om den kommunala ekonomin
428 sidor, varav 390 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Svag — ungefär 6,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 390 av 428 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:95, om den kommunala ekonomin
Dokumentets text
Prop.
1978/79:95 Regeringens proposition
1978/79:95
om
den kommunala ekonomin;
beslutad
den 1 mars 1979.
Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandenas
hemställan.
På
regeringens vägnar
OLA
ULLSTEN
INGEMAR
MUNDEBO
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen läggs fram förslag om den kommunala ekonomin som syftar till att
främja den kommunala sektorns utveckling inom ramen för en godtagbar
samhällsekonomisk balans.
Kommuner
och landstingskommuner svarar för viktiga delar av samhällets verksamhet. De
har fått en allt större betydelse i samhällsekonomin samt för människors
välfärd och trygghet. De kan också väntas få en fortsatt central roll i
välfärdsutvecklingen. Det samhällsekonomiska utrymmet för utbyggnad av den
kommunala verksamheten är emellertid enligt propositionen mycket begränsat
under en överblickbar framtid. Både stat och kommun måste därför iaktta stark
återhållsamhet med beslut om utbyggnad av de samhällsverksamheter som har
kommuner och landstingskommuner som huvudmän. Utbyggnaden av barnomsorgen,
långtidssjukvården och äldrevården måste Uksom hittills prioriteras.
I
propositionen görs en genomgång av de medel som står till buds för att dämpa
den kommunala utgiftsexpansionen. Därvid anges att det givetvis är kommunerna
och landstingskommunerna själva som i första hand har ett ansvar för den
kommunala sektorns utveckling. Nödvändigheten av att man i kommunerna och
landstingskommunerna gör en kraftfull insats för att hålla utgiftsutvecklingen
inom de samhällsekonomiska ramarna betonas. Någon lagstiftning om begränsning
av det kommunala skatteuttaget för att dämpa den kommunala volymutvecklingen
förordas inte nu. I propositionen föreslås i stället att överläggningar om den
kommunala ekonomin bör äga rum mellan stat och kommun på liknande sätt som
under de senaste åren.
De
politiska partiernas agerande samt en ökad samverkan mellan kommuner och
landstingskommuner anges vara mycket betydelsefulla
1
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95
Prop.
1978/79: 95 2
för
uppföljningen av de centralt träffade överenskommelserna mellan stat och
kommun. Det sägs vidare i propositionen att om inte de frivilliga
överenskommelserna leder till ökat resultat kommer det att bli nödvändigt att
överväga även andra åtgärder, varvid lagstiftning om en begränsning av det
kommunala skatteuttaget kan få förnyad aktualitet.
I
propositionen tas upp kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Det
konstateras att de kommunala avgifterna inte kan väntas ge några betydande nya
tillskott till de kommunala inkomsterna. Inte heller kan något väsentligt ökat
utrymme för den kommunala sektorns upplåning skapas. Kommunalskatterna anges
ha nått en sådan höjd att det inte kan vara försvarligt att räkna med att dessa
avsevärt kan höjas. Den dämpade utbyggnadstakt av den kommunala verksamheten
som enligt propositionen krävs för att hålla utvecklingen inom de samhällsekonomiska
ramarna innebär också att behovet av kommunalskattehöjningar och ökade statliga
transfereringar minskar.
Ökade
statliga bidrag till i första hand kommuner och landstingskommuner med
ogynnsamma ekonomiska förutsättningar bedöms dock vara motiverade. I
propositionen föreslås därför en omfattande reformering av
skatteutjämningssystemet. Kommuner och landstingskommuner indelas i tolv
skattekraftsklasser, från 103 % upp till 136 % av medelskattekraften. Den
grundgaranti som därvid erhålls kompletteras med tillägg eller avdrag for
kommuninvånarnas åldersstruktur. Ingen kommun eller landstingskommun får lägre
total garanti än 100 % av medelskattekraften. Jämfört med 1979 års förhållanden
skall den totala garantin också öka med minst 1 % av medelskattekraften.
Skatteutjämningsreformen
får fullt genomslag år 1981. Jämfört med de skatteutjämningsbidrag som utgår år
1979 kommer den fullt genomförda skatteutjämningsreformen att innebära en ökad
överföring av skatteutjämningsbidrag till kommuner och landstingskommuner på ca
2 875 milj, kr. Ökningen fördelar sig jämnt på kommuner och landstingskommuner
och genomförs i två steg åren 1980 och 1981. I linje med att statsmaktema i
ökad utsträckning bör dra upp allmänna riktlinjer och ramar för den kommunala
verksamheten i stället för att detalj-styra denna föreslås vidare att flera
specialdestinerade bidrag skall upphöra och medlen överföras till det
reformerade skatteutjämningssystemet.
I
propositionen föreslås enhetliga regler för kommunala bostadstillägg till
folkpension (KBT) samtidigt som statsbidrag föreslås utgå med 43 % till
kommunemas kostnader för KBT och statskommunala bostadsbidrag. Kommunernas
bidrag till staten för bidragsförskotten föreslås upphöra. Vidare föreslås att
ett särskilt statligt bidrag på 45 kr./inv. betalas ut övergångsvis under år 1980
till landstingskommuner och Iandstingsfria kommuner utanför
skatteutjämningssystemet. Det föreslås också att kommuner och
landstingskommuner fr. o. m. 1981 års taxering tillförs
Prop. 1978/79: 95 3
skatteunderlag
från beskattade förmåner där skatten i dag i sin helhet tillfaller staten.
Samtidigt höjs grundavdraget vid den kommunala inkomsttaxeringen från
nuvarande 4 500 kr. till 6 000 kr. och skatiebort-fallsbidraget för 1970 års
skattereform och kompensationsbidraget för 1974 års skattereform slopas. Totalt
beräknas kommuner och landstingskommuner år 1980 få ökade statliga bidrag m.
m., som ökar statens kostnader med ca 1 705 milj. kr.
1 propositionen
understryks särskilt att det är nödvändigt att de enskilda kommuner och
landstingskommuner som genom de föreslagna reformerna får kraftigt förstärkta
inkomster inriktar sig på att sänka kommunalskatterna. De ökade statliga
bidragen får inte utnyttjas för att driva upp den kommunala expansionstakten.
Prop.
1978/79: 95 4
Utdrag PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1979-03-01
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och
statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg,
Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham,
Bondestam
Föredragande: statsråden Sven Romanus, Mundebo, Friggebo,
Rodhe, Hansson, Enlund, Lindahl, Gabriel Romanus
Propositlion om den kommunala ekonomin
Chefen för budgetdepartementet, statsrådet Mundebo, anför.
1 Inledning
I november 1976 tillkallade jag efter bemyndigande från
regeringen en kommitté (Fi 1976: 06) för att utreda kommunernas och landstingskommunernas
ekonomi. Kommittén ersatte två utredningar som dittills hade arbetat med frågor
om kommunal ekonomi, nämligen den tidigare kommunalekonomiska utredningen (Fi
1971: 08) och 1976 års skatte-utjämningsutredning (Fi 1975: 09). Enligt
direktiven var kommitténs huvuduppgift bl. a. att avsluta det analysarbete om
kommunernas och landstingskommunernas ekonomiska situation som hade bedrivits
av den tidigare kommunalekonomiska utredningen. Analysen skulle avse utvecklingen
av kommunernas och landstingskommunernas inkomster och utgifter fram till år
1985. Vidare skulle kommittén överväga vilka åtgärder som behövs för att inom
ramen för samhällsekonomiskt godtagbara belingelser uppnå en önskvärd
utveckling för den kommunala ekonomin. Mot bakgrund av bedömningar av utrymmet
för den kommunala sektorns utbyggnad skulle kommittén studera olika metoder att
påverka den kommunala utgiftsexpansionen såsom skattetak, utgiftsramar e. d.
Enligt direktiven skulle kommittén även pröva fördelar och nackdelar med å ena
sidan specialdestinerade statsbidrag för bedrivande av viss verksamhet och å
andra sidan generella statsbidrag. Kommittén skulle
1 Numera landshövdingen Sven Johansson, ordförande, numera
departementsrådet Rune Bergsten, riksdagsledamöterna Nils Berndtson, Karl Boo,
Nils Carlshamre och Rune Carlstein, f. kommunalrådet Urban Gibson, riksdagsledamoten
Hans Gustafsson, f. borgarrådet Inge Hörién, riksdagsledamöterna Knut
Johansson och Stig Josefson, lantbrukaren Olle Karlsson, direktören Sigvard
Larsson, riksdagsledamoten Gudrun Sundström, ingenjören Jonas Wallin och
landstingsrådet Kurt Ward.
Prop.
1978/79: 95 5
därvid
göra en genomgång av de speciella statsbidragen till kommunerna och
landstingskommunerna för att pröva om specialdestineringen helt eller delvis
kunde upphöra. En ytterligare huvuduppgift för kommittén var att fullfölja den
översyn av skatteutjämningsreglerna som hade påbörjats av 1976 års skatteutjämningsutredning.
Enligt direktiven borde kommittén bl. a. pröva om man i
skatteutjämningssystemet skall arbeta in någon eller några sådana objektivt
mätbara faktorer, som är av betydelse för den enskilda kommunens eller
landstingskommunens kostnadsnivå. En annan huvuduppgift för kommittén var att
överväga förändringar vad gäller finansieringen av den kommunala sektorn. I direktiven
nämndes härvid kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, avgifternas roll
som kommunal finansieringskälla, kommunalskatterna och det kommunala
skatteunderlaget.
Kommittén,
som antog namnet 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76), lade under år
1977 fram två delbetänkanden och ett slutbetänkande. I det första
delbetänkandet (SOU 1977: 20) Kommunernas ekonomi 19751985 analyseras den
kommunala utvecklingen fram till år 1985. I betänkandet ges en beskrivning av
kommunernas och landstingskommunernas ekonomiska situation vid alternativa
antaganden om den framtida utvecklingen. I delbetänkandet (SOU 1977: 48) Översyn
av de speciella statsbidragen till kommunerna granskas ett femtiotal av de
speciella statsbidragen. I betänkandet föreslås att ett antal speciella
statsbidrag helt eller delvis skall upphöra och atl de medel som härigenom
frigörs överförs till skatteutjämningen. Återstående delar av utredningens
arbete redovisas i slutbetänkandet (SOU 1977: 7879) Kommunerna: Utbyggnad,
Utjämning, Finansiering, som avlämnades i november 1977. I slutbetänkandet
föreslås bl. a. en reformering av skatteutjämningssystemet. Ett sammandrag av
utredningens betänkanden bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
8.
Berörda
statliga myndigheter, vissa offentliga kommittéer, samtliga kommuner och
landstingkommuner samt ett antal intresseorganisationer har antingen anmodats
eller beretts tillfälle att yttra sig över utredningens betänkanden. I fråga
om 15 centrala myndigheter har remissen i första hand avsett delbetänkandet
(SOU 1977: 48) Översyn av de speciella statsbidragen till kommunerna.
Remissinstanserna har visat stort intresse för utredningens betänkanden.
Samtliga länsstyrelser och lands tingskommuner samt 229 kommuner har inkommit
med yttranden. Totalt har 328 instanser yttrat sig över betänkandena. En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 9. I bilagan finns en förteckning över alla remissinstanser som har
yttrat sig över betänkandena.
Jag
har i detta ärende samrått med cheferna för justide-, social-, jordbruks-,
bostads- och kommundepartementen samt statsråden Rodhe, Wahlberg och Lindahl.
Jag och berörda statsråd kommer senare denna
Prop. 1978/79: 95 6
dag
att närmare redovisa de olika förslag inom vederbörandes ansvarsområden som
följer av de allmänna överväganden jag nu kommer att gå in på.
2
Föredragandens överväganden 2.1 Samspel mellan stat och kommun
Den
kommunala självstyrelsen utgör en av grundvalarna för det svenska
styrelseskicket. Kommunerna och landstingskommunerna måste ha en stark
ställning för att samhällsverksamheten skall kunna utformas nära de enskilda
människorna. Från demokratiska utgångspunkter är det väsentligt att den
kommunala självstyrelsen garanteras ett betydande reellt innehåll. Det är
angeläget att kommunerna och landstingskommunerna har en betydande
handlingsfrihet. Förutsättningarna att öka kommunernas och
landstingskommunernas ansvar har också i hög grad förbättrats under de senaste
decennierna. Kommunerna och landstingskommunerna har numera personella och
andra resurser att i större utsträckning än tidigare självständigt handha de
uppgifter som har anförtrotts dem.
Den kommunala sektoms
snabba tillväxt har medfört att kommunerna och landstingskommunerna har fått
en allt större betydelse i samhällsekonomin. Över 20 % av
bruttonationalprodukten används numera för konsumtion och investeringar inom
den kommunala sektom mot endast ca 8 % år 1950. De beslut som tas i kommuner
och landstingskommuner päverkar således i dag övriga sektorer i samhället i en
helt annan utsträckning än tidigare. Kommunernas och landstingskommunernas
samlade ekonomiska tyngd innebär att den kommunala verksamhetens utveckling
måste tillmätas stor vikt vid statsmakternas övergripande samhällsekonomiska
avvägningar.
KEU 76 utgår i sina
överväganden från den grundsyn rörande förhållandet mellan stat och kommun som
jag nu har gett uttryck åt. Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att
formerna för den kommunala självstyrelsen har varit föremål för diskussion,
däremot inte självstyrelsen som sådan. KEU 76 betonar också att den nuvarande
kommunstmkturen ger medborgarna möjlighet att ta ansvar för och påverka
viktiga samhällsfrågor genom kommunala beslut. KEU 76 anser samtidigt att den
kommunala sektorns omfattning och kommunernas och landstingskommunernas
ekonomiska självständighet ställer krav på samordning av den kommunala
verksamheten med den övergripande statliga politiken. Statsmakterna har ett
intresse av att på olika sätt påverka kommunerna och landstingskommunerna i
syfte att nå vissa fundamentala mål i fråga om sysselsättnings-, regional- och
stabiliseringspolitik m. m. Utredningen pekar därvid på en grundläggande
avvägningsfråga,
Prop. 1978/79: 95 7
nämligen
vilka styrinstrument och vilken grad av statlig styrning som kan sägas vara
förenlig med den kommunala självstyrelsen.
För egen del vill jag i
denna fråga allmänt anföra följande. Principen om att samhällsorganens beslut
skall fattas så nära de berörda människorna som möjhgt talar för ett
långtgående kommunalt självbestämmande. Samtidigt är det uppenbart att många
kommunala beslut har verkningar inte bara för den egna kommunens resp.
landstingskommunens medlemmar. De enskilda människorna har också krav på
rättssäkerhet och lika tillgång till samhällsservice. Statsmakterna måste
därför kunna ange rarriar för kommunernas och landstingskommunernas befogenheter.
Förhållande mellan statliga och kommunala organ måste emellertid präglas av
samverkan på skilda områden och i olika former. Detta är en grundförutsättning
för att viktiga samhälleliga mål skall kunna uppnås. Vid utformningen av den
statliga tillsynen och kontrollen över kommuner och landstingskommuner är det
nödvändigt att göra en avvägning mellan olika intressen. Önskemålen om ökat
lokalt inflytande måste vägas mot exempelvis medborgarnas krav på rättssäkerhet
och lika tillgång till samhällsservice.
Utredningen
anser det angeläget att handlingsutrymmet för kommunerna och
landstingskommunerna ökas genom minskad statskontroll. Den statliga
detaljregleringen bedöms i varje fall inom vissa specialreglerade områden
fortfarande vara betydande. Statsmakterna bör enligt KEU 76 i första hand dra
upp de allmänna riktlinjerna för den fortsatta utbyggnaden av
välfärdssamhället. Utredningen framhåller att det finns tillräcklig
ansvarskänsla i kommunerna och landstingskommunerna för att staten inte skall
behöva detaljreglera den kommunala verksamheten i den utsträckning som f. n.
sker.
Remissinstanserna ansluter
sig med några få undantag till KEU:s uppfattning att statsmakterna i första
hand bör ange allmänna riktlinjer och ramar för utbyggnaden av de kommunala
verksamheterna. Bl. a. AMS och Svenska kommunförbundet delar denna åsikt.
Landstingsförbundet uttalar att statsmakterna i större utsträckning bör
besluta om ramar och allmänna riktlinjer och överlåta prioriteringen inom
dessa ramar till de kommunala huvudmännen. LO anser dock att det kan vara
ändamålsenligt inom en del verksamhetsfält att staten förbehåller sig
möjligheten att ge riktlinjer för viss verksamhet i form av bl. a. normer i
stället för att endast ge ett allmänt principansvar för viss verksamhet till
kommunala organ. TCO anför liknande synpunkter. Handikappförbundens
Centralkommitté är inte övertygad om att en utveckling mot färre statliga
bestämmelser är en utveckling som bäst tillgodoser behov hos de grupper för vilka
kommittén är talesman.
För
egen del ser jag inte någon avgörande motsättning mellan utredningens
rekommendationer att statsmakterna i första hand bör dra upp allmänna
riktlinjer för den kommunala verksamheten, vilket skulle möj-
Prop.
1978/79: 95 8
liggöra
minskad statskontroll, och de krav på likformighet som medborgarna har rätt
att ställa. Jag har tidigare sagt att en avvägning måste ske vid utformningen
av den statliga tillsynen och kontrollen mellan å ena sidan intresset av ett
ökat lokalt inflytande och å andra sidan kraven på rättssäkerhet och lika
tillgång till samhällsservice. Jag anser således att man vid varje enskild
fråga om minskad statskontroll får göra erforderliga bedömningar härvidlag
utifrån den allmänna grundsyn jag har uttalat.
Jag
delar således utredningens uppfattning att staten i första hand bör påverka
kommunerna och landstingskommunerna via allmänna riktlinjer och ramar för
verksamheten. I detta inryms även mer övergripande prioriteringar av det slag
som har ingått i de senaste årens överenskommelser mellan regeringen och
kommunförbunden om den kommunala ekonomin. Partema har därvid varit eniga om
att prioritera barnomsorg, äldrevård och långtidssjukvård. Även riksdagen har
vid flera tillfällen under senare år uttalat sig för en likartad prioritering
av kommunernas och landstingskommunernas verksamhet.
Regeringsformen anger att
lagstiftning är den väg som statsmakterna har för att påverka den kommunala
verksamheten. Därutöver har naturligtvis, som jag skall återkomma till i det
följande, statsmakterna vissa möjligheter att påverka den kommunala
verksamheten inom ramen för den ekonomiska politiken, t. ex. genom
kreditpolitiska åtgärder. Jag ser det också som naturligt att staten vid
frivilliga överläggningar med representanter för kommuner och
landstingskommuner kan ta upp viktiga kommunala avvägningsfrågor till
diskussion. Vidare kan statsmakterna även i fortsättningen förutsättas vilja
påverka de kommunala prioriteringarna såsom har skett när riksdagen har tagit
ställning till exempelvis utbyggnaden av barnomsorgen. Statsmakterna bör dock
enligt min mening iaktta återhållsamhet i dessa avseenden med hänsyn till den
kommunala självstyrelsen. Man bör därför så långt det är möjligt undvika att
ge statliga myndigheter möjligheter att detaljreglera olika delar av den
kommunala verksamheten.
Regering
och riksdag har vid skilda tillfällen uttalat att behovet av statlig tillsyn
och detaljreglering av kommuner och landstingskommuner har minskat. Jag vill
bl. a. peka på att kommunallagsreformen år 1977 (prop. 1975/76: 187, prop.
1976/77: 1, KU 1976/77:25, rskr 1976/77: 148) karaktäriseras av att
lagstiftningen lämnar största möjliga frihet för kommunerna och
landstingskommunerna att anpassa sina arbetsformer till de lokala
förhållandena.
För
att öka den kommunala handlingsfriheten har det också ansetts angeläget med en
samlad översyn av statens tillsyn och kontroll över kommunerna och
landstingskommunerna. En särskild utredning statskontrollkommittén (Kn 1976:
06) har därför tillsatts. Ett resultat av kommitténs arbete är att regeringen
har avlämnat en proposition
Prop.1978/79:
95 9
(prop.
1978/79: 53) till riksdagen med förslag om bl. a. slopad underställningsskyldighet
för beslut om lån och borgen samt brandordning. Regeringen har vidare den 26
oktober 1978 efter förslag från statskontrollkommittén, beslutat ge de
centrala statliga myndigheterna i uppdrag att se över föreskrifter, anvisningar
och råd i syfte att öka den kommunala handlingsfriheten.
Statskontoret
och Lantbrukarnas riksförbund (LRF) m. fl. remissinstanser anser att det
kommunala handlingsutrymmet bör ökas genom att detaljregleringen av den
kommunala verksamheten via den speciella staisbidragsgivningen avvecklas. Jag
delar bedömningen att en översyn av statsbidragen till kommunerna och
landstingskommunerna är ett viktigt led i arbetet med att minska
statskontrollen och detaljregleringen. Jag återkommer längre fram till
principerna för staisbidragsgivningen och KEU:s förslag om slopande av vissa
speciella statsbidrag. Jag vill också erinra om att statskontrollkommittén
enligt vad jag har erfarit ser över de speciella statsbidragen för att
åstadkomma administrativa förenklingar och ta bort onödiga detaljföreskrifter.
Flera
kommuner framhåller att den kommunala självstyrelsen får reell innbörd först
när kommunerna och landstingskommunerna tillförsäkras en andel av det
samhällsekonomiska utrymmet, som ger möjlighet till reella beslut och lokala
initiativ. Jag vill här framhålla att inte minst i ett internationellt
perspektiv är de svenska kommunernas och landstingskommunernas möjligheter att
själva besluta om finansiering av sina verksamheter mycket stora. Jag
återkommer till en diskussion om olika statliga medel i syfte att påverka den
kommunala ekonomin. Jag tar då också upp bl. a. den omdebatterade frågan om en
begräns ning av kommunernas och landstingskommunernas rätt att ändra skatteuttaget.
Några
remissinstanser framhåller att överväganden om de framtida relationema mellan
stat och kommun borde göras utifrån de samlade förslagen från
statskontrollkommittén, decentraliseringsutredningen, länsdemokratikommittén
och KEU 76. Jag anser att de reformer som har initierats på det kommunala
området måste genomföras successivt. De förslag i anledning av KEU:s
betänkanden som redovisas i detta sammanhang bör ses som ett naturligt led i
det fortlöpande arbetet med att utveckla lämpliga former för ett konstruktivt
samspel mellan stat och kommun.
2.2
Utrymme för utbyggnad av den kommunala verksamheten
En
av KEU:s huvuduppgifter har varit att överväga vilka åtgärder som behövs för
att inom ramen för samhällsekonomiskt godtagbara betingelser uppnå en önskvärd
utveckling för den kommunala ekonomin. För att belysa storleksordningen och
karaktären av de problem för den
Prop. 1978/79: 95 10
kommunala
ekonomin som kan bli aktuella under åren fram till år 1985 utarbetade KEU 76
ett antal räkneexempel. Dessa utgick från olika antaganden om den framtida
utvecklingen av kommunal konsumtionsvolym samt av löner och priser.
Framskrivningarna avser kommunernas och landstingskommunernas inkomster och
utgifter och beskriver därmed även den finansiella utvecklingen i den kommunala
sektorn.
Liknande
framskrivningar har också presenterats av 1978 års långtidsutredning (LU 78),
SOU 1978: 78. Dessa framskrivningar avser i första hand perioden fram till år
1983, men långtidsutredningen innehåller också vissa kalkyler på längre sikt.
Vidare har inom ekonomidepartementet utförts beräkningar i syfte att belysa
den kommunala utvecklingen under hela 1980-talat.
I
det följande skall jag närmare redogöra för dessa framskrivningar och analyser.
De bygger på delvis olikartade förutsättningar vilket förklarar de olika
bedömningar av den kommunala utvecklingen som i vissa avseenden framkommer.
Genom studierna föreligger det ett rikt material för bedömningar av den
kommunala sektoms framtida ekonomiska utveckling.
KEU:s
framskrivningar och analys
KEU:s
framskrivningar gjordes i två steg. Det första steget avsåg utvecklingen fram
till år 1980 och det andra det mera långsiktiga perspektivet till år 1985.
För
perioden 19771980 utgick framskrivningarna från tre alternativ för den
volymmässiga utvecklingen av kommunala utgifter och två alternativ för
prisutvecklingen. Sammanlagt presenteras således sex utvecklingsbilder. Det
ställningstagande som regeringen bör göra i förevarande sammanhang kommer att
påverka kommunernas och landstingskommunernas ekonomiska förhållanden först
från år 1980. Därmed blir KEU:s kalkyler för åren 19771980 i huvudsak av
historiskt intresse. Kalkylerna för denna period kan dock jämföras med de
bedömningar av den faktiska utvecklingen som nu föreligger.
Den
kommunala konsumtionen ökade år 1978 md 3,9 % i volym. Enligt den preliminära
nationalbudgeten för år 1979 beräknas konsumtionsökningen detta år uppgå till
3,5 %. Konsumentprisernas genomsnittliga stegring åren 1978 och 1979 har i
nationalbudgeten beräknats till 7,8 % per år. För dessa två år synes
utvecklingen således närmast ligga i linje med det av KEU:s alternativ som
förutsätter en årlig ökning av konsumtionsvolymen med 3,7 % och en årlig
prisstegring på 7,0 %. Detta alternativ beräknades vid oförändrade kommunala
skattesatser leda till en mycket kraftig försämring av kommunernas och
landstingskommunernas finansiella sparande fram till år 1980. KEU 76
förutsatte att ett underskott på 1 000 milj. kr. årligen kunde täckas genom
upplåning på kreditmarknaden. Återstående underskott i finansiellt sparande
Prop. 1978/79: 95 11
beräknades
kräva inkomstförstärkningar som motsvarade en höjning av de kommunala
skattesatserna år 1980 med 3: 20 kr. i förhållande till den genomsnittliga
utdebiteringen år 1977.
Medan den kommunala
konsumtionsvolymens och prisernas utveckling åren 1978 och 1979 som de nu
kan bedömas nära ansluter sig till KEU:s från kostnadssynpunkt oförmånligaste
alternativ, har samtidigt inkomsterna ökat snabbare än vad som förutsattes i
KEU:s framskrivningar. Den snabbare inkomstökningen är en följd bl. a. av att
den kommunala utdebiteringen har höjts åren 1978 och 1979 med sammanlagt 2: 17
kr. Vidare har kommunsektorn i allmänna statliga bidrag tillförts 720 milj.
kr. år 1978 och ca 980 milj. kr. år 1979. Dessa inkomstförstärkningar har
givetvis haft en betydande positiv effekt på det finansiella sparandet.
Därtill kommer borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften under år 1978,
som också har givit en avsevärd finansiell lättnad. I den preliminära
nationalbudgeten beräknas detta ge ett överskott på ca 1 300 milj. kr. år 1979,
vilket innebär en förbättring på ca 3 900 milj. kr. i förhållande till år 1977.
Den kommunala ekonomin har
således konsoliderats påtagligt. För år 1980 föreligger ännu inga prognoser. I
den överenskommelse som regeringen i juni 1978 träffade med de båda
kommunförbunden enades dock parterna om att riktpunkten för den kommunala konsumtionens
volymökning borde vara 3 % per år under åren 1979 och 1980. Som har nämnts
beräknas den kommunala konsumtionen år 1979 öka med 3,5 % i volym. Jag
förutsätter att denna expansionstakt kan begränsas under år 1980 i linje med
överenskommelsen, samt att pris- och löneutvecklingen kan hållas inom rimliga
ramar, varför inga mera påtagliga förändringar i kommunsektorns finansiella
sparande torde ske detta år jämfört med det förhållandevis goda resultat som nu
kan beräknas för år 1979.
Jag övergår nu till att
behandla KEU:s framskrivningar för åren 19801985. Dessa är av något annorlunda
karaktär än beräkningarna för den tidigare delperioden. Utvecklingen fram till
år 1980 var tiil vissa delar redan bestämd genom tidigare beslut på både drift-
och investeringssidan. Det fanns också andra bedömningar bl. a. kommunernas
och landstingskommunernas egna planer samt kalkyler av 1975 års
långtidsutredning som kunde användas som underlag för framskrivningarna. För
åren efter 1980 saknades ett sådant underlag. Detta gjorde att KEU:s antaganden
fick bli mera schablonmässiga och fram-skrivningarnas karaktär av räkneexempel
blev ännu mera markerad.
KEU:s framskrivningar
utgick från två alternativa antaganden om den volymmässiga utvecklingen av
kommunernas och landstingskommunernas utgifter. I det första alternativet
utgick man från en årlig tillväxt i den kommunala konsumtionsvolymen på 2 %. De
kommunala investeringarna förutsattes i detta fall öka med 1 % årligen och de
kommunala transfereringarna med 4 %. I det andra alternativet antogs den kommu-
Prop. 1978/79: 95 12
nala
konsumtionen öka med 3,5 % per år, de kommunala investeringarna med 5 % och de
kommunala transfereringama med 6 %. Beräkningarna utfördes under antagande om
en årlig stegring av konsumentpriserna med 4 % åren 19801985.
För
utgångsåret 1980 föreligger beräkningar enligt de sex alternativ som har
använts för perioden 19771980. För att begränsa antalet alternativ anknöts
kalkylerna för åren 19801985 till två av dessa alternativ som representerar
relativt skilda utgångslägen.
Framskrivningarna
av kommunernas och landstingskommunernas inkomster och utgifter enligt dessa
alternativ visar att redan vid de relativt måttliga volymförändringar som
förutsattes i det lägre volymalternativet beräknades kommunsektorns finansiella
sparande försämras med i runt tal 10 miljarder kr. åren 19801985. Vid en
snabbare volymökning i enlighet med det högre alternativet skulle försämringen
bli av storleksordningen 20 miljarder kr. eller något därutöver. Det kan
nämnas att enligt KEU:s beräkningar skulle inkomstförstärkningar krävas som motsvarar
höjningar av de kommunala skattesatserna för åren 19801985 med sammanlagt 2 å
3 kr. i det lägre volymalternativet, variationen beroende på vilket
utgångsläge för år 1980 framskrivningarna utgår från. I det högre
volymalternativet skulle motsvarande utdebiteringshöjning bli omkring 6 kr. I
samtliga fall förutsattes att ett underskott på 1 000 milj. kr. årligen kunde
täckas genom upplåning på kreditmarknaden. De av KEU 76 valda förutsättningarna
innebar att om den kommunala konsumtionens volymtillväxt inte översteg 0,30,4
% per år skulle utgifterna kunna finansieras genom skatteunderlagets naturliga
utveckling. Snabbare volymökningar skulle leda till försämrat finansiellt
sparande och därmed ge upphov till krav på inkomstförstärkningar av olika slag.
Som
jag tidigare har framhållit tyder senast tillgängliga uppskattningar på att
kommunsektorns finansiella sparande har förbättrats avsevärt under åren
19771979. Det finns anledning att även för år 1980 räkna med ett positivt
finansiellt sparande. Utgångsläget år 1980 är således betydligt bättre än
enligt KEU:s kalkyler. Utvecklingen för de första åren under 1980-talet har
också belysts av 1978 års långtidsutredning (LU 78).
Kalkylerna
i 1978 års långtidsutredning
LU
78 publicerades i december 1978. I motsats till de beräkningar som utfördes
inom KEU 76 kunde långtidsutredningens kalkyler inordnas i ett totalekonomiskt
sammanhang, dvs. under beaktande av det beräknade tillgängliga resursutrymmet.
Konsekvenserna av olika tillväxttakter för de offentliga utgifterna på övriga
delar av samhällsekonomin och på de fastställda ekonomisk-politiska målen
kunde härvid analyseras.
Kalkylerna
i LU 78 avser i första hand perioden 19771983. Utgångsåret 1977 präglades av
betydande brist på balans i ekonomin; så-
Prop.
1978/79: 95 13
lunda
hade vi detta år trots det mycket låga kapacitetsutnyttjandet ett betydande
underskott i bytesbalansen samt en kraftig inflation. En huvuduppgift för den
ekonomiska politiken i ett femårsperspektiv är att lösa dessa balansproblem.
Mot denna bakgrund var det naturligt att utredningsarbetet koncentrerades kring
frågan att finna vägar till fullt kapacitetsutnyttjande och extern balans.
Jag
vill i detta sammanhang kraftigt betona att LU:s kalkyler inte får betraktas
som en prognos. Detta gäller också utredningens s. k. huvudalternativ för den
ekonomiska utvecklingen. Huvudalternativet anger de krav som ställs på olika
delar av ekonomin för att återställa inre och yttre balans. Därmed ger
kalkylerna också ett underlag för att bedöma det samhällsekonomiska utrymmet
för den kommunala sektorns framtida utveckling..
Kalkylerna
för den kommunala sektorns utveckling gjordes i LU dels med hänsyn till vad som
förutses hända i övriga delar av samhällsekonomin, dels mot bakgrund av kända
utvecklingstendenser inom kommunerna och landstingskommunerna. Som ett första
steg i denna analys utarbetades en baskalkyl. Syftet med denna baskalkyl var
att ange de förändringar i kommunal konsumtion som följer av redan fattade
politiska beslut och av förskjutningar i befolkningens åldersmässiga sammansättning.
Bland
de politiska besluten märks i första hand utbyggnadsprogram met för
barnomsorgen. Enligt den överenskommelse som under hösten 1975 träffades mellan
regeringen och Svenska kommunförbundet skall 100 000 nya daghemsplatser och 50
000 nya platser i fritidshem byggas under åren 19761980. I baskalkylen
förutsätts att denna utbyggnad kommer till stånd, även om kommunema i sin
aktuella planering räknar med en något långsammare utbyggnadstakt.
Barnomsorgens utbyggnad förutsätts i baskalkylken fortsätta också under åren
19811983, fastän i en långsammare takt än hittills.
Det
andra området där de politiska bindningarna har beaktats är långtidssjukvården.
I baskalkylen ingår därför samma utbyggnad som anges i landstingskommunernas
planer, vilket innebär att antalet vårdplatser ökar med 12 300 från år 1977
till år 1982. Bland de områden där befolkningsförändringarna mera påtagligt
påverkar konsumtionen märks skolväsendet, hälso- och sjukvården samt
äldrevården.
Enligt
baskalkylen skulle den kommunala konsumtionen behöva öka under perioden
19771983 med 1,8 % per år i volym för att bibehålla den nu gällande eller beslutade
standardnivån. Den största ökningen, 6 % per år, avser socialvården. För hälso-
och sjukvården anges den årliga ökningstakten till 1,5 % per år, för
utbildningen till 0,4 % per år och för övriga områden till 0,2 % per år.
Utrymmet
för den kommunala konsumtionens ökning under perioden 19771983 beräknas i LU:s
huvudalternativ till 2,8 % per år. Jag vill
Prop. 1978/79: 95 14
understryka
att detta enligt LU 78 är det utrymme för kommunal konsumtionstillväxt som
medges om vi samtidigt vill uppnå målen om extern balans vid 1980-talets mitt,
en nödvändig utbyggnad och modernisering av produktionskapitalet i det svenska
näringslivet samt en acceptabel tillväxt i den privata standarden. En större
kommunal konsumtionstillväxt kommer att minska möjligheterna att uppnå dessa
övriga mål.
Den kommunala
konsumtionsökningen enligt LU:s beräkningar är något lägre än vad som har
angetts i de kommunala planerna, där ökningen uppgår till 3,5 % per år. För
att uppnå en anpassning till detta alternativ krävs således att utbyggnaden av
den kommunala verksamheten begränsas i förhållande till de redovisade
planerna. LU:s utrymmeskalkyl innebär också en uppbromsning av den kommunala
konsumtionens ökningstakt i förhållande till tidigare år. LU påpekar dock att
trots dämpningen blir fortsatta satsningar möjliga på flera betydelsefulla områden.
Redan i baskalkylen förutsätts vissa väsentliga utbyggnader inom prioriterade
områden. Huvudalternativet ger därutöver utrymme för ytterligare
förbättringar.
Utgångspunkten för LU:s
finansiella kalkyl är att den kommunala sektorns inkomster skall täcka
utgifterna år 1983. Det finansiella sparandet detta år har således satts lika
med noll. Vidare bestämdes utvecklingen av statsbidrag och en rad andra
inkomstposter utifrån vissa särskilt angivna förutsättningar. Behovet av
direkta skatter har därefter kunnat beräknas. Kalkylen visar att de kommunala
skattesatsema måste höjas med sammantaget ca 1: 00 kr. från 1978 års nivå för
att kravet på balans i den kommunala sektorn skall tillgodoses år 1983.
För att belysa effektema
av en i förhållande till LU:s huvudalternativ snabbare utveckling av den
kommunala verksamheten har ytterligare kalkyler utförts inom
ekonomidepartementet. Härvid antas att de kommunala utgifterna fortsätter att
öka under perioden 19791983 i ungefär samma takt som under åren 19771979.
Således antas både den kommunala konsumtionen och de kommunala investeringama
öka med 3,5 % per år i volym. Statsbidragsandelen av kommunernas och
landstingskommunernas konsumtionsutgifter antas vara densamma åt 1983 som år
1977. Övriga inkomster antas fr. o. m. år 1979 följa LU:s trender för perioden
19771983 liksom också de kommunala transfereringsutgifterna. I detta fall
skulle de kommunala skattesatserna behöva höjas med sammanlagt ca 2: 00 kr. för
perioden 19791983 för att kommunsektorns inkomster skall täcka utgifterna.
Denna höjning kan jämföras med ca 70 öre enligt LU:s huvudalternativ. Härvid
har den beslutade höjningen av de kommunala skattesatserna år 1979 frånräknats
det behov av skattehöjning som angivits för perioden 19781983 enligt LU:s
kalkyler.
Den
snabbare kommunala konsumtionsökningen får via statsbidragen
Prop.
1978/79: 95 15
också betydande effekter på statens skattebehov. Mycket
talar för att det ökade skattetrycket skulle komma att leda till en ökad press
på pri ser och kostnader med en rad negativa effekter på samhällsekonomin som
följd. Vid i övrigt samma förutsättningar som i huvudaltemativet kan den
offentliga konsumtionens expansionstakt endast öka genom att den privata
konsumtionen begränsas hårdare. Detta ger effekter både på produktions- och
investeringssidan. Den privata konsumtionens ökningstakt är enligt LU:s
huvudalternativ 1,8 % per år. En långsammare privat konsumtionsökning
reducerar utrymmet för ökning av den aktiva generationens konsumtion. Detta
utrymme skulle därmed bli helt obetydligt.
Jämförelse mellan KEU:s och LU:s kalkyler
Den analys av kommunsektorns finansiella utveckling som
redovisas i LU 78 visar att om den nuvarande pris- och löneutvecklingen blir
bestående och om kommunernas och landstingskommunernas reala expansionstakt
håller sig på den nivå som anges i LU:s huvudalternativ kommer de finansiella
problemen i den kommunala sektom att bli relativt hanterliga. KEU:s beräkningar
tyder däremot på att även vid förhållandevis måttliga konsumtionsökningar
krävs det inte obetydliga höjningar av de kommunala skattesatserna. Orsaken
till dessa relativt olika framtidsperspektiv är att de båda utredningarna
arbetat med delvis skilda förutsättningar. Dessa skall här beröras närrnare.
Som jag redan har nämnt kan kommunernas och
landstingskommunernas ekonomiska situation väntas bli avsevärt gynnsammare år
1980 än vad KEU:s beräkningar ger vid handen. LU 78 har haft tillgång till färskare
statistiskt underlag och har därför kunnat ta hänsyn till det kraftiga omslaget
i kommunsektorns finansiella sparande åren 1977 1978 bl. a. på grund av de
kraftiga höjningarna av skattesatserna. Ur LU:s kalkyl för perioden 19771983
kan man också under vissa antaganden räkna fram kommunsektorns finansiella
situation år 1980. En sådan beräkning visar en ganska god överensstämmelse med
de uppskattningar som f. n. kan göras för nämnda år. Detta gör att en jämförelse
mellan LU 78 och KEU:s framskrivningar för perioderna 1980 1983 resp.
19801985 inte behöver försvåras av skilda bedömningar av utgångsåret.
Beräkningar grundade på LU:s antaganden visar att den
kommunala utdebiteringsökningen under perioden 19801983 kan begränsas till ca
15 öre per år. Denna mycket låga ökning förklarades delvis av att den kommunala
konsumtionen får öka med endast 2,4 % per år under perioden 19801983 för att
konsumtionstillväxten för hela perioden 19771983 skall hålla sig inom det av
LU beräknade utrymmet. Också den gynnsamma sysselsättningsutveckling som
förutsätts i LU-kalkylen leder till att den totala lönesumman och därmed
skatteunderlaget växer
Prop. 1978/79: 95 16
särskilt
snabbt under dessa år. Vidare har antagits att statsbidragens andel av den
kommunala konsumtionen minskar något under perioden.
Om
LU:s beräkningar för jämförbarhetens skull justeras så att statsbidragens
andel av den kommunala konsumtionen hålls oförändrad (samma antagande som
enligt KEU 76), visar det sig att vid samma antagande om den kommunala
konsumtionstillväxten uppvisar KEU:s kalkyler en erforderlig årlig höjning av
den kommunala utdebiteringen som är ca 90 öre högre än LU:s för att nå balans i
den kommunala sektorns finanser. Det finns flera förklaringar till den stora
differensen.
KEU;s
kalkyler förutsätter en årlig höjning av arbetsgivaravgifter med en
procentenhet. I LU:s kalkyler görs inget sådant antagande. Skillnaden kan
översättas som en ökning av det beskattningsbara löneunderlaget med ca 0,8 %
per år.
KEU;s
kalkyler förutsätter också att det kommunala skatteunderlaget växer i samma
takt som lönesumman. Det material som RRV har tagit fram för LU visar att det
kommunala skatteunderlaget växer ca 1 % per år snabbare än lönesumman.
Vidare är det finansiella
sparandet oförändrat från periodens början till dess slut enligt KEU:s
kalkyler, medan LU förutsätter en nedgång i finansiellt sparande under perioden
från ett betydande överskott under utgångsåret till balans mellan inkomster och
utgifter vid periodens slut. Sammantaget förklarar dessa tre skillnader i
antaganden mellan KEU 76 och LU ca 70 öre per år i utdebiteringsbehov.
De
beräknar som jag hittills har berört sträcker sig över de första åren av
1980-talet. För LU slutar kalkylperioden år 1983 och för KEU 76 år 1985. För att
något belysa kommunsektorns ekonomiska förhållanden under återstoden av
1980talet har inom ekonomidepartementet utförts vissa kompletterande
beräkningar. Syftet är att belysa konsekvenserna för den kommunala
utdebiteringen av olika antaganden om utvecklingen av kommunal konsumtionsvolym
resp. arbetsgivaravgifter.
För
perioden 19831990 bygger beräkningarna i första hand på de långsiktiga
utblickskalkylerna i LU. Beträffande kommunal konsumtionsökning har två
altemativ utarbetats. I det första har den kommunala konsumtionsvolymen
antagits öka med 2 % per år och i det andra med 3 % per år. Också beträffande
arbetsgivaravgifterna studeras två alternativ: dels oförändrat uttag, dels en
årlig höjning av uttaget med en procentenhet.
Enligt
dessa beräkningar leder det lägre volymalternativet under antagande av
oförändrade arbetsgivaravgifter till en nödvändig årlig höjning av de kommunala
skattesatsema med ca 20 öre. Vid successivt höjda arbetsgivaravgifter blir
skattehöjningen ca 40 öre per år. I fallet med högre tillväxt i den kommunala
konsumtionsvolymen blir motsvarande höjningar ca 60 öre resp. ca 85 öre per år
under perioden 19831990.
Jag
har tidigare redogjort för KEU:s kalkyler för 1980-talets första
Prop.
1978/79: 95 17
hälft. De resultat som KEU:s beräkningar visar för åren
19801985 överensstämmer i stort sett med de ovan angivna beräkningarna från
ekonomidepartementet för åren 19831990. I det längre perspektivet föreligger
det således en relativt god överensstämmelse mellan den bild som ges av KEU 76
och andra beräkningar avseende kommunsektorns finansiella utveckling.
Sammanfattande synpunkter
Över lag lämnar remissinstanserna KEU:s analys av den
kommunala ekonomin fram till år 1985 utan erinran. Merparten av remissinstanserna
uttalar inte heller några erinringar mot KEU:s uppfattning att den kommunala
sektorn bör byggas ut i en långsammare takt framöver. Det framhålls dock att
även om en uppbromsning sker i pågående långtidsplanering tar det i vissa fall
åtskillig tid att komma ner till en lägre genomsnittlig ökningstakt. Flera
remissinstanser anser att utredningen alltför lite analyserat de behov och mål
som ligger bakom den kommunala utgiftsexpansionen. Det är inte uteslutet att
det finns ett opinionsmässigt stöd för ytterligare utbyggnad, även om detta
skulle medföra en sänkt standard i övrigt för medborgarna. Ett par
remissinstanser anser det missvisande att ställa kommunal service i
motsatsförhållande till privat konsumtion eftersom den kommunala servicen för
stora grupper utgör ett viktigt inslag i den privata levnadsstandarden.
Som jag tidigare har understrukit krävs för en balanserad
utveckling av samhällsekonomin bl. a. att den kommunala expansionstakten dämpas
under de närmast framförliggande åren. Den i juni 1978 träffade överenskommelsen
mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet, där riktpunkten för den kommunala konsumtionens
volymökning angavs till 3 % per år under åren 1979 och 1980, visar att man även
från kommunalt håll accepterar denna slutsats. Som jag nyss har nämnt beräknas
den kommunala konsumtionens volymökning uppgå fill ca 3,5 % år 1979. Detta
innebär visserligen en neddragning i förhållande till ökningstakten år 1978,
men ökningen ligger likväl över vad som förutsattes i överenskommelsen. En
bidragande orsak till detta avsteg från överenskommelsen torde vara att det
efter 1978 års stora utdebiteringsökningar har uppstått ett finansiellt
överutrymme år 1979 som medger en alltför snabb utbyggnad av den kommunala verksamheten
inom ramen för relativt måtfliga skattehöjningar. I detta läge har man i
kommuner och landstingskommuner uppenbarligen inte klarat att bedriva
budgetarbetet med den restriktivitet som skulle ha varit önskvärd. Jag vill
dock betona att jag i och för sig har förståelse för att anpassningen av den
kommunala verksamheten till en lägre expansionstakt tar viss tid. En successiv
neddragning av volymtillväxten har också skett under senare år. Jag
förutsätter att denna utveckling fortsätter och att budgetarbetet i kommuner
och landstings-
2 Riksdagen 1978/79, 1 saml. Nr 95
Prop. 1978/79: 95 18
kommuner
inför år 1980 ges en sådan inriktning att överenskommelsen detta år kan hållas.
Enligt långtidsutredningen
krävs det en ytterligare dämpning av den kommunala volymutvecklingen under de
första åren av 1980-talet för att de av LU uppsatta målen inte skall äventyras.
En kraftigare kommunal expansion på bekostnad av utrymmet för privat
konsumtion bedömer jag som svår att acceptera. Jag kan nämna att i långtidsutredningens
huvudalternativ, som bygger på att en rad gynnsamma förutsättningar infrias,
finns utrymme för en privat konsumtionsökning för pensionärer med 4,3 % per år
medan den årliga konsumtionsökningen för övriga hushåll uppgår till 1,3 %. Den senare
ökningen skall utöver en allmän standardutveckling även rymma förbättringar för
barnfamiljerna, förstärkningar för de lågavlönade samt utrymme för en beräknad
ökning av antalet sysselsatta. Åtagandena mot pensionärerna är ofrånkomliga och
intecknar således även under de närmaste åren framöver en ökande andel av det
totala konsumtionsutrymmet. Också de aktiva åldersgrupperna måste tillförsäkras
ett rimligt utrymme för privat konsumtion. I annal fall finns det betydande
risk för att kompensationskrav från löntagarna i löneförhandlingarna kommer
att driva upp inflationsutvecklingen. Jag räknar med att regeringen senare
kommer att ta upp överläggningar med de båda kommunförbunden om utrymmet för
kommunal konsumtionsökning under de första åren av 1980-talet.
Vad jag hittills har sagt
har gällt utrymmet för konsumtionsökning för den samlade kommunala sektorn.
Flera remissinstanser är kritiska till centrala rekommendationer om utrymmet
för kommunal konsumtionsökning med hänsyn till standardskillnaderna mellan
kommunerna resp. landstingskommunerna i utgångsläget och
befolkningsomflyttningen mellan kommunerna. Jag vill här framhålla att man
naturligtvis inte kan vänta sig att samtliga kommuner och landstingskommuner
skall kunna anpassa sig till den angivna riktpunkten för volymutvecklingen.
Vissa kommuner och landstingskommuner kan ha en snabbare och andra en
långsammare expansion är den rekommenderade. Totalt sett för den kommunala
sektorn måste däremot kravet uppfyllas. Jag återkommer senare till denna fråga
vid mina överväganden i samband med frivilliga överenskommelser i detta ärende.
KEU 76 analyserar inte
närmare sambandet mellan den kommunala sektorns utbyggnad och sysselsättningen.
Utredningen utgår från att det i första hand är en uppgift för sysselsättningsutredningen
att göra bedömningar av detta slag. Många remissinstanser anser dock att
sysselsättningsaspekterna borde ha utretts närmare. Sysselsättningsutredningen
ansåg sig inte vid remisstidpunkten kunna ta ställning till utbyggnaden av den
offentliga sektorn eftersom långtidsutredningens beräkningar ännu inte förelåg.
Sysselsättningsutredningen understryker dock vikten av en fortsatt utbyggnad av
den kommunala servicen. Därigenom skapas
Prop.
1978/79: 95 19
bl. a. möjligheter för kvinnorna att i ökad utsträckning
gå ut på arbetsmarknaden.
Sysselsättningsutredningens slutbetänkande, där dessa
frågor närmare kommer att behandlas, läggs fram först senare i vår. Jag vill
dock göra vissa kommentarer redan nu. Varken KEU 76 eller långtidsutredningen
diskuterar ett stopp för fortsatt kommunal utbyggnad. Däremot uttalar man sig
för en långsammare tillväxt inom den kommunala sektorn mot vad som har gällt
under tidigare år. Även LU:s huvudalternativ rymmer en betydande ökning av
sysselsättningen inom den kommunala sektorn. Under perioden 19771983 beräknas
den kommunala sysselsättningen öka med ca 240 000 arbetstillfällen. Detta
motsvarar en ökning på totalt ca 28 % under femårsperioden. Den största
sysselsättningsökningen både antalsmässigt och procentuellt sker enligt
långtidsutredningens kalkyler inom sektorerna hälso- och sjukvård samt
socialvård. Detta är naturligt med hänsyn till att utredningen har beaktat de
resurskrav för åldringsvård och sjukvård som föranleds av vissa politiskt
bundna åtaganden samt befolkningens ändrade ålderssammansättning.
Ett par remissinstanser däribland LO tar upp den
kommunala sektorns roll i konjunkturpolitiken. LO konstaterar att stora delar
av den kommunala verksamheten har en karaktär som talar emot kraftiga variationer
i den löpande verksamheten. Ä andra sidan har den kommunala sektorn växt så
starkt att den nu är ungefär dubbelt så stor som den statliga sektorn. Därmed
blir, enligt LO, också behovet av konjunkturvariation inom den kommunala
sektorn av stort intresse. LO konstaterar vidare att den långsiktiga ökningen
av den kommunala sektorns resursanspråk är mer och mer avgörande för den
centrala ekonomiska planeringen. Åstadskoms inte en tillräcklig tillväxt av
produktion och real-inkomster uppkommer för en längre period avsevärda
underskott i den offentliga sektorn, inte minst den kommunala. Det finansiella
problemet är inte det enda i sammanhanget. Det är också viktigt alt kapital
och arbetsiimmar kan lösgöras för en konjunkturuppgång och expansion i
näringslivet, efter det att främst den kommunala sektorn under en längre tid
ensam har svarat för sysselsättningsökningen. LO anser att det faller inom
statsmakternas ansvar att planera för sådan utveckling på medellång sikt av den
kommunala sektorns liksom av övriga sektorers verksamhet att en balans uppnås.
Jag delar i stort sett de synpunkter som LO för fram i
sitt remissyttrande. Det övergripande ansvaret för konjunkturpoUtiken faller
på statsmakterna. För att målen för konjunkturpolitiken skall kunna uppnås
krävs dock en medverkan från samtliga sektorer i samhället. För kommunernas
och landstingskommunernas del bör de frivilliga överläggningarna mellan
regeringen och kommunförbunden bl. a. kunna bidra till att den kommunala
verksamhetens utveckling anpassas till konjunkturpolitikens krav. I
överenskommelsen för åren 1979 och 1980 noteras
Prop. 1978/79: 95 20
att
fortsatta engagemang för kommuner och landstingskommuner inom
sysselsättningspolitikens område kan bli aktuella under dessa år. Under innevarande
år görs också betydande insatser i sysselsättningsstimulerande syfte i
kommuner och landstingskommuner. Jag återkommer i det följande till
utformningen av de frivilliga överläggningarna.
Jag
vill dock i detta sammanhang peka på att en allmän konjunkturstimulans av den
kommunala sektorn under år med lågkonjunktur kan komma att användas för en
permanent sysselsättningsökning, vilket kan försvåra näringslivets
arbetskraftsrekrytering vid en kommande konjunkturuppgång. Detta talar för att
de traditionella konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska medlen bör utnyttjas
i första hand även i fortsättningen. Jag vill även framhålla att kommuner och
landstingskommuner genom flexibel planering har möjlighet att bidra till
konjunkturutjämningen genom tidigare- och senareläggningar på
investeringssidan.
KEU
76 diskuterar möjligheterna för kommuner och landstingskommuner att få ett
ökat utrymme på kreditmarknaden. Utredningen konstaterar därvid att detta är
beroende av det allmänna läget på kreditmarknaden och statsmakternas
prioriteringar mellan olika sektorers finansieringsanspråk. En närmare analys
av förutsättningarna för den kommunala upplåningen hänsköt utredningen till den
då pågående kapitalmarknadsutredningen. Med hänsyn till de allmänna perspekfiven
för den svenska ekonomins utveckling drar dock KEU 76 för sin del slutsatsen
att några väsentliga lättnader i kreditmarknadsläget inte är att vänta under
åren framöver.
Några
remissinstanser påpekar att en restriktiv kreditpolitik leder till kommunala
utdebiteringshöjningar dels genom onormalt ökad skattefinansiering, dels genom
påtvunget nyttjande av kostsamma upplåningsformer. Speciellt stora anges dessa
problem vara för expanderande kommuner och för de mindre kommunerna. I min
egenskap av chef för ekonomidepartementet kommer jag senare att föreslå
regeringen att lägga fram en proposition med anledning av
kapitalmarknadsutredningens slutbetänkande. Jag kommer därvid även att behandla
frågor i anslutning till den kommunala upplåningen. Jag vill dock allmänt peka
på att en stark prioritering av näringslivets investeringar måste göras på kreditmarknaden
under de närmaste åren. Detta är nödvändigt för att under 1980-talet
åstadkomma den erforderliga strukturomvandlingen av den svenska industrin och
för att den uflandskonkurrerande industrin skall kunna återvinna sin
konkurrenskraft. Att därutöver kraftigt öka utrymmet för kommunal upplåning är
inte möjligt.
Inom
det begränsade utrymme som föreligger för den kommunala utbyggnaden uttalar
sig KEU 76 för en prioritering av barnomsorg, äldrevård och långfidssjukvård.
Detta överensstämmer med de prioriteringar som,regeringen och kommunförbunden
har enats om i de senaste årens överenskommelser. Remissinstanserna har över
lag inga erinringar på denna punkt. Det påpekas dock att en sådan prioritering
kan vara svår
Prop. 1978/79: 95 21
att
åstadkomma på kort sikt eftersom man är uppbunden av igångsatta
investeringsprojekt även inom andra områden. Flera remissinstanser framhåller
att det finns angelägna behov att tillgodose inom fler områden än de här
prioriterade.
Som
jag tidigare har nämnt är utrymmet för kommunal konsumtionsökning 2,8 % per år
under perioden 19771983 enligt långtidsutredningens huvudalternafiv. Enligt
långtidsutredningens baskalkyl, som är en beräkning av den utveckling av den
kommunala konsumtionen som inte kan underskridas utan att vissa politiska
åtaganden omprövas eller att den nuvarande standarden i tjänsteutbudet sänks,
krävs en årlig ökning med 1,8 %. Härvid har hänsyn tagits till utbyggnader inom
de prioriterade områdena. Även om utrymmet för den kommunala sektorns tillväxt
är begränsat framöver finns det således visst utrymme även för andra kommunala
satsningar än de som ingår i baskalkylen. Förutsättningar bör därutöver skapas
för andra angelägna reformer genom rationaliseringsåtgärder och omprövning av
befintlig verksamhet.
Jag
vill betona att den förordade begränsningen av den kommunala expansionstakten
inte är uttryck för en negativ inställning till vidare sociala reformer.
Tvärtom är enigheten stor om att många angelägna önskemål återstår att
förverkliga. Vad diskussionen gäller är en fördelning av önskvärda reformer
över en längre period. Detta är ett villkor för att målen för samhällsekonomin
i stort skall kunna uppnås. Lyckas vi uppnå fullt kapacitetsutnyttjande och
extern balans i mitten av 1980-talet bör det föreligga väsentligt bättre
förutsättningar för framtida standardförbättringar än under
långtidsutredningens kalkylperiod, då en stor del av resurstillväxten måste
avdelas för att avhjälpa de balansbrister som förelåg i utgångsläget. Jag
finner det vara en mycket viktig uppgift att skapa förutsättningar för en sådan
gynnsam utveckling. I detta arbete utgör återhållsamhet med de offentliga
utgifterna i nuläget en viktig byggsten.
2.3
Medel för att begränsa den kommunala utgiftsexpansionen
Det
samhällsekonomiska utrymmet för en ökning av den kommunala verksamheten kommer,
som jag nyss har nämnt, att vara mycket begränsat även under de första åren av
1980-talet. Den senaste långtidsutredningen (LU 78) konstaterar att den
anpassning av den kommunala utvecklingen som förutsätts i LU:s huvudalternativ
inte torde komma till stånd utan att statsmakterna för en medveten politik för
att begränsa den kommunala expansionen.
KEU
76, som diskuterar olika vägar för att begränsa den kommunala
utgiftsexpansionen, har främst inriktat sig på de åtgärder som staten skulle
kunna vidta. Utredningen betonar dock att det givetvis är kommunerna och
landstingskommunerna själva som i första hand har ansvar för den kommunala
sektorns utveckling. Det förutsätts därför att
Prop. 1978/79: 95 22
man
i kommunerna och landstingskommunerna gör en kraftfull insats för att hålla
utgiftsutvecklingen inom de samhällsekonomiska ramarna. Kommunernas och
landstingskommunernas möjligheter till planmässig avvägning och prioritering
bör enligt utredningen bevaras och om möjligt förstärkas. Remissinstanserna
instämmer i eller lämnar utan erinran utredningens avvisande hållning till
åtgärder som leder till att prioriteringsansvaret förs över från kommunerna
och landstingskommunerna till statliga organ. Några remissinstanser pekar dock
på att prioriteringar av den kommunala verksamheten i viss mån trots allt sker
och kommer att ske från statens sida så länge som särskilda statsbidrag förekommer
som stimulansbidrag m. m.
Jag delar utredningens och
remissinstansernas uppfattning att kommunema och landstingskommunerna har ett
förstahandsansvar för utvecklingen av den kommunala verksamheten. Jag vill
särskilt betona att det är de kommunalt förtroendevalda som har de bästa
möjligheterna att bedöma behoven av kommunal service och att granska ändamålsenligheten
och effektiviteten i den kommunala verksamheten. Detta innebär emellertid
också att de kommunalt förtroendevalda måste beakta de samhällsekonomiska
förutsättningarna innan beslut fattas om nya åtaganden. Sammantaget har
kommuner och landstingskommuner nu en sådan tyngd i samhällsekonomin att
åtgärder som i det enskilda fallet kan te sig marginella för landet som helhet
kan få långtgående samhällsekonomiska konsekvenser. Staten kan å andra sidan
förutsättas vilja stimulera framväxt av viktiga uppgifter även i
fortsättningen. Därför kan speciella statsbidrag i vissa fall bli aktuella
också i framtiden för att statsmakterna skall kunna påverka den kommunala
prioriteringen. Jag återkommer längre fram i anförandet till principerna för
staisbidragsgivningen.
Några remissinstanser
framhåller att möjligheterna till produktivitetsstegringar är relativt begränsade
inom den kommunala sektorn. Detta får dock enligt min mening inte tas till
intäkt för att inte verka för att sådana kommer fill stånd. Kungsbacka kommun
pekar på att redan befintlig styrning från staten kan minska kommunernas
möjligheter att effektivt utnyttja sina resurser och därmed begränsa
utgifterna. Som exempel på sådan styrning tas barnomsorgen där man menar att
en större frihet att anpassa verksamheten till lokala förhållanden skulle kunna
innebära väsentliga besparingar. Jag har tidigare i mitt anförande framhållit
värdet av ökad lokal handlingsfrihet och jag vill åter betona det viktiga i att
statsbidragsregler och föreskrifter från statliga tillsynsmyndigheter inte
onödigt försvårar dessa strävanden.
Några remissinstanser,
däribland Uppsala kommun, tar vidare upp behovet av att få till stånd
omprövning av befintlig verksamhet. Med den omfattning som den kommunala
verksamheten i dag har nått och med de förändrade förutsättningar som nu gäller
för vissa verksamheter torde det enligt min mening finnas förutsättningar för
en sådan om-
Prop.
1978/79: 95 23
prövning. Jag vill här framhålla att staten under senare
tid har ålagt sig betydande restriktivitet med nya åtaganden och inriktat
budgetprövningen av den statliga förvaltningen på alt genom omfördelningar och
omprioriteringar skapa utrymme för angelägna reformer. Det är angeläget att
motsvarande initiativ tas i kommuner och landsfingskommuner. För att kunna få
en mer systematisk omprövning till stånd erfordras, som också länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län och RRV pekar på, bl. a. en budgetteknik som inte
främst är inriktad på att pröva nya verksamheter utan också de befintliga.
Behovet av omprövning av verksamheter och en utveckling av budgettekniken är
gemensamma problem för stat och kommun. Det är av stor vikt att utrednings- och
utvecklingsarbete bedrivs inom dessa områden. På den statliga sidan arbetar
bl. a. förvaltningsutredningen med problem av denna karaktär. Även kommunförbunden
bedriver sådant utveckUngsarbete. Jag vill också i likhet med KEU 76 betona
vikten av ett ökat kostnadsmedvetande i den kommunala verksamheten. Genom en
fortlöpande rationaliseringsverksamhet kan besparingar och omprioriteringar av
olika slag komma till stånd. De förtroendevaldas möjlighet att styra olika
kostnadsdrivande faktorer i form av exempelvis icke budgeterad
personalförtätning måste också förbättras.
Enligt KEU 76 bor ansträngningar att dämpa
utgiftsutvecklingen göras i planerade former så att drastiska nedskärningar
undviks. I ett system där flerårsbudgeten har en viktigare roll än f. n. är det
enligt utredningen naturligt att eftersträva att den kommunala verksamhetens
volymutveckling styrs av mer långsikfiga överväganden. Flerårsbudgetarna bör
för de beslutande församhngarna utnyttjas som ett viktigt styrinstrument där
mål och prioriteringar kommer till uttryck inom de resursramar kommunerna och
landstingskommunerna har att räkna med. Numera ger också flerårsbudgeten en
samlad bild av verksamheten både vad gäller behov och resurser. Tyngdpunkten i
det kommunala budgetarbetet måste därför enligt utredningen skjutas från
årsbudgeten till flerårsbudgeten. Remissinstanserna har över lag inga
erinringar mot KEU:s överväganden i detta avseende. Jag instämmer i denna
uppfattning och vill särskilt betona alt budgetprövningen för det närmaste
budgetåret bör ske inom de ramar för den långsiktiga volymtillväxten, som har
lagts fast i flerårsbudgeten, även om de finansiella förhållandena på kort sikt
skulle medge en mer expansiv budget.
KEU 76 understryker vikten av att statsmakterna iakttar
återhållsamhet vad gäller beslut som kan leda till ökade kommunala utgifter.
Remissinstanserna instämmer häri och säger över lag att ansvaret för att dämpa
den kommunala utgiftsexpansionen även ligger på statsmakterna. Det hävdas bl.
a. att statsmakterna genom föreskrifter, råd och anvisningar påverkar den
kommunala verksamhetens utformning på ett sätt som kan verka pådrivande på den
kommunala kostnadsutvecklingen. Flera remissinstanser betonar att staten genom
att lägga på kommu-
Prop. 1978/79: 95 24
nerna
och landstingskommunerna uppgifter har medverkat till utgiftsexpansionen. Det
framhålls därvid bl. a. också att staten inte tillräckligt har beaktat de
ekonomiska konsekvenserna för kommunerna och landstingskommunerna samt att nya
och vidgade uppgifter för kommuner och landsfingskommuner också måste följas av
ställningstagande till finansieringen. Några remissinstanser påtalar att det
finns en motsättning i statens uppträdande. Staten sägs på samma gång uppträda
både som företrädare för sektorintressen och som samhällsekonomins väktare.
Jag
är naturligtvis medveten om att statsmakternas beslut har bidragit till en del
av den utgiftsexpansion som nu sker inom den kommunala sektorn. Angelägna
reformer i samhället har i stor utsträckning anförtrotts kommuner och
landstingskommuner att genomföra. De kan också väntas få en fortsatt central
roll i välfärdsutvecklingen. Det är därför enligt min mening väsentligt att
statsmakternas beslut om reformer som förutsätts bli genomförda av kommunema
och landstingskommunerna fortsättningsvis baseras på övergripande bedömningar
av konsekvenserna för stat och kommun och för samhällsekonomin i stort. Bedömningar
av de totala ekonomiska konsekvenserna för samtliga berörda sektorer av
föreslagna reformer måste således göras i större utsträckning än vad som nu
sker. Jag vill i sammanhanget peka på att regeringen efter det att frågan hade
aktualiserats i riksdagen (FiU 1978/79: 2, rskr 1978/79: 16) nyligen har
kompletterat kommittéförordningen (1976: 119) med en föreskrift (1978: 911) om
att utredningars förslag bör kostnadsberäknas i samband med att förslagens
övriga effekter belyses.
Remissinstanserna
pekar liksom KEU 76 på att det är angeläget att kungörelsen (1970: 641, ändrad
senast 1977: 629) om statliga myndigheters rätt att meddela föreskrifter,
anvisningar m. m. verkligen efterlevs. Utredningen framhåller särskilt att
enligt denna kungörelse krävs av den statliga myndigheten att de
kostnadsmässiga konsekvenserna av framlagda förslag skall utredas samt att
företrädare för dem som slutligt kan förutses få bära ökade kostnader för
standardförbättringar eller ändrade normer skall höras. Det är därvid bl. a.
kommunerna och landstingskommunerna som åsyftas.
Jag
vill i anledning härav framhålla att begränsningskungörelsen enligt min mening
är ett bra instrument för att reglera statliga myndigheters möjligheter att
utfärda föreskrifter m. m. Det är mycket viktigt att de statliga myndigheterna
noga iakttar vad som stadgas i kungörelsen. Regeringen håller sig också
informerad om utvecklingen genom att de statliga myndigheterna i samband med
sina anslagsframställningar för budgetåret 1979/80 till regeringen ålades att
redovisa de föreskrifter som hade utfärdats under närmast föregående budgetår
och inom vilka områden som det kan bli aktuellt med nya eller ändrade
föreskrifter de närmaste budgetåren. Av redovisningen skulle framgå bl. a.
uppskattade kostnader eller besparingar till följd av förändringar som har
vidtagits
Prop. 1978/79: 95 25
eller
som avses bli vidtagna. Även i de årliga anvisningarna för myndigheternas
anslagframställningar budgetåret 1980/81 krävs liknande redovisning. Jag vill
här även hänvisa till det uppdrag, vilket jag tidigare har berört, som har
lämnats till de centrala statliga myndighetema om att se över föreskrifter,
anvisningar och råd i syfte att öka den kommunala självstyrelsen.
KEU
76 betonar att det är viktigt att kommunernas och landstingskommunernas
verksamhet samordnas med den övergripande statliga ekonomiska politiken.
Utredningen anger att det f. n. finns betydande möjligheter för statsmakterna
att på olika sätt påverka den kommunala investeringsverksamheten och att det
inte finns anledning att överväga en vidare utbyggnad av denna typ av
styrmedel. I likhet med de remissinstanser som har yttrat sig i frågan
instämmer jag i utredningens bedömning. Det torde vidare enligt min mening
vara svårt att på ett meningsfullt sätt styra investeringsverksamheten med
generella ramar. Om styrningen skall bli effektiv fordras en inriktning på
enskilda verksamhetsområden. Men sådana styrmedel försvårar för kommunerna och
landstingskommunerna att göra planmässiga avvägningar och prioriteringar i
budgetarbetet vad gäller investeringar. Några ytterligare regleringar eller
restriktioner rörande de kommunala investeringarna utöver vad som nu finns i
form av bl. a. ramar för skolbyggen, fördelningsplan för statsbidrag till
vägbyggande, ramar för; bostadsbyggandet, kreditpolitik, byggnadstillstånd och
investeringsavgifter behövs enligt min mening inte. Det finns också anledning
att erinra om att viss statlig reglering kan avskaffas då den inte längre
bedöms fylla någon funktion. Jag syftar på regeringens förslag om slopande av
kravet på underställning av kommunala beslut om lån och borgen (prop. 1978/79:
53).
KEU
76 tar också upp nuvarande möjligheter för statsmakterna att påverka den
volymmässiga utvecklingen av drif t verksamheten. Utredningen anser att dessa
är mycket begränsade f. n. och diskuterar möjligheten av att arbeta med ramar
för de totala kommunala driftkostnaderna och ramar för volymutvecklingen.
Ramar för driftkostnaderna förutsätter en relativt tillförlitlig bedömning av
pris- och löneutvecklingen om inte kommunerna och landstingskommunerna för den
händelse att ramarna sätts för snävt skulle tvingas till drastiska nedskärningar
av verksamheten. Utredningen konstaterar att det föreligger uppenbara
svårigheter att göra sådana bedömningar. Vad gäller ramar för volymutvecklingen
skulle en reglering av vissa enskilda verksamhetsområden uttryckt i antal
platser eller dylikt vara möjlig enligt KEU 76. Däremot är det enligt
utredningen stora svårigheter att utforma ramar för hela den kommunala sektorns
volymutveckling på grund av de mättekniska problem som föreligger när det
gäller att precisera den samlade volymutvecklingen. På grund av dessa och andra
problem avvisar utredningen utgiftsramar och ramar för volymutveckling som
metoder för att begränsa den kommunala utgiftsexpansionen.
Prop.
1978/79: 95 26
Remissinstanserna
har inte något att erinra mot utredningens överväganden i denna del. Några
landstingskommuner delar dock inte utredningens bedömning att statsmakternas
nuvarande möjligheter att påverka driftverksamheten skulle vara mycket
begränsade. De hänvisar bl. a. till den styrning som sker genom den statliga
tilldelningen av läkartjänster. Enligt min uppfattning är det primära för
fördelningen av läkartjänster emellertid inte att hålla tillbaka volymökningen
utan att få en jämn fördelning mellan olika landstingskommuner av den
begränsade tillgången på utbildade läkare. Jag vill därutöver i huvudsak
instämma i vad utredningen anför om att statens möjligheter att styra
driftverksamheten f. n. är begränsade och att de möjligheter som utredningen
diskuterar i form av driftramar och ramar för volymutvecklingen är förenade
med betydande svårigheter. Jag skall dock längre fram återkomma till frågan om
riktlinjer för volymutvecklingen i samband med frivilliga överenskommelser
mellan stat och kommun.
Lagstiftning
om det kommunala skatteuttaget
KEU
76 har enligt sina direktiv även haft att pröva om en lagstiftning om det
kommunala skatteuttaget bör införas. Utredningen har därvid funnit att
riksdagen torde få bedöma om ett lagfäst skattetak skulle kräva
grundlagsändring. Individuella skattetak är enligt utredningen den modell som
skulle ligga närmast till hands om man på kort sikt vill uppnå en mer påtaglig
begränsning av den kommunala utgiftsutvecklingen. Ett generellt tak av norsk modell,
där en generell övre gräns är satt för skattesatsernas höjd, skulle inte
innebära samma effektiva restriktion. Utredningen avvisar dock tanken på en
lagstiftning om det kommunala skatteuttaget med hänsyn till den kommunala
självstyrelsen och förordar i stället en vidareutveckling av det system med
frivilliga överenskommelser mellan stat och kommun som har vuxit fram under senare
år. Med några få undantag avvisar remissinstanserna liksom KEU 76 tanken på att
genom lagstiftning begränsa den kommunala beskattningsrätten. Flera
remissinstanser anger också särskilt att i valet mellan lagstadgat skattetak
och frivilliga överenskommelser föredras det senare. De skäl som förs fram mot
lagstiftning grundas främst på att en sådan skulle innebära ett inte acceptabelt
ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Även andra argument anförs mot
lagstiftning, exempelvis att ett skattetak inte löser några grundläggande
kommunalekonomiska problem och att det skulle konservera standardskillnader.
Några remissinstanser däribland TCO, LRF och fem kommuner anser att en
lagstiftning kan komma att behöva aktualiseras om de frivilliga
överenskommelserna inte ger önskat resultat. Eskilstuna kommun föredrar ett
lagfäst skattetak framför frivilliga överenskommelser. I övrigt pläderar
endast SAF och Sveriges Industriförbund för skattetak medan Vilhelmina kommun
avvisar såväl lagstadgat skattetak som frivilliga överenskommelser.
Prop.
1978/79: 95 27
Jag ansluter mig till vad utredningen och även
justitiekanslern (JK) i sitt yttrande anför om att utformningen av ett
skattetak måste tillmätas stor betydelse när det gäller att bedöma hur en sådan
lagstiftning inverkar på den kommunala självstyrelsen och behovet av
eventuella grundlagsändringar. Jag vill här erinra om vad jag har sagt i del
föregående om de principer som bör gälla för samspelet mellan stal och kommun.
En lagstiftning om begränsning av det kommunala skatteuttaget skulle kunna
komma att innebära ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen vars omfattning
är beroende bl. a. på utformningen av skattetaket. Jag är ense med utredningen
om att ett skattetak inte får utformas så att den grundlagsfästa kommunala
självbeskattningsrätten mister sitt reella innehåll.
I fråga om vilka typer av skattetak som kan vara aktuella
att diskutera finns det, som utredningen anger, främst två alternativ.
Individuella skattetak, där varje kommun och landstingskommun medges en egen
högsta skattesats synes, som utredningen framhåller, vara mest effektiva för
att redan på kort sikt åstadkomma påtagliga begränsningar i den kommunala
utgiftsexpansionen. Om man däremot t.ex. med hänvisning fill allmänna
skattepolitiska mål önskar hålla de kommunala skattesatserna under en viss
absolut nivå är ett generellt skattetak av norsk modell tänkbart. I ett sådant
får höjningar av skattesatsen ske upp till en viss gräns. På någon sikt uppnår
man då sannolikt också att endast mycket små variationer kvarstår mellan
skattesatserna i olika kommuner resp. landstingskommuner. Uppenbarligen ställs
då stora krav på skatteutjämningssystemets förmåga att utjämna de ekonomiska
skillnaderna mellan kommuner resp. landstingskommuner om skattetaket skall
fungera väl.
Utöver dessa principiella överväganden aktualiserar ett
införande av ett lagstadgat skattetak också en rad tekniska och praktiska
frågor av stor betydelse. Utredningen pekar på att det eventuellt skulle
behövas utökad statlig tillsyn och lagreglering av den kommunala verksamheten
för att hindra att effekten av ett skattetak på olika sätt urholkas. Möjligheter
för regeringen att medge dispens för kommuner och landstingskommuner som
drabbas oskäligt hårt av ett skattetak bör även finnas enligt utredningen.
Jag bedömer det för egen del vara en allvarlig invändning
mot ett lagstadgat skattetak, om det skulle krävas olika slag av kompletterande
åtgärder, för att få ett skattetak att fungera effektivt. Detta skulle leda
till att den statliga detaljstyrningen av kommuner och landstingskommuner ökar
på ett inte önskvärt sätt. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på de
svårigheter som ligger i att regeringen skulle behöva medge undantag i vissa
fall från skattetaket. Utredningen har på denna punkt inte tillräckligt
analyserat konsekvenserna av ett sådant förfarande, som kan leda till att det
yttersta prioriteringsansvaret förs över från kommu-
Prop. 1978/79: 95 28
ner
och landstingskommuner till staten. Rent praktiskt måste det vara mycket svårt
att tidsmässigt samordna en sådan dispensprövning med det kommunala
budgetarbetet. En oklar fråga är vidare om sanktioner kan vidtas från statens
sida om överträdelser sker i tillämpningen av ett kommunalt skattetak. JK anser
detta vara en av de svåraste frågorna att lösa och är inte övertygad om att den
lösning som utredningen har tänkt sig skulle bli effektiv.
Mot
bakgrund av vad jag här har redovisat är jag inte beredd att förorda att en
lagstiftning om begränsning av det kommunala skatteuttaget nu tillgrips för att
begränsa den kommunala utgiftsexpansionen. Liksom utredningen och flertalet
remissinstanser anser jag att man i första hand bör pröva andra vägar som
baseras på frivillighetens grund.
Under
1970-talet har regeringen och kommunförbunden Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet vid flera tillfällen träffat överenskommelser om
riktlinjer för den kommunalekonomiska utvecklingen i olika avseenden. Den
senast träffade överenskommelsen behandlar dels den kommunala
volymutvecklingen åren 1979 och 1980, dels de finansiella förutsättningarna för
kommuner och landstingskommuner år 1979 (jfr prop. 1978/79:26, FiU 1978/79: 8,
rskr 1978/ 79: 67).
Ambitionen
i de tidigare överenskommelserna under 1970-talet har främst varit att hålla
nere ökningar i de kommunala skattesatserna. För åren 1973 och 1974 uppnåddes
också detta mål. För år 1975 fanns inte någon överenskommelse. Under åren 1976,
1977 och 1978 genomfördes däremot, trots överenskommelser och extra statliga
bidrag, kraftiga kommunalskattehöjningar beroende på bl. a. en snabb utbyggnad
av den kommunala verksamheten. I överenskommelsen för år 1978 togs den
kommunala volymutvecklingen för första gången in i bilden genom att det där
angavs att vissa verksamhetsområden skulle prioriteras inom ramen för den
begränsade expansion som var möjlig. Kommunerna och landstingskommunerna
uppmanades att genomföra en mycket restriktiv prövning av alla utgifter i
budgetarbetet och att göra en översyn av sina flerårsplaner. Något märkbart
genomslag synes det dock inte ha blivit av de uttalanden som gjordes härvidlag.
Den kommunala expansionen fortsatte under året i snabb takt och mycket stora
höjningar av skattesatserna genomfördes på många håll.
Det
är ännu för tidigt att mer definitivt bedöma huruvida kommunerna och
landstingskommunerna följer den senaste uppgörelsens riktpunkt 3 % per år vad
avser volymutvecklingen åren 1979 och 1980. Enligt vad jag har redovisat i
årets finansplan (prop. 1978/79: 100 bil. 1) pekar föreliggande prognoser, som
dock är osäkra, på en volymutveckling som visserligen har bromsats upp för år
1979 jämfört med år 1978 men som likväl ligger över den nivå som angavs i
överenskommelsen. Uppgifter som de båda kommunförbunden har sammanställt
tyder
Prop. 1978/79: 95 29
också
på detta. Jag utgår emellertid från att det ännu finns tid att minska
utbyggnadstakten i den kommunala verksamheten i sådan omfattning att
överenskommelsen skall kunna hållas för år 1980. Enligt överenskommelsen skulle
förbunden rekommendera kommunerna och landstingskommunerna att inte höja
skattesatserna år 1979. I denna del har efterlevnaden varit god och den
kommunala skattehöjningen för år 1979 har blivit väsentligt lägre än för de
fyra närmast föregående åren. Den kraftiga skattehöjningen för år 1978 måste
dock hållas i minnet. Genom denna kunde en konsolidering ske av den kommunala
ekonomin.
De
hittillsvarande erfarenheterna av frivilliga överenskommelser är således något
blandade. Liksom en del av remissinstanserna måste jag därför konstatera att om
efterlevnaden av frivilliga överenskommelser skulle bli låg under de närmaste
åren kommer det att bli nödvändigt att överväga även andra åtgärder.
Lagstiftning om det kommunala skatteuttaget kan därvid komma att få förnyad
aktualitet. Jag gör denna bedömning mot bakgrund av de krav på en dämpning av
den kommunala expansionstakten som måste ställas om en balanserad tillväxt i
samhällsekonomin skall bli möjlig under de första åren av 1980-talet. Den kommunala
sektorn har nått en sådan omfattning att dess utveckling måste anpassas till
resursutrymmet för samhällsekonomin som helhet.
Jag
förordar således att frågan om en begränsning av den kommunala
utgiftsexpansionen i första hand får bli föremål för överläggningar och
överenskommelser mellan stat och kommun. I det följande tar jag upp formerna
för att på frivillig väg nå en bättre överensstämmelse mellan utvecklingen av
den kommunala sektorn och samhällsekonomin i stort.
2,4
Frivilliga överenskommelser
Frivilliga
överenskommelser mellan stat och kommun
KEU
76 diskuterar de framtida formerna för överläggningar mellan regeringen å ena
sidan och representanter för kommunerna och landstingskommunerna å andra
sidan. Dessa överläggningar bör enligt utredningen leda fram till frivilliga
överenskommelser av generell karaktär om den kommunala sektorns utveckling.
Utredningen finner det nödvändigt att överläggningarna mellan regeringen och
företrädare för kommuner och landstingskommuner får en fastare form än
hittills. Regeringen och kommunförbunden bör träffas kontinuerligt för att
diskutera samordningen mellan den kommunala ekonomin och samhällsekonomin i
stort.
Enligt
KEU 76 bör överläggningarna inriktas på ett längre perspektiv med utgångspunkt
i bl. a. de statliga långtidsutredningarna och avse riktlinjer för den
genomsnittliga kommunala volymutvecklingen på något längre sikt. Som ett
komplement härtill bör riktlinjer ges, som även
Prop. 1978/79: 95 30
kan
innefatta ramar för det kommunala skatteuttaget för det närmaste budgetåret och
eventuellt året därefter. KEU 76 skisserar ett förhandlingssystem där även
efterlevnaden av träffade överenskommelser tas upp. Systemet bygger på att de
enskilda kommunerna och landstingskommunerna gör alla ansträngningar för att
följa träffade överenskommelser och att de inte utan starka skäl avviker från
dessa. Utredningen föreslår en möjlighet att ge extra skatteutjämningsbidrag
till ett begränsat antal kommuner som kan ha svårt att hålla sig inom
överenskomna ramar i fråga om höjning av skattesatsen.
KEU 76 konstaterar att en
bättre uppföljning behövs av den kommunala utvecklingen mot bakgrund av att
den kommunala sektorns tillväxt ställer ökade krav på samspelet mellan
rikspolitiken och kommunalpolitiken. Ett betydande ansvar vilar enligt
utredningen i detta sammanhang på de polifiska partierna. För den löpande
uppföljningen av hur den kommunala ekonomin utvecklas och i vilken utsträckning
uttalade riktlinjer följs föreslår utredningen att en särskid arbetsgrupp med
experter från staten och kommunförbunden inrättas. Arbetsgruppens uppgifter
skall enligt utredningen också bestå i bl. a. att vara beredningsorgan inför
de återkommande överläggningarna mellan regeringen och kommunförbunden. Behov
av ett förbättrat förhandlingsunderlag för överläggningarna föreligger också
enligt KEU 76.
Jag
har tidigare nämnt att KEU 76 förordar frivilliga överenskommelser framför ett
lagfäst skattetak för att begränsa den kommunala utgiftsexpansionen. Det
alldeles övervägande flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan
erinran huvuddragen i det av KEU 76 förordade systemet med frivilliga
överenskommelser mellan regeringen och företrädare för kommuner och
landstingskommuner. En viss tveksamhet anförs av ett tiotal remissinstanser
medan endast två av de som yttrat sig i frågan avstyrker. De invändningar som
mer allmänt anförs mot de frivilliga överenskommelsema rör i huvudsak att den
kommunala handlingsfriheten inskränks och att generella överenskommelser inte
tar hänsyn till de stora olikheterna mellan de enskilda kommunerna eller landstingskommunerna.
Jag skall återkomma till dessa synpunkter senare. Jag vill, med hänvisning till
vad jag har sagt i det föregående, redan nu klargöra att jag i allt väsentligt
kan ansluta mig till utredningens överväganden i fråga om huvuddragen i
systemet med frivilliga överenskommelser.
Utredningens förslag att
överläggningarna mellan regeringen och företrädare för kommuner och
landstingskommuner får fastare former tillstyrks eller lämnas utan erinran av
remissinstanserna. Några kommuner uttrycker dock oro för byråkratisering och
för begränsning av den kommunala självbestämmanderätten. Jag anser liksom utredningen
att regeringen och representanter för kommuner och landstingskommuner bör
träffas med jämna mellanrum för att diskutera samordningen mellan
Prop.
1978/79: 95 31
den kommunala ekonomin och samhällsekonomin i stort. Jag
vill särskilt understryka att de senaste årens överläggningar också successivt
har övergått i fastare former varför KEU:s förslag inte innebär någon stor
förändring i förhållande till nuläget. Riskema för byråkratisering förefaller
mot den bakgmnden vara små.
Utredningen säger att det knappast är möjligt för
regeringen att träffa överenskommelser med varje kommun och landstingskommun
för sig. Ett tiotal kommuner och lika många landstingskommuner vill få möjlighet
att delta i förhandlingarna eller kräver att individuella hänsyn tas. Det finns
f. n. 277 kommuner och 23 landstingskommuner i landet. Rent tidsmässigt går det
inte för regeringen att överlägga med var och en av dessa om de enskilda
förutsättningarna. Det är alltså inte praktiskt genomförbart för regeringen
att överlägga med varje enskild kommun och landstingskommun. Det torde i första
hand vara en fråga för kommunernas och landsfingskommunernas representanter
att på lämpligt sätt hålla sig informerade om de enskilda kommunernas och
landstingskommunernas situation.
Ett tiotal kommuner och en landstingskommun ifrågasätter
kommunförbundens roll vid överläggningarna och den begränsning av självstyrelsen
som man menar blir konsekvensen av förbundens ökade makt. Det är naturligtvis
på det sättet att kommunerna och landsfingskommu-nerna själva har att avgöra
vilka som skall företräda dem vid överläggningarna med regeringen.
Kommunförbunden utgör dock enligt min mening naturliga samtalspartners i detta
sammanhang.
KEU:s
betoning av det långsiktiga perspektivet i överenskommelserna och
flerårsplaneringens betydelse för de långsiktiga övervägandena tillstyrks
eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. De samstämmiga uppfattningar
som här kommer till uttryck bör enligt min mening ligga till grund för
uppläggningen av de fortsatta överläggningarna. Jag delar således utredningens
och remissinstansernas uppfattning att långtidsutredningarna och kommunernas
och landsiingskommunernas flerårsplaner bör ligga till grund för
överläggningarna i det längre perspektivet. Överläggningar bör bl. a. kunna tas
upp i anslutning till de ställningstaganden som en ny statlig
långtidsutredning ger upphov till. De statliga långtidsutredningarna ger ett
väsentligt underlag för statsmaktemas bedömningar och prioriteringar av
resursutrymmet mellan olika sektorer för den närmaste femårsperioden. I dessa
avvägningar ingår den kommunala sektorns utveckling som en betydelsefull del.
Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar med några få
undantag utan erinran utredningens ställningstagande att överenskommelserna bör
innehålla riktlinjer för den genomsnittliga kommunala volymutvecklingen både
på något längre sikt och för de första planåren. Vad det här gäller är i
princip en fortsättning på den senaste överenskommelsen som avser
volymutvecklingen åren 1979 och 1980. I denna överenskommelse
Prop. 1978/79: 95 32
har
volymökningen för kommunernas och landstingskommunernas konsumtion preciserats
till 3 % per år under åren 1979 och 1980. Inom denna ram bör utbyggnaden av
barnomsorg, äldrevård och långtidssjukvård prioriteras samt möjligheterna till
omprövning och rationaliseringsinsatser tas till vara. Vidare sägs att stark
återhållsamhet måste iakttas i fråga om transfereringsutgifterna liksom
investeringarna. Jag har i tidigare avsnitt berört svårigheterna med att
fastställa ramar för volymutvecklingen. Den senaste överenskommelsen torde dock
ge vid handen att det är möjligt att i stora drag ange riktpunkter för den kommunala
volymutvecklingen. Särskild vägledning för hur man i kommunerna och landstingskommunerna
bör mäta den kommunala konsumtionens volymutveckling har också tagits fram av
de båda kommunförbunden i samarbete med företrädare för regeringskansliet. Jag
skall i det följande återkomma till åtgärder som kan bidra till att minska de svårigheter
som är förenade med att mäta volymutvecklingen.
Jag
vill särskilt peka på det värdefulla i att man genom överenskommelser om
volymutvecklingen sätter denna fråga i centrum för den politiska debatten i
den enskilda kommunen och landstingskommunen. Uppgörelser som enbart syftar
till att hålla tillbaka skattehöjningar är enligt min mening inte alltid lika
effektiva när det gäller att få grepp om utgiftsexpansionen. De kommunala
budgetarna för år 1979 visar att kommuner och landstingskommuner med en
finansiellt gynnsam situation har möjlighet att bygga ut verksamheten alltför
snabbt även utan skattehöjning.
Sysselsättningen
i kommunerna och landstingskommunerna anknyter till den kommunala verksamhetens
volymutveckling. Flera remissinstanser, bl. a. AMS, pekar på den viktiga roll
som kommunerna och landstingskommunerna har på detta område. Bl. a. Svenska
kommunförbundet och AMS menar att sysselsättningsfrågorna bör tas upp vid överläggningarna.
Jag vill erinra om att i den senaste överenskommelsen noteras att kommunerna
och landstingskommunerna gör aktiva insatser inom sysselsättningspolitikens
område inte minst för att motverka ungdomsarbetslösheten samt att det kan bli
aktuellt med fortsatta engagemang inom detta område. Jag förutsätter att hänsyn
kommer att tas till sysselsättningsfrågorna även i fortsättningen vid
överläggningarna mellan regeringen och kommunförbunden.
Några
remissinstanser är kritiska till den av utredningen aktualiserade frågan att
överenskommelser för det närmaste budgetåret och eventuellt året därefter bör
kunna innefatta ramar för det kommunala skatteuttaget. Föreningen Sveriges
Kommunalekonomer rekommenderar inte centrala riktlinjer för det kommunala
skatteuttaget då rättvisa först uppnås i ett läge då de ekonomiska
förutsättningarna har utjämnats mellan kommunerna. Jag kan för min del inte se
något avgörande hinder för att man inte även i fortsättningen skall kunna
använda sig av rikflinjer för
Prop. 1978/79: 95 33
skatteuttaget.
Jag delar således utredningens uppfattning att överenskommelser som avser de
närmast följande budgetåren måste kunna innehålla ramar för det kommunala
skatteuttaget i likhet med vad som har varit fallet hittills. Som jag ser det
bör det avgöras år från år om överenskommelserna bör innefatta sådana ramar
eller riktlinjer och hur dessa i så fall skall utformas. Jag vill också i
sammanhanget nämna att jag i det följande återkommer till frågan om ett
reformerat skatteutjämningssystem för kommuner och landstingskommuner.
KEU
76 skisserar ett förhandlingsschema som innebär att förhandlingar sker i två
omgångar varje år. Under januari till mars diskuteras utvecklingen under de
närmaste två åren. En kontrollstation för utvecklingen under det närmast
följande budgetåret föreslås bli inlagd i augustiseptember. Samtidigt kan
riktlinjer för volymutvecklingen inför flerårsbudgeteringen tas upp till
diskussion. Ett tiotal remissinstanser berör särskilt det av utredningen
skisserade förhandlingsschemat. De båda kommunförbunden och ett par landstingskommuner
menar att det kan läggas till grund för överläggningama medan några
remissinstanser är tveksamma. Några kommuner anser att schemat förrycker den
kommunala planeringen. För egen del anser jag inte att det finns behov av att
i detalj låsa fast något tidsschema för överläggningarna. Utredningens förslag
till tidsschema kan enligt min mening i huvudsak ligga fill grund för de
fortsatta överläggningarna men det måste dock anpassas till förutsättningarna
under enskilda år. Det torde emellertid redan nu stå klart att överläggningarna
bör inledas så tidigt som möjligt på året för att de riktUnjer om volym m. m.
som kan bli resultatet i en överenskommelse skall kunna beaktas i kommunernas
och landstingskommunernas budgetarbete. Jag vill dock betona att ju tidigare
på året överläggningarna inleds desto bristfälligare är förhandlingsunderlaget.
Detta sätter en naturlig gräns för hur tidigt överläggningarna kan börja.
Några
remissinstanser berör svagheten med att de frivilliga överenskommelserna inte
är bindande. Kinda kommun anser att någon form av statligt engagemang borde
ingå för att följa upp att centrala överenskommelser efterlevs. Jag delar
utredningens uppfattning att systemet med frivilliga överenskommelser mellan
stat och kommun bygger på den grundläggande förutsättningen att de enskilda
kommunerna och landstingskommunerna gör alla ansträngningar för att följa
träffade uppgörelser. Det fordras enUgt min mening således mycket starka skäl
för att avsteg från en träffad överenskommelse skall anses motiverade. Man
måste kunna utgå från att träffade överenskommelser om volym-och skattefrågor
för den enskilda kommunen och landstingskommunen blir förpliktande för de
beslut som skall fattas i det kommunala budgetarbetet. Några i juridisk mening
bindande uppgörelser bör det emellertid inte vara fråga om. Jag återkommer i
det följande till frågan om eventuella sanktioner.
3
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95
Prop.
1978/79: 95 34
Älvsborgs läns landstingskommun är starkt kritisk till
utredningens propå att kommuner och landstingskommuner som avviker från de
överenskomna riktlinjerna borde lämna en särskild motivering till detta i
samband med att budgeten fastställs. Jag anser det vara väsentligt att erhålla
kunskaper om varför enskilda kommuner och landstingskommuner i vissa fall inte
klarar att hålla sig inom de ramar som kan ges i en överenskommelse. Jag har
tidigare sagt att det torde vara lämpligt att de som företräder kommunerna och
landsfingskommunerna håller sig informerade om de enskilda kommunernas och
landstingskommunernas situation. Inom ramen för den kontinuerliga uppföljning
som torde få ske härvidlag vore det enligt min mening värdefullt att kommunförbunden
samlar in ett underlag där också de orsaker till avsteg från överenskommelser
som har varit för handen i enskilda kommuner och landstingskommuner framgår.
Härigenom kan ett bättre förhandlingsunderlag skapas för de fortsatta
överläggningarna.
Utredningens
förslag om möjlighet till extra skatteutjämningsbidrag för det begränsade antal
kommuner som inte kan hålla sin skattesats inom överenskomna ramar tiUstyrks av
ett tiotal kommuner, medan tre anför starkt krifiska synpunkter. Kritiken
gäller framför allt att skatteut-jämningsnämndens prövning på ett oacceptabelt
sätt skulle innebära en överprövning av kommunala beslut. Jag anser att KEU:s
förslag på denna punkt bör avvisas på grund av dels att det skulle bli
tidsmässigt svårt att samordna en sådan prövning i skatteutjämningsnämnden med
det kommunala budgetarbetet, dels de praktiska och principiella problem som är
förenade med en prövning från nämndens sida.
Utredningen
diskuterar olika slag av sanktioner som skulle kunna vara aktuella i
sammanhanget för de kommuner och landstingskommuner som bryter
överenskommelserna. Något förslag läggs dock inte fram. Några remissinstanser
tar ändå upp frågan och säger nej till sanktioner mot enskilda kommuner och
landstingskommuner som inte kan hålla sig inom överenskomna ramar. JK
framhåller att frågan om sanktioner mot kommun över huvud taget torde vara
föga klarlagd. Enligt min mening skuUe det vara svårt och inte heller lämpUgt
att koppla direkta sanktioner tiU de friviUiga överenskommelsema. Däremot är
jag inte främmande för att olika slag av villkor kan stipuleras för erhållande
av ett eventuellt ekonomiskt stöd som statsmakterna kan komma att besluta om
med anledning av en överenskommelse.
Ökade krav
på samspel mellan riks- och kommunalpolitik måste enligt utredningen ställas
mot bakgrund av den kommunala sektorns betydande andel av samhällsekonomin och
denna sektors snabba tillväxt. Ett stort ansvar ligger i detta sammanhang på de
politiska partierna att de politiska besluten på ceniral, regional och lokal
nivå samordnas. Remissinstanserna instämmer i eller lämnar detta konstaterande
utan erinran. De båda kommunförbunden anser att de politiska partierna måste få
en
Prop.
1978/79: 95 35
ökad roll när det gäller efterlevnaden av
överenskommelserna. Jag delar helt utredningens och remissinstansernas
inställning i denna fråga. Jag ser det som utomordentligt viktigt att de
politiska partierna tar ett helt annat ansvar än tidigare för att få den
kommunala utgiftsexpansionen under bättre kontroll. Jag ser de frivilliga
överenskommelserna som en synnerligen betydelsefull grund för partiernas agerande
på alla nivåer i samhället. Centralt måste betydande återhållsamhet iakttas i
fråga om ökade krav på insatser från kommuner och landstingskommuner. När det
gäller den regionala och den lokala nivån och de folkvalda försam-Ungarna i
kommuner och landstingskommuner får i olika avseenden förutsättas att en
bättre förståelse för de samhällsekonomiska betingelserna kan skapas. De
politiskt ansvariga på regional och lokal nivå måste föra ut till allmänheten
de förutsättningar som gäller för den kommunala verksamheten med anledning av
träffade överenskommelser.
Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar med några få
undantag utan erinran utredningens förslag om en särskild arbetsgrupp som bl.
a. skulle ha till uppgift att bereda underlaget för överläggningarna mellan
stat och kommun. Jag ansluter mig till utredningens förslag om en särskild
arbetsgrupp vars uppgifter förutom den nämnda blir att löpande följa den
kommunala utveckUngen och att ta fram ett förbättrat statistiskt underlag för
överläggningarna. Gruppen bör bestå av företrädare för berörda departement och
för de båda kommunförbunden. Experter från olika statliga myndigheter får
biträda gruppen. Denna ordning innebär inte några större förändringar jämfört
med nuläget.
KEU 76 menar att det i olika avseenden behövs ett
förbättrat förhandlingsunderlag. Utredningen pekar bl. a. på de
tolkningssvårigheter som uppstår på grund av att det är skilda statistikserier
för nafionalrä-kenskaper och kommunal finansstatistik. Vidare tar utredningen
upp svårigheterna att mäta den kommunala volymutvecklingen. Behovet av ett
bättre statistiskt underlag för överläggningarna och bättre metoder att mäta
den kommunala volymutvecklingen understryks av flera remissinstanser. Jag
anser för egen del atl det är av stor vikt att dessa frågor blir föremål för
ytterligare utvecklingsarbete. Enligt min mening bör den särskilda
arbetsgruppen vara ett lämpligt forum härför och den bör kunna ta de initiativ
som behövs. Gruppen bör också vara ett lämpligt forum för att la fram underlag
för de rekommendationer som kommunförbunden utfärdar om antaganden och
förutsättningar för kommunernas och landstingskommunernas års- och
flerårsbudgetar.
För att förbättra förhandlingsunderlaget under våren
antyder KEU 76 att en samordning av års- och flerårsbudgetarbetet i kommuner
och landstingskommuner under hösten kan vara önskvärd. Remissopinionen är här
mycket splittrad. De som har en avvisande hållning anför att de förtroendevalda
får för lite tid för att kunna sätta sig in i frågoma om behandUngen av års-
och flerårsbudgel sker samtidigt och då kommer också de långsikliga frågorna
lätt i kläm.
Prop. 1978/79: 95 36
Samordningen
av års- och flerårsbudget är enligt min mening en fråga för de enskilda
kommunerna och landstingskommunerna och för de båda kommunförbunden att
behandla. Jag vill ändå kort konstatera att från de utgångspunkter som de
frivilliga överenskommelserna bygger på är det en önskvärd utveckling som pågår
i kommuner och landstingskommuner med en enligt vad jag har erfarit ökad tendens
till tidsmässigt samordnad års- och flerårsplanering under hösten. De fördelar
som nås med en samordning torde framför allt vara att underlaget för överläggningarna
erhåUs tidigare. Med skilda tidpunkter för årsbudget och flerårsbudget är det
dessutom en vanlig företeelse att en betydligt högre nivå gäller för budgetens
omslutning i årsbudgeten jämförd med den flerårsbudget som har antagits under
våren.
Samverkan
mellan kommuner och landstingskommuner
Samverkan
mellan kommuner och landstingskommuner med utgångspunkt i de friviUiga
överenskommelserna med staten diskuteras av KEU 76. Utredningen konstaterar att
behovet av en ökad samverkan kräver en förändring av de samrådsorgan som finns
i dag och som huvudsakligen har informativa uppgifter. De måste ges en större
tyngd så att de kan utgöra effektiva styrinstrument och arbetet måste mera
inriktas på ekonomiska frågor och avse både års- och flerårsbudgetarna. Utredningen
konstaterar att möjligheterna att nå resultat av ett frivilligt samråd ytterst
är beroende på den politiska viljan i kommuner och landstingskommuner. Vikten
av att kommunförbunden engagerar sig och utformar de närmare riktlinjerna för
hur samrådsverksamheten bör bedrivas betonas vidare av utredningen.
Ett
flertal remissinstanser, bl. a. de båda kommunförbunden, delar KEU:s bedömning
av behovet av en ulökad samverkan mellan kommuner och landstingskommuner.
Flera kommuner påpekar att samrådet bör utformas så att kommunernas planering
och budgetarbete på kort och lång sikt inte försvåras. Några kommuner anser att
samrådet endast bör vara av informativ karaktär då det annars lätt kan uppstå
tendenser till landstingsstyrning av den kommunala budgeteringen. Vidare
ställer sig några landstingskommuner tveksamma till KEU:s förslag medan ett tiotal
kommuner avstyrker en ökad samverkan mellan kommuner och landstingskommuner med
hänvisning till bl. a. konsekvenserna för den kommunala självstyrelsen.
För
egen del ser jag en ökad samverkan mellan kommuner och landstingskommuner som
ett mycket viktigt led i uppföljningen av de centrala överenskommelserna för
att dessa skall få avsett genomslag på regional och lokal nivå. Jag viU
särskilt peka på att skillnaderna i allmänna förutsättningar och ekonomisk
situation mellan enskilda kommuner resp. landstingskommuner kan beaktas på ett
helt annat sätt vid en regional samverkan än vid de centrala frivilliga
överenskommelserna
Prop. 1978/79: 95 37
som
måste vara generella till sin karaktär. Vidare kan man vid en ökad samverkan
meUan kommuner och landstingskommuner överlägga om prioriteringar mellan olika
ändamål och hur det begränsade utrymme som står till buds skall fördelas. Jag
vill i likhet med utredningen inte förorda den av utredningen diskuterade
modellen för samverkan som skulle innebära ett fast organiserat samråd meUan
kommuner och landstingskommuner i anslutning till budgetberedningen. En tung
administrativ apparat bör således inte byggas upp utan en ökad samverkan bör
ses som en naturlig del i det samspel med andra kommunala organ som redan nu
sker. De samrådsorgan mellan kommuner och landstingskommuner som finns i dag
behöver emellertid få ökad betydelse och arbetet i dessa inriktas mera på
ekonomiska frågor särskilt i anslutning till års-och flerårsbudgetarbetet för
att en anpassning till resultaten av de centrala överläggningarna skall kunna
ske. Några allvarliga farhågor för att den kommunala självstyrelsen skulle
komma i kläm vid en ökad samverkan av sådant slag kan jag inte hysa.
Det
torde i första hand få ankomma på de enskilda kommunerna och
landstingskommunerna samt på de båda kommunförbunden att verka i en sådan
riktning att en ökad samverkan kan komma till stånd. Jag har också erfarit att
det tagits vissa initiativ från förbundens sida för att kartlägga omfattningen
m. m. av det redan nu existerande samrådet på den regionala nivån och att
arbete med dessa frågor f. n. pågår.
Jag
vill även understryka vad utredningen anför om att det är den politiska viljan
i kommuner och landstingskommuner som är avgörande för det resultat som kan
erhållas av ett frivilligt samråd. Jag får erinra om vad jag har sagt om vikten
av att de politiska partierna tar ett ansvar för att följa upp
överenskommelserna mellan stat och kommun.
2.5
Kommunal avgiftsfinansiering
KEU
76 konstaterar att avgifternas roll som finansieringskälla varierar högst
väsentligt mellan olika kommunala verksamheter. Den största betydelsen har
avgifterna i kommunernas industrieUa verksamhet (de tekniska verken). Dessa är
ofta självbärande. De avvikelser från full kostnadstäckning som finns betingas
i första hand av att man i vissa kommuntyper inte anser det möjligt att ta ut
avgift för hela kostnaden. Främst gäller det kostnaderna för långa vatten- och
avloppsledningar i glesbygdskommuner. Det finns enligt utredningen en viss
mindre marginal för att öka intäkterna för de tekniska verken genom att
beräkna avskrivningarna på återanskaffningsvärdena i stället för, som nu
oftast görs, på anskaffningsvärdena. KEU 76 har inte funnit exempel på kommunala
verksamheter där ett ökat avgiftsuttag skulle ge kraftigt förstärkta inkomster
för den kommunala sektorn. Möjligheterna till justeringar av avgiftsuttaget
bör dock enligt utredningen löpande prövas.
Prop.
1978/79: 95 38
I
varje fall för den industriella verksamheten bör avgiftssättningen kontinuerligt
anpassas till kostnadsutvecklingen.
De flesta
remissinstanserna, däribland de båda kommunförbunden, instämmer i KEU:s
synpunkter att det inte är möjligt att kraftigt förstärka kommunernas och
landstingskommunernas inkomster genom att öka befintliga avgifter eller genom
att införa nya. Några remissinstanser, bl. a. Svenska Arbetsgivareföreningen
och Sveriges Industriförbund, anser dock att avgifter som finansieringskälla
bör övervägas i större utsträckning än f. n. En del remissinstanser påpekar
att det kan vara svårt att höja avgifterna i sådan takt att de följer
kostnadsutvecklingen. Flera remissinstanser, bl. a. flertalet
landstingskommuner, anser att avgifterna snabbare bör anpassas till den
allmänna prisnivån. Västerås, Sollentuna och Kristianstads kommuner framhåller
att det i vissa fall måste vara tillåtet att avvika från de allmänna rättsliga
principer likställighetsprincipen och självkostnadsprincipen som f. n.
gäller vid avgiftssättningen. Flera kommuner och ett antal länsstyrelser
finner det liksom utredningen vara svårt för glesbygdskommuner att genom
avgifter ta ut full kostnadstäckning vid de tekniska verken.
Jag för min del vill i
likhet med utredningen och flera remissinstanser framhålla att även om ökade
avgifter inte tillför kommunerna och landstingskommunerna kraftigt ökade
inkomster, är det vikfigt att de enskilda kommunerna och landstingskommunerna
ser till att avgiftsinkomsterna inte urholkas utan att de följer
kostnadsutvecklingen. Detta bör gälla för samtliga kommunala verksamheter.
De tekniska verkens
kostnader täcks redan nu i stor utsträckning via avgifter. Kommunerna bör
sträva efter att behålla och om möjligt även öka den andel av kostnaderna i
dessa verksamheter som finansieras med avgifter. De möjligheter till
avgiftshöjningar som kan finnas inom vissa av de tekniska verken genom att
exempelvis, som utredningen anger, avskrivningar beräknas på
återanskaffningsvärdel i stället för anskaffningsvärdet bör enligt min mening
tas till vara. Jag utgår från att kommunerna är intresserade av att fullt
utnyttja de möjligheter som kan ges härvidlag inom ramen för de rättsliga
principer som gäller på området. Jag delar emellertid utredningens och
remissinstansernas bedömning att det för glesbygdskommunerna, som omfattar
stora geografiska områden med utspridd bebyggelse, kan vara svårt att uppnå
full kostnadstäckning för de tekniska verken via avgifter.
KEU 76 anser att även om
avgifternas roll som finansieringskälla inte kan ökas i väsentlig grad bör man
uppmärksamma att avgifternas nivå och konstruktion kan påverka efterfrågan på
de kommunala tjänsterna. Avgiftssystemet kan således ha en styrande effekt vad
gäller den kommunala konsumtionens volymmässiga utveckling samt vid valet av
serviceform. Avgiftsfinansieringen kan enligt utredningen användas som ett
medel för att åstadkomma en ändrad inriktning av den kommunala
Prop. 1978/79: 95 39
verksamheten.
Utredningen framhåller dock att i fråga om de socialt inriktade tjänsterna får
avgifterna inte bli så höga att de som bäst behöver tjänstema inte anser sig ha
råd att utnyttja dem.
Avgifternas
roll som styrinstrument tas upp av några remissinstanser, bl. a. RRV, som anser
att KEU 76 inte har utrett denna fråga tillräckligt. Andra remissinstanser,
däribland Täby, Göteborgs och Strömstads kommuner, pekar på att avgifternas
roll i fråga om att styra efterfrågan på service bör beaktas mer än vad som
sker f. n. Malmö kommun anser att de sociala effekterna av en taxehöjning inom
många områden måste ges en större tyngd än de rent finansiella.
Jag kan i allt väsentligt
ansluta mig till vad utredningen och remissinstanserna uttalar när det gäller
att på ett bättre sätt än hittUls använda avgifterna som ett styrmedel för
inriktningen av den kommunala verksamheten. Även denna aspekt bör således
beaktas när de kommunala taxorna fastställs. Härigenom torde också i viss
utsträckning en omprövning av pågående aktiviteter underlättas och utrymme
skapas för nya angelägna reformer. Jag får här erinra om att jag tidigare
starkt har framhållit behovet av en begränsning av den kommunala utgiftsexpansionen
(avsnitt 2.2). Avgifter utgör ett medel som kan utnyttjas för att dämpa
efterfrågan på kommunala tjänster. Jag vill dock liksom utredningen
understryka att avgifterna inom den sociala sektorn inte får ges en sådan
utformning och sättas på en sådan nivå att man därigenom utestänger dem som
bäst har behov av de socialt inriktade tjänsterna. Delta resonemang gäller
delvis också kollektivtrafiken där, som några remissinstanser påpekar,
verkningarna av taxesättningen på bl. a, avvägningen mellan kollektivtrafik
och privat trafik måste beaktas.
Några
kommuner framhåller att statliga myndigheter i princip inte bör fastställa
beslut om kommunala taxor och avgifter. Jag vill med anledning av vad
remissinstanserna anför härom erinra om att i direktiven till
statskontrollkommittén (Kn 1976: 06) anges att särskild uppmärksamhet bör
ägnas kommunala beslut som kräver fastställelseprövning av regeringen eller
statlig myndighet.
Bl.
a. Gävle kommun anser att statens pris- och kartellnämnd (SPK) inte skall få
hindra kommunerna att höja sina avgifter. Detta gäller t. ex. hamnavgifter.
Gävle kommun menar att om kommunen förvägras avgiftshöjningar i takt med
kostnadsutvecklingen innebär detta att SPK bestämmer hur stor del av
verksamheten som skall finansieras via kommunalskatten och hur stor del som
skall finansieras via avgifter.
För
egen del anser jag att det från principiell synpunkt kan ifrågasättas om SPK
och, i fråga om t. ex. vissa taxor i kollekfivtrafiken, länsstyrelserna i
prisdämpande syfte bör ha inflytande över hur stor del av den kommunala
verksamheten som skall skattefinansieras. Här föreligger dock en målkonflikt.
Å ena sidan eftersträvas av flera skäl en lugn prisutveckling och å andra sidan
finns det ett stärkt intresse av att de
Prop. 1978/79: 95 40
kommunala
avgifterna följer med kostnadsutvecklingen och även används för att styra
efterfrågan på vissa kommunala tjänster. En avvägning mellan dessa motstridiga
intressen måste därför göras. Jag anser dock att det f. n. inte finns
tillräckligt med underlag för att ta definitiv ställning i denna fråga.
Prisregleringskommittén (H 1975: 06) har i uppdrag att utvärdera den hittills
förda prispolitiken och har möjlighet att komma med förslag till eventuella
förbättringar av det nuvarande systemet för prisövervakning och prisreglering.
Resultatet av denna utredning bör således avvaktas.
KEU
76 föreslår att kommunema skall ges rätt att ta ut högre avgifter av
fritidshusägare än av permanentboende främst vad beträffar vatten- och
avloppsavgifter samt renhållningsavgifter. Många remissinstanser ställer sig
positiva till förslaget och pekar på att det innebär en utjämning mellan
kommuner med stor fritidshusbebyggelse och övriga kommuner. Några
remissinstanser anser att frågan bör utredas ytterligare eftersom tillräckligt
underlag för beslut inte har redovisats.
För
egen del kan jag instämma i att tillräckligt underlag för beslut om
differentierade avgifter för fritidshus i förhållande till permanentboende inte
föreligger f. n. Jag anser att frågan först måste studeras mer i detalj både
vad gäller det ekonomiska utfallet för berörda kommuner och förslagets
kommunalrättsliga aspekter. Jag avser att ta upp denna fråga vid ett senare
tillfälle.
KEU
76 anser också att differentierade vårdavgifter inom långtidssjukvården för de
utförsäkrade bör prövas. Det är enligt utredningen önskvärt med likartade
regler inom den landstingskommunala långtidssjukvården och i den kommunala
äldreomsorgen. Remissinstanserna instämmer i eller lämnar med några få
undantag utredningens förslag utan erinran. Östergötlands och Kopparbergs läns
landstingskommuner avvisar dock förslaget. De anser att den bästa lösningen för
de utförsäkrade finns inom sjukförsäkringens ram.
Hithörande
frågor har uppmärksammats i överläggningarna mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen om ersättningarna från sjukförsäkringen. En ny
överenskommelse för åren 1980 och 1981 kommer inom kort att träffas. Jag har
erfarit att enligt denna överenskommelse kommer frågan om avgiftsregler för
bl. a. utförsäkrade patienter att ses över i en arbetsgrupp med representanter
för bl. a. socialdepartementet och Landstingsförbundet, översynen skall göras
skyndsamt.
2.6
Kostnadsfördelning mellan stat och kommun
KEU
76 utgår från att den kommunala inkomstskatten även i fortsättningen skall
utgöra den dominerande inkomstkällan för kommunema och landstingskommunerna.
Skatteunderlagets naturliga tillväxt räcker dock enligt utredningen inte till för
att finansiera mer än relativt
Prop. 1978/79: 95 41
begränsade
volymökningar i kommunal verksamhet. Inkomstförstärkningar kommer därför att
krävas även om utgiftsexpansionen dämpas kraftigt jämfört med hittillsvarande
utveckling. Utredningen anger vidare att möjligheterna att finansiera en ökad
andel av kostnaderna för den kommunala verksamheten med avgifter är relativt
små. Inte heller räknar KEU 76 med något väsentligt ökat kredilmarknadsutrymme
för den kommunala sektorns del under åren framöver. KEU:s analys visar att
antaganden om oförändrade skattesatser och oförändrad statsbidragsandel i
förening med sagda förutsättningar när det gäller finansiering med avgifter
och upplåning endast ger möjlighet fill en verksamhetsökning som ligger långt
under den miniminivå som utgår från politiskt gjorda åtaganden i fråga om
barnomsorg, äldrevård m. m. Aren 19601977 har den kommunala skattesatsen i
genomsnitt ökat med 70 öre per år. KEU 76 anser att man för framtiden inte kan
fortsätta i en takt som innebär höjningar av kommunalskatten på inemot en krona
per år utan utredningen räknar med en kombination av höjda kommunala skatter
och ökade stafliga transfereringar.
KEU
76 har sett som sin uppgift att anvisa de vägar som bör väljas när det blir
aktuellt att överföra ytterligare statliga medel till kommuner och
landstingskommuner. Utredningen diskuterar därvid ett flertal åtgärder som
innebär en ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun. Huvuddelen av
reformförslagen leder tiU en ökning av den stafliga finansieringen av
kommunernas och landsfingskommunernas verksamhet.
Stor
enighet råder bland remissinstanserna om behovet av ökade statliga
transfereringar tUl kommuner och landstingskommuner. Remissinstanserna menar
att kommunalskattehöjningarna måste begränsas. Bl. a. RRV och länsstyrelsen i
Södermanlands län påpekar att kommunalskattehöjningarna inte endast leder till
höjda marginalskatter utan även medför skärpt progressivitei.
För
egen del vill jag anföra följande. Som jag tidigare har framhållit kan inte
några avgörande tillskott till de kommunala inkomsterna hämtas via höjningar
av de kommunala avgifterna. Inte heller kan man räkna med ett väsenfligt ökat
utrymme på kreditmarknaden för den kommunala sektorns upplåning. Det som
återstår för att öka kommunernas och landstingskommunernas inkomster är
således kommunalskattehöjningar eller ökade statliga transfereringar. Jag
delar utredningens och remissinstansernas avvisande inställning till kraftiga
kommunalskattehöjningar. Vi har i dag så höga kommunalskattesatser att det
varken samhällsekonomiskt eller från de enskilda människornas synpunkt kan vara
försvarligt att räkna med att dessa avsevärt kan höjas. Särskilt bör
kommunalskatternas inverkan på progressionen och de samlade marginalskatteeffekterna
i vårt skattesystem framhållas.
Jag
vill i detta sammanhang understryka att höjda statsbidrag å sin
Prop.
1978/79: 95 42
sida
ställer krav på en ökning av statens skatteinkomster. De inkomstförstärkningar
som kommuner och landstingskommuner kan behöva i framtiden ställer därför
enligt min mening viktiga skattepolitiska avvägningar i centrum. Frågan är
vilken fördelning som är önskvärd mellan direkta och indirekta skatter samt
mellan progressiv statlig och proportionell kommunal beskattning. Det är bl.
a. mot denna bakgrund storleken av de statliga resursöverföringarna till
kommunerna och landstingskommunerna under de närmaste åren måste bedömas.
Jag
har i det föregående betonat vikten av att den kommunala volymutvecklingen
anpassas till det samhällsekonomiska resursutrymmet. Det är således nödvändigt
att den kommunala expansionstakten dämpas ytterligare under de närmasle åren
jämfört med utvecklingen under år 1979. Kravet på en långsammare utbyggnad är
realekonomiskt motiverat men det medför också att de finansiella problemen
minskar i kommunerna och landstingskommunerna. Vissa inkomstförstärkningar kan
emellertid även vid en historiskt sett låg expansionstakt bli ofrånkomliga
trots detta.
Det beräknade behovet av
kommunalskattehöjningar fram till år 1983 är enligt huvudalternativet i 1978
års långtidsutredning relativt begränsat. Det bör emellertid noteras att
antagandena för perioden 19781983 i LU:s kalkyl har betydelse för den relativt
positiva bild av kommunernas och landstingskommunernas ekonomi som framkommer.
I en rher långsiktig kalkyl bekräftas väsentligen den bUd som har givits av KEU
76. Det kan således visa sig svårt att få en fullt så gynnsam utveckling av de
kommunala finanserna som anges i LU:s huvudalternativ. Jag vill här peka på att
statsmakternas agerande har betydelse för resultatet. Exempelvis skulle en
återgång till den snabba höjning av arbetsgivaravgiftsuttaget som förekom
tidigare under 1970-talet komma alt avsevärt förändra den relativt gynsamma
bild som LU 78 ger för den kommunala sektoms finansiella situation under
perioden fram till år 1983.
Innevarande
år beräknas kommuner och landstingskommuner, som jag har redovisat i det
föregående, få ett positivt finansiellt sparande. Utvecklas den kommunala
konsumtionen under år 1980 i enlighet med den senaste överenskommelsens
riktlinjer samtidigt som pris- och löneutvecklingen fortsätter i den lugnare
takt som nu har uppnåtts, kommer kommunernas och landstingskommunernas
ekonomiska situation inte att försämras i någon betydande utsträckning jämfört
med innevarande år. Jag har vid mina överväganden utgått från att kommunerna
och landstingskommunerna med kraft agerar för att uppnå en dämpning av den
kommunala konsumtionens tillväxt så att överenskommelsen kan håUas för år 1980.
Det finns mot denna bakgrund inga starka kommunalekonomiska skäl som talar för
en kraftigt ökad statlig resursöverföring till kommunerna och
landstingskommunerna år 1980 om man betraktar den kommunala sektorn som
helhet. Servicenivå och utdebite-
Prop. 1978/79: 95 43
ringsbehov
varierar emellertid i betydande utsträckning mellan enskilda kommuner och
landstingskommuner. Ett ökat stöd till de kommuner och landstingskommuner som
har relativt sett ogynnsamma ekonomiska förhållanden kan därför enligt min
mening trots allt vara motiverat.
KEU 76 anser att en ökad
utjämning mellan kommunerna resp. landstingskommunerna är mycket angelägen.
Utredningen prioriterar därför en kraftig utbyggnad av
skatteutjämningssystemet. I en första etapp bör också ett införande av
enhetliga regler för kommunala bostadstillägg (KBT) ingå. Detta är en
förutsättning för att KBT-kostna-derna skall kunna utjämnas inom ramen för
skatteutjämningssystemet. Merkostnaderna för KBT-förslaget bör enligt
utredningen bäras av staten. Som ett bidrag till finansieringen av dessa
reformer föreslår utredningen bl. a. att vissa specialdestinerade statsbidrag
skall upphöra och de därigenom frigjorda resurserna användas till en
förbättring av skatteutjämningssystemet. Så snart ytterligare statliga
insatser är möjliga bör enligt KEU 76 i första hand utbetalningsreglerna för
grundskolebidraget ändras, beräkningen av det kommunala skatteunderlaget
förenklas och kommunemas bidrag till staten för bidragsförskotten slopas. På
längre sikt kan enligt utredningen ytterligare förbättringar av
skatteutjämningssystemet aktualiseras, liksom en ändring av reglerna för
utbetalning av kommunalskattemedlen.
Remissinstanserna anser
över lag att den angelägnaste reformen är en förbättrad skatteutjämning och att
en sådan reform bör genomföras snarast. Flera remissinstanser, däribland
Landstingsförbundet, vill ge högre prioritet än KEU 76 till åtgärderna i den av
utredningen angivna andra etappen. Det gäUer främst förslaget om en förenklad
beräkning av skatteunderlaget. Inemot en tredjedel av de kommuner som har
yttrat sig anser att kommunernas ersättning till staten för bidragsförskotten
bör avvecklas redan i en första etapp. Merparten av dessa kommuner anser att
förändringen i fråga om bidragsförskotten bör kvittas mot KEU:s förslag om
indragning av ett antal specialdestinerade statsbidrag. Flera remissinstanser,
bl. a. RRV och Landstingsförbundet, framhåller att förslaget om ändrade regler
för utbetalning av kommunalskaltemedel bör ges högre prioritet än vad som anges
i KEU;s förslag.
Jag delar uppfattningen
att en utbyggnad av skatteutjämningssystemet är den mest angelägna åtgärden
inför år 1980. Jag kommer i det följande att föreslå reformer för att stärka
den kommunala ekonomin och förbättra utjämningen mellan kommunerna resp.
landsfingskommunerna. För skatteutjämningens del uppgår ökningen totalt till
ca 2 875 milj. kr. jämfört med vad som betalas ut innevarande år. Denna reform
får fuU effekt först år 1981, eftersom förbättringen genomförs i två steg. De
förordade reformerna för år 1980 uppgår sammantaget till ca 1 705 milj, kr. Jag
föreslår därutöver att den s. k. förenklingen av det kommunala
skatteunderlaget genomförs på ett sätt som innebär successivt
Prop.
1978/79: 95 44
ökade
inkomsttillskott för kommunsektorn åren efter år 1982. I det följande kommer
jag att redovisa hur det angivna reformutrymmet bör fördelas på olika åtgärder.
Överläggningar har utan att syfta till direkta överenskommelser ägt rum med
representanter för kommunförbunden om prioriteringen och den tekniska
utformningen av olika diskuterade åtgärder.
De
förslag till reformer som förs fram i det följande innebär att kommunerna och
landstingskommunerna sammantaget får kraftigt förstärkta resurser under åren
1980 och 1981. Ett 20-tal kommuner får därvid bidragsökningar som för vart och
ett av dessa år motsvarar mer än en krona i skattesats. Ca 115 kommuner och
åtta landstingskommuner får ökade resurser som molsvarar mellan 50 öre och en
krona i skattesats per år åren 1980 och 1981. Jag viU i anledning härav
återigen erinra om överenskommelsen om den kommunala ekonomin för åren 1979 och
1980, där parterna har enats om riktlinjer för den kommunala konsumtionens
volymökning. Jag utgår från att en liknande uppgörelse kan träffas även för år
1981 och åren därefter. De ökade statliga bidragen får således inte utnyttjas
tiU att driva upp den kommunala expansionstakten, utan den samhällsekonomiskt
motiverade restriktiviteten är lika nödvändig som hittUls.
Som
jag tidigare har redovisat bedöms, under förutsättning av en fortsatt lugn
löne- och prisutveckling, kommunsektorns finansiella situation bli
förhållandevis god år 1980. Naturligtvis finns det enskilda fall där situationen
är pressad, men det faktum att ett stort antal kommuner och landstingskommuner
kommer att få resursförstärkningar på mer än en krona per skattekrona och i
vissa fall ännu mer de närmaste två åren innebär enligt min mening att i vissa
faU utrymme uppstår för att sänka skattesatserna. Jag utgår därför från att man
i berörda kommuner och landstingskommuner kraftfullt utnyttjar möjligheterna
att åstadkomma skattesänkningar. Jag vill starkt betona att förutsättningen för
att överföringar av resurser till kommuner och landstingskommuner i den storleksordning
som här är aktueU skall vara samhällsekonomiskt motiverad är att det
finansiella utrymme som därmed tillförs den kommunala sektorn i stor
utsträckning används för att sänka kommunalskatterna. Om resurserna i stället
används till en volymexpansion utöver den överenskomna riktpunkten för år 1980
har syftet med de föreslagna åtgärderna förfelats. Vid samråd med
representanter för kommunförbunden har dessa gett uttryck för den
uppfattningen att det är angeläget att man inom den kommunala sektorn utnyttjar
de möjligheter fill skattesänkningar som kan skapas genom nya resurstillskott.
De
ökade statliga medelsöverföringar till kommunerna och landstingskommunerna,
som jag här har redovisat den totala omfattningen av, innebär en kraftig
belastning av statsbudgeten budgetåret 1979/80 och åren därefter. Detta väcker
frågan om statens finansiering av dessa
Prop.
1978/79: 95 45
reformer. Jag återkommer i annat sammanhang denna dag i
denna fråga i samband med mina förslag angående den stafliga inkomstskatten m.
m. Jag kommer därvid att behandla finansieringen av här aktualiserade reformer
i ett större skattepolitiskt sammanhang.
2.7 Ett reformerat skatteutjämningssystem
2.7.1 Nuvarande skatteutjämningssystem
Staten lämnar ekonomiskt stöd till kommunerna,
landstingskommunerna och de kyrkliga kommunerna. Detta sker antingen genom
speciella statsbidrag till vissa verksamheter eller genom allmänna bidrag utan
anknytning till särskilda ändamål. De speciella bidragen används för att
stimulera kommunerna och landstingskommunerna att bedriva vissa verksamheter
och är ofta förbundna med villkor för att en önskad enhetlighet och
standardnivå på verksamheten skall uppnås. Kommunernas och
landstingskommunernas förutsättningar för att tillhandahålla kommunal service
varierar emellertid i hög grad. Olikheter finns på såväl intäkts- som
kostnadssidan. Skillnaderna i skattekraft, dvs. skattekronor (skr.) per
invånare, är mycket stora. Således uppgick skattekraften vid 1978 års taxering
till 405: 30 skr. per invånare i den kommun som hade den högsta skattekraften
och till 165: 49 skr. per invånare i kommunen med den lägsta skattekraften.
Kommunernas och landsfingskommunernas kostnader beror i stor utsträckning på
deras geografiska belägenhet, deras bebyggelse- och åldersstruktur m. m., faktorer
som de själva i ingen eller ringa grad kan påverka.
Kommunernas och landstingskommunernas olika
förutsättningar leder till stora skUlnader i skattesatser och standard om de
inte beaktas av staten. Detta gäller även för verksamheter till vilka speciella
statsbidrag utgår, eftersom statsbidragen endast täcker en del av kostnaderna.
För atl utjämna skillnaderna behövs alltså ett allmänt statsbidrag som syftar
till att utjämna de olika ekonomiska förutsättningarna.
Ett skatteutjämningssystem med syfte att utjämna
kommunernas och landstingskommunernas olika förutsättningar vad gäller
skattekraft och som tar hänsyn till deras geografiska belägenhet tillämpas fr.
o. m. år 1966 (prop. 1965: 43, SU 1965: 78 och 130, rskr 1965: 319). Systemet
reviderades år 1973 (prop. 1973: 44, FiU 1973: 23, rskr 1973: 249). Reglerna
för skatteutjämningen återfinns i lagen (1973: 433) om skatteutjämningsbidrag
(ändrad 1976: 203).
Skattekraften har ansetts vara en objektiv mätare på
kommunernas och landstingskommunernas ekonomiska bärkraft. Med hänsyn tUl skatteunderlagets
grundläggande betydelse för kommunernas och landstingskommunernas ekonomi och
till att variationerna i skattekraft kommuner resp. landstingskommuner emellan
beror på omständigheter som inte kan påverkas av dessa har det ansetts
naturligt att bygga upp skatte-
Prop. 1978/79: 95 46
utjämningssystemet
med utgångspunkt i skattekraften. Staten garanterar därför alla kommuner och
landstingskommuner en viss skattekraft. Garantin är därvid graderad med hänsyn
tUl skiUnader i kostnader mellan olika delar av landet.
I nuvarande
skatteutjämningssystem är landet indelat i sex relativt väl sammanhängande
skattekraftsområden. Den lägsia garantin gäller för större delen av södra och
delar av mellersta Sverige, där den utgör 95 % av medelskattekraften i landet.
Staten lillskjuter skatteunderlag åt varje kommun och landstingskommun som har
en egen skattekraft som är lägre än den garanterade, så att skattekraften når
upp till 95 % av medelskattekraften. För övriga skattekraftsområden garanteras
en skattekraft på 100, 110, 120 resp. 130 % av medelskattekraften med i huvudsak
högre garanti ju längre norrut området är beläget. För Gotlands kommun gäller
en skattekraftsgaranti på 115 %. Vid fastställande av skattekraftsområdena och
garantinivåerna har också regionalpolitiska hänsyn tagits.
För kommunernas del är
systemet kompletterat med två särskilda regler. Den ena gäller utpräglade
avfolkningskommuner. Eftersom tillskott av skatteunderlag beräknas efter
invånarantalet minskar skatteutjäm-ningsbidraget i takt med
befolkningsminskningen. Det är emellertid inte möjligt att minska kommunens
kostnader i samma takt, eftersom en stor del utgörs av fasta kostnader. För att
kompensera kommunen för kvarstående fasta kostnader har en särskild
bestämmelse intagits i lagen om skatteutjämningsbidrag. Vid sjunkande
invånarantal jämförs befolkningstalet fem år bakåt i fiden, minskat med 5 %,
med det aktueUa befolkningstalet. I den mån förstnämnda reducerade
befolkningstal överstiger det aktuella förhöjs skattekraftsgarantin i
motsvarande grad.
Den andra regeln gäller
friiidsfastigheter med ägare som inte är bosatta i den kommun där fastigheten
ligger. Skatteunderlaget från dessa fastigheter avräknas från kommunens eget
skatteunderlag vid beräkning av tillskott av skatteunderlag från staten.
Därigenom ökas detta tillskott med skatteunderlaget från sådana
fritidsfastigheter.
Skatteutjämningsbidraget
för den enskilda kommunen eller landstingskommunen erhålls genom att det
tUlskjulna skatteunderlaget multipliceras med den av kommunen eller
landstingskommunen fastställda skattesatsen för bidragsåret. För kyrkliga
kommuner gäller att skatteutjämningsbidragen årligen räknas upp med 5 %.
Utöver ordinarie bidrag
enligt nämnda regelsystem kan regeringen på särskild ansökan bevilja extra
skatteutjämningsbidrag. Nägra speciella kriterier för extra bidrag finns inte
fastlagda i lagen om skatteutjämningsbidrag utan här förutsätts en prövning
från fall till fall av den kommunalekonomiska situationen.
De
sammanlagda skatteutjämningsbidragen till kommuner, landstingskommuner och
kyrkliga kommuner uppgick år 1966 till 1 052 milj.
Prop. 1978/79: 95 47
kr.
Genom systemets anknytning till medelskattekraften och fill skattesatserna är
bidragen värdebeständiga. Bidragssumman har härigenom och genom de
förbättringar i systemet som genomfördes vid 1973 års revision successivt ökat
till 4 009 milj. kr. år 1979. Av det totala bidragsbeloppet år 1979 faller 2
438 milj. kr. eller 61 % på kommuner, 1 445 milj. kr. eller 36 % på
landstingskommuner och 125 milj. kr. eller 3 % på församlingar.
På
grund av systemets uppbyggnad har bidragen fått störst betydelse för de fyra
nordligaste länen, Gotland och kommuner i andra delar av landet med särskilt
låg skattekraft. Mätt i samma mått som kommunalskatten, dvs. i kronor per
skattekrona, motsvarar skatteutjämningsbidragen år 1979 11: 52 kr./skr. för
Goflands län och 11; 47 för Jämflands län. Därefter följer Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands län med 11: 11, 8: 14 resp. 5: 31 kr./skr.
För Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län varierar bidragen från ca 2 fill nära
3: 50 kr./skr. För resterande tio län uppgår motsvarande belopp till mellan 0:
14 och 1: 68 kr./skr. Totalt för hela landet motsvarar bidragen 1: 96 kr./skr.
år 1979. Om man bortser från skatteutjämningsbidrag tiU kyrkliga kommuner och
extra skatteutjämningsbidrag motsvarar bidragen 1: 82 kr./skr. innevarande år.
Det kan således konstateras, att utan skatteutjämningsbidragen skulle
skattesatserna vid nuvarande standard ha varit väsentligt högre för ett
stort antal kommuner och landstingskommuner, i något fall fördubblad.
Möjligheterna
att mäta den utjämning av kommunernas och landstingskommunernas standard på
olika verksamhetsområden som har ägt rum sedan skatteutjämningssystemet
infördes är begränsade. Det är dock inte någon överdrift att påstå att
skatteutjämningssystemet verksamt har bidragit till en utjämning mellan kommunerna
resp. landstingskommunerna av såväl skattesats som servicenivå.
Även
om erfarenheterna från kommunalt håll av nuvarande skatteutjämningssystem i
huvudsak har varit goda, har krav förts fram om förbättringar i olika
avseenden. Kritiken har i första hand riktats mot att indelningen i
skattekraftsområden är för grov och onyanserad, att för lite hänsyn tas till
strukturella olikheter mellan kommunerna resp. landstingskommunerna samt att
den lägsia garanterade skattekraftsnivån är för låg.
Skattekraftsområdena
har ansetts alltför stora, särskilt gäller detta området med 95 % garanii. Inom
områdena las i nuvarande system inga hänsyn till de skillnader i struktur som
föreligger. Framför allt har åldersstrukturens betydelse för kommunernas och
landstingskommunernas ekonomi skjutits i förgrunden. Ålderssammansättningen
påverkar kostnaderna för stora delar av den kommunala verksamheten.
Kostnaderna påverkas också av andra faktorer som kommunerna och landstingskom-
Prop. 1978/79: 95 48
munerna
själva i ingen eller ringa grad kan påverka. Bebyggelsestrukturen är en sådan
faktor. Olikheterna i befolkningskoncentration inverkar således på kostnadema
för de kommunaltekniska anläggningarna, kollektivtrafiken m. m. Skillnaderna i
garanti mellan skattekraftsområdena anses för stora och känns särskilt
besvärande i gränsområdena. Slutligen riktas kritik mot att den tillförsäkrade
skattekraften för flertalet kommuner och landstingskommuner har satts lägre än
medelskattekraften.
2.7.2
Principer för skalleuljämningen
Uppbyggnaden
av det nuvarande skatteutjämningssystemet med bidraget anknutet tiU
medelskattekraften och med gradering i förhåUande till denna anser KEU 76
naturlig och enkel. Utredningen framhåller därför att grundkonstruktionen bör
behållas, men att den behöver kompletteras med vissa faktorer som ger mer
individuell rättvisa åt enskilda kommuner och landstingskommuner. En
utgångspunkt för arbetet har därvid varit att endast kostnadsskiUnader, som
kommunerna och landstingskommunerna själva inte kan påverka, skall beaktas i
skatteutjämningssystemet.
KEU
76 har med stöd av kalkyler över kostnader för geografiskt läge och
bebyggelsestruktur sammanfört kommuner, vilkas kostnader ligger inom vissa inte
alltför snävt hållna gränser, till samma skattekraftsklasser. Vid
inplaceringen av de enskilda kommunerna i klasser har kalkylresultaten
kompletterats med särskilda bedömningar, varvid även regionala hänsyn har
tagits för att undvika alltför stor spridning inom geografiskt begränsade
områden, i första hand inom samma län. För landstingskommunerna har samma
beräkningar gjorts beträffande det geografiska lägets inverkan på kostnaderna
medan däremot inga kalkyler har utförts vad gäller bebyggelsestrukturen. På
grundval av nämnda beräkningar och vissa uppgifter om landstingskommunernas
verksamhet och ekonomi har KEU 76 gjort den bedömningen, att de relationer som
råder i det nuvarande systemet relativt väl återspeglar kostnadsskillnaderna
mellan landstingskommunerna på grund av geografiskt läge och bebyggelsestruktur.
I
sina huvuddrag redovisas KEU:s förslag i bilaga 8. Här gör jag endast en kort
sammanfattning av förslaget. Skatteutjämningen för kyrkliga kommuner har inte
ingått i utredningens uppdrag.
Kommunerna
och landstingskommunerna indelas liksom tidigare i skattekraftsklasser, nu med
treprocentsintervall från 103 % fill 136 % av medelskattekraften. Indelningen i
skattekraftsklasser bör enligt KEU:s mening ligga fast under en längre period
om exempelvis fem år. Denna grundgaranti kompletteras med hänsyn till
åldersstrukturen i kommunerna och landstingskommunerna. Tillägg till eller
avdrag från garantin på grund av åldersstruktur samt tiUägg för snabb
befolkningsminskning i kommunerna beräknas årligen i absoluta tal och omräknas
därefter till procent av medelskattekraften.
Prop. 1978/79: 95 49
Grundgarantin,
kompletterad med tillägg eller avdrag för åldersstruktur samt i förekommande
fall tillägg för snabb befolkningsminskning, ger den totala
skattekraftsgarantin uttryckt som procent av medelskattekraften. Kommuner och
landstingskommuner med egen skattekraft som överstiger den garanterade står
även i fortsättningen utanför skatteutjämningssystemet.
Vid
fastställandet av den totala garantin föreslår KEU 76 att två spärregler
tillämpas. Den totala garantin bör inte undersfiga 100 % av medelskattekraften.
Den bör inte heller understiga nuvarande garanterade skattekraft året före
genomförandet av de nya reglerna.
Det
förslag till förbättrat skatteutjämningssystem som KEU 76 lägger fram mottas i
allmänhet positivt av remissinstanserna. Behovet av att staten ekonomiskt
stödjer kommuner och landstingskommuner med svag skattekraft och ogynnsamma
förutsättningar i övrigt ifrågasätts inte av någon. Den principieUa inställning
som KEU 76 redovisar till hur utjämningen i stort skall utformas lämnas utan
erinran. Även jag delar KEU:s uppfattning att det är de olika förutsättningarna
som skall utjämnas och därvid endast sådana omständigheter som kommunerna och
landstingskommunerna själva inte kan påverka. Skillnader som förorsakas av
olika önskemål om standard får givetvis accepteras som resultat av den
kommunala självbestämmanderätten och utan inskränkning ge utslag på
skattesatsen. Den principiella inriktning av skatteutjämningen kommer inte
alltid att leda till en omedelbar utjämning av skattesatsema. I ett längre
perspektiv torde den emellerfid få denna effekt.
F.
n. sker utjämning mellan kommunerna resp. landstingskommunerna uteslutande
genom tillskott av medel från staten, om man bortser från den inomregionala
utjämningen i Stockholms län. I princip skulle också en utjämning kunna
åstadkommas genom att kommuner och landstingskommuner med hög egen skattekraft
avstår delar av sin skattekraft till förmån för de kommuner resp.
landstingskommuner, som har en låg skattekraft.
KEU
76 konstaterar att endast fem kommuner, samtliga i Stockholms län, har en
skattekraft som f. n. överstiger 130 % av medelskattekraften, dvs. den högsta
garanterade skattekraften i gällande skatteutjämningssystem. Utredningen anser
emellertid inte att en indragning av skattekraft från dessa kommuner för att
finansiera skatteutjämningsbidrag till andra kommuner bör komma till stånd. Det
skulle enligt KEU:s uppfattning innebära ett allvarligt ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. Dessutom hänvisar KEU 76 till den inomregionala
skatteutjämningen i Stockholms län som berör dessa kommuner.
Några
kommuner hävdar i sina yttranden att skatteutjämningen delvis borde
finansieras genom omfördelning av skattekraft mellan kommunerna. Riksrevisionsverket
(RRV) föreslår ytterligare utredning om
4
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95
Prop. 1978/79: 95 50
möjlighetema
till omfördelning t. ex. genom att från kommuner, vilkas skattekraft ökar
väsenfligt mera än riksgenomsnittet, överföra en del av ökningen till
skatteutjämningssystemet.
Jag delar KEU:s
uppfattning att indragning av skattekraft från enskilda kommuner och
landstingskommuner inte bör ske. Det viktigaste skälet härför är det ingrepp i
den kommunala självstyrelsen som en sådan åtgärd innebär. Jag vill okså peka
på att för finansieringen av skatteutjämningssystemet har en sådan åtgärd
begränsad betydelse. Om all skattekraft som överstiger den av KEU 76 föreslagna
högsta grundgarantin, 136 % av medelskattekraften, dras in skulle detta för år
1979 ge ca 300 milj. kr. Dessutom skulle förutsättningama för den inomregionala
skatteutjämningen i Stockholms län påverkas.
De principer för
uppbyggnaden av skatteutjämningssystemet som KEU 76 föreslår accepteras nästan
undantagslöst av remissinstansema. Behållande av bidragets anknytning till
medelskattekraften och med gradering i förhållande till denna anses naturlig
och rättvis. Anknytningen till medelskattekraften ger också automatiskt
värdebeständighet åt skatteutjämningsbidragen. Några remissinstanser
framhåller att kommunerna i viss utsträckning kan påverka skattekraften genom
att utnyttja sina möjligheter att reglera utformningen av bebyggelsen.
För egen del anser jag att
någon bättre objektiv mätare på kommunernas och landstingskommunernas ekonomiska
bärkraft än skattekraften f. n. inte torde finnas. Den är också enligt min
mening lämplig som norm vid gradering av kostnadskillnader mellan kommunerna
resp. landstingskommunerna. Att skattekraften är påverkbar genom utformningen
av bebyggelsen kan möjligen i någon mån gälla för starkt expanderande kommuner
men saknar relevans för det stora flertalet kommuner som har en äldre
bebyggelsestruktur.
Remissinstanserna uttalar
också allmänt tillfredsställelse över att den grundläggande garantin kompletteras
med tillägg eller avdrag för ogynnsam resp. gynnsam åldersstruktur.
Jag biträder i likhet med
remissinsianserna konstruktionen i stort av systemet med en grundgaranti som
bestäms med hänsyn till geografiskt läge och bebyggelsestruktur och med tillägg
till eller avdrag från denna grundgaranti beroende på åldersstruktur m. m. i
den enskilda kommunen resp. landstingskommunen.
2.7.3
Grundgaranti
Den
enskUda kommunens eller landstingskommunens kostnadsläge påverkas av ett
flertal faktorer. I skatteutjämningssammanhang skall endast sådana faktorer
beaktas som är opåverkbara för kommunerna och landstingskommunerna. För att
systemet inte skall bli alltför komplicerat har KEU 76 begränsat sig till de
faktorer som enligt utredningens uppfattning förorsakar de största
kostnadsskUlnaderna. Utredningens
Prop. 1978/79: 95 51
kalkyler
för geografiskt läge omfattar kostnader för byggnads- och underhållsarbeten,
transporter av varor, uppvärmning av fastigheter och kallortstUlägg.
I
KEU:s kalkyler avseende bebyggelsestruktur, som endast gäller kommunerna, ingår
kostnader för vatten och avlopp, gator och vägar samt parker i tätorter,
kollektiv landsbygds- och tätortstrafik saml skolskjutsar utanför tätort,
fritidshus samt därutöver ett tillägg för ospecificerade kostnader i ett antal
norrlandskommuner.
Remissinstanserna
för fram en mängd faktorer som anses ha betydelse för enskilda kommuners
kostnadsnivå. En del av dessa berörs av KEU 76 som inte anser att de har sådan
vikt att de bör beaktas särskilt. Några faktorer har betydelse för vissa
kommuner eUer vissa områden av landet. Många remissinstanser framhåller också
att sysselsättningen har stor betydelse för kommunernas ekonomi och att detta
särskilt bör beaktas.
För
egen del vUl jag peka på att vid de särskilda bedömningar som KEU 76 har gjort
utöver kalkylerna som grund för inplacering i skattekraftsklass, har hänsyn
till sådana ytterligare faktorer i viss utsträckning tagits, exempelvis för
giesbygdsstruktur. Dessutom anser jag liksom utredningen att koslnader till
följd av ogynnsamma förhållanden som särskilt drabbar vissa kommuner bör kunna
bedömas i samband med prövning av ansökningar om extra skatteutjämningsbidrag.
Hit hör exempelvis kostnader för ogynnsam topografi, särskilt stora
hyresförluster och speciellt höga sociala kostnader för invandrare, m. m. Även
ogynnsamma effekter av strukturförändringar vad gäller arbetsmarknadsläget m.
m. bör kunna beaktas vid tilldelning av extra skatteutjämningsbidrag. Sysselsättningsläget
i kommunerna påverkar också skatteunderlagets storlek och
befolkningsförändringarna. Dessa effekter kommer även i fortsättningen att
beaktas i skatteutjämningssyslemet. I övrigt torde det vara svårt att beräkna
och väga in i systemet effekterna av olika sysselsättningsgrad i kommunerna.
Sammanfattningsvis
anser jag i likhet med det stora flertalet remissinstanser, att utredningens
val av faktorer utför en tillfredsställande grund för beräkning av kommunemas
och landstingskommunernas grundgaranti.
Jag
övergår nu till de beräkningsmetoder och kalkyler som KEU 76 har använt sig av
vid framräkningen av de olika kostnadsfaktorernas betydelse för grundgarantins
storlek i de enskilda kommunerna och landstingskommunerna.
KEU
76 har i sina kostnadsberäkningar för de i grundgarantin ingående faktorerna
använt sig av befintlig statistik från olika källor. Beräkningsunderlagets
beskaffenhet och andra orsaker har gjort det nödvändigt med vissa
schabloniseringar. Utredningens beräkningsmetoder har blivit föremål för kritik
från remissinstanserna. I den remissam-
Prop. 1978/79: 95 52
manställning
som återfinns i bilaga 9 framgår kritiken mot beräkningarna faktor för faktor.
Jag
har nyss konstaterat att utredningens urval av faktorer är tillfredsställande
som underlag för fastställande av grundgarantin. Remissinstanserna ansluter
sig också i huvudsak tiU KEU:s principer för framtagande av kostnadsavvikelser
för de enskilda kommunerna och landstingskommunema. Med nödvändighet måste
beräkningsmetoderna i stor utsträckning bygga på schabloner för att
beräkningarna skall vara enkla och så neutrala som möjligt. Schabloniseringen
medför givetvis att vissa nyanser mellan kommunerna inte kan beaktas fullt ut
och därmed inte heller effektema av vissa särskilda omständigheter som
speciellt berör enskilda kommuner eller landstingskommuner. En stor del av den
kritik som förs fram från kommuner och landstingskommuner måste ses mot denna
bakgrund.
Detta förhållande
utesluter självfallet inte att man bör förbättra beräkningssätt och
kalkylmetoder. Framför allt gäller detta den kritik som riktas mot vissa inslag
i beräkningsmetoderna. Jag tänker närmast på schabloniseringen av kostnaderna
för vatten- och avloppsanläggningar, användningen av bostadsstyrelsens
ortskoefficienter och det transportkostnadsindex, som har hämtats från
expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), m. m. Anledningen till
att utredningen har valt nämnda tillvägagångssätt är att annat lämpligare
underlagsmaterial i många fall saknas. Innan det finns lämpligare statistik
att tillgå torde därför möjligheterna att förbättra beräkningarna vara
begränsade.
Jag
finner därför att gjorda beräkningar av kostnadsskillnader för de i geografiskt
läge och bebyggelsestruktur ingående faktorema är tillräckligt tillförlitliga
för att kunna användas vid inplaceringen av kommuner och landstingskommuner i
skattekraftsklasser. Jag anser det dock nödvändigt att förbättra underlaget
inför en framtida översyn av grundgarantin. Jag avser därför att initiera ett
arbete med utveckling av statistik och kalkylmetoder m. m. Jag återkommer i
det följande till frågan om tidpunkt för omprövning av grundgarantin.
De
i absoluta tal framräknade kostnadsavvikelserna från genomsnittet för samtliga
faktorer adderas och omvandlas därefter till procent av medelskattekraften. Vid
denna omvandling använder sig utredningen av medelutdebiteringen för året före
bidragsåret. KEU 76 föreslår vidare att statens tillskott av skatteunderlag vid
framräkningen av skatteutjämningsbidraget i kronor skall f. n. multipliceras
med den av kommunen eller landstingskommunen fastställda skattesatsen för
bidragsåret.
Svenska
kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar och drygt en fjärdedel av
kommunema har invändningar mot KEU:s metod att omvandla kostnadsskillnader till
procent av medelsskattekraften. De menar att detta medför att kommuner med en
högre skattesats än medeltalet får ett större tillägg eller avdrag än som
motiveras av den i absoluta tal beräknade kostnadsavvikelsen. Motsatsen gäller
för kommuner med
Prop. 1978/79: 95 53
lägre
skattesats än genomsnittet. För att undvika denna effekt föreslår de, att de i
absoluta tal beräknade kostnadsavvikelserna antingen direkt används eller att
den enskilda kommunens egen skattesats genomgående kommer till användning. Flera
remissinstanser påpekar också att skatteutjämningsbidraget blir påverkbart
från kommunernas och landstingskommunernas sida genom att den egna
skattesatsen får användas vidden slutliga framräkningen av bidraget, vilket
strider mot de grundprinciper som utredningen i övrigt tillämpar.
Jag
har fidigare konstaterat att beräkningarna på grund av brister i
underlagsmaterial och viss osäkerhet i kalkylmetoderna inte i alla avseenden
har den kvalitet som vore önskvärd. Man bör därför inte använda de i absoluta
tal framräknade kostnadsawikelserna som tillägg eller avdrag i
skatteutjämningssystemet. Jag finner att den metod som utredningen förordar för
omvandling av kostnadsavvikelser är lämplig. Jag anser också att det inte finns
skäl att frångå den nu tillämpade metoden att lägga den av kommunen eUer
landstingskommunen fastställda skattesatsen som grund för
skatteutjämningsbidraget. Inget tyder på att nuvarande bidragsregler skulle ha
verkat uppdrivande på de kommunala skattesatsema.
Jag
övergår nu till att behandla inplaceringen av enskilda kommuner och
landsfingskommuner i skattekraftsklasser. Det utifrån kostnadskalkylerna exakt
framräknade behovet av skattekraftsgaranti för den enskilda kommunen eller
landstingskommunen har av KEU 76 modifierats genom sammanföringen fill
skattekraftsklasser i treprocentsintervaU. Vid inplaceringen i
skattekraftsklasser har kalkylresultaten kompletterats med särskilda
bedömningar.
Remissinstanserna
godtar med några undantag att detta förfaringssätt f. n. måste tillämpas.
Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar m. fl. ansluter sig
till förslaget men framhåller att så snart full tillit till kalkyler och
beräkningsmetoder råder är tiden mogen att avskaffa såväl den geografiska
zonindelningen som klassindelningen i skatteutjämningssystemet. Flera
remissinstanser är tveksamma till förslaget eftersom närliggande kommuner kan
uppvisa klart skilda bebyggelsemönster, som motiverar skillnader i
skattekraftsgaranti. Många kommuner lägger stor vikt vid kalkylresultaten och
anser att utredningen genom zonindelningen har gått från sina principer att
skapa ett individuellt mer rättvist skatteutjämningssystem.
Skatteutjämningsnämnden
kritiserar utredningen för att den har valt att sätta lägsta skattekraftsklass
vid 103 % av medelsskattekraften. Genom detta förfaringssätt har zonerna i
södra och mellersta Sverige kommit att inrymma kommuner med relativt vitt skUda
kalkylresultat. Nämnden framhåller att över 100 kommuner har så förhållandevis
gynnsam situation vad beträffar geografiskt läge och bebyggelsestruktur att de
enligt utredningens egna kalkyler inte är berättigade till så hög
skattekraftsgaranfi som 103 %. Genom höjningen tUl 103 % har KEU:s
Prop. 1978/79: 95 54
förslag
enligt nämndens åsikt fått en mindre skatteuljämnande effekt än det annars
skulle ha haft. Sistnämnda uppfattning delas av länsstyrelsen i Västernorrlands
län och Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län.
I
likhet med flertalet remissinstanser delar jag KEU:s uppfattning att man inte
på nuvarande stadium kan göra indelningen enbart med ledning av kalkylerna.
Det sätt på vUket KEU 76 har försökt påvisa och beräknade kostnadsskillnader
som finns mellan enskilda kommuner och landstingskommuner utgör ett värdefullt
steg mot ett mer differentierat skatteutjämningssystem. Det är enligt min
mening uppenbart att kalkylresultaten är för osäkra att användas som enda
underlag för grundgarantin. Intill dess säkrare underlagsmaterial finns
tillgängligt och förbättrade kalkylmetoder har utarbetats är ett visst mått av
skälighetsbedömning nödvändig. Denna osäkerhet beträffande kalkylerna
motiverar också att närliggande kommuner vars kalkylresultat i inte alltför hög
grad avviker från varandra placeras i samma klass.
Mot
bakgrund av resultaten av KEU:s beräkningar av det geografiska lägets och
bebyggelsestrukturens betydelse är invändningarna mot en lägsta
skattekraftsklass på 103 % i stället för 100 % i och för sig förståeliga.
Utredningen har emellertid också velat tUlgodose andra syften med reformen, bl.
a. önskemålet att lyfta upp den lägsta garantin till medelskattekraftens nivå.
Om 100 % av medelskattekraften skall vara lägsta totala garanti måste den
lägsta grundgarantin ligga något över medelskattekraften för att avdrag för
gynnsam åldersstruktur skall kunna göras även från den lägsta grundgarantin.
Kravet att alla kommuner och landstingskommuner allfid skaU vara tiUförsäkrade
en skattekraft som motsvarar minst medelskattekraften anses ta över önskemålen
om en längre gående differentiering av behovet av skatteutjämning för kommuner
och landstingskommuner i södra och mellersta Sverige liksom önskemålen om en
ytterligare spridning i garantinivåer mellan landets norra och södra delar.
Utredningen är enig i denna bedömning. Jag tillstyrker i huvudsak utredningens
förslag i denna del men kommer i det följande att förorda vissa justeringar av
förslaget som innebär förbättringar främst för ett antal kommuner i Norrland
samt för Norrbottens läns landstingskommun.
KEU
76 föreslår vidare att den högsta skattekraftsklassen i systemet skall ge en
grundgaranti på 136 % av medelskattekraften. Kalkylresultaten utvisar ett
högre behov av garanti för tre kommuner nämligen Arjeplog, Arvidsjaur och
Jokkmokk. Endast en kommun anser det i princip felaktigt med en spärr uppåt vid
136 %. Jag biträder KEU:s förslag om en högsta grundgaranti på 136 %. Skulle
ekonomiska problem uppstå för någon av de nämnda kommunerna bör hänsyn härtill
kunna tas vid prövning av ansökningar om extra skatteutjämningsbidrag.
Landstingskommunernas
inplacering i skattekraftsklass har gjorts efter samma modell och på grundval
av delvis samma kostnadsfaktorer som
Prop. 1978/79: 95 55
för
kommunerna. Det kan också konstateras att landstingskommunernas grundgaranti i
stort sett följer den garantiklass, i vilken huvudparten av resp. läns kommuner
har placerats. Jag tiUstyrker KEU:s förslag i fråga om grundgarantier för
landstingskommunerna.
KEU:s
förslag till inplacering av resp. kommun och landstingskommun i
skattekraftsklass framgår-av bilaga 8. En sammanfattning av remissinstansernas
yttranden över den föreslagna inplaceringen redovisas i bilaga 9. Av denna
framgår att förslag om ändringar av inplaceringen i skattekraftsklass förs fram
för ett relativt stort antal kommuner och några landstingskommuner.
KEU 76 har, som jag
tidigare har framhållit, med utgångspunkt i beräkningar över det geografiska
lägets och bebyggelsestrukturens ekonomiska betydelse gjort särskilda
bedömningar av skälig grundgaranti för varje kommun och landstingskommun. Vid
dessa avvägningar har också hänsyn tagils till en från utredningens synpunkt
lämplig zonindelning. Utredningen är enig om dessa bedömningar. Enligt min
mening måste därför mycket tungt vägande skäl föreligga för ändringar av
utredningens förslag. Mot bakgrund härav avstyrker jag samtliga yrkanden om ändringar
med de undantag som jag i det följande kommer att redovisa.
Resultatet
av KEU;s beräkningar för Hylte kommun avviker så markant i förhållande tUl
kalkylerna för övriga kommuner i Hallands län att det finns skäl frångå
utredningens önskemål om en gemensam zon för hela länet. Länsstyrelsen liksom
kommunen själv framhåller i sina remissvar att utredningens
zonindelningsförslag ger ett oacceptabelt resultat för Hyltes del. Jag
föreslår att Hylte kommun garanteras ytterUgare 3 % skattekraft och således
placeras i skattekraftsklass med 106 % av medelskattekraften.
Länsstyrelsen
i Värmlands län anser att KEU:s förslag leder till inbördes orimliga
garantinivåer mellan kommunerna i länet och gentemot andra delar av landet.
Länsstyrelsen föreslår därför att grundgarantin höjs för Kristinehamns och
Torsby kommuner med tre procentenheter ooh att den sänks med samma procenttal
för Forshaga, Grums och Kils kommuner. Som skäl för höjningen av Torsby kommun
anförs att utredningens beräkningar missgynnar kommunen. Sänkningen av nämnda
tre kommuner motiveras med att kommunerna inom den centrala regionen av länet,
dvs. Forshaga, Gmms, Hammarö, Karlstad och Kil måste få en gemensam behandling
enligt länsstyrelsens uppfattning. Krisfinehamns kommun anses däremot av
länsstyrelsen tillhöra mellangruppen i länet och bör tiU följd härav ges 106 %
i grundgaranti. Jag är inte beredd att tUlstyrka en så radikal ändring som
länsstyrelsen föreslår. Däremot anser jag att det finns fullgoda skäl att
tillstyrka länsstyrelsens förslag beträffande Torsby kommun. Jag föreslår
således att Torsby kommun tillerkänns en grundgaranti på 112 % av
medelskattekraften.
Länsstyrelsen
i Gävleborgs län anser att kommunerna i länet i alltför hög grad jämställs med
de södra delarna av landet och att garantinivån
Prop.
1978/79: 95 56
sedan höjs kraftigt norr om länet. En jämnare utveckling
från norr till söder skulle innebära att kommunerna i länet generellt har
hamnat för lågt, speciellt markerat i södra länsdelen främst för Hofors och
Sandvikens kommuner och längst i norr för Ljusdals och Nordanstigs kommuner.
Samma effekter påtalas i ett gemensamt yttrande från Gästrikekommunerna, dvs.
Gävle, Hofors, Ockelbo och Sandviken. De betonar att en höjning av den
föreslagna grundgarantin är särskilt viktig för Hofors och Sandvikens kommuner.
Någon generell ändring av grundgarantin för länets kommuner är jag inte beredd
att tiUstyrka. De motiv som remissinstansema anför för en höjning av
grundgarantin för Hofors komniun är dock enligt min mening så starka att jag
föreslår en uppjustering med tre procentenheter för denna kommuns del. Hofors
kommun skulle därigenom få en grundgaranti på 106 % av medelskattekraften.
Östersunds kommun anser att dess grundgaranti bör höjas.
Detta motiveras med att Östersund är arbetsmarknad för ett stort omland. Dimensioneringen
av trafikanläggningar m. m. får göras med en betydligt större bas än den egna
kommunens vilket medför kostnader som inte har beaktats i KEU:s förslag. Efter
jämförelse av grundgarantin med övriga större centra i Norrland anser jag att
det finns skäl att höja grundgarantin för Östersunds del med tre
procentenheter i förhåUande till utredningens förslag. Vad jag här anför som
motiv för höjning av grundgarantin för Östersunds kommun gäller i stort sett
även för Umeå kommun. Jag föreslår således att grundgarantierna för Östersunds
och Umeå kommuner höjs till 112 % av medelskattekraften.
En avvägning av grundgarantin för Skellefteå kommun i
förhållande till Umeå kommun och övriga angränsande kommuner ger starka skäl
för höjning av Skellefteå kommuns skattekraftsgaranti. Jag föreslår därför att
Skellefteå kommuns grundgaranti höjs med tre procentenheter till 115 % av
medelskattekraften.
Sammanfattningsvis redovisar jag mina förslag till
ändringar av grundgarantin i följande uppställning.
Procent av medelskattekraften
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommun Grundgaranti enligt Föredragandens
KEU:s förslag förslag
Hylte
103
Torsby
109
Hofors
103
Östersund
109
Skellefteå
112
Umeå
109
106 112 106 112 115 112
opaginerad Kontrollera mot PDF
På framställning härom har regeringen den 8 februari 1979
beslutat att den del av Åsele kommun som motsvarar området för förutvarande Do-
Prop.
1978/79: 95 57
rotea
kommun den 1 januari 1980 skaU brytas ut tUl en egen kommun benämnd Dorotea.
Med anledning härav föreslår jag att såväl Åsele som den nybildade Dorotea
kommun tillerkänns en grundgaranti på 127 % av medelskattekraften, dvs. samma
skattekraftsgaranti som KEU 76 har föreslagit för Åsele kommun.
Jag
övergår nu till att beskriva de fördelningskonsekvenser som förslaget om
inplacering i skattekraftsklasser för med sig och därvid berör jag också de
regionalpolitiska aspekterna. KEU:s förslag innebär en kraftigt höjd
skattekraftsgaranti för samtliga landstingskommuner och med några få undantag
samtliga kommuner i södra och mellersta Sverige. Höjningarna motsvarar för de
allra flesta en ökning av grundgarantin med åtta procentenheter, dvs. från 95
till 103 % av medelskattekraften. För kommunerna i de fyra nordligaste länen
medför förslaget ändringar i de inbördes relafipnerna, men totalt sett relativt
obetydliga höjningar av garantin. Utredningen framhåller att spännvidden i
skattekraftsgaranfi mellan kommunerna i södra och meUersta Sverige å ena sidan
och kommunerna i norra Sverige å andra sidan är för stor i det nuvarande
skatteutjämningssystemet. Även för landstingskommunerna sker en viss minskning
i spännvidden mellan högsta och lägsta skattekraftsgaranti, dock inte så
markant som för kommunerna.
Av
naturliga skäl är flertalet kommuner i södra och mellersta Sverige positiva
till KEU:s förslag, medan remissinstanserna från landets norra delar är mera
kritiska. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att den regionala obalansen
förstärks. Systemets uppbyggnad med en lägsta grundgaranti på 103 % gynnar
södra och mellersta Sverige, framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att KEU:s förslag innebär en förbättring
för övriga delar av landet som i alltför stor utsträckning sker på länets
bekostnad. Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län hävdar att
KEU 76 genom sin fixering vid minskad spännvidd i skattekraftsgaranti har överkompenserat
kommuner, framför allt i de södra och mellersta delarna av landet.
Jag
har tidigare anfört att jag accepterar KEU:s uppfattning om skäligheten i en
lägsta grundgaranti vid 103 % och en minsta totalgaranti vid 100 %. De ändrade
relationerna mellan Norrland och övriga delar av landet som KEU:s förslag
innebär är till en del en följd av detta principiella ställningstagande från
utredningens sida. I övrigt beror relationsändringarna på att spännvidden i
garanti mellan norr och söder i nuvarande skatteutjämningssystem är något för
stor enligt vad utredningens beräkningar ger vid handen. Den relativt kraftiga
förskjutningen mellan olika landsdelar som KEU:s förslag leder till är dock
enligt min mening för stor. Jag kommer i det följande i samband med behandlingen
av de spärregler som bör gälla i systemet att föreslå en förändring av den
regel som skall förhindra en försämring av garantin i förhållande
Prop.
1978/79: 95 58
till
nu gällande regler. Denna spärregel bör höjas med tre procentenheter i
förhåUande till KEU:s förslag.
Mitt
förslag i denna del utgår från att det särskilda bidraget till kommuner och
landsfingskommuner för år 1979 innebär en ökning av den tillförsäkrade
skattekraften med två procentenheter. Därutöver bör den garanterade
skattekraften enligt min mening öka med minst en procentenhet för alla som
omfattas av skatteutjämningssystemet. Detta förslag gynnar så gott som
uteslutande de norra delarna av landet. Ca 30 kommuner och en landstingskommun
i norra Sverige tillförsäkras på detta sätt en totalgaranti som med mellan en
och tre procentenheter överstiger den av KEU 76 föreslagna. Relationerna i
skattekraftsgaranti mellan olika landsdelar kan därefter enligt min mening i
stort sett anses tillfredsställande.
KEU
76 framhåller att behovet av särskilt stöd till kommuner och landstingskommuner
med ogynnsamma förutsättningar tUlgodoses genom att det föreslagna
skatteutjämningssystemet har fått en mera nyanserad uppbyggnad än det nu
gällande systemet. Förslaget till ett reformerat skatteutjämningssystem
innehåller därför enligt KEU:s mening även det regionalpoUfiska stöd som kan
anses önskvärt.
Flera av länsstyrelserna i
norra Sverige, Norrbottens läns landstingskommun samt ett stort antal kommuner
i Norrland kritiserar förslaget från regionalpolitisk synpunkt med hänsyn till
att tyngdpunkten i ökningen av skatteutjämningsbidraget ligger i södra och
mellersta Sverige. ERU fäster uppmärksamheten på den regionala omfördelning som
föreslås av utredningen och påpekar att behoven av stöd alltjämt är mycket
stora i de nordligaste länen. Flera kommuner framhåller att sysselsättningsgrad
och åtgärder för att främja sysselsättningen inte har beaktats vid utformningen
av förslaget. I ett flertal remisssvar, bl. a. från Svenska kommunförbundets
åtta sydsvenska länsavdelningar, ifrågasätts om regionalpolitiskt stöd bör ges
via den generella form som skatteutjämningen utgör. Ett rikare urval av
selektiva insatser som samtidigt är behovsorienterade och målinriktade förordas
i stället.
För
att inte sysselsättningsfrämjande åtgärder i vissa delar av landet skall motverkas,
måste förutsättningarna för berörda kommuner att hålla en tillfredsställande
service och normal skattesats i möjligaste mån jämställas med övriga kommuner.
Jag anser att dessa allmänna förutsättningar bör tillgodoses genom
skatteutjämningssystemet. KEU:s förslag syftar till en förbättrad utjämning av
förutsättningarna genom att fler kostnadsskiljande faktorer än tidigare beaktas
i systemet. Jag delar KEU:s uppfattning att den föreslagna utformningen av
skatteutjämningen i stort sett tillgodoser behovet hos kommunerna och
landstingskommunerna av allmänt regionalpolitiskt stöd.
Den
förordade höjningen av spärren med tre procentenheter i förhållande till KEU:s
förslag innebär som jag nyss har nämnt förbättrad totalgaranti för ett 30-tal
kommuner och en landstingskommun i norra
Prop.
1978/79: 95 59
Sverige. Eftersom behovet av regionalpolitiskt stöd
fortfarande torde vara störst i de norra delarna av landet medför detta förslag
även en generell förbättring i regionalpolitiskt avseende. Naturligtvis kommer
liksom hittills regionalpolitiska faktorer att kunna beaktas vid prövning av
ansökan om extra skatteutjämningsbidrag.
Skatteutjämningssystemet bör dock enligt min mening inte i
första hand utgöra ett regionalpolitiskt styrmedel. Det huvudsakliga regionalpolitiska
stödet bör i stället ges via åtgärder vid sidan av skatteutjämningen. Jag vill
i detta sammahang erinra om att chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser
att föreslå regeringen att lägga fram en proposition tUl riksdagen med förslag
till omfattande regionalpolitiska åtgärder.
2.7.4 Åldersstruktur
Befolkningens ålderssammansättning har stor betydelse för
kostnaderna för många verksamheter som väger tungt i kommunernas och
landstingskommunernas budgetar. Det finns därför särskild anledning att i
skatteutjämningssystemet ta hänsyn till variationerna mellan kommunerna resp.
landstingskommunerna i fråga om åldersstruktur. Åldersstrukturen kan inte
heller påverkas från kommunernas eller landstingskommunernas sida. Vissa
verksamheter som kan hänföras till avgräns-bara åldersgrupper är i första hand
lämpliga att ta hänsyn till i skatteutjämningssystemet. KEU 76 har studerat
ålderssammansättningens betydelse för kostnaderna för pensionärsservice,
grundskola, förskolans deltidsgrupper, gymnasieskola, barnomsorg, kommunala
bostadstillägg till folkpension (KBT) och statskommunala bostadsbidrag samt för
landstingskommunernas del sjukvårdskostnader. KEU 76 föreslår att kostnaderna
för nämnda verksamheter med undantag för gymnasieskolan beaktas i
skatteutjämningssystemet. KEU 76 finner alltför stora tekniska svårigheter
föreligga för att på ett tillförlitligt och rättvist sätt väga in kostnaderna
för gymnasieskolan. Utredningen föreslår i stället att gällande inierkommunala
ersättningar för gymnasieskolan ses över.
Remissinstanserna tillstyrker över lag att den
grundläggande garantin kompletteras med tillägg eller avdrag beroende på
kommunernas och landstingskommunernas varierande åldersstruktur. Bland
remissinstansema råder också rätt allmän enighet om att KEU 76 har lyckats
väga in de verksamheter som har störst betydelse i detta sammanhang. I fråga om
barnomsorgen är meningama emellertid mycket delade. Dessutom anser flera
remissinstanser att det är otillfredsställande atl inle kostnaderna för
gymnasieskolan utjämnas.
Ett av de angelägnaste kraven inför den nu gjorda
översynen var att kommunernas och landstingskommunernas olikheter i fråga om
befolkningens åldersstruktur skuUe beaktas i skatteutjämningssystemet. Det är
med tUlfredsställelse jag konstaterar att utredningen har lyckats finna me-
Prop.
1978/79: 95 60
toder
för att tUlgodose detta behov. Jag tUlstyrker därför KEU:s förslag om att
grundgarantin skall kompletteras med hänsyn till kommunernas och
landstingskommunernas varierande ålderssammansättning. I likhet med det stora
flertalet remissinstanser anser jag också KEU 76 har tagit hänsyn till de
åldersberoende verksamheter som väger tyngst. För att utjämningen skall fungera
tillfredsställande fordras att så många verksamheter som möjligt, som kan
hänföras till vissa åldersgrupper, beaktas i systemet. Av beräkningstekniska
skäl har KEU 76 tvingats avstå från att föra in kostnadema för gymnasieskolan i
skatteutjämningssystemet. Skulle dessutom även kostnaderna för barnomsorgen utgå
föreligger stora risker för en snedbalansering av åldersstrukturfaktorn till
men för de kommuner som har relativt sett många barn. Inte minst av detta skäl
biträder jag KEU:s förslag att ta med kostnaderna för barnomsorgen i
åldersstrukturen.
Trots den från kommunal
synpunkt väsentliga förbättringen av statsbidragsreglerna för barnomsorgen fr.
o. m. år 1977 kvarstår stora nettokostnader för kommunerna. Efiersom
nettokostnaderna är ojämnt fördelade mellan kommunerna anser KEU 76 att det
finns ett behov av utjämning- I en reservation till KEU:s betänkande föreslår
de socialdemokratiska ledamöterna i utredningen, att stödet till barnomsorgen
liksom hittiUs skall följa kommunemas faktiska utbyggnad. Frågan om
barnomsorgens finansiering bör enligt reservanterna lösas genom en uppräkning
av utgående specialdestinerade statsbidrag så att det täcker 75 % av
kommunernas kostnader för verksamheten. Detta anses ge en starkare stimulans
till fortsatt utbyggnad än om nettokostnaderna för verksamheten utjämnas i
skatteutjämningssystemet.
Remissyttrandena
från kommunema är i stor utsträckning delade efter samma skiljelinjer som
mellan majoritet och reservanter i utredningen. LO, TCO och SACO anser att
bamomsorgen skall lämnas helt utanför skatteutjämningssystemet och att det
specialdestinerade statsbidraget skall höjas. Svenska kommunförbundets åtta
sydsvenska länsavdelningar m. fl. menar att bamomsorgen f. n. bör hållas
utanför skatteutjämningssystemet och finansieras på det sätt som nu sker. När
verksamheten har byggts ut kan den vägas in i systemet och utjämnas via enbart
åldersfaktorn.
Meningarna
är som framgår av såväl KEU:s betänkande som remissutfallet mycket delade vad
gäller frågan om nettokostnaderna för barnomsorgen skall beaktas i
skatteutjämningssystemet eller ej. För egen del vill jag erinra om att
betydande nettokostnader för barnomsorgen kvarstår för kommunerna, trots att
jämförelsevis höga statsbidrag utgår tiU verksamheten. Detta torde komma att
gäUa även om en höjning av statsbidragen skulle genomföras. Nettokostnaderna är
dessutom ojämnt fördelade mellan kommunema. Även av denna anledning anser jag
att en kostnadsutjämning för barnomsorgsverksamheten bör ske inom skatteutjämningssystemets
ram.
Prop. 1978/79: 95 61
Behovet
av barntillsynsplatser beror inte enbart på antalet barn utan även andra
omständigheter inverkar såsom förvärvsfrekvens m. m. En utjämning, som skall ge
rättvisa mellan kommunerna, kan därför enligt min mening inte enbart bygga på
ålderstrukturen. Det verkliga behovet i den enskilda kommunen är å andra sidan
svårt att ange. KEU 76 föreslår att kostnadema för barnomsorgen utjämnas
utifrån en sammanvägning av antalet barn och det faktiska antalet platser. Jag
finner att detta f. n. kan anses var en lämplig kompromiss.
KEU 76 förordar att
enhetliga regler för pensionärernas bostadstill-lägg fastställs. Samtidigt
föreslås att en gemensam statsbidragsprocent införs för statskommunala
bostadsbidrag och kommunala bostadsfiUägg till folkpension (KBT). Enligt
utredningen bör kommunernas nettokostnader för dessa bidrag utjämnas i
skatteutjämningssystemet. Jag återkommer till dessa förslag i det följande
(avsnitt 2.8).
Omfattningen av
gymnasieskolutbildning påverkas i första hand av antalet ungdomar i åldern
1618 år. Denna faktor är dock inte ensam avgörande för kommunernas kostnader
för gymnasieskolan. Dels är utbildningen frivUlig, varför kostnaderna påverkas
av variationer i efterfrågan på utbildning, dels föreligger stora
kostnadskillnader mellan olika linjer. Svenska kommunförbundet framhåller att
det, när de inierkommunala ersättningarna har setts över, kan bedömas, om de
återstående kostnadema är av så stor betydelse, att de bör beaktas i
skalteutjämningssystemet. Kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar och
ett stort antal kommuner betecknar det som otillfredsställande, att gymnasieskolans
kostnader inte har vägts in i systemet med hänsyn till de stora skillnader i
utdebiteringsbehov för denna verksamhet mellan kommunerna som har påvisats av
utredningen.
Kostnaderna för
gymnasieskolan är betydande och belastar kommunerna olika. Från denna synpunkt
hade det varit värdefullt om verksamheten kunde ha beaktats i
skatteutjämningssystemet. Eftersom det inte har varit möjligt att f. n. komma
till rätta med de beräkningstekniska svårigheterna delar jag utredningens
bedömning att t. v. lämna kostnaderna för gymnasieutbildningen obeaktade i
skatteutjämningssystemet. Jag vill dock framhålla vikten av att de
inierkommunala ersättningarna på detta område i stället ses över. Svenska
kommunförbundet har också förklarat sig berett att snarast påbörja en sådan
översyn.
Utredningen
har omprövat gällande regler för bidrag till kommuner, vilkas invånarantal
minskar kraftigt. Nuvarande skatteutjämningsregler innebär att bidrag erhålls
när minskningen överstiger 5 % under den senaste femårsperioden, KEU 76, som
finner att avfolkningskommuner inte kan avveckla sina fasta kostnader så
snabbt, föreslår att den del av befolkningsminskningen, som överstiger en halv
procent per år under en tioårsperiod, skall beaktas.
Några
remissinstanser framhåller att tio år är en alltför lång period
Prop.
1978/79: 95 62
och
andra att hänsyn bör tas till en större del av befolkningsminskningen än den
del som överstiger 5 %.
De föreslagna reglerna
innebär ett väsentligt ökat stöd till de kommuner, som har den största
befolkningsminskningen. Beträffande periodens längd ansluter jag mig till KEU:s
uppfattning att tio år är en rimlig tid att räkna med för avveckling av de
fasta kostnader som belöper på utflyttande. Jag biträder KEU:s förslag i
frågan.
KEU 76 uppmärksammar att
snabbt växande kommuner under en längre eller kortare övergångsfid åsamkas
speciellt höga kostnader på grund av överdimensionering av anläggningar m. m.
Med hänsyn till att inflyttningskommunernas ekonomiska problem varierar i hög
grad beroende på olika omständigheter, som är svåra att ta hänsyn till i ett
generellt system, föreslår dock KEU 76 att behovet av stöd tUl dessa kommuner
i stället beaktas vid prövning av ansökningar om extra skatte-utj
ämningsbidrag.
Söderkommunerna
i Stockholms län anser att den snabba expansionen förklarar en betydande del
av deras ekonomiska problem. De föreslår att grundgarantin höjs för de
kommuner, för vilka det kan beläggas att de har ekonomiska problem av större
omfattning på grund av snabb befolkningsexpansion. Även länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län föreslår att hänsyn till snabb tillväxttakt tas vid
inplacering i skattekraftsklass.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län. Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län och
flera kommuner i norra Sverige framhåller att förslaget inte tar hänsyn tUl
befolkningsomflyttningar inom kommunerna, Ytstora kommuner har ofta en stor
intern befolkningsomflyttning med inflyttning till tätorter från
glesbygdsdelarna. Detta medför kostnader för såväl utflyttnings- som
inflyttningsområdena.
De
befolkningmässigt snabbt expanderande kommunernas ekonomiska problem har i
skälig omfattning beaktats under senare år vid tilldelning av extra skatleutjämningsbidrag.
Jag anser att denna bidragsform även i fortsättningen ger de största
möjligheterna att beakta de individuellt mycket skiftande omständigheterna hos
dessa kommuner. Jag biträder därför KEU:s förslag i fråga om stödet till
kommuner med ökande invånarantal.
Stora
svårigheter torde föreligga att finna lämpliga och rättvisa indelningskriterier
för att objektivt kunna bedöma de ekonomiska effekterna av
befolkningsomflyttningar inom kommunerna. Jag kan därför inte tillstyrka, att
kostnader för sådana befolkningsomflyttningar beaktas i skatteutjämningssystemet.
Beräkningarna
för de verksamheter som ingår i åldersstrukturfaktorn bygger på betydligt
säkrare underlag än de schabloner som i stor utsträckning måste användas för
beräkningarna av koslnadsavvikelser för geografiskt läge och
bebyggelsestruktur. Mot de enhetskostnader, som
Prop.
1978/79: 95 63
har kalkylerats fram för pensionärsservice, grundskola,
deltidsförskola och barnomsorg gör remissinstanserna i stort sett endast den
invändningen att de missgynnar kommuner med mindre enheier än de som har lagts
tUl grund för kalkylerna. Från beräkningsteknisk synpunkt är det emellertid
nödvändigt att använda sig av en enhetskostnad som är relevant för det stora
flertalet kommuner. Jag ansluter mig därför till utredningens
beräkningsmetoder.
2.7.5 Spärregler
Mitt förslag tiU ett nytt skatteutjämningssystem innebär
att den för varje kommun och landstingskommun fastställda grundgarantin kompletteras
med tillägg eller avdrag för ogynnsam resp. gynnsam åldersstruktur samt i
förekommande fall med tillägg för snabb befolkningsminskning. För den på detta
sätt erhållna totalgarantin skall emellertid enligt KEU:s förslag gälla två
spärregler.
Avdrag för gynnsam åldersstruktur, eventuellt justerad med
fillägg för befolkningsminskning, får enligt KEU 76 inte leda till att en
kommun eller landstingskommun något år erhåller lägre skattekraftsgaranti än
100 % av medelskattekraften.
De nya reglerna får inte heller enUgt KEU 76 leda till ett
minskat bidrag för någon kommun eUer landstingskommun. Utredningen föreslår
därför, att den för resp. kommun och landsfingskommun varje år framräknade
totala garantin inte får understiga den garanterade skattekraften i nuvarande
system året före genomförandet av de nya reglerna. Vid jämförelsen skall hänsyn
tas till de fillägg som enligt nuvarande regler tillkommer för
sommarstugekommuner och för kommuner med särskilt snabb befolkningsminskning.
Skatteutjämningsnämnden anser att del är principielll
felaktigt att effekterna av en gynnsam åldersstruktur endast i begränsad
utsträckning får slå igenom på grund av den spärr nedåt vid 100 % för
totalgarantin som utredningen föreslår. Nämnden angriper också den andra spärregeln,
som den menar är i princip ohållbar om man utgår ifrån att beräkningsmetoderna
i det nya systemet garanterar en rättvis placering. Med hänsyn till osäkerheten
i beräkningsgrunderna och sistnämnda spärregels betydelse, särskilt för
kommunerna i Norrbottens län, vill dock skatteutjämningsnämnden inte föreslå
ett borttagande av denna spärregel. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att
tidigare gynnade kommuner borde kunna acceptera en successiv nedskärning av
bidraget.
Jag vill först erinra om att det enligt förordningen
(1978: 875) om särskilt statsbidrag tUl kommuner och landstingskommuner under
år 1979 utgår bidrag motsvarande en förhöjning av ordinarie skatteutjämningsbidrag
med två procentenheter, dock i intet fall med mindre än 45 kr. per invånare.
För Gotlands, Malmö och Göleborgs kommuner utgör detta lägsta belopp 90 kr.
per invånare. Lägsta garanterade skattekraft för
Prop.
1978/79: 95 64
år 1979 utgör således i reaUteten 97 % av
medelskattekraften, om det särskUda statsbidraget inkluderas.
De
kalkyler, som KEU 76 har gjort, visar att avdraget för gynnsam åldersstruktur
för sammantaget ca 15 kommuner och landstingskommuner är så stort att deras
totala garanti egentligen skulle bli lägre än 100 %. Jag har tidigare när det
gäUde KEU:s val av lägsta grundgaranfi anfört att jag godtar en enig utrednings
mening. Min tillstyrkan av KEU:s spärr nedåt av totalgarantin vid 100 % blir
därmed en konsekvens av detta ställningstagande.
Jag
ansluter mig också tUl utredningens förslag att garantin enligt det reformerade
skatteutjämningssystemet inte för någon kommun eller landstingskommun får
försämras i förhållande tUl gäUande regler. Enligt min uppfattning bör denna
spärregel även omfatta den temporära höjning av skattekraftsgarantin med två
procentenheter, som utgår för år 1979 i form av särskUt bidrag. Därutöver bör
enligt min mening spärren höjas med ytterligare en procentenhet. Genom den
föreslagna förändringen av spärregeln garanteras alla kommuner och
landstingskommuner i skatteutjämningssystemet en viss ökning av skattekraften
i förhållande till vad som gäller för år 1979.
Vid de
årliga uträkningarna av totalgarantin för varje enskild kommun och
landstingskommun får alltså tillses att garantin inte i något fall understiger
den garanterade skattekraften för år 1979 enligt nuvarande regler, förhöjd med
tre procentenheter. För kommuner skall vid jämförelsen hänsyn tas till de
tillägg som f. n. görs för fritidsfastigheter samt till tillägg för
befolkningsminskning enligt nuvarande regler. Tilläggen för fritidsfastigheter
och befolkningsminskning får omräknas i procent av medelskattekraften vid
fastställandet av den totala skattekraftsgarantin för år 1979. Den föreslagna
justeringen av spärren betyder en ökad totalgaranti jämfört med KEU:s förslag
främst för ett antal kommuner i landets norra delar vilka enligt utredningens
förslag inte skulle ha fått någon ökning av skattekraftsgarantin. Den justering
av spärren som jag nu har förordat innebär därmed ett ökat stöd till norra
Sverige.
2.7.6 Omprövning av grundgaranti och åldersstruktur
Med hänsyn till att befolkningens ålderssammansättning i
en kommun eUer en landstingskommun kan förändras relativt fort, främst genom inoch
utflyttning, föreslår KEU 76 att de åldersberoende kostnadsskUlnaderna räknas
om årligen. Av liknande skäl föreslår utredningen att tillläggen till kommuner
med minskande invånarantal också omprövas årligen. Kommunernas och
landstingskommunernas relativa kostnadsnivå på grund av geografiskt läge och
bebyggelsestruktur ändras däremot inte lika snabbt. KEU 76 föreslår därför att
grundgarantin skall vara oförändrad under exempelvis fem år.
Skatteutjämningsnämnden anser att bidragssystemet
skulle vinna
Prop.
1978/79: 95 65
mycket i enkelhet om även kostnaderna för åldersstrukturen
kunde inarbetas i grundgarantin. Avgörande för om denna förenkling kan vidtas
anser nämnden till stor del vara om kostnaderna för barnomsorgen skall ingå i
skatteutjämningssystemet eller ej. Även riksskatteverket förordar av
administrativa skäl att åldersslmkturfaktorn inarbetas i grundgarantin. Enligt
flera remissinstanser blir kommunernas planeringsarbete mer arbetskrävande och
osäkert om lotalgarantin förändras varje år.
RRV
däremot förordar en fortlöpande omprövning även av grundga-ranfin. RRV
framhåller att KEU:s förslag bygger på 1975 års förhåUanden. Om förslaget
ligger fast ända till år 1985, kan stora strukturella förändringar ha
inträffat. Landstingsförbundet anser att omprövning av grundgarantin kan behöva
göras tidigare än efter fem år på grund av de aktuella
huvudmannaskapsförändringarna inom kollektivtrafiken. Huvuddelen av
remissinstanserna tillstyrker en årlig justering av åldersstrukturfaktorn.
Jag delar utredningens uppfattning att de förhållanden på
vilka grundgaranfin baseras i allmänhet förändras relativt långsamt. Förbättrat
underlag och mer utvecklade metoder för beräkning av de skiljaktigheter i
kostnader för kommuner och landsfingskommuner som orsakas av deras geografiska
läge, bebyggelsestruktur m. m. bör tas fram, innan grundgarantin omprövas. Jag
föreslår att den indelning i skatttekrafts-klasser som nu görs får ligga fast
t. v.
En del av
de verksamheter som föreslås ingå i åldersstrukturfaktorn, exempelvis
barnomsorgen, är under utbyggnad. Kommunala bostadstill-lägg tiU folkpension
(KBT) kan inte beaktas i skatteutjämningssystemet förrän år 1981.
Åldersgruppernas storlek förändras relativt snabbt. Detta sammantaget gör att
de inbördes relationerna i kommunkollektivet till följd av åldersberoende
kostnader kan variera relativt kraftigt från år till år. Jag tUlstyrker därför
att dessa kostnadsskillnader räknas om årligen. Befolkningsminskningen räknas
om årligen redan i gällande skatteutjämningssystem. Givetvis bör även i
fortsättningen denna befolkningsförändring beakias varje år.
2.7.7 Huvuddrag i ett nytt skatteutjämningssystem
Den reformering av skatteutjämningssystemet som jag här
föreslår överensstämmer i stort med den av KEU 76 föreslagna. Grunddragen kan
anges i följande punkter.
1. Kommuner och landstingskommuner indelas liksom tidigare
i skattekraftsklasser. Antalet klasser ökar från nuvarande sex till tolv. Klasserna
är indelade i treprocentsintervall från 103 % upp till 136 % av
medelskattekraften. Genom klassindelningen anges den grundgaranti som skall
gälla för kommuner och landstingskommuner.
Till gmnd för inplaceringen av kommuner och
landstingskommuner i skattekraftsklasser ligger särskilda bedömningar och
kalkyler. För kom-
5 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95
Prop.
1978/79: 95 66
munernas
del har skillnader på grund av geografiskt läge och bebyggelsestruktur därvid
beaktats. Vid inplaceringen av kommunerna i skattekraftsklasser har hänsyn
tagits lill att skillnaden i grundgaranti mellan enskilda kommuner inom
geografiskt begränsade områden, i huvudsak resp. län, inte skall vara alltför
stor. Den slutliga klassindelningen har därför inslag av geografisk
zonindelning.
Endast
för ett fåtal kommuner Hylte, Torsby, Hofors, Östersund, Skellefteå och Umeå
har jag funnit anledning att avvika från de av KEU 76 föreslagna
grundgarantierna. I fråga om landstingskommunerna följer jag KEU:s förslag tiU
grundgarantier.
2.
Grundgarantin enligt punkt 1 kompletteras med hänsyn till kommunernas och
landstingskommunernas åldersstruktur. De kommunala verksamheter som omfattas
av åldersstrukturfaktorn är
pensionärsservice
grundskola
obligatorisk förskola (deltidsgrupper)
barnomsorg (exkl. förskolans deltidsgrupper)
kommunala bostadstillägg till folkpension (KBT)
statskommunala bostadsbidrag.
För
landstingskommunerna och de Iandstingsfria kommunerna beaktas åldersstrukturens
inverkan på sjukvårdskostnaderna.
Kommuner
och landstingskommuner vars åldersstruktur orsakar relativt sett höga
kostnader erhåUer tUlägg till grundgarantin, medan de med låga kostnader i
detta avseende får vidkännas avdrag.
Grundgarantin
kompletteras vidare med tillägg till de kommuner som har en snabb
befolkningsminskning.
Man
kan då räkna fram en total skattekraftsgaranti för kommuner och
landstingskommuner som består av grundgarantin enligt punkt 1 med tillägg eller
avdrag för åldersstruktur och i tillämpliga fall tUlägg för snabb
befolkningsminskning enligt punkt 2. Den totala garantin uttrycks som procent
av medelskattekraften. Kommuner och landstingskommuner med en egen skattekraft
som överstiger den för kommunen eller landstingskommunen garanterade står även
i fortsättningen utanför skatteutjämningen.
Vid
fastställandet av den totala garantin för kommuner och landstingskommuner
tillämpas två spärregler.
a. Avdrag
för gynnsam åldersstruktur i förekommande fall justerad
med tillägg för snabb befolkningsminskning, får inte leda till alt en kom
mun eller landstingskommun något år erhåller lägre skattekraftsgaranti
än 100 % av medelskattekraften.
b. Samtliga
kommuner och landstingskommuner garanteras en viss
höjning av skattekraflsgaranlin i förhållande tUl nuvarande regier. Den
framräknade totala garantin tUlåts därför inte understiga den skattekraft
som tUIförsäkras i nuvarande system under år 1979 ökad med en pro-
Prop.
1978/79: 95 67
centenhet av medelskattekraften. Vid jämförelsen med nuvarande
skattekraftsgaranti skall hänsyn tas till dels de tillägg som enligt nuvarande
regler tillkommer för sommarstugekommuner och för befolkningsminskning, dels
lill att det särskilda statsbidraget till kommuner och landstingskommuner
under år 1979 innebär att skattekraftsgarantin i praktiken har höjts med två
procentenheter. Jag vill betona att denna spärregel har fått en generösare
utformning än enligt KEU:s förslag, vilket i första hand är till fördel för
norra Sverige.
Grundgarantin bör ligga fast t. v. Åldersstrukturfaktorn
och därmed totalgarantin skall däremot räknas om årligen.
Någon ändring av gällande bestämmelser om
skatteutjämningsbidrag till kyrkliga kommuner föreslås inte.
2.7.8 Finansiella och andra konsekvenser
Kostnaderna för det reformerade skatteutjämningssystem som
jag föreslår uppgår till ca 7 350 milj. kr. exkl. exlra skatteutjämningsbidrag
och skatteutjämningsbidrag tUl kyrkliga kommuner. Kostnadskalkylen grundas på
skatteunderlaget enligt 1978 års taxering och 1979 års skattesatser.
Åldersstrukturens, inkl. folkminskningens, belydelse för skattekraftsgarantin
har grundats på KEU:s material, med ett undantag. Kostnadsutjämningen för KBT
skall baseras på kommunernas kostnader efter det att enhetliga regler har
införts, vilket föreslås ske år 1980. Dessa kostnader kan, som jag återkommer
till i det följande, utjämnas först år 1981. Kostnadskalkylen baseras därför på
den av KEU 76 redovisade ålderstrukturen, med bortseende från den inverkan KBT
kommer att få.
I följande uppställning redovisas kostnadsökningen i
förhåUande lill 1979 års skatleutjämningsbidrag. I detta års bidrag har då
inräknats den förhöjning med två procentenheter av den garanterade
skattekraften, som ulgår som särskilt statsbidrag för år 1979. Kostnadsökningen
uppgår till ca 2 875 milj. kr., vilket motsvarar en ökning med 64 %. Den ökade
resursöverföringen är liksom i KEU:s förslag i stort sett jämnt fördelad mellan
kommuner och landslingskommuner. Kostnadsökningen i förhållande till enbart
ordinarie skatteutjämningsbidrag år 1979 uppgår till nära 3 600 milj. kr.
Kostnader för ett reformerat skatteutjämningssystem
(milj. kr.)
Enligt nuva- Enligt Kostnads-
rände regler' förslaget ökning
Landstingskommuner 1
774 3 176 1 402
Kommuner, inkl. Iands
tingsfria kommuner 2 706 4 178 1 472
4 480 7 354 2 874
' Inkl. den förhöjning med två procentenheter som ingår i
det särskilda statsbidraget för år 1979.
Länsvis
fördelning av skatteutjämningsbidrag enligt förslaget (exkl. extra
skatteutjämningsbidrag)
(milj.
kr.)
Län
Landstingskommuner
Kommur
ler
Totalt
Ökning
Milj.
kr.
Minskat utdeb.-behov
Nuva-
Enligt
Nuva-
Enligt
Nuva-
Enligt
p.g.a.
rande
förslaget
rande
förslaget
rande
förslaget
förslaget.
regler'
regler'
regler'
kr./skr.
Stockholms
46,4
271,4
46,4
271,4
225,0
0,39
Uppsala
13,5
49,2
43,6
89,7
57,1
139,0
81,9
1,23
Södermanlands
24,7
62,5
39,5
114,6
64,2
177,1
112,9
1,72
Östergötlands
36,9
124,2
78,6
178,4
115,5
302,6
187,1
1,78
Jönköpings
55,1
121,4
70,6
153,6
125,7
275,0
149,3
1,88
Kronobergs
37,5
107,1
57,1
109,3
94,6
216,4
121,8
2,55
Kalmar
92,8
211,2
108,8
170,9
201,6
382,1
180,5
2,75
Gotlands
132,9
143,8
132,9
143,8
10,9
0,66
Blekinge
49,0
99,2
61,3
95,3
110,3
194,6
84,3
2,06
Kristianstads
71,5
170,7
91,5
155,9
163,0
326,6
163,6
2,21
Malmöhus
8,6
99,3
83,4
178,2
92,0
277,5
185,5
0,87
Hallands
48,7
98,0
62,5
114,7
111,2
212,6
101,4
1,72
Göteborgs
och
Bohus
51,0
77,7
94,1
158,0
145,1
235,7
90,6
0,41
Älvsborgs
99,0
195,0
133,3
242,4
232,3
437,4
205,1
1,82
Skaraborgs
81,2
185,0
96,4
177,7
177,6
362,7
185,1
2,57
Värmlands
103,6
201,5
126,6
179,6
230,2
381,1
150,9
1,86
Örebro
11,1
89,9
47,0
115,0
58,1
205,0
146,9
1,98
Västmanlands
19,8
43,0
85,8
43,0
105,6
62,6
0,86
Kopparbergs
84,4
154,7
112,4
182,7
196,8
337,4
140,6
1,78
Gävleborgs
82,1
158,3
163,5
185,0
245,6
343,3
97,7
1,20
Västernorrlands
149,6
207,2
208,5
219,4
358,1
426,5
68,4
0,86
Jämtlands
146,4
201,0
179,7
194,5
326,1
395,4
69,3
1,54
Västerbottens
209,4
216,3
253,7
274,3
463,1
490,6
27,5
0,38
Norrbottens
317,9
326,3
371,1
388,0
689,0
714,3
25,3
0,28
Summa
1 774,0
3
175,6
2
705,5
4 178,2
4
479,5
7
353,7
2
874,2
1,16
'Inkl.
den förhöjning med två procentenheter av medelskattekraften som ingår i 1979
års särskilda statsbidrag.
Utöver
det ordinarie skatteutjämningsbidrag som redovisas i uppställningen tillkommer
extra skatteutjämningsbidrag. Skatteutjämningsbidragen enligt det reformerade
skatteutjämningssystemet, exkl. extra skatteutjämningsbidrag, fördelar sig på
länen enligt här redovisad sammanställning. Totalt motsvarar bidragen en
skattesats på 3:56 kr./skr., beräknat på skatteunderlaget enligt 1978 års
taxering, inkl. skattebortfallsbidrag.
Det
minskade utdebiteringsbehovet för kommuner och landstingskommuner sammantagna
till följd av förslaget kan beräknas till 1:16 kr./skr. Jämfört med KEU:s
beräkningar är detta belopp lägre på grund av att här tas hänsyn till det
särskilda bidrag som utgår år 1979. Detta bidrag innebär som jag nyss har nämnt
att den garanterade skattekraften höjs med två procentenheter redan för
innevarande år. De största bidragsökningarna får de södra och mellersta delarna
av landet. Kalmar, Skaraborgs och Kronobergs län får således bidragsökningar
mot-
Prop. 1978/79: 95 69
svarande
resp. 2:75, 2:57 och 2:55 kr,/skr., medan ökningarna för Stockholms samt
Göteborgs och Bohus län stannar vid 0:39 resp. 0:41 kr./skr. Bidragsökningarna
i de fyra nordligaste länen uppgår till mellan 1:54 kr./skr. för Jämflands län
och 0:28 kr./skr. för Norrbottens län.
Flera
remissinstanser påpekar att reformen inte får någon omedelbar utjämningseffekt
på de kommunala skattesatserna, varvid resp. kommuns och landsfingskommuns
skattesats har minskats med de ökade bidragen. Skatteutjämningsnämnden visar på
detta sätt att spridningen av utdebiteringen ökar något. En förskjutning nedåt
i förhållande till medelutdebiteringen sker genom KEU:s förslag för ett stort
antal kommuner i södra och mellersta Sverige samtidigt som flertalet kommuner
i Norrlandslänén ligger över medelutdebiteringen. Nämnden framhåller att detta
är en ganska självklar följd av grundgarantins höjning i södra och mellersta
delarna av landet från 95 tUl 103 % av medelskattekraften och de principiellt
föga motiverade spärregler som förslaget innehåller. Även flera länsstyrelser i
Norrland framhåller att reformen ökar skillnaderna i skattesatser mellan
kommunerna i Norrland och kommunerna i södra och mellersta Sverige, TCO
konstaterar också att utdebiteringsskillnaderna ökar och finner det.
oacceptabelt. Svenska kommunförbundet anser att den ökade spännvidden i
skattesatserna bl. a. beror på att kommuner med en ogynnsam struktur, som har
valt en låg standard i stället för en relativt hög skattesats, får kompensation
för den ogynnsamma strukturen, när utredningens förslag genomförs. I den mån
en del av bidraget används till standardhöjningar minskar spännvidden.
De
nuvarande skillnaderna i skattesatser mellan enskilda kommuner och
landstingskommuner förklaras av en rad faktorer, såväl påverkbara som
opåverkbara. TUl de påverkbara faktorerna hör val av servicenivå inom olika
delar av den kommunala verksamheten samt val av finansieringssätt. Utredningen
har inriktat sitt arbete på att angripa de orsaker till skiUnader i
skattesatser som kan anses ligga utom räckhåU för kommunalt inflytande. De
förändringar i skatteutjämningssystemet som jag nu har förordat och som bygger
på KEU:s förslag, syftar till att i ökad utsträckning ta hänsyn till kommunemas
och landstingskommunernas icke påverkbara ekonomiska förutsättningar. På kort
sikt kan detta naturligtvis få konsekvenser av det slag som remissinstanserna
pekar på. Effekten bör emellertid inte överbetonas, dvs. någon större ökning av
utdebiteringsspännvidden torde inte följa. Jag vill också framhålla att om de
enskUda kommunerna och landstingskommunerna genom de föreslagna förändringarna
i skatteutjämningssystemet i möjligaste mån ges samma ekonomiska
förutsättningar, så bör detta på sikt leda till att även skillnaderna i
skattesatser minskar.
Jag
finner det liksom utredningen och remissinstanserna olämpligt att inrikta
utjämningen enbart på skillnader i skattesatserna. En sådan in-
Prop. 1978/79: 95 70
riktning
skulle kunna stimulera till skattehöjningar. Jag vill erinra om de nackdelar
som allmänt ansågs följa av fidigare regler med denna innebörd. Av dessa skäl
anser jag det inte motiverat att ändra utredningens förslag i anledning av de
synpunkter som förs fram om förslagets effekter på skUlnadema i skattesatser.
Det bör dock i detla sammanhang påpekas att det förslag om en förbättrad
spärregel som jag förordar i någon mån minskar skillnaderna i utdebitering i
förhållande till KEU:s förslag.
2.7.9
Genomförande i etapper
Kostnadsökningen
för utbyggnaden av skatteutjämningssystemet blir som jag tidigare har nämnt ca
2 875 milj. kr. jämfört med utgående bidrag år 1979. Jag har då för
innevarande år räknat med den förhöjning av skattekraftsgarantin med två
procentenheter som ingår i detta års särskilda statsbidrag. En ökad överföring av
medel till den kommunala sektorn i denna storleksordning utgör en mycket tung
belastning på den stafliga budgeten. Jag föreslår därför att
skatteutjämningsreformen med hänsyn till det samhällsekonomiska och
statsfinansiella läget genomförs i två etapper åren 1980 och 1981.
De
nya reglerna för skatteutjämningsbidrag föreslås bli tillämpade fr. o. m, år
1980, Tanken är att ökningen av skatteutjämningsbidragen skall fördelas med ca
hälften per år åren 1980 och 1981.
För bidragsåret 1980 skall
därför ökningen av det garanterade skatteunderlaget begränsas fill hälften av
skillnaden mellan å ena sidan det garanterade skatteunderlaget enligt de
föreslagna nya reglerna och å andra sidan nu gäUande regler, varvid den
ordinarie skattekraftsgarantin enligt nuvarande regler höjs med två
procentenheter. Om det egna skatteunderlaget överstiger det skatteunderlag som
tillförsäkras enligt nuvarande skattekraftsgaranti, vari även inbegrips den
tvåprocentiga höjningen, skall skatteutjämningsbidraget beräknas på hälften av skUlnaden
mellan det tillförsäkrade skatteunderlaget enligt det nya systemet och det egna
skatteunderlaget.
Jag
erinrar vidare om att hänsyn till kommunernas kostnader föi KBT inte skaU tas
för år 1980. Fr, o, m. bidragsåret 1981 kan däremoi bidrag utgå helt enligt de
föreslagna reglerna för det utbyggda skatteutjämningssystemet. För enskilda
kommuner kan detta leda till relativt stora skillnader i ökning av
skatteutjämningsbidrag för år 1980 jämfört med år 1981, Man kan räkna med att
de totala kostnaderna för systemet blir något lägre fr, o. m. det år KBT
beaktas.
De
ökade kostnaderna för 1980 års skatteutjämningsbidrag i förhål lande tUl år
1979 blir ca 1 435 milj. kr., beräknade på 1978 års taxering och 1979 års
skattesatser och med 1979 års särskUda bidrag med två procentenheter inräknat i
skatteutjämningsbidraget för detta år.
Väsentligt
ökade resurser ställs således till den kommunala sektorns
Prop. 1978/79: 95 71
förfogande.
För hela kommunsektorn motsvarar reformen helt genomförd drygt 1 kr,/skr. i
minskat utdebiteringsbehov. Betydelsen av reformen varierar kraftigt mellan de
enskilda kommunerna och landstingskommunerna. För ett 20-tal kommuner i södra
och mellersta Sverige betyder de ökade skatteutjämningsbidragen över 2 kr./skr.
och för ytterligare ca 115 kommuner och åtta landstingskommuner över 1
kr./skr. i minskat utdebiteringsbehov. För människorna i mer än 100 av landets
kommuner betyder de ökade bidragen mer än 2 kr./skr, på kommunalskatten
sammanlagt för kommuner och landstingskommuner, I 16 kommuner överstiger
effekten t, o. m, 3 kr,/skr. Med den etappindelning som jag förordar fördelas
dock överföringen av resurser till den kommunala sektorn över två år.
Jag erinrar om att
regeringen och kommunförbunden i juni 1978 enades om riktlinjer för den
kommunala volymutvecklingen under åren 1979 och 1980, De ökade bidrag som genom
den nu föreslagna reformen kommer kommuner och landstingskommuner till del får
inte användas till att driva upp den kommunala verksamhetens volymexpansion
utöver den riktpunkt som angavs i överenskommelsen. Som jag har framhållit i
det föregående utgår jag ifrån att man i de kommuner och landstingskommuner som
genom reformen får ett avsevärt inkomsttillskott kraftfullt utnyttjar
möjigheterna att sänka skattesatserna. Jag har övervägt att som bidragsvillkor
kräva att en viss del av de ökade bidragen används till skattesänkning. Med
hänsyn till att ökningen genom etappindelningen fördelas på två år har jag dock
avstått från detta. Vidare är sådana villkor förknippade med avsevärda
administrativa svårigheter. Min principieUa inställning är också som jag
tidigare har framhållit att den återhållsamhet som är nödvändig inom den
kommunala sektorn för att upprätthålla samhällsekonomisk balans i första hand
bör bygga på frivilliga åtaganden från de kommunalt ansvarigas sida.
2.7.10
Extra skatteutfämningsbidrag
KEU
76 anser att det föreligger behov av att kunna ge extra skatteutjämningsbidrag
även i fortsättningen. De allmänna kriterier som har gällt under senare år och
som har gjort det möjligt att beakta olika omständigheter som motiv för att ge
extra bidrag bör enUgt utredningen behållas. Det avgörande bör vara den
sökandes allmänna kommunalekonomiska situation. KEU 76 föreslår att sista dag
för ansökan om extra bidrag flyttas från den 31 januari till den 31 mars året
före bidragsåret.
Samtliga
remissinstanser som direkt uttalar sig om extra skatteutjämningsbidrag
instämmer i KEU:s uppfattning om behovet av extra bidrag. På något undantag
när anses det också lämpligt att behålla de allmänt utformade kriterier som
under senare år har legat tiU grund för bidragsgivningen. I några
remissyttranden framhålls de planeringsproblem som vissa kommuner har till
följd av att de till en del måste basera sin
Prop. 1978/79: 95 72
budget
på extra bidrag. Kritiken riktas mot att vissa förhållanden som har stor
ekonomisk betydelse för särskilda typer av kommuner, exempelvis snabb
befolkningsökning, inte beaktas i det ordinarie skatteutjämningssyslemet utan
föreslås få sin lösning genom extra bidrag.
Det
generella skatteutjämningssystemet är inriktat på att utjämna kommunernas och
landstingskommunernas ekonomiska förutsättningar. Detta sker genom att hänsyn
tas till ett flertal faktorer som i hög grad påverkar den kommunala ekonomin
men som i ingen eller ringa utsträckning är påverkbara. KEU 76 har försökt
förbättra och nyansera systemet genom att tillföra det ytterligare sådana
faktorer. Det är emellertid inte möjligt i varje fall på nuvarande stadium
att skapa ett komplett system. Bristema i det generella systemet kan få till
följd att omständigheter, som har en väsentlig ekonomisk betydelse i ett begränsat
antal fall, inte beaktas. Jag anser att möjligheterna att i viss utsträckning
avhjälpa dessa brister genom extra skatteutjämningsbidrag är av stort värde.
Det
är också svårt att i ett generellt bidragssystem förutse alla de förändringar
som relativt snabbt kan påverka villkoren. Strukturomvandlingar i näringslivet
och andra mer tillfäUiga omständigheter kan exempelvis förorsaka
sysselsättningsförändringar som oförutsett ställer stora krav på den kommunala
ekonomin. När sådana förhållanden inte utlöser något ökat ordinarie
skatteutjämningsbidrag, är fiUskott i form av extra bidrag enligt min mening
påkallat. Mitt förslag till skatteutjämningssystem borde generellt sett minska
behovet av extra skatteutjämningsbidrag. Det står dock helt klart att
kompletterande stöd behövs i vissa situationer. Jag föreslår därför att den
nuvarande formen av extra bidrag behålls.
Syftet
med det extra bidraget är att täcka brister i det ordinarie skatteutjämningssystemet
och ge stöd till dem som av en eller annan anledning har hamnat i ekonomiska
svårigheter. Av detta följer att det torde vara svårt att införa regler för
fördelningen av bidraget. Detaljerade regler kan försvåra en flexibel
användning av bidragsformen och därmed motverka syftet med bidragsgivningen.
Jag anser därför att de aUmänna kriterier som har gällt under senare år
alltjämt bör gäUa. Den allmänna kommunalekonomiska situationen hos sökanden bör
vara en utgångspunkt. Vid bedömningen av denna bör bl, a, budget, bokslut och
den ekonomiska fierårsplaneringen tjäna tUl ledning. Vissa omständigheter, som
KEU 76 och remissinstanserna påtalar, anser jag bör särskilt beaktas under de
närmaste åren vid beviljande av extra skatteutjämningsbidrag. Således kan det
tänkas att enskilda kommuner särskilt missgynnas genom att specialdestinerade
statsbidrag avvecklas eller genom de ändrade reglerna för KBT och
statskommunala bostadsbidrag. De stora kostnader på grund av snabb
befolkningsökning som kan drabba vissa kommuner bör också särskilt
uppmärksammas. Vidare bör enligt min
Prop. 1978/79: 95 73
mening
kommuner med kostnader för stora hyresförluster i kommunala och allmännyttiga
bostadsföretag kunna beaktas i detta sammanhang. Nämnda förhållanden och andra
omständigheter som jag tidigare har berört ulgör exempel på faktorer som om
de inte beaktas på annat sätt kan motivera extra skatteutjämningsbidrag.
Anslagsbehovet är i viss
mån beroende av hur väl det ordinarie systemet fungerar och av andra särskilda
omständigheter som kan variera mellan åren. Jag anser att bedömningar i dessa
frågor liksom hittills bör göras år från år. Jag tillstyrker KEU:s förslag att
sista dag för ansökan flyttas till den 31 mars, då arbetet med den
kommunalekonomiska fierårsplaneringen har kommit längre och då man således
bättre kan överblicka det kommande budgetåret.
2.7.11
Inomregional skatteutjämning
KEU
76 konstaterar att det i varje fall i något län skulle kunna flnnas skäl för en
inomregional skatteutjämning. Ordinarie bidrag enligt det statliga
skatteutjämningssystemet bör enligt KEU:s mening utgå oberoende av om
inomregional skatteutjämning förekommer eller ej. Utredningen betonar att en
inomregional utjämning inte bör utformas så att de skUlnader i statlig
skattekraftsgaranti som kan föreligga mellan kommunerna neutraliseras. Mot
bakgrund av att regeringen en kort tid dessförinnan hade lagt fram en
proposition (prop, 1977/78: 48) om skatteutjämning i Stockholms läns
landstingskommun ansåg sig inte KEU 76 ha anledning att lägga något preciserat
förslag om inomregional skatteutjämning, KEU 76 förordar att man avvaktar
erfarenheterna av den försöksvisa lagstiftning som gäller för Stockholms län
innan man tar ställning fill den inomregionala skatteutjämningen i ett något
längre perspektiv.
Tankarna på en
inomregional skatteutjämning som komplement till ett stafligt riksomfattande
skatteutjämningssystem möts med stor skepsis hos remissinstanserna. Flertalet
som uttalar sig i denna fråga, antingen motsätter sig helt ett allmänt
genomförande av inomregional skatteutjämning eller uttalar starka
betänkligheter mot ett sådant system. Endast några remissinstanser är klart
positiva. Nästan samtliga dessa återfinns i Stockholms län. Många
remissinstanser ifrågasätter om inte en sådan bidragsgivning kan rubba
relationerna landstingskommun kommun. Farhågor uttalas för att
landstingskommunerna skulle kunna bli ett slags överkommuner, vilket allvarligt
skulle inkräkta på den kommunala självstyrelsen,
Stockholms
läns landstingskommun har beslutat att genomföra inomregional skatteutjämning
fr. o, m. år 1979, Det inomregionala skatteutjämningssystemet för år 1979
bygger på en jämförelse mellan varje kommuns skattekraft och länets
medelskattekraft. I skattekraften ingår det ordinarie statliga
skatteutjämningsbidraget men däremot inte even-
Prop.
1978/79: 95 74
tuella
extra skatteutjämningsbidrag, eftersom effekten av sistnämnda bi--drag då
skulle förtas. Kommunernas skattekraft justeras dock med hänsyn till
underskott i förvärvskälla, inkomststruktur och socialhjälpskostnader,
Stockholms läns landstingskommun garanterar kommunerna i länet en skattekraft
som utgör viss bestämd andel av länets medelskattekraft.
Jag
delar KEU:s uppfattning att erfarenheterna från den verksamhet som med stöd av
lagen (1977: 1094) om skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun får
bedrivas under åren 19781981 bör avvaktas innan ställning tas till den
inomregionala skatteutjämningen på längre sikt.
2.8
Statskommunala bostadsbidrag och kommunala bostadstillägg till folkpension
Det
finns betydande skillnader mellan de kommunala bostadstilläggen till
folkpension (KBT) och de statskommunala bostadsbidragen till övriga hushåll.
Fr. o. m, år 1978 har en viss samordning mellan systemen skett genom att
statskommunalt bostadsbidrag kan utgå även till folkpensionärer utan barn om
kommunen har beslutat det, Statskommunalt bostadsbidrag utgår om reglerna för
detta ger ett gynnsammare utfall än reglerna för KBT. Till de pensionärer som
uppbär KBT utgår det statskommunala bostadsbidraget i form av utfyllnadsbidrag.
Boende-
och bostadsfinansieringsutredningarna uttalade sig i sitt slutbetänkande (SOU
1975: 5152) för att en samordning på sikt skulle ske mellan KBT och de
statskommunala bostadsbidragen. Liknande önskemål har framförts i riksdagen.
Enligt direktiven till KEU 76 skulle utredningen bl. a. pröva
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun vad gäller den framtida
finansieringen av kostnaderna för KBT.
Mot
denna bakgrund har KEU 76 övervägt vilka möjligheter till ökad samordning som
skulle kunna föreligga mellan systemen för KBT och de statskommunala
bostadsbidragen. Med hänsyn tUl tekniska svårigheter och svårbedömbara
kompensations- och finansieringsfrågor bedömer utredningen att en fullständig
samordning av regelsystemen för KBT och de statskommunala bostadsbidragen
kräver ytterligare utredning. En sådan utredning anser KEU 76 inte ligga inom
ramen för det egna utredningsarbetet.
Ett
stort antal remissinstanser finner liksom KEU 76 det angeläget atl på sikt
nå en mer fullständig eller total samordning mellan reglerna för KBT och de
statskommunala bostadsbidragen. Inte heller jag anser det f. n. möjligt att få
till stånd en fuUständig samordning av reglerna för de båda
bostadsbidragssystemen. Jag viU här peka på vissa tekniska svårigheter vid en
samordning, KEU 76 visar att en samordning mellan systemen, som innebär att
det införs en nedre hyresgräns
Prop. 1978/79: 95 75
för
KBT motsvarande den som finns för de statskommunala bostadsbidragen samt
kompensation fill pensionärerna genom höjning av grundpension eller
pensionstillskott, leder till kostnadshöjningar i storleksordningen 35
miljarder kr. Förklaringen till de mycket stora kostnadsökningarna är att det
vid införandet av en undre hyresgräns för bostadsstödet inte skulle vara
möjligt att avgränsa kompensationen för detta enbart till de pensionärer som
uppbär KBT. Höjningen av grundpensionen och även höjningen av
pensionstillskotten skulle således komma många pensionärer till godo som på
grund av inkomstprövningen m. m. inte erhåller KBT enligt de nuvarande
reglerna. En samordning av inkomstprövnings- och reduceringsregler försvåras
också av att beskattningen av pensionärer och inkomsttagare i aktiv ålder i
vissa inkomstlägen skiljer sig åt på grund av pensionärernas extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga. Vidare baseras inkomstprövningen för de statskommunala
bostadsbidragen på den taxerade inkomsten två år före bidragsåret medan
KBT-systemets inkomstprövningsregler utgår från beräknad inkomst under
bidragsåret. En annan svårighei är att de nuvarande förmögenhetsreglerna vid
prövningen av KBT och de statskommunala bostadsbidragen skiljer sig åt.
Jag anser att en mera
fullständig samordning av de två bostadsbidragssystemen bör eftersträvas på
sikt. Jag kommer därför att ta initiativ till att en interdepartemental
arbetsgrupp tillsätts med uppgift att utreda de tekniska förutsättningarna att
inom en rimlig kostnadsram samordna systemen. Vissa ändringar i
bidragssystemen kan dock göras redan nu. Dessa bör utformas så att de inte
minskar möjligheterna till samordning i framtiden. Cheferna för social- och
bostadsdepartementen kommer senare i dag att mer i detalj redovisa dessa
förändringar.
Bostadsbidragen
väger tungt i den kommunala budgeten. Det är därför önskvärt att kostnaderna
snarast möjligt kan beaktas i skatteutjämningssystemet. En förutsättning för
att kommunernas nettokostnader för KBT på ett rättvist sätt skall kunna
utjämnas i skatteutjämningssystemet är emellertid att enhetliga regler gäller
för bidraget.
Reglerna för KBT har i
vissa delar fastställts av statsmakterna. Det gäller bl. a.
inkomstprövningsreglerna. Kommunerna bestämmer dock själva om
bidragskonstruktion och beloppsnivå för KBT, Till följd av olika ekonomiska och
strukturella förutsättningar samt i viss mån olika prioriteringar har därför
KBT-nivåerna kommit att variera mellan kommunerna.
KEU
76 föreslår att en lagstadgad miniminivå för kommunala bostadstillägg tiU
folkpension införs. Det är enligt utredningen önskvärt att KBT i olika kommuner
utgår efter mer enhetliga regler än f. n. Enhetliga regler är också en
förutsättning för att kommunernas kostnader för KBT skall kunna utjämnas via
skatteutjämningssystemet. Utredningen förordar en samordning mellan KBT och de
statskommunala bostadsbi-
Prop. 1978/79: 95 76
dragen
dels vad gäller nivån för den övre hyresgränsen i systemen, dels beträffande
statsbidragsprocenten. Enligt KEU:s förslag bör som lagstadgad miniminivå
införas en övre hyresgräns i KBT-systemet på 600 kr, per månad för ensamstående
och 700 kr, per månad för makar. Dessa nivåer överensstämde med dåvarande övre
hyresgränser för hushåll utan barn för statskommunala bostadsbidrag.
Statsbidrag bör enligt KEU 76 utgå med 40 % fill både KBT och statskommunala
bostadsbidrag. Merkostnaden för de kommuner som i nuläget har en lägre
KBT-nivå än den föreslagna beräknas till sammanlagt ca 300 milj, kr. Med ett
40-procenfigt statsbidrag fill bostadsbidragen faller denna merkostnad på
staten.
Det
är från rättvisesynpunkt önskvärt att skUlnadema mellan kommunerna vad avser
konstruktion och beloppsnivå för de kommunala bostadstilläggen till
folkpension utjämnas. Vissa smärre förändringar bör dock vidtas i KEU:s
förslag. Chefen för socialdepartementet kommer senare att närmare redogöra för
de åtgärder inom KBT-systemet som nu bör genomföras. Ändringarna i förhållande
till KEU:s förslag har i praktiken ringa betydelse. Syftet är att ingen ny
skillnad skall införas meUan KBT och de statskommunala bostadsbidragen. De nya
regler som föreslås för KBT är att betrakta som en provisorisk lösning i
avvaktan på att förutsättningar föreligger för en ytterligare samordning av de
båda bostadsbidragssystemen.
Chefen
för bostadsdepartementet har i årets budgetproposition föreslagit höjda övre
hyresgränser för de statskommunala bostadsbidragen fr, o, m. år 1980. Dessa
gränser bör gälla även för KBT, Statsbidrag bör utgå för kommunernas
KBT-kostnader upp till den övre hyresgränsen under förutsättning att oreducerat
KBT täcker 80100 % av bostadskostnaderna inom hyresgränsen.
Med
en samordning av de två bostadsbidragssystemen ökar naturligtvis behovet av
att en gemensam lösning väljs för fördelningen av finansieringsbördan mellan
stat och kommun. F. n. svarar staten för 72 % av kostnaderna för de
statskommunala bostadsbidragen mot endast 10 15 % av KBT-kostnaderna. I likhet
med KEU 76 förordar jag att samma statsbidragsandel bör gälla för de båda
systemen. Enligt utredningens förslag sätts statsbidragsandelen till 40 %.
Procentsatsen har beräknats utifrån 1977 års förhållanden och är avpassad så
att staten tar på sig den merkostnad som de enhetliga reglerna orsakar
kommunema totalt sett. Med hänsyn fill att den föreslagna övre hyresgränsen för
år 1980 är högre än i det förslag som låg till grund för KEU;s kostnadskalkyler
och att inkomster, hyror, kommunernas KBT-nivåer m. m. också har förändrats
under denna period har riksförsäkringsverket och bostadsstyrelsen tagit fram
ett aktuellare underlagsmaterial.
Dé
nuvarande kostnaderna för ifrågavarande bostadsbidrag för staten och kommunerna
uppgår tUl totalt ca 4 390 milj. kr. per år. Fördel-
Prop.
1978/79: 95 77
ningen av kostnaderna på resp. bidragssystem och huvudman
framgår av följande uppställning.
Statens och kommunernas kostnader för statskommunala
bostadsbidrag och KBT enligt nuvarande regler.
Milj, kr.
Staten Kommunerna
Totalt
Statskommunala bostads
bidrag 1 410 550 1 960
KBT 310 2
120 2 430
Summa 1720 2 670 4 390
Anm. Beräkningen grundas på läget i slutet av år 1978,
Kostnader för KBT överstigande 700/800 kr. per månad har ej medräknats och inte
heller kostnader för statskommunala bostadsbidrag till folkpensionärer. De
senare kostnaderna uppgår endast till ca 28 milj, kr.
Merkostnader för att införa den föreslagna övre
hyresgränsen i KBT-systemet kan beräknas till ca 240 milj, kr, om kommunerna
väljer att låta KBT täcka 80 % av bostadskostnaden utöver tidigare
KBT-grundande bostadskostnad. Statsbidrag skulle då behöva utgå med drygt
42 % till KBT och de statskommunala bostadsbidragen
för att ge kom
munerna samma totala kostnader för bostadsbidragen som enligt nuva
rande regler. Om samfliga kommuner däremot ger KBT tUl 100 % av
bostadskostnaden upp till den övre hyresgränsen beräknas merkostnaden
för de förordade enhefliga KBT-reglema bli ca 300 milj. kr, I detta al
ternativ krävs ett statsbidrag tUl KBT och statskommunala bostadsbi
drag på 43 % för att inte kommunernas totala nettokostnader för KBT
och statskommunala bostadsbidrag skall öka.
Det är naturligtvis inte möjligt att nu förutsäga vUken
KBT-grun-dande andel av bostadskostnaderna som kommunerna genomsnittligt kommer
att välja fr, o. m. år 1980. För att garantera att merkostnaderna för reformen
inte skall belasta den kommunala sektorn torde ett statsbidrag om 42,5 % tUl
de statsbidragsberättigade kostnaderna för KBT och de statskommunala
bostadsbidragen vara tUl fyllest. Jag är emellertid beredd att förorda ett
statsbidrag till dessa bostadsbidragskostnader med
43 %. Därmed har en viss säkerhetsmarginal för
kommunernas del
lagts in i kalkylen, dels i fråga om osäkerheter i beräkningsunderlaget,
dels vad gäller den framtida utvecklingen.
Flera kommuner framhåller att utvecklingen på sikt kan
innebära att kostnaderna för KBT relativt sett ökar långsammare än kostnaderna
för de statskommunala bostadsbidragen allteftersom fler pensionärer får fullt
utbyggd ATP. Därmed skulle kommunernas andel av kostnaderna för bostadsbidragen
successivt komma att öka jämfört med om de nuvarande finansieringsreglerna
skulle ha gäUt oförändrade.
Prop. 1978/79: 95 78
Den
statsbidragssats som jag har föreslagit för bostadsbidragen är avsedd att
lämna kostnadsfördelningen mellan stat och kommun oförändrad vad avser den
statsbidragsgrundande andelen av bostadskostnaderna. Den framtida fördelningen
av dessa kostnader mellan stat och kommun bör följas och kunna beaktas i
samband med de årliga överläggningarna.
Jag
vUl i detta sammanhang betona att fördelningen av nettokostnaderna för
bostadsbidragen mellan enskilda kommuner naturligvis kan komma att förändras
genom den förordade reformen. Omfördelningar mellan kommunerna begränsas
emellertid genom att hänsyn tas tUl nettokostnaderna för KBT och statskommunala
bostadsbidrag i skatteutjämningen.
Effekterna för de kommuner
som har en så hög egen skattekraft att de även i fortsättningen kommer att
ligga utanför skalteutjämningssystemet beror på hur kommunernas kostnader för
bostadsbidragen fördelar sig på KBT och statskommunala bostadsbidrag. Detta är
i sin tur avhängigt av bl. a. ålderssammansättningen i kommunen. De kommuner
som har relativt höga kostnader för KBT vinner på omläggningen medan kommuner
där statskommunala bostadsbidrag dominerar kan komma att missgynnas. KEU:s
kalkyler visade att förslaget för Stockholms, Göteborgs och Malmös del beräknas
leda till lägre kostnader motsvarande 25 å 30 öre/skr. i utdebitering. För
övriga kommuner utanför skatteutjämningssystemet varierade resultatet meUan 22
öre/skr. i ökad utdebitering och 27 öre/skr. i sänkt utdebitering. Vad som här
sagts om effekterna för kommuner utanför skatteutjämningssystemet gäller även i
viss utsträckning för ett mindre antal kommuner i landets norra delar som får
skatteutjämningsbidrag och som skyddas av de föreslagna spärrreglerna i
skatteutjämningssystemet.
Utjämningen av kostnaderna
för bostadsbidrag föreslås ske efter kommunernas faktiska nettokostnad för
bostadsbidrag tidigare år. För de statskommunala bostadsbidragen bör härvid
endast beaktas nettokostnader för bostadsbidrag som ligger inom de
hyresgränser som är statsbidragsgrundande. I KBT-systemet bör den kommunala nettokostnaden
för KBT upp till den föreslagna övre hyresgränsen utjämnas. Om kommunen ger
KBT för bostadskostnader som överstiger den övre hyresgränsen skall dessa
överskjutande kostnader inte beaktas vid skatteutjämningen.
För
att kommunerna totalt sett inte skall drabbas av ökade kostnader måste
genomförandet av de ändrade statsbidragsbestämmelserna för de statskommunala
bostadsbidragen och KBT samordnas tidsmässigt för kommunernas del. Som närmare
kommer att redovisas av chefen för socialdepartementet påverkar de nya
KBT-reglerna direkt riksförsäkringsverkets utbetalningar under år 1980.
Däremot påverkas inte kommunernas ekonomi förrän år 1981, eftersom avräkningen
av KBT-kostnaderna mot kommunalskattemedlen sker med ett års eftersläpning.
Re-
Prop. 1978/79: 95 79
duktionen
av slatsbidragsprocenten för de statskommunala bostadsbidragen bör därför inte
ske förrän år 1981. Därmed påverkas kommunernas ekonomi inte alls år 1980 av
de ändrade reglerna för bostadsbidragen.
Övergångsvis
måste utjämningen av nettokostnaderna för bostadsbidragen i skatteutjämningen
ske med hjälp av vissa schabloner. Detta beror bl, a, på att utjämningen måste
ske i efterhand när de faktiska nettokostnaderna för ett visst år är kända.
Nettokostnaderna
för KBT kan beaktas vid skatteutjämningen tidigast år 1981, eftersom
utjämningen måste grundas på de enhetliga regler som nu föreslås bli införda år
1980, KBT-utbetalningarna för hela är 1980 är emellertid inte kända då
åldersstrukturfaktorn för år 1981 beräknas i mitten av år 1980. Vid beräkningen
av åldersstrukturfaktorn måste därför för år 1981 göras en uppskattning av
KBT-utbetalningarna för år
1980 avseende bostadskostnader upp till den övre
hyresgränsen. Skattningen får göras utifrån utbetalningarna för några månader
under första halvåret 1980. Vid beräkningen av kommunernas nettokostnader för
år
1981 måste de statsbidragsgrundande KBT-utbetalningarna
reduceras med utgående statsbidrag, dvs. 43 %. Fr. o, m, år 1982 kan
utjämningen av KBT baseras på de fakfiska utbetalningarna två år tidigare efter
reduktion för utgående statsbidrag.
Kommunernas nettokostnader
för de statskommunala bostadsbidragen kan däremot beaktas redan fr, o. m. år
1980. Utjämningen detta år baseras på 1978 års faktiska nettokostnad. Detta är
den senaste faktiska årskostnad som föreligger när 1980 års
skatteutjämningsbidrag fastställs. År 1981 baseras kostnadema på 1979 års
kommunala nettokostnader. Genom att statsbidragsprocenten sänks från 72 till 43
% år 1981 måste dock 1979 års kommunala nettokostnader räknas upp med faktorn
2,04 för att man skall få en rättvisande nivå vid utjämningen av kostnaderna
meUan kommunerna. Denna faktor är kvoten mellan kommunernas andel av
kostnaderna för de statskommunala bostadsbidragen enligt förslaget (57 %) och
andelen enligt nu gällande regler (28 %), På motsvarande sätt sker utjämningen
år 1982 efter 1980 års nettokostnader uppräknade med faktorn 2,04. Fr. o. m.
år 1983 kan utjämningen av kostnaderna för de statskommunala bostadsbidragen
ske utan korrektionsfaktor. Utjämningen baseras fr. o. m. detta år på de
kommunala nettokostnaderna två år tidigare.
2.9
Bidragsförskott m. m.
Bidragsförskott
till barn till ensamstående förälder m. m. administreras fr. o, m. den 1
oktober 1977 av försäkringskassorna. Tidigare betalade kommunerna ut
bidragsförskotten och erhöll statsbidrag tUl 75 % av nettokostnaderna i
efterskott. Kostnadsfördelningen mellan staten och
Prop. 1978/79: 95 80
kommunerna
har i princip behållits oförändrad vid den administrativa omläggningen. Kommunerna
betalar därför i dag ett bidrag till staten varigenom de även efter
omläggningen svarar för 25 % av nettokostnaderna för bidragsförskotten och
administrationskostnaderna. Bidraget uppgår f, n. till ca 200 milj. kr. per år.
KEU
76 förordar att det kommunala bidraget till bidragförskotten slopas. Nuvarande
konstruktion är orationell och innebär en administrativ belastning.
Utredningen anser att förslaget bör aktualiseras i en andra etapp som
genomförs när ytterligare statUga insatser utöver de högst prioriterade bedöms
möjliga. Många remissinstanser uttalar sig dock för att den kommunala
ersättningen för bidragsförskotten avvecklas redan i etapp 1, dvs. samfidigt
med de av KEU 76 högst prioriterade åtgärderna.
Jag
delar uppfattningen att nuvarande konstruktion för finansiering av
bidragsförskotten innebär klara administrativa olägenheter. Med hänsyn till
den belastning på statsbudgeten som de av mig tidigare i dag föreslagna
reformerna ger, är jag emellertid inte beredd att föreslå att det kommunala bidraget
till bidragsförskotten slopas om inte denna åtgärd kombineras med andra som
medför minskade statsutgifter. Jag har därvid funnit det lämpligt att koppla
samman ett slopande av kommunernas ersättning för bidragsförskotten med frågan
om en eventuell förlängning av det särskUda bidrag tiU kommuner och
landstingskommuner öm ca 980 milj. kr. som utgår under år 1979.
Det
särskilda bidraget är ett resultat av överenskommelsen mellan regeringen och
de båda kommunförbunden i juni 1978. Bidraget har utformats så att de har viss
skatteuljämnande effekt. Överenskommelsen innebär att kommuner och
landstingskommuner får ett tillägg på två procentenheter av medelskattekraften
till nuvarande skattekraftsgaranti under år 1979, För att de kommuner och
landstingskommuner som ligger utanför skatteutjämningen också skall få ett
visst stöd, gäller att bidraget skall utgå med lägst 45 kr, per invånare. Till
de Iandstingsfria kommunema utgår bidraget med lägst 90 kr. per invånare. För
de kommuner och landstingskommuner som får bidrag enligt regeln om visst belopp
per invånare utgår totalt ca 280 milj, kr.
Jag
har tidigare vid min behandling av skatteutjämningen framhållit att det är
naturligt att de ca 700 milj. kr, av det särskilda bidraget som går fill
kommuner och landstingskommuner inom skatteutjämningssystemet avräknas mot den
höjning av skatteutjämningsbidragen som nu genomförs. Genom den spärregel som
införs tillförsäkras kommuner och landsfingskommuner år 1980 en skattekraft som
är minst en halv procentenhet högre än den garanterade skattekraften år 1979
enligt ordinarie skatteutjämningsbidrag och särskilt bidrag. Förstärkningen av
skatteutjämningsbidragen ger dock ingen kompensation tUl de kommuner och
landstingskommuner som år 1979 får bidrag enligt 45-kronors-
Prop. 1978/79: 95 81
regeln och som hamnar utanför skatteutjämningen även efter
genomförandet av skatteutjämningsreformen. Som jag strax skall redovisa kommer
emellertid slopandet av kommunernas ersättningar till staten för bidragsförskotten
att ge en budgetförstärkning för dessa kommuner.
Jag föreslår mot denna bakgrund atl det särskUda bidraget
inte förnyas år 1980 till kommunerna. Samtidigt avvecklas kommunernas ersättning
till staten för bidragsförskotten från den 1 januari 1980. Till de landstingskommuner
och Iandstingsfria kommuner som inte erhåller skatteutjämningsbidrag år 1980
förordar jag att ett nytt särskilt bidrag övergångsvis införs för år 1980 om 45
kr, per invånare.
För de kommuner som ingår i skatteutjämningssystemet
innebär den föreslagna "kvittningen" en ren inkomstförstärkning
motsvarande den bortfallande ersättningen för bidragsförskotten. Kommunerna
utanför skatteutjämningen får däremot ett smärre inkomstbortfall. För de ca 25
kommuner som kommer att ligga utanför skatteutjämningen år 1980 kan
intäktsbortfallet beräknas komma att variera mellan ca 5 kr. per invånare för
Huddinge och Nacka och drygt 34 kr. per invånare för Danderyds kommun.
Genomsnittligt för kommunerna är intäktsbortfallet ca 16: 50 per invånare.
Uttryckt på annat sätt uppgår inkomstbortfallet som högst till 11 öre/skr. I
dessa kalkyler har för de Iandstingsfria kommunerna ett bidrag om endast 45 kr.
per invånare tagits med vid "kvittningen". Återstående del av det
särskilda bidraget, dvs. 45 kr. per invånare, får anses hänförbart till sådana
åtaganden som normalt faller på en landstingskommun.
Landstingskommunema och de landsfingsfria kommunerna, i
vad avser den landstingskommunala delen av verksamheten, berörs inte av den
slopade ersättningen för bidragsförskotten. Övergångsvis bör därför som jag
nyss har nämnt ett särskilt bidrag öm 45 kr. per invånare utgå tiU de
landstingskommuner och Iandstingsfria kommuner som inte uppbär
Kostnad för förslaget jämfört med särskilt bidrag om 45
kr./inv.
(milj, kr,)
Kommuner
Landstingskommuner
Totalt
Slopad
ersättning för bidragsförskott är 1980
Särskilt
bidrag om 45 kr,/inv. är 1980
200 30
70
200 100
Summa år
1980
230
70
300
Avgår särskilt bidrag om 45 kr./inv. år 1979
-180
-100
-280
Förändring
till år 1980
+ 50
- 30
+ 20
Anm. I beloppen för särskilt bidrag år 1979 har även
beaktats bidrag om 90 kr./inv, till de Iandstingsfria kommunerna,
6 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95
Prop.
1978/79: 95 82
skatteutjämningsbidrag.
För år 1980 kan detta beräknas bli aktuellt för Malmö och Göteborgs kommuner,
Stockholms läns landstingskommun samt eventuellt någon ytterligare
landsfingskommun.
Mina
förslag i detta avsnitt kan för år 1980 beräknas ge en finansiell merbelastning
för staten på ca 20 milj. kr. Detta anser jag dock vara en rimlig kostnad för
möjligheten att redan fr. o. m. år 1980 kunna genomföra förenklingen avseende
bidragsförskotten.
Chefen
för socialdepartementet kommer senare i dag att redovisa de författnings- och
anslagsfrågor som hänger samman med slopandet av den kommunala ersättningen för
bidragsförskotten.
2.10
Förenklad beräkning av det kommunala skatteunderlaget
KEU
76 har haft till uppgift att pröva möjligheterna att förbättra överblicken över
kommunernas och landstingskommunernas skatteunderlag. Å ena sidan gäller f. n,
att ett flertal skattepliktiga förmåner, t. ex. sjukpenning, föräldrapenning,
arbetslöshetsersättning och vissa utbildningsbidrag, inte inräknas i det
kommunala skatteunderlaget. Å andra sidan ger vissa allmänna statsbidrag ett
tillskott av skatteunderlag till den kommunala sektorn. Jag syftar på
skattebortfallsbidragen och den kompensafion som utbetalas fill kommunema m.
fl. i anledning av 1974 års skattereform. I förenklings- och
rationaliseringssyfte föreslår KEU 76 att dessa bidrag slopas och att kommuner
och landstingskommuner i stället tillförs skatteunderlaget från de beskattade
förmåner som f. n. inte inräknas i det kommunala skatteunderlaget.
Enligt
utredningens kalkyler skulle förenklingen medföra en ökad kostnad för staten på
ca 2 000 milj, kr. år 1980. Denna kostnad beräknas öka och uppgå till ca 3 300
milj. kr. år 1985. För att minska nettobelastningen på statsbudgeten föreslog
utredningen att ytterligare två allmänna statsbidrag skulle slopas, nämligen
dels det särskilda bidraget om 122 milj, kr. som infördes år 1973 som en
kompensation för riksdagens beslut om den ändrade finansieringen av
skatteomläggningen detta år, dels det generella stafliga bidraget tiU kommuner
och landstingskommuner som år 1978 uppgick tiU 720 milj. kr. Utredningen
förordar att denna kvittning av ett stort antal penningströmmar mellan staten
och kommunsektorn genomförs så snart det anses samhällsekonomiskt möjligt. Vad
gäller effekterna för enskilda kommuner och landstingskommuner gör KEU 76 den
bedömningen att ingen torde förlora på omläggningen om den genomförs efter år
1979. För huvuddelen av kommunerna och landstingskommunerna bör den föreslagna
kvittningen i stället ge betydande merintäkter.
Remissinstanserna
tUlstyrker över lag KEU:s förslag. Positiva är RRV, riksskatteverket och
samtliga länsstyrelser som yttrar sig över förslaget. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, samfliga lands-
Prop.
1978/79: 95 83
tingskommuner som yttrar sig i frågan samt det dominerande
antalet kommuner tillstyrker också omläggningen. Sex kommuner anför att förslaget
för deras del innebär minskade inkomster. Ett par kommuner instämmer i att
beskatiade förmåner bör räknas in i det kommunala skatteunderlaget men anser
inte att detta bör kopplas till slopandet av vissa allmänna
kompensationsbidrag. RRV menar däremot att utbytet av penningströmmarna bör
ske så att staten inte förlorar på omläggningen. En mellanskillnad bör enligt
RRV kunna regleras genom andra statsbidrag som kommuner och landstingskommuner
får. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet understryker att det får
anses rikfigt att den kommunalskatt som påförs de beskattade förmånerna också
tillförs kommuner och landstingskommuner.
Remissinstanserna framhåller liksom KEU 76 att nuvarande
regler har betydande nackdelar. Framför allt är de administrativt betungande
men dessutom har kommunerna inte någon reell möjlighet att kontrollera
skatteunderlaget. Omläggningen skulle innebära betydande förenklingar. Flera
remissinstanser, däribland riksskatteverket, anser alt den förenklade
beräkningen bör genomföras snarast.
Även jag delar utredningens uppfattning att det är
angeläget att förenkla reglerna för beräkning av det kommunala
skatteunderlaget. Emellertid är förutsättningarna för KEU;s förslag nu delvis
andra. Det särskilda bidraget på 122 milj. kr, och det generella bidraget som
år 1978 uppgick till 720 milj. kr, har för år 1979 ersatts av ett särskilt
bidrag med viss skatteuljämnande effekt. Som jag tidigare har nämnt kommer
detta särskilda bidrag till största delen att avräknas mot kostnaderna för
skatteutjämningsreformen. En sådan avräkning ter sig naturlig mot bakgrund av
att det särskUda bidraget har en viss skatteuljämnande effekt. De justeringar
av KEU:s förslag som jag har föreslagit innebär att samtliga kommuner och
landstingskommuner som ingår i skatteutjämningen kommer fr. o. m. år 1981 att
tillförsäkras en skattekraft som är minst en procentenhet högre än den
skattekraft som garanteras år 1979 i form av ordinarie skatleutjämningsbidrag
och särskilt bidrag. Resterande del av bidraget skall, som jag också har nämnt,
balansera effekien på statsbudgeten av att kommunernas ersättning till staten
för bidragsförskotten slopas.
En avräkning av det särskilda bidraget för år 1979 mot
kostnaderna för en förenklad kommunal skatteunderlagsberäkning är mot denna
bakgrund inte aktuell. Härmed kommer statens nettokostnader för den förenklade
skatteunderlagsberäkningen att bli betydligt större än i KEU:s kalkyler. Enligt
nu aktuella beräkningar kommer kostnaderna för staten för att slopa de två
skattebortfallsbidragen och att samtidigt tUlföra kommuner och
landstingskommuner skatteunderlaget från de beskattade förmånerna att uppgå
till ca 2 300 milj. kr. om förändringen genomförs år 1980. År 1985 kommer
kostnaderna att ha ökat till ca
Prop. 1978/79: 95 84
3
800 milj. kr. I rådande statsfinansiella läge är det inte möjligt att vid sidan
av mitt förslag om betydligt ökade bidrag via skatteutjämningssystemet fr. o.
m. år 1980 samtidigt tillföra kommuner och landstingskommuner ytterligare 23
miljarder kr.
I
detta läge måste man välja att uppskjuta reformen på obestämd tid eller att
försöka finna någon annan balanserande post än de som KEU 76 har kunnat pröva.
Man får emellertid räkna med att ett uppskov snarare ökar än minskar
svårighetema eftersom skUlnaden mellan det skatteunderlag som avser beskattade
förmåner och det skatteunderlag kommuner och landstingskommuner tillförs via
skattebortfallsbidraget samt kompensationen för 1974 års reform växer för varje
år. Ätt en kvittning mellan dessa skatteunderlag innebär en successivt växande
överföring från staten till kommunsektorn är oundvikligt, men det avgörande problemet
ligger i den kraffiga statsfinansiella engångspåfrestningen just vid
övergången. Genom en samordning med de reformer i inkomstbeskattningen som jag
kommer att föreslå regeringen senare denna dag är det dock enligt min mening
möjligt att här finna en tUlfredsställande lösning.
Principen för denna
lösning är att grundavdraget vid den kommunala inkomsttaxeringen ökas samtidigt
som den av staten finansierade särskilda skattereduktionen minskas. Härigenom
minskar det kommunala skatteunderlaget, medan statens skatteinkomster ökar. Om
skattereduk-fionen minskas med ett blopp som motsvarar värdet av det ökade kommunala
grundavdraget vid den för riket genomsnittliga utdebiteringen, uppnår man inom
ramen för ett oförändrat totalt inkomstskatteuttag en överföring från
kommunsektorn till staten. Den sammanlagda statliga och kommunala skatten
förblir i princip opåverkad också för de enskilda skattskyldiga, med
avvikelser om maximalt ca 60 kr. som beror på utdebiteringsskUlnader kommunerna
och landstingskommunerna emellan. Därvid gäller alt det blir en sänkning för
dem som har en utdebitering över genomsnittet och en höjning för dem där
utdebiteringen är lägre än genomsnitfligt.
De närmare detaljerna i
dessa ändringar, liksom de åtgärder som bör vidtas i fråga om den statliga
taxeringen, redovisar jag senare denna dag i samband med de övriga
inkomstskattereformema. Här begränsar jag mig till att redogöra för
konsekvenserna för det kommunala skatteunderlagets utveckling. Mitt förslag
innebär i detta avseende att grundavdraget vid den kommunala taxeringen ökas
från 4 500 kr. till 6 000 kr. Kommunema och landstingskommunerna tUlförs
samtidigt skatteunderlaget från de beskattade förmånerna, medan
skattebortfallsbidraget och kompensationen för 1974 års skattereform avskaffas.
Det kommunala skatteunderlaget kommer därefter att utgöras av de totala
beskattningsbara inkomsterna enligt de nya reglerna, utan avdrag eller andra
tillägg än som följer av skatteutjämningssystemet.
Prop.
1978/79: 95 85
Den beräknade förändringen av kommunernas skatteunderlag
vid en omläggning i enlighet med det förslag jag nyss har redogjort för vid senast
kända taxering och ett antal år framåt framgår av följande uppställning.
Skatteunderlagets förändring enligt förslaget för samtliga
kommuner vid 19781984 års taxeringar
(milj,
kr.)
Taxeringsår 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984
1,
Taxeringsutfall
med nuvarande regler 211742 233 950 255 494 276
245 298 582 322 608 348 384
2,
Beskattade
förmåner 13 630 16 534 17 798
19 202 20 752 22 079 23 493
3,
Kompensationsunderlag
för 1974 års reform 7 131 8 639 9 788 10 683 11450 12
146 12 780
4,
Underlag för
skattebortfallsbidrag 1 630 858 405 160 50 12 1
5,
"Eget"
skatteunderlag enl, nuvarande regler
(l-2-|-3-f4) 206 873 226 913 247 889 267 886 289 330
312 687 337 672
6, Skatteunderlagsbortfall
vid
grundavdrag 6 000 kr. (8 119) (8 310) (8 430) 8
505 8 580 8 655 8 730
7, "Eget"
skatteunderlag enl.
förslaget (16) (203 623) (225 640) 247 064 267 740 290 002 313 953
339 654
8, Ändring
genom förslaget
(75) (-3 250) (-1 273) (- 825)
-146 -1-672 -1-1266 -t-1 982
9, Procentuell
ändring (-1,57) (-0,56) (-0,33)
-0,05 -hO,23 -h0,40 -fO,59
Första gången nya bestämmelser om grundavdrag och
skattereduktion kan tillämpas blir vid 1981 års taxering, som avser inkomståret
1980, Som framgår av uppställningen beräknas det föreslagna utbytet gå jämnt ut
detta år, så att skatteunderlaget för kommunsektorn blir praktiskt taget exakt
lika stort enligt de nya reglerna som enligt de nu gällande. Därefter medför
utvecklingen ett successivt växande tillskott för kommunkollektivet, eftersom
den införda avdragsposten i form av höjt grundavdrag växer endast mycket
långsamt.
Om nya regler för det kommunala skatteunderlaget börjar
tillämpas vid 1981 års taxering påverkas kommunernas och landstingskommunernas
inkomster fr. o, m, år 1982. Förändringen i överföringen från staten gentemot
dagens system blir dock helt obetydlig detta år. Sedan sker en successiv ökning
och reformen kan år 1985 beräknas innebära en merkostnad för staten om ca 1
000 milj, kr. i form av ökade utbetalningar av kommunalskattemedel och den
sekundära effekten av att skatteutjämningsbidragen ökar när den genomsnittliga
skattekraften stiger. I sammanhanget vill jag erinra om att KEU 76 föreslår att
den nya skatteunderlagsberäkningen de två första åren skall tillämpas endast i
fråga om förskotten av kommunalskattemedel. Syftet med denna avvikelse från de
gängse reglerna är att undvika den dubbla effekt som normalt följer under de
två åren efter en skatteunderlagsförändring. I KEU:s förslag skulle
överföringen till kommunsektorn bli stor redan från bör-
Prop. 1978/79: 95 86
jan
och en speciallösning är angelägen för att minska belastningen på
statsbudgeten. Eftersom förändringen genom mitt förslag blir så liten de första
åren bortfaller detta motiv och normala regler bör kunna tillämpas från
början.
Vad jag hittills har sagt
gäller förslagets verkningar för kommunkollektivet som helhet. Då
garantinivåerna i skatteutjämningssystemet är uttryckta i procent av
medelskattekraften kommer emellertid effekten för det stora flertalet kommuner
och landstingskommuner att bli exakt densammma. För dessa kommer förslaget att
ge i stort sett oförändrade inkomster år 1982 och därefter en successivt
växande fördel jämfört med dagens regler. Endast för det begränsade antal
kommuner och landstingskommuner som även efter utbyggnaden av skatteutjämningen
står utanför detta system kan étt annat resultat uppstå. Avvikelsen kan gå
såväl i positiv som negativ riktning, dvs. förslaget kan vid övergången i en
del fall ge upphov till en viss ökning och i andra fall en viss minskning av
skatteinkomsterna jämfört med nuvarande regler. Förändringarna blir dock i
samtliga fall små. I ett enda fall pekar beräkningarna på en
skatteunderlagsminskning vid 1981 års taxering som överstiger 2 % och i
ytterligare sex fall på en minskning mellan 1 och 2 %. Tre kommuner skulle få
en ökning av skatteunderlaget med mer än 1 % och i övrigt skulle ändringama i
positiv eller negativ riktning understiga 1 %. Eftersom det här genomgående är
fråga om kommuner eller landstingskommuner med hög egen skattekraft anser jag
att de mindre avvikelser i negativ riktning som således kan uppstå i ett
begränsat antal fall inte bör få hindra en reform som allmänt sett får anses
önskvärd. Jag vill också betona att utvecklingen för alla kommuner och
landstingskommuner blir positiv, dvs. att skatteinkomsterna i varje fall efter
några år blir större än enligt nuvarande regler.
Sammanfattningsvis
föreslår jag alltså att kommuner och landstingskommuner med början vid 1981
års taxering tillförs det skatteunderlag från beskattade förmåner där skatten
i dag i sin helhet tillfaller staten. Med verkan från samma tidpunkt skall
skattebortfallsbidraget från 1970 års skattereform och kompensationsbidraget
för 1974 års skattereform upphöra. Samtidigt höjs grundavdraget vid den
kommunala inkomsttaxeringen från 4 500 kr, till 6 000 kr.
De förslag till
lagändringar, som aktualiseras av den av mig här förordade förenklingen av det
kommunala skatteunderlaget m, m., kommer jag att redovisa senare denna dag i
samband med förslag om vissa ändringar i inkomstbeskattningen m. m.
2.11
Specialdestinerade statsbidrag
KEU
76 framhåUer att syftet med den nuvarande staisbidragsgivningen till kommuner
och landstingskommuner i första hand är att
Prop. 1978/79: 95 87
ge ett allmänt finansiellt stöd
utjämna skillnader i servicenivå och utdebiteringsbehov
stimulera utbyggnaden ay viss kommunal service
ge stöd av konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska
skäl,
I
de fall syftet med staisbidragsgivningen är att ge ett allmänt finansiellt
stöd finns det enligt KEU 76 inte skäl att bevara nuvarande system med en rad
specieUa statsbidrag tUl kommuner och landstingskommuner. Detta allmänna syfte
kan likaväl nås genom allmänna statsbidrag, KEU 76 finner inte heller att de
speciella bidragen i någon större utsträckning leder till en utjämning av
skUlnader i servicenivå och skattesats. I detta avseende är
skatteutjämningssystemet klart att föredra. Utredningen förordar därför att
ett antal speciella statsbidrag avvecklas och de medel som frigörs bör enligt
förslaget föras över till skatteutjämningssystemet.
Om
däremot syftet är att stimulera utbyggnaden ay vissa kommunala tjänster eller
att stödja kommunerna och landstingskommunerna som ett led i konjunktur- och
arbetsmarknadspolitiken, anser KEU 76 att det finns skäl för en fortsätt
specialdestinerad statsbidragsgivning, I sin genomgång av de speciella
bidragen finner utredningen därutöver att vissa ytterligare skäl föreligger för
att bibehålla en del av de nuvarande bidragen.
KEU
76 konstaterar att det normalt inte bör komma i fråga att införa nya specieUa
statsbidrag liksom inte heller att räkna upp de nuvarande speciella bidragen
utöver vad en följsamhet tiU pris- och volymutvecklingen kräver. Utredningen
framhåller att restriktivitet med statsbidrag av stimulanskaraktär är en
förutsättning för att en dämpning av den kommunala utgiftsexpansionen skall
komma till stånd. Förbättringar av skatteutjämningen prioriteras av KEU 76
framför nya eller höjda speciella bidrag.
Ett
stort antal remissinstanser anser att KEU:s förslag att slopa vissa specieUa
statsbidrag och i stället tillföra kommunerna och landstingskommunerna medel i
mer generella former är ett steg i rätt riktning. RRV framhåller att det
statliga stödet i första hand bör utgå som ett allmänt skatteutjämningsbidrag.
RRV finner att många bidrag är förenade med höga administrationskostnader för
såväl utbetalande statliga myndigheter som för kommuner och
landstingskommuner. Många statsbidragsbestämmelser innebär enligt RRV en
ineffektiv resursanvändning och onödig statlig detaljreglering av kommuner och
landstingskommuner. RRV anser att man utöver KEU:s förslag bör överväga att
slopa ytterligare sex bidrag. Även statskontoret anser att utredningen borde
ha gått längre på den inslagna vägen och föreslagit avskaffande av ytterligare
statsbidrag och förenklingar i ytterligare ett antal fall. Socialstyrelsen
menar att ett generellt skatteutjämningsbidrag som tar hänsyn fill
Prop.
1978/79: 95 88
sociala
faktorer är att föredra både i jämförelse med specialdestinerade bidrag och
allmänna bidrag som baseras på kommunernas nettokostnader för den sociala
verksamheten.
Landstingsförbundet
anför att de specialdestinerade bidragen till landstingskommunerna i huvudsak
har rensats bort med undantag för avtalsbidragen och vissa skolbidrag.
Förbundet tillstyrker förslaget med hänsyn till att bidragsbeloppen är relativt
små och att administrationen blir enklare. Svenska kommunförbundet biträder
också KEU:s förslag. Om intäktsbortfallet för kommunerna i undantagsfall vållar
problem anser förbundet i likhet med KEU 76 att kompensation bör ges i form av
extra skatteutjämningsbidrag.
SACO/SR delar KEU:s
principiella syn att antalet specieUa bidrag bör minska men finner det
nödvändigt att staten även i framtiden ger direkta bidrag i syfte att
stimulera och trygga utbyggnaden av viktiga serviceområden. Denna senare
synpunkt delas av flera remissinstanser, bl. a. kulturrådet och
handikapporganisationerna.
Jag kan för egen del
instämma i de grundläggande principer för staisbidragsgivningen till kommuner
och landstingskommuner som KEU 76 och det stora flertalet remissinstanser
förordar. En successiv förskjutning av tyngdpunkten i staisbidragsgivningen
bör ske. Skatteutjämningsbidraget bör därvid svara för en ökad andel på de
speciella statsbidragens bekostnad. KEU:s förslag att slopa ett antal
speciella statsbidrag och överföra de frigjorda medlen till
skatteutjämningssystemet finner jag således av många skäl vara värt att
biträda.
För det första ser jag en
sådan utveckling som ett naturligt led i prioriteringen av en förbättrad
skatteutjämning. De kraftiga förstärkningar av skatteutjämningssystemet som jag
i det föregående har förordat bör därför till en mindre del finansieras genom
att ett antal speciella statsbidrag avvecklas. För det andra delar jag den
uppfattningen som bl. a. utredningen och RRV redovisar, nämligen att en
minskning av antalet speciella bidrag bör leda till att den omfattande
administration som staisbidragsgivningen totalt sett medför kan reduceras.
Regeringen förbereder f, n. en särskild proposition om skall behandla förslag
till att minska den statliga byråkratin. Jag anser att ett slopande av vissa
specialdestinerade statsbidrag är ett verksamt sätt att minska byråkrati och
krångel såväl för staten som för kommuner och landstingskommuner. För det
tredje vill jag peka på att många av de speciella statsbidragen är förenade
med en detaljerad reglering av den bidragsberättade verksamheten. Jag har
redan tidigare (avsnitt 2.1) särskilt betonat att översynen av statsbidragen
och avvecklingen av vissa specialdestinerade bidrag är ett viktigt led i
arbetet med att minska statskontrollen och den statliga detaljregleringen. Jag
erinrade där också om att statskontrollkommittén ser över de specialdestinerade
bidragen för att åstadkomma förenklingar och ta bort onödiga
detaljföreskrifter.
Prop. 1978/79: 95 89
En
förskjutning i staisbidragsgivningen från specialdesfinerade bidrag till
skatteutjämningsbidrag bör också som KEU 76 konstaterar leda till att ansvaret
för prioriteringar mellan olika kommunala verksamheter i ökad grad kommer att
åvila de kommunala beslutsinstanserna. De speciella bidragen har en styrande
effekt i detta avseende som också kan innebära risk för snedvridande effekter.
Vissa kommunala verksamheter med statligt stöd kan ges företräde framför andra
lika angelägna uppgifter som inte är statsbidragsberättigade. En minskad
specialdestinerad bidragsgivning bör därmed öka förutsättningarna för att den
kommunala servicen anpassas till lokala förhållanden och prioriteringar.
Enligt
både utredningen och många remissinstanser finns det emeUertid anledning att
även i fortsättningen stimulera utbyggnaden av angelägen kommunal verksamhet
via specialdestinerade bidrag. Jag delar denna uppfattning. Statsmakterna måste
ha möjlighet att ge bidrag till viss verksamhet, exempelvis den kommunala
barnomsorgen, i de fall mycket starka skäl att stimulera utbyggnaden av
verksamheten bedöms föreligga. Jag vill dock liksom utredningen betona att stor
restriktivitet bör iakttas i fråga om bidrag av stimulanskaraktär. Flera skäl
kan anföras för detta. Jag har i det föregående (avsnitt 2.2) uttalat att den
kommunala verksamhetens volymutveckling måste dämpas. En alltför omfattande
bidragsgivning av stimulansskäl är inte förenlig med detta synsätt. Vidare utgör
stimulansbidragen som jag nyss har nämnt instrument för att påverka de
kommunala prioriteringarna, vilket innebär att de bör utnyttjas med
försiktighet och endast när de allmänna skälen härför är mycket starka.
KEU
76 föreslår att stimulansbidragen omprövas regelbundet, t. ex, vart femte år.
Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan
erinran. Även jag delar denna uppfattning, eftersom bidragens stimulerande
effekt kan beräknas avta när verksamheten har byggts ut och övergått till att
vara en permanent del i kommunernas och landstingskommunernas utbud av service.
Det är svårt att fastställa bestämda regler för omprövningen av
stimulansbidragen. Det bör ankomma på regeringen att årligen i budgetarbetet
göra en sådan prövning.
Som
exempel på bidrag som bör omprövas på sikt och då överföras till
skatteutjämningssystemet nämner utredningen bl. a, bidragen till social
hemhjälp och färdtjänst. Bidragen kan enligt KEU 76 av stimulansskäl behöva
vara kvar ytterligare en tid. Eftersom vissa kommuner kommer att ligga utanför
skatteutjämningen även i fortsättningen skulle dessa kommuner också gå miste om
det statliga stödet om ifrågavarande bidrag skulle avvecklas. Chefen för
socialdepartementet uttalar i prop. 1978/79: 100 (bil, 8 s, 65) att det
fortfarande flnns skäl att bibehåUa en bidragsgivning till dessa verksamheter.
Bidragen bör dock omprövas med vissa mellanrum.
Prop. 1978/79: 95 90
I
den allmänna debatten förs då och då fram förslag om att införa allmänna
driftbidrag till vissa kommunala verksamheter, t, ex, socialvården. Jag delar
helt de synpunkter som bl. a KEU 76 och socialstyrelsen anför. En
bidragsgivning via skatteutjämningssystemet är klart att föredra framför
allmänna driftbidrag till vissa sektorer. Dels möjliggör skatteutjämningsbidragen
en angelägen utjämning mellan kommunerna resp, landstingskommunerna, dels
undviker man de svårigheter att på lämpligt sätt avgränsa kostnaderna för den
bidragsberättigade verksamheten som skulle uppstå med allmänna sektorbidrag.
Den
kraftiga förbättring av skatteutjämningssystemet som jag har förordat
kombinerat med en avveckling av vissa speciella statsbidrag kommer
naturligtvis att leda till en viss omfördelning av det stafliga stödet mellan
enskilda kommuner och landstingskommuner. Huvuddelen av kommunerna får ett ökat
stöd, men vissa kommuner, främst kommuner utanför skatteutjämningssystemet, kan
komma att förlora på omläggningen. KEU 76 föreslår att avvecklingen av
statsbidragen skaU kunna beaktas vid prövningen av extra
skatteutjämningsbidrag. Även flera remissinstanser, bl. a. Svenska
kommunförbundet, betonar detta. Jag har i det föregående (avsnitt 2.7) uttalat
att också jag finner detta vara lämpligt. Vid prövningen av extra
skatteutjämningsbidrag till en kommun bör hänsyn således kunna tas lill
effekterna av att vissa speciella bidrag slopas.
Jag
har tidigare redovisat min syn på prioriteringen mellan olika statliga
åtgärder som innebär överföring av ökade resurser till kommuner och
landstingskommuner. Liksom utredningen finner jag att ökade bidrag i första
hand bör ges via skatteutjämningssystemet och inte i form av nya eller
förstärkta specialdestinerade bidrag. Nya speciella bidrag till kommuner och
landstingskommuner bör således enligt min mening införas endast i
undantagsfall. Jag övergår nu till att redovisa mina ställningstaganden till
vUka specieUa bidrag som bör upphöra.
Utredningen
har granskat ett femtiotal av de nuvarande drygt 60 speciella bidragen tiU
kommuner och landsfingskommuner. KEU 76 förordar att nio bidrag slopas helt
och delar av ytterligare sex bidrag upphör. Därmed skulle speciella bidrag
till ett sammanlagt belopp av 240 milj. kr. i 1977/78 års budgeterade värden
avvecklas.
De
bidrag som enligt KEU 76 helt kan slopas är bidragen till borgerlig medling,
ferievistelse för barn, familjerådgivning, anordnande av institutioner för
psykiskt utvecklingsstörda (vårdhem/elevhem), kommunernas skattekontroll,
bostäder för lärare inom det obligatoriska skolväsendet, inrättande av elevhem
inom del allmänna skolväsendet samt undervisningsmateriel inom gymnasieskolan.
Utredningen
föreslår att följande bidrag delvis upphör, nämligen bidragen till
skyddsympning (ersättning för engångsmateriel), ersättning till kommunerna för
utbetald socialhjälp till icke svenska medborgare.
Prop. 1978/79: 95 91
svenska och finska zigenare samt renskötande samer,
administration av de kommunala nykterhetsnämnderna, anläggningsstöd till
idrotten (exkl. riksanläggningar) och åtgärder för fritidsbåtstrafiken, ersättning
för skogsbrandsläckning och katastrofbränder samt kommunal beredskap
(planrevision).
Vidare föreslog KEU 76 att bidraget till semesterhem
skulle upphöra. Detta bidrag har avvecklats fr. o. m, den 1 juli 1978 (prop.
1977/78: 100 bU. 8, SoU 1977/78: 25, rskr 1977/78: 188),
Jag delar i huvudsak KEU:s uppfattning och de skäl som
utredningen anför för att t. v. bibehålla huvuddelen av de granskade bidragen.
Jag finner det emellertid niotiverat att gå något längre än KEU 76 och förordar
att ytterligare ett antal bidrag slopas, I några fall kan jag däremot inte
biträda KEU:s förslag till avveckling. Vidare förordar jag vjssa modifieringar
i de avgränsningar KEU 76 gör i fråga om bidrag som delvis bör upphöra. De
bedömningar jag nu kommer att redovisa har gjorts i samråd med berörda
statsråd. Lagändringar, anslagsfrågor m. m. i samband med ett slopande av
bidragen behandlas i resp. statsråds anföranden. I det följande kommenterar
jag de avvikelser i förhåUande tiU KEU:s förslag som enligt min mening bör göras.
Staten bidrar till den förebyggande hälso- och sjukvården
dels genom statsbidrag till engångsmateriel avsett för skyddsympningar och
vissa ersättningar till dem som utför ympningarna, dels med avgiftsfri vaccin
från statens bakteriologiska laboratorium (SBL). Skyddsympningar är ett
verksamt sätt att minska sjukvårdskostnaderna. Med undantag av vissa
polioympningar sker den löpande skyddsympningsverksamheten inom den offentliga
hälso- och sjukvården samt skolhälsovården. KEU 76 föreslår att statsbidraget
tUl engångsmateriel slopas. Utredningen behandlar däremot inte frågorna om
ersättning till ympare och avgiftsfri vaccin från SBL. Jag anser att även
ersättningen till vissa polioympare, resekostnader m. m, samt den statliga
subventionen av vaccin bör upphöra. Detta kommer att medföra merkostnader för
kommuner och landstingskommuner med ca 27,6 milj, kr. för helt år i förhållande
till KEU:s förslag.
KEU 76 förordar att bidragen till de kommunala
nykterhetsnämndernas administrationskostnader slopas men att bidragen till
förebyggande och eftervårdande åtgärder, alkoholpolikliniker och vårdcentraler
för narkotikamissbrukare behålls. Socialutredningen (SOU 1977: 40) går något
längre än KEU 76 och föreslår att bidragen till förebyggande och eftervårdande
åtgärder också bor upphöra. Jag är beredd att gå ytterligare ett steg. Samma
skäl som KEU 76 anför för slopande av administrationsbidraget kan nämligen
anföras även vad beträffar bidragen till förebyggande och eftervårdande
åtgärder, alkoholpolikliniker, vårdcentraler för narkotikamissbrukare och
försöksverksamhet med nytillkommande alkoholpolikliniker. Insatserna för
missbrukare bör normalt vara
Prop. 1978/79: 95 92
en
kommunal angelägenhet och delar av denna verksamhet bör inte särbehandlas i
bidragshänseende. Samtliga dessa bidrag bör således slopas. Merbelaslningen för
kommunerna kan för helt år beräknas till ca 76,7 milj. kr. i förhållande till
KEU:s förslag.
Jag
anser att statsbidragen till kommunernas kostnader för ersättning till lärare
för förrättning, tjänsteresa, flyttningskostnader och vissa sjukvårdskostnader
enligt förordningen (1962: 696) om bestridande av vissa kostnader på
skolväsendets område bör slopas. Statens kostnader för dessa bidrag uppgår
under budgetåret 1978/79 tiU ca 6,4 milj. kr. Bidraget är administrativt
mycket tungarbetat och SÖ uppskattar administrationskostnaderna till ca 10 %
av beviljade bidrag. Utvecklingen går nu mot mer schabloniserade statsbidrag på
grundskolans område. Då dessa bidrag inte är ekonomiskt betydelsefulla för
kommunerna, inte går att schablonisera och är administrativt besvärliga och
inte heller har någon stimulanseffekt anser jag att bidragen bör upphöra.
Lärarnas rätt till ersättning påverkas inte av att statsbidraget upphör.
KEU
76 föreslår att investeringsbidragen till elevhem inom det allmänna
skolväsendet skall upphöra. Jag kan inte biträda KEU:s förslag i denna del.
Liksom flera remissinstanser finner jag att detta bidrag är betydelsefullt för
det fåtal kommuner som kan behöva finansiera uppförandet av nya elevhem. Det
gäller främst vissa glesbygdskommuner samt kommuner med skolor som har hela
landet som upptagningsområde. Bidraget bör således kvarstå men bidragsreglerna
bör göras enhetliga för samtliga skolformer inom det allmänna skolväsendet,
KEU
76 föreslår också att bidrag tUl första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel inom gymnasieskolan skall upphöra. Flertalet av de
remissinstanser som yttrar sig över förslaget är tveksamma eller avvisande. I
första hand uttalas farhågor för kommunernas möjligheter och vilja att inrätta
nya yrkeslinjer om bidrag inte utgår till undervisningsmateriel. Jag delar
dessa farhågor och anser att den del av bidraget som avser yrkesinriktade
studievägar m. m. bör vara kvar liksom även bidraget till naturvetenskaplig och
4-årig teknisk linje. För övriga teoretiska linjer bör bidraget slopas.
Jag
vill i detta sammanhang även ta upp frågan om bidrag till audivi-suell
utrustning och inventarier i teknikverkstad vid ny- eller ombyggnad av
grundskola. Bidrag fill audivisuell utrustning kan även utgå för jordbruksutbildning.
KEU 76 behandlar inte dessa bidrag. Bidragen är emellertid små och
administrationen förhållandevis krånglig. Dessa bidrag bör därför slopas.
Merkostnadema för kommunerna blir ca 3 milj, kr. för helt år.
Kommunerna
får f. n. bidrag till investeringar i avloppsreningsverk. KEU 76 anser att
detta bidrag skall fortsätta att utgå, RRV förordar emellertid att bidraget
skall upphöra. Bidraget till avloppsreningsverk har tidigare haft en påtaglig
stimulanseffekt. Jag anser emellertid att bi-
Prop.
1978/79: 95 93
draget numera har mist sin stimulerande effekt då
kommunerna på grund av miljövårdskrav är ålagda att bygga avloppsreningsverk
som motsvarar kraven för högsta bidragsprocent. Nuvarande bidrag till
avloppsreningsverk kan därför avvecklas. I detta fall bör man dock medge en
viss övergångstid så att kommunerna kan anpassa planeringen efter de nya
förutsättningarna. Bidrag enligt nuvarande regler bör därför kunna utgå för
investeringar som igångsätts under år 1980. Fr. o. m. den 1 januari 1981 bör
denna bidragsmöjlighet upphöra.
Inom ramen för anslaget tiU anläggningsstöd till idrotten
utgår även bidrag till åtgärder för frhidsbåtstrafiken. KEU 76 föreslår att
även detta bidrag slopas. Detta förslag bereds inom regeringskansliet
tUlsammans med förslagen från fritidsbåtutredningen. Chefen för
jordbruksdepartementet återkommer i denna fråga.
Vad beträffar ersättning för verksamhet vid
räddningstjänst m. m. föreslår KEU 76 att bidragen tiU skogsbrandsläckning och
katastrof bränder skall upphöra och att det s. k, tröskelbeloppet vid
oljebekämpning höjs från 3 000 kr. till 20 000 kr. Jag anser atl regeringens
möjligheter att ge bidrag till kommunema vid annat nödläge (t. ex. kataslrofbränder
inom bebyggelse) bör finnas kvar. Vidare bör tröskelbeloppet vid oljebekämpning
endast räknas upp till 5 000 kr, I övrigt biträder jag KEU:s förslag.
Jag sammanfattar förslagen angående avveckling av
specialdestinerade bidrag i följande uppställning.
(milj. kr.)
Bidrag Helårskostnad för
kommuner och/eller landstingskom-
Borgerlig medling 0,2
Ferievistelse för barn 4,0
Familjerådgivning 0,6
Skyddsympning 28,2
Ersättning till kommunerna för utbetald socialhjälp
till vissa grupper 70,0
Kommunala nykterhetsvårdsnämnder m. m. 191,9
Anordnande av institutioner för psykiskt
utvecklingsstörda 13,0
Kommunalt
anställda taxeringsrevisorer 0,5
Lärares
resor och flyttning m.m. 6,4
Undervisningsmateriel
inom gymnasieskolan 1,0
Bostäder
för lärare 0,02
Audivisuell
utrustning och inventarier i teknikverkstad 3,0
Anläggningsstöd
till idrotten 5,0
Ersättning
för verksamhet vid räddningstjänst 1,0
Kommunal
beredskap (planrevision) 0,2
Summa 325,0
Kommuner och landstingskommuner beräknas således få ökade
kostnader om totalt ca 325 milj. kr. Därav faller nära 285 milj, kr på kom-
Prop. 1978/79: 95 94
munerna.
Jag förordar att huvuddelen av bidragen upphör fr. o. m. den 1 januari 1980,
dvs. samtidigt som första etappen av skatteutjämningsreformen föreslås bli
genomförd. På grund av att vissa bidrag utbetalas med eftersläpning beräknas
effekterna för kommuner och landstingskommuner begränsas till knappt 50 milj.
kr. år 1980. Utöver de i uppställningen angivna bidragen tillkommer fr, o. m,
år 1981 effekterna av en avveckling av bidraget till investeringar i kommunala
avloppsreningsverk.
Slopandet
av de specieUa statsbidragen innebär, som jag tidigare har nämnt, att den
statliga och kommunala administrationen förenklas. För att dessa administrativa
vinster skall kunna uppnås relativt snabbt anser jag att sista dag för ansökan
om statsbidrag bör fastställas i tilllämpliga fall. I de fall där statlig
myndighet har möjlighet att ge dispens i fråga om sista ansökningsdag bör denna
dispensrätt överföras till regeringen. Regeringen får sedermera efter
föredragning av vederbörande statsråd utfärda de författningsföreskrifter som
behövs.
Jag vin i detta sammanhang
ta upp ytterligare några frågor. KEU 76 föreslår att ändrade utbetalningsregler
för grundskolebidraget genomförs i en tredje etapp. Nuvarande
utbetalningsregler innebär att förskott utgår med 90 % av slutligt fastställt
bidrag för föregående läsår. Slutavräkning sker på hösten efter läsårets slut.
I samband med slutregleringen utbetalas bidrag till ATP och övriga socialförsäkringsavgifter.
Enligt KEU 76 bör förskottet beräknas på löpände års skolorganisation med 90
alternafivt 100 %, Utredningen föreslår vidare att förskott bör utgå till
avgiftsbidragen. De remissinstanser som uttalar sig i frågan tiUstyrker i
aUmänhet eller lämnar förslaget utan erinran. Skrivelser angående ändrade
utbetalningsregler har också inkommit till regeringen från Svenska
kommunförbundet och från skolstyrelserna i Göteborg, Malmö och Stockholm.
En aktuell beräkning visar
alt KEU:s förslag om förskott med 90 % på löpande års skolorganisation och
förskott med 90 % på föregående års avgiftsbidrag skulle leda till en
merbelastning av engångskaraktär på statsbudgeten om ca 1 500 milj. kr. Jag
delar KEU:s bedömning att förslaget att grunda förskotten på läsårets faktiska
organisation skulle innebära att huvuddelen av variationerna i eftersläpningen
mellan kommunerna elimineras. Jag ser i och för sig detta som värdefullt. Jag
har emellerid i det föregående prioriterat en reform av skatteutjämningssystemet.
Att därutöver belasta statsfinanserna med reformkostnader av den här aktuella
storleksordningen är inte möjligt. Jag är därför inte nu beredd att föreslå
några förändringar i utbetalningsreglerna för grundskolebidraget,
I
skrivelserna från Svenska kommunförbundet och från skolstyrelserna i Göteborg,
Malmö och Stockholm samt i en skrivelse från Göteborgs kommunstyrelse krävs
även höjda statsbidrag till kommunernas
Prop. 1978/79: 95 95
kostnader för arbetsgivaravgifter på lärarnas löner. Ett
avsteg från de principer som nu ligger till grund för denna statsbidragsgivning
skulle leda till stora årliga merkostnader för staten. Av samma skäl som beträffande
utbetalningsreglerna för grundskolebidraget kan jag därför inle tillstyrka
framställningarna i denna del.
Ytterligare en fråga med anknytning till
grundskolebidraget bör behandlas i detta sammanhang. 1 sin egenskap av
huvudman för skolväsendet har kommunerna samma arbetsgivaransvar beträffande
kommunalt anställda lärare som beträffande övriga arbetstagare i kommunens
tjänst (jfr UbU 1973: 44 s. 5, rskr 1973: 311). Kommunerna måste därför, såsom
Svenska kommunförbundet i yttrande över 1969 års personalvårdsutredning har
uttalat, sörja för erforderliga personalvårdsinsatser även för lärarpersonalen.
Riksdagen har beslutat om ett nytt statsbidrag till
grundskolan (prop. 1977/78: 85, UbU 1977/78: 21, rskr 1977/78: 260). Därvid
uttalade utbildningsutskottet bl. a. att inga principiella hinder torde
föreligga att täcka arbetsvårdsåtgärder och omplaceringar för lärare och
skolledare via det s. k. tiUäggsbidraget som är en del av det nya statsbidraget
till grundskolan. Detta förutsätter dock enligt utskottei att bidragsschablonen
höjs samtidigt som möjligheten att utnyttja anslaget Lönekostnader vid viss
omskolning och omplacering under åttonde huvudtiteln begränsas i motsvarande
mån. Från detta senare anslag bekostas i dag viss arbetsvärds-verksamhet för
bl. a. lärare. Enligt utskottet krävs överläggningar mellan staten och Svenska
kommunförbundet. SÖ har med anledning av riksdagens uttalande fått i uppdrag
atl efter samråd med statens personalnämnd och överläggningar med Svenska
kommunförbundet inkomma med förslag till bestämmelser i den aktuella frågan, SÖ
har i skrivelse den 15 november 1978 inkommit med förslag till bestämmelser i
anledning av uppdraget. Både SÖ och Svenska kommunförbundet ställer sig
tveksamma till att tilläggsbidraget skulle nyttjas för att täcka vissa kostnader
för omplaceringsåtgärder för lärare. De kommuner som utnyttjar det särskilda
löneanslaget i större utsträckning än vad som svarar mot en schabloniserad
andel av bidraget kan komma att uppleva det föreslagna systemet som en
försämring och minska sina insatser. Mot bakgrund av vad SÖ och Svenska
kommunförbundet har anfört finner jag i samråd med statsråden Rodhe och
Wahlberg det mofiveral att även alternativa förslag till finansieringen av
arbetsvårdsåtgärder för lärare övervägs. Resultatet av dessa överväganden
kommer att redovisas vid ett senare tillfälle.
2.12 Utbetalning av kommunalskattemedel
Med nuvarande regelsystem svarar staten för uppbörden av
preliminär inkomstskatt. Denna preliminärskatt innefattar även skatt till kom-
Prop. 1978/79: 95 96
muner
och landstingskommuner. Dessa erhåller för varje kalenderår förskott grundat på
senast kända taxering och den kommunala skattesats som har bestämts för
kalenderåret. När taxeringsresultatet föreligger sker slutavräkning, varvid
saldot mellan slutligt debiterade belopp och uppburna förskott tillgodoräknas
kommuner och landstingskommuner eller statsverket allteftersom förskotten
understiger eUer överstiger de slutligt debiterade beloppen. Eftersom
taxeringsresultatet föreligger försl under senare hälften av året efter
inkomståret blir följden att förändringar i skatteunderlaget påverkar de
kommunala skatteinkomsterna först med två års fördröjning.
När
skatteunderlaget ökar, vilket är det normala, medför detta system att
beräkningen av förskott utgår från ett lägre skatteunderlag än det som används
vid uträkning av den slutliga skatten. En eftersläpning i utbetalningen av
kommunalskattemedel till kommuner och landstingskommuner har därför uppstått.
Det är dock inte effekterna för den kommunala likviditeten utan snarast
utbetalningssystemets samhällsekonomiska verkningar som enligt KEU 76 får
betraktas som det allvarligaste problemet. Under år med hög inflationstakt
tvingas kommuner och landstingskommuner finansiera sina utgifter, som direkt
påverkas av höjda priser och löner, med skatteinkomster som grundas på skatteunderlaget
två år tidigare. Detta leder fill ett tryck uppåt på de kommunala skattesatserna.
Samtidigt kan eftersläpningen enligt utredningen medföra ett finansiellt
överutrymme under år med avtagande inflationstakt, som då kan utnyttjas för en
volymmässig expansion.
KEU
76 har övervägt vissa generellt verkande metoder att komma fill rätta med de
problem eftersläpningen ger upphov till. Utredningen finner att en uppräkning
av förskottsutbetalningarna enligt likartade grunder som sker vid debiteringen
av preliminära arbetsgivaravgifter skulle bidra till att minska variationerna i
eftersläpningens storlek. Förskottet av kommunalskattemedel skulle således med
denna metod grundas på skatteunderlaget enligt senaste taxering uppräknat med
hänsyn till en prognos för skatteunderlagsförändringen under de två följande
inkomståren.
Remissinstanserna
är över lag ense om att det är angeläget att minska eftersläpningen.
Konjunkturinstitutet (Kl) uttrycker emellertid farhågor för att förändrade
utbetalningsregler i vissa konjunktursituationer skulle kunna leda till en
mindre lämplig konjunkturanpassning av den kommunala utvecklingen. Institutet
konstaterar att nuvarande utbelalningssy-stem under 1960-talet snarast haft en
stabiliserande inverkan på konjunkturförloppet. Inkomstutvecklingen i
samhällsekonomin anslöt under 1960-talet tämligen nära tiU en fyraårscykel, där
två år av förhållandevis stark tillväxt i inkomstunderlaget följdes av två år
av förhållandevis svag tillväxt. I den mån kommunernas och landstingskommunernas
utgifter genom utbetalningssystemet påverkas i återhållande riktning un-
Prop.
1978/79: 95 97
der expansiva konjunkturfaser och i expansiv riktning
under recessiva konjunkturfaser är inverkan härav konjunkturutjämnande. Enligt
Kl har dock utvecklingen under 1970-talet i vissa hänseenden rubbat tidigare
förutsättningar med avseende på utbetalningssystemets samhällsekonomiska
verkningar. Det är inte uteslutet att den utveckling som inletts under
1970-talet kan ha inneburit en viss rubbning i periodicilelen i det reala
konjunklurförloppet. Kl konstaterar att det är tänkbart att rubbningen skulle
kunna tillta och rentav få en sådan karaktär att de inbyggda
konjunktureffekterna hos utbetalningssystemet blir destabiliserande. Enligt
institutet kan utbetalningssystemets konjunktureffekter inle betraktas som
tillräckligt klarlagda.
Det är även min uppfattning att konjunktur- och
prisutvecklingen under 1970-talet i kombination med den tvååriga
eftersläpningen i kommunalskatteutbetalningarna kan ha verkat pådrivande på
höjningen av de kommunala skattesatserna.
Från
kommunal likviditetssynpunkt är det ett naturligt iniresse att minska
eftersläpningen i utbetalningarna. Som KEU 76 framhåller är det emellertid inte
i första hand den trendmässiga eftersläpningen som motiverar en reform, utan
snarare de samhällsekonomiska effekterna av stora variationer i
eftersläpningens storlek mellan åren, KEU 76 har därvid främst betonat att
utbetalningssystemet leder till ett tryck uppåt på den kommunala utdebiteringen,
I likhet med utredningen anser jag att detta är ett allvarligt problem. I viss
mån torde dock effekten på de kommunala skattesatserna kunna bemästras genom en
väl utbyggd långsiktig planering inom kommuner och landstingskommuner. En
sådan planering bör kunna fungera som ett effektivt styrsystem för den kommunala
utbyggnaden och leda till en jämnare volymexpansion. Kommuner och
landsfingskommuner som ett visst år genom utbelalningssyste-met får ett
finansiellt överutrymme bör göra avsättningar för framtida behov i stället för
att utnyttja överutrymmet för en volymexpansion utöver den ursprungligen
planerade. Här måste de kommunala beslutsfattarna känna ett ansvar för
samhällsekonomin och inte låla en kortsiktigt gynnsam finansiell situation
binda kommuner och landstingskommuner till en alltför hög utgiftsnivå.
En annan aspekt på utbetalningssystemets
samhällsekonomiska verkningar är dess konjunktureffekter. Jag delar härvidlag
KI:s uppfattning att dessa inte har bUvit tillräckligt belysla av utredningen.
Den kommunala sektom har genom sin starka tillväxt kommit att få allt större
betydelse för konjunkturpoUtiken, En anpassning av kommunalskatteutbetalningarna
till den förväntade skatteunderlagstillväxten torde i allmänhet medföra att
den kommunala sektorn under en expansiv fas i samhällsekonomin också får
större tillskott till de kommunala inkomsterna. Motsatsen kommer att gälla
under en recession. Som KEU 76 framhåller kan ett sådant system väntas ha en
återhållande effekt på höjning-
7 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95
Prop.
1978/79: 95 98
arna
av utdebiteringen. Det är däremot mera osäkert om det föreslagna systemet har
några fördelar ur konjunkturpolitisk synvinkel, Å andra sidan är det relativt
svårt att uttala sig också om det nuvarande utbetalningssystemets
konjunktureffekter under 1970-talet, Konjunkturmönstret har varit betydligt
mera oregelbundet än under 1960-talet, vilket har inneburit att
utbetalningsreglerna för kommunalskattemedlen under vissa år snarast kan ha
verkat destabiliserande.
KEU
76 visar att en omläggning av förskottsberäkningen så att förskotten jämfört
med dagens regler räknas upp med en fakior som tar hänsyn tiU skatteunderlagets
beräknade tillväxt skulle kräva en ökad statlig utbetalning av i
storleksordningen 8 miljarder kr. per år under de två genomförandeåren.
Utredningen konstaterar att det inte är realistiskt att räkna med en sådan
kraftigt ökad belastning av statsbudgeten under en tvåårsperiod. För att klara
av de finansiella problem som uppslår i samband med övergången anvisar KEU 76
två möjligheter. An-fingen räknas förskotten upp långsamt under 1015 år (metod
1) eller genomförs en engångsreform som innebär att man under en tvåårsperiod
ersätter slutavräkningen av kommunalskattemedel med ett förhöjt förskott av
motsvarande storlek (metod 2). KEU:s metod 2 innebär i praktiken en avskrivning
av kommunernas och landstingskommunernas fordran på staten i form av två års
eftersläpning av kommunalskattemedel. Denna fordran skjuts med nuvarande
utbetalningsregler hela tiden framåt i tiden. Den har därför egentligen ingen
praktisk betydelse för den kommunala ekonomin. Förskotten skulle därefter
enligt båda metoderna räknas upp jämfört med dagens regler på något sätt som
tar hänsyn till skatteunderlagets beräknade tillväxt.
Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet och TCO liksom flera länsstyrelser,
kommuner och landstingskommuner förordar att beslut i denna fråga bör föregås
av överläggningar mellan regeringen och kommunförbunden. Landstingsförbundet
anser att det finns en del att vinna på KEU:s metod 2, eftersom den snabbt
skuUe kunna ge resultat. Enligt RRV bör utbetalningsreglerna ändras endast om
kommuner och landstingskommuner accepterar en kvittning av slutavräkningen mot
en uppräkning av förskotten med exakt samma belopp. Bland remissinstanserna i
övrigt skiftar uppfattningen om vilken av KEU:s två metoder som är att föredra.
Enligt
min mening har KEU:s metod 1, som innebär en successiv uppräkning av förskotten
under 1015 år, flera nackdelar. För det första dröjer det alldeles för länge
innan syftet med omläggningen uppnås, dvs, innan förskotten kan
inflationsanpassas. För det andra förutsätter metoden ökade statUga
medelsöverföringar till kommunerna och landstingskommunerna redan från
omläggningens första år. Storleken på medelstillskotten är beroende av hur
snabbt förskotten räknas upp. Att välja metod 1 som ett sätt att föra över
ökade resurser lill kommunerna
Prop.
1978/79: 95 99
och landsiingskommunerna är knappast lämpligt.
Skatteutjämningen bör i så fall prioriteras. Metod 1 bör därför inte komma i
fråga.
KEU:s metod 2, som innebär att slutavräkningen under en
tvåårsperiod ersälls av förhöjt förskott, är betydligt intressantare. Den
stora fördelen är att man redan det tredje året efter genomförandet kan räkna
upp förskotten utifrån antaganden om förväntad skatteunderlagstillväxt. På sikt
innebär den föreslagna uppräkningen av förskotten en snabbare medelsöverföring
tUl kommuner och landstingskommuner. 1 och med att skatteunderlagets tillväxt i
absoluta tal ökar år från år kommer uppräkningen av förskotten i normalfallet
alt vara större än de slutavräknings-posler som kommunerna och
landstingskommunerna går miste om. Storleken på denna ökade medelsöverföring
tiU kommunerna och landstingskommunerna kommer naturligtvis att variera över
åren beroende på skatteunderlagets ökningstakt och den uppräkningsfaktor för
förskotten som varje år skulle fastställas. Trendmässigt kan den ökade
belastningen på statsbudgeten emellertid beräknas till minst 2 miljarder kr,
per år i 1980 års prisläge.
En omläggning av kommunalskatteutbetalningarna enligt
KEU:s metod 2 skulle således innebära att de totala utbetalningarna av kommunalskattemedel
under första och andra året efter omläggningen blir oförändrade jämfört med
nuvarande regler. Utfallet för de tredje och fjärde åren efter omläggningen är
svårare att beräkna. Det avgörande är skatteunderlagstillväxten under de båda
föregående åren som bestämmer den slutliga kommunalskatten dessa år. Skillnaden
mellan slutlig skatt för det första året efter omläggningen och det genom den
slopade slutavräkningen förhöjda förskottet för samma år bestämmer
slutavräk-ningens storlek för det tredje året osv. Fr. o. m. det femte året
skulle de årliga utbetalningarna till kommuner och landstingskommuner helt
följa de nya reglerna. Som jag har nämnt beräknas det innebära en trendmässig
ökning med i storleksordningen 2 miljarder kr. per år jämfört med nuvarande
utbetalningssystem.
Jag vill även nämna vissa frågor som rör fastställandet av
uppräkningsfaktorn. Besluten om uppräkningsfaktorns storlek skulle i viss utsträckning
ge regeringen nya möjligheter atl styra resursöverföringen till kommuner och
landstingskommuner. Uppräkningsfaktorns storlek skulle därigenom kunna bli ett
nytt inslag i överläggningarna mellan regeringen och kommunförbunden. Det bör
dock påpekas att möjligheterna alt styra resuröverföringen via
uppräkningsfaktorn begränsas av att förskottet för visst år regleras genom
slutavräkning två år senare. Frågor om tidpunkt och handläggningsordning för
fastställandet av uppräkningsfaktorn behöver enligt min mening övervägas
ytterligare.
KEU 76 har i sin prioritering av föreslagna reformer
placerat ändrade regler för utbetalning av kommunalskattemedel bland de reformer
som bör genomföras på längre sikt om ytterligare statliga överföringar
Prop.
1978/79: 95 100
till
den kommunala sektorn skulle bli aktuella. I samma prioritetsklass placerar
utredningen en allmän höjning av grundgarantin i skatteutjämningssystemet. RRV
liksom ett trettiotal kommuner anser dock att förslaget om förändrade
utbetalningsregler bör ges högre prioritet än i KEU:s förslag. Svenska
kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar och ett femtiotal kommuner
anser att en höjning av grundgarantin i skatteutjämningssystemet bör
genomföras före en ändring av utbetalningsreglerna för kommunalskattemedlen.
Merparten av remissinstanserna har dock inte uttalat några erinringar mot
KEU:s förslag att föra ändrade regler för kommunalskatteutbetalningarna till de
åtgärder som kan komma att aktualiseras först på längre sikt.
1978
års långtidsutredning och den senaste statliga långtidsbudgeten visar att
utrymmet för nya statliga kostnadsåtaganden är mycket begränsat. I årets
finansplan har jag konstaterat att det är nödvändigt att finanspolitiken
inriktas så att en utveckling som präglas av balanserad tillväxt inte
äventyras. För budgetpolitiken betyder detta att en stark restriktivitet i
fråga om utgifter måste iakttas. Jag har i det föregående föreslagit en kraftig
uppräkning av skatteutjämningsbidragen. En bindning därutöver för åtaganden på
några års sikt i den storleksordning som ändrade utbetalningsregler för
kommunalskattemedlen skulle innebära är inte möjlig. Som jag tidigare har
framhållit behöver dessutom konjunktureffekterna av det nuvarande och det av
KEU 76 föreslagna utbetalningssystemet ytterligare övervägas.
Utbetalningssystemets effekter på skattesatser och volymutveckling bör också i
stor utsträckning kunna bemästras genom en förbättrad planering i kommuner och
landstingskommuner.
2.13
Övriga av KEU 76 föreslagna åtgärder
Jag
har i det föregående redovisat mina ställningstaganden tiU huvuddelen av KEU:s
förslag. Ytterligare två frågor som utredningen aktualiserar återstår att kommentera.
Det gäller dels en överföring av kostnadsansvaret för gymnasieskolelevernas
resor och inackordering till kommunema, dels frågan om den kommunala
beskattningen av juridiska personer. Jag tar först upp förslaget om
gymnasieskolelevernas resor och inackordering.
Studiestödsutredningen
föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1977: 31) Studiestöd, Alternativa
utvecklingslinjer att kommunerna borde ha ett samlat ansvar för
gymnasieskolelevernas resor och inackordering. Kommunerna borde då även ha det
ekonomiska ansvaret för verksamheten på samma sätt som kommunerna i dag har
ansvaret för grundskoleelevernas resor och inackordering. De nuvarande
bidragen från staten direkt till eleverna skulle då kunna upphöra. Förslaget
innebär en ändrad
Prop. 1978/79: 95 101
kostnadsfördelning mellan stat och kommun. Enligt
sludiestödsutred-ningen borde kommunerna kompenseras för detta.
Studiestödsutredningen föreslog därför att frågan skulle behandlas av KEU 76.
KEU 76 delar studiestödsutredningens uppfattning att
kommunerna i framtiden bör få ansvaret för gymnasieskolelevernas resor och
inackordering. KEU 76 anser att om en ändrad ansvarsfördelning genomförs bör
kommunerna också stå för kostnaderna. Ett kommunalt övertagande av kostnaderna
för gymnasieskolelevernas resor och inackordering skulle enUgt KEU 76 medföra
ökad ekonomisk belastning för kommuner med gymnasieskola. Dessa kommuner bör
anses kompenserade genom den kraftiga förstärkning av skatteutjämningsbidragen
som utredningen samtidigt föreslår. Merkostnaderna av förslaget för de berörda
kommunerna blir enligt KEU 76 relativt små. Utredningen finner det därför inte
motiverat att utjämna dessa kostnader i skatteutjämningssystemet. KEU 76 anser
att det bör övervägas att beakta kostnaderna vid beräkningen av den
inierkommunala ersättningen för elever som går i gymnasieskola utanför
hemortskommunen.
Remissinstansernas inställning till KEU:s förslag är
splittrad. Kommunerna i södra Sverige är mer positiva till förslaget än
kommunerna i Värmland, Dalarna och Norrland. Glesbygdskommuner med långa avstånd
anser att deras kostnader kommer att öka relativt sett mer än kostnaderna för
övriga kommuner. Flera remissinstanser uttrycker oro för att ett genomförande
av förslaget kommer att leda till krav på standardhöjningar både vad avser
resor och inackordering. Svenska kommunförbundet, centrala studieslödsnämnden
och studiestödsutredningen anser att ytterligare utredning krävs innan det går
att ta sluflig ställning lill förslaget.
Regeringen har därefter den 31 augusti 1978 givit
studiestödsutredningen tilläggsdirektiv som bl. a. innebar att utredningen
före 1978 års utgång skulle lämna förslag tUl framtida utformning av
verksamheten under kommunalt huvudmannaskap.
Studiestödsutredningen har den 5 januari 1979 överlämnat
promemorian (Ds U 1978: 15) Gymnasieskoleelevernas resor och inackordering.
Överflyttning av ansvaret till kommunerna lill regeringen. Studiestödsutredningens
förslag innebär att elevens hemortskommun skall ha det ekonomiska ansvaret för
resor och inackordering i samband med gymnasieskolstudier. Hemortskommunerna
skaU vid planeringen av elevernas dagliga resor i första hand erbjuda lämpUg
och rimlig transport. Om detta inte är möjligt bör kontant ersättning utgå.
Gymnasieskolkommu-nen skall ha ett visst service-administrationsansvar dels
gentemot hemkommunen, dels gentemot eleven för att tiUgodose dennes behov av
inackordering. I huvuddragen skall gällande regler för de nuvarande statliga
rese- och inackorderingstilläggen inkl. fria hemresor gälla. Nu gällande
belopp skall anses utgöra minimistandard. Elevernas rätt till dessa
8 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95
Prop. 1978/79: 95 102
förmåner
bör enligt studiestödsutredningen regleras i lag även efter överförandet.
Svenska
kommunförbundets representant i studiestödsutredningen avstyrker i ett
särskilt yttrande utredningens förslag eftersom finansieringsmetoden skapar
skillnader mellan kommunerna. Vidare anförs i yttrandet att de framlida
kostnaderna är svåra att fastställa med tanke på den ökande tillströmningen
till den gymnasiala utbUdningen,
Studiestödsutredningens
promemoria bereds f. n. inom regeringskansliet. Jag har erfaril att chefen för
utbildningsdepartemenlet avser att återkomma i frågan i sådan tid att ett
eventuellt genomförande kan ske under år 1981,
Jag övergår nu till frågan
om beskattningen av juridiska personer. Företagsskatteberedningens majoritet
föreslår i slutbetänkandet (SOU 1977: 86) Beskattning av företag, som
förstahandsalternativ i fråga om den framtida beskattningen av aktiebolag,
ekonomiska föreningar m, fl. att en fast enhetlig statsskattesats om 55 %
införs och att den kommunala beskattningen av dessa juridiska personer
avskaffas, KEU 76, som under sitt arbete informerades om detta kommande
förslag, har studerat vilka återverkningar en sådan reform skulle få för den
kommunala ekonomin och hur kommuner och landstingskommuner skulle kunna
kompenseras för det mistade skatteunderlaget. Utredningen konstaterar
inledningsvis att en kompensation till kommunsektorn som helhet kan åstadkommas
genom att till det samlade kommunala skatteunderlaget från fysiska personer
lägga skatteunderlaget från juridiska personer vid den statliga taxeringen.
Därigenom återställs i princip nuvarande förhållanden för den stora majoritet
av kommuner och landstingskommuner som ingår i skatteutjämningssystemet och
vars skattekraft alltså är bestämd som en viss procent av genomsnittet för
riket.
För det tjugofemtal
kommuner och landstingskommuner som kommer att stå utanför skatteutjämningssystemet
även i fortsättningen är det emellertid svårare att finna en enkel lösning.
Någon exakt återföring kan inte åstadkommas i varje enskilt fall eftersom
skatteunderlaget från företag med verksamhet i flera kommuner inte längre
kommer att fördelas vid taxeringen. KEU 76 föreslår därför att en särskild
fördelningsnyckel införs för det samlade skatteunderlaget från juridiska
personer i riket. Varje kommun och landstingskommun skulle enligt denna först
tillförsäkras vad som motsvarar garantiskatteunderlaget för företagens
fastighetsinnehav. Återstoden av det totala skatteunderlaget från de juridiska
personerna skulle därefter fördelas mellan kommunerna efter deras invånarantal.
Enligt de beräkningar KEU
76 redovisar skulle, med denna fördelningsnyckel, omkring hälften av de
utanför skatteutjämningen stående kommunerna få ett ökat skatteunderlag och
hälften ett minskat. Endast en landstingkommun Stockholms läns beräknas stå
utanför skat-
Prop. 1978/79: 95 103
teutjämningen
och även där skulle en förlust av skatteunderlag uppstå. Förlusterna är
emellertid betydligt större än vinsterna, dvs. som grupp skulle kommuner och
landstingskommuner utanför skatteutjämningen förlora skatteunderlag.
Utredningen beräknar att inkomstbortfallet totalt skulle uppgå tiU ca 600
milj, kr. årligen och i flera fall motsvara en ökad utdebitering om mellan en
och två kronor för kommunal- och landstingsskatten sammanlaget. För att mildra
effekten av denna omläggning föreslår KEU 76 en tioårig övergångsperiod under
vilken skatteunderlagsberäkningen successivi närmas fill det resultat de nya
reglerna skulle ge.
De
remissinstanser som anser att företagsskatteberedningens förslag är lämpUgt
accepterar också i stor utsträckning den av KEU 76 föreslagna
fördelningsnyckeln. Även förslag om andra varianter förs emellertid fram, t.
ex. att fördelningen bör grundas på antalet arbetsplatser eller sysselsatta i
kommunen i stället för på hela invånarantalet.
Jag
vill här erinra om att förslaget om att slopa den kommunala taxeringen av de
juridiska personerna mofiveras av önskan att uppnå fördelar för
företagsbeskattningen. Vad KEU 76 föreslår är alltså att uppfatta som
följdåtgärder om man önskar genomföra företagsskatteberedningens
huvudalternativ. Något förslag om att av andra skäl ändra fördelningen av
skatteunderlaget från de juridiska personerna framlägger inte KEU 76.
Företagsskatteberedningens
betänkande har remissbehandlats och jag avser att i en nära framtid återkomma
med förslag i anledning av detta. Redan nu vill jag emellertid förutskicka att
jag inte då kommer atl ta ställning till frågan om den kommunala taxeringen av
de juridiska personerna. Företagsskatteberedningens principförslag tillstyrks
visserligen av flertalet remissinstanser, men den skiljelinje mellan majoritet
och reservanter som fanns inom utredningen återfinns också i flera av yttrandena.
Det står också klart att ett antal viktiga frågor måste beredas mer i detalj
innan ett konkret förslag till beslut kan föreläggas riksdagen. Jag syftar här
bl. a. på verkningarna av förslaget i skatteneutralitetshänseende och på
behovet av följdändringar i skattelagstiftningen och i den skatteadministrativa
organisationen. Jag anser mot denna bakgrund att också frågan om hur kommuner
och landstingskommuner skall kompenseras för en eventuell reform t. v, bör
lämnas utan ställningstagande,
2.14
Sammanfattning av finansiella konsekvenser
Jag
har i det föregående föreslagit reformer för åren 1980 och 1981 på det
kommunalekonomiska området, som innebär kraftigt ökade årliga transfereringar
från staten till kommunerna och landstingskommunerna. En avvägning har skett
så att de ekonomiska tillskotten fördelas relativt jämnt mellan kommuner och
landstingskommuner. De ökade
Prop. 1978/79: 95 104
statliga
medelsöverföringarna till kommunerna och landstingskommunerna avser till en
helt dominerande del den förbättrade skatteutjämningen. År 1981, då
skatteutjämningsreformen är fullt genomförd, ökar skatteutjämningsbidragen med
totalt ca 2 875 milj. kr, jämfört med vad som betalas ut under år 1979, Vid
denna jämförelse har hänsyn även tagits tUl den del av det särskilda bidraget
under år 1979 som ulgår i form av en ökning av skattekraftsgarantin med två
procentenheter. Denna del av det särskilda bidraget beräknas uppgå till ca 700
milj, kr. Vidare har kostnaderna för den helt utbyggda skatteutjämningen
baserats på kalkyler för åldersfaktorn exkl. KBT. Nettokostnaden för KBT kan
beaktas i skatteutjämningen först fr, o, m, år 1981, Totalkostnaderna för
skatteutjämningssystemet kan förväntas bli något lägre när KBT beaktas i åldersfaktorn.
Av de förbättrade skatteutjämningsbidragen tillfaller ca 1 475 milj. kr,
kommunerna och ca 1 400 milj. kr, landstingskommunerna.
Jag
har även förordat statsbidrag till kommunernas KBT-kostnader samtidigt som
enhetliga KBT-regler införs i kommunerna år 1980. Med statsbidrag om 43 % till
kommunernas kostnader för KBT och stats-kommunala bostadsbidrag faller hela
merkostnaden, ca 300 milj. kr,, på statsbudgeten. Vidare har jag föreslagit att
kommunernas ersättning fiU staten för bidragsförskotten slopas år 1980
samtidigt som den del av det särskilda bidraget under år 1979 som utgår med 45
kr. per invånare till kommuner utanför skatteutjämningssystemet inte bör
förnyas, TUl landstingskommuner och Iandstingsfria kommuner utanför skatteutjämningssystemet
bör övergångsvis ett bidrag om 45 kr. per invånare utgå under år 1980.
Utöver
dessa reformer har jag föreslagit att den s. k. förenklade beräkningen av det
kommunala skatteunderlaget skall genomföras med början vid 1981 års taxering.
Inkomstrelationerna meUan stat och kommun påverkas då för första gången år
1982, men effekten väntas år 1982 bli helt obetydUg, Därefter sker en
successivt växande överföring tUl kommunsektorn. Ar 1985 beräknas de ökade
skatteinkomsterna för kommuner och landstingskommuner jämfört med nuvarande
regler uppgå tiU ca 1 000 milj, kr.
Tyngdpunkten
i staisbidragsgivningen bör förskjutas från specialdestinerade bidrag till
skatteutjämningsbidrag. Som ett led i denna process och för att till en mindre
del finansiera de av mig föreslagna reformerna bör ett antal speciella
statsbidrag till kommuner och landstingskommuner avvecklas. De berörda
bidragen upphör i allmänhet den 1 januari 1980. På grund av eftersläpning i
utbetalningarna m. m. uppkommer en full helårseffekt först år 1981.
Inkomstbortfallet för kommunerna beräknas detta år tUl ca 285 milj. kr. och
för landstingskommunerna till ca 40 milj. kr., dvs. totalt ca 325 milj. kr.
Jag
har föreslagit att det reformerade skatteutjämningssystemet skall
Prop.
1978/79: 95 105
genomföras
i två etapper med början år 1980 och med ett genomförande fullt ut år 1981.
För år 1980 medför de olika reformerna en ökad medelsöverföring fill kommunerna
och landsfingskommunerna som ökar statens kostnader med ca 1 705 milj. kr. En
sammanställning visar hur reformerna verkar år 1980.
Ekonomiska
konsekvenser av föreslagna reformer år 1980, 1978 års taxering och 1979 års
skattesatser
(milj.
kr.)
Reformer
Kommuner
Landstingskommuner
Totalt
Skatteutjämningsreform
+ 735
+ 700
+ 1 435
KBT och
statskommunala
bostadsbidrag
+
300'
+ 300'
Bidragsförskott
och Särskilt
bidrag om 45 kr./inv. m, m
.
-1- 50
- 30
+ 20
Slopade
specialdestinerade
statsbidrag
- 15
- 35
- 50
Summa
-M070
+635
+ 1705
'
Anger statens ökade kostnader.
Sammanställningen
visar att för år 1980 innebär skatteutjämningsreformen en ökning av bidragen
med totalt 1 435 milj. kr. eller med ca hälften av den fuUt ut genomförda
skatteutjämningsreformen. Ökningen fördelas relafivt jämnt mellan kommuner och
landstingskommuner. Eftersom KBT inte beaktas i skatteutjämningssystemet för
år 1980 kan detla för enskilda kommuner leda till relativt stora skiUnader i
ökning av skatteutjämningsbidrag för år 1980 jämfört med år 1981,
Slopande
av ett antal statsbidrag får endast till en mindre del genomslag på
utbetalningarna tiU kommunerna år 1980 på grund av olika eftersläpningseffekter.
Den minskade kostnaden för staten uppgår därför endast tiU ca 50 milj. kr. nämnda
år.
Jag
har fidigare (avsnitt 2,6) angeti atl jag avser att i annat sammanhang denna
dag återkomma till frågan om finansieringen av reformerna.
Statsråden
Sven Romanus, Mundebo, Friggebo, Rodhe, Hansson, Enlund, Lindahl och Gabriel
Romanus utvecklar härefter de närmare riktlinjerna för och utformningen av
sina förslag till åtgärder. Dessa anföranden och förslag redovisas i
underprotokoUen för justitie-, social-, budget-, utbildnings-, jordbruks-,
bostads- och kommundepartementen.
Chefen
för budgetdepartementet anför.
Prop. 1978/79: 95 106
3
Hemställan
Med
hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anförl hemställer jag att
regeringen i en proposition
dels
föreslår riksdagen att godkänna vad jag har anfört om den
kommunala
ekonomin, dels förelägger riksdagen vad jag och de övriga föredragandena har
anfört för de åtgärder eller ändamål som vi har hemställt om.
4
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder
eller de ändamål som de har hemstäUt om.
Regeringen
föreskriver att de anföranden och förslag som redovisas i justitie-, social-,
budget-, utbUdnings-, jordbruks-, bostads- och kommundepartementens
underprotokoU skall bifogas propositionen som bilagorna 17.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:95 Bilaga 1
Proposition om den kommunala ekonomin
Justitiedepartementets verksamhetsområde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79: 95
Bilaga 1
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-03-01
Föredragande:
statsrådet Sven Romanus
Anmälan
till proposition om den kommunala ekonomin såvitt avser justitiedepartementets
verksamhetsområde
Enligt
4 § första stycket lagen (1973: 650) om medUng mellan samlevande betalas
ersättning till medlare av kommunen. I andra stycket anges att närmare
bestämmelser om ersättningen meddelas av Konungen. Med stöd av detta stycke har
i kungörelsen (1973: 697) om medling mellan samlevande meddelats bestämmelser
om statsbidrag till kommun för kostnaderna för ersättning till medlare (2 och 3
§§).
Kommunalekonomiska
utredningen har föreslagit att statsbidraget för borgerlig medling skall
upphöra. Remissinstansema har inte haft något att erinra häremot. Även jag
anser att bidragen inte längre skall utgå. TUl följd härav bör 4 § andra
stycket i lagen (1973: 650) om medling mellan samlevande upphävas.
I
1 § i den tidigare nämnda kungörelsen föreskrivs att innan länsstyrelsen utser
medlare skall kommunen beredas tillfälle att lämna förslag på medlare till
lämpligt antal. Denna bestämmelse bör ersättas med ett fiUägg till 2 § andra
stycket lagen (1973: 650) om medling mellan samlevande. Härigenom blir det
möjligt att upphäva kungörelsen i dess helhet.
I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i lagen (1973: 650) om medling mellan sam levande. Förslaget
bör fogas till regeringsprotokollet {bilaga 1.1).
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslaget.
9
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 1
Prop. 1978/79: 95 2
Bilaga 1.1
Förslag
till
Lag om ändring i lagen
(1973: 650) om medling mellan samlevande
Härigenom
föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1973: 650) om medling mellan samlevande skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
2
§
För
varje kommun skall utses minst två medlare. Om det är påkaUat av särskilda
skäl, kan samme person förordnas fill medlare för mer än en kommun.
Medlare
utses av länsstyrelsen Medlare utses av länsstyrelsen
för två kalenderår. Är medlare ej för två kalenderår efter hörande
lämplig för sitt uppdrag, skall han av kommunen. Är medlare ej
entledigas. Avgår medlare före ut- lämplig för sitt uppdrag, skall han
gången av den tid för vilken han enfiedigas. Avgår medlare före ut-
blivit utsedd, skall annan förord- gången av den tid för vilken han
nas för den återstående tiden, blivit utsedd, skall annan förord-
nas
för den återstående tiden.
4
§ Ersättning till medlare betalas av kommunen.
Närmare
bestämmelser om ersättningen meddelas av Konungen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:95 Bilaga 2
Proposition om den kommunala ekonomin
Socialdepartementets verksamhetsområde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 95
Bilaga 2
Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-03-01
Föredragande:
statsrådet Gabriel Romanus (p. 14, 6, 7) statsrådet Lindahl (p. 5, 8)
Anmälan
till proposition om den kommunala ekonomin såvitt avser socialdepartementets
verksamhetsområde
Mot
bakgrund av förslag avlämnade bl. a. av 1976 års kommunalekonomiska utredning
(KEU 76), vilka har redovisats av chefen för budgetdepartementet tidigare
denna dag, föreslås i det följande vissa ändringar i reglerna för statsbidrag
till kommuner och landstingskommuner. Förslagen avser införande av ett nytt statsbidrag
tUl kommunernas koslnader för bostadstillägg till folkpension. Vidare föreslås
ändringar beträffande finansieringen av bidragsförskott, ferievistelse för
barn, familjerådgivning, skyddsympningar, kommunernas hjälp till utländska medborgare,
flyktingar m. m., kostnaderna för kommunala nykterhetsnämnder m. m. samt
anordnande av vissa institufioner för psykiskt utvecklingsstörda.
(1)
Statsbidrag till kommunala bostadstillägg till folkpension
Kommunalt
bostadsfiUägg till folkpension (KBT) har införts i samtliga kommuner och kan
utgå till den som är mantalsskriven i kommunen och uppbär folkpension i form av
ålderspension, förtidspension, änkepension eller hustrutillägg. Bestämmelserna
om KBT återfinns i lagen (1962: 392) om hustmtUlägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension. Kommunerna bestämmer själva om KBT skall utgå
och vilka grunder som skaU gälla. Reglerna för inkomstprövningen är dock fastlagda
i nyssnämnda lag, som också bemyndigar regeringen eller riksförsäkringsverket
att fastställa grunder för beräkningen av bostadskostnaderna.
Inkomstprövningsreglerna är utformade så att bostadstillägget trappas av med en
tredjedel av den inkomst som översfiger folkpensionen (inkl. pensionstillskott)
jämte ett belopp på 2 000 kr. för ensamstående och 1 500 kr. för var och en av
makarna. För förtidspensionärer med partiell förtidspension gäller vissa
särregler.
10
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 95. Bilaga 2
Prop. 1978/79: 95 2
KBT
administreras av riksförsäkringsverket och försäkringskassorna och betalas ut
samtidigt med folkpensionen.
KBT
finansieras av kommunerna med vissa undantag. Under år 1979 beräknas
kostnaderna för KBT uppgå till totalt 2 700 milj. kr. Av detta belopp
finansieras ca 8590 % av kommunerna och återstoden av staten. Den ställiga
delfinansieringen avser de ökade KBT-kostnader som främst är en följd av
statsmakternas beslut om ändrade inkomstpröv-ningsreglcr år 1975 och sänkt
pensionsålder år 1976.
De
kommunala grunderna för KBT ansluter i huvudsak tUl något av följande tre alternativ.
a) KBT utgår med generellt belopp oberoende av
bostadskostnad,
b) KBT är knutet tiU den verkliga bostadskostnaden,
c) KBT utgår som cn kombination av a) och b) i form av
dels ett genereUt belopp, dels ett belopp motsvarande hela eller del av bostadskostnaden
som överstiger det generella beloppet.
Reglerna
för bostadstilläggens maximibelopp före inkomstavdrag varierar kraftigt
kommunerna emellan. I januari 1979 varierade detta maximibelopp från 100 kr.
till drygt 1 300 kr. per månad för en ensamstående pensionär. I 146 kommuner
var maximibeloppet under 500 kr. per månad och i 94 kommuner låg beloppet
mellan 500 och 750 kr. per månad, medan 38 kommuner hade maximibelopp över 750
kr. per månad för ensamstående pensionärer.
KEU
76 föreslår, som chefen för budgetdepartementet fidigare har redovisat, vissa
åtgärder i syfte att uppnå ökad samordning mellan reglerna för statskommunalt
bostadsbidrag och reglerna för KBT. Enligt uiredningcns mening bör en
lagstadgad miniminivå införas i KBT-systemet. Denna miniminivå skulle vara
densamma som den övre hyresgräns som gäller för statskommunalt bostadsbidrag.
Härigenom skulle pensionärerna garanteras en viss enhetlighet i KBT-reglerna.
Kommunerna avses fä frihet att betala ut KBT även för bostadskostnader över dessa
gränser.
Merkostnaderna
vid införandet av en sådan miniminivå i KBT-systemet beräknades till ca 300
milj. kr. i 1977 års kostnadsnivå. Utredningen föreslår att staten tar på sig
dessa merkostnader genom att ett nytt statsbidrag tiU KBT införs och därvid
samordnas med statsbidraget lill statskommunalt bostadsbidrag. En enhetlig
statsbidragsnivå på 40 % föreslås.
Föredraganden
De
kommunala bostadstUläggen utgör cn viktig del av det ekonomiska
trygghetssystemet för folkpensionärerna. KBT utgår f. n. tUl ca 800 000
pensionärer och är en förutsättning för många att kunna ha en
fillfreds-ställande bostad. Det är emellertid otUlfredsställande att det är så
stora skillnader i de KBT-belopp som kan utgå i olika kommuner. Detta har
Bilaga
2 Socialdepartementet 3
flera
gånger påpekats av bl. a. pensionärsorganisationerna. Det är angeläget att en
större enhetUghet i bidragsreglerna kan åstadkommas mellan de olika kommunerna,
vilket bör ske på så sätt att de kommuner som har de lägre KBT-beloppen höjer
sina belopp.
Som
chefen för budgetdepartementet har anfört tidigare denna dag bör en sådan
förbättring av KBT-beloppen kunna uppnås genom att staten i anslutning till
reformeringen av skatteutjämningssystemet inför ett statsbidrag även tiU
kostnaderna för KBT.
KEU
76 föreslår att en lagsiadgad miniminivå införs i KBT-systemet. Denna
miniminivå för KBT skulle vara lika med de övre hyresgränser som gäUer lör
makar resp. ensamstående utan bam i systemet med statskommunala bostadsbidrag.
Enligt min mening är det inte nödvändigt att tillgripa lagstiftning för alt
uppnå större enhetlighet inom bostadsstödssystemen och en höjning av
bidragsbeloppen dar dessa ligger lägst. Samma syfte bör kunna nås genom att
statsbidrag införs tUl kostnaderna för KBT enligt motsvarande regler som gäUer
för statskommunala bosladsbidrag tUl barnfamiljer m. fl.
Som
villkor för statsbidrag bör gälla att kommunen genom KBT täcker minst 80 % av
bostadskostnaden upp till en övre hyresgräns som är densamma som gäller för
statskommunala bostadsbidrag. Det innebär i enlighet med förslag för år 1980
som har lagts fram i årets budgetproposition 700 kr. per månad för
ensamstående pensionär och 800 kr. per månad för makar.
Statsbidrag
bör utgå för KBT som före inkomstavdrag täcker 80 tiU 100 % av
bostadskostnaderna upp fill nyssnämnda hyresnivåer. Kommunerna bör självfallet
ha möjlighet att låta KBT utgå även för bostadskostnader som översfiger dessa
nivåer, men dessa KBT-kostnader blir inte statsbidragsgrundande. I de fall
kommunens KBT-regler innebär att maximibeloppet för gift pensionär, vars make
inte uppbär folkpension, är detsamma som för ogift pensionär bör motsvarande
regel t, v. tUl-lämpas även vid stalsbidragsberäkningen. I
statsbidragsunderlaget bör inte inräknas kostnader för kommunala tillägg som
inte är knutna till bostadskostnaden. För kommun vars KBT inte i sin helhet är
statsbidragsgrundande bör statsbidragsberäkningen utgå från att inkomstavdrag
i första hand görs på den statsbidragsgrundande delen av KBT.
Inkomstprövningsreglerna för KBT bör behållas oförändrade.
I
likhet med utredningen anser jag att hyresgränserna för statsbidrag i
KBT-systemet fortsättningsvis bör följa övre hyresgränserna för statskommunalt
bostadsbidrag.
I
enlighet med vad chefen för budgetdepartementet tidigare anfört bör en enhetlig
statsbidragsnivå införas för kommunernas kostnader för statskommunala
bostadsbidrag och för KBT. Om denna bidragsnivå sätts till 43 % av kommunernas
statsbidragsberätfigade kostnader beräknas totalt sett merkostnaderna för en
allmän höjning av nuvarande
Ht
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 2
Prop.
1978/79: 95 4
KBT-belopp
upp tUl de föreslagna övre hyresgränserna komma att falla på staten. Dessa
merkostnader beräknas uppgå tUl ca 300 mUj. kr. för år räknai. Jag förordar
således att statsbidrag skaU utgå med 43 % av kommunernas statsbidragsgrundande
kostnader för KBT. Samtidigt bortfaller de nuvarande särskilda regler för
statlig finansiering av vissa KBT-kostnader som jag nämnt inledningsvis. De nya
statsbidragsreglerna bör gälla fr. o. m. den 1 januari 1980.
De
statsbidragsgrunder för KBT som jag här har föreslagit innebär i vissa
avseenden avvikelser från vad som gäller för slalskommunala bostadsbidrag tUl
barnfamiljer m. fl. Avvikelsen gäller främst de statsbidragsgrundande
bostadskostnaderna, som enligt mitt förslag för KBT skall omfatta hela
bostadskostnaden upp till de övre hyresgränserna, alltså utan de avdrag som
för de statskommunala bostadsbidragen görs för den kostnadsdel som ligger under
en undre hyresgräns och utan begränsning till 80 % av kostnaderna inom
hyresnivån. Genom att statsbidrag utgår även om oreducerat KBT begränsas tiU 80
% av bostadskostnaden, ges dock de kommuner som så önskar möjlighet att närma
sig motsvarande regler för de statskommunala bostadsbidragen. Jag har funnit
dessa skillnader i bidragsreglerna mellan de båda bostadsbidragssystemen vara
nödvändiga med hänsyn till de nuvarande KBT-reglernas utformning och
möjligheterna att administrativt genomföra omläggningen med relativt kort
planeringstid. Även med de här föreslagna beräkningsreglerna kan det i vissa
fall bli nödvändigt att vid statsbidragsberäkningen övergångsvis tillämpa vissa
schablonberäkningar när bidragsunderlaget skall faststäUas. Metoderna för
inkomstprövning, reglerna för gift pensionär vars make inte uppär folkpension,
m. m. avviker också från vad som gäller för de statskommunala bostadsbidragen.
Det bör bli en uppgift för den av chefen för budgetdepartementet tidigare
denna dag omnämnda arbetsgruppen, som skall utreda de tekniska
förutsättningarna för en samordning av de båda bostadsbidragssystemen, att även
se över de här liUämpade metoderna.
KBT
betalas ut av riksförsäkringsverket varje månad gemensamt med folkpensionen.
KBT-kostnaderna förskotteras av staien och kommunernas ersättning för
utbetalda KBT erläggs efterföljande år genom avräkning mot de
kommunalskattemedel som betalas ut sex gånger om året. Det nya statsbidraget
kommer således att reducera statens fordran på kommunerna. Någon särskUd statsbidragsansökan
bör inte krävas från kommunerna ulan det bör ankomma på riksförsäkringsverket
att kalenderårsvis räkna ut det statsbidrag som tUlkommer varje kommun på
grundval av utbetalda KBT. Detta belopp får sedan dras av vid avräkning av
förskotterade KBT-medel mot de kommunalskattemedel som betalas ut under
efterföljande kalenderår. De avräknade statsbidragsbeloppen bör belasta ett
särskUt anslag som förs upp under socialhuvudtiteln. Eftersom avräkningen av
statsbidraget för år 1980 kommer att gö-
Bilaga
2 Socialdepartementet 5
ras
först under år 1981 kommer något sådant anslag inte att behövas för budgetåret
1979/80. De ökade utbetalningarna för KBT under år 1980 kommer dock att belasta
statsbudgeten genom tidigare nämnda förskottsutbetalning som redovisas som en
negativ post på statsbudgetens inkomstsida. För kommunernas del kommer det nya
statsbidraget att i full omfattning påverka de utbetalningar av
kommunalskattemedel som görs under år 1981.
Bestämmelserna
om det nya statsbidraget bör utfärdas av regeringen i en särskUd förordning.
Den ändrade finansieringen av KBT föranleder ändring av 14 § lagen (1962: 392)
om hustrutillägg och kommunalt bostadstUlägg tUl folkpension. Förslag härom
bör fogas till protokollet (bilaga 2.1).
Jag
hemstäUer att regeringen föreslår riksdagen att
1. antaga inom socialdepartementet upprättat förslag till ändring i
lagen. (1962: 392) om hustrutiUägg och kommunalt bostadstillägg till
folkpension,
2. godkänna vad jag har anfört om statsbidrag till kommunalt bostadstiUägg
tiU folkpension.
(2)
Bidragsförskott
Bidragsförskott
utgår tUl barn under 18 år som endast en av föräldrarna har vårdnaden om eller
som står under vårdnad av annan än föräldrarna. Dessa barn garanteras ett
generellt ekonomiskt bidrag, som i regel motsvarar 40 % av basbeloppet enligt
lagen (1962: 381) om aUmän försäkring. Verksamheten regleras genom bestämmelser
i lagen (1964: 143) om bidragsförskott (omtryckt 1976: 277). Bidragsförskotten
administreras fr. o. m. den 1 oktober 1977 av försäkringskassorna.
I
den mån ersättning inte har kunnat tas ut av den underhållsskyldige bekostas
bidragsförskotten till 75 % av staten och till 25 % av den kommun där barnets
vårdnadshavare är mantalsskriven. Vidare betalar kommunerna en ersättning för
administrationskostnaderna med 5 % på nellokostnadema för utgående
bidragsförskott. Kommunernas kostnadsandel betalas genom avräkning mot
förskottsutbetalningen av kommu-nalskatlemedlen.
Antalet
barn för vilka bidragsförskott utgår under år 1979 beräknas till ca 200 000.
Nettokostnaderna för dessa bidragsförskott beräknas till ca 650 milj. kr.
De
nämnda finansieringsreglerna för bidragsförskotten infördes fr. o. m. den 1
oktober 1977 i avvaktan på ett eventuellt ändrat ställningstagande på grundval
av KEU:s förslag.
KEU
76 framhåller i sitt betänkande att man anser den nuvarande konstruktionen av
finansieringen av bidragsförskotten var orationell. En del av den beräknade
rationaliseringsvinst som skulle erhållas vid om-
Prop.
1978/79: 95 6
läggningen
av administrationen av bidragsförskotten går förlorad om delta kommunala bidrag
till staten kvarstår. Mycket talar därför enligt utredningens mening för att
staten tar även denna återstående kostnad för bidragsförskotten om ca 200 milj.
kr. Det kommunala bidraget till bidragsförskotten skuUe därmed kunna upphöra
att utgå.
Föredraganden
Vid
överföringen av administrationen av bidragsförskotten från kommunerna lill
försäkringskassoma -behölls finansieringsreglerna i princip oförändrade i
avvaktan på förslag från KEU 76.
Utredningens
förslag om en total statUg finansiering av bidragsför-skotlen tillstyrks av
samtliga de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Också jag ansluter mig tUl
utredningens bedömning och föreslår att finansieringen av bidragsförskotten i
sin helhet övertas av staten fr. o. m. den 1 januari 19S0. Kommunerna avlastas
därmed ca 200 milj. kr. per är. Den slopade ersättningen för bidragsförskotten
föreslås, som chefen för budgetdepartemeniet har anfört tidigare i dag, kvittas
mot att det särskilda bidrag om 45 kr. per invånare som utgår under år 1979,
inte förnyas för kom.munernas del. En preliminär reglering av kommunernas
kostnadsandel för bidragsförskotten görs nu under löpande kalenderår med
slutreglering följande år. Slutregleringen för 1979 års kostnader kommer aUtså
att göras under första halvåret 1980. För statens del innebär de ändrade
finansieringsreglerna en merbelastning under budgetåret 1979/80 med ca 80 milj.
kr. på förslagsanslaget Bidragsförskott jämfört med anslagsberäkningen i årets
budgetproposifion.
Ersättning
från de underhållsskyldiga för utbetalda bidragsförskott kan betalas in under
flera år efter bidragsförskottsutbetalningen. Det innebär att det under lång
lid efter den 1 januari 1980 kan inflyta ersättningar för bidragsförskott som
har betalats ut före denna tidpunkt. Någon fördelning av dessa ersättningar
bör dock inte göras mellan staten och resp. kommun, utan dessa belopp bör i sin
helhet avräknas mot statens löpande utbetalningar.
Den
här förordade ändringen av finansieringsreglerna föranleder ändring av 20 och
20 a §§ lagen (1964: 143) om bidragsförskott. Förslag härom bör fogas till
protokollet {bilaga 2.2).
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att
antaga inom socialdepartementet upprättat förslag till ändring i lagen (1964:
143) om bidragsförskott.
(3)
Bidrag till ferievistelse för bam
Statsbidrag
utgår till kommun med 100 kr. för varje barn under 15 år, som av kommun eller
genom kommuns förmedling under året beretts vistelse pu barnkoloni eller i
feriehem under minst tre veckor. För bam som är handikappat eller sjukt utgår
bidrag med 200 kr. Bidraget utgår
Bilaga
2 Socialdepartementet 7
för
kalenderår i efterskott. Bidragsbestämmelserna återfinns i kungörelsen (1967:
473) om statsbidrag till ferievistelse för barn. Medelsbehovet för budgetåret
1979/80 har beräknats tUl 4 milj. kr. avseende verksamhet under kalenderåret
1979.
KEU
76 föreslår att bidraget skall upphöra att utgå och att medlen i stället
tillförs kommunerna genom det aUmänna skatteutjämningssystemet.
1968
års barnstugeutredning har vidare i betänkandet (SOU 1975: 94) Barns sommar
föreslagit att ett nytt särkUt bidrag införs till kommunernas insatser för
barn under sommarferierna. Bidraget föreslås utgå med 300 kr. för år för det
antal barn i skolåldrarna som under skolterminen bereds omsorg i fritidshem
eller familjedaghem. Bidraget avses utgöra ett stöd till kommunerna även för
feriehemsverksamhet och sommar-gårdsverksamhet och därmed ersätta nu utgående
statsbidrag. Kostnadema beräknades av barnstugeutredningen tUl ca 12 milj. kr.
för helt år.
KEU
76 anser för sin del att ett bidrag av så liten ekonomisk betydelse för
kommunerna inte bör införas. Utredningen menar att det bör finnas synnerligen
starka stimulansbehov för att motivera nya speciella statsbidrag. Det
föreslagna bidraget skulle i genomsnitt motsvara en bidragssumma av 43 000 kr.
per kommun, vUket inte anses utgöra någon mer betydande stimulans.
Föredraganden
Enligt
min mening saknar det här aktuella statsbidraget ekonomisk betydelse för
kommunerna men innebär ett administrativt merarbete för såväl staten som
kommunerna. Jag förordar därför i enlighet med KEU:s förslag som fått
anslutning från flertalet remissinstanser att nuvarande bestämmelser om
statsbidrag till ferieverksamhet för barn upphör att gälla fr. o. m. den 1
januari 1980. Medlen bör tillföras skatteutjämningssystemet.
Jag
delar också KEU:s uppfattning att det av 1968 års barnstugeutredning
föreslagna nya statsbidraget till kommunernas ferieverksamhet inte skulle fä
någon nämnvärd betydelse för utbyggnaden av aktiviteter för barn och ungdomar
under sommaren. Bidraget skulle däremot innebära en administrativ merbelastning
för stat och kommun. Jag är därför inte beredd att förorda att
barnstugeutredningens förslag genomförs.
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att
godkänna vad jag har anfört om slopande av nuvarande statsbidrag för
ferievistelse för barn fr. o. m. den 1 januari 1980.
(4)
Bidrag till familjerådgivning
Landstingskommun
eller kommun kan få statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning.
Bidrag utgår tiU kostnaderna för läkares
Prop. 1978/79: 95 8
och
kurators avlöning och resor i tjänsten med 6 000 kr. per år för läkare och 3
000 kr. per år för kurator. Bidragsbestämmelserna finns i kungörelsen (1960:
710) om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning.
Statsbidragsbehovet för denna verksamhet har för budgetåret 1979/80 beräknats
tiU 600 000 kr. Det avser bidrag för verksamhet under kalenderåret 1979.
KEU 76 föreslår att
statsbidraget till försöksvis anordnad familjerådgivning skall upphöra.
Utredningen anser att resurserna för familjerådgivningen inte bör särskiljas
från övriga individ- och familjeorienterade verksamheter. Statsbidraget bedöms
dessutom vara av ringa ekonomisk betydelse för kommunerna.
Föredraganden
Utredningsförslaget
har inte mött några erinringar på denna punkt. Även jag ansluter mig till
utredningens förslag och förordar att nuvarande bestämmelser om statsbidrag
till försöksvis anordnad familjerådgivning slopas fr. o. m. den 1 januari
1980. Motsvarande medel bör i slället tillföras skatteutjämningssystemet. Jag
hemstäUer att regeringen föreslår riksdagen
att
godkänna vad jag har anfört om slopande av nuvarande statsbidrag tiU
försöksvis anordnad familjerådgivning fr. o. m. den 1 januari 1980.
(5)
Skyddsympningar
Barn
och vissa kvinnor erbjuds i anslutning till barn- och mödrahälsovård samt
skolhälsovård följande skyddsympningar kostnadsfritt, nämligen mot difteri,
kikhosta, stelkramp, mässling, polio och röda hund. Kostnadsfri skyddsympning
mot polio erbjuds dessutom samtliga invånare i landet vid årligen återkommande
vaccinationskampanjer, som anordnas av hälsovårdsnämnderna i samråd med
socialstyrelsen. Bestämmelserna om obligatorisk smittkoppsympning av barn och
värnpliktiga har t. v. satts ur kraft genom särskUt förordnande av regeringen
(SFS 1976: 982) med hänsyn till alt smittkoppssjukdomen nu synes vara utrotad
efter en kampanj som letts av världshälsoorganisationen.
Kostnadema för dessa
ympningar täcks från socialhuvudtitelns anslag Skyddsympningar, vilket i
avvaktan på förevarande proposition i förslaget till statsbudget för
budgetåret 1979/80 har förts upp med ett preUminärt belopp av 30,4 milj. kr.
(prop. 1978/79: 100 bil. 8 p. F 2). Anslaget disponeras av statens
bakteriologiska laboratorium (SBL) i samråd med socialstyrelsen, som planerar
omfattning och inriktning av verksamheten. Bl. a. gäller för skyddsympning av
barn en särskild av socialstyrelsen fastställd s. k. vaccinationskalender.
Från
anslaget finansieras utöver kostnaderna för vaccin även ersätt-
Bilaga
2 Socialdepartementet 9
ning
till vissa polioympare, resekostnader m. m. samt ersättning tiU kommunerna för
sterU engångsmateriel.
KEU
76 föreslår att statsbidraget till kommunerna för engångsmateriel skaU slopas.
Utredningen framhåller att detta bidrag administrativt sett är mycket
tungarbetat för socialstyrelsen genom att räkningarna från kommunerna och
landstingskommunerna kommer oregelbundet och ofta gäller mycket små belopp.
Bidraget är dessutom enUgt utredningen av ringa ekonomisk betydelse för de
berörda kommunerna och landstingskommunema.
Vidare
har socialstyrelsen i skrivelse den 24 januari 1977 föreslagit en ändrad
organisation för de offentliga polioympningarna utanför barnoch
skolhälsovården. Styrelsen framhåller att vuxna personer som har OtUlräckligt
ympskydd bör kunna beredas komplettering av ympskyddet inom ramen för den
löpande verksamheten inom den offenlliga hälsooch sjukvården. Enligt
styrelsens mening kommer med en sådan ordning för poliovaccinationer flera
människor att vara intresserade av alt se till att vaccinationsskyddet är
fullgott än om de som nu är fallet måste komplettera delta på
vaccinalionsmöten som anordnas en gång årligen.
Föredraganden
Som
har nämnts vid anmälan av förevarande anslag i årets budgetproposifion finns
det anledning att i detta sammanhang pröva frågan om finansieringen av
skyddsympningsverksamheten. Jag vill därvid gå ett steg längre än vad KEU 76
föreslår. Samtliga här nämnda skyddsympningar, med undantag av vissa
polioympningar, sker inom ramen för den löpande verksamheten inom den
offentliga hälso- och sjukvården samt skolhälsovården. Jag anser därför att det
inle längre finns behov av att i fråga om kosinadsansvar m. m. särbehandla
denna verksamhet jämfört med övrig verksamhet inom den offentliga hälso- och
sjukvårdssektorn, allrahelst som skyddsympningar är ett verksamt sätt att
minska sjukvårdskostnaderna. Det ekonomiska ansvaret för skyddsympningsverksamheten
i sin helhet bör övertas av vederbörande huvudmän fr. o. m. den 1 januari 1980.
Det innebär att SBL debiterar huvudmännen för levererade vacciner.
Sjukvårdshuvudmännen och huvudmännen för skolhälsovården bör anses
kompenserade för de merkostnader som denna omläggning medför genom den
föreslagna utbyggnaden av skalleutjäm-ningssystemet.
Jag
räknar med oförändrat ympningsprogram under nästa budgetår men med någon
minskning av antalet polioympningar. Vid en ändrad finansiering av
skyddsympningsverksamheten fr. o. m. nästa år kommer anslaget Skyddsympningar
för budgetåret 1979/80 att belastas med halv årskostnad. Jag beräknar därför
anslagsbehovet fill 14,1 milj. kr.
Prop.
1978/79: 95 10
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
1. godkänna vad jag här har anfört om finansieringen av de offenUiga
skyddsympningarna fr. o. m. den 1 januari 1980,
2. tiU Skyddsympningar för budgetåret 1979/80 under femle huvudlileln
anvisa ett förslagsanslag av 14 100 000 kr.
(6)
Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare, flyktingar m.
m.
Ersättning
av statsmedel utgår enligt Kungl. brev den 27 februari 1959 för kommunernas
kostnader för socialhjälp till flyktingar. Beträffande andra utländska
medborgare samt svenska medborgare, som inte är mantalsskrivna i riket eller
vilkas mantalsskrivningsort inte har kunnat utrönas, utgår ersättning från
staten för obligatorisk socialhjälp enligt 23 § socialhjälpslagen samt för
koslnader som föranletts av omhänderlagande för samhällsvård enligt 71 §
barnavårdslagen. Enligt olika Kungl. brev utgår ersättning för
socialhjälpskoslnader m. m. för vissa zigenare. I kungörelse (1956: 397)
angående statsbidrag till socialhjälp och barnavård för lappar stadgas om
ersättning för vissa kostnader för renskötande samer.
KEU
76 finner inte några skäl för att finansiering av socialhjälpen till icke
svenska medborgare, renskötande samer och finska zigenare skall särbehandlas
och föreslår därför och med hänsyn till den omsländliga administrationen att
bidragen skall upphöra. Likaså föreslår utredningen att bidraget för vissa
insatser för svenska zigenare skall avskaffas.
Däremot
anser utredningen att det specialdestinerade bidraget lill socialhjälpskostnader
för flyktingar och utomnordiska zigenare samt till kostnader för familjepedagogisk
verksamhet bland dessa zigenare bör behållas eftersom sådana kostnader drabbar
endasl vissa kommuner.
Socialutredningen
föreslår på i huvudsak samma grunder som KEU 76 att ersättning för hjälp tiU
ufiändska medborgare upphör men att nuvarande regler om ersättning för hjälp
till flyktingar behåUs.
Ett
specieUt problem utgör den gmpp utlänningar som kommer liU Sverige ulan att
först ha skaffat sig uppehålls- och arbetstUlstånd och som därefier begär
politisk asyl. BevUjas flyktingstatus erhåller kommunen ersältning för både
obligatorisk och frivUlig socialhjälp. Om ufiänningen däremot förpassas skulle
kommunerna enligt KEU:s förslag få stå för hela hjälpkostnaden.
Socialutredningen anser inte att kommunerna skall belastas med dessa kostnader,
som till följd av långa handläggningstider i vissa fall kan bli betydande.
Reglerna bör enligt socialutredningen utformas så att ersättning från staten
utgår i dessa fall.
Socialutredningen
föreslår vidare att statsbidragen för vissa kostnader för zigenare upphör.
Utredningen anser att rätt tiU statsbidrag inte bör baseras på tillhörighet
till etnisk grupp samt att bidragen har begränsad
Bilaga
2 Socialdepartementet 11
ekonomisk
betydelse för kommunema. Utredningen föreslår likaså att bidraget för
socialhjälp m. m. till renskötande samer upphör.
Föredraganden
Jag
delar utredningarnas uppfattning att statsbidrag till hjälp för flyktingar bör
utgå även fortsättningsvis. Härutöver bör liksom hittiUs statsbidrag kunna
utgå för hjälp lill organiserat överförda utländska medborgare utan
flyktingstatus, som varakfigt får stanna kvar i landet och som behöver särskild
omvårdnad. Exempel på sådana personer är de utomnordiska zigenare som av
humanitära skäl har överförts tUl Sverige. Däremot anser jag i Ukhet med KEU
76 att nuvarande statsbidrag tUl hjälp för utländska medborgare, svenska och
finska zigenare samt renskötande samer bör avvecklas. Även statsbidraget till
hjälp för de svenska medborgare som enUgt vad jag nyss har nämnt omfattas av 23
§ socialhjälpslagen bör i samband härmed upphävas. Förslag tUl de ändringar i
socialhjälps- och barnavårdslagarna som behövs för genomförande av mitt
förslag bör fogas till protokollet {bilaga 2.3 och 2.4).
Såväl
socialutredningen som arbetsgruppen för flyktingfrågor inom
arbetsmarknadsdepartementet (FLYG, Ds A 1978: 1) föreslå att kommunerna i
fortsättningen skall få ersättning för socialhjälp till utländska medborgare
under den tid deras ansökningar om uppehållstillstånd behandlas. Även jag
anser att statsbidrag bör utgå tUl kommunerna för denna socialhjälp. Den 27
december 1978 tiUsatte jag en interdepartemental arbetsgrupp för att se över
dessa frågor samt vissa förslag av FLYG tUl smärre vidgningar av bidragen till
kommunerna. Syflel är att ulforma ett administrativt enkelt system.
Om
reglerna om ersättning för socialhjälp tiU utländska medborgare upphör kan
inkomstbortfallet för kommunerna beräknas fill ca 70 milj. kr. Dessa medel bör
tiUföras kommunerna genom skalteutjämningssystemet.
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen alt
1. godkänna vad jag har anfört om slopande av nuvarande statsbidrag för
socialhjälpskostnader m. m. för vissa grupper,
2. antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till ändringar av
lagen (1956: 2) om socialhjälp och barnavårdslagen (1960: 97).
(7)
Bidrag til! kommunala nykterhetsnämnder m. m.
Av
bidragen lill kommunala nykterhetsnämnders verksamhet går de största
anslagsposterna till administration och till alkoholpolikliniker. Bidraget
utgör högst 75 % av de godkända kostnaderna. Grunderna för statsbidragen skall
tillämpas även beträffande kostnaderna för vård på
Prop. 1978/79: 95 12
alkoholpoliklinik
av narkotikamissbrukare. Bidrag utgår också till vårdcentraler för
narkotikamissbrukare och till kommuns kostnad för vård av narkotikamissbrukare
i enskilt hem eller i behandlingsenhet med högst fyra platser samt till vissa
försöksverksamheter m. m. Med stafiiga medel bedrivs sedan något år tillbaka
försöksverksamhet med -tillnykt-ringskliniker för berusade personer.
KEU 76 förordar
beträffande det specialdestinerade bidraget till den kommunala nykterhetsvården
att den del av bidraget som avser administrationskostnader upphör att utgå,
men anser att det fortfarande finns motiv för statligt stöd via ett speciellt
statsbidrag för de övriga delarna av anslaget.
Utredningen framhåller
vidare att, om man skulle ändra huvudmannaskapet för vårdinstitutionerna, de
speciella statsbidragen tUl driften och för anordnande av vårdanstalter för
alkoholmissbrukare får tas upp till förnyad behandling.
Socialutredningen menar
alt en tUlämpning av helhetsprincipen inom missbruksvården dvs. att insatser
mot missbruk skall göras inom socialvårdens samfiiga huvudfunktioner
knappast gör det möjligt att avgränsa de resurser som används för t. ex. enbart
nykterhetsfrämjande insatser. Statsbidragen till administrativa kostnader och
särskUda vårdinsatser inom nykterhetsvården samt till vård av
narkotikamissbrukare bör därför upphöra. Det nuvarande bidraget till
nykterhetsvården har å andra sidan enligt socialutredningen utgjort en
väsentlig stimulansfaktor bakom den utbyggnad som skett i form av bl. a.
alkoholpoliklinker. Därför föreslår utredningen att de speciella bidragen tUl
alkoholpolikliniker och värdcentraler för narkotikamissbrukare behålls.
Föredraganden
Den
29 december 1977 uppdrog regeringen åt statens förhandlingsnämnd all ta upp
förhandlingar med landstingskommunerna och ifrågavarande kommuner om ändrat
huvudmannaskap för bl. a. de erkända och enskilda vårdanstalterna för alkoholmissbrukare
jämte därmed sammanhängande frågor. Avsikten är att det ekonomiska ansvaret
för vårdanstalter skall ligga hos landsfingskommuner och vissa kommuner. Det
är vidare en avsikt att i detta sammanhang också överväga det ekonomiska
ansvaret för inackorderingshemmen. De statsbidrag som utgår till dessa
institutioner finner jag därför inte anledning att beröra i detta sammanhang.
Vad gäller statsbidragen i
övrigt fill nykterhetsvård och narkomanvård delar jag utredningarnas
uppfattning att bidragen till administrativa kostnader och särskilda
vårdinsatser inom nykterhetsvården bör avvecklas. Utredningarna föreslår att
bidragen till alkoholpolikliniker och vårdcentraler för narkotikamissbrukare
behåUs. De skäl som anförts för
Bilaga
2 Socialdepartementet 13
en
avveckling av specialdestinerade statsbidrag kan emellertid enligt min mening
anföras även beträffande sistnämnda bidrag liksom för bidraget till
försöksverksamhet med nytillkommande alkoholpolikliniker. Dessa bidrag har
numera i stort sett mist sin stimulanseffekt och är administrativt betungande
för såväl stat som kommun. Jag förordar därför att även dessa bidrag avvecklas.
Enligt
min uppfattning bör utvecklingsbidrag i huvudsak reserveras för sådana
verksamheter som ännu inte har funnit någon mera slutgiltig form och där
bidraget är av sådan omfattning att det har avgörande betydelse för en
utveckling av verksamheten. Bidrag till vården av narkotikamissbrukare i
behandlingshem och i enskilt hem och andra mindre behandlingsenheter är sådana
exempel. Dessa bidrag anser jag bor behåUas t. v. Sedan något år tiUbaka pågår
en försöksverksamhet beträffande tillnyklringsenheter i landstingskommunal
eller kommunal regi. Avsikten är alt vinna erfarenheter för hur
omhändertagandet av berusade personer lämpligen kan ordnas. Försöken beräknas
pågå ännu en tid, varför statsbidragen bör behållas t. v.
Om
vissa statsbidrag upphör i enlighet med vad jag har föreslagit kan kommunernas
inkomstbortfall för helt år beräknas till följande (milj. kr.).
Nykterhetsnämndernas
administration m. m. 123
Alkoholpolikliniker 51
Vårdcentraler
för narkotikamissbrukare och
nytillkommande
alkoholpolikliniker 18
192
Även
dessa medel bör tUlföras kommunerna genom skatteutjämnings-systemet.
Jag
anser således att bidragen till administration m. m. av kommunernas
nykterhetsvård, alkoholpolikliniker och vårdcentraler för narkotikamissbrukare
samt försök med nytillkommande alkoholpolikliniker bör upphöra fr. o. m. den 1
januari 1980. Bidragen fiU vård i enskilt hem eller små behandlingsenheter samt
tUl försöksverksamhet med tiUnykt-ringsenheter bör däremot t. v. behållas. På
grund av bidragens konstruktion med eftersläpning i utbetalningarna påverkas
inte anslaget för budgetåret 1979/80.
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att
godkänna vad jag anfört om slopande av nuvarande siats-bidrag till kommunernas
nykterhetsvård.
(8)
Bidrag till anordnande av vissa institutioner för psykiskt utvecklingsstörda
Statsbidrag
utgår tUl kostnad för nybyggnad, tiUbyggnad eUer inköp
Prop.
1978/79: 95 14
av
byggnad, jämte ombyggnad som kan behövas för att anordna lokaler för elevhem,
inackorderingshem, vårdhem, specialsjukhus, särskola, daghem för barn eller
sysselsättningshem. Bidraget utgår med 50 % av den verkliga kosinaden, dock med
högst 9 000 kr. för varje plats. För anordnande av elevhem, inackorderingshem,
särskola, daghem för bam eller sysselsättningshem i förhyrda lokaler utgår
engångsbidrag med nämnda belopp. Bidragsbestämmelserna återfinns i kungörelsen
(1963: 350 ändrad senasi 1976: 218) angående statsbidrag tUl omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda. KEU 76 föreslår att bidraget skall upphöra med
hänsyn tUl dess ringa betydelse för landstingskommunernas ekonomi. Anslaget för
budgetåret 1979/80 har i årets budgetproposition preliminärt förts upp med 11
milj. kr.
Föredraganden
Jag
delar uppfattningen att det inte finns anledning att behålla ett särskilt
statsbidrag till anordnande av vissa institutioner för psykiskt utvecklingsstörda
enligt den ifrågavarande kungörelsen. Statsbidraget bör upphöra i och med
utgången av kalenderåret 1979.
Reglema
för avvecklingen av anordningsbidraget bör utformas så att ansökan om
statsbidrag enligt nu gällande bestämmelser skall ha inkommit till
huvudtillsynsmyndigheten senast den 31 december 1979. Vidare skaU, om inte
särskilda skäl föranleder annat, byggnadsförelaget eller verksamheten vid
ifrågavarande institution eller motsvarande starta senast den 30 juni 1980.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört beräknas de sammanlagda utbetalningarna
till 16 milj. kr. för nästa budgetår. Med hänsyn till beräknad reservation vid
ingången av budgetåret 1979/80 bör anslaget föras upp med 5 milj. kr.
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
1. godkänna vad jag har anfört om slopande av statsbidrag till omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
2. till Bidrag till anordnande av vissa institutioner för psykiskt
utvecklingsstörda för budgetåret 1979/80 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 5 000 000 kr.
Prop. 1978/79: 95 15
Bilaga 2.1
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962: 392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1962: 392) om
hustrulUlägg och kommunalt bostadstUlägg fill folkpension skaU ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §1
Kommun skall för varje år be- Kommunala bostadstillägg skall
strida kostnaden för kommunala bekostas av den kommun där den
bostadstillägg, vilka under året ut- pensionsberättigade är mantalskri-
betalats för pensionsberättigade ven.
som äro mantalsskrivna i kommu- TiU kommunens kostnader enligt
nen. Kostnaden beräknas enligt första stycket utgår statsbidrag
föreskrifter som regeringen med- enligt bestämmelser som regering
delar, en meddelar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.
Bilaga 2.2
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 143) om
bidragsförskott dels att 20 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att 20 a §
skall upphöra att gäUa.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §2
Utgift för bidragsförskott bestri- Kostnaderna för bidragsförskott
des, i den mån ersättning ej kun- täcks av statsmedel
i den mån er-nat uttagas av den underhällsskyl- sättning inte kan tas ut av
den un-dige, till tre fjärdedelar av stats- derhållsskyIdige. verket och
till en fjärdedel av den kommun, där vårdnadshavaren är mantalsskriven eller,
om han ej är mantalsskriven i någon kommun, den kommun där barnet är bosatt.
1 Ändrad senast 1974: 776. - Senaste lydelse 1976: 277.
Prop.
1978/79: 95 16
Kommun
skall därutöver er sätta statsverket för kostnader för handhavandet av
bidragsförskottsverksamheten med belopp motsvarande fem procent av summan av
kostnaderna för de bidragsförskott, som hänföras till kommunen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980.
I
fråga om bidragsförskott som utgivits före lagens ikraftträdande tillämpas 20 §
i dess äldre lydelse och avräkning sker enligt 20 a §. Ersättningsbelopp som betalas
av den underhållsskyldige efter ikraftträdandet skall dock inte avräknas från
utgifterna enligt 20 § första stycket.
BUaga 2.3
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp
Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1956: 2) om socialhjälp
dels
att 23, 31 och 32 §§ skaU upphöra att gäUa,
dels
att 17, 24 och 58 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
17 §
Kan det antagas att ersättning Kan det antagas att ersättning
för hjälpkostnaden eller del därav för hjälpkostnaden eller del därav
kommer att sökas av annan kom- kommer att sökas av annan kom
mun, av enskUd person eller av mun eller av enskUd person, skall
staten, skall över utredning, som över utredning, som avses i 16 §,
avses i 16 §, upprättas särskilt pro- upprättas särskilt protokoll, vilket
tokoll, vilket skall innehålla skall innehålla
a) uppgift om hjälpsökandens namn, ålder, civilstånd,
födelseort och bostadsadress;
b) redogörelse för hans levnadsförhållanden och
ekonomiska omständigheter samt för hans hjälpbehov och anledningen därtill;
c) uppgift om hans mantals- c)
uppgift om hans mantalsskrivning för det år hjälpen avser skrivning
för det år hjälpen avser jämte de upplysningar i övrigt, jämte
de upplysningar i övrigt, som äro erforderliga för tillämp- som äro erforderliga för tillämpningen av 22 och
25 §§; samt ningen av 22 §; samt
d) uppgift,
huruvida enskild person finnes, för vilken ersättningsskyl
dighet enligt 35, 36 eller 40 § kan föreligga, med angivande av varje
sådan persons namn och bostadsadress.
1
Senaste lydelse av 23 § 1960: 98
Bilaga
2 Socialdepartementet 17
Protokollet
skall underskrivas av den, som verkställt utredningen. Hjälpsökanden skall
såvitt möjligt genom påskrift av protokollet bestyrka riktigheten av de
uppgifter, som lämnats av honom.
Nuvarande
lyddse Föreslagen lydelse
24 §2
Ersättning,
som avses i 22 eller Ersättning, som avses i 22 §,
23
§, utgår med det belopp, vartill utgår med det belopp, vartill kom-
kommunens
kostnader för hjälpen munens kostnader för hjälpen skä-
skäligen
kunna uppskattas. ligen kunna uppskattas.
Där
så finnes påkallat, äger regeringen fastställa taxa, enligt vilken ersättning
skall utgå för vård i hem, som avses i 18 §, eller å anstalt eller annan
inrättning.
58 §3
Över länsstyrelsens slutliga be- Över länsstyrelsens slufiiga be
slut i sådant mål eller ärende, som slut i sådant mål eller ärende, som
avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, avses i 27, 30, 39 eller 40 §, 52 §
52 § andra eller tredje stycket el- andra eller tredje stycket eller 54 §
ler 54 §, må besvär anföras hos må besvär anföras hos kammar
kammarrätten. Talan må dock ej rätten. Talan må dock ej fuUföljas
fuUföljas endast beträffande ränta endast beträffande ränta eller rät-
eller rättegångskostnad. tegångskostnad.
Har
mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länsstyrelser,
och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade beslutet, må i samband
därmed föras talan även mot beslut som dessförinnan meddelats i målet; och
skall sådant beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess helhet.
Har
länsstyrelse eller kammarrätt förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går
beslutet härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga om statsbidrag som avser tid före ikraftträdandet.
Bilaga 2.4
Förslag
tili
Lag
om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
Härigenom
föreskrivs att 71 § barnavårdslagen (1960: 97) skall ha nedan angivna lydelse.
71 §
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vad i 2224 §§ lagen om
so- Vad i 22 och 24 §§ lagen om so
cialhjälp är stadgat om rätt för cialhjälp är stadgat om rätt för
-
Senaste lydelse 1975: 704 3 Senaste lydelse 1971: 664
opaginerad Kontrollera mot PDF
kommun att av annan kommun
eller av staten erhålla ersättning för socialhjälp, som lämnats enligt 12 §
nämnda lag, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommuns rätt att
erhålla ersättning för utgift, som föranletts av att någon omhändertagits för
samhällsvård.
Beträffande sådan
ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad som för motsvarande fall är stadgat
i 2529, 31 och 52 §§ lagen om socialhjälp.
kommun att av annan kommun
erhålla ersättning för socialhjälp, som lämnats enligt 12 § nämnda lag, skall
äga motsvarande tilllämpning i fråga om kommuns rätt att erhålla ersättning
för utgift, som föranletts av att någon omhändertagits för samhällsvård.
Beträffande sådan
ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad som för motsvarande fall är stadgat
i 2529 §§ lagen om socialhjälp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga om statsbidrag som avser tid före ikraftträdandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:95 Bilaga 3
Proposition om den kommunala ekonomin
Budgetdepartementets verksamhetsområde
Prop. 1978/79: 95
Bilaga 3
Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-03-01
Föredragande:
statsrådet Mundebo
Anmälan
till proposition om den kommunala ekonomin såvitt avser budgetdepartementets
verksamhetsområde
1
Vissa frågor rörande nytt skatteutjämningssystem Lag om
skatteutjämningsbidrag
Jag
har tidigare denna dag behandlat utformningen av den föreslagna reformeringen
av skatteutjämningssystemet (avsnitt 2.7). Inom budgetdepartementet har
upprättats ett förslag till lag om skatteutjämningsbidrag. Förslaget bör fogas
tiU protokoUet {bilaga 3.1).
Liksom
hittills bör bestämmelserna om skatteutjämningsbidrag tas in i en särskUd lag.
Nuvarande
bestämmelser för skatteutjämningsbidrag tiU kyrkliga kommuner förs över
oförändrade till den nya lagen.
Som jag redan har nämnt i
den allmänna motiveringen tidigare denna dag bör de nya reglerna för
skatteutjämningsbidrag inte tUlämpas fuUt ut med en gång. Jag föreslår att de
nya reglerna för beräkning av tillförsäkrad skattekraft tillämpas första
gången i fråga om bidragsåret 1980 men att endast en viss andel av den, i
förhållande till nu gällande regler, ökade skattekraftsgarantin får
tillgodoräknas detta år. Jag återkommer strax till frågan om hur bidragen skall
beräknas under detta övergångs-år. Med mitt förslag skulle då de nya reglerna
för beräkning av tUlför-säkrad skattekraft tillämpas fullt ut först bidragsåret
1981. Vissa övergångsbestämmelser krävs också för bidragsåren 1980 och 1981
vid beräkning av det kommunala skatteunderlaget. Den nya lagen kan således
tillämpas fullt ut först i fråga om bidragsåret 1982.
I 5 och 6 §§ anges den
skattekraft som skall gälla som grundgaranfi. Med denna som utgångspunkt
beräknas årligen den tUlförsäkrade skattekraften enligt bestämmelserna i 7 och
8 §§. Jag har tidigare denna dag vid min redogörelse för utformningen av det
nya skatteutjämningssyslemet behandlat de årliga beräkningar som skall göras.
En föreskrift härom finns i 7 §. Jag kan vidare nämna att föreskriften i 7 § om
hänsynsta-
1
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 3
Prop. 1978/79: 95 2
gande
till kostnader för kommunala bostadstillägg till folkpension skall tillämpas
först bidragsåret 1981. Föreskriften om detta bör tas in bland
övergångsbestämmelserna.
En
nedre gräns för den tillförsäkrade skattekraften finns angiven i 8 § första
stycket i form av en föreskrift att inte någon kommun eller landstingskommun
skall tillförsäkras en skattekraft som undersfiger 100 % av medelskattekraften.
I 8 § andra stycket finns ytterligare en garanti-regel. Den utgår från vad som
gällde det sista året när äldre regler var tillämpliga. Eftersom jag tidigare
har föreslagit att de nya reglerna skall tiUämpas första gången i fråga om
bidragsåret 1980 måste bidragsåret 1979 tas tUl utgångspunkt för denna del av
garantin. Vid fastställande av garantin enligt 8 § andra stycket tillämpas
äldre regler över huvud taget. Det betyder att utöver tillförsäkrat
skatteunderlag enligt lagen (1973: 433) om skatteutjämningsbidrag beaktas även ökningen
av den tiUförsäkrade skattekraften med 2 procentenheter enligt förordningen
(1978: 875) om särskilt statsbidrag fill kommuner och landstingskommuner under
år 1979. Den tillförsäkrade procenten av medelskattekraften skall därutöver
ökas med minst en procentenhet. Garantiregeln i 8 § andra stycket omfattar även
de särskilda bidragsbestämmelserna för fritidsfastigheter och
avfolkningskommuner i nuvarande lag om skatleutjämningsbidrag. Därvid bör de
nuvarande bestämmelserna om fritidsfastigheter i 7 § andra stycket beaktas
genom att kommunens skatteunderlag per invånare för garantibelopp för
fritidsfasfigheter enligt 1978 års taxering slälls i relation till
medelskattekraften enligt samma taxering, inkl. bidragsunderlag enligt
förordningen (1972: 140) om skattebortfallsbidrag. Den tiUförsäkrade procenten
av medelskattekraften enligt 8 § andra stycket bör avrundas till närmaste hela
tal. Om första decimalen är siffran 5 skall avrundning ske uppåt.
De
föreslagna bestämmelserna i 13 § innebär att senaste ansökningsdag för extra
skatteutjämningsbidrag senareläggs med två månader jämfört med nuvarande
bestämmelser. Förslaget i denna del motiveras av önskemål om en senareläggning
som har framförts från kommunerna.
Enligt
min mening torde det inte behövas någon specialregel om att
skatleutjämningsbidrag skall tas upp bland inkomsterna i en kommunal budget. De
nuvarande beslämmelserna i 14 § bör därför inte överföras till den nya lagen.
Förändringen
av taxeringsarbetet i första instans, den s. k. RS-reformen, får vissa
konsekvenser för förslaget till lag om skatteutjämningsbidrag. RS-reformen som
tUlämpas första gången vid 1979 års taxering innebär, såvitt nu är av intresse,
en förlängning av taxeringsperioden från utgången av juni tiU utgången av
oktober. Detta medför att nuvarande tidpunkt för fastställande av
skatteunderlag måste senareläggas. Å andra sidan måste kommunerna och
landstingskommunerna alltjämt i god tid få erforderliga upplysningar för sitt
budgetarbete. Jag föreslår där-
Bilaga 3 Budgetdepartementet 3
för
alt preliminära besked får lämnas. När taxeringsarbetet är avslutat skall
slutligt besked lämnas. Länsstyrelse skall således senast den 25 januari
bidragsåret fastställa tUlskott av skatteunderlag. Dessförinnan skall ett
preliminärt besked lämnas vid samma tidpunkt som gäller för nuvarande
fastställelse av tillskott av skatteunderlag, dvs. senast den 10 september året
före bidragsåret. Bestämmelser om detta bör tas in i 11 §. Motsvarande system
bör användas för fastställandet av medelskattekraften. Här bör tidpunkten
senareläggas från den 25 augusti till den 31 december året före bidragsåret.
Preliminärt besked om medelskatte-kraflen skall lämnas av statistiska
centralbyrån enligt bestämmelser som kommer att utfärdas av regeringen.
Jag kommer i annat
sammanhang senare denna dag att lägga fram förslag om ändring i lagen (1965:
269) med särskUda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av
skatt m. m. Ändringarna påverkar beräkningen av det kommunala skatteunderlaget
fr. o. m. 1981 års taxering. Med anledning härav bör särskilda
övergångsbestämmelser tillämpas för bidragsåren 1980 och 1981 vid fastställelse
av skatteunderlaget enligt 2 §. För dessa båda bidragsår skall det kommunala
skatteunderlaget dvs. för taxeringsåren 1979 resp. 1980 beräknas enligt de bestämmelser
som gäller enligt nuvarande lagstiftning.
Som jag nyss har nämnt bör
de nya bestämmelserna om fillförsäkrad skattekraft kunna tillämpas fullt ut
först i fråga om bidragsåret 1981. För bidragsåret 1980 föreslår jag att
särskilda övergångsbestämmelser införs. För kommuner och landstingskommuner
som har en lägre egen skattekraft än den som tUIförsäkras enligt 8 § andra
stycket minskad med en procentenhet, dvs. den totalt garanterade skattekraften
för bidragsåret 1979 inkl. det särskUda statsbidraget om 2 procentenheter, bör
följande gäUa. Skatteutjämningsbidrag för bidragsåret 1980 beräknas på det
tiUskott av skatteunderlaget som erhålls vid tillämpning av 8 § andra stycket
varvid den där angivna ökningen skall göras med två procenlenheler i stället
för tre, utökat med hälften av skUlnaden mellan detla tillskott och det
tillskott som erhåUs vid tillämpning av 7 och 8 §§. För kommuner och
landstingskommuner som har en högre egen skattekraft än den som anges i 8 §
andra stycket minskad med en procentenhet innebär övergångsbestämmelserna
följande. Skatteutjämningsbidrag för bidragsåret 1980 beräknas på hälften av
skillnaden mellan det tillförsäkrade skatteunderlaget enligt de nya regierna
och det egna lägre skatteunderlaget. Vid beräkning av tiUskott av
skatteunderlag som framkommer genom halverade tillskott skall inte avrundning
ske tUl hela hundratal skattekronor.
Med
hänvisning tUl det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att
antaga förslaget tiU lag om skatteutjämningsbidrag.
Prop.
1978/79: 95 4
Anslagsfrågor
för budgetåret 1979/80 DRIFTBUDGETEN
ÅTTONDE
HUVUDTITELN
D.
Bidrag och ersättningar till kommunerna
D
2. Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.
1977/78
Utgift 3 463 549 905 1978/79 Anslag 3 925 000 000 1979/80 Förslag 5 325 000 000
I
prop. 1978/79:100 (bU. 11 s. 81) har regeringen föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet, tUl Skatteutjämningsbidrag till
kommunerna m. m. beräkna ett förslagsanslag av 3 925 milj. kr. Jag anhåller att
nu få ta upp denna fråga.
Skatteutjämningsbidrag
utgår till kommuner, landstingskommuner och kyrkliga kommuner. Jag har tidigare
denna dag redogjort för de regler som gäller för skatteutjämningsbidragen under
år 1979. Vidare har jag föreslagit en reformering av skatteutjämningssystemet
för kommuner och landstingskommuner fr. o. m. år 1980. För en närmare beskrivning
av förslaget hänvisar jag till mina tidigare överväganden.
Samma
system som f. n. tiUämpas bör gäUa även i fortsättningen för de kyrkliga
kommunerna. Dessa får samma skatteutjämningsbidrag i kronor räknat som under år
1973, men med en årUg femprocentig uppräkning av nästföregående års
bidragsbelopp. Under år 1979 uppgår bidraget tUl de kyrkliga kommunerna till
125 milj. kr. och det kommer för år 1980 att uppgå till 132 milj. kr.
Extra
skatteutjämningsbidrag beslutas av regeringen efter prövning från fall till
faU. För att få extra skatteutjämningsbidrag bör man kunna påvisa att något
speciellt har inträffat, som man inte har kunnat råda över och som påtagligt
har försämrat ekonomin. Ett annat skäl är att sökandens ekonomiska situation
är sådan att det eljest framstår som skäligt att komplettera den ordinarie
bidragsgivningen. Jag har tidigare denna dag (avsnitt 2.7) förordat att de
allmänna kriterier som har gällt för tilldelning av extra
skatteutjämningsbidrag under senare år bör till-lämpas även fortsättningsvis.
Extra
skatteutjämningsbidrag för år 1979 har av regeringen beviljats 45 kommuner och
en församling. Det sammanlagda beloppet för dessa bidrag uppgår till 115 milj.
kr. Behovet av extra skatteutjämningsbidrag för år 1980 är svårt att förutsäga.
De förbättringar av skatteutjämningssystemet som jag har föreslagit bör dock
leda till att behovet minskar. Det är emellertid svårt att redan nu överblicka
hur stort behovet blir. Vid min beräkning av anslagsbehovet utgår jag därför
från samma belopp som extra skatleutjänaningsbidrag utgår med under år 1979.
Bilaga
3 Budgetdepartementet 5
I
det föreslagna nya skalteutjämningssystemet kommer större hänsyn att tas till
kostnadskillnader som orsakas av kommunernas och landstingskommunernas olika
ålderssammansättning. Kommuner och landstingskommuner vilkas åldersstruktur
orsakar högre kostnader än genomsnittet erhåller tillägg till grundgarantin,
medan kommuner och landstingskommuner med lägre kostnader än genomsnittet i
detta avseende får vidkännas avdrag. Den grundläggande skattekraftsgarantin
kompletteras vidare med tillägg till kommuner som har en större befolkningsminskning
än 5 % under den senaste tioårsperioden.
Den
årliga framräkningen av kostnadsavvikelserna för ålderssammansättning och
befolkningsminskning kräver att vissa uppgifter samlas in. För utjämningen av
kommunernas kostnader för statskommunala bostadsbidrag och kommunala
bostadstillägg tiU pensionärer behövs årliga uppgifter om de genomsnittliga
kostnaderna per invånare för bostadsbidrag och bostadstillägg i riket och hur
mycket kommunernas kostnader avviker från genomsnittet. KEU 76 föreslår att
dessa uppgifter avseende närmast föregående år lämnas till resp. länsstyrelse
senast den 1 juli, av bostadsstyrelsen i fråga om de statskommunala
bostadsbidragen och av riksförsäkringsverket i fråga om bostadstilläggen till
pensionärer. Eftersom utjämningen av kostnaderna för barnomsorgsverksamheten
delvis skall grundas på utnyttjat antal platser är det nödvändigt att även
dessa kostnader utjämnas i efterhand. KEU 76 föreslår att socialstyrelsen senast
den 1 juli lämnar resp. länsstyrelse uppgift om antalet statsbidragsberättigade
barnomsorgsplatser i länets kommuner under föregående år. Med ledning härav och
med uppgifter om antalet invånare i åldersgrupperna O6 och 712 år kan
kostnadsskUlnaderna för barnomsorgsverksamheten beräknas. Nettokostnaden för
sjukvård bör räknas om årligen på grundval av sjukvårdshuvudmännens senast
fastställda bokslut och redovisning av antal vårddagar. Uppgifter härom bör
senast den 1 juli inhämtas från Landstingsförbundet.
För
egen del förordar jag att den årliga omräkningen av åldersfaktorn utförs
centralt av statistiska centralbyrån (SCB). Det blir smidigare och rationellare
än om 24 länsstyrelser var och en för sig gör beräkningarna. Dessutom begränsas
arbetet för de uppgiftslämnande myndigheterna. Berörda myndigheter bör således
senast den 1 juli lämna erforderliga uppgifter till SCB. Det bör vidare ankomma
på SCB att samtidigt från Landstingsförbundet inhämta de uppgifter som behövs.
En ytterligare faktor som talar för att SCB bör utföra omräkningen är att
centralbyrån redan har tUlgång tUl andra uppgifter som behövs vid omräkningen,
såsom åldersfördelning i olika kommuner och landstingskommuner samt
befolkningsförändringar. Resultatet av de av SCB utförda beräkningarna skall
tillställas länsstyrelserna.
Regeringen
bör bemyndigas att fastställa och vid förändrade förhållanden, exempelvis vid
ändringar av regler för statsbidrag tUl speciella
Prop. 1978/79: 95 6
verksamheter,
justera de kostnader per enhet av olika faktorer som skall användas vid framräkningen
av de kostnadsskillnader som beror på olikheter i åldersstrukturen. Under
normala omständigheter bör dock den årliga omräkningen av dessa enhetskostnader
utföras av SCB genom en indexomräkning.
I likhet med KEU 76
förordar jag att de framräknade kostnadsawikelserna för ålderssammansättning
och befolkningsminskning anges i termer av skattekraftsgaranti. De närmare
föreskrifter för den årliga omräkningen till skattekraftsgaranti liksom de
övriga anvisningar som berörda myndigheter behöver för att tillämpa
skatteutjämningsreglerna bör utfärdas av riksskatteverket som har motsvarande
uppgifter i fråga om de nuvarande skatteutjämningsreglerna.
I delta sammanhang bör
också nämnas att de nya formerna för taxeringsarbetet i första instans som
börjar tUlämpas fr. o. m. 1979 års taxering leder till vissa förändringar i de
hittillsvarande administrativa rutinerna. Genom förlängningen av
taxeringsperioden kan definitiv uppgift om storleken på det tiUskjulna
skatteunderlaget lämnas tUl kommuner och landstingskommuner först under januari
månad bidragsåret. Till ledning för det kommunala budgetarbetet skall dock
länsstyrelsema senast den 10 september året före bidragsåret lämna kommuner och
landstingskommuner uppgift om preliminärt beräknat tillskott av skatteunderlag.
För att länsstyrelserna skall kunna lämna sådan uppgift fordras att SCB gör en
preliminär beräkning av medelskattekraften. Den definifiva medelskattekraften
skaU faststäUas av SCB senast den 31 december året före bidragsåret.
Beräkningarna av åldersstruklurfaktor
och tillförsäkrad skattekraft bör som jag nämnt utföras av SCB. De merkostnader
SCB orsakas härav bör under budgetåret 1979/80 få belasta anslaget
Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. I den mån SCB åsamkas
merkostnader redan under innevarande budgetår bör dessa på samma sätt få
bestridas från motsvarande anslag för budgetåret 1978/79.
Ordinarie och extra
skatteutjämningsbidrag uppgår under år 1979 fill sammanlagt 4 009 milj. kr.
Bidragen under år 1980 är beroende av den fortsatta utvecklingen av
skatteunderlaget och av de kommunala skattesatserna för samma år. Vidare är
skatteutjämningsbidraget för år 1980 beroende av de skattekraftsgarantier för
kommuner och landstingskommuner för år 1980 som framkommer vid omräkningen
under sommaren 1979. Koslnadema kan aUtså inte nu beräknas med säkerhet. Om
man utgår från skattesatserna för år 1979 och antar en viss höjning av
skatteunderlaget samt att åldersstruktur m. m. i kommuner och landstingskommuner
är desamma som då KEU 76 lade fram sitt betänkande kan de sammanlagda bidragen
för år 1980 beräknas till ca 6 640 milj. kr. Hälften av beloppen för resp.
kalenderår 1979 och 1980, 5 325 milj. kr. utbetalas under budgetåret 1979/80.
Jag förordar att anslaget förs upp med detta belopp.
Bilaga 3
Budgetdepartementet 7
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att
till Skatteutfämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret 1979/80
anvisa ett förslagsanslag av 5 325 000 000 kr.
D
6. Särskilt statsbidrag till landstingskommuner m. fl. under år 1980
Nytt
anslag (förslag) 50 000 000 kr.
Vid
min genomgång av det nya skatteutjämningssystemet tidigare denna dag (avsnitt
2.9) har jag förordat att det särskilda bidrag som under år 1979 utgår till
kommuner och landstingskommuner förnyas övergångsvis för år 1980 för de
landstingskommuner och Iandstingsfria kommuner som inte kommer att omfattas av
det nya skatteutjämningssystemet. Bidraget bör utgå med 45 kr. per invånare i
de berörda lands tingskommunerna och Iandstingsfria kommunerna. Medelsbehovet
kan för kalenderåret 1980 beräknas till ca 100 mUj. kr., varav hälften utbetalas
under budgetåret 1979/80. Jag förordar därför att 50 milj. kr. tas upp i
statsbudgeten för nästa budgetår under ett förslagsanslag benämnt Särskilt
statsbidrag till landsfingskommuner m. fl. under år 1980.
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att
till Särskilt statsbidrag till landstingskommuner m. fl. under år 1980 för
budgetåret 1979/80 anvisa ett förslagsanslag av 50 000 000 kr.
2
Statsbidrag till kommunernas kostnader för kommunala taxeringsrevisorer
Enligt
13 § taxeringslagen (1956: 623) kan en kommun förordna tjänsteman hos kommunen
att granska deklarationer och andra handlingar. Sådana tjänstmän skall
godkännas av länsstyrelsen och detta godkännande kan när som helst återkallas.
Enligt den före den 1 januari 1979 gäUande lydelsen av detta lagrum föreskrevs
att dessa tjänstemän hade att granska deklarationer och uppgifter enligt de
närmare föreskrifter som länsstyrelsen och ordföranden i vederbörande
taxeringsnämnd fann skäl att meddela. De skulle vidare göra de erinringar hos
nämndens ordförande som granskningen ger anledning tUl och i övrigt bilräda
ordföranden vid fullgörandet av dennes åligganden. Denna inriktning av arbetet
kvarstår i sak även om den inte längre finns inskriven i lagtexten.
Om de särskilda anstalter
för taxeringsarbetet som en kommun har åtagit sig genom att på delta sätt
ställa tjänstemän till förfogande anses ha särskUt värde för det allmänna kan
kommunen enligt 129 § 1 mom.
Prop. 1978/79: 95 8
2)
taxeringslagen få statligt bidrag till de kostnader som kommunen härigenom har
fått vidkännas. Beslut om sådant bidrag meddelas av länsstyrelsen enligt
närmare bestämmande av regeringen. Enligt 59 § taxeringskungörelsen (1957:
513) skall kommun, som vill framställa anspråk på bidrag, komma in till
länsstyrelsen senast den 1 augusti under taxeringsåret med framställning
avseende tiden den 1 juli året före taxeringsåretden 30 juni taxeringsåret.
Uppgift om kommunens kostnader skall fogas tUl framställningen. Länsstyrelsen
skall i sin tur senast den 1 september under taxeringsåret göra en
framställning tUl regeringen om anvisande av medel till bidraget.
De
samlade statsbidragen till kommunernas kostnader för dessa s. k. kommunala
taxeringsrevisorer har successivt minskat i omfång sedan uppbördsväsendet
förstatligades år 1967. Regeringens senaste beslut om bidrag, som meddelades i
december 1978 och avsåg budgetåret 1977/78, omfattade bidrag om sammanlagt 472
800 kr. tUl de åtta kommunerna Stockholm, Uppsala, Linköping, Norrköping,
Malmö, Halmstad, Borås och Gävle. Bidraget utgjorde hälften av lönekostnaden
för ifrågavarande tjänstemän. Bidragsunderlaget omfattade nio heltidsarbetande
tjänstemän, vartill kom tre tjänstemän som ägnat delar av sin arbetstid åt
hithörande arbetsuppgifter.
Vid
sin genomgång av de speciella statsbidragen till kommunerna har 1976 års
kommunalekonomiska utredning funnit att det i de flesta fall inle finns fasta
samarbets- och samverkansformer mellan den statliga skatteadministrationen och
de kommunala taxeringsrevisorerna. Utredningen ansåg att den totala
effektiviteten i skatteadministrationen skulle höjas om de kommunala
taxeringsrevisorerna inordnades i den statliga administrationen. Personalen
skulle därigenom också få bättre möjligheter lill utveckling i arbetet och
därmed på ett för staten effektivare sätt ulföra löpande arbetsuppgifter.
Utredningen har därför föreslagit att statsbidraget skall upphöra och alt de
kommunala taxeringsrevisorerna skall överföras tUl den statliga
granskningsorganisationen.
Denna
fråga berör endast en begränsad del av kommunerna i riket. Flertalet
remissinstanser har heUer inte kommenterat den särskUt i sina yllranden över
kommunalekonomiska utredningens förslag. De som har särskilt behandlat frågan,
nämligen länsstyrelsen i Stockholms län, Helsingborgs och Gävle kommuner samt
Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer har inte tUlstyrkt förslaget;
Gävle kommun har dock tiUstyrkt det under förutsättningen att man tar bort
bidraget i samband med att ett nytt skatteutjämningssystem införs och att den
kommunala beskattningen av juridiska personer avskaffas.
För
egen del anser jag att även om de hittillsvarande erfarenheterna av de
kommunala taxeringsrevisorernas arbetsinsatser i nuvarande former är positiva
förutsättningarna för ett effektivt och väl fungerande taxeringsarbete är
störst om taxeringsarbetet hålls samman inom
Bilaga
3 Budgetdepartementet 9
ramen
för en och samma organisation. Taxeringsorganisationen har under de senaste
åren byggts ut i betydande omfattning. Det finns därför inte längre samma behov
som tidigare av biträde från kommunala taxeringsrevisorer. Jag kan med hänsyn
härtill efter samråd med chefen för kommundepartementet ansluta mig till
kommunalekonomiska utredningens förslag om att den nuvarande
staisbidragsgivningen upphör. Möjligheten för en kommun att efter
länsstyrelsens godkännande förordna en tjänsteman att granska deklarationer m.
m. bör finnas kvar för de fall där kommunen finner en sådan
granskningsverksamhet vara av värde för kommunen. Något statsbidrag för sådana
kostnader bör dock, i ljuset av den samlade bedömning av olika statliga bidrag
som sker i förevarande sammanhang, inte längre utgå. Om kommunerna inte vill
begagna sig av denna möjlighet bör strävan vara att bereda nuvarande kommunala
befattningshavare möjlighet att förordnas på tjänster inom lokal
skattemyndighet eller länsstyrelse. Jag erinrar om att lokal skattemyndighet,
och i regel också länsstyrelse, finns på de orter där de kommunala
taxeringsrevisorerna f. n. arbetar.
När
det gäller tidpunkten för den förändring jag förordar bör den nya ordningen
tUlämpas fr. o. m. 1980 års taxering. Det innebär, enligt vad som följer av de
regler som gäller för bidragsprövningen enligt taxeringslagstiftningen och som
jag har redogjort för i det föregående, att någon besparing inte uppkommer på
statsbudgeten förrän under budgetåret 1980/81. I det avlämnade förslaget tUl
statsbudget för budgetåret 1979/80 har medel för ifrågavarande statsbidrag
beräknats i hitfillsva-rande ordning inom det under åttonde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget Koslnader för årlig taxering m. m. (prop. 1978/79:
100 bil. 11 s. 75).
När
det gäller förslag till den ändring i taxeringslagen som följer av milt
ställningstagande i denna fråga återkommer jag senare i annat sammanhang.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår
riksdagen
att
godkänna vad jag har förordat om upphörande av den särskUda
staisbidragsgivningen för kommunala taxeringsrevisorer.
Prop.1978/79: 95 10
Bilaga 3.1
Förslag
till
Lag
om skatteutjämningsbidrag
Härigenom
föreskrives följande.
1 § Landstingskommun, kommun, församling, pastorat
och annan kyrklig samfällighet som har beskattningsrätt kan få skatteutjämningsbidrag
enligt denna lag.
2
§ I lagen förstås med
bidragsår
det år under vUket skatteutjämningsbidrag utgår,
skatteunderlag antalet
skattekronor och skatteören enligt taxeringsnämnds beslut rörande taxeringen
till kommunal inkomstskatt året före bidragsåret,
skattekraft kvoten mellan
landstingskommuns eller kommuns skatteunderlag och antalet i
landstingskommunen respektive kommunen kyrkobokförda invånare vid ingången av
året före bidragsåret,
medelskaltekraft kvoten
mellan skatteunderlaget för riket och antalet i riket kyrkobokförda invånare
vid ingången av året före bidragsåret.
3 §
TiU landsfingskommun och kommun utgår skatteutjämningsbidrag
om skatteunderlaget understiger det skatteunderlag som motsvarar den
tillförsäkrade skattekraften erUigt 7 och 8 §§. Bidraget utgår med ett
belopp som motsvarar produkten av det enligt 4 § beräknade tillskottet
av skatteunderlag och skattesatsen för bidragsåret.
Till församling, pastorat
och annan kyrklig samfällighet utgår skatteutjämningsbidrag med det belopp som
enligt förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag har utgått för
bidragsåret 1973 med fem procents årlig ökning.
4 §
TiUskott av skatteunderlag till landstingskommun och kommun
utgör skillnaden mellan det skatteunderlag som motsvarar den tillför
säkrade skattekraften enligt 7 och 8 §§ och landstingskommunens
respektive kommunens skatteunderlag.
Tillskott av
skatteunderlag avmndas tiU närmast hela hundratal skattekronor, varvid 50
skattekronor avrundas uppåt.
5 §
För landsfingskommun gäUer nedan angiven skattekraft i procent
av medelskattekraften som grundgaranti, nämligen
136
%: Norrbottens läns landsfingskommun
127
%: Västerbottens läns landstingskommun
124
%: Jämfiands läns landstingskommun
115
%: Västernorrlands läns landstingskommun
106
%: Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs läns
landstingskom
muner
103
%: Övriga landstingskommuner
6 §
För kommun gäller nedan angiven skattekraft i procent av medel
skattekraften som grundgaranti.
Bilaga 3 Budgetdepartementet
11
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bohus
Älvsborgs
Län
Grundgaranti: skattekraft i procent av medelskattekraften
Kommuner
Stockholms
106
Samtliga
Uppsala
103
Enköping och Uppsala
106
Håbq, Tierp, Älvkarleby och Östhammar
Södermanlands
103
Samtliga
Östergötlands
103
Finspång, Linköping, Mjölby, Motala, Norrköping, Söderköping,
Åtvidaberg och Ödeshög
106
Boxholm, Kinda och Valdemarsvik
109
Ydre
Jönköpings
103
Jönköping, Nässjö, Tranås, Vetlanda och Värnamo
106
Aneby, Eksjö, Gislaved, Gnosjö, Sävsjö och Vaggeryd
Kronobergs
103
Alvesta, Ljungby, Växjö och Älmhult
106
Markaryd
109
Lessebo, Tingsryd och Uppvidinge
Kalmar
103
Samtliga utom Högsby
106
Högsby
Gotlands
115
Gotland
Blekinge
103
Samtliga
Kristianstads
103
Samtliga
Malmöhus
103
Samtliga
Hallands
103
Samtliga utom Hylte
106
Hylte
Göteborgs
och
103
Samtliga utom öckerö
112 103
106
103
106 103 106
Öckerö
Skaraborgs
Värmlands
112 103
Samtliga utom Bengtsfors, Dals-Ed och Färgelanda
Bengtsfors, Dals-Ed och Färgelanda Falköping, Grästorp, Götene, HJo, Lidköping,
Mariestad, Skara, Skövde, Tibro, Tidaholm, Töreboda och Vara GuUspång, Habo,
Karlsborg och Mullsjö Hammarö, Karlstad och Kristinehamn Arvika, Eda,
Filipstad, Forshaga, Grums, Hagfors, Kil, Munkfors, Storfors, Sunne, Säffle och
Årjäng Torsby
Örebro
Askersund, Degerfors, Hallsberg, Karlskoga, Kumla, Laxå
och Örebro
106
103
106 109 103 106
Västmanlands
Kopparbergs
Hällefors, Lindesberg, Ljusnarsberg och Nora Samtliga
utom Norberg och Skinnskatteberg Norberg Skinnskatteberg Borlänge och Falun
Avesta, Hedemora, Ludvika, Smedjebacken och Säter
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län
Grundgaranti: skattekraft i procent av medelskattekraften
Kommuner
109
Gagnef, Leksand, Mora, Orsa, Rättvik och Vansbro
115
Malung
127
Älvdalen
Gävleborgs
103
Gävle och Sandviken
106
Hofors och Ockelbo
109
Bollnäs, Hudiksvall, Nordanstig, Ovanåker och Söderhamn
112
Ljusdal
Västemorrlands
109
Härnösand, Sundsvall och Timrå
112
Kramfors och Örnsköldsvik
115
Ange
118
Sollefteå
Jämtlands
112
Östersund
118
Bräcke
121
Berg, Krokom, Ragunda och Åre
124
Härjedalen och Strömsund
Västerbottens
112
Umeå
115
Nordmaling, Robertsfors och Skellefteå
118
Vindeln och Vännäs
124
Norsjö
127
Dorotea och Åsele
130
Lycksele, Sorsele, Storuman och Vilhelmina
Norrbottens
121
Luleå och Piteå
127
Boden, Haparanda, Kalix och Älvsbyn
130
Gällivare och Kiruna
133
Överkalix
136
Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk, Pajala och Övertomeå
7
§ Med utgångspunkt i grundgarantin enligt 5 och 6 §§ beräknas årligen den tillförsäkrade
skattekraften. Denna utgörs av grundgarantin med tillägg eller avdrag för
åldersstrukturens inverkan på landstingskommunernas och kommunernas koslnader.
För landslingskommuner och kommuner som inte ingår i landstingskommun skall
hänsyn därvid tas till skillnader i fråga om kostnader för sjukvård. För
kommuner skall hänsyn tas till skillnader i fråga om kostnader för service
till pensionärer, grundskola, förskolans deltidsgrupper, daghem, fritidshem och
familjedaghem, slalskommunala bostadsbidrag samt kommunala bostadstillägg till
folkpension. I fråga om kommun vars folkmängd senaste tioårsperiod har minskat
skall tillägg göras för den befolkningsminskning som överstiger fem procent.
Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om
beräkningen av den tillförsäkrade skattekraften enligt första stycket.
8
§ Oaktat vad som följer av 7 § skall den tillförsäkrade skattekraften
inte i något fall understiga 100 % av medelskattekraften.
Den
tillförsäkrade skattekraften enligt 7 § får inte heller understiga vad som
motsvarar den tillförsäkrade procent av medelskattekraften,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
3 Budgetdepartementet 13
avrundad
till närmast hela tal, som gäller för bidragsåret 1979, ökad med tre
procentenheter.
9 §
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna i 7 § vid in
delningsändring som berör landstingskommun eller kommun.
Vid
indelningsändring som berör församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet
bestämmer regeringen hur utgående bidragsbelopp skall fördelas.
10 § För landstingskommun och kommun som har berörts
av indelningsändring bestämmer regeringen dels hur stor procent av medelskattekraften
som skall gälla som grundgaranti för landstingskommunen eller kommunen, dels
den procent av medelskattekraften som enligt 8 § andra stycket minst skall
fiUförsäkras landstingskommunen eller kommunen.
11 § Länsstyrelsen fastställer tillskott av
skatteunderlag och tillställer senast den 25 januari bidragsåret
landstingskommun och kommun uppgift om tillskottets storlek.
Till
ledning för landstingskommuns och kommuns budgetarbete skall länsstyrelsen
senast den 10 september året före bidragsåret lämna landstingskommun och kommun
uppgift om uppskattat tillskott av skatteunderlag.
12 § Statistiska centralbyrån fastställer
medelskattekraften senast den 31 december året före bidragsåret.
13 § Regeringen får efter ansökan bevilja extra
skatteutjämningsbidrag. Ansökan inges till länsstyrelsen senast den 31 mars året
före bidragsåret.
14 § I fråga om utbetalning av skatteutjämningsbidrag
under bidragsåret tiUämpas bestämmelserna i 4 § lagen (1965: 269) med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
15 § Finner länsstyrelse på grund av anmärkning eller
eljest att beslut som länsstyrelsen har meddelat enligt denna lag har blivit
uppenbart oriktigt fill följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant
förbiseende, skall länsstyrelsen meddela beslut om rättelse.
16 § Statistiska centralbyråns eUer länsstyrelses
beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.
17 § De ytterligare föreskrifter som behövs för
verkställigheten av denna lag meddelas av regeringen eller av myndighet, som
regeringen bestämmer.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1979, då lagen (1973: 433) om
skatteutjämningsbidrag skall upphöra att gälla.
För
bidragsåren 1980 och 1981 skall skatteunderlaget enligt 2 § vid 1979 resp. 1980
års taxeringar ökas med bidragsunderlag enligt beslämmelserna i förordningen
(1972: 140) om skattebortfallsbidrag och
Prop. 1978/79: 95 14
justeras
enligt 2 § lagen (1965: 269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m. m.
För
bidragsåret 1980 skall vidare följande gälla. Beräkningen av skatteutjämningsbidrag
skall utgå från det tillskott av skatteunderlag som erhålls vid tillämpning av
8 § andra stycket varvid den där angivna ökningen skall göras med två
procentenheter i stället för tre. Detta tillskott av skatteunderlag skall
därefter ökas med hälften av skillnaden mellan å ena sidan vad som erhålls vid
tillämpning av 7 och 8 §§ och å andra sidan tUlskottet av skatteunderlag enligt
föregående mening eller det egna skatteunderlaget, om detta är högre.
Bestämmelserna
i 7 § om kommunala bostadstillägg till folkpension tUlämpas första gången i
fråga om bidragsåret 1981.
Äldre
bestämmelser skall alltjämt tillämpas i fråga om bidragsåret 1979 och tidigare
år.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979 780750
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:95 Bilaga 4
Proposition om den kommunala ekonomin
Utbildningsdepartementets verksamhetsområde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 95
Bilaga 4
utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-03-01
Föredragande:
statsrådet Rodhe
Anmälan
till proposition om den kommunala ekonomin såvitt avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde
1
Bidrag till driften av grundskolor m. m.
Chefen
för budgetdepartementet har i sitt huvudanförande behandlat förslag från 1976
års kommunalekonomiska utredning (KEU 76) om utbetalningsregler för bidraget
till driften av grundskolan. Han har i det sammanhanget berört vissa andra
frågor som gäller statens bidrag till kommunernas kostnader för driften av
grundskolan, bl. a. arbetsgivaravgifter, samt kostnaderna för arbetsvärd och
omplacering av lärare och skolledare.
Chefen
för budgetdepartementet har vidare behandlat frågor som rör förordningen (1962:
696) om bestridande av vissa kostnader på skolväsendets område. Förordningen
reglerar ersättningen av statsmedel till huvudmännen för dels vissa
sjukvårdskostnader för rektor eller lärare vid statsunderstödd särskola samt
bl. a. lantbruksskola och lanthushållsskola, dels ersättning i vissa fall för
förrättning, tjänsteresa och flytt ningskostnad för rektor, studierektor eUer
lärare vid grundskolan. Jag delar chefens för budgetdepartementet uppfattning
att staisbidragsgivningen enligt den s. k. bestridandeförordningen bör upphöra
fr. o. m. den 1 januari 1980 och avser att återkomma till regeringen i denna
fråga.
2
Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet ni. m.
KEU
76 föreslår att kapitalmarknadsutredningen får ta ställning till om det är
möjligt att låta reglerna för de statliga bostadslånen även gälla
skolbyggnader. För den händelse att det inte skulle visa sig möjligt att ersätta
statsbidragen till skolbyggnader med statliga lån anser KEU 76 att en översyn
av investeringsbidragen till skolväsendet bör verkställas, som syftar till att
finna mer enhetliga principer för bidragens utformning.
Riksdagen
har som sin mening gett regeringen till känna att regelsystemet för
finansieringen av skolbyggandet bör ses över och att de för-
13
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 4
Prop. 1978/79: 95 2
slag
som översynen kan ge anledning till, i den mån så är erforderligt för deras
genomförande, utan dröjsmål föreläggs riksdagen för beslut (UbU 1977/78: 17,
rskr 1977/78: 194).
Jag
vill härmed anmäla att en översyn av regelsystemet för finansieringen av
skolbyggandet pågår inom utbildningsdepartementet.
KEU
76 anser att investeringsbidragen till grundskolans och gymnasieskolans
elevhcinsbyggnader är beloppsmässigt' små och därmed är av ringa betydelse för
kommunernas ekonomi. Utredningen föreslår därför att dessa bidrag upphör att
utgå och alt medlen överförs till skatteutjämningssystemet.
De
remissinstanser som har tagit upp denna fråga hävdar att investeringsbidraget
till elevhemsbyggnader har karaktär av stimulansbidrag, Bidraget har enligt
dessa remissinstanser stor ekonomisk betydelse föl glesbygdskommuner och för
kommuner som anordnar utbildningar med mycket stort upptagningsområde.
Enligt
min mening bör bidrag till investeringar för grundskolans och gymnasieskolans
elevhem kunna utgå även i fortsättningen.
Jag
vill i detta sammanhang ta upp frågan om enhetliga bestämmelser för statsbidrag
till kostnader för uppförande av elevhem m. m. Statsbidragsreglerna kan
variera beroende på vilka linjer berörda elever har valt i den numera
integrerade gymnasieskolan. Bidraget utgår således enligt fem olika
författningar och bidragsprocenten varierar mellan 50 och 75 %. I något fall
kan bidrag utgå med 90 %. Enligt min mening bör statsbidrag fr. o. m. den 1
juli 1979 i samtliga fall utgå med 50 % av de beräknade kostnaderna för
anskaffande eller förhyrande av elevhem avsett för elever i grundskola och
gymnasieskola samt för studerande i kommunal högskoleutbUdning. När särskUda
skäl föreligger bör emellertid bidrag till anskaffande av elevhem, efter beslut
av regeringen i varje särskUt fall, kunna utgä med 75 % av de beräknade
kostnaderna. Bestämmelser om bidrag tUl förhyrande av elevhem bör liksom
hittills begränsas tiU gymnasieskola och kommunal högskoleutbUdning.
Statsbidraget
till bostäder för lärare inom det obligatoriska skolväsendet får enligt KEU 76
anses vara av mycket ringa betydelse för kommu-ncinas ekonomi. KEU 76 föreslår
därför att bidraget avvecklas.
Jag
ansluter mig till utredningens uppfattning som också delas av remissinstanserna.
Jag vill samtidigt tillägga att bidrag till bostäder för lärare även utgår
till huvudmännen för vissa icke-obligatoriska skolor. Bidrag till anskaffande
eller upprustning av lärarbostad vid lantbrukets yrkesskolor utgår således med
50 % av den beräknade kostnaden och bidrag till anskaffande och förhyrande av
bostäder för lärare för skogsbrukets yrkesutbildning med 75 % av den beräknade
kostnaden. Även bidrag till bostäder för lärare inom det icke-obligatoriska
skolväsendet får anses ha mycket ringa betydelse för kommunernas ekonomi. EnUgl
Bilaga 4
Utbildningsdepartementet 3
min
mening bör samtliga bidrag till bostäder för lärare avvecklas fr. o. m. den 1
januari 1980.
Statsbidrag
utgår till audivisuell utrustning vid sådana byggnadsarbeten avsedda för
grundskolan för vilka statsbidrag har beviljats. Statsbidrag tiU audivisuell
utrustning utgår med belopp per undervisningslokal som varierar mellan 200 kr.
och 1 500 kr. TUl gymnasiala skolor utgåt bidrag tUl audivisueU utrustning
endast för lantbrukets yrkesutbUdning. Bidragsbeloppet varierar mellan 500 kr.
och 1 500 kr. Statsbidrag kan även utgå till kostnader för inventarier i
tcknikverkstad i grundskolan. Bidragsunderlaget uppgår till 63 100 kr.
Bidraget, som beviljas av skolöverstyrelsen (SÖ), utgår genomsnittligt med ca
36 % av bidragsunderlaget, dvs. ca 23 000 kr.
Jag
anser att bidragen till audivisuell utrustning samt bidraget tiU inventarier i
teknikverkstad i grundskolan har mycket ringa betydelse föl kommunernas
ekonomi. De bör därför kunna avvecklas fr. o. m. den 1 januari 1980.
Ur
anslaget Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m. m. utgår även bidrag
till hörselteknisk utrustning av lokal för hörselklass i grundskola och bidrag
till hörselteknisk utrustning för enskilda elever i obligatoriska och
icke-obligatoriska skolor. Förslagen från kommittén (U 1978: 04) om integration
av. handikappade elever i det aUmänna skolväsendet bör enligt min mening
avvaktas innan ställning tas till frågan om även detta bidrag skall avvecklas.
3
Bidrag till undervisningsmateriel inom gymnasieskolan m. m.
KEU
76 anser att statsbidraget till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel för gymnasieskolan och kommunal högskoleutbildning har
relativt ringa ekonomisk betydelse för kommuner och landstingskommuner. KEU 76
förordar därför att bidraget till undervisningsmateriel inom gymnasieskolan
slopas.
SÖ
har i denna fråga en avvikande uppfattning. Bidraget utgör enligt Sö:s mening
en avgörande stimulansfaktor vid etablerandet av nya utbildningsvägar, som kan
vara kostnadskrävande för berörda kommuner och landstingskommuner.
Jag
anser i likhet med SÖ att bidraget tiU undervisningsmateriel har stor ekonomisk
betydelse för kommunerna och landstingskommunerna vid uppbyggande av en
skolenhet, vissa linjer eUer specialkurser eller en utökning av elevantalet.
Jag anser därför att nämnda utmstningsbi-drag bör bibehållas för
naturvetenskaplig och fyraårig teknisk linje och närliggande specialkurser,
tvååriga yrkesinriktade linjer samt yrkesinriktade specialkurser och kommunal
högskoleutbUdning, den senare i vad avser tekniska yrken och vårdyrken. Bidrag
bör därvid utgå med 50 % av den beräknade kostnaden. Överstiger kostnaden 500
000 kr. för
Prop. 1978/79: 95 4
en
klass under hela utbildningen på linjen eller specialkursen m. m. bör , bidrag
liksom f. n. utgå med 75 %.
Nuvarande
bestämmelser, som innebär att bidrag i vissa fall utgår med 90 % till
landstingskommun för gymnasieskola och högskoleutbildning som inte utgör
sjuksköterskeutbildning, bör slopas liksom bestämmelsen om att bidrag till
kommun och landstingskommun för sjuksköterskeutbildning i undantagsfall utgår
med högst två tredjedelar av kostnaderna.
De
särskUda utruslningsbidrag som utgår för speciella ändamål, t. ex. till
gymnasial utbildning för gravt hörselskadade elever och gravt rörelsehindrade
elever, skaU även.fortsättningsvis kunna.utgå till kommun från förevarande
anslag.
De
förändringar i bidragshänscende som har förordats under förevarande rubrik bör
enligt min mening gälla fr. o. m. den 1 juli 1980.
Frågan
om bidrag till förhyrande av utrustning behöver övervägas yt-. lerligare. Jag
har därför för avsikt att föreslå regeringen att uppdra åt . SÖ att inkomma med
förslag till bestämmelser om bidrag tiU förhyrande av utrustning. SÖ bör i
sitt utredningsarbete samråda med Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Som riktlinje för SÖ:s arbete skall gälla att det
sammanlagda bidraget till kommun för förhyrning av hela eller delar av
utrustningen ej får överstiga bidraget vid inköp. Det är även viktigt att
bestämmelserna utformas på ett sådant sätt att det hela blir administrativt
lätthanterligt för stat och kommun. Enhetliga normer för beräkning av underlag
för bidrag bör gälla för de bidragsberättigade studievägar som jag tidigare
redovisat. SÖ skall i detta sammanhang även få i uppdrag att utfärda
övergångsbestämmelser beträffande bidrag tUl de studievägar som i
fortsättningen inte kommer i fråga för utrustningsbidrag.
Nuvarande
system för utbetalning av bidrag till undervisningsmateriel fungerar inte på
ett helt tillfredsställande sätt. Således föreligger stora skillnader mellan
riksrevisionsverkets och SÖ:s beräkningar av reserverade medel. Jag vUl anmäla
att jag har för avsikt att uppdra åt SÖ att i samråd med riksrevisionsverket
utarbeta förslag tUl åtgärder som undanröjer de brister som i dag kan
konstateras beträffande utbetalningssy-slem m. m.
4.
Hemställan
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
1. bemyndiga regeringen att meddela bestämmelser om statsbidrag till
kostnader för uppförande av elevhem i enlighet med vad jag förordat,
2. besluta om avveckling av statsbidragen till bostäder för lärare,
audivisuell utrustning, inventarier i teknikverkstad samt undervisningsmateriel
för viss utbildning inom gymnasieskolan och högskolan i enlighet med vad jag
har förordat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:95 Bilaga 5
Proposition om den kommunala ekonomin
Jordbruksdepartementets verksamhetsområde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 95 Bilaga 5
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-03-01
Föredragande:
statsrådet Enlund
Anmälan
till proposition om den kommunala ekonomin såvitt avser jordbruksdepartementets
verksamhetsområde
1.
Anslagsfrågor för budgetåret 1979/80
DRIFTBUDGETEN
TIONDE
HUVUDTITELN
H.
Miljövård
I
prop. 1978/79: 100 (bU. 13 s. 127) har regeringen föreslagit riksdagen att i
avvaktan på särskild proposifion i ämnet för budgetåret 1979/80 beräkna till
Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m. ett förslagsanslag av 120 milj.
kr. Jag anhåUer nu att få ta upp denna fråga.
H
13. Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m.
1977/78
Utgift 174 212 547 1978/79 Anslag 120 000 000 1979/80 Förslag 100 000 000
Nuvarande
förhållanden
Från anslaget utgår bidrag
för ny-, till- eller ombyggnad av avloppsreningsverk m. m.
Bidragsbestämmelserna finns i kungörelsen (1968: 308) om statsbidrag fill avloppsreningsverk.
EnUgt övergångsbestämmelserna till kungörelsen får statsbidrag enligt
kungörelsen (1959: 251) om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
beviljas sådana avloppsföretag som efter särskilt tillstånd har börjat utföras
före den 1 juH 1968.
Bidrag för byggande av
avloppsreningsverk lämnas kommun eller huvudman för sådan anläggning som har
förklarats som allmän enligt lagen (1970: 244) om aUmänna vatten- och
avloppsanläggningar eller äldre
14
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 95. Bilag 5
Prop. 1978/79: 95 2
lag.
Bidrag lämnas bl. a. under förutsättning att reningsverket under rådande och
väntade förhållanden kan anses tillfredsställande med hänsyn till vattenvården
och även i övrigt i sanitärt avseende. Reningsverket skall vidare betjäna
anläggningar som är avsedda för minst 50 personer eller motsvarande storlek
samt är avsett för längre gående rening än slamavskUjning. Bidrag utgår också
till överföringsledning från ett bebyggelseområde till reningsverk i ett annat
bebyggelseområde i vissa särskUt angivna fall. Statsbidragets storlek bestämmes
med hänsyn till reningsgraden och utgår med ett belopp motsvarande lägst 30 och
högst 50 % av kostnaden. TiU en och samma anläggning får bidraget överstiga 5
milj. kr. endast om särskilda skäl föreligger och efter prövning av regeringen
i varje särskilt fall.
Förhöjt
statsbidrag utgår för ny-, till- eller ombyggnad av avloppsreningsverk inom
Vindelälvsområdet med belopp motsvarande högst 75 % av kostnaden. Vidare kan
förhöjt statsbidrag med upp till 75 % utgå enligt beslut av regeringen efter
förslag från naturvårdsverket också i vissa andra fall för
avloppsreningsanläggningar i mindre kommuner, där kommunens kostnader blir
mycket stora till följd av att reningsverken måste dimensioneras med hänsyn
till en omfattande turism, eller när det gäller områden för vilka med stöd av 8
§ miljöskyddslagen meddelats särskUt förordnande för att skydda vattenområde
mot utsläpp av avloppsvatten.
För
budgetåret 1978/79 får bidrag till avloppsreningsverk beviljas intill ett
belopp av 90 milj. kr.
Statens
naturvårdsverk
Naturvårdsverket
har i rapport den 22 juni 1978 till regeringen redovisat förslag rörande
bidragsgivningen till kommunala avloppsreningsverk. Rapporten har
remissbehandlats. Också riksrevisionsverket har i en rapport till
naturvårdsverket redovisat en utvärdering av det hittillsvarande stödet.
Sedan nuvarande
bidragssystem infördes år 1968 har ca 1,6 miljarder kr. utgått i statsbidrag
till avloppsreningsverk. De bidragsgrundande kostnaderna uppgår till ca 3,5
miljarder kr. Med hänsyn till att avdrag görs för bl. a. dimensionering av
reningsverken för industribelastning ligger kommunernas investeringar högre.
Totalinvesteringen för kommunerna uppskattas till omkring 4,1 miljarder kr.
Den genomsnittliga bidragsprocenten beräknad på godkänd anläggningskostnad har
successivt sfigit och uppgick budgetåret 1976/77 fill 44,6 %. Skälet tiU detta
är att kraven på längre gående rening har skärpts. Behovet av medel har varit
betydligt större än de bidragsramar som ställts till naturvårdsverkets
förfogande. Väntan på beslut om bidrag samt utbetalning av beviljade bidrag
har medfört stora problem för kommunerna att finansiera
Bilaga 5 Jordbruksdepartementet 3
utbyggnaden av reningsverk. Härigenom har kommunerna
nödgats söka kortfristiga lån för att täcka bidragsdelen, vilket medfört
ekonomiska problem för kommunerna. Väntetiden på bidragsbeslut uppgår f. n.
till ca 3 år.
Trots den omfattande utbyggnaden av avloppsreningsverk
kvarstår mycket att göra för att alla tätorter skall uppnå de reningskrav som
normalt ställs i dag. Naturvårdsverket har beräknat vilka investeringar som
behövs för att nå denna rening. Under de närmaste tio åren behöver enligt
verkets bedömning investeringar på ca 2,9 miljarder kr. göras för att uppnå de
krav som i dag stäUs på den kommunala avloppsreningen. Tyngdpunkten på
investeringarna ligger under den försia femårsperioden, för vilken
investeringsbehovet har beräknats tUl 1,9 miljarder kr. För att kunna genomföra
dessa åtgärder anser naturvårdsverket att staten även i fortsättningen under
en tioårsperiod genom bidrag bör stimulera kommunerna till investeringarna.
Därefter bör bidragen i sin hittillsvarande form kunna avvecklas.
I sin rapport om översyn av bidragsgivningen till
kommunala avloppsreningsverk har naturvårdsverket bl. a. behandlat frågan om
ytterligare åtgärder för att förbättra reningen av avloppsvatten till svaga
re-cipienter. Vidare föreslås ändrade bidragsnivåer, som innebär att bidragsprocenten
minskar med ca 5 %. Dessutom föreslås att förhöjda statsbidrag skall kunna utgå
för aft stimulera framtagningen av ny teknik.
Naturvårdsverket framhåller att reningstekniken under de
senaste åren har utvecklats betydligt som en följd av erfarenheter från de reningsverk
för långtgående rening som efter hand tagits i drift, men också som en följd av
den allmänna vattenvårdspolitiska inriktningen att så långt möjUgt undvika
eller begränsa vattenförorening. Biologisk-kemisk rening kan numera och i
motsats till då nuvarande bidragssystem infördes betecknas som en
konventionell metod och motsvarande en normal standard. För ytterligare
förbättrade reningsresultat har under senaste tid föreskrivits att reningsverk
vid "svaga" recipienter skall förses med slutfiltrering efter
biologisk-kemisk rening.
För att kunna stimulera tUl en fortsatt förbättring av
avloppsreningen och såvitt nu kan bedömas främst genom slutfiltrering
erfordras alt högsta bidragsnivån förbehålles sådana anläggningar. A andra
sidan finns det knappast längre skäl tUl att bidrag skaU utgå tiU enklare former
av rening som endast uppfyller miljöskyddslagens minimikrav, varför lägsta
bidrag bör utgå för kemisk rening, kombinerad biologisk-kemisk rening eller
slutligen god biologisk rening. Naturvårdsverkets förslag innebär att den
genomsnittliga bidragsprocenten sänks med ca 5 % i förhållande till nuvarande
bidragsnivåer.
Stafiiga insatser för alt stimulera framtagning och
utveckling av nya
15t Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 5
Prop. 1978/79: 95 4
tekniska
lösningar är enligt naturvårdsverkets förslag angelägna. Den statliga insatsen
vid tillämpning av ny teknik bör i första hand ses som ett bidrag med
"riskpengar" för att få en lovande men osäker idé genomförd. Det
förhöjda bidraget bör givetvis begränsas tiU de delar i avloppsanläggningen
där den nya tekniken tillämpas. Ett sådant bidrag skulle kunna skynda på
framtagning och tillämpning av teknik som är fördelaktig både i fråga om
effektivitet och från ekonomisk synpunkt. Bidragsnivån för ny teknik bör kunna
uppgå till förslagsvis högst 75 % av investeringskostnaderna. Det förutsätts
också att anläggningarna efter färdigställande kan fungera som
demonstrationsobjekt. Förhöjt bidrag bör kunna utgå fill nya tekniska
lösningar för både ledningssystem och avloppsreningsverk i den mån dessa
lösningar främjar vattenvården. Naturvårdsverket har i sin anslagsframställning
för budgetåret 1979/80 beräknat medelsbehovet under anslaget tUl 112 mUj. kr.
samt föreslagit att bidrag till avloppsreningsverk får beviljas intill ett
belopp av 130 milj. kr.
Remissyttranden
Yttranden
över naturvårdsverkets rapport har avgetts av riksrevisionsverket (RRV),
arbetsmarknadsstyrelsen, koncessionsnämnden för miljöskydd, styrelsen för
teknisk utveckling, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Svenska kommunförbundet och Svenska vatten- och avloppsverksföreningen.
I
stort sett alla remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran
naturvårdsverkets förslag. RRV ställer sig dock mot bakgrund av sitt yttrande
över 1976 års kommunalekonomiska utrednings förslag principiellt tveksamt fill
användningen av specialdestinerade statsbidrag. RRV anser att ett antal
faktorer talar för en avveckling av bidrag tUl kommunala avloppsreningsverk i
dess nuvarande form. Det gäller bl. a. bidragels avtagande stimulanseffekt och
kommunernas möjUgheter att själva finansiera reningsverken genom vatten- och
avloppsavgifter. RRV förordar att det nu övervägs att slopa bidraget och
överföra detta till skalteutjämningssystemet. Om statsbidragen skaU finnas kvar
under den tioårsperiod som naturvårdsverket föreslagit, bör övervägas att ge
bidrag fill rening utöver biologisk-kemisk rening endast i de fall sådana
långtgående reningskrav ställts redan vid prövningen enligt mUjö-skyddslagen.
Vad beträffar framtagning och tillämpning av ny reningsteknik som är
fördelaktig i fråga om reningseffekt och ekonomi, delar RRV naturvårdsverkets
uppfattning att behovet av en sådan utveckling är angelägen.
Koncessionsnämnden för miljöskydd finner förslaget i
Bilaga
5 Jordbruksdepartementet 5
stort
sett väl motiverat, men anför att frågan om kostnad och miljöeffekter av
avloppsrening i jämförelse med sanering av avloppsreningsnät bör utredas
närmare innan slutlig ställning tas. Flertalet remissinstanser ställer sig
positiva till att bidragssystemet avskaffas inom en tioårsperiod.
Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län vill inte förbehållslöst
förorda ett avskaffande inom en tioårsperiod, medan länsstyrelserna i
Kopparbergs och Norrbottens län anser att bidrag skall kunna utgå tills
erforderliga åtgärder vidtagits.
Samtliga
remissinstanser som yttrar sig angående förslaget om förhöjt statsbidrag för
att stimulera ny teknik ställer sig positiva härtiU. RRV framhåller dock att
ansvaret för utveckling av ny teknik även framdeles bör åvila styrelsen för
teknisk utveckling.
När
det gäller bidragsramar och väntetid för bidragsbeslut anför Svenska
kommunförbundet att nuvarande förhållanden är helt oacceptabla. Detta
förhållande påtalas också av ett flertal andra remissinstanser.
Föredraganden
Då
det nuvarande systemet för statsbidrag till kommunala avloppsreningsverk
infördes år 1968 fanns endast ett tiotal avloppsreningsverk med kemisk rening.
Ca 57 % av tätortsbefolkningen beräknades vara bosatt i orter som saknade
rening eller som bara hade slamavskiljning. F. n. beräknas endast ca 3 % av
tätortsbefolkningen vara bosatt i orter som inte har anslutning till
reningsverk eUer där endast slamavskiljning sker. Mer än 75 % av befolkningen
är bosatt i orter med anslutning fill reningsverk med kemisk eller
kemisk/biologisk renbg. YtterUgare ett reningssteg, nämligen filtrering,
införs nu i vissa fall vid byggandet av nya reningsverk vid särskUt känsUga
vattenområden. Den snabba utbyggnaden av reningsverk under den senaste
tioårsperioden har medfört att belastningen på vattendragen från kommunala
utsläpp nu beräknas vara nere i en nivå som motsvarar den som gällde i början
av 1940-talet vad avser lättnedbrytbart organiskt material och fosfor.
Under
den senaste tioårsperioden har således mycket omfatlande insatser gjorts när
det gäller den kommunala avloppsreningen. Nalurvårdsverket har beräknat
investeringskostnaderna för kommunala reningsverk fill ca 4,1 miljarder kr.
under perioden 19681978. TiU dessa investe-. ringar har ca 1,6 miljarder kr.
utgått i statsbidrag. Den kommunala avloppsreningen har därmed utgjort en
betydande del av de totala insatserna inom miljövården i vårt land under denna
period. Utbyggnaden har resulterat i att en mycket stor del av
tätortsbefolkningen nu bor i orter med reningsverk med tillfredsställande
reningsgrad. Av den utredning som naturvårdsverket gjort på regeringens
uppdrag framgår emel-
Prop. 1978/79: 95 6
lertid
att betydande investeringar för den kommunala avloppsreningen behöver göras
också under den kommande tioårsperioden. Naturvårdsverket har beräknat
investeringsbehovet för att aUa tätorter skall uppnå de reningskrav som normalt
ställs i dag till ca 2,9 miljarder kr. för denna period. Naturvårdsverket föreslår
att statsbidrag enligt i huvudsak samma principer som f. n. skall utgå i
ytterligare tio år, varefter bidragssystemet skall kunna avvecklas.
Reningskraven
för de kommunala avloppsutsläppen fastställs vid den prövning enligt
miljöskyddslagen som sker av alla utbyggnader av kommunala
avloppsreningsverk.. Som naturvårdsverket framhåller i sin utredning innebär
denna prövning numera normalt krav på att avloppsvattnet behandlas både
biologiskt och kemiskt. Vid särskilt känsliga vattenområden kan ytterUgare
behandlingssteg vara aktuella. Det nuvarande statsbidragssystemet som bl. a.
innebär att högre bidragsprocent utgår vid högre reningsgrad har utan tvekan
haft stor stimulanseffekt för den utbyggnad av reningsverk som har skett under
1970-talet. Som bl. a. RRV framhåller har emeUertid flera faktorer gjort att
bidragets stimulanseffekt nu har tenderat att minska. Fömtom det förhållandet
att kraven vid prövningen enligt miljöskyddslagen successivt har skärpts till
den nivå som ger högsta bidragsprocent kan nämnas att kostnadsutvecklingen
medfört att, i varje fall för de större reningsverken, bidragets andel av de
verkliga investeringskostnaderna aUtmer minskat. t sammanhanget kan vidare
pekas på att kommunerna i ökad utsträckning tar ut vatten- och avloppsavgifter
som motsvarar självkostnaderna. Jag delar därför RRV:s bedömning att flera skäl
talar för att statsbidragen tUl kommunala reningsverk i sin nuvarande genereUa
utformning kan avvecklas. Jag vill framhålla att detta inte innebär att
ambitionsnivån när det gäller de kommunala vattenvårdsfrågorna får sänkas. Det
stöd till investeringarna som kommunerna nu har bör således upphöra och medlen
överföras tUl skalleuljämningssyslemet. Jag vUl också peka på de möjligheter
som kan finnas att i vissa fall finansiera utbyggnad av reningsverk med
beredskapsmedel.
Den
avveckling av det nuvarande systemet för bidrag till kommunala
avloppsanläggningar som jag här har förordat kan medföra vissa övergångssvårigheter
för kommunerna. Ett flertal kommuner har således planerat eUer påbörjat
byggande av reningsverk och därvid räknat med att bidrag skall komma att utgå
enligt nuvarande regler. Det är nödvändigt att hänsyn till dessa kommuner tas
vid utformningen av övergångsbestämmelsema. Jag förordar därför att hittillsvarande
regler skall gälla under en viss övergångsperiod. Bidrag enligt nu gäUande
regler bör således kunna utgå för reningsverk där verkliga och kontinuerliga
byggnads- eller anläggningsarbeten har påbörjats före den 1 januari 1981. En
ytterligare förutsättning för bidrag bör dock vara att bidragsansökan i god tid
före angiven tidpunkt eller senast den 1 juli 1980 har ingivits
Bilaga
5 Jordbruksdepartementet 7
till
naturvårdsverket och att verket meddelat antingen beslut om bidrag eller s. k.
påbörjandefillstånd.
Även
om de generella statsbidragen till kommunerna för byggande av
avloppsreningsverk således enligt min uppfattning kan avvecklas fr. o. m. år
1981, kan det dock från miljövårdssynpunkt vara angeläget att en möjlighet till
särskilt sfimulansbidrag till kommunala avloppsanläggningar finns kvar för
särskilda vattenskyddsåtgärder och utprovning av ny teknik för
avloppsanläggningar samt i fall där kommunens kostnader blir mycket stora till
följd av att reningsverken måste dimensioneras med hänsyn till en omfattande
turism. Frågan om ett sådant särskilt bidrag bereds f. n. inom
jordbruksdepartementet. Jag avser att återkomma till denna fråga i nästa års
budgetproposition.
För
innevarande budgetår får statsbidrag till kommunala avloppsreningsverk
beviljas intill ett belopp av 90 milj. kr. Också för budgetåret 1979/80 bör
bidrag enligt nuvarande regler få beviljas inom en ram av denna storlek. För
utbetalningarna från anslaget under nästa budgetår beräknar jag ett
medelsbehov av 100 milj. kr.
Under
åberopande av vad jag har anfört hemstäUer jag att regeringen föreslår
riksdagen att
1. godkänna de riktlinjer jag har förordat i fråga om det framtida
statliga stödet till kommunala avloppsanläggningar,
2. medge att för budgetåret 1979/80 statsbidrag till avloppsreningsverk
får beviljas med sammanlagt högst 90 000 000 kr.,
3. till Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m. för budgetåret
1979/80 anvisa ett förslagsanslag av 100 000 000 kr.
2.
Stöd till mindre idrotts- och friluftsanläggningar
Från
anslaget Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m., som i årets
budgetproposition föreslås uppgå tUl 35,4 milj. kr. för budgetåret 1979/ 80
lämnas bidrag till idrotts- och frUuftsanläggningar enligt de riktlinjer som
faststäUdes av 1970 års riksdag (prop. 1970: 79, JoU 1970: 33, rskr 1970: 239)
samt vissa på dessa riktlinjer grundade och av regeringen angivna normer.
Bidrag utgår också för vandringsleder i fjällvärlden samt till s. k.
riksanläggningar för den samlade idrottsrörelsens och friluftslivels behov.
För utvecklingsarbetet rörande idrotts- och friluftsanläggningar finns vissa
riktlinjer angivna i prop. 1970: 79. Från anslaget utgår vidare ersättningar
till vissa organisationer för serviceverksamhet samt till informations- och
utredningskostnader för beredningen för planering och samordning av de
statliga insatserna för rekreation (rekreationsberedningen). Anslaget
disponeras även för bidrag enligt kungörelsen (1969: 323) om statsbidrag tUl
hamn, brygga eUer farled för fritidsbåtar samt för vissa serviceåtgärder för
fritidsbåtstrafiken m. m.
Prop. 1978/79: 95 8
Bidrag
till idrotts- och friluflsanläggningar utgår med ca 9 milj. kr. per år, varav
ca 5 milj. kr. till kommuner och återstoden till föreningar o.d.
En
fortsatt statsbidragsgivning till mindre frilufts- och idrottsanläggningar
måste enligt 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76) grundas på en
bedömning av behovet att stimulera kommunerna till en ökad utbyggnadstakt. Det
är utredningens uppfattning att idrotts- och motionsverksamheten fortlöpande
har byggts ut under senare år, eftersom kommunerna väl uppmärksammat vikten av
att kunna erbjuda människorna möjlighet tUl rekreation och avkoppling. Bidraget
till kom-rnunala idrottsanläggningar har ringa betydelse för kommunernas ekonomi.
Eftersom bidraget således knappast har någon nämnvärd stimulanseffekt föreslår
utredningen att bidraget inte längre specialdestineras. Medlen bör i stället
överföras tiU skatteutjämningssystemet.
När
bidrag utgår tUl kommun bör det enligt utredningens mening vara av sådan
storlek att det får en avgörande betydelse för utvecklingen av den
ifrågavarande verksamheten. Vad gäller statsbidraget till fritidsbåtstrafiken
har kommunerna långt i efterhand erhåUit beviljade statsbidrag. Enligt
utredningen visar utvecklingen att kostnader motsvarande bidragsdelen har
kunnat finansieras med hjälp av kommunala medel eller lån. Utredningen kan
därför inte finna att de statliga bidragen har spelat en avgörande roll för
utvecklingen i de kommuner som erhållit sådant stöd. Ulredningen föreslår
därför att statsbidraget till åtgärder för frifidsbåtstrafiken vad avser
hamnbidrag slopas och att medlen framdeles tUlförs kommunsektom genom
skatteutjämningssystemet.
När
det gäller bidrag till riksanläggningar avser dessa ofta kommunala
anläggningar av riksintresse för idrott, frUuftsliv eller rekreation. Vad
gäller principerna för statsbidrag till kommunerna har utredningen funnit att
bidrag bör utgå när kommunerna bedriver verksamheter som avses att nyttjas även
av andra än kommunernas egna invånare. Hit bör enligt ulredningens bedömning
räknas riksanläggningar för den samlade idrottsrörelsen. Statsbidrag föreslås
därför även fortsättningsvis utgå till delta ändamål.
Sammanfattningsvis
förordar alltså utredningen att bidraget tUl riksanläggningar kvarstår medan
bidragen till fritidsbåtshamnar och mindre kommunfinansierade
idrottsanläggningar slopas.
Remissinstansernas
synpunkter på KEU:s förslag redovisas i bUaga 9.
Naturvårdsverket
har i skrivelse tiU regeringen den 15 juni 1978 föreslagit vissa förändringar
av formerna för stödet till anläggningar och områden för idrott, frUuftsliv
och turism. I skrivelsen föreslås bl. a. en om-disposifion av anslaget Stöd tiU
idrotten: Anläggningsstöd m. m. Verkets förslag berör i varierande utsträckning
frågor som behandlas av KEU 76.
Bilaga 5
Jordbruksdepartementet 9
Föredraganden
Stödet
till mindre idrotts- och friluftsanläggningar m. m. uppgår budgetåret 1978/79
till ca 9 milj. kr. Bidragen lämnas av naturvårdsverket enligt vissa regler för
investeringar i mindre idrotts-, frilufts-, motions-eller
rekreationsanläggningar. Bidragen utgår såväl till kommuner som till
föreningar, organisationer o. d. Bidragen för dessa ändamål har under senare
år fördelats ungefär lika till å ena sidan kommuner och å andra sidan
föreningar och motsvarande.
KEU:s
förslag att föra över delar av medlen för idrotts- och friluftsanläggningar
till skatteutjämningssystemet lämnas i remissbehandlingen i huvudsak utan
erinran. Även jag anser att stödet till kommunerna för uppförande av mindre
idrotts- och friluftsanläggningar bör upphöra fr. o. m. den 1 januari 1980 och
medlen överföras till den kommunala skatteutjämningen. Under senare tid har
bidrag till kommunala anläggningar utgått med ca 5 milj. kr. årligen.
Förslaget torde inte föranleda någon ändring av den medelsberäkning för
budgetåret 1979/80 som jag har redovisat i 1979 års budgetproposition (prop.
1978/79: 100 bil. 13 s. 139). Bidragen tiU föreningar kommer fortsättningsvis
att kunna utgå förutsatt att anläggningen i fråga inte kan anses vara ett
kommunalt åtagande.
Förslaget
innebär att kommunerna helt övertar det finansiella ansvaret för investeringar
i anläggningar för idrott, friluftsliv, studerandemotion eller sådan anläggning
som inte är avsedd för den samlade idrottsrörelsens behov eller är av
riksintresse för rekreationsändamål.
Även
naturvårdsverkets förslag till vissa förändringar av formerna för stöd till
anläggningar och områden för idrott, friluftsliv och turism har därmed i avgörande
avseenden beaktats vad gäller det mindre anläggningsstödet och stödet till
kommuner med ett stort antal studerande.
KEU
76 föreslår vidare att bidragen till fritidsbåtshamnar förs över till
skalteutjämningssystemet. Naturvårdsverket har i sitt remissyttrande över
utredningen förordat att utformningen av bidragen till fritidsbåtstrafiken bör
avgöras i samband med att statsmakterna tar ställning till fritidsbåtutredningens
förslag. Dessa förslag jämte frågan om båtregistrering bereds f. n. i jordbruksdepartementet.
Regeringens förslag till riksdagen i dessa frågor kan väntas tidigast hösten
1979. Jag är därför inte nu beredd att förorda någon ändring av
bidragsgivningen till fritidsbåtshamnar m. m.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar
riksdagen
att
godkänna de riktlinjer för stöd fill mindre idrotts- och friluftsanläggningar
som jag har förordat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:95 Bilaga 6
Proposition om den kommunala ekonomin
Bostadsdepartementets verksamhetsområde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79: 95
Bilaga 6
Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET - PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-03-01 :
Föredragande:
statsrådet Friggebo
Anmälan
till proposition om den kommunala ekonomin såvitt avser bostadsdepartementets
verksamhetsområde
Ändring
av statens andel av kostnaderna för statskommunala bostadsbidrag
Boende-
och bostadsfinaasieringsutredningarna föreslog i sitt slutbetänkande (SOU
1975: 5152) Bostadsförsörjning och bostadsbidrag att en samordning på sikt
skulle ske mellan de kommunala bostadstilläggen tUl folkpension (KBT) och de
statskommunala bostadsbidragen till barnfamiljer och hushåll utan barn. Som
ett första steg mot en samordning föreslog utredningarna att en möjlighet skuUe
öppnas för folkpensionärer utan barn att få statskommunalt bostadsbidrag i de
fall reglerna härför gav ett gynnsammare utfall an reglema för KBT. Dåvarande
chefen för bostadsdepartementet, som arimälde frågan i prop. 1975/76:145, var
inte beredd att förorda eu lösning i enlighet med utredningarnas förslag.
Riksdagen beslöt emellertid (CU 1975/76: 26, rskr 1975/76: 308) att bifaUa
vissa motioner med yrkande otn att en sådan samordning skulle göras.
Med
hänvisning till riksdagens beslut föreslog regeringen i prop.
1976/77:100 (bU. 16) att en möjUghet skulle öppnas för folkpensio
närer utan bam att fr. o. m. år 1978 få statskommunalt bostadsbidrag
när reglema för detta ger. ett gynnsammare utfall än reglerna för KBT.
Riksdagen godkände regeringens förslag (CU 1916/11,: 18, rskr 19.76/
77: 187). .
Utredningarna lade också
fram vissa förslag som syftade tUl-att åstad- komma större enhetlighet
inom KBT-systemet. Förslagen innebar att ett minimibelopp skulle läggas
fast.för KBT. .Utredningarna ansåg sig dock inte ha befogenhet att anyisa vägar
att finansiera en sådan reforrn. På denna punkt hänvisade de till den
förutvarande kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971: 08):,
Enligt
gäUande regler utgår statsbidrag,med 72% av kommuiiernas
16
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 6
Prop. 1978/79: 95 2
kostnader
för de statskommunala bostadsbidragen till barnfamiljer och till vissa hushåll
utan bam. När statsbidraget beräknas beaktas dock högst 80 % av den
bostadskostnad som Ugger inom vissa gränser. Den nedre hyresgränsen är lika för
alla slag av bidragsberättigade hushåll. Den övre hyresgränsen varierar med
hänsyn till hushållens storlek. Bostadskostnad över denna gräns får beaktas om
bidragstagaren eller medlem av hans hushåll är handikappad. Bestämmelsema
finns i förordningen (1976: 262, ändrad senast 1978: 390) om statskommunala bostadsbidrag
till barnfamiljer m. fl. Sedan år 1978 kan slalskommunala bostadsbidrag utgå
även till folkpensionärer om kommunen har beslutat det. Dessa bidrag
administreras av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna och
samordnas med handläggningen av KBT. Bestämmelserna finns i förordningen (1977:
392) om statskommunala bostadsbidrag till vissa folkpensionärer m. fl.
Kommunerna skall kalenderårsvis i efterskott tiU staten betala 28 % av bidrag
som har betalats ut enligt dessa bestämmelser.
I
sitt slutbetänkande (SOU 1977: 7879) Kommunerna: Utbyggnad, Utjämning,
Finansiering gör 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76) bedömningen att
en fullständig samordning av KBT och statskommunala bostadsbidrag med hänsyn
till tekniska svårigheter och svårbedömbara kompensations- och
finansieringsfrågor kräver ytterligare utredning. Dessa frågor anses ligga
utanför utredningens uppdrag. Utredningen föreslår .dock vissa förändringar som
leder tUl viss sarh-ordnitig av systemen. Sålunda förordas att en lagstadgad
miniminivå införs i KBT-systemet och att statsbidrag tUl KBT och
statskommunala bostadsbidrag skall utgå med samma procentsats öch täcka 40 % av
kommunernas kostnader för bostadsbidrag. Beträffande utredningens närmare
överväganden i denna del hänvisar jag tUl sammanfattningen av KEU:s betänkanden
i bilaga 8.
Det
övervägande flertalet av de remissinstanser som här yttrat sig i frågan
tillstyrker utredningens förslag. Majoriteten av remissinstanserna har
tUlstyrkt förslaget oni en enhetlig procentsats för statsbidrag till KBT och
till statskommunala bostadsbidrag.
För
egen del anser jag att en samordning mellan bostadsbidragssystemen är
angelägen. Som ett betydelsefullt steg mot en ökad samordning har chefen för
socialdepartementet tidigare i dag föreslagit att ett nytt statsbidrag till KBT
införs i syfte att utjämna förmåner mellan kommunerna. Statsbidrag föreslås
således utgå med 43 % av kommunernas kostnader för KBT upp fill deh övre
hyresgräns som gäUer för statskommunala bostadsbidrag till hushåll utan barn.
Det riya statsbidraget förutsätts bli finansierat bl. a. genom att
statsbidrägsandelen till statskommunala bostadsbidrag sänks så att statsbidrag
utgår med samma procentsats till KBT och till statskommunala bostadsbidrag.
Införandet av en enhetUg statsbidragsandel till KBT och statskommunala
bostadsbidrag är
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
6 Bostadsdepartementet 3
också
ett led i samordningssträvandena. De tekniska fömtsättningama för en mer fullständig
samordning på sikt kommer, som chefen för budgetdepartementet redan har nämnt,
att utredas inom regeringens kansli.
Bostadsstyrelsen har i
sitt yttrande över utredningens förslag framhållit att de förbättringar av KBT
som förslaget syftar till medför att behovet av statskommunala bostadsbidrag
som utfyllnad till KBT minskar. Styrelsen föreslår, med hänvisning till att
systemet med statskommunala bostadsbidrag som utfyllnadsbidrag tUl KBT innebär
betydande merarbete, att dessa slopas om utredningens förslag genomförs. Jag
delar bostadsstyrelsens uppfattning att införandet av de enhefiiga KBT-ni-våema
kommer att medföra att många av de folkpensionärer som nu får slalskommunala
bostadsbidrag kommer att få hela sitt bostadsbidrag i form av KBT. För min del
vill jag emellerfid framhålla att utfyllnadsbidrag till KBT fortfarande kommer
att ha betydelse för vissa folkpensionärer. Jag förordar därför ingen ändring
av reglerna i detta avseende.
Jag förordar med
hänvisning till vad som har anförts tidigare denna dag att statsbidrag tUl
statskommunala bostadsbidrag tUl barnfamiljer m. fl. skall utgå med 43 %. En
följd av detta förslag blir att kommunerna tiU staten skall betala tillbaka 57
% av bidrag som har betalats ut enligt förordningen om statskommunala
bostadsbidrag till vissa folkpensionärer m. fl. De ändrade reglerna för
statsbidrag till statskommunala bostadsbidrag bör träda i kraft den 1 januari
1981. De påverkar alltså inte statens kostnader för statskommunala
bostadsbidrag under nästa budgetår.
Jag vill i sammanhanget
stryka under att de ändrade reglerna om kostnadsfördelningen mellan stat och
kommuner i fråga om bostadsbidragen lämnar kostnaderna för kommunkollektivet
oförändrade. Vid beslut om skatteutjämningsbidrag kommer, som chefen för budgetdepartementet
har anfört tidigare denna dag, nettokostnaderna för KBT och statskommunala
bostadsbidrag att beaktas. Detta innebär att kommuner som kommer att ha
relativt sett höga direkta kostnader för bostadsbidragen får kompensation för
detta genom att de bidragsberättigande kostnadema även beaktas vid beräkningen
av åldersfaktorn i skatteutjämningssystemet.
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att
godkänna den ändring av statens andel av kostnaderna för statskommunala
bostadsbidrag till barnfamiljer m. fl. och till vissa folkpensionärer m. fl.
som jag har förordat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:95 Bilaga 7
Proposition om den kommunala ekonomin
Kommundepartementets verksamhetsområde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 95
Bilaga 7
Utdrag
KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-03-01
Föredragande:
Statsrädet Hansson
Anmälan
tiil proposition om den kommunala ekonomin såvitt avser kommnndepartementets
verksamhetsområde
1
Vissa statsbidragsfrågor
1.1
Ersättning för verksamhet vid räddningstjänst m. m.
Med
räddningstjänst förstås enligt 1 § brandlagen (1974: 80, ändrad senast 1977:
493) verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning
eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom
eller i miljön. Därvid förutsätts dock att det med hänsyn till behovet av ett
snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för
räddningsåtgärderna. och omständighetema i övrigt kan anses påkallat att
staten eller kommun svarar för att sådana åtgärder vidtas. I fråga om åtgärder
som vidtas till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren för att avvärja
eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt
är lagen tillämplig bara i den mån detta är särskilt angivet i lagen.
Räddningstjänsten
är enligt 2 § en kommunal uppgift. Vid nödläge som kräver särskilt omfattande
räddningsåtgärder skall länsstyrelsen överta ledningen av räddningstjänsten (12
§). Tullverkets kustbevakning svarar för oljebekämpning till havs m. m.
Kommunema
kan i vissa fall få ersättning av staten för räddningstjänstkostnader m. m.
Detta gäller i fråga om kostnader för dels räddningstjänst med anledning av
skogsbrand, dels räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till havs eUer i
kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta Alv, Trollhätte kanal eller Södertälje
kanal, dels sanering av oljeskada som har uppstått till följd av sådant
oljeutflöde. Ersättning utgår dock bara för den del av kostnaden som överstiger
ett belopp som regeringen bestämmer. Detta belopp har alltsedan brandlagens
tillkomst varit 3 000 kr. Frågor om ersättning prövas av statens brandnämnd.
När det gäller nödlägen som har medfört särskilt höga räddningstjänst-kostnader
kan kommunerna vidare få ersättning av staten efter vad regeringen bestämmer i
varje särskilt fall.
17
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 7
Prop. 1978/79:95 2
Kommunalekonomiska
utredningens förslag innebär bl. a. att skatteutjämningssystemet reformefas i
syfte att öka utjämningen mellan kommunerna och förstärka stödet till de
inkomstsvaga kommunerna. Därvid förordar utredningen också att ett antal
specialdestinerade bidrag slopas. Förslaget omfattar bl. a. bidraget till
skogsbrandsläckningskostna-der och det bidrag som avser nödlägen som har
medfört särskilt höga räddningstjänstkostnader. Om kostnadema för
skogsbrandsläckning under ett år har varit särskilt betungande för en kommun,
skall kommunen i stället kunna få extra skatteutjämningsbidrag. Sådant bidrag
skall enligt utredningens förslag kunna utgå också i fråga om nödlägen som har
medfört särskUt höga räddningstjänstkostnader. Med hänsyn tUl utvecklingen mot
större och bärkraftigare kommuner anser utredningen att det s. k.
tröskelbeloppet när det gäller kommunernas kostnader för oljebekämpning och
sanering med anledning av oljeutflöde tUl havs m. m. bör höjas från 3 000 till
20 000 kr.
Bara
någon enstaka remissinstans har motsatt sig att det särskilda statsbidraget
till skogsbrandsläckningskostnader tas bort. Detta statsbidrag uppgår i
genomsnitt till ca 1 milj. kr. per år, men utgående belopp varierar av
naturliga skäl mellan åren. Jag delar utredningens uppfattning att bidraget
numera i regel saknar betydelse för kommunerna. Förslaget att bidraget skall
tas bort innebär även enligt min mening en betydande administrativ förenkling
för både brandnämnden och kommunerna. Jag förordar därför att utredningens
förslag i denna del genomförs. Om kostnadema för skogsbrandsläckning under ett
år har varit' särskilt betungande för en kommuns ekonomi, skall detta kunna
beaktas vid prövningen av om extra skatteutjämningsbidrag skall medges.
Jag
delar också utredningens uppfattning att den undre gränsen för bidrag till
kommunernas kostnader för oljebekämpning, och sanering med anledning av ett
oljeutflöde till havs eller i kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta Älv,
Trollhätte kanal eller Södertälje kanal bör höjas. Med hänsyn till att
oljebekämpningen till havs m. m. är en statlig uppgift finns det, enligt min
mening, dock inte skäl att höja tröskelbeloppet mera än vad som är motiverat
med hänsyn till penningvärdets fall. Intresset av att myndigheterna inte
belastas med alltför många ansökningar som avser småbelopp får anses
tillräckligt tillgodosett genom en sådan höjning. Jag ämnar i annat sammanhang
föreslå regeringen att höja tröskelbeloppet tiU 5 000 kr.
Svenska
kommunförbundet har gett uttryck för tveksamhet inför utredningens förslag att
det särskilda bidraget som avser nödlägen som har medfört särskilt höga
räddningstjänstkostnader skall tas bort. Enligt förbundet är kompensation genom
extra skatteutjämningsbidrag knappast en praktiskt möjlig lösning. Föregen del
anser jag att utredningens förslag i deima del inte bör följas. Mycket höga
räddningstjänstkostnader kan föranledas även av nödlägen som inträffar i
ekonomiskt svaga
Bilaga 7
Konimundepartementet 3
kommuner.
Sådana kostnader kan uppkomma även vid nödlägen där det inte finns anledning
för länsstyrelsen att överta ledningen av räddningstjänsten. Kommunen har inte
möjlighet att avpassa sin ekonomiska planering med hänsyn till risken för att
ett nödläge som kommer alt medföra särskilt höga räddningstjänstkostnader
inträffar. Den har inte möjlighet att vid planeringen av sin verksamhet göra
prioriteringar mellan andra utgiftsbehov och ett utgiftsbehov som kan
föranledas av att sådant nödläge plötsligt inträffar. När det inträffar, kan
kommunen ganska snart behöva tUlgång till medel för att täcka kostnaderna. Av
bl. a. de skäl som jag nu har redovisat är en möjlighet för kommunen att ansöka
om exlra skatteutjämningsbidrag inte en tillfredsställande lösning.
1.2
Kommunal beredskap
Bestämmelser
om kommunernas beredskap finns i lagen (1964: 63, omtryckt 1977:417) om
kommunal'beredskap. Sedan den 1 juli 1977 gäller lagen också för
landstingskommunerna (prop. 1976/77: 74, bil. 8, FÖU 1976/77: 13, rskr 1976/77:
311). Lägen gäller dock inte beträffande de uppgifter i fråga om hälso- och
sjukvård som ankommer på landstingskommunerna och de kommuner som inte tUlhör
landstingskommun.
Om
länsstyrelsen med hänsyn till beredskapsuppgifternas omfattning eller betydelse
i en kommun anser det nödvändigt att kommunens förberedelser redovisas i en
särskUd plan, skall kommunen upprätta och antaga en sådan plan (7 §).
Motsvarande gäller för landstingskommunerna. När det påkallas av ändrade
förhållanden får länsstyrelsen förordna om revision av kommunala och
landstingskommunala beredskapsplaner.
Statsbidrag
till kommuner och landstingskommuner som försia gången upprättar beredskapsplan
utgår antingen med lägst 90 % av de redovisade planläggningskostnaderna i den
mån kosinaderna anses skäliga eller efter schablonmässiga grunder som
regeringen bestämmer (16 §). För den årligen återkommande revisionen av
planerna utgår inte statsbidrag. Om länsstyrelsen har förordnat om allmän
planrevision, har kommunen eller landstingskommunen däremot rätt att få bidrag
med lägst 90 % av den redovisade kostnaden, i den mån denna anses skälig.
Med
utgången av budgetåret 1978/79 beräknas nyplanläggningen i kommunerna vara
slutförd. F. n. återstår 15 landstingskommuner att nyplanlägga. Kostnaderna för
planrevision har hittills varit obetydliga. Riksnämnden för kommunal beredskap
har i sin anslagsframställning för budgetåret 1979/80 beräknat kostnaden för
planrevision till 200 000 kr.
Ersättningen
för revision av beredskapsplaner spelar enligt kommu-
18t
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 7
Prop.
1978/79: 95 4
nalekonomiska
utredningens uppfattning en obetydlig roll i den kommunala ekonomin. Av allt
att döma förorsakar beräkningen av ersättningarna såväl kommunema som
länsstyrelserna ett betydande administrativt arbete, särskilt som möjligheter
till schablonersättningar inte föreligger. Utredningen föreslår därför att
medlen för det statliga stödet till kommunerna för planrevisionen överförs
till skatteutjämningssystemet. Däremot bör statsbidrag i ett övergångsskede
utgå för nyplanläggning till de kommuner som ännu saknar beredskapsplan.
Motsvarande förslag läggs fram i fråga om landstingskommunerna.
Några
remissinstanser anför invändningar mot utredningsförslaget. Till de kritiska
remissinstanserna hör Svenska kommunförbundet, som anser att statsbidrag även i
fortsättningen bör utgå till kostnader för sådan planrevision som följer av
att kommunerna får nya uppgifter eller av att anvisningarna för
beredskapsplanläggningen annars ändras. Enligt min mening skulle det medföra
stora svårigheter att göra en avgränsning av det slag som kommunförbundets
förslag förutsätter. SärskUt med hänsyn till de begänsade kostnader som
planrevisionerna har föranlett anser jag att de invändningar som några
remissinstanser har anfört inte bör hindra att utredningsförslaget genomförs.
Jag förordar alltså att ,16 § lagen om beredskap ändras så att statsbidrag i
fortsättningen utgår endast för nyplanläggning.
1.3 Upprättade
lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommundepartementet upprättats
förslag tUl
1. lag om ändring i brandlagen (1974: 80),
2. lag om ändring i lagen (1964: 63) om kommunal
beredskap. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet {bilaga 7.1 och 7.2).
1.4 Hemställan
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till
1. lag om ändring i brandlagen (1974: 80),
2. lag om ändring i lagen (1964: 63) om kommunal beredskap.
2
Åtgärder för att förebygga jordskred, m. m.
Riksdagen
har under innevarande riksmöte behandlat tre motioner (1978/79: 1055, 1062 och
1579) om åtgärder för att förebygga jordskred, m. m. Motionerna syftar alla
till att främja åtgärder som förebygger skredrisker i bebyggda områden.
Vid sin behandling av
motionerna erinrade civilutskottet (CU 1978/ 79: 11) om att regeringen vidtagit
åtgärder för att få tiU stånd en över-
Bilaga
7 Kommundepartementct 5
siktlig
kartering av områden med skredrisker. Denna kartering avses leda fill att detaljerade
stabilitetsundersökningar skall kunna göras, undersökningar som också visar
behovet av konkreta skadeförebyggande åtgärder. Den översiktliga karteringen
bekostas av statsmedel. Civilutskottet framhöll att kostnadsansvaret för
detaljundersökningarna och för nödvändiga förebyggande åtgärder är i huvudsak
oklart och kräver ytterligare överväganden. Inom regeringskansliet har, som
utskottet anförde, sedan någon tid övervägts direktiv för en utredning om bl.
a. fortsatta, mer detaljerade undersökningar och stabilitetsförbättrande åtgärder.
Enligt utskottets mening bör sådana direktiv läggas fram senast i samband med
den nu ifrågavarande propositionen. Allmänna riktlinjer för kosnadsansvarets
fördelning intill dess att en slutlig precisering kan göras bör enligt
utskottet lämnas i propositionen. Enligt utskottets mening ligger det i sakens
natur att dessa riktlinjer också kan behöva kompletteras med förslag till
medelsanvisning. Vad utskottet anförde har riksdagen gett regeringen fiU känna
(rskr 1978/79: 142).
Regeringen
har genom beslut denna dag bemyndigat chefen för kommundepartementet att
tUlkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda bl. a.
frågan om åtgärder för att förebygga jordskred, t. ex. detaljerade geotekniska
undersökningar samt stabiliserings-och grundförstärkningsåtgärder.
De
intressen som hotas vid risk för skred kan variera väsenUigt. En utgångspunkt
måste enligt min mening vara att det primära ansvaret för de förebyggande
åtgärderna ligger hos den enskilde eller hans försäkringsgivare. Förhållandena
kan emellertid i vissa fall vara sådana att det är nödvändigt att kommunen och
staten träder in. Av betydelse för bedömningen blir bl. a. hur överhängande
skredrisken är, omfattningen av och kostnaderna för de åtgärder som behövs samt
vUka intressen som är berörda. Praktisk erfarenhet som kan ge vägledning för
bedömningen av hur kostnadsfördelningen bör ske saknas nästan helt. Mot
bakgrund av vad jag här har sagt har jag inte funnit det möjligt att nu föreslå
några allmänna riktlinjer för kostnadsansvarets fördelning. Enligt min mening
bör, intill dess en slutlig precisering kan göras, kostnaderna fördelas med
hänsyn till de omständigheter som föreligger i det särskilda fallet.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag att de kostna der för
åtgärder som kan bli nödvändiga för att förebygga jordskred t. v. får belasta
anslaget för oförutsedda utgifter.
3
Anslagsfrågor för budgetåret 1979/80
I
prop. 1978/79: 100 (bU. 18 s. 111) har regeringen föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1979/80 beräkna
till Ersättning för verksamhet vid räddningstjänst
Prop.
1978/79: 95 6
m. ni. clt förslagsanslag av 4,9 milj. kr. och till Bidrag
tUl kostnader för kommunal beredskap ett reservationsanslag av 1,3 milj. kr.
Jag anhåUer nu att få ta upp dessa frågor.
DRIFTBLIDGETEN
FEMTONDE HUVUDTITELN D. Räddningstjänst m. m.
D 3. Ersättning för verksamhet vid räddningstjänst ni. m.
1977/78 Utgift 11029 819
1978/79 Anslag 4
900 000
1979/80 Förslag 4
900 000
Från anslaget bestrids utgifter för skogsbrandbevakning
och ersättningar enligt 20 §, 21 § första stycket och 21 § tredje stycket
brandlagen.
Statens brandnämnd
Risken för skogsbrand och därigenom också behovet av skogsbrandbevakning
beror i hög grad av de under säsongen rådande väderleksför-håUandena. Under
budgetåret 1977/78 har nämnden påbörjat en utredning om effektiviteten i och
nyttan av den för staten aUtmer ekonomiskt betungande skogsbrandbevakningen.
Nämnden föreslår en oförändrad medelsanvisning för nästa budgetår.
Föredraganden
I det föregående har jag förordat att det särskilda
statsbidraget fill skogsbrandbekämpningskostnader tas bort. Med hänsyn till den
stora anslagsbelastningen under tidigare budgetår bör anslaget dock
inle minskas av denna anledning ulan föras upp med oförändrat belopp. Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Ersättning för verksamhet vid räddningstjänst ni.
m, för budgetåret 1979/80 anvisa ett förslagsanslag av 4 900 000 kr.
D 4. Bidrag till kostnader för kommunal beredskap
1977/78 Utgift 2 040 000 Reservation 1583 578
1978/79 Anslag 1
300 000
1979/80 Förslag 900 000
Från anslaget bestrids utgifter för bidrag tiU kommuner
och landstingskommuner för beredskapsplanläggning enligt 7 § lagen om kommunal
beredskap. Vissa bestämmelser för tillämpningen av nämnda lag har meddelats i
kommunala beredskapskungörelsen (1964: 722, ändrad senast 1977: 418), i
förordningen (1977: 419) om statsbidrag fill landstingskommun enligt 16 §
lagen om kommunal beredskap och i Kungl. Maj:ts brev den 14 maj 1971.
Bilaga 7
Kommundepartementct 7
Riksnämnden
för kommunal beredskap
Den kommunala
nyplanläggningen i återstående 23 kommuner slutförs under budgetåret 1978/79.
Kostnaderna för den återstående landstingskommunala beredskapsplanläggningen
uppgår i dagsläget vid tillämpning av förordningen om statsbidrag till
landstingskommun enligt 16 § lagen om kommunal beredskap tiU ca 2,2 milj. kr.
Därfill kommer ca 80 000 kr. för landstingskommunal planläggning i Göteborgs
och Malmö kommuner, dvs. fiUsammans ca 2,3 milj. kr. Landstingsförbundet har
framhåUit betydelsen av att de landstingskommunala verksamheterna
beredskapsplanläggs civUområdesvis. Nämnden delar denna mening och föreslår
att beredskapsplanläggning av landstingskommunerna inom södra civilområdet
genomförs under budgetåret 1979/80 tiU en kostnad av ca 800 000 kr. Vidare
behövs för revision av äldre kommunala beredskapsplaner ca 200 000 kr.
Medelsbehovet för budgetåret 1979/80 skuUe därmed uppgå tiU (800 000 + 200 000)
1 milj. kr. Medelsbehovet 1 milj. kr. kvarstår budgetåret 1980/81 och sjunker
därefter till 600 000 kr. för budgetåret 1981/82 då planläggningen enligt 1977
års försvarsbeslut skall vara slutförd.
Föredraganden
Jag
har i och för sig intet att erinra mot riksnämndens beräkningar. I det
föregående har jag emellertid förordat att statsbidraget till planrevision tas
bort den 1 januari 1980. Medelsbehovet nästa budgetår kan därför begränsas fill
900 000 kr.
Jag
hemställer att regeringen förslår riksdagen
att
till Bidrag till kostnader för kommunal beredskap för budgetåret 1979/80
anvisa ett reservationsanslag av 900 000 kr.
Prop.
1978/79: 95 8
Bilaga 7.1
Förslag
till
Lag
om ändring i brandlagen (1974: 80)
Härigenom
föreskrivs att 21 § brandlagen (1974: 80) skaU ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
21 §1 Kommun är
berättigad tiU ersättning av statsmedel för kostnad för
1. räddningstjänst med anled- 1.
räddningstjänst med anled-ning av skogsbrand, om rädd- ning
av oljeutflöde till havs eller ningstjänsten ej avsett att avvärja i
kustvattnen, Vänern, Mälaren, eller begränsa skada på egendom Göta Älv,
Trollhätte kanal eller som kommunen äger eller innehar, Södertälje
kanal,
2. räddningstjänst med anled- 2.
sanering av oljeskada som ning av oljeutflöde tUl havs eUer har
uppstått till följd av utflöde i kustvattnen, Vänern, Mälaren, som
avses under 1.
Göta
Älv, TroUhätte kanal eller Södertälje kanal,
5. sanering av oljeskada som har uppstått till följd av utflöde som
avses under 2.
Ersättning
enligt första stycket utgår endast för den del av kostnaden som överstiger ett
av regeringen fastställt belopp.
Kommun är vidare
berättigad tUl ersättning av statsmedel för kostnad för räddningstjänst vid
annat nödläge efter vad regeringen i varje särskilt fall bestämmer.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980. I fråga om kostnad som har uppstått före
nämnda dag gäller äldre bestämmelser.
1
Senaste lydelse 1975: 96.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79: 95
Bilaga 7.2
Förslag
till
Lag om ändring i lagen
(1964: 63) om kommunal beredskap
Härigenom föreskrivs
att 16 § lagen (1964: 63) om kommunal bered-skapi skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har kommun jämlikt 7 § upprättat
särskUd plan, som godkänts av länsstyrelsen, äger kommunen erhålla statsbidrag
med 90 procent eller den större del av planläggningskostnadens belopp som
regeringen medgiver, allt i den mån kostnaden kan anses skälig. När plan första
gången upprättas, skall planläggningskostnaden beräknas efter grunder som regeringen
fastställer. Kommunen äger dock erhålla statsbidrag enligt första punkten, om
kommunen gör framställning därom till länsstyrelsen inom två månader från den
dag då kommunen fick del av förordnandet om planläggningen.
Vad
i första stycket sägs om kommun tillämpas på motsvarande sätt i fråga om
landstingskommun. Landstingskommun äger dock erhålla statsbidrag, även om
planen ej har underställts länsstyrelsen för godkännande.
Har kommun jämlikt 7 §
upprättat särskUd plan, som godkänts av länsstyrelsen, har kommunen rätt till
statsbidrag med 90 procent eller den större del av planläggningskostnadens
belopp som regeringen medgiver. Planläggningskostnaden skall beräknas efter
grunder som regeringen fastställer. Om kommunen gör framställning därom tUl
länsstyrelsen inom två månader från den dag då kommunen fick del av förordnandet
om planläggning, skall statsbidraget dock beräknas efter de redovisade
planläggningskostnaderna, i den mån dessa kan anses skäliga. Kommun har ej
rätt till statsbidrag för revision av beredskapsplan.
Vad i första stycket sägs
om kommun tUlämpas också i fråga om landstingskommun. Landstingskommun har
dock rätt till statsbidrag, även om planen ej har underställts länsstyrelsen
för godkännande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980. I fall där länsstyrelsen före nämnda dag
har förordnat om revision av konununal eller landstingskommunal beredskapsplan
tUlämpas äldre bestämmelser.
1
Lagen omtryckt 1977: 417.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:95 Bilaga 8
Sammanfattning av 1976 års kommunalekonomiska utrednings
betänkanden
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 95
Bilaga 8
Sammanfattning av 1976 års kommunalekonomiska utrednings
betänkanden
19 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95, Bilaga 8
Prop.
1978/79: 95 3
InnehåU
Inledning
........................................................................ ... 5
1
Samspelet
mellan stat och kommun............................. ... 6
2
Utrymmet för
utbyggnad av den kommunala verksamheten .. 7
2.1 Utredningens analys av kommunernas ekonomi
1975
1985 .................................................................. 7
Framskrivningen fill 1980 ..................................... 10
Framskrivningen till 1985 .................................... 12
Effekter av höjda arbetsgivaravgifter.................... 13
2.2 Utredningens ställningstaganden......................... 14
3 Medel för att begränsa den kommunala utgiftsexpansionen
.... 16
Kommunernas och landstingskommunernas ansvar 16
Statens möjligheter att styra den kommunala utgiftsexpan
sionen .............................................................. ... 16
Lagstiftning om det kommunala skatteuttaget..... ... 17
Valet mellan frivUliga överenskommelser och lagstiftning 18
4 Frivilliga överenskommelser.......................................... ... 18
4.1
FrivUliga
överenskommelser mellan stat och kommun .... 18
4.2
Samverkan meUan
kommuner och landstingskommuner .. 21
5
Den kommunala
avgiftsfinansieringen.......................... ... 21
6
Förenklad
beräkning av det kommunala skatteunderlaget .... 23
7
Beskattning av
juridiska personer .............................. ... 24
8
Ett reformerat
skatteutjämningssystem....................... ... 26
9
Specialdestinerade
statsbidrag ................................... ... 38
10
Statskommunala
bostadsbidrag och kommunala bostadstillägg till folkpension 41
11
Bidragsförskott
........................................................... ... 43
12
Gymnasieskolelevernas
skolresor och inackordering.... ... 43
13
Utbetalningsreglerna
för grundskolebidraget............... ... 44
14
Utbetalningsreglerna
för kommunalskattemedlen........ ... 45
15
Sammanfattning
av finansiella konsekvenser samt utredningens försök till prioritering 47
15.1
FinansieUa
konsekvenser...................................... 47
15.2
Prioritering av
utredningens förslag .................... ... 48
Ett reformerat skatteutjämningssystem ............... ... 48
Övriga prioriterade reformer på kort sikt ("etapp
2") .... 50
Formerna för statliga överföringar på längre sikt ("etapp
3") ....................................................................... ... 51
15.3....................................................................... Andra
åtgärder för ändrad kostnadsfördelning statkom
mun ................................................................... ... 52
16................................................................................. Sammandrag
av reservationer och särskilda yttranden tUl utred
ningens slutbetänkande............................................... ... 53
16.1.............................................................................. Reservation
av ledamoten Berndtson 53
Kommunalskatternas utveckling............................ ... 53
Verkningarna av en åtstramning........................... ... 54
Taxepolitik, företagsbeskattning m. m................... ... 54
Skatteutjämning, statsbidrag m. m....................... ... 55
Ändrad kostnadsfördelning en genomgripande skatte
reform ................................................................ 57
16.2....................................................................... Reservafion
av ledamöterna Boo, Josefson och Olle Karls
son (c) ............................................................... .. 57
Prop, 1978/79: 95 4
16.3 Reservation
av ledamöterna Carlstein, Gustafsson, Hörién,
Knut
Johansson, Sundström och Ward (s) ..... 58
Kommunernas
roll i det svenska samhället ...... 58
Prioriteringen
av den gemensamma sektorn .... 58
De
finansiella förutsättningarna..................... .. 59
Kostnaderna
för barnomsorgen .................... 60
Beskattningen
av juridiska personer .............. 61
Avslutande
synpunkter ............................ 62
16.4.............................................................. Särskilda
yttranden 62
Bilaga 8
Sammanfattning av utredningens betänkanden
Inledning
1976
års kommunalekonomiska utredning (KEU 76) har under år 1977 avrapporterat
resultaten av utredningens arbete i två delbetänkanden och ett slutbetänkande.
Analysen av den kommunala utvecklingen fram tUl år 1985 redovisas i betänkandet
Kommunernas ekonomi 1975 1985 (SOU 1977: 20) och genomgången, av de
specialdesfinerade bidragen presenteras i betänkandet Översyn av de speciella
statsbidragen fill kommunerna (SOU 1977: 48). Återstående delar av utredningens
arbete redovisas i slutbetänkandet Kommunerna. Utbyggnad, utjämning,
finansiering (SOU 1977: 7879).
Utredningen
har i första hand inriktat sig på mer övergripande bedömningar. Möjligheterna
att göra detaljundersökningar inom olika områden har däremot, på grund av den
korta utredningstiden, varit mer begränsade.
I
utredningsarbetet har KEU 76 i huvudsak utgått från rådande institutioneUa
förhållanden bl. a. vad gäller huvudmannaskapet för olika verksamheter. Ett
undantag utgör dock frågan om ansvaret för gymnasieskolelevernas resor och
inackordering.
Att
en förändring av huvudmannaskapet inom andra områden inte utgjort något
egenUigt alternativ beror bl.a. på att flera av de tunga kommunala
utgiftsområdena samtidigt har varit föremål för utredningar och överväganden
vid sidan av KEU 76. Det gäller bl. a. hela ungdomsskolan som utreds av
utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK-utredningen) samt utredningen
om den gymnasiala utbildningen. Vidare har socialutredningen täckt in
huvuddelen av det sociala området och bl. a. lagt förslag om att delar av
socialhjälpen förs över till försäkringskassorna. Vidare gäller den år 1975
träffade överenskommelsen mellan regeringen och Svenska kommunförbundet om
barnomsorgen fram till 1980-talets början. I överenskommelsen mellan regeringen
och de båda kommunförbunden i juni 1977 noterades att parterna var ense om att
noga studera problemen rörande utbyggnaden av barnomsorg, äldrevård och
långtidssjukvård och att de senare skulle överlägga i dessa frågor. KEU 76 har
därför avstått från att diskutera omfattningen av den statliga finansieringen
av dessa verksamheter.
KEU:s
slutbetänkande behandlar tre huvudfrågor. För det första diskuterar
utredningen utrymmet för den kommunala utgiftsexpansionen imder de närmaste
åren, dvs. hur stor del av samhällets totala resurser som kan tas i anspråk av
den kommunala sektorn. En central fråga är hur samspelet mellan staten och
kommunerna och landstingskommunerna skall utformas för att en önskvärd
kommunal utveckling skall komma till stånd.
KEU
76 har i detta sammanhang i första hand övervägt olika gene-
Prop.
1978/79: 95 6
rella
metoder att påverka den kommunala utvecklingen men däremot inte sett som sin
uppgift att vara en kommunal besparingsutredning. De bästa förutsättningarna
att peka ut möjligheter till rationaliseringar och andra besparingar har de som
direkt arbetar i den aktuella verksamheten. Det betyder alt det i första hand
är de som är verksamma i den lokala och regionala förvaltningen som kan
föreslå förändringar i effektivitetssyfte. I andra hand är detta en fråga för
statliga utredningar vars arbete avser en bestämd samhällssektor (sjukvård,
socialvård, skola etc).
Den
andra huvudfrågan gäller utjämningen inom den kommunala sektorn. De ekonomiska
förutsättningarna är fortfarande mycket varierande mellan de enskilda
kommunerna och landsfingskommunerna. Kritik har i flera avseenden riktats mot
nu gällande regler för skatteutjämningen. I direktiven pekas på olika tänkbara
förändringar. Mot denna bakgrund har metoder för en ökad utjämning mellan kommunerna
resp. landstingskommunerna övervägts. Samtidigt har möjligheterna att genom
skatteutjämningen öka de statliga överföringarna till de inkomstsvaga
kommunerna och landstingskommunerna särskilt studerats.
För
det tredje diskuterar KEU 76 den framtida finansieringen av den kommunala
sektorn. Det är här frågorna om kostnadsfördelningen mellan staten, kommunerna
och landstingskommunerna kommer in i bilden. Den kommunala beskattningen måste
enligt KEU 76 ses som en del av vårt samlade skattesystem. Avvägningen mellan
kommunalskatt resp. statsbidrag eller annan statlig finansiering av kommunal
verksamhet har ett direkt samband med omfattningen av statens direkta och indirekta
skatter. KEU 76 konstaterar därför att förslagen och övervägandena från de tre
skatteutredningarna (KEU 76, 1972 års skalleuiredning och
företagsskatteberedningen) måste bedömas tillsammans.
1
Samspelet mellan stat och kommun
Utredningen
beskriver den kommunala självstyrelsens utveckling och förutsättningarna för
kommunernas och landstingskommunernas verksamhet. Viktiga samhällsuppgifter
har genom lagstiftning decentraliserats tUl kommunerna och
landstingskommunerna. I få länder har de kommunala organen så vidsträckta
befogenheter som här. KEU 76 konstaterar att formerna för den kommunala
självstyrelsen har varit föremål för diskussion men däremot inte
självstyrelsen som sådan. Del har rått en bred politisk enighet om den
kommunala självstyrelsens centrala betydelse.
KEU 76 framhåUer att den
kommunala sektorns omfattning och kommunernas och landstingskommunernas
ekonomiska självständighet
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 7
ställer
krav på samordning med den övergripande statliga politiken. Det är mot denna
bakgrund som statsmakiema har ett intresse alt på olika sätt påverka den
kommunala verksamheten i syfte atl nå de övergripande målen vad gäller t. ex.
sysselsättnings-, regional- och stabiliseringspolifiken. Dessutom finns det
inom många områden starka önskemål om en enhetlig utformning av den kommunala
verksamheten. Frågan är vilka styrinstrument och vUken grad av stadig styrning
som är förenlig med den kommunala självstyrelsen.
Detaljkontrollen av
kommunerna och landstingkommunerna är fortfarande betydande, vilket bl. a. motiveras
av kraven på samordning och likformighet i samhällsarbetet. KEU 76 anser
emellertid att det är angeläget att handlingsutrymmet för kommunerna och
landsfingskommunerna ökas genom minskad statlig kontroll. Det finns enligt
utredningen tillräckligt med ansvarskänsla och lokalkunskap i kommunerna för
att staten inte skall behöva detaljreglera den kommunala verksamheten i den
utsträckning som f. n. sker. Statsmakterna bör i första hand nöja sig med att
dra upp de allmänna rikfiinjerna för den fortsatta utbyggnaden, dvs. en
statlig ramstyrning. Detta kan kombineras med en minskad detalj kontroll och
en ökad decentralisering av arbetsuppgifter och beslutsbefogenheter. Dessa
frågor behandlas också av statskontrollkommittén, decentraliseringsutredningen
och länsdemokratikommittén. Det är enligt utredningen de samlade förslagen från
dessa utredningar liksom från KEU 76 som bör beaktas när effekterna på de
framtida relationerna mellan stat och kommun och förändringarna av den kommunala
självstyrelsens innehåll bedöms.
2
Utrymmet för utbyggnad av den kommunala verksamheten 2.1 Utredningens analys av
kommunernas ekonomi 19751985
Syftet
med analysen i delbetänkandet SOU 1977: 20 har varit att ge en sammanfattande
redovisning av kommunernas och landstingskommunernas ekonomiska situation vid
alternativa antaganden om den framtida utvecklingen. Därigenom har utredningen
fått en i varje fall grov bild av storleksordningen och karaktären av de
problem som kan bli aktueUa för den kommunala sektorn under de närmaste 510
åren.
I
delbetänkandet har analysen genomförts i nationalräkenskapstermer.
Nationalräkenskaperna, som utarbetas av statistiska centralbyrån, ligger bl. a.
fill grund för del årliga nationalbudgetarbetet. Nationalräkenskaperna ger en
redovisning av den volymmässiga utvecklingen och möjliggör direkta jämförelser
mellan samhällets olika sektorer. För den kommunala sektorns del skiljer sig
nationalräkenskaperna från den kommunala finansstatisfiken både vad terminologi
och redovisningsprinciper beträffar. Den kommunala finansstafisfiken är
baserad på kommu-
Prop. 1978/79: 95 8
nernas och landstingskommunemas redovisningssystem med
dess kommunalekonomiska begrepp och definitioner. Nationalräkenskapsbegreppen
erhålls först efter omfattande omräkningar och omgrupperingar av den kommunala
finansstatistiken. Det är därför svårt att göra en direkt koppling mellan dessa
två statistikserier.
Vid de hittills förda överläggningarna mellan regeringen
och de båda kommunförbunden har ett av problemen varit att komma fram till en
gemensam tolkning av tillgänglig statistik. I analysbetänkandet ägnas ett
kapitel åt en jämförelse mellan nationalräkenskaperna och den kommunala
finansstatistiken för att underlätta tolkningen av dessa statistikse-rier. Här
behövs emellertid ytterligare utvecklings- och informationsverksamhet. Detta
får närmast anses vara en uppgift för statistiska centralbyrån. Ett annat
problem är hur den kommunala volymutvecklingen skall mätas. Vidare framgår inte
variationerna mellan enskilda kommuner och landstingskommuner av statistiken
för kommunerna resp. landstingskommunerna totalt. De enskilda kommunernas och
landstingskommunernas varierande förhållanden har stor betydelse vid en analys
av den kommunala sektorns utveckling.
En samlad bild av den ekonomiska utvecklingen i kommunerna
och landsfingskommunerna under 1960-talet och de första åren av 1970-talet
lämnades av den tidigare kommunalekonomiska utredningen i betänkandet
Kommunernas ekonomi 19601972 (SOU 1976; 45). Denna kartläggning har i
analysbetänkandet på vissa centrala punkter förts fram tUl år 1975. I
slutbetänkandet kompletteras detta med en redovisning av de kommunala
utgifternas och inkomsternas fördelning på verksamhetsområden resp.
inkomstslag år 1976. Även den snabba sysselsättningsutvecklingen i kommuner
och landstingskommuner kommenteras.
Den kommunala ekonomins roll i den totala
samhällsekonomiska utvecklingen sedan början av 1960-talet illustreras av KEU
76 i tabell 1.
Tabell 1. Den kommunala konsumtionens ökning i relation
till BNP-ökningen i reala termer 19601976
1968 års priser, procent
Period
Årlig real ökningstakt
Kommunala konsumtions-
-
ökningen som andel av
Kommunal
BNP
BNP-ökningen
konsumtion
19601964
6,5
5.4
12,7
19671970
8,7
4,7
22,4
19701974
3,5
2,7
16,8
19741976
4,7
1,0
61,4
Anm.: Åren 19651967 har utelämnats eftersom de omfattande
huvudmannaskapsförändringarna under denna period förrycker statistiken över
den kommunala konsumtionens tillväxt.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 9
Den
kommunala konsumtionens ökningstakt har genomgående legat lägre under
1970-talet än under föregående decennium men samtidigt har de totala
resursernas (BNP:s) tillväxt också sjunkit kraftigt. Tillväxttakten för den
kommunala konsumtionen ligger genomgående över BNP-tillväxten. Under de allra
senaste åren har detta inneburit att den kommunala expansionen tagit i anspråk
över hälften av den totala resurstillväxten i samhället.
Den
tidigare kommunalekonomiska utredningen redovisade i betänkandet Kommunal
utveckling. Kostnader 19741985 vid oförändrad service (SOU 1976: 40) en analys
av hur efterfrågan på kommunal service påverkas av förändringar i folkmängdens
tUlväxt och i befolkningens ålderssammansättning fram fill år 1985.
Huvudintrycket är att de "automatiska" efterfrågeförändringarna berör
landstingskommunerna i betydligt större utsträckning än kommunerna. Det är
främst olika former av åldringsvård och därvid mest uttalat långtidsvården som
påverkas av befolkningsförändringarna under den studerade perioden. Analysen
visar att efterfrågeökningen på gmnd av dessa befolkningsfaktorer successivt
kommer att avta i styrka under 1980-talet.
Kommunernas och
landstingskommunernas egna planer utgör en viktig utgångspunkt när det gäller
att bedöma den kommunala sektorns utveckling under de närmaste åren.
Utredningens bearbetning av de kommunala planerna visar att den kommunala
konsumtionen beräknas öka i volym med 3,9 % per år 19751980. Ökningstakten är
i stort sett densamma för kommuner och landstingskommuner. Dessutom kan
konstateras att den faktiska utbyggnaden av den kommunala verksamheten har
tenderat att överstiga den planerade. De kommunala planerna kan jämföras med
bedömningarna i 1975 års långtidsutredning. Den planerade ökningen ligger klart
över även långtidsutredningens mest expansiva alternativ för den kommunala
konsumtionen.
Långtidsutredningen
redovisade två alternativ som förutsatte en oförändrad veckoarbetstid. I dessa
alternativ ställdes en prioritering av privat konsumtion mot en prioritering
av offentlig konsumtion. Det ena alternativet (alt. I) innebar en årlig
tillväxt i den privata konsumtionen om 3,0 % och en årlig ökning av den
offentliga konsumtionen om 1,5 %. I det andra alternativet (alt. II), som prioriterade den offentliga konsumtionen, hade denna beräknats
kunna öka med 2,9 % om året under det att den privata konsumtionsökningen
pressats ned tiU 2,0 % om året. Den möjliga ökningstakten för den kommunala
konsumtionen var enligt långfidsutredningens kalkyler 1,9 resp. 3,4 % per år
för alternativen I och II.
Då långtidsutredningens beräkningar
behandlades av riksdagen våren 1976 nåddes bred parlamentarisk enighet om att
riktpunkten för den kommunala konsumtionsutvecklingen borde sättas någonstans
mellan utredningens alt. I och II.
Prop. 1978/79: 95 10
Framskrivningen till 1980
Mot denna bakgrund har KEU 76 formulerat följande tre
alternativ för den kommunala konsumtionens volymmässiga ökning 19751980. I
alternativ I antas den årliga konsumtionsökningen bli 2,0 %, i alternativ II 2,8 % och i alternativ III 3,7 %.
Alternativ III ligger således något över långtidsutredningens högre alternativ
men något lägre än ökningstakten enligt de kommunala planerna. En utveckling
enligt alternativ II kan sägas
ligga i linje med den av riksdagen förordade avvägningen mellan privat och
offentlig sektor.
KEU 76 har också gjort en bedömning av den
"oundvikliga" utveckling inom kommuner och landstingskommuner som är
en konsekvens av vissa bindningar i form av utbyggnadsplaner samt den av
befolkningsförändringarna betingade efterfrågeutvecklingen. För kommunerna har
överenskommelsen om en utbyggnad av barnomsorgen med 100 000 platser i daghem
och 50 000 platser i fritidshem fram t. o. m. 1980 lagts in i kalkylen. På
samma sätt har för landstingskommunerna en utbyggnad av långvårdens platsantal
med ca 10 000 platser fram t. o . m. 1980 beaktats. Detta överensstämmer med
landsfingskommunernas egna planer. Dessa två områden hör också till de av
riksdagen prioriterade verksamhetsområdena. Vidare har hänsyn tagits till
effekten på de kommunala utgifterna av förändringar i befolkningens storlek
och ålderssammansättning.
Den årliga procentuella förändringen i konsumtionsvolymen
1975 1980 på grund v dessa faktorer redovisas i tabell 2.
Utredningens kalkyler visar att utbyggnaden av
barnomsorgen i enlighet med riksdagens beslut och av långtidsvårdens
platsantal enligt landstingskommunernas planer tUlsammans med den ökade
efterfrågan tiU följd av förändringarna i befolkningsstrukturen leder till en
ökning av den totala konsumtionen 19751980 med inemot den ökningstakt som
angivits i KEU:s alternativ I.
Tabell 2. Intecknat utrymme för den kommunala konsumtionen
19751980
Ärlig procentuell förändring i fasta priser.
Kommuner
Landstingskommuner
Totalt
Utbyggnad av barnomsorgen Utbyggnad av långvården
Befolkningsförändringar
1,8 0,5
0,9 0,7
1,1 0,3 0,5
Totalt
2,3
1,6
1,9
De olika alternativen för den kommunala
konsumtionsutvecklingen redovisas i tabeU 3.
Bilaga 8
Sammanfattning av utredningens betänkanden ]
i
Tabell 3. Alternativ för den kommunala= konsumtionen
19751980
Ärlig procentuell förändring i fasta priser.
Effekter av befolkningsförändringar 0,7
Intecknat
utrymme enligt tabell 2 1,9
Kommunernas
och landstingskommunernas planer 3,9
Långtidsutredningen alt. I 1,9
alt. II 3,4
KEU 76 alt. I 2,0
alt. II 2,8
alt. III 3,7
a Kommuner och landstingskommuner.
Utredningen konstaterar att om den kommunala konsumtionens
volymökning skall hållas inom det utrymme på 2 % per år som alternativ I
innebär för 19751980, medför det att den årliga ökningstakten 19771980 måste
begränsas tiU 0,8 % per år, eftersom den verkliga ökningstakten 19751977 kan
beräknas till ca 3,8 % per år. Ett genomförande av utbyggnaden av barnomsorgen
och långvården inom denna återstående ram ställer krav på ganska omfattande
nedskärningar inom andra kommunala verksamhetsområden.
Även en utveckling enligt alternativ II skulle kräva en betydande uppbromsning
av utbyggnadstakten jämfört med de kommunala långtidsplanerna för perioden.
För åren 19771980 innebär alternativ II en återstående årlig konsumtionsökning på drygt 2 % mot nära 4 %
enligt kommunernas och landstingskommunernas planer. En ökningstakt på 2 %
inrymmer endast utbyggnaden av barnomsorg och långtidsvård samt de krav på
utbyggnad i övrigt som befolkningsförändringarna ger upphov till. Något utrymme
för standardhöjningar eller reformer inom andra sektorer finns inte i
alternativ II
fram fill år 1980.
I alternativ III skulle visserligen kommunernas och
landstingskommunernas planer i stort kunna realiseras, men en sådan utveckling
skulle i viss mån strida mot utredningens direktiv som slår fast att takten i
den kommunala utgiftsexpansionen visserligen har dämpats under 1970-talet jämfört
med tidigare år, men att det trots detta är nödvändigt att ytterligare
begränsa de kommunala utgifternas ökningstakt fram till år 1980.
För att kunna göra en bedömning av kommunernas och
landstingskommunernas finansiella situation måste inkomster och utgifter uttryckas
i löpande priser. Antaganden om prisutvecklingen behövs därför dels för
omräkning av utgifternas volymutveckling till löpande priser, dels för
beräkning av de kommunala inkomsterna.
För
konsumtionsprisernas utveckling under åren 19771980 har två alternativ
införts, 4 resp. 7 % per år. En kombination av volym- och prisalternativen ger
således totalt sex alternafiv för den kommunala utvecklingen till år 1980.
Prop. 1978/79: 95 12
Om
de framräknade underskotten i kommunernas och landstingskommunernas
finansiella sparande år 1980 skulle täckas genom höjd kommunalskatt skulle
medelutdebiteringen behöva höjas med drygt tre kr. jämfört med 1977 års nivå i
altemativet med den snabbaste pris- och volymutvecklingen. Detta skulle ge en
medelutdebitering på totalt ca 30 kr. år 1980 om församlingsskatten medräknas.
Om pris- och löneutvecklingen skulle bli avsevärt mycket ogynnsammare än vad
det högre prisalternativet innebär så skulle naturligtvis den ekonomiska
situationen för den kommunala sektorn se än mer besvärande ut år 1980.
Alternativet med den långsammaste pris- och volymutvecklingen skulle enligt
kalkylerna inte kräva någon skattehöjning tUl år 1980.
Vad
gäller den kommunala ekonomin under resp. år 19781980 blir huvudintrycket av
samfiiga alternativ att situationen successivt försämras. Genom den tvååriga
eftersläpningen i skatteutbetalningarna blir de kommunala skatteinkomsterna
goda även år 1978. Inte heller år 1979 skulle innebära några alllför stora
påfrestningar för den kommunala ekonomin om utvecklingen håller sig inom de
gjorda förutsättningama för alternativen. Är 1980 tycks däremot det ekonomiska
läget för kommunerna och landstingskommunerna bli mer ansträngt.
Framskrivningen
till 1985
I
framskrivningen av kommunernas och landstingskommunernas inkomster och
utgifter för perioden 19801985 har KEU 76 arbetat med två volymalternativ och
endast ett prisalternativ. Den kommunala konsumtionens volymutveckling har
satts till 2 alternativt 3,5 % per år och beräkningarna i löpande priser har
utförts under antagande om en årlig prisstegring på 4 % under denna period.
Vidare har beräkningarna utförts med endast två alternativa lägen för år 1980
som utgångspunkt, dels alternativ II kombinerat med den
långsammare prisutvecklingen, dels alternativ III och den snabbare
prisutvecklingen. Detta ger således fyra altemativ fram tUl år 1985.
Enligt
framskrivningarna skulle det ökade utdebiteringsbehovet år 1985 jämfört med år
1977 uppgå fill nära nio kr. i alternativet med en volymökning för den
kommunala konsumtionen på ca 3,5 % per år 19771985. Detta ger en total
kommunal medelutdebitering på ca 36 kr. år 1985 inkl. kyrkoskatten.
Alternativet med en årlig volymökning på ca 2 % under åren 19771985 ger en
kommunalskattehöjning på drygt tre kr. jämfört med 1977 års utdebitering, dvs.
uppemot 30 kr. i medelutdebitering år 1985. Man får också hålla i minnet att
utdebiteringen varierar mellan enskilda kommuner och landstingskommuner vilket
innebär ätt den högsta utdebiteringen skulle ligga ytterligare några kronor
högre.
Framskrivningen
av kommunernas och landstingskommunernas inkomster och utgifter till år 1985
visar att de långsikfiga perspektiven är
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 13
bekymmersamma
för den kommunala ekonomin. Även vid relativt sett begränsade volymökningar för
de kommunala utgifterna krävs utdebiteringshöjningar eller andra
inkomstförstärkningar. Skulle den kommunala utgiftsexpansionen fortsätta i
tillnärmelsevis samma takt till år 1985 som de kommurtala planerna visar för
perioden 19751980 krävs mycket kraftiga ökningar av de kommunala inkomsterna.
Utvecklingen enligt alternativet med den snabbaste volymökningen under åren
1977 1985 resulterar i ett behov av utdebiteringshöjningar på drygt en kr. per
år, vilket skall jämföras med att utdebiteringen i genomsnitt höjdes med 70 öre
per år 19601977.
Som framgick ovan skulle
även en volymökning om ca 2 % per år, som fram till år 1980 endast inrymmer
utbyggnaden av barnomsorg och långtidsvård samt de krav på utbyggnad i övrigt
som befolkningsförändringarna ger upphov till, leda till ett behov av
betydande inkomstförstärkningar för kommunerna och landstingskommunerna år
1985. De valda förutsättningarna ger vid handen att vid en ökning av den kommunala
konsumtionen med högst 0,3 å 0,4 % per år skulle utgifterna kunna finansieras
genom skatteunderlagstillväxten. Snabbare volymökningar leder till försämrat
finansiellt sparande och därmed uppkommer krav på inkomstförstärkningar.
En
orsak till detta är den ogynnsamma prisutveckling som antagits gälla även i
fortsättningen för den kommunala konsumtionen jämfört med den privata. Den
oförmånliga prisutvecklingen förklaras bl. a. av lönekostnadernas relativt höga
andel i den kommunala verksamheten samt av den begränsade
produktivitetsstegringen i offentlig tjänsteproduktion.
Effekter
av höjda arbetsgivaravgifter
Enligt
direktiven skulle utredningen också bedöma arbetsgivaravgifternas effekt på
den kommunala ekonomin. Arbetsgivaravgifterna har två huvudfunktioner. För det
första kan de utgöra finansieringen av direkta personalförmåner. För det andra
kan arbetsgivaravgifterna också ha en mer allmän funktion att skaffa intäkter
till statens verksamhet. Det är endast arbetsgivaravgifterna i den senare funktionen
som utredningen har beaktat. Arbetsgivaravgifternas funktion som allmän
finansieringskälla för staten har kommit att uppmärksammas särskilt genom de
senaste årens s. k. skatteomläggningar, där lättnader i den statliga inkomstbeskattningen
kopplats samman med höjningar av olika arbetsgivaravgifter.
Utgångspunkten
för diskussionen i betänkandet var att klarlägga vilken utveckling som skulle
ha kommit till stånd om den del av arbetsgivaravgifternas förändring, som
direkt sammanhänger med den genomförda skatteomläggningen år 1976, inte hade
ägt rum. I ett första alternativ antogs att höjningen av arbetsgivaravgifterna
medförde en motsva-
Prop, 1978/79: 95 14
rande
minskning av kontantlönestegringen, dvs. att de höjda arbetsgivaravgifterna i
sin helhet avräknades mot kontaritlönens ökningstakt inom ramen för de totala
arbetskraftskostnaderna år 1976. Under denna förutsättning leder höjningen av
arbetsgivaravgifterna till en reduktion av skatteunderlagets tillväxt vid
oförändrad utgiftsutveckling för kommunerna och landstingskommunema.
I alternativ 2 utgick
utredningen från att syftet med de genomförda skatteomläggningarna har varit
att genom sänkt statsskatt finansierad med höjda arbetsgivaravgifter ge
löntagarna en viss reallöneutveckling till betydligt lägre total
arbetskraftskostnadsstegring än vad som skulle krävas om enbart bruttolönen
skulle höjas. Det innebär att en utebliven skatteomläggning skulle ha lett till
betydligt högre arbetskraftskostnader än de faktiskt observerade år 1976. Hade inte
skatteomläggningen genomförts och därmed arbetsgivaravgiften höjts skulle
kontantlönen ha ökat ännu mer. En skatteomläggning finansierad med höjda
arbetsgivaravgifter medför visserligen att kommunernas och landsfingskommunernas
arbetskraftskostnader inte stiger så mycket som de annars skulle ha gjort.
Samtidigt reduceras emellerfid tillväxten i det kommunala skatteunderlaget i
ännu högre grad.
I
ett tredje alternativ antogs att kontantlöneökningen inte påverkas av om
arbetsgivaravgifterna höjs eller ej, dvs. ingen avräkning förekommer. De höjda
arbetsgivaravgifterna skulle i detta fall ha givit ökade kommunala utgifter
vid oförändrad skatteinkomstutveckling.
Samfiiga alternativ visar
att höjda arbetsgivaravgifter har en ogynnsam effekt på den kommunala
ekonomin. Utredningen konstaterar dock att de genomförda skatteomläggningarna
har varit ett led i samhällets kamp mot inflationen, där både staten,
kommunerna och landstingskommunerna fått ta på sig sin del av ansvaret.
2.2
Utredningens ställningstaganden
Den
ekonomiska utvecklingen inom den kommunala sektorn kan enligt KEU 76
självfallet inte behandlas oberoende av vad som händer i ekonomins övriga
delar. Behovet av att återställa balansen i de utrikes betalningarna kommer att
leda till att man under ett antal år framöver får räkna med att det
samhällsekonomiska utrymme som står till buds för inhemsk konsumtion sannolikt
måste öka långsammare än den totala produktionen. Detta förhållande kommer
även att få en återverkan på den kommunala sektorns fortsatta utbyggnad.
Det råder bred enighet om
nödvändigheten av att få en uppbromsning av den kommunala utgiftsexpansionen
under de närmaste åren. Riksdagen har två år i rad (1976 och 1977) uttalat sig
för detta. Den i juni 1977 träffade överenskommelsen mellan regeringen och de
båda kommunförbunden visar att även förbunden delar denna uppfattning.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden is
För
KEU 76 har därför utgångspunkten för utredningsarbetet varit att de kommunala
utgifterna skall öka i en långsammare takt framöver. Den tidsperiod som närmast
avses är de återstående åren av 1970-talet och de första åren av 1980-talet.
I
diskussionen om den kommunala utgiftsutvecklingen under de närmaste åren slår
KEU 76 först och främst fast att den kommunala sektorn kommer att växa även i
fortsättningen. Det är inte möjligt eller önskvärt med ett totalt reformstopp,
utan vad som diskuteras är en fördelning av reformutrymmet över en längre
period. Det är viktigt att inse att om uppbromsningen inte påbörjas omedelbart
kan det komma att krävas en ännu hårdare utgiftsprövning om några år.
Riksdagen
har uttalat att barnomsorgen och åldringsvården skaU prioriteras. I
överenskommelsen mellan regeringen och kommunförbunden i juni 1977 talas det om
en mycket stark prioritering av barnomsorgen, äldrevården och
långtidssjukvården inom ramen för den begränsade expansion som är möjlig.
Enligt KEU:s beräkningar är som nämnts ca 2 % per år i kommunal
konsumtionsökning intecknade fram tUl år 1980 för utbyggnaden av barnomsorgen
och långfidsvården samt för att klara förändringarna i åldersstrukturen i
övrigt. Del bör observeras att endast en utbyggnad av antalet platser har
beaktats i denna kalkyl, däremot inte en ökad personaltäthet inom vårdsektorn.
En
numerisk precisering av utrymmet för kommunal konsumtionsökning under de
närmaste åren kan endast ske i samband med en total ekonomisk bedömning av den
typ som görs i långtidsutredningarna. Det har därför inte varit möjligt för KEU
76 att göra en självständig bedömning i detta avseende. För att stå i samklang
med de ovan refererade samhällsekonomiska bedömningarna måste emellertid den
kommunala utgiftsexpansionen begränsas i förhåUande till de kommunala planerna
för de närmaste åren.
Bedömningen
av det totala utrymme som står till buds för kommunal' verksamhet är i hög grad
avhängig av utvecklingen av landets totalproduktion samt i vilken utsträckning
underskottet i bytesbalansen kan nedbringas. Det är emellertid också en fråga
om avvägning mellan privat och offentlig konsumtion. Även om man är överens om
att den kommunala sektom bör ges hög prioritet vid denna avvägning, så måste
man samtidigt konstatera att en ökning av den privata konsumtionen som undersfiger
1 % per år enligt långtidsutredningen skulle leda tUl en sänkt realinkomst för
de aktiva grupperna under de närmaste åren. Redan beslutade åtaganden gentemot
i första hand pensionärerna tar nämligen i anspråk en del av utrymmet för en
ökad prival konsumtion framöver.
Slutsatsen
är att utrymmet för volymmässig expansion inom t. ex. skolan, koUektivtrafiken
samt kultur- och frifidssektorn blir begränsat under några år framöver. Hur
stort utrymmet för uibyggnad kan bli även för dessa verksamheter påverkas av i
vilken utsträckning en omprövning av
Prop. 1978/79: 95 16
pågående
aktiviteter är möjlig. Även ansträngningar att förbättra effektiviteten i den
kommunala verksamheten kan bidra tUl att vidga utrymmet för nya kommunala
åtaganden. KEU 76 betonar i sammanhanget kommunemas och landstingskommunernas roll
i sysselsättningspolitiken och hänvisar till de fortsatta övervägandena inom
sysselsättningsutredningen.
Mot
bakgrund av det begränsade utrymme för utbyggnad, som kommunerna och
landstingskommunerna har att räkna med framöver, betonar utredningen vikten av
att även statsmakterna iakttar återhållsamhet vad gäller beslut som kan leda
fill ökade kommunala utgifter. Regeringen har i enlighet med överenskommelsen
med de båda kommunförbunden i juni 1977 sett över kungörelsen om de statliga
myndighetemas rätt att utfärda rekommendationer, anvisningar m. m. KEU 76
förutsätter att dessa skärpta bestämmelser skall leda till en begränsning av de
kostnader som kan föranledas av statliga myndigheters åtgärder.
En
av KEU:s uppgifter var att pröva vilka nya styrmedel som eventuellt kan
behö.vas för att åstadkomma den önskade uppbromsningen av den kommunala
utgiftstakten i förhållande till de kommunala planerna. Utredningen har därför
diskuterat utformningen av olika tänkbara styrmedel samt för- och nackdelar med
dessa medel.
3
Medel för att begränsa den kommunala utgiftsexpansionen
Kommunernas
och landstingskommunernas ansvar
Även
om utredningen främst har inriktat sig på olika åtgärder som staten skulle
kunna vidta, så är det självfallet i första hand kommunerna och
landstingskommunerna själva som har ett ansvar för den kommunala sektorns
utveckling. Det förutsätts därför att man i kommunema och landstingskommunerna
kommer att göra en kraftfull insats för att hålla utgiftsutvecklingen inom de
samhällsekonomiska ramama.
Ansträngningarna
att dämpa utgiftsutvecklingen bör göras i planerade former så att drastiska
nedskärningar undviks. Därför måste tyngdpunkten i det kommunala budgetarbetet
alltmer skjutas från ettårsbudgeten till flerårsbudgeten. Även om KEU 76 starkt
betonar flerårsbudgetens betydelse i detta sammanhang måste även möjligheterna
tUl hårdare budgetprövning för det närmaste budgetåret tas tUlvara.
Statens
möjligheter att styra den kommunala utgiftsexpansionen
Det
är viktigt att kommunernas och landstingskommunernas verksamhet samordnas med
den övergripande statliga ekonomiska politiken. Metoderna härför bör vara
sådana att staten i första hand ger riktlinjer för den kommunala verksamhetens
totala omfattning och inte fördelningen på olika områden. De möjligheter
kommunerna och landstingskommu-
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 17
nerna
f. n. har till planmässig avvägning och prioritering bör bevaras och om möjUgt
förstärkas. KEU 76 avvisar därför tanken på åtgärder som leder till att
prioriteringsansvaret överförs från kommunerna och landsfingskommunerna till
statliga organ.
Det
finns f. n. betydande möjligheter för statsmakterna att genom styrning av
investeringar och upplåning, bl. a. kontrollen av kreditmarknaden och kontrollen
över byggarbetsmarknaden, påverka den kommunala investeringsverksamheten. Det
finns inte anledning att överväga en vidare utbyggnad av denna typ av
regleringar och restriktioner. Däremot är de nuvarande möjligheterna att
påverka den volymmässiga utvecklingen av driftverksamheten mycket begränsade.
En
metod som direkt skulle påverka de kommunala driftkostnaderna vore atl sätta
ramar för de totala kommunala driftkostnaderna i löpande priser. Detta
förutsätter en relativt tillförlitlig bedömning av pris- och löneutvecklingen
om inte kommunerna och landsfingskommunerna för den händelse ramarna sätts
alltför snävt skulle tvingas till drastiska nedskärningar av verksamheten. KEU
76 konstaterar dock att det föreligger uppenbara svårigheter att göra tillförlitliga
antaganden om pris- och löneutvecklingen framför allt om löneavtalen inte är
klara när ramarna sätts.
Vad
gäller ramar för volymutvecklingen skulle en reglering av vissa enskilda
verksamhetsområden uttryckt i antal platser e. d. vara möjlig. Däremot är det
enligt KEU 76 stora svårigheter att utforma ramar för hela den kommunala
sektorns volymutveckling på grund av de mättekniska problem som föreligger när
det gäller att precisera den samlade volymutvecklingen. Även
standardutvecklingen i form av personaltäthet m. m. torde vara svår att
reglera om inte en detaljstyrning av enskilda verksamhetsområden sker.
Lagstiftning
om det kommunala skatteuttaget
KEU:s
direktiv förutsätter även en prövning av lagstiftning om det kommunala
skatteuttaget som alternativ till frivilliga överenskommelser. Statsvetarna
Birgersson och Wallin har för sin del, som framgår av bilaga 2, till
utredningens slutbetänkande funnit att ett skattetak under vissa
förutsättningar kan vara förenligt med grundlagen. Om en lagstiftning angående
ett kommunalt skattetak aktualiseras, får emellertid riksdagen bedöma om en
sådan inskränkning i den kommunala självstyrelsen skulle kräva
grundlagsändring eller ej.
Av
de modeller för begränsning av det kommunala skatteuttaget som diskuterats
ligger individuella skattetak enligt KEU 76 närmast till hands. De individuella
skattetaken bör dock bygga på generella regler så att man undviker en
individuell prövning av samtliga kommuner och landstingskommuner. På kort sikt
är det endast individuella skattetak som kan leda till en mer påtaglig
restriktion på den kommunala ut-
20
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 8
Prop. 1978/79: 95 18
giftsutvecklingen.
I ett alternativ enligt norsk modell skulle skattetaket anpassas till de högsta
faktiska utdebiteringsnivåerna i kommuner resp. landstingskommuner. Därmed
skulle i detta senare alternativ huvuddelen av kommunerna och
landstingskommunerna lämnas ett betydande expansionsutrymme.
Valet
mellan frivUliga överenskommelser och lagstiftning
Samrådet
mellan stat och kommun bör utvecklas ytterligare i framtiden. Enligt KEU 76
bör man pröva att bygga vidare på det system med överläggningar mellan staten
och företrädare för kommunerna och landstingskommunerna som några gånger ägt
rum under 1970-talet. Överläggningarna bör få en fastare form än hittills.
Överläggningar om det längre perspektivet bör tas upp i direkt anslutning till
att en ny långtidsutredning presenteras. Som ett komplement bör man årligen
diskutera riktlinjer för det kommande budgetåret och eventuellt året därefter.
De frivUliga överenskommelserna skall också kunna innefatta ramar för det
kommunala skatteuttaget. KEU 76 utgår ifrån att de enskilda kommunerna och
landstingskommunema kommer att göra alla ansträngningar för att efterleva
träffade uppgörelser.
Av
hänsyn till det kommunala självstyret förordas således en lösning enligt
frivilliga överenskommelser mellan regeringen och företrädare för kommuner och
landstingskommuner. Någon lagstiftning om det kommunala skatteuttaget bör
därför inte aktualiseras.
4
Frivilliga överenskommelser
4.1
Frivilliga överenskommelser mellan stat och kommun
De
framtida överläggningarna mellan regeringen å ena sidan och representanter för
kommunerna och landstingskommiinerna å andra sidan bör leda fram till
frivilliga överenskommelser om den kommunala sektorns utveckling. Riktlinjerna
bör vara av generell karaktär.
Möjlighetema
att i avgörande grad förändra det närmaste årets verk-samhetsvolym är
begränsade. Därför bör styrningen av den kommunala ekonomin i hög grad vara
inriktad på den långsiktiga utvecklingen. Självfallet måste dock möjligheterna
till snabbt verkande insatser bevaras med hänsyn till behovet av påverkan
utifrån konjunkturpolitiska motiv. I överenskommelsen mellan regeringen och de
båda kommunförbunden år 1977 uttalas behovet av en mycket restriktiv prövning
av alla utgifter i budgetarbetet. KEU 76 anser dock att rikfiinjerna i
framtiden bör uttryckas i mer preciserade termer.
Överläggningama
mellan regeringen och företrädare för kommuner och landstingskommuner bör få
fastare form än hittills. Regeringen och kommunförbunden bör träffas
kontinuerligt för att diskutera sam-
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 19
ordningen
mellan den kommunala ekonomin och samhällsekonomin i stort. Utredningen, som
säger att överenskommelser knappast är möjliga att träffa med varje enskild
kommun, behandlar också kommunförbundens roll och de konstitutionella
förhållanden som råder i fråga om kommunförbundens ställning utan att finna
avgörande argument som talar mot att kommunförbunden företräder de enskilda
kommunerna och landstingskommunerna.
Utredningens
överväganden när det gäller de frivilliga överenskommelserna kan sammanfattas
på följande sätt:
Överläggningar
om det längre perspektivet
Överläggningarna
om den kommunala tillväxten i ett längre perspektiv bör ske med utgångspunkt
från bl. a. de statliga långtidsutredningarna. Syftet bör vara att väga samman
statsmakternas bedömning av det samhällsekonomiska utrymmet för den kommunala
sektorn och kommunernas och landstingskommunernas intentioner för de närmast
kommande åren som de kommer till uttryck i deras långtidsbudgetar.
Överläggningarna bör avse riktlinjer för den genomsnittliga kommunala
volymutvecklingen på något längre sikt.
Överläggningar
om de första planåren
Som
ett komplement till överläggningarna om det längre perspektivet bör man i
årliga överenskommelser mer preciserat kunna ge riktlinjer för det närmaste
budgetåret och eventuellt året därefter. Dessa rikUinjer kan avse både den
löpande verksamheten och investeringsutvecklingen.
Överläggningarna
bör normalt äga rum under det första kvartalet varje år. Här föreligger i viss
mån en målkonflikt. Ju tidigare på året överläggningarna startar, desto bräckligare
är det statistiska underlaget för diskussionerna. Samtidigt måste kommunerna
och landstingskommunerna få kännedom om statsmaktemas syn på utvecklingen så
tidigt som möjligt så att det kommunala budgetarbetet kan påverkas.
Det
är tekniskt betydligt svårare att konstruera ändamålsenliga ramar för
utgiftsutvecklingen än för utdebiteringens nivå. Det är dock möjligt att låta
överenskommelserna innehålla riktlinjer för den kommunala verksamhetens
volymmässiga utveckling som kombineras med ramar för utdebiteringens
förändring.
På
grund av svårigheterna att redan under det första kvartalet göra en
tillförlifiig konjunkturbedömning för det kommande året kan riktUnjerna
eventuellt behöva omprövas senare. Kommunerna och landstingskommunerna bör
därför ha en viss beredskap för en alternativ utveckling om förutsättningarna i
något avgörande avseende skulle förändras.
Avstämning
av tidigare överenskommelser
En
avstämning av de under våren diskuterade ramarna bör ske i augusti månad. Då
har det senaste taxeringsutfallet just bUvit känt
Prop. 1978/79: 95 20
och
löneavtalen för i varje fall det löpande budgetåret bör normalt vara klara. Det
finns då underlag för att bedöma om ramarna behöver justeras.
Utöver
denna avstämning av vårens överläggningar bör man vid överläggningarna i
augusti/september även diskutera de närmare rikfiinjerna för det kommande årets
flerårsbudgetering. Huvuddelen av kommunerna och landsfingskommunerna
fastställer nämligen långtidsbudgetarna först under våren varför riktlinjer
för flerårsbudgeteringen bör ges av förbunden under hösten.
Efterlevnaden
av träffade överenskommelser
Det
skisserade förhandlingssystemet bygger på att de enskilda kommunerna och
landstingskommunerna gör alla ansträngningar för att följa upp träffade uppgörelser
och att de inte utan starka skäl avviker från överenskommelserna.
Om
överenskommelser skulle träffas om en reglering av det kommunala skatteuttaget
kan det för ett begränsat antal kommuner bli svårt att hålla sig inom de
överenskomna ramarna. Dessa bör i så fall först ansöka om extra
skatteutjämningsbidrag innan man beslutar om en skattehöjning som ligger
utanför överenskommelsens ramar.
Uppföljning
av den kommunala utvecklingen
Den
kommunala sektorns tillväxt ställer ökade krav på samspelet mellan
rikspolitiken och kommunalpolitiken. Ett betydande ansvar vilar i detta
sammanhang på de politiska partierna. Detta har uppmärksammats av partierna
men ytterligare insatser krävs i framtiden för att de samhällsekonomiska
avvägningarna skall bedömas på likartat sätt på lokal, regional och riksnivå.
Utredningen
föreslår att en särskild arbetsgrupp med experter från staten och de båda
kommunförbunden inrättas. Arbetsgruppens uppgifter skall vara
att löpande följa den kommunalekonomiska
utvecklingen
att vara beredningsorgan inför de återkommande
överläggningarna mellan regeringen och kommunförbunden
att studera och sammanställa ekonomisk information
om kommunerna och landstingskommunerna och bl. a. ta fram underlag för de
budgetrekommendationer inför den kommunala budgeteringen som kommunförbunden
utfärdar.
Förbättrat
förhandlingsunderlag
Vid
förhandlingarna mellan regeringen och de båda kommunförbunden under det första
kvartalet varje år bör så aktuella uppgifter som möjligt ur de kommunala
långtidsplanema finnas tillgängliga. Detta skulle tala för att budgetprocessen
för flerårsbudgetarna samordnas med ettårsbudgeten under hösten. Huvuddelen av
kommunerna och landstingskommunerna fastställer f. n. långtidsbudgeten först
under årets första månader.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 21
Vidare
behövs enligt utredningen ytterligare utvecklings- och informationsverksamhet
för att man skall kunna komma fram till gemensamma tolkningar av
nationalräkenskaperna och den kommunala finansstatistiken, liksom hur den
kommunala volymutvecklingen skall mätas.
4.2
Samverkan mellan kommuner och landstingskommuner
KEU
76 har diskuterat en modell för samverkan mellan kommuner och
landstingskommuner, söm innebär ett fast organiserat samråd meUan landstingskommunens
förvaltningsutskott och kommunernas styrelser i anslutning tiU
budgetberedningen. Syftet med modellen är att få tUl stånd en överbryggande
utgiftsprövning för hela det kommunala området. En fullständig sådan är
sannolikt svår att genomföra, eftersom varje landstingskommun och kommun
självständigt bestämmer om sina angelägenheter.
En
siörre samverkan mellan kommuner och landstingskommuner än vad som finns i dag
blir dock nödvändig, om ett utbyggt system med överläggningar med staten genomförs.
Utgångspunkten för samverkan blir då naturligt de frivilliga överenskommelserna
med staten. Nuvarande samrådsorgan har nu huvudsakligen informativa uppgifter.
De måste ges en större tyngd och arbetet måste i högre grad inriktas på
ekonomiska frågor och avse både ettårsbudgeten och flerårsbudgeten.
Möjlighetema att nå resultat av ett frivilligt samråd är ytterst beroende av
den politiska viljan i kommuner och landstingskommuner. Det är också viktigt
att de båda kommunförbunden engagerar sig i denna fråga och utformar de närmare
rikfiinjerna för hur samrådsverksamheten bör bedrivas.
5
Den kommunala avgiftsfinansieringen
Bortsett
från avgifterna i de tekniska verken spelar övriga avgifter en förhållandevis
liten roll för kommunernas ekonomi jämfört med andra inkomstkällor. Inte heller
har några mer grundläggande förändringar skett på avgiftsområdet under de
senaste åren. Är 1975 uppgick avgiftsinkomsterna tiU ca 7 300 milj. kr., vUket
motsvarade ca 14 % av kommunernas totala externa inkomster. Kollektivtrafiken
är då exkluderad. Ca 6 000 milj. kr., dvs. mellan 80 och 85 % av kommunernas
totala avgifter, kommer från de tekniska verken.
Sin
största betydelse har avgifterna således i industrieU verksamhet (de tekniska
verken), ett område som också i princip skall vara självbärande. Avgifternas
kostnadstäckning på detta område är närmast fullständig. De avvikelser från
full kostnadstäckning som finns befingas
Prop.
1978/79: 95 22
oftast
av att man i vissa kommuntyper inte ansett det möjligt att ta ut hela
kostnaden. Ett exempel härpå är kostnaderna för långa vatten- och
avloppsledningar i glesbygdskommunema. Om kommunerna genomgående skulle
beräkna avskrivningama på återanskaffningsvärdel i stället för på
anskaffningsvärdet skuUe avgifternas kostnadstäckning dock framstå som lägre än
vad vi redovisat. En viss mindre marginal för ökat avgiftsuttag inom den
tekniska verksamheten kan därför sägas föreligga.
Kommunema
kan enligt gällande lagstiftning låta ägare av fritidsfastigheter bära hela
kostnaden för vatten och avlopp samt renhållning men detta förutsätter att man
inte särbehandlar de fritidsboende jämfört med de permanentboende. En ändring
av lagstiftningen så att kommunerna kan ta ut de faktiska kostnaderna för
fritidshus oberoende av den taxa som tillämpas för permanentboende skulle ge
kommuner med omfattande fritidsbebyggelse större möjligheter att täcka de
kostnader frifids-husen ger upphov till.
Kommunemas
och landstingskommunernas engagemang i kollektivtrafiken innebär bl. a. att
man bidrar till att täcka trafikföretagens underskott. Den helt dominerande
delen av de kommunala insatserna i kollektivtrafiken avser tätortstrafik och då
framförallt Stockholms läns landstingskommuns bidrag till SL:s växande
underskott för kollektivtrafiken i Stockholmsregionen. Vid avgiftssättningen i
kollekfivtrafiken måste ett flertal faktorer beaktas, efterfrågebortfallet vid
en taxehöjning, avvägningen mellan kollektiv och privat trafik,
fördelningspolitiska effekter etc. Enbart kostnadsutvecklingen i kollektivtrafiken
kan därför inte få styra avgiftsuttaget.
Inom
de kommunala verksamheterna i övrigt används avgifterna i avsevärt mindre
omfattning än i industriell verksamhet och kollektivtrafik. I många fall är det
fråga om socialt inriktade tjänster där avgifterna bestäms efter helt andra
överväganden än kostnadstäckningen. Avgifterna får i dessa fall inte bli så
höga att de som bäst behöver tjänsterna inte anser sig ha råd att utnyttja dem.
Också
i den offentliga sjukvårdens finansiering spelar vårdavgifterna en relativt
underordnad roll, framförallt de avgifter som betalas direkt av patienterna.
Ersättningsnivån fastställs av riksdagen efter förhandlingar mellan
sjukvårdshuvudmännen och staten. De största bidragen utgörs av ersättningar
från den allmänna försäkringen. Dessa ersättningar har karaktär av
inkomstöverföringar inom den offentliga sektorn och kan i viss mån ses som ett
alternativ till statsbidrag. Patientavgiftema svarade år 1976 för ca 2 % och
ersättningen från sjukförsäkringen för ca 7 % av landstingskommunernas totala
externa inkomster.
KEU
76 har även diskuterat ett införande av differentierade vårdavgifter inom
långtidsvården för de utförsäkrade. Med stigande ATP-in-komster kommer
pensionärerna under 1980-talet att få ökade ekonomiska möjligheter att med
avgifter betala en del av sin vård. Detta för-
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 23
hållande
bör beaktas inom långvården liksom i den kommunala äldreomsorgen. Därför
förordar KEU 76 också att differentierade vårdavgifter för utförsäkrade bör
prövas.
Sammanfattningsvis
kan sagas att utredningen inte har funnit exempel på kommunala eller
landstingskommunala verksamheter där ett ökat avgiftsuttag skulle ge kraftigt
förstärkta inkomster för den kommunala sektorn. Möjligheter till justeringar av
avgiftsuttaget bör dock löpande prövas i kommunerna och landstingskommunerna. I
varje fall för kommunernas tekniska verksamhet bör avgiftssättningen
kontinuerligt anpassas till kostnadsutvecklingen. KEU 76'pekar också på att
avgifternas nivå och konstruktion kan påverka efterfrågan på de kommunala tjänsterna
och därmed ha en styrande effekt på den kommunala konsumtionens volymmässiga
utveckling.
6
Förenklad beräkning av det kommunala skatteunderlaget
KEU
76 har prövat möjligheterna att förbättra överblicken över kommunernas och
landstingskommunernas skatteunderlag. I det kommunala skatteunderlaget inräknas
f. n. inte inkomster av skattepliktiga sjukförsäkringsförmåner,
arbetslöshetsförsäkring m. m. I motsatt riktning verkar de två allmänna
statsbidrag till kommunerna och landsfingskommunerna som utgår som
kompensafion för bortfallande skatteunderlag på grund av 1970 och 1974 års
skattereformer. En förenkling och rationalisering skulle ske om de två
skattebortfallsbidragen slopas och kommunerna och landstingskommunerna i
stället tillförs skatteunderlaget från de skattepliktiga
sjukförsäkringsförmånerna m. m.
Den
förenklade beräkningen är också en åtgärd som skulle innebära ett betydande
tillskott av skattemedel till den kommunala ekonomin och ett motsvarande
inkomstbortfall i statens budget. KEU:s beräkningar visar att om en omläggning
genomförs fr. o. m. inkomståret 1979 skulle de kommunala skatteinkomsterna
totalt öka med ca 1 600 milj. kr. Detta belopp beräknas öka fill ca 2 000 milj.
kr. år 1980.
Eftersom
detta skulle innebära en kraftig förändring av kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun har KEU 76 föreslagit att ytteriigare två allmänna statsbidrag
slopas för att därigenom minska nettobelastningen på statsbudgeten. Det
särskilda bidraget till kommuner och landstingskommuner om 122 milj. kr.
infördes år 1973 som en kompensation till kommunerna för den ändrade
finansieringen av skatteomläggningen detta år. Detta bidrag bör upphöra att
utgå. Utredningen föreslår vidare att det extra bidraget tUl kommuner och
landstingskommuner som är ett resultat av överläggningarna mellan regeringen
och kommunförbunden åren 1975 och 1977 inte förnyas. Det extra bidraget uppgår
år 1978 tUl 720 milj. kr.
Prop. 1978/79: 95 24
Totaleffekten
av en förenklad beräkning av skatteunderlaget samt ett slopande av dessa två
allmänna statsbidrag år 1979 skulle bli en nettoökning av kommunemas och
landstingskommunernas inkomster om ca 760 milj. kr. KEU 76 förordar att denna
kvittning av ett stort antal penningströmmar mellan staten och kommunerna
genomförs så snart det anses samhällsekonomiskt möjligt.
7
Beskattningen av juridiska personer
Företagsskatteberedningen
har som förstahandsalternativ i fråga om den framtida statliga beskattningen av
juridiska personer föreslagit att en fast enhetlig skattesats för bolagen om 55
% införs och att samtidigt den kommunala beskattningen av aktiebolag m. m.
avskaffas. Från företagsbeskattningssynpunkt är detta en önskvärd reform.
Frågan för KEU:s del har främst varit om återverkningarna för kommunsektorn
blir så besvärande att omläggningen måste avstyrkas eller om en acceptabel
lösning på uppkommande problem kan anges.
Det är främst i två
avseenden som kommunerna och landstingskommunerna påverkas av den föreslagna
omläggningen av beskattningen av juridiska personer. För det första går
samtliga kommuner och landstingskommuner miste om skatteunderlaget från de
juridiska personerna. För det andra påverkas beräkningen av den kommunala
medelskattekraften genom att kommunernas totala skatteunderlag reduceras. För
den stora majoriteten av kommuner och landstingskommuner (de som uppbär
skatteutjämningsbidrag) är den senare effekten viktigast. Om beräkningen av
medelskattekraften justeras så att bortfallet av skatteunderlaget från de
juridiska personerna kompenseras, får dessa kommuner en direkt täckning via
tillskott av skatteunderlag i skatteutjämningssystemet.
Skatteutjämningssystemet
skyddar således majoriteten av kommunerna och landstingskommunema mot förändringar.
Det är endast kommuner och landstingskommuner med hög egen skattekraft som har
något att förlora om hela eller delar av skatteunderlaget från juridiska
personer tas bort. För de kommuner och landstingskommuner som även framgent
kommer att stå utanför skatteutjämningssystemet är det därför av stor betydelse
hur återföringen av det genom omläggningen förlorade skatteunderlaget kommer
att ske.
Utredningen
har i första hand diskuterat tre olika fördelningsnycklar för en återföring av
förlorat skatteunderlag nämligen
en exakt återföring av den enskilda
kommunens/landstingskommunens förlorade skatteunderlag
skatteunderlaget tillförs skatteutjämningen
skatteunderlaget fördelas efter invånarantal.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 25
Det
är inte möjligt att återföra skatteunderlaget från de juridiska personerna tUl
enskilda kommuner och landstingskommuner med exakt samma fördelning som den
kommunala taxeringen skulle ha givit, eftersom det inte längre kommer att
fastställas vilka företagsvinster som skall anses belöpa på olika kommuner
eller landstingskommuner.
Däremot
är det naturligtvis möjligt att begränsa omläggningen av beskattningen av
juridiska personer till att enbart avse ett införande av en enhetlig skattesats
genom att låta de enskUda kommunema och landstingskommunerna tiUämpa den
kommunala medelutdebiteringen vid den kommunala beskattningen av de juridiska
personerna. Ett sådant alternativ saknar emellertid flera av de från
företagsskattesynpunkt positiva inslagen i företagsskatteberedningens
huvudalternativ.
Den
mest långtgående förändringen av skatteinkomsterna från de juridiska
personerna skulle uppkomma om skatteunderlaget i sin helhet skulle tillföras
skatteutjämningen. För kommuner och landstingskommuner med en högre egen
skattekraft än den garanterade skulle omläggningen leda till ganska varierande
resultat. Mycket kraftiga utdebiteringshöjningar skulle komma att krävas i
flera kommuner. Om den kommunala och landstingskommunala utdebiteringen
summeras skulle skattehöjningarna uppgå till mellan tre och fyra kronor för
flera kommuner i Stockholms län liksom för Malmö.
Det
är inte heller så att de som förlorar mest genomgående också är de som i
utgångsläget har den högsta skattekraften. Som ett medel att minska spridningen
i skattekraft "uppåt" är en utjämning enbart av inkomster från
juridiska personer därför inte idealisk. Med tanke på de utdebiteringshöjningar
för vissa kommuner och landstingskommuner, som skulle bli fallet om
skatteunderlaget från de juridiska personerna i sin helhet tillförs
skatteutjämningen, har KEU 76 inte ansett en så långtgående omfördelning
mellan kommunerna/landstingskommunerna möjlig att genomföra.
Utredningen
har också studerat effekterna av ett alternativ som leder till en mer begränsad
omfördelning. Enligt detta alternativ skulle varje kommun/landstingskommun
ograverat få behålla det skattunderlag som motsvarar garantibeloppen för de
juridiska personernas fastighetsinnehav. Endast den del av skatteinkomsterna
från juridiska personer som överstiger garantiskatten skulle alltså omfördelas.
Tänkbara
fördelningsnycklar är bl. a. antalet invånare eller antalet arbetstagare i
kommunen eller landstingskommunen. Båda dessa fördelningsgrunder är tekniskt
möjliga att tillämpa. Invånarantalet är emellertid enklare att använda vid
fördelningen, eftersom befolkningsstatistiken är mer entydig och redan
utnyttjas vid beräkningen av skattekraft m. m. Utredningen har inte heller
funnit att en fördelning efter antalet arbetstagare skulle kunna anses vara
mer rättvis än en fördelning efter antalet invånare. Antalet invånare i
kommunema bör därför tjäna som fördelningsnyckel.
Prop. 1978/79: 95 26
Om
denna omfördelning av skatteunderlaget från de juridiska personerna skulle
genomföras på en gång, skulle flera kommuner få en belastning som motsvarar en
total utdebiteringshöjning av kommunal- och landstingsskatt på mellan en och
två kronor. Detta anser utredningen inte vara acceptabelt, även om effekterna
är betydligt mindre än om skatteunderlaget tillförs skatteutjämningen.
Ca
hälften av de knappt 30 berörda kommunerna skulle förlora på en fördelning av
den "effektiva" vinstbeskattningen av de juridiska personerna efter
invånarantal. Förlusterna för de kommuner som förlorar på omläggningen är
emellertid betydligt större än vinsterna för övriga berörda kommuner, varför
nettoeffekten blir minskade skatteintäkter för kommunerna om ca 360 milj. kr.
Motsvarande nettoförlust för landstingskommunerna uppgår till ca 240 milj.
kr., som helt faller på Stockholms läns landstingskommun. Totalt skulle
således de kommuner och landstingskommuner som ligger utanför
skatteutjämningssystemet netto förlora ca 600 mUj. kr. på den diskuterade
omläggningen.
Omläggningen bör därför
utformas med generösa övergångsregler för att underlätta för de kommuner och
landstingskommuner, som kommer att förlora på omläggningen, att anpassa sig
till de nya förhållandena. En tioårig övergångsperiod bör tillämpas med ett
gradvis ökat genomslag av den nya beräkningen av tillskott av skatteunderlag.
Jämförelsenormen för de berörda kommunerna och landstingskommunerna bör utgöras
av de juridiska personernas genomsnittliga andel av det totala
skatteunderlaget, exkl. garantiskatteunderlaget, under den senaste femårsperioden
före omläggningens genomförande. Med de övergångsregler utredningen förordar
skulle det således dröja tio år innan effekterna av omläggningen slår igenom i
sin helhet.
8
Ett reformerat skatteutjämningssystem
Nuvarande
skatteutjämningssystem innebär att kommuner och landstingskommuner garanteras
viss skattekraft, som relateras till medelskattekraften i riket.
Skattekraftsgarantin varierar med den geografiska belägenheten. Den lägsta
garantin ges i södra och mellersta Sverige varefter den i princip ökar ju längre
norrut kommunerna är belägna. Landet är i bidragshänseende indelat i fem
relativt väl sammanhängande områden, inom vilka kommunerna och
landstingskommunerna tillförsäkras ett skatteunderlag som motsvarar resp. 95,
100, 110, 120 och 130 % av medelskattekraften. Vidare har Gotland garanterats
115 %. SärskUda regler har införts för att förbättra bidragen tUl
avfolkningskommuner och s. k. sommarstugekommuner.
Erfarenheterna
från kommunalt och landstingskommunalt håll av nuvarande regler är i huvudsak
goda. Kritiken har i första hand riktats
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 27
mot
att indelningen i skattekraftsklasser är för grov och onyanserad, att för lite
hänsyn tas tUl strukturella olikheter mellan kommunerna saml att den lägsta
garanterade skattekraftsnivån är för låg.
Utredningen har därför i
sina försök att utforma ett system som ger mer individuell rättvisa åt
kommunerna och landstingskommunerna sett det som naturligt att ta till vara de
positiva egenskaperna i nuvarande system och komplettera dessa med vissa
faktorer, som har betydelse för den enskilda kommunens/landstingskommunens
relativa kostnadsläge i förhållande till andra kommuner. Vid utformningen av
förslaget har man tvingats till en avvägning mellan de sinsemellan mycket
svårförenliga kraven på å ena sidan enkelhet i systemet och å andra sidan beaktande
mer i detalj av den enskilda kommunens förutsättningar.
Grunddragen
i förslaget till reformerat skatteutjämningssystem anges i följande punkter.
1.
Kommuner och landstingskommuner indelas liksom tidigare i skattekraftsklasser.
Antalet klasser ökar från nuvarande sex till tolv klasser. Klasserna är
indelade i treprocentsintervall från 103 % upp till 136 % av
medelskattekraften.
Till
grund för inplaceringen i skattekraftsklasser ligger särskUda bedömningar och
kalkyler. För kommunerna har utgångspunkten för kalkylerna varit att en kommun
med genomsnittliga kostnader på grund av geografiskt läge och
bebyggelsestruktur tillförs skatteunderlag upp till en nivå motsvarande 105 %
av medelskattekraftert. Efter avrundning innebär detta att kommunen normalt har
inplacerats i skattekraftsklass 106 %. För kommuner med en gynnsam resp. ogynnsam
situation vad gäller geografiskt läge och bebyggelsestruktur har hänsyn tagits
till kostnadsskiUnader på grund av dessa faktorer vid inplaceringen i lägre och
högre skattekraftsklasser. Ingen kommun har dock fått lägre garanti än 103 %.
I
kalkylerna för geografiskt läge ingår
byggnads- och underhållskostnader
transportkostnader
uppvärmningskostnader
kostnader för kallortslillägg
För
kommunerna har kalkyler tagils fram även för bebyggelsestrukturen. Dessa avser
kostnader för
vatten och avlopp
gator och vägar samt parker i tätorter
kollektiv landsbygds- och tätortstrafik samt
skolskjutsar utanför tätort
fritidshus
tillägg för vissa ospecificerade kostnader i ett
antal norrlandskommuner.
Prop. 1978/79: 95 28
Den
utifrån kalkylerna exakt framräknade inplaceringen för kommunerna har i viss
utsträckning korrigerats för att inte indelningen inom geografiskt begränsade
områden, i huvudsak resp. län, skall bli alltför splittrad. Den slutliga
indelningen är således en kombination av en ren klassindelning och en
geografisk zonindelning. Endast i ett begränsat antal fall har dock större
avvikelser än tre procentenheter från de redovisade beräkningarna för den
enskUda kommunen tillåtits vid inplacering i skattekraftsklass. I dessa
undantagsfall har skäligheten av skattekraftsplaceringen i relation till
närliggande kommuner fått fälla utslaget. En ytterligare differentiering,
vilken i och för sig är möjlig med den metod vi tillämpat, skulle ställa större
krav på våra kalkylers tUlförlitlighet än vad som f. n. kan anses rimligt.
Utredningen har inte haft som mål och har inte heller bedömt det vara möjligt
att åstadkomma millimeterrättvisa mellan kommunema genom
skatteutjämningssystemet.
När
det gäller landstingskommunerna har utgångspunkten för inplacering i
skattekraftsklasser varit att den lägsta skattekraftsklassen liksom för
kommunema skall vara 103 % av medelskattekraften och att indelningen skall ske
i treprocentsintervall. Inplaceringen av landstingskommunema i
skattekraftsklasser har inte kunnat grundas på fullständiga beräkningar över
det geografiska lägets och bebyggelsestrukturens inverkan på kostnaderna.
Samma beräkningar vad gäller det geografiska läget har dock gjorts för
landstingskommunerna som för kommunerna. På grundval av dessa beräkningar och
vissa uppgifter om landstingskommunernas verksamhet och ekonomi, har bedömningen
gjorts att de relationer mellan skattekraftsklasserna som råder i det nuvarande
skatteutjämningssystemet relativt väl återspeglar kostnadsskillnaderna meUan
landstingskommunerna på grund av geografiskt läge och bebyggelsestruktur.
Dessa relationer bör därför i huvudsak bibehållas i det reformerade systemet.
KEU 76 anser dock att det framtagna materialet motiverar en viss minskning av
spännvidden mellan högsta och lägsta skattekraftsgaranti.
Därigenom
har spännvidden mellan högsta och lägsta skattekraftsgaranti reducerats något
i förhållande tiU nuvarande nivåer både för kommuner och landstingskommuner.
Särskilt har grundgarantierna höjts kraftigt för kommuner och
landstingskommuner i södra och mellersta Sverige.
Faktorerna
geografiskt läge och bebyggelsestruktur har givits ett sådant innehåll att den
gjorda klassindelningen enligt utredningens uppfattning även innebär ett
regionalpolitiskt stöd till kommunerna och landstingskommunerna.
Indelningen
i skattekraftsklasser bör ligga fast under en längre period om exempelvis fem
år.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 29
2.
Den grundläggande skattekraftsgarantin enligt p. 1 kompletteras med hänsyn fill
kommunernas och landsfingskommunernas åldersstruktur De kommunala verksamheter
som omfattas av åldersstrukturfaktorn är
pensionärsservice
grundskola
obligatorisk förskola (deltidsgrupper)
barnomsorg (exkl. förskolans dellidsgrupper)
kommunala bostadstiUägg tiU folkpension (KBT)
statskommunala bostadsbidrag
För
landstingskommunerna beaktas åldersstrukturens inverkan på
sjukvårdskostnaderna.
Den
grundläggande skattekraftsgarantin för kommunerna kompletteras vidare med
fillägg till de tcommuner som har en snabb befolkningsminskning. För dessa
avfolkningskommuner föreslås tiUägg utgå för de befolkningsminskningar som
överstiger totalt 5 % under den senaste tioårsperioden.
Kommuner
och landstingskommuner vars åldersstruktur orsakar relativt sett höga kostnader
erhåller tillägg till grundgarantin, medan kommuner med låga kostnader i detta
avseende får vidkännas avdrag. Tilläggen och avdragen för åldersstruktur samt
tilläggen för befolkningsminskning beräknas årligen i absoluta tal. De
sammanlagda beloppen för åldersstruktur och befolkningsminskning omvandlas därefter
till procent av medelskattekraften.
Man kan då räkna fram en
total skattekraftsgaranti för kommuner och landsfingskommuner som består av
grundgarantin enligt p. 1 med fiUägg eller avdrag för hänsynstagandet tUl
åldersstrukturen och i tilllämpliga fall befolkningsminskningar enligt p. 2.
Den totala garantin uttrycks som procent av medelskattekraften. Kommuner och
landstingskommuner med en egen skattekraft, som överstiger den för kommunen/
landstingskommunen garanterade, faller i praktiken utanför skatteutjämningen.
Vid
fastställandet av den totala garantin för kommuner och landstingskommuner bör
två spärregler tillämpas.
a. Avdrag för gynnsam
åldersstruktur, i förekommande fall justerad
med tiUägg för befolkningsminskning, får inte leda tiU att en kommun
eller landstingskommun något år erhåller lägre skattekraftsgaranti än
100 % av medelskattekraften.
b. Det reformerade
skatteutjämningssystemet får inte leda till minskat
bidrag för någon kommun eller landstingskommun. Utredningen före
slår därför att den för resp. kommun och landstingskommun varje år
framräknade totala garantin inte får understiga den skattekraft veder
börande kommun tillförsäkras i nuvarande system året före genom
förandeåret av de nya reglerna. Vid jämförelsen skall givetvis hänsyn
tas
till de tillägg som enligt nuvarande regler tillkommer för sommarstugekommuner
och för befolkningsminskning.
Resultatet
för enskilda kommuner och landstingskommuner av den förordade reformen av
skatteutjämningssystemet redovisas i tabellerna 4 och 5.
Tabell
4. Garanterad skattekraft för kommunerna enligt utredningens förslag
Län
Nuva-
Föreslagen garanti i
%av
Kommun
rande
medelskattekraften
skatte-
krafts-garanti*
Grund-
Ålders-
Total
garanti
struktur och folkminskning
garanti (inkl. spärrregler)
Stockholms
län
'
Botkyrka
97"
106
+
3
109
Danderyd
161"
106
1
105
Ekerö
104"
106
-1-
7
113
Haninge
96
106
-1-
4
110
Huddinge
109"
106
1
105
Järfälla
125"
106
-l-
3
109
Lidingö
155"
106
4
102
Nacka
127"
106
_
2
104
Norrtälje
97
106
-t-
6
112
Nynäshamn
100"
106
2
104
Sigtuna
104"
106
-t-
3
109
Sollentuna
124"
106
4-
1
107
Solna
159"
106
_
9
lOO-:
Stockholm
146"
106
+
5
111
Sundbyberg
135"
106
10
lOO''
Södertälje
105"
106
-1-
2
108
Tyresö
100"
106
+ U
117
Täby
121"
106
2
104
Upplands-Bro
95
106
-t-
2
108
Upplands-Väsby
101"
106
±
0
106
Vallentuna
96
106
+
8
114
Vaxholm
97
106
+
4
110
Värmdö
101"
106
-1-
5
111
Uppsala
län
Enköping
95
103
±
0
103
Håbo
96
106
-t-
6
112
Tierp
95
106
+
2
108
Uppsala
99"
103
5
100
Älvkarleby
95
106
±
0
106
östhammar
96
106
-f-
3
109
Södermanlands
lån
Eskilstuna
95
103
±
0
103
Flen
95
103
4-
2
105
Katrineholm
95
103
±
0
103
Nyköping
97"
103
±
0
103
Oxelösund
110"
103
-t-
1
104
Strängnäs
95
103
-1-
4
107
Vingåker
95
103
+
2
105
Östergötlands
län
Boxholm
98
106
+
7
113
Finspång
95
103
±
0
103
Kinda
95
106
1
105
Bilaga
8 Sammanfattning av utredningens betänkanden
31
Län Kommun
Linköping
Mjölby
Motala
Norrköping
Söderköping
Valdemarsvik
Ydre
Åtvidaberg
Ödeshög
Jönköpings län
Aneby
Eksjö
Gislaved
Gnosjö
Jönköping
Nässjö
Sävsjö
Tranås
Vaggeryd
Vetlanda
Värnamo
Kronobergs län
Alvesta
Lessebo
Ljungby
Markaryd
Tingsryd
Uppvidinge
Växjö
Älmhult
Kalmar län
Borgholm
Emmaboda
Hultsfred
Högsby
Kalmar
Mönsterås
Mörbylånga
Nybro
Oskarshamn
Torsås
Vimmerby
Västervik
Gotlands län Gotland
Blekinge län
Karlshamn
Karlskrona
Olofström
Ronneby
Sölvesborg
Nuva-
Föreslagen
garanti i
%av
rande
medelskattekraften
skatte-
krafts-garanti»
Grund-
Ålders-
Total
garanti
struk-
garanti
tur
och
(inkl.
folk-
spärr-
mil
isk-
regler)
ning
103"
103
±
0 ,
103
95
103
-1-
4
107
95
103
U_
1
104
95
103
+
6
109
96
103
+
3
106
96
106
2
104
95
109
-1-
6
115
95
103
-1-
1
104
95
103
4-
2
105
95
106
+
5
111
95
106
_
1
105
95
106
_
4
102
95
106
_
6
100
96"
103
±
0
103
95
103
1
102
95
106
3
103
95
103
2
101
95
106
1
105
95
103
1
102
95
103
1
102
95
103
4-
4
107
95
109
+
1
110
95
103
+
2
105
95
106
+
1
107
95
109
-1-
3
112
95
109
-1-
1
110
99
103
1
102
95
103
+
1
104
101
103
_
2
101
95
103
±
0
103
95
103
-H
1
104
97
106
-1-
7
113
95
103
_
3
100
95
103
-t-
3
106
101
103
1
102
95
103
3
100
95
103
-1-
3
106
95
103
-1-
1
104
95
103
±
0
103
95
103
-h
1
104
115
115
119
95
103
- 1
102
95
103
- 3
100
95
103
- 3
100
95
103
+ 1
104
95
103
- 1
102
Län
Nuva-
Föreslagen
garanti 1
%av
Kommun
rande
medelskattekraften
skatte-
krafts-garanti»
Grund-
Ålders-
Total
garanti
struktur och folkminskning
garanti (inkl. spärr-legler)
Kristianstads
län
Bromölla
95
103
- 5
lOO''
Båstad
97
103
- 4
100»
Hässleholm
95
103
- 2
101
Klippan
95
103
- 2
101
Kristianstad
95
103
- 2
101
Osby
95
103
- 2
101
Perstorp
100"
103
± 0
103
Simrishamn
95
103
± 0
103
TomeUlla
95
103
-1- 1
104
Åstorp
95
103
- 2
101
Ängelholm
95
103
- 2
101
örkelljunga
95
103
± 0
103
Östra
Göinge
95
103
-h 3
106
Malmöhus
län
Bjuv
95
103
+ 2
105
Burlöv
105"
103
- 1
101
Eslöv
95
103
± 0
103
Helsingborg
102"
103
± 0
103
Höganäs
96
103
+ 5
108
Hörby
95
103
- 3
100
Höör
96
103
± 0
103
Kävlinge
95
103
+ 1
104
Landskrona
105"
103
± 0
103
Lomma
98"
103
+ 5
108
Lund
109"
103
- 5
100=
Malmö
115"
103
- 1
102
Sjöbo
95
103
± 0
103
Skurup
95
103
-1- 2
105
Staffanstorp
95
103
+ 3
106
Svalöv
95
103
+ 2
105
Svedala
95
103
+ 6
109
Trelleborg
95
103
- 2
101
Vellinge
98"
103
-1- 1
104
Ystad
95
103
- 4
100"
HaUands
län
Falkenberg
95
103
- 2
101
Halmstad
95
103
- 3
100
Hylte
95
103
+ 1
104
Kungsbacka
96
103
± 0
103
Laholm
96
103
- 2
101
Varberg
95
103
- 2
101
Göteborgs
och Bohus lån
Göteborg
112"
103
- 1
102
Härryda
96
103
- 2
101
Kungälv
96
103
+ 2
105
Lysekil
96
103
- 2
101
Munkedal
95
103
- 3
100
Mölndal
108"
103
- 2
lOI
Orust
97
103
-1- 5
108
Partille
101"
103
± 0
103
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 8
Sammanfattning av utredningens betänkanden
33
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län
Kommun
Sotenäs
Stenungsund
Strömstad
Tanum
Tjörn
Uddevalla
Öckerö
.Ålvsborgs län
Ale
AUngsås
Bengtsfors
Borås
Dals-Ed
Färgelanda
Herrljunga
Lerum
Lilla Edet
Mark
Mellerud
Svenljunga
Tranemo
Trollhättan
Ulricehamn
Vårgårda
Vänersborg
Åmål
Skaraborgs län
Falköping
Grästorp
GuUspång
Götene
Habo
Hjo
Karlsborg
Lidköping
Mariestad
Mullsjö
Skara
Skövde
Tibro
Tidaholm
Töreboda
Vara
Värmlands län
Arvika
Eda
Filipstad
Forshaga
Grums
Hagfors
Hammarö
21 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 8
Nuva-
Föreslagen
garanti i
%av
rande
medelskattekraften
skatte-
Krans-garanti»
Grund-
Ålders-
Total
garanti
struk-
garanti
tur och
(inkl.
folk-
spärr-
minsk-
regler)
ning
96
103
3
100
105"
103
-h
1
104
96
103
±
0
103
96
103
-1-
4
107
97
103
±
0
103
96"
103
2
101
100
112
±
0
112
95
103
-h
1
104
95
103
2'
101
100
106
4
102
95
103
+
1
104
100
106
+
1
107
95
106
±
0
106
95
103
3
100
95
103
+
5
108
95
103
-t-
1
104
95
103
-1-
3
106
95
103
±
0
103
95
103
-h
2
105
104"
103
-1-
1
104
101"
103
4
lOO»
95
103
-h
1
104
95
103
3
100
96"
103
2
101
95
103
3
100
95
103
_
1
102
95
103
4
100-
95
106
±
0
106
95
103
1
102
95
106
+
5
111
95
103
1
102
95
106
3
103
95
103
1
102
95
103
±
0
.103
95
106
±
0
106
95
103
±
0
103
97"
103
3
100
95
103
2
101
95
103
2
101
95
103
+
2
105
95
103
±
0
103
100
106
2
104
100
106
3
103
95
106
4
102
95
106
+
6
112
95
106
4
102
101
106
1
105
105"
103
6
100
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län
Nuva-
Föreslagen
garanti i
%av
Kommun
rande
medelskattekraften
skatte-
krafts-garanti»
Grund-
Ålders-
Total
garanti
struktur och folkminskning
garanti (inkl. spärrregler)
Karlstad
104"
103
4
100'
Kil
95
106
-H
1
107
Kristinehamn
96"
103
7
lOO-
Munkfors
100
106
+
5
111
Storfors
95
106
_
5
101
Sunne
100
106
+
2
108
Säffle
95
106
2
104
Torsby
110
109
±
0
1I0
Årjäng
100
106
1
105
Örebro
län
Askersund
95
103
-h
5
108
Degerfors
95
103
1
102
Hallsberg
95
103
+
1
104
Hällefors
95
106
+
1
107
Karlskoga
105"
103
6
lOO-
Kumla
95
103
+
1
104
Laxå
95
103
+
1
104
Lindesberg
95
106
-L
1
107
Ljusnarsberg
95
106
-i-
5
111
Nora
95
106
_
2
104
Örebro
100"
103
-F
7
110
Västmanlands
lån
Arboga
95
103
2
101
Fagersta
105"
103
3
100
Hallstahammar
96"
103
+
2
105
Heby
95
103
-1-
3
106
Kungsör
95
103
-1-
2
105
Köping
95
103
2
101
Norberg
95
106
+
3
109
Sala
95
103
1
102
Skinnskatteberg
95
109
+
2
111
Surahammar
98"
103
+
1
104
Västerås
106"
103
-h
1
104
Kopparbergs
län
Avesta
95
106
±
0
106
Borlänge
98"
103
2
101
Falun
98"
103
2
101
Gagnef
95
109
±
0
109
Hedemora
95
106
+
3
109
Leksand
101
109
1
108
Ludvika
96"
106
±
0
106
Malung
111
115
6
lll"
Mora
100
109
5
104
Orsa
110
109
-h
2
111
Rättvik
100
109
_
1
108
Smedjebacken
95
106
±
0
106
Säter
95
106
±
0
106
Vansbro
100
109
+
2
111
Älvdalen
120
127
±
0
127
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 8
Sammanfattning av utredningens betänkanden
35
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län
Nuva-
Föreslagen
garanti i
%av
Kommun
rande
medelskattekraften
skattekrafts-garanti»
Grund-
Ålders-
Total
garanti
struktur och folkminskning
garanti (inkl. spärrregler)
Gävleborgs
län
Bollnäs
110
109
± 0
IIO-
Gävle
103"
103
-t- 2
105
Hofors
98
103
- 1
102
Hudiksvall
110
109
- 1
IIO-
Ljusdal
110
112
- 3
115
Nordanstig
110
109
-t- 1
110
Ockelbo
100
106
+ 1
113
Ovanåker
110
109
+ 1
110
Sandviken
96"
103
4- 0
103
Söderhamn
1)0
109
+ 3
112
Västernorrlands
län
Härnösand
110
109
- 4
110»
Kramfors
110
112
± 0
112
Sollefteå
120
118
4- 2
120
Sundsvall
110
109
- 1
not'
Timrå
110
109
+ 3
112
Ange
113
115
+ 5
120
Örnsköldsvik
110
112
- 3
110'
Jämtlands
län
Berg
122
121
+ 8
129
Bräcke
120
118
+ 9
127
Härjedalen
121
124
+ 1
125
Krokom
120
121
+ 3
124
Ragunda
123
121
+ 8
129
Strömsund
120
124
+ 7
131
Åre
121
121
-h 4
125
Östersund
110
109
- 1
110'
Västerbottens län
Lycksele
130
130
+ 2
132
Nordmaling
UO
WS
6
121
Norsjö
122
124
+ 2
126
Robertsfors
110
115
+ 2
117
Skellefteå
110
112
- 1
111
Sorsele
131
130
+ 8
138
Storuman
130
130
+ 1
131
Umeå
110
109
- 6
110'
Vilhelmina
130
130
4- 1
131
Vindeln
120
118
+ 2
120
Vännäs
120
118
+ 1
120'
Åsele
130
127
+ 5
132
Norrbottens
län
Arjeplog
132
136
+ 5
141
Arvidsjaur
130
136
± 0
136
Boden
130
127
- 7
130'
Gällivare
130
130
-K 2
132
Haparanda
130
127
+ 5
132
Jokkmokk
130
136
+ 7
143
Kalix
130
127
+ 1
I30
Kiruna
130
130
- 1
no'
Luleå
' 120
121
- 2
120-=
Pajala
143
136
+ 12
148
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län
Kommun
Piteå Älvsbyn Överkalix övertomeå
Nuva-
Föreslagen garanti i
%av
rande
medelskattekraften
skatte-
krafts-garanti»
Grund-
Ålders-
Total
garanti
struk-
garanti
tur och
(inkl.
folk-
spärr-
minsk-
regler)
ning
120
121
~ 3
120"
130
127
+ 1
130'
136
133
+ 15
148
139
136
+ 9
145
opaginerad Kontrollera mot PDF
» Avser egen eller garanterad skattekraft Inkl. sommarstuge-
och avfolknings-reglerna.
" Kommunens egen skattekraft enligt 1977 års taxering
överstiger den nuvarande garantin.
Anm. Beräkningen av tillägg och avdrag för åldersstruktur
och befolkningsminskning grundas på 1976 års förhållanden.
Tabell
5. Garanterad skattekraft för landstingskommunerna enligt utredningens
förslag
Landstingskommun
Nuva-
Föreslagen
garanti i
7oav
rande
medelskattekraften
skatte-
krafts-garanti»
Grund-
Ålders-
Total
garanti
struktur
garanti
(inkl.
spärr-
regler)
Stockholms
läns
128"
103
_
7
lOO-
Uppsala
läns
95
103
1
102
Södermanlands
läns
95
103
_
1
102
Östergötlands
läns
95
103
+
1
104
Jönköpings
läns
95
103
+
1
104
Kronobergs
läns
95
103
+
7
110
Kalmar
läns
95
103
-1-
8
111
Blekinge
läns
95
103
+
4
107
Kristianstads
läns
95
103
+
6
109
Malmöhus
läns
96"
103
±
0
103
Hallands
läns
95
103
+
1
104
Göteborgs
och Bohus läns
95
103
4
100
Älvsborgs
läns
95
103
+
1
104
Skaraborgs
läns
95
103
+
6
109
Värmlands
läns
100
106
+
7
113
Örebro
läns
96"
103
+
4
107
Västmanlands
läns
98"
103
7
100'=
Kopparbergs
läns
100
106
4-
5
111
Gävleborgs
läns
100
106
+
5
111
Västernorrlands
läns
110
115
+
4
119
Jämfiands
läns
120
124
+ 11
135
Västerbottens
läns
120
127
4
123
Norrbottens
läns
130
136
;
10
UO''
» Avser egen eller garanterad skattekraft.
" Landstingskommunens egen skattekraft enligt 1977
års taxering överstiger den
nuvarande garantin.
" Enligt spärregel.
Anm. Beräkningen av tillägg och avdrag för åldersstruktur
grundas på 1976 års
förhållanden.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 37
Det
föreslagna skalteutjämningssystemet bör kompletteras enligt p. 3 och 4 nedan.
3. Extra
skatteutjämningsbidrag bör även i fortsättningen bevUjas när
behov av särskilt stöd föreligger.
De
föreslagna ändrade reglerna för skatteutjämningssystemet medför förbättrade
och mer rättvisande ordinarie skatteutjämningsbidrag. Ett effektivare
skatteutjämningssystem bör minska behovet av extra bidrag. Systemet kan emellertid
inte ges en sådan utformning att aUa skiljaktigheter i de ekonomiska
fömtsättningama för kommunerna och landstingskommunerna helt utjämnas. De
allmänna kriterier som gällt under senare år och som gjort det möjligt alt
beakta olika omständigheter som motiv för att ge exlra bidrag bör därför
bibehållas. Det avgörande bör vara kommunens/landstingskommunens allmänna
ekonomiska situation. Behovet av bidrag förutses komma att öka, men utredningen
anser alt detta bättre kan överblickas i samband med de årliga
budgetpropositionerna. KEU 76 föreslår vidare att sista dag för ansökan om
extra bidrag flyttas från den 31 januari tUl den 31 mars året före bidragsåret.
4. Skatteutjämningssystemet
bör även kunna kompletteras med inomre
gional skatteutjämning.
KEU
76 konstaterar att det i varje fall i något län skuUe kunna finnas skäl för en
inomregional utjämning som komplettering till det statliga
skatteutjämningssystemet. Ordinarie bidrag enligt det statliga
skatteutjämningssyslemet bör enligt KEU:s mening utgå oberoende av om
inomregional skatteutjämning förekommer eller ej. Utredningen betonar att en
inomregional utjämning inte bör utformas så att de skillnader i statlig
skattekraftsgaranti som kan föreligga mellan kommunerna neutraliseras. Det bör
enligt utredningen vara landstingskommunerna som på egen hand bestämmer om ett
inomregionalt skatteutjämningssystem skall införas. De bör också på egen hand
få avgöra stödets utformning.
Regeringen
har nyligen lagt fram ett förslag om inomregional skatteutjämning i Stockholms
län. I propositionen föreslås en särskild lag som skall gälla till utgången av
år 1981. Mot bakgrund av den uppkomna situationen har KEU 76 inte ansett sig
ha anledning att lägga något preciserat förslag om inomregional
skatteutjämning. Utredningen förordar att man avvaktar erfarenheterna av den
försöksvisa lagstiftning som regeringen föreslår för Stockholms län innan man
lar ställning tUl den inomregionala skatteutjämningen i ett något längre
perspektiv.
En
ny översyn av skatteutjämningssystemet bör göras efter förslagsvis fem år. KEU
76 räknar med att förslaget till reformerat skatteutjämningssystem genomförs
fr. o. m. år 1979. De ökade kostnaderna
Prop. 1978/79: 95 38
för
förslaget jämfört med nuvarande regler har beräknats till ca 2,7 miljarder kr.
Man har då utgått från 1977 års taxering och utdebiteringen för år 1977.
Kostnadsberäkningen redovisas i tabell 6. De planerade
utdebiteringshöjningarna i kommuner och landstingskommuner år 1978 kan
beräknas medföra en ytterligare kostnadsökning i förhållande fill nuvarande
regler om 150200 milj. kr.
Tabell
6. Kostnader för ett reformerat skatteutjämningssystem
Milj.
kr.
Enligt
nuva- Enligt för- Kostnads-
rände regler slaget ökning
Landstingskommuner 1187 2
525 +1338
Kommuner inkl. Iandstingsfria
kommuner 2 074 3 374 +1 300
Extra
skatteutjämningsbidrag 100 200 + 100
3
361 6 099 +2 738
9
Specialdestinerade statsbidrag
Utredningens
undersökningar av gällande statsbidrag i delbetänkandet SOU 1977: 48 visar att
systemet med speciella statsbidrag fortfarande är relativt komplicerat. Antalet
bidrag är stort och varje bidrag är reglerat i en särskild författning. Många
av bidragen utgår till relativt begränsade kommunala verksamhetsområden.
1976/77 utgick stöd fill kommunerna och landstingskommunerna via totalt 69
statsbidrag. Äv dessa hörde sex tUl gruppen allmänna statsbidrag medan
återstående 63 var specialdestinerade till olika kommunala verksamheter. Den
totala statsbidragssumman uppgick detta år till drygt 22 miljarder kr., varav de
specieUa statsbidragen utgjorde drygt 76 %. Skatteutjämningsbidragets andel av
den totala staisbidragsgivningen utgjorde 1976/77 ca 13 %.
Några statsbidrag utgår
med avsevärda belopp. I andra fall är statsbidragens storlek obetydliga i
förhållande till kommunernas och landstingskommunernas ekonomi. Delar man in
de specieUa bidragen storleksmässigt visar det sig att en så låg andel som 1 %
av den utbetalda bidragssumman fördelas på hälften av det totala antalet
bidrag.
Syftet
med staisbidragsgivningen kan i första hand sägas vara
att ge kommunerna och landstingskommunerna ett
allmänt finansiellt stöd
att utjämna skillnader i kostnadsnivå och
skattekraft mellan olika kommuner/landstingskommuner.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 39
att stimulera lillhandahållande och utbyggnad av
viss kommunal service
att av konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska skäl
påverka den kommunala verksamheten.
Skulle
syfiet med staisbidragsgivningen enbart vara att ge kommunerna och
landsiingskommunerna ett aUmänt finansieUt stöd finns det inte skäl att bevara
nuvarande system med en rad speciella bidrag. De speciella statsbidragen leder
inte i någon större utsträckning till en utjämning av servicenivå och
utdebiteringsbehov mellan kommunerna/landstingskommunerna. Därför har KEU 76
undersökt möjligheterna att överföra en del av det statliga stöd, som f. n.
utgår i form av speciella statsbidrag, tUl det allmänna
skatteutjämningssystemet för att därigenom uppnå en bättre skatteutjämning. De
allmänna syftena med staisbidragsgivningen skulle kunna tUlgodoses lika väl
eller t. o. m. bättre om bidragsgivningen inte i samma utsträckning som nu
binds lUl särskUda av kommunema och landstingskommunerna bedrivna verksamheter.
Om
syftet med statsbidragen däremot är att stimulera utbyggnaden av viss kommunal
service blir situationen helt annorlunda. Det är självklart att om
statsmakterna önskar påverka kommunerna eller landstingskommunerna att bedriva
viss verksamhet sker det lämpligast genom att bidraget knyts till den
ifrågavarande verksamheten.
Starka
skäl talar således för att man prövar möjligheterna att slopa ett antal
speciella statsbidrag och överföra medlen till skatteutjämningssystemet. Vissa
avsteg från denna grundprincip måste emellerfid göras. Skäl för sådana avsteg
kan bl. a. föreligga
om bidragens slopande skulle medföra ett betydande
avbräck i verksamheten i fråga
om staten finner det lämpligt att stimulera
utbyggnaden av någon särskild kommunal verksamhet. Stimulansbidragen bör dock
bli föremål för omprövning med jämna mellanrum, t. ex. vart femte år
om variationer i ändamåls- och utgiftsstrukturen
föreligger kommunerna/landstingskommunerna emeUan
om verksamheten berör fler än kommunens eller
landstingskommunens egna invånare
om kommuner eller landstingskommuner på grund av
geografiskt läge får vidkännas särskilda kostnader och dessa inte beaktas genom
skatteutjämningssystemet
om staisbidragsgivningen har betydelse för
finansieringen av viss investeringsverksamhet i kommunema eller landstingskommunerna
om statsbidragen utgår även tUl andra bidragstagare
än kommuner eUer landstingskommuner.
Vidare anser KEU 76 att
statsbidragen tiU beredskapsarbeten och andra sysselsättningsskapande åtgärder
utgör viktiga stabiliseringspolitiska in-
Prop. 1978/79: 95 40
strument
som skulle gå förlorade om dessa bidrag inordnades i skalteutjämningssystemet.
Det får därför anses viktigt att dessa bidrag av konjunktur- och
arbetsmarknadspolitiska skäl finns kvar även i fortsättningen.
Utredningen
har i delbetänkandet granskat 52 av de totalt 63 speciella statsbidragen till
kommunerna. Resultaten av översynen visar att åtta bidrag kan slopas helt och
delar av ytterligare sex bidrag kan upphöra att utgå. KEU 76 har således
föreslagit att specialdestineringen skall upphöra för bidrag tUl ett
sammanlagt belopp av ca 185 milj. kr. (1976/77 års budgeterade värden).
Omräknat till 1977/78 års budgeterade värden ökar beloppet till ca 215 milj.
kr. De anslag som helt kan slopas är bidragen till
kommunernas skattekontroll
borgerlig medling
inrättande av elevhem inom det allmänna
skolväsendet
bostäder for lärare inom det obligatoriska
skolväsendet
anordnande av institutioner för vissa psykiskt
utvecklingsstörda (vårdhem/elevhem)
ferievistelse för barn
semesterhem
familjerådgivning
De
anslag som delvis kan upphöra är
*
ersättning för skogsbrandsläckning och
katastrofbränder
kommunal beredskap (planrevision) anläggningsstöd
till idrotten (idrottsanläggningar exkl. riksanläggningar,
fritidsbåtstrafiken)
ersättning tUl kommunerna enligt socialhjälps- och
barnavårdslagarna för utbetald socialhjälp tUl icke svenska medborgare,
svenska och finska zigenare samt renskötande samer
kommunala nykterhetsnämnder
(administrationskostnader) skyddsympning
I
fråga om dessa bidrag har utredningen föreslagit att medlen överförs till
skatteutjämningssystemet.
De
beloppsmässigt största bidragen som kan upphöra är bidraget till administration
av den kommunala nykterhetsvården samt delar av bidraget fill kommunernas
socialhjälpskostnader för ufiändska medborgare. I övrigt är de bidrag som
berörs av förslagen beloppsmässigt små.
KEU
76 avstod i statsbidragsbetänkandet från att ta ställning till vissa
specialdestinerade bidrag, bl. a. social hemhjälp, färdtjänst och kollektivtrafik.
Skälet var att man ville överväga möjligheterna att arbeta in dessa bidrag i
skatteutjämningssystemet i samband med översynen av skatteutjämningsreglerna.
I
utredningens slutbetänkande konstateras att principiellt sett skulle
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 41
dessa
bidrag kunna arbetas in i skatteutjämningssystemet. Eftersom dessa verksamheter
får bedömas vara socialt eller på annat sätt angelägna kan bidragen emellertid
av stimulansskäl behöva finnas kvar ytterligare en tid. Ett annat skäl för en
fortsatt specialdesfinering av dessa bidrag är att skatteutjämningssystemet
inte heller i fortsättningen kommer att omfatta alla kommuner eller
landstingskommuner. De kommuner som har en egen skattekraft som överstiger den
garanterade kommer att ligga utanför skatteutjämningssystemet även i
fortsättningen. Dessa kommuner och landstingskommuner skulle komma att helt gå
miste om bidrag till nämnda verksamheter om specialdestineringen upphör. Utredningen
har därför inte funnit det möjligt att nu föreslå en avveckling av
specialdestineringen till social hemhjälp, färdtjänst och kollektivtrafik. På
sikt bör dock bidragen överföras till skatteutjämningen.
Däremot
föreslås att statsbidraget till undervisningsmateriel inom gymnasieskolan
slopas, då bidraget bedöms vara av relativt ringa ekonomisk betydelse för
kommunema och landstingskommunerna. Detta bidrag uppgår till 25 milj. kr.
budgetåret 1977/78.
KEU
76 föreslår således att speciella statsbidrag till ett sammanlagt belopp av ca
240 milj. kr. avvecklas och medlen överförs till skatteutjämningen.
10
Statskommunala bostadsbidrag ocb kommunala bostadstillägg till folkpension
Det
finns betydande skUlnader mellan bostadsbidragen tiU folkpensionärer utan barn
och tUl övriga hushåll utan barn. KEU 76 har därför övervägt vilka möjligheter
fill ökad samordning som skulle kunna föreligga.
Fr.
o. m. den 1 januari 1978 sker en viss samordning mellan systemen genom att
folkpensionärer utan barn kan få statskommunalt bostadsbidrag när reglerna för
detta ger ett gynnsammare utfall än reglerna för kommunalt bostadstillägg till
folkpension. Det statskommunala bostadsbidraget utgår då i form av
utfyllnadsbidrag tUl KBT.
För
att ytterligare öka samordningen mellan systemen har KEU 76 emellertid övervägt
att införa en miniminivå för KBT som överensstämmer med de gränser som gäller
för de statskommunala bostadsbidragen (SKBB) tiU hushåU utan barn.
Miniminivån
för KBT bör läggas fast i lag. Därigenom garanteras enhetliga regler i
samtliga kommuner. Denna enhetliga grundnivå för KBT kan utformas som en övre
hyresgräns för de utgående bostadstilläggen. Med övre hyresgräns avses att
endast den del av den faktiska månadshyran som understiger den fastställda
hyresgränsen ger rätt till bostadsbidrag.
Prop. 1978/79: 95 42
En gemensam övre hyresgräns för de båda systemen på 600
kr. per månad för ensamstående och 700 kr. per månad för makar skulle ge en
ökad total KBT-kostnad på ca 300 milj. kr. Det bör observeras att en högre övre
hyresgräns för KBT minskar behovet av utfyllnadsbidrag från SKBB-systemet.
Utredningen förordar att en lagstadgad miniminivå (övre hyresgräns) införs i
KBT-systemet på 600 kr. per månad för ensamstående och 700 kr. per månad för
makar.
Med den föreslagna samordningen mellan KBT och SKBB ökar
behovet av att en gemensam lösning väljs för fördelningen av finansieringsbördan
mellan stat och kommun i de två bostadsbidragssystemen. Staten svarar med
nuvarande statsbidragsregler för 72 % av kostnaderna för de statskommunala
bidragen. Den statliga finansieringen av KBT uppgår däremot i nuläget till
endast 10 å 15 %. De statskommunala bostadsbidragen innefattar bidragen till
barnfamiljer och hushåll utan barn men däremot inte det helt statliga bidraget
till barnfamiljer. Det betyder att staten totalt finansierar ca 35 % av
kostnaderna för de statskommunala bostadsbidragen och KBT och kommunerna
återstående 65 %.
Utredningen föreslår att statsbidragen i fortsättningen
skall täcka 40 % av kommunernas kostnader för bostadsbidrag. Det är endast den
del av bostadsbidragen som ligger inom ramarna för lagstadgade inkomstprövningsregler
och hyresnivåer för KBT samt fastställda gränser för slalskommunala
bostadsbidrag som bör vara statsbidragsgrundande. Genom att en gemensam
40-procentig statsbidragsandel av kosinaderna för KBT och SKBB förordas, kommer
staten att ta på sig hela merkostnaden, dvs. ca 300 milj. kr., för införandet
av den lagstadgade miniminivån i KBT-systemet. Kommunemas totala kostnader för
bostadsbidragen blir i stort sett opåverkade av reformen, vilket framgår av
tabell 7. Däremot kan naturligtvis fördelningen av kostnaderna för bostadsbidragen
mellan enskilda kommuner komma att förändras.
Tabell 7. Statens och kommunernas kostnader år 1977 för
statskommunala bostadsbidrag och KBT
Milj. kr.
Staten
Kommunerna
Totalt
Enligt
nuvarande SKBB KBT
regler:
1000 200
400 1 800
1400 2 000
Summa
1 200
2 200
3 400
Enligt förslaget: SKBB KBT
560 920
840 1 380
1400 2 300
Summa
1480
2 220
3 700
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 43
Nettokostnaderna
för bostadsbidragen kommer att utjämnas genom hänsynstagandet till
åldersstrukturen i förslaget till reformerat skatteutjämningssystem. Genom att
staten påtar sig merkostnaden för förslaget om enhetliga regler kommer det genomsnittliga
kommunala utdebiteringsbehovet att vara detsamma före och efter genomförandet
av KEU:s förslag. För de kommuner som ingår i skatteutjämningssystemet kommer
det totala utdebiteringsbehovet, dvs. summan av kommunens direkta
nettokostnader för KBT/SKBB och det tillägg/avdrag som ges härför i
skatteutjämningssystemet, att motsvara det genomsnitfiiga utdebiteringsbehovet
för KBT/SKBB för riket. T. ex. får en kommun som genom förslaget orsakas högre
direkta kostnader för KBT/SKBB kompensation genom att tillägget i
skatteutjämningen ökar (alt. avdraget minskar).
Om
de kommuner, som har en så hög skattekraft att de kommer att ligga utanför
skatteutjämningen även i fortsättningen, gynnas eller missgynnas av förslaget
beror på fördelningen av kommunernas kostnader för bostadsbidragen mellan KBT
och statskommunala bostadsbidrag. Detta beror i sin tur bl. a. på
åldersfördelningen i kommunen.
11
Bidragsförskott
Bidragsförskotten
administreras fr. o. m. den 1 oktober 1977 av försäkringskassorna. Tidigare
stod kommunerna för de löpande kostnaderna och erhöll statsbidrag i
efterskott. Fördelningen av kostnaderna för bidragsförskotten mellan staten och
kommunerna behålls i princip oförändrad. Kommunerna svarar således även efter
omläggningen för administrationskostnaderna samt 25 % av nettokostnaderna för
utgående bidragsförskott. Staten svarar liksom tidigare för 75 % av nettokostnaderna
för bidragsförskotten.
Kommunerna
betalar alltså efter den 1 oktober 1977 ett bidrag tiU staten för kostnaderna
för bidragsförskott. Storleken på detla bidrag uppgår till ca 170 milj. kr. i
1977 års priser. Den nuvarande konstmk-tionen av finansieringen av
bidragsförskotten är orationell. En del av den beräknade rationaliseringsvinst
som skulle erhållas vid omläggningen av administrationen av bidragsförskotten
går förlorad om detta kommunala bidrag till staten kvarstår. KEU 76 förordar
därför att det kommunala bidraget till bidragsförskotten slopas.
12
Gymnasieskolelevernas skolresor ocb inackordering
I
dag är det inte någon som har det direkta ansvaret för att tillräckliga rese-
och inackorderingsmöjligheter finns för gymnasieskoleleverna. Ca 55 % av
eleverna i gymnasieskolan erhåller antingen rese- eller in-
Prop. 1978/79: 95 44
ackorderingstUlägg.
Då det är en så stor andel av gyrnnasieskolans elever som är i behov av stöd
tUl resor och boende har studiestödsutredningen ansett det motiverat med ett
samlat ansvar för verksamheten.
Eftersom
kommunerna redan i dag har ansvaret för grundskolans skolskjutsverksamhet och
inackordering av grundskoleelever skuUe det också, enligt KEU:s mening, finnas
goda skäl för att kommunerna i framtiden får ansvaret för motsvarande
verksamhei för gymnasieskoleleverna.
Om
denna ändrade ansvarsfördelning genomförs bör kommunema ha det ekonomiska
ansvaret för verksamheten. Staisbidragsgivningen bör därför ses över.
Rese- och inackorderingstilläggen inom ramen för
den statliga studiehjälpen bör slopas
Statsbidragen till byggande av elevhem för
grundskolan och gymnasieskolan bör slopas
Statsbidragen till avlönande av föreståndare i
grundskolans och gymnasieskolans elevhem bör prövas i samband med att
driftbidragen lill grundskolan och gymnasieskolan ses över.
Om
ett kommunalt ansvarstagande för gymnasieskolelevernas rese- och inackorderingsmöjligheter
skulle införas och statsbidragen samtidigt avvecklas kommer kommunerna att få
en kostnadsökning på ca 150200 milj. kr. i 1977 års priser. Ett kommunalt
övertagande av gymnasiesko-elevernas rese- och inackorderingskostnader kommer
att medföra en ökad ekonomisk belastning för kommuner med gymnasieskola.
13
Utbetalningsreglerna för grundskolebidraget
Nuvarande
utbetalningsregler för statsbidragen tUl grundskolan kan sammanfattas på
följande sätt.
Kommunen erhåller förskott på statsbidraget för
läsåret med 90 % på föregående års bidrag. Detta innebär att kommiunerna under
löpande år får stå för hela kostnaden för löneökningar under läsåret samt
utökad skolorganisation jämfört med föregående läsår.
Slutavräkningen på grundskolebidraget betalas ut
först ca ett halvår efter läsårets slut.
Kommunen erhåller inga förskott på avgiftsbidragen
(ATP, socialförsäkringsavgifter m. m.).
Eftersläpningen
vid utbetalningen av statsbidrag till kommunerna avseende grundskolan uppgår
till närmare två miljarder kr.
Fr.
o. m. den 1 juli 1978 införs ett nytt statsbidragssystem för grundskolan som
ett resultat av SIA-reformen. Statsbidraget blir då mer
Bilaga
8 Sammanfattning av utredningens betänkanden 45
schabloniserat
och handläggningen av bidraget kan väsentiigt förenklas både i kommunerna och
på länsskolnämnderna. En ny handläggningsordning kommer att införas som
innebär att slutregleringen av statsbidraget tUl grundskolan skulle kunna
tidigareläggas mellan fyra och fem månader vilket skuUe minska kommunernas
räntekostnader avsevärt.
En
övergång till att beräkna förskottsbasen på löpande redovisningsår men med
bibehållande av nuvarande procenttal för förskott (90) medför ca 300 milj. kr.
i engångsbelaslning av statsbudgeten (alternativ 1).
Om
man skulle vilja gå vidare och ytterligare minska eftersläpningen i
utbetalningen av skolbidragen till kommunerna kan man införa förskott på
avgiftsbidragen. Ett förskott med 90 % av föregående års statsbidrag till
grundskolans arbetsgivaravgifter m. m. fr. o. m. 1978/79 skulle öka de statliga
utbetalningarna med ca 1 000 milj. kr. under genomförandeåret. Om förskott
därutöver skulle införas med 90 % även på gymnasieskolans och den kommunala
vuxenutbUdningens ATP-avgifter skulle statsbudgeten belastas med ytterligare
ca 100 milj. kr. under genomförandeåret (alternativ 2).
Om
förskottsprocenten för grundskolebidraget inkl. de ovan nämnda avgiftsbidragen
höjs fill 100 ökar belastningen på den statliga budgeten övergångsåret med
ytterligare ca 550 milj. kr. (alternafiv 3).
Varje
förändring av förskottssystemet till kommunernas fördel medför en
engångsbelaslning av den stafiiga budgeten. Alternativ 1 är enligt KEU 76 ett
naturligt sleg att ta i och med att SIA-reformen och det förändrade
statsbidraget till grundskolan genomförs. Därigenom skapas möjligheter att
grunda förskotten på läsårets faktiska organisation vilket innebär att
variationerna i eftersläpningen mellan kommunerna elimineras. Alternativ 1 kan
kombineras med alternativ 2. Engångsförstärk-ningen enligt alternativ 2 kan
naturligtvis spridas över flera år om det utifrån samhällsekonomiska och
statsfinansiella synpunkter bedöms vara lämpligt. I ett tredje steg skulle de
ovan nämnda förskotten kunna räknas upp till 100 % av förskottsbasen.
Angelägenheten av detta har dock minskat i och med att slutavräkningen nu
kommer alt tidigareläggas avsevärt till direkt efter läsårets slul.
14
Utbetalningsreglerna för kommunalskattemedlen
De
nuvarande reglerna för utbetalning av kommunalskattemedel tUl kommunerna och landstingskommunerna
innebär vid stigande skatteunderlag att en del av medlen utbetalas med två års
eftersläpning. De senaste årens kraftiga inflation har lett till att
eftersläpningen har nått en betydande storlek, mer än elva miljarder kr. per år
1976 och 1977 för kommunerna och landstingskommunerna tillsammans.
Man
kan betrakta eftersläpningen som en kommunal kreditgivning till
Prop.
1978/79: 95 46
staten
som ger upphov tiU räntekostnader för kommunerna och landstingskommunerna som
inte kompenseras av staten. Samtidigt bär staten kostnaderna för skatteuppbörd
och restantier. Med den nuvarande storleken på eftersläpningen överstiger de
kommunala räntekostnaderna vad staten har att bära för uppbörd m. m.
Det är dock inte
effekterna för den kommunala likviditeten utan snarast utbetalningssystemets
samhällsekonomiska verkningar som får betraktas som det allvarligaste
problemet. Under år med hög inflationstakt tvingas kommunerna och
landstingskommunerna finansiera sina utgifter, som direkt påverkas av höjda
priser och löner, med skatteinkomster som grundas på skatteunderlaget två år
tidigare. Detta leder till ett tryck uppåt på den kommunala utdebiteringen.
Samtidigt kan eftersläpningen medföra ett finansiellt överutrymme för
kommunerna och landstingskommunerna under år med avtagande inflationstakt.
Detta utrymme kan då utnyttjas för en volymmässig expansion.
KEU 76 har funnit att en
uppräkning av skatteunderlaget på samma grunder som sker vid uppräkningen av de
preliminära arbetsgivaravgifterna skulle ha betydande positiva effekter när
det gäller att minska variationerna i eftersläpningens storlek. Förskottet av
kommunalskattemedel skulle således med denna metod grundas på skatteunderlaget
enligt senaste taxering uppräknat med den prognos för skatteunderlagsförändringen
under de två följande inkomståren som föreligger vid besluts-tUlfäUet. Denna
metod skulle vara tekniskt möjlig att tillämpa.
Däremot är det svårare att
klara de ekonomiska konsekvenser som denna metod leder tUl. Även med en
relativt försiktig bedömning skulle det krävas en ökad statlig utbetalning av i
storleksordningen 8 miljarder kr. per år under genomförandeåret och året
därefter. Detta om uppräkningsfaktorn skulle vara ca 15 %, dvs. den årliga
skatteunderlags-tUlväxten har antagits vara 7,5 %. Om man väljer en betydligt
lägre uppräkningsfaktor förlorar man fördelarna med denna metod, eftersom den
bygger på att uppräkningsfaktorn skall kunna varieras kraftigt mellan åren i
takt med skiftande bedömningar av skatteunderlagsutvecklingen. KEU 76 har
övervägt två olika metoder för att komma till rätta med de finansieringsproblem
för staten som vi pekat på ovan.
Metod 1 innebär att
förskottet av kommunalskattemedel successivt räknas upp med en faktor som får
öka med t. ex. 1 % per år. Efter ett antal år (1015 år) har förskottet räknats
upp så kraftigt att man kan börja anpasssa kommunalskatteutbetalningarna till
inflationsutvecklingen. Den successiva uppräkningen av förskottet medför en
gradvis reduktion av eftersläpningen och utgör därför också en metod att årligen
öka överföringen av statliga medel till kommunerna och landstingskommunerna.
Svagheten med metoden är att det dröjer en längre tid innan det förhöjda
förskottet har nått en sådan nivå att det kan varieras i takt med svängningarna
i skatteunderlagstillväxten.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 47
Metod
2 ger möjlighet att mycket snabbt nå ett läge där förskotten kan räknas upp
utifrån antaganden om skatteunderlagsutvecklingen. Metoden innebär att slutavräkningen
under två år helt slopas och att förskottet under dessa båda år i stället
räknas upp med exakt motsvarande belopp. Efter dessa två år sker uppräkning
utifrån bedömningar av skatteunderlagstillväxten. KEU 76 betraktar detta som en
elegant teknisk lösning som ger den önskade möjligheten till direkt
inflationsanpassning av kommunalskatteutbetalningarna utan att
kostnadsfördelningen statkommun därför kraftigt behöver förändras. Däremot är
det svårt att bedöma om kommunerna och landsfingskommunerna vUl acceptera
denna lösning eftersom den kan sägas innebära en avskrivning av deras fordran
på staten avseende två års slutavräkningsmedel. Om man önskar genomföra en
sådan omläggning bör beslutet enligt utredningen föregås av en överenskommelse
mellan regeringen och representanter för kommunerna och landsfingskommunerna.
15
Sammanfattning av finansiella konsekvenser samt utredningens försök till
prioritering
15.1
Finansiella konsekvenser
KEU
76 har diskuterat en lång rad åtgärder som innebär en ändrad kostnadsfördelning
mellan stat och kommun. Några av dessa åtgärder skulle leda till minskade
statliga resursöverföringar tiU den kommunala sektorn. Huvuddelen av reformerna
innebär emellertid en ökning av de statliga tillskotten till finansieringen av
kommunernas och landstingskommunernas verksamhet.
Det
har inte varit möjligt för KEU 76 att bedöma de samhällsekonomiska
förutsättningarna för ett genomförande av förslagen. Den helt dominerande
förutsättningen gäller naturligtvis hur samhällsekonomin kommer att utvecklas
under de närmaste 510 åren. Utrymmet för den kommunala sektorns utbyggnad blir
i hög grad beroende av den totala produktionstillväxten i samhället. Tidigare
har konstaterats att det för de närmaste åren råder bred enighet om
nödvändigheten av att få en uppbromsning av den kommunala utgiftsexpansionen.
Detta utgör en av utgångspunkterna för utredningens arbete.
KEU
76 har utgått från att den kommunala inkomstskatten även i fortsättningen skall
utgöra den dominerande inkomstkällan för kommunerna och landstingskommunerna.
Äv utredningens analysbetänkande framgår att skatteunderlagets naturliga
tillväxt endast räcker för att finansiera en relativt begränsad årlig kommunal
volymökning, ca 0,5 % per år. Det torde därför komma att krävas inkomstförstärkningar
även om den kommunala konsumtionsökningen dämpas kraftigt i förhållande till
tidigare år.
Prop. 1978/79: 95 48
Utredningen
har också konstaterat att möjligheterna att finansiera en ökad andel av
kostnaderna för den kommunala verksamheten med avgifter är relativt små.
I
princip har man då att välja mellan att kommunalskatterna fortsätter att stiga
eller att låta staten tillskjuta ytterligare medel. Kommunalskatterna har
under perioden 19601977 ökat med i genomsnitt 70 öre per år. Om de erforderliga
inkomstförstärkningarna i utredningens mest expansiva alternativ i
analysbetänkandet skulle klaras enbart genom höjda kommunalskatter skulle
skatten behöva höjas med ca en kr. per år fram till år 1985.
KEU
76 anser inte att en höjning av de kommunala skatterna i denna takt kan
accepteras. Från utgångspunkten att en dämpning av den kommunala
expansionstakten är nödvändig så räknar man också med att behovet av
inkomstförstärkningar bör komma att reduceras något i förhållande till det
angivna exemplet ovan. Betydande resurstillskott kommer emellertid ändå att
erfordras.
Det
får då bli en avvägning mellan höjd kommunalskatt och ökad statlig finansiering
av den kommunala verksamheten. Det har inte varit möjligt för KEU 76 att
precisera hur denna avvägning skall göras. Den kommunala beskattningen är en
del av vårt samlade skattesystem. Man kan inte lägga enbart kommunalekonomiska
synpunkter på hur fördelningen mellan direkta och indirekta skatter resp.
mellan statlig och kommunal beskattning bör ske. Vid denna bedömning måste bl.
a. förslagen från de tre skaiteutredningarna (KEU 76, 1972 års skatteutredning
och förelagsskalteberedningen) vägas samman.
Utredningens slutsats är
att de behövliga resurstillskotten till kommunerna kommer att utgöras av en kombination
av höjda kommunalskatter och ökade statliga transfereringar. KEU 76 har sett
som sin uppgift att anvisa de vägar man bör välja när det blir aktuellt att
överföra ytterligare statliga medel till kommunerna och landstingskommunerna.
Nedan redovisas utredningens försök till prioritering mellan de olika åtgärderna.
15.2
Prioritering av utredningens förslag
Ett
reformerat skatteutjämningssystem
Högst
på prioriteringslistan står en ökad utjämning mellan kommunerna/landstingskommunerna
och ett ökat statligt stöd till de inkomstsvaga
kommunerna/landstingskommunerna. De ekonomiska förutsättningarna varierar
fortfarande i stor utsträckning mellan kommunerna/landstingskommunerna. KEU 76
bedömer det därför som en mycket angelägen åtgärd att förbättra den nuvarande
skatteutjämningen. Enligt förslaget skulle statsbidraget till skatteutjämningen
öka med ca 2 700 milj. kr. vilket innebär nära nog en fördubbling av nuvarande
skatteutjämningsbi-
Bilaga
8 Sammanfattning av utredningens betänkanden 49
drag. Denna kostnadsberäkning grundas på 1977 års taxering
samt den faktiska utdebiteringen år 1977. De planerade utdebiteringshöjningarna
år 1978 i kommuner och landstingskommuner kan beräknas medföra en ytterligare
kostnadshöjning i förhållande fill nuvarande regler med 150200 milj. kr.
Som en delkomponent vid utjämningen av de kostnader som
påverkas av åldersstmkturen i kommunema ingår också de kommunala bostadstilläggen
till pensionärer. Utredningen förordar att en miniminivå läggs fast för de
kommunala bostadstilläggen genom att en lagstadgad övre hyresgräns införs i
KBT-systemet. Detta bedöms vara en mycket angelägen social och bostadspolitisk
reform. Den utgör också en förutsättning för att kommunernas nettokostnader för
KBT skall kunna utjämnas på ett rättvist sätt i skatteutjämningen. Merkostnaden
för införandet av enhefiiga KBT-regler i samfiiga kommuner har beräknats fill
totalt ca 300 milj. kr. år 1977. Genom förslaget att statsbidrag skall utgå med
40 % av kommunernas kostnader för både KBT och statskommunala bostadsbidrag
skuUe denna merkostnad i sin helhet bäras av staten.
Totalt skulle således reformeringen av
skatteutjämningssystemet inkl. omläggningen av KBT-reglerna kosta statsverket
ca 3 000 milj. kr. i 1977 års priser. Tillskottet till kommunerna och
landstingskommunerna skulle uppgå fill ca 2 700 milj. kr och resterande 300
milj. kr. skulle utgöra en förbättring för pensionärerna via de kommunala
bostadstilläggen.
KEU 76 har diskuterat vissa åtgärder som skulle kunna
bidra till finansieringen av dessa reformer.
Utredningen föreslår att vissa specialdestinerade bidrag
skall upphöra och medlen överföras till skatteutjämningen. Enligt
stalsbidragsbelän-kandet kan åtta speciella bidrag slopas helt och ytterligare
sex bidrag kan delvis upphöra. 1 1977/78 års budgeterade värden uppgår dessa bidrag
tiU ca 215 milj. kr. Därtill kommer bidraget till gymnasieskolans
undervisningsmateriel om 25 milj. kr. som också föreslagits upphöra. Totalt
skulle således ca 240 milj. kr. tillföras skatteutjämningen, om specialdestineringen
slopas i enlighet med förslagen.
KEU 76 förordar liksom studiestödsutredningen att ansvaret
för gymnasieskolelevernas resor och inackordering överförs till kommunerna som
även bör ta finansieringsansvaret för denna verksamhet. De ökade kostnaderna
för kommunerna kan beräknas uppgå till 150 a 200 milj. kr. för dessa nya
åtaganden. Staten som f. n. via studiehjälpen bidrar till finansieringen av
gymnasieskolelevernas rese- och boendekostnader skulle få en motsvarande
avlastning. Kommunerna bör anses kompenserade för dessa merkostnader via den
kraftigt förstärkta skatteutjämningen. Företagsskatteberedningen föreslår som
ett förstahandsalternativ att en fast enhetlig skattesats för bolagen införs
och att endast statlig skatt i fortsättningen uttas av aktiebolag, ekonomiska
föreningar m. fl. Som en
22 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 8
Prop.
1978/79: 95 50
uppföljning
av företagsskatteberedningens förslag har KEU 76 förordat att skatteunderlaget
från juridiska personer återförs till kommunerna och landstingskommunerna enUgt
en ny fördelningsnyckel. Varje kommun/landstingskommun föreslås återfå det
skatteunderlag som motsvarar garantibeloppen för de juridiska personernas
fasfighetsinnehav. Återstående skatteunderlag för de juridiska personerna
fördelas mellan kommunerna/landstingskommunerna efter deras invånarantal. Med
utgångspunkt från 1977 års taxering beräknas denna omläggning innebära att
kommunerna och landstingskommunerna utanför skatteutjämningssystemet netto kommer
att gå miste om nära 600 milj. kr. i skatteintäkter. KEU 76 förordar emellertid
en tioårig övergångsperiod för att mildra effekterna av omläggningen.
Nettominskningen i skatteintäkter för de "rika" kommunerna och
landstingskommunerna blir därför under genomförandeåret endast ca 60 milj. kr.
Slopandet
av ett antal speciella statsbidrag, den ändrade finansieringen av
gymnasieskolelevernas resor och inackordering samt omläggningen av
beskattningen av juridiska personer skulle således totalt för kommunsektorn
innebära en ökad finansiell belastning på ca 500 milj. kr. (240 + 200 + 60)
under genomförandeåret. Det betyder att kommunsektorn i initialskedet på egen
hand skulle bidra med ca 500 milj. kr. av de ca 2 700 milj. kr. som skulle utgå
i tillskott via skatteutjämningen. Det skulle då återstå ca 2 200 milj. kr. i
merkostnad för staten. Därtill kommer 300 milj. kr. fill pensionärerna för
KBT. Merbelaslningen på statsbudgeten för de reformer som diskuterats i detta
avsnitt skulle således bli ca 2,5 miljarder kr. beräknat på 1977/78 års
förhållanden.
De
ovan nämnda reformerna ges således högsta prioritet ("etapp 1").
Övriga
prioriterade reformer på kort sikt ("etapp 2").
Så
snart ytterligare statliga insaiser är möjliga bör i första hand tre olika
reformer aktualiseras.
För
det första bör utbetalningsreglerna för grundskolebidraget ändras så att
förskottsbasen i huvudsak grundas på det löpande redovisningsåret men med en
oförändrad förskottsprocent (90 %). Detta skulle innebära en
engångsförstärkning till kommunerna som skulle belasta statsbudgeten med ca
300 milj. kr. under genomförandeåret (förskott på kommunernas kostnader för
olika arbetsgivaravgifter för lärarna inkluderas inte).
För det andra bör en
förenklad beräkning av det kommunala skatteunderlaget införas som innebär att
kommunerna och landstingskommunerna tillförsäkras skatteunderlaget från
skattepliktiga sjukförsäkringsförmåner, arbetsmarknadsstöd m. m., samtidigt
som de statsbidrag till kommunerna och landstingskommunerna, som utgår som
kompensation för bortfallande skatteunderlag på grund av 1970 och 1974 års
skattereformer, slopas. Om omläggningen genomförs fr. o. m. år 1979 skulle de
kommunala skatteinkomsterna detta år totalt öka med ytterligare ca
Bilaga
8 Sammanfattning av utredningens betänkanden 51
1 600 milj. kr. Motsvarande belopp skulle behöva
finansieras över statsbudgeten. Merinkomsterna för kommunerna och
landstingskommunerna beräknas i löpande priser öka till ca 2 000 milj. kr. år
1980.
I gengäld har KEU 76 anseit det rimligt att det extra
bidrag fill kommuner och landstingskommuner, som utgått under åren 1976, 1977
och 1978 efter överenskommelser mellan regeringen och de båda kommunförbunden,
då inte fömyas. Merbelaslningen år 1979 på den statliga budgeten reduceras
därigenom med 720 milj. kr. Utredningen har också föreslagit att det särskilda
bidraget tUl kommuner och landstingskommuner om 122 milj. kr., som infördes år
1973 som en kompensation för skatteomläggningen detta år, slopas. Totaleffekten
av denna kvittning av ett stort antal penningströmmar mellan staten och
kommunerna/landstingskommunerna skulle år 1979 bli en nettoökning av
kommunernas och landstingskommunernas inkomster om ca 760 milj. kr.
Den tredje reformen gäller slopandet av kommunernas bidrag
till staten för bidragsförskotten. En administrativ förenkling skulle uppnås
om staten tar över hela finansieringsansvaret för bidragsförskotten. Kommunerna
skulle avlastas ca 200 milj. kr. om det kommunala bidraget till staten upphör
atl utgå.
KEU 76 anser atl det är naturligt att
skatteutjämningsreformen kompletteras med ålgärder som ger ett visst tillskott
till samfiiga kommuner och landstingskommuner, dvs. även till de kommuner och
landstingskommuner som ligger utanför skatteutjämningen. Detta inte minsl mot
bakgmnd av att de som ligger utanför skatteutjämningen i ett stort antal fall
även kommer att få ett reducerat skatteunderlag vid omläggningen av
beskattningen av juridiska personer. Den förenklade beräkningen av
skatteunderlaget medför förutom klara rationaliseringsvinster också ökade
skatteinkomster för så gott som samtliga kommuner och landstingskommuner.
Vid bedömningen av effekterna av förslagen för enskilda
kommuner och landstingskommuner bör de samlade konsekvenserna av de olika
förslagen beaktas. Även om en enstaka åtgärd kan innebära negativa effekter
för en kommun eller landsfingskommun bör detta i normalfaUet kompenseras av
andra åtgärder med en positiv inriktning för kommunen i fråga.
Formerna för statUga överföringar på längre sikt ("etapp
3").
För att under de närmaste 510 åren klara finansieringen
av den kommunala verksamheten kommer det att krävas både kommunala
skattehöjningar och ökade statiiga transfereringar. Utredningen har behandlat
ett antal åtgärder som bör aktualiseras om man under en flerårsperiod
successivt önskar öka de stafiiga resursöverföringarna tiU kommunerna och
landstingskommunerna.
KEU 76 föreslår i fråga om skatteutjämningssystemel en
höjning av grundgarantin från lägst 95 % till lägst 103 % av medelskattekraf-
Prop. 1978/79: 95 52
ten.
Utan att ändra principerna för hänsynstagandet tUl de olika faktorerna på
utgiftssidan vore det möjligt att successivt höja denna grundgaranti för
samtliga kommuner och landstingskommuner. En höjning med en procentenhet
skulle tillföra kommunsektorn ytterligare 300 400 milj. kr. En sådan åtgärd
skulle leda tUl en ytterUgare utjämning mellan de kommuner/landstingskommuner
som uppbär skatteutjämningsbidrag och de kommuner/landstingskommuner som har
en högre egen skattekraft än den garanterade.
Därutöver
kan förändringar också göras i reglema för utbetalning av statsbidrag och
kommunalskattemedel för att åstadkomma en successiv minskning av
eftersläpningen i statens betalningar till kommunerna och landstingskommunerna.
Dessa åtgärder innebär, liksom bl. a. den förenklade beräkningen av
skatteunderlaget, insatser som kommer samtliga kommuner och landstingskommuner
till godo, dvs. även de "rika" kommunerna. De kan därför utgöra ett
lämpligt komplement till förbättringar av skatteutjämningen.
Dels bör förskott för de
s. k. avgiftsbidragen, dvs. statsbidragen tiU grundskolans arbetsgivaravgifter
samt gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens ATP-avgifter, kunna
komma i fråga, dels en successiv uppräkning av förskotten av
kommunalskattemedel. Via en sådan uppräkning skulle kommunerna och
landstingskommunerna kunna tillföras ökade statliga medel under en relativt
lång period. Hur snabbt uppräkningen av förskotten kan ske blir naturligtvis
beroende av de aktuella samhällsekonomiska bedömningarna.
15.3
Andra åtgärder för ändrad kostnadsfördelning statkommun
1
den allmänna debatten har ytterligare ett stort antal åtgärder som skulle leda
till en ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun varit uppe till diskussion.
Bl. a. aktualiseras med jämna mellanrum att staten skall lätta den kommunala
finansieringsbördan genom att överta huvudmannaskapet och därmed hela
finansieringen av stora delar av den kommunala verksamheten. Grundskolan,
gymnasieskolan och barnomsorgen brukar nämnas i detta sammanhang. KEU 76 har
emellertid i huvudsak utgått från rådande fördelning av huvudmannaskapet.
Vid
avvägningen mellan att ge ökade statliga tillskott i form av speciella
statsbidrag eller via skatteutjämningssystemet har utredningen klart förordat
förbättringar av skatteutjämningen. Det betyder att ett införande av nya
speciella statsbidrag normalt inte bör komma ifråga liksom inte heller en
uppräkning av de nuvarande speciella statsbidragen utöver vad en följsamhet tUl
pris- och volymutvecklingen kräver. Med tanke på inriktningen att få en
dämpning av den kommunala utgiftsexpansionen tUl stånd bör man även av detta
skäl vara restriktiv med statsbidrag av stimulanskaraktär. Barnomsorgen och
äldrevärden måste
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 53
i
första hand prioriteras av kommunerna och långtidsvården av landstingskommunerna.
En statlig stimulans av utbyggnaden inom andra kommunala verksamhetsområden bör
därför få anstå.
Vid
bedömningen av de framtida relationerna mellan stat och kommun bör förslagen
från KEU 76 inte ses isolerade. Utredningen har behandlat frågor som rör den
kommunala ekonomin både vad gäUer en möjlig utbyggnadstakt för den kommunala
sektom framöver och hur finansieringen av denna kommunala verksamhet skall
ske. Däremot har det inte ingått i utredningsuppdraget att behandla en mängd
andra aspekter som har betydelse för det fortsatta samspelet mellan staten och
kommunerna/landstingskommunerna. KEU 76 kompletteras emellertid av ett flertal
andra statliga utredningar i första hand kan nämnas decentraliseringsutredningen,
statskontrollkommittén och länsdemokratikommittén som också kommer att lägga
förslag som påverkar den kommunala sektorns betingelser. Det är således de samlade
förslagen från dessa utredningar liksom från KEU 76 som kan ge en uppfattning
om hur relationerna mellan staten och kommunerna/landstingskommunerna i
framtiden kommer att utvecklas.
16
Sammandrag av reservationer och särskilda yttranden till utredningens
slutbetänkande
16.1
Reservation av ledamoten Berndtson (vpk)
Kommunalskatternas
utveckling
Kommunalskatterna
har ökat kraftigt. Vid 1950-talets början låg den kommunala utdebiteringen
omkring tio kr. I början av 1960-talet var utdebiteringen ca 15 kr. Efter de
kraftiga höjningarna för 1978 kommer den att uppgå till mellan 2829 kr. Ett
betydande antal kommuner kommer över 30 kr. och några upp till 32 kr. i
utdebitering. Medelutdebiteringen har fördubblats sedan 1960 och tredubblats
sedan 1950. Under de år som gått sedan den första kommunalekonomiska
utredningen tillsattes 1971 har kommunalskatterna stigit med ungefär sex kr.
Enligt beräkningar gjorda av KEU 76 skulle medelutdebiteringen 1985 uppgå till
36 kr. om inga särskilda åtgärder vidtas.
Kommunalskattehöjningarna
måste ses mot bakgrunden av att kommuner och landsting under lång tid ålagts
nya uppgifter och svarar för en allt större del av serviceuppgifterna. Statliga
beslut har medverkat till denna utveckling. Däremot har inte tillräckliga ekonomiska
resurser ställts till den kommunala sektorns förfogande. Detta har drivit upp
kommunalskatterna. Stora befolkningsomflyttningar med avfolkning i vissa
områden och stark koncentration i andra har medfört särskilda problem för
kommunerna. Den ekonomiska krisen i det kapitalistiska systemet har under
senare år förstärkt den negativa utvecklingen.
Prop.
1978/79: 95 54
Utvecklingen
har lett till att en allt större del av samhällsuppgifterna finansieras via
proportionell kommunalskatt i stället för via progressiv statsskatt. För de
stora inkomstgrupperna är kommunalskatten avsevärt tyngre än den direkta
statliga skatten. Särskilt markant är detta för låg-och medelinkomsttagama.
Dessa förhållanden har inle beaktats i olika skattepolitiska sammanhang. Tvärtom
har vidtagna åtgärder under senare år medverkat till att trycket på kommianer
och landsting ökat ytterligare, med stigande kommunalskatter som följd.
Verkningarna
av en åtstramning
Utredningsarbetet
i KEU 76 har bedrivits med utgångspunkten att den kommunala expansionstakten
måste begränsas. Utifrån detta synsätt har olika styrmedel för att åstadkomma
en uppbromsning i förhållande till de kommunala planerna diskuterats. Hur stor
del av den totala samhällsekonomin som kommunerna skall ta i anspråk måste
vara beroende på vilka uppgifter de ålagts att svara för. Det kan t. o. m. vara
motiverat att denna andel ökar.
En
begränsning i förhållande tUl uppgjorda planer leder till stora problem. Redan
nu råder allvarliga brister ifråga om barnomsorg, sjuk- och hälsovård,
äldreomsorg, miljö, bostadsförhållanden, kollektivtrafik etc. Dessa problem
skulle förvärras genom en sådan begränsning.
Överenskommelser mellan
regeringen och företrädare för kommuner och landsting förordas och utredningen
anser att överläggningarna bör få en fastare form än hittills. Detta löser inte
några kommunalekonomiska problem. Skattetak av den typ som diskuterats löser
inte heller kommunernas problem och måste därför avvisas. Ett skattetak tillför
inte den kommunala sektorn några resurser för att lösa angelägna uppgifter.
En
ofrånkomlig konsekvens av den förordade åtstramningen på den kommunala sektorn,
nämligen ifråga om sysselsättningen, behandlas mycket knapphändigt av
utredningen. Detta trots att den kommunala sektorn svarar för allt större andel
av sysselsättningen. Antalet anställda i kommuner och landsting är i dag ca 680
000. Olika utredningar har kommit fram till att det framförallt är på den
offentliga sektorn som sysselsättningen beräknas öka. En åtstramning för
kommuner och landsting kommer att få negativa verkningar från
sysselsättningssynpunkt. Detta har otillräckligt beaktats.
Taxepolitik,
företagsbeskattning m. m.
Jämsides
med kraftigt stigande kommunalskatter förekommer belydande höjningar av taxor
och avgifter i kommunerna. Ofta tillgrips laxehöjningar för att begränsa
skattehöjningarna. Utredningarna konstaterar att avgifterna ifråga om socialt
inriktade tjänster inte får bli så höga att de som bäst behöver tjänsterna inte
anser sig ha råd att utnyttja dem.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 55
Vid
avgiftssättningen i koUektivtrafiken bör ett flertal faktorer beaktas, såsom
avvägningen mellan kollektiv och privat trafik, fördelningspolitiska effekter
etc. Dessa konstateranden borde rimligen inte leda till slutsatsen att
avgiftssättningen bör anpassas till kostnadsutvecklingen. TUl bilden hör att
avgifterna spelar en förhållandevis liten roll i finansieringen av olika
verksamheter, utom de tekniska, och därtUl är dyra att administrera. Avgiftshöjningar
för social service liksom på områden som påverkar boendekostnader, arbetsresor
etc. måste motverkas.
Beträffande
kommunernas skatteunderlag från skattepliktiga sjukförsäkringsförmåner,
arbetsmarknadsstöd, utbUdningsbidrag m. m. nöjer sig utredningen med att
förorda en delvis kvittning med vissa statsbidrag och att frågan aktualiseras
så snart det anses samhällsekonomiskt möjligl. Kommunerna borde ha kunnat
tillföras ekonomiska resurser utan den föreslagna kvittningen och utan
ytterligare dröjsmål.
Skatteinkomsterna
från juridiska personer till stat och kommun har minskat. Detla hör samman med
företagsbeskattningens utformning. Skattefria avsättningar fill fonder under
senare år har ytterligare undandragit skatteinkomster. Enligt vpk:s mening bör
företagen beskattas efter helt andra grunder än f. n. Bl. a. bör
företagsbeskattningen göras progressiv och nuvarande avskrivningsregler
förändras. Vpk har också förordat ett system av produktionsskatter, beräknade i
förhållande till företagens omsättning, råvaru- och energiförbrukning och inte
som nu enbart i förhållande till löneutgifterna. Det är i samband med en
genomgripande förändring av företagsbeskattning som också oUk-heterna mellan
kommunerna ifråga om skatteunderlaget från juridiska personer kan lösas.
Företagsbeskattningen behandlas i en särskild utredning, där vpk saknar
representation. KEU 76 har endast haft att behandla fördelningsregler utan
inflytande på företagsbeskattningens storlek och utformning. Därför innebär
inte förslagen någon lösning.
Skatteutjämning,
statsbidrag m. m.
De
stora skiUnaderna mellan olika kommuner i fråga om utdebitering är oacceptabla.
Det kan inte vara rimligt att man för samma service tvingas betala 56 kr.
högre skatt i en kommun än i en annan. Utredningens förslag till reformerat
skatteutjämningssystem syftar tiU att skapa siörre rättvisa mellan kommunerna.
Den avgörande bristen i förslaget är att utredningen stannat vid en alllför
låg nivå ifråga om lägsta garanterade skattekraft. De resurser som staten
förutsätts ställa till kommunernas förfogande är helt otiUräckliga för att
stoppa skattehöjningarna och möjliggöra skattesänkningar. En verklig utjämning
mellan kommunerna kan inte uppnås utan avsevärt större statliga insatser.
Oberoende
av KEU 76 har regeringen framlagt förslag om inomregional skatteutjämning i
Stockholmsregionen. Den skisserade inomregionala skatteutjämningen innebär
dock att skattebetalarna inom regionen
Prop. 1978/79: 95 56
även låginkomsttagare i kommuner med redan hög skatt får betala kostnaderna
medan staten slipper undan.
Därtill
kvarstår skiUnaderna mellan kommuner i olika delar av landet på 56 kr.
oförändrade. Dessa kan angripas endast genom att det statliga
skatteutjämningssystemet tillförs ökade resurser. Därigenom minskas också
skillnaderna inom en region.
Utredningens
förslag bör också ses mot bakgrunden av andra skattepolitiska åtgärder som
företagits eller aviserats. Indexreglering av skatteskalan motsvarar 5,5
miljarder kr. Sänkningen av allmänna arbetsgivaravgiften 4 miljarder kr.,
varav 900 milj. kr. på kommunerna. Dessutom har aviserats en lindring i
beskattningen av företagens kapital etc. Till detta kommer stora subventioner
till företagen. En omfattande kapitalexport pågår. Detta visar att det finns
resurser att förbättra den kommunalekonomiska situationen och angripa de
stigande kommunalskatterna.
För
vissa verksamheter är det nödvändigt med särskilda statsbidrag. Detta gäller i
hög grad barnomsorgen, som är en verksamhet under uppbyggnad och i behov av stimulans.
Barnomsorgen bör därför inte ingå i skatteutjämningssystemet utan erhålla
särskUda statsbidrag.
Målet
för samhällets barnomsorg skall enligt vpk:s mening vara att tillgodose alla
barns rätt till en bra och avgiftsfri barnstugeplats. För detta behövs en
utbyggnad av minst 50 000 platser varje år i daghem och fritidshem under de
närmaste åren. Anordningsbidrag och driftbidrag måste utgå till kommunerna med
målsättningen att staten helt skall svara för kostnaderna för denna verksamhet.
Vpk
har krävt höjda statsbidrag eller att staten helt tar över kostnaderna för
vissa delar av kommunernas och landstingens verksamhet. KEU:s beräkningar visar
att kommunernas nettokostnader uppgår till 5,5 miljarder kr. för grundskolan,
1,5 miljarder kr. för gymnasieskolan, 2,5 miljarder kr. för barnomsorgen, 1,8
miljarder kr. för KBT etc. Dessa siffror belyser det angelägna i bättre
statsbidrag till kommunerna.
Vpk
har länge krävt att ett statligt grundbidrag bör utgå till kommunema för
bostadstillägg till pensionärerna (KBT). Utredningens förslag om samordning av
de statskommunala bostadsbidragen och KBT innefattar ett enhetligt
statsbidrag. Det är beklagligt att utredningen stannat vid en statsbidragsnivå
på 40 procent. Detta innebär att kommunerna inte kan påräkna någon ekonomisk
förstärkning. Genom den samtidigt sänkta statsbidragsnivån från 72 till 40
procent för de statskommunala bostadsbidragen uteblir effekten av att
statsbidrag utgår tUl KBT. En avsevärt högre statsbidragsnivå än föreslagna 40
procent borde ha valts.
För
att åstadkomma en successiv minskning av eftersläpningen i statens utbetalning
av statsbidrag och kommunalskattemedel till kommunema hänförs frågan till
statliga överföringar på längre sikt. Möjligheter finns att redan nu tillföra
den kommunala sektorn ökade resurser.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 57
Frågan
om reduktion av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter för kommuner och
landsting avvisas av utredningen. Nu tvingas kommunerna att erlägga betydande
belopp till statskassan i mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter, bl. a för
finansiering av statsskatteomläggningar. Dessa kostnader måste man finansiera
via kommunalskatten. Genom reduktion av moms och allmänna arbetsgivaravgiften
skulle det ekonomiska trycket på kommuner och landsting kunna lättas.
Ändrad
kostnadsfördelning en genomgripande skattereform
KEU
76 har i allt för hög grad låtit uppfattningen att en begränsning av den
kommunala expansionen är nödvändig vara bestämmande. Utredningens förslag
innebär inte sådan ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun att
kommunalskattehöjningarna kan stoppas utan allvarliga konsekvenser för den
kommunala servicen. En fortsatt utbyggnad kommer i fara.
En
väsentligt större satsning av statliga medel i skatteutjämningssystemet,
avsevärt ökad statsbidragsgivning liksom de övriga åtgärder som här berörts
måste sammantaget till för att snabbt förbättra den kommunala ekonomin. Detta
är nödvändigt för att stoppa kommunalskattehöjningarna och möjliggöra sänkta
kommunalskatter och taxor. Endast därigenom kan den nödvändiga utbyggnaden av
den kommunala servicen garanteras.
Vänsterpartiet
kommunisterna anser att en genomgripande skattereform behövs. Denna måste bl.
a. omfatta införandet av en progressiv statskommunal enhetsskatt för
finansiering av den grundläggande sociala, medicinska och kulturella
omvårdnaden. De ökade kommunala uppgifterna har förändrat relationerna mellan
stat och kommun. Kommunerna svarar för en ständigt ökande del av servicen. Det
blir allt mer orimligt att finansiera så stor del av samhällsservicen utanför
det progressiva skattesystemet. Därför är en progressiv statskommunal enhetsskatt
nödvändig. En rad av de problem som i dag framträder i kommuner och landsting
skulle kunna elimineras genom en sådan förändring av skattesystemet. Det skulle
vara ett viktigt steg mot en demokratisk skattepolitik och en rättvisare
fördelning av skattebördorna.
16.2
Reservation av ledamöterna Boo, Josefson och Olle Karlsson (c)
Utjämning
av kommunernas kostnader med hänsynstagande till åldersstrukturen är en
angelägen del av ett reformerat skatteutjämningssystem. Självklart bör därvid
kommunernas nettokostnader för barnomsorgen ingå i ett utjämningssystem
baserat på åldersstrukturen.
Utredningens
förslag till utjämning av kommunernas kostnader för barnomsorgsverksamheten
beaktar inte bara kostnadema beräknade efter åldersstrukturen utan också för
utnyttjat antal platser. Kommuner-
Prop.
1978/79: 95 58
nas
möjligheter att öka antalet platser är i hög grad beroende av kommunernas
ekonomiska situation och tillgången på utbildad personal, som kan beräknas bli
knapp. Kommuner med ett attraktivt läge har lättast att täcka personalbehovet.
Utredningens förslag till utjämning av kostnaderna för barnomsorgen skulle
gynna dessa kommuner och leda till en fortsatt ojämn fördelning av bl. a.
personalresurserna. Detta skulle innebära att vissa kommuner fick vara med och
utjämna kostnader utan att få del av resursema. Detta kan vi inte acceptera.
Vi menar därför att nettokostnaderna för daghem, fritidshem och familjedaghem
skall utjämnas enbart med hänsyn till åldersstrukturen i kommunerna.
I
en framtida bedömning om ökat statligt stöd till bamomsorgen bör det också
prövas om statsbidraget till kommunemas kostnader för barnomsorgen kan räknas
upp så att det täcker ca 75 procent av kommunernas totala kostnader. Detta får
enligt vår mening prövas i anslutning till annat ökat stöd till barnfamiljer t.
ex. utökning av vårdnadsbidraget upp till bamets treårsålder.
16.3
Reservation av ledamötema Carlstein, Gustafsson, Hörién, Knut Johansson,
Sundström och Ward (s)
Kommunernas
roll i det svenska samhället
En
stor del av den sociala välfärd som vi har i vårt land svarar kommunerna för.
Det är i få länder som kommunerna givits så vidsträckta befogenheter och där
det kommunala arbetet fått sådan bredd och sådant djup som i Sverige.
De
verksamheter som kommunerna svarar för har dessutom en tendens att öka
snabbare än flertalet andra sektorer. Det är ett genomgående drag i den s. k.
postindustriella utvecklingsfasen att tjänstesektorerna och då i första hand
de som har med social omvårdnad i vid mening att göra ökar snabbare än andra
sektorer.
Enligt
vår mening får man räkna med att detta förhållande kommer att bestå under en relativt
lång tid framöver. För att svara mot den av flertalet människor upplevda
behovssituationen måste vi under de kommande åren prioritera det kommunala
verksamhetsområdet. Den verksamhet som kommunema nu står för kommer därför med
all sannolikhet att växa snabbare än vad många andra sektorer kommer att göra.
Prioriteringen
av den gemensamma sektorn
Den
borgerliga majoriteten i KEU 76 har vid sin behandUng av den kommunala
utgiftsexpansionen i huvudsak endast framhåUit en enda sak, nämligen att den kommunala
sektorns expansion måste dämpas. Man har i mycket ringa utsträckning framhållit
angelägenheten i de behov som den kommunala sektorn har att tiUgodose. Man har
inte velat ansluta sig till den av oss framförda uppfattningen att flera
viktiga kom-
Bilaga
8 Sammanfattning av utredningens betänkanden 59
munala uppgiftsområden t. ex. i fråga om barnomsorg och
äldrevård under ett antal år framöver måsle prioriteras även om detta får ske
till priset av en lägre takt i den privata konsumtionen. Man har inte heller
velat se den kommunala sektorns utveckling i relation tiU den övriga ekonomin
utan krävt en absolut sänkning av den kommunala sektorns expansion. En
bokstavlig tolkning av majoritetsskrivningen i detta avsnitt innebär uppenbara
risker för en social nedrustning på det kommunala området. Vi tar avstånd från
den borgerliga majoritetens ensidiga skrivningar i fråga om den kommunala
sektorns fortsatta utveckling. Skall vi bygga vidare på det svenska
välfärdssamhället måste detta ske genom en fortsall kommunal expansion. Denna
måste självfallet från tid till annan modifieras med hänsyn tUl del totala
samhällsekonomiska utrymmet och de olika konkurrerande krav som ställs på
detta. Men inom denna ram bör man så långt möjUgt prioritera de socialt vikfiga
områdena. Också den framtida sysselsättningssituationen talar för en fortsatt
kommunal utbyggnad.
Den svenska ekonomin befinner sig emellertid nu i ett
besvärligt ekonomiskt läge. Vi socialdemokrater har därför krävt att den
ekonomiska politiken ges en inriktning som på nytt skapar gynnsamma betingelser
för en tillväxt av våra produktiva resurser. En sådan tiUväxt kommer även att
skapa bättre förutsättningar för en fortsatt expansion av den offenlliga
verksamheten. Övergångsvis måste vi emellertid acceptera en situation som
måste komma att kännetecknas av en viss begränsning av vår totala inhemska
resursförbrukning. Men enligt vår mening är det viktigt att man inom den ram
som trots den restriktiva inriktningen av politiken i stort ändå kommer att stå
till förfogande för vår inhemska resursförbrukning avdelar så mycket
arbetskraft och investeringar åt den kommunala verksamheten alt vi kan
fullfölja ambitionerna på de mest priorilerade områdena då i första hand
barnomsorgen, äldrevården och långtidssjukvården. Detta kommer att stäUa stora
krav på de kommunala beslutsfattarna att de verkligen åstadkommer en sådan
avvägning att dessa verksamhetsområden får de resurser som behövs för att våra
ambitioner på sikt skall kunna förverkligas. Detta kan innebära behov av
omprioriteringar inom den kommunala sektorn, men såväl den ekonomiska
situafionen i stort som angelägenheten i dessa behov gör att en sådan process
måste accepteras.
De finansiella förutsättningarna
En fortsalt kommunal expansion kommer att kräva ökade
finansiella resurser. Samiidigi kan man konstatera att kommunalskatten inle har
samma fördelningsprofU som t. ex. den stafiiga direkta inkomstskatten utan
lägger en större del av bördan på iåg- och mellaninkomsttagarna. Det är därför
ett angeläget önskemål att man skall kunna starkt begränsa de kommunala
utdebiteringshöjningarna i fortsätiningen. För atl man
Prop. 1978/79: 95 60
skall
kunna åstadkomma denna begränsning måste man därför räkna med fortsatt ökade
statliga transfereringar tUl den kommunala sektorn.
Den borgerliga regeringens
politik på skatteområdet har emellerfid allvarligt försvagat statens
möjligheter att finansiellt bistå kommunerna och hålla nere de framtida
utdebiteringshöjningarna. Först och främst gäller det den föreslagna
indexregleringen av den statliga skatteskalan som med nuvarande inflationstakt
årligen kommer att försvaga statsinkomsterna med mångmiljardbelopp. Från
socialdemokratiskt håll har vi tidigare i annat sammanhang framhållit att en
indexreglering enligt den modell som regeringen föreslagit i prop. 1977/78: 49
kommer att leda till en betydande statsfinansiell försvagning och/eller en
kraftig begränsning av den offentliga sektorns utvecklingsmöjligheter. I det
senare fallet måste detta komma att drabba den kommunala sektorn eftersom den i
långt högre grad än den statliga svarar för de expansiva inslagen i offentlig
konsumtion då i första hand omsorgen om barnen och de äldre. Konsekvenserna
av en genomförd indexreglering måste komma att drabba den kommunala
verksamheien antingen i form av högre kommunala utdebiteringar än vad som
eljest skulle vara fallet eller i form av en klart lägre takt i utbyggnaden
även på de mest angelägna områdena.
Detta
resonemang äger även sin tillämpning på de förslag till förbättrade
statsbidrag som KEU 76 nu framlägger. Med nuvarande inriktning av den
borgerliga regeringens finanspolitik ser vi klara problem att genomföra dessa
förslag. Fortsatt kraftiga sänkningar av statsskatten medför risker för att
man får skjuta på genomförandet av dessa reformer till långt in på 80-talet.
Skulle däremot regeringen avstå från att exempelvis genomföra den planerade
indexregleringen kommer på ett helt annat sätt förutsättningar att föreligga
att genomföra de föreslagna reformerna.
Den borgerliga regeringens
svaga finanspolitik har även medfört ett kraftigt ökat lånebehov för att
finansiera det växande underskottet i statsbudgeten. Detta har försvårat
kommunernas upplåningsmöjligheter vilket tvingat fram en ökad
skattefinansiering av investeringarna eller så dyra upplåningsformer att det
lett till utdebiteringshöjningar. Skall vi för framtiden kunna dämpa de
kommunala utdebiteringshöjningarna måste kommunerna ges det utrymme på
kreditmarknaden som inte bara svarar mot detta önskemål utan även mot
betydelsen av deras verksamhet.
Kostnaderna
för barnomsorgen
Under
utredningsarbetets gång har två olika modeller diskuterats för behandlingen av
kommunernas kostnader för barnomsorgen. Enligt den ena modellen skulle man som
ett komplement till det specialdestinerade statsbidraget utjämna alla
kvarstående nettokostnader för kommunerna för bamomsorgen genom att inräkna
denna i åldersfaktorn i skatteut-
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 61
jämningssystemet.
Därigenom skulle man åstadkomma en utjämning inom kommunkollektivet av dessa
kostnader. Enligt den andra modellen skulle man bibehålla den nuvarande
principen med enbart ett special-destinerat statsbidrag till denna verksamhet,
men istället för alt inräkna dessa kostnader i skatteutjämningens åldersfaktor
kraftigt räkna upp bidragen till denna verksamhet.
Den
borgerliga majoriteten i utredningen har tagit ställning för den första
modellen. Man har däremot inte kunnat ena sig om på vilket sätt bamomsorgen
skall vägas in i skatteutjämningssystemet. Enligt vår mening kan emellertid
ingetdera av de borgerliga partiernas förslag accepteras. De resurser som
samhället avdelar för detta ändamål bör fördelas på ett sådant sätt att de ger
en så stark stimulans som möjligt till en fortsalt utbyggnad av bamomsorgen. De
båda borgerliga förslagen uppfyller inte detta krav.
Enligt
vår mening är det viktigt att i nuvarande uppbyggnadsskede slå vakt om ett
system som för alla kommuner innebär en påtaglig statlig stimulans till förverkligandet
av denna angelägna insats för barnfamiljerna. Majoritetens förslag om
beaktande av barnomsorgen via åldersfaktorn i skatteutjämningssystemet har en
betydligt svagare stimulanseffekt än vårt förslag.
Frågan
om barnomsorgens finansiering bör lösas genom en uppräkning av utgående
statsbidrag för verksamheten. Vi föreslår därför att statsbidragen till
barnomsorgen räknas upp så att de täcker 3/4 av kommunernas kostnader för
denna verksamhet. Detta innebär att kommunema i princip får täckning för personalkostnaderna
i barnomsorgen. Ett genomförande av detta förslag kräver en statsfinansiell
förstärkning i form av exempelvis att man avstår från den borgerliga
regeringens indexreglering av statsskatten. Genom den av oss föreslagna
förstärkningen av statsbidraget till barnomsorgen med dess dämpande effekt på
de kommunala skatterna bör man kunna uppnå en för låg- och medelinkomsttagarna
gynnsam utveckling av den samlade skattebelastningen.
Beskattningen
av juridiska personer
De
socialdemokratiska ledamöterna i företagsskatteberedningen har föreslagit att
den kommunala beskattningen av de juridiska personerna hädanefter skall ske med
utgångspunkt i en för hela landet gemensam utdebiteringssats grundad på de
genomsnittliga skattesatserna. Därigenom skulle man uppnå en likformighet i
beskattningen av företagsamheten över hela landet som kan vara av värde såväl
ur företagsekonomisk som ur regionalpolitisk synvinkel.
Vi
kan inte biträda majoritetens förslag till omläggning av beskattningen av
juridiska personer. Det kommer att få klart negativa effekter för de kommuner
som nu har inkomster från denna skattekälla och det kommer att tvinga fram
skattehöjningar för en betydande del av landets
Prop. 1978/79: 95 62
invånare.
Enligt vår mening bör även fortsättningsvis de juridiska personernas inkomster
inräknas i det kommunala skattunderlaget men beskattas genom en för hela
landet gemensam kommunal skattesats.
En
konsekvens av vårt förslag är att man även fortsättningsvis skulle behålla den
särskilda kommunala taxeringen av de juridiska personema. I sin nuvarande
utformning är denna emellertid mycket detaljerad och relativt sett
resurskrävande. Enlijgt vår mening kan man därför behöva utreda om inte den
nuvarande ordningen skuUe kunna förenklas och rationaliseras.
Avslutande
synpunkter
Utredningens
betänkande innehåller på en lång rad ytterligare punkter, enskUda
formuleringar och värderingar som vi inte kunnat ansluta oss till. Men vi har
inte velat ta upp utrymme för en detaljerad genomgång av detta.
På en punkt vill vi
emellertid precisera oss även om det innebär en upprepning av vad vi anförde i
vårt särskilda yttrande till delbetänkandel om "Kommunernas ekonomi
19751985". Anledningen är att utredningsmajoriteten på nytt i
huvudbetänkandet upprepar sina påståenden om effekterna av
arbetsgivaravgiftema på den kommunala sektorns ekonomi. Efter att i vårt
särskilda yttrande ha analyserat majoritetens enligt vår mening felaktiga
analysmetod sammanfattar vi våra slutsatser på följande sätt:
"de
senare årens skatteomläggningar (har) utgjort ett mycket effektivt medel för
att dämpa inflationstakten i den svenska ekonomin. Omväxlingen från direkta
skatter till arbelsgivar- och socialförsäkringsavgifter har medfört alt
löntagarna kunnat tiUförsäkras en ökning av sin reala standard till lägre
kostnadsstegring än vad som annorledes skulle ha blivit fallet. Denna lägre
takt i pris- och kostnadsstegringen har även kommunerna kunnat dra en klar
fördel av. Om man helt hypotetiskt sett skulle ha uppnått samma resultat
med hjälp av andra finanspolitiska åtgärder kan det inte uteslutas att dessa i
så fall fått en långt mera omfattande effekt i fråga om bl. a. den kommunala
sektorns ekonomi".
Vi
hyser fortfarande samma uppfattning i denna fråga.
16.4
Särskilda yttranden
Ledamoten
Boo (c) har i ett särskilt yttrande diskuterat kommunernas självstyrelse och
den kommunala beskattningsrätten.
Ledamöterna Gibson och
Larsson (fp) har i ett gemensamt särskilt yttrande redovisat sin syn på
utjämningen av kommunernas nettokostnader för barnomsorgen samt på frågan om
inomregional skatteutjämning. Vidare har ledamoten Gibson (fp) avgett ett
särskilt yttrande om beskattningen av juridiska personer.
Bilaga 8 Sammanfattning
av utredningens betänkanden 63
Ordföranden
Sven Johansson samt ledamöterna Carlshamre, Gibson, Larsson och Wallin (m och
fp) har i ett gemensamt särskilt yttrande diskuterat kommunernas självstyrelse
och den kommunala beskattningsrätten. Vidare har ordföranden Sven Johansson
och ledamöterna Carlshamre och Wallin (m) i ett gemensamt särskilt yttrande
tagit upp frågor om den kommunala utgiftsexpansionen, en omprövning av de
kommunala verksamheterna, avgiftsfinansieringens roll, beskattningen av
juridiska personer, skatteutjämning kommunalekonomisk sanering, saml kommunalekonomi
och marknadsekonomi.
De
sakkunniga Barghoitz (budgetdepartementet) och Jakobsson (ekonomidepartementet)
har i ett gemensamt särskUt yttrande diskuterat kommunemas självstyrelse och
den kommunala beskattningsrätten.
De
sakkunniga Rune Carlsson och Slunge (Landsfingsförbundet) har lämnat ett
gemensamt särskilt yttrande om beskattningen av juridiska personer.
Den
sakkunnige Karl-Erik Johansson har avgett ett särskilt yttrande vad gäller
ytterligare förenklingar i skatteutjämningssystemet.
De
sakkunniga Klason (TCO), Lundequist (SACO/SR) och Starkerud (LO) har i ett
gemensamt särskilt yttrande tagit upp frågor om samordningen mellan de tre
skatteutredningarna samt en höjning av statsbidraget till barnomsorgen.
Den
sakkunnige Åberg (socialdemokratiska riksdagsgruppen) ansluter sig i ett
särskilt yttrande till de uppfattningar som redovisats i reservationen av de
socialdemokratiska ledamöterna.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979 780750
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79; 95 Böaga 9
Remissyttrandena
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79: 95
Remissyttrandena
23 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 9
Bilaga 9
Prop. 1978/79: 95 3
Innehåll
Inkomna yttranden över utredningens betänkanden ..... ...... 7
1
Samspelet
mellan stat och kommun............................. 9
2
Utrymmet för
utbyggnad av den kommunala verksamheien .... 12
Allmänt om den kommunala utgiftsexpansionen .. 12
Statsmakternas övergripande ansvar .................. 15
Den kommunala sektorn och konjunkturpolitiken 18
Den kommunala sektorn och sysselsättningspolitiken .:.. 19
Den kommunala sektorn och kreditmarknaden . 20
Prioritering av verksamhetsområden .................... .... 22
3 Medel för att begränsa den kommunala utgiftsexpansionen
.... 25
Kommunernas och landstingskommunernas ansvar 25
Flerårsplaneringens betydelse.............................. .... 27
Statens möjligheter att styra den kommunala ulgiftsexpan-
sionen ........................................................... 29
Lagstiftning om det kommunala skatteuttaget samt valet
mellan frivUliga överenskommelser och lagstiftning .... 31
4 Frivilliga överenskommelser.............................................. 38
4.1 Frivilliga överenskommelser mellan stal och kommun
.. 38
AUmänt ................................................................ ... 38
Överläggningar med enskilda kommuner och landstings
kommuner ......................................................... 43
Kommunförbundens roll......................................... 45
Överenskommelser om utvecklingen i ett längre perspektiv 46
Överenskommelser om volymutveckling m. m........ ... 47
Överenskommelser om ramar för skatteuttaget.... 48
Förhandlingsschemat............................................ 49
Efterlevnad och sanktioner................................... 50
Möjlighet till extra skatteutjämningsbidrag i vissa fall
.... 51
Samspelet mellan rikspolitik och kommunalpolitik. ... 52
Särskild arbetsgrupp............................................. ... 53
Samordning av års- och flerårsbudget ................ ... 55
Förhandlingsunderlag statistik ........................ ... 58
4.2 Samverkan mellan kommuner och landstingskommuner . . 61
5 Den kommunala avgiftsfinansieringen.......................... 66
Allmänt ................................................................ ... 66
Differentierade avgifter för fritidshus...................
. 71
Differentierade avgifter inom långtidsvården ..... ... 72
6
Förenklad
beräkning av det kommunala skatteunderlaget 73
7
Beskattning av
juridiska personer................................ ... 76
B Ett reformerat skatteutjämningssystem ..................... ... 84
8.1
Allmänna
synpunkter............................................. ... 84
8.2
Grundgarantin
...... ........................................... 88
8.2.1
Synpunkter på
konstruktionen ..................... 88
i
8.2.2
Synpunkter län
för län ................................ 92
: .'
8.2.3
Regionalpolifiskt
stöd ............................... 97
8.2.4
Beräkningsmetoder.......... .,....................... 99
Byggnads- och underhållskostnader........ 99 ,
Transportkostnader ..... ......................... 100
Uppvärmningskostnader ............................ 101 -,
Koslnader för kallortstUlägg............................. 102 i ] \
:- t
Prop. 1978/79: 95 4
Vatten-
och avloppskostnader .............. 102
Kostnader
för gator och vägar samt parker i tätorter 104
Kostnader för kollektiv landsbygds- och tätortstrafik
samt
skolskjutsar utanför tätorter........ . 105
Kostnader
för fritidshus......................... . 107
Ospecificerade
kostnader ................... 107
8.3 Åldersstrukturen
...................................... 108
8.3.1 Synpunkter på konstruktionen ............... 108
8.3.2 Beräkningsmetoder............................... 110
Service
till pensionärer ......................... 110
Grundskolan
och förskolans deltidsgrupper 111
Barnomsorg......................................... 111
Statskommunala
bostadsbidrag och kommunala bo
stadstillägg till folkpension................... 112
Sjukvård
......................................... 114
8.4 Befolkningsminskning ................................ . 114
8.5 övriga faktorer av betydelse för den kommunala
ekonomin 116
8.6 Spärregel med hänsyn tiU nuvarande garantinivå 117
8.7 Administrativa synpunkter på beräkningstekniken m.
m. .. 117
8.8 Extra skatteutjämningsbidrag........................ . 119
8.9 Inomregional skatteutjämning....................... . 122
9
Specialdestinerade statsbidrag .......................... . 124
9.1 Allmänna synpunkter ................................. . 124
9.2 Statsbidrag inom justitiedepartementets
verksamhetsområde 131
Bidrag
tUl borgerlig medling ;,................. . 131
9.3 Statsbidrag
inom försvarsdepartementets verksamhetsom- 131
rade......................................................
Bidrag
till familjebidrag i anslutning till militärtjänst- 131
göring
..........................................
Bidrag
tUl kostnaderna för allmänna skyddsrum .. 132
9.4 Statsbidrag
inom socialdepartementets verksamhetsområde 132
Bidrag
till social hemhjälp och färdtjänst 132
Bidrag
tiU barnomsorg (se 8.3.2) .......... . 135
Bidrag
till ferievistelse för barn............... . 135
Bidrag
till familjerådgivning samt till engångsmate
riel vid skyddsympning........................ 135
Ersättning
tiU kommunerna enligt socialhjälps- och
barnavårdslagarna
.......................... 135
Bidrag
till vårdanstalter och inackorderingshem
m.
m................................ .......... 137
Bidrag
tiU kommunala nykterhetsnämnder m. m. .. 138
Anordnande av institutioner för vissa psykiskt ut
vecklingsstörda ............................... 139
9.5 Statsbidrag
inom kommunikationsdepartementets verksam-
hetsområde
........................................ 139
Bidrag
till byggande och drift av kommunala vägar
och
gator........................................ 139
Bidrag
till enskilda vägar ..................... 141
Bidrag
tiU kollektivtrafik......................... 141
Bidrag
till investeringar i primärflygplatser. 142
9.6 Statsbidrag
inom budgetdepartementets verksamhetsområde 142
Bidrag
till kommunernas skattekontroll ... 142
Bilaga 9
Remissyttrandena 5
9.7 Statsbidrag
inom utbildningsdepartementets verksamhets-
område
............................................... 144
9.7.1....................................................... Kulturändamål
144
Bidrag
till regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner
.......................... 144
Bidrag
till folkbibliotek........................... 144
Bidrag
till regionala museer ............... 145
9.7.2....................................................... Driftbidrag
inom skolväsendet 146
Bidrag
till driften av grundskolor ........... 146
Bidrag
tUl hemspråksundervisning ......... 146
9.7.3....................................................... Investeringsbidrag
inom skolväsendet 147
Bidrag
till byggnadsarbeten .................. 147
Bidrag
till inrättande av elevhem .......... 148
Bidrag
till bostäder för lärare ............. 149
Bidrag
till stadigvarande undervisningsmateriel vid
gymnasieskolan
............................. 149
9.7.4....................................................... Högre
utbildning 151
Bidrag
till kommunal högskola................. 151
9.8.......................................................... Statsbidrag
inom jordbruksdepartementets verksamhets
område ................................................. 151
Bidrag
till åtgärder för intensifierad skogsvård i nor
ra Sverige m. m................................ 151
Bidrag
till fiskehamnar........................... 152
Bidrag
till ersättning vid bildande och vård av natur
reservat m. m................................... 152
Bidrag
tiU kommutiala avloppsreningsverk. 153
Bidrag
till avfaUsbehandling................... 153
Anläggningsstöd
till idrotten................... 154
9.9 Statsbidrag
inom handelsdepartementets verksamhetsom-
råde
.................................................. 155
Bidrag
till hemständning av varor i glesbygd .... 155
9.10 Statsbidrag
inom arbetsmarknadsdepartementets verksam-
hetsområde
........................................ 156
Bidrag
tUl beredskapsarbeten och andra sysselsätt
ningsskapande åtgärder...................... 156
9.11 Statsbidrag
inom bostadsdepartementets verksamhetsom-
råde
.................................................. 156
Bidrag
till förbättring av boendemiljön och bidrag
tiU
energibesparande åtgärder ............ 156
9.12 Statsbidrag
inom kommundepartementets verksamhetsom-
råde
.................................................. 156
Ersättning
för verksamhet vid räddningstjänst m.m. 156
Bidrag
till kostnader för kommunal beredskap .... 157
9.13 Avtalsbidragen ........................................ 158
9.14 Förslag till nya statsbidrag........................... 159
Nytt
bidrag tUl långtidsvård................... 159
Nytt
bidrag tUl viss social verksamhet..... 159
Nytt
bidrag till informations- och tolkservice till in
vandrare ...................................... 159
Nytt
bidrag till arbetarskyddstillsyn.......... 160
10 Statskommunala
bostadsbidrag och kommunala bostadstillägg
till
folkpension .............................................. 160
Prop. 1978/79: 95 6
11 Slopande av kommunernas ersättning till staten för
bidragsförskotten 164
12 Gymnasieskolelevernas skolresor och inackordering. 165
13 Utbetalningsreglerna för grundskolebidraget.......... 168
14 Utbetalningsreglerna för kommunalskattemedlen .... 171
15 Finansiering och prioritering .............................. 175
Bilaga
9 Remissyttrandena
Inkomna yttranden över utredningens betänkanden
Efter remiss har yttranden över KEU:s betänkanden avgivits
av justitiekanslern (JK), kammarrätten i Stockholm, försvarets
civilförvaltning, civUförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen efter hörande av
länsnykterhets-nämnderna i Göteborgs och Bohus, Västmanlands och
Västernorrlands län, riksförsäkringsverket (RFV), statens vägverk,
luftfartsverket, buss-bidragsnämnden, statistiska centralbyrån (SCB),
konjunkturinstitutet (Kl), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
riksskatteverket (RSV), skatteutjämningsnämnden, universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ), centrala studiestödsnämnden (CSN), skolöverstyrelsen
(SÖ) efter hörande av länsskolnämnderna i Jönköpings, Malmöhus och Jämtlands
län, statens kulturråd, skogsstyrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelserna i
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, fiskeristyrelsen, statens
naturvårdsverk (SNV), konsumentverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) efter
hörande av länsarbetsnämnderna i Jönköpings, Malmöhus och Norrbottens län,
statens invandrarverk (SIV), bostadsstyrelsen efter hörande av
länsbostadsnämnderna i Uppsala, Jönköpings och Skaraborgs län, statens
planverk, statens brandnämnd, riksnämnden för kommunal beredskap,
länsstyrelserna i samfiiga län, studiestödsutredningen, expertgruppen för
regional utredningsverksamhet (ERU), sysselsättningsutredningen,
decentraliseringsutredningen, länsdemokratikommittén och
statskontrollkommittén;
samtliga landstingskommuner;
följande kommuner, nämligen i
Stockholms län: Danderyd, Ekerö, Järfälla, Lidingö, Nacka,
Norrtälje, Sigtuna, Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Täby, Upplands-Bro,
Upplands-Väsby, Vallentuna och Vaxholm samt gemensamt av Botkyrka, Haninge,
Huddinge, Nynäshamn, Södertälje och Tyresö ("Söderkommunerna"),
Uppsala län: Enköping, Håbo, Tierp, Uppsala, Älvkarleby
och Östhammar, .
Södermanlands län: Eskilstuna, Katrineholm, Nyköping,
Oxelösund, Strängnäs och Vingåker,
Östergötlands län: Boxholm, Finspång, Kinda, Linköping,
Mjölby, Motala, Norrköping, Söderköping, Valdemarsvik, Ydre och Åtvidaberg,
Jönköpings län: Aneby, Eksjö, Gislaved, Gnosjö, Jönköping,
Vaggeryd, Vetlanda och Värnamo,
Kronobergs län: Alvesta, Ljungby, Markaryd, Tingsryd,
Uppvidinge, Växjö och Älmhult,
Kalmar län: Borgholm, Emmaboda, Hultsfred, Högsby, Kalmar,
Mönsterås, Nybro, Oskarshamn, Torsås och Vimmerby,
Prop. 1978/79: 95 8
Gotlands
län: Gotlands kommun,
Blekinge
län: Karlshamn, Karlskrona och Sölvesborg,
Kristianstads
län: Bromölla, Båstad, Hässleholm, Klippan, Krisfian-stad, Osby, Perstorp, Simrishamn,
Åstorp, Ängelholm, Örkelljunga och Östra Göinge,
Malmöhus
län: Bjuv, Burlöv, Eslöv, Helsingborg, Höganäs, Hörby, Höör, Kävlinge,
Landskrona, Lund, Malmö, Sjöbo, Skurup, Staffanstorp, Svalöv, Svedala,
Trelleborg, Vellinge och Ystad,
Hallands
län: Falkenberg, Hylte, Kungsbacka, Laholm och Varberg,
Göteborgs
och Bohus län: Göteborg, Härryda, Kungälv, Lysekil, Munkedal, Mölndal,
Partille, Sotenäs, Stenungsund, Strömstad, Tanum, Tjörn, Uddevalla och Öckerö,
Älvsborgs
län: Ale, Alingsås, Bengtsfors, Borås, Dals-Ed, Lerum, Mark, Mellemd,
Trollhättan, Ulricehamn, Vänersborg och Åmål,
Skaraborgs
län: Falköping, GuUspång, Götene, Habo, Karlsborg, Lidköping, Mariestad,
Skövde, Tibro och Vara,
Värmlands
län: Arvika, Eda, Filipstad, Forshaga, Hagfors, Hammarö, Karlstad, Kil,
Kristinehamn, Munkfors, Storfors, Sunne, Säffle, Torsby och Årjäng,
Örebro
län: Askersund, Degerfors, Hallsberg, Karlskoga, Kumla, Laxå, Lindesberg,
Ljusnarsberg och Örebro,
Västmanlands
län: Fagersta, Hallstahammar, Heby, Kungsör, Köping, Norberg, Sala, Surahammar
och Västerås,
Kopparbergs
län: Avesta, Borlänge, Falun, Gagnef, Hedemora, Ludvika, Orsa, Rättvik och
Vansbro,
Gävleborgs
län: Bollnäs, Gävle, Hofors, Hudiksvall, Ljusdal, Nordanstig, Sandviken,
Söderhamn samt gemensamt av Gävle, Hofors, Ockelbo och Sandviken
("Gästrikekommunerna"),
Västernorrlands
län: Härnösand, Kramfors, Sollefteå, Sundsvall, Timrå, Ange och Örnsköldsvik,
Jämtlands
län: Berg, Bräcke, Härjedalen, Krokom, Ragunda, Strömsund, Åre och Östersund,
Västerbottens
län: Skellefteå, Storuman, Umeå, Vilhelmina, Vindeln och Äsele,
Norrbottens
län: Arjeplog, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Luleå, Pajala, Piteå,
Älvsbyn, Överkalix och Övertomeå;
Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Föreningen Sveriges Kommunalekonomer,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), gemensamt av Sveriges Industriförbund
och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO) och Lantbrukarnas riksförbund (LRF).
Vidare
har skrivelser i ärendet inkommit gemensamt från Svenska kommunförbundets
länsavdelningar i Östergötlands, Jönköpings, Kro-
Bilaga
9 Remissyttrandena 9
nobergs,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län ("Svenska
kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar") samt från Föreningen
Sveriges Kommunala Taxeringsrevisorer, kristen demokratisk samling (kds),
statens handikappråd. Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), MS-förbundet
och Svenska Busstrafikförbundet.
Vissa
länsstyrelser och kommuner har bifogat yttranden från Svenska kommunförbundets
länsavdelning i resp. län. Ett femtiotal kommuner ansluter sig i sina yttranden
till skrivelsen från Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar.
1
Samspelet mellan stat och kommun
Med
några få undantag ansluter sig de remissinstanser som yttrat sig i denna del
fill KEU:s bedömning om det angelägna i att statsmakterna i första hand bör
nöja sig med att dra upp de allmänna riktlinjerna för den fortsatta utbyggnaden
av den kommunala verksamheten.
Bl.
a. Svenska kommunförbundet delar denna bedömning. Efter de genomförda
kommunsammanläggningarna har behovet av detaljstyrning av kommunerna minskat.
Även om vissa detaljföreskrifter utmönstrats är det enligt förbundets mening
synnerligen angeläget att ytterligare åtgärder vidtas för att utveckla och
fördjupa den kommunala självstyrelsen. Förbundet utgår från att pågående
utredningsarbete, i statskontrollkommittén leder till konkreta förslag hur man
ytterligare kan begränsa detaljstyrningen av kommunerna. Som en princip måste
enligt förbundet gälla att detaljföreskrifter ej skall motverka att
verksamheten bedrivs rationellt. Även Landstingsförbundet uttalar sig för att
statsmakterna i större utsträckning bör besluta om ramar och allmänna
riktlinjer medan prioriteringarna inom dessa ramar bör göras av de kommunala
huvudmännen regionalt och lokalt i överensstämmelse med de uttalade intentionerna.
Statskontoret
framhåller att bland de krav som staten kan ställa på den kommunala
förvaltningen är ett att medborgarna behandlas Uka över hela landet. Mot detta
kan i vissa fall stå det önskvärda i att anpassa de politiska målen fill olika
lokala fömtsättningar. En huvudfråga blir vilka styrmedel och vilken grad av
styrning som är förenlig med dels den kommunala självstyrelsen, dels med
statens berättigade krav på enhetlighet vid förverkligandet av politiska beslut
fattade av regering och riksdag. Det viktigaste styrmedel som staten har
gentemot kommunerna är lagar och författningar, statsbidragsbestämmelser och
rättslig kontroll. Utvecklingen går mot att göra dessa medel mindre detaljstyrande.
Så har t. ex. den rättsUga kontrollen förlorat mycket av sin tidigare
betydelse.
Statskontoret
erinrar vidare om att genom kommunindelningsreformen har landet fått ett
förhållandevis litet antal kommuner med egen
Prop. 1978/79: 95 10
väl
utbyggd adminsitrativ apparat och betydande kompetens. Skillnaden i
kompetenshänseende mellan kommunerna har genom kommunreformen minskat på ett
väsentligt sätt. Detta bör skapa ökade förutsättningar för kommunerna att utan
långtgående regelsystem och tolkande funktioner förverkliga på ett enhetligt
sätt statsmakternas intentioner. Den typ av styrning som staten i ökad
omfattning bör använda sig av är dels målstyrning, dels styrning genom normer
och riktlinjer, baserade på ett ökat utvecklingsarbete lett av de ansvariga
centrala myndigheterna. Dessa möjligheter har hittills tillämpats i mindre
omfattning än som vore möjligt. En sådan förändring skulle enligt statskontoret
innebära en minskning i varje fall av de kostnader som är en följd av ett
detaljrikt och omfattande statsbidragssystem. Sådana besparingar gäller både
för staten och kommunerna.
LRF anser att med hänsyn
till de stora fördelar som ligger i en stark decentralisering av
samhällsförvaltningen bör det kommunala handlingsutrymmet ökas genom att t.
ex. detaljregleringar av bidrag tUl kommunerna avskaffas.
AMS delar också
utredningens iippfattning, att huvudprincipen bör vara att statsmaktema i
första hand drar upp de allmänna riktlinjerna för den kommunala verksamhetens
omfattning och inte utövar en detaljstyrning. Arbetsmarknadsstyrelsen anser
emellertid att kommunerna i ökad utsträckning bör ta ett ansvar för
sysselsätlningsfrågoma i samverkan med arbetsmarknadsmyndigheterna. Kommunema
kan till exempel närmare behöva pröva vilka brister som föreligger på de lokala
arbetsmarknaderna samt möjligheterna att utnyttja den kommunala budgeten som
ett sysselsättningspolitiskt instrument.
Länsstyrelsen
i Uppsala län ansluter sig till utredningens bedömning om minskad statskontroll
med motiveringen att kommunerna i princip själva och var för sig bör ha
ansvaret för omfattningen av sin verksamhet. Det är ändå nödvändigt i en del
avseenden att genom statliga åtgärder skapa en enhetlig utformning av denna
verksamhet. Staten har också ett ansvar att påverka och styra verksamheten i
kommunema i enlighet med vissa övergripande mål. Det måste även anses önskvärt
att kommunernas andel i det totala utnyttjandet av energi, råvaror, jord,
anläggningar och maskiner samt arbetskraft bedöms av statsmakterna. Även
länsstyrelsen i Kalmar län instämmer i utredningens principiella utgångspunkt
att det är angeläget att handlingsutrymmet för kommunerna ökas genom minskad
statlig kontroll. Staten bör således främst utöva en ramstyrning av den
kommunala verksamheten och ej fatta beslut om fördelningen inom denna ram.
Västmanlands
läns landstingskommun konstaterar liksom utredningen att det har rått en bred
politisk enighet om den kommunala självstyrelsens centrala betydelse och
landstinget delar utredningens uppfattning att kommunerna utgör en viktig
grundval för den svenska demokratin. De är ett praktiskt instrument för att
genomföra och administrera viktiga
Bilaga
9 Remissyttrandena 11
samhällsuppgifter. Del är härvid angelägel att
handlingsutrymmet för kommunerna ökas genom minskad statlig kontroll och alt
statsmakterna i första hand bör nöja sig med att dra upp de allmänna
riktlinjerna för den fortsatta utbyggnaden av välfärden. Kalmar läns
landstingskommun som för fram liknande synpunkter säger också att det är
önskvärl att ramarna ger så stor frihel som möjligt i valet mellan alternativa
lösningar av föreliggande problem. I annat fall finns risk för att styrningen
blir av en omfattning som gör den kommunala självstyrelsen illusorisk.
Kronobergs läns landstingskommuns uppfattning är likaledes
att den Statliga detaljkontrollen kan begränsas till att endast omfatta en
statlig ramstyming. Blekinge läns landstingskommun som instämmer i utredningens
bedömning anser att den statliga styrningen som i dag i viss utsträckning sker
genom detalj kontroll av kommuner och landsting starkt bör begränsas, för att
den kommunala självstyrelsen skall ges ett större reellt innehåll.
Arvika kommun delar utredningens uppfattning att den
statliga kontrollen över kommunerna bör minska. Statsmakternas roll bör i
största möjliga utsträckning begränsas lill allmänna riktlinjer och övergripande
målformuleringar. Genom bl. a. den nya kommunallagen med sin karaktär av
ramlag har en grund till minskad statlig styrning lagts och kommunen finner
det därför naturligt att ytterligare åtgärder vidtas för en ökad
decentralisering av arbetsuppgifter och beslutsbefogenheter.
Enligt LO kan det vara ändamålsenligt inom en del
verksamhetsfält, t. ex. hälso-, sjuk- och socialvård, att staten förbehåller
sig möjligheten att ge riktlinjer för viss verksamhet i form av normer,
prioriteringsönskemål och effektivitetskrav i stället för att endast ge ett
allmänt principansvar för viss verksamhet till kommunala organ. Det faktum att
ett fullt utbyggt skatteutjämningssystem erhålls innebär enligt TCO inte att
man för den skull med säkerhet uppnått en acceptabel nivå för samtliga
angelägna verksamheter. Därför menar TCO alt det även i ett sådant system kan
vara nödvändigt med villkor från statens sida som reglerar en given standard
för olika tjänster som kommunen skall tiUhandahåUa. Denna form av styrning som
inte liksom de specialdestinerade bidragen är kostnadsrelaterad skapar
förutsättningar för att även uppnådda nivåer på prioriterade områden
upprätthålls. Givetvis kan det hävdas att en ökad styrning beträffande
kommunernas användning av de medel som tUlförs via staten inskränker på det
kommunala självstyret. TCO menar emellertid att man för frågor av särskild vikt
måste acceptera att de av staten tillhandahållna medlen nyttjas för avseit bruk
även om detta innebär att kommunerna därigenom får sitt självstyre i viss mån
beskuret. Handikappförbundens Centralkommitté (HCK) är inte övertygad om att
en utveckling där kommunerna i framtiden skall slippa alltför många statliga
bestämmelser är en utveckling som bäst tillgodoser behov hos grupper som står
HCK nära.
Prop. 1978/79: 95 12
Kristianstads
kommun framhåller att den kommunala självstyrelsen får reell innebörd först när
kommunerna tUIförsäkras en andel av det ekonomiska utrymmet, som ger möjlighet
till reella beslut och lokala initiativ. Flera andra kommuner såsom Gislaveds,
Mönsterås, Helsingborgs, Alingsås, Askersunds och Ragunda kommuner samt
Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar uttalar liknande
ståndpunkter.
Länsstyrelsen
i Kalmar län pekar liksom KEU 76 på att flera pågående utredningar behandlar
frågor rörande samspelet mellan stat och kommun. Statskontrollutredningen,
decentraliseringsutredningen och länsdemokratiutredningen är härvidlag av
särskild betydelse. Vid överväganden om de framtida relationerna mellan stat
och kommun bör en ligt länsstyrelsen de samlade förslagen från dessa
utredningar beaktas vid sidan av det nu remitterade betänkandet. Liknande
synpunkter förs fram av Kronobergs läns landstingskommun.
Göteborgs
kommun anser att det hade underlättat behandlingen om alla dessa utredningar
kunnat behandlas i ett sammanhang.
I
övrigt har remissinstanserna anfört bl. a. följande i fråga om KEU:s behandling
av samspelet mellan stat och kommun.
Svenska
kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar uttalar att primärkommunerna i
nuläget har en självklar och stark ställning i samhället. Anledningen torde
vara dels de aUmänna strävandena att decentralisera besluten, dels att
medborgarna upplever den primärkommunala verksamheten som betydelsefull och
nära.
Söderkommunerna
i Stockholms län berör den särskilda situationen i Stockholmsområdet och anser
att den kommunala självstyrelsen för Stockholmskommunernas del i viss mån är
reducerad redan genom rådande kommunindelning, varför den uttunning av
självstyrelsen för Söderkommunernas del som uppstår genom bristfälliga
resursmässiga förutsättningar ytterligare accentueras. Detta synes leda till
en allvarlig försvagning av möjligheterna att åstadkomma en nödvändig
stabilisering, egen identitet och intressegemenskap i de snabbt uppbyggda
förortskom-munéma. De sex kommunerna understryker hur angeläget det är att även
utifrån grundläggande demokratiska värden skapa lösningar på de ekonomiska
problem och obalansförhållandena i Stockholmsregionen så att den kommunala
självstyrelsen även för de sex kommunema kan tryggas och ges ett reellt
innehåll.
2
Utrymmet för utbyggnad av den kommunala verksamheten
Allmänt
om den kommunala utgiftsexpansionen
Svenska
kommunförbundet delar utredningens uppfattning att en uppbromsning av den
kommunala utgiftsexpansionen nu bör ske. Enligt kommunförbundets uppfattning
torde en begränsning av verksamhetens
Bilaga 9
Remissyttrandena 13
tillväxt
också ske i det planeringsarbete som nu pågår i kommunerna. Hur stort utrymme
som på några års sikt kan disponeras av den kommunala sektorn blir
naturligtvis beroende av tillväxten i den totala ekonomin.
Landstingsförbundet
konstaterar att en bromsning av den totala volymökningen kommer att medföra
stora problem för landstingssektorn, även om ett visst utrymme kan skapas genom
omstruktureringar av befintlig verksamhet. Skall landstingen kunna genomföra
planerade utbyggnader inom de områden, som i dag är prioriterade, så är det
risk för att det reformarbete som i övrigt pågår, måste skjutas på framtiden.
Det gäller exempelvis inom folktandvård och omsorgen om psykiskt utvecklingsstörda.
Det kommer också att ta längre tid innan man kan genomföra de förbättringar av
arbetsmiljön som är önskvärda. Kraven på en ökad personaltäthet kan heller inte
tillgodoses. En omprövning av landstingens verksairihet sker i årets
flerårsbudgetarbete med sikte på en lägre volymökning än enligt tidigare
planer. Något resultat från planeringsomgången föreligger ännu inte. Det kan
ändå slås fast, att om landstingen av samhällsekonomiska skäl måste anpassa sig
till en lägre utbyggnadstakt än 33,5 % per år under de närmaste åren, så blir
det mycket svårt att genomföra en balanserad utveckling i riktning mot dagens
mål för sjukvårdspolitiken.
För
att klara målen för den ekonomiska politiken, anser RRV i likhet med KEU 76,
att det är nödvändigt att ta till vara möjligheterna att dämpa den kommunala
utgiftsexpansionen och att såväl nya som tidigare beslutade kommunala
verksamheter prövas restriktivt. RRV anser vidare med hänsyn till att höjningar
av den kommunala utdebiteringen skärper progressiviteten att det från denna
synpunkt finns skäl att dämpa den kommunala utgiftsexpansionen. RRV påtalar att
den resursöverföring från staten till kommunerna som KEU föreslår inte i och
för sig innebär någon spärr mot att den kommunala utgiftsexpansionen
fortsätter. Det föreligger därför risk för att de ökade statliga bidragen till
kommunema endast kommer att få en marginell effekt på kommunalskatternas
utveckling.
Även
SAF och Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) anser det viktigt
att bromsa den kommunala utgiftsexpansionen.
Strängnäs
kommun påpekar att även om en uppbromsning sker i pågående arbete med
långtidsplaneringen tar det i vissa fall åtskillig tid att komma ner till en
lägre genomsnittlig ökningstakt. Problemen gäller i första hand
investeringssidan där projekteringstid och byggnadstid för större investeringar
numera är så lång att inledda projekt slår igenom med sina kostnader först
under åren 19801981.
Flera
remissinstanser anser att utredningen alltför lite analyserat de behov och mål
som ligger bakom utgiftsexpansionen.
Det
är enligt TCO helt felaktigt att framställa kommunernas utgifts-
Prop. 1978/79: 95 14
ökningar
som ett självständigt problem. Det kan inte ske utan att man samtidigt
ifrågasätter den servicenivå som har sin omedelbara återspegling i nivån på
kommunens utgifter. Utifrån detta är det nödvändigt att understryka det
självklara i att kommunalskatten i likhet med övriga skatter ytterst är en
monetär motsvarighet till medborgarnas uttalade krav på den offentliga
servicen. Med den aspekten som utgångspunkt måste naturligtvis nivån på
kommunalskatten i det nuvarande systemet bedömas liksom omfattningen av andra
skatter. Med detta vill TCO fastslå att det huvudsakligen inte är nivån på de
kostnader som förorsakats av kommunernas åtaganden som formen för uttaxering
som är det problem som är angelägnast att lösa. Denna angelägenhetsprioritering
innebär emellertid att TCO självfallet är av den bestämda uppfattningen att
också en dämpad ökningstakt i det nuvarande ekonomiska läget måste vara ett
riktmärke för beslutsfattarna under den närmaste framtiden. Problemet med
kommunalskatterna är med andra ord enligt TCO:s förmenande av två dimensioner,
dels ökningstakten för den kommunala volymexpansionen, dels och kanske främst
de effekter på den kommunala utdebiteringen som det nuvarande systemet ger
upphov tUl.
Värmlands läns
landstingskommun understryker att det är väsentligt att ha i minnet att det
bakom denna snabba ökning ligger det grundläggande förhållandet att behoven av
de kommunala tjänstema har varit och alltjämt är mycket stora. De stora behoven
av kommunala tjänster motsvaras också av förståelse från allmänhetens sida för
en expanderande kommunal sektor, framför allt då de delar som har med social
omvårdnad att göra. Nyligen genomförda undersökningar pekar på att ett flertal
är beredda att acceptera ytterligare satsningar på den kommunala sektom även
om detta sker till priset av en lägre takt i den privata konsumtionen.
Enligt
Kalmar läns landstingskommun kan det inte betraktas som uteslutet att det
föreligger ett opinionsmässigt stöd för ytterligare utbyggnad, även om detta
skulle medföra en sänkt standard i övrigt för medborgarna. Liknande synpunkter
framförs av ett tjugotal kommuner.
Örebro kommun
framhåller att huvuddelen av den kommunala verksamheten avser
tillhandahållande av service som har vital betydelse för medborgarnas
levnadsstandard. Det är grovt missvisande att ställa denna kommunala service i
motsatsförhållande till medborgarnas privata konsumtion. För stora grupper
utgör den kommunala servicen en ytterst viktig del av just den privata
levnadsstandarden. Här kan nämnas utbildning, barnomsorg, äldre- och
handikappomsorg samt fritids- och kulturverksamhet. Liknande synpunkter
framförs av Kungälvs kommun.
Flera
remissinstanser är kritiska till centrala rekommendationer om expansionsvolym
eftersom dessa i allmänhet torde bli av generell natur. Expansionsutrymme i
procenttal missgynnar kommuner som har den
Bilaga 9 Remissyttrandena 15
jämförelsevis lägsta standarden, eftersom
expansionsutrymmels storlek blir beroende av vilken utgiftsvolym resp. kommun
har vid beräkningstillfället. De kommuner som redan har den bästa standarden
favoriseras, varigenom standardolikheterna tenderar att öka ytterligare. Det är
därför nödvändigt att finna sådana former för fördelning av det tillgängliga
utrymmet att de kommuner prioriteras, som standardmässigt släpar efter. Ett
par remissinstanser påpekar att expansiva kommuner med stor befolkningsökning
oundvikligen måste få ett större expansionsutrymme.
Statsmakternas övergripande ansvar
Statsmaktemas övergripande ansvar för samhällsutvecklingen
och för åtgärder som rör kommuner och landstingskommuner tas upp i ett flertal
remissyttranden. Remissinstanserna understryker över lag att ansvaret för att
dämpa expansionen framöver även ligger på statsmakterna.
Svenska kommunförbundet är medvetet om det angelägna i att
den kommunala verksamhetens tillväxt, utifrån samhällsekonomiska bedömningar,
i det aktuella framtidsperspektivet bör begränsas. Förbundet vill emellertid
starkt understryka att ansvaret för en begränsning av den kommunala
utgiftsexpansionen åvUar såväl kommunerna som staten. Det uppstår enligt
styrelsen en orimlig situation för kommunerna om kravet på åtstramning inte
åtföljs av stor restriktivitet med statliga beslut som leder till kommunala
kostnadsökningar.
Landstingsförbundet säger att en grundläggande princip bör
vara att beslul om verksamheten och ansvar för dess kostnader bör åvila samma
organ. Denna princip bör även gälla de kommunala myndigheterna. I nuläget
fattas beslut av regering och riksdag och centrala myndigheter som får
långtgående konsekvenser för den kommunala verksamheten och ekonomin. Åtgärder
har dock vidtagits för att begränsa effekterna bl. a. genom kungörelser tiU de
statliga myndigheterna vad gäller utfärdande av föreskrifter, råd och
anvisningar.
LO anser att det föreligger en inkonsekvens i
statsmakternas beslut med anknytning till den kommunala sektorn. Genom beslut
och uttalanden saml genom fortiöpande beslut om den prakfiska tillämpningen
genom verk och myndigheter har såväl landsting som kommuner getts en betydande
uppgift, som medför avsevärd utgiftsexpansion. Ett motsvarande finansutrymme
för den kommunala verksamheten har dock inte skapats. Det är knappast korrekt
att betrakta den kommunala självbestämmanderätten som främsta orsaken till den
kraftiga utgiftsexpansionen. Denna bidrar dock också.
EnUgt
länsstyrelsens i Värmlands län mening måste lösningen av ex-
pansionsproblemen börja bos riksdag och regering som de facto till mycket stor
del haft och har inflytande över kommunernas åtaganden och därmed deras
ekonomi. Gislaveds kommun anför liknande synpunkter.
Prop. 1978/79: 95 16
Länsstyrelsen
i Västmanlands län framhåller att när nya och vidgade uppgifter läggs på
kommunerna detta inte sker utan att ett ställningstagande tUl finansieringen
äger mm. Endast om så sker kan kommunema ta hela ansvaret för den kommunala
sektoms utvecklirig. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelsen i
Jämtlands län samt Kristianstads, Hallands och Skaraborgs läns
landstingskommuner.
Göteborgs
kommun framhåller att utredningen diskuterar enbart frågan om statens styming
av kommunerna. En lika viktig fråga är hur konsekvensema för kommunema av
statliga reformer skall behandlas. Hittills har staten ofta fattat beslut om
riktlinjer för kommunernas verksamhet utan att ens ha haft underlag för att
bedöma de ekonomiska konsekvensema för kommunerna. Detta måste tas in i
förhandlingsomgången enligt kommunen.
Kristianstads
kommun anser att den primärkommunala expansionen fill en mycket stor del har
sin bakgrund i åligganden enligt lag eller på annat sätt av statsmakterna
uttalade intentioner. Mot denna bakgrund måste med skärpa framhåUas
nödvändigheten av att statsmaktema i framtiden på ett bättre sätt än hittills
vid beslutsfattande, som berör den kommunala sektorn, beaktar kommunernas
finansiering. Liknande synpunkter förs fram av Söderkommunerna i Stockholms
län som också säger att statsmakterna dessutom bör ta på sig ansvaret för att
göra erforderliga revideringar av olika reformbeslut i den mån det visar sig
att reformema inte kan genomföras inom ramen för det expansionsutrymme som
tillåts.
Stockholms
kommun anser att restriktioner från statsmakternas sida inriktade på den
kommunala utgiftsvolymen måste förenas med ett konkret åtagande att icke
ålägga kommunerna nya verksamheter eller på annat sätt föranstalta om kvalitativa
eller kvantitativa utbyggnader av befintliga verksamheter utan att också medel
för ändamålet anvisas, som helt täcker uppkommande kostnader. Det bör alltså
kunna krävas att nya krav och normer inte införs förrän effektema härav för den
kommunala verksamhetens kostnadsnivå är kända. Detta gäller särskilt inom
social- och utbildningssektorema. Liknande synpunkter förs fram av Norrtälje,
Nybro och Karlstads kommimer.
Svenska
kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län och Skellefteå kommun påtalar
de motsättningar som finns i statens uppträdande gentemot kommunerna. Staten
uppträder dels som samhällsekonomins väktare med bl. a. ord som besparing,
prioritering och begränsat ekonomiskt utrymme, dels som
sektorsplaneraren/sektorsintresset med ord som nödvändig för att väma om
sysselsättningen eller tillgodose berättigade service-, miljö- eller
jämställdhetskrav. Denna motsättning finns också i KEU 76 som vill tUlföra
kommunkollektivet, med undantag för de nordligaste länen, ett betydande
resurstilKkott och samtidigt bromsa utgiftsexpansionen. Piteå kommun anför
liknande synpunkter.
Bilaga 9
Remissyttrandena 17
Remissinstanserna
framhåller sålunda, liksom KEU 76, atl en förutsättning för att den kommunala
utgiftsexpansionen skall kunna dämpas är att statsmakterna iakttar
återhållsamhet när det gäller beslut och föreskrifter som kan påverka de
kommunala utgifterna. Man påpekar också att det är angeläget att kungörelsen
(1977: 629) om stafiiga myndigheters rätt att utfärda rekommendationer, anvisningar
m. m. verkligen efterlevs. Det synes ibland alltför lätt att utfärda nya
normer och föreskrifter utan att de kostnadsmässiga aspekterna tillräckligt
beaktas. Kristianstads, Hallands och Skaraborgs läns landstingskommuner konstaterar
att en liknande kungörelse funnits tidigare. Men trots bestämmelserna har ändå
statens agerande medfört betydande kostnadsfördyringar för kommunerna. De tre
landstingen markerar behovet av att effekten av kungörelsen fortlöpande följs
upp av regeringen och påpekar att det måhända kan vara erforderligt att
markera författningens betydelse genom att den upphöjs till lag, det vill säga
blir föremål för riksdagens stäUningstagande.
Enligt
SoUentuna kommun är kungörelsen inte tillfyllest. Den måste följas av massiva
konsekvent uppbyggda och genomförda insatser i syfte att informera statliga
myndigheter om den begränsade kommunala ekonomin så att deras krav anpassas
härtill. Många remissinstanser påpekar att de statliga åläggandena hittills i
ringa grad eller inte alls blivit kompenserade genom staten utan har
resulterat i utdebiteringshöjningar. Flera remissinstanser understryker att
även staten i nuvarande ekonomiska läge bör visa återhållsamhet. Om riksdagen
beslutar om nya reformer som skall administreras av kommunema måste klara
anvisningar ges hur dessa skaU finansieras. Ett flertal reformer är aktuella f.
n., t. ex. SIA-skolan och kollektivtrafiken.
Täby
kommun konstaterar att gränsen mellan vad som är statliga och kommunala
uppgifter har blivit mycket svår att definiera, i all synnerhet som den
statliga kontrollapparaten i form av ämbetsverk m. m. tillåtits att via
föreskrifter m. m. strängt reglera inte bara omfattning utan även kvalité m. m.
av den "kommunala verksamheten". Kommunen har inte tillåtits, trots
sin närhet till konsumenterna (väsentligt .vid fastläggande av
verksamhetsformen) att lösa problemen på lokal nivå och på ett för
kommuninvånarna acceptabelt sätt. I stället har regler och föreskrifter varit
vägledande bl. a.- för att om inte annat få statsbidrag.
I
detta sammanhang påpekar några remissinstanser att nuvarande
statsbidragsbestämmelser i många fall försvårar resurshushållfiingen. Bl. a.
nämner man att en större frihet till lokal anpassning av barnomsorgen skulle
kunna innebära väsentliga besparingar. Nyköpings kommun anser att det även är
viktigt att göra en översyn av nu gällande föreskrifter och anvisningar så att
krav som har kostnadskonsekvenser för kommunerna står i rätt proportion till de
ekonomiska resursema. Enligt Gävle kommun medför ställiga myndigheters ibland
överdrivna
24
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. BUaga 9
Prop.
1978/79: 95 18
krav
yrkesinspektion, socialstyrelse, skolöverstyrelse kostnadskonsekvenser för
kommunema inom områden som inte är prioriterade.
Den
kommunala sektorn och konjunkturpolitiken
LO
konstaterar att kommunema genom sin verksamhet under den långa perioden av
avmattning och lågkonjunktur verkat konjunkiurstödjande. Kommunerna har
bidragit med ett av de få betydande tillskotten till den allmänna efterfrågan.
LO konstaterar vidare att de beslut som fattats beträffande viss hälso- och
socialvård m. m. har grundats på att den totala ekonomiska tillväxten
långsiktigt har viss omfattning. Vid en längre period av stagnation har en
möjlighet till anpassning inte förelegat. Av tekniska, ekonomiska och
konstitutionella skäl saknas möjligheter att tillfälligt dra ned det slags
utgiftsplaner och serviceverksamhet, som det gäller i kommunernas fall. Det är
berättigat ställa frågan om en konjunkturvariation av kommunernas utgifter och
verksamhetsplanering är lämplig. Undervisning, hälso- och sjukvård och
socialvård etc. har en karaktär som talar emot starka variationer eller ibland
t. o. m. omöjliggör dem. På investeringssidan kan däremot finnas betydande
möjligheter till senare- och tidigareläggning.
Å
andra sidan har den kommunala sektorn växt så starkt att den nu har ungefär
dubbla omfattningen av den statliga sektom. Därmed blir, trots vad LO anfört
ovan, också behovet av konjunkturvariation inom den kommunala sektorn av stort
intresse. Vidare är den långsiktiga ökningstakten för den kommunala sektoms
resursanspråk mer och mer avgörande för den centrala ekonomiska planeringen.
Åstadkoms inte en tillräcklig tUlväxt för produktion och realinkomster
uppkommer för en längre period avsevärda underskott i den offentliga sektom,
inte minst den kommunala. Det finansiella problemet är inte det enda i sammanhanget.
Det är också problematiskt om kapital och arbetstimmar kan lösgöras för en
konjunkturuppgång och expansion i näringslivet, efter det att främst den
kommunala sektorn under en längre tid ensam svarat för sysselsättningsökningen.
LO anser att det faller på statsmaktemas ansvar att planera för sådan
utveckling på medellång sikt av den kommunala sektorns liksom av övriga
sektorers verksamhet att en balans uppnås.
Även
Hallsiahammars kommun anser att kommunernas verksamhet måste samordnas med den
övergripande statliga ekonomiska politiken. Det vore en självklar fördel om
kommunerna i sin ekonomiska politik kunde verka utjämnande mellan hög- och
lågkonjunkturperioder. Detta är emellertid omöjligt i dag beroende på att de
reformer som beslutas av statsmaktema och som kommunerna skall verkställa
merendels icke ligger rätt i tiden konjunkturmässigt sett. En annan mycket
viktig omständighet i detta sammanhang är att kommunerna icke kan uppbringa
lån för sina investeringar vid ett ur konjunktursynpunkt lämpligt tillfälle.
Bilaga
9 Remissyttrandena 19
Enligt Gävleborgs läns landstingskommun borde kunna skapas
förutsättningar för att få kommuner och landsting att på ett smidigt sätt
medverka i konjunkturpolitiken genom de ekonomiska bedömningar som görs i
samband med de frivilliga överenskommelserna.
Den kommunala sektorn och sysselsättningspolitiken
Många remissinstanser anser att kommunernas roU när det
gäller att skapa nya arbetstillfällen undervärderats av utredningen.
Utredningens hänvisning till den pågående sysselsättningsutredningen anses inte
tUlräcklig. Sysselsättningsaspekterna borde utretts närmare.
Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) konstaterar att i utredningsarbetet har ytterst knapphändigt behandlats
de konsekvenser för sysselsättningen, som en dämpning av den kommunala
expansionen skulle få. En närmare prövning av de sysselsättningspolitiska
konsekvenserna är enligt AMS mening nödvändig vid en helhetsbedömning av den
kommunala sektorns utveckling. Som bl. a. sysselsättningsutredningen tidigare
har pekat på synes en fortsatt expansion av den kommunala sektom vara en
förutsättning för att de sysselsättningspolitiska målen skall uppnås. AMS
delar denna uppfattning. Samtidigt är det emellertid viktigt att samhället har
styrmedel för att anpassa expansionstaklen med hänsyn till de ekonomiska
förutsättningarna och till utvecklingen inom andra delar av samhällsekonomin.
Även om den offentliga sektom kommer att spela en avgörande roll för den
långsiktiga sysselsättningsutvecklingen, är det nödvändigt att stärka den
svenska industrins ställning, bl. a. med hänsyn till de betalningsbalansproblem
som redan föreligger. AMS vill därför betona vikten av att samhället med aktiva
ekonomiskpolitiska, näringspolitiska och industripolitiska åtgärder skapar
möjligheter att öka industrins sysselsättning. För en fortsatt utbyggnad av
den offentliga sektorn talar emellertid också det faktum att en framgångsrik
industri kräver en väl utbyggd samhällssservice.
Sysselsättningsutredningen har inte haft möjlighet att ta
ställning till utbyggnaden av den offentiiga sektorn eftersom man vid
remisstillfället inte haft tillgång till långtidsutredningens reviderade
beräkningar. Ställningstagandena får därför anstå till utredningens
slutbetänkande. Man understryker dock att en av de väsenfiigaste ekonomiska
förutsättningarna som måste finnas med i diskussionen när det gäller den kommunala
sektoms utveckling är tillgången på arbetskraft. Ökad arbetslöshet och
undersysselsättning är de minst ekonomiskt acceptabla altemativen.
Sysselsättningsutredni5igen understryker vikten av en fortsatt utbyggnad av den
kommunala servicen. En sådan utbyggnad har den dubbla uppgiften att möjliggöra
för i första hand kvinnorna att gå ut på arbetsmarknaden samtidigt som den ger
en fortsatt tillväxt av sysselsättnings-tillfäUena.
Malmöhus läns landstingskommun anser att om
sysselsättningsutred-
Prop. 1978/79: 95 20
ningen
kommer fram till att näringslivet på sikt behöver mindre arbetskraft och att
den fulla sysselsättningen tUl följd därav inte kan garanteras, bör detta vara
ett motiv för en planerad utbyggnad inom de delar av den offentliga sektom som
allmänt sett bedöms angelägna. En sådan medveten överföring av personella
resurser kan självfallet inte göras utan en motsvarande överföring av
ekonomiska resurser. Ovissheten i nuläget om sysselsättningsutredningens
bedömningar i dessa frågor manar således till en viss försiktighet vid
ställningstagande till utrymmet för volymökningar inom den kommunala sektorn.
Flera
landstingskommuner anser att utredningen inte tillräckligt beaktat effektema
av begränsad kommunal expansion på de sysselsättnings-polifiska målen.
Enligt Kalmar läns
landstingskommun synes de svårigheter som nu föreligger inom arbetsmarknaden
och som kan väntas inom i vart fall de närmaste åren utgöra starka skäl mot en
alltför drastisk nedskärning av kommunemas expansionstakt. Varje nedskärning av
sysselsättningen inom den kommunala verksamheten medför i en sådan situation
behov av andra åtgärder från samhällets sida antingen i form av tillskapande av
alternativa sysselsättningar eller genom annat understöd. Effektema på
sysselsättningen av en begränsning av den kommunala sektorns expansionstakt
måste bli föremål för noggrant övervägande, innan en dylik begränsning
genomförs. Liknande synpunkter framförs av Värmlands läns landstingskommun som
också påpekar att sysselsättning i kommunal tjänst totalt sett inte behöver bli
mer betungande för samhällsekonomin än andra sysselsättningsbefrämjande
åtgärder eller en stor arbetslöshet med dess omfattande sociala konsekvenser.
Västernorrlands läns
landstingskommun konstaterar att den nu påtvingade nedskärningen av den
kommunala utbyggnaden kan få allvarliga konsekvenser för sysselsättnings- och
regionalpolitiken. Hittills har landstingets och kommunemas utbyggnad i länet
inneburit att ett tusental nya arbetstillfällen tillkommit varje år. Dessa har
i stort vägt upp minskningen av industrisysselsättningen i Västernorrland.
Många kommuner däribland
glesbygdskommunerna Haparanda, Jokkmokk, Pajala, Vilhelmina, Övertomeå, Ange
och Åre betonar kommunernas roll för att upprätthålla sysselsättningen.
Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län och flera kommuner påpekar
att staten genom statsbidrag till beredskapsarbeten stimulerat kommunala
investeringar som i vissa fall annars inte skulle kommit till stånd.
Driftkostnaderna för anläggningama har däremot fallit på kommunema vilket
verkat pådrivande på de kommunala utgifterna.
Den
kommunala sektorn och kreditmarknaden
Svenska
kommunförbundet betonar att det är nödvändigt att kommunemas utrymme på
kreditmarknaden anpassas till den investerings-
Bilaga 9
Remissyttrandena 21
volym
som kommunerna från tid till annan förväntas realisera. Om så inte skulle bli
fallet uppstår en konflikt mellan t. ex. önskemålen att kommunerna i
sysselsättningsskapande syfte genomför olika investeringar och möjligheterna
att finansiera dessa investeringar. Enligt styrelsens mening har de senaste
årens restriktiva kreditpolitik i många fall medfört höjning av
kommunalskatten. Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbotten
understryker att svåra kreditrestriktioner är ägnade att öka kommunemas
kostnadsnivå och förorsaka utdebiteringshöjningar dels genom onormalt ökad
skattefinansiering dels genom påtvunget nyttjande av alltför kostsamma
upplåningsformer. Kraftiga kreditpolitiska restriktioner kan därför få en
effekt rakt motsatt den avsedda. Umeå kommun konstaterar att dessa problem är
speciellt stora för expanderande kommuner.
Lantbrukarnas
riksförbund (LRF) hävdar att de svagare kommunerna ofta har en mycket splittrad
lånebild och uppenbara svårigheter att få tillräckligt med långfristigt kapital
för sina investeringar. Det finns också i många ekonomiskt svaga kommuner brist
på resurser vid den finansiella planeringen. Utredningen har hänskjutit frågan
om den kommunala upplåningen till kapitalmarknadsutredningen, varför dessa viktiga
finansiella problem inte närmare analyserats av kommittén. Enligt LRF:s
uppfattning är en lösning av de svagare kommunernas lånebehov mycket angelägen.
Förbundet får därför föreslå att de nuvarande kommunala finansieringsinstituten
ges ökade möjligheter att bistå de mindre och medelstora kommunerna i
kapitalförsörjningen.
Arvika
kommun framhåller att den kommunala ekonomin givetvis inte kan leva sitt eget
liv oberoende av vad som sker i den svenska ekonomins övriga delar.
Statsmakterna har därför redan i dag betydande möjligheter att påverka
kommunernas ekonomi genom exempelvis kreditmarknaden. Köpings kommun säger att
det är av mycket stor betydelse att kommunerna tillförsäkras och garanteras
utrymme på lånemarknaden så att inte skattefinansiering behöver tillämpas för
objekt med lång varaktighet. Sker ej detta blir det uppenbarligen en press
uppåt på kommunalskatten. Karlstads kommun anför att det starkt kan
ifrågasättas om inte en särskUd utredning borde företas angående kommunernas
kreditförsörjning och formerna härför. Det nära sambandet mellan bostadsproduktionen
och kommunala investeringar över huvud taget borde föranleda överväganden om
icke en utökad kreditförsörjning via bostadslånegivningen som numera sker
för barnstugor vore en möjlig utveckling.
Härnösands
kommun uttalar att den statliga styrningen beträffande kommunernas
investeringsverksamhet, som sker i form av anvisning om utrymme på
kreditmarknaden, bör ges en positiv utformning på så sätt, att det kommunala
kreditutrymmet anvisas i form av svenska lån med tillräcklig lånetid och skälig
räntenivå. Kommunernas återhållsamhet
Prop.
1978/79: 95 22
beträffande
kostnaderna motverkas f. n. i hög grad av de nu tillgängliga krediterna med
korta lånetider, höga räntor och till största del i utländsk valuta med
betydande kursförlustrisker.
Enligt Västmanlands läns
landstingskommuns mening hade det varit önskvärt om utredningen närmare
penetrerat de speciella förhållanden som råder för lånefinansiering inom den
kommunala sektorn. Inom landstingssektorn har investeringsbehoven under hela
efterkrigstiden varit årliga och ständigt ökande varför en lånefinansiering
leder till ett ackumulerat behov av skattehöjning. Värmlands läns
landstingskommun anser att genom statens stora upplåning den senaste tiden har
kommunemas och landstingens reella möjligheter att finansiera planerad expansion
(investeringar) med lån i det närmaste upphört. Länsstyrelsen i Uppsala län
menar att det är motiverat att staten ser till att utrymme skapas på
kreditmarknaden för kommunema när statsmakterna uttalat sig för prioritering av
en viss kommunal verksamhet.
Prioritering
av verksamhetsområden
Flertalet
remissinstanser anser i likhet med KEU 76 att barnomsorg och åldringsvård bör
prioriteras. Många påpekar dock att en sådan prioritering är svår att
åstadkomma. På kort sikt är man uppknuten av igångsatta investeringsprojekt
även inom andra områden.
Söderkommunerna
i Stockholms län anser att det i viss mån råder en bristande överensstämmelse
mellan å ena sidan strävandena att åstadkomma en dämpad expansion och å andra
sidan inriktningen på KEU:s samlade reformförslag. De ytterligare statliga
medel som enligt KEU:s förslag skall utgå tUl kommunsektom fördelas således
inte med någon särskUd inriktning på de områden där ytterligare utbyggnad är
prioriterad utan fördelas efter mer allmänna grunder. En icke obetydlig del av
medlen går därmed till kommuner med relativt sett låg utdebitering och gynnsam
befolkningsstmktur, vilket kan stimulera till oönskad expansion, medan en i
motsvarande mån större del av den prioriterade utbyggnaden måste finansieras
med höjd kommunalskatt. Liknande synpunkter framförs av Sollentuna kommun.
Älvsborgs
och Västerbottens läns landstingskommuner konstaterar att förändringarna i
åldersstrukturen för landstingens del inte endast innebär ett ökat tryck på
långtidssjukvården, utan också medför ett automatiskt behov av ökade resurser
inom akutsjukvården. Detta förhållande, som grundar sig på gjorda undersökningar
om den äldre befolkningens sjukvårdsbehov, synes inte i tillräcklig grad ha
uppmärksammats av utredningen. Detta förhållande påpekas även av Göteborgs och
Bohus läns landstingskommun som också konstaterar att riksdagen under senare
år fattat flera beslut av tvingande karaktär för landstingen. Dessa beslut
skall också betalas över den kommunala skatten. Genom utredningens betoning av
barnomsorg, åldringsvård och långtidsvård är det
Bilaga
9 Remissyttrandena 23
svårt att även kunna utveckla verksamheter som
smärtlindring vid förlossning, familjeläkare, omhändertagande av berusade
personer etc, vilket genom särskUda beslut prioriterats. Inom dessa områden är
planeringen långt skriden och det rymmer stora svårigheter att förbigå dessa
berättigade krav.
Andra verksamheter med stora krav på förbättringar, som
nämns av landstingskommunerna, är den öppna hälso- och sjukvården, psykiatrin,
tandvården, social verksamhet samt omsorgen om psykiskt utvecklingsstörda.
Jönköpings läns landstingskommun påpekar att nödvändiga
ersättningsinvesteringar för redan befintlig verksamhet medför att en prioritering
av långtidssjukvård innebär avsevärda svårigheter om inte ytterligare resurser
ställs till förfogande för denna verksamhet. Även Gävle kommun påpekar att
upprustning och underhåll av befintliga anläggningar kräver betydande resurser
för många kommuner även om behovet inte ligger inom de områden som är
prioriterade.
Några kommuner framhåller att ett vämande om
sysselsättningen är en i allra högsta grad primär uppgift för kommunerna.
Flera
kommuner framhåller att den av KEU 76 föreslagna prioriteringen inte är
genomförbar. Andra åtgärder som är aktuella framöver och som också kan komma
att ställa krav på kommunernas resurser är SIA-reformen, ändrat huvudmannaskap
för kollektivtrafiken, ökat bostadsbyggande, insatser på energisparomrädel,
ökad intagning till gymnasieskolan för att dämpa ungdomsarbetslösheten samt ny
läroplan för grundskolan. Man får inte heller bortse från de behov som finns
inom fritids- och kultursektorerna. Detta är behov som måste tillgodoses för
att bereda alla samhällsmedborgare tillgång till kulturella aktiviteter och en
meningsfull fritid.
Ett par remissinstanser anser att utredningens förslag att
överföra ansvaret för gymnasieskolornas resor och inackorderingar på kommunema
inte överensstämmer med ambitionen att minska utgiftsexpansionen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som delar utredningens
uppfattning att barnomsorg och äldrevård bör prioriteras, anser av
energipolitiska och sociala skäl och med hänsyn till planeringen av
samhällsutbyggnaden att även kollekfivtrafiken bör tillerkännas hög
angelägenhetsgrad. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anser också att
kollektivtrafiken måste hänföras tUl den prioriterade sektorn främst mot
bakgrund av de uppgiftet som staten i detta avseende lägger på kommunerna.
Även Svenska Busstrafikförbundet anser att en ökad
satsning mot en väl utbyggd kollektivtrafik måste ges en hög prioritet. En ökad
kollektivtrafik är angelägen från bl. a. miljö-, energi- och
trafiksäkerhetssynpunkt. Inte minst är det viktigt att förbättra möjligheterna
för dem som saknar bil att komma till arbetsplatser och serviceinrättningar av
olika slag.
Prop. 1978/79: 95 24
Även
om bussbidragsnämnden är medveten om det förhållande som utredningen anger som
skäl för att insatser för barnomsorgen, åldringsvården och långfidsvården
mycket starkt måste prioriteras under de närmaste åren på bekostnad av bl. a.
en utbyggnad av kollektivtrafiken, vill nämnden peka på den betydelse denna
trafik har bl. a. när det gäller möjligheterna till arbelspendling. Genom vissa
standardförbättringar, som kan åstadkommas genom bättre planering och därmed
bättre utnyttjande, torde väsentliga förbättringar i kollektivtrafikutbudet
kunna uppnås.
Enligt
statens planverk svarar inte den positiva behandling, som kollektivtrafiken
får i vissa andra avsnitt av utredningen, mot vad som sägs i det avslutande
kapitlet där kollektivtrafiken särskilt utpekas som ett exempel på verksamhet
där kommunema rekommenderas att vara återhållsamma. Enligt planverket kan en
nödvändig satsning på kollektivtrafik innebära en dämpande effekt på andra
samhällssektorers kostnadsutveckling.
Länsstyrelsen
i Stockholms län är oroad över utredningens konstaterande att det utöver de
prioriterade sektorerna finns mycket små möjligheter till ökad stimulans för
utbyggnader inom andra kommunala verksamhetsområden, bl. a. kollektivtrafiken.
Om inte den statliga bidragsgivningen till länets trafikutbyggnad utökas
kommer förverkligandet av uppställda regional- och sysselsättningspolitiska mål
att med nödvändighet behöva skjutas ganska långt framåt i tiden.
Statens
handikappråd och MS-förbundet understryker att även handikappades behov måste
ges högsta prioritet. Detta är en självklar rättvise- och jämlikhetsfråga.
Statens
kulturråd anser att kultur bör ha hög prioritet i det utrymme för expansion av
offentliga utgifter som uppkommer. Det gäller både det direkta stödet till
kulturändamål och möjligheter till kuUursats-ningar inom ramen för anslag till
skola, barnomsorg, sociala ändamål, arbetsmarknadsåtgärder, bostadsbyggande och
andra samhällsåtgärder. Stödet till kulturverksamheten befinner sig i ett
uppbyggnadsskede. Rådet anser därför att begränsningar av det ekonomiska
utrymmet för kultur skulle få mycket olyckliga konsekvenser.
Några remissinstanser
anser att det statliga sysselsättningsstödet till kommunerna bör riktas mot de
prioriterade expansionsområdena som åldringsvård och barntillsyn. Som skäl för
detta anges bl. a. att dessa) verksamheter är arbetskraftsintensiva.
Sysselsättningsökningen behöver därför inte medföra några större
kapilalkrävande investeringar. Ett sådant sysselsättningsstöd behöver inte
heller innebära någon större påfrestning på den totala samhällsekonomin,
eftersom det skulle minska antalet öppet eller dolt arbetslösa som nu tvingas
leva på statliga eller kommunala bidrag.
Kristen
demokratisk samling (kds) anser att tendensen till en allt
Bilaga 9
Remissyttrandena 25
snabbare
institutionalisering av såväl barnomsorg som åldringsvård medför ett enormt
resursslöseri och kostnader som inte står i rimlig proportion till uppnådda
resultat.
3
Medel för att begränsa den kommunala utgiftsexpansionen
Kommunernas
och landstingskommunernas ansvar
Remissinstanserna
instämmer i eller lämnar utan erinran utredningens avvisande hållning till
åtgärder som leder till att prioriteringsansvaret överförs från kommunerna och
landstingskommunerna till statliga organ.
Svenska
kommunförbundet viU liksom utredningen understryka att det i första hand är
kommunerna själva som har ansvaret för att utgiftsexpansionen begränsas.
Avvägningen mellan olika kommunala ändamål måste självfallet göras av
kommunernas beslutande organ. Någon skärpning av den statliga styrningen vill
förbundet ej förorda. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) delar också utredningens
uppfattning att prioriteringsansvaret inte bör föras över till staten utan
ligga kvar hos kommunerna. Med hänsyn tUl de stora fördelar som Ugger i en
stark decentralisering av samhällsförvaltningen bör det kommunala
handlingsutrymmet ökas genom att t. ex. detaljregleringar av bidrag till
kommunerna avskaffas. Enligt LRF:s mening är det väsentligt att det sker en
starkare kostnadsbevakning och en hård prioritering från kommunernas sida. På
sikt är det här fråga om väsentliga demokratiska värden som står på spel. Kan
inte den kommunala utdebiteringen hållas på en rimlig nivå, kan den kommunala
självstyrelsen snabbt komma i fara.
Norrtälje
kommun konstaterar med tillfredsställelse utredningens klara markering att det
i första hand är kommunema själva som har ansvaret för den kommunala sektorns
utveckling. Enligt Sollentuna kommun måste kommunerna självklart ta sin del av
det samhällsekonomiska ansvaret och anpassa den kommunala verksamheten till de
samhällsekonomiska ramarna. Munkfors kommun, som delar utredningens uppfattning,
konstaterar dock att verkligheten i viss mån ter sig annorlunda. Det finns en
utbredd uppfattning om att man har rätt att kräva samma samhällsservice oavsett
i vilken komrnun man bor. Av statliga organ angivna servicenivåer, av
kommunförbundet meddelade rekommendationer samt allmänhetens tendens att göra
jämförelser mellan olika kommuner är faktorer som starkt bidrar till en
nivellering kommunerna emellan.
Enligt
Norrbottens läns landstingskommuns uppfattning måste självständiga kommuner
även fortsättningsvis bära huvudansvaret för den kommunala sektorns utveckling.
Det är kommunerna själva, dvs. de kommunalt förtroendevalda, som har de bästa
möjligheterna att bedöma behoven av kommunal service och att granska
ändamålsenligheten och
Prop. 1978/79: 95 26
effektiviteten
i den kommunala verksamheten. Detta medför naturligtvis även skyldighet för de
kommunalt förtroendevalda att ta det politiska och även det ekonomiska ansvaret
för de kommunala besluten.
Kristianstads,
Hallands och Skaraborgs läns landstingskommuner ansluter sig också till
utredningens uppfattning men vill framhålla, att prioriteringen i viss
omfattning trots allt sker och kommer att ske från statens sida så länge
särskilda statsbidrag förekommer som stimulansbidrag eller som avtalsbidrag
med viss inriktning. Indirekt sker sålunda en icke obetydlig prioritering från
statens sida.
Värmlands
läns landstingskommun är medveten om nödvändigheten av att statsmaktema har
instmment för att möjliggöra en samordning av den kommunala verksamhetens
totala omfattning för att åstadkomma en samordning av den samhälleliga
ekonomiska politiken, men vill också starkt understryka att prioriteringsansvaret,
dvs. fördelningen på olika områden, skall ligga kvar hos kommuner och landsting
och helst förstärkas.
Enligt
Västmanlands läns landstingskommun konstaterar utredningen helt riktigt att det
självfallet i första hand är kommunema själva som har ett ansvar för den
kommunala sektoms utveckling. Landstinget vill dock understryka statsmaktemas
ansvar för målsättningen för den sociala välfärden och de erforderliga
finansiella resurserna härtUl.
I
fråga om kommunernas och landstingskommunernas insatser för att rationalisera
verksamheten konstaterar flera remissinstanser att möjligheterna till
produktivitetsstegringar på personalsidan är begränsade samtidigt som
personalkostnadema ökat snabbare än andra kostnader.
Tibro kommun anser att
rationaliseringar på områden som t. ex. lokalanvändning och samarbete över
kommungränserna växer fram naturligt men sällan ger rationaliseringsvinster i
befintlig verksamhet. Däremot kan vinsterna göras i verksamhet som planeras.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län framhåller att ett sätt att komma till rätta med
kostnadsexpansionen inom den offentliga sektorn är att söka öka dess
effektivitet i ännu högre grad än vad som f. n. sker. Forskning och utveckling
inom den offentliga sektorn vad avser begreppen produktivitet, styrmedel
(budgeteringsteknik) och finansieringsformer måste anses mycket angeläget.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län konstaterar att inom den offentliga sektom är en
sträng prioritering nödvändig över hela fältet. I den prioriteringen måste
inbegripas även åtaganden statliga såväl som kommunala som grandar sig på
tidigare beslut. Den måste självfallet kunna leda tUl att gamla verksamheter
slopas, minskas eller förändras vid konkurrens med nya som aktualiseras. Det
är därför nödvändigt att kommunalmännen i sin hand får effektiva instrument
för att kunna ompröva även befintlig verksamhet. Enligt RRV kan en orsak till
att många kommuner varit föga benägna att ompröva omfattning och
Bilaga
9 Remissyttrandena 27
inriktning av redan beslutade verksamheter vara att den
budgetleknik som används främst är inriktad på prövning av nya verksamheter.
Även Uppsala kommun betonar vikten av att få till stånd en
omprövning av befintlig verksamhet. Sådana prövningar kan och måste ske i ett
samspel mellan kommunstyrelse/kommunfullmäktige, som har det yttersta ansvaret
för verksamheten och dess kostnader å ena sidan, och de människor som rent
praktiskt är engagerade i resp. verksamhet å andra sidan. En väg att gå är att
i så hög grad som möjligt i samband med budgetarbetet försöka arbeta fram mått
på vad en viss verksamhet åstadkommer för resultat jämfört med tidigare och i
nuläget jämfört med andra kommuner. Om man i det här avseendet inte kan leta
sig fram till konkreta angreppssätt så kommer de allmänna orden om att
"ständigt vara beredd att ompröva existerande verksamheter" sällan
att leda till någonting. Motsvarande resonemang gäller effektivitetsvinster
som i stora delar av den kommunala verksamheten är svåra att mäta.
Älvsborgs läns landstingskommun konstaterar i likhet med
utredningen att det på kort sikt är svårt att göra omvärderingar av pågående
verksamheter. Enligt landstingets bedömning är det även tveksamt om det ens på
längre sikt kan ge annat än högst marginella effekter om man inte är beredd
till mer genomgripande omprövningar av befintliga verksamheter. De
verksamheier som i dag bedrivs har ur medborgarnas synpunkt prövats nödvändiga
och en inskränkning skulle av allmänheten kunna uppfattas som en social
nedrustning. Därför måste en omprövning av befintliga verksamheter ske med
stor försiktighet och torde därför ge endast ett litet utrymme för nya
åtaganden. Även möjligheterna att effektivisera den kommunala verksamheten är
begränsade. Detta gäller sjukvården kanske mer än andra verksamheter.
Flerårsplaneringens betydelse
Remissinstanserna har över lag inga erinringar mot KEU:s
förslag att tyngdpunkten i planeringsarbetet bör förskjutas från ettårsbudgeten
till flerårsplanen.
Svenska kommunförbundet uttalar att i ett allt kärvare
kommunalekonomiskt läge är det nödvändigt att fierårsplaneringen får ökad betydelse.
De senaste årens ovisshet om skatteutjämningens och skattesystemets framtida
utformning har medfört svårigheter för kommunerna att göra realistiska
beräkningar av sina inkomster och planera långsiktigt. När resursförsörjningen
på längre sikt klarlagts får kommunerna reella möjligheter att ge ökad tyngd åt
fierårsplaneringen.
Förbundet framhåller vidare vikten av att de sektorsplaner
som kommunerna åläggs att redovisa till staten t. ex. barnomsorgsplanerna
tidsmässigt samordnas med den ekonomiska planeringen. Vidare är det synnerligen
angeläget för kommunema att få kännedom om statens
Prop. 1978/79: 95 28
långsiktiga
planer, t. ex. när det gäller nya reformer och hur dessa avses bli
finansierade. Behovet av informationer mellan staten och kommunerna är således
ömsesidigt för att planeringsresultaten skall kunna förbättras i önskad
utsträckning. Över huvud taget tenderar en omfattande utbyggnad av olika typer
av sektorsplaner, vilka var och en koncentrerar intresset på en speciell
verksamhet, att försvåra den ekonomiska och finansiella helhetsbedömning som är
nödvändig i all planering. Det är därför enligt förbundet viktigt att
sektorsplanerna ej leder till successiva bindningar i ett tidigt skede utan
uppfattas som förslag i avvaktan på den slutliga avvägningen vid en samlad
bedömning av kommunens verksamhet och ekonomi.
RRV
konstaterar att redovisningen av KELP och LKELP f. n. inte är någon
obligatorisk uppgift. Kommunfullmäktige resp. landstinget synes därför inte
heller ha tagit slutlig ställning tUl planeringsmaterialet när detta sänds in
tUl SCB resp. Landstingsförbundet. Den faktiska volymmässiga ökningen har
varit större än man förutsatt i KELP. KELP-re-dovisningen och redovisningen av
kommunernas bostadsbyggnadsprogram är numera samordnade. I prop. 1977/78: 93
"Riktlinjer för ansvarsfördelningen inom bostadsförsörjningen m. m."
föreslås att bostadsförsörjningslagen kompletteras med föreskrift om att
bostadsförsörjningsprogrammet skall antas av kommunfullmäktige. Det är enligt
RRV:s uppfattning motiverat att även KELP och LKELP underställs
kommunfullmäktige resp. landstinget.
Östergötlands läns
landstingskommun anser att flerårsplanen bör baseras på mer långsiktiga
planer, helst med perspektiv på 1015 år. Perspektivplanernas mål bör sedan
konkretiseras i flerårsplanerna vars första år utgör ram för årsbudgeten. Detta
budget- och planeringssystem tillämpas i Östergötlands läns landsting och ger
mycket goda möjligheter till såväl långsiktig planering som anpassning till
eventuellt förändrade förutsättningar. Även utredningens rekommendation om att
budgeten bör byggas upp så att det blir möjligt att diskutera alternativa ambitionsnivåer
ryms inom detta system.
Linköpings
kommun framhåller i detta sammanhang att för att få ett bättre underlag för
planeringen behövs en bedömning av statsmakterna dels hur utrymmet totalt
förändrats, dels hur den önskvärda fördelningen bör vara. Det står också helt
klart att kommunens budgetberedning är en garant för en hård budgetprövning
både i det längre och i det kortare perspektivet. Kanske kan prövningen i vissa
fall bli hårdare men den reaktion nämnder och styrelser gett uttryck för talar
inte för detta. Ambitionerna hos förtroendemännen är höga inom de områden de representerar
och budgetberedningen får därför rollen som besparings-och
prioriteringskommitté.
Bilaga 9
Remissyttrandena 29
Statens
möjligheter att styra den kommunala utgiftsexpansionen
Mera
allmänna synpunkter på de styrmedel som står till statsmakternas förfogande
lämnas av några remissinstanser.
Kungsbacka
kommun anför att KEU 76 överväger ökad statlig styrning för att begränsa den
kommunala utgiftsexpansionen. Däremot går utredningen helt förbi att redan befintlig
styrning kan minska kommunernas möjligheter att effektivt utnyttja sina
resurser och därmed begränsa utgifterna. Så skulle t. ex. en större frihet
till lokal anpassning av barnomsorgen kunna innebära väsentliga besparingar,
utan att kvalité och volym skulle påverkas negativt. Samutnyttjande av lokaler,
enkla och flexibla byggnader, alternativa verksamhetsformer, samordnad
verksamhet barnomsorg fritidsverksamhet skola är exempel på åtgärder, som
måste vidtas av kommunerna för att resurser skall räcka till. Nuvarande
statsbidragsbestämmelser försvårar denna nödvändiga resurshushållning. Över
huvud taget borde frågan om bästa möjliga resurshushållning ägnats större
uppmärksamhet i utredningen.
Kristianstads,
Haltands och Skaraborgs läns landstingskommuner menar att så länge som man
laborerar med dels statliga stimulansbidrag, med eller utan avtalsform, dels
ett skatteutjämningssystem med ett antal kostnadsfaktoner, vilkas påverkan inte
är mätbar, dels ock kravet på landstingskommunerna och primärkommunerna att ta
ansvar för sina uppgifter och sin utdebitering, underlättar inte detta en
lösning av styrproblemet. KEU:s balansgång mellan reglerade överenskommelser
och styrbestämmelser samt även lag för skattetak har varit ambitiös men kan
knappast sägas innebära någon definitiv eller tillfredsställande lösning.
Älvsborgs
läns landstingskommun konstaterar att staten redan i dag har förhållandevis
stora möjligheter att styra den landstingskommunala verksamheten både i fråga
om investeringar och därigenom i ganska hög grad även beträffande den
volymmässiga utvecklingen av driftkostnaderna inom sjukvårds- och
omsorgssektorerna. Behovet av ytterligare styrmedel kan emellertid vara befogat
i ett läge med knappa resurser. Det är dock viktigt att man finner former för
dessa styrmedel som inte inkräktar på den kommunala självstyrelsen och som
bibehåller de kommunalt förtroendevaldas ansvar och intresse för den kommunala
verksamheten.
KEU 76 anser att det inte
finns anledning att bygga ul den typ av regleringar och restriktioner som rör
kommunernas investeringsverksamhet då de i huvudsak anses tiUräckliga. Derma
uppfattning delas eller lämnas utan erinran av remissinstansema. De
remissinstanser som yttrar sig i frågan är de båda kommunförbunden, två länsstyrelser,
ett fiotal kommuner och ett par landstingskommuner.
Svenska kommunförbundet
anser att staten redan nu har tillräckliga möjligheter att styra kommunernas
investeringsverksamhet. Den statliga styrningen sker genom årliga
investeringsramar för t. ex. igångsättning
Prop. 1978/79: 95 30
av
skolbyggen, fördelningsplaner för vägbyggande och ramar för bostadsbyggande.
TUldelning av statsbidrag sker också med ledning av aktuella
investeringsramar. När det gäller andra investeringar kan staten införa byggnadsreglering
innebärande att igångsättning förutsätter statligt byggnadstUlstånd. Vidare
kan investeringsavgifter beslutas. Förbundet hänvisar i detta sammanhang till
sitt tidigare yttrande över budgetutredningens betänkande
"Budgetreform" (SOU 1973: 43). Däri framhåller förbundet bl. a. att
den statliga styrningen med generella medel såsom investeringsavgifter kan slå
tämligen blint, dvs. drabba kommunerna lika hårt utan beaktande av det större
eller mindre behovet av den aktuella investeringen och utan hänsyn till
kommunernas ekonomiska situation, t. ex. likviditetsläget. Dispensförfarandet
måste bli mycket omfattande vilket leder till en betydande administrativ
omgång för såväl kommunerna som den statliga dispensmyndigheten. Förbundet
förutsätter därför att ovannämnda styrmedel används med stor försiktighet.
Även Landstingsförbundet
anser att statens styrmedel i form av regler och restriktioner är tillräckliga
och i stället för en ökad reglering bör en större handlingsfrihet eftersträvas
för de kommunala huvudmännen. Nya former av statlig reglering för den kommunala
verksamheten är därför vare sig önskvärt eller erforderligt. Länsstyrelserna i
Uppsala, Västmanlands och Skaraborgs län instämmer också i utredningens bedömning
att styrmedlen i fråga om investeringsverksamheten är tillräckliga.
KEU 76 anser att de
nuvarande möjligheterna att påverka den volymmässiga utvecklingen av
driftverksamheten är mycket begränsade. Denna uppfattning delas inte helt av
några landstingskommuner. En länsstyrelse yttrar sig i frågan. Även Svenska
kommunförbundet kommenterar utredningens konstaterande att några statliga
styrmedel att begränsa ökningen av kommunernas driftkostnader f. n. inte
finns. Det är enligt förbundet, som utredningen framhåUer, ingen framkomlig väg
att sätta ramar för de totala driftkostnaderna i löpande priser på grund av
svårigheterna att göra tillförlitliga bedömningar av pris- och löneutvecklingen.
Att staten ensidigt skulle fastställa ramar för kommunernas volymutveckling
måste också enligt styrelsens bestämda mening avfärdas. Dels föreligger
mättekniska svårigheter när det gäller att precisera volymutvecklingen, dels
skulle ramarna slå blint varigenom de varierande behoven i kommunerna inte
beaktas. Dessutom skulle det innebära ett allvarligt ingrepp i den kommunala
självstyrelsen.
Länsstyrelsen i Uppsala
län anser att statens möjligheter att påverka den kommunala driftvolymen är
mycket begränsade. Utredningen avvisar ändå av flera skäl en modell med
utgiftsramar för de totala driftkostnadema i varje kommun. Länsstyrelsen har
samma uppfattning, bl. a. med hänsyn till att modellen skulle innebära en
inskränkning i den kommunala beskattningsrätten samt till att skatteuttaget kan
regleras
Bilaga
9 Remissyttrandena 31
genom frivilliga överenskommelser på så sätt som skett
under senare år.
Älvsborgs
läns landstingskommun delar inte utredningens bedömning att de nuvarande
möjligheterna att påverka volymutvecklingen av driftverksamheten är mycket
begränsade. Genom granskningen av ritningar för bl. a. sjukvårdsanläggningar
och anläggningar inom omsorgsvården har staten redan möjligheter att påverka
dimensioneringen och utformningen av dessa. Detta är inget oväsentligt
styrmedel när det gäller att påverka driftkostnadema. Även genom tilldelningen
och utformningen av läkartjänsterna har staten möjligheter att påverka den
volymmässiga utvecklingen av sjukvårdens drift. Kristianstads, Hallands,
Skaraborgs och Västmanlands läns landstingskommuner för fram liknande synpunkter.
Örebro
läns landstingskommun betonar att landstingssektorns hittillsvarande
volymökning i stor utsträckning varit avhängig dels den av socialstyrelsen
beslutade tUldelningen av läkartjänster, dels prioriteringen av landstingens
byggnadsinvesteringar. Landstinget anser därför att statsmakterna haft och
alltjämt har tillräckliga styrmedel för att dämpa volymutvecklingen.
Lagstiftning om det kommunala skatteuttaget samt valet
mellan frivilliga överenskommelser och lagstiftning
Med några få undantag avvisar remissinstanserna liksom KEU
76 införande av lagstiftning för att begränsa den kommunala beskattningsrätten.
Bland de remissinstanser som avvisar lagstiftning återfinns de båda
kommunförbunden, kammarrätten i Stockholm, socialstyrelsen, RRV, LO, samtUga de
13 länsstyrelser som yttrat sig i frågan, 120 av de inemot 130 kommuner som
yttrat sig och samtliga landsfingskommuner. Ett antal av dessa remissinstanser
anger också särskUt att i valet mellan lagstadgat skattetak och frivilliga
överenskommelser föredras det senare.
Några remissinsianser, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), TCO och fem
kommuner, anser att en lagstiftning kan komma att behöva aktualiseras om de frivilliga
överenskommelserna inte ger önskat resultat. Eskilstuna kommun föredrar lagfäst
skattetak framför frivilliga överenskommelser. Även SAF och Sveriges
industriförbund pläderar för skattetak. Vilhelmina kommun avvisar såväl
lagstadgat skattetak som friviUiga överenskommelser.
Justitiekanslern (JK) framhåller att det inte åtminstone
praktiskt sett kan betecknas som något särskilt uppseendeväckande steg att införa
ett skattetak. Sett från teoretisk synpunkt är det mer dramatiskt. JK ansluter
sig dock i allt väsentligt till uppfattningen att utformningen av taket måste
tillmätas stor betydelse. Som en av de svåraste frågoma vill JK beteckna den
som gäller sanktioner mot kommuner som inte anpassar sig tUl ett fastställt
skattetak. Frågan är givetvis starkt teoretisk. JK
Prop. 1978/79: 95 32
är
emellertid inte övertygad om att den lösning som ulredningen tänkt sig (s. 160)
skulle bli effektiv.
Svenska
kommunförbundet avvisar en begränsning av den kommunala verksamheten genom ett
lagfäst skattetak som en helt oacceptabel åtgärd. Om ett kommunalt skattetak
skulle genomföras skulle detta i praktiken innebära att man i stort sett gör
det omöjligt att påverka de skUlnader som finns i fråga om kommunal standard
och som till stor del beror på olika ekonomiska fömtsättningar. Även efter en
reformering av skatteutjämningssystemet enligt utredningens förslag kommer kommunernas
ekonomiska fömtsättningar att i vissa avseenden vara olika. Tillräcklig hänsyn
tUl de skilda förutsättningarna skulle inte kunna tas vid en lagfäst
begränsning av beskattningsrätten utan att varje enskild kommuns behov av
skatteintäkter prövas. Detta skulle medföra en betydande administrativ
belastning och dessutom en oacceptabel begränsning av den kommunala
självstyrelsen. Förbundet motsätter sig således bestämt en lagstiftning om begränsning
av det kommunala skatteuttaget.
Landstingsförbundet
framhåller att det råder en brett förankrad uppfattning om värdet av den
kommunala självstyrelsen och den därmed förknippade beskattningsrätten. Även om
ett lagstadgat skattetak rent juridiskt skulle anses vara förenligt med
kommunal självstyrelse avvisar förbundet i likhet med KEU 76 en sådan lösning.
I stället bör den kommunala självstyrelsen vidgas genom större decentralisering
av beslut och minskade statliga kontrollåtgärder samt ökade befogenheter och ansvar
för de kommunala beslutande organen. De erfarenheter som gjorts i andra länder
av ingripanden i den kommunala beslutanderätten är inte så positiva att de bör
leda till efterföljd. Även om jämförelser är svåra på grund av olika förutsättningar
och utveckling, torde endast kortsiktiga fördelar kunna nås vid genomförandet
av regleringssystem. Ett skattetak är ett stelbent instrament som är svårt att
anpassa till olika regioners skUda utgångspunkter. Det finns därmed risk för
en hög grad av centraldirigering. Förbundet anser att smidigare lösningar måste
väljas för att anpassa den kommunala sektorns utveckling till samhällsekonomin.
Socialstyrelsen,
som delar den allmänna uppfattningen att handlingsutrymmet för kommunerna bör
ökas och den statliga detaljkontrollen minskas, anser att detta tiUsammans med
den argumentering som förs av KEU 76 talar mc. en lagstiftning om ett kommunalt
skattetak. RRV anför att med hänsyn till bl. a. att kunskaperna är begränsade
om vilka faktorer som påverkar skillnader i inkomster och utgifter kommunema
emellan, förefaller underlag f. n. saknas att lagstifta om ett kommunalt
skattetak.
Länsstyrelsen
i Uppsala län delar utredningens uppfattning att en tvingande lagstiftning om
skattetak för den kommunala utdebiteringen inte bör införas. En sädan
lagstiftning om det kommunala skatteuttaget
Bilaga
9 Remissyttrandena 33
är enligt länsslyrelsens uppfattning oförenlig med den
kommunala demokratins principer. Flera andra länsstyrelser såsom
länsstyrelserna I Blekinge, Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län för
fram liknande synpunkter.
Söderkommunerna
i Stockholms län är av den uppfattningen att bättre resultat uppnås genom att
statsmakterna på olika sätt stödjer och underlättar för kommunerna än genom att
olika generella tvångsåtgärder införs. Mot den bakgrunden och med hänvisning
till vad man anfört beträffande den kommunala självstyrelsen, avvisas, i likhet
med KEU, lagstiftning om ett kommunalt skattetak enligt någon av de modeller
KEU skisserat.
Norrtälje kommun konstaterar angående ett kommunalt
skattelak att det måsle vara ett angeläget krav att kommunerna så långt som
möjligt ges samma ekonomiska grund för en likartad service åt medlemmarna. Vill
kommunerna därutöver öka de kollekliva åtagandena för sina invånare, så skall
det slå igenom i en högre utdebitering. Kommunen anser atl ett kommunalt
skattetåk och liknande begränsningar av den kommunala beskattningsrätten inte
löser några grundläggande kommunalekonomiska problem. Kommunen är väl medveten
om att ett villkor för att undgå införandet av ett kommunalt skattetak är att
olika effektiva hjälpmedel sätts in i styrningen av den kommunala verksamheten.
Bl. a. bör krav uppställas att samtliga kommuner inför och utvecklar system för
långsiktig kommunplanering. Därmed ges möjlighet att prioritera den kommunala
verksamhetens utbyggnad med hänsyn till disponibla ekonomiska resurser.
Regeringen och kommunerna bör omgående samlas för att ta fram ett gemensamt
handlingsprogram mot den osäkra framliden. Även kommunförbundei bör ge plats
för erforderligt utvecklingsarbete inom administration, budgetering och
planering. Vaxholms kommun för fram motsvarande synpunkter.
Även Örebro och Härjedalens kommuner anser att en
lagstiftning om kommunalt skattetak inte löser några problem. Örebro kommun
hävdar att en sådan lagstiftning därför måste slutgiltigt föras bort från den
fortsatta diskussionen om de kommunalekonomiska frågorna. Eda kommun vill för
sin del väldigt starkt framhålla alt kommunerna även fortsättningsvis skaU ges
möjlighet att själva bestämma över det kommunala skatteuttaget, bl. a. mot
bakgrund av att man annars skulle äventyra del sedan lång tid tillbaka grundade
kommunala självstyrets princip. Något i lag fastlagt skattetak för kommunerna
är enligt Uppsala kommun varken principiellt acceptabelt eller praktiskt
lyckat. Den bedömning av olika slags effekter av en eventuell skattehöjning som
skall ske görs både riktigast och mest realistiskt av kommunalpolitikerna
själva, som dels kan bedöma behoven av kommunal service, dels kan avgöra de
ekonomiska konsekvenserna av en skattehöjning.
Gävle kommun menar att den kommunala utdebiteringens höjd
är
25 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 9
Prop.
1978/79: 95 34
självreglerande.
Utdebiteringen kan höjas så länge som kommunmedlemmarna upplever att angelägna
behov inom det kommunala området inte är tiUgodosedda. Balanspunkten uppnås så
småningom och därmed uppnås också den nivå där utbytet av en ny reform inte
uppväger den uppoffring som en skärpt beskattning innebär. Ett ingrepp i den
fina mekanismen skulle allvarligt störa den kommunala demokratin. Kommunstyrelsen
avvisar därför bestämt tanken på en lagstiftning om skattestopp. Hallsbergs
kommun säger att en lagsiiftning om ett kommunalt skattetak innebär en
inskränkning av kommunens rätt att vårda sina angelägenheter. Kommunen
avstyrker därför bestämt ett beslut om ett skattetak. Det är angeläget att man
begränsar den kommunala utdebile-ringshöjningen, men detta måste ske med ökade
statliga transfereringar till den kommunala sektorn. Detta är även angeläget ur
den synpunkten att den progressiva statsskatten drabbar låginkomsttagarna
mindre hårt än den proportioneUa kommunalskatten.
Arvika
kommun finner ingen anledning att skapa särskUd lagstiftning av typ skattetak
för att begränsa utgiflsexpansionen. Kommunerna är väl medvetna om atl redan
inlecknade reformer automatiskt kommer att medverka till att alla nya
verksamheter kommer att prövas noggrant och vägas mot befintliga verksamheter.
Dessutom kan generella regler av typ skattetak i den enskilda kommunens fall
utfalla olyckligt. Kommunen kan exempelvis vid en lokal arbetslöshet eller vid
andra lokala förhållanden behöva stimulera investeringsverksamheten eller göra
andra insatser för att förbättra sysselsättningssituationen. Ett generellt
skattetak eller av statsmakterna fastställt utgiftsutrymme kan därför hindra
kommunens utveckling.
Gislaveds
kommun uttalar att regeringsformen har tillförsäkrat landets kommuner en
beskattningsrätt. Denna grundlagfästa rättighet är en hörnpelare i den
kommunala självstyrelsen. Uppfattningen att ett skattetak skulle leda till
önskad begränsningseffekt måste bero på en felsyn. Det är visserligen
teoretiskt möjligt att införa en ordning med skattetak. Men införs ett sådant
i nuläget fryser man också ner nuvarande skUlnader i kommunal standard, t. ex.
orsakade av ojämn skattekraft. En sådan lag måsle i så fall föregås av en
fullständig skatteutjämningsreform. Genomförs skattetak utan en sådan reform
blir följden att nuvarande ojämlikhet i kommunal standard permanentas. Ett
skalletak kan på sikt leda fram till en ordning som innebär att kommunalskatten
endast räcker till att finansiera verksamheter som riksdagen ålagt kommunerna
att driva. I detta läge finns inte någon kommunal självstyrelse kvar, möjligen
blir kommunerna en statskommunal förvaltningsorganisation. Gislaveds kommun är
beredd att kraftfullt verka för en frivillig begränsning av utdebiteringen, men
avvisar med skärpa varje tanke på skattetak som medel att begränsa
utgiftsexpansionen.
Strömstads
kommun avvisar tanken på ett lagstadgat skattetak. Men
Bilaga
9 Remissyttrandena 35
enligt kommunens åsikt är ett skattetak i praktiken i dag
redan uppnått efiersom ett totalt kommunalt skatteuttag av drygt 30 kr. per
skattekrona och därtill ständigt ökande statliga indirekta skatter torde vara
maximum av vad som kan bäras, om inte benägenheten till förvärvsarbete starkt
skall minska i landet.
Tankarna
på ett kommunalt skattetak eller skattestopp måste enligt Stockholms läns
landstingskommun bestämt avvisas. Beskattningsrätten utgör en av grundpelarna i
den kommunala självstyrelsen. Ett skattelak skulle förhindra kommunerna alt
utveckla sina vikfiga sociala uppgifter och kan även vid en snabb kostnadsutveckling
hota den befintliga verksamheten. Blekinge, Älvsborgs, Västernorrlands och
Norrbottens läns landstingskommuner anför liknande synpunkter vad avser
beskattningsrätten som en grundläggande princip för den kommunala
självstyrelsen. Blekinge läns landsiingskommun säger vidare atl ett skattetak
inte innebär någon lösning på landslingens ekonomiska problem utan snarare är
ett medel att vidmakthålla befintliga skillnader mellan olika landsting
beträffande vårdstandard m. m.
Örebro
läns landstingskommun understryker vikten av att landstingen även
fortsättningsvis ges möjlighet att själva ta ansvar för sitt verksamhetsområde.
Den kommunala självstyrelsen med den däri ingående beskattningsrätten har
verksamt bidragit till att landstingen kunnai ge medborgarna en god och för
resp. landsting anpassad service. Nuvarande ekonomiska kris får på intet sätt
innebära begränsningar i det decentraliserade demokratiska system, som den
kommunala självstyrelsen innebär. Kommunerna har kompetens och tar ansvar för
att själva bedöma förutsättningarna för att begränsa skatteuttaget.
Medborgarnas direkta krav i dessa avseenden lorde vara minst lika påtagliga
för primär-och landstingskommunala politiker som för rikspolitiker. Landstinget
avvisar varje form av lagstiftat skattetak.
Östergötlands
läns landstingskommun anser att ett införande av skattetak är ett underkännande
av den kommunala kompetensen. Införande av skattetåk är dessutom ingen metod
atl förbättra den samhällsekonomiska balansen i stort utan endast ett sätt alt
bota de synliga symptomen på obalansen.
Kopparbergs
läns landstingskommun känner stor oro inför den diskussion om en begränsning
av beskattningsrätten som utredningen framför. Landstinget anser att det
politiska ansvarei på lokal och regional nivå för verksamhetens utformning och
dimensionering också måste förknippas med ett direkt ansvar för finansieringen
inför väljarna. Landstinget viU peka på följande som särskilt starka argument
för fortsalt kommunalt självbestämmande om utdebiteringen. Den friare
finansieringsformen har inneburit en ständig förnyelse av innehållet i
samhällsverksamheten på lokal och regional nivå genom lokala initiativ, I
åtskilliga fall har dessa initiativ visal sig så värdefulla, att de sedan
kommit att prägla hela det samhälleliga beslutsfatlandet på området.
Prop. 1978/79: 95 36
Den
kommunala utdebiteringsrätten innebär också att lokala och regionala organ
inför sina väljare på ett markerat sätt är ansvariga för att medlen utnyttjas
på bästa sätt. Kopparbergs läns landstingskommun fruktar att en markerad
reduktion av det lokala politiska ansvaret för finansieringen också medför en
betydande minskning av ansvaret för medlens effektiva utnyttjande. Detta skulle
medföra en total minskning av effektiviteten i samhällsarbetet. Landstinget
finner också att en markerad minskning av ansvaret för finansieringen i
kommuner och landsting skulle innebära ett svårt slag mot den
kommunalpolitiska debatten. De strävanden som under senare år gjort sig
gällande för att vidga den kommunala debatten och fördjupa den kommunala
demokratin skulle skadas svårt av begränsningar för utdebiteringsrätten.
LO
anser att det i rådande läge inte krävs någon total begränsning av kommunernas
skatteuttag. Staten har det övergripande ansvaret för inkomst- och
förmögenhetsfördelningen.
Stockholms kommun uttalar
att ger inte samråd avsett resultat får tanken på skattetak ökad aktualitet.
Ett organiserat samrådsförfarande bör enligt Hallsiahammars kommun under alla
förhållanden prövas innan utvägen att bestämma skattetak tillgrips även om
exempelvis ramar för det kommunala skatteuttaget skulle kunna vara ett
verksamt stöd inom kommunalpolitiken och verka allmänpreventivt mot uppdrivna
krav på samhällsåtgärder.
Om
ett kommunalt skattetåk skall kunna undvikas så är det enligt Pajala kommun
angeläget att fasta former för samråd mellan landsting och kommuner skapas. I
annat fall kan det bli en tävlan om att ta ut den sista krona som är möjlig att
ta ut av skattebetalarna. Detta är en fråga som måste tas på allvar, och trots
värdet av kommunal beskattningsrätt och därmed verkligt kommunalt självstyre så
måste kommunerna troligen acceptera ett fastställt skattetak i framtiden.
Enligt TCO kan det
naturligtvis hävdas att flera av de av KEU 76 nämnda styrfunktionerna och då
givetvis främst den yttersta formen, ett kommunalt skattetak, får till följd
att det kommunala självstyret blir inskränkt. Ett skattetak syftar emellertid
inte till att konservera utbudet av kommunala tjänster på en given nivå. Ett
kommunalt skattetak kommer däremot att accentuera den karaktär av
transfereringsekonomi som vi redan i dag har betydande inslag av. På sikt kan
ett sådant system även ulformas så att man erhåller en utjämning av
kommunalskatterna kommunerna emellan. TCO ställer sig inte helt avvisande tiU
införandet av ett kommunalt skattetak som tUl syvende och sist måste bU den
form som tUlgrips i det fall frivilliga överläggningar inte leder till önskat
resultat. TCO menar, som tidigare betonats, att detta heller inte behöver
innebära några väsentliga förändringar beträffande det kommunala självstyret.
SHIO
betonar med skärpa vikten av att man lyckas bromsa den kom-
Bilaga 9
Remissyttrandena 37
munala
utgiftsexpansionen. Trots risker för den kommunala självstyrelsen anser
organisationen därför att man bör överväga ett kommunalt skattetak, om de
frivilliga överenskommelserna mellan stat och kommun inte efterlevs i
tiUräcklig utsträckning.
För
lagstiftningen om kommunalt skattetak kan enligt LRF:s mening flera skäl
anföras. Sådana skäl är utvecklingen under senare år av de kommunala
utdebiteringarna och det ohållbara i att personer med ordinära inkomster har
en marginalskatt på 6570 %. För lagstiftning talar också de erfarenheter från
senare år som visar att effektema av en sänkning av den statliga
inkomstskatten oftast helt uteblivit till följd av höga kommunala
utdebiteringar. Den kommunala utgiftsökningen torde emellerfid tUl stor del ha
förorsakats av en överföring av uppgifter resp. utgifter från staten till
kommuner och landsfing. Utgiftsökningar till följd av lokalt initierad
verksamhetsexpansion bottnar också fill större delen i sådana krav som
medborgarna anser sig kunna ställa på samhället oavsett vilken huvudman det
är som svarar för denna service. Ett lagstiftat kommunalt skattetak skulle
emellertid enligt LRF:s uppfattning så allvarligt urholka den kommunala
självstyrelsen att förbundet inte kan föreslå något sådant under förutsättning
att överläggningarna mellan stat och kommun verkligen leder till uppbromsning
av utgiftsexpansionen.
I
reservationer till bl. a. Svenska kommunförbundets och Stockholms läns
landstings yttranden anges också alt ett skattetak måste prövas om de
frivilliga överenskommelserna inte leder till önskat resultat.
Eskilstuna
kommun säger att man mot bakgrund av sitt förslag till en omfördelning av
skatteunderlag kommunerna emellan redan har påvisat möjligheterna att inom den
kommunala självstyrelsens ram åstadkomma en kontrollerad utveckling av de
framtida kommunala förändringama. Efter en omfördelning av skatteunderlaget med
hänsyn tUl skattekraftsskillnaderna, kommer det att framstå än mer klart och
entydigt för medborgarna att krav på "extrafinesser" kostar en
utdebiteringshöjning. De kommuner som får avstå från skatteunderlag får av
solidaritetsskäl höja kommunalskatterna om deras kommunservice innehåller
sådana extrafinesser. Dessa konsekvenser måste man vara beredd att förklara och
argumentera för i den politiska debatten om jämlikare kommunalekonomiska
förutsättningar. Om den kommunala expansionen ändå, trots en omfördelning av
skatteunderlagen, inte skulle följa en samhällsekonomiskt godtagbar takt,
anser kommunen att ett lagfäst skattetak bör införas hellre än frivilliga
överenskommelser.
SAF
och Sveriges industriförbund uttalar att 1972 års skatteutredning har
föreslagit en sänkning av den direkta statsskatten. Det vore orimligt om denna
sänkning av kommunerna tas till intäkt för en höjning av kommunalskatterna.
Därför måste det införas ett tak för den kommunala utdebiteringen som snarare
bör ligga under än över 30 kr. Genom
Prop. 1978/79: 95 38
ett sådant tak i kombination med en justering av den
statliga inkomstskatteskalan skulle man få möjlighet mildra problemen med
marginalskatterna i de översta inkomstskikten, vilket önskemål omfattats av en
stark minoritet i 1972 års skatteutredning. Ett skattetak för kommunerna
behöver enligt SAF och Industriförbundet i och för sig inte innebära ett
reformstopp. Möjligheler finns alltid atl finansiera angelägna kommunala behov med
statsskattemedel.
4 FriviUiga överenskommelser
4.1 Frivilliga överenskommelser mellan stat och kommun
Allmänt
Det alldeles övervägande flertalet remissinstanser
tillstyrker eller lämnar utan erinran huvuddragen i det av KEU 76 förordade
systemet med frivilliga överenskommelser mellan regeringen och företrädare för
kommuner och landstingskommuner. Viss tveksamhet anförs av ett tiotal remissinstanser
medan endast två av de som yttrar sig i frågan avstyrker.
Bland de remissinstanser som tillstyrker hör Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, samtliga länsstyrelser, alla
landstingskommuner utom en samt ca 120 av de drygt 130 kommuner som yttrar sig
i frågan. Tillstyrker gör vidare socialstyrelsen, RRV, statens kulturråd,
Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar med instämmande av
ett femtiotal kommuner, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO),
LO, SACO/SR och kds.
Viss
tveksamhet till det föreslagna systemet med frivilliga överenskommelser mellan
stat och kommun uttalas av kammarrätten i Stockholm, Täby, Upplands Bro,
Strängnäs, Boxholms, Norrköpings, Höganäs, Kungälvs, Örebro och Gävle kommuner
samt Kopparbergs läns landstingskommun. Eskilstuna och Vilhelmina kommuner
avvisar det av utredningen föreslagna systemet med frivilliga överenskommelser.
Svenska kommunförbundet anser bl. a. det är naturligt att
man beaktar de samhällsekonomiska förutsättningarna när den kommunala verksamhetens
omfattning bedöms. Liksom utredningen anser förbundet att denna bedömning bör
ske vid förhandlingar och i frivilliga överenskommelser mellan staten och
företrädare för kommuner och landsiing. Överenskommelsernas innehåll och
utformning bör enligt förbundet anpassas fill de särskilda förhållandena varje
enskUt år. Eftersom möjligheterna att påverka utvecklingen för de senare åren
under planeringsperioden normalt är större än för det närmaste året framhålls
inriktningen och finansieringen av verksamheten i det längre perspektivet vara
en viktig del i överläggningarna.
Landstingsförbundet framhåller, mot bakgrund av
erfarenheter från
Bilaga
9 Remissyttrandena 39
tidigare överenskommelser, att
förhandlingsöverenskommelser ur kommunal synpunkt är övervägande positiva och
tillstyrker utredningens förslag om frivilliga överenskommelser.
Förhandlingssystemet bör enligt förbundet få fastare former än hUtills.
Förhandlingarna bör leda fram till frivilliga överenskommelser om den kommunala
sektorns utveckling med generella riktlinjer och ramangivelser. Diskussionerna
bör avse dels ett långsiktigt perspektiv, dels ett kortsiktigt. Förbundet delar
utredningens uppfattning att överläggningarna på kort sikt bör omfatta
utveckling och finansiering av verksamheten under det närmaste året och eventueUt
året därefter och anser att de långsiktiga överläggningarna bör utmynna i en
överenskommelse om en miniminivå för den kommunala sektorns volymutveckling.
Detta är nödvändigt för att möjliggöra en realistisk och ändamålsenlig
planering av den kommunala verksamheten.
Enligt socialstyrelsen kan de föreslagna överläggningarna
m. m. bidra fill att öka samstämmigheten i statens och kommunernas planering
etc. RRV ställer sig bakom KEU:s förslag till frivilliga överenskommelser
mellan regeringen och kommunerna om riktlinjer för de kommunala utgifternas
ökningstakt och ramar för utdebiteringen. RRV delar härvid KEU:s uppfattning
att dessa överenskommelser skall utformas i mer preciserade termer än hittills.
Göteborgs och Bohus läns landstingskommun anser också att mer precisa metoder
erfordras och att omfattande utredningar behövs för att utröna effekter av
olika metoder. Även Kronobergs läns landstingskommun efterlyser mer
preciserade riktlinjer.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som biträder förslaget med
frivilliga överenskommelser, anser att de hUtills genomförda frivilliga överenskommelserna
har, trots att de improviserats fram, visat sig kunna fungera. Dessa bör därför
övergå till sådana återkommande överläggningar i fastare form mellan stat och
kommun som utredningen nu föreslår. En fastare form för överläggningarna
tillstyrks vidare särskilt av länsstyrelsen i Västerbottens län. Vingåkers och
Nybro kommimer samt Hallands, Kristiandstads, Älvsborgs och Skaraborgs läns
landslingskommuner. Malmö, Sandvikens och Härryda kommuner uttrycker dock viss
oro för byråkratisering och förmyndarorganisation genom den föreslagna
förhandlingsordningen.
Sala kommun, som inslämmer i förslaget att åtgärder bör
vidtas för att nå överenskommelse med regeringen om den kommunala utgiftsutvecklingen,
föreslår en mindre bunden förhandlingsordning då den av KEU föreslagna kan leda
till en begränsning av den kommunala självbestämmanderätten. Mjölby kommun
pekar också på att utredningens förslag innebär en begränsning av den
kommunala självstyrelsen. Liknande synpunkter förs fram av Skellefteå kommun
samt Kristianstads, Hallands och Skaraborgs läns landstingskommuner.
Länsstyrelsen i Uppsala län delar utredningens uppfattning
att taklen
Prop. 1978/79: 95 40
för
kommunernas ökade engagemang i samhällsutvecklingen bör fastläggas genom
överläggningar mellan representanter för regeringen och de båda
kommunförbunden. Dessa överläggningar bör enligt länsstyrelsens mening leda
fram till frivilliga överenskommelser om i första hand långsiktiga
förhållanden. Liknande synpunkter anförs av bl. a. länsstyrelsen i Värmlands
län, Trelleborgs kommun, Kalmar, Blekinge, Östergötlands, Västmanlands,
Gävleborgs och Norrbottens läns landstingskommuner samt LO.
När
det gäller de ramar som skall överläggas om och sedan om möjligt följas av
kommunerna och även staten, torde enligt Vingåkers kommun de problem som KEU
skissar bli ganska allvarliga. Kinda kommun anser att någon form av
överenskommelse om skattestopp eUer skattebegränsning kombinerat med statliga
hjälpinsatser erfordras för de kommande åren. En dylik överenskommelse måste
på central nivå hårdare bindas upp och skulle ske mellan stat och kommun- och
landstingsförbund var för sig. En prioritering skulle enligt kommunen således
ske redan på central nivå mellan kommuner och landsting. Även Göteborgs och
Bohus läns landstingskommun framhåller att det bör övervägas om
överenskommelsema skall avse kommuner och landstingskommuner var för sig.
Bräcke kommun för fram liknande synpunkter. Kalix kommun understryker starkt
att överenskommelserna är frivilliga och inte tvingande för kommunerna.
Nybro
kommun ser det som betydelsefullt att det redan igångsatta samrådet mellan stat
och kommun utvecklas och det bedöms vara synnerligen väsentligt att staten och
kommunförbundet i de reguljära samråden dem emellan kopplar in
länsavdelningarnas information för att skapa de rätta länsvisa
förutsättningarna innan "friviUiga överenskommelser" fattas.
Göteborgs
kommun konstaterar att den kommunala sektorns omfattning och betydelse för
landets samlade ekonomi ställer krav på någon form av samordnad bedömning och
planering. Frågan kan dock inte ses isolerad från den större frågan om
uppgifts- och ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Här har utredningen
enligt kommunen inga förslag. Till dess att denna större fråga blivit belyst
vill kommunen inte motsätta sig den föreslagna ordningen i stort. Ludvika
kommun är positiv till frivilliga överenskommelser, men vill att
arbetsmarknadens parter även deltar i överläggningarna, då sysselsättningsfrågorna
oftast är de helt avgörande. Även AMS berör sysselsättningsfrågorna och
förutsätter att de i vid bemärkelse kommer att behandlas vid överläggningarna.
Enligt
Luleå kommun är förslaget om frivilliga överenskommelser en logisk följd av den
kommunala självstyrelsen och bör kunna bli det instrument som båda parter,
dvs. såväl stat som kommuner, har anledning att kräva för att bringa den
hittillsvarande utvecklingen under fastare kontroll. Den konstruktion, som
utredningen anvisar för dels för-
Bilaga
9 Remissyttrandena 41
arbete, dels förhandling och dels kontroll av
efterlevnaden, kan därför tiUstyrkas. Det är enligt kommunen väsentligt att
ramarna för den kommunala verksamheten fastställs gemensamt av stat och
kommun, dvs. ej av staien ensam.
Jönköpings läns landstingskommun, som förordar
utredningens lösning med frivilliga överenskommelser mellan regeringen och
företrädare för primärkommuner och landsiing, anser att de enskilda kommunerna
dock måste ha reell frihet att inom vissa ramar för verksamheten kunna fatta
beslut och göra avvägningar mellan olika behov av service. Norrbottens läns
landstingskommun understryker att även generella överenskommelser måste ge
utrymme för välmofiverade individuella avvikelser.
Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om sådant samråd som
frivilliga överenskommelser representerar är tillräckligt för att förhindra
att ökade statsbidrag föranleder kommunerna till en utgiftsexpansion som eljest
ej ifrågakommit, men säger att detta undandrar sig kammarrättens bedömning.
Frågan bör enligt kammarrätten bli föremål för ingående uppmärksamhet.
Täby kommun tillstyrker att överläggningar äger rum mellan
kommunförbunden och staten. Överläggningarna får emellertid ej resultera i
överenskommelser om utgiftsåtaganden och utdebiteringssatser, utan de bör i
stället utgöra statens informationskälla vad avser den kommunala sektorns
utveckling. Staten bör på grundval av överläggningarna göra en ensidig
bedömning av erforderliga åtgärder.
Upplands Bro kommun ser problem med den modell utredningen
förordar. Bl. a. finns risk för att den centrala byråkratin, som förslaget med
kontinuerliga överläggningar och rekommendationer förutsätter, också kommer att
leda till ökad byråkratisering av planerings- och budgetarbetet ute i de enskilda
kommunerna. Det ekonomiska läget för flertalet av Sveriges kommuner är så
ansträngt att kommunerna förutsätter att man på de flesta håll redan nu är
Ivungen att noga pröva både pågående och nytillkommande verksamheter. Trycket
är normalt också mycket hårt för att undvika skattehöjningar. Därför tvivlar
man på att centrala riktlinjer i "mer preciserade termer" på något
avgörande sätt ytterUgare kan skärpa denna prövning.
Strängnäs kommun anser att det frivilliga system, som
utredningen förordar och som syftar till begränsningar i den kommunala beskattningen,
redan i sig måste anses utgöra en viss begränsning av den kommunala
handlingsfriheten.
Norrköpings kommun stäUer sig t. v. tveksam fill KEU:s
förslag tiU friviUiga överenskommelser mellan staten och kommunförbunden
beträffande den kommunala sektorns utveckling, eftersom riktlinjerna avses få
generell natur. Det nya skatteutjämningssystemets syfte är bl. a. att utjämna
standardskillnaderna mellan landets kommuner. Efter-
Prop.
1978/79: 95 42
som kommunernas utrymme för volymökning måste begränsas, i
vart fall några år in på 1980-talet, skulle generella riktlinjer för den kommunala
volymutvecklingen motverka syftet med skatteutjämningen och leda till ökad
spännvidd mellan kommunerna i fråga om standard. Kommunen anser det emellertid
tänkbart att förutsättningar för att kommunerna skall kunna följa
överenskommelser mellan kommunförbunden och staten om riktlinjer för den
kommunala verksamhetens volymmässiga utveckling kan komma att föreligga när standardskillnaderna
mellan kommunerna utjämnats. I avvaktan därpå bör enligt kommunens uppfattning
överläggningar i hithörande frågor regelbundet förekomma mellan kommunförbunden
och staten men enbart ha ett informativt syfte.
Kungälvs kommun framhåller att kommunerna även
fortsättningsvis måste få ta ansvaret för en frivillig begränsning av
utdebiteringen. Uppgörelser med staten, vilka träffas över huvudet på de
enskilda kommunerna, är betänkliga om de blir till en del av beslutssystemet
på del sätt som KEU föreslår. Förslagen om överläggningar för att begränsa
eller stoppa kommunala skattehöjningar kan accepteras i lägen då den samhällsekonomiska
balansen är allvarligt störd. Det får anses att vårt land just nu befinner sig
i ett sådant ansträngt läge att den kommunala konsumtionen måste vara mer
återhållsam. Men i en annan situation, då vi har en bättre samhällsekonomisk
balans, skall inte ens frivilliga överenskommelser om begränsningar i den
kommunala självstyrelsen av det slag som KEU föreslår förekomma. Kommunerna
har, enligt kommunen, själva ansvar och omdöme nog för att styra sin ekonomi.
Örebro kommun uttalar att systemet med frivilliga
överenskommelser innebär uppenbara risker för en stark centralisering och ökad
byråkrati. Det försvårar dessutom möjligheterna tiU långsiktig planering i
kommunerna. Nya förutsättningar kan komma att ges efter varje års förhandlingar.
Kommunen anser vidare att även om utredningen förordar ett frivilligt system
byggt på förhandlingar skapar utredningens uttalanden i lagstiftningsfrågan
intryck av att förhandlingar skall föras under hot om lagstiftning.
Gävle kommun anger att man är införstådd med att
överläggningar mellan kommunerna och staten kan vara ändamålsenliga och ge konkreta
resultat i vissa givna krissituationer men att man hyser viss tvekan till att
införa någon form av permanent samrådsförfarande beiräffande den kommunala
verksamheten. Tveksamheten är ännu större till att bedriva överläggningar i
såväl flerårsbudgetskedet som årsbudgetskedet. Genom att bedriva överläggningar
i årsbudgetskedet motverkas enligt kommunen den långa planmässighet man säger
sig vilja eftersiräva.
Kopparbergs läns landstingskommun finner att en temporär
begränsning av volymökningen med de generella medel som KEU förordat och som
använts i rekommendationen från Landstingsförbundet kan ac-
Bilaga
9 Remissyttrandena 43
cepleras. Däremot finner inte landstinget del rimligt atl
generellt använda denna metod för samarbetet mellan kommuner, landsting och
stat om samhällsekonomins utformning. Olikheterna mellan de skilda landstingen
är alltför stora för att en sådan generell metod enskilda år inte skall
innebära orimligheler.
Eskilstuna kommun föredrar lagfäst skattetåk framför
frivUliga överenskommelser. Vilhelmina kommun uttrycker stark tveksamhet mot
såväl skattelak som frivilliga överenskommelser. Kommunen anför vidare att
även de "frivilliga överenskommelserna" ställer de ordinarie demokratiska
beslutsfunktionerna ur spel på ett olyckligt sätt. Om kommunförbundet skulle
ha mandat att träffa starkt bindande överenskommelser för enskilda kommuner
vore det i sanning en begränsning av den kommunala demokratin. Situationen är
således den att vill staten styra kommunerna effektivt innebär detta också en
begränsning i rörelsefriheten. Kommunen beklagar att utredningen inte mer
ingående har analyserat denna aspekt. I nuvarande läge motsätter sig kommunen
båda de modeller som utredningen redovisar.
Överläggningar med enskUda kommuner och landstingskommuner
Drygt tio kommuner och ett tiotal landstingskommuner tar
upp bl. a. frågan om enskUda kommuner och landstingskommuner bör delta i
överläggningarna om den kommunala utvecklingen.
Valdemarsviks kommun framhåller att vid frivilliga
överenskommelser bör kommunernas individuella problem beaktas, dvs.
staten/regeringen får förhandla med varje kommun om begränsningar av utdebiteringen.
Sotenäs kommun anger att överläggningarna måste ta hänsyn till de skillnader
som finns mellan de olika kommunernas utbyggnadsgrad, standard, befolkningssammansättning
m. m.
Härryda kommun anser att valet av generella riktiinjer kan
medföra att regionala och lokala skillnader i serviceutbud etc. konserveras.
Man borde söka lösningar för att komplettera dessa med normer för individuell
behandling bl. a. med hänsyn till de regionalpolitiska mål som det råder bred
enighet om.
Lerums
kommun hävdar att de enskilda kommunerna måsle ha möjlighet att påverka
förhandlingsunderlag och förhandlingar. Hittills har de enskilda kommunerna
inte kunnat följa eller påverka kommunförbundens förhandlingsunderlag eller
förhandlingarna. Systemet förutsätter att kommunförbunden och de enskUda
kommunerna kraftigt ökar sitt informationsutbyte angående den kommunala
ekonomins utveckling. Det kan ske via kommunförbundels länsavdelningar. Sedan
är det frågan om kommunförbunden och de enskUda kommunerna kan tiUföras nödvändiga
resurser för ett ökat informationsutbyte och framtagandet av ett bätire
underlag.
Söderkommunerna i Stockholms län säger atl
överläggningarna måste
Prop.
1978/79: 95 44
baseras på realistiska prognoser och antaganden om den
samhällsekonomiska utvecklingen och kommuiiernas kostnadsutveckling samt på
god kännedom om den faktiska situationen i de enskilda kommunerna. EventueUa
riktiinjer om expansionsutrymme och kommunalskattehöjningar får inte enbart
uttryckas i form av ett generellt genomsnitt för hela kommunsektorn, utan måste
även så långt möjligt differentieras med hänsyn tUl kommunernas individuella
situation och förutsättningar. Detta så att riktiinjema upplevs som rimliga och
rättvisa sett utifrån den enskilda kommunens utgångspunkter, vilket är
nödvändigt med hänsyn till att alla kommuner efter förmåga måste bidra till en
dämpad fiUväxt av kommunsektom.
Ulricehamns kommun anser det vara nödvändigt att
överläggningarna får fasta och permanenia former med förankring icke enbart i
kommunförbundet utan även i de enskilda kommunerna.
Kronobergs läns landstingskommun framhåller vikten av att
förhandlingsordningen byggs upp på sådant sätt att det enskilda landstinget
har möjlighet att delta i överläggningarna och att möjlighet finns till individuella
hänsynstaganden.
Blekinge och Gävleborgs läns landstingskommuner uttalar
att överläggningarna måste få en sådan utformning att de enskilda kommunerna och
landstingen känner delaktighet och medansvar i de träffade överenskommelserna.
Göteborgs och Bohus läns landstingskommun anser det vara synnerligen viktigt
att överenskommelserna får en sådan utformning att det enskUda landstingels
situation beaktas.
Malmöhus läns landstingskommun pekar på att det för
landstingens vidkommande i och för sig kan vara möjligt med förhandlingar
mellan regeringen och varje enskild landstingskommun. Det stora antalet primärkommuner
gör det dock omöjligt att använda samma förhandlingsordning för dessa. Skall
en enhetlig modell väljas måste därför förhandlingsmandat utformas mellan
kommunema och deras förbund. Örebro läns landstingskommun anför liknande
synpunkter.
Enligt Hallands läns landstingskommun är frågan om det
inte bör finnas möjligheter för regeringens företrädare att också direkt
träffa kommunernas representanter. För landstingssektorn kan det ske med ordförandena
i landstingens förvaltningsutskott. Det är nämligen enligt landstinget viktigt
att kontakterna i här berörda viktiga frågor blir så omfattande och
representativa som möjligt. Det är också med hänsyn till demokratiaspekterna
angeläget, att de politiskt ansvariga i regeringen har möjligheter till direkta
kontakter med de politiskt ansvariga i landstingskommunema och
primärkommunerna. Oavsett formerna är det således angeläget understryka att
överläggningar måste kunna ske direkt med kommunernas ansvariga om
överläggningarna skall leda till överenskommelser om den kommunala sektorns
utveckling och finansiering. Skaraborgs läns landstingskommun har motsvarande
synpunkter.
Bilaga 9
Remissyttrandena 45
Älvsborgs
läns landstingskommun framhåller vikten av att överläggningarna inte sker
enbart mellan regeringen och företrädare för kommunförbunden utan att det även
bör finnas vissa möjligheter för regeringens företrädare att direkt träffa
kommunernas ansvariga. Den direkta kontakten underlättar också möjligheterna
att vid överenskommelsernas utformning la hänsyn fill de individuella behov av
expansion som kan finnas inom olika landsting på grund av exempelvis ojämnheter
mellan landstingen i fråga om utbyggnaden av olika verksamheter. Även
Kopparbergs län landstingskommun anser det vara önskvärt att kommuner och
landstingskommuner i ökad utsträckning bereds tUlfälle delta i överväganden om
samhällsekonomin.
Kommunförbundens
roll
Kommunförbundens
roll vid de frivilliga överenskommelserna tas upp av ett tiotal kommuner och en
landstingskommun.
Täby kommun anser inte att
Svenska kommunförbundet är representativt för kommunerna i den meningen att
förbundet kan "avtala" om utgifter och deras finansiering. Vore så
fallet anser kommunen att den kommunala demokratin är satt ur spel lika mycket
som ett eventuellt skatlestoppbeslut skulle göra. Den grundläggande frågan om
den kommunala självstyrelsen behandlas enligt kommunen på ett mycket märkligt
sätt. Att direkt från staten besluta om skattestopp eller skattetak anses vara
ett ingrepp i självstyrelsen. Att skapa ett system med s. k. frivilliga
överenskommelser via tredje part, vilkas syfte är att tvinga kommunerna att
inordna sig i samhällsekonomin, är inget ingrepp i självstyrelsen.
Upplands
Bro kommun menar att skall överläggningarna bli effektiva förutsätter det att
kommunförbundets makt i förhållande till de enskilda kommunerna i praktiken
kommer att förstärkas. Stor uppmärksamhet måste enligt kommunen ägnas åt det
intrång den föreslagna samordningen innebär för den kommunala självstyrelsen.
Strängnäs
kommun anser att en problematik, som ej är tillräckligt klarlagd, är
kommunförbundens roll i dessa frivilliga överenskommelser. Genom en ökad
formalisering, genom särskild arbetsgrupp m. m. och genom ökad precisering i
överenskommelserna, via riktlinjer och utdebiteringsramar, fattar man beslut
över den enskilda kommunen. Frågan är genom vilket system dessa beslut skall
förankras. Något system finns ju ej i dag. Kommunförbunden är intresseorgan för
kommunerna och ej kommunalförbund enligt kommunen.
Mjölby
kommun uttalar att de båda kommunförbundens inflytande över de enskilda
kommunema starkt kommer att öka.
Göteborgs
kommun pekar på att kommunförbunden inte är organiserade för att föra den typ
av förhandlingar som föreslås. Kommunförbunden kan enligt kommunen närmast
karaktäriseras som kommuner-
Prop. 1978/79: 95 46
nas intresseorganisationer. De har ej ställningen som
kommunerna överordnade organisationer. De kan därmed ej lämna kommunerna
direktiv i fråga om maximering av skattesatser c. d. Det finns däremot én-uppenbar
risk för att den föreslagna förhandlingsordningen kan leda till en tungrodd
budgetprocess med en ökad byråkratisering.
Härryda
kommun framhåller atl Svenska kommunförbundets delvis nya roll bör föranleda
diskussioner mellan kommunerna om eventuella förändringar och förstärkningar av
förbundets nuvarande organisation. Lerums kommun uttalar att det är viktigt att
rollfördelningen mellan å ena sidan Svenska kommunförbundet och å andra sidan
de enskilda kommunerna klarläggs.
Gävle
kommun anför att vid bedömningen av utredningens förslag till samråd mellan
stat och kommunförbund måste man också vara medveten om kommunförbundens
nuvarande roll som frivilliga sammanslutningar med uppgift att verka som
service- och intresseorganisationer åt kommunerna. Om inte den kommunala
självstyrelsen allvarligt skall begränsas, kan inte kommunförbunden tUlåtas
träffa bindande överenskommelser för kommunernas räkning rörande kommunal
verksamhet och kommunal utdebitering. Beslutanderätten i dessa frågor måste
ödelat tillkomma kommunfullmäktige. Kommunmedlemmarna måste kunna utkräva
politiskt ansvar av de personer som anförtrotts beslutanderätten i kommunala
frågor. Sådant ansvar torde inte, menar kommunen, kunna utkrävas av
kommunförbundens medlemmar i en eventuell samrådsgrupp.
Enligt Örnsköldsviks kommun är kommunförbunden de
självklara samordningsorganen, då varje enskUd kommun resp. landstingskommun av
praktiska skäl inle kan träffa uppgörelse med statsmakterna.
Luleå
kommun uttalar att Svenska kommunförbundets roll som företrädare för landets
kommuner och förhandlingspart måhända bör ägnas uppmärksamhet. I sammanhanget
erinras om den fullmakldiskussion som utredningen för, dvs. att landets
kommuner lämnar fullmakt för kommunförbundet att förhandla och träffa
överenskommelse på kommunernas vägnar. Ett sådant fullmaktförhållande skulle
måhända förbättra förutsättningama för efterlevnad av träffade
överenskommelser. Kommunernas ansvar härvidlag kommer alt sättas på prov. Det
finns enligt kommunen ej anledning betvivla att kommunernas ansvar kommer att
motsvara även högt ställda förväntningar.
Älvsborgs läns landstingskommun säger att det finns stora
risker att kommunförbunden kommer att förlora sin karaktär av serviceorgan för
landsting och kommuner och framstå som något slag av överkommuner.
Överenskommelser om utvecklingen i ett längre perspektiv
Den ekonomiska flerårsplaneringens betydelse för de
långsiktiga övervägandena och liknande berörs av bl. a.. Landstingsförbundet,
tre länsstyrelser, sju kommuner och fem landstingskommuner.
Bilaga
9 Remissyttrandena 47
EnUgt Landstingsförbundet bör utgångspunkten vid de
"långsiktiga" överläggningarna vara långtidsutredningarnas
bedömningar av resursutrymme och kommunernas och landstingens flerårsplaner
för den kommunala verksamhetens inriktning.
Länsstyrelsen
i Jönköpings län vill särskilt framhålla betydelsen av att den långsiktiga
ekonomiska planeringen får stor tyngd i de diskussioner om den kommunala
ekonomin som avses bli förda på central och regional nivå. Den information som
finns i kommunernas långlidsplaner (KELP) utnyttjas i vissa fall också inom den
statliga regionala samhällsplaneringen. Länsstyrelsen har kunnat konstatera
att KELP successivt har förbättrats under senare år men att det fortfarande
finns många bristfälligheter i vissa budgetar, exempelvis i fråga om
realistiska befolkningsprognoser som i sin tur är styrande för bl. a.
skattekrafts- och nettokostnadsberäkningar. Länsstyrelsen i Blekinge län anför
liknande synpunkter.
Kopparbergs läns landstingskommun framhåller att del enskilda
landstinget i sammanhanget måste ha en klar bild av de samhällsekonomiska
förutsättningarna såväl på kort sikt som i det tidsperspektiv långtidsutredningarna
använder. Det är därför önskvärt att informationen om bedömningama i
långtidsutredningarna utformas på ett sådant sätt, att det kan ges mera direkt
tillämpning på förhållandena i kommuners och landstings femårsplanering.
Norrbottens läns landstingskommun anser alt meningsfulla
långsiktiga överenskommelser måste baseras på noggrant genomarbetade och förankrade
långtidsplaner hos såväl staten som kommunerna.
Överenskommelser om volymutveckling m. m.
Diskussion om prioriteringar i anslutning till den
kommunala volymutvecklingen förs av de båda kommunförbunden, en länsstyrelse
och tre kommuner.
Överenskommelserna mellan regeringen och företrädare för
kommunerna bör enligt Svenska kommunförbundet inte enbart ges karaktären av
"skatlestoppsöverenskommelser" utan de bör även innefatta en redovisning
av i vilken utsträckning kommunerna förväntas medverka till att förverkliga
ambitionerna inom t. ex. sysselsättningspolitiken, den sociala omsorgen och
sjukvården. Härigenom skulle överenskommelsen vid varje tidpunkt kunna
innehålla en samlad redovisning av verksamhetens utbyggnad samtidigt som man
beaktar de kommunfinansiella konsekvenserna av gjorda prioriteringar.
Landstingsförbundet uttalar att inom de ramangivelser och
generella riktlinjer som ges i de frivilliga överenskommelserna måste kommuner
och landsting ha frihet alt göra erforderliga avvägningar för att tillgodose
medborgarnas behov av service. Vid de "långsiktiga" överläggningarna
bör enligt förbundet övergripande bedömningar göras av den
Prop.
1978/79: 95 48
kommunala sektorns behov i förhållande till andra
sektorers. Hänsyn bör också tas till kommunernas insatser för sysselsättning,
regionalpolitik m. m.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län konstaterar att vad gäller
driftkostnadsutvecklingen i kommunema är statsmakternas styrmöjligheter begränsade.
Det bör ankomma på regeringen att i samråd med kommunförbunden ange riktlinjer
härför. I riktlinjerna skall, liksom hittiUs, ingå uttalanden om vilka sektorer
som bör prioriteras.
Avesta kommun uttalar att därest överenskommelserna får en
inriktning likt den som träffades under år 1977, vari bl. a. barnomsorg och
äldreservice utgjorde prioriterade verksamhetsområden med expansionsmöjligheter,
det även åligger regeringen och andra centrala myndigheter att följa denna och
inte däratöver ålägga kommunema ytterligare uppgifter inom andra, i så fall
"oprioriterade" områden, utan att ytterligare resurser tillförsäkras
kommunerna.
Östersunds kommun säger att de frivilliga
överenskommelsema främst bör utformas så att de anger riktlinjer för den
volymmässiga utvecklingen och då främst ökningstakten inom verksamheten
(driftbudgeten).
Enligt Övertomeå kommun får de framtida överenskommelserna
inte enbart låsas till inkomstsidan och en skattestoppsöverenskommelse utan
även behandla i vilken takt utbyggnaden inom olika områden skall ske, liksom
även kostnadsfördelningen mellan stat och kommun avseende nya uppgifter som
åläggs eller avses åläggas kommunema inför varje överenskommelse.
Överenskommelser om ramar för skatteuttaget
Frågan om de frivUliga överenskommelserna bör innefatta
ramar för skatteuttaget berörs av tre kommuner, fyra landstingskommuner och
Föreningen Sveriges Kommunalekonomer.
Norrköpings kommun avvisar KEU:s resonemang om centrala
riktlinjer beträffande ramar för det kommunala skatteuttaget. Hammarö kommun
framhåller att överläggningarna inte får leda till att den kommunala
självstyrelsen inskränks genom införande av skattetak eller dylikt.
Östersunds kommun anser att det bör finnas ett visst
spelrum för förändringar i utdebiteringen. Det finns flera skäl till att ändra
på skatteuttaget utan att det i och för sig innebär volymökningar; fonderingar
kan vara nödvändiga för att stärka likviditeten och snabba förändringar i investeringama
kan behövas bl. a. av sysselsättningsskäl. En alltför hård låsning till
utdebiteringen har också den effekten att det åtminstone på kort sikt är
möjligt att ha en relativt stor verksamhetsökning utan motsvarande höjning av
skatten genom fonddispositioner och förskjutningar mellan drift- och
kapfialbudgeten.
Bilaga
9 Remissyttrandena 49
Kronobergs läns landstingskommun framhåller att det inte
synes föreligga behov av att överenskommelserna även skaU innefatta ramar för
det kommunala skatteuttaget.
Kalmar
läns landstingskommun uttalar att överenskommelserna inte bör avse
utdebitering. Väljs utdebiteringen som instrument för att begränsa expansionen
kan kommuner, som i hög grad skattefinansierar sina investeringar genom en
omläggning av sin finansieringspolitik mot ökad upplåning, på kort sikt skapa
utrymme för en expansion som senare när de lånefinansierade anläggningarna
skall tas i drift visar sig inte kunna inrymmas inom rekommenderad
utdebiteringsnivå.
Blekinge läns landsiingskommun anser att en
överenskommelse om oförmodade regleringar av det kommunala skatteuttaget bör
undvikas då de för det enskUda landstinget medför antingen drastiska nedskärningar
jämfört med fastiagda planer eller tvära omsvängningar i dess finansieringspolitik,
åtgärder vilka rimligen ej åsyftas med regleringen i fråga. Norrbottens läns
landstingskommun tvivlar på ändamålsenligheten i årliga överenskommelser om
utdebiteringens storlek.
Föreningen Sveriges Kommunalekonomer rekommenderar inte
centrala riktlinjer beträffande ramar för det kommunala skatteuttaget, eftersom
sådana ramar blir rättvisa först i ett läge då de ekonomiska förutsättningarna
utjämnats mellan kommunerna.
Förhandlingsschemat
Ett tiotal remissinstanser berör särskilt det av
utredningen skisserade förhandlingsschemat för de föreslagna överläggningarna
mellan regeringen och kommunförbunden.
Svenska kommunförbundet anser att förhandlingsschemat kan
tjäna som underlag för hur överläggningarna kan inplaceras tidsmässigt under en
flerårsperiod. Landstingsförbundet uttalar att utredningens tidsschema kan
ligga till grund för förhandlingsarbetet. Det bör enligt förbundet vara
möjligt att anpassa landstingens planering och den nödvändiga
statistikinsamlingen så att del passar de angivna tidpunkterna.
Kungälvs
kommun menar att det av KEU 76 föreslagna tidsschemat förrycker det tidschema
som gäller för Kungälvs kommun och många andra kommuner. Kommunen tUlstyrker
inte en ordning som ger sämre kommunal planering och sämre kvalitet på
budgeten. Filipstads och Hagfors kommuner framhåller också att överläggningarna
inte får läggas upp så att kommunernas planerings- och budgetarbete försvåras.
Växjö kommun anser att överläggningarna bör avslutas redan i februari för att
kunna beaktas i kommunernas budgetanvisningar samt att
kon-troUstationsförhandlingarna i augusti inte i någon siörre ulsiräckning kan
påverka budgetarbetet.
Malmöhus och Örebro läns landstingskommuner är posiliva
till det skisserade förhandlingsschemat, medan Kristianstads, Hallands och Ska-
26 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 9
Prop.
1978/79: 95 50
raborgs
läns landstingskommuer uttalar viss tveksamhet inför KEU:s tidsschema för
förhandlingarna och anser att det måste bli föremål för ytterligare
överväganden.
Efterlevnad
och sanktioner
Förhållandet
att de frivUliga överenskommelserna inte är bindande för enskilda kommuner och
landstingskommuner tas upp av sju kommuner och en landstingskommun.
Lidingö
kommun konstaterar att de av utredningen föreslagna frivilliga
överenskommelsema mellan statsmakterna och kommunförbunden lider av svagheten
att inte vara formellt bindande för någon enskild kommun. Såsom uttryck för en
gemensam uppfattning hos regeringen och kommunförbunden bör sådana
överenskommelser emellertid kunna utgöra vägledning av stor betydelse för
handlandet i kommunerna.
Kinda
kommun anser alt någon form av statligt engagemang borde ingå för att följa upp
att central överenskommelse efterlevs. Beträffande överenskommelser typ de
mellan Svenska kommunförbundet och regeringen anser Valdemarsviks kommun att
dessa ovillkorligt måste efterlevas av landets kommuner om eventuell lagstiftning
om skattetak skall kunna undvikas.
Med
bibehållande av den kommunala självstyrelsen är det enligt Västerås kommun
tveksamt om överenskommelser, där den ena parten representeras korporativt,
alltid kommer att anses som moraliskt förpliktande för en enskild kommun. I
synnerhet gäller detta i en miljö där många kombinationer av polifiska
ideologier kan tänkas vid dels partsammansättning av representanter vid
förhandlingarna i fråga, dels då det gäller förhandlingsparterna å ena sidan,
den enskilda primärkommunen eller landstinget å den andra. Västerås kommun
anser emellertid att formerna för överenskommelser enligt förslaget är värda
att prövas.
Landstingskommuner
eller kommuner, som avviker från de överenskomna ramama, skulle enligt
utredningen kunna tänkas få lämna utförlig motivering fill avvikelser och
redovisa den budgeterade volymmässiga utgiftsexpansionen. Detta blir enligt
Ålvsborgs läns landstingskommun en svår balansgång mellan å ena sidan statens
övergripande ansvar för samhällsekonomin och å andra sidan den kommunala självstyrelsen.
Länsstyrelsen
i Uppsala län, Enköpings och Arvika kommuner samt Östergötlands läns
landstingskommun säger i sina yttranden nej till eventuella sanktioner mot
enskUda kommuner och landstingskommuner som inte kan håUa sig inom överenskomna
ramar. Östergötlands läns landstingskommun anser att några nya statliga
kontrollmedel inte är nödvändiga. De kommunala förtroendemännen är nämligen
väl medvetna om den ekonomiska verkligheten och de är beredda att också ta sitt
ansvar. Nya statiiga kontrollmedel skulle enligt landstingets mening därför
inte
Bilaga
9 Remissyttrandena 51
ha önskvärd effekt utan snarare leda till ökad
administration och byråkrati. Justitiekanslem (JK) framhåller att frågan om
sanktioner mot kommuner över huvud taget lorde vara föga klarlagd.
Möjlighet till extra skatteutjämningsbidrag i vissa fall
Tolv kommuner och fem landstingskommuner berör frågan om
möjlighet fill extra skatteutjämningsbidrag för ett begränsat antal kommuner
som kan ha svårt att hålla sig inom överenskomna ramar i fråga om
skatteuttaget.
Söderkommunerna i Stockholms län säger i ett gemensamt
yttrande att även om eventuella riktlinjer om det kommunala skatteuttaget differentieras
torde ändock en del kommuner inte ha möjlighet att kunna hålla sig helt inom
angivna ramar. KEU har uppmärksammat detta förhållande och ser det som
naturligt att dessa kommuner ansöker om exlra skatteutjämningsbidrag. De sex
kommunerna har inga erinringar mot detta förslag, men pekar på att totalramen
för extra bidrag då bör ökas kraftigt. Dessutom framhålls att om
överläggningarna meUan regeringen och kommunförbunden skulle resultera i att
någon annan form av särskUd kompensation skall utgå till kommunerna, bör denna
kompensation fördelas med beaktande av den faktiska behovssituationen i
kommunerna.
Enköpings kommun tUlstyrker KEU:s förslag om möjlighet
till extra skatteutjämningsbidrag. Mölndals kommun förutsätter atl
möjligheterna att erhålla extra skatleutjämningsbidrag utökas och då framför
allt för de kommuner som även i fortsättningen kommer att ligga utanför skatteutjämningssystemet
om KEU:s förslag genomförs. Ansökan om extra skatteutjämningsbidrag skall
inlämnas den 31 mars året före budgetårel. Detta innebär således att ansökan
får grunda sig på de faktorer som redovisas i flerårsbudgeten.
Enligt Umeå kommun måste man utgå ifrån att en
framställning om extra skatteutjämningsbidrag oftast måste vara grundad på
starka skäl. Det är därför en viktig fråga hur framställningarna om extra
skatteutjämningsbidrag behandlas. Regeringen bör ha ett särskilt intresse av
att ta del av de problem som belyses i ansökningarna. Efiersom det troligen rör
sig om varierande problem hos starkt expanderande eller starkt befolkningsminskande
kommuner bör schablonbedömningar undvikas.
Strängnäs kommun anser att detta med att kommunerna först
skulle söka extra skatteutjämningsbidrag innan man beslutar om skattehöjningar
utöver överenskomna ramar faller på sin egen orimlighet. Ett sådant system är
i praktiken omöjligt. Om den politiska processen på det kommunala planet skall
vara möjlig måste olika utdebiteringsnivåer finnas med i diskuterade
budgetalternativ. Kommunen skulle då i förväg ansöka om att få använda si eller
så många utdebileringsalternativ. Ett sådant förfaringssätt är ej rimligt.
Prop. 1978/79: 95 52
Göteborgs
kommun framhåller följande. Om staten, genom skatteutjämningsnämnden, tar på
sig en prövning av enskilda kommuners utveckling slår man in på en väg där man
urholkar principen om att kommunerna skall ta ansvaret för sin verksamhet.
Troligen kan de flesta kommuner finna någon punkt i t. ex.
skatteutjämningssystemets konstruktion som drabbat "orättvist". Om
då dessa kommuner i sin planering förutsätter att man kommer att få täckning
från staten genom extra skatteutjämningsbidrag kan systemet snabbt bli mycket
svårhanterligt och dessutom leda till att "efterlevnadsmoralen"
försämras.
Gävle
kommun ifrågasätter om inte den skisserade lösningen innebär att den s. k.
skatteutjämningsnämnden blir ett överprövningsorgan för kommunalskattehöjningar
och avstyrker den skisserade lösningen.
Kristianstads,
Hallands och Skaraborgs läns landstingskommuner pekar på det förhållandet att
eftersom KEU inte synes ha förutsatt alt landstingskommunerna skall kunna få
extra skatleutjämningsbidrag borde KEU klart uttalat om förslaget omfattar
eller inte omfattar landstingen. Älvsborgs läns landstingskommun anför
liknande synpunkier.
Göteborgs
och Bohus läns landstingskommun uttalar att förslaget med frivilliga
överenskommelser är bättre än ett system med skattetak. Skillnaden torde dock i
praktiken inte komma alt bli särskilt stor för det enskilda landstinget,
eftersom ett frångående av en överenskommelse endast kan ske sedan regeringen
prövat frågan om särskilt skatteutjämningsbidrag. Med all säkerhet kommer ett
frångående av en överenskommelse att i ett sådant läge bli av liten
omfattning. Överenskommelser kommer i vissa fall att avse utrymmet för den
reella expansionen uttryckt i olika volymtal. Det förefaller enligt landstinget
tveksamt hur utredningen tänkt sig på vad sätt ett frångående av en sådan överenskommelse
skulle kunna knytas till frågan om extra skatteutjämningsbidrag.
Samspelet
mellan rikspolitik och kommunalpolitik
Partiernas
ansvar när det gäUer samspelet mellan riks- och kommunalpolitik tas upp av
några remissinstanser.
Svenska
kommunförbundet uttalar att när det gäller frågan om de frivilliga
överenskommelsernas efterlevnad måste de politiska partierna påta sig ett
betydande ansvar. Landstingsförbundet framhåller att en ökad förståelse och
utvidgade kontakter mellan rikspolitiker och de politiskt ansvariga på
regional och lokal nivå är nödvändiga för att de gemensamma målsättningarna
och prioriteringarna i en överenskommelse skall kunna förverkligas.
Västemorrlands
läns landstingskommun uttalar att en fråga som inte belysts av utredningen är
partiorganisationernas roll för den kommunala självstyrelsen och den ekonomiska
utvecklingen. Ett stort ansvar måste enligt landstingets mening ligga på
partiorganisationerna för att föra ut
Bilaga 9
Remissyttrandena 53
information
till kommun- och länsinvånarna om det ekonomiska utrymmet för den kommunala
verksamheten.
Särskild
arbetsgrupp
KEU
76 föreslår att en särskild arbetsgrupp med experter från staten och
kommunförbunden inrättas för att bl. a. löpande följa den kommunalekonomiska
utvecklingen och att vara beredningsorgan inför de återkommande
överläggningarna mellan regeringen och kommunförbunden. Detta förslag
tillstyrks av Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska
länsavdelningar, SCB, RRV, planverket, länsstyrelsen i Värmlands län, nio
kommuner, Östergötlands läns landstingskommun och kds. Två kommuner ställer
sig tveksamma till förslaget och en kommun avstyrker.
Enligt
Svenska kommunförbundet bör ett fastare samarbete mellan kommunförbunden och
berörda statliga departement kunna eliminera de brister som nu föreligger i
fråga om förhandlingsunderlaget.
Landstingsförbundet
biträder förslaget och anser att problem med statistikunderlag bör närmare
analyseras av en särskild arbetsgrupp med företrädare från staten, kommuner och
landsting med uppdrag att ta fram underlag och utgöra beredningsorgan för
förhandlingsöverenskommelserna.
SCB
anser att det givetvis är av stor betydelse att det statistiska underlag som
den särskilda arbetsgruppen behöver för sina ställningstaganden kommer fram
vid rätt tidpunkt samt att det har rätl innehåll och har sådan kvalitet att det
utgör ett rättvisande underlag för de beslut som arbelsgruppen skall fatta. SCB
förutsätter att diskussionen av hithörande frågor kommer att ske genom ett
samarbete i fast organiserad form mellan arbetsgruppen och
statistikframställarna. Den statistik som är relevant i detta sammanhang
utarbetas f. n. främst av SCB och de båda kommunförbunden. Rollfördelningen
mellan SCB och dessa förbund rörande statistikframställningen synes dock f. n.
vara något oklar och behöver därför preciseras. Detta bör enligt SCB:s mening
ske genom överenskommelse mellan statistikproducenterna, lämpligen inom den
föreslagna arbetsgruppens ram.
Det
påpekas även att samarbete redan förekommer i statistiska frågor mellan SCB och
kommunala samt regionala statistikanvändare i gemensamma samarbetsorgan. Inom
SCB har för ändamålet bildats ett regio-nalstatistiskt kansli. Genom detta har
verket kunnat utvidga sin behovskartläggning och därmed förbättrat
förutsättningarna för en anpassning av sin statistikproduktion till den
kommunala och regionala planeringens behov. SCB har således en beredskap för
att i detta sammanhang bidra till att relevant statistik kan tillhandahållas
för den föreslagna särskilda arbetsgruppens verksamhet. Det framhålls att SCB
redan nu gör fastprisberäkningar för en stor del av kommunernas utgifter.
Prop.
1978/79: 95 54
ibland
på ganska detaljerad nivå. I kvaliletshöjande syfte skulle vissa av de
beräkningsmodeller som använts i detta sammanhang eventuellt kunna användas för
beräkning av volymförändringar i enskilda kommuner i stället för nu utnyttjade
mera allmänna mått av typen konsumentprisindex eller antal tjänster. Även
förutsättningarna för detta kan enligt SCB:s mening lämpligen diskuteras och
utredas inom ramen för arbetsgruppens verksamhet.
RRV
som tillstyrker att en särskUd arbetsgrupp bUdas, anser att det är nödvändigt
att kommunerna t. ex. i samband med KELP-redovis-ningen översätter
utgiftsökningen till nationalräkenskapemas termer om överenskommelserna skall
få en reell innebörd för de enskilda kommunerna. Den föreslagna arbetsgruppen
bör ge anvisningar om hur denna översättning skall göras.
Vidare
är det enligt RRV:s mening väsentligt att de överenskommelser som träffas
mellan regeringen och kommunförbundet inte endast får karaktären av ett
finansiellt accepterande av en konstaterad kostnadsutveckling. Denna
kostnadsutveckling måste också kunna granskas kritiskt och konkreta råd om
effektivisering och besparing kunna lämnas i lämpliga former. Här föreligger
enligt RRV:s mening ett behov av att i belysande syfte kunna utföra riktade
utvärderingar av kommunal verksamhet. Sådana utvärderingar ligger i huvudsak
utanför RRV:s kompetensområde. EnUgt RRV:s uppfattning bör den föreslagna
arbetsgruppen också få denna uppgift och permanent eller tillfälligt
förses med kansliresurser eller medel för att beställa sådana utvärderingar.
RRV vill också hänvisa till att behovet av utvärdering av offentlig verksamhet
utöver revision av statlig och statsunderstödd verksamhet genom RRV är
under diskussion i förvaltningsutredningen.
Sundbybergs
kommun godtar de frivilliga överläggningarna som en redan prövad form men
ställer sig tveksam till att utveckla dessa till särskild institution med
expertorgan. Parterna har sådan expertis tillgänglig och synes icke behöva
någon speciell överprövning. Även Vingåkers kommun ställer sig tveksam tUl den
arbetsgrapp som KEU skisserat och undrar vilka befogenheter arbetsgruppen skall
ha och hur sammansättningen inom gruppen skall vara. Risken är att kommunerna
begåvas med en ny myndighet någonstans halvvägs under eller över kommunförbundet.
Kungälvs
kommun framhåller att Svenska kommunförbundet är kommunernas sammanslutning med
uppgift att bevaka deras intressen. Härvid uppkommer ett partsförhållande tUl
andra samhälleliga organ och till organisationer av olika slag. Förslaget om
alt utse en expertgrupp med företrädare för staten och kommunförbundet, vilken
bl. a. skall vara beredningsorgan inför de återkommande överläggningarna med
regeringen, anser man upplösa det naturliga partsförhållandet. I förslaget
ligger också risker för en tjänstemannastyrning av det politiska
Bilaga
9 Remissyttrandena 55
område som kommunernas investeringar, konsumtion och
utdebiteringar utgör. Kungälvs kommun avstyrker därför att den föreslagna expertgruppen
inrättas. I stället får varje part ställa upp med sina förtroendevalda och
experter vid de återkommande överläggningarna.
Ökade resurser i regeringskansliet för uppföljning av den
kommunalekonomiska utvecklingen önskas av Kristianstads, Hallands och Skaraborgs
läns landstingskommuner som härvid utgår från att KEU:s propå om att
länsstyrelsen resp. landstinget i förhållande till kommunerna skulle ha något
slags tillsynsfunktion avseende de kommunala budgetarna och räkenskaperna inte
på något sätt aklualiseras.
Samordning av års- och flerårsbudget
Samordning av års- och flerårsbudget tidsmässigt för att
förbättra förhandlingsunderlaget under första kvartalet varje år ställer sig
Svenska kommunförbundet, fyra kommuner och tre landsfingskommuner i huvudsak
positiva till. Avvisande hållning intas av fem kommuner och sju
landstingskommuner.
Svenska kommunförbundet anser att för överläggningarna
under våren kommer förhandlingsunderlaget att vara bristfälligt. Det underlag
som finns är i huvudsak KELP-uppgifterna och de är ett år gamla och
verksamhetsförändringar har skett sedan uppgiftema lämnades. Men det innebär
enligt förbundets mening också problem för många kommuner särskilt för de
mindre att förändra planeringsgången så att arbetet med årsbudget och
flerårsplanering samordnas. Osäkerheten i materialet blir emellertid mindre vid
de överläggningar som förutsätts äga rum på hösten. Det är därför främst för
det korta perspektivet som överläggningama grundas på ett bristfälligt
underlag. Efterhand kan det därför enligt förbundet finnas anledning att
överväga ändring i nuvarande planeringsrutiner.
Kristianstads kommun konstaterar, att det erfordras en
ökad enhetlighet i fråga om kommunala budgeteringsprinciper. Vidare erfordras
en samordning av tidsplanerna för kommunernas ekonomiska planering. Kommunen
konstaterar vidare att det kan bli nödvändigt att kommunerna till följd av
KEU:s förslag förstärker sina planeringsresurser för att kunna lämna
erforderlig information. Ur dessa synpunkter vore det värdefullt att sedan
samrådsmodellen börjat tillämpas, ovannämnda praktiska frågor snarast erhöll
sin lösning.
Bengtsfors kommim uttalar att en sammanföring av flerårs-
och årsbudgetfrågorna är att föredra bl. a. med tanke på att man i annat fall
ofta får diskutera samma frågor vid två olika tidpunkter. Kommunerna har också
svårigheter att få fram erforderliga KELP-uppgifter till den 1 aprU eftersom
kommunernas ekonomiavdelningar vid denna tidpunkt som regel är hårt belastade
med övriga arbetsuppgifter som bokslut, statistik m. m.
Prop. 1978/79: 95 56
Jönköpings
läns landstingskommun delar utredningens uppfattning beträffande fördelarna med
en samtidig behandling av ettårs- och flerårsbudget, men bortser ändå inte
från risken att det korta perspektivet kommer i förgrunden och det långsiktiga
i skymundan. Även Örebro läns landstingskommun tillstyrker att flerårsplanen
och årsbudgeten skall behandlas parallellt och anger att denna budgeterings-
och planerings-modell sedan några år tillbaka tillämpas inom Örebro läns landsting
och har visat sig fungera väl. Också Kronobergs läns landstingskommun ställer
sig positiv till att års- och flerårsbudgeten behandlas under hösten.
Strängnäs
kommun kan ej acceptera att statsmakternas behov av bättre förhandlingsunderlag
skall styra när och hur kommunerna gör upp de ekonomiska planema. Det måsle
vara en i allra högsta grad lokal angelägenhet. Detta har också
kommunförbunden hävdat i de planeringsmodeller som framlagts 19751978.
Göteborgs
kommun understryker att tiden för diskussioner om den långsiktiga ekonomiska
planeringen blir knapp vid en process där långtidsbudgeten fastställs
samtidigt som beslut fattas om årsbudgeten. Hänsyn till den statliga
förhandlingsordningen får inte dominera vid utformning av planeringsprocessen.
Kommunalpolitikernas behov av rådrum är viktigt att beakta. Göteborgs kommun
fillämpade under några år den föreslagna modellen, men har de två sista åren
återgått till "tvåstegsmo-dellen" just för att det långsiktiga
perspektivet inte fick tillräckligt utrymme.
Kungälvs
kommun anger att KEU:s egen modell med mycket sena riktlinjer, vilka senare
skulle omprövas och en hopkoppling av ettårs-och femårsbudgeten skulle tvinga
kommunerna att utföra ett mycket hafsigt budgetarbete. Därmed blir inte
budgetarna de planeringsinstrument de skall vara. Även i ett läge då
budgetarbetet med ettårsbudgeten kan genomföras enligt Kungälvs kommuns
tidsschema har man funnit uppenbara nackdelar med att bedriva ettårsplaneringen
och femårspla-neringen samtidigt. Kommunen har prövat detta och kommit tUl det
resultatet att arbetsmängden för budgetberedningen under en kort tidsperiod
blev alldeles för stor. Eftersom ettårsbudgeten är anslagsbeviljande och
utdebiteringsgrundande kom helt naturligt det största inlresset att ägnas åt
denna. De viktiga, långsiktiga frågoma kom i kläm.
Lysekils
kommun anför att det finns ett antal skäl av både praktisk och teoretisk natur
som talar mot samordning av ettårs- och flerårsbudgetarbete och framhåller att
bristande personalresurser i en liten kommun kan vara ett så besvärande
praktiskt hinder att denna samordning försvåras.
Gävle
kommun motsätter sig bestämt utredningens förslag att fastställa årsbudget och
ekonomisk långtidsplan samfidigt. Långsiktigheten skulle därmed gå förlorad
eftersom detaljproblem på låg nivå i årsbud-
Bilaga
9 Remissyttrandena 57
geten skulle blandas med stora strategiska problem i
långtidsbudgeten vid ett och samma tillfälle. Politikerna måste få nödvändig
tid för att reagera mellan de övergripande besluten i långtidsplanen och de tekniska
uppföljningsbesluten i årsbudgeten. Systemet skulle också medföra en tung och
koncentrerad administrativ belastning som inte kan accepteras.
Även Södermanlands läns landstingskommun är kritisk mot
ett budgeteringssystem där ettårs- och flerårsbudget samordnas och föreslår
atl förhandlingssystemet får en slutlig utformning som medger behandling av
ettårs- resp. flerårsbudget vid skilda tillfällen på året. Detta för att
flerårsbudgeten även fortsättningsvis skaU kunna styra ettårsbudgeten. Vidare
anser landstinget alt både ettårs- och flerårsbudgeten får större
genomslagskraft var för sig vid skilda behandlingstillfäUen på året. Det är
också av vikt att förhandlingarna sker i så god tid att en rimlig bedömning av
läget kan ske inför budget- resp. planarbetel.
Östergötlands läns landstingskommun delar inle heller
utredningens uppfattning att underlaget för överläggningarna skulle förbättras
om långtidsbudgeten och årsbudgeten fastställs samtidigt. Tyngdpunkten bör
förskjutas mot flerårsbudgeten och den långsiktiga perspektivplanen. Enligt
landstingets mening är det stor risk för att intresset koncentreras till
årsbudgeten om behandlingen sker samtidigt. Kristianstads, Hallands och
Skaraborgs läns landstingskommuner motsätter sig också en samordning och
framhåller att den regionala och lokala självstyrelsen inte får underkastas
restriktioner bara för att regeringen och kommunförbunden skall ha ett
förbättrat förhandlingsunderlag.
Malmöhus läns landstingskommun avstyrker förslaget om
samordning mellan års- och flerårsbudget och anger följande skäl härför. Om
års-och flerårsbudgeten skall behandlas samtidigt blir tiden knapp för diskussion
av den långsiktiga ekonomiska planeringen. Landstinget framhåller att en
grundläggande förutsättning för att få bättre förhandlingsunderlag är en väl
fungerande planeringsprocess som innehåller dels en reell politisk beredning
och dels en anpassning tUl landstingets organisation och ansvarsfördelning.
Om flerårsplanen behandlas skild från årsbudgeten under
våren kommer debatten att på ett naturiigi sätt fokuseras till de långsiktiga
bedömningarna av verksamheternas inriktning och omfattning. Förutsättningar
föreligger vidare för att denna debatt kan hinna påverka innehåUet och
omfattningen av kommande årsbudget. Inom Malmöhus läns landstingskommun har
direktionerna och nämnderna en viktig roll i beredningen av flerårsplanen. Stor
betydelse har också klinikernas och övriga basenheters medverkan genom
driftplaneringen. Med den av KEU 76 förordade förändringen av
planeringsprocessen skulle denna medverkan omöjliggöras på grund av tidsmässiga
kollisioner.
Årsbudgeten fastställes av landstinget under slutet av
november må-
Prop. 1978/79: 95 58
nad.
Behandlas flerårsplanen vid samma tillfälle skulle LKELP-uppgif-terna kunna
infordras tidigast i mitten av december. Med nuvarande rutin behöyer
landstingsförbundet 23 månader för sammanställning och analys av det insamlade
materialet. Någon nämnvärd förkortning av denna tid är föga realistisk. Detta
arbete skulle således vara färdigt kring månadsskiftet februari/mars. Först
därefter skulle överläggningarna med regeringen kunna påbörjas. Målsättningen
att överläggningarna skall vara avslutade före mars månads utgång torde vara
svår att uppfylla. Malmöhus läns landstingskommun anser att flerårsplanens behandUng
under våren är förenlig med kravet på ett aktuellt förhandlingsunderlag. En
uppdatering av flerårsplanen och avstämning mot årsbudgeten bör under alla
omständigheter ingå i beredningen av årsbudgeten. Detta material kan infordras
som en komplettering till KELP-uppgifterna.
Göteborgs och Bohus läns
landstingskommun anger att utgångspunkten vid bedömningen av när arbetet med
femårsplanen skall ske måste vara det enskilda landstingels administrativa
system. Det kan inte vara av avgörande betydelse för de långsiktiga
överläggningarna om planerna upprättats med några månaders tidsförskjutning.
Med det budgetsystem landstinget använder upprältas planen under våren. Olika
skäl talar härför. Såvitt det är möjligt att i dag bedöma kommer någon
förändring härav inte att göras under de närmaste åren.
Förhandlingsunderlag
statistik
Behovet
av utvecklings- och informationsarbete när det gäller bl. a. statistik från
nationalräkenskaper och kommunal finansstatistik och tolkningar av denna
statistik behandlas av de båda kommunförbunden, SCB, RRV, planverket, en
länsstyrelse, Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), sex
kommuner, nio landstingskommuner och av LO.
Enligt
Svenska kommunförbundet är det av stor vikt att förhandlingsunderlaget och
underliggande statistik kan presenteras utan ett omfattande tolkningsarbete.
Det är också nödvändigt att i statistik, prognoser och analyser dela upp den
kommunala sektorn i primärkommuner, landsting och kyrkliga enheter.
Landstingsförbundet
anger alt man är ense med KEU 76 att större krav måste ställas på underlaget
för kommande överenskommelser, bl. a. i form av bättre precision och
enhetlighet vad gäller definitioner och mätning av volymutveckling, kostnader
och priser. Bättre överensstämmelse mellan nationalräkenskaper, kommunal
finansstatistik och sysselsättningsstatistik bör också eftersträvas.
SCB
framhåller att den kommunala redovisningen är utformad med utgångspunkt från
redovisningsbehoven i varje enskUd kommun, dock i huvudsaklig överensstämmelse
med Svenska kommunförbundets och
Bilaga 9
Remissyttrandena 59
Landstingsförbundets
rekommendationer. Nationalräkenskapssystemet å andra sidan bygger på en
internationell standard, vars huvudsakliga syfte i detta sammanhang är alt
beskriva den kommunalekonomiska utvecklingen i samma termer som för
samhällsekonomin i övrigt. Att översättningsproblem därigenom uppstår mellan
dessa redovisningssystem är, såvitt SCB förstår, ofrånkomligt. Båda
stalislikserierna redovisas av SCB efiersom de huvudsaklingen tillgodoser olika
konsumentönskemål. SCB anser således i stort sett att den nuvarande
redovisningsprincipen är ändamålsenlig. Verket delar utredningens syn att
konsumenter med enbarl kommunalekonomisk bakgrund.kan ha svårt att tolka de
statistikserier som redovisas i nationalräkenskapstermer. Inom SCB pågår
utvecklingsarbete som syftar tUl att förbättra möjligheterna tUl information
om vad som skiljer de två statislikserierna åt. Även ERU instämmer med KEU att
det behövs ytterligare utvecklings- och informationsverksamhet, och atl SCB
ges möjligheter att arbela vidare med dessa frågor.
RRV
instämmer i att del vid hittillsvarande förhandlingar mellan regeringen och
kommunförbundet har varit svårigheter att tolka nationalräkenskapernas
finansiella sparande. Nationalräkenskaperna använder framför allt två
primärmaterial för beräkningarna av den kommunala sektom, nämligen kommunal
resp. statlig finansstaiisiik. Den sistnämnda statistiken utarbetas av RRV och
redovisar de betalningsströmmar som går mellan stal och kommun.
Nationalräkenskaperna använder sig av den statliga statistiken avseende
kommunalskatten och statsbidragen. Vid de förhandlingar som har förts mellan
staien och kommunförbundet resp. landstingsförbundet har det varit ett problem
att dela upp skatterna och bidragen på mottagande sektor: Borgerliga primärkommuner,
Landsting, Kyrkor och övriga.
I
dagsläget är det enligt RRV svårt att dela upp kommunalskatterna och
statsbidragen på mottagande sektor. KEU anser att det behövs ytterligare
utvecklings- och informationsverksamhet för att öka jämförbarheten mellan
kommunal finansstaiisiik och nationalräkenskapernas beräkningar i fråga om
kommunala sektorn. RRV ställer sig positiv till att medverka för att lösa detta
problem. I samband med översynen av statsbidragen kan exempelvis anslagen
utformas på sådant sätt att en uppdelning på mottagande sektor möjliggörs.
Planverket
anser att alla åtgärder som kan ge de enskilda kommunerna ell säkrare underlag
för den ekonomiska planeringen bör vidtas, särskilt den av utredningen
föreslagna klarläggande analysen av skillnaderna mellan kommunalekonomiska och
nationalekonomiska begrepp och underlagsdata. Länsstyrelsen i Värmlands län
anger att en förutsättning för att eventuella kommande uppgörelser skall ge
avsedd effekt är att parterna arbetar med ett gemensamt och realistiskt
underlagsmaterial.
Prop.
1978/79: 95 60
"I
Kristianstads kommun konstaterar, i likhet med KEU, alt
beslutsunderlaget för de frivilliga överläggningarna måste förbättras. Det är
väsentligt att den föreslagna arbetsgruppen snarast vidtar åtgärder för att
lösa de problem, som föreligger för att översätta nationalräkenskaperna
beträffande kommunal verksamhei till termer, som kan tillämpas och tolkas hos
de enskUda kommunerna. Trelleborgs kommun understryker starkt atl en
föruisättning för atl frivUliga uppgörelser skall ge avsedd effekt är atl dessa
bygger på ett realistiskt underlagsmaterial. Göteborgs kommun anger alt man
själv har inlett ett visst ulvecklingsarbete för att bl. a. förbättra
möjligheterna att följa förändringen i lönekostnader och personalvolym och kan
därför bekräfta de svårigheler som utredningen pekar på. Ett annal område som
också rymmer stora problem är bedömning och beräkning av pris- och
löneutveckling. Även här pågår ett utredningsarbete inom kommunen. Kommunen
vill understryka att man inle kan ta lätt på dessa frågor om de nämnda begreppen
skall få den betydelse som utredningen tillmätt dem i de föreslagna
förhandlingskontakterna.
Örebro kommun anser att det är av betydelse alt resultaten
av en överenskommelse presenteras på ett konkret och enkelt sätt som är anpassat
till praktisk kommunal verklighet. Det är för kommunernas förtroendemän och
tjänstemän svårt att till den egna kommunens verksamhet översätta de
övergripande resonemang som ofta förs i nationalräkenskapstermer, såsom
kommunal konsumtion, kommunemas finansiella sparande etc. Stockholms kommun
menar att nuvarande angivelser av expansionstakten, som utgår från
nationalräkenskaperna inte är förenliga med kravet på ett mått på
volymökningen som är operationellt hanterbart på den kommunala budgetnivån.
Kronobergs läns landstingskommun beionar att det är av
betydelse atl nuvarande förhandlingsunderlag väsentligen förbättras samt att
den kommunala utvecklingen kan mätas på ett mer adekvat sätt. Liknande
synpunkter anförs av Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar och
Blekinge läns landstingskommuner.
Göteborgs och Bohus läns landstingskommun säger att det är
mycket viktigt atl de problem som föreligger vid beräkning av volymökningar i
den kommunala verksamheten utreds på riksplanet, då det i dag är förenat med
stora svårigheter att mäta utvecklingen. Denna utredning får inte begränsas
till att få fram tal som är användbara på riksplanet. Det är än viktigare alt
de enskilda landstingen i sin planering har tiUgång till relevanta tal för
volymökningen som hjälpmedel i budgetprocessen. Anvisningar och kommentarer
erfordras. Dessa bör även leda till enhetliga beräkningsprinciper mellan de
olika landsfingen.
Älvsborgs läns landstingskommun framhåller nödvändigheten
av att metoder utarbetas som på ett tillfredsställande sätt kan mäta volymutvecklingen
individuellt för landsting och primärkommuner. Föränd-
Bilaga 9
Remissyttrandena 61
ringen
av antalet arbetstimmar som nämnts som ett tänkbart mått lorde inte vara till
fyllest. Detta mått tar bl. a. inle hänsyn till köp och försäljning av
tjänster mellan huvudmännen inom den kommunala sektorn och inte heller till
bidragsgivningen till föreningar och organisationer. Inte heller kan detta mått
ta hänsyn fill förändringar i utbytet av vissa tjänster med den privata
sektorn. Om exempelvis ett landsting, som inom omsorgsverksamheten köper
tjänster av enskilda vårdhem, i stället bygger ut sin egen vårdkapacitet och
därigenom kan ta hem vårdtagare från de enskUda vårdhemmen, leder detta till
att antalet tjänster ökar, vilket då felaktigt registreras som en volymökning
för landstinget. I verkligheten kanske förändringen resullerar i en
volymminskning för landstinget genom att kostnaderna för verksamheten sjunker.
Även
Norrbottens läns landstingskommun berör frågan om ett förbättrat
förhandlingsunderlag och pekar på de utomordentligt höga krav som måste ställas
på detta.
LO
vill särskUt instämma i att del krävs en väsentlig förbättring av del
gemensamma förhandlingsunderlaget genom samordning och förenhelligande meUan å
ena sidan nationalräkenskapssyslemet och å andra sidan den kommunala
finansstatisfiken. F. n. är situationen otillfredsställande.
4.2
Samverkan mellan kommuner och landstingskommuner
Svenska
kommunförbundet framhåller att regional samverkan sedan flera år sker mellan
förbundets länsavdelningar och landstingen. En effektivisering av det samråd
som sålunda påbörjats bör emellerlid eftersträvas. Särskilt viktigt är det att
samråd sker vad beträffar sådana investeringar som efter några år föranleder
mycket väsentliga driftkostnadsökningar. Ett effektivare samråd bör således
enligt förbundets mening äga rum vad avser fierårsplaneringen och därvid bör
landstingens och kommunernas planerade investeringar vägas mot varandra. En
tidsmässig samordning av flerårsplaneringen är också angelägen. Förbundet
pekar på svårigheterna att få till stånd ett effektivt samråd eftersom varje
landsting och primärkommun exklusivt bestämmer över sina angelägenheter, inkl.
utdebiteringens storlek. Kommunförbundei är dock berett att medverka tiU att
finna former för ett effeklivare frivilligt samråd än det som hitfills
praktiserats.
Även
Landstingsförbundet anser att samrådet mellan primärkommuner och landsting bör
utvecklas och byggas ut. Formerna för en sådan samrådsverksamhet bor kunna
utformas genom fortsatta diskussioner mellan primärkommunerna och landstingen
under medverkan från kommunförbunden. Enligt förbundet kan fördelar vinnas i en
samplanering och samordning mellan närliggande kommunala verksamhetsgrenar,
som t. ex. social verksamhet, äldreomsorg och långtidssjukvård.
Prop. 1978/79: 95 62
Samverkansformer inom dessa områden har också växt fram
såväl mellan kommuner och landsting, som i pågående samarbete mellan
kommunförbunden och socialdepartementet. Det hittillsvarande samrådet mellan
primärkommuner och landsting har mest haft karaktären av information om budget
och planer och allmänna diskussioner, men har inte i denna form givit påtagliga
resultat såsom anpassning av utdebiteringssatser eller andra åtgärder annat än
mer undantagsvis.
Socialstyrelsen delar också KEU:s uppfattning att en
utökad samverkan i utgifts- och utdebiteringsplaneringen mellan kommuner och
landsting vore av värde. Förutom i ett ekonomiskt perspektiv bör en sådan
samverkan även ses i ett välfärdspolitiskt perspektiv. En ökad samverkan
mellan olika samhällssektorer och olika organisatoriska nivåer är nödvändig för
att uppnå sociala mål i samhällsplaneringen.
Ett tiotal
länsstyrelser uttalar sig också för ett ökat samråd mellan kommuner och
landstingskommuner. Länsstyrelserna i Kalmar och Västmanlands län pekar
emellertid på att de praktiska frågorna vad beträffar överläggningarna inom de
skilda länen kan bli svårbemästrade. Länsstyrelsen i Värmlands län konstaterar
att i ett län som Värmland, som omfattar 16 kommuner, är KEU:s modell knappast
praktiskt realiserbar med hänsyn till det stora antal personer det blir fråga
om vid sammanträdestillfällena. Utredningen förutsätter att det bör vara en
uppgift för kommunförbunden att utforma riktlinjer för hur ett samrådsförfarande
skall organiseras. Länsstyrelsen instämmer i bedömningen att kommunförbunden
får ta sig an utvecklandet av en samrådsmodell som är praktiskt tillämpbar.
Länsstyrelsen vill emellertid poängtera att det föreslagna samrådet ej får ges
formen av en instans med rätt att ge kommuner eller landsting direktiv.
Samrådet bör ha karaktären av forum för informationsutbyte som kan befrämja en
samordning mellan de insatser kommuner resp. landsting svarar för.
Länsstyrelsen i Blekinge län biträder KEU:s förslag men vill för egen del
föreslå att länsstyrelsen i en eller annan form knyts till denna samverkan i
den del den avser bedömningar om befolknings- och därmed skattekraftsutvecklingen.
Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar
anser att samrådet mellan kommuner och landsting är nödvändigt och bör utvecklas.
I KEU:s modell förutsätts all landstinget tar initiativet till samrådet.
Enligt länsavdelningarna bör initiativet även kunna tas av primärkommunerna
via länsavdelningen. Det är viktigt att kommuner och landsting överenskommer om
ett tidsprogram för budgetprocessen. TUl stor del beroende på olika tidsprogram
för budgetarbetet har det förekommit att landsting i ett så tidigt skede att
diskussioner om primärkommunernas utdebitering varit omöjliga att föra gått
ut med deklarationer om en utdebiteringshöjning, vilket undanryckt
förutsättningarna för meningsfulla diskussioner mellan kommuner och landsting.
Bilaga 9
Remissyttrandena 63
Detta
är enligt länsavdelningarnas mening olyckligt och kan undvikas, om gemensamt
program för budgetarbetet upprättas.
De
sydsvenska länsavdelningarna delar uppfattningen att samrådet inte enbart skall
avse det närmaste budgetåret. Det är minsl lika viktigt att antagandet av de
kommunala flerårsplanerna föregås av samråd. En mycket viktig del av dessa
överläggningar kan bli uppgiftsfördelningen och att pröva förutsättningar och
behov att överföra uppgifter mellan primärkommuner och landsting. I syfte att
undvika skattetak är länsavdelningarna beredda att med all kraft verka för att
samråd kommer fill stånd. Ett sätt att verka i denna riktning är att
primärkommunernas ekonomiska planer förslagsvis genom länsavdelningamas
försorg sammanställs till ett gemensamt översiktiigt budgetförslag för kommunerna
i länet. Delta kan sedan användas som underlag för diskussioner om fördelning
mellan kommuner och landsting av tillgängligt utrymme. Hur den primärkommunala
delen av utrymmet skall utnyttjas i det fall detta är mindre än kommunernas
sammanlagda behov, får bli föremål för överläggningar primärkommunerna emellan.
Länsstyrelsen
i Jönköpings län anser att den modell som skisserats av de sydsvenska
länsavdelningarna är värd att prövas. Även Alingsås kommun och Svenska
kommunförbundets länsavdelning i Älvsborgs län, i yttrande som bilagts
yttrandet från länsstyrelsen i Älvsborgs län, framför synpunkter som
överensstämmer med de sydsvenska länsavdelningarnas remissyttrande. Torsby
kommun anför liknande synpunkter som de sydsvenska länsavdelningarna ifråga om
behovet av ett gemensamt lidsprogram för budgetprocessen.
Hultsfreds
kommun är skeptisk till de sydsvenska länsavdelningarnas förslag om att
primärkommunernas ekonomiska planer skall sammanställas till ett gemensamt
översiktligt budgetförslag för kommunema i länet. Hultsfreds kommun ifrågasätter
om det är möjligl att på ett metodiskt och logiskt sätt sammanställa
kommunernas planer lill ett gemensamt underlag. Vidare ifrågasätts hur
prioriteringen mellan kommunerna skall ske.
Ett
femtiotal kommuner instämmer i KEU:s bedömning att en ökad samverkan ar
nödvändig mellan kommuner och landstingskommuner. Motala kommun framhåller atl
om samrådet skall få effekt bör det ske omgångsvis och på sådant sätt att
rekommendationer om skattesatser kan utfärdas. Kommunförbundets länsavdelningar
kommer här alt få en betydande uppgift dels som samordnare dels också som
kontaktorgan för kommunerna mot regeringen.
Gislaveds
kommun anser att det är av utomordentligt stor belydelse att samråd sker och
att detta leder fram till konkreta åtgärder för att dämpa skattehöjningarna.
Kommunerna måste visa att besparingssträvanden och prioriteringar verkligen
tas på allvar, i annal fall kommer kravet på ett skattetak att framföras med
allt större styrka. Vidare påpe-
Prop. 1978/79: 95 64
kar
Gislaveds kommun att då det finns tiofemton kommuner i varje län, är det inte
praktiskt realiserbart att hålla konferenser med ett flertal deltagare från
varje kommun. I stället bör överläggningen ske mellan representanter för
landstingets förvaltningsutskott och styrelsen för länsavdelningen, gärna med
koncentrering tiU en mindre arbetsgrupp för förarbetet. Ytterligare ett tiotal
kommuner betonar också lämplighelen av att kommunförbundets länsavdelningar
samordnar kommunerna i resp. län.
Enligt
Bengtsfors kommun är en större samverkan mellan kommuner och landsting
nödvändig dels med tanke på en jämnare utdebiteringshöjning, dels med tanke på
planerade investeringar och därmed sammanhängande sysselsättning inom länet.
Även uppgiftsfördelningen mellan primärkommuner och landsting bör diskuteras
inom ramen för ökad samverkan. Även Luleå kommun framhåller att i samrådel bör
uppmärksamhet ägnas åt de verksamhetsområden som ligger inom gränszonen för
kommunernas och landslingens kompetensområden, exempelvis sjukvård och åldringsvård.
Luleå kommun anser vidare att det är nödvändigt att samrådet får en fast
organisation och en mer stringent uppbyggnad. Det är självklart att arbetet
måste inriktas på ekonomiska frågor och avse såväl ettårs- som
flerårsperspektivet. Överenskommelser mellan kommuner och landsting bör följas
upp.
Ytterligare
ett tiotal kommuner delar också KEU:s uppfattning att samrådet bör avse
ekonomiska frågor och även inriklas på fierårsplaneringen. Bl. a. Örkelljunga,
Lunds, Torsby, Ludvika och Luleå kommuner anför att en modell för
samrådsorganisation mellan landsting och kommuner bör utarbetas av
kommunförbundet och landstingsförbundet gemensamt.
Flera
kommuner som i och för sig är posiliva till ett ökat samråd är dock liksom KEU,
76 tveksamma till den av utredningen diskuterade modellen med ett fast
organiserat samråd. Oxelösunds kommun anser att en gemensam budgetberedning i
samverkanssyfte, som integreras i landstingets och kommunemas ordinarie
budgetarbete skuUe bli för långtgående och ohanterlig. Landstingen och
kommunerna har trots allt skilda uppgifter, och kommunerna sinsemellan skilda
geografiska områden att svara för. Samverkan mellan kommunstyrelser och
förvaltningsutskott måste enligt Oxelösunds kommun koncentreras på
övergripande frågor och samråd om skatteuttag.
Även
Kristianstads kommun konstaterar att den föreslagna modellen medför stora
praktiska problem. Alla kommuner inom samma län berörs och därmed åtskilliga
personer. MBL-frågorna har vidare förkortat den redan tidigare korta handläggningstiden
för budgetberedning. Ett genomförande av den föreslagna modellen skulle kräva
ytterligare betydande handläggningstid. Enligt kommunens mening kan det
föreslagna samrådet inledningsvis begränsas till att landstingens och
kommunernas
Bilaga 9 Remissyttrandena 65
styrelser
gemensamt efter de centrala överläggningarna lämnar direktiv för kommande
budgetarbete och därefter utför vissa avstämningar. Kungsbacka kommun avvisar
också tanken på en gemensam budgetberedning. Flera kommuner påpekar att
samrådet bör utformas så att kommunernas planering och budgetarbete på kort och
lång sikt inte försvåras.
Några
kommuner, bl. a. Älvkarleby, Gnosjö, Trelleborgs, Sunne och Sandvikens kommuner
anser att samrådet enbart bör vara av informativ karaktär, eftersom det annars
lätt kan uppstå tendenser tiU landstingsstyrning av den primärkommunala
budgeteringen, dvs. landstinget skulle kunna få rollen av
"överkommun". Även Bräcke kommun uttalar farhågor för
samverkanssvårigheter mellan primärkommuner och landsting. Erfarenhetsmässigt
har landstingen hittills först bestämt sina behov; det som blivit över har
kommunema fått ta. Sjukvård och långvård har varit helt överskuggande problem
jämfört med kommunernas åldringsvård och barnomsorg. Förutsättningar för en ändring
av attityden är minimala. Kommunerna torde liksom hittUls få känna sig
överkörda.
Ett
tiotal kommuner avstyrker en ökad samverkan mellan kommuner och
landstingskommuner. Sundbybergs kommun anser att ett ökat samråd inte behövs
med hänvisning till dels KELP och länsprogram, dels den fungerande politiska
demokratin. Enligt Täby kommun är det skissade samverkanssystemet mellan
primärkommuner och landsting ett ytterligare underkännande av den kommunala
självstyrelsen. En överbryggande utgiftsprövning torde inte kunna komma till
stånd, då detta förutsätter att endera parten går in på den andres område och
prioriterar mot sin egen verksamhet. I Stockholms län torde även de praktiska
svårigheterna vara så stora att ett system har små möjligheter att fungera.
Enköpings
kommun hävdar att den nu föreslagna utvidgade formen inte torde leda till några
konkreta åtgärder utan snarare får betecknas som en tidskrävande procedur som
inte fyller något egentligt syfte. Såväl landstingen som kommunerna har
möjligheter att studera varandras planerade verksamheter i de långtidsplaner
som upprättas. Gävle kommun framhåller att konstitutionella förhållanden
förhindrar att organisationen skulle bli ett effektivt styrinstrument.
Landstingspolitikerna är inte valda för att påverka och ansvara för
primärkommunala frågor. Detta ansvar vUar odelat på förtroendemännen i
primärkommunerna. Gävle kommun förordar i stället informell samverkan inom
närliggande områden.
Huvuddelen
av landstingskommunerna ställer sig positiva tUl ett ökat samråd mellan
kommuner och landstingskommuner. Flera landstingskommuner instämmer i att
nuvarande samrådsorgan måste ges en större tyngd och att arbetet i högre grad
måste inriktas på ekonomiska frågor och avse både ettårs- och flerårsbudgeten.
27
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 9
Prop. 1978/79: 95 66
Östergötlands,
Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hallands och Skaraborgs läns
landstingskommuner framhåller att några direktiv om samverkan från exempelvis
kommunförbunden inte behöver utfärdas. Det måste få ankomma på resp.
landstingskommun och primärkommunerna i länet att själva besluta om en
samverkan.
Malmöhus och Örebro läns
landstingskommuner påpekar'att den av utredningen diskuterade modellen för
samverkan torde vara svår att genomföra i län med ett stort antal
primärkommuner. Föreligger det dessutom skillnader i politiska
majoritetsförhållanden mellan kommunerna kan det uppstå andra samverkansproblem
än de rent adminsitrativa. Uppsala läns landstingskommun anser att ansvaret för
en överbryggande utgiftsprövning i praktiken åligger de politiska partierna i
kommuner och landsting. Kristianstads, Hallands och Skaraborgs läns landstingskommuner
utgår från att det frivilliga samrådet mellan primärkommunerna och
landstingskommunerna kan växa fram beroende av den politiska viljan hos de
båda kommunformernas representanter. Härvid kan hänsyn tagas tUl olika
regionala intressen och behov.
Några landstingskommuner
uttalar viss tveksamhet om möjligheterna att utveckla nuvarande samrådsformer.
Kalmar läns landstingskommun understryker att det är en mycket komplicerad
fråga, i vilken det kan bli svårt att på kort sikt uppnå mera betydande
resultat. Den starka tidspressen i budgetarbetet utgör därvid en belastning.
Inte heller Värmlands läns landstingskommun anser att en samverkan är någon
patentlösning på landstingets och kommunernas verksamhets- och finansieringsproblem.
Kopparbergs läns landstingskommun finner att behovet av gemensamma
överläggningar kan täckas inom befintliga organ.
5
Den kommunala avgiftsfinansieringen
Allmänt
Mer
än tre fjärdedelar av de ca 150 remissinstanser som har yttrat sig i frågan
instämmer i KEU:s synpunkter att det är svårt att kraftigt förstärka de
kommunala inkomsterna genom att öka avgifterna. Bl. a. Svenska kommunförbundet
instämmer i denna generella slutsats. Även Landstingsförbundet delar KEU:s
uppfattning att avgifterna är marginella som finansieringskälla för
landstingen.
Ett
tjugotal kommuner anser att avgiftema måste anpassas bättre till kostnadsutvecklingen.
Föreningen Sveriges kommunalekonomer anser att det har visat sig svårt att få
beslut om avgiftshöjningar, även sådana som avser anpassning till
penningvärdet. Avgiftsandelen har därför sannolikt en sjunkande tendens,
vilket bör uppmärksammas. Eventuell avgiftsfinansiering av kommunala
verksamheter, som hittills varit helt skattefinansierade, kan möjligen
åstadkommas genom centrala övervä-
Bilaga
9 Remissyttrandena 67
ganden och rekommendationer. Svenska kommunförbundet har
gjort en undersökning som visar att kommunerna under de senaste åren inte
kunnat förutse de snabba kostnadsökningarna och därför inte hell kunnat
kompensera sig genom avgiftshöjningar.
Vänersborgs kommun är angelägen att betona, att avgifterna
kontinuerligt bör anpassas till kostnadsutvecklingen. Vidare förutsätter kommunen
att den i skatteutjämningsbidraget invägda va-kostnadskompensationen inte
förändrar kommunernas möjligheter att självfinansiera verksamheten (varken ur
policy- eller kommunalrättslig synpunkt).
Täby kommun anser att det bör slås fast att om resp.
kommun kan få många små inkomstförstärkningar kan detta bli en inte föraktlig
total förstärkning. Den kommunala avgiftspolitiken är emellertid alltför
traditionsbunden vilket en annan attityd från utredningens sida skuUe ha kunnat
bidra lill att bryta. Sålunda är det utan "draghjälp" från statsmakternas
sida hart när omöjligt att diskutera avgiftsfinansiering av nya områden, som av
tradition varit gratis, exempelvis inom det kulturella området. Vidare är t. o.
m. naturliga kostnadsanpassande höjningar svåra alt genomföra, varför
avgiftsandelen på vissa områden visar en sjunkande tendens. Utrymmet för en
successivt höjd avgiftsnivå är därför betydande på åtskilliga områden utan
besvärande sociala konsekvenser.
Linköpings kommun anser liksom KEU 76 att avgifterna bör
justeras i takt med index. Så sker i flera faU inte i dagsläget. Det borde
därför finnas utrymme för en diskussion om att återställa taxoma till den reala
nivå de tidigare hade. Vidare anser Linköpings kommun att om de kommunala
taxorna även i fortsättningen skall vara inkomstgraderade kan uppenbara
förenklingar ske om kommunerna lillåls hämta uppgifter från
försäkringskassornas inkomstregister.
De flesta landstingskommuner som yttrat sig anser att
avgifterna snabbare bör anpassas tUl den aUmänna prisnivån.
RRV anser att KEU 76 i huvudsak har förbigått
avgiftsbeläggningens styreffekter (inverkan på utnyttjandet) och effekter på
inkomstfördelningen. För vissa områden gäller att avgiftsbeläggning medför
icke önskvärda styreffekter eller icke önskvärda effekier på inkomstfördelningen
samtidigt som den resulterar i en önskvärd kommunalekonomisk effekt. Om frågan
om ökad avgiftsbeläggning av kommunal verksamhet övervägs vidare är det enligt
RRV:s mening angeläget att styreffekterna av avgifter inom olika kommunala
områden studeras. RRV vill i detta sammanhang påpeka att den kommunalekonomiska
effekten av höjda avgifier inte alltid är lika stor som intäktsökningen i den
avgiftsbelagda verksamheten. Vissa avgifier skall även erläggas av andra
kommunala organ. I andra fall kan skatteintäkterna påverkas.
Svenska arbetsgivarföreningen och Sveriges industriförbund
anser att avgifier som finansieringskäUa bör övervägas i större utsträckning.
Av-
Prop. 1978/79: 95 68
gifter
skulle kunna användas i högre grad såväl inom sjukvården, barnomsorgen som
undervisningen.
Länsstyrelsen
i Uppsala län delar KEU:s uppfattning men anser det angeläget med fördjupade
studier av vUka möjligheter det finns tUl nya eller ändrade avgifter inom olika
områden. Även om avgiftsfinansieringen totalt sett är marginell så har den
betydelse i den kostnadsjakt som måste ske i en effektiv förvaltning.
Avgiftssystemet har också som utredningen påpekar en styrande effekt på
efterfrågan av kommunala tjänsier.
Täby
kommun anser att utredningens synpunkt om att avgiftsnivån kan påverka
efterfrågan bör i framtiden i högre grad tjäna som vägledning vid
avgiftssätining. Denna taxefilosofi kan också användas i syfte att fastlägga
vilken standardnivå, som en kommunal verksamhet bör ges, dvs. medborgarna ges
möjlighet att värdera på ett annat sätt än som sker i nuläget mellan olika
kvaliteter på en verksamhet.
Hallsiahammars
kommun anser att KEU:s slutsats säkerligen är riktig utifrån en traditionell
bedömning. Emellertid framhåller kommunen att det utan tvekan är så att
avgiftsfinansiering efter självkostnadsprincipen just skulle utgöra ett
utomordentligt kriterium på den yttre effektiviteten i kommunens produktion av
tjänster. Medan självkostnadsfinansierade tjänster skulle bidra till
möjligheten att tolka graden av behovstiUfreds-ställelse, leder det avgiftsfria
eller lågtaxebestämda utbudet till en obegränsad efterfrågan, som långt ifrån
alltid utgör bevis för en hög behovstillfredsställelse. Ett på basis av
självkostnadsprincipen utvecklat avgiftssystem skulle ge goda fingervisningar
om vad medborgarna anser vara mest värdefullt och därigenom tjäna som
vägledning vid prioritering av verksamheter. För den skull varken behöver
eller bör de sociala värderingarna i sammanhanget utelämnas. Ett dylikt
okonventionellt synsätt på avgiftsfinansieringen skulle öppna möjligheter för
en rad intressanta resonemang, som nu saknas i utredningen, och de ekonomiska
konsekvenserna genom en praktisk tillämpning skulle icke bli så obetydliga som
nu är fallet när det gäller icke affärsdrivande verksamheter.
Göteborgs
kommun anser att KEU 76 har tagit alltför lätt på denna fråga. Även om man inte
kan påräkna "kraftigt förstärkta inkomster" totalt sett, måste avgiftsfinansieringen
betraktas som en angelägen fråga. Det hade varit av värde om man i större
omfattning försökt utreda avgiftssättningens betydelse exempelvis för
efterfrågan på kommunens tjänster och därmed för olika invånargruppers
möjligheter att utnyttja den kommunala servicen. Avgiftssättningen som ett
hjälpmedel till bedömning av kommuninvånamas preferenser behöver också
belysas. Utredningens alltför ensidiga inriktning på finansieringsaspekten
undanskymmer det faktum att avgifterna spelar en viktig styrande roll för såväl
inriktningen som den totala omfattningen av den kommunala konsumtionen.
Bilaga 9
Remissyttrandena 69
Strömstads
kommun anser att ökad uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna till
avgiftsfinansiering inte minst för att dämpa den efterfrågan på servicen som ej
beror på ett verkligt behov. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) påpekar också att
fördelen med en ökad avgiftsfinansiering inte i första hand är ökad täckning
för kostnaderna utan att avgiftema visar i vilken utsträckning kommuninvånarna
är beredda att betala för olika former av verksamhet vilket kan tänkas verka
återhållande på efterfrågan. All erfarenhet visar nämligen, att först när
priset på en tjänst eller vara blir känt, kan man få en realistisk diskussion
kring priorite-ringsfrågorna.
Malmö
kommun framhåller att inom många verksamhetsområden måste de sociala effekterna
av en taxehöjning ges större tyngd än de rent finansiella.
Torsby
kommun delar KEU:s uppfattning att avgifternas nivå och konstruktion kan
påverka efterfrågan på olika kommunala tjänster bl. a. barnomsorg. Ätt ha så
höga avgifter att man utestänger de från dessa kommunala tjänster som ur
ekonomisk synpunkt är i störst behov av tjänsterna, är icke förenligt med de
aUmänna jämlikhets- och likställighetsprinciper, som skall prägla den
kommunala verksamheten.
Västerås
kommun beionar att förstärkningar av ekonomin är möjliga inom flera områden om
nuvarande tolkning av jämställdhetsreglerna olika kommuninvånare emellan
förändras. Om större vikt fästs vid principen betalning efter vad tjänsten
kostar än att alla ska betala lika vinns kanske inte kraftigt förstärkta
intäkter för kommunen, men kanske av större betydelse, minskade kostnader
genom att den enskilda individen väljer bUligare alternativ.
Sollentuna
kommun anser att självkostnadsprincipen bör frångås så att kommunerna har
möjligheter att ta ut avgifter utifrån företagsekonomiska och
samhällsekonomiska principer, även om det då ger ett visst överskott. Vad som
däremot bör undvikas är givetvis att för höga avgifter tas ut enbart på grund
av en monopolsituation. Sollentuna kommun konstaterar vidare att
gatubyggnadskostnadsbestämmelser finns i en ålderstigen byggnadslagstiftning,
som är otymplig och klart otillfredsställande i dagens situation. Förhållandet
är att kommunerna får göra mycket omfattande investeringar som i stor
utsträckning kan täckas med avgifter men som nu måste betalas med skattemedel.
Dessa investeringar kommer fastighetsägarna tUl godo genom värdestegring.
Norrköpings
kommun delar KEU:s uppfattning att en ökad avgiftsfinansiering inte är någon
lösning på problemen i den kommunala ekonomin. Kommunen finner KEU:s
stäUningstagande särskUt fillfredsstäl-lande med tanke på att andra
utredningar, t. ex. 1969 års vägutredning och gatukostnadsutredningen, vill
lägga på kommunerna ökade uppgifter och då förutsätter avgiftsfinansiering.
Kristianstads
kommun framhåller att inom miljöområdet bl. a. vatten
Prop. 1978/79: 95 70
och
avlopp och renhållningsverksamhet nuvarande lagsfiftning ställer synnerligen
omfattande krav på kommunala investeringars omfattning. Dessa investeringars
storlek varierar kraftigt beroende på t. ex. de fysiska förutsättningarna för
lokalisering av bl. a. reningsverk och avfalls-behandlingsanläggningar. Sådana förutsättningar
kan leda tUl att det är orealistiskt att tillämpa självkostnadsprincipen i
avgiftssättning även inom s. k. affärsdrivande verksamhet.
Sunne kommun konstaterar
att det finns betydande geografiska variationer i avgiftsfinansieringen.
Expansiva kommuner i attraktiva lägen har helt andra möjligheter att nå full
kostnadstäckning inom de tekniska verken, än vad de flesta glesbygdskommuner
har. Täby kommun menar också att det inte är möjligt för glesbygdskommuner med
många små vatten- och avloppsverk att ta ut full kostnadstäckning för dessa
anläggningar. Ytterligare ett tiotal kommuner och fem länsstyrelser anser det
svårt för glesbygdskommuner att ta ut full kostnadstäckning vid de tekniska
verken.
Lidingö, Nacka och Solna
kommuner framhåller att kommunala taxor och avgifter i princip inte bör
fastställas av statliga myndigheter.
Gävle kommun anser att den
specialreglering av vissa kommunala taxeområden som finns i t. ex.
hamntaxekungörelsen enUgt kommunstyrelsens uppfattning snarast bör borttas.
Den konkurrenssituation som råder hamnarna emellan har medfört att avgifterna
styrs av marknaden. Underställningen av hamntaxebesluten upplevs därför enbart
som administrativt krångel. Vidare anser Gävle kommun att den statliga priskontrollen
med anmälningsskyldighet för kommunala avgiftshöjningar som nyligen införts
enligt kommunens mycket bestämda uppfattning snarast bör upphöra. Eftersom
kommunerna enligt gällande lagstiftning inte får ta ut avgifter som motsvarar
mer än självkostnaden för verksamheten och alltså inte kan betinga sig vinst
saknas bärande skäl för en statlig priskontroll. Priskontrollen av kommunala
taxor medför dessutom en onödigt ökad byråkrati. Effekterna av en vägrad
höjning av en kommunal taxa blir nämligen en motsvarande skattehöjning.
Priskontrollen innebär alltså att ett statlig kontrollorgan har ålagts att
avgöra om kommunala utgifter skall finansieras med avgifter eller skatter,
samtidigt som man från regeringshåll uttalat sig för ökad avgiftsfinansiering
av kommunal verksamhet.
Linköpings
kommun ifrågasätter också varför kommunerna inte själva får fastställa sina
taxor. Kollektivtrafikens taxor fastställs av länsstyrelsen men kommunens
taxepolitik är ju en del av den totala trafikpolitiken inom kommunen en
politik som styrs av andra värderingar än de rent finansiella aspekterna på
taxesättningen.
Bussbidragsnämnden
delar KEU:s uppfattning att inle enbart kostnadsutvecklingen i
kollektivtrafiken bör styra avgifternas storlek utan att ett flertal andra
faktorer måste beaktas.
Bilaga
9 Remissyttrandena 71
Svenska Busstrafikförbundet anser att finansiering av en
utbyggd kollektivtrafik kan ske dels genom avgiftsfinansiering, dels genom
skattefinansiering, kombinationer kan också förekomma. För att få en så
rättvis fördelning som möjligt bör en central trafikplaneringsmyndighet inrättas.
Planeringsmyndigheten bör ges mandat att ta fram underlagsmaterial till de
faktorer som måste beakias vid avgiftssättningen, t. ex. beräkna
efterfrågeborlfall vid taxehöjningar, fördelningspolitiska effekter, söka
klargöra de faktorer samt den betydelse som avgör avvägningen mellan kollektiv
och privat trafik etc. Ett sådant underlagsmaterial skulle vara av stor hjälp
vid kommande överläggningar mellan primärkommun, landstingskommun,
trafikutövare och staten.
Länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län anser
liksom KEU 76 alt inte enbart kostnadsutvecklingen skall få styra
avgiftsuttaget. Effekten på efterfrågan liksom avvägningen mellan kollektiv
och privat trafik måste också beaktas. Länsstyrelsen i Stockholms län
framhåller att från trafikpolitisk synpunkt är det angeläget att
kollektivtrafiktaxan hålles på en låg nivå, då erfarenheterna visar, att
resenärerna annars i ökad utsträckning väljer privatbilen som kommunikationsmedel.
Från resurssynpunkt synes dock vissa höjningar vara nödvändiga om
trafikstandarden skall kunna förbättras vilket ger kollektivtrafiken en ökad
konkurrenskraft.
Differentierade avgifter för fritidshus
Länsstyrelserna i-Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt
Jämtlands län delar KEU:s uppfattning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser att starka skäl talar för en lagändring och framhåller att avgiftsdifferentiering
har särskUd betydelse för flera kommuner i länet. Länsstyrelsen i Jämtlands
län konstaterar att kommunerna i länet helt skulle kompenseras för kostnaderna
för vatten och avlopp m. m. för fritidsfastigheter om den av utredningen
föreslagna differentieringen genomförs.
Även Svenska kommunförbundet delar KEU:s uppfattning.
Förbundet anser det motiverat att frågan utreds i särskild ordning och påpekar
att om kommunema ges möjlighet att differentiera avgifterna påverkas behovet av
bidrag för fritidshusen vid skatteutjämningen. LRF anser att det finns
anledning att undersöka möjligheterna för en differentiering av avgifterna
avseende friiidsfastigheter i glesbygd.
Ett tjugotal kommuner, framför allt kommuner med stor
fritidsbebyggelse, instämmer också i KEU:s förslag. Norrtälje kommun
konstaterar att antalet permanenta bostäder är omkring 16 000 i kommunen medan
antalet fritidsbostäder uppgår tUl drygt 26 000. Detta förhållande gör det
mycket väsentligt för Norrtälje kommun med en lagändring som möjliggör
differentierade avgifter. Syftet med en sådan lagändring skulle vara att göra
det möjligt för en kommun att i en större eller mindre utsträckning
skattefinansiera de koslnader som belöper på de permanent-
Prop. 1978/79: 95 72
boende
samtidigt som full avgift tas ut av de fritidsboende. Efterkom
självkostnadsprincipen kvarstår oförändrad så bör den föreslagna lagändringen
inte innebära några risker för missbruk. Även Höganäs kommun finner
utredningens förslag angeläget, inte minst därför, att om möjligheter till full
kostnadstäckning genom brukningstaxan funnes, förutsättningar skulle skapas
för en angelägen utbyggnad av va-anläggningar i områden som saknar sådana i
dag.
Sotenäs
kommun understryker vikten av att den föreslagna lagändringen skyndsamt kommer
till stånd. Kommuner av Sotenäs karaktär får vidkännas stora kostnader för fritidsboende.
Kostnader som tUl mycket ringa del kan kompenseras genom avgifter och där bl.
a. va-lag och renhåUningslag är hindrande för ett rättvist avgiftsuttag. En
lagändring skulle innebära ett rättvist inslag i utjämningen mellan kommunerna.
Sotenäs kommun konstaterar emellertid att även med en sådan lagändring
kvarstår kostnader för fritidsbebyggelsen som inte kan avgifisfinansieras, t.
ex. gator, vägar och parker. Ragunda kommun framhåller att glesbygdskommunemas
höga kostnader per fastighet för vatten, avlopp och renhållning omöjliggör full
kostnadstäckning i form av avgifter. Det är motbjudande, att lagen då skall
tvinga glesbygdens skattebetalare att subventionera fritidshus. En lagändring
som möjliggör differentierade avgifter bör enligt Ragunda kommun absolut komma
till stånd.
Flera
remissinstanser hävdar att frågan bör utredas ytterligare. Enligt statens
planverk bör detta lämpligen göras av fritidsboendeutredningen. Även Gotlands
kommun och länsstyrelsen i Blekinge län förordar att frågan utreds. Enligt
länsstyrelsen i Blekinge län bör därvid övervägas om finansieringen av
kommunala kostnader för fritidsbebyggelsen bör ske genom differentierat
avgiftsuttag eller genom fastighetsbeskattningen. Liknande synpunkter framförs
av Söderkommunerna i Stockholms län.
Enligt
RRV bör, med hänsyn till att avgifter motsvarande full kostnadstäckning har
positiva styreffekter, full kostnadstäckning eftersträvas. Subventionerade
va-kostnader m. m. för permanentboende i glesbygd bör ges i andra former. RRV
anser inte att en lagändring är motiverad.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att undantag från likställighetsprincipen inte torde ge
någon större inkomstförstärkning för länets kommuner. Fritidsfastigheterna är
endast undantagsvis anslutna till va-näten och vad gäller sophämtningen råder
redan en hög kostnadstäckningsgrad.
Differentierade
avgifter inom långtidsvården
Svenska
kommunförbundet anser i likhet med utredningen att likartade villkor för
avgiftsdifferentiering bör gälla vid ålderdomshem och långtidsvård.
Bilaga
9 Remissyttrandena 73
Landstingsförbundet framhåller att det är viktigt att
snarast möjligt få ett ställningstagande och påpekar att en differentiering
skall prövas inom socialdepartementet efter samråd med landstingsförbundet
enligt överenskommelsen om vårdavgifterna åren 19781979.
Länsstyrelsen i Stockholms län och Gotlands kommun
tillstyrker KEU:s förslag. Inte heller länsstyrelsen i Norrbottens län har
någon, erinran mot förslaget förutsatt att patienterna garanteras rimliga belopp
för personliga levnadsomkostnader. Differentierade avgifter även i långtidsvården
innebär också att lämpligaste vårdform ålderdomshem eller långfidssjukvård
kan aktualiseras mer flexibelt, utan ekonomiska sidoblickar på den enskUdes
ekonomi.
Flertalet landstingskommuner delar KEU:s uppfattning att
en differentiering bör prövas. Enligt Malmöhus läns landstingskommun är det
inte en eventuell intäktsökning som bör vara det huvudsakliga motivet för en
avgiftsändring utan att enhetliga avgiftsregler införes för ålderdomshem och
långtidsvård. Detta är önskvärt framför allt ur rättvisesynpunkt för de
enskUda individerna, men bör även underlätta överföringen av patienter mellan
långtidsvård och primärkommunal äldrevård. Liknande synpunkter framförs av flera
av de övriga landstingskommunerna.
Kopparbergs läns landstingskommun instämmer inte i KEU:s
förslag utan hävdar att den bästa lösningen för de utförsäkrade finns inom sjukförsäkringens
ram. Differentierade avgifter ger ett obetydligt tillskott inkomstmässigt och
förorsakar en betydande administration. Dessutom kommer det att visa sig svårt
att skapa rättvisa mellan olika inkomstlägen.
Enligt Östergötlands läns landstingskommun är det mycket
svårt och dessutom olämpligt att med avgifter påverka efterfrågan på vård och
på så sätt styra utvecklingen. En översyn av avgiftssystemet bör behandla hela
problemkomplexet med patient- och vårdavgifter i öppen och sluten vård och
ersättningen från försäkringskassan.
6 Förenklad beräkning av det kommunala skatteunderlaget
Förslaget tiUstyrks allmänt, bl. a. av kammarrätten i
Stockholm, RRV, riksskatteverket (RSV), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar, TCO, Föreningen
Sveriges Kommunalekonomer och kristen demokratisk samling.
RSV konstaterar att gällande regler för beräkning av
kommunernas skatteunderlag och kompensation till följd av 1974 års skattereform
är mycket komplicerade. Utöver taxeringen till kommunal inkomstskatt sker två
"skuggtaxeringar", där man med hjälp av dator räknar ut vad
Prop.
1978/79: 95 74
den
beskattningsbara inkomsten skulle ha blivit för varje skattskyldig, dels om
sjukpenning m. m. inte beskattats, dels om regelsystemet vid 1975 års taxering
för grundavdrag, avdrag för sjukförsäkringsavgift och extra avdrag för
folkpensionärer skulle ha gällt fortfarande. Gällande regler har betydande
nackdelar. De är administrativt betungande och kommunerna har inte någon reell
möjlighet att kontroUera skatteunderlaget. RSV anser därför att den förenklade
beräkningen bör genomföras snarast.
RRV
finner att den föreslagna förenklingen är angelägen. Administrativa fördelar
torde vinnas. Enligt RRV bör staten dock inte förlora på ett utbyte av
penningströmmarna. Reglering bör ske via andra statsbidrag eUer via
skatteutjämningen. RRV pekar på att den föreslagna förändringen av
skatleunderlagsberäkningen innebär att eventuella framtida förbättringar av
sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen m. m. automatiskt kommer att öka
kommunernas inkomster. Enligt RRV:s uppfattning bör effekterna härav beaktas
vid framtida Överläggningar mellan regeringen och kommunförbunden.
Svenska
kommunförbundet framhåller att vad som påförs i kommunalskatt självfallet bör
tillfaUa kommunerna och inte staten. KEU:s förslag innebär att nästan alla
kommuner får ett tiUskott av skatteunderlag. Därutöver uppnås en betydande
förenkling och rationalisering i taxeringsförfarandet. Omläggningen är också
administrativt enkel att genomföra.
Enligt
Landstingsförbundet innebär omläggningen en klar förenkling av de
"snåriga" regler för beräkning av skatteunderlaget, som gäller i dag.
Det är också principiellt viktigt, att den kommunala sektorn får behålla sitt
skatteunderlag för egen del. Reformen bör genomföras snarast möjligt. Förbundet
hävdar dock att en eventuell kvittning mot det generella och det särskilda
bidraget (720 + 122 milj. kr.) bör tas upp i överläggningar mellan regeringen
och företrädare för kommuner och landsting. Dessa senare bidrag har ingen anknytning
till frågan om ett "rent" skattesystem. De ingår i förslaget enbart
för att underlätta statens finansiering av omläggningen. Landstingsförbundet
väcker också som ett altemativ tanken på att skatteunderlaget från beskattade
förmåner kvittas mot skatteunderlaget från juridiska personer.
De
18 länsstyrelser som uttalar sig om KEU:s förslag tillstyrker också.
Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar att reformen innebär en angelägen
förenkling och rationalisering av länsstyrelsens arbete. Länsstyrelsen i
Malmöhus län påpekar att förutom förenklingar för länsstyrelsen underlättar
förslaget kommunernas ekonomiska långtidsplanering. Länsstyrelserna i
Skaraborgs och Norrbottens län framhåller att för den händelse effektema av
KEU:s förslag skulle bli klart negativa för någon kommun, bÖr förhållandet
beaktas vid fördelningen av extra skatteutjämningsbidrag.
Bilaga
9 Remissyttrandena 75
Del helt dominerande antalet kommuner tillstyrker också
KEU:s förslag. Sex kommuner, Kinda, Ängelholms, Lunds, Tanums, Lerums och Vara
kommuner, anför emellertid att de kommer att förlora på omläggningen. Tanums
kommun motsätter sig på det bestämdaste ett genomförande av förslaget såvida
inte kompensation erhålles på annat sätt. Även de övriga kommunerna som drabbas
negativt förutsätter att kompensation skall utgå, exempelvis i form av extra
skatteutjämningsbidrag.
Nybro kommun anser att omläggningen skulle vara en klar
fördel ur beräkningssynpunkt. Ur inkomstförstärkningssynpunkt för kommunerna är
metoden mera tveksam. För Nybro kommun ger det endast marginella förändringar.
Detta kan aktualisera krav på kompensation i extra bidrag jämfört med de
kommuner som tjänar avsevärt på föreslagen beräkningsgrund.
Göteborgs
kommun instämmer i att beskattade förmåner bör räknas in i del kommunala
skatteunderlaget. Däremot finner man inte kopplingen till att slopa vissa
allmänna kompensationsbidrag logiskt motiverad. Liknande synpunkter förs fram
av Filipstads kommun. Man hävdar att nu gällande konstruktion beträffande de skattepliktiga
förmånerna måste anses vara av provisorisk karaktär och strida mot tidigare
vedertagna beräkningsgrunder för skatteunderlaget, medan däremot skattebortfallsbidragen
är en direkt följd av åtgärder, som påverkat skatteunderlaget. Dylika bidrag
har förekommit tidigare och kan således sägas ha vunnit hävd. Enligt Eslövs
kommun bör den kommunala skatt som invånarna erlägger rimligtvis i sin helhet
tillfalla kommunerna, varför en omläggning i denna del omedelbart bör göras.
Kompensation till kommunerna för bortfallet skatteunderlag på grund av
skattereformer är en helt annan sak och bör icke sammanblandas med den kommunalskatt,
som de skattskyldiga i verkligheten erlägger.
Norbergs kommun är tveksam till utredningens förslag om
att det generella bidraget enligt senare års överenskommelser mellan regeringen
och kommunförbunden inte skall förnyas. Förhandlingar mellan dessa parter för
överenskommelser i finansieringsfrågor torde även i fortsättningen bli
nödvändiga. Även Oxelösunds kommun anför att ett slopande av det generella
bidraget bör vara beroende av den totala kommunalekonomiska situationen.
Falkenbergs kommun kan acceptera att det generella bidraget slopas endast om
skatteutjämningsbidraget samtidigt förbättras väsentiigt.
Samtliga 22 landstingskommuner som uttalar sig om KEU:s
förslag tillstyrker. Södermanlands läns landstingskommun framhåller omläggningens
stora betydelse, eftersom kommuner och landsting annars riskerar atl förlora en
allt större del av skatteunderlaget på grund av t. ex. den utökade
föräldraledigheten. Hallands, Skaraborgs och Västerbottens läns
landstingskommuner tillstyrker under förutsättning att förslaget genomförs i
ett sammanhang. Västerbottens läns landstingskom-
Prop. 1978/79: 95 76
mun
konstaterar att en uppdelning av genomförandet så att skattebortfallsbidragen
först slopas och sjukförsäkringsförmåner m. m. tUlförs det kommunala
skatteunderlaget i en obestämd framtid inte är tilltalande.
Östergötlands
läns landstingskommun anser att KEU:s förslag är mera elegant än om exempelvis
det generella och det särskilda bidraget skulle behållas, medan endast viss del
av sjukförsäkringsförmånerna m. m. skulle tillföras det kommunala
skatteunderlaget. Västmanlands läns landstingskommun ställer sig däremot
avvisande till förslaget om att det generella bidraget enligt senare års
överenskommelser mellan regeringen och kommunförbunden inte skall förnyas.
Rent principiellt torde det kunna anföras att det är felaktigt att kombinera en
bidrags-fråga av sådan särart med en skatteunderlagsreform. Allt tyder på att
tätare kontakter mellan regeringen och kommunförbunden måste tas i
förhandlingar för överenskommelser i finansiella frågor. Prövning av generellt
bidrag bör ske i samband därmed och anpassas efter det aktuella ekonomiska
läget.
Västerbottens
läns landstingskommun påpekar att det inte klart framgår hur KEU 76 tänkt sig
lösa avräkningsförfarandet mellan stat och kommun. Framför allt under de två
första genomförandeåren är det av betydelse för landstingen vilken modell som
väljs för slutreglering av förskotten enligt 1970 och 1974 års skattereformer
samt vilket avräkningsförfarande som väljs för det tillförda skatteunderlaget
från de skattepliktiga sjukförsäkringsförmånerna m. m.
7
Beskattning av juridiska personer
RRV
förordar att endast garantiskatteunderlaget för de juridiska personernas
fastigheter återförs till kommunerna. Kommunerna utanför
skatteutjämningssystemet skulle i övrigt inte tillföras skatteunderlag som
kompensation för omläggningen. Enligt RRV skulle företagsbeskattningen därmed
utnyttjas för att finansiera andra av KEU 76 föreslagna reformer. De kommuner
som kraftigt skulle komma att förlora på en sådan omläggning av
företagsbeskattningen hänvisas av RRV till extra skatteutjämningsbidrag. RRV pekar
på två nackdelar med KEU:s förslag till återföring av medel tUl kommunerna.
För det första kommer flera kommuner med hög egen skattekraft att få ett ökat
skatteunderlag från juridiska personer, vilket inte är ägnat att minska den
kommunala utgiftsexpansionen. För det andra kommer vid en enhetlig skattesats
(55 %) den statliga delen av företagsskatten successivt att minska, om den
kommunala utdebiteringen fortsätter att öka.
Även
skatteutjämningsnämnden anser att endast garantiskatteunderlaget bör återföras
till kommunerna vid en omläggning av företagsbeskatt-
Bilaga 9
Remissyttrandena 77
ningen.
Nämnden konstaterar att KEU:s förslag till återföring av medel ger mycket olika
utfall för de kommuner som ligger utanför skatteutjämningen. För några kommuner
med mycket högt skatteunderlag men med ringa företagsinkomster skulle förslaget
leda till en ökning av skatteunderlaget bl. a. för välstäUda kommuner som
Danderyd och Täby. Det avgörande skälet mot KEU:s förslag är emellertid inte de
oegentUga höjningarna av vissa välstäUda kommuners skatteunderlag utan väsentligen
alt förslaget skulle innebära en framtida låsning av skatteunderlag fill hela
gruppen kommuner med egen hög skattekraft.
Skatteutjämningsnämnden
konstaterar att vissa kommuner skulle drabbas mycket hårt av bortfallet av
företagsinkomster, varför generösa övergångsersättningar skuUe krävas.
Anpassningsperioden bör enligt nämnden inte understiga tio år.
Övergångsersättningama kan i utgångsläget lämpligen grundas på kommunemas
inkomster av företagsbeskattningen under de tre sista åren före reformens
genomförande.
Norrbottens
läns landstingskommun tillstyrker den av KEU 76 föreslagna principen för
återföring av skatteunderlaget från juridiska personer. Landstinget pekar
emellertid på att den mest långtgående förändringen av fördelningen av
skatteinkomsterna från juridiska personer skulle uppkomma om skatteunderlaget i
sin helhet tillfördes skatteutjämningen. Ur regionalpolitisk synpunkt vore
denna princip att föredra. / reservation (c -\- fp -\- m) till yttrandet från
Västernorrlands läns landstingskommun hävdas också att de ökade inkomster som
staten får genom omläggningen bör fördelas till kommunerna i enlighet med de
principer som gäller för skatteutjämningen i övrigt. Ändringen bör ge positiva
effekter för lokaliserings- och regionalpolitiken samt dessutom möjlighet att
ge företagsbeskattningen en klart regionalpolitisk inriktning.
Boxholms
och Norrköpings kommuner föreslår att skatteinkomsterna från de juridiska
personerna i sin helhet tillförs skatteutjämningen. Boxholms kommun gör dock
undantag för garantiskatten. För att minska de negativa effekterna för de
kommuner som direkt drabbas bör kompensation utgå övergångsvis under högst fem
år. Enligt Norrköpings kommun bör målet för ett rättvist
skatteutjämningssystem vara att samtliga kommuner omfattas av systemet. Om
skatteinkomsterna från juridiska personer tillförs skatteutjämningen kan denna
målsättning uppfyllas snabbare. Norrköpings kommun tror inte att kommunerna
blir mindre angelägna att skapa goda livsbetingelser för näringslivet om detta
förslag genomförs, eftersom sysselsättningsfrågorna väger tungt i den kommunala
planeringen och debatten. Även Kalix kommun förordar att skatteinkomsterna från
de juridiska personerna i sin helhet tillförs skatteutjämningen.
I
övrigt följer remissinstansernas ställningstaganden i denna fråga i stor
utsträckning de partilinjer som utformades redan i företagsskatteberedningen
och KEU 76.
Prop.
1978/79: 95 78
Majoriteten i Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet tUlstyrker KEU:s förslag. Landstingsförbundet anser
emellertid att ett alternativ, där skatteunderlaget från beskattade förmåner
kvittas mot skatteunderlaget från juridiska personer, bör diskuteras för
kommunernas del, innan ett slutligt beslut fattas. Skatteunderlaget från
juridiska personer (exkl. garantiskatteunderlaget) är totalt sett ungefär lika
stort som skatteunderlaget från beskattade förmåner. Även fördelningen mellan
landstingen är relativt lika. En kvittning av skatteunderlagen har bl. a. den
fördelen att kommuner och landsting även efter omläggningen kommer att kunna
förfoga över ett skatteunderlag, som är minst lika stort som det nuvarande.
Kristen
demokratisk samling (kds) tillstyrker KEU:s förslag. Föreningen Sveriges
Kommunalekonomer anser det vara en fördel om skattesatsen för juridiska
personer blir densamma i hela landet. Företagen kan då lokalisera sin
verksamhet mera oberoende av skatten i resp. kommuner. Föreningen konstaterar
att ur administrativ synpunkt torde företagsskatteberedningens förslag medföra
väsentliga fördelar, eftersom man därigenom skulle undvika särskUd längdföring
kommunvis och dessutom slippa att använda två skilda skattesatser i varje
enskild kommun. Föreningen avstår ifrån att ta ställning till hur
skatteunderlaget från de juridiska personema skall återföras till kommunerna.
Nio
länsstyrelser uttalar sig också för KEU:s förslag. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län anför att en enhetlig beskattning av juridiska personer innebär betydande
rationaliseringar vid beskattningen. Förslaget har dessutom, åtminstone på
sikt, klar regionalpolitisk betydelse och även betydelse ur allmän ekonomisk
synpunkt. Genom att skatten inte görs beroende av variationer i den kommunala
utdebiteringen får väsentliga faktorer som tillgång till arbetskraft m. m. ökad
betydelse vid företagens val av lokaliseringsort.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att betydande
fördelar såväl från företagsekonomisk som taxeringsteknisk synpunkt torde
uppnås genom den föreslagna omläggningen. En förutsättning för genomförande
härav är dock att övergångstiden blir minst tio år. Vidare bör det enligt
länsstyrelsen undersökas om man inte genom någon kompletterande
fördelningsmetod kunde mUdra verkningarna för de kommuner som skulle förlora på
en fördelning enbart efter invånarantal. Länsstyrelsen i Västerbottens län
konstaterar att den som har fast egendom i en kommun enligt kommunallagen är
medlem i kommunen. Den juridiska personen bör liksom alla andra medlemmar med
skatter bidra till atl täcka kommunens samlade kostnader och utgifter. De
enskilda kommunerna bör därför även fortsättningsvis tiUföras
garantiskalteunderlaget för bolagens fastighetsinnehav. Övrig återföring till
kommunerna bör utformas så att den så nära som möjligt anknyter till nuvarande
fördelning. Även länsstyrelsen i Malmöhus län hävdar att en förutsättning för
Bilaga
9 Remissyttrandena 79
omläggningen är atl de kommuner som drabbas negativt av
förslaget kompenseras på lämpligt sätt. Ytterligare bearbetning av utredningens
förslag i detta hänseende krävs.
Nio landstingskommuner och ett sextiotal kommuner ställer
sig positiva till KEU:s förslag. Göteborgs och Bohus läns landstingskommun
tillstyrker förslaget även om det principiellt skulle vara riktigare att öka
medelskattekraften med motsvarande, belopp. Detta skulle dock medföra svåra
konsekvenser för vissa kommuner. Härryda kommun ansluter sig i princip till
KEU:s förslag med hänsyn till de positiva effektema ur konkurrens- och
taxeringssynpunkt. Man förordar dock en försöksperiod på ca fem år, varefter
reformen bör omprövas med hänsyn till de effekter omläggningen fått på
företagsetableringar etc. Även Ulricehamns kommun anser att effekterna av en
omläggning måste följas upp.
Några av de kommuner som tillstyrker KEU:s förslag
förordar att övergångstiden begränsas fill högst fem år. Vissa andra kommuner
anser däremot att de kommuner som drabbas negativt av omläggningen måste få
ytterligare kompensation utöver KEU:s förslag.
Kammarrätten i Stockholm och TCO anser att den kommunala
beskattningen av juridiska personer bör bibehållas. Kammarrätten kan inte
finna att de administrativa vinster som kan uppnås är av den omfattningen att
tillräckliga skäl föreligger för ett ingrepp av delta slag. Enligt TCO är
reformen som isolerad företeelse riktig. Så länge inte övriga variabler av
betydelse för kommunernas inkomster utjämnas på samma genomgripande sätt måsle
förslaget dock avstyrkas. TCO konstaterar att bland de kommuner som påverkas av
omläggningen blir följden vid ett oförändrat utdebiteringsbehov att spridning
uttryckt i kommunalskatt kommer att öka. För kommuner som redan i dag har låga
kommunalskatter möjliggörs ytterligare reduceringar medan kommuner med högre
utdebiteringar, för att försäkra sig om en bibehållen inkomst, måste höja sina
utdebiteringar. TCO avvisar också förslaget om enhetlig skattesats eftersom
företagen i likhet med övriga skattskyldiga bör bära sin del av det ekonomiska
ansvaret för kommunernas ökade försörjningsbörda. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anser också att inkomsterna från de juridiska personema även i
fortsättningen skall räknas in i det kommunala skatteunderlaget. Därigenom
skulle kommunerna fortfarande ha ett ekonomiskt motiv för näringslivsfrämjande
investeringar i industriområden m. m.
LO ansluter sig tUl den uppfattning som de
socialdemokratiska ledamöterna i företagsskatteberedningen och KEU 76 givit
uttryck för i sina reservationer till betänkandena, dvs. en kommunal
beskattning av företagen grundad på medelutdebiteringen samt en förenklad
kommunal taxering. Denna linje förordas också av den socialdemokratiska minoriteten
i Svenska kommunförbundet och i Landstingsförbundet. Fem länsstyrelser, bl. a
länsstyrelsen i Stockholms län, uttalar sig också för att
Prop. 1978/79: 95 80
den
kommunala beskattningen av de juridiska personema bibehålls, men att den i
fortsättningen grundas på medelutdebiteringen.
De
kommuner som skulle drabbas negativt av KEU:s förslag avstyrker i allmänhet.
Sollentuna kommun framhåUer att mot bakgrund av de kraftiga effekter som
uppkommer på kommunernas ekonomi är KEU:s förslag oacceptabelt. Enligt
kommunens uppfattning kan det nuvarande systemet i
företagsbeskattningshänseende ej betraktas som så administrativt tungt att det
motiverar företagsskatteberedningens förslag. Inom ramen för en i princip
oförändrad beskattning borde administrativa åtgärder kunna vidtas av sådant
slag att man i stora drag kunde behålla det nuvarande systemet.
Det är enligt Sollentuna
kommun mycket allvarligt att man föreslår en förändring i beskattningen som
innebär att kommuner representerande en tredjedel av landets invånarantal får
en reducering av sina skatteinkomster med ca 600 milj. kr. per år. Det är
mycket angeläget att dessa kommuner även fortsättningsvis och särskilt i nu
rådande ekonomiska läge har incitament att göra kraftfulla insatser för
näringslivets utveckling. De kommuner som kommer att drabbas av
företagsskatteberedningens förslag är sådana kommuner som gjort aktiva
insatser för att skapa föratsättningar för etablering och utveckling av
näringslivet. Dessa insatser har inte bara bestått i anskaffning av mark och
lokaler för näringslivets behov utan också omfattat en socialt inriktad bostadsproduktion,
social service på oUka områden m. m. Sollentuna kommun konstaterar vidare att
en del av de kommuner utanför skatteutjämningssystemet som kommer att vinna på
den föreslagna fördelningen av företagens skatteintäkter är sådana kommuner
som i försia hand utnyttjat sina möjligheter till en bostadsproduktion som gett
höga beskattningsbara inkomster från fysiska personer och som i mindre
utsträckning gjort aktiva insatser för näringslivets behov på olika områden.
Stockholms
kommun påpekar att bedömningen av en omläggning av företagsbeskattningen inte
enbart är en fråga om vUket inkomstbortfall som en kommun kan komma att drabbas
av. Frågan bör därutöver bedömas med hänsyn till vilka konsekvenser av
näringspolitisk eller strukturell art som kan bli följden på något längre
sikt. Erfarenhetsmässigt finns ett nära samband mellan kommunemas medvetna
strävanden att skapa goda förutsättningar för det egna näringslivets utveckling
och de skatteinkomster som detta näringsliv genererar till kommunerna. Om detta
samband bryts, finns skäl att förmoda att allvarliga strukturproblem kan
uppkomma. Detta gäller särskilt för storstadsregionerna, dvs. Stockholm,
Göteborg och Malmö. Risken för sådana problem hänger nära ihop med att dessa
regioner bildar näringsgeografiska enheter. Detta förhållande gäller alldeles
särskilt Stockholmsregionen, vars näringsliv inte har något samband med den
nuvarande administrativa indelningen.
Enligt
Stockholms kommun har kommunen som arbetsplatscentrum i
Bilaga
9 Remissyttrandena 81
regionen
ett betydande medansvar för den regionala närings- och sysselsättningspolitiken,
bl. a. genom att kommunen måste skapa goda förutsättningar för näringslivets
utveckling. En stor andel av regionens förvärvsarbetande befolkning blir också
framdeles beroende av arbetsplatser i Stockholms kommun. Invånarna i regionen
kommer i stor utsträckning att arbeta i Stockholms kommun, men bo och betala
skatt på sina inkomsler i annan kommun än Stockholm. Om kommunens rätt att
beskatta de juridiska personerna slopas vore det ur snävt kommunalekonomiska
perspektiv fördelaktigare för kommunen att satsa på ökad bostadsbebyggelse och
därmed ökat invånarantal/skatteunderlag. Även om det kan hävdas att fysiska
markresurser för företagsetableringar finns tillgängliga i andra kommuner i
regionen, skulle enligt Stockholms kommun en rad problem uppstå om en sådan
utveckling tvingades fram.
Även
Malmö kommun pekar på att man fått påta sig rollen som den kommun som får
upprätthålla sysselsättningen i regionen. Malmö kommun har genom akliva
insatser på olika sätt satsat på sitt näringsliv och har därigenom åsamkats
stora kostnader för att stärka sysselsättningen. Vissa kommuner i regionen har
däremot inriktat sina ansträngningar mer på att skaffa bostäder och inte på
att anordna arbetstillfällen åt sina kommuninvånare, eftersom dessa till viss
del har sin sysselsättning i Malmö kommun.
Burlövs
kommun framhåller att man genom en aktiv näringspolitisk satsning medverkat
till att bygga upp ett rikt differentierat näringsliv inom sina gränser.
Kommunens service är dimensionerad för ett högsys-selsatt samhälle. Kommunen är
därför i hög grad beroende av det skatteunderlag som tillskapas av de
juridiska personema för att kunna hålla utdebiteringen av kommunalskatt på en
rimlig nivå. En inskränkning av den kommunala beskattningsrätten avseende
juridiska personer kan dessutom framkalla bristande intresse för
industrieiableringar inom den . egna kommunen. Det blir främst mindre och
medelstora företag, som kan få startsvårigheter.
Göteborgs
kommun anser att inkomsterna från de juridiska personerna även i
fortsättningen skall räknas in i det kommunala skatteunderlaget. Därigenom
skulle kommunerna fortfarande ha ett ekonomiskt motiv för näringslivsfrämjande
investeringar i industriområden m. m. Även Stenungsunds kommun motsätter sig
KEU:s förslag. Antingen måste skattekraftsgarantin för kommunen höjas i
väsentlig omfattning eller bör oförändrat system tillämpas beträffande
skatteunderlagsberäkning från juridiska personer.
Stockholms
läns landstingskommun avstyrker också förslaget om att slopa den kommunala
rätten att beskatta de juridiska personerna. I bilaga till yttrandet från
regionplane- och näringslivsnämnden konstateras att de kommuner som drabbas
negativt av KEU:s förslag har 2,3 miljoner invånare. 1,5 miljoner invånare
eller 65 % av dem som förlorar på
28
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. BUaga 9
Prop. 1978/79: 95 82
omläggningen finns i Stockholms län. Länets invånare
förlorar skatteintäkter på i genomsnitt 350 kr./invånare, medan förlusten i
övriga förlustkommuner i genomsnitt uppgår till ca 95 kr./invånare. Av hela länets
befolkning finns 62 % i de kommuner som får minskade skatteintäkter
(Stockholm, Solna, Sollentuna, JärfäUa, Lidingö, Sundbyberg och Nacka) och 9 %
i de kommuner som får ökade skatteintäkter (Täby, Danderyd och Huddinge).
Inomregionalt blir detta en olycklig omfördelning, eftersom Sollentuna,
Sundbyberg och Nacka har högre utdebitering än länsgenomsnittet och Danderyd
och Täby lägre.
Några av
de kommuner som drabbas negativt av KEU:s förslag anser att frågan måste
utredas ytterligare. Denna uppfattning framförs av bl. a. Järfälla, Lidingö,
Nacka, Solna och Landskrona kommuner. Enligt Järfälla kommun finns risk för
att kommuner som gjort systematiska näringslivssatsningar ofta medförande
stora investeringar kan komma att missgynnas. Inom Stockholms län kan
exempelvis konstateras att Järfälla "får betala tUl" Danderyd och
Täby.
Totalt är det ett fyrtiotal kommuner och nio
landstingskommuner som avvisar KEU:s förslag. Av dessa förordar drygt två
tredjedelar en kommunal beskattning av företagen grandad på
medelutdebiteringen. Perstorps kommun noterar att skatteinkomsterna från
juridiska personer utgör en sporre för den enskilda kommunen att
"satsa" på utveckling av "sitt" näringsliv och på olika
sätt inom kommunallagens ram stimulera företagsverksamheten. Även
Söderkommunerna i Stockholms län (förutom Tyresö kommun) avvisar KEU:s
förslag, då detta till en väsentlig del skulle rycka undan resurser för
inomregional skatteutjämning i Stockholms län.
Stockholms kommun konstaterar att utfallet för enskilda
kommuner, om den kommunala beskattningen av de juridiska personerna skulle
grundas på medelutdebiteringen, är beroende av storleken av kommunens
utdebiteringssats i förhållande till medelutdebiteringen för riket. Effekterna
för Stockholmsregionen skulle då bli att kommuner med låg utdebitering,
däribland Stockholm, skulle få fördelar, medan de med hög utdebitering får
nackdelar.
Flera
remissinstanser framför förslag om andra fördelningsgrunder än den av KEU 76
förordade återföringen av skatteunderlaget från de juridiska personerna efter
antalet invånare. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar antalet
sysselsatta som fördelningsbas. Med denna fördelningsbas skulle de kommuner som
nu utgör stora sysselsättningscentra med en betydande inpendling drabbas
mindre hårt än de gör av utredningens förslag. / reservationer från bl. a. de
borgerliga partierna till yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län för man
fram tanken på att skatteinkomsterna från de allra största företagen fördelas i
proportion till antalet anställda. Flera kommuner, bl. a Stockholms, Malmö och
Göteborgs kommuner, aktualiserar också antalet sysselsatta som en
Bilaga
9 Remissyttrandena 83
tänkbar fördelningsgrund. Linköpings kommun anser atl KEU
76 inte tillräckligt beaktat de kostnader kommunerna har för att upplåta industrimark
och de följdkostnader på exempelvis transportområdet som följer av detta. Ett
alternativ är enligt kommunen att fördelningen baseras på den förvärvsarbetande
dagbefolkningen. Denna fördelningsgrund tar hänsyn tiU att arbetsplatserna
medför såväl kapitalutgifter som driftkostnader för kommunerna.
I bilaga tUl Uppsala kommuns yttrande föreslår
ekonomikontoret att de skatteinkomster från företagen som faller utanför
garantibelopps-gränsen bör fördelas efter den andel av det s. k.
förädlingsvärdet som den privata sektorn inom kommunen bidrar med av landets
förädlingsvärde.
Mölndals kommun finner KEU:s förslag oacceptabelt. I stället
borde skatteunderlaget från de juridiska personerna fördelas efter kommunernas
andel av det totala skatteunderlaget för juridiska personer. För att undvika
svängningar under enskilda år bör beräkningen göras för exempelvis en
femårsperiod.
Skatteutjämningsnämnden anser inte att medelskattekraften,
efter ett avskaffande av den kommunala företagsbeskattningen, bör bestämmas med
beaktande av de juridiska personernas växlande inkomster. Det synes vara
rimligare alt "medelskattekraften" för det återstående kommunala
skatteunderlaget framdeles räknas upp med en procentsats, som motsvarar
storleken av det borttagna kommunala skatteunderlaget vid övergången
(förslagsvis efter de tre sista årens genomsnitt) eller att en motsvarande
höjning av grundgarantin görs direkt i lagen om skatteutjämningsbidrag.
Riksskatteverket (RSV) och Svenska kommunförbundet påpekar
att det statliga skatteunderlaget från juridiska personer är lägre än det kommunala
beroende på bl. a. reglerna för avdrag för underskott i förvärvskälla och
vissa investeringsavdrag. Detta måste beakias i det fortsatta
beredningsarbetet. RSV bekräftar vidare atl det är tekniskt möjligt att med
dator beräkna det garanliskatteunderlag som skall återföras till den kommun där
fastigheten är belägen. Däremot är det problem att beräkna garantibeloppen för
de senaste fem åren med fördelning på fysiska och juridiska personer. Dessa
uppgifter behövs enligt KEU:s förslag för atl finna en jämförelsenorm för
kompensationen under en tioårig övergångsperiod till de kommuner som drabbas
av förslaget.
Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län
framhåller att fördelningen av inkomst från juridiska personer på församlingar
är ytterst arbetskrävande. Även om kommunalbeskaltningen inte avskaffas anser
man därför att fördelningen på församlingar bör slopas.
Prop. 1978/79: 95 84
8
Ett reformerat skatteutjämningssystem
8.1
Allmänna synpunkter
De
som uttalar sig om formerna för överförande av medel från stat till kommun
anser att det statliga stödet i första hand bör utgå som ett allmänt
skatteutjämningsbidrag. Hit hör exempelvis RRV och länsstyrelsen i Gävleborgs
län. Med hänsyn till att det kan bli besvärligt att skapa fullständig rättvisa
vid skattekraftinplaceringen ifrågasätter dock Katrineholms kommun om det inte
vore bättre att förbättra de speciella statsbidragen till verksamheter som
omfattas av åldersfaktorerna, för att så rättvist som möjligt kunna ta hänsyn
till dessa faktorer.
Enligt
Svenska kommunförbundet innebär förslaget väsenlliga förbättringar för
flertalet kommuner. Övriga kommuner garanteras oförändrade bidrag. Vissa
kompletteringar och förbättringar är dock önskvärda. Detta kan dock inte
motivera att de nu föreslagna förbättringarna fördröjs. Även
Landstingsförbundet är i huvudsak positiv till KEU:s förslag. Enligt förbundets
bedömning har utredningen gjort eri rimlig avvägning mellan kraven på rättvisa
och kraven på enkelhet i systemet.
LO
och SACO/SR tillstyrker i princip konstruktionen av skatteutjämningssystemel.
TCO anser däremot inte alt systemet kan ligga fill grund för den framtida
kommunala beskattningen. Målsättningen bör enligt TCO vara ett garanterat
skatteunderlag som motsvarar det högsta i riket.
Behovet
av att staten ekonomiskt stödjer kommuner med svag skattekraft och ogynnsamma
förutsättningar i övrigt ifrågasätts inte av någon. Några kommuner anser dock
att skatteutjämningen delvis borde finansieras genom omfördelning av
skattekraft mellan kommunerna. Man menar att kommuner med hög skattekraft borde
få avstå en del av sin skattekraft till skatteutjämning. Enligt RR V bör man
innan beslut fattas om en mer omfattande förändring av skatteutjämningssystemet
ytterligare uireda möjligheterna alt omfördela kommunernas inkomster, t. ex.
genom att från kommuner, som har en ökning i egen skattekraft som ligger
väsentligt över genomsnittet för riket, överföra en del av ökningen tUl
skatteutjämningssystemet. Svenska kommunförbundet avvisar dock i likhet med KEU
76 en indragning av skattekraft utöver en viss nivå. Enligt förbundet är det
dock angeläget att skattekraftskillnaderna på sikt minskas.
Sysselsättningsutredningen
uppmärksammar att skatteutjämningssyslemet automatiskt får den effekten att
olika insatser för att öka skatteunderlaget, t. ex. genom ökad sysselsättning,
inte får någon direkt effekt för kommunens ekonomiska situation, eftersom det
i första steget endast innebär en förändring av det skatteutjämningsbidrag som
kommunen erhåller. När det gäller att stimulera kommunerna att föra en ak-
Bilaga 9 Remissyttrandena 85
tiv
sysselsättningspolitik kan denna effekt, åtminstone teoretiskt, vara
besvärande. Åtgärder för att stimulera sysselsättningen måste därför vara
mycket starka för att få effekt. Sysselsättningsutredningen tUlstyrker dock
den av KEU 76 förslagna principiella inriktningen av det allmänna
skatteutjämningssystemet.
Skatteutjämningsnämnden
tar upp storleken på det ökade skatteutjämningsbidraget och anför att från de
synpunkter nämnden har att bedöma finns ingen anledning att göra invändningar
mot storleken i och för sig. Storleken på medelsöverföringen är väsentligen en
statsfinansiell fråga och tUlika ett spörsmål i vad mån denna stora överföring
nu är tillrådlig med hänsyn till det av KEU 76 hävdade behovei av största
återhållsamhet med kommunernas utgiftsexpansion. Däremot anser nämnden att det
inger stora betänkligheter att den föreslagna höjningen av
skatleutjämningsanslaget tUl nästan dubbla beloppet har gett en så överraskande
klen skatteuljämnande effeki för att inte säga att den effekten väsentligen
missats.
Även
RRV påtalar att KEU:s totala förslag till ökad resursöverföring inte innebär
någon spärr mot fortsatt kommunal utgiftsexpansion. Det föreligger därför risk
att resursöverföringen endast kommer att få marginell effekt på kommunalskatternas
utveckling. Eftersom skatteunderlaget i de kommuner som står utanför
skatteutjämningen enligt RRV sannolikt kommer att öka snabbare än i de
kommuner som får del av skatteutjämningen måste man dessutom räkna med att
skatteutjämningsbidraget successivt kommer att öka.
Svenska
kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar liksom ett femtiotal kommuner
framför kritik mot att skatteutjämningsförslaget resulterar i en snabbare
procentuell ökning av landstingens än av primärkommunernas skatteunderlag
6,9 mot 4,3 %. De sydsvenska länsavdelningarna ifrågasätter moliven tUl denna
fördelning mot bakgrunden av dels de förväntningar och anspråk som staten och
samhället i övrigt ställer på kommunerna på olika verksamhetsområden och dels
det mycket svåra ekonomiska läge som primärkommunerna befinner sig i. KEU:s
förslag innebär att man förutsätter att det sker en mycket snabbare
kostnadsökning i landstingens verksamhet än i den primärkommunala. Den
bedömningen är inte acceptabel. Utvecklingen av landstingens och
primärkommunernas fortsatta utbyggnad av service och omvårdnad borde i stället
ligga på samma nivå ur kostnadssynpunkt. Utjämningen inom den offentliga
sektorns omsorg om medborgarna kan äventyras om denna prioritering sker ulan
reservationer.
Kristianstads
kommun konstaterar att förutom att landslingen får en högre relativ ökning av
skatteunderlaget så berör de slopade speciella statsbidragen framför allt
primärkommunerr Det är en brist att KEU 76 inte närmare belyst motiven för
förslagets inriktning i detta avseende. Länsstyrelsen i Älvsborgs län och Kumla
kommun anser också att för-
Prop.
1978/79: 95 86
delningen
är felaktig under förutsättning av oförändrad ansvarsfördelning mellan
kommuner och landsting. Enligt Växjö kommun ter sig KEU:s prioritering av
landstingen omotiverad. Denna prioritering av landstingens ekonomi bör ge
förutsättningar för att primärkommunerna i första hand får utnyttja
tillgängligt utrymme för höjning av kommunalskatten. Liknande synpunkter
framförs av Mjölby kommun.
Örebro läns
landstingskommun finner att utredningens förslag medför en rättvisare
fördelning. Som skäl för detta anges att landstingen enligt nuvarande regler
endast erhåller 35 % av skatteutjämningsbidragen, trots att primärkommunerna
har betydligt större möjligheler än landstingen tUl avgiftsfinansiering,
exempelvis inom den industriella verksamheten. En ökad landstingsandel av
skatteutjämningsbidragen motiveras även av att medelutdebiteringen under senare
år ökat snabbare för landstingen än for primärkommunerna. Trenden går mot att
ca hälften av den totala kommunalskatten kommer att utgöras av landstingsskatt.
Även länsstyrelsen i Örebro län stödjer KEU:s förslag till fördelning av
skatteutjämningsbidrag mellan kommuner och landstingskommuner.
Flera remissinstanser
påtalar att reformen inte får någon omedelbar utjämningseffekt på
utdebiteringarna, varvid man i sina beräkningar och jämförelser minskat resp.
kommuns och landstingskommuns utdebitering med de ökade bidragen.
Skatteutjämningsnämnden
visar på detta sätt att spridningen av utdebiteringen ökar bl. a. ökar
antalet kommuner belägna mellan 23 kr. under medelutdebiteringen från fyra tUl
inte mindre än 25 kommuner. I södra och mellersta Sverige ger förslaget
merendels betydande förskjutningar nedåt i förhållande till
medelutdebiteringen. I fem av länen Södermanlands, Kristianstads, Hallands,
Älvsborgs och Skaraborgs län skulle genom förslaget samtliga kommuner hamna
under medelutdebiteringen. I Kronobergs, Blekinge, Örebro och Kopparbergs län
faller alla kommuner utom en under medelutdebiteringen. Ett påtagligt undantag
är Stockholms län där det stora flertalet kommuner skulle ligga över
medelutdebiteringen och inte mindre än åtla kommuner skulle ligga mer än 2 kr.
över medelutdebiteringen. Den dåliga utjämningseffekten för Stockholms län
torde delvis bero på att KEU 76 helt bortsett från kosinaderna för
kollektivtrafiken. Flertalet kommuner i Norrlandslänen kommer genom förslaget
att få en kraftig relativ försämring och ligga över medelutdebiteringen.
Särskilt Norrbottens och Västerbottens län får genom förslaget vidkännas en
förskjutning uppåt i förhållande lill medelutdebiteringen.
Även
länsstyrelserna i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län
framhåller att reformen ökar skillnaderna i utdebitering mellan kommunerna i
Norrland och kommunerna i södra och mellersta Sverige. TCO konstaterar också
att utdebiteringsskillnaderna ökar och finner det oacceptabelt. RRV anmärker
att utredningens förslag får begränsad effekt på utjämningen av
kommunalskatterna.
Bilaga
9 Remissyttrandena 87
Enligt Svenska kommunförbundet beror den ökade spännvidden
i utdebiteringssatserna bl. a. på att kommuner med en ogynnsam struktur, som
valt en låg standard i stället för en relativt hög utdebitering, får
kompensation för den ogynnsamma strukturen när utredningens förslag genomförs.
I den mån en del av bidraget används till standardhöjning minskar spännvidden.
Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län anser, i yttrande som
bilagts yttrande från länsstyrelsen i Norrbottens län, att det måste betvivlas
att servicenivåskillnaderna mellan vissa län skulle vara så stora som
utdebiteringsskillnaderna antyder. Detta kan även ifrågasättas mot bakgrund av
att en betydande andel av kommunernas och landstingens verksamhet påverkas och
regleras av staten i fråga om minimikrav och standard.
Skatteutjämningsnämnden, länsstyrelsen i Västernorrlands
län och Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län påpekar
särskilt att den begränsade utjämningseffekten till en del beror på att utredningen
valt en lägsta garanterad skattekraft på 103 %, trots att ett mycket stort
antal kommuner ca 100 enligt utredningens kalkyler inte är berättigade
till så hög garanti. Även spärregeln för den totala garantin om lägst 100 %
leder enligt skatteutjämningsnämnden till en sämre skatteutjämning än om avdrag
för åldersfaktorn tillåts slå igenom fullt ut.
Enligt Norrköpings kommun kan det förmodas att det kommer
att ta åtskilliga år efter genomförandet av det nu föreslagna skatteutjämningssystemet
innan olikheterna i fråga om standard och utdebitering utjämnas. Detta är ett
problem som utredningen borde ha berört. Del nya skatteutjämningssystemel
behöver inledningsvis kompletteras med extra stöd till de kommuner, som på
grund av bristande ekonomiska förutsättningar har en låg itandard men en hög
utdebitering. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges
Kommunalekonomer. Enligt Norrköpings kommun är det angelägnare att prioritera
extra skatteutjämningsbidrag under fem år till de "fattiga"
kommunerna än atl som KEU 76 föreslå 10-åriga övergångsbidrag till de
"rika" kommunerna tUl följd av förslaget om ändrade regler för
beskattning av juridiska personer.
KEU:s förslag att bibehålla anknytningen till
skattekraftsbegreppet i skatteutjämningssystemet fiUstyrks genomgående av de
remissinstanser som har uttalat sig därom. Enligt TCO bör dock observeras att
skatteunderlaget som det framkommer vid taxeringen kan vara en bräcklig grund
som underlag för bedömning av en kommuns behov av statligt stöd. Genom beslut,
fattade i kommunen, kan betydande variationer i bebyggelsestrukturen och de
därmed förknippade ägandeförhållandena uppträda, som på ett väsentligt sätt
påverkar kommuninvånarnas taxerade inkomster och därmed storleken av de
kommunala skatteutjämningsbidragen. Liknande synpunter framförs av Solna
kommun.
Även Täby kommun påpekar att skattekraften är påverkbar
bl. a.
Prop. 1978/79: 95 88
genom
boendeformerna. Systemet får dock accepteras eftersom annat enkelt system
saknas.
Örkelljunga
kommun anser att nuvarande bestämmelser om ränteavdrag väsentligt reducerar
kommunernas skatteunderlag. En begränsning av ränteavdragen skulle tillföra
kommuner och landsting ökade skatteinkomster.
Flera
remissinstanser är kritiska till utredningens förslag att omvandla de i
kalkylerna i absoluta tal beräknade kostnadsawikelserna till procent av
medelskattekraften med hjälp av medelutdebiteringen i riket. Vid den slutliga
beräkningen av skatteutjämningsbidraget uttryckt i kr. används liksom enligt
nuvarande regler kommunemas egen utdebiteringssats. Detta medför att kommuner
med en högre utdebiteringssats än riksgenomsnittet i själva verket får ett
större tillägg eller avdrag än den ursprungliga i absoluta tal beräknade
kostnadsavvikelsen. Motsatsen gäller för kommuner med låg utdebitering.
Fördelen med den av KEU 76 föreslagna metoden är bl. a. att den underlättar
jämförelser mellan garantinivåer och skatteutjämningsbidrag i det nya
skatteutjämningssystemet resp. i nuvarande system.
Drygt
en fjärdedel av kommunerna påpekar denna effekt och anser att omvandlingen bör
ske på sådant sätt att bidraget inte påverkas av skillnaden i
utdebiteringssats. Detta föreslås ske antingen genom att de i absoluta tal
beräknade kostnadsavvikelserna direkt används eller genom att kommunernas
skattesats genomgående används i omräkningen.
Täby
kommun kritiserar att KEU 76 i sina beräkningar utgår från att en viss tjänst i
nuläget kostar t. ex. X kr. och att X kr. är
rätt kostnad. Om X kr. är rätt kostnad saknar utredningens uttalanden
om effektiviseringar relevans. För att en enhetskostnad om X kr.
skall ge korrekt resultat förutsätts nämligen att ingen effektivisering sker. I
stället måste man som utgångspunkt ha någon slags basstandard eller mål om viss
standard eller servicenivå.
8.2
Grundgarantin
8.2.1
Synpunkter på konstruktionen
Utredningens
val av lägsta grundgarantinivå kritiseras av skatteutjämningsnämnden inte
endast för dess effekt på den kommunala utdebiteringen. Kostnaderna för den
enligt nämndens mening omotiverade höj ningen av grundgarantin över 100 %,
uppgår enbart för primärkommunerna till 250 å 300 milj. kr. Samma anmärkning
framförs av Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län, vars
yttrande bilagts av länsstyrelsen, samt av länsstyrelsen i Västernorrlands län
som anser att lägsta grundgaranti fortfarande borde vara 95 %.
Enligt
Täby kommun kan en lägsta grundgaranti som ligger över riksgenomsnittet synas
tvivelaktig ur totalekonomisk synpunkt.
Bilaga 9
Remissyttrandena 89
Gävle
kommun ifrågasätter rent principiellt ett utjämningssystem som garanterar mer
än 100 % av medelskattekraf len i en situation när man åtminstone temporärt
strävar efter att begränsa den kommunala expansionen. Eftersom kommunen har en
annan bedömning av expansionsbehovet i den kommunala sektom tillstyrks
emellertid förslaget.
Länsstyrelsen
i Västerbottens län och Skellefteå kommun påtalar att förslaget till lägsta
grundgaranti åsidosätter principen att ge samma standard till samma pris.
Förslaget innebär automatiskt en relativ försämring för norrlandskommunerna i
jämförelse med kommuner i södra och mellersta delarna av landet.
HyUe
kommun anser det principieUt felaktigt att begränsa spännvidden i
grundgarantin. Detta gäller både avgränsningen nedåt på 103 % och uppåt på
136%. Enligt kommunen verkar en indelning i treprocentsintervall vara lämplig
för att komma ifrån eventuella felaktigheter i beräkningsunderlaget. Dessa
skattekraflsklasser bör dock ej begränsas till antalet. I annat fall kommer
detta att direkt skapa nya skillnader i utdebitering, i detta fall med fördelar
för vissa kommuner i södra Sverige.
Söderkommunerna
i Stockholms län konstaterar att systemets konstruktion medför att avdrag för
gynnsamt kostnadsläge inte kan bli större än tre procentenheter på grund av det
korta intervallet mellan skattekraftsklass för genomsnittskommuner och lägsta
garanterade skattekraft. En översyn av denna del av konstruktionen kan vara
nödvändig.
Länsstyrelsen
i Örebro län förordar en lägsta grundgaranti på 106 % och många remissinstanser
föreslår att grundgarantin successivt räknas upp. Svenska kommunförbundets åtta
sydsvenska länsavdelningar liksom flera kommuner i Sydsverige menar att målet
på sikt bör vara att alla kommuner ingår i skatteutjämningssystemet. För att
möjliggöra en sådan utveckling bör enligt Föreningen Sveriges Kommunalekonomer
övervägas, om inte sådana tunga statsbidrag som exempelvis bidragen till
grundskolan med fördel kan överföras till skatteutjämningen.
Tjörns
kommun ifrågasätter om inte ett generellt ökat statligt engagemang erfordras
för barn- och åldringsvården inom kommunerna. Detta borde uttryckas i en högre
grundgaranti av skattekraft.
Vid
den slutliga inplaceringen av kommunerna i skattekraftsklasser har KEU 76
utöver hänsyn till det ekonomiska kalkylresultatet även via en zonindelning
beaktat att spridningen i grundgarantin inte bör bli alltför stor mellan i
första hand kommunerna i samma län.
Svenska
kommunförbundet konstaterar att det statistiska underlaget som använts i vissa
beräkningar inte är helt lämpligt och att det för att göra noggrannare
beräkningar krävs vissa kompletteringar i statistikunderlaget. T. v. har dock
utredningen enligt förbundets bedömning på ett godtagbart sätt löst detta
problem genom vissa korrigeringar av kalkylresultaten.
Prop. 1978/79: 95 90
Linköpings
kommun accepterar zonindelningen som en övergångsföreteelse. Risken med
zonindelningen är att den konserverar olikheter inom zonen, men detta måste måhända
accepteras under övergångsperioden. I takt med att grundgarantin höjs kan
zonindelningen avvecklas och på så sätt eUmineras riskerna på sikt.
Genom zonindelningen av
landet förloras enligt Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska
länsavdelningar möjligheten att via skatteutjämningen neutralisera de
"obalanser" som råder mellan angränsande kommuner eller kommuner i
samma län. En del olägenheter elimineras visserligen enligt KEU:s förslag, men
kvar står många olikheler i förutsättningarna för bedrivande av kommunal
verksamhet. De kan upplevas besvärande och orättvisa. KEU 76 har emellertid
anvisat vilka metoder som kan användas för att skapa ett system där varje
kommuns faktiska "behov" av skattekraftsgaranti kan beräknas och
beaktas. När, som KEU 76 själv antyder, full tillit till kalkyler och
beräkningsmetoder råder är tiden mogen för att avskaffa såväl zonindelningen
som klassindelningen i skatteutjämningssystemet. Då kan staien nöja sig med
att fastställa en basnivå till vilken man sedan lägger positiv eller negativ
kompensation för framräknade kostnadsavvikelser. Det blir enklare än nuvarande
system. Oron för att ett sådant system skulle bli komplicerat är mot den
bakgrunden överdriven. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Älvsborgs
län liksom av många kommuner.
Emmaboda kommun anser att
zonindelningen med länet som grund ger stora orättvisor. Enligt Lerums kommun
har zonindelningen givits alltför stor tyngd.
Länsstyrelsen i Skaraborgs
län är tveksam till förslaget. Närliggande kommuner kan uppvisa klart skilda
bebyggelsemönster som motiverar skUlnader i skattekraftsgaranti. Enligt
länsstyrelsens mening kan regionalpolitiska ambitioner bättre komma till
uttryck om skatteutjämningen sker med hänsyn till faktiska geografiskt betingade
kostnader i skilda kommuner än om kommunemas belägenhet i förhållande tUl en
viss gräns blir avgörande. De samhälleliga resurserna utnyttjas effektivare i
det förra fallet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län är tveksam till
förslaget och anser det alltför dåligt underbyggt. Om man kalkylmässigt fått
fram ett resultat för länet och detta är splittrat ger detta ett uttryck för
olika behov av skatteutjämning hos kommunerna. Dessa skUlnader hos kommunerna
tappar utredningen sedan bort när man försöker se länet som en helhet. Framför
allt försvinner effekterna av de regionalpolitiska faktorerna man utgått från.
Liknande synpunkter
framförs av Munkedals kommun, som förordar att inplacering i första hand bör
ske efter konstaterade olikheter i kommunernas kostnader, även om detta skulle
innebära vissa skillnader mellan kommunerna inom samma län. Även Surahammars
kommun anser att kalkylresultaten i största möjliga utsträckning bör ligga till
grund för
Bilaga
9 Remissyttrandena 91
den garanterade skattekraften. Inte heller länsstyrelsen i
Kronobergs län delar KEU:s uppfattning att indelningen inom geografiskt
begränsade områden inte skall vara alltför splittrad. Söderkommunerna i Stockholms
län anser att en översyn bör göras av metoden att inom samma region/län
inplacera kommunerna i samma skattekraftsklass oberoende av skillnader i de
fakfiska kalkylresuliaten.
Enligt Göteborgs kommun har ulredningen genom
zonindelningen på ett omotiverat sätt gått ifrån sina principer. Eftersom redan
kalkylerna innehåller fakiorer beroende av det geografiska läget, anser Laxå
kommun att utredningens strävan atl få sammanhåUna geografiska zoner med samma
skattekraftsgaranti starkt motverkar målet att utarbeta ett
"rättvist" skatteutjämningssystem. Det kan inte vara riktigt att en
kommun skall få sänkt grundgaranfi för att närliggande kommuner -har bättre
ekonomiska förutsättningar. Även Uppvidinge kommun anser det felaktigt att på
dessa grunder sänka grundgarantin.
Enligt Hylte kommun innebär zonindelningen att det automatiskt
kommer att uppstå utdebiteringsskillnader mellan närliggande kommuner om det
finns skillnader i det kalkylmässiga resultatet. Vidare finner Hylte kommun att
om man bortser från de kommuner som enligt reglerna hamnar i högsta eller
lägsta skattekraftsklass så har man i den slutliga inplaceringen i
skattekraftsklasser genomsnittligt sänkt de kalkylerade resultaten med någon
procentenhet i de sydliga länen medan däremot den slutliga inplaceringen i de
nordliga länen genomsnittligt ligger ca fem procentenheter över den
kalkylerade. Denna skillnad finns inte närmare motiverad i betänkandet.
Vaggeryds kommun konstaterar alt begränsningen av antalet
skattekraftsklasser torde medföra att del kommer alt uppstå nya skillnadsgrunder
beträffande utdebiteringsbehovet mellan kommunerna. Detta hade kunnat undvikas
genom att i stället förorda ett system med inplacering i skattekraflsklasser
helt enligt de kalkylmässiga beräkningarna.
Ljusnarsbergs kommun konstaterar att effekten av
tillägg/avdrag för åldersstruktur och folkminskning blir att kommunerna inom
samma zon får olika tolalgaranterad skattekraft. Motivet till en någorlunda
enhetlig grundgaranti inom ett geografiskt område för att inte bilden skall bli
för splittrad försvinner därmed genom detta andra steg i framräknandel av
kommunernas totala garanterade skattekraft. Den geografiska zonindelningen för
atl bestämma grundgaranfin är onödig. Om man viU behålla treprocentsintervallen
vid indelning i skattekraftsklasser bör varje kommun minst få behålla faktiskt
framräknat kalkylresultat med en upp-flyttning till närmast belägna
skattekraftsklass.
Flera remissinstanser har synpunkter på KEU:s förslag att
ompröva grundgarantin vart femte år och åldersstrukturfaktorn varje år.
Skatteutjämningsnämnden och riksskatteverket föreslår att kostnaderna för åldersstruktur
inarbetas i grundgarantin. Motiveringarna härför är att sy-
Prop. 1978/79: 95 92
stemet
skulle bli administrativt enklare och dessutom underlätta kommunernas
planering eftersom omräkning av lotalgarantin då inte behövde göras varje år.
RRV
anser att grundgarantin fortlöpande bör omprövas. Som skäl för detta anges att
det kan ha inträffat betydande förändringar i faktorer som ingår i beräkningen
av kostnadsskillnader betingade av geografiskt läge och bebyggelsestruktur vid
femårsperiodens slut jämfört med år 1975. För den enskilda kommunen kan det
vara svårt att förutse hur detta kommer att påverka skatteutjämningsbidraget.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län förordaj en fortlöpande översyn av systemet.
Enligt
Landstingsförbundet kan det finnas anledning att ompröva grundgarantin redan
innan femårsperioden löpt till ända beroende på förändringar i huvudmannaskapet
och det ekonomiska ansvaret för kollektivtrafiken.
Ungefär
en tredjedel av de kommuner som besvarat remissen förordar också en omprövning
av grundgarantin efter en kortare period än fem år åtminstone i första
omgången. En lämplig period anges i flera fall vara två till tre år.
8.2.2
Synpunkter län för län
Remissinstanserna
i södra och mellersta delen av Sverige är över lag nöjda med KEU:s förslag.
Enligt Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar medför
förslaget en mera nyanserad och be-hovsorienterad bidragsgivning som samtidigt
blir rättvisare. Utvecklingen mot en rättvisare skatteutjämning har förts
vidare av KEU 76. Systemet är enkelt. Avdelningarna ansluter sig därför till
utredningens grundläggande syn på skatteutjämningssystemets konstruktion och
tillstyrker ett omedelbart genomförande.
Flertalet
kommuner i södra och mellersta Sverige är positiva tiU förslaget. Endast i ett
fåtal fall gör remissinstanserna andra bedömningar än KEU 76.
I
remissvaren från länsstyrelsen, landstingskommunen och flera kommuner i
Stockholms län samt skatteutjämningsnämnden påtalas att kostnaderna för den
kollektiva trafiken i Stockholms län, som omhänderhas av SL, inte har tillåtits
påverka kommunernas grundgaranti, vilket anses inkonsekvent. Länsstyrelsen och
landstingskommunen i Stockholms län anser därutöver att grundgarantin för Norrtälje
bör höjas. Regionalpolitiska skäl talar enligt länsstyrelsen för detta.
Problemen i Norrtälje är sådana att kommunen uppfyller de kriterier som bör
gälla för kommuner i det allmänna stödområdet.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län och Finspångs kommun anser att grundgarantin för Finspång
bör höjas med hänsyn till centralortens mycket dåliga grundförhållanden. Enligt
länsstyrelsen bör även totalgarantin för Kinda och Valdemarsviks kommuner ses
över. Enligt Valdemarsviks kommun bör kommunens grundgaranti höjas.
Bilaga
9 Remissyttrandena 93
Länsstyrelsen i Kalmar län samt Emmaboda, Hultsfreds och
Vimmerby kommuner anser att regionalpolitiska skäl talar för en höjning av.
resp. kommuns grundgaranti.
I remissvaren från länsstyrelsen i Hallands län och Hylte
kommun framhålls att utredningens zonindelningsförslag ger ett oacceptabelt resultat
för Hylte kommun.
Länsstyrelsen I Göleborgs och Bohus län konstaterar att
förslaget för Göteborgs del innebär en sänkning av grundgaranfin i förhållande
tiU kalkylerat kostnadsläge medan för övriga storstäder förhållandet är
tväriom. Kostnadsutvecklingen för Göteborgs del följer riksgenomsnittet medan
inkomstutvecklingen blir betydligt långsammare än riksgenomsnittet. Mot
bakgrund av detta anser länsstyrelsen atl grundgarantin för Göteborgs kommun
bör övervägas ytterligare. Göteborgs och Bohus läns landstingskommun och
Sotenäs kommun kritiserar förslaget för Sotenäs kommun.
Härtill kommer ett fiotal kommuner i södra och mellersta
Sverige som framför en annan uppfattning än KEU 76 om kommunens
garanti-nivåinplacering, nämligen Upplands-Bro, Vaggeryds, Gotlands, Karlskrona,
Hörby, Öckerö, Dals Eds, Melleruds, Laxå, Ljusnarsbergs och Heby kommuner. I
flera av dessa kommuner är man kritisk mot de justeringar som_ föranleds av
utredningens förslag till zonindelning. Stenungsunds kommun accepterar inte
heller KEU:s förslag till garantinivå. Antingen måste denna höjas väsentUgt
eller bör oförändrat system tUlämpas beträffande skatteunderlagsberäkning från
juridiska personer.
Landsiingskommunerna i södra och mellersta delarna av
landet är också i huvudsak positiva till förslaget. Länsstyrelsen i Uppsala län
och Uppsala läns landstingskommun anser dock att totalgarantin för lands-linget
är för låg med hänsyn till de många studerande, som finns inom länet utan att
vara mantalsskrivna där men som landstinget ändå måste dimensionera sin hälso-
och sjukvård för. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns
landstingskommun talar regionalpolitiska skäl för en höjning av landstingets
garantinivå.
I landets norra delar är remissinstanserna på sina håll
mera kritiska till förslaget.
Länsstyretsen i Värmtands län konstaterar att förslaget
totalt sett för länet skulle ge ett klart bättre utfall än det nuvarande
systemet. Trots detta är förslaget helt oacceptabelt av två skäl. Förslaget
innehåller inte det mått av regionalpolitiska inslag som länsstyrelsen
förväntar sig och det leder till inbördes orimliga garantinivåer mellan
kommunerna i länet och gentemot andra delar av riket. Länsstyrelsen lägger
därför fram ett eget förslag i vilket man i likhet med KEU 76 har tre olika
grundgarantiklasser i länel. För att få en acceptabel klassindelning krävs en
höjning av grundgarantin för Torsby och Kristinehamn med 3 % och en sänkning
för Grums, Kil och Forshaga med 3 %. Länsstyrelsen anser
Prop.
1978/79: 95 94
att
starka skäl finns för detla. Höjningen för Torsby kommun är naturlig med tanke
på det regionalpolitiska inslag länsstyrelsen vill se i grundgarantin
samtidigt som utredningens beräkningsmetoder har missgynnat Torsby. Kommunerna
inom den centrala regionen, dvs. Karlstad, Hammarö, Grums, Kil och Forshaga
måste enligt länsstyrelsens mening få en gemensam behandling. Detla är den enda
region i länet som har och förväntas få en positiv befolkningsutveckling. De
struktureUa faktorerna är här likartade och regionen fungerar i princip som en
gemensam bostads-och arbetsmarknadsregion. Det finns likaledes tungt vägande
skäl att placera Krisfinehamn i mellangruppen. Kritik mot utredningens förslag
tUl grundgaranti för Värmlandskommunerna framförs även av Filipstads, Hagfors,
Hammarö, Karlstads, Kristinehamns, Storfors och Torsby kommuner.
Sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl anses motivera en höjning av
föreslagen grundgaranti.
Värmlands
läns landstingskommun ifrågasätter de beräkningsmetoder som ligger till grund
för landstingens skattekraftsindelning. Trots att Värmlands län har upplevt och
f.n. upplever en mycket besvärlig sysselsättningssituation har utredningen
endast föreslagit en grandgaranti som ligger tre procentenheter högre än
minimigrundgaranfin. Siarka skäl talar för att Värmland i regionalpolitiskt-
och skatteutjämningshänseende bör jämställas med norrlandslänen. Landstinget
anser dock inte att reformen bör framflyttas. Den föreslagna indelningen bör
emellertid, så snarl som förbättrade beräkningar och metoder framtagits,
omprövas för en mer rättvisande inplacering av landstingen i de olika
skattekrafts-klasserna.
Enligt
länsstyrelsen i Kopparbergs län är förslaget godtagbart. Inplaceringen av
landstinget och kommunerna i länet bedöms vara rättvis i förhållande tUl
jämförbara landsiing och kommuner. Detta gäller under förutsättning att inte
finansieringsformerna på ett avgörande sätt rubbar nettoeffekten av reformen.
Kommunerna
i Kopparbergs län är över lag positiva till KEU:s förslag. Gagnefs kommun
anser dock alt zonindelningen medfört en alllför kraftig nedjuslering av
kommunens grundgaranfi.
Kopparbergs
läns landstingskommun konstaterar att förslaget innebär en icke oväsentlig
ökning av skattekraftsgarantin. Äv förslaget framgår dock inte i vUken
utsträckning som den ökade skattekraftsgarantin innebär en reell
resursförstärkning för landstingets del. Om förslaget finansieras med höjd
mervärdeskatt eller arbetsgivaravgift reduceras betydelsen av reformen.
Eftersom finansieringen av förslaget är oklar kan landstinget inle på något
slutgiltigt sätt uttala sig om reformens värde. Under förutsättning alt
finansieringen av reformen i betydande utsträckning också återverkar på
kommunernas och landstingens ekonomi innebär den av utredningen föreslagna
sammanpressningen i skalan för skattekraftsgaranti endast en omfördelning
meUan landstingen och kommunema i olika delar av landet.
Bilaga
9 Remissyttrandena 95
Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län leder förslaget till
en ren nel-toomfördelning av skatt till södra Sverige och en förstärkning av
den regionala obalansen. Det nuvarande systemet bör i stället t. v. med vissa
justeringar fortfarande ligga till grund för skatteutjämningen. Länsstyrelsen
anser att kommunerna i länet i alltför hög grad likställs med södra delarna av
landet. Sålunda är stegringen av skatteutjämningsbidraget obefintlig eller
måttlig fram till Gästrikekommunerna för att sedan stiga brant norr om länet
där jämförbara kommuner får en betydligt högre garantinivå. Det finns inget
som talar för att kostnadsökningarna blir så markanta vid länets norra gräns.
En jämnare kostnadsutveckling från söder till norr innebär atl
primärkommunerna i länet generellt har hamnat för lågt. Detta är speciellt
markerat i den södra länsdelen främst för Hofors och Sandvikens kommuner och
längst i norr för Ljusdals och Nordanstigs kommuner. Även Gästrikekommunerna
dvs. Gävle, Sandviken, Hofors och Ockelbo påtalar i ett gemensamt yttrande
denna effekt. Länsstyrelsen ifrågasätter även beräkningsmetoderna med hänsyn
till att Hofors, som är en brukskommun med besvärliga utvecklingsproblem,
endast får en totalgaranli på 102 %. Beräkningarna ger också ett egendomligt
utfall för Ljusdals och Nordanstigs kommuner. Många kommuner i syd- och
mellansverige som inte alls har samma glesbygdskaraklär ligger högre eller på
samma nivå. Längre norrut stiger garantin i jämförbara kommuner mycket snabbt.
I sitt
gemensamma yttrande framhåller Gäsirikekommunerna att grundgarantin för
kommunerna i Gästrikland inte bör understiga 106 %. Man betonar att en höjning
av den föreslagna grundgarantin är särskUt vikiig för Hofors och Sandvikens
kommuner.
Hudiksvalls
kommun tillstyrker inte förslaget i dess nuvarande skick. Förslaget är vad
gäller fördelningen mellan de olika kommunerna behäftat med en rad brister som
kan komma att missgynna kommunerna framför allt i Norrland. Med hänsyn till att
grundprinciperna är riktiga bör förslaget dock kunna ligga till grund för ett
fortsatt arbete på ett reformerat skatteutjämningssystem. Även Sandvikens
kommun påtalar behovet av en grundlig överarbetning av förslaget.
Gävleborgs läns landstingskommun tillstyrker förslaget vad
gäller landstingen.
Enligt
länsstyrelsen i Västernorrlands län får förslaget vissa oacceptabla
regionalpolitiska konsekvenser. Systemets uppbyggnad med en lägsta grundgaranti
på 103 % gynnar södra och mellersta Sverige och effekten kan bli en dämpning av
utjämningen i landet.
Kommunerna i Västernorrlands län ansluter sig lill
principen i skatteutjämningssystemets uppbyggnad. Samtliga kommuner anser dock
att förslaget bör ses över med hänsyn till att beräkningsresultatet från bl. a
regionalpolilisk synpunkt inte är tillfredsställande.
Västernorrlands läns landstingskommun kan vad gäller
landstingssek-
Prop. 1978/79: 95 96
torn
biträda utredningsförslaget som ett första steg mot att skapa mera lika
förutsättningar.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län anser att det nya systemet från länets synpunkt är en klar
förbättring jämfört med nuvarande bidragskonstruktion.
Även
kommunema i länet konstaterar över lag atl förslaget innebär en förbättring.
Trots detta anser man inte förslaget tillfredsställande eftersom det bl. a.
inte tar hänsyn till kostnaden för sysselsättningsskapande åtgärder.
Enligt
Östersunds kommun bör grundgarantin för kommunen höjas. En kommun av Östersunds
karaklär, som är administrativt, kommersiellt och kulturellt centrum men
framför allt är arbetsmarknad för ett stort omland, får kostnader för detta som
inte beaktas i KEU:s förslag. Dimensioneringen av bl. a. arbetsområden och
trafikanläggningar får göras med en betydligt större bas än den egna kommunen
vilket medför ökade kostnader.
Jämtlands
läns landstingskommun konstaterar med lillfredsställelse alt
utredningsförslaget beaktar den för Jämtlands län ogynnsamma åldersstrukturen.
Vid en ytiig bedömning torde förhållandena gäUande det geografiska läget och
bebyggelsestrukturen vara rätt likartade inom de tre nordligaste länen vilket
skulle motivera en högre grundgäranti för Jämtlands läns landsting.
Remissinstansema
i Västerbottens och Norrbottens län är kritiska till KEU:s förslag.
Länsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län anser att förslaget bör överarbetas innan
det läggs till grund för ett nytt skatteutjämningssystem. Även kommunerna i de
båda länen kräver med ett fåtal undantag en omarbetning av förslaget innan
beslut fattas.
Enligt
länsstyrelsen i Norrbottens län innebär förslagen en försämring för landstinget
och för flertalet primärkommuner. Genom spärregeln sänks visserligen inte den
totala garantin för någon kommun. Oförändrad total garanti innebär emellertid
totalt minskade inkomster från staten om hänsyn tas till utredningens övriga
förslag. KEU:s förslag innebär en förbättring för övriga delar av landet som i
alltför stor utsträckning sker på länels bekostnad. Även om det är ytterst
vanskligt att i konkreta termer peka på vad i beräkningsmetodiken som
resulterat i skevheter ger slutresultatet enligt länsstyrelsens uppfattning
tillräckligt stöd för detta påstående. Det län i landet som har de största
problemen ur praktiskt taget aUa synpunkter kommer att av ca 2 600 milj. kr.
erhålla ca 14 milj. kr. Luleå kommun konstaterar att om dessutom hänsyn tas
till att skattebetalarna via statsskatten måste vara med om att betala reformer
blir utfallet för Norrbottens län negativt. Liknande synpunkter på
finansieringsfrågan framförs även från en del andra kommuner i de båda länen.
Bilaga
9 Remissyttrandena 97
Enligt Västerbottens läns landstingskommun blir utfallet
för landstingets del jämfört med dagsläget i stort sett oförändrat om enbart
förslagets första steg genomförs. Nettoöverföringen kommer nästan helt att gå
till landsting och kommuner söder om Västerbottens län.
Norrbottens läns landstingskommun finner inte att
utredningen presenterat objektiva mätbara kriterier för den föreslagna
förändringen av relationerna mellan de nu gällande skattekraftsklasserna.
Argumenten framstår som än mera ohållbara om man, som utredningen gör, hävdar
atl skaltekraftsindelningen också i det reformerade systemet bör innefatta ett
regionalpolitiskt stöd åt landstingen i de norra delarna av landet. Ett
genomförande av förslaget skulle innebära att landstinget hamnade i ett klart
sämre utgångsläge inför framtiden än samtliga övriga sjukvårdshuvudmän. En
utbyggnad av sjukvården i Norrbotten i samma takt som inom övriga landsting
skulle endast kunna genomföras till priset av större skattehöjningar än i
övriga delar av landet.
Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län
framhåller i yttrande som bilagts yttrandet från länsstyrelsen i Norrbottens
län, att det framstår som uppenbart att KEU:s förslag genom sin fixering vid
minskad spännvidd i skattekraftsgarantin överkompenserar kommuner framför allt
i södra och mellersta delarna av landet. Det väsentliga är emellertid inte
storleken på spännvidden i skattekraftsgaranti utan huruvida spännvidden är
motiverad. Är denna motiverad, vare sig den är stor eller liten, leder systemet
också till utjämning i utdebitering vilket fallet inte är med utredningens
förslag.
8.2.3 Regionalpolitiskt stöd
Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar
anser att det är viktigt att kommunernas aUmänna utvecklingspotens ställs på en
jämn nivå via skatteutjämningssystemet. Däremot ifrågasätts om regionalpolitiskt
stöd bör ges via den generella form som skatteutjämningen utgör. Speciella
påslag till vissa regioner får en generell verkan som sällan resulterar i åsyftad
riktning. I regionalpolitiken måste samhället fortsättningsvis fordra ett
rikare urval av selektiva insatser som samtidigt är behovsorienterade och
målinriktade. Såväl resultatet av regionalpolitiska insatser som samhällets
ekonomi främjas av en sådan inriktning av regionalpolitiken. Ett femtiotal
kommuner i södra och mellersta Sverige framför liknande synpunkter.
Enligt Lantbrukarnas Riksförbund bör staten vid sidan om
den föreslagna skatteutjämningen genomföra en helhjärtad regionalpolitisk satsning
för att möjliggöra en nödvändig utveckling av de svagare kommunemas
näringsliv. Behovet av selektiva regionalpolitiska insatser vid sidan av
skatteutjämningen framhålls även av länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Hallsiahammars kommun understryker behovet av ett
flexibelt system
29 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 9
Prop.
1978/79: 95 98
för
regionalpolitiskt stöd t. ex. vid företagsnedläggelse. En kommun som
Hallstahammar är i sådana fall hänvisad till att själv skaka fram nya
företagsprojekt för att få frågan om regionalpolitiskt stöd prövad. I stället
borde det vara så att staten tog initiativ till stimulansåtgärder för att
begagnas när liUfället till nyetablering yppar sig.
Jämtlands
läns landstingskommun påpekar att landstinget och länets kommuner till följd av
den låga förvärvsfrekvensen i länet lägger ned betydande personella och
finansiella resurser för att utveckla förutsättningarna för sysselsättningen i
länet. Staten bör på lämpligi sätt, eventuellt genom specialriktade bidrag, ge
sitt stöd till detta näringspolitiska arbete i glesbygdslänen.
I
remissvaret från länsstyrelsen i Västernorrlands län framhålls att
skatteutjämningsreformen inte bör begränsa förstärkningen av de regional- och
sysselsättningspolitiska satsningar som direkt angriper vissa grundläggande
orsaker lill skiUnaderna mellan kommunerna. Genom att utjämna skillnaderna i
förvärvsintensitet, relativ arbetslöshet, inkomstnivå och näringsstruktur ökas
på sikt den egna skattekraften, vilket leder till minskade statliga kostnader
för skatteutjämningsbidraget.
Malmö kommun hävdar att
urvalet av faktorer vid konstruktionen av skatteutjämningssystemet tar alltför
stor hänsyn till det traditionella regionalpolitiska tänkandet, som i dag
delvis är föråldrat. De senaste årens samhäUsutveckling har inneburit nya
problem som kräver nya hänsynstaganden, vilka utredningen helt har bortsett
från. Denna utveckling har inneburit att regioner som tidigare inte varit i
behov av stödåtgärder nu i hög grad borde omfattas av en aktiv regionalpolitik.
För storstadsområdena tenderar de sociala merkostnaderna till följd av
ogynnsam ålderssammansättning, befolkningsminskning med därav följande överskott
på lägenheter, arbetslöshet och sociala problem att bli mycket betungande.
Utvecklingen internationellt visar också att det är storstadsområdena som nu
har de stora ekonomiska problemen.
Göteborgs
och Bohus läns landstingskommun konstaterar att det inte är möjligt att isolera
omfattningen av det regionalpolitiska stödet i utredningens förslag. Det bör
för framtiden övervägas om inte detta stöd bör utgå såsom ett särskilt bidrag.
Blekinge läns landstingskommun förutsätter att såväl grunderna för som
omfattningen av det regionalpolitiska stödet klart anges vid nästa omprövning
av indelningen i skattekraftsklasser.
Flera
remissinstanser anser att det regionalpolitiska stödbehovet inte beaktats
tillräckligt i utredningsförslaget.
Svenska
kommunförbundet ifrågasätter om hänsynstagandet till behovet av
regionalpolitiskt stöd fått tillräcklig genomslagskraft beträffande delar av
kustbygden i Norrland. Skatteutjämningsnämnden har samma invändning för övre
Norrlands del.
Landstingsförbundet
konstaterar att Norrbottens läns landsting inte
Bilaga
9 Remissyttrandena 99
får någon ökning av skattekraflsgaranlin och att ökningen
för Väster-bollen endast uppgår till tre procentenheter. Detta behöver
övervägas i annat sammanhang med hänsyn till övergripande regionalpolitiska värderingar.
Västerbottens läns landstingskommun noterar att de
regionalpolitiska aspekterna i skatteutjämningssystemet har tonats ner och att
de lands-delsproblem som tidigare accepterats nu får en underordnad betydelse.
Expertgruppen
för regional utredningsverksamhet (ERU) anser att det är viktigt att fästa
uppmärksamheten på den regionala omfördelning som föreslås av utredningen och
påpekar att behoven av stöd alltjämt är mycket stora i de nordligaste länen.
Norrbottens läns landstingskommun samt länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län liksom del stora flertalet
av kommunerna i de tre senare länen kritiserar förslaget från regionalpolitisk
synpunkt med hänsyn tUl att tyngdpunkten i ökningen av
skatteutjämningsbidraget ligger i södra och mellersta Sverige. Flera kommuner
menar att den regionala obalansen förstärks genom förslaget.
Enligt Gällivare kommun torde det stå klart att förslaget
inte kan få någon effekt på möjligheterna tUl regionalpolitiska insatser.
Sysselsättningsgrad och åtgärder för att främja sysselsättningen har ej
beaktats vid beräkning av skatteutjämningsbidrag. För Gällivare kommun med dess
ensidiga näringsliv och höga arbetslöshet är trycket på kommunala insatser
mycket stort. Staten själv är ofta den pådrivande och fordrar tidigareläggning
av investeringar för att dämpa arbetslösheten satsningar som kräver
investeringskapital men som framför allt leder till framtida driftkostnader.
Även Hagfors kommun konstaterar att det regionalpolitiska stödet inle beaktats
tillräckligt och anser alt den besvärliga sysselsättningssitualionen i många
av Värmlands kommuner motiverar ett tillägg till grundgarantin.
Gotlands kommun anser att kommunens grundgaranti måste
höjas kraftigt om det regionalpolitiska stödet i skatteutjämningen skall bU
verkningsfullt.
Ulredningens uppfattning att förslaget till grundgaranti
innehåUer det regionalpolitiska stöd till kommunerna som kan anses önskvärt,
delas inte av länsstyrelsen i Västmanlands län. Däremot är de underliggande
kalkylresultaten acceptabla ur regionalpolitisk synpunkt.
8.2.4 Beräkningsmetoder Byggnads- och underhållskostnader
Som en avgörande faktor i beräkningar av byggnads- och
underhåUs-kostnadernas variationer har använts bostadsstyrelsens
ortskoefficienter.
Remissinstanserna har över lag inget att invända mot KEU:s
metod att beräkna genomsnittliga byggnads- och underhåUskostnader för riket.
Däremot kritiserar flera remissinstanser ortskoefficienterna och menar
Prop. 1978/79: 95 100
att
de inte är rättvisande, inte ens i fråga om den rena husbyggnadsverksamheten.
Vidare är det inte givet att kostnaderna för kommunernas byggnadsverksamhet
visar samma geografiska variationer som ortskoefficienterna som avser
bostäder.
KEU:s
metod att låta ortskoefficienterna gälla även för mark- och
grundberedningskostnader möter invändningar från flera håll. Resultatet blir
starkt missvisande. Kritiken kommer främst från kommuner i landets norra delar.
Dessa kommuner framhåller att ulredningens schablon inte beaktar att klimat-
och geologiska förhållanden medför att anläggningskostnaderna för vatten- och
avloppsledningar samt gator varierar betydligt mera än bostadsstyrelsens
ortskoefficienter. Genom att ortskoefficienten används för hela byggnads- och
anläggningsområdet kommer landets norra delar att missgynnas.
Metoden
kritiseras också för att kommuner med högt uppdriven exploateringstakt och
därmed höga byggnadskostnader utan vidare skall få räkna sig detta till godo.
Sådan "efterfrågeinflation" gör sig i högre grad gällande t. ex. i
Stockholms- och Göteborgsregionerna än på andra orler. Räknas denna inle in i
garantiunderlaget bör det medföra en starkare press på aktuella kommuner till
ytterligare ansträngningar att komma till rätta med en besvärlig utveckling av
kostnadsnivån inom byggnadsverksamheten. Kostnadsfördyringar till följd av
särskilt svåra exploateringsområden bör också uppmärksammas. Det är förvisso
inte helt nödvändigt att byggnationen i så hög grad bör lokaliseras just tUl
dessa i detta avseende "dyra" kommuner.
Ett
antal remissinstanser anser att det finns risk för att vissa dubbelräkningar
kan ha skett när byggnads- och underhåUskostnaderna beräknats eftersom
transportkostnader och kallortstUlägg påverkar dessa kostnader och utredningen
beräknat kostnaderna för de olika faktorerna var för sig.
Transportkostnader
Utgångspunkten
för KEU:s beräkningar är kommunernas resp. landstingskommunernas
genomsnittliga inköpskostnader per invånare, antaganden om hur stor andel som
transportkostnaden utgör av inköpskostnaden samt transportkostnadsindex enligt
ERU:s beräkningar. ERU:s beräkningar visar vad det kostar att transportera en
genomsnittsvara meUan samtliga A-regioner.
Utredningens
metod kritiseras för att den inte beaktar hur inköpskostnaderna varierar i
olika kommuner. Skillnaderna i inköpskostnader per invånare kan vara stora
mellan expansiva och stagnerande kommuner med hänsyn tUl atl inköp av byggnads-
och anläggningsmaterial utgör 7075 % av de inköpskostnader som beaktas. För
att transportkostnaderna skall kunna beräknas krävs både kunskap om andelen träns-
Bilaga 9
Remissyttrandena 101
portkostnader
för kommunernas inköp av oUka varor och inköpens fördelning på olika varuslag
i olika kommuner.
Några
landstingskommuner anser att skillnaderna i transportkostnader överskattas.
Merparten av landstingskommunernas transportkostnader avser förnödenheter till
sjukvården. Transportkostnaderna för dessa ligger ofta i det offererade priset
oavsett transportavstånd. I regel är det endast för tyngre gods som
iransportkostnadema slår igenom och specificeras. RRV konstaterar att
transportkostnaderna för byggnadsmaterial ofta är inkluderade i priserna, som
differentieras i förhållande till inköpt kvantitet snarare än efter avstånd
från leverantörerna. Med hänsyn härtUl kan ERU:s index ge en felakfig bild av kommunernas
transportkostnader.
ERU:s
index förutsätter att inköpen i en A-region påverkas av befolkning och
industrisysselsättning i samtliga övriga A-regioner. Några remissinstanser
påpekar att denna förutsättning inte alls behöver gälla för kommunernas
inköpsmönster. Om kommunernas inköp till stor del sker lokalt eller regionalt
kan ERU:s index bli helt missvisande. Bl. a. ifrågasätts det höga indextalet
för vissa kommuner i Malmöhus län vid jämförelse med inlandskommuner i andra
delar av landet. För att få ett rättvisande index krävs kunskaper om
kommunernas verkliga transportströmmar.
KEU:s
metod innebär att alla kommuner i samma A-region tilldelas samma
transportkostnadsindex. Flera remissinstanser menar att detta är en alltför
grov schablonisering. Enskilda kommuners belägenhet i förhållande till
tätortsslrukturen och topografiska förhållanden beaktas således inte. En
remissinstans föreslår att avvikelser mellan kommuner inom samma Ä-region borde
kunna differentieras med hänsyn till serviceutbudet. Som underlag för en sådan
beräkning kan t. ex. den av riksdagen fastställda ortsklassificeringen
användas. Samtidigt medför KEU:s metod att skillnaderna mellan närliggande
kommuner i olika A-regioner blir orimligt stora.
Några
remissinstanser anser att det föreligger risk för dubbelräkningar genom att
transportkostnader och byggnads- och underhållskostnader beräknats var för
sig.
RRV
konstaterar att det inför varje omprövning av skatteutjämningsbidraget krävs
särskilda undersökningar av ganska stor omfattning. RRV anser därför att man i
ett första steg bör undersöka i vilken utsträckning befolkningsförändringarna
i kommunerna under en viss tidsperiod som ett mått på expansionstakt
direkt kan relateras till inköpskostnader per invånare.
Uppvärmningskostnader
Uppvärmningskostnaderna
har differentierats mellan olika regioner utifrån beräkningar redovisade av
energisparkommittén.
Prop.
1978/79: 95 102
Flertalet
remissinstanser lämnar KEU:s metod utan erinran.
RRV
konstaterar att skUlnadema i uppvärmningskostnader mellan olika kommuner är
relativt små enligt KEU:s beräkningar. De energibesparande åtgärder, som nu
genomförs med hjälp av statligt stöd, torde utjämna kostnadsskillnaderna
ytterligare. Enligt RRV:s mening är det därför inte motiverat att ta med denna
fakior i skatteutjämningsmodel-len.
Ett
par länsstyrelser och kommuner i landets norra delar har invändningar mot att
samma index använts för alla kommuner i samma län. Dessutom anser ett par
remissinstanser att det är orimligt att Västerbottens och Norrbottens län får
samma indextal.
Med
hänsyn till den utförliga statistik som sedan lång tid tUlbaka finns i fråga om
den kalla årstidens längd inkl. temperaturer för landels olika delar under
denna lid bör det, enligt ett par remissinstanser, vara möjligt att skapa ett
indexsystem för uppvärmningskostnader som ger ett mera differentierat och
rättvisande resultat.
Några
remissinsianser bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län och Gotlands kommun
påpekar att uppvärmningskostnaderna i deras områden underskattas genom att
utredningen inte beaktar ortstilläggen vid transport av eldningsolja.
Kostnader
för kallortstUlägg
Remissinstanserna
har över lag lämnat KEU:s beräkningsmetod utan erinran.
Vatten-
och avloppskostnader
KEU
76 har med hänsyn till invånarantalet i den största tätorten i resp. kommun
placerat in kommunerna i åtta oUka storleksklasser samt beräknat en
genomsnittlig nettokostnad per tätortsinvånare för vatten-och avlopp för resp.
klass av tätorter.
Remissinstanserna
är mycket kritiska tUl utredningens beräkningsmetoder och anser i många fall
resultatet helt oacceptabelt. Kritiken inriktas främst mot att metoden inte
tar tUlräcklig hänsyn till bebyggelsestrukturen. Kommuner med låg tätortsandel
och kommuner med en stor och flera små tätorter missgynnas. Metoden leder
enligt många remissinstanser till att bebyggelsestrukturen inte blir beaktad
och den eftersträvade effekten att kompensera för skUlnaden i kostnader meUan
kommunerna går förlorad.
Ett
par remissinstanser kritiserar att kostnadsberäkningen endast sker med hänsyn
till antalet tätortsinvånare. Va-verksamheten omfattar ofta även invånare i de
mindre samhällena och i vissa fall i glesbygd. Exempelvis finns ca 20 % av
Gotlands va-abonnenter utanför tätorter bl. a. beroende på att tillgången tUl
vatten är mycket dålig. Flera kommuner framhåller att skälen till utbyggnaden
i de glesare delarna som
Bilaga
9 Remissyttrandena 103
utredningen ej beaktar har varit renl sanitära och skett
efter påtryckning från statiiga myndigheter. Tätortskommunen får hela sin
va-verksamhet "betald" genom skatteutjämningssystemet. Kommuner med
låg tätortsandel missgynnas däremoi eftersom man inle tar hänsyn tUl hela
kommunens engagemang och kostnadsansvar utan lämnar kostnaderna för glesbygden
utanför systemet. Torsby kommun nämner t. ex. att kommunen lämnar stöd efter
vissa fastställda normer till dem som ordnar enskilda va-anläggningar inom
områden där kommunen inte har sådana anläggningar. Det kommunala stödet till
sådana anläggningar bör också ingå i skatteutjämningen. KEU:s metod anses
motverka kommunernas strävan att förse befintliga byar med vatten och avlopp.
Många remissinstanser kritiserar KEU:s beräkningsmetod för
att den premierar en hög exploatering och inte lar hänsyn till att kommunernas
nuvarande bebyggelsestruktur måste ses i ett historiskt perspektiv. Nuvarande
spridda bebyggelsestruktur har vuxit fram inom tidigare självständiga kommuner
med utbyggd kommunal service på va-området. Den va-struktur som uppkommit vid kommunsammanläggningarna
grundar sig på beslut lång tid tillbaka och är huvudsakUgen opåverkbar och bör
därför beaktas. Genom KEU:s metod likställs i många fall en kommun med en enda
koncentrerad tätort med en annan kommun med lika många invånare, fördelade på
en stor tätort och många små, trots att kostnaderna för att upprätthålla samma
standard rimligtvis är avsevärt högre i den senare kommuntypen. Ett par
kommuner framhåller att det kan ligga i kommunens intresse att bebyggelsen
sprids lill andra delar av kommunen än centralorten, eftersom det är viktigt
att det utanför centralorten finns underlag för den redan uppbyggda servicen.
KEU:s metod motverkar detta.
Några remissinstanser påpekar att kommunema enligt KEU:s
beräkningsmetod kan uppvisa betydande skillnader i va-kostnader, trots att de
tillhör samma vatten- och avloppsverksförbund. Enligt länsstyrelsen i
Skaraborgs län bör systemet för skatteutjämning stimulera till kommunal
samverkan i dessa frågor.
Som alternativ till KEU:s beräkningssätt förordar flera
remissinstanser den av utredningen ursprungligen använda metoden som beaktade
antal anslutna personer och genomsnittlig anläggningsstorlek i kommunen. En
annan metod som föreslås är att modifiera utredningens metod på så sätt att
kostnaden för varje tätort i kommunen beräknas var för sig med ledning av den
genomsnittskostnad som gäller för resp. tätortsstorlek, varefter summering
görs för kommunen totalt. Ett annat förslag som framförs är att relatera
kostnadema till den genomsnittliga tätorten inom resp. kommun. Ett ytterligare
förslag är att göra ett vägt genomsnitt för de kommuner som genom
kommunsammanslagningen sammanförts till en kommun.
Kritik framförs också mot att KEU:s tätortsindelning i
kombination
Prop. 1978/79: 95 104
med
genomsnittskostnader för resp. tätortsstorlek i vissa fall kan leda till att
tätortsavgränsningen får alltför stor betydelse för beräkningen av kommunernas
kostnader.
Ett
par remissinstanser anser att merkostnaderna för vatten och avlopp för
fritidshus skall medräknas i underlaget för skatteutjämningsbidrag.
En
remissinstans framhåller att den i skatteutjämningsbidraget invägda
va-kostnadskompensationen inte skall få påverka kommunernas möjligheter att
självfinansiera verksamheten.
RRV
anser med hänsyn till osäkerheten i underlaget för beräkningarna och att
avgifter motsvarande självkostnaden från resurshushåUnings-synpunkt kan anses
önskvärda, att faktorn va-kostnaden inte bör tas med i modellen.
Några
remissinstanser påpekar att metoden inte tar hänsyn till olikheter i topografi
och geologi. Dessa faktorer anses i hög grad påverka kostnaderna.
Ett
par remissinstanser anser att omprövning av va-faktorn i skalteutjämningssystemet
bör ske oftare vartannat eller högst vart tredje år.
Kostnader
för gator och vägar samt parker i tätorter
Utredningen
har beräknat att kostnader för gator och vägar samt parker i tätorter uppgår
till 475 kr. (år 1976) per tätortsinvånare oavsett tätortsstorlek och gatuyta.
Härutöver räknar utredningen med ett tillägg för vinterväghållning som varierar
meUan 15 och 35 kr. per. tätortsinvånare beroende på geografiskt läge.
Kommunemas kostnader för enskilda vägar utanför tätorter bör enligt utredningen
inte ingå i underlaget för skatteutjämningsbidrag eftersom kommunernas insatser
är av frivillig natur.
Flera
kommuner kritiserar att kommunernas kostnader för enskilda vägar utanför tätort
inte beaktas medan hela kostnaden för tätortsvägar fördelas mellan kommunerna.
Detta missgynnar kommuner med stor andel glesbygdsinvånare. Det är rimligt att
anta att ju lägre urbaniseringsgraden i en kommun är, desto lägre är
kostnaderna för gator, vägar och parker i tätorter och desto högre är
kostnaderna för enskild väghållning.
Några
remissinstanser har synpunkter på att kostnaden per tätortsinvånare inte
differentierats efter tätortsstorlek. T. ex. framför Linköpings kommun att
kraven på komplicerade trafiklösningar, parker och grönområden ökar med
tätorternas storlek. I små tätorter med nära kontakt med naturen är behovet av
anlagda parker mindre än i de större tätorterna. Vissa andra kommuner anser
däremot att kommuner med många små tätorter har betydligt högre kostnader än
kommuner med större tätorter.
Bilaga
9 Remissyttrandena 105
Några remissinstanser ifrågasätter om inte KEU:s kalkyler
över kostnaderna för vinterväghållning underskattar kostnadsskillnaderna till
nackdel för Norrland.
Som alternativ till KEU:s metod föreslår några
remissinstanser att kostnaderna baseras på antalet m gatuyta eller de faktiska
kostnaderna.
Enligt Hörby kommun måste faktorn gator och vägar ses över
regelbundet bl. a. med hänsyn till kommuner med stark omflyttning mellan ren
landsbygd och tätort.
Kostnader för kollektiv landsbygds- och tätortstrafik samt
skolskjutsar utanför tätorter
Utredningen beaktar inte kostnader för kollektivtrafik i
tätorter med mindre än 10 000 invånare eftersom kollektivtrafiken där
förekommer endast i undantagsfall. För större tätorter utom Stockholm,
Göteborg och Malmö kalkyleras kostnaden utifrån beräknad genomsnittlig
schablon kostnad per tätortsinvånare för olika tätortsstorleksklasser. För
Stockholm, Göteborg och Malmö har hänsyn tagits tiU faktisk turtäthet.
Utredningen beaktar inte kostnader för skolskjutsar i tätort eftersom behovet
av skolskjutsar i dessa fall är begränsat.
Kostnaderna för kollektivtrafik och skolskjutsar utanför
tätorterna har beräknats genom att en kalkylerad nettokostnad per vagnmil
multiplicerats med det statliga och statsunderstödda vägnätets längd för resp.
kommun. Härvid förutsätts ett trafikutbud av två dubbelturer per dag samt
dessutom en tredje dubbeltur under skoltid. Det beräknade totalbeloppet
reduceras med utbetalt statsbidrag.
Kritik framförs mot att hänsyn endast tas till våglängden
i kalkylen för den kollektiva landsbygdstrafiken och att trafikutnyttjandet och
trafikstrukturen i övrigt inte alls påverkar systemet. Några kommuner påpekar
att sjösystem m. m. kan leda till att man tvingas till betydande
dubbelkörningar på samma vägsträcka för att nå målorten. Metoden beaktar inte heller
befolkningens fördelning.
Med tanke på att statsbidrag kommer att utgå till tre
dubbelturer per dag i län som ändrat huvudmannaskap för kollektivtrafiken
föreslås att detta även bör ligga tiU grund för KEU:s beräkningar.
Ett par remissinstanser framför kritik mot att de
genomsnittliga intäkterna per vagnmil för landet läggs till grund för
beräkningen av nettokostnader per vagnmil i de enskilda kommunerna. Betydande
skillnader i biljettintäkter torde finnas främst beroende på boendetäthet.
Metoden gynnar tätare befolkade kommuner.
Kritik framförs också mot metoden att från en
schablonmässigt beräknad kostnad dra ett faktiskt utbetalat statsbidrag. För
att metoden skall kunna användas måste det utbetalda statsbidragets storlek
relateras till våglängden. Effekten härav kan bli att kommuner som i nuläget
engage-
Prop. 1978/79: 95 106
rat
sig lite eller inte alls i lokal landsbygdstrafik med åtföljande lågt
statsbidrag får högre slutliga kostnader än de kommuner som har ett större
engagemang och högre statsbidrag. Bättre vore att helt bortse från
statsbidraget eller att med ledning av länsstyrelsernas och
bussbidrags-nämndens material kalkylera ett statsbidrag per vagnmil.
Även RRV tar upp
konsekvenserna av att statsbidraget dras ifrån den teoretiskt beräknade
kostnaden för landsbygdstrafik vid bestämning av skatteutjämningsbidragets
storlek. RRV konstaterar att detta innebär att effekterna av det
specialdestinerade bidraget, vars syfte bl. a. skall vara att stimulera
kommunerna till en rationell trafikuppläggning, begränsas. RRV anser att
kommunerna skall kompenseras för kostnader för kollektivtrafik antingen genom
ett specialdeslineral bidrag eller genom skatteutjämningsbidraget. Eftersom
beslut om ett nytt och administrativt enklare specialdeslineral bussbidrag
sannolikt fattas under år 1978, bör hänsyn till beräknade kostnader för
landsbygdstrafik och skolskjutsar enligt RRV:s bedömning t. v. inte tas i
skatteutjämningssystemel.
Några remissinstanser
kritiserar KEU 76 för att alltför schablonarlat bortse från kostnader för
kollektivtrafik i tätorter med mindre än 10 000 invånare. Behovet av
kollektivtrafik även i mindre tätorter beror mycket på topografiska förhåUanden
påpekar man.
Kritik
framförs också av kommuner som anser att kostnadema för kollektivtrafik mellan
tätorterna i en kommun inte beaktas. Detta anses oacceptabelt eftersom
kommunerna inte kunnat styra den tätortsbildning som hittUls skett.
Ett par remissinstanser
har invändningar mot att utredningen inte beaktat kostnader för skolskjutsar i
tätort. Exempelvis kan skolskjutsar i tätort vara nödvändiga av
trafiksäkerhetsskäl.
Utredningen
kritiseras för att den inte tagit hänsyn till de små tätorternas behov av
skolskjutsar. Vissa mindre tätorter har t. ex. inte egen högstadieskola. KEU:s
schablonmässiga metoder leder i vissa fall till att skolskjutskostnaderna
kraftigt underskattas.
Ett
par kommuner har invändningar mot att kostnaderna för skolskjutsar har
beräknats efter bussbidragsnämndens referenstaxa, som i många fall understiger kommunens
verkliga kostnader.
Kritik
framförs mot att utredningen inte i tillräcklig utsträckning uppmärksammat
konsekvenserna för kommunerna i Stockholms län av att kollektivtrafiken sköts
av landstinget genom SL.
Landstingsförbundet
pekar på konsekvenserna av det successiva genomförandet av ändrat
huvudmannaskap för kollektivtrafiken. EnUgt Landstingsförbundets uppfattning
kan det därför finnas anledning att ompröva grundgarantiema tidigare än
utredningen föreslagit. Örebro läns landstingskommun förutsätter att
landstingen kommer att kompenseras för sitt engagemang i kollektivtrafiken
enligt de regler som gäller för primärkommunerna.
Bilaga
9 Remissyttrandena 107
Kostnader för kollektivtrafiken till sjöss har inte
beaktats av KEU 76 påpekar bl. a. Karlskrona kommun.
Kostnader för fritidshus
Utöver det garanterade skatteunderlaget får kommunerna,
enligt nuvarande regler för skatteutjämning, räkna sig till godo det
skatteunderlag som belöper på fritidshusen i kommunen om ägarna är bosatta i
annan kommun. Utredningen anser att denna faktor i fortsättningen skall beaktas
vid utjämningen av kommunernas kostnader för bebyggelsestruktur i
skatteutjämningssystemet. Kostnaderna för fritidshusen förutsätts därvid
molsvara del belopp som kommunerna tillförs via skatteunderlaget för
fritidshus.
Endast ett fåtal kommuner uttalar erinringar mot KEU:s
förslag. Vissa kommuner däribland Lysekils och Sotenäs kommuner viU
bibehålla nuvarande system. Sotenäs kommun anser att om kostnaderna för
fritidshus skall beaktas i det föreslagna skatteutjämningssystemet, bör
kostnaderna beräknas på annat sätt än som utredningen föreslagit. Kostnaden
för fritidshusen överstiger enligt kommunen mångdubbelt intäkten av
fritidshustaxeringen. Kommunen uppmärksammar därvid att fritidshusägare i
åtskiUiga fall kan reducera kommunernas skatteunderlag för fritidshus genom
grundavdraget vid beskattningen. Även Östhammars kommun anser att kostnaderna
för fritidsbebyggelse bör väga tyngre än vad utredningen föreslagit.
Ospecificerade kostnader
Det är inte möjligt att ta hänsyn till alla
kostnadsskillnader som kan hänföras fill geografiskt läge och
bebyggelsestruktur. Främst i norrlandskommunerna förekommer kostnader på grund
av de stora avstånden lill övriga delar av landet och inom resp. län. Sådana
kostnader föreslår KEU 76 skall beaktas genom ett schablonmässigt tillägg på
högst 65 kr. per invånare.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser att utredningen inle
närmare motiverat tillägget för ospecificerade kostnader och menar att man inte
kan frigöra sig från misstanken att det är en efterhandskonstruktion då man
sett vUket resultat övriga faktorer sammantaget ger.
Förslaget krifiseras för att det ger otUlräcklig
kompensation för de merkostnader på grund av stora avstånd som förekommer i
ytstora kommuner längst i norr. De stora avstånden leder också till att man
tvingas ha mindre skolenheter än de som bUdat norm för KEU:s beräkningar.
Merkostnaderna för detta beaktar inte KEU.
Gästrikekommunerna framhåller i sitt gemensamma yttrande
att den svåra situationen för brukskommunerna måste beaktas, t. ex. genom ett
tillägg på samma sätt som för ospecificerade kostnader.
Prop. 1978/79: 95 108
8.3
Åldersstrukturen
8.3.1
Synpunkter på konstruktionen
Allmänt
uttalas tillfredsställelse över att den grundläggande garantin kompletteras med
tillägg eller avdrag beroende på kommunernas varierande åldersstruktur,
eftersom de åldersberoende kostnaderna anses väga tungt.
Norrbottens
läns landstingskommun hävdar dock att åldersstrukturen har givits för stor
betydelse i relation till geografiskt läge och bebyggelsestruktur. Även
länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län ifrågasätter om inte
grundgaratin borde ha större genomslagskraft gentemot åldersstrukturen.
Skatteutjämningsnämnden
anser det principiellt felaktigt att konsekvenserna av en gynnsam
åldersstruktur endast i begränsad utsträckning fått slå igenom på grund av den
spärr nedåt vid 100 % för totalgarantin som utredningen föreslår. Valdemarsviks
kommun anser däremot att faktorn för åldersstruktur och folkminskning inte bör
tillåtas bli negativ.
Rätt
allmän enighet råder om att utredningen lyckats väga in de verksamheter, som
har störst betydelse i detta sammanhang. Undanlaget är bamomsorgen, om vilken
det råder mycket delade meningar.
Några
remissinstanser kommenterar KEU:s förslag att med hänsyn till
beräkningssvårigheter inte utjämna kommunernas nettokostnader för
gymnasieskolan i skalteutjämningssystemet. Utredningen föreslår i stället en
översyn av gällande inierkommunala ersättningar.
Skatteutjämningsnämnden
instämmer i KEU:s förslag att t. v. inte beakta gymnasieskolans kostnader i
skatteutjämningssystemet.
Enligt
Svenska kommunförbundet kan det finnas behov av att utjämna kvarstående
nettokostnader även om de inierkommunala ersättningarna ses över. Emellertid
har förbundet förståelse för svårigheterna att på ett tillförlitligt och
rättvist sätt nu väga in kommunernas kostnader i skatteutjämningssystemet. En
genomgripande förändring av de inierkommunala ersättningarna förutsätter
utförliga beräkningar av gymnasieskolans kostnader. När denna översyn gjorts
finns det således ett underlag som kan användas för att bedöma om de
återstående kostnaderna är av så stor betydelse att de bör beaktas i
skatteutjämningssystemet.
Föreningen
Sveriges Kommunalekonomer är tveksam till KEU:s förslag. Eftersom
åldersstrukturen i fråga om denna utbildningsform varierar minst lika mycket
som i övriga ungdomsverksamheter och dessutom många kommuner måste
tillhandahålla utbildning för större områden än den egna kommunen, föreligger
inga bärande skäl att undanta gymnasieskolan vid justeringar av inplacering i
skattekraftsklass på grund av kommunernas åldersstruktur.
Svenska
kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar konsta-
Bilaga
9 Remissyttrandena 109
terar alt utredningens förslag att även fortsättningsvis
uijämna kostnaderna genom inierkommunala ersättningar begränsar
utjämningseffekten tUl kommunema inom resp. gymnasieregion. Mot bakgrund av de
skillnader i utdebiteringsbehov som påvisats mellan kommunerna på detla område
är KEU:s ställningstagande otillfredsställande. Svårigheterna att väga in
gymnasiekostnaderna i systemet är överdrivna och målet på sikt bör vara att
även dessa kostnader utjämnas via skatteutjämningen. Liknande synpunkter
framförs av länsstyrelsen i Älvsborgs län samt av ett femtiotal kommuner.
Hedemora kommun påtalar att KEU:s förslag att beakta
gymnasie-kostnaderna genom ett bättre system för inierkommunala ersättningar
inte löser problemen för kommuner med hög andel invånare i gymnasieåldern.
Eksjö, Köpings, Västerås och Tibro kommuner anser att
gymnasieskolan bör tas med i åldersstrukturfaktorn. Enligt Tibro kommun är
detta angeläget bl. a. med hänsyn till att KEU 76 föreslår ett ökat ansvar för
elevernas rese- och inackorderingskostnader samt slopande av vissa
utrustningsbidrag. Liknande synpunkter förs fram av Kungälvs och Lerums
kommuner.
Enligt Haparanda kommun är det olyckligt, med tanke på de
höga kostnaderna för de små gymnasieorterna i Norrbottens och Västerbottens
glesbygdsområden, att utredningen inte velat beakla gymnasieskolans koslnader
i åldersstruklurfaktorn. Utredningens förslag, att dels lägga över
kostnadsansvaret för gymnasieelevernas skolresor och inackordering, dels inte
beakta de kostnadsskillnader som föreligger mellan glesbygdskommuner och
tätorlskommuner, verkar båda åt samma håll. Effekten blir den att de fattiga
glesbygdskommunerna kommer att drabbas av mycket kraftigt ökade kostnader för
gymnasieutbildningen. Eftersom gymnasieskolutbildning måste vara en rättighet
för alla är förslaget osolidariskt mot glesbygdskommunerna, dels på grund av
det hinder det kan utgöra för gymnasieskolans fortsatta utveckling, dels på
grund av att förslaget riktar sin udd mot de kommuner som har den sämsta eko
nomin och relativt sett de högsta kostnaderna för gymnasieskolan.
Åre kommun påpekar att utredningens beräkningar avseende
gymnasieskolans kostnader bygger på helt felaktiga uppgifter för Åres del.
Huvuddelen av kommunerna tillslyrker KEU:s förslag om en
årlig justering av åldersfaktorn. Ett par remissinstanser anser emellertid att
åldersfaktorn bör ligga fast under längre tid än ett år.
Med hänsyn tUl de schabloniseringar som gjorts i systemet
anser länsstyrelsen i Kronobergs län det inte meningsfullt att årligen göra
korrigeringar med hänsyn till åldersstrukturen. Till dess att beräkningsmetoderna
förbättrats kan den nu föreslagna garantiprocenten gälla.
Jämtlands läns landstingskommun förordar också att
åldersfaktorn Ugger fast under en längre tidsperiod. Även om åldersstrukturen
utveck-
Prop.
1978/79: 95 110
las positivt i förhållande till riket i övrigt kommer
landstingets kostnader för långtidssjukvården ej att bli lägre.
Lysekils
kommun påpekar att hänsynen till åldersfaktorn kommer alt medföra att
kommunernas prognoser över den totala skattekraftsgarantin blir osäkrare.
8.3.2 Beräkningsmetoder Service till pensionärer
Utredningen
beaktar kommunernas nettokostnader för ålderdomshem, hemhjälp, färdtjänst och
övrig öppen service för åldersgruppen 70 år och äldre. I kostnadskalkylerna
förutsätts att 6,85 % av åldersgruppen är boende i ålderdomshem. Beräkningarna
bygger på ett genomsnittligt platsantal om 60 per ålderdomshem. Kostnaderna
för hemhjälp baseras på ett genomsnitt av 57,3 timmar per invånare i åldersgruppen
70 år och däröver.
Flera
remissinstanser i landets norra delar konstaterar att utredningens
beräkningsmetod innebär en klar underskattning av det faktiska behovet av
ålderdomshemsplatser för åldersgruppen 70 år och äldre. Ett par kommuner
framhåUer att sedan lång tid tillbaka har 10 % av antalet invånare i
åldersgruppen 70 år och däröver normalt setts som norm för behovet. Torsby
kommun påpekar att den betydligt högre andelen i kommunen än i KEU:s kalkyler
återspeglar ett verkligt behov och atl platsantalet framkommit i samråd med
Svenska kommunförbundets expertis, länsstyrelsen och socialstyrelsen. Flera av
kommunerna förordar att verkliga platsantalet bör ligga till grund för
kostnadsberäkningarna.
Några
remissinstanser understryker att glesbygdskommunerna missgynnas av att
kostnadskalkylerna baseras på 60 platser/ålderdomshem. Bl. a. beroende på
befolkningstäthet och struktur i övrigt har glesbygdens kommuner ofta mindre
ålderdomshem vilket ger högre kostnader per plats. En orsak till att befintliga
ålderdomshem har litet platsantal i förhållande till genomsnittet är
kommunsammanslagningar. Detta får inte leda tUl en oförmånlig inplacering.
Skellefteå kommun föreslår att kommuner, som på grund av ylstorlek och lälortsgrad
har mindre enheter än i KEU:s underlagskalkyler, borde kunna få kompensation
för avvikelse från den genomsnittliga tätortsgraden.
Länsstyrelsen
i Värmlands län anser det tveksamt att ha samma beräkningsmodell för
glesbygdskommunerna som för stora tätortskommuner, inte minst med tanke på att
det ofta betydligt sämre bostadsbeståndet i glesbygder gör att procentuellt
fler åldringar behöver vårdas på ålderdomshem.
I fråga om
kostnaderna för annan pensionärsservice än ålderdomshem framhålls att kostnadema
torde vara högre i glesbygd. I glesbygdskommunerna är det ofta så att de
närmast anhöriga barnen
Bilaga
9 Remissyttrandena 111
tvingats flytta från trakten. I tätortskommunerna bor
barnen i allmänhet närmare de gamla och har siörre möjligheter atl se till
dessa.
RRV påpekar att verket i projektet "Samhället och de
äldre" har funnit alt det framför allt är gruppen 80 år och äldre som
bidrar till höga äldreomsorgskostnader. Vissa kommuner kan ha en ojämn
åldersstruktur bland pensionärerna. Detta kan eventuellt molivera atl den
föreslagna gränsen 70 år höjs något vid beräkning av skatteutjämningsbidraget.
Strömstads kommun förordar däremot en åldersgräns på 65 år.
Grundskolan och förskolans deltidsgrupper
Några kommuner, företrädesvis i Norrland, konstaterar att
KEU:s kalkyler baseras på kalkylenheter som direkt missgynnar kommuner med
många små tätorter och en stor glesbygd. Glesbygdskommuner, som på grund av
otillräckligt befolkningsunderlag och långa avstånd i huvudsak har mindre
skolenheter, får vidkännas högre kostnader än vad KEU:s kalkyler visar. På
samma sätt missgynnas glesbygdskommunerna av KEU:s kalkyler för förskolans
deltidsgrupper.
Barnomsorg
Vid invägningen i systemet har utredningen, gjort en
kompromiss beträffande barnomsorgen så att kostnaderna till hälfien baseras på
åldersstrukturen, lill hälften på det faktiskt utbyggda antalet
barntillsynsplatser i resp. kommun. Inställningen till detla
invägningsförfarande är mycket splittrad bland remissinstanserna.
RRV förordar att kostnadsskillnaderna för
barnomsorgsverksamheten helt utjämnas efter befolkningsstrukturen. Andra medel
än skatteutjämningen bör utnyttjas för att uppnå den överenskomna utbyggnaden
av barnomsorgen.
LO, TCO och SACO anser att barnomsorgen skall lämnas utanför
skatteutjämningen och atl det specialdestinerade bidraget skall höjas. Enligt
LO är nettokostnaderna för barnomsorgen betydligt överdrivna genom att en
utbyggd barnomsorg också frigör resurser och därigenom ger inkomster till stat
och kommun.
Av länsstyrelserna uttalar sig 13 stycken för atl siödet
till barnomsorgen bör knytas direkt till utbyggnaden. Merparten av dessa anser
att detta inte bör ske via skatteutjämningen. Skatteutjämningsnämnden, Svenska
kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar och en tredjedel av de
kommuner som yttrat sig förordar också att barnomsorgen t. v. lämnas utanför
skatteutjämningssystemet.
Ett tiolal kommuner föreslår en höjning av det
specialdestinerade bidraget till barnomsorgen kombinerat med en utjämning av
resterande kostnader efter antalet platser. Ett par kommuner, som också
förordar en höjning av statsbidraget, anser att kostnaderna i övrigt kan
utjämnas i enUghet med KEU:s förslag. Västerås kommun konstaterar dock att
Prop. 1978/79: 95 112
efter
en höjning av statsbidraget till 75 % av totalkostnaderna, så blir
vägningsförfarandel i skatteutjämningen av liten betydelse.
Ett
drygt trettiotal kommuner förordar en höjning av det specialdestinerade
bidraget utan att göra något klart uttalande om resterande nettokostnader
skall omfattas av skatteutjämningssystemet eller ej. Ett par av dessa kommuner
understryker dock att en eventuell utjämning inte skall ske efter
åldersstrukturen.
Ett
tiotal kommuner uttalar sig för en utjämning helt efter åldersstrukturen. Som
skäl för detta anser ett par av kommunerna att andra utjämningsformer gynnar
kommuner med bättre möjligheter att rekrytera personal.
Malmö
kommun hävdar att utjämning bör ske på grund av den faktiska utbyggnad som
skett inom ramen för den överenskommelse som träffats mellan regeringen och
Svenska kommunförbundet.
Enligt
Torsby kommun kan utredningens förslag till sammanvägning godtas om samma
system tillämpas för andra kostnader som ingår i skatteutjämningssystemet.
Länsstyrelsen
i Uppsala län anser att grundgarantiberäkningarna grovt sett avspeglar de
regionalpoliliska förhållandena i länet. Dessa relationer förrycks dock vid
tillägg av åldersfaktorn beroende på att barnomsorgen ingår i denna. Ett
ytterligare skäl för att barnomsorgen inte bör ingå är att Uppsala kommun har
att ta ansvar för barnen lill de många studenter, som ofta inte är
mantalsskrivna på orten och därför inte kan medräknas vid bestämmande av
skattekraften.
Statskommunala
bostadsbidrag och kommunala bostadstillägg till folkpension
Några
remissinstanser tar upp KEU: s förslag att utjämna kostnaderna för
statskommunala bostadsbidrag (SKBB) och kommunala bostadstillägg till
pensionärer (KBT) genom skatteutjämningen. Utjämningen föreslås grundas på
kommunens faktiska nettokostnad för bostadsbidrag tidigare år.
Svenska
kommunförbundet förutsätter att KBT-kostnaderna beaktas först när utjämningen
kommunerna emellan kan grundas på utbetalningar efter enhetliga principer.
Enligt
Landskrona kommun bör samordningen av bestämmelserna om SKBB och KBT bli
föremål för så snabb behandling att de kan inräknas i skatteutjämningssystemet
och träda i kraft samtidigt med detta.
Som
tillägg för åldersstruktur och befolkningsminskning anser länsstyrelsen i
Värmlands län att de procenttal, som beräknats med uteslutande av faktorerna
barnomsorg och bostadstillägg, ger en riktigare bild av kommunemas situation än
KEU: s förslag. Länsstyrelsen konstaterar
Bilaga
9 Remissyttrandena 113
att beräkningarna avseende KBT i KEU:s betänkande utgår
från dagens förhållande. Det innebär att kommuner, som inte haft ekonomiska
resurser att höja bostadsfillägget till en nivå som motsvarar riksgenomsnittet,
blir missgynnade medan de kommuner som haft höga kommunala bostadstillägg
gynnas. Det avvikande utdebiteringsbehovet för denna faktor räknas ju in i
åldersstrukturen. Utredningen har i annat sammanhang föreslagit ändrade regler
för bostadstilläggen. Om detta förslag varit genomfört hade sifforna blivit
annorlunda. Utredningen borde enligt länsstyrelsens mening gjort kalkylerna som
om förslaget vore genomfört. I nuläget blir det oerhört svårt att jämföra
åldersstruktursiffror på ett riktigt sätt.
Flera glesbygdskommuner påpekar att kommuner, som inte har
haft ekonomiska möjligheter att höja KBT till en nivå som motsvarar riksgenomsnittet
och samtidigt har en förhållandevis stor andel pensionärer, kommer att få stora
övergångsproblem. De föreslagna gemensamma hyresgränserna för KBT innebär ofta
kraftiga höjningar av de hyresgränser som hittUls gällt i dessa kommuner och
därmed kraftigt ökade utbetalningar. Samtidigt har kompensationen inom
skatteutjämningssystemet beräknats på grundval av nettokostnaden för hitfiUs
gällande KBT-system. Flera av dessa kommuner förutsätter att de ökade nettokostnaderna
beaktas på sådant sätt i skatteutjämningssystemet att korri-munerna får
kompensation härför. Torsby kommun föreslår därför att en övergångsregel införs
som innebär att man vid fastställandet av garanterad skattekraft beräknar de
kostnader som skulle falla på dessa kommuner om de nya bostadsbidragsreglerna
var införda.
Även vissa kommuner som enligt förslaget inte kommer att
omfattas av skatteutjämning bl. a. Stenungsunds, Trollhättans och Karlstads
kommuner pekar på liknande konsekvenser av den föreslagna metoden för
beräkning av skattekraftsgarantin vid en samtidig ändring av reglerna för
bostadsbidragen och finansieringen av dessa. Enligt Trollhättans kommun bör
övervägas någon, åtminstone tillfällig, hjälp till de kommuner utanför
skatteutjämningssystemet som drabbas hårdast.
Kristinehamns kommun anser att kostnaderna för KBT och
SKBB bör brytas ut ur skatteutjämningssystemet. I stället bör kommunernas
merkostnader för de samordnade hyresgränserna täckas genom direkta statsbidrag.
Förslaget att samordna KBT och SKBB är i och för sig riktigt under
förutsättning att kommunerna erhåller kompensation för sina merkostnader.
Förslaget innebär emellertid att nettokostnaderna ökar för kommunen. Denna
merkostnad kommer kommunen inte att bli kompenserad för beroende på att de
ökade kostnadema för KBT och SKBB kommer att bli mycket större än ökningen av
skattekraften i skatteutjämningssystemet. Förslaget står inte heller i
överensstämmelse med skatteutjämningssystemets konstruktion om en utjämning
efter åldersstruktur i stället för verkliga kostnader. Även Hagfors kommun är
nega-
30 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. BUaga 9
Prop.
1978/79: 95 114
tiv
till att kommunernas faktiska nettokostnad för bostadsbidragen ingår som en
faktor vid bestämningen av tillägg eller avdrag för åldersstraktur inom
skatteutjämningssystemet.
Sjukvård
I
åldersstruklurfaktorn för landstingskommunerna beaktas kostnaderna för
sjukvård. KEU 76 har övervägt två metoder. Det ena detaljerade alternativet
innebär att man delar upp befolkningen efter kön och åldersklasser och
sjukvården efter långtidsvård, korttidsvård och psykiatrisk vård. Utredningen
förordar dock ett enklare alternativ som innebär att befolkningen delas upp i
två grupper, nämligen över resp. under 70 år och att sjukvården inte delas upp
efter vårdområden.
Den största differensen
mellan de alternativa metodema uppstår för Malmö kommun, som i sitt
remissyttrande förordar att den mer detaljerade metoden bör användas.
Östergötlands läns
landstingskommun tillstyrker den enklare metoden men anser att åldersgränsen
bör sättas lägre än 70 år. Äv utredningens diagram över sluten sjukvård framgår
att antalet vårddagar ökar kraftigt redan vid 6667 års ålder. Om den normala
pensionsåldern 65 år väljs som grans i stället för 70 år bör detta normalt
vara dämpande på kraftiga svängningar i åldersfaktorn och de tillägg till
eller avdrag från grundgarantin som bestäms av denna faktor. Även
befolkningsstatistikens åldersintervallindelning kan tala för att gränsen
sätts vid 65 år.
Göteborgs och Bohus läns
landstingskommun ifrågasätter om inte mera djupgående undersökningar än KEU:s
är motiverade eftersom förslaget medför vittgående konsekvenser för
landstingen. KEU:s underlagsmaterial är från år 1970 och det kan ifrågasättas
om uppgifterna fortfarande äger relevans. Ett skatteutjämningssystem enligt
förslaget torde kräva en översyn av vårdkonsumtionen i olika åldersklasser med
några års mellanrum. En analys av valet av just 70 år som gräns vid
beräkningarna saknas. Det skulle varit av värde att se vad andra gränser givit
för resultat.
Göteborgs
kommun anser att man borde ha studerat miljöfaktorernas inverkan på
hälsotillståndet och därmed kostnaderna för sjukvård.
Värmlands
läns landstingskommun påpekar att den höga andelen åldringar i länet i
kombination med den geografiska fördelningen medför behov av ett större antal
vårdinrättningar, vårdplatser och vårdresurser i övrigt än vad
befolkningsunderlaget egentligen motiverar.
8.4
Befolkningsminskning
Enligt
riksskatteverket (RSV) synes en tioårsperiod alltför lång för att uppnå avsett
syfte. På grund av indelningsförändringar är det dessutom knappast möjligt att
för viss kommun avgöra hur stort befolkningsta-
Bilaga
9 Remissyttrandena 115
let var för tio år sedan för samma geografiska område. RSV
föreslår aft gäUande avfolkningsregel överförs till den föreslagna lagen. Om
detla inte anses lämpligt bör den av utredningen föreslagna avfolkningsregeln
begränsas till en femårsperiod. Om detla anses för kort tid och utredningens
förslag kommer att följas, bör i övergångsbestämmelser begränsning ske bakåt i
tiden lill år 1974 med hänsyn till alt senasle större kommunreform genomfördes
vid ingången av år 1974.
Länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbollens län anser
det befogat med en tilläggsregel om att beräkningen får avse en femårsperiod,
om detta är förmånligare för kommunen. Även Fagersta kommun förordar en annan
konstruktion av tillägget. En kommun med fluktuerande befolkning kan genom
KEU:s förslag helt bli utan ersältning för intäktsbortfall. Hallsiahammars och
Köpings kommuner är tveksamma lill förslaget med hänsyn lill alt
befolkningsminskningen ofta är ojämnt fördelad över en tioårsperiod. Häftiga
förändringar skapar stora problem som utredningsförslaget inte beaktar. Även
Köpings kommun förordar därför en kompletterande femårsregel medan
Hallsiahammars kommun aktualiserar extra skatteutjämningsbidrag i sådana fall.
Karlskrona kommun anser alt perioden endast skall omfatta ett par år.
Staffanstorps kommun anser att hänsyn bör tas till
befolkningsminskning som överstiger 3 %. Även Köpings kommun förordar ett
lägre procenttal än av KEU 76 förordade 5 %. Enligt Ragunda kommun bör hela
befolkningsminskningen berättiga till tillägg.
Hagfors och Filipstads kommuner anser att förslaget bör
ses över. Förslaget eliminerar inte i tillräcklig grad verkningarna av en
befolkningsminskning. Ragunda och Bergs kommuner konstaterar att de kommunala
kostnaderna i vissa fall t. o. m. ökar beroende på vikande underlag för
kollektiva transporter och kommersiell service. Även Trelleborgs kommun anser
att utredningen underskattar den negativa effekten av befolkningsreduktionen.
Som skäl för detta anges bl. a. att befolkningssammansättningen förändras på
ett ogynnsamt sätt.
Enligt Torsby kommun medför förslaget jämfört med
nuvarande regler en försämring för kommunens del.
Länssiyrelsen i Jämtlands län samt Gotlands, Sandvikens,
Örnsköldsviks, Bergs, Skellefteå, Umeå, Arjeplogs och Överkalix kommuner påtalar
att förslaget inte tar hänsyn tUl befolkningsomflyttningen inom kommunema.
Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län konstaterar i yttrande
som bilagts yttrande från länsstyrelsen i Norrbottens län att den stora
befolkningsminskningen i kommunernas ytterområden ofta kan döljas i en måttiig
befolkningsökning för kommunernas centralort. Ytstora kommuner har ofta en
stor inlem befolkningsomflyttning med inflyttning till tätorter från
glesbygdsdelarna. Detta medför kostnader såväl i glesbygdsdelarna som i
tätortsdelen. För erhållande av större rättvisa borde vid beräkning av bidrag
till kostnader för
Prop. 1978/79: 95 116
befolkningsminskning
och kostnader för befolkningsökning kommunerna delas upp i ett glesbygdsområde
och ett tätortsområde för att eliminera verkningarna av ovannämnda
salderingseffekter. I många fall torde en sådan indelning kunna göras så att
områdena får utgöras av de kommundelar som motsvarar de "gamla"
kommunerna före kommun sammanläggningen.
8.5
Övriga faktorer av betydelse för den kommunala ekonomin
Utöver
de faktorer som beaktats i KEU:s skatteutjämningsförslag framför vissa
remissinstanser förslag och önskemål om att ytterligare ett antal faktorer
beaktas. Den faktor som oftast nämns, framför allt av remissinstanserna i
landets norra delar, är sysselsättningsgradens betydelse för kommunernas
ekonomi. Kommunernas och landstingskommunernas kostnader för
sysselsättningsskapande åtgärder bör enligt dessa remissinstanser beaktas i
skatteutjämningen.
Ändra
faktorer som nämns är följande:
Urbaniseringsgrad
Ortsklassificering
Flerkärnighet
som effekt av kommunsammanslagningarna
Ytstorlek
i förhållande till folkmängd och antal tätorter
Topografi/grundförhållanden
(inkl. kostnader för antikvariska grund undersökningar)
Enskilda
vägar
Fjärrvärme
Kollektivtrafik
till sjöss
Historisk
och nuvarande tillväxttakt
Befolkningsexpansion
(räntor och amorteringar)
Hyresförluster
Strukturförändringar/ensidigt
näringsliv
Arbetslöshet
Förvärvsarbetsgrad/inkomster
Skyddade
verkstäder
Social-
och socioekonomisk struktur
Befolkningssammansättning
(andel invandrare samt fördelning på nationaliteter och språkgrupper)
Turism
(förvaltning av riksangelägna intressen)
Gästarbetare
Kulturutbud
i storstäder
Vårdproblem
i storstäder
Gymnasieskolan
Ungdomsomsorg
Vård
av omhändertagna barn
Feriebarn
Bilaga
9 Remissyttrandena 117
8.6 Spärregel med hänsyn till nuvarande garantinivå
Den av KEU 76 föreslagna spärregeln att ingen kommun skall
få lägre skattekraftsgaranti än den som gällde året före övergången synes enligt
skatteutjämningsnämnden i princip ohållbar, om man utgår ifrån alt
beräkningsmetoderna i det nya systemet garanterar en rättvis placering. I så
fall borde regeln ersättas med en övergångsbestämmelse, som möjliggör en
successiv anpassning till den riktiga placeringen, i stället för att oriktiga
placeringar nu permanentas på grund av spärregeln. Nämnden har emellerlid vid
studiet av det nya systemets verkningar i utjämningshänseende blivit så
tveksam om säkerheten i beräkningsgrunderna, att den inte anser sig kunna
föreslå ett borttagande av spärregeln. Detta motiveras av hänsyn till dess
betydelse särskilt för Norrbottenskommunerna, som ju enligt KEU:s kalkyler
skulle vara för högt placerade f. n. Endast om ett skäligt och klart beaktande
av regionalpolitiska aspekier ges i del nya systemet, lorde Norrlandsproblemel
inte uigöra hinder för ett borttagande av spärregeln.
Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län borde tidigare
gynnade kommuner kunna acceptera en successiv nedskärning. I annat fall skuUe
ju fidigare missgynnade kommuner lika gärna kunna begära retroaktiv kompensation.
Även Rättviks kommun konstaterar att spärregeln innebär att kommuner som
hittills gynnats genom inplacering i för hög skattekrafts-klass även
fortsättningsvis kommer att gynnas i förhållande till andra kommuner.
Älvsbyns kommun underslryker dock att denna spärregel
måste bli bestående.
8.7 Administrativa synpunkter på beräkningstekniken m. m.
Äv administrativa skäl anser skatteutjämningsnämnden alt
den årliga omräkningen av åldersstrukturfaktorn är vansklig och ifrågasätter om
metoden verkligen skulle fungera. För den årliga beräkningen fordras nämligen
att länsstyrelserna erhåller ett flertal uppgifter m. m., grundade på
beräkningar från olika myndigheter, såsom bosiadsslyrelsen, riksförsäkringsverkel,
socialstyrelsen, riksskatteverket och statistiska centralbyrån. Uppgifterna
måsle också lämnas och inom länsstyrelserna bearbelas under en relativt kort
tidsrymd. Till de administrativa vansk-ligheterna på den statUga sidan kommer
att kommunernas planeringsarbete blir mer arbetskrävande och osäkert, eftersom
skattekraftsgarantin inte är given i förväg. Sett ur administrativ synpunkt
skulle bidragssystemet vinna mycket i enkelhet, om även kostnaderna för
åldersstrukturen kunde inarbetas i grundgarantin. Avgörande för om denna
förenkling som av administrativa skäl får anses vara angelägen bör genomföras
är givetvis i vilken grad kostnadsolikheter, förorsakade av ål-
Prop. 1978/79: 95 118
dersstrukturen, förändras i kommunerna från år till år.
Detla i sin tur torde till stor del sammanhänga med om kostnaderna för
barnomsorgen skall ingå i skatteutjämningssystemet eller ej. Även
riksskatteverket (RSV) förordar av administrativa skäl att
åldersstrukturfaktorn inarbetas i grundgarantin.
Malmö
kommun påtalar att det föreslagna systemet kommer att kräva en avsevärd
byråkrati för uppföljning och så småningom revidering av systemet. Dessutom ter
det sig relativt svårt för den enskilda kommunen att bedöma i vilken
utsträckning bidraget framöver kommer att förändras. I sin strävan att
konstruera ett system som blir så rättvist som möjligt har så många faktorer
arbetats in, att det torde vara förenat med åtskilligt arbete för en kommun
att beräkna hur totalgarantin utvecklas. Visserligen föreslås grundgarantin
ligga fast i fem år men kompletteringen för åldersstruktur och folkminskning
skall revideras årligen. Principen om årlig revidering av sistnämnda faktorer
skall ej förnekas, eftersom stora ändringar kan ske bara på två eller tre år, men
komplexiteten i systemet försvårar möjligheterna till en helhetssyn. I och med
att totalgarantin kan förändras varje år, så innebär detta att en kommun, som
önskar få kunskap om sina resurser för t. ex. kommande femårsperiod, måste
göra en egen prognos för hur totalgarantin kommer att förändras.
Länsstyrelsen
i Stockholms län delar utredningens uppfattning att skatteutjämningssystemet i
sin helhet bör ses över i femårsintervaller och alt kostnadsskillnader beroende
på åldersfaktorn ses över årligen. Med hänsyn till att beräkningarna årligen
kommer att behöva ses över anser länsstyrelsen att en förenklad
beräkningsteknik måste eftersträvas. Administrationen av systemet kommer i
annat fall att bli omfattande och dyrbar.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län konstaterar att utredningens förslag ur teknisk
administrativ synpunkt innebär en ökad arbetsbörda under sommaren.
Även
länsstyrelsen i Värmlands län påpekar att utredningens förslag kan komma att
innebära ett inte oväsentligt merarbete för länsstyrelserna. Ett eventuellt
beslut där länsstyrelsema åläggs dessa uppgifter måste då ovillkorligen kopplas
med härmed motsvarande resursförstärkning. Länsstyrelsen ifrågasätter
emellertid om inte dessa uppgifter på ett smidigare och rationeUare sätt med
hjälp av bl. a. ADB-teknik kan utföras centralt.
Bl. a. RSV
och SCB påtalar effekterna av RS-projektets förslag om förlängd
taxeringsperiod. Enligt gällande system kan uppgift om kommuns skatteunderlag
lämnas under sommaren. Sådan uppgift kan i framtiden inte lämnas förrän i
slutet av taxeringsåret. I RS-projektets delrapport 1976: 1 föreslås att
preliminärt skatteunderlag skall framställas den 25 juli, den 15 september,
den 15 oktober och den 15 november.
Bilaga
9 Remissyttrandena 119
8.8 Extra skatteutjämningsbidrag
Samtliga remissinstanser som direkt har uttalat sig om
extra skatteutjämningsbidrag (75 siycken) instämmer i KEU:s uppfattning om
behovet av extra bidrag. Därutöver ansluter sig ett 50-tal kommuner till
yttrandet från Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar, som
uttalar sig för denna bidragsform.
På något undantag när anses det också lämpligt atl
bibehålla de allmänt utformade kriterier som under senare år legat tUl grund
för bidragsgivningen. Svenska kommunförbundet säger i sitt yttrande att detaljerade
regler för extra bidrag inte bör utformas, då behovet att komplettera det
ordinäre bidraget inte alltid kan förutses. Katrineholms kommun framhåller att
beviljande av extra bidrag utan angivande av speciella regler skall bibehållas.
Linköpings kommun understryker det stora värdet av att kunna använda
bidragsformen vid snabba förändringar. Däremot anser Vansbro kommun att det är
fel att ha kommunens allmänna ekonomiska situation som avgörande kriterium för
extra skatteutjämningsbidrag. Kommunen anser detta vara negativt för kommuner
med ordnad ekonomi och som rationaliserar för att begränsa utdebiteringen.
Ragunda kommun tycker att dagens diffusa regler absolut bör preciseras. Även
Ulricehamns kommun anser att reglerna bör konkretiseras på så sätt atl
kommunerna kan ta hänsyn härtill i sin budgetering.
Ett flertal remissinstanser har synpunkter på vilka
omständigheter som särskilt bor beaktas vid beviljande av extra
skatteutjämningsbidrag. Skatteutjämningsnämnden påpekar att KEU 76 nämnt ett
flertal speciella situationer som kan mofivera att kommuner i svår ekonomisk
belägenhet erhåller extra bidrag. Det gäUer bl. a.:
på grund av
särskilt stora kostnader som kan förorsakas av snabb befolkningsökning
om kommun i
stor utsträckning drabbas av koslnader för hyresförluster, exempelvis vid
inlösen av hyresförlustiån
på grund av
kostnader för ogynnsam topografi
i fall när
kommuner särskih missgynnas genom att speciella statsbidrag dras in i samband
med att skatteutjämningssystemet reformeras
om
överenskommelser träffas mellan regeringen och kommunförbunden om begränsning
av skatteuttaget men en kommun inte kan hålla den överenskomna ramen utan extra
bidrag.
Skatteutjämningsnämnden konstaterar att flera relativt
viktiga ekonomiska problem föreslås få sin lösning genom extra bidrag och
förutser stora svårigheter för en rättvis lösning i olika hänseenden. Vissa kommuner
blir på grund härav mycket beroende av extra skatteutjämningsbidrag, vilket
försvårar deras ekonomiska planering. I sitt gemensamma yttrande är
Söderkommunerna i Stockholms län inne på samma pro-
Prop. 1978/79: 95 120
blem.
De påpekar att stora svårigheter att bedriva budgetarbetet uppstår för de
kommuner som till en del måste basera sin budget på extra bidrag.
Söderkommunerna anser att alla möjligheter måste prövas att lösa
hyresförlustproblemet, expansionsproblemet och kostnader för socialhjälp till
invandrare på andra vägar än genom extra skatteutjämningsbidrag.
Svenska
kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar säger i sitt yttrande att det
kan vara påkaUat med ett statligt ingripande för att hjälpa en kommun som
hamnar i liknande omständigheter som gäller för Luleå i samband med NJA-krisen.
Däremot anser de det tveksamt om vissa förortskommuners finanspolitiska
problem skall lösas inom ramen för denna bidragsform. Svenska kommunförbundet
framhåller alt extra bidrag bör kunna beviljas kommuner, som haft betydande
merkostnader på grund ay särskilt omfattande arbetslöshet. Sysselsättningsproblem
bör enligt flera yttranden utgöra grund för extra bidrag. Således påtalar
länsstyrelsen i Öslergölands län att anslaget i större utsträckning än f. n.
bör utnyttjas när sysselsättningsproblem av övergående karaktär uppstår.
Djupgående strukturella sysselsättningsproblem bör däremot medföra justering
av det garanterade skatteunderlaget. Liknande synpunkter framförs av
länsstyrelsen i Örebro län samt Karlskrona och Hagfors kommuner. Luleå kommun
framhåller att strukturförändringar i kommunal verksamhet eller verksamhet med
kommunalt engagemang bör kunna kompenseras via extra skatteutjämningsbidrag.
Kristianstads kommun anser att extra bidrag bör förbehållas kommuner som på
grund av yttre omständigheter närmast råkar i direkta krissituationer.
Sysselsättningsutredningen
understryker betydelsen av de exlra skatteutjämningsbidragen, som utöver sitt
nuvarande användningsområde också bör kunna användas som ett instrument för
riktade regionalpoUtiska åtgärder i landstingens och kommunernas verksamhet.
Expansionskommunernas
behov av extra skatteutjämningsbidrag uppmärksammas förutom av
skatteutfämningsnämnden och Söderkommunerna i Stockholms län även av
länsstyrelsen i Stockholms län, Upplands-Bro, Karlskrona och Lysekils
kommuner. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att de snabbt växande
kommunernas problem bör få stöd genom komplettering av reglerna för inplacering
i skattekraftsklass och inte genom extra bidrag. Härigenom får de bättre möjligheter
att planera sin verksamhet. Liknande synpunkter framförs av Sigtuna kommun, som
framhåller att kopplingen till extra bidrag inte ger någon garanti eller
kännedom om vare sig möjligheten att erhålla bidrag eller bidragets storlek.
Svårigheterna
med den ekonomiska planeringen för de kommuner som är beroende av extra
skatteutjämningsbidrag betonas av skatteutjämningsnämnden, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, Söderkom-
Bilaga
9 Remissyttrandena 121
munerna i Stockholms län samt Ulricehamns och Bräcke
kommuner. Stenungsunds kommun anser att extra bidrag bör beviljas för längre perioder
då det annars blir svårt för kommuner med behov av särskilt stöd att åstadkomma
en vettig ekonomisk långtidsplanering.
Lunds och Skellefteå kommuner m. fl. påtalar behovet av
kompensation genom extra skatteutjämningsbidrag tUl kommuner som särskUt
missgynnas av att specialdestinerade statsbidrag enUgt KEU:s förslag dras in i
samband med en skatteutjämningsreform. Svenska kommunförbundets länsavdelning
i Norrbottens län, vars yttrande länsstyrelsen bifogat, anser alt KEU:s
skrivning om påtagligt betungande kostnader för skogsbrandsläckning bör få en
formulering som medger en generös tolkning av bidragsbestämmelserna med hänsyn
till förhållandena i Norrbotten. Liknande synpunkter framförs av Härjedalens,
Arjeplogs och Jokkmokks kommuner. Länsstyretsen i Värmlands län framhåller dock
att extraordinära kostnader, exempelvis vid stora bränder, bör kompenseras
smidigare och snabbare än genom extra bidrag. Även Svenska kommunförbundet
påpekar att det knappast är praktiskt möjligt att kompensera kostnader för
katastrofbränder genom extra skatteutjämningsbidrag.
Utpräglade turistkommuner bör enUgt Härjedalens kommun få
ökade möjligheter att erhålla extra bidrag. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser
också att kommuner som förvaltar riksangelägna rekreationsintressen bör få
stöd. För direkta kostnader för sådana ändamål bör enligt länsstyrelsens åsikt
speciella statsbidrag utgå, medan extra skatteutjämningsbidrag bör kompensera
mer indirekta kostnader för dessa angelägenheter.
Andra speciella omständigheter, som enligt
remissinstansernas åsikt bör föranleda exlra skatteutjämningsbidrag, är
särskilt stor ytvidd som medför behov av lokalkontor (Härjedalens kommun),
ogynnsam topografi (Öckerö kommun), kostnader för gymnasieskola och gymnasieelever
(Torsby och Skellefteå kommuner) m. m.
I några yttranden från Stockholmsområdet diskuteras
förhållandet inomregional skatteutjämning extra skatteutjämningsbidrag. Stockholms
läns landstingskommun anför om detta att ett inomregionalt skatteutjämningssystem
inte får förhindra att kommuner med särskilt stora ekonomiska problem kan
erhålla exlra bidrag. Upplands-Bro kommun delar inte KEU:s uppfattning att en
inomregional skatteutjämning skulle minska behovet av extra skatteutjämningsbidrag.
Liknande synpunkter framförs av Vallentuna kommun.
Länsstyrelsen i Örebro län. Landstingsförbundet samt tio
landstingskommuner förutsätter att extra skatteutjämningsbidrag skall kunna
utgå även till landstingskommuner på samma villkor som till kommunerna. De
anser att bestämmelserna bör utformas så att detta klart framgår.
Det fåtal remissinstanser som yttrar sig särskilt om
anslagsbehovet ansluter sig till KEU:s uppfattning. Svenska kommunförbundet m.
fl. an-
Prop. 1978/79: 95 122
ser således att nuvarande anslag behöver räknas upp.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att begränsning uppåt inte är
lämpligt utan att anslaget bör vara beroende av varje års krav. Det bör enligt
länsstyrelsens mening fungera som ett akutanslag för oförutsedda och opåverkbara
händelser. Norrköpings kommun anser det angelägnare att prioritera extra
skatteutjämningsbidrag under fem år till "fattiga" kommuner än att
föreslå tioåriga övergångsbidrag till "rika" kommuner till följd av
förslaget om ändrade regler för beskattning av juridiska personer.
De som yttrat sig om ansökningstiden tillstyrker KEU:s
förslag om en förlängning till den 31 mars. Länsstyrelsen i Malmöhus län
påpekar att det bör föreskrivas att länsstyrelsen skall med eget yttrande
överlämna ansökningarna till regeringen senast den 31 maj.
8.9 Inomregional skatteutjämning
Frågan om inomregional utjämning har behandlats i ett
femtiotal remissyttranden. Det dominerande intrycket är att tankarna på en
inomregional skatteutjämning som komplement tiU ett slatligt riksomfattande
skatteutjämningssystem möts med stor skepsis. Endast några remissinstanser är
klart positiva. Nästan samtliga dessa återfinns i Stockholms län.
Norrtälje
kommun anser att en rätt genomförd inomregional skatteutjämning är ett
nödvändigt komplement till det statliga skatteutjämningssystemet med hänsyn
tiU att skUlnadema i skatteunderlag mellan olika delar av länet blir rätt
omfattande även sedan KEU:s förslag omsatts i praktiken. Upplands-Bro kommun
framhåller att ett regionalt skatteutjämningssystem måste införas i Stockholms
län. Söderkommunerna i Stockholms län säger i sitt gemensamma yttrande att
merparten av deras ekonomiska problem av KEU 76 har hänvisats till ett inomregionalt
ansvarstagande.
Länsstyrelsen
i Skaraborgs län säger sig vara införstådd med att en inomregional
skatteutjämning kan vara motiverad under en övergångsperiod, t. ex. i
Stockholmsregionen. Ur regionalpolitisk synpunkt bör dock enligt länsstyrelsens
mening enhetliga, för hela riket gällande regler vara mest fördelaktiga. Äv
kommuner utanför Stockholmsområdet är det endast Hallsiahammars och Ludvika
kommuner som ser vissa fördelar med inomregional skatteutjämning. Växjö kommun
säger i sitt yttrande att den kan vara ett komplement i storstadsregionerna
men saknar intresse för landet i övrigt. Statens kulturråd anför att det inom
kulturområdet finns många verksamheter, som berör fler än en kommuns invånare,
men där verksamheten ofta är koncentrerad till centralorten, som får bära
merparten av kostnaderna. Kulturrådet säger sig därför med intresse komma att
följa försöket med lagstiftning om skatleutjamning inom Stockholms län.
Bilaga
9 Remissyttrandena 123
Länsstyrelsen i Siockholms län fillstyrker KEU:s förslag
att man bör avvakta erfarenheterna av den försöksvisa lagstiftningen för .Stockholms
län, innan man lar ställning i det längre perspektivet. Ytterligare åtta
remissinsanser ansluter sig tiU KEU:s uppfattning, bl. a. Landstingsförbundet
och flera landstingskommuner. Även Göteborgs kommun instämmer med KEU 76 och
framhåller därutöver att det föreligger speciella svårigheter för
Göteborgsregionen, när det gäller en lagutformning, eftersom regionen är
splittrad på flera landsting.
Flertalet
av de remissinstanser, som uttalar sig i denna fråga, antingen motsätter sig
helt ett allmänt genomförande av inomregional skatteutjämning, eller uttalar
starka betänkligheter mol ell sådani system, eller ställer sig mycket
tveksamma. Svenska kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar anser alt
behovet av ett system för inomregional skatleutjämning inte har dokumenterats
och alt ett sådant system inger betänkligheter ur principiell synpunkt.
Länsavdelningarna kan därför inte acceptera att frågan om inomregional
skatteutjämning förs vidare. Inomregional skatteutjämning skulle enligt deras
mening snarare förstärka spänningar och bevara obalanser mellan länsregioner än
bidra i utjämnande syfte. Behovet av alt diskutera denna fråga anser
länsavdelningarna bero på att nivån i det statliga skatteutjämningssystemet är
för låg. Mot den bakgrunden anser de att en höjning av basgarantin bör
prioriteras och genomföras i snabbare takt än den som diskuteras av KEU 76.
Ett 50-tal kommuner ansluter sig till länsavdelningarnas yttrande över KEU:s
betänkande. Härryda och Mölndals kommuner delar länsavdelningarnas uppfattning
att problemen bör lösas genom att höja nivån ytterligare i det statliga
systemet. Liknande synpunkter framförs av Motala, Söderköpings och
Kristianstads kommuner.
Älvkarleby kommun framhåller att tillskott av skattekraft
till resurs-svaga kommuner även i fortsättningen i princip bör vara en statens
angelägenhet. Norrköpings kommun avvisar bestämt inomregional skatteutjämning.
I ett något längre perspektiv kan inte enligt kommunens mening ett
skatteutjämningssystem accepteras som behöver kompletteras med inomregional
utjämning. SACO/SR säger i sitt yttrande att den delar uppfattningen att det är
väsentligt att de inomregionala skatte-skUlnaderna inte blir alltför stora men
att den ställer sig tveksam till tanken att låla landstingen på egen hand
bestämma om inomregionalt skatteutjämningssystem. SACO/SR anser därför att man
i första hand bör utforma det statliga bidragssystemet så att det är
tillfyllest även ur inomregional synvinkel. I andra hand bör övervägas om det
inte på lång sikt är tänkbart att modifiera kommunindelningen så att en
ekonomisk utjämning kommer fill stånd.
Stockholms kommun ifrågasätter rent principiellt om det är
riktigt att överlåta åt landstinget alt efter eget bedömande svara för
utjämning av kommunemas ekonomiska vilkor. Man kan inte bortse från ris-
Prop. 1978/79: 95 124
ken
för att det påverkar relationen landsting kommun, inte heller från risken att
kommunernas möjligheter till långsiktig planering försämras, såvida inte
landstinget binder sig för fleråriga åtaganden. Även Solna kommun anser att en
inomregional skatteutjämning rubbar det principiella förhållandet mellan
kommuner och landstingskommuner såsom var och en inom sitt verksamhetsområde
självständiga enheter, och att den ytterligare urholkar den kommunala
självstyrelsens principer. Täby kommun anser att den inomregionala
skatteutjämningen ulgör en större inskränkning i den kommunala självstyrelsen
än att införa exempelvis skattetak.
Västmanlands
läns landstingskommun framhåller att den provisoriska lagstiftningen för
Stockholms län inte bör ligga till grund för ett införande även i andra
landsting. Risken med en sådan lag är enligt lands-fingets mening att den
skulle kunna användas för att styra kommunerna genom villkor och synpunkter på
bidragens användning. Landstingen skulle därigenom bli en sorts överkommuner,
vilket allvarligt skulle inkräkta på den primärkommunala självstyrelsen. Denna
uttalade risk för att landstingen genom bidragsgivningen skulle få ställning av
överkommuner återkommer i yttrandena från Hässleholms, Mölndals, Partille,
Arvika, Karlskoga och Vansbro kommuner.
Sollentuna
kommun, som också ifrågasätter inomregional skatleutjämning från principieUa
utgångspunkter, påpekar att problemen inom Stockholms län i slället flyttas ut
tiU gränserna mellan länen. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län framför
betänkligheter från principiella synpunkter. Torsås, Borlänge och Faluns
kommuner anser att någon generell lagstiftning om inomregional skatteutjämning
inte bör aktualiseras.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län framhåller att inomregional skatteutjämning inte är
aktuell för länet f. n. Liknande synpunkter anförs av Växjö, Surahammars och
Skellefteå kommuner.
9
Specialdestinerade statsbidrag 9.1 Allmänna synpunkter
Ett
stort antal remissinstanser anser att KEU:s förslag att avveckla speciella
statsbidrag och i stället tillföra kommunerna medel i mera generella former är
ett steg i rätt riktning.
RRV
framhåller att det statliga stödet till kommunerna i första hand bör utgå som
ett allmänt skatteutjämningsbidrag. RRV har funnit att många bidrag är förenade
med höga administrationskostnader för både Utbetalande statliga myndigheter och
kommunerna. I sin granskning av tillämpningen av kungörelsen (1970: 641) om
begränsning i myndigheters rätt att meddela föreskrifter, anvisningar och råd
har RRV funnit
Bilaga 9
Remissyttrandena 125
exempel
på statsbidragsbestämmelser som inneburit ineffektiv resursanvändning och
onödig detaljreglering av kommunerna. RRV menar vidare att man utöver KEU:s
förslag bör överväga att slopa ytterligare sex bidrag, nämligen bidragen till
socialhjälpskostnader för flyktingar, social hemhjälp och färdtjänst, väg- och
gatuhållningen i vissa kommuner, enskilda vägar, investeringar i
primärflygplatser samt avloppsreningsverk.
Även
statskontoret anser att KEU 76 borde gått längre på den inslagna vägen och
föreslagit avskaffande av ytterligare statsbidrag och förenklingar i
ytterligare ett antal fall. Till grund för ett sådant förslag borde ha legat
ett resonemang kring de specialdestinerade statsbidragens effektivitet som
styrinstrument. Den typ av styrning som staten i ökad omfattning bör använda
sig av är dels målstyrning, dels styrning genom normer och riktlinjer, baserade
på ett ökat utvecklingsarbete lett av de ansvariga centrala myndighetema. Dessa
möjligheter har hittills tillämpats i mindre omfattning än som vore möjligt.
En sådan förändring skulle innebära en minskning i varje fall av de kostnader
som är.en följd av ett detaljrikt och omfattande statsbidragssystem. Sådana
besparingar gäller både för staten och kommunerna. Om statsmakterna överväger
att införa ett nytt specialdestinerat statsbidrag, bör först möjligheterna till
att uppnå önskade åtgärder genom väl preciserad målsättning prövas. Innan
beslut fattas om att införa ett nytt statsbidrag bör särskild prövning ske.
Socialstyrelsen
menar atl ett generellt skatteutjämningsbidrag, som tar hänsyn tUl sociala
faktorer, är att föredra både i jämförelse med specialdestinerade bidrag och
allmänna bidrag som baseras på kommunernas nettokostnader för den sociala
verksamheten. Detta skatteutjämningsbidrag bör utformas med största omsorg, så
att hänsyn verkligen tas till kommunernas olika sociala struktur.
Socialstyrelsen anser också att utvecklingsbidrag är ett bra komplement till
det generella skatteutjämningsbidraget för områden där särskild stimulans är
behövlig. Socialstyrelsen finner således att KEU:s förslag att avveckla vissa
specialdestinerade statsbidrag är ett steg i rätt riktning.
Även
AMS delar KEU:s uppfattning att de specialdestinerade statsbidragen i princip
bör inarbetas i skatteutjämningssystemet. Statsbidragen till beredskapsarbeten
och sysselsättningsskapande åtgärder utgör dock viktiga stabiliseringspolitiska
åtgärder, som skulle gå förlorade om bidragen inordnades i skatteutjämningen.
AMS anser således att dessa bidrag bör vara kvar.
Kulturrådet
ogillar KEU:s genereUt avvisande håUning till nya och ändrade
statsbidragsformer och anser att de specialdestinerade statsbidragen har haft
utjämnande effekt mellan kommuner. Kulturrådet vill särskilt framhålla att det
kan finnas former av kulturverksamhet som hittills inte kunnat få statsbidrag,
men som behöver stöd för att utvecklas. Det måste därför finnas möjlighet för
staten att gå in med nya stats-
Prop. 1978/79: 95 126
bidrag.
Tio
länsstyrelser instämmer i KEU:s principiella syn på staisbidragsgivningen och
anser att de i så stor utsträckning som möjligt bör inarbetas i skatteutjämningssystemet.
Länsstyrelserna i Jönköpings och Göteborgs och Bohus län anser det viktigt att
specialdestinerade stimulansbidrag omprövas efter en tid. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län framhåller att endast i undantagsfall bör ett nytt specialdestinerat
bidrag införas.
Länsstyrelsen
i Kristianstads län har med ett räkneexempel visat att specialdestinerade
statsbidrag motverkar en utjämning mellan kommunerna. Dessutom medför
statsbidragsärendena en betydande arbetsbelastning både för stat och kommunema.
Länsstyrelsen anser att KEU 76 borde föreslagit slopande av fler
specialdestinerade statsbidrag.
Länsstyrelsen i
Östergötlands län anser att speciella statsbidrag alltid kommer att behövas som
stimulans för kommunerna att uppta nya verksamhetsområden. Tyvärr har inte
utredningen tagit upp stimulansbidragens effekter i den totala
kommunalekonomiska bilden, vilket gör att det kan vara svårt att bedöma om de
verkligen fungerar som stimulansbidrag tillsammans med skatteutjämningsbidrag
och kommunalskattemedel på ett för alla kommuner likvärdigt sätt. Det är
viktigt att så är fallet. I annat fall kan skillnader i serviceutbudet mellan
väl ställda och mindre väl ställda kommuner uppstå eller öka.
Landstingsförbundet anför
att de specialdestinerade bidragen till landstingen i huvudsak rensats bort med
undantag för avtalsbidragen och vissa skolbidrag. Förbundet tillstyrker
förslaget med hänsyn till att bidragsbeloppen är relativt små och att
administrationen blir enklare. Svenska kommunförbundet biträder också KEU:s
grundprincip att kommunerna i första hand bör tillföras statsbidrag i generella
former. Om intäktsbortfallet for kommunerna i undantagsfall vållar problem, anser
förbundet i likhet med KEU 76 att kompensation bör ges i form av extra
skatteutjämningsbidrag.
Svenska kommunförbundets
åtta sydsvenska länsavdelningar delar med instämmande av ett femtiotal kommuner
utredningens uppfattning att antalet statsbidrag bör minska ytterligare. Den
planerade översynen, som utredningen föreslår, kan lämpligen göras av den grupp
som enligt förslaget skall följa utvecklingen av skatteutjämningssystemet. Man
bör därvid även beakta de administrativa kostnaderna. Länsavdelningarna har i
detta sammanhang inte möjlighet att bedöma om konsekvenserna att nu slopa vissa
statsbidrag innebär direkt oacceptabla effekter för enstaka kommuner.
Principiellt anser man dock att de specialdestinerade statsbidragen skall vara
så få som möjligt. Önskar statsmakterna stimulera utbyggnad av den kommunala
verksamheten inom en viss sektor, bör man i första hand pröva om det kan ske
via skatteutjämningssystemet. Endast i undanlagsfall bör ett specialdestinerat
statsbidrag införas. Sedan syftet med ett sådant uppnåtts, bör en överföring
till det allmänna
Bilaga 9
Remissyttrandena 127
skatteutjämningssystemet
ske. Kommunerna måste därvid få full kompensation för de intäkter som det
specialdestinerade statsbidraget utgjort.
Stockholms
kommun, som inte omfattas av skatteutjämningen, konstaterar att förslaget att
slopa vissa statsbidrag resulterar i en ekonomisk förlust motsvarande en
utdebitering om drygt 0: 20 kr./skr. Den negativa effekt detta har för
kommunen får vägas mot fördelarna av administrativa förenklingar och t. ex.
effekterna av ökat statsbidrag till kostnadema för bostadstillägg. Lidingö
kommun, som också får visst intäktsbortfall, anser att med hänsyn till den
minskade administration som utredningens förslag resulterar i kan förslaget
tillstyrkas. Även Solna kommun tillstyrker trots intäktsbortfallet förslaget
med hänsyn till den minskade administrationen dock med reservationen att de inierkommunala
ersättningarna för gymnasieeleverna utformas så att full kostnadstäckning
erhålls. Nacka kommun delar utredningens uppfattning atl förenklingar bör göras
i staisbidragsgivningen. Även om avvecklingen av dessa statsbidrag har
relativt ringa ekonomisk betydelse, anser dock kommunen det principiellt
felaktigt att i nuvarande ekonomiska situation vidta åtgärder som innebär
inkomstbortfall för de kommuner som inte ingår i skatteutjämningssystemet.
Söderkommunerna
i Stockholms län instämmer i KEU:s synpunkter i fråga om de grundläggande
riktlinjerna för en reformering av statsbidragssystemet. Som särskilt viktigt
framhålls att reformeringen tar sikte på att motverka statlig detaljreglering
och -styrning och att förenkla det administrativa och kamerala arbetet med
statsbidrag. Dock anser man att möjligheten att via specialdestinerade
statsbidrag åstadkomma utjämning mellan kommunerna bör prövas i betydUgt större
utsträckning än vad KEU anser, även om huvudprincipen självfallet bör vara att
utjämning så långt möjligt skall ske via skatteutjämningssystemet. Det är i
hög grad angeläget och rimligt att försöka åstadkomma en utjämning mellan
kommunerna även i de avseenden som sammanhänger med den sociala och socioekonomiska
strukturen. KEU:s förslag att flera statsbidrag inom den sociala sektorn skall
slopas innebär dock tvärtom en ytterligare försämring för kommuner av den typ
Söderkommunerna representerar.
Uppsala
kommun delar också utredningens förslag om att åtskilliga av de nuvarande specialdestinerade
statsbidragen med fördel kan överföras till det allmänna
skatteutjämningssystemet. Systemet med specialdestinerade statsbidrag är bara
en onödig statlig kontrollapparat, som kommunerna med nuvarande
kommunalekonomiska förutsättningar inte har råd med. Kommunen är övertygad om
att kommunerna med en större frihet att inom givna ramar fritt disponera
statsbidragen också skulle kunna planera verksamheten bättre och därmed få ett
effektivare och bättre utnyttjande av de tilldelade resursema. Enligt
Linköpings
Prop. 1978/79: 95 128
kommun
kan den kontroll, som i dag utövas genom de statsbidrag KEU 76 föreslår helt
eller delvis slopade, användas för mera nyttiga sysselsättningar.
Stenungsunds
kommun har inget att invända mot en rationalisering genom utbyte av vissa
statsbidrag o. dyl. mot sådana bidrag, som kommunen har att betala till
staten. Dock får sådana omläggningar inte leda till ökad ekonomisk belastning
för kommunerna.
Sigtuna
kommun betonar vikten av att en omprövning av de kvarvarande bidragen sker
kontinuerligt. Statsbidragen medför i många fall en stor administrativ
belastning för såväl kommuner som statliga myndigheter. En övergång till
kraftigt förenklade statsbidragsrekvisitioner, eventuellt schablonartade,
skulle medföra betydande rationaliseringsvinster för både stat och kommun. För
de kvarvarande specialdestinerade statsbidragen borde exempelvis ett system
kunna utformas som till sin princip påminner om kommunalskatteutbetalningarna.
Ett förskott på de statliga bidragen baserat på något i sammanhanget lämpligt
kriterium (exempelvis antal invånare i för statsbidraget berörda åldersklasser)
utbetalas med samma periodicitet som kommunalskatten, varefter slutliga
ansökningar inlämnas efter verksamhetsårets slut och en slutavräkning sker. Ett
sådant förenklat system borde kunna utformas utan allvarliga störningar på
kommunens planering och likviditet.
Katrineholms
kommun finner för sin del att avvecklingen av de specialdestinerade
statsbidragen skall fortsätta och anser att förnyat utredningsuppdrag bör
lämnas i denna riktning. Betydande administrativa besparingar torde kunna
göras hos såväl stat som kommun. Den principiella utgångspunkten bör vara att
reducera dessa bidrag till ett minimum och att i stället utveckla
skatteutjämningssystemet. Stor restriktivitet bör iakttas då liya speciella
statsbidrag införs. I det kommande utredningsarbetet måste självfallet
konsekvenserna övervägas för de kommuner som står utanför
skatteutjämningssystemet. Detta bör dock utvecklas så att det kommer att
omfatta alla kommuner.
Nyköpings
kommun delar utredningens uppfattning att de specialdestinerade bidragen bör
omprövas med jämna mellanrum och anser att det bör ske så ofta som möjligt. De
bidrag som då kan komma att slopas bör till motsvarande belopp överföras till
skatteutjämningssystemet såsom fallet är med de statsbidrag som nu är aktuella
att slopa. Även Vänersborgs kommun betonar värdet av en fortlöpande bedömning
och omprövning av stimulansbidragens aktualitet. Ändrade ekonomiska förutsättningar,
förskjutningar i ambitioner och serviceanspråk ger anledning till en
kontinuerlig översyn. Enligt Bengtsfors kommun är det synnerligen vikfigt att
en omprövning sker efter fem år för att om möjligt så snabbt som möjligt få
flera statsbidrag inarbetade i det allmänna skatleutj ämningsbidraget.
Mölndals
kommun anser att det kan finnas skäl att betona att ett yt-
Bilaga
9 Remissyttrandena 129
lerligare slopande av statsbidrag leder till kraftigt
negativa ekonomiska konsekvenser för de kommuner som kommer att ligga utanför
skatteutjämningssystemet.
Trollhättans, Kristinehamns, Torsby och Kumla kommuner
anser att de specialdestinerade bidragen medför mycken onödig administrafion. Kumla
kommun menar att kommuner t. o. m. avstår från vissa bidrag därför att det är
så krångligt att rekvirera dem. Torsby kommun påpekar att ett slopande av de specialdestinerade
bidragen medför en försämring för kommunema utanför skatteutjämningssystemet.
Trollhättans kommun instämmer i utredningens syn på de speciella
statsbidragen. Många av dem har mist sitt berättigande och medför troligen bara
en hel del onödig administration. Kommunen vill dock framhålla, att ett borttagande
av dessa speciella statsbidrag innebär en försämring av ekonomin jämfört med
nuläget för de kommuner som står utanför skatteutjämningssystemet.
Ulricehamns kommun anser att specialdestinerade
statsbidrag kan inarbetas i skatteutjämningssystemet om det motsvaras av en
minst lika stor överföring till de enskilda kommunerna.
Arvika kommun delar utredningens principiella ståndpunkt
att antalet specialdestinerade statsbidrag bör minskas och i slället överföras
till det allmänna skatteutjämningsbidraget. En sådan åtgärd är ett led i en
strävan att den lokala enheten kommunen själv skall bestämma inriktningen
och omfattningen av sin verksamhet. Dessa tankegångar bör dock ej utgöra hinder
för statsmakterna att stimulera vissa insatser i kommunerna när detta sker
utifrån övergripande målsättningar eller allmänintresse.
Rättviks kommun delar utredningens intentioner angående
överföring från specialdestinerade statsbidrag till generella statsbidrag.
Nuvarande specialdestinerade statsbidrag.har genom koppUngen tUl faktiska verksamheter
en inbyggd, kontinuerlig uppräkning av bidragsbeloppen. Om övergång sker till
generella statsbidrag erfordras att bidragen görs värdebeständiga och
avspeglar en mer övergripande kostnadsutveckling.
Norbergs, Surahammars och Västerås kommuner delar
utredningens uppfattning att det finns skäl för att slopa bidrag, som är av
ringa betydelse och saknar nämnvärd stimulanseffekt. Vissa bidrag, som totalt
sett anses ha ringa betydelse, kan dock för en del kommuner ha relativt stor
betydelse.
Timrå kommun tillstyrker utredningens förslag under
förutsättning att det belopp, som motsvarar det bidrag som föreslås avvecklas,
tillförs skatteutjämningssystemet. Trots att KEU 76 avvecklar en del statsbidrag
kvarstår 49 specialdestinerade bidrag. Kommunen anser att antalet statsbidrag
bör minskas ytterligare och bidragen inarbetas i skatteutjämningssystemet.
Principiellt anser Uppsala läns landstingskommun att specialdestinerade
statsbidrag i huvudsak borde kunna inarbetas i skatteutjämnings-
31 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 9
Prop. 1978/79: 95 130
systemet. De specialdesfinerade statsbidragen innebär ofta
en administrativt krånglig hantering och har ofta ett syfte, som utvecklingen
av historiska skäl har passerat.
Kronobergs läns landstingskommun tillstyrker utredningens
förslag om upphörande av vissa statsbidrag och anser vidare att nya ändamålsbestämda
statsbidrag fortsättningsvis ej bör införas. Finansieringen av nya reformer bor
i framtiden ske via justeringar av skatteutjämningssystemet.
Kalmar läns landstingskommun tillstyrker den av
utredningen föreslagna löpande omprövningen av de statsbidrag som ges i
stimulanssyfte. Det är av vikt att bidrag, som inte längre har stimulanseffekt,
utmönstras snarast möjligt. En inarbetning av specialdestinerade statsbidrag i
skatteutjämningssyslemet bör ske i så stor utsträckning som möjligt. Denna
metod medför såväl administrativa förenklingar som ökade möjligheter till utjämning
mellan olika kommuner.
Kristianstads, Hallands och Skaraborgs läns
landstingskommuner kan acceptera KEU:s inställning och vill understryka, att
statsbidragens omfattning måste påverkas av utveckling inom samhällets olika
verksamheter, ändringar i ekonomiska föratsättningar, förskjutningar i syften
och förväntningar i bestämmande instanser och hos medborgarna. De speciella
statsbidragen bör därför fortlöpande tas upp till bedömning och omprövning, t.
ex. vart femte år. En löpande översyn av statsbidragssystemet kan åstadkommas
på olika sätt. Den bör emellertid inte ligga på verksnivå utan på
departementsnivå i samverkan med förelrädare för den kommunala sektorn.
Enligt Kopparbergs läns landstingskommun borde utredningen
på ett radikalare sätt föreslagit förenkling i staisbidragsgivningen till kommuner
och landstingskommuner. För landstingskommunens del hade ytterligare ingrepp
varit angelägna när det gäller statsbidragen till skolväsendet.
Landstingskommunen kan dock tillstyrka de förändringar som föreslagits av
utredningen.
Jämtlands läns landstingskommun anser att det är
principiellt viktigt att vissa specialriktade statsbidrag bibehålls eller
införs för att stimulera en angelägen utveckling inom olika områden av den
kommunala verksamheten.
SAF och Industriförbundet finner att det alltid finns
möjligheter ati finansiera angelägna kommunala behov med statsskattemedel.
Sambandet mellan den kommunalskatt invånarna betalar och utbudet av kommunal
service torde redan i dag vara så svagt i allmänhetens ögon att en ökad statlig
finansiering inte av den anledningen kan avfärdas. Det är dock av stor vikt att
om en ökad andel av de kommunala utgifterna finansieras med statiiga bidrag,
dessa utformas på ett sådant säll att de uppmuntrar tiU sparsamhet. Specialdestinerade
bidrag kan lätt leda tiU att man får en resursanvändning som avviker från vad
som i kommunen känns mest angeläget.
Bilaga
9 Remissyttrandena 131
TCO framhåller att till dess den fullständiga
skatteutjämningen uppnåtts krävs speciella insatser för alt försäkra samtliga
kommuner möjligheten atl erbjuda sina invånare service på jämförbar och
acceptabel nivå för eftersatta områden. Delta måsle ske under den övergångstid,
som varar fram lill dess ett fullständigt utbyggt skatteutjämningssystem
erhållits, och då resultatet av tidigare varierade förutsättningar eliminerats.
Under en uppbyggnadsperiod framhåller TCO vikten av att specialdestinerade
statsbidrag utgår till eftersatta högprioriterade områden.
SACO/SR menar att genom all allt fler kommuner kommer att
omfattas av skatteutjämningssystemel och genom alt stödet ökas, försvinner en
del motiv för att ha kvar de specialdestinerade bidragen. SACO/SR kan därför
instämma med utredningen om att antalet specialdestinerade statsbidrag bör
minska i takt med att skaltekraflsslödet förbättras. SACO/SR finner det dock
helt nödvändigt att staten även i framliden ger direkia bidrag till kommunerna
i syfte att stimulera och trygga utbyggnaden av viktiga serviceområden.
Handikappförbundens centralkommitté (HCK) instämmer i
tanken om en skatteutjämning mellan kommunerna som ju bl. a. skall täcka
kommunemas ökade kostnader. HCK tror dock inte att denna utjämning räcker lill
att täcka bortfallet av speciella bidrag i alla kommuner. Det blir helt igenom
en fråga om vilken kommun man bor i om man skall få den service man behöver.
MS-förbundet känner oro inför utredningens principiella
inställning att slopa de speciella statsbidragen och att dessa skall inarbetas
i skalteutjämningssystemet. MS-förbundet anser liksom Statens handikappråd att
det finns ett stort behov av specialdestinerade statsbidrag för lång tid
framöver, om samhället skall kunna bygga ul och utvidga sina insatser för
handikappade.
9.2 Statsbidrag inom justitiedepartementets
verksamhetsområde
Bidrag till borgerlig medling
Remissinstanserna har över lag inget alt erinra mot
utredningens bedömning att statsbidraget kan upphöra.
9.3 Statsbidrag inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde
Bidrag till familjebidrag i anslutning till militärtjänslgöring
KEU 76 hänvisar till en utredning som överväger
möjligheterna att föra över den kommunala administrationen av familjebidragen
till försäkringskassorna.
Försvarets civilförvaltning finner att det är värdefullt
med en organisation för familjebidrag på kommunal nivå. I händelse av
beredskapstillstånd och krig kan det möjligen visa sig lämpligt och kanske
även nöd-
Prop. 1978/79: 95 132
vändigt
att ändra systemet för den delen av administrationen av värnpliktsförmåner som
f. n. handhas av försäkringskassorna.
Bidrag
till kostnaderna för allmänna skyddsrum
KEU
76 föreslår att statsbidraget fortsätter att utgå enligt nu gällande regler.
Civilförsvarsstyrelsen,
planverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar KEU:s uppfattning
medan Hagfors kommun anser att nuvarande ersättning med två tredjedelar av
kostnaderna bör höjas tUl full kostnadstäckning. Civilförsvaret är en del av
totalförsvaret och eftersom staten har huvudansvaret för försvarsåtgärderna bör
kommunerna, enligt Hagfors kommun, inte till någon del belastas med civilförsvarskostnader.
9.4
Statsbidrag inom socialdepartementets verksamhetsområde
Bidrag
till social hemhjälp och färdtfänst
KEU
76 konstaterar att bidragen av stimulansskäl kan behöva finnas kvar ytterligare
en tid. På längre sikt förordar dock utredningen att bidragen överförs till
skatteutjämningen. Därför bör inte heller det statliga stödet utvidgas till att
omfatta driftkostnaderna för ålderdomshem m. m. KEU 76 konstaterar vidare att
bidragsunderlaget för färdtjänsten bör begränsas till handikappade och inte
gälla pensionärer över huvud taget.
Flertalet
remissinstanser berör inte KEU:s förslag närmare i sina yttranden.
Socialstyrelsen
anser i likhet med socialutredningen att det inte finns anledning att i
statsbidragshänseende göra skillnad mellan hemhjälp som ges i egen bostad och
hemhjälp som ges i bostäder med gemensam kollektiv service. Som skäl för detta
anges att det blir allt svårare att dra en gräns mellan olika boendeformer.
Vidare anser socialstyrelsen att en utvidgning av bidragsunderlaget till
social hemhjälp oberoende av boendeformerna är ett nödvändigt medel att
stimulera en fortsatt utveckling av verksamheten. Socialstyrelsen delar
utredningens uppfattning att bidraget fill färdtjänst för handikappade bör
utgå t. v. av stimulansskäl.
RRV
har på uppdrag av regeringen utvärderat det försöksvis tillämpade
bidragssystemet för social hemhjälp och färdtjänst. Utvärderingen visade att
statsbidraget till den sociala hemhjälpen under senare år inte haft någon
betydelse för att stimulera verksamhetens utbyggnad utan alltmer övergått tUl
att vara ett allmänt finansiellt stöd till kommunerna. Den sociala hemhjälpen
är en etablerad verksamhet och det finns enligt RRV:s mening inte längre samma
skäl som tidigare för ett särskilt stimulansbidrag.
RRV
ifrågasätter i sin utvärdering om det i dag finns lika starka skäl
Bilaga 9
Remissyttrandena 133
som
tidigare för statlig stimulans genom ett specialdestinerat bidrag till
kommunernas färdtjänst. Eftersom det finns ett samband mellan låg skattekraft
och dåligt utvecklad färdtjänst, finns det snarare skäl som talar för att
ersätta det specialdestinerade statsbidraget med bidrag inom skatteutjämningssystemets
ram. Om lika stora medel fördelas i detta system, som f. n. utbetalas i
statsbidrag till färdtjänst, skulle detta gynna främst de kommuner som har
störst behov av att ytterligare utveckla färdtjänsten.
Av
ovan angivna skäl och med hänsyn till att socialutredningen i sitt förslag till
ny sociallag föreslagit att social hemhjälp och färdtjänst bör betraktas som en
inom vissa ramar obligatorisk uppgift för kommunerna, anser RRV att dessa
bidrag stegvis bör avvecklas och att stödet i stället lämnas via skatteutjämningssystemel.
Enligt
länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län hade det varit angeläget att
utredningen tagit klar ställning lill att bidraget till social hemhjälp bör
bibehållas även på sikt. Som skäl för detta anges att utbyggnaden fortfarande
behöver stimulans och alt del finns risk för att ett slopande skulle kunna
påverka vissa kommuners satsningar inom detta område.
Bidraget
till färdtjänst bör enligt länsstyrelsens mening också bibehållas på sikt.
Färdtjänstbehov för handikappade återstår att täcka i många kommuner.
Länsstyrelsen instämmer dock i utredningens uppfattning att syftet med bidraget
bör vara att möjliggöra utbyggnaden av kommunernas färdtjänst för personer med
handikapp. Bidragsunderlaget bör därför begränsas tiU denna grupp.
Länsstyrelsen
i Älvsborgs län anser i likhet med socialstyrelsen att bidragsunderlaget bör
utvidgas. Bidraget bör omfatta all äldreomsorg, dvs. utöver de verksamheter som
i dag berättigar till statsbidrag även kostnader för drift av ålderdomshem,
sysselsättningsterapi, lantbrevbärarser-vice, telefonservice/kontaktverksamhet,
telefoninstallation, signallarm, gymnastik, serviceturer i glesbygd, resor till
fotvård och uppsökande verksamhet. Statsbidraget bör utformas så att det blir
neutralt vid kommunernas val av insatser för de äldre. Ett neutralt bidrag kan
stimulera kommunerna att på sikt erbjuda mer differentierade tjänster. Enligt
länsstyrelsens mening är tiden mogen för att väsentligt öka statsbidragen till
äldreomsorgen. Som skäl för detta anges dels att denna omsorg är en tung utgift
för kommunerna särskilt de med stora glesbygdsområden där den övervägande delen
av invånarna utgörs av pensionärer, dels att den framtida ökningen av åldringar
kommer att ställa höga krav på innovationer, flexibilitet etc.
Även
Norrköpings och Kumla kommuner anser att det statliga stödet till äldreomsorgen
bör vara neutralt i förhållande till boendeform. Enligt Norrköpings kommun bör
emellertid målsättningen vara att bidraget snarast möjligt inarbetas i skatteutjämningen.
Prop. 1978/79: 95 134
Statens
Handikappråd vill, mot bakgrund av del besvärliga ekonomiska läget och den av
socialutredningen föreslagna ramlagskonstruk-tionen för utbudet av sociala
tjänster, slå vakt om de specialdestinerade bidragen. Dessa är nödvändiga för
lång tid framöver för atl samhäUet skall kunna bygga ut och utvidga sina
insatser för handikappade. Även HCK och MS-förbundet betonar att det är viktigt
att bidragen finns kvar.
Svenska kommunförbundets
åtta sydsvenska länsavdelningar framhåller alt det är angeläget att även
bidragen till social hemhjälp och färdtjänst på sikt inarbetas i
skatteutjämningssystemet. Ett femfiotal kommuner instämmer i detta yttrande.
Ett par av kommunerna påtalar den administrativa förenkling som därigenom
uppnås. Enligt Bengtsfors kommun är det synnerligen viktigt att en omprövning
sker efter fem år för att om möjligt inarbeta bidragen i
skatteutjämningssystemet.
Lunds kommun anser att
bidragen till social hemhjälp och färdtjänst bör bibehållas även i
fortsättningen. KEU:s förslag att på sikt inarbeta bidragen i
skatteutjämningssystemet skulle drabba de kommuner som ligger utanför
skatteutjämningssystemet mycket hårt. Liknande synpunkter framförs från ett
par andra kommuner. Enligt Malmö kommun skulle ett slopande av statsbidragen
till social hemhjälp och färdtjänst äventyra ett fortsatt vidmakthållande av
den standard som erhållits. Slopas bidragen måste kommunerna erhåUa
kompensation på annat sätt. Därvid bör iakttas att även kommuner utanför skalteutjämningssystemet
blir kompenserade. Även Mölndals kommun påtalar de negativa effekterna för
kommuner som ej omfattas av skatteutjämningen.
Täby kommun förutsätter
att om ändringar kommer till stånd genom senare beslut, bör ändringen ske under
ett antal år med hänsyn till de kommuner som ej får skatteutjämningsbidrag.
Härigenom ges möjlighet till omprioriteringar för att inrymma detta
intäktsbortfall. Älvsbyns kommun betonar att verksamheterna är så pass
betungande att en avveckling inte kan ske utan en bedömning av inverkan på
kommunernas ekonomi.
Solna kommun förutsätter
att framtida beslut om att överföra statsbidraget till social hemhjälp till
skatteutjämningssystemet sker först efter att kommunema ånyo fått ta stäUning
till förslaget inte minst med hänsyn till de kommuner som inte omfattas av
skatteutjämningssystemet. Även Hallsiahammars kommun anser att en eventuell
senare överföring kan ske först efter samråd med kommunema.
Luleå kommun framhåller
att bidragen till social hemhjälp och färdtjänst bör utgå även
fortsättningsvis utan tidsbegränsning. Nivån på statsbidraget till social
hemhjälp kan ifrågasättas, och en höjning av nivån bör kunna prövas. För den
händelse statsbidragen slopas bör nettoeffekten tillföras kommunerna genom
uppräkning av skatteutjämningsbidraget.
Bilaga
9 Remissyttrandena 135
Bidrag till barnomsorg
Remissinstansernas ställningstaganden behandlas i avsnitt
8.3.2.
Bidrag till ferievistelse för barn
Remissinstanserna lämnar över lag ulredningens förslag om
att nuvarande statsbidrag kan upphöra ulan erinran.
Socialstyrelsen tar inte nu ställning till förslaget, utan
vill avvakta regerings och riksdags ställningstagande lill 1968 års barnstugeulrednings
förslag i betänkandet "Barns sommar" (SOU 1975: 94). Socialstyrelsen
konstaterar dock att som stimulansbidrag är anslaget med nuvarande belopp helt otillräckligl.
Ett mindre antal remissinstanser uttrycker viss tveksamhet
lill att avskaffa bidraget. Exempelvis anser Karlskoga kommun att ett slopande
drabbar en grupp i samhäUet som har det besvärligt. Även om bidraget är ringa,
kan det ha viss stimulanseffekt på kommunerna att anordna ferievistelse.
Bidrag rill familferådgivning samt rill engångsmateriel
vid skyddsympning
Socialstyrelsen stödjer förslaget i KEU 76 alt bidragen
kan upphöra, efiersom de spelat ut sin roll som stimulansbidrag och endast
påverkar kommunernas ekonomi marginellt.
Landstingskommunerna har lämnat utredningsförslaget utan
erinran.
Ersättning IiU kommunerna enligi socialhjälps- och
barnavårdslagarna
Utredningen föreslår att statsbidragen till
socialhjälpskostnader för bl. a. utländska medborgare avskaffas. Extra skatleutjämningsbidrag
skall kunna utgå till kommuner som påtagligt betungas av sådana kostnader.
Bidraget till socialhjälpskostnader för flyktingar föreslås kvarstå.
Några remissinstanser tar upp ersättningen för
socialhjälpskostnader för de utländska medborgare som avvaktar beslut om
uppehålls- och arbetstillstånd. Enligt invandrarverket och länsstyrelsen i
Älvsborgs län bör kommunerna få full kostnadstäckning för socialhjälp till både
flyktingar och därmed jämstäUda saml tillståndssökande. För övriga utländska
medborgare har man inga erinringar mot förslaget.
Socialstyrdsen delar i stort ulredningens överväganden och
förslag, Emellerfid viU man inte nu ta ställning när det gäller bidrag tiU icke
svenska medborgare som saknar arbets- och uppehållsfillstånd i Sverige, utan
vill avvakta förslag från den arbetsgrupp, som f. n. utreder denna fråga inom
arbetsmarknadsdepartementet.
RRV anser att det finns skäl att även slopa statsbidraget
till socialhjälpskostnader för flyktingar. Som motiv för detta anges dels att
bidragets konstruktion innebär atl kommunerna inte har några incitament att
Prop.
1978/79: 95 136
ta
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna vid utformningen av vården och stödet
tiU flyktingarna, dels att administrationen av bidraget är omfattande och
omständlig. Om bidraget slopas bör kommuner med kostnader för socialhjälp till
flyktingar som bedöms vara påtagligt betungande kunna söka extra skatteutjämningsbidrag.
EnUgt RRV skulle det bli enklare att på detta sätt ge ett schabloniserat bidrag
till ett begränsat antal kommuner.
Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län förutsätter att specialdestinerat bidrag enligt utredningens
förslag även i fortsättningen skall utgå för socialhjälpskostnader för
flyktingar och anser att, om statsbidrag bibehålls för övriga utlänningar,
administrationen radikalt bör förenklas. Staten kan t. ex. i princip ersätta
kommunen med belopp som denna uppger att den gett ut. Möjligen kan viss
stickprovskontroll vara på sin plats. Länsstyrelsen har svårt att tro att en
sådan ordning i någon nämnvärd omfattning skulle missbrukas från kommunernas
sida. I varje fall torde eventuella missbruk kunna negligeras från
samhällsekonomisk synpunkt.
Även
invandrarverket förordar en förenklad administration för ersättningen till
kommunerna. Denna ersättning bör omfatta samtliga kostnader som är förenade
med omhändertagande av flyktingar och därmed jämstäUda samt tiUståndssökande.
Några remissinstanser
uttrycker farhågor för att förslaget kommer att leda till att kommunema blir
mindre benägna att ta emot invandrare. Länsstyrelsen i Örebro län förordar
därför att staten i varje fall i ett initialskede svarar för de sociala
kostnaderna för invandrare som kommer på grund av statliga åtaganden samt till
zigenare. Kumla kommun anser att förslaget kan få tUl effekt att kommunerna
motverkar den invandringspolitik som fastläggs av regering och riksdag. Enligt
Västerås kommun föreligger risk att information av typ "staten tar inte
på sig några kostnader utan det måste kommunen stå för" kan medföra
underblåst utlänningshat på vissa orter. Även Bengtsfors -kommun är tveksam
till förslaget på grund av de sociala konsekvenserna. Lindesbergs kommun anser
att förslaget bör övervägas ytterUgare. Utländska medborgare, som ej är
flyktingar, kan befaras komma att möta svårigheter att bli accepterade såsom
likställda övriga medborgare i kommunerna, exempelvis i fråga om att erhålla
bostad.
Länsstyrelsen i
Norrbottens län är tveksam till förslaget. Kommuner med stor andel invandrare
bör behandlas generöst i statsbidragshänseende. Enligt Sigtuna kommun behöver
kommuner med hög andel invandrare ekonomiskt stöd. Den form av extra skatteutjämningsbidrag,
som utredningen föreslår, garanterar inte det stöd som behövs för att ge
service och grundtrygghet åt dessa grupper.
Söderkommunerna i
Stockholms län anser att bidraget kan slopas endast under förutsättning
att reformen om socialförsäkringstillägg
Bilaga 9
Remissyttrandena 137
(SOFT-reformen)
avlastar kommunerna den största delen av social-hjälpskostnaderna. Om så inte
blir fallet bör skatteutjämningssystemet även omfatta socialhjälpskostnaderna.
I avvaktan på effekterna av SOFT-reformen avvisas KEU:s förslag med hänsyn till
att nuvarande bidrag har utjämningseffekter. Förslaget avvisas också med hänsyn
till den osäkerhet som föreligger i tUldelningen av extra skatteutjämningsbidrag.
Med
hänsyn till kommunernas varierande kostnader anser Malmö och Trelleborgs
kommuner att bidraget för utländska medborgare bör behållas.
Sollentuna
kommun konstaterar att förslaget innebär försämringar för kommuner som ligger
utanför skatteutjämningssystemel. Kommunen drabbas hårt av förslaget, beroende
på att man tagit sin del av ansvaret för Stockholmsregionens bostadsförsörjning
och genomfört en integrerad bostadsbebyggelse. Det är orimligt att kommuner som
tagit ett sådant ansvar skall få sin ekonomi avsevärt försämrad genom
förslaget, medan andra kommuner med en mindre social inriktning i sin bostadsproduktion
inte drabbas. Kommunen avstyrker därför förslaget.
Haparanda
kommun har i egenskap av gränskommun höga kostnader för socialhjälp tUl
utländska medborgare. TUlgången på sysselsättning är begränsad. Om bidraget tas
bort måste, enligt kommunens mening, hänsyn tas tUl detta när man fastställer
den totala skattekraflsgaranlin. Enligt Eskilstuna kommun avlastar nuvarande
statsbidrag delvis kommunerna för strukturella förändringar i näringslivet.
Hänsyn till dessa kostnader borde dock kunna tas i del generellt verkande
skatteutjämningssystemet.
Karlskoga
kommun anser att även om principiella skäl talar för KEU:s förslag, bör
bidraget kvarstå på grund av dess stora ekonomiska betydelse. Även Ale kommun
påtalar bidragets ekonomiska betydelse.
Ett
par kommuner tar upp utredningens förslag alt slopa statsbidraget tUl kostnader
för socialhjälp till renskötande samer.
Härjedalens
kommun har ingen erinran mot förslaget under förutsättning att extra skatleutjämningsbidrag
utgår.
Jokkmokks
kommun tillstyrker förslaget, då det ur bl. a. jämlikhetssynpunkt är tveksamt
med specialdestinerade bidrag till viss befolkningsgrupp.
Enligt
Vilhelmina kommun bör bidraget vara kvar dels på grund av att kostnaderna är
ojämnt fördelade över kommunerna, dels på grund av att skatteutjämningssystemet
i föreslagen form inte är tillfredsställande.
Bidrag
till vårdanstalter och Inackorderingshem m. m.
KEU
76 föreslår att bidragen till inackorderingshem för alkoholmissbrukare och
inackorderingshem/behandlingshem för narkotikamissbrukare i fortsättningen
skall utgå med en procentandel av bruttokostnaderna som motsvarar gällande
kostnadsfördelning mellan stal och kom-
Prop. 1978/79: 95 138
mun för verksamheten. F. n. utgår bidragen som en andel av
nettokostnaderna.
Socialstyrelsen har inget att erinra mot förslaget, men
anser att det är angeläget att bidragsbestämmelserna konstrueras på sådant sätt
att omfattande detaljgranskning undviks.
Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder m. m.
Utredningen förordar att statsbidraget till
nykterhetsvårdens administrationskostnader skall upphöra. I övrigt föreslår
utredningen i princip inga förändringar vad avser bidragen till nykterhetsvård
och narkomanvård.
Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Socialstyrelsen konstalerar att nuvarande statsbidrag har
en föråldrad konstruktion och hög detaljeringsgrad. I fråga om bidraget till
nämndernas administrationskostnader lämnar socialstyrelsen KEU:s förslag utan
erinran. Däremot bör den framtida staisbidragsgivningen för vårdinsatser för
missbrukare lösas på ett mer genomgripande sätt. Bidragen bör kunna ges en mer
generell karaktär än vad KEU 76 föreslagit och i varje fall ej vara inriktade
på olika slag av missbrukare. Bidragen bör inte heller låsas till vissa
speciella vårdformer. Bidrag bör i princip förbehållas insatser inom
socialvården och därvid kunna avse insatser av såväl förebyggande som
avhjälpande karaktär.
Länsstyrelsen i Ålvsborgs län biträder KEU:s förslag. Det
bidrag som nu utgår är schabloniserat så att full rättvisa ej kan nås. Hänsyn
till kostnaderna för kommunernas social tjänstemän m. m. bör tas i skatteutjämningssystemet.
Länsstyrelsen anser att även bidraget till särskilda vårdinsatser inom
nykterhetsvården kan upphöra. Däremoi bör bidragen till vård i enskilt hem för
narkotikamissbrukare samt till alkoholpolikliniker och vårdcentraler för
narkotikamissbrukare behållas.
Sunne kommun stödjer förslaget och menar dessutom att även
bidragen till förebyggande och eftervårdande insatser skulle kunna upphöra,
eftersom bestämmelserna är krångliga och svåra att tillämpa samt medför mycket
administration.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs
kommun anser att bidraget till administrationskostnaderna bör behållas, och atl
detta bör utgöra 75 % av de verkliga kostnaderna i stället för att utgå efter
en schablonberäkning.
Sundsvalls kommun påtalar att intäktsbortfallet blir stort
för kommunen. Även Åre kommun understryker bidragets ekonomiska betydelse.
Söderkommunerna i Stockholms län är tveksamma till
förslaget med hänsyn till att bidraget har utjämningseffekter. Ett slopande
kommer att drabba kommunerna hårt. Även Sollentuna kommun påtalar skillnaderna
mellan kommunerna men tillstyrker förslaget med viss tvekan. Enligt Köpings
kommun kan vissa kommuner drabbas hårt om inte
Bilaga
9 Remissyttrandena 139
kompensation ges via skalteutjämningssystemet.
Mölndals, Munkfors och Sundbybergs kommuner ifrågasätter
förslaget på grund av stimulanskriteriet. Enligt Mölndals kommun kan vissa kommuner
ha gjort speciella satsningar under beaktande av alt ett särskilt bidrag skulle
utgå. Dessutom är utvecklingen sådan att ökade insatser krävs av kommunerna.
Utan specialdestinerade bidrag äventyras detta engagemang. Munkfors kommun
anser att bl. a. statens inkomsler från rusdrycksförsäljning motiverar ett ökat
slatligt engagemang.
Anordnande av institutioner för vissa psykiskt
utvecklingsstörda
Statsbidraget tiU vårdhem/elevhem kan enligt utredningens
uppfattning upphöra. Bidraget bedöms vara av ringa betydelse för landstingens
ekonomi, varför ett slopande inle på något avgörande sätt skulle försvåra
möjligheterna att finansiera uppförande av vårdhem.
Socialstyrelsen stödjer inte förslaget. Bidragen anses ha
haft en påtaglig stimulerande effekt särskilt då det gäller anordnande av
inackorderingshem, elevhem och dagcenter. Genom ändring av statsbidragsbestämmelsema
år 1976 öppnades möjlighel att ge statsbidrag även tUl förhyrda lokaler vilket
medfört utökad frekvens av ansökningar. Enligt socialstyrelsens mening bör
bidragen fortsätta att utgå en tid innan det prövas om de skall upphöra.
5Ö instämmer i att bidragsgivningen till särskolans
elevhem kan upphöra men förutsätter att den friviUiga skissritningsgranskningen
bibehålles. Man erinrar dock om att del inom omsorgskommitién pågår överväganden,
som kan beröra KEU:s förslag. SÖ har inte heller något att erinra mot
utredningens förslag att statsbidraget till särskolans undervisningslokaler
prövas tiUsammans med bidraget till byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendel.
Landsiingskommunerna har lämnat utredningsförslaget utan
erinran.
9.5 Statsbidrag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
Bidrag till byggande och drift av kommunala vägar och
gator
KEU 76 föreslår att dessa bidrag skall utgå som f. n. Vad
beträffar investeringsbidragen anser KEU 76 att finansieringsproblem kan uppstå
för kommunema om bidragen inarbetas i skatteutjämningssystemel. Statsbidrag för
driften av de statskommunala vägarna bör enligt utredningen fortsätta att utgå
under en övergångsperiod, tUl dess alt bl. a. sådana övergripande frågor som
en aktivare roll för kommunerna i vägplaneringen fått en lösning.
I fråga om investeringsbidragen anser vägverket att
största möjliga samhällsekonomiska utbyte erhålls genom den ordning som nu
gäller och som i stort selt fungerar tillfredsställande. Ett system, som helt
inne-
Prop. 1978/79: 95 140
bär
en schablonmässig fördelning av bidragsmedlen, är ett eftersättande av kravet
på samhällsekonomisk nytta.
Vad
beträffar driftbidragen betonar vägverket att de önskemål, som hitintiUs förts
fram från kommunalt håll, på en långt gående detaljeringsgrad i
beräkningsförfarandet medför ett rätt omfattande arbete för såväl kommunerna
som vägverket. Överväganden pågår i syfte att minska detaljeringsgraden i
beräkningsförfarandet men ändå uppnå en rättvisande bild av resp. kommuns
behov av bidragsmedel. Varje generell modell, där helt andra faktorer än förenämnda
får påverka medelsfördelningen, förutsätter ett betydande avsteg från
rättviseprincipen beträffande vägdrift. Om det dock ur det allmännas synpunkt
skulle befinnas önskvärt och möjligt att framdeles inarbeta statsbidraget tiU
driften av det statskommunala vägnätet i skatteutjämningssystemel, förutsätter
vägverket att tillsynen över detta vägnät även i forsättningen skall handhas
av vägverket, så att en tillfredsställande standard i enlighet med för
fattningens intentioner hålls av kommunerna. Utöver det av utredningen påtalade
problemet med väghållare och icke väghållare är det angeläget att ett eventuellt
nytt fördelningssystem tar hänsyn till lokala förhållanden. Detta är av särskUd
betydelse så att de mindre, väghållande kommunerna erhåller en rättvis behandUng.
Vägverket anser att det nuvarande systemet för fördelning av bidragsmedlen fungerar
i huvudsak tillfredsställande. Verket strävar ständigt efter att i samråd med
representanter för kommunerna finna förenklingar i bidragsgivningen för att
underlätta arbetet för alla berörda parter.
I
yttrandet över vägutredningens och gatukostnadsutredningens betänkanden har
RRV föreslagit att det särskilda bidraget till drift av statskommunala vägar
slopas, och att hänsyn till kommunernas kostnader för väg- och gatuhållningen
tas vid beräkningen av skatteutjämningsbidraget. Bidraget bör fördelas i
förhållande till antal tätortsinvånare.
Beträffande
statligt stöd tUl byggande av statskommunala vägar delar RRV KEU:s uppfattning
att kommunerna skulle kunna få finansiella svårigheter, om bidraget inarbetades
i skatteutjämningssystemet. Ett ökat regionalt och lokalt inflytande över
vägbyggandet i de större tätorterna kan i stället skapas genom att de
beredningsgrupper, som skall inrättas i länen, fördelar länsvisa ramar på kommunema.
Med ett sådant förfaringssätt behöver ett särskilt statsbidragsberättigat nät
inte avgränsas.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser det välbetänkt att bibehålla nuvarande
statsbidragssystem. Avsikten är ju att utjämna kostnaderna mellan stad och
landsbygd.
Göteborgs
kommun finner att reglema för fördelning av bidragen till det statsbidragsberättigade
vägnätet bör ses över, så att statsbidragen i ökad omfattning kan användas tUl
att förbättra den kollektiva trafiken.
Bilaga 9
Remissyttrandena 141
Bidrag
till enskilda vägar
KEU
76 föreslår att en kartläggning görs som kan ligga till grund för bedömningar
om de nuvarande bidragsreglerna behöver ändras. I avvaktan på detta föreslår KEU
76 ingen ändring av statsbidragsreglerna.
RRV
har i sitt remissvar på ÖSEV (översyn av statsbidragssystemet för enskild
väghållning) föreslagit att de statsbidragsberättigade enskilda vägama antingen
överförs till det allmänna vägnätet eller förblir enskilda vägar utan
statsbidrag. De administrativa kostnadema för staisbidragsgivningen är höga.
1969 års vägutredning föreslår att kommunerna övertar delar av det enskilda
vägnätet. Utredningens förslag innebär enligt RRV:s uppfattning att argumenten
för att slopa statsbidragen lill enskild väghållning förstärkts. Med hänsyn tiU
de föreslagna möjligheterna för kommunerna att ta ut avgifter för
väghållningen anser RRV att ytterligare kompensation inte är motiverad. Den
ytterligare kartläggning av nuvarande slalsbidragsregler, som KEU har
föreslagit, behövs enligt RRV:s uppfattning inte.
Enligt
länsstyrelsens i Kalmar län uppfattning är det befogat atl kommunerna erhåller
någon form av stimulansbidrag för vissa åtaganden i fråga om enskild
väghållning. Ett sådant bidrag skulle medverka till en utjämning över landet av
kostnaderna för en godtagbar vägstandard i glesbygder.
Göteborgs
kommun anser att det är otillfredsställande att KEU 76 inte har tagit klar
ställning beträffande bidragen till de enskilda vägarna.
Hallsiahammars
och Köpings kommuner framhåller att bidragen till enskilda vägar är betydelsefulla
för många kommuner, men de har inget emot en karfiäggning enligt KEU:s förslag.
Bidrag
till kollektivtrafik
KEU
76 har inte funnit det möjligt att nu avveckla bidragen till kollektivtrafiken.
På sikt bör dock bidragen överföras till skatteutjämningen.
Bussbidragsnämnden
instämmer i utredningeiis bedömning att den stimulans som ett specialdestinerat
bidrag ger kan behöva finnas kvar ytterligare en tid. Nämnden betonar
stimulansens betydelse för att tillförsäkra kommuninvånarna en tillfredsställande
kollektiv trafikförsörjning. Utredningens uppfattning, att bidraget bör
fortsätta att utgå med hänsyn till de kommuner som inte omfattas av
skatteutjämningssystemet, delas även av bussbidragsnämnden.
Enligt
riksdagens beslut våren 1978 kommer under en övergångsperiod statsbidrag att
utgå enligt olika system i oUka län beroende på huvudmannaskap för
kollektivtrafiken. Bussbidragsnämnden anser att så länge olika system tillämpas
samtidigt, kan en utökning av skatteutjäm-
Prop. 1978/79: 95 142
ningsbidraget inte ersätta specialdestinerade bidrag.
Utredningens uppfattning att de speciella statsbidragen bör tas upp till
omprövning med jämna mellanrum biträds av nämnden. För kollektivtrafiken bör
dock en sådan prövning inte vara aktuell förrän den nya ordningen införts i
landet som helhet och därefter tillämpats under ett antal år.
Svenska Busstrafikförbundet anser att statsbidraget bör
kvarstå och kraftigt utökas. Genom ett specialdestinerat stöd har de statliga
myndigheterna möjlighet att direkt stimulera primär- och landstingskommuner
för att på så sätt sÖka genomföra angelägna trafikpolitiska målsättningar.
Länsstyrelsen
i Stockholms län konstaterar att om inte den statliga bidragsgivningen till
länets utbyggnad av kollektivtrafiken utökas, kommer förverkligandet av
uppställda regional- och sysselsältningspoliliska mål att med nödvändighet
behöva skjutas ganska långt framåt i tiden.
Göteborgs kommun stödjer utredningens förslag att behålla
bidraget. Kommunen anser att KEU 76 inte tUlräckligt uppmärksammat kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun vad gäller tätortstrafiken. Även reglerna för fördelning
av bidraget till det statsbidragsberättigade vägnätet bör ses över, så att
statsbidragen i ökad omfattning kan användas till att förbättra den kollektiva
trafiken.
Bidrag till investeringar i primärflygplatser
KEU 76 anser att ersättning tiU kommuner för investeringar
i primärflygplatser bör utgå som ett speciellt statsbidrag även i
fortsättningen.
Luftfartsverket
tar i sitt remissvar inte ställning till statsbidraget. RRV anser att staten
bör ta över hela finansieringsansvaret för primärflygplatserna. Därmed skuUe
också statsbidraget bortfalla. Enligt RRV:s uppfattning ingår flygplatserna som
en del i ett interregionalt transportnät. Detta skulle kunna tala för att
staten på samma sätt som för t. ex. de allmänna vägarna och jämvägarna helt
svarar för investeringar och drift vid dessa flygplatser. De kommunala bidragen
lorde dessutom ha marginell betydelse för luftfartsverkets ekonomi. För
kommunerna kan osäkerheten i ränteutbetalningarna innebära olägenheter. Genom
att luftfartsverket i varje enskUt fall måste teckna avtal med resp. kom-mun(er)
blir hanteringen av statsbidragssystemet komplicerat.
9.6 Statsbidrag inom budgetdepartementets
verksamhetsområde
Bidrag till kommunernas skattekontroll
Utredningen har föreslagit att statsbidraget upphör och
att de kommunala taxeringsrevisorema överförs till den statliga
granskningsorganisationen. Kommunala taxeringsrevisorer finns i ca tio
kommuner.
Flertalet remissinstanser berör inte förslaget separat i
sina yttranden.
Föreningen Sveriges Kommunala Taxeringsrevisorer
kritiserar starkt
Bilaga
9 Remissyttrandena (43
KEU:s behandling av frågan. Förslaget anses inte tillräckUgt
underbyggt för att kunna utgöra grund för en riktig bedömning av vare sig
indragningen av det specieUa statsbidraget eller överförandet av de kommunala
taxeringsrevisorema till den statliga granskningsorganisationen. Man beionar
att syftet med statsbidraget är av en annan karaktär än vad som normalt gäller
för statsbidrag. Anledningen tiU statsbidraget är att den kommunala
skattekontrollen inte endast ökar de kommunala skatteinkomsterna utan i minst
lika stor utsträckning statens inkomster av inkomst- och förmögenhetsskatt,
mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter. Det har därför ansetts rimligt att
staten ersätter kommunerna för denna verksamhet. Utredningens förslag att inte
endast dra in statsbidraget utan också de kommunala taxeringsrevisorerna anser
föreningen strida mot utredningens principuttalanden om ökad kommunal självstyrelse.
Föreningen
påpekar alt revisorernas totala verksamhetsområde är tämligen okänt även för
personal inom skatteförvaltningen. Det är därför angeläget att man vid ett
beslut, som berör de kommunala taxeringsrevisorerna, tar del av den
dokumentation som finns och inhämtar uppgifier från berörda kommuner och
länsstyrelser. Föreningen anser att KEU:s påstående om brist på effektiv
styrning av de kommunala taxeringsrevisorerna är sakligt omotiverad, och
påslåendet om brist på effektivt samarbete mellan den statliga skatteadminislrationen
och laxeringsrevisorer-na är direkt felaktigt.
Slutsatsen
atl den totala effektiviteten i skatteadministrationen skulle öka vid ett
överförande tiU staten saknar grund. Det genomsnittliga ef-fektivitetslalet för
de kommunala taxeringsrevisorerna ligger enligt RSV:s kontrollavdelning närmare
fem gånger högre än för länsstyrelserevisorerna och ca 20 % högre än för
revisorerna vid RSV:s kontrollavdelning. Enligt föreningen synes det från
statsfinansiell synpunkt vara fördelaktigare med nuvarande system än att staien
övertar verksamheten.
Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller att erfarenheterna av samarbetet med de kommunala
taxeringsrevisorerna är enbart goda, och att de kommunala taxeringsrevisorerna
genom sin från den löpande verksamheten mer fristående ställning lätt kunnat
anpassa verksamheten tiU ändrade och nya behov. Länsstyrelsen ansluter sig inte
till KEU:s förslag, men anser att det däremot kan finnas anledning alt ompröva
förslaget när RS-organisationen verkat en tid och konsekvensema av en
eventuell omläggning av skatteutjämningssystemet och beskattningssystemet för
juridiska personer kan utvärderas. Del kan inte heller uteslutas, att
kommunerna kommer atl vilja upphöra med taxeringsrevisionsverksamheten om
kommunernas skatteinkomster i allt mindre utsträckning är beroende av kommunens
egen skattekraft.
Även Helsingborgs kommun har positiva erfarenheter av taxeringsre-
Prop.
1978/79: 95 144
visorernas arbete, och anser det angeläget att bibehålla
den kommunala taxeringsrevisionen.
Gävle kommun tillstyrker förslaget under förutsättning att
borttagandet sker i samband med att man inför ett nytt skatteutjämningssystem.
Statsbidraget bör dock kvarstå om den kommunala beskattningen av juridiska
personer bibehåUes.
9.7 Statsbidrag inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde
9,7,1 Kulturändamål
Bidrag till regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner
KEU 76 anser att nuvarande statsbidrag har vissa
administrativa nackdelar. Bidraget synes dock, bl, a, genom sin konstruktion,
ha medverkat till att uppfylla statens mål att stimulera uppbyggnaden av nya
regionala institutioner. Med hänsyn härtill förordar utredningen inte någon
mera genomgripande förändring av bidragsreglerna.
Kulturrådet anser liksom KEU 76 att nuvarande bidrag skall
bibehållas, KEU 76 har dock missuppfattat omfattningen av det administrativa
arbetet för kulturrådet. Fördelningen av grundbeloppen är inte, som utredningen
anför, en tung arbetsprocedur utan en jämförelsevis enkel bidragsteknik.
Kulturrådet avser att göra en viss översyn av bidraget.
Bidrag tiU folkbibliotek
KEU 76 avvisar en bibliotekslagsliftning, eftersom detta
skulle kunna leda till krav på ett specialdestinerat statsbidrag i helt annan
omfattning än det nuvarande stödet. KEU 76 är således inte beredd att föreslå
ett allmänt finansiellt stöd till folkbiblioteken. Utredningen är även tveksam
till att bidraget till bokbussar täcker hela inköpskostnaden. Vidare anser KEU
76 att statsbidraget till länsbiblioteken är av obetydlig storlek i förhåUande
till landstingskommunernas ekonomi, vilket talar för att bidraget kan slopas.
Med hänsyn till kulturrådets då "pågående lÄredning avstod KEU 76 från att
lägga ett preciserat förslag på denna punkt.
Kulturrådet anser att ett av de stora problemen i
kulturpolitiken är skillnaderna i kommunernas ekonomiska insatser och därav
följande skillnader i servicenivå på kulturområdet. Biblioteksverksamheten är
den dominerande i kommunernas kulturliv. Förhållandet är historiskt betingat
och säger mer om bristerna inom andra områden än om kvaliteten inom biblioteksområdet.
För kulturrådet är den angeläget att staten kan medverka till att
standardskillnaderna kan minskas trots kombinationen av nya krav på
biblioteken och ekonomiska svårigheter för kommunerna. F. n. delar rådet
utredningens uppfattning att inte föreslå något allmänt finansiellt stöd till
folkbiblioteken.
Sunne och Karlskoga kommuner ser det som mycket beklagligt
att KEU:s diskussion om bibliotekslagstiftningen endast på ett mycket sum-
Bilaga
9 Remissyttrandena 145
mariskt sätt belyst problemen och uteslutande redovisar
den kritik som riktats mot förslaget om lagstiftning. Det borde ha framhållits
att en bibliotekslag, i synnerhet för de mindre, ekonomiskt svaga kommunerna,
skulle få en mycket stor betydelse. I avsaknad av en lagstiftning inom
kulturområdet bör, enligt SACO/SR:s mening, staten genom kulturrådet ges
möjlighet att genom specialdestinerade bidrag fortsätta den stan-darduljämnande
och stimulerande verksamhet som påbörjats.
Invandrarverket anser att statsbidraget till inköp av
litteratur på invandrar- och minoritetsspråk har medverkat till en kommunal
satsning på inköp av litteratur på olika främmande språk. Behovet är dock ingalunda
tillgodosett. Statsbidraget bör därför bestå en längre tid än vad KEU 76 synes
mena.
Vidare anser kulturrådet att en minskning av bokbussbidraget
skulle leda till en betydande minskning av utbyggnaden av bokbussverksamhe-len
i landet. Den kommunala motprestationen i form av bokinköp och drift är
betydande och innebär en årlig kostnad som minst motsvarar inköpspriset för
bussen. Ätt ge statsbidrag till hela kostnaden för bussen men normalt inte till
andra kostnader är en adminsitrativt enkel form för bidraget. Enligt
kulturrådets mening bör bidraget bibehåUas och även i fortsättningen avse hela
kostnaden för inköp av bokbuss. Sunne och Karlskoga kommuner anser KEU:s
förslag vara olyckligt i fråga om bokbussar. Fullt statsbidrag inverkar
stimulerande och torde i hög grad ha bidragit till att ett stort antal kommuner
införskaffat bokbussar.
Kulturrådet framhåller, att även om statens ekonomiska
insatser för det enskilda länsbibliCteket vanligen är lägre än insatsen för en
regional institution inom någon av de övriga kultursektorerna, är den inte så
liten alt bidraget skulle kunna avskaffas utan men för verksamheten. Det är
framför allt inte troligt i ett skede där huvudmännen behöver bygga ut
insatserna. En fortsatt och något ökad statsbidragsgivning ger däremot
huvudmännen stöd för den utvecklingen. I fråga om statsbidraget till lånecentraler
har utredningen och kulturrådet samma uppfattning, nämligen att bidraget skall
bibehållas. Karlskoga kommun anser att det statliga bidraget till
länsbiblioteken är mycket väsentligt och ingalunda av marginell betydelse. I
vissa fall svarar de för ca en fjärdedel av länsavdelningarnas budget, således
ett kraftigt stimulansbidrag.
Bidrag till regionala museer
KEU 76 har ingen erinran mot att ett specialdestinerat
bidrag utgår till regionala museer.
Kulturrådet delar utredningens uppfattning om betydelsen
av bidraget för kulturminnesvården. Det är emellertid inte det enda skälet till
att bidraget finns. Bidraget har stor betydelse för museiverksamheten i dess
helhet.
32 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. Bilaga 9
Prop. 1978/79: 95 146
9.7.2 Driftbidrag inom skolväsendet Bidrag till driften av
grundskolor
KEU 76 för en principiell diskussion om statsbidraget till
grundskolan och konstaterar att detta bidrag är ett allmänt
finansieringsbidrag och inte ett stimulansbidrag. Mot den bakgrunden anser KEU
76 att en inarbetning i skatteutjämningssystemet principiellt utgör ett
alternativ till en ny konstruktion av bidraget.
5Ö anser att man med hänsyn tiU pågående utredningar inom SSK
och gymnasieskolutredningen bör avstå från att ens föra en principiell
diskussion, innan ännu underlag presenterats av dessa utredningar som ger
bättre förutsättningar för en sådan diskussion. Dessutom måste beaktas, att ett
helt nytt statsbidragssystem för grundskolan trädde i kraft den 1 juli 1978.
Genom detta system undanröjs ett flertal brister i det nuvarande
statsbidragssystemet. Enligt SÖ:s mening är det motiverat att avvakta
effekterna av denna statsbidragsomläggning, innan någon ytterligare radikal
ändring av statsbidragssystemet övervägs.
Norrköpings och Boxholms kommuner anser att grundskolebidraget
borde överföras till skatteutjämningssystemet, därför att skolans verksamhet
omfattar alla barn och ungdomar i aktuella åldrar, och att kvalitets- och
ambitionsnivåerna inle skiljer sig från kommun till annan. Den grundläggande
principen om ett enhetligt skolsystem och en likvärdig utbildningsstandard för
landets aUa delar bör kunna garanteras på annat sätt än genom detaljerade
statsbidragsregler.
TCO anser att integration av grundskolebidraget i det
ofullkomliga skatteutjämningssystemet omöjligen kan förenas med statens ansvar
för att upprätthålla ett enhetligt skolsystem och en likvärdig utbildningsstandard
i landets kommuner. Även SACO/SR konstaterar att detta grundläggande krav på
skolans statsbidragssystem då finge uppges.
Föreningen Sveriges Kommunalekonomer anser alt
förutsättningarna för och konsekvenserna av grundskolebidragets överförande
till skatteutjämningen närmare bör utredas.
Bidrag till hemspråksundervisning
Genom att ännu en ny bidragstyp införs på skolans område
blir del enligt KEU 76 än mer angeläget att en genomgripande översyn av skolbidragen
kommer till stånd. Målet måste vara att på längre sikt skapa ett enda eller ett
fåtal enhetliga bidrag på skolans område.
Invandrarverket framhåller att hemspråksreformen är av
stor betydelse för invandrarbarnens möjligheter till utveckling, inte bara
språkligt utan också känslomässigt och.intellektuellt. Statsbidraget måste bestå
så länge hemspråksundervisningen är frivUlig för barn och föräldrar. För att
säkerställa en tillräcklig information till föräldrama, och för att få fram
läromedel, borde statsbidraget utökas. Av särskUd vikt är att
Bilaga
9 Remissyttrandena 147
hemspråksträning sätts in så tidigt som möjligl.
Invandrarverket anser att statsbidrag bör utgå för samtliga invandrarbarn som
deltar i hemspråksträning. Med tanke på de mindre barnens behov av hemspråksträning
är en snar lösning av denna fråga synnerligen angelägen.
Söderkommunerna i Stockholms län föreslår atl en kraftig
uppräkning av bidraget görs. Denna verksamhet är relativt kostnadskrävande,
och på detta område föreligger även icke obetydliga skillnader mellan
kommunerna. En uppräkning av bidraget är därför väl moiiverad ur utjämningssynpunkt
men även i hög grad ur stimulanssynpunkt,
9,7,3 Investeringsbidrag inom skolväsendet Bidrag till
byggnadsarbeten
KEU 76 anser det önskvärt att beslutanderätten vad gäller
skolbyggnadernas utformning i stor utsträckning delegeras fill kommunerna.
Detta skulle enklast kunna ske genom att staisbidragsgivningen upphörde. En
metod för att säkerställa lånemöjligheter för skollokaler vore att låta de
statliga bostadslånen gälla även för skolbyggnader. Detta skulle kunna gälla
antingen ett belopp motsvarande nuvarande investeringsbidrag eller en ännu
större andel av investeringskostnaderna. På så sätl skulle kommunerna få sitt
behov av krediter tUlförsäkrat, KEU 76 hänvisar i delta sammanhang tiU kapitalmarknadsulredningen.
För den händelse det inte skulle visa sig möjUgt att
ersätta statsbidragen till skolbyggnader med statliga lån anser KEU 76 att en
översyn av investeringsbidragen till skolväsendet bör verkställas, som syftar
till atl finna mer enhetiiga principer för bidragens utformning,
SÖ anser att nuvarande bidrag är av stor betydelse för
kommunernas skolbyggnadsverksamhet, SÖ har intet att erinra mot att det i
anslutning lill beredningen av kapitalmarknadsutredningens betänkande prövas
om nuvarande bidragsgivning beträffande byggnadsarbeten inom skolväsendet kan
ersättas med statliga bostadslån, SÖ har heller inlet att erinra emot att en
eventuell senare översyn görs i syfte alt finna mer enhetliga principer för
bidragens utformning, I detta sammanhang måste uppmärksammas statsmakternas
nuvarande möjligheler att genom investeringsramar reglera investeringsvolymen
beträffande skolbyggande. Det bör härvid särskilt beaktas att systemet med tUläggsramar
utöver ordinarie igångsättningsramar hittills använts som betydelsefulla medel
i sysselsättningspolitiken,
Bostadsstyrdsen framhåller att enligt gällande
bestämmelser om statliga bostadslån får skoUokaler ingå i låneunderlaget efter
medgivande av bostadsstyrelsen om de utgör en integrerad del av en anläggning
för boendeservice. Utsträckning av långivningen till att omfatta integrerade
skollokaler har närmast karaktär av försöksverksamhel. Slyrelsen utvärderar f.
n. de erfarenheter som har vunnits av denna långivning. Innan
Prop. 1978/79: 95 148
denna
utvärdering är klar är styrelsen inte beredd.att ta ställning till utredningens
förslag om att bostadslån skall kunna utgå tUl alla skolbyggnader.
Söderkommunerna
i Stockholms län ställer sig mycket tveksamma till ett slopande av detta
investeringsbidrag, och förordar därför att en översyn av gällande bidrag görs
under aUa omständigheter, Däremoi finner Söderkommunerna det vara mycket
angeläget att den del av skolbyggnadsinvesteringarna som inte täcks av
statsbidraget får inrymmas i den statliga bostadslånegivningen,
Skövde
kommun påpekar att ett bortfaU av det nuvarande investeringsbidraget mot
ersättning i form av statligt bostadslån medför kostnadsökningar för
kommunerna i form av ränta och amortering. Kommunen tiUstyrker emellertid
utredningens allmänna uttalande att lån tUl skollokaler bör beviljas enligt
bestämmelserna om statliga bostadslån. Den nuvarande skattekraftsgraderingen av
investeringsbidraget tillstyrks utgå,
Sigtuna kommun delar
utredningens synpunkter, men förutsätier att en. eventueU förändring inte
kommer att påverka kostnadsfördelningen meUan stat och kommun tiU kommunernas
nackdel. Dagens regler innebär, förutom onödig statlig detaljstyrning av
skolbyggen, att viktiga bostadssociala värden går förlorade. Nuvarande
exploateringsverksamhet kännetecknas av kommunernas önskan att ge nya områden
en fullvärdig service på alla områden. Finansieringen av bostäder, lokaler och
förskolor sker genom statliga bostadslån, men när det gäller de lika viktiga
skolbyggena riskerar kommunerna alt, på grund av statens finansiella situation,
få senarelägga byggnationerna. För att säkerslälla en god boendeservice för
kommuninvånarna är det således angeläget att samtliga skolbyggen kan
finansieras via statliga bostadslån,
Nyköpings,
Eskilstuna och Kumla kommuner tillstyrker atl statsbidraget slopas och atl i
stället statiiga bostadslån beviljas för skolbyggen, Nyköpings kommun
framhåller vidare att genom den prioritering på kreditmarknaden som gäller för
bostadslån finns det all anledning att pröva om skolbyggen också kan hänföras tUl
bestämmelserna om statliga bostadslån. Det skulle på ett bättre sätt
tillgodose kommunernas finansiella behov i takt med aktuella skolbyggnationer.
Eftersom integrerade skollokaler och daghem anknutits till bestämmelserna om
statliga bostadslån, borde så också kunna ske för skolbyggen, Kumla kommun
anser att det kommer att underlätta samplaneringen med andra byggnadsföretag
och förenkla handläggningen, Eskilstuna kommun anser det angeläget med ett
enklare administrativt förfarande än det som nu till-länipas för bostadslån till
barnstugor.
Bidrag
till inrättande av elevhem
Utredningen
har, mot bakgrund av att investeringsbidragen är be-
Bilaga 9
Remissyttrandena 149
loppsmässigt
små och av ringa betydelse för kommunernas ekonomi, föreslagit att bidragsgivningen
kan upphöra,
SÖ
delar inte utredningens uppfattning. Bidraget bedöms vara av stor betydelse för
de kommuner, bl, a, i glesbygd, som berörs. Liknande synpunkter framförs från
en del glesbygdskommuner, SÖ erinrar också om uttalandet i budgetpropositionen
1978 bil. 12, alt förslag till vissa ändringar av nuvarande bestämmelser om
statsbidrag till elevhem skall utarbetas.
Nybro
kommun accepterar inte heUer KEU:s förslag, eftersom ett avskaffande speciellt
drabbar kommuner med riksyrkesskola.
Ljusdals
kommun anser att om bidraget slopas, bör det ersättas av någon form av
statligt bostadslån, eftersom behovet av elevhem torde skilja sig åt meUan
kommunerna och skatteutjämningssystemet inte tar hänsyn till denna faktor.
Bidrag
rill bostäder för lärare
Remissinstanserna
har över lag inget att erinra mot utredningens bedömning alt bidraget kan
upphöra.
Bidrag
till stadigvarande undervisningsmateriel vid gymnasieskolan
SÖ
finner att starka skäl talar mot utredningens förslag att bidraget avvecklas.
Bidraget utgör enligt SÖ:s mening en avgörande stimulansfaktor vid
etablerandet av nya utbildningsvägar, som kan vara kostnadskrävande för de
berörda kommunerna. Detta gäller särskUt de yrkesinriktade linjerna, SÖ
föreslår därför att nuvarande bidragsgivning bibehålls.
Länsstyrelsen
i Kalmar län delar ulredningens uppfattning, att bidraget i normalfallet inte
är av någon större ekonomisk betydelse. För vissa linjer och specialkurser är
däremot utrustningen av undervisningslokalerna så kostnadskrävande, att ett
uteblivet statsbidrag kan befaras medföra, att kommuner bUr mindre benägna att
ordna utbUdning på sådana studievägar, trots att behov föreligger.
Länsstyrelsen finner därför lämpligt, att statsbidrag utgår till åtminstone
första uppsättningen undervisningsmateriel avseende linjer eller specialkurser
som kräver exceptionellt kostnadskrävande utrustning. Detta gäller särskilt
när upptagningsområdet för ifrågavarande utbildning i betydande utsträckning
omfattar ett område utöver det egna elevområdet, T. ex, finns i Kalmar län gymnasieskola
i fem av länets totalt tolv kommuner.
Länsstyrelsen
i Blekinge län anser att bidraget torde ha betydelse vid de överväganden lokala
och regionala myndigheter gör inför eventuellt etablerande av nya och
välmotiverade utbildningsvägar.
Länsstyrelsen
i Örebro län och Örebro kommun anser alt bidraget skaU fortsätta att utgå till
dess en översyn gjorts av de inierkommunala ersättningarna.
Prop. 1978/79: 9« 150
Solna och Täby kommuner har ingen erinran mot förslaget under
förutsättning att de inierkommunala ersättningarna utformas på ett sådant sätt
atl total kostnadstäckning erhålls. Enligt Solna kommun bör därvid
ersättningarna inte enbart regleras med undervisningsmaterielkostnader-na utan
helt omarbetas i sina principer. Även Nacka kommun biträder förslaget under
förutsättning att förändringen kombineras med andra redovisade förslag på ett
sådant sätt att ingen enskild kommun totalt erhåller mindre kostnader än i
dag. Ett stort antal kommuner avvisar av olika skäl KEU:s förslag att avveckla
bidraget till undervisningsmateriel i gymnasieskolan. Enligt Oxelösunds kommun
kan det vara betydande belopp som erhålls, även om det sammanlagda
statsbidraget till kommunerna är relativt litet. Ett slopande skulle kunna innebära
stora påfrestningar för kommuner som startar eller utvidgar gymnasieundervisningen.
Även Hallsiahammars kommun påtalar bidragets ekonomiska
betydelse för den enskilda kommunen och anser att bidraget lika gärna kan få
vara kvar eftersom det rör sig om små pengar för statskassan. Dessutom bör man
inte bortse från att undervisningen allt efter som skall anpassas till nya
behov, vilket medför nya uppsättningar av undervisningsmateriel. Detta gäller
framför allt den yrkesinriktade utbildningen.
Även Karlskoga och Åre kommuner har en annan uppfattning
än KEU 76 om bidragets ekonomiska betydelse, Karlskoga kommun anser det därför
omotiverat att avskaffa bidraget. Dessutom beaktas bidragets slopande inte i
skatteutjämningen. Enligt Stenungsunds kommun måste gymnasiekommunerna
kompenseras för merutgifler i samband med förslaget antingen genom beaktande
vid fastställande av skattekraftsgarantin eller på annat sätt,
Hofors kommun anser att slopandet bör ske under en
övergångstid eftersom bidraget för en enskild kommun kan utgöra betydande
belopp. Vid ett uteblivet statsbidrag, som kommunen beaktat i den ekonomiska
långtidsplaneringen, bör därför extra skatteutjämningsbidrag kunna utgå. Enligt
Skellefteå kommun avspeglar gymnasieskolan i kommunen till en del regionens
näringsliv och har därför en relativt investerings-tung inriktning. Upphör
bidraget drabbas därför kommunen förhållandevis hårt. Extra skatteutjämningsbidrag
skulle kunna utjämna kostnadsskUlnaderna.
Västerås kommun betonar att bidraget i vissa lägen har
stor betydelse för den enskilda kommunen. Bidraget utgår visserligen endast vid
första uppsättningen men detta inträffar ofta i ett läge då kommunen som regel
har finansieringssvårigheter inte bara beträffande inventarier utan också
beträffande nybygge, Äv liknande skäl anser Sigtuna och Köpings kommuner att
bidraget bör behållas,
Danderyds kommun är tveksam till förslaget, då dels de
administrativa besvären kring bidraget är måttliga, dels kan det ha en
väsentlig be-
Bilaga 9 Remissyttrandena 151
lydelse för möjligheterna alt finansiera tiUfälliga utgiflstoppar,
Tibro kommun anser att med nuvarande konstruktion av schabloniserade
inierkommunala ersättningar tas i regel ingen hänsyn till de speciella
situationer som uppkommer vid utrustningen av en ny skola eller linje. Bidraget
bör vara kvar med hänsyn till den ekonomiska betydelsen.
Enligt Malmö kommun innebär slopandet inget större
ekonomiskt avbräck för kommunen. Man är trots detta tveksam till förslaget.
Risk finns att förslaget på lång sikt kan få konsekvenser i synnerhet för de
större kommunerna. TUl dessa kommuner koncentreras i betydande omfattning
yrkesinriktade studievägar med i vissa fall kostnadskrävande utrustning.
Antalet sådana studievägar torde också komma att öka avsevärt i framtiden.
Risken finns att benägenheten att inrätta sådana studievägar minskar om
statsbidraget slopas.
Även Trelleborgs och Sundsvalls kommuner betonar bidragels
stora betydelse för de yrkesinriktade linjerna. Sundsvalls kommun konstaterar
att investeringarna i undervisningsmateriel kommer alt ta dubbelt så slorl
utrymme som tidigare i kommunens investeringsbudget och får hårdare konkurrens
med investeringar från andra kommunalområden,
Haparanda kommun anser alt möjligheterna att starta nya
linjer försämras. Härigenom kan förslaget få en negativ effekt på utbildningen
vid gymnasieskolorna främst för glesbygdskommunernas gymnasieskolor. Enligt
Haparanda kommun är det också svårt atl bedöma konsekvenserna av förslaget då
återverkningarna inle kan beräknas årsvis eftersom bidraget endast utgår vid
upprättande av nya institutioner,
9,7,4 Högre utbildning Bidrag till kommunal högskola
KEU 76 finner att först när utredningen om skolan, staten
och kommunerna (SSK) lagt fram sina förslag och huvudmannaskapsfrågan fått en
lösning kan bidragsgivningens framlida utformning bedömas.
Universitet och högskoleämbetet vill från sina
utgångspunkter endast betona det angelägna i att frågan om ett enhetligt
huvudmannaskap för högskolan så snart som möjligt blir föremål för den av
riksdagen redan våren 1977 önskade utredningen av denna fråga. Utformningen på
längre sikt av anslagssystemet för den nuvarande kommunala högskoleutbildningen
blir självklart beroende av de ställningstaganden som kommer alt göras i detta
sammanhang,
9.8 Statsbidrag inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde
Bidrag till åtgärder för intensifierad skogsvård i norra
Sverige m. m.
KEU 76 anser att när kommunerna bedriver statsunderstödd
verksamhet, bör statsbidrag utgå på samma villkor som till enskilda organisa-
Prop. 1978/79: 95 152
tioner
och företag, KEU 76 föreslår därför att de ifrågavarande bidragen fortsätter
att utgå enligt hittills gällande regler.
Skogsstyrelsen
delar KEU:s bedömning att det inte finns någon anledning att i detta
sammanhang ta ställning till detta bidrag. Planverket instämmer i KEU:s
allmänna princip om statsbidrag tUl kommuner ,som även kan erhållas av enskUda,
Bidrag
till fiskehamnar
KEU
76 anser att ett särskilt statsbidrag t, v, bör utgå för anläggning eller
förbättring av hamnar som är av betydelse för fiskerinäringen,
Fiskeristyrelsen
pekar på att nuvarande statsbidragsförfarande är mycket tungrott. Styrelsen
vill därför att bidraget ograverat ställs till styrelsens förfogande utan
angivande av statlig kostnad för de i förväg till regeringen föreslagna
projekten. Skulle kostnadsökningar dyka upp under pågående arbeien bör slyrelsen
själv kunna besluta om tilläggsanslag. Anslaget bör dessutom höjas så att en
del av det kan användas som buffert mot oförutsedda kostnadsökningar.
Bidrag
till ersättning vid bildande och vård av naturreservat m. m.
Med
hänsyn till att föreliggande bidrag tillkommit för att stimulera kommuner och
landstingskommuner till skydd av naturvårdsområden, föreslår KEU 76 att
bidraget fortsätter att utgå. Ett ytterligare skäl är att bidragen ofta avser
områden, som inte bara är av lokalintresse utan även av regional- och
riksintresse.
Skogsstyrelsen,
naturvårdsverket, planverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar
KEU:s uppfattning att bidragen skall fortsätta att utgå. Skogsstyrelsen
understryker att det är angeläget atl bidraget utökas betydligt i förhållande
till nuvarande nivå. Naturvårdsverket anser att huvuddelen av de statliga
medlen bör satsas på att säkerställa och bevara främst riksintressanta och i
viss utsträckning regionalt intressanta områden.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser att bidraget till vård av naturreservat borde
differentieras med hänsyn till om vårdobjekten är av riks-, regionalt eller
lokalt intresse. För åtskilliga i länet avsatta naturreservat, som i
planeringen bedömts som riksintressanta, fungerar nu kommun eller kommunal
stiftelse som förvaltare. I dessa fall vore ett nära nog 100-procentigt
statsbidrag angeläget för att stimulera det kommunala engagemanget i sådan
verksamhet. I relation härtill kunde 25-resp. 50-procentiga bidrag vara
lämpliga för områden av lokalt eller regionalt intresse. En fördelning av detta
slag skulle vara helt i linje med vad som tUlämpas beträffande bidrag vid
bildande av naturreservat.
Bilaga
9 Remissyttrandena 153
Bidrag
till kommunala avloppsreningsverk
KEU
76 har inte funnit anledning att nu föreslå förändringar av reglerna för
statsbidrag till avloppsreningsverk.
Naturvårdsverket
hänvisar i sitt remissvar till att de håller på att utreda frågan och senare
återkommer med särskild skrivelse, I skrivelse den 1 juni 1978 föreslår
naturvårdsverket att staten även fortsättningsvis genom bidrag bör stimulera
kommunerna till investeringar. Denna stimulans kan enligt verkets bedömning
ske inom ramen för nuvarande bidragssystem med vissa mindre förändringar.
Bidragen i sin nuvarande utformning bör avvecklas när åtgärdsprogrammet
genomförts. Redan nu bör bidragsreglerna ändras så att bidrag inte utgår till reinvesteringar.
De ändringar, som verket föreslår, är att kraven skärps vad gäller bidragsnivå
i förhållande tUl reningseffekt. Dessutom föreslår verket att bidrag skall
kunna utgå med högst 75 % till kostnader för anläggningar som byggs med ny
teknik,
RRV
anser att man bör överväga att avveckla bidraget till kommunala
avloppsreningsverk och överföra detta till skatteutjämningssystemet. De
finansieringsproblem, som kan uppkomma som följd härav i en del kommuner, bör
enligt RRV:s mening lösas genom mer utvecklad långsiktig plan för
miljövårdsinvesteringarna och en förbättrad finansiell planering i kommunerna.
Intentionerna när bidraget tUl kommunala avloppsreningsverk tillskapades var att
kommunema skulle stimuleras att investera i längre gående rening av det
kommunala avloppsvattnet än vad som krävdes enligt lagstiftningen vid denna
tidpunkt. Bidraget konstruerades så att bidragsprocenten blir högre ju längre
gående rening av fosfor och syreförbrukande substans ett reningsverk har.
Flera faktorer har gjort att bidragets stimulanseffekt tenderar att avta. Bl,
a, gäller att kravet på rening av kommunalt avloppsvatten vid prövning enligt
miljöskyddslagen numera vanligen sätts till åtminstone biologisk-kemisk rening,
dvs, till den reningsnivå som ger högsta möjliga bidragsprocent,
Trollhättans
och Nyköpings kommuner anser att statsbidraget skall vara kvar. Nyköpings
kommun framhåller dessutom atl på grund av att statsbidraget inte erhålls vid
önskad tidpunkt, tvingas kommunema ofta förskottera eller ta upp tillfälliga
lån, eftersom det är brist på statliga medel i takt med uibyggnaden. Dessutom
är det angeläget att statsbidragen följer kostnadsutvecklingen och utgår med
fastställd procentsats utan begränsning.
Bidrag
till avfallsbehandling
KEU
76 har funnit det lämpligt att kommunerna även fortsättningsvis stimuleras till
en utbyggnad av avfallsbehandlingen.
Naturvårdsverket
anser det angeläget att staten i ett inledningsskede stöder uppbyggnaden av en
mer ändamålsenlig avfallshantering i kom-
Prop. 1978/79: 95 154
munerna.
Statsbidragen syftar bl, a, till att stimulera utvecklingen av ny teknik för
återvinning och för bättre behandling av avfallet. Verket ansluter sig därför tiU
KEU:s ståndpunkt att statsbidragen för avfaUsbehandling m, m, bör finnas kvar.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser att för att en miljöan-passad avfallsbehandling
skall kunna genomföras, är bidrag i enlighet med gällande författning en nödvändig
förutsättning. I Göteborgs och Bohus län står så gott som samtliga kommuner
inför uppgiften att under de närmaste åren förbättra sin avfallsbehandling i
enlighet med statsmakternas intentioner. Här förutsätts för övrigt att
statsbidrag skall utgå. Om dessa statsbidrag tas bort eller reduceras kraftigt
torde man riskera att angiven målsättning för avfallshanteringen inte kan
genomföras förrän betydligt senare än år 1980,
Karlskoga
och Sunne kommuner anser att en höjning av statsbidragsprocenten är motiverad
eftersom kostnaderna är förhållandevis omfattande för en medelstor kommun.
Anläggningsstöd
till idrotten
KEU
76 föreslår att statsbidraget till riksanläggningar för den samlade
idrottsrörelsen bör kvarstå men att bidragen till idrottsanläggningar i övrigt
slopas. Även statsbidraget till åtgärder för frilidsbåtstrafiken bör enligt KEU
76 avvecklas.
Naturvårdsverket delar i
stort utredningens bedömning att statsbidragen till lokala idrotts- och friluftsanläggningar
kan slopas. Idrotts- och friluftsanläggningar i bostadsområdenas närhet bör,
enligt naturvårdsverkets mening, ses som en del av bostadsmiljön och få del av
samma former av stöd som tillkommer bostadsområdet och dess serviceanläggningar
i övrigt. När nya områden byggs bör således statliga bostadslån kunna utgå även
till idrotts- och friluflsanläggningar, I äldre bostadsområden bör de
särskilda bidragen till miljöförbättrande åtgärder kunna användas också för att
förbättra möjligheterna till rekreation och friluftsliv. Lokala idrotts- och friluftsanläggningar,
som inte ligger i anslutning till bostadsområde, bör kommunerna
fortsättningsvis svara för i huvudsak utan statsbidrag. Bidrag bör dock kunna
lämnas till vissa större motions- och friluftsanläggningar.
Naturvårdsverket instämmer
i förslaget från KEU 76 att bidragen till riksanläggningar bör kvarstå. Staten
måste även ta ett väsentligt större finansieringsansvar för att utveckla fjärrekreationen
inom de primära rekreationsområdena och områdena av riksintresse för friluftslivet
än vad som är fallet i dag. De medel som frigörs genom att vissa bidrag slopas
bör, enligt naturvårdsverket, inte överföras till skatteutjämningssystemet
utan användas för att stimulera de delar av idrotten och friluftslivet där
ökade insatser är betydelsefulla.
Utformningen
av bidragen till fritidsbåtstrafiken anser naturvårdsver-
Bilaga
9 Remissyttrandena 155
ket bör avgöras i samband med att statsmakterna tar
ställning till frilids-båtutredningens förslag. Naturvårdsverket menar att
statens ansvar främst gäller det rörliga båtiivel, och att staten därför i
första hand bör främja inrättandet av gästhamnar, leder för fritidsbåtar m. m.
Nu tillgängliga medel bör användas för dessa ändamål.
Flertalet remissinstanser berör inle förslaget separat i
sina yttranden. Ell mindre antal kommuner motsätter sig emellertid KEU:s
förslag. Enligt Arvika kommun bör bidraget bibehållas, eftersom det i hög grad
lorde vara ett allmänintresse att stimulera motion och friluftsliv och på sikt
förbättra folkhälsan och därigenom undvika dryga kostnader för sjukvård.
Även Köpings kommun anser att bidraget skall vara kvar.
Som skäl för detta framförs att kommunerna kan få stora kostnader samtidigt som
staten uppbär intäkter av olika slag från idrott och friluftsliv t, ex,
bensinskatt när det gäller båtar och motorfordon.
Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bör bidrag
utgå till gästhamnsanläggningar av regional och riksbetydelse, F, n, utgår
enligt praxis inte bidrag till gästhamnar, I flera av Bohusläns kustkommuner är
emellertid behov av bidrag till sådana stort,
Tanums kommun anser att i princip alla kommunens
anläggningar för idrott, bad och fritidsbåttrafiken är av rikskaraktär eftersom
de även utnyttjas av turister. En förutsättning för att kommunen även i
fortsättningen skall engagera sig i sådana anläggningar är att statsbidrag
utgår även i fortsättningen, eller all hänsyn tas till sådana verksamheter i
skatteutjämningssystemet.
9.9 Statsbidrag inom handelsdepartementets verksamhetsområde
Bidrag till hemsändning av varor i glesbygd
KEU 76 föreslår en ändring i statsbidragsbestämmelserna så
att bidraget beräknas på kommunernas bruttokostnader för verksamheten och inte
som nu på nettokostnaderna.
Konsumentverket och Svenska kommunförbundet anser att det
inte finns någon anledning atl ändra bidragssystemet. Som regel är det butiksinnehavaren
och inte kommunen som uppbär eventuella avgifier för hemsändningen. Kommunernas
bruttokoslnader är lika med deras nettokostnader. Den föreslagna ändringen av
statsbidragsbestämmelserna påverkar således inte kommunernas avgiftspolitik.
Konsumentverket anser vidare att bidraget bör utgå med 75 % inom det inre
stödområdet och 50 % i övrigt.
Prop.
1978/79: 95 156
9.10 Statsbidrag inom arbetsmarknadsdepartementets
verksamhetsom
råde
Bidrag till beredskapsarbeten och andra sysselsättningsskapande
åtgärder
Arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Jönköpings län,
Malmö, Hagfors, Norbergs och Gällivare kommuner samt Västmanlands och
Norrbottens läns landstingskommuner instämmer med KEU 76 att dessa bidrag bör
vara kvar av konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska skäl. Jämtlands läns
landstingskommun instämmer också men anser att bidragen dessutom bör
förstärkas.
9.11 Statsbidrag inom bostadsdepartementets
verksamhetsområde
Bidrag till förbättring av boendemiljön och bidrag till energibesparande
åtgärder
KEU 76 anser att när kommunerna bedriver statsunderstödd
verksamhet bör statsbidrag utgå på samma vUlkor som till enskilda organisationer
och företag. KEU 76 föreslår därför att de ifrågavarande bidragen fortsätter
att utgå enligt hitfills gällande regler.
Planverket instämmer i KEU:s allmänna princip om
statsbidrag till kommuner som även kan erhållas av enskilda.
Invandrarverket föreslår att förbättring av boendemiljön
prioriteras ur statsbidragssynpunkt. Tillfälle att se över mål och medel ges i
anslutning till att bostadssociala delegationen avslutar sitt arbete.
Invandrarna är ofta bosatta i dåligt utformade boendemiljöer. Också socialt
utslagna är ofta hänvisade till dessa områden. Detta medför att man ibland drar
likhetstecken mellan invandrare och socialt handikappade. Denna segregation
kan inte brytas med mindre än att kraftfulla insatser görs för att förbättra
miljö och service i dessa områden. Kommunernas andel av det nuvarande
statsbidraget utgör ca 10 mUj. kr. per år. Detta förslår inte långt. Kommunema
har ofta inte råd till mer än marginella förbättringar.
9.12 Statsbidrag inom kommundepartementets
verksamhetsområde
Ersättning för verksamhet vid räddningstjänst m. m.
KEU 76 föreslår att statsbidraget till ersättning vid
skogsbrandsläckning och katastrofbränder upphör. Kommuner som under ett år
påtagligt betungas av dylika kostnader skall kunna ansöka om extra skatteutjämningsbidrag.
Statens brandnämnd tillstyrker förslaget och delar
utredningens uppfattning att bidraget i regel saknar betydelse för
vederbörande kommun.
Enligt skogsstyrelsen synes förslaget leda till en
administrativ förenkling utan att syftet med stödet åsidosätts.
Bilaga
9 Remissyttrandena 157
Svenska kommunförbundet uttrycker viss tveksamhet beiräffande
ersättningen för katastrofbränder, bl, a, därför att kompensation genom extra skatteutjämningsbidrag
knappast är en praktiskt möjlig lösning. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar
att extraordinära utgifter kompenseras på ett smidigare och snabbare sätt än
genom det gängse ansökningsförfarandet om extra skatteutjämningsbidrag.
Många
kommuner betonar att det endast är under förutsättning att extra skatteutjämningsbidrag
skall kunna utgå som förslaget kan tillstyrkas, Norrbottens länsavdelning av
Svenska kommunförbundet uttrycker, i yttrande som bilagts yttrandet från
länsstyrelsen i Norrbottens län, vissa farhågor för alt myndigheterna vid ett
ansträngt statsfinansiellt läge kan komma att inta en restriktiv hållning tUl
ansökningar om extra skatteutjämningsbidrag. Man konstaterar alt ingen norm
finns angiven för innebörden av vad som är "påtagligt betungande".
Med hänsyn till förhållandena i Norrbottens län bör införas en formulering, som
medger en generös tolkning av bidragsbestämmelserna, Arjeplogs kommun delar Norrboltensavdelningens
åsikter och vill införa skärpningen att extra skatteutjämningsbidrag skall utgå
med hänsyn till förhållandena i Norrbottens län.
Ett mindre antal kommuner anser att nuvarande regler bör
bibehållas men atl en förändring av gränsen på 3 000 kr. kan övervägas.
Utredningen föreslår också att tröskelbeloppet vid bidrag
till bekämpning och sanering av löskommen olja höjs tiU 20 000 kr.
Statens brandnämnd har mot bakgrund av vad ulredningen
anför om utvecklingen mot större och bärkraftigare kommuner och att ersättningarna
oftast uppgår till mycket höga belopp inget att erinra mot den föreslagna höjningen
av tröskelbeloppet.
Ett par kommuner avstyrker höjningen, Tanums kommun
accepterar inte höjningen då den kan slå orättvist för en kustkommun som Tanum,
Med tanke på bl, a, turismen ställs större krav på stränder, öar och badvatten
och detla kan i sin tur medföra många "brandkårsutryckningar" för att
sanera mindre oljeutsläpp.
Filipstads
kommun anser förslaget betänkligt mol bakgrund av kommunernas skiftande straktur
vad gäller skogsarealer och verksamheter som kan orsaka saneringskostnader. Enligt
kommunen är lagstiftningen beträffande kostnadsansvaret för saneringsverksamhet
för liberal. Den som bedriver farlig verksamhet, inkl. transporter o. d., bör
svara för verksamhetens totala kostnader, i vilket led de än inträffar.
Bidrag till kostnader för kommunal beredskap
Flertalet remissinstanser lämnar KEU:s förslag att slopa
bidraget till planrevision utan erinran.
Riksnämnden
för kommunal beredskap anser att bidraget t, v. bör utgå enligt gällande
regler. Som skäl för detta anförs bl. a. att kommunernas
beredskapsplanläggning f, n, utreds. Härvid uppkommer en
Prop. 1978/79: 95 158
rad frågor av förfatlningsmässig, organisatorisk och
ekonomisk art som måste lösas. Riksnämnden erinrar också om att motiveringen
till statsbidraget, enligt uttalande i förarbetena till lagstiftningen, är att
kostnaderna ingår som ett led i totalförsvaret och därför i princip bör
ersättas av staten. Statsbidraget motiveras också av att den kommunala
beredskapsplanläggningen avser verksamhet som inte endast berör kommunens egna
invånare.
Svenska kommunförbundet tillstyrker vad avser revision för
uppgifter som nu åvilar kommunerna. Däremot bör statsbidrag även fortsättningsvis
utgå till kostnader för planrevision som följer av att kommunerna får nya
uppgifter eller av att anvisningarna för beredskapsplanläggningen annars
ändras. Planrevision av sådana skäl bör betraktas som nyplanläggning.
Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan
kommunernas intresse att behålla sina beredskapsplaner aktuella befaras minska
om statsbidraget tas bort. Länsstyrelsen anser att schablonersättning bör kunna
utgå även för planrevision.
Ale kommun anser det principiellt riktigt att statsbidrag
utgår till kostnader som direkt föranleds av statliga myndigheters beslut. Hit
hör t. ex, allmän planrevision som förordnats om av länsstyrelsen,
Kristianstads,
Hallands och Skaraborgs läns landstingskommuner accepterar inte heUer
förslaget utan anser att det bör prövas ytterligare,
9.13 Avtalsbidragen
Avlalsbidragen låg utanför KEU:s utredningsuppdrag,
Uppsala
läns landstingskommun anser att de specialdestinerade statsbidragen ofta
innebär en administrativt krånglig hantering och har ett syfte, som
utvecklingen av historiska skäl har passerat. Som exempel kan nämnas bidraget till
mentalsjukvården. Bidragets storlek påverkas över huvud taget ej av den
utbyggnad eller standardförbättring som huvudmännen genomför inom denna
vårdform. Efter omständliga förhandlingar mellan Landstingsförbundet och
staten görs årligen endast en generell uppräkning av det totala bidraget med
hänsyn till löne- och prisökningar. Till grund för fördelningen av bidraget
till de olika huvudmännen ligger en mycket föråldrad och inaktuell inventering
av psykiatriska vårdfall.
Kristianstads
läns landstingskommun understryker nödvändigheten av, att statsbidragen lill
mentalsjukvården i avvaktan på den förväntade principiella prövningen av hälso-
och sjukvårdens finansiering blir rättvisare utformade och fördelade än vad
som nu är fallet. F. n. erhåller landstinget ett statsbidrag för
mentalsjukvården som i förhållande till vad många andra landsting erhåller är
helt otillfredsställande.
Landstingsförbundet menar att det är avtalsbidragen som
har den
Bilaga
9 Remissyttrandena 159
störsla ekonomiska betydelsen för landstingens del. De
avser dels verksamhet som överförts från staten (psykiatrisk sjukvård), dels
ersättning för tjänster som landslingen gör åt staten (läkarutbildning och
forskning). Också ersättningar från försäkringskassan kan räknas dit. De specifika
problem, som är förknippade med konstruktionen och ramarna för avtalsbidragen,
bör liksom hitfills tas upp i särskilda överläggningar med regeringen.
Kronobergs läns landstingskommun har den bestämda
uppfattningen att avtalsbidrag, t. ex. mentalsjukvårdsbidraget, icke skall
behandlas inom skatteutjämningssystemets ram.
9.14 Förslag till nya statsbidrag
Nytt bidrag till långtidsvård
Länsstyrelsen och landstingskommunen i Jämtlands län anser
att ett speciellt stimulansbidrag för atl bygga ul långtidsvården med ca 10 000
platser bör införas.
Nytt bidrag till viss social verksamhet
Söderkommunerna i Stockholms län finner det vara motiverat
ur utjämningssynpunkt att införa ett nytt statsbidrag, som skulle omfatta de
verksamheter som avser sociala problem av olika slag. Detta bidrag skulle
eventuellt kunna utformas ungefär som statsbidraget till förbättring av
boendemiljön, dvs. bidrag skulle få rekvireras för speciella vårdprojekt och
liknande.
Nytt bidrag för informations- och tolkservice till
invandrare
Enligt KEU 76 bör ett nytt statsbidrag till denna
verksamhet inte införas.
Söderkommunerna i Stockholms län anser att ell särskilt
statsbidrag bör införas för kommunernas invandrar- och tolkservice. Även Sundbybergs
kommun delar denna uppfattning och framhåller att information till invandrare
är en uppgift som till största omfattning åvilar kommuner med ett stort antal
arbetstillfällen, exempelvis jnom huvustadsregio-nen. Detta motiverar ett
särskilt utformat slöd som kan omprövas efter begränsat antal år.
Även Karlskoga kommun förordar ett införande av
statsbidrag till invandrarbyråer. Kommunen menar att spridningen av
invandrarna motiverar att de kommuner som har satsat på invandrarbyråer skall
få en skälig statlig ersättning. De lämnar ju en service tUl grupper som oftast
inte är skrivna inom kommunen och således inte skattevägen bidrar till att
täcka kostnaderna för verksamheten.
Prop. 1978/79: 95 160
Nytt
bidrag till arbetarskyddstillsyn
KEU
76 finner att ett nytt statsbidrag tiU denna verksamhet inte bör införas.
Sundbybergs
kommun anser att arbetarskyddslillsynen vid mindre företag är att betrakta som
en uppgift inom den statliga yrkesinspektionens område. När en sådan uppgift
utförs av kommunen bör statlig ersättning utgå.
10
Statskommunala bostadsbidrag och kommunala bostadstillägg till folkpension
Det
alldeles övervägande flertalet av de kommuner som har yttrat sig i frågan
tillstyrker att gemensamma hyresgränser införs för de kommunala bostadstUläggen
till pensionärer (KBT). Ett stort antal kommuner uttalar att nuvarande regler
leder fill oacceptabla skillnader meUan pensionärer i olika kommuner.
Möjligheterna torde vara små för kommuner i glesbygd med ett stort antal
åldringar att i någon väsentiig omfattning kunna höja de kommunala
bostadsbidragen tiU pensionärer, framhåller Eda kommun. För att uppnå en
rättvisare behandling av pensionärerna vill kommunen därför för sin del tUlstyrka
förslaget om samordning av KBT och de statskommunala bostadsbidragen (SKBB).
Gotlands,
Mölndals, Partille och Borås kommuner förordar att systemet utsträcks till att
omfatta kostnader upp till den faktiska hyreskostnaden på orten för som
regel en nyproducerad lägenhet om 2 rum och kök. Andra kommuner konstaterar
att det i likhet med vad som gäller inom.SKBB står kommunerna fritt att
själva besluta om och bekosta bidrag över den gemensamma hyresgräns som ligger
till grund för det av KEU 76 föreslagna finansieringssystemet.
Huddinge,
Linköpings, Mölndals, Kungsörs och Köpings kommuner pekar på risken att de
gemensamma hyresgränserna reellt också kommer . att fungera som maximigränser
för bostadsbidrag. Många kommuner framhåller att hyresgränserna
fortsättningsvis måste justeras med hänsyn till hyresutvecklingen. Bl. a.
Köpings och Ljusdals kommuner föreslår att hyresgränserna indexregleras.
Huddinge,
Nyköpings, Gislaveds och Malmö kommuner förordar att hyresgränsen sätts lika
för hushåll méd en resp. två medlemmar.
Ulricehamns
kommun ifrågasätter om den åtstramningspolitik, som aviseras bl. a. i
utredningen, ger utrymme för en lagstadgad miniminivå i KBT-systemet.
Söderköpings kommun anser att nivåerna kan diskuteras. Heby kommun anser att
en miniminivå enligt utredningens förslag bör införas långsammare och etappvis
av hänsyn till de finansiella förutsättningarna för de kommuner som i dag har
relativt lågt KBT.
Flertalet
av de remissinstanser i övrigt som har yttrat sig tillstyrker
Bilaga
9 Remissyttrandena 161
KEU:s förslag om gemensamma hyresgränser.
Remissinstanserna tillstyrker också i flertalet fall det av KEU 76 föreslagna
finansieringssystemet. Sålunda tillstyrker RRV, bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna i Uppsala, Jönköpings och Skaraborgs län i yttranden som
bifogats yttrandet från bostadsstyrelsen, länsstyrelsema i Kalmar, Ålvsborgs
Skaraborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Stockholms läns
landstingskommun. Svenska kommunförbundet samt kommunförbundets åtta
sydsvenska länsavdelningar och länsavdelningen i Älvsborgs län. RRV anser dock
att det borde övervägas att i likhet med vad som gäller för SKBB begränsa
den statsbidragsgrundande delen av KBT tiU 80 % av bostadskostnaden.
När det gäller KEU:s förslag om ändrad finansiering av bostadsbidragen
är inställningen hos kommunerna mer splittrad. En majoritet av de kommuner, som
har yttrat sig i frågan, tillstyrker dock att statsbidrag i fortsättningen
skall utgå med 40 % av kommunernas bruttokostnad för bostadsbidrag inom de hyresgränser
som gäller för KBT och SKBB. Ett mycket stort antal kommuner bedömer alt
utvecklingen på lite sikt kan innebära att kostnadema för KBT minskar allt
eftersom fler pensionärer får fullt utbyggd ATP, medan samtidigt kostnaderna
för SKBB ökar fill följd av ökande boendekostnader. Därmed skulle kommunernas
andel av kostnaderna för bostadsbidragen successivt komma att öka jämfört med
om de nuvarande finansieringsreglerna hade gällt oförändrade. Flera av de
kommuner som ansluter sig till förslaget om att statsbidrag skall utgå med 40 %
av kosinaderna för bostadsbidragen bl. a. Oxelösunds, Norrköpings och Arvika
kommuner förutsätter därför att bidragsprocenten ses över i framtiden. Samma
synpunkt förs fram av Söderkommunerna i Stockholms län i deras gemensamma
yttrande.
Svenska kommunförbundet som liksom Föreningen Sveriges
Kommunalekonomer redovisar samma förutsättning tillfogar att förbundet
utgår från att den av utredningen föreslagna statsbidragsandelen skall vara ett
uttryck för en oförändrad kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna.
Enköpings och Lfungby kommuner förordar att en sådan översyn företas vart femte
år i samband med den av KEU 76 föreslagna revisionen av indelningen i
skattekraftsklasser. Ett tiotal kommuner föreslår att bidragsprocenten omprövas
vid framtida ändringar i bostadsbidragssystemen, eller förutsätter att staten
lämnar sådana garantier att kommunerna inte i framtiden drabbas av högre andel
av kostnaderna än vad som nu gäller.
Vissa kommuner accepterar förslaget som en
övergångslösning i avvaktan på att staten senare övertar hela ansvaret för
finansieringen av bostadsbidragen. Detta gäller bl. a. Söderköpings,
Karlskrona, Nybro, Kristianstads, Sotenäs, Kramfors och Haparanda kommuner samt
Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län.
Ändra procentsatser för statens andel av kostnaderna
från 45 %
33 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. BUaga 9
Prop. 1978/79: 95 162
till vad som nu gäller för SKBB eller 72 % förordas av
ett tjugotal kommuner och av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands
län,
Katrineholms
och såvitt gäller SKBB Järfälla, Bergs och Strömsunds kommuner anser att
nuvarande regler för fördelning av kostnads-, ansvaret bör gälla oförändrade.
Även Skellefteå kommun föredrar nuvarande ansvarsfördelning, såvida inte
staten tar på sig ansvaret för framtida kostnadsökningar eller, alternativt,
hela kostnaden för KBT.
Lidingö, Kils, Karlskoga, Surahammars, Västerås, Avesta
och Pajala kommuner samt länsstyrelsen i Västmanlands län förordar ytterligare
utredning, framför allt av de långsiktiga konsekvenserna, innan ställning tas tiU
fördelningen av kostnaderna mellan staten och kommunerna.
Flera kommuner framhåller att samordningen i realiteten
innebär att kommunernas utgifter normeras av statsmakterna. Principen att den
som beslutar om en utgift också bör ta ansvaret för finansieringen leder till
att staten bör ta över det fulla kostnadsansvaret. Ändra anser att reformer
som rör den sociala grundtryggheten bör bekostas av staten. Dessa och andra
skäl leder, enligt Söderkommunerna i Stockholms län samt ytterligare ett tiotal
kommuner, till att staten nu i princip bör ta över hela kostnaden för
bostadsbidragen, Malmö och Munkfors kommuner framhåller därvid att kommunerna
även i fortsättningen helt skulle stå för kostnaden för sådan bidragsgivning
som sker utöver de fastställda gemensamma beloppsgränserna. Filipstads, Hagfors
och Storfors kommuner samt länsstyrelsen i Värmlands län anser att om en likartad
standard i fråga om KBT skall kunna åstadkommas oavsett bostadsort, är det
naturligt att staten svarar för denna utjämning. Östhammars och Bergs kommuner
anser att staten nu bör ta på sig hela kostnaden för KBT medan Uppsala och Gislaveds
kommuner i stället ifrågasätter om inte staten borde ta över hela kostnaden
för SKBB. Svenska kommunförbundets länsavdelning i Norrbottens län anser att
endast om staten övertar finansieringen av KBT blir det möjligt att dels
utjämna de ekonomiska bördorna kommunerna emellan för dessa kostnader, dels
utjämna olikheterna i pensionärernas bostadsstandard och dels lägga grunden tUl
ett enhetligt, centralt administrerat bidragssystem för både KBT och SKBB.
Krokoms och Östersunds kommuner liksom länsstyrelsen i
Jämtlands län föreslår att visst statsbidrag skall utgå även till kostnader för
sådana bidrag som kommunerna kan komma att ge till hyreskostnader över de hyresgränser
som gäller i det reguljära bostadsbidragssystemet.
Statens bidrag tiU kommunernas kostnader för SKBB lämnas
under ulbetalningsåret, medan kommunerna f. n. ersätter staten för utbetalad KBT
först ett år i efterskott. Borlänge och Falu kommuner framhåller att det därför
från likviditetssynpunkt är synnerligen angeläget att reformerna med höjda KBT-belopp
och ändrad fördelning av kostnadsansva-
Bilaga
9 Remissyttrandena 163
rel samordnas tidsmässigt så att införandet av statsbidrag
till KBT sker samma år som statsbidraget reduceras för SKBB. Även Kumla kommun
pekar på att ändringen av betalningssystemet innebär alt kommunerna under
övergångsåret skulle komma att drabbas av en onormalt hård belastning och
förordar därför att övergången sker i etapper under förslagsvis tre år.
Ett stort antal kommuner och andra remissinstanser anser
det Uksom KEU 76 angeläget att på sikt nå en mer fullständig eUer total
samordning mellan reglerna för KBT och SKBB. RRV som i och för sig inte helt
delar KEU:s beräkningar av kostnaderna för att via grundpensionen eller
pensionstillskotten kompensera pensionärerna för bortfallet av bostadsbidrag
vid införande av en nedre hyresgräns på samma sätl som i SKBB-systemet delar
dock utredningens slutsals att det av ekonomiska skäl f. n. inte är möjligt att
flytta över delar av KBT tUl folkpensioneringen. Gislaveds kommun anser det
fullt möjligt att nå en samordning mellan KBT och SKBB även i denna del utan
generella höjningar av grundpensionen eUer pensionstillskotten. I takt med att
ATP mera allmänt kommer pensionärerna till del bör, enligt kommunens förslag,
en från början lågl satt nedre hyresgräns successivi kunna höjas upp till den
gräns som gäller för SKBB.
Vissa kommuner även sådana som kan acceptera KEU:s
förslag förordar en omedelbar samordning av reglerna för KBT och SKBB. Sådana
synpunkter förs fram av bl. a. Söderkommunerna i Stockholms län samt Sundsvalls
och Timrå kommuner. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar atl
ett gemensamt system införs snarasi möjligt. Riksförsäkringsverket framhåller atl
utredningens förslag om en gemensam miniminivå för KBT inte ensamt leder ens
till enhetliga belopp för KBT i aUa kommuner i landet. Kommunerna tillämpar
nämligen i hög grad varierande grunder för beräkning bl. a. av bidragsgrundande
boendekostnad. Enligt verkets mening bör därför även denna beräknas enligt för
hela landet gemensamma regler, vilket även skuUe ge administrativa vinster.
Även länsbostadsnämnden i Uppsala län finner det angeläget atl samhäUets stöd
till bostadskonsumtion utformas enligt likartade regler för aUa
befolkningsgrupper. Ett fortsatt steg kan enligt nämnden vara att söka åsiadkomma
större enhetlighet i fråga om såväl administration som inkomst- och
förmögenhetsbegrepp, avlrappnings-regler och beräkning av bostadskostnader,
etc.
Flera kommuner pekar på att stora rationaliseringsvinstec
skulle stå att vinna redan med en samordning av administrationen av bostadsbidragen
och att försäkringskassorna även utan en samordning av reglerna därför direkl
bör ta över såväl prövningen som utbetalningen också av SKBB. Bl. a.
Ulricehamns kommun påpekar att en sådan överföring också skulle underlätta
kontrollen av uppgifter om bidragsgrundande inkomst genom möjligheterna tUl
samordning med försäkrings-
Prop.
1978/79: 95 164
kassornas inkomstuppgifler.
Slutligen framhåller bostadsstyrdsen att en reformering av
KBT-systemet i enlighet med utredningens förslag vilket styrelsen tUlstyrker
från bostadspolitiska synpunkter medför ett minskat behov av statskommunala
bostadsbidrag som utfyllnad till KBT. Sådan utfyllnad torde i fortsättningen
komma i fråga endast för ett begränsat antal personer och då med relativt
ringa belopp. Styrelsen föreslår därför att systemet med statskommunala
bostadsbidrag som utfyllnad till KBT slopas om utredningens förslag om
gemensamma hyresgränser genomförs. En sådan åtgärd skulle vara ett
betydelsefullt inslag i strävandena att förenkla såväl bestämmelserna om bosladsbidrag
som bidragsärendenas administration och handläggning.
Remissinstansernas synpunkter på hänsynstagandet till
kommunernas kostnader för KBT och SKBB i skatteutjämningssystemel har
redovisats i avsnitt 8.3.2,
11 Slopande av kommunernas ersättning till staten för
bidragsförskotten
Samtliga 120 remissinstanser som yttrat sig i frågan,
däribland Svenska kommunförbundet, tillstyrker att staten helt tar över kostnaderna
för bidragsförskotten. Hälften av dessa remissinstanser anser att förslaget bör
genomföras i etapp 1, dvs. samtidigt med en reform av skatteutjämningen och KBT.
Ett fyrtiofemtal kommuner anser därvid att statens övertagande av
bidragsförskotten bör kvittas mot KEU:s förslag om indragning av ett antal specialdestinerade
statsbidrag tUl kommunerna. Många remissinstanser framhåller också de administrativa
vinster som erhålls, om kommunerna inte längre behöver vara involverade i en
verksamhet som nu sköts av försäkringskassorna.
Riksförsäkringsverket (RFV) anser att förslaget innebär
administrativa vinster och medför, föratom att de manuella arbetsuppgifterna
bortfaller vid såväl RFV, länsstyrelse som kommun, att tämligen stora
bearbetningar vid verkets tekniska byrå i Sundsvall kan slopas. Likaså kan det
speciella register som skapats för kommundebiteringen slopas.
Nyköpings kommun anser att bidrag från kommunerna till
staten icke annat än i rena undantagsfall bör förekomma. Dessutom bör den som
ansvarar för en verksamhet också stå för i varje fall sina administrationskostnader.
Söderköpings kommun ansluter sig principiellt till att de specialdestinerade
statsbidragen skall vara så få som möjligt. De statsbidrag som enligt KEU 76
föreslås upphöra beräknas för budgetåret 1977/78 uppgå tiU ca 215 milj. kr.
Beloppet motsvarar ungefär vad kommunerna f, n. bidrar med för finansiering och
administration av bidragsförskotten.
Bilaga
9 Remissyttrandena 165
Kommunen anser det vara motiverat att beloppen kvittas mot
varandra och att detta genomförs i första etappen. Att kommunerna skall lämna
bidrag till staten är en administrativ olägenhel som endast i undantagsfall
bör förekomma.
Lunds kommun förordar att borttagandet av det kommunala
bidraget till bidragsförskotten överförs till etapp 1 för att något kompensera
kommuner som ligger utanför skatteutjämningssystemet,
Falkenbergs kommun konstaterar att KEU 76 har föreslagit
vissa förenklade administrativa förhållanden avseende kostnader för bidragsförskott
och gymnasieskolelevernas resor och inackordering. Kommunen har inget att
erinra mot förändringarna men anser att de bör ske i ett sammanhang.
12 Gymnasieskolelevernas skolresor och inackordering
Centrala studiestödsnämnden (CSN) instämmer i att mycket
talar för att kommunerna får överta ansvaret för elevemas resor och inackordering,
I Ukhet med vad nämnden uttalat i yttrande över studiestödsutredningens
förslag menar dock CSN att det inte är möjligt att ta ställning utan
ytterligare utredning. Enligt nämnden bör studiestödsutredningen få i uppdrag
att i sitt fortsatta arbete ingående analysera denna fråga. Svenska
kommunförbundet anser också att frågan behöver utredas ytterligare med
avseende på de ekonomiska och praktiska problemen innan frågan avgörs.
Ytterligare utredning krävs också av länsstyrelsen i Örebro län och Östhammars,
Helsingborgs, Söderhamns och Sundsvalls kommuner. Studiestödsutredningen anser
att de i tilläggsdirektiv bör ges i uppdrag att i samråd med kommun- och
landstingsförbunden utforma detaljerna till förslaget,
CSN pekar på att kommunerna säkert kommer att vilja
utforma olika regler för rätt till dagliga resor resp, inackordering. De
studerandes möjligheter och rätt till studiestöd bör dock, enligt CSN:s mening,
i princip vara lika oavsett var i landet de bor. Kommunernas ekonomi och skilda
reseförhållanden får ej vara avgörande, CSN ifrågasätter om det är rimligt att
det studiestöd, som just syftar till att utjämna geografiska klyftor mellan
eleverna, blir beroende av skilda regionala förutsättningar mellan kommunerna
när det gäller ekonomiska resurser. På många andra områden strävar samhället
efter att utjämna sådana regionala skillnader.
Svenska kommimförbundet anser att det med hänsyn till att
kostnaderna kommer att variera starkt beroende på inackorderingssituationen på
orten och resornas längd kan bli svårt att lösa frågan om interkommunal ersättning
schablonmässigt. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och Norrbottens län
samt Säffle kommun tUlstyrker KEU:s för-
34 Riksdagen 1978/79, 1 saml. Nr 95, Bilaga 9
Prop.
1978/79: 95 166
slag
men anser att ytterligare utredning erfordras om hur beräkningarna av de inierkommunala
ersättningarna bör göras, Storumans och Vansbro kommuner anser att vid
beräkningen av den inierkommunala ersättningen bör beaktas de fördelar som
gymnasieskolan medför för skol-kommunen. Ett gymnasium motsvarar mycket väl en
större industri för värdkommunen, dessutom bör skolans betydelse ur
lokaliseringssynpunkt och som förstärkning av näringslivet beaktas.
Studiestödsutredningen
anser att frågan om kommunema även bör ges ansvaret för de elever som går i
kommunal vuxenutbildning måste kunna prövas i det fortsatta utredningsarbetet.
Därvid bör även molsvarande ansvar för de som får sin uibildning vid
folkhögskola prövas, CSN pekar på att för de landstingskommunala skoloma gäller
samma problem i fråga om inierkommunala ersättningar som för kommunala
gymnasieskolor, CSN frågar sig emellertid hur t, ex, stiftelsedrivna folkhögskolor
skall lösa rese- och inackorderingsfrågorna för sina elever, Kristianstads
kommun anser att vissa oklarheter föreligger i KEU:s förslag i jämförelse med
studiestödsutredningens. Detta gäller t, ex, omfattningen av kommunernas
ansvar för nämnda verksamhet vad avser vuxenutbildningen. Vidare förutsätter
kommunen att ansvaret icke omfattar den utbildning som bedrivs i landstingens
regi.
CSN anser atl
kostnadsberäkningarna är felaktiga, KEU 76 har inte räknat med kostnaden för
fria hemresor. Man har inte heller beaktat att eleverna enligt nuvarande system
inte får ersättning för den verkliga kostnaden. Skulle kommunerna betala full
kostnadstäckning, skulle det bli betydligt dyrare än vad som är fallet i dag,
Kristianstads kommun anser att kommunens ansvar måste preciseras närmare.
Sålunda bör det ankomma på kommunen att avgöra hur skjutsfrågan skall lösas i
varje enskilt fall. Därest av kommunen anvisad skjuts av något skäl ej nyttjas
utan vederbörande elev väljer annat färdsätt, förutsätter kommunen att kommunen
ej skall svara för några kostnader för sådana resor. Samma förutsättning kan
komma att aktualiseras vad avser inackordering. Flera kommuner uttalar farhågor
för att kommunens kostnader för resor och inackordering kommer att bli
betydligt större än statens nuvarande insatser på grund av att ökade krav från
elever och föräldrar kommer att ställas både på resorna och på inackorderingen.
Kommunerna kommer även att få en ulökad administration för att sköta dessa
sysslor.
CSN
anser att KEU 76 inte har berört nuvarande regelsystem för rese- och inackorderingstUläggen.
I tiUämpningen av detta system förekommer många svårigheter. Dessa svårigheter
försvinner enligt CSN:s mening inte automatiskt genom att kommunerna tar över
verksamheten, Malmö kommun har samma farhågor som CSN och andra att förslaget
kommer att medföra krångel för kommunerna.
Länsstyrelsen
i Örebro län delar KEU:s uppfattning att förslaget också skulle innebära
direkta fördelar för gymnasiekommunema när det
Bilaga
9 Remissyttrandena 167
gäller planering av de gymnasieskolresor som företas med
kollektiva färdmedel. Gymnasiekommunen kan då bättre samordna regionens kollektiva
persontransportresurser, vilkel åtminstone på sikt bör medföra såväl
företagsekonomiska som samhäUsekonomiska fördelar, CSN ställer sig tveksam tUl
att detta kan göras i större omfattning. Skolskjutsverksamheten är avpassad
efter grundskoleelevernas skoldag. Gymnasieskolelevernas skoldag är ofta
längre än grundskoleelevernas, och man kan knappast fordra att dessa skall
vänta någon timme extra varje dag tills gymnasieskoleleverna slutat sin
skoldag. Skolskjutsarna sker ju dessutom bara inom kommunen. Även i övrigt
uppstår en mängd praktiska svårigheter med skolskjutsar för gymnasieskolelever.
Det är t. ex. inte säkert att gymnasieskoleleverna är lika villiga som
grundskoleeleverna alt alltid åka hem direkt efter skolans slul.
RRV, länssiyrelsen i Stockholms län, Uppsala läns
landsting. Söderkommunerna i Stockholms län samt ytterligare ett tiotal
kommuner tillstyrker KEU:s förslag utan invändningar. Fem kommuner tillstyrker
förslaget men anser att hemkommunerna skall betala till gymnasieskol-kommunen
för de egna elevernas resor och inackordering antingen direkt eller via den inierkommunala
ersättningen. Ytterligare ett tiotal kommuner tiUstyrker förslaget men anser
att de bör få full kompensation för merkostnaderna. Staten bör stå för dessa
kostnader t, ex, via skatteutjämningen, Kristianstads och Lerums kommuner anser
att samtliga gymnasieskolkostnader bör inarbetas i skatteutjämningssystemet,
dvs, även de kostnader som följer av ett kommunalt ansvarstagande för gymnasieskolelevernas
resor och inackordering, Nacka kommun ser positivt på förslaget men anser att
staten skall se till atl ingen kommun, vare sig den ingår i
skatteutjämningssystemet eller inte, skall få lägre inkomsler än enligt
nuvarande system. Flera kommuner påpekar att del är viktigt att ingen kommun
totalt sett förlorar på KEU:s förslag,
SACO/SR, Handikappförbundens centralkommitté,
länsstyrelserna i Gotlands, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län samt
ett trettiotal kommuner avstyrker förslaget, Haparanda kommun anser att förslaget
om gymnasieskolelevernas resor och inackordering är det av KEU:s förslag som
kan få de allvarligaste konsekvenserna för kommunens ekonomi. Effekten blir
den att de fattiga glesbygdskommunerna kommer att drabbas av mycket kraftigt
ökade kostnader för gymnasieutbildningen. Förslaget är osolidariskt mot
glesbygdskommunerna, eftersom det riktar sin udd mot de kommuner som har den
sämsta ekonomin och de relativt sett högsta kostnaderna för gymnasieskolan.
Bland de remissinstanser som avstyrker förslaget
framhåller SACO/SR, Kungsbacka, Åmåls, Arjeplogs och Överkalix kommuner att om
förslaget genomförs måste kommunerna få någon slags kompensation helst via
skatteutjämningen. Länsstyrelsen i Örebro län och Karlskoga kommun anser alt
man bör överväga en lagstiftning som reglerar kost-
Prop. 1978/79: 95 168
naderna
mellan kommunema som komplement till nuvarande inierkommunala ersättning.
Sammanfattningsvis
kan sägas att storstadskommunerna och kommunerna i södra Sverige har varit mer
positiva till förslaget än kommunerna i Värmland, Dalarna och Norrland,
Glesbygdskommunerna med långa avstånd anser att deras kostnader kommer att öka
relativt sett mer än kostnaderna för övriga kommuner, och de är dessutom öroliga
för att eleverna skall kräva standardhöjningar både vad gäller resorna och inackorderingen.
13
Utbetalningsreglerna för grundskolebidraget
RRV
anser att frågan om utbetalningsrutiner för grundskolans driftbidrag m, m,
lämpligen bör prövas i ett sammanhang av SSK-utredningen tUlsammans med de
andra krav som kan ställas på statsbidragens utformning. En del av de
framförda kraven har redan tillgodosetts genom det förslag som förts fram i prop.
1977/78: 85 om nytt statsbidragssystem för grundskolan m. m,
SÖ
anser att den nuvarande utbetalningsordningen innebär påtagliga nackdelar för
kommunerna, eftersom den medför alt kommunerna inte får någon omedelbar
kompensation för en hög inflation eller en kraftig volymutveckling. Kommunerna
får således själva under löpande år helt finansiera den del av kostnaderna för lärariöner,
som avser utökad skolorganisation. En avgörande faktor för eftersläpningens
storlek är också de årliga löneökningarnas omfattning, vilka slår igenom direkt
på kommunernas kostnader. Följden har blivit att, särskilt i ett ansträngt ekonomiskt
läge, betydande likviditelsproblem kan uppkomma för kommunerna. SÖ har därför
inget att erinra mot att möjligheterna till en annan utbetalningsordning
prövas, även om en klar förbättring i utbetalningshänseende inträffar, när
grundskolans nya statsbidragssystem träder i kraft den 1 juli 1978. Detta nya
system medför nämligen en betydligt snabbare statsbidragsgranskning och därmed
utbetalning av slutregleringen.
Om
det av KEU 76 framlagda förslaget skall genomföras måste dock dessförinnan en överarbetning
ske, särskilt för att skapa större tidsmarginaler för SÖ:s arbete med
utbetalningen av bidragen. Förslaget torde också föratsätta en viss utökad
databehandling hos SÖ, t. ex, för beräkning av förskott,
SÖ
vill i anledning av förslaget om förskott på bidrag till ATP och arbetsgivaravgifter
erinra om att bidragen till dessa avgifter är de enda bidragsformer inom SÖ:s
område, för vilka regler om förskottsutbetalning f, n. helt saknas, Beloppsmässigt
torde detta förhållande medföra större nackdelar för kommunerna än vad
eftersläpningen av utbe-
Bilaga 9
Remissyttrandena 169
lalningen
av grundskolebidraget innebär. Man kan anta att svårighetema i dessa hänseenden
snabbt kan komma att öka med stigande ATP-avgifter och arbetsgivaravgifter av
olika slag. Det finns inte, enligt SÖ:s mening, sakligt bärande skäl att
undanta just dessa bidrag från den för-skottsgivning som i övrigt tUlämpas på
statsbidragsområdet. Ändrade regler, som medger förskott på angivna bidrag, bör
därför ges hög prioritet.
Svenska
kommunförbundet anser att eftersläpningen med utbetalningen av statsbidraget tiU
skolan orsakar kommunerna stora likvidi-tetsproblem. Med nuvarande utbelalningsregler
uppgår eftersläpningen i utbetalning av driftbidraget tiU grundskolan tUl ca 2
miljarder kr. Den omläggning av statsbidragssystemet till grundskolan, som i
proposition till vårriksdagen föreslås ske den 1 juli 1978, bör innebära en något
snabbare slutreglering av bidraget, vilket förbundet hälsar med tillfredsställelse.
Med hänsyn till kommunernas likvida situation anser förbundet det mycket
angeläget att förskotten beräknas på det löpande läsårets ofganisation och
löner och att förskott även erhålls till avgiftsbidragen,
Äv
det hundratal kommuner som yttrat sig i frågan stäUer sig så gott som samtliga
positiva till att ta bort eftersläpningen i utbetalningarna av
grundskolebidraget. Huvuddelen av de kommuner, som yttrat sig över KEU:s
förslag till etappindelning, delar KEU:s uppfattning,
Norrtälje
kommun ser med tillfredsställelse att olika alternativ föreslås för att minska
kommunernas fordran på staten på grund av grundskolebidraget och
kommunalskatten. Eftersläpningen av utbetalning av dessa statsbidrag förorsakar
kommunen stora likviditetsproblem och ränteförluster, Norrtälje kommun
förväntar sig därför att utbetalningen av slutavräkningen på grundskolebidraget
verkligen kommer att ske åtskilligt snabbare än vad som nu är fallet och att
förskotten snccessivt anpassas lill kommunens verkliga kostnader. Ett
minimikrav är att kommunens fordran på statsverket i varje fall inte årligen
ökar,
Oxelösunds
kommun tycker att den nuvarande eftersläpningen vid utbetalningen av statsbidrag
till grundskolan innebär en belastning på kommunemas ekonomi framför allt likviditetsmässigt.
Enligt kommunens mening bör en anpassning av förskotten ske för att minska
eftersläpningen, I första hand bör förskott utbetalas även för arbetsgivaravgifterna.
Genom den successiva höjningen, som skett av dessa avgifter, har kommunerna
fått ligga ute med allt större belopp i statsbidragsfordringar. Även övriga av
KEU:s förslag, alt, 1 och 3, bör efter hand genomföras för att minska
eftersläpningen,
Sigtuna
kommun är positiv till ett kraftigt förenklat bidragssystem, där antalet elever
kan vara en lämplig grund. Kommunen anser att förskott på driftbidrag bör
ligga så nära det slutiiga bidraget som möjligt. Då den nuvarande
eftersläpningen av statsbidraget för grundskolan är synnerligen besvärande för
kommunernas likviditet finns starka skäl att
Prop.
1978/79: 95 170
väsentligt
höja förskotten, I första hand bör förskott införas för bidragsberättigade
arbetsgivaravgifter. Kommunemas allmänt sett dåliga likviditet förenat med svårighetema
för kommunerna att få lån, gör att förändringen bör ske snarast möjligt.
De av utredningen anvisade
möjligheterna tUl anpassning av förskotten till den under läsåret gällande
organisationen framstår för Malmö kommun enbart som positiva. Vidare framstår
det som önskvärt att ett system med förskott inkluderande de sociala avgifterna
införs, eftersom de sociala avgifterna utgör en-allt större del av kommunens
kostnad, f, n, 31,5 % på lärarlönekostnadema. För Malmös del är naturligtvis altemativet
med ett 100-procentigt förskott, inkluderat de sociala avgifterna, det mest
tilltalande. Denna modell skulle medföra en klart förbättrad ställning med
avseende på balansen personalkostnaderstatsbidrag, Äv det totala
grundskolebidraget utgörs i Malmö ca 85 % av vad som betecknas med bas- och
förstärkningsresurs. Denna del av bidraget föreslås baseras på löpande läsår.
Resterande del, s, k, specialdestinerade bidrag, föreslås fortfarande baseras
på föregående år. Detta kan i princip accepteras, men det torde inte vara
förknippat med alltför stora svårigheter att knyta den del av det specialdestinerade
statsbidraget, som avser skoldirektörer, rektorer och studierektorer, till
löpande år,
Västerås kommun anser att
det förhållandet, att kommunerna inte erhåller förskott på ATP och
arbetsgivaravgifter, medför att kommunerna genom åren fått en allt större likviditelsbelastning.
Dessa sociala avgifter har successivt höjts, och dessutom räknas numera underlajget
upp så att kommunen såsom arbetsgivare får betala i princip avgift som nära anknyter
till aktuella lönekostnader, inte som tidigare lönekostnaderna med två års
eftersläpning. Kommunen har förståelse för att en justering av ulbetalningsreglema
prioriteras på sätt som skett. Men om inte en tidigareläggning av
utbetalningar kan ske av statsfinansiella skäl, bör ändock i framtiden kommunema
kompenseras för sådana ändringar i lagstiftning o, d, eller genom inflation,
som medför ökad likviditetsbelastning,
GäUivare kommun ser med
tillfredsställelse på tillkomsten av en ny handläggningsordning, som innebär
att slutregleringen av statsbidraget till grundskolan tidigareläggs fyra till
fem månader,
Alvsbyns kommun anser att
hittillsvarande regler för utbetalning av statsbidrag till grundskolans
verksamhet är ett praktexempel på hur statlig byråkrati och bokstavstrohet kan
få ytterst negativa effekter på den kommunala likviditeten. Över huvud taget
bör man i samarbetet mellan kommunkolleklivet och staten ha anledning begära
att den statliga bi-dragsbeviljande myndigheten, utan att avvakta slutlig
prövning av ansökans olika komponenter, utbetalar sökt slutiigt statsbidrag
till kommunen. Eventuellt uppkommande skiljaktigheter, föranledda av slutlig
granskning, torde, såsom gäller jämbördiga parter emellan, kunna fort-
Bilaga 9
Remissyttrandena 171
sättningsvis
slutregleras i samband med reglering av verksamheten. Detta bör kunna gälla
förutom för grundskolebidraget även vissa andra specialdestinerade statsbidrag
exempelvis social hemhjälp, kollektivtrafik etc.
Habo
kommun anser utredningens förslag om ändring av utbetalningsreglerna för
grundskolans statsbidrag vara av mindre intresse, då tillskottet av medel till
kommunerna till största delen är av engångsnatur.
14
Utbetalningsreglerna för kommunalskattemedlen
Remissinstanserna
är överens om att åtgärder för att minska eftersläpningen i
kommunalskatteutbetalningarna är angelägna. Enligt RRV:s uppfattning kan det
nuvarande utbetalningssystemet i vissa konjunkturlägen få ogynnsamma
samhällsekonomiska effekter. En omläggning av utbetalningssystemet i syfte att
minska eftersläpningens storlek är därför motiverad, Kristianstads kommun
framhåller att det inte kan uteslutas, att avräkningssystemets konstruktion
ensam är en klart bidragande orsak till den kommunala skatteutvecklingen, särskUt
under 1970-talets senare del.
Konjunkturinstitutet
(Kl) diskuterar de i utbetalningssystemet inbyggda konjunktureffekterna. I den
mån inkomstunderlagets tillväxt följer en 4-årscykel, där två år av
förhållandevis stark tillväxt följs av två år av förhållandevis svag tillväxt,
tenderar utbetalningarna av kommunalskattemedel att bli särskilt låga i
förhållande till uppbörden under det andra året av snabb inkomsttillväxl, och
särskilt höga i förhållande fill uppbörden under det andra året av svag
inkomsttillväxt. Under 1960-taIet anslöt inkomstutvecklingen i
samhällsekonomin tämligen nära till en 4-årscykel av angiven innebörd. I den
mån kommunernas utgifter genom utbelalningssyslemet påverkades i återhållande
riktning under expansiva konjunkturfaser och i expansiv riktning under
recessiva konjunkturfaser, liksom i den mån den fortgående stegringen av
kommunernas utdebitering påskyndades i expansiva konjunkturfaser och avsaktades
i mindre expansiva faser, var inverkan härav konjunkturutjämnande.
Enligt
Kl har dock utvecklingen under 1970-talet otvivelaktigt i vissa hänseenden
rubbat tidigare förutsättningar med avseende på utbetalningssystemets
samhällsekonomiska verkningar. Inflationstakten har sålunda tiUtagit, vUket
utgör ett förhållande ägnat att skärpa den trendmässiga eftersläpningen i
utbetalningarna. Från kommunal intressesynpunkt kunde detta i och för sig
tänkas utgöra ett tillräckligt skäl att kräva en reform av
utbetalningsreglerna. De allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser, som
åsyftas av utredningen, synes emellertid främst avse åter-
Prop. 1978/79: 95 172
verkan
av i systemet inbyggda konjunktureffekter. Det är inte uteslutet att den
utveckling, som inletts under 1970-talet, kan ha inneburit en viss rubbning av periodiciteten
i inkomstutvecklingen liksom i det reala konjunkturförloppet. Kl konstaterar
att det är tänkbart att rubbningen skulle kunna fillta och rentav få en sådan
karaktär, att de inbyggda konjunktureffekterna hos utbetalningssystemet blir destabiliserande.
Spörsmålet om det nuvarande utbetalningssystemets konjunktureffekter under
aktuella förhållanden kan inte betraktas som tillräckligt klarlagt, I den mån
frågan anses böra tillmätas väsentlig betydelse vid valet av framtida
utbetalningssystem förtjänar den, enligt KI:s uppfattning, att ytterligare
övervägas.
Luleå
kommun delar inte utredningens uppfattning att utbetalningssystemets
samhällsekonomiska verkningar är ett allvarligare problem än systemets effekter
på den kommunala likviditeten. Det är angeläget att inte kommunerna genom likviditetsmässigt
stora svårigheter skall betala för att undanröja de samhällsekonomiska
verkningar som utredningen avser. Dessa verkningar måste enligt Luleå kommun
undanröjas på annat sätt.
Statens
planverk framhåller att de samhällsekonomiska effekter av utbetalningssystemet,
som KEU 76 pekat på, borde kunna bemästras med en väl utbyggd långsiktig
planering, som verkligen fungerar som ett styrsystem för kommunens verksamhet.
En utvecklingsplanering som behandlar verksamheter, driftåtaganden,
markanspråk samt program för investeringar och underhåll.
Många
remissinstanser har synpunkter på de av KEU 76 anvisade metoderna att minska
kommunalskatteutbetalningarnas eftersläpning.
Svenska
kommunförbundet och TCO betonar att det är angeläget att eftersläpningen
minskas. Lämpliga åtgärder bör diskuteras vid överläggningar mellan regeringen
och företrädare för kommunerna. Även flera länsstyrelser, kommuner och
landstingskommuner förordar att ett beslut i denna fråga bör föregås av
överläggningar mellan regeringen och kommunförbunden.
Landstingsförbundet
anser att det finns en del att vinna på KEU:s metod 2, eftersom den snabbt
skulle kunna ge resultat. Förbundet är därför berett att gå in i överläggningar
med regeringen om en lämpUg lösning. Enligt RRV bör utbetalningsreglerna ändras
endast om kommunerna accepterar en kvittning av slutavräkningen mot en
uppräkning av förskotten med exakt samma belopp, dvs. KEU:s metod 2. En sådan
kvittning innebär endast att kommunerna ger avkall på sin fordran på staten
avseende två års slutavräkning. Denna fordran härstammar från
utbetalningssystemets start. RRV anser att denna fordran saknar reell innebörd
och får betydelse först om utbetalningssystemet skulle upphöra.
Även
Föreningen Sveriges Kommunalekonomer förordar KEU:s metod 2. Föreningen anser
det ligga så stora fördelar i att skatteunderlaget
Bilaga
9 Remissyttrandena 173
årUgen anpassas till alt ligga så nära det slutliga
utfallet som möjligl, att kommunerna gärna skulle "efterskänka" slutavräkningen
under två år för att komma in i ett utbetalningssystem som är någorlunda
verklighets-anpassat (inflationsanpassat).
Bland remissinsianserna
i övrigt skiftar uppfattningen om vilken av KEU:s två metoder som är att
föredra. Kristen demokratisk samling och länsstyrelsema i Värmlands och Örebro
län förordar metod 1, medan metod 2 tillstyrks av länsstyrelserna i
Östergötlands, Kalmar, Gotlands och Västernorrlands län.
73 kommuner tar ställning i valet av metod. Av dessa
förordar ca två Iredjedelar metod 1 och återstående tredjedel metod 2. Sju landsfingskommuner
uttalar sig för en successiv inhämtning av eftersläpningen (metod 1) medan åtta
landstingskommuner förespråkar alt slutavräkningen under en tvåårsperiod
ersätts av ett förhöjt förskott (metod 2).
Flera av de kommuner och landstingskommuner, som förordar
metod 1, hävdar att den successiva uppräkningen av förskotten måste ske under
en betydligt kortare tid än 1015 år. Högst fem eller tio år är vanliga
preciseringar. Ett motiv för att välja metod 1, som anförs av flera kommuner,
bl, a. Stockholms och Ljusdals kommuner, är atl denna metod från finansiella
aspekter är förmånligare för kommunerna.
Enligt
Malmö kommun löser de två alternativ som utredningen diskuterar delvis olika
problem. Metod 1 innebär att överföringen av statliga medel till kommunerna
årligen ökas. Däremot dröjer det 1015 år innan del förhöjda förskottet har
nått en sådan nivå att det kan varieras med svängningarna i
skatteunderlagstillväxten. Enligt metod 2 fås direkl den önskade
inflationsanpassningen av kommunalskatteutbetalningarna, Då Malmö kommun anser atl
den bristande inflationsanpassningen är den största nackdelen med dagens avräkningssystem
förordas detla alternativ, även om det kan sägas innebära en avskrivning av
kommunernas fordran på staten motsvarande två års slulavräkning. Malmöhus och
Örebro läns landstingskommuner framhåller att en ändring av utbetalningsreglerna
inte bör användas som instrument för ökad överföring av finansiella resurser
från staten till kommunerna. Sådana tillskott bör i försia hand fördelas genom
skatteutjämningssystemet.
Bollnäs kommun anser att den avskrivning av kommunernas
fordran på staten, avseende två års slutavräkningsmedel, som metod 2 tekniskt
sett innebär, torde sakna betydelse med hänsyn lill att den kommunala
verksamheten i princip är evig, dvs. att likvidation, nedläggning, försäljning
eller motsvarande åtgärder aldrig kan bli aktueUa. Den bokföringstekniska
aspekten på avskrivningen av denna kommunala fordran är därför i sak
ointressant i jämförelse med fördelarna atl kunna räkna upp skatteunderlaget
med hänsyn till den beräknade tillväxten. Lerums kommun betonar emellertid att
om metod 2 skulle genomföras, måsle kommunernas förlust av två års slutavräkningsmedel
has i åtanke vid en eventuell framtida ny omläggning av skattesystemet.
Prop. 1978/79: 95 174
Länsstyrelsen i Kalmar län förordar metod 2 men
förutsätter samtidigt att återbetalning av för mycket erhållet förskott för de
två första åren inte skall behöva ske, om det senare skuUe visa sig att staten
för något av dessa år får en avräkningsfordran på kommuner eller landstingskommuner.
Även Kalmar och Blekinge läns landstingskommuner föratsätter, om metod 2
genomförs, att återbetalning av för mycket erhåUet förskott för de två första
åren inte skall behöva ske, om det skulle visa sig att staten för något av
dessa år får en avräkningsfordran. Kräver staten återbetalning, får den
formella avskrivningen av två års slutavräkningsmedel en reell och konkret
innebörd, vilket dessa landstingskommuner inte kan acceptera. Älvsborgs läns
landstingskommun uttalar, att om det vid tillämpningen av metod 2 skulle
uppkomma en reduktion av utbetalningen av kommunalskattemedel under det tredje
året efter omläggningen, bör en spärregel införas, som förhindrar att någon
kommun får mindre skattemedel för detta år än vad man skulle fått enligt det
gamla systemet.
En
avskrivning av två års slutavräkningsmedel skulle, enUgt konjunkturinstitutet,
kunna medföra att främst sådana kommuner, som av olika skäl har speciellt stor
andel i dessa slutavräkningsmedel, kan komma att ställa särskilda krav på
kompensation. Norrköpings kommun hävdar, att om metod 2 under en övergångstid skuUe
leda till mindre skatteinkomster för kommunerna än enligt nuvarande regler,
måste kommunerna på något sätt kompenseras för detta. Kristianstads kommun
föreslår att kommunerna i en sådan situafion tilldelas extra skatteutjämningsbidrag
för bortfallet av skatteinkomster.
Västernorrlands och Jämtlands läns landstingskommuner
avvisar bestämt metod 2. Detsamma gör ett tjugotal kommuner, bl. a. Gävle kommun,
som hävdar att med hänsyn till de stora fordringar som skulle behöva avskrivas
och med beaktande av reglema i kommunallagen om kommunala förmögenhetsskyddet
måste metod 2 avstyrkas.
Linköpings,
Surahammars, Bergs och Luleå kommuner kan inte tillstyrka någon av KEU:s två
metoder för atl minska eftersläpningen. Ett tiotal kommuner och
landstingskommuner förordar att frågan om hur eftersläpningen skall reduceras
blir föremål för ytterligare överväganden.
Surahammars,
Bergs, Bräcke och Strömsunds kommuner framhåller att så länge nuvarande
utbetalningssystem bibehålls, bör kommunerna erhålla räntegottgörelse för de kommunalskatteulbelalningar
som släpar efter.
I fråga om
uppräkningen av förskotten med hänsyn till skatteunderlagets beräknade
tillväxt anser Landstingsförbundet att det är ett minimikrav, att förskotten
räknas upp i motsvarande mån som de preliminära arbetsgivaravgifterna. RRV
förordar en alternativ metod för uppräkning av skatteunderlaget. Metoden
innebär att man som grund för uppräk-
Bilaga
9 Remissyttrandena 175
ningen använder de prognoser över det kommunala
skatteunderlaget, som RRV gör i samband med beräkningar över statens inkomster.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län pekar på att en utväg för att få ett så aktuellt
underlag som möjligt vid beräkningen av förskottet av kommunalskatte medel,
skulle kunna vara att låta beräkningen grunda sig på prelimi-närskatlelikviden
det senasle uppbördsårel, vilket skulle innebära siffroi som är ett år
aktuellare än i nuvarande system.
För att
förbättra kommunernas likviditet föreslår Alvesta kommun er omläggning av
utbetalningen av kommunemas avräkningsfordran tiU de två första
utbetalningstillfällena, januari och mars, varje år. Kopparbergs läns
landstingskommun påtalar att hela den kommunala sektorns likviditet pendlar
genom att skattemedel utbetalas till kommuner och landstingskommuner varannan
månad. På motsvarande sätt pendlar också omfattningen av de medel som
kommunerna placerar i bank som likviditetsreserv. Detta medför också alt
bankernas kreditkapacitet minskar just när tillgång på korta lån skulle kunna
innebära en väsentlig lättnad för åtskilliga kommuner och landsiing. Man
föreslår mol denna bakgrund att periodiceringen av skattemedlen görs om. Detta
kan alternativt göras genom att utbetalning sker varje månad, eller genom att
utbetalning till landsiing sker udda månader, medan utbetalning till kommuner
görs jämna månader.
15 Finansiering ocb prioritering
Stor enighet råder bland remissinstanserna om behovet av
ökade statliga transfereringar till kommuner och landstingskommuner. Kommunalskattehöjningarna
måste begränsas bl. a. därför att de framför allt drabbar låg- och mellaninkomsttagare.
RRV och länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar att kommunalskattehöjningama
inte endast leder till höjda marginalskatter utan även medför skärpt progressivitei.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det i dag lorde råda en bred politisk
enighet om att skattefusk och skatteflyklsåtgärder ligger på en oacceptabel
nivå, och att effektiva ålgärder måste sältas in för atl molverka sådana
illojala förfaranden. Samma förhållande gäller felakiiga uppgifter som lämnas
till försäkringskassor eller i ansökningar om bostadsbidrag. Länsstyrelsen gör
den bedömningen, att ytterligare generella skärpningar i den direkta
beskattningen av fysiska personer kan få förödande återverkningar på
skattemoral och lojalitet mot skattesystemet. Det torde därför bli nödvändigt
med ytteriigare ingrepp i den statliga inkomslskalteskalan och justeringar av
de marginalskatteskikt där de stora löntagargrupperna befinner sig.
LO förordar atl kommunalskatteutlagel dämpas genom en molsvarande
övergång till ökad indirekt beskattning. Denna i stort sett propor-
Prop. 1978/79: 95 176
tionella
beskattning bör således läggas på produktionen i stället för på fysiska
personer. Minskningen av kommunalskatten för fysiska personer kan göras i snabb
eller långsam takt. Under alla omständigheter torde det vara nödvändigt att
låta denna reform ske stegvis. Inte minst bör det rådande samhällsekonomiska
läget få avgöra hur stor skatteomläggning, som bör göras. För att syftet med
åtgärderna av detta slag skall kunna uppfyllas, fordras att en viss grad av
samstämmighet uppnåtts mellan kommunerna och statsmakterna angående den
kommunala sektorns aktuella skattefinansiering. Denna får i det föreslagna
systemet delvis grundas på viss indirekt skatt (allmän produktionsfaktorskatt).
Enligt Munkfors kommun
torde kort och gott konstateras att statsmakterna, när det gäller genomförande
av utredningens förslag, i stort sett har att väga en ytterligare ökning av den
kommunala utdebiteringen mot de skatteeffekter på den statliga sidan som ett siörre
slöd tiU kommunerna kan få,
Blekinge läns
landstingskommun anser inte att ökade statliga transfereringar till kommunerna
kan betraktas som en samhällsekonomisk belastning så länge altemativet härtill
är höjda kommunalskatter. Det är då snarare en omfördelning av givna koslnader
mellan stat och kommun. Inslaget av progressivitei i den statliga
beskattningen talar för att staten täcker en större andel av de kommunala
utgifterna.
Ett
par remissinstanser framhåller att det är angeläget att staten inte vidtar
åtgärder som medför försämrade statsfinanser, vilka i sin tur försvårar
statens möjligheter att överföra resurser till kommuner och landstingskommuner.
Som exempel på sådana åtgärder nämner länsstyrelsen och landstingskommunen i
Jämtlands län härvid indexregleringen av skatteskalan.
Lunds kommun konstaterar
att en eventuell volymökning för kommunens del måste ske genom höjd
kommunalskatt, eftersom utredningens förslag inte ger några ökade inkomster.
Liknande synpunkter framförs av Trollhättans kommun avseende första etappen i KEU:s
förslag.
Norrköpings
kommun konstaterar att arbetsgivaravgifternas påverkan på den kommunala
utdebiteringen i nuläget är betydande, vUket bl. a. är en följd av att den
kommunala verksamheten är mycket personalintensiv. Kommunen anser det därför
angeläget att kommunerna fortsättningsvis kompenseras för eventuella höjningar
av arbetsgivaravgifterna, och att detta lämpligen bör ske genom att belopp
motsvarande ökade uttag från kommunerna återförs genom skalteutjämningssystemet.
Föreningen
Sveriges Kommunalekonomer påtalar angelägenheten av "ett samlat
grepp", när det gäller den offentliga sektorns utveckling under
1980-talet: mål, medel och konsekvenser. Dessutom bör klarläggas vilken
rollfördelning, som skall gälla inom den offentliga sektorn och hur den
offentliga sektorn i sin helhet skall finansieras.
Katrineholms
kommun anser att åtgärder för att stärka kommunernas
Bilaga
9 Remissyttrandena 177
ekonomi måste gå före andra angelägna reformer som t. ex.
omläggningen av skattesystemet.
1 fråga om prioriteringen mellan de av KEU 76 föreslagna
reformerna anser remissinstanserna över lag att den angelägnaste reformen är
en förbättrad skatleutjämning och atl en sådan reform bör genomföras snarast.
Några remissinsianser gjorde i sina remissvar den
bedömningen atl skatteutjämningsreformen inte skulle kunna genomföras år 1979
som KEU 76 föreslagit. Kronobergs, Kalmar, Blekinge och Malmöhus läns
landstingskommuner förordade i sådant fall ett provisorium för år 1979.
Länsstyrelsen och landstingskommunen i Jämtlands län ansåg alt ett sådant
provisorium i försia hand borde beakta åldersfaktorn.
Även Svenska kommunförbundet förutsåg att
skatteutjämningsreformen inte skulle kunna genomföras i sin helhet år 1979.
Förbundet förutsatte dock alt överläggningarna mellan kommunförbunden och regeringen
skulle resultera i att vissa delar av utredningens förslag kunde genomföras
redan år 1979 och att därvid borde en försia förbättring av skalleuljämningen
göras. Jämsides därmed eller i vart fall senast fr. o. m. år 1980 borde
även inledas en lösning av den förenklade beräkningen av det kommunala
skatteunderlaget.
Ett tiotal kommuner, som också bedömde det osannolikt att skatteutjämningsförslaget
skulle kunna genomföras år 1979, förespråkade att den förenklade
skatteunderlagsberäkningen i slättet skulle genomföras delta år. Älvsbyns
kommun ansåg att utöver kommunal beskattning av sociala förmåner borde år 1979
vidtas en översyn av reglerna för utbekommande av slutligt statsbidrag lill
olika verksamheter på driftbudgeten i syfte alt möjliggöra omedelbar
utbetalning av sökt statsbidrag för filländalupet verksamhetsår. Kommunen ansåg
att KEU:s förslag i övrigt borde överarbetas före riksdagsbeslut.
Ett par kommuner har synpunkter på hur ett successivt
genomförande av skatteutjämningsförslaget bör utformas. Uppvidinge kommun
anser därvid alt hela systemet skall tillämpas i första hand för de kommuner
som har största skillnad mellan nuvarande garanti och den föreslagna. Detta
skulle ge kommuner med relativt höga kostnadslägen en rättvisare
skattekraftsgaranti. Om införandet av det nya skatteutjämningssystemet av StatsfinansieUa
skäl måste ske etappvis, anser Habo kommun att de kommuner, som enligt det
nuvarande systemet är mest missgynnade, redan från början proportionellt sett
bör tillföras större andel i ökningen av skatteutjämningsbidraget än övriga
kommuner. Sandvikens kommun avvisar en etapplösning där uppräkningen, uttryckt
i skattekraftsprocenl, görs lika stor, eftersom ett sådant system höjer
skattekraften för kommuner som inte har den mest ogynnsamma ekonomiska
situationen. Även Gävle kommun avvisar en gradvis höjning och understryker alt
det föreslagna skatteutjämningssystemet om del antas av riksdagen måste
genomföras i sifi helhet.
Prop.
1978/79: 95 178
Flera
kommuner i Norrbottens län konstaterar att etapp 1 i KEU:s förslag kommer att
totalt sett minska dessa kommuners inkomster.
Kristianstads,
Hallands och Skaraborgs läns landstingskommuner menar, att en prövning av hälso-
och sjukvårdens framtida finansiering bör påbörjas samtidigt med att
skatteutjämningsreformen genomförs. Älvsborgs läns landstingskommun
ifrågasätter om det nya skatteutjämningssystemet kan lösa sjukvårdens
finansiering på längre sikt. Enligt landstingets uppfattning bör man sträva
efter en mera långsiktig lösning som tar sikte på att pröva andra
finansieringskällor. Eftersom samhällets kostnader för skador till följd av
tobak och alkohol är starkt stigande, bör prövas om inte landstingen skulle
kunna få del av tobaks- och spritskatten.
Flera
remissinstanser vUl ge högre prioritet än KEU 76 till åtgärderna i etapp 2.
Landstingsförbundet anser
att förslaget att kommuner och landstingskommuner skaU få tUlgodoräkna sig
skatteunderlaget från beskattade förmåner bör genomföras samtidigt med
skatteutjämningen. Skatteunderlaget från beskattade förmåner är totalt sett
ungefär lika stort som skatteunderlaget från juridiska personer, varför en
kvittning av dessa skatteunderlag mot varandra bör övervägas.
Även Östergötlands och
Göteborgs och Bohus läns landstingskommuner anser att KEU:s förslag om
förenklat skatteunderlag bör genomföras i första etappen. Kronobergs läns
landstingskommun prioriterar också skatteutjämningsförslaget och den förenklade
skatteunderlagsberäkningen, men konstaterar att ställningstagandet försvåras
genom att formerna för finansiering av de båda förslagen inte klart framgår av ulredningen.
Även
Malmö kommun lar upp finansieringssidan och menar alt det är ganska meningslöst
att ta ställning till utredningens prioriteringar, då något förslag till
finansiering av åtgärderna inte föreligger. Utredningen har i och för sig inte
haft att ta ställning till de samhällsekonomiska förutsättningarna för
förslagen, men en statsfinansiell förstärkning i någon form kommer att
erfordras. Utformningen av denna kan ha en avgörande betydelse för
ställningstagandet till utredningens förslag. Dock gör kommunen följande
kommentar till prioriteringarna.
Den
alldeles övervägande delen av utgifterna för åtgärderna i prioritetsklass I
går till den reformerade skatteutjämningen. Med den utformning, som
utredningen föreslagil, kommer ca 25 primärkommuner och ett landsting att hamna
utanför systemet, dvs. bli helt utan tillskott. Samtidigt är det i stor utsträckning
samma kommuner som, enligt utredningens förslag, får sitt skatteunderlag
reducerat genom omläggningen av beskattningen av juridiska personer. Den
förenklade beräkningen av skatteunderlaget skulle medföra ökade
skatteinkomster för så gott som samtliga primärkommuner och landsting och
kompletterar därför enligt
Bilaga 9 Remissyttrandena 179
KEU 76 skatteutjämningsreformen på ett lämpligt sätl.
Malmö kommun delar helt denna uppfattning och finner det därför synnerligen
anmärkningsvärt, atl förslaget om förenklad beräkning av skatteunderlaget inte
placerats i samma prioritetsklass som den reformerade skatteutjämningen och
den ändrade beskattningen av de juridiska personerna. För att inte de utanför
skatteutjämningssystemet liggande kommunerna uppenbart skall missgynnas, är
del därför kommunens bestämda uppfattning atl förslaget om förenklad beräkning
av skatteunderlaget inplaceras i priorUetsklass I. Om inte den totala
utgiftsramen kan ökas, bör i andra hand förslaget tUl reformerad
skatteutjämning omarbetas så att totalkostnaden för skatteutjämningen
reduceras.
Hammarö kommun konstaterar att KEU:s prioriteringsordning
medför en ökad belastning för kommunen. Kommunen förordar därför att den
förenklade beräkningen av skatteunderlaget genomförs samtidigt . med skatteutjämningsförslaget
och KBT-systemet. Även Trollhättans kommun understryker betydelsen av ett
snabbt genomförande av den förenklade skatleunderlagsberäkningen.
Östersunds kommun påpekar att de åtgärder, som prioriteras
i etapp 1, innebär minskade intäkter och ökade kostnader för kommunens del,
vilket anses oacceptabelt. Den förenklade beräkningen av skatteunderlaget är
på grund härav liksom av sakskäl mycket angelägen och bör genomföras först
eller i kombinalion med förslaget om nytt skatteutjämningssystem.
Örnsköldsviks, Bräcke, Krokoms, Haparanda, Pajala och
Piteå kommuner ansåg att den förenklade skatteunderlagsberäkningen borde genomföras
år 1979.
Inemot en tredjedel av de kommuner, som avgivit remissvar,
anser atl ett slopande av bidragsförskotten bör genomföras i första etappen.
Merparten av dessa anser att statens övertagande av bidragsförskotten bör
kvittas mot KEU:s förslag om indragning av ett antal specialdestinerade
statsbidrag. Lunds kommun konstaterar att ett borttagande av det kommunala
bidraget till bidragsförskotten i etapp 1 något kompenserar de kommuner som
ligger utanför skalteutjämningssystemet.
Marks, Strängnäs, Linköpings och Gislaveds kommuner
förordar atl etapp 1 och 2 genomförs samtidigt. Som motiv för detla anger
Strängnäs kommun atl skatteutjämningsreformen inte förmår att helt täcka det
kommande finansieringsbehovet fram till år 1983 enligt kommunens
långtidsplanering. Enligt Linköpings kommun lalar dels det förbättrade
planeringsunderlag som då erhålls, dels de av utredningen påvisade administrativa
förenklingarna för atl ta med dessa ändringar eller delar av dem redan i en
första etapp, Gislaveds kommun anser att åtgärderna i etapp 1 och 2 bör få
full effeki år 1980, Om genomförandet reduceras eller dras ut över en lång
tid, minskas effekterna och kommu-
Prop. 1978/79: 95 180
nerna
hinner under tiden få sin ekonomi underminerad. Det blir sedan mycket värre och
dyrare att få den reparerad.
Sundbybergs
kommun förordar att både den förenklade skatteunderlagsberäkningen och
regleringen av skatteeftersläpningen skall föras till den första
prioriteringsgraden.
Några remissinstanser har
synpunkter på prioritering inom KEU:s etapp 2, Länsstyrelsen i Stockholms län
samt Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus och Gävleborgs läns
landstingskommuner anser att den förenklade skatteunderlagsberäkningen bör ges
högsta prioritet i en andra etapp. Ett tiotal kommuner delar denna instäUning,
Svenska
kommunförbundets åtta sydsvenska länsavdelningar liksom ett femtiotal kommuner
anser att en höjning av grundgarantin i skatteutjämningssyslemet bör
genomföras före ändring av utbetalningsreglerna för grundskolebidrag och
kommunalskattemedel.
Flera remissinstanser, bl,
a, RRV samt Stockholms och Värmlands läns landstingskommuner, uttalar i sina
yttranden att förslaget om förändrade regler för utbetalning av
kommunalskattemedlen bör ges högre prioritet än i KEU:s förslag. Enligt
Landstingsförbundet bör överläggningar om ändrade utbetalningsregler för
kommunalskattemedlen tas upp utan dröjsmål.
Ett trettiotal kommuner
varav en tredjedel i Stockholms län förordar också i sina yttranden att de
ändrade utbetalningsreglerna för kommunalskattemedlen bör ges högre prioritet,
Solna och Enköpings kommuner anser att denna åtgärd bör föras till etapp 1,
Hedemora och Ludvika kommuner placerar de ändrade ulbetalningsreglema för kommunalskattemedlen
näst efter skatteutjämningsreformen vad avser angelägenhetsgrad. Sex kommuner
förordar att etapp 2 skall omfatta den förenklade skatteunderlagsberäkningen
och ändrade utbetalningsregler för grundskolebidraget.
Göteborgs
komniun anser att den av utredningen föreslagna prioriteringsordningen inte
kan tillmätas någon avgörande betydelse. Skälet till detta är att utredningen
lämnat ett stort antal viktiga frågor med hög aktualitet och med stor betydelse
för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun utanför
prioriteringsdiskussionen. Kommunen nämner bl, a, 1972 års skatteutrednings förslag
om bl. a, indexreglering av grundavdraget, SOFT, statens stöd till utbyggnad av
barnomsorg, äldrevård och långtidsvård, grundskolebidragets beräkning i
samband med SIÄ-reformen och sysselsättningsutredningens avvägningar om sysselsättningen
inom den kommunala sektorn.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:95
Innehållsförteckning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 95
Innehållsförteckning
1
Inledning ...................................................... .... 4
2
Föredragandens överväganden ........................... .... 6
2.1 Samspel mellan stat och kommun.................... 6
2.2 Utrymme för utbyggnad av den kommunala verksamheten 9
2.3 Medel för att begränsa den kommunala
utgiftsexpansionen 21
2.4 Frivilliga överenskommelser............................ .. 29
2.5 Kommunal avgiftsfinansiering ........................ .. 37
2.6 Kostnadsfördelning mellan stat och kommun...... 40
2.7 Ett reformerat skatteutjämningssystem .......... 45
2.7.1 Nuvarande skatteutjämningssystem......... .. 45
2.7.2 Principer för skatteutjämningen ............. 48
2.7.3 Grundgaranfi .................................... 50
2.7.4 Åldersstruktur..................................... .. 59
2.7.5 Spärregler ....................................... 63
2.7.6 Omprövning av grundgaranti och åldersstruktur .. 64
2.7.7 Huvuddrag i ett nytt skatteutjämningssystem 65
2.7.8 Finansiella och andra konsekvenser.......... 67
2.7.9 Genomförande i etapper ...................... 70
2.7.10 Extra skatteutjämningsbidrag ............... 71
2.7.11 Inomregional skatteutjämning ............... .. 73
2.8 Statskommunala bostadsbidrag och kommunala bosladstill-lägg
till folkpension 74
2.9 Bidragsförskott m. m.................................... .. 79
2.10 Förenklad beräkning av det kommunala
skatteunderlaget .. 82
2.11 Specialdestinerade statsbidrag .................... .. 86
2.12 Utbetalning av kommunalskattemedel.............. .. 95
2.13 Övriga av KEU 76 föreslagna åtgärder.............. 100
2.14 Sammanfattning av finansiella konsekvenser..... 103
3
HemstäUan ................................................... 106
4
Beslut ......................................................... 106
Bilaga
1 Justitiedepartementets verksamhetsområde BUaga 2 Socialdepartementets
verksamhetsområde Bilaga 3 Budgetdepartementets verksamhetsområde BUaga 4
Utbildningsdepartementets verksamhetsområde Bilaga 5 Jordbruksdepartementets
verksamhetsområde Bilaga 6 Bostadsdepartementels verksamhetsområde Bilaga 7
Kommundepartementets verksamhetsområde Bilaga 8 Sammanfattning av 1976 års
kommunalekonomiska utrednings betänkanden Bilaga 9 Remissyttrandena
00
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 95. IimehäU
Doktrin (1)
- Hans-Heinrich Vogel, Om den kommunala beskattningsrätten, FT 1993 nr 1–2 s. 59, på s. 75, 103 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
159 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (149)
149 kopplingar i 78 dokument.
- SOU 2026:20 Belägg för broms? s. 151 i texten · dokumentnivå
- SOU 2021:71 Riksintressen i hälso- och sjukvården - stärkt statlig styrning för hållbar vårdinfrastruktur s. 101 · s. 310 i texten
- Skr. 2013/14:45 Riksrevisionens rapport om bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd till pensionärer - når förmånerna fram? s. 34 · s. 88 i texten
- Prop. 1991/92:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93 i texten
- Prop. 1990/91:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92 i texten
Doktrin (10)
10 kopplingar i 4 dokument.
- Westerhäll, Den starka statens fall?, 2002 s. 170 · s. 402 · s. 443 · s. 666 i texten
- Bohlin, Kommunala avgifter, 1984 s. 59 · s. 406 · s. 539 i texten · dokumentnivå
- FT 1993 s. 59 Hans-Heinrich Vogel, Om den kommunala beskattningsrätten s. 75 · s. 103 i texten
- Bengtsson, 14 uppsatser 1983-1991, 1992 s. 298 i texten · dokumentnivå