om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
26 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 11 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1979/80:121, om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:121 Regeringens proposition
1979/80:121
om
ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning;
beslutad
den 13 mars 1980.
Regeringen
föreslår riksdagen alt anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
HÅKAN WINBERG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propusitiunen föreslås att de nuvarande möjligheterna till ersättning vid uriktiga
frihetsinskränkningar förbättras på några punkter. Sålunda skall ersäitning
enligt förslaget kunna lämnas till den sum döms för färre eller lindrigare brnlt
än frihetsinskränkningen avsåg, nm det är uppenbart att frihetsinskränkningen inle
skulle ha beslutats endast för denna brottslighet. Vidare skall ersättning
kunna lämnas då någnn på grund av svensk myndighets begäran nm utlämning e. d.
har uriktigt utsatts för en frihetsinskränkning utnmlands.
Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.
1 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 121
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1979/80:121 Propositionens lagförslag
Förslag till
Lag om
ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
Härigenom föreskrivs i fråga nm lagen (1974:515) um ersäitning
vid frihetsinskränkning
dels att 1 nch 4 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels all i
lagen skall införas en ny paragraf, 1 a S, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
1 §
Den sum har varit häktad på grund av misstanke um brutl
eller sum till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har
varit anhållen, underkastad reseförbud, intagen på rätispsykiatrisk klinik,
lagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på
fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till
ersättning av staten, om
1.
frikännande
dom meddelas/ör gärningen,
2.
åtalet
avvisas eller avskrives,
3.
förundersökning
avslutas utan att åtal väckes eller, såviit gäller förvarsarrest, beslutet
härom upp-häves utan att målel hänskjutes till rättegång eller disciplinstraff ålägges,
eller
4.
beslutet um
frihetsinskränkning genom avslag på häktnings-framställning eller efter
överprövning, fullföljd av lalan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphäves
eller ersattes av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjes utan
förordnande om ny handläggning.
Föreslagen
lydelse
Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett
eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24
timmar i sträck har varit anhållen, underkastad reseförbud, intagen på rätispsykiatrisk
klinik, tagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslul av befälhavare
på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till
ersättning av staten, om
1.
frikännande dom
meddelas,
2.
åtalet
avvisas eller avskrivs,
3.
förundersökning
avslulas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom
upphävs utan atl målel hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs,
eller
4.
beslutet om
frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning eller efter
överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel
upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjs
utan förordnande om ny handläggning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:121
Nuvarande Ivdelsc
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i
sträck har varil anhållen som misstänkt för brnlt som avses i 24 kap. 1 §
första stycket rättegångsbalken har jämväl rätt till ersättning, nm gärningen i
domen hänföres under sådant lagrum att häktning icke kunnat ske annat än enligt
1 § andra stycket eller 2 § samma kapitel och det icke har förelegat sådana
förutsättningar för häktning som anges där. För rätt till ersättning på grund
av anhållande fordras dessutom att det ej heller har förelegat omständighet som
anges i 24 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken.
Den som
pä grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan
frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av
staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som nämns
i första stycket 1-3 och det är uppenbart an frihetsinskränkningen inte skulle
ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.
Den sum har varit häktad eller under mer än 24 timmar i
sträck har varil anhållen sum misstänkt för ett eller flera brnlt har också rätl
till ersäitning, um brottet eller något av brotten i domen hänförs till en
mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid
en sådan bedömning inte skulle ha beslutats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 a§
Bestämmelserna
i 1 § tillämpas också då någon på grund av svensk myndighets eflerlysning för
brott eller begäran om anhållande eller utlämning för brott har utsatts för en
motsvarande frihetsinskränkning utomlands.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rätt till ersättning föreligger ej, um den snm har varit
utsatt för
4 §
Rätt till ersättning föreligger ej, nm den snm har varit
utsatt för
opaginerad Kontrollera mot PDF
r Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 121
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:121
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
frihetsinskränkningen
själv uppsålligen har föranlett denna. Har han sökl undanröja bevis eller på
annat sätt försvåra sakens utredning eller, i fall som avses i 1 §, sökl
undandra sig förundersökning eller lagföring, utgår ersättning endast om det
finns synnerliga skäl.
RäU till ersättning föreligger ej heller, om det i annal
fall med hänsyn lill omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Ersättning
får dock ej vägras på den grund att misstanke om brott kvarstår utan att
skuldfrågan är klarlagd.
frihetsinskränkningen själv uppsålligen har föranlett
denna. Har han sökt undanröja bevis eller på annal sätt försvåra sakens
utredning eller, i fall som avses i 1 eller / o S. sökt undandra sig
förundersökning eller lagföring, utgår ersättning endast om det finns
synnerliga skäl.
Ersättning kan vägras eller sättas ned i den mån det i
annat fall med hänsyn till omständigheterna år oskäligt atl ersällning ulgår.
Ersättning får dock ej vägras eller sättas ned på den grund att misstanke om
brott kvarstår utan atl skuldfrågan är klarlagd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juU 1980.
De nya bestämmelserna tillämpas även i fråga om
frihetsinskränkningar som har sketl före ikraftlrädandel nch inte har upphört
före denna tidpunkt. 1 övrigl lillämpas äldre beslämmelser beträffande
frihetsinskränkningar som har ägt rum före ikraftträdandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:121 t
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1980-02-21
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, nch
statsråden Buhman, Mundebn, Friggebu, Dahlgren, Söder, Krönmark, Burenstam
Linder, Jnhanssun, Wirtén, Hnlm, Anderssnn, Bun, Winberg, Adelsnhn, Danell, Petri
Föredragande: statsrådet Winberg
Lagrådsremiss om ändring i lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning
1 Inledning
Frihetsberövanden nch andra frihetsinskränkningar kan knmma
i fråga enligt beslämmelser av skilda slag. I fortsättningen avses med judiciella
frihetsinskränkningar sådana snm har beslutats av allmän dumslul som påföljd
för brott (fängelse, inlernering m. m.) eller sådana som ingår som ett led i straffprncessen
(häktning, anhållande, reseförbud m. m.). Med administrativa frihetsberövanden
förstås sådana frihetsberövanden som har beslutats av förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighel (t. ex. tvångsintagning för sluten psykiatrisk vård).
Även om frihetsberövanden och andra inskränkningar i den
personliga friheten får företas endast i former som är avsedda att hindra
obefogade ingripanden, är det givet att misslag inte kan helt undvikas. Det kan
förekomma fall då det visserligen har funnits lagliga förutsättningar för ett
ingripande när detta gjordes men det i efterhand visar sig att åtgärden har
varit oberäuigad. Det kan också inträffa atl bedömningen har varit felaktig
från början och något ingripande alltså inte borde ha ägl rum.
Den som utsätts för en oriktig frihetsinskränkning kan
under vissa förutsättningar få ekonomisk kompensation av siaten. Vid sidan av
det skadeståndsansvar för fel eller försummelse vid myndighelsulövning som
åvilar staten enligt 3 kap. skadeståndslagen (1972:207) har staten enligt
särskild lagsliftning ett slrikl ersättningsansvar för uriktiga beslut nm
frihetsinskränkning. Reglerna um detta ansvar finns i lagen (1974:515) um ersällning
vid frihetsinskränkning. Denna lag nmfattar såväl judiciella sum administrativa
frihetsinskränkningar. Förutsättningarna för ersättning är
Prop.
1979/80:121 6
dock inte desamma vid de bägge typerna av
frihetsinskränkningar.
När del gäller judiciella frihetsinskränkningar lämnas
ersättning dels lill den som har varit häktad eller har varil utsatt för en
liknande slraffproces-suell ålgärd, dels till den som har undergått
fängelsestraff e. d. Den som har häktats etc. har räll lill ersättning bl. a.
om frikännande dum meddelas eller åtalet avvisas eller avskrivs. Den sum har
undergått fängelsestraff e. d. har räll lill ersättning, um påföljden efter
överklagande eller efter resning eller besvär över dnmvilla upphävs eller
ersätts av en mindre ingripande påföljd. En förutsättning för ersättning är
alltså att beslutet om frihetsinskränkningen har på visst sätl blivil ersatt
med etl annat, utan att det behöver visas att beslulel i det särskilda fallet
var felaktigt. Vid administrativa frihetsberövanden däremoi lämnas ersättning
endast om del är uppenbart att frihetsberövandel var utan grund. Bedömningen av
åtgärden görs alltså med ulgångspunkl i vad man efteråt känner lill.
Lagen innehåller vissa undantag från rätten till
ersättning. Bl. a. lämnas inte ersättning, om det med hänsyn till nmständigheterna
är uskäligl att ersättning utgår. Ersättning får duck inte vägras på den grund
att misstanke um brnlt kvarstår.
Frågan um rätlen till ersättning enligt lagen prövas i
princip av allmän domslol. Staten företräds därvid av justiliekanslern (JK),
som har möjlighel alt även utom rättegång träffa uppgörelse med den
skadelidande om ersättningen.
JK har i sin skadereglerande verksamhet påträffat några
fall där han med hänsyn till lagens avfattning har ansett sig inte kunna medge
ersättning trots att detta enligt hans mening borde ha varit möjligt. JK:s
beslut i dessa ärenden har sänts över till justitiedepartementet för kännedom.
JK har vidare i skrivelser till regeringen och chefen för justitiedepartementet
framhållit att lagen bör ses över i en del avseenden.
De frågor som har aktualiserats genom JK:s påpekanden har
tagits upp till behandling innm justitiedepartementet. Under ärendets beredning
har samråd skett med JK, riksåklagaren, kriminalvårdsslyrelsen uch Sveriges advnkalsamfund.
2 Allmän motivering
2.1 Den misstänkte döms för färre brott än
häktningsbeslutet e. d. har avsett
Den som på grund av misstanke om brott har utsatts för en straffproces-suell
åtgärd (t. ex. häktning, anhållande eller reseförbud) har enligt 1 § försia
stycket i 1974 års lag rätt till ersättning av staten bl. a. om frikännande dom
meddelas för gärningen, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökning
avslutas utan att åtal väcks.
JK har i en promemoria den 18 januari 1979, snm
tillsammans med en
Prop.
1979/80:121 7
samma dag daterad skrivelse har getts in till chefen för juslitiedepartementel,
pekal på elt problem som denna bestämmelse kan ge upphov till. JK anser atl en bokstavstrogen
tolkning av bestämmelsen innebär att ersällning inte kan lämnas i fall då någon
har varit häktad e. d. för flera brott men därefter döms endasl för något eller
några av dem. Enligt JK gäller detta även nm frihetsinskränkningen inte skulle
ha beslutats endast för den brnttslighet snm har lett till fällande dnm, någnl snm
kan leda till stötande resultat i vissa fall.
Jag kan hålla med JK um att det inle klart framgår hur
bestämmelsen i 1 S första stycket skall flllämpas när någnn har häktats e.d. på
grund av misstanke om flera brott. Den tolkning som enligt min mening ligger
närmast till hands är att ersättning lämnas endast om del beiräffande samtliga
brott som har föranlett frihetsinskränkningen inträffar en omständighet sum
anges i 1 § första stycket, t. ex. då frikännande dnm meddelas för alla
gärningarna. Det kan finnas skäl att ge ersättning även i fall då den
misstänkte visserligen döms för något eller några av brotten men det är
uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endasl för denna
brottslighet. Jag förordar därför atl en beslämmelse av delta innehåll förs in
i 1 §, lämpligen sum ett nytt andra stycke. Bestämmelsen bör utfnrmas så atl
den kan tillämpas uckså då någnl eller några av brotten faller bort därför att
åtalet för denna brnttslighet avvisas eller avskrivs eller därför att ålal över
huvud tagel inte väcks i den delen.
2.2 Den misstänkte döms för lindrigare brott än
häktningsbeslutet e. d. har avsett
Enligt 1 § andra stycket i 1974 års lag kan ersättning
under vissa förutsättningar lämnas när den brnttslighet sum med stöd av 24 kap.
1 § försia stycket rättegångsbalken har föranlett häktning eller anhållande
bedöms lindrigare i domen. En förutsättning är att gärningen i domen hänförs
under sådant lagrum att häktning inte hade kunnat ske annat än enligt 24 kap. 1
§ andra stycket eller 2 § rättegångsbalken - dvs. att maximistraffet
understiger ett års fängelse - och det inte har förelegat skäl för häktning
enligt dessa bestämmelser. Vid anhållande krävs vidare att anhållandet har
varat mer än 24 timmar i sträck och atl det inte har varit av synnerlig vikt
att den misstänkte togs i förvar med stöd av 24 kap. 5 § rättegångsbalken.
JK har i ett beslut den 31 mars 1977, som översänts för
kännedom till juslitiedepariemenlet, ifrågasatt om bestämmelserna i 1 § andra
stycket i 1974 års lag erbjuder en rimlig lösning i situationer av det slag som
beslutet illustrerar. Beslutet gäller en person som hade varit anhållen och
därefter häktad i nio månader på grund av misstanke om försök lill mord, grov
vårdslöshet i Irafik och grovt vållande till annans död. I domen, som löd på
fängelse i fyra månader, bedömdes brotten endast som vårdslöshet i trafik
Prop.
1979/80:121 8
och vållande lill annans död. Eftersom maximistraffet för
vållande lill annans död är två års fängelse hade häktning för delta brott kunnal
ske med stöd av 24kap. 1 § första stycket rättegångsbalken. JK fann därför att
ersättning inte kunde lämnas enligt 1 § andra stycket i 1974 års lag, även om
den misstänkte kanske inte skulle ha anhållits och häktats endast för de broll
han dömdes för.
Jag anser för min del att det finns skäl atl ändra
gällande beslämmelser så, att den som på grund av misstanke nm brutl har varil
häktad eller anhållen kan i slörre utsträckning än f. n. få ersäuning i fall då
han döms för lindrigare brnlt än frihetsinskränkningen avsåg. Liksnm i den situatinn
snm jag nyss behandlade, nämligen att den misstänkte har dömts för färre brutl
än frihetsinskränkningen avsåg, bör enligt min mening ersättning kunna lämnas
om det är uppenbart atl frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutals endast
för den lindrigare brottslighet som han döms för. Jag förordar därför alt den
nuvarande bestämmelsen i 1 § andra stycket utfnrmas på delta sätl. Bestämmelsen
bör med anledning av den ändring i paragrafen snm jag förnrdade i föregående
avsnitt tas in snm ett nytt tredje stycke.
2.3 Den misstänkte döms till ett fängelsestraff som är
kortare än häktnings-tiden e. d.
Enligt 1974 års lag kan ersättning inte lämnas till den
som döms för den brottslighet snm häktningsbeslutet e.d. har avsett, även nm
påföljden är etl fängelsestraff som understiger den tid frihetsinskränkningen
har pågått.
JK har i ett beslut den 8 september 1978, som översänts
för kännedom till justitiedepartementet, avslagit en begäran om ersättning till
en person som på grund av misstanke om vissa brott hade varit häktad i nästan
fem månader medan han undergått rätispsykiatrisk undersökning och som därefter
hade dömts flll endasl tre månaders fängelse för dessa brott. Enligt JK fanns
det i detta fall inte förutsättningar för ersättning enligt 1974 års lag.
Enligt 1974 års lag gäller f. n. som förutsättning för
ersättning att grunden för beslutet om frihetsinskränkning senare visar sig
vara oriktig eller alt beslutet på visst sätt ersätts med ett nytt beslut av
annat innehåll. Också den utvidgning av ersättningsmöjligheterna som jag har
förordat i det föregående utgår från denna förutsättning. Enligt min mening
finns del inte anledning att nu överge denna ståndpunkt och införa en rätt till
ersättning även i vissa fall då den misstänkte döms för just den brottslighet
som har utgjort grunden för beslutet om frihetsinskränkning. Alt häktningstiden
e. d. av utredningsskäl eller andra liknande orsaker undantagsvis kan bli
längre än ett fängelsestraff som den misstänkte senare döms till nch alltså
inte i sin helhet kan avräknas på fängelsestraffet bör sålunda inte ensamt
kunna mutivera ersättning. Öm en ersättningsmöjlighet infördes i etl sådant
fall borde man f. ö. för kunsekvensens skull ge ersättning även när den
misstänkte i ett mnlsvarande fall döms till någon annan påföljd än fängelse, t.
ex. skyddstillsyn eller böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:121 5
Detta bör emellerlid inte komma i fråga, bl. a. med hänsyn
till att påföljden i delta fall kan ha påverkats av atl den misstänkte har
utsatts för en frihetsinskränkning.
2.4 Utlämning för brott
En persun snm i etl främmande land är misstänkt, tilltalad
eller dömd för en gärning snm är straffbelagd där kan under vissa
förutsättningar utlämnas från Sverige lill del landel. Beslämmelser nm
utlämning flnns dels i lagen (1957:668) nm utlämning för brnU, dels i lagen
(1959:254) nm utlämning för brnlt till Danmark, Finland, Island uch Nurge.
Förutsättningarna för utlämning enligt de båda lagarna skiljer sig på vissa
punkter. Bl. a. krävs enligt 9 § andra stycket i den allmänna utlämningslagen
att del föreligger sannnlika skäl att den snm begärs utlämnad har begått
gärningen, nm det inte finns en sådan överenskommelse med en främmande stal som
avses i 9 § tredje slyckel. Någon motsvarande prövning behöver inte göras
enligt den nordiska utlämningslagen. Enligt 9§ andra stycket i den lagen år det
tillräckligt att en domstol i det andra landet har funnit atl det föreligger
sannolika skäl till misstanke att den som begärs utlämnad har begått det
uppgivna brottet.
För atl säkerställa utlämning från Sverige kan de vanliga
tvångsmedlen i brottmål (anhållande, häktning m. m.) användas. Också på denna
punkt gäller emellertid en skillnad mellan de båda utlämningslagarna. Enligt
den nordiska utlämningslagen får tvångsmedel användas utan att det, utöver vad
som framgår av framställningen om utlämning, förebringas någon särskild
utredning om att den som begärs utlämnad har begått det uppgivna brottet (12§).
Någon motsvarande bestämmelse finns inte i den allmänna utlämningslagen. V :d
en begäran om utlämning till ett utomnurdiskt land måsle därför den myndighet
som här i landet får ta ställning till um tvångsmedel skall användas pröva nm
de förutsättningar för detta snm anges i rättegångsbalken är uppfyllda.
JK har i en" skrivelse den 18 februari 1976 till
regeringen framhållit att förutsättningarna för ersättning enligt 1974 års lag
inte är tillfredsställande utfurmade när det gäller frihetsberövanden i samband
med utlämning. Denna uppfattning grundar JK på två fall där ersättning begärdes
på grund av oriktiga frihetsberövanden i samband med utlämning men där JK fann atl
ersättning inte kunde beviljas.
1 del ena fallel hade en kvinna anhållits och häktats i
Sverige på grund av en begäran om utlämning till Danmark, där hon var misstänkt
för brott. Hon överfördes därefter till Danmark men frigavs sedan dansk
myndighet hade beslutat atl åtal inte skulle väckas. JK fann att ersättning för
frihetsberövandel i Sverige inle kunde lämnas med stöd av 1 § i 1974 års lag, eflersom
frihetsberövandel var en följd av framställningen om utlämning nch alltså inte
grundades på misstanke nm brntt. Ersättningsfrågan fick därför enligt
Prop. 1979/80:121 10
JK bedömas enligt reglerna i 3 § om ersättning för
ogrundade administrativa frihetsberövanden. De svenska myndigheterna hade dock
inte haft atl pröva om det fanns tillräckliga skäl för misstanke om brott. Med
hänsyn till delta ansåg JK att det inte var uppenbart att frihetsberövandel var
utan grund och att ersättning därför inte heller kunde lämnas med stöd av 3 S i
1974 års lag.
1 det andra fallet hade svensk myndighet begäri alt en man
som var misstänkt för brott här skulle utlämnas från Norge. Med anledning av
denna begäran hade norsk myndighet hållit honom häktad och därefter fört över hunnm
till Sverige, där han frigavs sedan förundersökningen avslutats utan att åtal
hade väckts. Enligt JK kunde 1974 års lag anses reglera endast svensk myndighetsulövning.
JK fann därför alt lagen inte var tillämplig på frihetsberövanden snm - även nm
de hade initierats av svensk myndighet -hade beslutats och verkställts av
utländsk myndighet.
JK anser att del för att bota den brisl i 1974 års lag som
dessa fall visar på skulle vara en lämplig lösning atl del land som begär
utlämning från ett annat nordiskt land också tar på sig att utge ersättning för
det frihelsberövande i det andra landet som föranleds av denna begäran. En
sådan lösning förutsätter dnck att ersättningsreglerna i de nlika länderna är
någorlunda jämförbara. Om så inte är fallet, bör man enligt JK möjligen
överväga särskilda regler till skydd för den som begärs utlämnad från Sverige.
När någnn har häktats eller anhållits i Sverige med
anledning av en begäran um utlämning till ett annat land uch frihetsberövandel
senare visar sig vara uriktigt, kan det enligt min mening vara tveksamt um
ersättningsfrågan skall bedömas enligt 1 eller 3 § i 1974 års lag. Eftersnm det
när utlämningen har begärts av ett ulnmnordiskt land ankommer på den svenska
myndigheten att självständigt pröva om det finns förutsättningar enligt svensk
lag för frihetsberövandel, kan emellertid en oriktig bedömning i della fall
grunda en rätt till ersättning oavsett vilken av paragraferna som kan anses
tillämplig. Frågan om vilken paragraf som skall lillämpas kan däremot få större
betydelse när utlämningen har begärts av ett nordiskt land. Som JK har funnit
kan det nämligen ifrågasättas om det är möjligt atl få ersättning med stöd av 3
§, när frihetsberövandel såsom i detta fall enbart är en direkt följd av
framställningen om utlämning. Någnl sådant hinder för ersättning flnns inte, nm
1 § skulle tillämpas.
Vilken innebörd 1974 års lag än kan ha på denna punkt
delar jag JK:s uppfattning att det är rimligt att det land snm gennm att begära
utlämning uflöser ett frihelsberövande svarar för den skada snm frihetsberövandel
kan medföra om det är orikflgt. I första hand bör ersättning i denna situation
alltså lämnas från det landet. Enligt uppgift från justitiedepartementen i
Danmark, Finland och Nnrge är ersättningssystemen i dessa länder också utfurmade
så att det bör vara möjligt att ge ersättning i fall av detta slag. Enligt min
mening bör man genom en uttrycklig bestämmelse i 1974 års lag slå fast att de
svenska ersättningsreglerna på mnlsvarande sätl ger möjlighet
Prop.
1979/80:121 11
till ersäitning i fall då någnn på grund av svensk
myndighets begäran nm utlämning har varit berövad friheten utnmlands. En sådan
bestämmelse, snm i fråga nm förutsättningarna för ersättning lämpligen bör
anknyta till dem snm enligt 1 § gäller för judiciella frihetsinskränkningar, turde
kunna ges generell räckvidd nch alltså göras tillämplig nckså i fall då en
svensk myndighel begär utlämning från elt utnmnnrdiskt land. Bestämmelsen bör
ge rätl till ersättning även för det frihelsberövande sum på grund av en eflerlysning
eller begäran nm anhållande från svensk sida kan ha ägt rum i avbidan på den
svenska ullämningsframslällningen (se 23 § i allmänna utlämningslagen nch 17 §
i den nurdiska utlämningslagen).
2.5 Undantag från ersättningsrätten
Enligt 4 § andra stycket i 1974 års lag föreligger inte rätl
lill ersättning, nm det med hänsyn lill nmständigheterna är uskäligl atl
ersättning utgår. Av förarbetena till bestämmelsen framgår närmast att den är
avsedd atl fungera snm en ren undantagsregel uch inte dessutum snm en
jämkningsregel (se prnp. 1974:97 s. 66 f uch 90).
Gennm de ändringar i 1 S i 1974 års lag snm jag har
förordat i det föregående ökar utrymmet för skälighetsprövningar. Bl. a. av
detta skäl anser jag atl man nu bör införa en möjlighel atl även ge jämkad
ersättning, på samma sätl som gäller inom skadeståndsrätten i övrigt. Jag
förordar därför att 4 § andra stycket utformas så att det tydligt framgår att
ersättning inte enbart kan vägras utan också kan sältas ned, nm det med hänsyn lill
nmständigheterna är uskäligl att full ersättning lämnas.
2.6 Kostnader
Enligt uppgift från JK har det under de senaste åren inkummit
ca 100 ärenden per år um ersättning enligt 1974 års lag. Ersättningsnivån
varierar från fall till fall. Det är dnck inle vanligl att ersättning lämnas
med belupp över 5 000 kr. Sammanlagt utbetalades under år 1979 335 000 kr. Kustnaderna
belastar femte huvudtitelns förslagsanslag Ersättning till vittnen m. m.
De nu föreslagna lagändringarna kan inte antas medföra någnl
nämnvärt tillskntt av ärenden hns JK. Kustnadseffekten av lagändringarna turde
därför bli rent marginell.
2.7 Ikraftträdande m. m.
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli
1980.
Liksnm när 1974 års lag infördes bör lagändringarna göras
tillämpliga på frihetsinskränkningar snm har skett före ikraftträdandet uch
inte har upphört före denna tidpunkt (se prup. 1974:97 s. 80).
Prop.
1979/80:121 12
3 Upprättat lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag um ändring i lagen (1974:515) nm ersättning vid
frihetsinskränkning.
Förslaget bör bifngas prntnknllet i detta ärende.'
4 Specialmotivering
IS
Den som har varil häktad på grund av misstanke om ett
eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24
timmar i sträck har varit anhållen, underkaslad reseförbud, intagen på rätispsykiatrisk
klinik, tagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare
på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt lill
ersättning av staten, om
1.
frikännande dom
meddelas,
2.
åtalet
avvisas eller avskrivs,
3.
förundersökning
avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest. beslutet härom
upphävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs,
eller
4.
beslutet om
frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning eller efter
överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphävs
eller ersätts av beslut um mindre ingripande åtgärd eller undanröjs utan
förordnande nm ny handläggning.
Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts
för en sådan frihetsinskränkning som avses i första stycket har rän till ersäuning
av staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som
nämns i första stycket 1-3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte
skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.
Den som har varit häktad eller under mer än 24 limmar i
sträck har varit anhållen som misstänkt för eu eller flera brott har också rätt
till ersättning, om brottet eller något av brotten i domen hänförs tdl en
mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en
sådan bedömning inte skulle ha beslutats.
Första stycket. Lagtexten har justerats så att det tydligt
framgår att ersättning kan utgå även i fall då frihetsinskränkningen grundar
sig på misstanke om flera brott. En förutsättning för ersättning i detta fall
är all del beträffande samtliga brntt inträffar en umsländighet snm nämns i
punkterna 1-4. Det behöver dnck inte vara fråga nm samma omständighet
beträffande alla brotten. Ersättning kan lämnas t. ex. om något eller några av
brotten faller bort därför att åtalet avskrivs i den delen medan frikännande
dom meddelas för övriga brott.
Andra stycket. Enligt försia stycket är ersättningsfrågan
helt beroende av atl ett beslut nm frihetsinskränkning på visst sätt har
ersatts av etl nytt beslut
' Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande
med det som är fogat till propositionen.
Prop.
1979/80:121 13
med annat innehåll. Någnt utrymme för diskretionär prövning
finns alltså inte. Till skillnad från denna beslämmelse innebär den nya regeln
i andra stycket alt det i efterhand måste göras en bedömning av om den
återstående brottslighet som den skadelidande misstänks för är av sådan art att
den ensam skulle ha föranlett frihetsinskränkningen. Det gäller med andra ord atl
sälta sig in i hur den myndighet som beslutade frihetsinskränkningen skulle ha
ställt sig, om den brottslighet som senare har fallit borl över huvud tagel inle
hade varit med i bilden när beslutet fattades. Ersäitning lämnas dock endast om
det är uppenbart alt frihetsinskränkningen då inte skulle ha beslutats.
Efterhandsprövningen avser inle bara beskaffenheten av den
återstående brottsligheten, utan hänsyn måste också tas lill andra föreliggande
omständigheter. Rätten till ersättning kan sålunda vara utesluten, om det är
antagligt atl den misstänkte - trols att ett eller flera häktningsgrundande
brott har fallit bort - ändå skulle ha häktats för den återstående
brottsligheten med stöd av de särskilda häktningsgrunderna i 24 kap. 1 § andra
stycket eller 2 § rättegångsbalken. Det kan också inträffa atl den återstående
brottsligheten visserligen inte skulle ha medfört t. ex. häktning men däremot
någon annan form av frihetsinskränkning. Den nya bestämmelsen i andra stycket
innebär att den misstänkte i så fall har rätt flll ersättning. Givetvis bör
dock inte full ersättning lämnas i detta fall, utan ersättningen kan sättas ned
med stöd av 4 § andra stycket. Och skulle häklningstiden ha avräknats vid
bestämmande av brottspåföljd, kan ersättning vägras enligt 5 §.
Enligt andra stycket kan ersättning lämnas, om det
beträffande något av brotten inträffar en sådan omständighet som enligt första
stycket utlöser rätt till ersättning. Om flera brott faller burt är det - liksnm
vid tillämpningen av första stycket - likgiltigt nm nrsaken är densamma
beträffande alla dessa brott eller om exempelvis frikännande dnm meddelas för någnt
av dem medan åtalet avvisas eller avskrivs i fråga om andra brntt.
Ersättning enligt andra stycket kan i och för sig lämnas
även om den kvarstående brottsligheten ännu inte har slutligt prövats av
domstol. Så kan ske nm del är hell klart atl den återstående brottsligheten,
hur den än kan komma att bedömas av dnmstnlen, inte skulle ha föranlett den akluella
frihetsinskränkningen. Är ersättningsfrågan tveksam, bör prövningen av frågan
dock uppskjutas flll dess att arten av brottsligheten har bedömts av domstol
genom lagakraftägande dom. Det kan också flnnas skäl att avvakta med
prövningen, om tiden för frihetsinskränkningen kan komma att avräknas eller på
annat sätt beaktas vid fastställande eller verkställighet av påföljd (jfr 5 § i
1974 års lag).
Tredje stycket. Bestämmelsen ersätter det nuvarande andra
stycket. I likhet med vad som gäller enligt det stycket avses endast fall då
den misstänkte har varit häktad eller har varit anhållen under mer än 24 timmar
i sträck. En skillnad är däremoi atl det i och för sig inte krävs alt gärningen
i domen hänförs under sådant lagrum alt häktning inte hade kunnat ske enligt
Prop.
1979/80:121 14
huvudregeln i 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken.
Enligt den nya bestämmelsen kan ersättning lämnas även när gärningen eller gärningarna
umrubriceras i andra fall. Etl exempel på etl sådant fall har jag berört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2), nämligen atl den som har varit anhållen
och häktad på grund av misstanke nm försök till murd. gruv vårdslöshet i Iraflk
nch grovt vållande lill annans död senare döms endasl för vårdslöshet i traflk
och vållande till annans död. Ett annat exempel, som J K har nämnt i sin
promemoria den 18 januari 1979, är atl någon har varit häktad pä grund av
misstanke om misshandel men senare döms endast för misshandel som är att anse
som ringa (se 3 kap. 5 § brottsbalken). En förutsättning för ersättning är dnck
atl del är uppenbart alt frihetsinskränkningen inte skulle ha beslulals endasl
för den lindrigare brottsligheten.
I fråga um den ef terhandsprövning sum skall göras enligt
tredje stycket kan i övrigl hänvisas till vad som har anförts i
specialmotiveringen till andra stycket beträffande den motsvarande
efterhandsprövning som föreskrivs där. Delsamma gäller i fråga om möjligheten
att medge jämkad ersällning i vissa fall. Till skillnad från vad som gäller
enligt andra stycket krävs det dock enligt tredje stycket att den kvarstående
brottsligheten har bedömts av domslol innan ersättningsfrågan prövas. Liksom
vid lillämpningen av det nuvarande andra stycket bör domen också ha vunnit laga
kraft (jfr prop. 1974:97 s. 83).
I vissa fall kan det bli aktuellt att flllåmpa andra och
tredje styckena i kombination. Ett exempel år atl frihetsinskränkningen har avseit
flera brott och att frikännande dom meddelas för något av dem medan
brottsligheten i övrigt bedöms lindrigare i domen.
1 a§
Bestämmelserna i 1 § tillämpas också då någon på grund av
svensk myndighets eflerlysning för broU eller begäran om anhållande eller
utlämning för bron har utsatts för en motsvarande frihetsinskränkning
utomlands.
I 1 § finns en uttömmande uppräkning av de straffprocessuella
frihetsinskränkningar som kan grunda rätl lill ersättning. Givelvis kan det ulomlands
finnas olika former av frihetsinskränkningar som inte är av exakt samma slag
som de svenska. Vid tillämpningen av förevarande paragraf får man i ett sådanl
fall göra en jämförelse mellan den ulländska nch närmast mnlsvarande svenska
frihetsinskränkningen.
Om någnn utnmlands har utsatts för en nriklig
frihetsinskränkning på grund av svensk myndighets begäran nm utlämning e. d.
men har fått ersättning i det andra landet för den uriktiga
frihetsinskränkningen, reduceras hans skada i mnlsvarande mån. Ersättning
enligt förevarande paragraf kan då endast avse den del av skadan snm inte har
ersatts i det andra landet.
Prop.
1979/80:121 15
4S
Rätl lill ersättning föreligger ej, om den som har varit
utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsålligen har föranlett denna. Har han
sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller, i
fall som avses i 1 eller / n §, sökt undandra sig förundersökning eller lagföring,
utgår ersättning endast om det finns synnerliga skäl.
Ersättning kan vägras eller sättas ned i den mån det i
annat fall med hänsyn lill omständigheterna är oskäligt alt ersäitning ulgår. Ersäitning
får dock ej vägras eller sättas ned på den grund all misstanke om brott kvarstår
utan atl skuldfrågan är klarlagd.
Första stycket. På samma sätt som når någon har häktats e.
d. i Sverige därför alt han har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring
bör ersättning kunna vägras, om han underkastas en motsvarande frihetsinskränkning
utomlands på grund av en begäran om utlämning som har föranlelts av alt han har
tagit sin tillflykt lill det andra landet för att undgå förundersökning eller lagföring.
Detta har markerats gennm en ändring i första stycket.
Andrastycket. Bestämmelsen har justerats så atl det
tydligt skall framgå att den. i likhet med vad sum gäller inum skadeslåndsräilen
i övrigt, medger att ersättning inte bara kan vägras helt utan också kan sättas
ned till någon del, um del skulle vara uskäligl alt full ersättning utgår. I specialmutiveringen
lill 1 S andra stycket har jag gett exempel på situatiuner där del kan flnnas
anledning atl medge jämkad ersättning.
Enligt den nuvarande bestämmelsen i andra stycket får
ersättning inte vägras på den grunden att misstanke nm brntt kvarstår utan att
skuldfrågan är klarlagd. Givetvis bör det inte heller vara möjligt att sätta
ned ersättningen av en sådan anledning. Atl bestämmelsen har denna innebörd
framgår uttryckligen av den nya lydelsen. I fall då ersättningen sätts ned med
stöd av bestämmelsen bör skälen för detla tydligt anges, så att inte någnn kan
få den felaktiga föreställningen att nedsättningen har skett på grund av
kvarstående misstanke nm brntt.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.
De nya bestämmelserna tillämpas även i fråga um
frihetsinskränkningar snm har skett före ikraftlrädandel nch inle har upphört
före denna tidpunkt. I övrigt tillämpas äldre bestämmelser beiräffande
frihetsinskränkningar snm har ägt rum före ikraftträdandet.
Om en frihetsinskränkning har upphört innan de nya
reglerna har trätt i kraft, tillämpas de regler snm gällde dessförinnan. Del
innebär bl. a. att de äldre reglerna i 1 nch 4 S§ kan kumma atl lillämpas någun
lid sedan de nya reglerna irädde i krafl.
Prop. 1979/80:121 16
5
Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i
lagen (1974:515) om ersäuning vid frihetsinskränkning.
6
Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:121
Uidrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammaniräde 198(J-03-03
Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner,
justitierådet Persson.
Enligt lagrådet den 3 mars 1980 tillhandakommet utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1980 har regeringen på
hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämla lagrådets yttrande över
förslag lill lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Berlil Ekdahl.
Lagrådet lämnar förslaget ulan erinran.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:121 \i
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanlräde 1980-03-13
Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och
statsråden Ullslen, Mundebo, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark,
Burenstam Linder. Johansson. Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell.
Pelri
Föredragande: statsrådet Winberg
Proposition om ändring i lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersäuning vid frihetsinskränkning.
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat
lagförslaget utan erinran.
Föredraganden hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att anta förslaget.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden uch
beslutar atl gennm prupnsitinn föreslå riksdagen att anta det förslag sum
föredraganden har lagt fram.
1 Beslut om lagrådsremiss fatlat vid regeringssammanträde
den 21 februari 1980,
Prop.
1979/80:121 19
Innehåll Sid,
Propositionens lagförslag ............................................... ...... 2
Uidrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 21
februari
1980 ............................................................................... 5
1
Inledning................................................................... 5
2
Allmän molivering......................................................
6
2.1 Den misstänkte döms för färre brott än
häktningsbeslutet
e. d. har avsett.................................................
6
2.2
Den misstänkte
döms för lindrigare brott än häktningsbeslutet e. d. har avsett
7
2.3
Den misstänkte
döms till etl fängelsestraff som är kortare
än häklningstiden e, d......................................
8
2.4
Utlämning för
brott........................................... 9
2.5
Undantag från ersättningsrälten...................... .... 11
2.6
Kosinader ........................................................ .... 11
2.7
Ikraftträdande m.m.......................................... .... 11
3
Upprättat
lagförslag.................................................. .... 12
4
Specialmotivering....................................................... 12
5
Hemställan ............................................................... .... 16
6
Beslut........................................................................ .... 16
Utdrag av lagrådets protokoll den 3 mars 1980.............. ... 17
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars
1980 . . 18
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
18 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (12)
12 kopplingar i 8 dokument.
- Prop. 2025/26:222 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus s. 50 om s. 7 i texten
- SOU 2025:23 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus s. 341 om s. 7 · s. 341 om s. 14 · s. 343 om s. 8 · s. 372 om s. 8 i texten
- SOU 2012:93 En mordernare rättegång, - en uppföljning, Del 2, Bilagor i texten · dokumentnivå
- Prop. 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar om s. 13 · s. 49 om s. 14 i texten
- Prop. 1981/82:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1982/83 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- NJA 2014 s. 399 om s. 10 i texten
Myndighetsavgöranden (2)
2 kopplingar.
- JK 2007-10-26 dnr 4482-07-41 i texten
- JK 1998-05-12 dnr 215-98-41 i texten
Doktrin (3)
3 kopplingar i 1 dokument.
- JT 2014/15 s. 895 s. 901 om s. 10 · s. 902 om s. 10 · s. 904 om s. 10 i texten