Sök i Ratio Lex

om verksamheten vid allmänna reklamationsnämnden

166 sidor, varav 163 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 163 av 166 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1979/80:114, om verksamheten vid allmänna reklamationsnämnden

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114

Regeringens proposition

1979/80:114

om verksamheten vid allmänna reklamationsnämnden;

beslutad den 28 februari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga de förslag som
har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

STAFFAN BURENSTAM LINDER

Propositionens huvudsakliga Innehåll

I propusitiunen lämnas förslag om verksamhetsinriktning
för och organisation av allmänna reklamationsnämnden.

Allmänna reklamalionsnämnden började sin verksamhel år
1968. Nämnden prövar tvister mellan näringsidkare och konsument på begäran av
konsument. Nämndens verksamhet har hittills bedrivits på försök. F. n. är
nämnden knuien till konsumentverket.

Allmänna reklamationsnämnden fyller en viklig funkiion som
etl komplemenl till de allmänna dumslolarna. Mot bakgrund av de goda
erfarenheterna av den hittillsvarande försöksverksamheten vid nämnden föreslås
verksamheten nu få en stadigvarande karaktär. Vidare föreslås atl nämnden blir
en fristående statlig myndighet. Nämndens avgöranden avses liksom f. n. vara
rekommendationer till parterna om hur en tvist bör lösas.

En utvidgning av nämndens verksamhelsområde föreslås,
nämligen alt nämnden skall kunna pröva tvister rörande visst arbete på fast
egendom, exempelvis elektriska installationer, VVS-inslallatiuner,
målningsarbeten och golvläggning.

Verksamheten vid allmänna reklamalionsnämnden avses
bedrivas i sina nya former fr. u. m. den 1 januari 1981.

1 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 114

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål
om mindre värden

Härigenom föreskrivs all 2 och 7 SS lagen (1974:8) om
rällegången i Ivislemål um mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §' Är värdet av vad som yrkas högre än som anges i 1 §
första stycket, skall denna lag ändå tillämpas, om

1.
tvisten
huvudsakligen rör fråga 1. tvisten huvudsakligen rör fråga
varöver utlåtande avgivits av rekla- varöver utlåtande avgivits av
(j///?;»/;-maiionsorgan som regeringen be- na reklamationsnämnden,
eller stämmer, eller

2.
parterna
överenskommit att lagen skall tillämpas och rätlen finner delta lämpligt.

Första stycket gäller endast om part försia gången han
skall föra talan i tvistemål yrkar atl denna lag skall lillämpas och därvid
åberopar ullåtandet eller överenskommelsen. Har talan väckts genum ansökan om
betalningsföreläggande äger 1 § andra stycket andra punkten molsvarande
tillämpning.

7 S

I tvist mellan näringsidkare och I tvist
mellan näringsidkare och

konsument rörande vara eller tjänsl konsument rörande
vara, tjänst eller som tillhandahållits för huvudsakli- annan nyttighei som
tillhandahållits gen enskilt bruk (konsumenltvist) för huvudsakligen enskill
bruk (kon-skall rätten, um det är till gagn för sumentlvisl) skall rätten, om
det är utredningen, inhämta yttrande från till gagn för utredningen, inhämla
reklamationsorgan som avses i 2 . yltrande från allmänna reklamalionsnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Senaste Ivdelse 1977:1144.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114

Utdrag

HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-02-28

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Bohman, Mundebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark,
Burenstam Linder, Johansson, Wirlén. Holm. Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn,
Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Proposition om verksamheten vid allmänna
reklamationsnämnden

1 Inledning

Statsmakterna har inom ramen för samhällets
konsumentpolitik under en följd av år vidtagit åtgärder som syftar till att
stärka konsumenternas ställning. Både på det civilrättsliga och på del
marknadsrättsliga området har en omfattande lagstiftning införts samlidigt sum
samhällsorgan med uppgift att ta till vara konsumenternas intressen successivi
har byggts upp.

Allmänna reklamationsnämden inrättades år 1967 av statens
kunsument-råd och började sin verksamhet den 1 januari 1968. Sedan år 1973 är
konsumentverket huvudman för nämnden. Nämndens verksamhel har hittills bedriviis
på försök. I samband med att konsumentverket och konsumentombudsmannen (KO) år
1976 sammanfördes till en myndighet förutskickades att allmänna
reklamationsnämndens ställning och verksamhetsformer inom kort skulle bli
föremål för översyn (prup. 1975/76:159).

Med stöd av regeringens bemyndiganden den 25 mars och den
15 december 1976 tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet en
kommitté' för en samlad översyn av reklamationsförfarandel i konsument-tvister
(H 1976:02).

Kommittén, som antog namnet reklamaiionsutredningen,
avlämnade i maj 1978 betänkandet (SOU 1978:40) Tvistlösning på
konsumentområdel. Belänkandet har remissbehandlais.

I Numera rättschefen Slaffan Magnusson, ordförande, numera
hovrättsassessorn Bertil Ekdahl, rådmannen Allan Ekström, jur.kand. Anders
Elmer numera byråchefen Leif Lundvall och jur.dr. Sten Tengelin.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 4

Utredningen behandlar två huvudfrågor, nämligen dels
allmänna rekla-matiunsnämndens framtida verksamhet, dels en möjlighet för
kunsument-umbudsmannen (KO) atl i tvist mellan kunsument och näringsidkare som
ombud för konsumenten föra dennes talan i vissa fall. Mot det sistnämnda
förslaget har vid remissbehandlingen riklals olika invändningar av såväl
principiell som praktisk art. De aspekler som därvid har tagils upp är av sådan
karaklär att frågan kräver ytterligare överväganden inom regeringskansliel.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en
sammanfatining av betänkandet som bilaga I samt en förleckning över
remissinstanserna och en sammanslällning av remissyttrandena i nu akluell del
som bilaga 2.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Allmänt om lösande av tvister på konsumentområdet

Det kunsumentpulitiska arbetet bedrivs på många olika
umråden. De ålgärder som kan vidtas är av vitl skilda slag. Huvuddelen av
åtgärderna lar sikle på alt allmänt stärka konsumenternas ställning. Arbetet
inriktas också på att hjälpa de enskilda konsumenterna om det av någon
anledning uppstår en tvist mellan en kunsument och en näringsidkare. Den
konsument som vill ha en tvist prövad har i princip två olika förfaranden att
välja mellan. Antingen kan konsumenten låta en allmän domslol pröva ärendet
eller utnyttja del mer informella reklamationsförfarandet.

Utvecklingen i Sverige har främsl följt den informella
vägen. Allmänna reklamationsnämnden inrättades av statens kunsumentråd år 1967.
Redan dessförinnan drevs sedan länge flera reklamalionsnämnder i olika branschorganisationers
regi. Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att pröva tvister på en
mängd nlika umråden. Nämndens verksamhet har under årens lopp också fått en
allt slörre omfattning. Verksamheten är uppdelad på ell antal avdelningar inom
vilka berörda partsintressen är företrädda. Allmänna reklamationsnämndens
beslut är till skillnad från domstolarnas avgöranden inte bindande ulan ulgör
rekommendalioner som inte är möjliga att verkställa tvångsvis. Sedan år 1973 är
konsumentverket huvudman för nämnden. Nämndens verksamhet har hitlills hafl
karaktären av försöksverksamhet.

Förfarandet vid domstol är, som nämnts, ett alternativ
till reklamationsnämnder för att lösa knnsumenttvisler. Av naturliga skäl är
det mer formaliseral än förfarandet vid reklamationsnämnden. För atl underlätta
för bl. a. konsumenterna att bevaka sin räll har dock domslnlsförfarandet under
senare år reformerats i olika avseenden. Som ett led i dessa slrävanden har
sålunda etl förenklal rättegångsförfarande införts för tvistemål om mindre
värden. Syftet med lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,
den s. k. småmålslagen, är bl. a. att bringa ner rältegångskustna-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 5

derna utan att befogade rältssukerhetskruv eftersatts.
Småmålslagen tillämpas endast pä rättegång i tvistemål vari förlikning om
saken är tillålen. En förutsättning är att värdel av vad som yrkas uppenbart
inle överstiger hälften UV del enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
bestämda basbelopel för oktober månad näst föregående år. Vissa
undanlagsbestämmelser finns till delta. Under år 1980 är värdegränsen 6 950
kr.. Småmålslagen är vidare under vissa förutsättningar uulomuliskt lillämplig
på alla ärenden som har prövats av allmänna reklamationsnämnden även om
tvisteföremålels värde översiiger denna värdegräns.

Reklamatiunsutredningen har utvärderat hur ulika furmer
för atl lösa kunsumenltvister har fungerat. Med utgångspunkt i denna
utvärdering har utredningen i sitt betänkande angivit vilka gränser sum bör
gälla mellan de ulika organ som finns för lösande av tvister på
konsumentområdet. Utredningen konstaterar att det är uppenbart alt man inte kan
undvara de allmänna domstolarna sum urgan för prövning av kunsumenltvister.
Förutom att domstolarna uppfyller högt ställda krav på juridisk sakkunskap
medger domstolsförfarandel en allsidig och ingående prövning av ärenden. Möjligheterna
att hålla förhör med parlerna, atl la upp vittnesbevisning och atl anlila
utomstående sakkunniga samt det förhållandel att dumstularnas beslut kan
verkställas tvångsvis är värdefulla delar av dumslulsförfarandet. Utredningen
framhåller samlidigt alt en verksamhet för lösande av tvister av det slag snm
f. n. bedrivs vid allmänna reklamalionsnämnden också har påtagliga fördelar.
Förfarandet är enkelt, snabbt och billigt. Ytterligare en styrka i
nämndförfarandet är att reklamationerna bedöms av ett organ där sakkunskap
rörande den vara eller Ijänsl sum avses finns representerad. Ocksä
omständigheter av psykologisk art torde göra nämndförfarandet attraktivt för
den enskilde konsumenten. Skälet till detta är, anförs det, alt en process vid
domstol ofta uppfattas som svår, lidskrävande och kostsam.

Utredningen anser sålunda all reklamationsnämnden bör
finnas även i framtiden som etl komplement till domstolarna. Den bör därvid ges
en stadigvarande karaktär. Ulredningen förklarar vidare alt den koppling som f.
n. finns mellan domstolarna och allmänna reklamationsnämnden genom småmålslagen
är ändamålsenlig och bör bibehållas. Småmålslagen bör alltså enligt utredningen
liksom hittills kunna tillämpas uavsett tvisteföremålels värde när tvisten vid
dumslul rör en fråga sum reklamaiiunsnämnden har avgett utlåtande över.
Reklamatiunsutredningen har i sina överväganden utgått från den nuvarande
prucessurdningen. En utredning, rättegångsulredningen (JU 1977:06), arbetar f.
n. med en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Skulle denna
utrednings arbete leda till mera omfattande framtida förändringar av
domstolsförfarandel får enligt reklamaiionsutredningen frågan om den nyss
angivna kopplingen mellan domstol och reklamationsnämnd övervägas på nytt.

Utredningen presenlerar en modell för förfarandet i fall
då en konsumenltvist har uppstått. Enligt denna modell skall parlerna då tvist
uppkommer i

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 6

första hand söka komma överens själva. Näringsidkaren har
etl ansvar för att konsumenternages rättelse i skälig utsträckning utan
samhällets medverkan. Först när parterna misslyckas med atl klara upp saken på
egen hand bör samhällets resurser för tvistlösning anlitas. Till en början bör
konsumenten försöka få hjälp inom ramen för den kommunala konsumentverksamheten.
Kommunerna skall enligt förslaget svara för den första hjälpen åt konsumenterna.
Om det inte går atl klara upp saken pä kommunal nivå får kunsumenlvägledaren
hänvisa konsumenten till tvistlösande organ. Tanken är att i huvudsak svårbedömda
fall och principfrågor skall föras vidare till allmänna reklamationsnämnden.
Konsumenten är dock oförhindrad alt vända sig direkt till domstol eller
reklamationsnämnden. Omständigheterna i del enskilda fallel får därvid vara
avgörande för um konsumenten väljer all väcka talan vid allmän domstol eller
gör en anmälan till nämnden. I den föreslagna modellen är det som nyss berördes
meningen att konsumenten i första hand skall vända sig lill det kommunala
organet. Vänder sig konsumenten direkt till domslol bör man i situationer där
ett reklamationsförfarande bedöms lämpligare kunna rekommendera konsumenten
att i stället vända sig till allmänna reklamationsnämnden. Vänder sig konsumenten
direkt till allmänna reklamationsnämnden bör tjänstemännen där kunna medverka
till all parterna själva löser sin tvist eller uppmana konsumenten att ta
kontakt med den kommunala vägledaren.

Remissinstanserna vitsordar vad utredningen har anfört om
de goda erfarenheterna av allmänna reklamationsnämndens hittillsvarande verksamhel.
Reklamalionsutredningens syn på behovet av en framtida reklamationsnämnd som
ett komplement till de allmänna domstolarna har därför fått ett starki stöd av
remissinstanserna.

Både från allmän och från enskild synpunkt finns det.
enligt min mening, elt uttalat intresse av att undvika tvister mellan
konsumenter och näringsidkare. Del har därför varit naturligt för samhällel
alt i olika former förebygga sådana tvister.

En viktig del i den långsiktiga förebyggande
konsumentpoliliska verksamheten är att söka hindra att farliga, felaktiga
eller otjänliga varor bjuds ut till konsumenterna eller att tjänster utförs på
ett felaktigt sätt. Ingripanden mot oskäliga avtalsvillkor och otillbörlig
marknadsföring är också ägnade alt minska antalet reklamationer. Andra
konsumentpolitiska åtgärder som hindrar att problem uppslår är sådana som leder
till att konsumenterna aktivt, medvetet och kritiskt granskar utbudet av varor
och tjänster. Här har konsumentinformationen stor betydelse.

Flera av de remissinstanser som har yttrat sig över
reklamalionsutredningens förslag har betonat all konsumentpolitiken i första
hand bör inriktas på att hindra att reklamatinnsursaker uppknmmer.

Jag vill framhålla att del primära målel givetvis bör vara
att marknaden fungerar så bra att tvister inte behöver uppkumma.
Kunsumentpulitiken bör därför även i fortsättningen främst inriktas på detta.
Det är dock oundvikligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

atl det i framtiden kommer att förekomma tvister i en inte
ringa omfuttning. Tendensen är också f. n. den all anlalet hos samhällsorgan
registrerade reklamationer ökar. Detta lorde dock i första hand sammanhänga
ined den ökade medvetenheten hos konsumenterna om möjligheterna att få tvister
prövade. 1 de fall det uppstår tvister är det självfallet av stor vikt för den
enskilde konsumenten att det finns ändamålsenliga meloder för all lösa dem.
Också della är en viklig uppgift för konsumentpolitiken.

Det finns etl siarkt samband mellan sådana
konsumentpoliliska åtgärder som är förebyggande och sädana som är ägnade atl
lösa ivisler. Generella konsumeniproblem kan komma fram i samband med enskilda
ivisler. Ett effekiivt lösande av tvister torde vidare på sikl förbättra
förhållandena på marknaden och stärka konsumenternas ställning. En satsning på
sådana förebyggande ålgärder som gör konsumenterna mer medvetna kan enligt min
uppfattning också leda till att reklamationer av varor och tjänster ökar. Detla
skall då inte tydas så alt konsumentproblemen tolall selt blir fler. Det är i
stället konsumenternas medvetenhet om sina rättigheter som ökar.

Innan jag går närmare in på samhällets insalser för att
siödja konsumenterna i tvister vill jag ta upp förelagens ansvar i samband med
klagomål. Del bör understrykas atl statsmakternas ålgärder på det konsumentpolitiska
området vare sig avser eller kan ersätta förelagens egna ansträngningar att
anpassa sitt utbud av varor och ijänster till konsumenternas önskemål. Det får
vidare inte råda någon tvekan om atl del i första hand är näringsidkarna som
har ansvaret för att konsumenternas klagomål bedöms och hanteras seriöst.
Följaktligen ärdet också viktigt att konsumenten i första hand vänder sig till
näringsidkaren ifråga med sina krav samt medverkar till en uppgörelse i godo.

Sum framgår av vad jag här har anfört delar jag till fullu
uppfattningen all parlerna måste så långt det är möjligt själva söka lösa sina
tvister. Förutsättningarna för alt en tvist skall fä en rimlig lösning kan duck
vara beroende bl. a. av um det finns möjligheter atl få tvisten prövad i en efter
omständigheterna anpassad och lillräckligl effektiv furm. Näringsidkaren har
ufta en starkare ställning än knnsumenlen. En sådan obalans kan innebära en
fara för att den enskilde konsumenten inte hävdar sin rält. Förekomsten av ett
reklamalionsorgan stärker konsumenternas ställning både genom alt fakiiska
tvister som har uppstått kan få sin lösning och genom de förebyggande effekter
som förekomsten av ett sådant organ lorde ha. Jag anser därför att del i den
konsumentpoliliska organisationen bör finnas etl reklamationsorgan där
företrädare för konsumenter och näringsliv skall ha möjlighet atl i samverkan
furmulera sin etik nch praxis när del gäller atl lösa tvister. Ett sådanl
urgans praxis kan också påverka företagens reklamations-rutiner.

Som framgått av min redovisning ställer jag mig i allt
väsentligt bakum den mudell för lösande av tvister på knnsumentområdet som
utredningen skisserat. Jag anser atl tiden nu är mogen all låta den
hittillsvarande

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 8

försöksverksamheien vid allmänna reklamalionsnämnden fä cn
stadigvarande karaktär. Rättegångsutredningens arbete kan givelvis evenluelll
leda till en framtida omprövning av vilka gränser som bör gälla mellan olika
organ som har till uppgift att lösa ivisler. Enligt min mening är dock detta
inte etl lillräckligt skäl för att avvakta med att ge allmänna
reklamationsnämnden en permanent ställning.

En särskild fråga som flera remissinslanser berör är
kommunernas rull när det gäller tvister på konsumentområdel. Vissa
remissinslanser betonar att den kommunala konsumentverksamheten har betydelse
för möjligheterna att få sådana tvister lösla. Därvid framhålls viss oro för
att kommunerna inte kommer att bygga ut konsumentverksamheten i önskad
omfattning. Slutsatserna av denna bedömning varierar emellertid. Sålunda anser
bl. a. konsumentverket uch allmänna reklamalionsnämndens ordförande alt en
förutsättning för ett effektivt lösande av tvister är atl den kommunala
konsumentverksamheten byggs ut betydligt snabbare än vad som nu sker.
Industriförbundet å sin sida anser att man vid omorganisationen av allmänna
reklamationsnämnden måste beakta att den kommunala verksamheten inte är fullt
utbyggd.

I fråga om förhållandet mellan den kommunala
konsumentverksamheten och allmänna reklamationsnämnden vill jag anföra
följande. Riksdagen beslutade år 1975 att den kommunala konsumentverksamheten
skall byggas ut genom frivilliga åtaganden från kommunernas sida. Den 1 januari
1980 hade 185 kommuner någon form av konsumentpolitisk verksamhet. När det
gäller lösande av tvister kan man konstatera att hjälp till konsumenterna på
lokal nivå har belydelse för allmänna reklamationsnämndens arbete. Ju flera
tvister som kan klaras upp genom kommunernas vägledning och informalion till
enskilda konsumenter desto mindre blir belastningen på cenlral nivå. Därmed kan
man centralt koncentrera uppmärksamheten på principiella frågor och särskilt
komplicerade ärenden. Jag anser dock inte att en ytterligare utbyggnad av den
kommunala konsumentverksamheten är en förutsättning för att allmänna
reklamationsnämnden skall ges uppgifter i enlighet med reklamationsutredningens
förslag. Beslut om utvidgad service till medborgarna blir givetvis beroende av
det samhällsekonomiska utrymmet för utbyggnaden och det ekonomiska läget i
kommunerna. Slor återhållsamhet måste under de närmaste åren iakttas vad gäller
beslut om utbyggnad av kommunal verksamhet. Jag anser således att uppbyggnaden
av den kommunala konsumentverksamheten får anpassas till den lakl resurserna
medger. Det bör därvid också noteras att många kommuner har prioriterat andra
verksamheter. Jag vill här också erinra om atl hemkonsulenterna vid
länsstyrelserna svarar för vägledning lill enskilda persuner i de kommuner sum
saknar kunsumenlverksamhet.

Här kan nämnas att Kummunförbundet är en av de få
remissinslanser snm avstyrker att allmänna reklamatinnsnämndens ges uppgifter i
enlighet med utredningsförslaget. Förbundel anser att reklamatiunsutredningen
borde ha

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 9

gjort en analys av vilken roll kommunerna kan spela med
hänsyn lill bl. a. att den kommunala konsumentverksamheten aren frivillig
aktivitet som låti kan komma i konflikl med den kommunala
likställighetsprincipen. Vidare anser förbundet att reklamationsutredningens
förslag i praktiken innebär alt den kommunala konsumentverksamheten blir någol
av en första insians i reklamatinnsärenden. Förbundet anser att detta går
utöver de konsumentuppgifter som enligt riksdagens beslut skall vara
kommunala.

Med anledning av den kritik som Kommunförbundet riktar mol
reklamationsutredningens förslag vill jag erinra om alt 1975 års
riksdagsbeslul om kommunal konsumenlverksamhel (prop. 1975:40, NU 1975:26. rskr
1975:170) innebär att de kommunala konsumenlvägledarna avses svara för
vågledning lill konsumenler i vid bemärkelse. Denna vägledning kan enligt
riksdagsbeslutet vara av allmän karaktär eller avse råd i anslutning lill köp.
1 det senare fallel är det fråga om rådgivning både före köp och efter det utt
köpet har genomförts. Hanteringen av reklamatinnsärenden på kommunal nivå
innebär atl konsumenlvägledaren söker klarlägga de faktiska omständigheterna i
fallel samt bistå konsumenten med råd och anvisningar om
reklamationsförfarandel (prop. 1975:40 s. 13 och s. 45). Frågan om kommunernas
roll när det gäller vägledning och hjälp till enskilda konsumenler före och
efter köp har sålunda lämligen nyligen behandlats av riksdagen. Den modell för
kommunernas medverkan i reklamationsärenden som har förordats i det föregående
inryms enligt min uppfattning inum den ram som 1975 års riksdagsbeslut ger för
kommunal konsumentverksamhet. Avsikten är således inle alt utvidga de uppgifler
som enligt 1975 års riksdagsbeslul gäller för den kommunala
konsumentverksamheten och som sker genum frivilliga ålaganden från kommunernas
sida.

Jag vill för tydlighetens skull erinra om alt det i nämnda
riksdagsbeslut klarl uttalas alt det inle är meningen alt de kommunala
vägledarna skall ta ställning för viss part och på den lokala nivån försöka
lösa tvister i strid med någon parts vilja.

2.2 Allmänna reklamationsnämndens ställning och
förhållande till konsumentverket

Reklamaiionsutredningen har haft till uppgifl alt pröva
sambandet mellan konsumentverket uch allmänna reklamatiunsnämndens verksamhet.
1 direktiven till utredningen angavs det att vissa principiella skäl unekligen
lalar för all en verksamhet sum går ut på atl avgöra tvister får en
nrganisaturiskl självständig ställning. Å andra sidan ansågs det självklart atl
etl nära samarbele måste ske med kunsumentverkel, den centrala myndigheten på konsumenlnmrådet.
Del angavs vidare alt tvistefrågur i många fall får belydelse för
konsumentverkets mer generelll inriktade verksamhet samt att det är angeläget
alt nämndavgörandena följs upp av verket i dess förhandlings- och
informationsverksamhet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 10

Reklamaiionsutredningen har föreslagit uti det r-ådande
organisatoriska sambandet mellan konsumenlveiket och allmännu
rekluniationsnän-inden skall bibehållas. Åven om vissa skäl talar för en
organisatoriskt hell frislående nämnd anser utredningen de konsumentpoliliska
argunienlen saml kostnadsfördelarna med en koppling till konsumentverket väga
tyngre. De goda erfarenhelerna av allmänna reklamalionsnämndens hittillsvarande
verksumhet har i hög grad påverkat utredningens ställningstagande. För atl
ytterligare förstärka förtroendet för nämnden och undanröja alla risker för att
dess avgöranden inte skall betraktas som objektiva har ulredningen föreslagit
vissa ändringar som innebär alt nämndens självständiga ställning inom verket
förstärks. Bl. a. föreslås atl nämndens ordförande och vice ordförande skall
förordnas av regeringen.

I stort sett alla remissinstanser som har yttrat sig om
allmänna reklamationsnämndens ställning betonar all nämnden måste organiseras
så utt dess opartiskhet inte kan ifrågasättas.

Man är uckså enig um atl en markering av
reklamalionsnämndens självständighet bör göras för atl tilltron till nämndens
opartiskhet inte skall rubbas. Meningarna är dock delade om hur genomgripande
åtgärder som måsle vidlas för all förtroendet för nämnden skall kunnu
bibehållas och om möjligt stärkas.

En majoritet av remissinstanserna drar den slutsatsen alt
förtroendet för allmänna reklamalionsnämndens objektivitet kan garanteras
endast om nämnden ges en helt självständig ställning. Bland dem som har tagit
ställning för en fristående reklamationsnämnd finns domstolar,
näringslivsurganisa-tinner nch vissa intresseorganisalinner. Dessa påtalar alt
en bärande grundsats i vårt samhälle är att organ som har till uppgift alt lösa
tvister måste stå obundna av och ulan inflylande från någon av de tvistande.
Konsumentverkets partställning som företrädare för konsumentintresset samt den
samordning som har skelt mellan konsumentombudsmannen och konsumentverket
anses vara tungt vägande skäl för alt nu skilja reklamationsnämnden från
konsumentverket. Någon remissinstans erinrar om atl konsumentverket
tillförsäkras erforderligt inflytande i nämnden genom att vara företrätt i dess
olika avdelningar. Vidare erinras i remissvaren om att organ med domstulsliknande
uppgifter på andra områden i flera fall har brutits ut uch getts full
självständighet. Inget hindrar enligt remissinstanserna att de administrativa
kostnadsfördelar som en samordning med konsumentverket har beräknats medföra
tas till vara även om nämnden får en självständig ställning.

Etl tiotal remissinstanser, bl. a. konsumentverket, de
centrala personalorganisationerna. KF och Hyresgästernas riksförbund,
tillstyrker atl rekla-mationsnän-inden även i framtiden knyts till
konsumentverket. Reklamationsnämndens roll i konsumentpolitiken anges av dessa
instanser vara ett tungt vägande skäl för att inordna nämnden i verket. En
fördel med utredningsförslaget anses vara att konsumentverket fär en kanal atl
fånga

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 11

upp problem. Vidare underlättas uppföljning och kontroll
av all näiiiiulens rekommendationer efterlevs. Det anses också som värdefullt
att sakkunskap och erfarenhet på konsumenluinrådet samlas till en enda
myndighet.

Eftersom allmänna reklamalionsnämndens verksamhel som jag
redan har anfört föresläs bli permanent är del naturligt att frågan om nämndens
nuvarande knytning lill konsumentverket prövas. Jag är medveten om all det kan
anföras vissa konsumentpoliliska och administrativa skäl för en koppling mellan
reklamalionsnämnden och konsumentverket. Jag har dock för egen del funnit de
argument som har anföris för en hell självsländig reklamationsnämnd vara mer
lungt vägande. Min bedömning är därför utt nämndens nuvarande organisatoriska
knytning lill konsumeniverkel bör upphöra. Nämnden bör alliså bli en frislående
statlig myndighel.

Jag vill dock betona att ett nära samarbete mellan
konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden är angeläget också i
framtiden. Helt naturligt måste det vara en strävan att få till stånd ett
erfarenhetsutbyte mellan de båda myndigheterna som underlättar det
konsumentpoliliska arbetet, exempelvis konsumentverkets registrering av de
problem konsumenterna möter på marknaden. En given utgångspunkt måste vidare
vara att konsumenternas kontakter med nämnden i slörsia möjliga utsträckning
underlättas. I de fall den enskilde vänder sig till fel myndighel måsle ett
enkelt förfarande finnas för att föra ärendet till rätt insians. Vidare bör, så
långl möjligt, bl. a. administrativa resurser samulnyltjas i syfte atl begränsa
kosinaderna. Jag ämnar åierkomma till samarbetet mellan konsumentverket och
nämnden i det följande (avsnitt 2.5).

2.3 Nämndavgörandenas karaktär m. m.

Allmänna reklamationsnämndens beslut är rekommendalioner
lill parterna om hur uppkomna tvister bör lösas. Reklamatiunsutredningen har
övervägt um denna ordning är lämplig eller um avgörandena i framtiden bör vara
bindande och verkslällbara. Utredningen påvisar alt verkslällbara
reklamationsnämndsbeslut medför att förfarandel vid nämnden måste ändras på etl
sätt som gör att nämnden och domstolarna kommer alt framstå som i stort selt
likartade alternativ för konsumenterna. Utredningen anser det inle
ändamålsenligt att tillhandahålla tvä i praktiken likadana förfaranden för all
lösa konsumenttvister. Dessutom bedömer utredningen att den formalisering snm
oundvikligen följer om man gör nämndens beslut verkställbara lill viss del
förtar styrkan i nämndförfarandet, som bl. a. är ull nämnden kan vara friare i
sin prövning av tvister. En annan fördel med nämndförfarandet är att det är
enkelt och smidigt. Utredningens slutsats är att nämndens avgöranden även i
framtiden skall ha karaktären uv rekommendationer till parterna.

Endast ett fåtal remissinslanser har berört
förslaget alt allmänna

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 12

reklamationsnämndens avgöranden skall ha karaktären av
rekommendationer också i framtiden. Så gott som samtliga som har yltrat sig
ansluter sig lill delta förslag.

Även jag anser att de argument som har förts fram för att
bibehålla den nuvarande ordningen med rekommendationer är övertygande. Jag
ansluter mig sålunda till utredningens uppfattning och vill inle förorda alt
nämndens beslut görs bindande och verkställbara.

Reklamalionsutredningens överväganden angående lämpligheten
av att göra nämndbesluten verkställbara har gjorts mot bakgrund av alt det är
angelägel att efterlevnaden av nämndens beslut blir så slor sum möjligt. 1
detla sammanhang anför ulredningen alt det måste finnas ett samspel mellan
reklamationsnämnden och konsumeniverkel så att nämndens avgöranden följs upp i
verkets mera långsikliga verksamhel.

En särskild fråga som ulredningen lar upp i detta
sammanhang är publiceringen av namnen på de näringsidkare som inte följer
reklamalionsnämndens rekommendalioner. Konsumentverket gör två gånger om året
en sammanställning av ärenden i vilka konsumentens krav bifallils av reklamalionsnämnden.
Genom kontakter med berörda konsumenter klargör verket i vad mån de har fått
rättelse i enlighet med nämndens rekommendation. Om så inte skett tas en
kontakt med näringsidkaren som ges lillfälle att ge konsumenten rättelse eller
att förklara varför så inte skett. Resultatet av konsumentverkets
utredningsarbete läggs efter visst urval fram i form av en offentlig lista över
näringsidkare som inte har följt nämndens rekommendationer. Detta material
tjänar som underlag för bl. a. den publicering som tidningen Råd och Rön gör.

Ulredningen anför att publiceringen först och främsl har
till uppgift att ge information som kan vara till nylla för konsumenterna men
att den också tjänar snm ett påtryckningsmedel mol näringsidkare. Från dessa
utgångspunkter anser utredningen att publiceringen har en viktig funkiion alt
fylla i de fall bristande efterlevnad av nämndens rekommendalioner bottnar i
tredska från näringsidkarens sida. Ulredningen konstaterar dock atl bristande
efterlevnad också kan bero på atl näringsidkaren anser all nämnden har fattat
ett felaktigt beslut och utredningen menar atl i sädana fall principiella
invändningar kan riktas mot systemet med publicering. Utredningen drar den
slutsatsen att konsumentverket även i framliden bör vara uförhindrat atl
publicera namnen på näringsidkare snm inte följer nämndens beslut. Del bör
enligt utredningen anknmma på kunsumentverkel all fastställa de närmare
formerna för denna publicering. Beträffande de fall där näringsidkaren visar
att han har fört tvisten vidare till domstol eller vidlagil långtgående
förberedelser för en sådan åtgärd anser dock utredningen att det finns skäl alt
avvakta domstolens avgörande innan publicering sker.

Tämligen mänga remissinstanser har behandlat denna fråga.
En majoritet av dessa anser att publiceringen av namnen på de företag som inte
följer nämndens rekommendationer även framdeles bör kunna användas som ett

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 13

medel för att upprätthålla god efterlevnad av
nämndavgörandena. Man framhåller dnck atl obefogad negativ publicitet för
näringsidkarna måste undvikas. De flesta av dem som är för en publicering
tillstyrker utredningsförslaget. Några anser dock att namnen på alla företag
bör publiceras oavsett om målet har förts till domstol eller ej. Flera
remissinstanser, bland vilka domslolar och några näringslivsorganisaiioner
återfinns, motsätter sig alt publiceringen tillåts förekomma i fortsättningen.

Oavsett vilken ståndpunkt remissinslanserna har intagit är
man överens om att det är viktigt att åtgärder pä något sätt vidtas mot
näringsidkare som av tredska inte följer nämndens beslut. De remissinstanser
sum är positiva till publiceringen av namnen på dem som inte följer besluten
framhåller i flera fall att man inte finner åtgärden hell invändningsfri. Man
bedömer dock fördelarna så stura att publiceringen kan accepteras nm den
tillämpas med stort mått av försiktighet. De remissinstanser sum avstyrker har
som huvudinvändning mol publicering alt den kan få effekten att nämndavgörandena
i prakliken uppfattas som tvingande av näringsidkarna. Det står inte alltid
klart om det beror på tredska eller på att nämndens beslut uppfattas som
felaktigt när en näringsidkare inte följer rekommendationen. Publiceringen
anses därför av många remissinslanser känslig från rättssäkerhetssynpunkt.

Frågan om upplysningar till konsumenterna från
konsumentverkets sida om vilka företag som brutit mot branschpraxis m. m. har
tidigare berörts i propusitionen med förslag till konsumenlkreditlag (prop.
1976/77:123, LU 1976/77:31, rskr 1977/78:25). I del fallet gällde det
information om företag som inle har följt konsumentverkels rikllinjer.
Föredragande departementschefen anförde då följande.

"'Konsumentverket har enligt sin instruktion till
uppgifl att informera konsumenterna om för dem väsentliga fakta och
förhållanden. Till sådan information räknas sedan gammalt uppgifter om hur
företagen uppträder på marknaden i olika hänseenden, t. ex. beträffande
reklamationshanlering. marknadsföring och produktutveckling. Del måsle vara
verket obetaget att även i fnrtsätlningen uch uavsett um riktlinjer har
meddelats eller ej genom publicering eller på annat sätt ge ultryck för sin
uppfattning om företag i sådana hänseenden. Publicering eller annan åtgärd på
den grunden att företag inte har följl evenluella rikllinjer får dock
självfallet inte ges sådana ultryck alt åtgärden rent faktiskt får samma verkan
som um riktlinjerna rättsligt var sanktionerade. Sådan ålgärd bör i allmänhel
inle företas i andra fall än då del föreligger elt vägledande avgörande av
marknadsdomstolen eller då den aktuella riktlinjen har bred förankring inom
branschen."

Enligt min uppfattning bör konsumentverket uckså i
furtsältningen vara oförhindrat att göra sammanställningar med namn på förelag
som inle följer allmänna reklamalionsnämndens beslul. Med hänsyn lill
sammanställningens syfle alt ge konsumenterna en rättvisande information nch
lill företagens rättssäkerhet är del viktigt att urvalet sker med stor
omsorg. För att

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 14

sammanställningen skall ha ett tillräckligt
informationsvärde för konsumenterna bör den i allmänhet inte omfatta sådana
fall där företaget har fört tvisten lill domslol eller det framstår som
uppenbart att förelagel förbereder detta. Vidare bör av samma skäl urvalet ta
sikte på främsl näringsidkare som vid flera tillfällen har underlåtit att följa
nämndens beslut. Det kan också finnas andra mer uppenbara fall där det är
befogal att nämna visst förelag. Genom att urvalet görs efter principer av
denna art uppnås den viktiga fördelen från konsumentsynpunkt atl
sammanställningen mer klart anger vilka företag som kan tänkas ocksä framdeles
underlåta att följa nämndens rekommendationer.

Jag vill hår konstatera atl självfallet bör inte viss
näringsidkare tas med i sammanställningen utan atl denne har beretts tillfälle
atl lämna en förklaring. Delta sker inte heller f. n.

Jag anser mot denna bakgrund atl del bör vara möjligt för
konsumentverket att också i fortsättningen göra sammanställningar avseende
vissa förelag sum inte följer allmänna reklamalionsnämndens rekommendation.
Arbetet med sammanställningen bör därvid utföras med beaktande av främst de
principer jag nu har redovisat.

2.4 Allmänna reklamationsnämndens verksamhetsområde m. m.

Allmänl

Jag går nu över lill att behandla allmänna
reklamationsnämndens arbetsuppgifter. Inledningsvis kommer jag atl uppehålla
mig vid vissu allmänna villkor som bör vara uppfyllda för atl nämnden skall
pröva ett ärende.

Reklamationsutredningens förslag angående de regler som
skall gälla för nämndens prövning av tvister har sin molsvarighet redan i den
nu tillämpade ordningen för nämnden och omfattar i korthet bl. a. följande.
Reklamationsnämnden skall endasl kunna pröva tvister mellan konsumenter och
näringsidkare. Härigenom kommer nämndens verksamhetsområde atl överensstämma
med tillämpningsområdet för övrig konsumentlagsiiftning. Tvister mellan
privatpersoner samt mellan näringsidkare kommer att falla utanför nämndens
verksamhetsområde. När det gäller kretsen som skall kunna anhängiggöra ärenden
vid nämnden anser ulredningen flera omständigheter lala mot att näringsidkare
ges initiativrätt. Det skulle enligt utredningen vara olyckligt om
näringsidkaren mot konsumentens vilja kunde föra en tvist till nämnden. Man
anser alt det då skulle finnas risk för att alla reklamationsfall, där man inte
genast kommer överens, skulle hänskjutas till nämnden. Därför skall endast
konsumenter kunna påkalla prövning hos nämnden. En förulsältning för alt
nämnden skall ta befattning med etl ärende är vidare alt konsumenten redan har
sökt få rätlelse hos näringsidkaren. Nämnden skall ocksä ha rätt att avvisa
ärenden som av någon

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 '''

edning inte bedöms vara lämpade för dess prövning. Del bör
liksom nu ankomma på nämnden atl från fall lill fall avgöra vilka ärenden som
skall avvisas. Det kan gälla ärenden med ofullständig utredning eller sådana
som bedöms alllför komplicerade, tidsödande eller kostnadskrävande i övrigt.
Ett tvisteföremåls ringa värde kan också vara anledning till att avvisa ett
ärende. Om muntlig bevisning anses erforderlig är även detta ett skäl för
avvisning. En särskild fråga i anslulning till vad som nu har berörts är, anför
Ulredningen. om nämnden skall vara skyldig att avvisa ärenden som endast gäller
en isolerad prisfråga. Utredningen anser att nämnden i framliden skall vara
oförhindrad att pröva en tvist om hur priset på en vara m.m. skall bestämmas.
Regeln om att allmänna reklamalionsnämnden inte skall pröva ärenden som är
äldre än sex månader räknat från det att näringsidkaren har avböjt anmälarens
krav bör enligt utredningen normalt gälla ocksä i framtiden. Denna regel
motiveras enligt utredningen främst av att del blir svårare att utreda ett
ärende ju längre tid som förflyter.

Endast ett fätal remissinslanser kommenterar de allmänna
regler som föreslagits för nämndens prövning uv ärenden. Enstaka röster har
höjts för att man bör överväga att låta näringsidkare påkalla prövning vid
nämnden och att låta nämnden pröva tvister såväl mellan konsumenter inbördes
som mellan näringsidkare. Några få inslanser kommenterar nämndens möjlighet att
avvisa ärenden. Denna anses allmänt vara berättigad. Remissinstanserna påpekar
dock atl den bör användas med försiktighet.

För egen del vill jag beträffande frågan om vilka parter
som skall kunna påkalla prövning av nämnden ansluta mig till utredningens
uppfattning. Jag är sålunda inle beredd att föreslå att kretsen sum får anhängiggöra
ärenden hos nämnden uiökas. Jag vill också peka på alt bl. a. praktiska skäl f.
n. talar mot att en större krets ges tillfälle att utnyttja
reklamationsnämnden. Jag ämnar i det följande föreslå en viss utvidgning av
nämndens verksamhetsområde. Detta ställer ökade krav på resurser hos nämnden.
Att dessutom utöka den krets som får anlita reklamalionsnämnden skulle, mot
bakgrund av del slalsfinansiella läget, medföra risker för en alltför hård
belastning på nämnden.

Också när det gäller frågan om avvisning vill jag erinra
om att det slalsfinansiella läget sätter spärrar för tilldelningen av medel
till allmänna reklamalionsnämnden. Det är inte realistiskl alt anta att nämnden
kan tillföras några mer påtagliga resurser även om verksamhelen utvidgas. Det kan
därför i vissa fall vara rimligt all ett resurskrävande ärende avvisas med
hänvisning atl det tar i anspråk för stor del av nämndens resurser.

Här vill jag dock skjuta in atl det i vissa fall kan vara
etl siarkt konsumentintresse alt även kosinadskrävande ärenden prövas av
nämnden. Detta aktualiserar frågan hur nämnden skall kunna tillföras medel för
att pröva de ärenden som bedöms lämpade för nämndförfarandet. Jag återkommer
lill finansieringsfrågorna senare.

Jag förordar mol den bakgrund jag här har redovisat alt en
avvisnings-

an

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 16

möjlighel skall finnas i enlighet med vad utredningen har
föreslagil.

När det gäller de regler som har föreslagits för nämndens
prövning av ärenden har jag, utöver vad jag nu anfört, inga erinringar.

F. n. kan allmänna reklamationsnämnden pröva ärenden
rörande offentlig verksamhet, om stat eller kommun uppträder som näringsidkare,
Reklamaiionsutredningen har inte föreslagil någon ändring därvidlag.

Flera remissinslanser påtalar att det är angelägel att
tvister rörande offentlig verksamhet prövas av nämnden, Några remissinslanser
anser att det bör utredas hur långt allmänna reklamalionsnämndens
kompetensområde lämpligen bör sträcka sig i detla avseende. Hovrätten över
Skåne och Blekinge, allmänna reklamationsnämndens ordförande.
Industriförbundet, Grossistförbundet, Kummunförbundet, Mutormännens riksförbund
och Sveriges trähusfabrikers riksförbund anför synpunkter i denna riktning. Jag
anserdei naluriigt alt reklamationsnämnden liksom hittills prövar frågor sum
rör nffentlig verksamhel när i det enskilda ärendel stat eller kummun kan anses
uppträda som näringsidkare. Denna gränsdragning har sin mutsvarig-het i
kunsumentpulitiken i storl.

Allmänna reklamationsnämnden prövar f. n. inte ärenden
inom vissa områden. Det gäller lakar-, tandläkar-, veterinär- och
advokattjänster samt verksamhet som står under tillsyn av bankinspektinnen.
Kursverksamhet i den mån klagomålet gäller undervisningens kvalitet år uckså
undantagen. Utredningen anser att detta bör gälla även för framtiden. Vidare
anförs att tvister som kan prövas av statens Va-nämnd bör falla ulanför
reklamationsnämndens kompetensområde. Remissinstanserna har i princip inga
invändningar mot denna avgränsning. Jag ställer mig också bakom den.

Hittills har också tvister rörande fast egendom fallit
utanför nämndens verksamhetsområde. Reklamationsutredningen har föreslagit en
ändring därvidlag. Jag går nu över till denna fråga beträffande vilken jag har
samrått med chefen för justitiedepartementet och chefen för bostadsdepartementet.

Fast egendom

Enligt uppgifler i reklamationsutredningens betänkande har
konsumenternas krav på råd och hjälp avseende småhus ökal markant under senare
år. Detta har sin grund i alt köpet av ett eget småhus vanligtvis är den största
ekonomiska satsningen som en enskild person gör och att småhusens andel av
bostadsmarknaden är stor. F. n. byggs ca 40 000 småhus om året i landet. Jag
vill peka på att åtgärder som syftar till att förebygga tvister måste ses som
sårskilt angelägna när det gäller fast egendom eftersom stora ekonomiska värden
står på spel för den enskilde. Statsmakterna har därför vidtagit olika åtgärder
för att stärka småhusköparnas och småhusägarnas ställning. Följande kan
redovisas.

Allmänt gäller att bostadsbyggandet är reglerat
av ett omfattande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 17

normsystem. Kontroll i tre former förekommer i samband med
att småhus uppförs. För det försia sker en kommunal byggnadskontroll enligt
byggnadsstadgan. Den andra formen gäller statligt belånade hus och beslår av
att förmedlingsorganet kontrollerar atl byggnaden uppförs enligt de handlingar
som ligger lill grund för beslut om statliga lån. Den iredje formen är
byggherrens/beställarens kontroll av entreprenör och leverantör.

I prop. 1977/78:93 angående rikllinjer för
ansvarsfördelningen inom bostadsförsörjningen m. m. uttalade föredragande
departementschefen bl. a. att frågorom producentens egenkontroll,
producentansvaret, tillverkningskontroll, förlängda garantier m. m. skulle
prövas i samband med den pågående översynen av byggnadslagstiftningen.

Också när det gäller försäljningsvillkor o. d. finns det
vissa regler. Genom en ändring (SFS 1977:452) i lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor, avtalsvillkorslagen, är denna numera tillämplig på
villknr sum används vid erbjudande nm köp av fast egendnm. Härigenom kan
ästadknmmas att de vanligl förekommande standardkontraklen får en utformning
som tillgodoser rimliga krav på balans mellan konsument- och
näringsidkarintressen.

1 detta sammanhang kan nämnas att marknadsdomstolen i
december 1979 meddelade beslut (1979:17) i ett ärende angående oskäliga
avtalsvillkor vid erbjudande av byggnadsentreprenad. 1 beslutet behandlas vad
som bör gälla beträffande tidsförlängning för färdigställande av enireprenad på
grund av allmän knapphei på material och arbetskraft eller på grund av
oförutsebara eller svåröverkomliga hinder. Vidare berörs lalan rörande fel och
brister efter besiktningen, skiljeklausul vid konsumentenlreprenader och sådana
fel och brister som inte yppats förrän ett år efter entreprenadens avlämnande.

Åven vissa parter på bostadsmarknaden har antagit regler
för försäljningsvillkor m. m. Sålunda har Sveriges Villaägareförbund och
Svenska byggentreprenörföreningen träffat en överenskommelse om ett garanti-
och försäkringssystem, kallat Småhus 76. Också HSB och Riksbyggen har infört
ett liknande skydd för konsumenterna. Åven inom andra organisationer pågår
arbete med syslem som syftar till atl förbättra småhusköparnas ställning.

Främsta syftet med de nyss nämnda överenskommelserna är
att ge småhusköparen etl ekonomiskt skydd i händelse av fel eller brister.
Syslemen innehåller dels en s. k. produktionsgaranti för producenternas
åtagande enligt avtal, dels en ansvarsförbindelse som ger köparen rätt till
ersättning för fel eller brister som upptäcks inom tio år från garantitidens
utgång.

Statsmakterna har ställt sig positiva till dessa
småhusgarantier. Sålunda har riksdagen beslutat atl kosinaderna för kontroll
och besiktning samt garanti- och försäkringskostnaderna i nyss redovisade avtal
skall kunna ingå i låneunderiagen för statliga bostadslån (prop. 1977/78:93, CU
1977/78:28,

2 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 114

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 18

rskr 1977/78:265), Villkoret är att det finns betryggande
ekonomisk garanti för atl huset färdigställs och ett tioårigt försäkringsskvdd
för väsenlliga fel och brister i fastigheten.

1 anslutning lill statsmakternas behandling av
konsumentskyddet för sialsbelanade småhus anförde föredragande statsrådet atl
det på sikt var angelägel att alla småhus omfattades av delta skvdd. Med
anledning härav har regeringen gett bnstadsstyrelsen i uppdrag alt efter samråd
med konsumentverket pröva förulsältningarna utt införa detta konsumentskydd vid
förvärv av småhus som ell villkor för statliga bostadslån. Bosladssiyrelsen
har, enligt vad jag har erfarit, nyligen avrapporterat sill uppdrag.

Hittills har närmare 5 000 småhusköpare tecknat avtal som
ger produktionsgaranti och ansvarsutfästelse enligt Småhus 76 eller motsvarande
annat system.

Vidare bör nämnas att det f. n. prövas om
avtallsvillkorslagen bör kompletteras med vissa civilrällsliga regler av
tvingande nalur. Småhusköpkommitlén (Ju 1975:02) har sålunda i uppdrag att
överväga konsumentens befogenheter i förhållande till säljare respektive
entreprenör vid förvärv av småhus eller tomtmark. Kommittén överväger f. n. i
vad mån fastighetsmäklares civilrättsliga ansvar gentemot säljare och köpare
vid förmedling av fastigheter bör preciseras och utvidgas.

Konsumentljänstutredningen lade under sommaren 1979 fram
betänkandet (SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag. Bl. a. föreslåsen
konsumenttjänsllag som skall gälla avtal mellan näringsidkare och konsument om
tjänst som näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet utför huvudsakligen för
konsumentens enskilda bruk. Den föreslagna lagen innehåller tvingande regler om
bl. a. ansvar för marknadsföring, näringsidkarens prestatiun och
avbeställningsräil. Med tjänst avses arbete på lös sak, arbete pä fast egendom
eller liknande. Utredningen har ansett det olämpligt att föregripa resultatet
av småhusköpkommiiléns arbele och har därför föreslagil att konsumenttjänstlagen
inte skall gälla uppförande av byggnad för bostadsändamål. Separata avtal som
konsumenten eventuellt träffar med rör-, elinstallatörer, målare, plattsätiare
osv. skall däremot falla in under lagen. Förslaget har remissbehandlais och
bereds f. n. inum juslitiedepartementel.

Sum framgår av min reduvisning har en rad väsentliga
ålgärder redan vidtagits för att stärka småhusköparnas och småhusägarnas
ställning. Andra sådana åtgärder övervägs. Jag anser att konsumenternas
ekonomiska risker vid köp och underhåll av fastigheter bör minskas så långl
detta är möjligt. Jag vill duck betona att de kostnader för förelagen som följer
med olika konsumentpolitiska åtgärder, och som genom prisbildningen kan komma
atl överföras på konsumenterna, noga måsle vägas mol de fördelar konsumenterna
väntas erhålla. Bedömningarna måste ta sikte på både kortsiktiga och
långsiktiga effekter. Regleringar som vidtas utan en sådan kostnadsanalys kan
ibland vara till nackdel för konsumenterna.

Reklamaiionsutredningen liksom många av remissinstanserna
framhåller

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 19

att man i försia hand bör undanröja själva orsakerna till
reklamationer. Jag delar denna uppfattning. Flera av de insatser statsmakterna
prövar har också det syflel. Fortsatta ansträngningar bör göras för att söka
förebygga tvister. 1 det sammanhanget är de garanti- och försäkringssystem,
exempelvis Småhus 76, som statsmakterna tidigare har uttalat sig för av
intresse. Som jag har nämnt innehåller dessa system bl. a. produkiionsgarantier
och ansvars-utfästelser. Detla bör bidra till atl vissa tvister undviks. Jag
anser det vara både rikligt och värdefullt att parterna inom en bransch på
detla sätt tar ell eget ansvar när det gäller konsumentskyddet. Också de nämnda
ansvariga myndigheterna verkar för förbätlrade villkor kring småhusköp och
underhåll. 1 debatten har delvis olika meningar förls fram um vilka organ som
bör svara för detta arbete. Bl. a. har gränsdragningen mellan bostadsstyrelsen
och konsumentverket diskuterats. Det finns därför skäl att här närmare beröra
denna fråga.

Bosiadssiyrelsens och konsumentverkets uppgifter när del
gäller att ta lill vara konsumenternas intressen gränsar till varandra.
Gränsdragningen mellan de båda myndigheterna behandlades senast i prup.
(1977/78:93) angående rikllinjer för ansvarsfördelningen inum
bustadsförsörjningen m. m. Det slogs då fast att bostadsstyrelsen skall ha
huvudansvaret för sådana föreskrifter, råd och anvisningar som behandlar
egenskaper hos fast egendom eller tillbehör därtill medan konsumentverket skall
ha motsvarande uppgift beiräffande annan egendom. Vidare skall sådana
riktlinjer som ulgör en del av konsumentverkels arbele med
marknadsföringsfrågor ankomma på verket även när det gäller fast egendom.
Detsamma gäller frågor som rör konsumenternas rättsliga ställning i anslutning
till förvärv av fastighet. Samarbete mellan myndigheterna förekommer
regelbundet i en speciell arbetsgrupp för bostadsfrågor där även planverket
ingår.

Villaägareförbundet har i en skrivelse till regeringen den
29 juni 1979 yrkat atl ansvarei för avtalsvillkorslagens tillämpning på
småhuskontrakl överflyttas till bosladssiyrelsen. Sum ett alternativ framförs
att KO:s agerande inför marknadsdomstolen skulle kunna ske på uppdrag av och
efter direktiv från bostadsstyrelsen. Som motiv för förslaget anges atl en
helhetssyn måste tillämpas när det gäller konsumentskydd för småhusägare och
beskaffenheten hos olika avtalsvillkor. Vidare anges att de regler som ställs
upp för statlig långivning och även rent byggnadslekniska och
byggnadsekonomiska regler måste tillmätas stor betydelse vid prövningar av
avtalsvillkor.

Som jag har redovisat har ansvarsfördelningen mellan
konsumentverket och bostadsstyrelsen när det gäller fast egendom nyligen
behandlats av statsmakterna. Marknadsdomstolen har i det tidigare nämnda
beslutet i ärendet om byggnadsentreprenader bl. a. uttalat att reglerna
beträffande de statliga bostadslånen inte kan anses vara ett hinder för att man
på normalt sätt skall tillämpa avtalsvillkurslagen på villknr sum används vid
smähusen-treprenader. Praxis vid tillämpningen av avtalsvillkorslagen synes
alltså inte särbehandla fast egendom. Både principiella och praktiska skäl
talar för att

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 20

det förhandlande och övervakande organet skall
vara detsamma för avtalsvillkorslagens hela tillämpningsområde.

Mot denna bakgrund anser jag att den fastställda uppgifts-
och ansvarsfördelningen bör ligga fast. Självfallel bör konsumentverket och
bostads-styrelsen som hittills samråda i frågor där deras verksamhetsområden
har nära anknylning. Del beslut marknadsdnmslnlen nyligen har meddelat angående
avtalsvillknr vid byggentreprenader har i betydelsefulla avseenden lagl fast
rättsläget på områdel. Jag anser därför alt det finns goda förutsättningar för
ett fortsatt arbete med att precisera och förslärka konsumentskyddet på
småhusmarknaden. Förelrädare för myndigheter, konsumenteroch företag bör därvid
söka finna gemensamma lösningar av de aktuella frågorna. Enligt vad jag har
erfarit har konsumentverket nyligen tagit upp förhandlingar med de nämnda
parlerna angående avtalsvillkorens framtida utformning när det gäller småhus
samt om konsumentskyddet i slort på områdel.

1 fråga om de tvister som trots alll förekommer på
fastighetsområdet har samhället lagit pä sig etl ansvar för att medverka lill
att sådana konflikter löses. Allmänna reklamalionsnämndens verksamhet omfattar dock
f. n. inte frågor om fast egendom. Reklamaiionsutredningen har övervägt om
denna inskränkning bör bestå.

När allmänna reklamationsnämnden inrättades undanlogs
klagomål med anledning av köp av fast egendom. Del lämnades däremot öppet om
nämnden skulle pröva klagomål mot leveranser av delar eller tillbehör till fast
egendom eller arbeten utförda på sådan egendom. Detta ledde till atl nämnden i
början av sin verksamhet kom atl pröva vissa fastighetsfrågor. Med hänsyn till
den stora arendetillströmningen beslutade nämnden i början av år 1969 att
avvisa sådana ärenden.

Trots detta har konsumenterna i stor utsträckning vänt sig
till nämnden med problem i samband med förvärv av fastighet eller reparationer
och underhåll av faslighel. Mot bakgrund av de behov som syntes föreligga
genomförde konsumentverket år 1974 en kartläggning och analys av förhållandena
på småhusmarknaden. Delta ledde bl. a. till en försöksverksamhet avseende
fastighetsreklamationer i Gävleborgs och Uppsala län undertiden den 1 januari
1975-den 30 juni 1976. Erfarenhelerna från denna försöksverksamhet anses goda.
Reklamationsutredningen har mol denna bakgrund föreslagil att tvister rörande
fast egendom skall kunna prövas av allmänna reklamationsnämnden. De
avgränsningar sum gäller för nämndens övriga verksamhet skall uckså gälla för
fastighetsfrågor. Utredningen anser att det får ankomma på reklamationsnämnden
att i varje enskilt fall vid behov utse en besiktningsman som uppfyller kraven
på opartiskhet och har erforderlig kunskap. Tvister rörande nyttjanderätt till
fast egendom föreslås falla utanför nämndens arbetsområde på grund av att
särskilda organ för lösande av tvister finns på området.

Många remissinstanser pekar på alt man i första hand bör
försöka

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 21

undanröja reklamationsorsaker. Man anser därför atl det
finns anledning att arbeta vidare med och effektivisera de forebyggande
ålgärder som redan vidtagits. Delta anses emellertid vara en långsiktig
process. Remissinslanserna gör den bedömningen att det under överskådlig
framlid kommer utt uppstå elt avsevårt antal tvister på fastighelsområdel. Man
menar all konsumenterna därför bör erbjudas ett så enkelt och billigt
förfarande för lösande av ivisler som möjligt. Reklamalionsutredningens förslag
att allmänna reklamationsnämnden bör ges mandat att pröva tvister rörande fast
egendom har dock fått etl blandat mottagande. Många remissinstanser är
tveksamma till det. Några tendenser till att vissa intressegrupper skulle vara
mer positiva till förslagel än andra kan inte utläsas av remissvaren.

Flera av de remissinstanser som lillslyrker förslaget, bl.
a. SPK, konsumentverket. LO, TCO saml flera näringslivsorganisaiioner, tar i
huvudsak fasla på följande argument. Den enskilde konsumenten möter stora
problem vid köp, reparation och underhåll av fast egendom. Förvärv av faslighet
är ofta en stor investering för den enskilde med mycket långtgående ekonomiska
åtaganden. Konsumenten är också ofta i underläge gentemot säljaren genom att ha
sämre kunskaper både tekniskt och juridiskt sett. Reklamationsförfarandel
anses kunna lösa tvister enkelt, snabbt och billigt samt dessutom ha fördelar
av psykologisk art. De goda erfarenhelerna av den bedrivna försöksverksamheten
anförs som ett starki argument för utredningsförslaget. Vidare anses ett
partssammansatt reklamationsorgan ha större förutsättningar att knyla teknisk
expertis till sig än vad domstolarna har. Nämnden anses vidare kunna skapa
praxis angående god sed på faslighetsområdet. Flera av de remissinslanser som
tillslyrker förslaget påpekar atl genomförandet av det i stor utsträckning är
en resursfråga. För all reklamationsnämnden skall kunna arbeta effektivt anses
det särskilt angeläget att nämnden kan avvisa ärenden på fastighetsområdet.

De flesta som är skeptiska till den föreslagna
utvidgningen av reklamationsnämndens verksamhetsområde till atl avse fast
egendom, bl. a. Stockholms tingsrätt, domstolsverket, Sveriges domareförbund,
KF, Sveriges företagares riksförbund, Sveriges Villaägareförbund. Folksam, HSB
och Riksbyggen, grundar främst sin inställning på att lagstiftningen pä
fastighets-umrådel är knmplicerad saml atl ärendebedömningen är svår nch ofta
kräver muntlig redovisning uch besiktning. Sådan ivistlösning anses höra hemma
vid allmän domstol. En prövning vid allmänna reklamationsnämnden anses alltför
summarisk vilket bedöms inverka menligl på rättssäkerheten. Man menar också atl
del finns en risk för alt en avgiftsfri prövning vid en reklamationsnämnd styr
ärenden från domstolar till nämnden. Det anses betänkligt att
reklamationsnämnden därigenom skulle komma alt leda rättsutvecklingen på
fastighelsområdel. Vägledande för flera remissinstanser när de tagit ställning
mol förslaget har varil alt ett reklamaiionsförfarande för fast egendom är
tämligen resurskrävande. Marknadsdomstolen, allmänna reklamationsnämndens
ordförande, SHlO-familjeföretagen, Villaägare-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 22

förbundet ni. fi. ifrågasätter dessutom om inte
utredningen har underskattat de kostnader som uppstår vid
fastighelsreklamationer. Eflersom nämndens resurser redan är hårt ansträngda
befarar några remissinstanser att en utvidgning av verksamhetsområdet kan
påverka nämndens funktionsduglighet med risk för att traditionella
reklamationsnämndsområden blir lillbakalrängda. Man ifrågasätter om
sniåhuskonsumenterna av fördelningspolitiska skäl bör få lillgodogöra sig det
enkla och billiga system som ett reklamationsförfarande erbjuder. Bl. a. KF
anser det tveksamt om de ringa resurser samhället satsar på konsumentområdet
bör få en förskjutning mot ett enda konsumtionsområde. Detta anses diskutabelt
efteftersom småhusägare enligt bl. a, KF inte kan betraktas som en resurssvag
grupp.

Flera remissinslanser anser att försöksverksamheten inte
har gett lillräckliga erfarenheter för att utvidga nämndens uppgifter till att
stadigvarande omfatta fast egendom. Bl, a. hovrätten över Skåne och Blekinge är
av denna uppfattning. Också kommerskollegium anser att åtskilliga överväganden
kvarstår innan del är möjligt all ta slutlig ställning i frågan. Det gäller
såväl en beräkning av verksamhetens omfattning och en uppskattning av resursbehovet
som tekniska problem med besiktningsverksamhet m. m.

Vissa remissinstanser föreslår att nämnden åtminstone i
etl inledningsskedet som ett alternativ enbart skall pröva tvister rörande
arbete på fast egendom. Marknadsdomstolen, allmänna reklamationsnämndens
ordförande, Malmö kommun och SACO/SR är av denna uppfattning. Konsumenttjänstutredningen,
sum under sommaren 1979 har lagt fram förslag till en konsumenttjänsllag,
konstaterar att det finns ett nära samband mellan införandet av en
konsumenttjänstlag och tillhandahållandet av reklamations-nämndsförfarande inom
denna lags tillämpningsområde. Från denna utgångspunkt tillstyrks att nämndens
verksamhetsområde utvidgas till atl också avse konsumenttjänster på fast
egendom. En tidsmässig samordning mellan de båda reformerna förordas.

Utredningens förslag rörande fast egendom har alltså fått
ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Både de som är positiva till att
nämnden tar sig an frågor om fast egendom och de som avstyrker detta rednvisar
tungt vägande argument för sina ställningstaganden. Vid min bedömning av frågan
har jag funnit atl särskild vikl måste lillmälas några av de argument som har
förts fram mot utredningsförslaget. Det gäller bl. a. att större
fastighetsärenden, och då framför allt köp av fastigheter, kan vara
komplicerade. Tvister pä detta område anses därför bättre höra hemma vid de
allmänna dumstularna vilka har andra möjligheter att ta upp muntlig bevisning
m. m. Också bedömningen att de större fastighetsärendena blir mycket
resurskrävande måste uppmärksammas. Detta hänger samman med atl besiktning ofta
kan komma att krävas. Det befaras vidare att ulredningen har underskattat
kostnaderna för verksamhelen. Jag vill här skjuta in atl även de som
tillstyrker förslaget har understrukit behovet av betydande resurser för
verksamheten.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 23

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört kan jag inte
fiirorda atl utredningens förslag genomförs fulll ut när det gäller fast
egendom. Osäkerheten om alla faslighetsärenden passar för prövning i nämnden
och farhågor för en orimlig belastning på nämndens resurser har som framgått
varit vägledande för mitt beslut. Rådande budgetläge har vidare understrukit
kravet på återhållsamhet när det gäller att ålägga nämnden nya uppgifter. Jag
anser sålunda inte att nämndens verksamhetsområde bör utvidgas lill köp av fast
egendom. Del område på vilkel man bör uividga nämndens uppgifter är enligi min
mening arbele på fasi egendom. En sådan lösning har också uttryckligt stöd av
flera remissinslanser.

Också när det gäller arbete pä fast egendom finns del
emellertid vissa tvister som inte passar för en prövning i nämnden. Jag finner
det nalurligl att bl. a. klagomål på större byggentreprenader inte behandlas av
nämnden. Dessa ärenden kan ofta vara lika komplicerade som tvister angående köp
av fasligheter. Vidare bör tjänster som är föremål för speciell reglering i
annat sammanhang inte heller prövas av nämnden. Som exempel på en sådan tjänsl
kan här nämnas sotning.

Jag anser vidare att del åtminstune i ett inledande skede
är påkallal all inte ge nämnden alltför omfattande uppgifter när del gäller
tvister rörande arbele på fast egendom. Skälet härtill är främsl bristen på underlag
för atl bedöma hur många och hur resurskrävande ärenden som kummer att föras
till nämnden om dennas verksamhetsområde vidgas till att omfatta hela detta
tjänsteområde. Utbyggnaden av nämndens verksamhet har sketl successivt under
dess 12-åriga verksamhetsperiod. Även när del gäller arbete på fast egendom
anser jag det lämpligt att gå stegvis fram. Av bl. a. resursskäl bör nämnden i
del inledande skedet pröva tvister rörande arbele pä fast egendom inom
branscher som är väl avgränsade och av särskilt slort inlresse för
konsumenterna. Som exempel på arbeten som passar för en prövning i nämnden och
som är intressanta pä grund av att många sådana tjänster utförs vill jag nämna
elektriska installationer, VVS-installationer, målningsarbeten och golvläggning.
Sådana tvister rörande tjänster på fast egendom som redan nu prövas av nämnden
bör givetvis kunna behandlas även framdeles. Det är av vikt atl erfarenheterna
av nämndens arbete med dessa nya uppgifter noga följs och utvärderas.
Erfarenheterna av bl. a. antalet klagomål i olika branscher kan komma att
föranleda att nämnden i framtiden prövar tvister inom andra tjänsteområden än
de här uppräknade. Det bör ankomma pä regeringen atl meddela föreskrifter
beträffande vilka tjänster rörande fast egendom som bör prövas av nämnden samt
vilken avvägning som bör göras i fråga om nämndens befattning med ärenden på
detta område.

Tvister rörande köp av varor som kan hänföras till sådanl
arbete på fast egendom som föreslås falla inum nämndens verksamhetsområde bör
också kunna prövas av nämnden.

För att reklamalionsnämnden skall kunna ta ställning till
klagomål angående arbete på fast egendom torde det ofta krävas att en
besiktning

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 24

utförs. En väsenllig förutsättning för att nämnden skall
kunna pröva sådana Ivisler rörande arbele pä fast egendom som jag har
föreslagit är därför atl besiktningspersonal finns atl tillgå.
Reklamaiionsutredningen gjorde den bedömningen att tillgången på kunnig och
opartisk besiktningspersonal var tillräcklig för atl nämnden skulle kunna pröva
både köp av och arbete på fast egendom. Det torde kunna antas atl den
befintliga besiktningspersonalen räcker för de ärenden på fastighelsområdel som
nu är aktuella för prövning i nämnden. Jag anser liksom utredningen att det i
varje enskilt fall bör ankomma på nämnden atl vid behov utse någon som kan göra
en sakkunnig och opartisk besiktning.

Utvidgningen av verksamhetsområdet för nämnden
aktualiserar frågan hur nämndverksamheten bör finansieras. För att fä en rimlig
resursfördelning mellan de olika konsumtionsområden nämnden verkar inom bör
enligt min mening den enskilde i princip bekosta besiktningar, sum sammanhänger
med prövning av ett ärende. Sådana kan som har nämnts antas bli vanliga när det
gäller faslighetsärenden. Jag ålerkommer lill finansieringsfrågan i del
följande (avsnitt 2.7).

En särskild fråga som bör beröras här är lillämpningen av
lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) på
tvister rörande fast egendom när yttrande i saken har avgivits av allmänna
reklamalionsnämnden.

Som tidigare har nämnts lillämpas den s. k. småmålslagen
på rättegången i tvistemål vari förlikning är tillåten, um värdet av vad sum
yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeluppel för ukluber månad näst
föregående år. Om värdet av vad som yrkas är högre, skall lagen ändå tillämpas
om tvisten huvudsakligen rör fråga, varöver utlåtande har avgivits av
reklamationsorgan som regeringen bestämmer, dvs. av allmänna
reklamationsnämnden (jfr 2§ kungörelsen 1974:465 om tillämpningen av
småmålslagen).

Reklamationsutredningen har inte funnit anledning att
föreslå någon ändring i de nu behandlade reglerna i anslutning till alt
nämndens verksamhetsområde utvidgas till atl omfalta också fast egendom. Detta
innebär att småmålslagen skulle kunna bli tillämplig även på fastighetslvister
rörande värden som överstiger beloppsgränsen, om de har prövats av
reklamationsnämnden. Flera remissinstanser har haft invändningar mot detta. Man
är tveksam till all fastighetslvister prövas i ett förenklat förfarande enligt
småmålslagens modell, I vart fall bör enligt en del remissvar tingsrätten ha
möjlighel att förordna att ell visst tvistemål rörande fast egendom skall
handläggas i vanlig rättegångsordning.

Rent allmänt anser jag att frågor som lämpar sig för
prövning vid allmänna reklamationsnämnden också torde kunna behandlas vid
allmän domstol enligt etl förenklat rättegångsförfarande. Det förhållandet atl
reklamationsnämnden har tagit upp ett fastighetsärende bör därför kunna tala
för att tvisten också lämpligen skall på yrkande av part kunna bedömas enligt
småmålslagen. Vad som har framhållits vid remissbehandlingen um att viss

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 25

tvist kan vara av sådan karaklär alt ett vanligt
rättegångsförfarande är alt föredra torde huvudsakligen gälla förvärv av
fasligheler saml slörre byggentreprenader. Eflersom jag har föreslagil atl
utvidgningen uv nämndens verksamhetsområde skall begränsas till visst arbete
på fast egendom anser jag det inte påkallat med en ändring i småmålslagen i den
del som här har berörts.

Med hänsyn till att allmänna reklamationsnämnden nu
föreslås få ställning av statlig myndighet bör den nämnas direkt i
småmålslagen. Jag föreslår alt 2 och 7 SS småmålslagen ändras i enlighet
härmed. Därvid bör ytterligare en ändring göras 17!), F, n, anges i paragrafen
att rätten skall under viss förutsättning inhämta yttrande av reklamationsorgan
som avses i 2 S i tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller
tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskill bruk (konsumenltvist).
Reklamationsutredningen föreslår att domstolen bör kunna inhämta nämndens
yllrande också rörande andra nyttigheier än varor och tjänster, i första hand i
fråga om fast egendom. Jag förordar all detta förslag genomförs.

Övrigl

1 del föregående har jag redovisat huvuddragen i
reklamalionsutredningens förslag om allmänna reklamationsnämndens
verksamhetsområde i fortsättningen. Jag har där tagit ställning till vad som
anförts av utredningen i dessa hänseenden. I stort ansluter jag mig således
till förslagen. Såsom föreslås av utredningen bör vissa bestämmelser rörande
nämndens verksamhet tas in i en instruktion för nämnden. Där bör sålunda
nämndens kompetensområde allmänt beskrivas. Beskrivningen kan sedan, med hänsyn
lill utvecklingen av verksamheten, komma att behöva preciseras. Åndringar kan
vara påkallade av bl. a. rättsliga eller praktiska skäl. En omständighet som
kan behöva uppmärksammas är förhållandet mellan allmänna reklamationsnämnden
och trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Som framgår av
reklamalionsutredningens belänkande är verksamheten vid
trafikförsäk-ringsanslalternas nämnd i stor ulslräckning statligt reglerad. Det
ankommer på regeringen att utfärda instruktion för allmänna
reklamationsnämnden.

2.5 Allmänna reklamationsnämndens organisation

Sedan nämndens tillkomst är 1968 har fiera förändringar av
dess organisation genomförts. Statskonsult AB gjorde är 1975 en översyn av
nämndens organisation och arbetsformer. Organisationens nuvarande utformning
fastställdes efter denna översyn och är i slort följande.

Prövning av ärenden sker på s. k. nämndavdelningar. F. n.
finns det tio sådana avdelningar, nämligen för motor, hemelektronik m. m..
fritidsbålar, försäkringar, skinn, skor, tvätt, textil, resor och allmänna
frågor.

Avdelningarnas ledamöier representerar till lika delar
konsumenter och

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 26

näringsliv. Konsunientrepresenlanlerna hän-itas främsl
fraii fackliga organisationer och konsumentverket. Näringslivsrepresenlanlerna
kommer väsentligen frän olika branschorganisationer. Sammaniräde vid
nämndav-delning leds av nämndens ordförande eller någon av dess vice
ordförande. Dessa är opartiska jurister och skall ha erfarenhei av dömande
verksamhet. Ordföranden är heltidsanställd och skall, förutom alt leda vissa
nämndsammanlräden, samordna verksamhelen hos nämnden. Eii av de vice ordförandena
är också heltidsanställd och biträder ordföranden med vissa arbetsuppgifter
samt är ordförandens ställföreträdare. Däruiöver finns ätta vice ordförande
vilka har som extra uppdrag atl tjänstgöra i nämnden. Ordföranden, vice
ordförandena och övriga ledamöter utses f. n. a\ konsumentverket.

För beredning och föredragning av iirenden och för
rådgivning lill allmänheten finns etl kansli. Kansliet är uppdelat på två
enheler och har f. n. 30,5 helårsbefattningar.

Reklamationsutredningen har inte lämnat något detaljerat
förslag beträffande nämndens organisation utan bara angett huvuddragen i den
framtida organisationen. Med hänsyn till de goda erfarenheterna av den nuvarande
organisationen förslår utredningen atl organisationsstrukturen i allt väsentligt
behålls.

En förändring som utredningen övervägt är om fler vice
ordförande bör knytas på heltid till nämnden. Det är dock enligt utredningen
tveksamt om det vid sidan av den vice ordförande som redan nu är
heltidsanställd finns behov av ytterligare heltidsanställda vice ordförande.
Utredningen anser att systemet med deltidsanställda vice ordförande ger en
önskvärd flexibilitet. Det anses också var en fördel alt i viss utsträckning ha
nämndordförande som samtidigt är verksammma vid allmän domstol.

Remissinstanserna har i ringa utsträckning kommenterat
frågan om den närmare ulformningen av nämndens organisation. Principiella
invändningar mot utredningens förslag har inte förts fram.

Åven jag anser atl man i allt väsentligt bör bibehålla den
nuvarande organisationen. De tvister som anmäls till nämnden bör sålunda även
fortsättningsvis prövas vid nämndavdelningar som är inriklade pä olika
ärendegrupper. Det framstår därvid sum lämpligt att de nya ärendena rörande
arbete på fast egendnm. som jag har föreslagit skall kunna prövas av nämnden,
hänförs till en särskild nämndavdelning för fastighetsfrågor. Det får ankomma
på regeringen all besluta i fråga om den närmare fördelningen av olika
ärendegrupper på nämndavdelningar.

Liksom hittills bör en heltidsanställd ordförande vara
chef för nämnden. Dennes uppgifter bör vara, förutom atl leda
nämndsammanlräden. att samordnade olika avdelningarnas verksamhet, leda arbetet
vid kansliet, och falla beslut när det gäller policy-. planerings-, budget-,
uppföljnings- och personalfrågor m. m. Härvid bör det vara naturligt att samråd
sker med ledamöter och vice ordförande i den omfattning detta är lämpligt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 27

Vidare bör det som f. n. finnas en heltidsanställd vice
ordförande vid nämnden. Förutom atl, i likhet med de andra vice ordförandena,
leda nämndsammanlräden bör han/hon vara ställföreträdare för ordföranden.
Vidare bör den hellidsanslällda vice ordföranden i den utsträckning ordföranden
bestämmer delta i ledningen av nämndens verksamhel.

När del gäller kansliorgansationen vill jag erinra om atl
den tämligen nyligen fick den nu gällande ulformningen. Några skal att nu
ompröva det principiella ställningstagande som då gjordes har inte framkommit.
Kansliorganisationen hos den nya självständiga nämnden bör därför utgå från
den nuvarande. Ställning måste dock tas till hur vissa nya funktioner bör
inordnas i organisalionen.

När det gäller frågan hur arbelet med klagomål rörande
fast egendom skall inordnas i organisationen har reklamationsutredningen inte
låinnat något detaljerat förslag. Som har nämnts anser dock utredningen att den
nuvarande organisationen bör bibehållas i stort. Enligt mitl förslag skall de
nya uppgifterna för nämnden avse arbete på fast egendom. De resurser som
behöver lillföras för dessa uppgifler kan enligt min bedömning inordnas i den
nuvarande kansliorganisationen.

Den nya myndigheten måste också ansvara för planering samt
ekonomi-och personaladministrativa funktioner som f. n. utförs av
konsumentverket. Jag kommer därför att föreslå att nämnden tillförs personal
för dessa uppgifter. De förändringar av konsumentverkets medelsbehov som följer
av att nämnden tillförs egna administrativa resurser far prövas i samband med
det årliga budgetarbetet. Förändringar som berör budgetårel 1980/81 motiverar
vissa justeringar i regleringsbrevet. Jag anser det lämpligl atl de nämnda
administrativa uppgifterna organisatoriskt hålls samman hos nämnden. Detta bör
ske genom att resurserna lillförs en av kanslienhelerna.

En näraliggande fråga är hur registratur och arkivering
skall skötas hos nämnden. Givetvis måste den nya myndighelen ansvara för dessa
funktioner. Som tidigare har nämnts bör etl nära samarbete finnas mellan
konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden bl. a. när det gäller
registrering av konsumeniproblem och uppföljning uv nämndens beslut. För att
tillgodose detta behov är det naturligt att de båda myndigheterna har etl
tekniskt samarbete när det gäller registraluren av det slag som f. n. bedrivs.
Sannolikt behöver dock det nuvarande systemet anpassas till de nva
förhållandena som inlräder genom organisationsförändringen. Det är därför
lämpligt att konsumentverket lills vidare enligt hittillsvarande rutiner
handhar arbetet med registrering och arkivering. Detta innebur att personalen
under den tiden bör vara anställd hos konsumentverket.

Eftersom konsumentverket och allmänna reklmationsnåmnden
finns i gemensamma lokaler år det möjligt alt ha etl administrativt samarbete
på samma sätl som förekommer i dag när det gäller vissa servicefunktioner.
Givetvis måste alla möjligheter till kostnadsbesparingar genom samarbete och
samutnyttjande tillvaratas. Jag anser därför att konsumentverket åven i

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 28

fortsättningen kan svara för den nämnda servicen. Jag
kommer all beräkna medel för detta ändamål under nämndens anslag. Del ankommer
dock på regeringen att besluta i vilken omfattning konsumentverket skall bistå
nämnden med denna service.

Med den organisationslösning jag har föreslagit anser jag
det naturligt att regeringen beslutar vilka organisaiioner som skall förelräda
olika parler i nämndavdelningarna.. Regeringen eller den regeringen utser bör
också förordna ledamöterna i nämndavdelningarna samt nämndens ordförande och
vice ordförande.

Den organisation av nämnden som jag förordar framgår av en
tablå, vilken lorde fogas till regeringsprotokollel i delta ärende som bilaga
3. Det fär ankomma på regeringen att besluta i fråga om den närmare indelningen
i underenheter m. m.

Verksamheten vid nämnden bör drivas i sina nya former frän
och ined den I januari 1981. Regeringen bör begära riksdagens bemyndigande alt
vidta de övergängsanordningar och åtgärder i övrigt som behövs för förslagens
genomförande.

En fråga som har anknytning lill allmänna
reklamationsnämndens organisation är behovet och lämpligheten av en regional
reklamationsverksamhet.

Reklamationsutredningen har enligt sina direkliv haft lill
uppgift att överväga um det kan vara lämpligt ined en viss regional utbyggnad
av allmänna reklamationsnämnden. Redan i utredningsdirektiven redovisas dock
viss tveksamhet till värdet av en regionalisering.

Reklamationsutredningen har inte funnit det lämpligt med
regionaln reklamationsnämnder.

Endaslett tiotal remissinstanser berör den här frågan.
Huvuddelen av dem som yttral sig bilräder ulredningens uppfattning alt
regionala reklamalionsnämnder inte bör inrätlas.

Jag anser att utredningen har fört fram tungt vägande
argument för sin uppfattning att en regional reklamationsnämndsverksamhet inte
bör inrättas. Reklamationsnämnden bör därför även fortsättningsvis enbari vara
etl centralt organ.

2.6 Handläggningsrutiner

Allmänhetens kontakter med reklamalionsnämnden sker oftast
per telefon. Det slora fiertalet klagomål klaras upp vid informella kontakter
med kansliet. 1 de fall sä inte sker inleds ett mer formellt förfarande inför
nämnden. Detta är skriftligt. Sedan ett nyinkommet ärende diarieförts pä den
avdelning dit det hör kontrollerar kansliets tjänstemän att det inte finns skäl
att avvisa ärendet. Varje anmälan till nämnden som inte avvisas sänds lill
berörd näringsidkare för yttrande. Inkomna svar delges anmälaren för
eventuella synpunkter. Ytterligare kommentarer som kommer in från

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 29

anmälaren delges vidare näringsidkaren för kännedom.

Ett ärende avgörs efter föredragning inför den avdelning
inom nämnden till vilket det hör. En avdelning är beslutför när ordföranden
eller vice ordföranden samt minst fyra andra ledamöier är närvarande och under
förutsättning alt företrädare för såväl konsument- som näringsidkarintressen
deltar.

Ärenden av enklare beskaffenhet får dock avgöras genom
enhälligt beslul av ordföranden eller vice ordförande jämte två ledamöter varav
den ene ledamoten skall representera konsumentintressena och den andre
närings-idkarintressena.

År 1976 påbörjades en försöksverksamhet meds. k. förenklad
prövning av vissa ärenden vid nämnden. Denna verksamhel har sedan successivi
utvidgals. Del nu tillämpade systemet innebär atl den heltidsanställde
ordföranden eller den heltidsanställde vice ordföranden har rätt att efter
föredragning ensam besluta i ärende som inte är av principiell betydelse,
förutsatt att antingen konsumentens anmälan uppenbarligen inte kan bifallas eller
motparten inte har ingåtl i svaromål till nämnden. Förenklad prövning under
dessa förutsättningar får ske på alla avdelningar. På inotoravdelningen får
sådan prövning dessutom ske i ärenden där konsumentens yrkande inte överstiger
300 kronor.

Nämndens beslut fattas genom omröstning och avfallas
skriftligen. Förfarandet är f. n. avgiftsfritt.

Reklamationsutredningen har granskat
handläggningsrutinerna vid allmänna reklamationsnämnden. Utredningen anser att
de nuvarande rutinerna i allt väsentligt bör kunna tillämpas även i
fortsättningen.

Utredningen har diskuterat om rätten att avgöra enklare
ärenden skulle kunna delegeras till tjänsteman vid kansliet men avvisar en
sådan lösning av främst principiella skäl.

Mot bakgrund av det stora antalet ärenden som kommer in
lill allmänna reklamationsnämnden har ulredningen övervägt om denna
tillströmning skulle kunna begränsas med hjälp av en värdegräns men har funnit
atl betydande nackdelar följer med en sådan. Utredningen anserdei mer rimligt
atl nämnden använder sin möjlighet all avvisa bagatellärenden. Mot bakgrund av
behovet alt kunna pröva bagatellärenden i förenklad form föreslår utredningen
att ärenden där konsumentens yrkande inte överstiger viss beloppsgräns skall
kunna avgöras genom ordförandeprövning.

Förslagen nm handläggningsrutiner har inle gett
remissinslanserna anledning til! annat än mindre påpekanden. Flera instanser,
bland vilka märks konsumentverket och allmänna reklamationsnämndens ordförande,
hävdar dock alt om en väsenllig begränsning av handläggningstiderna skall
åstadkommas måste nämnden tillföras mer resurser.

Jag finner liksom utredningen och remissinstanserna atl
nämndens nuvarande handläggningsrutiner är ändamålsenliga och i stort bör
bibehållas. Jag ställer mig också i princip bakom utredningens synpunkter på

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 30

förenklad ärendeprövning, värdegränser etc. De begränsade
resurserna vid kansliet har av flera remissinslanser anseits utgöra det största
hindret för en mer effektiv ärendehantering. De förenklade former för
verksamheten som har införts, och som enligt mitt förslag bör tillämpas ocksä i
framtiden, har medförl besparingar.

Jag är dock medveten om att ärendetillströmningen under
nämndens verksamhetstid varil slor. Del är givetvis ett krav att ralionaliseringar
inle får gå ut över rättssäkerheten i verksamheten. Det är dock angeläget att
alla möjligheter till effektiviseringar och besparingar tas till vara.

2.7 Finansieringen av allmänna reklamationsnämndens
verksamhel

Allmänna reklamationsnämndens verksamhel fick redan från
början en betydande omfattning. Första årel diariefördes 884 ärenden.
Verksamheten har därefter expanderat snabbt. Det totala antalet anmälningar år
1979 var 8 406. dvs. ca nio gånger fler än under det första verksamhetsåret.
Antalet telefonsamtal till nämnden har under denna period näslan fyrdubblats.
Drygt 20 000 telefonsamtal angående nya ärenden kommer nu årligen till nämnden.
Nämndens ärendebalanser har också ökat. 1 anslagsframställningen för 1980/81
påpekade konsumentverket att arbetsläget vid nämnden är ansträngt. Detta beror
på den ökande efterfrågan på nämndens tjänster och på att ärendena har blivil
alltmer komplicerade.

För att möta situationen har som tidigare nämnts åtgärder
vidtagils bl. a. för att minska handläggningstider och förenkla
ärendehanteringen. Statsmakterna har vidare vid olika tillfällen förstärkt
nämndens resurser. En budgetprövning görs på sedvanligt sätt årligen för
nämnden, Mol bakgrund av del statsfinansiella läget och ambitionerna att
begränsa den offentliga sektorns kostnadstillväxt har en restriktiv
resurstilldelning varit nödvändig för reklamationsnämndsverksamheten likaväl
som på andra områden.

Jag har föreslagit att nämnden skall tillföras ett nylt
verksamhetsområde, nämligen reklamationer när det gäller arbete på fast
egendom. Denna förändring kommer atl innebära att omfattningen av nämndens
verksamhet ökar. Mot denna bakgrund anser jag det angeläget atl diskutera olika
möjligheter atl öka nämndens resurser. Detta aktualiserar frågan om avgifter
för nämndens tjänster.

Reklamationsutredningen har övervägt att låta dem som
anlitar reklamalionsnämndens tjänster bära en del av kostnaden för
verksamheten. Rent allmänt menar utredningen att en eventuell generell avgifi
måste sättas lågt och att en avgiftsbeläggning medför höga administrativa
kostnader. Vidare anser ulredningen alt även slarka principiella skäl lalar mol
avgifter eftersom elt sådant system bedöms försämra särskilt de resurssvaga
konsumenternas möjligheter att ta tillvara sin rätl. Utredningen anser dock att
det kan finnas skäl att överväga om en avgift skall tas ut i fall där
samhällets kostnader för varje ärende är genomsnittligt stora, exempelvis i
fastighetsärenden. Enligt

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 31

utredningen synes en möjlighet vara att införa avgifi
endast i sådana ärenden som kräver besiktning. Utredningen pekar pa att man
ävcni de senare fiillen kan fä negaliva konsumentpolitiska effekter samt
tillämpningsproblem. Utredningen drar slutsatsen att man inte bör införa
generella avgifter vid någon av reklamalionsnämndens avdelningar.

Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig angående
finansieringen av allmänna reklamationsnämndens verksamhel. Bl. a.
konsumcniverkel. allmänna reklamtionsnämndens ordförande och
Konsumentvägledarnas förening avslyrker att ett avgiftssystem införs. Frågan om
avgifter för besiktningar har duck rönt intresse hos bl. a. KF och K-konsuli.
KF hävdar i sitt remissvar att småhusköparna inte kan betraktas som en svug
konsumentgrupp och anser det därför diskutabelt att allmänna
reklamationsnämnden skall satsa sä stor del av sina resurser på
fastighelsreklamationer. KF finner det därför rimligt atl parterna pä
småhusmarknaden själva på något sätt bidrar till en del av kustnaderna vid
fastighelsreklamationer. Reformen kan enligt KF exempelvis till viss del
bekostas genom en avgift i samband med småhusförsäljning eller genom att
parterna bär besiktningskostnaderna. En omprövning av kostnadsansvaret för
besiktningar av annan egendom måste enligt KF göras om det senare alternativet
väljs. K-konsult förordar alt en avgift tas ul i de fall nämnden lar upp ett
ärende där besiktning erfordras.

Av min redovisning framgår atl verksamheten vid allmänna
reklamationsnämnden har expanderat kraftigt sedan dess tillkomst. Verksamheten
vid nämnden styrs i stor utsträckning av efterfrågan från allmänheten. I ett
läge dä det framslår som angelägel att dess verksamhetsområde utvidgas måste
nya vägar för att få fram erforderliga resurser sökas. Jag anser del därför
påkallal att åtgärder prövas som dels kan tillföra nämnden medel, dels leder
till ett så effekiivt utnyttjande av organisationen som möjligt.

1 anslutning till mitt beslut atl förorda alt
reklamalionsnämndens verksamhetsområde utvidgas till tvister rörande arbete på
fast egendom har jag övervägt om en avgift bör tas ul i fastighelsärendena. För
en sådan lösning talar just det förhållandet att vissa tvister rörande arbeie
på fast egendom kan förväntas bli relativt dyrbara reklamalionsärenden. Om
faslighetsärenden helt skall finansieras inom ramen för nämndens anslag finns
en uppenbar risk för att en alltför stor del av nämndens resurser kommer att
tas i anspråk för dessa ärenden på bekostnad av de traditionella
reklamationsärendena. Jag vill härvid erinra om att bl. a. KF avstyrkt förslagel
om fastighelsreklamationer på grund av denna risk. Givetvis är det möjligt för
nämnden alt medvetet söka fä balans mellan olika konsumtionsområden. För att nå
därhän måste dock vissa kosinadskrävande ärenden avvisas. Vissa ärenden som kan
vara viktiga för den enskilde och även konsumenlpolitiskl intressanta skulle då
aldrig komma att prövas av nämnden. En avgift kan i elt sådant fall vara ett
medel alt öka omfattningen på nämndens verksamhet och ge flera konsumenter
tillfälle att fä sin sak prövad. En avgift har vidare

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 32

fördelen att kunna fungera som instrument för
prioritering.

Jag finner idén att införa generella avgifter i
faslighetsärenden intressant. Vissa invändningar mol en sådan åtgärd finns
dock, bl, a, att tvister rörande fast egendom inte alllid behöver vara särskilt
komplicerade och resurskrävande. Också en annan invändning kan resas mot
avgifter enbart i faslighetsärenden nämligen atl allmänna reklamalionsnämnden
redan i dag behandlar sådana tvister inom andra områden som också ställer krav
på inte oväsentliga resursinsatser.

En kostnad som ofta uppkommer i mer komplicerade ärenden
går emellertid tämligen lätt alt urskilja, nämligen besiklningskostnaderna. Som
framgår av bl, a, reklamalionsutredningens betänkande är besiktningar ofta
resurskrävande. De argument jag har fört fram i fråga om avgifter i
komplicerade ärenden gäller givetvis också besiktningskostnaderna. Jag har
kommit till slutsatsen atl avgifier bör tas ut då besiktningskostnader
uppkommer. Det naturliga är därvid att avgifterna inte begränsas lill
besiktningar i fastighetsärenden utan las ul i samband med besiktningar inom
alla områden nämnden är verksam på. Jag vill redan här slå fast att elt
huvudsyfte med dessa avgifter är att tillföra nämnden medel. För alt det skall
vara någon mening med sysiemel måste avgifterna därför bestämmas på etl sådanl
sätt att besiktningskostnaderna i princip täcks. Sum jag återknmmer till i det
följande måste dock vissa tekniska frågor lösas innan avgifter för besiktningar
kan tas ut.

En utgångspunkt för nämndens avgiftssättning bör vara alt
avgifternas storlek alltid bör anges på förhand. Avgiften bör i princip täcka
besiktningskostnaderna men inte överstiga tvisteföremålets värde.
Näringsidkaren bör alltid rekommenderas att betala tillbaka den avgift
konsumenten har erlagt om nämndens beslut är till konsumentens favör. Jag
räknar med atl de administrativa kostnaderna blir relativt små i ett system med
denna konstruktion.

En annan fråga som jag redan har beröri är hur nämndens
resurser skall utnyttjas på effektivaste möjliga sätt. Jag har tidigare
föreslagit att nämnden skall ha tämligen fria händer att avvisa ärenden som bl.
a. inte passar för prövning i nämnden och sådana där tvisteföremålels värde är
mycket ringa. Vidare bör ärenden kunna avvisas om de kräver alltför stora
rerursinsatser. Som jag har redovisal har nämndens ärendebalanser ökat under
senare år. Arendetillströmningen har vidare letl lill alt de genomsnitlliga
handläggningstiderna blivit längre. Resurssitualionen vid nämnden kan sålunda
drabba viktiga kunsumentinlressen såsnm bl. a. snabb handläggning. Det finns
därför anledning att övervåga om generella avgifter vid nämnden bör införas.
Härigenom skulle många bagatellartade tvister komma atl sållas borl och verksamheten
kunna koncentreras till de från konsumentsynpunkt mera väsentliga frågorna.

Självfallet måsle dock de konsumentpoliliska aspekterna
när det gäller avgifter uppmärksammas så atl kostnaderna för den enskilde
konsumenten

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 33

inte blir alltför betungande.

Det jag nu har anfört innebär alt frågan om avgifter vid
nämnden kommer atl övervägas ytterligare. Del gäller dels hur ett avgiftssystem
för besiktningar närmare bör utformas, dels hur generella avgifter kan
utformas för att förbättra effektiviteten i verksamhelen. Jag bedömer att ett
system avseende avgifier vid besiktningar är relativt enkelt alt utforma. Del
får ankomma på regeringen all pröva i vilken omfattning avgifier bör utgå i
ärenden som nämnden lur upp.

2.8 Personalbehov m. m.

Vid allmänna reklamalionsnämnden finns f. n. 30,5
tjänster. Tjänsterna är inrättade vid konsumentverket. Dessa tjänster skall
dras in och molsvarande antal tjänster inrättas vid nämnden.

Som jag redan har anmält bör nämnden lillföras vissa resurser
dels för de nya uppgiflerna på fastighelsområdel, dels för administrationen av
verksamheten. Vid mina överväganden har jag kommit fram till all nämnden bör
tillföras tre nya tjänster för fastighelsärendena och ytterligare tre Ijänster
för de administrativa uppgifterna. Dessutom bör medel beräknas för den service
konsumentverket kommer att ge nämnden samt för anlitande av viss teknisk
expertis.

Fördelningen av personalen på olika enheler har jag redan
berört.

3 Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
handelsdepartementet upprättats förslag till

lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål
om mindre värden.

Förslagel har upprättals i samråd med chefen för
justitiedepartementet.

4 Anslagsfrågor

Medel för allmänna reklamationsnämndens verksamhet anvisas
under anslaget D 6. Konsumeniverkel: Allmänna reklamationsnämnden. 1 det
föregående har jag föreslagit att allmänna reklamationsnämnden görs permanent
och inrätlas som en självständig myndighet den 1 januari 1981. Jag föreslår
därför atl anslaget i furtsältningen benämns Allmänna reklamaiiunsnämnden.
Medlen bör fram till den 1 januri 1981 disponeras av konsumentverket.

3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 114

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 34

D 6. Allmänna reklamatltinsnämnden

1978/79 Ulgift 4
720 000 kr.

1979/80 Anslag 4 810 000 kr. 1980/81 Förslag 5
697 000 kr.

I prop. 1979/80:100 (bil. 14 s.88) har regeringen
föreslagit riksdagen utt. i avvaktan på särskilt proposition i ämnet, lill
Konsumeniverkel: Allmänna reklamationsnämnden beräkna elt förslagsanslag a\ 4
810 000 kr.

Vid bedömningen a\ behovet av resurser vid allmänna
reklamationsnämnden måste konsumentverkets begäran om medel för verksamheten
för budgeiårei 1980/81 beaklas.

Konsumeniverkel

1. Pris- och löneomräkning 285 000 kr.

2. En besparing pä 2 '/r skulle innebära alt antalet
saninianträdcn i

nämnden måste minskas kraftigt. Detta betyder alt antalet ärenden som kan

avgöras av nämndens avdelningar under budgetåret 1980/81 måste minskas.

Till detta skall läggas att antalet inkommande ärenden bedöms öka.

3. Nämnden bedöms inte med nuvarande
resurser liilfredsslällande kunna möla efterfrågan på dess tjänster. Framför
alll inom försäkrings-, rese- och allmänna området förvänlas en ökning av
anlalel ärenden. En försiiirkning med två handläggare och tvä kansliskrivare
anses erforderlig (-f- 850 000 kr.).

4. Arvodena till de deltidsanställda
vice ordförandena bör höjas (-1- 83 000 kr.).

5. Resekostnaderna för nämndens
ledamöier m. m. förväntas komina all öka (+ 15 000 kr.).

Föredraganden

Vid beräkningen av anslaget har jag utgått ifrån det
redovisade huvudalternativet i anslagsframställningen för budgetåret 1980/81,
Jag har dock mot bakgrund av arbetsbelastningen vid nämnden begränsat
besparingen till 1 7c av anslaget.

Mot bakgrund av vad jag har anfört om verksamheten vid
nämnden beräknar jag en ökning av anslaget med 887 000 kr. Ökningen medger alt
nämnden tillförs personal för nya uppgifler när det gäller fast egendom och
adminislralion av verksamheten. Medel har också beräknals för bl. a. anlitande
av teknisk expertis.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 35

5 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag har anfört hemsläller jag alt
regeringen föreslår riksdagen atl

1.
godkånna de
riktlinjer för en omorganisation av allmänna reklamationsnämnden och för dess
verksamhet som jag har förordat,

2.
bemyndiga
regeringen alt vidta de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigl sum behövs för
förslagets genomförande,

3.
antaga inom
handelsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden,

4.
till Allmänna
reklamalionsnämnden för budgeiårei 1980/81 under elfle huvudliteln anvisa ell
förslagsanslag av 5 697 000 kr.

6. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslular att genom propusitiun föreslå riksdagen atl anlaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 36

Bilaga
1

Sammanfattning
av reklamationsutredningens betänkande (SOU 1978:40) Tvistlösning på
konsumentområdet

Konsumentpolitikens
uppgift är att siödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden.
En viklig del av det konsumentpoliliska arbelet syftar lill att underlätta för
konsumenter att ta lill vara sin rätl när del uppstår tvist med näringsidkare
om en vara eller tjänst. För detla ändamål kan man i princip välja mellan två
vägar. Den ena är alt salsa på ett informellt förfarande vid
reklamationsnämnder av olika slag. Den andra är att låta parterna anlita
domstol och göra domstolsförfarandel så enkell och smidigt som möjligt.

Utvecklingen
i Sverige har i stor utsträckning följt den informella vägen. Allmänna
reklamalionsnämnden (ARN) inrättades år 1968. Sedan år 1973 är konsumentverket
huvudman för nämnden. Alltsedan starten har nämndens verksamhel haft karaklären
av försöksverksamhel. Jämsides med nämndvägen har emellerlid också
domsinlsaliernativet stått öppet för knnsumen-terna. Genom lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål nm mindre värden, den s. k. småmålslagen, har man sökt
underlätta för konsumenler alt bevaka sin rält vid domstol.

I
vårt uppdrag har ingått alt ställa samman och värdera de erfarenheler som
föreligger rörande olika meloder att pröva ivisler mellan konsumenler och
näringsidkare. Vårt arbeie har därefter inriklals på all få lill stånd en
ändamålsenlig samordning mellan de olika resurser som finns för ivistlösning
på konsumentområdel.

Vårt
arbele har således huvudsakligen varit begränsat till frågor som gäller
ivistlösning. Vi understryker emellertid att även om det självfallet är av stor
vikl för den enskilde konsumenten att det finns ändamålsenliga meloder för alt
lösa uppkomna tvister, så är del från både enskild och allmän synpunkt av än
Slörre betydelse atl så långl möjligt .se till att tvister över huvud tagel
inte uppkommer. Det gäller med andra ord att förebygga reklamaiionsanledning-ar.

Erfarenheterna
av ARN:s hittillsvarande verksamhel är goda. Antalet skriftliga anmälningar
till nämnden harökai kraftigl under den lid verksamheten har pågåll. En
betydande del av de ärenden som anhängiggjons vid nämnden har kunnat skrivas av
sedan saken klarats upp under handläggningen. Företagna undersökningar har
visat att näringsidkarna i stor utsträckning ger konsumenterna den rättelse som
nämnden föreslår. ARN;s verksamhet har också visal sig ha belydelse i ett
större konsumenlpolitiskl sammanhang. Ärendena i ARN ulgör således en viktig
källa för konsumentverket när det gäller alt karllägga konsumenters problem.
Även rättsutvecklingen på konsumentområdet har påverkats av ARN:s verksamhet.

Samiidigi
som antalet ärenden vid reklamationsnämnden ökat kraftigt har småmålslagen
hiuills inte fört med sig någon slörre ökning av antalet mål där konsumenterna
väcker talan vid domslol. Detta lorde främst bero på

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 37

omständigheter
av psykologisk art.

Vår slulsals är all
reklamationsnåmndsrörfarundct behövs även i framtiden. Nämndförfarandet kan
emellertid inte hell och hållet ersätta domstolarnas roll på området. Både
domstolsförfarandet och reklamations-nåmndslorfarandet har för- och nackdelar.
Förfarandena kompletterar emellerlid varandra på väsenlliga punkler. I de fall
det ena förfarandet av olika anledningar framstår som mindre lämpligt torde det
andra vanligen erbjuda möjligheter lill lösning av tvisten. Förfarandet vid en
reklamations-nämnd kan göras snabbi, enkelt och billigt. Särskilt när fakta i
tvisten är osiridiga franisiår nämndförfarandet många gånger som det bästa
alternativet. När däremot uppgift slår mol uppgift och del är nödvändigl med
muntlig bevisning föran kunna reda ut de fakiiska förhållandena, får tvisten
avgöras i domstolsprocess. Detsamma är fallet när tvisten av andra anledningar
är särskilt komplicerad från ulredningssynpunkt. Befarar konsumenten alt
näringsidkaren inle kommer all rälla sig efter reklamalionsnämndens
rekommendationer, kan det uckså vara lämpligare att hänskjuta tvisten lill
dnmsinl. 1 princip bör det slå knnsumenlen frill att välja vilket tvistlösande
urgan han vill. Enligt vår mening är det värdefullt för kunsumenternaail del på
detla säll erbjuds två möjligheter för lösande av uppkomna tvister.

Vid sidan av domstolar och
reklamationsnämnd har den kommunala konsumentverksamheten stor betydelse för
möjligheterna all lösa ivisler på konsumentområdel. Det är inom ramen förden
kommunala verksamheten som konsumenten först bör söka få saken uppklarad. Åven
om det inle är möjligt att på kommunal nivå lösa tvister i strid mot någon
parisönskan, visar erfarenheterna all reklamalionsärenden ändå i slor
ulslräckning kan klaras upp genom sådan medlande verksamhel som äger rum i kommunerna.
Den kommunala verksamheten medför alltså en sållning av ärenden så alt det
huvudsakligen är mera svårbedömbara fall och principfrågor som förs vidare till
andra inslanser,

F.
n, är ARN organisatoriskt knuten till konsumentverket. En särskild fråga är
vilken organisatorisk ställning nämnden bör ha i framtiden. Klart är att
nämnden måste vara obunden och objektiv i sin bedömande verksamhet. Detta kunde
tala för atl nämnden bör ha en formelll fristående ställning. Vi anser dock alt
nämndens obundna ställning som bedömande organ inte behöver påverkas av att den
är administrativt samordnad med verket. Enligt vår mening lalar övervägande
skäl för elt sådanl organisatoriskt samband mellan reklamationsnämnden och
konsumentverket även i framtiden. Skälen har främst sin grund i nämndens
allmänna roll i konsumentpolitiken. Som redan antytts har nämnden stor
betydelse för konsumentverkets problemuppfångning. Del är också viktigt atl
nämndens verksamhet lätt kan följas upp med olika åtgärder av verkel.
Statsmakternas bedömning av vilka konsumentpoliliska ålgärder som vid varje
tidpunkt bör priorileras underlättas om nämnden och verkel är en och samma
myndighel. Från konsumentpolitisk synpunkt är det ocksä önskvärt alt
sakkunskap och erfarenhet i

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 38

konsumentfrågor
är samlade lill en myndighel. Härtill kommer att nämndens objektivitet
hittills inle har ifrågasatts trots del nuvarande sambandet med verket. Tvärtom
synes förtroendet för verksamheten vara stort bland såväl näringsidkare snm
knnsumenier.

Vi
föreslår därför att reklamalionsnämnden i administrativt hänseende skall vara
knuten lill konsumentverket även i fortsättningen. I förhållande lill nuläget
bör emellerlid vissa ändringar göras, så alt nämndens självsländiga ställning
förstärks. Bl. a. föreslår vi all nämndens personal skall förordnas av
regeringen eller av nämndens ordförande.

Enligt
vårl förslag skall reklamationsnämnden endast pröva tvister mellan konsumenler
och näringsidkare. Härigenom kommer nämndens verksamhetsområde atl överensstämma
med tillämpningsområdel för den konsumentlagsiiftning som har genomförts under
senare år. Vi föreslår vidare atl det bara är konsumenler som skall kunna
påkalla prövning hos reklamalionsnämnden. Anmälningar mot såväl nyiillverkade
som begagnade varor bör kunna las upp till prövning.

Vi
har enligt våra direkliv även haft att överväga om möjligheterna att ta upp
olika sakfrågor inom ramen för nämndverksamhelen bör vidgas.

Vad som framkommit under
utredningsarbetet tyder på att behovet av ett reklamationsorgan för ärenden
rörande fast egendom är stort. Vi föreslår därför att reklamationsnämnden i
framliden skall kunna pröva sådana ärenden. Såväl ärenden rörande köp av
fastighet som ärenden rörande arbele på fast egendom bör kunna prövas. Tvister rörande
nyttjanderätt lill fast egendom föreslås dock falla utanför nämndens
kompetensområde. Liksom i övriga fall bör även i fastighetsärenden krävas atl
det är fråga om en tvist mellan konsument och näringsidkare. Ärenden som gäller
köp av fastighet i andra hand kommer därför normalt inte alt kunna prövas av
nämnden.

Klagomål
som gäller statlig och kommunal verksamhet av olika slag föreslås kunna bli
föremål för prövning i reklamationsnämnden. En förutsättning härför är
emellertid alt siaten eller kommunen uppträder som näringsidkare.

Bland
ärenden som vi föreslår skall falla ulanför nämndens kompetensområde märks
sådana som gäller lakar- och landläkarijänsier samt advokatverksamhet.

ARN
har f. n. rätl all i del enskilda fallel avböja au pröva ärende som inte
befinns lämpligt atl prövas av nämnden. Den vanligaste avvisningsgrunden är all
utredningen i ärendel är alllför ofullständig. Vi föreslår all nämnden även i
fortsättningen skall ha rätt all avvisa ärende, om utredningen i ärendet är
brislfällig och lillräcklig ulredning inte kan erhållas inom ramen för nämndens
arbetsformer. Också i andra fall bör ett ärende kunna avvisas, om det med
hänsyn lill nämndens arbelsformer eller andra omständigheter inle lämpar sig
för prövning av nämnden.

En
särskild fråga som vi har övervägt är om det kan vara lämpligt med en regional
utbyggnad av reklamalionsnämndens verksamhet. Vi har emellerlid

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 ,39

funnil all de fördelar som slår all vinna med en regional
reklumaiions-nämndsverksamhel år begränsade, särskilt mnt bakgrund av den
kommunala konsumenlverksamhel som är under uppbyggnad och den sållning av
ärenden som sker där. 1 vart fall framslår nackdelarna med en regional
utbyggnad som betydligt slörre än fördelarna. Vi anser därför alt regiunal reklamatinnsnämndsverksamhet
inte bör kumma i fråga.

ARN;s
beslut har karaktären uv rekommendation lill parlerna om hur ivisien bör lösas.
Avgörandena kan alliså inle verksiållas tvångsvis. Vi föreslår inte någon
ändring på denna punkl. Verkställbara reklamations-nänmdsbeslui skulle innebära
atl förfarandet vid nämnden måste göras mera formaliseral och även i övrigl
ändras på ell säll som skulle medföra alt nämnden och domstolarna i slor
ulslräckning kom att framslå som likartade alternativ för konsumenten. Del kan
enligt vår mening inte vara ändamålsenligl med tvä likarlade förfaranden för
alt lösa konsumenttvister.

I detta
sammanhang tar vi också upp frågan om publicering av namnen på de näringsidkare
som inte följer reklamalionsnämndens beslut. Vi anser atl sådan publicering
liksom nu bör kunna ske i konsumentverkets regi och i de former som
komsumeniverket bestämmer.

Till konsumeniombudmannens (KO:s) uppgifter hör alt föra
konsumentkollektivets talan inför marknadsdomstolen i ärenden om olillböriig
mark-nadsföringnch oskäliga avtalsvillkor. KO kan emellertid f n. inie
föraenskild konsuments lalan i tvistemål inför allmän domstol.

Vi lägger fram ett förslag som innebär all KO i tvist
mellan konsument och näringsidkare skall kunna föra konsumentens lalan som ombud,
nm ulgången av tvisten är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Förslagel syftar lill all öka den civilrättsliga
knnsumentskyddslagsliftning-ens gennmslagskraft. Avsiklen är all KO skall
använda lalerälten främsl för alt få fram vägledande domstolsavgöranden i
principiellt vikliga frågor. Talerätten begränsas emellertid inte till rena
prejudikalfrågor utan KO kan medverka även när en fråga av annan anledning är
av vikl för konsumentintresset, exempelvis när elt större anlal konsumenter
berörs eller när en näringsidkare konsekvenl vägrar alt rätta sig efler
reklamalionsnämndens beslut.

I mål där KO medverkar som ombud skall enligi förslaget
konsumenten i princip gå fri från rättegångskostnader. Åven beträffande
näringsidkaren föreslås särskilda regler som begränsar kostnadsansvaret. Syftet
med dessa beslämmelser är alt motverka atl parlerna av kostnadsskäl undviker
rättegång och därigenom försvårar för KO att få fram domstolsavgöranden.

Ell genomförande av våra förslag kommer att medföra vissa
kosinader. När del gäller den föreslagna reklamationsnämndsverksamheten på
faslig-hetsområdet uppskattar vi kostnaderna till sammanlagi omkring 3,1 milj.
kr. perår, varav ca 1,5 milj. kr. utgör kostnader för besiktningar. Vårl
förslagom att KO skall kunna föra enskild konsuments talan i tvistemål vid
allmän

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 40

domslol
innebär atl del blir nödvändigl med viss förstärkning av KO-sekrelariatet vid
konsumentverket. Kosinaderna härför uppskattar vi till ca 300 000kr. perår.

För
att nedbringa samhällets kostnader för reklamationsnämndsverksamheten kan man
överväga atl låta dem som anlitar reklamalionsnämndens tjänster bära en del av
kosinaderna för verksamhelen. Vi har särskilt när det gäller faslighetsärenden
övervägt olika länkbara lösningar för delta. Av främst knnsumenlpoliliska skäl
anser vi dock alt man bör avstå från atl införa avgifier vid någun av
reklamatinnsnämndens avdelningar. För det fall ell avgiftssystem ändå skulle
komma i fråga anger vi ett par länkbara alternativ.

Reservationer
och särskilda yttranden har avgells på vissa punkler. Del gäller frågorna om
förhållandet mellan reklamalionsnämnden och konsumentverket, nämndens
möjlighet att pröva ärenden om fast egendom, publicering av namnen på
näringsidkare som inte följer nämndens beslul samt KO:s talerätl i tvistemål.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 41

Bilaga
2

Sammanställning
av remissyttrandena över reklamationsutredningens betänkande (SOU 1978:40)
Ivistlösning på konsumentområdet

Remissinstanserna
m. m.

Efter
remiss har yttranden över beiänkandei avgelts av Göta hovrätt, Hovrällen över
Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt. Södra Roslags tingsrätt, Örebro
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, domstolsverket,
bankinspeklionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium (KK),
marknadsdomstolen, statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket,
allmänna reklamalionsnämndens ordförande, resegurunli-nåmnden, slatens inslilul
för byggnadsforskning, länsslyrelserna i Värmlands och Norrboltens län,
konsumentljänstutredningen, småhusköpskommittén, rättegångsutredningen,
banklagsuiredningen. Svenska kommunförbundet, Malmö och Luleå kommuner.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänslemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/ SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, SHlO-familjeföretagen, Kooperativa förbundet (KF), Svenska
företagares riksförbund, Sveriges trähusfabrikers riksförbund. Svenska
byggnadsentreprenör-föreningen, Sveriges villaägareförbund. Motorbranschens
riksförbund (MRF), Motormännens riksförbund (M), Kungliga automobil klubben
(KAK), Motnrförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Researrangörsföreningen i
Skandinavien, Svenska resebyråföreningen. Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Stockholms
irädgårdsstadsföreningars samarbelsnämnd, K-konsuli, Hyresgäslernas
riksförbund. Hyresgästernas sparkasse- uch byggnadsförening (HSB), Sveriges
fastighetsägareförbund, Konsumentvägledarnas förening saml Riksbyggen.

Länsstyrelserna
har i sin tur inhämlal och bifogat yttranden från kommuner i länen.

I
det följande återges remissinslansernas yttranden i oavkortat skick. Endasl en
redigering av materialet på nedan angivna rubriker har gjorts. Remissvaren vad
gäller rätten för konsumentombudsmannen atl föra konsumenternas talan redovisas
dock inte här.

Innehåll Sid.

1
Allmänt om reklamationsförfarandet.................. 42

2
Allmänna reklamalionsnämndens
slållning och förhållande till konsumentverket 63

3
Nämndavgörandenas karaktär m. m.................. .... 85

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 42

4 Allmänna
reklamalionsnämndens verksamhelsområde 100

4.1
Fast egendom....................................... 100

4.2
Övrigl.................................................. .. 136

5
Regionala reklamaiionsnänmder........................ 150

6
Allmänna reklamalionsnämndens
organisalion samt hundlägg-ningsruliner 152

7
Finansieringen av nämndverksamhelen............... .. 158

8
Författningsreglering m. m.............................. .. 162

1.
Allmänt om reklamationsförfarandet

1.1
Göia hovrätt:

Uppgiften
au lösa tvister mellan enskilda åvilar de allmänna domstolarna. Under sen-are
lid hur emellerlid dennu uppgift beuäffiinde vissa rättsområden, snm
traditionellt ankommit på domstolarna, överlämnats till särskilt inrättade
nämnder. Mot denna anordning kan riktas anmärkning från principiell synpunkt,
uch hovrätten anser alt den kan godtagas endast nm mycket stora
effektivitetsvinster därigenom kan göras. Det bör inle förnekas atl
domstolsförfarandel ibland kan vara långsamt, omständligt och kostnadskrävande.
Åven psykologiska fakiorer kan ha medverkai lill au enskilda personer - i
konsumentmål och andra mål - avslår från att söka sin rätt vid domstol. Dessa
svårigheler bör dock inte lösas genom att handläggningen av tvister inom vissa
rättsområden flyttas över till särskilda nämnder ulan genom att
domstolsförfarandel reformeras. Ett sådanl reformarbete pågår för närvarande.

Från
den utgångspunkt hovrätten nu angivit kan ulredningens förslag om att
permanenta allmänna reklamationsnämnden (ARN) ifrågasättas. Del kan emellertid
krävas lång lid atl reformera domstolsprocessen så alt den med bibehållet krav
på rättssäkerhet blir snabbare och billigare och i övrigl mera lämpad atl lösa
tvister på konsumentområdet. ARN har under den tid försöksversamheten bedrivits
kommii alt åtnjuta ston förtroende från både konsumenter och näringsidkare.
Förfarandet där är enkelt, snabbt och billigt och det åsidosätter ej, såsom det
hittills lillämpals, grundläggande krav på rättssäkerhet. ARN och domstolarna
kan anses komplettera varandra på ell för konsumenterna tillfredsställande
sätt. På grund härav vill hovrätten ej motsätta sig alt ARN permanentas. En
omprövning av ARN kan emellertid bli akluell i samband med en reformering av
domsiolsprocessen.

1.2
Hovrätten äver Skåne och Blekinge:

Av
redogörelsen för ,'\RN;s hillillsvarande verksamhel framgår all denna varil
värdefull som en del av samhällels poliiik aU siödja konsumemerna och förbällra
deras ställning på marknaden. Åven i framtiden bör det enligt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 43

hovruttens
mening vid sidan av domstolarna finnas eu organ som på etl enkell sätt prövar
tvistefrågor inom konsumentområdel. Liksom utredningen anser hovrätten alt det
är lämpligl uu ARN fyller denna funkiion. Hovrätten lillslyrker därför alt ARN
fortsälter sin verksamhet och all denna blir permanent.

Vid sin bedömning av
frågan om ARN:s framlida siällning redovisar Ulredningen åtskilliga synpunkter
på vilken roll domstolarna i dag spelar för lösandet av konsumenttvister.
Särskilt småmålslagens lillämpning uppmärksammas. Eftersom det ankommer pä
rättegångsulredningen all studera erfarenhelerna från lillämpningen av den
lagen, anser sig hovrällen sakna anledning att i nu förevarande sammanhang gå
närmare in på de problem som är förknippade med småmålslagens tillämpning. Det
vill dock synas som om reklamaiionsutredningen underskattar den roll
småmålslagen konmiii anspela. Hovrätten återkommer strax härtill. Som
ulredningen själv påpekar är det vidare inte uteslutet att frågan om
förhållandet mellan ARN och domstolarna kan komma i ett nytt läge när
rättegångsutredningen avslutat silt arbele. Slutsatsen all ARN bör göras lill
ett permaneni alternativ till domstolarna för prövning av konsumenuvisler
rubbas dock inte av dessa omständigheter.

På s. 135 f i betänkandet
anger ulredningen hur konsumenten bör få vägledning när tvist uppstått.
Hovrällen vill i detta sammahang understryka vikten av alt den som konsumenten
först sätter sig i förbindelse med sätter sig in i ärendet så noggrant au
konsumenten fär eu väl genomiänki råd om lämplig ivisilösande insians. Del får
inte förekomma all konsumenten blir hänvisad fram och tillbaka mellan olika
myndigheter innan hans ärende las upp lill prövning. Förulom del obehag som
vållas kan sådant, om frågan exempelvis gäller återvinning, leda till
rättsförlust för konsumenten.

1.3 Stockholms
tingsrätt:

Erfarenhelerna
av försöksverksamheten vid allmänna reklamationsnämnden är goda och
tingsrätten delar utredningens uppfattning om atl del inom konsumentområdel bör
finnas ell informellt förfarande att tillgå för atl pröva tvister. Tingsrätten
ansluter sig därför till förslagel om atl allmänna reklamaiiunsnämnden skall
göras permaneni.

1.4 Södra
Roslags lingsrätt:

I
likhet med Reklamaiionsutredningen finner tingsrätten tiden vara kommen all
permanenta ARN:s verksamhet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 44

1.5
Örebro tingsräll:

Tingsrätien
delar ulredningens uppfauning att reklamationsförfarandel ulgör eu lämpligl och
behövligt uliernativ ull domstolsförfarandel och au del bör finnas en ullmän
reklamationsnämnd även i framtiden.

1.6
Göteborgs tingsrätt:

Enligt
tingsrättens mening innebär det framlagda förslaget förbättringar på
konsumentområdel. Från de synpunkter lingsriilten har utt beukia tillstyrks
förslagel med de anmärkningar och tillägg som framförs nedan.

Utredningens
uppfauning om betydelsen av allmänna reklamaiionsnänm-den delas av lingsrätlen.
Det är viktigt även ur domstolarnas synpunkt att ell reklamaiionsnrgun fungerar
väl. Tingsrätten har liksom ulredningen uppfattningen ull konsumenten frill
skull kunna välja mellan förfarandel vid reklamationsnämnd och domstol.

I
avsnittet ""Prövning av konsumenuvisler" uttalar sig utredningen
om de krav som bör slällas på förfarandet i konsumenttvister. Tingsrätten delar
utredningens synpunkier om detla. Del förtjänar dock alt påpekas au
konsumentens ställning under senare år förslärkls betydligt. Bl. a. har detta
skell genom det ökade bruket av rättsskyddsförsäkringar, utökad rättshjälp samt
övrig lagsliftning på konsumentområdel.

1.7
Domstolsverket:

De
allmänna dnmsinlarna är samhällets organ för slitande av tvister mellan
enskilda. Domstnlarna besitter hög kumpelens för uppgiften.
Dumsinls-organisationen är dyrbar, inte minsl lill följd av den starka
decentralisering som utmärker organisationen. Förslag lill åtgärder av
statsmakterna som är ägnade att påverka domstolarnas arbetsunderlag bör prövas med
noggrant beaktande av effeklerna på domstolsorganisationen.

Medborgarna
är i allmänhet obenägna atl gå lill domstol med sina tvister. Skälen härtill är
flera. Kostnaderna för en domstolsprocess spelar säkert en roll.
Förfarandereglernas ulformning bidrar sannolikl i många fall lill atl den
enskilde avstår från all få sin sak prövad eller söker en annan form för
prövningen. Den vidsträckta användningen av skiljedomsklausuler i
kontraktsförhållanden tyder på det.

Utvecklingen
på en rad samhällsområden har under de senaste årtiondena tvingat fram en
explosionsartad ökning av anlalel samhällsingripanden mot smärre brott och
förseelser. För atl bemästra den påfrestning delta inneburil på rättsväsendet
har förenklade handläggningsformer skapats, genom vilka domstolarna kunnal
befrias från handläggningen av sådana mål. Depenali-seringen av vissa slag av
försummelser har verkat i samma riktning. Det rör sig härom en
rationaliseringsprocess i slorskala. Domstolsverket har givetvis

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 45

ingenting
alt erinra mol den. Den antydda ulvecklingen har tvärtom varii inte bara
nödvändig utan också värdefull.

När
del gäller den civila målsidan har andra utvägar valts för atl möla
samhällsutvecklingens krav. Specialdomsiolar eller fristående nämnder har inrättats
för judiciella uppgifter som eljesi skolat anknmma på allmän dumstnl. Därigenom
har det blivil möjligt atl avvika från rättegångsbalkens regler rörande rättens
sammansällning, förfarandeis ulformning eic. Exempel på sådana nämnder är
hyresnämnderna och allmänna reklamalionsnämnden. Endast i begränsad
ulslräckning har uppmärksamheten lidigare riklats på möjligheterna alt
reformera domstolsförfarandel så au bälire förutsäUningar skapas för
domstolarna alt ta hand om tvisterna. Småmålslagen ulgör dock ett exempel på en
sådan reform och en översyn av rättegångsbalken i syfte atl främja enklare
handläggningsformer har inletts.

Tillkomsten
av specialdomstolar och särskilda nämnder för ivistlösning medför en utarmning
av de allmänna domstolarna. Domstolsverket har bl. a. därför i annal sammanhang
begäri all frågan om elt inlemmande av hyres-och arrendenämnderna i
tingsrättsorganisationen uireds i särskild ordning. Från samma utgångspunki
ställer sig domstolsverket kritisk till den utvidgning som sketl av allmänna
reklamationsnämndens verksamhelsområde och avstyrker att nämndens kumpelens
vidgas ytterligare.

Då
allmänna reklamaiiunsnämnden inrättades hade nämnden till uppgift att pröva
anmärkningar mnt beskaffenheten av inköpta varor eller tillhandahållna tjänster.
Därmed avsågs i första hand en teknisk granskning. Ett organ av allmänna
reklamationsnämndens karaklär har en viktig uppgift all fylla närdet gälleraii
pröva sådana anmärkningar. Domstolsverket tillstyrker därför att allmänna
reklamationsnämnden permanenlas för detta ändamål. Emellertid prövar nämnden
numera även ärenden av rent juridisk nalur. I och med della har nämnden
övertagit uppgifler från de allmänna domstolarna som dessa måste anses vara
mera lämpade för. Domstolsverket inser att del i praktiken kan vara svårt för
nämnden att inskränka sig till en rent leknisk granskning. De ärenden som
handläggs vid nämnden och som är till övervägande del av juridisk nalur bör
emellerlid mot bakgrunden av vad som nu sagts hänvisas lill de allmänna domstolarna
för avgörande.

1.8
Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspeklionen,
som förordnar en expert (utan rösträtt) i Allmänna reklamalionsnämndens
försäkringsavdelning, anser de gångna årens erfarenheler från nämndens
verksamhet på försäkringsområdet vara goda och delar ulredningens uppfattning
all reklamalionsnämndsförfarandet behövs även i framtiden som komplement till
domstolsförfarandel.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 46

1.9
KK:

Åven
om dens. k. småmålslagen frän 1974 medfört lättnader för en enskild konsument att
bevaka sin räll vid domstol har ökningen av antalet mål där konsument väckt
talan varit liten. Anlalel ärenden som behandlals vid ARN har emellertid
fortsatt att öka, vilkel inle bara beror på au det numera blivit möjligt för
nämnden au behandla fier ärendekaiegorier än lidigare, exempelvis
reklamationer rörande försäkringar.

Del
är välkänt atl den enskilde knnsumenlen känner sig hämmad av och obekant med
det formella juridiska förfarandel vid domstol och ogärna vänder sig dil vid
tvister. Förfarandet vid ARN, som är skriftligt, torde inte upplevas på samma
sätt. Näringslivel har kommii au sälla sion värde på nämndens verksamhel bland
annat mol bakgrund av den erfarenhet och sakkunskap, som finns representerad
och inie funnil anledning att ifrågasälla nämndens opartiskhet.

Statistiska
beräkningar visar ait nämndens rekommendationer efterlevs i mycket hög grad.
Utredningen har diskuterat möjligheten av all göra reklamalionsnämndens beslul
verkslällbara, men funnil övervägande skäl tala för att avgörandena även i
framtiden endasl skall ha karaklären av rekommendationer, vilket är en
ståndpunkt som kollegiet biträder.

Erfarenheten
visar all förfarandel vid ARN varii ett bra allernaliv för prövning av
konsumenttvister, inte minsl mot bakgrund av det slora antal tvister, som genom
ARN"s förmedlande kunnat lösas redan under handläggningstiden.

Del
är emellertid viktigt atl handläggningen vid ARN sker så snabbi som möjligt,
och kollegiet finner atl det därför vore lämpligl med en översyn av rulinerna
och kanske ulökning av personalen i syfte au förkorta de otillfredsställande
långa handläggningstiderna vid vissa av nämndens avdelningar, säsom till
exempel vid försäkrings- och motoravdelningen.

Tros
au lokal och regional konsumentupplysning forllöpande byggs ut, bl. a. i syfte
att förebygga tvister mellan konsument och näringsidkare, visar erfarenhelen
att del än så länge finns behov för ett organ av ARN"s karaktär. Under
förutsättning alt nuvarande rättegångsordning inte ändras på ell sådant sätl
att elt informellt förfarande vid prövning av konsumenttvister blir obehövligt,
ansluter sig kollegiel lill utredningens förslag atl låta försöksverksamheten
vid reklamationsnämnden övergå till fasi verksamhet.

I.
IO Marknadsdomstolen

Utredningen
har lämnat förslag angående den del av samhällets konsu-menipolitik som syftar
iill atl underlätta för konsumenter att ta till vara sin rätt när det uppstår
tvist med näringsidkare om en vara eller ijänst. 1 sina överväganden har
ulredningen lill stor del hafl alt uppehålla sig vid allmänna
reklamationsnämndens (ARN) ställning och verksamhet. Främsl med

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 47

hänsyn
iill denna inriktning av utredningsarbetet finner marknadsdomstolen
inledningsvis motiverat alt uppmärksamma ulredningens sammansällning. Med beaklande
av sammansällningen torde ulredningen i själva verkei närmasl vara au
karakierisera såsom en inom konsumeniverkel (KOV) och ARN eiablerad
iniernulredning. Huruvida en dylik iniernuiredning är den lämpligasle all
ulifrån direkliven obundei överväga ARN:s roll inom konsumenipoliiiken och
därvid kanske finna nya infallsvinklar beiräffande de spörsmål som aklualiseras
kan man enligi marknadsdomsiolen ifrågasälla.

Den på siu säu helt
grundläggande frågeställningen rörande ARN:s framlida ställning är huruvida del
över huvud tagel skall finnas någol statligt reklamationsnämndsförfarande för
lösande av konsumenttvister. Härvid får marknadsdomstolen instämma i
utredningens förordande av au det vid sidan av domstolsförfarandel skall finnas
etl nämndförfarande också i framtiden. Åven om reklamalionsnämndsförfarandet
från fråmsl rättssäkerhetssynpunkt är förenal med brisier har det dock visal
sig vara ett ändamålsenligl remedium för konsumenterna när tvist uppstått med
näringsidkare om en vara eller tjänst. Enligt marknadsdomstolens synsäll kan
emellerlid ett reklamationsnämndsförfarande aldrig utgöra annat än ett
komplement till domstolsförfarandel. I en rättsstat måsie den slutgiltiga
prövningen av räitsivisier alltid kunna ske vid domsinl.

Marknadsdomstolen
har alltså funnil atl det även i framtiden bör finnas etl
reklamationsnämndsförfarande. Såsom ulredningen föreslagit bör även den
framlida nämnden kallas ARN.

Fortsättningsvis
kommer dnmstnlen att uppehålla sig vid den ivistlösning som skall ske i ARN:s
regi. Dessförinnan finns del emellertid anledning understryka att också den
kommunala konsumentskyddsverksamheten har stor betydelse för möjligheterna au
lösa tvister på konsumentområdel. Härvidlag fär domstolen ansluta sig till
ulredningens överväganden.

1.11
Konsumeniverkel:

Reklamaiionsutredningen
föreslår att Allmänna reklamationsnämnden även i fortsättningen skall bedriva
verksamhet på i huvudsak samma säu som nu. Konsumentverket instämmer i delta
förslag och ansluter sig till de argument som utredningen framför.

Utredningen
utgår från atl nämndverksamhelen är en del av konsumentpolitiken och utgör ett
led i samhällels strävanden att stödja konsumenterna och att förbättra deras
ställning på marknaden. Det är enligt verkets uppfattning väsentligt att man ser
verksamheten från den utgångspunkten och inte - som en reservant i ulredningen
- som en form av rättegång.

Om
nämndens verksamhel skall kunna bedrivas på ett meningsfullt sätl och med en
rimlig resursinsats är det väsenlligl all man på olika säu försöker begränsa
tillströmningen av ärenden till nämnden. Detta kan ske på flera

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 48

olika
sätl.

Samiidigi
som regeringen lillkallade reklamaiionsutredningen uppdrogs ål konsumeniverkel
au branschvis gå igenom malerialel hos Allmänna reklamationsnämnden bl. a. för
att ange åtgärder för au minska reklamationsorsakerna. I december 1977
överlämnade verket en rapport om genomgången till regeringen. I rapporten
redovisades dels åtgärder som verket självl kan vidta för au begränsa antalet
reklamationer, dels sådana åtgärder som kräver beslut av statsmakterna. Dessa
senare ålgärder avsåg bälire konsumentskydd vid köp och reparation av bil,
utvidgad kontroll av konsumenttjänster saml konsumentens rättigheter då
säljaren uppdragit åt fristående serviceförelag all fullgöra säljarens
garantiansvar. Verket framhöll också i rapporten att en ökad användning av
öppet köp mea säkerhet skulle nedbringa antalet reklamationer.

Elt
annat sått atl minska anlalel reklamationer hus nämnden är att knnsumenlen i
första hand vänder sig lill den kommunala konsumentverksamheten.
Konsumentvägledaren kan då hjälpa konsumenten att genom kontakter med
näringsidkaren klara upp tvisten. Om vägledaren själv tar konlakl med förelaget
kan detla bidra lill att saken görs upp i godo. Erfarenhelerna visar alt
ivistigheter i samband med "konsumeniaviaf" ofta har sin grund i atl
parlerna inte är tillräckligt informerade om vilka regler som gäller. Underår
1977 hade den kommunala konsumentvägledningen 150 000 kontakter med konsumenler.
Av dessa rörde ca en iredjedel klagomål, dvs. frågor snm kan leda till
reklamaiinner. Del är enligt verkets uppfattning väsenlligl att man genom en
ökad konsumentverksamhet i kommunerna ökar möjligheterna lill lokal
ivistlösning av nyss angivei slag. En förutsäuning för en märkbar förbällring
härvidlag är all den kommunala konsumeni-verksamheien byggs ul belydligl
snabbare än vad som nu sker.

1.12
Allmänna reklamationsnämndens ordförande:

Jag
har i huvudsak intet atl erinra mol framställningen i dessa kapitel i vad rör
vikten av ändamålsenlig samordning av de resurser som finns för ivistlösning på
konsumentområdel, de allmänna synpunkier som bör läggas på förfarandel i
konsumenttvister saml de fördelar och nackdelar som är förenade med såväl
domstolsförfarandel som reklamalionsnämndsförfarandet.

Såsom
ulredningen framhåller kompletterar dessa förfaranden varandra på väsentliga
punkler. För den som på nära håll har kunnal följa den expansiva Ulvecklingen
av ARN:s verksamhel under den 10-åriga försöksperioden framstår det närmasl som
självklart atl, som ulredningen förordar(s. 131), del åven i framtiden skall
finnas ett nämndförfarande vid sidan av domstolsförfarandel, så att
konsumenterna därigenom erbjuds två möjligheter för lösandet av uppkomna
tvister. (Om den kommunala konsumentverksamhetens roll, se följande avsnitt.)

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 49

För
behovel av ett reklamaiionsförfarande på konsumentområdel torde de förändringar
i domsiolsprocessen som rättegångsulredningens arbete kan länkas leda lill inte
komma att ha någon avgörande betydelse.

Vad
ulredningen säger om kopplingen mellan reklamationsnämnden -enligt förslagel
också i fortsättningen kallad allmänna reklamalionsnämnden (ARN) - och
domstolarna föranleder inte någon kommentar.

Däremot
synes del mig angelägel alt redan i detla avsnitt något mer ingående
konmieniera den roll ARN bör spela inom konsumentpolitiken än som har sketl i
betänkandet.

Ulredningen
utgår från att nämndverksamhelen aren del av konsumentpolitiken och utgör ett
led i samhällets sirävan att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning
på marknaden (avsnitt 2.1.1 och 5 kap.). Av delta i och för sig riktiga
konstaterande drar ulredningen därefter bl. a. vissa slulsalser rörande ARN:s
framlida ställning i förhållande till konsumentverket (9 kap.).

Det
kan då finnas skäl att undersiryka ulredningens påpekande (s. 123) atl när ARN
inrättades syflel var alt ge konsumenterna elt organ som de kunde vända sig
lill för alt få reklamalionstvisier prövade på elt snabbt, enkelt och billigt
säll. Syftet var således atl lillskapa etl ivisilösande organ. Detta framgår
också av nämndens sladgar. En föruisättning för atl en anmälan skall tas upp
lill prövning i nämnden är all anmälaren/konsumenten har klagat hos
motparten/näringsidkaren och atl klagomålet har avvisals, dvs. alt del
föreligger en tvist.

Om
reklamationsverksamheten nu i enlighel med utredningens förslag görs till en
permaneni statlig verksamhet, bör enligt min mening klarl sägas ul att ARN:s
egentliga uppgift är all - genom förlikning eller nämndbeslui -lösa redan
uppkomna tvister och inie att förebygga uppkomsten av sådana. Sisinämnda
uppgift som ju t. ex. innefaltar producentpåverkan, information,
näringsrältsliga ingripanden och iniliativ till lagsliflning bör åvila andra konsumentpoliliska
organ, främst konsumeniverkel, KO, marknadsdomstolen och den kommunala
konsumentvägledningen. Del sagda innebär att rådgivningsskyldigheten till
allmänheten bör vara begränsad lill sådan rådgivning som har samband med redan
uppkommen tvist.

Att
ARN:s egentliga roll på del konsumentpolitiska fältet klan preciseras au avse
ivistlösning bör - jämle andra ålgärder varom mera i det följande -kunna bidra
till all nämnden även formelll kommer alt framstå som vad den i verkligheten
har utvecklats till, nämligen ell samarbelsorgan mellan konsumentföreträdare
och näringsliv, etl organ som på ett objektivt sätt söker lösa
reklamalionstvisier under hänsynstagande till vad som från båda sidor kan
accepteras vara god sed i förhållandet konsument-näringsidkare. Nämnden
fungerar alltså inle och bör ej heller i framliden fungera som ett ensidigt
konsumenlpolitiskl instrument.

Även
med sådan precisering av ARN:s roll kan och bör reklamationsnämndsverksamheten
ha vissa på lång sikl ivistförebyggande effekler.

4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 114

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 50

Ulredningen
framhåller bl. a. alt ärendena i nämnden uigören viklig källa för
konsumeniverkel när det gäller för verket au kartlägga konsumenters problem nch
att snabbt kunna ta initiativ lill erfnrderliga ålgärder. Del kan tilläggas att
ärendena i nämnden bör kunna ge också näringslivet värdefull kunskap om sådana
problem och leda till frivilliga saneringsåtgärder från
branschorganisationernas sida. - Vidare pekar utredningen på den redan antydda
normbildande effekten inom näringslivet, generellt och på branschplanet och på
det inflytande nämndens praxis har haft och kan få på den allmänna
rättsutvecklingen.

Jag
delar utredningens uppfattning om värdet av au en central
reklama-tionsverksamhei kompletteras med kommunal rådgivningsverksamhet och om
önskvärdheten av att utbyggnaden av denna kommunala verksamhel påskyndas. Man
bör bl. a. siräva efter all nå dithän all all rådgivning till enskilda
konsumenler före köp av varor eller beställning av tjänster kan ske på del
lokala planet. Härigenom skulle som tidigare nämnts ARN avlastas arbete som
faller utom ran-ien för nämndens egenlliga verksamhelsområde, ivistlösning.

1
likhei med vad nu sker bör den kommunala vägledaren vidare bislå konsumenter som
behöver råd efter det atl köp etc. har genomförls och en tvist eller
reklamationsanledning har uppstått. Som utredningen uttalar kan därigenom
konsumenttvister i stor utsträckning klaras upp utan atl de behöver föras
vidare lill ARN. Jag har intet att erinra mot utredningens beskrivning av hur
hanteringen på kommunal nivå av reklamalionsärenden bör ske. Viktigt är att
vägledaren söker klargöra de faktiska omständigheterna i fallel, så alt
ytterligare ulredning om dessa - med åtföljande tidsförlust - inte behöver
göras hos ARN om ärendel går vidare dit.

Del
bör kanske framhållas all konsumenlvägledaren i del i och för sig vällovliga
syftet att bislå en konsument dock inle får gå alllför bryskt fram mol dennes
motpart. Kritik har riktats bl. a. mot en lendens i vissa kommuner all
vägledarna uppfattar sig och agerar som ett slags lokal reklamationsnämnd. De
kommunala huvudmännen bör vaka över att vägledarna i sin verksamhet intar en
rådgivande och medlande attityd och respekterar den kommunala liksiällighetsprincipen.

1.13
Länsstyrelsen I Värmlands län:

Länsstyrelsen
anser all ARN har en viklig funktion att fylla i och med att konsumenttvister
kan lösas på ett för konsumenterna enkell och informellt sätt. Även om tvister
idag snabbare och effektivare kan lösas via domslol så visar det sig all man
föredrar atl föra ärendel lill ARN eftersom det förefaller mindre komplicerat.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 51

1.14
Länsstyrelsen i Norrbotiens län:

Länsstyrelsen
delar ulredningens uppfauning au den nuvarande ordningen för ivisilösning bör
bibehållas. Reklamalionsnämndsförfarandei, som kan vara snabbi, enkell och
billigi, fyller en slor funkiion som allernaliv till domstolsförfarandel.
Domstolsförfarandet och reklamalionsnämndsförfarandet kompletterar varandra på
väsentliga punkter. Länsstyrelsen anser i likhet med ulredningen all det är
värdefulll för konsumenten atl ha möjlighet atl välja det förfarande som med
hänsyn lill tvisten är mesi ändamålsenligl. Del är därför vikligl all de olika
förfarandena inte likformas.

Länsstyrelsen
kommer i övrigt all behandla ulredningens förslag endasl i de delar den rör
kommunal och regional konsumentverksamhet.

Den kommunala
konsumentverksamheten har stor betydelse även som insians för lösande av
uppkomna tvister. Många tvister och missförstånd reds upp av de kommunala
konsumenlvägledarna. Den kommunala konsumentverksamheten är emellerlid ännu
inte helt uppbyggd. Ulredningen understryker det angelägna i all utbyggnaden
sker så snabbt som möjligt. Länsstyrelsen delar självfallet utredningens
uppfallning härvidlag. I Norrbottens län är den kommunala
konsumentverksamheten inte utbyggd i önskvärd utsträckning. I endasl tre av
länets kommuner finns ijänslemän med uppgift atl enbart handha konsumentfrågor.
I ytterligare fem kommuner finns tjänstemän som utöver andra arbetsuppgifter
även ska svara för konsumentrådgivning. I övriga kommuner finns inie någon
kommunal konsumenlverksamhel. De kommuner som saknar egen konsumentverksamhet
har lill följd av bland annat lågl befolkningstal och stor ytvidd ekonomiska
problem. Konsumentverksamheten i dessa kommuner torde komma alt få stå tillbaka
för sådan verksamhet som i den hårda ekonomiska prioriteringen bedöms mer
angelägen alt upprätthålla. Under tiden fullgörs konsumentverksamheten av
länsstyrelsens hemkonsulenter.

Det
är emellerlid inle realistiskt all vid beräkningen av allmänna
reklamalionsnämndens arbeisomfång ulgå från atl hemkonsulenterna kan lösa lika
många reklamationer som de kommunala konsumenlvägledarna. Enligt
RKV-utredningen (SOU 1978:16) kommer hemkonsulenterna alt få nya
arbetsuppgifter. En sådan förändring är märkbar redan i dag. Hemkonsulenterna
får från central nivå allt fler utredningsuppdrag av omfallande slag med
påföljd all tiden för konsumentrådgivningen har måst nedbringas i väsentlig
mån. Till följd härav har de konsumenler som bor i kommuner utan kommunal
konsumentrådgivning begränsade möjligheter all få sådan rådgivning genom
hemkonsulenterna. Det finns därför anledning överväga att tillskapa etl
särskilt statligt ekonomiskl stöd till svaga kommuner för en utbyggnad av
kommunal konsumentpolitisk verksamhel.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 52

1.15
Småhusköpskonimiiién:

Kommittén
är ense med ulredningen om an reklamalionsnämndsförfarandet Ulgör en lämpligl
och behövligi allernaliv till domsiolsförfurandei samt all tiden nu bör vara
mogen uu permunenia nämndens verksamhel.

1.16 Rättegångsulredningen:

Också
den lokala konsumentverksamheten borde hu en roll i fråga om samhällets
ivistlösning. F. n. är det emellerlid dåligt siiilli med resurserna för och
samordningen inom den verksamheten. Rättegångsulredningen vill instämma i vad
som i betänkandet uttalas om det angelägna i att den lokala
konsumentverksamheten förbällras.

Avslutningsvis
vill rättegångsulredningen uttala au fiera av de i betänkandet upplagna
förslagen kan genomföras nu men atl lösningarna särskilt i frågor om nämndens
verksamhetsområde och om kopplingen mellan nämnden och de allmänna domstolarna
kan komma au behöva omprövas som resultat av rättegångsulredningens fortsatta arbete.

1.17 Svenska
kommunförbundei:

Reklamalionsutredningens
förslag innebär i prakliken enligt styrelsens mening alt den knmmunala
knnsumenlverksamheten blir någol av en första instans för reklamatinnsärenden.
Ulredningen använder nm den kommnala verksamheten uttryck som "sållning av
ärenden" så att det huvudsakligen är mera svårbedömbara fall och
principfrågor som förs vidare till andra instanser" (sid 134), och
"medlande verksamhet" (sid 133). Delta går uiöver vad som sades i 1975
års riksdagsbeslul om kommunernas medverkan i samhällels konsumentpolitik när
del gäller reklamationsverksamhei.

I
betänkandet talas om konsumentvägledaren -den kommunale tjänsteman som avses
handlägga reklamationsärendena - men man berör inte alls vilken roll
konsumeninämnden eller motsvarande organ varunder denne tjänsteman lyder, skall
spela. Det förtjänar därför påpekas alt den konsumentpoliliska verksamheten är
en aktivitet, som till omfattning och inriktning styrs av kommunfullmäktiges
medelsanvisning och närmare direkliv genom l.ex. reglementet för
konsumentnämnd. Detaljstyrningen tillkommer det förvaltningsorgan -
konsumeninämnden eller molsvarande - som utsetts all handha verksamheten. Det
är alltså inte möjligt för Konsumentverket eller en allmän reklamationsnämnd atl
utan speciallagstiftning gå in och bestämma över den kommunala verksamhetens
inriktning eller vilka arbelsuppgifler som kommunens konsumenlvägledare skall
ägna sig åt. Förbundsstyrelsen menar att utredningen, när man på sätt som
skett, lagt vidgade uppgifter på kommunerna, borde ha gjort en verklig analys
av vilken roll kommunerna kan spela inom reklamationsverksamheien, inte minsl

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 53

med
hänsyn lill alt del galler en frivillig akiivitei, som län kan komma i konflikl
med kommunallagens likslällighelsprincip.

Enligi
siyrelsens uppfauning är den akiivitei från kommunernas sida som avses i 1975
års riksdagsbeslul och som noggrant har exemplifierats i förarbetena till
nämnda beslut vad man längst kan slräcka sig lill ulan atl frågan om speciallagstiftning
för kommunernas del måste aklualiseras. Vid en evenluell sådan diskussion måsle
man också överväga frågan om elt djupare engagemang inom detla specialområde
överhuvudtaget lämpar sig för kommunal verksamhel.

Slyrelsen
vill erinra om atl prop. 33 till 1972 års riksdag om samhällets
konsumentpolitik angav att en förbällrad och utbyggd rättshjälp - de allmänna
advokatbyråerna - samt ett förenklat rättegångsförfarande -småmålslagen -
skulle bli två andra alternativ för den enskilde, vilket skulle göra att en
vägledningsfunklion beträffande reklamationsärendena inle skulle bli någon slor
belastning på en kommunal konsumentpolitisk verksamhet. Under avsnittet 2.7
Domstolsförfarandet m.m. anförs å sid 93 i betänkandet:

"Domstolen
skall således hjälpa allmänheten med allmänna råd och upplysningar om olika
möjligheter att få ivisler prövade vid domslol eller reklamationsorgan. Vidare
skall domstolen ge anvisningar om vad en rättssökande har atl iaklla för att la
till vara sin räll i del konkreia fallel. Domstolen skall sålunda vid behov
lämna rätlssökanden upplysningar om hur en ansökan om stämning eller yllrande
över sådan ansökan bör avfattas och om förfarandet i övrigl i rättegången. Vid
varje tingsräll skall finnas befattningshavare som har till uppgift all
ombesörja den nu berörda rådgivningen."

Huruvida
den rådgivning till allmänheten som beskrivs i citatet ovan fått någon
omfattning redovisas inie av utredningen, vilket är en brisl. Av den statistik
som presenteras framgår emellerlid att småmålslagen inle fått så stort intresse
från allmänhetens sida. Ärendena har till huvudsaklig del hamnat hos
reklamationsnämnden. Reklamaiionsutredningen berör ej alls i vilken
utsträckning de allmänna advokatbyråerna engagerats i reklamationsärenden.

En
omfallande upplysningsverksamhet om Allmänna reklamationsnämnden och den
kommunala konsumentvägledningen har bedrivits alltsedan 1973, samlidigt som
motsvarande upplysningsverksamhet inle föreknmmii beträffande domstolarnas
möjligheter atl medverka pålvistlösningsområdet. Därtill kommer att del hos
allmänheten finns elt visst psykologiskt motstånd mot atl vända sig lill
advokat och domslol.

Innan
ställning tas lill hur samhällels insatser beiräffande ivisllösningar på
konsumenirådei skall utformas bör enligt styrelsens uppfattning en mera
djuplodande och omfattande parlamentarisk utredning göras om hela
problemkomplexet. Ärendet har slörre dimensioner än vad som framgår av
utredningens betänkande. Del är fråga om dels uppgiftsfördelningen mellan

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 54

stat
och kommun inom viss sektor, dels gränsdragningen mellan statens
konsumentpoliliska verksamhet och domstolsväsendet och dels i vilken
utsträckning kosinaderna för reklamationsverksamhet bl. a. på fastighelsområdel
skall beslridas med skattemedel eller avgifter.

Reklamatiunsutredningen
framhåller ju också å sid 131, atl skulle rättegångsulredningens arbele leda
till mera omfattande förändringar av donistolsförfarandei kan frågan om
förhållandet mellan domstol och reklamationsnämnd komma i ett nytt läge.

1.18 Malmö
kommun:

Sammanfattningsvis
förordas sålunda - i de delar där invändningar ovan rests - att kommunstyrelsen
i yltrande över betänkandet föreslår atl den allmänna reklamationsverksamheien
blir föremål för ytterligare överväganden; bl. a. torde härvid också kunna
anföras att risk föreligger för övervällring av f n. statliga göromål på
kommunernas konsumentvägledning.

1.19 LO:

Enligt
LO:s mening måsie samhällets konsumentpoliliska insalser i ökad utsträckning
inriktas på all så långt möjligt förebygga uppkomsten av
reklamaiionsanledningar. Detla kan bl. a. ske genom en ökad insyn i förelagens
produktplanering. I nuvarande situation finner dock LO del helt nödvändigt alt
konsumenterna har lillgång till ett effektivt system för prövande av
reklamationstvister.

LO
delar ulredningens uppfattning all elt reklamationsnämndsförfarande behövs vid
sidan av domstolsförfarandel. Förfarandet vid en reklamationsnämnd kan göras
relativt snabbi och enkell och särskilt när fakta i tvisten är ostridiga,
framstår nämndsförfarandel många gånger som del bästa alternativet. LO
lillslyrker därför utredningens förslag att Allmänna reklamalionsnämnden görs
till etl permanent statligt organ.

Utredningen
betonar au den kommunala konsumentverksamheten vid sidan av domslolar och
reklamationsnämnd har stor betydelse för möjligheterna att lösa ivisler på
konsumentområdel, Ulredningen undersiryker därför det angelägna i att
utbyggnaden av den kommunala knnsumenlverksamheten sker så snabbi sum möjligt,
LO delar lillfulln ulredningens uppfattning i denna fråga.

1.20 TCO:

Enligt
TCO:s mening måste flera åtgärder vidtas för att bringa ned det stura anlalel
reklamationer. Exempel på sådana åtgärder är införande av ångerräii även vid
köp utanför hemmel, räll lill byle av felaktig vara nm konsumenten inte
avsiktligt vållat felet, förbättrad information till konsumenterna om vilka

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 55

förelag
som följer allmänna reklamationsnämndens (ARN) rekommendalioner. Sannolikt
kommer det emellerlid även efter del au sådana ålgärder genomförls an förekomma
ett relativt storl anlal reklamationer.

Reklamaiionsutredningen
föreslår en rad åtgärder för att effektivisera hanteringen av reklamationer. Om
utredningens förslag genomförs kommer enligt TCO:s uppfattning detta mål att
nås.

TCO
anser all allmänna reklamalionsnämndens (ARN) verksamhet är värdefull för
konsumenterna. Enligt TCO:s mening bör ARN fortsätta sin verksamhet på samma
sätt som för närvarande. Del innebär atl ARN även fortsättningsvis bör utfärda
rekommendationer i motsats till de civila domstolarnas verkställbara beslut.
TCO finner del vara en onödig dubblering alt både ARN och domstolarna utfärdar
verkslällbara domar. TCO anserdei dock angeläget alt en bättre informalion ges
till konsumenterna om vilka företag som inle följer ARN:s rekommendalioner.

1.21 SACO/SR:

SACO/SR
tillslyrker att Allmänna reklamalionsnämnden permanenlas. Erfarenheterna från
ARN är väsentligen myckel goda. Slalisliken över arendetillströmningen till ARN
visar au ARN är väl inarbetad hos allmänheten. Det är däremot tveksamt om
domstolen ens med lillämpning av småmålslagen kan fylla samma funktion.

Domstolen
har, enligt utredningen, hitlills inte förl med sig någon slörre ökning av
antalet mål där konsumenterna väcker talan vid domstolen.

Ulredningen
föreslår att konsumenten först bör kontakta den kommunala konsumenlvägledaren
för att fä dennes hjälp atl lösa tvister med näringsidkaren. På så sätl kan
ARN:s resurser styras till mer väsentliga uppgifter. Detla är naturligtvis bra,
men några påpekanden bör göras. För det försia har de kommunala
konsumenlvägledarna hitlills haft mycket små resurser för sin verksamhel.
Konsumentproblem har inte hög prioritet hos kommunerna eftersom sysselsättning,
skol- och dagshemsverksamhei, bosladsbyggande etc har tillmätts slörre vikt.
Eftersom kommunernas ekonomi även i fortsättningen kommer att vara myckel
ansträngd är det troligt att konsumentvägledaren även i fortsättningen får
ytterst begränsade resurser lill sill förfogande. Detla resonemang utesluter
inte alt SACO/SR anserali det torde föreligga elt klart behov av lokal
konsumentverksamhet.

1.22 Sveriges
advokatsamfund:

Genom
tillkom.sien av Allmänna reklamalionsnämnden (ARN) skapades etl praktiskt
fungerande forum för prövning av konsumenttvister Gennm sin sammansättning och
sin verksamhet har nämnden tillvunnit sig förtroende inom både konsumenikreisar
uch näringsliv. Konsumenttvister har i allmänhet kommit all slitas av nämnden,
eftersom reklamationsförfarandel till-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 .S6

godoseti
prakliska behov för vilka del traditionella domstolsförfarandel inte kunnat
erbjuda eu realistiskl alternativ. Reformeringen av rättegången i tvistemål om
mindre värden har uppenbarligen inte förändrat denna bild. Alltjämt framslår
därför reklamationsförfarandel .som huvudallernativel för slitande av tvister
mellan konsumenter och näringsidkare.

Mol
bakgrunden av denna framgång för den utomräiisliga ivistlösningen på
konsumentområdel är del enligt samfundets mening rikligl au nu ge ARN ställning
som ett permanent samhälleligt organ för rättskipning i konsumenttvister.
Härvid är det av fundamental vikt att ARN:s och reklamationsförfarandets
nuvarande karaklär bevaras. Åven om nämndens existens är etl led i samhällets
konsumentpolitiska sirävan all stärka konsumentens rättsliga ställning, är del
bl. a. nödvändigt atl nämndens verksamhel präglas av sträng opartiskhet mellan
konsument- och näringsidkarintressen. 1 nämndens verksamhel måste den
rätlskipande funktionen vara den cenirala uppgifl som andra av ulredningen
berörda uppgifter underordnas.

Ulredningen
framhåller (sid. 119 O betydelsen från konsumentpolitisk synpunkt av att
reklamaiionsanledningar så långt möjligt förebyggs så alt tvister inle
uppkommer. Utan att bestrida riktigheten härav vill samfundet uttala som sin
uppfallning att det saknas anledning att i och för sig söka begränsa en
ärendeiillsirömning till ARN av nuvarande och även en ökad omfattning. Sett i
relation lill antalet konsumenttransaktioner ter sig antalet avgöranden i
reklamalionsnämnden inte påfallande ston. Tvärtemot vad ulredningen uttalar
torde för övrigt försiärkningen av konsumenternas rättsliga ställning och
vidgad informalion härom vara ägnat au öka antalet konsumenttvister. Att
tvister förekommer och att nämndförfarandet utnyttjas för atl lösa dessa bör
emellerlid inte betraklas som ett missförhållande. I delta sammanhang förtjänar
det noteras atl nämndens avgöranden hitlills varit i slort setl jämnt fördelade
mellan till någon del bifallna och avslagna reklamationer.

1.23 Sveriges
domareförbund:

Domareförbundet
ansluter sig lill ulredningens grundläggande förslag att konsumenten även
framdeles skall ha frihet att välja om han vill ha sin tvist prövad av
reklamationsorgan eller av allmän domslol.

1.24 Sveriges
Industriförbund och Sveriges grossistförbund:

(gemensamt yttrande)

Ett
viktigt inslag i den svenska konsumenipoliiiken är all den enskilde konsumenten
har goda möjligheter att pä ett enkell säll ta lill vara sin rält vid tvister
med näringsidkare. Det finns därför goda skäl att permanenta allmänna
reklamalionsnämndens verksamhet. Förfarandet vid nämnden har givit konsumenten
möjlighel atl på ett snabbt, enkell och billigt sätt få

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 57

vardagslivets
tvister prövade. Nämndens rekommendationer till näringsidkare uch konsumenler
har präglals av objektivitet och sakkunnighet. Nämnden skall ses som elt
komplement lill de allmänna domstolarnas verksamhet,

Ulredningen förutsätier
att konsumenter som anser sig felaktigt behandlade av näringsidkare i samband
med ett köp först skall vända sig lill resp, näringsidkare för atl söka få
tvisten löst. Därefter - om tvist fortfarande föreligger - till den kommunala
konsumentverksamheten. Den medlande funktion som den kommunala
konsumentverksamheten har, aniages leda till en viss sållning av ärenden till
allmänna reklamalionsnämnden. Vi är införstådda med behovel av sållning av
ärenden. Delta är en föruisättning för atl förfarandet skall kunna vara snabbt
och enkelt. Men om denna sållning skall kunna utföras på ett betryggande sätl
måste

1. hänsyn
tas till atl den kommunala verksamheten ännu inte är utbyggd i

en omfallning som gör det möjligt att lägga elt medlar- eller annat liknande

ansvar på verksamheten. Konsumenten måsle således även fortsättningsvis

ha möjlighel all vända sig direkl till allmänna reklamationsnämnden.

Konsumentverkets och de regionala hemkonsulenternas främsla uppgift i

delta avseende blir följaktligen all la emot och - då så visar sig nödvändigt -

hänvisa konsumenterna till nämnden.

2. den
personal, som är engagerad i den kommunala konsumentverksam

heten utbildas för all kunna utföra detta arbele. Konsumentsekreterarna har i

dag vitt skiftande utbildning och övriga erfarenheter. Utbildningen blir

särskilt viklig om reklamationsnämndens verksamhel utvidgas atl gälla

tekniskl komplicerade områden såsom fast egendom.

1.25 Svetiges
köpmannaförbund:

Under
drygt 10 år har ARN i form av försöksverksamhel handlagt ett mycket stort anlal
konsumenttvister och ulan ivekan genom sina rekommendationer skapat normer för
vad som kan kallas "god handelssed". Såväl näringsliv som konsumenter
har genom ell aktivi engagemang medverkat till all skapa regler för de fall där
tvist uppstått. Genom sammansättningen av ARN:solika nämnder-med representation
från näringsliv och konsumenter - har verksamhelen tillförts sakkunskap, vilket
har varit av stort värde för prövningen av tvisterna. 1 detta avseende har
nämndförfarandet - trots vissa formella brister i proceduren - fördelar framför
ell ordinärt domstolsförfarande.

1.26 SHIO-Familjeförelagen:

Erfarenhelerna
från den försöksverksamhet som sedan 1968 ägl rum genom den Allmänna
reklamalionsnämnden (ARN) är genomgående posiliva. Reklamalionstvisier har
snabbt och enkelt kunnal lösas utan större

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 58

kostnader och omfallande byråkrati. Att ARN:s
rekommendalioner varit välgrundade och överensstämmande med '"god
köpsed" visas uv all de respekterats till hell övervägande del av både
näringsidkare och konsumenter. Detla i sin tur beror säkerligen på atl dessa
bägge grupper har varil respresenlerude i ARN. En förutsäuning fören
tillstyrkande från näringslivel av en permanentning av
reklamutionsnämndslbrfarandei är självfallet alt näringsidkarna även
fortsätiningsvis blir företrädda i nämnden. I princip kun SHIO-Familjeförelagen
sålunda instämma i utredningens slutsats all reklamalionsnämndsförfarandei
behövs även i framliden. Innan beslul definitivt fattas om en permanentning av
ARN och nämndens verksamhetsformer bestäms, bör dock räiiegängsuiredningenslJu
1977:6) översyn uv rättegångs-förfarandet vid allmän dom.stol avvaktas. Dennu
utredning hur bl. a. i uppgifl all sludera den förlikningsverksamhet som
bedrivs vid sidan av domstolarna och skall lämna förslag på hur förfarandel vid
allmän domstol kun göras mera flexibelt samt samlidigt snabbare och billigare
ulan au rätlssäkerhelskraven sätts åt sidan. En samordning av
rättegångsreglerna i domstolarna med de regler som skall gälla för de av staten
inrättade reklamaiionsnämnderna förefaller naturligt.

1.27 AT.-

KF konstaierar med beklagande att det i Sverige alltjämt
uppstår konsumenttvister i sådan utsträckning att det måsle anses behövligt
all tillhandahålla särskilda förfaranden genom vilka konsumenterna kan få sina
klagomål prövade. KF vill starki undersiryka vikten av all samhällel ökar
insatserna för alt så långl möjligt förebygga uppkomslen av
reklamaiionsanledningar, vilkel ur såväl enskild som allmän synpunki på sikl är
betydligt mera ändamålsenligt än att skapa olika tvistlösande organ. Detta kan
ske gennm all lillgängliga resurser mer inriklas på kuniroll nch utveckling
under stadierna innan produkterna nått konsumenterna. - Som läget nu är måste
emellertid KF i likhet med Reklamaiionsutredningen konslalera att Allmänna
reklamationsnämnden fyller ett vikligl behov hos konsumenterna. KF skulle
gärna ha sett all Reklamationsutredningens och Rättegångsulredningens arbete
samordnals. Emellerlid anser KF det föga troligt att Rättegångsutredningen
finner ett system, som gör etl uiomprocessuellt förfarande obehövligt närdet
gälleraii lösa konsumenttvister. Inte minst psykologiska faktorer-motviljan au
uppsöka domsiol och advokat - spelar därvidlag roll. Del lorde således enligt
KF:s uppfattning även i framtiden komma att föreligga behov av tvistlösande verksamhet
vid sidan av domstolsförfarandel. Allmänna reklamationsnämnden har visal sig
kunna uppfylla såväl konsumenternas som näringslivets krav på eu dylikl
uiområiisligi organ. KF har därför ingel att erinru mot förslagel au Allmänna
reklamalionsnämnden efter lio års försöksverksamhel nu ges slållning som
permaneni slallig myndighet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 .sy

1.28 M:

M delar ulredningens uppfattning om att reklamalionsn ä mndsf ö rfarandet
beh ö vs ä ven i framtiden parallellt med konsumentens m ö jlighel att l å la
en tvist med n ä ringsidkare pr ö vas av domstol. Reklamationsn ä nmdsf ö rfarandel
torde n ä mligen vara av speciellt intresse f ö r konsumenten i de fall d ä r n ä ringsidkaren
och/eller organisalion av n ä ringsidkare
p å frivilligheiens v ä g eller p å
annal s ä ll sl ä lll liilfredssl ä llande garanlier f ö r all eu f ö r
konsumenien positivi utslag ""verkst ä lles"".

M vill
emellertid f ä sta uppm ä rksamheten p å
au m å nga konsumenler som r å kat i tvist med n ä ringsidkare
icke har klart f ö r sig all ett reklamationsn ä mndsbeslut ej s ä llan
kan vara ell s k slag i luften, eftersom konsumenien i de fall d å n ä ringsidkaren
v ä grar f ö lja beslulel endast har au v ä nda sig till domstol f ö r f ö rnyad pr ö vning av tvisten. Det f ö rekommer d ä rf ö r relativt ofta inom M att man avr å der konsumenler fr å n att h ä nv ä nda sig till Allm ä nna Reklamationsn ä mnden.

1.29 KAK:

Allm ä nna Reklamalionsn ä mnden (ARN) ä r
elt av tv å parler gemensaml inr ä ttat organ, som tillkommit i syfte alt f ö rb ä ttra
konsumenternas st ä llning p å marknaden. Erfarenheterna av n ä mndens hittillsvarande verksamhet ä r goda. Genom sin sammans ä ttning har n ä mnden
tillf ö rts sakkunskap fr å n konsumentsidan och fr å n de olika delar av n ä ringslivet som ber ö rs av n ä mndens verksamhet. Detta har varil synnerligen v ä rdefullt vid n ä mndens
pr ö vning av tvister. Enligt KAK:s uppfattning
har n ä mndf ö rfarandet medf ö rt icke obetydliga f ö rdelar framf ö r
domstolsprocessen, bl. a. beroende p å
det faktum atl vare sig konsumenter eller n ä ringsidkare
ä r s ä rskilt villiga till processf ö ring
i tvistefr å gor. Det enklare n ä mndf ö rfarandet
har ocks å medf ö rl alt n ä mndens rekommendalioner i regel f ö ljls, d å
man h ä rigenom kunnal undvika del omst ä ndiga och tids ö dande
f ö rfarandel med pr ö vning av en tvist inf ö r en eller vid ö verklagande inf ö r tv å eller tre r ä ttsinstanser. Det b ö r ocks å p å pekas all ARN i h ö g grad respekteras och betraktas
som elt v ä rdefullt komplement lill
domstolarna. 1 prakliken f ö rekommer att tingsr ä ll, vilken saknar den kompelens i konsumenifr ä gor som ARN besiiier, remilierar tvisie ä renden lill ARN f ö r
yllrande innan beslul fattas,

1.30 Svenska f ö rs ä kringsbolags
riksf ö rbund:

Riksf ö rbundets uppfattning ä r atl de allm ä nna
domstolarna ä ven i forts ä ttningen b ö r
vara de fr ä msta organen i samh ä llel f ö r
pr ö vning av konsumenuvisler. Au den
vikliga praxisbildningen b ö r ske i donisiolarna moiiveras av
atl f ö rfarandet inf ö r domstol ä r
s å utformat au det medger en allsidig
och ing å ende pr ö vning av tvisterna,

Etl s ä kert underlag f ö r pr ö vningen av
uppkommande fr å gor av principiell

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 60

vikt
är av vital belydelse, inle minst för försäkringsbolagen. Bolagen måste ha
normer för sina ulbelalningar som uppfattas som riktiga och rättvisa. Sådana
normer kan i många fall endasl åstadkommas genom domstolsprövning. ARN:s
rekommendationer måsle, med hänsyn framför alll till den summariska,
skriftliga handläggningen, därför i ålskilliga fall betraktas som in
casu-avgöranden. Även i en framtida, permaneni reklamationsnämnd blir
förfarandet sådanl all rekommendationerna ofta måsle anses sakna prejudicerande
belydelse för senare prövning av likanai ärende inom eller utom nämnden.

Liksom
reklamaiionsutredningen är riksförbundet medvetet om att domstolsprocessen har
vissa nackdelar som bl. a. letl lill au anlalet reklamalionstvisier som tas
upp i rättegång är förhållandevis litet. Framför allt spelar tidsfaktorn in,
men också det förhållandet all proceduren inför domstol är tungrodd och
kostsam. Allmänna reklamationsnämnden har på delta sätt ratt en viktig sektor
alt verka på. Där finns alla de fall där principiella skäl inte lalar mot au
använda del enkla, snabba och billiga reklamationsförfarandel.

ARN
har nu under längre lid med framgång fylll funktionen av organ för snabb och
okomplicerad lösning av ett stort antal konsumenttvister. I praklisk verksamhet
har visats atl många olika slag av tvister kan lösas på enkelt sätt utan att
rättssäkerheten därför blir lidande. Verksamhelen på försäkringsområdet ger
från dessa uigångspunkter i huvudsak inte någon anledning till kriiik.

Riksförbundet
kan därför tillstyrka att ARN:s verksamhel permanentas i enlighel med
förslaget. Däremoi finns, särskilt i ett längre perspekliv, anledning atl
uppmärksamma vissa nödvändiga begränsningar i nämndens kumpeiensnmråde. Del rör
sig här om förhållanden som har all göra med praxisbildningen på
försäkringsområdet. I det sammanhanget har riksförbundel synpunkier på
sysiemel med svartlistningen.

1.31
Folksam:

När
det gäller vägar all gå för att lösa ivisler mellan konsument
-försäkringstagare eller annan skadelidande - och försäkringsgivare kan
konsumenten nära nog alltid föra tvisten lill domstol. I stor utsträckning kan
han i slället välja atl gå lill Allmänna reklamationsnämnden (ARN). För
försäkringstagare i Folksam finns dessutom möjligheten att faen prövning till
Slånd i Folksams egna prövningsorgan. Motsvarande möjlighel föreligger även
inom vissa andra försäkringsbolag. Denna möjlighel har visal sig vara av
betydelse för konsumenterna och har inle i någon nämnvärd grad påverkats av
förekomslen av den parallella prövningsmöjligheten i ARN. I detla sammanhang
saknar vi emellertid anledning att närmare gå in på denna metod för
ivistlösning.

Del
finns vissa undantag från regeln om att tvister kan föras till domslol

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 61

eller lill ARN. Vid ivisierom värde av skada påbyggnad
föreskriver villkoren en skiljemannavärdering och för värdcringsivisier i
övrigl innehåller villkoren regler som syflar lill att åstadkomma en lösning
av t vislen genom opartisk värderingsn-ian.

Dessa senare meloderär ulformade med lanke på all fungera
väl just idena slags tvister. Naturiiglvis vore del i och för sig önskvärt om
man på motsvarande säll ulllid kunde styra en tvist lill cll organ för
ivistlösning som kunde uppfylla samma önskemål -om lättillgänglighet och låga
kosinader för konsumenten och om tillfredsuillande kunskap hos
ivistlösningsorganet på del område ivisien gäller. Vi ålerkommer lill denna
fräga i följande avsniu.

När del i dagens läge gäller ull lu siällning till om den
verksamhet som ARN bedriver bör permanentas är del emellerlid i första hand ett
annal förhållande som måste uppmärksammas. Folksam kan av egen långvarig
erfarenhet vitsorda den uppfattning som utredningen framför om all det,
sannolikt av psykologiska skäl, lar emot för svensken i gemen att vända sig
lill domstol när det gäller s. k. konsumenttvister. Denna inslällning har
uppenbarligen inte förändrals i någon nämnvärd grad genom tillkomsten av det
förenklade räliegångsförfarandei i ivislemål om mindre värden. Man måste därför
räkna med att verksamhelen vid ARN (och vid försäkringsbolagens egna
skadeprövningsorgan) för många konsumenler upplevs som den enda verkliga
möjlighelen all få en ivisi prövad. En sådan möjlighel bör man nalurliglvis
bevara. Dessulom har, även enligi Folksams uppfallning, ARN fungerat som ett
bra alternativ till domslol i många fall där båda ivisilös-ningsorganen i och
för sig är inte bara möjliga ulan också realistiska allernaliv för den
rälissökande.

Folksam vill därför tillstyrka att ARN:s verksamhet
permanenlas på det säu ulredningen har föreslagil.

Sanmianfattningsvis anser således Folksam alt del finns
skäl atl satsa på en snabb och informell, men samiidigi effektiv verksamhet av
den lyp som ARN represenlerar. Verksamheten bör dock, klarare än hitlills,
rensas från sådana uppgifier som nämnder av delta slag inte passar för.

1.32 Hyresgäslernas riksjörbund:

Enligt förbundets mening bör samhällel fästa stort
avseende vid konsumenternas behov av rättsskydd gentemoi näringsidkare av
olika slag. Härför behövs lagstiftning men även meloder au lösa uppkommande
ivisier på ett ändamålsenligl sätt. Metoderna bör ulformas med hänsyn i försia
hand till konsumenterna, som är den svagare parten i avtalsförhållandet.
Förbundet kan peka på erfarenheler från hyresrättens område, inom vilket
tvisterna ofta löses genom informella nänmdsförfaranden som uimynnar i
rekommendalioner eller medlingsförslag. Sådana lösningar har som regel slörre
värde för konsumenterna än formella domstolsavgöranden. Härtill bidrar inte
minsl

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 62

an nämndsförfarandel kan anordnas betydligt snabbare,
enklare och billigare än processen vid domslol. På längre sikl är della lill
fördel för båda parieroch för samhällel.

Förbundet kan mot bakgrunden av det anförda anslula sig
till ulredningens uppfattning att reklamalionsnämnden har en viklig roll i den
framlida konsumentpolitiken, även om nämndförfarandet inte kan ersälta domstolarna
i alla slag av tvister. Vi vill särskilt undersiryka atl konsumenten bör ha
reella möjligheter atl välja domstolsprövning när del kan befaras alt
näringsidkaren inie kommer att följa nämndens rekommendation.

1.33 HSB:s Riksförbund:

HSB tillslyrker all reklamalionsnämnden nu inrättas som
ett fast organ för ivistlösning mellan näringsidkare och konsument.

1.34 Konsumentvägledarnas förening:

Vi hälsar med tillfredsställelse att reklamationsfrågorna
las upp för granskning, då del nuvarande systemet lill vissa delar är
otillräckligt. Våra medlemmar - konsumentvägledare i kommunerna - är genom sin
verksamhet i nära kontakt med problemen kring ivisllösningar, och är samlidigt
beroende av ett starkt stöd från samhällel i dessa frågor.

Reklamailonsförfarandei.

Au knnsumenlen i reklamalionsärenden lar kontakt med den
knmmunala knnsumentvägledningen för vägledning anser vi vara en fördel.
Ulredningens resnnemang um hur reklamaiionsärendena skall handläggas är oklar
och bör preciseras, och kan såviit vi kan bedöma komma i konflikt med
kommunallagen. Rulinerna härför bör ytterligare utredas.

Ulredningens förslag förutsätter enligt vår uppfattning
all del finns en väl utbyggd verksamhel i alla kommuner, med resurser att
biträda konsumenterna i reklamationsärenden. Dagens situation visar dock all
det endast är ett fåtal kommuner som har dessa resurser. Den svaga
utbyggnadstakten ger starka skäl au förmoda atl situalionen inte kommer att
märkbart förbättras inom den närmaste liden. Ulredningen borde därför tagit upp
hur reklama-tionsfrågorna på sikt skall lösas i dessa kommuner.

Sammanfattningsvis kan konstateras att förslagel år
positivi för den konsumentpoliliska utvecklingen. Den kommunala verksamheten
får möjligheter all mera aktivi medverka vid ivisllösningar. Dock uppvisar
förslagel en stor nackdel, och det är kosinadsövervältringen lill våra huvudmän
- kommunerna. Vi ser del som föga realistiskl au kommunerna skall tvingas ta de
ökade kostnader som förslaget för med sig, i ett läge där fiertalet av
kommunerna redan i dag har en klart otillräcklig salsning på

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 63

kommunala
konsumentverksamheten.

Konsumenivägledarnas
förening finner del dock angeläget au päiala au en priorilering kring den
förebyggande verksamhelen är av slörsia värde för konsunienierna och bör ges
ökad uppmärksamhet.

2.
Allmänna reklamationsnämndens ställning och förhållande till konsumentverket.

2.1 Göta
hovrätt:

Principiella
skäl - främst konsumentverkels ställning som företrädare för konsumentintresset
- lalar mot atl ARN i adminislrativi avseende knyis lill konsumeniverkel. Dessa
skäl erhåller slörre lyngd genom all KO, som numera är chef för
konsumeniverkel, även föreslås skola medverka som ombud för konsumeni i mål vid
domslol angående konsumenltvist. En lösning som innebär alt reklamalionsnämnden
blir hell fristående från konsumentverket är därför atl föredra. Härigenom
skulle skapas full garanti förandet förtroende nämnden förvärvat kan bibehållas.
Hovrätten vill därför i försia hand tillstyrka detta alternativ. Därest
utredningens förslag genomföres, vill hovrätten förorda all den självständiga
ställning som nämnden skall ha fastslås genom bestämmelse i författning.

2.2 Hovrätten
över Skåne och Blekinge:

När
det gäller ARN:s förhållande till konsumentverket är det viktigt atl lillse att
nämndens opartiskhet inte kan sättas i fråga. Bland ledamöterna i nämnden finns
representanter såväl för näringslivel som för knnsumenierna. Den av utredningen
dnkumenierade höga graden av efterlevnad av nämndens beslut lyder också på att
nämnden av berörda parter uppfattas som objektiv. Om utredningens förslag till
lag om utseende och entledigande av vissa ledamöier i ARN saml övriga i avsnitt
15 framlagda förslag om nämndens organisalion genomförs synes goda
förutsättningar finnas för all tilltron lill nämnden skall kunna bestå också nm
nämnden även i fortsättningen är organisaloriskl knuien till konsumentverket.
Med ulgångspunkl från atl förslagen i avsnitt 15 genomförs lillslyrker
hovrätten därför alt ARN blir i administrativt avseende knuten till
konsumentverket.

I
fråga om tillämpningen av småmålslagen vill hovrätten först påpeka att det än
så länge synes vara för tidigt att konstatera all lagen ime kommer all
lillämpas i avsedd omfauning. Under år 1977 konsiaieras sålunda en klar ökning
av anlalel småmål lill 9 009.

Småmålslagen
kan redan nu göras effeklivare genom klarare regler om rådgivning till de
rälissökande och genom all domstolarna för behandling av småmål i viss
utsträckning hålls öppna även på kvällstid. En bälire informalion lill
konsumemerna om den hjälp de får vid hänvändelse lill domslol i småmål borde
också kunna minska deras evenluella iveksamhel all

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 64

anlila
småmålsförfarandei.

Av
lillgänglig slalisiik framgår atl avskrivningspiocenten är betydligt högre i
småmålen än vid ARN. Bl. a. av den anledningen vill hovrällen -tvärtemot vad
som hävdas i beiänkandei - göra gällande att domslolarnas förlikningsverksamhet
i småmålen är omfattande. Den personliga inställelsen gör nämligen att
parlerna kan komma lill tals med varandra på en säll som inle är möjligt genom
skriftväxling.

2.3 Stockholms
tingsrätt:

Utredningen
föreslår au reklamaiionsnänmden alltjämt skall vara knuten lill
konsunieniverkei men atl nämndens ställning skall bli mera självständig i
förhållande lill nuläget. Tingsrätten anser emellertid renl principielll alt de
i ulredningen redovisade skälen för en helt fristående ställning överväger. En
verksamhet med fortsatt anknylning lill konsumentverket som huvudman bör godtas
endast om en hell självständig nämnd skulle draga alltför höga kostnader eller
medföra omfattande olägenheter från administrativ synpunkt.

2.4 Södra
Roslags lingsrätt:

I
vårt samhälle är del en bärande grundsats att organ, som härtill uppgift atl
slita tvister, står obundei i förhållande till och fritt från inflytande av
någon av de tvistande. Della är så självklart, alt grundsatsen icke borde få
bli i någon mån åsidosatt eller tummad pä. Eu uttryck härför är för
domslolarnas del reglerna om domarjäv, vilka avser att hindra uppkomslen av
förhållande ägnat all rubba förtroendet till domares opartiskhet. Reglerna om
domarjäv gäller självfallet även ledamoi av annal ivisilösande organ - såsom ARN
-han må vara lagfaren eller icke lagfaren ledamoi men också ärendehandläggare.

Vad
här gäller om den enskilde ledamoten eller handläggaren måsle också avse hela
ARN som myndighet. Denna bör sålunda icke få slå i någol som helst lörhållande
till konsumeniverkel som skulle kunna ge anledning ifrågasätta ARN:sopartiskhet
ellerobjektiviiei. Såsom utredningen uttalarfs 123) var syftet med ARN:s
inrättande att ge konsumenterna elt organ som de kunde vända sig till för att
få reklamalionstvisier prövade på elt snabbt, enkell och billigt säu. Syftet
var alliså all åsladkomma en ivisilösande organ, vilkel också framgår av ARN:s
stadgar. Om verksamhelen nu permanentas bör denna uppgifl starkt betonas och
klart särskiljas från konsumenipolltiska ålgärder (producenlpåverkan,
information, näringsrättsliga ingripanden, lagstiftningsinitiativ etc) vilka
åligger de konsumentpoliliska organen, främst konsumentverket och KO. Detta
utesluter inte att ARN kan samarbeta med verkel. Men samarbetet får dock icke
växa sig så slarki och intimt, atl ARN kommer under verkels infiytande. Redan
en misstanke om sådan påverkan

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 65

är
ägnad att inverka menligt på förtroendet för ARN.

Visserligen
föreslår utredningen all del starka inflytande på ARN, vilkel Konsumentverket
utövar idag genom att meddela föreskrifter om verksamhelen, lillsalla
ledamöier och personal och träffa ekonomiska avgöranden, skall brytas främst
vad gäller tillsättande av ledamöter och personal. Men verket förutsattes även
i fortsättningen få fastställa arbetsordning och sköta personaladministraliva
och ekonomiska frågor för ARN. Man vill sålunda bibehålla en med tingsrättens
ståndpunkt alltför nära kontakt mellan ARN och verket.

Ulredningen
har sålunda icke velal befria ARN från inflytande av Konsumentverket. Detta är
så mycket mera olämpligt som verket har att tillvarataga konsumentintressena
gentemoi näringsidkare. Alt verket förelräder elt sådanl partsintresse slår
nämligen klarl, när i betänkandet uttalas all verket har som sill primära mål
till uppgift atl stödja konsumenterna och förbällra dessas ställning på
marknaden. Än tydligare framstår detla inlresse med ulredningens förslag att KO
skall som ombud för enskild konsumeni ges lalerätt i konsumenltvist inför
domstol.

Då ulredningens förslag
sålunda starki avviker från den av tingsrätten återgivna grundsatsen om en
självständig ARN, avslyrker tingsrätien bestämt att utredningens förslag i
denna del genomföres. Det förtjänar även anmärkas atl förslagel slår i slrid
mol den i andra sammanhang framlrädande tendensen att bryta loss organ med
domstolsliknande uppgifter från tidigare "modermyndighet" och ge dem
full självständighet, såsom i fråga om länsskatteräti och länsrätt,
Brottsskadenämnden, Patentbesvärsrätlen och de fr, o. m. 1.1.1979 arbetande
försäkringsrätterna.

Om ARN således bör ges
full självständighet, uppkommer frågan om dess administration. Tvisllösande
organ under andra departement än jusiiliede-panemeniet - försäkringsdomstolen,
marknadsdomstolen, arbetsdomslolen - har självsländig budgel- och
personaladministration. Tingsrätien vill emellertid i detla fall väcka tanken
på att ARN skulle kunna underordnas Domstolsverket, vilket kan medföra atl ARN
kan komma i åtnjutande av verkets rutiner för löneadministralion etc. Om ARN
kommer inom Domslolsverkels verksamhetsområde, betonas yllerligare dess
ställning som med domstol jämställt, helt opartiskt konflikllösande organ
tillhörande juslitiestaien.

2.5
Örebro tingsrätt:

Del
är... viktigt all nämnden är objekiiv och obunden i sin bedömande verksamhel
och det borde vara självklart alt nämnden flr en helt fristående ställning när
verksamhelen nu avses bli permaneni.

Den
koppling till konsumentverket och tidigare till siaiens konsumentråd som
förelegat under försöksverksamheien, vilken för övrigl pågått alllför länge,
har sin grund i del hisloriska faktum att del var konsumentrådet som

5 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 114

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 66

på
sin tid startade verksamhelen. Sakligt setl är det olämpligi med en sådan
sammankoppling eftersom konsumentverket, inte minsl efter sammanslagningen med
KO, haren klar och tydlig parisställning. Härigenom uppkommer-oavsett hur
verksamheten hillills må ha fungeral-en uppenbar risk för nämndens
objektivitet. En annan sak är att nämnden kan behöva samverka med
konsumentverket. Detta förhållande är inte någol skäl till avkall på kravet atl
nämnden bör vara fristående. De prakliska skäl och kostnadssynpunkter som
ulredningen anfört för ett organisaloriskl samband är för övrigl inle bärande.
Servicefunktioner som dalaanläggning, lelefon växel m. m.kan, om så anses
önskvärt, vara gemensamma utan att myndigheterna i övrigl behöver samordnas.
Därtill kommer alt de kostnadsbesparingar som en gemensam administration kan
medföra måste vara marginella. Tingsrätien anser således inte att den ökade
självständighet som ulredningens majorilel vill tillägga nämnden är
tillfyllest, utan förordar bestämt an nämnden såsom permanent organ blir en
helt fristående myndighet.

2.6 Sundsvalls
tingsräll:

Vad
först angår ARN:s status, när verksamheten skall övergå från försöksverksamhel
till fast verksamhet, vill tingsrätten bestämt hävda värdet av atl ARN skall ha
en i förhållande till konsumeniverkel självständig ställning. Tingsrätien kan i
alll väsenlligl anslula sig iill vad ledamoten av ulredningen, Eksiröm, i denna
del anförl i sin reservalion. Åven experten Sundewalls särskilda yllrande
åberopas i molsvarande avsnill. Till vad Ekström och Sundewall anförl kan
förtjänas fogas, atl även om stor följsamhel redan föreligger till ARN:s
rekommendationer möjligheterna till än bäitre följsamhet rimligen måsie öka om
man särskilt slår vakt om ARN:s integritet.

2.7 Domstolsverket:

Kunsumeniverkets
uppgift är alt tillvarata konsumenternas intressen. Allmänna
reklamationsnämnden ingår visserligen som etl led i konsumentpolitiken men
nämnden skall opartiskt slita tvister mellan näringsidkare och konsumenter. Det
kan därför sägas alt det från principiella synpunkter är olämpligt atl
administrativt knyta allmänna reklamationsnämnden lill konsumeniverkel.
Emellerlid medför en sådan ordning stora prakliska och ekonomiska fördelar. Med
den ordning som utredningen föreslagil bland annat för utseende av allmänna
reklamationsnämndens ledamöier och kanslipersonal har nämndens självständiga
ställning markerats på sådant säll all dess objektivitet knappast kan
ifrågasättas. Domstolsverket biträder därför förslaget i denna del.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 67

2.8 KK:

Kollegiel delar inte uppfaiiningen att behovet av
ömsesidigt informationsutbyte nödvändiggör att reklamationsnämnden
organisaloriskl måsle knylas lill konsumeniverkel.

1 avsikt alt stadfästa reklamationsnämnden som alternativt
organ för ivistlösning på konsumentområdel och undvika all nämndens
objektivitet överhuvud laget ifrågasätls, anser kollegiel alt del år av
principiell belydelse att nämnden ges en hell oberoende ställning i förhållande
lill konsumentverket. Kollegiel ansluter sig i detla hänseende till de
motiveringar som reservanterna Ekström och Tengelin anfört.

2.9 Marknadsdomsiolen:

F. n. är KOV huvudman för ARN:s verksamhet. Detta samband
föreslår ulredningen skola beslå. Följaklligen kommer ARN inte heller framdeles
an utgöra en självständig myndighet. Rent principielll anser marknadsdomstolen
betänkligheter föreligga mol del föreslagna fortsatta sambandet mellan KOV och
ARN. En verksamhel som till huvudsaklig uppgift har att lösa tvister mellan
olika parler bör självfallel ges en sådan organisatorisk ställning att
verksamhetens objektivitet inte kan ifrågasättas. Åven ulredningen har
uppmärksammat nu berörd invändning mol sambandet mellan KOV och ARN. Av
pragmatiska skäl haremellertid utredningen -säsom nyssangeits -föreslagit ett
fortsatt samband mellan KOV och ARN. Härvid har utredningen åberopat bl.a. alt
del med hänsyn till främsl inrikiningen av KOV:s verksamhel måste äga rum ett
nåra samband mellan KOV och ARN. Genom ARN:s verksamhel skulle KOV bl. a.
fortlöpande kunna följa konsumenternas förhållanden på marknaden. Vidare har
ulredningen anförl att åven kosinadssynpunkier talar för ett organisaloriskl
samband mellan nämnd och verk. Prakliska skäl av nyss angivna karaklär kan
nalurliglvis mesiadels åberopas till stöd för organiserandet av en i stället
för två självständiga myndigheter. I det nu akluella fallel har marknadsdomstolen
redan framhållil del betänkliga i all en verksamhel som har till huvudsaklig
uppgift att lösa tvister mellan olika parter - konsumenter och näringsidkare -
inte förlänas en fristående ställning. Beträffande sambandet mellan ARN och KOV
är vidare atl notera del särskilt märkliga förhållandel atl ARN skall fungera
såsom en del av den myndighel som framförallt skall ta hänsyn till ena partens,
konsumentsidans, iniressen. Trots denna principiella invändning mol del
föreslagna sambandet anser sig emellertid domstolen kunna till nöds godta
lösningen. Härvid fäster domstolen avgörande belydelse vid att ARN;s
ställningstaganden endast utgör oförbindande rekommendationer. Vidare har
ulredningen föreslagil en ändring beträffande ordningen för tillsättandet av ARN:s
personal, varigenom KOV:s inflytande härvidlag minskar. En sådan försiärkning
av ARN:s ställning i förhållande till KOV anser marknadsdomstolen värdefull.
Emellerlid torde ARN:s ställning

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 68

ytterligare kunna förslärkas genom en ändring av
förfarandet vid fastställandet av ARN:s arbetsordning. Enligt ulredningen bör
ARN:s arbelsordning fastställas av KOV:s slyrelse. Istället fören sådan lösning
anser domstolen au ARN själv bör få fastställa sin arbetsordning. Uppgiflen atl
faslställa arbetsordningen kan dock inle anförlros ål ARN:s ordförande ensam i
egenskap av chef för ARN:s kansli, varför del blir nödvändigl alt tillskapa en
särskild sammansättning av ARN för uppgiften au falla beslul rörande
fastställandet av arbetsordningen. En sådan särskild sammansättning av ARN
skulle även kunna fungera såsom högsta beslulande administrativa organ inom
ARN, varvid del bl. a, inte skulle vara nödvändigt alt besvära regeringen med
tillsättandet av enhetscheferna vid ARN:s kansli. Utöver funktionen att fatta
vissa mer kvalificerade administrativa beslul skulle ARN kunna i särskild
sammansättning, vari ordföranden ingår, även verka för an nämnden iakllar en
enheilig praxis i sina rekommendationer.

2.10 Konsumentverket:

Ulredningen har haft alt behandla kopplingen mellan
konsumentverket och Allmänna reklamalionsnämnden. Vad gäller själva nämnden
menar ulredningen alt den bör vara hell frislående från konsumentverket
eftersom verket uppträder som part i nämnden. Konsumentverket delar denna uppfattning.
Som utredningen föreslår bör nämndens ordförande utses av regeringen. Delta bör
även galla för vice ordförandena. Beiräffande ledamöier i nämnden föreslår
utredningen att olika organisationer, myndigheter eller andra organ skall fa
mandat av regeringen att utse ledamöier. Konsumentverket ansluter sig till
denna uppfattning. Det förutsätts att konsumeniverkel blir föreiräti i samtliga
reklamalionsnämndens avdelningar.

När del gäller samordningen mellan konsumeniverkel och
Allmänna reklamalionsnämnden föreslår utredningen all nämndens kansli skall
inta en mellanställning mellan verket och regeringskansliel. Utredningen menar
att verket skall sköta nämndens budgel och de ekonomiska frågorna saml att
nämndens personal skall vara anställd i konsumeniverkel. Däremoi skall verkel
inte ha någol inflytande vid tillsältandei av personalen. Tillsätiandel skall i
stället ske dels genom regeringskansliet, dels genom beslul av den
heltidsanställde urdföranden. Enligt kunsumeniverkets mening är della system
oklart lill sin uppläggning. Ulredningen har exempelvis inte behandlat frågan
om vem som skall vara arbetsgivare från arbetsrätlslig synpunki och ansvara för
medbeståmmandefrågorna. Även andra oklarheter kan anges, Utredningsarbelel är i
dessa delar oiillräckligi för att kunna leda lill de förslag som ulredningen
lägger fram.

Under den tid som förfiutit sedan konsumentverket i sin
nuvarande form startade verksamhelen har inte vid någol tillfälle i någon
ijänstetillsåunings-fråga som gällt nämndens kansli motsättningar förekommit
mellan konsumentverket och nämndens ordförande. Ingen kriiik har riklals mol
verkets

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 69

säu
alt ulse personal vid Allmänna reklamationsnämndens kansli. Ej heller har
personalens objekiiviiei ifrågasatts. Personalen vid nämndens kansli är och bör
även i fortsättningen vara slalsljänsleman. Vid tillsättandet av tjänsterna
skall självfallet las samma hänsyn och göras samma överväganden som vid
tillsältandei av andra statstjänstemän. Del innebär atl olika partsintressen
inte lår komma till uttryck vare sig från konsumentsynpunkt eller från
näringslivssynpunkt.

Enligt
konsumentverkets mening bör verket även i fortsättningen åläggas uppgiften att
svara för Allmänna reklamalionsnämndens kansli. Över ell sårskill anslag bör konsumentverket
anvisas medel för kansliel. Tjänsterna vid kansliel bör tillsäiias av
konsumentverket. Kopplingen till nämndfunktionen bör kunna tillgodoses genom
en föreskrift alt andra tjänster än ordförande och vice ordförande skull
lillsättas i samråd med nämndens ordförande.

Tjänsternas
innehåll bör fastläggas i befattningsbeskrivningar som upprättas av regeringen
i anslutning till de förhandlingar som torde komma atl ske mellan
arbetstagarorganisationerna och slatsverket. En delaljutredning bör ske i fråga
om nämndens organisalion och tjänsterna i organisationen.

2.11
Allmänna reklamalionsnämndens ordförande:

Frågan
om ARN:s blivande organisation hänger så nära samman med frågan om nämndens
ställning i förhållande till konsumentverket att jag behandlar dessa frågor
gemensamt i detta avsnitt.

Som
framgår av betänkandet (avsnitt 2.2) är konsumentverket f n. huvudman för ARN:s
verksamhel. Denna finansieras med statliga medel genom etl av riksdagen
beviljal särskilt anslag som disponeras av konsumentverket. Verket faslsläller
sladgar för nämnden, ulser ordförande, vice ordförande och övriga ledamöier
saml förordnar kanslipersonal. Verket har vidare ansvaret för nämndens
personal- och ekonomiadministration. Dessutom förekommer viss samordning av
verkets och nämndens servicefunktioner. Nämnden är däremot genlemol verkel
hell självsländig i sina avgöranden.

Även
om igångsättandet av försöksverksamheten med en allmän reklamationsnämnd och
den successiva utvidgningen av nämndens kompetensområde atl omfalta nya typer
av varor och ijänsler har mött visst motstånd från näringslivets resp. berörda
branschorganisationers sida med hänsyn lill huvudmannaskapet, har enligt min
erfarenhet tilltron lill ARN:s objektivitet vuxit sig alll siarkare under årens
lopp. Jag vill därför vad dagens läge belräffar instämma i utredningens
uttalande att förtroendet för nämndens verksamhet synes vara storl bland såväl
näringsidkare som konsumenler.

Vad beträffar nämndens
nuvarande förhållande till konsumentverket vill jag gärna framhålla att under
min tid som nämndens ordinarie ordförande samarbetet med verksledningen har
löpt ulan anmärkning. Någon tendens

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 70

från
dennas sida atl söka påverka riämndens ivisilösande verksamhel har inte gjort
sig gällande. I personal- och ekunomiadministraiiva frågor har dei inte funnits
några egenlliga motsättningar, även om nämndens kanslipersonal ibland har
uppfailat som besvärande den tröghet i iirendebehandlingen som blir följden av
den nuvarande dubbla beredningen - inför nämndens ordförande och i verket. Viss
oklarhet om beslutsfunktionerna i administrativa frågor mellan nämndens
ordförande och enhetschefer - som har att leda kansliets löpande arbeie -å ena
sidan och verkets personal å andra sidan (betänkandet s. 139) bör i och för sig
kunna undanröjas exempelvis genom atl nämnden (ar en arbelsordning och klarare
befattningsbeskrivningar.

I
samband med atl ARN:s verksamhel enligt utredningens förslag nu skall göras
till en permaaent statlig verksamhet haremellertid helt naturligt väckts frågan
om nämndens mycket nära organisaloriska anknylning lill konsumentverket på det
administrativa planel bör behållas eller om nämndens självsländiga ställning
som ivisilösande organ bör siarkare markeras också i adminislralivi hänseende,
så att därigenom förtroendet för nämnden ytterligare stärks och alla risker
för atl dess avgöranden inte skulle uppfattas som hell objektiva undanröjs.
Enighel synes råda om att en sådan markering bör göras. Däremot är meningarna
delade om hur pass genomgripande ålgärder som bör vidtas.

I
Ulredningens betänkande liksom i de remissyttranden jag har tagit del av
diskuteras i huvudsak tre lösningar:

a) ARN inklusive dess kansli görs till en helt
fristående myndighet (bl. a. en reservant i utredningen);

b) konsumeniverkel fråntas infiytandet över tillsältandei av ledamöter
och kanslipersonal i nämnden men det organisatoriska sambandet mellan denna och
verket behålls i övrigl (utredningens majoritet);

c) samma lösning som under b) med undantag av att
tjänsterna vid ARN:s kansli tillsätts av konsumentverket i samråd med nämndens
ordförande (konsumentverket i remissyttrandet).

Innan
jag kommenterar dessa alternativ vill jag ta upp några frågor som enligt min
mening bör lösas på samma sätl oberoende av vilket alternativ man stannar för.

ARN:s
förvaltningsrättsliga ställning. Ulredningen konstaterar (s. 207) atl etl
genomförande av dess förslag innebär att - oavsell vad som i dag må gälla om
ARN:s förvaltningsrätlsliga ställning - nämnden i framliden blir all betrakta
som en statlig myndighel och all nämnden genom författningsreglering kommeralt
ingå i den ofientligräiisliga statliga organisalionen. Ä andra sidan motiverar
ulredningen (s. 138) sitt förslag bl.a. med au ""en samlad
resursbedömning underlättas om nämnden och verket är en och samma
myndighel", alt del för berörda parter är "fördelaktigt au ha en enda
cenlral myndighet på konsumentområdel att vånda sig till"" och att t.
ex. lokalfrågor

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 71

kan lösas mer ralionellt ""om man har en
myndighet i stället för två"".

Oavsett hur sambandet och samarbelel mellan ARN och verkel
i övrigl ordnas är del enligt min uppfattning angeläget att det slås fast all
själva nämnden (ordförande, vice ordförande och ledamöier) från
förvallningsrällslig synpunki är en egen, självsländig myndighel och inle en
del av myndighelen konsumeniverkel (jfr t. ex. förhållandel mellan
länsstyrelser och länsrätter före utbrytningen av de senare lill helt
fristående domstolar).

Arbeisordniiig. Utredningen föreslår (s. 199) an arbetsordning
för ARN skall faslslällas av konsumentverkets styrelse. Genom arbetsordningen
avses nämndens verksamhel skola regleras mer i delalj än som kan ske i en av
regeringen beslulad in.slrukiion.

Om själva nämnden i sin ivisilösande verksamhet skall
betraktas som en självsländig myndighet, fristående från konsumeniverkel, synes
det inle vara lämpligl att nämndens arbetsordning, som alltså i olika
hänseenden kommer all styra nämndens verksamhel, faslslälls av verkels
slyrelse. Den bör i stället faslslällas av nämndens ordförande resp. av det
nedan föreslagna kollegiet, eventuellt efter granskning av
handelsdepartementet.

Plenum. 1 början av ARN:s verksamhel, innan anlalel
ledamöier blev så stort som i dag, kallades samtliga ledamöter någon gång om
årel lill plenum för all behandla frågor av belydelse för nämndens verksamhet.
En sådan ordning går numera av prakliska skäl inle alt genomföra. Del har å
andra sidan inte ansells lämpligt alt ordföranden själv kallar endast vissa
parisui-sedda ledamöter att i en trängre krets diskutera för samtliga
nämndavdelningar gemensamma problem av principiell eller administrativ natur.
Det är emellertid enligt min erfarenhet en brist i nuvarande organisalion atl
ordföranden inte lill sin hjälp har ett sådanl partssammansatt urgan med
rådgivande och i vissa frågor beslulande funktion.

Jag föreslårdärföratl i inslruklionen för ARN
föreskrivsatl inom nämnden skall finnas ett kollegium (litet plenum, utskott e.
d.) bestående av exempelvis ordinarie ordförande och vice ordförande, två
ledamöier från vardera konsumeni-och näringslivssidan saml någon
personalrepreseniani. Närmare bestämmelser om kollegiets uppgifter m. m. bör
las in i inslruklionen. En sådan ordning, ungefär motsvarande vad som finns
föreskrivet för de danska och finska reklamaiionsnämnderna samt inom
domstolsväsendet, är enligt min mening ägnad alt ytterligare markera ARN:s
självsländighet och objektivitet som tvisllösande organ. Kollegiets
sammansättning och uppgifler kan givetvis bli olika, beroende på hur man löser
frågan om nämndens anknylning lill konsumentverket i adminislrativi hånseende.

I del följande ges några synpunkier på de tre tidigare
nämnda förslagen lill lösning av frågan om ARN:s ställning i förhållande till
konsumentverket.

a) ARN, Inklusive kansliet, blir i organisatoriskt
hänseende en från konsumentverket helt fristående myndighet

Huvudargumentet för denna lösning anger ulredningen vara
av principiell

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 72

natur,
nämligen att en verksamhet som går ut på att avgöra tvister måste bedrivas
objektivt och all tilltron lill nämndens objektivitet skulle kunna minska om
del finns ett organisaloriskl samband med en myndighel som framför alll skall
ta hänsyn till ena partens, konsumentsidans, intressen. Särskilt bör enligt
ulredningen härvid beaklas atl konsumeniverkel har en granskande och
övervakande uppgift genlemol näringsidkarna på närliggande områden saml att
verket inom sig rymmer en åklagarfunkiion (KO-funktionen). Argumentet utvecklas
ytterligare i reservationen av ledamolen Ekström och det särskilda yttrandet av
experten Sundewall.

Delta
principiella argument är även enligt min mening lungl vägande när ARN:s
ställning nu skall slutligt fastställas, även om som tidigare framhållils
nämndens nuvarande anknylning till konsumeniverkel i praktiken inte synes
inverka menligl på tilltron till nämndens objektivitet. Argumentet lorde - a v
skål som närmare har utvecklats i åtskilliga andra remissyttranden - få ännu
större bärkraft om förslaget om KO:s medverkan i ivislemål genomförs.

Utredningens
majoritet har emellerlid funnil att andra skäl av såväl principiell som
prakiiski-ekonomisk nalur väger tyngre och föreslår som nämnts en lösning
enligt b) nedan. Vissa av dessa skäl finner jag för min del inle övertygande.

Jag
har tidigare (avsnitt 1) framhållit atl ARN:s egentliga roll på del
konsumentpoliliska planet bör klart preciseras alt avse tvistlösning. Om så
sker i instruktionen för nämnden (alternativt i särskild lag, se avsnitt 1
l)kan inte heller enligt alternativen b)och c) näm ndens roll påverkas av den
centrala konsumentpoliliska myndighelen, konsumentverket, utan författningsändring.

Vad
beträffar statsmakternas bedömning av vilka konsumentpoliliska åtgärder som vid
viss lidpunkl bör priorileras synes det med reklamations-förfarandets
hittillsvarande och förutsebara utveckling knappasl vara troligt att denna
bedömning kommer atl leda till en minskning av medelstilldelningen till den
tvisllösande verksamhelen och därmed bl. a. en indragningav de för ARN en gång
fastställda tjänsterna. Skulle nämnden å andra sidan anse all dess resurser hör
förslärkas, synes det vara lillräckligt att konsumentverket bereds tillfälle
alt ange sina synpunkter i prioriteringsfrågorna vid behandlingen av nämndens
anslagsframställning i regeringskansliet.

Etl
nära samarbete i fråga om informalion om konsumeniproblem liksom om ett
ömsesidigt ulnytljande av sakkunskap och erfarenhet i konsumentfrågor torde
kunna åvägabringas även mellan två fristående myndigheler. Detla samarbele
underlättas f. n. snarare genom nämndens och verkets lokalisering lill samma
byggnad än genom den formella organisatoriska anknytningen.

Vad
härefter angår de av ulredningen framförda kostnadssynpunkterna är dessa enligt
min mening mer värda beaktande. Snm inledningsvis har nämnts sköts ARN:s
personal- och ekonomiadministration av konsumentverkets

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 73

personal, och det förekommer viss samordning av i-iämndens
och verkets servicefunktioner. Skall nämnden överta dessa uppgifter kommer del,
som Ulredningen påpekar, an krävas personalförslärkning, även om bl. a.
service-och lokalfrågorna skulle kunna lösas genom ijänsicköp.

Nämndens fasi anslällda personal ulgörs f n. av eu 30-tal
personer. Del kan från samhällsekonomisk synpunki framslå som tveksamt om en så
pass liten organisation bör lilldelas egna tjiinster för uppgifter som i
stället kan ulföras av den personal som redan finns anställd hos
konsumeniverkel. Det bör då framhållas au om nämndens kompetens utsträcks till
au omfatta också ärenden rörande fast egendom utredningen (försiktigt) har
riiknat med alt nämnden kommeralt behöva 10 tjänster enbart för handläggningen
av dessa ärenden. Genomförs ulredningens förslag i denna del kan frågan om
tilldelning lill nämnden också av vissa administrativa tjänster komma i ell
annal läge. Vidare bör påpekas alt betänkandet inte innehåller någun beräkning
av slorieken av och kosinaderna för den personalförslärkning som nämnden skulle
behöva om den skall överta de administrativa uppgifter som nu sköts av
konsumentverket.

Enligt min mening behövs det innan man lar slutgiltig
ställning för eller emot en lösning enligt alternativ a)dels alt frågorna om
KO:s talerätt och om fasiigheisreklamaiioner avgörs, dels alt konsekvenserna
från kostnadssynpunkt för såväl ARN som konsumentverket närmare uireds.

Utredningen har funnil all del innan man startar
verksamheten med den nya nämnden blir nödvändigt med en mera delaljerad översyn
av nämndens organisalion. Jag ärav samma mening. Översynen, som lämpligen bör
göras inom regeringskansliel med dellagande av representanter för konsumentverket
och ARN, bör avse också de här nämnda kostnadsfrågorna. Möjlighelen alt nämnden
skulle kunna köpa även vissa administrativa ijänsler av verket bör därvid
beaktas.

b) Konsumentverket fråntas inflylande över tillsättandet
av ledamöter och kanslipersonal i ARN men det organisaloriska sambandet mellan
denna och verkel behålls I övrigt.

I syfte alt göra ARN:s ställning som tvistlösande organ
mer självständig än f n. föreslår ulredningen följande.

Nämndens ordförande och de vice ordförandena förordnas av
regeringen. V-ad övriga ledamöier belräffar besiämmer regeringen vilka
organisationer, myndigheler eller andra organ som skall vara företrädda i
nämnden. Dessa organ ulser sedan själva ledamöterna. Kanslipersonalen blir
anställd i konsumentverket men tillsätts, enhetscheferna av regeringen och
övrig personal av nämndens ordförande,

1 övrigl föreslår utredningen all nuvarande
organisatoriska samband mellan ARN och konsumentverket skall bestå. Sålunda
skall de löpande personaladministraliva ärendena handläggas inom verkel,som
också skall ha budgeiansvaret för nämndens verksamhel och ansvaret för
medelsförvalt-

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 74

ningen. Vidare skall huvudansvaret för servicefunkiioner
och lokalfrågor ligga på verkel.

Till detla förslag vill jag göra följande kommenlarer.

Om den under a) diskulerade lösningen inle godtas, innebär
alternativ b) givelvis ändå en stärkande av ARN:s självständiga ställning. Del
kan dock ifrågasättas om det är nödvändigl all regeringen tillsiiner några
tjiinster i kansliet. Väljs detta alternativ synes tjänster i lägsl lönegrad F
15 kunna lillsuitas av del lidigare föreslagna nämndkollegiet och övriga
ijiinster av nämndens ordförande.

Jag vill emellertid instiimma i konsumentverkets uttalande
att det löreslagna sysiemel är oklart lill sin uppläggning och kräver närmare
ulredning bl. a. i fråga om arbeisgivareansvaret. Del lorde också vara mindre
vanligl au en myndighel ensam lillsäiier tjänster uppförda på en annan
självständig myndighets stat.

1 fråga om både allernaliv b) och aliernativ c) vill jag
lillägga att det torde vara lika viktigt för nämnden au få en slörre infiytande
över antalet tjänster vid kansliet och dessas placering i lönehänseende som
över själva personvalet.

Förslag om
personalförslärkningar vid kansliel som kräver ytterligare anslag är nu
formellt beroende av om konsumentverkets styrelse vill göra dessa förslag till
sina egna och ta upp dem i del avsnitt av verkets petila som avser niimndens
verksamhet. Det bör enligt min mening övervägas en ordning enligt vilken
nämnden - med behållet budgeiansvar för verket -bereds möjlighel all i
förekommande fall direkl hos handelsdepartementet anföra sina synpunkier på
behovet av personalförstärkning. Det är ju trots alll i prakliken nämndens
personal som får bära bördan av ökad arbetsmängd och nämnden som drabbas av
kritik,om till följd av personalbrist nämnden inte kan ge konsumenterna rimlig
service inom sill verksamhelsområde.

c) Konsumentverkets förslag

Del förslag konsumentverket framför i sitt remissyttrande
skiljer sig från alternativ b) såtillvida att enligt verkels mening verkel även
i rortsättningen bör åläggas uppgiften alt svara för ARN:s kansli, däribland
också för tillsättandet av samtliga tjänster vid kansliet. Verket föreslår dock
alt tillsättandet skall ske i samråd med nämndens ordförande.

Förslagel föranleder inga andra synpunkier ån dem som jag
redan har framfört lidigare i detla avsnitt av mitl yttrande.

Sammanfattningsvis anser jag ifråga om ,\RN:s ställning
och förhållandet till konsumeniverkel au slutlig ställning till hur hithörande
frågor skall lösas inle bör las förrän dels principbeslul har fattats om Kö:s
lalerätt och nämndens befattning med reklamationer rörande fast egendom, dels
de ytterligare utredningar har företagits som jag har nämnt i dei föregående.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 75

2.12 Resegaraniinämnden:

En utbrytande av allmänna reklamationsnämnden ur den
administrativa gemenskap den för närvarande har med konsumentverket -såsom
reservationsvis föreslagits - skulle enligt min uppfattning vara olyckligt ur
två synpunkter. Man skulle å ena sidan få en organisation, som får slörre
likheter med allmän domstol och som i en förlängning skulle kunna leda fram
lill en sorts specialdomsiol för konsumenttvister. Skulle ä andra sidan reklamalionsnämndens
utbrytning på sikt innebära, all nämndens verksamhet överförs till de allmänna
domstolarna, har man enligt min mening föriorai det värde som ligger i nämndens
egenskap av förhandlingsurgan mellan kunsument nch näringsidkare.

Med hiinsyn till vad nu anförts lillslyrker jag
ulredningens förslag i vad del avser allmänna reklamalionsnämndens fonsalia
verksamhel och formerna härför.

2.13 Länsstyrelsen i Värmlands län:

Det är angeläget atl ARN fåren självstiindig stal I ning
som gör den obunden och objektiv i sina bedömningar. En knytning till
konsumeniverkel även i framliden har sina fördelar men den självständiga
stiillningen bör förstiirkas och verksamhelen bli permanent.

2.14 Konsumentljänstutredningen:

ARN:s juridiska status har länge varit oklar. Numera lorde
dock huvudsaklig enighel råda om att ARN är all anse såsom en myndighel,
vilket också JO funnil. Viss oklarhet kvarstår däremot vud gäller ARN:s
ställning i förhållande lill konsumeniverkel. Reklamaiionsutredningen har
föreslagit atl ARN:s oavhängiga position markeras i vissa hänseenden men
förordaren fortsatt sammankop|iling mellan konsumentverket och ARN, som synes
innebära att .RN i vissa hänseenden även i fortsättningen skall anses varu
underställd konsumentverket.

Enligt konsumenitjunsiuiredningens mening ter sig de skäl
av prakiiski-organisaioriski nalur som anförs av reklamaiionsutredningen lill
slöd för dess förslag såsom föga vägande. ARN måste uppenbarligen kunna ges
ställning av en fulll fristående myndighel utan atl delta behöver försvåra att
olika faciliteier utnyttjas gemensamt med konsumentverket. Det finns många
exempel på samarbele i prakliska organisationsfrågor mellan skilda myndigheter.
Liknande problem uppkommer exempelvis i förhållandet mellan länsstyrelserna och
länsrätterna sedan de sisinämnda givits en fulll självstiindig ställning.

Konsumenitjånstuiredningen anseratt starka principiella
skäl lalar föran ARN nu ges en fulll frislående sliillning. ARN är en vikligl
organ för riittsiilliimpning och dei är väsentligl all nämnden i denna
verksamhel inte

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 76

endast handlar opartiskt och oavhängigt utan utåt också
framträder på en sådanl säu au de.ss oavhängighet inte kan ifrågasättas. Det
faktum att ARN:s beslul inle ärexigibla iindrarej denna bedömning.
Rättsordningen tillerkänner besluten belydande vikt inom ramen för
småmålslagen. Konsumentver-kei/KO ulgår i sin verksamhel från all beslul av
ARN,som går näringsidkare emoi, normall skall följas och ingriper på olika säll
mol näringsidkare som inte gör så. Hiirvid kommer ifråga såväl förhandlingar
som svarilisiningsåt-gärder och, enligt reklamalionsutredningens förslag, även
lalan i allmän domstol från KO:s sida.

Konsumeniijiinsiuiredningen har övervägt om allmänna konsumentpoliliska
samordningssynpunkierkan föranleda att trots del nu sagda ell fortsaU
organisatoriskt samband bör upprällhållas mellan konsumentverket och ARN. Vad
som härvid kommer in i bilden synes främst vara konsumentverkets behov av
fortlöpande informalion om ulvecklingen i ARN:s praxis och de lyper av ivisler
som där förekommer saml olika särskilda konsumentproblem som riinslållen
aktualiserar. Vad som förekommer i ARN är uppenbarligen betydelsefullt för
konsumentverkets problemuppfångande verksamhet. Konsumennjiinsiuiredningen kan
dock inte se annat än att konsumentverkets iniressen i nu akluella hänseenden
kan lillgodoses lika väl om ARN görs till en fulll fristående myndighel. Del
kan för övrigt erinras om att konsumentverkets tjänstemän i högst betydande
utsträckning deltar i ARN:s verksamhel såsom konsumentrepresenianter i nämndens
skilda avdelningar.

Yllerligare en omsländighei av vikl i delta sammanhang är
införandet av KO:s ovan berörda talerätt. Såsom reklamaiionsutredningen anförl
bör denna lalerätt kunna utnyttjas inle minsl i fall där näringsidkare ogrundat
underlåter all rälla sig efter ARN:s beslut. Det kan emellerlid också bli
akluelll för KO all föra lalan i allmän domslol i fall, där han finner ARN:s
praxis mindre lämplig eller i anledning av ell enskill fall, där ARN:s beslul
gått en konsumeni emot och KO finner en överprövning önskvärd. Härvid är all
märka att konsumentverket och KO är samma myndighet och alt de fall, där KO för
talan i allmän domstol, i praktiken lar antas delvis komma att initieras eller
i vart fall utredas på konsumentverkets olika avdelningar. De funktioner som
konsumeniverkei/KO här föreslås la sig anförtrodda är av den arten au del ter
sig föga lämpligt med en organisatorisk sammankoppling mellan konsumentverket och
ARN.

Sammanfattningsvis anser sålunda
konsumennjiinsiuiredningen all ARN nu bör ges ställningen av en fulll
fristående och i förhållande lill konsument-verket/KO oavhängig myndighel. En
sådan förändring bör enligt konsu-menttjänsiuiredningens uppfattning vara en
förutsättning för införandet av KO:s talerätt i allmän domstol. Förändringen
hindrar ej fortsatt samarbete mellan konsumeniverkci/KO och ARN i
prakiiski-organisaloriska frågor.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 77

2.15 Småhusköpskommittén:

Kommittén
anser vidare, au nämnden för an framslå som objekiiv och obunden i sin
bedömande verksamhel måste ha cn fristående ställning. Della synes särskilt
vikligl, när verksamhelen nu föreslås bli permaneni. Del är naturligtvis
lämpligl, alt nämnden och konsumeniverkel har elt nära samarbete. Elt sådanl
samarbete kan emellertid ske på annat säu ån genom en organisatorisk
sammankoppling av nämnden och verkei till en och samma myndighet. 1 vart fall
kan praktiska hiinsyn och kostnadssynpunkter för myndigheternas vidkommande inle
utgöra lillräckliga skäl lör etl bibehållande av elt organisatoriskt samband.
För övrigl lorde det inte finnas sådana prakliska skäl, som nödvändiggör atl
reklamalionsnämnden och konsumentverket inordnas under samma organisation.
Servicefunkiioner som dataanläggning, telefonväxel m. m. kan, om så anses
önskvärt, vara gemensamma ulan att myndigheterna i övrigt behöver samordnas.
Därtill kommer, alt de kostnadsbesparingar som en gemensam administration
medför måste vara ganska marginella.

2.16 Rättegångsutredningen:

Med
utgångspunki från de intressen rättegångsulredningen har all bevaka kan del
synas vara av ganska liten betydelse vem som utser funktionärerna i den
allmänna reklamationsnämnden. Skälel lill förslagel att ordföranden och vice
ordföranden i fortsättningen ulses av regeringen och inte av konsumentverket
är på denna punkt belydligl mera intressant än själva förslagel.
Reklamaiionsutredningen har nämligen önskat betona nämndens självständiga
ställning inom konsumentverket. Rättegångsulredningen är posiliv till en
utveckling i den riktningen och tillslyrker förslagel.

Man
kan också överväga au gä längre och fråga sig om nämnden bör vara elt
fristående allmänt tvisilösningsorgan som kompletterar domstolsväsendet. Vill
man starkare betona en sådan ivisilösande funkiion blir frågor om nämndens
verksamhetsområde särskilt intressanta.

2.17 LO:

Mot
bakgrund av vad ulredningen sålunda anfört om nämndens allmänna roll i
konsumenipoliiiken och del nära samarbete som i sistniimnda hänseende med
nödvändighet måste äga rum mellan Konsumentverket och nämnden, och med hänsyn
lill de åndringar som föreslagils i syfte all ytteriigare förstärka
reklamalionsnämndens självständighet vad gäller dess tvisllösande verksamhet,
vill LO tillstyrka att nämnden ges den organisatoriska ställning som
utredningen föreslagit.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 78

2.18 TCO:

TCO delar uirednii-igens uppfattning all del är viktigt an
respekten för nämndens oparliskhel uppräiihålls samiidigi som det är viktigt
att verkel för eventuella åtgärder lar snabb lillgång lill den erfarenhet som
kan utvinnas ur ARN :s verksamhel. När det gäller ord förande och vice
ordförande anser TCO det värdefulll om de uiniimnsav regeringen som ulredningen
föreslår. Även vid rekrylering av personal är en sådan ordning av värde.

2.19 SACO/SR:

Ekonomiska och prakliska skäl talar för au ARN även
fortsätiningsvis är knuten lill konsumentverket. De principiella skäl, som kan
anföras för en frikoppling, är inte tillräckligt starka. Beträffande frågan om
regeringen eller nämndens ordförande skall ulse enhetschefer vid ARN:s kansli
anser SACO/SR, alt tjänsterna självfallet måste utannonseras och au sökande
måsle ges reell besvärsrån, vilket i och lor sig kan tillgodoses oavsett
.'\RN:s ordförande fattar anslällningsbeslutet eller avger förord till
regeringen.

2.20 Sveriges advokatsamfund:

Förtroendet för ARN utgör en avgörande förutsäuning för
alt reklamationsförfarandel skall fungera sä framgångsrikt som nu faktiskt är
fallel. Nämndens sammansättning och kompetens är härvid väsenlliga fakiorer. En
oberoende slållning framstår emellertid också som belydelsefull. Enligt
samfundets mening skulle del kunna undergräva förtroendet inom näringslivet
för nämndens oparliskhel om denna kom att uppfattas som underordnad KOV/KO.
Samfundet ser därför en fara i det nuvarande organisatoriska sambandet mellan
verket och nämnden, om della skulle permanentas. Särskilt verkels infiytande
över tillsättningsfrågor framslår härvid som oförenligt med den ställning som
nämnden bör inta. Behovet av högt kvalificerade domare som ordförande i nämnden
motiverar vidare all nämnden ges karaklär av självständigt tvisllösande organ.

Med hiinsyn härtill delar samfundet ulredningens
uppfallning all nämndens självständiga ställning bör förslärkas. KOV;s inflytande
över tillsättningen av ledamöter och kanslipersonal bör så lunda upphöra saml
nämndens inslruktion fastställas av regeringen. Åven nämndens anslagsbehov bör
emellerlid prövas direkl av regeringen och inte först av KOV vid en
sammanvägning med verkeis egna behov. Arbetsordningen för nämnden bör inte
heller slyras av KOV. 1 vart fall måste enligt samfundets mening ARN ges en
från KO helt fristående ställning, om ulredningens förslag om Kö:s medverkan
vid konsumenttvister skulle genomföras.

ARN:s organisatoriska självsländighet bör självfallet inte
lägga hinder i vägen för en sådan samordning med KOV i olika prakliska
hänseenden som Ulredningen funnil angelägen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 79

2.21 Sveriges industriförbund och Sveriges
grossislförbund:

Förtroendet för allmiinna reklamaiionsniimndcns verksamhel
har kunnal bevaras såväl bland näringsidkare som bland konsumenler trots den
organisaloriska knyiningen lill konsumentverket. Men om nämndens verksamhet
göres permanent n-iåste denna fråga nu bedömas utifrån principiella grunder.

Svenskt domstolsväsende ålnjuler med riitta anseende för
opartiskhet och oväld. Detta är en följd av de regler som gör de dömande
insianserna fristående i förhållande till och oberoende av partsintressen.

Allmänna reklamationsnämnden är formelll ingen domslol och
dess beslut har karaktären av rekommendationer. Detla förhållande minskar
emellerlid inie behovet av integritet eftersom nämnden i prakliken fungerar som
ett ränsskipande organ.

Anknyiningen till konsumentverket har kunnat accepteras
under etl uppbyggnadsskede då verksamhel haft karaklär av försöksverksamhet. Om
nämnden däremoi görs permanent är det däremot principielll betänkligt att låla
den bli beroende av en myndighel som formellt och reellt har liil uppgift au
siödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden, dvs att siödja
den ena parten. Reklamalionsnämndens uppgift skall vara ime all la ställning
för en part utan att försöka fatta objektiva beslul.

Konsumentverkets ställning som part har under de senasle
åren stärkls genom sammanslagningen av konsumentverket och konsumentombudsmannen
lill en myndighel. Detta bidrager ytterligare lill del olämpliga i atl i
framliden organisatoriskt knyla nämnden lill konsumentverket.

En självsländig slållning för nämnden bör inte innebära
några problem i det praktiska samarbetet mellan verket och nämnden. Del är
naturligtvis ingenting som hindrar att nämnden exempelvis använder
konsumentverkets växel även i framliden om detta är ralionellt, likaväl som det
är naturligt all konsumentverket i sin problemuppfångning använder dala från
nämndens verksamhel.

2.22 Sveriges köpmannaförbund:

Näringslivels aktiva och positiva arbete inom .RN beröri
allt väsenlligl på all näringslivet upplevt nämnden som en helt opartisk
verksamhel där man i samförstånd sökl lösa tvister mellan näringsidkare och
konsument. Den utomordentligt stora följsamheien lill ARN:s rekommendalioner
beror dels på att rekommendationerna i ailn-iänhet priiglar den
riiiisuppfaiining ett seriöst näringsliv ansluter sig till, dels också på eu
slarki engagemang från de dellagande näringslivsorganisaiioneras sida alt
informera om och förklara ARN:s syn på och viirdering av det enskilda iirendei.

När försöksverksamheten enligt utredningsförslaget skall
övergå till fast verksan-ihet är del väsentligl all ARN fortsiiuningsvis får en
från Konsu-

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 SO

meniverkei hell fristående ställning. Detla förhindrar
inie eu rationellt adminislrativi samarbele med Konsumcntverkei/KO varigenom
ARN kan fa köpa viss administrativ service. Eu sådanl nåra adminislralivi
samarbele medger också elt önskvärt informations- och erfarenhetsutbyte mellan
nämnden och Konsumeniverkei/KO.

Konsumentverkei/KO skall enligt sin inslruklion
representera etl partsintresse - konsumenterna. En organisatorisk knylning av
ARN lill Konsu-meniverket/KO enligt utredningens majoriietsförslag ger enligt
förbundels uppfattning inle den önskvärda fristående ställningen för nämnden.
Detla kan innebära risk för all ARN:s oparliskhel kan komma att ifrågasättas.
Med hänsyn till de posiliva erfarenhelerna av försöksverksamheien vore en
förändring av ARN:s status myckel olämplig.

2.23 SH 10-Familjeföietagen:

Utredningen har haft lill uppdrag atl ta ställning till
vilket organisatoriskt förhållande nämnden bör ha lill Konsumentverket. Trots
au utredningen härvid har ansett alt nämnden bör vara obunden och objektiv i
sin bedömande verksamhet har man ej velat föreslå alt nämnden skall ha en hell
fristående ställning lill Konsumentverket. Detta grundar sig på utredningens
uppfallning alt ARN utgör ett av flera konsumentpoliliska inslrumenl, nära
lierat till Konsumentverket.

SHlO-Familjeföreiagen anser dock att det är nödvändigl atl
ARN:s fristående ställning i större utsträckning markeras. Lämpligl kan därför
vara att ARN görs till etl fristående verk under Handelsdepartementet eller
underordnas Domstolsverket. Detla hindrar naturligtvis inie alt ett
adminislralivt samarbele med Konsumentverket bedrivs.

2.24 KF:

Ulredningen har pekat på au reklamationsnämndens verksamhel
visserligen är inriktad på atl avgöra enskilda tvister men att den samtidigt
visal sig ha belydelse i etl större konsumenlpolitiskl sammanhang, varvid
fördelarna av en administrativ samordning med Konsumentverket lydligl kommer i
dagen. KF konstaierar att reklamationsnämnden sedan flera år administrativt
varit knuten till verket och att della hittills inte gelt anledning att
ifrågasätta nämndens objektivitet.

Mot bakgrund av vad ulredningen anförl om nämndens
allmänna roll i konsumentpolitiken och del nära samarbete som i sistnämnda
hänseende med nödvändighet måste äga rum mellan Konsumentverket och nämnden,
och med hänsyn lill de ändringar som föreslagits i syfle all ytteriigare
förstärka nämndens självständighet vad gäller dess tvisllösande verksamhel,
vill KF även tillstyrka all nämnden ges den organisaloriska ställning som
ulredningen föreslagit. Vad utredningen rekommenderat angående handläggningsruliner
och liknande vid nämnden, finner KF väl avvägt.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 81

2.25 Svenska
företagares riksförbund:

Förbundet
anser alt Allmänna Reklamalionsnämnden organisatoriskt skall Slå helt fri från
konsumentverket. Som grund för della hänvisar vi till vad som anföris i
reservalion av ledan-ioien Eksiröm på sidan 219 i betänkandet, ""Au
ett av två parter gemensaml inrättat organ för slitande av ivisler dem emellan
icke skall slå under den enes lydnad eller eljesi på någol säu - formelll eller
fakliskl - vara beroende av denna borde vara en självklarhei i en västerländsk
råitssiar". Åven i övrigl hänvisar vi till vad Ekström anfört på angivei
ställe.

2.26 Sveiiges
trahusfabrikers riksförbund:

Bl.
a. av den anledningen alt nämndens handläggare aklivt skall söka förlika
parterna är del etl oeftergivligt krav att nämnden och dess tjänstemän
-möjligen med undantag för viss kontorsadministrativ samverkan-står helt fria i
förhållande till KOV. Om så inte vore fallet skulle näringslivets förtroende
för nämnden och dess handläggare rubbas. Exempelvis lorde många näringsidkare
avstå från alt lämna förlikningsbud,eftersom de annars skulle känna sig ha
gjort elt ""halvt medgivande"'. Vidare skulle misstankar finnas
att utredningarna inle gjordes objektiva, vilkel i sin tur skulle påverka
respekten för nämndens ställningstaganden. - Även om brislande objeklivitet
inte behöver bli en följd av samverkan mellan ARN och KOV torde dock misstanke
därom uppstå och enbari förekomslen av missianken är lillräcklig orsak för all
äventyra systemet. Fördenskull är det inle tillfyllest atl nämndens
självsländiga ställning utformas på sätt utredningen föreslagit.

2.27 MRF:

Tillkomsten
av AR har onekligen inneburit en ytterligare förstärkning av konsumenternas
ställning gentemoi näringsidkarna genom att ge konsumenterna möjlighet att
snabbt, enkelt och billigt fa reklamalionstvisier prövade. Samlidigt torde
nämndförfarandet även ha inneburil vissa fördelar för näringsidkarna, eftersom
dessa genom sina intresseorganisationer haft insyn i nämndverksamhelen och
påverkat dess praxis. Sammansättningen av AR har medfört att nämnden lillförts
sakkunskap på skilda områden, vilket har varit lill stor nytta vid prövningen
av tvister. I detta avseende har nämndförfarandet fördelar framför den ordinära
domstolsprocessen.

Såsom
utredningen framhåller inrättades AR i konsumenternas inlresse. Ett ultryck för
delta är alt endasl konsument kan anhängigöra ärende vid nämnden. Alt AR på så
sätt utgör etl bland fiera konsumentpolitiska instrument medför givetvis inte
att AR kan frångå kravet på objeklivitet i sin dömande verksamhet.

Även
om MRF inle vill ifrågasätta objektiviteten i nämndens hittillsvarande
verksamhet, föreligger det dock risker för atl handläggningen av 6 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 114

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 82

ärenden vid AR vid en integrering med KOV kan komma atl
påverkas i negaliv riklning. AR lår ej uppfattas som parisorgan. En sådan
utveckling skulle vara olycklig och sannolikl leda lill att förtroendet för AR
undergrävs. MRF finner därför utifrån ränssiikerhetsskäl an AR i framtiden bör
få en helt fristående ställning i förhållande till KOV. En sådan ordning
hindrar naturiiglvis inte KOV från att ta del av AR:s erfarenhetsunderlag för
ev. konsumentpolitiska åtgärder. Vad ulredningen framfört om högre kostnader
och mer besvär för KOV måsle i dena sammanhang få slå tillbaka för de vida
belydelsefulla räiissäkerhetsaspekierna.

2.28 KAK:

ARN är alltså ell av två parter inrättat objektivt organ,
som vid sin bedömning av tvister har att beakta båda pariers iniressen och
skall som sådanl enligt KAK:s uppfattning av rättssäkerhetsskäl icke stå under
den enes lydnad eller på något sätt anknytas till denna. En sådan bindning
skulle undergräva tilltron till ARN:s opartiskhet och oväld. KAK delar
reservanten Ekströms uppfattning an ARN i framtiden bör ha en hell fristående
siällning i förhållande lill Konsumeniverkel och avvisar därför
utredningsmajoriieiens förslag till administrativ samverkan med verket.

2.29 MHF:

Ulredningen anser atl övervägande skäl talar för att del
nuvarande organisaloriska sambandet n-iellan allmänna reklamalionsnämnden (ARN)
och konsumentverket skall bestå även i framtiden. Som företrädare för en stor
grupp konsumenter är det för MHF betydelsefullt att understryka att ingenting
far äventyra konsumentverkets uppgift att tillvarata konsumenternas intressen.
ARN däremot skall vara elt objektivt organ för prövning av konsumentens
anspråk. Även för konsumenien framslår det betydelsefullt att ARN vid prövning
av ett ärende beaklar vad båda parler har att andraga och atl ingen misstanke
om partiskhet kan riktas mot ARN. MHF släller sig därför tveksamt till att ARN
har eu organisatoriskt samband med konsu-meniverket;en tveksamhet som ärså
uttalad au förbundel föreslåratl ARN:s samband med konsumentverket upphör.

2.30 ReseairangörsJÖreningen I Skandinavien:

Att döma av vad som anföris på sid 139 i betänkandet har
utredningsmajoriieiens Slällningstagande för alt organisaloriskl knyta ARN
iill Konsumentverket i hög grad föranlelts av ""erfarenheterna av
den hittillsvarande verksamheten vid ARN"", som enligt
utredningsmajoritetens mening inneburit, att det exislerande organisaloriska
sambandet mellan nämnd och verk ""på del hela tagel bedömis
som mycket framgångsrikt"". Vid denna

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 83

bedömning
gör uiredningsmajoriteien icke någon åtskillnad mellan erfarenhelerna före
respektive efter den tidpunkt, 1976-07-01, då KO och konsumentverket
sammanfördes lill en organisalion benämnd konsumentverket, till vilken ARN
automatiskt kom alt anslutas på grund av sin lidigare anslutning till del gamla
konsumentverket (bet. sid. 39-0). Enligt RiS:s mening hade det varii i hög grad
motiverat all göra en sådan åtskillnad, eftersom det var först fr. o. m.
1976-07-01 som ARN kom all anslutas lill etl verk, som på sätt anges på sid 139
i betänkandet ""inom sig även rymmer en åklagarfunkiion
(KO-funktionen)"" och därtill en åklagarfunkiion med nära anknytning
iill ARN;s egen verksamhet, eflersom på sätt anges på sid 138 i betänkandet:
""Många ärenden som anhängiggörs vid nämnden har anknylning till
marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen, och det"" av uiredningsmajoriteien
bedömts vara ""i sådana fall viktigt alt ärendena samiidigi kan
behandlas i nämnden och verket"". Först genom alt sammankopplas med
denna åklagarfunkiion (KO-funktionen) har ARN försatts i en siluaiion, där det
funnits någon saklig anledning för parterna att alls överväga om man i
fortsättningen kunde hysa samma förtroende för ARN:s objektivitet som tidigare.
Delar följaklligen först efter att denna siluaiion inträtt, dvs. fr. o. m. 1976-07-01,
som erfarenheterna av ARN:s verksamhel kan äga någon belydelse i förevarande
sammanhang. Tiden från 1976-07-01 och fram lill dess betänkandet framlades i
maj 1978 är mindre än tvååroch sammanfalleri huvudsak med ett uppbyggnadsskede
fördel nya konsumeniverkel, under vilkel, enligt vad som framgår av sid 139 i
betänkandet, personalen vid ARN upplevt beslutsfunktionerna i administrativa
frågor som oklara, vilket väl i praktiken lar tolkas som uttryck för att
samarbetet mellan konsumentverkets ledningoch ARN inte varit det bästa. 1 den
mån erfarenheler under så korl lid och gjorda under etl uppbyggnadsskede
överhuvudtaget kan lillmälas någon belydelse har RiS bibringats del intrycket,
att erfarenheterna av atl KO och ARN organisaloriskl sammanförts icke varil
positiva. Alt, som utrednings-majoriteten, låla dessa erfarenheter vara
utslagsgivande för etl beslul om en fortsatt sådan samordning, är enligt RiS:s
mening felaktigt.

2.31
Svenska resebyråföreningen:

Del
goda samförstånd som hela tiden förelegat mellan bransch- och
konsumentintressen har i hög grad bidragit till en posiliv utveckling inom
konsu menilagsiifiningen.

Vi
anser liksom juristerna det vara av utomordentlig belydelse för landets
rättssäkerhet att ARN:s integritet och opartiskhet bibehålles. En förändring i
detta avseende skulle vara lika illa som att slälla HD under riksåklagarens
jurisdiktion.

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 84

2.32 Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

1 likhei med utredningen anser förbundet att Allmänna
Reklamalionsnämnden år till stor hjälp för konsumenterna och därför i
fortsättningen bör la en fast verksamhel. Förbundet anser att nämnden bör göras
till en statlig organisalion, skild från Konsumentverket, som ju har en
granskande och övervakande funktion gentemot näringsidkare. Då den dessulom har
KO-funktionen knuten till sig lar den otvivelaktigt anses representera ell
partsintresse. En helt fristående myndighel kommer alt uppfattas som ett
objekiivt forum för alla parler. Parternas förtroende för nämndens objektivitet
är utslagsgivande för graden av efterlevnad av nämndens rekommendationer.
Någol hinder för nämnden att träffa avtal med Konsumentverket om utnyttjande av
tjänster och service bör på grund av den ändrade ställningen inte föreligga.

Nämndens beslut bör enligt förbundets mening även
framdeles vara rekommendationer.

2.33 Stockholms irädgårdsstadsföreningars samarbetsnämnd:

Beiräffande ARN:s framtida status synes objektivitets- och
obundenhets-skäl lala för atl nämnden såsom permanent institution ges en i
förhållande till Konsumeniverkel, KV, formellt och organisatoriskt fristående
ställning.

2.34 Hyresgästernas riksförbund:

Reklamalionsnämndens nuvarande och framtida anknylning
till konsumentverket synes inte medföra några nackdelar ur konsumentsynpunkt.
Setl i etl Slörre perspekliv är del en fördel nm prnblem och lösningar som
aktualiseras genom nämndverksamheten omgående kan återföras lill konsumentverkets
förhandlingar med näringsidkare eller till andra åtgärder som förebygger
uppkomsten av nya tvister. Reklamationsnämndens objektivitet bör säkerställas
genom dess sammansättning, oberoende av det organisaloriska sambandet med
konsumentverket.

2.35 Sveriges fastighetsägares förbund:

Uppfattningarna om vilken status ARN bör erhålla, har inom
utredningen varit splittrade. Majoriteten har siannal för att låta nämnden som
hittills i administrativt hänseende sortera under Konsumentverket. Skälen för
denna ordning synes dock svaga. Atl undanröja etl förhållande, som med större
eller mindre fog kan ge anledning lill tvivelsmål om ARN:s obundna ställning
och objeklivitet synes vara mera angeläget än atl spara något (icke redovisat)
beloppeller""garaniera'" en god kommunikation mellan nämnden och
verket, som tvivelsutan låter sig ordnas utan den organisaloriska
sammanbindning-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 85

en.
Nämnden bör enligt förbundets uppfattning ha en formelll och organisaloriskl
hell fristående ställning såsom permaneni institution.

3
Nämndavgörandenas karaktär m. m.

3.1 Hovrätten
över Skåne och Blekinge:

Hovrätten
delar helt utredningens åsikt att ARN:s avgöranden inte skall vara
verkslällbara.

Den
s. k. svartlistningen i lidskriften Råd och Rön bör även framdeles kunna
användas som ell medel för alt upprätthålla efterlevnad av nämndens avgöranden.
Metoden bör dock användas med försiktighet så all obefogad negativ publicitet
för näringsidkare undviks. Härvid kan bedömningen göras olika, beroende på om
del är näringsidkaren eller konsumenten som skall vara kärande vid domslol. I
det förstnämnda fallel kan del vara lämpligt med en tidsgräns, inom vilken
näringsidkaren måste väcka lalan för att undgå publicering. När näringsidkaren
redan mottagit konsumentens prestation är det av naturiiga skäl konsumenien som
väcker talan vid domstol. I en sådan situation bör näringsidkaren före
publicering få tillfälle atl visa att han har godtagbar anledning alt inte
efterkomma nämndens beslut.

3.2 Stockholms
tingsrätt:

1
betänkandet diskuleras konsumentverkets förfarande att publicera namnen på de
näringsidkare som inte följer reklamationsnämndens rekommendationer. 1
betänkandet förordas därför atl publicering bör avvaktas i de fall där
näringsidkaren visat att han har väckt talan vid domstol. Tingsrätten vill här
endasl påpeka att detta resonemang synes vara hållbart huvudsakligen i de fall
där näringsidkarens lalan går ut på alt konsumenten skall förpliktas utge
belalning för något. I de fall där konsumenien redan har erlagt full betalning
och därefter förl saken till allmänna reklamationsnämnden torde näringsidkaren
ofta sakna laglig möjlighet alt väcka fastställelsetalan vid domstol.

3.3 Södra
Roslags tingsrätt-

An näringsidkare icke följer ARN;s rekommendation behöver inte bero på

tredska.
Anledningen kan vara den, att han anser avgörandet felaktigt i sak. Del kan
också förhålla sig så, att postgången icke fungerat och atl han därför ej nåtts
vare sig av ARN:s begäran om yttrande eller Konsumentverkets skriftliga
uppmaning att efterkomma rekommendationen. Eftersom delgiv-ni ngsförfarande
motsvarande det vid domstolarna tillämpade sysiemel icke användes av ARN eller
verket, kan verket vid uteblivet svar ej vara säker på vilken anledningen år
till näringsidkarens tystnad. Uppmärksammas bör att förfarandet inför ARN dock
sägs bygga på alt part frivilligt följer rekommen-

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 86

daiionen.

Svartlistningen lorde uppfanas som en påföljd för
näringsidkaren. Den för tanken lill äldre liders, för länge sedan övergivna
skamsiraff - skampåle eller kyrksiock - niiringsidkaren "'själv till
siraff och androm till varnagel"". Den slrider också mol gängse
presseiiska regler all i dagstidningarnas referat av brottmål utsätta namn
endast på den som befunnits övertygad om viss grövre brottslighet. Och likväl
tillämpar hären statlig myndighet denna svartlistning som påtryckningsmedel mot
ena parten i ett förfarande som säges bygga på frivillig medverkan av parlerna.
Att så sker är blott etl av flera uttryck förden ojämnhet, som vidlåder
förslagel, Ulf förmån för konsumenien och mol näringsidkaren. Ett annat uttryck
för denna snedbelastning är uttalandet atl publicering ej bör underlåtas,då
konsumenten för tvisten vidare till domslol, och delta trots au ulredningen
räknar med atl domstolens avgörande kan bli mindre förmånligt för konsumenten
än ARN:s beslul eller atl parterna förliks.

Publiceringen av namn har enligt förslaget försi och
främsl till uppgift atl ge informalion som kan vara till nylla för
konsumenterna. Vilken denna nytta är gs ej. Man far då antaga, atl nyttan
skulle beslå däri, att andra personer varnades för att köpa av näringsidkaren,
eftersom denna levererat en felaktig vara och av kanske okänd anledning ej vill
rätta sig efter ARN:s förslag till lösning av tvisten. Del kan med skäl
ifrågasättas om ålgärden all publicera namnet står i god harmoni med den i vårt
land eljest erkända näringsfriheten.

Av
största inlresse i detla sammanhang är alt här återge etl av Marknadsdomstolen
i juni 1978 meddelat beslut (se Informalion från näringslivels delegation för
marknadsrätt. Meddelande nr 62/1978, beslut 62:4-78). Domstolen ogillade nämligen
KO:s yrkande jämlikt 3 S marknadsföringslagen om åläggande för A och B att
,"dels vid annonsering eller muntlig marknadsföring av motorfordon tydligt
upplysa om all ,'de inte följer Allmänna Reklamationsnämndens beslui i fäll där
besluten går deras förelag emoi' dels lämna molsvarande upplysning genom elt på
säljställel anbringat, tydligt utformat och väl synligt anslag eller
liknande".

Marknadsdomstolen uttalade, alt del inle kunde komma i
fråga an ålägga näringsidkare ""att lämna information angående sin
obenägenhet att rälla sig efter uttalande (understrviket här) a v allmänna
reklamationsnämnden, vilken inte är en dömande insians utan blott en
rekommenderande," (understruket här).

Sammanfattningsvis vill tingsrätten bestämt motsätta sig
all svartlistning lillåies förekomma i fortsättningen.

3.4 Sundsvalls tingsrätt:

Vidkommande frågan om s. k. svartlistning av näringsidkare
anser tingsrätten alt de av reservanten Eksiröm framförda principiella
invändning-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 87

arna på denna punkt har sådan tyngdan inte ens en
publiceringsverksamhet i de former, som majorilelen förordar, kan tillstyrkas.

3.5 Bankinspeklionen:

Den svartlistning av tredskande näringsidkare, som nu sker
i samband med konsumentverkets uppföljning av efterlevnaden av niimndens beslul
och som enligt förslaget skall bibehållas, är enligt inspektionens uppfattning
inte inviindningsfri. Den prövning som föregår nämndens beslut om
rekommendation är av naturliga skäl friare än den prövning en domstol skulle
göra av samma fråga. Åven om svartlistningen utan ivivel i vissa silualioner
moisvarar ett behov, är det. bl. a. på grund av niimndprövningens art, ett
vapen som bör utnyttjas med varsamhet och vars användning bör föregås av en
omsorgsfull prövning. Inspektionen förutsätier att konsumentverket före
publiceringen noga prövar anledningen lill all näringsidkaren inle har
efterkommit nämndens rekommendation. Av samma skäl bör besluten om
svartlistning fattas av konsumentverkets styrelse i dess helhet.

3.6 KK:

Ulredningen förordar alt konsumeniverkel även i framliden
skall vara oförhindrat all publicera namnen pä näringsidkare, som inie följer
reklamalionsnämndens beslut, och hävdar all publicering har en viktig funktion
att fylla som informalion till konsumenterna och påtryckningsmedel mot
näringsidkare.

Nyttan av sådan information kan givelvis diskuleras, inte
minsl mot bakgrund av all den typ av försumliga näringsidkare, som får sina
namn publicerade ofta inle år represenlaliva för branschen som helhel och
kanske redan långl före lidpunklen för publicering upphört med sin verksamhet.

Kommerskollegium vill emellertid inte motsätta sig att
publicering sker, då så anses nödvändigl, men finner all publicering inte bör
förekomma i sådana fall där tvisten anhängiggjorts vid domstol.

3.7 Marknadsdomstolen:

ARN:s beslut utgör rekommendationer till parterna om hur
tvisten bör lösas. Såsom utredningen konstaterat är del naturligtvis av största
vikl att ARN:s rekommendationer följs i så stor utsträckning som möjligt. F. n.
följs rekommendationerna i betydande mån. I syfte alt förbättra vinnande parts
möjligheter alt verkligen erhålla rätlelse har ulredningen haft lill uppgift
att överväga ARN-beslutens karaktär, dvs. frågan huruvida ARN:s beslut bör
göras verkställbara. Härvidlag lar marknadsdomstolen ansluta sig till ulredningens
bedömning att verkslällbara ARN-beslut skulle päfordra atl förfarandet vid
nämnden ändrades därhän att nämnden och domstolarna skulle

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 88

komma
all framstå som i storl setl likarlade allernaliv för konsumenten. An det på så
sätt skulle tillhandahållas två i prakliken likadana förfaranden för alt lösa
konsumenttvister kan, såsom utredningen själv konstaterar, inle anses vara en
ändamålsenlig ordning. I själva verkel skulle enligt marknadsdomstolen en
ordning med verkslällbara nämndbeslut innebära atl del tillskapades en
specialdomstol för stora delar av den civilrällsliga lagstiftningen, en
specialdomstol som på silt område skulle fungera parallelll med de allmänna
domstolarna. Härvid skulle onekligen en belydande risk föreligga att det i
förhållande till de allmänna domstolarna uppstår en avvikande rättspraxis. En
dylik utveckling skulle bl. a. i avsevärd mån minska förutsebarheien av den
rättsliga bedömningen för olika handlingsalternativ i det dagliga affärslivet.
Åven i övrigt skulle införandet av verkslällbara ARN-beslut ge upphov till
problem i förhållande till det allmänna domstolsväsendet. Mol bakgrund av del
anförda ler del sig för marknadsdomstolen helt uteslutet an göra ARN:s beslul verkställbara.

I
samband med behandlingen av nämndavgörandenas karaktär har Ulredningen även
tagit upp frågan om publicering av namnen på de näringsidkare som inle följer
ARN:s rekommendationer; närmare bestämt gäller frågan KOV:s s. k. svarta lista
i tidskriften Råd & Rön. Angående de frågeställningar som härvid
aklualiseras gör marknadsdomstolen följande bedömning. Självfallet kan det vara
lämpligl att KOV med jämna mellanrum genomför undersökningar för atl utröna i
vilken mån ARN:s rekommendationer iakltas och all KOV i anslulning härtill
publicerar resulialel av undersökningarna. Marknadsdomsiolen anser emellertid
all den nuvarande publiceringen gens en olämplig ulformning; KOV:s ruiiner i
svarllisinings-ärenden har också kritiserats i olika sammanhang. Publicering på
den grunden atl näringsidkare inte har följl i och för sig hell oförbindande
rekommendalioner far naturiiglvis inle ges sådana utiryck all publiceringen
rent faktiskt får samma verkan som om ARN:s beslut var rättsligt sanktionerade.
Genom att enskild näringsidkares namn anges i det nuvarande
publiceringsförfarandet anser domstolen att publiceringen just skänkts sådan
prägel att den i viss mån rent faktiskt lall samma verkan som om ARN:s beslut
var rättsligt sanktionerade. Följaktligen bör det nuvarande publiceringsförfarandet
ändras. KOV bör kunna fortsätta att publicera resultatet av sina undersökningar
angående efterlevnaden av ARN:s rekommendalioner men med den ändringen alt
enskild näringsidkares namn inte anges. 1 stället får publiceringen ges formen
av sammanslällningar av resultatet i dess helhel. Vidare bör det naturiiglvis
vara lillålligl atl göra lämplig uppdelningar av resultatet på t, ex,
branscher, näringsidkarnas hemvist m. m. Det torde också kunna ske en
redovisning med hänsyn till näringsidkarnas evenluella
organisationstillhörighet. Åven ett på ungefär detta sätl ändral publiceringsförfarande
lorde spela en inle alldeles oväsenllig roll för atl påverka näringsidkarnas
vilja alt iaktta ARN:s rekommendationer samt lämna värdefull information till
konsumenterna.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 89

Marknadsdomstolen har således för sin del funnil att
svartlistningen inte bör ange enskild näringsidkares namn. Ulredningen
haremellertid slannai för en motsatt ståndpunkt. 1 förhållande till nuvarande
rutiner innebär Ulredningens förslag en viss modifiering. Beiräffande de fall
där näringsidkaren visar alt han har anhängiggjori tvisten vid domslol anser
således utredningen - till skillnad mol vad som f n. gäller - atl del finns
principiella skäl all avvakta domslolens avgörande innan evenluell publicering
sker. Del kan enligt utredningen nämligen ifrågasättas, om inte näringsidkare
som anser sig ha skälig anledning atl få saken ytterligare prövad bör kunna
undgå den negaliva publicitet som en svartlistning innebår. Utredningen har
grundat ifrågavarande resonemang på en bedönming all brislande efterlevnad av
ARN:s beslul beror antingen på tredska från näringsidkarens sida eller på att
näringsidkaren anseratt reklamationsnämnden har avgjort en tvist på ell
felaktigt sätt. Angående den kalegori näringsidkare som grundar sin brislande
efterlevnad på att de anser ARN:s beslul felaktigt skiljer sedan Ulredningen ut
den grupp som låtil sin ifrågavarande åsikl angående ARN:s beslul manifesteras
genom alt de väckt lalan mol konsumenten vid allmän domstol. Del år alltså
uteslutande fördenna senare kategori som ulredningen föreslåren förmånligare
ställning i samband med svartlistningen. Utredningen anser nåmligen alt ett
obestyrkt påslående av näringsidkaren att han ämnar gå lill domstol inle synes
kunna utgöra tillräcklig grund för all han skall undgå svartlistning. Bl. a. av
praktiska skäl - fortsätter utredningen -måsle näringsidkarens vilja alt få
ARN:s beslut omprövat manifesteras på något sätl. Väl kan marknadsdomstolen
förstå utredningens bristande sympati för de näringsidkare som enbart av ren
tredska negligerar ARN:s rekommendationer. Däremot kan marknadsdomstolen inte
dela ulredningens uppfattning att väckt lalan vid domstol skulle utgöra det
exklusiva kriteriet på all näringsidkaren anser reklamalionsnämnden ha avgjort
tvisten på felaktigt sätl. Enligt marknadsdomstolens synsätt torde en
näringsidkare som kritiserals av ARN och anser att ARN:s rekommendation är
felaktig egentligen inte ha så stor anledning all väcka talan vid domslol. Om
ARN exempelvis rekommenderat näringsidkaren all betala lillbaka viss del av
köpeskilling, har han ju bara att underlåta della. Därmed skulle näringsidkaren
vara bibehållen vid sin rätl. För den ifrågavarande konsumenten kan del ju
däremot finnas skäl alt väcka talan;denne har inte kommii i åtnjutande av sin
av ARN konstaterade rätt. Sammanfattningsvis anser marknadsdomstolen alltså
den omständigheten att näringsidkaren väckt talan vid allmän domslol inte kunna
ensam utkristallisera vilka näringsidkare det är som negligerar ARN:s
rekommendationer därför au de anser dem felaktiga. Följaktligen bör del inte
vid svartlistningen på det av utredningen anvisade sättet göras någon
åtskillnad mellan näringsidkare som negligerar ARN:s rekommendationer på grund
av tredska och sådana som negligerar rekommendationerna därför alt de anser
dem felaktiga. Om man vill tu hänsyn lill

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 90

de iirincipiella invändningar som ulredningen .själv
framfört, lorde del helt enkell inte vara möjligt au behålla svartlistningen.

3,8 Konsumentverket:

Liksom utredningen anser konsumeniverkel an Allmänna
rcklamaiions-niimndens avgöranden iiven i framtiden bör ha formen av
rekommendationer.

Hiuills
har följsamheten lill nämndens rekommendalioner varil förhållandevis hög. Detta
har fiera orsaker. En iir au konsumentverket träffat överenskommelse med fiera
av näringslivets branschorganisalioner om all förelag lillhörande dessa
organisationer skall följa reklamaiionsniimndens rekommendationer. En annan
orsak äran konsumeniverkel aklivt följer upp nämndens beslut. Verket skriver
till de konsumenler som fått bifall till sina yrkanden i nämnden och frågar om
de ock.så fått rättelse av respektive näringsidkare. Om så inte är fallel uppmanas
näringsidkaren alt inom viss tid ge konsumenten den rättelse som niimnden har
rekommenderat. Samtidigt informeras näringsidkaren om atl om nämndens
rekommendation inle följs kommer namnet på näringsidkaren att publiceras. Före
omorganisationen 1976 då konsumentverket och konsumentombudsmannen
sammanfördes, publicerades namnen på samtliga förelag som vid en sådan
uppföljning inle följl nämndens rekommendationer. Efter sammanslagningen beslöl
konsumentverket till en början alt vid publiceringen särskilt markera de fall
dår frågan gåll vidare till prövning i allmän domstol. Avsikten var an senare,
om konsumenien inie fick bifall i domstolen, även ge publicitei ål detta. Del
visade sig dock alt verkel av praktiska skäl inte hade möjlighel att följa upp
ärendena vid tingsrätterna. Verkei avstod då hell från att publicera namnen på
företagen i de fall ärendena gått vidare till tingsrätt.

Konsumentverkets uppföljningsrutiner har kritiserats i
fiera sammanhang. Kritiken går ofta ut på att verkel föregriper domstols
prövning genom alt publicera namnen på näringsidkare som inte följt
rekommendationerna. Verkel anser inte att denna kritik har fog för sig. Del
måsle vara en självklar uppgift för verkel all undersöka följsamheien lill
Allmänna reklamationsnämndens rekommendationer. Först därigenom lar man en
bild av nämndavgörandenas genomslagskraft. Uppföljningsproceduren leder också
till att förelagen rättar sig efter avgörandena i större utsträckning. 1
uppföljningsarbetet kommer alltid namnen på de företag som inle följer
nämndens rekommendationer atl komma fram. Oavsett om verket publicerar dessa
namn utan undanlag, tar undan de ärenden som gåll vidare till tingsrätt eller
gör andra begränsningar vid publiceringen, kommer uppgifterna som sådana an
vara offentliga. Det innebär att vem som helst utanför konsumentverket har
möjlighel all publicera dem.

En majorilel inom utredningen menar all konsumentverket
även i framtiden bör kunna publicera namnen på de berörda näringsidkarna.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 91

Emellertid menar utredningen au verkel bör avvakla
evenluella domstolsavgöranden i de fall där näringsidkaren visar atl han har
anhänigig-gjort tvisten vid domslol. Vidare menar utredningen all den
omständigheten att konsumenien gär lill domslol inle bör föranleda all
publicering underlåts.

Konsumeniverkel kan inie dela ulredningens inställning i)å
denna punkt. All i varje iirende uireda om iirendei gått lill domstol och, om
så är fallel, vilken uigång det blivil där, är enligt verkels mening en alltför
resurskrävande procedur. Verkel måsie därför begränsa sig lill an antingen
publicera namnen på samtliga förelag som inte följl rekommendationerna eller
också begränsa publiceringen till ärenden i vilka rekommendationer inte följls
och där ärendena inte gått vidare lill lingsrätt. Verket har tills vidare av
praktiska skäl valt det senare aliernativet. Publiceringen går vanligen till så
alt verkel ger offentlighet åt en lisla som publiceras i verkets tidskrift Råd
& Rön. Det bör framhållas att vad som slutligen kommer att ingå i
tidskriften inte är en fråga som avgörs av konsumentverket ulan av lidskriftens
ansvarige utgivare.

3.9 Allmänna reklamalionsnämndens ordförande:

Liksom ulredningen och av de skäl utredningen anför anser
jag all ARN:s avgöranden även i fnimtiden bör ha formen av rekommendationer
lill parterna.

En särskild fråga som utredningen lar upp i detta
sammanhang är frågan om publicering av namnen på de näringsidkare som inte
följer ARN:s rekonimendationer. Som utredningen framhåller ingår en sådan
publicering, den s. k. svarta listan, som ett led i konsumentverkets
uppföljning av nämndens verksamhel.

En majoritet inom utredningen anser atl konsumeniverkel
även i framliden bör vara oförhindrat att publicera namnen på näringsidkare
som inle följer ARN:s beslut, dock med undantag för de fall där näringsidkaren
har anhängiggjort eller i vart fall har vidtagit långt gående förberedelser för
all anhängiggöra tvisten vid domstol. Den omständigheten att konsumenien har
gått vidare lill domstol bördäremol enligt majoritetens mening inte föranleda
au publicering underlåts. 1 två reservationer och ett sårskill yttrande till
betänkandet redovisas sinsemellan och från majoritetens mening avvikande
ståndpunkler.

Frågan om svartlistning faller i och för sig ulanför ramen
för ARN:s verksamhel. Dennas befattning med elt reklamationsärende år avslutad
i och med alt slulligl beslul, evenluelll efter omprövning, har meddelals. Den
uppföljande undersökningen och publiceringen är sedan en sak för konsumentverket.
Eftersom frågan har tagits upp i betänkandet och den i \iss mån hänger samman
med synen på nåmndavgörandenas karaktär vill jag emellertid ange min ståndpunkt
också i denna fråga.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 92

Konsumentverkets
uppRjljande verksamhet bör givetvis fortsättas. Därigenom kan i konsumenternas
inlresse förhandlingar las upp med de näringsidkare som inte har följl nämndens
rekommendationer. 1 inånga fall lår konsumenten rättelse på detta sladium.
Uppföljningen är vidare nödvändig för att man skall få etl mån på nämndens
cirekiivitet som ivisilösande organ. Det gäller emellertid all ta ställning
till om verket vid sina förhandlingar bör kunna använda hot om publicering som
påtryckningsmedel och sedan i förekommande fall göra allvar av detla hot. Del
är visserligen rikligl alt resultatet av uppföljningen blir offentligt material
och måste hållas tillgängligt för den som vill tu del av del. Det år dock viss
skillnad mellan detta förhällande, en följd av den i svensk förvaltning
gällande offentlighetsprincipen, och del förhållandet an en statlig myndighet
vidtar akliva publiceringsålgärder i vad som för i vart fall den berörde
niiringsidkaren måste framstå som sanktionssyfte. För ett sådanl förfarande bör
krävas starka skäl.

De
skäl Ulredningens majorilel anger är all informationen om vilka som vägrar ge
riiiielse kan vara till nytta för konsumenterna. Vidare ijänar den som nämnls
syftet att vara ett påtryckningsmedel mot näringsidkaren. Från dessa
utgångspunkter sägs publicering ha en viktig funkiion atl fylla i de fall bristande
efterlevnad bottnar i tredska från näringsidkarens sida. Elt annat argument
äran det är god sed på marknaden all följa ARN:s rekommendalioner. Del anses
därför rimligt att utpeka dem som underlåter att rätta sig efter dessa.

Vad
angår del senare argumentet är det i och för sig rikligl att vissa
branschorganisalioner vid förhandlingar har träffat överenskommelse med
konsumeniverkel om atl konsumeni vid tvist med medlem i organisationen
garanteras den rätlelse som ARN kan föreslå. Dellakan visseriigen tyda på alt
dessa organisaiioner anser det vara god sed atl nämndens rekommendalioner
följs, men de kan också ha gjort garantiåtagandel av andra förhandlingsmäs-siga
skäl. Vidare har sådan uppgörelse mig veterligen ännu inle träffats med
fiertalet branschorganisationer.

Det
synes mig vara förhastat au av des.sa förhandlingsresultat och det förhållandet
alt vissa näringslivsorganisationer medverkar i nämndverksamhelen dra den
slutsatsen att del nu inom vårt näringsliv, del organiserade liksom det inle organiserade,
skulle finnas en så allmänt utbredd uppfattning alt ARN:s rekommendalioner
skall följas att den näringsidkare som på än så goda grunder vägrar konsumenien
rätlelse därigenom skall anses ha brutit mol god sed på marknaden. Enligt min
mening saknar argumentet om god sed ännu så länge lillräcklig burkraft.

Däremot
kan jag anslula mig lill uppfattningen all den näringsidkare som av tredska
underlåter all följa ARN:s rekommendation får finna sig i atl konsumenterna
informeras om detta förhållande genom alt hans namn offentliggörs. Men som
redan antytts behöver del inte bero på tredska att en näringsidkare vägrar alt
följa en rekommendation. Han kan ha giltiga skäl att

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 93

anse beslutet vara felaktigt. Med del skriftliga
förfarande som nämnden tillämpar finns tyvärr viss risk för alt besluten någon
gång blir otillräckligt underbyggda. Parterna hörs inte personligen mot
varandra, vilkel gör bl. a. trovärdigheten svår atl bedöma. Nämnden själv
besiktigar inie annal än sådana varor som kan sändas till sammanträdeslokalen.
På grund av budgetläget tillämpas möjlighelen att förordna utomstående
besiktningsman restriktivt, elc. Att nämnden när den står inför ell osäkeri
fakiaunderlag ibland ändå vågar sig på en rekommendalion i konsumeniens favör
(i slället för att avvisa hans anmälan eller lämna hans lalan utan bifall såsom
ej styrkt) beror på atl beslutet just är en icke bindande rekommendalion, som
näringsidkaren alltså principiellt skall ha frihei atl förkasta. Jag hänvisar i
den delen lill Allan Ekströms reservation, som också pekar på vissa andra
risker med nämndens informella handläggning. Samma motivering brukar anföras
som skål för atl det egentligen inte finns behov av någol omprövningsförfarande
och att detta i vart fall bör tillämpas restriktivt. Om då en näringsidkare
vägrar atl följa en -alltså principiellt icke bindande - rekommendation, inte
på grund av tredska eller bristande respekt för nämnden utan därför alt han är
övertygad om alt nämndens beslut är felaktigt, finner jag det vara från etiska
synpunkter tveksamt om konsumentverket skall ha möjlighel atl på en omväg ge
rekommendationen bindande kraft genom hol om ofördelaktig publicitet.

Hur skall man då veta vilka näringsidkare som tredskas?
Detla skulle egentligen fordra en undersökning och bedömning av riktigheten av
ARN:s beslut i varje enskill fall av vägran, en naturligtvis omöjlig uppgift
för konsumentverkets personal. Vill man över huvud behålla förfarandet atl
genom en summarisk svartlistning ge konsumenterna informalion om tredskande
företag i slället för att ta upp grava fall till mer ingående behandling i
särskilda tidskriftsartiklar, bör man förmodligen ställa upp någon enkel
tumregel som kriterium på tredska, såsom atl viss näringsidkare - under samma
eller olika firmanamn - etl visst anlal gånger under ell vissi anlal år har
vägrai konsumenter rättelse.

3.10 Länsstyrelsen i Värmlands län:

Utredningen tar också upp frågan om publicering av namnen
på de förelag som inte rättar sig efter nämndens beslul.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det angeläget atl
allmänheten blir informerad som hittills om vilka förelag som inte rättar sig
efter nämndens rekommendationer. Detta bör alltså ske även i framtiden oavsett
ärendet framdeles kommer alt föras inför domslol. Skulle domslolens avgörande
bli mindre förmånligt för konsumenien än ARN:s rekommendalion eller föriiks
parterna, skall detta givelvis publiceras snarasl.

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 94

3.11
Rättegångsulredningen:

Utredningen
ansluter sig också lill reklamalionsutredningens uppfattning au
konsumentverkets s. k. svana lista i fortsättningen inle bör uppta namnet på
sådana näringsidkare som viicki talan vid domstol.

3.12 Luleå
kommun:

Konsumeninämnden
kan ej finna anledning till att göra reklamationsnämndens rekommendationer
verkslällbara, dels pga au reklamaiionerna efterlevs i myckel stor utsträckning
av näringsidkarna, dels pga au om en rekommendation ej efterlevs är det
relativt enkelt för konsumenten att få ärendel prövat vid förenklad rättegång.
Sannolikheten au domstolen dömer enligt reklamalionsnämndens utlåtande är stor.

3.13 TCO:

ARN
bör ulfårda rekommendalioner i motsats till de civila domstolarnas
verkställbara beslut. TCO finnerdet vara en onödigdubblering au både ARN och
domstolarna utfärdar verkslällbara domar. TCO anserdei dock angeläget all
bälire informalion ges lill konsumemerna om vilka företag som inte följer ARN:s
rekommendationer.

Utredningen
behandlar frågan om publicering av namnen på företag som inte följer
reklamationsnämndens ulslag och anser att publicering skall kunna ske som nu i
former som konsumentverket bestämmer. TCO anser au namnen på företag som inle
följer reklamationsnämndens utslag skall publiceras oavsell om ovilja att följa
nämndens beslut beror på tredska eller på atl förelagen anseratt nämnden
avgjort ärendet på ett felaktigt sätl och därför vill pröva saken inför
domstol. TCO anser att konsumenterna har rätt au la reda på vilka företag som
följer det enda kostnadsfria reklamationsförfarandel. TCO delar således den
uppfattning som förs fram av ledamoten Lundvall i reservation.

3.14
SACO/SR:

En
konsekvens av det informella förfarandet i ARN är alt ARN:s rekommendalioner
inte blir exegibla (dvs. de kan inte verkställas tvångsvis med hjälp av
exekutiv myndighel). Skulle exegibiliiet införas måste förfarandel stramas upp
och i stort setl bli en onödig dubblering av förfarandet enligt småmålslagen.

I
detla sammanhang tar ulredningen också upp frågan om publicering av namnen på
de näringsidkare som inte följer reklamalionsnämndens beslul. Ulredningen anser
atl sådan publicering liksom nu bör kunna ske i konsumentverkets regi och i de
former som konsumentverket bestämmer.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 95

Här bör främst nämnas konsumenternas behov av informalion,
atl publiceringen ofta drabbar förelag som systematiskt nonchalerar ,'\RN;S
rekonmien-dalionersami atl en s, k, svart lista ligger i det seriösa
näringslivets intresse. Emellerlid strider en publicering mol grundtanken, att
ARN:s rekommendalioner inle skall vara verkställbara, och mol atl förfarandet
vid nämndenär tämligen informellt. Del kan även vara så au en näringsidkare har
goda skäl att ej följa ARN:s rekommendalion, t. ex. därför all denna sannolikt
inte stämmer med gällande räll (obs. vad utredningen anfört om alt
skälighets-hänsyn torde ha större spelrum inför ARN än vid domslol),samtidigt
som en fastsiällelseialan av näringsidkaren inför allmän domstol kan vara
onödig sedd både från näringsidkarens och konsumeniens synpunki. I den
""svarta listan"" blandas också stort med smått. SACO/SR
förordar dårför an mer nyanserade lösningar undersöks. En möjlighet vore atl
publicering sker först sedan en näringsidkare flera gånger underlåtit alt följa
ARN:s rekommendationer.

3.15 Sveriges advokatsamfund:

Den höga efterlevnaden av ARN;s rekommendationer är
otvivelaktigt både ett uttryck och en förulsätining för den utomräiisliga
ivisilösningens framgång. Att förfarandel bygger på respekt för nämndens
rekommendationer får emellerlid inte innebära att dessa skulle ha karaklär av
avgöranden utan appell. Samfundet kan dårför inte dela uppfattningen att del i
och för sig skulle kunna anses stridande mot god affärssed alt etl förelag inte
följer nämndens rekommendalion. En sådan uppfattning synes inte heller ligga i
linje med marknadsdomstolens avgörande 13/1978 angående informationsplikt
beiräffande underlåtenhet au följa nämndens rekommendalioner. Ulredningens
förslag all s. k. svarilisining inte skall ske före domstols avgörande, när
näringsidkaren visar alt han har anhängiggjort tvisten vid domslol, framslår
därför som välmotiverat. Enligt samfundets mening bör emellertid detsamma gälla
när del är konsumenien som väckt talan vid domstol, sedan näringsidkaren hävdat
atl nämndens avgörande är felaktigt.

3.16 Sveriges indiislriförbund och Sveriges
grossislförbund:

An förelag ej följer nämndens rekommendalioner kan ha två
grunder;

1. Nämndens rekommendalioner
ifrågasätts på sakliga grunder.

2. Nämndens rekommendalioner
respekteras ej, då förelagel ej omfallar dei värdesyslem nämnden är en produkt
av.

Det första fallet kan leda till att ärendet anhängiggörs i
allmän domstol, i vilkel fall någon publicering av företagsnamnet inte skall
ske.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 96

1
det andra fallel molsäller vi oss däremot inte publicering av företageis namn.
Dock skall företaget genom upprepade anmaningaroch varningar från myndighetens
sida göras helt klar över siluationen och risken för publicering. Över huvud
taget måste publicering av dena slag ske efter en mycket strikt handläggning
från myndighelernas sida.

3.17
Sveriges köpmannaförbund:

1
och för sig kan del vara ell konsumentintresse atl del sker information om de
näringsidkare som inte följer ARN:s utslag. Erfarenhetsmässigt är det etl
myckel begränsat antal företag som dom i nerar "svartlistningen" och
ständigt återkommer och i många fall under nya firmanamn. Konsumenterna synes
därför inte i önskvärd omfattning ta lärdomar av denna information eller i alla
fall inte undvika dessa tredskande näringsidkare. Här synes del vara mer
positivi ur konsumentsynpunkt au Konsumentverkei/KO hjälper konsumenterna i
det enskilda fallel enligt vad förbundet redovisal i föregående avsnill
beiräffande KO:s lalerätt.

Under
alla omständigheter bör en svartlistning inte fa ske i de fall där
näringsidkaren anmält att tvisten skall anhängiggöras vid domstol. Del finns
fall då näringsidkaren vunnit i domstol och del måste då anses klarl
otillfredsställande alt företag dessförinnan fått schavottera i pressen som
tredskande och mindre seriöst.

3.18 SHIO-Familjeföretagen:

Emedan
ARN:s beslul har karaklären av enbart rekommendatiuner haren förstärkning av
ARN:s sankiionsmöjligheler diskuterats. Utredningen har därvid fastnat föran
Konsumentverket liksom tidigare skall kunna publicera namnen på sådana
näringsidkare som inte följer ARN:s rekommandationer. För
SHIO-Familjeföretagens del anser vi det vara väsentligare och mer positivt ur
konsumentsynpunkt atl Konsumentverket hjälper konsumenterna i det enskilda
fallet än all lillse all tredskande näringsidkare
""svartlistas"". En sådan ""svartlistning""
borde under alla omständigheter ej ske i de fall där näringsidkaren anmält alt
tvisten skall föras vidare lill domslol. Del finns nåmligen fall där
näringsidkare, som ej velal finna sig i ARN:s rekommendationer och därför
""svartlistats"" av Konsumentverket, därefter vunnii
processen i domslol. Del är stötande mot rättsuppfattningen alt en person/
näringsidkare offentligt schavotieras av en slallig myndighel varpå domstolen
sedan ger honom rätt.

3.19 KF:

KF
delar utredningens uppfallning atl publicering av namnen på de näringsidkare,
som inte följer reklamalionsnämndens beslut åven framdeles

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 97

bör
kunna ske i Konsumentverkets regi uch i de former, som Kunsumentverkel
besiämmer. KF, som liksom ulredningens rnajoritei anser atl svartlistning inle
bör ske om tvisten anhängiggjorts vid domslol eller näringsidkaren visar alt
han vidlagil långt gående förberedelser härför, finner all publiceringen
hillills under 1978 skötts på ett föredömligt sätt.

3.20 Svenska
företagares riksförbund:

Förbundet
har som svartlistning betecknat del förfarandel som i betänkandet kallas för
publicering av namnen på sådana förelag som inte följer nämndens utlåtanden. Vi
gör detla därför atl det i verkligheten blir fråga om ett slags skamsiraff Vi
anseratt sådan påföljd ej längre skall förekomma. Som ytterligare skäl för
delta hänvisar vi till Ekströms reservation, sid. 223-224. Företagaren sätts i
en ställning som icke är rätlsligt motiverad eller försvarbar, och som är
särskilt stötande i de fall att företagaren sedermera går lill domstol och
vinner mot konsumentverket.

3.21 Sveriges
trahusfabrikers riksförbund:

Enligt
STR:s mening skall nämndens avgörande resultera i en rekommendation. Med
anledning bl. a. av att avgörandena måste komma att grunda sig på enbart
ingivna handlingar och att relevanta fakta därför med hänsyn till ärendenas
karaklär kan vara okända för nämnden,avslyrker STR utredningens förslag till
atl namnen på de förelag, som inte följer nämndens rekommendation, skall
publiceras. Om en näringsidkare inte kan förmås att följa nämndens
rekommendation annat än genom hol om svartlistning torde detta bero på au
nämndens rekommendation grundar sig på ofullständigt maierial eller i övrigt
betraktas som felaktig; företag, som notoriskt vägrar att följa nämndens ulslag
torde inte heller ta hänsyn till en eventuell svartlistning. Vidare har
konsumenten alltid möjlighet att via etl domstolsförfarande få företagels namn
och beteende offentliggjort.

3.22 M:

M
vill emellertid fästa uppmärksamheten på att många konsumenler som råkat i
tvist med näringsidkare icke har klarl för sig att elt reklamationsnämndsbeslut
ej sällan kan vara etts. k. slag i luften,eftersom konsumenten i de fall då
näringsidkaren vägrar följa beslutet endasl har att vända sig lill domslol för
förnyad prövningav tvisten. Det förekommerdärför relativt ofta inom M alt man
avråder konsumenter från atl hänvända sig till Allmänna Reklamationsnämnden med
den motiveringen måsle man räkna med att motparten/näringsidkaren icke kommer
atl följa Allmänna Reklamationsnämndens Ulslag. M anser det därför vara på sin
plats att ytterligare överväga möjligheterna till au låta
reklamationsnämndsbeslut bli verkställbara - utan

7 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 114

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 98

att
därigenom kumplicera handläggningen av ärendena inom nämnden. Möjligen kan man
tänka sig cll specielll förfarande i sådana ärenden där man kan förvänla sig
att näringsidkaren icke kommer all följa nämndens beslul.

3.23 KAK:

KAK
delar utredningsm-ajoritetens uppfattning au de näringsidkare som underlåter an
rätta sig efter ARN:s rekommendationer skall fä sina namn publicerade i
anslulning till konsumentverkets undersökningar av efterlevnaden av nämndens
beslut. Del är emellertid av vikt alt denna publicering sker så snarl del
konstaterats atl näringsidkaren icke följl nämndens rekommendalion. Publicering
bör givetvis upphöra så snarl näringsidkarens verksamhel ändral karaktär eller
denne ändral sin policy i ur konsumentsynpunkt fördelaktig riktning.
Nämndmajoriteien finner principiella invändningar moi atl, innan
domstolsavgörande föreligger, publicera namnen på de näringsidkare som ej
följer ARN:s rekommendalioner i de fall då näringsidkaren aniingen
anhängiggjort tvisten vid domstol eller vidtagit förberedelse härför. KAK kan
icke finna au ett evenluelll ""överklagande"" av ARN;s
beslul ger anledning atl avslå från en publicering, vilken endast ger besked om
all nämndens anvisningar ej åtföljis. Det torde vara av stor belydelse ur
konsumentsynpunkt all allmänheten snabbi får uppgift om de företag som av ett
eller annal skäl vägrat följa ARN :s anvisningar. Det vore dock önskvärt att i
förekommande fall lill meddelandet om företagets namn tillfoga au vederbörande
anhängiggjori ärendet vid domstol.

3.24 MHF:

Rörande
offentliggörandet av namnen på näringsidkare som underlåter au åtlyda ARN:s
rekommendatinn delar MHF utredningsmajnriieiens mening all denna urdning bör
beslå. Man kan inle burise från alt denna praxis sannolikl bidrager till att
även mindre nogräknade näringsidkare med större allvar prövar en kunds
klagomål.

3.25 Svenska
resebyråjöreningen:

I
vår bran.sch är anlalet fall då näringsidkare icke följt nämndens
rekommendation ytlerst sällsynta och denna publicering har således inte haft
någon praktisk betydelse.

Det
är dock vår uppfattning alt i sådana fall där nämnden icke varit enig, eller
där rättslig prövning begärts av svarandeparten publicering icke må ske.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 99

3.26 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Utredningen har synpunkier på viktiga modifieringar i
nuvarande system med publicering av näringsidkare på en "svart
lista"" om han inte följer nämndens rekommendalion. Ulredningen
konstaterar alt bristande efterlevnad inie behöver bero på tredska ulan på att
näringsidkaren anser att reklamationsnämnden har avgjort frågan på elt
felaktigt säll. 1 sådana fall kan enligt ulredningen vissa principiella
invändningar riklas mol systemet.

Riksförbundel vill för sin del hell instämma i
utredningens slulsals att näringsidkare som anser sig ha skälig anledning alt
la saken ytterligare prövad bör kunna undgå den negativa publicitet som en
svartlistning innebär. Försäkringsbolagen har som berördes ovan krav på
enhelliga och rättvisa normer för sina utbetalningar. Om en rekommendalion från
ARN i elt försäkringsärende inte fyller detta krav måste försäkringsbolaget,
utan risker för negativ publicitet, ha möjlighel au initiera en
domstolsprövning av den fråga som ARN bedömt. Den negativa effekten av
svartlistningen kan annars vara så slark att bolaget hellre avstår från en i
och för sig angelägen domstolsprövning. Denna viktiga synpunki förbises ofta
hell, såsom t. ex. i ledamolen Lundvalls reservation (s. 224). Där anses att
"konsumenterna rnåsie ha rält att 1 information om alla företag som vägrar
alt följa nämndbeslutet, och därmed bryler mol vad som är god sed på
marknaden". Hur det kan anses vara ett brott mot god sed på marknaden att
försöka åsladkomma största möjliga rällvisa för konsumenterna genom en
domstolsprövning är svårt att förstå.

Det är mol denna bakgrund nödvändigt au modifiera systemet
med svartlistning. Ett försäkringsbolag bör aldrig riskera atl hamna på svarta
listan om bolagel har hänvisat lill process. Del kan framhållas atl
försäkringsbolagen genom rättsskyddsförsäkringen har underlättat för
försäkringstagare/ skadelidande alt få en rättslig prövning lill stånd.

Efiersom proceduren med svartlistningen kan anses vara så
känslig från rättssäkerhetssynpunkt vill riksförbundel allvarligt ifrågasätta
om inte den bör ske i annan ordning än den administrativa inom konsumentverkets
ram. En lämplig lösning kan vara att elt ordförandekollegium hos ARN tar hand
om prövningen av frågan um och när en näringsidkare skall föras upp på svarta
listan.

3.27 Folksam:

Enligt vad som upplysts under hand följer Konsumentverket
numera de riktlinjer härför som utredningen förordar och som Folksam för sin
del inte har något att invända emot.

3.28 Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Då reklamationsnämndens beslul är offentliga finns ju
publiceringsrätten kvar. Publiceringen tjänar ofta två ändamål, dels som
påtryckningsmedel på

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 100

mindre
seriösa näringsidkare, dels som varning till konsumenter att inle anlita de
namngivna firmorna. Publicering kan då gälla alla företag som vägrar alt följa
nämndens beslul oavsett vad skälel därtill är då de därmed bryter mot vad som
utvecklats lill god marknadssed.

3.29 Stockholms
trädgärdssiadsföreningars samarbetsnämnd:

1
syfie alt öka respekten för ARN:s rekommendationer har den lidigare
försöksverksamheien brukat publicera namnen på de näringsidkare som -trols
varning - underlåtit att följa nämndens rekommendation. Enligt ulredningens
förslag skall denna ordning bibehållas. STS finner skäl tala för atl ell sådant
förfarande även i fortsättningen lillämpas av ARN,även om det kan tänkas leda
lill att vissa - i realiteten icke seriösa - näringsidkare på sådana villkor
vägrar atl lämna sin medverkan till en ivisllösningprocedur inför ARN. När del
gäller sådana näringsidkare, torde i slället domstols- eller
skiljedomstolsförfarande regelmässigt vara den lämpligaste formen för tvistens
lösande.

I
övrigt bör i enlighel med den försöksvis redan etablerade ordningen även i
fortsättningen ARN ge publicitet åt domstolsavgöranden i sådana fall där
"tredskande" svartlistad näringsidkare gått lill domstol nch dår fått
bifall till sin lalan helt eller delvis.

3.30 Konsumentvägledarnas
förening:

Vi
ansluter oss lill den av ledamoten Lundvall gjorda reservalionen, atl nämnden
skall ha rätt att publicera namn på näringsidkare som underlåtit alt följa
nämndens beslut, även om dessa inte behandlats i domstol.

4.
Allmänna reklamationsnämndens verksamhetsområde 4.1 Fast egendom

4.1.1
Göta hovrätt:

Tvistemål
som avser fast egendom är vanliga vid domstolarna. Målen kan röra köp av fast
egendom, fel i fastighet, entreprenadavtal elc. Dessa mål är ofta omfattande
och komplicerade och behovet av upptagande av muntlig bevisning är stort. Ofta
vill parterna höra sakkunniga som vittnen. Inte sällan behöver också domstolen
hålla syn på fastigheten. Mot denna bakgrund finner hovrätten att tvister som
rör fast egendom lämpar sig mindre väl för ett sådant förenklat och enbart
skrifiligl förfarande som en prövning i ARN innebär. Försöksverksamheien med
reklamationsnämndsförfarande rörande fast egendom och de undersökningar som
utredningen företagit lyder emellertid på att del finns behov av att sådana
tvister kan prövas i ARN.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 101

Hovrätten
vill därior inte motsätta sig alt ARN:s verksamhelsområde utvidgas lill an
omfalla också fast egendom. Vid sådana tvister är del dock siirskill viktigt
atl ARN på elt tidigt stadium prövar om tvisten lämpar sig för handläggning i
ARN och atl nämnden -om så inte är fallet-avvisar ärendel saml hänvisar
konsumenien lill domslol. Hovrällen vill vidare framhålla alt del förhållandet
atl tvist om fast egendom prövats i ARN ej bör föranleda atl tvisten i domslol
skall handläggas enligt småmålslagen. Ell undanlag för låsiighetstvisler bör
därför göras i 2 i; lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Vidare
bör uppenbarligen regler meddelas föran hindra atl fastigheisköpare genom att
anhängiggöra ärende i ARN gör rättsförluster på grund av preklusionsregeln i 4
kap. 12 S jordabalken.

4.1.2
Hovrällen över Skåne och Blekinge:

Hovrätten
delar uppfattningen att det är angelägel atl småhusköpare lar tillgång lill ell
enkell och billigt förfarande för atl fä tvister i samband med
fastighelsförvärv prövade och instämmer i atl ARN skall la pröva fastighetsfrågor.
Hovrätten anser emellerlid all det inte är lämpligt atl en permanent verksamhet
för detta ändamål inrätlas för närvarande.

Som
framgår av prop. 1977/78:93 s, 198 ff pågår elt omfattande arbete för all
förstärka konsumentskyddet på småhusområdet. Om detla arbele ger önskat
resultat kan behovel av ett organ för atl lösa reklamationsfrågor minska
betydligt. Det går inte heller atl göra en säker bedömning av utvecklingen av
småhusbyggandel. Man måste räkna med atl den högkonjunktur som nu utmärker
produktionen av småhus kan komma att avklinga. ARN:s fastighetsavdelning skulle
dessutom bli förhållandevis kostnadskrävande. Vidare finns redan nu enligt 9 §
2 st 2 p rättshjälpslagen möjligheter-som kan uiökas-till utomprocessuell
ulredning och konfiiktlösning närdet gäller småhustvister. Rätishjälpsutredningen
(SOU 1977:49, s. 164 och 168) har behandlat dessa frågor. Större erfarenhei -
uiöver den som vunnits genom konsumentverkets hittillsvarande försöksverksamhet
-synes slutligen behövlig innan verksamheten görs permanent. Detta gäller
särskilt frågor som rör besiktningar av fastigheter. Det är angeläget att man
försöker göra systemet så billigt som möjligt.

Med
hänsyn till de anförda omständigheterna menar hovrätten att ARN:s prövningav
fasiigheisfrågorbörskegenom en försöksverksamhet,som dock, med hänsyn till de
utbredda missförhållanden som nu synes råda, bör omfatta hela landet eller
åtminslone alla områden där ett omfattande småhusbyggande förekommer.

För
försöksverksamheien bör, med hänsyn lill vad som föreskrivs om preskription av
hävningsanspråk m. m. i jordabalken gälla, alt nämnden inte lar upp ärenden,
där konsumenten yrkar att fastighetsköpet skall hävas (se 4 kap. 11-19 SS, 19
kap. 20 S, 20 kap. 7 S 3 p, 22 kap. 4 S 2 p. och 23 kap. 3 S2 p. jordabalken).
En särskild regel om skyldighet att avvisa anmälan måste

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 102

således
gälla för hävningsfallen. Om konsumenien inle tagil ställning för hävning men
del finns anledning överväga om han borde göra det, bör det åligga ARN atl
omgående underrätta konsumenten om tidsfristen för väckande av hävningstalan
vid domstol och verkningarna av uu sådan lalan väckes.

4.1.3 Stockholms
tingsräll:

Försöksverksamheten
med faslighetsreklamaiionersynes visa att del finns elt visst behov av etl för
berörda parler enkell och billigt förfarande för att pröva fastighetslvister på
konsumentområdel. Detta talar för alt reklamationsnämnden såsom föreslås bör
kunna handliigga även sådana ärenden. De skäl som anföris i ledamoten Ekströms
reservalion förtjiinar emellerlid å andra sidan många stycken beaktande. Mot
den föreslagna utvidgningen av nämndens verksamhel talar också, i viss mån att
enligt utvärderingen av försöksverksamheien nämndens beslut i fastighetsärenden
följls i mindre utsträckning än nämndens beslut i andra ärenden, varvid efterlevnadsgraden
sjönk ju högre den rekommenderade åtgärdskostnaden var. Tingsrätten ställer sig
liksom Ekström tveksam lill om förslagel i denna del bör genomföras nu,
särskilt i betraktande av de betydande kostnader som den nya verksamheten kan
förvänlas föra med sig.

4.1.4 Södra
Roslags tingsräll:

Tingsrätten
delar reklamalionsutredningens uppfaitningatt det är lämpligl alt öppna
reklamalionsnämndsförfarandet för ivisierom fast egendom men vill anföra vissa
synpunkter till förtydligande av utredningens i denna del delvis oklara
förslag.

Enligt
utredningen skall ARN även i framtiden endast pröva ivisler mellan konsument
och näringsidkare. Med konsument förslås därvid enskild medborgare som i
egenskap av privatperson har förvärvat reklamationsob-jekiei för slullig
konsumlion. Objektet skall vara avsett huvudsakligen för eget bruk.
Ulvecklingen på bostadsmarknaden präglas av ökande tendens mol att vilja bo i
egen bostad,stigande krav på bostadsstandard, exploatering i
"stordrift" av villa- och radhusområden samt en omfattande
fritidsbebyggelse. Mol bakgrund härav och då köpet av det egna huset allmänt
och enskilt sen är en mycket belydelsefull satsning är del naturligt att just
på detta område åstadkomma möjligheter att genom reklamationsnämndsförfarande
lösa uppkommande tvister enkell och billigt. Men stora fastighetslvister av
rättslig karaktär, med bevisfrågor och avseende höga belopp, bör fortfarande i
första hand komma under domstols prövning. ARN bör icke upplaga tvister av
sådan karaklär. Dock bör, såsom även utredningen uttalat, någon värdegräns
lämpligen inte uppställas.

De
allmänna förutsättningarna för ARN:s prövning synes i fråga om

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 103

ämnesområdet
fast egendom innebära att del bland faslighelsägarna främsl blir innehavare av
småhusfastighet, som kan anses vara konsument i förhållande till näringsidkare
- exploalör, byggföretag, byggmästare - av vilken han köpt fastigheten.

Däremot
kommer med denna avgränsning att ulanför reklamalionsnämndsförfarandet falla
"vanliga"" fastighetsköp, dvs mellan en ägarebrukare och en ny
ägare-brukare av fastigheten. Det är också här som domstolsprövningen är av
större betydelse än i ledet producent - första ägare-brukare. Med
småhusfastighet bör avses en- och tvåfamiljsfastighet. Detla bör komma lill
klarl ultryck då organisationen genomförs.

Ägare
av småhusfastighet kan givetvis fä ställning som konsument även i förhållande
lill näringsidkare som t. ex. enligt entreprenadavtal uppför hus på
fasligheten. Del är vanligt atl säljaren överlåter en obebyggd småhusfastighet
samtidigt som han i avtal med köparen åtar sig all på fastigheten uppföra ell
småhus. Ägare av småhusfastighet blir vidare konsument i förhållande lill
näringsidkare som utför underhålls- eller reparationsarbeten på fastigheten. Del
bör emellertid observeras atl även sådana arbeten på flerfamiljshus kan komma
under nämndens bedömning. Bostadsräilshavare svarar nämligen normalt själva för
underhåll och reparationer i den lägenhet som avses med bostadsrätten. Del
förekommer också att hyresgäster låter utföra sådana arbelen, för vilkel stöd
även finns i hyreslagstiftningen, åven om det i hyresförhållanden vanligen är
hyresvärden som svarar för dessa. Det är värdefullt alt åven nämnda
konsumentgrupper far tillgång till de möjligheter till ivistlösning som
reklamalionsnämndsförfarandet ger. Vid genomförandet bör förtydligande ske i
enlighet härmed.

Då
reklamalionsnämndsförfarandet sålunda föreslås omfalla även fast egendom bör
emellertid ARN:s behörighet inskränkas till all gälla nedsältning av
köpeskilling vid fastighetsköp respektive prisreduklion vid entreprenad eller
underhålls- och reparationsarbeten. Hävning av köp eller avtal och skadestånd i
dessa förhållanden bör nämligen inte lämpligen prövas av ARN. Vad hävning angår
är denna ofta en synneriigen ingripande ålgärd, dessulom rättsligt svårbedömd,
med vittgående konsekvenser för säljare och köpare. Avtalsiolkning och muntlig
bevisning är oftast nödvändig, och del bör då vara domstols sak att lösa
tvisten, medan reklamalionsnämndsförfarandet bör reserveras för de mera
skäligheismässiga spörsmålen. Del kan här även anmärkas atl den vid tvist om
fastighetsköp ofta åberopade grunden svikligt förfarande är etl typiskt
prövningsområde för domslol. Vad skadestånd angår -där nyssnämnda anmärkning
beiräffande svikligt förfarande vid fastighetsköp även gäller (4 kap. 19 S
jordabalken) - uppkommer i tvisterna ofta en mängd frågor av olika natur -
exempelvis kausalitet, medvållande, försäkringsfrågor - vilka knappast lämpar
sig för reklamalionsnämndsförfarandet utan hellre bör prövas av domslol. För
ARN lämpliga frågor är däremoi sådana, med vilka domslol ofta besväras i
onödan, men vid vars prövning branschorganisationernas medverkan är särskilt
värdefull, såsom material-

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 104

och
arbelslekniska frågor, dålig arbetsledning med åtföljande kostnadshöjning
eller rena debiieringsfrågor.

4.1.5 Örebro
tingsrätt:

De
erfarenheter som föreligger från konsumentverkets försöksverksamhet med en
fastighetsreklamationsnämnd i Uppsala och Gävleborgs län synes vara positiva
och lyder på alt det finns behov i vart fall försmåhusköpareait fa

möjlighet
till prövning av rastighetstvisier i ell nämndförfarande

Eftersom
den föreslagna utvidgningen kan antagas medföra minsl en fördubbling av allmänna
reklamationsnämndens verksamhet och således blir mycket resurskrävande böräven
övervägas vilka möjligheter som kan finnas att inom domstolsväsendets ram
förbättra konsumenternas möjligheter till en snabb och enkel prövning av
fastighetstvister. Sålunda har utredningen Ulan närmare molivering avvisat
tanken på att knyta regionala nämndkanslier till domstolarna. Det kan också
ifrågasättas om inte de medel, som kommer au åtgå för att finansiera den
föreslagna utvidgningen av allmänna reklamationsnämndens verksamhet, med fördel
kunde satsas på förebyggande åtgärder vid småhusbyggande.

Om
den föreslagna utvidgningen likväl genomföres kommer i enlighet med 2 S försia
stycket 1 Lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen)
också sådana fastighetslvister, där värdet överstiger elt halvt basbelopp, alt
falla under lagens tillämpning, under förutsättning atl nämnden avgett
utlåtande däröver. Enligt tingsrättens mening torde det -med hänsyn främst till
de slora värden som kan slå på spel i en sådan tvist och lill de komplicerade
tekniska frågor som del ufta kan röra sig nm - inte vara lämpligt att sådana
tvister prövas i ett förenklat förfarande enligt småmålslagens mönster. Med
hänsyn härtill och till de rättegångskostnadsregler som gällerenligt
småmålslagen ifrågasätter tingsrätten, om inte sådana tvister bör undantas från
denna lags tillämpningsområde för den händelse utredningens förslag om
utvidgning av reklamalionsnämnden genomföres. I vart fall bör lingsrätt ges
möjlighet att i det särskilda fallel förordna atl ell tvistemål skall
handläggas i ordinär rättegångsordning i stället för såsom småmål trots alt
ärendel tidigare behandlats i allmänna reklamalionsnämnden.

4.1.6 Göleborgs
tingsrätt:

Med
hänsyn lill det intresse som finns hos konsumenterna av en enkel lösningav
tvisterom fast egendom ärdet fördelaktigt atl reklamationsnämndens verksamhet
utvidgas till att avse sådana frågor. Betydelsen av förslagel förringas dock av
att utvidgningen endast avser fall då en näringsidkare är motpart till
konsumenien. Del vore emellertid värdefullt för domstolarna, om dessa gavs
möjlighel att inhämta yttrande från reklamationsnämnden i fastighetstvister
mellan enskilda, även om nämnden inte har rätt att pröva sådana tvister.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 105

4.1.7 Sundsvalls tingsräll:

Beiräffande förslagel atl ARN skall pröva iiven iirenden
rörande fast egendom förmenar tingsrätten att om statsmakterna iir beredda all
acceptera de ekonomiska konsekvenserna av en sådan reform lingsrätlen icke vill
göra någon erinran mot förslaget i och för sig. Tingsrätten vill dock tillägga,
att tingsrätten förutsälter att om ett ärende tenderar atl bli av vidlyftig
karaktär ARN kommer att begagna sig av möjlighelen att avvisa ärendet ifråga.

4.1.8 Domstolsverket:

Tjänstemän vid slalliga myndigheler är skyldiga att
lillhandagå allmänheten med upplysningar i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Denna upplysningsverksamhet är avgiftsfri och inskränker sig
i vart fall inom domstolsväsendet till alt i allmänna ordalag upplysa om
exempelvis innehållet i en författning. Däremoi ingår inte i denna verksamhel
all lämna upplysningar eller råd om hur en konkret tvist enligt tjänstemannens
mening bör lösas. För atl fä svar på frågor hur man skall handla i ett konkret
fall lillhandahåller samhället möjligheten att erhålla rådgivning enligt
rättshjälpslagen eller allmän rättshjälp. 1 dessa fall har den rälissökande att
erlägga viss avgift. En grundläggande princip i rällshjälpslagen är atl den
rälissökande skall bidra efter förmåga till kostnaderna för rättshjälpen. Om
ulredningens förslag genomförs innebär det att konsumenterna i första hand
alltid kommer atl vända sig lill allmänna reklamalionsnämnden där ju
förfarandel är avgiftsfritt. Därigenom kommer kvalificerad ivistlösning av till
övervägande del juridisk nalur atl slyras från domstolarna lill allmänna
reklamationsnämnden. Som domstolsverket inledningsvis framhållil ärdetta inte
önskvärt.

Mot bakgrunden av vad som nu anföris bör också
utredningens förslag om alt uividga nämndens verksamhetsområde till att även
avse fast egendom bedömas.

Fastighelsreklamationer är i allmänhet mer komplicerade än
reklamationer som rör lös egendom. Dessulom är i fiertalet fall muntliga
uppgifter från parlerna av belydelse. Inte så sällan behövs syn på fastigheten.
Detta gör att domstol i allmänhet måste anses lämpligare alt handlägga sådana
frågor än allmänna reklamalionsnämnden. I en del fall kommer del dock all vara
fråga om s. k. "rena" reklamalioner. Dessa kommer emellertid inte all
vara så mänga eller av sådan art att de inte på ett tillfredsställande sätt kan
handläggas inom den nuvarande domsiolsorganisationen. Enligt domstolsverkets
mening finns del dårför inte fog för att utvidga allmänna reklamalionsnämndens
verksamhelsområde till att avse även fast egendom.

Sammanfattningsvis anser alltså domstolsverket atl
allmänna reklamationsnämndens verksamhelsområde endast bör omfalta tvister som
rör varor eller ijänsler och där nämndens prövning till övervägande del avser
varans eller tjänstens tekniska beskaffenhet.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 106

Utredningens förslagom att uividga nämndens
verksamhelsområde lill all även avse fast egendom skulle medföra betydande
kostnader. Dessa kan på ett mera ändamålsenligl siitt användas i arbelel med
alt förebygga tvister av ifrågavarande slag och till alt ytterligare göra del
enklare för konsumenterna atl anlita de allmänna domstolarna. Om ulredningens
förslag genomförs innebär del också an småmålslagen blir tilliimplig vid
fastighelsreklamaiion oavsell tvistens beskaffenhet eller fasligheiens värde.
Delta förhållande kan leda till konsekvenser som inte vurii avsedda vid
småmålslagens tillkomst,

Rällspraxis på fasiigheisrätiens område har under de år
nya jordabalken varil i krafl inle hunnit stabiliseras. Del ur uv stor vikt au
pruxis på området ulvecklas vid de allmänna domstolarna. Avgörs cn slor del av
ifrågavarande tvister i ställt i reklamationsniimnden finns det en påtaglig
risk för alt reklamationsnämnden i siiillei för de allmänna domstolarna kommer
alt leda råtisuivecklingen.

4.1.9 KK:

Kommerskollegium har inte några principiella invändningar
mol all ARN:s verksamhel utvidgas att omfalla iiven fastighelsreklamationer. 1
likhei med ulredningen finner kollegiet atl åtskilliga överväganden dock
kvarstår alt göra, innan del är möjligt atl ta slutlig ställning i frågan. Del
gäller såväl en beräkning av verksamhelens omfattning och uppskattning av
resursbehovet, som tekniska problem med besiklningsverksamheten och inle minsl
en grundlig genomgång av befintliga juridiska hinder. Kollegiel delar i delta
hänseende de invändningar som anföris av reservanten Eksiröm, all en enskild
konsument skulle kunna komma all tillfogas rättsförlust om fasiigheistvisi
överliimnas lill ARN ulan all föregående iindring av gällande lag sker.

4.1.10 Marknadsdomstolen:

Till skillnad mot vad som f n. gäller skall ARN enligt
utredningens förslag även kunna pröva tvister rörande förviirv av fast egendom
samt tvister som gäller tjänster på fast egendom, l.ex. underhålls- och
reparationsarbeten. Utvidgningen av ARN:s kompeiensområde kommer till utiryck
genom att ARN föreslås pröva tvist rörande "vara, ijänst eller annan
nyttighet". 1 överensstämmelse med terminologin i marknadsföringslagen
(1975:1418) och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
innefattar begreppet nytiighet förutom varor och tjänster också nyttigheier som
hänför sig lill fast egendom och hus på annans mark. 1 den fortsatta
framställningen kommer domstolen uiiryckligen an behandla endasl nu
ifrågavarande ulökning av kompetensområdet såvitt avser fast egendom
(lomträtt). Vad som anförs beträffande ärenden angående fast egendom (lomträii)
åger

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 1117

emellertid viiseniligen sin gillighel även på ärenden
rörande ""hus på annans grund"".

Ulredningens överväganden angående vidgningen av ARN:s
kompetensområde lill alt omfalta jiimväl ärenden rörande fäst egendom hänför
sig till liera olika spörsmål. Någon särskild bedömning av huruvida tvister
angående fast egendom i och för sig är lämpliga au prövas i etl
reklamationsnämndsförfarande har utredningens majorilel emellerlid inte
redovisat. Mol bakgrund härav anser domstolen det angeläget all peka på
omständigheter som sätter sin särpriigel på dylika tvister.

Flerlalel av fastigheisivisterna kommer förmodligen atl
härröra från äganderätlsöverlåtelser. Tvister som uppkommer i samband med
överiålelser lorde ofta hiinföra sig till ett förhållandevis komplicerat
saksammanhang. Vidare skall beaklas att sådana fastighetslvister ofta rör
belydande belopp. 1 anslulning härtill får domstolen uttrycka visst ivivel
huruvida den av utredningen redovisade genomsnittliga kostnaden för åtgärdande
av de reklamerade felen vid försöksverksamheien med fastighelsreklamationer
verkligen är representativ. För marknadsdomstolen ter sig den angivna
genomsnittskostnaden alltför låg. - Det komplicerade saksammanhanget kräver bl.
a. såsom utredningen noterat, alt besiktning företas i slörre utsträckning i
faslighetsärenden än i övriga ärenden. Det torde också finnas ett större behov
av muntlig bevisning i fastighetsärenden än i övriga ärenden. Redan nu angivna
förhållanden talar mot etl lillämpande av reklamalionsnämndsförfarandet på
fastighetslvister efiersom detta förfarande är helt skrifiligl. Härvid har
domstolen i åtanke inle endast att parlerna saknar möjlighet atl förebringa
muntlig bevisning utan också att själva saken inte fär samma allsidiga
belysning som vid elt munlligl förfarande. Vid etl sådanl finns ju t. ex.
möjlighel atl genom frågor la oiydligheier förklarade, vilket inte minsl kan ha
sin betydelse beiräffande besikiningsutlåtanden.

Förutom ett komplicerat saksammanhang kännetecknas
faslighetsärenden av en komplicerad lagstiftning. Den fundamentala rättsliga
regleringen på hithörande område återfinns i jordabalken (JB). Att detla
lagverks tillämpning och uttolkning i stor ulslräckning skulle has om hand av
en reklamationsnämnd finner marknadsdomstolen i hög grad olämpligt.
Tillämpningen av JB torde nämligen beträffande nu aktuella tvister ofta inrymma
juridiska problem av hög svårighetsgrad. Hanleringen av dylika problem kan
knappasl främjas av etl förfarande, vars fördelarbestår i att det är
snabbt,enkell och billigt och i första hand lämpat för rena reklamationsfrågor.
Såsom utredningen konstaterat lorde del också förhålla sig så, att skälighetsbedömningar
iroligen spelaren slörre roll när nämnden prövar rättsliga frågor än vad som är
vanligt vid dumslul (se även ullalanden av ARN:s nuvarande urdförande i
kunsumeniverkets tidskrift Knnsumenträit & ekonomi nr 5/1978 sid. 10). Å\cn
n>ssnämnda lörhållande talar mol att ARN skall handha tillämpning av JB.
Beträffande sådana juridiska frågeställningar som aklualiseras vid en
lillämpning av JB slälls del enligt marknadsdomstolens

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 108

mening
särskilt starka krav på en stubil och förutsebar rättstillämpning. Delta hänger
bl. a. samman med att läst egendom i regel represenlerar elt belydande värde
samt på grund härav har slor betydelse såsom kreditsuker-het.

Utmärkande
lör förhållanden avseende fast egendom är vidare en omfattande officiell
registrering med bl. a. bestämmelser i JB angående inskrivningsväsendel.
Sålunda skall t. ex. enligt 19 kap. 20 S första stycket försia punkten JB:s
anmälan genast göras lill akluell inskrivningsmyndighet när talan väcks om
hävning eller åiergång av förvärv av fast egendom eller lomträtt för anteckning
i fastighetsboken eller tomträitsboken. På sätt ledamolen Ekström
reservationsvis anfört blir inte de synpunkter tillgodosedda som bär upp
bestämmelsen om omedelbar anteckning i fasiigheisbo-ken för de fall då
fasiigheistvister med bl. a. krav på återgång av köpel handläggs vid ARN.
Härigenom kan t. ex. en presumtiv köpare genom att ta del av en gravationsbevis
inte i samma mån som om tvisten anhängiggjorts vid allmän domslol la reda på om
eventuella rättsliga tvister berör fastigheten i fråga. Även nu berörd
omstiindighei talar följaktligen mol all vidga ARN:s kompeiensområde lill
jämväl fast egendom.

Med
hänsyn lill vad som ovan anföris beträffande låstighetstvisternas karaklär får
marknadsdomstolen bestämt avstyrka utredningens förslag att ARN framdeles även
skall handlägga tvister rörande fast egendom. Utöver nyss åsyftade skäl rörande
fasiighetstvisternas karaktär, vilka skäl är av mer principiell natur, bör även
beaklas visst närmast pragmatiskt skäl. Enligt Ulredningens förslag skulle nu
diskuterade utvidgning av ARN:s kompetensområde kräva en inle obelydlig ökning
av nämndens organisation. Den föreslagna fastighelsavdelningen skulle bli ARN:s
största. Härvidlag vill domstolen endast peka på risken för att ARN;s dimension
föranleder en så kraftig belastning på kansliapparaten att följden blir en
menlig inverkan på ARN:s funktionsduglighet.

Även
om marknadsdomstolen alltså av framförallt principiella skäl avvisar ulredningens
förslag att låla ARN även pröva fastighetstvister vill domstolen emellertid
inte utesluta all del kan vara lämpligt att låta en mycket begränsad typ av
fastighetslvister handläggas av ARN. Härvidlag syftar domstolen närmast på
sådana ärenden som avser smärre underhålls- och reparationsarbeten på fast
egendom. Den erforderliga begränsningen till dylika arbeten av endast smärre
omfattning kan lämpligen uppnås genom införandet av en värdegräns för just
denna ärendetyp.

4.1.11
Statens pris- och kartellnämnd:

Beiräffande
ARN:s kompetensområde föreslår utredningen en väsentlig utvidgning genom au
nämnden skulle bli reklamalionsorgan iiven för

ärenden
rörande fast egendom Enligt utredningens mening föreligger

ell
stort behov av förbättrade reklamaiionsmöjligheier på dessa områden.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 109

Riktigheten av denna uppfallning torde knappasl kunna
beslridas. Samtidigt står del dock klart att den föreslagna utvidgningen av
ARN:s verksamhet måste medföra en kraftig belastning för nämnden med risker för
att det hittillsvarande ämnesområdet - ivisier angående lös egendom - kan bli
lillbakairängi. 1 viss mån blirdetta beroende av om ARN kan få de betydande
tillskolt av anslagsmedel som behandlingen av fastighetsärendena kommer atl
kräva. Etl särskilt besvärligt problem för nämnden i sammanhanget utgör
rekryleringen av besiktningsmän i olika delar av landet. En förulsältning för
all del föreslagna reklamationssysiemei skall kunna fungera är ju au en kår av
lämpliga besiktningsmän går atl upprätta.

SPK vill för sin del inte avstyrka ulredningens förslag
beiräffande ARN:s befallning med fastighetslvister, men vill framhålla all en
förutsäuning för dess genomförande är all de belydande anslagsmedel som
erfordras ställes lill föribgande.

4.1.12 Konsumentverket:

Reklamationsutredningen föreslåratl nämnden skall kunna
pröva frågor som rör fast egendom, dock inte nytljanderått till sådan egendom.
Utredningens beräkningar visar att kostnaden för denna utvidgning kommer att
uppgå lill 3-4 miljoner kronor, vilket innebår att slalsverkels kostnader för
nämndverksamheten nära nog fördubblas. Det är naluriigt om man känner
iveksamhel lill en så kraftigt ökad salsning på etl enda konsumtionsområde. Mot
detta skall emellertid slällas att dessa frågor för de berörda konsumenterna
ofta hur mycket stor ekonomisk betydelse.

Från allmän konsumentsynpunkt framstår del som egendomligt
om samhället tillhandahåller en ordning för att lösa tvister om allehanda
konsumtionsvaror a v mindre värde men inte tvister som pä ett avgörande sätt
kan inverka pä konsumeniens hela ekonomi. Man kan i sammanhanget heller inte
bortse från de besparingarsom uppkommer genom att de allmänna domstolarna inte
belastas med ivisler rörande fast egendom. Härtill kommer all
skiljedomsförfaranden och domsiolsprocesser kan bli mycket kostsamma för
parterna.

Med hänvisning till del anförda lillslyrker
konsumentverket utredningens förslag vad gäller fasligheler.

4.1.13 Allmänna reklamalionsnämndens ordförande:

Fasi egendom. Från ARN:s sida synes del renl principielll
inte finnas anledning till erinran mol förslaget att nämnden i fortsättningen
skall kunna pröva tvister rörande köp av och arbeie på fast egendom. Jag vill
emellertid betona atl detta i högsta grad är en fråga om resurser och alt det
finns anledning räkna med att resursbehovet (personal, besiktningskostnader m.
m.) kan komma au väsenlligl överstiga ulredningens preliminära anta-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 110

ganden. Om förslagel genomförs ärdet viktigt -eftersom
nämndens resurser redan i dagar knappa -all redan från början sådana yueriigare
resurser ställs till nämndens förfogande att de igångsäitningsproblem som en ny
verksamhel av delta slag med nödvändighet för med sig inte försiärks på grund
av exempelvis brist på personal. Dei är även länkbart att nämndens befallning
med fasiigheisreklamaiioner till en början bör begränsas iill arbete på fast
egendom och köp av vissa lyper av småhus.

R:s VVS-garaniis reklamationsnämnd behandlar enligt
garanti-bestämmelserna reklamationer från konsumenler såsom ägare eller
nyttjare av en- eller tvåfamiljshus, fritidshus och bostadslägenheter
(beiänkandei s. 62). Det kan möjligen finnas anledning au stiilla upp en
liknande ""hjälpregel"" när det gäller att bedöma vem som
hos ARN skall vara behörig alt klaga över installations-, reparations- och
underhållsarbelen avseende fast egendom.

4.1.14 Slatens inslilul för byggnadsforskning:

Inom konsumtionsområdet i allmänhet synes tvister mellan
näringsidkare och konsumeni betraklas som privaiangelägenheter. Den allmänna
konsumentpolitiken har, bortsett från för den enskilda direkt olämpliga eller
skadliga produkter, ingen inriktning på viss standard eller kvalitet. Principen
synes vara atl marknaden skall reglera dessa förhållanden och att då brister
förekommer dessa skall uppmärksammas och regleras genom att konsumenten för
sitt missnöje på tal.

Vad gäller bostadskonsun-iiionen har sedan länge siaten
bedrivit en medveten politik vad beträffar standard och kvalilel. Kvalitet och
standard har behandlals som samhälleliga och ej primärt som privala
angelägenheler. Med detla förhållningssätt kan inte heller brisier i dessa
avseenden a priori behandlas som privaträllsliga tvisteämnen.

Inslilulet kan inte finna någon anledning au överge denna
hävdvunna inställning till bostäders kvalitet och slandard. Inte desio mindre
synes det finnas anledning ange några av de förhållanden som tillsammans bildar
grund för denna inställning:

-
Byggnader har
en livslängd som vida översiiger enskilda hushålls planeringshorisont. Delta
medför au de enskilda konsumenterna kan brista i uppmärksamhet vad galler
sådana slandard- och kvalitetsförhållanden som är av belydelse först på lång
sikt.

-
Den långa
livslängden gör au bosläder måste vara användbara för hushåll som efterträder
de första konsumenterna. Om konsumenterna under en viss period skulle vara
okritiska eller ha lågl ställda krav kan dei innebära att vi på sikl fåren
undermåligt beslånd av bostäder. Konsunnionsvaror i allmänhet lenderar att
lämligen snabbi försvinna ur cirkulationen och i molsvarande mån kan möjligen
deras standard och kvalilet betraklas som privaiangelägenheter. Della gäller
alltså inle bosläder. Bostadsbeståndet

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 111

måste ses som en för samhällel gemensam tillgång.

-
Byggnader har
miljöskapande egenskaper. Del är därför inie likgiltigt förde boende i
omgivningen i vilket skick en fastighet är.

-
Byggnader
lillhör den mängd produkler vars kvalilel och standard del kan vara svårl för
lekmän att bedöma. Än svårare au bedöma är vilka brister man har rält att ta
åtgärdade. 1 de fall anspråken är för högl ställda är ingen olycka skedd, men
vad säger atl inle anspråken från allmänna ulgångspunkler sett är för små''

All betrakta kvalitetsbrisler i bosläder som företrädesvis
privaträllsliga tvisteämnen och söka överbrygga dem i enlighel med en sådanl
betraktelsesätt kan medföra en rad negaliva konsekvenser. Som exempel må
framhållas:

(i) Småhusköpare är i allmänhel inte medvetna om vilka fel
och brister som föreligger och kan heller inte bedöma hur allvarliga de är. Man
får därför räkna med att lalan förs mol såväl för få som företrädesvis mindre
viktiga fel.

(ii) Vanligen kännetecknas de nyblivna småhusägarnas
situation av dålig sakkunskap, korl planeringshorisont och inte så sällan av en
pressad likviditet. Detla kan medföra au de biir benägna godla uppgörelser i
form av kontantersäiiningar så knappl tilltagna au de inte förslår till
adekvala ålgiirder mot felen eller bristerna vilkel kan medföra att kvalitén i
en del av bostadsbeståndet blir låg.

Au tvisterna inom småhussektorn vuxit till ett allvarligt
problem hiinger naturligtvis samman med denna sektors snabba expansion. Bostadsförsörjningen
inom denna sektor är från konsumentsynpunkt arrangerad på ett annorlunda sätl
än inom de seklorer där de blivande fastighetsägarna är professionella
förvaltare. Inom dessa senare seklorer har man sökl skydda konsumenten och sökt
värna om god kvalitet dels genom eu inflytande i fastighetsförvaltningen från
kommuner och kooperationen, dels genom hyreslagens bestämmelser.

Förskjutningen i produktionens inriktning är hänförlig
lill en förändrad marknadssituation. Att de instilulionella arrangemangen inle
förändrals i lakl med ändringar i produktionsinriktningen har inneburil an
standard och kvalitetsmålen till delar ej kunnal realiseras.

Institutet menar atl problemen med de gruppbyggda småhusen
är hänförliga lill brister i den bostadspolitiska organisationen och all
lösningarna därför förelrädesvis börsökas i den riktning
byggadminisiraiionsuiredningen anger. Del iir enligt den utredningen de
bostadspolitiska organens uppgift an noggrant övervak.a småhusproduktionens
kvalilel.

4.1.15 Länsstyrelsen i Värmlands län:

Ulredningen föreslår att även fastighetsfrågor skall kunna
prövas av nämnden.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 112

Detta
skulle i hög grad stärka den enskilde konsumentens siällning. Frågor rörande
fast egendom år ofta både tekniskt och juridiskt komplicerade och konsumenten
har svårt atl göra sig hörd gentemot siora företag. Knnsumenlen ser framför
sig en lång och krånglig väg fram mol handläggningen inför domslol. Inte sällan
blir blotta tanken på dessa förberedande ålgärder som måste vidlas tillräckligt
för atl han skall ge upp.

4.1.16
Konsumenltjänstutredningen:

Konsumentijänstuiredningen
kommer alt framlägga ett relativt omfattande förslag lill konsumenttjänsllag.
Denna lag föreslås la civilrältslig karaktär och gälla avtal mellan
näringsidkare och konsumeni om tjänst, som näringsidkaren i sin yrkesmässiga
verksamhet utför huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk. Med tjänst avses
i lagförslaget dels arbele på lös sak, dels arbeie på fast egendom eller i
övrigl på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vallen. Tvister som
rör konsumenttjänster avseende arbele på lös sak handläggs redan i dag av ARN
och svarardär fören belydande del uv verksamheten. Når det gäller tvister
avseende arbeie på fast egendom och vad därmed jämställs slår däremoi i dagens
läge ingel reklamationsnämndsförfarande lill förfogande. Här bortses då från en
begränsad verksamhel inom ett par privata reklamalionsnämnder. Anlalet tvister
av delta slag som handläggs av de allmänna domstolarna är enligt
konsumenitjänsiutredningens erfarenhet påfallande få. I förening med avsaknaden
av lagstiftning på området medför delia alt rättsläget f n. ofta är relativt oklart.
Förslagel till konsumenttjänsllag avser att råda bot härpå och åsyftar över
huvud att underlätta ivistlösningen på konsumenitjänstområ-det. Det framslår
emellertid enligt konsumenttjänstuiredningens mening såsom en klar nackdel från
konsumentsynpunkt alt i dagens läge del enkla och billiga
reklamalionsnämndsförfarandet vid ARN inte står till förfogande såviu avser
konsumenttjänster på fast egendom. Förmodligen medför della förhållande all
många tvister - till nackdel för konsumentsidan - inte fär en riktig lösning.
Del finns sålunda ett nära samband mellan införandet av en konsumeniijånstlag
och tillhandahållande av reklamationsnämndsförfarande inom denna lags hela
tillämpningsområde. Från dessa ulgångspunkler vill konsumenitjånstuiredningen
tillstyrka förslaget alt ARN:s verksamhel utvidgas till att också avse
konsumenttjänster på fast egendom.

Del
möter uppenbara svårigheter au beräkna hur många ärenden angående
konsumennjänsier pä fast egendom som kan komma atl årligen anhängiggöras vid
ARN. Effeklerna av ell införande av konsumentljänsilagen måsle härvid vägas in.
Denna lag bör som redan nämnts underiälla tvistlösningen på områdel, men å
andra sidan kan den konsumentupplysning som lorde komma atl knylas till den nya
lagstiftningens tillkomst åtminstone temporärt leda till en ökning av antalet
reklamaiionsfall. Den kommunala konsumentrådgivningen bör emellertid ha en
viklig uppgift att fylla när det gäller bl. a.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 113

problem
som knyter sig till konsumenttjänster på fast egendom, något som kan antas
bidra lill tillkomsten av godlagbara underhandsuppgörelser.

Vid
ARN:s handläggning av reklamationer som gäller konsumenttjänster på låst
egendom torde del i betydande utsträckning bli nödvändigt au föranstalta om
besiktningar, vars resultat skriftligen redovisas till nämnden. Man får
nämligen räkna med atl tvisterna till mycket slor del kommer atl gälla fel i
utförda arbelen såsom schakinings-, tillbyggnads- och ombyggnadsarbeten, golv-
och målningsarbeien samt el- och VVS-installationer.

Konsumentljänstutredningen
beiraktar såsom självfallet an ARN i sin bedömande verksamhel ulgår från
gällande rätt. I hittillsvarande praxis har emellertid ARN i viss utsträckning
avstått från att gå in i bedömning av vissa typer av pris- och skadeståndsfrägor
m. m. (s. 148). Konsumentljänstutredningen vill i anslutning härtill framhålla
att lagförslagel lill konsumenttjänst-lag måste betraklas såsom en helhet.
Utredningen har, med konsumentskyddet för ögonen, sök t nå fram till ett
system där parternas befogenheter på lämpligl sätt balanserar varandra.
Genomförs lagförslagel, skulle en rätlslillämpning dår man i prakliken lill
stor del bortser från vissa av lagens regler leda till olämpliga resultat. När
ARN prövar en tvist, på vilken konsumentljänsilagen år lillämplig, bör ARN
således fullt ut tillämpa lagen, även dess pris- och skadeståndsregler. En
annan sak är att nämnden med hänsyn till sina arbelsformer bör ha möjlighel atl
avvisa vissa lyper av tvister.

Del nära sakliga sambandet
mellan införandet av en konsumenttjänsllag och en utvidgning av ARN:s
verksamhel till konsumenttjänster på fast egendom gör all åtskilligt talar för
en tidsmässig samordning mellan dessa båda reformer. Ulredningen vill särskilt
peka på två omständigheter. Den försia knyter sig till den oklarhet som i
dagens läge i många fall råder om innebörden av gällande rätt på området.
Räknar man med alt förslaget till konsumenttjänstlag i det väsentliga kommer
all genomföras framstår det som mindre lillfredsställande att ARN under ett
kortare skede dessförinnan skulle vara hänvisad till att bygga upp en praxis
grundad på del nuvarande oklara rälisläget. Å andra sidan ter del sig inle
nöjaktigt om ARN frän början grundarsin rättstillämpning på ett ännu icke
genomfört lagförslag. Det andra skälel är av konsumentupplysande karaktär.
Konsumentljänstutredningen räknar nied au relativt belydande
informationsinsatser är nödvändiga från konsumentorganens sida i anslulning
till införandet av konsumentljänsilagen. Till denna informalion måste under
alla förhållanden knylas upplysningar om vart konsumenterna kan vända sig i
händelse av tvist. Lämpligheten av att kunna samordna informalionen om
konsumenlljånsllagen och de utvidgade reklamaiionsmöjligheterna är uppenbar.

Uividgning
av ARN:s verksamhel till fastighetsköp

Reklamationsutredningen
föreslår som redan nämnts att ARN:s verksam- 8 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 114

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 114

het i rorisäiiningen också skall omfatta avtal om
fastighetsköp som ingås mellan näringsidkare och konsumeni. Sådana uviul ger
många gånger upphov lill tvister som rör högsl belydande värden. Det iir, bl.a.
på grundval av erfarenheterna frän den lidigare försöksverksamheten, belagt att
det i stor utsträckning förekommer tvister mellan konsumenteroch näringsidkare
som rör inle minsi fel i nybyggda hus som ingår i serieproduktion. Från
konsumentsynpunkt är del en fördel au ha tillgång till ell
reklamaiions-nämndsförfarande på delia område. Konsumeniijänsiutredningen vill
diirför tillstyrka förslagel också i denna del.

Del bör dock påpekas att en uividgning av ARN:s verksamhel
iill fastighetsköp måste bedömas såsom en betydligt mer resurs- och kostnadskrävande
reform än vad fallet är med den ovan behandlade utvidgningen lill
konsumennjänsier på fast egendom (som förutsätts icke innefatta uppförande av
byggnad för bostadsändamål). Det kan av resursskäl visa sig nödvändigl all
bygga upp ARN:s verksamhet successivt. Det kan vidare ifrågasättas om tvister
rörande fastighetsköp son-i rör sårskilt stora värden eller väsentligen avser
typiskt rättsliga frågor passar särskilt viil för handläggning i reklamalionsnämnden.
Ulredningen länker bl.a. pä tvister rörande fastighetsköps ogillighel, t. ex.
under åberopande av ogiltigheisgrunder enligt 3 kap. avtalslagen, tvister som
rör en fastighets areal eller gränser och tvister som rör omfattningen av
rättigheter som belastar en köpt fastighet eller som tillhör denna, t. ex.
rörande paniförhållanden, servitul eller vågrätt. Tvister av nu nämnd an måsie
anses höra hemma i de allmänna domstolarna.

I den fortsatta beredningen bör enligt
konsumenttjänstuiredningens mening övervägas att klarare än som sken i
betänkandet avgränsa ARN:s verksamhetsområde när det gäller konsumenttvister om
fastighetsköp. Kärnområdet bör vara tvister som rör fel i nyuppförda byggnader
för bostadsändamål och närliggande frågor, t. ex. tvister rörande dröjsmål och
garanlier i samband med nybyggnalion.

Förhållandet lill småmålslagen

Den s. k. småmålslagen (lagen om rättegången i tvistemål
om mindre värden)är i dagens läge lillämplig även när tvisten rör högre värde
än en halvt basbelopp, såvida tvisten rör fråga varöver utlåtande avgelts av
ARN. Reklamationsutredningen föreslår ingen ändring härvidlag.
Ståndpunkista-gandet framslod som nalurligl så länge det rör sig om ivisier
rörande mera begränsade värden, som kan jämslällas med de tvister som normalt
förekommerangåendelössak. Närdel gäller ivisierom fastighetsköp som rör stora
värden kan det däremoi ifrågasättas om handläggningen i ARN är sådan atl den kan
läggas till grund för en obligalorisk användning av förfarandel enligt
småmålslagen. Detsamma gäller ivisier som rör ombyggnadsarbeten o. d. av större
omfattning. Konsumemijånstutredningen har övervägt lämpligheten av en övre
värdegräns för tillämpning av småmålslagen, men en

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 115

sådan
regel leder uppenbarligen lill belydande stelhet. Problemet ligger vad
utredningen kan se däri alt del ofta inle finns någol bestämt samband mellan
tvisteföremålels värde och rättegångsordningens lämpliga utformning. Mål om
Slora värden kan vara enkla och lämpade för en enkel process, medan mål om
mindre värden kan vara komplicerade och kriiva en omständligare rättegång.
Hithörande problem torde komma all uppmärksammas av den pågående råttegångsutredningen.

Konsumenltjänstutredningen
förordar i dagens läge endast den ändringen i reklamalionsutredningens förslag,
att tingsrätt ges möjlighel atl i det särskilda fallet förordna atl ell
tvistemål skall handläggas i ordinär rättegångsordning i stället för såsom
småmål trots all ärendet tidigare behandlals i ARN. Så bör ske dels när
parterna är ense därom, dels när mälet enligt tingsrättens bedömning kräver
tillämpning av den ordinära rättegångsordningen med hänsyn särskilt till
tvisteföremålels värde och tvistens beskaffenhel. Med det sisinämnda avses
fall där tvisten rör svårbedömda rätts-eller bevisfrågor.

4.1.17
Småhusköpskommittén:

Kommittén,
som inte lar ställning lill resursfrågan, antar i likhei med utredningen, alt
det föreligger ell behov av att nämnden får möjlighel atl pröva även ärenden
som angår köp av och arbele på fast egendom. Liksom i övrigl bör nämnden även
när del gäller fastighetslvister endast pröva tvister mellan näringsidkare och
konsument. Detta medför, att reklamationsnämnden inte blir behörig atl pröva
tvister mellan privatpersoner eller mellan näringsidkare. Innanför dess
kompeiensområde kommer då - såvitt avser fastighetsköp - all företrädesvis
falla tvister om nyproducerade hus men också rörande äldre hus, som t. ex. en
byggmästare inköpt, rustat upp och försålt till konsument. Särskilt i den
förslnämnda situationen kan konsumenten ha en svag och utsatt ställning.

Enligt
kommitténs mening kräver emellerlid besiklningsfrågan särskild uppmärksamhel.
En uividgning av nämndens verksamhetsområde till all omfalla även frägor
rörande fast egendom innebär ju ett ökal behuv av kunniga besiktningsmän. Föran
ulredningens förslag i denna del skall kunna realiseras, bör man därför se lill
atl elt erfurderligi antal kompetenta besiktningsmän finns alt tillgå.

Genom
utredningens förslag om en ulökning av verksamhetsområdet till att omfatta även
frågorom fast egendom kommer vidare i enlighet med 2 S försia stycket I. lagen
om rällegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) också sädana fasiigheistvister,
där värdet överstiger ell halvt basbelopp, au falla under lagens lillämpning,
under förutsättning all nämnden avgett utlåtande däröver. Enligt kommilléns
mening torde det emellertid - med hänsyn främst lill de stora värden som kan
stå på spel i en sådan tvist och lill de komplicerade tekniska frågor som det
ofta kan röra sig

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 116

om
- inle vara lämpligl all sädana tvister prövas i ell
förenklal domsiolsförfarande enligt småmålslagens mönsier. Med hänsyn härtill
och till de räiiegångskostnadsregler som gäller enligt småmålslagen
ifrågasätter kommillén, om inie sädana tvister bör undanlas från denna lags
tillämpningsområde.

När
del gäller fasiighelsförmedling lorde enligi utredningens mening nämnden kunna
pröva en anmälan mol mäklare under i princip samma förulsältningar som gäller
vid förmedling av varor och ijänsler, nämligen endasl om förmedlaren pä egen
hand har lämnat utfästelser beiräffande objektet som gått längre än dem som
lämnats av säljaren eller om han underlåtit atl lämna information som han bort
lämna. I anslutning härtill kan påpekas, alt kommiuén i enlighet med direkliven
f n. överväger att ålägga fastighetsmäklaren etl i viss ulslräckning
självständigt ansvar gentemot köparen för fel i den förmedlade fastigheten. Som
ett resultat av kommitténs arbete kan således tillkomma ytterligare
förutsättningar för nämnden all pröva anmälningar mot fastighetsmäklare.

Det
bör slutligen framhållas att frågor rörande fast egendom redan f n. kan komma
under reklamalionsnämndens prövning, t. ex. genom handläggningen av tvister
angående mäklarnas överlåtelseförsäkring (dolda fel-försäkring).

4.1.18
Rättegångsulredningen:

Åven
i fråga om fastighetsärenden kan man ha anledning överväga var samhällets resurser
lämpligen bör sättas in. Eftersom reklamalionsnämndsförfarandet i så stor
utsträckning skall bygga på Inkala besiktningar kan man fräga sig nm inle
ärendena passar väl så bra för dumslul. Bedömningen av de utförda
besiktningarna kan i så fall ske på det lokala planet. Har besiktning utförts
lorde värdet av sakkunniginslaget i nämndförfarandet vara mindre än annars.
Fastighetsköp torde i vissa fall också ha en något annan karaklär än fiertalet
av de övriga ärenden nämnden prövar. Erfarenheterna av den hillills bedrivna
försöksverksamheten rörande sådana tvister synes emellertid ha varit i huvudsak
posiliva. Utredningen vill dock framhålla att en mycket betydande andel av
fastigheisivisterna även i fortsättningen lorde passa bättre för en
domstolsprövning.

En
annan fråga är om allmän rättshjälp i fortsättningen skall kunna ulgå i
fastighetstvister, om betänkandets förslag genomförs. Sådan rättshjälp brukar
inte beviljas i sådana fall där del är normalt atl vända sig till
reklamationsnämnden. Utredningen efterlyser närmare överväganden i den frågan
liksom i fråga om de mera övergripande samhällsekonomiska konsekvenserna av
förslaget.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 117

4.1.19
Svenska kommunförbundet:

Förbundsstyrelsen
vill vitsorda det av ulredningen påtalade behovel av elt biillre konsumentskydd
på fastighelsområdel. Del synes dock lämpligl atl denna fråga kopplas samman
med övervägandena i en sådan ulredning som föreslagits ovan.

Reklamalionsutredningens
tankegång all kommunernas byggnadsinspektörer skulle kunna användas som
besiktningsmän vill slyrelsen avvisa. Dels är denna personalkategori hårt
ansträngd framöver, bl. a. i anledning av energisparverksamhelen för befinllig
bebyggelse, dels kan del diskuleras om inte en inspektör som svarar för
byggnadskonirollen åt byggnadsnämnd och förmedlingsorgan kommer i en någol
besvärlig situation som besiktningsman vid en reklamation.

4.1.20 Malmö
kommun:

Frågor
med anknylning till reklamationsmöjlighet vad avser fast egendom tillstyrkes
också, dock atl man måhända bör vara observant på risken för omfattande
ärendeiillsirömning; kanske bör viss ytteriigare avgränsning av möjliga
reklamalionsobjekt göras till dess man fätl erfarenhet av verksamhet med fast
egendom.

4.1.21 Luleå
kommun:

Reklamationsnämnd
för fasi egendom, som komplement lill en förebyggande arbeie inom
fasiigheisomrädet, förordas.

4.1.22 LO:

Au
behovet av ett reklamalionsorgan för ärenden rörande fast egendom är stort
framgår bl. a. av ulredningens redovisning från den försöksverksamhel med
fastighetsreklamationsnämnd som Konsumentverket bedrev i Uppsala och Gävleboigs
län 1975/76 samt av det stora anlal förfrågningar i faslighetsärenden som
enligt ulredningens redogörelse forllöpande riktas lill Allmänna
reklamationsnämnden och Konsumentverket. Köpel av den egna villan är inte
sällan den största ekonomiska salsning som en enskild person gör under sin
livstid, och för konsumenterna är det ofta mycket stora värden som står pä spel
vid fastighetslvister. LO finner det därför viktigt all samhället vid sidan av
domslolsalternativei erbjuder konsumenterna etl lättillgängligt, snabbt och
enkelt förfarande alt lösa tvister som rör fast egendom. LO vill från dessa
utgångspunkter tillstyrka förslagel all reklamationsnämnden skall kunna pröva
såväl ärenden rörande köp av faslighel som ärenden rörande arbete på fast
egendom.

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 118

4.1.23
TCO:

TCO
lillslyrker förslaget om all reklamalionsnämndsförfarandet utökas lill alt
gälla fast egendom. Fastighetsköp är för Hertalet konsumenler del största köpet
under hela livstiden. Den ekonomiska skada som en konsumeni kan åsamkas i
samband med fastighetsköp är dårför myckel stor.

4.1.24 SACO/SR:

Det
föreligger visseriigen svårigheter att ge hell konsekventa motiveringar, varför
en viss verksamhel skall ligga inom ARN:s kompetens men en annan hällas
ulanför. I huvudsak har dock ARN hittills sysslat med ärenden av begränsad
omfattning och där dyrbara externa besiktningar inte behöver företas i någon
slörre utsträckning. I beiänkandei föreslås nu att även tvister rörande fast
egendom skall hänföras till ARN:s verksamhet. Kostnaderna härför uppskallas
till 3,1 milj. kr., varav ca 1,5 milj. kr. avser besiktningar.

SACO/SR
anser det rimligt att den som gjort etl så slort ålagande, som ett
fastighetsköp innebär, eller som anlitar en byggnadsentreprenör för större
ombyggnader av sin faslighel, är hänvisad till vägen över domstol rörande
tvister med näringsidkaren som säll eller reparerat huset. Däremot bör mindre
arbeten på fast egendom, jämförbara med annan reparaiionsverk-samhet som faller
under ARN:s kompetens och snm med en förändrad hyreslagstiftning i framtiden
ofta kummer atl beställas även av hyresgäster, kunna prövas av ARN.
Avgränsningen blir visserligen svår att göra skarp, men nämnden har ju även i
andra sammanhang tämligen diskreiionära befogenheter atl avgöra, om den skall
pröva elt ärende.

4.1.25 Sveriges
advokatsamfund:

Mot
bakgrunden av de erfarenheler av försöksverksamheien beträffande
fastighetsreklamationer som utredningen redovisar ter det sig motiverat atl
utvidga ARN:s kompetensområde lill atl omfatta sådana konsumenttvister under
förutsätlning alt den härav berörda delen av näringslivel är beredd au
medverka.

4.1.26
Sveriges domareförbund:

Såsom
påvisas i ledamolen Allan Ekströms reservation skulle ett reklamaiionsförfarande
i fråga om fast egendom komma att dra synnerligen höga kosinader - ungeiar lika
mycket som motsvarar allmänna reklamalionsnämndens nuvarande budget. Inemot
hälften av delta belopp beräknas hänföra sig till besiktningskosinader. Ekström
har påvisat etl anlal omständigheter bl. a. av processrältslig nalur som
föranleder all lämplighelen av ell sådant förfarande måste starki ifrågasättas.
Domareförbundet ansluter sig lill Ekströms synpunkter och avstyrker förslagel i
denna del.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 119

4.1.27 Sveriges industrijörbiind och Sveriges
grosslsljörbiind:

Vi iir generelll posiliva till förslaget att utvidga
nämndens verksamhetsområde att även omfalta tvistersom giiller fast egendom. Då
det gäller ulredningens förslag om den prakliska hanteringen av denna nya
verksamhel hiinvisar vi till yttrandet avgivet av Svenska
Byggnadsenirepre-nörfö reningen.

4.1.28 SHlO-Familjcföretagen:

Reklamaiionsutredningen har föreslagil en väsenllig
utbyggnad av nämndens verksamhelsområde genom att föreslå atl nämnden skall
kunna pröva ärenden rörande köp av faslighel samt ärenden rörande arbeie på
fast egendom. Då denna fråga är av stor vikl för många av de till
SHIO-Familjeförelagen anslulna branschförbunden skall den behandlas mer ingående
här.

Bland fördelarna med atl låta reklamalionsnämnden även
befatta sig med frågor som rör fast egendom är att en sådan nämnd skulle
besitta större sakkunskap inom byggnadsindustriområdet än de allmänna
domstolarna. Förutsättningarna är självfallel atl byggnadsindustrin blir
representerad i en eventuell fastighetsreklamationsnämnd.

Likaså skulle den snabbhet med vilket reklamationsnämnden
arbetar uigöra en posiliv faktor för bäde företag och konsumeni. Många gånger
kan snabba avgöranden innebära avsevärda kostnadsminskningar och besparingar
för bägge parter.

Den prejudikatskapande effekl som den tilltänkta
fastighetsreklamations-nämnden skall medverka till kommerockså att skapa
klarhet och vägledning i en mängd tvistsituationer. På sä sätt kan mänga
ivisler lösas pä ell lidigl Sladium och därmed bespara adminisiraliva kosinader
och förhindra fördröjningar av nödvändiga och brådskande reparaiinner.

Eu väsenlligl faklum som lalar för inrältandet av en
fastighetsreklamationsnämnd är erfarenhelerna av den försöksverksamhel som
ägde rum under två år i Gävleborgs och Uppsala län. Bl. a. har representanterna
för byggnadsindustrin lill hell övervägande del varit posiliva till försöksverksamheten.
Delta grundar sig pä alt de fiesta ärendena i nämnden avgjordes i enighel och
alt byggnadsindustrins representanter oftast fick med sig majoriteten av
nämndens ledamöier när delade meningar fanns. Byggarna/ entreprenörerna har i
förekommande fall gelt konsumenterna den rättelse nämnden föreslagil.

Förmodligen skulle en fastigheisreklamationsnåmnd dessulom
medföra en viss upprensning i den oseriösa och illojala delen av
byggnadsverksamheten. Förelag inom denna kalegori skulle oftare än de seriösa
företagen drabbas av nämndens kriiik och förmodligen ofta
"svartlistas", då de ej torde ha för avsikl alt i större ulslräckning
hörsamma nämndens rekommendationer.

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 120

Redan
nu finns etl anlal självsländiga reklamalionsnämnder, oftast kopplade med en
garanii att berörda förelag uppfyller nämndens rekommendalioner. Dessa slår
under huvudmannaskap av branschorganisationer, som på detta sätt vill värna om
en seriös verksamhet i branschen. Bland nämndens ledamöier finns normalt
represenlanler för samhällel och konsumenterna (genom Konsumentverket).
Erfarenheterna från dessa reklamalionsnämnder har varit mycket goda och rönt
hög uppskattning hos konsumenterna. Målarmästarnas riksförening, ell av
SHIO-Familjeföretagens branschförbund, har exempelvis en sådan organisation
(ej omnämnd i utredningen). Föreningen inkommer med ett separat yttrande till
departementet, till vilkel vi önskar anslula oss.

Bland
nackdelarna med en i lag stadgad fastigheisreklamationsnåmnd år, att avgöranden
där definitionsmässigt blir relativt summariska, Detla är ju ocksä delvis
fördelen med nämndförfarandet, vilket bygger på snabba och obyräkraiiska
beslul. Rättssäkerheten kan dock bli lidande. Viktigt är därför, speciellt vid
tvister om större värden, alt en missnöjd part alltid kan gå till allmän
domstol för att la ärendel prövai, med de möjligheier lill överklaganden som
finns där, 1 dessa fall bör den s, k, småmålslagen ej tillämpas, då
rältegångsförfarandet enligt denna är minst lika summariskt som hos
reklamationsnämnden, utan att rätten besitter den tekniska expertis som nämnden
trols alll har.

Den
allvarligaste invändningen mol alt låta ARN befatta sig med tvister rörande
fast egendom är dock de höga kostnader som detta lorde komma att medföra.
Ulredningen har kalkylerat dessa för slatens del till 3,1 miljoner per år,
varav besiklningskostnaderna utgör 1,5 miljoner. ARN:s kosinader skulle därmed
näslan fördubblas.

Del
kan också ifrågasättas om ulredningens kalkyler kommeralt hålla. När del väl
spritts bland konsumenterna atl reklamationsnämnden även behandlar ärenden
rörande låst egendom, kommer nämnden att fa ett belydande tillskolt av
anmälningar. Många konsumenter, och kanske en del producenter, kommer att
vända sig lill ARN hellre än alt söka göra upp tvisten i godo. Likaså är del
iroligl att de flesta ivisier, som nu förs till allmän domstol, i stället
skulle föras lill ARN. Mot denna trend verkar den prejudikatbildning som
reklamationsnämndens avgöranden varlefterskapar. Förutsättningen är dock att
dessa "prejudikat" vinner tillräcklig anslulning och blir allmänl
spridda, både hus konsumenter och producenter.

Det
kan av fördelningspolitiska skäl i och för sig ifrågasättas om
småhuskonsumenterna ulan kostnad skall kunna lillgodogöra sig del bekväma och
billiga system som etl av samhällel reglerat och bekostat
reklamationsförfarande erbjuder. Det kan finnas anledning att låta dem som
utnyttjar systemet vara med och betala åtminstone en del av kostnaden. Härtill
återkommer vi nedan (i denna sammanställning under avsnitt 8).

I
ulredningens kostnadsberäkning har hänsyn ej heller tagits till byggföretagens
kosinader vid reklamationer, föranledda av ulformning av "svaro-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 121

mål",
medverkan vid besiktning och eventuellt anlitande av konsuller.

För byggföretagens
vidkommande, men även av samhällsekonomiska skäl, år del därför av vikl atl
reklamationerna ej blir onödigl många. Det har exempelvis hävdats i samband med
den ovan berörda försöksverksamheten, alt en hel del
"okynnesanmälningar" gjordes. I vissa fall gjordes anmälningar som t.
o. m. anmälaren själv bort inse ej skulle föranleda nänmden alt rekommendera
rättelse enligt anmälarens yrkande. 1 andra fall gjordes anmälan innan
garantibesiktning verkställts, och t.o. m, trots atl bägge parter i
slutbesikiningsprotokollet enats om att avvakla garantitiden.

Reklamationer och tvister
uppstår ofta pga osäkerhel och oklarhet om vad som överenskommits mellan
konsumeni och producent. Avtalen är ofta muntliga och opreciseradc, vilkel
inbjuderiill fellolkningaroch missförstånd. Konsumenien underlåter ofta an
följa upp beordrat arbele och missar där möjlighelen att pä ett tidigt sladium
råtta lill evenluella misstag. Vid besiktningen i samband med husköp eller
reparationer, inträffar också all konsumenien ej tillräckligt noggrant
uppmärksammar evenluella fel och brisier. Del är oftast vid dessa tillfällen
som parterna enklast kan reglera sådana problem, aniingen i form av
prisreduktionereller tilläggsarbeten (mot faslställd ersättning).

En reklamationsnämnd på
fastighelsområdel skulle knappt lösa de problem som uppstår av ovan relaterade
skäl. Tvärtom kan t. o. m. skrupelfria konsumenter medvetet eftersträva oklara
avtal med producenter med hånsyn till möjlighelen alt kostnadsfritt gå till
reklamationsnämnden om han inie får igenom sina tidigare icke preciserade krav
hos producenten när arbelet väl är utfört.

En
av ulredningen delvis obeaktat faktum är, all de fiesta tvister avseende
reparationer, underhäll och förbättringar på fast egendom rör prisei på
reparationen. Della framgår av slalisiik Rörfirmornas Riksförbund (även denna organisatiun
ansluten till SHIO-Familjeföretagen) tagit fram från förbundets VVS-garantis
reklamationsnämnd. Över 70 96 av alla yrkanden lill nämnden gäller nedsättning
av fakturabeloppet beroende på exempelvis tvist om arbetet utförts på löpande
räkning eller inte, om antalet nedlagda limmar är skäligl eller om takpriser
respeklive ungefärliga priser varii akluella. Åven för dessa reklamaiionsfall
torde besiktningar bli nödvändiga. Dä kan den samhällsekonomiskt tvivelaktiga
siluationen uppstå att uired-ningskosinaderna med stor sannolikhet överskrider
det disputerade beloppet.

Vid en samfälld bedömning
av ovan beskrivna fördelar och nackdelar med en fastighetsreklamationsnämnd,
finner SHIO-Familjeförelagen att övervägande skäl ändock talar för atl
organisalionen kan tillstyrka utredningens förslag på denna punkl.

För
b>ggindusirin kiimmeren fasiighcisrcklamalionsnämnd all innebära all fasiare
regler skapas och alt en mängd oklarheter undanröjs exempelvis gällande
skälighet av debiteringen, kvalitet på utförda arbeten,och god praxis

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 122

inom verksamhetsområdet och visavi konsumenler i
allmänhel.

För konsumenterna kommer otvivelaktigt nämnden alt fylla
ett slort och värdefullt behov. Tvister om fast egendom rijr i allmiinhel
betydligt större belopp än ivisierom konsumeniariiklar av dagligvurukuraktur
samtidigt som oklarheten är större här om rälisläget. På dagligvaruområdei har
dessutom det senasle decenniets konsumentpolitik inneburit en kraftig
försiiirkning av konsumenternas ställning i förhållande till producenten.

För förelagens vidkommande giillerail koslnaden för
nämndens verksam

het till största delen kommer an ligga på samhiillei och enbari i mindre

utsträckning skall belasta fijreiagen (och diirmed i förliingningen konsumen

terna)....

Vad giiller ikrafttriidandei av detla system hiinvisar
organisalionen lill konsumenujänsiutredningens yttrande i detta tivseende.
Demia utredning kommer an framlägga en omfallande förslag till
konsumenttjänsllag, som skall gälla avtal mellan näringsidkare och konsument om
yrkesmässiga tjänster. En sådan lag kommeralt bringa klarhet om innebörden av
gällande räll på områdel. Av detla skäl bör utvidgningen av ARN:s verksamhet
samordnas med införandet av denna konsumenttjänsllag. Den praxis och prejudikatbildning
som fastighetsreklamationsnämndens verksamhel kommer att åstadkomma, bör av
naturliga skäl bygga på det dessförinnan klarlagda riillslägei. Ytterligare ett
skäl till en sådan samordning är de omfattande informationsinsatser som
införandet av både en konsumenttjänsllag och en fastighetsreklamationsnämnd
nödvändiggör. Del är självfallel bäde billigare och naturligare atl samtidigt
informera om gällande rätt och hur tvist kan lösas.

4.1.29 KF:

Ulredningen har föreslagil att reklamationsverksamhei i fråga
om fast egendom skall bedrivas inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens
verksamhet.

Au behovet av ett reklamationsorgan för ärenden rörande
fast egendom är slort framgår bl. a. av ulredningens redovisning frän den
försöksverksamhet med fastighetsreklamationsnämnd som Konsumentverket bedrev i
Uppsala och Gävleborgs liin 1975/76 samt av del slora antal förfrågningar i
faslighetsärenden som enligt utredningens redogörelse fortlöpande riklas till
Allmänna reklamalionsnämnden och Konsumeniverkel. Köpel av den egna villan är
ime sällan den slörsia ekonomiska salsning som en enskild person gör under sin
livstid,och för konsumenterna är del ofta mycket siora värden som Slår på spel
vid rastighetstvisier. KF finner det principielll rikligt alt samhällel vid
sidan av domslolsalternativei sökererbjuda konsumenterna elt läiiillgiingligl,
snabbi och enkelt förfarande alt lösa tvister som rör fast egendom lika väl som
andra ivisier. Med lanke på alt rastighetsivisterna ofta är komplicerade och
fordrar omfallande utredning är del emellertid enligt

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 123

KF;s mening tveksamt om handliiggning i den ordning som
sker vid en reklamationsnämnd i praktiken är det mest ändamålsenliga sättet alt
komma till rätta med fastighelsreklamationer.

KF vill
åler framhålla betydelsen av förebyggande konsumenlskyddande ålgärder. Eftersom
felakligheier i samband med fastighetsköp ofta medför betydande kosinader och
prakliska svårigheler är det av särskild vikt på fastighetsmarknaden alt
reklamationsanledningar på ell lidigl stadium undanröjes. Såsom ulredningen
påpekal pågår en ganska omfattande arbele med all förstiirka konsumeniskyddel
på detta område. Tyvärr torde inte behovet av ett snabbt och enkelt
tvistlösande förfarande på fastighelsområdel bortfalla därigenom. KF anser
emellerlid au cn ändamålsenlig lösning på denna fråga knappast kan ske förrän
en samlad analys gjorts av vidtagna, beslutade samt tiinkbara åtgärder för att
förstärka konsun-ientskyddet på fastighelsområdel.

Kostnad.saspekierna
förstärker KF:s tveksamhet till del förslag till tvist-lösning på
fastighelsområdel som utredningen lagt fram. Prövningen av fastighetslvister
vid Allmänna reklamationsnämnden skulle enligt utredningens beräkningar bli
nämndens mesl omfattande verksamhel med cirka 2 000 ärenden om årel,och
fastighelsavdelningen skulle ensam dra kosinader uppgående till ungefär lika
myckel som de sammanlagda kosinaderna för all övrig verksamhel vid nämnden (3
milj. kr.). På grundval av erfarenhetema från försöksverksamheten 1975/76 har ulredningen
räknal med att besiktning kommeralt behövas i vartannat fastigheisärende,och
ungefär hälften av de beräknade kosinaderna för fasiighetsavdelningens
verksamhet skulle anslås till besiktningar.

KF vill
ifrågasätta om inle fördelningen av de förhållandevis ringa resurser, som
samhällel anslår för konsumeniverksamei, genom utredningens förslag får en icke
önskvärd förskjutning lill förmån för ell enda konsumtionsområde. De
konsumenler som skulle gynnas av den föreslagna reformen -småhusägarna - framstår
vid en jämförelse med andra konsumentgrupper generellt .sen knappast som
särskilt svaga, och det är även ur den synpunkten diskutabelt med en så slor
satsning på just fastighelsområdel (finansieringen av en
fastigheisnämndsverksamhet berörs i avsnitt 8).

4.1.30 Svenska Jörciagares riksjörbund:

Förbundel finner det rikligl att frågan om uividgning av
nämndens kompetens lill att gälla fastighetsärenden tagits upp till noggrann
prövning. En sådan prövning har varit moliverad av att konsumenten vid faslighets-affärer
kan vara i underläge gentemoi säljaren, an varje enskild affär avser stora
värden och atl det årliga anlalel uppgörelserom fastighelsförvärv eller andra
fastighetsfrågor iir stort. Däremot anser vi att del trots detta inte finns
lillräckliga skäl för alt gö.-a den föreslagna utvidgningen. Vad ledamoten
Ekström i sin reservalion på sid. 220-222 anfört finner vi övertygande. Han

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 124

anför an elt mycket slort anlal tvisier ej kan prövas ulan
besiktning, an den lokala domstolen likaväl kan bedöma en besiktning (eller
biitire därför all den .själv kan företa syn på stället), an den föreslagna
reformen skulle nödvändiggöra en väsenllig ulbyggnad av Reklamalionsnämndens
organisation, all köparen i förlitande på etl måhända försenat uttalande från
nämnden kan ha mist sin rätt enligt Jordabtilken atl häva ett köp och an
småmålslagen skulle bli lillämplig vid efterföljande behandling vid domstol,
vilket med hänsyn till tvistens beskaffenhel, fastighetens värde och andra
omstiindighelcr är helt orimligt. Som Ekström understryker ger också
avlalsvillkorslagen och den nyligen gjorda ändringen av 36 S i avtalslagen
möjlighet till ändringar i villkoren i vanligen förekommande konirakistyper
respektive jämkning eller underkännande av för konsumenien tyngande villkor i
det enskilda fallet.

Till vad Ekström anfört vill vi tilliigga; Konsumentens
ställning i en tvist med faslighetssäljare behöver ingalunda vara svag. Han lar
allmän rätishjiilp som regelmässigt läcker det allra mesta av hans egna kosinader
för rådgivning av advokat, förhandling med motparten och rättegång. Åven
kostnaderna för teknisk expertis i delta sammanhang liicks regelmiissigi.
Husköparna har också undaniagslösl en hemförsäkring som innefattar rättsskydd,
och delta rällsskydd, bortsett från en ringa självrisk, läcker konsumentens
ersättning för motpartens rällegängskoslnader, om han förlorar tvisten och
ådöms att lämna ersättning. - Slutligen vill vi erinra om all en husköpare
eller en konsument som på annal sålt än genom en tvist iir berörd av ett
fastighets-iirende har möjlighel atl genom kontakt med advokat eller bankens
nolariaiavdelning la en fullgod hjälp och delta lill cn koslnad som är ringa,
eller i alll fall väl motiverad med hänsyn lill de värden som merendels är akluella
i fasligheissammanhang. Till förmån förden lokala expertisen talar vidare att
den tillsammans med byggnadslekniskt sakkunniga ofta haren god kunskap om
fastighetsbeståndet, om dettas kvalitet, om de företag som i större
utsträckning uppträder som säljare eller mäklare och att de kan ordna med
besiktning.

Sammanfattningsvis finns det inte myckel som lalar för au
konsumenternas behov skulle tillfredsställas genom en cenlral handläggning i
Stockholm. Vi tror att ullalande från konsumentnämnden lätt blir dåligt
underbyggda, kommer fram senl, och blir administrativt omständliga och
kostsamma.

4.1.31 Sveriges trahusfabrikers riksförbund:

Förbundet inskränker sitt yltrande till frågor som avser
försäljning av fast egendom och av föriillverkat materia! för småhus.

Prövning av konsumenttvister

\ likhet med ulredningen anser förbundet au målei måste
vara att förhindra uppkomsten av tvister. Därför har STR, bl. a. i remissvaret
på Byggadmini-siralionsutredningens betänkande, förordal en utökad kontroll,
såväl bygg-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 125

plaiskontroll som tillverkningskontroll i
husfabrikerna, och besiktning. Förbundel vill ånyo framföra detta förslag.

Trols en utökad kontroll och besiktning lorde dock tvister
uppkomma. Dessa blirofta svåra all lösa parlerna emellan,eftersom positionerna,
när tvist uppstått, inle sällan blivit alllför låsta. Samtidigt kan etl
domsiolsförfarande, som idag måsie tillämpas för atl lösa en tvist, synas väl
omfallande och tidsödande. Enligt förbundets mening finns därför behov av ett
enklare förfarande för ivistlösning än domstolsförfarandel. Därvid torde, under
förutsättning alt nedansiående synpunkier beaklas. Allmänna Reklamalionsnämnden
(ARN) vara eu liimpligi forum,

Förfarandel i ivisier

Sedan tvist uppkommil iir det angeläget alt denna löses på
ell snabbt och ändamålsenligl säll. Innan en tvist underställs ARN:s prövning
ärdet dock enligt STR:s mening väsenlligl all möjlighet finns att
förlikningsvis ena parterna. Detta kan lämpligen ske genom att ARN:s
handläggande tjänstemän aktivi söker förlika parterna. Genom en sådan
förlikningsverksamhet torde ell avsevärt anial ärenden kunna slutföras pä en
förberedande stadium, vilkel medför en begränsning av antalet ärenden -och
dårmed kostnaderna -som skall prövas av ARN. Den föreslagna
förlikningsverksamheten ställer dock ytterst stora krav pä handläggarna, såväl
beiräffande juridisk och teknisk sakkunskap som avseende förhandlingsvana och
objektivitet.

Tvisier som inte kunnal förlikas under handläggningsskedei
skall enligt förbundets mening behandlas av nämnden i dess helhel. Därvid torde
del ofta vara erforderiigl alt före nämndens avgörande verkställa besiktning.
Denna besiktning kommer icke sällan att få avgörande betydelse för nämndens
ställningstagande. För den skull är del av synnerlig vikt att besiktningarna
ulförs av högt kvalificerade personer, som noga följer de regler, som måste
ulformas för besiktningsmännen. Vidare måste besiktningsmännens objektivitet
kunna slällas ulom allt tvivel.

4.1.32 Svenska byggnadsenireprenörförcniiigen:

1. Rättssäkerheten

Man kan av hänsyn lill rättssäkerheten hysa vissa
belänkligheter mol förslagel au låta reklamalioner avseende fast egendom
handläggas av en reklamationsnämnd. Få tvistefrågor lär fordra så mycket
ulredning och bevisning som tvister rörande fel på fasi egendom. Få områden
lorde ' dessulom kunna uppvisa en sä splittrad ansvarsbild bland näringsidkare
och samhällsinstanser av olika slag som fastighelsområdel. Dessa förhållanden
föranlederaii ivisier rörande fast egendom passar mindre väl för bedömning i
den summariska form, som är avsedd att tillämpas i den föreslagna
reklamationsnämnden.

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 126

Å andra sidan saknas i dagen lämplig samhällsinstans för
bedömning av reklamalioner avseende fast egendom. För bedömningen fordras
vanligtvis kvalificerad leknisk sakkunskap. En tvisllösande insians som kan
åsladkomma snabba avgöranden är önskvärd. Ingetdera kan de allmänna
domstolarna erbjuda. Med anledning härav söker byggföretagen också viirna om
möjlighelen all hänskjuta tvistefrågor rörande byggnader till avgörande enligt
lagen om skiljemän (1929:145).

Föreningen var representerad i den nämnd som på
konsumentverkets iniliativ arbelade med en försöksverksamhet under åren 1975
och 1976. Sammantaget är föreningens erfarenheler från den verksamhelen i stort
sett goda. Försöksnämndens rekommendalioner upplöste eu fiertal besvärliga och
svårbedömbara tvister. Om den föreslagna reklamalionsnämnden kan fä lika
gynnsam inverkan på ivisiande parler, vilkel det finns all anledning att hoipas
och tro, lillslyrker vi, all den föreslagna reklamalionsnämndens
verksamhelsområde får omfatta ärenden hänförliga till fast egendom. On-idei
däremoi skulle visa sig, atl nämndens rekommendalioner innebär oacceptabla
konsekvenser, bör den enligt vår mening läggas ner. 1 dagsläget finns
emellertid ingen anledning befara en sådan utveckling.

2. Sambandet mellan reklamationsnämnden och den s. k.
småmålslagen

Enligt 2 § 1 p. lagen om rättegången i tvistemål om mindre
värden (1974:8), den s.k. småmålslagen, kan småmålslagen alltid vara tillämplig
oavsett värdel av vad som yrkas, om "tvisten huvudsakligen rör fråga
varöver utlåtande avgivits av reklamationsorgan som regeringen bestämmer".
Reklamaiionsutredningen föreslär endast en redaktionell förändring av denna
regel.

Enligt den återgivna lagtexten kan alla tvistefrågor
varöver allmänna reklamationsniimnden yttrat sig upplagas till prövning enligt
småmålslagen. 1 fråga om byggtvister finner vi della högst otillfredsställande
och oacceptabelt. Enligt vår mening finns särskilt ivå fall då - trots
yttrande från allmänna reklamationsnämnden - tvisten inle under några
förhållanden bör handläggas enligt småmålslagen. Dessa fall är:

a)
Då tvisten rör
värde, som inte översiiger ett halvt basbelopp, men diir tvistens uigång är av
synnerlig belydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.

b)
Då vårdel av
vad som yrkas översiiger elt halvt basbelopp.

Enligt förarbelena lill smälagslagen (prop. 1973:87sid,
237 och JuU 1973:36 sid, 15) ulgör skiljeklausul rältegångshinder i fallet b)
ovan. Om emellerlid skiljeklausul saknas, kommer del förenklade förfarandet
enligt småmålslagen att gälla, även om tvistens värde är mycket högt.
Domstolen saknar niimligen i sådant fall lagstöd för att hånskjuta tvisten till
ordinär handläggning enligt rättegångsbalken.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 127

Att skiljeklausul kan uigöra rältegångshinder i fallet b),
där småmålslagen eljest kunde vara tillämplig, får anses vara fastslaget genom
ovan berörda motivuttalanden. Emellertid kunde måhända övervägas att ändra 4 S
småmålslagen rörande evenluell lagkonfliki mellan småmålslagen och
rällegångsbalken så, att bestämmelserna därom även enligt ordalydelse blir
tillämpliga enbart på sjiilva förfarandel enligt småmålslagen.

1 fallel
a)-tvistens värde uppgår ej lill ett halvt basbelopp men ulgången av tvisten är
av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden
- kommer ett yltrande från allmänna reklamationsnämnden enligt den föreslagna
lydelsen av 2 S småmålslagen alllid an kunna ""legitimera""
rättegång enligt småmålslagen. Detla kommer atl gälla såväl när parternas avtal
innehåller skiljeklausul som när sådan klausul saknas.

Säsom
redan framhållils lämpar sig byggtvister rörande brisier och fel i och för sig
mindre väl för summariska förfaranden över huvud tagel. Eftersom leknisk
sakkunskap far antas finnas represenierad i den föreslagna reklamationsnämnden
och efiersom nämndens yttranden inte är verkställbara, kan emellertid
byggnadsindustrin acceptera förekomsten av reklamationsnämnd. Däremot anser vi
del vara direkt olämpligt att möjliggöra handläggning av byggtvister enligt
småmålslagen.

Under åberopande av det anförda hemställer vi i vart fall,
au sädana förändringar görs i småmålslagen, atl den enbart blir tillämplig i
tvisier, där det yrkade beloppel ej översiiger ett halvt basbelopp. Ulanför
småmålslagens tillämpningsområde måste enligt vår mening dessulom läggas
tvisier, där ulgången kan antas ha synnerlig betydelse vid bedömning av andra
föreliggande rättsförhållanden. Vad nu sagts gäller sålunda oavsett om
reklamalionsnämnden yttral sig i ärendel eller ej. Alt dessa synpunkter blir
lillgodosedda utgör förutsäuning för vår posiliva inställning till förslaget,
att den tilltänkta reklamationsnämndens verksamhet skall omfatta ärenden
hiinförliga till fast egendom.

Förutom översyn och omarbetning av 1 och 2 SS småmålslagen
anser vi del vara lämpligl au överväga förändring av 3a S skiljemannalagen saml
slutligen en förtydligande av 4 S småmålslagen. . . .

5. Besiktningsbehovei

Alldeles klart år au ärenden rörande
fastighelsreklamationer normall fordrar en besiktning såsom underlag för
nämndens ställningstagande. Besikiningsförfarandei är både tidsödande och
kosinadskrävande.

Det är tveksamt om det i dag finns tillräckligt mänga
kvalificerade besiktningsmän. Enligt vär mening mäsie övervägas alt initiera en
utbildning av sådana tekniker, som är beredda alt ålaga sig besiktningsuppdrag.
En tvädagarskurs i ämnet synes påkallad. Vi är beredda ull medverka med
sakkunniga i en sådan utbildning.

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 128

6. Fastighetsreklamationsnämndens verksamhelsområde

Del är tänkbart att den föreslagna reklamalionsnämnden
skall ta upp frägor enbari efter begäran från konsumeni i händelse av anspråk
mot näringsidkare. Vi vill ifrågasätta, om inte också näringsidkare bör ha
möjlighet all i konsumenltvist anhängiggöra ärende i reklamalionsnämnden.

Slutligen kan övervågas huruvida reklamationsnämnden bör
befalla sig med ärenden rörande bostadsrätislägenheter och andelslägenheler.

4.1.33 Sveriges vdlaägareförbund:

Del är en glädjande lendens atl konsumentskyddet på
fastighetsmarknadens område under senare tid rönt allt slörre intresse från
statsmakternas sida. Särskilt glädjande är riksdagens under våren fattade
beslul atl siödja Villaägareförbundeis och Svenska Entreprenörsföreningens
projekt "Småhus 76"". Förbundel anser all den av parterna i del
hänseendel utarbetade tioåriga garantin är del kanske största framsteget som
hillills gjorts på konsumentskyddets område när det gäller småhusmarknaden.

1 sin egenskap av intresseorganisation för Sveriges
småhusägare välkomnar Sveriges Villaägareförbund alla initiativ som är ägnade
all yUeriigare försiårka konsumentskyddet för småhusägarna. Vad gäller lös
egendom har allmänna reklamalionsnämndens verksamhel säkerligen inneburit en
värdefull förbättring av konsumenternas ställning. Mot den bakgrunden kan det
ligga nära lill hands au överväga ett liknande förfarande beiräffande fast
egendom. Väsentliga invändningar kan dock anföras mot en sådan ulbyggnad.

Utredningen redovisar å s. 150-152 i betänkandet
konsumentverkets erfarenheler av den hittillsvarande försöksverksamheten
avseende fastighelsreklamationer. På s. 153 överst redovisas också
uppfattningar som inhämtats från represenlanler för de organisaiioner som
ingått i konsumentverkets försöksnämnd. Det uppgesalt de som deltagit i
försöksverksamheten bedömi erfarenheterna därav som i huvudsak goda.

Denna redovisning är för Villaägareförbundets del inte
riktig eller i varje fall ofullständig. Förbundel deltog i nämnden under hela
dess verksamhel med en represenianl (jämle suppleant) som konsumentföreirädare.
Både vid den hearing, som omnämns i betänkandet, och särskilt vid ett
sammanträffande med Ulredningens sekrelerare den 16 december 1977 (jfr s. 29 i
betänkandet) framförde vi mycket delaljerade och i huvudsak kritiska synpunkter
pä försöksverksamheten såsom form att slita tvister mellan enskilda och
byggföretag. Vi anser del förvånande att denna vår uppfauning, som torde ha
varit väl känd av kommittén, ej redovisats i betänkandet ulan
remissmyndighelerna tvärtom getts intrycket alt också vi bedömt erfarenhelerna
av försöksverksamheten som i huvudsak goda. - En del av den information som vi
lämnade lill kommittén finns däremoi redovisad i reservationen av ledamolen
Eksiröm, till vilken vi hänvisar.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 129

I
det följande kommer vi någol alt beröra erfarenhelerna av försöksverksamheten,
sådana som vi uppfattat dem. För atl ge ett perspektiv på denna fråga liksom på
förslagen om en permaneni och riksomfattande verksamhel, har vi infogat denna
redovisning i en någol mera fullsländig beskrivning av hur vi anser att
konsumentskyddet för köpare av nya småhus bör lillgodoses.

Vi anser alt verksamhelen
för atl uppnå elt bättre konsumentskydd för köpare av nya småhus i första hand
bör inriklas på all förebygga och undvika fel och brisier i husen.
Hittillsvarande kontroll i byggnadsnämndernas regi har i huvudsak endast haft
lill syfte alt klariägga, om vissa begränsade, i byggnadsstadgan angivna
lekniska krav uppfyllts. I konsumeniskyddspake-tet Småhus 76 ingär däremoi en
noggrann konsumeniinrikiad kontroll och besiktning, som Villaägareförbundet
svarar för i egenskap av småhusägarnas intresseorganisation, och som pä
förbundets uppdrag utförs av för dessa uppgifter lämpade fristående
kontrollanter och besiktningsmän. Om, trots detla, fel och brister uppkommer,
bör småhusköparen ha möjlighet att fa rättelse. För della krävs dels alt det i
nägon form fallas för parlerna juridiskt bindande beslul om ansvaret för
förekommande fel och brister, dels att byggföretag,som pålagts ansvarei, ocksä
kan lämna betryggande garantier för atl skyldigheterna gentemot småhusköparen
kan fullgöras. Detta är i Småhus 76 ordnat sä, att del tillskapats en
produktionsgaranti för att huset byggs färdigt enligt kontraktet och att
konslalerade fel och brister rättas till, åven om exempelvis byggföretaget
genom konkurs ej har möjlighel alt själv göra detta. Vidare ingår en
ansvarsulfästelse avseende väsentliga fel och brister under en tioårsperiod
efter slutbesiktningen. I produkiionsgarantin och ansvarsutfästelsen medverkar
Bostadsgaranti AB och ett konsortium bestående av försäkringsbolagen
Trygg-Hansa och Skandia. Uppkommer ivisierom tillämpningen av konsumentskyddet
skall dessa behandlas av en särskild skadenämnd. Tvisier skall också i sisla
hand avgöras av skiljemän. Föran kostnaderna skall bli godtagbara för
husköparen även om han förlorar tvisten har tillskapats särskilda kostnadsregler,
som leder lill alt småhusägarens kosinader ej blir högre än vid
domstolsprocess och användning av den i villahemförsäkringen ingående
rältsskyddsförsåkringen.

Genom
beslul av 1978 års riksdag har öppnats möjlighel att vid statlig belåning av
småhus lå kostnaderna för Småhus 76 inräknade i låneunderlagel.

Beslut
om tillämpning av Småhus 76 har hittills fattals för ca 3 000 hus, och nu är en
kraftig ökning av antalet att vänta.

Med
utgångspunkt från denna beskrivning kan följande jämförelse göras mellan Småhus
76 och den föreslagna fastighetsreklamationsnämndens verksamhet (här betecknad
FRN).

FRN
leder i motsats till Småhus 76 ej lill atl fel och brister förebyggs genom en
vederhäftig kontroll under byggtiden.

FRN
leder endasl till rekommendationer, som ej är bindande för parterna.

9 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 114

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 1.30

En
behandling inför FRN utesluter därför inte, att frågan måste behandlas av
domstol. 1 försöksverksamheten underlät byggföretagen i ca 25 % av fallen all
rätta sig efter nämndens rekommendalioner. Även om byggföretagen i och för sig
skulle vilja följa FRN:s rekommendationer kan på grund av konkurs e. d.
förekomma fall då de saknar ekonomiska möjligheter au göra delta. Några
garantier för au FRN:s utslag leder till rätlelse finns därför inle. -I Småhus
76-lösningen ingår däremot både juridiskt bindande åtaganden och ekonomiska
garantier för att beslutade åtgårder blir vidtagna.

Anordningen
med prövning genom reklamationsnämnd är förhållandevis dyr. Det är vår uppfattning
atl ulredningen kraftigl underskattat kostnaderna både vad gäller
försöksverksamheten och den föreslagna verksamheten. Sålunda har
arvodeskostnaden förden föreslagna verksamheten angivits till 400 000 kr. eller
med andra ord, vid nio ledamöter i nämnden, till ca 45 OOOkr. per nämndledamoi.
För au kunna klara beräknade 120-150 sammanträden per år torde krävas en
dubblering av niimnden, eftersom åtskillig lid enligt erfarenhet från
försöksverksamheien åtgår för inläsning av ärendena och annat förarbete, Sveriges
Villaägareförbund lorde vid en permanentning av verksamheten böra svara för en
eller eventuellt två ledamöier i varje nämnd. Kostnaden enbart för förbundets
medverkan i den föreslagna verksamheten kan med utgångspunkt härifrån beräknas
iill 300 000 kr. (alt. 600 000 kr.) per år. Givetvis kan ej de medverkande
intresseorganisationerna själva svara för kostnader av denna slorleksordning.
Det symboliska arvode uppgående lill 150 kr. per sammanträdesdag som utgick vid
försöksverksamheten är självfallel helt otillräckligt vid en verksamhel i full
skala.

Erfarenheterna
av försöksverksamheten visade,au del i en nämnd av detta slag kan vara svårt
atl uppnå full balans mellan byggföretags- och konsumentföreträdarna, då det
gäller möjligheterna atl bevaka resp. parts iniressen. Företrädarna för
producenisidan besatt sålunda i stort sell ett större tekniskt och juridiskt
kunnande om dessa frågor uch bälire kännedom om de aktuella byggprojekten, än
kunsumenirepresentanierna. För en riklig och rättvis prövning av nämnden krävs
därför alt företrädarna för konsumentsidan har i stort sett lika omfattande
teoretiska kunskaper och praktisk erfarenhet, och att de också kan förvärva
lika detaljerade kunskaper om byggprojekten som producentsidans representanter.
Dessa kompetenskrav medför givelvis långtgående kostnadskonsekvenser.

Trots
vad vi här ovan anfört anser vi au försöksverksamheten avseende
fastighelsreklamationer varil av stort värde. Genom den skedde en kartläggning
av skadefrekvens och skadeiyper och av andra liknande frågor. Både myndigheter,
organisationer, småhusköpare och allmänhel har genom försöksverksamheten fött
en väsentligt mera vidgad kunskap om problemen än tidigare. Dessa erfarenheler
bör kunna tjäna som vägledning för en förbättrad lagstiftning på områdel för
atl skydda konsumenternas intressen. Producenlpåverkan för alt fa fram båttre
byggprodukter samt krav på informalion till konsumenterna före köp är
ytteriigare åtgärder som kan

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 131

vidtagas pä basis av del vunna erfarenhetsmaierialei.

Däremoi anser vi inte att reklamation efter köp är den
lämpligasle formen för atl skydda småhuskonsumeniernas iniressen. Om statligt
stöd till della skydd bör förekomma, vilkel vi anser vara myckel angeläget,
anser vi att i första hand lösningen med Småhus 76 bör stödjas ekonomiskt.
Della kommeravalllatt döma att ske, genom att det blir möjligt med slalliga lån
lill merkostnaden för Småhus 76. Ett ytterligare stöd är givelvis välkommet.

För de fall dä Småhus 76 ej gäller - och detta kommer övergångsvis
atl bli fallet forell ganska stort anlal småhus -bör möjligheterna att lösa
uppkomna tvister på ell ur juridiska och koslnadsmässiga synpunkter godtagbart
sätt förbättras. En möjlighet som vi i första hand vill förorda äran hänföra
dessa ärenden till fastighetsdomstol. I sådana fall skulle möjlighel finnas att
ta upp vittnesmål samt all fö överprövning i högre instans. Vidare skulle de
för fastighetsägarna relativt gynnsamma reglerna om rättshjälp och rättsskyddsförsäkring
bli gällande. En annan möjlighel äran efter mönsterav den lösning som valls i
Småhus 76 förbättra småhusköparens kostnadsvillkor vid prövning genom
skiljenämnd. Jämförl med en reklamationsnämnd av den föreslagna typen innebär
en experisammansatt skiljenämnd både lägre kostnader och betydligt bättre
garantier för en riktig prövning av ivisier.

4.1.34 Folksam:

I frågan rörande den föreslagna utvidgningen av ARN:s
kompetensområde alt omfalta även tvisier som rör fast egendom har Folksam
samrått med HSB och Riksbyggen och för på de av dessa organisationer anförda
skälen avstyrka förslaget i denna del,

4.1.35 Stockholms irädgårdsstadsföreningars
samarbetsnämnd:

1. Reklamationsutredningens förslag går i första hand ul
på att Allmänna reklamationsnämnden, ARN, vars verksamhet hittills haft
karaktären av försöksverksamhet, skall permanenlas, och alt dess
verksamhetsområde skall utvidgas till att omfatta även ärenden rörande köp av
fastighet och avtal om arbete på fast egendom - en föreslagen uividgning av
ARN:s verksamhetsområde, närmast avsedd atl tillgodose småhusägarens inlresse
av en enkel, snabb och billig lösning i tvisier om dylika avtal.

STS, som i sin verksamhet uppmärksammat elt flertal fall
av tvivelaktiga fastighetsförsäljningar, där de försålda fastigheterna varil
produkter av ofta undermåligt utförda byggnationer, finner det motiverat
understryka, att konsumenten-köparen, som sällan är specialist på
fastighetsaffärer, därvid löper risk alt tillfogas avsevärd ekonomiskt avbräck,
ev. ekonomisk ruin och därmed åtföljande psykiskt lidande och
handlingsförlamning, och att - mot denna erfarenheisbakgrund - följaktligen
utvidgningen av ARN:s verksamhetsområde lill att omfatta även ärenden rörande
köp av fastighet

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 132

och
avtal om arbete pä fast egendom är alt hälsa med stor lillfredsslällelse.

STS
vill i detta sammanhang därutöver framhålla som önsk värt, atl ARN :s
verksamhet bör utsträckas lill att omfatta icke blott försiahands- utan även
andrahandsköp. Etl fuskbygge kan genom en skenaffiir snabbi förvandlas lill en
andrahandsaffår och skulle i så fall - enligt reklamationsutredningens förslag
- icke omfattas av ARN:s verksamhel. Del kan icke anses som godtagbart,att en
förstahandsköpare, som snabbt kommit underfund med en fastighets brisier, genom
en snabb försäljning skall kunna undandraga sig eu rimligt säljaransvar.

2. Reklamalionsnämndens besiklningsverksamhet bör
handhas av en i någon form auktoriserad besiktningsman, exemeplvis medlem av
Svenska Byggnadsingenjörernas Riksförbund, SBR, eller annan välrenommerad
konsult.

3. Reklamationsverksamheten för fast egendom bör
lämpligen finansieras genom avsättningar lill en särskild fond på så sätl, alt
i låneunderlagel inräknas en summa som uppgår till 10 % av vid
försäijningstillfållet gällande basbelopp (f n. 12 600 kr.), vartill bör läggas
en av byggnadsentreprenören erlagd procentsats å produktionskostnaden.

4. Producenten-säljaren bör därutöver själv eller
genum försäkring hålla konsumenten-köparen skadeslös, därest en
reklamationsutredning påvisar, att felaktigheter vidlåder den producerade och
försålda fastigheten. Denna garanti, resp. försäkring skall gälla även för
gäldande av utlägg i samband med en tillfällig bosättning på t. ex. hotell
eller för annan lösning av bostadsfrågan.

4.1.36
K-Konsult: Behovet

I
likhet med ulredningen anser K-Konsult atl målet måste vara att förhindra
uppkomsten av fasiigheistvister. Etl led för alt uppnå delta mål är att
förbättra kontrollen av byggnadsproduktionen.

Åven
om en sådan förbåttrad produktionskontroll kommer till stånd torde man
emellertid inte kunna undvika all tvister uppkommer. Dessa blir ofta svåra atl
lösa parterna emellan eftersom positionerna mellan dessa ofta blivit alltför
låsta.

I
flertalet fall av dessa tvisier synes domstols- eller skiljeförfarande alltför
omfauande och tidsödande. Enligt K-Konsults mening finns därför ett storl behov
av etl enklare förfarande för alt lösa ifrågavarande tvister. En avdelning för
fasiigheisreklamaiioner inom Allmänna Reklamationsnämnden torde därför vara
ett lämpligt forum att pröva dessa tvister.

En
förutsättning fören fungerande verksamhel äremellertid att nämndens handläggare
besitter såväl juridiska som tekniska kunskaper inom fastighets-området.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 133

Besiktningar

En av de mest cenirala frågorna som diskuterats i samband
med ett eventuellt inrättande av en låsiighelsreklamaiionsverksamhet är hur den
besiklningsverksamhet, som är en föruisättning för alt nämnden skall få ett
tillfredsställande beslutsunderlag, skall organiseras.

Mol denna bakgrund saml all K-Konsuli vareil av de företag
som anlitades för att utföra besiktningar under försöksverksamheien med
fastighelsreklamationer som genomfördes under åren 1975-1976 finner vi del
angelägel att särskilt kommentera denna del av ulredningens förslag.

De frågor som särskilt har diskuterats i detla sammanhang
är:

Hur skall besiktningarna
genomföras?

Finns lillgång
till besiktningsmän över hela landel?

Vad kommer
besiktningarna all kosla?

Hur skall
besiktningsljänsierna upphandlas?

Besiktningarnas genomförande

I början av försöksverksamheien uppstod en diskussion om
efier vilka riktlinjer besiktningarna skulle utföras. Diskussionen föranleddes
av all man vid anlitandet av olika besiktningsmän också fick utlåtanden som i
många avseenden skilde sig från varandra och därigenom blev svårtolkade för
nämndens handliiggare och ledamöter. En arbetsgrupp tillsattes som fick i
uppdrag att utarbeta etl enhetligt program som skulle användas av samtliga
besiktningsmän som anlitades.

1 och med alt nämndens besiktningar genomfördes efter
detta program underlättades i hög grad såväl handläggarnas som ledamöternas
arbete. En av förulsältningarna för att en landsomfattande verksamhel skall
fungera är, följaklligen att ell enhetligt program för nämndens besiktningar
utarbetas.

Tillgång lill besiktningsmän

Från vissa håll har ifrågasatts om tillgången lill kunniga
besiktningsmän är tillfredsställande. Detta är särskilt viktigt eftersom
besiktningar mäste kunna genomföras utan alltför stora dröjsmål. Enligt
K-Konsults mening torde detta problem inie vara alltför storl. Det finns i dag
rikstäckande företag som kan svara för nämndens besiktningar. Vidare finns
lokala förelag som med fördel kan anlilas för dessa ijänster. Dessa företag bör
närmasl sökas genom de branschorganisationer som finns i konsultbranschen.

De förelag som närmast är aktuella i detta sammanhang är
enligt vär mening K-Konsult samt företag eller enskilda som är anslutna lill
SBR (Sveriges Byggnadsingenjörers Riksförbund) och SKIF (Svenska Konsulterande
Ingenjörers Förening).

Genoin dessa förelag och organisationer torde man kunna
lösa problemet med riksläckning och tillgång på kunniga beslkinlngsmän.

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 134

Upphandling
av besiktningstjänster

Föran
nämndens besiktningsverksamhet skall bli effektiv måste nämnden genom avtal
kontraktera lokala besiktningsmän som med relativt kort varsel kan utföra de
besiktningar som nämnden föranstaltar om. Besiktningsmän bör i första hand
sökas hos de förelag och organisaiioner som nämnts i det ovanstående. Enligt
K-Konsults uppfattning är del nödvändigt atl upphand-lingen/kontrakleringen av
dessa besiktningsmän är klar innan verksamheten startar.

Förutsättningen
för atl upphandlingen sker på ell tillfredsställande sätt år an
besiktningsmannens uppgifter klart anges i ett av nämnden utarbetal program,
vilket bör tjäna som förfrägningsunderlag vid upphandling. Detta program bör
innehålla arbeisinstruktion samt specifikationer över vilka uppgifter som skall
ingå i utlåtandet såväl vad gäller vissa grunddata för det reklamerade objektet
som utlåtande över reklamationspunkterna. Programmet bör vidare klart ange
lill vilken högsta kostnad besiktningen skall utföras.

Om
man väljer den ovan skisserade modellen för framtagande av besiktningsmän som
nämnden kan anlita, finns starka skäl som talar för att, innan program och
kosinader fastställts, kontakta de företag och organisationer som har
erfarenhet av ifrågavarande verksamhel.

4.1.37
Hyresgästernas riksförbund:

Beträffande
den föreslagna utvidgningen av reklamalionsnämndens verksamhelsområde till all
även omfalta fast egendom vill förbundel anmäla viss tvekan. Det akuta behovel
av förstärkt rättsskydd för konsumenterna, vilkel ådagalagts genom
försöksverksamheten, kan i och för sig vitsordas. Vid köp av småhus torde dock
nämndförfarandet inte i längden vara ändamålsenligt för att garantera
konsumenterna en fullgod prestatiun. Näringsidkarna måste i annan ordning
åläggas ökal ansvar för att deras produkter fyller rimliga krav pä goda
bostäder. Eu ökat ansvar för småhusproducenterna, genom klara och långsiktiga
garantiåtaganden, ger konsumenterna bäitre grund för talan vid domstol än vad
de har f n. Därmed bortfaller motivet för att belasta reklamationsnämnden med
så tidsödande och kostsamma ärenden som ivisierom köp av småhus. Förbundel vill
dock inte motsätta sig alt även sådana tvister får upptagas av nämnden, om den
nödvändiga saneringen av småhusmarknaden inte kan åstadkommas på annal sätl.

4.1.38
HSB.s riksförbund:

HSB
tillstyrker att Allmänna Reklamationsnämnden nu inrättas som elt fast organ för
ivistlösning mellan näringsidkare och konsumeni. HSB avstyrker emellerlid att
reklamationsnämndens kompetens utvidgas att

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 1.35

omiätia tvister rörande fast egendom.

Som reklamaiionsutredningen redovisal från försöksverksamheien
i Uppsala och Gävleborgs län 1975-1976 har där prövade ärenden i stor
utsträckning visat sig gälla allvarliga fel och brister som hotar
fastigheternas goda bestånd eller funktion. I syfie all få ell underlag för
nämndens rekommendalion har besiktning i ungeiar hälften av fallen befunnits
nödvändig.

Förfarandet inför reklamationsnämnden skall även
fortsättningsvis enligt förslaget i princip grundas pä ett summariskt utredande
och redovisande av fakla i tvisten. Sådiina tvister rörande fel och brisl pä
fast egendom, som inte kunnat lösas direkt mellan näringsidkaren och
konsumenien, torde regelmässigt inte lämpa sig forell summariskt avgörande
rekommendaiionsvis av en reklamationsnämnd. Inom branschen har numera
konstruerats ell utvidgat konsumentskydd under tio är för småhusköpare. Arbete
pågår med all ytterligare förbättra delta. Bl.a. har genom proposition
1977/78:193 Bostadsstyrelsen föll i uppdrag atl tillsammans med Planverket och
Kommunförbundet se över vilka krav som bör uppställas för atl koslnaden för
delta småhusköparskydd skall få ingå i låneunderlag och pantvärde.

Åven bostadskooperationen kan erbjuda sina småhusköpare
samma skydd sum avtalats i den s. k. Småhus 76-överenskommelsen mellan Sveriges
Villaägareförbund och Svenska Byggnadsentreprenörföreningen.

HSB vill erinra om att bosiadsbyggandel redan i dag i hög
grad är reglerat genom elt omfattande regel- och normsystem. Särskilt gäller
detta del bosladsbyggande som sker med statliga bostadslån. Enligt HSB:s
uppfattning bör riktlinjerna i frågor som rör bosiadsbyggandel handläggas av
bostadsmyndigheierna. Härigenom uppnås en enheilig behandling av alla ärenden
och risker för kompelenstvisler mellan olika myndigheter kan undvikas.

4.1.39 Konsumenivägledarnas förening:

Vi instämmer i utredningens förslag om inrättandet av en
reklamationsnämnd för fast egendom. Kraftiga åtgärder i förebyggande syfte ger
bättre effekt. En skärpning av t. ex. avtalsvillkuren och av bygglagsliftningen
torde förbällra konsumenternas ställning.

4.1.40 Riksbyggen:

Ulredningen grundar sitt förslag pä tolkning av
erfarenhelerna från den försöksverksamhet med reklamationsnämnder som
förekommit i vissa län. Enligt vår erfarenhei pekar emellerlid dessa
erfarenheler alldeles klart pä att lösningen av tvister som rör fast egendom
inte skall handläggas i de former som allmänna reklamalionsnämnden kommeralt
arbela i. Om man bortser från vissa bagatellartade ärenden har det rört sig om
fall där fastigheternas

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 136

goda
bestånd eller funktion varit ifrågasatt. En tillfredsstäHande lösning av sådana
tvister förutsätter en ingående sakkunnig besiktning, som uppenbarligen inte
är förenlig med det summariska tillvägagångssätt som allmänna
reklamationsnämnden föreslås lillämpa.

Del
finns anledning erinra om det arbele som pågår inom branschen för att
konstruera ell tillfredsställande konsumentskydd för småhusköpare.

Ett
tio-årigt sådant skydd kan i dag lillämpas för praktiskt taget all
småhusproduktion som sker med statlig belåning. Vidare har bosladssiyrelsen i
proposition 1977/78:193 fött i uppdrag att undersöka i vilken ulslräckning
kustnaderna för ett sådant konsumentskydd skall kunna inräknas i pantvärdet.

Såväl
i vårt yttrande över byggadminisiraiionsutredningens betänkande SOU 1976:26 som
i yllrande över förslag till ändring i lagen om förbud mol oskäliga
avtalsvillkor har vi anfört vissa synpunkier på risken för kompelenstvisler
mellan olika statliga myndigheler. Det resonemang vi där förde är i hög grad
tillämpligt också på reklamalionsutredningens förslag om handläggningav
tvisier rörande fast egendom. Vi ber dårför atl fö citera följande ur de nämnda
yttrandena.

""I
fråga om avgränsningen av bostadsmyndigheternas verksamhetsområde genlemol
andra myndigheter kan ett förhållande av principiell belydelse vara värt att
peka på. Bostadsbyggande med slatliga lån är i alla stycken mycket ingående
reglerat, styrt och övervakat av bostadsmyndigheter. "Inblandning" av
andra myndigheler kan i regel inle ske ulan att man riskerar att komma i konflikt
med ställningstaganden som gjorts av bostadsmyndigheter. Detta talar för att
man i alla tveksamma fall bör hänföra ärenden till bostadsmyndigheler."

4.2
Övrigt

4.2.1
Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Nämndens
uppgift

Hovrätten
lillstyrker utredningens förslag.

Allmänna
begränsningar beträffande nämndens verksamhetsområde

Hovrätten instämmer i alt förfarandet bör vara snabbt och enkell och atl

muntlig bevisning inte kan upptagas. Mol den bakgrunden anser hovrällen

atl utredningens förslag under denna rubrik är väl avvägda

Offentlig
verksamhet

Inom
en mängd områden av offentlig verksamhel är redan nu den enskilde konsumen' och
slatliga eller kommunala inrättningar näringsidkare. Allteftersom den
offentliga verksamheten expanderar kommer denna partsställ-ning att bli allt
vanligare. All reklamationsfrågor är rikligl förekommande även när det gäller
den offentliga verksamheten torde vara elt välkänt

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 137

fiikium. Del vore slölande om konsumenten inle skulle
kunna ställa motsvarande krav på beskaffenheten av de nyttigheier han erhåller
av offentliga näringsidkare som av privata sådana. Hovrätten anser därior all
del är betydelsefullt att frågor rörande offentlig verksamhel kan komma under
nämndens prövning. Med hänsyn fråmsl lill vad som gäller om fullföljd av lalan
mol offenlliga myndighelers beslul bör emellerlid ulredas hur längt ARN:s
kompetensområde kan slräcka sig. När detta prövas bör beaktas atl det skall
vara så enkelt som möjligi för konsumenien all lå sin sak prövad.

Nämndens förhållande lill braiischnänuiderna

Näringsidkarna är själva huvudmän för branschnämnderna.
Konsumenterna representeras inte på samma sätt i de privala nämnderna som i
ARN. Möjligheten att fä beslut av en branschnåmnd omprövat av ARN synes
värdefull. Därför bör ARN även framdeles fö pröva ärenden som faller inom
kompetensområdet för en branschnämnd.

4.2.2 Bankinspeklionen:

Bankinspeklionen tillstyrker förslagel all verksamhet som
slår under inspektionens lillsyn inte skall kunna bli föremål för behandling i
reklamalionsnämnden.

4.2.3 Marknadsdomstolen:

F n är frägor av immaleriell nalur såsom l ex
advokaiijänster undantagna från ARN:s prövning. Åven framdeles skall -enligt
utredningen -advokat-tjänster vara undantagna frän ARN:s prövning med hänsyn
främsl till den lillsyn som utövas av Sveriges advokatsamfund. Denna
särbehandling av advokaiijänster anser marknadsdomstolen välmotiverad och hell
nödvändig frän främst rättssäkerhetssynpunkt. En advokat har nämligen ell
berättigat inlresse av integritet vid ulövningen av sin verksamhet.
Följaklligen bör det inte övervägas nya konirollmekanismer för granskning av
advokalverksamhel såvida del inte framkommil behov därav. Något dylikt behov
anser marknadsdomstolen inte föreligga.

Annorlunda förhåller del sig - forisålier utredningen -
när juridiska uppdrag ulförs av annan än advokat. 1 dylika fall saknas del
enligt utredningen tillsynsorgan. Vidare anför utredningen atl det från ARN:s
sida framhållits att anmärkningar mol juridiska byråer av olika slag inte är
sällsynta. Mot bakgrund bl a härav anser utredningen atl reklamalionsnämnden
bör vara oförhindrad all pröva klagomål som gäller juridiska uppdrag när
konsumeniens moipart är annan än ledamot av Sveriges advoktitsamfund. Härvidlag
finner marknad::domstolen skäl framställa erinran mot utredningens förslag. Pä
sätl ulredningen formulerat sin ståndpunkt kommer lex

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 138

sådana biirädande jurister som år anslällda hos tidvokater
att kunna bli föremål för ARN:s granskning. Huruvida del verkligen är ulredningens
mening atl ifrågavarande biirädande juristers verksamhel skall kunna prövas UV
ARN är måhända tveksamt med tanke på ;iu utredningen i detla sammanhang
uttryckligen endast nämner ""juridiska byråer av olika
slag"". Åven om del skulle vara så, att utredningen inte har liinki
sig att nu akluella biirädande juristers verksamhel skall falla under ARN:s
kompeiensområde finner marknadsdomstolen det i sä fall angeläget alt oklarheten
härvidlag undanröjs vid den Ibrisalla handläggningen i departementet. För domstolen
ter det sig självklart all inle heller hos advokater verksamma bilriidande
jurisler bör underkastas ARN:s prövning. Även berörda juristers verksamhet
förtjänar nåmligen etl siarkt integrilelsskydd. Vidare ulgör deras verksamhel
mer eller mindre en del av en advokats verksamhet. För det fallet att nu
berörda juristers verksamhel skulle kunna granskas av ARN skulle följaktligen
ARN:s prövning indirekl även komma all avse advokaiverksamhet. Härtill kommer
au de biträdande juristerna indirekl lorde slå under den av Sveriges
advokatsamfund utövade lillsynen. En advokat torde nämligen ha etl ansvar för
hur de hos advokaten anstiillda biträdande juristerna fullgör sina uppdrag. Att
advokaten sköter denna lillsyn faller i sin tur under advokatsamfundets lillsyn.

Marknadsdomstolen anser alltså all hos advokater verksamma
juristers uppdrag inte skall kunna prövas av ARN. Vad däremoi gäller sådana
konsulterande jurisler som saknar anknylning till advokatbyrå ter sig frågan
iingående ARN:s kompelens delvis annorlunda. Bland de ""juridiska
byråer av olika slag"" som här är akluella finns det naturligtvis
byråer av myckel skifiande karaktär. Dels finns del sädana som drivs
ansvarsfullt av kompetenta jurister. Dels finns del tyvärr också byråer som
drivs mindre seriöst. Del lorde framförallt vara mot sisinämnda kalegori
byråersom deav ulredningen nämnda anmärkningarna hos ARN riktas. Många av dessa
anmärkningar vittnar förmodligen om att uppdrag misskötts i flagrant mån, och
del torde i sädana fall inte vara erforderiigl med någon särskild just för
dessa ärenden speciell kompetens vid granskningen. För dylika fall kan ARN:s
för konsumenterna lättillgängliga förfarande vara det lämpligaste. Ju mer
kvalificerad och seriös en juridisk byrå är desto större krav från främst
rättssäkerhetssynpunkt bör ställas på själva granskningsförfarandet. Mot
bakgrund härav finns del skäl au ifrågasätta även lämpligheten av atl ARN ges
möjligheter att pröva sådan juridisk rådgivningsverksamhet som inte är bunden
lill advokalbyrå. Del lorde nämligen vara svårt atl i förväg avgränsa den
verksamhet som kan tänkas lämplig för ARN:s granskning. Med hänsyn härtill vill
marknadsdomstolen helt avstyrka ulredningens förslag rörande ARN:s möjligheter
atl pröva klagomål som gäller juridiska uppdrag.

Angående banktjänster konslalerar utredningen alt det får
anses vara ett konsumentintresse att även sädana skall kunna prövas i en
reklumations-nämnd. Mot bakgrund av banklagsutredningens pågående arbete, som
bl. a.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 139

v

skall ägnas åt att överväga hur gränsen bör dras mellan
bankinspektionens verksamhel och den verksamhel som ulövas av de
konsumentpoliliska organen, anser sig reklamationsutredningen inie f n. böra
föreslå alt någon del av bankernas verksamhel skall kunna bli föremål för
behandling i reklamationsnämnden. I anslulning härtill vill marknadsdomstolen
anknyta lill lankegångarsom domstolen gav uttryck för i domslolens remissvar av
den 5 juli 1978 över försiikringsräitskommitténs delbetänkande
""Konsumenlförsäkringslag" (SOU 1977:84). 1 remissvaret yttrade
domstolen följande angående bankinspeklionens möjligheter att kontrollera de av
bankerna anviinda avtalsvillkoren (s. 4 f): ""I fråga om villkoren på
bankområdei är väl inte i samma mån klarlagt au en allmän skiiligheisprövning,dvs.
en prövning som går vida utöver vad som betingas av banktillsynens uppgift all
granska soliditet, likviditet och en sund utveckling av
bankverksamheten,ankommer på bankinspeklionen. Ulan vidare kan konsiaieras all
vid tillkomsten av nuvarande bank- och sparbankslagar det från lagstiftarens
sida ingalunda förelåg någon avsikt alt en avtalsvillkorsprövning av det slag
som enligt avtalsvillkorslagen åvilar marknadsdomstolen skulle utövas av
tillsynsmyndigheten förbankerrespektivesparbanker(se Westerlind,Banklagens.
436 ff och samma förf, Sparbankslagen s. 411 f). 1 praktiken har det efterhand
nog ändå blivit mer eller mindre accepleral all bankinspeklionen ger sig in på
en nästan lika vidsträckt skälighetsprövning som försäkringsinspeklionen kunnat
göra enligt de därvidlag mera uttryckliga lagreglerna. Pä sitt sätt har iil den
kategoriskt formulerade undantagsregeln i 2 S avtalsvillkorslagen medverkat
lill denna utveckling. Vid regelns tillkomst gjorde man inte lillräckligl klarl
för sig att bankinspektionen egentligen inte hade all befatta sig med nu
ifrågavarande avtalsvillkorsprövning."" Mot bakgrund av det citerade
fär marknadsdomstolen påpeka att det f n. med hänsyn till gällande
banklagstiftning i och för sig inie föreligger nägot hinder för ARN all pröva
även konsumenttvister rörande banktjänster.

4.2.4 Konsumentverket:

Ulredningen föreslår au nämnden skall pröva tvister mellan
konsument och näringsidkare. Vidare förordar utredningen att endast konsumenter
skall kunna påkalla prövning hos reklamationsnämnden. Detta överensslämmer med
den ordning som f n. gäller. Verket inslämmer i ulredningens förslag. Del finns
inget skäl till erinran mol ulredningens definitioner av begreppen konsument
och näringsidkare.

Ulredningen menar alt nämnden bör ha riitl atl avvisa
vissa ärenden, t. ex. sådana som har föregåtts av en alltför ofullständig
utredning eller sådana dår handläggningstiden skulle bli alllför lång och
resursförbrukningen onormalt stor. Vidare pekar utredningen på att niimnden bör
ha möjlighet att avvisa tvistersom rör obelydliga värden. Konsumentverket vill
särskilt understryka det angelägna i att sistnämnda möjlighet finns. För atl
nämndens verksamhet

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 140

skall
kunna bedrivas effektivt och ulan alltför stor kosintid måste nämnden kunna
avvisa ärenden som inie ärav allmänl inlresse och där tvisteföremålels värde är
obetydligt. Konsumentverket anseratt nämndens heltidsanställde ordförande bör
ges möjlighel atl själv avgöra om ell ärende skall avvisas av dessa skäl. I
övrigl ansluter sig verkel iill vud ulredningen anfön beiräffande allmänna
begränsningar för niimndens verksamhet.

4.2.5
Allmänna reklamationsnämndens ordförande:

Konsiimenibcgreppet.
Ulredningen uttalar i dennti fråga bl. a. (s. 44) atl för alt man skall få överensslämmelse
med lillåmpningsområdet för den konsumenlrättsliga lagslifiningen det i
reglerna för A.RN:s verksamhelsområde uttryckligen bör anges att den köpta
vtiran m. m. skall vara avsedd huvudsakligen för enskill bruk. Nämnden bör
alltså kunna pröva etl iirende också när reklamationsobjektet är avsell au
användas i anmälarens yrkesverksamhet, under förutsättning alt denna användning
i jämförelse med dess övriga bruk framstår som mindre väsentlig.

1
det danska forbrugerklagenEEvnets årsberättelse för 1977 anges i en orienlering
om nämndens verksamhet (s. 99) under rubriken ""Hvem kan
klage?"" atl en näringsidkare kan klaga hos nämnden, om han kan anses
som ""det sidsie led i omsaetningen", men däremoi inte
beträffande varor som ingår i hans produktion eller är avsedda för
vidareförsäljning. 1 några avgöranden har ARN närmat sig den danska tolkningen
av konsumentbegreppet och prövat ärenden rörande köp av vara uteslutande
avsedd alt användas i köparens yrkesverksamhet (t. ex. skogsarbetares köp av
bandsåg). En sådan något vidare bestämning av begreppen konsument och
konsument-tvist kan kanske vara värd att överväga också för vär del.

Näringsidkarbegreppei.
Utredningen har (s. 144 o. 162) angivii vissa kriterier för när slalliga och
kommunala organ bör behandlas som näringsidkare i här avsedd mening. Det
skulle emellertid vara värdefulll om i en blivande proposiiion de slalliga och
kommunala organens ställning saml gränsen för ARN:s kompetens i detta hänseende
kunde ännu tydligare klargöras. Postverket har exempelvis i elt ärende rörande
förseningsskada -som dock slutade med förlikning - bestritt nämndens kompetens
på olika grunder, bl. a. under hänvisning till brevmonopolet och till
möjligheten att anföra administrativa besvär över verkets beslut.

Förmedllngsfällen.
Utredningen lar på s. 145 upp sådana fall där en näringsidkare uppträder som
förmedlare för en privat säljares räkning. Ulredningen konstaterar atl ARN har
ålagt näringsidkaren en upplysningsplikt i dessa fall. Han har anseits böra
uttryckligen klargöra för köparen all han bara förmedlar affären och atl
eventuella krav skall riktas mot säljaren. Har niiringsidkaren brustit i sin
upplssningspliki i detta hänseende har nämnden lagit upp ärendet till prövning
med näringsidkaren som motpart. Ulredningen vänder sig mot denna praxis och
anseratt förmedlaren inte bör

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 , 141

kunna förvandlas till motpart och åläggas ansvar i den
egenskapen bara därför att köparen (med fog?) har uppfattat honom som säljare.

Enligt vad jag har erfarit överväger såväl
konsumentköpsutredningen som småhusköpkommitlén att föreslå regler om skärpt
ansvar för förmedlare. 1 avvaktan på resultatet av dessa utredningars arbele
anser jag att ARN inte bör ändra sin nuvarande konsumentvänliga praxis på denna
punkt.

Tvister
rörande obetydliga värden. Ulredningen säger (s. 147) alt nämnden bör ha
möjlighel all från fall till fall avvisa ärende, om det med hänsyn lill
tvisteföremälets ringa värde inte framstår som motiverat all konsumenien för
saken prövad. Någon absolut avvisningsskyldighet vill ulredningen dock inte
ställa upp för dessa fall.

Jag inslämmer idena uttalande och bilräder även den av
konsumentverket framförda meningen atl nämndens heltidsanställde ordförande bör
ges möjlighet all avgöra om etl ärende skall avvisas på grund av
tvisteföremålels ringa värde. Praktiskt kan detta åstadkommas även på det
sattet atl i princip en lägsla värdegräns fastställs men ordföranden för
möjlighel atl meddela dispens om konsumenten kan anföra särskilda skäl föran fö
saken prövad. En sådan regel skulle otvivelaktigt underlätta de handläggande
tjänstemännens lelefonrådgivning. Med hänsyn lill vad utredningen allmänt anför
om nackdelarna med vårdegränser (13 kap.) ansluter jag mig dock, om än med viss
tvekan, lill uppfattningen au inte ens i princip - med möjlighet till dispens -
någon lägsta värdegräns för prövning bör ställas upp.

4.2.6 Konsumentijänstuiredningen:

Reklamatiunsutredningen har på grundval av överväganden i
betänkandet (s. 160 f.) stannal för att ARN inte heller i fortsättningen skall
pröva reklamalioner som rör immateriella tjänster, såsom teknisk och juridisk
rådgivning samt undervisning. Konsumenujänsiutredningens blivande förslag lill
konsumenttjänsllag omfattar inte immateriella ijänsler. Ulredningen avser emellerlid
alt i sin fortsatta arbete ta upp frågan om konsumenttjänstlagen bör vidgas
lill atl omfalta immateriella tjänster. 1 den mån konsumenttjänsilagstiftningen
utvidgas i della hänseende bör frågan om reklamationsnämndsverksamhet när det
gäller immateriella tjänster tas upp till omprövning.

4.2.7 Rättegångsulredningen:

Reklamaiionsutredningen har inte selt det som sin uppgift
att överväga någol alternativt förfarande lill domstolsprocessen för andra
tvister än sådana som brukar kallas konsumenttvister, dvs. de som på ena sidan
har en näringsidkare, på den andra en konsument. Om konsumenien köpt sin vara
från en person som inte kan anses som näringsidkare kan han inte vända sig lill
den allmänna reklamationsnämnden. 1 betänkandet sägs au det knappasl

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 142

skulle vara praktiskt genomförbart att låta
nämndförfarandet avse tvister mellan enskilda och att del med en sådan lösning
skulle föreligga en uppenbar risk för alt nämndens beslul respekterades mindre
ofta, något som på sikt skulle innebära en försvagning av hela
nämndverksamhelen.

Rättegångsulredningen kan ime ulan vidare godiaga
reklamalionsutredningens resonemang. Till en början bör anmärkas att
gränsdragningen i fråga om t. ex.eit köp skall anses ha sketl från en
näringsidkare eller från en enskild i bland kan vara vansklig, något som ocksä
framhållits i betänkandet. Vidare kan en tvist mellan en konsument och en
enskild säljare uppvisa samma problem och bedömningssvårigheier som en tvist
mellan en näringsidkare och en konsument. Det kan vara frågaom exakt samma fel
eller brist i en vara eller samma dröjsmål med leverans.

Även om nämnden i många fall tillämparsärskilda lagarsom
endast gäller i förhållandet mellan konsument och näringsidkare är nämnden väl
bevandrad inom den mera allmänna juridikens område. Frågor om vad som skall
anses vara fel eller brisl i en vara bör mänga gånger avgöras efter ensarlade
normer. Om man förulsiiiler atl nämndförfarandet är en samhällsekonomiskt sett
lämplig handläggningsform för ett stort anlal enklare tvister mellan konsument
och näringsidkare - vilkel man för övrigt pä goda grunder torde kunna göra -
kan det vara vän att studera om samhällels resurser i fall vilka kan vara i
Slort setl identiska utan undantag skall läggas ned på domstolsförfarandel. Del
kan från en ralionell utgångspunkt vara lämpligt att mera se lill tvisten än
lill partsförhållandets karaklär. Med en sädanl belraktelsesätl kan det finnas
anledning överväga om inte nämnden borde få pröva enklare tvister mellan t. ex.
en konsumeni och en säljare som inte är näringsidkare och till och med tvister
mellan två näringsidkare.

Del framgår inle av betänkandet varför det knappasl skulle
vara praktiskt genomförbart alt låla nämndens verksamhetsområde utvidgas att
gälla nckså tvisier dår säljaren även vara inte är näringsidkare. Möjligen
avses därmed atl i nämnden ingär representanter för bl. a. näringslivel. På
andra umråden i samhällel låter man emellertid representanter för
nrganisationer delta i avgörandel av ärenden utan all parlerna är
organisaiionsanknuina. Här skall endast nämnas hyresnämnderna i vilka ingår
ledamöter utsedda på förslag av riksorganisationer oavsell om parterna är
medlemmar i sädana organisationer. Att den allmänna reklamationsnämnden
hittills haft en annan ordning lorde kunna ses mol bakgrund av sätlel för
nämndens tillkomst. När nämnden nu permanentas finns det anledning all närmare
sludera skälen för principens uppräithällande.

Den försöksverksamhet som inom konsumentverket bedrivits
rörande fastighelsreklamationer har avsell också tvister mellan enskilda. Det
framgår inte av belänkandet om detta orsakal några särskilda problem eller om
de enskilda visal lägre följsamhel beträffande nämndens beslul när det inte
gälll en konsumenltvist i hävdvunnen mening. Man har för övrigl anledning
ifrågasätta om det verkligen skulle spela så stor roll om följsamheten

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 143

beträffande nu förevarande ärendegrupp skulle bli lägre.
Följsamheien beiräffande nämndens beslut kan ökas också genom en framtida
bäitre koppling mellan nämndavgörandet och en senare domstolsprocess. Särskilt
kan del finnas möjligheter att bättre utnyttja lagsökningsinstitutei för sädana
fall där ren tredska föreligger.

Den omständigheten an en reklamationsnämnd en gång
skapades i syfte au uigöra en motvikt mot näringsidkarnas dominans i
kon.sumentförhållan-den medför inte att en sådan nämnd skulle vara mindre
lämpad au handlägga också tvister vari näringsidkare inte är inblandade. Ur
räiiegängsutredning-ens synvinkel iir del angeläget framhålla all man inte bör
se den av reklamaiionsutredningen föreslagna lösningen som en gång för alla
given. Härtill kommer också allmänpolitiska överviiganden i vad mån man skall
söka lösa andra än rena konsumenttvister i en annan ordning än vid domstol. Troligt
är all problemaliken kring kosinadsregleringen i de mindre tvistemålen vid
domstol iså fall kan förenklas. Rättegångsulredningen kan dock, som lidigare
har framhållits, inte ännu gå närmare in på hur de nu mera allmänl berörda
frågorna enligt ulredningens mening bör lösas.

En viktig
begränsning i det föreslagna tillämpningsområdet för den allmänna
reklamationsnämnden är av mycket allmän art och gäller sådana tvister
""som inte lämpar sig för nämndens prövning"". 1
betänkandet lämnas en närmare redovisning av vilka fall detla skulle gälla. Som
en punkt tas upp ärenden där ulredningen är alllför ofullständig. Vidare anges
ivisler i vilka det är svårl all uireda om en vara är behäftad med fel och
sådana tvisier i vilka en nödvändig undersökning av elt reklamalionsobjekt
skulle visa sig alltför dyrbar eller tidskrävande. De ärenden som skulle kräva
alltför lång handläggningslid eller som skulle ta i anspråk alllför siora
personalresurser skall ocksä fä avvisas. Tvisier som rör mycket slora belopp
anges kunna vara mindre lämpade för en prövning i reklamationsnämnd. Nämnden
skall vidare ha rätt att avvisa ett ärende, om del visar sig all tvisten i
fråga redan är anhängig vid allmän domstol eller senare under pågående nämnd
förfarande anhängiggörs där. Vidare skall avvisning ske om tvisten är mer än
sex månader gammal när den anmäls, eftersom det blir svårare atl utreda de
faktiska förhållandena i en ärende,ju längre lid som förflyter. I sädana fall
där det ärsvåri all objekiivt bedöma reklamationsobjekteis kvalitet,säsom i
fräga om konstverk, fotografier och böcker, skall avvisning ocksä kunna ske.

Det kan
ifrågasättas om lämpligheten av an pröva visst ärende vid nämnden bör få ses
som etl så isolerat nänmdproblem som reklamaiionsutredningen synes ha tänkt
sig. De mål som inte går alt utreda inom ramen för etl renl skriftligt
förfarande passar giveivis inte för prövning inför niimnden. Man gördel
emellerlid enligt rättegångsulredningen alltförenkell för sig, om man hävdar
att nämndförfarandet inte bör komma till användning bara därior atl t. ex.
utredningen vid nämnden skulle varu resurskrävande. En beaktansvärd faktor vid
nämndens prövning av fråga om avvisning borde enligt räiiegångsutredningens
mening vara, alt avvisningen inte loialt selt

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 144

kan
förutsättas bli dyrare för samhället än vad en nämndpriivning skulle ha blivit.
Om resultatet av en avvisning blir att enskilda tvingas avstå från atl göra sin
rätt gällande eller tvingas driva sin sak, eventuellt på samhällets bekosinad
genom rättshjälpen vid en kostnadskrävande domstolsprocess, bör en
nämndprövning vara atl föredra.

En
fullsländig kostnadsanalys av etl enskilt fall lorde många gånger vara omöjlig
all göra. Hänsyn kan behöva las bl. a. liil alt nämndbesluten inte är
verkställbara och atl en senare domstolsprocess kan länkas komma till stånd
efier nämndens prövning av eu ärende. Den omständigheten atl effekterna av ett
avvisningsbeslut långl ifrån alltid kan överblickas böremellertid inte fö
hindra att nämndens prövning av avvisningsfrågan principielll görs utifrån ett
vidare perspekliv än vad som har förutsatts i reklamalionsutredningens
belänkande.

Utredningen
delar den i beiänkandei framförda uppfattningen att tvister som rör stora
belopp kan vara mindre lämpade för prövning i reklamationsnämnden. För tvister
som rör stora belopp bör i slället dumslulsförfarandet mestadels anses lämpat.
Visseriigen kan del med fog hävdas att tvisteföremålets värde inte påverkar
ell måls svårighetsgrad i sakligt eller juridiskt hänseende. Men när det gäller
siora belopp har parterna befogade anspråk pä all få del av den noggrannare och
mera rätissäkra domstolsprövningen. Domstolsförfarandel blir mer tungrott och
kostsamt, men mäl om stora värden bär också större kosinader. Vad nu sagts
hindrar emellertid inte alt parter i tvist om slnrt belupp bör ha möjlighel atl
välja reklamalionsnämnden som tvisilösningsorgan, om förutsättningarna för
nämndens medverkan i övrigl är uppfyllda.

Del
bör tilläggas all den föreslagna rälien för nämnden att själv utan närmare
vägledningav lagtext avgöra,om den är lämpad för prövning av visst ärende,
torde vara närmast unik när det gäller offenllig verksamhel.

4.2.8 Banklagsuiredningen:

Banklagsuiredningen
har ännu ej behandlat vad som bör gälla i fräga om bankinspektionens granskning
av bankernas verksamhet för att i skilda hiinseenden ge ett gott konsumentskydd
åt bankkunderna. Banklagsutredningen delar emellertid reklamalionsutredningens
uppfattning alt bankernas verksamhet f n. inie bör bli föremål för behandling i
reklamationsnämnden.

4.2.9 Svenska
komnuiiilörhiindei:

Reklamationsutredningen
föreslår att Allmänna reklamationsnämnden skall kunna behandla sådana ärenden
där kommun uppträder som näringsidkare. Slyrelsen vill även hår hänvisa till
proposition nr 33 till 1972 års riksdag om samhällels konsumenlpolilik. Där
anförs å sid. 62 följande:

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 145

""Begreppet konsumentpolitik bör avse de problem
som sammanhänger med konsumenternas köp och användning av varor och tjänster,
som bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt
likartade principer"".

Slyrelsen som finner att utredningen tagil allt för län på
frågan om reklamation av kommunala varor och tjänster, avvisar del framförda
förslaget. Frågan om reklamation inom den offentliga sektorn fordrar före
ställningstagande en omfattande analys varvid beaktas vilka andra möjligheter
en konsument har att få rättelse när det gäller den offentliga sektorns varor
och tjänster.

4.2.10 LO:

Utredningen föreslår atl det i reklamationsnämndens
instruktion intas en regel om möjlighet för nämnden att avvisa ärenden.
Avvisning skall kunna ske om exempelvis etl ärende bedöms kräva alltför lång
handläggningstid eller om det med hänsyn till tvisteföremålets ringa värde inte
framstår som motiverat atl konsumenten får saken prövad. Enligt LO:s mening
måste en sådan regel hanteras med stor varsamhet eftersom även bagatellärenden
i vissa fall kan vara principiellt viktiga. Vidare kan det ibland vara av
särskild betydelse för knnsumenlen alt få saken prövad även om den rör etl
obetydligt värde.

Utredningen
föreslår att endasl konsumenten skall kunna påkalla reklamationsnämndens
prövning av en tvist, och att denna prövning skall vara kostnadsfri för
konsumenten. LO delar ulredningens uppfattning i dessa frågor. Likaså finner LO
det riktigt atl nämndens beslut även fortsättningsvis bör ha karaktären av
rekommendationer, och att publicering av namnen på de näringsidkare sum inte
följer reklamationsnämndens beslut sker i Konsumentverkets regi och i de
former som verkel bestämmer.

4.2.11 SACO/SR:

Utredningen föreslåratl även statlig och kommunal
verksamhe! bör falla under nämndens verksamhetsområde. Det är emellertid oklart
var utredningen anser att gränserna går mellan de områden som nämnden kan och
inte kan behandla. SACO/SR anser alt alla tjänster utförda av stat eller
kommun, när denne uppträder som näringsidkare skall kunna vara föremål för
nämndens verksamhet. Konsumenten torde ofta känna sig minsl lika utlämnad, när
stat eller kom mun är motpart som när en enskild näringsidkare är det.

SACO/SR
lillstyrkeräven utredningens uttalanden.all ijänsteravjurisler, som ej är
ledamöter av Sveriges advokatsamfund, kursverksamhet och annan utbildning saml
begravnings-, hälsovårdsijänster och bekantskapsförmedlingar o dyl. bör kunna
prövas av ARN.

10 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 114

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 146

1
del inledande tillstyrkandet av att ARN permanentas ligger åven ett
tillstyrkande av att ARN får verka under tämligen fria former även fortsättningsvis
när del gäller förfarandel. ARN skall således på lämligen diskretionära grunder
kunna avvisa ärenden. Om så sker, är det emellerlid angeläget att konsumenten fär
upplysning om vart hon i stället ska vända sig med sin reklamation.

4.2.12 Sveriges
advokaisamfund:

I
anledning av vad utredningen anför (sid. 160) angående juridiska uppdrag
utförda av annan än advokat vill samfundet påpeka att dess tillsyn över
advokaterna omfattar advokaternas principalansvar för bi trädande ju rist som
är anställd på advokatbyrån.

4.2.13 Sveriges
indusirifiirhund och Sveriges grossislförbund:

Vi
delar uppfattningen au nämnden inte skall pröva tvisier näringsidkare emellan
eller konsumenter emellan. Däremoi anser vi det inte självklart atl varor och
tjänster producerade av stat och kommun inte skall kunna behandlas av nämnden i
sådana fall då stal och kommun ej uppträder som näringsidkare.
Konsumentproblemen kan uppkomma såväl pga offenllig som privat verksamhet och
oavsett om samhället uppträder i kommersiellt sammanhang eller inte.

Ett
praktiskt argument skulle vara att en utvidgning av verksamhelen på detta sätt
skulle föra med sig en så stor ärendeiillsirömning att nämndens uppgift att
enkelt, snabbt och billigt lösa tvisier skulle sättas i fara. Detla förhällande
skulle dock visa på behovel av tvisllösande organ då det gäller den offentliga
sektorn. Vi anser dock att frågan inle är lillräckligl penetrerad för att
omgående ingå i nämndens verksamhel. Av bl. a. detta skäl bör en utredning
tillsättas med syfte alt se över konsumeniskyddel inom den offentliga sektorn.

1
frågan om vilken part som skall kunna påkalla prövning hos reklamationsnämnden
vill vi framhålla atl det finnssituationer dääven näringsidkare borde ha denna
möjlighet. Det gällerexempelvis de fall då parterna själva inte kunnat lösa
konflikten men konsumenien trots uppmaningar från näringsidkaren och
exempelvis konsumenlsekreterare inte vill påkalla prövning utan återkommer med
krav till näringsidkaren. Sådana fall är antagligen relativt sällsynta och
skulle därior inle utgöra någon större arbetsbelastning för nämnden men utgöra
en uppenbar fördel för näringsidkaren i här angivna situationer.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 147

4.2.14 Sveriges liäluis/åbnkers riks/örbinul:

STR vill vidare förorda, alt nänmden skall kunna pröva
ärenden där kommun är konsumentens motpart. Huruvida kommunen i det enskilda
fallet kan betraktas som näringsidkare eller som offentligrättsligt subjekt lorde
sakna belydelse. Del avgörande skall vara om kommunen tagil betalt för sina
tjänster. Om lagändring krävs för att nå detta resultat föreslås att sådan
lagändring vidlas.

4.2.15 Moiorniäniiciis riks/öibuiid:

I och för sig synes del riktigt all Allmänna
Reklamationsnämnden endast har att pröva tvister mellan konsumenter och
näringsidkare. 1 en viss situation kan det dock vara av intresse att få
Allmänna Reklamationsnämndens bedömning i en tvist mellan två konsumenler. M
syftar härvid på den situation som t. ex. uppkommer när en konsumeni säljer en
bål till en annan konsument genom förmedling av näringsidkare. I händelse av
tvist mellan köpare och säljare är i ett sådanl fall konsumeniköplagen
tillämplig.

Vad angår förslaget att statlig och kommunal verksamhet
skall kunna bli föremål för prövning i Allmänna Reklamationsnämnden, dock
endast i den mån staten eller kommunen uppträder som näringsidkare,
ifrågasätter M huruvida det icke vore lämpligt att l.ex. tvister mellan
konsumenter och AB Svensk Bilprovning på grund av obligatorisk kontrollbesiktning
bör kunna prövas av Allmänna Reklamationsnämnden. Man bör härvid hålla i minnet
att i den män AB Svensk Bilprovning utför s. k. frivilliga konditionsiester
torde tvisier på grund härav kunna prövas av Allmänna Reklamalionsnämnden.

4.2.16 Svenska Jörsäkringsbolags riks/örbiind:

Avvisningsfrågan uppkommer inte sällan i ärenden angående
ersättning ur ansvarsförsäkring, trafikförsäkring eller annan försäkring på skadeståndsom-rådel.
Bedömningen kan här vara beroende av muntlig bevisning. Vidare finns ibland i
dessa ärenden juridiskt komplicerade frågor om förutsättningar för att
ersättningsansvar skall föreligga. De kan också karaktäriseras av all tvisten
inte sä mycket kan anses hänförlig till förhållandet mellan försäkringsgivare
och konsument som till förhållandel mellan (vanligen) tvä konsumenter: den
skadeståndsskyldige och den skadelidande. 1 ett ärende om ersättning ur vanlig
ansvarsförsäkring rör tvisten mestadels förutsättningarna för ansvar och
skadeståndets storlek. Försäkringsbolaget ärbetalare av skadeståndet, men den
försäkrade (den skadeständsskyldige) kan ha viktiga intressen att bevaka, t.
ex. självrisk eller annan oförsäkrad del av ansvarei. I ärendena om ersäitning
ur trafik- eller annan motorfordonsförsäkring kommer en eventuell motpart in i
bilden, och tvisten kan dä komma

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 148

an röra kontrahenternas motstridiga intressen och
uppfattningar beträffande trafikolyckan.

Au skadestånds- och irafikärendena i de nu berörda
avseendena inte alltid äran jämställa med sådana reklamationsärenden som
nämnden i första hand är lill för hindrar inte att nämnden ändå i vissa fiill
kan vara ett lämpligt forum lör tvistlösning också på detla område. Domstolarna
förbehålls därigenom prövningen av mål där rättsfrågorna iir komplicerade eller
där det är nödvändigt med bevisupptagning i former som inle är möjliga i niimnden.

På detta sätt tillgodoses försiikringsbolagens intressen
av ;iit praxisbildningen sker i tillförlitliga former. Når nu nämndverksamheten
permanenlas finner riksförbundet det angelägel au principerna för fördelningen
av ärenden mellan domstolarna och niimnden i de nu berörda avseendena klarl
anges i den blivande propositionen.

En annan kalegori av ärenden där reklamationsnämnden inte
alltid utgör lämpligl forum är tvister om värderingar. Som exempel kan nämnas
värdering av stulen eller annars förkommen eller skadad egendom.

En rimlig ståndpunkt är ofta att värderingsfrågor hanteras
på del sätt som föreskrivits i försäkringsavtalet, nämligen genom hänskjutande
till skiljemän, när skiljeklausul finns, eller till värderingsman enligt
försäkringsbolagens allmänna bestämmelser 1976, AB 101, vilka i regel
tillämpas vid tvist om värdel av skada på lösegendom. Det kan inte anses obilligt
mot konsumenien atl viirderingen sker i nu angiven ordning, eftersom den
garanterar atl sakkunskapen kommer lill tals på de många olika områden som är
aktuella. ,ARN har också i ell ärende 1976 angående värdering av brandskada på
byggnad ansett atl värderingen bör ske i sådan ordning (dnr 1207/76).

4.2.17 Folksam:

Som framgår av beskrivningen i betånkandet om nuvarande
förhållanden vid .ARN (särskilt sidorna 54-56) intar försäkringsnämnden i flera
hänseenden en särställning. Vad som där prövas är i huvudsak beslut från
försäkringsbolagens sida innebärande avslag helt eller delvis av begäran om
försäkringsersättning (inkl. skadestånd). Nämndens verksamhet blir därför mer
lik t. ex. den som förekommer vid klagoinslanserna inom socialförsäkringen än
den inom övriga nämnder inom reklamationsnämnden, något som bl. a. belyses av
den mycket stora skillnad i ärendefrekvens som redovisas i labell 2.2.12.

Utredningen föreslär inte någon egenllig förändring av det
hittillsvarande verksamhetsområdet för nämnden. Som hittills skall nämnden
således ha rätl all avvisa ärende som inte lämpar sig för en prövning i
nämnden. Den av Ulredningen gjorde genomgången av omständigheter som enligt ulredningens
mening bör kunna föranleda sådan avvisning stämmer väl med Folksams åsikter.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 149

Det böremellertid diskuleras om del inte ifråga om en
ärendekategori, s. k. vållandefrågor, finns anledning all gå längre, dvs. att
helt undanta dessa ärenden från möjligheten att bli prövade i nämnden.

Skälen för ett sådant undantagande är i huvudsak följande.
Om de av utredningen angivna motiven för att nämnden bör avböja all pröva
ärenden skulle följas, synes det vara stor sannolikhet för alt större delen av
ärendena rörande vållandefrågor skulle komma att avvisas. Det sammanhänger med
alt ett lillfredsställande underlag för prövningen i dessa fall förutsälter
arbetsformer av det slag som finns vid underrätterna, men inte hos nämnden. I
fråga om den del av ärendena som skulle vara möjliga atl pröva i nämnden gäller
att de också skulle kunna prövas i domstol.

Här föreligger alltså den situationen atl domstol alllid
är lämpligt organ för tvistlösningen och oftast det enda lämpliga organel,
medan ARN är lämplig i vissa fall men olämplig i kanske flertalet fall. Mot
denna bakgrund synes den enda rimliga lösningen vara att låta alla dessa
ärenden avgöras av domstol och inte av ARN.

Genom ett sådant ställningstagande skulle man framför allt
nå två mäl. Dels skulle man fä en styrning av denna ärendetyp till en
prövningsorgan som i varje fall för det stora flertalet fall svarar mot
önskemålen om lättillgänglighet, låga kostnader och kompetens, dels skulle man
därigenom väsentligt underiätta hänvisningsproblemet. Härmed avser vi den
information om vilken möjlighet/vilka möjligheter en missnöjd kund har att få
sitt ärende prövat. Sådan information lämnas nu såväl skriftligen som munlligen
och av ett stort antal personer, däribland även av kommunernas konsumentvägledning.
Man kan säkerligen inte begära av dessa personer att de skall kunna ge
konsumenterna någon ledning för valet mellan domstol och ARN. Skulle
hänvisningen ske så att konsumenten upplyses om att han kan vända sig, efter
eget val, antingen till domstol eller till ARN föreligger det uppenbarligen
stor risk för att hänvisningen leder konsumenten in i en återvändsgränd och väl
också därigenom skapar viss risk för rättsförlust.

Folksam vill föreslå att det överväges om inte systemet
för tvistlösning på konsumentområdet skulle vinna på om vållandefrågorna
flyttades bort från ARN:s verksamhetsområde. Det förutsätter att ansträngningar
görs i syfte att förändra konsumenternas nuvarande attityd gentemot
domstolarna. 1 jämförelse med den slora informationsinsats som gjorts för att
göra ARN känd är försöken att popularisera domstolarna ytteriigt blygsamma. En
ökad information inom just området för vållandefrågor, särskilt inom trafiken,
bör därför åstadkommas.

4.2.18 Hiismodersförbundpt Hem och Samhälle:

Nämnden bör även i fortsättningen kunna pröva enbart
tvister mellan konsument och näringsidkare. Endast konsument skall ha rätt att anhängiggöra
ärende hos nämnden. Kvittningsvis framställt yrkande av näringsid-

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 150

käre
bör dock kunna prövas av nämnden i den mån det har samband med konsumentens
yrkande i ärendet.

Konsument
bör först söka rättelse på kommunal nivå och, om inte rättelse går atl erhålla,
föra ärendel vidare. Förbundet finner del därför angclägel an den kommunala konsumeniyerksamheicn
utbyggs. Då fortfarande ca 61 'ii av landels kommuner saknar sådan verksamhet
anser förbundet att ett obligatorium bör övervägas. Vad gäller nämndens
verksamhetsområde vill förbundet instämma i den inskränkning som anförts i
ledamoten Ekströms reservation.

4.2.19 Hyresgästernas
riksförbund:

Liksom
utredningen anser förbundet att tvister om nyttjanderätt till fast egendom bör
falla ulanför reklamationsnämndens kompeiensområde. Inom hyresrättens och
arrenderättens områden finns redan ett beprövat förfarande att tillgå. När det
gäller andra tvister som rör fast egendom, såsom reparationer och andra ijänster
som utförts av näringsidkare, kan såväl bostadsräilshavare som hyresgäster
behöva reklamationsnämnden för atl hävda sina anspråk pä ett fackmässigt arbete.

4.2.20 Sveriges
fastighetsägareförbund:

När
det gäller ARN:s kompetensområde föreslås att ärenden, som gäller lakar-,
tandläkare-, advokat- och kursverksamhet av olika skäl undantagas därifrån.
Däremot förutsattes uppenbarligen att tvist om tjänster som jurist eller annan
konsult inom intresseorganisation lämnar organisationens medlemmar, skall kunna
upptas av ARN. En sådan tvist böremellertid enligt förbundets uppfattning inte
kunna dragas in under ARN:s prövning. Den måste betraktas som en intern angelägenhet
mellan medlemmen och hans organisation uch missnöjd medlem har möjlighet att
genom sin representation i organisationen beivra orimliga arvodesdebiteringar
eller andra missförhållanden. 1 vart fall bör ARN inte kunna pröva tvist
mellan medlem och etablerad riksorganisation eller därtill knuten
lokalorganisation.

Förbundel
instämmer i utredningens uttalande att tvist om nyttjanderätt till fast egendom
inte bör kunna prövas av ARN.

5
Regionala reklamationsnämnder

5.1
Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Liksom
utredningen anser hovrätten att det vore olämpligt att inrätta regionala reklamalionsnämnder.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 151

5.2 Ö rebro
tingsr ä ll:

Med
hänsyn till det stora antal besiktningar som mäste göras i sädana ärenden
finner tingsrätten del dock tveksamt om en sådan reklamationsverksamhet bör föriäggas
centralt lill Stockholm. I denna del synes utredningen böra ha ytteriigare
övervägt frågan om en regional nämndverksam-hel.

5.3 Marknadsdomstolen:

Enligt
sina direktiv har utredningen bl. a. haft till uppgift att överväga om del kan
vara lämpligt med en viss regional utbyggnad av ARN. I denna fråga ansluter sig
marknadsdomstolen helt till utredningens bedömning atl regional reklamationsverksamhei
inte bör komma ifråga.

5.4 Allmänna
reklamalionsnämndens ordförande:

Jag
delar utredningens bedömning att regional reklamationsnämndsverksamhet inte
bör komma i fräga.

5.5 Länssiyrelsen
i Värmlands län:

Utredningen
går för lätt förbi frågan om regionala besiktningsmän. Länsstyrelsens
erfarenheter från rådgivning i reklamationsärenden talar för att det finns
behov av besiktningsmän både när det gäller fastighets- och bilreparationsområdet.
Dessa besiktningsmän bör placeras regionalt och kostnaderna beslridas av ARN.

5.6 Länsstyrelsen
I Norrbottens län:

Ej
heller enligt länsstyrelsens uppfattning föreligger skäl att f n. bygga upp en
regional reklamationsnämndsverksamhet. Om ärendetillströmningen till allmänna
reklamationsnämnden skulle komma att öka pä ett sådant sätt att en uppdelning
av verksamheten ter sig nödvändig finner länsstyrelsen del emellertid naluriigt
att denna verksamhet då knyts till den regionala konsumentverksamheten.

5.7 Malmö
kommun:

Med
statistik vill betänkandet hävda att kommunerna är rustade för ändamålet i det
att kommunal konsumentverksamhet inrättats i 168 kommuner; emellertid framgår
av betänkandet att endast i 29 kommuner finns heltidstjänster inrättade.
Otvivelaktigt kommer kommuninvånare i olika kommuner att bli olika väl
tillgodosedda om man - såsom betänkandet vill göra - förlitar sig på kommunal
medverkan i reklamationssammanhang.

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 152

Mol denna bakgrund ter sig förvånande att betänkandet
avvisar tanken på att inrätta regionala reklamalionsnämnder i all synnerhet som
härför anförda motiv framslår som ganska bräckliga. Bland åberopade skäl finner
man risk för oenhetlig praxis, svårighet att regionalt rekrylera sådana förelrädare
för intresseorgani.sationer och liknande som bör ingå i nämnden, ökad
administration o. s. v. - Mol bakgrunden av del nu anförda är betänkandets
förslag i dessa delar icke ägnade atl tillstyrkas; fortsatta överväganden
föreslås.

5.8 Luleå kommun:

Utredningen harockså att ta ställning till en regionalisering
av reklamationsnämnden.

Konsumentnämnden ifrågasätter värdet för konsumenten enär
reklamationsförfarandet även där förutsattes vara skriftligt. Väntetiderna
blir med all sannolikhet ej kortare vid anmälan till en regional
reklamationsinstans.

5.9 SACO/SR:

Lika med utredningen avstyrker SACO/SR regionala
reklamationsnämnder.

5.10 Sveriges Indiislriförbund och Svetiges
grossistförbund:

Vi motsätter oss tanken på en regional indelning av
nämndens verksamhet på samma grunder som utredningen har angivit.

5.11 Sveriges trahusfabrikers riksförbund:

För att nå mälet med nämndens verksamhet förordar STR att
nämnden/ nämnderna blir centrala och att regionala nämnder icke inrättas.

6 Allmänna reklamationsnämndens organisation samt handläggningsrutiner

6.1 Hovrätten över Skåne nch Blekinge:

Som ett huvudsyfte med ARN:s verksamhet anges att
förfarandet skall ge en snabbare och enklare tvistlösning än
domstolshandläggningen. De handläggningslider vid ARN, vilka redovisas på s. 51
i betänkandet, är som utredningenpåpekaralltförlånga vid vissa avdelningar och
torde ej nämnvärt understiga tiden för handläggning av småmål vid domstol.
Hovrätten instämmer i att det finns ett starkt behov av att förkorta
handläggningstiderna vid ARN och vill särskilt tillstyrka att konsumenten -
sedan han mottagit

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 153

näringsidkarens
svaromål - inte skall behöva höra av sig för alt nämnden skall pröva hans
anmälan.

6.2 Marknadsdomstolen:

Avsnittet
rörande handläggningsrutiner m. m. ger inle marknadsdomstolen anledning till
annat än ett mindre påpekande. Domstolen delar utredningens överväganden
angående möjligheter till ordförandeprövning och att det därvid kan vara lämpligl
med värdegränser. Likaså ansluter sig domstolen till all det inte bör finnas en
generell värdegräns. Sistnämnda ställningstagande hindrar emellertid inle att
man vid en eventuell framlida starkt begränsad prövning av fastighetstvister - säsom
domstolen anförl ovan - bör för denna kalegori ärenden ha en värdegräns.

6.3 Konsumeniverkel:

Ulredningen
hävdar att man torde kunna nedbringa handläggningstiderna inom nämnden i viss
utsträckning. Bl. a. anför utredningen att om man på alla stadier av ett
ärendes handläggning tar till vara möjligheterna atl påskynda handläggningen,
tiden bör kunna begränsas till högst tre månader. Konsumentverket vill
framhålla atl om handläggningstiderna vid Allmänna reklamationsnämnden skall
kunna begränsas måste större resurser tillföras nämnden. Det kan inte hävdas
att handläggningen nu skeronödigt långsamt. Anledningen till de länga
handläggningstiderna är i slället oiillräckliga resurser, dels för kansliel,
dels för sammanlräden med nämnden. Om nämnden disponerade slörre resurser
skulle fler sammanträden kunna hållas och därmed fier ärenden avverkas. Tidsutdräkten
beror inte, som utredningen föreställer sig, främst pä handläggningen på
kansliet utan på nämndbehandlingen.

För
alt handläggningen av mindre ärenden skall gå fortare och kräva mindre resurser
kan den heltidsanställde ordföranden avgöra ärenden genom s. k. förenklad
prövning. Delta gäller om ärendet inte är av principiell betydelse eller om
konsumentens anmälan uppenbarligen inte kan bifallas eller företaget inte har
gäll i svaromål. På motoravdelningen kan dessutom förenklad prövning ske i
ärende där konsumentens yrkande inte översiiger 300 kr. Liksom utredningen
anser konsumentverket att den förenklade prövningen bör fortsätta men inte ges
alltför stor omfattning.

Utredningen
diskuterar också en nedre värdegräns för att begränsa ärendetillströmningen.
Enligt verkets mening bör man kunna överlåta åt den heltidsanställde
ordföranden att ta ställning lill om ärende som gäller mindre belopp skall
prövas av nämnden. På så sätt kan man sålla bori många obetydliga ärenden
samtidigt som man undviker att principiellt viktiga ärenden inte blir prövade
endast därför att tvisten i det enskilda fallet understiger visst belopp. 11 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr
114

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 154

6.4 Allmänna rcklaniaiionsiiämiidens oril/öraiidc:

Jag kan i ston anslula mig lill utredningens överväganden
och förslag i detta kapitel men vill i likhei med konsumentverket i dess
remissyttrande understryka atl anledningen till de långa handläggningstiderna
huvudsakligen beror på otillräckliga resurser för såväl kansliet som för
sammanträden med nämnden. En av de möjligheter att minska belastningen på
själva nämnden som bör prövas är att - i enlighet med konsumentverkets
anslagsäskanden för budgetåret 1979/80 - en tjänst för en kvaliflcerad lekniker
inrättas vid nämndens kansli. Genom all kvalificerad teknisk sakkunskap
tillförs kansliet skulle bl. a. föriikningsverksamheten på vissa avdelningar
kunna drivas mereffekii vt och elt större antal ärenden av teknisk natur kunna
avgöras av nämndens heltidsanställda ordförande och vice ordförande genom s. k.
förenklad prövning. Åven i övrigt krävs förstärkning, på både handläggar- och sekreterarsidan.
om handläggningstiderna skall kunna mer väsentligl reduceras. Del är dock möjligi
all även med bibehållen resurstilldelning handläggningstiderna skulle i någon
mån kunna förkortas genom att vissa rutiner ändras. Denna fråga prövas
kontinuerligt. F. n. undersöks möjligheten alt på denna väg ytterligare
nedbringa handläggningstiderna av en inom kansliel tillsatt arbetsgrupp.

Möjligheten att avgöra bagatellärenden genom förenklad
prövning bör behällas. Åven om av de skäl utredningen anför någon högsta eller
lägsta värdegräns för prövning över huvud av reklamalionstvisier inle bör
införas, lillstyrker jag förslaget att på samtliga avdelningar (inte som nu
bara för motoravdelningen) fastställa beloppsgränser som förutsätlning för den
förenklade prövningen. Också möjlighelen au avgöra ärenden n-ied s. k. liten
nämnd bör finnas kvar.

6.5 Länsstyrelsen I Värmlands län:

För att kunna få lill slånd kortare handläggningstider och
därigenom effektivare stöd till den enskilde konsumenten är del viktigt att ARN
samtidigt får ökade ekonomiska och personella resurser. 1 dag är handläggningstiden
alltför lång och vissa akuta problem finner man därför meningslöst att föra
vidare.

I och med att kommunernas verksamhet ökar kan man förvänta
atl problemuppfångningen blir mer omfallande. Detta kommer au ställa ökade krav
på ARN i det ärendehanteringen kommer att öka.

6.6 Luleå kommun:

Konsumentnämnden finner att allmänna reklamationsnämnden
skall finnas kvar men atl resurserna för nämndens arbete måste uiökas
väsentligt för att en tillfredsställande service skall kunna erbjudas
konsumenterna. Nämnden bör även i fortsättningen behandla alla inkomna ärenden
inom

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 155

nämndens
kompetensområde, oavsett varan eller tjänstens pris. En minsta värdegräns
förordas således icke.

Däremoi
bör, som f n. sker, enklare och mindre principiellt belydelsefulla reklamalioner
handläggas efler enklare principer. 1 sådana fall bör de konsumentpolitiska
intentionerna vara vägledande för problemets lösning.

Konsumentverket
bör i fortsättningen i högre grad bedriva en systematisk och uttömmande
uppföljning av allmänna reklamationsnämndens arbete med reklamationsärenden.
Detta föran verket skall få ett bättre underlag för etl förebyggande konsumenlpolitiskl
arbete.

6.7 TCO:

Utredningen
föreslär att de organisaiioner, myndigheler m. m. som ingär i nämnden skall få
mandat atl utse ledamöter. TCO tillstyrker förslaget och anser alt
konsumenterna i första hand bör representeras av organisationer, fackliga och
andra, och i mindre grad av statliga myndigheter.

6.8 Sveriges
köpmannaförbund:

Med
den arbetsform som valts av ARN med ett skriftligt och i viss mån summariskt
förfarande finns det naturligtvis risk för att ett nämndbeslut kan bli mindre
väl underbyggt. Förbundet vill dock framhålla atl sådana olägenheter
registrerats i ett litet antal fall med hänsyn lill ärendemängden. Del har dock
inträffat några ärenden där det hade varil av värde om möjlighet lill
omprövning av besluten hade förelegat. I de fall en konsument anser att ARN:s
rekommendation är felaktig har konsumenten möjlighet att gå till domstol och få
ärendel prövat. Denna möjlighet har inte näringsidkaren enligt nuvarande
regler. I etl under höslen 1978 aktuellt ärende har en näringsidkare genom sin
branschorganisation hemställt om omprövning. I svar från ARN:s ordförande
anförs att nämnden i liknande fall där det skulle krävas muntlig bevisning
normalt avböjer att yttra sig i ärendet. Det förhållandel att nämnden i det
aktuella fallet tydligen hade ansett sig böra sätta tilltro till anmälarens
uppgifter och därför rekommenderat viss ersättning till konsumenten utgjorde
inte tillräckligt skäl för ett beslut om omprövning. Enligt förbundets
uppfattning bör i sådana klart tveksamma ärenden nämndens ordförande ha
möjlighet att låta ompröva ärendet. Det bör ocksä övervägas att ordförandens
möjlighet till beslut om omprövning vidgas.

Åven
om ARN:s beslut endast får formen av rekommendation till lösning i det enskilda
fallet får ändock beslutet den faktiska karaktären av myndighetsbeslut.
Rättssäkerheten kräver därför att möjlighet till överprövning föreligger.
Enligt förbundets uppfattning skall möjlighet föreligga -såväl för konsument
som för näringsidkare - att låta överpröva ett beslut i ARN enligt lagen om
förenklat rättegångsförfarande i tvistemål av mindre värde.

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 156

6.9 Svenska trahusfabrikers riksjörbund:

För au nämndens avgöranden skall få avsedd verkan
erfordras, atl

nämnden består av bl. a. näringslivsrepresentanier. Dessa måste i sitt dagliga

arbete konfronteras med ärenden av ifrågavarande slag. Nämndledamöterna

får inte vara personer som i stor utsträckning har till uppgift att vara just

nämndledamöler. Della uppdrag måsle således vara av relaiivt liten omfall

ning i förhållande lill ledamöiernas huvudsakliga arbelsuppgifter. Av bl. a.

den anledningen saml all ARN:s avgörande måste kunna fattas

förhållandevis snabbt måste antalet ärenden begränsas. Elt sätt att begränsa

antalet ärenden är atl handläggande tjänstemän, som ovan föreslagits, aklivi

söker au föriika parterna. Emellerlid krävs yllerligare begränsningar

STR vill framföra yllerligare etl förslag att begränsa anlalet
ärenden. Den

tidigare försöksnamnden bestod av ordföranden och åtta ledamöter (fyra

representanter för konsumenterna och fyra för näringslivet), som prövade alla

typerav ärenden, som omfattades av nämndens uppgifter. Den nu föreslagna

nämnden kan i stället uppdelas i två mindre nämnder, exempelvis ordför

anden och fyra ledamöter, med uppgift alt pröva olika typer av fall. Således

kunde en nämnd handlägga ärenden som rör nyproduktion (byggnadsenire-

prenader och leveranser av monteringsfärdiga småhus) och en annan tvister

av typ installationer, reparationer och underhåll. Genom en sådan uppdel

ning skulle den fördelen vinnas, att nämnderna blev mindre och därigenom

mer lätthanterliga. Vidare skulle handläggarna och besiktningsmännen bli än

mer specialiserade och skickade atl utföra sina uppgifter

STR hemställer atl bli representerat i nämnden.

6.10 Svenska byggnadsentrcpreiiör/örcnlngcn:

1 reklamationsutredningens betänkande görs inga uttalanden
om hur en nämnd avseende faslighetsärenden bör vara sammansatt. Lika fullt vill
vi gärna ta tillfället och redovisa vår syn pä den saken.

En förutsättning fören framgångsrik verksamhet i en
reklamationsnämnd för fastighetsfrågor är alt nämndens yttranden manar till
efterföljd. Detta i sin lur fordrar en nämnd med sakkunniga personer. Det kan
bli svårt att såväl från näringslivets som konsumentförelrädarnas sida
mobilisera tillräckligt goda krafter. Detta gäller alldeles särskilt, om
nämnden färden omfattning på sin verksamhet, som antas i förslaget. I sådant
fall lär del nämligen bli nödvändigl med minsl ett par sammanträden i veckan.
Med hänsyn härtill anser vi det vara angelägel att nämnden inte kommer att
bestå av allt för många ledamöier.

Föreningen anser att nämnden bör bestå av fyra eller högst
sex ledaniöter förutom ordföranden. I den nämnd som drevs på försök var antalet
ledamöter åtta förutom ordföranden. För att berörda intressenter lika fullt
skall kunna bli representerade i nämnden föreslås antingen all nämnden uppdelas
på fiera

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 157

avdelningar eller att ledamöterna - särskilt på
näringslivets sida - får så många suppleantplatser att olika branschintressen
kan bli tillgodosedda.

Ärenden rörande fastighelsreklamationer kan gälla myckel
skilda slag av frågor. Reklamation kan avse maierial eller vara som infogats i
fast egendom. Den kan gälla reparation eller annan mindre omfattande haniverkstjånst.
Den kan också gälla ett allvarligt fel på en nyproducerad faslighet. Ärendena
bör handläggas i nämnden med en uppdelning i enlighet med exemplen.

Slutligen förutsätter föreningen atl den kommer alt
erbjudas en plals i den lilllänkla reklamalionsnämnden.

6.11 MRF:

Enligi MRF:s uppfaUning är erfarenhelerna frän nämndens
hittillsvarande verksamhet i stort sett goda. En bidragande orsak härtill är
att nämnden i sin dömande verksamhet har tillgång till ledamöter som besitter
sakkunskaper pä del område som tvisten rör. Det är dock ofrånkomligt att del
skriftliga och i viss mån summariska förfarandet som nämndverksamhelen innebär inie
borgar för samma rättssäkerhet som följer av ordinär domstolsprocess.
Visserligen utgör AR:s beslut endasl en rekommendalion till parterna om hur
tvisten bör lösas och kan således inte genomdrivas tvångsvis men den fakiiska
bundenheten till besluten kan trots detta vara absolut, MRF:s medlemmar är
således i förhållande till MRF förpliktade atl följa nämndens beslut och underiåtelse
härulinnan kan enligt gällande stadgar leda till uteslutning ur förbundet. Som
komplement härtill har MRF inrättat etl ""kundskydd",
innebärande att MRF garanterar konsumenten att fä den rättelse som AR beslutat
om.

Det anförda ger således vid handen att AR:s beslut -
såvitt dessa avser MRF-företag - i princip år ""verkställbara".
Mot denna bakgrund ter det sig naturligt att näringsidkarna ges större
möjlighet än vad som f n. är fallet att få avgjorda tvister omprövade och då av
andra ledamöter än dem som deltagit vid den ursprungliga handläggningen.
Visserligen kan en sådan ordning leda till såväl merarbete som en fördröjning
av tvistlösningen men även i detta sammanhang bör rättssäkerhetsaspekter fä
väga över. Genom alt tillföra nämnden större personalresurser torde svårigheterna
kunna övervinnas. Det kan i ett framtidsperspektiv innebära vissa problem med
en framtida ensidig bindning till AR:s beslut om dess policy inte har en klar
förankring.

6.12 Konsumenivägledarnas förening:

Utredningen fastslår att parter och vittnen aldrig bör
kunna höras inför nämnden.

Dä det avgivna förslaget innebär att en viss
""medlande"' verksamhet skall förekomma genom de kommunala konsumenlvägledarna,
bör det närmare undersökas hur detta skall anpassas till utredningens förslag.

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 158

Vi
instämmer i ulredningens förslag att en anmälan som gjorts prövas av nämnden
ulan yllerligare påstötningar. Fördetta behöver ärendena vara väl underbyggda
av den kommunala vägledningen.

7
Finansieringen av nämndverksamheten

7.1
Konsumeniverkel:

Utredningen
menar all avgifter inte skall utgå vid någon av nämndens avdelningar.
Konsumentverket delar denna uppfattning. Atl införa ett generellt avgiftssystem
skulle innebära en klar försämring från konsumentsynpunkt. Principiella skäl lalar
vidare mot att man låter konsumenien beiala en avgift för prövning av en
myndighet når myndighetens beslut inte kan genomdrivas. Det måste av
konsumenterna med fog uppfattas som egendomligt alt myndigheten tar betalt för
sin prövning om denna sedan inle leder till rättelse i praktiken. 1
sammanhanget har tanken förts fram pä elt avgiftssystem där konsumenten skulle
fä tillbaka betald avgift om han vinner tvisten. Vidare har diskuterats att den
föriorande näringsidkaren skulle vara skyldig att ersätta konsumenten för vad
denne betalt i avgift till reklamationsnämnden. Ingendera modellen är enligt
verkets mening godtagbar. För att ett avgiftssystem skall vara till fördel för
verksamheten ekonomiskt selt måste administrationen av avgifterna vara så enkel
att administrationskostnaderna inte förbrukar vinsterna med systemet. Om
avgifterna hålls på rimlig nivå - ca 25-50 kr. - kommer intäkten knappast att
täcka hanteringskostnaderna. Att införa skyldighet för näringsidkaren att
ersätta konsumenten för vad han har betalat i avgift till nämnden förutsätter
särskild lagreglering (jfr 18 kap. rättegångsbalken). Att införa sädana
särskilda regler bör enligt verkets mening inte komma ifråga.

Verket
har tidigare tillstyrkt atl frågor om fast egendom skall kunna behandlas av
nämnden. Med hänsyn till de stora kostnader, främsl för sådan besiktning som
prövning av fastighetsärenden ofta förutsätier, kan det synas naturligt att
konsumenterna får betala för besiktningar. Enligt verkels mening skulle detta
emellertid leda till att många konsumenter inte skulle anlita nämnden,
speciellt i frågor som gäller tjänster på fast egendom, där tvisten rör ett
relativt obetydligt belopp. Utredningen anför att om konsumenten får rättelse
i nämnden skall nämnden rekommendera näringsidkaren att ersätta konsumenten vad
denne erlagt i avgifi till nämnden. Vidare menar utredningen all man - oavsett
vilken lösning för avgiftssystem man väljer -kan låta nämnden rekommendera
näringsidkaren att stå för besiktningskostnaden om nämndens beslut är positivi
för konsumenien. Enligt verkets uppfattning måste man för alt detta skall bli
meningsfullt kunna garantera att näringsidkaren också ger konsumenten den
rekommenderade ersättningen. Möjlighet att ge sådana garantier tillskapas inte
med utredningens förslag.

Eu
annat förslag innebär att avgift skall tas ut enbart för fastighetsärenden.
Verket anser inte att det förhållandet atl fastighetsärenden är jämförelsevis

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 159

dyra
atl hanlera i nämnden bör föranleda att sådana ärenden avgiftsbeläggs. Avgifter
skulle innebära att konsumenterna fick betala lör all lå ärenden om hanlverkstjänster
på småhus prövade medan frågorom köp av t. ex. bilar och fritidsbåtar skulle
behandlas avgiftsfritt.

Med
hänvisning till det anförda avstyrker verket alt avgiftssystem införs vid
Allmänna reklamationsnämnden.

7.2 Allmänna
reklamalionsnämndens ord/örandc:

I
denna del ansluter jag mig lill konsumentverkets remissyttrande. Jag avstyrker
således att avgiftssystem införs vid ARN. Ej heller bör någondera parten
belastas med kostnaderna för en av nämnden beslulad besiktning.

7.3 Länsstyrelsen
i Värmlands län:

Som
utredningen också påpekar ar del angeläget atl prövningen av tvister i ARN även
i fortsättningen skall vara kostnadsfri.

7.4 Svenska
komnuinförbuiidei:

Styrelsen
vill erinra om att den föreslagna övervältringen av arbete beträffande enskilda
reklamationer från Allmänna reklamalionsnämnden till kommunerna inte heller kan
accepleras utifrån den överenskommelse som staten och kommunförbunden träffat
beträffande kommunernas ekonomi.

7.5 Malmö
kommun:

1
betänkandet föresläs avgiftsfrihel och detta tillstyrkes.

7.6 TCO:

TCO
anser att ingen avgift skall uttas av konsument vid fastighetsreklamationer
eftersom det inte är säkert att förelag rättar sig efter ARN:s utslag.

7.7 KF:

Utredningen
har konstaterat att samhällets kostnader för varje ärende genomsnittligt sett
torde bli betydligt större når det gäller fastighetstvister än när det gäller
andra ärenden. 1 förhållande till köpeobjeklels värde utgör nämndkostnaderna
emellertid en mycket ringa summa. KF finnerdet rimligl all parlerna på
småhusmarknaden själva pä ell eller annat sätt bidrar till en del av
kostnaderna vid en fastighetsreklamationsnämnd och föreslår atl departementet,
innan slutligt förslag läggs om att inrätta en fastighetsreklamationsnämnd,
låter uireda denna fråga ytterligare.

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 160

Reformen
kan t. ex. till viss del bekosias genom en avgift i samband med
småhusförsäljning. En annan möjlighet, som även utredningen varit inne på, år
att låta parterna bära besiklningskostnaderna. Eftersom nämndens beslul i
motsats till elt domstolsavgörande inte är exigibeli, kan emellertid frågan inle
lösas genom att nämnden ålägger förlorande part att betala dessa kostnader
-däremot kan nämndens beslut naturligtvis innehålla en rekommendation om hur besiklningskostnaderna
slutligen bör bäras. Garantier måste skapas mot att utlägget för
besiktningskostnaderna inte av den reklamerande småhusköparen uppfattas som så
betungande, att han av den anledningen avstår från att gå till nämnden. Della
torde förslagsvis kunna ske försäkringsvägen eller via rättshjälpslagen. - En
omprövning av kostnadsansvaret för besiktningar även av annan egendom, som är
föremål för prövning vid Allmänna reklamationsnämnden, torde bli nödvändig om
sistnämnda väg väljes.

7.8 SHIO-Familjcjöreiagen:

För
au i viss mån komma till rätta med evenluella "okynnesanmälningar",
men även för att nägot minska samhällets kostnader, bör dock en anmälningsavgift
införas. Denna avgift skall återbetalas om anmälaren därefter får rätt i
nämnden. Ett lämpligt belopp är 100 kr., vilket motsvarar ansökningsavgiften
för stämning vid allmän domslol. Skulle beloppel inle visa sig högl nog för att
hindra onödiga anmälningar bör det höjas till 200-500 kr.

En
förutsättning för ett tillstyrkande av förslagel till fastighetsreklamationsnämnd
är dock att de besiktningar, som med stor sannolikhet kommer att behöva göras i
helt övervägande del av fallen, utförs av sakkunniga och opartiska
besiktningsmän. Någon form av kompetensdokumentation eller auklorisalion bör
aktualiseras. För atl minska resekostnaderna vid besiktningen bör vidare
eftersträvas att besiktningsmän med ovan uppställda kvalifikationer finns
lokalt tillgängliga.

7.9 Svenska
trahusfabrikers riksförbund:

STR
har övervägt föreslå, atl en tvist skall uppgå lill ett visst minimibelopp för
att kunna las upp till behandling. Med hänsyn till dels svårigheterna att
fastställa vilket belopp en enskild tvist rör, dels ock det förhållandet att
även tvister som rör smärre belopp kan vara viktiga för konsumenterna eller
röra väsentliga principer, vill förbundet inte föreslå, att ett visst
minimibelopp införs som förutsättning för prövning. Emelleriid vill STR, bl. a.
för att förhindra okynnesanmälningar, förorda att den, som anhängiggör ett
ärende skall betala en viss anmälningsavgift, som sedan återbetalas lill
konsumenten om nämndens avgörande helt eller delvis (förslagsvis till 25
"'i',) blir till konsumentens förmån. Förbundet föreslår, att
anmälningsavgiften bestäms fill 500 kr. Därmed får avgiften den återhållande effekl
som eftersträvas, men torde för den skull inte vara av sådan storieksordning
alt den avhåller någon, som verkligen har behov av ett avgörande från att
anmäla ett ärende.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 161

7.10 Svenska byggiHidseiilreprenör/öreningcn:

Enligt reklamalionsutredningens belänkande antas antalet
ärenden i en fastighetsreklamationsnämnd uppgå lill ca 1 500 stycken per år.
Enligt vår uppfattning är denna uppskattning för hög, även om en väldig
anhopning av ärenden kan uppkomma i ett initialskede.

Med hänsyn lill samhällets, näringslivets och övriga
berörda parters kostnader för handläggning av reklamationsärenden i nämnden
finns ett naturligt inires.se atl försöka begränsa antalet ärenden. Vi har därför övervägt
möjligheten alt uppställa en värdegräns såsom villkor för alt anhängiggöra
ärende i reklamationsnämnden eller an föreslå en väl tilltagen ansökningsavgift.
Varken värdegräns eller ansökningsavgift tinser vi emellertid böra införas. 1
stället vill vi föreslå att nämndens ordförande får direktiv om att pä egen
hand avgöra ärenden av enklare beskaffenhet. Hans beslut kunde exempelvis före
offentliggörandet förankras i nämnden efter en kortare föredragning.

7.11 K-Konsult:

Besiktningskostnaderna är uppenbarligen det största
hindret för tillkomsten av en landsomfattande verksamhet. I detta sammanhang
bör framhållas atl försöksverksamhetens kostnader för besiktningar sannolikt
överstiger vad som kan bli aktuellt under en mer formaliserad verksamhet.

Som skål för delta talar bl. a. följande:

Under försöksverksamheten fanns ett klart uttalat behov
att mer ingående analysera orsakerna till fels uppkomst än vad som sannolikt
torde bli nödvändigt under en landsomfattande verksamhet. Detta hänger samman
med den tekniska analys som ingick som en förutsätlning för projektet för
vilket byggforskningsrådet till relativt stor del beviljade anslag.

Kostnaderna för resor och traktamenten torde dessulom i
mycket stor utsträckning kunna reduceras eftersom besiktningsmännen fär
förutsättas bli lokalt upphandlade. Under försöksverksamheten anlitades
samtliga besiktningsmän frän Stockholm, och reskostnaderna blev därigenom slora.

Mycket lalar också för att en inarbetad verksamhet på
relativt kort sikt kommer alt innebära reducerade besiktningskostnader.

Mot bakgrund av ovanstående torde kostnaderna för en
"normal" besiktning hamna mellan 1 000 och 1 500 kronor vilket ar
avsevärt lägre än vad reklamaiionsutredningen föreslagit.

För att ytterligare reducera kostnaderna för samhällel har
frän olika håll framhållits att parterna på något sätt själva skulle svara för
kostnaderna. Enligt K-Konsults uppfattning lorde en avgift som betalas av
anmälaren vara den smidigaste lösningen. Sådan avgift bör endast utgå i de fall
nämnden tar upp ärendet lill prövning och då besiktning enligt nämnden måste
utföras. Avgiften kan lämpligen sättas till 300-500 kronor. Effekten av detta
torde, förutom att statens kosinader reduceras, bli att s. k.
"bagatellärenden" i stor

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 162

utsträckning
gallras bort under handläggningen. Det förefaller heller inte vtira särskilt svårl
att administrera en sådan avgift under förutsåitning atl avgiften skall betalas
av anmälaren innan nämnden lar upp ärendel till prövning eller besiktning
genomförs.

7.12
Koiisiime/iiyäglcdarnas /öreningar:

Vi
avvisar alla förslag som skulle innebära en kostnad för atl få ett ärende
prövat i Allmänna Reklamationsnämnden.

Uiöver
de i utredningen föreslagna resursförstärkningarna, borde ytterligare medel
behöva ställas till förfogande i syfte alt skapa underlag för en förkortad
handläggningstid i nämnden. Nuvarande förhållanden inom vissa områden kan inie
anses vara tillfredsställande.

8.
Författningsreglering m m

8.1 Hoyräneii
över Skåne och Blekinge:

Under
denna rubrik berör utredningen inledningsvis frågan om ARN:s förvaltningsrätlsliga
ställning och konstaierar att oavsett vad som må gälla idag på denna punkt,
innebär ett genomförande av utredningens förslag att nämnden i framtiden blir
att betrakta som en statlig myndighet. Hovrätten vill i anslutning härtill
påpeka atl ARN i så fall med regeringsformens terminologi torde bli att hänföra
till kategorin förvaltningsmyndighel. Grundläggande regler om förfarandet hos
sådana myndigheter, t. ex. om jäv, finns meddelade i förvaltningslagen
(1971:290). Med anledning av vissa uttalanden i betänkandet (s. 208-209; jfr.
även s. 46) om behovet av regler för ärendeprövningen hos ARN erinrar hovrätten
om att en reglering härav bör ske på sådant sätt att därav framgår i vilken
utsträckning den innefattar avsteg från eller påbyggnad av förvaltningslagen.

8.2 Allmänna
rcklaniaiionsnänuulcns ord/örandc:

Oavsett
vilken lösning man väljer i fråga om ARN:s förhållande till konsumentverket
bör, såsom har framhållits ovan, själva nämnden i sin tvisllösande verksamhet
vara helt fristående från verket och förvaltnings-rättsligt selt betraktas som
en självständig statlig myndighet. De författningsbestämmelser som kravs för
dess verksamhet bör därför meddelas i en särskild instruktion för nämnden och
inte i konsumentverkets inslruktion. Det bör f ö. övervägas om inte huvuddragen
i fräga om ARN:s ställning och uppgifier bör slås fast i en särskild lag så som
har sketl i Danmark och Finland. Pä denna punkl vill jag hänvisa lill konsumenujänsiutredningens
remissyttrande.

Som
tidigare framhållits (avsnitt 4) bör den arbelsordning som mer i detalj
reglerar nämndverksamhelen inle. som utredningen har föreslagit, utfärdas

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:114 163

av
konsumentverkets styrelse, om själva nämnden i sin verksamhel skall ha en
fristående ställning, eftersom denna verksamhel i många hänseenden kommer att
styras av arbetsordningen. Denna bör i stallet fastställas av nämndens
ordförande resp. av det tidigare föreslagna kollegiel, eventuellt efter
granskning av handelsdepartementet.

8.3
Konsumeniijånsiiiircdniiigeii:

Reklamationsuiredningen
har lagt fram ell yllersl kortfallal förslag om en paragraf lill lag om
utseende och entledigande av vissa ledamöier i ARN. Denna lag har föranlelts av
stadgandet i 11 kap. 6 § regeringsformen och rör endasl frågan om rätl för organisalion
att utse ledamoi. När del gäller ARN som sådan och verksamheten där finner reklamaiionsutredningen
det lillräckligt med en reglering inom ramen för en instruktion. Utredningens
förslag i denna del är uppenbarligen föranlett av dess syn på sambandet mellan
konsumentverket och ARN.

Enligt
konsumenttjänstutredningens mening är den föreslagna lagtekniska regleringen
av ARN mindre lämplig. Den föreslagna lagen om utseende av ledamöier i ARN
förutsätter, liksom vissa stadganden i småmålslagen, ARN:s existens utan att
dess karaktär och uppgifter regleras i lag. ARN har emellertid givits sä
viktiga uppgifter, vilka i realiteten har en så ingripande karaktär för berörda
konsumenter och företag, att huvuddragen i fräga om ARN:s ställning och
uppgifter bör slås fast i en särskild lag. Denna lösning förefaller bäst stå i
överensstämmelse med regeringsformens intentioner. Den har också valls i våra
grannländer Danmark och Finland. I Danmark gäller 1974 års lov om förbrugerklagenaevnet
med tillhörande bekendtgorelse (förordning) och i Finland 1978 års lag om konsumentklagonämnden,
som ansluter till den samlidigt anlagna konsumentskyddslagen. En svensk lagom ARN
bör ange huvudpunkterna vad gäller nämndens ställning och verksamhet saml
formerna för utseende av ledamöter, men torde kunna hållas mera kortfattad än
motsvarande danska och finska författningar.

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114

164 Bilaga
3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Allm ä nna reklamationsn ä mndens organisation (F ö redragandens f ö rslag)

N Ä IINOAVD.

ORDF Ö RANDE

VICE ORDF Ö RANDE

KANSLI

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:114 165

Innehåll

Sid,

Propositionen.................................................................. I

Propositionens
huvudsakliga innehåll.............................. I

Utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 28
februari

1980 .............................................................................. ...... 3

Förslag
till lag om ändring i lagen (l974:8)om rättegången i tvistemål

um mindre
värden............................................................ ...... 2

1
Inledning................................................................... ...... 3

2
Föredragandens
överväganden................................ ...... 4

2.1
Allmänt om
lösande av tvister på konsumentområdel . . 4

2.2
Allmänna reklamalionsnämndens
ställning och förhållande till konsumentverket 9

2.3
Nämndavgörandenas
karaktär m.m................. ...... II

2.4
Allmänna
reklamationsnämndens verksamhetsområde

m. m...................................................................... 14

Allmänl ............................................................. 14

Fast egendom.................................................. 16

Övrigt............................................................... .... 25

2.5
Allmänna
reklamationsnämndens urganisatiun 25

2.6
Handläggningsrutiner
...................................... 28

2.7
Finansieringen
av allmänna reklamatinnsnämndens verksamhet 30

2.8
Persunalbehuv m.m.......................................... .... 33

3
Upprättat
lagförslag ................................................. .... 33

4
Anslagsfrägnr............................................................ .... 33

5
Hemställan................................................................. 35

6
Beslut........................................................................ 35

Bilaga 1 Sammanfattning av reklamatinnsutredningens
betänkande

(SOU 1978:40) Tvistlösning på kunsumentnmrådet 36

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttrandena över reklamatinnsutredningens
betänkande (SOU 1978:40) Tvistlösning på

kunsumentnmrådet............................................ .... 41

Bilaga 3 Allmänna reklamatiunsnämndens urganisation.. .. 164

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

40 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (34)

34 kopplingar i 23 dokument.

  1. SOU 2025:13 En effektivare organisering av mindre myndigheter - analys och förslag s. 121 om s. 3 · s. 570 om s. 3 i texten
  2. SOU 2016:87 Bättre skydd mot diskriminering s. 633 i texten
  3. Prop. 2014/15:128 Alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden s. 19 · s. 23 i texten
  4. SOU 2014:47 Förbättrad tvistlösning på konsumentområdet s. 61 · s. 137 · s. 440 · s. 442 i texten
  5. SOU 2014:4 Det måste gå att lita på konsumentskyddet s. 347 · s. 390 i texten

Visa alla 23

Myndighetsavgöranden (2)

2 kopplingar.

  1. JO 2021-06-22 dnr 5255-2019 i texten
  2. JO 2021-06-22 dnr 9136-2019 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar i 2 dokument.

  1. Lindell-Frantz, Nedsättning av försäkringsersättning, 1996 s. 58 · s. 416 i texten
  2. Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 24 · s. 69 i texten