kan
tillskapas, skulle delta innebära en betydande minskning av nämndernas s.k.
pappersexercis och vara till stort gagn för verksamheten i övrigt.
Som framgår av rältshjälpsnämndens yttrande är nämnden
positivt inställd lill vissa delar av utredningens förslag men också kritiskt
inställd lill andra delar. Den senare inställningen rör så fundamentala områden
i betänkandet all - enligt nämndens mening - utarbetandet av en ny rättshjälpslag
i enlighet med det av utredningen framlagda förslaget inte synes böra
ifrågakomma. Nämnden anser däremot alt man bör tillvarataga delar av
utredningens förslag och intentioner i en omarbetning av gällande rätts-hjälpslag.
1.6 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Inledning
Nuvarande rättshjälpssystem tillkom för alt råda bot på
vissa brister i tidigare rådande regler på området. Reformen innebar bl. a,
att flertalet vanliga inkomsttagare kunde få rättshjälp, att rättshjälp
utsträcktes till att omfatta även UtomprocessueUa angelägenheler och ärenden
hos förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter samt att samhällets
insatser på området centralt samordnades främst genom tillkomsten av
rättshjälpsnämndema. Vid del nya rältshjälpssystemets tillkomst förutsattes
atl lagstiftningen på området skulle ses över sedan tillräcklig erfarenhet
vunnits av dess tillämpning.
I direktiv till utredningen, s. 49 n, utsägs atl det nya
rättshjälpssystemet allmänt sett fungerat tillfredsställande. Enligt
rättshjälpsnämndens mening äger detta uttalande allljämt sin riktighet.
Den kritik som riktals mot rättshjälpssystemet har främst
avseit systemets konstmktion. Rättshjälpssyslemet har sålunda ansetts vara
alltför byråkratiskt och svårtillgängligt och därmed ägnat att medföra
fördröjning av handläggningen av den rättsliga angelägenhet som är i fråga. I
direktiv till ulredningen, s. 69, påtalas också atl kravel på enkelhet bör ges
en framträdande plats, s. 52, samt att förbättringar möjligen kan uppnås genom
en viss omfördelning av myndighelsfunktionema inom rättshjälpssystemet. Enligt
departementschefen finns dock anledning utgå från att rättshjälpsnämnderna
även i fortsättningen skall svara för handläggningen av en stor del av alla
rättshjälpsärenden bl.a. ärenden där behovei av kostnadskontroll talar för atl
nämndernas kapacitet tas i anspråk. Beiräffande kostnaderna för rättshjälp
betonas i direktiven - vad även riksdagen framhållit -att det är angeläget att
utredningen vid fullgörande av sitt uppdrag noga beaktar de starkt stegrande
kostnaderna för samhällets rättshjälp i stort.
Mot bakgrunden av vad sålunda anförts om hittUlsvarande
erfarenheter av det nya rättshjälpssystemet, om framförd kritik mot
lagstiftningen på området och om vad som utsågs i utredningsdirektiven måste
rättshjälps-nämnden konstatera att utredningens förslag icke synes innebära en
i förhållande till vad som gäller bättre konstmktion av rältshjälpssystemel.
Enligt nämndens mening kommer bl. a. förslaget om att till advokat överflytta
rätten att bevilja rättshjälp i större utsträckning samt förlängning av rådgivningstiden
att medföra såväl administrativa problem som risk för ökon-
Prop. 1978/79:90 248
irollerad
ökning av samhällets kostnader för rättshjälpen. Utredningens förslag om
beviljandefrågor och om ersättningsregler är komplicerade och kommer all
medföra risk för uppkomst av svårbedömda gränsdragningsproblem och därmed för
rättsförluster för allmänheten. Det statistiska underlag som utredningen
.själv eller på annat sätt införskaffat synes vidare ej vara av den kvalitet
att det utgör en säker grund för de slutsatser utredningen drager därav. De
brister som rättshjälpsnämnden sålunda funnit föreligga med utredningens
förslag leder vidare lill att de ändringar i organisationen som Ulredningen
föreslår ej enligt nämndens mening kan genomföras.
Om rältshjälpsnämnden
således anser att utredningens förslag såvitt avser ändring i
rättshjälpssystemets konstmktion ej kan läggas till grund för lag, finner
nämnden att vissa delar av förslaget bör genomföras. Detta gäller I.ex.
frågorna om förlängning av rådgivning, överflyttning till advokat av rälten att
bevilja rättshjälp i vissa familjerättsliga mål, förenklingen av
avgiftssystemet, utvidgning av rätt till allmän rättshjälp för näringsidkare
m.m.
Innan
rättshjälpsnämnden övergår till atl kommentera utredningen punkl för punkt vill
nämnden beröra den terminologi som utredningen använder. Införande av termen
rättshjälpsavgift hälsar nämnden med tillfredsslällelse. Den terminologi som
nu används är väl inarbetad. Den bör behållas oförändrad, bortsett från ovan
nämnt utiryck, så mycket mer som det uttryck som utredningen föreslår skall
sättas i stället för "rättshjälp genom offentligt biträde" är otympligt
alt använda i såväl tal- som skriftspråk. I delta yttrande kommer
rättshjälpsnämnden att använda den nu gängse terminologin.
Inom
utredningen har förekommit olika meningar om innehållet i rättshjälpslagsliftningen
i framtiden. Även beträffande organisation och funktionsfördelningen har rått
starkt delade meningar inom utredningen. Detta förhållande avspeglar sig i viss
mån i betänkandet.
1.7
Rättshjälpiinämnden i Malmö
Rättshjälpssyslemet
har i den offentliga debatten - och även av utredningens ordförande i dennes
reservation - betecknats som komplicerat och byråkratiskt. Det finns ingen
anledning alt inte hålla med om alt omdömet är välgrundat. En reform av
systemet är därför befogad. Frågan är emellertid hur långt man därvid skall gä
och vilken inriktning reformen bör få. Rättshjälpsnämnden i Malmö vill i denna
fråga framföra några mera principiella synpunkter.
Till
en början bör framhållas att de svårigheter som uppstått genom alt
rättshjälpssystemei är komplicerat främsi varit av engångsnatur. Del var i
början av rättshjälpslagens giltighet som svårigheterna gav sig till känna för
alla som tog befallning med rättshjälp. Efter hand har emellertid advokater,
domstolar och olika myndigheter lärt sig systemet och det fungerar i dag ganska
väl. Byråkratin kring rättshjälpen kan ofta vålla irtitalion, men man måsle
hålla i minnet atl byråkratin inte har ett självändamål ulan tjänar i och för
sig vällovliga syften såsom enhetlighet i tillämpningen, rättssäkerhet och
skydd mot missbruk. Hur långt man vill gå i förenkling av avbyråkratisering
blir ytterst beroende av vad man vid en avvägning är beredd att ge upp av de
fördelar för samhällel som inryms i det rådande systemet. Vad som särskilt bör
understrykas är den stabiliserande och ledande roll som rättshjälpsnämnderna
spelat för upprätthållandet av rätts-
Prop. 1978/79:90 249
hjälpslagens regler och en fast praxis. Vinsterna av en
förenkling av systemet är svåra att beräkna med hänsyn till att det inte kan
förutses hur praxis i framtiden kommer atl ulveckla sig.
Det gällande rättshjälpssyslemet har gjort det nödvändigt
atl bygga upp en relativt omfattande organisaiion för dess administration.
Efter en del initialsvärigheter fungerar denna organisation i dag väl. Det kan
starkt ifrågasättas om del är försvarbart att genom drastiska åtgärder riva
upp denna organisaiion efter så relativt kort tid. 1 synnerhet gäller dessa
betänkligheter beiräffande den av utredningens ordförande reservationsvis
skisserade reformen. Enligt rättshjälpsnämndens mening finns det inte någon
verklig anledning alt genomföra en reform över hela linjen. Snarare bjuder
klokheten att man går fram stegvis och börjar med reformen angående familjerättsmålen.
Först sedan erfarenheter vunnits av denna i och för sig ej obetydliga reform
bör man överväga om ytterligare sleg kan las på den sålunda anträdda vägen.
Fördelen med ett sådant förfarande består främst däri all
rättshjälpsnämndsorganisationen kan bantas på ett mjukare sätl än vad
utredningsförslaget kan leda lill. Vidare får man en värdefull erfarenhet av
advokatkårens handläggning av rättshjälpsfrågorna atl bygga på inför en
eventuellt fortsall reform.
Slutligen
vill rältshjälpsnämnden som ett allmänt omdöme om förslagen framhålla atl dessa
ofta har karaktären av en skenreform. Uppgifterna elimineras inte utan flyttas
bara över lill någon annan funktionär eller myndighet. Skall man över huvud
reformera på det sättet, måste del kunna visas på klara fördelar därmed. Det
har utredningen inte alltid lyckats med.
Beträffande enskildheterna i betänkandet vill
rättshjälpsnämnden anföra följande.
Terminologi
Rättshjälpsnämnden är ense med utredningen om att
benämningen kostnadsbidrag på den avgift, som den rättssökande skall betala,
bör slopas. Enligt nämndens mening är den föreslagna beteckningen
rättshjälpsavgift bra.
I 2 § 2
st. förslaget till ny rätlshjälpslag anges att den som lämnar eller förordnals
atl lämna annan rättshjälp än rådgivning benämnes offentligt bilräde. Enligt
nuvarande terminologi kallas endast den som förordnats till biträde enligt 41 §
rättshjälpslagen för offentligt biträde. Biträde i ärende där allmän rättshjälp
beviljats är däremot rätt och slätt biträde enligt rättshjälpslagen eller -
korlare - rältshjälpsbiträde. Utredningen har ansett att det ligger nära lill
hands atl i båda fallen använda den gemensamma beteckningen offentligt
bilräde, eftersom biträdena förordnas av myndighet och uppbär ersättning av
allmänna medel. En större enhetiighet blir onekligen följden av förslaget. Ä
andra sidan måste då, såsom utredningen också funnit, beieckningen på den
särskilda rättshjälpsformen "Rättshjälp genom offentligt bilräde"
ändras. Utredningen har stannat för beieckningen "Rättshjälp i ärenden om
administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m."
Nämnden anser att denna beteckning är otymplig och svårhanterlig. Med hänsyn
härtill och lill att den nuvarande terminologin är väl inarbetad avstyrker
nämnden förslaget i denna del.
1.8 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Betänkandet innefattar en förtjänstfull genomlysning av de
olika frågorna inom rättshjälpens område. Förslaget är enligt nämndens
uppfattning
Prop.
1978/79:90 250
väl ägnat atl läggas till grund för ny lagstiftning.
Nämnden ansluter sig i allt väsentligt till de föreslagna lösningarna. På några
punkter har nämnden dock avvikande mening eller önskar anföra ytteriigare
synpunkter på sätt framgår av det följande.
1.9 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Allmänt om behovet av en reform av rättshjälpssystemet.
Nämnden vill till en början instämma i atl del föreligger
ett angeläget behov av atl förenkla och effektivisera det nuvarande
rättshjälpssystemet. Även om nämnden - såsom torde framgå av det följande - har
åtskilliga invändningar att göra mol utredningsförslaget, har nämnden funnit
detta i väsentliga delar ha sådana förtjänster att det bör kunna läggas till
grund för fortsatta överväganden om ändringar i rättshjälpssyslemet.
1.10 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Den av ulredningen föreslagna nya lagen anser
rältshjälpsnämnden icke innebära förenklingar eller mindre byråkrati vid
handhavandet av de olika beslutsfunktionerna. Utredningens förslag innebär
endast en omfördelning av dessa funktioner med följd all lagen blivit än mer
svårtillgänglig, vilket kommer att medföra ökade kostnader och gå ut över
rättssäkerheten på grund av bristande enhetlighet i praxis.
1 utredningen har ofta återkommit påståendet att
rättshjälpsnämnden icke har "högre kompetens" än andra myndigheter.
Utredarna har därvid bortsett från det faktum att nämnderna blivit specialister
beträffande lagen om rättshjälp och fått långt gående erfarenhet i dessa
problem bland annat på grund av mångfalden av ärenden som nämnderna under årens
lopp handlagt. Enhetlig praxis och snabb handläggning vid tillämpningen av de i
huvudsak för all rättshjälp gemensamma reglerna kan självklart lättast uppnås
genom att beslutandefunktionema koncentreras till ett så litet antal
myndigheter som möjligl.
Förslaget atl införa begreppsändringar så atl beteckningen
maximibeloppet för kostnadsbidraget ersätts med rättshjälpsavgift tillstyrkes.
Däremot avstyrkes att lerminologin offentligt biträde används för alla former
av rättshjälp, eftersom olika regler i väsenlliga avseenden gäller för de olika
typema av rättshjälp. Uttrycket offentlig försvarare bör bibehållas, då det är
en allmänt vedertagen och adekvat benämning som används i rättegång. Att
ersätta nuvarande offentliga biträden med ett namn innehållande 11 ord är
enbart ägnat att förknippas med byråkrati i dess negativa bemärkelse. De
benämningar som för närvarande gäller är klara, precisa och ger adekvata
associationer lill vad man talar om. Låter nuvarande beteckning alltför enkel
måste man väl kunna hitta någon ersättning för den som ej är ägnad att
förvirta.
1.11 Domstolsverket
Enligt direktiven till rätlshjälpsutredningen skulle
kravet på enkelhet vid förfarandet ges en framträdande plats under
utredningsarbetet. Dubbelarbete och onödig pappershantering borde undvikas.
Såvitt kan bedömas innebär utredningens förslag alt förfarandet också
förenklas. I nägra hänse-
Prop. 1978/79:90 251
enden synes det emellertid som om effekien av utredningens
förslag kommer all bli den motsatta. Detta gäller särskilt de nya regler
utredningen föreslår beträffande fastställande av rältshjälpsavgifl och avräkning
med biträde. Ytterligare överväganden i några hänseenden lorde som framgår av
det följande erfordras under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
I utredningen har enighet förelegat om att några
rättshjälpsnämnder måsle bibehållas. En utskiftning på andra myndigheler av
alla de uppgifter som i dag fullgörs av rältshjälpsnämnd har inte ansetts
möjlig. Domstolsverket delar den uppfattningen. Funktionsfördelningen mellan
nämnder, andra myndigheter och advokater bör då ske så atl systemet blir så
enkelt och säkert som möjligt utan alt kosinaderna stiger. Särskilt bör därvid
administrationskostnaderna uppmärksammas men det är självfallet nödvändigt
alt se till så all inte besparingar genom förenklad hantering utlöser en långt
större fördyring av rättshjälpen.
Rättshjälp begärs i allmänhet innan angelågenheten
anhängiggjorts vid myndighet. En spridning av beslulsfunktionema vid aUmän
rättshjälp som går utöver vad utredningens majoritet föreslagit torde därför
vad gäller antal ärenden endasl vara av liten belydelse. En ytterligare
spridning i enlighel med vad som nedan föreslås (s. 10-11) jämfört med de
förslag ordföranden med instämmande av experten Reulerwall framlagt i denna
del lorde vara av helt marginell betydelse. Såviti domstolsverket kan bedöma
torde således sisinämnda förslag jämfört med verkets förslag på berörda punkl
endast innebära en ytterligare minskning om högst 500 av antalet ärenden vid
rättshjälpsnämnderna.
Utredningens sekretariat har utarbetat ett utkast till
rättshjälpsförordning. Förslaget får närmast belraklas som en skiss. Såsom
framgår av del följande behöver en blivande förordning förses med ytterligare
en rad bestämmelser. Domstolsverket vill i sammanhanget poängtera den
betydelse som tillämpningsföreskrifterna har för förfarandel inom
rättshjälpssyslemet. Del kan nämnas att på gmnd av det samband som
tillämpningsreglerna har med de blanketter som behövs för rättshjälpens
administration utarbetade pä sin tid DON på uppdrag av jusiitiedepartementel
utkast lill den nuvarande rättshjälpskungörelsen.
Utredningens förslag till förändringar av
rättshjälpssyslemet är så genomgripande att det torde vara nödvändigt att i
sin helhet arbeta om rättshjälpslagen (RHL). Utredningens omredigering av
lagtexten har gjort den mer överskådlig. Domstolsverket anser emellertid atl 1
§ första stycket förslaget till rättshjälpslag även fortsättningsvis har sin
naturliga plats under lagens avsnitt om tillämpningsområdet.
RHLs terminologi har till viss del föreslagits bli ändrad.
Domstolsverket ställer sig positiv till atl den missvisande benämningen
kostnadsbidrag ersätls med termen rättshjälpsavgift. Däremot avstyrker
domstolsverket den föreslagna gemensamma termen "offentiigt bilräde".
Enligt domstolsverkets mening är de nuvarande benämningarna för olika lyper av
biträde så vedertagna alt någon förändring på denna punkt ej bör göras. Vidare
finner verket den föreslagna benämningen "rättshjälp i ärenden om
administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m."
knappasl utgöra en terminologisk förenkling.
1.12 Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsen får inledningsvis anföra att
utredningens förslag om behovsanpassning av rättshjälpsformerna och förenkling
av rättshjälpssy-
Prop. 1978/79:90 252
stemel
saml viss omfördelning av myndighelsfunktionema synes i princip vara väl
avvägda och lämpliga för alt åstadkomma i direktiven avsedd förbättring och
effektivisering av nuvarande rättshjälpssystem. Styrelsen inslämmer därför i
stort med utredningens allmänna överväganden och förslag.
1.13 Försvarets
civilförvaltning
Civilförvaltningen
delar utredningens uppfattning att det nuvarande rättshjälpssyslemet från 1972
präglas av alllför mycket byråkrati och atl det är svårtillgängligt såväl för
handläggande myndigheter som för allmänheten.
Ulredningen
har lagt ned ett betydande arbete på alt söka anpassa rättshjälpen till
allmänhelens behov och även föreslagil beaktansvärda förenklingar av de olika
rättshjälpsformema med avseende på innehåll och tillämpningsområde.
Civilförvaltningen anser atl betänkandet i huvudsak bör kunna utgöra underlag
för ny lagstiftning på området.
Civilförvaltningen
har selt som sin främsta uppgifi atl yttra sig över frågor som hänför sig till
fördelningen av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssyslemet och vill
därutöver endast något beröra advokats behörighet vad avser rätten atl beslula
i olika rättshjälpsfrågor.
1.14 Socialstyrelsen
Socialstyrelsen
viil inledningsvis understryka det väsentliga i alt rättshjälpssystemet
utformas sä atl det kan utnyttjas av så många som möjligt. Samhällsutvecklingen
mot alltmer komplicerade förhållanden på alla områden gör det alltmer
angeläget att den enskilde har lillgång lill kvalificerad hjälp för att kunna
tillvarata sina intressen och rättigheter också mot myndigheter,
organisaiioner och företag. Det är också viktigt att hjälpinsatserna kan
erhållas snabbi, enkelt och till rimlig kostnad.
Införandel
av begreppet rättshjälpsavgift och offentligt biträde även beträffande allmän
rättshjälp tillstyrks.
1.15 Landstingsförbundet
I
och med alt reformen om samhällets rättshjälp trädde i krafl den 1 juli 1973
upphörde i stort sett det lidigare landstingskommunala engagemanget på detla
område. Det enda inflytande som finns kvar för landstingskommunernas del
består i de relativt begränsade nomineringar av lekmannaledamöter i de sex
rättshjälpsnämnderna, som landstingen i länen inom respektive nämnds
verksamhetsområde har att företa vart tredje år.
Det
fömtsattes redan vid reformens genomförande att en översyn ganska snart skulle
behövas. Enligt del föreliggande förslaget skall i huvudsak rättshjälpsformema
utökas och myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssyslemet fördelas om.
Styrelsen finner för sin del, utifrån de synpunkter landstingsförbundet har att
bevaka, inte anledning att gå närmare in på betänkandets mer allmänna innehåll
och har ingen invändning mot att förslagen genomförs.
Prop. 1978/79: 90 253
1.16 Sveriges domareförbund
Under den tid rällshjälpslagen varil i lillämpning har det
varit naturligt för domarkåren atl göra jämförelser mellan det tidigare
systemet med fri rättegång och rätlshjälpsförfarandet. För de allmänna
domstolarnas del har rättshjälpen tydligtvis medfört viss relativ lättnad i
arbetsbördan men man har inte kunnat frigöra sig från tanken alt denna lättnad
vunnits till ett alltför högt pris vid beaktande av den byråkrati som blivit
följden av rättshjälpssyslemet i dess nuvarande utformning. Det nuvarande
systemet har dessutom ibland varit lill hinders vid handläggning av mål i det
ansökningar om rättshjälp inte varil avgjorda då mål företagits till
förhandling, och det har förekommit atl domstolen sett sig nödsakad vänta med
meddelande av dom i avvaktan på all rättshjälpsärendet blivit avgjort. Del av
rättshjälpsutredningen framlagda förslaget innebär för de allmänna domstolarnas
del atl de skall avgöra frågor om beviljande av allmän rättshjälp i hos dem
anhängiga mål och ärenden och om ersättning till biträden samt besluta om
substitution, byte och entiedigande av bilräde och om upphörande av rättshjälp.
De föreslagna reglema är ägnade att undanröja nyss antydda svårigheter utan all
domstolamas arbete med rättshjälpsärendena i mera betydande grad ökas.
Förbundet tillstyrker därför i princip förslaget såvitt angår dessa domstolar.
1.17 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Då rättshjälpsreformen genomfördes 1973, innebar den en
mycket omfattande och välkommen förbättring av allmänhetens möjligheter att ta
tillvara sin rätt. Atl del efter en i ett slag genomförd reform av så stor
omfattning skulle visa sig praktiska tillämpningssvårigheter och andra
olägenheter, var nog ofrånkomligt.
Ganska snart blev det uppenbart, alt del nya
rättshjälpssyslemet på olika punkler blivit byråkratiskt och medfört en del
orättvisor. Även om vissa mindre justeringar därefter gjorts, är den nu
genomförda översynen nödvändig och hälsas med tillfredsställelse.
Föreningen kan dock inte underiåta atl beklaga att
direktiven till rättshjälpsutredningen av ekonomiska skäl starkt har begränsat
möjligheterna an göra rältshjälpssystemel ännu bättre än vad utredningen nu
kunnat föreslå.
1.18 SACO/SR
En uigångspunki för översynen av nuvarande
rättshjälpssystem var att det rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen
skulle vidmakthållas samt att möjlighelerna till samhällets rättshjälp i större
utsträckning skulle anpassas till allmänhetens behov, SACO/SR vill därför
uttala sin tillfredsställelse över att det nu föreliggande förslaget i flera
hänseenden innebär en utökad och för allmänheten förbättrad rältshjälpsservice.
Sålunda föreslås bl. a. att möjligheter införs att erhålla rättshjälp i
samband med bodelning och atl ytterligare möjligheter införs till ersättning
för prival sakkunnig och för inställelsekostnader. Vidare avses att rättshjälp
skall kunna utgå vid s.k. massärenden och all en generösare tillämpning
förordas vid prövning av rättshjälp åt näringsidkare.
Prop.
1978/79: 90 254
2 Beviljande av allmän rättshjälp m. m.
2.1 Bostadsdomstolen
6. Allmänna synpunkter på fördelningen av myndighetsfunktionerna
inom råttshjälpssystemet
Bostadsdomstolen delar utredningens uppfattning att vissa
rationaliseringsvinster bör kunna göras genom en omfördelning av
myndighetsfunktionerna. Domstolen är dock inte i alla delar ense med
utredningen när det gäller del sätl på vilket denna omfördelning bör ske.
RHL:s system enligt vilken så gotl som alla egentliga
rätlshjälpsärenden (här bortses från offentlig försvarare) administreras av
rätlshjälpsnämnd, oavsett om den rättsliga angelägenhelen handläggs inför
domstol eller annan myndighet eller helt utomrättsligt är i en del fall
onödigt tungrott. Enligt domslolens mening bör del inte väcka betänkligheter
atl i betydligt större utsträckning än f. n. dela upp funktionerna på olika
organ. Systemet bör sålunda göras mer flexibelt så att del organ som i det
enskilda fallel ligger närmast lill hands att vidta viss åtgärd också får
behörighet att göra detta. Att samma slag av åtgärd eller beslut därvid
alltefter omständigheterna kan komma att vidtas av skilda organ synes inte
innebära nägra olägenheter.
Bostadsdomstolen delar utredningens uppfattning att
advokat eller biträdande jurisl på advokalbyrå bör få rätt att själv fatta
beslut i sådana familjerättsliga angelägenheter där rättshjälp
erfarenhetsmässigt nästan alltid beviljas och där rältshjälpsnämndens prövning
därför framstår som en ren formalitet. Däremot är domstolen utomordentligt
skeptisk mot idén att advokat skulle ges en generell rätt atl - med undantag
för vissa speciella situationer - bevilja rättshjälp så att säga ä conto för
upp till sex timmars arbete. Med undantag för de nyss berörda familjerättsliga
angelägenheterna bör enligt domstolens mening allmän rättshjälp liksom f. n.
beviljas av myndighet. Domstolen anser sig i detta sammanhang kunna bortse från
den i praktiken inte använda rältshjälpsformen "rättshjälp utan beslut av
rättshjälpsnämnden".
När det gäller frågan om vilken myndighei som skall
bevilja rättshjälp där detta ej ankommer på advokat finner bostadsdomstolen det
naturligt alt uppgiften som regel ankommer på domstolen i de fall där angelägenheten
är anhängig vid allmän domstol (motsvarande) medan prövningen i UtomprocessueUa
angelägenheter bör ligga på rätlshjälpsnämnd. Vem som skall pröva ansökan om
allmän rättshjälp i ärenden vid förvallningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet kan vara mera tveksamt men påverkar med hänsyn lill det
ringa antalet sådana fall inte funktionsfördelningen i stort. Enligt domstolens
mening bör i allt fall de allmänna förvallningsdomstolarna samt arrende- och
hyresnämnderna ges sådan behörighet.
Det är självfallet ofta svårt för ett biträde att genast
bedöma om den angelägenhet i vilken han konsulteras skall dras inför domstol
eller om den kan lösas genom uppgörelse utom rätta. Bl, a, på grund härav bör,
om rättshjälp beviljas, biträdel få tillgodoräkna sig sådant arbete som
utförts före ansökan om rättshjälp i betydligt större omfattning än som f. n.
följer av 20 § första stycket RHL. Detta bör gälla vare sig ansökan görs vid
rättshjälpsnämnd eller domstol. Härigenom undviks all särskild ansökan om
rättshjälp görs hos rältshjälpsnämnd trots alt det är antagligt att
domstols-talan inte kan undvikas. Med en sådan mer generös retroaktivilelsregel
Prop. 1978/79:90 255
torde också syftet med utredningsförslaget om
"sextimmarsrältshjälp" i allt väsentligt bli tillgodosett.
Från del här skisserade systemet med parallell behörighet
för allmän domstol m.fl. och rällshjälpsnämnd bör dock, såsom utredningen
föreslår, göras undanlag för angelägenheter av mer speciellt slag där en
enhetlig rättslillämpning kräver all prövningen koncentreras till ett fåtal
prövningsmyndigheter.
9. Beviljande av allmän rättshjälp
Bostadsdomstolen har redan under 6. angett sin
principiella inställning till frågan om fördelningen av myndighelsfunktionema
inom rättshjälpssyslemet.
Domstolen biiräder i enlighet härmed förslaget alt advokat
i vissa uppräknade familjerätlsliga angelägenheter skall äga rätt att bevilja
allmän rättshjälp, oavsett storleken av rättshjälpsavgiflen och den beräknade
rätlshjälpskostnaden. Domstolen har i och för sig inga erinringar mot den i 16
§ gjorda uppräkningen av sådana angelägenheter men kan föreställa sig att
ytterligare' ett par familjerättsliga ärendeslag skulle kunna tillföras, t.ex.
upprättande av äktenskapsförord och testamente.
Bostadsdomstolen tillstyrker även alt ansökan om
rättshjälp i de i förslagets 17 § uppräknade angelägenheterna skall prövas av
rättshjälpsnämnd. Vad utredningen anför om intresset av fast och och enhetlig
rättstillämpning i dessa rältshjälpsärenden finner domstolen övertygande. Det
sagda gäller oavsett vilka befogenheter som i övrigt ges åt advokat, domstol
eller förvaltningsmyndighet.
Som antytts under 6. finner bostadsdomstolen däremoi
anledning lill invändningar mot utredningens förslag i 18 § alt advokat i
övriga angelägenheler skall ha rätl att själv bevilja allmän rättshjälp och
arbeta upp till sex timmar på ärendet med skyldighet alt därefter begära besked
om han får fortsätta eller inte. Enligt domstolens uppfattning är det
verklighetsfrämmande att räkna med att den advokat som den rättssökande
konsulterar för aU få hjälp alltid skall kunna verkställa en strikt
intresseprövning. Det synes inte uteslutet att advokatens yrkesmässiga
grundinställning att hjälpa den som söker hans bistånd ibland kan komma att
leda lill en mer liberal bedömning av sökandens intresse av att få sin sak
prövad än som f n. gäller enligt rättshjälpsmyndighetemas praxis. Domstolen
delar experterna Joelssons och Annika Sehlstedts uppfattning att förslaget är
ägnat all medföra ökade koslnader för det allmänna. Ett genomförande av
förslaget leder vidare ofrånkomligen lill betydande ojämnhet i tillämpningen
genom alt prövningen sprids på ett stort antal personer.
Bostadsdomstolen är också skeptisk till konstruktionen med
underställning av frågan om fortsatt rättshjälp sedan sex timmars arbete lagts
ner pä ärendet. Om en advokat har beviljat allmän rällshjälp och arbetat med angelägenheten
i sex timmar blir del säkerligen mycket svårt för rältshjälpsnämnden eller
domstolen att avbryta rättshjälpen, i synnerhet om ärendei närmar sig sitt
avgörande.
En ytterligare olägenhet med förslaget är alt möjlighet
öppnas för rättshjälpssökande att i samma rättsliga angelägenhet vända sig
till flera advokater, som varandra ovetande beviljar rättshjälp. Sådant
missbruk av rättshjälpen lär inte kunna kontrolleras från det allmännas sida.
Av betänkandet framgår inte om utredningen tänkt sig att missbruk i efterhand
skall kunna beivras med slöd av 39 § i förslaget. Även om sådan möjlighet till-
Prop.
1978/79:90 256
skapas, vilkel bl.a. synes förutsätta viss omarbetning av
ansökningsformuläret, kommer uppenbarligen restilutionstalan alt orsaka
myndigheterna besvär och kostnader.
På grund av det anförda avstyrker bosladsdomstolen
utredningens förslag i 18 §. Domstolen vill i stället erinra om sitt under 6.
framförda förslag om liberaliserad retroaktivilelsregel.
Enligt 20 § första stycket RHL kan advokat få ersättning
för arbete och kostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan
oskäligt dröjsmål. Enligt förarbetena (prop 1974:71 s. 21) bör bestämningen
"utan oskäligt dröjsmål" tolkas restriktivt. 1 praxis lär försening
på mer än tio dagar inte godtas. Detta har medfört olägenheier av olika slag.
Domstolen föreslår att den nuvarande regeln ändras så att advokaten kan få
ersättning för arbete som utförts längre tid innan ansökan om allmän rättshjälp
görs -hos domstol eller rättshjälpsnämnd - förslagsvis 2 månader. Möjligheten
till retroaktiv ersättning kan fö. begränsas ytterligare genom ett beloppstak.
En fömtsättning för att arbele före ansökan om rättshjälp skall kunna ersättas
är enligt domstolens förslag att ansökningen bifalls. Är frågan härom tveksam
enligt advokatens uppfattning bör han naluriigtvis liksom f. n. ge in ansökan
efter rådgivningsfasen. Ett genomförande av domstolens förslag bör, i förening
med den utvidgade tiden för rådgivning, tillgodose ett av syftena med den
föreslagna bestämmelsen i 18 §.
Beträffande 21 § i förslaget anser bosladsdomstolen att
inte bara allmän domstol och vissa specialdomslolar m. m. utan även aUmän
förvaltningsdomstol dvs. regeringsrätten och kammartättema skall kunna bevilja
aUmän rättshjälp. Detsamma gäller hyres- och artendenämndema där handläggningen
sker i domstolsmässiga former, liksom överexekuior.
23. Specialmotivering
20 § Enligt första stycket i paragrafen kan advokal,
varmed jämställs bilrädande jurist på advokatbyrå, förordnas till biträde.
Endast om särskilda skäl föreligger, kan annan lämplig person förordnas. Detla
innebär en klar skärpning i förhållande till RHL av möjligheten att förordna
annan än advokat till biträde.
För närvarande presumeras att en advokat (motsvarande) är
lämplig att erhålla förordnande och någon ytteriigare prövning görs ej.
Beiräffande andra biträdeskategorier sker en prövning av vederbörandes
lämplighet. Vid denna lämplighetsprövning torde vikt fästas vid arten och
beskaffenheten av angelägenheten i fråga. 1 förarbetena till RHL framhålls t.
ex, särskilt att ombudsman hos partsorganisaUon på hyresmarknaden bör kunna
utses till biträde i hyrestvist och del oavsett om tvisten skall prövas av hyresnämnd
eller av domstol (prop. 1972:4 s. 258). Enligt förslaget skall emellertid
särskilda skäl föreligga för att t. ex. en ombudsman som är expert på
hyresfrågor skall kunna förordnas till biträde.
Mol bakgrund av det anförda kan bosladsdomstolen inte dela
utredningens uppfattning att det här närmast skulle vara fråga om en
redaktionell jämkning. Några skäl för ändring i sak har inte framförts.
Domstolen avstyrker förslaget.
Prop.
1978/79:90 2.-7
2.2 Göta hovrätt
9. Beviljande av allmän rättshjälp
Hovrätten tillslyrker utredningens förslag alt allmän
rättshjälp i vissa familjerättsmål skall kunna beviljas av advokat. Härigenom
synes stora fördelar kunna uppnås inte minst från kostnadssynpunkt. Den
föreslagna bestämmelsen framstår också som föredömligt enkel atl lillämpa.
Däremot avstyrker hovrätten utredningens förslag om rält
för advokat alt bevilja allmän rättshjälp och därefter arbeta viss tid på
ärendet. Den möjlighet en advokat enligt nuvarande rätlshjälpslagstiflning har
all bevilja allmän rättshjälp har kommii lill användning i myckel ringa
utsträckning. Vid en av DON år 1974 förelagen enkät hos ett 80-tal enskilda
advokatbyråer (betänkandet sid. 105) angav 42% av de tillfrågade byråerna som
skäl härför, atl maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var
förlagt, medan 43% av byråerna ansåg all reglerna varför krångliga. 20% av de
tillfrågade motiverade den ringa användningen med att del vid eventuellt
efterföljande allmän rättshjälp efter beslul av rällshjälpsnämnden kunde visa
sig att en felbedömning skett från byråns sida.
Enligt
utredningens förslag skall advokat exempelvis i fall där den rättsliga
angelägenheten avser fordran, arvsrätt eller skadestånd få besluta om allmän
rättshjälp och arbeta på ärendei i högsl 6 timmar innan frågan om fortsatt
rättshjälp underställes rättshjälpsnämndens eller allmän domstols prövning. Är
den rättssökandes preliminära rättshjålpsavgift högre än vad som motsvarar sex
timmars arbete för advokaten, äger han dock rätt atl arbeta på ärendet lill
dess kostnaden når upp till rättshjälpsavgiften. Därjämte föreslår emellertid
utredningen all frågan om rällshjälp i vissa slag av ärenden alltid skall
prövas av rältshjälpsnämnden. De undantag som görs från advokatens
beslutanderätt har, såsom utredningen framhåller, i rättshjälpsnämndernas
hittillsvarande verksamhet ofta visat sig vara svårbedömda. Utredningens
förslag innebär således att advokaten i många fall kommer all ställas inför
svåra avvägningar. Den risk för felbedömningar frän advokatens sida, vilken
redan nu uppfattas som ett problem, kommer då alt öka ytterligare. Som en följd
därav kan advokaterna befaras komma att, i högre grad än för närvarande belasta
rättshjälpsnämnderna genom underhandskontakter för att få vägledning vid sin
bedömning. Att beslula om allmän rättshjälp kommer också att medföra en inte
oväsentlig arbetsinsats från advokatens sida genom att han måste beräkna
sökandens årsinkomst, rätlshjälpsavgift, skriva beslut m. m. Till detta kommer
vidare det merarbete som uppkommer för advokaten i de fall den tillåtna
tidsfristen överskrides och beslut om fortsatt rättshjälp skall fattas av
myndighei. Del av utredningen föreslagna systemet framstår således som än mer
komplicerat att lillämpa än det som nu gäller och kan förväntas komma till användning
i myckel ringa utsträckning.
Skulle mot förmodan en ökad användning bli följden av utredningens
förslag torde detta komma alt medföra en avsevärd kostnadsökning för
rättshjälpen som helhet. Hovrätten anser att utredningen i denna del inte
tillräckligt beaktat bland annal den konfliktsituation vari advokaten försättes
när han skall tillvarataga statens intressen gentemot klienten. Det är
sannolikt att advokaten i denna situation mången gång låler klientens intressen
vinna företräde, vilkel kommer atl medföra en ulvidgning av
till-iämpningsområdet för allmän rättshjälp. Det bör i detta sammanhang påpekas
atl en sådan utveckling inte heller torde kunna hejdas genom den prövning som
vid den tillåtna tidsfristens utgång skall göras av myndighet. 17 Riksdagen 1978179. I saml. Nr
90
Prop.
1978/79: 90 258
Myndigheien kan nämligen beslula alt allmän rättshjälp
inte vidare skall utgå i ärendet men endast undantagsvis underlåta alt belala
ut ersättning till advokaten för det arbete som redan utförts, eftersom detla
torde förutsätta atl advokaten gjort en uppenbar felbedömning.
Sammanfattningsvis finner hovrätten således atl
utredningens förslag om rätt för advokat alt bevilja allmän rättshjälp i andra
mål än familjerätts-mål är förenal med avsevärda olägenheier och avstyrker
därför all detta förslag genomföres. Hovrätten vill i sammanhanget ifrågasätta
om icke möjlighelerna alt bevilja allmän rättshjälp utan beslut av
rällshjälpsnämnden bör i övrigt helt borttagas ur rältshjälpssystemel. Detla
skulle göra rättshjälpslagsliftningen både enklare och mer lättöverskådlig.
Avskaffas advokats möjlighet att bevilja allmän rättshjälp
i andra mål än familjerättsmål, medför delta att något egentligt behov av att
låta allmän domstol besluta om allmän rättshjälp ej längre synes föreligga.
Under dessa fömtsättningar torde det nämligen endast undantagsvis förekomma all
ett ärende, vari allmän rättshjälp önskas, anhängiggörs vid domstol utan alt
beslut i rättshjälpsfrågan föreligger. Del ringa antalet ärenden kommer enligt
hovrättens mening att motverka en rationell handläggning av rätlshjälpsärendena
vid domstol och till följd härav relativt sett verka kostnadsfördyrande. Sett i
förhållande till det enskilda ärendet kommer vidare rätlshjälpsfrågan att
förorsaka domstolen ett inte oväsentligt merarbete genom de kontroller m.m.
som ska utföras. Hovrätten anser därför all övervägande skäl talar för alt inte
belasta domstolarna med ärenden om rättshjälp. Detta gäller - med hänsyn till
det under alla omständigheter ringa antalet ärenden - även om advokats
möjlighel atl bevilja allmän rättshjälp icke avskaffas.
Skulle rätten atl bevilja allmän rättshjälp - i enlighel
med utredningens förslag - överflyttas på allmän domstol, motsätter sig
hovrätten bestämt den begränsning av beslutanderätten som föreligger i
lagförslagels 17 §. Utredningens förslag i denna del medför endasl att reglerna
blir onödigt komplicerade och att i tillämpliga fall avgörandet av
rältshjälpsfrågan blir fördröjt.
10. Rättshjälpsavgifter
Domstolsverket utger varje år tabeller över den
rätissökandes rätlshjälpsavgift (kostnadsbidrag) i olika inkomstlägen. 1 det
praktiska arbetet har således den myndighet eller advokat som skall beräkna
rällshjälpsavgiften endasl att i tabellen läsa av vilken avgifl som motsvarar
sökandens inkomst. Utredningens förslag till enklare system att beräkna
rättshjälpsavgiften synes därför endasl ha den mycket begränsade positiva
effekten alt domstolsverkets arbete med framtagandet av nämnda tabeller
underlättas. Mot bakgmnd härav vill hovrätten ifrågasätta om det kan anses
motiverat att genomföra utredningens förslag i denna del, specielll som detla
medför avsevärda höjningar av rättshjälpsavgiflen i vissa inkomstlagen. Vid
exempelvis en inkomst på 33000 kr kommer sålunda avgiften för person som icke
är underhållsskyldig gentemot annan person atl bli 200 kr mol för närvarande 90
kr. Förslaget medför dessulom förstärkta s. k. Iröskeleffekter.
Beträffande utredningens förslag till beräkning av den
rällssökandes inkomst har hovrätten i och för sig inget atl erinra. Förslaget
synes emellertid icke medföra några påtagliga fördelar i förhållande till vad
som nu till-lämpas.
Prop. 1978/79:90 2.-9
2.3 Hovrätten för Nedre Norrland
I den mån vid bestämmande av arvode utrymme kan anses
finnas för bedömning av ulfört arbete och dess kvalitet oavsett den lid
arbetet uppgivits ha krävt delar hovrätten den av utredningens ordförande
framförda tesen an vid processuell rättshjälp den handläggande myndigheten bäst
kan bedöma de frågor som påverkar arvodels storlek. Del kan lilläggas all
denna myndighei även är mesi lämpad all pröva om behov av rättshjälp föreligger.
Det är även av betydelse all myndigheien ofta bättre än rättshjälps-nämnden
känner till dem som förordnas till biträde i angelägenheter varom är fräga.
Hovrätten hälsar därför med tillfredsslällelse en omfördelning av beslutsfunktionerna.
Hovrätten delar dock inte utredningsmajoritetens uppfattning att man tills
vidare skall stanna så att säga pä halva vägen. 1 stället för att tänka sig ett
etappvis överflyttande av beslutsfunktionerna från rättshjälpsnämndema bör i
ett sammanhang genomföras de förslag som utredningens ordförande framlagt i sin
reservation till betänkande. Redan det förenklade förtalande som förslaget
innefattar motiverar dess genomförande. Hovrätten delar även ordförandens
uppfattning atl en snar vidare uibyggnad av advokaters och jämställdas
möjligheter atl själva bevilja allmän rättshjälp bör övervägas.
När det gäller beviljande av allmän rällshjälp erinras om
vad tidigare anförts, nämligen atl hovrätten delar utredningsordförandens
mening (betänkandet s. 277) att olika beslul inom rättshjälpssyslemet i
princip bör anförtros den myndighet som handlägger del mål eller ärende i
vilket den rällssökande önskar eller har rättshjälp.
Om i enlighet med förslaget advokat beviljat allmän
rättshjälp och den rättsliga angelägenheten blir föremål för handläggning vid
allmän domstol, skall domstolen pröva frågan om fortsatt rättshjälp först sedan
advokaten sysslat med ärendet visst angivet antal timmar. Principen bör vara
att sedan allmän rättshjälp beviljats frågan om förmånens bestånd när som
helst kan aktualiseras. När rättegången inletts, bör domstolen från bilrädet
övertaga ansvaret för frågan om rättshjälpen skall bestå. Befinnes del exempelvis
vid anhängiggörande av talan atl denna är obefogad - åberopade omständigheter
kanske inte leder fram till den rättsföljd som yrkats - bör rälishjälpen genast
bringas att upphöra (jfr 39 § 1 st. 4 p. förslaget till ny rättshjälpslag).
Rättshjälpsavgiften har enligt hovrättens mening gjorts
alllför starkt progressiv. I de övre inkomslskikten ökar avgiften med 470 kr
för varje tusen kr i inkomstökning, räknat på basbeloppel i oktober 1977 (11
800 kr). Redan vid ett basbelopp på 15000 kr - detta synes inte alltför
avlägset -kommer motsvarande ökning atl vara 600 kr. Avgiftsökningen bör enligt
hovrättens mening icke i något fall tillåtas överstiga nettolöneökningen.
2.4 Kammarrätten i Göteborg
Beviljandefrågor
Kammarrätten ansluler sig lill utredningens förslag att
advokat skall få besluta om allmän rättshjälp i familjerättsärenden.
Kammarrätten ställer sig däremot iveksam till förslaget
all advokat skall få besluta om rättshjälp i vissa andra ärendetyper och arbeta
upp till sex timmar innan beslutet underställs myndighets prövning. Enligt
utredning-
Prop. 1978/79:90 260
ens egna beräkningar skulle nämnderna befrias från högsl
lio proceni av det totala antalet ärenden genom denna del av förslaget.
Rationaliserings-vinslen skulle således inte bli särskilt stor. Utredningens
undersökningar visar all avslagsfrekvensen är belydligi högre i dessa
ärendelyper än i familjerättsärendena. Detla tyder på atl sakprövningen är
svårare i förstnämnda ärendelyper. Enligt kammarrättens bedömning kan man
därför inte bortse från atl rätlshjälpsområdel kan vidgas, om förslaget
genomförs i denna del, vilket skulle medföra ökade koslnader för statsverket.
Enligt den enkätundersökning angående tillämpningen av institutet allmän rättshjälp
utan beslut av rättshjälpsnämnd som redovisades i DONs PM angav advokaterna som
främsta anledning till den begränsade användningen av inslilulel atl reglerna
var krångliga. Kammarrätten anser att samma omdöme gäller för den av
rättshjälpsutredningen föreslagna ordningen, varför del kan befaras att
institutet skulle tillämpas endast i ringa omfattning.
Mol denna bakgmnd är kammarrätten tveksam till om
utredningens förslag att låta advokat besluta om rättshjälp i ärenden uianför
familjerättsgruppen är lämpligt.
Ulredningen föreslår vidare att vissa domstolar skall få
besluta om allmän rättshjälp, om frågan om rättshjälp uppkommer först efter
det att den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid
domstolen. Enligt kammarrättens bedömning bör samma befogenhet tilläggas de domstolar
och myndigheter som enligt förslaget skall fastställa ersättningar, således
även förvaltningsdomstolar, arrende- och hyresnämnder saml överexekutor. Dessa
domstolar och myndigheter får anses vara väl lämpade atl besluta om allmän
rättshjälp. Att gä ännu längre, såsom utredningens ordförande föreslagit, och
låta alla statliga myndigheter besluta om allmän rättshjälp kan, såvitt
kammarrätten kan bedöma, knappast bidra till ökad effektivitet.
Enligt förslaget skall de allmänna domstolarna inte få
besluta om allmän rättshjälp i ärenden där det krävs särskilda skäl eller
särskild prövning för aU rällshjälp skall få beviljas. Som skäl för denna
begränsning har utredningen anfört önskemålet om enhetlig praxis. Praxis torde
emellertid inte bli mindre enhetlig, om domstolarna får rätt atl besluta om
allmän rällshjälp i alla ärendetyper. Genom sin sammansättning och verksamhei
är de allmänna domstolarna inriktade pä att avgöra juridiska frågor. Delta
gäller även för de andra domstolar och myndigheler som enligt kammarrättens
förslag skall få besluta om allmän rällshjälp. Kammarrätten förordar därför
atl de domslolar och myndigheter, som ges rätl att beslula om rällshjälp, får
avgöra rältshjälpsfrågan i samtiiga typer av ärenden.
Råttshjålpsa v gift er
Kammarrätten tillslyrker utredningens förslag angående
förenklingar vid beräkning av den rättssökandes inkomst och fastställande av
rättshjälpsavgift. De föreslagna avgifterna innebär en höjning jämfört med de
avgifier som ulgår nu. Härigenom förändras den låginkomslprofil som
rättshjälpssyslemet ursprungligen fick. Utredningen redovisar inte några skäl
för att nu gå ifrån den ursprungliga låginkomstprofilen. Kammarrätten har svårt
atl se några andra skäl för ett sådant steg än rent slalsfinansiella.
1 26 § tredje stycket föreslås att myndighets beslut om
skyldighet atl erlägga rätlshjälpsavgift skall få verkställas såsom dom.
Enligt utredningens överväganden syftar stadgandet på de fall då avgiften skall
betalas direkl till statsverket. Det torde inte finnas något behov av en
motsvarande ordning när avgiften skall betalas till biträdet, eftersom
biträdet kan underlåta
Prop. 1978/79:90 261
atl utföra något arbete innan avgiften betalats.
Bestämmelsen bör utformas så att den överensstämmer mer med motiven och
förslagsvis få följande lydelse. "Myndighets beslut om skyldighet atl
erlägga rältshjälpsavgifl till statsverket får verkställas enligt vad som är
föreskrivet om domstols dom."
2.5 Göteborgs tingsrätt
Från rent administrativa utgångspunkter tillslyrker
tingsrälten med hänsyn till den tidsvinst och förenkling av ärendenas
behandling som vinnes alt advokat skall få bevilja rättshjälp och slutföra
rätlshjälpsärendet i de av ulredningen angivna familjerällsmålen och
familjerältsliga ärendena. För en enhetlig bedömning - ärenden av förevarande
slag kommer alt behandlas av ett stort antal personer var för sig - bör
noggranna och lättillämpade bestämmelser meddelas om rättshjälpsavgiften.
De rent administrativa fördelama, främst effektivisering
och förenkling av rättshjälpssystemet, talar för utredningens förslag alt advokal
även i annan rättslig angelägenhet med viss begränsning skall få bevilja
allmän rättshjälp. Dock bör, liksom beiräffande familjerällsmålen och de
familjerältsliga ärendena, rätlen att bevilja allmän rällshjälp ej
tillerkännas bilrädande jurisl på advokatbyrå. Det är enligt tingsrälten
viktigt all betydelsefulla frågor av detta slag kommer under en advokats
bedömning och står under dennes direkia ansvar.
Vad avser de särskilt uppräknade fall där det ankommer på
rältshjälpsnämnden att pröva rätlshjälpsfrågan ifrågasätter tingsrätten om dit
bör föras bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskUlnad. Det
kan härvid anmärkas alt advokat om den rättshjälpssökande inte varil gift
utan sammanboende - får bevilja rättshjälp i angelägenhet av ifrågavarande
slag med den begränsning som följer av "sextimmarsregeln". Enligt
tingsrälten är sistnämnda regel i förening med en väl planerad kostnadskontroll
tillfyllest beträffande bodelningsärenden.
Tingsrätten finner ej alt sådana skäl framkommit atl,
såsom upptagits i 17 § i förslaget, begränsning bör föreligga i de allmänna
domstolarnas rätl att pröva frågor om allmän rällshjälp. Särskilt när det
gäller massärenden kan en sådan begränsning medföra en onödig byråkratisering
samtidigt som rättshjälpsnämnden kan antagas ha sämre möjligheler att bedöma
frågan än tingsrälten.
Vidkommande frågan när part begär rättshjälp för
handläggning vid förvallningsdomstol eller förvaltningsmyndighet anser
tingsrälten att i vart fall förvaltningsdomstol bör tillerkännas samma
beslutskompetens i rättshjälpsärenden som ulredningen föreslagit beträffande
allmän domstol och vissa därmed jämslällda domstolar. Viss tveksamhet kan
föreligga huruvida samma kompetens skall tillerkännas statlig
förvaltningsmyndighet, där vid sådani förhållande myndigheten i
rältshjälpsärendel skulle bli såväl part som beslutande myndighet. De skäl
utredningens ordförande anfört för sitt ställningslagande för alt samtliga
statliga myndigheter skall få prövningsrätt i nu avsedda fall väger emellertid
enligt tingsrätten så tungt att tingsrätten ansluter sig till den uppfattning
utredningens ordförande intagit i denna fråga. Samma ståndpunkt gäller för
tingsrätten beiräffande andra i utredningen upptagna frågor såsom tillstånd
till byte av bilräde, beslut om ersättning osv. Tilläggas kan att information
om praxis i rättshjälpsärenden och andra frågor rörande rättshjälpssystemet
kan i tillräcklig omfattning föras ut till berörda myndigheter, förslagsvis av
domstolsverket.
Prop. 1978/79:90 262
2.6 Kristianstads tingsrätt
I belänkandei föreslås, i enlighet med utredningens
direktiv, ålgärder som hell klarl skulle effeklivisera de olika
rättshjälpsformerna och förenkla rällshjälpssyslemel ulan atl för den skulle
försämra rättsskyddet. Enligt tingsrättens mening skulle emellertid de mycket
angelägna syftena med översynen av rältshjälpssystemel tillgodoses i än högre
grad, om de förslag till åtgärder genomförs som utredningens ordförande med
instämmande av experten Reulerwall framlagt i reservation till betänkandet.
Tingsrälten vill för sin del bestämt förorda all så sker.
1 del följande tar tingsrätten upp olika av utredningen
behandlade spörsmål i samma ordning som de redovisats i betänkandet.
Kommentarerna tar av naturliga skäl sikte främst på alt lämna synpunkter i
frågor som kan ha betydelse för de allmänna domstolarna.
Tingsrätten välkomnar att ordel koslnadsbidrag utmönstras
ur rättshjälpslagen och ersätls med det i sammanhanget mer lättförståeliga och
adekvata uttrycket rättshjälpsavgift. Likaså anser tingsrätten det vara välbetänkt
alt, som föreslagils, beteckna alla biträden inom rättshjälpslagens ram som
offentliga biträden. Såsom utredningen konstaterat (s. 70) behövs för den sådan
ändring av terminologin som sist nämnls en annan benämning för en
rällshjälpsform som behandlas i nuvarande 41-45 §§. Tingsrätten vill
emellertid ifrågasätta om inte det av utredningen föreslagna uttrycket är för
långt och otympligt. Enligt tingsrättens mening är "särskild rättshjälp"
en lämpligare benämning för denna rättshjälpsform.
Utredningen uttalar pä s. 78 nederst att allmänna
domstolar av praktiska skäl i viss utsträckning bör kunna anförtros att pröva
rättshjälpsfrågan i fall när frågan uppkommil först sedan talan väckts eller
målel eller ärendet eljest anhängiggjorts. Uttalandet ger uttryck för
tveksamhet beiräffande de allmänna domstolarnas förmåga all handlägga
rättshjälpsfrågor. Längre fram i betänkandet (s. 115) sägs emellertid att del i
sådana fall är naturligt att allmän domstol beslutar om allmän rättshjälp skall
utgå eller inte, eftersom domstolen ju är bäst insatt i vad målet eller
ärendet rör och därför torde ha de bästa förutsättningarna att bedöma om behov
eller rättsligt intresse av rättshjälp föreligger. Tingsrätten vill kraftigt
understryka sistnämnda uttalande och tillägga att de allmänna domstolarna
tidigare har skött motsvarande uppgift enligi lagen om fri rällegång väl.
Enligi betänkandet (s. 116) talar önskemålet om en enhetlig praxis i
rältshjälpshänseende likväl i vissa fall så starkt för atl prövningen av
rätlshjälpsfrågan bör ligga på råttshjälpsnämnden att inte ens allmän domstol
där målet eller ärendet är anhängigt kan anförtros uppgiften. Tingsrätten är
för sin del av den uppfattningen att del inte kan vara rimligt att tillmäta
omsorgen om att rättspraxis blir enhetlig - om nu oenhetlighet av betydelse kan
befaras - sådan vikt att man för atl lillgodose ändamålet är beredd att lägga
rältshjälpspröv-ningen på annan myndighei än den som ur alla andra synpunkter
är bäst lämpad för uppgiften. Allmän domstol bör alltså anförtros att i sådana
fall som nu avses pröva rättshjälpsfrågor av alla slag. Tingsrättens nu redovisade
inställning till frågan om fördelningen av myndighetsfunktionerna framgår i och
för sig redan av vad inledningsvis anförts om att reservantens förslag bör
genomföras. Frågan lillmäles emellertid av tingsrätten sådan vikt, i vad de
allmänna domstolarna därav berörs, att rätten särskilt velat underslryka sin
uppfattning.
Prop. 1978/79:90 263
Enligt tingsrättens mening är det en sund princip atl ål
advokat i största möjliga utsträckning överlåta att bevilja allmän rättshjälp,
eftersom en rätissökande av naturliga skäl i regel först vänder sig till en
advokatbyrå med sina rättsliga spörsmål, och del leder lill minskad byråkrati
om rättshjälpsfrågan kan avgöras i della sammanhang. Del kunde kanske lyckas
all del vore behövligi med besiämmelser om koniroll mol missbruk av främsi
sextimmarsregeln. Härigenom skulle emellertid en stor del av smidigheten och
vinsten med den valda lösningen gå föriorad. Tingsrälten har därför ej något
att erinra mot förslaget som del utformats i denna del. Emellertid vill
tingsrätten, i anslutning till uppräkningen av de olika ämnesområdena i 16 § 1
st. lagförslaget, fästa uppmärksamheten på alt i fråga om omyndighetsförklaring
eller dess hävande möjlighet finns för domstol atl enligt föräldrabalken (10
kap, 13 §) förordna rällegångsbiträde som får ersättning av allmänna medel.
Viss samordning torde vara önskvärd mellan rällshjälpslagen och föräldrabalken
i berört avseende. Vidare må påpekas all 16 § 2 st. nämnda förslag fått en
delvis felaktig avfattning. Anledning saknas nämligen hänvisa till 17 § 1 st.
7, eftersom inget av de i 16 § 1 st. uppräknade målen och ärendena kan handläggas
enligt den s.k. småmålslagen.
Del föreslagna avgiftssystemet är slarkl progressivt. För
en person, vars inkomst uppgår till 50000 kr, är rättshjälpsavgiften enligt
förslaget 1 090 kr, medan avgiften för den, vars inkomsi uppgår till 83000 kr,
är 8890 kr. Skillnaden i rättshjälpsavgift för dessa inkomsttagare är således 7
800 kr. Mol bakgrund av rådande skatte- och bidragsregler mäsle det slarkl
ifrågasättas om en så avsevärd skillnad i rättshjälpsavgift för inkomsttagare
i angivna inkomstlägen är sakligt motiverad. I förslaget lill avgiftssystem har
inte tillräcklig hänsyn tagils till den försörjningsbörda, som sökanden kan ha.
Inte heller har reglerna om beskattning av inkomsterna inom en familj och de
konsekvenser dessa regler får för familjeekonomin beaktats. Det sagda kan
illustreras genom följande exempel. En person med fem barn och hemarbetande
hustru utan inkomsi saml en årslön på 110000 kr får själv svara för sina
rättegångskostnader. Ett sammanboende eller gift par utan barn, där var och en
har en inkomst på 55 000 kr, har var och en en rältshjälpsavgifl som är
begränsad till i 500 kr. Det är dock uppenbart att de senare har en
betalningsförmåga, som avsevärt överstiger familjeförsörjarens, vars skenbart
höga inkomst skall räcka till sju personer. Därtill kommeratt denne får betala
omkring 15000 kr. mer i statlig skatt än de båda andra tillsammans. Då alla
bör ha samma möjlighet att skaffa sakkunnig hjälp i juridiska angelägenheter,
synes skäl föreligga för atl närmare undersöka om de föreslagna
rättshjälpsavgifterna är rimliga och svarar mol den rätissökandes verkliga
betalningsförmåga.
2.7 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Beviljande av rättshjälp
Ulredningen föreslår atl advokal i betydande omfattning
skall få bevilja rättshjälp i mål eller ärenden som skall bli föremål för
prövning i domstol. Däremot skall rättshjälp alllid beviljas av
rältshjälpsnämnden bl. a. i fall då ärendei skall prövas av förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet. Advokat skall alltså inte få bevilja rättshjälp i
ärenden vid arrendenämnd eller hyresnämnd. Hyresnämnden har inget alt erinra
mot alt prövningen sålunda ligger kvar hos rältshjälpsnämnden. De ärenden som
handlägges i
Prop. 1978/79:90 264
hyresnämnderna är nämligen sinsemellan av mycket olika
beskaffenhet. Det är således viktigt atl en viss enhetlighet iakttages vid
beviljandet av rättshjälp. I ärenden om förlängning av hyresavtal är rättshjälp
ofta motiverad, men åtskilliga ärenden av andra typer kan inte sägas vara av
sådan vikt för den rättssökande atl rättshjälp normalt bör utgå.
Om frågan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den
rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning, föreslår
utredningen atl rättshjälp skall kunna beviljas av domstol men ej av
förvaltningsdomstol eller av förvaliningsmyndighel. Utredningens ordförande och
en expert anser atl alla statliga myndigheler bör få pröva rättshjälpsfrågan i
nu avsedda fall. Hyresnämnden instämmer i denna fråga med minoritetens förslag.
När ett mål eller ärende blivit föremål för handläggning, måste det nämligen
vara lättare för den handläggande myndigheien än för rältshjälpsnämnden atl
bedöma humvida behov av rättshjälp verkligen föreligger. I synnerhet gäller
delta förvaltningsdomstolar eller myndigheler, vilka liksom hyresnämnden
huvudsakligen arbetar med muntligt förfarande. Om det vid del första
sammanträdet visar sig att ärendet fordrar handläggning vid flera sammaniräden
eller alt behov av rättshjälp av andra skäl föreligger, kan då
rätlshjälpsfrågan lösas på ell snabbi och smidigl säll.
2.8 Råttshjälpsnämnden i Stockholm
Beviljande av allmän rättshjälp
Som utredningen framhållit inskränker sig
rättshjälpsnämndens prövning i det stora flertalet fall av
äktenskapsskillnader och vissa andra familjerättsmål till ett enkelt
konstaterande atl ansökningen skall bifallas och att maximibelopp för
kostnadsbidragel skall fastställas. Nämnden har därför ingen erinran mot
förslaget att advokal tilläggs befogenhet att - oavsett vilkel koslnadsbidrag
som kan ifrågakomma - bevilja allmän rättshjälp i denna typ av rättsliga
angelägenheter. Dessa prövas ju lill övervägande del av allmän domstol, vilket
är ägnat att tillskapa viss kontrollmöjlighet och atl minska riskerna för
eventuellt missbmk. Undantag bör dock göras för vissa lyper av ärenden som
kräver särskilda överväganden. Hit hör de flesta ärenden angående
verkställighet och dessa bör därför inte ingå i "kalalogen" enligt
16 § i förslaget. Detta gäller även ärenden angående omyndighetsförklaring,
vars införande i denna paragraf enligt nämndens uppfattning i viss mån
kolliderar med bestämmelsen i förslaget till 21 § tredje stycket sista punkten.
Däremoi lorde "katalogen" kunna utökas med i
vart fall angelägenheter rörande upprättande av äktenskapsförord och av
testamente. Dessa angelägenheter är lill sin nalur sådana att de för det mesta
kan klaras av snabbt och Ulan större kostnader samt att risken för ett
obehörigt utnyttjande av förmånen torde vara minimal även om ärendena inte blir
föremål för myndighels behandling.
Enär angelägenhet angiven i 16 § lagförslaget inte torde
komma alt handläggas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden
erfordras i paragrafens sisla stycke inte någon hänvisning lill 17 § första
stycket 7.
Rättshjälpsnämnden vill fästa uppmärksamheten på alt bland
advokater den missuppfattningen inte är ovanlig alt beviljad rättshjälp för
boskillnad omfattar jämväl arbete med förtättande av bodelning efter
boskillnadsdomen. Denna missuppfattning har medfört ekonomiska konsekvenser
för
Prop. 1978/79:90 265
advokaterna. Med hänsyn härtill och till att advokater ju
enligt förslaget skall äga rätl atl själva bevilja allmän rättshjälp för
boskillnad synes ett uttryckligt klarläggande vara på sin plats.
Vad ovan anförts innebär atl 16 § lagförslaget enligt
rältshjälpsnämndens uppfattning skulle få följande lydelse:
"Allmän rättshjälp får beviljas av advokal, om den
rättsliga angelägenheter avser
-
äktenskapsskillnad
-
boskillnad
-
fastställande
eller jämkning av underhållsbidrag till make eller barn
-
faderskap till
barn
-
fastställande
eller överflyttande av vårdnad om bam
-
fastställande
av rätt till umgänge med barn
-
upprättande av
äktenskapsförord
-
upprättande av
testamente
Vad nu sagts gäller bara om annal ej följer av 17 § försia
stycket I, 3, 4 eller 6."
Rältshjälpsnämnden anser att flera lungt vägande
erinringar kan riklas mot utredningens förslag att advokat skall äga rätt atl -
med vissa undantag enligt 17 § lagförslaget - bevilja allmän rättshjälp i
övriga angelägenheter och arbeta upp till sex timmar. I detta sammanhang mä
först hänvisas till det särskilda yttrandet av experterna Joelsson och Annika
Sehlstedt om risken för praxisförskjutning och kostnadsaspekten (sid. 288 i
betänkandet). Därtill kommer att advokaterna med all säkerhei bringas i konfliktsituationer
beträffande sin lojalitetsplikt gentemot klienten. Det måste vara svårt att
vägra en klient allmän rättshjälp med motiveringen atl befogat intresse inte
kan anses föreligga. Likaledes måste svårigheter uppstå när det i vissa fall
gäller att objektivt bedöma huruvida ur utredningssynpunkt behov föreligger av
juridiskt biträde. Även andra vanskliga bedömningssitua-lioner kan länkas.
Erfarenheten har således visat att det inte är ovanligt alt en rältsökande och
hans ombud hell seriöst hävdar att en angelägenhet inte har samband med
näringsverksamhet medan nämnden däremot finner att så är fallet. Om nu
vederbörande advokat gör en felbedömning i berört avseende kan detta leda till
icke önskade kostnadskonsekvenser för statsverket. Möjligheten att vägra eller
ens jämka en biträdesersättning på grund av en dylik felbedömning blir nämligen
ytterligt beskuren enär ju enligt 29 § första stycket lagförslaget härför
skall krävas alt biträdet uppenbart missbmkat sin behörighet atl bevilja
allmän rättshjälp eller del eljest föreligger särskilda skäl. I detta
sammanhang vill nämnden inte underlåta att framhålla risken för att en
rättshjälpssökande kan komma att i en och samma angelägenhet vända sig till
flera advokater, som varandra ovetande var för sig beviljar vederbörande allmän
rättshjälp. Någon kontrollmöjlighet i detla hänseende lorde inte slå lill buds
med inte oväsentliga kostnadsökningar som följd.
Rättshjälpsnämnden kan inte heller finna att förslaget är
ägnat atl i nämnvärd grad minska nämndemas arbetsbelastning. Eftersom del
enligt förslaget åligger advokaterna att avgöra om 17 § lagförslaget är
tillämplig kan förväntas ell stort antal underhandsförfrågningar hos nämnderna
härom och för övrigt även om tillämpningen i sig av 18 § lagförslaget. Framställningar
enligt 17 § andra stycket och 19 § lagförslaget torde ävenledes bli vanliga, I
detla sammanhang vill nämnden peka på de komplikationer som kan uppslå för det
fall en advokat själv beviljat allmän rättshjälp i en angelägenhet, som senare
visar sig nödvändiggöra prövning av förvalt-
Prop. 1978/79:90 266
ningsdomslol eller förvaltningsmyndighet. Uppkommer denna
situation måsle en särskild ansökan göras till nämnden enligt 17 § försia
siycket 4 lagförslaget. Fråga uppkommer då huruvida sökanden skall eriägga ny
rättshjälpsavgift eller huruvida tidigare till advokaten eriagd avgift skall
tillgodoräknas honom hos nämnden. Denna situation kommer inte atl bli helt
ovanlig i angelägenhet rörande ersältning på gmnd av trafikolycka och på grund
av olycksfall i arbete. Dessa omständigheter i förening med den i 18 § första
stycket lagförslaget intagna "mellankontrollen" innebär enligt
nämndens uppfattning atl arbetsbesparingen för nämnderna inte på långt när
kommer att uppgå till den av utredningen uppskattade. Enligt nämndens mening
medför 18 § lagförslaget inte sådana fördelar atl dessa uppväger de
komplikationer som den kan förväntas tillskapa.
Slutligen vill rältshjälpsnämnden i detta sammanhang
ställa sig den frågan humvida inte utredningens hela konstmktion i själva
verket innebär en utsträckning av den statliga myndighetsutövningen till
enskild person med de konsekvenser som i skilda sammanhang kan följa därav.
Huruvida utredningen beaktat denna synpunkt vid sina överväganden framgår inte
av betänkandet.
Utredningen föreslår vidare (21 § lagförslaget) all allmän
domsiol skall pröva frågan om allmän rättshjälp därest angelägenhelen redan är
föremål för behandling av domstolen och fråga inte är om fall som avses i 17 §
försia stycket 1-6 eller 8 lagförslaget. Frånsell atl en prövning enligt angivna
punkter i 17 § första stycket torde innebära ökad arbetsbelastning för
domstolen anser rättshjälpsnämnden atl principiella skäl talar mot förslaget.
Nämnden ifrågasätter det lämpliga i atl en domstol, som ju skall pröva den
rättsliga angelägenheten, dessförinnan skall taga ställning i rältshjälpsfrågan
och därmed också i princip till frågan huruvida vederbörande part har befogat
intresse av att få angelägenheten prövad med slöd av allmän rättshjälp.
Enahanda problemalik lorde bli aktuell vid domstols tillämpning av 18 §
lagförslaget. Nämnden anser sig därför inte kunna tillstyrka förslaget. Vid
detta ställningstagande anser sig nämnden inte heller böra tillstyrka förslaget
såvitt avser rätl alt förordna biträde eller återkalla dylikt förordnande i
angelägenhet, som handläggs enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre
värden.
Förordnande av biträde och därtill hörande frågor
I 20 § första stycket lagförslaget anges atl advokat får
förordnas till bilräde. I fortsättningen stadgas - vilkel är en nyhet - att
annan lämplig person kan förordnas till biträde om särskilda skäl föreligger.
Enligt utredningen (specialmotiveringen sid. 260 i betänkandet) skulle delta
inte vara avsell atl innebära någon avvikelse från gällande rätt utan en
kodifiering av nuvarande ordning. Utredningen hänvisar i sammanhanget till
prop. 1972: 4 s. 257, 258. Rältshjälpsnämnden delar inte denna utredningens uppfattning
eller slutledning. Åtminstone Stockholmsnämnden - och såvitt denna har sig
bekant även samtliga övriga nämnder - tillämpar gällande bestämmelse (21 §
första stycket nuvarande lag) så atl om advokat eller biträdande jurisl på
advokatbyrå begärs som biträde presumeras vederbörande vara lämplig och förordnas
utan prövning. När biträdesförordnande begärs för andra kategorier -
praktiserande jurister som inte är advokater eller anställda på advokatbyrå,
bankjurister, personer utan juridisk examen (exempelvis ombudsmän, erfarna
skadereglerare, personer med annan akademisk examen) - sker alltid en prövning
av vederbörandes lämp-
Prop. 1978/79:90 267
lighet men detta är också den enda prövning som sker.
Befinnes den föreslagna personen lämplig och lägger inte 21 § första siycket
sista meningen rättshjälpslagen hinder i vägen - vilkel ju dock gäller för alla
kaiegorier, således även advokater, - förordnas vederbörande till bilräde.
Några särskilda skäl därutöver krävs inte även om det ligger i sakens natur
atl en prövning av lämpligheten hos en person ulan juridisk examen blir mer inriktad
på arten och beskaffenheten av den angelägenhet som är ifråga än i övriga fall.
Mol bakgrunden av denna praxis - som alltså torde vara gemensam för samtliga
rättshjälpsnämnder - ter sig del redovisade molivet för utformningen av
lagförslaget svårförståeligt. Förslaget har fått en utformning som föga
återspeglar praxis, och som - vilket synes betänkligt och knappasl
eftersträvansvärt - kan vara ägnal all ulveckla ett advokatmonopol.
Visserligen kan svårigheter ibland föreligga att utöva en effektiv
lämplighetsprövning beträffande personer, som inte är advokater eller biträdande
jusiler på advokatbyråer, men utredningens förslag löser enligt nämndens åsikt
inte detta problem. Möjligen skulle en ändring av nu gällande bestämmelse av
innebörd alt en dylik person åläggs visa att han är lämplig kunna bidraga till
problemels lösande. Enligt nämndens uppfattning saknas skäl all frångå
lydelsen i nu gällande bestämmelse dvs. 21 § försia stycket rättshjälpslagen.
Nämnden avstyrker på anförda skäl utredningens förslag.
Avgifterna för aUmän rättshjälp
Rättshjälpsnämnden har i och för sig intet atl erinra mol
utredningens förslag i 22-24 §§ lagförslaget även om nämnden vill påpeka att en
viss fördyring i många fall kommer att uppstå för den enskilde rällssökanden.
Nämnden vill i detta sammanhang erinra om vikten av att advokater om dessa
kommer atl tilläggas rält all bevilja allmän rättshjälp oavsett avgiftens
storlek - erhåller fullödig information om hur avgiften beräknas. Ell flertal
advokater tycks hitintills exempelvis inte ha uppfattat alt det är den
beräknade årsinkomsten, som skall ligga lill grund för avgiften, eller atl med
årsinkomst inte avses inkomsien för kalenderåret ulan inkomsten för
tolvmånaders perioden sex månader före och sex månader efter ansök-ningsdalum.
Med hänsyn till den praxis som åtminstone
Stockholmsnämnden utvecklat förefaller 25 § sista meningen lagförslaget
innebära en obehövlig nyhet. Om en sökande beviljats allmän rättshjälp i en
viss rättslig angelägenhet tillåter nämligen nämnden - efter framställning av
sökanden - att den sålunda beviljade rättshjälpen får omfatta även annan
angelägenhet om nära samband mellan angelägenheterna föreligger i rättsligt
eller sakligt hänseende. Denna ordning synes enligt nämndens uppfattning
smidigare och mindre komplicerad än att - som utredningen föreslår - laborera
med två rätlshjälpsärenden och beträffande avgiften i det senare hänvisa till
del tidigare. Nämnden avstyrker därför utredningens förslag såsom obehövligt.
Därest en lagbeslämmelse anses erforderlig föreslår nämnden all den utformas i
enlighet med ovan redovisad praxis.
1 26 § tredje stycket lagförslaget stadgas, vilket är en
nyhet, alt myndighels beslut om skyldighet att erlägga avgift blir direkt exigibel.
Rättshjälpsnämnden tillstyrker förslaget.
Två ledamöter av rältshjälpsnämnden, advokaterna Rune Ek
och Bengt Ljungqvist, har såvitt yttrandet berör 18 och 19 §§ lagförslaget
reserverat sig och anfört.
Prop. 1978/79:90 268
Vi tillstyrker utredningens förslag avseende 18 § med det
undanlaget att sisla slyckel bör utgå.
Utredningens förslag i 18 § innebär en inledning till en
decentralisering av beslutsfunktionen, som i en framtid kan leda till all
advokat i alla ärenden, oavsett omfattningen kommeratt kunna bevilja allmän
rättshjälp.
Utredningen föreslår att advokat skall kunna bevilja
allmän rättshjälp för ett arbete omfattande sex timmar. Åtskilliga ärenden är
av den omfattningen alt de kan slutföras inom nämnda tidsram. En stor mängd av
ärendena är dessutom av den arten atl svårighet inte föreligger vid bedömningen
humvida allmän rättshjälp kan komma ifråga eller inte. Advokaten bör dock ha
möjlighel atl, även före del sex timmars arbele är konsumerat, på den
rättssökandes vägnar göra framställning till rältshjälpsnämnden om fortsatt
allmän rättshjälp. Rättshjälpsnämnden bör då ha skyldighet att besluta i
ärendet. En sådan ordning ger den rätissökande möjlighel atl på ett tidigt
stadium förvissa sig om allmän rättshjälp kan påräknas även efter
rältshjälpsnämndens bedömning. Detta kan vara av värde i tveksamma fall. Därför
bör sisla slyckel i den föreslagna paragrafen utgå.
Såsom rältshjälpsnämnden i sitt remissvar velat utforma 16
§ och med ett bibehållande av utredningens 18 § med undantag för sisla stycket,
skulle en beaktansvärd mängd av rätlshjälpsärendena kunna behandlas på advokatbyråerna.
Detta förenklar för de rättssökande, rättshjälpsnämndema och advokaterna.
Del skulle möjligen kunna befaras att advokat kan komma i
konfliktsituationer men hänsyn till sin lojalitetsplikt gentemol klienten och
därigenom ha svårighet alt vägra en klient allmän rättshjälp med motiveringen
att befogat intresse inte kan anses föreligga. Sådana farhågor torde emellertid
vara överdrivna. Skulle tveksamhet råda har advokaten möjlighet enligt vårt
förslag att på klientens vägnar ansöka om rättshjälp hos rättshjälpsnämnden.
Advokat bör alltså själv endast besluta i klara fall. Genom möjlighelen att
omgående erhålla rättshjälpsnämndens prövning befrias advokaten från
ovannämnda konfliktsituation.
Skulle advokat likväl göra en felbedömning innebär det
ökade kostnader för statsverket. Är felbedömningen flagrant torde emellertid
statsverket kunna återkräva de ökade kostnaderna av advokaten. Härom skulle särskild
regel kunna införas.
Det kan föreligga risk att en rätissökande i samma
angelägenhet vänder sig till flera advokater och låter dessa, varandra
ovetande, agera i ärendet och bevilja rättshjälp. En kontroll för att i
möjligaste mån undanröja dessa risker skulle kunna ske genom atl på tillämpliga
blanketter ange att den rällssökande har alt under edlig förpliktelse bekräfta
att han ej i aktuell angelägenhet sökt rättshjälp på annat håll. Detta
förfaringssätt tillämpas i många andra sammanhang. Dessulom verkar
kostnadsbidraget i många fall hämmande på dylikt missbruk.
Som en följd av att sista stycket 18 § utgår kan även 19 §
utgå i sin helhet eller ändras så att där anges atl en ovillkoriig skyldighet
föreligger för rättshjälpsnämnd atl på begäran av rättssökande pröva frågan om
allmän rättshjälp.
2.9 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Funktionsfördelning
Utredningen har funnit, att funktionsfördelningen är av
vital betydelse för uppnående av de mål som uppsatts i direktiven. I princip
delar rältshjälpsnämnden denna inställning.
Prop.
1978/79:90 269
Efiersom fräga om rådgivningsinslilulels vara eller icke
vara enligi rälls-hjälpsnämndens mening hänger inliml samman med frågan om hur
beslulsfunktionema i övrigt beträffande beviljande av allmän rättshjälp skall
konstrueras kommer rättshjälpsnämnden att behandla dessa frågor i ett
sammanhang.
Rällshjälpsnämnden biiräder utredningens förslag att
advokal skall bevilja allmän rättshjälp i familjemål (16 § förf.förslaget).
Enligi nämndens mening bör advokats rätt härvidlag även omfatta beviljande av
allmän rällshjälp i bördsmål. Enligi 16 § 2 si. i den föreslagna
förfallningslexlen undanlas från advokats behörighet att bevilja allmän
rättshjälp - genom en hänvisning lill 17 § första stycket 7 - det fall atl den rättsliga
angelägenheten kan antas bli prövad enligt lagen om rättegång i tvistemål om
mindre värden (SFS 1974:8). 1 specialmotiveringen, s. 258, anmärker utredningen,
att delta kan bli fallel i mål om underhållsbidrag till maka eller barn, om vad
som sammanlagt yrkas i underhäll understiger ett halvt basbelopp (beloppsgränsen
för mål som skall handläggas enligt småmålslagen). 3 § lagen om rättegång i
tvistemål om mindre värden stadgar, att denna lag inte är tillämplig på mäl,
som handläggs av tingsrätt i särskild sammansättning. Dit hör bl.a. mål om
underhåll (GB 15:29). Rättshjälpsnämnden föreslår alt hänvisningen till 17 § 1
st. 7 p. utgår ur 16 § 2 st. förslaget till författ-ningstexl. Det kan
ifrågasättas om ärenden angående omyndighetsförklaring och dess hävande bör
hänföras till den kategori ärenden i vilka advokaten ges full frihet atl
bevilja allmän rättshjälp. Sådan söks ytterst sällan i dessa ärenden.
Anledningen härtill är förmodligen atl domstol enligt 10 kap. 13 § FB förordnar
rättegångsbiträde. Behov av de ytterligare förmåner som kan erhållas genom
rättshjälp uppträder med säkerhet ytterst sällan.
Advokat bör inte få tillstånd alt åla sig
rättshjälpsärenden enligt 16 § förslaget till författningstext utanför sitt
naluriiga verksamhetsområde. Önskar den rätissökande att ett biträde med
verksamheten förlagd till avlägsen ort skall förordnas bör del ankomma på
rältshjälpsnämnden all la siällning till frågan om denne skall förordnas.
Detta förhållande bör framgå av lagtexten.
Mot utredningens förslag i 18 § förslag till
författningstext att för vissa ärenden i övrigi advokat skall utan nämndens
hörande arbeta i 6 timmar är nämnden kritisk.
1 den PM angående reform av samhällets rättshjälp (Ju
1970:14) som föregick rätlshjälpsreformen poängleras behovei av
koslnadskontroll. Där konsialeras, atl den kostnadskontroll som då utövades
utfördes av domslolarna och visade belydande brister i enhetlighet och
effektivitet. I promemorian uttalas vidare, att det är ofrånkomligt att
garantier skapas för att rätlshjälpsreformen inte leder till att domstolar och
andra myndigheler belastas med onödiga mål och ärenden. Överhuvudtaget måsle
tillses, atl allmän rättshjälp icke kommer ifråga annat än då ett verkligt
behov därav kan konstateras. En inlresseprövning måste ske. Även
departementschefen framför liknande tankegångar. 1 prop. till rättshjälpslagen
(1972:4 s. 289 ff) uttalas, att betydelsen av en effektiv och enhetlig
koslnadskontroll gör, atl ett särskilt organ för handhavandet av
rättshjälpsreformen mäsle lillskapas. Varken i promemorian eller propositionen
förs överhuvudtagel den tanken fram, atl det skulle vara lämpligt att ge
"fritt fram" ål advokatkåren annat än i ett specialfall som inte
skulle medföra några koslnader för statsverket, nämligen rättshjälp ulan beslut
av rältshjälpsnämnd (16 § rättshjälpslagen). Dessa tankegångar berörs endasl
flyktigt i utredningen. Anledningen till att man i stort sett ansett sig kunna
borlse från dessa och
Prop.
1978/79: 90 270
liknande tankegångar redovisas ej. Del är därför i viss
män svärl för rättshjälpsnämnden atl bemöta utredningens påståenden i dessa
avseenden. Nämnden kan nämligen inte med säkerhet fastslå vad utredningens
påståenden grundar sig på. Förslaget i denna del kan slarkl ifrågasättas. Statsmaklerna
har tidigare i skilda sammanhang med skärpa hävdat behovet av kostnadskontroll.
Utvecklingen under de år rällshjälpsnämnden existerat har inte lell lill
slulsatsen all denna koslnadskontroll från del allmännas sida skulle vara
obehövlig. Utredningens förmodanden - enligt rättshjälpsnämndens mening kan
det inte röra sig om annat än just förmodanden - att riskerna är överdrivna är
icke underbyggda, s. 113 i betänkandet.
En advokal kan varje arbetsdag genom 6-timmarsregeln
förtjäna 1 290 kr. Om del är 20 arbelsdagar per månad kan han frän det allmänna
få cirka 25 000 kr, utan praktisk möjlighet till kontroll av motsvarande
arbetsprestation. Exemplet kräver enligt nämndens mening ingen närmare kommentar.
Det är rättshjälpsnämndens uppfattning atl kostnadsökningar
måste bli följden av utredningens förslag. Om fortfarande den principen skall
gälla att allmän rättshjälp skall utgå endasl om uttalat behov därav
föreligger, bör det inte ifrågakomma annat än att lägga denna behovsprövning på
ett organ som är fristående i förhållande lill den rättssökande och hans biträde.
Endast rättshjälpsnämnd kan därvid komma ifråga. Nämndemas tiänstemän är
specialiserade på sitt område liksom advokater på sitt. Utredningens tankegång
att advokaterna utan vidare skall kunna ta över en stor del av nämndernas
verksamhet kan därför inte delas av rättshjälpsnämnden.
Såväl i RB:s 12 kap. som i advokatsamfundets reglerom god
advokalsed fastslås, att det är en advokats oavvisliga plikt att så länge del
inte strider mol god advokatsed tillvarata sina klienters intressen.
Utredningen tilldelar därutöver advokaterna en helt ny
funktion av offentlig myndighet, i det att den enskilde advokaten ålägges göra
en objektiv bedömning av sin klients behov av bl. a. hans bistånd i måhända
känsliga och svårbedömbara angelägenheter. Svåra konflikter kan uppstå för den
ansvarskännande advokaten till följd av den dubbelroll han kommer att tvingas
spela.
Om förslaget genomförs kommer samtliga advokater i Sverige
att bli beslutsfattande organ. Denna omständighet lyder pä alt praxis blir
oenhetlig. Såväl i tidigare utredningar angående hithörande frågor som i prop.
1972:4 betonas vikten av enhetlighet i praxis. Utvecklingen har inte på något
satt tyll på alt dessa krav på enhetlighet vid tillämpningen nu kan frånfallas.
I landet finns 6 rältshjälpsnämnder med tillhopa cirka 20 handläggare. Kontakten
mellan de olika nämnderna har fungerat utomordentligt väl. Härigenom har
värdefull kunskap kunnai "spridas" till handläggarna på ell smidigt
och billigt sätt. Kontaktema med domstolsverket och dess besvärsnämnd har
varit lätta alt hantera. Samarbetet har fungerat väl. Nämndernas kontakter med
advokaterna, olika myndigheter och den rättssökande allmänheten har också
fungerat väl. Om utredningens förslag genomföres, torde med hänsyn till den
enorma ökning av antalet beslutande organ som föreslås det föreligga mycket
stor risk att praxis utvecklas på ett icke önskvärt sätl.
O.m 6-timmarsregeln införs kan följden bli att advokat i
samma angelägenhet biträder flera klienter. Lagtexten ger enligt
rättshjälpsnämndens mening utrymme för olika tolkningar huruvida advokaten
skall få arbeta 6 timmar på angelägenhelen i dess helhet eller om han skall få
lägga ner arbete motsvarande 6 timmar för varje klient.
Prop. 1978/79:90 271
Utredningen tänker sig att 6-timmarsregeln skall kunna
tillämpas t.ex. på ärenden om namnbyten och adoption. Allmän rällshjälp ulgär
sällan för detla slags angelägenheter men det betyder inte att allmän
rättshjälp sällan söks i dessa ärenden. Om allmän rättshjälp skall utgå eller
ej är ofta en bedömningsfråga. Del är ej realistiskt atl anta atl en advokat
utifrån sina utgångspunkter anlägger samma synpunkier på dessa
bedömningsfrågor som de specialiserade Ijänslemännen på nämndernas kanslier,
som bl. a. på ell hell annal sätl än advokater har tillgång till den praxis som
utövats på området sedan 1973. Med den konstruktion regeln föreslås få kommer
t. o. m. ärenden om förtal och skadestånd för ärekränkning atl inrymmas under
6-timmarsregeln. I ärenden av denna art beviljas allmän rättshjälp i allmänhet
inte efiersom den rällssökande ej anses ha befogal intresse av att få sin sak
behandlad. Avgöranden av ifrågavarande slag är kontroversiella och känsliga.
Det bör inte ifrågakomma annat än alt en prövning av detla slag utförs av
offentlig myndighei. Experterna Sehlstedl och Joelsson är inne på liknande
lankegångar och anför bl. a., s. 288 i belänkandet, att det inte är helt givet,
att blott och bart en ärendetyps frekvens utsäger någoi om hur bedömningen av
denna ärendelyps framlida handläggning skall ske. Det är troligt att
advokaterna, sedan de väl vunnit kunskap om nämndens benägenhei alt avslå
ärenden av viss kategori, undviker atl ansöka om allmän rättshjälp i sädana
ärenden.
Institutet allmän rättshjälp utan beslut av
rättshjälpsnämnd har som bekant inte blivit någon succé. Utredningen har tänkt
att bl.a. 6-timmarsregeln skall träda i dess ställe. Med den konstruktion
regeln föreslås få kan man inte bortse frän risken att den går samma öde tili
mötes som ovan nämnda institut. Det lorde nämligen bli svårt för vederbörande
advokat alt avgöra när ett ärende passerar 6-timmarsgränsen och alltså allmän
rättshjälp mäste sökas. Del kan också vara svårt alt i initialskedet urskilja
vilka ärenden som faller inom och vilka som faller ulom gränsen för
6-timmars-regelns tillämpningsområde.
Eftersom rättshjälpsnämnden, som ovan redovisats, anser
att 6-timmarsregeln ej bör genomföras, saknar rättshjälpsnämnden anledning gä
in på frågor i vilken mån domstolarna skall anförtros beslutsfunktion beträffande
den av utredningen föreslagna mellankontroll som skall ske efter 6 timmar.
Utredningen har tänkl att missbmk av rälten att bevilja
allmän rättshjälp skall kunna bestraffas genom atl den myndighei som
fastställer ersättningen sätter ned biträdes ersättning under begärt belopp.
Del kan emellertid bli förenal med vissa svårigheter för myndigheien all i
förekommande fall erhålla tillgång till ett godtagbart beslutsunderlag. 1 detta
sammanhang kan nämnas, alt svårigheter att få uppgift om vad som verkligen hänt
i ett ärende ibland uppkommit vid rättshjälpsnämnden, nämligen i fall då den
som erhållit allmän rättshjälp anmäler missnöje med sitt bilräde och uttrycker
önskemål atl rättshjälpsnämnden måtte förordna nytt biträde. Vederbörande
biträde uttalar inte sällan i sill yttrande, att han med hänsyn lill de
sekretessbestämmelser advokatsamfundet ställer upp för sina medlemmar icke kan
yttra sig om vad som förevarit i saken. Rällshjälpsnämnden anser sig i sådana
fall kunna misslänka, att det är en rällshaverist i farten, men kan inte göra
nägot för atl stoppa vederbörande. Nägot beslutsunderlag för att förordna om
upphörande av allmän rällshjälp går nämligen inte att få fram utan biträdets
medverkan.
Prop. 1978/79:90 272
20 § 1 st. förfatlningsförslaget stadgar bl. a. alt annan
lämplig person är advokat skall kunna förordnas till biträde om särskilda skäl
härtill föreligger. I specialmotiveringen, s. 260, anförs, alt rådande praxis
härigenom skulle kodifieras. Då en rällssökande begär alt annal biträde än
advokat skall förordnas gör nämnden en undersökning huruvida vederbörande är
lämplig att förordna som biträde i ifrågavarande angelägenhet. Uppfylls
lämplighetskriteriet förordnas vederbörande. Särskilda skäl härutöver krävs
icke.
Rätlshjälpsavgift
Rättshjälpsnämnden är ense med utredningen om att
avgiftssystemet för den allmänna rälishjälpen bör förenklas. Del senaste
försäkringsbeskedet bör kunna ligga till grund för beräkning av rättshjälpsavgiften.
Det är emellertid inte helt säkert att det föreslagna systemet blir så mycket
enklare att tillämpa än nu gällande system. För näringsidkare torde
specialregler erfordras. Förmögenhet resp. skuldsättning framgår ej av
försäkringskassans besked om sjukpenninggrundande inkomst (SGI).
Rällshjälpsnämnden anser för sin del atl den
progressivitei som kommer lill synes i den av utredningen förordade modellen
inte är godlagbar. Räits-hjälpsavgiftemas progressivitei är mellan vissa
näraliggande inkomstlägen mer än dubbelt sä stor som progressivileten i de
skatteskalor som ligger till grund för beräkningen av den statliga
inkomstskatten. Därvid är väl att märka alt denna höga progressivitei drabbar
även inkomsttagare med medelgoda inkomster och att rällshjälpsavgiftema skall
belalas med redan skattade pengar. Förslaget bör därför omarbetas på denna
punkl.
2.10 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Beviljande av allmän rättshjälp Familjerättsmålen
Det är riktigt som utredningen framhåller att
familjerättsmålen utgör en stor del av ärendena hos rältshjälpsnämnden.
Utredningens förslag atl advokater skall få bevilja rättshjälp i sådana
ärenden skulle därför innebära att ett stort antal ärenden flyttades från
rättshjälpsnämnderna. Som ulredningen också framhållil är emellertid dessa
ärenden av enkel beskaffenhet. Beslulen om allmän rättshjälp i sådana saker
fattas regelmässigt av handläggare på kansliet och sällan eller aldrig av
rättshjälpsnämnden som sådan. Om fullständiga uppgifter lämnats i ansökningen
och sökandens för-mögenhetsförhåUanden inte är alllför komplicerade, går
behandlingen av ärendet snabbi. Någon egentlig behovsprövning blir sällan
aktuell. Antalet ärenden som försvinner från rättshjälpsnämnderna är således
stort, medan den handläggningstid som sparas är relativt obetydlig, Ytteriigare
vill nämnden anföra följande.
1 familjerättsmål - särskilt äktenskapsskillnadsmål - är
det mycket vanligt, och tenderar alt bli allt vanligare, att rättssökandena
vänder sig till flera advokater i samma ärende. Detta skapar förvirring i
ärendehanteringen och medför ökade koslnader. Rättshjälpsnämnden i Malmö har
byggt upp en effektiv kontroll av "dubbelärenden". Genom denna
förhindras byten av biträde i en omfattning, som medför ej obetydliga
besparingar för det allmänna. Om rättshjälpsnämnderna framdeles inte alls skall
ha befallning med familjerättsmälen, blir det nödvändigt atl på annal sätl
förhindra
Prop. 1978/79:90 273
all rällssökande går frän en advokal lill en annan. Ett
säll all undvika della kunde vara att på ansökningsblanketten lämna särskilt
utrymme för uppgift huruvida sökanden lidigare anlitel annan advokal.
Del föl ekommer i stor utsträckning att
äktenskapsskillnadsärendena avslutas innan domstolen lagit någon befattning
med dem. Parterna flyttar samman igen. Även andra familjerättsärenden handläggs
enbart ulomprocessuelll i viss omfattning. I dessa fall skall enligt förslaget
koslnadsräk-ningen liksom f n. inges till rällshjälpsnämnden, som har alt
fastställa bilrädesersällningen. Härigenom får rättshjälpsnämnden även med den
ordning som föreslås i många fall la befallning med familjerällsärendena.
Sammanfallningsvis
biiräder rättshjälpsnämnden förslaget atl advokal skall få bevilja allmän
rällshjälp i familjerättsärenden. Med vad ovan anförts har nämnden velat peka
på all en sådan ordning inrymmer risker för vissa koslnader och även vissa
komplikationer som inte beaktats av utredningen.
Nämnden
vill ytterligare påpeka följande. Bland familjerällsmål där advokat får
bevilja allmän rättshjälp har utredningen upplagil omyndighels-förklaring eller
dess hävande. Rältshjälpsnämnden kan inte biträda förslaget i denna del.
Enligt FB 10:13 skall, då ansökan om omyndighetsförklaring gjorts, rälien
förordna biträde ål den ansökan gäller. Ersättning till sådant bilräde ulgår av
allmänna medel. Samma regel gäller vid hävande av omyndighetsförklaring. 1
angivna fall kan bilräde enligt rällshjälpslagen ej förordnas vare sig enligt
nu gällande lag eller enligt förslaget. Omyndig-helsförklaring eller dess hävande
bör därför ulgä ur listan över familje-rältsmål. Enligt nämndens mening kan det
däremot vara lämpligt att till denna lista lägga ärenden angående upprättande
av äktenskapsförord och testamente. Dessa är liksom övriga uppräknade mäl enkla
och kräver ringa behovsprövning.
Nämnden föreslär därför att listan över mäl och ärenden
där advokat skall få bevilja allmän rättshjälp får följande uiseende:
äktenskapsskillnad boskillnad
underhällsbidrag lill make eller barn faderskap lill barn
vårdnad umgängesrätl
upprättande av äktenskapsförord upprättande av testamente
Advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp i
familjerällsmål skall gälla med vissa undantag. Ett sådant har angetts
föreligga om den rättsliga angelägenheten kan antas bli prövad enligt småmålslagen.
Utredningen tycks ha den uppfattningen att underhållsmål, som rör bidrag under
halva basbeloppet, handläggs som småmål. Emellertid torde underhållsmål alllid
fordra särskild sammansättning av domstolen och kan därför inte handläggas som
småmål. Den föreslagna undantagsregeln är således obehövlig.
Övriga mål och ärenden
Rällshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning att
vissa ärenden alltid bör prövas av nämnden och har ingen erinran mot
utredningens bedömning beträffande arten av dessa ärenden.
Beträffande andra ärenden än familjerättsärenden och
ärenden som alltid skall prövas av rättshjälpsnämnden föreslår ulredningen att
advokat skall få bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendei 6 timmar,
innan det un- 18
Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Prop, 1978/79:90 274
derställs någon myndighelsprövning. Har ärendei inte
slutförts inom 6 timmar, skall frågan om allmän rättshjälp hänskjulas till
rättshjälpsnämnden eller allmän domstol. 1 samband med atl advokal beviljar
allmän rättshjälp skall han fastställa rättshjälpsavgift. Avser beslutet om
allmän rättshjälp rättslig angelägenhet som har nära samband med angelägenhet
för vilken advokal lidigare beviljat allmän rättshjälp, får han beslula alt
rättshjälpsavgift som erlagis i del lidigare rällshjälpsärendel skall avse
även del nya ärendei. Visar del sig vid senare myndighelsprövning alt advokaten
genom vårdslöshet eller försummelse föranlell kostnad för rättshjälpen, skall
delta beaktas vid beslämmande av ersättning. Har advokaten felaktigt beviljat
allmän rättshjälp, kan ersättningen lill honom jämkas. Förutsättningen härför
är att advokaten befunnits uppenbart ha missbmkat sin behörighet att bevilja
aUmän rättshjälp.
Rällshjälpsnämnden vill inledningsvis sälla i fråga om det
från principiell synpunkt kan anses vara en god ordning att advokaten, som har
lill uppgift att gå den rättssökande till hända och biträda denne i hans
rättsliga angelägenhet, redan i initialskedet uppträder som utövare av en
myndighetsfunktion i del han prövar frågan om rättshjälp helt utifrån del
allmännas synpunkt. Advokaten har här två roller som är svåra att förena. Invändningen
gäller beträffande alla slags ärenden men i synnerhet sådana som fordrar någon
grad av behovs- och intresseprövning. Sådan prövning förekommer knappast i
famUjesaker och nämnden har därför inte ansett att invändningen har sådan tyngd
i det sammanhanget alt den bör utgöra hinder för reformen beträffande
familjesakema. Annorlunda förhåUer det sig med ärenden som faller under den
föreslagna 6-timmarsregeln, Även det förhållandet all advokaten har ett
personligt intresse av ekonomisk art i ärendei gör myndighetsfunktionen
svårbemästrad.
Som nämnts skall advokat själv få bevilja allmän
rättshjälp i dessa slag av ärenden och arbeta på ärendet i 6 limmar innan någon
kontroll förekommer. Enligt nämndens beslämda uppfattning kommer detta förslag
alt medföra väsentligt ökade kostnader. Sex timmars arbete molsvarar i dag en
kostnad av 1 290 kr. Om man drar ut de yttersta konsekvenserna av förslaget ,
skulle delta kunna innebära att advokal för arbete som han själv beslutat om
uppbär ersältning av allmänna medel med I 290 kr per dag hur många dagar som
helst. Möjlighelerna för myndighelerna alt nedsätta ersättningen är hårt
beskurna. Uppenbart missbruk av behörigheten att bevilja allmän rättshjälp
skall konstateras för alt jämkning skall kunna ske. I praktiken torde det bli
fräga om begränsad jämkning även om det anses att advokaten gjort en
felbedömning.
Ökade koslnader kommer också att bli följden av den del av
förslaget som innebär atl advokat får besluta att utnyttja redan beviljad
rättshjälp i ett annat ärende, som har nära samband med det första. Det skall
ankomma på advokaten att göra bedömningen om ärendena har så nära samband med
varandra alt inte mer än en rättshjälpsavgift bör eriäggas. Även här kan
uppkomma intressekollision för advokaten. Utrymmet för felbedömningar är
stort. Vad som nyss sagts om svårighetema för myndigheterna alt pröva arvodet
kan således komma att gällajäven här.
En fördel med den nya ordningen är enligt utredningen all
den myndighet sprövning av rättshjälpsfråga, som skall ské om arbetet på
ärendei drar över 6 timmar, kan bygga på ett väsentligt bättre material än det
som normalt sett föreligger, när ansökan om rättshjälp görs i initialskedet.
Så är ju fallet enligt nuvarande ordning. Utredningen ulgår ifrån alt
advokaterna genomgående bedömer ärendena rält från rättshjälpssynpunkt. Helt
mot-
Prop.
1978/79:90 275
satt situation är emellertid också länkbar. Ersättning för
6 limmars arbele lorde - som nämnden ser det - likväl i allmänhet komma att
utbetalas.
Ell av
skälen till atl rältshjälpsnäninderna vid införandet av del nya
rällshjälpssyslemel 1973 fick en dominerande roll som besluismyndighet var all
det därigenom ansågs vara lältare alt uppnå en enhetlig praxis. Utredningen
har uttryckt farhågor för atl förslag om rält för advokat att få bevilja
allmän rättshjälp kan innebära viss risk för förskjutning av praxis. Samtidigt
menar utredningen emellertid att riskerna bör minska genom en lämplig
begränsning av de ärendelyper i vilka advokaterna får sådan rätl. Av vad ovan
anförts om de ärenden i vilka enligt utredningens förslag beslutanderätten
flyttas över på advokaterna anser nämnden det framgå att riskerna för uppmjukning
av förutsättningarna för beviljande av allmän rättshjälp är mycket stora.
Advokaternas nuvarande kännedom om rätls-hjälpsnämndemas praxis är mycket
ojämn. Detta kommer till uttryck bl. a. i det stora antal kompletteringar av
ansökningar som sker hos nämnden.
Utredningen
har låtit göra en undersökning av avslagsfrekvensen inom de ärendegrupper, där
6-timmarsregeln kan tänkas bli aktuell. Undersökningen visar - menar
utredningen - atl avslagsfrekvensen är förhållandevis låg inom en hel del
stora ärendegrupper. Anledning finns därför att överflytta den försia
prövningen om allmän rättshjälp skall beviljas från rältshjäipsnämnderna till
advokaterna, I uppräkningen av ärendegrupper, lämpliga för advokaters
bedömning, finns bl, a. ärenden om arvsrätt. Avslagssiffran i dessa ärenden
har angetts till 4,9%, Den siffran är säkeriigen inte riktig i dag. Praxis har
nämligen ändrats beträffande arvsärenden. Rältshjälpsnämnden har under
åtminstone det senaste året lämnal de flesta ansökningarna om allmän rättshjälp
i dessa ärenden utan bifall. - Avslagsfrekvensen i de undersökta
ärendegruppema ligger mellan 4,2 och 12,2%. Rältshjälpsnämnden kan - med
hänvisning också till vad ovan sagts om utredningens bedömning av ärendena om
arvsrätt - inte dela utredningens uppfattning atl siffrorna är så låga atl
prövningen av ärendena utan risk kan överflyttas på advokat. När det erfordras
behovsprövning och avslag således kan ifrågakomma, bör prövningen ligga kvar
hos rättshjälpsnämnderna. Den av ulredningen gjorda undersökningen av ärenden
som bör överföras på advokaterna omfattar en del stora ärendegrupper, såsom skadestånd,
köp av fast egendom o, dyl. Härtill kommer "övriga ärenden", dvs,
sådana, som inte kan inrymmas under någon gemensam beteckning. Sisinämnda
ärenden är ofta litet udda och fordrar en särskilt noggrann prövning. De
behandlas mestadels av rättshjälpsnämnden som sådan. Även beträffande ovan
nämnda stora ärendegrupper gäller att de i mycket stor utsträckning prövas av
rättshjälpsnämnden. Svårighetsgraden har ökat markant.
Bland de ärendegrupper, där enligt förslaget prövningen av
rättshjälpsfrågan lämpligen kan överflyttas på advokat, har, som ovan sagts,
upptagits tvist p. g. a. köp av fast egendom. I dessa ärenden är det mycket
vanligt all biträdet så snart rättshjälp beviljats beslutar om utredning genom
sakkunnig. 1 betänkandet har i annat sammanhang föreslagils att biträde själv
skall få besluta endast om utredning genom intyg eller om annan mindre
omfattande uiredning. Krävs mer omfatlande utredning - vilkel är vanligt i
fastighelstvisler - skall frågan i utomprocessueUa ärenden underställas
rältshjälpsnämndens prövning. Om förslaget går igenom, har man anledning räkna
med att rättshjälpsnämnden får pröva behovet av utredning i ett betydande
antal fastighetsärenden. Erfarenheten har visal att ärenden av delta slag ofta
avslutas utan att talan vid domstol anhängiggörs.
Prop.
1978/79: 90 276
Kostnaderna uppgår i regel till höga belopp.
Rättshjälpsnämnderna kommer därför även i fortsättningen att i stor
utsträckning få fastställa bilrädesersällningen. Samma sak gäller i fräga om
skadeslåndsärenden. Mestadels avser dessa numera skadereglering med
försäkringsbolag, vilka handläggs helt utomprocessuellt. Ärendena drar ofta ul
på liden och blir kostsamma. Man kan starkt ifrågasätta lämpligheten av atl
under sådana förhällanden lägga prövningen av rältshjälpsfrågan på advokal.
Rällshjälpsnämnden har svårt att inse alt en på detla sätt uppdelad
handläggning kan innebära sådan förenkling som man vill eftersträva.
För att få en uppfattning om hur många rätlshjälpsärenden
som skulle komma att omfattas av advokats behörighet alt bevilja allmän
rättshjälp enligt 6-limmarsregeln har utredningen låtit ulföra en undersökning
vid rältshjäipsnämnderna i Stockholm och Malmö. Av denna framgår all av de
ärenden som undersökningen omfattar avsåg 27,7% skadestånd. 19,7% arvsrätt,
15,8% fordran/krav, 15% tvist p.g.a. köp av fast egendom, 8,5% tvist rörande
hyra, arrende m.m. och 13,5% övrigt. De högsta procenttalen ligger på de
ärendegrupper som rällshjälpsnämnden - enligt vad ovan sagts - anser olämpliga
att överlåta åt advokal.
1 ärendegruppen "Övrigt" torde ingå bl a
upplösning av samboendeförhällande. Hos rättshjälpsnämnden i Malmö har
utbildats en praxis i dessa ärenden liknande den som lillämpas i
bodelningsärenden. Behov av allmän rättshjälp anses endast föreligga om i boet
ingår fast egendom eller annan svårskiftad egendom. Även namn- och
adoplionsärenden torde ingå i denna grupp. Avslagsprocenten i alla dessa
ärenden är hög och del blir oftast rällshjälpsnämnden som sådan som får fatta
besluten.
Uppgiften alt utfärda ansvarsförbindelse skall enligt
utredningens förslag ligga kvar hos rättshjälpsnämnden. Ansvarsförbindelse
blir aktuell framför allt i ärenden rörande fordran. Med utredningens förslag
kan det bli ganska vanligt att gången i ett fordringsärende blir att advokal
beviljar allmän rättshjälp, rättshjälpsnämnden utfärdar ansvarsförbindelse och
domstol fastsläller bilrädesersällningen. Man kan fråga om enkelheten främjas
av atl behandlingen av ett ärende delas upp på så många händer.
Den föreslagna ordningen innebär en utvidgning av
institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden. Detta institut tillkom
från början i syfte att förenkla förfarandel i ärenden om allmän rättshjälp.
Handläggningen antogs bli smidig och snabb, och man räknade med alt minska
belastningen på rältshjäipsnämnderna. Enligt undersökningar som gjorts har
institutet kommii till mycket liten användning. Ett skäl härför har sagts vara
att rättshjälpsavgifterna i det stora flertalet fall är så låga att de inte
täcker kostnaderna. Ett alltför komplicerat och byråkratiskt regelsystem har anförts
som en annan orsak. Vid en av utredningen gjord enkät hos advokater har 20% av
de tillfrågade som ett ytterligare skäl för den ringa användningen anfört att
det vid eventuellt efterföljande allmän rättshjälp efter beslut av
rältshjälpsnämnd kunde visa sig atl en felbedömning skett från byråns sida
beträffande klientens kostnadsbidrag eller beiräffande frågan huruvida
klienten över huvud laget var berättigad lill allmän rättshjälp.
Rättshjälpsnämnden är inte övertygad om att det nya
förslaget skulle medföra sädana förenklingar och förbättringar att man har
anledning räkna med att systemet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden
kommer till ökad användning.
Vid tillämpningen av sysiemel rättshjälp utan beslut av
rältshjälpsnämnden har advokaterna att håUa reda på kostnadema i ärendei. Så
fort dessa överstiger klientens kostnadsbidrag måste nämligen ärendet
underställas
Prop. 1978/79:90 277
rältshjälpsnämndens prövning. Många advokater har som sin
åsikt framfört att detta blir krångligt. De har avslålt från all själva
bevilja allmän rällshjälp för alt de inte velal riskera all få slå för en
felbedömning. Man bör nog räkna med all de inte blir mer hågade atl la sådana
risker med det nya förslaget. Riskerna all göra felbedömningar ökar ju i takt
med de utökade möjligheterna alt bevilja rättshjälp.
Intervjuade advokater har vidare ullalat att de ansett
systemet rättshjälp utan beslut av rällshjälpsnämnden vara för kompliceral
såviti gäller reglerna om fastställande av kostnadsbidrag. Nämnden vill i
detta sammanhang ifrågasätta om de av utredningen föreslagna förenklingarna är
så genomgripande alt man kan räkna med atl advokaterna blir mer benägna än
lidigare alt bestämma rällshjälpsavgiften.
Sammanfallningsvis avstyrker rältshjälpsnämnden förslaget
om rätt för advokat all bevilja allmän rällshjälp i vissa ärenden och arbela i
6 limmar på dessa. Därest utredningens förslag om rält för advokaterna att
bevilja allmän rättshjälp i familjerättsärenden genomförs och erfarenheterna
härav blir goda, anser nämnden emellertid atl del kan övervägas att låta advokaterna
få samma rätt även beträffande andra ärenden där behovsprövningen är mindre
framträdande. Som exempel härpå kan nämnas ärenden rörande skadereglering med
försäkringsbolag.
Rättshjälpsbiträde
20 § första stycket i förslaget upptar bestämmelse om vem
som kan förordnas till biträde. För alt annan än advokat skall kunna förordnas
till biträde har upptagits villkoret "särskilda skäl". I
specialmotiveringen till paragrafen anges atl detta inte innebär någon
avvikelse från gällande rätt ulan endasl är en kodifiering av denna. Rättshjälpsnämnden
anser detta orikligi. Varken i gällande räll eller i praxis har uppställts
sådant villkor. Nämnden skall vid förordnande av biträde pröva om vederbörande
är lämplig för uppdraget. Det allmänna lämplighetskravet avser alla biträden,
även advokater och biträdande jurister pä advokalbyrå. Nämnden har under årens
lopp haft atl pröva lämplighelen främsi hos nyetablerade jurister. Något krav
på all särskilda skäl skall föreligga för förordnande av dessa har därvid inte
uppställts. Den omständigheten atl nämnden gör en viss undersökning av nya
jurister är inte ett uttryck för att man kräver särskilda skäl utan enbart en
följd av den allmänna lämplighetsprövningen. Den föreslagna lydelsen av
bestämmelsen skulle i praktiken innebära att andra än advokater så gott som
aldrig kunde komma i fråga för förordnande.
Nämnden föreslår därför atl paragrafen får följande
utformning. Beslutar rätlshjälpsnämnd alt allmän rättshjälp skall utgå, får
nämnden på sökandens begäran förordna biträde, om den rättssökande ej kan
behörigen tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning
eller annars lämnar bistånd. Till biträde förordnas advokat eller annan lämplig
person. Har den rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne
forordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i
övrigt särskilda skäl föranleder annal,
Råttslijålp efter beslut av allmän domstol
Utredningen föreslår att allmän domstol och därmed
likställda domstolar skall beslula om allmän rättshjälp i de fall då fråga om
sådan uppkommer försl sedan den rättsliga angelägenheten blivit föremål för
handläggning där. Med hänsyn till de många undantag från huvudregeln som görs
i 21 § första stycket förslaget till ny rältshjälpslag ifrågasätter nämnden om
Prop. 1978/79: 90 278
förslaget inte i stället för atl leda lill förenkling
onödigtvis komplicerar sysiemel. Nämnden vill dock inte motsätta sig förslaget.
Råttshjålpsa v gifi er
Ulredningen har velat förenkla reglerna om beräkningen av
rättshjälps-avgift. 1 detta syfte har ulredningen tillskapat ett nytt system
för beräkning av avgiftens storlek. Systemet innebär i sig inga större
förenklingar i arbetet med att bestämma storiek på avgiften. Rältshjälpsnämnden
har emellertid inte någon erinran mot förslaget.
Utiedningen har också lagt synpunkter på ändrade
föreskrifier för beräkning av inkomstunderlag. Föreskrifter härom utfärdas nu
av domstolsverket och så bör enligt utredningen ske även i fortsättningen.
Några egentliga förslag på tänkbara förenklingar läggs därför inte fram.
Visseriigen föreslås alt den rällssökande genom all uppvisa sill
försäkringsbesked skall styrka uppgiven inkomsi av eget arbete. Detta innebär
emellertid ingen förändring utan närmasi en kontroll av vederbörandes uppgift
om sådan inkomst. Någon förenkling är inte heller behövlig härvidlag. Beräkningen
av sådan inkomst har nämligen hittills inte vållat några svårigheler.
Svårigheterna nu ligger främst i beräkningen av inkomst av förmögenhet.
Rättshjälpsnämnden anser att det framför allt är på detla område som åtgärder
för förenklingar bör sättas in. Särskilt stort är behovei härav med lanke på
del framlagda förslaget atl advokat som beviljar allmän rättshjälp också skall
fastställa rättshjälpsavgiflen. En länkbar möjlighet till förenkling är att
låta all förmögenhet över en viss gräns tagas med i bedömningen vid beräkning
av rättshjälpsavgift. En sådan regel skulle få betydelse också vid bestämmande
av slutlig rätlshjälpsavgift i de fall då en rällssökande genom utgången i ett
ärende erhållit kanske avsevärda lillgångar.
2.11 Råttshjälpsnämnden i Göteborg
Beviljande av allmän rällshjälp
Rältshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning att de
beslutsfunktioner, som kan utföras på ett enklare, effeklivare och mera
rationellt sätl, om de flyttas över till annan än rättshjälpsnämnd, bör
överflyttas. Därvid måste dock även beaktas risken för en icke önskvärd
utvidgning av rätts-hjälpsomrädet samt kravet på enhetlig praxis. Nämnden anser
det vidare väsentligt alt systemet och därmed lagtexten får en enkel och
lättillgänglig utformning.
Nämnden ansluter sig till förslaget att advokater, utan
tidsram, skall få besluta om allmän rättshjälp i familjerättsärenden. Härigenom
skulle nämnderna befrias från bortemot hälfien av den nuvarande mängden ansökningar.
Såsom framhållits i utredningen består nämndens arbete i dessa ärenden nästan
enbarl av "pappershantering". De i lagförslaget angivna ärendetyperna
är väl avgränsade, och nägot behov av atl i lagen ange någon tidsram för
biträdets arbete med ärendet lorde inte föreligga. Nämnden förordar emellertid
med stöd av sin erfarenhet att ytteriigare två typer av ärenden föres in under
tillämpningsområdet för 16 § nämligen upprättande av äktenskapsförord och
upprättande av testamente.
Utredningen föreslår alt advokater även skall fä besluta
om allmän rättshjälp i vissa andra ärendetyper och arbeta upp till sex timmar
innan beslutet prövas av myndighet. Nämnden anser att det inte går alt borlse
från all förslaget i denna del kan medföra en viss ulvidgning av
rättshjälpsområdet.
Prop. 1978/79: 90 279
Koslnadsökningen på grund härav bör dock kunna begränsas
genom den koniroll som enligt förslaget kommer alt ske, då ersättning skall
fastställas lill biträdel. Den föreslagna ordningen kornmer alt medföra en
förenkling av handläggningen för dessa rättshjälpsärenden. Nämnden tillstyrker
med hänsyn härtill, att advokater skall få besluta om allmän rättshjälp även i
andra ärenden än familjerättsliga med en tidsgräns av sex timmar.
I fråga om vilka myndigheter som bör få beslula om allmän
rättshjälp föreligger olika uppfattningar hos utredningens ledamöier.
Rättshjälpsnämnden föreslår atl de domstolar och myndigheter som enligt
förslaget skall fastställa ersättning (33 § i förslaget till RHL) även betros
med atl pröva ansökningar om allmän rättshjälp. Ifrågavarande domstolar och
myndigheter lorde - med hänsyn till den insikt de har i de särskilda frågor som
kan uppkomma i den rättsliga angelägenhet där rättshjälp begärs -vara lika
lämpade som rällshjälpsnämnd atl besluta om allmän rättshjälp.
En nödvändig följd av nämndens förslag i denna del är atl
dessa domstolar och myndigheler tillägges rätl alt besluta om rättshjälp i
ärenden där den rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande
vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Enligt förslaget är rättshjälpsbeslut
i denna typ av ärenden förbehållna rättshjälpsnämnd (17 § 1 st. 4 p. saml 21 §
1 st.).
Nämnden ifrågasätter dock om man inte bör gå ännu längre
och ge de domstolar och myndigheter som enligt vad förut sagts bör anförtros
beslutanderätt i rätlshjälpsärende befogenhet att besluta i samtliga ärenden,
dvs. även sådana som kräver särskilda skäl enligt 17 § i förslaget. Enligt
nämndens uppfattning torde en sådan ordning inte behöva medföra alt praxis blir
mindre enhetlig.
Atl, såsom utredningens ordförande föreslagit, överföra
beslutanderätten på alla statliga myndigheler, skulle enligt nämndens
uppfattning molverka kravel om enkelhet och effektivitet. Mot ett sådani
överförande talar emellertid också och kanske främst starka principiella skäl,
då myndighet ofta utgör motpart till den rällssökande.
Rättshjälpsavgifter
Enligt nämndens erfarenhet är det önskvärt att
förenklingar införes för rutinerna atl beräkna den rätlshjälpssökandes inkomst
samt sättet att bestämma rättshjälpsavgiflen.
Vid kansliet i Göleborg har vid tveksamhet beträffande
sökandens inkomst ofta uppgift per telefon inhämtats från försäkringskassa
angående sökandens sjukpenningsgrundande inkomst (Sgi), på sätt som föreslagits
av ulredningen. Nämnden anser mot bakgmnd av sin erfarenhet därför atl Sgi är
lämplig att lägga till grund för inkomstberäkningen.
Förslaget angående nya rättshjälpsavgifter innebär en
kraftig höjning av dessa. Särskilt markant är den procentuella höjningen i
tabellens (sid. 126) lägre inkomstskiki. Något skäl för höjningen har inte
anförts av ulredningen. 1 utredningsdirektiven uttalas atl en given
uigångspunki för översynen skulle vara all del rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen
skulle vidmakthållas. Nämnden, som anser alt de föreslagna höjningarna inte
stämmer överens med den givna utgångspunkten, tar för sin del bestämt avstånd
från att avgifterna höjs - med undantag för gmndavgiften - utöver sin
nuvarande nivå.
En ledamot av råttshjälpsnämnden, hovrätlslagmannen Lars
Öhrbom, med vilken föredraganden kammarrältsfiskalen Sven Nyström är ense, är
såvitt yttrandet berör beviljande av rättshjälp skiljaktig och anför.
Prop. 1978/79:90 280
I fräga om 16 § i förslaget ansluter jag mig till
majoritetens ståndpunkt. Den överflyttning av beslutsfattandet från nämnd till
bilräde som 16 § innefattar avser ärenden, vari prövningen i stort sett
inskränker sig till den, för advokaten ofta nog olustiga, bedömning av den rättssökandes
ekonomi som erfordras dels för konstaterande av alt rättshjälp över huvud tagel
kan meddelas och dels för fastställande av rätlshjälpsavgift. Den föreslagna
regleringen kommer atl för nämnderna medföra en välbehövlig avlastning av i och
för sig föga arbetskrävande rutinärenden utan alt någon beaktansvärd risk
uppkommer för en okontrollerad utvidgning av rätlshjälpsområdel. Beaktas bör
emellertid alt såväl ifrågavarande utvidgning av biträdets beslutsfunktion som
den utvidgning som föreslås beträffande rådgivningsinslitulet innebär atl en
ganska omfattande myndighetsutövning anförtros ål advokatkåren, en verksamhet
som i och för sig är främmande för advokaten som fri yrkesutövare och som kan
ge upphov till konfliktsituationer i förhållande till klienten.
Genom den föreslagna regleringen i 18 §
(6-timmarsinslitutet) går utredningen ett betydande steg vidare på den
inslagna vägen. Förslaget i denna del innefattar en radikal utvidgning av det
nuvarande institutet rällshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.
För egen del ställer jag mig avvisande till de föreslagna
utvidgningarna såväl av praktiska som principiella skäl.
En genomförande av förslaget i denna del skulle enligt
utredningens beräkningar medföra atl nämndema befriades från omkring (7000-1
100=) 5 900 ansökningar per år (s. 243), under förutsättning dock atl advokat
själv alltid beslutar om allmän rättshjälp, när han har rätt därtill. Antalet
motsvarar 8,2 proceni av en total ärendemängd om cirka 72000 ärenden. Denna
"rationaliseringsvinst" måste bedömas som tämligen måttlig. Del nya
6-timmarsinslitutet motsvarar som förut sagts närmasi den nuvarande
rältshjälpsformen rättshjälp ulan beslul av rältshjälpsnämnd. Detta har enligt
utredningen hittills vunnit mycket ringa tillämpning, vilket anges bero hl. a.
på att reglerna ansetts krångliga, varför det bjuder advokaterna emot all
lillämpa dem. Del nya 6-timmarsinstitutet är onekligen mer komplicerat än sin
gamla motsvarighet och det kan med skäl befaras att advokaterna vid tillämpning
av det nya institutet kommer alt visa en betydande återhållsamhet när det
gäller att begagna delsamma. Lättnader för nämndema kan således inte antas bli
av större omfattning.
1 de ärendetyper varom här är fråga förekommer nu till
skillnad från vad som är fallel i familjerättsärenden en ingående sakprövning
från nämndernas sida. Delta återspeglas i en relativt hög avslagsprocent. En
följd av förslaget blir all det skall ankomma på advokaten atl avgöra sådana
frågor som om den rättssökande är näringsidkare och om den rättsliga angelägenheten
uppkommit i näringsverksamheten och om den rättsliga angelägenheten skall
prövas eller på annat sätt behandlas utom rikel. Frågor av detta slag har vid
nämnderna inte ansetts böra avgöras av handläggare utan har regelmässigt
hänskjutits lill nämnd. Enligt min uppfattning föreligger, om beslutsfallandet
i dessa ärenden skall slås ut på halvtannal tusental advokater och biträden på
advokatbyråer, en överhängande fara för en icke avsedd ulvidgning av
rättshjälpsområdet. Vid denna bedömning har jag inte kunnai bortse från de
konfliktsituationer som vid prövningen ofta nog kan uppkomma mellan advokaten
och den rällssökande och ej heller från de risker som kan följa av den måhända
nyetablerade advokatens eget väl-förstådda intresse av att utan egentlig
ekonomisk risk utöka klientbeståndet. I utredningen pekas på den
kontrollmöjlighet Som ligger i att biträdes-
Prop. 1978/79:90 , , 281
ersättningen kan påverkas av biträdets bedömning av
ärendet i ansökningsskedet. Enligt min uppfattning är värdet av denna
kontrollmöjlighet myckel begränsat. Vid bedömandet av lämpligheten av det nya
institutet bör ej heller bortses frän den minskning av lekmannainflytandet inom
rätlshjälpsområdel som skulle bli en följd av förslagets genomförande i denna
del. Under alla omständigheter måsle det anses vara klok politik att skynda
långsamt när det gäller att införa ett i praktiken hittills hell oprövat
förfarande. Jag anser därför all man för närvarande bör nöja sig med den
utvidgning av beslutsfattandet på advokatsidan som den föreslagna 16 § innefattar
och avvakta utfallet av denna nyskapelse inom rätlshjälpsområdel innan man går
vidare på den inslagna vägen.
2.12 Rättshjälpsnämnden i SundsvaU
Beviljande av allmän rättshjälp
Hittills har huvudsakligen endasl, ulöver
rältshjäipsnämnderna och besvärsnämnden, allmänna domslolar haft
beslutsfunktioner inom rältshjälpssystemel. Rättshjälpsnämnderna tillskapades
som bekant eftersom man lade vikt vid atl praxis i rättshjälpsärende skulle bli
så enhetlig som möjligt och för atl åstadkomma en kostnadskontroll.
Rättshjälpssyslemet har inneburit stora kostnader för statsverket. Det är
därför viktigt med effektiv koslnadskontroll. Ulredningen vill flytta över
dels beviljandefunk-tioner och dels kostnadskontrollfunktioner från
rältshjäipsnämnderna till i det första fallet huvudsakligen advokaterna och i
det andra fallet domstolarna. Endast beiräffande vissa lyper av ärenden har
utredningen stannat för atl låla beviljandefunktioner ligga kvar hos
rättshjälpsnämnderna. Det är svårt att se hur en enhetlig praxis skall kunna
vidmakthållas utan någon möjlighet lill kontroll av i vilka ärenden rättshjälp
beviljas. Denna invändning gäller främsi de s.k. 6-limmarsärendena. Skulle en
advokat bevilja rättshjälp i någon angelägenhet där rättshjälpsnämnden ansåg
att rättshjälp inte erfordrades fick han riskera att inte få ersättning för
sitt arbele. Detsamma skulle bli fallet om advokaten beviljade rällshjälp i
ärende där prövningen ligger hos rättshjälpsnämnden. Enligt nämndens mening kommer
dessa vanskligheter säkerligen alt medföra ett otal förfrågningar och
ansökningar om förhandsbesked. Delta skulle ur nämndens synpunki innebära en
väsentlig ökning av arbetet med att handlägga ärenden av denna art. Nägon
kontroll av om den rättssökande samtidigt anlitar mer än en advokat i samma
angelägenhet - något som tyvärr är långt ifrån ovanligt -kan inte heller ske.
Dessutom öppnar den föreslagna bestämmelsen möjligheter lill missbruk. Atl
såsom utredningen föreslagil i familjeärende överlåta åt bilrädet att bevilja
rättshjälp förefaller dock vara en praktisk förenkling. Med den inställning
nämnden har till s. k. 6-timmarsärenden anser nämnden, all uppräkningen i 16 §
i förslaget till rältshjälpslag bör kompletteras med ärenden om testamente och
äktenskapsförord. Däremot bör ärenden om omyndighetsförklaring eller dess
hävande inte medtagas bland dessa ärenden, eftersom advokaten inte kan
förordnas som biträde enligt rättshjälpslagen, enär biträde kan förordnas
enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken (21 § 3 st. sista p, i förslaget till
rättshjälpslag).
Det har hos nämnden uttryckts farhågor för att advokatens
situation kan bli besvärlig ur yrkesetisk synpunkt. Han skall dels utöva sitt
yrke, vari ingår att tillvarata klientens inlressen och dels vara
delegationsmyndighet åt rättshjälpsnämnderna. Såvitt nämnden förstår kan
situationer uppkomma där dessa intressen ställs mot varandra. En annan
komplikation om man
Prop.
1978/79:90 282
tilldelar en advokat - såväl enskilda som allmänna -
myndighetslunktio-ner är, atl olika regler om handlingars offentlighet är
tillämpliga. Del lorde inte bli ovanligt, att den domstol, som skall fastställa
den slutliga rällshjälpsavgiften, begär alt få ta del av det underiag som
finns hos advokaten för rättshjälpens beviljande och rättshjälpsavgiftens
bestämmande. Om advokaten i klientens intresse inte villfar denna begäran lär
erforderiigt male-rial för eventuell omprövning av rällshjälpsavgiften saknas.
Rättshjålpsavgiften
Rättshjälpsnämnden noterar, att det föreslagna nya
systemet för rättshjälpsavgiftens beräkning innebär en icke oväsentlig
fördyring av rättshjälpen för klienten. Detta drabbar relativt sett hårdast i
de lägre inkomslskikten, men över hela linjen blir rättshjälpsavgiflen väsentligt
höjd. Tillräcklig förenkling av avgiftsberäkningen bör kunna ske även om
beräkningen görs på samma sätl som för närvarande. Man bör kunna undvika alt
finfördela inkomstskikten så myckel som nu är fallet.
2.13 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Rällshjälpsnämnden tillstyrker alt advokal även
fortsättningsvis skall få ge rättshjälp och arbeta upp lill rättshjälpsavgiften
i enlighet med nuvarande regel om rättshjälp utan beslut av
rällshjälpsnämnden.
Att det i princip förbehålles rältshjälpsnämnden att
besluta om rättshjälp i de /17§ angivna typerna av ärenden tillstyrks med
motiveringen enhetlig praxis och kostnadskontroll.
Utredningen har tillskapat administrativa komplikationer
genom sitt förslag, varigenom flera myndigheler skall åläggas la ställning
till olika frågor av samma typ, som kan uppslå under handläggning i skilda
instanser. Rättshjälpsnämnden avstyrker med hänsyn till enhetlig praxis vid
dessa särskilt kvalificerade bedömningar, att olika instanser -
rältshjälpsnämnd respektive domstol - skall avgöra om särskilda skäl föreligger
för rättshjälp beroende på om det är stämt eller icke enligt småmålslagen.
Risk finns kanske för alt part som fått negativt beslut om rättshjälp kan
uppfatta domstolen som mindre objektiv och avslaget som ett halvt avgörande i
sak redan innan rättegången påbörjats. Om rättshjälpsnämnden beslutat om
rättshjälp med biträdesförordnande och målet kommer att handläggas enligt
lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden skall domstolen pröva om
rättshjälp fortsättningsvis skall omfatta förmånen av bilräde, nämligen om
rättshjälpsnämnden förordnat biträde, men icke gjort prövningen med beakiande
av småmålslagen. Domstolen har för sin prövning ej kännedom om nämndens
beslutsunderlag, om ej nämndens akt rekvireras eller domstolen inhämtar
yttrande från nämnden med förseningar av beslul som följd. Vissa andra
arbetskrävande komplikationer införs i och med all flera myndigheter (härmed
avses även advokal som ju får en myndighetsfunktion) kan komma ifråga som
rättshjälpsbeviljande instans. Rällshjälpsnämnden måste t. ex. för prövning av
sin behörighet inhämta uppgift huruvida angelägenheten måhända handlägges vid
allmän domstol. Beiräffande kontrollen av rättshjälpsavgiften i ett ärende, som
passerar flera instanser och pågår flera år, så blir denna prövning byråkratisk
och tidsödande, om lagmmmel och dess syfte skall fylla någon funktion.
Vederbörandes ekonomiska förhållanden kan ändras väsentligt många gånger.
Vidare frågar
Prop. 1978/79:90 283
mun sig vad rällshjälpsnämnden 1. ex. skall göra uv ell
ärende, när den beviljat rällshjälp och ej vel, om del blir akluelll med fler
beslul eller åtgäider för nämndens del. Skall akten arkiveras genast eller
hänga med ell tag blund pågående ärenden? Om akten arkiveras och del blir
aktuellt med nytt beslut av rältshjälpsnämnd skall akten då plockas fram ur
arkivet och ärendei återupplas eller blir del ell nyll ärende?
Beträffande familjerätlsliga mål är det hell klarl all
prövningen av rälls-hjälpsfrågan är av synnerligen enkel beskaffenhet och all
rällshjälp regelmässigl beviljas i dessa mål. Nämnden tillstyrker att
uppgiften överförs på advokater. En fråga som ulredningen emellertid icke
beaktat i della sammanhang är all erfarenhelerna från nuvarande syslem visar,
att det ej är ovanligt, att en sökande undan för undan vänder sig till olika
ombud utan att uppge att rättshjälp beviljats och bilräde redan förordnals.
Härigenom kan begränsningen av rätten till bilrädesbyie sättas ur spel. Det
synes därför nödvändigi all ålägga bilrädet atl anmäla beslul om rättshjälp
lill någon myndighei. Enär del icke är ovanligl alt rättshjälp i dessa ärenden
icke leder till domstolshandläggning finner nämnden atl rältshjälpsnämnden är
den lämpligaste myndigheten att bevaka dessa ärenden.
Mot bakgmnd
härav finner nämnden att det relativt enkla registrerings-mässiga
administrativa arbele som för närvarande fullgörs i dessa ärenden inte kan
undvaras. Att överföra detta arbete till kontorspersonal på advokatbyråer kan
innebära en ökning av byråns kontorsomkoslnader. Rällshjälpsnämnden noterar,
att utredningen icke diskuterat det i Dons PM 1974 framlagda förslaget atl
delegera lill kvalificerad biträdespersonal ulan juris kandidatexamen att fatta
dessa beslut. Beträffande den uppräkning av de angelägenheter i vilka advokat
skall få bevilja rättshjälp enligt förslaget 16§ anser nämnden, att boskillnad
och omyndighet.sförktaiing eller dess hävande bör utgå. Boskillnad kan
lämpligen hänföras till massärenden, där rällshjälp endast undantagsvis efter
särskild prövning skall beviljas. Nämnden anser ej atl omyndighetsärenden bör
medtagas, enär rättegångs-biträde jämlikt FB 10:13 kan förordnas och anledning
alt förordna biträde enligt rällshjälpslagen därför ej föreligger. Om behov av
rättshjälp ulan biträde uppkommer kan domstolen besluta om rättshjälp.
Mot utredningens förslag avseende 6-tinimars regeln
föreligger ur principiell synpunki starka invändningar. Att advokatverksamhet
och myndighetsutövning icke bör bedrivas av samma person finner nämnden uppenbart.
Rättshjälpsnämnden finner del olämpligt och för svenskl rättsväsende främmande
att anförtro åt advokater att avlöna sig själv av allmänna medel. Man fär icke
heller bortse från biträdets intresse av att få in pengar i sin
näringsverksamhet. Om en advokat tar ett 6-timmars ärende om dagen under
månadens omkring 20 arbetsdagar tillförs byrån 25.800 kr. Reglerna i
rättshjälpslagen är och kommer att förbli krångliga. Det synes omöjligt för
domstolsverket att nå ul och informera om praxis. Den arbetsbörda advokaterna
har gör del svårt för många biträden enligt nämndens erfarenhet an ta del av
och framför allt hålla aktuell den information som advokatsamfundets
tidsskrift ger. Den kontroll och tillsyn som myndigheter elc. utsätts för kan
ju ingalunda ulövas av del allmänna mot privatpraktiserande samfundsledamöler.
För övrigt föreslår ulredningen inte någon kontroll. Ulredningen anför alt
direkta missbruk förhindras genom att biträdesersättningen skall påverkas av
det sätt på vilket biträdet skött ärendei och genom mellankontrollen. Men om
någon vill missbruka systemet torde vederbörande också avsluta ärendei inom 6
timmar för alt undvika kon-
Prop.
1978/79:90 284
noll. Riitlshjiilpsnämnden anser vidare alt ett
ansvarskännande biträde, när hun skall göru den lagenliga prövningen av behov
och befogul iniresse, oftu kan anlugus kommu i konflikt med klienllojalilelen.
Intressekollisioner uppkommer givetvis icke sällan, varvid advokaten enligt
samfundets regler om god advokalsed, uttalade t. ex. i cirkulär 32/76 inte får
vara verk-sum i uppenbar slrid mol vad hans klient önskar och icke vidtaga
åtgärder så ull klient berövas rällshjälp. Depariemenischefen har i proposiiion
1972:4 uttalat, all någon anmälningsplikl genlemoi rällshjälpsnämnden icke
föreligger för advokal, om han anser all saken icke motiverar vidare
rättshjälp. Advokal har ocksä tystnadsplikt och är skyldig att följa sin huvudmans
anvisningar. Något som lätt kan inbjuda till missbruk, som ej lätt kan
uppdagas, är att det föreslagits att, om rättshjälp beviljas i näraliggande
angelägenhet kan det moliveras, att ej mer än ett kostnadsbidrag uttages och
att biträdet får beslula därom. Det är ofta en svår bedömningssak atl göra
denna prövning: rättshjälpsnämnden och domslolsverkel har icke så sällan haft
annan uppfattning än bilrädet, då del gälll att bedöma vad som är tillälen
ulvidgning av angelägenhelen respektive om de i arvodesräkningen redovisade
åtgärderna ingått i beviljad rättshjälp. Systemet inbjuder vidare klienten atl
gå lill ny advokat och förtiga att han redan fåll rättshjälp i angelägenheten.
För övrigt kan ju angelägenhet benämnas på ett nytt sätt. Efiersom så många har
låg rätlshjälpsavgift är denna icke något korrektiv emot missbruk, vilkel
ulredningen tror.
Rättshjälpsnämnden vill påpeka att om avslagsfrekvensen
beträffande vissa ärenden är låg, beror del på att advokat känner till eller
informerats av kanslitet om rältshjälpsnämndens praxis och därför ej finner
anledning atl ansöka om rättshjälp. Om 6-timmarsregeln införs föreligger enligt
nämndens mening risk för en avsevärd ulvidgning av när behov av respektive
befogal iniresse för rättshjälp föreligger med starkt stegrade kostnader för
del allmänna som följd. Del är icke säkert att de som har största behovet av
rättshjälp kommer att tillgodoses i större utsträckning än för närvarande.
Reglerna i rällshjälpslagen har av advokaterna ansetts
krångliga och likaså beräkningen av avgifterna. Del av ulredningen föreslagna
systemet är icke mindre invecklat och blir det icke heller om reglerna skall
tillämpas i enlighel med lagen. Beiräffande kostnadsbidragets storlek kan
advokat ej med hänsyn till lojalitet mot klienten färväntas vara på samma sätt
som en myndighet aktivt verksam för att få fram objektivt underlag för beräkning
av avgiften. Den omständigheten att institutet rättshjälp ulan beslut av
rältshjälpsnämnden ej använts kan tyda på att advokaten föredragit att
myndighei fastställer beloppet i de fall där det kan bli högre. För övrigt har
advokater ofta klagat över del besvärliga förfarandet, när de sökt kontrollera
det av nämnden fastställda kostnadsbidraget. De nu föreslagna reglerna för
beräkning är på intet sätt enklare än de nu gällande. 1 tveksamma fall kan
befaras att bilrädet bestämmer avgiften för lågt.
Om 6-timmarsregeln införs tillstyrks föreslagen
mellankontroll. Med avseende på förslaget om att allmän domstol skall bevilja
rällshjälp vill rältshjälpsnämnden endast påpeka atl det möjligen skulle kunna
råda tveksamhet beträffande lämpligheten av att domstolen, som skall avgöra
ärendet eller målet i sak, kan anses föregripa sitt kommande avgörande genom
den lagstadgade prövningen avseende befogal anspråk. Vidare vill nämnden erinra
om att domstolarna kommer att åläggas nya uppgifter, som kan medföra att ytterligare
tjänster måste inrättas. Självklart kommer facket att bevaka denna fråga.
Rättshjälpsnämnden vill även i delta sammanhang
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90 2S5
påpeka utt enhetlig praxis är lätlure utt hållu för någru
få niimnder, som lätt kan samrådu än för 100-lulet underrätter.
1 syfte ull uppnå förenkling förordar utredningen ett
mindre komplicerul avgijis.sysiem beiräffande de udminisiralivu rutinerna.
Förslugel innebär atl hundrakronorsslegen uimönstras, vilkel är bra i och för
sig, men någon beuklansvärd förenkling innebär dellu icke, enär del inie är
svårighelen i all hitta rätl rad i lathunden som vållat problem. Del som vållar
besvär ur beräkningen av den rältssökundes ekonomiska förhållanden. För
underlut-lande av delta har ulredningen icke kommii med något förslug. Rällshjälpsnämnden
harobserveral atl rätlshjälpsuvgifterna kommeratt bli högre än för närvarande.
I della sammanhang behandlas också frågan om nyll beslut och eventuellt nytt
koslnadsbidrag i annan angelägenhet som har nära samband med den angelägenhet,
i vilken rällshjälp redan beviljats. Rällshjälpsnämnden som har erfarenhel av
atl biträdena ser på frågan om sambandet mellan två angelägenheter på ett
generösare säll än rällshjälpsnämnden, anser besläml, all sådan prövning bör
ligga på myndighei och deltu för atl främja enhetlig tillämpning saml ur
koslnadskontrollsynpunkl. Rättshjälpsnämnden tillstyrker förslaget att beslut
om rältshjälpsavgifiens fastställande blir exekutionstitel.
Skiljaktig mening (Berglöf och Hallström)
Ledamöterna Ulf Berglöf och Paul Hallström anmäler
skiljaktig mening beträffande den så kallade 6-timmarsregeln. De ansluter sig
icke till den uppfattning nämnden gett uttryck åt utan tillslyrker
utredningens förslag.
2.14 Domstolsverket
Beviljande av allmän råttslijålp m. m.
Institutet allmän rättshjälp ulan beslut av
rättshjälpsnämnd har utnyttjats i mycket liten utsträckning. Med hänsyn till
all inslilulel är en av de bidragande orsakerna till alt del nuvarande
rällshjälpssyslemel är invecklal ärdärför någon form av förändring av
institutet i hög grad påkallad. Ulredningen har föreslagil atl advokal skall
ulan begränsning få lämna rättshjälp i flertalet familjerättsliga
angelägenheter. Vidare har föreslagits vad beträffar andra rättsliga
angelägenheler och sådana angelägenheter där beslutanderätten föreslås
förbehällen rätlshjälpsnämnd - att advokat skall få bevilja rättshjälp och
arbeta på ärendei under högst sex timmar (i fortsättningen kallad
sextimmarsregeln). Har ärendet inte slutförts inom denna lid, skall frägan om
fortsatt rättshjälp prövas av rältshjälpsnämnd eller allmän domstol.
Regelmässigt bifalls ansökan om rättshjälp i
familjerättsliga angelägenheter. Handläggningen av dessa ärenden vid
rättshjälpsnämnderna är vanligen rutinartad. Det måsle därför anses innebära
en avsevärd förenkling av handläggningen om rättshjälp får beviljas av advokat
i merparten av berörda ärenden. Någon nämnvärd ökning av kostnaderna för
rättshjälpen torde inte behöva befaras genom en sådan ordning. Domstolsverket
tillstyrker därför med ett undantag utredningens förslag på denna punkt;
Prop.
1978/79:90 286
bland de angelägenheter som föreslås omfattade av berörda
regel har upptagits omyndighetsförklaring eller dess hävande. Enligt 10 kap.
13 8 föräldrabalken kan biträde förordnas i mål vid allmän domstol rörande
sådan angelägenhet. Utredningen har därför föreslagit att rältshjälpsbiträde i
sådant fall ej skall kunna förordnas (21 § tredje stycket). Med hänsyn lill
atl bilrädesbehovei många gånger blir tillgodosett utanför rällshjälpssyslemet
och således behov av rättshjälp i övrigt endast sällan torde föreligga bör
enligt domstolsverkets mening frågan om rättshjälp i angelägenhet rörande
omyndighetsförklaring eller dess hävande alltid prövas av rättshjälpsnämnd
eller av domstol.
Domstolsverket ansluter sig till de lill huvudregeln i 16
8 föreslagna undantagen all advokat inte skall få bevilja rättshjälp om
särskild prövning av rätlshjälpsnämnd är föreskriven enligt 17 8 1,3,4 eller 6.
Eftersom ingen av de i 16 § upptagna angelägenheterna kan handläggas enligt
småmålslagen synes dock hänvisningen i 16 § andra stycket lill 17 § 7 onödig.
Sextimmarsregeln accentuerar betydelsen av den
intresseprövning som i försia hand åvilar den anlitade advokaten. (Jfr prop.
1972: 4 s. 248.) Regeln förutsätter vidare att advokaten funnit att det ej slår
i strid med gällande praxis att lämna rättshjälp i angelägenheten. Han skall
således vid en objektiv bedömning kunna konstalera att behov av rättshjälp
föreligger. Advokatens myndighetsfunktioner inom rältshjälpssystemel ges
således en framträdande plats. En sådan ordning kan i många fall bidra lill alt
rubba förtroendeförhållandet mellan rättssökande och advokal.
Del måste vidare anses alt praxis kommer all skifta i
ärenden av olika längd. Bedömer advokaten att ärendet kan klaras av inom sex
limmar torde han i flertalet fall bevilja rättshjälp. Advokaten och klienten
har ju båda intresse av att rättshjälp lämnas. Gör advokaten den motsatta
bedömningen måste han försöka förutse vilken bedömning som rältshjälpsnämnden
eller domstolen kan komma alt göra vid den kommande mellankontrollen, något
som för övrigt kan leda till att advokaten redan i inledningsskedet "för
säkerhets skull" ansöker om rättshjälp. Sextimmarsregeln kommer således troligen
att leda till all en generösare praxis utvecklar sig i "kortare" och
därmed enklare ärenden än i andra ärenden.
Såsom tidigare nämnts är en av huvudanledningarna till all
del nuvarande rältshjälpssystemel blivit invecklat och svåröverskådligt förekomsten
i den nu gällande rättshjälpslagen av institutet allmän rättshjälp utan beslut
av rättshjälpsnämnd. Bl.a. krävs efter övergång till allmän rättshjälp efter
beslut av rättshjälpsnämnd att biträdet underrättat rättshjälpsnämnden om de
koslnader som uppkommit medan allmän rällshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd
lämnats (18 § rättshjälpskungörelsen). Införandet av sextimmarsregeln, som i
princip endasl ulgör en utvidgning av det senare institutet medför inte i
denna del någon förenkling av regelsystemet. Del kan snarare ifrågasättas om
inte sextimmarsregeln bidrar till att göra rättshjälpssyslemet i denna del än
mer invecklat. Biträdet måsle t.ex. ta ställning till om den rätissökande är
näringsidkare eller ej. Han måste vidare fortlöpande hålla reda på uppkommande
kostnader för att i rält tid kunna göra ansökan om rättshjälp. Även dessa
omständigheter kan leda till att advokaten redan från början ansöker om
rättshjälp. Bestämmelsen kräver vidare samma form av underrättelse som f, n. om
rättshjälpskostnader, som uppkommit under det att rättshjälp lämnats enligt
sextimmarsregeln (jfr 11 § andra stycket förslaget till
rättshjälpsförordningen). Domstolsverket avstyrker på anförda skäl
sextimmarsregeln. Enligt 21 § får allmän domstol bevilja allmän rättshjälp om
fråga om
Prop. 1978/79:90 287
rätlshjulp uppkommit sedun den ruttsliga angelägenhelen
blivii föremål för domslolsbehundling. Angelägenheter som anges i 17 § förstu
siycket 1-6 eller 8 skall dock alltid vara förbehållna iättshjälpsnämhds prövning.
Undantagen hur motiverats av önskemålet om en enhetlig praxis i dessa angelägenheter.
Enligt domstolsverkets mening är farhågorna för att praxis skull skifta i
berörda angelägenheter överdrivna. Härtill kommer all un-danlagsbesiämmelsernu
medverkur till all göra reglerna komplicerade och i förekommande fall fördröja
avgörande i rättshjälpsfrågan. Enligt domstolsverkels mening bör allmän
domsiol ulan undantag pröva fråga om beviljande av rättshjälp om frågan väckts
sedan angelägenheten blivit föremål för handläggning vid domstol. Av samma
skäl bör också förvallningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd och överexekutor
i förekommande fall och utan undantag besluta om rättshjälp (Jfr 33 §).
Enligt 20 § försia stycket skall särskilda skäl föreligga
för atl annan än jurisl på advokatbyrå skall få förordnas till bilräde.
Utredningen som ej angett exempel på särskilda skäl har i motiveringen anfört
bl. a. att rekvisiiet "särskilda skäl" är avsett atl utgöra en
kodifiering av gällande ordning. Del måsle konstateras att utredningen har en
felaktig uppfattning om gällande rätl på berörda punkl. Varken enligt den
nuvarande rättshjälpslagsliftningen eller dess förarbeten eller av praxis
framgår att jurist på advokatbyrå har företräde framför jurist som ej är anställd
på byrå eller annan närdet gäller att förordna biträde. I och för sig torde det
inte vara helt sällsynt när del gäller andra än jurister på advokatbyråer atl
biträdesförordnande vägras. Detta torde dock bero på att vederbörande hell
enkelt inte ansetts lämplig som biträde. Domstolsverket motsätter sig bestämt
införandet av en bestämmelse som innebär atl annan än jurisl på advokatbyrå
skall förordnas lill biträde bara om särskilda skäl föreligger.
I detta sammanhang bör påpekas att enligt förarbetena till
den nuvarande RHL omfattar rättshjälp som lämnats i angelägenhet som lett fram
lill verkställbart avgörande i princip ej verkställighet av avgörandet (jfr
prop. 1972:4 s. 411 och 420). Detta förhållande kan också sägas indirekt framgå
av bestämmelsen i 10§ RHL, som innehåller vissa undantag från den nyss nämnda
huvudprincipen. Utredningen synes ej ha berört denna fråga. Enligt
domstolsverkets mening bör ej någon ändring göras i berört hänseende. Del vore
önskvärt med ett uttalande härom i förarbetena lill en kommande lagstiftning.
Råttshjålpsa v gift er
Domslolsverkel tillstyrker den föreslagna förenkling av
reglerna för beräkning av rättshjälpsavgifter som innebär att avgiftsskalan
anknyts lill rättssökandes årsinkomst beräknad i helt tusental kronor.
Utredningens förslag innebär dock även en allmän höjning av avgifterna.
Huruvida den nuvarande nivån på avgifterna är "den rätta" låter sig
knappasl säga. För vissa inkomstlagen kan kanske avgiften synas något låg. Den
föreslagna avgiftshöjningen, som utredningen ej har motiverat på något sätt,
innebär emellertid bl. a. alt rätissökande i lägre inkomstskikt kan få betala
en avgifl som är mer än dubbelt så stor som den som följer av nuvarande regler.
Även i högre inkomstskikt är de föreslagna höjningarna uppseendeväckande stora.
Domstolsverket motsätter sig bestämt så kraftiga höjningar av avgifterna
vilka, med hänsyn till atl den genomsnittliga rällshjälpsavgiften ändock
kommer att bli förhållandevis låg, från statsfinansiell synpunki närmast
saknar betydelse.
Prop.
1978/79:90 288
Advokaten Sven-Inge Söderberg är uv skiljaktig mening och
anför.
Pä UV rätlshjälpsutredningen ungivna skäl anserjag atl
advokal bör medgivas rutt all bevilju ullmän rättshjälp och arbeta på ärendei
i sex limmur enligt 188 RHL.
2.15 Rikspolis.styrelsen
Rik.spolisstyrelsen delar ordförandens uppfattning om vem
som bör prövu ansökningar om rättshjälp och anspråk på arvode. Styrelsen får
därför pä de UV ordftiranden framlagda skälen besläml förorda alt såväl (hundläggande)
statliga myndigheter som förvaltningsdomstolar bör tilldelas beslutsfunktion
ifråga om beviljande av ullmän rättshjälp och därtill hörande frågor, sumt att
statliga myndigheler även erhåller beslulskompetens beträffande
arvodesprövningen.
2.16 Kriminalvårdsstyrelsen
Utredningens majorilel har föreslagil att
rältshjälpsnämnden skall ha behörighet atl bevilja allmän rättshjälp bl. a. om
den rättssökande är eller kan antas bli part. sökande eller klagande vid
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Även i de fall frägan om
allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenhelen blivit föremål
för prövning vid sådan domsiol eller myndighei bör, enligi
ulredningsmajoritelen, rättshjälpsnämnden pröva frågan om rättshjälp. På skäl
utredningsmajoriteten anförl, dvs. i försia hand angelägenheten i en fast
praxis, finner även styrelsen att prövningen i dessa fall bör ligga pä
rältshjälpsnämnden. I delta sammanhang vill styrelsen också, i likhet med vad
som anförts i betänkandet, betona önskvärdheten av en liberalare hållning när
del gäller allmän rättshjälp i förvaliningsrättsliga ärenden.
2.17 Försvarets civilförvaltning
Utredningen har föreslagit atl allmänna domstolar (inkl.
arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, krigsrätt och statens va-nämnd),
förvaltningsdomstolarna, hyres- och arrendenämnderna samt överexekutor
tillerkännes rätt att pröva ersättningsfrågor enligt rättshjälpslagen i de mål
eller ärenden som i övrigt handlägges av myndigheten. Utredningen har vidare
givit samma myndigheler beslutanderätten i andra rättshjälpsfrågor som kan
uppkomma under handläggningen av en rättslig angelägenhet, t, ex. frågor om
byte och entledigande av biträde samt frågor om huruvida omfattande utredning
skall få införskaffas. Civilförvaltningen har ingen erinran häremot. Del torde
emellertid inte råda någon tvekan om att samtliga ovan nämnda myndigheter
besitter sådan kompetens all de även kan anförtros rätten atl pröva ansökningar
om allmän rättshjälp i det fall då ärendet eller målet är anhängigt vid
myndighet. Någon risk för att praxis skulle bli oenhetlig om dessa myndigheter
får bevilja allmän rättshjälp synes enligt vad civilförvaltningen kan finna
inte heller föreligga. Civilförvaltningen har dock inte någon erinran mot att -
med hänsyn till de av utredningen givna motiveringarna - undantag görs för de
troligen relativt sällan förekommande fallen där särskilt rekvisit uppslälls
för beviljande av allmän rättshjälp, dock inte vad avser massärenden,
Beiräffande övriga myndigheler vill civilförvaltningen
anföra följande.
Prop.
1978/79:90 289
Dessu myndigheter, till vilka civilförvaltningen räknas,
bedrivei' oftu liksom civilförvaltningen en förvallningsrällslig verksamhei
som kan delas i sådan verksamhet som är atl hänföra lill myndighetsutövning och
sådun verksamhet som är alt hänföra lill partsförhållande, som I.ex. då
civilför-vallningen förelräder slalen vid skadeståndsanspråk riktade mot
försvars-maklen. 1 de fall där myndighelerna är atl betrakta som motpart till
rätissökande kan det i allmänhetens ögon verka stötande om myndigheterna har
atl besluta om allmän rättshjälp. Civilförvaltningen anser sig böra göru detta
påpekunde med anledning av att utredningens ordförande i reservation till
betänkandet - i vilken experten L. Reulerwall instämt - deklarerat den
uppfattningen alt alla statliga myndigheler bör anförtros rätten utt bevilja
allmän rättshjälp.
Vad avser
förvaltningsmyndighets rätl atl bevilja allmän rätlshjulp när det gäller den
del av myndighelens förvaliningsrättsliga verksamhei som är all hänföra till
myndighetsutövning har helt säkert många förvaltningsmyndigheter i likhel med
civilförvallningen i och för sig den kompelens som krävs för att bedöma
rättshjälpsfrågor. Emellertid ulgör - enligt den i betänkandet redovisade statistiken
- de rättsliga ärenden där förvaltningsmyndigheterna fungerar som myndighet
och inte som molpart och där allmän rällshjälp är aktuell ett förhållandevis
litet antal, varför det synes lämpligare ur såväl enhetlighels- som
arbelsinsalssynpunkl all lägga prövningen på rättshjälpsnämnderna.
Vad härefter angår frågan om advokats behörighet att
bevilja ullmän rällshjälp vill civilförvallningen lämna följande kommentar.
Civilförvaltningen delar utredningens uppfattning all
advokal bör äga rätl all bevilja allmän rättshjälp i familjerätlsliga ärenden
liksom all rällshjälpsnämnd bör vara exklusiv beslutsfattande myndighet i
ärenden där särskilda rekvisit uppställs för beviljande av allmän rällshjälp.
Civilförvaltningen ställer sig emellertid Iveksam till utredningens förslag
att advokal i övriga ärenden skall få bevilja allmän rättshjälp i enlighel med
förslaget och all om ärendet inom den föreslagna tidsramen inte slutförts han
skall hänskjuta frågan om fortsatt rättshjälp till rättshjälpsnämnd eller domstol.
Civilförvaltningen ifrågasätter om inte detta system, trots dess många fördelar,
kan leda till en ökad ekonomisk osäkérhetskänsla hos den rätls-hjälpssökandc
allmänheten. En klient riskerar såviti civilförvaltningen kan finna att fä
betala för upp till sex limmars arbete eller mer, varefter rättshjälpsnämnd
eller domstol kan komma att besluta att rättshjälpen skall upphöra trots att
klientens ärende inte blivit slutfört. Civilförvallningen anser det
otillfredsställande att frågan om fortsall rättshjälp på detla säll hålles
svävande. Konsekvensema av bristen i sysiemel kan härigenom komma att få bäras
av rätlshjälpssökanden.
2.18 Socialstyrelsen
Organisatoriska förändringar
Utredningen har enligt sina direktiv även haft att
överväga en ändrad fördelning av beslulsfunktionema. vilket bl. a. skulle kunna
ske genom att överiåta rättshjälpsfrågorna på den myndighet som har hand om
sakprövningen. Utredningens majoritet har här föreslagit tämligen obetydliga
ändringar som ej torde komma att beröra styrelsen. Ordförandens längre gående
förslag kommer däremot att innebära ändrade arbetsuppgifter för slyrelsen. 19 Riksdagen 1978179. I saml. Nr
90
Prop.
1978/79: 90 290
Nuvurande rättshjälpssystem framstår som byråkratiskt och
tungrott. I direktiven frumhålls bl.a. "vikten av enkelhel i arbelel"
och "alt dubbelarbete och onödig puppershunlering bör undvikas". Det
kan tilläggas atl snubh hantering i dessu ärenden också är en
rällssäkerhelsfråga. Utredningens ordförande har pekat på en rad faktorer som
enligt hans uppfattning lalar för alt majoritetens förslag inte lillgodoser
dessa krav på ett tillfredsställande sätt. Socialstyrelsen delar reservantens
synsätt och förordar ull dennes förslug läggs till grund för översynen av
rättshjälpssystemet. Dellu förutsätter ull förslaget inte medför
kostnadsstegringar i stort och att del går utt genomföra hos de myndigheter som
berörs av förändringarna. För utskrivningsnämndernas del medför förslaget
komplikationer. Följande kan anföras beträffande styrelsen och nämnderna.
Allmän rättshjälp
Allmän rällshjälp förekommer i viss utsträckning hos
socialstyrelsen, bl.a. i ärenden om utbetalningar ur rymlingsanslaget och i
ärenden hos medicinalväsendels ansvarsnämnd. Från juridisk synpunkt föreligger
inga svårigheter alt hanlera dessa ärenden. I vad mån förslaget kommer att
medföra en ökad arbetsbelastning är svårt att närmare beräkna. Förslaget anger
all del merarbete som följer av handläggningen av rättshjälpsärenden uppvägs
av atl yllranden inte längre behöver avges till rättshjälpsnämnd. Styrelsen
instämmer i denna bedömning. En ytterligare fördel är alt rättshjälpsärenden
kan handläggas snabbt, vilket är väsentligt från bl. a. social synpunkt.
Övriga frågor
Styrelsen tillstyrker förslaget atl advokater i större utsträckning
skall få
handlägga rättshjälpsärenden på egen hand.
2.19 Riksförsäkringsverket
De frågor, som rättshjälpsutredningen behandlat i
belänkandet och som berör riksförsäkringsverket i dess egenskap av
förvaltningsmyndighet, är i huvudsak följande
-
beslutsfunktionerna
i fråga om beviljande av allmän rättshjälp m. m.,
-
beslutsfunktionerna
i fråga om arvodesprövning m. m. i ärenden om allmän rättshjälp,
-
beslutsfunktionerna
i fråga om substitution, byte och entledigande av biträde samt i fråga om
beslut atl allmän rättshjälp skall upphöra. Rättshjälp enligt den av
utredningen föreslagna rällshjälpslagen skall
kunna erhållas av rättssökande i egen rättslig
angelägenhet, om det föreligger behov av sådant bistånd som avses i lagen.
Rättshjälpen avser bl.a. rådgivning, förlängd rådgivning och allmän rättshjälp.
Rådgivning, förlängd rådgivning och rättshjälp beträffande
familjemålen föreslås få bli beviljade av advokal. Även i vissa andra fall
skall advokat få bevilja rättshjälp och då arbeta på ärendet högst sex timmar.
1 fall där särskilda rekvisit uppställs för rättshjälp
skall enligt utredningen rättshjälp beviljas av rättshjälpsnämnden. Della
gäller bl.a. om den rättssökande är eller kan antas bli part, sökande eller
klagande vid förvallningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Då rättssökande
begär rättshjälp för att anföra besvär hos riksförsäkringsverket eller
försäkringsdom-
Prop. 1978/79:90 291
stolen, är del således enligi utredningens förslag
rällshjälpsnämnden som - liksom hittills - skall bevilja rällshjälp.
Till
beviljandel av rättshjälp hör alt besiämma den rällssökandes bidrag lill
kosinaderna för rättshjälpen. Reglerna härom föreslås enligt förslaget bli
förenklade men de innebär fortfarande, atl den beviljande myndigheien skall
bestämma rältshjälpsavgifiens sioriek med hänsyn till den enskildes ekonomiska
förhållanden. I della avseende föreslås bl.a. följande. För personer med en
årsinkomst, som understiger tre basbelopp, skall rättshjälpsavgiften utgä som
en grundavgift pä 1 % av basbeloppet. Om särskilda skäl föreligger skall
avgiften kunna nedsättas eller efterges. För personer med årsinkomster mellan
tre och åtta basbelopp skall rättshjälpsavgiften utgå efter en stigande skala.
Hänsyn skall tas till den rättssökandes förmögenhetsinnehav och
försörjningsbörda. Vidare skall den rättshjälpsbeviljande myndigheten bevaka,
att rättshjälpsavgiflen belalas och i förekommande fall föranstalta om
indrivning av densamma.
I reservalion av utredningens ordförande, JK Gullnäs, har
med instämmande av experten Reulerwall föreslagits, atl prövningen av frågor
om beviljande av rättshjälp med vissa undantag skall anförtros den statliga
myndighet, som har hand om sakprövningen av målet eller ärendet. Förslaget
motiveras bl. a. av önskemålet om att förenkla rältshjälpssystemel och all
reducera kosinaderna för administrationen.
Riksförsäkringsverket
vill ifrågasätta del lämpliga i atl i enlighet med reservantens förslag ålägga
handläggande förvaltningsmyndigheter att bevilja allmän rättshjälp och i samband
därmed uireda frågor om rättshjälpsav-giflens storiek m. m. Som reservanten
påpekat men inte anser böra tillmätas alllför stor betydelse, saknar de
handläggande förvaltningsmyndigheterna ofta erfarenhet av rättshjälpsfrågor.
Den enligt reservanten bättre insikten än rältshjäipsnämnderna i de särskilda
frågor, som kan uppkomma i den rättsliga angelägenhet där rättshjälp begärs,
besitter förvaltningsmyndighetema visserligen, men riksförsäkringsverket anser
trots detta, atl de inkomstprövningsfrågor m.m., som uppkommer i samband med
beviljande av rättshjälp och fastställande av rättshjälpsavgift, ligger
uianför de handläggande förvaltningsmyndigheternas ämbetsområde.
Som torde ha framgått av ovanslående är verkets
inställning den, att ovannämnda rättshjälpsfrågor även i framtiden bör handhas
av de i dessa frågor mest insatta myndigheterna, nämligen rättshjälpsnämndema.
Delta innebär givetvis inte att verket inte tillstyrker övriga åtgärder, som
kan förenkla rätlshjälpsförfarandet och därmed reducera kosinaderna för detsamma.
Slutligen vill riksförsäkringsverket - om ovan behandlade
funktioner skulle komma att läggas på handläggande förvaltningsmyndigheter -
peka på frågan, hur rättshjälp till allmänheten i ärenden, som handläggs av de
allmänna försäkringskassorna, skall administreras. Försäkringskassorna har i
motivuitalanden till förvaltningslagen och genom den speciella konstruktionen
av myndighetsbegreppel i denna lag klassals som förvaltningsmyndighet.
Utredningens ordförande och experten Reulerwall har dock
velat ge beslutsfunktioner endasl till statliga myndigheter.
Försäkringskassorna är inte formellt statliga myndigheter. Om
beslutsfunktioner avses ges åt försäkringskassorna, måsle detta därför direkt
anges i rättshjälpslagen.
Prop. 1978/79:90 292
2.20 Kammarkollegiet
I Betänkande Översyn av rättshjälpssystemet av
rättshjälpsutredningen (SOU 1977: 49) har föreslagils vissa ändringar av
rättshjälpssyslemet, syftande till förenkling och effektivisering av delsamma.
Beslul om rättshjälp skall sålunda enligt utredningen i belydande utsträckning
läggas på advo-kulernu i stället för pä rättshjälpsnämnderna. 1 ärenden som är
eller kan bli anhängiga hos förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomslol
skall dock enligt 17 8 p. 4 i förslagei lill ny rältshjälpslag exklusiv
beslutanderätt tillkomma rältshjälpsnämnd. Häremot har ordföranden och en
expert reserverat sig och föreslagit, att beslutanderätt i dessa ärenden
överlämnas lill den förvaliningsmyndighel respektive förvaliningsdomsiol som
handlägger huvudärendet.
Kummurkollegiet har begränsal sill yttrande över
betänkandet lill detta avsnilt.
Utredningen framhåller kravet på enhetlig praxis som skäl
till att förvaltningsmyndighet och förvaltningsdomstol inte bör få beslula om
rättshjälp (bet. s. 76 o. 82). Pä sidan 82 anföres sålunda: "En ordning
som skulle innebära atl även myndigheter med fåtal rätlshjälpsärenden per år
skulle få falla beslul inom rältshjälpssystemel synes inte vara ralionell och
befordrar inte heller en jämn rättspraxis".
Förvaltningsdomslol men inte förvaltningsmyndighet skall
dock enligt utredningsförslaget äga beslula om ersältning för rättshjälpen.
I ordförandens reservalion framhålles att, även om
förvaltningsmyndigheterna saknar erfarenhet av rättshjälpsfrågor, de i gengäld
har bättre insikt än rättshjälpsnämnderna i de särskilda frågor som kan
uppkomma i den rällsliga angelägenhet där rättshjälp begärs (bet. s. 279).
Antalet förvaltningsärenden, där rättshjälp sökts, har
utgjort endasl några få proceni av samiliga handlagda rältshjälpsärenden (bet.
s. 241 o. 242). Avslagsfrekvensen beiräffande begäran om rällshjälp är i
förvaltningsärenden så hög som 31,7% (bet. s. 76). Kollegiet får vidare
hänvisa lill Jan-Åke Nyström, Rättshjälp i förvaltningsärenden (Svensk juristtidning
1977 s. 179 ff).
Kammarkollegiet delar reservanternas uppfattning, att en
myndighei som handhar ett ärende är mer kompetent atl avgöra huruvida sökanden
är i behov av rättshjälp och också att besluta om ersättning härför, varvid
lidsåtgången för advokatens arbete på ärendet får bedömas. Den omsländigheten
alt rättshjälp i så relativt många förvaltningsärenden avslagits synes
ålminsione delvis kunna tillskrivas rältshjälpsnämndernas oförmåga att bedöma
behovet av rättshjälp i dylika ärenden.
1 likhet med utredningens majoritet får dock kollegiet
betona, att för en myndighet som endast har att behandla ett fåtal ansökningar
om rättshjälp om året, kommer arbetet med bestämmande av rättshjålpsavgift och
ersättning för rättshjälpen atl bli förhållandevis tidskrävande med hänsyn
till de ekonomiska utredningar som krävs härför. Kollegiet förutsätter dock,
all domslolsverkel uifärdar anvisningar härom.
Kammarkollegiet har under sista 5-årsperioden handlagt
högst 5 ärenden om året, där rättshjälp beviljats och kollegiet sålunda avgivit
yllrande rörande ersättningens storlek.
I den omnämnda artikeln i Svensk jurisltidning s. 197
pålalas att rättshjälpsreformen inte synes ha slagit igenom hos allmänheten
såvitt gäller förvaltningsärenden saml att detta lorde kunna tillskrivas
bristfällig information från domstolsverkets sida. Rätlshjälpsutredningen
rekommenderar
Prop.
1978/79:90 293
även i betänkandet en mer liberal praxis i fräga om allmän
rällshjälp i för-valiningsärenden (s. 243).
En viss ökning av anialei rällshjälpsärenden hos
förvallningsmyndighe-lerna lorde med hänsyn lill del anförda vara all förvänla.
Ärendenas svå-righelsgrad lärer knappasl bli sädan all inie alla myndigheler
oberoende av om de har kvalificerad juridisk personal eller ej är i stånd atl
själva fatta beslut i desamma.
Kollegiet tillstyrker sålunda reservanternas förslag, att
förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar själva skall få besluta om
rättshjälp och ersältning härför.
Enligt 18 § i den föreslagna nya rättshjälpslagen får
advokat bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet högst sex limmar.
Detta gäller även ärenden som därefier blir föremål för allmän domstols
handläggning. Befogenhet för advokat gäller inte i 17 § omförmälda ärenden
dvs. bl.a. ärenden hos förvaltningsmyndighet och förvaltningsdomstol.
Däresi
dessa myndigheter själva fär besluta om rättshjälp i sina ärenden, kan
ifrägasätlas om inte även advokat bör få bevilja rällshjälp i desamma och
arbeta på dem i högst sex timmar. Ett överlåtande till advokat av sådan
beslutanderätt skulle förmodligen innebära en avsevärd minskning av antalet
rätlshjälpsärenden hos förvaltningsmyndigheterna, då många sådana ärenden inte
lorde kräva mer arbele frän advokatens sida än vad som kan uträttas under sex
timmar. Kollegiet tillstyrker atl sädan befogenhet lämnas advokal.
2.21 Riksrevisionsverket
Rättshjälpens administration och jörddningeii av
beslutsjunktioner
Riksrevisionsverket (RRV) delar i huvudsak den syn pä
administrationen av rältshjälpssystemel och fördelningen av
beslutsfunktionerna som utredningens ordförande gett uttryck för i sin
reservation. Beslut inom rältshjälpssystemel bör sålunda i princip anförtros
den myndighei som handlägger det mål eller ärende, i vilket den rällssökande
önskar eller har rättshjälp. Det är denna myndighet som bäst kan bedöma behovet
av rättshjälp och samma myndighet bör därmed vara mest skickad atl bedöma biträdets
anspråk på ersättning. Beslutskompetens i rättshjälpsfrågor bör därför enligt
RRVs mening tillerkännas alla statliga myndigheler som har hand om
sakprövningen i målet eller ärendet.
Utvidgningen
av advokats rätt atl bevilja allmän rällshjälp innebär all slalen i prakiiken
överlåler beslulsrälten för slatsverkels koslnader lill privata advokatbyråer.
Den spärr mot missbruk som ulredningen pekar på -all rällshjälpsnämnd eller
domstol kontrollerar atl advokal inte uppenbart missbrukal sin behörighel eller
förfaril vårdslöst - torde enligt RRVs mening bli svår att tillämpa. Vidare
anför utredningen själv i avsnillet 22.4 all utvidgningen av advokats räll att
bevilja rättshjälp innebär risker för en praxisförskjutning som kan medföra
kostnadsökningar. Utredningen räknar emellertid inie med atl det kan bli fråga
om några nämnvärda belopp. RRV anser atl riskerna för koslnadsökningar är
belydande. Vidare är det inte osannolikt atl merkostnader kan uppkomma hos
domslolarna för handläggning av ytterligare mål och ärenden som orsakas av en
praxisför-skjuining. RRV anser därför att utvidgningen av advokats rätt att
bevilja rättshjälp bör begränsas till mäl där riskerna för praxisförskjutningar
är minsl, nämligen äktenskapsskillnadsmål och andra familjemål. Även med
Prop.
1978/79:90 294
en sädan begränsning bör en belydande minskning av anialei
ärenden hos rättshjälpsnämndema komma lill stånd.
2.22 Riksskatteverket
Beiräffande verkslällighel av domar m.m. vid
kronofogdemyndigheter finns från RSVs sida inga invändningar mot att
rättshjälpsnämnderna prövar dels ansökan om rättshjälp (17 8 RHL), dels
ersättningsanspråk (33 8 RHL) i samband med måls handläggning.
Det är önskvärt alt rättshjälpslagstiftningen klart
uttalar om part som haft allmän rättshjälp i fråga som lett fram lill
verkställbart avgörande måste söka ny rättshjälp om juridiskl biträde behövs i
samband med verkstäl-lighelen hos kronofogdemyndighel. Om så är fallel och
rätlshjälpstagaren senare i samband med den s. k. exekutiva besvärsordningen
behöver juridiskl bilräde, är detta en situation för vilken RSV förutsätter
all ny rällshjälpsavgifi inte las ul Gfr belänkandei s. 128).
Beträffande förslaget i 14 8 RHL om avgiftsfrihel enligt
expeditionsavgiftskungörelsen kommer inskränkning lill avdelningarna I och II all medföra att
utsökningsprotokoll inte kan erhållas avgiftsfritt. I denna del bör ändring av
förslaget övervägas.
RSV har i december 1975 till dåvarande finansdepartementet
avgetl förslaget ADB inom exekutionsväsendet, Författningsförslag för
kronofogdemyndigheterna. Något slutligt ställningstagande om ADB har ännu inte
fallats. De i detla yttrande framlagda synpunkterna avser handläggningen enligt
nu gällande rutiner. Vid genomförandet av ett ADB-system hänvisas till de av
RSV lidigare framlagda förslagen till författningsändringar.
2.23 Länsstyrelsen i Stockholms län
Nuvarande rättshjälpssystem har i många avseenden visat
sig vara svårtillgängligt och präglat av alltför mycket byråkrati. En
bidragande orsak härtill torde vara den starka centraliseringen av
beslutsfunktionerna till rättshjälpsnämndema. Länssiyrelsen ansluler sig till
utredningens förslag atl i vidgad utsträckning överlåta på advokal och
handläggande myndighet atl besluta i rättshjälpsfrågor i syfte att eliminera
dessa olägenheier.
Ulredningen föreslår att advokat skall överta bland annat
rättshjälps-nämndernas uppgift att bevilja allmän rättshjälp i vissa
familjerättsliga mål och ärenden samt även i viss utsträckning i rättsliga
angelägenheler av annan art. Behovei av rättshjälp i förvaliningsrättsliga
ärenden är mycket varierande med hänsyn till dessa ärendens mångskiftande
karaktär och mot bakgrund av förvaltningsmyndigheternas mereller mindre
omfattande service- och utredningsskyldighet. Utredningens uppfattning att
advokats behörighet all bevilja allmän rättshjälp inte skall omfatta
förvaltningsrättsliga ärenden, med undanlag av ärenden enligt 21 kap,
föräldrabalken (FB), delas av länsstyrelsen.
2.24 Länsstyrelsen i Kronobergs län
Allmänna synpunkter på fördelningen av
myndighetsfunktionerna inom råttshjälpssystemet
Länsstyrelsen vill i princip ansluta sig till de
överväganden som utredningens ordförande redovisar i sin reservation. I likhet
med denne anser
Prop. 1978/79:90 295
länsstyrelsen det givel an förvallningsdomstolarna bör ha
samma kompetens som de allmänna domstolarna. Enligt länsstyrelsens uppfattning
väger nackdelarna med en utspridd beslulskompetens lätt mot fördelarna med ett
effektivare rättshjälpssystem än det nuvarande, inte minsl från den enskilde
rältshjälpssökandens synpunkter.
Beviljande av allmän rättshjälp
Utredningsmajoritetens skäl för atl inte tillerkänna
förvaltningsdomslol och förvaltningsmyndighet kompetens atl beslula om
rättshjälp i mål hos sig är inte bärande. Länsstyrelsen anser all del inie är
fråga om mer komplicerade ärenden än all beslutsbefogenheten kan spridas ut.
Inte minsl mot bakgrund av all utredningsmajorilelen i avsnitt 16 föreslår all
förvallningsdomstol och överexekutor skall kunna besluta om biträdesersätlning
anser länsstyrelsen atl i vart fall dessa myndigheler också skall kunna besluta
om beviljande och upphävande av rättshjälp.
2.25 Länsstyrelsen i Malmöhus län
2. Beslutsfunktionerna
Länsstyrelsen anser sig ej böra framställa någon erinran
mot utredningens förslag om rätl för advokat atl bevilja allmän rättshjälp.
Utredningens förslag innebär i övrigt att beviljande av allmän
rättshjälp skall kvariigga hos rättshjälpsnämnderna med del enda undanlaget alt
allmän domstol får sådan befogenhet. Utredningens ordförande har emellertid
föreslagit att alla förvaltningsdomstolar och alla statliga förvaltningsmyndigheter
skall få befogenhet att bevilja allmän rättshjälp. Länsstyrelsen delar i
princip ordförandens mening. Huvudfrågan vid prövning av ansökan om allmän
rättshjälp är om behov av sädan rättshjälp föreligger i den rättsliga
angelägenheten. Dä det gäller förvaltningsärenden mäste vid behovsprövningen
särskilt bedömas huruvida behovei ej kan tillgodoses genom den rättshjälp som
myndighetema faktiskt utövar genom den hjälp de enligt servicecirkuläret eller
på grund av lag är skyldiga lämna och genom den tUlsyn som utövas över
förvaltningen, till följd varav den enskilde kan vända sig till överordnad
myndighet och begära dess ingripande. Länsstyrelsen har den uppfallningen att
denna huvudfråga - om den enskilde för utövande av sina rättigheter och
uppfyllande av sina skyldigheter inom förvaltningens vittförgrenade område är i
behov av allmän rättshjälp - bör avgöras av de statliga myndigheter, som
handlägger sakfrågorna och till följd därav bör ha de bästa förutsättningarna
att bedöma vad den enskilde kan behöva.
En fråga varom delade meningar kan råda är om rättshjälp
bör beviljas av myndighet även i sådant fall då myndigheien har att tillgodose
sådana allmänna intressen alt den i ärendet framstår som motpart till den
enskilde. Detta förekommer hos länsstyrelsen t. ex, i taxerings-, revisions-,
mervärdes- och uppbördsärenden samt i ärenden angående
utskänkningskontrol-len. Utredningens ordförande framhåller att det i
rätlshjälpsfrågan är rättslig prövning som skall göras och att, om myndighei
kan anförtros att avgöra ärendet i sak, den också bör kunna anförtros
avgörandet i rättshjälpsde-len. Utredningens ordförande pekar också på att de
allmänna domstolarna förordnar försvarare i brottmål. Det kan tilläggas att
före rättshjälpslagens införande enligt utJänningsJagstiftningen gällde att
länsstyrelsen förordnade biträde ät utlänning i utvisningsärende som
länsstyrelsen handlade.
Prop.
1978/79:90 296
Länssiyrelsen anser all övervägande skäl talar för den
mening utredningens ordförunde framfört.
Även om länsstyrelsen sålunda i princip anser att
beslutanderätten bör läggas pä de statliga myndigheterna är länsstyrelsen ej
förbehållslöst beredd tillstyrka en sädan ordning. Rällshjälpslagstiftningen
är invecklad och dess administration är tunjiarbetad. Ett belysande exempel
härpå är bestämmelserna om koslnadsbidrag eller, som del enligt förslaget
skall heta, rutishjälpsavgift. Till grund för avgiftens bestämmande skall ligga
inkomst, förmögenhet, skuldsättning och försörjningsplikt m, m. såsom närmare
anges i av centralmyndigheten utfärdade föreskrifter. Dessa föreskrifter,
liksom de bestämmelser i lagen de bygger på, är alltför komplicerade även om de
förslag till förenklingar utredningen framställer beakias. Rättshjälpen är en
social förmån i likhet med t.ex. bamomsorgen. Länsstyrelsen har på det senare
området sett kommunala taxor av föredömlig enkelhel. Utredningen hade bort
konstruera en enkel taxa byggd på förslagsvis endast inkomsi. Länsstyrelsen
vill erinra om atl i de av staten bestämda grunderna för ålderdomshemsavgift
hänsyn ej tages till vare sig förmögenhet eller skuldsättning. Del bör då ej
heller vara nödvändigt ifråga om rättshjälp. Även i övrigi måsle de
administrativa rutinema förenklas. Kan della genomföras bör besluianderällen om
allmän rällshjälp läggas på de slailiga förvallningsmyndighelerna.
2.25.1 Länsstyrelsen i Malmöhus län, juridiska enheten
Juridiska enheten delar reservanten Gullnäs" mening
att det borde vara självklart atl olika beslut inom rältshjälpssystemel
anförtros den myndighet som handlägger det mäl eller ärende i vilkel den
rällssökande önskar eller har rättshjälp.
Även om - som reservanten anfört - skäl lalar mot alt
konsekvent anförtro rätlshjälpsbesluten åt den målhandläggande myndigheten,
anser länsstyrelsen liksom reservanterna atl del även i rältshjälpsfrågor är en
rättslig bedömning som skall göras. Kan då myndigheten anförtros att avgöra
ärendei i saken bör den också kunna anförtros avgörandet i rätls-hjälpsdelen.
Någon anledning att ifrågasätta förvaltningsdomstols och
förvaltningsmyndighets juridiska kompetens i dessa frågor finns inte.
Flertalet handläggande jurister torde vara
tingsmeriterade.
När förvaltningsmyndighet avgjort ett ärende i vilket part
beviljats rällshjälp skall myndighei med eget yllrande översända koslnadsräkningen
lill rältshjälpsnämnden.
Den beslutande myndigheien skall alltså i vilket fall som
helst företa en skälighetsbedömning beiräffande begärd kostnadsersättning. Det
är därför mera praktiskt och även tidsbesparande om myndigheten själv fattar beslutet
om ersättning i samband med atl ärendet avgöres. Med hänsyn till del relativt
ringa antalet ärenden i vilka rättshjälp sökes när del gäller förvaltningsdomstol/myndighet
lorde man kunna borlse frän den ökande ärendebelastning som ett överförande av
rättshjälpsfrägorna skulle innebära.
2.25.2 Länsstyrelsen i Malmöhus län,
skatteavdelningen
Enligt förslaget tilläggs varken förvaltningsdomstolar
eller förvaltningsmyndigheter räll atl bevilja allmän rättshjälp. Detta gäller
oberoende av om rätlshjälpsfrågan uppkommer innan ärendet anhängiggjorts eller
under handläggningen. Majoriteten av utredningens ledamöter och experter an-
Prop. 1978/79:90 297
ser ull prövningen av rällshjälpsfrägan bör ske hos
rällshjälpsnämnd, främsi med hänsyn lill önskemålel om en fasl praxis i fråga
om rättshjälp i förvaliningsrättsliga mål och ärenden. 1 vissa fall saknar
förvallningsmyndighelerna jurislinslag och deras föruisätlningar atl ta
ställning till rättshjälpsfrägor bedömes även i övrigi kunna vara sämre än
rältshjälpsnämndens.
Utredningens ordförande och experten Reulerwall har
reserverat sig mol majoritetens förslag i delta hänseende. De anseratt alla
statliga myndigheler bör tilläggas räll att bevilja allmän rättshjälp.
Ulan atl närmare gå in på frågan om förvallningsdomstol
borde lilläggas nämnda räll kan konstateras atl det vore olämpligt om
taxerings-, revisions-, mervärdes- eller uppbördsfunktionen skulle bevilja
allmän rättshjälp. Det främsta skälet härför är att dessa funklioner i stor
omfattning har ställning som reell eller formell part i mål eller ärende. Det
måste i dessa fall vara ur rältssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande om
beviljandet av rättshjälp åligger förvaltningsdomslol eller rättshjälpsnämnd.
2.26 Länsstyrelsen i Jämtlands län
Länsstyrelsen har intet att erinra emot förslaget att
rätten alt beslula om allmän rällshjälp bl. a. i mål enligt 21 kap. FB lägges
på advokat. Beträffande beslutanderätten i fråga om beviljandet av allmän
rättshjälp m. m. delar länsstyrelsen emellertid reservanten Gullnäs'
uppfattning att beslutanderätten bör tilläggas även förvaltningsdomstolar och
statliga förvaltningsmyndigheter. Anledning saknas antaga att länsdomstolarna
eller länsstyrelserna icke skulle kunna lika väl bedöma behovet av rättshjälp
i där anhängiga mäl och ärenden som t.ex. bostadsdomstolen eller statens
VA-nämnd. Även beslutsfunktionen då fråga uppkommer om beviljande av rättshjälp
i ett ärende som redan är anhängigt hos en myndighet bör tillkomma
myndigheten.
Med instämmande i vad Gullnäs anfört härom anser
länsstyrelsen även all arvodesprövning i de ärenden som handlagts av viss
myndighet bör tillkomma myndigheten. Alt - som skulle bli följden av
majoritetens förslag -- länsstyrelsen väl i egenskap av överexekuior skulle fä
besluta om arvode men däremoi samma tjänstemän inte t. ex. i samband med
prövning av besvär i socialärende, eller kommunalbesvär framstår som märkligt.
2.27 Allmänna advokatbyråkonunittén (Ju 1977:11)
Beviljande av allmän rättshjälp
Utredningens förslag om delegation till advokater av
rätten atl bevilja rättshjälp mäste få till följd alt tid frigörs lill
debiterbart arbete. Kommittén är därför positiv till delegation. Den hyser dock
farhågor för att förslaget om att advokaterna själva skall få bevilja
rällshjälp för upp lill sex timmars arbete i ett ärende inte kommer att få
åsyftad effekt. Inför svårigheten att på förhand bedöma om ett ärende kommer
att tarva mera än sex timmars arbete väljer nog många advokater att för
säkerhets skull ansöka om rättshjälp. Det mäste ifrågasättas om inte
majoritetens förslag lill fördelning av kompetensen all i anhängiga mäl göra s.
k. mellankontroll eller bevilja rättshjälp är alltför sofistikerat för att inte
motverka den med utredningen eftersträvade förenklingen. Reservantens förslag
alt ge alla statliga myndigheter sådan kompetens i hos dem anhängiga mål synes
mera hanterligt.
Prop.
1978/79:90 298
Räiishjålpsa vgifier
Kommittén delar uppfattningen alt tillräcklig
progressivitei uppnås, om stegen i avgiftsskalan anknyts till lusentals kronor
av den beräknade årsinkomsten. Utredningens förslag innebär väsentligt höjda
avgifter. Kommittén ser i kostnadsutvecklingen en risk för atl huvudsyftet med
rättshjälpsreformen motverkas. Människor får inte av kostnadsskäl dra sig för ull
begära sin rätt. Eftersom de allmänna advokatbyråerna huvudsakligen ägnar sig
åt uppdrag inom rätlshjälpsområdel, skulle en sådan reaktion kunna resultera i
en icke önskvärd nedgång i efterfrågan pä dessa byråers tjänster och
följaktligen för.sämrad lönsamhet. Som framgått av kommentaren lill
rådgivningsavgiften anser kommittén inte att den lägsta rättshjälpsavgiften
behöver överensstämma med rådgivningsavgiflen.
2.28 Svenska kommunförbundet
Vud gäller frågan om fördelningen av beslutsfunktionerna
inom rältshjälpssystemel ansluter sig styrelsen till den av utredningens
ordförande framförda reservationen. Med vissa undanlag bör sålunda alla
statliga myndigheler som handlägger rällsliga ärenden få kompelens alt besluta
i flerialel ärenden som rör rälishjälpen. Endast i särskilt kvalificerade ärenden
eller där del inte finns någon statlig handläggande myndighet bör beslutanderätten
förbehållas rättshjälpsnämnd. Härigenom kan antalet rättshjälpsnämnder
begränsas i förhällande till utredningens förslag.
Enligt ulredningsförslagel får endast advokat eller jurist
anställd hos advokat meddela rådgivning enligt rättshjälpslagen. Till
offentligt biträde enligt rättshjälpslagen däremot kan även annan person än
advokat och anställd vid advokatbyrå förordnas under förutsäitning att
vederbörande bedöms vara lämplig för uppdraget. Har den rättssökande själv
föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas om inte särskilda skäl
föranleder annal.
Den anpassning av rättshjälpsverksamhelen till den
rättssökande allmänhelens behov som uppställs i direktiven som målsättning för
verksamheten och som också styrelsen finner angelägen torde inte kunna uppnås
om inte också kretsen av experter som skall biträda allmänheten vidgas och
rådgivare och biträden blir lättare tillgängliga för allmänheten. Del gäller
inte minst rådgivningsverksamheten.
En utvidgning av de allmänna advokatbyråernas verksamhet
och en ytterligare decentralisering av denna, exempelvis genom mottagning ule
i kommunema vissa dagar synes därför angelägen. Jämsides med en sådan
utveckling ifrågasätter styrelsen om inte också möjlighet bör öppnas för annan
jurist att efter särskild prövning av rättshjälpsnämnden inom visst eller vissa
rättsområden meddela rådgivning enligt rättshjälpslagen för viss tid eller
tills vidare. Den av utredningen uttalade risken för missbmk om
rådgivningsverksamhet enligt rättshjälpslagen anförtros även andra än advokater
och deras biträden synes överdrivna. Rältshjäipsnämnderna har ju för övrigt
möjlighet att genom granskning av juristens redovisning följa hur rådgivningen
handhas. Vid eventuellt missbmk bör medgivandet att meddela rådgivning kunna
dras in.
Den här föreslagna utvidgningen av kretsen av rådgivare i
rättsliga frågor ser styrelsen som angelägen bl.a. från den synpunkten att den
lorde kunna medverka till en uibyggnad av juridisk rådgivning i anslutning till
sådana servicecentraler i kommunerna som ovan omnämnts. Kan rätts-
Prop. 1978/79:90 299
hjulp.sjurisier i ökad utsträckning knytas till samhälleis
allmänna service-och rådgivningsverksamhet blir det lättare och naturligare för
allmänheten ull söku kontakt med juristen för råd och hjälp.
2.29 Sveriges advokatsamfund
1 beviljandefrågorna ansluter sig samfundet till
ordförandens i utredningen mening som denna kommit till uttryck i
reservationen. Samfundet, som alltsä finner del vara en riktig reform atl
tillägga advokat behörighet att bevilja rätt.shjålp (9) i åtskilliga typer av
ärenden, vill i det sammanhanget fästa uppmärksamheten vid två frågor.
Den ena frågan gäller insamlandet av statistiska uppgifter
om de rältshjälpsärenden som på detla sätl i varje fall inte i ärendets början
registreras hos myndighei. Samfundet föreslår att det formulär som skall
begagnas vid ansökan om allmän rättshjälp hos advokal utformas på sådani sätt
att erforderliga statistikuppgifter kan lämnas genom en kopia av ansökningshandlingen.
Skulle uppgifter anses erforderliga som inte är tillgängliga på
ansökningsstadiet föresläs i stället att statistiken avges på ett särskilt formulär
samtidigt med att slulräkning avlämnas. Med en sådan ordning skulle man
undvika eller i vart fall begränsa behovet av i efterhand infordrade uppgifter,
vars sammanställande hos de olika advokatbyråerna kan bli tidsödande och även i
övrigt betungande.
En hell annan fråga som samfundet funnit anledning att här
beröra är följande. När beslutanderätten i vissa ärendetyper flyttas frän
rättshjälpsnämnd till advokat, kan det inte undvikas alt en och annan
rättssökande kan komma att beviljas allmän rättshälp i en och samma
angelägenhet av flera än en advokat. Skälen härtill kan vara flera. Någon
rättssökande kan tycka sig inte finna tillräcklig förståelse för sin sak hos
den förste advokaten och då vilja söka bättre gehör hos en annan. En annan rättssökande
kan anse sin sak så betydelsefull att det inte vore mer än rimligt atl
"för säkerhets skull" konsullera flera jurister. Sådana, i allmänhet
onödiga förfaranden bör å ena sidan hållas tillbaka, men fall kan å andra
sidan förekomma där det inte behöver vara oförenligt med
rättshjälpslagstiflningens ändamål att flera än en advokat anlitas. Samtidigt
lorde man knappast behöva befara någon större frekvens av nu beskrivna fall
eller mera betydande kostnadskonsekvenser därav. 1 viss män torde också verkligt
dubbelarbete genom all flera advokater engageras i samma sak undvikas i den mån
molpart eller motpartsombud reagerar mot förfarandet. Samfundet, som i denna
fråga inte ser något skäl mot den föreslagna delegationen till advokat av
beslutandefunktionen i vissa ärenden, viU dock som ett sätt att möta befarade
olägenheier föreslå atl den rättshjälpssökande i ansökningsformulär får - på
heder och samvete - besvara frågan huruvida rättshjälp tidigare sökts i samma
angelägenhet. Det blir då advokatens sak att allt efter omständighetema
antingen ändå bevilja eller avslå ansökan om allmän rättshjälp. - För övrigt
möter principiellt samma frågeställnig i rådgivningsfallen, men där har del
åtminstone ekonomiskt mindre betydelse, vartill kommer att det kanske inte bör
motarbetas generellt att den som har en viktig sak att rådfråga om vänder sig
till flera än en rådgivare.
2.30 Sveriges domareförbund
Likaså ansluter sig förbundet till förslaget att advokater
skall ha behörighet att bevilja rättshjälp i mål eller ärende om
äktenskapsskillnad, boskill-
Prop. 1978/79:90 300
nad, underhållsbidrag till make och barn, faderskap till
barn, vårdnad, umgängesrätl. omyndighetsförklaring eller dess hävande samt
ärende enligt 21 kap. föräldrabalken. Kanske man här rentav kunde gå ell sleg
längre genom att låla behörighelen gälla alla mäl och ärenden enligi
giftermålsbalken med undantag för bodelning samt enligt föräldrabalken. Inte
heller vill förbundel molsäila sig förslagei all advokat skall få rätl ull
bevilja rällshjälp i fråga om rättslig angelägenhet av annan art om hans
arbele begränsas lill sex limmar. Del förefaller emellertid förbundel i hög
grad iveksaml om rälien för advokal all sålunda på egel ansvar bevilja
rättshjälp utan reservation också bör tillerkännas biträdande jurist på
advokalbyrå (2 § tredje stycket i lagförslaget). Nyanställda biträdande
jurister saknar ofta nog egentlig yrkeserfarenhet. Man bör inte bortse från
möjligheten att en sådan jurist kun vara benägen att till vinnande eller tillfredsställande
av klienter se alltför välvilligt på rättshjälpsfrågorna. Atl utredningen vid
sina kontakter med biträdande jurister funnit atl dessa i och för sig inte har
något emot att pröva rältshjälpsfrågor i större utsträckning än nu är fallet är
inte särskilt överraskande. Utredningen ullalar i detta sammanhang atl
bilrädande jurisl hos advokat slår under advokatens tillsyn och därför bör
kunna omfattas av samma regler som advokat. Den tillsyn varom sålunda talas är
emellertid, domareförbundet veterligt. inte föreskriven vare sig i författning
eller i Advokatsamfundets interna regler, och den lillsyn som må ulövas lorde
i hög grad växla mellan olika advokater. Den moraliska tillsynsskyldighet som
flertalet advokater torde känna lär knappasl kunna grunda någon ekonomisk
ansvarighet för advokaten när det gäller fel vid bedömning av ett
rätlshjälpsärende. Domareförbundel är medvetet om alt det skulle medföra visst
merarbete för en advokat om han skulle åläggas att direkt svara för den
biträdande juristens bedömning av en rättshjälpsfråga men ifrågasätter om detta
inte likväl är sakligt befogat åtminstone såviti gäller andra ärenden än de
familjerättsliga. Alternativi skulle man kunna tänka sig alt biträdande
jurister tillerkänns rätl att bevilja rättshjälp i sådana ärenden först efter
det de tjänstgjort viss tid förslagsvis ett år - som biträdande jurister. -
Såsom utredningen föreslår bör advokat ej vara berättigad att bevilja
rättshjälp i de fall som avses i 17 § i lagförslaget.
Kärnpunkter i utredningens förslag gäller förenklingen av
de administrativa rutinema vid beviljandet av rättshjälp och förenklingen av
slutregleringsförfarandet. När det gäller rutinerna vid beviljandel av
rättshjälp har utredningen enligt domareförbundets mem'ng skilt sig från sin
uppgift på ett lyckligt sätt. Sättet för beräkningen av rättshjälpsavgiften
enligt förslaget är enkelt och klart. För den som känner storleken av det
basbelopp som skall läggas till grund för prövningen av en ansökan är det i
stort sett enkel aritmetik att avgöra om fömtsättningar för rättshjälp är för
handen och, om så är fallet, vilken rättshjälpsavgift som skall eriäggas.
Domareförbundet är som redan inledningsvis sagts av den
uppfattningen att med de förenklingar som utredningen föreslagit i fråga om
rutinerna för beviljande av rättshjälp och slutreglering av rättshjälpsärendena
de allmänna domstolarnas totala arbete med rättshjälpsfrågoma inte skulle i
mera betydande grad öka om en reform genomföres enligt de riktlinjer utredningen
föreslagit. Sysslandet med rättshjälpsfrägorna torde i varje fall knappast bli
mer omfattande än det arbete som tidigare fick ägnas frågorna om fri rättegång.
Dock viil förbundet göra den reservationen att den administration som
erfordras när del gäller slutregleringen åtminstone vid de större domslolar där
ceniral behandling blir erforderiig inie kan genomföras utan viss
personalförstnrkning.
Prop. 1978/79:90 301
För de ullmänna domstolarnas del släller sig förbundel
frågande lill de av ulredningen föreslagna reglernu endasl vad gäller de i 17 8
i förslagei gjorda begränsningurnu i domslolurnäs befogenhei atl bevilja
rättshjälp. Domslolarna skall enligi förslaget ej vara behöriga atl pröva
frågor om ullmun rällshjälp bl u om den rällssökande är dödsbo eller om han är
näringsidkure och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i
hans näringsverksamhet eller om den rättsliga angelägenheten avser massärende.
Domareförbundel finner dessa begränsningur opåkallade. 1 fråga om massärendena
är del enligt förbundets mening närmast olämpligt alt rättshjälpsfrågoma skall
behandlas av rättshjälpsnämnd. Förbundet vill här hänvisa till de synpunkter
som anförts av utredningens ordförande pä s. 281 i betänkandet.'
Domareförbundel har hittills uppehållit sig endasl vid de
frågor som berör de allmänna domslolarna. När del gäller
förvallningsdomstolarna har utredningen gjort den åtskillnaden att beviljandel
av rättshjälp i mäl anhängigt vid sådan domstol ej skall få göras av domstolen
själv under del alt domstolen däremot skall fä fastställa ersättning. Förbundet
har svårt att ansluta sig till utredningens resonemang härvidlag. Mot tanken
att förvaltningsdomstol skall få bevilja allmän rättshjälp har majoriteten
endast anfört "önskemålet om en fasl praxis i fråga om
förvaltningsrättsliga mål och ärenden" (9.5.6.), Ingen kan väl rimligtvis
ifrågasätta förvaltningsdomstolarnas kompelens all pröva en ansökan om
rättshjälp. De lorde undantagslöst vara i besittning av ett tillräckligt
underlag för bedömande av om rättshjälp är påkallad i det enskilda fallet. En
på sådant material gjord individuell prövning av en förvallningsdomstol i ett
där anhängigt mål eller ärende ter sig mer eftersträvansvärd än en schematisk
bedömning hos en rällshjälpsnämnd som saknar närmare upplysning om de
omständigheter som lalar för eller emot beviljande av rättshjälp.
Förbundet vill i delta sammanhang tillägga att högsta
domstolen och regeringsrätten bör upptagas bland undantagen i 51 § sista
stycket i lagförslaget.
Ehum den principiella fråga om vilken framför allt
oenighet råder inom utredningen - frågan om statliga myndigheter generellt
skall bemyndigas handlägga rättshjälpsfrågor inom sitt verksamhetsområde -
strängt taget inte faller inom domareförbundets intressessfär, anser sig
förbundet dock med hänsyn till spörsmålets vikt böra redovisa sina synpunkter
även därpå. Förbundet vill därvid till en början anmärka atl frågan är
svårbedömd särskilt med hänsyn därtill atl majoritetens motivering för en
restriktiv hållning i delta hänseende är myckel knapphändig under del atl
utredningens ordförande utförligt motiverat sin skiljaktiga mening.
Lika med utredningens ordförande (s. 278) anser
domareförbundel det vara rikligt att som utgångspunkt vid fördelning av
beslutsfunktionerna anlägga ett totalekonomiskt synsätt och förbundel utgår
fortsättningsvis från denna fömtsättning.
Vad till en början angår reglerna om beviljande av allmän
rättshjälp synes utredningens samtliga ledamöter vara ense om all viss
restriktivitet är påkallad i fall som avses i 17 § i förslaget inte endast när
det gäller advokats rätt atl bevilja rättshjälp utan även när fråga är om
sådan rätl för andra myndigheter än domstolar och därmed jämställda organ. 1
denna del synes förslaget vara välbetänkt. Skiljaktigheten i uppfattning mellan
majoriteten
' Förbundet vill i detta sammanhang parentetiskt anmärka
att uttalandet på sid. 258 i betänkandet om prövning av mål om underhåll enligt
småmålslagen är felaktigt.
Prop. 1978/79:90 302
och reservanten visar sig när del blir fråga om rätlshjulp
i de mera alldugli-gu ärenden som inte omfattus uv denna undantagsbestämmelse.
Del förhåller sig onekligen så ull frägor om rättshjälp
hos åiskilliga myndigheler är mycket sällsynta och alt det i enskilda fall
bl. a. pä grund uv frånvaron av juridiskl skolade tjänstemän - kan vara i viss
mån betungande för myndigheien att prövu en rätlshjälpftåga. Delta problem bör
emellertid enligt domareförbundets mening inte överdimensioneras. Som redan
framhållits är det system som utarbetats av utredningen när det gäller
beviljande av rättshjälp myckel enkelt. Redan del nuvarande förfarandet, som
väl belyses av bilagan 5 lill förslaget, är inte mera kompliceral än alt del
bör kunna lillämpas av en nägot sä när kvalificerad tiänstemän ulan juridisk
utbildning inom praktiskt taget all statsförvaltning. Med de förenklingar
varom ulredningen är ense bör del bli ännu lältare all pröva sådana frågor.
Vad förbundel förut anfört i fråga om förvaltningsdomstolarnas siörre
prakliska möjligheter än en rättshjälpsnämnds att bedöma behovet av rällshjälp
i ett anhängigt mål eller ärende torde äga generell giltighet för de statliga
myndigheterna. Den av utredningen framlagda statistiken visar en tämligen hög
avslagsprocent när del gäller ansökningar om rättshjälp i förvaltningsärenden.
Huruvida förvaltningsmyndigheterna själva, om de haft att pröva ärendena,
skulle ha varit mer eller mindre restriktiva än nämnderna är väl omöjligt alt
bedöma. Förvaltningsmyndigheterna har var inom sitt område större kännedom än
en rältshjälpsnämnd om den service som allmänheten kan få genom myndighetens
egen försorg och bör ej sällan kunna genom anvisning till den rättssökande atl
anlita sådan service göra allmän rättshjälp onödig. Anmärkas bör i övrigt att en
advokat, som åtagit sig atl biträda en part i ett förvaltningsärende, i regel
torde ha anledning väcka frågan om rättshjälp innan ärendet anhängiggörs och
alt frågan i sådana fall enligt förslaget skall prövas av rättshjälpsnämnd. På
gmnd av vad nu sagts och med hänsyn även till utredningens uttalande att en
liberalare bedömning än hittills bör äga rum när del gäller beviljande av
rättshjälp i förvaltningsärenden torde det från finansiell synpunkt inte te
sig särskilt äventyrligt atl överlåta ål förvaltningsmyndigheterna atl bevilja
rättshjälp i ärenden som är anhängiga hos dem. Den av utredningens majoritet
särskilt åberopade synpunkten att en koncentration av beslutsfattandet till
rättshjälpsnämnderna är önskvärd för att ernå fast praxis har enligt vad domareförbundet
föreställer sig relativt begränsad räckvidd. Någon allmän praxis för hela
förvaltningsområdet kan det knappast vara fråga om. 1 stället måsle det väl
vara så att rältshjälpsbehovet växlar från myndighei till myndighet beroende på
karaktären av de ärenden som där behandlas.
På grund av vad nu anförts och med beaktande av de skäl
utredningens ordförande i övrigt anfört finner domareförbundet det principiellt
önskvärt att varje statlig förvaltningsmyndighet själv får pröva frågor om beviljande
av allmän rättshjälp i ärenden som är anhängiga inför myndigheten. Detsamma
bör vara förhållandet beträffande substitution och byte av biträde samt
upphörande av allmän rättshjälp.
2.31 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Beviljande av aUmän rättshjälp
Del nuvarande sysiemel för allmän rättshjälp utan beslut
av rättshjälpsnämnd lillämpas sparsamt och torde inte fylla någon nämnvärd
funktion. Det kan därför avskaffas.
Prop. 1978/79:90 303
Föreningen hälsar med stor lillfredsställelse alt
utredningen föreslår siörre befogenheter för udvokul utt bevilju allmän
rättshjälp, något som föreningen även lidigare förordat i yllrande lill
deparlemeritel. Dock föruisäiier föreningen alt förslaget inte medför all
udvokalbyråerna åläggs någon slulislikföring.
1 vilken ulsiräckning en advokal själv skall få bevilja
allmän rällshjälp kan givelvis diskuleras. I de fall, då rättshjålpsnämndens
prövning visat sig vara av endasl formell natur, framstår del som självklart
att sädan rätt skall föreligga. Vad angår övriga ärenden bör den av utredningen
föreslagna tidsfristen om 6 timmar i vart fall inte göras kortare.
I frägan om vem som skall bevilja allmän rättshjälp i
övrigt vill föreningen med bestämdhet förorda utredningsmajoritetens förslag,
dvs. atl rällshjälpsnämnden och domslolar skall anförtros denna uppgifi.
Mol minoritetens förslag måste anföras att det från
rättssäkerhetssynpunkt inte under några omständigheter kan accepteras atl
klientens motpart skall avgöra huruvida allmän rättshjälp skall beviljas eller
inte. Förvaltningsmyndigheter av olika slag får ofta karaktär av motpart i
förvaltningsärende.
Råttshjålpsa vgiften
Som föreningen tidigare anfört i fråga om
rådgivningsavgiften, anser för-erungen på där anförda skäl, att avgifterna inte
bör höjas, något som ju tyvärr är utredningens förslag.
I många rättshjälpsärenden - inte minst i
äktenskapsskillnadsärendena, som ulgör ca 50 % - gäller det för klienten att
snabbi nå ett resultat. Samtidigt krävs omedelbar betalning av rätlshjälpsavgift.
Erfarenheten visar att många klienter, inte minst i skilsmässoärendena, har
stora ekonomiska svårigheter genom utgifter för bostad, ny bosättning,
underhållsbidrag m.m. Fördröjning av ärendenas handläggning p.g.a. bristande
betalning av avgift vållar både rättsförluster och lidande.
Innan en höjning av avgiften vidare övervägs, bör en
jämförelse göras med de föreskrifter, som riksskatteverket utfärdat om
beräkning av förbehållsbelopp vid införsel. En sådan jämförelse visar atl
rättssökande med myckel måttliga kostnadsbidrag om några hundra kronor inte kan
betala dessa utan att nagga på existensminimum.
Föreningen tillstyrker alt årsinkomst skall avrundas lill
jämnt 1 000-tal kronor men förordar ett system som ej innebär höjning av
nuvarande avgift.
Underlaget för beräkning av råttshjälpsavgift
Förslaget innebär en förenkling, som hälsas med
lillfredsställelse. Den till försäkringskassan uppgivna inkomsten
överensstämmer emellertid inte alltid med den aktuella. Klienterna komma därför
i ej ringa utsträckning alt begära annan bedömningsgrund.
2.32 LO
Rättshjäipsulredningen har haft lill uppgift att söka
förenkla rättshjälps-systemet och effektivisera de olika rättshjälpsformema. I
detta syfte har en noggrann genomgång av rättshjälpssyslemet genomförts.
Resultatet har blivit en rad olika förslag till förändringar av det nuvarande
systemet. Det kan dock ifrågasättas om utredningen lyckats i tillräcklig grad
uppnå mål-
Prop. 1978/79:90 304
sättningen att effektivisera och förenkla
rällshjälpssyslemel. Enligt LOs uppfattning kan utredningens förslag
karaktäriseras som försiktiga. Det borde exempelvis varit möjligt alt i ökad
utsträckning delegera frågor om beviljande uv rättshjälp till domstolar och
statliga myndigheter. Detsamma gäller advokats rätt utt bevilja allmän
rättshjälp.
Även beträffande prövningen av arvodesanspråken borde det
enligt LOs uppfattning varit möjligt all generellt delegera sådana frågor till
domstolar och statliga myndigheler.
En delegering av ovan angivet slag skulle i hög grad
underlätta rällshjälpsnämndernas arbetsbörda, förenkla förfarandel och
åstadkomma kostnadsbesparingar.
Advokater och jåinstäUda
I räilshjälpsutredningens förslag ges advokat och
bilrädande jurist hos advokat eller pä allmän advokalbyrå behörighel att bevilja
allmän rättshjälp i flertalet familjerättsmål och i vissa andra mål. 1 det
senare fallel skall frågan om rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnd resp.
allmän domstol om ärendet inte slutförs inom en lid av högsl sex timmar. Andra
än advokater och bilrädande jurister hos advokat och på allmän advokalbyrå har
inte sädan räll men får däremoi efter beslul av rällshjälpsnämnd upp-iräda som
offeniligi bilräde. Den skillnad som görs i della fall mellan advokal och
annan jurisl är enligt LOs mening svårförståelig. Å ena sidan kan båda
kategorierna i och för sig anses kompetenta och få uppträda som offentligt
biträde, dvs. tilläggas förtroendet alt sakhandlägga ärenden inom ramen för
rättshjälpssystemet. Å andra sidan anses enbart den ena kategorin, nämligen
advokaterna och därmed jämställda, kunna lilläggas förtroendet att inom ramen
för rältshjälpssystemets regler bevilja allmän rättshjälp. Skälet till denna
skillnad sägs vara alt medlemskap i advokatsamfundet utgör tillräcklig garanti
för att systemet inte missbrukas.
LO anser atl en begränsning av det slag och på det säll
rältshjälpsnämnden föreslår inte är acceptabelt. Inom fackföreningsrörelsen
handläggs ett icke oväsentligt antal ärenden. Arbeislekniskl handläggas de
flesta av dessa av LO-förbundens Rällsskydd AB, som för närvarande har tretton
förbundsjurister anställda. Följande tablå visar antalet inkomna ärenden till
bolaget och i vilken utsträckning allmän rättshjälp sökts.
Tabell 1: Till bolaget inkomna ärenden
t. o.m. 1974 3 453
1975
848
1976
986
1977 jan-okt 828
TabeU II: Antal
ärenden i vilka allmän rättshjälp sökts
1.0. m.1974 ca 1000
1975
340
1976
462 1977jan-okt 410
Tablån visar att ett icke obetydligt antal ärenden är av
sädan beskaffenhet all allmän rättshjälp kan utgå. Det stora antalet
ansökningarom allmän rättshjälp som brukar inges årligen beviljas regelmässigt
av rättshjälps-nämnderna! 1 fråga om arvodesanspråken förekommer sällan
prutningar av kostnadsberäkningen.
LO anser att en utvidgning av rätten att bevilja allmän
rättshjälp till annan än advokat och biträdande jurist hos advokat eller på
allmän advokat-
Prop. 1978/79:90 305
byrä skulle medföra betydande kostnadsbesparingar särskilt
i administrativt hänseende. Den förenkling och förkortning av
handläggningstiden som en sådan utvidgning skulle medföra bör inte heller
underskattas. En utvidgad rutt uv ovnn angivet slag bör enligt LOs mening ges
den grupp av jurister som enligt nuvarande praxis förordnas som offentliga
biträden av rältshjäipsnämnderna. Tekniskt kan del ske genom ett dispensförfarande.
2.33 Hyresgästernas riksförbund
Förbundel ansluter sig i allt väseniligi lill
ulredningsordförandens synpunkier på en yUeriigare förenkling av
rältshjälpssystemel. Därvid bör även övervägas att göra det möjligl för
partsorganisalioner, som ofta samtidigt och i samma mål har all förelräda ett
flertal medlemmar, alt iräffa överenskommelse med rällshjälpsnämndema om ännu
längre gående adminisiraiiva förenklingar.
Del får också anses angeläget att ur de synpunkter som
anförts i betänkandet ge den handläggande myndigheien räll alt pröva såväl
ansökan om rättshjälp och utseende av biträde som storleken av biträdels arvode
och sökandens rätlshjälpsavgift. Detla bör gälla även hyresnämnderna.
2.34 Lantbrukarnas riksförbund
Enligt förslaget (8 2) lämnas rättshjälp av advokat eller
bilrädande jurist på advokalbyrå eller, efter särskilt förordnande, av annan.
Advokater ges härigenom en prioriterad ställning. Bakgrunden härtill ärden
övervakande myndighet som advokatsamfundet anses vara. Olika organisationer,
däribland LRF, har egna juridiska byråer, som mottar uppdrag inie enbarl från
medlemmar ulan även från andra. Specialisering inom olika rättsliga områden har
därigenom utbildats. Allmänt torde man väga göra del påståendet att inom
specialfacken större kunskaper och längre erfarenhet samlas hos nyssnämnda
byråer än hos allmänpraktiserande advokater. Enligt förslaget (§ 17 punkt 9)
skall fråga om allmän rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnden, om den sökande
vill anlita annan än advokat.
De nu angivna bestämmelserna medför följaktligen alt olika
organisationers juridiska byråer utestängs från de möjligheter advokater
tillerkännes. Rimligheten av detla kan med skäl diskuteras. Organisationernas
jurister har ansvar inför förbundsledningar och styrelser, vilket måste anses
medföra minst samma uppsiklsmöjligheter som advokatsamfundet besitter. Någon
anledning att befara att organisationemas jurister skulle missbruka sin
ställning kan följaktligen inte föreligga. Redan av denna anledning kan del
vara skäl alt jämställa organisationernas jurister med advokater. Å andra sidan
skulle det naturligtvis kunna uppkomma vissa komplikationer om rättshjälp finge
beviljas av sådana personer som bedriver juridisk verksamhet i egen regi utan
att vara advokater eller vara anställda i viss organisation. Mot bakgrund
härav vill förbundet föreslå att möjlighet öppnas för ett dispensförfarande.
Delta skulle kunna konstrueras sä alt vederbörande rätlshjälpsnämnd finge
bevilja, efter ansökan, tillstånd för juridiska byråer inom olika
organisationer atl i full utsträckning utöva de befogenheter som enligt
förslaget skall tilläggas advokater. Rättshjälpsnämnd bör därvid ha möjlighel
att innan dispens meddelas infordra de uppgifter som erfordras för en bedömning
av vederbörande byrås staius och lämplighet.
En bestämmelse i enlighet med vad som nyss sagts måste
medföra mindre belastning på rättshjälpsnämndema och därmed inskränka en
byråkrati- 20
Riksdagen 1978179. I saml Nr 90
Prop.
1978/79:90 306
sering som mäste betecknas som onödig. Förbundets jurister
har redan nu mänga ärenden och mål, där rättshjälp beviljats efter ansökan. Del
är Iroligi att antalet ärenden kommer atl öka i framtiden, vilkel förhållande
bör leda lill ett förenklat förfarande.
Beviljande av allmän rättshjälp m. m. (§§ 16-21)
Förbundet hänvisar här till vad som inledningsvis anförts.
Avgifter för allmän rättshjälp (§§ 22-26)
De i förslaget angivna rättshjälpsavgifterna bör kunna
godias.
I fråga om jämkning av avgiftema vill förbundet hänvisa
till vad ovan angivits under rubriken "Tillämpningsområdet". Den
omständighelen alt den rättssökandes betalningsförmåga är väsentligt ökad på
grund av förmögenhetsinnehav (§ 23 andra stycket) bör inte få vara hell
avgörande för jämkning. Hänsyn måste i det individuella fallet tas till arten
av förmögenheten och möjligheten atl disponera kontanta medel. Del nu anförda
kan böra föranleda till en översyn av den till utredningen hörande bilagan 1.
Vad förbundet anfört tidigare i detta yttrande har
grundats på det framlagda förslaget. Utredningen har emellertid ej varil
enhällig. Sålunda har utredningens ordförande i ett flertal fall haft en
avvikande mening. Enligt förbundets uppfattning talar övervägande skäl för de
åsikter som kommit till uttryck i ordförandens reservation. Förbundet ansluter
sig följaktligen till de skisserade förslag som finns upptagna i reservationen.
En omarbetning av förslaget för anpassning lill reservationen synes inte
behöva kräva nägon större tidsförskjutning och bör därför komma till stånd.
2.35 Sveriges köpmannaförbund
Vidkommande biträdesfrågan, konstaterar också utredningen
att annan än advokat kan utses som biträde. Våra egna förbundsjurister har
också enligt nu gällande system vid ett flertal tillfällen blivit förordnade
jämlikt rättshjälpslagen. Ett förhållande som vi särskilt vill påpeka bör
fortgå. Våra medlemmar vänder sig i allt större ulsiräckning till våra egna
organisa-lionsjurister vid tvister som är speciella för resp. bransch.
Organisationen tvingas därvid debilera efter sedvanlig taxa som nära nog
överenssiämmer med rältshjälpstaxan. Någon gratis konsultation i detla stycke
förekommer således icke och försäkringsfrågan vad gäller rättsskydd för
företagels angelägenheter, är i ringa omfattning utnyttjad. Det finns således
all anledning att av dessa skäl bevaka näringsidkarens rättmätiga möjligheter
alt på sedvanligt sätt erhålla rättshjälp om de ekonomiska förutsättningama
inom ovan angivna ramar föreligger.
3 Rådgivning
3.1 Bostadsdomstolen
Som framgår av utredningens redogörelse i betänkandet kan
upplysningar och råd i rättsliga angelägenheter erhållas på åtskilliga håll
inom samhället. Förutom vad som nämnts i betänkandet kan bostadsdomstolen peka
på den service i hyresrättsliga frågor som allmänheten får från hyresnämndernas
kanslier liksom självfallet det bistånd som organisationerna på hy-
Prop. 1978/79:90 307
resmarknaden lämnar sina medlemmar. Även om det sålunda
finns olika möjligheter att få råd och upplysningar på annat håll kan
emellertid domstolen ansluta sig till utredningens bedömning alt del genom RHL
införda rådgivningsinslitulet bör behållas. Intresset av att medborgama ges
möjlighet atl lill överblickbar kostnad konsultera en kompetent person
kvarstår sålunda enligt domstolens mening alhjäml. Därigenom motverkas allmänhelens
säkerligen kvarstående benägenhet atl i förment besparingssyfte anlita
okvalificerad hjälp i juridiska angelägenheter (jfr prop. 1972:4 s. 271).
Bostadsdomstolen delar utredningens uppfattning atl den
nuvarande rädgivningstiden, ca 20 minuler, är alldeles för kort för att
rådgivningsinslitulet tillfredsställande skall kunna fylla sitt syfte. Många
ärenden som borde kunna klaras av genom rådgivning har i stället föranlett
ansökan om allmän rättshjälp med därav följande administrativ omgång och
kostnad. Exempel på angelägenheter som ofta bör kunna klaras av genom
rådgivning är inom domstolens verksamhetsområde upprättande av hyresavtal,
uppsägning av sådant avtal, fråga om avstående av rätt till förlängning av
hyresavtal etc.
Domstolen godtar utredningens förslag att rådgivningstiden
sätts lill en halv timme i normalfallet och har i och för sig inte något att
erinra mot atl rådgivningen i vissa fall får utsträckas upp lill en timme.
Enligt domstolens mening är det dock tveksamt om möjligheten till föriängd
rådgivning är motiverad därest utredningens förslag i 18 § att advokaten själv
skall kunna meddela allmän rättshjälp för upp till sex timmars arbete skulle
genomföras. Att rättshjälpssyslemet tillhandahåller två olika av advokat
administrerade biståndsformer för angelägenheter som tar 1/2-1 timme i anspråk
synes sålunda innebära en onödig dubblyr. Som framgått under avsnitt 6.
avstyrker emellertid bosladsdomstolen att advokat generellt ges rält atl
bevilja rättshjälp för viss lids arbele, och med den förutsättningen framstår
det enligt domstolens uppfattning som befogat alt rådgivningen ibland kan
utsträckas på sätt utredningen har föreslagit. Domstolen vill dock ifrågasätta
om det är nödvändigt att arbeta med rådgivning och förlängd rådgivning som
skilda lagtekniska begrepp. Det bör övervägas om inte rådgivningstiden lika
väl kan beslämmas lill högst en timme mot en avgifl av en proceni av
basbeloppel per påbörjad halvtimme.
3.2 Göta hovrätt
Förutsättningarna för rådgivning och förlängd rådgivning
Hovrätten delar utredningens uppfattning att
rädgivningsinstitutet bör finnas kvar samt att rädgivningstiden bör förlängas.
Hovrätten har inte något att erinra mot den föreslagna konstruktionen,
innebärande att rådgivningen uppdelas i vanlig rådgivning och förlängd
rådgivning. Utredningens förslag fär enligt hovrällens mening antagas komma atl
medföra en ökad användning av rådgivningsinslitulet. Då rådgivningsavgiflen
även i framliden lorde komma att nedsättas eller efterges i stor omfattning,
kan vidare avsevärda kostnadsökningar för rättshjälpen förväntas. Såsom
utredningen framhåller synes del därför nödvändigt att viss höjning sker av
rådgivningsavgiften. För att möjliggöra atl rådgivningsinstitutet liksom f n.
skall stå öppet både för fysiska personer, oavsett inkomstläge, och för
juridiska personer torde, som utredningen föreslår, denna höjning böra ha sådan
omfattning atl avgiften kommer i nivå med timkoslnadsnormen för tvistemål.
Hovrätten vill emellertid i detla sammanhang framhåUa viklen av all det i den
information domstolsverket förutsattes lämna om rådgivning
Prop.
1978/79:90 308
klart anges de vidsträckta möjligheter som finns alt få
avgiften nedsatt eller efterskänkt. Eljest föreligger enligi hovrättens mening
risk för atl de förhållandevis höga avgifterna kommer att motverka syftet med
den föreslagna ändringen.
Rådgivningsavgifter
I de fall advokal vid rådgivning nedsatt eller eftergivit
den avgifl den rällssökande har att erlägga erhåller advokaten motsvarande belopp
av statsverket utan atl någon prövning av hans beslul företages. Mot bakgrunden
härav vill hovrätten understryka betydeisen av atl domstolsverket uifärdar
enkla anvisningar till stöd för advokatens beslutsfattande i dessa frågor.
Hovrätten vill i detla sammanhang vidare ifrågasätta om inte domslolsverkel
bör tillerkännas rätl att utfärda inte enbart rekommendationer utan även
föreskrifter i detla avseende. Detta förutsätter emellertid, jämlikt 8 kap. 13
§ regeringsformen, ell uiiryckligl bemyndigande för domslolsverkel från
regeringen.
3.3 Hovrätten för Nedre Norrland
Hovrätten delar utredningens åsikt att ett
rådgivningsinstitut bör finnas kvar i rättshjälpssystemet och atl
rådgivningstiden bör förlängas för all rältshjälpsformen skall få avsedd verkan.
Utredningens förslag att rådgivningen får ta högst en timme i anspråk synes
väl avvägt. Institutet har dock enligt hovrättens mening fått en konstlad
utformning. Några övertygande skäl för att skilja mellan rådgivning under högst
en halvtimme och förlängd rådgivning under högsl en timme har icke framförts.
Naturligare synes vara alt advokat utan prövning av den rättssökandens ekonomi
får meddela rådgivning under högst en timme och inom denna tidsram debitera
enligt timkostnadsnormen efter ianspråktagen tid. Om bestämda avgifter skall
fastställas bör de i vart fall vara flera än två.
Den ökade användning av institutet rådgivning som är att
emotse bör föranleda en uppföljning ur kostnadssynpunkt. Det är möjligt atl det
blir nödvändigt med någon form av kostnadskontroll, som bör kunna åvägabringas
ulan tillskapande av en tyngande administration.
3.4 Kammarrätten i Göteborg
Kammarrätten delar utredningens uppfattning att institutet
rådgivning bör finnas kvar i ett förändrat rättshjälpssystem och att rådgivningstiden
bör föriängas. Därvid synes 30 minuter vara en lämplig tidsram för vanlig
rådgivning.
Liksom utredningen bedömer kammarrätten atl del emellanåt
finns behov av en mer kvalificerad rådgivning. Della är exempelvis fallet i
många förvaltningsrättsliga ärenden av enklare art där allmän rättshjälp inte
beviljas men där den rättssökande ändå behöver juridiskt bilräde. Det av utredningen
föreslagna institutet förlängd rådgivning har emellertid utformats så att en
icke önskvärd iröskeleffekt uppkommer. Pågår rådgivningen längre än 30 minuter,
kostar det 100 kr. till, även om den ytterligare rådgivningstiden inte är
längre än några minuter. Förden rättssökande måste detta uppfattas som
stötande. För att eliminera denna effekt föreslår kammartätten att instituten
rådgivning och förlängd rådgivning slås samman till ett institut, benämnt
rådgivning, och att rådgivning skall få lämnas under högst 60 minuter. För
rådgivning skall utgå en grundavgift om f. n. 100 kr. Om råd-
Prop.
1978/79:90 309
givningen tar längre lid än 30 minuler i anspråk, skall
avgiften fä ökas i proportion lill den ytteriigare tid som gåll ål. Avgiften
skall dock inte få översliga dubbel grundavgift, f n. 200 kr.
3.5 Göteborgs tingsrätt
Tingsrätten delar utredningens uppfattning att den
nuvarande rädgivningstiden bör förlängas. Den erfarenhel som tingsrätten
erhållit genom rådgivningsverksamheten i tvistemål om mindre värden visar atl
ett behov föreligger med en uppdelning av rådgivningsinslitulet; ett flertal
ärenden kan t.ex. lösas genom hänvisning till annan myndighei. För alt rådgivningsinstitutet
skall få sådan ökad användning att flertalet ärenden av enklare beskaffenhei
skall kunna behandlas inom den föreslagna tidsrymden börenligt tingsrättens
mening samhällets tolkservice utökas. Det synes väsentligt att denna fråga
löses när det gäller rättshjälpen.
Den föreslagna rådgivningsavgiften kan i och för sig inte
anses som oskälig. Förslaget innebär dock en kraftig höjning i jämförelse med
vad rådgivningen kostar idag. Tingsrätten befarar att den nya avgiften - som
ofta kan komma att utgå med 2% av basbeloppet - för många kan le sig
avskräckande och leda till att rådgivningsinstilutel inte kommer alt fungera
på det sätt som är avsett.
Noggranna och lättfattliga tillämpningsföreskrifter
beiräffande nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften bör lämnas.
3.6 Kristianstads tingsrätt
Tingsrätten vill starkt framhålla behovet av en utökning
av rädgivningstiden men ifrågasätter om det behövs och är lämpligt med en
uppdelning av rådgivningsinstitutet i två kategorier. Uppdelningen synes i
verkligheten inte få någon för missbruk av rädgivningsinstitutet begränsande
betydelse men ger upphov till onödig byråkrati - med därav föranledd
tidsföriusi -och lagtekniska komplikationer. Man bör alltså inte laborera med
rältshjälpsformen förlängd rådgivning, utan det bör räcka alt kalla den form
av rättshjälp som här avses för rådgivning hela tiden den fortgår och i 7 § lagförslaget
föreskriva att för varje påbörjad halvtimme av rådgivningstiden skall utgå en
avgift som motsvarar en procent av det i förslaget angivna basbeloppet.
Tingsrätten ifrågasätter om inte maximitiden borde höjas något utöver den
föreslagna tiden en timme, så att upprättandet av handlingar och andra
tidskrävande åtgärder verkligen hinns med inom liden för rådgivningen.
3.7 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Ulredningen diskuterar på sid. 89 och följande
förhållandet mellan den rådgivning som lämnas av advokater och den skyldighet
att gå allmänheten tillhanda med upplysningar, som föreligger för domstolar,och
andra statliga myndigheter enligt servicecirkuläret. Vid hyresnämndema bedrivs
en mycket omfattande sådan upplysningsverksamhet bl. a, av ordförandena.
Därjämte finns vid hyresnämnderna i Stockholm och Göteborg flera tjänstemän
med huvudsaklig uppgift atl lämna upplysningar under del atl regi-stratorn vid
hyresnämnden i Malmö ägnar ungefar hälften av sin arbetstid åt
upplysningsverksamhet. Tjänstemännen lämnar uppgift om lagens innehåll och
hänvisar till kommentarer och annan litteratur där ytteriigare in-
Prop. 1978/79:90 310
formation kan inhämtas. Vidare ger man upplysningar om
ansökningshandlingar, blanketter och formulär. Tjänstemännen ger dock inga
råd. Den frågande har nämligen i regel en motpart vilkens intresse inte får trädas
för nära. Detta skulle ske om hyresnämndens tiänstemän skulle hjälpa den
frågande genom atl ge råd i en föreliggande tvist. Fråga är alltså bara om
upplysningsverksamhet av nyss nämnl slag. Gränsen härför får inte överskridas.
Resonemanget måste vara tillämpligt på alla mål och ärenden där det kan
förekomma en motsättning mellan två parter. Däremoi är situationen inte
densamma i ärenden där sökanden inte har eller kan få någon molpart, t.ex, i
de flesta ansökningsärenden. I sådana ärenden bör myndigheien kunna ge en
längre gående upplysning och rådgivning.
Med hänsyn till att domslolarna och myndigheterna således
har begränsade möjligheler all tillhandagå rällssökande i tvister anser
hyresnämnden alt det finns ett klart behov hos allmänheten att kunna vända sig
till en advokal för att få råd. Hyresnämnden delar utredningens uppfattning
att anledningen till att rådgivning inom rättshjälpens ram fått en sä
begränsad omfattning måste vara atl rådgivningen inte hinns med inom den tid
för vilken advokaten har rätt till ersättning. Hyresnämnden tillstyrker därför
utredningens förslag atl rädgivningstiden skall kunna utsträckas till en timme.
Inom hyresrättens område torde föreligga ett stort behov av rådgivning. Bland frågor
där råd kan lämnas av advokat men inte gärna av tjänsteman hos hyresnämnden
kan nämnas hjälp med tolkning av avtalsvillkor, diskussion av lämpliga åtgärder
med anledning av försummelse av motpart (hyresvärd eller hyresgäst). Under
utsträckt lid för rådgivning kan medhinnas uppsättande av brev till motparten,
upprättande av ansökningshandling eller uppsägning, upprättande av
hyreskontrakt för andrahandsuthyr-ning eller uthyming av fritidsbostad samt
hjälp med ansökan om avstående från besittningsskydd. Vad som nu nämnts torde
vara exempel på vanliga hos advokater förekommande uppdrag. Genom att sådana
uppdrag kan utföras inom rättshjälpens ram och på ett enkelt och för den
rällssökande billigt sätt, kan man vänta sig att allmänheten i större utsträckning
än nu vänder sig till advokat. I mänga fall är det bättre om en advokat
kopplas in på exempelvis upprättande av ett hyresavtal än att ovana parter
själva försöker sig på upprättande av ett sådant avtal.
Fråga är emellertid om det finns någon anledning alt
laborera med "rådgivning" och "förlängd rådgivning" som
skilda begrepp. Det borde räcka att kalla institutet rådgivning och föreskriva
i 7 § alt avgift utgår med en procent av basbeloppet per halvtimme.
3.8 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rältshjälpsnämnden har lidigare framhållit - i yttrande
1975-02-06 över DON:s PM - atl den nu gällande utformningen av institutet inte
är tillfredsställande på grund av den knappa rådgivningstiden, vilken i sin
tur medför ekonomisk förlust i många fall - något som främst drabbar de allmänna
advokalbyråema. FYivata byråer har ju möjlighet alt avböja att meddela
rådgivning, vUket torde förekomma tämligen ofta just med hänsyn till
lönsamhetsfrågan. Nämnden anser alt utredningens förslag till ny utformning av
institutet är ägnat atl eliminera angivna olägenhet och väl värt atl beakta.
Därtill kommer att nämndema genom den s. k. förlängda rådgivningen torde bli
besparade en hel del ansökningar om allmän rättshjälp, som nu måste göras i
angelägenheter, vilka i och för sig kan avslutas inom loppet av en timme
(enklare testamenten, hyresavtal, körkortsären-
Prop. 1978/79:90 311
den o. dyl.). Del måste därför anses tillfredsställande
att ett ärende som av Vederbörande advokal bedöms kunna slulföras inom loppel
av en timme kan handläggas som ell rådgivningsärende. Dock bör betonas att en
advokat inte fär meddela föriängd rådgivning däresi han redan från början kan
förutse atl en tidsåtgång av en timme inte är tillfyllest. Om så är fallet
skali han vara skyldig låla klienten söka allmän rättshjälp.
Rältshjälpsnämnden har inlet all erinra mot utredningens
förslag lill beslämmande av rådgivningsavgift(er). Även om avgiften för en
enskild rättssökande kan synas hög skall ju möjlighet finnas lill nedsättning
eller efiergift av densamma. Nämnden utgår från alt erforderlig information
härom på ett effektivt sätt kommer att spridas till allmänheten av vederbörande
myndighet.
3.9 Råttshjälpsnämnden i Jönköping
Rädgivningsinstitutet är en av hörnstenama i
rätlshjälpskomplexet. Det står öppet för envar, såväl fysisk som juridisk
person. Ulredningen har funnit alt det bör vara kvar men atl tiden för en
rådgivning bör utsträckas lill att omfatia 1/2 timma. Dessulom anser
utredningen att det föreligger behov av ytterligare ett rådgivningsinstitut,
förlängd rådgivning. Rältshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning atl det
ur många synpunkter är värdefullt med ett enkelt, lättadministrerat och
billigt system för att tillgodose allmänhetens behov av rättshjälp i
okomplicerade angelägenheter och vill därför tillstyrka utredningens förslag.
5§ 2 st. författningstexten har dock fått en ur språklig synpunkt mindre
lyckad formulering. Stadgandet bör enligi rältshjälpsnämndens mening ha
följande lydelse: Om rättslig angelägenhet på grund av att handling behöver
upprättas eller annan åtgärd vidtagas eller av annan anledning bedömes kräva
längre tid än en halvtimma men högst en timma lämnas rättshjälpen som förlängd
rådgivning.
Under förutsättning att utredningens förslag om rådgivning
genomförs har rällshjälpsnämnden ingen erinran mot utredningens förslag
beträffande rådgivningsa vgifier.
3.10 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Domstolsväsendets organisationsnämnd utarbetade i december
1974 en promemoria med förslag till vissa ändringar i rättshjälpssystemet.
Därvid upptogs även frågor kring rådgivningsinslitulet. I det yttrande som
rältshjälpsnämnden avgav över promemorian ullalade nämnden som sin uppfattning
atl rådgivning borde pågå så lång tid att enklare juridiska ärenden kunde
handläggas inom ramen för denna. Rällshjälpsnämnden hyser samma uppfattning i
frågan i dag. Statistik för år 1976 visar att rådgivningarna minskat i antal.
Anledningen härtill lorde bl.a, vara atl rådgivningstiden ansetts för kort.
Förlängning av tiden borde kunna medföra alt rådgivning kommer lill större
användning. Emellertid anser nämnden att även en halv timme är för kon tid för
en rådgivning. Advokaterna i nämnden har uppfattningen att det hör till
sällsyntheterna att tiden för en rådgivning understiger 45 minuter. Vanligast
är att det går åt en timme. Det mest lämpliga vore därför enligt nämndens
mening atl bibehåUa institutet rådgivning och fastställa rådgivningstiden lill
högsl en timme. En sådan rådgivningsform skulle bättre svara mot det verkliga
behovet och därigenom också kunna
Prop. 1978/79:90 312
komma all lillämpas i siörre ulsiräckning än rådgivningen
i dag. Härigenom kan man dessulom avslå från att införa den av ulredningen
föreslagna särskilda rådgivningsformen föriängd rådgivning. Den innebär enligt
nämndens mening en onödig komplikation.
Avgifl för rådgivning under högst en timme borde kunna
uttas efter gängse timkoslnadsnorm och beräknas efter den lid som åtgår för
rådgivningen. Möjlighet till eftergift och nedsättning av avgifterna bör finnas
även med en sålunda föreslagen ordning. Riktlinjer härför bör utarbetas efter
ett mer generöst system än del av ulredningen föreslagna.
Nämnden föreslår således att rådgivning skall få lämnas
under högst en timme mot en avgift som beräknas efter den tid som verkligen
ätgätt och uttas enligt gängse timkostnadsnorm, att avgift skall kunna efterges
eller nedsättas saml atl detta skall få ske efter ganska generösa regler. Anmärkas
bör dock all med utredningens förslag om 6-timmarsregeln rådgivningen inte torde
ha någon funktion att fylla annat än i de fall då nämnda regel inte kan
tillämpas.
3.11 Rättshjälpsnänuiden i Göteborg
Liksom rältshjälpsutredningen finner nämnden det angeläget
atl rådgivningsinstitutet finns kvar i rättshjälpssystemet. Erfarenheten har
dock visat att den tidsram som den nuvarande rådgivningsavgiften medger, omkring
22 minuter, är alltför kort för att någon mera kvalificerad hjälp skall kunna
ges. Av ulredningen föreslagen tidsram för vanlig rådgivning, 30 minuter,
synes lämplig. Avgiften, som kommer alt uppgå till en procent av basbeloppet
eller f n. 100 kr, är enligt rättshjälpsnämndens bedömning inte så hög atl
"reklamvärdet" går förlorat.
Behov av en mera kvalificerad rådgivning torde emellanåt
ofta föreligga. Som särskilt vikligl ser nämnden att en sådan rådgivning skulle
medge juridiskt bistånd i många förvaliningsrättsliga ärenden där allmän
rättshjälp normalt inte medges. Som exempel på sådana ärenden kan nämnas upprättande
av inlaga eller besvärsskrivelse i körkorlsärende eller i ärende angående
eftergift av återkravsrätt för bidragsförskott.
Samtidigt vill dock nämnden antyda vissa nackdelar med det
föreslagna institutet förlängd rådgivning. Rättshjälpssystemet blir
otvivelaktigt mera invecklat med två olika typer av rådgivning. Vidare medför
övergången från vanlig rådgivning till förlängd rådgivning en icke önskvärd
tröskeleffekt. Således kostar för den rättssökande en rådgivning om 30 minuter
100 kr. medan en rådgivning om exempelvis 35 minuter kostar 200 kr. För allmänheten
måste det framstå som egendomligt att de sista fem minuterna kostar 100 kr.
Trots de nackdelar som redovisas ovan anser
rätlshjälpsnämnden atl institutet förlängd rådgivning medför så stora fördelar
att del bör införas i den föreslagna formen.
De av utredningen föreslagna reglerna för nedsättning och
eftergift av rådgivningsavgift stämmer väl överens med de regler som tillämpas
vid rättshjälpsnämnden i Göteborg. Nämnden tillstyrker de föreslagna reglerna
härför.
Prop. 1978/79:90 313
3.12 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Rådgivningsinslitulet har kriliserals inie minsl från
advokalliåll på den grund ull den unslagna tiden mestadels inte räcker lill.
Det bör därför ses som en förbättring alt tiden för rådgivning förlängs. Detta
medför tyvärr kostnudsstegring för all ersättningen skall läcka arbetet.
Möjlighet ges också till förlängd rådgivning. Denna är avsedd för ärenden som
beräknas kunna slutföras inom en timmas lid. För förlängd rådgivning utgår
dubbel avgifl, Efiersom den nu gällande rådgivningstiden, 20 minuter, är
alltför knapp måste ifrågasättas om inte också 30 minuter i de flesta fall är
otillräckligt. Sannolikt kommer därför de flesta rådgivningama att bli förlängda
rådgivningar. Om den sålunda befarade utvecklingen äger rum, kommer förmodligen
kostnaderna för rådgivningssyslemet atl nästan fördubblas. Del föreslagna
avgiftssystemet, enkel respektive dubbel avgift, ger mindre tilltalande
tröskeleffekter. Del kan nog tyckas stötande atl behöva betala 100 kr.
ytterligare för 5 ä 10 minuters samtal. Nu berörda olägenheter synes kunnu
undvikus om man i stället för de föreslagna två hade en enda lyp av rättshjälp
genom rådgivning under högst en timma. Avgiften borde därvid vara på något
lämpligt säll graderad i förhållande lill den ud som faktiskt använts för
rådgivningen. En annan lösning vore att ha en lyp av rådgivning under 45
minuter mot en fast avgift om t. ex, 150 kr. En fördel därmed synes vara, att
handhavandet av rådgivningsinslitulet blir enklare.
3.13 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Förslaget med längre rådgivningstid och förlängd
rådgivning tillstyrkes. Enligt nämndens bestämda mening kommer en hel del
ärenden, där man nu måste söka rättshjälp att kunna klaras av inom en timme.
Nämnden anser att kostnaderna möjligen till och med skulle kunna nedbringas
genom praxis så att vissa enkla ärenden normalt inte ska motivera att
rättshjälp beviljas ulan alt det krävs av biträdet alt angelägenhelen klaras av
inom en timme, som blir en slags taxa. Instituten är i hög grad ägnade att
förenkla på ett smidigl sätt. Att rådgivningsavgiflens storlek relateras till
basbeloppet tillstyrks. Emellertid anser nämnden att rådgivningen skall
subventioneras av det allmänna för den del av kostnaderna som översliger
förslagsvis 50 kr, och detta oberoende av klientens inkomst. På sikl kan
möjligen en sådan subvenlionering visa sig vara nationalekonomiskt lönsam,
eftersom allmänheten i förväg låter specialister reglera sina ekonomiska och
privata förhållanden på det att antalet tvister vid domslolar elc. kan komma
atl reduceras. Om nu icke lagstiftaren anser att nämndens förslag om allmänt
bidrag kan införas anser nämnden all den som begär nedsatt avgift skall åläggas
förete t.ex. senaste skattsedel eller färskt försäkringsbevis för att styrka
sill behov av nedsatt avgift. Utredningens förslag att förklaring från
sökanden alt han saknar pengar kan godtas vittnar om aningslös-hel. När
klienten bestämmer tid för rådgivning skall han anmodas medtaga föreslagen
dokumentation, om han vill påkalla nedsättning.
3.14 Domstolsverket
Ett av syftena med rädgivningsinstitutet var att om
möjligt undanröja allmänhetens obenägenhet alt anlita kvalificerad juridisk
hjälp. Bl.a. anfördes i förarbetena (prop. 1972:4 s. 271) alt allmänheten,
framförallt i mindre angelägenheter, drar sig för atl anlita advokal. Del
ansågs angeläget att till-
Prop.
1978/79:90 314
skapa en rällshjälpsform genom vilken allmänheien mot fast
avgifl och i enkla former kunde få kvalificerad rådgivning i rällsliga
angelägenheler. De tankegångar som sålunda ligger bakom rädgivningsinstitutet
får alltjämt anses ha bärkraft. Institutet rådgivning har ett så stort
"reklamvärde" för rättshjälpen som sådan att någon form av
motsvarighet till institutet även i fortsättningen bör finnas inom rättshjälpssystemet.
Det torde emellertid stå klart all det nuvarande
rådgivningsinstitutet behöver reformeras. Flera typer av ärenden har den
karaktären att de mestadels inte ryms inom rådgivningens ram. En förlängning
av rådgivningstiden skulle kunna fånga upp flertalet av dessa ärenden och
innebära en minskning av antalet ansökningar lill rättshjälpsnämnderna och
därmed även en minskning av kostnadema för rättshjälpens administration. Från
de rätissökandes synpunkt skulle en "avbyråkratisering" äga rum när
det gäller frågan om rättshjälp i dessa ärenden.
Utredningens förslag med rådgivning som får lämnas under
en halv timme och, om det krävs, får förlängas till en timme lorde i och för
sig uppfylla de önskemål som sålunda kan ställas på rådgivningsinslitulet.
Enligt domstolsverkets mening bör emellertid ramen för rådgivningen ej beslämmas
genom att rådgivningstiden explicit anges i lagtexten. En sådan regel kan bli
stelbent genom att icke önskvärda tröskeleffekler uppstår vid övergång från
kort till föriängd rådgivning. Det torde enligt domstolsverkels mening vara
tillfyllest att ramen för de olika formerna för rådgivning framgår indirekt
genom ersättningen till biträdet.
Statliga myndigheler, kommuner m.fl. organ bedriver ofta
en bred rådgivningsverksamhet i rättsliga angelägenheter. Mestadels sker sådan
form av rådgivning inom ramen för mera vidsträckt upplysningsverksamhet. Sålunda
utgör t.ex. rådgivning i rättsliga angelägenheter, som konsumentverket och
kommunernas hemkonsulenter bedriver en del av nämnda organs allmänna
konsumentupplysning. Den rådgivning som konsumentverket och hemkonsulenterna
lämnar är kostnadsfri. Delsamma torde gälla även andra myndigheters rådgivning
i rättsliga angelägenheler. Mot denna bakgrund framstår det som något
paradoxalt att det enligt huvudregeln utgår avgift för den rådgivning som
samhället tillhandahåller inom ramen för rättshjälpen och att denna avgift
skall läcka i princip hela kostnaden för rådgivningen. Det kan ifrågasättas om
inte en subvenlionering av rådgivningen utan behovsprövning därför bör
övervägas.
Ett annat skäl som kan tala för någon form av generell
subvenlionering av rådgivningen är alt avgiften för en förlängd rådgivning blir
förhållandevis hög (230 kr i 1978-års kostnadsläge). En så hög avgifl kan motverka
del ovan nämnda syfiet med institutet. En omständighet som enligt domstolsverkets
mening är särskilt betydelsefull i detta sammanhang är vidare att
rådgivningsinslitulet enligt utredningens förslag liksom i sin nuvarande
tappning visat sig lägga hinder i vägen i visst hänseende när det gäller att
utforma principema för att bestämma ersättning till offentiig försvarare och
till biträde enligt rättshjälpslagen.
I de två taxor för ersättning till offentiig försvarare i
vissa brottmål resp. till biträde enligt rättshjälpslagen i mål om
äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan som domstolsverket hittills
fastställt, ingår en på visst sätt beräknad timkostnad, d. v. s. ersättning per
arbetstimme (timkostnadsnormen). Den timkostnadsnorm som ingår som ett moment
i taxan för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan bygger på den
beräknade genomsnittliga timkostnaden per debiterbar juristtimme vid de
allmänna advokalbyråema. Med debiterbar tid avses 75 procent av del totala
antalet jurisltimmar per år.
Prop. 1978/79:90 315
Del har visat sig atl efter del atl rättshjälpslagen trätt
i kraft den 1 juli 1973 har såväl domslolar som rältshjälpsnämnder och
besvärsnämnden för rälishjälpen lillmäll bilrädels tidsåtgång stor betydelse
vid prövning av biträdesersätlning (jfr. prop. 1972:4 s. 279). Tidsåtgången
har i praxis regelmässigt tiänal som utgångspunkt vid arvodesprövningen.
Närdet gäller ersättning per arbetstimme i brottmål och andra ärenden har som
regel ersättningen beräknats efter timkostnadsnormen i brotlmålstaxan resp. i
taxan för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Genom denna
utveckling har behovei av fastställda taxor för specifika mål- och
ärende-gmpper minskat. Timkoslnadsnormerna som sådana har blivit fullgoda instmment
för domstolsverket att i egenskap av centralmyndighet för rättshjälpen kunna
kontrollera kostnadsutvecklingen inom rättshjälpsområdet. Denna utveckling har
å andra sidan accentuerat betydelsen av all timkostnadsnormerna ligger på
"rätt" nivå och att de är neutrala i förhållande till olika
kategorier av mål och ärenden inom rättshjälpsområdet.
Undersökningar som domstolsverket utfört ger vid handen
att i varje rättshjälpsärende uppkommer en kosinad för rättshjälpsbiträdet för
bl.a. diarieföring, bokföringsålgärder och arkivering som är lika stor
oberoende av vilkel slag av ärende det är fråga om. Den enda skillnaden som
kunnat iakttagas finns mellan brottmål och andra mål och ärenden inom rätlshjälpsområdel.
Denna "fasia" kosinad har vid preliminära beräkningar i brottmål
kunnat uppskattas till 40 kr. och i andra ärenden till 80 kr. Av dessa
iakttagelser kan den slutsatsen dras att i ärenden med kort lidsåtgång blir
biträdet underkompenserat när ersättningen till honom bestäms med utgångspunkt
för nedlagd tid och lillämplig timkoslnadsnorm. I ärende med längre tidsåtgång
sker en överkompensation. Ett säll alt komma tillrätta med dessa förhållanden
är att låta ersättningen för den försia arbetstimmen utgå med högre belopp,
d.v.s. att bestämma en högre timkostnadsnorm för första arbetstimmen.
Den tid som högst får åtgå för rådgivning utan att denna
av biträdel anses föriuslbringande slår enligt gällande ordning liksom enligt
utredningens förslag i direkl samband med den i taxan för
äktenskapsskillnadsmål ingående timkostnadsnormen. En timmes arbete för
advokat berättigade enligt 1977 års timkostnadsnorm till en ersättning om 215
kr eller nästan exakt två procent av under 1977 tillämpligt basbelopp, vilkel
belopp ulgör bilrädels ersättning för förlängd rådgivning enligt förslaget. En
höjning av timkostnadsnormen för den första arbetstimmen skulle därför
sannolikt leda till atl advokaterna ansåg att ersätiningen för rådgivning är
för liten. Institutet skulle således ej komma till användning. Mot denna bakgrund
har domstolsverket anseit sig förhindrat alt ändra timkostnadsnormerna på sätt
nyss angivits. En subventionerad rådgivning skulle medge en sådan ändring.
Utredningen har ansett att en allmän rådgivningssubvention
skulle med all säkerhet leda till en avsevärd ökning av statens kostnader för
rättshjälpen. Domstolsverket har gjort en överslagsmässig beräkning av vad en
subvenlionering av rådgivningsinstitutet liksom alla övriga rällshjälpsärenden
(allmän rättshjälp) skulle kosta statsverket vid några olika grader av
subventionering; för atl undvika alt tröskeleffekter vid övergång från rådgivning
till allmän rättshjälp uppstår måste alla ärenden subventioneras. Beräkningarna
bygger till en början på att någon efterfrågeökning inte uppstår p. g. a.
subventioneringen. En subventionering av hela första timmens juristarbete (215
kr.) skulle totalt kosta statsverket 4.033.000 kr. Om subventionen begränsas
lill den ovan redovisade "fasta" kostnaden om 80 kr.
stannar stalsverkels merkoslnader vid 2.491.000 kr.
(beräkningarna redovisas närmure i bilaga 2 a och b). Självfallet kommer en
subventionering i nägon nu redovisad form atl öka efterfrågan på framför allt
rådgivning. Lika självklart är inlc all antalet övriga rältshjälpsärenden
ökar. En fördubbling av anialei rådgivningar skulle innebära en ytterligare
kostnadsökning för siaisverkel om 2.256.380 kr. vid en subventionering av 80
kr. Del bör påpekas alt vid en förhöjning av ersättningen för den första
arbetstimmen måste relalivi sett en sänkning av ersättningen för följande
arbetstimmar ske. En subvenlionering i någon form bör inte leda till en allmän
inkomstökning för advokaterna.
Domstolsverket är f. n. inte berett atl ta definitiv
ställning lill om någon form av subventionering av berört slag bör ske. Flera
praktiska frågor som kan uppstå vid subvenlionering måste lösas. Såviti
domstolsverket nu kan bedöma synes emellertid så stora fördelar vara
förknippade med ett sådant syslem att frågan bör utredas ytteriigare under det
fortsatta lagstiftningsarbetet. Domstolsverket är självfallet härvid berett
att biträda med de kostnadsberäkningar som kan visa sig erforderUga.
Bilaga 2 a
TabeU b) Staten subventionerar första timmens juristarbete
helt. Kost
nadsbidrag = 225 kronor. Timkostnadsnorm =215 kronor.
Tid (tim) Antal Nuvarande Föreslagen Nettoeffekt
ärenden metod metod
0- 1,0
2 740
-
108
-1-295920
1.0-
1,8
3884
76
215
+ 539876
1,8- 2.7
7958
259
259
0
2,7- 3,5
4692
442
442
0
3,5- 4,4
8510
517
517
0
4,4-
6,6
6 348
958
958
0
6,6-
8,9
4002
1441
1441
0
8,9-11,1
2254
1925
1925
0
11,1-13,3
1564
2398
2398
0
13,3-17,7
1748
3 108
3108
0
17,7-26,6
1564
4537
4537
0
26,6-44,3
782
7397
7397
0
+ 835796
Rådgivningarna: 28000x0,415x 161 = +1 870820
28000x0,585x81 = + 1 326780
Totalkostnad: I 870 820 + 1 326 780 + 835 796 = 4 033 000
Från detta belopp kan dras de allmänna byråemas förluster
på rådgivningsärendena = ca 700000 kr. Resultat: ca 3300000 kronor.
Prop. 1978/79:90 317
Bilaga 2 b
Tubeli a) Staten subventionerar första timmens
juristarbete med 80 kro
nor. Kostnadsbidriig =225 kronor. Timkostnadsnorm =215 kronor.
Tid (tim) Anial Nuvarande Föreslagen Nettoeffekt
ärenden metod meiod
0- 1,0
2740
_
80
+ 219200
1,0- 1,8
3 884
76
80
+ 15 536
1,8- 2,7
7958
259
259
0
2,7- 3,5
4692
442
442
0
3,5- 4,4
8510
517
517
0
4,4- 6,6
6 348
958
958
0
6,6- 8,9
4002
1441
1441
0
8,9-11,1
2254
1925
1925
0
11,1-13,3
1564
2398
2 398
0
13,3-17,7
1748
3 108
3 108
0
17,7-26,6
1564
4 537
4 537
0
26,6-44,3
782
7 397
7 397
0
+ 234736
Rådgivningarna: 28000x0,415x80= +929600 28000x0,585x81' =
+1326780
' F. n. betalar staten för denna gmpp nuvarande
rådgivningskostnad (80 kr.). 45 minuters rättshjälp ger 45 x215 = 161 kr. 161
- 80 = 81 60
Total kostnad: 929 600 + 1 326 780 + 234 736 = 2 491 000
Från detta belopp kan dras de allmänna byråemas förluster
på rådgivningsärendena = ca 700000 kr. Resultat: ca I 800000 kronor.
3.15 Socialstyrelsen
De redovisade skälen för en ulvidgning av
rådgivningsinslitulet är välmotiverade och tillstyrks.
3.16 Länsstyrelsen i Stockholms län
Utredningen föreslår all rältshjälpsformen rådgivning
skall uppdelas i "enkel rådgivning" som skall kunna ges under högst
en halvtimme och "förlängd rådgivning" som skall kunna ges under
högsl en timme. Den föreslagna utvidgningen av rådgivningsinstitutet bör
medföra att behovet av rättshjälp i betydligt flera ärenden än nu kan
tillgodoses inom ramen för denna förenklade rättshjälpsform. Så torde
förhållandet vara i många ärenden av enklare beskaffenhet inom
förvaltningsområdet.
3.17 Länsstyrelsen i Malmöhus län
Länsstyrelsen tillstyrker att rådgivningstiden förlängs
till en timme. Härigenom bör syftei med rådgivningsinslitulet kunna uppnås. Del
förefaller överflödigt att för den längre rädgivningstiden införa ett särskilt
begrepp "förlängd rådgivning". Del räcker att ange vad avgiften är
för högst en halvtimme och för längre lid. Viktigt är att fömlsältningarna för
nedsättning av rådgivningsavgiften göres enklare. De bör i princip enbart kunna
anknyta till inkomsten, bestämd lämpligen på gmndval av försäkringsbeskedet.
Den korta rådgivningstiden får ej spillas bort på ekonomiska utredningar.
Prop.
1978/79: 90 318
3.18 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)
Kommittén skall enligt sina direkliv belysa laxefrågorna.
Arbelel i kommittén har icke kommit så långt att några ställningstaganden i
dessa frågor varit möjliga. Vad kommittén i det följande anför sker därför
enbart på gmndval av nu föreliggande material och föregriper på intet sätt vad
kommittén slutligen kan föreslå.
Kommittén har i likhet med utredningen kunnat konstatera,
atl den stipulerade rädgivningstiden i många fall inte räcker lill, och all de
ekonomiska konsekvenserna härav är kännbara för de allmänna advokalbyråema.
Kommittén är därför positiv till atl vanlig rådgivning föreslås kunna pågå upp
till 30 minuter. Kommittén delar uppfattningen atl inslilulel förlängd
rådgivning har en uppgifi att fylla. Att bestämma rådgivningsavgifterna till 1
respektive 2 proceni av basbeloppel innebär enligt kommitténs uppfattning ett
så stelt system att rådgivningsinslitulet kan komma att förbli olönsamt för de
allmänna advokatbyråerna. Det föreligger nämligen en risk för att advokaterna
där vid korlare tidsöverdrag kommer alt debilera för låg avgift. Kommittén vill
därför föreslå att avgiften för en limmes rådgivning sätts lika med
timkostnadsnormen för allmän rättshjälp och att rådgiv-ningsliderna
differentieras ytterligare, så att rådgivning kan ges i 30, 45 eller 60
minuter och betalas därefter. Med en antagen timkostnadsnorm på 230 kr. skulle
avgiften då bli 115, 175 respektive 230 kr. Detta bör jämföras med
rättshjälpsulredningens förslag som år 1978 skulle ge en rådgivnings-avgift om
120 kr, för 30 minuler och 230 kr. för 60 minuter. De föreslagna avgifterna bör
kunna efterges eller nedsättas. De bör vidare avräknas, om det senare beviljas
allmän rättshjälp i frågan. Vid sidan av nu berörda råd-givningsinstiiul kan
man diskutera atl införa en möjlighet atl få enkla små-frågor, som klaras av på
10 ä 15 minuter, besvarade. Avgiften kunde då sättas lågt (35-40 kr.) och
betalas av alla. Med hänsyn till att inte någon återbetalning och heller ingen
avräkning skulle ske, kunde den formella hanteringen göras minimal. Ett tryckt
kvitto på mottaget belopp borde räcka.
3.19 Utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt
Till en början vill vi ifrågasätta om det inte borde
införas ökade möjligheter för allmänheten att erhålla kostnadsfri juridisk
rådgivning i familjerättsliga frågor. Bl. a. de nya reglerna om gemensam
vårdnad har visal att det finns ell behov av rådgivning i sådana frågor, 1 den
mån familjerättsas-sistenlema inte kan stå till tjänst med denna rådgivning
borde det finnas möjligheter att på annal sätt utan kostnad få sådan hjälp.
3.20 Konsumentverket
Rättshjälp till konsumenter
Allmänhetens behov av juridiskl bistånd i samband med
förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet för konsumtion är stort. Delta
behov kan tillgodoses både inom ramen för samhällets rättshjälpssystem och på
annat sätt.
Rättshjälpssystemet har för konsumentema haft sin största
betydelse genom rådgivningsinstilutel. Denna rättshjälpsform ger konsumenterna
möjlighet att fä sakkunnig rättshjälp både innan rättshandlingar företas och
Prop. 1978/79:90 319
efter del alt ivister uppstått med näringsidkare. Allmän
rällshjälp däremoi hur fält mindre betydelse i konsumentsummanhang beroende på
begränsningen i rätten alt få biträde i tvister sorn kun handläggas enligt
lagen (1974: 8) om rättegång i tvistemål om mindre värden.
Konsumentverket vill allvarligt ifrågasätta om det
nuvarande rådgivningsinstilutel svarar mot det behov av rättshjälp som
konsumenterna har.
Vid tillkomsten av det nuvarande rättshjälpssystemet
beräknades antalet rådgivningsfall bli cirka 45 000. År 1976 lämnades
rådgivning i endast 27 000 fall. Det finns emellertid inte anledning anta atl
1976 års siffra redovisar del fakiiska behovet hos allmänheten av juridisk
rådgivning. Tvärtom, behovet ligger långt över vad prognosen angav. Del måste
tyvärr konstateras att grundtanken bakom rådgivningsinstitutet - alt vem som
helst skall kunna vända sig till advokal och få hjälp i näslan vilken rättslig
angelägenhet som helst - inte har förverkligats. Enligt utredningens uppfattning
(s. 88) beror della främst på den korla rådgivningstiden, 20-25 minuter.
Enligt konsumentverkets uppfattning kan orsakerna lill
rådgivningsinsti-lutets nuvarande begränsade betydelse antas vara flera. En
omständighet är säkerligen all allmänheten inte tillräckligt känner till att
den mot en fast avgifl kan få råd av advokat. Att rådgivningen är förenad med
kostnad har säkerligen mycket stor belydelse. Till delta kommer att
rådgivningen är svårtillgänglig i den meningen att tidsbeställning måste ske
och hjälp således inte kan erhållas i direkt anslutning till alt behovei
uppstår. Rådgivningen förutsätter dessutom personligt besök, i regel pä
dagtid.
Den rådgivning som lämnas av advokater utgör på
konsumentområdet ett komplement lill den rådgivningsverksamhet som bedrivs av
de kommunala och regionala konsumentorganen saml av konsumentverket. Del finns
därför anledning att här något redovisa denna verksamhet.
Konsumentverket
bedriver i dag en omfattande rådgivning till allmänheten dels per telefon dels
per brev. Konsumentverket inklusive Allmänna reklamalionsnämnden (ARN) mottar
åriigen cirka 75000 telefonsamtal från konsumenter som vill ha råd. Hur många
av dessa samtal som gäller juridiska frågor saknas f. n. exakt uppgift om.
Under innevarande höst genomför verket en undersökning av
rådgivningsverksamheten. Resultatet av undersökningen kommer att föreligga i
början av nästa år. Antalet tele-fonrådgivningsfall i juridiska frågor kan dock
redan nu uppskattas till cirka 40000 per år. Av nämnda undersökning framgår
även att verkels rådgivning i mycket stor utsträckning avser
storstockholmsområdet. 60 procent av samtliga rådgivningssamtal till verket
kommer från delta område.
Antalet telefonsamtal som når fram till en rådgivare utgör
dock mindre än hälften av alla till verkets växel inkommande rådgivningssamtal.
Konsumentverkels begränsade kapacitet i detla avseende gör det ej möjligt atl
ta emot alla samtal. Med hänsyn till detta kan konsumenlemas behov av
rådgivning i juridiska angelägenheter antas vara väsentligt större än vad
antalet rådgivningsfall utvisar.
Utöver telefonrådgivning lämnar verket även rådgivning i
samband med handläggning av ärenden föranledda av anmälan eller skriftlig
förfrågan från konsumenterna. En stor del av dessa ärenden avser tvist mellan
konsument och näringsidkare som inte kan prövas av Allmänna reklamationsnämnden.
Verkets åtgärder i dessa ärenden inskränker sig i stor utsträck-nin tiil
rådgivning.
Verkets centrala rådgivning direkt lill allmänheten kommer
efter hand att minska. Konsumentverkets styrelse har beslutat all utarbeta en
plan
Prop.
1978/79: 90 320
för avveckling av verkets direklrådgivning.
Rådgivningsverksamhelen skall i framtiden överföras till de kommunala
konsumentpoliliska organen. En huvuduppgift för dessa organ är att ge
vägledning till enskildu konsumenter. För närvarande finns konsumenipoliiisk
verksamhet i cirka 150 av landets kommuner. Cirka 75 proceni av landels
befolkning bor i dessa kommuner. I avvaktan på att den kommunala verksamheten
blir helt utbyggd svarar även de regionalt verksamma hemkonsulenterna för
rådgivning till konsumenter. Någon säker statistik över den totala
omfattningen av allmänhetens kontakter med de kommunala och regionala
rådgivarna finns f n. inte, men antalet rådgivningsfall kan beräknas till över
200000 per år. Inte heller finns exakta uppgifier om i vilken utsträckning
rådgivningen avser juridiska frägor. Nämnas kan dock att en mindre undersökning
av rådgivningsverksamheten i sju kommuner under 1975 visade atl hälften av
kontakterna avsåg juridiska spörsmål. Senare uppgifter från enskilda kommuner
bekräftar att andelen är ungefär så stor. Den regionala rådgivningen omfattar i
något mindre utsträckning juridiska frågor. Andelen juridisk rådgivning kan
för den kommunala och regionala konsumentrådgivningen tillsammans uppskattas
till minst 1/3 av den totala rådgivningen, dvs. minst 70000 fail per år.
Enligi konsumentverkets mening är det angeläget att
samhället vid sidan av den verksamhei, som bedrivs av de konsumentpoliliska
organen bereder konsumenterna tillgång tUl kvalificerad juridisk rådgivning
inom ramen för rättshjälpssyslemet. Den konsumentpolitiska rådgivningen kan av
naturliga skäl inte avse mer invecklade juridiska frågor.
Som inledningsvis anförts anser konsumentverket inte att
del nuvarande rådgivningsinstilutel inom ramen för rältshjälpssystemel fyller
den funktion som det borde ha. De förändringar som utredningen föreslagil
synes inte innebära någon väsentlig förbättring härvidlag.
Som tidigare konstaterats beror allmänhetens obenägenhet
att anlita advokat för rådgivning bl. a. på att denna rådgivning är
svårtillgänglig. Konsumentverkets erfarenheler visar att allmänheten har stort
behov av alt snabbt, enkelt och utan kostnad få rådgivning i juridiska
angelägenheter. Detta behov tillgodoses ofta bäst genom rådgivning per telefon.
Det är därför angeläget att möjlighet skapas för advokater alt lämna
rådgivning till allmänheten per telefon. Resurser bör enligt verkets mening
avsättas som gör det möjligt för de allmänna advokatbyråerna att ett par timmar
om dagen lämna telefonrådgivning. Någon ersättning för lelefonrådgivning kan
redan av praktiska skäl knappast komma i fråga.
För närvarande förekommer hänvisning från advokatbyråer
till den kommunala och regionala konsumentverksamheten under åberopande av
kostnadsaspekter och avsaknad av mera ingående kunskaper i konsumentjuridiska
frågor. Det finns anledning att i samband med utvidgning av advokaternas
rådgivningsverksamhet bereda dem möjlighet lill vidareutbildning i
konsumenträtl.
Utredningen föreslår att rådgivningen skall kunna
föriängas upp till en timme när normal rådgivning på en halv timme inte är
tillräcklig. Detta är i och för sig en förbättring från allmänhetens synpunkt.
Med hänsyn till att avgiften för rådgivning ökar till 200 kronor för större delen
av inkomsttagarna har dock en sådan förändring begränsat värde.
Utredningens förslag innebär för flertalet inkomsttagare
att de betalar vad rådgivningen i stort sett kostar. Samhället påtar sig helt
eller delvis kosinaden för rådgivningen bara för inkomstgrupperna under 26000
kr. (vanlig rådgivning) respektive 36.000 kr. (förlängd rådgivning). För de
Prop. 1978/79:90 321
storu inkomstgruppernas del subveniioneras rådgivningen
inte ulls. Delta finner konsumentverket otillfredsställande. En viktig anledning
till utt rådgivningsinstilutel f.n. utnyttias i sä lilen ulsiräckning kun
sökus hur. Om rådgivningsinstitutet skall fä den belydelse som varil avsedd och
komma till bred användning måste avgiftssystemet för den rådgivning som lämnus
vid personligt besök ändrus.
Enligt konsumentverkets mening bör rådgivningsverksumhelen
- som nu är fallet på konsumenlområdel - till stor del bekostas uv samhället.
Verket unser rimligt att ett avgiftssystem utformas så utt flertulet
inkomst-tugure kan fä rådgivning mol en läg enhetiig avgifl. För all
rådgivningsinslitulet skall bli ett realistiskt alternativ för flertalet
människor bör avgiften inte sättas högre än 50 kr. Liksom idag bör dock
personer som saknar inkomst erhålla rådgivning utan kostnad.
Sammanfattningsvis anser konsumentverket att
rådgivningsinslitulet inom ramen för rättshjälpssyslemet måste starkt utvidgas
för atl få den betydelse som varil avsedd och för alt motsvara allmänhetens
behov. Della bör ske dels genom all del införs möjlighel lill koslnadsfri
lelefonrådgivning. dels genom all den rådgivning som sker vid personligl besök
beläggs med en låg enhetiig avgift, ej överstigande 50 kronor.
3,21 Svenska kommunförbundet
Enligt sina direktiv har utredningen haft att i första
hand söka finna foi-mer för en effektivisering av de olika rättshjälpsformerna
och förenkling av rättshjälpssyslemet. Målet skulle enligt direktiven vara atl
samhällets rättshjälp i större utsträckning än nu skulle anpassas efter den
rällssökande allmänhetens behov. Direktiven ger emellertid ingen närmare
anvisning om hur det eftersträvade målet skall uppnås. Utredningen har också begränsal
sig lill en i det närmaste teknisk översyn av rättshjälpssystemet. Någon mera
ingående genomgång och analys av vilkel behov av råd och hjälp i rättsliga
frågor som den enskilde medborgaren ställs inför inom olika samhällssektorer
har utredningen inte företagit. Utredningen bygger sina slutsatser främst på
erfarenheter redovisade av företrädare för etablerade rättshjälpsorgan. Att en
bredare undersökning och beskrivning av dessa behov inte kommii till stånd ser
slyrelsen som en brist. Det torde nämligen i dagens samhälle finnas ell vida
större behov hos enskilda att få råd och hjälp i rättsliga angelägenheter än
vad ulredningen redovisat. Särskilt uttalat torde detta behov vara på vissa
områden, såsom inom offentlig myndighetsutövning, där rättshjälp i olika
former är påkallad i syfte atl stärka den enskildes ställning i dennes
mellanhavande med myndigheten, på familje-och äkienskapsräitens område i fråga
om samlevnadsformer, äktenskapsskillnad och annan separation, vårdnad och
umgängesrätt med barn samt på konsumenlområdel, i förhållande lill enskilda
affärsföretag, hyresvärdar m.fl. Även på de olika vårdområdena finns ett behov
av rådgivning i rättsliga frågor. Hos vissa grupper medborgare kan behov av
rättshjälp vara särskilt påtagligt, såsom hos invandrare, som på grund av
bristande kännedom om svenska lagar och bestämmelser kan ha svårare än svenska
medborgare att hävda sin rätt.
Att det rättshjälpsbehov som slyrelsen bedömer faktiskt
föreligga hos allmänheten inte når fram till rättshjälpsverksamhelen kan antas
sammanhänga med rältshjälpssystemets konstruktion. Rällshjälpssyslemel präglas
onekligen av mycken byråkrati, det är inte särskilt lättillgängligt för allmänheten
och allmänheten har svårt att på förhand bedöma vilka kostna-
21 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 322
der
det kan innebära att söka rättshjälp i olika former. Inte ens i fråga om
rådgivning kan kostnaderna fömtses.
Det
är enligt styrelsens mening ett viktigt rättsskyddsintresse att enskilda får
information om sina rättigheter och skyldigheter i olika sammanhang och atl den
enskilde ges en faktisk möjlighet att hävda sina rättsliga intressen.
På
flera samhällsområden har nämnda informationsbehov uppmärksammats. Det gäller
bl.a. samhällets konsumentpolitik. 1975 uttalade sig riksdagen för ett ökat
kommunall engagemang i de konsumentpolitiska frågorna. Över hälfien av
kommunerna har numera sådan verksamhet. En betydande del av denna avser
rådgivning till enskilda före eller efter köp. Den av kommunema bedrivna
rådgivnings- och upplysningsverksamheten är avgiftsfri för den som anlitar
tjänstema.
Vid
de allmänna försäkringskassornas olika kontor ges koslnadsfri upplysning om
allmän försäkring och dess tillämpning, om den enskildes rält Ull
rehabilitering m.m.
Den
kommunala socialvårdsorganisationen lämnar kostnadsfri information och
rådgivning i sociala frågor, inte sällan når rådgivningen också in på
samlevnadsfrågor och familjerättsliga frågor. Vanligen kan den enskilde också
få hjälp med att anföra besvär över beslul av myndigheten. 1 flera kommuner
medverkar jurister i rådgivningen i rättsliga frågor. Familjerådgivningen ger
råd i samlevnadsfrågor men förfogar ofta också över juridisk expertis som
lämnar råd i rättsliga frågor inom familje- och äktenskapsrättens område.
Gemensamma
drag i här redovisade former av rådgivning - i vilken sålunda ingår mer eller
mindre rådgivning i rättsfrågor - är att informationen meddelas av experter var
och en inom sitt specialområde, all rådgivningen är för den enskilde helt
kostnadsfri och atl rådgivningsverksamheten är fri från formalism och vanligen
är lättillgänglig för den enskilde medborgaren.
En
allmän strävan i kommunerna är atl så långt del befinnes möjligt geografiskt
samordna samhällets service åt allmänheten. På flera håll har en lokalmässig
samordning kommii till stånd i form av särskilda servicecentraler, där
allmänheten kan nå socialarbetare, familjerådgivare, konsu-mentupplysare,
försäkringskassepersonal m.fl. Härigenom avser man att nå ut till allmänheten
och fånga upp det behov av information och rådgivning i olika personliga,
sociala, ekonomiska och rättsliga frågor, som den enskilde kan bära på.
Det
finns emellertid stora områden inom vilka en kommunal service av här angivet
slag inte är möjlig. Exempel på detta är fastighetsrätten i vid omfattning,
vatten och avloppsområdet samt renhållningsfrågor. Hithörande frågor är inte
sällan mycket komplicerade och kräver särskilt sakkunniga rådgivare. Kommunen
har också här ofta motstående intressen av kommersiell natur.
Det
förhållandet atl den allmänna rättshjälpen inte är anpassad efter den
rättssökande allmänhetens behov har sålunda medfört att inom ramen för
kommunemas allmänna serviceverksamhet även rådgivning i rättsfrågor inom vissa
specialområden tagils upp. En utveckling som kan leda till att det vid sidan av
del statliga rättshjälpssyslemet växer fram en kommunal juridisk rådgivning kan
emellertid inte accepteras. Flera skäl talar emot en sådan utveckling. Bl. a.
finns risk för intressekonflikter för den kommunalt anställde rådgivaren då den
enskilde i en rättslvist har kommunen, visst kommunalt organ eller företag som
motpart. Rättshjälp, inklusive rådgivning åt allmänheten i rättsliga frågor är
och bör enligt styrelsens mening förbli en angelägenhet för det staUiga
rältshjälpssystemel.
Prop.
1978/79:90 323
Samtidigt måste behovet av en vidgning av rättshjälpen
uppmärksammas. Slyrelsen återkommer till den frågan längre fram i ytlrandel.
Den målsättning för rättshjälpen som anges i
utredningsdirektiven, nämligen alt anpassa samhällets rättshjälp efter den
rätissökande allmänhelens behov, kräver enligt styrelsens mening egentligen atl
också de jurister som är verksamma inom del slailiga rättshjälpssystemet kan
lämna rådgivning på samma villkor som erbjuds den enskilde av kommuner och
vissa statliga organ inom de specialområden som beskrivits ovan. Även
rådgivningen i rättsfrågor borde sålunda ges utan kostnad för den enskilde. Det
kan enligt styrelsens mening ses som ett rätlvisekrav att information och
rådgivning för den enskilde som anlitar av samhället förordnad expert är
kostnadsfri oberoende av frågans karaktär och oberoende av vilken huvudman som
står för rådgivningsverksamheten.
Utredningens förslag går emellertid ul på en höjning av
rättshjälpsavgiflen för den enskilde från för närvarande 80 kronor till 100
kronor, samtidigt som rådgivningstiden föriängs från 20 till 30 minuter. Avgiften
kan nedsättas eller efterges.
Inte heller enligt de föreslagna avgiftsreglerna torde den
enskilde själv på förhand kunna bedöma vilken avgift som kommer all uttas vid
rådgivning.
Möjligheten
till nedsättning av avgiften utnyttjas redan nu enligt utredningen i ca 60% av
ärendena. I de allra flesta fall efterges avgiften helt. Samtidigt påpekar
utredningen (s. 91) all frågan om humvida rådgivningsmöjligheterna är
tillräckligt kända bland den stora allmänheten och särskilt bland dem som har
det sämst ställt förtjänar uppmärksamhet.
Finansieringen av rådgivningsverksamheten genom avgifier
kan i framtiden komma atl spela en procentuellt sett ännu mindre roll än i
dagsläget. Frågan är om avgifterna då kommer atl få sådan belydelse för
verksamhetens finansiering alt det därför finns anledning alt fortsättningsvis
laborera med avgiftsuttag av enskilda. Avgiftsuttaget för ju onekligen genom
prövning och redovisningsförfarande med sig mer omfaitande administration för
såväl rättshjälpsjuristen som för domstolsverket än ett system med full
kostnadstäckning från statens sida.
Utredningens förslag vad avser rådgivningsverksamhetens
begränsning till angivna ärendegmpper biträder styrelsen.
3.22 Sveriges advokatsamfund
Mot den av utredningen föreslagna ordningen för rådgivning
och förlängd rådgivning samt systemet för avgifter härför har samfundet ingen
erinran. Tvärtom delar samfundet utredningens syn på möjligheten alt härigenom
såväl effeklivisera rådgivningsinstitutet som avlasta rättshjälpssyslemet i övrigt
från åtskilliga enklare ärenden.
3.23 Sveriges domareförbund
Domareförbundet vill innan förbundel går närmare in på
frågan om domstolarnas funktioner i sammanhanget uttala sin anslutning till
förslaget om utsträckning av tiden för rådgivning och om förlängd rådgivning.
Del torde vara helt uppenbart att den rådgivning, begränsad till 20 minuter,
som nu gäller är hell otillräcklig.
Prop.
1978/79:90 324
3.24 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Av tillgänglig statistik framgår, att de allmänna
advokatbyråerna lämnar rådgivning enligt rättshjälpslagen i mycket stor
utsträckning, vilket visar, att ett stort behov av sådan rådgivning för en
överkomlig summa föreligger.
Atl del nuvarande rådgivningsinstilutel medfört stora
inkomstförluster för de allmänna advokatbyråerna, har även klart framgått av
olika utredningar. Den genomsnittliga tiden för rådgivning överstiger vida
ersättningsnivån för rådgivningsavgiften. Emellertid fyller enligt föreningens
beslämda uppfattning institutet en mycket stor uppgift, som inte kan mätas i
pengar. Genom rådgivningen hindras i många fall tvisligheler och andra framlida
problem, som kan föra med sig oanade följder i form av processer. Föreningen
vill därför starkt framhålla, att rådgivningsinstilutel hittills fyllt en
viktig funktion och även för framtiden måste förbli attraktivt för atl kunna
behålla denna funktion och ge resultat.
De spörsmål som behandlas under en rådgivning är myckel
varierande liksom svårighetsgraden av den juridiska bedömningen. Erfarenheten
visar dock att det är sällsynt, att en rådgivning tar mindre tid än 15-20 minuter.
1 de fall en rådgivning klaras av på kortare lid tar juristen nog oftast inte
ut någon avgift, enär klienten vänt sig till fel forum.
Många rådgivningar är komplicerade och därför bör - som
föreningen tidigare förordat - ett institut med dubbel rådgivningstid
övervägas. Att behov därav föreligger, framgår klart av den tid som nu
genomsnitlligen åtgår för rådgivning.
Föreningen kan därför i princip väl tänka sig ett system
med enkel resp. förlängd rådgivning, även om ett sådant kan medföra vissa
praktiska problem för den handläggande juristen.
Den av utredningen föreslagna avgiften kan dock inte
accepteras. Som tidigare nämnts kan fördelarna med institutet inte redovisas i
pengar. EmellerUd föreligger stor fara för att en alltför hög avgift medför
bortfall av klienter och detla gäller främst klienter med svag ekonomi. En
avgift på över 100 resp. 200 kronor torde tyvärr medföra att klienterna i stor
utsträckning kan komma atl avstå från att söka råd, då dylika belopp - oavsett
vilka kostnader som i framliden kan uppkomma för klienten p. g. a. avståendet
- är alltför påfrestande för ekonomin.
Del kan anmärkas att klienten inte sällan jämför avgiften
för rådgivning med avgiften för läkar- resp. tandläkarbesök.
Redan nuvarande avgift uppfattas enligt många byråers
erfarenhet av klienterna som alltför hög.
Det är svårt att avväga fördelarna av ett attraktivt
rådgivningsinslitut och nackdelarna av ett olönsamt, men föreningen vill i
första hand - med hänsyn lill institutels preventiva verkan - förorda alt ett
system med generella subventioner övervägs. Om sådana inte anses kunna
införas, bör reglerna för eftergift resp nedsättning av rådgivningsavgift göras
mer liberala mot klienterna. Av utredningen föreslagen höjning av gränserna
för förmögenhetsinnehav är riktig.
För de allmänna advokatbyråerna är det från
lönsamhetssynpunkt väsentligt att reglerna för rådgivning ändras så snart det
någonsin är möjligt.
Prop. 1978/79:90 325
3.25 Lantbrukarnas riksförbund
Mol vad förslaget innehåller i § 5 har förbundet ingen
erinran. De för rådgivning respektive förlängd rådgivning föreslagna tiderna
synes följaktligen vara lämpligt avpassade.
Ej heller synes något vara atl ennra mot att rådgivning
och förlängd rådgivning ej får lämnas för upprättande av självdeklaration (§ 6
första meningen).
I fråga om massärenden innehåller förslaget till
rältshjälpsförordning bl.a. atl rådgivning eller förlängd rådgivning ej får
lämnas i inskrivningsärende enligt jordabalken (§ 3). Förbundets erfarenheter
av dylika inskrivningsärenden pekar på atl många av dessa ärenden kan vara mer
eller mindre komplicerade och att inskrivningsmyndigheterna på grund av arbetsbelastning
inte förmår att lämna de sökande den hjälp som i vissa avseenden erfordras.
Förbundet ifrågasätter därför om ej en viss uppmjukning kan vara nödvändig,
förslagsvis så atl rådgivning och förlängd rådgivning bör medges i ärenden som
i svårighetsgrad avviker från normalfallen.
Den avgift som föreslagits för de två rådgivningsfallen
synes vara acceplabel. Detsamma gäller möjligheten all avgiften får nedsättas
eller efterges (§7).
I detla sammanhang erinras om vad förbundel inledningsvis
anfört. Det bör alltså efter dispens föreligga möjligheler för annan än advokat
att utöva de befogenheter som föreslagits i §§ 5 och 7.
4 Tillämpningsområdet
4.1 Massärenden
4.1.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen är positiv till utredningens förslag alt
allmän rättshjälp skall kunna beviljas i massärenden av komplicerad
beskaffenhet. Den nuvarande ordningen härvidlag synes alltför onyanserad. Av
kostnadsskäl synes dock liberaliseringen böra ske med varsamhet. Förslaget att
rättshjälpsnämnd skall pröva framställning om rättshjälp i detta slags
angelägenheter tillstyrks därför.
4.1.2 Göta hovrätt
Hovrätten har inte något alt erinra mot utredningens
förslag i denna del.
4.1.3 Kammarrätten i Göteborg
Enligt gällande ordning behandlas ansökningar som avser
upprättande av självdeklaration och upprättande av fastighetsdeklaration olika.
Det råder också en skillnad mellan möjlighelerna alt få rättshjälp i
faslighetstaxe-ringsmål, som räknas till massärenden, och möjlighetema att få
rättshjälp i andra taxeringsmål. Utredningen föreslår visserligen den
förändringen atl allmän rättshjälp skall kunna beviljas i mer komplicerade
massärenden. Även med denna ändring kommer det att finnas en skillnad i
behandlingen av de båda ärendetyperna. Enligt kammarrättens erfarenhet är denna
skillnad inte sakligt motiverad. Samma regler bör därför gälla för
möjlighetema att få rättshjälp för alt upprätta självdeklaration och för atl
upprätta fastighelsdeklaration. Av samma skäl bör alla taxeringsmål behandlas
lika.
Prop. 1978/79:90 326
4.1.4 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Med hänsyn lill direktiven för utredningen anser sig
rättshjälpsnämnden böra tillstyrka förslaget att i princip s.k. massärenden
skall falla inom rätlshjälpsområdel. Nämnden anser sig dock inte kunna
tillstyrka alt förrättande av bouppteckning skall falla inom
tillämpningsområdet. Även om ett förenklat bouppleckningsförfarande numera
införts i vissa fall kan dock ett belydande antal ansökningar om allmän
rättshjälp förväntas. Med hänsyn till att rättshjälp skall kunna beviljas
endast "om ärendet avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för
ärendetypen eller om eljest särskilda skäl föreligger" finns också risk
för alt i och för sig välbeställda dödsbon kan komma att gynnas. Enligt
specialmotiveringen skall ju rätlshjälpsfrågan bedömas med utgångspunkt från
bouppgivarens ekonomiska förhållanden. Detta kan leda lill slötande
konsekvenser. Nämnden vill i sammanhanget påpeka att förrättande av
bouppteckning närmast är ett led i boulredningen som ju åvilar dödsbodelägama
samfälll och som normalt ime - även om boet är omfaitande - berättigar till
rättshjälp. Om någon särskilt svår och krånglig delfråga föreligger har den
enskilde dödsbodelägaren däremot möjlighet atl få allmän rättshjälp i just den
delen.
Rältshjälpsnämnden föreslår därför atl även förrättande av
bouppteckning i likhet med upprättande av självdeklaralion utesluts från
rättshjälpsområdet.
4.1.5 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mol utredningens
förslag,
4.1.6 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Nämnden har ingen erinran mol förslaget.
4.1.7 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Enligt nämndens bedömning torde utredningens förslag om
att allmän rättshjälp skall kunna beviljas i massärenden av mera komplicerad
beskaffenhet medföra en inte obetydlig ökning av samhällets kostnader för
rättshjälp. Nämnden ser förslaget som en önskvärd förbättring av rättshjälpssystemet
och tillstyrker delta trots befarade kostnadsökningar. Bestämmelserna bör dock
inte som föreslagits ingå i rättshjälpsförordningen utan inarbetas i
rättshjälpslagen.
4.1.8 Rättshjälpsnämnden i SundsvaU
Beiräffande massärenden gäller för närvarande att
rättshjälp inte kan beviljas. Utredningens förslag att möjliggöra beviljandet
av rättshjälp i ärenden av ovanlig svårhetsgrad kan godtas. I brist på närmare
riktlinjer överlåts åt praxis alt på lämpligt sätt begränsa området för
rättshjälp, vilket under en övergångslid kommer att medföra osäkerhet och
svårigheter.
4.1.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Rättshjälpsnämnden anser också, om än med tveksamhet, att
det på vissa av utredningen anförda skäl är motiverat all införa möjligheten
atl få rättshjälp i massärenden. Nämnden anmärker dock att några av dessa
ärenden väl icke såsom utredningen påstår berör personer i små omständigheter
även om deras rättshjälpsavgift blir låg. Atl som utredningen anmärkt spärr
mot missbmk ligger i att avgift skall utgå är enligt nämndens mening icke någon
vägande invändning, eftersom avgiften i omkring 80% av ärendena fastslälles
till högst gmndavgiften.
Prop.
1978/79:90 327
4.1.10 Domstolsverket
Som
utredningen konstaterat lämnar olika myndigheter gratis omfatlande service i
massärenden. Mot avgifter bislår banker, begravningsföreningar och kommunala
förtroendemän med hjälp. När det gäller inskrivningsärenden lämnar
inskrivningsmyndighet hjälp även i mera komplicerade ärenden, som exempelvis
relaxalioner. Då komplikationer uppstår i bouppteckningsärenden lorde detta
regelmässigl bero på att dödsboet har omfatlande lillgångar. Enligt
domstolsverkels uppfattning kan det med hänsyn till det anförda ifrågasättas om
det finns behov av att kunna bevilja rättshjälp ens om ärendei i svårighetsgrad
avsevärt avviker från vad som kan anses vara normalt för ärendetypen. En
utvidgning på sätt utredningen föreslagit av möjligheten atl erhålla rättshjälp
i massärenden kan dessutom medföra stora tillämpningssvårigheter.
Enligt
domstolsverkets uppfattning finns del emellertid en typ av inskrivningsärenden
enligt jordabalken som knappasl kan betecknas som massärenden, nämligen ärenden
angående lagfartssammanträde. Här bör rättshjälp kunna beviljas om ärendei är
svårare än normall. 1 övriga fall avstyrker domstolsverket utredningens
förslag i denna del.
Advokaten
Sven-Inge Söderberg är skiljaktig och anför att rättshjälp bör kunna beviljas i
massärenden av mer komplicerad beskaffenhet enligt utredningens förslag.
4.1.11 Försvarets
civilförvaltning
När
det gäller massärenden skall enligt förtåttningsforslagel - även om ärendet är
anhängiggjort vid myndighet - endast rältshjälpsnämnd få bevilja allmän
rättshjälp. Enligt civilförvaltningens uppfattning bör utöver rältshjälpsnämnd
i föregående stycke nämnda myndigheter lilläggas uppgiften att pröva
rättshjälpsfrågor i dessa ärenden. Frågan huruvida ett ärende i svårighetsgrad
avsevärt avviker från vad som kan anses normall för ärendetypen bör enligt
civilförvaltningens mening bäst kunna bedömas av den myndighei som handlägger
ärendet. Enligt civilförvaltningens bedömning skulle det därför innebära en
förenkling och besparing om domstolarna m.fl. fick bli rättshjälpsbeviljande
myndighet i de ärenden som här avses.
Vad
som tidigare nämnts om massärenden i allmänna domstolar m,fl, gäller i och för
sig även övriga statliga myndigheter. Med hänsyn till den ringa erfarenhet
flertalet av dessa övriga myndigheter lorde ha av rältshjälpsfrågor, synes det
emellertid mer rationellt atl lägga även rättshjälps-prövningen i dessa
myndigheters massärenden på rättshjälpsnämnderna,
4.1.12 Socialstyrelsen
Socialstyrelsen
tillslyrker förslaget alt allmän rällshjälp skall kunna utgå i vissa
massärenden när de är av komplicerad art eller eljesl särskilda skäl
föreligger,
4.1.13 Riksrevisionsverket
Departementschefen
framhöll i tilläggsdirektiven del angelägna i atl utredningen noga beaktade de
slarkl stegrade kostnaderna för samhällets rättshjälp. En prioritering mellan
olika rältsskyddsändamål kunde av detla skäl visa sig nödvändig. RRV får i
anslutning härtill anföra följande.
Prop. 1978/79:90 328
- Allmän rättshjälp i mussärenden
Utredningen framhåller alt beträffande samtliga typer av
s. k. massärenden - dvs. främst bouppteckningar, inskrivningsärenden,
fastighelsdekla-raiioner samt mål och ärenden angående fastighetstaxering
finns myndigheter och organisationer som tillhandahåller hjälp vad avser enklare
ärenden. Av detta skäl anser utredningen att rådgivning inte bör införas.
Däremot bör enligt utredningens förslag möjligheter till allmän rättshjälp
finnas, om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses
normalt för ärendetypen.
RRV finner atl en reform i enlighet med utredningens
förslag kan komma att förorsaka rättshjälpsnämnderna betydande arbele,
eftersom varje ansökan som en konsekvens av den föreslagna konsimktionen kommer
atl kräva en ingående utredning. RRV anser däiför att den föreslagna utvidgningen
av lillämpningsområdel för rättshjälp i massärenden bör ges låg priorilet.
4.1.14 Länsstyrelsen i Malmöhus län
Enligt förslaget kan man inie erhålla rådgivning när del
gäller upprättande av självdeklaration och fastighelsdeklaration. Allmän
rättshjälp kan inte heller erhållas för upprättande av självdeklaration.
Däremot kan allmän rättshjälp erhållas för upprättande av
fastighelsdeklaration, om ärendet avsevärt avviker frän vad som kan anses
normalt för ärendetypen eller om eljesl särskilda skäl föreligger.
De rällssökandes behov av hjälp torde i och för sig vara
stöne när det gäller upprättande av en komplicerad självdeklaration än när det
gäller upprättande av en komplicerad fastighetsdeklaration. Av praktiskt administrativa
och ekonomiska skäl har en viss begränsning av de rättsliga angelägenheter i
vilka rättshjälp kan erhållas varit nödvändig. Av denna anledning har enligt
förslaget upprättandet av självdeklaration uteslutits från tillämpningsområdet.
Det kan ifrågasättas om ej även upprättandet av fastighetsdeklaration av samma
skäl borde ha uteslutits.
4.1.15 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)
Förslagen att allmän rättshjälp skall ges i vissa
komplicerade massärenden och åt näringsidkare, vilken med hänsyn till
verksamheten är jämförbar med fysisk person som inte är näringsidkare, innebär
en välkommen vidgning av de allmänna byråernas verksamhetsområde.
4.1.16 Sveriges advokatsamfund
När det gäller massärenden (11) vill samfundet i
anslutning till vad utredningen uttalat främst på sid. 135 i betänkandet
framhålla vikten av att dessa ärenden varken genom direkl lagreglering eller
genom en restriktiv lagtillämpning försummas i rättsskyddshänseende i sådana
fall där de väl är så komplicerade att de kan likställas med andra ärendetyper
vari rättshjälp regelmässigt beviljas. Enligt den erfarenhet som är företrädd
inom samfundet kan massärendena inte sällan kräva en juridiskt kvalificerad bedömning
och arbetsinsats som ingalunda tillhandahålls eller kan tillhandahållas inom
ramen förden service som myndigheler, banker, begravningsbyråer m. fl. lämnar.
4.1.17 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Enligt föreningens mening fmns skäl för alt
rådgivningsinstilutel öppnas för massärenden utom deklarations- och
registreringsärenden. Delta gäller
Prop. 1978/79: 90 329
i trots av den hjälp klienten kan fä från vederbörande
myndighei. Som lidigare påpekats är dennu hjälp huvudsakligen formell.
Föreningen vill varmt tillstyrka, atl möjlighet till allmän
rättshjälp i mer komplicerade massärenden öppnas och påpekar alt själva
avgiften avskräcker klienterna från "okynnesrådfrågningar" i enklare
ärenden.
4.2 Näringsidkare
4.2.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen delar den av riksdagen vid flera tillfällen
framförda uppfattningen att en generösare inställning till vissa näringsidkare
är önskvärd. Vad belräffar domslolens egel verksamhetsområde kan nämnas att
del är utomordentligt vanligt förekommande att en av parterna är näringsidkare.
Fastighetsägare som hyr ut lägenhet i flerfamiljshus är sålunda enligt
förarbetena till RHL (prop. 1972:4 s. 314) att betrakta som näringsidkare. Och
i de s. k. lokalmålen, vilka dock endast i begränsad utsträckning kan komma
under bosladsdomstolens prövning, är hyresgästen regelmässigl rörelseidkare.
Del är domstolens uppfattning alt det bland nu berörda parter finns ett inte
obetydligt antal som av ekonomiska skäl drar sig för alt anlita bilräde, ehuru
detla kunnat gagna deras sak.
Utredningens förslag till omformning av kriterierna för
rättshjälp åt näringsidkare i förening med de anslutande motivuttalandena
synes ägnal att öppna större möjligheter än hittills att bevilja näringsidkare
allmän rättshjälp. Det skulle självfallet ha varit önskvärt om de närmare
förutsättningarna för beviljande av rättshjälp angivits mindre vagt än som
skett i betänkandet. Domstolen är emellertid medveten om de svårigheter som
här uppställer sig och godtar utredningens allmänt hållna formulering. Det är
dock nödvändigt att prövningen av ansökan i dessa fall hålls samman hos rältshjäipsnämnderna
så att tillämpningen blir enhetlig. Att kostnadsökningar för det allmänna
uppkommer torde ändå vara ofrånkomligt.
4.2.2 Göta hovrätt
Hovrätten har inte något att erinra mol utredningens
förslag i denna del men finner det önskvärt all de fömtsättningar, som skall
föreligga för all en generösare lillämpning i vissa fall skall kunna ske, om
möjligt anges mer explicit.
4.2.3 Hovrätten för Nedre Norrland
Hovrätten delar den uppfattning som kommit till ullryck i
förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 89) atl sociala skäl i
undantagsfall kan tala för att bevilja näringsidkare rättshjälp liksom atl
näringsidkarens ekonomiska förhållanden kan vara sådana all det framstår som
stötande all vägra rättshjälp. Ulredningen anser att reglerna om allmän
rättshjälp åt näringsidkare nu bör ändras så atl allmän rättshjälp får
beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade
omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare.
Vad som avses med verksamhetens art har ulredningen icke klargjort i
belänkandet. Svårigheten att i lagtexten ange vilka kriterier som bör
uppställas för att allmän rättshjälp till näringsidkare skall få utgå är
uppenbar. Enligt hovrättens mening är del tveksamt om den åsyftade utvidgade
möjligheten för näringsidkare att få rättshjälp framgår av den föreslagna
bestämmelsens lydelse. En hänvisning i lagtexten till "omständigheterna i
övrigt" är ju föga
Prop. 1978/79:90 330
upplysande. Hovrätten förordar att i bestämmelsen göres
enbart den begränsningen, att rällshjälp ål näringsidkare i angelägenhet som
uppkommit i hans näringsverksamhet får lämnas bara om särskilda skäl
föreligger. Vad man varit orolig för har väl varit att näringsidkare skulle få
tillgång lill allmän rättshjälp för indrivning av fordringar som uppkommit i
rörelsen. Det kan vara anledning atl i lagen uttryckligen undantaga sådana
angelägenheter,
4.2.4 Kristianstads tingsrätt
Tingsrätten delar utredningens uppfattning att det finns
skäl atl åstadkomma en generösare lillämpning av möjlighelerna för
näringsidkare att få rällshjälp (s. 148). Det kan emellertid ifrågasättas, om
inte den föreslagna lagtexten kommer att tolkas lika restriktivt som den
nuvarande. Tingsrätten är av den uppfattningen atl man skulle råda bot för
sådana farhågor genom alt ur 12 § 2 st. 3 lagförslaget taga bort orden
"bara" och "särskilda". Om skäl föreligger för rättshjälp
med hänsyn till angivna omständigheter, skulle alltså rättshjälp kunna beviljas
för näringsidkare.
4.2.5 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Enligt nu gällande lag (8 § 3.) får rättshjälp inte lämnas
näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet, om
inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn lill hans ekonomiska
förhållanden eller sakens beskaffenhet. Ulredningen anför all det finns skäl
atl åstadkomma en generösare lillämpning av möjlighelerna för näringsidkare
att få rättshjälp. Detta kan ske, säger utredningen (sid. 148), genom att
reglerna ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med
hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd
med fysisk person som inte är näringsidkare. I lagförslaget (12 § 3.) uttrycks
detta sä, att allmän rättshjälp får lämnas näringsidkare, bara om särskilda
skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade
omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna
i övrigt.
Den nuvarande lagregeln synes ha lett tUl att rättshjälp
beviljats näringsidkare endast i mycket begränsad omfattning. Enligt Arrfelts
kommentar till rällshjälpslagen (2 uppl, sid. 52) anses allmän rättshjälp kunna
lämnas bara den näringsidkare som har en ställning som är jämförbar med en löntagares
i lägre inkomstläge. Denna ståndpunkt har enligt Arrfelt lett till att allmän
rättshjälp vägrats även den som i och för sig bara skulle belala gmndavgiften i
kostnadsbidrag, när rörelsen varil av sådan omfattning all han av den anledningen
inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Ulredningen
uppger (sid. 146) att när del gäller årsomsättningens storiek har enligt
uppgift från besvärsnämndens kansli gränsen i praxis satts vid 100000 kr.
I hyresnämnderna förekommer ett mycket stort antal ärenden
där enskilda näringsidkare upplräder som parter. En vanlig typ av ärenden är
medling enligt 57 § hyreslagen i anledning av uppsägning av lokal. Under första
halvåret 1977 inkom till hyresnämnden i Malmö 97 sådana ärenden. Dessa ärenden
är av stor belydelse för lokalhyresgäster. Mycket ofta är det fråga om
näringsidkaren alls skall kunna fortsätta sin verksamhei. Del är alltså
rörelsens existens som slår på spel. Näringsidkarna, som ofta är hantverkare
eller innehavare av små butiker, är tydligen i hög grad beroende av kunnigt
bilräde. Rättshjälp förekommer emellertid ytterst sällan i dessa ärenden. Om
näringsidkaren uppträder utan bilräde, brister del lätt i
Prop.
1978/79:90 331
jämställdheten
mellan parterna, i synnerhet som hyresvärden ofta är en kommun eller en
fastighetsägare med erfarenhet av fastighetsjuridik och ekonomisk möjlighet alt
läla sig företrädas av kunnigt biträde. Det undandrar sig hyresnämndens
bedömning huruvida näringsidkaren, när han inte har biträde, sökt rättshjälp
och fått avslag eller inte funnit det lönt att söka rättshjälp alls. En
gissning är att det bland nänngsidkare finns den uppfattningen all rättshjälp
överhuvudtaget inte kan beviljas dem. Som exempel på näringsidkare som nyligen
uppträtt i hyresnämnden och som redan med nuvarande lagregel bort kunna erhålla
rättshjälp kan nämnas följande: gra-vör som innehade en liten gravyrverkstad,
innehavarinna av en tobaksaffär med liten omsättning, frisör med obetydlig
verksamhet, innehavarinna av symaskinsaffär som sålde ett 70-lal symaskiner om
året och dessutom i någon omfattning bedrev reparation av symaskiner.
Hyresnämnden
finner del alltsä väl motiverat att reglerna ändras så alt näringsidkare i
större omfattning än nu kan få rättshjälp. Nämnden finner det tveksamt om
utredningen i detla hänseende gått tillräckligt långt. Enligt både den
nuvarande och den föreslagna lagtexten krävs särskilda skäl för rättshjälp. I
den gällande lagtexten (8 § 3.) åberopas sökandens "ekonomiska
förhållanden eller sakens beskaffenhet". Enligt den föreslagna lagtexten
får rällshjälp beviljas, "bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp
med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, sökandens
ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt".
Enligt hyresnämndens mening kan den föreslagna lagtexten mycket väl komma att
tolkas lika restriktivt som den nuvarande. Utredningens intentioner skulle
bättre komma fram om orden "bara" och "särskilda" togs
bort. Rättshjälp skulle alltså kunna beviljas näringsidkare, om skäl föreligger
för rättshjälp med hänsyn till de angivna kriterierna.
Lantbrukare
är också näringsidkare i lagens mening, och vad som sagts om behovei av
rättshjälp för näringsidkare i allmänhet är också tillämpligt på dessa. 1
synnerhet gäller delta de för jordägare och arrendalor vikliga ärendena om
förlängning av arrendeavtal.
Utredningen
diskuterar på sid, 146 och 147 hur en gräns skall kunna dras mellan de
näringsidkare som bör och de som icke bör kunna erhålla rättshjälp.
Hyresnämnden delar utredningens slutsats att varken antalet anställda eller
omsättningens storlek kan tjäna som säkert kriterium på behov av rättshjälp.
Vad gäller t, ex, detaljhandeln varierar lönsamheten mycket mellan olika
branscher, varför bmiioomsällningen inte anger branschens lönsamhet. En bälire
uppfattning om ett företags ekonomiska styrka får man genom att undersöka
ägareuttag och rörelseöverskott. Eftersom resullalei kan variera olika år,
torde mest rättvisande vara atl göra ett genomsnitt av de tre sisla årens
sammanlagda ägareutlag och rörelseöverskott. Om det vid en sådan undersökning
visar sig atl näringsidkarens ekonomiska situation är jämförbar med en
löntagares, bör rättshjälp beviljas.
4.2.6
Råttshjälpsnämnden i Stockholm
Rätlshjälpsnämnden
delar utredningens uppfattning att del inte bör komma ifråga att ge
näringsidkare som är fysisk person rätl lill allmän rättshjälp utan
begränsning. Nämnden - som inser de svårigheter utredningen haft i berört
avseende - anser att förslaget är godtagbart även om en mera konkret utformning
varit önskvärd exempelvis i form av anknytning till verksamhetens
årsomsättning och/eller antalet anställda. Man måste dock ha förståelse för
tveksamheten härvidlag. Nämnden finner
Prop.
1978/79:90 332
emellertid att den föreslagna lydelsen är ägnad alt vidga
möjlighelen att bevilja näringsidkare allmän rättshjälp.
Ulredningen föreslår att nuvarande lydelse som talar om
"angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet" ändras lill
"angelägenhei som uppkommit i hans näringsverksamhet".
Rällshjälpsnämnden uppfattar ändringen så att någon begränsning inte skall
föreligga beträffande rätl atl erhålla allmän rällshjälp i angelägenhet, som
avser tillämnad näringsverksamhet.
4.2.7 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Utredningens förslag innebär en viss utvidgning av
möjlighet att få allmän rättshjälp. Allmän rättshjälp skulle för många
näringsidkare ha karaktären av en rimlig social förmån. Denna rättshjälpens
karaktär medför emellertid att utvidgning måsle ske med en viss försiktighet.
Om näringsidkares möjligheter all erhålla allmän rällshjälp utvidgas kommer
otvivelaktigt fördyringar att bli följden.
Utredningen vill ändra lagtextens ordalydelse till
"uppkommit i hans näringsverksamhet". Rätlshjälpsnämnden vill påpeka
att "uppkommit i hans näringsverksamhel" är ell snävare uitryck än
"i samband med hans näringsverksamhet". Användes uttrycket
"uppkommil i" kommer della alt medföra att näringsidkares rätt att få
allmän rättshjälp ulvidgas.
4.2.8 Rättshjälpsnämnden i Malmö
I utredningens förslag upprätthålles kravet på alt
näringsidkare skall erhålla allmän rättshjälp endast om särskUda skäl
föreligger härför. Rättshjälpsnämnden anser en sådan begränsning erforderlig.
Till skillnad från nu gällande rätt har i den nya bestämmelsen intagits en
närmare bestämning av vilka olika omständigheter man skall ta hänsyn till för
att särskilda skäl skall anses föreligga. Bestämmelsens utformning torde
innebära vidgade möjligheter för näringsidkare till allmän rättshjälp. Nämnden
har ingen erinran häremot.
4.2.9 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Nämnden delar utredningens uppfattning att näringsidkare
bör kunna erhälla allmän rättshjälp i större omfattning än för närvarande i
angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet.
Enligt nuvarande praxis har storleken av omsättningen i
rörelse kommit alt lillmälas avgörande belydelse för näringsidkares möjlighet
alt erhålla allmän rättshjälp. Med hänsyn till att förhållandena varierar
myckel mellan olika branscher ifrågasätter nämnden lämpligheten härav. Nämnden
ställer sig också tveksam till om den föreslagna utformningen av lagtexten (12
§ 2 st. 3 p.) medger någon nämnvärd ulvidgning av praxis.
4.2.10 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Önskemål om utvidgad möjlighet att ge rättshjälp ål
näringsidkare har framförts från flera håll. Den av utredningen föreslagna
utvidgningen är emellertid så vagt angiven, atl det helt har lagts på
rältshjälpsmyndigheter-na att dra upp de nya gränserna. Det hade varit önskvärt
med en mera klargörande avgränsning. Med föreslagen konstruktion kommer det
alt la lid innan tillräckligt säkra gränser kan ges för de fall där
näringsidkare skall erhålla allmän rättshjälp.
Prop. 1978/79:90 333
4.2.11 Domstolsverket
Som utredningen påpekat har det inom besvärsnämnden för
rättshjälpen och i rättshjälpsnämnderna utbildats en restriktiv praxis i fräga
om rätt för näringsidkare till allmän rättshjälp. Domstolsverket delar
utredningens uppfattning att det finns skäl som lalar för alt man bör åstadkomma
en generösare lillämpning av möjlighelerna för näringsidkare all få allmän
rällshjälp. Det vill ocksä synas som om departementschefen i propositionen
till rällshjälpslagen ansåg att näringsidkare skulle kunna få rättshjälp i
något större omfattning än vad praxis tillåtit.
Tillämpningen
av gällande bestämmelser har inneburil betydande svårigheter /e/j i fräga om
vem som skall anses vara näringsidkare, dels i frå--ga om angelägenhet kan
anses ha samband med näringsverksamhet dels ock i fråga om särskilda skäl skall
anses föreligga. Del torde emellertid som utredningen konstaterat vara omöjligt
atl konstruera en regel som enkelt anger under vilka omständigheter en
näringsidkare skall erhåUa rättshjälp. En sädan bestämmelse måste, för alt inte
bli stelbent och föranleda stötande konsekvenser, vara försedd med betydande
undantag. Därför bör det också fortsättningsvis ske en sammanvägning av
samtliga omständigheter som kan anses vara av betydelse i sammanhanget såsom
omsättningens storlek, antalet anställda, verksamhetens art och omfattning samt
näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden.
Utredningen synes genom alt formulera om ifrågavarande
bestämmelse ha velal markera sin inställning att en generösare tillämpning av
möjligheterna Tör näringsidkare att få rättshjälp bör åstadkommas. Som
tidigare framkommil anser domstolsverket att lagregeln bör'ges en utformning,
som inte alltför mycket avviker från den gällande. Den av utredningen föreslagna
uppfyller detta krav. Utredningen har emellertid inte närmare angett i vilka
situationer man tänkl sig en mera generös tillämpning. Som en allmän princip
för en mera generös lillämpning av möjlighelerna till allmän rättshjälp för
näringsidkare har utredningen angett att det skall röra sig om näringsidkare
som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses
jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Det hade varit önskvärt
att utredningen på denna punkl angivit vilka typer av näringsidkare som här
avsetts eller åtminstone gett exempel på sådana näringsidkare. Det är
nödvändigi att en exemplifiering göres i samband med den vidare behandlingen
av denna lagstiftningsfråga. Detsamma gäUer även den nivå till vilka man vill
lägga kriteriet som avser verksamhetens begränsade omfattning. Här blir det
ofrånkomligt alt bygga på bruttoomsättning och antal anställda som två
väsenlliga faktorer vid bedömningen. Vidare bör vid den fortsatta behandlingen
även klart framgå vilken behandling som skall vederfaras även de näringsidkare
som inte skall anses som likställda med löntagare. 1 vilka fall kan man tänka
sig atl meddela rättshjälp för dem i angelägenheler som uppkommit i näringsverksamheten?
I praxis har även uppkommit andra frågor som vore förtjänta av atl ytteriigare
granskas i förevarande sammanhang. Domstolsverket tänker då närmast på
personer som göi»ansökan om allmän rättshjälp i angelägenhet som har samband
med tidigare bedriven näringsverksamhet. 1 många fall har vederbörande övergått
lill vanlig anställning som arbetstagare men har där en inkomsi som föranleder
högre rättshjälpsavgift än grundavgiften. I vilken mån har man här att beakta
vilken omfattning den tidigare rörelsen hade? Även de fall där löntagare i
större eller mindre omfattning som "extraknäck" bedriver
näringsverksamhet med vilken en aktuell angelägenhet har samband bör
uppmärksammas i förevarande sammanhang.
Prop. 1978/79:90 334
Enligt domstolsverkets uppfattning krävs således på denna
punkt en omfattande diskussion i motiven om i vilka fall man anser att
rättshjälp bör beviljas. I annat fall riskerar man atl praxis på nytt blir
alltför restriktiv eller i vart fall att det lar lång lid innan tillämpningen
av bestämmelsen nått erforderlig stadga.
4.2.12 Socialstyrelsen
Utredningen har ansett atl del finns skäl atl åstadkomma
en generösare tillämpning av möjligheterna för enskilda näringsidkare att
erhålla rättshjälp. Styrelsen delar utredningens uppfattning och vill särskilt
framhålla att många småföretagare är arbetshandikappade som genom olika samhällsinsatser,
t.ex. näringshjälp, fått möjlighet till försörjning i form av egen rörelse. Av
belänkandet Arbete med näringshjälp (SOU 1977: 22) framgår att de handikappade
i allmänhet har låga inkomster från sina rörelser.
4.2.13 Riksrevisionsverket
Enligt utredningen finns det skäl att åstadkomma en
generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp i
angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhel. Genom den praxis som har
ulbil-dats hos rältshjäipsnämnderna och besvärsnämnden har allmän rättshjälp i
princip kommit att vägras alla näringsidkare med sådana inkomstförhållanden
att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften. Utredningen konstaterar
emellertid att gränsdragsningsproblemen kan bli omfattande, när det gäller atl
avgöra om allmän rättshjälp skall utgå eller inte.
Enligt RRVs uppfattning torde avsaknaden av klara och
enhetliga linjer komma att skapa problem för rättshjälpsnämnderna. Därutöver
vill RRV peka pä några förhållanden av betydelse i sammanhanget:
En
näringsutövare måste förutsättas ha övervägt riskema i verksamheten och
möjligheterna att gardera sig mot oförutsedda händelser.
För
näringsidkare gäller till skillnad från löntagare att kostnader för juridiskt
biträde ofta torde vara avdragsgilla enligt 29 § kommunalskattelagen.
Det är vanligt
alt näringsidkare ingår avtal om skiljemannaförfarande vid upprättande av
avtal. Detta förfarande minskar samhällets kostnader för rättsskipning och det
torde vara olyckligt om denna praxis ändrades av en reform på
rättshjälpsområdet.
Med hänsyn till vad som anförts anser RRV att utredningens
förslag om vidgade möjligheler för näringsidkare atl i denna egenskap få
rättshjälp bör ges låg prioritet.
4.2.14 Länsstyrelsen i Stockholm
AUmän rättshjälp får enligt 8 § första stycket 3 p. i
nuvarande rältshjälpslag (RHL) inte lämnas näringsidkare i angelägenhet som
har samband med hans näringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn lill hans ekonomiska förhåUanden eller sakens beskaffenhet.
Ulredningen anser att det finns skäl atl åstadkomma en generösare tillämpning
av möjligheterna för de näringsidkare som standardmässigt och i övrigi är
jämslällda med vanliga löntagare att få rällshjälp. All-
Prop. 1978/79: 90 335
män rättshjälp föreslås sålunda kunna beviljas
näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigi måste
arises jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare.
Som näringsidkare betraktas i praxis den som i egenskap av
fastighetsägare hyr ut lägenheter i flerfamiljshus. Överexekuior vid denna
länssly-relse har i flera handräckningsmål inie dispenserat frän kravel pä
borgen enligt 194 § utsökningslagen (UL) dä fastighetsägare uppgetl sig vara medellösa.
Grunden härför har varil alt dessa med hänsyn lill fastighetsinnehavet måste
anses äga en förmögenhet som ger en betydande och regelbunden avkastning. På
fastighetsmarknaden förekommer uppenbariigen en hel del förvärv av
hyresfastigheter där avsikten huvudsakligen är att få tillgång till
hyresavkastning och att utnyttja fastigheten som kredilobjekt, dvs. rena
spekulationsförvärv där normall underhåll av fastigheterna inte kommer i fråga.
Mot bakgrund härav bör stora krav ställas beträffande utredning av
fastighetsägarnas ekonomiska förhållanden innan rättshjälp medges.
4.2.15 Länsstyrelsen i Kronobergs län
Länsstyrelsen anser i likhet med utredningen atl
förutsättningarna för rättshjälp inte kan knytas till exempelvis antalet
anställda eller årsomsättningen. Det bör vara en rimlig utgångspunkt att
näringsidkare som har ungefär samma siandard som vanliga löntagare skall kunna
få rättshjälp. Länsstyrelsen anser att denna mer generösa tillämpning kommii
tiU uttryck i den föreslagna lagtexten på ett godtagbart sätt.
4.2.16 Konsumentverket
Utredningen föreslår i 12 § 2 st. 3 rättshjälpslagen en
ulvidgning av den möjlighel som nu föreligger för näringsidkare att få allmän
rättshjälp. Konsumentverket finner rimligt alt en sådan reform sker.
Småföretagare kan i vissa fall ha en helt underlägsen ställning i förhållande
till större förelag. Det är dä motiverat att jämställa dem med fysisk person
som inte är näringsidkare. Det är också önskvärt att näringsidkare i nägot
större utsträckning än för närvarande bereds möjlighet att få allmän
rättshjälp i ärenden som marknadsdomstolen prövar enligt lagen (1971:112) om
förbud mol oskäliga avtalsvillkor och enligt marknadsföringslagen (1975:1418).
4.2.17 Sveriges advokatsamfund
Samfundet har ingen annan erinran mot förslaget rörande
näringsidkares rätt till allmän rättshjälp (12) än i fråga om utformningen av
lagtexten i 12 § andra stycket 3. Den mera generösa tillämpning av möjligheten
för näringsidkare att få rättshjälp som utredningens överväganden och förslag
syftar till kommer inte så val lill uttryck i lagtextens rätt återhållsamma ordalag.
4.2.18 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Föreningen har inte något att erinra mol förslaget och ser
med lillfredsställelse att möjligheterna för näringsidkare att erhålla allmän
rättshjälp ulvidgas.
4.2.19 Hyresgästernas riksförbund
Förslaget att ge mindre näringsidkare ökade möjligheter
till ekonomiskt stöd i rätlstvisler vill förbundet ge sitt fulla stöd.
Prop. 1978/79: 90 336
4.2.20 Sveriges fastighetsägareförbund
Sedan Sveriges Fastighetsägareförbund berells lillfälle
alt avge yttrande över Rättshjälpsulredningens betänkande (SOU 1977:49)
"Översyn av rältshjälpssystemel" får förbundel anföra följande.
Förbundet inskränker sig till atl beröra frågorna om i
vilken män förbundels medlemmar - ägare av hyreshus - dels skall kunna få
rättshjälp i rättsliga angelägenheter avseende fastigheten, dels såsom vinnande
part i rättegång av statsverket skall kunna få ersättning för rättegångskostnad
som skulle ha betalats av tappande motpart med rättshjälp men som inte kunnat
uttagas av denne.
Både enligt gällande rättshjälpslag och enligt förslaget
är ägare av hyreshus all betrakta som näringsidkare. Mot detta synsätt har förbundet
inget all erinra. Möjlighelerna för ägare av hyreshus att få rättshjälp har
emellertid hittills varit alltför begränsade. Förbundet noterar därför med
tillfredsställelse all möjlighelema härtill föreslås utökade. Förbundel hade
dock helst sett en generösare och mer precis gränsdragning än vad som nu föreslås.
Det finns annars riks för en mer inskränkt tillämpning än vad som åsyftats.
1 tilläggsdirektiven påpekas rättshjälpens karaktär av
social förmån samt framhålls atl när rättegångskostnader för den enskilde
företagaren inie spelar annan roll än övriga kostnader i verksamheten - som kan
dras av vid beräkning av skattepliktig inläkt av rörelsen och som påverkar
priset på förelagarens varor och tjänster - bör det inte komma ifråga atl
särskild ersättning för dessa kostnader skall utgä av allmänna medel.
Med hänsyn härtill och då missuppfattningar ofta
förekommer vill förbundet särskilt framhålla att rättegångskostnader för
ägaren av hyreshus i och för sig torde vara avdragsgilla, men att de inte påverkar
priset på varan, dvs. hyran. För enskilt ägda hyresfastigheter gäller nämligen
bruksvärdeprincipen, dvs. hyresvärden får ta ut "samma" hyra som
hyran för likvärdiga lägenheter (i främst allmännyttiga företag). Hyrorna i
enskilt ägda fastigheter är således inte knutna till kostnaderna i
fastighelsförvali-ningen.
Genom att göra den allmänna rättshjälpen lillgänglig för
nädringsidkare då det "med hänsyn till verksamhetens art och begränsade
omfattning, hans ekonomiska och personliga förhåUanden eller omständighetema i
övrigt" finnes särskilda skäl härtill, har utredningen velat utvidga
rättshjälpsmöjligheten för dem, som "både standardmässigl och i övrigt är
jämställda med vanliga löntagare". Bedömda efter detla flexibla kriterium
bör åtskilliga ägare av smärre eller t, o. m. medelstora hyresfastigheter
kunna beviljas allmän rällshjälp i angelägenhet rörande fastigheten. Hit lorde
exempelvis höra sådana, som tidigare bedrivit byggnadsverksamhet (kanske i
mindre skala) men övergått till alt förvalta en eller ell par behållna
fastigheter, andra rörelseidkare som pensionerat sig eller "varvat
ned" med förvärv av hyresfastighet och praktiskt lagda personer som funnit
del möjligl atl få sin huvudsakliga utkomst från en eller några fastigheter
genom att själva såväl förvalta som sköta och i görligaste mån även underhålla
fastighetsbeståndet. Denna kategori har också utomordentligt små om ens några
möjligheter alt med en rättsskyddsförsäkring gardera sig mot opåräknade
utgifter i rättsliga angelägenheter.
Enligt förslaget kan, efter särskilt förordnande,
rättshjälp lämnas även av annan än advokat eller biträdande jurist.
Även om frågan berörts redan i prop. 1972:4 och någon
ändring ej föreslås nu vill förbundel ändock framhålla lämpligheten av att
man, när en ny
Prop. 1978/79:90 337
rältshjälpslag lillskapas och näringsidkares möjlighel
till rättshjälp utvidgas, i lugmoliven underslryker att annan än advokat eller
bilrädande jurist t.ex. ombudsman, anslälld hos partsorganisalionen på
hyresmarknaden, kan utses till biträde.
1 fråga om ersältning av statsmedel till vinnande part för
rättegångskostnad, som rältshjälpsunderstödd tappande motpart dömts att betala
men som inte kunnai uttas av denne, inleder utredningen med en redogörelse
förfrågans tidigare behandling. Utredningen konstalerar därefter «;/ man
uppenbarligen inte kan hantera problematiken utan att röra vid nuvarande
grundvalar för rätlegångskoslnadsansvarets fördelning, att man genom en sädan
fördjupning av ulredningen skulle komma alt överskrida gränserna för
utredningsuppdraget och all man därför tvingas avslå från att lägga ett förslag
i frågan - som i stället får bli föremål för behandling av den senare tillsatta
utredningen för översyn av rältegångsförfarandel vid allmän domstol.
Förbundet finner del beklagligt att man härigenom inte
kommii närmare en positiv lösning i denna angelägna fråga. Inom hyresjuridikens
område förekommer alltför ofta atl personer med rättshjälp driver en process,
som åtminstone av den initierade juristen måsle anses vara meningslös. Den
vinnande motparten åsamkas därigenom en rättegångskostnad, som han berättigas
få ersättning för av den rättshjälpsunderslödde men realiteter aldrig kan
utlaga av denne. Den till skydd mot missbruk ofta åberopade bestämmelsen, som
säger atl det förordnade rättshjälpsbiträdet kan gä miste om ersättning av
allmänna medel om han driver hell obefogade anspråk, synes efter förbundels
erfarenhet inte vara någon effektiv spärr mol omotiverade processer. Nämnda
bestämmelse lär utomordentligt sällan komma lill användning. I första hand är
det bilrädet som skall avgöra om parten har ett befogal iniresse av all få sin
sak behandlad. Vidare skall rällshjälpsnämnden och domslolar övervaka all
missbruk ej förekommer. Däremot lorde motpart sakna möjlighet att påverka
frågan. Med hänsyn till atl biträdel för sitt uppehälle är beroende av
ersältning är det risk för atl vederbörande ej gör en riklig bedömning av om
befogat intresse föreligger eller ej.
Beträffande tvisiemål förekommer ofta atl ena parten är
övertygad om att han har räll i sak, men all han ändå går med på en förlikning
därför all han vel att motparten har rättshjälp och utan risker kan driva saken
i flera instanser. Parten köper sig - låt vara för ett ofta begränsal belopp -
sålunda fri från en process som vederbörande normalt ej bort vara utsatt för.
Fall förekommer även när motpartens biträde åberopar
rättshjälpen som argument för en förlikning. Det anförda visar atl
förhållandena är otillfredsställande och borde ändras.
Förbundet vill med dessa anmärkningar underslryka vikten
av att man snarast finner en möjlighet all kompensera dem som genom en
rättshjälps-finansierad aktion från motparten drabbas av en rättegångskostnad,
ehuru de såsom vinnande part inte skulle behöva betungas därav, i vart fall då
molpartsbiträdet rimligen mäsle ha bedömt klientens talan såsom utsiktslös.
4.2.21 Lantbrukarnas riksförbund
I förhållande till vad som nu gäller innehåller förslaget
i denna del vissa förbättringar.
Begreppet näringsidkare är möjligen inte till sin
definition hell fastställd. Så mycket lorde emellertid vara klart all med
nuvarande tolkning som näringsidkare betraktas jordbrukare och fiskare. Dessa
kategorier är av särskilt intresse för förbundet. De faller under § 12 punkt
3.
22 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 338
Vissa möjligheter föreligger för näringsidkare all skydda
sig genom rättsskyddsförsäkring, men hittills har detta skell i begränsad
omfattning. Av den anledningen och med hänsyn till alt många små näringsidkare
i ekonomiskt avseende intar en ogynnsam ställning, synes den enda utvägen vara
att förbättra rälishjälpen.
Här bör inskjulas all förbundel i skrivelse den 18
seplember 1975 invänt mol all jordbrukare i samband med rättsfrågor bedöms som
näringsidkare. Det har därvid framhållits att jordbrukare i allmänhet har sådan
ekonomisk ställning att det är orikligt all inie jämställa dem med löntagare.
Vad som dä anförts gäller med samma styrka även nu. Samtidigt bör del
emellertid faslslås all många jordbruksförelag drivs i sädan form och lämnar
sädanl nello all jämställdhet inte föreligger med vanliga löntagare. I
förslaget har della beaklals och olika syslem har diskulerals i
gränsdragningsfrågorna, bl.a. med utgångspunkt från reglerna i bokföringslagen.
Utredningen har emellertid förkastat en tänkl regel av innebörd alt allmän
rättshjälp i princip inte får utgä till andra näringsidkare än sådana med
högst två anställda och en årsomsättning av högst 200000 kronor. Detta
ståndspunktstagande anser förbundel rikligt. Den stelhet i tillämpningen som en
regel med angivet innehåll skulle få måste utesluta många näringsidkare från
rättshjälp.
Utredningen har stannat för all föreslå vissa
uppmjukningar i förhållande lill nuläget. Därvid är tanken den alt reglerna om
allmän rättshjälp bör ändras så atl allmän rättshjälp får beviljas
näringsidkare som med hänsyn lill verksamhetens ari och begränsade omfattning
måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Även om
förslaget till lagtext (§ 12 andra stycket punkt 3) kan diskuteras, synes
emellertid mot bakgrund av vad som anförs i motiven förslaget i denna del
kunna godtas. Förbundet vill emellertid betona atl vid hänsyntagandel lill de
ekonomiska förhållandena det måsle beaktas att jordbrukare kan äga fastigheter
och utrustningar som i förmögenhetsavseende kan uppgå till betydande belopp
men alt kapitalet är bundet och all därför kontantlillgångarna är begränsade.
Till sådana förhållanden bör hänsyn las vid bedömningen.
Frågan om allmän rättshjälp skall enligt förslaget prövas
av rätlshjälpsnämnden, om den rättssökande är näringsidkare och begäran om
rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet (§ 17
punkl 2). För uppnående av en enhetlig bedömning torde detta vara nödvändigt.
4.2.22 Sveriges hantverks- och industriorganisation
Ulredningen har gjort en allmän översyn över
rättshjälpssystemei och har föreslagil en allmän reformering av
rällshjälpslagen. En del av förslagen går ul på all förenkla förfarandel och
därmed minska de administrativa kostnaderna för systemet. Andra förslag syftar
till alt utvidga systemet att omfatta ytterligare kategorier av
rätlshjälpssökande. SHIO tillstyrker utredningens förslag härvidlag. Vad
gäller utredningens förslag angående allmän rättshjälp åt näringsidkare vill
vi framföra följande.
Enligt nuvaiande rättshjälpslag begränsas näringsidkarens
möjligheter till rättshjälp i angelägenheter som rör näringsverksamhet.
Särskilda skäl. såsom näringsidkarens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet,
fordras i sådana fall. Vid en bedömning av om särskilda omständigheter
förelegat har hänsyn tagits till omsättningen och tillgängama i rörelsen,
antalet anställda m.m. En praxis har härvid utvecklats från rätlshjälpsnämnden
att anse sådana omständigheter föreligga, när årsomsättningen understigit
lOOOOO kronor.
Sedan lagens tillkomst har frän företagarhåll framhållits
att lagen och
Prop. 1978/79:90 339
dess lillämpning i mänga fall missgynnat näringsidkare som
kunnat jämställas vid fysiska personer i rättshjälpsfrågor. Genom motioner i
riksdagen och skrivelse till justiliedepartementel har förslag till ändringar
av lagen framförts.
Ulredningen har tagil fasta på den kritik som riktats mot
nuvarande rättshjälpssystem och anser att del finns skäl att åstadkomma en
generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare atl få rättshjälp.
Man anser att många näringsidkare i praktiken är alt betrakta på samma sätt
som vanliga löntagare. Möjlighelerna för dessa näringsidkare att genom försäkring
eller på annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av ekonomisk art är
ytterst små eller rent av obefintliga.
Utredningen har därför ansett att reglerna om allmän
rättshjälp åt näringsidkare bör ändras sä att rättshjälp får beviljas näringsidkare
som med hänsyn lill verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd
med fysisk person som inte är näringsidkare. Hans ekonomiska och personliga
förhållande eller omständigheterna i övrigt skall därvid beaktas.
SHIO tillstyrker utredningens förslag även på denna punkt.
I sina överväganden har utredningen emellertid även diskuterat möjlighelen av
att sätta en gräns för allmän rättshjälp som går ut på att sådan hjälp ej får
utgå lill andra näringsidkare än sådana med högst två anställda och en årsomsättning
av högsl 200000 kronor, vilket motsvarar bokföringslagens undantagsregel från
skyldighet till årsbokslut. Vi vill därför i detta sammanhang framföra vår
mening alt en praxis ej måtte utvecklas enligt vilket detla resonemang skulle
bli normgivande för rättshjälpsnämndens bedömning av om skäl till rättshjälp
föreligger. Antalet anställda och brultoomsältningen är ingen värdemätare på
det praktiska rörelseresultatet, vilket ju avgör de ekonomiska betingelserna
för rörelseidkaren. Brultoomsältningen varierar också kraftigt branschvis,
framför allt beroende på förädlingsgraden i verksamheten. Ett bätire mått på
lönsamheten för företagaren och därmed hans ekonomiska bärkraft, är
nelloomsällningen, med vilken menas dennes egna löneuttag jämte eventuell
vinst.
I övrigt har ulredningen föreslagil att en viss
omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet bör ske.
Rätten att bevilja rättshjälp bör kunna flyttas över på den advokat som den
rättssökande anlitat i större utsträckning än som nu är möjligt. Med advokat
avser utredningen därvid både advokat och biträdande jurist på allmän eller
enskild advokatbyrå.
1 detta vill vi instämma. Redan nu anlitas exempelvis
organisationemas egna förbundsjurister i ärenden som berörs av
rättshjälpslagen. Detta har betydande fördelar, då förbundsjuristema oftast har
god kännedom om de branscher där dessa näringsidkare är verksamma.
Organisationemas medlemmar vänder sig också i allt störte utsträckning tUl
sina egna organisationsjurister vid tvister som berör deras näringsverksamhet.
Medlemmarna debiteras därvid efter sedvanlig taxa som nära nog överensstämmer
med rättshjälpstaxan.
Vad sedan gäller problemet med formen för näringsidkarens
verksamhet, vill SHIO framföra att neutralitet härvid skall råda. Sålunda
skall en näringsidkare inte premieras i exempelvis rältshjälpshänseende för alt
han driver verksamheten i enskild firma hellre än i aktiebolagsform. Det måste
vara näringsidkarens egna ekonomiska situation som skall vara avgörande i
sådana fall, inte hans företags juridiska staius.
4.2.23 Sveriges köpmannaförbund
Sedan Sveriges Köpmannaförbund beretts lillfälle all yttra
sig över Rättshjälpsulredningens betänkande (SOU 1977:49) "Översyn av
rältshjälpssystemel", får vi anföra förljande.
Vi får härmed ansluta till betänkandet rörande
reformerning av det nu gällande rättshjälpssystemet i huvuddrag. Dock har vi
vissa erinringar och synpunkter med förslag till avdelning nr 12 som behandlar
allmän rättshjälp ål näringsidkare.
Eftersom rättshjälp åt näringsidkare som princip behandlas
som särfall liksom nu gällande system, har vi inlet atl erinra emot att
prövning i varje enskilt fall sker genom rättshjälpsnämndens försorg. På så vis
får man i det individuella fallet möjlighel att åberopa den ekonomiska
utredning som tarvas för en bedömning om skäligheten.
Vad sedan gäller den praxis som utbildats under det
nuvarande systemet kan anföras följande.
Vi har själva en relativt god erfarenhet vid tillämpning
av nuvarande undantagsbestämmelser för näringsidkare, varvid dock kan
konstateras att rättshjälp har medgivits för företagare där omsättningen i och
för sig vida överstigit 100000 kronor, men man mer sett pä det faktiska
ekonomiska utfallet, dvs. nettointäkten eller vad den enskilde företagaren
realiter uppbär för lön och dennes ekonomiska omständigheter i övrigt.
I betänkandet föreslår man som riktpunkt att gränsen för
rättshjälpen för enskild näringsidkare skulle gå vid normtalen 2 anställda och
en bruttoomsättning om ca 200000 kronor. Visserligen föreslår utredningen att
man icke skall vara slaviskt bunden av dessa normtal, men vi är dock rädda för
att dessa normtal kan få alltför stor genomslagskrafl. Tvärtemot dessa synpunkter,
anser vi att några dylika normtal över huvud taget icke skall vara gällande,
eftersom antal anställda och framförallt bmiioomsällningen inte säger något som
helst om det faktiska resultatet, dvs. under vilka ekonomiska betingelser
rörelseidkaren driver verksamheten och får ut av densamma. Dessutom skiljer
sig dessa två normtal visavi lönsamheten på ell oroväckande säll från bransch
till bransch. För atl rätt belysa detla, kan nedanstående sammanställning tjäna
som ledning.
Bransch
Brutto-
Antal
Personal-
Bnjtto-
Netto-
omsättn
anställda
kostn. i % på oms.
vinst
intäkt
Livsmedel
I
750000
-
5,5%
16,5%
48000
Livsmedel
II
400000-
-
3 %
15,2%
29000
Bageri
150000:
-
18 %
60 %
37000
Gatukök
320000
-
13,0%
42,9%
56000
Frisör I
100000
2 st
39,1%
91,7%
28000
Frisör
11
356.000
3 st
50 %
85,9%
72000
Textil 1
193000
1,2 st
4,2%
27,4%
23000
Textil II
370000
2 st
10 %
35,5%
49000
Guldl
133000
0
0
58,9%
65000
Som förklaring kan anges, att med bmttoomsätlning menas
inklusive mervärdeskatt; med nettointäkt menas ägarens egel löneuttag jämte ev.
vinst. Uppgifierna är hämtade och sammanställda av Handelns Utredningsinstitut,
som genomsnitt för flera företag i olika omsättningsgmpper, bransch för
bransch.
Som framgår av denna sammanställning skiljer sig snart
sagt samtliga kolumner från bransch till bransch och i förhållande till ökad
eller minskad omsättning. Det egentligen mest intressanta i förevarande
hänseende rör
Prop. 1978/79:90 341
alltså nettointäkten, dvs. vad ägaren får ut i egen lön.
Därvid kan konstateras atl för livsmedel, grupp 1, med en omsättning pä 750000
kronor, ger nettointäkten ej ens marknadsmässig lön ål ägaren av
livsmedelshandeln. Å undra sidan kan konstateras atl det hantverksmässigt
betonade guld, grupp I, med en omsättning på allenast 133 000 kronor i vart
fall ger en årslön pä 65000 kronor. Vidare framstår väsentliga avvikelser pä
framförallt personalkostnaderna och brutlovinsten beroende på hur stor del av
hantverksmässig verksamhet som ingår i totalomsättningen. Vid jämförelse med
textil, gmpp 11, med en omsättning på 370(X)0 kronor befinns t.ex.
personalkostnaderna i procent på omsättningen ligga på allenast 10% och en
bmltovinst på 35,5% med en nettointäkt, ägaren tillgodo, pä 49000 kronor per
år medan livsmedel, grupp 11, har personalkostnader på endast 3 %, en
bmltovinst på 15,2% och en omsättning på 400000 kronor ger ägaren en
nettointäkt på 29000 kronor vida understigande ersättning för nedlagt arbete.
Detta resonemang är ägnal att påvisa att några uppställda
gränser i förhållande lill omsättning eller antal anställda i rörelsen ej bör
föreligga utan i stället anvisningar för rättshjälpsnämnden alt fullständigt
analysera del bokföringsmässiga underlaget som utvisar den faktiska
nelloiniäkien.
Vad som ytterst bör bli föremål för rättshjälpsnämndens
bedömning huruvida rättshjälp skall utgå eller inte torde således vara
betingat av huruvida redovisad nettointäkt i vart fall ger utrymme för
näringsidkaren att uttaga marknadsmässig lön i förhållande lill den
arbetsinsats som erfordras. Åven i detta stycket, t.ex. livsmedelshandeln med
en omsättning överstigande 1 milj. kronor kan sägas att ägaren i prakiiken
utför nära nog två heltidsanställdas arbele per dag.
Vad sedan gäller gränsdragningen mellan näringsidkare, som
driver sin verksamhet som enskild firma contra bolagsform, får vi anföra
följande.
I och för sig ser vi inte annat än en principiell skillnad
på dessa två former att driva verksamheten i. När det gäller de ekonomiska
förhållandena finns det i många fall lika stora skäl för gränsen för
rättshjälp, enligt ovan redovisade ekonomiska resonemang för en företagare som
driver sin verksamhet i aktiebolagsform. Övergången från enskild firma till
aktiebolagsform har ju bl. a. de nuvarande skattereglerna underbyggt, särskilt
i de fall då den egna förelagaren även har sin hustm heltidsanställd i
företaget. Vi anser således att enbart den omsländigheten att verksamheten
bedrivs i aktiebolagsform icke skall utgöra något hinder för prövningen om
rättshjälp efter de allmänna ekonomiska fömtsättningama, dvs. efter samma
regler som om bolaget drevs under betingelserna enskild firma.
Vi får i övrigt tillstyrka utredningens förslag och
hemställer alt ovan angivna synpunkter måtte beakias vid ärendets fortsatta
handläggning.
4.2.24 Svenska Företagares riksförbund
Förbundet anser sig inte ha anledning att granska
rättshjälpsutredningens förslag i andra avseenden än de som berör rättshjälp
åt näringsidkare. Förbundet konstaterar, att utredningsförslaget i denna del
endast medför en marginell förbättring för denna gmpp. Dessutom ställs - liksom
hittills - näringsidkare, som bedriver sin rörelse i form av aktiebolag eller
handelsbolag utanför rältshjälpssystemel. Några vägande sakskäl för en sådan
olikhet finns enligt Förbundels mening inte. Trots delta har denna problematik
inte diskuterats av utredningen, vilket Förbundet anser vara en brist. Det
finns trots allt ett mycket stort antal företag, vilka, bl. a. som en
Prop. 1978/79: 90 342
följd av lidigare olikheler på beskattningens område, för närvarande
drivs i bolagsform. Åiskilliga är aktiebolag med endasl ett aktiekapital på
5000 kronor. Sedan av kända skäl tidpunkten för en slutlig avveckling av dessa
bolag uppskjutits till utgången av 1981, kommer förmodligen flertalet av dem
all beslå så länge som möjligl. Förbundet anser därför, atl möjligheterna alt
åtnjuta allmän rättshjälp inte skall vara beroende av under vilken förelagsjörm
en rörelse bedrives.
Vid rällshjälpslagens tillkomst uttalades bl. a., att det
inte förelåg något nämnvärt rättsskyddsbehov i näringsverksamhel, eftersom
företagen kunde tillgodose detta genom försäkringar eller med anlitande av
intresseorganisationer. Såsom utredningen funnit, har försäkringsmöjligheten
emeUertid visal sig närmasi obefintlig. 1 detta sammanhang kan för övrigt
nämnas, all Förbundets egna försök att intressera försäkringsbolagen för
rätls-skyddsförsäkring inom näringslivet inte givit något resultat. Då vidare
ett myckel slort antal företag inte är anslutna till någon
intresseorganisation, kan man utan överdrift konstatera, all företagens
rätlsskyddsintresse inte lösts på ett tillfredsställande sätt. Vilka förmåner,
som intresseorganisationer bereder sina medlemmar i detta hänseende, är
obekant för Förbundet.
Ulredningen har framlagt ett förslag, som är avsett att
vidga möjligheterna till allmän rättshjälp för näringsidkare. Som ovan nämnts
torde emellertid effekien av förslaget bli marginell, eftersom enligt detta
som ett kriterium för rättshjälp uppställts "verksamhetens art och
begränsade omfattning". Enligt Förbundets mening har detta kriterium, som
närmast syftar på omsättningens storlek, ingen relevans, när det gäller att
bedöma betalningsförmågan. Den föreslagna bestämmelsen får härigenom till
följd, att - som hittills skett i Domstolsverkels praxis - näringsidkare, som
har lika ekonomiska förutsättningar, bedömes olika beroende pä storleken hos
det företag vederbörande driver. Därmed avses inte företagets relativa storlek
inom sin bransch ulan storlek överhuvudtaget. Förbundel menar, att en sådan
måttstock inte tillgodoser rättvisesynpunkter mellan företag, varför i stället
för företagsstorleken/öretogefi betalningsförmåga hör vara avgörande för rätt
till rättshjälp. Av denna anledning synes ovan citerade kriterium helt böra
utgå ur den föreslagna texten och undantagsregeln i 12 § 3 p. rällshjälpslagen
bli tillämplig enl. följande: "så snart näringsidkarens ekonomiska och
personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigi föranleder
därtiU".
Förbundets förslag till ändring av rättshjälpssyslemet
kommer givelvis att öka kostnaderna härför. För alt mildra de slalsfinansiella
verkningarna härav skulle en betydande begränsning av denna ökning kunna
uppnås, om speciella, mindre gynnsamma, regler för kostnadsbidrag infördes för
näringsidkare. Åtskilliga mindre ärenden behövde överhuvudtaget inte belasta
systemet ekonomiskt. Näringsidkarna skulle emellertid uppnå trygghet vad gäller
möjligheten att tillvarataga sina rättsliga intressen i större och/eller mera
komplicerade ärenden. Behovet härav har för övrigt vuxit kraftigt under senare
år genom främst ny lagstiftning inom kunsumenträt-ten och arbetsrätten.
Sammanfattning
På gmndval av vad ovan framförts föreslår sålunda
Förbundel
att möjligheterna för näringsidkare att åtnjuta allmän
rättshjälp inte skall
vara beroende av under vilken företagsform en rörelse
bedrives, att företagets betalningsförmåga ensamt bör vara avgörande för rätt
till
rättshjälp samt
Prop. 1978/79: 90 343
att en viss begränsning av del allmännas koslnader skulle
kunnu uppnås om en viss minimigräns uppställdes för rutt lill rällshjälp.
4.2.25 Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd
KLYS berör i sill yttrande endasl del avsnilt som kan
direkt avse kulturarbetarna dvs. kapitel 12 "Allmän rällshjälp åt näringsidkare".
Allmänt om kulturarbetarna i lagstiftningen
När lagstiftaren drar upp de stora riktiinjema för
åtgärder eller bestämmelser, som anknyter till yrkesutövning och
yrkesgruppering, måsle man med nödvändighet begagna sig av myckel schematiska definitioner.
Del ligger i sakens nalur, att sådana definitioner också kommer all omfatia
grupper, vilkas villkor avsevärt avviker från del genomsnitt, som man med
definitionen velat inringa. Vad här sagts gäller i mycket hög grad de litterärt
och konstnärligt verksamma, de som i dagligt tal kallas kulturarbetare.
Tillämpningen av sådana schablonmässiga definitioner får
på en rad områden hell orimliga konsekvenser, när de appliceras på
kulturarbetare. Exempel härpå ulgör skattelagstiftningen, där yrkesmässigt
bedriven litterär och konstnärlig verksamhet hänförs till rörelse, men där
dessa rörelseidkare ändå i prakiiken ofta frånkänns de fördelar, som skulle
kunna följa med denna skallerältsliga slatus. Sålunda visar del sig ofta, atl
skaltemyndighelerna underkänner avdrag för arbetslokal och material med
motivering, atl inkomsien visst år är så låg, att det knappast kan vara fråga
om rörelse. Verksamheten bedöms alltså ibland under förlustår som hobbyverksamhet.
Å andra sidan grundar inkomsterna skyldighet för utövaren atl erlägga allmän
arbetsgivaravgift, trots att dessa rörelseidkare inte har möjlighel att vare
sig ha anställda, all rationalisera rörelsen eller atl på avnämare övervältra
kostnaden för avgiften. Rörelseidkare ska själva erlägga avgift för ATP;
esomoftast underkänns reguljära konstnärliga inkomsler som förfat-larpenning
och royalties som underiag för ATP.
Kulturarbetarna i nuvarande rättshjälpslag
Ett annat exempel på fall där en schablonmässig definition
får orimliga konsekvenser är rällshjälpslagens näringsidkarbegrepp. Enligt 8§
försia slyckel punkt 3 rättshjälpslagen får allmän rättshjälp inte lämnas
"näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhel,
om ej särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska
förhållanden eller sakens beskaffenhet". Av förarbetena till vissa av de
lagar som berörs av begreppet näringsidkare framgår, att med näringsidkare
förslås "den som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk natur".
Som skäl till att rättshjälp inte ska kunna utgå i dylika sammanhang anges
vidare i förarbetena, att "kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter
ofta är en normal företeelse i affärslivet, jämförbar med andra driftskostnader
som kan påverka rörelsens resultat".
KLYS har vid upprepade tillfällen i olika skrifter saml i
särskild skrivelse lill rättshjälpsutredningen visal, att kulturarbetarnas
verksamhei har myckel litet - om alts något - gemensami med de verksamheter som
traditionellt hänförs under begrepp som affärsliv, verksamhet av ekonomisk
natur, näringsidkare, rörelseidkare osv. Istället slår kulturarbetarna
lönla-gama nära - både standardmässigt och i andra avseenden. Sålunda liknar en
bildkonstnärs förhållande till en kommun vid förhandling om ulförande av en
konstnärlig utsmyckning mycket en vanlig löntagare, även om konstnären
formelll uppträder som anbudsgivare. På samma sätt kan man be-
Prop. 1978/79:90 344
trakta en författares förhällande till ett föriag, en
fotografs i förhällande till ett slort industriförelag, en glaskonstnärs i
förhållande lill ell glasbruk osv.
Utredningens förslag
Mot bakgmnd av del ovan sagda är del med besvikelse som
KLYS konsiuterar alt rättshjälpsulredningens förslag till ny rätlshjälpslag
inte innehåller var sig några generella eller några speciella lösningar,
uttryckligen ägnade all förbättra kulturarbetarnas situation vad gäller
möjligheterna alt få rättshjälp. Visserligen anför utredningen på sidun 144 i
betänkandet, atl den "anser all det finns skäl atl åstadkomma en generösare
tillämpning av möjlighetema för näringsidkare all få rällshjälp. Många
näringsidkare är -även om deras inkomstförhållanden skulle medföra att
rättshjälpsavgiften blev högre än grundavgiften - i praktiken inte atl betrakta
på annal sätt än vanliga löntagare. Både standardmässigt och i övrigt är de
jämställda med vanliga löntagare. Möjligheterna för dessa näringsidkare att
genom försäkring eller på annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av
ekonomisk art är ytterst smä eller rent av obefintliga. Det nu sagda gäller
flera av de kategorier som nämnts 1 riksdagsmotionerna och i de skrivelser som
överiämnats tål utredningen" (KLYS' understrykning). KLYS utgår ifrån att
bland dem, som enligt utredningens förslag skulle komma i åtnjutande av den generösare
tillämpningen av rättshjälpslagen, befinner sig just kulturarbetarna. KLYS
anser emellertid atl della borde kommit till klart ullryck i texten.
"Särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens
art"
Enligi förarbetena till rättshjälpslagen bör rättshjälp
inte vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när
sambandet med de privata förhållandena är sådant alt allmän rättshjälp inte bör
vägras. KLYS menar atl en kulturarbetares verksamhet överhuvudtaget knappast
kan skiljas från hans privata sfär. Arbetet är strikt knutet till hans person
och kan inte delegeras lill någon annan. Med hänsyn bland annal härtill borde
uttrycket "särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art" alltid
föreligga när det gäller kulturarbetare. KLYS efterlyser ett motivuttalande av
denna innebörd.
Tvister om upphovsrätt
De vanligaste tvisterna på kulturarbetarområdel är tvister
om upphovsrätt. Upphovsmännens legala situation är sådan, att presumtiva
motparter kan komma att göra intrång i upphovsrätten, ibland avsiklligl och
ibland utan avsikt. I andra kapitlet upphovsrättslagen finns en serie bestämmelser,
som inskränker upphovsrätten och del finns ibland anledning alt tvista om, var
den av lagstiftaren åsyftade gränsen mellan fritt och skyddat utnyttjande går.
1 sin verksamhet har emellertid den enskilde upphovsmannen varken anledning
eller möjlighet att förutsätta dessa situationer. Den enskilde upphovsmannen
har i regel mot sig parter, som är honom vida överlägsna i fråga om ekonomiska
resurser. Så snart en fråga rör intrång i upphovsrätt är också problemen om
droit moral, konstnärens ideella rätt, hans anseende som konstnär inbegripna
och dessa är att hänföra till upphovsmannens personliga sfär.
Enligt utredningen (s. 140) är de företagarförsäkringar
som finns på marknaden begränsade på så sätt att försäkringen inte gäller
tvister, mål eller ärende som avser patent eller annan immaterialräll!!
Många kulturarbetare bedriver sin verksamhet i
anställningens form.
Prop, 1978/79:90 34?
Dellu giiller i förslu hund skådespeluie,
musiker,journulislcr m. fl. men del föiekommer ocksä blund förlulluie,
fologrufcr och undru bildkonstnärer. Efiersom dessu driver sin verksumhei på
grund uv tjänst, skulle de inte kunnu unses vuru näringsidkure. Dessu personer
skulle alltså vid en tvist ungående intrång i deras upphovsrutt vura
berältigude lill allmän rällshjälp bäde enligi nu giillande och av utredningen
föreslagnu bestämmelser. Atl summu lyp uv tvister gällunde summu yrkesgrupper
skall behandlas olika ullt efter om vederbörande person upplräder som
"free-lancer" eller som unstulld finner KLYS orimligt.
Mot
bakgrund av det sagda efterlyser KLYS antingen en uttrycklig regel eller klara
motivuitalanden av innebörd atl tvister om upphovsrätt där upphovsmannen själv
är part skall anses vara en sådan omständighet att allmän rättshjälp alltid
skall utgå till upphovsmannen.
Undanlag från rållshJulpsUigens näringsidkarbegrepp
Den allra bästa lösningen för kullurarbeturnu, närdet
gäller rätten till allmän rällshjälp torde emellertid vara, om en speciell
lösning kunde åstadkommas, som i detla sammanhang uteslöt kulturarbetarna från
näringsid-karbegreppel. Själva roten till vad som av kulturarbetama betraktas
som en djup orättvisa torde nämligen ligga i själva delta begrepps omfattning.
Kulturarbelurna blir med utredningens förslug återigen "offer" för en
schablonlagstiflning. Kan då inte detla undvikas?
Utredningen har förvisso diskuterat möjligheterna av att
med olika metoder skilja ut sä kallade småföretagare "som praktiskt sett
slår löntagarna nära". Resonemangen i utredningen hur gåll ut på att
försöka finna en generell lösning, atl med ett enkelt handgrepp lösa hela
problematiken. Del ligger i sakens natur, att sådana generella lösningar för en
så heterogen grupp personer är myckel svåra alt finna. Utredningen kommer också
fram till atl en lämplig generell lösning inte går all åstadkomma, om denna
inte samtidigt skulle medföra "en väsentlig ökning av kosinaderna för
rälishjälpen". Detta skulle enligt ulredningen bli fallel, om man vall atl
efter förebild av undantaget i 1 § sisla slyckel bokföringslagen slå fast, atl
allmän rättshjälp inte fick utgä till näringsidkare som driver rörelse med
flera än tvä årsanställda personer och med en åriig bruttoomsältning överstigande
200000 kronor".
KLYS anser för sin del atl - om det inte går att komma
tillrätta med samtliga problem genom en generell lösning - ulredningen hade
bort kunna föreslå speciallösningar för olika gmpper av
"småföretagare", i den mån sådana grupper vore möjliga att särskilja
och definiera.
Kulturarbetarna
är en mycket speciell gmpp. "Näringsutövningen" är som ovan påpekats
knuten till den enskilde konstnärens person på ett sätt som skiljer honom frän
alla andra sä kallade självsysselsatta. Konstnären kan inte genom atl delegera
sin arbele till annan rationalisera verksamheten. Skapandet av konstnärliga
verk kan naturligtvis bara utföras av konstnären själv. Inte heller är de
"varor" eller "tjänster" som kulturarbetare tillhandahåller
av en sådan art atl konstnären kan övervältra ökade kostnader - för t.ex,
biträde i rättsliga angelägenheler - på avnämarna genom att la ul högre
"priser". Det lorde vara allmänt bekant att biblioteksersättning,
bidrag ur Författarfonden, konstnärsbidrag, royalty, reproduktionshonorar
eller ersättning för överlåtelse av konstverk inte är belopp, som fastställs
genom nägra företagsekonomiska överväganden.
Mol bakgrund av det anförda vill KLYS föreslå, att i
rättshjälpslagen tas in en särskild bestämmelse innebärande att den som utövar
litterär och
Prop. 1978/79:90 346
konslnäriig verksamhei inie ska anses som näringsidkare i
rättshjälpslagens mening.
Några större svårigheter att definiera vilka som ska
an.ses som konstnärliga eller litterära yrkesutövare torde inlc uppstå.
Sålunda släller sig pensionskommittén i sitt betänkande "Pensionsfrågor
m.m." (SOU 1977:46) inte avvisande till KLYS förslag om ett särskilt
inkomstslag för kulturarbetare: "Inkomst av konstnäriigl och litterärt
arbete." Någon tveksamhet inför definitionsfrågan uttrycks inte. Vidare
kommer den så kallade förelagsskalteberedningen med stor sannolikhet att
föreslå vissa särregler för just de konstnärligt och litterärt verksamma.
KLYS vill i della sammanhang än en gäng beklaga den brist
på samordning, som gör, alt inte mindre än fyra utredningar samtidigt,
nämligen Rältshjälpsutredningen, pensionskommittén, skatteulredningen och förelagsskalteberedningen,
helt oberoende av varann alla hur att ta ställning till fråga om
kulturarbetarnas ställning som "näringsidkare", företagare eller
rörelseidkare.
Alla dessa frågor är enligt KLYS mening oskiljbara och bör
utredas och behandlas i ett sammanhang. Nuvarande ordning skapar stora
svårigheter eller hindrar atl det skapas förståelse för kulturarbetarnas situation.
Problematiken måste ses och behandlas i ett sammanhang, om den ska kunna
försläs och lösas på ell fruktbart sätt.
5 Förmåner
5.1 Kostnad vid bodelning
5.1.1 Hovrätten för Nedre Norrland
Valet mellan bistånd av biträde och av skiftesman vid
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad blir enligt
förslaget formellt sett neutralt; den lösning kan väljas som i varje särskilt
fall är lämpligast. Enligt hovrättens uppfattning kommer emellertid i praktiken
biträdesförordnande att dominera, om förslaget upphöjes lill lag. En advokal
som blir uppsökt av ena maken med begäran om bistånd inför en föreslående bodelning
kommer nämligen med säkerhet att i första hand uppfatta sig som partsbilräde
och begära förordnande som sådan. Man kan därför utgå från att framdeles ofta
flera personer - maximalt två biträden och en skiftesman - kommer att bli
engagerade i makars bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller
boskillnad.
5.1.2 Göta hovrätt
Utredningens förslag innebär enligt hovrättens mening atl
kostnaden för rättshjälpen med stor säkerhet kommer att öka väsentligt.
Utredningen synes förutsätta att ett bodelningsförfarande normalt skall
ombesörjas av biträden och att skiftesman skall anlitas först sedan dessa
misslyckats med att åstadkomma en delning. Enligt hovrättens erfarenhel kan ett
bodelning sförfa rande ofta pågå under avsevärd tid. Om biträdesersättning i
sådant fall utgår av allmänna medel kan det befaras att ytteriigare
tidsutdräkt uppkommer enär "kostnadspressen" på parterna försvinner.
Den kostnadsökning som blir följden härav kan förväntas bli endast till ringa
del kompenserad av den kännedom om parterna och deras förhållanden, som
biträdena kan ha förvärvat i skillnadsmålet. Kan överenskommelse ej nås
Prop. 1978/79:90 347
mellun parterna måsle skiftesman anlitas, eftersom endast
hun hur möjlighel alt tvångsvis skifta boet. Utredningen förutsätter alt
endast undantagsvis både biträde och skiftesman kommer att anlitas i samma
ärende. Hovrätten kan inte dela denna uppfattning. Enligt hovrällens mening
ger utredningens förslag rältshjäipsnämnderna inte heller möjlighet att i
prakiiken förhindra en sådan utveckling. Hovrätten delar i och för sig
utredningens uppfattning att det vore önskvärt om parterna .själva kunde avgöra
om i första hand bilräde eller skiftesman skall anlitas. Enligt hovrättens
mening måste emellertid en avvägning göras mellan rätlsskyddsintresset och kostnadssynpunkterna.
Hovrätten anser att reglerna i den nuvarande rättshjälpslagstiftningen i förevarande
hänseende utgör ett rimligt resultat av en sådan avvägning. Hovrätten avstyrker
därför att utredningens förslag i denna del genomförs.
5.1.3 Göteborgs tingsrätt
Beträffande rättshjälp vid bodelning är det på skäl som
anförts under rubriken "beviljandefrågor" tingsrättens uppfattning
alt det bör kunna anförtros åt advokal all få bevilja rättshjälp i de fall
förmånen avser bilräde eller skiftesman. Endast när till bilräde eller
skiftesman skall ulses person, som ej är advokat, eller när rättshjälpen skall
omfatta både biträde och skiftesman bör rältshjälpsnämnden pröva frägan. I
övrigt ansluler sig tingsrätten lill del framlagda förslaget angående behov av
rättshjälp vid bodelning och hur delta bäst skall tillgodoses.
5.1.4 Kristianstads tingsrätt
Enligt utredningen är det ett samhällsintresse att
bodelning kommmer till stånd (s. 159). Att svårigheterna vid bodelning ofta
inte är sakligt betingade Ulan beror på känslomässiga attityder, medförande
atl även mycket små och juridiskl okomplicerade bon kan vålla problem, måste
enligt utredningen likväl framtvinga någon form av reslriktiviiel i
rättshjälpsfrågan. Som tingsrätten ser saken gör sig emellertid intresset av
all bodelning sker särskilt starkt gällande i fall när svårigheterna främst
ligger på det känslomässiga planet. Det torde för övrigt vara en naiurlig regel
att svårigheterna ligger på detta plan när parterna inte klarat bodelningen i
skillnads-målet; motstridiga uppgifter lämnas och sakförhållandena blir svåra
all utreda utan att det för den skull uppkommer några rent juridiska problem.
Avsevärd risk föreligger att makes känslomässigt betingade agerande i bodelningsfrågan
kan medföra så tidskrävande arbete för bodelningsförrätta-ren och bli så
dyrbart att den make som sökt bodelningen inte har råd att stå för sin del av
kostnaden. Finns i sådant fall ingen möjlighet att få rättshjälp, blir
resultatet alt bodelning inte kan förelagas. Detla vore självfallet mycket
otillfredsställande. Alt svårigheterna att genomföra en bodelning beror på att
relationema mellan parterna är känslomässigt infekterade gör del inte mindre
angeläget atl lämna rättshjälp än om bodelningen inrymmer juridiskt besvärliga
överväganden. Statsfinansiella synpunkter bör inte vara avgörande för
människors möjligheter att få rättshjälp i dessa fall, utan målel bör vara att
rättshjälp skall beviljas när sådan verkligen behövs. Tingsrälten anser alltså
alt rättshjälp för bodelning skall kunna beviljas utan annan inskränkning än
den som nu stadgas, nämligen att behov föreligger av rättshjälp. En viss
besparing i fråga om handläggningskostnader torde uppnås om prövningen av
rättshjälpsfrågan blir mindre komplicerad.
Tingsrätten har i fråga om valet mellan bilräde och
skiftesman inget alt erinra mot en lösning som är neutral, dvs. del alternativ
väljs som i varje
Prop. 1978/79:90 348
särskili fall är lämpligasl. Enligt utredningen bör båda
förmånerna fä utgå endust om särskilda skäl föreligger. Härmed avses alt
restriktivitet skall iakllugus i della uvseende. Risken är emellertid, enligt
tingsrättens mening, att vid tillämpningen av en sådan regel en alltför sträng
och oförnuftig praxis växer fram. Det kan exempelvis under inga förhållanden
accepteras atl UV förordnul biträde påbörjud bodelning skall behöva avstanna
därför atl rällshjälp för skiftesmans arbete inte kan beviljas. Finns skäl för
att bådu de ungivna rätlshjälpsförmånernu skall utgå bör så ske. Vad
tingsrälten här föreslagit torde även underlätta handläggningen hos
rättshjälpsnämnden och därigenom verka besparande.
Med de erinringar och synpunkter som här framförts vill
tingsrätten tillstyrka att förslaget i övrigt läggs till grund för
lagstiftning.
5.1.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
I 20 S andru stycket lagförslaget föreslås införandet av
valmöjlighet mellan förmånen av bodelningsförrätlare eller av bilräde i
bodelningsangelägenhet. Rätlshjälpsnämnden konstalerar till en början att
avsikten är att det är nämnderna som skall avgöra vilken av förmånerna, som i
inledningsstadiet skall ingå. Kostnadsaspekten skall därvid vara avgörande.
Att göra denna avvägning kommer att ställa stora krav på nämnderna inte minst
med hänsyn till atl en tämligen omfattande utredning erfordras i varje enskilt
ärende för att den avsedda prövningen skall bli meningsfull. För att kunna
fullgöra denna uppgift kommer i ett inte ringa antal fall kompletteringar av
ansökningarna alt behöva infordras. När väl så skett skall beslut fattas. Innan
en fast praxis utvecklats på berört område nödgas då vederbörande tiänstemän
(handläggare) vid nämndkansliet föredraga åtminstone merparten av ansökningama
inför rällshjälpsnämnden. Därtill kommer att nämnden i förekommande fall måste
"bevaka" även motpartens eventuella ansökan för att undvika atl i
samma bodelning partema erhåller olika förmåner. En dylik kontroll förefaller
närmast ogörlig om parternas ansökningar handläggs av olika nämnder. Ett
införande av förslaget skulle med andra ord inte i sig innebära någon minskad
arbetsbörda för nämnderna utan snarare tvärtom. Det kan starkt ifrågasättas om
nämnderna har någon möjlighel att klara av dessa arbetsuppgifter på ett
tillfredsställande sätt. Nämnden vill också ifrågasätta humvida inte ett
genomförande av förslaget kommer alt leda till icke obetydliga
kostnadsökningar för det allmänna. Erfarenheten har visat att i
bodelningsärendenas inledningsskede såväl klienten som ombudet ofta är
optimistiska om att kunna slutföra angelägenheten utan att behöva anlita en
bodelningsförrätlare och därför begära att biträdesförmänen skall ingå. Nämnderna
torde i denna situation svårligen kunna underlåta atl bifalla en begäran om
biträdesförordnande. Erfarenheten har emellertid också visat atl optimismen
inte sällan varit felgrundad -ofta beroende på emotionella men också på sakliga
fakiorer - och att en bodelningsförrätlare måste begäras förordnad. I angivna
situation kan man räkna med att framställning görs atl även kosinaden för
förrättningsmannens anlitande skall ingå som förmån i den beviljade
rättshjälpen. Med hänsyn till att denna förmån enligt nuvarande lag ingår som
ett obligatorium ligger det nära till hands atl nämnderna anser sig föranlåtna
att bifalla även denna framställning oaktat att biträdesförmånen redan ingår.
Det är enligt nämndens uppfattning nämligen mindre svårmotiverat och i viss mån
mindre stötande alt med nuvarande konstruktion av systemet avslå en begäran om
biträdesförordnande än vad det kan förväntas bli att säga nej till att en
bodelningsförrättares kostnad skall ersättas av allmänna medel.
Prop. 1978/79: 90 349
Nämnden anser alltsä att utredningens förslag kan vara
ägnat all leda lill alt beviljad rättshjälp för bodelning i framtiden i ökad
utsträckning kommer all omfatta båda formerna av förmåner. Nämnden vill
understryka att möjlighet finns alt i viss män lillgodose de behov ulredningen
velat tillmötesgå med sill förslag redan inom nu gällunde system. För del
förslu finns ju trots allt möjlighel atl få ett biträde förordnat - något som
för övrigt inte är alldeles ovanligt - och för det andra skulle syftei lill
stor del uppnås med en liberalare tolkning från de allmänna domstolarnas sida
av möjligheterna all i äklenskapsskillnadsmålen ersätta biträdena för urbete
med bodelning inom ramen för skillnadsmålet. Nämnden anser på anförda skäl atl
anledning saknas att ändra nuvarande regler för allmän rättshjälp i bodelningsärenden
och avstyrker utredningens förslag.
5.1.6 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Utredningens förslag innebär, atl den rättssökande i
normalfallet skall medges valfrihet mellan biträdesförmån och skiftesmannaförmån.
Nuvarande system har utan tvekan sina brister. De problem
som uppkommer vid en bodelning kan vara sä komplicerade och de motsättningar
som finns mellan makarna så svåra, att vardera maken kan ha ett uttalat behov
av alt ha ett biträde vid sin sida vid bodelningen. Nuvarande regelsystem
medges endast i undantagsfall alt bilräde förordnas.
Skiflesamannaförmånen har getts slarkl företräde. Som
utredningen konstaterat, tenderar bodelningsärenden att bli dyrbara. Dessa
ärenden är känsliga. Personliga motsättningar mellan de inblandade parterna
medför icke sällan alt ärenden av detta slag tar lång tid och blir
kostnadskrävande. Med hänsyn till det allmännas intresse av att kostnaderna för
den allmänna rättshjälpen hålls på en rimlig nivå ifrågasätter rättshjälpsnämnden
om en ytterligare utvidgning av möjligheterna att erhålla allmän rättshjälp är
befogad. Ansökningar om allmän rättshjälp för bodelning är vanligt förekommande.
Det kan därför förväntas att avsevärda fördyringar blir följden av en liberalisering
av möjligheterna att erhälla allmän rättshjälp. Fråga är, om nuvarande system
verkligen är förenal med sädana brister, att det är ett samhällsintresse, att
förmånerna utvidgas på det sätt utredningen föreslår. Rätlshjälpsnämnden
ifrågasätter, om det inte finns områden ifråga om vilka det ler sig mer
angeläget med en utvidgning av möjlighetema att få allmän rättshjälp. Della är
så mycket mer fallet som det nuvarande systemet fungerar tillfredsställande.
5.1.7 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Utredningen föreslår att möjligheterna att få allmän
rättshjälp i bodelningsärenden skall utökas. En ganska betydande
restriktivitet skulle dock fortfarande råda. Nämnden vill som sin mening uttala
att det kan starkt ifrågasättas om det finns anledning att vara mera restriktiv
vid bedömningen av behov av allmän rättshjälp i bodelningsärenden än i andra
ärenden. Bodelning är för många människor en viktig rättslig angelägenhet och
det är fel att tro att behovet av rättshjälp här är mindre påtagligt än eljest.
Gifter-målsbalkens regler om bodelning är inte lättillgängliga och ingår inte i
var mans kunskapsförtåd. Risken för rättsförluster för den som inte får rättshjälp
är inte obelydlig.
Mot förslaget i övrigt har rättshjälpsnämnden ingen
erinran. Sedan reformen om ersättning för skiftesman vid bodelning genomfördes
1976 har lill nämnden gjorts uttalanden från advokathåU, som genomgående tyder
på atl prioriteringen av skiftesman inte stämmer överens med det förfaran-
Prop. 1978/79:90 350
de i bodelningsärenden som tillämpas i praktiken. Det
finns därför anledning tro atl förslaget om valfrihet mellan biträde eller
skiftesman utan prioritering av den senare - kommer att medföra en smidigare
handläggning av dessa ärenden. Rättshjälpsnämnden räknar inte heller med ökade
kostnader till följd av det nya systemet, i varje fall inte i någon större omfattning
eller på längre sikt. Det har sagls att skiftesman har möjlighet alt tvångsvis
skifta boet. Erfarenheterna hos nämnden visar emellertid att det endast i
undantagsfall förekommer tvångsskifte. Som utredningen påpekat kan nämndema
genom att utöva en effektiv kostnadskontroll håUa kostnaderna för biträdes
arbete med bodelningar nere.
Problem kan möjligen uppstå om båda parter söker allmän
rättshjälp för bodelning och har olika önskemål beträffande frågan om biträde
eller skiftesman skall förordnas. Rättshjälpsnämndema får i sådana fall
noggrant pröva vilken förmån som är lämpligast.
5.1.8 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Nuvarande regler för erhållande av rättshjälp vid bodelning
är i vart fall i sin lillämpning alllför restriktiva. Det är i hög grad
angeläget atl bestämmelsema ges en annan och mer liberal utformning. Det finns
inte något bärande skäl för att just rättshjälp vid bodelning skall ges en
särställning. Rättshjälp bör i sådana ärenden kunna erhållas efter samma
bedömande som i vilket annat rättshjälpsärende som helst.
5.1.9 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Förmånema vid bodelning i anledning av äktenskapsskiUnad
och boskillnad föreslås på nytt ändrade. Det nu framlagda förslaget har
fördelen atl ge valfrihet beiräffande formen för den beviljade rättshjälpen.
Det kommer därför sannolikt alt bli vanligast alt partema biträds av egen
jurist i första hand. Denna situation ter sig i allmänhet som den mest logiska
fortsättningen på äktenskapsskillnadsärendet. Om biträdena inte lyckas ena
partema, kan man undantagsvis få anlita även skiftesman för allmänna medel.
Skiftesmannakostnaden kommer säkerligen atl bli måttlig, eftersom det kan
förutsättas att partsbilrädena renodlat tvistefrågorna. Den föreslagna
konstruktionen har utsikter att fungera tUIfredssläUande. Kostnadsökningen bör
bli måttlig. - Nämnden tillstyrker förslaget i denna del.
5.1.10 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Rättshjälpsnämnden var i sitt yttrande över rättshjälp för
skiftesman vid bodelning (Ds Ju 1975:15) skeptisk till regeln om alt skiftesman
skulle vara den förmån som prioriterades inom rällshjälpssyslemel framför
biträdesförordnande. Emellertid har enligt nämndens mening systemet fungerat
synnerligen väl och nämnden kan för sin del ej finna anledning alt ändra lagen
i del avseendet, vilket utredningen föreslagit. Skiftesman är ett effektivare,
snabbare och billigare alternativ och bör därför för att undvika kostnadsökningar
för det allmänna priorileras som förmån. Efiersom del arbete bilräde i
äktenskapsskiUnad lägger ner i bodelningsfrågan ej sällan är ringa, då
bodelning i och för sig är annan angelägenhet, anser nämnden i motsats tUl
ulredningen inte denna omsländighel ha relevans ur kostnadssynpunkt. Om
biträden förordnas primärt torde del i praktiken bli svårt att vägra rättshjälp
för skiftesmannakostnader, när biträde uppger alt förhandlingama strandat och
saken ej kan klaras av utan skiftesman.
Prop. 1978/79:90 351
5.1.11 Domstolsverket
För att rällshjälp skall beviljas vid bodelning krävs
enligt gällande bestämmelser all boet är i något hänseende komplicerat.
Domstolsverket delar utredningens uppfattning att det kravel bör bibehållas.
Reformen den 1 januari 1976 innebar att rättshjälp vid
bodelning skulle omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman.
Samtidigt begränsades möjligheten att dessutom erhålla biträde till fall där
särskilda skäl förelåg. Lagstiftaren prioriterade med andra ord skiftesman.
Anledningen härtill var bland annat att det kunde antas bli effektivare,
snabbare och billigare med skiftesman än med biträde.
Utredningen har stannat för att lagstiftaren bör vara
neutral i valet mellan bilräde och skiftesman; parterna skall själva fä välja
vilken förmån de vill ha. Båda förmånerna skall dock få utgå bara om särskilda
skäl föreligger. Domstolsverket kan i denna del inte instämma i utredningens
uppfattning. Anledningen härtill är följande.
Det lorde vara rikligt som ulredningen påpekat atl
prioriteringen av skiftesman inte överensstämmer med del i praktiken vanliga
förfarandet vid bodelning. Enligt domstolsverkels uppfattning är del därför
sannolikt atl utredningens förslag kommer atl leda tUl att biträdesförordnande
begärs i flertalet bodelningsärenden där rättshjälp kan komma i fråga. Visar
det sig därefter att det inte går alt komma överens om bodelningen krävs, som
lidigare nämnts, särskilda skäl för alt förmånen av skiftesman skall ingå i
rättshjälpen. Del ftnns därför en påtaglig risk för all biträdena alltför länge
försöker förlika partema. Biträdena kommer att pröva alla länkbara möjligheter
till uppgörelse innan begäran om skiftesman lämnas in till rättshjälpsnämnden.
I det lägel torde nämndens möjlighet att vägra skiftesman vara mycket liten; en
skiftesman blir i den uppkomna situationen det biUigaste altemativet.
Möjligheten att via prutningar i biträdenas konstnadsräkning-ar kommer
tillrätta med problemet lorde vara myckel små. Enligt domstolsverkets mening
kommer alltså "särskilda skäl" att anses föreligga i så gott som
samtliga de fall där biträde först förordnats och där del senare visar sig att
bodelningen inte går atl lösa med hjälp av bara bilräde. Om däremot skiftesman
först förordnats får "särskilda skäl" en annan styrka. Skiftesmannen har
ju alltid möjlighet att lösa sin uppgift genom ett tvångs-skifte. Enligt
domstolsverkets mening kan den av utredningen föreslagna lösningen därför inte
sägas vara neutral i valel mellan biträde och skiftesman; förslaget
prioriterar biträde.
Ulredningen har ansett alt det inte är självklart att
kostnadema för skiftesman blir lägre än kostnadema för biträde. Med hänsyn
lill vad domstolsverket ovan anfört torde en avsevärd kostnadsökning bli en
följd av utredningens förslag.
Domstolsverket anser alltså att den nuvarande
prioriteringen av skiftesman bör bestå. Även i fortsättningen bör särskilda
skäl föreligga för atl bilräde skall förordnas. Enligt domstolsverkets mening
bör dock i motiven en viss uppmjukning ske beiräffande kravet på särskilda
skäl. Det kan sålunda ifrågasättas om inte biträde bör förordnas för make när
andre maken har eget biträde.
Advokaten Sven-Inge Söderberg är skiljaktig och anför atl
parterna på sätt föreslås i 20 § RHL medgives rätt att själva välja vilken
förmån de vid bodelning önskar i valet mellan biträde och skiftesman.
Förslaget kommer väl alt prioritera valel av biträde
framför skiftesman för att därigenom kunna tillvarataga den icke obetydliga
insikt om boet
Prop.
1978/79:90 352
som partsbilrädena erhållit under arbelel med
äkienskapsskillnuden resp. boskillnaden. 1 flertalet fall torde
bodelningsärende kunna sltitförus inom sex limmar. För undvikande av påtalade
risker för all bilrudcna skulle komma att draga ul på handläggningen för all
"pröva allu länkbara möilig-heler lill uppgörelse innan begäran om
skiftesman lämnas in lill rätlshjälpsnämnden" synes mig därför den
begränsningen kunna göras vid förordnande av biträde i bodelningsärendc att
biträdets rätl atl arbeta med bodelningen begränsas lill sex timmar, varefter
han hur all underställa rätlshjälpsnämnden frågan om förordnande av skiftesman
för möjliggörande av tvångsskifte eller rätt för biträdel all slulföra ärendei
dä enighel i och för sig föreligger mellan makarna men vissa redovisade
ålgärder kvarstår innan ärendet kan slutföras. Det skall givetvis vid
förordnande av skiftesman också åligga biträde atl till skiftesmannen överlämna
verkställd uppteckning av boel liksom atl redogöra för i vilka avseenden
skiljaktig mening föreligger mellan makarna så att skiftesmannen snabbt kan
slulföra ärendet.
5.1.12 Allmänna advokatbyräkommittén (1977:11)
Även den föreslagna regeln om atl skiftesman inte längre
skall vara den prioriterade förmånen vid rättshjälp i bodelningsärenden bör
gagna de allmänna advokatbyråerna. Advokaterna där kommer i större
ulsiräckning än nu att kunna ålaga sig också handläggningen av de klienters
bodelningsärenden som de bilrätt i skillnadsprocess. Eftersom de allmänna
advokal-byråemas ärendestruktur är starkt präglad av skillnadsmäl, kommer den
nya regeln att ge byråema ett vissl tillskott av ärenden, där advokaterna p.g.
a. sin bakgrundskunskap kan gripa sig an problemlösningen tidigare än i andra
nya ärenden. Det blir alltså ett effektivare utnyttjande av juristresurserna.
5.1.13 Sveriges advokatsamfund
Hur rättshjälpen skall utformas vid bodelning främst
efter äktenskapsskillnad - för alt motsvara de ambitioner i fråga om juridiskt
bistånd som präglar rättshjälpslagstiftningen i övrigt har länge diskuterats.
Samfundet konstaterar att denna fråga kan anses genom förslaget vara löst på
ett godtagbart sätt under förutsättning att tolkningen av begreppei särskilda
skäl (20 §) inte blir restriktiv. Härvid beaktar samfundet all bodelningen
många gånger för den enskilde framslär som mera beiydelsefull och intrikat än
de egentliga skilsmässofrågorna, där rättshjälpsbehovel är bättre tUIgodosett.
Samfundet vill i detta sammanhang beröra frågan om
kostnaderna för sådan uppteckning av tillgångar och skulder som avses i 9 kap.
9 § och 11 kap. 12 § giftermålsbalken. I rättstillämpningen förekommer i vart
fall tveksamhet huruvida den person som av rätlen förordnats jämlikt 11 kap. 12
§ giftermålsbalken kan tillerkännas ersättning enligt rällshjälpslagen för sitt
arbete. Kostnaden har av domstol ansetts inte utgöra sådan kostnad för
bevisning eller annan ersättningsgill kostnad enligt 9 § rällshjälpslagen som
kan utgå på grund av beviljad rättshjälp för äktenskapsskillnad. Inte heller
har kostnaden ansetts kunna utgå i senare beviljad rättshjälp för bodelning,
eftersom kostnaden uppkommit i äktenskapsskillnadsmålei och alltså innan
rättshjälp för bodelning ens kan beviljas. Det kan många gånger vara av
väsentlig betydelse för make att få lill stånd sådan bouppteckning som nu
avses. Möjligheten härtill är dock i det närmaste spolierad, om maken inte har
egna medel alt själv betala boupptetkningsförrättaren med.
Prop.
1978/79:90 353
Samfundet vill därför föreslå att möjlighet beredes -
genom ändring av förfallningslexlen i 13 § - atl av allmänna medel tillerkänna
bouppleckningsförrällare ersättning i nu angivna båda fall.
5.1.14 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Della insiilul har enligi föreningens uppfattning i det
hittillsvarande rällshjälpssyslemel blivit alldeles för styvmoderligt
behandlal. Man har uppenbarligen inte satt sig in i de svåra problem en
bodelning nu kan medföra. Det skall också klart utsägas, att de rättssökande
inte förstår varför denna fråga behandlas på delta sätt.
Föreningen vill med bestämdhet förorda all allmän
rällshjälp skall kunna erhållas som i vilket annat ärende som helsl.
Enligi nuvarande praxis kan rättshjälp ej erhållas, om
bodelningen endasl avser lösöre eller mindre skulder. Man har därvid inte
tillräckligt beaktat
1)
aU bodelningen
ofta omfattar hyresrätt lill lägenhet och eventuellt överförande av sådan rätl,
2)
att det i fråga
om ogifta samboende och i fall där giftorätt är utesluten genom
äktenskapsförord eller dä utländsk rätt är tillämplig går bra all få allmän
rättshjälp,
3)
att bodelning
inte kan erhållas med hjälp av småmålslagen,
I det fall bodelningslvisten endast rör mindre värden
torde man kunna förutsätta, all skiftesmannen snabbi kan fatta beslut,
varigenom kostnaderna hålls nere.
Då man överväger de ekonomiska konsekvenserna från
samhällets synpunkt, bör beaktas att många av de mindre bemedlade i stället
för att få ut egendom genom bodelning, nödgas begära socialhjälp för att kunna
inköpa nödvändiga inventarier.
Den inställning, som intas i nu gällande praxis, gynnar
den rike men missgynnar den fattige. För den senare är det av stort personligt
intresse att kunna få ut möbler eller all få hyresrätten sig tillerkänd, men
för detla saknas möjligheter.
Det skall även påpekas, att det biträde som hjälpt
klienten med skilsmässa har omfattande kunskaper om dennes ekonomiska
förhållanden. Bilrädet bör därför få bevilja allmän rättshjälp enligt
huvudregeln och arbeta upp lill 6 timmar. Fråga om allmän rättshjälp för tid
därefter bör avgöras av rättshjälpsnämnd, varvid nu rådande stränga
restrikliviiel bör minskas. Skiftesman bör alltid förordnas och ersättas av
rältshjälpsnämnd.
5.1.15 Hyresråden Frans-Gösta Svanberg och Jan Bergendai
Undertecknade, hyresråden Frans-Gösta Svanberg och Jan
Bergendal vid hyresnämnden i Malmö, brukar av Malmö tingsrätt förordnas atl förrätta
bouppteckning och bodelning i anledning av äktenskapsskUlnad. Vi är därför
insatta i de frågor som är förbundna med behovei av rättshjälp vid bodelning
och vill med anledning därav avgiva följande yttrande.
Behovet av rättshjälp
De nu gällande reglerna om rättshjälp vid bodelning
tillkom 1.1.1976. I 9 § andra stycket rällshjälpslagen stadgas att kostnad för
rättshjälp är bl. a. den rättssökandes kostnad för skiftesman som förordnals
alt verkställa bodelning. I 19 § tredje stycket stadgas att biträde får
förordnas i bodelningsärende endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn
till makamas för-
23 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 354
hållanden eller boets beskaffenhet. Den grundläggande
förutsättningen för beviljande av rättshjälp är den allmänna regeln i 6 § alt
allmän rättshjälp får lämnas fysisk person i rättslig angelägenhet om han
behöver sådant bistånd. Någon särskild restriktivitet vad gäller beviljande av
rättshjälp för bodelning är således inte föreskriven i lagtexten; av lagen
framgår endast att skiftesman prioriterats framför bilräde, efiersom biträde
får förordnas bara om särskilda skäl föreligger. 1 förarbetena (prop.
1975/76:47) göres emellertid vissa inskränkande uttalanden. Det sägs (sid. 40)
att det huvudsakliga tillämpningsområdet för rättshjälp blir fall där
fastighet, rörelse eller annan mera svårskiftad egendom ingår i boet. Andra
omständigheter kan ibland motivera rättshjälp, t.ex. tillämpning av
jämkningsregeln i 13 kap. 12 a § giftermålsbalken eller förekomsten av tvistiga
vederlagsfrågor.
Det angivna motivuttalandet har enligt vår mening på ett
olyckligt sätl kommit atl prägla praxis. Rätlshjälpsnämnden i Malmö beviljar
enligt vår erfarenhet praktiskt taget aldrig rättshjälp i andra fall än när
faslighet, rörelse eller någon gång bostadsrättslägenhet ingår i boel.
Förekomsten av fastighet, rörelse eller bostadsrätt ger emellertid dåligt
uttryck för de fall då behov av rättshjälp verkligen föreligger. Andra fall kan
vara de i motiven nämnda, då den särskilda jämkningsregeln eller tillämpning
av veder-lagsreglema är aktuell, Rätlshjälpsutredningen anser (s. 159 n-160)
att även en rad andra förhållanden bör tillmätas stor betydelse vid prövningen.
Som exempel nämner man att fordringar eller skulder av skilda slag ingår i
boet, att avbetalningsgods av större värde ingår eller atl enskild egendom
eller försäkringar finnes. Vi vill helhjärtat instämma i dessa uttalanden av
utredningen och kommer i det följande att belysa vår ståndpunkt i denna fråga.
Samiidigi vill vi framhålla att förekomsten av en fastighet ingalunda alltid
gör bodelningen komplicerad. Fasligheten kan t. ex. vara en villa i
gruppbebyggelse, vars värde är relalivi läll alt fastställa. 1 dessa fall är
dessutom makamas ekonomiska ställning ofta sådan alt behovet av rättshjälp inte
är särdeles stort. Vi anser alltså atl rättshjälp bör beviljas efter en
betydligt friare prövning än den rättshjälpsnämndema nu anser sig kunna göra.
En i praktiken ofta förekommande situation är följande: En
make har, kanske mer eller mindre handgripligen av den andre maken, tvungits
att lämna hemmet och har kanske bara fått med sig ett fålal personliga tillhörigheter.
Den make som bor kvar motsätter sig bodelning. Maken anser sig kanske ha rätl
till detta för atl han utsatts för personliga oförtätler av den andre maken,
för att denne underlåtit atl bidraga till familjens försöjning, på grund av
gamla skuldförhållanden e. d. I dessa fall är bodelningen som regel inte
komplicerad i den meningen all svårvärderad egendom ingår. Oftast består boet
av lösöre och möjligen en bil eller en insatslägenhet. Komplikationen ligger i
makamas eUer den ena makens inställning till själva bodelningen. Alt få lill
stånd en uppgörelse i godo är oftast meningslöst, och biträdena i
äktenskapsskillnadsmålen inser snart att bodelningsförrätlare måsle förordnas.
Denne har alt med ledning av makamas motstridiga uppgifter och anspråk söka
göra en så rättvis delning som möjligt. Arbetet kan många gånger bli tidskrävande
och därför dyrbart. Om nu den make som söker bodelning inte har råd att stå för
sin del av kostnaden blir hell enkelt resultatet att bodelning inte kan
förelagas. Maken får alltså inte sin rätt. Det säger sig självt att detla inte
är tiUfredsställande.
Det förekommer ofta all en av makama gör gällande skuld
tiU föräldrar eller andra anhöriga under det att den andre maken hävdar att
inget verkligt skuldförhållande föreligger. En annan liknande situation är alt
en av
Prop.
1978/79: 90 355
makarna påstår företrädesrätt vid delningen lill viss
egendom med påslående atl den är gåva från anhöriga. Sådana förhållanden kan
vara svåra att reda ut, och utgången av Ivislen kan vara betydelsefull för
parterna, framför allt sedd i relalion lill de blygsamma ekonomiska villkor
parterna ofta lever under. Behov av rällshjälp föreligger således ofta i dessa
fall.
Andra komplicerade bodelningsfall kan vara sådana, där del
gäller all faslsiälla vad som är enskild egendom och vad som är gifiorällsgods
och om förkovran skett av enskild egendom. Avgörandet av sådana frägor har i
regel stor betydelse för det ekonomiska utfallet av bodelningen. Detla gäller
också när ena maken hävdar rätt till vederlag enligt 13 kap. 6 § giftermålsbalken,
t. ex. med påslående att andra maken spelat bort egendom eller avhänl sig
egendom lill anhöriga. Bodelningen blir i dessa fall närmast alt jämföra med en
rättegång i första instans och behovei av rättshjälp detsamma som i en
rättegång.
Sammanfallningsvis anser vi alt rättshjälp för bodelning
skall kunna beviljas utan annan inskränkning än den som nu stadgas i 6 §
rättshjälpslagen och skall vara oförändrad enligt 1 § förslaget lill ny lag,
nämligen all behov föreligger av rättshjälp. Atl i en enkel formel angiva när
behov föreligger är inte möjligt. Rättshjälpsnämndema bör kräva att redogörelse
för det påstådda behovet ordentligt lämnas i ansökningshandlingen, och de bör
i störte utsträckning än nu rälla sig efter detta. Om skiftesman förordnats,
bör betydelse tillmätas vad denne har atl säga i fråga om behovet av rättshjälp.
Rättshjälpsnämndens omsorg bör inte i försia hand gälla statskassan. Målet för
nämndens verksamhet bör vara alt rättshjälp skall beviljas när sådan verkligen
behövs.
Rättshjälp för biträde eller skiftesman
Vi inslämmer i vad utredningen anför på sid. 160 om del
praktiskt vanliga förfarandet vid bodelningar. Det är vanligt och ocksä
lämpligt all biträdena i äktenskapsskillnadsmålei påbörjar arbetet med
bodelningen och fortsätter della så långt som möjligt. När del visar sig all de
inte kan åstadkomma en uppgörelse i godo anlitas skiftesman. Denne behöver i
regel då inte göra arbetet med bouppteckning och delning från början utan kan
begränsa sill arbele till avgörande av beslämda tvistefrågor. Han kommer alltså
att fungera som en domare i försia instans. Vi tillstyrker utredningens
förslag atl rättshjälpsreglema konstrueras så att de inte motverkar denna
naturliga gång. Vi tillstyrker därför den ifråga om prioriteringen neutrala
regel, som utredningen framlägger i 20 §. Mera tveksamma är vi om båda
förmånema tillsammans skall fä utgå bara om särskilda skäl föreligger. En
sådan inskränkning kan komma alt tolkas alltför restriktivt. Om biträden
förordnats men dessa misslyckas med att få till stånd en uppgörelse, får
bodelningen inte avstanna därför att rättshjälp för skiftesmans arbete inte
kan beviljas. Om biträdena påvisar alt de gjort vad de kan, att bestämda
tvistefrågor återstår och att en eller båda av makarna har behov av rättshjälp
för alt bekosta skiftesmansarbete, bör rälishjälpen omfatia kostnaden för
skiftesmannen.
Kostnad före ansökan om rättshjälp
Enligt 20 § nu gällande lag och 29 § förslaget får
ersättning till advokat avse även kosinad som uppkommit före ansökan om
rättshjälp, om ansökan gjorts ulan oskäligt dröjsmål. Denna regel bör
utsträckas alt gälla även ersättning till skiftesman. Motivet härför är
följande.
När någon av oss erhåUit förordnande som skiftesman brukar
vi kalla
Prop. 1978/79:90 356
parterna till sammanträde. Konstateras del därvid alt en
eller båda av makarna bör vara berättigad till rättshjälp anmodar vi dem att
ansöka därom. Vid det fortsatta sammanträdet går man igenom vad som finns i
boet och vilka tvistefrågor som föreligger i syfte att driva delningsfrågan så
långt som möjligt och eventuellt slutföra den. Men ersättning för detta arbete
kan inte utgå enligt rällshjälpslagen. Skiftesmannen får därför avbryta arbetet
sä snart han konstaterat att del finns anledning alt söka rättshjälp eller
också försöka få ul ersättning av parterna själva. En tredje utväg är att
skriftligen eller telefonledes uppmana makama att söka rättshjälp innan de
kallas lill sammaniräde. Åven detta är emellertid en dålig lösning med hänsyn
lill all ulredningen av boel och ulredningen av makamas ekonomiska förhällanden
hör nära ihop och det dessutom enligt nu tillämpad praxis hos
rältshjälpsnämnden i ansökan om rättshjälp för bodelning gäller att ange vilka
särskilda skäl som finns.
Rättshjälp för bouppteckning
Enligt 13 kap. 1 § giftermålsbalken i dess lydelse före
1.1.1974 skulle bodelning förrättas redan i anledning av hemskillnad. Genom
den nya lagstiftningen om äktenskapsskillnad försvann institutet hemskillnad,
och bodelning kan nu förutom vid makes död endast förtättas i anledning av boskillnad
eller äktenskapsskillnad. Delta innebär när betänketid förekommer atl
bodelningen måste vänta minst sex månader till efter äktenskapsskillnaden.
Bodelningsproblemen aktualiseras emellertid redan vid ansökan om
äktenskapsskillnad. Visar det sig atl dessa problem är svårlösta, brukar
biträdena i äktenskapsskillnadsmålet jämlikt 11 kap. 12 § giftermålsbalken
ansöka om rätlens förordnande för någon alt uppteckna makarnas tillgångar och
skulder. Det förutsätts alt denne person efter äktenskapsskillnaden om så
behövs skall förordnas lill bodelningsförrätlare. Arbetet med bouppteckningen
är naturligtvis nära förbundet med den kommande delningen och går i själva
verket inte all skilja från denna. Ofta kan bouppteckningsförtättaren
åstadkomma en uppgörelse i godo om hur delningen skall gå till. Denna
uppgörelse får sedan bekräftas efter äktenskapsskillnaden. Den har kanske då
redan verkställts.
Bouppteckningen skall avse förhållandena då lalan väcktes,
alltså ske per den dag, då ansökan om äktenskapsskillnad inkom till rätten. Det
är därför angeläget atl arbetet med bouppteckningen kommer igång så snart som
möjligt. Ju längre liden går, desto svårare blir det atl faslställa förhållandena
pä bouppleckningsdagen och desto mera invecklade avräkningar blir det för tiden
mellan bouppteckningsdagen och delningsdagen.
Rättshjälpslagen anses f n. inte medge att rättshjälp
utgår för boupp-feckningsförrältarens arbete. Som framgår av vad som förut
sagts är delta en brist. Bouppteckning enligt II kap. 12 § giftermålsbalken kan inte jämföras med
bouppteckning efter dödsfall, som ingår bland vad utredningen (sid. 131 ff)
betecknar massärenden. Förutsättningama för rättshjälp bör vara desamma som vad
gäller rättshjälp för skiftesman. Vi anser därför atl 13 § andra siycket 7. i
förslaget bör gäUa skiftesman eller bouppleckningsförrällare enligt 11 kap. 12
§ giftermålsbalken. I 20 § andra slyckel bör stadgas att rättshjälpen skall
omfatta kostnaden för skiftesman eller bo-uppteckningsförtällare enligt 13 §
andra siycket 7, 17 § första stycket 5. bör i konsekvens härmed innefatta fall,
då den rättsliga angelägenheten avser bouppleckning enligt 11 kap. 12 §
giftermålsbalken eller bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller
boskillnad.
Prop. 1978/79:90 357
5.2 Kostnad för privat sakkunnig
5.2.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen har i sak ingen erinran mot förslaget i
denna del (28 §). Vissa lolkningssvårigheter kan emellertid uppstå om vad som
skall förstås med "mindre omfattande" resp. "mer
omfaitande" utredning. Betänkandet är högst lapidariskt härvidlag.
Klargörande motivuitalanden bör göras i det kommande lagförslaget.
5.2.2 Göta hovrätt
Hovrätten tillstyrker utredningens förslag angående
ersättning till privat sakkunnig och befrielse från vissa expeditions- och
exekulionsavgifter samt lämnar vad utredningen i övrigt anför i rubricerade
avsnilt utan erinran.
Beträffande ersättning till privat sakkunnig vill
hovrätten emellertid föreslå följande ändringar. Beslul om utredning av
enklare beskaffenhet bör i de fall rättshjälp beviljals utan att biträde
förordnats meddelas av de i 28 § 2 SI. 2 p. angivna myndighelerna, om den
rättsliga angelägenheten handläggs vid någon av dessa, och inte, såsom
utredningen föreslår, av rältshjälpsnämnden. Vad angår de mer kostnadskrävande
utredningama bör finnas möjlighet för den beslutande myndigheten att ange
utredningens inriktning och omfattning. Eventuellt bör också sökanden vara
skyldig att lämna uppgift om bl. a. beräknad utredningskostnad. Bestämmelser i
dessa avseenden bör lämpligen intagas i rättshjälpsförordningen.
5.2.3 Göteborgs tingsrätt
Vad avser frågan om ersättning för privat sakkunnig vill
tingsrätten fästa uppmärksamheten på svårigheten atl här kontrollera
kostnadsutvecklingen. Bestämmelser om någon form av "kostnadslak"
för utredning av enklare beskaffenhet bör lämnas.
5.2.4 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Utvecklingen har visat att en viss kontroll av möjligheten
för ett biträde all beslula om uiredning är nödvändig. Rättshjälpsnämnden har
därför i princip ingen erinran mot förslaget. Däremot kommer naturligtvis
frågan atl uppstå vad som skall avses med begreppei "mindre omfattande
utredning". För all undvika oklarheter och inte minst
underhandsförfrågningar föreslår nämnden införandet av en beloppsgräns varvid
basbeloppet synes vara lämpligt relalionsobjekt. Nämnden vill tillråda att
gränsen inte sätts alllför lågt och föreslår för sin del atl ett belopp
motsvarande 1/3 av aktuellt basbelopp anges som gräns för den sammanlagda
kostnad beträffande uiredning som ett biträde eller skiftesman äger föranstalta
om. Utredningens förslag att ett biträde skall kunna föranstalta om utredning
även om angelägenheten redan är föremål för domstols behandling är beaktansvärt
och föranleder ingen erinran från nämndens sida. Vid angivna förhållande
föranleder utredningens förslag att domstolen m.fl. myndigheter då skall
besluta om mera omfattande utredningar inte heller någon erinran. Prakliska
skäl talar i stället för förslaget.
5.2.5 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden ifrågasätter, om den modell som
utredningen tänker sig vid tillämpningen icke skulle kunna leda till mindre
önskvärda resultat. En av hörnstenarna i rättshjälpslagsliftningen är, alt
biträdet själv-
Prop. 1978/79: 90 358
ständigt tankes sköta det uppdrag han fåll av sin klient.
Denna självständighet har gång på gäng poängterats, såväl i molivullalanden
som i olika kommentarer. I Arrfelts kommentar lill rättshjälpslagen, 2 uppl. s.
121, finns till och med utlalal ell förbud för rätlshjälpsnämnden alt på
biträdets önskemål lämna förhandsbesked i ena eller andra riklningen. Även i nu
föreliggande utredning har vikten av atl biträdets självständighet
vidmakt-hålles, ja t. o. m. utvidgas, poängterats. Om utredningens förslag i nu
ifrågavarande avseende genomföres torde det innebära en knäck för biträdels
självständighet. Förslaget lorde också leda till att mål där ena eller båda
parterna har allmän rättshjälp av domstol handläggs på ett annal sätt än andra
mål, någoi som i andra sammanhang ansetts mindre önskvärl. En prival uiredning
av det slag varom här är fråga är dessutom ett vapen av vital betydelse i
ifrågavarande ivisl. För det bilräde som är mån om sin klients bästa torde del
därför te sig oacceptabelt att bringa lill myndighels kännedom vilken utredning
han tänker vidta med ty åtföljande risker atl moiparlen får kännedom om efter
vilka riktiinjer han länker arbeta.
Rättshjälpsnämnden vill inte föra fram något eget förslag
i detla avseende. Nämnden anser dock att hithörande spörsmål bör uppmärksammas
i den allmänna översyn av rättegångsbalken som påbörjats och ifrågasätter om
inte lösningen av hithörande frågor bör anstå tills vidare,
5.2.6 Rättshjälpsnämnden i Malmö
1 yttrandet över DON:s promemoria förordade
rättshjälpsnämnden atl ersättning för privat sakkunnig skulle utgå av allmänna
medel även om uppdraget utförts efter del talan väckts vid domstol samt att
denna ersättning skulle beslämmas av domstolen i en där anhängig rättegång.
Nämnden pekade också på behovet av kostnadskontroll och föreslog möjlighet för
rättshjälpsnämndema alt få sätta ett visst högsta belopp för utredningskostnader.
Utredningen synes mena all det för en effektiv
kostnadskontroll är tillräckligt med regeln att biträdet hos rättshjälpsnämnd
eller domstol måsle begära tillstånd lill mer omfatlande utredning.
Rätlshjälpsnämnden ifrågasätter om man inte bör gå ett steg längre.
Utredningskostnadema har i många fall visat sig uppgå till mycket höga belopp.
För atl förhindra att kostnaderna blir alltför höga i jämförelse med
ivisteföremålets värde bör därför beslutande myndigheter ges möjlighet alt
sätta ett visst tak för utredningskostnaderna.
1 övrigt ansluter sig rättshjälpsnämnden till förslaget i
denna del med anmärkning atl härigenom nya och svåra uppgifter anförtros
rättshjälps-nämnderna.
5.2.7 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Nämnden tillslyrker all kosinad för privat sakkunnig
införes som förmån vid allmän rällshjälp men ställer sig tveksam till det
föreslagna förfarandet.
En för parten viktig skillnad mellan privat sakkunnig och
sådan sakkunnig som nämnts av rälien är att parten disponerar över den private
sakkunniges utlåtande, något som inte är fallet beträffande rättens
sakkunnige. Orsak lill atl inhämtat utlåtande inte åberopas kan exempelvis vara
alt detta visar sig ge stöd för motpartens talan. Enligt utredningens förslag
skaU beslut om mera omfattande utredning i vissa fall fattas av domstol eller
myndighet. Även ersättning för utlåtande skall fastställas av domstolen eller
myndigheten. Den föreslagna ordningen får förutsättas innebära att
Prop. 1978/79:90 359
part alltid mäste ingiva den private sakkunniges utlåtande
för att domstolen skall kunna pröva skäligheten av begärd ersättning. Delta
torde bli fallet även när parten valt alt inte åberopa utlåtandet i målet,
vilkel måste le sig otillfredsställande för parten. För att undvika denna
olägenhet förordar nämnden atl advokaten även i fortsättningen ges räll att
besluta om utredning samt atl rättshjälpsnämnd fastsläller ersättning härför.
5.2.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Möjligheterna att anlita prival sakkunnig föreslås av
utredningen få den uiformning som väl närmast var avsedd med 1972 års
proposiiion med förslag lill rättshjälpslag. Denna återgång torde vara
motiverad av ekonomiska skäl. Såviti nämnden har sig bekant har något missbruk
av gällande regler inte förekommit. Den möjlighet som biträde har att
införskaffa utredning bör givetvis få en sådan utformning att parternas
likställighet i en tvist kan upprätthållas. Den bör alltså inte begränsas till
det förprocessuella stadiet. Svarandeparten, som kan bli övertumplad av en
stämningsansökan, skulle därmed kunna betas möjlighelen alt införskaffa egen
uiredning i ärendet. Inte heller är det lämpligt att utredningens art eller
omfattning på förhand begränsas. Hur en bestämmelse i ämnet skall utformas vill
rältshjälpsnämnden inte ta ställning till i annan mån än att dess huvudsyfte
mäste vara att processande parter skall bli Ukställda i berörda avseende.
5.2.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Utvidgning av de förmåner som ingår i rättshjälp på sätl
utredningen föreslagit tillstyrkes. Förslaget att biträdet skall ha skyldighet
att inhämta tillstånd till mer omfattande utredning finner nämnden vara
utmärkt. Emellertid mäste i anvisningar eller i rättshjälpsförordning intagas
bestämmelser om atl i ansökan om tillstånd till uiredning skall lämnas
detaljerade uppgifter bland annat om vad man tänkt sig för utredning, vem man
tänkl anlita, koslnadsförslag från utredaren och vad som skall visas.
Beslutande myndighei måste för sin prövning för att hålla kostnadema under
kontroU ha ordentligt med material.
5.2.10 Domstolsverket
Domstolsverket tillstyrker utredningens förslag atl
biträdel på egen hand skall få besluta bara om utredning av enklare
beskaffenhet. Härmed lagfästs vad som enligt förarbetena till den nuvarande
rättshjälpslagen kan sägas egentligen ha varit avsetl med reglema om utredning
i utomprocessuell angelägenhet (prop. 1972:4 s. 259). Till ledning för
bedömning av frågan av vad som kan anses vara sådan enklare uiredning bör
emellertid i förarbetena till en kommande lagstiftning anges till hur slort
belopp kostnaden för sådan utredning ungefärligen bör få uppgå. Om allmän
rättshjälp beviljats utan att biträde förordnats skall enligt förslaget
rättshjälpsnämnd besluta om mindre omfaitande uiredning. Beslut om sådan
uiredning bör när angelägenheten handläggs vid någon av de i 28 § andra stycket
andra punklen angivna myndighetema, i stället meddelas av sädan myndighet.
Beträffande mera kostnadskrävande uiredning föreslås att
tillstånd skall inhämias av rättshjälpsnämnd, allmän domstol,
förvaltningsdomslol saml vissa andra myndigheler. Utredningens förslag innebär
vidare att privat sakkunnigutredning i ersättningshänseende behandlas lika med
utredning i utomprocessuell angelägenhet och i förvaltningsärende.
Domstolsverket tillstyrker utredningens förslag även i nu berörda delar. Den
föreslagna ordningen är ägnad all undanröja den bristande balans, som nu kan
förelig-
Prop. 1978/79:90 360
ga mellan parter i rättegång på grund av
ersättningsreglerna. De föreslagna reglerna bör emellertid i en blivande
rältshjälpsförordning kompletteras med föreskrifier som kan möjliggöra en reell
kontroll av utredningsbehovet och av kostnaderna. Sålunda bör i förordningen
klart anges vilka uppgifter rättssökande skall lämna till tUlståndsprövande
myndighet. Det kan t.ex. ifrågasättas om inte sökanden skall lämna uppgifi om
beräknad utredningskostnad. Uppgift härom torde vara möjligt för sökanden atl
införskaffa genom all begära anbud av den som skall medverka vid utredningen.
I likhet med reglema om utredning i 5 kap. 12 § expropriationslagen (1972: 719)
bör myndighet som skall ge tillstånd till utredning kunna genom direktiv ange
utredningens inriktning och omfattning. Möjlighet bör vidare finnas för
myndigheten att ange ett högsia belopp för utredningskostnader-
5.2.11 Sveriges advokatsamfund
I sitt yttrande 1975 över DON:s promemoria anförde
samfundet pä denna punkt följande.
Beträffande kostnaden för privat sakkunnig anser samfundet
alt ersättningsreglerna bör ändras på sådant sätt att privat sakkunnig kan
erhålla ersättning enligt rättshjälpslagen även för arbete under processen.
Det borde principiellt inte medföra någon skillnad i ersättningshänseende om
den private sakkunnige anlitats före eller under processen. Medan käranden redan
före målets anhängiggörande kan ha föranstallal om utredning, har svaranden
måhända inte ansett sig behöva sörja för sakkunniguiredning förrän målet blivii
anhängiggjort. Visserligen kan man då hemställa att rätten förordnar en
sakkunnig. Därigenom skulle processen kunna komma att tillföras material som
visar sig vara till nackdel för den som begärt utredningen. Genom alt påkalla
rättens hjälp med förordnande av en sakkunnig berövar parten sig möjligheten
atl själv bestämma över den bevisning med vilken han vill stödja sin talan. En
bristande jämlikhet mellan parterna i processen kan även uppkomma om endast den
ena parten fått förmånen att åberopa utlåtande från en sakkunnig som tillsatts
av rälten. Man kan fråga sig, varför parten måste anlita sakkunnig före talans
väckande för atl kunna få betalt för kostnaden för den sakkunniges arbele.
Vad samfundet då framförde har fortfarande giltighet.
Utredningen konstaterar i betänkandet (sid. 168) att det för parten
fördelaktigaste alternativet vore att, även efter det att talan väckts,
tillämpa samma ordning som f.n. endasl tillämpas utomprocessuellt, innebärande
rätt för biträdet att själv besluta om utredning, bl. a. anlitande av prival
sakkunnig. Alt utredningen ändå förordar en annan principlösning motiveras
delvis av önskemålet om kostnadskontroU. Men framför allt poängterar
utredningen fördelen med den förordade lösningen, innebärande att denna skulle
eliminera obalansen mellan parterna. Denna syn är emellertid riktig endasl vid
en jämförelse mellan två parter som båda bygger sina processkostnader på allmän
rättshjälp. Däremoi kvarstår obalansen mellan en part med allmän rättshjälp och
en annan part med egna ekonomiska resurser. För atl exemplifiera detta
förhållande räcker det att omnämna processen mellan ett större
husbyggnadsföretag och en enskild villabyggare. Den senare parten med allmän
rättshjälp kommer i ett ohjälpligt underläge gentemot entreprenören, när han
måste basera sin talan på utredning vars behov förhands-granskas av rätten och
vilken utredning läggs fram inför rätten och motparten utan möjlighet för
parten atl sovra i materialet.
Den av utredningen föreslagna lösningen har onekligen den
fördelen-
Prop. 1978/79:90 361
med sig all bilrädet inte behöver ensam bära ansvaret för
sådan mera om-fallande uiredning som avses i 28 § andra slyckel
förfallningsförslagei. Av ovan angivna skäl föreslär samfundel emellertid en
regel av innebörd all biträdet såväl ulomprocessuelll som i processen själv får
besluta om anlitande av prival sakkunnig och om övrig erforderlig uiredning.
Risken för missbruk av denna relativa frihet får anses motverkad av den risk
för kostnadsansvar som biträdet löper genom möjligheterna till jämkning av honom
tillkommande ersättning.
Nära den nu behandlade frågan ligger den av utredningen
inte behandlade frågan om möjligheter för biträde alt i sin lur anlita
tekniskt biträde. Den rällssökandes behov av bistånd förutsätts bli täckt genom
att del allmänna betalar kostnaderna i huvudsak för juridiskt biträde och för
erforderlig utredning. Sä snart det gäller tekniskt komplicerade ärenden
föreligger emellertid ytterligare ell behov av bistånd, nämligen i form av
teknisk rådgivning närmasi ål del juridiska bilrädel.
Delta behov är särskilt kvalificerat i mäl av typen
fastighetsbildnings-mål, mål enligt anläggningslagen, mål enligt
miljöskyddslagen saml vallenmål och expropriationsmål i överinstans. Men redan
i så pass "alldagliga" tvister som angående byggnadsentreprenad,
bilreparation eller personskada genom maskin på arbetsplatsen kan behovet av
tekniskt biträde göra sig gällande. Del kan inte ulan vidare förutsättas atl
den som fyller kraven på att vara (juridiskt) biträde enligt rättshjälpslagen
även har tillräckliga kvalifikationer för alt själv tränga in i de med nämnda
ärendetyper sammanhängande tekniska sakförhållandena eller för att ens kunna
rätt bedöma behovet av teknisk utredning i sådana fall. Behovet att anlita tekniskt
biträde föreligger exempelvis under förlikningsförhandlingar, vid förberedande
av stämningsansökan eller utarbetande av svaromål samt i den muntliga
processen. Till skillnad från sakkunnig, som är ett bevismedel, skall det
tekniska biträdet principiellt inte bidra till bevisningen utan i stället vara
en rådgivarens rådgivare. Om kostnadsskäl verkar lillbakahållande för denna
frågas lösning, bör man ha i minnet att anlitandet av tekniskt biträde ofta kan
förenkla handläggningen genom att onödigt utredningsarbete eller onödig
argumentering undviks och att anlitandet alltså i lika mån kan vara
kostnadsbesparande. Samfundet föreslår därför att biträde enligt rättshjälpslagen
berättigas att i sin tur anlita erforderligl tekniskt biträde och alt kostnadema
härför anses utgöra kosinad för rättshjälpen.
5.2.12 Sveriges domareförbund
Domareförbundet vill avslutningsvis beröra två
detaljspörsmäl.
Enligt 29 § i lagförslaget har offentligt biträde rätt
till skälig ersättning föruiom för arbele och tidsspillan också för de utlägg
som uppdragei krävt. I delta avseende innebär förslaget inte någon ändring i
förhållande lill vad som för närvarande gäller. Begreppet utlägg ges i praxis i
anslutning tUl tidigare motivuttalanden en mycket snäv räckvidd. Dämnder
inbegrips sålunda i huvudsak endast kostnader som bilräde haft för resa och
uppehäUe, utomprocessuell tolkning och översättning. Emellertid förekommer det
stundtals mål där en advokal saknar praktisk möjlighet att utan sakkunnig hjälp
nöjaktigt ulföra sin huvudmans talan. Så är t.ex. fallet med en del mål rörande
medicinska förhållanden och flertalet patentmål. Del är otillfredsställande
alt ett offentligt bilräde inte i sådana mål skall kunna under
rättshjälpssyslemet anlita biträde av sakkunnig person vid utarbetande av
inlagor och vid inslällelse vid förhandling. Domareförbundet anser att möjlighel
härtill bör öppnas. Särskild prövning av behovei bör dock krävas i
Prop. 1978/79:90 362
analogi med vad som föreslagits skola gälla i fråga om
sådan mera omfattande utredning varom talas i 28 § andra slyckel i
lagförslaget,
5.2.13 Föreningen jurister vid Sveriges aUmänna
advokatbyråer
Den föreslagna ändringen av hittills gällande, på flera
sätl otillfredsställande regler tillstyrks och torde medföra önskvärda förbättringar.
5.3 Kostnad för medluig jämlikt 42 kap. 17 § RB
5.3.1 Göteborgs tingsrätt
Hovrätten för Västra Sverige har genom lagakraftvunnel
beslut 14.5.1976, SÖ 78, avd. 3, förklarat att kostnad för sådan medling som avses
i 42 kap. 17 § rättegångsbalken skall anses som kostnad för rättshjälpen.
Domstolsverket avstyrkte bifall till besvären men överklagade ej hovrättens
beslut. Beslutet har vunnit lillämpning vid domstolarna i Göteborg.
5.3.2 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Som ulredningen konstalerar torde det "ligga i
tiden" all detta institut fortsättningsvis kommer till ökad användning.
Rällshjälpsnämnden delar utredningens överväganden och tillstyrker förslaget.
5.3.3 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot förslaget.
5.3.4 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Rättshjälpsnämnden biträder förslagen.
5.4 Kostnad för vissa inställelser
5.4.1 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden anser del tillfredsställande att
vårdnadshavares kostnader för inslällelse vid läkamndersökning enligt 21 kap.
10 § föräldrabalken skall kunna ersättas och tillstyrker därför förslaget att
dessa ulgifter skall anses som en kosinad för rättshjälpen.
5.4.2 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot förslaget.
5.4.3 Socialstyrelsen
Socialstyrelsen noterar vidare med tillfredsställelse att
läkamndersökning enligt 21 kap. 10 § FB föreslås bli ersättningsgmndande.
5.4.4 Länsstyrelsen i Stockholms län
I 21 kap. 10 § FB stadgas atl länsrätten i ärende angående
verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad, umgängesrätt och
överlämnande av bam saml överflyttning av bam i vissa andra fall kan förordna
att barnet skall undersökas av läkare. Utredningen föreslår att rese- och
uppehålls-kostnader för föräldrar eller annan vårdnadshavare vid inställelse i
samband med sådan läkamndersökning ersätts inom rältshjälpssystemel.
Förslaget som lidigare framförts av länsstyrelsen i
yttrande 5.2.1975 över domstolsväsendets organisationsnämnds promemoria
"Översyn av
Prop. 1978/79:90 363
rättshjälpssyslemet" - tillstyrks. 1 likhet med
utredningen anser länsstyrelsen utt del för fall då allmän rättshjälp av någon
anledning inte föreligger bör finnas möjlighet även utanför rättshjälpssystemet
att av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan
inslällelsekoslnad om det är uppenbart atl denne inte själv kan svara för
kosinaden och att ersättningen bör bestämmas av länsrätten.
5.4.5 Länsstyrelsen i Malmöhus län
Länsstyrelsen anser del angelägel, att möjlighet finns att
inom rättshjälpssyslemet ersätta den som har barnet i sin vård för
inställningskostnader vid läkarundersökning enl. 21 kap. 10 § FB. Del synes
också värdefullt all det finns möjligheter utanför rättshjälpssyslemet atl av
allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan
inställelsekostnad då uppenbart behov föreligger.
5.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter
5.5.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen vill varmt tillstyrka utredningens
förslag i denna del för vilket goda skäl kan anföras även om den föreslagna
omfördelningen av myndighetsfunktionerna inte skulle komma till stånd.
5.5.2 Göta hovrätt
Hovrätten tillstyrker utredningens förslag angående
ersättning till privat sakkunnig och befrielse från vissa expeditions- och
exekulionsavgifter samt lämnar vad utredningen i övrigt anför i rubricerade
avsnitt utan erinran.
Vidkommande förslaget om befrielse från exekutionsavgifter
vill hovrätten påpeka att detla i sin nuvarande uiformning medför atl
rättshjälp ej kan beviljas den som endast kommer att ha dessa kostnader,
eftersom kostnadema inte är hänförliga lill någon av förmånema vid allmän
rättshjälp. Då befrielse från avgift emellertid förutsätter atl allmän
rättshjälp beviljals kommer sökanden själv atl få stå kostnaderna i dessa fall.
En lagändring är således påkallad i detla avseende.
5.5.3 Kammarrätten i Göteborg
Kammartätten ansluter sig till förslaget atl expeditions-
och exekutions-avgifter inte skall utgå för den som har beviljats allmän
rättshjälp. Enligt kammarrättens uppfattning bör dock ett stadgande härom -
eller i vart fall en hänvisning till rättshjälpslagens bestämmelser - intas i
expeditionskungörelsen och i exekutionsavgiftskungörelsen,
5.5.4 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden anser alt praktiska skäl talar för
utredningens förslag och tillstyrker detsamma.
Rättshjälpsnämnden vill i delta sammanhang fästa
uppmärksamheten på följande förhållande. Enligt beslut av domstolsverkets
besvärsnämnd -bl.a. 1976-06-21 nr 630/76- kan en kostnad för biodundersökning
eller annan undersökning som rör ärftliga egenskaper uppkommen innan talan
väckts om t.ex. ogiltigförklaring av faderskapserkännande inte ersättas inom
rättshjälpens ram. Detta har frän advokathåll upplevts som otillfredsställande
och i vissa fall ägnat att i onödan föranleda rättegång.
Prop. 1978/79:90 364
5.5.5 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rätlshjälpsnämnden godtager förslaget i dess helhet.
Enligt nämndens mening bör dock avgifisfriheten utsträckas atl avse även
expeditionsavgifter vid vissa förvaltningsmyndigheter exempelvis
länsstyrelser. 1 olika sammanhang har flera gånger påpekats vikten av all
regleringen av hilhö-rande frågor göres så enhetlig som möjligt. Med hänsyn
härtill är det önskvärt, att även de expeditionsavgifter som uppkommer vid
förvaltningsmyndighet blir föremål för avgiftsfrihet.
5.5.6 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Rättshjälpsnämnden instämmer i all praktiska skäl talar
för den föreslagna avgiftsbefrielsen. Särskilt värdefullt är atl en sådan
ordning kan bidra till ell förenklat slulregleringsförfarande. Nämnden vill
dock föreslå atl sökande befrias från expeditionsavgift även hos överexekuior.
5.5.7 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Nämnden tillstyrker att den som erhållit rättshjälp
befrias från expeditions- och exekutionsavgifter i enlighet med förslaget.
Beträffande ulländska expeditionsavgifter anser nämnden
att kosinaden härför även bör ingå som förmån vid allmän rällshjälp. Som skäl
mol en sädan ordning har utredningen anförl kostnadsskäl. Enligt nämndens
bedömning torde införande av denna förmån endast medföra en marginell kostnadsökning.
5.5.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Expeditions- och exekutionsavgifter
Den föreslagna befrielsen från expeditions- och
exekutionsavgifter innebär en praktisk förenkling av handläggningen hos
flertalet berörda myndigheler. Det bör emellertid påpekas, atl om man
begränsar befrielsen från expeditionsavgift till att gälla endast avdelning I
och 11 i den tiU expedi-tionsavgifiskungörelsen fogade avgiflslistan kommer
inte avgift för mantalsskrivningsbevis att innefattas i avgifisfriheten. Sådan
kostnad är för närvarande rätlshjälpskostnad. Registreringsbevis för bolag och
föreningar kommer inte heller att innefattas. Nämnden anser, att även dessa
för en process nödvändiga behörighelshandlingar borde omfattas av avgifisfriheten.
Utlandsärenden
Beiräffande de s. k. utomlandsangelägenhelema innebär
utredningens förslag ingen ändring av nu gällande bestämmelser. Det krävs
alltså fortfarande "särskilda skäl" för atl en här i landet bosatl
person skall få rättshjälp i angelägenhet som skall behandlas utom riket.
Praxis har i dessa fall varil myckel restriktiv. Detta har nämnden i många fall
funnit synnerligen otillfredsställande. Det torde vara uppenbart att det för
del stora flertalet människor framstår som en omöjlighet att på egen hand och
ulan sakkunnig hjälp ordna upp en rättslig angelägenhet i ett främmande land.
Nämnden anser atl det är rimligt att t.ex. den som skadats vid en trafikolycka
skall kunna få rättshjälp oberoende av om olyckan inträffat här i landet eller
utomlands. Enligt nämndens uppfattning är det därför angelägel alt del öppnas
ökade möjligheter atl få allmän rättshjälp i uilandsärenden. Detla synes
svårligen kunna ske ulan att lagstiftningen ändras.
Prop. 1978/79:90 365
5.5.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Rällshjälpsnämnden tillstyrker avgiftsbefrielse
beiräffande vissa expeditions- och exekulionsavgifter. Emellertid är detla
arbete av synnerligen enkel beskaffenhei och tidsåtgången ringa, varför
rationaliseringsvinsten säkert uppvägs av ökade kostnader för samhället. Om
avgiftsbefrielse innebär så liten kostnadsökning som ulredningen antyder,
finner rätlshjälpsnämnden, alt del vore motiverat, att avgiftema bortloges för
samtliga medborgare oberoende av om vederbörande har rättshjälp eller ej. Del
skulle medföra att de som nu söker rättshjälp utan biträde just för att slippa
dessa kostnader icke behövde söka rättshjälp i framtiden. Avgiftsbefrielse bör
enligt nämndens mening utvidgas atl gälla även vid andra expeditioner än enligt
avdelningama 1 och II i
avgiflslistan såsom t. ex. lösen av utslag hos överexekuior i
handräckningsärenden enligt 8 kapitlet utsökningslagen.
5.5.10 Domstolsverket
Domstolsverket tillstyrker förslaget atl den som beviljats
allmän rättshjälp befrias frän avgifter enligt expedilionskungörelsen
(1964:618) vilka utgår för expedition enligt avdelningama I och II i den lill kungörelsen som bilaga
fogade avgiflslistan. Avgiftsbefrielsen innebär som utredningen konstaterat
många fördelar. Domstolsverket vill emellertid erinra om den uiredning om
expeditionsavgifter i tvistemål som chefen för justitiedepartementet nyligen
uppdragit åt verket att ulföra. I uppdraget diskuteras möjligheten av att slopa
lösningsskyldigheten för vissa målgrupper och i stället i viss omfattning höja
ansökningsavgiftema. Även en allmän avgiftshöjning anmodas verkei överväga.
Det bör anmärkas att en allmän höjning av avgifterna som innebär att flertalet
avgifter överstiger grundavgiften vid allmän rällshjälp är till nackdel för
rällssökande med låg rättshjälpsavgift i de fall avgiftema är de enda kostnader
som vederbörande kommer att ha i ärendet.
Vad gäller avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen
tillstyrker domstolsverket endast alt befrielse sker från utsökningsavgift.
Tilläggsavgift och försäljningsavgifi, som är exekulionsavgifter, bör bibehåUas
som rällshjälpskoslnader och således ingå bland rältshjälpsförmånerna. För del
första behålls härigenom möjligheten att förplikta motpart atl till statsverket
återbetala dessa avgifter, som kan uppgå till förhållandevis stora belopp. För
det andra innebär utredningens förslag på denna punkt att rättshjälp ej kan
beviljas den som endasl kommer att ha dessa kostnader, eftersom bifall till
ansökan förutsätter att sökanden kommer att ha kostnader som faller in under
någon av reglerna om förmåner vid allmän rättshjälp. Är detta ej fallet kan med
hänsyn till rättshjälpssystemets konstruktion behov av rättshjälp inte anses
föreligga.
Domstolsverket godtar utredningens stäUningstagande vad
avser den av domstolsverket väckta frågan om en utvidgning av förmånema vid
allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs ulomlands. Kostnadema för expeditioner
och bevisning vid utländsk domstol kan som utredningen påpekar uppgå lill avsevärda
belopp,
I sammanhanget vill domslolsverkel påpeka vad gäller de
förmåner som upptas i 13 § första stycket 5, alt motsvarighet till den i den
nuvarande rättshjälpslagen tiU nämnda regel (9 § försia siycket 7)
korresponderande bestämmelsen i 20 § tredje siycket saknas i lagförslaget. En
sådan regel torde vara nödvändig for all förmånen skall ha någon innebörd.
Prop.
1978/79:90 366
5.5.11 Riksskatteverket
Förslaget
enligt 14 § RHL atl den som beviljats allmän rättshjälp är befriad från
exekutionsavgift tillstyrks. De nuvarande reglema i detta hänseende är svåra
att tillämpa, varför den i betänkandet föreslagna avgiftsbefrielsen är mycket
välkommen. Rätteligen bör dock en generell bestämmelse med detta innehåll
skrivas in i 6 § iredje stycket exekutionsavgiftskungörelsen. Härvid blir
rätlshjälpstagaren jämställd med kommun och målsägare i brottmål beträffande
möjligheten alt få fri verkställighet. Till skillnad mol 6 a §
exekutionsavgiftskungörelsen avser inte denna beslämmelse den del av exekutionsavgiften
som enligt kungörelsens 1 § benämns tilläggsavgift. Eftersom denna del av
avgiften i vissa handräckningssituationer kan bli mycket hög bör den inte
medtas i en generell regel om avgiftsbefrielse. Som exempel på stor
tilläggsavgift kan här redovisas en inträffad situation avseende en
rättshjälpsiagare som erhållit handräckningsutslag angående återuppbyggnad av
en väg som förstörts av motparten. Kronofogdemyndigheten fick i samband med
verkställighet uppföra vägen och enligt exekutionsavgiftskungörelsen ansågs
kostnaden för vägbygget vara en tilläggsavgift. Eftersom avgiften inte kunde
tas ut i målel fick den slutiigen bestridas av rättshjälpsmedel.
5.5.12 Länsstyrelsen
i Stockholms län
Enligt
9 § andra stycket 5 i nuvarande RHL anses som kostnad för rättshjälpen
expeditionsavgift vid allmän domstol enligt expedilionskungörelsen samt avgift
som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen. Av detla följer att avgift
enligt expeditionskungörelsen hos exekuiiv myndighet inte är att anse som
kosinad för rättshjälpen. Ulredningen föreslår - framför allt i syfte alt
möjliggöra en angelägen förenkling av slutregleringsförfarandet - atl den som
beviljats rättshjälp befrias från dels avgifter för allmänna expeditioner vid
samtliga statliga myndigheter och dels expeditioner och ansökningar vid
domstol.
Förslaget
innebär ej nägon förändring beträffande parts avgifter för expedition enligt
expedilionskungörelsen hos exekutiv myndighet. I beslut om fördelning av
kostnader i mål hos överexekuior måsle i de fall motpart till sökande som
har rättshjälp åläggs betalningsskyldighet till statsverket -
expeditionsavgiften tas upp separat. Den tappande parten blir sålunda
återbetalningsskyldig dels till statsverket såvitt avser motpartens
räitshjälpskostnader och dels till motparten såvitt avser avgiften för expeditionen.
Humvida rätlshjälpstagare skall erlägga avgifl för utslag i exempelvis ett
avhysningsmål blir enligt utredningens förslag beroende av om målet handläggs
vid överexekuior eller hos fastighetsdomstol. Det kan anmärkas att det i
justitiedepartementels promemoria "Summarisk process" (DsJu 1977: 5)
föreslås att de summariska processerna lagsökning, betalningsföreläggande och
handräckning enligt 191 och 192 §§ UL slås ihop till ett enda institut, varför
redan nu en samordning av reglema i förevarande sammanhang bör övervägas.
Länsstyrelsen anser atl reformen även bör omfatia befrielse från avgift för
expedition hos överexekuior i mål om verkställighet av dom eller skiljedom samt
i handräckningsmål enligt 8 kap. UL,
5.5.13 Sveriges
domareförbund
I
fråga om sluträkningen sammanhänger förenklingen i hög grad med förslaget om
avskaffandet av exepditionsavgifter för den som åtnjuter rättshjälp.
Expeditionsavgifterna, vilkas finansiella belydelse uppenbarii-
Prop. 1978/79:90 367
gen är relativt obetydlig, gör del nuvarande förfarandet
kompliceral och lungroit. Domareförbundet skulle med tillfredsställelse hälsa
ell avskaffande av dessa avgifter i rältshjälpssystemel. Även
slulregleringsförfarandel skulle, om utredningens förslag antas, bli
synnerligen enkelt.
5.5.14 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Rältshjäipsnämnderna har i undantagsfall förordnat om
rättshjälp i mål och ärenden som handläggs utanför Sverige. Det gäller
framförallt statusmål, lyp äktenskapsskillnad, i våra nordiska grannländer.
Med nuvarande praxis får klienten själv dock svara för resa till domstolen,
lösen av dom och kosinaderna för bevisning. Nu nämnda kostnader bör kunna inrymmas
i rättshjälpen, åtminstone vad gäller de nordiska länderna.
5.6 Kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad
5.6.1 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden ansluter sig helt till vad utredningen
anfört.
5.6.2 Tjänstemännens centralorganisation
Enligt rättshjälpslagen, som kom 1973, kan staten, genom
ekonomisk och annan hjälp, underiätta för enskilda alt tillvarata sina
rättsliga intressen. Rällshjälp utgår i fyra skilda former, nämligen som
allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkta i brottmål, rättshjälp genom
offentiigt biträde i vissa förvaltningsärenden och juridisk rådgivning.
Bilrädeshjälp lämnas normalt av advokater eller andra jurister vid
advokatbyråer men kan även lämnas av t. ex. funktionärer på fackförbund. Vid
sidan om rättshjälp från staten brukar också många fackförbund erbjuda
rättshjälp åt sina medlemmar. Derma rättshjälp avser normalt sådan
kostnadsersättning m.m. som ej täckes genom den allmänna rättshjälpen.
Vid
rättshjälpslagens tUlkomst var man medveten om att rältshjälpssystemel skulle
behöva ses över när man fått tillräckliga erfarenheter av dess tillämpning.
Enligt sina direkliv skulle rätlshjälpsutredningen därför i första hand göra en
allmän översyn av rättshjälpslagen. Utredningsarbetet skulle inriktas på att
effektivisera de olika rättshjälpsformema och atl förenkla och förbilliga
rättshjälpssyslemet. Målel för översynen skulle van all samhällets rättshjälp i
större utsträckning än nu anpassades efter de rättssökande allmänhetens behov.
Rättshjälpsulredningens olika ändringsförslag med bl.a.
förlängd rådgivning, räll för advokat atl i vissa fall bevilja rättshjälp,
ökade möjligheter atl få rättshjälp vid enklare ärenden, förenklat s. k.
slulreglerings- och fördelningsförfarande kommer säkerligen alt innebära viss
effektivisering och förenkling av rättshjälpssystemet. Någon fullständig
anpassning till den rättssökande allmänhetens behov innebär de dock knappast.
Detta beror framför allt på alt den stora frågan i rättegångar om förlorande
parts ansvar för motparts rättegångskostnader ej lösts utan ånyo skjuls på
framliden.
Enligt RBs huvudstadgande om rättegångskostnader i
tvistemål skall part som förlorar målel ersätta motparten dennes
rättegångskostnader, om inte annat är stadgat. Även part som har allmän
rättshjälp åläggs betalningsskyldighet för motpartens kostnader enligt detta
stadgande.
Frågan om kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad
togs under beredningen av rättshjälpsreformen upp lill behandling men blev inte
föremål för lagreglering. Som främsta skäl härför angavs i propositionen atl
en
Prop. 1978/79:90 368
betalningsskyldighet för molpartskostnaden skulle tjäna
som spärr mot oöverlagda processer. Som ett ytterligare skäl angavs atl
ersättningsskyldigheten istället borde regleras genom rättsskyddsförsäkringar.
Sedan rällshjälpslagens ikrafiträdande 1973 har frågan
tagits upp i ett par motioner till riksdagen utan att föranleda någon åtgärd.
Frågan togs också upp i tilläggsdirektiv till rätlshjälpsutredningen och kom
sålunda att ingå som en del i utredningsuppdraget. Utredningen avslår
emellertid från alt lägga fram förslag i frågan under hänvisning till alt
frågan inte enbarl bör lösas inom ramen för rättshjälpssyslemet samt atl en
under 1977 tillsatt uiredning om rältegångsförfarandel vid allmänna domslolar
enligt sina direktiv också har i uppdrag att utreda frågan.
TCO ser frågan om det personliga kostnadsansvaret för
motpartens rättegångskostnader som en viktig jämlikhetsfråga för lägre
inkomsttagare. Risken att få betala motpartens hela rättegångskostnad och
svårighelen atl beräkna denna innebär idag att många låg- och
mellaninkomsttagare drar sig för att öppna en process för att få en tvistefråga
löst. Syftet bakom rättshjälpsreformen atl ge allmänheten ett grundläggande
rättsskydd blir härigenom inte helt förverkligat. Av denna anledning finner TCO
det angeläget att frågan om kostnadsansvaret för motpartens
rättegångskostnader snarast möjligl får en positiv lösning.
5.6.3 Lantbrukarnas riksförbund
Förbundel har ingen erinran mot vad förslaget innehåller i
dessa delar (§§ 13-15). Förbundet vill emellertid betona nödvändigheten av att
frågan om vinnande parts rält till ersättning för kostnader inom
rättshjälpssysle-mets ram snarasi löses. Härvid intar förbundet samma ställning
som redovisats i tidigare remissyttranden.
6 Förfarandet vid allmän rättshjälp; arvodesprövningen
m. m.
6.1 Bostadsdomstolen
När det gäller frågan om fastställande av ersättning
finner domstolen övervägande skäl tala för att denna uppgift, såsom
utredningens ordförande föreslår i sin reservation, får ankomma på domstol
eller statlig förvaltningsmyndighet, om angelägenheten handläggs inför sådan,
och i övrigt på rättshjälpsnämnden. Vad som sagts nu bör också gälla sådana
under målets eller ärendets handläggning uppkommande frågor som byte av biträde
eller införskaffande av uiredning som inte biträdet själv får besluta om.
För alt det här skisserade systemet verkligen skall leda
till förenklingar och besparingar torde del vara nödvändigi att sådana åtgärder
som sluireglering och slutavräkning läggs på det organ som fastsläller
ersättningen. En förutsättning för all de f. n. till rättshjälpsnämnderna
koncentrerade administrativa ålgärderna skall kunna
"decentraliseras" är att expeditionsavgifterna avskaffas för part
som har rättshjälp. Bostadsdomstolen vill redan i detla sammanhang framhålla
angelägenhelen härav.
Som bostadsdomstolen redan har antytt anser domstolen atl
alla statliga myndigheter bör få rätl all pröva frågor om ersättning enligt
rättshjälpslagen som uppkommer i vid myndigheten anhängigt mål eller ärende.
Med hänsyn till den betydelse den s. k. timkoslnadsnormen kommit alt få för ar-
Prop. 1978/79:90 369
vodesprövningen bör själva ersättningsnivån som regel inte
vålla några större svårigheter. Och när del gäller att bedöma arbetets kvalitet
och skälig tidsåtgång bör den handläggande myndigheien besitta minst lika goda
kvalifikationer som rällshjälpsnämnden. Som framgår av betänkandet följer ju
också rättshjälpsnämndema nästan alltid prövningsmyndighetens yttrande.
1 andra fall än som angells ovan bör. såsom utredningen
föreslår, ersättningen prövas av rätlshjälpsnämnd.
6.2 Göta hovrätt
16. Ersättningsregler
I mål eller ärende som handlägges vid annan myndighet än
allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen fastställes
ersättning lill biträde för närvarande av rätlshjälpsnämnden. Innan nämnden beslutar
om ersältning skall den handläggande myndigheten avge yttrande över biträdets
kostnadsräkning. En av de främsta anledningarna till att detta, i och för sig
föga ralionella, system genomfördes torde ha varil önskemålet om en effektiv
koslnadskontroll. Av den undersökning utredningen företagit (sid. 65) framgår
emellertid att rättshjälpsnämndernas beslul i ersättningsfrågan i praktiken
endast i mycket ringa utsträckning kommit att avvika från respektive myndighels
förslag. Enär det nuvarande beslutssystemet således ej synes medföra en
förbättrad kostnadskontroll, vilket tidigare antagits, delar hovrätten
utredningens uppfattning att praktiska skäl talar för att kretsen av
myndigheter med beslutanderätt i ersättningsfrågan utvidgas.
Vad gäller frågan om omfattningen av denna utvidgning
anser hovrätten i likhet med utredningens majoritet att liden ännu icke är
mogen att utsträcka beslutanderätten till samtliga statliga myndigheter.
Beträffande skälen härför får hovrätten hänvisa lill vad som inledningsvis
anförts i detta yttrande. Den krets av myndigheter, som enligt utredningens
majoritet skall tillerkännas beslutanderätt i den aktuella frågan, är enligt hovrättens
mening väl avvägd.
Hovrätten anser emellertid av skäl som närmare redovisas
under punkt 17 nedan - att myndigheternas beslutanderätt endast skall gälla att
faslställa ersättning. Hovrätten avstyrker således atl myndigheterna skall
fastställa även rätlshjälpsavgift.
Hovrätten vill vidare i detta sammanhang starkt
ifrågasätta om inte bestämmelsen i lagförslaget 29 § om att ersättning till
advokal får avse även kostnad som uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp,
om ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål, nu bör utvidgas lill att gälla för
samtliga rälts-hjälpsbiiräden. Den nuvarande ordningen synes föranleda stora
prakliska problem för jurister som ej är verksamma vid advokatbyrå liksom för
domslolarna vid fastställande av ersältning till dessa biträden. Då biträdets
möjlighel lill ersättning alllid blir beroende av myndighelens beslut i
bevil-jandefrågan synes ej heller någon risk för omotiverade kostnadsökningar
bii följden av den föreslagna utvidgningen.
6.3 Kammarrätten i Göteborg
Kammarrätten tillstyrker att de av utredningen föreslagna
domslolarna och myndigheterna får rält att fastställa ersättningar enligt
rällshjälpslagen.
24 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 370
Kammarrätten vill dock uppmärksamma ett problem som uppkommer
när förvaltningsdomstol skall fastställa ersättning i rällshjälpsärende. I 18
kap. 14 § rällegångsbalken föreskrivs all yrkande om ersättning för rättegångskostnad
skall framställas innan rättens handläggning av mål avslutas. Bestämmelsen
innebäratt ett yrkande om ersättning enligt rättshjälpslupen som framställts
efter handläggningens uvslutande skall lämnas uiun bifall. Nägon beslämmelse av
molsvarande innebörd finns inte i förvaltningsprocesslagen. I utredningens
förslag till rättshjälpsförordning hur i 12 § första stycket föreskriviis att
kostnadsräkning skall inges, innan domstol eller myndighet avslutat
handläggningen av mål eller ärende. En administrativ föreskrift torde inte vara
tillfyllest för att uppnå åsyftat resultat. Bestämmelsen bör därför tas in i
rättshjälpslagen.
Enligt kammarrättens mening bör emellertid frågan ses i
ett större sammanhang. En förvaltningsdomslol handlägger vissa mål mellan
enskilda parter, och i dessa mål kan det uppkomma frågor om
rättegångskostnader. Dessa frågor är av principiellt samma karaktär som
rättegångskostnadsfrågor vid allmän domstol. Eftersom det inte finns någon
allmän bestämmelse som tvingar part att framställa sitt yrkande om
rättegångskostnader innan handläggningen avslutats, kan domstolen kanske inte
underlåta att pröva ett ersättningsyrkande som framställs först efter det att
dom har meddelats i målet. Detta är otillfredsställande för motparten och
kammarrätten anser atl en beslämmelse av samma innebörd som den i 18 kap. 14 §
rättegångsbalken bör las in i förvaltningsprocesslagen.
6.4 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Utredningen föreslår att alla domstolar får rätt atl
fastställa ersättning i mål eller ärenden vid domstolen. Detta innebär all även
förvallningsdom-stolar anförtros prövningen av ersättningsfrågor. Vissa
förvaltningsmyndigheter, nämligen hyresnämnder, arrendenämnder och
överexekutor tillläggs samma behörighel. När det gäller övriga
förvaltningsmyndigheter skall emellertid enligt utredningens majoritet
prövningen av ersättningsfrågorna ligga kvar hos rältshjälpsnämnden.
Utredningens ordförande och en expert anser däremot atl alla statliga
myndigheter bör få pröva ersättningsfrågor i sådana ärenden som handlagts av
myndigheien.
Hyresnämnden instämmer med utredningen i att den domstol
eller myndighet som handlagt målet eller ärendet är bäst skickad atl bedöma
ersättningsfrågan. I all synnerhet gäller detta när muntlig förhandling ägt
rum. Vid en muntlig förhandling får domstolen eller myndigheten en god uppfattning
av det arbete biträdet lagt ner och hur detta bör ersättas. Det kan föranleda
ett långt och nyanserat yttrande att till ett annat beslutsfattande organ
förmedla detta omedelbara intryck. I hyres- och artendenämndema förekommer i
helt övervägande grad muntlig förhandling och förmodligen hundraprocentigt i de
ärenden där rättshjälp beviljas. Förslaget att hyresnämnder och arrendenämnder
skall få pröva ersättningsfrågor tillstyrkes därför. Att överexekutor tilläggs
sådan behörighet har nämnden heller inget all erinra emot.
När del gäller övriga förvaltningsmyndigheter är frågan
som framgår av utredningen mera tveksam. För atl myndigheterna skall få
tillräcklig erfarenhet och för att likformighet i bedömningen skall erhållas
är det nödvändigt att en myndighet inte har atl pröva alltför få ärenden om
ersättning enligt rättshjälpslagen. Häremot stär den av de två skiljaktiga
ledamöterna hävdade synpunkten att den som bedömt själva saken också är bäst
skic-
Prop. 1978/79:90 371
kud all bedöma ersättningsfrågan. Hyresnämnden anser sig
inte ha tillräckligt underlag för ett ställningstagande i denna fråga.
6.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rätlshjälpsnämnden ansluter sig till de överväganden som
ligger lill grund för förslaget att - föruiom ullmän domstol - även förvaltningsdomslol,
arrendenämnd, hyresnämnd och överexekuior äger fastställa ersättning lill
bilräde. Förslaget tillgodoser ett gammall önskemål och tillstyrkes.
6.6 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden biiräder utredningens förslag men ifrågasätter
om inte även statens invandrarverk (SIV) borde kunna anförtros bestämmande UV
ersättning i de ärenden som handlagts av SIV. Vissa av de myndigheter som av
utredningen föreslås få självständigt avgöra ersättningsfrågor handlägger
ärenden där rättshjälp ulgär i form av offentligt biträde. SIV är den myndighei
som rimligtvis kommer atl fä den största erfarenheten av ärenden av
ifrågavarande slag.
Det kan
enligt rältshjälpsnämndens mening diskuteras om del går att se frågan om
fastställande av ersättning isolerad från den viktiga frågan om hur
slutreglering skall ske. Rältshjälpsnämndens ställningstagande i frågan vilken
myndighet som skall besiämma ersältning ål biträde grundar sig på rent
prakliska överväganden. Man kan anta alt pappershanteringen med utredningens
förslag kan minskas, varigenom rationaliseringsvinster kan ske. Beträffande
slutregleringsfasen intar rältshjälpsnämnden som nedan skall redovisas den
beslämda ståndpunkten att sluireglering bör vara en angelägenhet för
rältshjälpsnämnden. Skulle del vid en närmare undersökning visa sig atl - om
sluireglering ligger kvar hos rältshjäipsnämnderna -del är mer rationellt att
även låta ersättningsfrågorna i förekommande fall handhas av
rältshjäipsnämnderna, bör dessa frågor bli föremål för ytterligare
överväganden,
I detta
sammanhang vill rättshjälpsnämnden ta upp ett förhållande som lett till
oönskade konsekvenser vid lillämpningen av rättshjälpslagen. Anta att en person
först efter besvär erhåller allmän rättshjälp av besvärsnämnden. Avser angelägenheten
ett domstolsärende kan det inträffa att domstolen hunnit avgöra målet innan
frågan om allmän rättshjälp är avgjord. Har målet vunnit laga kraft kan
ersättning till biträde ej utgå. Rättshjälpsnämnden är ej behörig besiämma
ersättning i fall som detla. Enligt rättshjälps-nämndens mening bör
förutsättningarna för en lagändring härvidlag undersökas.
6.7 Rättshjälpsnämnden i Mahnö
Rätlshjälpsnämnden har inte något att erinra mot
utredningens förslag i denna del. I fråga om utformningen av 29 § förslaget
till ny rättshjälpslag vill nämnden dock anmärka följande. I 29 § första
stycket sista meningen stadgas alt ersättning till advokat får avse även
kostnad som uppkommit före ansökan om allmän rällshjälp, om ansökan gjorts ulan
oskäligt dröjsmål. Enligt vad som anförs i specialmotiveringen är denna
bestämmelse direkt överförd från 20 § första stycket nuvarande rättshjälpslag.
Nämnda paragraf reglerar emellertid också frågan om ersättning för annan än
biträ-
Prop. 1978/79:90 372
dels kostnad, exempelvis rättssökandens kostnad för intyg.
Den delen av 20 § åleifinns inie i förslag till ny rätlshjälpslag. Det framgår
inte om utredningen avser en ändring av gällande lag eller menar atl särskilda
bestämmelser i angivel hänseende är obehövliga. Ett klarläggande pä denna
punkl är önskvärt.
6.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
När det gäller fastställandet av ersättning till biträde
har nämnden ingen principiell invändning mot utredningens förslag. Nämnden
anserdet angeläget, att uppdelningen inte sker pä ett sådant sätt alt
myndigheler med få rällshjälpsärenden tilläggs kompetens att fastställa arvode
till biträdet. -Den uppdelning av myndighetsfunktionerna inom
rättshjälpssyslemet som förslaget innebär leder till ett mycket disparat
besvärsförfarande. Därvid uppkommer flera svårlösta frågor. Om tingsrätt har
fastställt ersättning till biträde saml klientens slutliga rättshjälpsavgift
och båda två är missnöjda och anför besvär, går biträdets besvär till hovrätten
och klientens till Domstolsverkets besvärsnämnd. Hur skall kommunikationen
mellan myndigheterna ske för atl hovrätten skall få veta hur mycket av arvodel
som skall belalas ul av rätlen och hur stor del klienten skall betala?
Vad händer om båda instanserna ändrar lidigare beslut och
hovrätten fattar sitt beslul försl? För närvarande sker prövningen av den
slutliga rättshjälpsavgiften hos rättshjälpsnämnderna i efterhand och vid
eventuell höjning betalas mellanskillnaden in till rältshjälpsnämnden. Skall
man behöva göra på samma sätt i fortsättningen?
6.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Införandet av en skyldighet för biträdet att underrätta
myndighet, som skall faslställa ersältning, om arvode tidigare fastställts
eller yrkats i samma rättshjälpsärende tillstyrkes. När ersättning skall
beslutas är del givetvis av vikt för myndigheten att, föratt kunna bedöma
anspråkets skälighet, få information om vad biträdet tidigare tillerkänts i
angelägenheten.
Rättshjälpsnämnden tillstyrker på av utredningens
majoritet anförda skäl atl på i 33 § uppräknade instanser lägges att fastställa
ersättning. Enligt rättshjälpsnämnden är det självklart atl kretsen av
myndigheter måste begränsas. Den myndighet som iakttagit biträdels agerande har
bästa förutsättningarna att bedöma om skälig tidsåtgång och om verkställd
utredning varit nödvändig. Rättshjälpsnämnden finner del troligt att kostnadskontrollen
utövas noggrannare om instansen själv har att fatta beslutet än om den enbarl
får yllra sig, Rältshjälpsnämnden vill i detta sammanhang påpeka atl kravet på
att ansökan om rättshjälp skall göras utan oskäligt dröjsmål är synnerligen
befogal och detta med hänsyn till klienten, som på ett så tidigt stadium som
möjligt skall få veta, om han själv skall betala kostnader som uppstår eller om
del allmänna träder in.
6.10 Domstolsverket
Domstolsverket ställer sig positivt till utredningens
förslag att utöka det antal myndigheler som skall få pröva frågor om ersättning
enligt RHL. Den myndighet som tagit befattning med den rättsliga angelägenheten
torde mestadels ha större möjligheter att på ett riktigt sätt bedöma uppkom-
Prop. 1978/79:90 373
mande ersättningsfrågor. Genom den föreslagna ordningen
blir också förfarandel snabbare. De myndigheler som endast i eit fålal fall
handlägger ärenden vari rättshjälp lämnas, börenligt domstolsverkels mening
dock ej kommu ifråga för denna uppgifi. Sådana myndigheter saknar oftu tillräcklig
kunskap om rättshjälpssyslemet och praxis. Att rättshjälpsnämnd fortfarande
efter yttrande från dessa myndigheter fastställer ersättning är därför lämpligast
frän såväl koslnadskontrollsynpunkl som av effektivitetsskäl. Den krels av
myndigheler som föreslås få räll alt pröva frågor om ersättning enligt RHL
förefaller enligt domstolsverkets mening väl avvägd. Såsom domstolsverket nedan
anförl bör därjämle SIV kunna faslsiälla ersättning till biträde i
utlänningsärenden (se avsnitt 6).
Genom förslaget ges bl. a. förvaltningsdomstol rätt all
pröva ersättningsfrågor. Det kan därför övervägas om motsvarighel till 18 kap.
14 § RB bör införas i förvaltningsprocesslagen (1971: 291).
6.11 Försvarets civilförvaltning
Civilförvaltningen har endust unduntagsvis beretts
tillfälle att yttra sig över biträdes kostnadsräkningar. Enligt
civilförvaltningens mening är de handläggande myndigheterna bättre skickade än
rättshjälpsnämnderna att bedöma de faktorer som påverkar ersättningens storlek.
Del bör därför klart uttalas i rättshjälpslagen att handläggande myndighet
alltid skall yttra sig över biträdes koslnadsräkning innan rältshjälpsnämnden
slutligen fastställer ersättningen. I reservation till betänkandet har
utredningens ordförande fört fram tanken alt samtliga statliga myndigheler bör
anförtros rätten atl slutligt pröva ersältningsyrkanden från biträde enligt
rättshjälpslagen. Civilförvaltningen vill emellertid framhålla alt det i vart
fall för civilförvaltningen inte känns särskilt angeläget atl handha
ersätlningsprövning-en. Under fömtsättning av att den handläggande myndigheten
alltid ges tillfälle att yttra sig över ett biträdes koslnadsräkning synes
detta ge en fullt tillräcklig säkerhei vid prövning av ersättningsfrågorna.
Skulle del emellertid visa sig innebära en förenkling av rättshjälpssyslemet
atl förvaltningsmyndigheterna anförtros ersättningsprövningen, anser civilförvaltningen
all de olika myndighelerna redan nu torde ha tillgång lill den kompetens som
prövningen kräver. Enligt vad som framgår av utredningen följer också
rättshjälpsnämnderna i det närmaste 100 %-igt myndigheternas yttranden över
kostnadsräkningarna.
6.12 Riksförsäkringsverket
Beträffande frågan om ersättning lill bilräde vid allmän
rättshjälp efter beslul av rättshjälpsnämnd i mål eller ärende vid
förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller förfarande inför skiljenämnd
gäller för närvarande, att bilrädet skall lämna in sin kostnadsräkning till
myndigheten eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända
räkningen till rätlshjälpsnämnden. Ersättning lill biträde i mål eller ärende
vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen
fastställs av domstolen.
Enligt utredningens förslag bör alla domstolar få rätt atl
fastställa ersältning i mål eller ärende vid domstol. När det gäller
förvaltningsmyndigheter anser majoriteten av utredningens ledamöter och
experter, alt förvaltningsmyndigheternas förutsättningar att bedöma
biträdesarvoden och andra ersättningar enligt rättshjälpslagen är klart sämre
än rättshjälpsnämn-
Prop.
1978/79:90 374
dernas.
Ersättningsfrågor i rättshjälpsärenden, som handläggs vid andra
förvaltningsmyndigheter än arrendenämnder, hyresnämnder och överexekutor, bör
därför enligt utredningen ligga kvar hos rättshjälpsnämnden.
Även
i detla avseende har utredningens ordförande och experten Reulerwall
reserverat sig. De anser, att beslutsfunktionerna i fråga om arvodesprövning
m. m. i princip bör läggas pä de handläggande statliga myndighelerna.
Reservanterna framhåller, alt de handläggande myndigheterna, även om den
formella kompetensen i juridiskt hänseende i några fall skulle vara siörre hos
rättshjälpsnämnderna, ändå har ett så väsentligt mycket bätire underlag för sin
bedömning, atl reservanterna för sin del inte tvekar att påstå, att
myndighelerna har fullt tillräckliga möjligheler all träffa ett korrekt
avgörande.
1
fråga om beslutsfunktionerna beträffande arvodesprövning m.m, i
rättshjälpsärenden kan riksförsäkringsverket instämma i reservanternas
uppfattning, att del är de handläggande myndigheterna som bäsl känner till
vilka åtgärder som bör ha vidtagits av den rättssökandes bilräde i ärendet och
vilken tid som skäligen bör ha åtgått härför. Trots detla och även om
arvodessättningen kan grundas på vissa fastställda taxor, anser riksförsäkringsverket
de administrativa funktioner som erfordras för fastställande, utbetalning och
bokföring m. m. av arvoden vara en för handläggande förvallningsmyndigheier
främmande verksamhei och medföra en icke önskvärd ökning av dessas
arbetsuppgifter.
6.13 Kammarkollegiet
Se
yttrandet under 2.19.
6.14 Länsstyrelsen
i Stockholms län
Ersättning
till biträde vid allmän rättshjälp fastställs nu i mål eller ärende vid allmän
domstol, krigsrätt, arbetsdomstol eller bostadsdomstol av domstolen. 1 mål
eller ärenden som handläggs vid annan myndighet fastställs ersättningen av
rättshjälpsnämnden. Nämnden bestämmer också ersättning lill offentligt bilräde
i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden.
Innan rättshjälpsnämnden beslutar om ersättning skall den myndighet som
handlägger målet eller ärendei avge yttrande över biträdets kostnadsräkning.
Utredningen föreslår på goda gmnder att även förvaltningsdomslol, arrende- och
hyresnämnd samt överexekuior tilläggs behörighet att besluta om ifrågavarande
ersättning. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del.
6.15 Länsstyrelsen
i Malmöhus län
Enligt
förslaget skall ersältning till offentligt biträde fastställas i mål eller
ärende hos allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller
överexekuior av domstolen eller myndigheten och i annat fall av
rättshjälpsnämnden. Länsstyrelsen anser alt sådan ersättning bör kunna
bestämmas av alla statliga myndigheler. Bestämmandel av ersättning innebär med
hänsyn till skyldigheten all yttra sig i ersättningsfrågan till rätlshjälpsnämnden
ej något administrativt merarbete för myndigheten. Rättshjälpsnämnden avviker
enligt utredningen sällan från myndighetens förslag. Det är också naturligt då
underlag för annan bedömning i regel saknas.
Prop. 1978/79:90 375
I samband härmed skall något beröras frågan om taxor och
normalarvoden. I förarbetena ägnas denna fråga stor uppmärksamhei och depariemenischefen
förordade atl taxor skulle komma till användning i belydande utsträckning. Han
uttalade atl taxor ifråga om tvistemål i utomprocessuel-la ärenden och
förvaltningsärenden borde konstrueras som saklaxor. Taxorna skulle fastställas
av centralmyndigheten. Man finner emellertid nu av utredningen atl föruiom en
läxa för offentiiga försvarare endast timkoslnadsnorm har faslsiällis. Att ej
mer åtgjorts är förvånande med hänsyn till departementschefens uttalande. Det
bör ur kostnadskontrollsynpunkt vara angeläget atl taxor upprättas på olika
områden. Den timkostnadstaxa som nu gäller kan ej antagas medföra någon
effektiv kostnadskontroll.
6.16 Länsstyrelsen i Kronobergs län
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att förvaltningsdomstol
och överexekutor skall fä rätt att pröva ersättningsfrågor enligt
rättshjälpslagen i mäl eller ärenden som handlagts hos dem. Mot bakgrund av att
länsstyrelsen principiellt ansluter sig till utredningsordförandens reservalion
kan dock ifrågasättas om inte - med hänsyn till dess omfatlande
förvaliningsrättsliga erfarenhet i vart fall länsstyrelse borde få samma
befogenhet.
6.17 Sveriges advokatsamfund
I frågan vilka myndigheter som skall pröva
ersättningsfrågor enligt rättshjälpslagen (16.3. 1) delar samfundet den uppfattning som kommer till
uttryck i ordförandens i ulredningen reservation.
6.18 Sveriges domareförbund
När det sä gäller fastställande av ersättning i ärenden om
allmän rättshjälp ansluter sig domareförbundet också principiellt till det
synsätt som företräds av utredningens ordförande.
Enligt 12 § i det av utredningen framlagda förslaget till
rältshjälpsförordning skall den förvaltningsmyndighet där ärendet är anhängigt
avge yttrande till rättshjälpsnämnden i varje mål eller ärende som avgjorts av
myndigheten. Så sker även under del nuvarande förfarandet. Den av utredningen
redovisade statistiken ulvisar att rättshjälpsnämnderna praktiskt tagel undantagslöst
följt myndigheternas förslag. Utvecklingen på rätlshjälpsområ-det har dessutom,
säsom utredningen själv vitsordar, fört därhän att de timkostnadsnormer för
biträdesersättning som ingår i fastställda taxor numera i princip lillämpas
inom hela området. Del är uppenbarligen biträdets arvode som är den tunga
posten i det helt övervägande antalet rätlshjälpsärenden. Beräkningen av delta
arvode kan ju inte gärna föranleda andra svårigheter än alt myndigheten måste
la ställning till frågan om den uppgivna lidsålgången är rimlig med hänsyn
till ärendets beskaffenhei. I sistnämnda hänseende lär ingen annan än den
myndighet som handlagt det ärende som avses med rättshjälpen kunna ha någon
grundad uppfattning. Om expeditionsavgifterna avskaffas för den som åtnjuter
rättshjälp återstår i regel att pröva endast biträdels eventuella
expensanspråk. Sådana anspråk torde emellertid ytterst sällan vara av sådan
omfattning all det ej kan uppdras åt förvaltningsmyndigheterna alt bedöma dem.
Slutligen bör anmärkas atl ingenting torde hindra en förvaltningsmyndighet som
känner tveksamhet inför en kostnadsräkning att begära yttrande däröver hos
rättshjälpsnämnd.
Prop.
1978/79:90 376
Domareförbundet har när det gäller
förvaltningsmyndigheterna inte vägt in de administrativa problem som kan vara
förknippade med en sådan uppdelning av beslutsfunktionerna som förbundel i del
föregående funnit principiellt lämpligast. Ehuru dessa problem i olika
sammanhang antytts av utredningen är del vanskligt att av belänkandet utläsa
vilken räckvidd de har. Endast om de administrativa olägenheterna av en till de
olika förvaltningsmyndigheterna delegerad beslutsrätt vid närmare granskning
befinns pälagligl överväga de fördelar som en sådan delegation ur andra synpunkter
måste anses bereda, bör den av utredningen föreslagna centraliseringen av
funktionerna lill rättshjälpsnämnder väljas som grund för lagstiftningen på
området.
6.19 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Enligt föreningens uppfattning är förutom
rättshjälpsnämnder och besvärsnämnd endast domstolar ägnade av fastställa ersältning.
Som berörts under avsnittet Beviljande av allmän rättshjälp kommer
förvaltningsmyndigheter av andra slag ofta att få en sorts partställning.
Gällande instansordning medför ocksä olägenheter om kretsen av
ersättningsfästställare vidgas på sätt som föreslagils.
7 Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp
7.1 Byte av biträde m. m.
7.1.1 Bostadsdomstolen
Bosladsdomstolen har i och för sig ingen erinran mot att
bilräde generellt skall äga rält att sälta annan i sitt ställe om ersättaren är
advokat (motsvarande). Detta torde i praktiken inte innebära någon nämnvärd
förändring i förhållande till vad som nu gäller efiersom rältshjäipsnämnderna
så gott som alltid bifaller yrkande om substitutionsrätt.
Bosladsdomstolen delar också utredningens uppfattning atl
byle av bilräde inte bör medges utan vägande skäl. En okontrollerad rält till
biträdesbyte skulle kunna leda till onödiga kostnadsökningar för statsverket.
Den föreslagna generella substitutionsrätten kan emellertid öppna vissa
möjligheter till ett maskerat biträdesbyte. De myndigheter som skall fastställa
biträdesersättningarna bör ha sin uppmärksamhet riktad på detla förhållande.
Har på grund av substitution omotiverat dubbelarbete utförts bör detta arbete
ej ersättas av det allmänna.
7.1.2 Göta hovrätt
Byte av biträde
Hovrätten har ej något att erinra mot utredningens förslag
i denna del.
7.1.3 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Utredningen föreslår en lagregel som ger offentligt
biträde rätt atl sätta advokat i sitt ställe. Utredningen anför (sid. 186) att
biträdet härigenom skulle få rätt alt för viss tid, vissa ålgärder eller för
återstoden av uppdraget sätta annan i sitt ställe men att biträdel för den
skull inte upphör att vara biträde enligt rättshjälpslagen. Vill offentligt
biträde sätta någon som in-
Prop. 1978/79:90 377
te ur advokal i sitt ställe bör däremot tillstånd krävus
uv rätlshjälpsnämnden. Från rätt atl sälla annan i sill slälle, av ulredningen
benämnd substitution, skiljer ulredningen byte av biträde, som innebär att det
tidigare biträdel entledigas och nyll bilräde förordnas. Sådant byte får bara
ske efter tillstånd UV rätlshjälpsnämnden, och tillstånd får lämnas bara om
särskilda skäl föreligger.
Hyresnämnden ansluter sig till vad ulredningen sålunda
föreslagil men anser alt den föreslagna ordningen inte kommer fram tillräckligt
tydligl genom lagtexten (27 §). Ordet substitution torde vara mindre väl valt
för alt ange att bilrädel anmodat annan alt tillfälligt vidtaga viss ålgärd i
målel eller ärendet. Det bör vara möjligl all formulera lagtexien så all
skillnaden mellan byte och vad ulredningen kallar substitution framgår
tydligare.
Det synes riktigt atl de domstolar och myndigheter som får
rätl atl faslställa ersättning också får rält all beslula om byte av biträde.
Fråga om byte kan väl knappast uppkomma i andra fall än när ärendet drar ut på
tiden och flera muntliga förhandlingar äger mm. Del är då klarl atl den handläggande
myndigheten eller domstolen bäst kan bedöma huruvida sådana motsättningar
uppstått mellan bilrädel och huvudmannen alt skäl till byte föreligger.
7.1.4 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden har intet att erinra mot att biträde
skall äga rätt atl sätta advokat i sitt ställe men anser alt bestämmelsen bör
kompletteras med skyldighet för biträdel att - i förekommande fall - omgående
underrätta den myndighet som beviljat rättshjälpen härom. Nämnden har inte
heller någon erinran mot förslaget alt allmän domstol, förvaltningsdomslol,
arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor skall äga rätt beslula om
substitution, bilrädesbyie eller entledigande av biträde. I sådant fall bör
dock ordet "får" i paragrafens sisla mening utbytas och slutet av meningen
lyda "beslutar domstolen eller myndigheten om sådan åtgärd". En
liknande underrättelseskyldighet som ovan angivits vid utövande av substitutionsrätten
bör dock - i förekommande fall - införas.
7.1.5 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden vill erinra om vad som anförs i
justitiedepartemen-lets PM angående reform av samhällets rättshjälp (Ju 1970:14
s. 272), i prop. till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 329) och i DON:s
promemoria. I samtliga här relaterade arbeten uttalas vikten av
kostnadskontroll, varför det kan diskuteras om inte rättshjälpsmyndigheten bör
handha frägor av detta slag. Som DON i sin promemoria funnit, kan man inte
utesluta möjligheten av alt liberala substitutionsregler av liknande slag som
de som utredningen förordar undanlagsvis kan användas på ell mindre önskvärl
sätt.
Utredningen föreslår en allmän substitutionsrätt men anför
som stöd härför endast, att en sådan i vissa speciella situationer kan medföra
arbetslättnad för advokaten ifråga, s. 186f. Utredningen medger dock - lika
med Ju 1970:14, departementschefen (prop. 1972:4) och DON - atl fördyringar kan
bli följden av förslaget. Del kan ifrågasättas huruvida vad utredningen anfört
angående skälen till en förändring i nu berört avseende har sådan tyngd att del
uppväger riskerna för koslnadsökningar.
Utredningens förslag angående byte och entiedigande av
biträde föranleder inte någon rältshjälpsnämndens erinran.
Prop.
1978/79:90 378
7.1.6 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Som ulredningen påpekat medför generell substitutionsrätt
risk för ökade kostnader. DON var i sin promemoria 1974 av samma uppfattning och
ansåg framför allt på gmnd härav all det inte fanns skäl att införa en sådan
rält. Rättshjälpsnämnden framförde liknande synpunkier i sitt yttrande över
promemorian.
Den nuvarande regeln har i prakiiken inte medfört några
olägenheter. Regelmässigt begär biträdel redan från början tillstånd alt fä
sälla annan i sitt ställe och lika regelmässigt bifalles sådan begäran.
Inträffar sjukdomsfall eller annat tillfälligt hinder för biträdet att utföra
sitt uppdrag finns alltså redan möjlighel att sälta in ersättare. På
ansökningsblanketten finns särskili utrymme för begäran om substitution.
Separat ansökan till rältshjälpsnämnden behövs egentligen endast då det gäller
alt sätta in ett platsombud. Handläggningen av sådana ärenden sker snabbt.
Några olägenheter med den gällande regeln kan man inte
tala om. Om utredningens förslag om ändring av beslutsfunktionerna genomförs,
lorde emellertid olägenheier kunna uppslå. Rättshjälpsnämnden ställer sig därför
positiv till förslaget om generell substitutionsrätt endasl under förutsättning
atl advokaterna får vidgad rätt atl besluta om allmän rättshjälp.
Byte av biträde och entledigande av biträde i annat fall
Förslaget tillstyrkes.
7.1.7 Rättshjälpsnämnden i. Göteborg
Nämnden delar utredningens uppfattning att frågan om byte
av bilräde hör regleras i rättshjälpslagen. Den föreslagna rättsregeln (28 §)
innebär kodifiering av nuvarande praxis. Nämnden anser att nuvarande praxis är
väl restriktiv och förordar därför en viss utvidgning av möjlighelen att byla
biträde.
7.1.8 Råttshjälpsnämnden i Umeå
Med hänsyn till dels enhetlighet i praxis och dels den
återhållsamhet som ur kostnadssynpunkt måste iakttagas, finner nämnden alt det
bör förbehållas nämnden att avgöra frågan om biträdesbyte. I fråga om substitution
tillstyrkes förslaget, men nämnden anser att det bör exemplifieras, när
substitution är tillåten. Av samma skäl som ovan anförts anser nämnden också,
att frågan om upphörande av rättshjälp bör avgöras av rättshjälpsnämnden.
7.1.9 Domstolsverket
Byte av biträde.
Som Ulredningen föreslagil bör frågan om biträdesbyte
regleras i RHL.
Domslolsverkel godtar utredningens förslag att
biträdesbyte skall få ske bara om djupgående motsättningar uppstått mellan
biträdet och den rättssökande eller eljest särskilda skäl föreligger för del.
Ett byte av biträde är oftast förenat med stora kostnader. Det är därför
nödvändigt med en noggrann prövning. Del kan emellertid vara svårt atl avgöra
när djupgående motsättningar skall anses föreligga. Enligt domstolsverkets
uppfattning måste motsättningarna vid en objektiv bedömning anses ha orsakats
av alt biträdet inte handlagt ärendet med tillräcklig omsorg eller eljest
handlat felaktigt. Uppställes inte delta krav kan den rättssökande utan att
befogad anmärkning kan riklas mot biträdel framtvinga ett byte genom atl t.ex.
återkalla fullmakten för biträdel. Har stora kostnader uppkommit i ärendet
Prop. 1978/79: 90 379
bör i sådant fall biträdel entledigas men någoi nyll
bilräde bör inie förordnas. 1 de fall biträdel arbetat endasl en kortare lid
på ärendet bör man kunna se något mera liberalt på frågan om byte;
merkostnaderna kommer då inte alt bli så stora. Har bilrädet och huvudmannen
olika uppfattningar om hur ärendet skall handläggas kan det uppstå konflikt
mellan dem. Biträdel kan exempelvis anse del meningslöst atl föra ärendei
vidare medan huvudmannen vill överklaga. Som framgår av Sveriges
advokatsamfunds cirkulärskrivelse nr 32/1976 bör biträdet vid sådant
förhållande begära sitt entledigande. På grund av sin lojalitetsplikt mot
huvudmannen skall han emellertid inte uppge vari motsättningarna består. Även
om biträdet härigenom försätts i en svår situation bör enligt domstolsverkets
mening nu gällande praxis fortfarande lillämpas. Byte av bilräde skall alltså
inte tillåtas enbart på grund av uppgift om atl djupgående motsättningar mellan
bilräde och huvudman uppkommit.
Substitution av biträde
Domstolsverket delar utredningens uppfattning alt
offentligt biträde bör ges generell rätt att sätta advokat eller bilrädande
jurist vid advokatbyrå i sitt ställe. En sådan rält torde vara nödvändig om
utredningens förslag all advokat skall få bevilja rättshjälp i vissa typer av
ärenden genomförs.
Domstolsverket vill emellertid göra några påpekanden. Det
finns en viss risk för att en generell subslitutionsrätt utnyttjas i alltför
stor ulsiräckning med ökade kostnader som följd. Del bör därför understrykas,
all biträde endast tillfälligtvis fär använda sig av möjligheten till
substitution och att ett verkligt behov då måste föreligga. År det inte fråga
om alt sälta in platsombud bör biträde inte få sätta advokat på annan orl i
sitt slälle om della medför ökade kostnader. Den myndighet som har all
faslställa ersättningen åt biträdel måste vara observant på att visst onödigt
dubbelarbete kan föreligga genom att biträdet onödigtvis utnyltiat rälten till
substitution.
7.1.10 Riksförsäkringsverket
Beslutsfunktionerna i fråga om substitution, byte och
entledigande av bilräde vid allmän rättshjälp samt beslut om alt rättshjälp
skall upphöra föreslås av utredningens majoritet skola ankomma på samma
myndigheter som prövar frågan om arvodessättningen, d.v.s. allmän domstol och
förvaltningsdomstol. Förvaltningsmyndighet anses däremot inte besitta
tillräcklig kompetens i dessa frågor.
Utredningens ordförande och experten Reulerwall har även
beträffande dessa funktioner reserverat sig för att de bör tillkomma även
statlig förvaltningsmyndighet. Reservanterna anser, att besluten i dessa
frågor i praktiken kommer att dikteras av de handläggande myndigheterna, som
bäsl känner till de omständigheter som bör påverka beslulen.
Riksförsäkringsverket ställer sig även i detta avseende
tveksam lill reservanternas uppfattning. De omständigheter, som kan föranleda
substitution, byle och entledigande av biträde i rättshjälpsfrågor, torde mera
sällan framgå av de utredningar handläggande förvaltningsmyndigheter företar i
olika ärenden. Alt avgöra när rättshjälp inte längre är erforderlig synes
däremot slälla sig något lättare fördessa.
7.1.11 Alhnänna advokatbyråkommittén (1977:11)
Att offentligt biträde i lag ges rätl att sätta advokal i
sitt slälle tillstyrks.
Prop. 1978/79:90 380
7.1.12 Sveriges advokatsamfund
Vad som föreslås i fråga om byte av biträde (15) hälsar
samfundet med tillfredsslällelse. Eftersom tillstånd lill bilrädesbyie i vissa
fall skall lämnas av den domstol eller myndighei där den rällsliga
angelägenhelen är anhängiggjord - någoi som i och för sig är praktiskt - synes
det olämpligt att biträdel och den rättssökande ingående behöver redovisa varför
de inte kan samarbeta. Det borde räcka för bilrädesbyie att biträdet och den
rätts-sökande samstämmigt förklarar atl djupgående moisii ningar har uppstått
och atl därför bilrädesbyie är nödvändigt. Risken torde vara ringa att statsverket
skulle drabbas av några större kostnadsökningar.
7.1.13 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Byte av biträde
Advokatens tystnadsplikt medför att det ofta är omöjligt
alt röja bakgrunden till en begäran om bilrädesbyie. En anmälan om all
allvariiga mol-sättningar - ulan närmare angivande av dessas innehåll - måsle
därför alltid utgöra tUlräckligt skäl för biträdesbyte.
Rätt att sätta annan i sitt slälle Utredningens förslag
tillslyrks.
7.2 Slutreglering och fördelning av kostnader
7.2.1 Bostadsdomstolen
Bosladsdomstolen har i och för sig inte några erinringar
mol del av utredningen skisserade avräkningssystemet. Domstolen vill dock
framhålla att domstolen saknar underlag för att bedöma hur detta system kan
antas fungera i den praktiska lillämpningen.
7.2.2 Göta hovräu
Slutregleringsförfarandet enligt det nuvarande
rättshjälpssystemet är som ulredningen framhållit omständligt och tidsödande.
Starka skäl lalar således för att en förändring kommer till stånd. Hovrätten
anser emellertid atl utredningens förslag i denna del är bristfälligt
underbyggt och inte heller i tillräcklig utsträckning belyser de konsekvenser
som förslaget kommer alt få. Detta gäUer bland annat det inte ovanliga fallel
alt ett mål eller ärende handläggs såväl vid domstol som utomprocessuellt. Ett
typexempel är det fall att fråga om skadeståndsskyldighet avgöres av domstol,
medan skadeståndsbeloppens storlek bestämmes genom förhandlingar med försäkringsbolaget.
Skall i ett sådani fall rättshjälpsnämnden äga ompröva domslolens beslul om
rätlshjälpsavgift m.m.? Är detta avsikten lorde rättshjälpsnämnden, för atl
kunna bedöma om den rättssökandes ekonomiska situation undergått väsentlig
förändring (35 §) eller om rättshjälpsavgift avräknats, alltid behöva få del
av domstolens bedömning av den sökandes ekonomi och rättshjälpsavgift.
Domstolarnas undertätlelseskyldig-hel kommer således i stor utsträckning att
kvarslå. Samordningsproblem torde också uppstå bland annat i de fall ärenden,
vari rättshjälp beviljats, handläggs parallellt vid olika myndigheter, Föruiom
de problem som utredningens förslag om decentralisering av
slutregleringsförfarandet således medför, motverkar det ocksä enligt
hovrättens mening möjligheterna
Prop. 1978/79:90 381
all med hjälp av ADB och andra moderna hjälpmedel
rationalisera handläggningen.
Beiräffande fördelama med utredningens förslag framhåller
utredningen de kostnadsbesparingar som kan uppkomma för rättshjälpsnämnderna genom
all del särskilda förfarandel med slulavräkning och partiell avräkning med
bilrädet inte behövs. Såviti hovrätten kan bedöma innebär förslaget emellertid
i huvudsak ej annal än att hela detla arbete överflyttas pä andra myndigheter.
Exempelvis skall således domstolama göra slutavräkning instans för instans i
stället för den nuvarande partiella avräkningen. Allt arbete med
ersättningsbesked och underrättelser m. m. skall likaså ombesörjas av den
enskilda myndigheten. Hovrätten anser således att utredningens förslag inte kan
förväntas medföra några fördelar från kostnadssynpunkt för rättshjälpen som
helhet. Tvärtom föreligger påtaglig risk för kostnadsökningar. Då det
föreslagna systemet dessutom, såsom tidigare påtalats, medför praktiska
svårigheter avstyrker hovrätten bestämt att det genomföres.
Utredningen föreslår vidare alt staten skall åtaga sig ett
garantiansvar för motparts skyldighet att erlägga den del av
rättegångskostnaden som utgör sökandens rätlshjälpsavgift, om denna ej
överstiger 5% av basbeloppel. Är rättshjälpsavgiflen högre får sökanden på
egen hand driva in avgiften. Detta system torde i och för sig vara till fördel
för exekutionsväsendet som härigenom får vidgade möjligheler att avskriva
ärenden. Däremot medför del pälagliga nackdelar för den myndighet som skall
besluta om återbelalningsskyldighelen. Utredningens förslag kommer enligt
hovrättens mening att medföra kostnadsökningar för rättshjälpen, dels direkt
genom förluster i anledning av garantiåtagandel (av DON beräknade till 100000
kr./år), dels genom merarbete vid domstolar och andra myndigheter. Hovrätten
anser därför atl nuvarande syslem bör bibehållas men förenas med en
beslämmelse som möjliggör att enskilds krav på gottgörelse för
rätlshjälpsavgift kan överlåtas pä den enskilde så snart ett indrivningsförsök
misslyckats. Härigenom skulle exekutionsväsendets önskemål kunna tillgodoses
utan de påtalade svårigheterna för den beslutande myndigheten. Då möjlighelema
att få ut ersättning i de fall ett indrivningsförsök misslyckats lorde vara
ringa, synes den föreslagna ordningen ej heller medföra nägra egentliga
nackdelar för den sökande.
7.2.3 Kammarrätten i Göteborg
Rälishjälpen är nu organiserad så att de enskilda
rättshjälpsärendena från den första åtgärden med att lägga upp akten lill den
sista med att betala ut ersätiningen handläggs vid rättshjälpsnämnden.
Däremellan kan många frågor uppkomma i ärendet, såsom exempelvis begäran om förskott,
biträdesbyte, ersättning för utredning m, m. Nämnden beslutar i flertalet av
dessa frågor. 1 viss utsträckning, såsom när allmän domstol fastställer biträdesersätlning,
förekommer det atl annan myndighet fattar beslut i rättshjälpsärendet. I dessa
fall undertättas dock nämnden om beslutet. Nämnden sköter sluiregleringen i
alla ärenden. I akten hos nämnden finns då uppgift om samtliga beslul som rör
ärendet. Det nuvarande systemet bygger således på alt ett ärende administrativt
hålls samman hos nämnden. Nämnderna har ett mycket stort antal ärenden.
Härigenom har en hög specialisering kunnat uppnås. Ärendena handläggs till stor
del av biträdespersonal. Ansökningama förgranskas och beslut förbereds av
granskningsbiträden. Flertalet slutregleringar ombesörjs i prakiiken av biträdespersonal.
Koncentrationen av arbetsuppgifter till nämnderna ger
Prop.
1978/79:90 382
förutsättningar för en långt driven specialisering, som
medför atl arbetet kan bedrivas på ett rationellt sätt. Enligt kammarrättens
bedömning kan rationaliseringsvinster egentligen uppnås endast i den mån som en
ny ordning innebär att vissa arbetsmoment kan avskaffas.
Varje omfördelning av beslutsfunktionen inom systemet
påverkar de praktiska handläggningsrutinerna. Enligt kammarrättens uppfattning
är det viktigt, när man överväger att överföra beslutsfunktioner frän rältshjälpsnämnd
till annan myndighei, atl man inte ser endast lill var en uppgift
organisatoriskt lämpligen hör hemma ulan även till vem som i praktiken kommer
atl utföra uppgiften pä de myndigheter dil den överförs. Del kan exempelvis
inte anses vara rationellt atl föra över uppgifier som i dag uiförs av
biirädespersonal vid rättshjälpsnämnd till juristpersonal vid domstolama.
Vidare måste man vid varje förändring noga överväga vilken
inverkan förändringen kan tänkas ha på samordningen mellan myndigheterna. Som
ell exempel kan anföras det fall alt rätlshjälpsnämnden har beslutat om allmän
rättshjälp och betalat ul förskott på biträdesersätlning samt talan sedan
väcks vid domstol. Enligt utredningens förslag skall ärendet då slul-regleras
av domstolen. Om inte nämnden lämnar över sina handlingar, kommer domstolen att
sakna kännedom om de ekonomiska förhållanden som angetts i
ansökningshandlingen. Sådan kännedom är nödvändig för alt domstolen skall kunna
pröva frågan om rällshjälpsavgiften skall jämkas på grund av ändrade ekonomiska
förhållanden. Om biträdet förbiser sin skyldighet att uppge det förskott som
har utbetalats av rättshjälpsnämnden, kommer domstolen vidare att sakna
kännedom om förskottet.
Härutöver är att märka alt arbetet med slutreglering av
rättshjälpen i dag uiförs nästan enbart av biirädespersonal vid nämnderna.
Enligt förslaget skall de beräkningar som behövs för slutregleringen utföras av
den domstol eller den myndighet som fastställer den slutliga ersättningen.
Sifferuppgifterna skall anges i domen och kommer därmed att utgöra en integrerande
del av denna. Detta innebär atl de som dömer i saken även har alt svara för att
uppgifierna i slutregleringsdelen är korrekta. För kammarrättens del innebär
detta atl tre domare lar ansvarei för och därmed blir skyldiga att kontrollera
sifferuppgifterna, ett arbete som idag utförs av kontorsbiträden på
rättshjälpsnämndema. Man kan i och för sig länka sig en lösning som innebär atl
arbetet med slulregleringar även vid domslolarna utförs av biträdespersonal. En
förutsättning härför är alt slutregleringen inte skall flyta in i domen. En
sådan ordning skulle emellertid inte innebära någon rationalisering ulan
snarare motsatsen. Med hänsyn till den stora specialiseringen vid nämnderna
torde arbetet utföras mera effektivt där.
Mot ovanstående bakgrund ifrågasätter kammartätten starkt
att förslaget till ändrade rutiner i fråga om slutreglering innebär en
förenkling av nu gäUande syslem.
Fördelning av motparts ersättning för kostnad för allmän
rättshjälp
Utredningens förslag i denna fråga är uppbyggt efter samma
principer som det förslag som fanns i DONs PM. Kammartälten yttrade sig år 1975
över DONs förslag och yttrandet redovisas i rättshjälpsutredningens betänkande
(s. 204). Kammarrätten vidhåller den uppfaUning som då kom till uttryck och
anser således att det ter sig orättvist att den som har lägre kostnadsbidrag
än fem procent av basbeloppel skall gynnas framför övriga
rättshjälpsberättigade. 1 stället bör fördelningen av inflytande betalningar
förenklas och förmånsordningen bestämmas på följande sätt.
Prop. 1978/79:90 383
1. Statsverkets kostnader för rättshjälpen
2.
Partens
ersättning för rättshjälpsavgiflen
3.
Slatsverkels
kostnader som belastat anslaget Ersättning åt vittnen m. m.
7.2.4 Göteborgs tingsrätt
Beträffande de förslag lill förenklingar som ulredningen
här har lagt fram vil) tingsrälten anmärka att den ökade arbetsbelastning som
dessa kommer att medföra för de allmänna domstolarna - i vart fall för en
siörre tingsrätt - inte kommer atl kunna bemästras inom ramen för nuvarande
personalorganisation.
7.2.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Slutavräknings- och sluiregleringsförfarandet
Rättshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning alt
förfarandet vid slulavräkning och slutreglering bör förenklas så myckel som
möjligl. Förslagei att låta den myndighet, som skall pröva ersättningsfrågan,
samtidigt slulligl faslsiälla rällshjälpsavgiften synes också i och för sig
vara ägnad att minska handläggningstiden. Härtill bidrar givetvis också
förslaget om befrielse från vissa avgifter enligt expedilionskungörelsen och
avgifterna enligt exekutionsavgiftskungörelsen. Enligt nämndens uppfattning
innebär dock vad utredningen anfört i huvudsak endasl ell principförslag. Ulredningen
påpekar själv vissa komplikationer som kan uppkomma (sid. 209 i betänkandet)
dock utan att presentera någon helt genomförd lösning. En annan komplikation,
som inte berörts, arom vederbörande myndighet anser sig böra ha tillgång till
underlaget för fastställandet av den preliminära rättshjälpsavgiflen, därest
rättshjälp beviljals av annan myndighet än den som prövar ersättningsfrågan,
för atl kunna bedöma huruvida någon jämkning av rättshjälpsavgiften skall
ifrågakomma på grund av väsentligt ändrade ekonomiska förhållanden. Andra
exempel på komplikationer kan säkerligen anföras. Nämnden hälsar med tillfredsställelse
utredningens målsättning men anser atl förslaget inte är så genomarbetat atl
det i nuvarande skick kan ligga till grund för en praktisk tillämpning.
Eörddnlng av kostnader
Rätlshjälpsnämnden har ingen erinran mol utredningens
förslag (36 § lagförslaget) lill kostnadsfördelning.
7.2.6 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Slutreglering
Utredningen föreslåren lösning som skall förenkla
förfarandel, s. 205 ff. Rättshjälpsnämnden har funnit det förenat med vissa
svårigheter att av texten utläsa både grunden till förslaget och hur
utredningen tänkt sig den praktiska tillämpningen. Nämnden kommer att peka på
några svårigheler som nämnden anser kommer att bli förenade med det nya
systemet,
1, Fastställande av rättshjälpsavgift
Den myndighet som skall ta ställning till
ersättningsfrågan skall också fastställa slutlig rätlshjälpsavgift. Preliminär
rättshjälpsavgift kan ha fastställts av annan myndighet eller motsvarande.
Efiersom det kan gå lång tid
Prop. 1978/79:90 384
mellan bestämmande av preliminär avgift och fastställande
av slutlig avgift kan man inte borlse ifrån att det i ett antal fall kan bli
fråga om ändring av rättshjälpsavgiften. Av betänkandet framgår ej vilkel
beslutsunderlag utredningen har tänkt sig för den myndighet som skall ta
ställning till eventuell jämkning av slutlig rättshjälpsavgift. Ifrågavarande
myndighet kan knappast ta ställning till frågan utan att ha tillgång till det
material varpå myndighet nr 1 grundat sill ställningstagande. Det blir alltså
en ny omgång pappershantering jämfört med det system som gäller idag. Man
slipperom-gången med underrättelser om rällshjälpskoslnader men fär i siällei
omgången med underiag för faslslällande av slutlig rättshjålpsavgift. Rationaliseringsvinsterna
med utredningens förslag blir nog inte stora.
2. Utomprocessuell utredning
Om utredningens förslag genomföres kommer den myndighet
som gör slutavräkningen att sakna kunskap om huruvida del i ärendei förekommii
någon utomprocessuell utredning.
3. Tidpunkten då ett ärende är avslutat
Om utredningens förslag går igenom bortfaller
avslutandefasen hos rättshjälpsnämndema. Ett hos rätlshjälpsnämnden
anhängiggjort ärende är i princip avslutat då allmän rättshjälp beviljats.
Detta betyder emellertid inte atl ärendei kan avföras från nämndens verksamhet,
plockas urdiarier-na och arkiveras. Rätlshjälpsnämnden kan få anledning
"ta fram" ärendet för att la ställning lill uppkommande frågor -
biträdesbyten, utvidgning av allmän rättshjälp, jämkning av rältshjälpsavgifl
etc, - ända lill slutreglering av ärendet sker. Utredningens förslag innebär
emellertid att rättshjälpsnämnden i ett stort antal fall inte får kännedom när
ett ärende slutförts. Någon föreskrift för annan myndighet atl underrätta
rättshjälpsnämnden om när ett ärende är avslutat och har vunnit laga kraft
finns nämligen ej i betänkandet. Resultatet härav blir att ett
rättshjälpsärende, i vart fall om det är anhängiggjort hos rätlshjälpsnämnden,
aldrig avslutas. Nackdelarna är uppenbara. Risk för missbruk, arkivproblem,
administrativa svårigheter hos rättshjälpsnämndena, m. fl. svårigheter.
Som utredningen anfört, kräver slutregleringsfasen mycket
arbete. Anledningen härtill är enligt rättshjälpsnämndens mening inte bara den
byråkratiska apparaten. Slutreglering av ett ärende handlar i grund och botten
om pengar, ut- och inbetalningar, krav och motkrav. Det är i denna fas den
slutliga kontrollen sker. Hos rältshjälpsnämnden i Jönköping arbetar 2,8
biträden med avslutandefasen. Dessa tiänstemän är specialiserade pä sina
arbetsuppgifter. Om dessa arbetsuppgifter slås ut på flera myndigheter kommer
specialiseringen att minska. Behovet av bl. a. koslnadskontroll gör, an del ter
sig önskvärl, alt den viktiga avslutningsfasen får ligga på specialiserade
ijänslemän. Utredningen pastarätt slutregleringsfasen kommer att förenklas
avsevärt. Detla påslående är icke tillfredsställande underbyggt. Vid genomgång
av utredningens förslag har rättshjälpsnämnden funnit, atl ytterligare en
pappersomgång erfordras. Detta manar till eftertanke. Så länge förlorande part
åläggs återbetalningsskyldighet för vinnande parts kostnader, kvarstår behovet
av detaljerade regler om hur slutreglering av rätlshjälpsärende skall ske.
Endast marginella förändringar torde nu vara möjliga. 1 avsaknad av stabilare
underbyggnad för en förändring av en viktig del i rältshjälpssystemel kan del
inte ifrågakomma annat än att fortfarande låta avslulandefasen kvariigga hos
rättshjälpsnämnderna.
Prop. 1978/79:90 385
Fördelning av vissa koslnader
Utredningens förslag, s. 209 ff, angående fördelning av
ersältning som motpart eller annan förpliktas återbetala medför en del
rationaliseringsvinster men rällshjälpsnämnden ifrågasätter om de blir sä
storu som utredningen antar. Två rutiner måste skapas, en för sådana fall där
den berutii-gade skall få sina pengar från statsverket, en för sådana fall där
fordran skall överlåtas på den berättigade. Erfarenheter från skilda summanhung
lalar för atl rationaliseringsvinster i regel motverkas av att flera rutiner
till-lämpas.
Utredningens antaganden, s. 210, alt allmän rättshjälp kan
komma att sökas endasl för att erhålla förmån i ålerbelalningshänseende unser
rältshjälpsnämnden vara försumbar. Enligt rältshjälpsnämndens mening bör
statsverket alltid överta den berättigades anspråk. Rättshjälpslagstiflningens
karaklär av social förmån kräver del. Dessulom torde det finnas skäl alt anta
att de ökade kostnader som kan uppslå mer än väl åtminstone på sikt uppväges av
de besparingar som kan göras med avseende på arbetskostnader hos domslolar,
rättshjälpsnämnder och exekulionsväsen.
7.2.7 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Arbetet med slulregleringar och avräkningar anses av
rätlshjälpsnämn-dens personal som relalivi belungande. Begränsning av
pappersexercisen har länge stått på önskelistan. Rättshjälpsnämnden ser därför
i och för sig positivt på utredningens förslag att slopa de särskilda
slutregleringarna och avräkningarna. Det måste emellertid framhållas att en del
av arbetet i stället flyttas över på andra myndigheter. Sålunda skall
domstolar och andra myndigheler fastställa slutlig rätlshjälpsavgift och göra
avräkning med biträde. Detta innebär en ökad arbetsbelastning av icke ringa
betydenhet. Härtill kommer att de myndigheter som skall fastställa ersättning
till biträde också skall svara för utbetalning av denna. Uppgifterna
försvinner alltså inte helt. De delas bara upp på ett flertal myndigheter.
Lämpligheten härav kan ifrågasättas.
Förslaget innebär att underrättelse om
rällshjälpskoslnader inte längre skall insändas lill rätlshjälpsnämnden. Genom
dessa underrättelser har nämnden hiltills också fått besked om ärendet
slutförts eller ej. Med det nya systemet får rättshjälpsnämnden inte några
sådana besked. Ett ärende gällande 1. ex. näringsidkare, där rätlshjälpsnämnden
beslutat om allmän rättshjälp, kan på så vis stå öppet lång tid efter det atl
målet avgjorts. Nämnden anser detla otillfredsställande. Ett sätt att lösa
problemet är att ålägga den myndighei som avgör ärende, där rällshjälpsnämnden
beviljat allmän rättshjälp, atl sända kopia av dom eller beslut till nämnden.
Del innebär emellertid i sin tur atl viss pappersexercis ändå blir
ofrånkomlig. Nämnden anser alt utredningen inte i tillräcklig grad beaktat de
svårigheter, som uppslår vid borttagande av de särskilda slutregleringarna.
Problem som berör frågor när ärende skall anses avslutat, diarieföring, aktbildning
och arkivering fordrar en närmare undersökning.
Från rältshjälpsnämndens synpunki ärdet en fördel atl
slopa förfarandet med upprättande av fördelningskort, om än det arbetet numera
inte vållar personalen några egentliga svårigheler. Sett från den enskilde
rällssökan-dens synpunki kan däremoi den av ulredningen föreslagna ordningen
för fördelning av belopp, som motpart förpliktas att återbetala, enligt nämndens
mening le sig mera iveksam. Syftet med förändringar i systemet bör vara att i
främsta hand tillgodose den enskildes intressen. Det kan då förefalla
egendomligt med ett förslag som innebär atl den som har en lägre
25 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 386
rätlshjälpsavgift blir gynnsammare behandlad än den som
har en högre. De ökade koslnader som skulle bli följden om statsverket i
stället helt övertog den enskildes anspråk uppvägs - om än inte hell - till
stor del av de besparingar som görs beträffande arbetskostnader dels hos de
myndigheter som har atl besluta om fördelningen och dels hos
exekutionsväsendet. Det är också av vikt att inte ålägga domstolar och andra
myndigheter för många nya arbetskrävande uppgifter. Den förenkling som bör
eftersträvas genomförs bäst om statsverket övertar den rättssökandes fordran på
rättshjälpsavgift, oavsett hur stor avgiften är. Sammanfattningsvis föreslår
rätlshjälpsnämnden därför en regel av denna innebörd. Accepteras inte della.
anser nämnden det vara bäst om del nuvarande systemet bibehålls.
7.2.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
De föreslagna förändringarna beiräffande
avräkningssyslemel ler sig måhända vid en första anblick tilltalande enkla. Vid
närmare studium finner man emellertid, att en del invändningar kan riklas mot
förslaget. Detta innebär att i de fall rältshjälpsnämnden beviljat rälishjälpen
någon underrättelse om att ärendet slutförts inte kan erhållas. 1 sådant fall
då det i ärendet förekommit en utomprocessuell uiredningskoslnad under
ärendels handläggning, kan det inträffa atl denna kosinad helt tappas bort när
motpartens återbetalningsskyldighet skall fastställas. Det är nämligen inte säkert,
att del bilräde som föranstaltat om utredningen och erhållit ersättning, men
som av en eller annan orsak inte åberopar utredningen, uppger att kostnaden
uppkommit. Med det föreslagna avräkningssystemet blir del sålunda omöjligt att
kontrollera vad det enskilda rätlshjälpsärendet kostat statsverket. Det måste
också te sig betungande atl för varje inslåns fastställa en slutlig
rättshjälpsavgift, liksom det ter sig mindre tilltalande atl man i en del fall
först betalar tillbaka överskjutande del av rättshjälpsavgiflen för all i
nästa instans kräva den som har rättshjälp pä beloppet. Det är emellertid
önskvärt atl slutavräkningsarbelet förenklas på lämpligt sätl.
Återkravsrutinerna för motparts återbetalningsskyldighet
bör också förenklas. Det i förslaget skisserade tillvägagångssättet kan kanske
ge statsverket någon kostnadsbesparing men medför å andra sidan för den som
haft rättshjälp uppenbara försämringar i de fall rättshjälpsavgiften överstiger
5% av basbeloppet. Det innebär inte bara atl den som haft rättshjälp själv
måste agera för atl få ut sin rältshjälpsavgifl från motparten. Det kan
dessutom medföra kostnader om motparten vid utmätningsförsök visar sig sakna
tillgångar. Den försvagning av de förmåner som tillkommer den som har
rättshjälp som förslaget i denna del innebär kunde måhända kompenseras något
om befrielsen från exekuiionsavgifi utsträcktes till att omfatta även kravet på
återbetalning av rällshjälpsavgiften. Någon sådan förmån synes förslaget dock
inte innefatta. Nämnden anser emellertid, att man borde kunna ändra reglema om
återbetalningsskyldigheten så att anlingen återbetalningsskyldighet för
rällshjälpsavgiften alltid skulle åläggas direkl lill den som har rättshjälp
eller också skulle statsverket träda in och överta den enskildes fordran i alla
fall. Det av utredningen framlagda förslaget kommer atl gynna dem som har en
rättshjälpsavgift understigande 5% av basbeloppet, medan de vars
rättshjälpsavgift översliger 5% av basbeloppet inte får någon hjälp alls av
statsverket. De kunde kanske få tillbaka 5 % av basbeloppet av statsverket, men
få driva in belopp dämtöver själva.
Prop. 1978/79:90 387
7.2.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå
1 kapitlet om sluireglering och fördelning av kostnader
har ulredningen menat att en av anledningarna till atl nuvarande syslem
kritiserats är all koslnadsbidragel inte skall fastställas slutligt förrän
ärendet är helt avslutat. Emellertid innebär förslaget att ersättning och
rättshjälpsavgift skall fastställas i varje instans ingalunda all förfarandet
blir mindre omständligt och tidsödande. Snarare tvärtom, eftersom flera
instanser kommer att göra dessa avräkningar. Om t. ex. rällshjälpsavgiften i
lägre instans överstiger kostnaderna skall klienten ha tillbaka
mellanskillnaden och om ärendet därefter överklagas med kostnader som
överstiger först fastställd avgift som följd skall vad som just återbetalats
till klienten återkrävas. Samma problem kan komma att uppstå, när prutad
ersättning höjs. Rättshjälpsnämnden vill fästa uppmärksamheten på atl det vore
av vikt för den rällssökande allmänheten alt redan när rättshjälp sökes få
reda pä den slutiiga rättshjälpsavgiflen. Rättshjälpsnämnden ifrågasätter om
allt detta verkligen sammanlagt medför mindre byråkrati och smidigare
handläggning. Klart är an utredningens på sidan 208 uppställda mall för dessa
beslul är lättare att läsa och förstå för dem det angår än nuvarande blanketter
med de ordval som används. Rätlshjälpsnämnden tillstyrker varmt ändring av
blanketterna. Dessutom tillkommer all vederbörandes ekonomiska förhållanden
kan på ett säll som påverkar avgiften flukluera väsentiigt under ärendets gång.
Beträffande/ö/-c/e//i(/! av kostnaderna tillstyrks en ändring.
Emellertid finner rältshjälpsnämnden det icke vara
motiverat att staten överhuvudtaget skall träda emellan och förskottera
avgiften, som ju är relaterad till vederbörandes betalningsförmåga. Icke
heller finner nämnden det rimligt att ge särskild service åt dem som har fått
rältshjälpsavgifl understigande visst belopp. Anledning till differentiering
så att den som har lägre avgifl skall få samhällets hjälp all få in sin fordran
föreligger icke. Sedan avgiften fastställts i förhållande till
betalningsförmågan skall medborgama ha lika rättigheter och samma service.
7.2.10 Domstolsverket
Slutreglering
Slutregleringsförfarandet föreslås bli ett led i del
förfarande varigenom myndighet fattar beslut om ersättningen till biträde. Den
myndighet som prövar ersättningsfrågan skall enligt förslaget faslställa
rättshjälpsavgift i samband med all ersättningen bestäms. Myndigheten skall
vidare göra avräkning med biträdel och låta utbetala ersätiningen lill denne.
Biträdel åläggs därför att underrätta den myndighet, som har alt faslställa
ersättning, om ersättning till honom tidigare utgått eller begärts i
rättshjälpsärendet. Sådan undertättelseskyldighet för bilrädet föreslås också
föreligga om annan ersättning tidigare utgått i ärendei.
Domstolsverket hälsar med tillfredsställelse utredningens
förslag att slopa den nuvarande omständliga och tidsödande särskilda
slutregleringen. Dubbelarbete och onödig pappershantering torde härigenom kunna
undvikas. Ulbelalning av olika ersättningar skulle kunna ske snabbare. Vissa
praktiska problem är emellertid förenade med utredningens förslag, vilka
utredningen inte synes ha uppmärksammat och som måsle lösas. Risken är annars
atl någon enkelhet i förfarandet inte uppnås,
1 inte så fä fall kan i ett rältshjälpsärende ett
utomprocessuellt skede följa efter det att domstol meddelat dom som vunnit laga
kraft. Endast fastställelsetalan om t. ex. skadesfändsskyJdighet kan ha varit
föremål för
Prop.
1978/79: 90 388
domstols prövning. Förhandlingar mellan parterna om
skadeständsbe-lopps storlek kan återstå. Ytterligare koslnader i
rältshjälpsärendel kan uppkomma under ett sådant utomprocessuellt efterspel
lill rättegången. Rättshjälpsnämnd lorde fä pröva frågor som härvid uppkommer.
För att rättshjälpsnämnd härvid skall kunna pröva biträdels anspråk på
ytterligare ersättning och låta utbetala sådan erfordras atl nämnden
underrättas om den biträdesersättning domstol - kanske i flera instanser -
fastställt och även om vilken rätlshjälpsavgift som härvid avräknats. Del kan
ej vara rimligt att lägga denna uppgiftsskyldighet på bilrädet. Det kan också i
undantagsfall inträffa att biträde ej är förordnat. Utredningens förslag om
slutreglering och avräkning med biträdet kan såvitt domstolsverket kan bedöma
tillämpas bara på enklare ärenden, exempelvis flertalet familjerätlsliga
ärenden. Reglerna om slutreglering och avräkning med biträde måste dock för atl
prakliska svårigheter inte skall uppkomma kunnat tillämpas på alla förekommande
ärenden. Enligt domstolsverkets mening bör därför berörda regler övervägas
ytterligare under det fortsatta lagsiiftningsarbeiei.
Fördelning av ersättning som motpart eller annan
förpliktats återbetala
Utredningens förslag, som i denna del i huvudsak överenssiämmer
med vad DON tidigare föreslagit, kan i princip godtas av domstolsverket. Verket
vill emellertid göra några påpekanden.
Utredningen föreslår alt avgörande för frågan om
ersättningsskyldighet i sin helhet skall fullgöras till statsverket skall vara
rättshjälpsavgiftens storlek i förhållande till basbeloppet. Det anges inte
vilkel basbelopp som skall bilda uigångspunki för beräkningen. Enligi
domstolsverkets uppfattning uppstår komplikationer om olika basbelopp skall
kunna tillämpas i samma mål. Del torde därför vara lämpligt alt anknyta till
det basbelopp som gäller för fastställande av rättshjälpsavgift.
Har domstol beslutat om rältshjälpsavgifl och om
ersättningsskyldighet för motparten kan tillämpningssvårigheter uppkomma om
ärendets fortsatta UtomprocessueUa handläggning föranleder rättshjälpsnämnden
atl jämka rättshjälpsavgiften. Denna fräga lorde också ha nära anknytning lill
de problem som kan vara förknippade med utredningens förslag tiU slutreglering
och avräkning med biträde.
7.2.11 Riksskatteverket
1 36 § förslaget till rätlshjälpslag (RHL) anges
förfarandet när motpart är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnad. De
föreslagna bestämmelserna tillstyrks eftersom de är tydliga och kommer alt
förenkla handläggningen hos kronofogdemyndigheterna genom den klart markerade
skillnaden mellan rättshjälpstagarens och statsverkets fordringsanspräk, RSV
förutsätier alt förslaget avsetts medge rättshjälpsiagare fri verkställighet
hos kronofogdemyndighel för aU la ut kostnadsanspråket i de situationer
kostnaden översliger fem proceni av basbeloppet. 1 förslaget lill
rältshjälpsförordning (RHF) har hell förbigåtts motsvarigheten lill 34 och 35
§§ i nuvarande rättshjälpskungörelse. Det är nödvändigt att även
fortsättningsvis i författning reglera borgenärsfunktionerna vid indrivning
hos kronofogdemyndighet och det rent praktiska förfarandet i samband härmed.
De inbördes befogenheterna mellan kronofogdemyndighet, länsstyrelse,
rättshjälpsnämnd och RSV beträffande vem som vid indrivning skall tillvarata
statens rätt måste klargöras. Härvid åsyftas följande situationer - beslut om
avskrivning från fortsatt indrivning hos kronofogdemyndighet
Prop.
1978/79:90 389
-
ansökan om
utmälningsed
-
begäran på
stålens vägnar alt gäldenären försätts i konkurs och anförande av besvär över
tingsrätts beslut att ogilla konkursansökan
- bevakning av statens räll i samband med ackord
~ bevakning av siaiens räll i samband med överklagande
enligi den s. k. exekutiva besvärsordningen.
Länsstyrelsen bör forlsällningsvis enligi uttrycklig
beslämmelse i RHF Vara den myndighei som bevakar siaiens rält beträffande
statsverkets fordringsanspräk enligt rättshjälpslagsliftningen samtidigt som en
femårig preskriptionsregel införs. Della uttrycks lämpligen genom en
bestämmelse av följande innehåll.
Vad i 59-62 och 65-67 §§ uppbördslagen (1953: 272) är
stadgat om indrivning av restförd skatt och om avkortning och avskrivning av
skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sädan ersättning till statsverket
som avses i 36 § rättshjälpslagen. Angående efterkrav och preskription skall
vad i 70 och 71 §§ uppbördslagen är stadgat äga molsvarande tillämpning.
Vidare bör RHF innehålla en beslämmelse om domslois
underrättelse lill länsslyrelse molsvarande den som finns i 8 § kungörelsen (1973:261)
om ulbelalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol m. m. Sådan
undertällelse skall dock inte skickas förtån den belalningsskyldige beretts
tillfälle att belala. Härigenom kommer handläggningen att ske i enlighet med
departementschefens ullalande i proposition 1975/76: 47 med förslag till lag om
ändring i rättshjälpslagen (1972: 429), s. 36. För atl få en enhetlig
tillämpning vid indrivning av rättshjälps- och domstolskostnader bör
kungörelsen om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol
ändras på motsvarande sätl samtidigt som 1 § i kungörelsen anpassas till de
nya rätlshjälpsbestämmelserna. På grund av den ställning som länsstyrelserna
här föreslås få bör ändring även ske i 18 § kungörelsen (1965:921) om bevakning
och avskrivning av vissa statens fordringar så atl länsstyrelserna övertar
rältshjälpsnämndens befogenheter beträffande fordran enligt RHL.
RSV har
den 1 juli 1973 från JK övertagit dennes uppgift att i vissa s. k. kronomål
bevaka statens rätt i hovrätt och högsta domstolen i fråga om bl. a. fordran
som vid bristande belalning eller eljest indrivs av utmätningsman som fordran
i allmän mål i den mån uppgiften inte ankommer på annan. Härigenom kommer
statsverkels fordran enligt 36 § RHL atl handläggas som ell s. k. kronomäl vid
RSV. I övriga siiuaiioner av processrättslig art bör handläggning ske på samma
säll som vid indrivning av skatt.
Ulredningen
har inte tagit ställning till det framtida förfarandel i de fall återkrav avser
både rätlshjälpstagares och stalsverkels anspråk enligt gällande lagsiiftning.
I dessa fall skall från kronofogdemyndighet redovisad betalning förmedlas av
rättshjälpsnämndema till rätlshjälpstagaren. Kronofogdemyndigheterna måste
genom en särruiin ha en särskild bevakning i dessa ärenden. Frågan om när
kronofogdemyndighel kan släppa denna bevakning är inte reglerad lika litet som
frågan om preskriptionsavbrytande åtgärd skall vidtas för att bevaka
rättshjälpstagarens anspråk. Inför den kommande lagstiftningen fordras ell
ställningstagande lill det fortsatta förfarandet beträffande de äldre målen.
En lösning är att rättshjälpsnämnderna får rätt att till rällshjälpslagarna
överiåta den del av det statsverket tillerkända anspråket som svarar mot
eriagt kostnadsbidrag. Härigenom kan rätlshjälpstagaren själv i fortsättningen
bevaka denna kostnadsdel tillsammans med eveniuelli kapilalanspråk. En sådan
rutin skulle dessutom administrativt underlätta arbetet vid
kronofogdemyndigheterna.
Prop. 1978/79:90 390
Den nu gällande regeln om att ränta inte skall utdömas för
rättshjälps-kostnad har samma utformning i 36 § RHL. Bestämmelsen är välgrundad
och tillstyrks. 1 det stora flertalet fall ulgår numera inte ränta i samband
med att domstolskostnad utdöms till statsverket. För att underlätta den
praktiska tillämpningen vid kronofogdemyndigheter och domstolar bör om möjligt
ändring ske så atl ränla inie ulgår för kosinad enligi RB 18:13 och 31:11. I så
fall skulle ränta aldrig förekomma vid domstolskoslnad med återbetalningsskyldighet
lill statsverket.
Enligt 26 § RHL skall myndighels beslut om skyldighet att
erlägga rätlshjälpsavgift få verkställas enligt vad som är föreskrivet om
domstols dom. Advokal som har fordran avseende rättshjälpsavgift måste enligt
RSVs tolkning utverka belalningsföreläggande eller dom för fordringsanspråket,
vilket verkställs hos kronofogdemyndighetema som enskilt mål. 1 de fall
myndighet har krav bör precis som i advokatfallet verkställighet ske som
enskilt mål, vilket innebär att myndigheten kommer in med ansökan direkl till
kronofogdemyndigheten.
Enligt RB 31:3 Iredje stycket skall kostnad stanna på
statsverket om den understiger vissl av regeringen fastställt belopp. Detla
gränsbelopp är numer enligt förordningen (1977:126) om lägsia belopp för
återbetalning enligt 31 kap. I § rättegångsbalken 100 kr. Genom hänvisning i
RB 31:3 lill maximibelopp för kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp enligt
rättshjälpslagen undantas från återbetalningsskyldighel personer med lägre
inkomster, under förutsättning att kostnaden enligt förordningen översliger
maximibeloppet för kostnadsbidrag. I början av år 1977 rådde emellertid
motsatt ordning, varför en automatik förordas i RB 31:1 tredje stycket. Detta
skulle kunna erhållas genom alt bestämmelsen får följande lydelse.
Om del belopp den tilltalade skulle hava att ersätta inte
överstiger
lägsta rättshjälpsavgift enligt rättshjälpslagen skall
kostnaden stanna ä
statsverket.
Översyn måste göras av RB 31:1 första stycket då begreppei
"maximibelopp för kostnadsbidrag" försvinner.
7.2.12 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)
Förslaget beträffande slutreglering innebär en förenkling
av förfarandet som för de allmänna advokatbyråernas del innebär tidigare
betalning för nedlagt arbele. Kapitalbehovet kommeratt påverkas i positiv
riktning.
7.3 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall
7.3.1 Göta hovrätt
Hovrätten tillstyrker utredningens förslag att i mål
angående gemensam ansökan om äklenskapsskillnad återbelalningsskyldighelen för
den make som inte har rättshjälp anpassas till vederbörandes betalningsförmåga.
Hovrätten förmenar emellertid att det, för att utredningens förslag skall
fungera tillfredsställande, i rättshjälpsförordningen bör inskrivas skyldighet
för biträdel att lill domstolen lämna uppgifi om de ekonomiska förhållandena
för den make som ej har rättshjälp.
En förutsättning för tiUämpning av 31 § 2 st.
rättshjälpslagen är atl makarna vunnit boskillnad eller äktenskapsskillnad
efter gemensam ansökan. Hovrätten vill därför i detta sammanhang beröra frågan
om vad som skall avses med "gemensam ansökan". Skiftande praxis synes
nämligen i detta avseende ha utbildats hos domstolama. Sålunda råder till
exempel delade
Prop. 1978/79: 90 391
meningar huruvida bestämmelsen skall Ullämpas i mål som
anhängiggjorts genom stämning men där makarna sedermera enas om villkoren och
vinner äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan innan förhandling hållils i
målet. I den av domslolsverkel utfärdade taxan för 1978 har angivits atl nämnda
lagrum skall tillämpas även i del avsedda fallet. Del synes lämpligt all
lagiexien ges ell otvelydigi innehåll i ifrågavarande avseende.
7.3.2 Cjöteborgs tingsrätt
Tingsrätten vill i detta sammanhang endasl uppmärksamma
det förhållandet, som ej direkl berör rättshjälpslagen, atl om den andra maken
motsatt sig gemensam ansökan men vid domstol medgivit samtliga yrkanden någon
återbetalningsskyldighet ej kommer att åläggas denne.
7.3.3 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot utredningens
förslag (37 § lagförslaget) att begränsa makes återbetalningsskyldighet
gentemol statsverket till ett belopp motsvarande egen ev. rättshjälpsavgift,
därest denna understiger hälften av rättshjälpskostnaden.
7.3.4 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden har inte någon erinran emot förslaget,
s. 216 ff.
1 delta sammanhang mäste emellertid beaktas dels vilket
beslutsunderlag beslutande myndighet skall ha dels vem som skall ha ansvaret
för att detta beslutsunderlag kommer myndighei till hända. Liknande problem
uppstår då rätlshjälpsnämnden skall faslställa motparts återbetalningsskyldighel
för skiftesmannakostnader. Skiftesmannen kan vägra att medverka till utredning
angående den rättssökandes motparts ekonomiska omständigheter.
Rätlshjälpsnämnden får ta reda på vederbörandes SGI, delge honom eller henne
detla och ge vederbörande lillfälle inkomma med yttrande häröver. På grundval
av vad sålunda framkommit bestämmer rätlshjälpsnämnden om
återbetalningsskyldighel skall åläggas eller ej.
Rättshjälpsnämnden har svårt att tänka sig att ena partens
bilräde skall vara mer benäget än skiftesmannen att lämna uppgifter om
motpartens ekonomiska omständigheter till domstol. I vart fall måste föreskrift
härom las in i lagstiftningen. Eljesl kan det ifrågasättas om
rättshjälpsbiträde verkligen kommer att anse sig vara skyldig att lämna dessa
uppgifter.
Från domarhåll har påpekats, att man vid domstolarna haft
svårigheter
att tolka bestämmelsen i 31 § 2 st. rättshjälpslagen vilket stadgande be
stämmer i vilka fall återbetalningsskyldighet för andre maken föreligger.
Föreligger återbetalningsskyldighet t. ex. i fall då makar lämnat in gemen
sam ansökan men blott den ene efter betänketidens utgång fullföljer förfa
randet och den andre maken förblir passiv? Skall i sådani fall den av ma
karna som inte har allmän rällshjälp åläggas återbetalningsskyldighet? Or
dalydelsen i 31 § 2 st. rällshjälpslagen vållar vissa domstolar tolknings
problem: Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äkten
skapsskillnad. -- Denna passus återfinnes oförändrad i förslaget.
7.3.5 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Rättshjälpsnämnden har inget atl erinra mol de föreslagna
reglerna. Domstolama torde sedan länge ha tillämpat den principen i
äklenskaps-skillnadsmål alt make, som vid allmän rättshjälp inte skulle haft
att betala mer än grundavgiften i kostnadsbidrag, inte heller ålagts någon
återbetalningsskyldighet. Rättshjälpsnämnden i Malmö har anlagt samma synsäll
Prop.
1978/79:90 392
på ålerbelalningsfrågan vid behandling av ärenden om
bodelning med skif-lesman. Utredningen vill nu gå något längre i det atl
återbetalningsskyldigheten föreslås begränsad till vederbörandes
rättshjälpsavgift, om denna skulle blivit lägre än hälften av
rättshjälpskoslnaderna. Det innebär atl en noggrann beräkning av rällshjälpsavgiften
måste göras. De uppgifter om vederbörandes ekonomiska förhållanden som
erfordras härför skall, menar utredningen, kunna lämnas av biträdet tili den
part, som har allmän rättshjälp. Som rättshjälpsnämnden anförde redan i
yttrandet över DONs promemoria kan man inte alltid utgå från delta. Nämnden kan
heller inte inse atl utsikterna till hjälp från bilrädet i delta hänseende
ökarom advokaterna själva får bevilja allmän rällshjälp i familjerättsmålen.
Man får därför - enligt nämndens mening - räkna med i varje fall visst
merarbete för domstolarna för att infordra ifrågavarande uppgifier.
Ulredningen föreslår att återbetalningsskyldighet ej skall
åläggas om det med hänsyn lill omständigheterna är obilligt. Som exempel på
sådani fall nämns att andre maken haft koslnader för eget ombud. Avsikten torde
vara atl denna regel skall gälla såväl i äktenskapsskillnadsmål som i bodelningsärenden.
Rättshjälpsnämnden delar inte denna uppfattning. Förhållandena är klart olika
i dessa ärendegrupper vad gäller anlitande av biträde. Väljer i ett
bodelningsärende med skiftesman den som inte har allmän rättshjälp alt anlita
egel bilräde, bör della inie medföra atl han befrias från skyldighet att
ersätta kosinaderna för skiftesmannen, eftersom han ju också drar fördel av
skiftesmannen. Däremot tillslyrker nämnden förslaget i fråga om
äktenskapsskillnadsmål.
7.3.6 Rättshjälpsnämnden i Umeå
En ändring av nuvarande regler och praxis för
återbetalningsskyldigheten tillstyrks. Det bör ej komma ifråga att slopa
möjligheten att ålägga andre maken vid gemensam ansökan om äklenskapsskillnad
viss betalningsskyldighet, efiersom även denne har nytta av den rättshjälp,
som beviljats motparten. Rättshjälpsnämnden anser i likhet med ulredningen att
ålerbetalningsskyldigheten skall begränsas till ett belopp motsvarande den för
den äterbetalningsskyldige tänkta rättshjälpsavgiften dock maximerat till
hälften av kostnaderna. Någon anledning att slopa betalningsskyldigheten, om
den tänkta rällshjälpsavgiften endast uppgår till gmndavgiften, finner
rältshjälpsnämnden ej föreligga. Hela systemet bygger ju på alt om
rättshjälpsavgift beräknats till 80 kr. skall vederbörande också kunna bidraga
med den summan. Anses gmndavgiften vara ett för lågt belopp i förhällande till
kostnaderna alt få in det, vore konsekvensen atl i hela systemet efterskänka
avgiften. Del tillstyrkes vidare att domstol ex officio införskaffar de
erforderiiga ekonomiska uppgifierna via biträdel. Det blir fråga om enkla
rutiner och alla möjligheter, som kan innebära kostnadsbesparingar för det
allmänna skall utnyttjas. Att samma regler beiräffande återbetalningsskyldighet
skall gälla avseende kostnaderna för skiftesman vid bodelning tillstyrkes. Den
hittillsvarande återbetalningsregeln med hälften eller inget alls har enligt
rättshjälpsnämndens erfarenhel varit synnerligen otillfredsställande.
7.3.7 Domstolsverket
AUm ä nt
Utredningen har föreslagit en utvidgning av den krets av
myndigheler som äger pröva frågor om ersättning enligt RHL (33 §). Med
anledning här-
Prop. 1978/79:90 393
av bör även samma myndigheter enligt 36 § 1 stycket få
ålägga betalningsskyldighet med angivande av bestämt belopp.
1 förslaget till RHF har utredningen helt utelämnat
motsvarigheten lill de regler som återfinns i 34 och 35 §§ RHK. Även med den
lösning av slutregleringsförfarandet som ulredningen föreslår torde det vara
nödvändigt att särskUt reglera vilken myndighei som skall begära indrivning hos
kronofogdemyndigheten och hur detprakliska förfarandet i samband härmed skall
ordnas.
Gemensam ansökan om äktenskapsskillnad
Som utredningen och tidigare DON föreslagit bör i mål
angående gemensam ansökan om äktenskapsskillnad ålerbetalningsskyldigheten för
den make som inte har rättshjälp anpassas till vederbörandes betalningsförmåga.
Den rättshjälpsavgift som skulle utgå» om allmän rättshjälp beviljals bör
därvid vara ett mått på betalningsförmågan.
Ulredningen
har föreslagit alt biträdet skall lämna uppgifter som skall ligga till gmnd för
rättens beslämmande av återbetalningsskyldigheten. 1 mål angående
äklenskapsskillnad har rättshjälp regelmässigl beviljats av biträdet, som i
samband därmed fastställt en preliminär rällshjälpsavgifi. När domstolen
fastställer biträdesersätlningen skall den slutliga rällshjälpsavgiften
bestämmas. Härför erfordras att biträdel lämnar domstolen vissa uppgifter om
huvudmannens ekonomiska förhållanden. Enligt domstolsverkets uppfattning måsle
samma krav ställas på biträdets uppgifter vare sig de rör huvudmannen eller den
andre maken.
Skall domstol, som utredningen föreslagit (s. 217), i
varje särskilt mäl anmoda den make som har rättshjälp alt lämna uppgift om den
andre makens ekonomiska förhållanden torde detta bli onödigt tungrott. Enligt
domstolsverkets uppfattning bör i rällshjälpsförordningen inskrivas skyldighet
för biträdet alt lämna ifrågavarande uppgifier i samband med atl den gemensamma
ansökan ges in till domstolen.
En
fömtsättning för tillämpning av 31 § andra stycket RHL är all makarna vunnit
boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Frågan om vad som
skall avses med "gemensam ansökan" är föremål för skiftande praxis
vid tingsrättema. Sålunda råder exempelvis delade meningar humvida
bestämmelsen skall tillämpas i mål som anhängiggjorts genom stämning men där
makarna sedermera enas om villkoren och vinner äktenskapsskillnad efter
gemensam ansökan innan förhandling hållits i målet. Enligt domstolsverkets
uppfattning bör denna osäkerhet klarläggas genom uttalanden i förarbetena till
en ny rättshjälpslag. Det kan påpekas att liknande problem uppkommit vid
tillämpningen av taxan för biträdesersättningen vid gemensam ansökan.
7.3.8 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Liksom tidigare ser föreningen helst alt regeln om
återbetalningsskyldighel för make i skillnadsmäl helt upphävdes. Om detla inte
befinns möjligt, är utredningens förslag godtagbart.
Prop. 1978/79:90 394
8 Rättshjälp genom offentligt biträde
8.1 Göta hovrätt
Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden
och vissa utlänningsärenden m.m.
Hovrätten finner ej anledning atl närmare granska
utredningens förslag i denna del. Hovrätten hänvisar dock lill de synpunkter
hovrätten anfört under rubrikerna "Allmänt" och "16.
Ersättningsregler" andra st.
8.2 Hovrätten för Nedre Norrland
Rättshjälp i förvaltningsärenden har i rättshjälpslagen
reglerats särskilt. Denna reglering - rättshjälp genom offentligt biträde -
gjordes av kostnadsskäl mera restriktiv än annan rättshjälp. Denna olikhet
kvarstår i viss mån även enligt förslaget. Det är inte tillfredsställande att
det skall mätas med olika mått vid olika slag av rättshjälp. Vid rådgivning är
generositeten från det allmännas sida mycket stor. Den kan anlitas av envar,
även juridiska personer, och behov av rådgivning kan antagas så gotl som alltid
föreligga. Vid allmän rättshjälp visar erfarenheten att sedan angelägenhelen
utretts behovet många gånger varit obetydligt eller obefintligt. Häremot
kontrasterar tämligen bjärt att exempelvis rättshjälp ej någon gång kan
erhållas i angelägenhet hos nykterhetsnämnd. Enligt hovrättens mening bör det
därför övervägas om behov alltjämt kan anses föreligga av en särreglering.
Hovrätten vill i alla fall ifrågasätta om inte den särskilda form av
rättshjälp, som i utredningens förslag benämnes rättshjälp i ärenden om
administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m., kan
inarbetas i reglerna för den allmänna rättshjälpen.
8.3 Kammarrätten i Göteborg
Kammartätten ansluter sig till utredningsmajoritetens
förslag att offentligt biträde skall förordnas i dessa ärenden, när det inte
är obehövligt.
Kammarrätten förordar liksom utredningens ordförande alt
den myndighet eller domstol som handlägger den rällsliga angelägenhelen får
besluta om rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa
utlänningsärenden m. m. 1 många utlänningsärenden saknar säkerligen den
rällssökande kunskap om att olika myndigheter handlägger sakfrågan och
rättshjälpsfrågan. Enligt kammarrättens bedömning torde den rättssökandes
känsla av att vara utsatt för myndighels godtycke vid ett avslag på
rätlshjälpsansökan inte påverkas av vilken myndighet som vägrat honom
rättshjälp. Genom en ordning, som innebär att besvär över myndighets eller
domstols avslagsbeslul alltid anförs hos besvärsnämnden, kan den rätissökande
alltid få frågan om rättshjälp hänskjuten till en "opartisk"
myndighets prövning.
8.4 Rättshjälpsnämnden I Stockholm
Som tidigare framhållits i detta yttrande anser
rättshjälpsnämnden ali nuvarande beieckningen "Rättshjälp genom offentligt
biträde" är att föredraga för denna form av rättshjälp och atl därför
termen "offentligt biträde" bör förbehåUas dem, som förordnas atl
biträda sökande av rällshjälp i denna ärendetyp. Dessa ärenden skiljer sig från
ärenden avseende allmän
Prop.
1978/79: 90 395
rättshjälp
såtillvida all allmän rättshjälp kan beviljas i en rättslig angelägenhet
oavsett hurden behandlas (utomprocessuellt, vid domstol eller förvaltningsmyndighet
osv,) medan denna form av rättshjälp alltid avser ett visst angivel mäl eller
ärende vid viss angiven myndighet. Med denna konstruktion mäsle den beslutande
myndigheten - för närvarande rättshjälpsnämnden - för att kunna bevilja
rättshjälp få utrett dels att ett mål eller ärende, vari rättshjälp kan
meddelas, verkligen föreligger, och dels atl den person, som
förvaltningsåtgärden avser, är i behov av bilräde.
I det övervägande antalet
fall av ansökningar om denna form av rättshjälp i avlägsnandeärenden enligt
utlänningslagen - och del är dessa ärenden som i vart fall för Stockholmsnämnden
är i övervägande majoritet (för innevarande år drygt 2000) - ansöker den
enskilde själv på en enkel blankett, som i stort inte ger upplysningar om
annat än vederbörandes personliga data och aktuell adress samt atl fråga är om
ett avlägsnandeärende. I allmänhet anges därvid inte hur långt ärendei
avancerat och därmed besvarande frågan huruvida något ärende föreligger, vari
rättshjälp överhuvudtaget kan meddelas. I delta läge är nämnden - förutom alt
del författningsenligt åligger den (jfr 25 § rättshjälpskungörelsen) -
nödsakad alt inhämta yttrande frän vederbörande myndighei även av del skälet
atl nämnden mäste fä kännedom om humvida nägot sådant ärende förefinns alt
rällshjälp ens kan ifrågakomma. Därtill skall ju också fömlsältningarna för behovsprövningen
uppfyllas. Mot bakgmnden av vad som här redovisats framstår utredningens tanke
atl nämnden skulle behöva inhämta yttrande från vederbörande myndighet bara i
de fall där nämnden överväger att avslå en ansökan som märklig i all synnerhet
som utredningens förslag i sak inte innebär någon ändring i rättshjälpsformens
konstmktion. Behovsprövningen skall ju även fortsättningsvis vara kvar även om
rekvisitet föreslås ändrat till "ej obehövligt". Utredningen hävdar
all härigenom utrymme för att avslå en ansökan blir betydligt mera begränsat än
för närvarande. Nämnden anser viktigare och korrektare ullryck vara alt vad som
blir mera begränsal är utrymmet för alt avstyrka bifall till en ansökan.
Utredningen tycks mena atl den föreslagna uppmjukningen av behovsprövningen automatiskt
skulle medföra förenklade och snabbare mtiner vid remissförfarandet hos
nämnden genom att telefonkontakter med handläggande myndighet skulle komma
till ökad användning. Nämnden hävdar under hänvisning till vad ovan anförts om
hur ansökningsförfarandel i praktiken går till och om antalet ärenden, att
utredningens slutsats är orealistisk och fakiiski mer personalkrävande än
nuvarande mtiner. Remisshandlingen som används är stencilerad och behöver
endasl kompletteras med personuppgifter för vederbörande sökande. Delta går
för nämndens del betydligt fortare än att telefonledes inhämta erforderliga
sakuppgifter och ett underhands-yttrande från vederbörande myndighei, något som
i och för sig inte är tilltalande. Risken för missuppfattningar borde
rimligtvis också bli siörre vid ett dylikt förfarande. Vad nämnden nu anförl
har avseit problematiken med avlägsnandeärenden enligt utlänningslagen. I fråga
om dessa ärenden vill nämnden ifrågasätta humvida inte det mest rationella och
ur samhällsekonomisk kostnadsaspekt billigaste vore atl tillskapa en
obligatorisk räll till biträde i alla avlägsnandeärenden och överlåta samtliga
beslutsfunktioner hämtinnan till statens invandrarverk (SIV) och regeringen.
Nämnden vill i delta sammanhang hänvisa till vad utiänningslagkommiltén anfört
i sitt delbeiänkande "Kortare väntetider i utlänningsärenden" (SOU
1977:28 särskilt sid. 92-96), Genom tillskapandet av ett dylikt obligatorium
elimineras de principiella skälen - som ulredningen anfört och som
Prop. 1978/79:90 396
nämnden
i och för sig ansluter sig lill - mot att beslutanderätten i fråga om
rättshjälpen skall ligga hos den handläggande myndigheten. En annan tanke är
att visserligen bibehålla behovsprövningen men ändå överföra beslutanderätten
till den handläggande myndigheten (således SIV och regeringen) med den
begränsningen all ärendei skall underställas rättshjälpsnämnd, däresi
myndigheten överväger att avslå en ansökan. Skulle ovannämnda synpunkier inte
vinna gehör finns ingen erinran mot utredningens förslag även om - som nämnden
ovan framhållit - de»ta inte löser problemaliken med remissrutinerna. Den
fördelen har förslaget att - såsom ju också tidigare framhåUits - utrymmet för
att avstyrka bifall till en ansökan begränsas i icke oväsentlig grad. Förslaget
torde också vara ägnat att öka benägenheten hos berörda myndigheter att ex
officio göra anmälan om behov av biträde, vilket nämnden anser vara
tillfredsställande.
Beträffande
övriga kategorier av ärenden inom denna rättshjälpsform föreligger inte samma
problematik som beiräffande avlägsnandeärenden. De är relativt få till antalet
- för Stockholmsnämndens del några hundra om året - och därmed möjliga att
handlägga pä det sätt utredningen förutskickat. Några klagomål på snabbheten i
handläggningen har såvitt Stockholmsnämnden kan erinra sig inte framförts. Med
hänsyn till den heterogena samling av ärendetyper som innefattas i
rältshjälpsformen torde behovsprövningen inte kunna undvaras. Samtliga
beslutsfunktioner bör därför kvariigga hos rättshjälpsnämnderna av främsi
principiella skäl. Fördelarna med förslaget till ändring av behovsrekvisilet -
varom ovan talals -blir för dessa ärendetyper ytterligare accentuerade och
torde dessutom vara ägnade att i än högre grad reducera handläggningstidema.
Rättshjälpsnämnden
noterar att utredningen föreslår atl även föräldrar till barn vars
omhändertagande för samhällsvård är ifråga skall komma att omfattas av
förevarande rättshjälpsform. Nämnden har ingen erinran häremot.
Vad
rättshjälpsnämnden tidigare i detta yttrande anfört beträffande 28 §
lagförslaget gäller givetvis också 49§ lagförslaget.
Rättshjälpsnämnden
vill i della sammanhang slutligen anföra följande synpunkter. Nämnden anser en
allvarlig brist föreligga i nu gällande regelsystem genom att det inte är
lagfäst vilka rättigheter och skyldigheter ett offentligt biträde har. Framför
allt i utlänningsärenden kan delta förhåUande få menliga följder för såväl det
allmänna som den enskilde. Någon lagfäst rättighet för en utlänning, som hålls
i förvar, att i enrum få meddela sig med sitt offentliga biträde finns ej.
Enligt nämndens mening är del ett rättssäkerhetskrav att lagfästa en regel
liknande den som finns för offentlig försvarare i 21 kap. 9§ rättegångsbalken.
Vidare
bör det starkt ifrågasättas om inte en regel molsvarande den som finns i 21
kap. 7§ rättegångsbalken bör inskrivas i rättshjälpslagen, i vart fall
beträffande utlänningsärenden, så att det klart utsäges, atl offentligt biträde
skall med nit och omsorg tillvarataga uUännings rält och i detta syfte verka
för sakens riktiga belysning.
Nämnden
vill även framhålla de språksvårigheter som nämndens tjänstemän dagligen får
brottas med vid de personliga besöken av utiänningar på nämndens kansli. Detta
problem måste lösas på ett tillfredsställande sätt om utlänningsärendena även
fortsättningsvis skall handläggas av rältshjäipsnämnderna. Ett sätt är att
översätta kommande regelsystem till de mer allmänt förekommande främmande
språken. För närvarande får tjänstemännen avsätta alllför myckel arbetstid för
att, stundom med hjälp av lolk, förklara gäUande regler.
Prop. 1978/79:90 397
8.5 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Utredningens förslag atl offeniligi bilräde skull
förordnus om det inte är obehövligt anser sig rättshjälpsnämnden icke kunna
stödja.
Grundtanken i rällshjälpslagen är, all den enskilde skall
erhålla del bi-slånd som behövs i snart sagt varje rättslig angelägenhet. Med
hänsyn till det utredningsansvar som åvilar varje förvaltningsmyndighet anses i
ärenden som handlägges vid sådan myndighet allmänheten ha behov uv allmän
rättshjälp endast i ärenden där betydelsefulla sakförhållanden är oklara eller
motstridiga sakuppgifter lämnats. Samma förutsättningar föreligger för
förordnande av offentligt bilräde.
Som framhållits från flera håll är ärenden där offentligt
biträde kan förordnas av sinsemellan mycket olika karaktär. Ärendets
svårighetsgrad och omfattning kan vara ytterst varierande, selt från rent
objektiv synvinkel. Ärenden av ifrågavarande art rör ofta människor med sociala
handikapp av olika slag. Många av de ärenden i vilka offentligt biträde kan
förordnas gäller frågor som för den enskilde är av avgörande betydelse.
Utlänningskommissionen har i sitt betänkande SOU 1977: 74
s. 93 f påpekat atl del har stor betydelse för den som riskerar att bli
förpassad ur riket att ha någon vid sin sida som bl. a. är väl förtrogen med
de bestämmelser som gäller i Sverige. Huvudprincipen bör enligt kommittén
vara, att ingen skall kunna avlägsnas ur Sverige utan att ha erbjudits bistånd
av offentligt biträde.
Rällshjälpsnämnden
anser det vara av yttersta vikt alt institutet offentligt biträde erbjudes den
som behöver del. Utredningens förslag för dock alltför långt. Om förslaget
genomföres, kan man förvänla sig att offentligt biträde kommer alt förordnas i
praktiskt taget samtliga fall, inte minst med hänsyn laget lill atl praktiskt
laget ingen materiell utredning tankes föregå ett eventuellt beslul av
rätlshjälpsnämnden. Ett sådant förfarande måsle leda till oproporlioneriigt
stora kostnadsökningar för del allmänna utan all motsvarande vinster för den
enskilde erhålles.
Offentligt biträde förordnas i de ärenden där det
objektivt sett kan anses vara försvarligt. Tillämpningen av reglerna torde
därför numera kunna sägas ha bringats att överensstämma med lagstiftarens
intentioner. Det kan ifrågasättas om inte de principer som nu tillämpas bör
komma till uttryck i lagtext. Lagtexten beträffande offentligt biträde borde
kunna utformas sålunda: rättshjälp genom offentiigt bilräde får lämnas den som
har behov därav. Lika med ulredningen anser rättshjälpsnämnden att de särskilda
kriterierna enligt 43 § rättshjälpslagen bör utgå ur lagstiftningen.
Från olika håll har framförts krilik mot att
rältshjälpsnämndernas befattning med ärenden av ifrågavarande slag
regelmässigt resulterat i att avgörandena av ärendena fördröjts.
Rättshjälpsnämndens befattning med ärenden av denna art har uppfattats som en
onödig byråkratisk omgång. Utlänningskommissionen har föreslagil, atl
avgörande humvida offentligt biträde skall förordnas eller ej i ärenden som
berör utlänningslagstiftningen bör läggas på berörda myndigheter, i
normalfallet SIV. Av den uppfattningen är även rättshjälpsulredningens
ordförande samt experten Reulerwall. Enligt rättshjälpsnämndens mening kan
emellertid flera alternativ ifrågakomma. Utan tvekan ärdet med hänsyn till den
rätissökande allmänhetens tilltro till den handläggande myndighetens
objektivitet av värde att beslut angående offentligt biträde fattas av ett
frislående organ. Det är emellertid osiridigt, att rältshjälpsnämndens
befallning med ifrågavarande ärenden mestadels är en ren formalitet. Med hänsyn
till att det är ett samhällsintres-
Prop. 1978/79:90 398
se all statliga myndigheter inte lägger ner arbele på
meningslösa rutiner kan del ifrågasättas om rätlshjälpsnämnden verkligen skall
handha ifrågavarande ärenden. Intresset av statsförvaltningens effektivitet
talar för att så inte bör vara fallet. Ullänningskommiltén anser, atl i princip
offentligt bilräde skall förordnus i snart sagt alla utlänningsärenden. Del är
i och för sig en tilliulande tanke, men del kommer all orsaka åtskilliga
fördyringar. Rättshjälpsnämnden anser sig inte kunna förorda vilket alternativ
som är del bäsia ur principiell och slatsfinansiell synpunki. Vare sig för-
eller nackdelarna hos de ovan redovisade modellerna har ensamma den tyngd all
del enligt nämndens mening är ställt utom diskussion att den eller den
lösningen är den enda tänkbara.
Om rättshjälpsnämnden även fortsättningsvis skall bevilja
rättshjälp i dessa ärenden bör detta gälla även ärenden som handläggs av
regeringen (47 § sista p. förslaget till författningstext).
8.6 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Utredningen föreslår till en början att offentligt bilräde
skall förordnas i de ärenden som upptas under 41 § rättshjälpslagen, om det ej
är obehövligt. Rällshjälpsnämnden ansluler sig lill detta förslag och
instämmer i de synpunkter som anförts till stöd därför. Liknande synpunkter
anlades av nämnden i dess yttrande över DON:s promemoria. Resonemangen kring
dessa frågor utmynnade i ett förslag från nämnden, innebärande atl den enskilde
- om han blev föremål för åtgärd enligt 41 § rättshjälpslagen - skulle ha en
generell rätl all efter ansökan erhålla hjälp av offentligt biträde. Undanlag
härifrån borde göras endast för sådana fall, då bilräde uppenbarligen inte
behövdes. Bestämmelsen om rätt till offentiigt biträde borde -enligt nämnden -
utformas efter mönster av 8§ 1 st. 6p. rättshjälpslagen, enligt vilken allmän
rättshjälp ej får lämnas den som ej har befogat intresse av att få sin sak
behandlad. Utredningen föreslår att offentligt biträde skall utses om det ej är
obehövligt. Presumtionen är alltså för att biträde skall förordnas. Även
förslagets utformning av bestämmelsen medför atl endast de, som ej har befogat
iniresse av alt få sin sak behandlad, utesluts från rälten till offentligt
bilräde i dessa ärenden.
Förslaget om rätl även för vårdnadshavare att få
offentligt biträde tillstyrkes. Rättshjälpsnämnden ansluter sig också till
utredningens förslag att nämnden även i fortsättningen skall förordna offenUigt
biträde i ifrågavarande ärenden. 1 likhet med utredningen anser
rättshjälpsnämnden alt främst principiella skäl talar för detta. En annan
ordning skulle dessutom enligt nämndens mening innebära att beslutanderätten
lades på alltför många olika myndigheter med risk för skiftande praxis. Det
torde inte heller vara lämpligt att låta sådana myndigheter, som sällan kommer
i kontakt med ärenden av detla slag och som därför saknar erforderlig
erfarenhet, få överta ansvaret atl beslula i och för den enskilde så
betydelsefulla frågor.
Ett annat skäl till att rättshjälpsnämnderna bör besluta
om rättshjälp i angivna ärenden är nämndens kännedom om biträdena inom verksamhetsområdet.
Del är av särskilt stor betydelse att den rätissökande i ärenden av så känsligt
slag, som det här är fråga om, får ett lämpligt biträde. Nämnderna har den
kunskap om biträdena som erfordras härvidlag.
Utredningen föreslär atl yttrande från vederbörande
myndighet skall inhämtas endasl, då rättshjälpsnämnden överväger att avslå
ansökan. Förslaget bör innebära bespan"ng av tid för ärendebehandlingen,
även om rättshjälpsnämnden alltid måste tillställas akterna i ärendena som
underlag
Prop. 1978/79: 90 399
för kommande beslut. Ytterligare tid kunde sparas om
myndigheternu i större ulsiräckning än som nu är fallet gjorde anmälan till
rällshjälpsnämnden om behov av biträde och i samband därmed översände akten.
Mer information borde kunna medföra förbättringar i detta hänseende.
8.7 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden
och vis.sa utlänningsärenden m.m.
Nämnden ansluter sig lill utredningsmajoritetens förslag
atl biträde skall förordnas i dessa ärenden när det inte är obehövligt. Liksom
majoriteten anser nämnden alt principiella skäl lalar emot att handläggande
myndigheter skall besluta i beviljandefrågan.
8.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Förordnande av offentligt biträde i ärenden enligt 45 §
förslaget till rättshjälpslag bör enligt nämndens mening ligga kvar hos
rättshjälpsnämnderna. Detla är av särskild betydelse i utlänningsärendena. Det
synes nämnden på goda grunder kunna antagas att utiänningen ej sällan ser
myndigheten som något av en motpart och därför måsle finna del
otillfredsställande att samma myndighet som prövar hans ärende i sak ocksä
skall avgöra om han har behov av juridiskl biträde.
8.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Rättshjälpsnämnden tillstyrker föreslagen ändring så att
offentUgt biträde kan förordnas i siörre utsträckning än vad nu gällande
lagrum medger. Behov av bilräde i dessa ärenden som avser tvångsåtgärder, som
starkt begränsar den enskildes rörelsefrihet, föreligger enligt nämndens
mening i större utsträckning än då det gäller mänga av de vanliga rättsliga
angelä-genhelema. Tvångsåtgärderna riktar sig ofta mot människor som är handikappade
språkligt eller på annat sätt och som därför har svårt att ta tillvara sin
rätt. Om beslutandel skall ligga hos rättshjälpsnämnden bör anvisningar
meddelas den myndighet som skall avgöra saken, att den så snart det kan bli
fråga om ett för den det angår negativt besked - annars tveksamt om behov av
rättshjälp - myndigheten skall anmäla detta till nämnden. Utredningens förslag
att rältshjälpsnämnden regelmässigt skall besluta utan inhämtande av
upplysningar från handläggande myndighet, är icke praktiskt genomförbart. Utan
a» veta något om ärendet kan nämnden givetvis ej bedöma om bilräde "ej är
obehövligt". För närvarande gäller all t.ex. utlänningar underrättas av
invandrarverket om sin rätl till rättshjälp och anvisas atl, om han vill ha
sådan, söka rättshjälp. Enligt nämndens mening bör det ankomma även
fortsättningsvis på utlänningen att ta initiativ till rättshjälp och vara aktivt
verksam. Om beslul i dessa ärenden även i framtiden skall handläggas av
rältshjälpsnämnden, vilkel inte endasl de principiella skälen
motpartsförhållandet - talar för utan ocksä den omständighelen atl den person
det angår ofta personligen besöker nämnden, saknas enligt nämndens mening
anledning att ha annan beslutsordning beträffande ärenden, som handläggs på
departementsnivå. Anledningen till att utlänningen uppsöker nämnden är, att han
icke känner till något lämpligt biträde. Rättshjälpsnämnden har därför en
liggare över advokater
Prop.
1978/79:90 400
verksamma inom området och förordnar dem i lämplig
ordning. För departement respektive invandrarverket torde föreligga vissa
svårigheter att föra sädan liggare. Förslaget att inte bara barnet utan även
vårdnadshavarna skall få rätt lill ifrågavarande rällshjälpsform i
samhällsvårdsärenden tillslyrks på av utredningen anförda skäl.
8.10 Domstolsverket
Domstolsverket har i yttrande den 24 augusti 1977 över
utlänningslags-kommitténs betänkande "Kortare väntetider i
utlänningsärenden" (SOU 1977:28) diskussionsvis framlagt i huvudsak
följande synpunkier vad gäller rätt till rättshjälp genom offentligt biträde i
utlänningsärenden.
Praxis vid prövning av ansökningar om offentligt biträde
har allmänt sett varil restriktiv. Under senare tid synes en mera liberal
lillämpning av bestämmelsema ha kommit till stånd. En ytterligare uppmjukning
av den senare tidens något liberalare praxis är dock önskvärd. Domslolsverkel
vill emellertid inte förorda en ovillkorlig rält för utiänningen atl få
offentiigt biträde. En viss prövning av biträdesbehovet synes nödvändig i
dessa ärenden liksom på andra områden inom förvaltningsrätten. Skall en viss
behovsprövning företas i dessa ärenden vill domstolsverket ifrågasätta om inte
rällshjälpsnämnden, som ej har att ta ställning till det bakomliggande ärendet,
av principiella skäl skall beslula i frågan.
Vad domstolsverket anförl överensstämmer i slort sett med
utredningens ståndpunkt i denna del,
1 46 § lagförslaget anges de allmänna förutsättningarna
som skall gälla för att biträde skall kunna förordnas. Bestämmelsen är så
utformad att presumtion för behov av bilräde skall anses föreligga.
Domstolsverket är ense med utredningen om att en
uppmjukning är önskvärd av den förhållandevis restriktiva praxis som nu gäller
vid prövningen av om behov av offentligt biträde föreligger. En regel
innebärande att behov av biträde presumeras föreligga torde emellertid leda
till att biträde förordnas i praktiskt taget alla ärenden där sådant begärs.
Enligt domstolsverkets mening är inte behovet av bilräde i ifrågavarande
ärenden generellt sett så uttalat alt regeln i 46 § bör ges en sådan
utformning. Det kan sålunda inte anses atl behovei av biträde i allmänhet är
större i dessa ärenden än i t. ex. brottmål, i vilka offentiig försvarare skall
utses i princip bara om behov av försvarare konstateras. Enligt domstolsverkets
mening bör i stället en mera generös tillämpning av institutet rättshjälp genom
offentligt biträde åstadkommas genom en diskussion i förarbetena om i vilka
kategorier av ärenden och i vilka typsiluationer denna form av rättshjälp bör
utgå. Domstolsverket vill därför förorda att regeln i 46 § utformas på ungefär
samma sätt som bestämmelsen i 42 § försia punkten i den nuvarande RHL. Biträde
i berörda ärenden bör således förordnas när behov anses föreligga.
I utiänningsärenden liksom i många andra
förvaltningsrättsliga ärenden kan myndigheten sägas ha den dubbla funktionen av
motpart och domstol. När en viss behovsprövning skall företas i dessa ärenden
kan det därför av principiella skäl kanske synas olämpligt all frågan om
förordnande av offentligt biträde avgörs av den myndighet som handlägger
ärendet. Domstolsverket anser emellertid att det ej föreligger några betänkligheter
mot att låta huvudparten av berörda myndigheter förordna offentiigt biträde i
del fall del står klart att behov föreligger. Endast när myndigheten bedömer
frågan om biträde skall förordnas som tveksam bör frågan underställas
Prop. 1978/79:90 401
riillshjulpsnumnd för prövning. Genom en sådan ordning
vinner mun i fler-lulet ärenden den förenkling och snubbhel i förfurundel som
är önskvärd. Domslolsverkel unser vidure ull invandrurverkel (SIV) bör få pröva
frågu om ersänning till biträde i nu berördu ärenden. SIV skiljer sig bl. a.
till sin sammunsätlning från andru myndigheter, som enligt förslaget föreslås
fä fuslställu biträdesersätlning. SIV handlägger emellertid ett stort anlul
äienden uv ifiågavurunde slag vilku ärenden lill sin url och omfultning är i
slorl sen liku. SIV lorde därför få unses väl skickal all prövu frågor om ersättning
lill bilräde i dessu ärenden.
8.12 Rikspolisstyrelsen
Enligt förslaget skall rällshjälpsnämndema finnas kvar -
om än i mins-kul antal men - med i slorl sett samma arbetsuppgifter.
Beträffande adminisiraiiva frihetsberövande och vissa utlänningsärenden .skall
offentligt biträde kunna förordnas av nämnden i samma typ av ärenden som nu är
fallet. Det nu gällande kravel på viss restriktivitet vid förordnande av
offentligt bilräde. som för närvarande uttrycks i 42 § genom satsen "om
det behövs för tillvaratagande av dennes rätt", skall dock utgå och
ersättas i 46 § av förslaget med atl offentligt biträde "skall utses för
den åtgärden avser om det ej är obehövligt". Presumtionen skall alltså
vara för att offentligt bilräde förordnas i dessa ärenden. Detta bör enligt
utredningen innebära atl de krav som frän olika häll - bl. a. i
riksdagsmotioner - ställts på atl offentliga biträden skall förordnas i mer liberal
omfattning nu kommer att uppfyllas. Utredningen har dock inte närmare berört de
fall i vilka offentligt biträde bör förordnas. Reservationen däremot ger
uitryck för en mera restriktiv hållning genom att - som i dag - behov av
offentligt biträde skall vara för handen. Det får i och för sig anses ur
rättssäkerhetssynpunkt angeläget att en utvidgning av möjligheterna till
rällshjälp i form av offentligt biträde genomföres, även om samhällets
koslnader till följd härav kommer atl öka avsevärt.
Rikspolisstyrelsen delar reservantens uppfattning att ett
behov av biträde bör föreligga för att förordnande skall ifrågakomma. Om
utredningens förslag skulle vinna gehör kommer framförallt beträffande s. k.
utlänningsärenden handläggningen att göras osmidig och onödigt fördröjas, enär
det kan bli aktuellt med att offentligt biträde skall förordnas i stort selt i
varje ärende. Ett visst utrymme bör finnas för behovsprövning av frågan om ett
offentligt biträde erfordras eller ej för sakens rätta handläggning utan atl rättssäkerheten
kan anses mindre.
Vad sedan gäller beslutande organ är följande att särskilt
beaktas.
Som framgår av utredningen ulgör f.n. utlänningsärendena
närmare 80% av samtliga ärenden, i vilka offentligt biträde begärts. Det
ärdärförav stor vikt att bestämmelserna blir utformade på så sätt att de gagnar
handläggningen av utlänningsärendena. Även om del skulle medges atl i större
omfattning än tidigare kunna förordna om offentligt bilräde, innebär delta dock
i sig inte att kortare handläggningstider kommer att uppnås. Orsaken till detta
står sannolikt alt finna i det förhållandet att statens invandrarverk inte
självt får förordna om offentligt biträde. Atl invandrarverket har
för-ordnanderäll skulle i praktiken innebära att polismyndighet ex officio anmälde
behovei av offentligt biträde till invandrarverket, som därvid borde kunna
fatta beslul snabbare även vid sakprövningen av ärendei. Majoriteten av
ulredningen har avvisal denna lanke på principiella gmnder och uttalat att en
utlänning kan, då han förvägras offentligt biträde, uppleva sig
26 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 402
som helt rättslös, om den myndighet som handlägger ärende
även skall beslula om offentligt biträde. På grund härav bör enligt
utredningen heslutan-derätlen ligga hos ett ftislående organ. Naturligtvis
finns visst fog för en sådun argumentution men den kan dock inte väga lungl, då
offentligt bilräde förutsätts förordnus mer eller mindre regelmässigt i
utlänningsärenden. Även vid en jämförelse med brollmälsprocessen förefaller
invändningen vagt grundad. I denna process både förordnar domstolen offentlig
försvarare och dömer den tilltalade ulan ull dennu dubbla myndighetsfunktion
överhuvudtagel ifrågasiitls.
1 direktiven lill utredningen sägs att rältshjälpssystemel
bör förenklas. En snabb och smidig handläggning av bilrädesfrågan är av godo
såväl för hundläggande myndighei som den ärendei berör. En centralisering av beslutsfunktionerna
till rättshjälpsnämnden innebär ofta en med hänsyn till ärendets art onödig och
tidskrävande omgång. Dessutom torde ett sådant system inte innebiira lägre
koslnader än om beslutsrätten lägges på handläggande myndighet.
Med hänsyn till vad som anförts ansluler sig
rikspolisstyrelsen till reservanternas uppfattning all vissa handläggande
myndigheter, bl.a. statens invandrarverk och länsräll, bör anförtros uppgiften
att pröva behovei av offentligt biträde och att förordna biträde.
Av samma uniedning bör beslutsfunktionen i frågu om
arvodesprövningen delegeras till vissa hundläggande myndigheler. Slyrelsen
finner - i likhel med reservationen - ej skäl föreligga till atl
polismyndighet såsom försia instans tilläggs beslutsfunktion.
8.13 Kriminalvårdsstyrelsen
I fråga om rättshjälp i ärenden om administrativa
frihetsberövanden föreslår utredningens majoritet en utvidgad rätt till
offentligt biträde. Styrelsen tillstyrker utredningsmajoritetens förslag även
härvidlag. Som anförts i betänkandet bör av principiella skäl beslutanderätten
i dessa fall ligga på ett från den handläggande myndigheten fristående organ,
dvs. rättshjälpsnämnden. Styrelsen instämmer i den uppfattning som
utredningsmajoriteten gett uttryck för, nämligen att det finns risk för att
den som begär offentligt biträde finner sig utlämnad åt myndighetens godtycke om
myndigheten också är det organ som avslår en sådan begäran.
Åven såvitt avser övriga frågor som rör allmän rättshjälp
vid förvaltningsmyndighet och i ärenden om administrativa frihetsberövanden m.
m. tillstyrker styrelsen utredningsmajoritetens förslag.
8.14 Socialstyrelsen
Utredningens förslag att även vårdnadshavare vid behov
skall kunna erhålla eget biträde tillgodoser ett gammalt önskemål från
styrelsens sida och tillslyrks sålunda.
Vidare föreslås förbättrade möjligheler att erhålla
biträde enligt 42 § RHL. Från de synpunkter socialstyrelsen har att företräda
är det primära atl ingen som är i behov av offentligt biträde skall förmenas
detta på formella grunder. Som exempel på ärenden där biträde normalt bör
forordnas kan nämnas ingripanden mot barn och ungdom, alkoholmissbrukare och
utlänningar. Styrelsen ansluter sig här till vad utredningen anförl i saken (s.
231). Detla synsätt talar för en generös inställning. Mot detta skall ställas
samhällets iniresse av alt kostnaderna för rättshjälp hålls inom rimliga
gränser, vilket förutsätter att biträde inte alltid skall kunna komma i fråga.
Prop. 1978/79: 90 403
Utredningens majoritet och ordförunde har oliku
uppfullningur om hur denna avgränsning skall utformas. Slyrelsen delar
reservantens uppfattning att majoritetens förslag kan göra det alltför svårt
all avslå en begäran om bilräde.
För reservantens linje talar även det förhållandel att
unlulet ärenden enligt styrelsens uppfattning kan bli mycket siörre än vud
utredningen förutsett. Även om den nuvarande omfattningen är liten och inte
uppgår till det antal som ursprungligen beräknades, ärden potentiella volymen
ärenden där bilräde kan komma i fråga enligi 41 § RHL högsl belydande. Enbarl
för del psykiatriska området (1) prövades under 1976 cirka 3400 ärenden i utskrivningsnämnderna.
I cirka 2000 av dessa kan, enligt de kriterier utredningens majoritet
föreslagit, fömtsättningar för biträde unses hu förelegul. Härtill kommer de
full som inte varit föremål för prövning i nämnd, exempelvis på grund uv
bristande information om möjligheterna till besvär. Åi liga antalet
nyintagningar enligt LSPV uppgår till cirka 13000 vartill kommer ytterligare
cirka 8000-9000 återintagningar efter utskrivning på försök. För
återintagningar föreligger f n. inte rätt till bilräde men LSPV-gruppen har
föreslagit detta (förslaget s. 239-240). Antalet inneliggande LSPV-patienler
kan beräknas normalt uppgå till 12000- 13000. Av 18 och 24§§ LSPV följer att
varje patient kan få sin begäran om uiskrivning prövad i nämnd åtminstone var
tredje månad. Dessutom kan patient ulan inskränkning i tid föra talan mot
intagningsbeslut enligt 8 och 9§§ LSPV. Vid en i och för sig önskvärd och av
slyrelsen eftersträvad utökning av informationen om bilrädeshjälp kan en ökad
tillströmning av antalet biträdesansökningar förväntas. Det är inte orimligt
aniaga att bilrädeshjälp i enlighet med utredningsmajoritetens förslag kan bli
aktuell i uppemot 7000-8000 fall perår. Enligt styrelsens uppfattning är
reservantens linje bäst ägnad atl tillgodose en lämplig avgränsning för rätten
att erhålla biträde. Författningen måste då utformas så atl biträdesbehovet i
de av slyrelsen ovan särskilt angivna fallen tillgodoses på ett
tillfredsställande sätt.
Vid en oförändrad omfattning av ärendegruppema i 41 § RHL
kommer socialstyrelsen inte i nämnvärd grad att få några nya arbetsuppgifter.
Hemsändning av utländsk patient enligt 7§ tillämpningskungörelsen (1966: 585)
till LSPV kan exempelvis bli aktuell (41 § 12). LSPV-gruppen föreslår atl dessa
ärenden förs över till invandrarverket (förslaget s. 394-395). Däremot kommer
utskrivnings- och beslutsnämnderna att fä väsentligt ökade arbetsuppgifter.
Nämnderna saknar med undantag för psykiatriska nämnden egna kanslier. Vad
gäller beslutsnämndemas verksamhei kan denna beräknas bli behandlad av en
särskild utredning - omsorgskommitién -(S 1977: 12). Frågan om offentligt
biträde i beslutsnämnd behandlas därför inte i detla sammanhang.
Ulskrivningsnämndema kan inie med nuvarande organisation förväntas tillfredsställande
klara rätlshjälpsärendena. Vidare kan framhållas atl JO vid inspektioner av
utskrivningsnämnder framfört kritik mot den administrativa handläggningen av
ärenden i nämnderna (.jfr bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 280), Del kan
erinras att utbetalningar av allmänna medel enligt 32 och 33 §§ LSPV ombesörjs
av socialstyrelsen. Dessa rutiner är komplicerade och tidsödande varför en
motsvarande rutin för rätlshjälpsersättningar inte skulle fungera
tillfredsställande. Så skulle exempelvis vissa nämndbeslul om förskoll ej hinna
effektueras i tid. Frågan kompliceras också av all nämnderna är självständiga
myndigheter med domstolsliknande ställning och ej underställda styrelsen eller
psykiatriska nämnden. En sådan utbetalningsrutin av del slag som gäller
Prop. 1978/79:90 404
för ersättningar enligt 32 och 33 §§ LSPV skulle givetvis
ocksä innebära ökad belastning på socialstyrelsen. LSPV-gruppen har i sill
förslag behandlat dessa problem och bl.a. föreslagit alt utskrivningsnämnderna
förstärks med kanslier (förslaget s. 248). LSPV-gruppen har vidare behandlal
problemel med atl ersättning kan utgå enligt såväl RHL som 32§ LSPV för samma
kosinad (förslaget s. 207). Frågan om nämndernas ställning i fråga om
rällshjälpsärenden bör därför behandlas i samband med LSPV-gmppens förslag.
Styrelsen ansluter sig till reservantens förslag att
länsrätt skall handlägga rältshjälpsfrågor i ärenden hos social centralnämnd
(motsvarande). Förslaget ansluter ocksä till socialutredningens linje.
8.15 Statens invandrarverk
Det har länge ansetts nödvändigt atl förenkla
handläggningsrutinerna i utlänningsärenden för att förkorta de oacceptabelt
långa väntetiderna, som är betänkliga ur rättssäkerhetssynpunkt och som ulgör
ett allvarligt administrativt problem. Atl ändra rättshjälpsreglerna är ett
viktigt led i dessa strävanden. De nuvarande reglerna för att få offeniligi
biträde och proceduren vid förordnande av sådant fördröjer ofta ärendenas
handläggning i icke ringa utsträckning. 1 de fall invandrarverket avstyrker en
ansökan om offentligt biträde i sitt yttrande till rätlshjälpsnämnden kan
ärendet fördröjas avsevärt. Det är inte ovanligt all fördröjningen uppgår till
två-tre månader. För att få ett enklare och mindre tidsödande förfarande måste
reglerna i rättshjälpslagen göras generösare. Statens invandrarverk ser därför
mycket positivt på förslag i denna riktning och instämmer i rättshjälpsulredningens
förslag all offeniligi biträde skall förordnas om del inte är obehövligt.
Verket anser att utlänning som söker uppehållstillstånd och anser sig i behov
av juridiskt biträde ska få sådant om man kan förmoda att det blir avslag på
ansökan. Det enda tillfälle då man kan anse att del är obe-hövligt att förordna
offentligt biträde är i fall då man vet atl sökanden kommer att få ett
positivt svar på sin ansökan om uppehållstillstånd.
Handläggningstiden fördröjs också vanligen av alt biträdet
kommer in i ärendet försl efter att polisutredning gjorts och invandrarverket
avslagit ansökningen om uppehållstillstånd. Biträdet mäste då få tid alt sätta
sig in i ärendet för att kunna upprätta och komma in med en inlaga.
Invandrarverket tillstyrkte därför utlänningslagkommittén förslag atl ändra
reglerna i rättshjälpslagen så att offentligt biträde kan förordnas redan när ärendet
befinner sig hos polisen i de fall det är sannolikt atl del blir avslag på ansökan
om uppehållstillstånd. På det sätiet vinner man mycket tid genom atl bilrädet
kan sälta sig in i ärendet från början och i förekommande fall komplettera
polisutredningen. Under fömtsättning alt det finns tiUgång till kunniga
biträden bör det även innebära att kvaliteten ökar på såväl polisutredningen
som biträdenas inlagor.
Invandrarverket delar helt rättshjälpsulredningens
uppfattning att rällshjälpsnämndema även i fortsättningen bör förordna
offentligt biträde. Man vinner ingenting på att överföra den uppgiften till
invandrarverket från rättshjälpsnämnderna, som på alla andra områden handhar
rättshjälpen. Rältshjäipsnämnderna är geografiskt fördelade och har därigenom
närmare kontakt med biträden. Dessutom finns hos rältshjäipsnämnderna redan
personal och rutiner. För invandrarverket skulle det vara en onödig ökning av
arbetsbelastningen att överta uppgiftema att förordna offentliga biträden,
vilket sannolikt skulle innebära atl verket också övertar handlägg-
Prop. 1978/79:90 405
ningen av koslnadsräkningarna. Om rättshjälpsnämnderna
även i fortsättningen förordnar offentliga biträden i utlänningsärenden
föreslås således ordningen bli den att polismyndigheten anmäler behov av
biträde till närmaste rättshjälpsnämnd som beslutar utan atl tillfråga
invandrarverket.
Under liden 1 juli 1976 lill 30 juni 1977 uppgick antalet
rättshjälpsärenden hos verket, dvs. ansökningar om offentiigt biträde samt
kostnad.sräk-ningar i vilka rältshjäipsnämnderna begärde yttrande från
invandrarverket, till 3 130. Ungefär 1 700 av dessa utgjordes av
koslnadsräkningar. Genom de generösare rätlshjälpsregler som nu föreslås kan
man räkna med an antalet rätlshjälpsärenden kommer atl öka. Detta kommer
naturligtvis all medföra kostnadsökningar. Mot dessa måsle ställas de vinster
en snabbare handläggning innebär. Den genomsnittliga kostnaden för ett
offentligt biträde är ungefär 1 200 kronor. Samhällets utgifter för socialhjälp
i avvaktan pä besked i lillslåndsärenden kan beräknas till 1 000-2000 kronor
per person och månud. De kostnadsökningar som de generösare
rättshjälps-reglerna medför kommer att understiga de utgifter samhället idag
har för utlänningars uppehälle till följd av de länga väntetiderna. Totalt sett
medför de föreslagna åtgärderna således att samhällets ulgifter i detta sammanhang
minskar, men framförallt minskas de väntandes ovisshet och lidande,
8.16 Länsstyrelsen i Stockholms län
Rätlen lill offentligt biträde i ärenden om administrativa
frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden föreslås bli generösare.
Länsstyrelsen har inlet alt erinra mot denna utvidgning av rättshjälpen.
Beträffande frågan om vilken myndighet som skall anförtros alt förordna
offentligt biträde i dessa ärenden har länsstyrelsen, som redovisas i det
följande, en annan mening än utredningen.
Vissa frågor har länsstyrelsen funnit sig böra ta upp lill
närmare granskning. De behandlas nedan i anslutning till föreslagna
författningsbestämmelser.
46 § första punkten
Rättshjälp genom offentligt biträde kan enligt 41 § i
nuvarande RHL erhållas i vissa ärenden bland annat inom
utlänningslagstiftningens område, nykterhetsvården, barnavården och
kriminalvården. Offentligt biträde skall enligt 42 § samma lag utses för den
som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid
bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende
motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla
sakförhållanden i övrigt är oklara. Utredningen föreslär all fömtsättningama
för offentiigt biträde i nu avsedda ärenden utformas så alt sådani biträde
förordnas, om det ej är obehövligt. Uppmjukningen av rekvisilen motiveras av
all denna form av rättshjälp inte har kommit att helt motsvara den önskan om
förstärkta rätlsskyddsgarantier för den enskilde som lag bakom
rättshjälpsreformen.
Gällande bestämmelser om fömlsältningarna för förordnande
av offentligt biträde har enligt länsrättens i Stockholms län erfarenhet inte
utgjort något hinder för förordnande av offentligt bilräde i de fall behov av
sådant biträde förelegat. Ej heller utvisar erfarenheterna från länsstyrelsens
befattning med ärenden angående verkstäUighet av avlägsnandebeslut enligt
utlänningslagen alt det föreligger behov av någon ändring av gällande bestämmelser.
Länsstyrelsen har emellertid inte något att erinra mot alt en
Prop. 1978/79:90 406
viss uppmjukning av rekvisilen för förordnandet av
offentligt bilräde sker för ull dennu rällshjälpsform skull få den enligt
utredningen önskvärda un-vändningen. Sumtliga ålgärder som avses i 41 S innebär
djupa ingrepp i den enskildes liv och personlign förhällanden. Behovei av
bilrädeshjälp försiärks ocksä därav all parternas förmåga all själv bevaka sin
lulun ofta äv begränsad på grund uv språksvårigheter, bristande kännedom om gällunde
regler, psykiska insufficienstillstånd till följd uv alkohol- eller annal
missbruk m. m.
46 § andra punklen
Rättshjälp genom offentligt biträde i de samhällsvårdsmål
som avses i 41 § 4. i nuvurunde RHL kun enligt gällande bestämmelser endust
förordnas för barnel. Ulredningen föreslår alt även barnets vårdnadshavare
tillerkänns sådan rättshjälp.
Länsstyrelsen biträder förslaget. I prakiiken förordnas
offentligt biträde i dessa mål över huvudet på vårdnadshuvarna. Dessa torde
inte sällan uppfatta förordnandet som ett inträng i deras befogenhei att
förelräda bamet. Barnets intressen bevakas inte bara av del offentliga biträdel
utan även av de beslutande myndighelerna. I sådant fall där
barnavårdsintressena står emot vårdnadshavarnas intresse att få vårda sill barn
är del ju i realiteten mol vårdnadshuvarna som ell omhändertagande riktar sig.
Vårdnadshavarna bör därför i dessa mål ha rätt till samma form av rättshjälp
som barnel.
1 detta sammanhang önskar länssiyrelsen framhålla
följande. Konstruktionen med offentligt bilräde för barn under 15 år är
olillfredsställande ur fonmell synpunkt. Barn i de yngre åldrarna kan ej
fungera som huvudmän gentemol sill offentliga biträde och varken barnet eller
biträdet har rätt alt anföra besvär över det beslut som kommer att meddelas.
Länsstyrelsen vidhåller i denna fråga de synpunkier länsstyrelsen framfört i
sitt tidigare nämnda yttrunde 5.2.1975 och som utmynnade i ett förslag atl god
man i vissa fall skulle förordnas för barnet.
47 §
Offentligt bilräde förordnas nu av rättshjälpsnämnd efter
ansökan av den åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som
handlägger målet eller ärendei. Myndigheien skall i förekommande fall yttra sig
över ansökan. Enligt ulredningen talar främst principiella skäl för alt
beslutanderätten angående förordnande av offentligt biträde skall ligga hos
ett i förhållande lill den handläggande myndigheten fristående organ.
Uppgifien atl förordna offentligt bilräde bör därför enligt utredningen
alltjämt ligga kvar hos rältshjälpsnämnden. Undantag härifrån bör dock gälla i
fall där regeringen handlägger ärendet.
Anmälan till rättshjälpsnämnd från länsrätten i Stockholms
län om behov av rättshjälp genom offentligt biträde sker av tidsskäl ofta per
telefon. Även om anmälan sker skriftligt får nämnden en mycket kortfattad
redogörelse för de omständigheter i målel som är av betydelse för bedömning av
biträdesfrågan. Nämndens prövning torde därför i dessa fall inskränka sig
huvudsakligen till kontroll humvida rättshjälp genom offentligt biträde
för-faitningsenligl kan lämnas i del aktuella målet. Av en av ulredningen redovisad
undersökning framgår att rätlshjälpsnämndemas beslut ytterst säUan (drygt 1 %
av de undersökta fallen) avviker från myndighetens yttrande till nämnden genom
anmälan eller efter ansökan om behov av offentligt bilräde. Genom den av
utredningen föreslagna liberaliseringen av förutsättning-
Prop. 1978/79:90 407
urnu för förordnunde uv offeniligi biliiide kommer
ulrymmei för avslag på begärun om sådimt bilräde uti bli mer begränsal än
lidigare. Mol bakgrund av del unfördu torde nuvarande system innebäru en onödig
omgång och dubbelarbete. Länsrätten och andru förvultningsdomslolar bör därför
- i analogi med vud som gäller i frågu om förordnande av offentliga försvarare
- anförtros uppgiften all förordna bilräde.
8.17 Länsstyrelsen i Kronobergs län
Förutsättningarna Jör förordnunde av ojfcntUgt biträde
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget alt offentligt biträde
skall kunna förordnas även för föräldrarna lill ett barn vurs omhändertagande
för samhällsvård är i fråga.
Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde mm
Länsstyrelsen kan inte inse att det skulle innebära några
väsentliga olägenheter om förvaltningsdomstol skulle anse sig böra avvisa en
begäran om offentligt biträde. Utredningsmajoritetens farhågor för att ett
avslag skulle upplevas av parten som ett ställningstagande mol honom kan inte
anses vara ell härande skäl mot utt inie ge förvaliningsdomsiol befogenhei att
besluta i frågan om offentligt biträde. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant har
inte allmän domstols opartiskhet ifrågasatts när domsiolen avslagil en begäran
om förordnande av offentlig försvarare enligt 21:4 rättegångsbalken. Länsstyrelsen
anser atl förvaltningsdomstol bör ges befogenhei att bifalla eller avslå en
begäran om förordnande av offentligt biträde.
8.18 Länsstyrelsen i Malmöhus län
Vad gäller förutsättningarna för förordnande av offentligt
biträde i dessa ärenden delar länsstyrelsen den mening utredningens ordförande
gett uttryck åt i sin reservation. Det synes här lämpligt att skilja mellan de
fall där biträde regelmässigl bör förordnas och övriga fall. Till de fall där
bilräde regelmässigl bör förordnas och där den föreslagna regeln "om del
ej är obehövligt" är lämplig hör de mål som handlägges av länsrätten, dvs.
frihetsberövanden enligt barnavårds- och nykterhetsvärdslagarna samt utvisning
enligt utlänningslagen.
Enligt förslaget skall med visst undantag del alltjämt
ankomma på rätlshjälpsnämnd alt förordna biträde. Länsstyrelsen anser att
bilräde bör förordnas av vederbörande statliga myndighet. En sådan ordning
medför endust ringa merarbete för myndigheten. Likaså anser länsstyrelsen att
dessa myndigheter bör avgöra arvodesfrågan.
Länsstyrelsen vill i övrigi något beröra frågan om
offentligt bilräde i mål om omhändertagande av barn för samhällsvård. Enligt 42
§ rättshjälpslagen i dess nuvarande lydelse skall offentligt bilräde ulses för
barnet om det behövs för alt tillvaralaga dess rätt. Föräldrarna kan däremot ej
erhålla offentligt biträde. Däremot kan de erhälla allmän rättshjälp med
biträdesförordnande.
Vid härvarande länsrätt tillämpas den ordningen att
länsrätten hos rättshjälpsnämnden regelmässigt begär offentligt biträde för
barnet. Därest vid den muntliga förhandlingen biträdel skulle visa sig ha annan
inställning till omhänderlagandefrågan än föräldrarna brukar länsrätten - om
föräldrarna ej har eget biträde - uppskjuta målet för att bereda föräldrarna
tillfälle all söka allmän rättshjälp.
Prop. 1978/79: 90 408
Utredningens förslag innebär atl offentligt bilräde skall
förordnas för barnel om det ej är obehövligt samt atl offentligt biträde kan
ulses för föräldrarna. Detta innebär en förbättring därigenom att länsrätten i
praktiken kommeratt kunna tillse atl föräldrarna alllid har erforderiig
bilrädeshjälp.
Länsstyrelsen föreslår emellertid atl istället följande
regler skall införas. I mål angående omhänderlagande av barn för samhällsvård
skall alltid offentligt bilräde förordnas för föräldrarna. Offentligt biträde
skall därjämle förordnas för barnet om det uppnått 15 års ålder och har annan
inställning till omhändertagandet än föräldrarna.
Skälet för länsstyrelsens ståndpunkt är följande. Omhändertagande
för samhällsvård är ett ingripande mot föräldrarna som därigenom berövas sin
rätt alt vårda barnet. Föräldrarna bör därför självfallet som parter i målet
och på gmnd av ingreppets natur alltid ha möjlighet alt erhålla biträdes-hjälp.
Del får också anses motiverat alt i angivet fall ge barn över 15 år bilrädeshjälp.
Offentligt biträde ål ett litel barn synes däremot ej böra förekomma. Det är i
själva verkei här ej fråga om en försvarare i vedertagen bemärkelse som skall
bistå parlen och utveckla hans talan. Det offentliga biträdet för det lilla
barnel kan ej framföra barnets mening och framför ej heller föräldrarnas. Han
är närmasi en juridisk sakkunnig som lar ställning till om de lagliga
förutsättningarna för barnets omhändertagande föreligger och framlägger sin
egen åsikt om omhändertagandet. En sådan medverkan är - även om den mången gång
visat sig värdefull - ej erforderlig för målets prövning. Det är tillräckligt
atl omhändertagandefrågan i länsrätten belyses av bamavårdsnämnden och föräldrarna
därvid båda parter bör vara biträdda av juridisk sakkunskap. Erfarenheten är
atl nämnderna trots stadgandet i 10 § barnavårdslagen tyvärt ej anlitar
biträde av lagfaren person. Länsstyrelsen avser att taga upp denna fråga med
nämnderna.
8.19 Länsstyrelsen i Jämtlands län
Länsstyrelsen har intet att erinra emot förslaget atl i
ärenden om administrativa frihetsberövanden m. fl. offentligt biträde skall
utses om del ej är obehövligt. Den reella skillnaden mellan majoritetens
förslag och reservantens är dock såvitt gäller målen i länsrätt ringa.
Beslutanderätten bör emellertid som framgår av det ovan anförda - tillkomma
länsrätten i stället för rättshjälpsnämnd.
I de delar utredningens förslag icke berörts ovan har
länsstyrelsen intet att erinra mot förslaget.
8.20 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)
Vidgade möjligheter att förordna biträde i ärenden om
administrativa frihetsberövanden och i vissa utlänningsärenden skulle säkert
öka de allmänna advokatbyråernas marknadsandelar. Redan idag har byråerna en
förhållandevis stor andel av förordnandena som offentligt biträde, varför de
antas kunna absorbera en ökad efterfrågan på sådan hjälp.
8.21 Utrednuigen (Ju 1977:08) om barnens rätt
Rättshjälpsutredningen föreslår att offentligt biträde
skall förordnas om det ej är obehövligt. Som nämns i betänkandet har
socialutredningen föreslagit att offentligt biträde alltid skall förordnas när
fråga är om omedelbart omhändertagande av underårig eller när fråga är om vård
enligt den av
Prop. 1978/79:90 409
ulredningen föreslugnu lagen med särskildu besiämmelser om
värd uv underårig (Se Sociulljänsl och socialförsukringstillägg, SOU 1977:40
s. 52).
Socialutredningen
hur som skäl för sill slällningslagande bl.u. unförl följande. En vidgad
informulion till såväl myndigheler som enskildu får antas leda lill all
möjligheterna lill hjälp genom offeniligi biträde huttre lus tillvara. Kvar
stär emellertid att en fakultativ bestämmelse medför risk för all offentligt
biträde inte alltid utses i situationer där det ur påkullut. Beslut om vård som
nu sagts aktualiseras först sedan samförstånd ej kunnai vinnas rörande behovet
av vård eller vårdens utformning. Länsrättens beslut kan leda till väsentliga
ingrepp i den enskildes rält att själv bestämma rörande sina personliga
förhällanden (SOU 1977: 40 s. 823).
Vi vill - med instämmande av de skäl som socialutredningen
åberopat - framhålla vikten av alt offentligt biträde alllid förordnas när
fråga uppkommer om alt omhändertaga barn. Följaktligen anser vi atl bestämmelsen
bör utformas på sätl socialulrednigen föreslagit.
I det här sammanhanget vill vi nämna att vi i våri eget
utredningsarbete avser all ta upp frågan om vilka befogenheter ell offeniligi
bilräde bör ha när han företräder en underårig. Vi har därför beslutat att i
delta yttrande inte beröra denna fråga.
Vi anser del tillfredsställande att rätlshjälpsutredningen
föreslagit att såväl barnel som dess vårdnadshavare skall kunna erhålla
offentligt biträde. Vi tillslyrker således förslaget i denna del.
Vad härefter angår frågan om vilken myndighet som skall
prövu behovet av biträde och förordna biträde anser vi i likhet med reservanten
Ingvar Gullnäs att denna uppgift liksom uppgiften att beslula om ersältning
lill del offentliga biträdet bör anförtros åt länsrätten.
8.22 Sveriges advokatsamfund
Rörande rättshjälp i ärenden enligt utlänningslagen vill
samfundet endast erinra om vad samfundet i sitt yttrande över
utlänningslagskommitléns betänkande "Kortare väntetider i
utlänningsärenden" (se TSA 1977 sid 427 ff) anfört om angelägenheten av
att beviljad rättshjälp får omfatta alla de åtgärder som måsle vidtas för att
ta tillvara utlänningens rätt inför hotet om ett avlägsnande.
I övriga frågor under rubriken Förfarandet vid allmän
rättshjälp (Vill) har samfundet ingen erinran emot utredningens förslag.
8.23 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Utredningsförslaget tillstyrks.
8.24 Tjänstemännens centralorganisation
1 likhet med utredningens ordförande anser TCO atl
invandrarverkel för att kunna förkorta handläggningstiden i utlänningsärenden
bör anförtros uppgiften att pröva behovet av biträde och förordna biträde.
Förslaget ligger helt i linje med vad utlänningslagskommittén föreslog i sitt
betänkande Korlare väntetider i utlänningsärenden (SOU 1977:28) och har redan
lidigare tillstyrkts av TCO i sitt yttrande över detta belänkande.
Prop. 1978/79:90 410
8.25 Riksförbundet för social och mental hälsa
Förbundet hälsar med tillfredsställelse de ökade
möjligheterna lill rättshjälp som förslaget innebär.
Så länge nuvarande LSPV gäller bör i likhet med vad
majoriteten föreslår förordnandet av offentligt biträde liksom nu göras av
rätlshjälpsnämnd.
Frågan bör dock omprövas om det förslag till lag om viss
psykiatrisk vård som uturhelals av en arbelsgrupp inom socialstyrelsen
genomföres. I ovannämnda förslag från arbetsgruppen konstateras att "en
anledning till det ringa antalet an.uikningur om offentligt biträde kan vara
bristande kännedom om bestämmelserna såväl hos patienterna som sjukhusets personal.
Någon särskild Injörmation till sjukhusen och utskrivningsnämnderna har
.såvitt bekant inte heller lämnats".
Detla är ett anmärkningsvärt konstaterande av
representanter för den unsvuriga tillsynsmyndigheten. Framförallt när man redan
1969 i samband med en enkät i ärendei konstaterade: / anledning av dessa
brister i informationen jöre.slås i enkätsvaret att föreskrift ges om alt
varje person, som intas på mentalsjukhus enligt LSPV, skall få skrijilig
upplysning om lagens besiämmelser belräffunde huns rättssäkerhet. Summa
informulion bör också lämnas till patientens närmaste anhöriga och den bör vara
uv-fatlad på sådan svenska som är fullt begriplig även fär den enklaste människa
.
Med stöd av ovanstående kräver RSMH att i samband med
genomförandet av den föreslagna rällshjälpslagens del inom
justitiedepartementet eller alt del uppdras åt domstolsverket alt utarbeta en
lättillgänglig information om den nya lagen till hjälp för alla berörda såväl
myndigheter som enskildu.
9 Organisations- och kostnadsfrågor
9.1 Bostadsdomstolen
Bosladsdomstolen biträder utredningens förslag att
besvärsnämnden bryls ut ur domstolsverket och liksom tjänsteförslagsnämnden och
notarienämnden görs till en från verket fristående enhet. Vad angår nämndens
lokalisering vill domstolen ifrågasätta om inte en omlokalisering till Stockholm
borde övervägas. Det torde sålunda komma atl bli svårt atl i framtiden
rekrytera tillräckligt antal ledamöier med den förutsatta erfarenheten av
riksdagsarbete (se prop 1972:4 s. 298) om nämnden skall vara förlagd till
Jönköping. F.n. har endast en av ersättarna för de inte lagfarna ledamöterna
sådan erfarenhet.
Om besvärsprövningen avskiljs kan domstolsverket renodlat
ägna sig åt sina ledande och övervakande uppgifier. Verket bör kunna på del
allmännas vägnar föra talan till besvärsnämnden mot beslul av rättshjälpsnämnd
på motsvarande sätt som verkei är behörigt att överklaga allmän domstols beslut
i rättshjälpsfråga.
Vad ulredningen anlyder om olägenhelen av att
domstolsverket inte kan få besvärsnämndens beslut överprövade är
svårförståeligt. Detta är ju en ren konsekvens av atl besvärsnämndens beslut
inte får överklagas. Bostadsdomstolen anser inte atl det finns anledning att
övervåga borttagande av fullföljdsförbudet.
Prop. 1978/79:90 411
9.2 Göta hovrätt
Orgunlsulion.sfrågor
Säsom framgår av vad som tidigare anförts avstyrker
hovrätten på flera väsentliga punkter utredningens förslag. Om de synpunkier
hovrätten framfört blir beaktade, innebär delta sannolikt att
rättshjälpsnämndernus personalbehov i huvudsuk blir detsamma som för
närvarande. De rationu-liseringsvinsler, som med hovrättens inställning
uppkommer bland annat genom att fumiljerätlsmålen försvinner och genom att
slutavräkningsförfa-randel förenklas, är svåra atl bedöma och kommer dessutom
förmodligen atl i huvudsak uppvägas uv ökad ärendetillslrömning.
Med utgångspunkt i utredningens förutsättningar vill
hovrätten belräffunde personalbehovel framhålla följande:
Utredningens
beräkningar vidlådes stor osäkerhet och de antaganden som görs är i flera full
dåligt underbyggda. Beräkningarna bygger således väsentligen på utredningens
egnu undersökningar, omfatlande endasl ett förhållandevis begränsal slalisliskl
material (6 119 ärenden av sammanlagt 7 542 ärenden, anhängiggjorda vid
rällshjälpsnämnd under januari månad 1975). Sammanlagt 1 423 ärenden eller
omkring 19% av ärendena för angiven månad har inte täckts av undersökningen,
enär de inte varit avslutade senust under juli månad 1976. Ouklal det därför
måste antagas alt de ärenden som bortfalllil varil genomsnittligt av mer
komplicerad beskaffenhet än de som medtagits har delta inte påverkat
utredningens beräkningar. Del av ulredningen angivna relativa antalet
familjerällsmål måsle därför anses alllför högt. Även i övrigt torde
utredningens siffermaterial förele vissa brister. Exempelvis synes sålunda
procenten familjerättsmål - 68,7% (s. 241) - ha framräknats med bortseende från
ärendena angående offentligt bilräde. När utredningen därefter (s. 243)
beräknar hur många familjerättsärenden som kommer atl försvinna från
rältshjäipsnämnderna görs emellertid avdrag med nämnda procentsats från en
summa (72000) som inkluderar ärendena om offentligt biträde. Antalet ärenden
som beräknas bortfalla blir därför än mer missvisande. Enligt uppgift från
rättshjälpsnämnden i Jönköping är vidare den av ulredningen åberopade
statistiken föråldrad. Råttshjälpsnämnden beräknar att den nuvarande
ärendetillströmningen, med uigångspunki från utredningens bedömning, medför
ett behov av 2,9 handläggare. Det anförda belyser enligt hovrättens mening del
nödvändiga i atl - såsom också framhållits i det särskilda yttrandet i denna
del -minskningar av antalet tjänster görs med stor försiktighet. Hovrätten vill
därvid ifrågasätta om inte också experterna Joelsson och Annika Sehlstedts
förslag innebär en alltför drastisk nedskärning. Slutiigen bör i detta
sammanhang också påpekas att utredningen ej anger någon tidsplan för de
föreslagna nedskärningarna av personal. Hovrätten vill därför framhålla att
del, om utredningens förslag genomföres, måste beaktas atl under en inte
oväsentlig övergångsperiod handläggning av rätlshjälpsärenden kommer atl ske
enligt del nuvarande systemet.
Vad härefter gäller frågan om antalet rältshjälpsnämnder
och deras storlek anser hovrätten i likhet med utredningen att alllför små
rättshjäps-nämnder kan föranleda svårigheter. Enligt hovrättens mening finns
emellertid ingen möjlighel all på grundval av del material som utredningen presenterar
på denna punkt ta ställning till hur rällshjälpsnämndernas organisation i
framtiden bör vara uppbyggd. Hovrätten finner det angeläget att en
omorganisation genomförs på ell sådant sätt att den kan beräknas bli bestående
och anser därför atl ytterligare uiredning är nödvändig i detla avseende.
Prop.
1978/79:90 412
Slutligen vill hovrätten beträffande utredningens förslag
i oigunisutions-delen ifrågasätta lämpligheten av alt ytterligare en domare
skall ingå i rättshjälpsnämnden i stället för en av de båda advokater som för
närvarande tjänstgör där. Hovrätten konstalerur därvid alt utredningen inte
unförl någon som helst motivering för den föreslagnu ändringen.
Kostnudsheräkningar
Mot bakgrund av den stora osäkerhet, som enligt hovrättens
mening vidlåder utredningens förslug i orgunisutionsdelen, frumstår det som i
del närmaste ogörligt att på grundval av det material som utredningen
presenterar göra en meningsfull bedömning av de kostnadsmässiga konsekvenserna
uv utredningens förslag i dess helhet. Till de osäkerhetsfaktorer som finns i
det grundliiggande materialet, exempelvis ifråga om personalbehovet, kommer
nämligen ytterligare svårigheter när del gäller all bedöma de kostnadsmässiga
effekterna av förslaget. Rent allmänt vill hovrätten emellertid framhålla -
vilkel också framgår av vad som tidigare anförts - att förslaget om det
genomföres kommer att föranleda avsevärda koslnadsökningar. Utan att göra något
försök till närmare bedömning i denna del uppskattar hovrätten i likhet med
experterna Joelsson och Annika Sehlstedl denna kostnadsökning till minst 8
miljoner kr. per år.
9.3 Hovrätten för Nedre Norrland
Administrerandet av den utomprocessueUa rättshjälpen har
ansetts kräva ell bibehållande av ett antal rättshjälpsnämnder. I och för sig
hade det väl varit möjligt att lägga uppgiften på de allmänna domstolarna
eventuellt i särskild sammansättning med dellagande av advokal. En olägenhet
med rältshjälpsnämnder med mycket stora verksamhetsområden är atl nämnden inte
har kännedom om de personer som förordnas till biträden, vilkt i sin tur
försvårar arvodesbedömningen. Från denna synpunkt bör en särskild nämnd finnas
för Norrland och kan det ifrågasättas om inte utom denna och nämndema i
Stockholm och Malmö en fjärde nämnd borde finnas, antingen i Jönköping eller i
Göteborg.
9.4 Göteborgs tingsrätt
När det gäller rättshjälpens organisation vill tingsrälten
framhålla att det är av betydelse, särskilt om del vid biträdesförordnanden
föreligger tveksamhet om persons lämplighet, alt rättshjälpsnämnden besitter
lokalkännedom. De olika förslag om antalet rältshjälpsnämnder och dessas placering
som framkommil inom ulredningen synes dock vara i huvudsak likvärdiga med
hänsyn till önskvärdheten av en god personkännedom.
Enligt tingsrättens uppfattning kommer utredningens olika
förslag i sin helhet att medföra en betydande kostnadsökning. Antalet
rättshjälpsfall kommer atl öka och tiden för rådgivning att förlängas.
Sakkunniga kommer att utnyttjas i större omfattning. Självfallet är en
omsorgsfull bedömning av kostnaderna för reformen angelägen innan man fattar
beslut om den men svårigheterna att åstadkomma en någorlunda exakt beräkning
torde vara betydande. Det är därför desto viktigare att reformen och kostnadsutvecklingen
följs upp noga.
Prop. 1978/79:90 413
9.5 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Utredningens förslug kun väntus få till följd en minskning
av rättshjälps-numndernus urbetsuppgifter. Utredningens majoritet föreslår
därtör en reducering uv antulel rättshjälpsnämnder lill Ire, medan ordförunden
och en expert, som föreslår en längre gående överföring uv arbeisuppgifier,
me-nui ull del bör finnus endusi tvä.
Hyresnämnden finner de föreslagnu begränsningarna av
unlulet rättshjälpsnämnder vuru ulltför långt gående. De kvarvarande nämndernu
skulle nämligen få ulltför stora geografiska områden atl täcka. Antalet
personer med bilrädesförordnande vars ersullningsanspråk nämnden skulle få bedöma
skulle bli så stort ull nämnden knappasl skulle kunnu få någon säker
uppfattning om de skilda bilrädenu. Nämndens uppfattning om förhållandena i de
mera uvlägset liggunde delurnu av området skulle förmodligen heller inte bli
tillräckligt god. Såviti hyresnämnden kan finna bör om orgunisutionen krymps
det dock finnas kvur en rällshjälpsnämnd i Siockholm, en i Göleborg, en i Mulmö
och en i Norrland,
Liksom f. n. bör del finnas en besvärsnämnd för
överprövning av rällshjälpsnämndernas beslul. Hyresnämnden vill betona vikten
av alt denna besvursnämnd får sådana resurser atl den får möjlighet att intaga
en stark ställning när del gäller prejudikalsbildningen på sitt rättsområde.
Stor omsorg bör alliså läggas ned på referal och publicering av rättsfall. 1
all synnerhet gäller detta om såsom utredningen föreslår beslutsfunktionerna i
stor utsträckning flyttas över från rältshjäipsnämnderna till advokater och
myndigheter.
9.6 Domstolsverket
Rättshjälpsnämndema
Som grund för utredningens beräkningar av hur stort
antalet rättshjälpsärenden kan länkas bli om utredningens förslag genomförs
ligger en statistisk undersökning av 6 119 ärenden om allmän rättshjälp som
anhängiggjorts vid de olika rättshjälpsnämndema under januari 1975 och
slutförts senasi ijuli 1976. Undersökningen omfattar således ej de
"längre" ärenden som kom in under januari 1975 vilka ärenden kan
antas vara de mest komplicerade och fordrar flera ålgärder från
rättshjålpsnämndens sida rörande t. ex. frågor om förskott, biträdesbyte.
ersättning för utredning m. m. Antalet ärenden i vilka angelägenheten rörde
äktenskapsskillnad eller annan familjerätt uppgick i undersökningen till 4072.
Dessa ärenden utgjorde således 68.7% av det antal ärenden som undersökningen
omfattade. Av vad domslolsverkel erfarit skiljer sig rältshjälpsansökningarnas
fördelning med avseende på saken f n väsentligt från vad som anges i labell 2 a
i bilaga 2 lill betänkandet. Domstolsverket har frän rältshjäipsnämnderna låtit
inhämta uppgifier om antalet inkomna ansökningar om allmän rättshjälp under
oktober månad 1977 och hur dessa ärenden fördelar sig med avseende på saken (se
uppställning i bilaga 3). Av de inhämtade uppgiftema framgår, att av de 6499
ansökningarna som kom in under oktober månad 1977 vid samtliga
rältshjälpsnämnder rörde 3 458 ärenden äktenskapsskillnad eller annan
familjerätt. Familjerällsärendena utgjorde således 53,2% av samtliga inkomna
rättshjälpsärenden under perioden. Fördelning av dessa ärenden på de olika
rältshjäipsnämnderna var följande; Stockholm 51,9%, Jönköping 53,8%, Malmö
51,2%, Göteborg 59,2%, Sundsvall 45,7% och
Prop. 1978/79:90 414
Umeå 52.1'':'(. Del bör också påpekas all
ärendetiUströmningen till rättshjälpsnämnderna tycks ha ökal efter
utredningens undersökning.
Vad ovan anförts får unses ge vid handen att utredningens
undersökning bygger på ett för litet material för alt säkra slutsatserang.
ärendefördelning etc. skull kunna görus. Till detta kommer all utredningens
antagande om föiiindringur vad gäller äiendemängd och ärendesiruktur vid
rältshjälps-numndcrna om förslaget genomförs lill stor del tycks bygga på rena
upp-skuliningur. Enligi domstolsverkels mening kan sålunda ifrågasättas om inte
utredningens förslag beiräffande massärenden, näringsidkare, bodelning och
förvaltningsärenden kan medföra en större tillströmning till rällshjälpsnämndema
än 5000 ärenden. Utredningens uppskattning av ökningen uv uilänningsärendenu
synes ocksä vila på osäker grund. Uiredningcns anlagande ull del för
rättshjälpsnämnderna skulle återstå ca 23 000 ärenden i ansökningsfas samt för
mellankontroll måsle mot bakgrund av det anför-du anses i hög grad osäker.
De ytteriigare ärenden som rältshjäipsnämnderna tillförs
om förslaget genomförs lorde vidare vara mer komplicerade och svårbedömda än exempelvis
de ärenden som försvinner från rältshjäipsnämnderna genom atl advokaterna
själva enligt 18 § får lämna rättshjälp. Utredningen antar att del i ell
ulredningsskede kan råda viss osäkerhet bland advokaterna om allmän rättshjälp
skall utgå och uppskattar den ärendeökning som detta lorde medföra lill 2000.
Åven om advokal ej hänskjuler prövningen av ärendei enligt 19 § till
rättshjälpsnämnden, kommer med hänsyn lill det invecklade regelsystem som även
utredningens förslag ulgör ett inte ringa arbele för rättshjälpsnämnderna
under i vart fall inledningsskedet att beslå i alt besvara
underhandsförfrågningar från advokater.
Sammanfattningsvis anser domstolsverket att det underlag
som utredningen grundat sitt ställningstagande på vad gäller antalet
rättshjälpsnämnder och dimensioneringen av dessa är så osäkert att det ej
möjliggör en säker bedömning. Ytterligare undersökningar måste enligt
domstolsverkets mening göras innan definitiv ställning kan tas. Del förslag
till organisation av nämnderna som experterna Joelsson och Annika Sehlstedt
presenterat i sitt särskilda yttrande förefaller dock på föreliggande material
vara mer realistiskt än majoritetens förslag.
Domstolsverket tillstyrker utredningens förslag att
rättshjälpsnämndernas organisatoriska anknytning lill hovrätterna bibehålls.
Utredningen har slutligen föreslagit atl sammansättningen
i rätlshjälpsnämnden som sådan ändras. Bara en advokat som antingen kan vara
privatpraktiserande eller anslälld på allmän advokatbyrå skall enligt
förslaget ingå i nämnden. Istället skall ytterligare en lagfaren domare ingå i
rättshjälpsnämnd. Domstolsverket, som funnit del nuvarande advokatinslaget
mycket värdefullt, avstyrker den föreslagna förändringen av rältshjälpsnämnds
sammansättning.
i detla sammanhang bör påpekas att inte i något av
förfaltningsförslagen finns regler som anger hur advokat- och lekmannaledamöter
i rättshjälpsnämnd skall nomineras. Det lorde vara nödvändigt med bestämmelser
härom, i vart fall såviti avser lekmannaledamöterna.
Domstolsverket och besvärsnämnden
Domslolsverkel tillstyrker att besvärsnämnden görs till en
i förhållande lill verkei fristående nämnd. Genom sin instruktion företräder
verket staten vid lalan mot allmän domstols beslul rörande kostnad för
rättshjälp. Om besvärsnämnden blir fristående finns även möjlighet atl låla
domstols-
Prop. 1978/79:90 415
verkei granska och företräda stulen vid talan mot beslul
om beviljunde uv rättshjälp. Domsiolsverkels kontroll uv beslul rörunde kosinad
om rättshjälp som meddelals uv allmän domsiol hur under del senusle ärel
intensi-fierals. Erfarenhelerna härav är positiva. Genom denna granskningsveik-samhet
har inte bara statsverkets rättshjälpskostnader till viss del kunnul hållas
nere. Vissa prejudikat har kunnai åsladkommas. Enligt domstolsverkets mening
bör däiför en utvidgning av verkets behörighel övervugus om utredningens
förslag genomförs. 1 sammanhanget vill verkei påpeka ull bestämmelsen i 13 § i
förslaget till rättshjälpsförordning bör avse alla beslut enligt RHL mot vilka
verket är behörigt atl föra talan.
9.7 Riksrevisionsverket
Riksrevisionsverket (RRV) delar i huvudsak den syn på
administrationen av rutlshjälpssystemet och fördelningen av beslulsfunktionema
som utredningens ordförande gett uttryck för i sin reservation. Beslul inom
rällshjälpssyslemel bör sålunda i princip anförtros den myndighet som
handlägger det mål eller ärende, i vilket den rättssökande önskar eller har
rättshjälp. Det är denna myndighei som bäst kan bedöma behovei av rällshjälp
och samma myndighet bör därmed vara mest skickad all bedöma biträdets anspråk
på ersättning. Beslutskompetens i rättshjälpsfrägor bör därför enligt RRVs
mening tillerkännas alla statliga myndigheler som har hand om sakprövningen i
målet eller ärendet.
Utvidgningen av advokats rätt alt bevilja allmän
rättshjälp innebär all staten i praktiken överlåter beslutsrätten för
statsverkets kostnader lill privata advokatbyråer. Den spärr mot missbruk som
utredningen pekar pä -att rällshjälpsnämnd eller domstol kontrollerar att
advokat inte uppenbart missbrukat sin behörighet eller förfaril vårdslöst -
torde enligt RRVs mening bli svår att lillämpa. Vidare anför ulredningen själv
i avsnittet 22.4 att utvidgningen av advokats rätt att bevilja rättshjälp
innebär risker för en praxisförskjutning som kan medföra koslnadsökningar.
Utredningen räknar emellertid inte med atl del kan bli fråga om några
nämnvärda belopp.
RRV unser atl riskerna för koslnadsökningar är betydande.
Vidare är del inte osannolikt att merkostnader kan uppkomma hos domstolarna för
handläggning av ytterligare mål och ärenden som orsakas av en praxisförskjutning.
RRV anser därför att utvidgningen av advokats rätl att bevilja rättshjälp bör
begränsas till mål där riskerna för praxisförskjutningar är minst, nämligen
äktenskapsskillnadsmål och andra familjemål. Även med en sådan begränsning bör
en betydande minskning av antalet ärenden hos rältshjäipsnämnderna komma till
stånd.
9.8 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)
Kommittén anser det viktigt all i rättshjälpsnämnd finns
företrädare både för advokater som är anställda på allmän advokatbyrå och för
advokater som är enskilt verksamma. All uppställa krav på närvaro av bägge kategoriernas
representanter för beslutförhet finner kommittén dock inte nödvändigt.
Kommittén vUl erinra om atl en rältshjälpsnämnds verksamhetsområde inte får
bli så stort atl den personkännedom som nämndens ledamöter bör besitta gär
förlorad.
Kommittén vill i likhel med utredningens ordförande
anlägga ett tolal-ekonomiskl synsätt på förslaget. Det förefaller som det av
två experter lämnade särskilda yttrandet innehåller de mest realistiska
beräkningarna av vad de föreslagna ändringarna kommer att kosta statsverket.
Prop.
1978/79:90 416
9.9 Landstingsförbundet
Om utredningens förslug förverkligus kommer urendemängden
hos rätls-hjulpsnämndernu ull minska mycket pålugligl. Som en konsekvens huruv
föreslår ulredningen ull anialei nämnder minskas. Belräffunde antalet nämnder i
den kommunde rältshjälpsorganisationen är ulredningen inte enig: mot
mujoritelsförslugel om tre nämnder har ordföranden jämte en expert föiordut
Ivå nämnder och ytterligure två experter fyra nämnder. 1 dennu ftägu finner
styrelsen utt övervägunde lokaliseringspolilisku skäl lulur för ull
mujorilelens förslug bör följus och all de Ire blivande nämndernu bör hu säte i
Stockholm, Mulmö och Sundsvall.
Tekniken för nominering uv lekmunnarepresenlumernu i
rätlshjälps-nämndernu berörs inte i utredningens helänkande. Fastän två
"myndiga svenska medborgare bosutta inom nämndens verksamhetsområde"
alltjämt förutsätts inga i vurje nämnd, unger den nyu författningstexten
endasl ull föroidnundenu skull ges uv domslolsverkel. Landslingens nuvarande
nomineringsroll hur ulllsä lugits bort i förslaget, och dellu förhållande
kom-menteius inte i den unslulnnde lexlen.
Det hör naturligen inte unkommu på domslolsverkel ull
välja ul förelrä-dure fördel allmännu i rullshjälpsnämndernu. 1 siällei
förefaller del enligi siyrelsens mening lumpligl atl dessa alltjämt föreslås av
landstingen. Med ett mindre antal nämnder var och en med störte
verksamhetsområden än vad som nu gäller, kan del därvid vara en framkomlig väg
att landstingsförbundet övertar nomineringen efter hörande av berörda
landstingskommuner och kommuner uianför landsiing. De senare är sedan den 1
januari 1977 medlemmar i förbundel. En förebild för ell sådani förfarande
åler-tlnns i viss mån i 7 § instruktionen (1973:847) för yrkesinspektionen, där
proceduren för utseende av ledamöier i yrkesinspektionsnämnderna regleras. All
domslolsverkel slulligl uiser ledumölerna i rätlshjälpsnämndernu behöver inte
påverkas härav.
I sammanhanget kan behöva beakias att riksdagen nyligen -
med anledning UV motionen 1976/77:1001 - begärt en utredning om rätl till
proportionellt val vid kommunfullmäktiges och landstings utseende av ledamöter
i statliga och liknande nämnder och styrelser.
9.10 Sveriges advokatsamfund
Enligt förslaget skall del fortsättningsvis vara till
fyllest med endast en advokatrepreseniant i rättshjälpsnämnd. Någon motivering
härför lämnar utredningen icke. Samfundet har i sitt yttrande över DON:s
promemoria förordat en nämndsammansättning med två advokater, den ene representerande
enskild advokalverksamhel och den andre verksamhet pä allmän advokalbyrå. De
samlade erfarenheterna frän rättshjälpsnämndernas verksamhet visar klart att
de båda advokatledamöierna har stor betydelse när det gäller alt tillföra
nämnderna erforderlig sakkunskap, inte minst i praktiska frågor. Vidare
förhåller det sig utan tvekan så att en advokat från allmän advokatbyrå och en
privatpraktiserande advokat läcker i viss mån olika områden men alt de
sammantaget täcker hela fältet. Bl. a, har framhållits alt advokaten från den
allmänna sektom har särskilda kunskaper när det gäller de mindre bemedlade
klienternas förhållanden. Under hänvisning lill dessa överväganden motsätter
sig samfundet på del bestämdaste atl rättshjålpsnämndens sammansättning
förändras på föreslaget sätt, vilket samfundet betraktar som en klar
försvagning av nämnderna.
Prop.
1978/79:90 417
I fråga om antalet rättshjälpsnämnder och deras
lokalisering tur samfundel inte ställning. Däremot finns del anledning ull
slarkl belonu viklen uv all under ulla förhällanden säkerslälla möjlighelen för
rällshjälpsnumnder-nu all åtminstone behålla nuvarande behandlingslakl sumi all
i förekommande full skaffa erforderlig kännedom om lokalu förhållanden, som
kun påverka ställningstugandet i särskilda fall. Samfundet avser då frågor om
godkännande av nyetablerade praktiserande jurister som biträden enligt
rällshjälpslagen, inlresseprövningsfrågor som kan sammanhängu med speciella
förhållanden i orten, ersättningsfrågor som kan sammanhänga med speciella
glesbygdsförhållanden m.m.
9.11 Sveriges domareförbund
När del gäller fullföljd av talan mol beslut i
rällshjälpsärende föreslår ulredningen för vissa fall (se 51 § i lagförslaget)
atl lalan mol ullmun domstols beslut skall föras hos den för rältshjälpsfrågor
särskilt inrättade besvärsnämnden. Domareförbundel har ingel att erinra mot
förslugel i dennu del under den av utredningen (21.2) uttalade förutsättningen
atl besvärsnämnden blir fristående i förhållande till domstolsverket.
Emellertid sägs i 52§ Iredje stycket i lagförslaget att besvärsnämnden skall
stå under domstolsverkels tillsyn. Molivultalandena och lagtexten synes
motsägelsefulla. 1 likhet med vad som gäller för tjänsteförslagsnämnden bör, om
detla är avsikten, i lagen bara utsägas atl besvärsnämndens kansligöromål
fullgöres av domslolsverkel,
9.12 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer
Rättshjälpsnämnds sammansättning
Även om advokal från allmän resp. enskild byrå inte
representerar oliku synsäll eller intressen, så tillför de rättshjälpsnämnderna
erfarenheter frän skilda specialiteter och kompletterar varandra pä ett sätt
som enligt föreningens uppfattning varit myckel värdefullt för nämndernu.
Föreningen vill bestämt förorda att de kvarvarande rältshjäipsnämnderna, liksom
besvärsnämnden, allljämt skall inrymma representanter för bådu kategorierna
av advokatbyråer.
Antalet rättshjälpsnämnder
Föreningens göteborgssektion har starkt betonat vikten av
att rältshjäipsnämnderna har så god lokalkännedom som möjligt och har god och
nära koniaki med anlitade biträden.
9.13 Tjänstemännens centralorganisation
Om det framlagda förslaget genomförs kommer det att få
vissa organisatoriska konsekvenser. Enligt förslaget skall rällshjälpsnämnd
finnas i Stockholm, Malmö och Sundsvall, dvs. en minskning med tre nämnder,
nämligen Göteborg, Jönköping och Umeå. Utredningens förslag innebär vidare en
minskning av ärendemängden och förändring av ärendestrukturen. Detta innebär
en ofrånkomlig minskning på personalsidan. Utredningen har kommit fram till
att det behövs 14 handläggare och 24 biträden mol nuvarande 21 handläggare och
59 biträden. Detta innebär en minskning med sammanlagt 42 tjänstemän, varav 35
biträden.
27 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Prop.
1978/79:90 418
Ulredningen utgår ifrån atl överflödig personal ulan
svårighei skall kunna beredas sysselsättning inom övriga sektorer av
rättsväsendel. Dellu måste anses vara väl optimistiskt tänkt. Även om
anställning kan erhållas inom rättsväsendet så blir det måhända på en helt
annan ort, dil vederbörande av familje- eller andra skäl kanske inte kan
flytta. Om förslaget går igenom krävs det därför särskilda insatser som
förhindrar, ull den övertaliga personalen blir lidande.
Experterna Joelsson och Annika Sehlstedl har varil
skiljaktiga och föreslagit ytterligare en nämnd i Göteborg eller sammanlagt
fyru nämnder med tillhopa 16 handläggare och 24 tjänster för övrig personal och
bl. a. menat, alt ett sådani förslag skulle minska svårigheterna för
personalen. Förslaget ger personalmässigt endast en ökning med två handläggare.
I någon mån kan kanske ölägenheterna för personalen minskas om della förslag
genomförs men minskningen av antalet biträden blir ändock 35, varav alla måste
omplaceras,
TCO har i övrigt inte något all erinra mot utredningens
förslag.
9.14 Centralorganisationen SACO/SR
Utredningens förslag innebär för de allmänna domstolarnas
del (och därmed jämförliga domstolar) alt dessa nu skall pröva och avgöra
frågor om beviljande av rättshjälp, om ersättning lill biträden, om byte och
entledigande av biträden m, m. och om slutreglering av rättshjälpsärende. Med
de förbättringar och förenklingar som utredningen föreslår i olika hänseenden i
fråga om de administrativa rutinerna torde någon väsentligt ökad arbetsbelastning
för domarpersonalen knappast vara alt befara. Möjligen kan den administration
som erfordras vad avser slutregleringsfrågorna medföra behov av viss
personalförstärkning.
Svårare är att bedöma vilka konsekvenser utredningens
förslag kan fä för rällshjälpsnämndernas del. Utredningens målsättning är alt
föreslagna utökningar av förmåner skall betalas genom kostnadsbesparingar. Med
den uppläggningen är del viktigt atl i lid rikta anmärkningar mot brister i
underlaget för utredningens beräkningar om möjlig avlastning i nämndernas
arbetsbörda.
Utredningen har vid sin behandling av
organisationsfrågorna beträffande rältshjäipsnämnderna utgått ifrån i
utredningen redovisat statistiskt material. Denna har omfattat de ärenden som
anhängiggjordes i januari 1975 och var slutförda under juli 1976.
Undersökningen har täckt 81 procent av i januari 1975 inkomna ärenden.
Härigenom har omkring en femtedel av aktuella ärenden ej medtagits i
undersökningen. Undersökningen kan jämföras med en undersökning som
domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) vid sin översyn av
rällshjälpssyslemel lät utföra på molsvarande material från januari 1974. Den
undersökningen omfaltade i princip samtliga ärenden, såväl pågående som
avslutande. De skillnader mellan undersökningarnas resultat som utredningen
redovisar på sid. 62 f. torde bero på olikhet i undersökningarnas uppläggning.
Underlaget för utredningens överväganden i organisationsfrågor (sid. 292 ff)
lorde kunna ifrågasättas.
Utredningen förutsätter att nämnderna genom att befrias
från äktenskapsskillnader och vissa andra familjerättsliga ärenden skulle
avlastas med ca 70 procent av ärenden i ansökningsfas. En kompletterande undersökning
som ulförts vid rältshjäipsnämnderna i Sundsvall och Umeå har visat att andelen
av nu nämnda familjerättsliga ärenden (avseende bifallna ansökningar) utgör ca
45 procent i Sundsvall och 50 procent i Umeå att
Prop. 1978/79:90 419
jämföras med utredningens resultat (sid. 302 tabell 2 a)
59 procent respektive 60 procent. En stickprovsmässig undersökning beträffande
rättshjälpsnämnden i Stockholm ger vid handen att utredningens resultat, 75
procent, snarare torde ligga omkring 60 procent. Utredningen synes alltså ha
överskattat den arbetsavlastning för rältshjäipsnämnderna dess förslag skulle
medföra. Detta gäller särskilt Norrlandsnämnderna på grund av högre bortfall i
det statistiska materialet och från övriga riket avvikande ärende-stmklur.
Vidare har andelen ärenden avseende allmän rättshjälp vid Sundsvallsnämnden,
vars verksamhetsområde utvidgats, ökat från ca 6,6 procent till 8,5 procent
utan att ärendestrukturen i här aktuellt hänseende mer än obetydligt ändrats.
En jämförelse mellan antalet inkomna ärenden per 31 oktober 1976 och 31 oktober
1977 ulvisar en ökning med 6 procent. Antalet rättshjälpsärenden år 1977 kan
väntas överstiga 76000,
En genomgäng av under oktober månad 1977 inkomna
rätlshjälpsärenden lallmän rättshjälp och offentligt biträde) ulföres för
närvarande på nämnderna. Den visar att ca 50-55 procent är äktenskapsskillnad
och övriga familjemål. Redan med godtagande av utredningens resonemang på sid
243 ff. i övrigt torde ca 35000 ärenden återstå för nämndens prövning och ej
som utredningen anger ca 23000. Arbetsbördan kan beräknas bli mer än 50 procent
större än utredningens beräkning angående organisationsinskränkningar
fömtsätter.
Ulöver vad experterna Joelsson och Annika Sehlstedt anfört
rörande nämndernas organisation (sid. 285 ff) måste med skärpa framhållas som
ett krav, att redan innan ett principbeslut fattas, en noggrann undersökning
göres för att kartlägga i vilken utsträckning arbetsbelastningen vid nämnderna
skulle minska, om utredningens förslag genomfördes. Först därefter ärdet
möjligt alt bedöma frågan om lämplig dimensionering av nämndorganisationerna.
Härvid mäste även behandlas frågan hur enligt föreliggande regler pågående
ärenden skall avslutas samt den visserligen temporära ökning av
arbetsbelastningen som en flyttning av vissa nämnder skulle medföra.
SACO/SR ulgår emellertid i så fall från alt ytteriigare
uiredning och överväganden måste göras under den fortsatta
deparlemenlsbehandlingen innan ett sådant förslag kan framläggas för riksdagen
och att under detta arbele blir beaktade de eventuella konsekvenser lagförslaget
kan få för berörda tjänstemän vid nämnderna så att eventuella
personalinskränkningar genomförs under skälig övergångsperiod och atl
personalen garanteras anställningstrygghet, i förekommande fall i form av
annan statlig anställning.
9.15 Utredningen (B 1977:07) med uppdrag att utreda frågan
om lokalisering av ny verksamhet till Västerbottens län
Rätlshjälpsutredningen har i sitt betänkande SOU 77:49
föreslagit alt rättshjälpsnämnden i Umeå, vars verksamhetsområde är Väster- och
Norrbotten skall sammanslås med Sundsvallsnämnden saml alt kansliel skall
föriäggas lill Sundsvall.
Remissinstansen vill betona all en förläggning av kansliel
till Umeå skulle vara angelägen dels av geografiska skäl dels efiersom
kansliet skulle kunna uigöra en första ersältning för den sysselsättning som en
flyttning av statens bakteriologiska laboratorium till Umeå skulle ha medfört.
Prop.
1978/79:90 420
10 Lagregleringen
10.1 Bostadsdomstolen
4 § Med domstolens tidigare redovisade uppfattning bör
även allmän förvaltningsdomstol, arrende- och hyresnämnd och överexekutor
jämställas med allmän domstol.
Bosladsdomstolen anser all paragrafen bör ges en med 2§
Iredje slyckel analog avfattning: "Vad i lagen sägs om allmän domstol äger
motsvarande tillämpning på arbetsdomstolen etc".
16 Bostadsdomstolen vill här endast anmärka atl
familjerättsliga underhållsmål över huvud inte torde kunna bli prövade enligt
småmålslagen (se prop. 1973: 87 s. 173). Hänvisningen i sista stycket till 17 §
första stycket 7. kan därför utgå.
29§ Det kan ifrågasättas om den nuvarande i 20§ första
stycket RHL intagna retroaktivitetsbeslämmelsen behöver behållas om
utredningens förslag - vilket bosladsdomslolen avslyrker - lill
"sexlimmarsrällshjälp" i 18 § skulle genomföras.
33 § Av utredningens motiv framgår att meningen är atl
rälten till ersättning skall vara prekluderad när domstolen eller myndigheten
avgjort målet eller ärendet (jfr. 18 kap. 14 § RB). Enligt bostadstomsiolens
uppfattning bör detta komma lill uttryck i lagen och inte bara i
lillämpningsförordning-en.
10.2 Göta hovräu
Beträffande den av utredningen föreslagna lagtexten
avseende nu ifrågavarande avsnitt (18 §-21 §) vill hovrätten framhålla
följande:
Enligt 16 § 1 st. får advokat bevilja allmän rättshjälp
bland annat om den rättsliga angelägenheten avser omyndighetsförklaring eller
dess hävande. Enligt 21 § 3 st. gäller emellertid därvid det undantaget att
offentligt biträde enligt rättshjälpslagen ej skall förordnas när biträde kan
förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken. I sistnämnda lagrum stadgas att
rätlen, om ansökan gjorts om omyndighetsförklaring eller dess hävande, skall
förordna biträde om det ej är uppenbart atl bilräde ej erfordras. Något behov
av att advokat skall kunna bevilja allmän rättshjälp i nu ifrågavarande fall
föreligger därför enligt hovrättens mening ej. Det behov av rättshjälp som
eventuellt kan föreligga innan ansökan ingives till rätlen lorde kunna
tillgodoses inom ramen för det föreslagna rädgivningsinslitulel. Hovrätten
förordar därför att rätten alt bevilja allmän rättshjälp i angelägenhet
angående omyndighetsförklaring eller dess hävande utmönstras ur 16 §,
1 16 § 2 st, föreskrivs undanlag från advokats
beslutanderätt i familjerättsmål för de fall att den rättsliga angelägenhelen
kan antagas bli prövad enligt lagen om tvisiemål om mindre värden (17 § 7 p. i
rättshjälpsulredningens lagförslag). Enär sådan handläggning aldrig kan
förekomma med hänsyn till bestämmelserna i 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20
kap. 1 § föräldrabalken om rättens sammansättning i sådana mål, bör detla undanlag
utgå ur 16 §.
Advokat tillerkänns i 16 § 1 st. rätt alt bevilja aUmän
rällshjälp om den rättsliga angelägenheten avser vårdnad och umgängesrätt. Från
denna rätt
Prop. 1978/79:90 421
undantages emellertid i 2 st. samma paragraf fall då den
rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Slutligen görs i 16 § 2 st.
undanlag från undantaget beträffande ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken.
Hovrätten anser atl lagförslaget i denna del är onödigt komplicerat och
svårtillgängligt och viil därför föreslå att 16 § och 17 § omarbetas på
följande sätt. I 16 § 1 st. lilläggas "ärenden enligt 21 kap.
föräldrabalken". En uppdelning görs således mellan ärenden om vårdnad och
umgängesrätt samt ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken. Denna uppdelning
förekommer för övrigt redan i dag i handläggningen vid rättshjälpsnämndema.
Vidare borttages undantaget för ärende enligt 21 kap. föräldrabalken i 16 § 2
st. Detta undantag fogas i stället till 17 § 4p.
Den föreslagna 19 § bör enligt hovrättens mening
förtydligas genom till-lägg atl hänskjulandet skall ske "utan
dröjsmål".
Beträffande den föreslagna 20 § delar hovrätten inte
utredningens uppfattning (sid. 260), atl kravet på att "särskilda
skäl" skall föreligga för att annan lämplig person än advokat skall kunna
utses till offentligt biträde endast utgör en kodifiering av gällande rätl.
Hovrätten anser i stället atl den föreslagna lydelsen kan komma att på ett icke
önskvärt sätt försvära för andra än advokater och biträdande jurister på
advokatbyråer atl bli förordnade som offentligt biträde. Hovrätten föreslär
därför atl kravet på "särskilda skäl" borttages ur paragrafen.
Slutligen vill hovrätten i detta sammanhang framhålla atl
del i anslutning till utredningens förslag beiräffande de förmåner som upplages
i 13§ 5 p. saknas en motsvarighet till bestämmelsen i 20§ 3 st. i den nuvarande
rättshjälpslagen. En sådan regel lorde ej kunna undvaras.
Slutligen vill hovrätten i detta avsnilt påpeka följande
beträffande 35 § i lagförslaget. Utredningen anför i specialmoliveringen till
stadgandet (sid. 265) atl i de fall jämkning av rättshjälpsavgiflen föranleds
av alt väsentlig felbedömning gjorts när avgiften först bestämdes, hinder inte
bör föreligga att jämka avgiften under vad som redan har betalts i avgift.
Hovrätten anser emellertid atl 35 § 2 st. i sin föreslagna lydelse ej ger
utrymme för den avsedda jämkningen och att stycket därför bör ändras.
10.3 Hovrätten för Nedre Norriand
Förslaget till ny rättshjälpslag
Såsom nämnls förordar hovrätten i anslutning till
utredningsordförandens reservation en annan fördelning av beslutsfunktionerna
än utredningsmajoriteten föreslagit. Även i övrigt innefattar hovrättens
yttrande i olika hänseenden förslag vilkas genomförande föranleder ändringar i
det av utredningen framlagda förslaget till ny rältshjälpslag. Härutöver vill
hovrätten fästa uppmärksamheten på förhållanden som kan föranleda ändringar,
till en del av enbart redaktionell natur.
1 §
Den i första slyckel angivna fömlsättningen för rättshjälp
enligt lagen, atl behov av bistånd skall föreligga, lorde kunna utgå. Vid varje
form av rättshjälp anges nämligen del behov av bistånd som skall vara för
handen.
5 § Andra stycket är utformat på sådant sätt att det
förutsattes alt om skrift-
Prop. 1978/79:90 422
lig
handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtagas rådgivningen varar
längre lid än en halvtimme. Så behöver naturligtvis inte alltid vara fallet. Det
torde inte vara nödvändigt alt i lagtexien särskilt nämna upprättande av
handling och vidtagande av annan ålgärd.
7
§
I
tredje stycket bör efter ordet "efterges" tillfogas "genom
beslut av den advokat som lämnar rådgivningen" och fortsättningen anpassas
till utformningen efter tillägget.
12
§ Paragrafen bör placeras före 10 och 11 §§.
16-18
§§
17
§ bör placeras före 16 § så att inte förstnämnda paragraf, som anger fall då
rättshjälpsnämnden exklusivt prövar frågan om beviljande av allmän rättshjälp,
inramas av paragrafer som upptar fall då advokat får bevilja rättshjälpen.
25 §
Uttrycket
"som har nära samband med" är så vagt att lillämpningssvårigheter
lätt uppkommer. Hovrätten ställer sig tveksam till utredningens exempel på
angelägenheter med nära samband - fordringsanspråk mot B, angelägenhet nr 1,
och senare aktualiserat anspråk på C på gmnd av borgen avseende B:s skuld,
angelägenhet nr 2. Om mot skilda personer riktade, på olika omständigheter
gmndade krav skall anses ha i paragrafen nämnt samband, lämnas fältet tämligen
fritt. Man kan då tänka sig en räcka av angelägenheter som var för sig och
efter varandra föranleder beviljande av allmän rättshjälp med uttagande av
endast en rättshjälpsavgift - t.ex, fastställelsetalan mol A, fullgörelsetalan
mot B och verksiällighetsåtgärder vid olika lillfällen mot B. Hovrätten är
närmasi böjd för alt avstyrka förslaget i denna del.
27 §
I
paragrafen stadgas bland annal att domstolen eller myndigheien får besluta i
fråga om byte av biträde m.m. om den rättsliga angelägenheten handlägges vid
allmän domstol eller vissa angivna myndigheter. Enligt hovrättens mening bör
här gälla att domstolen eller myndigheten är exklusivt behörig, när den
rättsliga angelägenheten handlägges där. Orden "får.., besluta" bör därför
utbytas mot "beslutar",
28 §
Det
bör klargöras att begreppet "utredning" icke omfattar utiåtande i
rättsligt hänseende utan är begränsat till utlåtande i sak.
37 §
I
iredje stycket bör icke användas ordet "rättssökande" med syfte på
rättshjälpssökande make, enär båda makarna är rällssökande i huvudsaken.
Prop.
1978/79; 90 423
10.4 Kammarrätten i Göteborg
Övriga förmåner
I 9 § 4 rättshjälpslagen stadgas nu att bl.a. den
rällssökandes kostnader för inställelse vid domstol eller annan myndighet anses
vara en kostnad för rättshjälp. I utredningens förslag till rätlshjälpslag
finns motsvarande stadgande i 13 § 4. Bestämmelsen har emellertid begränsats
till att omfatta inställelsekostnad vid "allmän domstol eller annan
myndighet". Ändringen har inte motiverats. Den föreslagna bestämmelsen är
oklar, eftersom uttrycket "myndighet" omfattar även domstol. Del kan
därför med visst fog göras gäl/ande att "annan myndighet" avser även
förvaltningsdomstol. Del får emellertid anses mera sannolikt att utredningen
avsett att utesluta inslällelsekoslnad vid förvaltningsdomslol. Detta borde ha
uttryckts genom orden "allmän domstol eller annan myndighet än
förvaltningsdomstol". Kammartätten anser emellertid att
inställelsekostnad vid förvaltningsdomstol även fortsättnigsvis bör ingå bland
förmånerna vid allmän rättshjälp. Trots att denna kosinad i allmänhet kan
ersättas enligt förvaltningsprocesslagen, finns del ett visst utrymme för
ersättning enligt rättshjälpslagen. Kammarrätten avstyrker därför ändringen i
denna del.
Övrigt
I 18 § försia siycket föreslås en beslämmelse som innebär
all frågan om fortsatt rättshjälp skall hänskjutas till domstol, om den
rättsliga angelägenhelen "blir föremål för handläggning" vid allmän
domstol. Det är oklart vilken tidpunkt som åsyftas med uttrycket "blir
föremål för handläggning". Om tidpunkten för talans väckande avses,
bördetta anges i lagtexten eller klargöras genom ett motivuttalande. Ordet
"blir" bör i vart fall bytas ut mol "blivit". Samma kritik
gäller den bestämmelse som föreslås i 21 § förstastycket.
I 21 § andra stycket sista meningen bör "17 § första
stycket 7. och" utgå ur meningen för att bestämmelsens innebörd skall bli
tydligare.
10.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsförordningen
Beträffande utredningens förslag till
Rättshjälpsförordning vill rätlshjälpsnämnden framhålla att det ter sig svårt
atl nu avge något mer ingående yttrande, enär det föreslagna regelsystemet är
beroende av rällshjälpslagens slutliga utformning. Redan nu bör dock
uppmärksammas följande förhållanden.
2 §
Nuvarande bestämmelse i 18 § tredje stycket
rättshjälpslagen, att ansökan får upptagas av annan rättshjälpsnämnd, om
nämnden finner särskilda skäl föreligga, bör inte borttagas. Undantagsregeln
har under årens lopp fått en praktisk betydelse, enär det i vissa situationer
kan upplevas som myckel besvärande och byråkratiskt att hänvisa en sökande till
den rätlshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde han eller hon är bosatt.
5 §
Det bör klart framgå atl man inte är betagen sin rätt att
få ersättning om man försitter tidsfristen. Domstolsverket genom dess
besvärsnämnd för
Prop.
1978/79:90 424
rälishjälpen har i.ex. i beslul 1977-03-28 nr 321
förklarat att bestämmelserna i nuvarande 5 och 6 §§ rättshjälpskungörelsen är
ordningsregler. Mot bakgrunden härav är del av vikt atl det klarl utsäges vilka
bestämmelser som i kommande rättshjälpsförordning är regler som kan medföra en
rättsförlust och vilka som endast är någon form av ordningsregler.
Beslul om nedsättning eller efiergift meddelas av advokat
(7 § förslaget till ny rältshjälpslag). Rältshjälpsnämnden torde i regel inte
kunna kontrollera all nedsättning eller eftergift skett på rätt sätt. Nämnden
vill dock ifrågasätta om det inte vore lämpligt att advokat i samband med
framställning om ersättning av allmänna medel bifogade kopia av utfärdat
rådgivningsbevis, om inte annat så för atl nämnden skall ha ett något bättre
underlag än hittills för sina utanordningsbeslut som avser statsverkels medel.
7 §
Ansökningsformulären bereder fortfarande de rättssökande
och en del biträden stora besvär vid ifyllandet. De blanketter m.m. som i
övrigt används av rättshjälpsnämnden är inte utformade på ett enhetligt sätt.
En ordentlig översyn av hela blankettfloran är därför erforderiig.
11 §
Enligi rältshjälpsnämndens mening bör det av
kostnadsräkningen framgå när ärendet började och när det avslutades. I stor
omfattning måste komplettering för närvarande ske i dessa avseenden för att
kunna avgöra om ersättning kan utgå enligt rättshjälpslagen och om ärendet kan
slutreg-leras och arkiveras.
16 §
Utredningsförslaget medför i praktiken att yttrande måste
inhämtas i varje särskilt fall. Rättshjälpsnämnden instämmer helt i den krilik
som utredningens ordförande framfört i förevarande hänseende (s. 283 i betänkandet).
Det kan förtjäna framhållas att nuvarande regler om inhämtande av yttrande kan
medföra att nämnden får vänta månader på ett svar från SIV.
18 §
Det bör föreskrivas alt myndigheten skyndsamt/omgående
skall med egel yttrande översända räkningen till rättshjälpsnämnden. Nuvarande
regler har medfört att biträde i vissa fall har fått vänta nästan ett helt år
för all få betalt för utfört arbele hos SIV,
21 §
Om förskott lill biträde skall utbetalas kontant måste
mtinerna för utbetalning ändras. Rätlshjälpsnämnden måste ur arbelssynpunkt få
använda redovisningscentralen vid domstolsverket när förskottsutbetalning skall
göras.
Det bör slutligen uppmärksammas att det enligt nämndens
mening inte framgår klart hur rättshjälpsärendena enligt utredningsförslaget
skall avslutas i den så kallade slutregleringsfasen. Efiersom nämnden är arkivmyndighet
måste klara regler finnas när ett ärende är slut och således kan slutgiltigt
arkiveras.
Prop.
1978/79:90 " 425
10.6 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Redaktionella påpekanden
1 gällande rältshjälpslag (18 §) ges föreskrifter om till
vilken rättshjälpsnämnd ansökan om rättshjälp skall inges. Motsvarande
bestämmelse har i förslaget ulan motivering flyttats till den föreslagna
rättshjälpsförordningen. Nämnden kan inte finna det vara en lämplig anordning
att den rällssökande inte skall kunna omedelbart i själva rättshjälpslagen få
besked om vart han skall vända sig i ett rättshjälpsärende. Det synes också
kunna föranleda svårigheter att i förslaget motsvarighet saknas till den
nuvarande bestämmelsen att den rättssökande i vissa fall kan vända sig till
annan nämnd än den "ordinarie".
Ordel "avgifl" i 1 § 3 st. i förslaget till
rältshjälpslag bör ersättas med rätlshjälpsavgift (jfr 22 § i förslaget).
1 2 § 1 st. synes orden "eller bilrädande jurist på
advokatbyrå" kunna utgå, jfr 3 st.
Lokutionen "om boel behöver sådant bistånd" i 10
§ 1 st. bör utgå, då den angivna fömlsättningen framgår redan av I §.
Ordet "prövat" i 12 § bör ersättas av det
nuvarande "behandlad", då fråga ej alltid är om prövning i teknisk
mening genom domstol eller annan myndighet.
1 13 § 1 st. bör efter staten inskjutas orden "- med
den begränsning som följer av bestämmelserna nedan om rätlshjälpsavgift
-". Jfr nu 9 § I st. 2p.
I 13 § 2 st. p. 1 synes orden "som varit behövligt
elc...." kunna utgå med hänsyn lill lydelsen av 20 § I st.
I fråga om 13 § 2 st. p. 3 synes den nuvarande lydelsen i
motsvarande stadgande i 9 § vara att föredraga.
I 15 § 1 st. bör ordet "rätissökande"
utbytas mot "den som åtnjuter all
män rättshjälp" el. dyl.
Efter "allmän rättshjälp" i 16 § 1 st. bör som
ett förtydligande inskjutas "om annat inte följer av 17 §".
Ordet "rättshjälpsavgiften" i 35 § 1 st. bör
utbytas mot "slutiig rätlshjälpsavgift"; jfr nu "slutligt
kostnadsbidrag".
46 § Förordnande av biträde enligt 45 § skall föregås av
viss behovsprövning. Tanken torde emellertid vara att en begäran om
biträdesförordnande får avslås endast i det fall då biträde uppenbariigen inte
behövs. Lokutionen "om det ej är obehövligt" förefaller i
sammanhanget mindre lyckad då den ej uttrycker annat än en ren självklarhet.
Nämnden föredrar en formulering motsvarande den som finns i 10 kap. 13 §
föräldrabalken: "om det ej är uppenbart att biträde ej erfordras".
Rättshjälpsförordningen
II § Paragrafen specificerar vad en koslnadsräkning
skall innehålla. De
angivna uppgiftema är emellertid för knapphändiga. I räkningen bör upp
tas alla uppgifter som kan vara av betydelse för ersättningens beslämman
de,
16 § Vad som sagts vid 46 § förslaget till rätlshjälpslag
angående uttrycket "om det ej är obehövligt" gäller även denna
paragraf.
Prop. 1978/79: 90 426
10.7
Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Upphörande
av allmän rättshjälp
Beträffande
bestämmelsen i 39 § förslaget till rättshjälpslag om upphörande av allmän
rättshjälp borde det kanske övervägas om i §:ns andra stycke infördes en
möjlighet för den som har rättshjälp att i fall av uppenbar obillighet slippa
att bära kostnaderna för rättshjälpen, när denna förordnas upphöra enligt 1
st. p. 2.
Författningsförslagen
Rent
allmänt kan om utformningen av författningsförslagen sägas, att bristande
språklig stringens och tydlighet gör många bestämmelser otydliga och
svårtolkade. Del är därför önskvärt att laglextförslaget blir föremål för
ytterligare bearbetning.
Rättshjälpslagen
16
§ 2 st. Hänvisningen till 17 § 1 st. 7 p. bör utgå. Nämnden ifrågasätter
riktigheten av vad som sägs i betänkandet s. 258 m om prövning av underhållsmål
enligt bestämmelserna om rättegången i tvistemål om mindre värden. Beträffande
ärenden om omyndighetsförklaring eller dess hävande hänvisas till vad ovan
anförts.
20 §
För närvarande gäller enligt 21 § rättshjälpslagen att till biträde skall
förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller "annan som är
lämplig för uppdraget". Det föreslås nu atl det skall föreligga "särskilda
skäl" för att man till biträde skall förordna annan än advokat. Detta
innebär en väsentlig skärpning i förhållande till gällande rält. Nämnden kan
inte finna ändringen motiverad och avstyrker därför förslaget i denna del.
11
Övriga frågor
11.1
Göta hovrätt
Utredningens
förslag kommer att medföra - förutom ökade kostnader - avsevärt merarbete för
de allmänna domstolarna. Detta arbete kommer i huvudsak att utgöras av rulingöromål
såsom insamlande av uppgifter, ifyllande av blanketter och dylikt. Arbetet
kommer emellertid även att i stor utsträckning behöva utföras av lagfaren
personal. Detta kommer i sin tur att medföra att ökade resurser måste anslås
eller att mindre tid kan ägnas åt den dömande verksamheten. Hovrätten anser att
detta är en felaktig utveckling och att den dömande personalen i stället i så
hög grad som möjligt bör disponeras för den materiella prövningen i mål och
ärenden.
Det
framlagda förslaget till rättshjälpsförordning måste enligt hovrättens mening
kompletteras på åtskilliga punkter. Fömtom de påpekanden som i detta avseende
redan gjorts i yttrandet vill hovrätten framhålla exempelvis avsaknaden av
regler för hur ledamöter i rättshjälpsnämnden skall nomineras samt avsaknaden
av motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i 34 och 35 §§
rättshjälpskungörelsen. Mot bakgrund härav och då såsom utredningen framhåller
(sid. 273) förordningen endast torde vara att anse som en skiss finner
hovrätten ej anledning att närmare granska de däri föreslagna bestämmelsema.
Prop.
1978/79:90 427
11.2 Göteborgs tingsrätt
Det är ej ovanligt att vid ansökan om allmän rättshjälp
tvisteföremålets värde anges till ett "cirkabelopp", något
överstigande det belopp som gäller för småmålslagen. I åtskilliga av dessa
fall upptar den stämningsansökan som sedan ges in till rätlen ett belopp under
"småmålsgränsen" och målet handläggs då enligt nämnda lag.
Tingsrätten finner att behov föreligger av en beslämmelse enligt vilken det
ankommer på tingsrätten att i sådana fall ompröva frågan om rättshjälp.
11.3 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Praxis
En given utgångspunkt för översynen av rättshjälpssyslemet
bör enligt direktiven vara atl del rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen
skall vidmakthållas. Målet bör likaledes enligt direktiven vara att samhällets
rättshjälp i större utsträckning än nu anpassas efter den rättssökande
allmänhetens behov. Utredningen har som nämnden framhållit givit åtskilliga
förslag till lösning av olika problem. Domstolsverkets besvärsnämnd har
emellertid i flera fall gjort principiella uttalanden i beslut, varigenom den
rättssökande allmänheten betagits möjlighet att erhålla rättshjälp i ärenden
där sådan hjälp tidigare meddelats. Nämnden finner det därför påkallat alt en
noggrann genomgång av besvärsnämndens praxis företages för att klariägga om den
restriktiva praxis som kan ha skapats står i överensstämmelse med de direktiv
som givits för översynen av rättshjälpssystemet.
11.4 Socialstyrelsen
Vid administrativa fn'hetsberövanden ulgår rättshjälp
endast i form av offentiigt biträde. Detta gäller dock endasl i de fall som är
uppräknade i 45 § FRHL. Detta innebär att rättshjälp inte kan utgå i någon form
för vissa fall av administrativa frihetsberövanden. Som exempel härpå kan nämnas
ärenden hos socialstyrelsen angående ansökan från barnavårdsnämnd om intagning
på ungdomsvårdsskola.
1 yttrande 1972-05-31 till justitiedepartementet i
anledning av betänkandet "Offentligt biträde och kostnadsersättning i
förvaltningsärenden" m.m., anförde socialstyrelsen bl.a. följande.
"Socialstyrelsen delar således utredningens
uppfattning att offentligt biträde endast bör kunna förordnas i äiende hos
ulskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden. Utredningen har emellertid inte
funnit behov föreligga av offentligt biträde i andra ärenden än som rör
inskrivning och slutlig uiskrivning. Frågan humvida offentiigt biträde bör
kunna förordnas även i andra ärenden som är föremål för utskrivningsnämnds
eller psykiatriska nämndens prövning har utredningen berört endast helt ytligt.
Med hänsyn till rättssäkerhetsintressena torde det kunna vara värdefullt att
även i andra ärenden - särskilt vad gäller försöksulskrivning-ar och
återintagningar från försöksutskrivningar - ha möjlighel att förordna
offentligt biträde. Frågan i vilka ärenden sådan möjlighet bör finnas skulle
myckel väl kunna överlämnas till vederbörande nämnd att avgöra. Det finns
ingen anledning antaga annat än att offentiigt biträde endast skulle förordnas
i de fall där ett uttalat behov av sådant biträde före-
Prop.
1978/79:90 428
ligger. Socialstyrelsen får därför föreslå att frågan blir
föremål för ytterligare överväganden.
Vad ovan sagts rörande lagen om sluten psykiatrisk vård i
vissa fall samt om utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden gäller även omsorgslagen
och de beslut som med stöd av denna lag fattas av beslulsnämnd och
psykiatriska nämnden. Alla de ärenden där beslut skall fattas av beslutsnämnd
eller som kan överklagas till psykiatriska nämnden är sådana att de mer eller
mindre ingriper i den enskildas rörelsefrihet. Vederbörande nämnd torde kunna
avgöra om ärendet ar av sådan betydelse för den enskilde att han bör erhålla
offentligt biträde.
I lagen om nykterhetsvård föreslås införandet av en regel
som gör det möjligl för länsrätt att i ärenden rörande tvångsintagningar enligt
18 och 55 §§ förordna offentligt biträde om det behövs för att tillvarata
alkoholmissbrukarens rätt. Även andra beslut som kan fattas med slöd av nykterhetsvårdslagen
är emellertid av sådan karaktär att de innebär en väsentlig inskränkning i den
enskildes rörelsefrihet t.ex. meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av
anstånd med verkställighet och åtgärd som avses i 14 § 2 mom. Socialstyrelsen
ifrågasätter om inte i sådana ärenden möjlighet borde finnas att förordna om
offentligt biträde, i varje fall då besvär föres hos länsrätten. Som
utredningen konstaterat föreligger vissa nackdelar ur vård- och
behandlingssynpunkt med atl öppna möjlighet för förordnande av offentligt
biträde i ärende hos nykterhetsnämnd. I länsrätten däremot, vars prövning är
av utpräglat judiciell karaktär, föreligger inte några principiella
invändningar mot förordnande av offentligt biträde. Även sådana ärenden som
avgöres i socialstyrelsen, underställningar av kvarhållningsbeslut och vissa
besvär över anstaltsstyrelses eller föreståndares beslut, kan leda till
inskränkningar i den personliga rörelsefriheten. De av utredningen angivna
skälen för möjlighet att i sådana fall förordna om offentligt biträde är enligt
styrelsens uppfattning starkare än de skäl ulredningen anfört mot en sådan regel.
Klart är att behandlingsarbetet på anstalterna inte skall
behöva tyngas av ett omständligt förfarande med offentligt biträde för den intagne.
I de få fall vederbörande anför besvär kan styrelsen däremot inte finna det
sakligt motiverat alt helt utesluta möjligheten till förordnande av offentligt
biträde. Detsamma gäller underslällningsärendena. Självklart skulle styrelsen
utnyttja möjligheten härtill endast i de enstaka undantagsfall då biträde är av
behovet påkallat.
Även i barnavårdslagen förekommer hos länsrätten, vid
sidan av ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård, samhällsvårds
upphörande och uiskrivning från ungdomsvårdsskola, ärenden som kan medföra en
väsentlig inskränkning i den enskildes rörelsefrihet, t.ex. meddelande av
föreskrift, förbud för föräldrar att besöka omhändertaget barn, åtempptagande
av samhällsvård efter villkorligt upphörande och ärenden angående fosterbarn.
Del synes inte uteslutet att i sådana fall offentligt biträde bör kunna bidraga
till att stärka den enskildes rättssäkerhet i ärendets behandling hos
länsrätten. Även i ärende hos kammarrätt som avser besvär över
socialstyrelsens beslut om intagning i ungdomsvårdsskola borde offentligt
biträde kunna förordnas. Sådana beslut innebär onekligen ett väsentligt
ingripande i den personliga rörelsefriheten. Man kan till och med ifrågasätta
om inte socialstyrelsen skulle kunna ulse offentligt biträde i sådana
ärenden."
Prop. 1978/79: 90 429
I
yttrande 1975-04-23 lill justitieombudsmannen över remiss den 31 januari 1975
angående behovet av utvidgad rätt att erhälla offentligt biträde i ärenden
rörande ansökan om intagning på ungdomsvårdsskola m. m.; anförde
socialstyrelsen bl. a. följande.
"Den
mest ingripande formen av samhällsvård enligt BvL är vård i ungdomsvårdsskola.
Sådan vård kommer i allmänhet inte lill stånd förrän alla andra åtgärder inom
samhällsvårdens ram prövats och befunnits mindre lämpliga. Del synes naturiigt
att - då ett offentligt biträde kan förordnas enligt 41 § p. 4 rättshjälpslagen
i ett ärende hos barnavårdsnämnden som sedan ligger lill gmnd för
socialstyrelsens beslut om intagning på ungdomsvårdsskola, liksom i ärende
angående besvär över styrelsens beslul härom - den omhändertagne även skall ha
rätl till offentligt bilräde i delta 'mellanskede'.
Har
längre tid förflutit mellan del grundläggande beslutet om samhällsvård och
barnavårdsnämndens ansökan om intagning på ungdomsvårdsskola saml väsentligt
ändrade förhållanden inträtt torde behovet av biträde vara ännu mera påkallat.
1 synnerhet gäller detta i sådana fall där motstridiga sakuppgifter lämnals
eller betydelsefulla förhållanden i övrigt är oklara.
Del
torde även vara av belydelse att ett offentligt biträde i ifrågavarande
ärenden förordnas på ett så tidigt stadium som möjligt eller i detta fall redan
på ulredningsstadiet hos barnavårdsnämnden. Härigenom skapas också
fömtsättningar för en mer tillförlitlig utredning och en nyanserad bedömning av
olika sakförhållanden.
Vidare
torde den omhändertagne med hänsyn till sin ungdom, de förhållanden som
föregått ansökan om intagning saml omständigheterna i övrigt ha små möjligheler
alt själv medverka lill komplettering av utredningen eller bedöma
förutsättningarna för och konsekvenserna av ett beslut om intagning på
ungdomsvårdsskola.
Vård
på ungdomsvårdsskola har i allt högre grad kommit att ersätta påföljd enligt
brottsbalken förden ungdomsgrupp varom nu är fråga. Socialstyrelsen finner i
likhet med vad Ni anfört i remisspromemorian att den omständigheten att
åklagaren med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
beslutar att ej tala å brott leder med nu gällande ordning till en begränsning
av den rätt till biträde genom samhällets försorg som eljest hade tillkommit
den unge som misstänkt. För att därför skapa ökade garantier för ett
fullständigt beslutsunderlag samt ge enskild, som på gmnd av sin ålder,
fysiska och psykiska tillstånd eller övriga omständigheter inte kan tillvarata
sin rätt, bistånd, anser socialstyrelsen alt möjlighet bör ges all förordna om
offentligt biträde redan hos den barnavårdsnämnd/sociala ceniral- eller
distriktsnämnd som har att sörja för den till gmnd för ansökningen om intagning
erforderliga utredningen i ärendet."
Socialstyrelsen vidhåUer
att det finns skäl att utvidga förutsättningarna i 41 § RHL att erhålla
offentligt biträde. Del synsätt som redovisats här återkommer även i
socialutredningens betänkande Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU
1977:40). Styrelsen kommer i sitt remissyttrande över detta betänkande att ta
upp denna fråga. Då rätlshjälpsutredningen själv framhållit alt
socialutredningens betänkande kan föranleda ytterligare översyn av rältshjälpssystemel
skulle frågan om förändringar i 41 § RHL kunna anstå tills dess.
Rättshjälp ulgår lill
misstänkt i brottmål i form av kostnadsfri offentlig försvarare. Om den
tilltalade fälls till ansvar kan han dock förpliktas belala
Prop. 1978/79:90 430
ett
belopp högst motsvarande kostnadsbidrag enligt reglerna för allmän rättshjälp.
Den misstänkte kan vidare få ersättning för kostnad för bevisning, för resa
och uppehälle och för domstolsavgifter, men endast då han har mycket små
inkomster, enligt huvudregeln mindre årsinkomst än tre basbelopp enligt
ATP-systemet. Socialstyrelsen anser det inte rimligt att personer som sedermera
förklaras ha varit icke ansvariga för sina handlingar på gmnd av psykisk
sjukdom nödgas bestrida kostnader för offentligt biträde, för bevisning, resa,
uppehälle och domstolsavgifter med anledning av misstanke om brott.
11.5 Länsstyrelsen
i Malmöhus län, skatteavdelningen
Upprättande
av fastighetsdeklaration
Enligt
förslaget kan man inte erhålla rådgivning eiler förlängd rådgivning när det
gäller upprättande av självdeklaralion och fastighelsdeklaration. Rättshjälp
kan inte heller erhållas för upprättande av självdeklaration. Däremot kan
rättshjälp erhållas för upprättande av fastighetsdeklaration om målel eller
ärendet avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen eller
om eljest särskilda skäl föreligger.
En
av gmndlankarna bakom rättshjälpsreformen var att rättshjälp i princip skulle
utgå i alla slags rättsliga angelägenheter där behov av rättshjälp föreligger.
De rättssökandes behov av hjälp torde i och för sig vara större när det gäller
upprättande av en komplicerad självdeklaration än när det gäller upprättande av
en komplicerad fastighetsdeklaration. Av praktiskt administrativa och
ekonomiska skäl har en viss begränsning av de rättsliga angelägenheter i vilka
rättshjälp kan erhållas varit nödvändig. Av denna anledning har enligt
förslaget upprättande av självdeklaration uteslutits från tillämpningsområdet
för allmän rättshjälp. Man kan ifrågasätta om inte även upprättande av
fastighetsdeklaration av samma skäl borde ha uteslutits.
11.6 Sveriges
advokatsamfund
1
sitt yttrande över DON:s promemoria väckte samfundet frågan om inte ränta borde
utgå på den av domstol eller myndighet beslutade biträdesersätlningen. Denna
fråga har inte behandlats av utredningen. Samfundet vidhåller emellertid sin
uppfattning i detta hänseende och föreslår att en bestämmelse om
ränlegotlgörelse intas förslagsvis i 29 § författningsförslaget.
Samfundet
vill gärna framföra sin anslutning till förslaget att benämna samtliga biträden
enligt rättshjälpslagen offentligt biträde.
Enligt
samfundels mening bör övergångsbestämmelser utfärdas i vissa hänseenden,
exempelvis i anslutning till förfarandet enligt 35 § författningsförslaget.
För atl möjliggöra en smidig övergång förordar samfundet också att de
rättshjälpsnämnder som kommer att indras avvecklas successivt under
slutförande av där anhängiggjorda ärenden.
11.7 Sveriges
domareförbund
Oberoende
av om offentligt biträdes rätt till ersättning avgöres av rältshjälpsnämnd
eller av förvaltningsdomstol bör en brist i systemet uppmärksammas. För
närvarande äger förvallningsdomstol efter muntlig förhand-
Prop. 1978/79:90 431
ling
tillerkänna part eller vittne ersältning atl utgä av allmänna medel enligt
förvaltningsprocesslagen. Gäller det ersättning till biträde har domstolen
enligt rättshjälpslagen att med eget yttrande vidarebefordra räkningen på sådan
kostnad lill rältshjälpsnämnden. Vare sig det rör sig om ersättning enligt den
ena eller den andra lagen kan emellertid krav därom framställas även om sakens
handläggning i övrigt är slutförd, eftersom både förvaltningsprocesslagen och
rättshjälpslagen saknar motsvarighet lill stadgandet i 18 kap. 14 §
rättegångsbalken om skyldighet för part, som vill ha ersättning, atl
framställa yrkande därom innan handläggningen avslutas. Del ligger i öppen dag
alt ett ersättningskrav med anknyining till ett kanske för länge sedan avgjort
mål medför svårigheter och merarbete för den domstol som har att på nytt sälta
sig in i saken. Om förvaltningsdomstol framdeles själv skall avgöra alla här
avsedda frågor om ersättning blir behovet av en regel av samma innehåll som 18
kap. 14 § rättegångsbalken inte mindre framträdande för domslolens del än vad
det är redan i dag. Av 12 § i förslaget till rällshjälpsförordningen framgår
att utredningen avser atl åvägabringa en ordning som lillgodoser detta behov.
Förbundet anser inte denna föreskrift tillräcklig. Del krävs enligt förbundets
mening ett uttryckligt stadgande i lag.
11.8
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Föreningen
vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka att det s. k.
servicecirkulärel inte fungerar så väl som man ofta föreställer sig. Framför
allt gäller detta ärenden av mer komplicerad art. Väl kan klienten fä råd om
det formella förfarandet men det viktiga för klienten är hur han i sak bör
lägga upp ärendet. I denna del kan han vanligen inte få någon hjälp.
Statsmakternas
tilltro till cirkuläret delas därför inte av föreningens medlemmar, som har
stor erfarenhet av förvaltningsärenden.
Den
stora avslagsprocent, som redovisas för ansökningar om allmän rättshjälp i
förvaltningsärenden, beror enligt föreningens uppfattning inte på att behov av
sådan hjälp inte skulle finnas ulan till mycket stor del på just en alltför
stor tilltro hos rättshjälpsnämnder och besvärsnämnd till den hjälp, som
myndigheterna själva kan lämna, bl, a. med stöd av servicecirkuläret.
I
delta sammanhang vill föreningen påpeka atl domstolsverkets besvärsnämnd även
i andra fall gjort principiella uttalanden i beslut, varigenom den rättsökande
allmänheten betagits möjlighel att erhälla rättshjälp. Ett mycket allvarligt
exempel härpå bedömer föreningen vara besvärsnämndens beslut 593/77, vari besvärsnämnden
uttalat att allmän rättshjälp i regel inte skall beviljas vid
patientförsäkringsfall, ej ens vid behandling av ärende inför
Patientskadenämnden. Det skall därvid beaktas alt Patient-skadenämnden endast
prövar principfrågor, svårbedömda fall och sådana fall där tvist uppstår om
ersättning.
Föreningens
jurister finner den restriktiva tolkning av gällande bestämmelser i realiteten
ha medfört väsentlig försämring av möjlighetema för allmänheten att erhålla
juridisk hjälp i förhållande till vad som gällde före rättshjälpsreformens
genomförande år 1973. Då detla inte kan vara avsett anser föreningen en
genomgång av nuvarande restriktiva praxis vara välmotiverad.
Prop.
1978/79:90 432
11.9 Landsorganisationen i Sverige
Vissa utredningar
Allmän rättshjälp får lämnas endast fysisk person och
dödsbo enligt förslagets tillämpningsområde. Inom fackförbunden och det
förutnämnda LO-förbundens Rättsskydd AB utförs med hjälp av expertis omfattande
undersökningar och analyser särskilt i arbetsmiljöärenden. Della omfatlande
arbete utförs på ett tidigt stadium innan någon tvist föreligger. Undersökningamas
resultat kan sedan eventuellt läggas till gmnd för enskilda medlemmars anspråk
på ersättning enligt arbetsskadeförsäkringslagen. Det slag av utredningar som
här avses är sådana som uiförs till följd av att misstanke uppkommer om att
material, ämnen eller processer ger upphov till arbetsskador, skador som man
tidigare inte känt till.
Inom ett avgränsat geografiskt område kanske man upptäcker
en viss överdödlighet. En undersökning med efterföljande analys utförs och eventuellt
kan ett medicinskt samband mellan överdödligheten och viss industris ämne
spåras. 1 den situationen kan det senare bli aktuellt för enskilda medlemmar
att resa anspråk på arbetsskadeersättning. Exempel på den typ av fall det kan
röra sig om är den s. k. reabränsle-affären liksom asbest-affären, där det i
senare fallet upptäcktes atl asbesten hade en cancerframkallande effekt.
Dessa ekonomiskt betungande utredningar faller f. n. inte
inom ramen för allmän rättshjälp. Med tanke på atl enskilda medlemmar via sin
fackföreningsavgift indirekt bekostar dessa utredningar anser LO att det borde
öppnas en möjlighet att få detta slags utredningar ersatta av statsverket.
A vslutning
Lö, som inte funnit anledning att i annat än vissa
huvudpunkter kommentera utredningens förslag vill inte motsätta sig att
förslaget med beaktande av anförda synpunkter läggs till grund för
lagstiftning.
11.10 Hyresgästernas riksförbund
I hyresgäströrelsens uppgifter ingår som en viktig del att
tillvarataga medlemmarnas rätt och intressen i hyrestvister av olika slag.
Härför utbildade ombudsmän, varav en del är jurister, fungerar som ombud och
biträden i mål och ärenden vid allmän domstol (mestadels fastighetsdomstolarna),
hyresnämnder och bostadsdomstolen samt hos överexekutor. Sådan
rättshjälpsverksamhel är omfattande och det har av lagstiftaren avsetls att
bilräde enligt rättshjälpslagen skall kunna erhållas i hyrestvister och att
partsorganisalionernas ombudsmän skall kunna förordnas som biträden.
Mol denna bakgmnd har förbundel svårt att förslå en del av
domstolsverkets avgöranden i besvärsärenden. 1 beslut den 26 september 1977
(nr 946/77) förelåg enligt domstolsverkets mening "normalt inte behov av
biträde enligt 19 § andra stycket rättshjälpslagen i ärenden angående hyressättning,
i vart fall inte vid handläggning i hyresnämnden". Samtidigt avgjordes av
besvärsnämnden ett annat ärende (beslul nr 947/77) som gällde uppsägning av
hyresavtal i anledning av husets förestående rivning och hyresgästen ansågs i
detta fall vara i behov av bilräde. I mål av sistnämnda slag är processen i
hyresnämnd ofta betydligt mindre utrednings- och arbetskrävande än i mål som
gäller beslämmande av hyra enligt bruksvärdessystemet. Mål av del senare
slaget kräver nämligen kännedom om och möjlighet att framskaffa utredning om
hyresnivån för med prövningslägen-
Prop.
1978/79:90 433
heten jämförliga lägenheter i det allmännylliga beslåndel
och atl göra adekvata bedömningar av sådant jämförelsematerial, vilket endasl i
få undantagsfall är möjligt för den enskilde hyresgästen. Förbundel hemsläller
därför alt man i samband med de aktuella ändringarna i lagstiftningen bryter
den av domstolsverket genom det förstnämnda beslutet introducerade principen,
enär i annat fall rättshjälpslagen föriorar mycket i värde för landets
hyresgäster.
Det må tillåtas förbundet att i detta sammanhang även
beröra ett annat förhållande. Som redan har framhållits har
partsorganisationernas ombudsmän genom lagstiftningen godkänts som biträden i
hyrestvister såväl i hyresnämnder som i allmänna domstolar. Ibland begär
emellertid den rättssökande medlemmen att den allmänna rättshjälpen skall
kombineras med utnyttjandet av den rätlsskyddsförsäkring som ingår i hans
hemförsäkring. Dessa rältsskyddsförsäkringar gäller emellertid i allmänhet
inte mål i hyresnämnder och ärenden hos överexekutor och när det gäller mål i
allmän domstol godtar försäkringsbolagen endast advokal som bilräde. Det
innebär bl.a. att om en hyrestvist som handlagts av en hyresgästombudsman
skall prövas av allmän domstol kan resultatet bli att hyresgästen inte kan göra
sitt försäkringsbolag betalningsansvarigt för motpartens rättegångskostnader
för det fall alt domen går honom emot.
Förbundet anser det rimligt alt samma regler för biträde
gäller för båda formerna av rättshjälp och hemställer att försök göres att
åstadkomma en sådan samordning.
28 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Prop.
1978/79:90 434
Bilaga 3
De remitterade lagförslagen
I Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:
429)'
dels atl rubriken närmast före 18 § skaU utgå,
dels att 2-4, 6-12, 15-34, 37 och 39-50 §§ samt mbrikema
närmast före 9, 11 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 5 a, 5
b, 9 a, 18 a, 28 a och 49 a §§ saml närmast före 20, 21, 22, 24, 26, 27, 31, 33
och 34 §§ nya m-briker av nedan angivna lydelse.
Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från
och med den dag då denna lag träder i krafl.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Inledande bestämmelser
1 §
Rättshjälp enligt denna lag ulgår såsom allmän rättshjälp
(6-34 §§), rättshjälp åt misstänkt i brottmål (35-40 §§), rättshjälp genom
offentiigt" biträde (41-45 §§)och rådgivning (46 - 48 § §).
2 §
Rättshjälp lämnas av advokat eller bilrädande jurisl på
allmän eller enskild advokatbyrå eller, i fall som anges i lagen, av annan.
Chef för allmän advokatbyrå skall vara advokat.
3 §
För handläggning av ärenden om För handläggning av vissa ären-
rättshjälp finns rättshjälpsnämnder, den
om rättshjälp finns rättshjälps-
Verksamhetsområde för rätts- nämnder.
Verksamhetsområde för
hjälpsnämnd bestämmes av rege- rättshjälpsnämnd
bestämmes av re-
ringen. geringen.
Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av
rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde
den rättssökande år bosatt eller, om den rättssökande är dödsbo, den avlidne
var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den
som ej var bosatt här, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd som regeringen
bestämmer. ' Lagen omtryckt 1976:626.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
Skall ärende om rättshjälp genom offentUgt biträde
handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rätlshjälpsnämnd inom
vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller, i fråga om den
som ej är bosatt i landet, av den råttshjälpsnåmnd som regeringen bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättshjälpsnämnd
står under tillsyn av domstolsverket.
Rättshjälpsnämnd står under lillsyn av en
centralmyndighet. Centralmyndighet är den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen
får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdelningar. Vad som
föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på sådan avdelning.
4 §
Rättshjälpsnämnd beslår av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i
domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara inom nämndens
verksamhetsområde verksamma advokater, en anställd på allmän advokatbyrå och en
enskilt verksam. De två övriga skall vara svenska medborgare, myndiga och
bosalla inom nämndens verksamhetsområde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ordförande
i rättshjälpsnämnd förordnas av regeringen. Centralmyndigheten utser övriga
ledamöter. Av dessa ulses den ledamot som skall vara enskilt verksam advokal
efter förslag av Sveriges advokatsamfund och de ledamöter som ej skall vara
advokater efter förslag av landsting i län inom rättshjälpsnämndens verksamhetsområde.
Ingår i verksamhetsområdet kommun, som ej tillhör landstingskommun, lämnas
förslag även av fullmäktige i kommunen.
Ordförande
i rättshjälpsnämnd
förordnas av regeringen. Domstols
verket utser övriga ledamöter. Av
dessa utses den ledamot som skall
vara enskilt verksam advokat efter
förslag av Sveriges advokatsam
fund och de ledamöter som ej skall
vara advokater efter förslag av
Landstingsförbundet. Innan för
bundet avger förslag, skall förbun
det höra de landstingskommuner
och de kommuner utanför lands
tingskommun som ingår i rätts
hjälpsnämndens verksamhets
område.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För ledamot skaU finnas en eller flera ersättare.
Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande tillämpning på ersättare.
5 §
Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst
två andra ledamöter, av vilka en icke är advokat. Vid avgörande av ärende, som
är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samtliga
ledamöter deltaga.
Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande
tiUämpning när ärende avgöres av rätlshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga
sin mening först.
Prop.
1978/79:90 436
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid
rättshjälpsnämnden på nämndens vägnar slutiigt pröva rättshjälpsärende.
5 a §
För prövning av besvär i vissa fall enligi denna lag finns
en besvärsnämnd.
Om besvärsnämnden meddelar regeringen närmare
bestämmelser.
5 b §
Vad i lagen sägs om allmän domstol skall vid
tillämpningen av 15, 17, 21, 22, 29, 31, 34, 49 och 50 §§ även gälla
regeringsrätten, kammarrätt, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen ,
försäkringsrätt, marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen,
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt, länsrätt, krigsrätt, arrendenämnd,
hyresnämnd, statens va-nämnd samt överexekutor.
Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet
6 §
Allmän rättshjälp får lämnas fy- Allmän rättshjälp får beviljas fy-
sisk person i rättslig angelägenhet, sisk person i
rättslig angelägenhet,
om han behöver sådant bistånd och om han behöver sådant bistånd och
hans beräknade årsinkomst ej över- hans beräknade årsinkomst ej över
stiger ett gränsbelopp som motsva- stiger ett gränsbelopp som motsva
rar åtta gånger del enligt lagen rar åtta gånger det enligt lagen
(1%2:381) om allmän försäkring (1%2:381) om allmän försäkring
beslämda basbeloppet för oktober bestämda basbeloppet för oktober
året innan rättshjälp begäres. året
innan rättshjälp begäres.
Bidrager den rätissökande i väsentiig omfattning till
annans underhåll, ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp
för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.
År den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på
grund av för
mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt ned
satt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt alt skäligt belopp tUlägges eller
fråndrages. Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare
föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen
lydelse
Nuvarande lydelse
1 §
Allmän
rättshjälp får beviljas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boel behöver
sådant bistånd och det med hänsyn tiU boets behållning och delägamas
ekonomiska förhållanden är skäligt.
Allmän rättshjälp får lämnas dödsbo i rättslig
angelägenhet, om boel behöver sådani bistånd och del med hänsyn till boets
behållning och delägamas ekonomiska förhållanden är skäligt.
Avlider den som har allmän rättshjälp, utgår därefter
rättshjälpen tiU dödsboet.
8 §
Allmän rättshjälp får ej lämnas
1. i angelägenhet som ej prövas
eller på annat sätt behandlas / landet, om ej den rätissökande är bosatt
här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,
2. den som ej är bosatt / landet, om
han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger för
rättshjälp,
3. näringsidkare i angelägenhet som
har samband med hans näringsverksamhet, om ej särskilda skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens
beskaffenhet,
Allmän rättshjälp får ej beviljas
1.
i angelägenhet
som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den
rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,
2.
den som är
bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej
föreligger för rättshjälp,
3.
näringsidkare
i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger
för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska oc/i perjon-liga förhållanden eller omständigheterna i övrigt,
4.
i fråga om
anspråk som överlåtils till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha
ägt rum i syfte atl åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,
5.
för upprättande
av självdeklaralion,
6.
den som ej har
befogat intresse av att få sin sak behandlad,
I fråga om visst slag av ärenden I fråga om visst slag av ärenden
som är
talrikt förekommande och som är talrikt förekommande och
normalt
av enkel beskaffenhei kan regeringen förordna alt allmän rättshjälp ej skall
lämnas.
normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att
allmän rättshjälp ej skall beviljas.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen
förordna att medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp
skall vara likställd med svensk medborgare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmåner
Förmåner m.m.
9 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som
rättshjälpen avser. Bestämmelser om att den rättssökande har att själv helt
eller delvis betala kostnad för rättshjälp finns i 16 § andra stycket och 27 §
första stycket andra punkten.
Vid allmän
rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som
rättshjälpen avser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
438
opaginerad Kontrollera mot PDF
Såsom
kostnad för rättshjälpen anses den rällssökandes kostnad för 1. biträde som
varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt.
3.
uiredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomslol eller
förvaltningsmyndighet, om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande
av den rättssökandes rätt och ej kan erhåUas genom myndigheten.
2. bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen
eller bostadsdomstolen saml nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma
under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,
4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans
slällförelrädare och för vårdare eller annan, som måste anlitas, i samband med
inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inslällelse
ålagts. eUer i samband med inställelse för blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftiiga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.
5.
avgift som
enUgt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan och expedition vid
allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen elter bostadsdomstolen, dock ej
ifråga om sådan rättens expedition som utfärdas endasl på särskild begäran om
icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft,
samt avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027),
6.
kungörelse
i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bostadsdomstolen.
1. vad av allmänna medel utgått i ersättning för
översättning eller i ersättning enUgt 4 eller 5 § lagen (1958:642) om
blodundersökning
2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen,
marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt samt nödvändig utredning i
angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skaU
prövas av skiljemän.
4.
resa och
uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare
eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller
annan myndighei, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse
för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i
mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken eUer läkarundersökning enUgt 21
kap. 10 § samma balk,
5.
tilläggsavgift
som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027),
6. vad av allmänna medel utgått i ersättning för
översättning eller i ersättning enUgt 4 eUer 5 § lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i
rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten
självmant föranstaltat om,
1. skiftesman som av domstol förordnats att verkställa
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.
Prop. 1978/79:90 439
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
m.m. vid utredning av faderskap dier enUgt föreskrift i
rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten
självmant föranstaUat om,
8.
skiftesman som av domstol 8. medling enligt 42 kap, 17 §
förordnats att verkställa bodelning rättegångsbalken, med anledning av
äktenskapsskUlnad eller boskUlnad.
Såsom kostnad för bevisning enligt andra siycket 2 anses
ej den rällssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.
9 a §
Den som beviljats allmän rättshjälp är i målet eller
ärendet befriad från avgift för ansökan och för expedition enligt expeditionskungörelsens
(1964:618) avgiftslista, avdelningarna I och II samt avdelning III under rubriken
Utsökning m. m. Avgiftsfriheten för expedition gäller endast i den mån expeditionen
år erforderUg för den rättssökande. Avgiftsfriheten gäller ej i fråga om sådan
expedition som utfärdas endast på sårskild begäran, om icke expeditionen begäres
innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft.
Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som
lett till verkställbart avgörande eller i mål om verkstäUighet är befriad från
skyldighet att förskjuta och betala utsökningsavgift och försäljningsavgift
enUgt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027).
Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän
domstol, bostadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt skall, såvitt de
belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna me-dd.
10 §
Skall den rättssökande ställa sä- Skall den som beviljats allmän
kerhet för att få till stånd kvarstad, rättshjälp slälla säkerhet för att få
skingringsförbud eller annan hand- till stånd kvarstad, skingringsför-
räckning enligt rättegångsbalken el- bud eller annan handräckning enligt
ler utsökningslagen (1877:31 s, 1), rättegångsbalken eller utsöknings-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
får rättshjälpsnämnden, om den beviljat allmän
rättshjälp, utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller
42 § utsökningslagen. om råttshjälpsnämnden beviljat allmän rättshjälp i
verkstälUghetsärendet.
Föranleder ansvarsförbindelsen kostnad för rättshjälpen.
Föreslagen lyddse
lagen (1877: 31 s. 1), får rättshjälpsnämnden utfärda
ansvarsförbindelse på statens vägnar.
Första stycket äger molsvarande lillämpning i fråga om
verkställighet enligt 41 eller 42 § utsökningslagen, om aUmän rättshjälp
beviljats i verkstälUghetsärendet.
utgift för slalen, anses utgiften såsom
opaginerad Kontrollera mot PDF
Koslnadsbidrag
Den rättssökande till kostnaderna för hjälp enligt
vad
12-15 §§.
11
skall bidraga allmän rätls-som sägs i
Råttshjälpsavgift
§
Den rättssökande skall bidraga lill de kostnader för
allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att betala rättshjälpsavgift
enligt vad som sägs i 12-15 §§.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket
meddelar närmare föreskrifter för beräkning av rättshjälpsavgift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Överstiger
ej den rällssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som molsvarar tre
gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket, utgör kostnadsbidraget
en etthundratjugofemtedel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal
kronor. Bidraget får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör
maximibeloppet för kostnadsbidraget
Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett
gränsbelopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första
stycket, ulgör rättshjälpsavgiften en hundradel av basbeloppel, jämnad till
närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges, om
särskilda skäl föreligger.
Är inkomsten högre än som anges i första stycket, ulgör
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften
en tiugondel av den del av den rättssökandes inkomst som
överstiger tre men ej fem gånger basbeloppet.
en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem
men ej sex gånger basbeloppel,
en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men
ej sju gånger basbeloppet,
hälften av
den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbeloppet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
tillämpning av andra stycket iakttages att maximibeloppet jämnas till närmast
lägre tiotal kronor och att lägsta kostnadsbidrag utgör en
etthundratjugofemtedel av bas-
Vid
tillämpning av andra stycket iakttages att inkomsten jämnas till närmast lägre
tusental kronor, att maximibeloppet jämnas till närmast lägre tiotal kronor och
att lägsta
Prop.
1978/79:90 441
Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse
beloppet, jämnad till närmast lägre råtlshjälpsavgift
utgör en hundra-
tiotal kronor. del av basbeloppet, jämnad till när
mast lägre tiolal kronor.
13 S
Bidrager den rällssökande i väsentlig omfattning till
annans underhåll, ökas gränsbelopp enligt 12 § försia eller andra stycket med
vad som motsvarar hälften av där angivet basbelopp för var och en till vilkens
underhåll han sålunda bidrager.
Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på
grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omständighet eller
väsentligt nedsatt på gmnd av skuldsättning eller annan särskild omständighet,
skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp
lillägges eller fråndrages.
14 §
Söker dödsbo rättshjälp, utgör maximibeloppet ett med
hänsyn lill boets behållning och delägamas ekonomiska förhållanden skäligt
belopp.
15 §
Undergår inkomst eller sådant Undergår inkomst eller
sådant
förhållande som avses i 13 eller förhållande som avses i 13 eller
14 § väsentlig förändring innan 14 § väsentlig förändring innan
rätlshjälpsärendet avslutals, skall rätlshjälpsärendet avslutats, skall
maximibeloppet jämkas efter vad maximibeloppet jämkas efter vad
som är skäligt, dock ej under vad som är skäligt, dock ej under vad
som redan betalats i kostnadsbi- som redan betalats i rättshjälpsav
drag, gifi- Jämkning skall också sk
väsentlig felbedömning gjorts, när maximibeloppet tidigare
bestämdes.
År den rättsUga angelägenheten anhängig vid aUmän domstol,
beslutar domstolen i fråga som avses i denna paragraf. I annat fall beslutar
rättshjälpsnämnden.
Fråga om jämkning upptages endast om särskild anledning
därtill framkommit.
AUmän rättshjälp utan beslut av Beviljande av allmän rättshjälp
rättshjälpsnämnden m.m.
16 §
AnUtar den rätissökande advo- AUmän rättshjälp får. om ej an-
kat eller bUrådande jurist på advo- nat följer av 17 §. beviljas av advo
katbyrå får. så länge kostnaderna kat eller av biträdande jurist på ad-
för rättshjälpen ej överstiger maxi- vokatbyrå. tmi den rättsUga ange-
mibeloppet för den rättssökandes lägenheten avser
kostnadsbidrag, allmän rättshjälp äktenskapsskillnad
lämnas utan beslut av rättshjälps- - boskillnad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
nämnden. Vad som sagts nu gäller ej fall. som avses i 7 §
första stycket, dier angelägenhet rörande bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskUlnad.
Skyldigheten
att utge kostnadsbidrag fullgöres genom att den rättssökande till biträdet
betalar dennes ersättning och svarar jör övriga kostnader för rättshjälpen.
underhållsbidrag tiU make eller barn
faderskap till barn
vårdnad
umgängesrätt
upprättande av äktenskapsförord eller testamente.
Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får ej
bevilja allmän rättshjälp för verkstäUighet av avgörande om underhållsbidrag,
vårdnad eller umgängesrätl. Ej heller får advokat eller biträdande jurist
bevilja allmän rättshjälp
1. om den rättssökande är döds
bo.
2.
om den
rättssökande är bosatt utom riket,
3.
om den
rättsUga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning till biträde samt för bevisning och annan
utredning skall 1 fall som avses i 16 § bestämmas som om kostnaden skolat utgå
av allmänna medel enligt denna lag.
I mål
eller ärende vid aUmån domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bostadsdomstolen fastställes ersättningen tlU biträdet av domstolen. I annat
faU fastställes biträdesersättningen av rättshjälpsnämnden, om den rättssökande
eller biträdet begär det eUer rättshjälpsnämnden självmant upptager
ersättningsfrågan till prövning.
AUmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden
År rättslig angelägenhet anhängig vid allmän åomstol,
prövas frågan om beviljande av allmän rättshjälp av domstolen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut
om allmän rättshjälp får av rättshjälpsnämnden meddelas efter ansökan av den
rätissökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de
hänseenden som regeringen bestämmer.
Har
allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och föreUgger ej fall som anges i
17 §, prövas fråga om beviljande av allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden.
Prop. 1978/79:90 443
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ansökan om allmän rättshjälp upptages av den
rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde sökanden är bosatt eller, om
sökanden är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatl
i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här. upptages ansökan av den
rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.
Ansökan får upptagas av annan råttshjälpsnåmnd ån som
följer av andra stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga.
18 a §
Beslut om aUmän rättshjälp medddas efter ansökan av den
råttssökandc. Ansökan skaU vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de
hänseenden som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket bestämmer.
19 §
Bifalles ansökan om aUmän I samband med att allmän rätts-
rättshjälp
fastställer rättshjälps- hjälp beviljas, fastställes det för sö-nämnden
samtidigt det för sökan- kanden gällande maximibeloppet, den gällande
maximibeloppet.
Kan sökanden ej själv eller ge- Kan sökanden ej själv eller ge-
nom
någon som i Uänsteställning el- nom någon som i tiänsteslällning el
ler annars lämnar honom bistånd ler annars lämnar honom bistånd
behörigen tillvarataga sin rätt, får behörigen tillvaralaga sin rätl, får
råttshjälpsnämnden på sökandens biträde förordnas på hans begäran,
begäran förordna biträde. I faU som anges i 16 § är den som
beviljat allmän rättshjälp biträde utan särskilt
förordnande.
I angelägenhet, som kan antagas bli prövad enligt lagen
(1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får biträde förordnas
endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden eller sakens beskaffenhet, I ärende om bodelning med anledning av
äklenskapsskillnad eller boskillnad fär biträde förordnas endast om särskilda
skäl föreligger med hänsyn till makamas förhållanden eller boets beskaffenhet.
När biträde kan förordnas enligt 10 kap, 13 §
föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande lyddse
Föreslagen lydelse
444
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättsverkan av beslut om allmän rättshjälp
20 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Meddelas beslut om allmän rättshjälp, betalas därefter
uppkommande kostnader av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning
för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommii in lill
rättshjälpsnämnden. Delsamma gäller biträdeskoslnad som uppkommit före
ansökningen, om denna gjorts utan ()5A:ä/igf dröjsmål oc/t kosinaden avser
ersättning IiU advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.
Har allmän rättshjälp lämnats enUgt 16 § första stycket,
utgår biträdesersättningen åven för denna del av uppdraget av allmänna me-dd.
1 fråga om ersältning som avses i 9 § andra stycket 7
skall rätten, i stället för atl enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga
den som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara atl
ersättningen utgör en kosinad för rättshjälpen.
Meddelas beslut om allmän rättshjälp, betalas därefter
uppkommande kostnader enligt 9 och 10 §!i av allmänna medel. Av allmänna medel
betalas även biträdesersätlning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp
kommit in till den myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp.
Detsamma gäller biträdeskoslnad som uppkommit före ansökningen hos myndighet,
om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen
har gjorts utan väsentligt dröjsmål. Åven annars utgår biträdesersättning för
tiden före ansökan om rättshjälp, om synnerUga skälföreligger.
1 fråga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 6
skall rätten, i stället för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga
den som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att
ersättningen ulgör en kosinad för rättshjälpen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förordnande av biträde m.m.
21 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till biträde förordnas advokal, biträdande jurist på
advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit
någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle
medföra avsevärt ökade koslnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder
annat.
Förordnande som biträde får av rättshjälpsnämnden
återkallas, om skäl föreUgger till det.
Biträde får ej sätta annan i sitt ställe utan
rättshjålpsnämndens medgivande.
Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist på
advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit
någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle
medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder
annal. Biträde får entledigas om skäl föreligger därtiU.
Byte av
biträde får ske bara efter särskilt tUlstånd. Sådant tillstånd får lämnas, om
djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller
om eljest särskilda skål föreUgger.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivddse
Föreslagen lyddse
Biträde får sätta advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå 1 sitt ställe (substitution). I övrigi får substitution äga rum
bara efter särskih tUlstånd.
År den rättsliga angelägenheten anhängig vid allmän
domsiol, ankommer del på domstolen att besluta om jörordnande och entledigande
samt om sär.skilt tiUstånd till byle och substitution. I annat fall beslutar
rättshjälpsnämnden i des.sa frågor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning till biträde m.fl.
22 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
23 §
Biträde och skiftesman har rätt till skälig ersättning för
arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, centralmyndigheten fastställer taxa som skall
lillämpas vid bestämmande av ersättning.
Har biträde eUer skiftesman genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall delta beaktas vid
ersättningens bestämmande.
Ersältning till biträde fastslälles i mål eller ärende vid
allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen.
Ersättning till biträde i annat fall och till skiftesman fastställes av
rätlshjälpsnämnden.
Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av
sin huvudman utöver vad som följer av 22 §. Har det skett, är förbehållet utan
verkan och skall bilrädet återbetala vad han uppburit för mycket. I fråga om
ersättning till skiftesman skall vad som har sagts nu äga motsvarande
tillämpning.
Biträde, skiftesman och medlare har rätt till skälig
ersättning för arbele, tidsspillan och ullägg som uppdraget krävt. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som
skall tillämpas vid bestämmande av ersättning.
Har bilräde, skiftesman eller medlare genom vårdslöshet
eller försummelse föranlett kosinad för rättshjälpen, skall detla beakias vid
ersättningens beslämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet alt bevilja
allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger
särskilda skäl, får ersättningen jämkas.
Ersältning till biträde faslställes i mäl eller ärende vid
allmän domstol av domstolen. Ersättning till bilräde i annat fall och till
skiftesman fastställes av rältshjälpsnämnden. Ersättning tiU medlare
fastställes av domstolen.
Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av
sin huvudman ulöver vad som följer av 22 §. Har det skett, är förbehållet utan
verkan och skall bilrädet återbetala vad han uppburit for mycket, I fråga om
ersättning till skiftesman och till medlare skall vad som har sagts nu äga
motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande Ivddse
Föreslagen lyddse
446
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning för bevisning och annan utredning m.m.
24 S
opaginerad Kontrollera mot PDF
I den mån
ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller
ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomslolen
med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.
1 den mån
ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller
ärende vid allmän domstol, bosladsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen
eller krigsrätt med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I angelägenhet,
som ej handlägges vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bostadsdomstolen, beslutar biträde om utredning. Har biträde ej förordnats,
beslutar rättshfälpsnäinnden. Har i ärende om bodelning förordnats skiftesman,
beslutar denne om utredning.
Den som medverkat vid utredning som avses i första
slyckel har rält till ersältning enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Ersättningen bestämmes av rättshjälpsnämnden.
1 angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol,
bostadsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eUer krigsrätt, beslutar
rättshjälpsnämnden om utredning. Utan hinder härav får biträde besluta om
utredning av mindre omfattning. Samma befogenhet tillkommer skiftesman som
förordnats i ärende om bodelning.
Den som medverkal vid utredning som avses i första
siycket har rätt lill ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol, arrendenämnd,
hyresnämnd, statens va-nämnd eller överexekutor, bestämmes ersättningen av
myndigheten. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning för instäUelse
26 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning
som avses i 9 § andra som regeringen meddelar.
Ersättning enligt försia stycket bestämmes av den myndighet
inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap.
föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen.
stycket 4
ulgår enligt bestämmelser
Ersättning enligt första stycket bestämmes av den
myndighei inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning
eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt
3 kap. föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen. Ersättning för
inställelse vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken
bestämmes av länsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
Betalning
av råttshjälpsavgift, avräkning med biträde och sluireglering
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
biträde förordnats, betalas kostnadsbidrag till biträdel inlill det enligt 19 §
fastställda maximibeloppet. Vad som sagts nu gäller ej i den mån skyldigheten
att utge sådant bidrag redan fuUgjorts enUgt 16 § andra stycket.
Från ersättning
enligt 22 § skall avräknas vad den rätissökande är skyldig all ulge som
kostnadsbidrag till biträdet. Understiger ersättningen det bidrag som skall
avräknas, svarar biträdet mot statsverket för mellanskillnaden och har att
inbetala denna.
Har biträde ej förordnats, skall kostnadsbidraget erläggas
lill rättshjälpsnämnden.
Finns biträde enligt denna lag, betalas rättshjålpsavgift
till biträdel intill det enligt 19 § fastställda maximibeloppet.
Från ersättning enligt 22 § skall avräknas vad den rätissökande
är skyldig att ulge som ränshjälpsav-gift till biträdet. Understiger ersättningen
den avgift som skall avräknas svarar biträdet, om kostnader utöver
bitrådesersättnjngen uppkommit i rättshjälpsärendet, mot statsverket för
mellanskillnaden och har att inbetala denna.
Finns ej biträde, skall rättshjålpsavgiften erläggas till
statsverket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
sedan beslut om allmän rättshjälp meddelats maximibeloppet blivit höjt, skall
det bidrag som kan föranledas av höjningen erläggas till rättshjälpsnämnden.
Har
sedan beslut om allmän rättshjälp meddelats maximibeloppet blivit höjt, skall
den avgift som kan föranledas av höjningen erläggas till statsverket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28 a §
Fastställes råttshjålpsa vgifien till lägre belopp än det
som den rättssökande tidigare inbetalat, skall mellanskiUnaden återbetalas tiU
honom. Med återbetalningen får dock anstå, om det finns anledning antaga att
högre avgift kommer att fastställas på grund av ytterligare kostnader för
rättshjälpen.
29 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har den
som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom
vårdslöshet eUer försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, får
vid fastställande enUgt 30 § av det slutUga kostnadsbidraget maximibeloppet
I mål
eller ärende som är anhängigt vid allmän domstol skall domstolen i samband med
alt den fastställer ersättning till biträde också fastställa rättshjälpsavgift
och göra avräkning med den som haft rättshjälp och med biträdet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 90
Nuvarande lydelse
Förcslagcn tyddsi
448
opaginerad Kontrollera mot PDF
överskridas
Ugt.
fler
vad som är skä-
Finns
ej biträde eller begär burade ej ersättning, jästställes rätlshjälpsavgift
och göres avräkning med den .som haft rättshjälp när domstolen skiljer sig från
målet elter ärendet eller når rättshjälpen upphör.
År den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid allmän
domstol, skall rättshjälpsnämnden fastställa rätt.shjälpsavgift och göra avräkning.
Därvid skall första och andra slyckena äga motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sedan
den rättsUga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sått
upphört, skall råttshjälpsnämnden fastställa slutligt koslnadsbidrag och göra
avräkning med den som haft rättshjälp.
Har den
som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för hcmom genom
vårdslöshet dier försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, får
vid fastställande enligt 29 § av rättshjälpsavgift maximibeloppet överskridas
efter vad som är skäligt.
Motparts ersättningsskyldighet för kostnad för allmän
rättshjälp
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål
eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen dier
bostadsdomstolen äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag
om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för ränta.
Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall
åläggas atl utge ersättningen //// statsverket.
Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten, om det ej med
hänsyn till omständigheterna är obilUgt. ålägga andra maken att belala
statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen.
I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål
eller ärende vid allmän domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse
i lag om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för
ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader
skall åläggas att utge ersättningen enUgt vad som sågs i 33 §.
Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten ålägga andra maken
alt betala statsverket hälften av kostnadema för rättshjälpen. Om maximibeloppet
för ancfra makens rättshjälpsavgift skulle ha varil lägre än som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har
ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall råttshjälpsnämnden. om det ej med
hänsyn till omständigheterna år obilUgt. ålägga andra maken att betala
statsverket hälften av kostnaderna för skiftesmännen och för uiredning som
denne har föranstaltat om. Beslutet får verkställas enligt vad som är
föreskrivet om domstols dom.
Skall i annal fall beslut meddelas om fördelning av
kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning
i fråga om kosinaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall
betalningsskyldighet åläggas mot statsverket för dessa kostnader i deras helhet
eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.
motsvarar hälften av rätlshjälpskostnaderna, skall
åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet
skall ej åläggas om maximibeloppet ej skidle översliga avgiften enligt 12 §
första stycket första meningen och ej heller om det med hänsyn till omständigheterna
annars är obilligt.
Har i ärende om bodelning skiftesman förordnals och har
ena maken åtnjutit allmän rällshjälp, skall andra siycket äga motsvarande tilllämpning
i fråga om kosinaderna för skiftesmannen och för utredning som denne har
föranstaltat om. Beslutet om ersättningsskyldighet får verkställas enligt vad
som är föreskrivet om domstols dom.
Överstiger i faU som avses i andra eller tredje stycket
summan av ersättning som make ålagts att betala och den rättssökandes råttshjälpsavgift
kostnaderna för rättshjälpen, skall den make som åtnjuter allmän rättshjälp
berättigas få tillbaka den överskjutande delen.
Skall i annal fall beslul meddelas om fördelning av
koslnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning
i fråga om kostnadema för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall
betalningsskyldighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss
kvotdel ulan angivande av bestämt belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
När mål
eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut
samtidigt meddelas angående ersättning till statsverket enligt 31 §.
När mål
eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut
samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 31 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lyddse
450
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fördelning av ersättning mellan statsverket och den som
haft allmän rättshjälp
33 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning som motpart eller annan enligt 31 § betalat
tid statsverket för kostnader för allmän rättshjälp skall utges till den som
erhållit rättshjälpen i den mån ersättningen överstiger kostnaderna minskade
med vad som eriagts i kostnadsbidrag.
Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående
verkställighet enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1), äger bestämmelserna i
första stycket om ersättning motsvarande tillämpning i fråga om
exekutionsavgift som i ärendei uttagits hos moiparten.
Har motpart eller annan enligt 31 § ålagts
ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader, skall ersättningen utges till
statsverket, om ersättningen tiU den del den motsvarar den rättssökandes rättshjälpsavgift
utgör högsl fem procent av det basbelopp som anges 1 6 § första stycket. Den
rättssökande skall i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett
belopp motsvarande eriagd rättshjålpsavgifi-
Överstiger den dd av ersättningen som motsvarar den
rättssökandes rättshjålpsavgift fem procent av basbeloppet, skall den ersättningsskyldige
utge belopp motsvarande rättshjälpsavgiften till den rättssökande och
återstoden till statsverket.
Har ersättningsskyldighet ej ålagts tiU fulh belopp, skaU
vad i första och andra styckena sägs om rättshjälpsavgift avse den dd av
avgiften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten. Har allmän
rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verkställighet enligt
utsökningslagen (1877:31 s. 1). äger bestämmelserna i förstatredje styckena
om ersättning motsvarande tillämpning i fråga om tilläggsavgift enUgt exekutionsavgiftskungörelsen
(1971:1027) som i ärendet uttagits hos motparten.
Upphörande av allmän rättshjälp
34 §
Rättshjälpsnämnden skaU för- Allmän rättshjälp skall upphöra
ordna att rättshjälpen skall upphö- om
ra om
1. kostnadsbidrag ej eriägges en- 1. rättshjälpsavgift ej erlägges
ligt 27 eller 28 §. enligt 27 eller 28 §,
Prop. 1978/79:90
Nuvarande lydelse
2.
sökanden lämnat
oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift
lämnats.
3.
sökanden
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad
atl leda till belrielse från eller till för lågt slutUgt kostnadsbidrag,
4.
sökanden ej
längre kan anses ha befogat iniresse av att få sin sak behandlad, eller
5.
de ekonomiska
förhållandena ändrats i sådan mån atl sökanden ej längre är berättigad lill
allmän rättshjälp.
451
Föreslagen lydelse
2.
den
rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljals om
riktig uppgift lämnals,
3.
den
rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet läm.nal oriktig uppgifi, som
varit ägnad atl leda lill befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgift,
4.
den
rällssökande ej längre kan anses ha befogal intresse av att få sin sak behandlad,
eller
5.
de ekonomiska
förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande ej längre är berättigad
lill allmän rättshjälp.
I fall som
avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande ej meddelas, om det är
uppenbart obilligt atl rättshjälpen upphör.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Meddelas
förordnande om allmän rättshjälps upphörande, skall den som haft rättshjälp
själv bära kostnaderna för denna. / faU som avses i första stycket I och 4
skall hans ansvar dock ej överstiga maximibeloppet, om ej annat följer av29§.
Meddelas
förordnande om allmän rättshjälps upphörande, skall den som haft rättshjälp
själv bära kostnadema för denna. FöreUgger särskilda skäl. får förordnas att
kostnaderna eller del därav skaU betalas av statsverket.
Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp
meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid allmän domstol, av
domstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Beslut får också medddas i
samband med prövning av besvär enligt 49 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättshjälp ål misslänkl i brottmål
35 §
Om offentlig försvarare finns särskilda bestämmelser.
36 §
Annan rättshjälp ål misstänkt i brottmål än som avses i 35
§ får beviljas tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej översliger ett
gränsbelopp som molsvarar tre gånger del basbelopp som anges i 6 § försia stycket.
Vid prövning enligt försia stycket äger 6 § andra och
Iredje styckena motsvarande tillämpning.
År det uppenbart atl sökanden själv kan svara för de
kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.
37 §
/ fråga om förmåner vid rätts- Vid rättshjälp enligt 36 § äger 9 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande lydelse
hjälp enligt 36 § äger 9 § andra stycket 2. 4 och 5, 20 §
första stycket samt 24 och 26 §§ motsvarande tUlämpning.
452
Föreslagen lydelse
andra stycket 2, 4 och 5.9 a §, 20 § försia stycket samt
24 och 26 §§ molsvarande lillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
38 §'
Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för
lillialad eller annan all till statsverket återbetala kostnad som enligt
rättens beslul uigåll av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om
kosinad för rättshjälp enligt 36 §.
I fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om
införande av nya rällegångsbalken. 18 § lagen (1957:668) om utlämning för
brott, 14 § lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet, 39 § lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande
verkställighet av brottsmålsdom samt 29 § lagen (1978:000) om internationelii
sam-arbele rörande kriminalvård i frihel gäller vad där är föreskrivel.
39 §
Beslul om rättshjälp enligt 36 § meddelas på ansökan av
den tilltalade. Sådant beslut meddelas av den domstol där målel är anhängigt.
Har rälien skilt saken från sig får den, till dess talan
fullföljts av den tilltalade eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom
rättshjälp i högre rält.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreligger
omständighet som anges i 34 § första stycket 2 beträffande den tilllalade.
skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade
för brottet, skall han utan hinder av vad som föreskrives i 38 § första
stycket åläggas atl betala hela kostnaden för rättshjälpen.
Föreligger omständighet som anges i 34 § första stycket 2
beträffande den tilltalade, skall domstolen förordna alt rättshjälpen skall
upphöra. Dömes den tilltalade för brottet, skall han utan hinder av vad som
föreskrives i 38 § försia stycket åläggas atl belala hela kostnaden för
rättshjälpven. FöreUgger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna
eller del därav skall betalas av statsverket. Ändras den tilltalades ekonomiska
förhåUanden i sådan mån att han ej
längre är
berättigad till rättshjälp, skall domstolen förordna atl rättshjälpen
skall
upphöra.
40 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ansökan om
rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig saml innehålla uppgifter i de
hänseenden som regeringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan
göras muntligen.
Ansökan om
rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig saml innehålla uppgifter i de
hänseenden som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan göras
muntligen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Lydelse enligt prop. 1978/79:3.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydds(
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättshjälp genom offentligt biträde
41 §2
Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende
1.
hos
utskrivningsnämnd eller psykialriska nämnden angående inlagning enligt 8 eller
9§ eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
2.
hos
beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller
utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskoleelev
enligt 28 § samma lag,
3.
hos förvaltningsdomstol
angående tvångsiniagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbmkare enligt 18
eller 55 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård eller kvarhållande enligt 45 §
samma lag.
4.
angående
omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen (1960: 97) eller
utredning enligt 30 § samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga
upphörande enligt 42 § samma lag,
5.
hos
förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från
Ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960: 97),
opaginerad Kontrollera mot PDF
6. angående
förpassning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning.
6.
angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt
vid uiredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning eller
utvisning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. angående utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193),
8. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193),
dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger atl underslälla
ärendei den cenlrala ullännings-myndigheten eller utlänningen enligt 35 §
samma lag hållits i förvar längre än en vecka.
9. angående verkstäUighet enligt utlänningslagen (1954:
193), om anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten
med stöd av 58 § and-2 Senaste lydelse 1978:363.
7.
angående
avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning föreUgger att underställa ärendet den centrala
utlännings-myndigheten eller utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i
förvar längre än en vecka,
8.
angående
verkställighet enligt utlänningslagen (1954: 193), om anledning föreligger alt
underställa ärendei den centrala utlännings-myndigheten med stöd av 58 § andra
stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 § tredje stycket
samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre
än en vecka,
9.
angående
föreskrifter som meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 § femte stycket
utlänningslagen
(1954: 193)!
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lyddse
ra stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dil med slöd
av 58 tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag
hållits i förvar längre än en vecka.
11. angående föreskrifier som
meddelals enligt 10 §. 34 H eUer51 S
femte stycket utlänningslagen
(1954:193).
12. angående hemsändande av
utlänning med slöd av 71 § första
stycket utlänningslagen (1954:
193),
13. angående förverkande av
villkorligt medgiven frihel enligt 26
kap. brottsbalken.
14. angående återinlagning i anstalt enligt 29 elter 30
kap. broilsbalken.
15. angående verkställighet utomlands
av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark.
Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäUighet av broltmålsdom,
16. angående utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island etter Norge för
verkstälUghet av beslut om vård eller behandling,
17. angående kastrering enligi lagen
(1944:133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,
18. hos regeringen enligt 1§ andra
stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.
Föreslagen
lydelse
10. angående hemsändande av utlänning med
stöd av 71 § första stvcket utlänningslagen (1954: 193).
11. angående förverkande av vitlkorllgl
medgiven frihet enUgt 26 kap. brottsbalken,
12. angående återinlagning i anstalt
enligt 29 elter 30 kap. brottsbalken.
13. angående verkställighet utomlands
av frihetsberövande påföljd enligi lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkstälUghet av straff m. m. eUer lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäUighet av brottmålsdom,
14. angående utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling.
15. angående kastrering enligt
lagen (1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke tiU åtgärden ej
lämnats.
16, hos regeringen enligt l§ andra stycket lagen
(1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79: 90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
455
opaginerad Kontrollera mot PDF
I ärende
som anges i 41§ 1-5 och 13-17 skall offentligt biträde utses för den som
åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätl. Vid
bedömningen av behovet skall särskilt beakias om i väsentligt hänseende motstridiga
sakuppgifter lämnats under ulredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i
övrigi är oklara.
I ärende som anges i 41§ 6-9, 11, 12 och 18 skall
offentligt biträde utses, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.
1 ärende
som anges i 41§ 1-5 och 11-15 skall offentligt biträde utses för den som
åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rält. Vid
bedömningen av behovet skall särskilt beakias om i väsentligt hänseende motstridiga
sakuppgifter lämnals under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i
övrigi är oklara.
I ärende som anges i 41 § 6-10 och 16 skall offentligt
biträde utses, om det ej måste antagas alt behov av biträde saknas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Offentligt
biträde förordnas av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den som ålgärden avser
elter anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendei. I ärende
hos regeringen får anmälan göras av chefen för det slat.sdepartement, till
vilket ärendet hör, elter av tjänsteman som departementschefen bestämmer.
Offentligt bilräde förordnas efter ansökan av den som
åtgärden avser eller då annars anledning föreligger.
Biträde förordnas av den myndighet som handlägger målet
eller ärendet. Dock ankommer prövningen
i ärende hos barnavårdsnämnd, social centralnämnd eller
social distriktsnämnd enUgt 41 § 4 på lånsrätten,
i ärende som avses 141 § 6-10 eller 16 på
rättshjälpsnämnden samt
i ärende hos polismyndighet enUgt 41 § 14 på länsrätten.
I annat ärende hos regeringen än som omfattas av andra
stycket förordnas biträde av chefen för det departement till vilket ärendet
hör eller av tjänsteman som departementschefen bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förordnande
gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut underställes annan
myndighets prövning eller saken överlämnas lill annan myndighets avgörande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ansökan
eller anmälan upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den
som åtgärden avser är bosatt eller, ifråga om den som ej år bosatt i landet,
av ' Senaste lydelse 1978:363.
Ansökan
om offentUgt bUräde ges in till den myndighet som handlägger målet eller
ärendet eller, i ärende hos regeringen, till det departement tiU vilket ärendet
hör.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
den rättshjälpsnämnd som regeringen besiämmer.
Ansökan
eller anmälan får upptagas av annan rättshjälpsnämnd än som följer av tredje
stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga.
Föreslagen
lydelse
Avser ansökan ojfcntUgt biträde i ärende som avses i 41 6
10 eller 16, ges dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.
Myndighei som inte själv får förordna offentUgt bilräde
skatt lill behörig myndighet med eget yttrande överlämna Ingiven an.sökan med
därvid fogade handlingar eller anmäla behovei av offentligt biträde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
44 §
Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv
föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande
skulle medföra avsevärt ökade koslnader eller i övrigi särskilda skäl
föranleder annal.
I fråga om offentligt bilräde äger bestämmelserna i 21 §
andra och tredje styckena, 22 S första och andra styckena samt 23 § molsvarande
tillämpning.
Ersättning till offentligt bilräde fastställes av
rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel.
I fråga om
offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 första stycket sista meningen,
andra och tredje styckena, 22 § första och andra styckena samt 23 §
motsvarande tillämpning,
I fråga om beslut som medddas med stöd av andra stycket
äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.
Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna
medel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I mål
eller ärende som avses i 41 § får offentligt biträde föranstalta om sådan
utredning som är skäligen påkallad för tillvaralagande av dens rätl som
åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighei som handlägger målel
eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, får rättshjälpsnämnd som
avses i 43 § på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.
Den som
efter beslul av offentligt biträde eller rätlshjälpsnämnd medverkat vid
utredning har räll till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som
regeringen meddelar. Ersättningen faststäUes av rättshjälpsnämnden.
1 mål eller ärende som avses i 41 § får offentligt biträde
föranstalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av
dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, får
rättshjälpsnämnden på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.
Den som efter beslut av offentligt biträde eller
rättshjälpsnämnd medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna
medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar, / fråga om faststältande av
ersättningen äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tilllämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvarande Ivddse
Föreslagen lyddse Rådgivning
457
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med
rådgivning förstås i denna lag kortare rådgivning och därmed jämföriig ålgärd i
rättslig angelägenhet. Som rådgivning skall dock ej anses åtgärd i
angelägenhet som avses i 8 § första stycket 5 eller som omfattas av förordnande
som meddelats med stöd av 8 § andra slyckel.
Med
rådgivning förstås i denna lag rådgivning och därmed jämförlig ålgärd i
rättslig angelägenhet under högst en timme. Som rådgivning skall dock ej anses
ålgärd i angelägenhet som avses i 8 § försia stycket 5 eller som omfattas av
förordnande som meddelats med stöd av 8 § andra siycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rådgivning sker mot en avgifl som motsvarar en
etthundratjugofemtedel av del basbelopp som anges i 6§ första stycket, jämnad
till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges, om
särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår
ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.
Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden
för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den
rällssökande får därvid räkna sig eriagd rådgivningsavgift till godo såsom
betalning på kostnadsbidrag.
48
Rådgivning meddelas av advokal eller av bilrädande jurist
på advokatbyrå ulan beslut av rättshjälpsnämnden.
Rådgivning sker mot en avgift som molsvarar en halv procent
av det basbelopp som anges i 6§ första siycket för varje påbörjad tidsperiod
om 15 minuter. Avgiften för rådgivningen jämnas till närmast lägre tiotal
kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
För vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till
den som meddelat rådgivning.
Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden
för rådgivningen anses som en kosinad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande
av rådgivningsavgift skaU anses som betalning på rättshjålpsavgifi-
Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurisl
på advokatbyrå utan beslut av myndighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift
meddelas av biträdet.
Särskilda bestämmelser
49 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mol
rättshjälpsnämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt denna lag
föres talan hos centralmyndigheten genom besvär. Mot centralmyndighetens beslut
1
I fråga
om talan mot allmän domstols beslut enligt denna lag tiUämpas vad som i
aUmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 90
Nuvarande lydelse
anledning av besvär får talan ej föras.
458
Föreslagen lyddse
Mot beslut enligt denna lag av rättshjälpsnämnd eller
annan förvaltningsmyndighet som ej omfattas av första stycket föres talan hos
besvärsnämnden genom besvär. Detsamma gäller beslut av departementschef eller
tjänsteman som avses i 43 § tredje stycket.
Talan får ej föras mot besvärsnämndens beslut enligt
denna lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
49 a §
Besvär mot beslut i fråga om rättshjälp får anföras,
förutom av enskild part. av domstolsverket.
Undanröjes beslut om rättshjälp, skall den som haft
rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. FöreUgger särskilda skäl, får
dock förordnas att kosinaderna eller del därav skall betalas av statsverket.
50 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna
i denna lag om angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller
även sådant ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen,
som avser domstolens förvaltande verksamhet.
Bestämmelserna
i denna lag om angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller
även sådant ärende vid allmän domstol, som avser domstolens förvallande
verksamhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
51 § Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig
verksamhet som ej utövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen
rättshjälp på sätt som är ägnat att leda till att verksamheten förväxlas med
den rättshjälpsverksamhet som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes
till böter. Detsamma gäller den som uppsåtligen, i firma eller annars, i
yrkesmässig verksamhet obehörigen använder benämningen aUmän advokatbyrå eller
benämning som är ägnad att leda till förväxling därmed.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
Har allmän rättshjälp beviljats före denna lags
ikraftträdande skall om rättshjälpen gälla följande, Bestämmelsema i 16 och 17
§§, 22 § tredje stycket, 27-30 och 34 §§ är fortfarande tillämpliga i sin
lydelse före den 1 juli 1979. beträffande 22 § tredje stycket, 27 § andra och
tredje styckena, 28-30 och 34 §§ dock endast till utgången av år 1980. Utöver
20 § i dess nya lydelse skall även 20 § andra stycket i dess lydelse före den 1
juli 1979 gälla. Ersättning till medlare fastställes av domstolen.
Kostnadsbidrag som har fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen i dess äldre
lydelse skall vid tillämpningen av lagen i dess nya lydelse jämställas med
rättshjälpsavgift.
Prop. 1978/79:90 459
Har motpart före denna lags ikraftträdande ålagts
ersättningsskyldighet för rätlshjälpskostnad jämlikt 31 §, skall statsverkets
rält att enligt nämnda paragraf uppbära ersättning som tillkommer den
rättssökande övergå på denne, om ersättningen vid försök till indrivning inte
kunnat uttagas inom ett år från beslutet om ersättningsskyldighet.
2 Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs atl 21 kap, 11 § föräldrabalken skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse
11 §' Beträffande parts skyldighet att ersätta motparts
kostnader i ärende enligt detla kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om
kostnader i utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning.
Kostnad för ulförande av upp- Kostnad för ulförande av upp-
drag enligt 2§ första stycket andra drag enligt 2§ första
stycket andra
punkten, hämtning eller omhänder- punkten, hämtning eller omhänder
lagande av bam och läkamnder- tagande av barn och läkamnder
sökning betalas av allmänna medel, sökning betalas av allmänna medel.
Fråga om ersättning för sådan Den som har hand om barnet får
kostnad
prövas av länsrätten. tillerkännas
ersättning och förskott
i anledning av kostnad för resa och
uppehälle i samband med inställel
se vid läkarundersökning enhgt
10 §. Härvid äger 15 § förvaU
ningsprocesslagen (1971:291)
motsvarande tillämpning.
Fråga om ersättning enUgt andra och tredje styckena prövas
av länsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979,
3 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 17
kap. 14§, 30 kap. 12§,31kap, 1§, 33kap. 5§,49kap.4och7§§, 52kap. l§,54kap.8§
samt 56 kap. I § skall ha nedan angivna lydelse,
17 kap. 14 §» Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom
förordna, att den må verkställas utan hinder av alt den icke äger laga kraft.
' Senaste lydelse 1971:305. ' Senaste lydelse 1972:430.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90
Nuvarande lyddse
Beslul under rättegången, mol vilkel talan ej må föras
särskilt, skall genast gä i verkslällighel. Vad nu sagts gälle ock beslul,
varigenom rätten avvisat ombud eller bilräde eller ogillal tredje mans yrkande
att få som inlervenienl dellaga i rättegången eUer utlåtit sig angående
ersältning eller förskott till biträde, viline, sakkunnig eller annan, som ej
är pari eller inlervenienl, eller förordnai om någons hållande i häkte eller
om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller om hävande av
sådan åtgärd eller till biträde utsett annan, än part föreslagit. Rälien äge,
när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller
annan atl förete skriftligt bevis eller atl tillhandahålla föremål för syn eller
besiktning, förordna, att beslutet må verkställas utan hinder av atl det icke
äger laga kraft.
460
Föreslagen lydelse
Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras
särskilt, skall genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut, varigenom
rätten
/. avvisat ombud eller biträde,
2.
ogillal tredje
mans yrkande atl få som inlervenient dellaga i rättegången.
3.
utiåtil sig
angående ersättning eller förskoll lill bilräde, viline, sakkunnig eller annan,
som ej är pari eller inlervenienl,
4.
förordnai om
någons hållande i häkle eller om kvarslad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller om hävande av sådan ålgärd,
5.
till
biträde utsett annan än part föreslagit, eller
6.
utlåtit
sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som gäller allmän rättshjälp,
dock ej beslut om ersättningsskyldighet enligt 31 a rättshjälpslagen
(1972:429).
Rätlen äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att
tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna att beslutet må
verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller
beslut, som icke äger laga kraft, må verkställas, vare den gällande.
30
kap. 12 §=
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut
under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast gå i
verkställighet. Vaå nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätlen avvisal ombud,
biträde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott
av allmänna medel till målsägande eller angående ersättning eller for-
Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras
särskilt, skall genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut varigenom
rälten
/. avvisat ombud, biträde eUer försvarare,
2. utiåtil sig angående ersättning eller förskott av
allmänna medel till
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1972:430.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:90
Nuvurande lydelse
skott lill bilräde. försvarare, vittne, sakkunnig eller
annan, som ej är part, eller angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28
kap., eller till försvarare utsett annan, än part föreslagit. Rätlen äge, när
skäl äro därtill, i beslul, varigenom föreläggande meddelats part eller annan
alt förete skriftligt bevis eller atl tillhandahålla föremål för syn eller
besiklning, förordna, atl beslutet må verkställas utan hinder av atl del icke
äger laga kraft.
461
Föreslagen lydelse
målsägande eller angående ersältning eller förskott till
biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,
3.
utlåtit sig
angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.,
4.
till försvarare
utsett annan än part föreslagit, eller
5.
utlåtit
sig 1 annat fall ån som avses i 2 elter 4 i fråga som gäller rättshjälp, dock
ej beslut om skyldighet att tiU statsverket återbetala kostnad för
rätishjälpen.
Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller all
tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna att beslutet må
verkställas ulan hinder av alt det icke äger laga kraft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller
beslut, som icke äger laga kraft, må verkställas, vare den gällande.
31 kap.
1 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dömes i
mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till
siaisverkel återgälda vad enligi rättens beslut av allmänna medel utgått för
hans inställelse vid rätlen under förundersökningen, lill viline eller
sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i
rättegången samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för
hans hämtande till rälten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för
kostnad, som icke skäligen varit påkallad för ulredningen, eller för kostnad,
som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade,
hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annal fall
än som sägs i 4§ första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det
för honom
Dömes i
mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till
statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för
hans inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller
sakkunnig eller eljesl för bevisning under förundersökningen eller i
rättegången samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för
hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för
kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, ellerför kostnad,
som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade,
hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annat fall
än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det
för honom gäl-
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senasle lydelse 1974:573.
Prop.
1978/79:90 462
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gällande maximibeloppel för kost- lande maximibeloppel för
rätts-nadsbidrag vid allmän rällshjälp hjälpsavgift vid allmän rättshjälp
enligt rättshjälpslagen (1972:429). enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda
fär jämkas eller eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn lill den
tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tiUtalade Om det belopp som den tilltalade
skulle hava att ersätta understiger skulle hava att
ersätta understiger
visst av regeringen faststäUt be- rättshjälpsavgiften enUgt 12 §
topp, skall kostnaden stanna å första stycket första meningen
statsverket. rättshjälpslagen (1972:429),
skall
kosinaden stanna å statsverket.
33 kap.
5 §=
Tredskodom delgives genom rät- Tredskodom delgives genom rät
tens försorg endast lens försorg endast
om den innebär att fordran fast- om den innebär all fordran fast
ställes att utgå med särskild for- ställes
att utgå med särskild för
månsrätt i fast egendom eller tomt- månsrätt
i fast egendom eller tomt
rätt, rätl,
om den part som yrkat tredsko- om den part som yrkat tredsko-
domen begär det, eller domen begär det, eller
om part beviljals rättshjälp ge- om part beviljals aUmän rälts-
nom beslut av rättshjälpsnämnden. hjälp.
49 kap.
4 §* Talan mot undertätts beslut under rättegången skall
föras särskilt, om rätten
1.
avvisat ombud,
biträde eller försvarare;
2.
ogillat Iredje
mans yrkande att fä som inlervenient deltaga i rättegången;
3.
förelagt part
eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för
syn eller besiktning eller ock enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihetsförordningen
eller 9 § första stycket 5 radioansvarighetslagen (1966:756) funnit det vara av
synnerlig vikt att där avsedd uppgift lämnas vid vittnesförhör eller förhör med
part under sanningsförsäkran;
4.
utlåtit sig
angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i
rättegången eUer angående skyldighet för någon, som ej är part eller
inlervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;
5.
utlåtit sig
angående ersättning 5, utiålit sig angående ersättning
eller förskott av allmänna medel till eller förskott av allmänna medel till mälsägande eller angående
ersätt- målsägande eller angående ersättning
eller förskott tiU biträde, för- ning
eller förskott till biträde, för-
» Senaste lydelse 1972:430. « Senaste lydelse 1977:1020.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:90
Nuvarande lydelse
svårare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part
eller inlervenient;
6. ".itlåtit sig i tvisiemål angående
kvarstad, skingringsförbud elleran
nan handräckning eller i brottmål
angående häktning eller ålgärd,
som avses i 25-28 kap,; eller
7, avslagit begäran om rättshjälp
eller om ersättning eller förskott till
part, som åtnjuter sådan förmån,
eller avslagit begäran om bilräde
eller försvarare eller lill sådant upp
drag förordnat annan, än part före
slagit.
Särskild talan skall föras genom besvär. År fråga om
beslut, som avses i I, 2, 3 eller 7, åligge den som vill föra talan alt, om
beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en
vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det,
äge han ej vidare rätt till talan. Rälien pröve genast, om anmälan rätteligen
gjorts.
463
Föreslagen lydelse
svårare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part
eller inlervenient, eller angående avräkning med biträde vid allmän
rättshjälp:
6, utlåtit sig i tvistemål angående
kvarstad, skingringsförbud eller an
nan handräckning eller i brottmål
angående häktning eller åtgärd,
som avses i 25-28 kap.;
7. avslagit
begäran om biträde
eller försvarare eller till sådant upp
drag förordnat annan än part före
slagit;
8, utlåtit sig i annat fall än som
avses i 5 eller 7 ifråga som gäller
allmän rättshjälp; elter
9. avslagU begäran om rätts
hjälp åt misstänkt i brottmål eller
om ersättning eller förskott till
part, som åtnjuter sådan förmån.
Särskild talan skall föras genom besvär. År fråga om
beslul, som avses i I, 2, 3, 7,S eller 9. åligge den som vill föra lalan att,
om beslutet meddelals vid sammanträde för förhandling, genast och eljest inom
en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas
det, äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve genast, om anmälan
rätteligen gjorts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
undertätt förklaral domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot av
nämnd eller bifallit begäran om rättshjälp, skall vid underrättens beslut
förbliva.
Har
underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mol särskild ledamot av
nämnd eller bifaUit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål, skall vid
undertältens beslut förbliva.
opaginerad Kontrollera mot PDF
52 kap.
1 § Vill någon anföra besvär mot undertätts beslut, skaU
han inom två veckor från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten
inkomma med besvärsinlaga; har beslul under rättegången meddelats annorledes än
vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag,
då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, vare ej inskränkt
till viss tid. ' Senaste lydelse 1972:430.
Prop.
1978/79:90 464
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om skyldighet alt anmäla miss- Om skyldighet att
anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 nöje med oeslul, som avses i 49
kap. 3 § eller 4 S första stycket 1,2, kap. 3 § eller 4 § första slyckel
1,2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel. 3, 7, 8 eller 9, stadgas i
nämnda kapitel.
54 kap.
8 §
Ej må talan föras mol hovrätts Ej må
talan föras mot hovrätts
beslul angående jäv mot domare i beslul
angående jäv mol domare i
underrätt eller i dit fullföljd fråga, undertätt
eller i dit fullföljd fråga,
som avses i 49 kap. 4 § första styc- som
avses i 49 kap. 4 § första styc
ket 7 eller 6 §. ket 7
56 kap.
I § Vill någon anföra besvär mol hovrätts beslut, skall
han inom fyra veckor från den dag, då beslutet meddelades, lill hovrätten
inkomma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats annorledes
än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den
dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande
eller kvarhållande i häkle vare ej inskränkt till viss tid.
Om skyldighet alt anmäla miss- Om skyldighet att anmäla miss
nöje mol hovrätts beslut i fråga, nöje
mot hovrätts beslut i fråga,
som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § som
avses i 49 kap. 3 § eller 4 §
förstastycket 1, 2, 3 eller7, stadgas första
stycket 1. 2, 3. 7,8 eller 9,
i 54 kap. 3 §. stadgas i 54 kap. 3 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
4 Förslag till
Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom föreskrivs att 33 och 34 §§
förvaUningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §' Mot skatterätts, fastighelstaxeringsrätls och
länsrätts beslut föres talan hos kammartätl. Mot kammartätls beslul föres lalan
hos regeringsrätten. Mot försäkringsrätts beslut föres talan hos
försäkringsöverdomstolen. Talan föres genom besvär.
Talan får föras av den som beslu- Talan får föras
av den som beslutet angår, om del gått honom emot. tet angår, om del gått
honom emot.
Att domstolsverket får föra talan mot beslut som gäller
rättshjälp framgår av 49 a § rättshjälpslagen (1972:429). ' Senaste lydelse
1978:29.
Prop. 1978/79:90 465
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
34 §2
Mot beslul, som ej innebär att målel avgöres, får talan
föras endast i samband med lalan mot beslut i själva mälel. Talan får dock
föras särskilt när rälten
1. ogillal invändning om jäv mot ledamol av rälten
eller invändning om
alt hinder föreligger för talans prövning,
2.
avvisal ombud
eller bilräde,
3.
förordnai
rörande saken i avvaktan på målels avgörande,
4.
förelagt någon
all medverka på annal säll än genom inslällelse inför rälien och underiålenhet
alt iakllaga föreläggandel kan medföra särskild påföljd för honom,
5.
uldöml vile
eller annan påföljd för underiålenhei all iakllaga föreläggande eller ådöml
slraff för förseelse i förfarandel eller ålagl viline eller sakkunnig all
ersätta kosinad som vällals genom försummelse eller ireds-ka,
6.
förordnai
angående undersök- 6. förordnat angående undersökning
eller omhändertagande av per- ning eller omhänderlagande av person eller
egendom eller om annan son eller egendom eller om annan liknande åtgärd
eller liknande åtgärd.
7.
förordnai
angående ersältning 7. förordnat angående ersältning för någons medverkan i
målel. för någons medverkan i målet, eller
8. utlåtit sig i annat fall än som avses i 7 i jråga .som
gäller rättshjälp.
Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans,
får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar
på målets utgång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
5 Förslag till
Lag om
ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten
Härigenom föreskrivs att 17§ lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse ' Föreslagen lydelse
17 §'
I fråga om lalan mot patentbesvårsrältens slutliga beslul
finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönslerskyddslagen (1970:485),
varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1963:521) och lagen (1977: 1016) med
vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område.
Mot patentbesvärsrältens beslut, som ej är slutligt, får
lalan föras endast i samband med lalan mot beslut i själva målet. Talan fär
dock föras särskilt när rälten har
Senaste lydelse 1974: 357.
' Senaste lydelse 1977: 1021.
30 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Prop.
1978/79:90 466
Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse
1.
ogillat
invändning om jäv mol ledamol av rälten eller invändning om att hinder
föreligger för talans prövning,
2.
avvisal ombud
eller biträde,
3.
utdömt vite
eller straff för underlätenhet att iakttaga föreläggande eller ålagt vittne
eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller
iredska,
4.
förordnat
angående ersältning för någons medverkan i målet,
5. utlåtit sig i annat falt än som
avses i 4 i fråga som gäller aUmån
rättshjälp.
Särskild talan som avses i andra Särskild
lalan som avses i andra
stycket får föras av den som beslu- stycket får föras av
den som beslu
tet angår, om del har gåtl honom tet angår, om det har gått honom
emot. Talan föres genom besvär emot. Att domstolsverket får föra
hos regeringsrällen. Därvid äger talan mot beslut som gäller allmän
besiåmmelserna i 7§ förvaltnings- rättshjälp framgår av 49 a § rätts
processlagen (1971:291) motsva- hjälpslagen (1972:429). Talan föres
rande tillämpning. genom besvär hos regeringsrätten.
Därvid äger bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocesslagen
(1971: 291) motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1973: 188) om
arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 §'
Om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslut i ärende
enligt 12 kap, jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978: 304) eller i
ärende angående bostadsrätt, bostadssanering eller särskild förvallning eller
i ärende enligt lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfastighet m, m, finns
bestämmelser i 12 kap. 70§ jordabalken, 31 § hyresförhandlingslagen, 76§
bostadsrättslagen (1971: 479), 21 § bostadssaneringslagen (1973: 531), 34§
bostadsförvaltningslagen (1977:792) samt 25 § lagen om förvärv av
hyresfaslighel m. m.
Mol beslut av hyresnämnd får talan föras särskilt, om
nämnden
1.
avvisat ansökan
som avses i 8, 11, 14- 16, 16 a eller 16 c §,
2.
avskrivit
ärende enligt 8-10, 15 a, 16, 16 a eUer 16 c §, dock ej när ärendei kan
ålempptagas,
3.
förordnai
angående ersättning för någons medverkan i ärendei,
4.
utdömt vite
eller annan påföljd för underiålenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt
straff för förseelse i förfarandet,
' Senaste lydelse 1978:306.
Prop.
1978/79:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
467
opaginerad Kontrollera mot PDF
5. utlåtit sig 1 annat falt än som avses i 3 i fråga som
gäller allmän rättshjälp.
Särskild lalan föres genom besvär hos bostadsdomstolen
inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Besvärshandlingen skall
inges lill domstolen.
Denna lag iräder i kraft den 1 juli 1979.
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd
Härigenom
föreskrivs atl I9§ lagen (1976:839) om statens va-nämnd skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot beslut av nämnden, som innebär avgörande av
saken, föres genom vad. Detsamma gäller i fråga om beslul, varigenom nämnden i
samband med avgörande av saken ullålil sig om ersättning enligt 14 §. Särskild
vadeanmälan behövs ej.
Mot nämndens beslul, varigenom nämnden avvisat ansökan,
avskrivit mål, utlåtit sig om ersättning enligt 12 § tredje siycket eller 13 §
eller i annal fall än som avses i försia slyckel ullålil sig om ersättning
enligt 14 § eller utlåtit sig i fråga som avses i 15 §, föres talan genom
besvär. Mot annal av nämnden meddelat beslul som ej innebär avgörande av saken
får talan föras endasl i samband med sådan talan som avses i försia stycket
första punkten.
Talan mol beslut av nämnden, som innebär avgörande av
saken, föres genom vad. Detsamma gäller i fråga om beslul, varigenom nämnden i
samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning enligt 14 § eller i
annan fråga som gäller allmän rättshjälp och som rör part. Särskild vadeanmälan
behövs ej.
Mot nämndens beslut, varigenom nämnden avvisat ansökan,
avskrivit mål, utlåtit sig om ersältning enligt 12 § iredje stycket eller 13 §
eller i annat fall än som avses i försia stycket utlåtit sig om ersättning
enligt 14 § eller i annan fråga som gäller allmän rättshjälp eller utlåtit sig
i fråga som avses i 15 §, föres talan genom besvär. Mot annat av nämnden
meddelat beslut som ej innebär avgörande av saken får talan föras endast i
samband med sådan lalan som avses i första stycket första punkten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut av nämnden fär verkställas som domstols dom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979,
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Förslag till
Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)
Härigenom
föreskrivs alt 212 och 219§§ ulsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
överexekuior genom särskili beslul ullålil sig över omständighet, som angår
målets behandling: däröver må ej besvär anföras annoriedes än i sammanhang med
huvudsaken. Ej vare part förment att särskilt överklaga beslut, varigenom
överexekutor före målets slutliga avgörande ullålil sig i fråga, som avses i
195S 1 mom., eller meddelal förordnande enligi 208§. Tilltror part sig visa,
all utsökningsmål av överexekutor onödigt uppehälles; äge då att däröver klaga.
Har
överexekuior genom särskili beslul ullålil sig över omsländighel, som angår
målels behandling; däröver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang med
huvudsaken. Ej vare prl förmenl all särskilt överklaga beslul, varigenom
överexekutor före målets slutliga avgörande ullålil sig i fråga, som avses i
195§ 1 mom., eller meddelal förordnande enligi 208 § eller utlåtit sig i jråga
som gäller allmän rättshjälp. Tilltror part sig visa, att utsökningsmål av
överexekutor onödigt uppehälles; äge då att däröver klaga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
219 P
Talan mot hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål
skall fullföljas genom besvär lill högsta domstolen.
Har
i utsökningsmål hovrätt meddelat beslut, varigenom målet visats åter till
överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § 2 mom. finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Över
beslut, varigenom hovrätten, innan ändringssökandel slutligen prövas,
förordnat, alt överexe-kutors utslag icke må verkställas eller att, om
verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas, eller utlåtit
sig i fråga, som i 195 § 1 mom. sägs, må särskild talan föras. Har hovrätten i
annat fall än nu sagls genom särskilt beslul utiåtil sig över omständighet, som
angår målets behandling; däröver må besvär ej anföras annorledes än i
sammanhang med huvudsaken.
Över
beslul, varigenom hovrätten, innan ändringssökandel slutligen prövas, förordnat,
atl överexe-kutors utslag icke må verkställas eller atl, om verkställighet
redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas, eller utlåtit sig i fråga, som
i 195 § I mom, sägs, eUer utiåtil sig i fråga som gäller aUmän rättshjälp, må
särskild talan föras. Har hovrätten i annat fall än nu sagts genom särskilt
beslut utlåtit sig över omständighet, som angår målets behandling; däröver må
besvär ej anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1946:814. ' Senaste lydelse 1946:814.
Prop. 1978/79:90 469
Ej mä klagan föras över utslag, varigenom hovrätten
undanröjt förordnande, som av överexekutor meddelats enligt 208 S,
Denna lag iräder i krafl den 1 juli 1979.
9 Förslag till
Lag om
ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall
Härigenom föreskrivs alt 23 och 34 §§ lagen (1966: 293) om
beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse
23 §
Mot psykiatriska nämndens be- Mol psykialriska
nämndens be-
slul får
lalan icke föras. slul enUgt denna lag får lalan icke
föras.
34 §'
Ulskrivningsnämnd eller psykia- Utskrivningsnämnd
eller psykia-
lriska nämnden får avgöra ärenden iriska nämnden får
avgöra ärenden
endasl om nämndens samtliga leda- endasl om nämndens samtliga leda
möter äro närvarande. Beslul röran- möter äro närvarande .Beslut röran
de förskott på ersättning som avses de förskoll på ersättning som avses
i 32 § eller 33 § tredje stycket fär i 32 § eller 33 § tredje siycket får
dock på nämndens vägnar medde- dock på nämndens vägnar medde
las av ordföranden. las av ordföranden. Detsamma gäl
ler beslut som rör rättshjälp genom
offentligt biträde.
Bestämmelserna i 29 kap. rällegångsbalken om omröslning i
överräll äga motsvarande tillämpning på avgörande av ulskrivningsnämnd eller
psykialriska nämnden.
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1979.
' Senasle lydelse 1973:129.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda
Härigenom
föreskrivs atl 22 och 45 S§ lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslulsnämnd
får avgöra ärende endasl om ordföranden och minsl tvä andra ledamöier är
närvarande. Beslul rörande förskott på ersättning som avses i 20 § eller 21 §
tredje slyckel får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.
Beslutsnämnd
får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är
närvarande. Beslut rörande förskott på ersältning som avses i 20 § eller 21 §
tredje siycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden. Detsamma
gäller beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i
överrätt äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.
45
§2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mot
psykiatriska nämndens beslut eller huvudtillsynsmyndighe-lens beslut enligt 44
§ får talan icke föras.
Mot
psykiatriska nämndens beslul enUgt denna lag eller huvudtillsynsmyndighetens
beslut enligt 44 § får talan icke föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 fråga om talan mot länsskolnämnds beslut gäller 54 §
skollagen i tilllämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
Senasle lydelse 1973:130. Senaste lydelse 1971:639.
Prop.
1978/79:90 471
Uldrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammaniräde 1978-11-29
Närvarande: f d. regeringsrådel Martenius, regeringsrådet
Petrén, jusliiie-rådei Sven Nyman, jusliiierådei Knuisson.
Enligi protokoll vid regeringssammanträde den 24 augusti
1978 har regeringen på hemslällan av statsrådet Wikström beslutat inhämta
lagrådels yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
2.
lag om ändring
i föräldrabalken
3.
lag om ändring
i rättegångsbalken
4.
lag om ändring
i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)
5.
lag om ändring
i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten
6.
lag om ändring
i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder
7.
lag om ändring
i lagen (1976:839) om statens va-nämnd
8.
lagom ändring i
utsökningslagen (1877:31 s. 1)
9.
lag om ändring
i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
10. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger
om vissa psy
kiskt utvecklingsstörda.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Tomas Stahre. Förslagen föranleder föjande yttranden.
Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)
Lagrådet:
Del nuvarande rättshjälpssyslemet trädde i kraft så sent
som 1973. Del kom emellertid snart alt betraktas som svårtillgängligt, byråkratiskt
och ägnat all medföra dröjsmål med handläggningen av de rättsliga angelägenheler
som rättshjälpen skall avse.
Det lill lagrådet remitterade förslaget lill
rältshjälpslagstiftning präglas främst av en strävan till decentralisering av
beslutsbefogenheter från rältshjäipsnämnderna till advokater, domstolar och
vissa andra myndigheter som handlägger mål eller ärenden vari rättshjälpsbehov
uppkommer. Otvivelaktigt kommer rättshjälpssyslemet att i många hänseenden bli
enklare och effeklivare om denna organisationsförändring genomförs.
Prop. 1978/79:90 472
Mol förslaget kun emellertid - likaväl som mol det
gällande sysiemel -anmärkas all den blivande lagstiftningen kommer ull bli
svårtillgänglig i den meningen att den innehåller många relalivi invecklade
bestämmelser. En del av dessa finns redan i den nu gällande lagen. Det kan
ifrågasättas om inte önskemålel om en enklare och lätlbegripligare lagstiftning
skulle vunnil på en frigörelse frän den ram som den ursprungliga lagen drar
upp. Å andra sidan är de förhållanden som skall beskrivas delvis av sä komplicerad
natur, alt enkla framställningar är svåra att åstadkomma.
Lagrådels granskning har främsi inriklats på den
lagiekniska utformningen. När lagrådet kommii in på de delar av lagen i vilka
någon ändring icke föreslås i lagrädsremissen, har granskningen i huvudsak
endasl haft lill syfte att åstadkomma enhetlighet i lagen sådan den kommer atl
framträda efter de nu föreslagna ändringarnas genomförande.
Lagrådel anser all förslaget, med de av lagrådet förordade
ändringama, bör kunnu upphöjas lill lag.
Petrén:
Av den samhälleliga rättshjälpens fyra former är det
framför allt huvudformen, den allmänna rälishjälpen, som är föremål för
översyn i lagrådsremissen. De ire andra formerna, rällshjälp åt misstänkt i
brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde och rådgivning, undergår i stort
sett blott smärre justeringar.
Genom de i remissen föreslagna organisatoriska ändringarna
uppnås atl handläggningen av huvuddelen av ärendena om allmän rällshjälp kommer
att koncentreras lill en myndighei. 1 molsall riklning verkar dock det förhällandel
alt i ett mäl, som går genom flera dömande instanser, varje domstol för sig
skall ha all förelä en sluireglering. Molsvarande gäller beiräffande mål som
följer en instansordning med förvaliningsmyndighel i botten och
förvaltningsdomstolar som besvärsinstanser. Om talan rörande en och samma
angelägenhet för vilken beviljats allmän rällshjälp förs i flera instanser,
görs sålunda ofta flera slulregleringar allteftersom mälel fortskrider.
Handläggningen av rättshjälpen i angelägenhelen kan komma alt flyttas mellan
rättshjälpsnämnd och annan myndighet i olika kombinationer. Andra problem reser
det förhällandel all även advokaler och bilrädande jurister, både enskilt verksamma
och anställda vid allmänna advokatbyråer, tilldelas beslutsfunktioner enligt
den nya ordningen.
Beiräffande den allmänna rälishjälpen förtjänar vidare
noleras att den rällssökandes bidrag lill rällshjälpskoslnadema, som lidigare
kallats koslnadsbidrag, nu föreslås benämnt rältshjälpsavgifl. Därmed återgår
man till terminologin i departementspromemorian Ju 1970:14. Denna ändring i lagen
är emellertid ej all betrakta enbart som en terminologisk detalj.
Genom införandel av ordel avgifl i lagen belönas nämligen
alt del här är fråga om en prestation av offentligrällslig art som läggs på den
enskilde. Samhällets rättshjälp karaktäriserades vid sin tillkomst som
"ett direkt
Prop.
1978/79:90 473
ekonomiskt stöd från det allmännas sida" (prop.
1972:4 s. 228). Huvudformen allmän rättshjälp är konstruerad på så vis att den
rätissökande mot erläggande av denna offeniligrättsliga avgifl erhåller en rad
olika förmåner. Avgiften är icke någon form av skall utan snarare en
inbetalning som berättigar lill vissa nyiligheier. Systemet är uppbyggt sä
all, om man icke erlägger avgiften, icke heller nyttigheterna utgår; se 34 S
första stycket 1. Beslul som rör avgiften innefattar i regel
myndighetsutövning. Likaså är avgiftens mottagande och redovisning en form för
offentlig veksamhet. Avgiften slår icke i relalion lill de erhållna
nytlighelernas värde på annal säll än all avgiften icke får översliga
kosinaderna för de mollagna nylligheier-na. Rättshjälpen beviljas på grundval
av en dubbel behovsprövning, avseende såväl den rällsliga angelägenhet varom
är fråga som den rällssökandes ekonomiska ställning. Avgiftens faslslällande
försiggår i tvä skilda led. Redan i samband med atl allmän rättshjälp beviljas
faslslås ett maximibelopp för avgiften. Det ankommer därefter på den
rätlshjälpssökande alt göra inbetalningar intill detta belopp. Försl när
rättshjälpen i den rättsliga angelägenheten är avslutad eller, om denna är
anhängig vid domstol, då domslolens befallning med angelägenhelen är avslutad,
bestäms rättshjälpsavgiflen. Detla fastställande har dock inte formen av ell
självsiändigi beslul utan ingår vanligen som ell led i ell komplext beslut
avseende flera olika spörsmål, alla föranledda av rätishjälpen i den rättsliga
angelägenheten.
För
rällshjälp i form av rådgivning utgår också en avgift. Den är av mindre
kompliceral slag men skall dock fastställas genom ett offentligrättsligt
beslut och kan bli föremål för nedsättning och för eftergift. Åven här
föreligger myndighetsutövning.
Man synes icke i del remitterade förslaget ha i alla delar
gjort klart för sig vilka krav som rättsordningen från mera allmän synpunkt i
olika hänseenden släller på den lagliga regleringen av myndighetsutövning i
form av uttagande av offentligrättsliga avgifter. Det blir anledning återkomma
till härmed sammanhängande frågor under de enskilda paragraferna.
Ett ämne av allmän betydelse som ej närmare berörts i
lagrådsremissen är vilket förfarande som skall bmkas i olika slag av
rättshjälpsärenden. Dessa kan handla om beviljande av allmän rättshjälp och det
därmed sammanhängande fastställandet av maximibelopp, om jämkning av maximibelopp,
om byte av biträde, om olika ersättningsfrågor, om faslslällande av
rätlshjälpsavgift, om upphörande av allmän rättshjälp, om beviljande av rättshjälp
åt misstänkt i annan form än förordnande av offentlig försvarare, om
förordnande av offentligt biträde, om rådgivningsavgift osv.
Beslut om rådgivningsavgift fattas av advokal eller
biträdande jurisl och avses icke skola kunna överklagas. Från förfarandel i
ärende om rådgivningsavgifi kan man bortse i delta sammanhang. Flertalet av
övriga rälls-hjälpsbeslut fattas antingen av den domstol eller annan myndighet
där huvudsaken är anhängig eller av rättshjälpsnämnden. I vissa fall är dock
andra myndigheter beslutsfattare.
Prop. 1978/79:90 474
Lagstiftaren synes anse del vara självklart all alla
beslul i fräga om rällshjälp som domsiol och vissa andra myndigheler fattar är
beslut under rättegängen resp. under förfarandet i det mål eller ärende i vilkel
rälishjälpen lämnas. Ulgående härifrän föreslår lagrädsremissen ändringar i 17
kap. 14S och 30 kap. 12§ RB, 34S förvaltningsprocesslagen m.fl. lagrum. Del
synes dock iveksaml om vissa beslut rörande rättshjälp har sådant samband med
själva målet eller ärendet, att de kan anses utan vidare ingå som led i
huvudprocessen. All beslula all en person skall beviljas rättshjälp kan i och
för sig uppfattas som ett helt fristående ärende. Delsamma kan sägas om byte av
biträde eller jämkning av maximibelopp för rätlshjälpsavgift. Enligt della
synsäll borde rällshjälpsärende vid domsiol gå in under lagen (1946:807) om
handläggning av domslolsärenden. Icke minsl om rällshjälpsärendel blir ett
iväparlsärende mellan andra parter än parterna i huvudsaken kan skäl anföras
för all godlaga della belraktelsesäii.
Fråga om bilrädesersätlning är enligi gällande regler i RB
otvivelakligl en fräga som avgöres genom beslul under rättegången. Del har
därför legal nära lill hands all gå vidare pä denna väg och göra varje uppkommande
rältshjälpsfräga lill en delfråga inom huvudprocessens ram och därmed hänföriig
under reglerna i RB. Della synsäll har brukals även inom del område där
förvaUningsprocesslagen gäller. Innebörden härav lorde stundom bli alt
rättshjälpsfrägorna såsom delfrågor i ett huvudförfarande formelll icke
garanteras en lika rättssaker handläggning, som om de behandlals som
självständiga ärenden enligt lagen om handläggning av domstolsärenden eller
förvaltningslagen. Lagrädsremissens uppläggning av förfarandefrågorna synes
mig kunna godias övergångsvis tills man vunnit erfarenhet av den nya ordningen.
Skall t. ex. ett maximibelopp höjas, måste man fordra atl den som beviljats
allmän rällshjälp får tillfälle yllra sig över förslagei innan beslutet fattas,
även om RB ej har regler härom.
Det bör observeras all enligt 43 S andra siycket andra
meningen offentligt biträde i vissa fall skall förordnas av annan myndighet än
den hos vilken huvudsaken är anhängig. Då t.ex. länsrätten i dessa fall är
behörig, blir biträdesförordnandet hos rälien ett självsiändigi ärende enligt
förvaltningsprocesslagen. Om, såsom lagrådet senare föreslår,
departements-tjänsteman skall förordna offentligt bilräde i vissa
regeringsärenden, bör han därvid lillämpa förvaltningslagen. I alla de fall, då
rällshjälpsfrågor avgörs av rällshjälpsnämnden, blir förvallningslagen
likaledes lillämplig pä nämndens handläggning av saken.
Den lämnade redogörelsen visar alt rätlshjälpsärendena
kommer att bli behandlade i tämligen skiftande former beroende på i vilkel
sammanhang rälishjälpen skall utgä. Dessa olikheter är icke sakligt betingade
utan en följd av all man vall att så vill möjligl knyta rättshjälpsfrågorna
samman med själva saken. Erfarenheten får visa om denna metod leder till ett
godtagbart resultat.
En allmän fråga av iniresse för lagstiftningens uppbyggnad
är vad belräf-
Prop. 1978/79: 90 475
far den allmännu rälishjälpen spörsmälel om
avgifisbeslulens exigibililel. Genom förändringen frän koslnadsbidrag lill
rältshjälpsavgifl fär den ak-lualiiet. Vidare kommer enligi den nya ordningen
icke endasl adminisiraiiva rältshjälpsnämnder utan även domslolar all
faslsiälla rällshjälpsavgifi.
Beslut om kostnadsbidrag är för närvarande icke omedelbarl
exigibla. Om den rällssökande icke betalar kostnadsbidrag enligt vad som
åligger honom enligt beslul av rällshjälpsnämnd, har nämnden möjlighet all ansöka
om belalningsföreläggande i därför gällande ordning och pä så vis få en
exekutionstitel.
Rältshjälpsutredningen (SOU 1977:49 s. 129) föreslog att beslul
om räiishjälpsavgifts fastställande skulle fä verksiällas enligi vad som är
föreskrivel om domstols dom (jämför 31 S Iredje stycket). Föredragande statsrädet
har anfört att avsaknaden av en regel om exigibililel inte visal sig utgöra
någon påtaglig brist. Han lar därför ej upp utredningens förslag.
Spörsmälel om exigibililel har betydelse i olika skeden.
Enligi sysiemel för allmän rällshjälp erlägges rällshjälpsavgiften normalt i
förskott, innan ännu avgiften blivit fastställd. I de fall då bilräde finns,
vilkel lorde vara del vanliga, skall biträdel la ut avgiften i förskott inlill
maximibeloppet. Något prakliskl behov av exigibililel föreligger då ej. I andra
fall, dä del skall inbelalas förskoll på rällshjälpsavgiften lill siaisverkel,
kan visserligen omedelbar exigibililel ibland vara behövlig, men dä, såsom
kommer all framgå av del följande, några klara regler ej ges om när belalningen
skall ske, kan del icke bli fråga om någon omedelbar verkslällighel i della
skede av rätlshjälpsärendet. Försl när avgiften blivii fastställd och slutreglering
gjorts finns underlag som kan ifrågakomma som exekutionstitel.
1 de flesta fall skall, då rättshjälpsavgiflen
faslställes, denna redan vara eriagd. Behov av exekutionstitel uppkommer först
i de fall då den fastställda avgiften alltjämt uteslår ogulden. Den
situationen lorde bli vanlig då rällshjälpsavgiften faslställes i samband med
all beslul fallas om rättshjälpens upphörande. Ell sådant beslul lorde oftast
innebära all den som haft rättshjälpen ålägges all i rältshjälpsavgifl erlägga
ett belopp motsvarande stalsverkels koslnader för den rättshjälp som erhållits.
Enligt den nya ordningen kommer beslul om en höjd
rätlshjälpsavgift atl kunna fattas av rättshjälpens besvärsnämnd eller av
domstol i högre instans på lalan av del allmänna. I fråga om beslul av denna
art skulle i vissa fall exigibililel vara önskvärd. Vad gäller beslul av
besvärsinstans kan sådant ocksä gå ut på atl ersättning till bilräde eller
annan skall nedsättas med skyldighet för denne alt återbetala vad han mottagit
för mycket.
En ny situation inträder även såtillvida all framgenl
olika slag av domslolar kommer all faslställa rätlshjälpsavgift. Åven om dessa
beslul mera sällan innebär att något belopp skall inbetalas, kan dock sådana situationer
inträffa, t. ex. om maximibeloppet höjts och den rätissökande ännu inte till
statsverket erlagl del ytterligare belopp i rällshjälpsavgifi som
jämknings-beslulel föranlell. Slutregleringen kan också innebära att bilrädel
har alt
Prop. 1978/79:90 476
till statsverket inbelala viss del av det belopp som
förskottsvis eriagts av den rättssökande till bilrädel.
Domstol och även annan myndighei skall vid slutregleringen
faslställa bilrädesersällningen och rällshjälpsavgiften. Avräkningen på grund
av dessa beslul bör, säsom framgår av vad som anföres vid 27-30 §§, enligi
lagrådels mening bli en ren verkställighetsangelägenhel. Denna får länkas
förelagen, om domstol är beslutande, på dess kansli. Del avräkningsbesked som
därvid upprättas borde lämpligen kunna bli exekutionstilel. Del synes märkligl
all, om inbelalning ej sker enligi avräkningsbeskedei, della som bygger pä
domslolens avgörande av rättshjälpsfrägorna icke skulle ha annan rättsverkan än
vilket som helsl annat krav och blott kunna utgöra gmndval för en ansökan om
betalningsföreläggande, kanske ingiven till samma domstol som beslutat i de
aktuella rättshjälpsfrägorna.
Tänkbart är självfallet att - i strid med grundtanken i
vad lagrådet avser alt föreslå - i administrativ väg ålägga de allmänna
domslolarna, vilkas domar enligi ulsökningslagsliflningen ulgör
exekutionstilel, all i domarna inlaga alla de betalningsförpliktelser vartill
en avräkning i rätlshjälpsärendet kan leda fram. Bortsett från del
osyslematiska i ell sådani arrangemang skulle en lösning av denna art medföra
ell markerande av skiljelinjen lill förvaliningsdomslolarna. Dessa saknar i
allmänhet motsvarande möjlighel all genom inlagande av beslut, gmndade på
avräkningen i rältshjälpsärendel, i sina domar göra dessa beslul exigibla.
Meloden alt draga in avräk-ningsresuliatet i rätlshjälpsärendet i domslutet i
huvudsaken medför även andra komplikationer, bl. a. beroende på att ny
slutreglering skall ske i varje instans. Intas avräkningsresultatet t.ex. i
underrättens dom och överklagas denna blott i huvudsaken, vinner besluiel i
rättshjälpsärendet laga krafl. Ändock skall ell nyll avräkningsbeslut fattas av
överinstansen som kan innebära ändring i underrättens lagakraftvunna beslut i
samma sak.
I lagrädsremissen saknas i slort seil alli malerial som
skulle kunna belysa exigibilileisfrågorna. Underlag för någoi förslag
härvidlag frän min sida förefinnes därför ej. Konsekvenla och hela fallel
övergripande lösningar lorde ej kunna nås ulan lagstiftning. I den föreliggande
situationen gärdet ej alt komma längre inom det icke oviktiga område som
exigibilitelen bildar än lill allmänna överväganden av den ari som nu
redovisals.
Ingressen
Lagrådet:
Med hänsyn till vad lagrådel i del följande föreslär bör
iredje alt-satsen ges följande lydelse: "dels att i lagen skall införas
fem nya paragrafer, 5 a, 5 b, 9 a, 18 a och 49 a§§, samt närmast före 20, 22,
24, 26, 27, 31, 33 och 34§§ nya mbriker av nedan angivna lydelse."
Dessutom bör i andra altsatsen lilläggas 36 §.
Prop. 1978/79:90 477
2 S Lagrådel:
1 I § beskrivs de fyra olika former för samhällets
rällshjälp som rällshjälpslagen behandlar. Därefter anges i 2§ vem som
"lämnar" rällshjälp. Ordel rällshjälp brukas därvid i en annan
belydelse än i lagen i övrigi, nämligen som beteckning för råd och annat
personligt bistånd i rällsliga angelägenheler. Detla bruk av termen rättshjälp
kan verka förvillande. Ordel bör därför i paragrafen ersättas med
"bilräde och rådgivning", som är de former i vilka personligt bistånd
lämnas inom ramen för lagstiftningen.
Paragrafen har iniresse bl. a. därför all den markerar
förekomslen av bäde allmänna och enskilda advokatbyråer. Denna distinktion,
som i gällande räll framslär som relalivi oväsentiig, får ökad viki, när de
lagändringar som nu föreslås blir genomförda. Advokaler och bilrädande jurister
- både de vid allmänna och de vid enskilda advokatbyråer - föreslås nämligen
genom en regel i 16 § skola få räll att i vissa familjerältsliga angelägenheler
bevilja allmän rättshjälp. I samband därmed har den beslutande alt fastställa
maximibeloppet för rällshjälpsavgiften. Härmed ges gruppen advokaler och
biträdande jurister befogenhet alt ulöva offentlig myndighet och deras
ställning i rättshjälpssyslemet förändras. Från all ha varil främsi biträden
får advokater och biträdande jurister också en vikiig beslutsfunktion inom
rältshjälpssystemel.
Advokaler och biträdande jurister som är anställda vid
allmän advokalbyrå intar emellertid härvidlag i sin egenskap av offentligt
anställda en annan ställning än de enskilt verksamma advokaterna och
biträdande juristerna på enskild advokalbyrå. Man kunde tänka sig att de, i
likhet med andra statsanställda i motsvarande situation, skulle anses besluta
om allmän rällshjälp för sin myndighets räkning, dvs. för den allmänna advokatbyrån.
Lagförslagets 16§ är emellertid så utformad, att advokater och biträdande
jurister beslutar i eget namn. Man måste därför uppfatta envar av dem som en
förvaltningsmyndighet, vars beslulskompetens regleras av rällshjälpslagens
hithörande bestämmelser. Reglerna i instruktionen (1973: 249) för de allmänna
advokatbyråerna blir icke tillämpliga på de beslut de fattar om beviljande av
allmän rättshjälp och fastställande av rältshjälpsavgifiens maximibelopp.
Detta innebär, att stadgandet i 1 § nämnda instruktion, som begränsar
förvaltningslagens tillämplighel vid allmän advokatbyrå till ärende som avser
byråns administrativa verksamhei, ej gäller för dessa beslut. Sålunda blir
förvaltningslagen atl lillämpa i dessa fall. Frågeställningen blir av belydelse
även då det gäller t.ex. reglema i 49§ om besluts överklagbarhel.
Offentligt anställda advokater och bilrädande jurister är
vidare, också när de handlägger rältshjälpsärenden, underkastade tillsyn av JK
och JO och deras handlingar blir allmänna, om än de enligt 26 § lagen
(1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
regelmässigl är sekrelessbelagda.
Prop. 1978/79:90 478
Till belysning uv ifrågavarande advokaters och biträdande
juristers inplacering i förvaliningen kan nämnas all de förordnas av
domslolsverkel. De Ulgör därmed en klurl uvgränsad personalgrupp.
Del är ungeläget ull dennu grupps förvaliningsrättsliga
siällning uppmärksammas vid iilarbelundel av verkställigheisföreskrifter.
Detla är också av viki med tanke pä del löpande arbelel på de allmänna
advokaibyråer-na. 1 anslutning härtill bör övervägas vilkel sekretesskydd som
skall tilläggas offeniligi anslälld advokats och biträdande jurists beslut om
beviljande av allmän rättshjälp och fastställande av maximibelopp för
rätlshjälpsavgift och om rädgivningsavgift. Det kan ifrågasättas om icke
själva beslulen bör undanlas från sekreless. Molsvarande beslul fattade av
rätlshjälpsnämnd är för närvarande icke sekrelessbelagda; se 3 § kungörelsen
(1939:7) med förordnanden på civilförvallningens område jämlikl lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rälien all uibekomma allmänna
handlingar.
De enskili verksamma ad vokalerna och bilrädande
jurislerna pä enskilda advokatbyråer utövar också myndighei, när de beviljar
allmän rättshjälp enligi 16 S i föreslagen lydelse, fastställer maximibelopp
för rätlshjälpsavgift elc. Det är sålunda här fråga om ett överlämnande av
förvaltningsuppgifter innefattande myndighetsutövning lill enskild individ. Härom
stadgas i 11 kap. 6§ Iredje slyckel regeringsformen all överlämnandel skall ske
med slöd av lag. Della villkor uppfylles i och för sig genom slad-gandena i
rällshjälpslagen.
När säsom i förevarande fall överlämnandel sker genom
föreskrifi i själva lagen, lorde grundlagsregeln böra förslås så all
lagbeslämmelsen om överlämnandel skall innehålla besked om lill vilka enskilda
individer uppgiften ifråga överlämnas. Gruppen måsle vara i lagen beslämd på
sådani sålt, atl det går alt faslställa vilka uppgiflsmoltagarna är.
Detta krav får anses uppfylll såvitt gäller enskilt
verksamma advokaler. Genom stadgandena i 8 kap. RB är denna grupp klart
angiven. Däremoi saknas för närvarande offenUigrättslig reglering som lägger
fast vilka personer som är bilrädande jurisler på enskild advokalbyrå. I
förevarande sammanhang kan ej anses lillfyllesl all man med ledning av den
praxis som lillämpas på enskilda advokatbyråer och eljest i rättslivet med
tämligen god säkerhei kan utpeka de personer som i nuläget regelmässigt
uppfattas som bilrädande jurisler på enskilda advokatbyråer.
För atl lillgodose grundlagsregelns syfte måsle del genom
offeniligrättsliga krilerier slås fasl vilka enskilda individer som vid varje
särskilt tillfälle är bilrädande jurisler på enskilda advokatbyråer och i denna
egenskap behöriga atl bevilja allmän rättshjälp, fastställa maximibelopp,
efterge rådgivningsavgift etc. Nödiga regler på denna punkl kan antagas böra
innehålla krav om avlagd juridisk examen och om sådan anknytning lill enskild
advokatbyrå som innefattar uppdrag all där fullgöra uppgifter som ankommer på
advokat. Vidare lorde någon form av regislrering erfordras, exem-
Prop. 1978/79:90 479
pelvis hos advokalsamfundet, som ger vederbörande den
formella ställningen av bilrädande jurisl pä enskild advokatbyrå. Regeringen
bör bemyndigas meddela regler i della ämne.
Paragrafen kan under hänvisning lill vad här sagls ges
följande lydelse: "Biträde och rådgivning enligt denna lag lämnas, när
annal icke anges i lagen, av advokat eller biträdande jurisl på allmän eller
enskild advokatbyrå. Regeringen meddelar närmare bestämmelser om vem som
enligt denna lagar bilrädande jurisl på enskild advokalbyrå."
4 § Lagrådel:
Vid rällshjälpsnämndernas lillkomsi ansågs all i nämnderna
vid sidan av lagfarna medlemmar och personer med advokaterfarenhet också skulle
ingå lekmän utsedda på förslag av kommunala organ. 1 det ursprungliga förslaget
var avsett att det skulle finnas en rätlshjälpsnämnd i varje län. Del var då
naturligt atl låla landstinget vara förslagsställare beiräffande lekmännen.
Man fasthöll vid denna tanke då rättshjälpsnämndernas antal minskades och deras
områden begränsades all överensslämma med hovrätternas domkrelsar. Landslingen
i de län som ingick i rältshjälpsnämndens verksamhetsområde fick samverka om
framläggande av förslag till lekmän i nämnden. En regel härom finns i 4§ andra
stycket gällande lag.
Läget förändras radikalt då nu rättshjälpsnämndernas antal
enligt lagrädsremissen skall skäras ned till två. Vardera nämnden kommer atl
ha halva landet till verksamhetsområde. Grunden för tanken att låla
förslags-ställandet beträffande lekmännen vila på kommunala organ har därmed
ryckts undan. Del låter sig knappast göra att ge regional förankring åt nämnder
som skall läcka halva landet, den ena med kansli i Siockholm och den andra med
kansli i Jönköping. De två lekmännen i vardera nämnden kan icke vara i stånd
alt tillföra sin nämnd någon egentlig regional kontakt.
Under sädana omständigheter, då man av prakliska skäl
måsle uppge det kommunala förslagsställandet, synes rimligast att regeringen
själv utser lekmännen. Då regeringen skall ulse ordföranden, förefaller det
vara enklast alt regeringen tillsätter de båda nämnderna i deras helhet. Den
får då lillse all inslaget av lekmän får en lämplig regional fördelning med
beaktande av att nämnderna skall kunna sammanträda tämligen ofta. Utseendet av
de två nämndema kan icke bli nägon belungande uppgift.
Allemalivei all låla domslolsverkel ulse medlemmar i
nämnderna kan knappasl lillslyrkas. Om domstolsverket, såsom föreslås i 49a§
lagrådsremissen, får rätt all överklaga rättshjälpsnämnds beslul, kan del icke
vara lämpligt att detta partsorgan samtidigt har att utse ledamöter i
nämnderna. Även om klagorätlen överföres till ett allmänt ombud hos verket,
vilkel lagrådel föreslår under 49a §, kvarslår belänkligheiema.
Under alla omständigheter anser sig lagrådel böra avstyrka
förslaget att låta Landstingsförbundei bli förslagsställare beträffande vissa
nämndleda-
Prop.
1978/79:90 480
möter. Förbundel är en enskild sammanslutning med uppgift
att förelräda landstingen i vissa sammanhang och all vara ell serviceorgan för
dessa. Det bör icke av lagstiftaren lilldelas funklioner som här avses och som
till sin natur är sädana atl endasl folkvalda organ bör fullgöra dem.
Beakias vad lagrådel nu anfört, kan paragrafens andra
siycke erhålla följande avfattning:
"Regeringen uiser ordförande och övriga ledamöier i
rällshjälpsnämnd. Den ledamol som skall vara enskili verksam advokal ulses
efter förslag av Sveriges advokatsamfund."
5 a S Lagrådel:
Förevarande paragraf innehåller en ny föreskrifi vari
stadgas all del skall finnas en besvärsnämnd, om vilken regeringen skall
meddela närmare bestämmelser. Nämnden avses enligt reglerna i 49 § andra stycket
bli prövningsinstans för besvär anförda över beslut av rällshjälpsnämndema och
andra förvaltningsmyndigheter. Enligt 49 S tredje stycket skall talan mot
besvärsnämndens beslul enligt lagen ej få föras. Om nämnden sägs icke annat i
motiven än att den skall bli en frislående myndighet lösgjord från sin
nuvarande ställning som en del av domstolsverket.
Den nuvarande besvärsnämnden - som under 1976 mottog I 226
ärenden - är inrymd i domslolsverkel och ulgör della i viss sammansättning.
Nämnden har förfailningsmässigi reglerals i inslmklionen (1975:506) för
domslolsverkel. I 7§ inslmklionen sladgas bl.a. alt nämnden beslår av
ordförande och sex ledamöier och all dessa ulses av regeringen. 1 10 § ges
regler om beslulförhei och om omröslning i nämnden. Av nämndens ledamöier är
för närvarande ivå domare, bland dem ordföranden, och Ivå advokaler.
Enligt 11 kap. 4§ regeringsformen gäller att beträffande
domstolar vissa gmndläggande regler skall ges i lag. Besvärsnämnden är
visserligen icke nägon domstol, men dess beslut kommer i många fall atl vara
avgörande för om en medborgare över huvud kan föra sin sak inför domstol. Det
ligger därför nära till hands att kräva lagreglering av nämnden i grundläggande
avseenden. Del förtjänar påpekas att besvärsnämnden har till uppgift all
öveipröva avgöranden av i.ex. rättshjälpsnämnderna, vilkas sammansättning och
förfarande är lagreglerade.
Förevarande paragraf bör innehålla regler om nämndens
namn, dess sammansättning och tillsättande. Utgår man från all nämndens sammansättning
förblir oföi-ändrad, likaså atl nuvarande krav för beslulförhei bibehålls, kan
paragrafen få följande uiformning:
"För prövning av besvär i vissa fall enligt denna lag
finns rättshjälpens besvärsnämnd. Den består av ordförande och sex andra ledamöter.
Ordföranden och ytterligare en ledamol skall vara lagfarna och erfarna i
domar-
Prop. 1978/79:90 481
värv. Av övriga ledamöier skall tvä vara advokater, en
anslälld på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. Återstående tre
ledamöter skall vara svenska medborgare och myndiga.
Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter för viss
tid. Den ledamot som skall vara enskilt verksam advokal ulses efter förslag av
Sveriges ad vokal samfund.
För ledamol skall finnas en eller flera ersättare. Besiåmmelserna
om ledamol äger motsvarande lillämpning pä ersättare.
Besvärsnämnden är beslutför med ordföranden och minsl fem
andra ledamöter. 5 § andra siycket äger molsvarande tillämpning på besvärsnämnden."
1 lagrådsremissen återges rättshjälpsulredningens förslag
att, även sedan besvärsnämnden blivit en självständig myndighei, domstolsverket
bör ombesörja atl nämnden har tillgång till föredragande och kanslipersonal.
Lagrådel vill betona att det för tilltron lill besvärsnämndens självständighel
är av vikt all nämnden får en från domslolsverkel hell frislående kansliorganisation.
5b§ Lagrådet:
Enligi denna paragraf skall vad som sägs om allmän domsiol
i vissa uppräknade paragrafer gälla även andra domslolar och nägra angivna
adminisiraiiva myndigheler. Lämpligare synes vara all använda den generella
lermen domsiol och i denna paragraf ange atl med domstol i lagen skall likställas
de nämnda administrativa myndigheterna. Till undvikande av tveksamhet kan
dessutom i paragrafen uppräknas de domslolar som åsyftas. Om paragrafen
formuleras på della säll lorde uppräkningen av lagrum inte behövas.
På grund av det anförda föreslår lagrådet all paragrafen
ges följande lydelse:
"Med domsiol förstås i denna lag allmän domsiol,
allmän förvaliningsdomsiol, bosladsdomslolen, försäkringsöverdomslolen,
försäkringsrätt, marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen,
skatteräii, fasiigheistaxeringsrätt, länsräll och krigsrätt. Vad i lagen sägs
om domstol skall även gälla arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor."
Om 5 b§ ändras i enlighel med vad som lagrådet föreslår
erfordras följdändringar, huvudsakligen i de paragrafer till vilka det
hänvisas i paragrafen i dess lydelse enligt det remitterade förslaget.
6 och 7§§ Lagrådel:
Allmän rättshjälp måsle anses vara en social förmån,
vartill envar som 31
Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Prop. 1978/79:90 482
uppfyller uppslällda villkor är berättigad. Det synes
därför icke riktigt atl i de båda stycken i lagen som anger förutsättningarna för
erhållandet av allmän rättshjälp, nämligen 6S försia slyckel och 7*i första
siycket, del sägs all allmän rättshjälp/ijr beviljas under de angivna
betingelserna. I princip föreligger ingen valfrihet all bifalla eller avslå
ansökan om allmän rällshjälp annal än vid lillämpningen av 16 S. Fyller
sökanden villkoren, skall med nämnl undanlag allmän rällshjälp sålunda beviljas
honom. Ordet "fär" bör pä anförda skäl utgå ur de båda slyckena.
9S Lagrådet:
En väsentlig fråga är i vilken ulsiräckning kosinad för
bevisning och utredning kan bli sådan kostnad för rällshjälp som enligt första
stycket belalas av slalen. Regler härom finns i paragrafens andra stycke 2 och
3. De båda punklerna har lillkommil vid olika lillfällen. Punkl 2 avser
bevisning vid allmänna domslolar och andra närslående domstolar jämie utredning
i angelägenhet som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall
prövas av skiljemän och punkl 3 uiredning i angelägenhet som skall prövas av
förvaltningsdomslol eller förvaltningsmyndighet. Till dessa bestämmelser
anknyter reglerna i 24 och 25 §§ som också behandlar spörsmål om bevisning och
utredning.
Reglerna i andra siycket 2 och 3 har ej undergått någon
egentlig översyn i samband med den i lagrådsremissen framlagda reformen, som
kännetecknas bl. a. av att alla domstolar i princip tilläggs samma ställning
med avseende på allmän rällshjälp. Rättegängsulredningens arbele berör, säsom
påpekats i lagrädsremissen, vissa av hithörande frågor. Något fullständigt
förenhelligande av reglerna rörande bevisning och utredning beträffande alla
slag av domstolar lorde ej vara möjligl. Mellan exempelvis allmänna domstolar
och förvaltningsdomstolar lorde vissa skiljaktigheter vara ofrånkomliga
beroende på grundläggande olikheter beträffande bevisningen i dispositiva
tvistemål och utredningen i förvallningsmål. Någon närmare analys av de
fakiorer som är av belydelse vid en samordning av rättshjälpsreglerna på delta
område för de olika slagen av domstolar har icke gjorts. Om t. ex. biträde
beslutar om mindre uiredning i angelägenhet som kan komma under allmän domstols
prövning gäller enligt andra stycket 2 vissa regler medan molsvarande beslut i
en förvallningsangelägenhet enligt andra stycket 3 skall fattas på grundval av
något annorledes utformade kriterier. Vidare kan nämnas alt vad gäller
rällshjälp för bevisning vid allmän domstol denna ensam har beslutanderätten
därom enligt 24 §, medan i mål vid allmän förvallningsdomstol
rätlshjälpsnämnden har beslutsbefogenheter beiräffande uiredning som skall
tillföras målel.
Enligi lagrådels uppfattning bör övervägas om en bälire
samordning av rälishjälpsreglerna på detta område på sikt kan uppnås.
Prop. 1978/79:90 483
II § Lagrådet:
Viss osäkerhet råder i förslaget rörande
begreppsbildningen kring rätts-hjälpsavgiften. Formellt sett fastställs
rällshjälpsavgiften först i rätis-hjälpsärendels slutskede. Redan vid
rältshjälpsärendels början har emellertid ett maximibelopp faslsiällis för
avgiften. Inbelalning föruisatles ske under ärendels gång.
I och med alt termen rätlshjälpsavgift införs, kan man
icke längre bruka den i paragrafen för närvarande använda konstruktionen all
vad den rällssökande inbetalar är ett bidrag till de i målet uppkomna
kosinaderna. Den föreslagna ordningen bygger på all den rätissökande betalar
sin avgifi i förskott och att staten betalar alla kostnader för den lämnade
rätishjälpen som det sägs i 9 § första stycket.
Förevarande paragraf bör innehålla den grundläggande
bestämmelsen om rättshjälpsavgiflen. Den skall framför allt ange de materiella
förutsättningarna för avgiftens fastställande.
En förutsäitning för alt rätlshjälpsavgift skall
fastställas är all del i den rättsliga angelägenhei för vilken rättshjälpen
beviljals har uppkommil rältshjälpskostnad av den art som anges i 9 S andra
stycket eller 10 S tredje siycket. Finns ej sådan kostnad, skall någon
rätlshjälpsavgift ej utgå, trots att allmän rättshjälp ålnjulils och atl
inbetalning kan ha gjorts på grund av beslul om maximibelopp.
Av paragrafen avses vidare enligi lagrådsremissen skola
kunna uiläsas att rättshjälpsavgiften ej får översliga de rällshjälpskoslnader
som uppkommil enligt nämnda båda lagrum. Denna grundsats är av den belydelse
att den bör komma till tydligt ullryck i lagen.
Reglerna för rältshjälpsavgifiens erläggande finns inie
endasl i 12- 15 §§. I dessa anges grunderna för maximibeloppels beräknande, medan
27 och 28 §§ (i lagrådets förslag endast 27 §) innehåller reglerna om själva
erläggandet. Om hur avgiften fastslälles finns regler i 29 § (i lagrådets
förslag 28 §).
Under angivna förhållanden föreslås atl paragrafens första
siycke, under föruisättning att vad lagrådet föreslär angående 30 § beaktas,
får följande lydelse:
"Den som beviljals allmän rättshjälp skall eriägga
rättshjälpsavgift, om kostnad för rättshjälpen uppstår enligt 9 eller 10 §.
Avgiften utgår med summan av dessa kostnader men får icke överstiga
maximibeloppet enligi 12-15 §§ utom i fall som avses i 29 §."
Bemyndigandet i andra stycket torde böra avse föreskrifter
för beräkning av maximibeloppet men ej för rällshjälpsavgiften. Stycket torde
böra ändras i enlighet härmed.
Prop. 1978/79:90 484
12 S Lagrådet:
Enligi försia slyckel i förslugel skall
rättshjälpsavgiflen, när den rällssökandes årsinkomst inie översliger tre
gånger basbeloppet, uigöra en hundradel av basbeloppel, såvida den inte av
särskilda skäl nedsätts eller efterges. 1 paragrafens andra och iredje stycken
anges maximibeloppel av den avgifl som får las ul av rättssökande med högre
inkomsi.
Som anförts vid 11 § fär rällshjälpsavgiften aldrig
översliga summan av de koslnader som avses i 9 och 10 §S. Detta innebär all
även del avgifisbe-lopp som anges i 12 § försia stycket måsle uigöra ett
maximibelopp. Vid utformningen av denna beslämmelse kan man aniagas ha uigåll
från atl det i prakiiken inte kommer i fräga att bevilja rällshjälp, om inte
kostnaderna kommer atl överstiga detta belopp. Med de nya besiåmmelserna i 9 a
S kommer emellertid saken i ett nyll läge. 1 lagrådsremissen förutsätts atl allmän
rättshjälp kan komma all beviljas även den för vilken endast kommer all uppslå
sädana kostnader som avses i 9 a S. I detta fall uppkommer inte någon kosinad
som föranleder alt den rättssökande skall betala rättshjälps-avgift.
Efiersom i vissa fall rällshjälpsavgifi alllså ej kommer
att slutligen fastställas, bör i detta stycke inie anges räilshjälpsavgiftens
storlek ulan endast maximibeloppels. Härav följer atl den i andra meningen
angivna nedsättningen och eftergiften av avgiften i slället måste avse
nedsättning av maximibeloppet. Hinder bör av naturliga skäl ej möta mot att
detta belopp nedsättes lill noll.
Lagrådel förordar därför all framför ordel
"rättshjälpsavgiflen" i första slyckel försia meningen insattes orden
"maximibeloppel för" och all andra meningen får följande lydelse:
"Maximibeloppel får nedsättas om särskilda skäl föreligger." I
iredje slyckel bör uttrycket "lägsia rältshjälpsavgifl" ändras lill
"lägsta maximibelopp".
15 §
Martenius, Sven Nyman och Knutsson:
Maximibeloppel för rättshjälpsavgiften fastställs enligt
19 § första slyckel i del remitterade förslaget i samband med att allmän
rättshjälp beviljas. Det sålunda fastställda maximibeloppet ligger sedan till
grund för det eller de beslul om fastställande av rätlshjälpsavgift som skall
meddelas enligt förslagels 29 §. Maximibeloppel kan emellertid jämkas underde
förutsättningar som anges i förevarande paragraf. Beslut om sädan jämkning kan
meddelas såväl i samband med faslslällande av rätlshjälpsavgift som vid andra
tillfällen. Regeln i 19 § om fastställande av maximibelopp synes böra
överflyttas till denna paragraf som ett försia stycke. Paragrafen kommer då all
ge föreskrifter om beslutsfallande beiräffande maximibelopp för
Prop. 1978/79:90 485
rätlshjälpsavgift såväl i samband med att rättshjälp beviljas
som senare under rältshjälpsärendels gång.
Frågan om vem som skall beslula om jämkning av
maximibelopp synes ej böra upptas innan del ännu angivits vem som fattar del
ursprungliga beslutet om maximibeloppet. Reglerna i del i remissen föreslagna
andra slyckel torde kunna överflyttas lill 17 och 18 §§, lill vilka vi
hänvisar.
Enligt paragrafens tredje siycke skall fråga om jämkning
las upp bara om särskild anledning därtill framkommil. En sådan anledning kan
vara all den rällssökande själv begär jämkning. Jämkningsfrågan skall
emellertid också kunna aktualiseras självmant av behörig myndighet.
1 specialmotiveringen upplyses atl jämkningsmöjlighelen
hiltills i praktiken har utnyttjats sällan. Della torde i viss mån kunna
sammanhänga med atl rältshjälpsnämnden i regel inte får någon kännedom om hur
den rätissökandes ekonomiska förhållanden utvecklas efter del alt rällshjälp
har beviljats. I delta hänseende befinner sig domstol eller annan myndighei
där den rällsliga angelägenhelen prövas ofta i ell hell annat läge. 1 många
fall, såsom i mål om underhållsbidrag eller skadestånd, kan där förebringas omfattande
utredning om parlens ekonomiska förhållanden. Framgår det av sådan utredning
alt den rättssökandes ekonomiska situation har förbättrats i väsentlig män
sedan rällshjälp beviljats, torde detta fä anses utgöra en anledning för
myndigheten all la upp jämkningsfrågan. Däremoi följer av det föreslagna iredje
stycket alt myndigheten inte är skyldig atl företa någon särskild undersökning
för att utröna om del finns anledning lill jämkning av maximibeloppel.
Av motiven till den gällande bestämmelsen framgår atl en
anledning till jämkning kan vara atl den rällssökande genom utgången av det
ärende där rättshjälp beviljals har tillförts tillgång av belydelse (prop.
1972:4 s. 323). Jämkning pä denna grund kan emellertid, såsom också påpekas,
inie komma i fråga förtän avgörandel i saken har vunnil laga kraft. När
behörigheten all besluta om jämkning överförs från rätlshjälpsnämnd lill
domsiol eller annan myndighet som handlägger den rällsliga angelägenhelen,
minskar därför möjligheten all la hänsyn till sädan jämkningsanledning.
Petrén:
Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöier föreslagil
under denna paragraf ulom vad till viss del gäller anhängiggörandet av fräga om
jämkning.
Fastställande av maximibeloppet utgör ett viktigt led i
förfarandet i rätlshjälpsärendet. Den myndighet som fastställer
rällshjälpsavgiften är nämligen, när den beslutar därom, bunden av del förut
fastställda maximibeloppet. Vill den frångå detta belopp, måsle den försl
initiera ett ärende om jämkning av maximibeloppet.
Enligt min mening bör anhängiggörande av ärende om
jämkning ankomma i första hand på den som erhållil rätishjälpen eller på den
företrädare
Prop. 1978/79:90 486
för del allmänna iniressei, varom lagrådet framlägger
förslag under 49 a S. Bada bör ha en lagsiadgad rätl all ulan särskild
begränsning väcka lalan med yrkande om jämkning av faslstiilll maximibelopp.
Jag föreslår därför ell tillägg härom lill förslagels iredje siycke. Den
behöriga myndigheien bör dessutom ha en möjlighet alt självmani upplaga fråga
om jämkning, men blott om särskild uniedning därtill föreligger. Det kan t.ex.
ha blivit känt för myndigheien ail rättshjälpstagarens ekonomiska ställning avsevärt
förändrats jämfört med förhållandena då allmän rättshjälp beviljades honom.
Om den rällsliga angelägenheten är anhängig vid domstol,
blir jämk-ningsärendel handlagt i del mål eller ärende, vartill angelägenhelen
givil upphov, och i det förtärande som gäller för detla mål eller ärende. Handhas
jämkningsärendel av rällshjälpsnämnd uppkommer ell självsiändigi
förvallningsärende, pä vilkel förvaltningslagen är att tillämpa. Olika regelsystem
blir sålunda tillämpliga i olika jämkningsfall. Reglerna i 14-20 §§
förvallningslagen kommer all iakllagas i de fall dä förvallningslagen är
lill-lämplig och garanlerar bl.a. att rättshjälpsmottagaren blir hörd i jämkningsärendet,
innan t.ex. ett högre maximibelopp fastställes. Rättssäkerheten bör icke vara
mindre då jämkningsfrågan handlägges 1. ex. av allmän domstol enligt RB inom
ramen för ett annat mål eller ärende.
Tredje stycket bör enligt min mening erhålla följande
lydelse:
"Fråga om jämkning upptages pä yrkande av den som
beviljats allmän rättshjälp ellerav allmänna ombudel. Myndighei, som är behörig
all beslula om jämkning, får självmani upplaga fråga härom, om särskild
anledning därtill framkommit."
Beiräffande paragrafens försia stycke får jag hänvisa lill
vad jag anför vid 27-30 SS.
16 §
Lagrådet:
1 motiven till paragrafen sägs alt advokal och biträdande
jurist icke har någon skyldighet all bevilja allmän rättshjälp, även om
sökanden är berättigad därtill. Det sagda har otvivelakligl giltighet med
avseende på enskilt verksam advokat eller bilrädande jurisl pä enskild
advokalbyrå.
Allmän advokalbyrå har enligt 3 § instruktionen (1973:249)
för de allmänna advokatbyråerna att lämna rällshjälp enligt rällshjälpslagen.
Härav följer att byrån skall se lill atl rätissökande som är berättigad lill
allmän rällshjälp och som är i behov av bilräde får den hjälp han behöver. Häri
ligger all advokal och biträdande jurist på allmän advokalbyrå har skyldighei
att i sådana fall i regel bevilja rättshjälp.
17 §
Lagrådel:
1 enlighet med vad som har anförts vid 15 § bör del i
lagrådsremissen fö-
Prop. 1978/79:90 487
reslagna stadgandel i undra slyckel nämnda paragraf
rörande frågan när domsiol beslutar om jämkning av maximibeloppel för
rätlshjälpsavgift överflyttas till förevarande paragraf Vidare bör, om den
föreslagna utformningen av 5 b S godias, uttrycket "allmän domsiol"
i paragrafen ändras lill "domsiol". På grund härav föreslås all
paragrafen ges följande lydelse: "Är rälislig angelägenhei anhängig vid
domsiol, prövas fråga om beviljande av allmän rällshjälp av domsiolen. Likaså
beslutar domstol, där angelägenhelen är anhängig, om jämkning av
maximibeloppet för rällshjälpsavgiften."
18 §
Lagrådel:
Frågan om jämkning av maximibelopp för rättshjälpsavgift
enligt 15 § skall, ulom i fall som anges i 17 § enligt lagrådets förslag,
alltid prövas av rältshjälpsnämnden. Bestämmelse härom föreslås skola intas i
denna paragraf. Den kan lämpligen erhålla följande lydelse:
"Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och
är den rättsliga angelägenhelen ej anhängig vid domsiol, prövas fråga om
beviljande av allmän rällshjälp av rätlshjälpsnämnden. Denna beslutar också,
därest angelägenhelen ej är anhängig vid domsiol, om jämkning av
maximibeloppel för rättshjälpsavgiflen."
19 §
Lagrådel:
Om, såsom lagrådel föreslagil vid 15 §, försia siycket i
denna paragraf i lagrådsremissens lydelse överföres dit, kommer paragrafen att
uteslutande behandla förutsättningarna för förordnande av biträde. Därvid
gäller att, om allmän rättshjälp beviljas av advokat eller biträdande jurist
enligt 16 §, den som beviljal rättshjälpen själv automatiskt blir biträde.
Ansöker någon om aUmän rällshjälp vid domsiol eller hos rältshjälpsnämnd,
torde den rättssökande ofta redan i ansökan om rättshjälpen begära förordnande
av biträde. I dessa fall kommer biträdesfrågan upp redan i anslutning lill beviljandel.
De allmänna fömlsältningarna för all biträde skall förordnas framgår av
paragrafens andra siycke i del remitterade förslaget.
Lagrådel föreslår alt första stycket i paragrafen erhåller
följande lydelse:
"Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som
beslutat härom biträde lill den rätissökande, 1 annat fall får biträde
förordnas på sökandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i
tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga
sin rätt."
Såväl 19 § som 21 § kommer härefter att innehålla endast
regler om biträde. De bör därför lämpligen sammanföras. Detta kan ske genom
atl 19 § och 20 § får byta plats. 19 § i det remitterade förslaget, som sålunda
i lagra-
Prop. 1978/79: 90 488
dels förslag blir 20 S, bör inplaceras under rubriken
"Förordnande av bilräde m. m.".
20 S Lagrådet:
Såsom följer av vad som ovan anförts under 19 § bör
förevarande paragraf bli 19 S. Rubriken "Rättsverkan av beslut om allmän
rättshjälp" bör då utgå.
Paragrafens försia siycke avser att reglera när en kostnad
i den rällsliga angelägenhet, för vilken allmän rätishjälpen beviljals, blir en
sådan kostnad för rätishjälpen som enligt 9 S första slyckel betalas av
staten. Emellertid har stycket närmast utformats som ett upprepande av regeln
atl rätlshjälpskostnaden betalas av allmänna medel. Syftet med stycket skulle
framgå tydligare, om dess två första meningar får följande lydelse:
"För alt anses som kostnad för allmän rättshjälp
enligt 9 § skall kostnaden ha uppkommit efter rättshjälpens beviljande. Som
sådan rätlshjälpskostnad anses dock även biträdesersätlning som belöper på tid
före beviljandet men efter det att ansökan om rättshjälp kommii in till den
myndighet som har alt besluta om rättshjälpen."
Om det kan antas att kostnaderna för en rättslig
angelägenhet inte kommer att överstiga maximibeloppet för den rällssökandes
koslnadsbidrag, finns för närvarande möjlighel atl utnyttja institutet allmän
rättshjälp utan beslut av rätlshjälpsnämnd. Visar sig kostnaderna sedermera bli
högre än beräknat, kan den rällssökande ansöka om allmän rättshjälp hos rätlshjälpsnämnden.
Om ansökningen beviljas kommer han i samma läge som om sådant beslut hade
meddelats från början. Han får sålunda räkna sig till godo som kostnadsbidrag
vad han har betalat till bilrädet, och bilrädesersällningen behandlas i sin
helhet som en rätlshjälpskostnad. Den rällssökande kan med andra ord riskfritt
dröja med att ansöka om rällshjälp hos rätlshjälpsnämnden till dess kostnaderna
når upp till maximibeloppet.
Enligt förslaget blir situationen en annan. Reglerna om
allmän rättshjälp utan beslut av rätlshjälpsnämnd avskaffas, och för att
biträdesersätlning för lid före ansökningen om rällshjälp skall behandlas som
en rällshjälps-kosinad krävs i princip bland annat alt ansökningen har gjorts
utan väsentligt dröjsmål. Om inte delta villkor är uppfyUt kommer allt arbete
som bilrädet har utfört före ansökningen atl falla utom ramen för
rälishjälpen, och den rällssökande går då misle om möjlighelen alt räkna sig
till godo som betalning på rättshjälpsavgift vad han har eriagt till biträdet
för delta arbele. Undantag föreslås skola gälla för det fall att synnerliga
skäl föreligger. I denna avfattning ger regeln dock icke tillräckligt ulrymme
för alt bevilja allmän rällshjälp med retroaktiv verkan, om den rättssökande
från början har avstått från atl begära rättshjälp, därför att han på goda
gmnder har bedömt det som osannolikt alt kosinaderna skulle komma alt överskri-
Prop. 1978/79: 90 489
da maximibeloppel för rällshjälpsavgiften. Lagrådel
föreslår därför all. i
siällei för sisla meningen i stycket, till tredje meningen fogas följande:
"'------ eller om eljesl särskilda skäl föreligger."
21 S
Lagrådet:
Under hänvisning lill vad som har anförts vid 5 b §
föreslås all uliryckel "allmän domsiol" i fjärde siycket ändras till
"domstol".
22 §
Lagrådet:
Under hänvisning lill vad som har anförts vid 5 b §
föresläs atl uttrycket "allmän domstol" i tredje styckets försia
mening ändras til) "domstol".
Den ifrågavarande meningen torde vara så all förstå atl,
då där talas om ersättning lill biträde, därmed avses ersättningen för all
biträdets medverkan avseende den rättsliga angelägenheten i vad denna prövas
av domstolen, oavsett vid vilken lidpunki bilrädel utfört sitt arbete eller
haft ulläggen. Avgränsningen i 18 kap. 8 § RB torde få bli vägledande även då
RB ej är tillämplig på målet eller ärendet vad gäller kostnadema, som är fallel
t. ex. i mäl vid förvaltningsdomstol. Dock måste de i 19 § första stycket
(lagrådels förslag) uppslällda tidgränsema givetvis beakias.
Någon uppdelning av beslutanderätten mellan domstolen och
rättshjälpsnämnden avseende olika delar av bilrädesersällningen skall normalt
ej förekomma. Däremot kan en sådan uppdelning bli nödvändig därest biträdet
utfört arbete sedan målet slutförts. I sådani fall ankommer det på
rättshjälpsnämnden atl besluta om biträdets ersättning i denna del.
24 och 25 §§ Lagrådet:
Beiräffande behovet av samordning av reglerna i 24 och 25
§§ om bevisning och utredning får lagrådet hänvisa lill vad som anförts vid 9
§. Förslaget lorde komma att ge part vid förvaltningsdomstol en mera gynnad
ställning än part vid allmän domstol då det gäller anskaffande av uiredning i
ett anhängigt mål.
Under hänvisning till vad som anförts vid 5 b § föreslår
lagrådet atl 25 § andra stycket andra meningen ges följande lydelse:
"Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol
faslställes ersättningen av domstolen."
27 - 30 §§ Lagrådet:
Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om betalning av
rättshjälpsavgift, om fastställande av sådan avgift samt om avräkning med den
rätts-
Prop.
1978/79:90 490
sökande och med bilräde. Reglerna skulle enligi lagrådets
mening vinna i överskädlighel om vissa omdisponeringar gjordes. Sålunda bör i
en paragraf samlas föreskrifierna om belalning av rätlshjälpsavgift, vilka i
del remitterade förslaget upptas i 27 S försia och iredje slyckena saml 28 S.
Härefter kan lämpligen följa en paragraf som ger regler om när och av vem
rältshjälpsavgifl skall fastställas (jfr 29 § i del remitterade förslaget). I
anslutning härtill kan intas den regel i förslagels 30 § som ger möjlighel all
under vissa förutsättningar fastställa rällshjälpsavgiften till ett högre belopp
än maximibeloppet. Härefter bör samlas de regler om avräkning med den
rällssökande och biträde som bör ges i lag. Sädana regler finns i det remiiierade
förslagei i 27 S andra slyckel, 28 a § och 29 §.
Martenius. Sven Nyman och Knutsson:
Lagen innehåller inte några regler om vid vilken tidpunkt
rätlshjälpsavgift skall belalas. Tydligt är emellertid att
inbetalningsskyldighet skall kunna inträda innan rällshjälpsavgiften
fastställs, vilket ju sker först när ärendet har slutförts, antingen hell
eller i viss instans. Fömtsättningar härför skapas genom alt maximibeloppel för
avgiften fastställs redan i samband med alt rällshjälp beviljas. För de
domslolar på vilka RB:s regler är lill-lämpliga kommer beslul om maximibelopp
alt gälla omedelbart, utan hinder av alt de inte har vunnil laga krafl, på
grund av de uttryckliga regler härom som föreslås intagna i 17 kap, 14 § och 30
kap, 12 S RB. Motsvarande får aniagas gälla beslul av förvallningsdomstol och
förvaltningsmyndighet. Betalas inie rällshjälpsavgifi kan rättshjälpen upphöra
enligt 34 § första slyckel I.
1 normalfallet, då den rättssökande har bilräde, skall
avgift erläggas till biträdel. Det ankommer då på denne atl avkräva den
rällssökande avgifl, vilket kan ske med hela beloppet på en gång eller i
delposter. Om del inte finns biträde skall avgifl erläggas lill statsverket,
och det blir då vederbörande myndighets sak alt framställa kravet. Denna typ
av ärenden torde ofta vara av sådan art atl beviljandel av rättshjälp och fastställandet
av avgiften kan ske i ett sammanhang. Om så inte är fallet torde myndigheien
få göra en preliminär bedömning av om kosinaderna för rättshjälpen enligt 9 och
10 §§ kan beräknas uppgå till eller översliga maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.
Om dessa kostnader kan förväntas bli lägre än maximibeloppet - vilket kan vara
fallet om syftei med begäran om rättshjälp i försia hand är att vinna befrielse
från avgifter enligt 9 a S - finns det inte anledning atl fordra atl den
rättssökande betalar hela maximibeloppel. Eventuellt behövliga föreskrifter
härom kan meddelas i förordning.
Vid Ullkomsten av rättshjälpslagen fäste lagrådet
uppmärksamheten vid de olägenheter som kunde vara förknippade med avsaknaden av
en möjlighel alt ge anstånd med betalning av koslnadsbidrag (prop. 1972:4 s.
403-404). Lagrådel föreslog inte då någon ändring i regleringen men ansåg det
angeläget att frågan följdes med uppmärksamhei. Erfarenheterna hit-
Prop. 1978/79:90 491
tills lorde inie ge vid handen alt svårigheter har
uppstått i prakiiken. Den hiuillsvarande ordningen synes därför allljäml kunna
godias, men del finns fortfarande anledning all ha uppmärksamhelen riktad på
saken.
Petrén:
Rättshjälpsavgiflen skall i princip erläggas i förskott
med ledning av det vid rättshjälpens beviljande faslslällda och ev. senare
jämkade maximibeloppet. Avgiftens belopp fastslälles i ell senare skede,
vanligen då bilrädel begär ersättning sedan den rättsliga angelägenhelen
slutbehandlats. Avgiften kan i nulägel variera normall mellan lägsl några
kronor och högsl 9040 kronor. Beslul om maximibelopp anses gälla som rättsgrund
för belalningsskyldighel utan hinder av atl besluiel ej vunnil laga krafl.
Uttrycklig regel därom föreslås inlagen i RB beiräffande beslul som fattas av
de domslolar på vilka RB:s regler är alt tillämpa. För förvaltningsdomstolarna
kommer visseriigen sädana regler all saknas, men belalningsskyldighel fömlsäiis
likväl komma all gälla beträffande deras beslut. Detsamma är fallet med beslul
om maximibelopp av rällshjälpsnämnd och annan förvaliningsmyndighel saml även
av advokaler och biträdande jurisler.
1 27 och
28 §§ i del remitterade förslaget anges ej någon tidpunkt när den som beviljals
rällshjälp skall inbelala avgiften. Av vad nyss sagls följer emellertid atl den
som erhållil allmän rättshjälp blir skyldig all pä anfordran inbetala hela
maximibeloppet vid äventyr av atl vid underiålenhet rälishjälpen enligt 34 §
kommer att upphöra. Avfattningen av 27 § försia slyckel enligi remissens
förslag anlyder dock all avgiften, när den skall erläggas lill biträde, kan
betalas successivt i posler intill dess maximibeloppel nåtts. Någon möjlighel
till delbetalningar syns av ordvalet i lagen atl döma icke finnas, när avgiften
skall inbetalas lill statsverket.
Uppenbart är att regler av denna art lätt kan leda till
obilligheler. Den för vilken ell högt maximibelopp blivit fastställt för
rällshjälpsavgiften och som inte har biträde och därför kan åläggas atl
omedelbarl inbetala hela maximibeloppet till staten kan råka i svårigheter. Om
i ett sådant fall den rättsliga angelägenhelen kan beräknas föranleda relalivi
obetydliga rällshjälpskoslnader och den slutliga rättshjälpsavgiflen därför
blir låg, ler del sig icke rimligt alt den rätissökande skall förskottsvis
inbetala flera lusen kronor. Resultatet kan förmodas bli att den rätissökande
nödgas avstå från att utnyttja den allmänna rätishjälpen. Han går då hellre
misle om den avgiftsbefrielse enligt 9 a §, vartill han kan vara berättigad,
än han ligger ute med kanske tusentals kronor i förskottsinbetalning till
statsverket på en avgifl som kanske småningom fastslälles lill noll.
Redan vid rällshjälpslagens antagande 1972 riktade
lagrådel (prop. 1972:4 s. 403-404) uppmärksamhelen på dessa frågor utan att
föreslå nägon ändring av reglerna. De hittillsvarande erfarenheterna pekar icke
på alt större olägenheier uppslån i praktiken. Orsaken härtiU torde väsentligen
vara att allmän rättshjälp hittills framför allt ålnjulils av personer, för
vilka
Prop.
1978/79:90 492
ell
relalivi lägl maximibelopp blivit faslsiälll. Då lagstiftarens mening mäste
vara atl även personer med maximibelopp pä åtskilliga tusentals kronor skall
kunna i prakiiken bli delaktiga av den allmänna rättshjälpens förmåner, måsle
del finnas ell lagfäsl belalningssysiem som möjliggör della.
Del
måste betecknas som mindre tillfredsställande all del beiräffande en
ofTentligrätlslig avgift, som skall eriäggas i förskott med belopp i storieksordningen
upp till 9 000 kronor, icke finns några i lag klarl angivna regler om
betalningssättet. Trots all man i prakiiken under ell inledningsskede har
kunnat reda sig utan preciserade regler på förevarande punkt, kan icke, då
lagstiftningen nu på ett genomgripande sätl reformeras, hittillsvarande
problemlöshel tas till intäkt för att frågan kan fortsatt lämnas helt
oreglerad. Det föreligger betydande risk för obillighet i tillämpningen, efterhand
som nya grupper gör anspråk på de förmåner lagen erbjuder.
Det
remitterade underlaget erbjuder icke tillräckligt material för framläggande av
slutgiltiga förslag i frågan. En möjlig lösning vore att i samband med all
maximibeloppet fastställs också en preliminär rältshjälpsavgifl fastställs med
angivande av hur avgiften skall erläggas. Väljes en sådan lösning, skulle 15 §
(lagrådets förslag) kunna inledas med tvä stycken och 27 § (lagrådels förslag)
förses med ett nytt andra stycke. Ett sådani aliernativ skulle kunna få
följande lydelse.
15 §
försia och andra styckena (molsvarande 15 § första stycket i lagrådets
förslag): "1 samband med att allmän rättshjälp beviljas fastslälles del
för sökanden gällande maximibeloppel och den preliminära rällshjälpsavgiften.
Därvid får även anges hur avgiften skall erläggas.
Preliminär
rättshjälpsavgift utgår med maximibeloppet. Om rällshjälpskoslnadema i den
rättsliga angelägenhelen kan antagas uppenbarligen icke komma atl uppgå till
maximibeloppel, utgår den preliminära rättshjälpsavgiflen med del lägre belopp
som kan beräknas lämna full läckning för väntade räitshjälpskostnader. Om
maximibeloppet jämkas, får den preliminära rällshjälpsavgiften också
ändras."
27 §
andra stycket (lagrådets förslag): "Om annat icke angivits vid den
preliminära rältshjälpsavgifiens faslslällande erlägges denna senast två veckor
efter del att allmän rättshjälp beviljals eller maximibeloppel jämkats.
Överstiger avgiften tjugofem procent av basbeloppet kan betalningsmottagaren
beiräffande del av avgiften besiämma senare betalningstermin."
Införandet
av begreppet preliminär rätlshjälpsavgift som mått på vad rällssökanden har atl
erlägga i förskott, skulle komplicera lagstiftningen och erfordrar jämkningar
på åtskilliga andra punkler i lagförslaget, bl. a. i 27 § (lagrådets förslag)
och beträffande avräkningsreglerna.
Lagrådel:
För
all rällshjälpsavgiften skall kunna faststäUas fordras alt den beslutande
myndigheten har en samlad bild av kostnaderna för den allmänna
Prop. 1978/79:90 493
rättshjälpen i saken. Vid faslslällandei har man nämligen
all utgä från ä ena sidan del för avgiften gällande maximibeloppel och å andra
sidan summan av räitshjälpskostnaderna. I denna summa ingår oftast som den
stör-sia posten ersätiningen lill biträdet, vart'ör denna måste ha blivit
bestämd innan avgiften kan fastställas. Vid avgiftens fastställande kan vidare
komma in frågan om denna skall sättas till högre belopp än maximibeloppet
jämlikl 30 S i lagrådsremissens förslag. Först sedan rättshjälpsavgiften
fastställls kan avräkningen göras.
Alla de nämnda tre momenten, biirädesersättningens
bestämmande, rältshjälpsavgifiens fastställande och avräkningen, förs ofta i
prakiiken samman. Avräkningen med bilrädet, som uppburit rällshjälpsavgiften i
förskoll, kan i. ex. icke göras ulan all man vet hur stor rällshjälpsavgiften
blivii. Vanligen utlöser ell krav på ersältning från biträdel ett regleringsförfarande.
Enligi förslagei skall också rällshjälpsavgiften fasislällas i samband med all
bilrädesersällningen fasisiälls. Om del inie finns någoi bilräde eller om
biträde inte begär ersättning, skall avgiften fasislällas när rälishjälpen
upphör eller, i mål eller ärende vid domstol, när domstolen skiljer målel eller
ärendei från sig. Vid domstol fastställs rällshjälpsavgiften genom beslut, som
meddelas av domstolen enligt därom gällande regler och som kan överklagas under
samma förutsättningar som andra beslut. I normalfallet kommer beslutet - liksom
beslul om ersältning lill bilräde -all meddelas i samband med avgörandet i
själva saken.
Del föreslagna sysiemel innebär, såsom också påpekas i
lagrådsremissen, all faslslällande av rältshjälpsavgifl och avräkning kan
komma att ske flera gånger i samma rätlshjälpsärende. Ett exempel på en sådan
situation är all ell mål vid domsiol förs genom flera inslanser, eit annat att
ett domstolsförfarande följs av en utomprocessuell handläggning. En tredje
situation, som inte särskilt har uppmärksammats i remissen, är all den rällsliga
angelägenhelen försl handläggs vid en förvaltningsmyndighet, som inte fär fatta
beslul i rältshjälpsfrågor, och därefter går vidare till förvallningsdomstol.
1 så fall ankommer del på rättshjälpsnämnden att fastställa biträdesersätlning
och rältshjälpsavgifl saml göra avräkning såvitt gäller förfarandet i första
instans, medan molsvarande ålgärder beträffande besvärsförfaran-del åvilar domstolen.
Som ytterligare exempel på en situation dä rältshjälpsavgifl kan komma att
fastställas vid mer än ett tillfälle kan nämnas alt del sker byte av bilräde
under ärendels gång. I klarhetens intresse bör lämpligen i lagen utsägas all rättshjålpsavgift
skall fastställas vid de i lagen angivna tillfällena, även om sådan avgift lidigare
har fastställts för den rätissökande.
När rältshjälpsavgifl har fastställts skall också
avräkning ske med den rätissökande och med biträdel. Även avräkning kan alltså
komma att äga mm vid flera tillfällen under rättshjälpsärendets gång. Avräkningen
skall ombesörjas av den myndighet som fastställer rällshjälpsavgiften. Avräkningen
är emellertid närmast att betrakta som en verkställighetsåtgärd i lik-
Prop. 1978/79:90 494
hel med utbetalning av ersättning lill viline eller offentiig
försvarare, expediering av dom eller beslul, avsändande av underrättelser av
skilda slag, ätgärder för delgivning elc. Del synes inte vara påkallat att avräkningen
sker genom beslut av domsiolen eller myndigheten som sådan. Bestämmelsen bör
formuleras så alt detla framgår.
Närmare anvisningar för hur avräkningen skall genomföras
kan meddelas i form av tillämpningsföreskrifter lill lagen. I själva lagen bör
emellertid - i enlighet med vad som föreslås i 27 § andra stycket och 28 § i
det remitterade förslaget - regleras dels bilrädels ansvar mol statsverket för
den rällshjälpsavgifi som den rällssökande har all betala, dels möjligheten att
innehålla belopp som vid avräkningen tillgodoförs den rättssökande, om del
finns anledning all räkna med alt högre rältshjälpsavgifl skall komma att fasislällas
senare i ärendei. Däremot torde det få anses ligga i sakens nalur både all
belopp som bilrädet har alt svara för mol statsverket också skall inbetalas dit
av biträdet och att belopp som den rällssökande har er-lagt utöver rällshjälpsavgiften
skall återbetalas lill denne. De regler som föreslås härom i lagen lorde ulan olägenhel
kunna utgå.
Under hänvisning till det nu anförda och lill vad lagrådet
har förordat vid 5 b, 15 och 19 §§ föreslås atl 27-30 §§ och rubriken närmasi
före 27 § får följande lydelse:
"Belalning och faslslällande av rätlshjälpsavgift,
avräkning med den rällssökande och med biträde
27 § Finns bilräde enligt denna lag, erlägges
rättshjälpsavgift till biträdet
inlill det enligt 15 § försia siycket fastställda maximibeloppet. Finns ej bi
träde, skall rätlshjälpsavgift erläggas lill statsverket. Har maximibeloppel
höjis sedan rällshjälp beviljals, skall den avgift som kan föranledas av höj
ningen erläggas lill siaisverkel.
28 § I mål eller ärende vid domstol skall domstolen faslställa
rälls
hjälpsavgiften i samband med att den fastställer ersältning till bilräde.
Finns ej biträde eller begär bilräde ej ersättning, fastställes rättshjälpsav
giflen när domstolen skiljer mälel eller ärendet från sig eller när rättshjäl
pen upphör. Vad nu sagts gäller även om rätlshjälpsavgift lidigare har fasl
siällis för den rällssökande.
År den rällsliga angelägenhelen ej anhängig vid domstol,
skall rältshjälpsnämnden fastställa rällshjälpsavgiften. Därvid skall första
stycket äga motsvarande lillämpning.
29
§ Har den som
beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet
eller försummelse föranlett ökade koslnader för rättshjälpen, får vid
fastställande av rällshjälpsavgiften maximibeloppet överskridas efter vad som
är skäligt.
30
§ När myndighei
fastställt rättshjälpsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med
den rätissökande och med biträde.
Från ersättning till bilräde enligi 22 § skall avräknas
vad den rättssökande enligt 27 § är skyldig att utge som rätlshjälpsavgift
till bilrädet. Under-
Prop.
1978/79:90 495
stiger ersättningen den avgift som skall avräknas, svarar
biträdel, om kostnader ulöver bilrädesersällningen uppkommil för rälishjälpen,
mol siaisverkel för mellanskillnaden.
Faslställes rättshjälpsavgiften till lägre belopp än del
som den rällssökande inbetalat, fär med älerbelalning av mellanskillnaden
anslå, om det finns anledning antaga atl högre avgift kommer atl fastställas pä
grund av ytterligare koslnader för rättshjälpen."
Pelrén:
Enligt förslaget skall varje domslolsinstans för sig falla
beslul i vissa rällshjälpsfrågor. Bortsett från sådana beslut, som kan ingå i
måls och ärendes beredning, skall beslulen fallas av domstolen i den sammansättning
den skall ha vid avgörande av själva saken. För överinslansernas del innebär dena
all beslulen fallas av kollegier på mellan ire och sju kvalificerade domare. Beslulen
är vanligen av rutinkaraktär men kräver dock vari och ell älskilligl
övervägande och kontrollarbete. Det synes mig föga rationellt all belasta
överinstansernas domare med uppgifier av delta slag, som kan komma all sammanlagl
kräva icke hell obelydliga arbelsinsalser. Man lorde därför böra överväga om
del icke är möjligl alt finna former för all ålminsione i alla rutinfall låta
domstolen i mindre kvalificerad sammansättning än den som gäller för själva
saken avgöra vissa ärendegrupper enligt rättshjälpslagen.
31 § Lagrådel:
Under hänvisning till vad som har anförts vid 5 b §
föreslås all uitrycket "allmän domstol" i första stycket ändras till
"domstol".
Godias den av lagrådel föreslagna ändringen i 12 §, bör
lydelsen av andra slyckel tredje meningen jämkas, förslagsvis sä atl ordet
"maximibelopp" ersätls med "della belopp" och
"avgiften" med "maximibeloppet".
Med hänsyn till den innebörd som ordel domsiol enligi
lagrådels förslag till avfattning av 5 b S fått bör i iredje stycket sista
meningen ordet "domstols" ändras till "allmän domstols".
34 §
Lagrådet:
Godias vad lagrådet har föreslagit beträffande 27 och 28 §§
bör hänvisningen i försia stycket 1 lill 28 § utgå.
Under hänvisning till vad som har anförts vid 5b§ föreslås
atl uttrycket "allmän domstol" i fjärde stycket ändras lill
"domstol".
Petrén:
I förevarande paragraf finns regler om upphörande av
rättshjälp, innan
Prop.
1978/79:90 496
ännu den rällsliga angelägenhei för vilken rälishjälpen
beviljats blivit slutbehandlad. I gällande rätl saknas föreskrifi om hur
ärenden om upphörande av rättshjälp skall anhängiggöras. I motiven till
lagregeln (prop. 1972:4 s. 341) sägs beiräffande del fall all rältshjälpsavgifl
icke eriägges alt det får åligga biträdel all anmäla förhållandel lill
rättshjälpsnämnden. Meningen enligt det remiiierade förslaget får antas vara
alt anmälan i dylika fall i stället skall göras lill vederbörande domsiol då
den rällsliga angelägenhelen är anhängig där. Fräga om rättshjälps upphörande
synes i princip skola upptas självmant av den behöriga myndigheten när den
finner anledning till-lämpa förevarande paragraf.
Denna ordning reser åtskilliga problem. Del måsle för en
domstol som är i färd med atl handlägga ell mål le sig vanskligi alt plötsligt
frånta part som åtnjuter allmän rättshjälp denna förmån, särskilt om den kan
utgå från atl parten då blir nödsakad att av ekonomiska skäl lägga ned sin
talan vilken kan vara välgrundad. Enligt gällande ordning ankommer det på rätlshjälpsnämnd
alt fatta beslul om upphörande. Den tar icke själv befattning med den rättsliga
angelägenhelen i sak och kan lättare besluta i frågor om rättshjälpens
upphörande än domstolen. Den senare kan genom dylika beslul äventyra sin
opartiska ställning.
Nära till hands ligger att tillägga del allmänna ombudet,
som lagrådet föreslår skola införas i rättshjälpsförfarandet, initiativrätt. Ombudet
bör anförtros uppgifien alt som part hos behörig myndighei yrka den allmänna
rättshjälpens upphörande. Biträde som icke fåll mottaga vederbörlig rätlshjälpsavgift
får i sådant fall till ombudet göra anmälan om detla förhållande. Skulle eljest
framkomma omständighet som kan leda lill rättshjälpens upphörande, får allmänna
ombudet göras uppmärksamt härpå. Del fär sedan ankomma på ombudet atl efter
vederbörlig prövning väcka frågan om hjälpens upphörande inför behörigt forum.
Om sådan fråga skulle uppkomma i ett besvärsärende om allmän rättshjälp, bör
det ankomma på allmänna ombudet alt hos besvärsmyndigheien föra talan i sådant
avseende. Föreskrift om denna allmänt ombuds talerätt bör inleda paragrafens
nya fjärde stycke.
Upphörandegrunderna är enligt lagförslaget fem. Några av
dem avser fall, där den rättshjälpssökande förfaril bedrägligt eller grovt oaktsamt
eller lämnal oriktiga uppgifter. Dessa fall synes böra särhållas från fall, i
vilka rättshjälpens upphörande förorsakas av förhållanden som ändrats efter
det rätishjälpen beviljats. Så har icke skett i lagrådsremissen då - i anslutning
till regeln i 49a § andra stycket - vissa ändringar föreslås i förevarande
paragrafs tredje stycke. Delta innehåller bestämmelser om den rättsliga verkan
av att allmän rällshjälp förklaras skola upphöra.
Huvudregeln i tredje styckels försia mening är att, om
rättshjälpen be-slules skola upphöra, den som haft rälishjälpen förklaras skola
själv bära koslnadema för denna. Av ordalydelsen fär anses följa att han icke
skall åläggas atl i efterhand belala de avgifier eller andra kostnader, för
vilka
Prop. 1978/79:90 497
han inlill besluiel om upphörandel ålnjutii
avgiftsbefrielse enligt 9a S. i slyckels andra mening föresläs en generell
regel av innehåll all, om särskilda skäl föreligger, rättshjälpskoslnaderna
eller del av dessa skull betalas av statsverket. Samtliga upphörandefall förs
sålunda in under en och samma skälighetsregel. Enligt motiven fömlsäiis dock de
nya reglerna skola till-lämpas i överensstämmelse med vad som gäller enligt
nuvarande lag som är mera nyanserad. Där stadgas för de fall dä beslutet om
upphörande beror på alt rättshjälpsinnehavaren ej betalat sin avgift eller på
alt hans intresse av all få saken prövad anses ha försvagais, all räiishjälpsinnehava-rens
belalningsskyldighel skall begränsas till maximibeloppet för hans avgift.
Enligt min mening kan erinringar riktas mol all man
upphäver den differentiering som enligi vad ovan sägs nu gäller och ersäller
den med en allmän skälighelsbedömning. Belalningsskyldighel för redan uppkomna
rällshjälpskoslnader bör icke relroaklivi åläggas en rällssökande som dragil
på sig dessa i den Iron atl kosinaderna enligi lagen skulle bäras av slalen och
som icke lålil något otillbörligt eller nägon vårdslöshet komma sig till last.
Märkas bör vidare all, som förut framhållits, skyldighet atl
erlägga rättshjälpsavgift inträder, då allmän rättshjälp beviljals och maximibeloppel
för rällshjälpsavgiften därmed faslsiällis, liksom all då också den koslnads-krävande
hjälpen omedelbarl ulgår. Några frisler för all olika beslul enligi lagen skall
vinna laga krafl avvaklas icke. Belalningar skall göras liksom förmåner ålnjuls
fortlöpande under den rällsliga angelägenheiens handläggning, oavsett om de
olika besluten tagil ål sig laga kraft.
1 28 § lagrådets förslag finns en uttrycklig regel atl rätlshjälpsavgift
skall fasislällas, då bilräde begär ersättning eller, om bilräde ej finns eller
bilräde ej begär ersättning, då rätishjälpen upphör. Om rättshjälpen upphör på
grund av beslut enligt 34 S, får biträdet antas regelmässigt begära ersättning.
Del kan därför förulsällas atl, samtidigt som beslul fallas om rättshjälpens
upphörande, slutreglering av denna sker genom beslämmande av ersättning lill bilräde,
fastställande av rättshjälpsavgift för den som ditintills älnjuiil allmän rällshjälp
och avräkning. Den som kommii i ålnjuiande av rällshjälp eller fåll för lägl
maximibelopp faslsiälll på grund av någoi otillböriigl förfarande eller genom
all lämna oriklig uppgifi kan räkna med all hans rällshjälpsavgifi, med lillämpning
av 29§ (lagrådets förslag), därvid fastslälles till belopp som överstiger
maximibeloppet. I grövre fall bör rällshjälpsavgiften kunna fasislällas till så
högt belopp all den läcker samtliga rällshjälpskoslnader. I de fall då den som
haft rällshjälp ej lålil komma sig något negativi till last bör de kostnader
som upplupil intill beslutet om rättshjälpens upphörande behandlas som om rälishjälpen
rikligl ålnjulils inlill dagen för upphörandel. Tredje slyckel i förevarande
paragraf lorde icke behöva innehålla någon annan regel än den atl i vissa fall
rättshjälpsavgiften kan fastställas till belopp upp lill summan av samiliga rällshjälpskoslnader.
32 Riksdagen
1978179. I saml. Nr 90
Prop.
1978/79:90 498
Den situationen kan uppkomma att, sedan beslut om
upphörande av allmän rättshjälp fattals, beslutet efter besvär ändras i högre
instans, sä att allmän rättshjälp åter skall utgå, 1 detta läge torde man få
företa en ny avräkning för all återställa förhållandena lill vad de skolat
vara, om rällshjälp åtnjutits under hela tiden sedan den försl beviljats för
den rättsliga angelägenhet varom är fräga.
Om vad nu anförts vinner beakiande, skulle iredje och
fjärde styckena erhålla följande avfattning.
"Beslutas enligt försia slyckel 2 eller 3 om allmän
rättshjälps upphörande, får rällshjälpsavgiften fastställas lill belopp inlill
summan av samiliga rällshjälpskoslnader.
Fräga om upphörande av allmän rällshjälp upplages på lalan
av allmäni ombud. Beslul i sädan fråga meddelas, om den rällsliga angelägenhelen
är anhängig vid domstol, av denna och eljesl av rällshjälpsnämnden. Fräga om
rättshjälps upphörande får väckas i besvärsärende som avses i 49§; härom
beslutar den besvärsmyndighel där ärendei är anhängigl."
36 §
Lagrådel:
Av skäl som anförts vid 6 och 7§§ bör ordet
"får" i försia slyckel utgå.
37 §
Lagrådel:
Godias lagrådels förslag atl 19 och 20 §§ skall byta plats
bör hänvisningen i förevarande paragraf till 20 § första stycket ändras att
avse molsvarande stycke i 19§.
43 § Lagrådet:
I paragrafens iredje siycke enligt förslaget finns en
regel om att departementschef förordnar offentligt biträde. För närvarande
finns en regel i paragrafens första stycke, enligt vilken deparlemenlschef får
göra anmälan lill rättshjälpsnämnd.
Förslaget atl deparlemenlschef skall förordna bilräde bör
ses mol bakgmnd av vad som allmänt gäller om enskilt statsråds befogenhet all
fatta beslut. Denna fråga har nyligen varil föremål för utredning av konstitutionsutskottet
i samband med utskottets granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning vid 1976/77 års riksmöte (KU 1976/77:44 s.
12-15 saml Bil. 5). Utskottet erinrar i sitt betänkande om alt regeringsformen
bygger på att regeringsärendena avgörs kollektivt vid regeringssammanträde.
Enskilt statsråd har vid utskottets undersökning befunnits utöva
beslutanderätt i främst tre slag av ärenden, nämligen ärenden som gäller
administrationen inom ett departement, kommittéärenden och vad utskottet
kallar externa ärenden.
Prop. 1978/79:90 499
1 dessa ärendegrupper inryms näslan inga avgöranden som
kan sägas utgöra beslut rörande utredningen i ett regeringsärende. Bland de s.
k. exler-na ärendena avgjorda av slaisråd förekommer dock några fä, vilka avsell
beredning eller förberedelse beiräffande en sak, som senare skulle komma under
regeringens bedömande.
Lagregler av samma lyp som den nu föreslagna finns i någoi
fall. Enligi 40 § utlänningslagen (1954:193) gäller sålunda alt i
utlänningsärende som är anhängigt hos regeringen, däresi fräga om förhör
uppkommer, del slaisråd som ansvarar för ärenden enligi utlänningslagen eller
tjänsteman som statsrådet bestämmer får besluta om förhör. Enligt 9§ lagen
(1964: 542) om personundersökning i brottmål gäller atl i nådeärende chefen för
jusiitiedepartementel eller den han bemyndigar därtill fär förordna om
personundersökning eller anskaffande av läkarintyg. Då inom ramen för den
undersökning av siatsrädsbeslul under år 1975 som konsiilulionsuiskotlet gjort
något exempel på beslut av statsråd inom de nämnda båda lagrummens till-lämpningsområde
ej finns, får del antas all beslul i förekommande fall meddelats av tjänsteman
och ej av slalsrådet.
Allmänt gäller om beredningen av regeringsärende, ulöver
den allmänna regeln om remissförfarandet i 7 kap. 2 § regeringsformen, vissa
bestämmelser i instruktionen (1965: 386) för regeringskansliet. Bl.a. sladgas
i I7§ all chefstjänsteman och, efter departementschefens bestämmande, annan
tjänsteman har räll all infordra förklaring, upplysning eller yttrande som
erfordras för ärendes beredning. Det vore enligt lagrådets mening önskvärl, om
man kunde utveckla en enhetlig ordning för beslutanderätten rörande ålgärder
för beredning av regeringsärenden. Del ligger därvid närmast till hands att
bygga vidare på det nyss citerade stadgandel i 17 § inslmklionen för
regeringskansliet och undvika att normalt ta statsråd i anspråk för beslut av
denna art. Kompetensen atl besluta om beredningsåtgärd avseende
regeringsärende borde kunna tilldelas vederbörande departements chefsijänsiemän
eller ev. andra ijänslemän efter deparlemenis-chefens beslämmande. Är del fråga
om något principiellt viktigt bered-ningsbeslul bör detta ankomma på regeringen
och ej på enskilt statsråd. Konsiiiulionsuiskollel ullalade sig vid 1976/77 års
riksmöie i ovannämnda ullålande för principen om kollekiivi besluiande inom
regeringen och framhöll all denna princip inie borde urholkas genom alllför vidsiräckta
bemyndiganden till enskilt statsråd.
Rättshjälpsfrågorna i ett regeringsärende är uppenbart ej
av den art atl det bör ankomma på regeringen att besluta i dem. De är närmast
beslut av den typ som avses i 17 § instruktionen för regeringskansliet. Del bör
därför läggas på tjänsteman i departement att förordna biträde enligt
förevarande
43
§ och fatta
därmed sammanhängande beslut om ersättning m. m. enligt
44
och 45§§.
Utöver de allmänna bestämmelserna härom i lagen bör närmare bestämmelser
intagas antingen i verkstäUighetsföreskrifter lill lagen eller i instruktionen
för regeringskansliel.
Prop.
1978/79:90 500
Under hänvisning lill det anförda föreslär lagrådel alt, i
stället för regeln i förslagels tredje stycke, lill paragrafens andra siyckes
andra mening som en ny sista punkl fogas följande: "i annat ärende hos
regeringen än som avses i 41 § 6- 10 och 16 på deparlementstjänsteman som
regeringen besiämmer." Förslagei föranleder all ordel "saml"
flyttas.
Härefter lorde i paragrafen efter mönster av 39 S andra siycket
böra inlagas ell nytt tredje stycke rörande behörighel alt förordna bilräde
under tiden närmast efter del all en myndighei skilt målel eller ärendei från
sig. Slyckel föresläs fä följande lydelse:
"Har myndigheien skiil målel eller ärendet från sig,
äger under liden till dess lalan fullföljts eller liden för fullföljd uigåll
andra slyckel motsvarande lillämpning."
Särskild föreskrifi om lill vilkel departemeni en lill
regeringen slälld ansökan skall inges bör ej upptagas i lagen. Bestämmelsen
därom i femte slyckels försia mening bör därför ulgä.
Under hänvisning till vad lagrådet ovan anfört om
beredningen av regeringsärenden, föreslås all till själie slyckel fogas
följande mening: "I ärende hos regeringen ankommer vad sålunda sagls på deparlemenlsijänsie-man
som regeringen besiämmer."
48 §
Lagrådel:
I försia slyckel lorde orden "ulan beslul av myndighei"
böra uigå.
Av 46 och 47 S§ följer all rådgivning kommer all kunna
pågå under kortare eller längre tid och att avgiften kommer att variera
alltefter tidsåtgången. Beslut om rådgivningsavgiftens storlek kommer därför atl
fordras i varje särskilt fall. Lagrådet föreslår med hänsyn härtill, atl andra
stycket ges följande lydelse:
"Beslut om rådgivningsavgift jämlikl 47 § försia siycket
ankommer på den som meddelat rådgivningen."
49 §
Lagrådet:
Under hänvisning lill vad som har anförts vid 5 b§
föreslår lagrådel all uttrycket "allmän domstols" i paragrafens försia
stycke ändras till "domslois".
Paragrafen behandlar överklagbarhelen av beslut i rällshjälpsärende.
Beiräffande beslul av domsiol har i försia slyckel valls den lösningen all de
för den beslutande domstolen i allmänhet gällande reglerna om överklagande
skall gälla också dä lalan föres mot domslolens beslut i rättshjälpsärende.
Denna regel leder bl.a. lill att fullföljdsordningen kan komma att skifta från
en domsiol till en annan beroende på vilkel regelsystem som skall tillämpas.
Som exempel kan lagrådet peka på den olika behandlingen
Prop.
1978/79: 90 501
av hovrälls beslul i rällshjälpsfräga, som uppkommil i ell
dil fullföljl mål, I.ex. beslul om ersättning lill bilräde i hovrätten, och molsvarande
beslut av kammarrätt. Pä grund av reglerna i .54 kap. RB kan hovrällens ifrågavarande
beslul icke komma under Högsta domslolens prövning med mindre
prövningstillstånd meddelas, medan reglerna i 35 § förvaltningsprocesslagen
leder till fri fullföljd frän kammarrätten lill regeringsrällen beiräffande ell
sådani kammarrällsbeslul. Man kan sålunda vänla förhållandevis flera beslul i
1. ex. ersätlningsfrägor från regeringsrällen än från Högsia domstolen. Erfarenhelerna
fär utvisa om dylika skiljakligheter beroende på olikheler i de processrältsliga
besiåmmelserna kommer alt medföra praktiska olägenheier.
Beslul i rättshjälpsfrägor av rätlshjälpsnämnd eller av
annan förvaliningsmyndighel - borisen från de myndigheler som enligt 5 b § är
likställda med domstol - blir enligt huvudregeln i andra stycket alla överklagbara
med besvärsnämnden som enda fullföljdsinstans.
I slyckels andra mening föreslås en särskild regel av
innebörd all lalan mot beslul av deparlemenlschef och departemenlsljänsleman enligi
43 § skall föras hos besvärsnämnden. Vid sisinämnda paragraf har lagrådel uivecklal
skälen varför deparlemenlschef ej bör falla beslul om förordnande av offeniligi
bilräde m. m. Om vad sålunda anförts beakias kommer beslul om offeniligi bilräde
m.m. i vissl fall all fattas av departemenlsljänsleman. Dä denne vid utövande
av denna beslutsfunktion lorde böra uppfattas som förvaltningsmyndighet,
kommer hans beslut om bilrädesförordnande m.m. att gä in under huvudregeln.
Andra meningen i siycket bör därför utgå.
Skulle tanken all statsråd skall fatta beslut vidhållas,
bör en annan besvärsväg anordnas. Som framgår av konstitutionsutskottets
översikt rörande överklagande av enskilt statsråds beslut (KU 1977/78:35 s.
5-8) förs talan mot enskilt statsråds beslul i adminisiraiiva ärenden, där annal
icke särskili föreskrives, hos regeringen. Någoi fall där sialsråds beslul
överklagas lill en adminisiraiiv nämnd av lypen rättshjälpens besvärsnämnd är
icke förul känt. Det synes slalsrällsligl belänkligl alt införa in-slansordningar
av del slag som föreslås i remissen. Om vad lagrådel anförl vid 43 § ej beakias,
lorde sialsråds beslul om bilräde böra överklagas hos regeringen.
Fråga blir härefter om överklagbarhelen av beslul av advokal
och bilrädande jurisl vid allmän advokalbyrå. Lagrådet har vid 2§ anfört all ul-formningen
av beslulsregeln i 16 § leder lill all advokal och bilrädande jurist vid
allmän advokalbyrå, när de fattar beslul enligi rällshjälpslagen, är att
uppfatta envar som förvaltningsmyndighet. Reglerna i instruktionen (1973:249)
för de allmänna advokatbyråerna som begränsar överklagbarhelen av beslul av
allmän advokalbyrå till beslut i administrativt ärende, t.ex. angående ijänstetillsälining,
kommer dä att sakna belydelse i detla sammanhang. Uppfattas den vid allmän advokalbyrå
ansiällde jurislen
Prop. 1978/79:90 502
som myndighei, blir hans beslul överklagbara enligi regeln
i förevarande paragrafs andra siycke.
Martenius, Sven Nyman och Knutsson:
Av specialmoliveringen till paragrafen framgår atl del
inte är meningen att talan skall fä föras mot beslul i rällshjälpsärende av advokal
eller biträdande jurisl. Vi har inte något alt erinra mol en sådan ordning.
Med hänsyn till vad lagrådet förut har anförl bör därför i andra slyckel en
andra mening införas av följande lydelse: "Mot beslut av advokat eller
biträdande jurisl vid allmän advokatbyrå får talan dock ej föras."
Pelrén:
Föredragande statsrådet uttalar sig i den riktningen alt
beträffande advokats och bilrädande jurists beslul om beviljande av allmän
rättshjälp och om faslslällande av maximibelopp behov av överklagande ej finns.
I sak kan nämligen rällelse i dylika beslul sökas hos rällshjälpsnämnden genom
ny ansökan om allmän rättshjälp resp. begäran om jämkning av maximibelopp.
I lagstiftningen har man sidoordnat de tre i 16, 17 och 18
§§ angivna sätten för atl bevilja allmän rättshjälp. Det synes därför böra
föreligga starka skäl för all göra någon skillnad mellan dessa fall i
besvärshänseende. Ingen gmpp av beslut bör undantas från allmänna ombudels laleräll.
Vidare bör del vara av iniresse för de rällssökande atl besvärsvägen kunna
lägga fasl, vilken praxis med avseende pä beviljande av allmän rällshjälp advokaler
och bilrädande jurisler vid allmän advokalbyrå har all som offentiigt anställda
iakttaga. Behovet av en besvärsmöjlighet rörande beslul av jurisl vid allmän
advokatbyrå rörande rådgivningsavgift enligt 48 § är kanske icke stort, men
överklagandemöjlighet bör finnas. Beslut enligt 21 § tredje stycket om substilulion
blir, om särskilt undantag ej göres, överklagbara. Någon praklisk belydelse lorde
della förhållande knappasl få. Detsamma gäller biträdes beslul om uiredning av
mindre omfattning enligt 25 §. Biträdes föranstaltande om uiredning enligt 45
§ synes överhuvud ej ha karaktär av beslul enligi rällshjälpslagen.
AUl sammanlagel synes tillräckliga skäl ej föreligga för
att göra undantag från huvudregeln om överklagbarhel i paragrafens andra siycke
för beslut av advokal och biträdande jurisl vid allmän advokatbyrå.
Det kan ifrågasättas om beslut av enskilt verksam advokal
eller biträdande jurisl på enskild advokatbyrå bör behandlas annorledes än beslul
av deras offentligt anställda kolleger. Härom kan sägas, att den som vänder sig
till enskili verksam jurist torde vara inställd pä alt följa den ordning som
gäller inom den privata sektorn, där möjlighel lill administrativ besvärstalan
saknas. Ur allmän synpunkt finns ej något slörte behov av alt sälla enskili
verksam advokal eller bilrädande jurist vid enskild advokatbyrå under den
offentliga kontroll som en möjlighet till överklagande skul-
Prop. 1978/79:90 503
le innebära. Skulle enskild advokal I. ex. faslsiälla för låga
maximibelopp, får del allmänna ombudel enligi vad jag föreslagil möjlighel all
påkalla jämkning enligi 15 S. Del saknas sålunda tillräcklig anledning all
förorda ell tillägg lill paragrafen med regler om överklagande av beslul av
enskilt verksamma jurisler. Jag kan alltså i nu förevarande hänseende godlaga
paragrafen.
49 a § Lagrådet:
I denna paragraf föreslås all klagorätt skall tillkomma, föruiom
enskild pari, domslolsverkel. Klagorällen gäller överklagbara beslul i rältshjälpsfrågor,
dvs. beslul fattade av domsiol, rällshjälpsnämnd och annan förvaliningsmyndighel.
1 motiven framhålles angelägenhelen av all alla slag av beslul i rältshjälpsfrågor
kan överklagas.
Uppenbart är alt staten har belydande både rent ekonomiska
och mera allmänna intressen atl bevaka i rätlshjälpsärenden. Del ärdärför naturligi
all företrädare för dessa inlressen får laleräll. Därigenom får man, i enlighet
med en annan utvecklingstendens i den offentliga rätten, till stånd ett ivåparlsförhällande
i ärenden av denna art.
Del finns redan vissa regler härom. I instruktionen för
domstolsverket (1975:506) föreskrivs sålunda alt domstolsverket inom sitt
verksamhetsområde har all leda och övervaka rältshjälpsnämndernas tillämpning
av rällshjälpslagen och all företräda staten vid lalan mol allmän domsiols beslul
om ersättning av allmänna medel till bilräde enligt rättshjälpslagen och till
offentlig försvarare. Gällande lag ger sålunda domstolsverket två olika
uppgifter. Då det gäller rällshjälpsnämndernas verksamhei, har domstolsverket
en direkl övervakningsuppgifl med möjlighel all genom anvisningar och föreskrifier
lillse all nämndernas lillämpning av lagen blir lillfredssiällande. Vad belräffar
lagens lillämpning vid de allmänna domslolarna har domslolsverkel, främsi som förelrädare
för siaiens fiskala inlressen, all föra lalan mol domslois beslul i
ersättningsfrågor inom det berörda rätlshjälpsområdel.
Det remitterade lagförslaget innebär härvidlag vissa
nyheter. Domstolsverket föreslås som sådant skola få generell besvärsräll både
vad avser beslut av domstol och vad avser beslut av rättshjälpsnämnd och andra
myndigheter, vilka tillagts räll all beslula i frågor om rättshjälp. Såviti
gäller rältshjäipsnämnderna säller de föreslagna reglerna domslolsverkel i en dubbelslällning
i förhållande lill dessa nämnder. Dels skall verket som centralmyndighet vara lillsynsmyndighel
för nämnderna, dels skall verkei som pari kunna överklaga nämndernas beslul.
All en och samma myndighet är i förhållande till annan myndighei
på en gång tillsynsmyndighet och ell slags molpart är ur allmän
förvaltningsrätts-
Prop. 1978/79:90 504
lig synpunki en olämplig anordning som bör undvikas. En
övervakande myndighei bör ulöva sill inflylande över den underordnade myndigheien
genom sin tillsynsverksamhet och icke genom att som part överklaga den
underordnade myndighetens beslut lill andra organ. Dä domstolsverket bör
bibehålla sin allmänna lillsynsbefogenhel över rättshjälpsområdet, bör del icke
som myndighet lilldelas även uppgifien att i egenskap av part överklaga rätlshjälpsbeslul.
När eu centralt ämbetsverk utrustats med besvärsrätt är
anledningen härtill i allmänhet alt denna myndighei förelräder en specifikt iniresse.
Enligi 48S fjärde slyckel miljöskyddslagen (1969:387) har i.ex. nalurvårds-verket
lillagls klagorätt i förhällande lill vissa andra stalsorgan. Är del allmännas
iniresse av fiskalisk nalur och eftersträvar man atl ordna förfarandel som ell
ivåparisförhållande mellan slalen och den enskilde, är den vanliga lösningen
alt ett allmänt ombud inrättas med uppgift atl förelräda stalsinlressel och
föra statens lalan. Så förhåller det sig inom skalteprocessen; se I.ex. 39S
lagen (1959:92) om förfarandel vid viss konsumtionsbeskaitning.
Inom socialförsäkringen har man nyligen genom nya regler i
20 kap. 12 S lagen (1962:381) om allmän försäkring infört en ordning som kan
synas innebära ett frångående av vad nyss sagts. Del allmänna inlresset av all
denna lags regler om allmän försäkring m. m. lillämpas likformigt och rättvist
skall bevakas av riksförsäkringsverket samtidigt som verket tillerkänts en
allmän laleräll. Denna gäller även beiräffande beslul av de allmänna försäkringskassorna,
över vilka riksförsäkringsverkel enligi 18 kap. 2 § nämnda lag ulövar lillsyn.
Av motiven (se prop. 1977/78:20 s. 55, 65, 80-82, 127- 128 och 136- 137)
framgår emellertid alt riksförsäkringsverkets funktion som part skall
fullgöras icke av verket i dess vanliga sammansättning utan av hell fristående
socialförsäkringsombud, vart och ett med egel ansvarsområde och egen
beslutanderätt. De utgör tillsammans en speciell enhel inom verkei. Härigenom
införes en allmän ombudsinslilulion på socialförsäkringsområdet, ehuru denna formelll
inordnats i riksförsäkringsverkel.
Enligt lagrådels mening bör i förevarande fall inom domslolsverkel
in-räitas ell frislående allmänt ombud för rällshjälpsärenden. Rättshjäipsulredningen
förde fram denna lanke alternativi (SOU 1977:49 s. 248), vilkel också omnämnes
i lagrådsremissen. Det är av betydelse atl i lagen allmänna ombudets fristående
ställning markeras genom all klagorällen anges tillkomma ombudel och ej verkei.
Domstolsverket bör sålunda bibehålla sin lillsynsuppgifl i vad gäller rällshjälpsnämndema
och ha all överblicka hela räiishjälpsomrädei och meddela de cenlrala föreskrifier
som kan erfordras, bl.a. faslsiälla generella läxor. Uppgifien all överklaga räitshjälpsbeslul
i del särskilda fallet, däribland beslut av rältshjäipsnämnderna, bör däremot
enligt lagen ankomma på allmänna ombudel. Organisatoriskt kan allmänna ombudet
knytas an till domstolsverket, men på ett så-
Prop. 1978/79: 90 505
dant sätt alt dess fristående ställning i allt som gäller
dess ämbetsområde icke äventyras. Ombudet skall självständigt beslula i de mål
eller ärenden där ombudel är pari och förelräder slalen.
Vid den enligi 49 § valda lösningen för överklagande av
beslut i rättshjälpsärenden kommer någon enhetlig tid för lalan mot beslul i
sådana ärenden icke all gälla.
1 fräga om de ärenden i vilka fullföljdstiden räknas från beslulsdagen,
synes i åiskilliga fall av läll insedda skäl kunna uppkomma svårigheler för fö-relrädaren
för del allmänna all lillvaralaga det allmännas iniresse. Emellertid lorde del
vara uppenbarl, all avsiklen icke är all han skall granska alla beslul, ulan
all granskningen av prakliska skäl måsle begränsas lill alt avse vissa grupper
av ärenden eller slickprovsvis ullagna fall. Vid ell sädanl förfaringssätt lorde
sådana organisatoriska anordningar kunna vidtagas all del allmännas klagorätt
i här ifrågavarande ärenden likväl blir meningsfylld.
Beiräffande ell myckel slorl anial rällshjälpsärenden
kommer all gälla all besvärsliden för del allmänna räknas med utgångspunkt från
delgivningsdagen. Det framstår som uppenbart att delgivning med del allmännas förelrädare
av prakliska skäl inte kan äga rum annal än undanlagsvis. Del fär aniagas all
företrädaren enligt verkställigheisföreskrifter får kännedom om beslul som har
prejudikatintresse eller som av annan anledning bedömes såsom särskilt
angelägna atl granska. AUa beslut av här ifrågavarande slag av vilka han icke
fått del kommer all sakna laga krafl i förhållande lill del allmänna. Åven om
detta icke lorde innebära alt sådana beslut ej kan verkställas, framstår det
likväl från rättssäkerhetssynpunkt som i hög grad olillfredsslällande all det
allmänna skulle ha en formell möjlighet alt anhängiggöra besvärstalan efter
lång lid. Lagrådet vill därför föreslå att i paragrafen upptas en bestämmelse
av innebörd, att det allmänna i dessa fall får föra lalan mol beslul i fråga om
rällshjälp senasi inom viss tid, förslagsvis inom tvä månader från beslulsdagen.
Del allmännas laleräll är icke bloll motiverad av fiskala inlressen
ulan syfiar även lill all främja en enhetlig praxis och likformighet inom hela räiishjälpsomrädei.
Del allmännas förelrädare bör därför vid ulförande av sin lalan icke vara
bunden av den i 11 § förvallningslagen och 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen
upptagna regeln - eller dess motsvarighet pä andra häll - om att part får föra
talan bloll om besluiel gått honom emot. I förevarande paragraf bör med hänsyn
härtill anges alt del allmännas företrädare får föra talan även till den
rättssökandes förmån.
Då rätismedlel beiräffande vissa avgöranden i rällshjälpsfrågor
kan vara vad eller revision, bör ordel "besvär" i försia slyckel
ersättas med uttrycket "lalan".
Vinner vad lagrådet här anfört beakiande föreslås alt
förevarande paragrafs första siycke utformas på följande sätt:
"Talan mot beslut i fråga om rällshjälp får föras, fömtom
av enskild
Prop. 1978/79:90 506
part, av allmänt ombud. Räknas besvärslid från dagen för
delgivning med part fär ombudet likväl ej väcka besvärslalan senare än tvä
månader från dagen för beslutet. Ombudel får föra talan även lill förmån för
enskild part."
Pelrén:
Det förhällandet all för rätlshjälpsärendena ej kommer all
finnas ell en-heiligi förfarande komplicerar läget för allmänna ombudel. Denne
har alt som part gå in i förfaranden av mycket varierande nalur och där föra
del allmännas talan. I vissa fall har del beslul han vill överklaga faltals i
ett fristående ärende om rättshjälp, som då vanligen följt förvaltningslagens
regler, någon gång förvaltningsprocesslagens. Oftare torde inträffa alt del överklagbara
räilshjälpsbeslulel fatlats såsom beslut under rättegången eller under
förfarandet i mäl eller ärende, som följer ell vari sina processuella regler,
i allmänhei ulformade med hänsyn lill de i målel eller ärendet aktivt verkande
parternas behov. Allmänna ombudel skall sålunda, slalione-ral i Jönköping, flexibell
anpassa sig lill alla de olika förfarandeordningar varom del kan bli fräga,
enligt RB, förvallningslagen, ulsökningslagen, pa-lenllagsliflningen osv.
Enligt min mening borde man eftersträva atl i möjligaste mån förenhetliga de
regler som allmänna ombudet har all följa i sin verksamhet.
Ett område där relalivi stor mångfald kommer att finnas är
den klagotid allmänna ombudet får att iakttaga. Goda skäl kan anföras för atl
ha en fasl klagotid för allmänna ombudet i alla slag av rältshjälpsärenden. Om
allmänna ombudet får en särskild något längre klagotid aktualiseras frågan om anslulningstalan
för molpart som ej klagat inom den för honom gällande frislen. En genomgång av
hur allmänna ombudet kan inpassas som part i olika slag av förfaranden vore
önskvärd. Innan en sådan gjorts, saknar man underlag för att överblicka vilka
lagändringar som kan behövas för all tillgodose detla syfte.
I motiven lill rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 347)
nämns några fall då efter överklagande de beslul, som vid avräkningen i ärende
om allmän rällshjälp skall ställas mot varandra, i efterhand förändras. Dessa
situationer kan antagas bli oftare förekommande då allmänt ombud också får laleräll.
Förändring av ersättningsbeslut kan föranleda ny avräkning. Dessa problem kan i
den nya ordningen bli svårlösta. Särskilt om på talan av allmänt ombud beslul
om beviljande av rättshjälp undanröjs långt i efterhand, kan läget trots regeln
i förevarande paragrafs andra stycke bli svårbemästrat. Lagen ger i sin
föreslagna form begränsad ledning för rättstillämpningen på dessa punkter.
50 §
Lagrådet:
Under hänvisning till vad som har anförts vid 5 b §
föreslås all uliryckel "allmän domsiol" äridras lill
"domstol".
Prop. 1978/79:90 507
Övergångsbeslämmelsema Lagrådet:
Om lagrådels förslag lill ändringar i vissa paragrafer godias
föranleder delta några jämkningar i andra slyckel i övergångsbestämmelserna.
Regeln i slyckels sisla mening bör omfatta även maximibelopp för koslnadsbidrag.
På grund härav föreslås all slyckel ges följande formulering:
"Har allmän rällshjälp beviljals eller enligi 16 § börjal
lämnas före denna lags ikrafiträdande skall om rättshjälpen gälla följande.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ är fortfarande tillämpliga i sin lydelse före den
1 juli 1979. För tiden lill uigången av är 1980 gäller detsamma 22 § iredje
stycket, 27-30 och 34 §§. Ulöver 17 § i den äldre lydelsen lillämpas 17 § andra
meningen i den nya lydelsen. Ulöver 20 § i den nya lydelsen lillämpas fortfarande
20 § andra slyckel i den äldre lydelsen. Ersättning lill medlare fastställs av
domstolen. Bestämmelsen i 27 § försia meningen i den nya lydelsen gäller ej i
den mån skyldighet all utge kostnadsbidrag fullgjorts enligt 16 S andra stycket
i den äldre lydelsen. Kostnadsbidrag och maximibelopp för sädanl bidrag som har
faslsiällis med lillämpning av rällshjälpslagen i dess äldre lydelse skall vid lillämpning
av lagen i dess nya lydelse jämställas med rätlshjälpsavgift och maximibelopp
för sådan avgifi."
Förslaget tili lag om ändring i rättegångsbalken
31 kap. 1 § Lagrådet:
Om den föreslagna ändringen i 12 S rättshjälpslagen
godtas, bör i Iredje Slyckel förevarande paragraf ordet "rällshjälpsavgiften"
bytas ut mot "maximibeloppet".
49 kap. 4 § Lagrådet:
Eftersom enligt lagrådels förslag avräkning enligt rättshjälpslagen
inte skall ske genom särskilt beslut av rälten Ofr vad som har anförts därom
vid 27-30 §§ rällshjälpslagen) bör det här föreslagna tillägget i första
stycket 5 ej göras.
I andra stycket föresläs att rätten att överklaga beslut
under rättegången i rällshjälpsärende skall göras beroende av missnöjesanmälan.
Denna skall, om beslutet meddelas vid förhandling, ske genasl och eljesl inom
en vecka från delgivningsdagen. Regeln fär till följd atl allmänna ombudel ej
kan ulnyttia sin klagorätt då besluiel meddelas vid förhandling. En lösning kan
vara att befria allmänna ombudel från kravel på missnöjesanmälan såsom förulsäiining
för klagorätt.
Prop. 1978/79:90 508
52
kap. 1 § och 56 kap. 1 *i Lagrådet:
Lagrådet
vill hänvisa till vad lagrådel nyss anförl vid 49 kap. 4 § om missnöjesanmälan
av allmänna ombudet.
Förslaget
till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
33
§ Lagrådet:
Av
2 § förvaltningsprocesslagen följer atl rällshjälpslagens regler om besvärsräll
för allmäni ombud gäller. Den föreslagna erinran härom i denna paragraf bör
därför utgå.
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten
17
§ Lagrådet:
Hänvisningen
i tredje stycket lill rättshjälpslagen är i och för sig icke erforderlig. Bibehålles
den bör i hänvisningen, om vad lagrådet anfört vid 49 a § rättshjälpslagen
vinner beaktande, "domstolsverket" ersättas med "allmänt
ombud".
Övriga
lagförslag
Lagrådet:
Förslagen
lämnas utan erinran.
Prop.
1978/79:90 509
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1978-12-14
Närvarande: slalsminislern Ullsten, ordförande, och
statsråden Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Wahlberg, Hansson, Enlund,
Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande: statsrådet Wikström
Proposition om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) m.m.
1 Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till
1.
lag om ändring
i rättshjälpslagen (1972:429),
2.
lag om ändring
i föräldrabalken,
3.
lag om ändring
i rättegångsbalken,
4.
lag om ändring
i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
5.
lag om ändring
i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten,
6.
lag om ändring
i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,
7.
lag om ändring
i lagen (1976:839) om statens va-nämnd,
8.
lag om ändring
i utsökningslagen (1877:31 s. I),
9.
lag om ändring
i lagen (1%6:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
10. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger
om vissa
psykiskt utvecklingsstörda.
Föredraganden redogör för lagrådets yllrande och anför.
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 24 augusti 1978.
Prop.
1978/79:90 510
Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)
Huvudsyftet med lagförslaget är, som jag har framhållit i remissprolokollel,
all åstadkomma en enklare och effektivare hantering av frågor om rättshjälp. Lagrådel
har också inledningsvis framhållit atl rättshjälpssyslemet otvivelaktigt
kommer all bli enklare och effeklivare om den organisationsförändring som
innefattas i lagförslaget genomförs. Samtidigt anför dock lagrådel att den
blivande lagstiftningen kommer atl bli svårtillgänglig i den meningen alt den
innehåller många relativt invecklade bestämmelser. Lagrådel påpekar atl de
förhållanden som skall beskrivas delvis är av sä komplicerad natur all enkla
framställningar är svåra atl åstadkomma.
En ledamol av lagrådet berör vissa faktorer som gör
regleringen komplicerad. Han ifrågasätter om inie lagen på vissa punkter bör
kompletteras men konstalerar all lagrådsremissens uppläggning i dessa
hänseenden övergångsvis bör kunna godtas tills erfarenheler vunnits av den nya
ordningen.
Såsom framgår av lagrådels yllrande visade man vid
tillkomsten av gällande rättshjälpslag återhållsamhet när det gällde att i lag
reglera olika frågor. Åtskilliga spörsmål bedömdes kunna överlämnas till
rättstillämpningen. De hittillsvarande erfarenheterna av lagen som baseras
på bl.a. omkring 400.000 ärenden om allmän rättshjälp har också visal all
denna bedömning i allmänhet varit riklig. Del saknas i stort sett anledning att
nu reglera sådana frågor som i del tidigare lagstiftningsärendet lämnades
utanför lagen.
En ledamot av lagrådet behandlar redan inledningsvis det
förhållandel att termen koslnadsbidrag föreslås ändrad till rättshjälpsavgift.
Han gör därvid gällande att ändringen innefattar annal än en terminologisk
fråga.
1 denna sak vill jag i detla sammanhang anföra följande.
Den som vill göra sin rält gällande i rättegång eller eljesl ådrar sig ofta
betydande kostnader för främst biträdesersätlning. Rättshjälpssyslemet innebär
att staten träder in och övertar ansvaret för sådana koslnader. Detta sker
genom atl staten betalar kostnaderna i den rättsliga angelägenheten. Samtidigt
skall den rätissökande efter förmåga bidra till dessa kostnader. Della sker
genom aU han lill sitt biträde eller till statsverket betalar koslnadsbidrag.
Rättshjälpsutredningen föreslog att ordet koslnadsbidrag skulle ersättas med
rättshjälpsavgift, eftersom begreppei kostnadsbidrag inte var entydigt.
Förslaget har upptagits i lagrådsremissen. I övrigi har rältshjälpssystemets
uppbyggnad i detta hänseende bibehållits. Av remissen framgår också klart att
ändringen enbart är av terminologisk nalur. I övergångsbeslämmelsema har därför
kunnai föreskrivas att kostnadsbidrag vid tillämpningen av den nya lagen
jämställs med rältshjälpsavgifl. Samme ledamot tar också upp frågan om exigibilitelen
hos beslut om
Prop.
1978/79:90 511
rältshjälpsavgifl och beslut alt den rätissökande skall belala
rättshjälpskostnader i samband med all allmän rättshjälp upphör.
Rättshjälpsulredningens förslag om alt myndighets beslul
om skyldighet all erlägga rätlshjälpsavgift får verkställas enligt vad som är föreskrivel
om domstols dom har inie lagils upp i lagrådsremissen. Som skäl har anförts an
det f.n. inte finns någon regel om exigibililel beiräffande koslnadsbidrag i rällshjälpslagen
och all avsaknaden av en sådan regel inie har visal sig utgöra någon påtaglig
brist. Även om någon regel om exigibililel inie införs förändras ändå
rättsläget genom de nya regler om beslutsbefogenheter som nu föreslås. Av utsökningsrättsliga
regler följer all dom och beslul av allmän domstol som innefattar förpliklelse
all erlägga rätlshjälpsavgift är verkslällbara. Har rälien faslsiälll rältshjälpsavgifl
enligt 28 §, torde avräkningsbesked som har upprättats i samband med rättens
avgörande kunna ligga till grund för verkställighet. Även rättens beslul om återbetalningsskyldighel
för den rätissökande när rättshjälp upphör är exigibelt. Motsvarande lorde
gälla vid övriga lyper av domslolar. Enligt remissförslaget skall beslul av nu
angiven art även kunna meddelas av arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd
och överexekutor, vilka alla är förvaltningsmyndigheter med uppgifter som slår
rättsskipningen nära. Atl beslul av överexekutor skall kunna verkställas är
uppenbart (jfr bl.a. 53 § utsökningslagen). När det gäller övriga nu nämnda
myndigheter torde även deras beslul i hithörande frågor tillerkännas exigibililel.
Beträffande rältshjälpsnämnds och besvärsnämndens beslul av denna art kommer däremoi
liksom i dag att gälla att beslulen ej kan läggas till grund för
verkställighet.
1 prakiiken lorde frågan om exigibililel sällan bli
aktuell. Vid allmän rättshjälp har den rättssökande normalt biträde som stär
risken för atl inbetalning sker. Nägot praktiskt behov av exigibilitet finns då
ej. Situationer där den rällssökande saknar biträde liksom fall där
rättshjälpsavgiften jämkas uppåt eller förordnande meddelas alt rättshjälpen
skall upphöra kan liksom nu väntas bli sällsynla. Detsamma gäller de fall då bilräde
till statsverket skall inbetala viss del av belopp som eriagts av den rätissökande
lill bilrädet.
1 anslutning till de särskilda paragraferna villjag
framhålla följande.
2 §
Jag har ingen erinran mol lagrådets förslag till ändrad
lydelse av paragrafen i syfte atl få en enhetlig innebörd i lagen av uttrycket
rättshjälp.
Lagrådet lar vidare upp frågan om den förvaliningsrättsliga
ställningen hos advokat och biträdande jurist vid allmän advokalbyrå.
Vid arbetet på gällande rättshjälpslag eftersträvades en delegering
av administrativa uppgifter i belydande utsträckning från rättshjälpsnämndema
till del bilräde som skulle lämna rättshjälpen (prop. 1972:4 s.
Prop.
1978/79:90 512
239). Enligt rällshjälpslagen fick också advokater och
biträdande jurisler viktiga beslutsfunktioner. En sådan funktion är rälien aii
meddela rådgivning. Besluias därvid nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgiflen,
medför della all siaisverkel belasias i molsvarande män av kosinaderna för
rådgivningen. Vidare är advokal och bilrädande jurist berälligade all lämna
allmän rällshjälp ulan beslul av rällshjälpsnämnd. Därvid skall maximibeloppel
för rälishjälpen räknas ul. Särskili bevis om rälishjälpen skall ulfärdas. I bevisel
skall maximibeloppel anges. Meddelas sädan allmän rättshjälp kan, som lagrådel anlyder
i ansluining lill 20 S, samma läge komma all uppslå som om rällshjälpsnämnden beviljal
allmän rällshjälp från början. Redan i dag har alllså advokaler och bilrädande
jurisler funklioner som har karaklär av myndigheisuiövning.
De i lagrådsremissen föreslagna nya befogenhelerna för advokal
och biträdande jurist vid allmän advokatbyrå alt bevilja allmän rättshjälp
syftar inie till nägon ändring i sak i förhållande till vad som f.n. gäller om
den förvaltningsrättsliga ställningen för denna kategori. I samband med tillkomsten
av nuvarande rätlshjälpslag klargjordes de allmänna advokatbyråernas siällning
i skilda hänseenden (prop. 1972:4 s. 280-284). Verksamheien vid dessa byråer
skulle sålunda bedrivas på samma säll som advokalverksamhel i övrigi. Besiåmmelserna
i förvallningslagen om handläggning av ärende skulle inie vara tillämpliga på advokalverksam-helen.
I siällei skulle man på de allmänna advokalbyråema lillämpa samma regler om god
advokalsed som de enskilda advokaterna var skyldiga att följa. Advokaterna på
de allmänna byråerna skulle stå under advokatsamfundets tillsyn och
disciplinära myndighei.
De angivna principerna återspeglas lill viss del i inslmklionen
(1973:249) för de allmänna advokatbyråerna. Av denna följer att advokats eller
biträdande jurists handläggning av fråga om rättshjälp är undantagen från
förvaltningslagens regelsystem. Detta förhållande bör beslå även med den nya
ordningen.
Lagrådet har även tagit upp frågan om sekreless vid allmän
advokalbyrå. På denna punkl gäller f.n. enligt 26 § första stycket lagen
(1937:249) om inskränkningar i rälien att utbekomma allmänna handlingar att
handlingar som kommit in till allmän advokatbyrå eller upprättats där angående
rättshjälp ål enskild inte får utlämnas lidigare än 70 år efter handlingens
datum i vidare mån än handlingens ändamål kräver det eller den som i ärendei anlilal
advokatbyrån samtycker lill det. Med hänsyn till advokat-verksamhetens
särskilda karaklär av förtroendeuppdrag anser jag all denna regel bör beslå
även med de ökade befogenheter som advokater och biträdande jurister får enligt
förslaget. Den i sak enhetliga regleringen av sekretessen vid allmän och
enskild advokatbyrå bibehålls alllså.
1 förarbetena till nuvarande rätlshjälpslag underströks
att intresset av sekretess i ärenden om rättshjälp åt enskilda regelmässigt är sådani
att det i prakiiken aldrig kan bli aktuellt all slälla handlingar lill annan
myndighels
Prop. 1978/79:90 513
förfogande. Della skulle självfallel inie gälla övriga
organ inom rättshjälpsområdet, dvs. rättshjälpsnämnd och centralmyndigheten
för rättshjälpen (prop. 1972:4 s. 284 och JuU 1972:12 s. 51). Vad som återgivits
nu börgälla även sedan ändringarna i rällshjälpslagen har genomförts. De
föreslagna ändringarna i rällshjälpssyslemel kommer emellertid all förändra siluaiionen
någoi. Som framgår av remissprolokollel kommer den nya ordningen atl kräva all myndighei
för atl kunna besluta om jämkning av maximibeloppel och om rällshjälpsavgifi m.m.
har tillgäng till handlingar som tidigare och på annal håll har upprättats
angående rätishjälpen. Dessutom har beslutsbefogenheterna på rätlshjälpsområdel
spritts ut till ell siörre antal myndigheter.
1 remiss till lagrådel den 7 december 1978 har regeringen föreslagil
en ny lagreglering på sekretessområdet. Förslaget innefattar inga principiella avsieg
från den ordning somjag nu har berört.
Lagrådet har framhållil del önskvärda i alt del genom offeniligrättsliga
krilerier slås fasl vilka enskilda individer som vid varje särskilt lillfälle
är bilrädande jurisler på enskilda advokaibyråer. För egen del har jag ingen
erinran mol en sådan ordning. Jag biträder lagrädeis förslag all i rällshjälpslagen
las in ell bemyndigande för regeringen all meddela regler i della ämne.
4 och 5 a §§
Jag har ingen erinran mol lagrådels förslag alt regeringen
skall ulse samtliga ledamöier i rällshjälpsnämnd. Jag vidhåller inte heller min
förslag all låla Landstingsförbundet bli förslagsställare beträffande vissa
nämnd-ledamöter. Någon nämnvärd regional förankring torde ändå ej vara möjlig
all åstadkomma med den nya nämndorganisationen.
Jag kan också biträda förslaget att i ökad ulsiräckning
reglera besvärsnämndens siällning i lag. I lagen bör sålunda las in regler om
besvärsnämndens namn, antalet ledamöter samt huvuddelen av reglerna om deras
kvalifikationer och tillsättande. Närmare föreskrifier om advokalinslaget i
nämnden och nomineringen i samband därmed fär meddelas av regeringen. Vidare
bör lagen uppta regler om ersättare, beslutförhet och omröstning. I lagen bör
också tas in en bestämmelse som gör det möjligl för regeringen atl vid behov
förordna om att nämnden skall vara delad i avdelningar.
Besvärsnämndens namn bör vara besvärsnämnden för rätishjälpen.
Den bör bestå av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och ytterligare
en ledamol bör vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Av övriga ledamöier bör ivå
vara advokaler. Beiräffande återstående ledamöier bör gälla atl de är svenska
medborgare och myndiga. Ordförande och övriga ledamöter bör förordnas av
regeringen på viss lid. För de ledamöier som skall vara lagfarna och erfarna i
domarvärv bör finnas en eller flera personliga ersättare, för vilka bör gälla
samma kvalifikationskrav som för de 33 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Prop.
1978/79:90 514
ledamöier de skall ersätta. 1 övrigi bör i lagen ges
bemyndigande för regeringen all ulse erforderligl anial ersättare. Dessa
ersättare bör således inte vara personliga.
Besvärsnämnden bör vara beslutför med ordföranden och minsl
fem andra ledamöter. Vid förfall för ledamot bör även om ledamoten inte har
personlig ersättare likväl eftersträvas atl i besvärsnämnden ingår ersätlare
med samma slags kvalifikationer som ledamoten. Omröstningsreglerna i 5 § andra
stycket bör lillämpas vid omröslning i besvärsnämnden.
År besvärsnämnden delad i avdelningar, bör vad som
föreskrivs om nämnden äga molsvarande lillämpning på sådan avdelning.
Den föreslagna avvägningen av vad som för besvärsnämndens
del bör regleras i lag bör för enhetlighetens skull leda till vissa justeringar
av reglerna i 4 § angående rätlshjälpsnämnd. 1 lagen bör sålunda beiräffande advokalinslaget
endasl föreskrivas alt av nämndens ledamöter två skall vara advokater. Kravet
på bosättning inom nämndens verksamhetsområde synes kunna utgå i fråga om både advokaler
och övriga ledamöier. Vad gäller ersättare för ledamöterna i rättshjälpsnämnd
bör endast ersättare för ordföranden vara personlig. För ersättare i övrigi bör
samma principer gälla som har redovisats beiräffande besvärsnämnden.
I fråga om besvärsnämnden anser jag i övrigi all
domstolsverket ulan menliga verkningar för tilltron lill nämndens
självständighet bör kunna förse nämnden med föredragande- och kanslipersonal.
5 b. 6 och 7§§ Jag godtar lagrådets förslag.
9§
Som lagrådet framhåller har de av lagrådet angivna
reglerna om bevisning och uiredning inte undergått någon egentlig översyn i
delta lagstiftningsärende. Detla sammanhänger bl.a. med att det i uppdragei för
rällegängsulredningen (1977:06) ingår all uppmärksamma reglerna om bevisning.
Inom ramen för della uppdrag är del möjligt alt överväga de synpunkter som
lagrådet nu anför.
11 §
De förslag som har lagts fram i lagrådsremissen innefattar
inte någon saklig ändring av det nuvarande kostnadsbidragssystemet. Detta
system kännetecknas av en strävan all se lill all den rättssökande på förhand
kan avgöra vilket belopp han får betala i bidrag till läckande av de samlade kosinaderna
för handläggningen av den rättsliga angelägenheten. För atl
Prop.
1978/79:90 515
nå detta syfte har koslnadsbidragssystemet konstruerats
som en syslem med maximibelopp. Därigenom färden rällssökande vela vilkel koslnadsbidrag
han högst får betala. Överstiger rättshjälpskoslnaderna maximibeloppel, svarar
slalen för de överskjutande kosinaderna. Blir å andra sidan rättshjälpskoslnaderna
lägre än maximibeloppel, motsvarar koslnadsbidraget dessa kostnader. I samband
med atl rättshjälp beviljas fastställs maximibeloppet. När den rättsliga
angelägenheten slutförs och samtliga rällshjälpskoslnader är kända bestäms slulligl
storleken av kostnadsbidraget. Reglerna är emellertid också så utformade all av
den rällssökande kan krävas alt han betalar in kostnadsbidrag inlill det fastställda
maximibeloppet redan i början av den rättsliga angelägenhelen. För att ge möjlighel
alt korrigera bl.a. en alltför stor inbelalning i inledningen av förfarandet
ges regler om avräkning med den rällssökande. 1 gällande rältshjälpslag
återfinns under rubriken Kostnadsbidrag i 11 - 15 §§ reglerna om koslnadsbidrag.
I 11 § ges en del av innebörden av lermen koslnadsbidrag genom atl där
föreskrivs all den rällssökande skall bidra lill kostnaderna för allmän rällshjälp
enligt vad som sägs i 12- 15 §§.
Det
förhållandel alt lermen koslnadsbidrag ersätts med termen rättshjälpsavgift
innebär alllså ingen ändring i systemets konstruktion. Den rällssökande skall
fortfarande bidra lill rättshjälpskoslnaderna genom all belala in medel inlill
del faslslällda maximibeloppel. Del belopp som belalas in i ärendels början har
i lagen benämnts rältshjälpsavgifl och inie maximibelopp. Den senare lermen
anger endast den ram inom vilken betalningen sker. Delta kommer till ullryck bl.a.
i 15 § enligi vilken maximibeloppel under förfarandets gång kan jämkas, dock ej
under vad som redan har betalats i rältshjälpsavgifl. Rättshjälpsavgiflen
fastställs visseriigen, såsom lagrådel har anfört, formelll försl i rällshjälpsärendels
slulskede. Della är emellertid i praktiken av mindre belydelse till följd av atl
belalningen av rältshjälpsavgifl normalt skall ske redan dessförinnan. Del
sagda innebär all lermen rältshjälpsavgifl kan sägas la sikte på två olika
saker, nämligen dels den avgift som fastställs enligt 29 § (lagrädsremissens
förslag), dels den avgifl som dessförinnan är förfallen lill belalning enligt
27 § (lagrådsremissens förslag). I flertalet fall sammanfaller dessa belopp lill
storleken. Betalningsskyldigheten enligt 27 § är sanktionerad genom bestämmelser
om upphörande av rättshjälpen vid utebliven betalning.
Enligt min
mening finns del inte anledning all ändra på del angivna systemet. Det innebär
alt jag inte är beredd all godta lagrådets förslag till ändrad lydelse av 11 §
första slyckel. Vad lagrådel föreslår synes kunna uppfattas så, alt den som beviljals
allmän rättshjälp skall eriägga rällshjälpsavgifi endasl under förulsäiining
all rällshjälpskoslnad uppslår och all rätlshjälpsavgift inte ens preliminärt
får avkrävas någon med högre belopp än rättshjälpskoslnaderna. Samiidigi fömlsäiis
(se lagrådel i ansluining lill 27 §) all rällshjälpsavgifi inlill
maximibeloppet skall kunna
Prop.
1978/79:90 516
betalas in i början av handläggningen av rällshjälpsärendel.
Lagrådels förslag skulle med en sådan lolkning fä lill effeki alt betalning av rältshjälpsavgifl
ofia inie skulle kunna avkrävas den rällssökande efiersom del i ett lidigi
skede av förtarandei inie är känl hur siora rättshjälpskoslnaderna blir eller
om dessa koslnader uppgår lill maximibeloppel. Regeln om upphörande av allmän
rättshjälp på grund av underlåten inbelalning av rällshjälpsavgifi skulle också
sättas ur spel i många fall. Jag anser därför all första stycket i paragrafen
bör behälla lydelsen enligt lagrådsremissen. Jag godtar lagrådets förslag till
ändrad lydelse av 11 § andra stycket.
12 S
Jag har ingen erinran mol de av lagrådel förordade
ändringarna i lagiexien.
15 §
Tre ledamöier av lagrådel föreslår viss omredigering av
texten i 15, 17, 18 och 19 SS. Mot detla har jag ingen erinran. Jag biiräder
också i övrigt vad dessa ledamöier har anfört i anslutning till 15 §. Della
innebär attjag i molsvarande mån inte är beredd atl godta det förslag lill
ändrad lydelse av paragrafen som den fjärde ledamolen av lagrådel har framförl.
16-18 och 19 SS
Lagrådel har föreslagil ändringar av redaktionell nalur i
17, 18 och 19 SS-Vidare anser lagrådel all 19 och 20 SS bör byla plals. Jag godiar
i allt väsentligt dessa ändringsförslag liksom kommentaren till 16 S-
20 §
Lagrådet har föreslagil ändrad lydelse av de tvä försia
meningarna i forsla siycket. Förslaget innefattar i sak ingen ändring i
förhållande lill gällande rättshjälpslag. Jag finner inte skäl atl på denna punkl
följa lagrådets ändringsförslag. Däremot anser jag liksom lagrådet atl rubriken
"Rättsverkan av beslut om allmän rättshjälp" kan utgå.
Lagrådet har vidare föreslagil ökade möjligheter atl låta
biträdesersättning vara ersättningsgill i den mån den avser tid före ansökan
om rättshjälp. Enligt lagrådets förslag bör rätten till ersättning vidgas
genom atl kravel på synnerliga skäl (första slyckel sisla meningen i
lagrådsremissens förslag) ändras lill särskilda skäl. Härutöver har lagrådel
föreslagit viss redaktionell jämkning.
Flera skäl talar enligt min mening emot förslagei om
vidgad ersättnings-rätt. Förslagei synes bygga pä det förhållandel all
avskaffandet av insti-
Prop.
1978/79:90 517
luiel rällshjälp ulan beslul av rällshjälpsnämnd i vissl
fall kan ge försämrade möjligheter all få ersättning för lid före ansökan.
Fall där della förhållande har praklisk belydelse lorde emellertid vara myckel sällsynla.
Genom möjlighelen för advokaler och biträdande jurisler atl själva bevilja
allmän rättshjälp i en stor grupp av mål kommer behovei av regler som ger ulrymme
för retroaktiv ersättning atl minska avsevärt. Ett annal skäl äralt del inte
bör skapas regler som kan leda lill besvärliga tillämpningsproblem, vilkel lorde
bli fallet om man i någon mera avsevärd utsträckning öppnar möjlighel lill relroakliv
ersältning utöver den som följer av huvudprincipen. Lagrädsremissens krav på
synnerliga skäl bör alltså behållas. Däremot har jag ingen erinran mol lagrädeis
ändringsförslag i redaklionelll hänseende.
21, 22 och 25 SS
Dessa paragrafer bör, som lagrådel har föreslagit, ändras
som en följd av ändringen i 5 b S. Jag biiräder vad lagrådet har anförl i ansluining
lill 22 S.
27-30 SS
När del gäller belalning av rällshjälpsavgifi och anslånd
med belalning innefattar lagrådsremissen ingel avsteg från gällande ordning.
Denna ordning godtogs ullryckligen av lagrådel och av riksdagen vid del förra lagslifiningsärendeis
behandling (JuU 1972:12 s. 38-40), Erfarenhelerna hittills har inte gen vid
handen all svårigheter har uppställ i prakiiken, Atl, som en ledamol av lagrådel
föreslår, pä delta område införa regler i rättshjälpslagen skulle komplicera lagtexien.
Vidare skulle en reglering i delta hänseende vara ägnad att medföra ökad
byråkrati ulan att påtagliga vinsler i andra avseenden uppnås. Jag kan därför
inte ansluta mig till vad lagråds-ledamoten har föreslagil.
Vad lagrådel i sin helhei har anfört beiräffande faslslällande
av avgifl och avräkning m.m. kanjag biträda. Jag kan också godta lagrådets
förslag till lydelse av 27-30 §§, som främsi innefattar jämkningar av redaklionell
art. Detsamma gäller rubriken närmast före 27 S-
En ledamot av lagrådet har tagil upp fall då en rällshjälpsfräga
är aktuell i högre rätl och har ansett atl det bör övervägas att låla domstolen
i mindre kvalificerad sammansättning än den som gäller för själva saken avgöra
vissa ärendegrupper enligt rällshjälpslagen, Beslulen i dessa frågor är, enligt
vad denne ledamot anför, vanligen av mtinkaraktär men kräver dock vari och ett
åtskilligt övervägande och kontrollarbete.
Självfallel bör frågor om rällshjälp handläggas på den
nivå som är mest ralionell. Den lanke som lagrådsledamoten har framfört är värd
all överväga. Spörsmålet har emellertid sådan räckvidd atl saken får las upp i
ett senare sammanhang.
Prop.
1978/79:90 518
31 och 34 SS
Jag ansluler mig lill lagrädeis förslag.
1 ansluining lill 34 S har en ledamol av lagrådel
föreslagit all frågan om upphörande av allmän rällshjälp skall tas upp på
initiativ av en företrädare för del allmänna. Som grund för förslaget har
anförts all, om den rättsliga angelägenhelen är anhängig vid domstol och
domstolen själv skulle ta upp frågan om upphörande av rällshjälp, delta skulle
kunna äventyra domslolens opartiska ställning. Del finns emellertid flera skäl
som talar mot en sädan lösning. För alt företrädaren för det allmänna skulle
kunna ulöva sin initiativrätt skulle det, som lagrådsledamoten ocksä är inne
på, i många fall krävas alt domstolen underrättade företrädaren om alt
upphörande av rälishjälpen kunde ifrågasällas. Även en sådan underrällelseskyldighel
skulle med lagrådsledamoiens synsäll vara ägnad all äventyra domstolens
opartiska ställning. För min del anserjag emellertid atl farhågorna på den här punklen
är överdrivna. Förslaget om initiativrätt är också ägnal alt leda lill ökad
byråkrati. Jag är därför inte beredd all godta det.
Samme lagrådsledamol föreslår också ändring i reglema om kosinadsansvar
när allmän rällshjälp upphör. Lagrådsremissen syfiar i det hänseendet inie lill
någon ändring i förhållande lill gällande lag. Hittillsvarande erfarenheler
visar inie all del skulle finnas några olägenheier med nuvarande ordning. Jag
är därför inie beredd all godia ändringsförslagel.
36 och 37 SS Jag biiräder lagrådets förslag.
43 S
Lagrådel har föreslagit ändrade regler i fråga om
beslutsbefogenheten vid rällshjälp genom offeniligi bilräde i ärende hos
regeringen.
Som lagrådel har angivii finns i nuvarande
författningsreglering exempel på atl åtgärd som avser beredning eller
förberedelse i regeringsärende beslutas av statsråd eller tiänsieman som slalsrådel
besiämmer. En sådan ordning får enligt min mening anses lämplig även när det
gäller frågor om rättshjälp. Enligt nuvarande reglering ankommer det på
departementschefen eller tiänstemän som han besiämmer all i ärende hos
regeringen göra anmälan om behov av offeniligi bilräde lill rältshjälpsnämnd
och atl yttra sig lill nämnden i rällshjälpsfräga. Jag finner ej anledning atl,
när det nu införs beslutsuppgifler i fråga om rällshjälp, låta dessa hell och
hållet falla uianför depariemenlschefens behörighel. I prakiiken lorde
emellertid uppgifterna normalt komma alt delegeras till tiänstemän som departementschefen
besiämmer.
Lagrådels förslag om behörighel all förordna bilräde under
liden närmast efter det all en myndighei skiil målel eller ärendet från sig kanjag
Prop. 1978/79:90 519
godta. Jag godiar ocksä lagrädeis förslag all regler i
denna fråga las in i eil nyii iredje siycke samiidigi som bestämmelsen om
förordnande av biträde i regeringsärende fogas till andra siycket som en ny sisla
punkl. Liksom lagrådet anserjag all bestämmelsen i femle slyckel om lill vilket
departement en ansökan skall inges kan utgå.
48 S
Jag ansluter mig till lagrådets förslag.
49 S
Uttrycket "allmän domstols" bör, som lagrådel
anfört, ändras lill "domstols".
För det fall all deparlemenlschef tilläggs
beslutsbefogenhet enligt 43 S har lagrådel förordat all del ordnas en annan besvärsväg
än den som föresläs i 49 S. Lagrådel framhåller atl något fall där statsråds beslul
överklagas lill en administrativ nämnd av typ rättshjälpens besvärsnämnd inte förul
år känl. Lagrådet föreslår atl statsråds beslut om biträde överklagas hos
regeringen.
För min del anserjag del mindre ändamålsenligt att låla
regeringen bli slutinstans i rättshjälpsfrågor. Del är en klar fördel att låta
departementschefs beslut enligt huvudregeln för rältshjälpsfrågor i
förvaltningsärenden överklagas lill besvärsnämnden med dess breda erfarenhel
i sädana frågor. Lagrådel har också föreslagit atl beslul av departemenlsljänsleman
skall överklagas dil.
Jag anser inie all några beiänkligheier behöver vara
förbundna med den nu föreslagna instansordningen. Jag vidhåller sålunda vad som
har anförts i lagrådsremissen på denna punkl.
Jag har i remissprolokollel intagii den sländpunklen att
det inte finns något behov av alt kunna överklaga beslul av advokal och bilrädande
jurist i rältshjälpsärende. Tre av lagrådets ledamöier ansluler sig till denna
uppfattning i sak men anser att det behövs en uttrycklig beslämmelse i frågan.
Jag delar den uppfattningen.
Anledning saknas all i andra slyckel särskili nämna beslul
av departementschef och departementsljänsteman. Sådana beslul ryms redan under
första meningen i slyckel.
49 a S
Lagrådet har föreslagil all del aUmännas lalan i rällshjälpsfrågor
skall föras av ell allmäni ombud, inräilai som ett frislående organ inom domslolsverkel,
och all klagorällen skall anges tillkomma ombudel och ej verkei. Som skäl anför
lagrådel all del från allmän förvallningsrällslig
Prop. 1978/79:90 520
synpunki är olämpligt atl domslolsverkel, samiidigi som
det har uppgifter som tillsynsorgan, har ansvaret för att föra det allmännas
talan i rättshjälpsfrägor. En övervakande myndighet bör, menar lagrådet, utöva
sill inflytande över den underordnade myndigheten genom sin tillsynsverksamhet
och inte genom alt som part överklaga den underordnade myndighelens beslul till
andra organ.
Även jag anser det önskvärl att tillsynsfunktionen sä
långt möjligt hålls åtskild från uppgifien all på del allmännas vägnar föra
talan mot beslul i rättshjälpsfrägor. Härav följer dock inie all lalerällen måsle
läggas på ett särskilt organ inom domslolsverkel. Behövlig självsländighet för
de ijänslemän som skall handlägga besvärsfrägor lorde slä atl vinna redan genom
all de i dessa frågor blir direkl undersiällda verkels slyrelse och
generaldirektör. Anledning saknas alltså atl införa ett allmänt ombud.
F.n. har JK befogenhet all föra lalan på det allmännas
vägnar i samma ulsiräckning som domslolsverkel. Frågan om JK:s framlida
ställning är fn. föremål för överväganden inom justitiedepartementet. I
avvaktan på de kommande slällningslagandena saknas del enligi min mening
anledning all i della lagstiftningsärende frångå den hittillsvarande ordningen
när del gäller JK:s laleräll på del aktuella området. Med hänsyn härtill bör
ett tillägg göras lill 49 a S. Del bör där föreskrivas all regeringen får
uppdra även ål annan myndighei än domslolsverkel att föra talan i rättshjälpsfrägor
pä del allmännas vägnar. Kompletterande bestämmelser får meddelas i JK:s instruktion.
Enligt nuvarande ordning torde åklagare ha rätt atl föra
talan mot vissa beslul i rältshjälpsfrågor, främst beslul om arvode till
offentlig försvarare (jfr prop. 1972:4 s. 291). Denna möjlighet att föra talan
utnyttjas f.n. i myckel ringa utsträckning och det finns enligt min mening inte
något behov alt behålla den. Den föreslagna lagändringen medför också alt
åklagare inte fär någon laleräll i rällshjälpsfrågor.
Lagrådel behandlar också frågan om begränsning av
fullföljdstiden för den som för det allmännas lalan. Lagrådet föreslår i det
hänseendet alt, om besvärslid räknas från dagen för delgivning med pari, del
allmännas förelrädare likväl ej skall kunna väcka besvärstalan senare än två mänader
från dagen för besluiel. Vidare föreslår lagrådet atl sådan lalan får föras även
lill förmån för enskild pari. Jag kan bilräda dessa förslag.
50 §
Lagrådets förslag lill jämkad lagiexl godtas.
Övergångsbestämmelserna
Jag kan i slorl seil bilräda lagrådels förslag till
jämkningar, vilka främst är av redaktionell karaklär. Jag anser dock atl
andra stycket försia
Prop.
1978/79:90 521
meingen
ej bör ändras. Delta följer av vad jag har anfört i anslutning till 2
S.
Förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken
31
kap. I S
Jag
ansluler mig till lagrådets förslag. Därjämte bör "understiger"
ersättas med "ej översliger" för atl regleringen skall få avsedd praklisk
effeki.
49
kap. 4 S
Jag kan
biträda vad lagrådel har anförl i anslutning till första stycket 5.
Lagrådel
har vid andra slyckel påpekat en konsekvens av kravel på missnöjesanmälan. Med
hänsyn lill den ringa prakliska betydelse klagorällen för domslolsverkel i
förevarande fall lorde ha är jag inie beredd all göra Undantag beiräffande domslolsverkel
från den ordning som rättegångsbalken föreskriver.
52
kap. ) § och 56 kap. 1 § Jag vill hänvisa lill vad jag nyss har anförl vid 49
kap. 4 S.
Förslaget
till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
33
S Jag biträder lagrädeis förslag.
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten
17
§ Jag biträder lagrådets förslag.
Ulöver
vad som har nämnts i del föregående bör vissa redaktionella ändringar i
lagförslagen vidtas.
Prop.
1978/79:90 522
2 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemsläller jag
att regeringen föreslär riksdagen
dels atl anta de av lagrådel granskade lagförslagen med
vidtagna ändringar,
dels all godkänna de av mig i övrigi förordade
riktlinjerna för en ändrad administration av samhällets rättshjälp.
3 Beslut
Regeringen ansluler sig lill föredragandens överväganden
och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagl fram.
Prop. 1978/79:90 523
Innehåll
Proposiiion ..................................................................... 1
Proposilionens
huvudsakliga innehåll.............................. 1
Lagförslag........................................................................ 2
1.
lag om ändring
i rättshjälpslagen (1972:429) .......... 2
2.
lag om ändring
i föräldrabalken ................................. 28
3.
lag om ändring
i rättegångsbalken............................. ..... 28
4.
lag om ändring
i förvaltningsprocesslagen (1971: 291) 33
5.
lag om ändring
i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten 34
6.
lag om ändring
i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder 35
7.
lag om ändring
i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd 36
8.
lag om ändring
i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) ..... 37
9.
lag om ändring
i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall 38
10. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om
vissa
psykiskt utvecklingsstörda ........................................ ..... 39
Utdrag av regeringsprolokollel den 24 augusti 1978 ..... ..... 40
1
Inledning..................................................................... ..... 40
2
Översikt av rättshjälpslagsliftningen
och dess tillämpning 41
2.1 Rällshjälpslagstiftningen........................................ ..... 41
2.2 Tillämpningen av de olika rättshjälpsformema....... ..... 44
3 Beviljande av allmän rättshjälp m.m............................ 48
3.1 Beviljande av allmän rättshjälp........................ 48
3.1.1
Nuvarande
ordning m.m................................... 48
3.1.2
Ulredningen...................................................... 51
3.2 Rättshjälpsavgifter........................................... 61
3.2.1
Nuvarande
ordning.......................................... ..... 61
3.2.2
Utredningen..................................................... ..... 63
4 Rådgivning.................................................................. ..... 66
4.1
Nuvarande
ordning.......................................... ..... 66
4.2
Tidigare
reformförslag m.m............................... ..... 67
4.3
Ulredningen...................................................... ..... 68
5 Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp ................. ..... 73
5.1 S. k. massärenden........................................... ..... 73
5.1.1
Nuvarande
ordning.......................................... ..... 73
5.1.2
Utredningen..................................................... ..... 74
5.2 Näringsidkare................................................... ..... 76
5.2.1
Nuvarande
ordning........................................... 76
5.2.2
Tidigare
reformförslag m. m.............................. 77
5.2.3
Ulredningen...................................................... 80
6 Förmåner vid allmän rättshjälp.................................... 83
6.1 Kosinad vid bodelning...................................... 83
6.1.1 Nuvarande ordning.......................................... 83
6.1.2 Utredningen..................................................... ..... 84
6.2 Kosinad för privat sakkunnig............................ ..... 88
6.2.1
Nuvarande
ordning.......................................... ..... 88
6.2.2
Utredningen..................................................... ..... 89
6.3 Kosinad för medlingjämlikt 42 kap, 17 § RB...... 91
Prop. 1978/79:90 524
6.3.1
Nuvarande
ordning........................................... 91
6.3.2
Utredningen..................................................... 92
6.4 Kostnad för vissa inställelser .......................... 92
6.4.1
Nuvarande
ordning........................................... ...... 92
6.4.2
Ulredningen ..................................................... 93
6.5 Kostnad för expeditions- och exekulionsavgifter 93
6.5.1
Nuvarande
ordning........................................... 93
6.5.2
Utredningen...................................................... 94
7 Förfarandet vid allmän rättshjälp; prövning av arvode m.
m. .. 95
7.1
Nuvarande
ordning....................................... 95
7.2
Utredningen ................................................ 96
8 Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp ................ ......... 99
8.1 Byle av bilräde m.m.......................................... ...... 99
8.1.1 Nuvarande ordning........................................... ...... 99
8.1.2 Utredningen .................................................... ...... 99
8.2 Slulregleringsförfarandel.................................. .... 101
8.2.1
Nuvarande
ordning........................................... 101
8.2.2
Utredningen..................................................... 104
8.3.................................................................... Motparts
ersättningsskyldighet för kostnaden för allmän
rättshjälp.......................................................... .... 107
8.3.1
Nuvarande
ordning........................................... .... 107
8.3.2
Utredningen...................................................... 109
8.4 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall ...... 110
8.4.1
Nuvarande
ordning........................................... 110
8.4.2
Utredningen..................................................... Ill
9 Rättshjälp genom offentligt biträde............................. 112
9.1 Förutsättningar för förordnande av offentligt
biträde ... |12
9.1.1
Nuvarande
ordning........................................... 112
9.1.2
Tidigare
reformförslag ...................................... 114
9.1.3
Utredningen...................................................... 118
9.2 Förfarandet vid förordnande av offentligt
biträde 121
9.2.1
Nuvarande
ordning........................................... .... 121
9.2.2
Utredningen..................................................... .... 122
10.................................................................................... Organisations-
och kostnadsfrågor 124
10.1 Organisationsfrågor......................................... .... 124
10.1.1 Nuvarande ordning........................................... 124
10.1.2 Utredningen...................................................... ... 129
10.2 Kostnadsfrågor ................................................ 135
10.2.1 .......................................................................... Utredningen 135
11.................................................................................... Föredraganden 137
11.1
Behovet av en
översyn av rättshjälpssyslemet 137
11.2
Beviljande av
allmän rättshjälp m. m................ ... 143
11.3
Rättshjälpsavgifter........................................... 152
11.4
Rådgivning ....................................................... ... 156
11.5
Tillämpningsområdet
för allmän rättshjälp........ ... 159
11.5.1 Massärenden .................................................. ... 159
11.5.2 Näringsidkare................................................... 161
11.6 Förmåner ......................................................... 164
11.6.1 Kosinad vid bodelning....................................... ... 164
11.6.2 Utredningskostnader........................................ 166
11.6.3 Kosinad för medling enligt 42 kap.
17 S RB....... ... 169
11.6.4 Kostnad för vissa inställelser ........................... ... 169
Prop.
1978/79: 90 525
11.6.5 Kostnad för expeditions- och exekulionsavgifter m.
m.
samt vissa kungörelsekostnader..................... 170
11.7 Förfärandet vid allmän rällshjälp:
arvodesprövningen
m.m.................................................................. ... 174
11.8 Förfarandel i övrigi vid allmän rättshjälp........... 175
11.8.1 Byle av bilräde m.m.......................................... 175
11.8.2 Slutreglering och fördelning av kostnader........ 177
11.8.3 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall ..... 182
11.9 OffenUigt bilräde.............................................. 183
11.9.1 Förutsättningarna för förordnande
av oflentiigt biträde . 183
11.9.2 Förfarandet vid förordnande av
offentligt biträde m. m. 186
11.10 Organisationsfrågor......................................... 189
11.10.1 Rältshjäipsnämnderna ................................... ... 189
11.10.2 Domslolsverkel och besvärsnämnden.............. 195
11.11 Ikraftträdande m. m......................................... 197
11.12 Kostnadsfrågor ............................................... 197
12
Upprättade
lagförslag ................................................ ... 199
13
Specialmotivering........................................................ ... 200
13.1
Förslagei till
lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) 200
13.2
Förslaget till
lag om ändring i föräldrabalken... ... 220
13.3
Förslaget till
lag om ändring i rällegångsbalken 220
13.4
Förslaget till
lag om ändring i förvaUningsprocesslagen (1971:291) 222
13.5
Förslaget lill
lag om ändring i lagen (1977: 729) om pa-tenibesvärsrälien 222
13.6
Förslagen lill
ändringar i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder, lagen
(1976:839) om statens va-nämnd och ulsökningslagen (1877: 31 s. 1) 222
13.7
Förslagen lill
ändringar i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykialrisk värd i vissa
fall och lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
222
14
Hemställan ................................................................ 223
15
Beslut.......................................................................... 223
Bilagor
Bilaga 1
Utredningens lagförslag..................................... 225
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden ............... 243
Bilaga 3 De remitterade lagförslagen ............................. 434
Förslag till lag om ändring i
1
rällshjälpslagen
(1972: 429)....................................... ... 434
2
föräldrabalken............................................................ ... 459
3
rällegångsbalken........................................................ ... 459
4
förvaltningsprocesslagen
(1971: 291)........................ 464
5
lagen (1977:
729) om patentbesvärsrätten............... 465
6
lagen (1973:188)
om arrendenämnder och hyresnämnder 466
7
lagen (1976:
839) om statens va-nämnd................... 467
8
utsökningslagen
(1877:31 s. 1).................................. ... 468
9
lagen (1966:
293) om beredande av sluten psykialrisk vård i vissa
fall............................................................................... 469
10 lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utveck
lingsstörda ................................................................. ... 470
Utdrag av lagrådels prolokoll den 29 november 1978.... 471
Prop. 1978/79:90 526
Uldrag
av protokoll vid regeringssammanlräde den 14 december
1978................................................................ .. 509
1
Anmälan av lagrädsyttrande............................... .. 509
2
Hemställan .................................................... .. 522
3
Beslul............................................................. 522
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979
Doktrin (3)
- Göran Wahlgren, Administrativ rättspraxis. Förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen m. m. (1976-1986), FT 1987 nr 5 s. 201, på s. 239 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ingvar Severin, Allmän rättshjälp i förvaltningsärenden II, FT 1981 nr 6 s. 256, på s. 258, 268, 273, 274, 276 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ingvar Severin, Allmän rättshjälp i förvaltningsärenden I, FT 1981 nr 5 s. 185, på s. 194, 195, 198, 199, 202 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
140 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (76)
76 kopplingar i 58 dokument.
- Skr. 2022/23:24 Riksrevisionens rapport om offentliga biträden i migrationsärenden om s. 188 i texten
- SOU 2014:86 Rättvisans pris s. 148 om s. 175 · s. 245 i texten
- SOU 2008:65 Sekretess och offentliga biträden i utlänningsärenden s. 75 · s. 76 om s. 186 i texten
- SOU 2007:6 Målsägandebiträdet Ett aktivt stöd i rättsprocessen s. 319 · s. 497 i texten
- SOU 2005:43 Vårdnad - Boende - Umgänge, Barnets bästa, föräldrars ansvar, Del B s. 326 om s. 170 · s. 630 om s. 170 i texten
Rättsfall (40)
40 kopplingar i 30 dokument.
- MIG 2010:1 om s. 196 ur registret
- RÅ 1994 ref. 101 om s. 151 ur registret
- RH 2024:11 om s. 219 ur registret
- NJA 2015 s. 352 om s. 208 · om s. 209 i texten
- NJA 2007 s. 323 om s. 208 · om s. 209 i texten
Doktrin (24)
24 kopplingar i 7 dokument.
- Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 487 om s. 167 · s. 715 · s. 716 om s. 156 · s. 721 om s. 169 · och 5 till i texten
- FT 1981 s. 185 Ingvar Severin, Allmän rättshjälp i förvaltningsärenden I s. 194 · s. 195 · s. 198 · s. 199 · och 1 till i texten
- FT 1981 s. 256 Ingvar Severin, Allmän rättshjälp i förvaltningsärenden II s. 258 · s. 268 · s. 273 · s. 274 · och 1 till i texten
- Mattsson, Barnet och rättsprocessen, 2002 s. 179 · s. 488 i texten
- Bergholtz, Ratio et auctoritas, 1987 s. 393 om s. 146 i texten